Handeln med skrot och begagnade varor

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Handeln med skrot

och

begagnade

varar

Betänkande års Skrothandelsutredning av 1996

Stockholm 1997

m

m Statens offentliga utredningar

WW 1997:89 @

Närings- och handelsdepartementet

Handeln med skrot

och

begagnade

Varor

Betänkande av 1996 års Skrothandelsutredning

Stockholm 1997

SOU och Ds kan köpas från F ritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets forvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets forvaltningsavdelning Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 10 10 Telefon: 08-405 10 25

ISBN 91-38-20626-9 Graphic Systems AB, Göteborg 1997 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen for Närings- och handelsdepartementet

Regeringen beslutade den 18 januari 1996 att tillkalla särskild en utredare för att genomföra en översyn av lagstiftningen för handel med skrot och begagnade varor dir. 1996:1. Genom beslut den 1 juni 1996 förordnades hovrättslagmarmen Gunnel Wennberg särskild som utredare. Som experter förordnades den l juni 1996 direktören John Arvidsson, Aktiebolaget Gotthard Nilsson, direktören Gustaf Axelsson, Köpmannaförbundet, polisintendenten Stefan Carp, Rikspolisstyrelsen, ordföranden i Sveriges konst- och antikhandlareförening Bo Knutsson, förste byråsekreteraren, byrådireknumera tören Cecilia Olsson, Konsumentverket, departementssekreteraren Christina Lindbäck, Miljödepartementet, föredraganden Ulrica Dyrke, Konkurrensverket och departementssekreteraren Herbert Silbermarm, Närings- och handelsdepartementet. Ulrica Dyrke har fr.o.m. den 17 februari 1997 entledigats expert och fr.o.m. dag har som samma som expert förordnats föredraganden Marie Römpötti, Konkurrensverket. Till sekreterare i utredningen förordnades den 29 maj 1996 hovrättsassessom Per-Anders Svensson. Utredningen har antagit namnet 1996 års skrothandelsutredning. Utredningen överlämnar härmed betänkandet Handeln med skrot och begagnade varor.

Stockholm i juni 1997

Gunnel Wennberg

/Per-Anders Svensson

Innehåll

Sammanfattning . 9

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 17

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Utredningens uppdrag 29

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Kort historik 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Gällande rätt 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.1 Inledning 35

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.2 Lagen om handel med skrot och begagnade 35 varor . . . . . 2.3 Förordningen om handel med skrot 36 . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Förordningen om handel med begagnade varor 38 . . . . . .

3 Handeln med skrot och andra âtervinningsvaror 41

. . . . . . 3.1 Skrot 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Järnskrot 42 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Metallskrot 42 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.4 Andra återvinningsvaror 43

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5 Branschens struktur 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.6 Branschföreningar 48 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.7 Branschens utveckling 49 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Handeln med begagnade varor 51 . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Tillämpningen av gällande rätt 57

. . . . . . . . . . . . . . . .

5.1 Inledning 57

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.2 Handeln med skrot 58 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.3 Handeln med begagnade varor 60

. . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Brottslighet i anslutning till handeln med skrot och

begagnade varor 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.1 Stöld- och häleribrottsligheten 65

. . . . . . . . . . . . . . . . .

6.2 Brott mot de författningar som reglerar handeln med

skrot och begagnade varor 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

Lagstiftning till skydd för miljö och hälsa 69 . . . . . . . . . . 7.1 Inledning 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Avfall och producentansvar 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Farligt avfall 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.4 Miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen 73

. . . . . .

7.5 Särskilt bilskrotningsverksamhet 76

om . . . . . . . . . . . . . 7.6 Andra författningar inom miljö- och hälsoskydds-

området påverkar skrotbranschen 77

som . . . . . . . . . . . .

Bestämmelser betydelse för stöldgodshanterirzgen 79 av . . . 8.1 Häleri och häleriförseelse 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Stöldgodslagen 81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Beslag 82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4 Förverkande 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.5 Godtrosförvärv 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.6 Husrannsakan 86 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.7 Pantbankslagen 87 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Överväganden rörande en särskild reglering av

skrot- och begagnathandeln 89

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1 Allmänna utgångspunkter för utredningens

överväganden 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2 Faktorer som talar för respektive emot en

avreglering 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.1 Närings- och etableringsfrihet 91 . . . . . . . . . . . . 9.2.2 Brottsligheten inom skrotbranschen har

sannolikt minskat 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.3 Betydelsen av förändringar inom skrot-

branschen 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.4 Stöldbrottslighetens utveckling talar mot en

avreglering begagnathandeln 98 av . . . . . . . . . . . 9.2.5 Betydelsen av förändringar inom begagnat-

handeln 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.6 Tillsynen över handeln med skrot och

begagnade har varit eftersatt 101 varor . . . . . . . . .

9.2.7 En ökad miljömedvetenhet i samhället och åtgärder miljöområdet har bidragit till en allmän uppstramning inom skrotbranschen 103

. . . . 9.3 Utredningens ställningstaganden i avreglerings-

frågorna 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.1 Skrothandeln 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.3.2 Bilskrotningsverksarnhet 110

. . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.3 Handeln med begagnade 112 varor . . . . . . . . . . . .

Innehåll

9.3.4 Andra tänkbara lösningar än en handelsreglering för att tillgodose regleringens syften 114

. . . . . 9.4 Tillstånds- eller registreringskrav 117 . . . . . . . . . . . . . .

9.5 Regleringens författningsmässiga utformning 120

. . . . . . . . 9.6 Regleringens struktur 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Regleringens tillämpningsområde 123 . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Begagnade varor 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Handel 126 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Yrkesmässighet 128 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4 Varuslag som skall omfattas av regleringen 130 . . . . . . . . .

11 Tillsynsmyndighet och registreringsskyldigheten 135

. . . . .

11.1 Tillsynsmyndighet 135

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.2 Registreringen 136 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11.3 Tvängsregistrering 139

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.4 Uppgifter i anmälningarna 140 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.5 Avregistrering 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12 Bestämmelser om handel 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.1 Vissa varor undantas från de särskilda föreskrifterna

om handel 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2 Förbud att ta emot gods av okänd m.m. 145 . . . . . . . . . . .

12.3 Anteckningsskyldigheten 146

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12.4 Ålderskrav 149

m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5 Förbud mot att lämna ut eller bearbeta varor inom

viss tid 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13 Övriga kontrollbestämmelser 155

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1 Handlarnas undersöknings- och anmälningsplikt 155 . . . . . .

13.2 Polismyndighetens tillträdes- och granskningsrätt 159

. . . . . 13.3 Särskilda bestämmelser för auktionshandeln 163 . . . . . . . .

14 Övriga frågor 167

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1 Sanktioner 167 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.2 Avgifter 172 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

14.3 Överklagande 174

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.4 Ikraftträdande 175 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.5 Kostnader och konsekvenser av förslagen 175 . . . . . . . . . .

Innehåll sou 1997:89

Bilagor:

Bilaga 1 Kommittédirektiv 199621 179 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 2 Frågor till polismyndighetema rörande handel

med skrot och handel med begagnade varor 187 . . . . . . Bilaga 3 Lagstiftning utanför Sverige 193 . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 4 Nuvarande lagstiftning 201 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning

Den yrkesmässiga handeln med skrot och begagnade varor har varit särskilt reglerad sedan år 1918. Syftet med regleringen är att den skall motverka tillgreppsbrott genom att hindra eller försvåra avsättningen av oärligt åtkommet gods och att underlätta polisens spaning efter sådant gods. För skrothandelns del innebär regleringen att det krävs tillstånd från den lokala polismyndigheten för att driva sådan handel. Tillståndsprövningen grundas en bedömning av redbarheten och lämpligheten i övrigt hos handlaren. Skrothandelstillstånd kan till ges verksamhet som fast handlare eller som uppköpare, dvs. handlare utan skrotgård eller annat fast inköpsställe för skrot. För att driva handel med vissa begagnade varor krävs registrering. Det är endast vissa slags begagnade varor som omfattas av regleringen. Både för skrothandeln och för begagnathandeln gäller att handlare inte får ta emot gods av den som inte är känd för handlaren och som inte heller på ett tillförlitligt sätt styrker sin identitet. Handlarna skall även på särskilda s.k. inköpsnotor föra detaljerade anteckningar om det gods som tas emot och om den lämnat godset till handlaren. som Om polismyndigheten begär det är handlarna skyldiga att sända kopior

av inköpsnotorna till polisen. En sådan begäran kan avse samtliga inköpsnotor som handlarna för men den kan också avse visst slags

gods eller gods som tagits emot under viss tid. Handlarna är också skyldiga att låta polismyndigheten utan beslut om husrannsakan dels undersöka utrymme som används i verksamheten, dels granska handlingar som hör till verksamheten.

Avregleringsfrågorna

En första uppgift för utredningen har varit att bedöma om det behövs

någon särskild reglering för handeln med skrot eller för handeln med

begagnade varor. För att kunna bedöma dessa frågor har utredningen kartlagt skrotbranschen och "begagnatbranscherna". Dessutom har ett omfattande frågeformulär som huvudsakligen rört tillämpningen

av den nuvarande regleringen sänts till samtliga polismyndigheter. Utredningens arbete i den delen har utmynnat i ställningstagandena att den särskilda regleringen av handeln med skrot inte bör bibehållas

Sammanfattning

medan fortsatt reglering handeln med vissa begagnade varor är

en av

nödvändig. För skrothandelns del bygger ställningstagandet främst två olika omständigheter. För det första har polisen endast i begränsad

utsträckning utnyttjat de möjligheter till kontroll och tillsyn av handeln

den nuvarande regleringen ger, framför allt på grund av att

som

polisen inte har prioriterat verksamheten. På grund därav men även grund att möjligheterna att med hjälp av regleringen spåra

av

stöldgods i skrothandeln är mycket små har regleringen inte haft

någon större betydelse för antalet upptäckta stöld- och häleribrott i

anslutning till skrothandeln. Regleringen har därför i praktiken varit begränsat värde för polisen i det brottsförebyggande och brottsupp-

av dagande arbetet. För det andra bedömer utredningen att brottsligheten

och misskötsamheten i övrigt inom branschen har minskat. Behovet av särskild reglering för skrothandeln är därför mindre än tidigare.

en Huvudskälet till att handlarna uppfattas som mer skötsamma än tidigare är att det skett betydande förändringar av förutsättningarna att bedriva skrothandel. Det krävs numera större kunskaper om såväl olika slags material återvinningsmetoder. Kostnaderna för att som förvärva utrustning fordras för att omhänderta och bearbeta olika som Även miljökraven hur olika

slag av återvinningsmaterial har ökat.

slags material och substanser skall tas omhand har skärpts. Den mest

påtagliga förändringen är dock att den traditionella handeln med mindre partier av skrot till stor del har ersatts av s.k. långtidsavtal

mellan främst de större företagen inom skrotbranschen å ena sidan och

bl.a. tillverkningsindustrier, kommuner och tjänsteföretag å andra

sidan. Alla dessa faktorer har bidragit till att utrymmet för att bedriva skrothandel i mindre skala har minskat. Som en konsekvens därav har sannolikt många mindre nogräknade handlare upphört med att bedriva handel med skrot.

Beträffande handeln med begagnade varor har utredningen funnit att

behovet reglering i vart fall inte är mindre än tidigare. Polisen av en

har också gjort gällande att regleringen är betydande värde. Ofta

av saknas andra möjligheter att binda någon person till visst stöldgods än de instrument finns i regleringen. Visserligen kan sägas genom som att kontrollen och tillsynen över handeln många håll i landet inte fungerat tillfredsställande. Dessutom har kontrollen och tillsynen

försvårats att begagnathandeln tenderar att i allt större utsträckning

av bedrivas på andra platser än i etablerade butiker. Utredningen är dock

uppfattningen att regleringen för begagnathandeln inte utan vidare

av kan avskaffas och några andra realistiska alternativ för att försvåra

möjligheterna att avsätta oärligt åtkommet gods och underlätta polisens spaning efter sådant gods än en reglering har utredningen inte kunnat

Sammanfattning

finna. Genom utredningens förslag avreglering handeln med

om av

skrot kommer resurser att frigöras. Om dessa i framtiden används för

kontroll och tillsyn av begagnathandeln bedömer utredningen att en tillfredsställande tillsynsverksamhet kommer att kunna utövas vid samtliga polismyndigheter.

Förslaget att avreglera handeln med skrot berör bilskrotningsverk-

samheten så sätt att den vandelsprövning dem att av som avser

bedriva bilskrotning som nu sker genom prövningsförfarandet enligt skrothandelsförordningen kommer att upphöra. Med hänsyn till att det från flera håll efterlysts skärpta krav för att beviljas auktorisation

som bilskrotare kan det ifrågasättas om den effekten är önskvärd. Frågan om en vandelsprövning bör behållas för bilskrotarna, av andra skäl än de som utredningen har att beakta, bör enligt utredningen behandlas i samband med den förestående översynen reglerna för auktorisaav tion.

Utredningens förslag till reglering av handeln med begagnade varor

Utredningen föreslår inte några mer genomgripande förändringar av bestämmelserna i den nuvarande regleringen av begagnathandeln. Enligt nuvarande ordning är regleringen tillämplig yrkesmässig handel med vissa begagnade varor. Det är alltså bara handlare som driver yrkesmässig handel som omfattas av regleringen. Den yrkesmässiga handeln skall avse vissa nämnare angivna slag begagnade av

Med begagnade förstås tidigare brukats. Även

varor. varor varor som

obrukade varor omfattas av regleringen de bjuds ut privat-

om av personer till den som driver yrkesmässig handel med vissa begagnade varor. Auktionsförsäljning och annan liknande försäljning är att anse

som handel enligt förordningen. Utredningen föreslår inte några

förändringar av dessa bestärrnnelser.

Ett problem vid tillämpningen har visat sig vara att beteckningen begagnad vara" lämpar sig mindre väl för vissa konstföremål. För att undanröja de tillämpningsproblem som uppkommit med anledning

därav föreslår utredningen ett förtydligande sätt att det förav

ordningstexten framgår att sådana varor skall anses som begagnade om

de tidigare varit föremål för handel. Handel med pantsedlar som avsett begagnade har tidigare varor omfattats av regleringen. Med hänsyn till att sådan handel knappast förekommer numera föreslår utredningen att regleringen inte längre

skall vara tillämplig handel med pantsedlar.

Sammanfattning

Utredningen föreslår vidare att regleringen görs tillämplig på s.k. omarbetning och liknande bearbetning. Skälet till förslaget är att det blivit allt vanligare att stulna guld- och silverföremål lämnas till företrädesvis guldsmeder för att dessa skall tillverka nya föremål av godset. Den nuvarande regleringen är inte tillämplig på denna typ av hantering och polisens möjligheter att spåra varor som handlare tagit emot för omarbetning är små. Genom utredningens förslag utvidgas polisens möjligheter att kontrollera även föremål som handlarna tagit emot för detta ändamål. Vid urvalet av varor som bör omfattas av regleringen har utredningen tagit hänsyn till stöldbegärligheten hos olika varor, till i vilken omfattning varorna förekommer i handeln och till möjligheterna att identifiera varorna och möjligheterna att administrera en meningsfull kontroll. Utredningen har bedömt att de flesta av de varor som nu

omfattas regleringen uppfyller de kriterier som bör ställas i dessa

av avseenden. Vissa varugrupper föreslås dock slopade på grund av att de inte längre är särskilt stöldbegärliga. Dit hör symaskiner, skrivmaskiner, räknemaskiner, pälsverk, projektorer, föremål av nysilver och packboxar till biltakräcken. Andra varor tillförs uppräkningen. Det är komponenter till datorer, kringutrustning till datorer och telefaxapparater. Om ett obligatoriskt register för fritidsbåtar inte återinrättas föreslås även att fritidsbåtar tillförs uppräkningen. Från polisen har föreslagits att antika möbler, s.k. äkta mattor, CD-

skivor, golfutrustning och dykutrustning tillförs uppräkningen. Med

hänsyn främst till att möjligheterna att identifiera dessa slag av varor är mycket små har utredningen stannat vid att inte föreslå att de skall omfattas av regleringen.

De lokala polismyndigheterna föreslås även i fortsättningen vara

tillsynsmyndigheter och dessa skall föra register över handlarna. Anmälan för registrering skall innehålla uppgift om handlarens nanm,

firma, personnummer eller organisationsnummer, postadress och

platsen för fast försäljningsställe. Till skillnad från i dag behöver en

anmälan inte längre innehålla uppgift är föreståndare för ett

om vem

fast försäljningsställe. Utredningen föreslår att skyldigheten att anmäla sig för registrering skall samtliga platser där det sker handel med

avse

begagnade omfattas av regleringen om handel drivs inom

varor som

olika polismyndigheter. Polisen får därigenom större kontroll över den

ambulerande handeln. I samma syfte föreslås även att en anmälan för

registrering skall innehålla uppgift det sätt på vilket försäljningen

om är tänkt att ske. Möjligheten för polisen att tvångsvis registrera handlare föreslås finnas kvar. Den nuvarande regleringen innehåller bestämmelser om handlarnas skyldigheter i anslutning till handeln. Handlare får ta emot begagnade

Sammanfattning

varor endast av kända personer eller kan legitimera av personer som sig på ett tillfredsställande sätt. De skall även göra anteckningar om

godset och personer som överlämnar gods särskilda i kronologisk

ordning numrerade inköpsnotor när de tar emot begagnade varor. Vidare får varor som har tagits emot inte lämnas ut eller bearbetas förrän tidigast en månad efter mottagandet. Utredningen anser att

dessa föreskrifter är nödvändiga för att regleringen skall

vara verkningsfull och föreslår därför att de skall behållas. Däremot är

utredningen av den uppfattningen att föreskrifterna kan undvaras när det gäller varor som är mindre stöldbegärliga på grund de har

av att ett begränsat värde. Utredningen föreslår därför att kontrollföreskrif-

terna om identitetskontroll, liggetid och anteckningsskyldighet görs

tillämpliga endast för begagnade med ett värde uppenbarlivaror som gen inte understiger 500 kronor. För naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar samt föremål helt eller till väsentlig del som består av guld, silver och platina föreslås inte någon motsvarande begränsning. För konstföremål föreslås att värdegränsen sätts till 2 000 kronor. Polismyndigheten får, det finns särskilda skäl, om

föreskriva eller i enskilda fall medge ytterligare undantag från

kontrollföreskrifterna. För att åtminstone i någon mån ytterligare motverka stöldgods att omsätts i handeln föreslås att det införs ett förbud för handlarna att ta emot begagnade varor av personer som inte fyllt 18 år och av personer som är märkbart påverkade av alkohol eller något annat av medel. Utredningen anser att den nuvarande bestämmelsen skyldighet om för handlarna att genast underrätta polisen när de misstänker att erbjudet gods är stöldgods inte bör behållas med hänsyn främst till att motsvarande skyldighet för pantbankerna tagits bort. Däremot skall

handlarna även i fortsättningen skyldiga att efter anmodan

vara av

polismyndigheten undersöka om vissa begagnade varor tagits emot och om varorna finns kvar. Handlarna bör även i framtiden skyldiga

vara att begäran lämna inköpsnotor och andra handlingar eller uppgifter som rör befattningen med tagits emot till polisen. varor som

I syfte att underlätta för polisen i det brottsutredande och brottsupp-

dagande arbetet har polisen särskild rätt till tillträde till registrerade en handlares lokaler och rätt att granska handlingar hör till verksamsom heten utan att behöva iaktta rättegångsbalkens bestämmelser om husrannsakan. Utredningen anser att polisens nuvarande tillträdes- och granskningsrätt inte kan undvaras och föreslår således inte någon

inskränkning av den.

För auktionshandeln finns i dag särskild bestämmelse en som

innebär att handlare att bedriva auktionsförsäljning eller

som avser

Sammanfattning

liknande försäljning begagnade varor skriftligen skall underrätta av

den lokala polismyndigheten senast sju dagar före försäljningsdagen. I underrättelsen skall lämnas uppgift tid och plats för auktionsför-

om

säljningen, vilka slag varor som skall säljas samt förvaringsplatsen

av för intill försäljningen. Utredningen att det är särskilt varorna anser

viktigt vid just auktionsförsäljning att polisen i god tid får möjlighet

kontrollera det gods skall säljas eftersom godset normalt att som förvaras endast under några få dagar. Genom underrättelseskyldigheten för auktionshandlarna polisen större möjligheter att få ges kännedom förestående auktioner än om en sådan skyldighet inte om finns. Utredningen förordar därför att bestämmelsen behålls. Däremot utredningen underrättelserna inte skall behöva innehålla anser att

uppgift vilka varuslag som skall säljas auktionerna.

om

Sanktioner

Med anledning statsmakternas uttalade strävan till avkriminalisering av har utredningen övervägt det är möjligt att helt eller delvis om avskaffa straffbuden i den nuvarande regleringen. Ett alternativ till

kriminalisering diskuterats är att införa någon form av sanktionssom

avgift vid överträdelser bestämmelserna. Utredningen har dock

av

funnit fördelarna med avgiftssystem inte uppväger de nackdelar

att ett byte sanktionsfonn på detta område skulle medföra. Utredningett av har därför avvisat det alternativet. Däremot anser utredningen att en

utvidgade möjligheter för polisen att tillgripa vitesföreläggande är en tillräckligt ingripande åtgärd för att komma till rätta med vissa av de

kriminaliserade beteendena. Underlåtenhet att dels föra antecknu ningar rör befattningen med mottaget gods, dels lämna sådana som

anteckningar till polismyndigheten, dels ock att iaktta underrättelseskyldigheten vid auktionsförsäljning föreslås bli beivrade genom

vitesföreläggande och i sista hand genom utdömande av vitet. Som följd utredningens förslag till ändrade materiella regler en av

kommer vidare underlåtenhet att genast underrätta polismyndigheten handlaren misstänker att erbjudet gods är stöldgods att avkrimina-

när liseras. Utredningen har inte funnit det möjligt att ersätta alla nu kriminali-

serade beteenden med någon sanktionsforrn. Straffbuden mot att annan

bedriva handel utan att registrerad, att ta emot begagnade varor

vara identitetskontroll och att lämna ut eller bearbeta varor tidigare än utan månad efter det att togs emot föreslås finnas kvar. en varorna föreslås kriminalisering i fall då handlare tar emot be- Dessutom

gagnade den inte fyllt 18 år eller av den som är

varor av som

Sammanfattning

påverkad. I samtliga fall föreslås endast uppsåtligt handlande kriminaliserat. Fängelse bör ingå i straffskalan endast i de fall någon uppsåtligen driver registreringspliktig handel registrerad. utan att vara

Avgifter

Utredningen har övervägt det lämpliga i att avgiftsñnansiera polismyndigheternas kostnader för registrering och tillsyn. Med hänsyn till att avgifterna skulle bli förhållandevis betungande för handlarna, till att syftet med regleringen enbart är brottsförebyggande och brottsuppdagande och till att en avgiftsskyldighet kan medföra minskad vilja en bland handlarna att låta registrera sig förordar utredningen inte att en registreringsavgift eller tillsynsavgift tas ut av handlarna.

Överklagande

Utredningen föreslår endast den ändringen överklagandebestämmelav serna att länsstyrelsen utesluts instansordningen. ur

Kostnader och konsekvenser

Utredningens förslag är sammantagna inte avsedda att medföra några besparingar, men inte heller några kostnadsökningar. Statens nuvarande kostnader för tillstândsprövning och tillsyn över skrothandeln förväntas i framtiden användas för kontroll och tillsyn över handeln med begagnade varor. För skrothandelns del innebär avregleringsförslaget vissa marginella besparingar. Avregleringsförslaget för skrothandeln kan leda till en något ökad brottslighet i anslutning till handeln med skrot. Denna konsekvens bör kunna uppvägas av ökade insatser från polisen när det gäller handeln med begagnade vilket i sin tur kan medverka till minskad varor, en brottslighet i anslutning till den handeln.

igizgngxd

:så:

s

ä, 32:2 såxaaaågggiäêtäaçz

A

Författningsförslag

1 Förslag till lag om handel med begagnade varor

Härigenom föreskrivs följande.

l § Denna lag har till ändamål att försvåra avsättningen av stulet eller armars olovligen åtkommet gods och att underlätta polisens efter-

spaning av sådant gods.

2 § Regeringen får föreskriva att handel med begagnade i den varor, omfattning som regeringen bestämmer, får drivas endast efter registrering hos polismyndigheten.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för den som är registrerad med stöd av denna lag att föra anteckningar som rör befattningen med

förvärvat eller armars mottaget gods och att tillhandahålla polismyndigheten anteckningar, handlingar eller uppgifter därom. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela även andra föreskrifter för den som avses i första stycket.

4 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av polismyndigheten.

5 § Den som är registrerad med stöd av denna lag är skyldig att efter anmodan låta tillsynsmyndigheten undersöka område, lokal eller annat

utrymme som används i verksamheten och granska den bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten.

6 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som driver handel med begagnade varor utan att på föreskrivet sätt vara registrerad.

I ringa fall döms inte till straff.

Författningsförslag

7 § Näringsidkare ansvarar för en sådan gärning som avses i 6 om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha haft vetskap om gämingen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Genom lagen upphävs lagen 1981 :2 om handel med skrot och begagnade varor.

Författningsförslag

2 Förslag till förordning om handel med begagnade

varor

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

l § Denna förordning är tillämplig på yrkesmässig handel med de

begagnade varor som anges i 2

Med handel avses även auktionsförsäljning och annan liknande försäljning. Med handel likställs i förordningen omarbetning och liknande

bearbetning av mottagna varor. En obrukad vara skall anses som begagnad om den utbjuds icke yrkesmässigt till den som bedriver handel enligt denna förordning. Med handlare avses i förordningen den som är registrerad enligt förordningen.

2 § Varor som omfattas av förordningen är

naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar samt föremål som

helt eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina,

2. mopeder, cyklar och motorsågar, fritidsbåtar och utombordsmotorer,

4. kameror och videokameror med fototeknisk kringutrustning samt

ur och kikare, datorer, komponenter till datorer och kringutrustning till datorer, radio- och televisionsapparater, videobandspelare, musikanläggningar och musikinstrument, föremål som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing, tenn eller brons, vapen med undantag av sådana skjutvapen som omfattas av vapenlagen l996:67,

mobiltelefoner och kommunikationsradioapparater,

10. navigationsinstrument och telefaxapparater, 11. skidutrustning med undantag för kläder, 12. målningar, teckningar, grafik och skulpturer, 13. konstalster av glas, porslin och annan keramik, Varor under punkterna 12 och 13 skall anses som begagnade om de tidigare varit föremål för handel. Varor under punkterna 2-11 omfattas av föreskrifterna i l1-13 §§

endast under förutsättning att värdet inte uppenbarligen understiger

500 kronor. Varor under punkterna 12 och 13 omfattas av föreskrifterna i

Författningsförslag

ll-13 §§ endast under förutsättning att värdet inte uppenbarligen understiger 2 000 kronor.

3 § Förordningen är inte tillämplig på sådan handel som avses i pantbankslagen 1995: 1000.

Bestämmelser om registrering m.m.

4§ Den driver handel som avses i 1 och 2 §§ skall vara som registrerad enligt denna förordning.

Anmälan för registrering skall göras hos polismyndigheten i varje

ort där handel med varor av sådant slag som anges i 2§ skall bedrivas.

5 § Är det osäkert viss verksamhet utgör registreringspliktig

om en

handel med begagnade får polismyndigheten förelägga den som

varor bedriver verksamheten att lämna de upplysningar som behövs för att bedöma frågan. Ett föreläggande får förenas med vite. Den trots anmodan polismyndigheten underlåter att fullgöra som av

sin registreringsskyldighet skall registreras av myndigheten.

6 § Anmälan för registrering skall innehålla uppgifter om handlarens firma, personnummer eller organisationsnum-

namn, mer samt postadress,

2. platsen för fast försäljningsställe inom den polismyndighet som

anmälan och det sätt vilket försäljningen skall ske, avser vilka slag begagnade varor som handeln omfattar. av

7 § Polismyndigheten skall utfärda bevis registrering samt föra om register över handlare.

8§ Om handel i l och 2 §§ inte längre bedrivs skall som avses

anmälan detta hos den polismyndighet där registrering har

göras om skett.

9 § Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och de föreskrifter har meddelats med stöd av förordningen utövas av som

polismyndigheten.

sou 1997:89 Författningsförslag

Bestämmelser om handel m.m.

10 § En handlare får inte ta emot begagnade den inte varor av som fyllt 18 år eller av den som är påverkad av alkohol eller något annat medel.

11 § En handlare får ta emot begagnade varor endast den är av som känd för handlaren eller som ett tillförlitligt sätt styrker sin identitet.

12 § När begagnade varor tas emot skall anteckningar göras på särskilda i kronologisk ordning numrerade inköpsnotor. Anteckningarna skall avse damm när varorna togs emot, 2. varornas art och beskaffenhet samt antal, storlek, mängd eller vikt, varornas fabrikat och tillverkningsnumrner eller andra särskilda kärmetecken, 4. det överenskomna priset för varorna eller, om det inte är fråga inköp, vilka villkor har förenats med överlämnandet om som av varorna, nanm och postadress avseende den som har överlämnat varorna samt, om denne inte är känd för handlaren, även personnummer och identitetshandlingens art. Polismyndigheten får meddela närmare föreskrifter rörande anteckningsskyldigheten.

13 § Begagnade varor som har tagits emot får inte lämnas ut eller bearbetas förrän tidigast en månad efter den dag då varorna togs emot. Mottagna varor skall förses med beteckningar som hänvisar till motsvarande inköpsnotor. Beteckningama får inte avlägsnas förrän varorna får lämnas ut eller bearbetas.

14 § Om det finns särskilda skäl för det får polismyndigheten föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från 11-13 §§. Medges undantag från 13 § första stycket skall, om polismyndigheten inte föreskriver eller i enskilda fall beslutar annat, inköpsnotoma göras anteckningar om datum för utlänmandet eller bearbetningen av varorna, 2. namn, firma och postadress avseende den till vilken varorna har lämnats ut samt, om denne inte är känd för handlaren, även personnummer och identitetshandlingens art, det överenskomna priset för varorna eller, om det inte är fråga

Författningsförslag

försäljning, vilka villkor som har förenats med utlämnandet av

om varorna.

15 § Anteckningama inköpsnotoma får inte utplånas eller göras oläsliga. Inköpsnotoma skall bevaras i ordnat skick under tio år räknat från utgången det kalenderår då anteckningarna gjordes. av

Bestämmelser om uppgiftssl-ryldighet m.m.

16 § En handlare är skyldig att på begäran överlämna inköpsnotor och

andra handlingar rör handlarens befattning med mottagna som

begagnade till polismyndigheten. En sådan begäran får avse viss

varor

systematisk rapportering till polismyndigheten.

17 § En handlare att bedriva auktionsförsäljning eller annan som avser

liknande försäljning begagnade varor skall skriftligen underrätta

av

polismyndigheten i den ort där försäljningen skall äga rum. Underrättelsen skall ha kommit till myndigheten senast sju dagar före

försäljningsdagen. I underrättelsen skall lämnas uppgift tid och plats för auktions-

om

försäljningen samt förvaringsplatsen för varorna intill försäljningen. Om det finns särskilda skäl för det får polismyndigheten föreskriva

eller i enskilda fall medge undantag från andra stycket.

18 § Om någon har underlåtit att fullgöra skyldighet enligt 12 14 §

andra stycket, 16 § eller 17 § får polismyndigheten förelägga honom

fullgöra skyldigheten. Ett föreläggande får förenas med vite. att

19 § En handlare skall efter anmodan polismyndigheten undersöka

av

vissa begagnade har tagits emot och om varorna finns kvar

om varor hos handlaren.

20 § Enligt lagen 1998:000 handel med begagnade varor är en om

handlare skyldig att efter anmodan låta polismyndigheten undersöka

område, lokal eller annat utrymme som används i verksamheten och granska den bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten.

Författningsförslag

Ansvarsbestämmelser

21 § I 6 § lagen 1998:000 om handel med begagnade varor finns

bestämmelser om ansvar för den som driver handel med begagnade

varor utan att på föreskrivet sätt vara registrerad.

22 § Till böter döms den som bryter mot 10, ll och 13 §§, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken. En handlare ansvarar för sådan gärning som avses i första stycket om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha haft

vetskap om gämingen.

I ringa fall döms inte till straff.

Övriga bestämmelser

23 § Polismyndighetens beslut enligt denna förordning får överklagas hos allmän förvaltningsdornstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt denna förordning gäller omedelbart, om inte annat bestämts.

24 § Ytterligare föreskrifter för verkställigheten av denna förordning

meddelas av Rikspolisstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1998.

2. Den vid ikraftträdandet är registrerad att driva handel med

som begagnade enligt förordningen 1981:403 om handel med varor

begagnade skall registrerad enligt denna förordning.

varor anses

I fråga om överklagande gäller äldre bestämmelser, om polis-

myndighetens beslut meddelats före ikraftträdandet.

Författningsförslag sou 1997:89

3 Förslag till förordning om upphävande av förordningen 1981:402 om handel med skrot

Härigenom föreskrivs att förordningen 1981:402 om handel med skrot skall upphöra att gälla den 1 juli 1998.

Författningsförslag

4 Förslag till förordning ändring i bilskrotnings-

om

förordningen 1975:348

Härigenom föreskrivs att 14, 15 och 26 §§ bilskrotningsförordningen 1975:348 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bilskrotare kan efter ansökan erhålla auktorisation, om de tillstånd som kan be- de tillstånd som kan behövas enligt förordningen hövas enligt plan- och byggla- 1981 .402 om handel med gen l987:10, naturvårdslagen skrot, plan- och bygglagen 1964:822 eller miljöskyddslal987:10, naturvårdslagen gen 1969:387 har meddelats 1964:822 eller miljöskyddsla- för verksamheten och till denna gen 1969:387 har meddelats hörande upplag, byggnad eller för verksamheten och till denna annan anläggning, hörande upplag, byggnad eller

annan anläggning,

han innehar maskinell anläggning för omvandling av skrotbil till metallskrot eller det genom avtal som han ingått med auktoriserad bilskrotare som har sådan anläggning eller annat sätt kan anses säkerställt att mottagna skrotbilar kommer att slutskrotas, anledning fimis till an- anledning finns till an-

tagande att tillstånd enligt för- tagande att sökanden åsidosätter

ordningen om handel med skrot villkor som gäller för tillstånd bör återkallas eller att sökanden enligt plan- och bygglagen, åsidosätter villkor som gäller naturvårdslagen eller miljösför tillstånd enligt plan- och kyddslagen eller att han bygglagen, naturvårdslagen eller annat sätt handlar i strid med miljöskyddslagen eller att han vad som åligger honom i fråga annat sätt handlar i strid med om verksamheten enligt gällanvad som åligger honom i fråga de lagstiftning angående beom verksamheten enligt gällan- byggelse, naturvård eller miljö-

de lagstiftning angående be- vård.

byggelse, naturvård eller miljövård. Auktorisation får inte meddelas den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Födattningsförslag

Ansökan auktorisation bilskrotare skall innehålla uppgift om om av

sökandens nanm, firma och postadress samt, i fråga om fysisk person, personnummer och, i fråga om juridisk person, tilldelat

organisationsnummer enligt lagen 1974: 174 om identitetsbeteckning

för juridiska personer m.fl.,

namn och personnummer

på godkänd föreståndare enligt

5 § förordningen 1981:402 om handel med skrot, om sådan föreståndare finns,

3. belägenhet upplag, belägenhet av upplag,

av

byggnad eller anläggning byggnad eller annan anläggning

annan där sökanden bedriver eller där sökanden bedriver eller

att bedriva bilskrotning, avser att bedriva bilskrotning,

avser 4. förhållanden i förhållanden som avses i som avses 3 § första stycket l och 2 denna 3 § första stycket 1 och 2 denna

förordning. förordning.

Vid ansökan skall fogas de handlingar som sökanden vill åberopa till bevis att han uppfyller de villkor som anges i 3 § första stycket l och 2 och andra stycket denna förordning.

Behörighet att underteckna skrotningsintyg tillkommer auktoriserad bilskrotare som är fysisk person, om han inte är i konkurs eller har förvaltare enligt ll kap. 7 § föräldrabalken,

sådan föreståndare för

auktoriserad bi lskrotares rörelse har godkänts enligt 5 § som

förordningen 1981:402 om

handel med skrot, annan lämplig person som är anställd hos auktoriserad bilskrotare och av länsstyrelsen godkänts som behörig att underteckna skrotningsintyg, konkursförvaltare för auktoriserad bilskrotare som har försatts i konkurs, person som kommunen anmäler till länsstyrelsen i samband med att upplag eller annat

mottagningsställe för skrotbilar

Författningsförslag

inrättas av kommunen, inrättas av kommunen, förvaltare enligt 11 kap. förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen. som omfattar rörelsen. Godkännande som avses i Godkännande som avses i första stycket 3 upphör att gälla första stycket 2 upphör att gälla om den anställde försätts i om den anställde försätts i konkurs eller får förvaltare konkurs eller får förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabal- enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken eller om anställningen ken eller om anställningen upphör. Godkännande kan upphör. Godkännande kan återkallas, om anmärkningar återkallas, om anmärkningar

mot vederbörandes lämplighet mot vederbörandes lämplighet

ger anledning därtill. ger anledning därtill.

Auktoriserad bilskrotare eller Auktoriserad bilskrotare eller sådan bilskrotares dödsbo, sådan bilskrotares dödsbo, konkursförvaltare eller förvalta- konkursförvaltare eller förvaltare enligt 11 kap. 7§ föräldra- re enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som om- balken med uppdrag som omfattar rörelsen skall skriftligen fattar rörelsen skall skriftligen anmäla till länsstyrelsen om anmäla till länsstyrelsen om föreståndare som avses i 14 § behörighet som avses i 14§ första stycket 2 avgått eller ny första stycket 2 har upphört att föreståndare godkänts eller om gälla. Dödsbo, konkursförvaltabehörighet som avses i 14 § re och förvaltare enligt ll kap. första stycket 3 har upphört att 7§ föräldrabalken skall även

gälla. Dödsbo, konkursförvalta- göra anmälan om dödsfallet,

re och förvaltare enligt ll kap. egendomsavträdet respektive 7§ föräldrabalken skall även förvaltarförordnandet. Anmälan göra anmälan om dödsfallet, skall ske utan dröjsmål. egendomsavträdet respektive förvaltarförordnandet. Anmälan skall ske utan dröjsmål.

Författningsförslag sou 1997:89

26 § Beslut enligt 3-5 eller 9 Beslut enligt 3-5 eller 9 14 § första stycket 3 eller andra 14 § första stycket 2 eller andra stycket eller 21 § andra eller stycket eller 21 § andra eller tredje stycket får överklagas hos tredje stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Länsstyrelsens beslut enligt 22 b§ får överklagas hos Statens naturvárdsverk. Annat beslut av länsstyrelsen enligt denna förordning får inte överklagas. Statens naturvårdsverks beslut i en överklagad fråga eller enligt 22 c § får inte överklagas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1998. Har ansökan gjorts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Utredningens uppdrag

Som framgår direktiven bilaga

av se 1 är utredarens uppdrag bl.a.

att bedöma om handeln med skrot och begagnade även i fortsättvaror ningen bör vara reglerad genom särskild lagstiftning och, om så visar sig vara fallet, utarbeta förslag till ny lagstiftning. Utredaren skall också utvärdera tillsynen över handeln med skrot och begagnade varor och, om det bedöms som lämpligt, redovisa förslag till ny organisation av tillsynen. Utredningen har under arbetets gång inhämtat upplysningar om skrot- och begagnathandeln samt om hur den nuvarande regleringen tillämpas från olika myndigheter, organisationer och företag. När det gäller handeln med skrot har utredningen haft kontakter med bl.a.

Återvinningsindustrin Swedish Recycling Association, Svenska

- Järn- och Metallskrothandlareföreningen, Svensk återvinningsförening och Sveriges Bilskrotares Riksförbund. Beträffande begagnathandeln har utredningen fört diskussioner med bl.a. Cykel- och Sporthandlarnas Riksförbund, Elektronikförbundet, Svenska IT-företagens organisation, Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsförbund och Sveriges konst- och antikhandlareförening. I syfte att få information om tillämpningen regleringen har av utredningen sänt ett omfattande frågeformulär till samtliga polismyndigheter i landet. Frâgeformuläret redovisas i bilaga Utredningen har också besökt Stockholmspolisens godsrotel och informerats om bl.a. hur polisens godsspaning går till. Vidare har överläggningar hållits med poliser som arbetat med godsspaning vid Göteborgspolisen. Regleringen har även diskuterats med enskilda poliser från andra polismyndigheter. Genom Sveriges ambassader i utlandet har utredningen fått del av den lagstiftning som gäller för handeln med skrot och begagnade varor i Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Belgien. Genom Justitieministeriet i Danmark, Närings- och energidepartementet i Norge och Handels- och industriministeriet i Finland har utredningen fått del av nordisk lagstiftning området. Den utländska lagstiftningen redovisas i bilaga 3. De nu gällande författningarna återges i bilaga

1 Kort historik

Handeln med skrot, lump och vissa begagnade har varit reglerad

varor sedan tillkomsten av 1918 års förordning angående handel med vissa begagnade föremål m.m. Syftet med att införa regleringen var att försvåra avsättningen av olovligen tillgripet gods samt att underlätta

polisens efterspaning av sådant gods. Målsättningen att skapa

var

kontroll över handeln samt därigenom nedbringa antalet tillgrepps-

brott. Erfarenheten hade nämligen visat att lättheten att finna av-

sättning för stöldgods i skrot- och lumpaffärer gjort att många fallit för frestelsen att begå tillgreppsbrott. Förordningen var tillämplig på yrkesmässig handel med skrot, lump, dit hänförliga begagnade metallvaror, begagnade kläder och skor samt artiklar som jämförliga med sådana föremål. För-

var

ordningen var inte tillämplig marknadshandel och på handel

som avsåg endast antikviteter föremål med konst- eller samlarvärde. För

att bedriva sådan handelsrörelse avsågs i förordningen krävdes

som tillstånd av länsstyrelsen, även hade att pröva sökandens som

lämplighet. Om sökanden var en juridisk person skulle rörelsens föreståndare godkännas länsstyrelsen. Särskilda regler gällde

av om

rörelsen bedrevs som grosshandel eller försäljning från bod eller

som

liknande. Näringsidkaren hade skyldighet att föra affärsbok för varje affär. Förordningen innehöll detaljerade regler hur affärsboken

om

skulle föras samt om godsets märkning och dess förvaring. Länsstyrelsen kunde bevilja dispens från bestämmelserna förvaringsställe,

om

bokföring, märkning och förvaringstid. Näringsidkaren ñck inte göra

affär med personer som inte fyllt 18 år och han skulle biträda polisen

vid efterforskning av tjuvgods och annat förkommet gods. Ett beviljat

tillstånd kunde i vissa situationer förverkas eller dras in. Länsstyrelsen kunde även meddela särskilda ordningsföreskrifter. År 1941 begärde två

branschföreningar att 1918 års förordning

skulle bli föremål för omarbetning. Föreningarna framhöll bl.a. att förhållandena inom branschen och inom handeln med avfallsråvaror

var annorlunda än när förordningen tillkom. Förordningens tillärnp-

ningsområde borde därför göras avpassat till då rådande förmer

hållanden. Vidare borde vissa begrepp definieras i förordningen samt

bestämmelserna om när och hur affärsboken skulle föras omarbetas och anpassas till vad som visat sig praktiskt genomförbart.

Kort historik sou 1997:89

Kungl. Maj bemyndigade år 1945 chefen för handelsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avge förslag

rörande frågan revision av 1918 års förordning. Utredningen

om skulle bl.a. beakta vikten att skälig avvägning kom till stånd av en mellan å ena sidan samhällets intresse av att förhindra handel med stulet gods samt å andra sidan näringslivets intresse av att lump, skrot och andra liknande begagnade föremål i enklast möjliga former kunde omsättas marknaden. Det var därför angeläget att se till att kraven betryggande kontrollföreskrifter rörande handel med dylika föremål

inte medförde att i och för sig legitim och för landet nyttig verksamhet

onödigt försvârades. De sakkunniga lade är 1947 fram sitt betänkande med förslag till ny lagstiftning angående handel med skrot, lump och begagnat gods SOU 1947:22. Förslaget ledde till förordningen 1949:723 angående handel med skrot, lump och begagnat gods prop. 1949:137, LU 1949:51, rskr. 1949:385. Samtidigt utfärdades en kungörelse med vissa föreskrifter angående tillämpningen av förordningen SFS 1949:725. Författningarna trädde i kraft den 1 april 1950.

Genom 1949 års förordning utvidgades tillämpningsornrådet för

regleringen till att omfatta vissa varuslag. Dessutom gjordes nya

tillämpningsornrâdet tydligare genom att varuslagen räknades upp i författningstexten. Regleringen skulle nu tillämpas yrkesmässig

handel med järn- och annat metallskrot, lump samt begagnat gods av följande slag: kläder, pälsverk, skor, cyklar samt delar av och tillbehör till cyklar, kameror, klockor, kikare, smycken, äkta pärlor, ädla och halvädla stenar samt tidigare nämnda föremål, vilka helt eller till väsentlig del bestod guld, silver, platina, nysilver, koppar, av mässing, tenn eller brons. Handel med antikviteter undantogs inte längre från regleringen. Begreppen fast handlare och uppköpare definierades i författningstexten och kontrollföreskrifterna för den fasta handeln skärptes i vissa avseenden. Bl.a. ålades de fasta handlarna en ovillkorlig skyldighet att kräva legitimation av okända säljare. skulle göras i affärsboken. Även Anteckning om legitimationen uppköparna ålades i vissa situationer skyldighet. Vidare gavs samma

länsstyrelsen rätt att ålägga de fasta handlarna att till polismyndigheten

anmäla förvärv föremål visst slag. Reglerna om när affärsbok av av skulle föras samt reglerna godsets märkning och förvaring om ändrades, vilket innebar betydande lättnader för såväl fasta handlare

uppköpare. Exempelvis upphävdes skyldigheten att föra affärsbok

som såvitt avsåg handel med lump och visst skrot. Det räckte i dessa fall med att anteckningar gjordes på numrerade inköpsnotor som var hophäftade i block. I dessa fall behövde godset inte heller märkas eller förvaras sätt föreskrivet. Medan fasta handlare som annars var

Kort historik

skulle idka handel i hela landet kunde uppköpama normalt få tillstånd att bedriva handel endast i visst län eller del av län. En

betydelsefull förändring var att befogenheten att meddela tillstånd flyttades över från länsstyrelserna till de lokala polismyndighetema.

Sedan företrädare för skrotbranschen vid ett flertal tillfällen framfört

önskemål om ändringar i bestämmelserna i syfte att skärpa kontrollen och sanera verksamheten inom handeln genomfördes år 1963 vissa ändringar i förordningen SFS 1963:579. Förordningen utsträcktes till att omfatta även handel med begagnade mopeder och begagnade

utombordsmotorer samt, i vissa fall, handel med begagnade skriv- och

räknemaskiner, begagnade radio- och televisionsapparater och begagnade musikinstrument. Begagnade skor togs bort. En annan nyhet var att tillstånd för uppköpare tidsbegränsades till att gälla i

högst tre år samt att tillstånd till fast handel och till uppköparverksamhet inte samtidigt fick innehas.

År 1974 tillsattes skrothandelsutredningen för att göra översyn

en

av 1949 års förordning. Utredaren lade under år 1978 fram sitt betänkande med förslag till ändrad lagstiftning Ds H 1978:5. Förslaget ledde till lagen 198122 om handel med skrot och begagnade varor,

förordningen 1981:402 om handel med skrot och förordningen 1981:403 om handel med begagnade varor. Vissa smärre ändringar har därefter gjorts i förordningen om handel med skrot vid tre tillfällen SFS 1985:433, SFS 1992:223 och SFS 1994:412. Vid fyra tillfällen har förordningen om handel med

begagnade varor ändrats SFS 1988:995, SFS 1995:233, SFS

1995:1383 och SFS 1996:76.

{

i "

á

r v J

Ä

nå

i átâáäââyåávê üáåighäáåäá

V êçasâssirsuâç ära m J.: .

sggá;x.azywâ A:- ufi$å$ê§ å fäâfgjøüåâiüg

. . jáåêr L fwfxâå-ââfâ j v.

ååüäáäviasggw-:Ãaáaâa ä

V mms Ågiág Cagstâwgáif åáäüâé yjaik

i

m:

2 Gällande rätt

2.1 Inledning

Syftet med regleringen av handeln med skrot och begagnade är varor

att motverka tillgreppsbrott genom att hindra eller försvåra

avsättningen av oärligt åtkommet gods och att underlätta polisens spaning efter sådant gods. Man har alltså genom regleringen velat förebygga olika former av brottslighet, främst stöldbrottslighet, i anslutning till de nämnda näringarna. Vid utformningen den av nuvarande regleringen har en avvägning gjorts mellan å ena sidan målsättningen att förhindra och motverka tillgreppsbrott och å andra sidan intresset av ett fritt marknadstillträde och av att handel får ske under så fria och ohämmade former möjligt. som

Regleringen består av tillståndskrav för den som avser att driva handel med skrot och registreringskrav för den som avser att driva

handel med vissa begagnade varor. Därtill finns ett flertal handlings-

föreskrifter för handlarna som medför inskränkningar i det sätt på

vilket handlarna får utöva verksamhet. Ett exempel en sådan

föreskrift är att handlarna har skyldighet att föra utförliga anteckningar

om säljare och mottaget gods s.k. inköpsnotor, som skall vara tillgängliga för polisen. Ett annat exempel en sådan föreskrift är att handlare inte får ta emot gods av personer som är okända för handlaren och som inte heller ett tillförlitligt sätt kan styrka sin identitet. I det följande länmas en redogörelse för innehållet i regleringen.

2.2 Lagen om handel med skrot och begagnade

varor

Lagen om handel med skrot och begagnade varor är i huvudsak en bemyndigandelag som ger regeringen rätt att för skrothandelns del föreskriva att tillstånd av myndighet skall krävas för att driva handel samt att det för sådan handel skall finnas en ansvarig föreståndare som är godkänd av myndighet. Vidare ger lagen regeringen rätt att för handeln med begagnade varor föreskriva att sådan handel, i den omfattning som regeringen närmare bestämmer, skall underkastad vara

Gällande rätt

registrering hos myndighet. Lagen innehåller en bestämmelse som ger regeringen rätt att för den som driver skrothandel och för den som driver handel med begagnade varor meddela föreskrifter om skyldighet att föra anteckningar mottaget gods samt skyldighet att lämna om uppgifter om mottaget gods till myndighet. Regeringen bemyndigas även att meddela andra föreskrifter. Dessutom har tillsynsmyndigheten rätt att såväl undersöka utrymme som används i verksamheten som granska bokföring och andra handlingar som hör till verksamheten. De sanktioner kan komma i fråga för den som bryter mot lagens som bestämmelser är böter eller fängelse i högst sex månader. Lagen innehåller slutligen en bestämmelse som innebär att näringsidkare under vissa förutsättningar har ett straffrättsligt ansvar för gärningar som har begåtts av anställda.

2.3 Förordningen om handel med skrot

Förordningen är tillämplig på yrkesmässig handel med skrot. Med skrot avses " järn- och annat metallskrot samt tackor av annat metallskrot än järnskrot". Någon närmare avgränsning eller definition finns inte i förarbetena till regleringen. Där sägs dock att begreppet skrot skall fattas i vid mening. Bl.a. faller skrotfärdiga bilar som

yrkesmässigt köps upp för slutskrotning och säljs vidare i nedskrotat

skick eller för slutskrotning under beteckningen skrot. För att handeln skall betecknas yrkesmässig fordras att verksamheten har en viss som varaktighet och omfattning. Ett utmärkande drag för yrkesmässig

verksamhet är att den bedrivs i vinst- eller förvärvssyfte även om detta

inte är någon förutsättning för yrkesmässighet. Den som har skrotgård eller upplagsplats för skrot torde alltid anses bedriva yrkesannan mässig handel. Även den med viss regelbundenhet levererar skrot som är ihopsarnlat från flera håll till skrothandlare med skrotgård som bedriva yrkesmässig handel. Att verksamheten bedrivs på måste anses deltid saknar betydelse för bedömningen den sker yrkesmässigt. av om

Rikspolisstyrelsen RPS har utfärdat verkställighetsföreskrifter

RPS FS 1986:26 samt en kommentar avseende förordningen. Yrkesmässig handel med skrot får enligt förordningen bedrivas endast den har erhållit tillstånd till sådan handel av den lokala av som polismyndigheten. Tillståndsprövningen skall grundas en bedömning redbarheten och lämpligheten i övrigt hos handlaren. Vid av prövningen skall sökandens allmänna laglydnad tillmätas stor betydelse. Om sökanden relativt nyligen gjort sig skyldig till häleri- eller andra egendomsbrott kan detta utgöra en stark indikation på att han lämplig driva skrothandel. Även sökandens misskötsamhet inte är att

Gällande rätt

vad gäller skatteinbetalning och skatteredovisning är av betydelse vid tillståndsprövningen. Om sökanden systematiskt åsidosatt t.ex. mervärdesskattebestämmelserna kan hans redbarhet och lämplighet ifrågasättas. Skäl kan i sådana fall finnas att vägra honom tillstånd. För juridiska personer skall samma prövning ske hos styrelseledamöter och andra personer med avgörande inflytande i företaget. Om det finns skäl att anta att företaget drivs genom bulvan kan olärnplighet hos de egentliga intressenterna medföra att ansökan om tillstånd avslås RPS:s kommentar s. 8. För juridisk persons verksamhet och för verksamhet vid filial skall det finnas en särskild föreståndare som skall godkännas av polismyndigheten. Även föreståndaren skall uppfylla kraven redbarhet och lämplighet. Tillstånd kan ges till verksamhet som fast handlare eller som uppköpare. För fasta handlare gäller tillståndet i allmänhet tills vidare. För uppköpare är tillståndet tidsbegränsat till högst tre år i sänder samt begränsat till visst eller vissa polisoinråden. Även skrotgård och upplagsplats för skrot skall godkärmas annan av

den lokala polismyndigheten.

En skrothandlare får inte ta emot skrot av annan än den som är känd för handlaren, den som kan legitimera sig eller den som överlärrmar skrotet i sin bostad eller affärslokal. Om säljaren är okänd för handlaren skall handlaren vid identitetskontrollen anteckna bl.a. säljarens personnummer och identitetshandlingens art. Handlarna har även skyldighet att undersöka om säljaren har tillstånd till handel när misstanke finns att säljaren bedriver yrkesmässig sådan handel.

Handlarna skall vidare föra anteckningar om sina förvärv särskilda

i kronologisk ordning numrerade inköpsnotor. Anteckningama skall

innehålla uppgifter om bl.a. skrotets art, beskaffenhet och vikt samt det överenskomna priset för skrotet. Vidare skall sådana uppgifter om

säljaren antecknas att det är möjligt att identifiera denne. Inköpsnotorna skall bevaras under tio år. Om det finns särskilda skäl får polismyndigheten medge undantag från bestämmelserna om anteckningsskyldighet. Polismyndigheten har rätt att kräva att handlarna tillhandahåller myndigheten inköpsnotorna, andra handlingar eller uppgifter om handlarens befattning med skrot. Myndigheten får också i fråga om ett visst parti skrot eller skrot av visst slag besluta att skrotet inte får

bearbetas under en månads tid. Handlarna har även i övrigt en relativt långtgående skyldighet att underrätta polismyndigheten vid bl.a.

misstanke om brott. Tillstånd till handel och godkännande av föreståndare kan återkallas när någon bestämmelse i förordningen eller föreskrift eller villkor som

Gällande rätt sou 1997:89

har meddelats med stöd av förordningen har åsidosatts. Detsamma gäller om förutsättningarna för tillståndet eller godkännandet inte längre föreligger. Polismyndigheten kan även meddela varning.

Förordningen innehåller även bestämmelser om skyldighet för åklagare att underrätta polismyndighet om någon handlare dömts för vissa typer av brott. Slutligen finns vissa ansvars- och besvärsbestämrnelser.

2.4 Förordningen om handel med begagnade varor

Förordningen är tillämplig yrkesmässig handel med begagnade varor av följande slag:

1 mopeder, cyklar, utombordsmotorer och motorsågar,

2 symaskiner,

3 kameror samt objektiv till kameror, videokameror, projektorer, ur

och kikare, 4 skrivmaskiner, räknemaskiner och datorer,

5 radio- och televisionsapparater, bandspelare, videobandspelare, skivspelare, musikanläggningar och musikinstrument,

6 pälsverk,

7 naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar samt föremål som

helt eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina, 8 föremål som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing, tenn, brons eller nysilver, 9 vapen med undantag för sådana skjutvapen som omfattas av vapenlagen 1996:67, 10 alster av bildkonst,

11 konstalster av glas, porslin och annan keramik,

12 mobiltelefoner och kommunikationsapparater,

13 navigationsinstrument,

14 packboxar för biltakräcken,

15 skidutrustning med undantag för kläder.

För yrkesmässighet ställs det motsvarande krav som för skrothandeln, dvs. att verksamheten har en viss varaktighet och omfattning. Handel med begagnade varor som sker över disk i affär eller annat fast försäljningsställe utgör normalt yrkesmässig handel. Om en handlare, som normalt handlar med fabriksnya varor, även tar emot och

vidareförsäljer begagnade varor av motsvarande slag blir han registreringsskyldig när handeln med de begagnade varorna blir

regelbunden eller når en viss omfattning. Med handel avses i sammanhanget, förutom inköp och försäljning, även s.k. inbyteshan-

Gällande rätt

del. I förordningen anges uttryckligen att auktionsförsäljning och

annan liknande försäljning är att anse som handel. Förordningen är däremot inte tillämplig på sådan handel som avses i pantbankslagen 1995:1000. En handlare som driver sådan handel som omfattas av regleringen behöver inte ha tillstånd till denna, men skall vara registrerad hos den lokala polismyndigheten. Den lokala polismyndigheten är även tillsynsmyndighet. Registreringen är inte kopplad till någon lämplighetsprövning. Handlarna är skyldiga att själva anmäla sig för registrering. Polismyndigheten har dock möjlighet att eget initiativ registrera handlare. Förutom bestämmelser om förordningens tillämplighet och bestämmelser om registreringsskyldigheten innehåller förordningen en del föreskrifter kontrollnatur. Bl.a. får den bedriver handel med av som varor av det aktuella slaget bara ta emot gods från personer som är

kända för honom eller som styrker sin identitet på ett tillförlitligt sätt.

Handlarna skall vidare föra anteckningar om alla affärer med

begagnade särskilda i kronologisk ordning numrerade

varor

inköpsnotor. Av anteckningarna skall framgå bl.a. uppgifter om

säljaren samt art och beskaffenhet samt antal, storlek, om varornas mängd eller vikt. Vidare skall föremålens fabrikat, tillverkningsoch andra särskilda kännetecken antecknas. På gäller nummer sätt som för skrothandeln skall inköpsnotorna bevaras under tio är. Den lokala

polismyndigheten har möjlighet att föreskriva att kopior av inköps-

notorna och andra handlingar skall sändas till myndigheten. En handlare tagit emot begagnade varor fâr inte lämna ut eller som bearbeta dem förrän tidigast en månad efter det att han tog emot

varorna. Vidare skall vid auktionsförsäljning polismyndigheten

orten underrättas vecka i förväg. I underrättelsen skall lämnas en

uppgift om tid och plats för auktionsförsäljningen, vilka slag av varor

skall säljas och förvaringsplatsen för varorna intill försäljningen. som Vissa har ett begränsat värde undantas från kraven på varor som liggetid, anteckningsskyldighet och identitetskontroll. De lokala polismyndigheterna får även föreskriva eller i enskilda fall medge andra undantag från kontrollbestämmelserna. I fall då undantag medgetts från liggetidskravet skall handlarna i de flesta fall föra

anteckningar inköpsnotorna jämväl avseende bl.a. den till vilken

varorna har lämnats ut. Om handlare inser eller har skälig anledning anta att den som en bjuder ut begagnade varor till honom, olovligen har kommit över egendomen eller av annan anledning inte har rätt att utbjuda den, skall handlaren genast underrätta polismyndigheten. Handlarna har också skyldighet att, efter anmodan av polismyndigheten, undersöka om

Gällande rätt

vissa begagnade varor tagits emot och om varorna finns kvar hos

handlaren.

Förordningen innehåller även vissa ansvars- och besvärsbestärmnel-

ser. Även beträffande handeln med begagnade har RPS utfärdat varor verkställighetsföreskrifter RPS FS 1985:8 samt en kommentar avseende förordningen.

3 Handeln med skrot och andra

âtervinningsvaror

3.1 Skrot

I förordningen handel med skrot definieras skrot som järn- och om annat metallskrot samt tackor av annat skrot än järnskrot. Definitioär avpassad för att stämma överens med skrotbranschens traditionen nella åtskillnad mellan järnskrot och metallskrot. Med metallskrot förstår branschen skrot av andra metaller än järn. Alla ämnen som kemiskt är att metall, exempelvis kvicksilver, innefattas i anse som

begreppet metallskrot. Någon tydlig definition som anger när en vara

järn eller annan metall blir att betrakta som skrot finns inte. Det av

har inte heller gjorts någon avgränsning av mängden järn eller metall

skall ingå i varan för att den skall falla under förordningen. som Branschen skiljer även skrot som härrör från olika led i produktionen. Vid stålverkens och metallsmältverkens produktion faller mängd skrot i form restprodukter cirkulationsskrot. en av Detta skrot återvinns i processen utan att hanteras av den reguljära skrothandeln. Ett annat slags skrot är s.k. primärskrot, dvs. produktionsspill, såsom spån och klipp, från tillverkningsindustrin. Huvud-

delen primärskrotet säljs till skrothandlare, vilka i sin tur säljer

av primärskrotet till bl.a. stålverk och metallsmältverk. Vissa mängder

primärskrot säljer industrin direkt till de slutliga avnämarna utan

förmedling skrothandeln. En tredje typ av skrot är s.k. sekundärav skrot, dvs. skrot härrör huvudsakligen från uttjänta produkter. som Det kan uttjänta maskiner från industri och lantbruk men även vara från konsumentledet. Allt sekundärskrot som samlas in hanteras varor skrothandeln. Enligt uppgifter från skrotbranschen överstiger branav

schens handel med primärskrot väsentligt handeln med sekundärskrot.

Skrothandeln samlar in, bearbetar och vidareförsäljer skrotet. Bearbetningen skrotet går till på så sätt att det sorteras i olika kvalitetsav klasser varefter det klipps eller pressas ned till sådant format att det

kan användas av avnämarna. Årligen samlar skrothandeln in ca

1 450 000 ton skrot. Handeln med järnskrot är av betydligt större omfattning än handeln med metallskrot. De flesta företag som är verksamma inom skrotbranschen köper och säljer både järnskrot och metallskrot. Det finns dock företag som är specialiserade någon typ

skrot. Det är främst större företag inom skrotbranschen som av

Handeln med skrot och andra âtervinningsvaror

handlar med primärskrot medan sekundärskrot ofta samlas in av mindre företag. De större företagen står för merparten av bearbetning och vidareförsäljning till stålverk och metallsmältande verk.

3.2 Jämskrot

J ärnskrotet brukar av branschen indelas i olegerat stålskrot, gjutjärnsskrot och rostfritt stålskrot. Det finns också stålskrot är legerat som med olika metaller. Bestämmelser om klassificering av stålskrot och gjutjärnskrot finns i den s.k. skrotboken, som givits ut av ett numera upplöst samarbetsorgan för leverantörer och avnämare av järnskrot Skrotnämnden. Den årliga insamlingen av järnskrot uppgår enligt branschen till ca 1 300 000 ton, varav ca 10 procent utgör gjutjärnskrot. Skrothandeln avsätter stâlskrotet och gjutjärnsskrotet till både stålverk och gjuterier. Skrotbranschen uppskattar att omkring 30 procent av det järnskrot som samlas in exporteras. Enligt stâlverkens inköpskanal har mängden emottaget stålskrot varierat kraftig under senare år. Under mitten av 1980-talet tog stälverken emot ca 1 600 000 ton stålskrot medan tillförseln av stålskrot i början av 1990-talet låg ca 900 000 ton. För närvarande uppskattar branschen att ca 1 200 000 ton stålskrot tas emot av stålverken, varav 30-40 procent importeras. Det är vanskligt att uppskatta värdet av den totala mängden insamlat

järnskrot. Branschen är mycket konjunkturkänslig och priserna

järnskrot styrs framför allt av den internationella industrins efterfrågan på stål. Under senare år har priserna på olika kvaliteter av järnskrot varierat kraftigt från tid till annan. Som exempel kan nämnas att priset

på olegerat stålskrot klass ll i mars 1995 var ca 950 kronor per ton

medan priset på samma slags stålskrot i augusti 1996 var ca 650 kronor per ton. Priserna avser skrothandelns försäljningspris. Med utgångspunkt från de angivna priserna skulle värdet av den totala mängden insamlat järnskrot de senaste tvâ åren ha varierat mellan ca

1,25 miljarder kronor och ca 850 miljoner kronor.

3.3 Metallskrot

Branschen bedömer att ca 150 000 ton metallskrot samlas in årligen. Även metallskrot kvalitetssorteras och bearbetas skrothandeln till av sådant format att det kan användas direkt av avnämarna. För metallskrotet finns klassificeringsbestämmelser i skriften "Handelsregler och

Handeln med skrot och andra återvinningsvaror

Standard sorteringslista för metallskrothandeln i Sverige F.M.- reglerna. Den största delen insamlat metallskrot består av skrot av koppar och kopparlegeringar. Koppar har goda egenskaper som ledare för elektricitet och värme samt är formbart och står bra emot korrosion. Den elektriska industrin och byggindustrin är huvudsakliga användare av koppar. Det utvinns årligen i landet ca 70 000 ton koppar och

kopparlegeringar av skrot. Den totala produktionen av kopparvaror i

Sverige uppgår till ca 140 000 ton. Återvinningen är alltså av stor

betydelse för landets kopparproduktion. Koppar är jämförelsevis lätt att återvinna och recirkulationen av koppar sker snabbt och kontinuerligt. Det är också något billigare att framställa kopparprodukter av kopparskot än av malm. Kopparskrotet förädlas och smälts om hos bland andra Boliden AB i Gusum och i Rönnskär, Olof Manner AB i Mölndal och Outukumpu Copper i Västerås.

Även mängder aluminium samlas in. Enligt Överstyrelsen för

stora

Civil Beredskaps ÖCB:s skrift "Lönsam återvinning försörjningen

i kris och krig" är produktionen av sekundäraluminium ca 60 000 ton per år. Endast genom det system som skapats för återvinning av returburkar utvinns årligen ca 15 000 ton aluminium. Såväl importen som exporten av aluminium är omfattande. De största mottagarna av aluminiumskrot är Finspång Aluminium AB och Gotthard Aluminium AB. Det förstnämnda bolaget smälter om processkrot och huvuddelen av de aluminiumburkar som samlas in. De största mängderna bly återfinns i batterier. Insamling av förbrukade blybatterier har bedrivits av skrothandlarna sedan 1940-talet. Ett bolag, Returbatt AB, bildades år 1988 av de svenska företag som

tillverkar blybatterier, skrothandlarna och Boliden Bergsöe AB i

Landskrona, som är det enda företaget i Norden som återvinner bly blyskrot. Enligt företrädare för Returbatt AB samlas det i landet ur årligen in blybatterier som innehåller sammanlagt ca 12 000 ton bly. Den årliga produktionen vid Boliden Bergsöe AB:s fabrik i Landskrona uppgår till 37 000 ton, varav hälften härrör från förbrukade ca batterier. Företaget tar även emot blyskrot från andra länder.

Övrigt metallskrot, såsom tenn, zink, nickel och krom står endast

för en liten del av den totala metallskrothanteringen.

3.4 Andra återvinningsvaror

Skrotindustrin hanterar inte endast järn- och metallskrot. Andra återvinningsvaror såsom returpapper, glas, plast, gummi och trä har fått ökad betydelse i och med att kretsloppstanken vunnit gehör hos

Handeln med skrot och andra återvinningsvaror

såväl företag som allmänhet. Det järn- och metallskrot som inte återvinns är för närvarande inte lönsamt för skrotföretagen att omhänderta grund av alltför kostsam hantering. Som exempel kan nämnas små kvantiteter varor av komplext material. Genom att bredda verksamheten och omhänderta även annat än skrot skapas möjligheter för skrotföretagen att expandera. De största skrotföretagen har bildat olika bolag som specialiserar sig på någon återvinningsvara, exempelvis returpapper. Det nyligen införda producentansvaret för returpapper, förpackningar och däck SFS 1994: 1205, 1235 och 1236 samt prognoser om att producentansvar införs även för andra varor än de nämnda har inneburit att samarbetet mellan varuproducenter och företag inom

skrotbranschen har ökat. De större skrotföretagen har slutit avtal med

företag och kommuner och förbundit sig att ta emot flertalet restprodukter som uppkommer i företagens och kommunernas verksamheter. Det har medfört att skrotbranschen numera omhändertar fler återvinningsvaror än tidigare. Vanligen ställer skrotföretagen upp containrar och andra behållare avsedda för olika slags material hos leverantören. På så sätt grovsorteras det gods Även som tas emot. mindre skrotföretag har slutit avtal med företag och kommuner. De mindre företagen är ofta specialiserade något särskilt slags återvinningsmaterial och de är ofta inte skrothandlare på sätt som avses i förordningen om handel med skrot. Det är för övrigt sällsynt att mindre skrothandlare hanterar återvinningsvaror som inte utgör skrot. Med undantag för skrot är returpapper den kvantitativt största återvinningsvaran. Över 1 000 000 samlas årligen in. ton returpapper Insamlingen av returpapper hanteras dels av den reguljära skrothandeln, dels av företag som specialiserat sig på returpapper. Returpappret blandas med skogsrâvara och används vid tillverkning av sådant papper där kraven kvalitet inte är så höga. Returpapper användes under år 1995 vid 17 anläggningar i Sverige. Av den samlade produktionen år 1992 utgjorde ca 14,2 procent returråvara.

Tidigare omfattades pappersavfall av det kommunala renhållnings-

monopolet. Sedan den 1 oktober 1994 har emellertid producentansvar införts för returpapper. År 1995 återvanns 96 000 glas, den övervägande delen ca ton varav utgjorde förpackningsglas. Endast små mängder planglas återvanns. Allt glas som samlas in tas om hand av Svensk Glasåtervinning AB i Askersund, som ägs av producenter och importörer av glasför-

packningar samt av livsmedelsindustrin. Återvinningsglaset samlas in

av de kommuner och entreprenörer som tecknat avtal med Svensk Glasåtervinning AB. Kommunerna står för ungefär halva mängden

Handeln med skrot och andra återvinningsvaror

insamlat glas. Endast någon eller möjligen några av de entreprenörer

som tecknat avtal med Svensk Glasåtervinning AB är skrothandlare. Företaget kommer under år 1997 att upphöra med planglasåtervinningen. Större delen det gummi återvinns utgörs däck. Återav som av vinningen sker dels genom energiåtervinning, dels genom användning av däck som råvara i ny produktion. Sedan den 1 oktober 1994 har producenterna skyldighet att ta om hand uttjänta däck. Däcksleverantörerna och regummeringsindustrin har tillsammans bildat Svensk Däcksåtervinning AB i syfte att bygga upp ett återtagningssystem för däck. Däcken samlas in av flera olika entreprenörer, varav vissa tillhör skrotbranschen. Under tiden den 1 januari 1995-30 juni 1996 samlades det in ca 60 000 ton däck. Därav återvanns ca 52 000 ton. Skrotindustrin hanterar en del av den plast som årligen samlas in, ca 30 000 ton. Huvuddelen torde dock hanteras av företag som specialiserat sig plast- och pappersåtervinning. Trä återvinns huvudsakligen av de skrotföretag som åtar sig att riva industrier och andra byggnader.

3.5 Branschens struktur

Skrothandeln är uppdelad i uppköpare, partihandlare och grossister. De två sistnämnda kategorierna är fasta handlare enligt nuvarande förordning. De större företagen, som regelmässigt säljer skrot till de slutliga avnämarna, räknas i allmänhet till grossisterna och de övriga fasta handlarna är partihandlare. Varken företag inom skrotbranschen eller branschföreningar har någon statistik över antalet företag som bedriver skrothandel. Enligt

den officiella statistik som finns att tillgå, Statistiska centralbyråns

företagsregister, fanns det i november 1995 under näringsgrenen partihandel med avfallsprodukter och skrot" 807 företag. Dessa företag hade sammanlagt 909 arbetsställen. Näringsgrenen omfattar inköp och återförsäljning av skrot, metallskrot, skrotade bilar,

glasavfall, gummiavfall, lump och pappersavfall. Vidare omfattar den

partihandel med järn- och metallskrot textilavfall. Även bilsamt demontering och återvinning ingår i näringsgrenen. Definitionen av näringsgrenen i företagsregistret omfattar således även företag som bedriver annan handel än sådan skrothandel som avses i förordningen om handel med skrot. Det verkliga antalet skrothandlare får därför anses vara något lägre än vad företagsregistret utvisar. Utredningen har tillställt samtliga polismyndigheter ett frågeformulär i vilket polismyndigheterna ombads att bl.a. ange hur många

Handeln med skrot och andra âtervinningsvaror

gällande tillstånd såväl för fast handel som för uppköparverksamhet som fanns meddelade den 1 oktober 1996. Av svaren framgår att antalet tillstånd då uppgick till ca 1 600, fördelade ca 400 uppköpartillstånd och ca 1 200 tillstånd för fast handel. Som närmare kommer att utvecklas i avsnitt 9.2 ger antalet meddelade tillstånd vid polismyndigheterna inte någon fullständig bild av hur många verksamma skrothandlare som finns i landet. De flesta företag inom skrotbranschen är mindre företag med upp till fem anställda. Över hälften handlarna har inte några anställda av alls. Bland de mindre företagen dominerar bilskrotningsföretagen. För att bedriva sådan verksamhet krävs enligt bilskrotningsförordningen 1975:348 auktorisation av länsstyrelsen i det län där bilskrotningen huvudsakligen skall ske. Vid årsskiftet 1995/1996 fanns det ca 760 auktoriserade bilskrotare i landet. Branschen uppskattar att ca 450 av dem bedriver verksamhet i sådan omfattning att verksamheten faller under skrothandelsförordningens bestämmelser. Bilskrotningsföretagen tar vanligen till vara användbara delar som säljs som reservdelar. Bilarna sänds därefter till någon av de fem större fragmenteringsanläggningar som finns i landet. Fragmenteringsanläggningarna tog under år 1992 emot ca 370 000 ton skrot, varav huvuddelen torde ha bestått av skrotade bilar. Andra varor som tas emot vid fragmenteringsanläggningarna är vitvaror och elektroniska produkter. Vid

fragmentering av skrotade bilar återvinns ungefär 75 procent av en

personbils stål- och metallmaterial. Vissa bilskrotningsföretag ornhändertar inte endast bilar för slutskrotning utan köper och vidareförsäljer även annat skrot. De flesta fasta handlare som inte sysslar med bilskrotning köper skrot från privatpersoner och mindre företag varefter skrotet vidareförsäljs till en närliggande partihandlare som bedriver skrothandel i något större omfattning. Skrotet säljs därefter vidare till en grossist. Branschen bedömer att det finns ca 100 partihandlare som säljer inköpt skrot till grossister. Antalet renodlade uppköpare, som åker runt med egen lastbil och köper upp skrot från bl.a. hantverkare, mindre industrier och lantbrukare, har minskat betydligt. Det finns även företag som åtar sig att riva anläggningar av olika slag för att ta till vara bl.a. skrot. De nämnda kategorierna av företag och handlare står dock endast för en blygsam del av skrothanteringen inom landet. Branschen domineras av grossisterna. Två större koncerner, Aktiebolaget Gotthard Nilsson och Stena Metall Aktiebolag, omsluter tillsammans ca 80 procent av svensk skrothandel. Ett tiotal medelstora grossister beräknas omsluta ca tio procent och de mindre företagen och handlarna resterande tio procent. Aktiebolaget Gotthard Nilsson och

Handeln med skrot och andra âtervinningsvaror

Stena Metall Aktiebolag har ett fyrtiotal arbetsställen vardera med anläggningar för insamling och bearbetning av järn- och metallskrot över i stort sett hela landet. I båda koncernerna finns två bilfragmenteringsanläggningar. Huvuddelen av det skrot som hanteras av skrothandeln består av produktionsspill från tillverkningsindustrin primärskrot. Det är i huvudsak grossisterna som hanterar primärskrot. Enligt företrädare för Aktiebolaget Gotthard Nilsson utgör ca 75 procent av skrotleveranserna till Gotthardskoncernen produktionsspill från tillverkningsindustrin. Genom långtidsavtal med industrierna åtar sig grossisterna att ta hand om samtliga restprodukter som bildas vid tillverkningsprocessen. Det är inte vanligt att produktions- och processkrot köps av grossisterna via någon uppköpare eller annan mellanhand. Grossisterna hämtar så gott som alltid skrotet hos leverantörerna. I många fall har grossisterna redan hos leverantörerna skapat skräddarsydda system för sortering av átervinningsmaterialet. Skrotindustrin tar även emot återvinningsmaterial från butiker och varuhus, industrier, hushåll, statliga och kommunala förvaltningar samt avfallsanläggningar. Dessa leverantörer tillhandahåller skrothandeln skrot i form av bl.a. uttjänta produkter sekundärskrot samt andra återvinningsvaror som hanteras av skrotbranschen. Grossisterna dominerar även sekundärskrotmarknaden, om än inte lika kraftigt som

när det gäller hanteringen av primärskrot. De långtidsavtal som

grossisterna ofta sluter med tillverkningsindustrier omfattar ibland också sekundärskrot. Grossisterna har även slutit långtidsavtal med andra leverantörer av sekundärskrot, bl.a. kommunala avfallsanläggningar. En del skrotpartier köps dock efter anbudsförfarande. Huvuddelen av allt sekundärskrot levereras direkt från kund till grossist. Såväl uppköparna som de mindre, fasta handlarna saknar möjligheter att bearbeta skrotet sådant sätt att det kan tas emot av de slutliga avnämarna, vilket innebär att huvuddelen av det sekundärskrot som samlas in av uppköpare och mindre handlare vidareför-

säljs till grossisterna. De skrothandlare som inte är grossister avsätter

således insamlat skrot till företag inom skrotbranschen. Grossisternas kunder när det gäller insamlat och bearbetat järn- och stålskrot är i huvudsak de svenska stålverken. Det finns för närvarande ca tio stålverk i landet. De flesta av dem är direkt eller indirekt delägare i AB Järnbruksförnödenheter JBF, som har till uppgift att ombesörja inköp och fördelning av olegerat stålskrot och olegerat gjutjärnskrot för medlemmarnas räkning. Något enstaka stålverk står utanför JBF. JBF har, som företrädare för stålverken, slutit avtal med

vissa grossister inom skrotbranschen. Avtalen reglerar vissa delar av

handeln med olegerat stålskrot och olegerat gjutjärnsskrot mellan de

Handeln med skrot och andra átervinningsvaror

avtalsbundna grossisterna och stâlverken. De grossister som slutit avtal med JBF, för närvarande fem, brukar benämnas verksleverantörer. Det finns för närvarande ytterligare två grossister som levererar via J BF utan att långtidsavtal slutits. Med utgångspunkt från vissa formler fastställs en gång per månad det pris som stâlverken betalar verksleverantörerna för olika kvaliteter av stålskrot och gjutjärnskrot. Priserna är relaterade till aktuella internationella priser. Prisförhandlingar kan dock förekomma i speciella fall. Om verksleverantören accepterar det fastställda priset sluts avtal leverans viss mängd skrot. Även om av en vissa partihandlare levererar via någon av verksleverantörerna skrot till de stålverk är anslutna till JBF. Det förekommer också, om som än i mycket liten omfattning, att företag inom tillverkningsindustrin levererar skrot till stâlverken utan att skrotet hanteras av skrotbranschen. Visst skrot som faller inom försvarsindustrin och inom SJ hanteras inte heller skrotbranschen utan levereras direkt till av stâlverken enligt särskilda avtal.

När det gäller leveranser gjutjärnsskrot till gjuterier och rostfritt

av stålskrot till stâlverken sluts avtal direkt mellan skrothandeln och avnämarna. Metallskrotet finner avsättning hos metallsmältverken. Någon inköpsorganisation, motsvarande JBF, finns inte för de gemensam slutliga avnämarna metallskrot. Företagen inom skrotbranschen av förhandlar och sluter avtal direkt med metallsmältverken. Prissätt-

ningen sker framför allt med utgångspunkt från priserna metallbörsen i London London Metal Exchange.

3.6 Branschföreningar

Inom skrotindustrin finns flera branschföreningar, bland andra

Återvinningsindustrin Swedish Recycling Association, Svenska

- J ärn- och metallskrothandlareföreningen, Svensk âtervinningsförening och Sveriges Bilskrotares Riksförbund.

Återvinningsindustrin Swedish Recycling Association SRA

-

organiserar grossisterna inom skrotbranschen och har bildats genom sammanslagning Föreningen J ärnskrotgrossisterna och Föreningen

av Metallskrotgrossisterna. SRA har sex medlemmar. Svenska J ärn- och metallskrothandlareföreningen är den äldsta organisationen och har 57 företag medlemmar. Mot bakgrund av att flera av dessa företag som har filialer på olika platser organiserar föreningen företag på ungefär 150 arbetsställen. Bland medlemmarna finns såväl grossister som

partihandlare och bilskrotningsföretag. Svensk âtervinningsförening,

som har ett 70-tal medlemmar, organiserar de mindre och medelstora

Handeln med skrot och andra återvinningsvaror

företagen inom skrotindustrin. Sveriges Bilskrotares Riksförbund

SBR har knappt 200 medlemmar. Tidigare fanns det inom skrotbranschen en organisation, Skrothandelns Branschkommitté, bl.a. hade till uppgift att för branschens

som

räkning beakta lagstiftningfrågor och verka för en högre etik inom branschen. Branschkommittén utsåg även Skrotbranschens nämnd som bl.a. avgav yttranden till polismyndigheterna vid tillståndsprövningen.

Inte någon dessa organisationer bedriver någon verksamhet. av numera

3.7 Branschens utveckling

Enligt flera företrädare för skrotbranschen har antalet skrothandlare

minskat sedan början av 1980-talet. Få nya handlare etablerar sig och

ett antal mindre handlare har upphört med skrothandelsverksamhet. Minskningen särskilt markant det gäller uppköparna. Även är när grossisterna är färre än för 15 år sedan, huvudsakligen på grund av att

de större grossisterna köpt upp några av de mindre. Däremot har

antalet bilskrotningsföretag ökat. Huvudskälet till att antalet skrothandlare har minskat torde vara att kraven på den bedriver sådan verksamhet har skärpts. Ett större som antal återvinningsvaror tas omhand av skrothandeln och varorna är

olika komplexa material. Det krävs därför större

ofta sammansatta av

kunskaper än tidigare om såväl material som återvinningsmetoder. För omhänderta vissa återvinningsvaror är det nödvändigt att förvärva

att dyr avancerad utrustning. De flesta mindre skrothandlarna saknar ekonomiska möjligheter köpa sådan utrustning. Även kraven och att

kontrollen hanteringen de miljöskadliga ärrmen som finns i

av av mycket det gods omhändertas skrothandeln har skärpts, av som av vilket bl.a. inneburit att vissa handlare inte ansett sig kunna fortsätta med skrothandelsverksamhet.

Som tidigare nämnts har framför allt grossisterna inom branschen

slutit långtidsavtal med industrier och kommuner. Sådana avtal har

sedan lång tid träffats med tillverkningsindustrier men endast avsett leveranser primärskrot. Sedan 1990-talets början har avtalen fått ett

av annat innehåll. Grossisterna förbinder sig numera att ta emot i stort

sett samtliga återvinningsvaror som uppkommer i leverantörens

verksamhet. Även material måste sändas för extern destruktion som

tas emot. Avtalen ingås inte enbart med tillverkningsindustrier

numera

också med bl.a. kommuner och tjänsteföretag. Branschen

utan bedömer att sådana avtal kommer att träffas med allt fler leverantörer

i framtiden. Det kan på goda grunder antas att marknaden för mindre skrothandlare och uppköpare minskat betydligt på grund av långtidsav-

Handeln med skrot och andra återvinningsvaror

talen, vilket i sin tur kan utgöra ett skäl till att antalet skrothandlare minskat. Enligt skrotbranschen kommer det även i framtiden att finnas en marknad för de mindre skrothandlarna och uppköparna. Transportkostnaderna spelar en mycket stor roll i branschen. De mindre handlarna har ofta konkurrensfördelar av sin närhet till leverantörerna. Framför allt när mängderna skrot är små kommer de mindre handlarna att

kunna konkurrera med grossistema. Det förutspås också att mindre

handlare kommer att specialisera sig någon eller några varor och

dänned kunna konkurrera med pris och service.

Grossisterna har efter hand breddat sin verksamhet och tar numera emot flera slags återvinningsvaror än tidigare. De har också skapat anläggningar för att inom den egna organisationen kunna förädla insamlade varor. Bestämmelserna om producentansvar för vissa varor har sannolikt bidragit till den utvecklingen. Tidigare hade Sverige, i likhet med de flesta andra västeuropeiska

länder, exportförbud på skrot. Skrot fick då endast exporteras efter dispens. Stålverken hade skyldighet att ta emot allt järnskrot som

samlades in och verksleverantörerna förband sig att till stålverken leverera en viss årlig minimikvantitet av järnskrot. Någon konkurrens mellan skrotbranschens kunder farms inte. Det innebar att priset på in-

hemskt skrot låg 10- 15 procent under priserna på den västeuropeiska

marknaden. Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet avskaffades successivt exportförbuden för olika sorters skrot. Därigenom förändrades förutsättningarna för skrotbranschen väsentligt. Skrotbranschen har inte längre någon skyldighet att leverera det insamlade skrotet till avnämare inom landet, vilket inneburit en ökad konkurrens mellan skrotindustrins svenska och utländska avnämare av skrot. Prissättningen har blivit rörligare och prisskillnaderna mellan inhemskt och utländskt skrot har jämnats ut. Numera exporteras ca 30 det skrot samlas in. Även importen järnskrot har procent av som av ökat kraftigt. Den svenska stålindustrin har genomgått omfattande strukturförändringar under de senaste åren. Antalet stålverk har minskat till följd av sammanslagningar och uppköp. De kvarvarande stålverken har specialiserat sig på mer avancerade produkter. Utvecklingen har medfört att det för många viktiga produkter av stål finns endast en inhemsk tillverkare. Det utländska ägandet har ökat och industrin har blivit mer exportinriktad. En liknande utveckling har skett när det gäller de slutliga avnämarna av metallskrot. Företagen är dock fler till antalet och det utländska ägandet är inte lika framträdande.

4 Handeln med

begagnade varor

Det har visat sig mycket svårt att få fram tillförlitliga uppgifter om

omfattningen och värdet av den totala handeln med begagnade varor. Det finns flera skäl till det. Inom de olika branschförbunden finns inte någon statistik över begagnathandeln och företrädare för förbunden har ansett det vanskligt att i siffror bedöma omfattningen av denna handel. Därtill kommer att många av de företag som enbart handlar med begagnade inte är anslutna till något branschförbund. En varor betydande handel med begagnade varor sker också mellan privat- Vidare bedrivs begagnathandel ofta på andra platser än i personer. varuhus och butiker. Bland annat sker en omfattande handel med begagnat gods auktioner samt torg och på olika slags loppmarknader. Begagnat gods säljs dessutom ofta genom annonser i dagstidningar och i särskilda annonstidningar, exempelvis i Gula Tidningen. Flera företrädare för de olika branschförbunden samt flera poliser arbetar med tillsynen över begagnathandeln har för utredningen som uppgett att de bedömer att den icke reguljära handeln med begagnat gods är av lika stor omfattning som butikshandeln med sådant gods. Samtliga förbund utredningen haft kontakt med är av den som

uppfattningen att högst tio procent av medlemsföretagens omsättning

handel med begagnade varor. För de flesta varor som omfattas avser förordningen bedöms nämnda andel vara betydligt lägre. av När det gäller butikshandeln med begagnade varor har utredningen inhämtat upplysningar från några branschförbund. Nedan lämnas en översiktlig redogörelse för vad som upplysts från förbundens sida. Cykel- och Sporthandlarnas Riksförbund har uppgett att ca 550 företag är anslutna till förbundet, vilket utgör ca 75 procent av företagen handlar med mopeder och cyklar. Förbundet organisesom även dem handlar med motorsågar och skidutrustning. Enligt rar som förbundet är handeln med begagnade mopeder ytterst begränsad.

Handel med begagnade cyklar är däremot vanlig. I stort sett samtliga cykelhandlare handlar med såväl begagnade som fabriksnya cyklar.

Handlarna tar ofta in begagnade cyklar dellikvid när kunderna som köper fabriksnya cyklar. Förbundet uppskattar att uppemot 25 procent de cyklar medlemmarna säljer är begagnade, vilket antalsav som mässigt skulle motsvara en försäljning av 100 000-150 000 begagna-

Handeln med begagnade varor

de cyklar per år. Handeln med begagnade cyklar bedöms vara betydligt större i storstäder och universitetsstäder än den är i övrigt. Försäljning av begagnade cyklar sker dessutom vid sidan av den

reguljära handeln. Bland annat är Överskottsbolagets försäljning av

Omhändertagna cyklar betydande.

Försäljningen av begagnade motorságar har minskat, huvudsakligen

på grund av att försäljningen av nya motorsågar minskat. Motorsågar är en sådan vara som blir omodern först efter lång tid. Det medför att andrahandsvärdet är relativt högt. En inte obetydlig försäljning av

begagnade motorsâgar sker alltjämt. Även försäljningen begagnad

av skidutrustning har minskat. Sådan försäljning sker i princip endast i

storstäderna och avser alpin skidutrustning. Det förekommer inte någon försäljning av begagnad utrustning för längdskidäkning.

Från Elektronikförbundet har uppgetts att ca 1500 företag är anslutna till förbundet, vilket uppskattningsvis motsvarar 80 procent av de företag som handlar med elektroniska varor. Förbundet organiserar även fotohandlarna. En relativt stor andel av medlemsföre-

tagen handlar med begagnade varor som inte omfattas av förordning-

en. Bland dessa varor kan nämnas vitvaror. Enligt förbundets uppfattning har handeln med begagnade varor bland medlemsföretagen minskat betydligt i omfattning sedan början av l980-talet. En bidragande orsak är att elektroniska produkter numera blir omoderna relativt snabbt grund av den allt hastigare tekniska utvecklingen. De flesta kunder efterfrågar varor som är tekniskt avancerade. Det har lett till att priserna begagnade elektroniska produkter har gått ned. Handlarna lämnar ofta garantier även beträffande begagnade varor. Sådana produkter behöver därför ofta ses över och i vissa fall repareras innan de säljs. Det har lett till att det är mindre lönande att handla med begagnade produkter. De större affärskedjorna för hemelektronik handlar normalt inte med begagnat gods. Det händer dock att de i särskilda kampanjer

erbjuder sig att ta emot begagnade produkter som inbytesvaror.

Vanligtvis kasseras inbytesvarorna. I storstadsregionerna säljs

begagnad hemelektronik huvudsakligen av mindre företag med en hög

servicegrad. Där finns det även ett fåtal handlare som enbart ägnar sig handel med begagnad hemelektronik. De är i allmänhet inte organiserade. Enligt Elektronikförbundet är förhållandena annorlunda utanför storstadsregionerna. Där handlar de flesta företagen med såväl begagnade som fabriksnya produkter. Handeln med begagnade produkter är då normalt av underordnad betydelse. Enligt Elektronikförbundet är handeln med begagnade kameror och begagnad fotoutrustning större än handeln med begagnad hemelektronik. Huvudskälet till detta är förmodligen att kameror och

Handeln med begagnade varor

fotoutrustning i allmänhet har ett högre andrahandsvärde än andra elektroniska produkter. Det finns också kameror av vissa märken, såsom Leica och Hasselblad, som tillverkats i begränsade serier och därför fått ett högt samlarvärde. Vissa fotohandlare har specialiserat sig handel med begagnade kameror och begagnade kameradelar. I Stockholm rör det sig enligt förbundet om tre till fem företag. Handeln med begagnade projektorer och skivspelare är i det närmaste obefmtlig. Dessa produkter har ersatts av videobandspelare och cd-spelare. Begagnade videokameror, radioapparater, bandspelare och videobandspelare säljs av den reguljära handeln i något större omfattning. Med undantag för kameror och fotoutrustning har enligt förbundet handeln med televisionsapparater och musikanläggningar störst omfattning när det gäller handeln med begagnade elektroniska produkter. Vad avser musikanläggningar är det större anläggningar med betydande ekonomiskt värde som säljs begagnade. Begagnathandeln med musikinstrument är också omfattande. Svenska IT-företagens Organisation SITO organiserar ca 350 företag som handlar med datorer. De flesta av medlemsföretagen är leverantörer av originaldatorer och originaldelar till datorer. Bland dessa är handeln med begagnade datorer inte särskilt omfattande. Det händer dock att begagnade datorer byts in vid leverans av nya datorer. De begagnade datorerna säljs då vidare eller skrotas. Begagnathandeln är betydligt större bland mindre áterförsäljarföretag, som ofta inte är organiserade. I branschen finns också s.k. datormäklare som säljer begagnade datorer till företag och privatpersoner. Handeln med stulna, begagnade datorer bedömer förbundet som omfattande. I än högre grad säljs stulna begagnade datorkomponenter. Enligt förbundets uppfattning säljs stulna datorer och stulna datorkomponenter huvudsakligen av privatpersoner. Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsförbund organiserar ca 350 butiker i landet. I förhållande till den totala omsättningen i branschen är inte handeln med begagnade varor bland medlemsföretagen omfattande. I stort sett samtliga medlemsföretag handlar med begagnat gods. De större affärskedjorna, såsom Hallbergs och Guldfynd, tar dock emot begagnat gods huvudsakligen som dellikvid vid försäljning av nya föremål. Ju mindre företagen är desto större är handeln med

begagnat gods. Det finns även ett fåtal företag som handlar enbart med

begagnat gods. Vissa företag tar emot begagnat gods för omarbetning, dvs. företagaren tillverkar föremål av det gods som lämnats in. nya Det förekommer att företaget får behålla viss del av det inlämnade godset i likvid. I de allra flesta fall måste dock kunden betala för arbetet med kontanta medel. Enligt förbundet är handeln med begagnade varor större i storstadsregioner än den är i övrigt. Handel

Handeln med begagnade varor

med begagnade föremål av ädla metaller samt ädelstenar och pärlor sker enligt förbundet i mycket stor omfattning auktioner och inom antikhandeln. Föremål som omfattas av punkterna 7-11 i förordningens andra

paragraf se avsnitt 2.4 köps och säljs av bl.a. konst- och antik-

handeln. En organisation, Sveriges konst- och antikhandlareförening, finns för dessa handlare. Föreningen har 60 medlemmar. De flesta handlare som handlar med dylikt gods är inte organiserade. Enligt

föreningen har handeln inom branschen ökat under senare tid. Framför

allt gäller det handeln med begagnade möbler. Även antalet handlare Ökade markant under slutet av 1980-talet. I början av 1990-talet minskade antalet handlare och därefter har antalet varit relativt konstant. Många handlare driver verksamhet i mindre skala från något

tillfälligt försäljningsställe, bl.a. genom försäljning vid s.k. sam-

larmässor eller enstaka auktioner. Auktionshandeln med begagnade

föremål av det slag som nu behandlas är av större omfattning än

butikshandeln. Till butikshandeln hör även affärer som handlar med diverse olika

begagnade föremål, s.k. auktionsgods- eller loppmarknadsbutiker.

Under de senare åren har sådana butiker ökat markant i antal. Varor

köps in från dödsbon, konkurslager och överskottspartier samt även

från enskilda personer. Försäljning sker i såväl tillfälliga som fasta lokaler. I viss omfattning bedrivs denna handel av olika hjälporganisationer bjuder ut som skänkts till organisationerna ifråga, som varor men även av andra mer eller mindre ideella sammanslutningar, såsom idrottsföreningar och skolklasser. Det ñmis inte någon branschorgani-

sation för den nämnda handeln. Några uppgifter om den handelns

omfattning har utredningen inte kunnat få fram men det kan på goda grunder antas att handeln omsätter stora värden. När det sedan gäller den handel med begagnade varor som inte sker i etablerade butiker är det än svårare att bedöma såväl omfattning som värdet. Tidigare har nämnts att företrädare för branschförbunden och flera poliser ansett att den handeln är av lika stor omfattning som butikshandeln. Uppgiften måste av naturliga skäl tas med mycket stor försiktighet. En stor mängd varor bjuds ut till försäljning genom annonser i dagstidningar och särskilda annonstidningar. I huvudsak torde det privatpersoner som genom den kanalen försöker att vara

sälja bohag som bytts ut eller som samlats vindar och i källarför-

råd. Det förekommer via dessa annonser emellertid en inte helt obetydlig handel som kan betraktas som yrkesmässig.

Privatpersoner säljer också begagnade varor lopp- och pryl-

marknader. Dessa marknader ordnas normalt i den formen att markerade platser eller bord hyrs ut till olika säljare. Marknaderna hålls

Handeln med begagnade varor

såväl inomhus som utomhus och förekommer på många olika håll, främst i storstadsområdena. En av de största inomhusmarknadertta ligger i Skärholmen utanför Stockholm. Den marknaden är öppen de

flesta veckodagar året runt och antalet besökare är mycket stort. Marknaden omfattar drygt 400 försäljningsplatser och flertalet platser hyrs ut från dag till dag. Ungefär en tredjedel av platserna hyrs ut för en längre tid, minst tre månader. Personer och företag som säljer varor från de mer stadigvarande försäljningsplatsema är ofta inte registrerade enligt förordningen om handel med begagnade varor även om handeln kan betraktas som yrkesmässig i förordningens mening.

Tidigare skulle den som yrkesmässigt bedrev försäljning de nämnda

marknaderna även söka särskilt tillstånd enligt lagen 1975:985 om tillfällig handel. Lagen ersattes under år 1991 av lagen 1990:1183

tillfällig försäljning och den lagen är inte tillämplig de varor om är intresse. I betänkande avgivet av utredningen om som nu av tillfällig handel SOU 1988:46 framgår att inte något tillstånd till

försäljning lopp- eller prylmarknader under åren 1983-1985 meddelats enligt 1975 års lag. Av det sagda kan den slutsatsen dras att

handeln de nämnda marknaderna sker under mer eller mindre okontrollerade former.

Försäljning begagnade föremål sker också på mässor och

av traditionella marknader. I sammanhanget torde antik- och samlarmässorna störst intresse. Sådana arrangeras årligen flera vara av platser i landet. Det är ofta etablerade antikhandlare och i vissa fall auktionsgodshandlare ställer ut varor mässorna. De varor som som

ställs ut salubjuds i de flesta fall till allmänheten. Enligt vad utredningen erfarit är de allra flesta handlare som bjuder ut gods antik- och samlarmässor registrerade enligt förordningen. En omfattande handel med begagnade varor sker auktioner. Auktionsbranschen bedömdes år 1976 omsätta ca 250 miljoner kronor. Enligt vad utredningen inhämtat är auktionshandeln betydligt större i dag. Några aktuella uppgifter om branschens omsättning har utredningen inte kunna få fram, bl.a. grund av att det inte finns någon branschorganisation med hög anslutningsgrad. En väsentlig del

de föremål som säljs auktioner är begagnade och vissa av av föremålen är sådant slag att de omfattas av förordningen om handel av

med begagnade Det bör dock framhållas att även obmkade

varor.

varor säljs auktion, exempelvis föremål från konkurs- och

överskottspartier.

5 Tillämpningen rätt av gällande

5.1 Inledning

Enligt nuvarande författningar utövar polismyndigheten den ort där handeln huvudsakligen bedrivs tillsynen över efterlevnaden av regleringen. För att få en uppfattning om den praktiska tillämpningen av de författningar som reglerar handeln med skrot och begagnade har utredningen inhämtat upplysningar från poliser som arbetar varor med eller har arbetat med tillsynen. Utredningen har också sänt ut ett omfattande frågeformulär till samtliga polismyndigheter 43 myndigheter när formuläret sändes ut. Svar har kommit in från 42 polismyndigheter. I syfte har utredningen dessutom inhämtat uppsamma lysningar från branschföreningar och enskilda handlare. Vid utredningens kontakter med polismyndigheterna har kommit fram att det finns stora skillnader mellan myndigheterna när det gäller den interna uppbyggnaden av tillsynen. Inom Stockholmspolisen och Malmöpolisen finns särskilda poliser avdelade, vilka har till huvudsaklig uppgift att spåra och identifiera stulet eller annat sätt olovligen åtkommet gods. Ett naturligt led i den verksamheten är att granska handeln med begagnade varor. Granskningen innefattar kontroll av att förordningen om handel med begagnade varor efterföljs. En stor del av polisernas arbete åtgår även för att kontrollede varor som tas emot av pantbankerna. I Malmö har dessa poliser ra också till uppgift att utöva tillsyn över handeln med skrot. I Stockholm ansvarar sedan några år tillbaka närpolisområdena för den uppgiften. En liknande ordning den i Stockholm och Malmö har tidigare som funnits vid Göteborgspolisen. Där är tillsynen över handeln med skrot, handeln med begagnade varor och kontrollen av pantbankerna numera utlokaliserad till närpolisområdena. I mindre och medelstora städer och landsbygden är tillsynen över handeln med skrot och begagnade varor uppbygd ett annat sätt. Vanligtvis utgör den en begränsad del i annat polisarbete. Några polismyndigheter samarbetar, varvid tillstånds- och registreringsärenden samt tillsyn för flera polismyndigheter handläggs gemensamt något polisområde. På av vissa platser sker ingen aktiv tillsyn eller kontroll av skrot- och begagnathandeln.

illämpningen av gällande rätt

5.2 Handeln med skrot

Som redovisats under avsnitt 2.2 krävs ett särskilt tillstånd för att

bedriva handel med skrot. Tillståndsprövningen skall grundas

på en bedömning av redbarheten och lämpligheten i övrigt hos handlaren. De omständigheter som enligt Rikspolisstyrelsens kommentar till förordningen om handel med skrot bl.a. skall tillmätas betydelse vid

tillståndsprövningen framgår av avsnitt 2.2. Polismyndigheternas rutiner vid tillståndsprövningen har visat sig

mindre enhetliga. Även kraven på sökandena varierar mellan

polis-

myndigheterna. Regelmässigt inhämtas upplysningar från person- och belastningsregistret, från kronofogdemyndighetens register över restförda personer och från näringsförbudsregistret innan ansökan en om att bedriva skrothandel prövas. Dessutom kontaktas i stort sett alltid den aktuella kommunens miljöförvaltning. Det är nämligen inte tillåtet att anlägga skrotupplag eller anläggning för bearbetning av skrot utan att anmäla det till den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsomrâdet 19 § miljöskyddsförordningen l989:346. För vissa typer av fabriker och andra

inrättningar är inte en anmälan tillräcklig. Verksamheten är i sådana fall tillståndspliktig enligt 2 § miljöskyddsförordningen. Vidare kontaktas alltid skatteförvaltningen för upplysning om

sökanden är mervärdesskatteregistrerad och om denne betalat

mervärdesskatt och arbetsgivaravgift i tidigare bedriven verksamhet.

Vissa polismyndigheter begär även att sökanden skall förete intyg från socialnämnden i kommunen med uppgift sökandens nykterhet om och skötsamhet i övrigt. Andra polismyndigheter begär att sökanden skall förete intyg om sina kunskaper i bokföring alternativt intyg som utvisar att han anlitat en revisionsbyrå eller liknande. Några polismyndigheter kallar sökanden till samtal, varvid bl.a. kunskaper om och erfarenheter av skrotbranschen kontrolleras. Vid dessa samtal kan eventuella bulvanförhållanden uppdagas. I andra fall kontrolleras bl.a. branschvana och vandel genom referenser. Vid en del polismyndigheter kontrollerar polisen sökandens skrotgård eller annan upplagsplats för skrot innan en ansökan prövas, såvida platsen inte tidigare godkänts för annan handlare. Om den kommunala miljöförvaltningen kontrollerat skrotgården utan att finna några anmärkningar underlåter ofta polisen att inspektera skrotgården. Om det är fråga om uppköpartillstånd kontrolleras ofta om sökanden har körkort för lastbil. Ibland begärs yttrande från den kommunala räddningstjänsten och byggnadsnämnden. Svaren utredningens frågeformulär tyder att kraven för att erhålla tillstånd varierar mellan polismyndigheterna. Det kan nog

Tillämpningen av gällande rätt

sägas att de flesta polismyndigheter för att bevilja tillstånd fordrar att sökanden inte gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet under de senaste åren och att denne iakttagit skattebestämmelserna. Sökandens

förhållanden i övrigt tycks tillmätas olika vikt hos olika polismyndig-

heter. Den slutsatsen kan dras grund av att antalet avslag i förhållande till antalet ansökningar varierar kraftigt mellan polismyn-

digheterna. Genom polismyndigheternas svar kan det uppskattas att det

avslås mellan 15 och 20 ansökningar om tillstånd att bedriva skrothan-

del år. Antalet ansökningar uppgår till omkring 120 per år.

per Avslagsgrunderna varierar men i de flesta fall har sökanden antingen gjort sig skyldig till omfattande brottslighet eller haft betydande skulder till det allmänna. En mycket osäker uppskattning är att något dessa skäl angetts i 80 procent av fallen. Andra skäl som av ca åberopats för avslag är att sökanden varit föremål för brottsutredning, att sökanden inte visat att han har tillräckliga kunskaper i bokföring, att sökanden varit försatt i konkurs, att sökanden inte tillställt myndigheten begärda handlingar, att sökanden inte disponerar fast

inköpsställe för skrot, att sökanden inte meddelats bygglov för den

tilltänkta skrotgården, att skrotgården inte godkänts av miljöförvaltningen, att sökanden saknar erfarenheter av skrotbranschen, att sökanden inte bedöms ha ekonomiska förutsättningar att klara verksamheten samt att sökanden inte iakttagit skyldigheten att redovisa mervärdesskatt i tidigare bedriven rörelse. I några fall har polismyndigheterna beviljat fasta handlare tillstånd att bedriva yrkesmässig handel med skrot under en begränsad tid.

Polismyndigheterna har ofta relativt klar uppfattning om vilka

en

skrothandlare som verkar inom tillsynsområdet. De flesta handlare har

varit etablerade under lång tid och antalet handlare har under nya årens lopp minskat i antal. Minskningen är särskilt markant när det

gäller uppköparna. Personkännedomen gör det relativt enkelt för

polisen att upptäcka någon fast handlare etablerar sig. Nya om ny uppköpare kan något svårare att upptäcka men polisen blir ofta vara informerad dessa via någon konkurrent som önskar att polisen om kontrollerar huruvida de nyetablerade har tillstånd. De allra flesta

polismyndigheter har uppgett att det är sällan som man upptäcker att

handlare bedriver handel utan tillstånd. Av beräkningar som en

grundas polismyndigheternas svar utredningens frågor kan det

uppskattas att det rör sig ett tiotal fall per år och då är det ofta om uppköpare glömt att förnya sitt tillstånd. I övriga fall är handlarna som ofta okunniga att tillstånd krävs. Antalet fall varierar mellan om polismyndigheterna beroende på intensiteten i tillsynen men även på grund att miljöförvaltningarna i vissa kommuner, men inte i andra, av informerar tillståndsplikten i samband med miljöprövningen av om

Tillämpningen av gällande rätt

skrotgårdarna. Inom ett tiotal polismyndigheter sker regelbundna kontroller av skrothandlarna genom uppsökande verksamhet. Intensiteten i kontrollerna varierar från ett besök per halvår till ett besök vart femte år. Vid ungefär hälften av polismyndigheterna sker sådana kontroller utan någon regelbundenhet och endast genom stickprov. Vid andra polismyndigheter utförs kontroller endast efter tips eller vid skrotstölder inom tillsynsområdet. Vid ett tiotal polismyndigheter utförs över huvud taget inte några kontroller av skrothandeln. Skrothandlarna anmodas inte, på sätt som sker beträffande handeln med begagnade varor, att sända samtliga inköpsnotor till myndigheten. Det kan förekomma att inköpsnotor avseende viss tid infordras från någon

handlare men huvudsakligen kontrolleras inköpsnotorna genom att

polisen undersöker dem hos handlarna. I de allra flesta fall har en

sådan kontroll föregåtts av något tips om att en viss handlare köpt

stulet skrot. Enligt polisen för de flesta skrothandlare anteckningar på inköpsnotorna ett godtagbart sätt. Vid brister är det oftast säljarens personnummer som saknas. När någon handlare slarvar med anteckningarna påtalar polisen normalt bristerna för denne och instruerar honom i hur anteckningarna skall föras. Det är mycket sällsynt att polismyndigheterna meddelar varning eller återkallar ett tillstånd grund av brister i anteckningsskyldigheten. Varning meddelas ungefärligen i ett fall vart annat år. Förutom i sådana fall då handlaren lagt ned sin verksamhet eller avlidit återkallas 2-3 tillstånd per år. Skälen till att tillstånd återkallas är framför allt att handlaren gjort sig skyldig till brott eller att han försatts i konkurs.

5.3 Handeln med begagnade

varor

Den som driver yrkesmässig handel med sådana varor som omfattas

av regleringen skall vara registrerad hos den lokala polismyndigheten. Företrädare för polisen har uppgett att det är vanligt att handlarna är okunniga om registreringsplikten när de inleder handel med begagnade varor. En stor del av handlarna registrerar sig först sedan polisen informerat dem om denna skyldighet. För att handlarna skall låta registrera sig krävs en aktiv tillsyn från polisens sida. I de större städerna, med särskilda poliser avdelade som har till huvuduppgift att spåra och identifiera stöldgods, har tillsynen varit förhållandevis aktiv. Det har enligt polisens bedömningar medfört att de allra flesta handlare som handlar med sådana varor som omfattas av registreringsplikten i etablerade butiker verkligen har registrerat sig. l de mindre

Tillämpningen av gällande rätt

städerna och på landsbygden, där tillsynen varit mindre aktiv, bedöms andelen registrerade handlare vara betydligt lägre. De handlare som bedriver handel torg, olika slags loppmarknader och via privatannonser" i tidningar är sällan registrerade även om handeln

faller under förordningen. Handlare som är anslutna till olika

branschförbund bedöms vara registrerade i större utsträckning än handlare som inte är anslutna till sådana förbund. Ungefär hälften av polismyndigheterna har uppgett att antalet registrerade handlare i stort sett stämmer överens med antalet registreringspliktiga handlare medan övriga polismyndigheter anser att så inte är fallet. Skillnaderna i

uppfattning beror dels omfattningen av den tillsyn som utförs inom

de enskilda polismyndigheterna, dels att ett flertal polismyndigheter inte kontrollerat huruvida registrerade handlare alltjämt bedriver någon verksamhet. När handlarna upplysts om dels registreringsplikten, dels övriga skyldigheter enligt förordningen om handel med begagnade varor anmäler sig i stort sett samtliga handlare frivilligt för registrering. Det

har endast i enstaka fall förekommit att polismyndigheterna utnyttjat möjligheten att tvångsvis registrera handlare. Inom Göteborgspolisen

har man dock erfarit att ett flertal konsthandlare, under åberopande av att de varor de handlar med inte är begagnade, vägrat registrera sig. Polisen har i flera fall ansett sig sakna möjligheter att tvângsregistrera handlarna. De allra flesta handlare som registrerat sig iakttar också skyldigheten att föra anteckningar på särskilda inköpsnotor. Huruvida handlare underlåter att föra anteckningar beträffande vissa inköp kan de poliser som handhaft tillsynen inte bedöma. De flesta branschförbund har tagit fram förtryckta inköpsnotor som utvisar vilka uppgifter som skall framgå av notorna. Kvaliteten på de anteckningar handlarna för på inköpsnotorna är varierande. Inköpsnotorna avseende de varuslag som särskilt kontrolleras av polisen, huvudsakligen föremål av ädelmetaller, är tillfredsställande ifyllda medan det finns stora brister när det gäller inköpsnotor för andra varuslag. Den vanligaste bristen är att beskrivningen av godset är undermålig eller att säljaren inte går att identifiera. I de fall inköpsnotorna är bristfälliga påpekar polisen det för handlarna. Inköpsnotorna brukar därefter uppfylla de krav som förordningen ställer. Enligt polisen krävs det emellertid återkommande påstötningar för att inköpsnotornas kvalitet skall vara kontinuerligt hög. Enligt polisens erfarenheter iakttar handlarna bestämmelsen att begagnade varor inte får lämnas ut eller bearbetas förrän tidigast en månad efter den dag då varorna togs emot. I vissa fall meddelar

polismyndigheterna dispens från bestämmelsen. Ofta har dispensbe-

Tillämpningen av gällande rätt

slutet föregåtts av att polisen undersökt de aktuella varorna. Vid de polismyndigheter där det finns eller har funnits poliser avdelade för att spåra och identifiera stöldgods har handlare som

handlar med sådana begagnade varor som omfattas av regleringen

anmodats att regelmässigt sända antingen inköpsnotor som avser visst slags gods, såsom guld- och silverföremål, kameror, annan fotoutrustning, ur och cyklar, eller samtliga inköpsnotor till polisen. Så sker också vid vissa andra polismyndigheter, normalt dock i mindre omfattning. Oftast har endast handlare som handlar med guld- och silverföremâl anmodats att sända samtliga inköpsnotor till polisen. Så är fallet vid ungefär hälften av polismyndigheterna. Vid en del polismyndigheter anges i registreringsbeviset för samtliga handlare att

de skall sända alla inköpsnotor till polisen. Någon uppföljning av att

handlarna följer dessa föreskrifter sker i allmänhet inte. Vid ett tiotal polismyndigheter har inte någon handlare anmodats att inkomma med inköpsnotor. Även pantbankerna anmodas sända in listor över att mottaget gods. Polisen jämför därefter listorna från pantbankerna och inköpsnotorna med anmälningar om stulet gods. Kontrollen sker med hjälp av polisens datoriserade godsregistersystem. Det finns två slags system; ett rikstäckande och flera lokala. I det rikstäckande systemet är endast gods som är graverat, har tillverkningsnummer eller är särpräglat något annat sätt registrerat. De lokala systemen innehåller däremot allt gods som är anmäler som stulet inom ett visst område. Om det vid jämförelsen kan misstänkas att en handlare eller

pantbank tagit emot ett föremål som anmälts som stulet tar polisen

vanligen föremålet i beslag. Visar utredningen att föremålet är stulet

begär handlarna regelmässigt att den ursprunglige ägaren betalar lösen

för att återfå egendomen. I de flesta fall betalas lösen. De poliser som sysslat med godsspaningsverksarnhet under en längre tid har ofta skaffat sig god kännedom om personer som tidigare förekommit i stöld- och hälerisammanhang. Vid flera polismyndigheter kontrolleras därför särskilt inköpsnotorna huruvida någon känd tjuv eller hälare sålt begagnade föremål. Om så är fallet uppsöker polisen ofta handlarna för att om möjligt kunna identifiera godset. Listorna

från pantbankerna kontrolleras samma sätt. Om något föremål kan

identifieras och härledas till en viss stöld undersöker polisen hos andra handlare och pantbanker om personen som sålt föremålet även överlåtit eller pantsatt andra föremål som stulits vid samma tillfälle. Vanligtvis ges den bestulne möjlighet att identifiera misstänkt stöldgods. Det är inte ovanligt att en stor mängd olovligen åtkommet gods kan spåras detta sätt. Ett annat sätt att identifiera och spåra stulet gods är att rutinmässigt undersöka bl.a. gods och inköpsnotor hos handlarna. Sådana kontroller

Tillämpningen av gällande rätt

sker främst hos handlare som tidigare varit försumliga, exempelvis vid hanteringen av inköpsnotor, och hos handlare som just påbörjat handel med begagnade varor. Vid en del polismyndigheter sker sådana kontroller med viss regelbundenhet medan andra myndigheter ibland utför stickprovskontroller. Även när det skett stölder inom större området brukar handlarna uppsökas. Det förekommer också att stöldgods identifieras med hjälp av

fotografier över stulna föremål som sänds till polisen. Fotografierna

samlas i olika pärmar, vilka poliserna tar med sig när de uppsöker handlarna. I vissa fall kan handlarna lämna sådana upplysningar om föremålen att de kan spåras. Från polishåll har betonats vikten av nära och förtroendefulla kontakter mellan polis och handlare. Enligt polisen är de allra flesta handlare inte intresserade av att handla med stulet gods och de är därför positivt inställda till polisens godsspaningsarbete. De är

vanligtvis behjälpliga med att identifiera och spåra stöldgods. Många

handlare kontaktar polisen för att en vara kontrollerad och det är inte ovanligt att handlarna förevisar varor som de misstänker vara stulna för polisen. Det förekommer även att handlare lämnar uppgifter till polisen om att någon annan handlare köpt stöldgods. Sådana uppgifter visar sig ofta vara korrekta. Det finns inte någon riksomfattande statistik över antalet beslag som polisens godsspaningsverksamhet leder till. Det finns inte heller någon riksomfattande statistik över värdet av det gods som kan spåras på detta sätt. En viss lokal statistik har dock kunnat tas fram. Vid Stockholmspolisen City polismästardistrikt uppgick värdet av spårat och återanskaffat gods under senare delen av 1980-talet till drygt 2 miljoner kronor per år. En drastisk förändring skedde år 1991 då

värdet av spårat och återanskaffat gods ökade till drygt 5 miljoner

kronor. Sedan dess har värdet av nämnt gods legat i nivå med 1991 års siffror. Högst var värdet år 1994 då gods för ca 6,7 miljoner kronor spårades och lägst år 1995 då gods för drygt 3,8 miljoner kronor spårades. Angivna siffror innefattar gods som tagits i beslag såväl från pantbankerna som från begagnathandeln. Av Stockholmspolisens statistik avseende de senaste åren framgår även vad för slags gods som spårats och återanskaffats. Datautrustning utgjorde stora poster under åren 1993 och 1994. Sådan utrustning kunde under dessa

år spåras till ett värde av 2 miljoner kronor respektive ca 1,4 miljoner

kronor. Andra stora poster i statistiken är guld- och silverföremål samt ur 557 090 kronor år 1993, 170 118 kronor år 1994 och 350 000 kronor år 1995, konst 556 000 kronor, 990 000 kronor och 705 000

kronor och antikviteter 117 800 kronor, 1259 750 kronor och

450 000 kronor. Enligt egna beräkningar gjorde de poliser som

Tillämpningen av gällande rätt

sysslade med godsspaningsuppgifter inom Göteborgspolisen under år

1993 ca 200 beslag av gods som kunde identifieras. Varje beslag innefattar vanligtvis flera föremål. Värdet av det gods som sparades beräknades till ca 1,5 miljoner kronor. Norrköpingspolisen har uppskattat värdet beslagtaget gods till drygt 80 000 kronor per år av och polisen i Gävle till ca 30 000 kronor per år. Mot bakgrund av dessa siffror bedömer utredningen att godsspaningsverksamheten i hela landet leder till att stöldgods för ca 10 miljoner kronor spåras varje år. En omfattande handel med begagnat gods sker andra platser än i varuhus och butiker. Som tidigare framhållits bedöms huvuddelen av de handlare som utbjuder begagnade varor pä torg och på loppmarknader inte vara registrerade. Polisens godsspaningsverksarnhet

har inom de flesta polismyndigheter koncentrerats till den reguljära

handeln och till pantbankerna. Enligt de poliser utredningen talat med är det svårt att kontrollera den handel som inte sker i etablerade

butiker och de bedömer själva tillsynen över den icke reguljära

handeln bristfällig. Det är vanligt att försäljarna, när polisen som upplyser registreringsplikten, invänder att handeln inte är om yrkesmässig och att den inte omfattas av registreringsplikten. Polisen har svårt att leda i bevis att handeln har en sådan varaktighet och omfattning att tvångsregistrering kan ske. Den icke reguljära handeln bedrivs ofta tillfälligt någon plats varefter handlaren byter för-

säljningsställe. Det krävs därför stora resurser för att kontinuerligt

kontrollera denna handel. Även tillsynen över auktionshandeln bedöms bristfällig. Någon som aktiv kontroll av auktionshandeln sker endast vid några polismyndigheter. Det är vidare endast ett fåtal handlare som underrättar polismyndigheterna om att de avser att bedriva auktionsförsäljning sätt föreskrivs i 16 § förordningen om handel med begagnade varor. som Godsspaningen när det gäller guld- och silverföremâl försvåras av att vissa handlare tar emot begagnat gods för omarbetning, vilket innebär att företagen för kundens räkning tillverkar nya föremål av till företaget. Omarbetning inte handel på sätt gods som lämnas utgör i förordningen om handel med begagnade varor och som avses beträffande sådant gods är handlarna varken skyldiga att föra anteckningar inköpsnotor eller skyldiga att iaktta bestämmelsen att gods inte får bearbetas inom viss tid. Stöld- och häleribrott kan ofta klaras upp med hjälp av polisens

godsspaningsverksamhet. Genom inköpsnotorna kan stöldgods enkelt

bindas till den person som sålt det. Polisens kontroll av inköpsnotorna kan även leda till att annan brottslighet uppdagas. Enligt vad utredningen erfarit har flera fall omfattande ekonomisk brottslighet av upptäckts vid rutinmässiga kontroller av inköpsnotorna.

6 Brottslighet i anslutning till handeln med skrot och begagnade varor

6.1 Stöld- och häleribrottsligheten

Av naturliga skäl saknas det möjligheter att fram någon fullständig information om förekomsten av stölder, hälerier och hantering av stöldgods. En viss information i dessa frågor kan man emellertid att studera den officiella kriminalstatistik som finns. Den genom statistiken innehåller uppgifter polisanmälda brott, misstänkta och om

lagförda personer samt uppklarade brott. Det är alltså inte den faktiska

brottsligheten beskrivs i statistiken utan den anmälda. När man som bedömer den faktiska brottsligheten på grundval av anmälningsstatistiken beror tillförlitligheten förhållandet mellan den faktiska och den anmälda brottsligheten. Man brukar säga att det är två faktorer avgör skillnaden mellan den faktiska och den anmälda som brottsligheten; möjligheten att upptäcka brottet och viljan att anmäla

brottet till polisen. När det gäller tillgreppsbrott anses att upptäckts-

risken är hög medan anmälningsbenägenheten är varierande beroende främst värdet det tillgripna och huruvida det finns något förav säkringsskydd. Ju högre värdet är desto mer sannolikt är det att brottet anmäls. Generellt gäller att brott som omfattas av försäkringsskydd

anmäls. Om emellertid värdet av det tillgripna understiger självrisken finns det goda skäl att anta att anmälningsbenägenheten är låg.

Som komplement till den officiella statistiken har utredningen inhämtat upplysningar från polisen, försäkringsbranschen och vissa branschorganisationer inom de branscher som handlar med sådana begagnade varor som utgör stöldbegärligt gods. När det gäller den brottslighet är förknippad med stöldsom

godshantering innehåller statistiken relativt detaljerade uppgifter om

platsen för tillgreppet. Statistik över värdet det tillgripna finns av endast för tiden före år 1987. Statistiken innehåller inte någon information vad stjäls, utom avseende vissa fortskaffningsom som medel.

Av ännu publicerad kriminalstatistik från Brottsförebyggande

rådet BRÅ avseende år 1995 framgår att det under detta år anmäldes

sammanlagt 1 077 149 brott till polisen. Av dessa utgjorde 661 319

brott mot 8 kap. brottsbalken dvs. bl.a. stöld, vilket motsvarar drygt 60 procent samtliga anmälda brott. Antalet inbrottsstölder som av

Brottslighet handeln med skrot och begagnade varor

anmäldes var 138 282 medan det anmäldes 323 666 fall av övrig stöld och snatteri, 68 007 fall av tillgrepp av motordrivet fortskaffningsmedel samt 120 495 fall av tillgrepp av fortskaffningsmedel inte som var motordrivet. Siffrorna inkluderar inte tillgrepp av skjutvapen. Av tillgreppen av fortskaffningsmedel utgjorde 56 369 försök till och fullbordade tillgrepp av bilar, 2 252 tillgrepp av motorcyklar, 5 812 tillgrepp av mopeder, 4 191 tillgrepp av båtar samt 118 525 tillgrepp av cyklar. Som tidigare redovisats finns det inte någon officiell anmälningsstatistik över tillgrepp av andra föremål än de nyss nämnda. En viss bild av vad som stulits ger dock brottsplatsstatistiken. Av brottsplatsstatistiken framgår att det år 1995 anmäldes 120 362 tillgrepp ur och från motordrivna fortskaffningsmedel, vilket motsvarar närmare 20 procent av samtliga anmälda tillgrepp. Ett stort antal anmälningar avsåg tillgrepp i butiker och varuhus. Anmälda inbrottsstölder dominerades av tillgrepp i källare och vindar. Andra platser där ett stort antal tillgrepp anmäldes var i bostäder, fritidshus, skolor, bibliotek och fritidshem. Även antalet anmälda fickstölder högt. var Vid en jämförelse med motsvarande statistik för år 1981, det år den nu gällande lagstiftningen för handel med skrot och begagnade varor trädde i kraft, kan noteras att anmälda brott mot 8 kap. brottsbalken ökat med närmare 30 procent. Antalet anmälda inbrottsstölder har sedan år 1981 ökat endast marginellt medan anmälningar av övriga fall av stöld och snatteri Ökat med närmare 40 procent. Anmälda tillgrepp av fortskaffningsmedel, såväl motordrivna som motordrivna, har ökat väsentligt. Det amnäldes ca 40 procent fler cykelstölder år 1995 än år 1981. Om jämförelsen i stället görs med statistik för år 1990 kan noteras att anmälda tillgreppsbrott har minskat överlag. Anmälda brott mot 8 kap. brottsbalken har minskat med drygt tio procent. Ett viktigt undantag utgör cykelstölderna som sedan år 1990 ökat med drygt 11 procent. Enligt BRÅ:s kommer antalet tillgreppsbrott under prognoser

något år att ligga kvar på ungefär samma nivå som 1995 års siffror se

Prognoser för brottsutvecklingen 1994-1996, BRÅ-PM 1994:5, s. 37. Erfarenhetsmässigt är vissa slag av egendom särskilt stöldbegärliga. Så är fallet med t.ex. föremål av guld och silver, konst, antikviteter, begagnade möbler, kameror och fotoutrustning, olika slag av elektronisk utrustning, cyklar, båtar och bilar. Såväl poliser som arbetar med godsspaning som företrädare för branschförbund och företrädare för försäkringsbranschen har bekräftat att det alltjämt förhåller sig så. Det motsägs inte heller av vad som kan utläsas ur brottsplatsstatistiken. När det sedan gäller häleribrottsligheten framgår BRÅzs av

Brottslighet handeln med skrot och begagnade varor

kriminalstatistik att det under år 1995 anmäldes sammanlagt 5 858 fall av häleri och häleriförseelse. Av dessa utgjorde 784 fall häleri som var vanemässig eller i övrigt av stor omfattning. Sedan år 1981 har antalet anmälda hälerier och häleriförseelser minskat med närmare 50 procent. Den anmärkningsvärt stora minskningen av antalet anmälda häleribrott har skett l990-talet. Som tidigare nämnts redovisas numera inte värdet av det tillgripna i statistiken. En bild av de ekonomiska skadeverkningama av

tillgreppsbrottsligheten kan dock fås genom den statistik Sveriges

Försäkringsförbund sammanställer över den ersättning försäkringsbolagen olika brott. År 1994 beräknade betalar ut varje år grund av försäkringsbolagen att ersättning betalades ut med drygt 925 miljoner kronor grund av inbrott, drygt 152 miljoner kronor grund av cykelstölder, drygt 34 miljoner kronor grund av rån och drygt 183 miljoner kronor grund av övriga stölder. Den beräknade utbetalningen grund av tillgreppsbrott, rån undantaget, var ca 1,2 miljarder kronor. Statistiken innehåller också uppgifter om det uppskattade antalet inträffade skador. En jämförelse mellan den beräknade utbetalningen och uppskattade skador ger vid handen att försäkringsbolagen betalade ut ca 7 500 kr per inträffad skada.

6.2 Brott mot de författningar som reglerar handeln med skrot och begagnade varor

Utredningen har tagit del av tillgänglig statistik omfattande tiden från och med år 1987 till och med år 1994 över tillämpningen av straffbestämmelserna i regleringen över handeln med skrot och begagnade

varor. Nedan redovisade siffror angående tillämpningen av straffbe-

stärnmelserna ger inte en helt korrekt bild av antalet personer som lagförts för brott mot författningarna utan siffrorna anger det antal tillfällen ett visst lagrum tillämpats. Det innebär att då någon vid som ett och samma tillfälle lagförts för flera olika förseelser mot författningarna har flera anteckningar gjorts i statistiken. Även i fall då samma gärning innefattar brott mot flera lagrum har flera anteckningar gjorts. Rent allmänt kan sägas att straffbestärnrnelserna kommit att tillämpas i allt mindre utsträckning. År 1987 tillämpades straffbestämrnelserna vid 36 tillfällen. Huvuddelen 27 avsåg brott mot lagen om handel med skrot och begagnade varor. Av statistiken går också att utläsa att de flesta brott mot författningarna avsåg personer som drivit handel utan tillstånd eller utan att vara registrerade. Antalet

Brottslighet handeln med skrot och begagnade varor

brott mot författningama har sedan år 1987 minskat i jämn takt. År 1988 tillämpades straffbestämmelserna vid 20 tillfällen, år 1989 vid 16 tillfällen, år 1990 vid 11 tillfällen, år 1991 vid 7 tillfällen, år 1992 vid 5 tillfällen, år 1993 vid 6 tillfällen och år 1994 vid endast 3 tillfällen. Av statistiken framgår vidare att åtalsunderlâtelse har meddelats i ungefär 20 procent av fallen, att strafföreläggande utfärdats i 30 ca procent av fallen och att dom meddelats i ungefär hälften fallen. av Att straffbestämmelserna kommit att tillämpas i allt mindre utsträckning sammanhänger med att tillsynen över skrot- och begagnathandeln har kontinuerligt minskat från polisens sida. Detta torde i sin tur bero

att brottsbekämpning inom andra områden i allt högre grad har

prioriterats av polisen. Den slutsatsen kan dras grundval av polismyndigheternas svar utredningens frågeformulär. Av dessa framgår nämligen entydigt att tillsynen över handeln med skrot och begagnade varor under senare år har fått stå tillbaka till förmån för andra polisiära uppgifter. Enligt polisen finns det emellertid flera förklaringar. En är att polisens förhållningssätt till handlare som överträtt bestämmelserna förändrats. Tidigare rapporterades sådana fall i klart högre utsträckning än vad som är fallet numera. Det sker i dag i princip endast vid upprepad eller misskötsamhet. Anledningen grav till denna förändring är enligt polisen att det är värdefullt med goda och förtroendefulla kontakter mellan polis och handlare. Genom att samarbeta med handlarna kan polisen ofta erhålla värdefull information om misstänkt stöldgods och misstänkta tjuvar och hälare. Om polisen i stället skulle rapportera varje överträdelse av regleringen finns risken att polisen skulle miste om mycket nyttig information. En annan förklaring till att straffbestämmelserna tillämpas allt mindre är att skrotbranschen anses följa bestämmelserna i högre utsträckning än tidigare.

7 Lagstiftning till skydd för miljö och

hälsa

7.1 Inledning

Genom den lagstiftning som reglerar hur verksamheter får bedrivas med hänsyn till skydd för liv, hälsa och miljö ställs särskilda krav på den som hanterar bl.a. avfall och återvinningsmaterial. Sådana krav kan exempelvis vara skyldigheter i anslutning till lagstiftning om producenternas ansvar för avfallshanteringen eller till bestämmelser

vad krävs för att miljöfarlig verksamhet skall bedrivas.

om som Verksamheter inom skrotbranschen påverkas i hög grad av sådan lagstiftning. Enligt direktiven skall utredningen beakta statsmakternas miljöpolitiska ställningstaganden avseende ett ökat producentansvar, syftande bl.a. till att öka återvinning och återanvändning. I avsnittet redovisas först bestämmelser reglerar hanteringen av avfall och som bestämmelser som reglerar producenternas ansvar för avfallshantering- Därefter redovisas annan lagstiftning till skydd för liv, hälsa och en. miljö som kan antas påverka skrotbranschen.

7.2 Avfall och producentansvar

Renhållningslagen 1979:596 reglerar kommunernas och producenternas skyldigheter när det gäller avfallshanteringen. Enligt lagen har kommunerna det primära ansvaret för insamling och omhändertagande hushållsavfall. Med hushållsavfall avses avfall och orenlighet som av

härrör från hushåll och dänned jämförligt avfall l §. I princip

omfattar ansvaret allt avfall som kommer från hushållen, däribland sådant avfall är farligt enligt förordningen 1996:971 om farligt som avfall. Regeringen får föreskriva att även annat avfallän hushållsavfall skall forslas bort eller slutligt omhändertas av kommunerna. Så har av skett beträffande avfall som utgörs av kasserade kylskåp och frysar

samt beträffande visst pappersavfall 4 a och 8 §§ renhållningsför-

ordningen l990:984. Även kommunfullmäktige har rätt utvidga att det kommunala ansvaret till att avse annat avfall än hushållsavfall 5 § renhållningsförordningen. Regeringen får enligt 8 § renhållningslagen även föreskriva om

lagstiftning till skydd för miljö och hälsa

källsortering för visst slag av avfall om det är av betydelse från återanvändnings-, återvinnings- eller miljövârdssynpunkt. Samma befogenhet har regeringen delegerat till kommunfullmäktige enligt 6 § renhållningsförordningen. I riksdagens beslut år 1975 om återvinning och omhändertagande av avfall lades principen om producenternas ansvar för avfallshanteringen fast prop. 1975:32, bet. 1975:JOU 10, rskr. 1975:161. Ipropositionen anfördes att ansvaret för att produktionsavfall kan tas om hand ett ur miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt i första hand måste åvila producenterna. Innan produktionen av en vara påbörjas bör det vara känt hur det avfall som är en följd av själva produktionsprocessen skall behandlas liksom hur den färdiga varan skall omhändertas sedan den använts a.a. prop. s. 28. Någon lagstiftning om producentansvar infördes dock inte. I den s.k. kretsloppspropositionen prop. 1992/93: 180 behandlades frågan om producenternas ansvar för avfallshanteringen ånyo. Industrin och distributörerna hade endast i undantagsfall arbetat efter den princip som antogs i 1975 års riksdagsbeslut. Därför föreslogs

lagstiftning om producentansvar. Den lagtekniska lösning som valdes

var att införa en bestämmelse i renhållningslagen som bemyndigade regeringen att meddela föreskrifter om producentansvar. Därmed kunde producentansvar ett enkelt sätt införas successivt på områden där detta var motiverat från miljö- och resurshushållningssynpunkt samt ekonomiskt rimligt och tekniskt möjligt. Förhoppningen var dock att olika branscher på frivillig väg skulle åta sig producentansvar genom att utveckla effektiva och miljöriktiga återtagnings- och hanteringssystem. Om frivilliga lösningar inte fungerade skulle möjligheterna att meddela föreskrifter utnyttjas. Renhållningslagens bestämmelser om producentansvar 6 a och 6 b §§ innebär bl.a. att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för producenterna att se till att avfallet av de varor eller av de förpackningar som de tillverkar, importerar eller säljer forslas bort, återanvänds, återvinns eller omhändertas sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar avfallshantering. Detta får även gälla avfall från den verksamhet de bedriver. Föreskrifterna kan även avse skyldighet att märka en vara eller en förpackning samt att lämna uppgifter om insamling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållanden. För avfall som är mindre lämpat för ett fysiskt producentansvar kan i stället ekonomiskt producentansvar föreskrivas genom att en avgift tas ut för bortforsling och slutligt omhändertagande genom kommunens försorg 17 a §. Regeringen har hittills föreskrivit om producentansvar för returpap-

Lagstiftning till skydd för miljö och hälsa

SFS 1994: 1205, för förpackningar SFS 1994:1235 och för däck per SFS 1994:1236. I förordningarna har vissa målsättningar om återvinning och återanvändning för de olika varorna satts upp. Förordningarna innehåller bl.a. bestämmelser om producenternas skyldigheter att ta emot förbrukade och skyldigheter att tillhandahålla varor lämpliga insamlingssystem. Producenterna skall även lämna uppgifter bl.a. resultatet insamlingsverksamheten, återanvändningen, om av materialåtervinningen samt uppgifter tillverkning, import och om försäljning de olika till Statens naturvårdsverk. Tidigare av varorna fanns straffbestämmelser i renhållningslagen innebar att alla som föreskrifter producentansvar automatiskt var straffsanktionerade. om Straffbestämmelserna har upphävts från den l januari 1997 SFS 1996:544. Därigenom har regeringen, för varje bestämmelse som ålägger producenten en skyldighet, möjlighet att bedöma om skyldigheten skall förenas med straffansvar eller inte. Regeringen har ännu inte föreskrivit straffansvar sanktion mot överträdelse av om som någon de föreskrifter producentansvar som meddelats. Enligt av om renhållningslagen är bl.a. kommunerna tillsynsmyndighet när det gäller efterlevnaden producentansvaret. Kommunerna har möjlighet av att förelägga vite producentansvaret inte efterlevs. om I propositionen Producentansvar för uttjänta bilar, m.m. prop. 1995/962174 har regeringen med stöd bemyndigandet i renav hâllningslagen föreslagit producentansvar införs för uttjänta bilar att i Sverige. Riksdagen har antagit regeringens förslag SFS 1996:543 och 1996:544 och godkänt vad regeringen anfört om inriktningen av för uttjänta bilar bet. 1995/96:JoU 21, rskr. ett producentansvar 1995/962295. Kretsloppsdelegationen föreslog i april 1996 rapport 1996:12 införs för elektriska och elektroniska regeringen att producentansvar och Batteriutredningen föreslog i februari 1996 SOU produkter, 1996:8 vissa åtgärder kan leda till ett producentansvar för som batterier. Kretsloppsdelegationen har dessutom föreslagit att produskall införas för bygg- och rivningsavfall rapport centansvar Alla dessa förslag har bearbetats och antagits av regeringen 1996: 1 l. uttjänta i ekologiskt hållbart i propositionen Hantering av varor ett samhälle för alla prop. 1997/98:3. ett ansvar - M 1993:04 har i sitt huvudbetänkande Miljöbalksutredningen SOU 1996:103 föreslagit att de regler avfall som finns i om renhållningslagen skall in i miljöbalken i ett särskilt kapitel om tas avfall och producentansvar. Utredningen har föreslagit att det i balken

införs följande definition avfall: Med utfall avses varje föremål,

av ämne eller substans ingári de kategorier anges i bilaga 1 till som som

rådets direktiv 75/442/EEG den 15 juli 1975 om avfall och som

av

Lagstiftning till skydd för miljö och hälsa

innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Definitionen överensstämmer med den som gäller inom EU. Bilaga 1 innehåller en uppräkning av ett stort antal produkter och material i en generell fonn och är mycket vid. Kommissionen har

genom beslut den 20 december 1993 94/3/EG antagit 18 sidor

en lång förteckning Europeiska avfallskatalogen över det avfall som tillhör de kategorier som anges i bilaga Förteckningen skall ses över periodiskt och vid behov omarbetas. Beträffande reglerna om producentansvar föreslår utredningen huvudsakligen den ändringen att regeringen, för varor som omfattas av producentansvar, även skall få meddela föreskrifter för producenter om skyldighet att lärrma uppgifter

om vilka ämnen och material som en vara eller en förpackning

innehåller.

7.3 Farligt avfall

Genom förordningen 1996:971 om farligt avfall, som trätt i kraft den 1 januari 1997, har EU:s regler om farligt avfall rådets direktiv

91/689/EEG implementerats i Sverige. Förordningen tillämpas på

hantering av farligt avfall som närmare definieras i en bilaga till förordningen och som företer särskilda egenskaper som definieras i en annan bilaga. Som exempel på avfall som betraktas som farligt enligt

förordningen kan nänmas visst slaggavfall från järn- och metallindu-

strier, oljeavfall och vissa typer av batterier. Förordningen gäller inte bl.a. när farligt avfall ingår som beståndsdel i hushållsavfall. För att transportera farligt avfall som uppkommer i yrkesmässig verksamhet krävs ett särskilt tillstånd av länsstyrelsen 12 §. För att beviljas tillstånd måste sökanden dels visa att han har personella, tekniska och ekonomiska förutsättningar att transportera det avfall som avses med ansökan på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt, dels inneha de tillstånd som i förekommande fall erfordras enligt annan lagstiftning. Tillstånd krävs dock inte för den som bedriver verksamhet där farligt avfall uppkommer när det gäller transport av mindre mängder. I sådana fall skall denne dock till länsstyrelsen anmäla att han avser att transportera eget avfall. Den som lämnar över farligt avfall för transport är skyldig att upprätta ett transportdokument, som skall innehålla uppgift om avsändare, transportör, avfallsslag och avfallsmängd. Även mottagare, transportören skall föra anteckningar om varifrån de olika avfalls-

slagen kommer, hur ofta- de olika avfallsslagen samlas in och till

vilken anläggning och på vilket sätt olika slag av avfall transporteras. Tillstånd krävs även för att yrkesmässigt mellanlagra, återvinna eller

Lagstiftning till skydd för miljö och hälsa

bortskaffa farligt avfall 22 §. Sökanden måste visa att han har personella, tekniska och ekonomiska förutsättningar att behandla eller mellanlagra avfallet på ett från miljö- och hälsoskyddssynpunkt tillfredsställande sätt 25 § första stycket. Tillstånd till mellanlagring får beviljas endast om sökanden ställer godtagbar ekonomisk säkerhet 25 § andra stycket. Under vissa förutsättningar får länsstyrelsen helt eller delvis återkalla ett tillstånd. Särskilda regler gäller för hantering av miljöfarliga batterier enligt förordningen 1989:974 om miljöfarliga batterier. Dessutom finns kompletterande bestämmelser för hanteringen av spillolja i förordningen 1993: 1268 om spillolja. Som tidigare antytts har Batteriutred-

ningen föreslagit bl.a. reglering för batteriområdet se SOU

en ny 1996:8.

7.4 Miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen

Miljöskyddslagen 1969:387 syftar till att skydda miljön mot

förorenande utsläpp och andra störningar. Den är tillämplig på störningar har anknytning till användningen av fast egendom eller som fasta anläggningar. De verksamheter och andra aktiviteter som lagen gäller för kallas för miljöfarliga verksamheter. Av lagens första paragraf framgår vilka verksamheter som skall anses vara miljöfarliga i lagens mening. Skrotbranschens hantering av skrot och andra återvinningsvaror är ofta att betrakta som miljöfarlig verksamhet. I lagen finns ett antal allmänt hållna bestämmelser som anger vad krävs för att en miljöfarlig verksamhet skall få bedrivas. Om som dessa bestämmelser är uppfyllda är verksamheten tillåtlig enligt

miljöskyddslagen. Enligt 4§ skall det för miljöfarlig verksamhet

väljas sådan plats att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Den plats som är bäst ur miljösynpunkt och där verksamheten i och för sig kan bedrivas skall väljas. Hänsyn skall också tas till ekonomiska förhållanden. Tillstånd får emellertid inte meddelas i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser 4 § första stycket. Mindre avvikelser får dock göras a syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas. Verksamom heten skall vidare vara förenlig med bestämmelserna i lagen 1987: 12 hushållning med naturresurser 4 a § andra stycket. om m.m.

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall dessutom vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras

för att förebygga eller avhjälpa olägenhet 5 § första stycket. Med

Lagstiftning till skydd för miljö och hälsa

skyddsåtgärder avses framför allt tekniska åtgärder i form av reningsutrustningar för att begränsa utsläppen av olika föroreningar. Med

begränsningsätgärder avses bl.a. att omfattningen av verksamheten

begränsas. Utgångspunkten är att de effektivaste tekniska anordningar och metoder som används i Sverige eller utomlands skall användas. Tekniken skall dock vara utprovad och tillämpad i praktiken. Såväl allmänna som enskilda intressen skall beaktas vid tillåtlighetsbedömningen enligt 5 Särskild hänsyn skall dessutom tas till å ena sidan omgivningens beskaffenheten och betydelsen störningens av verkningar och á andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnaden för skyddsâtgärd.

Om miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av väsentlig

betydelse trots att de försiktighetsmått som avses i 5 § iakttagits, får enligt 6 § första stycket verksamheten utövas endast om särskilda skäl föreligger. För att särskilda skäl skall anses föreligga krävs att verksamheten medför fördelar som från allmänna eller enskilda synpunkter avsevärt överstiger olägenheterna. Det skall med andra ord vara en klar, dokumenterad nyttoövervikt för den miljöfarliga anläggningen. Om olägenheterna innebär att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade, att betydande förlust från naturvärdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas avsevärt får verksamheten inte utövas. Regeringen kan dock lämna tillstånd till verksamheten om den är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller annars från allmän synpunkt 6 § andra stycket. Vissa verksamheter har undantagits från bestämmelserna i 6 § första och andra styckena. Enligt 7 § får vissa slag av avloppsvatten inte släppas ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde om det inte är uppenbart att det inte kan ske utan olägenhet. I 8 § ges regeringen bemyndigande att helt förbjuda utsläpp av bl.a. avloppsvatten inom vissa särskilda områden. För att bedriva vissa miljöfarliga verksamheter eller vidta vissa miljöfarliga åtgärder krävs tillstånd. För andra, likaledes miljöfarliga, verksamheter eller åtgärder räcker det med att aktiviteten anmäls. I 10 § miljöskyddslagen ges regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter om tillstânds- och amnälningsplikt. Regeringen har i 2-4 §§ samt 16 och 17 §§ miljöskyddsförordningen 1989:364 reglerat tillstánds- och anmälningspliktens omfattning. Som exempel på åtgärder som kräver tillstånd kan nämnas uppförande av anläggning för behandling av sådant farligt avfall som avses i 1 § förordningen 1996:971 om farligt avfall och förordningen 1989:974 om miljöfarliga batterier, anläggning för deponering av farligt avfall, anläggning för mottagning och mellanlagring av viss mängd oljeavfall respektive viss mängd förbrukade bilbatterier, bilfragmenteringsan-

Lagstiftning till skydd för miljö och hälsa

läggning med malningsanläggning samt anläggning för sortering eller

omlastning viss mängd avfall från bl.a. industri samt bygg- och av

rivningsverksamhet. Anmälningsskyldighet gäller exempelvis för att

uppföra skrotupplag eller anläggning för bearbetning av skrot. Att åtgärd är tillståndspliktig innebär att den inte får utföras en förrän länsstyrelse eller Koncessionsnämnden för miljöskydd har prövat om den är tillåtlig. Det är fråga om en förprövning. Det

innebär att det i efterhand inte kan krävas prövning av miljöfarlig

verksamhet som inletts utan att tillstånd sökts. Utövaren kan däremot frivilligt ansöka tillstånd. Om så inte sker kan tillsynsmyndigheten om meddela bl.a. förbud mot verksamheten 40 §. Den som inte iakttagit

förprövningsplikten riskerar även att dömas för brott mot miljöskydds-

lagen 45 §. Detsamma gäller för den som inte anmält sådan åtgärd är anmälningspliktig till den kommunala nämnd som fullgör som uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet eller i vissa fall till länsstyrelsen. Om överträdelsen har medfört ekonomiska fördelar för den utövar den miljöfarliga verksamheten skall dessutom en som

särskild avgift miljöskyddsavgift betalas till staten 52 §.

Den planerar att utöva verksamhet som kräver tillstånd är som en skyldig att, innan ansökan lämnas in, samråda med de statliga och kommunala myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha ett intresse i saken 12 a §. Sedan samrådsplikten uppfyllts kan en tillståndsansökan lämnas in till i vissa fall aktuell länsstyrelse och i andra fall Koncessionsnämnden för miljöskydd. En ansökan skall

innehålla bl.a. miljökonsekvensbeskrivning och förslag till de

en skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten och förslag till hur kontroll verksamheten bör ske. av Om ansökan bifalls skall det i tillståndsbeslutet noggrant anges den

miljöfarliga verksamhet tillståndet och de villkor som skall

som avser

gälla. Omfattningen den miljöfarliga verksamheten bör preciseras

av

på något sätt i själva tillståndsmeningen se Bjällås-Rahrrm, Miljö-

skyddslagen, 2:a uppl. 105. l beslutet skall även anges en viss tid s.

inom vilken verksamheten skall ha satts igång igångsättningstid.

Villkoren i tillståndsbeslutet skall spegla den bedömning som tillståndsmyndigheten gjort vad verksamhetens tillåtlighet. Det avser förekommer mängd olika typer av villkor. I Naturvårdsverkets en publikation Villkor i tillståndsbeslut enligt miljöskyddslagen beskrivs de olika villkoren. Om villkoren i ett tillståndsbeslut åsidosätts kan den ansvarige under vissa förutsättningar dömas för brott mot

miljöskyddslagen.

Statens naturvårdsverk, länsstyrelserna samt den eller de kommunanämnder fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet som

Lagstiftning till skydd för miljö och hälsa

utövar tillsynen över miljöfarlig verksamhet. Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, samordnar tillsynsverksamheten och lämnar vid behov bistånd till övriga tillsynsmyndigheter. Länsstyrelserna utövar tillsyn över bl.a. sådan verksamhet som kräver tillstånd medan de kommunala nämnderna utövar tillsynen över övrig miljöfarlig verksamhet. Länsstyrelserna kan dock under vissa förutsättningar överlåta tillsynen över tillståndspliktig verksamhet till de kommunala nämnderna. Det är den som utövar verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig som har det primära ansvaret för kontrollen av miljöfarliga verksamheter och för att dessa bedrivs i överensstämmelse med meddelade beslut. För tillståndspliktig verksamhet skall den utövar verksamsom heten varje âr avge en särskild miljörapport. I miljörapporten skall redovisas de åtgärder som vidtagits för att uppfylla villkoren i ett

tillståndsbeslut och resultaten av dessa åtgärder. Tillsynsmyndigheterna

har givetvis också möjligheter att kontrollera miljöfarlig verksamhet. De har exempelvis rätt till tillträde till bl.a. fabrik eller annan anläggning vare sig den är i bruk eller ej, samt rätt att företa undersökningar inom anläggningen eller omrâde som hör till denna. Innehavaren av en verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig är skyldig att begäran lämna tillsynsmyndigheten behövliga upplysningar om anläggningen. Tillsynsmyndigheterna får även meddela

råd och förelägga om sådana försiktighetsmått eller förbud behövs

som för att lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Om den som utövar miljöfarlig verksamhet inte rättar sig efter tillsynsmyndighetens beslut fâr tvángsvisa rättelseåtgärder vidtas på utövarens bekostnad.

Miljöbalksutredningens förslag till miljöbalk innefattar förslag till

omfattande förändringar av miljöskyddslagens och miljöskyddsförordningens bestämmelser. Den 3 april 1997 beslutade regeringen om lagrådsremiss angående miljöbalk. Utredningen redovisar inte ändringsförslagen.

7.5 Särskilt om bilskrotningsverksamhet

I bilskrotningslagen 1975:343 och bilskrotningsförordningen 1975:348 finns bestämmelser som reglerar bilskrotningsverksamhet. Författningarna har till syfte att motverka att utrangerade fordon placeras i naturen. För att bedriva verksamhet som bilskrotare krävs

auktorisation av länsstyrelsen i det län där bilskrotningen huvud-

sakligen skall ske. Auktorisation kan erhållas endast om tillstånd meddelats för verksamheten enligt plan- och bygglagen 1987:lO,

Lagstiftning till skydd för miljö och hälsa

naturvårdslagen 1964:822, miljöskyddslagen 1969:387 och förordningen om handel med skrot, under förutsättning att tillstånd behövs enligt dessa författningar. För auktorisation krävs även att bilskrotaren innehar maskinell anläggning för att kunna omvandla skrotbilar till skrot eller att denne annat sätt kan se till att mottagna skrotbilar kommer att slutskrotas samt att det inte finns skäl att anta att tillstånd till handel med skrot bör återkallas, att bilskrotaren åsidosätter villkor enligt någon av nyss nämnda lagar eller handlar i strid med lagstiftning angående bebyggelse, naturvård eller miljövård. Auktoriserade bilskrotare är skyldiga att ta emot skrotbilar som lämnas vid anläggningen och länsstyrelsen får föreskriva att bilskrotare skall vara skyldig att mot ersättning avhämta skrotbil inom visst område. Under vissa förutsättningar kan auktorisationen återkallas. Exempelvis kan auktorisationen återkallas om bilskrotarens tillstånd enligt förordningen om handel med skrot återkallas. Bilskrotaren skall utfärda skrotningsintyg när han tar emot en skrotbil. Sedan fordonet avregistrerats på grund av skrotningsintyget utfallet en bilskrotningspremie till bilägaren. Bilskrotningspremierna finansieras av bilskrotningsfonden som i sin tur uppbär medel från bl.a. en bilskrotningsavgift som betalas i samband med att fordonet registreras i bilregistret. Regeringen har i prop. 1995/962174 s. 20 uttalat att den avser att överväga behovet av en skärpning av reglerna om auktorisation.

7.6 Andra författningar inom miljö- och hälsoskyddsområdet som påverkar

skrotbranschen

I detta sammanhang bör vissa andra författningar inom miljö- och hälsoskyddsområdet nämnas som ett eller annat sätt kan antas påverka förutsättningarna för att bedriva handel med skrot. I miljöskadelagen 1986:225 finns bestämmelser om strikt skadeståndsansvar för den som förorsakar skador genom vissa störningar av miljön. I hälsoskyddslagen 1982:1080 finns bestämmelser som bl.a. tar sikte på att hindra uppkomsten av sanitära olägenheter och undanröja sådana olägenheter. Hälsoskyddslagen är en s.k. ramlag och får till stor del sitt innehåll genom föreskrifter som meddelas av regeringen, kommunen eller myndighet med stöd av bemyndiganden i lagen. Lagen 1985:426 om kemiska produkter ställer krav på dem som hanterar eller importerar kemiska produkter.

Lagstiftning till skydd för miljö och hälsa

Bland annat skall de vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka skador på människor eller i miljön. De kemiska produkter som kan ersättas med mindre farliga produkter skall undvikas. Lagen 1982:349 om återvinning av dryckesförpackningar i

aluminium innehåller regler om retursystem för återanvändning och återvinning av nämnda förpackningar och lagen 1991:336 om vissa

dryckesförpackningar innehåller regler om hanteringstillstånd för s.k. PET-flaskor. Vidare har regeringen infört en förordning om tungmetaller i förpackningar SFS 1997:186, som trätt i kraft den 1 juni 1997. I lagen 1987:12 om hushållning med naturresurser m.m. finns bestämmelser om tillståndstvång för uppförande av bl.a. vissa anläggningar för behandling av miljöfarligt avfall. Bestämmelser om under vilka förutsättningar farligt gods får transporteras finns i lagen 1982:821 om transport av farligt gods.

8 Bestämmelser för

av betydelse stöldgodshanteringen

8.1 Häleri och häleriförseelse

Bestämmelserna om häleri och häleriförseelse finns i 9 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken. Genom bestämmelserna har skapats ett straffrättsligt förbud mot att på olika sätt främja andras brott, främst tillgreppsbrott. I 9 kap. 6 § brottsbalken straffbeläggs såsom häleri flera olika typer av gärningar som bl.a. rör hanteringen av stöldgods. Den typ häleri av som är vanligast förekommande är s.k. sakhäleri. Det består i att någon tar befattning med något som är frânhänt annan genom brott på ett sätt som är ägnat att försvåra dess återställande första stycket

första punkten. En förutsättning för är att gärningen har

ansvar föregåtts av ett annat brott, ett s.k. förbrott, vilket någon blivit genom berövad egendomen. För att ett brott skall kunna förbrott till ett vara sådant häleri krävs bl.a. att det avser individuellt bestämd egendom

samt att det brottet är uppsåtligt Carl Holmberg m.fl. kommentar till

, brottsbalken, Del 6 uppl., s. 458 f.. För ansvar krävs att befattning

tagits med godset. Som exempel på straffbar befattning kan nämnas

köp, försäljning, utbjudande till försäljning, omarbetning och brukande. Vidare skall befattningen med godset vara ägnad att försvåra dess återställande. Det krävs således inte att ett återställande faktiskt försvåras.

Näringshäleri föreligger när någon i näringsverksamhet eller såsom

ett led i en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något som skäligen kan antas vara frânhänt

annan genom brott andra stycket. Ansvar för nyss nämnd gärning

infördes mot bakgrund av den svårighet som ibland kunde föreligga att, fastän det var tydligt att egendomen hade frânhänts någon annan genom brott, bevisa att så var fallet. Lagstiftaren har därför eftergett kravet på att ett styrkt förbrott skall föreligga för för att ansvar

näringshäleri skall kunna ådömas. Det räcker således med att

omständigheterna objektivt sett ger skälig anledning till - antagande att egendomen frânhänts annan brott. Näringsbegenom

greppet i lagrummet skall fattas i vidsträckt mening se NJA 1980,

s. 11 och 16.

Bestämmelser stöldgodshanteringen

Även den bereder sig otillbörlig vinning brottsliga som av annans förvärv skall dömas för häleri första stycket andra punkten. Bestämmelsen syftar i första hand på fall då någon mottager sak som inköpts för stulna pengar, sak som influtit för försålt tjuvgods eller sak som förvärvats för sådana pengar. För ansvar krävs att gärningen föregåtts av ett förbrott. Det krävs dock inte att förbrottet är av någon särskild beskaffenhet, utan ansvar enligt bestämmelsen kan följa efter vilket föregående brott som helst. under förutsättning att det medfört förvärv för den brottslige Holmberg a.a. s. 468. För ansvar krävs även att gärningsmannen till häleriet bereder sig vinning samt att det finns samband mellan det brottsliga förvärvet och vinningen. Den som otillbörligen främjar möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet sådan egendom har också gjort sig skyldig till häleri första stycket av tredje punkten. Bestämmelsen avser att träffa den som främjar möjligheterna för någon annan än honom själv att tillgodogöra sig tillgångar som härrör från brott. Som exempel förfaranden som avsetts kan nämnas att låta någon annan sätta in pengar ens bankkonto eller disponera ens bankfack, att ställa sig till förfogande bulvan och att låna ut identitetshandlingar så att identiteten den som gjort det brottsliga förvärvet kan hållas dold. För straffansvar som krävs, förutom att förbrott styrks, att främjandet framstår som otillbörligt. För häleri döms även den som med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt förvärv första stycket fjärde punkten. Denna bestämmelse tar sikte förfaranden typiskt sett går ut på att underlätta för någon att dölja som att viss egendom härrör från brott. För ansvar enligt denna punkt krävs inte att gärningen faktiskt främjat någons möjligheter att tillgodogöra sig egendomen. Straffansvaret är inte heller begränsat av något otillbörlighetsrekvisit. Enligt första stycket femte punkten inträder häleriansvar även för den krav, överlåtelse eller annat liknande sätt hävdar som genom genom brott tillkommen fordran fordringshäleri. I samtliga fall skall gärningen ha begåtts uppsåtligen. Uppsåtet skall föreligga när gärningen företogs. Om någon först sedan han tagit befattning med godset inser att godset åtkommits genom brott utesluter det häleriansvar, såvida han inte därefter företar någon handling som omfattas av häleribestämmelserna. I de fall då de ovan beskrivna häleribrotten är att anse som ringa,

kan dömas för häleriförseelse 9 kap. 7 § första stycket. Uppsåtlig

häleriförseelse kan också begås genom att någon på annat sätt än

Bestämmelser stöldgodshanteringen

genom näringshäleri tar befattning med misstänkt gods som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott ett sätt som är ägnat att

försvåra ett återställande andra stycket första punkten. För ansvar

krävs inte att något förbrott är styrkt. Häleriförseelse kan också begås av oaktsamhet. Så är fallet om

någon visserligen inte insåg men hade skälig anledning anta att brott

förelåg andra stycket andra punkten. Av betydelse för oaktsamhets-

bedömningen är bl.a. under vilka förhållanden handlingen företogs,

eventuell kännedom om den person som bjudit ut godset och vad för slags transaktion det är fråga om. Vidare kan häleriförseelse begås oaktsam medverkan till ett brott, nämligen om någon med-

genom verkat till ett brott varigenom egendom frånhänts någon samt personen

inte insåg men hade skälig anledning att anta att brott förövades andra

stycket tredje punkten. Slutligen kan nämnas att den som gör ett godtrosförvärv av visst gods inte samtidigt kan dömas för häleri eller för häleriförseelse bestående i att han tagit befattning med godset.

8.2 Stöldgodslagen

I lagen 1974:1065 visst stöldgods m.m. finns bestämmelser om om att egendom frånhänts genom brott kan tas i förvar. som annan Egendom kan enligt lagen tas i förvar den antingen anträffas hos om någon uppenbart saknar rätt till den eller anträffas utan att vara som i någons besittning och varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen är känd. En förutsättning för förvarstagande är att ett

sådant inte är uppenbart oskäligt. Lagen gäller också egendom som

skäligen kan antas frånhänd annan genom brott, om egendomen

vara

har förvärvats eller mottagits under sådana förhållanden som anges i bestämmelserna häleri i 9 kap. 6 § andra stycket brottsbalken

om

näringshäleri respektive häleriförseelse i 9 kap. 7 § andra stycket första punkten brottsbalken. Lagen kan tillämpas om varken ägaren

eller har rätt till egendomen gör anspråk på den. annan som

Så det är uppenbart att innehavaren inte har gjort ett civil-

snart

rättsligt giltigt godtrosförvärv kan egendom som har frånhänts en

okänd målsägande brott tas i förvar. Det krävs således inte att genom

innehavaren själv kommit egendomen genom brott. Beslut egendom skall tas i förvar meddelas av allmän

om att

domstol. I vissa fall kan dock åklagaren förordna att egendom skall tas

i förvar.

Bestämmelser om förfarandet med egendom som tagits i förvar finns i lagen 1974:1066 förfarande med förverkad egendom

om om

Bestämmelser stöldgodshanteringen

och hittegods m.m. Där anges att gods tagits i förvar enligt som

stöldgodslagen normalt skall förvaras hos polismyndigheten

i minst sex månader varefter, om det inte kunnat utredas har rätt till vem som

egendomen, polismyndigheten skall kungöra förhållandet med uppgift om egendomen och om de omständigheter under vilka den anträffades. Om den okände ägaren inte ger sig till känna säljs eller förstörs

egendomen.

8.3 Beslag

Bestämmelser om beslag finns i 27 kap. rättegångsbalken. Beslag

av

lösa föremål får ske bl.a. när föremålet skäligen kan någon

antas vara

avhänt genom brott eller när föremålet skäligen kan antas

vara förverkat grund brott. av Ett föremål kan tas i beslag även någon viss inte kan om person misstänkas för brottet. Den omständigheten än den att annan som misstänks för brottet innehar föremålet hindrar inte att föremålet tas

i beslag Fitger, Rättegångsbalken, 27:5. Beslag får beslutas endast om skälen för beslaget uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. I samband med en tvångsåtgärd mot en person får en polisman eller en enskild person beslagta föremål som då påträffas. I andra fall får föremål tas i beslag endast efter beslut undersökningsledaren eller

av

åklagaren. Undersökningsledaren, åklagaren eller rätten kan förordna att beslaget skall hävas. Den som drabbats av ett beslag kan begära att rätten prövar beslaget. Rätten skall i sådana fall hålla förhandling avseende beslagsfrågan inom en viss tid. Om rätten vid sådan förhandling

en

förordnar beslag eller fastställer tidigare verkställt beslag skall

om rätten sätta ut den tid inom vilket åtal skall väckas åtal inte redan om är väckt. Väcks åtalet inte i rätt tid eller finns det anledning av annan

inte längre skäl för beslaget, skall det omedelbart hävas. När mål

ett avgörs skall rätten alltid pröva om beslagen skall bestå.

När ett beslag hävs på grund att rekvisiten för tillämpning

av en av

beslagsreglema inte är uppfyllda skall det beslagtagna föremålet åter-

ställas till den från vilket det tagits

se JO 1987/88 s. 51 och s. 62.

I andra fall torde den som häver beslaget ha att pröva frågan till

vem

föremålet skall lämnas ut Fitger, Rättegångsbalken, 27:19-20. Justitiedepartementet har i en promemoria Ju 96/1615 föreslagit att beslag föremål som någon framställt anspråk på, i fall då målet

inte avgörs dom, skall hävas först 14 dagar efter det genom att

Bestämmelser stöldgodshanteringen

underrättelse om att beslaget skall hävas sänts till denne. Förslaget har till syfte att bl.a. öka möjligheterna för målsägande att kunna agera för att tillvarata sin rätt. Även Polisrättsutredningen har i sitt slutbetänkande SOU 1995:47 föreslagit vissa ändringar beträffande reglerna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken. Förslagen har ännu inte lett till lagstiftning.

8.4 Förverkande

Bestämmelser om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Enligt bestämmelserna får utbyte av brott enligt brottsbalken förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Med uttrycket utbyte avses såväl det konkreta föremål som mottagits som värdet av det mottagna. Förverkande kan således ske av både sak och värde. Finns egendom som har varit föremål för brott i behåll bör i allmänhet föremålet och inte värdet av detta förklaras förverkat. Förverkande på grund av brott kan ske genom en förverkandeförklaring av domstol, genom strafföreläggande eller genom föreläggande av ordningsbot. Förverkande får ske hos gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet, hos den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, hos den som beretts vinning genom brottet eller näringsidkare som har fått ekonomiska fördelar till följd av brott i näringsverksamheten och hos den som efter brottet förvärvat egendomen eller särskild rätt till den. Om någon som inte tillhör den ovan angivna personkretsen har föremålet vid ett beslut om förverkande kan föremålet inte förverkas. Dock kan föremålets värde förverkas

exempelvis hos en tilltalad. En skälighetsbedömning skall alltid göras vid bedömningen av om

förverkande skall ske. Det innebär att förverkande bör underlåtas när det finns starka skäl som talar mot ett förverkande. Om det exempel-

vis går att räkna med att en målsägande blir gottgjord genom

skadestånd bör förverkande inte ske av föremål eller värde som motsvarar storleken av skadeståndet. I de fakultativa bestämmelserna ligger även att det är möjligt att förverka såväl sak som värde till viss del. Förverkad egendom tillfaller staten. Bestämmelser om förfarandet med förverkad egendom finns i lagen 1974:1066 förfarandet med förverkad egendom och hittegods om

Enligt bestämmelserna skall förverkad egendom säljas eller

m.m. förstöras.

Bestämmelser stöldgodshanteringen ...

8.5 Godtrosförvärv

Enligt lagen 1986:796 om godtrosförvärv av lösöre kan en förvärvare av lösöre under vissa förutsättningar bli ägare till förvärvad egendom även om överlåtaren inte var ägare till den eller var behörig att förfoga över den. Lagen är tillämplig endast förvärv av lösöre och gäller således varken vid förvärv av fast egendom eller vid förvärv av lös egendom som inte är lösöre. Lagen skall inte tillämpas om det i annan lagstiftning finns föreskrifter om godtrosförvärv av lösöre. Av 2 § framgår att den som har förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan, som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får äganderätt till egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro. En förutsättning för godtrosförvärv är att egendomen har överlâtits. Med överlåtelse avses i sammanhanget köp, byte eller gåva prop. l985/86:123 s. 19. Om lösöre förvärvats annat sätt, exempelvis genom arv, testamente eller bodelning, kan godtrosförvärv inte ske. För godtrosförvärv krävs även att överlåtaren hade egendomen i sin besittning då han Överlät den och att besittningen överförts till förvärvaren. Den avgörande förutsättningen för godtrosförvärv är att förvärvaren var i god tro. Den goda tron måste föreligga såväl vid avtalet som när förvärvaren fick egendomen i sin besittning prop. 1985/86: 123 s. 20. Den förvärvare som inser att överlåtaren saknar rätt att förfoga över egendomen är naturligtvis inte i god tro. Inte heller den förvärvare som borde ha insett att så var fallet är i god tro. Det krävs nämligen av en förvärvare att han iakttar en rimlig grad av aktsamhet beträffande överlåtarens rätt att förfoga över egendomen prop. s. 20 f.. Förvärvarens aktsamhet skall enligt lagtexten 3 § anpassas efter egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjuds samt omständigheterna i övrigt. När det gäller egendomens beskaffenhet anges i förarbetena att särskilt hög grad av aktsamhet krävs vid förvärv av egendom som erfarenhetsmässigt ofta säljs av obehöriga. Det kan gälla förvärv av sådana saker som ofta säljs kredit med förbehåll om átertaganderätt, såsom TV-apparater, videoutrustning och motorfordon. Rent allmänt bör det vara rimligt att kräva ett större mått av aktsamhet vid förvärv av särskilt värdefull egendom. Vid förvärv av t.ex. smycken, konst- och prydnadsföremål, pälsverk, antikviteter och olika slag av samlingar från en privatperson kan det därför finnas särskild anledning att beakta möjligheten att det kan röra sig om egendom som åtkommits

Bestämmelser stöldgodshanteringen

ett obehörigt sätt. Det är ett rimligt krav att förvärvaren i dessa fall begär att säljaren legitimerar sig samt förhör sig närmare om överlåta-

rätt till godset. När förvärvaren är en privatperson som gör sitt

rens förvärv i den reguljära handeln bör någon undersökningsplikt normalt inte åvila honom, om det inte kan anses föreligga särskild anledning till misstanke. Detsamma bör gälla vid offentlig auktion och marknader organiseras auktionsföretag och liknande prop. s. 21 och som av 22. De förhållanden under vilka egendomen utbjuds kan ha betydelse för bedömningen förvärvaren skall anses ha varit i god tro. av om Som exempel sådana förhållanden anges i förarbetena tid och plats för överlåtelsen. Vid försäljning som sker "på gatan" bör det normalt krävas att en förvärvare förvissar sig om att överlåtaren har rätt att

förfoga över egendomen. Överlåtarens kan också be-

person vara av tydelse, det fråga Även pris kan t.ex. att är om en ung person. varans ha betydelse för bedömningen den goda Är priset osedvanligt av tron. lågt har köparen all anledning att vara försiktig prop. s. 22. Hänsyn skall även tas till omständigheterna i övrigt. Omfattningen den undersökningsplikt som skäligen kan fordras av en förvärvare av måste bedömas från fall till fall. Avviker situationen från vad som kan normalt, fordras särskild försiktighet. Hänsyn kan tas till en anses förvärvares och ställning. Ofta torde man kunna ställa person strängare krav yrkesman inom den aktuella branschen än en en privatperson prop. s. 22.

Den ursprunglige ägaren har bevisbördan för att förvärvaren insåg

att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Däremot måste förvärvaren göra åtminstone sannolikt att sådana omständigheter förelåg vid förvärvet att han inte borde ha insett att överlåtaren

saknade rätt att förfoga över egendomen se SOU 1995:52 s. 39.

Den grund någon annans godtrosförvärv har förlorat

som av

äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot

lösen 4 § första stycket. Egendomen skall återkrävas från innehava-

inom tre månader från det att den ursprunglige ägaren fick eller

ren måste antas ha fått kännedom om innehavet. Efter tidsfristen preskriberas lösenrätten. Lösenbeloppet skall motsvara förvärvarens kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Hänsyn skall tas till förändringar i penningvärdet och beloppet får högst motsvara egendomens värde i den allmänna handeln. Om egendomen förvärvats utan vederlag skall även fângesmannens kostnader räknas in i lösenbeloppet, under förutsättning att fângesmanskulle ha haft rätt till lösen ett återkrav hade framställts mot nen om honom.

Bestämmelser stöldgodshanteringen

Godtrosförvärvsutredningen har haft i uppdrag att se över bestämmelserna om godtrosförvärv. Utredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1995:52 en skärpning av nuvarande kriterier för god tro enligt 3 § genom att lokutionen borde ha insett byts ut mot borde ha misstänkt. Förslaget har ännu inte lett till någon lagstiftning.

8.6 Husrannsakan

De bestämmelser om husrannsakan i brottsutredande syfte som här är intresse finns i 28 kap. rättegångsbalken. Enligt dessa regler får av husrannsakan hus eller slutet förvaringsställe ske för efteri rum, sökande av föremål som är underkastade beslag eller för utrönande av omständigheter som kan få betydelse för utredningen om ett brott. En förutsättning för sådan husrannsakan är dock att det finns anledning att anta att ett brott vilket det kan följa fängelse har begåtts 1 § första stycket. Hos den skäligen kan misstänkas för brottet får som husrannsakan alltid ske i något de angivna syftena. I övrigt får av husrannsakan företas hos den där brottet förövats, där den misstänkte har gripits eller det annars finns synnerlig anledning att tro att rannsakningen resultat, dvs. att man hittar föremål som kan tas i ger beslag eller får fram ytterligare uppgifter eller spår av betydelse i fråga om brottet 1 § andra stycket. Den misstänktes samtycke till husrannsakan saknar betydelse för tillåtligheten, såvida han inte själv begärt att det skulle företas en husrannsakan. Vid husrannsakan hos någon annan än den misstänkte

kan däremot ett samtycke från den, hos vilken åtgärden vidtas,

medföra att en annars otillåten husrannsakan kan genomföras 1 § tredje stycket.

I vissa lokaler är tillgängliga för allmänheten, såsom butiker,

som restauranger och biograflokaler, får husrannsakan företas utan att

kraven i bl.a. 1 § är uppfyllda. Åtgärden måste dock vara motiverad

de syften i 1 och 2 §§. Samma mindre stränga krav för av som anges husrannsakan gäller lägenhet som plägar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersöks, plägar uppköpas eller mottas som pant" 3 §.

Utöver de begränsningar som nänmts finns en proportionalitetsregel

innebär att husrannsakan får beslutas endast om skälen för som åtgärden uppväger det intrång eller men i Övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse 3 a §. Enligt 4 § meddelas förordnande om husrannsakan av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om en husrannsakan kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet, bör åtgärden

Bestämmelser stöldgodshanteringen

inte vidtas utan rättens förordnande, om det inte är fara i dröjsmål.

När det blir aktuellt att besluta om husrannsakan är det i regel

åklagaren som är undersökningsledare se Riksåklagarens cirkulär

RÅC 1:95. I normalfallet är det därför åklagaren beslutar som om husrannsakan.

Om det är fara i dröjsmål får en polisman företa husrannsakan utan

förordnande 5 §. I 6-9 finns bestämmelser om förfarandet vid husrannsakan. I 10 § finns en särskild bestämmelse som tillåter undersöknings-

ledare, åklagare och polisman att utan särskilt förordnande undersöka platser som inte är tillgängliga för allmänheten. En sådan undersökning är inte att betrakta som husrannsakan och bestämmelserna om husrannsakan är inte tillämpliga förfarandet. Undersökningen får dock företas endast om ändamålen med den är desamma som gäller för husrannsakan. Som exempel platser där undersökning enligt

bestämmelsen får företas har nämnts gårdsplaner, fabriksområden,

brädgårdar och dylika upplag samt byggnadsplatser se NJA 1943

s. 372. Polisrättsutredningen har i sitt slutbetänkande SOU 1995:47 före-

slagit vissa ändringar reglerna om husrannsakan i 28 kap. rätte-

av

gångsbalken. Förslagen har ännu inte lett till lagstiftning.

8.7 Pantbankslagen

Pantlåneverksamhet är en verksamhet som regelmässigt ligger nära skrot- och begagnathandeln. Som tidigare nämnts är regleringen av skrot- och begagnathandeln i första hand avsedd att bidra till att försvåra möjligheterna avsätta stöldgods och underlätta polisens

att

efterspaning sådant gods. Bestämmelser har samma syfte finns

av som

även i pantbankslagen 1995:1000, trädde i kraft den 1 januari

som 1996.

För att bedriva pantbanksverksamhet krävs tillstånd av länsstyrelsen, även är tillsynsmyndighet. En förutsättning för att erhålla tillstånd

som är att verksamheten drivs aktiebolag eller, om företaget är som utländskt, drivs filial enligt lagen 1992: 160 om utländska filialer som

Vidare krävs att verksamheten kan antas komma att uppfylla

m.m.

kraven sund pantbanksverksamhet, vilket innebär att ett tillstånd

en

kan lämnas först efter lämplighetsprövning. Prövningen skall avse

en

vandeln hos företagsledningen och sådana större ägare som kan antas påverka skötseln rörelsen. Prövningen skall också innefatta en

av

allmän bedömning om företaget kan antas komma att bedriva en

av sund verksamhet prop. 1994/95: 178 28 och 41. Det innebär att de s.

Bestämmelser stöldgodshanteringen

personer i företagsledningen eller de ägare av bolaget som har ett bestämmande inflytande över verksamheten inte får vara kriminellt belastade eller ligga efter med skatter eller andra avgifter till det allmänna eller i rollen som näringsidkare ha misskött sig mot

konsumenterna se SOU 1994:61 s. 154 och a. prop. s. 54.

Bestämmelser i pantbankslagen som har till syfte att underlätta en effektiv brottsbekämpning finns i 14, 21 och 27 §§. Enligt 14 § skall en låntagare vara känd av pantbankens personal eller på ett tillförlitligt sätt styrka sin identitet. Detsamma gäller när panten skall lösas. Pantbanken skall vidare vid pantsättningen begära uppgift om den

adress där låntagaren kan nås för underrättelser. Dessa bestämmelser

har kompletterats med regel att en pantbank är skyldig att föra en om s.k. pantbok 21 §. Regeringen har bemyndigats att föreskriva vilka uppgifter skall antecknas i pantboken. Sådana föreskrifter finns som i 6 § pantbanksförordningen 1995: l 189. Däri anges att det för varje pant i pantboken skall antecknas ett löpnummer, dagen för pantsättningen och länets förfallodag, lånebelopp och ränta, pantbankens

ersättning utöver ränta, pantens art och skick samt storlek, mängd

eller vikt, pantens fabrikat och tillverkningsnummer eller andra särskilda kärmetecken och låntagarens nanm och adress samt, om

denne inte är känd för pantbankens personal, personnummer och

identitetshandlingens art. En pantbank är även skyldig att begäran lämna ut uppgifter ur pantboken till polismyndigheten. En sådan begäran får avse en viss systematisk rapportering. Polisen har också tillträdesrätt till pant-

bankens lokaler för att undersöka pantlagret samt granska pantboken

och de handlingar ligger till grund för den 27 §. som

Ett tillstånd att bedriva pantbanksverksamhet kan återkallas av

länsstyrelsen bl.a. verksamheten inte längre uppfyller sundom hetskravet. Vid lindrigare brister kan varning utfärdas.

överväganden

9 rörande en särskild

skrot-

reglering av och begagnathandeln

Utredningen övergår nu till att överväga om handeln med skrot respektive handeln med begagnade varor i framtiden skall vara reglerad genom särskild lagstiftning. Avsnittet inleds med en allmän

genomgång av de faktorer som enligt utredningens mening bör ligga

till grund för ett ställningstagande i frågorna. Därefter behandlar utredningen det sätt på vilket de olika faktorerna påverkar bedömningen. Avslutningsvis innehåller avsnittet en sammanvägning av de olika faktorerna, vilket leder fram till utredningens ställningstagande samt en redogörelse för den övergripande utformningen av en framtida reglering.

9.1 Allmänna utgångspunkter för utredningens överväganden

Handeln med skrot har varit underkastad tillstândskrav sedan 1918 års förordning angående handeln med vissa begagnade föremål m.m. För handeln med vissa begagnade varor har registreringsplikt gällt sedan början av l980-talet. Dessförinnan var även den handeln underkastad samma tillstândskrav som det som gäller för skrothandeln. Vid den senaste översynen av bestämmelserna för skrot- och begagnathandeln, som genomfördes under åren 1974-1978, övervägde den

dåvarande skrothandelsutredningen huruvida den särskilda regleringen

för nämnda branscher skulle behållas. Utredningen fann att stölder av olika slags gods hade ökat. Sá hade även skett beträffande gods som omfattades av den dåvarande regleringen. Det kunde därför ifrågasättas om regleringen haft någon större brottsförebyggande effekt. En sådan slutsats motsades dock av uppgifter från polisen, som menade att de möjligheter som regleringen erbjöd var viktiga led i polisens brottsförebyggande och spanande verksamhet. Utredningen drog den slutsatsen att situationen säkerligen skulle ha varit sämre utan en reglering och ansåg därför att en reglering borde bibehållas för

framtiden Ds H 1978:5 s. 116. Departementschefen instämde i skrot-

handelsutredningens ståndpunkt prop. 1980/81:3 s. 8. De faktorer som låg till grund för skrothandelsutredningens

Överväganden skrot- och begagnathandeln

ställningstagande i fråga behovet fortsatt reglering, nämligen om av en

stöldbrottslighetens utveckling, regleringens brottsförebyggande effekt och följderna av en avreglering är väsentlig betydelse även för vårt

av

ställningstagande i avregleringsfrågorna. Förändringar i samhället och i värderingar, som vissa områden kommit till uttryck i och

ny

förändrad lagstiftning, liksom förändringar inom de aktuella bran-

scherna innebär dock att även andra omständigheter än de nämnda bör

påverka bedörrmingen.

Nya synsätt har gjort sig gällande på närings- och konkurrensområdet. Statsmakternas uppmärksamhet regleringar onödigt som hindrar eller försvårar möjligheterna för var och att etablera och en

driva rörelse har ökat. Detsamma gäller vikten att befintliga

av

regleringar inte hämmar konkurrensen och att sådana regleringar är konkurrensneutrala. Som exempel på konkurrensfrärnjande åtgärder

som redan genomförts kan nämnas avskaffandet av exportförbuden för olika slag av skrot. Sedan nu gällande regleringar trädde i kraft har handeln med skrot genomgått betydelsefulla förändringar. Som framgått av avsnitt 3.7 tas skrot och annat återvinningsmaterial om hand ett annat sätt än tidigare. Flera slag av material samlas in och bearbetas skrotinduav strin. Dessutom har skrotföretagens antal och storlek förändrats. Det finns också stora skillnader mot tidigare vad insamlingens avser uppbyggnad. Branschens ändrade utseende kan bidra till en annan syn

behovet av en handelsreglering för skrothandeln. Samma synsätt

kan göra sig gällande för handeln med begagnade varor. Skyddet av hälsa och miljö har blivit allt angelägen en mer

samhällsuppgift. På miljöområdet har det efter hand tillkommit bestämmelser som har förändrat förutsättningarna för att bedriva

handel med skrot och andra återvinningsvaror. Numera ställs andra krav än tidigare på bl.a. anläggningar och transporter, vilket i sin tur bidragit till en förändring av skrotbranschens struktur. Statsmakternas miljöpolitiska ställningstaganden avseende ett ökat producentansvar,

syftande bl.a. till att öka återvinning och återanvändning, förväntas

också förändra branschen.

För att syftet med en handelsreglering för skrot- och begagnathan-

deln skall uppfyllas krävs att den upprätthålls genom en någorlunda

konsekvent och aktiv tillämpning. Omfattningen av och det sätt på vilket polisen hittills tillämpat lagstiftningen är därför omständigheter

som är av betydelse för utredningens ställningstagande i avregleringsfrågan. Om polisen inte alls eller i endast liten omfattning utnyttjat de möjligheter till kontroll som lagstiftningen erbjuder och det inte i framtiden kan förväntas någon förändring i det avseendet saknas ett viktigt skäl för att behålla regleringen. Bedöms å andra sidan polisens

Överväganden skrot- och begagnathandeln

tillämpning av lagstiftningen som tillfredsställande finns det måhända större skäl för att behålla någon form av reglering. I avsnitt 8 har redogjorts för vissa andra bestämmelser som har betydelse för stöldgodshanteringen. De bestämmelserna är avsedda att bl.a. fylla liknande funktion som regleringen av skrot- och en begagnathandeln. Det kan alltså tänkas att annan lagstiftning ett acceptabelt sätt tillgodoser samhällets krav att tillgrepps- och häleribrott motverkas. Om så inte kan anses vara fallet kan ett alternativ till att behålla den särskilda regleringen av skrot- och

begagnathandeln vara att komplettera annan lagstiftning så att en

eventuellt negativ effekt en avreglering kan uppvägas eller åtav minstone begränsas.

9.2 Faktorer som talar för respektive emot en avreglering

9.2.1 Närings- och etableringsfrihet

statsmakterna reglerar näringsverksamhet i många olika syften. Bland dessa kan nämnas följande för att skydda liv, hälsa och säkerhet för anställda, konsumenter och brukare av varor och tjänster, för att skydda den yttre miljön, -

för att begränsa transaktionskostnaderna vid affärstransaktioner,

för att säkerställa konkurrensen på olika marknader, för att skydda äganderätten mot brottsliga angrepp. - Regleringar medför kostnader hos olika aktörer. Kostnaderna övervältras i sista hand konsumenterna. Inom den offentliga sektorn

uppstår kostnader för administration regleringen. Inom företagen

av

uppstår i huvudsak två typer av kostnader. Det ena slaget av kostnader

sammanhänger med de konkreta materiella krav som läggs företagen regleringen, exempelvis kostnader för installation av genom viss utrustning eller för förändrad arbetsorganisation. Det andra slaget kostnader härrör från de ökade krav företagens administrativa av system regleringen medför. som Sedan 1970-talet har alltmer uppmärksammats de effekter som olika regleringar har konkurrensen och därmed effektiviteten i näringslivet. Den svenska ekonomins beroende av ett omfattande internationellt handelsutbyte har utsatt svenskt näringsliv för ett ökat konkurrenstryck. För att svenskt näringsliv skall kunna försvara och stärka sin position krävs hög effektivitet. Ett medel för att främja en

Överväganden skrot- och begagnathandeln

hög effektivitet och tillväxt i svenskt näringsliv, något som är särskilt angeläget vid ekonomisk tillbakagång och hög arbetslöshet, är att underlätta nyetablering och främja tillväxt i små och medelstora företag. Utöver konkurrens- och etableringsfrihetens betydelse för tillväxt och sysselsättning har den ansetts driva utvecklingen framåt och utgöra ett tryck de marknaden befintliga företagen att inte stelna till utan i stället försöka vara effektiva och hålla rimliga priser. Dels av nyssnämnda skäl, dels grund av de krav avreglering som det utökade internationella samarbetet medfört har statsmakterna

gett ökad tyngd avreglering och regelförenkling. Översyner av ett

flertal rättsliga regleringar som gäller näringsverksamhet har därför genomförts eller initierats under senare år. Med avreglering avses såväl avskaffande av materiella krav näringslivet som avveckling offentligt reglerade monopol eller offentliga de facto monopol. Med av

regelförenkling avses insatser som främst lättar företagens administra-

tiva belastning av regleringar. Som nämnts har statsmakternas uppmärksamhet på regleringar av närings- och etableringsfriheten efter hand ökat. Redan vid tillkomsten den förutvarande konkurrenslagen 1982:729 underströks i av förarbetena att man måste iaktta stor restriktivitet med etableringskontroll, privat såväl som offentlig auktorisation samt olika former av tillståndstvång, där villkor ställs upp för att etablering skall fä ske i viss verksamhet prop. 1981/82:l65 s. 231. I motiven till den nuvarande konkurrenslagen 1993:20 uttalas bl.a.: För att öka nyföretagandet och minska riskerna för att marknadsdominans och monopoltendenser utvecklas är det viktigt att marknadstillträdet är

fritt,... Skyddade sektorer bör så långt det är möjligt avregleras och

öppnas för konkurrens prop. 1992/93:56 s. 6. Angelägenheten av att motverka att offentliga regleringar bidrar till att sänka konkurrenstrycket har även kommit till uttryck i prop. 1995/96:25 En politik för arbete, trygghet och utveckling. I sammanhanget bör även nämnas att statsmakterna, med anledning ökade insatser för att komma till rätta med den ekonomiska av brottsligheten, senare tid inte varit främmande för ett ökat inslag kontroll olika branscher. I en skrivelse till riksdagen skr. av av l994/95:217 har regeringen redovisat en strategi för samhällets samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. I skrivelsen uttalas att det övervägs att öka inslaget av vandelsprövning i vissa branscher. Regeringen har tillkallat en särskild utredare för att utreda frågor bl.a. branschsanering Branschsaneringsutredningen. Till om det utredaren skall överväga hör ett ökat inslag av vandelskonsom troll. Tillståndsprövningen för skrothandeln grundas pâ en bedömning av

Överväganden skrot- och begagnathandeln

redbarheten och lämpligheten i övrigt hos handlaren. I förarbetena till

nu gällande författningar prop. 1980/81 s. 18 och 19 anges sålunda

att sökandens allmänna laglydnad måste tillmätas betydelse vid till-

ståndsprövningen, men även i viss mån dennes förhållande i skattehän-

seende. Det är alltså huvudsakligen fråga om en vandelsprövning. Vid jämförelse med andra prövningsgrunder vid etableringskontroll en vandelsprövning som mindre ingripande. Enligt de motiv som anses en ligger bakom konkurrenslagstiftningen är nämligen inskränkningar i närings- och etableringsfriheten mer motiverade i fall då prövningen begränsas till att avse exempelvis vandeln hos dem som utövar verksamheten än då den innefattar en bedömning av om det finns behov sökandens verksamhet. Någon behovsprövning är det inte av fråga om för skrothandelns del. En något mindre återhållsam attityd har således intagits från statsmakternas sida mot närings- och etableringsbegränsande lagstiftning med liknande tillståndsprövning som den som gäller för skrothandeln. Det huvudsakliga motivet till statsmakternas ställningstagande mot begränsningar av nämnt slag är att en frihet för varje medborgare att etablera och driva näring anses vara gynnsam för konkurrensen, vilket i sin tur skall komma konsumenterna till del genom lägre priser och/eller ett utbud som bättre svarar mot konsumenternas krav. I

praktiken dock inte generellt påvisa dessa enbart positiva

kan man effekter. Som redovisats i betänkandet Regionpolitik för hela Sverige SOU 1997:13 tenderar avregleringarnas positiva effekter att koncentreras till de mest intressanta marknaderna. Det innebär att många konsumenter som bor i exempelvis glesbygd och på landsbygd inte får avregleringarnas positiva effekter. Avregleringar kan för dem del av tvärtom innebära ett minskat utbud och högre priser. Vad gäller skrothandeln bör regleringens konkurrenshämmande effekter förhållandevis begränsade. Som nyss framhållits är det vara i princip endast med bristande vandel som skall sakna personer möjligheter att erhålla tillstånd att bedriva skrothandelsverksamhet. Det är emellertid vikt att tillståndsprövningen i praktiken inte av utsträcks till att omfatta andra faktorer än sökandens redbarhet och lämplighet med avseende på den tilltänkta handeln eller att prövande myndighet inte ställer orimligt höga krav sökandenas lämplighet. Om så sker kan regleringen i praktiken begränsa etableringsfriheten på ett sätt som inte är avsett. Att döma av svaren på det frågeformulär utredningen tillställt samtliga polismyndigheter finns det inte någon enhetlig praxis när det gäller vilka krav som ställs sökandena vid tillståndsprövningen. Personer gjort sig skyldiga till förhållandevis allvarliga brott eller som varit föremål för brottsutredning och personer som underlåtit att iaktta

Överväganden skrot- och begagnathandeln

skattebestämmelserna har emellertid regelmässigt nekats tillstånd. Personer som haft betydande skulder till det allmänna, varit försatta i konkurs, inte meddelats bygglov för den tilltänkta skrotgården, inte disponerat fast inköpsställe eller inte tillställt myndigheten begärda handlingar har också i några fall vägrats tillstånd.

De nu redovisade avslagsgrunderna torde ligga inom ramen för de

möjligheter att vägra tillstånd som nuvarande reglering tillåter. Vissa andra avslagsskäl än de hittills redovisade kan dock ifrågasättas. Som exempel sådana skäl kan nämnas "att sökanden saknat erfarenhet skrotbranschen" eller "att sökanden inte bedömts ha ekonomiska av förutsättningar att klara verksamheten". Enligt utredningens uppfattning är, när det gäller skrothandeln, en prövning av sökandenas kompetens alltför långt gående för att kunna motiveras ur etableringsrättslig synvinkel. Detsamma gäller för en prövning av de ekonomiska förutsättningarna att klara verksamheten. Dessa anmärkningar får emellertid inte överdrivas. Något som talar för att tillståndsprövningen i allmänhet utvidgats till för etableringsfriheten har inte frammen kommit. Registreringsplikten för handeln med vissa begagnade varor innebär att handeln står under särskild myndighetskontroll. Registreringsplikten i sig medför knappast någon begränsning av närings- och etableringsfriheten. Däremot utgör handlarnas skyldigheter enligt bestämmelserna i viss mån inskränkningar i det sätt på vilket verksamheten får utövas. Utredningens uppfattning är dock att nuvarande begränsningar, mot bakgrund av syftet med och effekterna av dessa,

inte är särskilt ingripande. Sammantaget kan sägas att närings- och etableringsfrihetsaspekter gör sig gällande endast i mindre mån vid utredningens ställningstagande när det gäller fortsatt reglering av skrot- och begagnathandeln.

en

9.2.2 Brottsligheten inom skrotbranschen har sannolikt

minskat

I början 1970-talet konstaterade en arbetsgrupp som leddes av en av förundersökningsledare förordnats av Riksåklagaren, den s.k. som Skrotkommissionen, att utbredd brottslighet förekom inom handeln med skrot samt att brottsligheten vid den tiden tilltagit i omfattning. Omfattande stölder och hälerier hade uppdagats. Främst metallskrot med högt värde hade tillgripits från lager och förråd hos olika företag samt från materialförråd hos det dåvarande Televerket och kraftbolag. Det förekom utbredd ekonomisk brottslighet, huvudsakligen även en oegentligheter i samband med redovisning av mervärdesskatt.

Överväganden skrot- och begagnathandeln

Det resultat som Skrotkommissionen kom fram till bekräftades av polisen i enkätsvar frågor ställdes 1974 års Skrothandelssom av utredning. Enligt polisen var de vanligaste brotten stöld, bedrägeri,

häleri, förskingring, urkundsförfalskning, osant intygande och skattebrott. Brottsligheten i anslutning till skrothandeln verkade dock

minska efter Skrotkommissionens utredningar. Under slutet av 1980-talet kartlades skrotbranschen Riksav skatteverket. Målet med kartläggningen att underlätta skattemynvar

digheternas framtida revisioner företag inom branschen. Arbetet

av

ledde fram till ett år 1989 upprättat utkast till kartläggningspro-

memoria. Någon färdigställd promemoria har emellertid inte givits ut.

Vid kartläggningsarbetet granskades sammanlagt 183 revisionspromemorior över utförda revisioner företag och handlare inom

av skrotbranschen. Det kunde konstateras att det fanns stor misskötsamhet bland de granskade uppköparna. Över hälften dem saknade helt av

eller delvis bokföring. Inköpsnotor saknades och svarta" inköp

konstaterades hos än tredjedel. Det kunde misstänkas stulet mer en att gods tillfördes branschen genom uppköparna och att dessa skyddade sina leverantörer genom att inte upprätta kvittenser, inköpsnotor och

bokföring. Vidare hade nästan en tredjedel av de granskade uppköpar-

na underlåtit att avge inkomstdeklaration. Av utkastet framgår inte att

det förekom någon omfattande misskötsamhet bland handlare med fast

handel.

Utöver nämnda kartläggning har det, såvitt känt, inte genomförts någon undersökning av brottsligheten inom skrotbranschen sedan

nu

gällande författningar trädde i kraft. Något statistiskt underlag

för en

bedömning av brottsligheten inom branschen finns inte att tillgå. För att få en bild av brottsutvecklingen har utredningen därför haft

omfattande kontakter med företrädare för skrotföretag och branschföreningar samt med poliser som haft hand tillsynen över handeln. om

I stort sett alla har redovisat uppfattningen att de Skrotkommissio-

av

nen påtalade olägenheterna minskat väsentligt. Utredningen har också ställt vissa frågor till polismyndigheterna brottslighet i anslutning

om

till handeln med skrot. Bland annat har utredningen frågat

om

brottsligheten inom skrotbranschen enligt polismyndigheternas uppfattning ökat eller minskat och om skrotbranschen blivit mer eller mindre

seriös sedan början av 1980-talet. Ca 40 procent polismyndigav heterna/polisomrâdena har inte kunnat uttala sig i fråga brottslighet om

och seriositet i branschen. Av övriga polismyndigheter/polisområden

har ungefär tvâ tredjedelar angett att de inte kommit i kontakt med någon brottslighet inom branschen eller att branschen blivit mer seriös, vilket fått till följd att brottsligheten minskat, medan knappt 20 procent angett att branschen i nämnda avseenden inte förändrats sedan

överväganden skrot- och begagnathandeln

början 1980-talet. Drygt 10 procent av de polismyndigheter/polis-

av

områden redovisat uppfattning har angett att brottsligheten

som en ökat och att handlarna är mindre seriösa än tidigare. Av frågesvaren framgår vidare att brottsligheten inom skrot-

branschen inte ägnats någon särskild uppmärksamhet vid polismyndigheterna. Inom de flesta polismyndigheter har endast ett fåtal brott med koppling till handeln med skrot upptäckts. Några få polismyndig-

heter/polisområden har i sina angett att det uppdagats relativt omsvar fattande brottslighet är hänförlig till skrotbranschen. Exempelvis som har polisområde Karlskoga uppgett att flera uppköpare ertappats med ha underlåtit att dels betala mervärdesskatt, dels deklarera för sina att inkomster. Polisområde Gävle har uppgett att stölder av koppar och andra metaller har ökat dramatiskt i Gävleborgs län det senaste året.

Även polismyndigheten i Uppsala har anfört att det förekommer

omfattande stölder metallskrot, som sannolikt köps upp av av skrothandlare. Även det finns skäl att anta att det alltjämt förekommer en inte om helt obetydlig brottslighet inom branschen, särskilt bland de s.k.

uppköparna, är utredningens samlade intryck att förhållandena förbätt-

väsentligt sedan början 1980-talet. För den fasta handelns del rats av har utredningen inte funnit belägg för att brottsligheten skulle vara av större omfattning än den är i de flesta andra branscher. Brottsligheten inom uppköparledet framstår emellertid, främst mot bakgrund av sluti Riksskatteverkets kartläggning, alltjämt som oroväckande. satserna

9.2.3 Betydelsen förändringar inom skrotbranschen

av

Som redovisats i avsnitt 3.7 har branschen påtagligt förändrats i flera avseenden sedan början 1980-talet. Viktiga förändringar är att av antalet handlare har minskat och att de kvarvarande hanterar större

mängder skrot och annat återvinningsmaterial än tidigare. I slutet av 1970-talet fanns i landet 1 200 uppköpartillstånd och ca 1 100

ca tillstånd för fast handel H 1978:5 45. Av beräkningar

se Ds s. grun-

dade på polismyndigheternas på de frågor utredningen ställt kan

svar dras slutsatsen att antalet tillstånd under hösten 1996 uppgick till ca

1 600, fördelade på 400 uppköpartillstånd och ca 1 200 tillstånd för

ca

fast handel. Det bör uppmärksammas att antalet meddelade tillstånd

inte någon fullständig bild hur många verksamma skrothandlare ger av

finns i landet. Endast vid ett begränsat antal polismyndigheter har

som det genomförts någon kontroll tillståndsinnehavarna alltjämt av om bedriver någon verksamhet. På de platser där en sådan kontroll genomförts har det visat sig att relativt många handlare som innehaft

överväganden skrot- och begagnathandeln

tillstånd inte längre var aktiva, vilket fått till följd att tillstånden för dem kunnat upphävas. Antalet verksamma skrothandlare med fast handel bör därför vara betydligt lägre än vad nämnda siffror utvisar.

För uppköparna är tillstånden tidsbegränsade till högst tre år och

upphör därefter att gälla. Det stora flertalet av de uppköpare som har tillstånd torde därför alltjämt vara verksamma. Däremot är underlaget för beräkningarna av antalet uppköpartillstånd mycket osäkert på grund av att många uppköpare beviljats tillstånd inom flera polismyndigheter/polisornråden, vilket fått till följd att samma uppköpare tagits upp i statistiken flera gånger. Att döma av svaren utredningens frågor anser polisen att i stort sett samtliga handlare som driver fast handel har tillstånd. När det gäller uppköpshandeln är dock uppfattningen att det finns en del handlare som inte har tillstånd. Någon säker bedömning av antalet skrothandlare kan således inte göras. Svaren från polismyndigheterna

ger emellertid stöd uppfattningen att antalet handlare minskat och

att minskningen är särskilt markant när det gäller uppköparna. Den fasta handeln har utvecklats till att domineras av ett fåtal grossister. De hanterar var och en omfattande mängder skrot och annat återvinningsmaterial. För de större skrotföretagen saknas det i allmänhet ekonomiska motiv för att ta emot stulet skrot för bearbetning och vidareförsäljning. Stulet skrot består ofta av mindre partier som i sammanhanget är av begränsat värde för dessa företag. Att stulet skrot ett eller annat sätt kan hamna hos de större

skrotföretagen är dock svårt att helt undvika. Det är emellertid mindre

troligt att dessa företag skulle ta emot skrot med vetskap om att det var stulet. Det ligger inte nära till hands att de större skrotföretagen skulle riskera att misstänkliggöras för oegentligheter genom att uppsåtligen medverka i illegal skrothantering. Vid utredningens kontakter med företrädare för skrotbranschen och med poliser som haft hand om tillsynen över branschen har det också framhållits att de allra flesta handlare försöker undvika att köpa stulet skrot. En

gemensam uppfattning är att det är ett fåtal mindre handlare, före-

trädesvis uppköpare, som köper skrot trots misstanke om att det är oärligen åtkommet. Det kan i sammanhanget nämnas att Aktiebolaget Gotthard Nilsson, för att motverka att oärligt åtkommet skrot köps in av företaget, har infört ett förfarande som innebär att mindre mängder skrot alltid betalas med check. Säljaren kan på grund därav inte uppge falsk identitet om han vill ha betalt för sålt skrot. De ändrade kraven skrothandeln, som närmare redogjorts för i avsnitt 3.7, har inneburit att många av de skrothandlare som tidigare bedrev verksamhet i mindre omfattning nu har upphört med skrothan-

delsverksamhet. Ofta har det rört sig om handlare som uppfattats som

Överväganden skrot- och begagnathandeln

mindre seriösa. De ändrade marknadsförutsättningama har således

bidragit till att branschen sanerats från mindre nogräknade handlare. Denna utveckling bekräftas av svaren från polismyndigheterna.

Det minskade antalet uppköpare anses också ha inneburit att branschen i högre grad blivit seriös. Oärligt åtkommet skrot såldes tidigare i hög utsträckning till uppköpare, som i sin tur sålde det vidare till fasta handlare. I och med att uppköparna blivit färre har

möjligheterna att avsätta sådant skrot minskat. skrotbranschen tenderar att i allt större omfattning sluta s.k. långtidsavtal med olika leverantörer, och framför allt grossisterna har

breddat sin verksamhet och omhändertar numera även andra åter-

vinningsvaror än skrot. Den traditionella handeln med mindre partier av skrot har minskat väsentligt. Det förutspås att den utvecklingen inte kommer att brytas i framtiden. Utrymmet för att bedriva skrothandel

i mindre skala tros därför krympa. Det bör leda till att den oseriösa handeln kommer att minska ytterligare. En annan viktig förändring inom skrotbranschen är att konkurrensen

mellan skrotindustrins avnämare av skrot ökat genom att exportför-

buden för olika sorters skrot successivt har avskaffats. Det har lett till

att de prisskillnader som tidigare fanns mellan inhemskt och utländskt skrot har jämnats ut. Såväl importen som exporten av olika slags skrot

är numera omfattande. Det skulle kunna tänkas att denna utveckling öppnat vägen för internationell handel med stulet skrot. Utreden ningen har emellertid inte kunnat finna belägg för att sådan handel förekommer i någon större utsträckning. Sammanfattningsvis kan sägas att de strukturförändringar som branschen genomgått sedan början av 1980-talet i viss mån har lett till

allmän uppstranming inom handeln med skrot samt att utrymmet

en för att bedriva oseriös skrothandel minskat. Inför framtiden förutspås

en fortsatt utveckling mot ytterligare rationaliseringar inom branschen,

vilket tros få till följd att den oseriösa handel som trots allt finns

kommer att krympa ytterligare.

9.2.4 Stöldbrottslighetens utveckling talar mot en avreglering av begagnathandeln

1974 års Skrothandelsutredning konstaterade sin tid att stölder av olika slags gods hade ökat. Det utgjorde ett av flera skäl för att behålla handelsregleringen beträffande bl.a. vissa begagnade varor.

Som nämnare redovisats i avsnitt 6.1 har den anmälda tillgrepps-

brottsligheten även efter det att den nuvarande regleringen trädde i

kraft fortsatt att öka i förhållande till år 1981 med ca 30 procent. Den

Överväganden skrot- och begagnathandeln

större delen av ökningen har skett på 1980-talet då ökningen i var genomsnitt nästan fem procent per år. Under 1990-talet har dock

antalet anmälda tillgreppsbrott minskat och någon ökning förutses för

närvarande inte Jan Ahlberg och Bo Ulriksson, BRÅ PM 1994:5,

Prognoser för brottsutvecklingen 1994-1996, ll.

s.

Redovisade förändringar, som alltså avser den totala tillgrepps-

brottsligheten, är emellertid mindre relevanta när det gäller att bedöma

behovet av en handelsreglering för begagnathandeln. Regleringen kan

nämligen inte anses vara verkningsfull mot en relativt stor andel av tillgreppsbrotten exempelvis när gärningsmannen inte avser att avyttra det tillgripna. Man får förmoda att ett stort antal stölder och snatterier i butiker är av sådant slag. Detsamma gäller tillgrepp kontanter. av Handelsregleringen är inte heller verkningsfull mot det relativt stora antalet biltillgrepp som begås.

Brottsutvecklingen vad avser sådana tillgreppsbrott som regleringen huvudsakligen skall motverka, nämligen tillgrepp egendom

av som

typiskt sett avyttras eller som pantsätts i pantbanker, är antagligen relativt olik den som gäller för tillgreppsbrottsligheten i stort. Den

egendom som här avses är föremål som har ett betydande värde och som dessutom lätt kan avyttras till mer eller mindre nogräknade privatpersoner och handlare. Erfarenhetsmässigt har sådan egendom mycket ofta åtkommits genom inbrott i bostäder, källare och vindar

eller i privata och offentliga lokaler. Enligt forskningen

är personer

som begår inbrottsstölder till stor del återfallsbrottslingar och även

ofta narkotikamissbrukare. I särskilt hög grad gäller det personer som

begår bostadsinbrott se Jan Ahlberg, BRÅ-rapport 1994:3, Brotts-

utvecklingen 1992 och 1993 s. 79-85. Det kan goda grunder antas att en stor mängd gods som åtkommits genom inbrottsstölder avyttras av narkotikamissbrukare för att finansiera missbruket. Polisen har bekräftat att så är fallet. Inbrottsstölder begås också av mer eller mindre organiserade ligor som bryter sig in i och tillgriper föremål ur företrädesvis sommarstugor på landsbygden. Det anförda gäller dock inte för all slags egendom. Ett framträdande exempel är cykelstölderna. Cyklar tillgrips i stor omfattning utan att tillgreppet föregåtts av ett inbrott. När det gäller att bedöma behovet av en fortsatt reglering får

förändringar över tiden i antalet inbrottsstölder förmodas vara av större värde än förändringar vad avser tillgreppsbrottsligheten i stort.

Som redovisats i avsnitt 6.1 har antalet anmälda inbrottsstölder ökat endast marginellt sedan den nuvarande regleringen trädde i kraft. Även den utvecklingen är mindre negativ än brottsutvecklingen om vad avser den totala tillgreppsbrottsligheten kan den inte sägas tala för ett minskat behov av en reglering.

överväganden skrot- och begagnathandeln

9.2.5 Betydelsen av förändringar inom begagnathandeln

I stort kan sägas att handeln med begagnade föremål tenderar att allt mer ske på andra platser än i etablerade butiker. Sådana föremål säljs

torg och olika slags loppmarknader samt genom annonser i

dagstidningar och särskilda annonstidningar. Det har medfört att

polisens tillsynsmöjligheter i praktiken försvårats. Förutom att det rent allmänt är svårt för polisen att övervaka handlare som inte har något fast försäljningsställe finns det legala hinder mot att utföra en omsorgsfull kontroll av dessa handlare. Ett framträdande problem är nämligen att de hävdar att de inte bedriver handel yrkesmässigt och att

de därmed inte omfattas av regleringen. Polisen har då vanligen svårt att leda i bevis att handeln har en sådan varaktighet och omfattning att

tvångsregistrering kan ske. De instrument för tillsyn och kontroll som

förordningen om handel med begagnade varor erbjuder kan i dessa fall

inte utnyttjas av polisen. Försäljningen begagnade föremål auktioner har också tilltagit

av i omfattning. Några lagliga hinder mot kontroll av den handeln finns inte. Auktionsförsäljningen är trots det mycket svår att övervaka.

Enligt polisen omsätts ett stort antal föremål mycket snabbt och det finns anledning att anta att bestämmelsen om att gods inte får lämnas ut förrän tidigast månad efter den dag då varorna togs emot inte

en

följs.

Det är utan tvivel så att handeln med stulna begagnade föremål andra platser än i etablerade butiker är omfattande. Från flera håll har den bedömts större omfattning än stöldgodshanteringen inom vara av butikshandeln. De beskrivna polisiära kontrollproblemen med den icke

reguljära handeln i förening med bristande personella och ekonomiska resurser har emellertid lett till att polisens godsspaningsverksarrthet

koncentrerats till butikshandeln. Tillsynen över den icke reguljära handeln har i praktiken varit i det närmaste obefmtlig, vilket har

medfört att stöldgods i princip har kunnat säljas ostört av handlare utan fast försäljningsställe. Förändringarna inom handeln med

begagnade har således bidragit till ett ökat resursbehov för att varor uppnå tillfredsställande tillsyn, men även till att de polisiära en kontrollmöjligheterna minskat.

överväganden skrot- och begagnathandeln

9.2.6 Tillsynen över handeln med skrot och begagnade

har varit eftersatt varor

Tillsynen över handeln med skrot och begagnade varor har fungerat långt ifrån tillfredsställande de flesta håll i landet. Inom många

polismyndigheter har det antingen inte funnits någon tillsyn över

huvud taget eller har tillsyn förekommit i mycket liten omfattning.

Enligt polismyndigheterna har det, huvudsakligen grund av minskade personalresurser, varit nödvändigt att i allt större ut-

sträckning prioritera bland många angelägna uppgifter för polisen. Vid denna prioritering har ofta tillsynen över handeln med skrot och

begagnade varor fått stå tillbaka. Organisationsförändringar inom polisväsendet under senare år har också bidragit till att enheter som tidigare hade till uppgift att bl.a. utöva tillsyn över handeln med skrot

och begagnade varor har upplösts.

Vid de polismyndigheter där det förekommer en viss tillsyn utövas denna vanligen inom för annan polisverksamhet. De s.k.

ramen

närpoliserna för tillsynen inom vissa polismyndigheter. På

ansvarar andra håll har uppgiften lagts någon spaningsenhet. För skrothan-

delns del utförs tillsynen huvudsakligen genom stickprovskontroller

så sätt att polisen vid tillfälle uppsöker handlarna och undersöker bl.a. inköpsnotorna. När det däremot gäller begagnathandlarna sker tillsynen framför allt att dessa anmodas sända inköpsnotor till genom polisen, oftast beträffande några av de varuslag som räknas upp i förordningen. Inköpsnotorna jämförs därefter med anmälningar om stulet gods.

Uppgifterna från polismyndigheterna ger vid handen att de nyss

beskrivna sätten att bedriva tillsyn varit mindre effektiva för att

upptäcka brott. Vid de polismyndigheter där handeln med skrot och begagnade endast kontrollerats sporadiskt har relativt få brott i

varor anslutning till de nämnda branscherna kunnat klaras upp. Det finns flera skäl till det. Värdefulla kontakter mellan enskilda polismän och handlare har inte kunnat etableras, vilket sannolikt medfört att polisen gått miste nyttig information från handlare om både föremål som om misstänks stulna och försökt avyttra stöldgods. Vid vara personer som kontinuerliga kontakter mellan polis och handlare skulle polismänmer

få bättre underlag för att bilda sig personlig uppfattning om de

nen en enskilda handlarnas verksamheter. Det skulle i sin tur kunna leda till kan användas till att kontrollera handlare som bedöms att resurserna mindre seriösa i stället för, i dag, till enstaka slumpmässiga som som

stickprovskontroller. Om vissa polismän i större utsträckning ägnade

sin tid tillsynen skulle de också skaffa sig större varukännedom och kunskap de aktuella branscherna. Möjligheterna att spåra och om

överväganden skrot- och begagnathandeln

identifiera stöldgods skulle därmed öka. Vid det ringa antal polismyndigheter där det finns särskilda poliser avdelade för tillsynen övervakas handlarna mer intensivt. Kontrollen handlarna blir genom denna tillsynsform både aktivare och mer av kontinuerlig. En sådan tillsyn är av allt att döma betydligt effektivare än slumpmässiga stickprovskontroller. Polismyndigheternas uppgifter om antalet brott som klarats upp med hjälp av regleringen talar för det. Där det finns särskilda poliser avdelade för tillsynen uppdagas nämligen mycket fler brott i anslutning till begagnathandeln än vid polismyndigheter där kontroll sker endast sporadiskt. Det finns också anledning att anta att en intensivare kontroll i högre grad bidrar till att handlarna underlättar polisens arbete genom att vara behjälpliga med

att spåra och identifiera stöldgods.

Handeln med stulna föremål får förmodas vara av klart större omfattning i storstäder än den är i landet i övrigt. Det kan förklaras med att det finns större möjligheter att avsätta stöldgods i storstäder

än i mindre städer och landsbygden. En annan förklaring är att

handel med stöldgods kan ske anonymt i större städer medan en sträng social kontroll ofta försvårar möjligheterna att bedriva stöldgodshandel på mindre orter. Det är också framför allt i de större städerna som det

finns särskilda poliser avdelade för tillsynen över begagnathandeln.

Även intensivare kontroll allmänt kan efterlysas saknas det om en rent ofta skäl för liknande ordning mycket små orter. På sådana en platser utnyttjas säkert polisens resurser bäst genom att handlarna kontrolleras endast sporadiskt. Man skulle visserligen kunna säga att större för närvarande används för tillsyn platser där det resurser finns ett stort behov av en intensiv tillsyn och att mindre resurser används på platser där tillsynsbehovet är mindre. Situationen är emellertid inte tillfredsställande. Som det nu ser ut är tillsynen inom majoriteten polismyndigheterna i det närmaste obefintlig, vilket av troligen innebär att den nuvarande regleringen inom stora delar av landet inte haft någon effekt möjligheterna att förhindra avsättningen av stöldgods.

överväganden skrot- och begagnathandeln

9.2.7 En ökad miljömedvetenhet i samhället och åtgärder

på miljöområdet har bidragit till en allmän uppstramning inom skrotbranschen

De verksamheter som bedrivs av skrothandlare med fast handel är i princip alltid att betrakta som miljöfarliga verksamheter i miljöskydds-

lagens mening. Det innebär att dessa handlare står under tillsyn av de

miljövårdande myndigheterna. För dem gäller också att det krävs tillstånd enligt miljöskyddslagen för att bedriva vissa verksamheter eller för att vidta vissa åtgärder. För andra verksamheter eller åtgärder krävs att aktiviteten anmäls till miljövårdande myndighet. Det är framför allt anläggningar för bl.a. deponering, mottagning och bearbetning av material som är särskilt miljöfarligt samt anläggningar för omhändertagande av större kvantiteter av exempelvis avfall som kräver tillstånd. För tillståndspliktiga verksamheter eller åtgärder skall det ske en omfattande prövning av om verksamheten är tillåtlig enligt bestämmelserna i miljöskyddslagen. Det kan nog sägas att det ställs höga krav på sökandena när det gäller att prestera underlag för tillståndsprövningen. Den tilltänkta verksamheten och de miljömässiga konsekvenserna av den skall beskrivas. Dessutom skall sökanden redovisa bl.a. förslag till åtgärder för att förebygga eller avhjälpa olägenheter av verksamheten samt förslag till hur verksam-

heten skall kontrolleras. Genom prövningsförfarandet, men även

krav ställs på redovisning av vidtagna åtgärder sedan genom som tillstånd väl beviljats, har det skapats ett incitament för att rent allmänt höja kompentensen hos dem som bedriver miljöfarlig verksamhet. Detta gäller inte minst för tillståndspliktig skrothandelsverksamhet. De flesta skrothandlare vidtar inte några aktiviteter som kräver

tillstånd enligt miljöskyddslagen. Om det är fråga fast handel torde

om verksamheten trots det omfattas av miljöskyddslagens bestämmelser.

Det innebär, förutom att de miljövårdande myndigheterna givetvis får kontrollera huruvida verksamhet eller en åtgärd är tillståndspliktig,

en

i sin verksamhet mot icke tillståndspliktiga skrotanläggningar får

utnyttja rad instrument för att få till stånd bl.a. en godtagbar en hantering olika slags substanser och material. Tillsynen kan av

exempelvis utföras att de miljövårdande myndigheterna plats

genom undersöker olika anläggningar eller begär olika slags upplysningar av innehavaren av en anläggning.

Som närrmts i avsnitt 7.4 är miljöskyddslagen tillämplig endast

störningar har anknytning till användningen av fast egendom eller som fasta anläggningar. Bestämmelser i den lagen kan därför i allmänhet inte utnyttjas för tillsyn över uppköparna. Deras hantering av

Överväganden skrot- och begagnathandeln

miljöskadliga ämnen kan emellertid kontrolleras med stöd av andra författningar, såsom lagen 1985:426 om kemiska produkter,

förordningen 1996:971 om farligt avfall, förordningen 1989:974 miljöfarliga batterier och förordningen 1993: 1268 om spillolja.

om

De milj övârdande myndigheternas tillsynsverksamhet i förening med en ökad miljömedvetenhet i samhället och skärpt miljölagstiftning har

bidragit till att skrotbranschen under senare år lagt allt större vikt vid en miljömässigt riktig hantering av det skrot och annat återvinningsmaterial som tas emot. Av framför allt branschtidningar och marknadsföring framgår att skrotföretagen framställer sig som "miljöföre-

tag" och vill uppvisa en miljöprofil. Ett sådant förhållningssätt till miljön kan också vara till fördel vid konkurrens om uppdrag att omhänderta olika slags material. Det gäller inte minst för uppdrag från

de s.k. materialbolagen som bildats av framför allt företag som

tillverkar och säljer produkter omfattas av producentansvar. Om

som

sådana produkter inte hanteras ett ur miljövårdssynpunkt godtagbart

sätt är det i första hand producenterna som kan drabbas av olika

sanktioner. Enligt utredningens uppfattning får det hållas för troligt att

de ökade miljöhänsyn kan skönjas inom skrotbranschen bidrar till som att handlarnas intresse av att medverka i handel med stulet skrot minskar.

Även miljölagstiftningen i sig och tillsynen över efterlevnaden av

lagstiftningen får förmodas begränsa hanteringen av stulet skrot, vilket

i sin tur talar för ett minskat behov av en särskild reglering. Exempelvis bör ökade kostnader för utrustning som enligt miljöförfatt-

ningarna krävs för hantering olika substanser och material avhålla

av del mindre seriösa personer från att inleda handel med skrot. en

Tillsynsmyndighetemas åtgärder mot etablerade handlare som inte

iakttar bestämmelser miljöområdet kan också få till följd att handeln med skrot saneras från mindre seriösa personer. I varje fall

torde de miljövårdande myndigheternas verksamheter leda till att

handeln med skrot rent allmänt stramas upp.

Utgångspunkten för det resonemang som förts är att miljölagstiftningen och tillämpningen denna bidrar till ett minskat behov av den

av särskilda regleringen handeln med skrot. En annan sida av saken av är att de miljövårdande myndigheternas arbete kan underlättas genom

tillståndsprövningen och tillsynsverksamheten enligt skrothandelsförordningen. Om polisen i samband med tillståndsprövningen tar initiativ till att de lokala miljöförvaltningarna undersöker platser där sökandena att anlägga skrotgârdar skapas möjligheter för att

avser ett tidigt stadium förhindra att skrothandel bedrivs på platser som är

olämpliga miljövârdssynpunkt. I samband med en sådan under-

ur sökning kan sökanden dessutom tidigt informeras av de lokala

Överväganden skrot- och begagnathandeln

miljöförvaltningarna om tillämpliga miljöbestärrunelser för verksamheten. Därmed torde riskerna minska för att nyetablerade skrothandlare av okunnighet hanterar olika slags material på ett otillåtet sätt. Efterlevnaden av miljölagstiftningen kan också på ett positivt sätt påverkas av polisens tillsynsverksamhet enligt skrothandelsförordningen. Exempelvis kan tänkas att handlarna vinnlägger sig om att följa den miljölagstiftning som gäller för verksamheten om polisen uppsöker dem, även om det sker i avsikt att primärt utföra annan tillsyn. För att den effekten skall kunna uppnås krävs dock att polisens tillsyn är någorlunda aktiv och kontinuerlig. Om så är fallet bör de poliser som har till uppgift att utöva tillsyn över skrothandeln även

kunna bilda sig en uppfattning bl.a. om hur de enskilda skrothandlarna

hanterar det material som tas emot. Särskilt om det finns ett samarbete mellan polisen och den lokala miljöförvaltningen kan, som en bieffekt av polisens tillsynsverksamhet, brott eller förseelser mot olika miljöförfattningar detta sätt uppdagas.

9.3 Utredningens ställningstaganden i avregleringsfrågorrta

9.3. l Skrothandeln

Vårt förslag: Utredningen föreslår att den särskilda regleringen av handeln med skrot avskaffas och att den inte ersätts med någon annan handelsreglering.

Det främsta skälet till att handeln med skrot varit särskilt reglerad sedan lång tid tillbaka är att det historiskt sett förekommit en omfattande stöldgodshantering och en utbredd ekonomisk brottslighet inom skrotbranschen. Som utredningen tidigare redovisat talar mycket för att situationen har förbättrats sedan början av 1980-talet. För den handel med skrot som bedrivs från skrotgård eller annat fast inköpsställe har utredningen inte funnit att sådan misskötsamhet som i detta sammanhang är av intresse numera skulle vara av större omfattning än den är inom de flesta andra branscher. Den upp-

fattningen vinner stöd av bl.a. uppgifter från poliser som utövat tillsyn

över handeln med skrot. Inom de allra flesta polismyndigheter har det

nämligen inte uppmärksammats några allvarliga missförhållanden

bland de handlare som bedriver fast handel med skrot. Betydande förändringar av förutsättningarna för att bedriva skrothandel tros vara den huvudsakliga orsaken till att de fasta

Överväganden skrot- och begagnathandeln

handlarna numera uppfattas som mer skötsarnrna än tidigare. Bland de förändringar som här avses kan nämnas att det numera krävs större kunskaper än tidigare om såväl material som återvinningsmetoder och att kostnaderna för att förvärva utrustning som fordras för att omhänderta och bearbeta olika slag av återvinningsmaterial har ökat. Även miljökraven på hur olika slags material och substanser skall tas om hand har skärpts. Den mest påtagliga förändringen är dock att den traditionella handeln med mindre partier av skrot till stor del har ersatts av s.k. långtidsavtal mellan främst de större företagen inom skrotbranschen å ena sidan och bl.a. tillverkningsindustrier, kommuner och tjänsteföretag å andra sidan, vilket lett till att utrymmet för att bedriva skrothandelsverksamhet i liten skala har minskat. Som en konsekvens av förändringarna har sannolikt många mindre nogräknade handlare upphört med att bedriva handel med skrot. Mot bakgrund av den beskrivna utvecklingen, som inte förutspås brytas i framtiden, har huvudmotivet för att särskilt reglera handeln med skrot i betydande mån försvagats. Till detta kommer att de

möjligheter till kontroll av handeln med skrot som den nuvarande

regleringen på de flesta håll har utnyttjats i endast liten omger fattning, framför allt grund av att den verksamheten inte har prioriterats av polisen. Någon förändring mot att polisresurser framdeles kommer att användas för tillsyn över handeln med skrot i större utsträckning än för närvarande kan inte förväntas. Det kan därför ifrågasättas om en fortsatt reglering av handeln med skrot

skulle vara ett effektivt medel för att motverka den stöldgodshantering

trots allt kan förekomma inom branschen. som För att trots det sagda behålla ett tillståndsförfarande talar att polisens tillståndsprövning de flesta håll varit omsorgsfull och ingående samt att ett inte ringa antal personer som bedömts som

olämpliga att bedriva skrothandel genom prövningsförfarandet kunnat

hindras från att inleda sådan verksamhet. Av polismyndigheternas uppgifter framgår att det i landet varje år avslås mellan 15 och 20 ansökningar tillstånd att bedriva handel med skrot. om Som sagts har tillsynsverksamheten emellertid varit mindre nyss effektiv. Brott i anslutning till handel med oärligen åtkommet skrot har inte kunnat uppdagas i någon större omfattning, inte ens inom de

relativt få polismyndigheter där tillsynen varit förhållandevis aktiv.

Den främsta orsaken till detta är att möjligheterna att spåra stöldgods i skrothandeln är mycket små. Endast i undantagsfall finns det sådana kännetecken på skrotet att det går att identifiera visst skrot. Har skrotet bearbetats, vilket nästan alltid sker, saknas i princip helt möjlighet att särskilja t.ex. ett parti stulet skrot från annat skrot. Granskning av skrothandlarnas inköpsnotor är vanligen inte heller

överväganden skrot- och begagnathandeln

någon effektiv metod för att kontrollera om stulet skrot tagits emot av skrothandlarna. I fråga om upplysningar som nu är av intresse innehåller inköpsnotorna i de flesta fall endast uppgifter vilken om metall förvärvet avser samt uppgifter om kvalitetsklass och vikt. Dessa uppgifter kan knappast användas för att spåra stulet skrot.

Någon större effekt på antalet upptäckta stöld- och häleribrott i anslutning till handeln med skrot har regleringen således inte haft. För

att få till stånd en effektivare tillsyn har utredningen diskuterat

möjligheten av att skärpa bestämmelserna om bl.a. anteckningsskyldighet och handlarnas hantering av mottaget skrot. Man skulle exempelvis

kunna tänka sig en generell bestämmelse om att vissa åtgärder inte får vidtas beträffande mottaget skrot inom en viss tid, en bestämmelse som anger att varje parti av mottaget skrot skall hållas avskilt från annat skrot under viss tid och att bestämmelserna om vad som skall antecknas på inköpsnotorna utvidgas. Enligt utredningens uppfattning är det emellertid orealistiskt att införa regler som i betydande mån försvårar möjligheterna för skrothandeln att vidta åtgärder med mottaget skrot. Sådana bestämmelser skulle bli ekonomiskt mycket

betungande för skrotbranschen och skapa betydande konkurrensnack-

delar för svenska skrothandlare i förhållande till utländska. En utvidgning av skrothandlarnas anteckningsskyldighet är däremot mera

realistisk även om värdet av en sådan åtgärd kan ifrågasättas. Vad som

då främst åsyftas är att i författning ålägga handlarna en skyldighet att detaljerat beskriva inköpt skrot. Redan i dagsläget finns mera detaljerade föreskrifter om handlarnas anteckningsskyldighet RPS:s kommentar s. 16 än vad som framgår av förordningen om handel med skrot. Exempelvis föreskrivs att koppar och kopparskrot bör

rubriceras som något av varuslagen tråd, lina, plåt, rör eller övrigt. Att utforma ännu mera detaljerade bestämmelser om hur inköpt skrot skall beskrivas låter sig knappast göra. Några effektiva medel,

förutom en förstärkning av polisresurserna detta område, för att få

till stånd en bättre tillsyn har utredningen således inte kunnat finna. De omständigheterna att tillsynen har varit av liten omfattning och

mindre effektiv samt att någon betydande förändring av tillsynen inte är att vänta i framtiden talar, utöver vad som tidigare sagts om förändringar i brottsutvecklingen inom den fasta handeln och förändringar av branschens struktur, mot att bibehålla någon reglering för handeln med skrot. I motsatt riktning talar den omständigheten att en inte helt obetydlig

brottslighet kunnat konstateras i uppköparledet, dvs. bland handlare utan fast inköpsställe för skrot. Det bör dock samtidigt noteras att det endast är små mängder skrot som tillförs marknaden genom uppköpar-

na och att antalet uppköpare minskat betydligt under de senaste 15

överväganden skrot- och begagnathandeln

åren. Dessutom förutspås att uppköpshandeln kommer att ytterligare minska i betydelse under de närmaste åren, främst grund av att den fasta skrothandeln strävar mot att förvärva skrot från dem som "producerar" skrotet, bl.a. genom förfarandet med s.k. långtidsavtal. Utredningen har diskuterat att föreslå att kravet tillstånd skall bibehällas för uppköpama medan den särskilda regleringen skall

avskaffas beträffande den fasta handeln. En sådan ordning, där

tillstândskrav gäller endast för dem som bedriver handel utan fast

tillverknings- eller försäljningsställe, finns för tillfällig försäljning av

kläder, skor och vissa slags livsmedel se lagen l990:1183 om

tillfällig försäljning och förordningen l990:1235 om kommunala

föreskrifter om tillfällig försäljning. Den regleringen är främst avsedd

att skydda konsumenternas intressen, vilka intressen inte är särskilt framträdande för skrothandelns del. En ordning med tillstândskrav för endast den handel som inte bedrivs från fast inköpsställe skulle vidare innebära ett hinder mot en lika konkurrens marknaden. Dessutom

torde kontrollmöjligheterna vara små. I uppköpsverksamhetens natur ligger nämligen att köpt skrot relativt omgående vidareförsäljs till en

fast handlare eftersom uppköpama saknar skrotgård där skrotet kan förvaras. Någon identifikation av skrot som kan misstänkas vara stulet kan därför normalt inte ske hos uppköpama och, om den fasta handeln avregleras, torde en identifikation hos de fasta handlare som tagit emot skrot från en uppköpare endast kunna göras efter beslut om husrannsakan. Mot bakgrund av det sagda samt med beaktande av att uppköpshandeln sannolikt kommer att minska i omfattning avstår utredningen från att lägga förslag om en särskild reglering endast för uppköpama. Det kan tänkas att handlarnas vetskap om regleringens existens och om att polisen utan särskild misstanke om brottslighet har rätt till

insyn i bokföring m.m. och tillträde till lokaler rent allmänt kan ha en

brottsförebyggande effekt. Handlarna torde dock även vara medvetna

om att polisen sällan utnyttjar de instrument som lagstiftningen

erbjuder och att risken för upptäckt av den anledningen de flesta

håll är relativt liten. Regleringens brottsavhållande effekter bör därför

inte överskattas. En oundviklig följd av en avreglering av handeln med skrot är att mindre seriösa personer som genom tillstândsprövningen kunnat avhållas från att inleda handel med skrot kommer att fritt kunna bedriva verksamhet. Den effekten uppkommer dock alltid när en bransch som varit föremål för etableringskontroll avregleras. Det är vanskligt att bedöma vilka effekter på brottsligheten en avreglering av handeln med skrot skulle kunna få. Det kan knappast förutsättas att flertalet av de 15-20 personer som varje är vägras tillstånd skulle

Överväganden skrot- och begagnathandeln

begå brott i anslutning till handeln med skrot om tillståndskrav inte längre skulle gälla för sådan verksamhet. Ett inte ringa antal personer har nämligen vägrats tillstånd av andra skäl än att de tidigare visat sig brottsbenägna. En viss ökad brottslighet inom skrothanteringen får dock förutsättas om marknadstillträdet är fritt. Inom alla branscher finns det mindre seriösa personer som ägnar sig ekonomisk eller annan brottslighet eller som på något annat sätt brister i laglydnad. Likaså finns det inom alla branscher personer

vilkas vandel av andra skäl kan ifrågasättas, exempelvis grund av

att de underlåter att fullgöra sina skyldigheter vad avser betalning och redovisning av skatter och avgifter. Regeringen har också uttalat att

den lägger stor vikt vid en effektiv brottsbekämpning. Bl.a. har

regeringen i en skrivelse till riksdagen skr. l994/95z2l7 redovisat en strategi för samhällets samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. I skrivelsen anges en rad pågående och planerade åtgärder för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Exempelvis uttalas att det övervägs att öka inslaget av vandelsprövning i vissa branscher s. 36. Att de brottsförebyggande frågorna skall ges ökad uppmärksamhet framgår också av regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa förslagens konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet dir. 1996:49. Enligt utredningens mening kan en vandelsprövning i fråga om personer som avser att driva verksamhet i vissa branscher vara ett effektivt medel för förebygga ekonomisk brottslighet. Även att annan brottslighet kan på detta sätt motverkas. Den etableringskontroll som ett krav tillstånd för att bedriva näring i en viss bransch innebär bör dock, enligt utredningens uppfattning, tillgripas endast om det finns ett starkt behov av en sådan kontroll på grund av att misskötsamheten bland näringsidkarna är av betydande omfattning. Som tidigare redovisats har utredningen, utöver var som sagts om brottsligheten inom uppköparledet, inte kunnat konstatera några svårare missförhållanden inom skrotbranschen. Med hänsyn främst därtill samt mot bakgrund av uppköpshandelns begränsade omfattning och betydelse är utredningen av den uppfattningen att den särskilda regleringen av handeln med skrot inte bör bibehållas.

Överväganden skrot- och begagnathandeln

9.3.2 Bilskrotningsverksamhet

Vårt ställningstagande: Förslaget att avreglera handeln med skrot medför att vandelsprövningen för dem som avser att bedriva bilskrotning kommer att upphöra. Utredningen anser att frågan huruvida en vandelsprövning bör behållas för bilskrotarna, av andra skäl än de som utredningen har att beakta, bör behandlas i samband med den förestående översynen av reglerna för auktorisation.

Som tidigare nämnts krävs auktorisation av länsstyrelsen för att bedriva verksamhet som bilskrotare. En av flera förutsättningar för att erhålla auktorisation är att sökanden meddelats tillstånd att bedriva handel med skrot enligt skrothandelsförordningen, dock under förutsättning att sådant tillstånd behövs 3 §bilskrotningsförordningen

1975:348. Eftersom handel med skrotfärdiga bilar anses vara handel

med skrot sätt som avses i skrothandelsförordningen lär sådant tillstånd i princip alltid behövas för personer som avser att bedriva verksamhet som bilskrotare i någon större omfattning. Länsstyrelsens prövning enligt bilskrotningsförordningen avser främst en kontroll av att sökanden har de tillstånd som krävs för verksamheten, att han har säkerställt att mottagna skrotbilar kommer att slutskrotas och att det inte finns skäl att anta att han åsidosätter eller handlar i strid med villkor eller lagstiftning. När det gäller sökandens vandel görs prövningen i första hand av polismyndigheten enligt bestämmelserna i skrothandelsförordningen, och har tillstånd till handel med skrot meddelats behöver inte någon förnyad sådan prövning göras av länsstyrelsen. Visserligen kan auktorisation vägras sökanden om det finns anledning att anta att ett tillstånd enligt skrothandelsförordningen bör återkallas 3 § 3 bilskrotningsförordningen. För en sådan prövning krävs en viss kontroll av sökandens vandel. I praktiken torde dock bestämmelsen ha liten betydelse eftersom auktorisation i de allra flesta fall söks i samband med eller kort tid efter polismyndighetens vandelsprövning enligt skrothanen delsförordningen. Om utredningens förslag om avreglering av handeln med skrot genomförs kommer den prövning av bilskrotarnas vandel som nu sker

genom prövningsförfarandet enligt skrothandelsförordningen att

upphöra. Det kan ifrågasättas den effekten av en avreglering av om handeln med skrot är önskvärd. Från flera håll har det nämligen efterlysts skärpta krav för auktorisation av bilskrotare. Kretsloppsdelegationen har i rapport 1995:9 "Förslag till producentansvar för

llO

överväganden skrot- och begagnathandeln

uttjänta bilar i Sverige föreslagit bl.a. att all yrkesmässig skrotnings-

verksamhet, även sådan verksamhet som skrotar tunga fordon, skall omfattas av auktorisationkravet, att auktorisation skall tidsbegränsas till tre är och att säkerhet skall ställas den vill erhålla eller av som förnya auktorisation. I prop. 1995/96:174 har regeringen, med

anledning av Kretsloppsdelegationens rapport, uttalat att reglerna

om auktorisation kan behöva skärpas och att regeringen att överväga avser detta behov s. 20. Naturvårdsverket har fått regeringens uppdrag att se över reglerna för auktorisation. Uppdraget skall redovisas senast den 30 september 1997.

Kretsloppsdelegationens förslag skärpta krav för auktorisation av

bilskrotare bygger framför allt på att det i dag finns relativt allvarliga

miljöproblem vid bilskrotningsanläggningarna. Även företrädare för

bilskrotningsbranschen som utredningen talat med har ansett att många bilskrotare inte följer de miljöregler som gäller. Sedan slutet av 1970talet har antalet auktoriserade bilskrotare fördubblats nära nog och uppgick vid årsskiftet 1995/96 till ca 760. Det kan uppskattas att ca 40 procent av de skrothandlare som har tillstånd till fast handel med

skrot enligt skrothandelsförordningen även är auktoriserade bilskrota-

re. Den uppskattningen bygger på att 450 auktoriserade bilskrotare ca bedriver verksamhet i sådan omfattning att det krävs tillstånd för

verksamheten enligt skrothandelsförordningen. Från polishåll har

anförts att den nyetablering sker inom den fasta skrothandeln som huvudsakligen avser bilskrotningsverksamhet samt att inte oväsenten lig del av avslagen ansökningar handel med skrot om avser

bilskrotningsverksamhet.

Det torde inte vara särskilt vanligt att stulet skrot hanteras inom bilskrotningsbranschen. Av den anledningen finns det inte skäl att bibehålla ett krav redbarhet och lämplighet för att meddelas auktorisation som bilskrotare. Det kan emellertid finnas andra skäl, exempelvis konsument- och miljöskyddsintressen, för vandelspröven ning av den som ansöker om auktorisation som bilskrotare. Den nu aktualiserade frågan bör lämpligen behandlas i samband med regeringens överväganden angående en skärpning av reglerna om auktorisation av bilskrotare. Utredningen ger därför inte något förslag be-

stämmelser som ersätter de regler i bilskrotningsförordningen som tas

bort som en följd av utredningens avregleringsförslag när det gäller skrothandeln.

Överväganden skrot- och begagnathandeln

9.3.3 Handeln med begagnade varor

Vårt ställningstagande: Utredningen är av den uppfattningen att reglering handeln med vissa begagnade kan avskaffas en av varor endast syftet med regleringen kan tillgodoses genom andra åtom gärder.

Till skillnad mot vad som tidigare anförts beträffande skrotbranschen har utredningen när det gäller handeln med begagnade varor inte kunnat finna att behovet av en reglering, som bl.a. har till syfte att försvåra möjligheterna att avsätta oärligt åtkommet gods, skulle vara mindre i dag än tidigare. Antalet tillgrepp av föremål som typiskt sett avyttras till mindre nogräknade personer är i varje fall inte mindre än tidigare och den totala handeln med begagnat gods har inte minskat. Det finns dock omständigheter som talar mot att bibehålla en reglering handeln med begagnade varor. Dit hör bl.a. det förav hållandet att polisen i endast begränsad omfattning utnyttjat de möjligheter till kontroll skapats genom regleringen. Det har som medfört att antalet brott som uppdagats med hjälp av regleringen varit litet i de flesta delar landet. Värdet av en reglering av handeln med av

begagnade kan med denna utgångspunkt ifrågasättas. Man kan

varor också ställa sig tveksam till fördelarna med en reglering uppväger om nackdelarna, särskilt mot bakgrund att en reglering med nödvändigav het måste innehålla bestämmelser ålägger handlarna vissa skyldigsom heter de inte skulle ha varit underkastade. Därtill kommer som annars

polisens möjligheter att med hjälp regleringen uppdaga häleri-

att av

verksamhet har minskat grund att handel med begagnade varor

av i allt större utsträckning sker andra platser än i etablerade butiker. Enligt vad antytts finns det emellertid ett behov av en som nyss reglering försvårar möjligheterna att avsätta stöldgods. Från som

polisháll har gjorts gällande att den nuvarande regleringen är av

betydande värde. Bl.a. har sagts att möjligheterna att kunna spåra och identifiera stulet gods i de flesta fall utgör en förutsättning för att kunna klara stöld- och häleribrott. Tillgången till inköpsnotor och upp möjligheterna att uppsöka handlare är i detta arbete betydelsefulla instrument för polisen. Det är sällan som andra möjligheter står till buds för att binda någon till visst stöldgods. Exempelvis är det person inte särskilt vanligt att gärningsman lämnar fingeravtryck på en brottsplatsen eller att polisen med hjälp annan teknisk bevisning av klarar upp inbrott. Utredningen är uppfattningen att reglering som bidrar till att av en identifiera och spåra stöldgods är av stor betydelse för möjligheterna

överväganden skrot- och begagnathandeln

att klara upp stöld- och häleribrottslighet. Utredningen också att anser nuvarande bestämmelser i stort är ändamålsenliga och ökad att en tillämpning av dem skulle kunna leda till fler uppklarade stöld- och häleribrott. Den statistik som Stockholmspolisen tagit fram över värdet av det gods som spårats och återanskaffats under de senaste åren talar för det. Det är emellertid angeläget att regleringen upprätthålls genom en aktiv och kontinuerlig tillämpning. I detta fall är polisens tillsynsverksamhet av särskilt värde. Om någon tillsynsverksamhet inte förekommer, vilket för närvarande är fallet inom ett inte ringa antal polismyndigheter, riskerar själva syftet med regleringen att förlorat. Lagstiftningen kommer då inte att ha någon betydelse för möjligheterna att avsätta stöldgods utan endast ha negativa effekter i form av en ökad administration för såväl polis som handlare. Det går inte att räkna med att polisens resurser rent allmänt skall förstärkas och det är tveksamt om tillsynen över handeln med begagnade varor i framtiden kommer att prioriteras polisen i större av utsträckning än vad som är fallet i dag. Genom utredningens förslag om avreglering av handeln med skrot kommer dock resurser att frigöras. Dessa bör framdeles kunna användas för tillsynen över begagnathandeln. Med dessa ytterligare resurser skulle polisen i större utsträckning än i dag kunna uppsöka handlare och tillsynen över den handel med begagnade varor som inte sker i etablerade butiker skulle kunna intensifieras. En tillfredsställande tillsynsverksamhet skulle på så sätt kunna utövas vid samtliga polismyndigheten Enligt utredningens mening måste det emellertid ställas större krav tillsynsverksamheten i storstäderna än i landet i övrigt. Som tidigare redovisats säljs sannolikt merparten av stöldgodset i de större städerna. Det är önskvärt att det där finns särskilda poliser avdelade för tillsynen eftersom en sådan ordning är betydligt mer effektiv än när tillsynen över begagnathandeln utgör en del av annan polisverksarnhet. Samma krav bör inte uppställas för tillsynsverksamheten mycket små orter. En viktig omständighet som talar för att bibehålla den nuvarande regleringen med rätt för polisen att granska bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten och med tillträdesrätt till handlarnas lokaler är att polisen har sådana befogenheter när det gäller pantbankerna. Dessa befogenheter har i båda fallen till syfte att underlätta för polisen att uppdaga och förebygga brott. Begagnathandlare och pantbanker tar i stor utsträckning emot samma slag av begagnat gods och stulna föremål pantsätts hos pantbankerna. Det framstår därför som ändamålsenligt att verksamheterna behandlas lika. Om så inte sker kan det tänkas att stulna föremål i framtiden kommer att avsättas till begagnathandlare i större omfattning eftersom risken för upptäckt då skulle mindre än föremålen pantsätts. Även vara om

Överväganden skrot- och begagnathandeln

praktiska skäl talar för att polisen skall ha samma befogenheter att kontrollera både sålda och pantsatta begagnade föremål. Enligt polisen är det nämligen vanligt att egendom som tillgripits vid en inbrottsstöld till viss del pantsätts och till viss del säljs till olika begagnathandlare. Genom att avyttra godset i mindre partier minskar risken för att handlarna eller pantbanksföreståndarna misstänker att godset är oärligen åtkommet. Med nuvarande ordning kan polisen, om man lyckas spåra den som sålt eller pantsatt något stulet föremål, genom att i pantböcker och inköpsnotor kontrollera vad denne i övrigt pantsatt hos pantbanker och sålt till begagnathandlare uppdaga brott av betydande omfattning. Om förfarandet med inköpsnotor avskaffas för begagnathandelns del kan den nämnda kontrollen ske endast beträffande föremål har pantsatts, vilket i betydande mån skulle som försvåra möjligheterna att uppdaga omfattande brottslighet. Vid en samlad bedömning anser utredningen att den reglering som gäller för begagnathandeln inte utan vidare kan avskaffas. Det kan emellertid tänkas att andra alternativ än en fortsatt reglering står till buds för att försvåra möjligheterna att avsätta oärligt åtkommet gods och underlätta polisens spaning efter sådant gods. Utredningen överväger därför i det följande bl.a. om polisens brottsbekämpande arbete kan likvärdiga förutsättningar genom enbart en kompletteges ring lagstiftningen rörande tillgreppsbrott, häleri och annan av ekonomisk brottslighet.

9.3.4 Andra tänkbara lösningar än en handelsreglering för att tillgodose regleringens syften

Vårt ställningstagande: Utredningen har inte funnit något realistiskt alternativ till en handelsreglering för begagnathandeln. Utredningen anser därför att regleringen skall bibehållas.

Utredningen har vid en översiktlig genomgång av lagstiftningen rörande tillgreppsbrott inte funnit det möjligt att föreslå några förändringar i den lagstiftningen är verkningsftllla och samtidigt som uppfyller de krav rättssäkerhet som man kan ställa. Ett alternativ skulle emellertid kunna vara att skärpa häleribestämmelsema i brottsbalken. Den åtgärd som ligger närmast till hands är att utvidga möjligheterna att straffrättslig väg beivra den handel med begagnat stöldgods sker yrkesmässigt eller annars i större som omfattning. Det skulle kunna medföra att personer som yrkesmässigt handlar med begagnade varor skulle iaktta större försiktighet med att

överväganden skrot- och begagnathandeln

förvärva sådant gods, vilket i sin tur skulle kunna leda till minskade möjligheter att avsätta stöldgods. Genom den år 1980 införda bestämmelsen om s.k. näringshäleri 9 kap. 6 § andra stycket brottsbalken skärptes kraven den som i bl.a. näringsverksamhet tar befattning med egendom, i syfte att komma till rätta med framför allt den organiserade häleribrottsligheten. För att ansvar för näringshäleri skall kunna utdömas krävs inte att ett styrkt förbrott skall föreligga. Det räcker med att omständigheterna är sådana att de objektivt sett skälig anledning till ger antagande att egendomen frånhänts annan genom brott. Sådana omständigheter kan exempelvis vara att egendomen är särskilt

stöldbegärlig, att en stor mängd egendom utbjuds vid ett och samma

tillfälle och att den utbjudna egendomen är märkt sätt att det kan misstänkas den inte tillhör innehavaren. Även den överlämnandes att förhållanden kan tyda på att utbjuden egendom inte tillhör honom. Av det sagda framgår att det kriminaliserade området redan i dag är så vittomfattande att det knappast är möjligt att kriminalisera ytterligare beteenden av dem som i näringsverksamhet eller annars i större omfattning tar befattning med egendom. Utredningen har därför stannat vid att inte föreslå någon ytterligare utvidgning av ansvarsbestämmelserna för häleri. En åtgärd som skulle kunna antas motverka handeln med stöldgods är att förändra bestämmelserna om godtrosförvärv så att det blir svårare för en köpare att bli ägare till begagnad egendom som förvärvats från någon som inte hade rätt att överlåta den. Frågan har relativt nyligen behandlats av Godtrosförvärvsutredningen i betänkandet Godtrosförvärv av stöldgods SOU 1995:92. Efter en omfattande analys av fördelar respektive nackdelar med bestämmelser som bygger att den bestulnes äganderätt till egendomen skulle bestå oavsett om någon annan hade förvärvat egendomen i god tro, den s.k. vindikationsprincipen, konstaterade utredningen att regler om vindikation skulle kunna komma att ge upphov till besvärliga gränsdragningsproblem och föranleda omotiverade skillnader i fråga om fall som utåt sett ter sig likartade. Enligt utredningen skulle en vindikationsregel inte motverka handeln med stöldgods i större utsträckning än de nuvarande bestämmelserna om godtrosförvärv kan antas göra och möjligheterna för målsäganden att komma till sin rätt skulle inte heller lösas därigenom. Utredningen föreslog därför inte något ökat inslag av vindikation i bestämmelserna om godtrosförvärv. Utredningen föreslog emellertid en viss förändring av kriterierna för

god tro se avsnitt 8.5.

Det har inte under vårt utredningsarbete kommit fram något som kullkastar de slutsatser som Godtrosförvärvsutredningen drog. Det

Överväganden skrot- och begagnathandeln

saknas därför skäl att inom ramen för vår utredning föreslå andra, mer omfattande förändringar av bestämmelserna om godtrosförvärv än de som Godtrosförvärvsutredningen föreslagit. Branschsaneringsutredningen Ju 1995:11, som bl.a. har till uppgift att identifiera branscher som är särskilt utsatta för ekonomisk brottslighet och föreslå metoder för att sanera dessa, har i delbetänkandet Licensavgift en principskiss SOU 1996:172 för taxibranschen föreslagit ett system som innebär att det införs en schablonbeskattning licensavgift av företag i branschen. Förslaget innebär att den skattskyldige varje månad skall redovisa och betala skatter och avgifter som lägst motsvarar en licensavgift för varje

taxibil används i taxitrañken. Uppgår skatterna och avgifterna till

som detta belopp eller ett högre belopp anses licensavgiften betald. Uppgår de inte till licensavgiftens storlek måste en faktisk licensavgift betalas in så att de sammanlagda betalningarna når upp till det månatliga kravet inbetalningar. Licensavgiften är då en avgift som måste betalas för att verksamheten skall få drivas. Syftena med modellen är

bl.a. att upprätthålla skattemoralen, att minska effekterna av illojal

konkurrens och att säkerställa beskattningen och uppbörden. Systemet är tänkt att kunna användas även i andra branscher.

Att införa ett system med licensavgift för handeln med begagnade

ter sig inte realistiskt. För det första går det knappast att säga varor att den handeln utgör en egen bransch. Snarare är det så att begagnade köps och säljs inom de flesta branscher som handlar med lös varor egendom. En modell med licensavgifter för begagnathandeln skulle

således innebära genomgripande förändringar skattesystemet för

av stora delar detaljhandeln. För det andra varierar omfattningen av av handeln stort, inte bara mellan handlare som säljer olika slag av begagnade föremål utan även mellan handlare inom samma bransch. Dessutom handlar många företag med såväl fabriksnya som begagnade Det framstår därför inte som möjligt att bestämma generella varor. licensavgifter för all handel med begagnade varor. Eftersom omfattningen begagnathandeln varierar avsevärt även inom de enskilda av branscherna torde det inte heller vara möjligt att för varje bransch bestämma särskilda licensavgifter utan att det skulle drabba handlare med liten omsättning oskäligt hårt. Vi ser därför inte någon möjlighet att införa ett system med licensavgift för handeln med begagnade varor. Utredningen har inte heller i övrigt funnit något realistiskt alternativ

till liknande reglering begagnathandeln som den nuvarande.

en av

överväganden skrot- och begagnathandeln

9.4 Tillstânds- eller registreringskrav

Vårt ställningstagande: Registreringskravet för handel med vissa begagnade varor behålls i den nya regleringen.

Nuvarande förhållanden

Som tidigare redovisats var handel med vissa begagnade varor underkastad tillståndsplikt till år 1981. När den nu gällande regleringen omrâdet trädde i kraft ersattes tillstândsplikten av ett krav på registrering hos myndighet för den som driver handel med vissa

begagnade varor. Skälen för denna förändring var flera. Skrothandelsutredningen anförde bl.a. att systemet med tillståndstvâng inte kunde anses tillfredsställande i de fall då handel med begagnade varor drevs tillsammans med handel med nya varor av samma slag. Det hade också visat sig att kontrollen över begagnathandeln var ofullständig, särskilt i storstadsområdena, och att efterlevnaden av tillstândsplikten bristfällig. Ett registreringsförfarande skulle också innebära var

minskad byråkrati och näringsfriheten skulle inte inskränkas i samma

omfattning som vid ett system med krav tillstånd. Dessutom

anfördes att ett registreringsförfarande kunde bli mer effektivt än ett

tillståndssystem på grund av att handlarna då kunde underkastas vissa föreskrifter oavsett de bedömts som lämpliga att driva handel eller om inte.

Våra skäl

Samma motiv som ligger till grund för regleringen av begagnathandeln ligger också till grund för vissa bestämmelser i pantbankslagen. Skälen för detta är att samma slags gods som avyttras till begagnathandlare

i stor utsträckning pantsätts hos pantbankerna och att sådant gods ofta kan vara stöldgods. Polisen har därför vad avser pantbankerna bl.a.

givits liknande tillträdesrätt till rörelsens lokaler och gransknings-

en rätt handlingar i rörelsen som de som finns beträffande begagnatav handeln, allt i syfte att uppdaga och förebygga häleri- och tillgreppsbrott. Det finns alltså vissa likheter mellan handeln med begagnade

varor och den verksamhet som bedrivs i pantbankerna. Med hänsyn

till intresset av konformitet i regelgivningen finns det skäl att överväga

om den ordning som gäller för pantbankerna även bör omfatta handeln

överväganden skrot- och begagnathandeln

med begagnade varor. Pantbanksutredningen behandlade bl a. frågan om den tillståndsplikt .

som sedan länge gällt för att driva pantlånerörelse numera pantbank

skulle ersättas med ett registreringsförfarande eller med en fri etableringsrätt utan någon begränsning. Utredningen fann att det skulle medföra orimliga konsekvenser att ersätta tillståndsplikten med en annan ordning, särskilt med hänsyn till att pantlåneverksamhet är en

yrkesmässig kreditgivning som riktar sig till konsumenter och att tillståndsplikt gäller för annan sådan ñnansieringsverksamhet SOU

1994:61 s. 129. Utredningen menade vidare att pantbanksverk-

samhetens beröringspunkter med begagnathandeln inte skulle tillmätas

någon större betydelse utom när det gällde polisens behov av tillträdes- och granskningsrätt. Som motiv angavs bl.a. att begagnathandeln och pantbanksverksamheten byggde på två helt skilda affärsidéer. Utredningens förslag om fortsatt tillståndsplikt för att driva pantbanksverksamhet godtogs av riksdagen 3 § pantbankslagen. Vi delar Pantbanksutredningens uppfattning att begagnathandelns

likheter med pantbanksverksamheten inte kan tillmätas någon större

betydelse i frågan om valet mellan tillstånds- och registreringskrav. Medan begagnathandeln inriktas att köpa in begagnade varor till så

lågt pris som möjligt för vidareförsäljning, är pantbanken inriktad

kreditgivning mot säkerhet i lösa föremål. Dessutom är motiven till att reglera de båda verksamheterna endast delvis likartade. En väsentlig skillnad är att regleringen av pantbankerna bl.a. har till syfte att skydda utsatta låntagare medan det motivet givetvis inte finns för regleringen av begagnathandeln. Däremot är det såväl ändamålsenligt som praktiskt att polisen ges i stort sett samma befogenheter i form av tillträdes- och granskningsrätt i verksamheterna. Frågan om polisens befogenheter är emellertid

inte avhängig av det sätt vilket etableringskontrollen sker.

Ett tyngre skäl för att införa ett tillståndskrav för att driva handel med begagnade varor är emellertid att ett sådant förfarande skulle innefatta en lämplighetsprövning. Därigenom skulle mindre seriösa och olämpliga personer kunna hindras från att etablera sig i branschen. En annan positiv effekt av ett krav tillstånd är att ett sådant system ger utrymme för större sanktionsmöjligheter mot handlare som bryter mot föreskrifter i en reglering eller som visar sig olämpliga att driva handel sedan tillstånd väl beviljats för verksamheten. I ett system där tillstånd krävs kan nämligen handlaren tilldelas varning och i grövre fall av misskötsamhet kan tillståndet återkallas. Vid ett registreringsförfarande står endast möjligheterna att genom straff eller administrativ avgift beivra förseelser mot föreskrifterna till buds. Enligt nuvarande ordning omfattas endast registrerade handlare av

överväganden skrot- och begagnathandeln

skyldigheten att bl.a. föra anteckningar över mottaget gods, till-

handahålla polismyndigheten inköpsnotor m.m. och låta polismyndig-

heten undersöka de lokaler som används i verksamheten 3 och 5 lagen om handel med skrot och begagnade varor. Det innebär att handlare visserligen är skyldiga att låta registrera sig men som som underlåter detta, inte behöver iaktta de nämnda föreskrifterna. Polisen saknar således vad gäller de handlare som inte är registrerade befogenhet att utöva den tillträdes- och granskningsrätt som följer av regleringen. I syfte att förhindra att handlare genom att underlåta att

registrera sig kommer utanför polisens kontroll inrymmer registre-

ringssystemet en möjlighet för polismyndigheten att på eget initiativ registrera handlare 5 § tredje stycket förordningen om handel med begagnade varor. Efter sådan "tvångsregistrering" är handlarna en skyldiga att följa de föreskrifter som meddelats. En motsvarande ordning är självfallet inte möjlig att införa vid ett tillstândskrav eftersom ett prövningsförfarande då skall äga Handlare som i ett rum. sådant system driver verksamhet trots att de underlåtit att söka tillstånd, fått avslag ansökan om tillstånd eller fått sitt tillstånd

återkallat kommer att hamna utanför polisens övervakning. Det kan

förmodas att behovet tillsyn är särskilt markant för dessa handlare. av Själva syftet med en reglering kan därför motverkas av ett tillståndsförfarande. Därtill kommer att ett system med krav tillstånd skulle medföra ökad administration såväl för polis som för handlare. En en förutsättning för ett system med tillstånd är att en seriös vandelsprövning utförs. För en sådan prövning torde det i de flesta fall krävas en vidlyftig utredning från polisens sida. En uppenbar risk med ett

tillståndsförfarande är därför att en stor del av befintliga polisresurser området skulle användas för själva prövningsförfarandet medan

polisen inte skulle kunna ägna särskilt mycket tid tillsyns- och

spaningsuppgifter. Utredningen har tidigare betonat värdet en ökad

av tillsyn över handeln med begagnade Om ett tillståndsförfarande varor. införs skulle de ytterligare som med utredningens förslag resurser,

kommer att frigöras avregleringen handeln med skrot,

genom av huvudsakligen användas till administration. En sådan utveckling är inte förenlig med målsättning att öka tillsynen området. en Ett ytterligare skäl mot att införa ett tillståndskrav är att ett sådant förfarande leder till ökade inskränkningar i närings- och etableringsfriheten. Med hänsyn till redovisade nackdelar med ett tillståndsförfarande utredningen att den nuvarande ordningen med ett enkelt anser

registreringsförfarande även i fortsättningen är att föredra för handeln med begagnade Utredning föreslår därför inte någon ändring av

varor.

nuvarande bestämmelser om registreringsplikt.

överväganden skrot- och begagnathandeln

9.5 Regleringens författningsmässiga utformning

Vårt ställningstagande: Nuvarande ordning med lag en som

bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter och en förordning

som tar upp de närmare bestämmelserna i regleringen bibehålls.

Nuvarande förhållanden

Tidigare reglerades handeln med skrot och handeln med begagnade varor i en och samma författning. Det skedde i form av en gemensam

förordning senast 1949 års förordning angående handel med skrot,

lump och begagnat gods. Föreskrifter angående tillämpningen av

förordningen fanns i en kungörelse senast SFS 1949:725.

Det nu gällande systemet infördes år 1981. Därigenom skapades dels en lag som var gemensam för handeln med skrot och handeln med begagnade varor, dels tvâ skilda förordningar; en för handeln med skrot och en för handeln med begagnade varor. Lagen utformades som en bemyndigandelag. Den ger regeringen rätt att för handeln med begagnade varor föreskriva att sådan handel i den omfattning som regeringen bestämmer skall vara underkastad registrering hos myndighet. Lagen ger också regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att, beträffande den som är registrerad, meddela föreskrifter om skyldighet att föra anteckningar om mottaget

gods samt skyldigheter att lämna uppgifter om mottaget gods till

myndighet. Regeringen ges även rätt att meddela andra föreskrifter. Lagen innehåller dessutom vissa bestämmelser om polisens tillträdesoch granskningsrätt samt ansvarsbestämmelser. De närmare bestämmelserna avseende handeln med begagnade varor tas upp i den förordning som rör begagnathandeln. De huvudsakliga skälen till konstruktionen var dels att vissa delar av regleringen krävde lagform, dels att det ansågs ändamålsenligt att regeringen efter hand skulle kunna vidta vissa justeringar av de förhållandevis detaljerade bestämmelserna som var nödvändiga för regleringens genomförande. Exempelvis borde förändringar av de slag

av varor som omfattas av regleringen kunna ske utan riksdagens

medverkan prop. 1980/81:3 s. 13-17.

överväganden skrot- och begagnathandeln

Våra skäl

Utredningen föreslår inte några sådana ändringar av regleringen av handeln med begagnade varor att kravet lagform i framtiden kan undvaras. Alternativen är därför att antingen i en särskild lag reglera handeln med begagnade varor eller bibehålla den nuvarande tekniken att i lag bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter, vilka tas upp i en särskild förordning. Alltjämt gäller att det krävs relativt detaljerade bestämmelser för att få till stånd en verkningsfull reglering. Som anförts i motiven till den nuvarande regleringen kan sådana bestämmelser behöva jämkas från tid till annan. Ofta rör det sig om

mindre justeringar exempelvis till följd av förändringar i andra

författningar. Det kan emellertid också gälla bl.a. ändringar som har sin grund i uppdagade tillärnpningssvårigheter eller ändringar som föranleds av skiftningar inom begagnathandeln. Enligt utredningens uppfattning framstår det som ändamålsenligt att sådana förändringar kan genomföras utan att frågorna behöver underställas riksdagen. Utredningen förordar därför att det nuvarande systemet med en lag som bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter och en förordning som tar upp de närmare bestämmelserna om handeln med begagnade varor bibehålls.

9.6 Regleringens struktur

Vårt ställningstagande: Utredningen föreslår inte någon mer genomgripande förändring av den nuvarande regleringens struktur.

Våra skäl

I de följande avsnitten kommer utredningen att presentera förslag på detaljerade bestämmelser i en framtida reglering för begagnathandeln. Redan här bör emellertid framhållas att utredningen inte föreslår några omfattande förändringar i förhållande till den nuvarande regleringen, främst på grund av att polismyndigheterna ansett att den nuvarande regleringen i stort är ändamålsenlig för sitt syfte och att det inte finns några avgörande brister i den. Att regleringen många håll inte varit så effektiv som förväntats är enligt polismyndigheterna inte att hänföra till regleringen i sig utan till att polismyndigheterna, huvudsakligen på grund av minskade resurser, inte kunnat prioritera kontrollen och till-

Överväganden skrot- och begagnathandeln

synen över begagnathandeln. Det har medfört att polisen i endast liten omfattning utnyttjat de instrument som skapats genom regleringen. En annan omständighet som legat till grund för utredningens ställningstagande att inte föreslå någon mer genomgripande förändring

av regleringens struktur är att utredningen, vid en genomgång av

utländsk lagstiftning omrâdet, inte kunnat finna något system som kan tänkas vara mer effektivt än det svenska och som samtidigt är förenligt med vår rättstradition. I sammanhanget bör framhållas att övriga nordiska länders regleringar är mycket lika den svenska, vilket enligt utredningen är ett skäl för att inte förändra den svenska regleringen i alltför stor omfattning. De följande avsnitten kommer att utformas som en genomgång av detaljbestårmnelserna i den nuvarande regleringen. Strävan har varit att dels anpassa bestämmelserna till nu rådande förhållanden, dels i

möjligaste mån förenkla regleringen och utmönstra bestämmelser som inte är nödvändiga för polisens tillsyns- och spaningsarbete.

10 Regleringens

tillämpningsområde

10.1 Begagnade varor

Vårt förslag: Regleringen föreslås även i fortsättningen

vara tillämplig begagnade föremål, även obrukade föremål men

som bjuds ut av privatpersoner till handlare. Vissa konstföremâl

betraktas som begagnade om de tidigare varit föremål för handel. Handel med bevis om pantsättning pantsedlar bör inte längre omfattas av regleringen.

Nuvarande förhållanden

Den nuvarande regleringen är huvudsakligen tillämplig handel med begagnade varor av vissa närmare angivna slag. Med begagnade

varor får vanligen förstås varor som tidigare har brukats. Det är emellertid inte endast tidigare brukade föremål som avyttras till begagnathandlare. Varor som tillgripits från tillverkningsindustri och detaljhandel är oftast inte använda. För att handel med stulna sådana varor skall omfattas av bestämmelserna i förordningen om handel med begagnade varor har det i förordningen tagits in en bestämmelse att som anger en obrukad vara skall anses som begagnad den utbjuds icke yrkesom mässigt till den som bedriver handel enligt förordningen 2 § sista stycket. Med begagnade varor likställs bevis om pantsättning av sådana varor 3 § första stycket. Bland de begagnade varor som omfattas den nuvarande förordav ningen ingår alster av bildkonst samt konstalster av glas, porslin och annan keramik. Från polishåll har påtalats att ett flertal konsthandlare

vägrat registrera sig under åberopande av att de varor de handlar med

inte är att anse som begagnade.

Regleringens tillämpningsområde

Våra skäl

Enligt utredningens uppfattning bör regleringen även fortsättningsvis inriktas handeln med är begagnade. Visserligen förhåller varor som det sig säkerligen så att det sker en omfattande handel med stulna fabriksnya föremål. Enligt vad utredningen erfarit torde sådana föremål huvudsakligen avyttas av privatpersoner. Det är därför betydelsefullt att regleringen alltjämt bör kunna tillämpas beträffande stulna obrukade föremål som avyttras av privatpersoner. Med en ordning skulle omfattande handel med stöldgods komma annan en utanför polisens kontroll. Dessutom skulle betydande tillämpningssvårigheter uppkomma med hänsyn till att det inte alltid kan anses helt enkelt att bedöma om en vara tidigare har använts. Om bestämmelsen att obrukade skall anses som begagnade om de utbjuds icke varor

yrkesmässigt till begagnathandlare tas bort, får man även räkna med

att vissa handlare underlåter att iaktta meddelade föreskrifter genom

att påstå att de föremål som de tagit emot inte är begagnade. Mot

bakgrund det sagda föreslår utredningen att den nu berörda av bestämmelsen behålls. Att regleringen i huvudsak avser begagnade varor vållar inte några problem när det gäller de flesta av de varuslag som den nuvarande förordningen är tillämplig på. Ett undantag, som påtalats av en

polismyndighet, är att beteckningen begagnad vara" lämpar sig

mindre väl för vissa konstföremâl. Det framstår inte som naturligt att benärrma exempelvis tavla eller ett konstalster av glas som en en

begagnad vara. Det kan också uppkomma tvivelsmål om när ett

konstföremâl blir att betrakta begagnat. Som ovan nämnts har som uttrycket inneburit vissa svårigheter för polisen vid tillämpningen av den nuvarande förordningen.

Det redovisade problemet uppmärksammades av 1974 års Skrothandelsutredning. I specialmotiveringen till utredningens betänkade Ds

H 1978:5 225 anfördes att när konstnären/upphovsmannen första s. gången säljer sitt alster själv eller genom ett galleri, en konstsalong eller annat ombud faller alstret utanför förordningen oavsett om verket är nyproducerat eller framställt för lång tid sedan och att samma sak gäller verket avyttras upphovsmannens dödsbo. Enligt om av

utredningen alstret nästa gång det såldes eller avyttrades annat

var begagnat i förordningens mening. sätt att anse som Som nedan närmare kommer att utvecklas anser utredningen att vissa konstföremâl även fortsättningsvis bör falla under regleringens

tillämpningsområde. Till förmån för enkel tillämpning av reglering-

en bör konstföremâl, i förordningens mening, kunna bedömas som en begagnade i ungefärligen skede som när andra föremål samma

Regleringens tillämpningsområde

betraktas som begagnade. Den tidigare Skrothandelsutredningens ståndpunkt stämmer väl överens med ett sådant betraktelsesått. Utredningen delar därför Skrothandelsutredningens uppfattning i avgränsningsfrågan. För att undvika tveksamhet om när förordningens bestämmelser är tillämpliga handel med konstföremål anser utredningen att förordningen bör förtydligas i detta avseende. I förarbetena inför 1949 års förordning angående handel med skrot, lump och begagnat gods bl.a. SOU 1947:22 s. 69 f. anfördes att det i de större städerna bedrevs en relativt omfattande yrkesmässig handel med pantsedlar. Eftersom den handeln inte kunde betraktas som sund och då det inte låg inom ramen för de sakkunnigas uppdrag att förbjuda verksamheten föreslogs att regleringens tillämpningsområde åtminstone borde utvidgas på sätt att den kom att omfatta fall då personer yrkesmässigt handlar med pantsedlar som avser föremål som omfattas av regleringen. Förordningen kom att innehålla en sådan bestämmelse, som utan någon närmare motivering fördes över till 1981 års förordning. Polisen har upplyst att handel med pantsedlar avseende begagnade knappast förekommer numera. Endast i något fall har de poliser varor som utredningen talat med stött sådan verksamhet och då har det inte rört sig någon verksamhet som kan betraktas som yrkesmäsom sig. Det har också sagts att värdet av den behandlade bestämmelsen är begränsat i och med att polisen har tillgång till anteckningar avseende såväl pantsättare som aktuellt föremål i den pantbok som skall finnas

hos pantbanken. Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att

handel med pantsedlar inte längre bör omfattas av regleringen. För att i någon mån undvika definitionsproblemen med begreppet begagnade varor har utredningen övervägt att föreslå att lagstiftningen

i stället skall vara tillämplig andrahandsförsäljning. En sådan

förändring skulle i viss utsträckning kunna klargöra vilken typ av handel regleringen är avsedd att träffa. Av främst tre skäl har som utredningen emellertid stannat för att inte föreslå någon sådan förändring. För det första har uttrycket begagnade varor använts i lagstiftningen under lång tid. Begreppet är i viss mån inarbetat och att byta nomenklatur skulle kunna skapa begreppsförvirring. För det andra används benämningen begagnade varor eller liknande uttryck i övriga nordiska länders lagstiftning. 1 Danmark används brugte genstande, i Finland begagnade varor" och i Norge brukte och kasserte ting". För det tredje används begreppet begagnade varor i mervärdesskattelagstiftningen. l den lagstiftningen finns även en definition vad som avses med begagnade varor 9 a kap. 4§ av mervärdesskattelagen 1994:200 vilken i stort kan sägas stämma överens med tillämpningen enligt den nu behandlade regleringen.

Regleringens tillämpningsområde

10.2 Handel

Vårt förslag: Utöver vad som gäller i dag skall regleringen omfatta även varor som tas emot för omarbetning.

Nuvarande förhållanden

Den nuvarande förordningen är tillämplig på yrkesmässig handel med

vissa begagnade varor. Med handel avses i allmänhet inköp och försäljning. Något direkt samband mellan inköp och försäljning krävs

inte för att handel skall anses föreligga. Inköp kan ske på ett ställe och försäljning på RPS:s kommentar 23. Även s.k. inett annat s. byteshandel, dvs. när varor tas emot som vederlag vid försäljning av nya varor, är att betrakta som handel i förordningens mening prop. 1980/81:3 s. 24. I förordningen anges uttryckligen att auktionsförsäljning och annan liknande försäljning är att anse som handel. Härmed avses endast frivilliga lösöreauktioner. Förordningen gör vidare inget undantag för marknadshandel eller handel som sker via annonsering och telefonförsäljning. Om sådan handel avser varor som omfattas av regleringen och handeln är att betrakta som yrkesmässig är den underkastad förordningens bestämmelser. Handel anses däremot inte föreligga när en vara lämnas in för reparation eller omarbete och sedan återlämnas till inlärrmaren RPS:s kommentar s. 24. Pantbanksverksamhet är särskilt reglerad i pantbankslagen 1995: 1000 och omfattas därför inte av förordningens bestämmelser. I den mån pantbankerna vid sidan av sin huvudsakliga verksamhet driver handel med begagnade varor som förvärvats från annat håll, är den verksamhetsgrenen underkastad regleringen av handel med

begagnade varor om förutsättningarna härför i övrigt är uppfyllda.

Våra skäl

Nuvarande ordning, att regleringen tar sikte själva handeln med begagnade varor, får i stort anses tillfredsställande. Det har endast framförts ett specifikt önskemål om att i detta sammanhang reglera även annan hantering av begagnade föremål. Vad som avses är att några polismyndigheter framfört önskemål om att s.k omarbetning skall omfattas av regleringen.

Regleringens tillämpningsområde

Det har därvid påpekats att det blivit allt vanligare att stulna guld- . och silverföremål, i stället för att avyttras, lämnas till en begagnathandlare för att denne skall tillverka nya föremål av godset. I del en fall betalar kunden kontant för det arbete som handlaren utför. I andra fall får handlaren som ersättning behålla en viss del av den inlämnade metallen. Eftersom varor som tagits emot för omarbetning inte faller under förordningens tillämpningsområde saknas skyldighet för handlarna att bl.a. föra anteckningar på inköpsnotor och iaktta bestämmelsen om att varor inte får lämnas ut eller bearbetas förrän efter en månad, vilket medför att polisens möjligheter att spåra en sådan vara är små. Har varan dessutom hunnit omarbetas saknas i praktiken möjligheter att identifiera den. Det har också gjorts gällande att förfarandet används för att kringgå förordningens bestämmelser. Exempelvis har det påståtts att det finns handlare som, när de misstänker att visst gods är oärligt åtkommet, själva föreslår att kunden skall lämna in godset för omarbetning, för att sedan efter omarbetningen köpa varan av kunden. Handlaren skall då inte behöva iaktta bestämmelserna i regleringen förrän alla kännetecken är utplånade och en identifikation är omöjlig. De redovisade problemen med omarbetning bör inte överdrivas. Enligt vad som upplysts utredningen är det endast ett fåtal handlare som missbrukar regleringen på sätt som nyss nämnts. Polisens godsspaningsarbete skulle dock i någon mån underlättas av att regleringen görs tillämplig också föremål som tas emot för omarbetning. En sådan utvidgning torde medföra ett endast obetydligt merarbete för handlarna och det framstår som naturligt att denna hantering, som innebär att godsets kännetecken utplânas, omfattas av föreskrifterna. Utredningen föreslår därför att det i förordningen införs en bestämmelse med innebörd att mottagande av varor för omarbetning eller liknande bearbetning likställs med handel. Det bör dock betonas att avsikten med en sådan bestämmelse inte är att regleringen

skall bli tillämplig på varor som lämnas in till en handlare för reparation. Självfallet gäller även vid omarbetning de allmänna

reglerna att polismyndigheten får föreskriva eller i enskilda fall medge dispens från kontrollföreskrifterna.

Regleringens tillämpningsområde

10.3 Yrkesmässighet

Vårt ställningstagande: Kravet att handeln skall drivas yrkesmässigt för att omfattas av regleringen behålls.

Nuvarande förhållanden

För att handel skall kunna betecknas som yrkesmässig fordras att verksamheten har en viss omfattning och varaktighet. Vanligen utmärks yrkesmässig verksamhet av att den bedrivs i vinst- eller förvärvssyfte även om detta inte är någon förutsättning för yrkesmässighet. Det krävs heller inte att verksamheten drivs i privaträttslig form.

Våra skäl

Enligt polisen utgör kravet att handeln skall drivas yrkesmässigt för att omfattas regleringen ett betydande problem vid tillsynen över av den handel inte sker i etablerade butiker. Som tidigare beskrivits som bedöms den handeln ha ökat i omfattning och det krävs betydande polisresurser för att få tillräckligt underlag för att bedöma om personer säljer föremål exempelvis på loppmarknader eller via annonsering som i olika tidningar driver handel i sådan omfattning att registreringsskyldighet föreligger. Om så visar sig vara fallet krävs dessutom resurser för själva kontrollen varorna. I syfte att underlätta tillsynen av föreslog Skrothandelsutredningen på sin tid att polismyndighetens tillträdes- och granskningsrätt skulle omfatta, förutom registrerade handlare, även den kunde antas driva registreringspliktig handel som med begagnade varor utan att vara registrerad. Förslaget avvisades emellertid prop. 1980/81:3 s. 13. Utredningen kommer i avsnitt 13.2 att redovisa sin syn på frågan. Utredningen har övervägt vissa alternativa tillvägagångssätt för att underlätta polisens tillsyn över den icke reguljära handeln. Ett alternativ skulle att avskaffa kravet yrkesmässighet. Det skulle vara emellertid innebära att all handel med vissa begagnade föremål skulle omfattas regleringen, dvs. även inköp och försäljning av enstaka av

föremål. En så omfattande reglering framstår som ogenomförbar.

Uttrycket yrkesmässig används dessutom i ett flertal andra författningar har någorlunda liknande nåringsrättslig karaktär. Som som

Regleringens tillämpningsområde

exempel kan nämnas lagen 1990:1183 om tillfällig försäljning och lagen 1966:742 om hotell- och pensionatrörelse. Kravet att handeln skall drivas yrkesmässigt för att omfattas av regleringen bör därför kvarstå. För yrkesmässighet bör, liksom i andra författningar av liknande karaktär, krävas att verksamheten har en viss omfattning och varaktighet. Något krav att verksamheten skall drivas i vinst- eller förvärvssyfte bör dock inte ställas upp. Inte heller bör det fordras att handeln med begagnade varor utgör huvudsysselsättningen för den berörde. Den handel med begagnade varor som sker från fast försäljningsställe torde i princip alltid vara att betrakta som yrkesmässig handel. Som utredningen tidigare påtalat är det inte lika enkelt att bedöma om handel som sker från mer eller mindre tillfälliga försäljningsställen är yrkesmässig. Detsamma gäller för försäljning varor genom av annonser i dagstidningar och särskilda annonstidningar. Om någon vid ett enstaka tillfälle säljer begagnade föremål på exempelvis torg, loppmarknader eller något annat icke fast försäljningsställe kan givetvis verksamheten inte betraktas som yrkesmässig, såvida inte antalet varor som bjuds ut till försäljning är synnerligen stort. Vid återkommande försäljningar kan antalet tillfällen då varor bjuds ut till försäljning tjäna som en utgångspunkt för bedömningen av varaktighetskravet. I detta sammanhang kan en lämplig avgränsning vara att handeln är att betrakta som yrkesmässig om samma person bjuder ut varor till försäljning vid ett tiotal tillfällen per år. Vidare bör krävas, för att regleringen skall vara tillämplig, att handeln med just de varor som omfattas av regleringen är yrkesmässig. Det innebär bl.a. att en handlare som visserligen driver yrkesmässig handel med andra men endast vid något enstaka varor tillfälle handlar med sådana begagnade varor som omfattas av regleringen inte är registreringspliktig. Ett annat alternativ för att underlätta polisens tillsyn över den icke reguljära handeln är att återkomma med förslaget att utvidga polismyndighetens tillträdes- och granskningsrätt till att omfatta även icke registrerade handlare. Som närmare redovisas i avsnitt 13.2 avvisar utredningen även den åtgärden. Utredningen har inte heller i övrigt funnit någon framkomlig väg för att överbrygga polisens svårigheter med tillsynen över den handel med begagnade varor som inte sker i etablerade butiker.

Regleringens tillämpningsområde

10.4 Varuslag som skall omfattas av regleringen

Vårt förslag: Regleringen skall vara tillämplig handel med vissa uppräknade begagnade varor. Det nuvarande urvalet av varor anses i stort lämpligt. Dock bör vissa Varuslag utgå och andra föras till uppräkningen. Om riksdagen väljer att inte återinföra skyldigheten för ägare till fritidsbåtar att anmäla båtarna för registrering bör fritidsbåtar tillföras uppräkningen.

Nuvarande förhållanden

I avsnitt 2.4 har närmare redogjorts för de Varuslag som omfattas av regleringen.

Våra skäl

Ett alternativ till det nuvarande systemet med att begränsa regleringens tillämplighet till vissa angivna varugrupper är att låta regleringen omfatta samtliga begagnade varor utan någon inskränkning. En sådan ordning har föreslagits av några polismyndigheter. För denna lösning talar bl.a. att lagstiftningen inte behöver förändras exempelvis när stöldbegärligheten beträffande vissa varor ökar eller minskar. Det finns emellertid betydande nackdelar med ett sådant förfarande. Antalet registreringspliktiga handlare skulle komma att öka avsevärt och förorsaka ökad administration för polisen bestående bl.a. i kontroll av att samtliga handlare verkligen är registrerade. Likaså skulle stora polisresurser för att informera handlarna om bestämmelserna samt för registerföring. Mot bakgrund av det sagda finns det skäl att ifrågasätta om polisen är betjänt av en ordning där registreringsplikten inte begränsades till vissa varugrupper. Sannolikt skulle också polisens arbete med att spåra och identifiera stöldgods med en sådan ordning få stå tillbaka för det rent administrativa arbetet. Den utvecklingen bedömer utredningen inte som önskvärd. Till detta kommer att ett större antal handlare än i dag skulle bli underkastade inskränkningar i det sätt på vilket verksamheten får utövas, exempelvis genom föreskrifter om liggetid. Beträffande många begagnade varor skulle sådana föreskrifter inte fylla någon funktion. Utredningen förordar därför att det nuvarande systemet behålls.

Regleringens tillämpningsområde

Vid urvalet av varor som skall omfattas av regleringen har utredningen tagit hänsyn till i huvudsak tre faktorer. För det första har

stöldbegärligheten hos olika varor beaktats. För det andra har hänsyn tagits till i vilken omfattning varorna förekommer i handeln, och för

det tredje har möjligheterna att identifiera varorna och att administrera en meningsfull kontroll utgjort omständigheter som påverkat urvalet av varor. I sammanhanget bör framhållas att utredningen eftersträvat

restriktivitet i fråga om antalet varugrupper.

De flesta av de varor som räknas i 2 § förordningen handel upp om med begagnade varor har utredningen bedömt uppfylla de ovan nämnda kriterierna. Några större förändringar i varuslagen har utredningen därför inte funnit skäl att föreslå. Några varor är emellertid inte lika attraktiva andrahandsmarknaden för 15 âr som sedan och därför inte heller särskilt stöldbegärliga. Sådana varor bör därför inte omfattas av en framtida reglering. Till sådana hör varor symaskiner, skrivmaskiner, räknemaskiner, pälsverk, projektorer och föremål av nysilver. Utredningen har inte heller funnit att packboxar till biltakräcken tillhör den kategori är speciellt av varor som stöldbegärliga. Packboxar bör därför inte heller omfattas av en framtida reglering. Enligt uppgifter från polisen har antalet datorstölder ökat markant under de senaste åren. Vid dessa stölder lämnas i allt större utsträckning själva datorhöljet kvar medan komponenter i datorer och kringutrustning tillgrips. Det kan vara skrivare, modem, cd-romenheter, datadisketter, hårddiskar, bildskärmar och dataspel. Det finns numera också ökade möjligheter att identifiera stulna datorer. Elektronikförbundet har i samarbete med Svenska Stöldskyddsföreningen och ett företag tagit fram ett system för stöldskydds-

märkning av datorer. Märkningen sker såväl synligt i själva dator-

höljet som osynligt i datorns hårddisk. Varje dator åsätts ett visst

nummer som finns tillgängligt i ett centralt register innehållande bl.a.

uppgifter om vem som är ägare till datorn. För att utplåna den osynliga märkningen krävs det mycket goda kunskaper i dataprogrammering. Avsikten är att polis och tull genom märkningen relativt enkelt skall kunna identifiera stulna datorer eller datordelar. Med hänsyn till datorstöldernas förändrade karaktär bör inte enbart

datorerna utan även komponenter och kringutrustning till datorer omfattas regleringen. Även telefaxapparater har visat sig mycket

av

stöldbegärliga och möjliga att identifiera. Utredningen anser därför att

de bör omfattas av regleringen.

Från sjöpolisen har framförts önskemål om att fritidsbåtar skall tillföras uppräkningen i förordningen. Tidigare fanns skyldighet för

en alla ägare till fritidsbåtar med en längd av minst fem meter eller med

Regleringens tillämpningsområde

en motor vars effekt översteg tio kilowatt att registrera båten i ett obligatoriskt register lagen 1987:773 om fritidsbâtregister. Under år 1992 avskaffades det obligatoriska registret. I stället inrättades ett frivilligt register som förs av Svenska Stöldskyddsföreningen. Under senare tid har det framförts önskemål om att återinrätta det obligatoris-

ka fritidsbåtregistret. Frågan har utretts av Utredningen om fritidsbåts-

trafikens kostnadsansvar m.m. Utredningen överlämnade sitt betänkande Fritidsbåten och Samhället i december 1996 SOU 1996: 170. Däri föreslogs att det obligatoriska fritidsbâtsregistret skulle âterinföras. När det obligatoriska registret avskaffades är 1992 fanns det enligt utredningen ca 270 000 båtar registrerade. Antalet registreringspliktiga båtar var ca 300 000. Stöldskyddsföreningens frivilliga register omfattade år 1995 ca 150 000 båtar. Av kriminalstatistiken framgår att det varje år anmäls drygt 4 000 fritidsbåtar stulna. Enligt sjöpolisen återfinns mellan 30 och 40 procent av dessa. Om det nyssnämnda utredningsförslaget genomförs kommer de allra flesta fritidsbåtar som har en viss storlek att vara registrerade. Det innebär att de kommer att vara märkta med en viss kod som skall vara väl synlig. Registret kommer med stor sannolikhet att innehålla uppgifter om fritidsbåtarnas ägare samt en utförlig beskrivning av båtarna. Systemet kommer att likna det som finns för registrering av bilar. Det kan goda grunder antas att en obligatorisk märkning av fritidsbåtar som är kopplad till ett offentligt register leder till att handlar med fritidsbåtar iakttar stor försiktighet vid sina personer som förvärv. Med ökade möjligheter att kontrollera dels ägarförhållanden, dels att märkningen avser rätt båt ökar också kraven på köparna. Det blir alltså svårare för en förvärvare att med framgång hävda att en båt förvärvats i god tro om han underlåtit att undersöka om säljarens uppgifter överensstämmer med de som framgår av fritidsbåtsregistret. Som en konsekvens av detta torde möjligheterna att avyttra stulna fritidsbåtar minska betydligt. Enligt vår uppfattning är ett obligatoriskt fritidsbåtsregister en tillräcklig åtgärd för att motverka stöld- och häleribrott detta område. Skulle däremot ett sådant register inte âterinrättas finns det skäl att låta begagnade fritidsbåtar omfattas av regleringen över handeln med begagnade varor. Utöver vad som hittills kommenterats har polismyndigheterna i svaren utredningens frågor föreslagit att vissa andra varor skall omfattas av regleringen. Flera polismyndigheter/polisområden har föreslagit att antika möbler och s.k. äkta mattor skall tillföras uppräkningen i 2 Såväl polis som företrädare för antikhandeln har för utredningen uppgett att stölder av antika möbler har tilltagit i omfattning. Detta har

Regleringens tillämpningsområde

förklarats med ett nyvaknat intresse hos allmänheten för antika föremål, vilket lett till högre priser. Det har sagts att det framför allt är stölder av allmogeföremâl som ökat. Huvudskälet tros vara att sådana föremål relativt enkelt kan avyttras och att de ofta saknar särskilda kännetecken som gör en identifiering möjlig. För att minska risken för upptäckt kan föremålen dessutom förändras, exempelvis genom avlutning, utan att värdet minskar i särskilt hög utsträckning. När det däremot gäller mycket värdefulla antikviteter finns ofta kännetecken, exempelvis stämplar eller gravyrer, som gör en identifikation möjlig. Risken för upptäckt är därför stor om stulna märkta föremål avyttras till handlarna. Om märkningarna avlägsnas eller föremålens utseende förändras något annat sätt minskar föremålen drastiskt i värde. Handeln bedömer vidare att en relativt hög andel av de mycket värdefulla antika möbler som stjäls förs ut ur landet. i När det sedan gäller s.k. äkta mattor kan utredningen konstatera att identiñkationsmöjligheterna är mycket små. Med hänsyn till svårigheterna att identifiera de slag av antika möbler som stjäls i störst utsträckning och äkta mattor avstår utredningen från att föreslå att varorna skall omfattas av regleringen. Andra varuslag som av polisen bedömts som särskilt stöldbegärliga är CD-skivor, golfutrustning och i viss mån även dykutrustning. Som närmare framgår av avsnitt 12.1 föreslår utredningen en inskränkning av de skyldigheter som åvilar handlarna enligt regleringen. Närmare bestämt föreslår utredningen att de speciella föreskrifterna för handlarna i princip skall gälla endast för begagnade varor som har ett värde som uppenbarligen inte understiger 500 kronor. I fråga om före-

mål vars värde ligger under den gränsen behöver alltså inte några in-

köpsnotor fyllas Föreskrifterna om liggetid är inte heller tillämpliga och något legitimationskrav uppställs inte. Eftersom en begagnad CDskiva knappast kan vara värd 500 kronor och därmed inte kommer att omfattas av kontrollbestärmnelserna i regleringen bör de inte tas med i en uppräkning. När det gäller golfutrustning och dykutrustning är identiñkationsmöjligheterna mycket små. Utredningen har därför funnit att inte heller dessa varor bör omfattas av regleringen.

11 Tillsynsmyndighet och registreringsskyldigheten

l 1 1 Tillsynsmyndighet

.

Vårt ställningstagande: De lokala polismyndigheterna behåller tillsynsuppgifterna. -

Nuvarande förhållanden

Den lokala polismyndigheten utövar tillsynen över efterlevnaden av förordningen och de föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen. Även enligt 1949 års förordning den lokala polismynvar digheten tillsynsmyndighet.

Våra skäl

Regleringen har tillkommit huvudsakligen för att underlätta för polisen

i det brottsförebyggande och brottsuppdagande arbetet. Sålunda har föreskrifter i förordningen rad instrument skapats för att genom en passa just polisens verksamhet. Tillträdesrätten till handlarnas lokaler och rätten att granska handlingar som hör till handlarnas verksamheter är exempel sådana instrument. Regleringen uttnyttjas alltså av polisen i arbetet med att spåra och identifiera stöldgods. Polisen får

godsspaningen god kännedom dels om vilka handlare som

genom verkar inom omrâdet, dels om de enskilda handlarnas verksamheter.

Ett naturligt inslag i godsspaningen är att inte endast godset utan även handlarnas verksamheter granskas. Det kan ske genom kontroll av inköpsnotor och uppsökande verksamhet.

genom

Ett skäl för att frikoppla polismyndigheterna från tillsynsansvaret är att polisens allmänna strävan att spåra och identifiera en så stor mängd stöldgods möjligt inte alltid är förenlig med syftet att upprätthålla

som föreskrifterna i reglering. En strikt kontroll av att handlarna en

efterlever föreskrifterna kan nämligen ofta leda till att handlarna

känner stark misstänksamhet mot polisen, vilket i sin tur kan en medföra att handlarna blir mindre benägna att vara polisen behjälplig

T illsynsmyndighet och registreringsskyldigheten

med att spåra och identifiera stöldgods. I dag bygger polisens godsspaning i stor utsträckning på att handlarna lämnar uppgifter om misstänkt stöldgods till polisen. Goda kontakter med handlarna är därför viktiga. Det har fått till följd att de enskilda poliserna i dag sällan uttnyttjar möjligheten att rapportera handlare som inte följer föreskrifterna. Så sker i princip endast vid upprepad eller grav misskötsarnhet. Mot bakgrund av det sagda kan det tänkas att en effektivare tillsyn kan utföras om tillsynsuppgifterna läggs något annat organ. Tänkbara alternativ till polismyndigheterna som tillsynsmyndigheter skulle kunna vara länsstyrelserna eller kommunerna. För länsstyrelserna talar att de utövar tillsyn över pantbankerna, låt vara att även

polismyndigheterna har vissa uppgifter det området se 27§

pantbankslagen. Tillsynsuppgifterna för den verksamheten är dock i huvudsak andra än de som kommer att gälla för begagnathandeln. Kommunerna utövar tillsyn över näraliggande verksamhet som den tillfälliga handeln men även andra områden, såsom över serveringstillstånd och vissa lotterier. I sammanhanget bör nämnas att en uppgift inte får åläggas en kommun utan att ekonomiska medel för uppgiften samtidigt anvisas. Mot att ta ifrån polismyndigheterna tillsynen talar främst att mycket kunskap och kompetens i så fall skulle förlorad samt att onödigt merarbete skulle skapas. En omsorgsfull tillsyn över begagnathandeln kräver dessutom att det sker en omfattande uppsökande verksamhet från tillsynsmyndighetens sida. Arbetet är således mycket resurskrävande, såväl personellt som ekonomiskt, med tanke att det i dag finns ca 4 500 registrerade handlare i landet. Samordningsfördelarna med att koppla tillsynsverksamheten till polisens godsspaningsuppgifter är således uppenbara. Även vissa om fördelar skulle uppkomma genom att föra över tillsynsuppgifterna till något annat organ än polismyndigheterna avstår utredningen främst av kostnadsskäl från att ge förslag om en sådan lösning.

1 1.2 Registreringen

Vårt förslag: Registerföringen skall även i fortsättningen ske hos den lokala polismyndigheten. Registreringsskyldigheten utvidgas till att omfatta samtliga platser där det sker handel med begagnade varor som omfattas av regleringen.

T illsynsmyndighet och registreringsskyldigheten

Nuvarande förhållanden

Handlare som omfattas av regleringen skall anmäla sig för registrering hos polismyndigheten i den ort där han har fast försäljningsställe eller, om sådant saknas, hos polismyndigheten i den ort där handeln huvudsakligen skall bedrivas. Polismyndigheten skall utfärda bevis om registrering och föra register över handlare.

Våra skäl

Utredningen har nyss redovisat uppfattningen att polismyndigheterna skall utöva tillsynen över efterlevnaden av regleringen. För att kunna fullgöra sina tillsynsuppgifter måste polisen ha tillgång till aktuella uppgifter i registren över handlarna. Det är därför naturligt att

polismyndigheterna även åläggs att föra dessa register. Visserligen kan andra myndigheter tänkas som registreringsmyndigheter nâgra

men egentliga vinster med en sådan ordning är svåra att Utredningen se. förordar därför att polismyndigheterna även i fortsättningen skall föra registren. En ändamålsenlig ordning skulle i och för sig vara att det inrättades ett centralt register över samtliga registrerade handlare i landet. I dag förs registren i vissa fall hos de lokala polismyndigheterna och i andra

fall inom polisområdena. Vissa polismyndigheter för registren med

hjälp av ADB medan andra polismyndigheter för registren manuellt. Genom ett centralt register som förs med hjälp av ADB skulle polisen kunna få upplysningar de enskilda handlarna är registrerade, om oberoende av om handlarna låtit registrera sig inom den egna polismyndigheten eller Utredningen kan emellertid för närvarande inte förorda en sådan lösning främst av det skälet att kostnaderna för att bygga upp och upprätthålla ett centralt register skulle bli ansenliga. Registren vid de lokala polismyndigheterna kan på åtskilliga håll komma att omfatta ett mycket stort antal registrerade handlare. För att de poliser som utför tillsynen över handlarna ett enkelt sätt skall kunna få tillgång till uppgifter ur registret och för att uppdateringen av registret skall ske kontinuerligt kan det vara lämpligt att registren delas upp sätt att varje polisområde för register över de handlare som driver handel inom området. Ett sådant förfarande torde vara

förenligt med datalagens bestämmelser.

Enligt vårt förslag bör registreringsskyldigheten för de handlare som driver sådan handel som avses i förordningen även framdeles fullgöras hos den lokala polismyndigheten. I de fall handeln drivs från fast

försäljningsställe skall registrering ske hos den polismyndighet som

Hllsynsmyndighet och registreringsskyldigheten

har tillsynsansvaret över det område inom vilket försäljningsstället är beläget. Om handeln drivs eller är avsedd att drivas från olika platser som ligger inom olika polismyndigheter åligger det enligt nuvarande ordning endast handlare med flera fasta försäljningsställen att anmäla sig för registrering vid flera polismyndigheter. Enligt utredningens uppfattning bör denna skyldighet gälla för samtliga handlare som är registreringsskyldiga enligt förordningen. Det innebär att även handlare som åker runt och säljer begagnade varor som omfattas av förordningen exempelvis marknader och loppmarknader samt ambulerande auktionsföretag skall anmäla sig för registrering vid

samtliga polismyndigheter där handel skall bedrivas. Denna utvidgade

registreringsskyldighet bör gälla även platser där handeln i och för sig inte har en sådan varaktighet och omfattning att kravet yrkesmässighet är uppfyllt. Så snart handlarens samlade verksamhet faller under regleringens tillämpningsområde bör handlaren åläggas en skyldighet att anmäla sig för registrering de platser där försäljning skall bedrivas. Givetvis bör en i och för sig registreringspliktig handlare inte anmäla sig för registrering platser där försäljning skall ske av endast andra begagnade varor än dem som omfattas av förordningen. Det kan ibland vara tveksamt om anmälan skall ges in till den ena eller den andra polismyndigheten. Enligt det resonemang vi fört skall anmälan lämnas in till polismyndigheten i varje ort där handel med vissa begagnade varor skall bedrivas. När det gäller den fasta handeln kan det knappast uppkomma några tveksamheter i fråga om platsen för handelns bedrivande. I andra fall skall handeln anses bedriven från de platser där varorna bjuds ut till försäljning. Vid försäljning via annonser i dagstidningar eller i särskilda annonstidningar bör handeln anses bedriven från den plats där varorna

förvaras. Om det inte går att utröna var varorna förvaras, exempelvis

på grund av att handlaren av någon anledning vägrar att uppge förvaringsplats, bör handeln kunna anses bedriven från handlarens bostad.

Tillsynsmyndighet och registreringsskyldigheten

1 1 Tvångsregistrering

Vårt ställningstagande: Tvångsregistreringsmöjligheten behålls.

Nuvarande förhållanden

Enligt 5 § tredje stycket förordningen om handel med begagnade varor kan polismyndigheten registrera handlare som underlåter att fullgöra sin skyldighet att anmäla sig för registrering. En sådan tvångsregistrering måste föregås av att polismyndigheten anmodar handlaren att registrera sig.

Våra skäl

Som tidigare redovisats är bestämmelserna i regleringen inte tillämpliga på handlare som visserligen är skyldiga att låta registrera sig men som underlåter detta. Det innebär bl.a. att handlare som inte är registrerade inte är skyldiga att föra inköpsnotor på sätt som anges i förordningen och att polisen inte kan utnyttja tillträdes- och granskningsrätten vid kontroll av dessa handlare. Av polismyndigheternas svar utredningens frågor framgår att tvângsregistrering förekommit

endast vid några tillfällen färre än tio sedan möjligheten tillkom.

Det kan därför måhända tyckas att bestämmelsen fyller begränsad en funktion. Poliser som utredningen talat med har emellertid framhållit att ett inte oväsentligt antal handlare låtit anmäla sig för registrering först sedan polisen upplyst dem om möjligheterna till tvângsregistrering. De allra flesta av dem brukar därefter inse det meningslösa i att underlåta att anmäla sig för registrering. Polisens uppgifter talar för att ett större antal registreringspliktiga handlare än i dag skulle underlåta att anmäla sig för registrering om möjligheterna för polisen att på eget initiativ registrera handlare togs bort. Det kan också förmodas att tillsynsbehovet är särskilt framträdande när det gäller just de handlare som underlåter att frivilligt registrera sig. Utredningen anser därför att polisens möjligheter att tvångsregistera handlare skall behållas. Enligt nuvarande ordning får polisen utnyttja möjligheten att tvångsvis registrera en handlare endast om handlaren anmodats att anmäla sig för registrering men underlåter att fullgöra denna skyldighet. Den ordningen föreslås gälla även i framtiden. Därigenom undviks ett alltför omfattande utnyttjande av möjligheterna till tvângsregistrering.

Tillsynsmyndighet och registreringsskyldigheten

I sammanhanget bör dessutom påpekas att polismyndigheten, innan en handlare tvångsregistreras, självfallet bör inhämta sådan inforrnation om handlarens verksamhet att polismyndigheten kan bedöma om verksamheten faller under förordningen. Genom studier av tidningsannonser, förfrågningar, spaning och uppsökande verksamhet torde sådan information kunna inhämtas.

1 1.4 Uppgifter i anmälningarna

Vårt förslag: En anmälan för registrering skall inte behöva innehålla uppgift om vem som är föreståndare för ett fast försäljningsställe. Utöver vad som i övrigt föreskrivs i den nuvarande förordningen skall en anmälan för registrering innehålla uppgift om det sätt vilket försäljningen är tänkt att ske.

Nuvarande förhållanden

Enligt 6 § förordningen om handel med begagnade varor skall

anmälan för registrering innehålla uppgifter om handlarens namn,

firma, personnummer eller organisationsnummer, postadress, platsen för fast försäljningsställe och föreståndare för detta samt vilka slag av begagnade varor som handeln omfattar.

Våra skäl

Uppgifterna i anmälningarna skall vara av sådan karaktär att de kan utgöra underlag för en effektiv tillsyn. Uppgift om vem som förestår ett fast försäljningsställe är inte till någon större nytta för polisen. Den

uppgiften kan därför utgå i en ny reglering. Övriga uppgifter kan

emellertid inte undvaras. För att skapa bättre förutsättningar för polisen att utöva tillsyn över den handel som inte sker från fasta försäljningsställen bör anmälningarna, utöver vad som gäller i dag, innehålla uppgift om det sätt vilket försäljningen är tänkt att ske. Exempelvis kan det vara uppgifter om att handeln skall bedrivas på loppmarknader, genom telefonförsäljning, via annonser eller som auktionsförsäljning.

Tillsynsmyndighet och registreringsskyldigheten

1 1 Avregistrering

Vårt ställningstagande: Den nuvarande bestämmelsen om handlares skyldighet att anmäla att handel inte längre bedrivs skall behållas.

Nuvarande förhållanden Om registreringspliktig handel inte längre bedrivs skall handlaren anmäla det hos den polismyndighet som registrerat handlaren.

Våra skäl Bestämmelsen fyller en funktion och bör behållas. Innan handlaren avregistreras från registret bör polismyndigheten kontrollera om dennes uppgifter är riktiga.

12 Bestämmelser om handel

12.1 Vissa undantas från de särskilda

varor

föreskrifterna om handel

Vårt förslag: Utredningen föreslår att kontrollföreskrifterna om identitetskontroll, liggetid och anteckningsskyldighet görs tillämpliga endast för begagnade varor med ett värde som uppenbarligen inte understiger 500 kronor. När det gäller naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar samt föremål som helt eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina föreslås inte någon motsvarande begränsning. För konstföremål föreslår utredningen att nämnda värdegräns sätts till 2 000 kronor.

Nuvarande förhållanden

I 10-12 §§ i förordningen finns bestämmelser som reglerar hand-

larnas skyldigheter i anslutning till handeln. Enligt 10 § är handlarna

skyldiga att kontrollera identiteten okända säljare. Vidare skall handlarna, enligt 11 anteckna bl.a. säljarnas namn och beskriva godset på ett särskilt sätt numrerade inköpsnotor. I 12 § föreskrivs att mottagna varor inte får bearbetas eller lämnas ut inom en månad från den dag de togs emot. När det gäller föremål som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing, tenn, brons eller nysilver samt vapen som inte omfattas av vapenlagen 1996:67 är de nämnda bestämmelserna tillämpliga endast om varornas sammanlagda värde inte uppenbarligen understiger 200 kronor. Vid handel med alster av bildkonst samt konstalster av glas, porslin och annan keramik är bestämmelserna tillämpliga endast om varornas sammanlagda värde inte uppenbarligen understiger 1 000 kronor. Om det finns särskilda skäl får polismyndigheten föreskriva eller i enskilda fall medge ytterligare undantag från bestämmelserna.

Bestämmelser om handel

Våra skäl

Enligt vad som nedan närmare kommer att redovisas föreslår utred-

ningen att de nyss nämnda kontrollföreskrifterna skall behållas se

avsnitten 12.2, 12.3 och 12.5. Många varor av förhållandevis ringa värde omfattas i dag av kontrollföreskrifterna, vilket av handeln har upplevts som betungande. Främst har kritiken riktats mot liggetidskravet men i viss mån även mot identitetskontrollen. Det har hävdats att vinsterna med att låta föreskrifterna omfatta samtliga varor avseende de flesta varuslag inte uppväger de kostnader och det merarbete som handeln får lägga ned. Många har ett så ringa värde att de inte är intressanta för vare varor sig hälare eller tjuvar. Även polisen drabbas onödigt arbete med av bl.a. bearbetning inköpsnotor avser föremål som av den av som nämnda anledningen är mindre stöldbegärliga. En stor andel av de begagnade tas emot av den reguljära handeln är varor som varor som lämnas inbyte vid köp av nya varor. Det är sällan det kan som konstateras att inbytesvaror varit föremål för tillgrepp. Mot bakgrund det anförda bör de redovisade kontrollföreskrifterna inav ovan skränkas så att de endast träffar handeln med sådana begagnade varor

som är relativt frekvent förekommande i stöldgodshanteringen.

Utredningen föreslår därför att kontrollföreskrifterna i princip skall gälla endast när begagnade med ett värde som uppenbarligen varor inte understiger 500 kronor handlarna. Värdegränsen skall tas emot av gälla för varje vara som tas emot och inte som i dag det sammanlagda värdet mottagna föremål. När det gäller naturpärlor, naturliga och av syntetiska ädelstenar samt föremål helt eller till väsentlig del som

består guld, silver eller platina 2 § 7 i den nuvarande förord-

av ningen föreslås emellertid inte någon värdegräns för kontrollföreskrifternas tillämplighet med hänsyn till dels att dessa varor är synnerligen stöldbegärliga, dels att det är vanligt att stulna sådana föremål har lägre värde än det angivna avyttras och dels att som identiñeringsmöjligheterna är förhållandevis goda. För konstföremål 2 § 10 och 11 i den nuvarande förordningen bör värdegränsen sättas högre. Utredningen föreslår den sätts till 2 000 kronor.

Liksom i dag bör polismyndigheten, om det finns särskilda skäl,

kunna föreskriva eller i enskilda fall medge ytterligare undantag från kontrollföreskrifterna.

Bestämmelser om handel

12.2 Förbud att ta emot gods av okänd m.m.

Vårt ställningstagande: Legitimationskravet behålls i den nya regleringen.

Nuvarande förhållanden

Enligt 10 § förordningen om handel med begagnade varor får handlare ta emot begagnade varor endast av kända personer eller av personer som kan legitimera sig ett tillfredsställande sätt. Utredningen har

i det föregående redovisat befintliga undantag från legitimationskravet.

Genom föreskrifterna om att inköpsnotorna skall innehålla anteckningar om säljarens namn och postadress samt, i fall då säljaren inte är känd för handlaren, även dennes personnummer och identitetshandlingens art kan polisen kontrollera om handlarna iakttar skyldigheten att kontrollera säljarnas identitet. För att underlätta för handlarna att avkräva säljare legitimation har Rikspolisstyrelsen tagit fram ett formulär till anslag RPS 572.7 som upplyser om handlarnas skyldigheter i detta avseende. Fonnuläret har i praktiken inte använts i någon större omfattning. Någon generell skyldighet finns inte för handlarna att kräva legitimation den som begagnade varor lämnas ut till. I fall då av polismyndigheten meddelat dispens från kravet att mottagna varor inte får lämnas ut eller bearbetas inom månad från mottagandet åligger en det dock handlarna att på inköpsnotorna föra anteckningar av samma slag då varorna togs emot. Det innebär bl.a. att legitimation i som sådana fall måste företes av en för handlaren okänd person.

Våra skäl

Föreskrifter identitetskontroll finns även för den verksamhet som om bedrivs i pantbankerna. Pantbankerna får ta emot pant endast om låntagaren är känd för pantbankens personal eller om denne ett

tillförlitligt sätt styrker sin identitet 14 § pantbankslagen. Vidare

skall låntagarens och adress samt i vissa fall personnummer och namn

identitetshandlingens art antecknas i pantboken 6 § pantbanksförord-

ningen. För pantbankerna omfattar legitimationskravet även den som löser panten. Pantbanksutredningen ansåg så sent som år 1994 att föreskrifterna nödvändiga för att underlätta en effektiv brottsbekämpning SOU var

Bestämmelser om handel

1994:61 s. 193. Motiven bakom föreskrifterna för pantbankerna är desamma som de som gäller för handeln med begagnade varor, nämligen att underlätta för polisen att upptäcka stöld- och häleribrott samt att försvåra möjligheterna att avsätta stöldgods. Polisens behov av sådana föreskrifter är ungefär desamma i båda verksamheterna. Dessutom är föreskrifterna om identitetskontroll en av hörnstenarna i regleringen och utan dessa skulle regleringen säkerligen bli tämligen verkningslös. Det saknas enligt vår mening skäl att ha strängare bestämmelser i fråga om identitetskontroll för pantbanksverksamhet än för den yrkesmässiga handeln med begagnade varor. En olikabehandling i detta avseende skulle dessutom kunna leda till att stulna föremål i framtiden kommer att avsättas till begagnathandlare i större utsträckning än i dag eftersom risken för upptäckt då skulle vara mindre än om föremålen pantsätts.

Ett annat tungt vägande skäl för att behålla legitimationskravet är att

de veriñkationer som skall ligga till grund för handlarnas bokföring

enligt bokföringslagen måste innehålla uppgift om vilken motpart som

varje affärshändelse berör 5 § andra stycket bokföringslagen 1976:125. Det innebär att handlama, oberoende av föreskrifter i

regleringen över handeln med begagnade varor, är skyldiga att kräva

legitimation samtliga okända sälj Legitimationskravet kan därför av are. inte anses generellt betungande för handeln.

För handeln med begagnade varor är det inte erforderligt med ett

utvidgat legitimationskrav när godset avyttras.

12.3 Anteckningsskyldigheten

Vårt ställningstagande: Den nuvarande anteckningsskyldigheten för handlarna behålls. Ingen särskild lagregel behövs om att anteckningsskyldigheten får fullgöras genom ADB-medium.

Anteckningarna skall bevaras under tio år.

Nuvarande förhållanden

I 11 § förordningen om handel med begagnade varor ges föreskrifter

om handlarnas anteckningsskyldighet. Enligt dessa föreskrifter skall handlarna göra anteckningar på särskilda i kronologisk ordning numrerade inköpsnotor när de tar emot begagnade varor. Anteck-

ningarna skall avse datum när varorna togs emot, varornas art och

Bestämmelser om handel

beskaffenhet samt antal, storlek, mängd eller vikt, varornas fabrikat och tillverkningsnummer eller andra särskilda kännemärken och det överenskomna priset för varorna eller de villkor som har förenats med överlämnandet av varorna. Vidare skall anteckningarna avse namn och postadress för den som överlämnat varorna samt, i fall då denne inte

är känd för handlaren, även personnummer och identitetshandlingens

art. Bestämmelsen om anteckningsskyldighet är inte tillämplig när mindre värdefulla varor av vissa metaller, vapen och konstföremål tas

emot se avsnitt 12.1. Polismyndigheten får, om det finns särskilda

skäl, föreskriva eller i enskilda fall medge ytterligare undantag från anteckningsskyldigheten. Enligt 14§ förordningen om handel med begagnade varor får

anteckningarna inte utplånas eller göras oläsliga och inköpsnotorna

skall bevaras under tio år från utgången av det kalenderår då an-

teckningarna gjordes.

Våra skäl

Enligt bokföringslagen 1976:125 måste bokföringsskyldiga handlare upprätta verifikationer för varje affärshändelse. Verifikationerna skall i princip innehålla samma uppgifter som de som skall framgå av inköpsnotorna 5 § andra stycket bokföringslagen. Handlarna är alltså skyldiga att, oavsett vad som föreskrivs om anteckningsskyldighet i förordningen om handel med begagnade varor, upprätta någon handling med innehåll som motsvarar inköpsnotornas. I praktiken har inköpsnotorna också kommit att användas som underlag för handlarnas bokföring. Handeln påläggs alltså inte genom föreskrifter om anteckningsskyldighet några arbetsmoment som annars inte måste utföras. En förutsättning för att polisen skall nå någon framgång i godsspaningen är att det finns dokumentation över de varor handlarna förvärvar och uppgifter om de personer som överlämnar varor till handlarna. Genom sådan dokumentation finns möjlighet för polisen att kunna identifiera såväl stöldgods som eventuella gärningsmän. Det nyss behandlade legitimationskravet underlättar i viss mån för polisen att utreda stöld- och häleribrott. Det kravet måste dock kompletteras med ett krav anteckningsskyldighet för att en effektiv brottsbekämpning skall kunna komma till stånd. I sammanhanget bör också nämnas att pantbankerna är skyldiga att föra anteckningar liknande sätt som begagnathandlarna. Utredningen är alltså av den uppfattningen att bestämmelsen om anteckningsskyldighet bör behållas.

Bestämmelser om handel

När det sedan gäller omfattningen av anteckningsskyldigheten är det av särskild betydelse att godset är så noggrant beskrivet att en

identifikation är möjlig. Lika viktigt är att det går att identifiera den

person som lämnat över godset till handlaren. Den nuvarande omfattningen av anteckningsskyldigheten är väl avpassad för att fylla de nämnda funktionerna. Utredningen föreslår därför inte någon förändring av anteckningsskyldighetens omfattning. Dokumentationen kan naturligtvis ske olika sätt. Tidigare fanns en skyldighet för handlarna att föra mycket detaljerade anteckningar över varje affär i en affärsbok. Man skulle kunna säga att det systemet motsvarade den nuvarande skyldigheten för pantbankerna att föra anteckningar i en pantbok. På initiativ från handeln togs skyldigheten för handlarna att föra affärsbok bort och i stället infördes systemet med inköpsnotor. Såväl handeln som polisen anser att metoden med inköpsnotor i och för sig fungerar tillfredsställande men att den leder till en omfattande och tidsödande pappershantering. För att i viss mån underlätta för polisen och för handlarna har det förts fram förslag om att tillåta handlarna att föra anteckningarna medium för ADB. För pantbankernas del föreslog pantbanksutred-

ningen en motsvarande ordning se 9 § i pantbanksutredningens för-

slag till pantbankslag och SOU 1994:61 s. 196. Datainspektionen anförde i remissyttrande över betänkandet att en pantbok som endast innehåller de uppgifter som framgår av pantbanksutredningens förslag inte utgör ett tillståndspliktigt personregister enligt datalagen 1973:289. De personer som avses bli registrerade utgör bankens kunder, uppgifterna är inte känsliga och någon sambearbetning med annat register är inte avsedd. Därför behövdes inte några särskilda regler om pantbok som förs med hjälp av ADB. Med hänsyn till vad Datainspektionen uttalat togs någon bestämmelse om att pantboken får

föras med hjälp av ADB inte in i pantbankslagen se prop.

1994/95:178 s. 48. Vårt förslag angående vilka uppgifter som skall omfattas av anteckningsskyldigheten är inte mer långtgående än pantbanksutredningens förslag. De uppgifter som nu är av intresse är i princip desamma. Det torde innebära att även begagnathandlare får föra anteckningar inköpsnotorna med hjälp av ADB utan att det krävs särskilt tillstånd av Datainspektionen. Detta gäller dock givetvis endast under förutsättning att inte andra, mer känsliga uppgifter, än de som framgår av utredningens förslag samtidigt antecknas notorna. En annan sak är att handlarna måste ha licens enligt 2 § första stycket datalagen för att föra anteckningarna med hjälp av ADB. Mot bakgrund av det sagda bedömer utredningen att någon särskild bestämmelse att anteckningsskyldigheten får fullgöras med hjälp om

sou 1997:89 Bestämmelser om handel

av ADB inte behövs. Med hänsyn till att inköpsnotorna i stor utsträckning används som underlag för handlarnas bokföring och då arkiveringstiden för räkenskapsmaterial enligt bokföringslagen 22 § är tio år framstår det

som lämpligt att samma arkiveringstid föreskrivs i regleringen över

handeln med begagnade varor.

12.4 Ålderskrav

m.m.

Vårt förslag: Utredningen föreslår att det införs ett förbud för handlarna mot att ta emot begagnade varor av personer som inte fyllt 18 år. Utredningen föreslår också att handlarna förbjuds att ta emot begagnade varor av personer som är märkbart påverkade av alkohol eller av något annat medel.

Nuvarande förhållanden

I den nuvarande regleringen finns det inte något förbud för handlare att ta emot begagnat gods av den som är berusad av alkohol eller påverkad av narkotiska preparat. Det finns inte heller något förbud mot att ta emot gods av den som inte fyllt 18 år.

Våra skäl

Tidigare regleringar över handeln med begagnade varor har innehållit

bestämmelser av nyss nämnt slag se 22§ i 1949 års förordning

angående handel med skrot, lump och begagnat gods. Bakgrunden till bestämmelserna var bl.a. att det var önskvärt att berusade personer och alkoholister förhindrades från att skaffa sig pengar till ett missbruk genom försäljning av gods och att förebygga minderårigas egendomsbrott. Föreskrifterna togs utan någon närmare motivering bort vid 1981 års revidering av regleringen över handeln med begagnade varor. Liknande bestämmelser som de nu diskuterade finns i andra nordiska länders regleringar området. Enligt den danska lagen, 14 § lov om handel med brugte genstande samt pantlånevirksomhed och 8 § bekendtgörelsen, får den som har tillstånd till handel inte köpa begagnat gods av personer under 18 år eller av berusade personer.

Bestämmelser om handel

Detsamma gäller i Finland 3 kap. 9 § förordningen angående handel i öppen butik med begagnade varor samt skrot och lump. I Norge får

en handlare inte ta emot föremål med ett inköpspris som är högre än 300 norska kronor från personer under 18 år.

För pantbankernas del gäller alltjämt att pant får tas emot endast av den fyllt 18 år 14 § pantbankslagen. Tidigare fanns föreskrifter

som om att pant inte heller fick tas emot av personer som var påverkade 17 § lagen 1949:722 om pantlånerörelse. Föreskrifterna fördes inte

i pantbankslagen under åberopande av att en pantbank som tar emot

panter från påverkade personer inte kunde anses driva en sund

pantbanksverksamhet. Pantbanken riskerade därmed att få sitt tillstånd återkallat oberoende av om någon uttrycklig regel om kundernas nykterhet togs in i lagen. Det fanns därför inte något behov av någon särskild lagregel på detta område.

Med hänsyn bl.a. till intresset av konfonnitet i regelgivningen finns skäl att överväga huruvida en bestämmelse, motsvarande den som finns i pantbankslagen, om att begagnade varor inte får tas emot av den som är under 18 år bör återinföras i regleringen över handeln med

begagnade varor. Enligt vad utredningen inhämtat ställs handlarna inte

sällan inför sådana situationer att de har svårigheter att bedöma om underåriga försöker avyttra begagnade föremål till dem får råda som över egendomen. Föräldrabalkens bestämmelser om när underåriga får

förfoga över sin egendom är inte kända av många handlare. Dessutom

kan det vara svårt att nå klarhet i omständigheterna kring hur de unga

kommit de utbjudna varorna. Ett uttryckligt förbud för handlarna

mot att ta emot varor av underåriga skulle undanröja de tveksamheter

som kan uppstå i dessa situationer. Utredningen föreslår därför att ett

sådant förbud införs i den nya regleringen. Det finns även behov av bestämmelser som försvårar för handlare att ta emot gods från påverkade personer. Som tidigare framhållits begås ofta inbrottsstölder av missbrukare och tillgripet gods avsätts

inte sällan hos begagnathandlare. Enligt polisen vägrar de flesta handlare att ta befattning med gods som påverkade personer försöker

avyttra till dem. Det finns emellertid, främst i de större städerna, ett inte obetydligt antal mindre nogräknade handlare som tar emot gods från berusade och narkotikapâverkade personer. Det kan i och för sig ifrågasättas om ett uttryckligt förbud för handlarna mot att ta emot gods från påverkade personer skulle få någon märkbar effekt. En förhoppning är dock att ett sådant förbud skulle kunna leda till att åtminstone vissa handlare i framtiden avhåller sig från handel med påverkade personer. En konsekvens av ett förbud är nämligen att handlare tar emot varor i strid med ett uttryckligt förbud i större som utsträckning än i dag skulle riskera att göra sig skyldiga till häleri. Ett

Bestämmelser om handel

påstående om att handlaren var i god tro när han tog emot godset framstår rent allmänt inte som särskilt trovärdigt om handlaren tagit emot varor av en påverkad person trots förbud mot detta. Samma synsätt gör sig gällande vid tvister om godtrosförvärv av egendom som handlare tagit emot av påverkade personer. Mot bakgrund av det anförda förordar utredningen att det införs en bestämmelse om att handlare inte får ta emot begagnade varor av den

som är märkbart påverkad av alkohol eller av något annat medel.

12.5 Förbud mot att lämna ut eller bearbeta varor

inom viss tid

Vårt ställningstagande: Bestämmelsen i den nuvarande för-

ordningen om liggetid förs över till den nya regleringen. Polismyndigheterna skall även i framtiden ha möjlighet att

meddela dispens och medge undantag från kravet liggetid.

Nuvarande förhållanden

Nuvarande reglering innehåller en bestämmelse om att begagnade varor som har tagits emot inte får lämnas ut eller bearbetas förrän tidigast en månad från mottagandet. Från bestämmelsen om liggetid

undantas vissa varor se avsnitt 12.1. Polismyndigheten kan meddela

generella dispenser från kravet på liggetid. Även i enskilda fall kan

polismyndigheten tillåta att ett visst varuparti eller en viss vara får

lämnas ut eller bearbetas före liggetidens utgång.

I fall då handlarna meddelats dispens åligger det dem att föra anteckningar på inköpsnotorna så att det är möjligt att identifiera den som varorna lämnats ut till. Enligt 1949 års förordning fick mottaget gods inte lämnas ut eller bearbetas förrän sju dagar efter det att godset togs emot av handlaren. Även enligt den förordningen kunde polismyndigheten meddela

dispenser från kravet liggetid.

Våra skäl

Bestämmelsen liggetid har kritiserats från branschhåll. Det har om bl.a. påtalats att det är betungande för handlarna att inte lämna ut eller bearbeta omedelbart. Genom bestämmelsen binds det varorna

Bestämmelser om handel

kapital som handlarna använt för att förvärva begagnade varor under en hel månad. Detta är särskilt kännbart för de handlare som enbart handlar med begagnade varor och för de handlare som handlar med sådana varor som typiskt sett har stora värden. Som exempel på den senare kategorin av handlare kan nämnas konst- och antikvitetshandlare. Bestämmelsen medför också att handlarna belastas av extra kostnader för förvaring av godset under liggetiden. Från polishåll har det å andra sidan framhållits att polisens godsspaningsarbete skulle försvåras avsevärt om handlarna tilläts att bearbeta eller göra sig av med godset tidigare än en månad efter det att godset togs emot. Enligt polisen skulle stulet gods i så fall ofta ha kommit ur handlarnas besittning när polisen väl har möjlighet att identifiera godset som stulet. Det är nämligen relativt vanligt att stölder anmäls först en tid efter det att tillgreppet skett. Så är ofta fallet med inbrottsstölder i fritidshus och inbrottsstölder i villor under semestennånaderna samt med stölder ur källar- och vindsutrymmen. Det tar dessutom alltid en viss tid för den bestulne att upprätta en förteckning över det gods som stulits samt för polisen att föra in uppgifterna i godsspaningsregistret. Det sagda innebär att en meningsfull jämförelse mellan inköpsnotor och uppgifter ur polisens godsspaningsregister vanligen kan göras först sedan en viss tid förflutit. Det går rent allmänt att hysa stor förståelse för handelns synpunkter. Enligt utredningens uppfattning är det emellertid inte möjligt att avskaffa förbudet för handlarna mot att göra sig av med eller bearbeta emottagna varor inom viss tid. Regleringens effektivitet skulle i så fall minska drastiskt. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen om liggetid behålls. För att åtminstone i någon mån motverka de för handeln negativa effekterna av bestämmelsen bör polismyndigheterna även framdeles ha möjlighet att meddela generella dispenser samt i enskilda fall medge undantag från bestämmelsen om liggetid. Det är av vikt att polismyndigheterna är förhållandevis restriktiva i fråga om att meddela generella dispenser. Annars finns risk att bestämmelsen vattnas ur och blir verkningslös. Generella dispenser bör därför meddelas först efter särskild prövning av den berörde handlarens verksamhet. Vid en denna prövning skall beaktas bl.a. i vilken utsträckning inköpsnotorna är korrekt förda och om handlaren är polisen behjälplig med att identifiera och spåra misstänkt stöldgods. Vid prövningen bör även stor vikt läggas vid vilka varuslag som omfattas av handlarens verksamhet. Är det fråga är synnerligen stöldbegärliga, om varor som såsom föremål av ädelmetaller, bör polismyndigheterna iaktta särskild restriktivitet. Om handeln med begagnade varor endast omfattar varor som tagits emot som dellikvid vid försäljning av nya varor kan det inte

Bestämmelser om handel

anses lika angeläget att vägra handlaren dispens. I detta sammanhang vill utredningen erinra om att bestämmelsen om liggetid även gäller för auktionshandeln. Utredningen har inhämtat att de flesta av de större auktionsföretagen med regelbundna och tätt återkommande auktioner, däribland auktionsverken, meddelats generella dispenser från bl.a. kravet på liggetid. Dispenserna har motiverats av dels att dessa auktionsföretag under lång tid varit polisen behjälplig och i övrigt skött sina åligganden, dels att liggetidskravet är mycket svårt att uppfylla för de auktionsföretag som håller auktio-

ner varje vecka. Verksamheten i vissa auktionsföretag är upplagd så

att genomströnmingen av varor skall vara snabb och en stor mängd varor regelbundet säljas. Som exempel kan nämnas att Stockholms Auktionsverk ropar ut 4 000-6 000 poster varje vecka. Med hänsyn till den stora mängden gods som omsätts hos vissa auktionsföretag skulle det säkerligen stöta på betydande svårigheter för dessa att förvara godset under en månad. Som kompensation för kortare liggetid

sänder en del auktionsföretag regelbundet auktionsgodskataloger till

polisen över gods som skall försäljas på auktionerna. Polisen har

också möjlighet att ta del av försäljningsanrnälningar från auktionsföretagens kunder. Dessa anmälningar innehåller samma uppgifter som

dem som skall framgå av en inköpsnota. Enligt utredningens upp-

fattning talar bärande skäl för att större seriösa auktionsföretag även

i framtiden skall kunna meddelas generella dispenser. Det har framförts kritik mot att polismyndigheterna meddelar dispenser för auktionsföretagen i stor utsträckning medan dispenser meddelas relativt sällan för andra handlare. Enligt handeln belastas därför inte auktionsföretagen av lika stora kostnader för förvaring av godset som andra handlare gör. Auktionsföretagen och begagnathandlare konkurrerar till viss del om samma kunder. En olikabehandling i dispenshänseende innebär således i praktiken en begränsning av konkurrensneutraliteten marknaden. Något belägg för att det förhåller sig det sättet att polismyndigheterna i dag använder sig av olika måttstockar för auktionshandel och annan handel vid dispensgivningen har utredningen inte funnit. Snarare tycks skillnaderna i antalet dispenser mellan auktionsföretag och andra handlare ha sin grund i att auktionsföretagen i högre utsträckning söker dispens. Utredningen vill ändock betona att auktionsföretag och andra handlare i dispenshänseende skall behandlas enligt samma allmänna kriterier. Möjligheterna att erhålla dispens skall alltså vara lika stora oberoende av om verksamheten drivs som auktionshandel eller som butikshandel. Det avgörande vid dispensprövningen skall vara en bedömning av om handlaren bedriver en seriös verksamhet och om han i övrigt sköter sina åligganden. Det

Bestämmelser om handel

sagda gäller givetvis inte enbart i förhållandet mellan auktionshandeln och butikshandeln. En allmän strävan från polismyndigheterna måste att behandla alla som söker dispens lika, vilket kan bidra till vara största möjliga konkurrensneutralitet marknaden.

Något hinder för nyetablerade handlare att erhålla dispens från

liggetidskravet bör inte uppställas. En annan sak är att det av naturliga skäl kan vara svårt för polisen att göra en bedömning av handlaren och dennes verksamhet han nyligen inlett handel med begagnade om varor. Utredningen är vidare av den uppfattningen att polismyndigheterna kontinuerligt bör ompröva meddelade dispenser. Skulle det visa sig att en handlare som meddelats dispens från kravet liggetid inte längre iakttar andra föreskrifter än de som meddelats dispens för eller i övrigt handlar i syfte att försvåra polisens arbete skall polismyndigheten självfallet upphäva dispensen.

Som nyss nämnts bör polismyndigheten även fortsättningsvis ha

möjlighet att i enskilda fall medge undantag från bestämmelsen om liggetid. Det kan ofta vara lämpligt att polisen i dessa fall kontrollerar eller varupartiet innan sådan tillåtelse ges. varan Kravet på handlarna att på inköpsnotorna göra anteckningar om bl.a. den som varorna lämnas ut till i fall då dispens eller undantag medgetts bör behållas så att det finns möjligheter att spåra varorna även sedan de lämnats ut av handlaren.

13 Övriga kontrollbestärnrnelser

13.1 Handlamas undersöknjngs- och anmälningsplikt

Vårt förslag: Det behövs inte någon särskild bestämmelse om skyldighet för handlarna att genast underrätta polisen vid misstanke om att erbjudet gods är stöldgods. Däremot behålls bestämmelsen om handlarnas skyldighet att efter amnodan undersöka om vissa begagnade varor tagits emot och om varorna finns kvar. Handlarna skall även framdeles vara skyldiga att begäran lämna inköpsnotor och andra handlingar eller uppgifter som rör befattningen med mottagna varor till polisen.

Nuvarande förhållanden

Enligt 18 § förordningen om handel med begagnade varor åligger det handlare som inser eller har skälig anledning anta att varor som bjuds ut till honom är oärligen åtkomna att genast underrätta polismyndigheten. Enligt andra stycket i samma paragraf är handlarna även skyldiga att efter anmodan av polismyndigheten undersöka om vissa begagnade varor tagits emot och om varorna finns kvar. Polismyndigheten har rätt att föreskriva i vilken utsträckning handlarna skall överlämna kopior av inköpsnotor till polisen 15 §. Bestämmelsen tar framför allt sikte på skyldigheten för handlarna att regelmässigt överlämna kopior inköpsnotor. Även i andra fall är av

handlarna pliktiga att efter anmodan lämna inköpsnotor, andra

handlingar eller uppgifter som rör hans befattning med mottagna varor till polisen 17 §.

Övriga kontrollbestämmelser

Våra skäl

Skyldigheten att underrätta polisen om misstänkt stöldgods

För pantbankerna fanns tidigare en motsvarande skyldighet som den som gäller för begagnathandeln att underrätta polisen om misstänkt

stöldgods se 19 § i den numera upphävda lagen l949:722 om pant-

lånerörelse. Denna skyldighet togs bort i och med att pantbankslagen trädde i kraft. Skälen till att bestämmelsen inte fördes över från pantlånerörelselagen till pantbankslagen var flera. Pantbanksutredningen tog bl.a. upp frågan hur en pantbank rent allmänt bör förhålla sig i en situation då det kan finnas anledning att anta att en erbjuden vara är stulen. Som exempel en sådan situation nämnde utredningen det fallet att någon erbjuder en oanvänd, kanske alltjämt förpackad vara som pant och inte kan förete någon åtkomsthandling eller något garantibevis eller någon annan handling som visar att han är ägare till varan. Frågan var om det är lämpligt att en pantbank i sådana och motsvarande fall kan lämna ett s.k. skambud till pantsättaren och, om budet antas, därefter omedelbart underrätta polisen om pantsättningen. Enligt utredningen skulle ett sådant förfarande ge polisen tillräckliga uppgifter om såväl godset som pantsättaren. Pantbanksutredningen konstaterade att ett sådant förfarande inte kan föranleda ansvar för häleribrott i och med att syftet med åtgärden är

att bidra till att stulna varor kan återställas. Det saknas således uppsåt

att försvåra ett återställande av varorna. Enligt utredningen framstår tillvägagångssättet ändock som tveksamt med hänsyn till att de objektiva rekvisiten för häleri eller häleriförseelse skulle vara uppfyllda. Dessutom skulle pantbanken riskera att göra en dålig affär i och med att pantbanken knappast kan göra gällande att varan tagits emot i god tro, vilket är en förutsättning för att den ursprunglige ägaren till godset skall vara skyldig att erlägga lösen. Den beskrivna problematiken är lika aktuell för begagnathandeln som för pantbankerna. Enligt polisen bjuds en stor mängd varor ut under sådana förhållanden att handlarna kan misstänka att föremålen inte är ärligt anskaffade. I dessa situationer står handlarna inför valet att antingen ta emot varorna och därefter kontakta polisen eller att vägra att befatta sig med varorna. Om handlarna väljer det senare alternativet är polisens möjligheter att återanskaffa varorna mycket små. Det finns givetvis också mindre seriösa handlare som i sådana situationer tar emot varorna utan att kontakta polisen. Enligt vad utredningen inhämtat är det relativt vanligt att handlare

Övriga kontrollbestämmelser

rådfrågar polisen om hur de skall uppträda i situationer då någon bjuder ut gods som kan antas vara stulet. Många seriösa handlare är

polisen behjälplig i sådana situationer och vill verka för att den

ursprunglige ägaren får tillbaka sina föremål. Om handlarna förvärvar föremålen finns det åtminstone en viss möjlighet för polisen att kunna spåra och identifiera godset som stulet. Av de skäl som pantbanksutredningen redogjort för anser många poliser att de inte kan uppmana handlarna att förvärva begagnade varor i sådana situationer. Enligt vår mening finns det än större skäl för handlarna att vara försiktiga med att ta befattning med gods som kan antas vara stulet än de pantbanksutredningen redogjort för. I motsats till vad pantbanksutredningen anfört anser nämligen att den som driver en pantbank eller begagnathandel kan göra sig skyldig till häleribrott han om handlar på sätt som tidigare beskrivits eller på något annat liknande sätt. När en pantbank eller en begagnathandlare lämnar ersättning till en pantsättare eller till en säljare som är rätt ägare bereds denne vinning grund av brott. För det fall varorna återställs till den ursprunglige ägaren endast under villkor att denne betalar lösen motsvarande kostnaderna för förvärvet finns en uppenbar risk för att ägaren inte återfår sin egendom. Det är inte alls säkert att den ursprunglige ägaren kan betala lösenbeloppet. En pantbanks eller

begagnathandlares befattning med varorna kan därför vara ägnad att

försvåra varornas återställande, helt oberoende av om ett syfte med

åtgärden varit att återbörda varorna till ägaren se NJA 1992 37.

s. Dessutom finns anledning att påpeka att en handlare som tar emot misstänkt stulna varor mot en mindre ersättning riskerar att göra en dålig affär eftersom han inte kan påräkna någon lösen då han knappast kan anses ha gjort ett godtrosförvärv. Polismyndigheternas svar på utredningens frågor talar för att del en handlare trots allt förvärvar gods som kan misstänkas vara stulet och därefter kontaktar polisen för att få godset kontrollerat. Cirka 20 procent av polismyndigheterna/polisområdena har uppgett att handlare relativt ofta underrättar polisen vid misstanke om att gods är oärligen åtkommet och ca 60 procent av polismyndigheterna/polisområdena har uppgett att detta förekommer mera sporadiskt. I övriga svar anges att sådana underrättelser aldrig förekommer. Enligt ordalydelsen i den nuvarande bestämmelsen är handlarna skyldiga att genast underrätta polismyndigheten när misstanke uppkommer om att varor som bjuds ut är oärligen ätkomna. Det torde innebära att handlarna inte kan vänta med att kontakta polisen tills dess varorna tagits emot, såvida misstanken inte uppkommer först efter förvärvet. Att bestämmelsen har den nämnda innebörden avspeglas inte i praxis. I de allra flesta fall kontaktas polisen när

Övriga kontrollbestämmelser

godset väl tagits emot av handlarna. Som bestämmelsen nu är utformad har den alltså kommit att tillämpas endast i begränsad omfattning. Nyss har sagts att en handlare i vissa fall kan göra sig skyldig till häleribrott när en vara tas emot, även om han därefter underrättar polisen om förvärvet. Handlaren riskerar dessutom att göra sig skyldig till häleribrott vid varje senare befattning med godset, exempelvis när varan bjuds ut till försäljning. Enligt utredningens mening är det ändamålsenligt att begagnathandlarnas skyldigheter i detta avseende är desamma som de som gäller för pantbankerna. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen inte förs över till en ny reglering. Däremot fyller föreskriften i 18 § andra stycket förordningen om handel med begagnade varor om handlares skyldighet att på polisens begäran undersöka om visst gods finns i handlarens lager en funktion. Den bör därför behållas.

Skyldigheten att tillhandahålla polismyndigheten handlingar m.m.

Genom generella föreskrifter för handlarna att överlämna kopior av inköpsnotor till polisen ges polisen möjlighet att i relativt omfattande utsträckning jämföra notor med anmälningar om stulet gods. På så sätt kan polisen utföra kontinuerlig kontroll av exempelvis handeln med en särskilt stöldbegärliga varor utan att alltför stora resurser tas i anspråk. Förfarandet innebär en viss ökad möjlighet för polisen att spåra och identifiera stöldgods annars sannolikt aldrig skulle som kunna anträffas. Förfarandet innebär också att polisen kan kontrollera det sätt vilket handlarna för anteckningar inköpsnotorna. En kontroll går ut att jämföra kopior av inköpsnotor med som anmälningar stulet gods kan visserligen inte anses vara en om tillräcklig kontroll av handeln men utgör, enligt utredningens uppfattning, ett viktigt komplement till polisens uppsökande verksamhet. Generella föreskrifter av nämnt slag antecknas vanligen det

registreringsbevis som polismyndigheten utfärdar. Hittills har

polismyndigheterna utnyttjat föreskriftsmöjligheten i varierande omfattning. De flesta polismyndigheter har meddelat endast handlare handlar med ädelmetaller, pärlor och ädla stenar 2§ 7 i som förordningen sådana föreskrifter, eftersom dessa varor anses vara särskilt stöldbegärliga och även ofta har sådana kännetecken att en identifikation är möjlig. Vissa polismyndigheter, där antalet begagnathandlare är litet, har ålagt samtliga handlare att kontinuerligt

överlämna kopior av inköpsnotor till polisen. Andra polismyndigheter

har inte meddelat någon handlare föreskrifter av nämnt slag.

Övriga kontrollbestämmelser

Även i detta avseende finns anledning jämföra att med vad som

gäller för pantbankerna. Enligt 27 § pantbankslagen får polismyndig-

heten begära att pantbankerna systematiskt länmar ut uppgifter ur pantboken. I praktiken går det till så att pantbankerna sänder utdrag ur pantboken avseende samtliga pantsättningar till polisen. Pâ vissa platser upprättar pantbankerna särskilda listor över pantsatta föremål som sänds till polisen. Utredningen är den uppfattningen av att

polismyndigheterna även för begagnathandeln bör ha möjlighet att få

tillgång till dokumentation avseende samtliga förvärv. Föreskrifter av nänmt slag utfärdas i dag eller mindre regelmer mässigt vid några polismyndigheter utan att inköpsnotorna därefter

kontrolleras av polisen. Med anledning därav vill utredningen betona vikten av att polismyndigheterna i varje enskilt fall överväger dels

behovet av dokumentationen, dels vilka finns för kontroll resurser som av notorna. Ett förfarande som innebär att en mängd notor sänds till polisen där de sedan inte kommer till användning eller kontrolleras bör inte förekomma i framtiden.

Inom vissa polismyndigheter förekommer det att handlarna efter

en tid underlåter att sända kopior notorna till polisen utan det av att föranleder någon åtgärd från polisens sida. Om så sker bör polisen antingen verka för att handlarna verkligen fullgör sina åligganden eller, om det inte finns skäl för åtgärden, inte längre kräva att handlarna skall sända kopior notorna till polisen. av Självfallet bör polismyndigheten även i enskilda fall ha möjlighet att begära av handlare att de skall överlämna kopior inköpsnotor och av andra handlingar till polisen.

13 Polismyndighetens tillträdes- och granskningsrätt

Vårt ställningstagande: Bestämmelsen om tillsynsmyndighetens

tillträdes- och granskningsrätt behålls i nuvarande omfattning.

Nuvarande förhållanden

I 5 § lagen om handel med skrot och begagnade och l9§ varor

förordningen om handel med begagnade varor föreskrivs att registrera-

de handlare är skyldiga att efter anmodan låta polismyndigheten undersöka omrâde, lokal eller annat utrymme används i verksamsom

heten och granska den bokföring och övriga handlingar som hör till

verksamheten.

Övriga kontrollbestämmelser

Motsvarande bestämmelser fanns i såväl 1918 års som 1949 års förordningar.

Våra skäl

Utredningen har tidigare behandlat frågorna om handlarnas skyldighet att avkräva okända säljare legitimation och om den anteckningsskyldighet skall åvila handlarna. Föreskrifterna som behandlar som dessa frågor har tillkommit i syfte att underlätta för polisen i det brottsuppdagande och brottsutredande arbetet. Bestämmelserna om polisens tillträdesrätt till handlarnas lokaler och granskningsrätt av handlingar i verksamheterna är ytterligare instrument som skapats för polisen i syfte. Genom bestämmelserna ges polisen, i församma

hållande till rättegångsbalkens regler om husrannsakan och i för-

hållande till kompletterande bestämmelser i polislagen, utvidgade befogenheter att tillgripa tvångsmedel för att utreda brott. Å sidan har det förts fram önskemål att utvidga polismynena om dighetens tillträdes- och granskningsrätt till att omfatta, förutom registrerade handlare, även den kan antas driva registreringspliksom tig handel med begagnade utan att vara registrerad, i syfte att varor underlätta tillsynen över den icke reguljära handeln. Å andra sidan riktades, inför 1981 års reglering, kritik mot den

nuvarande bestämmelsen om polisens tillträdes- och granskningsrätt.

Några remissinstanser ansåg att bestämmelsen var onödig mot

bakgrund att rättegångsbalkens regler om förundersökning och

av tvångsmedel kan bli tillämpliga och att syftet med bestämmelsen därigenom kan tillgodoses. Föredraganden delade inte den uppfattningen utan anförde att tillträdesrätten, som ingår som en del i tillsynen över handlarna, är väsentlig betydelse för att tillgodose av regleringens syfte och därför inte kan undvaras prop. 1980/81:3 s. 13. Inom vissa andra verksamheter, över vilka bl.a. polismyndigheten ålagts tillsynsansvaret, finns liknande bestämmelser om polisens

tillträdes- och granskningsrätt för begagnathandeln. Ett exempel

som

är 19 § lagen 1988:868 om brandfarliga och explosiva varor. Enligt den bestämmelsen har polismyndigheten rätt till tillträde till område,

lokaler och andra utrymmen används i samband med hanteringen som explosiva och får göra undersökningar och ta prover. Av av varor förarbetena till lagen framgår att rätten till tillträde begränsas av att tillsynen skall gälla sådan hantering av de berörda varorna som en kräver tillstånd eller omfattas av lagens regler prop. annars

1987/88:101 39. Uttalandet synes tyda att polismyndigheten

s.

Övriga kontrollbestämmelser

under vissa förutsättningar har rätt till tillträde även om tillstånd inte

meddelats för verksamheten. Ett annat exempel polismyndighetens

rätt till tillträde finns i 21 § lagen 1966:742 om hotell- och pensio-

natsrörelse. Därav framgår att polismyndigheten, för att tillse att

bestämmelserna i lagen iakttas, har rätt till tillträde till hotell och pensionat. Tillträdesrätten synes inte heller här inskränkt till de hotell och pensionat som har tillstånd. Däremot talar ordalydelsen i 8 kap. 4 § alkohollagen 1994: 1738 för att endast verksamhet drivs som av personer med tillstånd för servering av vissa alkoholdrycker, men inte tillståndspliktig sådan verksamhet som drivs utan tillstånd, omfattas av polismyndighetens tillträdes- och granskningsrätt. Å andra sidan har polismyndigheten enligt 8 kap. 6 § alkohollagen en omfattande tillträdes- och granskningsrätt till rörelse i vilken bedrivs servering av eller detaljhandel med öl. Dessa verksamheter kräver över huvud taget inte tillstånd enligt alkohollagen. Även pantbankslagen 1995:1000 innehåller en bestämmelse som ger polisen tillträdesrätt till pantbankernas lokaler m.m. och granskningsrätt till pantboken m.m. Det är även att beakta att vissa av nyssnämnda verksamheter, till skillnad från begagnathandel, utgör tillståndspliktig verksamhet. I andra specialförfattningar finns ytterligare bestämmelser som ger polisen särskild tillträdesrätt till lokaler m.m. och rätt att granska handlingar. I Polisrättsutredningens betänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen SOU 1995:47 s. 87-89 lämnas en

utförlig redogörelse över dessa författningar.

Frågan om en utvidgning av tillträdes- och granskningsrätten

För att syftet med att underlätta polisens tillsyn över den icke reguljära handeln genom en utvidgad tillträdes- och granskningsrätt skall kunna uppnås räcker det inte med att polismyndigheten ges dessa befogen-

heter när det är uppenbart att registreringspliktig handel bedrivs utan

att registrering skett. För sådana fall är polismyndighetens befogenheter att "tvångsregistrera" handlare tillräckliga. Det är i stället i fall då det finns anledning att misstänka att viss handlare driver en registreringspliktig handel, men polisen saknar tillräckligt underlag för

att kunna utnyttja tvångsregistreringsmöjligheten, som det enligt

polisen finns behov av utökade kontrollmöjligheter. Det bör framhållas att rättegångsbalkens regler om husrannsakan i och för sig kan bli tillämpliga på fall då en handlare kan antas driva registreringspliktig handel utan att vara registrerad. Polisen har således redan i dag tillgång till vissa instrument för att kontrollera huruvida

en handlare driver registreringspliktig handel eller En annan sak är

Övriga kontrollbestämmelser sou 1997:89

att denna form av tvångsmedel i praktiken sällan utnyttjas för ett sådant eller liknande ändamål. Som översiktligt redogjorts för i avsnitt 8.6 får förordnande om husrannsakan i de flesta situationer meddelas endast av vissa befattningshavare sedan det gjorts en bedömning av tillåtligheten av åtgärden. Syftet härmed är bl.a. att skapa tillräckliga garantier från

rättssäkerhetssynpunkt mot att den personliga integriteten samt de

mänskliga fri- och rättigheterna i övrigt kränks. Polismyndighetens

tillträdes- och granskningsrätt enligt de författningar som rör handeln med begagnade varor är däremot inte föremål för något prövningsför-

farande.

Enligt utredningens uppfattning kan det ur rättssäkerhets- och integritetssynpunkt resas invändningar mot att utvidga polismyndighetens befogenheter att vidta tvångsåtgärder utan särskild prövning av

dessa. Det gäller i särskild hög grad när, som i förevarande fall,

knapphet på polisresurser utgör det huvudsakliga skälet för en sådan utvidgning. En vidgad tillträdes- och granskingsrätt som kan utnyttjas

redan när det uppstår misstanke om att en viss handlare driver registreringspliktig handel skulle dessutom lätt kunna missbrukas. Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen inte någon utvidgning av

polismyndighetens tillträdes- och granskningsrätt.

Frågan om den nuvarande tillträdes- och granskningsrätten bör behållas

Polisens godsspaning sker i dag på i huvudsak två olika sätt. Dels

jämförs de inköpsnotor som handlarna sänder in till polisen mot

uppgifter i polisens godsspaningsregister, dels uppsöker polisen rutinmässigt handlarna och kontrollerar gods och handlingar som ligger till grund för handlarnas verksamhet. Den senare metoden

skulle inte kunna utnyttjas om polisen endast efter beslut om husrannsakan fick tillträde till handlarnas lokaler, vilket självfallet skulle

inskränka polisens möjligheter att spåra och identifiera stöldgods.

Däremot skulle polisen alltjämt kunna jämföra inköpsnotorna mot uppgifter i godsspaningsregistret och därefter, om det vid en sådan kontroll kommer fram uppgifter som innebär att det finns anledning

att anta att någon handlare tagit emot gods som tillgripits, kontrollera dennes verksamhet genom husrannsakan. Det bör dock framhållas att en sådan ordning är både omständligare och mindre effektiv än det nuvarande förfarandet. Vidare skulle kontrollen av den omfattande handel som sker från lokaler som inte är tillgängliga för allmänheten, exempelvis från någons bostad, ytterligare försvåras eftersom

Övriga kontrollbestämmelser

förhållandevis stränga villkor gäller för att dessa platser använda husrannsakan. Å andra sidan utgör ett krav beslut om husrannsakan

för att polisen skall tillträde till handlarnas lokaler ett klart starkare skydd mot integritetskränkningar än vad polisens oinskränkta

tillträdes- och granskningsrätt enligt den nuvarande regleringen innebär.

Utöver det rent brottsutredande och brottsuppdagande arbetet har

polisen ansvar för tillsynen över handlarna. Det innebär att polisen bl.a. har till uppgift att kontrollera att handlarna följer de föreskrifter som meddelats. Med hänsyn till föreskrifternas natur kan sådan en kontroll knappast utföras utan att polisen får tillträde till handlarnas lokaler och tillgång till de handlingar ligger till grund för som verksamheten. Förutom att polisens möjligheter att kännedom om misstänkt stöldgods skulle begränsas om tillträdes- och gransknings-

rätten togs bort skulle således tillsynsuppgifterna i övrigt i princip

vara

omöjliga att fullgöra. Mot bakgrund därav utredningen att

anser polisens nuvarande tillträdes- och granskningsrätt skall vara kvar.

13.3 Särskilda bestämmelser för auktionshandeln

Vårt förslag: De särskilda föreskrifterna för auktionshandeln, som innebär att handlare som avser att bedriva auktionsförsäljning skall underrätta polismyndigheten om auktionen senast sju dagar före försäljningsdagen, behålls. Dispens skall dock kunna erhållas från denna skyldighet. Underrättelserna behöver inte längre innehålla uppgifter om vilka varuslag som skall säljas auktionerna.

Nuvarande förhållanden

Som tidigare nämnts är auktionsförsäljning och annan liknande

försäljning att anse som handel i förordningens mening. Regleringens bestämmelser är således tillämpliga på auktionsförsäljning i den mån försäljningen avser sådana varor som räknas upp i förordningens andra paragraf.

För auktionshandeln finns en särskild bestämmelse l6§ för-

ordningen om handel med begagnade varor som innebär att handlare

som avser att bedriva auktionsförsäljning eller liknande

annan

försäljning av begagnade varor skriftligen skall underrätta den lokala

polismyndigheten senast sju dagar före försäljningsdagen. I underrättelsen skall lämnas uppgift om tid och plats för auktionsförsälj-

Övriga kontrollbestämmelser

ningen, vilka slag av varor som skall säljas samt förvaringsplatsen för

varorna intill försäljningen. Rikspolisstyrelsen har tagit fram en

blankett RPS 572.5.1-2 som kan användas som underlag för dessa

underrättelser. Polismyndigheten får, om det finns särskilda skäl, föreskriva eller

i enskilda fall medge undantag från föreskrifterna om vilka uppgifter

som skall omfattas av underrättelsen.

Våra skäl

Föreskriften för auktionshandeln tillkom vid 1981 års reforrnering av

regleringen. Anledningen till att auktionsföretagen ålades en särskild underrättelseskyldighet bl.a. om tid och plats för auktioner var att det

fanns en klar uppfattning om att stulna varor i betydande omfattning omsattes vid auktioner och att polisens kontroll över den handeln var

bristfällig. Ett särskilt problem för polisen var de ambulerande

auktionsförrättarna. Polisen på den ort där en auktion skulle hållas var

ofta inte tillsynsmyndighet för auktionsförrättaren i fråga. Någon

egentlig tillsyn över de ambulerande auktionsförrättarna var därför svår att utföra. En underrättelseskyldighet för auktionshandeln av det slag som finns i den nuvarande förordningen ansågs därför vara av stort värde för regleringens effektivitet. Auktionshandeln hanterar betydande mängd begagnade År en varor. 1976 bedömdes auktionsbranschen omsätta ca 250 miljoner kronor per år och antalet auktionsföretag uppskattades till ca 500. Några aktuella

uppgifter om antalet företag eller om den totala omsättningen i

branschen har utredningen inte kunnat få fram. Det har emellertid upplysts att den handeln är betydligt större i dag än den var år 1976. Mycket tyder att stöldgodshanteringen inom auktionshandeln i vart fall inte har minskat. I någon mån tycks dock den ambulerande auktionsverksamheten ha minskat. Enligt vad som upplysts utredningen tenderar auktionsföretagen att i allt större utsträckning hålla återkommande auktioner i fasta lokaler. Av svaren på utredningens frågor till polismyndigheterna framgår att auktionshandlarna iakttar underrättelseskyldigheten i varierande

omfattning. Vissa polismyndigheter/polisområden har uppgett att

auktionshandeln aldrig underrättar polisen om förestående auktioner medan andra sagt att underrättelseskyldigheten alltid iakttas. Skillnaderna bero i vilken mån polisen utövat tillsyn över synes auktionshandeln. Den slutsatsen kan dras grundval av de svar som lämnats på utredningens frågor. Vid de polismyndigheter där tillsynen varit förhållandevis intensiv iakttar auktionshandlarna underrättelse-

Övriga kontrollbestämmelser

skyldigheten medan det inte sker vid de polismyndigheter inte som utövat eller endast i liten omfattning utövat tillsyn. Det är särskilt viktigt vid just auktionsförsäljning att polisen i god tid får möjlighet att kontrollera det gods som skall säljas eftersom auktionshandlarna ofta, på grund av dispens från kravet månads en liggetid, förvarar godset endast några få dagar. Efter auktionen saknar polisen möjligheten att kontrollera. Polisen kan då i stället exempelvis begära att auktionshandlarna regelmässigt tillhandahåller polisen

inköpsnotor eller inlämningskvitton avseende gods som tagits emot. En

risk med ett sådant förfarande är dock att polisen skulle överhopas med sådana handlingar eftersom mängden varor som passerar genom auktionshandeln är mycket stor. Det torde därför vara mer praktiskt för polisen att på plats undersöka de varor som kan vara intressanta ur spaningssynpunkt. Det kan ske med stöd av bestämmelsen om polisens tillträdes- och granskningsrätt. En förutsättning härför är givetvis att polisen får kännedom om auktionerna. Så sker i dag, förutom genom de underrättelser som auktionshandlarna är skyldiga att sända till polisen, även genom annonser i dagspressen. Genom annonserna kan polisen få kännedom om tid och plats för förestående auktioner oberoende av om auktionsföretagen iakttar underrättelseskyldigheten eller ej. Mot denna bakgrund kan i och för sig desärskilda föreskrifterna för auktionshandeln te sig onödiga. Det kan emellertid inte anses vara en polisiär uppgift att hålla sig underrättad om auktioner genom studier av annonser i ortspressen. Underrättelseskyldigheten ger därför större garantier för att polisen verkligen får kännedom om auktionerna. Utredningen menar också att underrättelseskyldigheten rent allmänt kan ha positiva effekter för skötsamheten inom branschen eftersom handlarna därigenom måste aktiva vara i förhållande till polisen. Enligt utredningens mening kan de särskilda föreskrifterna för auktionshandeln därför inte helt undvaras. Polismyndigheten bör dock kunna föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från underrättelseskyldigheten. Denna möjlighet bör kunna

tillämpas exempelvis för auktionsñrmor som har återkommande

auktioner på bestämda tider. Vid de allra flesta auktioner säljs varor av skiftande slag. Uppgifter om de varuslag som skall säljas auktionerna är därför till mindre nytta för polisen. Däremot skulle polisen ha större behov av detaljerade uppgifter om samtliga varor som omfattas av begagnatregleringen som skall säljas. Det är emellertid inte praktiskt genomförbart att meddela auktionshandlarna föreskrifter av det slaget. Föreskriften om att auktionshandlarna skall lämna uppgift om förvaringsplatsen för varorna fyller en funktion och bör bibehållas.

Övriga

frågor

14. l Sanktioner

Vårt förslag: Förslaget innebär en viss avkriminalisering som en följd av utredningens förslag till ändrade materiella regler. Oaktsamt handlande föreslås inte längre vara kriminaliserat. Underlåtenhet att föra anteckningar som rör befattningen med mottaget gods, underlåtenhet att lämna sådana anteckningar till polismyndigheten och underlåtenhet att iaktta underrättelseskyldigheten vid auktionsförsäljning föreslås inte längre straffsanktionerade. I stället införs en utvidgad möjlighet för polisen att tillgripa vitesföreläggande. Vissa beteenden föreslås kriminaliserade även i fortsättningen. Utredningens föreslagna förbud för handlare att ta emot begagnade varor av personer som inte fyllt 18 år och av personer som är märkbart påverkade alkohol eller något annat medel straffsankav tioneras. Fängelse föreslås ingå i straffskalan endast i de fall någon uppsåtligen bedriver registreringspliktig handel med begagnade varor utan att vara registrerad.

Nuvarande förhållanden

I 6 § lagen handel med begagnade varor anges att den som om uppsåtligen eller oaktsamhet driver handel med begagnade varor av utan att föreskrivet sätt registrerad döms till böter eller vara fängelse i högst sex månader. Samma straffskala gäller för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra skyldighet att föra anteckningar som rör befattningen med mottaget gods eller att lämna sådana anteckningar eller uppgifter till myndighet. Detsamma gäller oriktig uppgift lämnas vid fullgörandet. I ringa fall skall inte om dömas till straff. Enligt 7 § får den som underlåtit att fullgöra uppgiftsskyldighet eller liknande inte dömas till straff för underlåtenheten, om skyldigheten omfattas av ett vitesföreläggande. Det sagda kan tyckas tala för att polismyndigheten vid vite kan förelägga handlare att fullgöra vissa

Övriga frågor sou 1997:89

skyldigheter. Såväl lagen som förordningen saknar emellertid något uttryckligt bemyndigande för polismyndigheten i detta avseende, vilket

i princip krävs för att en myndighet skall få förelägga vite se Lavin,

Viteslagstiftningen En kommentar, s. 18 och 23. Man kan därför hysa mycket stor tveksamhet till polismyndighetens möjligheter att förelägga vite. För vissa andra beteenden är enligt 21 § förordningen om handel med begagnade varor bötesstraff stadgat, under förutsättning att gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken. Det gäller för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet l tar emot begagnade varor av någon som är okänd och inte styrker sin identitet ett tillförlitligt sätt, 2 lämnar ut eller bearbetar varor tidigare än en månad efter det att varorna togs emot m.m., 3 bedriver auktionsförsäljning eller annan liknande försäljning utan att skriftligen underrätta polismyndigheten senast sju dagar före försäljningsdagen m.m. eller 4 underlåter att genast underrätta polismyndigheten i fall då handlaren inser eller har skälig anledning anta att den som bjuder ut begagnade varor olovligen åtkommit varorna eller annars inte har rätt att bjuda ut dessa m.m.

Näringsidkare ansvarar för gärning som begåtts i hans rörelse om han haft eller borde ha haft vetskap om gämingen.

Våra skäl

statsmakterna har under senare år rent allmänt strävat mot en avkriminalisering inom lagstiftningen. Särskilt gäller det för beteenden som har ringa eller inget straffvärde. Bl.a. har regeringen i propositionen Ett effektivare brottmålsförfarande prop. 1994/95 :23 s. 52 uttalat att kriminalisering inte är det enda och inte alltid det mest effektiva medlet för att motverka oönskade beteenden och att det allmännas resurser för brottsbekämpning bör koncentreras på sådana

förfaranden som kan föranleda påtaglig fara eller skada och som inte

kan bemötas på annat sätt. Med anledning av den uttalade strävan mot avkriminalisering, främst inom specialstraffrätten, har utredningen övervägt om det är möjligt att helt eller delvis avskaffa straffbuden i den nuvarande regleringen. Innan vi närmare går in motiven för utredningens ställningstagande i frågan bör emellertid framhållas att den gärning som ovan redovisats under punkten till följd av utredningens

Övriga frågor

tidigare redovisade förslag till förändringar av de materiella bestämmelserna, kommer att avkriminaliseras. Det bör också påtalas att det inom ramen för ett registreringsförfarande inte finns lika stora möjligheter att använda alternativa sanktionsmetoder som vid ett system med tillståndskrav där kriminaliserade beteenden kan ersättas med varning och återkallelse av tillstånd. För ansvarsbestämmelserna i regleringen av handeln med begagnade varor gäller, liksom för de flesta specialstraffrättsliga regler, att de är avsedda att sanktionera förbud eller föreskrifter av materiell natur. Det är alltså de materiella reglerna som ger innehåll straffbestämmelserna. Det förslag till reglering av handeln med begagnade varor som utredningen lämnar innefattar dels ett krav registrering för vissa begagnathandlare, dels föreskrifter som ålägger handlarna vissa andra skyldigheter. En allmän utgångspunkt vid överväganden om avkriminalisering är att i lag eller annan författning meddelade föreskrifter inte bör lämnas osanktionerade a.a. prop. s. 56. Om så skulle bli fallet finns en överhängande risk att föreskrifterna inte kommer att följas. Det kan därför inte komma i fråga att i förevarande fall avkriminalisera förbud och föreskrifter utan att antingen ersätta straffbuden med någon annan sanktion eller på något annat sätt skapa instrument som ger garantier för att förbud och föreskrifter följs. Låt oss först undersöka vilka möjligheter som med de föreslagna materiella bestämmelserna finns för att tillse att förbud och föreskrifter följs. Utredningen har föreslagit att polisen även fortsättningsvis skall ha möjlighet att tvångsregistrera handlare. Detta instrument för polisen kan tyckas tillräckligt för att komma till rätta med fall då handlare

underlåter att iaktta registreringsplikten. För att polisen skall kunna

tvångsregistrera en handlare måste emellertid sådan information om handlarens verksamhet inhämtas, att det står klart att verksamheten faller under regleringen. Polisen bör alltså inte använda sig av tvångsregistrering när det är tveksamt om registreringsplikt föreligger. Som tidigare redovisats har det visat sig mycket svårt för polisen att erhålla sådan information om verksamheterna. Om det finns en straffsanktion för handel som sker utan att registreringsplikten har iakttagits har polisen större möjligheter att under en polisutredning,

som initierats på grund av misstanke om brott, kunna utreda ex-

empelvis om handeln är att betrakta som yrkesmässig. Med nuvarande straffskala kan polisen i sista hand, om det finns anledning att anta att brott förövats, utnyttja möjligheten att tillgripa husrannsakan. Med hänvisning till det anförda anser utredningen att tvångsregistreringsmöjligheten inte är ett tillräckligt medel för att komma till rätta med den registreringspliktiga handel som bedrivs utan att anmälan för registrering skett.

Övriga frågor

Ett alternativ till en kriminalisering som utredningen diskuterat är

att ge polisen möjligheter att tillgripa vitesföreläggande mot handlare

som inte iakttar bestämmelserna i regleringen. Polismyndigheten har

tillagts befogenhet att i sina förelägganden föreskriva vite i flera olika författningar, exempelvis enligt 3 kap. 20 § ordningslagen

1993: 1617, 20 § lagen 1966:742 om hotell- och pensionatsrörelse och 10 § lagen 1983:1097 med vissa bestämmelser om lannanläggningar m.m. Utredningen anser att metoden kan vara lämplig i fall då handlarna underlåter att föra anteckningar som rör befattningen med mottaget gods och underlåter att tillhandahålla polismyndigheten anteckningar,

handlingar eller uppgifter om sådant gods. Detsamma gäller i fråga

om handlare som avser att bedriva auktionsförsäljning och som underlåter att iaktta underrättelseskyldigheten. När det gäller själva

förutsättningarna för och förfarandet vid föreläggande och utdömande

av vite hänvisas till bestämmelserna i lagen 1985:206 om viten. I sammanhanget bör emellertid påtalas att endast vissa tjänstemän inom

polisen har rätt att besluta om vitesföreläggande se 2 kap. 16 § 3

polisförordningen l984:730. I övriga fall av nu kriminaliserade

beteenden är denna metod inte lika ändamålsenlig. Ett annat alternativ som har förts fram är att införa någon form av sanktionsavgift vid överträdelser av bestämmelser i regleringen.

Administrativa avgiftssystem förekommer inom lagstiftning som rör

vitt skilda områden, exempelvis i lagstiftning angående skatter, tullar,

arbetsliv, miljö, näringsverksamhet och byggnadsverksamhet.

För att införa ett system med sanktionsavgifter på ett helt nytt område bör det, enligt utredningens mening, krävas att avgifterna kan inordnas och naturligt anknytas till ett redan fungerande administrativt system, såvida det inte rör ett område där överträdelser kan antas förekomma med mycket hög frekvens. Det är också naturligt att den myndighet som skall ta ut avgiften har tillsynsansvar över den verksamhet som omfattas av avgifterna eller på annat sätt har god insyn i denna. För handeln med begagnade varor innebär det sagda att

ett tänkt avgiftssystem skulle hanteras av polismyndigheterna. Att lägga administrationen av ett avgiftssystem på någon annan myndighet, som i övrigt inte har någon koppling till handeln med begagnade

varor, framstår varken som motiverat eller ändamålsenligt. Mot att

införa ett system med sanktionsavgifter som administreras av polismyndigheterna kan anföras att en sådan uppgift utgör ett främmande inslag i polisens normala verksamhet. En sådan ordning skulle kräva att polismyndighetema byggde upp helt nya och tidigare oprövade rutiner. Någon besparing skulle sannolikt ett sanktionsavgiftssystem

inte innebära. Därtill kommer att ett avgiftssystem är mindre lämpligt

Övriga frågor

i de tidigare omnämnda fallen när det kan ifrågasättas registreom ringspliktig handel bedrivs utan att registrering har skett. I dessa situationer finns utrymme för varierande uppfattningar. Ett avgiftssystem bör knytas till enkla och lätt konstaterbara faktum. Också av detta skäl är ett avgiftssystem olämpligt. Även det finns vissa principiella skäl kan tala för om som en omläggning till ett avgiftssystem är utredningen av uppfattningen att fördelarna med ett sådant system inte uppväger de nackdelar ett byte av sanktionsforrn detta område skulle medföra. Utredningen förordar därför att kriminaliseringen behålls, dock med undantag för de fall då handlarna underlåter att föra anteckningar som rör befattningen med mottaget gods, underlåter att tillhandahålla polismyndigheten anteckningar, handlingar eller uppgifter om sådant gods och underlåter att iaktta underrättelseskyldigheten vid auktionsförsäljning. överträdelser i dessa fall kan enligt utredningen beivras genom vitesföreläggande och i sista hand genom utdömande av vitet. Utredningen föreslår att det införs förbud för handlarna mot att ta emot begagnade varor av personer som inte fyllt 18 år och av personer som är märkbart påverkade av alkohol eller något annat medel. Med hänvisning till det tidigare anförda bör även dessa förbud sanktioneras. Utredningen har inte funnit något verkningsfullt alternativ till en kriminalisering av överträdelser av förbuden. Enligt nuvarande ordning inträder straffansvar såväl när gärningen begås uppsåtligen som när det sker av oaktsamhet. Enligt utredningens mening kan det ifrågasättas om straffansvaret vid oaktsamt handlande fyller någon praktisk funktion. Det framstår exempelvis inte som särskilt troligt att någon bedriver handel med begagnade varor av

oaktsamhet. Vidare kan de fåtal fall då någon föreskrift eller något

förbud överträds av oaktsamhet inte anses särskilt straffvärda. Utredningen föreslår därför att endast uppsåtliga gärningar straffbeläggs i en framtida reglering. Med hänsyn till den nuvarande lydelsen av 1 kap. 2 § första stycket brottsbalken är det inte erforderligt att kravet på uppsåt uttryckligen anges i lagtexten. I sammanhanget vill utredningen framhålla att den enskilde handlarens kännedom om regleringen och innehållet i den normalt saknar betydelse i uppsåtsfrågan, allt i enlighet med allmänna straffrättsgrundsatser. När det gäller straffskalan för överträdelser av bestämmelser i regleringen anser utredningen att böter är en tillräckligt ingripande påföljd för de flesta förseelser. Endast i fall då någon uppsåtligen bedriver registreringspliktig handel med begagnade varor utan att vara registrerad bör enligt utredningens mening fängelse ingå i straffskalan. Utredningen är vidare av den uppfattningen att nuvarande bestämmelse som innebär att näringsidkare under vissa förutsättningar har ett

Övriga frågor sou 1997:39

straffrättsligt ansvar för gärningar som begåtts av anställda bör behållas.

14.2 Avgifter

Vårt ställningstagande: Utredningen anser att polisens tillsynsverksamhet inte skall avgiftsbeläggas.

Nuvarande förhållanden

Polismyndigheternas kostnader för registrering och tillsyn är enligt nuvarande ordning inte avgiftsfinansierad.

Våra skäl

Sedan en tid tillbaka har statsmakterna tillämpat principen att den som bedriver verksamhet som kräver tillstånd och är föremål för tillsyn skall finansiera den ansvariga myndighetens kostnader för denna verksamhet. Avgiften bör fullt ut täcka myndighetens kostnader för tillståndsförfarandet samt den efterföljande kontrollen och tillsynen av verksamheten. Principen har genomförts för en rad verksamheter. Som exempel kan nämnas Alkoholinspektionens tillstândsprövning för och tillsyn av tillverkning av och handel med alkoholhaltiga drycker samt tillverkning av sprit. Ett annat exempel är länsstyrelsernas tillståndsprövning och tillsyn av pantbanker. Avgiftssystemen har i huvudsak utformats på så sätt att dels tas en ansökningsavgift ut, dels tas en årlig tillsynsavgift ut för att täcka kostnaderna för den tillsyn som utövas. Som nämnts har metoden använts för verksamheter som kräver tillstånd av myndighet. Samma princip torde i och för sig kunna tillämpas när det, som i förevarande fall, är fråga om registreringspliktig verksamhet. En viktig omständighet vid bedömningen av lämpligheten i att införa en avgiftsfinansiering är storleken av de avgifter som skulle drabba handlarna. Av de svar polismyndigheterna lämnat i anledning av utredningens frågeformulär kan åtminstone i någon mån polisens kostnader uppskattas. Utredningen vill emellertid framhålla att beräkningen bygger mycket osäkra uppgifter. Polisens rena

spaningsarbete efter stöldgods i anslutning till handeln är vidare svår

att särskilja från polisens kontroll av att handlarna följer bestämmel-

sou 1997:89 Övriga frågor

serna i regleringen. Dessa olika moment utförs vanligen i ett sammanhang. En beräkning av kostnaderna för enbart registrering och tillsyn är därför i det närmaste omöjlig att göra. Svaren ger vid handen att polisen avsätter något mer än 20 årsarbetskrafter för registrering och tillsyn men även för rent spaningsarbete efter stöldgods i anslutning till handeln. Den sammanlagda årliga lönekostnaden för de nyss nämnda årsarbetskrafterna kan uppskattas till mellan sex och åtta miljoner kronor. Därtill kommer vissa andra kostnader. Utslaget de ca 4 500 registrerade handlare som finns i landet skulle det innebära, om full kostnadstäckning eftersträvas, att avgiften för varje handlare skulle uppgå till mellan 1 500 och 2 000 kronor per år. Många handlare bedriver en relativt blygsam verksamhet och avgifter i den nämnda storleksordningen skulle i sammanhanget innebära inte helt obetydlig kostnadsökning. Även polismyndigen om heternas kostnader för spaning räknas bort skulle avgifterna för många handlare bli förhållandevis betungande. Särskilt gäller det för de handlare som genom utredningens förslag blir skyldiga att registrera sig flera olika platser. En avgiftsñnansiering skulle därför direkt motverka en strävan att underlätta nyetablering och främja tillväxt i små och medelstora företag. En annan invändning som kan resas mot en avgiftsfinansiering är att syftet med regleringen enbart är brottsförebyggande och brottsuppdagande. Det framstår som något främmande att finansiera sådan polisiär verksamhet genom avgifter som tas ut av de kontrollerade subjekten, särskilt när det vid många polismyndigheter inte förekommer någon tillsyn alls. I sammanhanget bör framhållas att polisens brottsförebyggande verksamhet vad gäller pantbankerna inte avgiftsbelagts. Det har även från polishåll framförts farhågor mot att införa en skyldighet för handlarna att betala avgift för registrering och tillsyn. Redan i dag iakttas registreringsskyldigheten på sina håll endast i mindre utsträckning. Om registreringen dessutom skulle medföra en avgiftsskyldighet finns det, enligt polisen, betydande risk för en minskad vilja bland handlarna att låta registrera sig. Polisen har också uttalat att en avgiftsskyldighet för handlarna skulle kunna innebära att samarbetet mellan polisen och handlarna försvåras. Det har också sagts att ett avgiftssystem i sig skulle öka administrationskostnaderna för regleringen. Anförda omständigheter utgör förhållanden som direkt kan motverka syftet att handlarna frivilligt låter registrera sig och är polisen behjälplig när det gäller att spåra och identifiera stöldgods. Enligt utredningens uppfattning är dessa argument så bärande att utredningen

Övriga frågor

inte kan förorda att avgifter tas ut av handlarna för registrering och tillsyn.

14.3 Överklagande

Vårt förslag: Utredningen föreslår endast den ändringen av överklagandebestämmelserna att länsstyrelsen utesluts ur instansordningen.

Nuvarande förhållanden

I 22 § förordningen om handel med begagnade varor finns bestärnrnelser om överklagandeordningen. Polismyndighetens beslut enligt förordningen kan överklagas hos länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd. Polismyndighetens och allmän förvaltningsdomstols beslut verkställs omedelbart, om inte något annat föreskrivs.

Våra skäl

Frågor om instansordningen vid överklagande av förvaltningsbeslut har behandlats av Domstolsutredningen i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet Arbetsuppgifter och förfaranderegler SOU 1991: 106. Utredningen anförde rent principiellt att den första domstolsprövningen av ett förvaltningsärende alltid skall ske i länsrätt. Föredragande statsrådet anförde i 1993 års budgetproposition prop. 1992/93:l00 bil. 3 s. 25 att hon ansåg Domstolsutredningens principiella utgångspunkt vara riktig och att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans inom de allmänna förvaltningsdomstolarna, men att en ändrad instansordning inte behöver gälla alla mältyper. Riksdagen godkände regeringens hemställan detta såsom en allmän riktlinje bet. 1992/93:JuU24, rskr. 1992/93:289. Ienlighet härmed ändrades år 1995 SFS 1995:233 instansordningen för överklagande av beslut rörande regleringen av handeln med begagnade Förändringen innebar att länsrätt i stället för kammarrätt blev varor. första domstolsinstans i dessa mål. Samtidigt infördes kravet på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt. Det saknas skäl

Övriga frågor

att ånyo överväga en förändrad instansordning vad gäller själva dom-

stolsprövningen. Däremot finns anledning att se över länsstyrelsens roll i instanskedjan. Inom andra områden där polismyndighetens beslut tidigare överklagats till länsstyrelsen har länsstyrelsen uteslutits instansur kedjan. Ett exempel sådan förändring är ärenden enligt en vapenlagen 1996:67 och ett annat exempel är ärenden enligt ordningslagen 1993: 1617. I och för sig fyller länsstyrelserna de krav på sakkunskap och kompetens som man kan ställa för att pröva ärenden som rör regleringen av handeln med begagnat gods. En kvalificerad prövning av länsstyrelsen medför att domstolsprövningen lättare kan koncentreras till en instans och att domstolarnas resurser utnyttjas på ett effektivt och rationellt sätt. En följd nämnda av nyss

förändring är emellertid att instanskedjan förlängts med en instans.

Detta motverkar intresset av att uppnå ett snabbt slutligt avgörande och innebär dessutom såväl för enskilda för att mer resurser, som

myndigheter, ianspråktas för hanteringen av dessa ärenden. Mot

bakgrund av det senast sagda anser utredningen att länsstyrelsen bör uteslutas ur instansordningen och att polismyndighetens beslut skall överklagas till länsrätt som första instans.

14.4 Ikraftträdande

Utredningen föreslår att de nya författningarna träder i kraft den 1 juli

1998. Handlare som vid ikraftträdandet är registrerade enligt förordningen 1981:403 om handel med begagnade varor skall registrerade anses enligt den nya regleringen och alltså inte på nytt behöva registrera sig.

14.5 Kostnader och konsekvenser förslagen

av

Enligt direktiven skall utredningen i likhet med andra kommittéer och

särskilda utredare pröva de offentliga åtaganden förslagen

som medför. Av regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare dir. 1996:49 skall utredningen även redovisa förslagens konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet. Utredningens förslag innebär att det i framtiden inte kommer att finnas någon handelsreglering när det gäller handeln med skrot. Tillståndskravet tas bort och ersätts inte med någon regleringsannan form. Med denna ordning kommer statens kostnader för tillståndspröv-

Övriga frågor sou 1997:89

ning och tillsyn på detta område att helt försvinna. Av mycket osäkra beräkningar som grundas polismyndigheternas uppgifter kan

uppskattas att polismyndigheterna i dag lägger ned ca 15 årsarbets-

krafter på tillståndsprövning och tillsyn. Som tidigare antytts är

utredningen den uppfattning att de polisresurser som nu avsätts för

av skrothandelsregleringen i framtiden bör användas till kontroll och tillsyn av handeln med begagnade varor. Avregleringsförslaget är således inte avsett att medföra några ekonomiska besparingar, men inte heller några kostnadsökningar. Genom avregleringsförslaget kommer det inte att ske någon domstolsprövning, varken i allmän domstol vad avser mål som rör ansvar för brott mot skrothandelsförfattningarna eller i förvaltningsdomstol efter överklagande av polismyndigheternas beslut exempelvis då tillstândsansökningar avslagits. Även åklagarmyndigheterna avlastas från den förra typen av mål. Förslagen när det gäller handeln med begagnade innebär smärre förenklingar i sanktionssystemet och varor

i överklagandebestämmelserna. Mot den bakgrunden medför förslaget

vissa besparingar, även om de får anses marginella. För skrothandeln innebär avregleringsförslaget vissa marginella besparingar när det gäller de administrativa kostnader som den nuvarande regleringen medför. Som exempel kan nämnas att förfarandet med inköpsnotor kommer att kunna förenklas i någon mån och att kostnaderna för tillstândsansökningar försvinner. En följd förslaget till avreglering är att mindre seriösa personer, av tillstândsprövningen kunnat avhållas från att inleda handel som genom med skrot, kommer att fritt kunna bedriva verksamhet. Förslaget kan därför något ökad brottslighet i anslutning till handeln med leda till en skrot. Utredningen är emellertid av den uppfattningen att detta problem är övergående natur. Som tidigare redovisats tenderar av skrotbranschen att utvecklas i en sådan riktning att utrymmet för mindre seriösa skrothandlare minskar. I sammanhanget bör också påtalas att en temporärt ökad brottslighet inom skrotbranschen bör kunna uppvägas ökade insatser från polisen när det gäller genom handeln med begagnade varor. Utredningen föreslår inte några förändringar av regleringen av handeln med begagnade skulle kunna få negativa konsevaror som kvenser vad möjligheterna för polisen att bekämpa brottsligavser heten. I någon mån förstärks i stället polisens instrument. Därigenom framför allt genom de ökade resurser för kontroll och tillsyn över men begagnathandeln utredningens förslag syftar till bör förslagen som kunna medverka till minskad brottslighet i anslutning till handeln en

med begagnade varor.

För begagnathandeln kan förutses vissa besparingar i och med att

Övriga frågor

dels kontrollföreskrifterna om identitetskontroll, liggetid och anteckningsskyldighet görs tillämpliga i princip endast för begagnade varor med ett värde som uppenbarligen inte understiger 500 kronor, dels något färre varuslag kommer omfattas regleringen. Å andra att av sidan torde något ökade kostnader uppkomma med hänsyn till att

regleringen görs tillämplig s.k. omarbetning, att skyldigheten att

anmäla sig för registrering skall avse samtliga platser där handel med

begagnade varor som omfattas av regleringen drivs och att ett förbud mot att ta emot begagnade varor av unga och påverkade föreslås.

Övriga förändringar av regleringen över begagnathandeln bedöms som

i stort sett kostnadsneutrala för både det allmänna som för handlarna.

Bilaga I

Kommittédirektiv

Översyn av lagstiftningen för handel med

skrot och begagnade varor

Beslut vid regeringssammanträde den 18 januari 1996

Sammanfattning uppdraget av

Utredaren skall bedöma om handeln med skrot och begagnade varor även i fortsättningen bör reglerad särskild vara genom lagstiftning. Om så bedöms fallet, skall förslag till vara en ny lagstiftning utarbetas. Utredaren skall också utvärdera tillsynen över handeln med skrot och begagnade varor och, det om bedöms som lämpligt, redovisa förslag till organisation ny av tillsynen.

Gällande ordning

Sedan l9l8 regleras yrkesmässig handel med skrot och begagnade varor. Nu gällande lag 198112 handel med skrot om och begagnade varor samt förordningen 1981:402 handel om med skrot och förordningen l98l z403 handel med begagom nade varor trädde i kraft den l juli 1981. Syftet med regleringen handeln med skrot och begagnade av varor är i första hand att motverka till greppsbrott att förgenom svåra avsättningen oärli åtkommet gods och underlätta av polisens spaning efter sådant gods. För handeln med skrot finns bestämmelser om krav tillstånd från polisniyndighet. krav god vandel för att etablera och driva verksamhet, registrering leveranser och leverantörer, av

polisens tillgång till inköps- och leverantörsregistret,

polisens rätt till tillträde till kontors- och lagerlokaler samt

Bilaga 1

skrotgård, och

krav att polisen skall underrättas om handlaren misstänker att erbjudet gods är stulet. Sairegleringen innebär att förutsättningen för husrannsakan en-

ligt 28 kap. rättegångsbalken misstanke om brott som är

belagt med fängelsestraff inte behöver uppfyllt för att - vara kontroll skall kunna ske gods omsätts har åtkoniniits om som brottsligt satt. För handel med begagnade krävs inte tillstånd utan varor

endast registrering hos polismyndighet. Därmed sker inte någon

vandelsprövning. l övrigt ar regleringen i stort sett identisk med den som gäller för handel med skrot. Regleringen handeln med skrot omfattar såväl skrot av av olika metaller tackor dessa l förordningen om handel som av med begagnade räknas samtliga upp som omfattas varor varor regleringen. Exempel sådana är mopeder, cyklar, utomav

bordsmotorer. motorsågar, symaskiner. kameror, radio- och TV-

apparater samt delar och tillbehör till dessa. Pälsverk, smycken samt föremål helt eller till väsentlig del består av guld, som silver. platina mfl adla metaller är andra exempel varor som omfattas av regleringen. Tillstånd for handel med skrot meddelas av polismyndigheten den ort där handeln huvudsakligen skall bedrivas. Den driver handel med skrot utan tillstånd kan dömas till böter som eller fängelse i högst månader. Om villkoren för tillståndet sex åsidosatts kan polismyndigheten återkalla detta. Om överträdelbeskaffenhet. får polismyndigheten l stället seii ar av ringa

meddela Vid uppsåt eller oaktsamhet kan påföljden bli

vaniing böter. gämingen inte är belagd med straffi brottsbalken. om För handel med begagnade erhålls bevis om registrevaror ring hos polismyndigheten. Vid auktionsförsäljniiig av begagnade skall polismyndigheten orten senast sju dagar före varor auktionsforrattiiiiigeii underrättas om bl.a. tid och plats för

denna samt de slag skall försaljas. Påföljderna

av varor som enligt förordningen för handel med begagnade varor är i stort sett desamma enligt förordningen för handel med skrot som For bilskrotningsverksamhet finns kompletterande bestäm-

Bilaga 1

melser i bilskrotningslagen 1975:343 och bilskrotningsförordningen 1975:348. Pantbankers handel med begagnade regleras i varor pantbankslagen 1995:1000 och pantbanksförordningen 1995:1189.

Motiven För översynen

Faktorer som påverkat branschens arbetsvillkor

Nu gällande reglering handeln med skrot och begagnande av

varor har varit i kraft 15 år. Sveriges ekonomi och eko-

ca

nomiska förutsättningar har förändrats betydligt under denna

period. Strukturen inom de branscher är skrothandelns lesom

verantörer och kunder har också förändrats. Hushållning med naturresurser och kretsloppsprincipen har fått ökad vikt i

miljöarbetet. Sedan 1989 har exporten skrot avreglerats av successivt och den äri huvudsak oreglerad from. den l januari

1995. Dock finns en rådsförordning reglerar avfallstrans-

som porter ur miljösynpunkt EEG 259/93, EGT L 30, 62.93, nr s. Celex 393R259. Sveriges inträde i EU den 1 januari 1995 är ytterligare en viktig förändring. Förändringarna i omvärldsförhållandena för handeln med skrot och handeln med begagnade liksom strukturförvaror ändringarna inom branscherna bör inverka såväl behovet av en reglering som regleringens utfonnning.

Regleringars efekrer

Näringsverksamhet regleras med ett Herta olika syften genom lagar, förordningar, föreskrifter samt råd och anvisningar. Viss lagstiftning är inriktad att lägga fast krav syftar till som att skydda liv, hälsa och miljö. Skatter och offentliga avgifter samt samhällets infonnationskrav företagen för statistik regleras

likaså i lagstiftningen. Där finns även spelregler för företagens

kommersiella verksamhet för att främja väl fungerande en marknadsekonomi. Den sistnämnda typen regleringar skall av bla. främja ett sådant konkurrenstryck företagen utifrån att

Bilaga 1

företagsekonomiska överväganden anpassar sitt utbud av varor

och tjänster så att konsumentemas efterfrågan tillfredsställs i

fråga om pris och kvalitet.

En del de kostnader regleringar förorsakar företagen av som ar inte företagsekonomiskt motiverade. Vidare har de ansvariga myndighetema kostnader för sitt administrativa arbete med regleringama. Dessa kostnader skall vägas upp av de samhällsekonomiska vinster reglering kan uppskattas leda som en till. Vinstema i samhället i övrigt kan hänförliga till minvara

skade kostnader för sjukvård. miljövårdsinsatser. minskad

brottslighet effektivare offentlig verksamhet, mm. Krav samhällsekonomiska analyser konsekvensana- lyser fastläggs för myndigheternas del i 27 § verksförord- ningen 1995:1322. För kommittéer och särskilda utredare ankrav i direktiven till samtliga kommittéer och särges samma skilda utredare att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23. om I cirkuläret 1994113 Problem- och konsekvensanalyser i författningsarbetet från Statsrådsberedningen och Finansdepartementet föreskrivs att kravet konsekvensanalyser skall gälla även när förslag utarbetas inom regeringskansliet. Under senare har medvetenheten om behovet av att främja tillväxten näringslivet ökat väsentligt. Detta har lett till l att konkurrensaspekten och regleringars effekter konkurrenstrycket fått ökat intresse.

Pågående utredningar som påverkar uppdraget

l flera pågående utredningar berörs frågor av betydelse för

skrotbranschen. Således har kretsloppsdelegationen M l993:A lämnat ett förslag till producentansvar för uttjänta bilar i Sverige Kretsloppsdelegationens rapport 1995:9. Förslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande inom regeringskansliet. Den 23 1995 beslöt regeringen att en särskild utredare mars skulle tillkallas för att ta fram ett förslag till en skatt som syftar till att minska mängden avfall deponeras och för att som allsidigt utreda konsekvenserna sådan skatt dir. 1995:37. av en

Bilaga I

l renhållningslagen 1979:596 finns bestämmelser om avfallshanteringen. Inom för Miljöbalksutredningen M

ramen

1993:04 kommer renhållningslagen att ses över. Utredningen

skall redovisa sina förslag under sommaren 1996.

Statens naturvårdsverk har regeringens uppdrag att föreslå

kvantitativa mål och åtgärder för förbättrad avfallshantering

en bygger avfallets egenskaper. Uppdraget skall redovisas som den 15 augusti 1996. Den 16 november 1995 beslutade regeringen om direktiv för

utredning branschsanering och andra åtgärder mot

en om ekonomisk brottslighet dir. 1995:142. Utredaren skall bl.a.

överväga frågor vandelsprövning och andra åtgärder för att

om branscher är särskilt utsatta för ekonomisk sanera som brottslighet.

Uppdraget

Utredaren skall inledningsvis kartlägga skrothandelns struktur

och de strukturförändringar har skett inom branschen sedan som början l980-talet. Motsvarande kartläggning skall göras av översiktligt för de branscher är skrothandelns huvudsom

sakliga leverantörer och kunder. Polisens brottsbekämpande och

brottsförebyggande arbete med inriktning nämnda branscher

skall också analyseras. Utredaren skall särskilt uppmärksamma i vilken omfattning och vilket sätt polisen utnyttjat de instrument lagen handel med skrot och begagnade

som om erbjuder. Även effektiviteten i gällande lagstiftning skall varor värderas.

Med utgångspunkt i kartläggningama och analyserna skall utredaren bedöma handeln med skrot och begagnade varor

om i fortsättningen behöver reglerad genom en särskild lagvara stiftning. Vid sin bedömning bör utredaren bl.a. beakta att som

tidigare nämnts regleringen utrikeshandeln med skrot i

av

huvudsak har avvecklats. Utredaren skall också överväga om

polisens brottsbekämpande arbete kan ges med gällande ordning likvärdiga förutsättningar enbart begränsad kompletgenom en

tering lagstiftningen rörande till greppsbrott, häleri och annan

av

Bilaga 1 sou 1997:89

ekonomisk brottslighet. Regeringen lägger stor vikt vid en effektiv brottsbekämp-

ning. Detta framgår bl.a. av regeringens skrivelse om en strategi för samhällets samlade åtgärder mot ekonomisk brottslighet

skr. 1994/952217, bet. 1994/95:Ju25, rskr. l994l95z4l2. En väl

fungerande konkurrens är en annan central målsättning, vilket

bl.a. framhållits i regeringens proposition politik för om en arbete, trygghet och utveckling prop. 1995/96:25 s. 89. Utredaren skall vid sin bedömning beakta dessa intressen och finna en lämplig avvägning mellan dem. Inom för uppdraget skall ramen även statsmakternas miljöpolitiska ställningstaganden avseende

ett ökat producentansvar, syftande bl.a. till att öka återvinnig

och återanvändning, beaktas.

Om utredaren kommer fram till att handeln med skrot och begagnade varor även fortsättningsvis bör regleras genom en

särskild lagstiftning, skall förslag till sådan lagstiftning

en

redovisas. Av förslaget skall det i så fall också framgå vilka

typer av skrot och begagnade varor som skall omfattas av regleringen. Utredaren skall bedöma polismyndigheten orten även om

framgent skall ha ansvaret för tillsynen av handeln med skrot och begagnade varor. Om någon myndighet bedöms

annan vara

mera lämplig bör utredaren lämna ett detaljerat förslag hur

om arbetet skall organiseras.

Utredningsarbetet skall så långt möjligt samordnas med

som

de utredningar som studerar frågor påverkar skrot- och

som begagnathandeln. Vidare skall samråd ske med berörda myndigheter och branschorganisationer.

Redovisning av uppdraget

För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommit-

téer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden dir.

1994:23 och om redovisning regionalpolitiska konsekvenser av dir. 1992:50.

I tillämpliga delar skall utredaren också beakta principerna

i regeringens beslut den 1 september 1994 om en ordning för

sou 1997:89 Bilaga 1

systematisk genomgång i regeringskansliet av företagsregler.

Särskilt skall beslutet beaktas vad gäller marknadseffektiviteten samt de i beslutet nämnda checklistoma.

Jämställdhetsaspekten kommer inte att aktualiseras inom

ramen för utredningsarbetet. Utredningen skall därför inte omfattas regeringens direktiv till samtliga kommittéer av och särskilda utredare jämställdheten mellan könen om dir. 1994:124.

Uppdraget skall redovisas före utgången december

av 1996.

sou 1997:89 Bilaga 2

Frågor till polismyndighetema rörande handel med skrot och handel med begagnade varor

1 Handel med skrot

1.1 Tillståndsgivningens och tillsynens organisation

a Hur är tillståndsprövningen respektive tillsynen över efterlevnaden

av förordningen internt uppbygd inom polismyndigheten Har det skett någon förändring i den interna uppbyggnaden under de senaste åren

b Hur mycket resurser i årsarbetskrafter gick det för all tillstândsprövning och tillsyn under åren 1993-1995 Fördela årsarbets-

kraften tillstândsprövning respektive tillsyn. Även det arbete som läggs ned i samband med förfrågningar bör beaktas.

1.2 Befintliga tillstånd och tillståndsprövningen

a Hur många tillstånd för fasta handlare respektive uppköpare fanns

det inom polismyndigheten den 1 oktober 1996

b Det kan tänkas att handlare med tillstånd längre bedriver någon

verksamhet och att vissa handlare bedriver verksamhet utan tillstånd. Bedömer polismyndigheten att antalet tillstånd överensstämmer med antalet verksamma skrothandlare inom tillsynsområdet

c Har enligt polismyndighetens uppfattning handeln med skrot

förändrats sedan början av 1980-talet I så fall på vilket sätt

d Vilken utredning görs i fråga om sökandens vandel vid prövning av

tillstândsansökningar Vilka krav ställs

e Hur många nya tillstånd har meddelats för fasta handlare respektive

uppköpare under tiden den 1 jan 1985-31 dec 1995 Ange om möjligt antalet för varje år.

t Hur många avslagsbeslut har polismyndigheten meddelat avseende

ansökan om tillstånd till fast handel respektive uppköpartillstånd under tiden den 1 jan 1985-31 december 1995 Ange om möjligt antalet för varje år.

Bilaga 2

g Vilka har skälen varit för att meddela avslagsbeslut

h Har det förekommit att fasta handlare beviljats tillstånd att bedriva

yrkesmässig handel med skrot under en begränsad tid

1.3 Tillsynen

a I vilken omfattning anmodas skrothandlarna inom tillsynsområdet

att sända in inköpsnotor till polisen

b I vilken omfattning uppsöker polisen skrothandlarna för att

undersöka lokaler och utrymmen, inköpsnotor, annat bokföringsmaterial m.m.

c Hur många tillstånd har återkallats för fasta handlare respektive

uppköpare under tiden 1 jan 1985-31 dec 1995 Har tillstånd under denna tid upphört annan grund I så fall hur många

d Vilka har skälen varit för att återkalla tillstånden

e I vilken omfattning har polismyndigheten i stället för att återkalla

ett tillstånd meddelat varning

t Hur ofta har det förekommit att polisen upptäckt handlare som

saknat tillstånd

1.4 inköpsnotor

a Iakttar handlarna skyldigheten att föra anteckningar inköpsnotor

Finns det några brister i anteckningarna I så fall vilka

b I vilken omfattning meddelar polismyndigheten lättnader i anteck-

ningsskyldigheten

1.5 Brottslighet

a I vilken utsträckning underrättar handlarna polismyndigheten om att

de misstänker att den som utbjuder skrot olovligen har åtkommit det eller annars inte har rätt att utbjuda det

Bilaga 2

b Vilken uppfattning har polismyndigheten om brottsligheten och

brottsutvecklingen i anslutning till handeln med skrot Har skrotbranschen blivit mer eller mindre seriös sedan början 1980-talet av Har brottsligheten inom skrotbranschen ökat eller minskat Vilka är de vanligaste brotten

c Har enligt polismyndighetens uppfattning regleringen av handeln

med skrot underlättat polisens arbete vid efterspaning stulet gods av I vilken omfattning har brott kunnat klaras upp med hjälp bestämav melserna i skrothandelslagen och skrothandelsförordningen

6 Övrigt

a Har problem uppstått vid tillämpningen av författningarna I så fall

vilka

b Andra synpunkter på författningarna eller på handeln med skrot

2 Handel med begagnade varor

2.1 Tillsynens organisation

a Hur är tillsynen över efterlevnaden av förordningen internt uppbygd

inom polismyndigheten Har det skett någon förändring i den interna uppbyggnaden under de senaste åren

b Hur mycket resurser inârsarbetskrafter gick det för all tillsyn

under åren 1993-1995 Aven det arbete som läggs ned i samband med förfrågningar bör beaktas.

2 Registrerade handlare

a Hur många handlare fanns registrerade för handel med begagnade

varor inom polismyndigheten den l oktober 1996 Ange om möjligt antalet registrerade för olika slags begagnade varor.

b Bedömer polismyndigheten att antalet registrerade handlare

överensstämmer med antalet verksamma begagnathandlare inom tillsynsområdet I vilken omfattning bedöms handlare bedriva handel med begagnade varor utan att vara registrerade

Bilaga 2

c Hur många handlare har låtit registrera sig under tiden den

1 januari 1985-31 december 1995 Ange om möjligt antalet för varje år och även de varuslag de låtit registrera sig för.

d I vilken omfattning låter handlare registrera sig först sedan de

kontaktats av polisen

e I vilken omfattning har polismyndigheten utnyttjat möjligheten att

låta tvångsregistrera handlare

3 inköpsnotor

Iakttar handlarna skyldigheten att föra anteckningar på inköpsnotor Finns det några brister i anteckningarna I så fall vilka

2.4 Tillsynen

I vilken omfattning anmodas registrerade handlare sända in

a att

inköpsnotor till polisen

b I vilken omfattning jämförs handlarnas inköpsnotor med de

anmälningar om stulet gods som finns i polisens datoriserade godsregistersystem

c Iakttar handlarna skyldigheten att inte lämna ut eller bearbeta

mottagna varor förrän tidigast efter en månad efter den dag då varorna togs emot

d I vilken omfattning uppsöker polisen begagnathandlarna för att

undersöka lokaler, inköpsnotor, annat bokföringsmaterial m.m. Sker sådana kontroller rutinmässigt utan att handlaren misstänks ha tagit emot stöldgods

e Vilken tillsyn sker över auktionshandeln I vilken omfattning

bedöms auktionshandlare registrerade enligt förordningen Iakttar vara auktionsförsäljarna skyldigheten att senast sju dagar före försäljningsdagen skriftligen underrätta polismyndigheten om plats för auktionsförsäljningen, vilka slag av varor som skall säljas samt förvaringsplats

sou 1997:89 Bilaga 2

f I vilken omfattning kontrolleras den handel med begagnade varor

som sker andra platser än i varuhus och butiker Finns det några särskilda problem med tillsynen av den icke reguljära handeln Bedöms kontrollen av denna handel som tillfredsställande

2.5 Brottslighet

a I vilken utsträckning underrättar handlarna polismyndigheten om att

de misstänker att den som utbjuder begagnade olovligen har varor åtkommit dem eller annars inte har rätt att utbjuda dem

b Vilken uppfattning har polismyndigheten brottsutvecklingen

om

inom begagnathandeln vad gäller handeln med stöldgods Har handeln

med stöldgods ökat eller minskat sedan mitten av 1980-talet Ange om

möjligt även vilka slags varor inom begagnathandeln som oftast kan

antas utgöra stöldgods

c I vilken omfattning ges den bestulne möjlighet att identifiera

beslagtaget gods

d Har enligt polismyndighetens uppfattning regleringen handeln

av med begagnade varor underlättat polisens arbete vid efterspaning av stulet gods I vilken omfattning har brott kunnat klaras upp med hjälp av de instrument bestämmelserna ger polisen

e Finns det inom polismyndigheten någon statistik över antalet beslag

som polisens godsspaningsverksamhet leder till Om så är fallet ange antalet beslag för olika typer av varor under åren 1985-1995. Ange om möjligt även värdet av det gods som spårats genom polisens godsspaning.

2.6 Övrigt

a I 2 § förordningen 1981:403 handel begagnade

om med varor

anges de varor som regleringen omfattar. Ar denna uppräkning

lämpligt avpassad till nuvarande förhållanden eller bör vissa varuslag

tas bort och andra läggas till Vilka förändringar bör i så fall göras

b Har problem uppstått vid tillämpningen av författningarna I så fall

vilka

Bilaga 2

c Andra synpunkter författningarna eller handeln med be-

gagnade varor

sou 1997:89 Bilaga 3

utanför

Lagstiftning Sverige

Danmark

I dansk lagstiftning finns inte några bestämmelser som särskilt reglerar handeln med skrot. Handeln med begagnade varor regleras av "lov om handel med brugte genstande samt pantlånevirksomhed" den 8 juni 1966 samt "bekendtgorelse om handel med brugte genstande samt pantlånevirksomhed" den 9 januari 1969. Lagens bestämmelser gäller självständig näringsverksamhet avseende bl.a. sådan handel med eller köp av begagnade varor, som inte sker som ett sedvanligt led i en handelsverksamhet med nya varor eller i en hantverks- eller industrirörelse. Från lagens bestämmelser har undantagits bl.a. handel med registreringspliktiga motorfordon, böcker och frimärken. För att bedriva verksamhet som omfattas av lagen krävs tillstånd av polismyndigheten på orten. Den som uppfyller näringslagens krav för erhållande av s.k. näringsbrev som handlare, hantverkare och

industridrivande en form av generellt näringstillstånd har rätt att

erhålla tillstånd. Ansökan om tillstånd får dock avslås om sökanden är dömd för något som ger anledning att anta att han kommer att missbruka tillståndet eller om det i övrigt finns sådana upplysningar om sökandens personliga förhållanden som utgör särskilda skäl att anta att han inte kommer att driva verksamheten ett försvarligt sätt. Ansökan om tillstånd får också avslås om sökanden har skulder till det

allmänna om 50 000 danska kronor ellermer.

Ett aktiebolag kan nekas tillstånd samma grunder, om de personer som ingår i styrelsen eller direktionen inte uppfyller närrmda krav. Om nya medlemmar väljs in i styrelsen eller direktionen skall det förhållandet inom 14 dagar anmälas till polisen, som därefter har att ompröva tillståndet. Innan verksamheten inleds skall innehavaren amnäla driftställe till

polisen. Tillståndshavaren har även skyldighet att meddela polisen om verksamheten flyttas. Verksamheten skall drivas av tillståndshavaren eller av en föreståndare, som också skall vara godkänd av polisen. Det åligger tillståndshavaren att underrätta polisen vid misstanke om att

erbjudet gods är stöldgods. Vidare får han inte köpa begagnade varor av den som är under 18 år eller av berusade personer. Ett tillstånd kan återkallas av polisen om en tillståndshavare grovt eller vid upprepade tillfällen åsidosätter de plikter som följer av lagen

Bilaga 3

kommer att driva verksamheten på ett försvarligt sätt. Detsamma kan ske tillståndshavaren har 100 000 danska kronor eller mer i skuld om till det allmänna. Tillståndet kan återkallas under begränsad tid eller tills vidare. Polisen har såväl tillträdesrätt till lokaler som används i verksamheten som rätt att granska varulager och bokföring. Vid handel med eller köp av begagnade cyklar och cykeldelar, delar till motorfordon, guld- och silvervaror, juveler, ur, kläder, musikinstrument, bandspelaradio- och televisionsappareter, kameror och ñlmapparater är alltid re,

bl.a. bestämmelserna om polisens tillträdes- och granskningsrätt tillämpliga. Detta oavsett om verksamheten är tillståndspliktig. I kungörelsen till lagen finns bestämmelser om bl.a. skyldighet för

handlare att begära legitimation av säljaren och notera denne i handelsboken, krav att begagnade och nya varor hålls åtskilda samt skyldigheter att märka begagnade Kungörelsen innehåller också varor. bestämmelse innebär att en handlare inte får göra sig av med en som eller förändra en begagnad vara som han köpt före den tolfte söndagen efter det att han tog emot varan. överträder bestämmelserna i lagen eller i kungörelsen kan Den som dömas till böter.

Försäljning begagnade varor auktion regleras genom

av "bekendtgorelse af lov om offentlig auktion ved auktionsledere" den

9 april 1986. Auktionsförrättare som håller frivilliga offentliga

auktioner skall, med vissa undantag, vara auktoriserade av justitieministern. Vederhäftiga personer som fyllt 25 âr och som är födda i Danmark kan erhålla auktorisation att bedriva auktion inom ett visst område, vilket innefattar både en rätt och en skyldighet att hålla auktion. En auktorisation kan under vissa omständigheter återkallas. En auktionsförrättare skall ställa säkerhet för eventuell skada och är

skyldig att uppmärksamma bl.a. att det inte föreligger omständigheter tyder att det gods som skall säljas har âtkommits olovligt. Vid

som

auktionen skall det finnas auktionskatalog, i vilken det gods som

en

skall säljas är förtecknat i nummerordning. Om det finns gods från

flera säljare skall det tydligt vilket gods som är att hänföra till anges var och en av säljarna.

Finland

Handeln med skrot och begagnade varor regleras i förordningen

angående handel i öppen butik med begagnade varor samt skrot och lump 28.3.1941/218. Förordningen är tillämplig på handelsrörelse som köper och säljer

sou 1997:89 Bilaga 3

eller förmedlar begagnade varor såsom möbler och husgeråd, arbets-

och bruksföremål och arbetsredskap, kläder, skodon, föremål

av metall, smycken, musikinstrument, cyklar och andra dylika Den varor. är vidare tillämplig på skrot- och lumphandel och på antikvariatsrörelse, som handlar med föremål som har konst- eller sarnlarvärde.

Handel med begagnade motorfordon omfattas inte förordningen

av enligt utslag från Högsta domstolen.

För att driva verksamhet som omfattas av förordningen fordras ett

särskilt tillstånd av den lokala länsstyrelsen. Detsamma gäller för inrättande filial till sådan rörelse. Även den skall särskild av som vara föreståndare för en rörelse eller en filial skall ha tillstånd. För att meddelas tillstånd krävs att sökanden är tillräckligt pålitlig för den tilltänkta verksamheten och i övrigt uppfyller kraven för att idka näring. En handlare får inte den är under 18 år eller ta emot varor av som av den som är berusad och om det kan misstänkas att en utbjuden vara inte är årligen åtkommen bör handlaren begära att säljaren redogör för hur varan åtkommits. Handlare som idkar handel med begagnade föremål bör föra särskild

affärsbok, i vilken varje förvärv bör antecknas. Noggranna anvisning-

ar finns för hur affärsboken bör föras. En begagnad vara som köpts skall dessutom förses med en särskild beteckning. När det gäller handel med skrot bör handlaren begära att säljaren skriver sitt namn på en räkning eller ett kvitto, som tar upp datum för köpet, varuslag, antal eller mängd samt pris och säljarens adress. Räkningarna och kvittona, liksom affärsböckerna, bör förvaras i kronologisk ordning under tio år. En vara som mottagits av en handlare får inte överlåtas, förändras eller omarbetas förrän efter sju dagar från den dag då varan togs emot. Detta gäller dock inte för varor som handlaren köpt in från bl.a. auktionsrörelse. Polisen utövar tillsyn över de verksamheter som i föravses ordningen och har rätt till tillträde till handlarnas lokaler m.m. samt rätt att granska varulager och bokföringsmaterial m.m. Handlarna är också skyldiga att tillhandahålla polisen föremål och skriftligt material. När en vara tillgripits bör polisen omedelbart underrätta handlarna på orten. Därefter är handlarna skyldiga att undersöka om den angivna

varan finns i deras besittning. Om så visar sig fallet bör

vara

handlarna omedelbart underrätta polimyndigheten därom. Handlarna

har i övrigt skyldighet att underrätta polisen om de misstänker att en utbjuden vara är oärligt åtkommen. Den lokala länsstyrelsen kan meddela dispens från ovan nämnda bestämmelser och kan även utfärda allmänna ordningsföreskrifter angående driften av nu aktuella rörelser.

Bilaga 3

Överträds föreskrifter eller förekommer annat missbruk kan varning utdelas. Ãr överträdelserna eller missbruken allvarligare slag eller av rättelse inte sker kan tillstånd återkallas. Den som bryter mot om förordningen eller utfärdade föreskrifter kan även dömas till böter. För auktionshandel gäller särskilda bestämrneser förordning auktioner 22.3.1898/ 16. Även för auktionsverk-

angående frivilliga

samhet gäller tillståndskrav. Bestämmelserna liknar reglerna för handel med skrot och begagnade varor. Handels- och industriministeriet har upplyst att två arbetsgrupper har föreslagit att den nuvarande förordningen angående handel med begagnade och skrot skall upphävas. Motiven sägs vara att varor

författningen är föråldrad och onödig. Beredning av frågan pågår för

närvarande. Detsamma sägs gälla för den lagstiftning som rör auktionshandeln.

Norge

Handeln med begagnade och kasserade föremål regleras i fjärde kapitlet i "lov handelsvirksomhet" av den 6 juni 1980 samt i "forskrift om handel med brukte eller kasserte ting m.v." av den 28 april 1989. om För handel med begagnade och kasserade föremål, innefattande begagnade konstföremål och antikviteter, krävs "handelsrett". Uteslutna från "handelsrett" är personer som inte är myndiga och är försätta i konkurs. Ett annat villkor för "handelsrett" personer som är bosatt i Norge och har bott i landet de senaste två åren. är att man Det kravet gäller emellertid inte för medborgare som är bosatta i länder är anslutna till EES-avtalen. Näringsdepartementet kan som meddela dispens från bosättningskravet. Dessutom krävs, för att handel med begagnade och kasserade

föremål skall få drivas, tillstånd från den polismyndighet där handlaren har sitt fasta förrättningsställe. Om handeln även drivs i annat

polisdistrikt skall tillstånd inhämtas från det distriktet. Med handel i detta sammanhang försäljning, även auktionsförsäljning, och avses köp för försäljning samt förmedling av begagnade och senare kasserade föremål. Bestämmelserna gäller även för den som för eget bruk köper eller byter till sig begagnade platina-, guld- och silvervaror samt begagnade ädelstenar, pärlor och smycken. Polismyndigheten gör vandelsprövning av sökanden. Om pröven ningen i att det finns "grund att frukta missbruk kan utmynnar tillstånd nekas. Polismyndigheten skall också godkänna de lokaler och områden skall användas för verksamheten. Om en föreståndare som skall driva verksamheten och detta är person än tillståndsinen annan

sou 1997:89 Bilaga 3

nehavaren skall även föreståndaren godkännas av polismyndigheten. Ett meddelat tillstånd är inte tidsbegränsat men polisen kan i ett enskilt fall besluta att det skall gälla endast under viss tid. En handlare får inte ta emot föremål med ett inköpspris som är högre än 300 norska kronor från personer som är under 18 år och

okända säljare måste ett betryggande sätt kunna identifiera sig. Det åligger handlarna att föra kronologiska protokoll över det gods som tas emot. Den skyldigheten gäller oavsett om vederlag lämnats för godset

eller Mottagna föremål skall ges ett särskilt nummer som skall

motsvaras av ett nummer iprotokollen. Dessa skall dessutom innehålla uppgifter om datum då varje föremål togs emot, en beskrivning av föremålen, namn och adress avseende den som föremålen mottagits från samt vad för slags legitimation som förevisats. Skyldigheten att

föra protokoll gäller inte för handel med registreringspliktiga motorfordon eller för handel med föremål med ett inköpspris om 300 norska kronor eller lägre. I enskilda fall kan polismyndigheten även

i övrigt medge undantag från skyldigheten att föra protokoll, men kan också ålägga vissa handlare att i protokollen föra anteckningar om uppgifter vid försäljning av föremål.

Föremål som tas emot skall förvaras i godkänd lokal under minst 14 dagar. Under den tiden får föremålen inte förstöras, bearbetas eller säljas. Dock får föremålen avyttras till andra handlare som har tillstånd. Polisen utövar tillsynen över handeln och har rätt till tillträde till de lokaler som används i handlarnas verksamheter. Efter anmodan är

varje handlare även skyldig att för polisen visa protokollen och de

föremål som finns i hans besittning. Polisen kan också begära att

handlarna skall meddela polisen när visst slags gods mottas och ålägga handlarna att sända översiktslistor eller motsvarande till polisen. Handlarna är vidare skyldiga att genast underrätta polisen för det fall misstanke uppkommer om att utbjudet gods är oärligen åtkommet. Ett tillstånd kan återkallas av polismyndigheten om det "finns grund

att frukta missbruk med hänsyn till det sätt vilket verksamheten har bedrivits eller med hänsyn till andra omständigheter. Den som överträder bestämmelser i lag eller föreskrifter, eller medverkar till sådana överträdelser, kan dömas till böter. I grövre fall av överträdelser kan fängelse upp till tre månader komma i fråga. Avslutningsvis kan anmärkas att bestämmelserna i den tidigare

nämnda lagen om handelsverksamhet är under utredning och att det för närvarande inte kan sägas huruvida reglerna om handel med begagnade och kasserade föremål med anledning därav kommer att

ändras.

Bilaga 3 sou 1997:89

Storbritannien

I Storbritannien finns inte några särskilda bestämmelser som reglerar handeln med begagnade varor, utan den handeln är enbart underkastad gängse regler som gäller för affärsverksamhet. Det sagda gäller även för auktionhandeln. Handeln med skrot är reglerad i "Scrap Metal Dealers Act 1964" och regleringen är tillämplig för handeln i England och Wales. Enligt lagen skall de lokala myndigheterna föra ett register över personer som bedriver handel med skrot. Den som köper och säljer skrot omfattas av lagens bestämmelser. Däremot krävs inte registrering för den som köper skrot som används vid tillverkning av andra varor eller för den som säljer skrot som faller vid tillverkning. I registret skall uppgifter om skrothandlarnas namn, bostadsadress och adress till

eventuella skrotgârdar samt uppgift om huruvida uppköpsverksarnhet

bedrivs införas. Skrothandlarna är skyldiga att tillhandahålla den lokala myndigheten dessa uppgifter. Om verksamheten upphör eller om förhållandena i övrigt ändras skall skrothandlaren anmäla även det till aktuell myndighet. Inom tre år från registreringen skall skrothandlaren dessutom anmäla till den lokala myndigheten om han alltjämt vill vara registrerad. Om skrothandlaren inte hör av sig stryks uppgifterna ur registret. I anslutning till varje affärsställe skall det finnas särskilda böcker, i vilka skrothandlarna är skyldiga att föra anteckningar om dels det skrot som tas emot, dels det skrot som bearbetas vid och levereras från anläggningen. I böckerna skall bl.a. leverantörens namn och adress, datum för leveransen samt vikt och pris skrotet antecknas. Skrotet skall också beskrivas och, om varorna transporteras med bil till skrotgárden, skall även bilens registreringsnummer noteras. För vissa uppköpare kan den lokala myndigheten meddela lättnader i anteckningsskyldigheten. Om sådana lättnader meddelats behöver uppköparen endast spara kvitton som utvisar pris och vikt avseende det gods som köpts in. En skrothandlare får inte ta emot skrot av en person som är under 16 år. Polisen har tillträdesrätt till registrerade handlares lokaler och rätt att granska de böcker och kvitton som sparats. Om polisen misstänker att någon plats används för handel med skrot utan att anteckning gjorts om detta i registret har polisen tillträdesrätt till platsen för att kunna skaffa fram bevis om att olovlig skrothandel ägt rum. Om en skrothandlare gör sig skyldig till förseelser mot lagens föreskrifter kan han dömas till bötesstraff. En domstol kan även under vissa förutsättningar förordna att handlaren inte får ta emot skrot

Bilaga 3

mellan klockan 18.00 och 8.00 samt att mottaget skrot skall förvaras

på samma plats och i den form det mottogs under minst 72 timmar.

Det finns också omfattande miljöbestämmelser som reglerar hur skrot och skrotbilar skall behandlas, förvaras och destrueras. Dessa bestämmelser återfinns i "Environmental Protection Act 1990: Part II", "Waste Management Licensing" och "The Framework Directive on Waste.

Tyskland

I tysk rätt finns inte någon generell tillstånds- eller registreringsplikt

för handel med skrot och begagnade varor. Däremot kan förbundsländerna med stöd av en bestämmelse i "Gewerbeordnung" ungefärligen

Näringsordningen genom förordning föreskriva l vilket sätt

böcker skall föras och hur fakta om enskilda affärsrörelser, affärsparter, kunder och berörda tredje personer skall antecknas, 2 vilka

uppgifter som skall meddelas tillsynsmyndigheterna och 3 vilken

offentlig tillsyn som måste tålas av den enskilde. Denna föreskriftsrätt gäller för handel med bl.a. skrot och begagnade varor. Med begagnade varor förstås alla varor, som i den aktuella branschen inte kan betraktas och den anledningen förlorat i värde som nya som av grund användning eller ålder, alltjämt kan användas för av men som

sitt ändamål. Vissa s.k. råprodukter, som lump och papper, anses inte

begagnade Som skrot anses metaller som inte längre kan vara varor. betraktas och förlorat i värde och inte längre kan som nya som användas för sitt ändamål. De flesta förbundsländer har för handeln med skrot och begagnade på ett eller annat sätt, utnyttjat föreskriftsrätten. Det gäller dock varor, inte vissa metaller vanligen omsätts i större mängd, såsom järnsom och stålskrot, grund att kriminella handlingar sällan anses av förekomma i anslutning till handel med dessa produkter. Genom

föreskrifter angående bokföringsplikten kan den enskilde handlaren

åläggas skyldighet att lämna upplysningar till myndigheterna samt bereda myndigheterna tillträde till lokaler och till bokföringen.

Upplysningsskyldigheten medföra att den enskilde har att

anses besvara enstaka frågor men inte att fortlöpande redovisa bokföringen. Om den berörde vägrar att svara riskerar han att bli föremål för förundersökning. Tillträdesrätten får, enligt rättspraxis, endast användas för att utröna huruvida handlaren är tillförlitlig i sin

näringsverksamhet. Kontroll får genomföras oberoende av om det finns misstanke om att föreskrifterna följs eller För auktionsverksamhet finns en allmän licensplikt som gäller i hela

Bilaga 3

Tyskland. Licensplikten avser auktionshandel i allmänhet och det finns ingen särreglering för handeln med skrot och begagnade varor.

Frankrike

För att driva sådan handel med begagnade varor som inte sker i fasta lokaler krävs tillstånd som utfärdas av prefekten eller borgmästaren. För handeln med skrot och begagnade varor i övrigt gäller att handlarna skall föra ett särskilt register som innehåller en beskrivning av de varor som finns till försäljning. Registret skall också innehålla uppgifter om de personer som sålt eller skänkt föremålen till handlaren samt uppgifter om de personer som köper föremålen. Den som gör sig skyldig till förseelser mot föreskrifterna kan dömas till fängelse eller böter. För auktioner gäller särskilda bestämmelser, vilka är under översyn. För närvarande finns olika bestämmelser beroende anledningen till auktionen. Tillstånd krävs exempelvis vid auktion efter konkurs, dödsbo och när en affär upphört.

Belgien

Handeln med skrot är inte underkastad någon näringsrättslig reglering i Belgien. Däremot krävs det i vissa delar av landet ett särskilt miljötillstånd och i andra delar ett tillstånd från stadsplaneringen. Någon särskild näringsrättslig reglering finns inte heller när det gäller den handel med begagnade varor som sker från fasta försäljningsställen. För försäljning av begagnade varor auktion och för "offentlig försäljning finns, åtminstone i vissa delar av landet, särskilda bestämmelser. De säger bl.a. att en försäljare måste informera den minister, eller den tjänsteman som utsetts av honom, försäljningen samt om datum för denna minst tio vardagar före om försäljningens början. Informationen skall även innehålla en inventarieförteckning över vad som skall säljas. En varuförteckning skall tre vardagar före försäljningen anslås dörren till den lokal där

försäljningen skall äga rum och endast de varor som antecknats i

inventarieförteckrlingen till ministern får säljas. Det är bara vissa lokaler som får utnyttjas för offentlig försäljning.

Bilaga 4

Nuvarande lagstiftning

Lag 198122 om handel med skrot och begagnade varor

1 § Denna lag har till ändamål att förebygga avsättning av stulet eller eljest olovligen âtkommet gods och att underlätta polisens efterspaning av sådant gods.

2 § Regeringen får föreskriva att handel med järn- och annat metallskrot får drivas endast efter tillstånd av den myndighet som regeringen bestämmer och att det för sådan handel skall finnas en föreståndare som tillståndsmyndigheten har godkänt. Regeringen får föreskriva att handel med begagnade varor, i den omfattning som regeringen bestämmer, endast fâr drivas efter registrering hos den myndighet som regeringen bestämmer.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fâr meddela föreskrifter om skyldighet för den som har tillstånd eller är registrerad med stöd av denna lag att föra anteckningar som rör

befattningen med förvärvat eller eljest mottaget gods och att till-

handahålla myndighet anteckningar, handlingar eller uppgifter därom. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fâr meddela även andra föreskrifter för den som avses i första stycket.

4 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

5 § Den som har tillstånd eller är registrerad med stöd av denna lag är skyldig att efter anmodan låta tillsynsmyndigheten undersöka område, lokal eller annat utrymme som används i verksamheten och grans-

ka den bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten.

6 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet

driver handel med skrot utan föreskrivet tillstånd eller utan att en föreskriven godkänd föreståndare finns, 2. driver handel med begagnade varor utan att på föreskrivet sätt vara registrerad,

Bilaga 4

underlåter att fullgöra skyldighet enligt 3 § första stycket eller lämnar oriktig uppgift vid fullgörandet. I ringa fall döms inte till straff.

7 § Den som har underlåtit att fullgöra skyldighet enligt 3 § får inte dömas till straff enligt 6 § för underlåtenheten, om skyldigheten omfattas av ett vitesföreläggande.

8 § Näringsidkare ansvarar för sådan gärning som avses i 6 § om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha haft vetskap om gärningen.

Bilaga 4

Förordning 1981:402 om handel med skrot

Inledande bestämmelser

l § Bestämmelserna i denna förordning har till syfte att förebygga avsättning av stulet eller eljest olovligen átkommet gods och att underlätta polisens efterspaning av sådant gods.

2 § I förordningen avses med skrot: järn- och annat metallskrot samt tackor av annat metallskrot än järnskrot, handlare: den som har tillstånd till handel med skrot, fast handlare: handlare som har skrotgård eller annat fast inköpsställe för skrot, uppköpare: annan handlare än fast handlare.

3 § Förordningen är tillämplig yrkesmässig handel med skrot. Förordningen är även tillämplig pá förvärv av skrot, om förvärv sker från annan än fast handlare eller industriföretag och förvärvaren utnyttjar skrotet industriellt.

Bestämmelser om tillstånd m.m.

4 § Handel med skrot får bedrivas endast av den som har tillstånd till det.

Frågan om tillstånd prövas av polismyndigheten i den ort där

handeln huvudsakligen skall bedrivas.

5 § Tillstånd får meddelas den som har gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt finnes lämplig att driva den avsedda handeln. Tillstånd får meddelas juridisk person endast om det kan antas att handeln kommer att bedrivas på ett tillbörligt sätt. För handeln skall finnas en av polismyndigheten godkänd föreståndare. Om handel bedrivs vid en filial med ett fast inköpsställe skall filialen förestâs av en av polismyndigheten godkänd föreståndare. Föreståndare skall uppfylla de krav som anges i första stycket.

Bilaga 4 sou 1997:89

6 § Ansökan om tillstånd skall innehålla uppgifter om sökandens namn, firma, personnummer eller tilldelat organisationsnummer enligt lagen 1974:174 om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. samt postadress, sökandens registreringsnummer för mervärdesskatt, platsen för fast inköpsställe, skrotgârd och annan upplagsplats för skrot, 4. föreståndarens namn, personnummer och postadress. Om ansökan avser tillstånd som uppköpare skall uppgift även lämnas om det område inom vilket uppköp av skrot skall ske. Till ansökningen skall fogas två välliknande fotografier av sökanden. Ansökan skall göras fastställd blankett.

7 § Skrotgård eller annan upplagsplats för skrot skall godkännas av polismyndigheten i den ort där upplagsplatsen är belägen.

8 § I ärenden om tillstånd eller godkännande skall polismyndigheten, om det behövs, inhämta yttranden från andra myndigheter och från organ inom skrotbranschen.

9 § Tillstånd som fast handlare gäller tills vidare. Om det finns särskilda skäl för det får tillstånd begränsas till viss tid. Tillstånd som uppköpare gäller viss bestämd tid, dock högst tre år, och skall visst eller vissa polisdistrikt inom vilka uppköp av skrot avse får ske.

10 § Polismyndigheten skall utfärda bevis om meddelat tillstånd och godkännande. Vid handelns utövande skall uppköpare föra med sig tillståndsbeviset och visa upp detta begäran av polisman.

11 § Polismyndigheten skall föra register över meddelade tillstånd och godkännanden samt över uppköpare som får bedriva uppköp inom polisdistriktet.

12 § Om en handlare upphör att driva handel med skrot eller om en godkänd föreståndare lämnar sin befattning skall anmälan göras hos den polismyndighet som har meddelat tillståndet eller godkännandet.

l3§ Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och de föreskrifter har meddelats med stöd av förordningen utövas av som

polismyndigheten.

Bilaga 4

Bestämmelser om handel m.m.

14§ Handlare får ta emot skrot endast av den som är känd för handlaren eller som ett tillförlitligt sätt styrker sin identitet eller som överlämnar skrotet i sin bostad eller affärslokal. Om det finns anledning anta att den som utbjuder skrotet bedriver yrkesmässig handel med skrot, skall handlaren undersöka om överlåtaren har tillstånd till sådan handel.

15§ När skrot tas emot skall anteckningar göras särskilda i kronologisk ordning numrerade inköpsnotor. Anteckningarna skall avse datum när skrotet togs emot, skrotets art, beskaffenhet och vikt, det överenskomna priset för skrotet eller, om det inte är fråga om inköp, vilka villkor som har förenats med överlämnandet av skrotet, 4. namn och postadress avseende den som har överlämnat skrotet samt, om denne inte är känd för handlaren, även personnummer, identitetshandlingens art och i förekommande fall registreringsnummer avseende den bil varmed skrotet har transporterats till handlaren, nanm, firma och registreringsnummer för mervärdesskatt avseende den för vars räkning skrotet har överlämnats. Polismyndigheten får meddela närmare föreskrifter rörande anteckningsskyldigheten.

16 § Om det finns särskilda skäl för det får polismyndigheten föreskriva eller i enskilda fall medge lättnader avseende antecknings-

skyldigheten enligt 15

17 § Anteckningarna på inköpsnotorna får inte utplånas eller göras oläsliga. Inköpsnotorna skall bevaras i ordnat skick under tio år från utgången av det kalenderår då anteckningarna gjordes.

18 § Handlare får förvara skrot endast på sådana upplagsplatser som har godkänts enligt 7

19 § Polismyndigheten får i fråga om ett visst parti skrot eller skrot av visst slag besluta att skrotet inte får lämnas ut, smältas ned, förstöras eller annat sätt bearbetas förrän tidigast efter en månad från den dag, då skrotet togs emot.

Bilaga 4

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet m.m.

20 § En handlare skall efter anmodan av polismyndigheten lämna myndigheten inköpsnotor, andra handlingar eller uppgifter som rör handlarens befattning med mottaget skrot.

21 § Polismyndigheten får besluta att en handlare skall göra anmälan till myndigheten när skrot av visst slag har tagits emot.

22 § Om en handlare inser eller har skälig anledning anta att den som utbjuder skrot olovligen har åtkommit eller annars inte har rätt att utbjuda detta, skall handlaren genast underrätta polismyndigheten. En handlare skall efter anmodan av polismyndigheten undersöka om ett visst parti skrot eller skrot av visst slag har tagits emot och om skrotet finns kvar hos handlaren. Skriftliga meddelanden från polismyndigheten till handlare om förkommet gods skall bevaras i ordnat skick under ett år från mottagandet av meddelandena.

23 § Enligt lagen 1981 :2 om handel med skrot och begagnade varor är en handlare skyldig att efter anmodan låta polismyndigheten undersöka omrâde, lokal eller annat utrymme som används i verksamheten och granska den bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten.

Bestämmelser om återkallelse av tillstånd, m.m.

24§ Om en handlare eller en godkänd föreståndare har åsidosatt

bestämmelse i denna förordning eller föreskrift eller villkor som har

meddelats med stöd av förordningen eller om förutsättningarna för tillståndet eller godkännandet inte längre föreligger, får den polismyndighet som har meddelat tillståndet eller godkännandet återkalla detta. l fall som är av ringa beskaffenhet får polismyndigheten i stället meddela varning.

25 § Om handlare har avlidit eller försatts i konkurs får handeln en fortsättas för dödsboets eller konkursboets räkning under högst ett år från dödsfallet eller konkursbeslutet. Detta förutsätter dock att inom en månad från dödsfallet eller konkursbeslutet anmälan görs hos den polismyndighet som har meddelat tillståndet och att handeln förestås av en godkänd föreståndare.

Bilaga 4

26 § Om ett tillstånd eller godkännande har återkallats eller upphört att gälla skall beviset om tillstånd eller godkännande genast sändas till den polismyndighet som har meddelat tillståndet eller godkännandet.

Ansvarsbestänunelser

27 § I 6 § lagen 1981:2 om handel med skrot och begagnade

varor finns bestämmelser om ansvar för den som driver handel med skrot utan föreskrivet tillstånd eller utan att föreskriven godkänd föreståndare finns eller som underlâter att fullgöra skyldighet att föra anteckningar som rör befattningen med förvärvat eller eljest mottaget gods och att tillhandahålla myndighet anteckningar, handlingar eller

uppgifter därom eller som lämnar oriktig uppgift vid fullgörandet.

28 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter

mot 10 § andra stycket samt 14, 18 och 22 §§ eller mot beslut som har meddelats med stöd av 19 om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Handlare ansvarar för sådan gärning som avses i första stycket om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha haft vetskap om gärningen.

Övriga bestämmelser

29 § Om en handlare eller en godkänd föreståndare har dömts för brott som avses i 8-11 eller 14 kap. brottsbalken eller för brott som

avser överträdelse av föreskrift enligt denna förordning eller enligt

förordningen 1981:403 om handel med begagnade varor eller om ett strafföreläggande har godkänts avseende sådant brott, skall åklagaren underrätta den polismyndighet som har meddelat tillståndet eller godkännandet.

30 § Polismyndighetens beslut enligt denna förordning får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut om varning får dock överklagas. Länsstyrelsens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt denna förordning i fråga om annat än återkallelse av tillstånd till handel med skrot eller godkännande av föreståndare skall gälla omedelbart, om annat föreskrivs. Om det finns särskilda skäl för det, får föreskrivas att beslut om återkallelse av tillstånd eller godkännande skall gälla omedelbart.

Bilaga 4

31 § Ytterligare föreskrifter för verkställigheten av denna förordning

meddelas av rikspolisstyrelsen.

32 § Avgifter tas ut för prövning av ansökan enligt denna förordning i de fall som framgår av andra stycket. För ansökningsavgiftens storlek m. m. gäller bestämmelserna i 9- 14 §§ avgiftsförordningen 1992:191, varvid följande avgiftsklasser tillämpas:

Ärendeslag Avgiftsklass

Tillstånd att bedriva handel med skrot 4 § 3 Godkännande av föreståndare 5 § 2

Godkännande av skrotgård eller annan upplags-

plats 7 § 3

Bilaga 4

Förordning 1981:403 om handel med begagnade varor

Inledande bestämmelser

1 § Bestämmelserna i denna förordning har till syfte att förebygga avsättning av stulet eller eljest olovligen åtkommet gods och att underlätta polisens efterspaning av sådant gods.

2 § Förordningen är tillämplig yrkesmässig handel med begagnade varor av följande slag: mopeder, cyklar, utombordsmotorer och motorsågar, 2. symaskiner, kameror samt objektiv till kameror, videokameror, projektorer, ur och kikare, 4. skrivmaskiner, räknemaskiner och datorer, radio- och televisionsapparater, bandspelare, videobandspelare, skivspelare, musikanläggningar och musikinstrument, pälsverk, naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar samt föremål som helt eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina, föremål som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing, tenn, brons eller nysilver, vapen med undantag av sådana skjutvapen som omfattas av vapenlagen l996:67, 10. alster av bildkonst, 11. konstalster av glas, porslin och annan keramik, 12. mobiltelefoner och kommunikationsradioapparater, 13. navigationsinstrument, 14. packboxar för biltakräcken, 15. skidutrustning med undantag för kläder. Med handel även auktionsförsäljning och annan liknande avses försäljning. En obrukad skall anses som begagnad om den utbjuds icke vara yrkesmässigt till den som bedriver handel enligt denna förordning.

3 § Med begagnade varor likställs i förordningen bevis om pantsättning av sådana varor. Med handlare avses i förordningen den som är registrerad enligt

förordningen.

Bilaga 4

4§ Förordningen är inte tillämplig pá sådan handel som avses i

pantbankslagen 1995: 1000.

Bestämmelser om registrering m.m.

5 § Den som driver handel som avses i 2 § skall vara registrerad enligt denna förordning. Anmälan för registrering skall göras hos polismyndigheten i varje ort där fast försäljningsställe finns. Om fast försäljningsställe saknas

skall anmälan göras hos polismyndigheten i den ort där handeln

huvudsakligen skall bedrivas. Den som trots anmodan av polismyndigheten underlâter att fullgöra

sin registreringsskyldighet skall registreras av myndigheten.

6 § Anmälan för registrering skall innehålla uppgifter om handlarens firma, personnummer eller tilldelat organisanamn, tionsnummer enligt lagen 1974: 174 om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. samt postadress, platsen för fast försäljningsställe inom det polisdistrikt som anmälan avser samt vem som förestår försäljningsstället, vilka slag av begagnade varor som handeln omfattar. Anmälan skall göras fastställd blankett.

7 § Polismyndigheten skall utfärda bevis registrering samt föra om register över handlare.

8 § Om handel som avses i 2 § inte längre bedrivs skall anmälan göras

om detta hos den polismyndighet där registrering har skett.

9 § Tillsynen över efterlevnaden denna förordning och de föreav skrifter har meddelats med stöd av förordningen utövas av som polismyndigheten.

Bestämmelser om handel m.m.

10 § Handlare får ta emot begagnade varor endast av den som är känd för handlaren eller som ett tillförlitligt sätt styrker sin identitet.

sou 1997:89 Bilaga 4

11 § När begagnade varor tas emot skall anteckningar göras på särskilda i kronologisk ordning numrerade inköpsnotor. Anteckningarna skall avse datum när varorna togs emot, 2. varornas art och beskaffenhet samt antal, storlek, mängd eller vikt, varornas fabrikat och tillverkningsnummer eller andra särskilda kännemärken, 4. det överenskomna priset för varorna eller, om det inte är fråga om inköp, vilka villkor som har förenats med överlämnandet av varorna, namn och postadress avseende den som har överlämnat varorna samt, om denne inte är känd för handlaren, även personnummer och identitetshandlingens art. Polismyndigheten får meddela närmare föreskrifter rörande anteckningsskyldigheten.

12 § Begagnade varor som har tagits emot får inte lämnas ut eller bearbetas förrän tidigast efter en månad efter den dag då varorna togs emot. Mottagna varor skall förses med beteckningar som hänvisar till motsvarande inköpsnotor. Beteckningarna får inte avlägsnas förrän varorna får lämnas ut eller bearbetas.

13 § Vad som anges i 10-12 §§ gäller inte varor av sådant slag som anges i 2 § första stycket 8 och 9 om varornas sammanlagda värde uppenbarligen understiger 200 kronor, 2. varor av sådant slag som anges i 2 § första stycket 10 och 11 om

varornas sammanlagda värde uppenbarligen understiger 1 000 kronor.

Om det finns särskilda skäl för det får polismyndigheten föreskriva eller i enskilda fall medge ytterligare undantag från 10-12 §§. Medges undantag från 12 § första stycket skall, om polismyndigheten inte föreskriver eller i enskilda fall beslutar annat, inköpsnotorna göras anteckningar om datum för utlänmandet eller bearbetningen av varorna, nanm, firma och postadress avseende den till vilken varorna har lämnats ut samt, om denne inte är känd för handlaren, även personnummer och identitetshandlingens art, det överenskomna priset för varorna eller, om det inte är fråga om försäljning, vilka villkor som har förenats med utlämnandet av varorna.

K

Bilaga 4 r

sou 1997:89 l

l

14 § Anteckningarna inköpsnotorna får inte utplånas eller göras oläsliga. Inköpsnotorna skall bevaras i ordnat skick under tio år från utgången av det kalenderår då anteckningarna gjordes.

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet m.m.

15 § Kopior av inköpsnotorna skall, i den utsträckning som polismyndigheten föreskriver det, överlämnas till myndigheten.

16 § Handlare som avser att bedriva auktionsförsäljning eller annan liknande försäljning av begagnade varor skall skriftligen underrätta polismyndigheten i den ort där försäljningen skall äga rum. Underrättelsen skall ha kommit in till myndigheten senast sju dagar före försäljningsdagen. I underrättelsen skall lämnas uppgift om tid och plats för auktionsförsäljningen, vilka slag av varor som skall säljas samt förvaringsplatsen för varorna intill försäljningen. Om det finns särskilda skäl för det får polismyndigheten föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från andra stycket.

17 § En handlare skall efter anmodan av polismyndigheten lämna myndigheten inköpsnotor, andra handlingar eller uppgifter som rör handlarens befattning med mottagna begagnade varor.

18 § Om en handlare inser eller har skälig anledning anta att den som utbjuder begagnade varor olovligen har åtkommit eller annars inte har rätt att utbjuda dessa skall handlaren genast underrätta polismyndigheten. En handlare skall efter anmodan av polismyndigheten undersöka om vissa begagnade varor har tagits emot och om varorna finns kvar hos handlaren.

19 § Enligt lagen 198122 om handel med skrot och begagnade varor är en handlare skyldig att efter anmodan låta polismyndigheten undersöka område, lokal eller annat utrymme som används i verksamheten och granska den bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten.

Bilaga 4

Ansvarsbestämmelser

20 § I 6 § lagen 198122 om handel med skrot och begagnade varor finns bestämmelser om ansvar för den driver handel med som begagnade varor utan att föreskrivet sätt vara registrerad eller som underlåter att fullgöra skyldighet att föra anteckningar som rör befattningen med förvärvat eller eljest mottaget gods och att tillhandahålla myndighet anteckningar, handlingar eller uppgifter därom eller som lämnar oriktig uppgift vid fullgörandet.

21 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 10, 12, 16 och 18 §§, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Handlare ansvarar för sådan gärning som avses i första stycket om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha haft vetskap om gärningen.

Övriga bestämmelser

22 § Polismyndighetens beslut enligt denna förordning får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt denna förordning skall gälla omedelbart, om inte annat föreskrivs.

23 § Ytterligare föreskrifter för verkställigheten av denna förordning meddelas av rikspolisstyrelsen.

1997 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Den nya gymnasieskolan steg för steg. U. 32. Följdlagstiftningtill miljöbalken. M. . lnkomstskattelag,del l-lll. Fi. 33. Att lära övergränser. En studie av OECD:s . Fastighetsdataregister. Ju. förvaltningspolitiska samarbete.Fi. , Förbättradmiljöinfonnation. M. 34. Övervakning av miljön. M. . Aktivt lönebidrag.Ett effektivare stödfor 35. Ny kurs i trafikpolitiken bilagor. K. + . arbetshandikappade. A. 36. Bekämpande av penningtvätt.Fi.

O Länsstyrelsemas roll i trafik- och fordonsfrågor. K. 37. Ett tekniskt forskningsinstituti Göteborg,U. . Byråkratin backspegeln.Femtioår i av förändring 38. Myndigheteller marknad. . sex förvaltningsområden.Fi. Statsförvaltningens olika verksamhesfonner. Fi.

Röster om bamsoch ungdomars psykiskahälsa. 39. Integritet Offentlighet Informationsteknik.Ju. . Flexibel förvaltning. Förändringoch verksam- 40. Unga ocharbete.ln. . hetsanpassning av statsförvalmingens 41. Staten och trossamfunden

struktur. Fi. Rättsligreglering

10. Ansvaret för valutapolitiken. Fi. Grundlag - Skatter,miljö och sysselsättning.Fi. Lag om trossamfund . l2. lT-problem infor ZOOO-skiftet. Referatoch Lag om Svenskakyrkan. Ku. slutsatser från en hearinganordnad av 42. Staten och trossamfunden

IT-kommissionenden 18 december. Begravningsverksamheten. Ku.

lT-kommissionens rapport 1/97.K. 43. Staten och trossamfunden

13 Regionpolitik för hela Sverige.N. Den kulturhistorisktvärdefulla kyrkliga egendomen . 14.lT i kulturenstjänst.Ku. ochde kyrkliga arkiven.Ku.

15 Det svåra samspelet. Resultatstymingens framväxt 44. Staten och trossamfunden . och problematik. Fi. Svenskakyrkans personal.Ku.

l6. Att utveckla industriforskningsinstituten. N. 45. Statenoch trossamfunden

17. Skatter,tjänsteroch sysselsättning. Stöd,skatteroch finansiering.Ku.

+ Bilagor. Fi. 46. Staten och trossamfunden

Granskning av granskning. Statlig medverkanvid avgiftsbetalning.Ku. . Denstatligarevisioneni Sverigeoch Danmark.Fi. 47. Staten ochtrossamfunden

l9. Bättre information om konsumentpriser. ln. Den kyrkliga egendomen. Ku.

20. Konkurrenslagen1993-1996. N. 48. Arbetsgivarpolitik i staten.

2l Växa i lärande.Förslagtill läroplan för barnoch För kompetens och resultat. Fi. . unga 6-16 år. U, 49. Grundlagsskyddför nya medier.Ju.

7 Aktiebolagetskapital. Ju. 50. Alternativautvecklingsvägar för EU:s . 2 Digital demokr@ti. Ett seminarium om Teknik, gemensamma jordbrukspolitik. Jo. . demokrati och delaktighetden 8 november1996 5 Brister i omsorg . anordnat av Folkomröstningsutredningen, lT- en fråga om bemötande av äldre.S. kommissionenoch Kommunikationsforsknings- 52. Omsorg medkunskap och inlevelse

beredningen.IT-kommissionens rapport 2/97. K. en fråga om bemötande av äldre. - 24. Välfärd i verkligheten Pengar räckerinte. S. 53. Avskaffa reklarnskatten Fi. - 25. Svensk mat- EU-fat. Jo. 54. Ministem och makten.

26. EUzsjordbrukspolitik och den globalalivsmedels- Hur fungerarministerstyre i praktiken Fi.

försörjningen. Jo. 55. Staten ochtrossamfunden. Sammanfattningarna av

27.Kontroll Reavinst Värdepapper.Fi. förslagen från de statliga utredningarna. Ku.

28. l demokratins tjänst. Statstjänstemannens roll och 56. Folket som rådgivareoch beslutsfattare.

vårt offentliga etos. Fi. + Bilaga och l Ju.

29. Bampomografifrågan. 57. l medborgarnastjänst. lnnehavskriminalisering Ju. En samlad förvaltningspolitik för staten. Fi. m.m. 30. Europaoch staten. Europeiseringens betydelseför 58. Personaluthyrning. A.

svenskstatsforvaltning. Fi. 59. Svenskhemmet Voksenåsens förvaltningsfonn.Ku.

3 Kristallkulan tretton röster om framtiden. 60. Betal-TV inom Sveriges Television. Ku. . lT-kommissionens rapport 3/97. K.

Statens offentliga utredningar 1997

Kronologisk förteckning

6 Att växa bland betongochkojor. . Ett delbetänkande om barnsochungdomars uppväxtvillkor i storstädemas utsatta områdenfrån Storstadskommittén. 62. Rosor av betong. En antologitill delbetänkandet Att växa bland betongoch kojor från Storstadskommittén. Sverigeinför epokskiñet. . lT-kommissionens rapport 5/97.K. 64. Samhall.En arbetsmarknadspolitisk åtgärd + Bilagedel.A 65. Polisensregister.Ju. 66. Statsskuldspolitiken.Fi. 67. Återkallelse uppehållstillstånd.UD. av 68. Grannlands-TVi kabelnät.Ku. 69. Besparingari stort ochsmått.U. 70.Totalförsvaretoch frivilligorganisationema - uppdrag,stödochersättning.Fö. 7 Politik för unga. . + 2 bilagor. ln. En lag om socialförsäkringar. . Infor en svenskpolicy om säkerelektronisk kommunikation.Referatfrån ett seminarium anordnat av lT-kommissionen,Närings-och handelsdepartementet ochSElSden l l december I996. T-kommissionens rapport 6/97. K. 74.EU:sjordbrukspolitik, miljön ochregional utveckling.Jo. 75. Bosättningsbegreppet. Skatterättsligaregler för fysiska personer. Fi. 76. Invandrarei vårdochomsorg en fråga om bemötande äldre. av - 77.Uppföljning av inkomstskattelagen. Fi. . Medelsförvalmingi kommuneroch landsting.ln. 79. Försåkringsmåklare. En lagöversynav Försäkringsmäklaruüedningen. Fi. 80. Reformeradstabsorganisation. Fi. Allmännyttigabostadsföretag. . + Bilaga.ln. Lika möjligheter. In.

V

Om maktoch kön -i spåren offentliga av organisationersomvandling.A.

V En hållbarkemikaliepolitik. M.

. Förmånefter inkomst Samordnatinkomstbegrepp för bostadsstöden och kvalifikationsreglerför nya rått till sjukpenninggrundande inkomst. Punktskattekontroll alkohol,tobakoch av mineralolja, m.m. Fi. Kvinnor, män och inkomster. . Jämställdhetoch oberoende.A. Upphandlingför utveckling.N. . 89. Handeln medskrot ochbegagnade varor. N.

Statens 1997

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Kristallkulan -tretton röster om framtiden.

lT-kommissionens rapport 3/97. 31 Fastighetsdataregister. 3 Ny kurs i trafikpolitiken + bilagor. 35 Aktiebolagetskapital. 22 Sverige inför epokskiftet. Bampomografifrågan. lT-kommissionens rapport 5/97. 63 lnnehavskriminalisering m.m. 29 Inför en svenskpolicy om säkerelektronisk Integritet offentlighet lnfonnationsteknik.39 kommunikation.Referatfrån ett seminariumanordnat av Grundlagsskyddför nya medier. 49 lT-kommissionen,Nårings-och handelsdepanementet Folket som rådgivareoch beslutsfattare. och SElSden l l december 1996. + Bilaga och l 56 lT-kommissionens rapport 6/97. 73 Polisensregister.65

Finansdepartementet Utrikesdepartementet

Återkallelse Inkomstskattelag,del l-lll. 2 av uppehållstillstånd.67 Byråkratin i backspegeln. Femtioår av förändring sex

Försvarsdepartementet förvaltningsområden.7

Flexibel förvaltning. Förändring och verksam- Totalförsvaretoch frivilligorganisationema hetsanpassning statsförvalmingens av struktur. 9 uppdrag,stödoch ersättning.70 - Ansvaret för valutapolitiken.lO

Socialdepartementet Skatter, miljö och sysselsättning.l l

Det svårasamspelet. Resultatstymingensframväxt Röster om barnsoch ungdomarspsykiskahälsa.8 ochproblematik.I5 Välfärd i verkligheten Pengarräckerinte. 24 - Skatter,tjänsteroch sysselsättning. Brister i omsorg Bilagor. l7 + en fråga om bemötande äldre.51 av - Granskning av granskning. Omsorgmedkunskapoch inlevelse Denstatliga revisionen i Sverigeoch Danmark.18 en fråga om bemötande äldre.52 av - Kontroll Reavinst Värdepapper. 27 Att växa blandbetongoch kojor. l demokratinstjänst. Statstjänstemannens roll och Ett delbetänkande om barnsoch ungdomars vårt offentliga etos. 28 uppväxtvillkor i storstädemas utsatta områdenfrån Europaoch staten. Europeiseringensbetydelse för Storstadskommittén. 61 svenskstatsförvaltning.30 Rosor av betong. Att lära över gränser. En studie av OECD:s förvaltnings- En antologitill delbetänkandet Att växa bland politiska samarbete.33 betongochkojor från Storstadskommittén.62 Bekämpande penningtvätt.36 av En lag om socialförsäkringar. 72 Myndigheteller marknad. Invandrarei vårdoch omsorg Statsförvaltningensolika verksamhetsfonner.38

en fråga om bemötande äldre.76 av - Arbetsgivarpolitik i staten. Förmånefterinkomst samordnatinkomstbegrepp - - För kompetensoch resultat.48 för bostadsstöden och nya kvalifikationsregler för Avskaffa reklamskatten 53 rätt till sjukpenninggrundande inkomst. 85 Ministem och makten.

Hur fungerar ministerstyrei praktiken 54

Kommunikationsdepartementet

l medborgarnastjänst. Länsstyrelsemas roll i trafik- och fordonsfrågor.6 samladförvaltningspolitik för 57 En staten. lT-problem inför 2000-skiñet.Referatoch slutsatserfrån Statsskuldspolitiken.66

en hearinganordnad av lT-kommissionenden Bosåttningsbegreppet. Skatterättsligaregler för 18december.T-kommissionens rapport I/97. 12 fysiska personer. 75 Digital dem0kr@ti. Ett seminarium om Teknik, Uppföljning av inkomstskattelagen. 77 demokratiochdelaktighet den 8 november 1996 Försäkringsmäklare. lagöversyn En av anordnat av Folkomröstningsutredningen,IT- Försäkringsmäklarutredningen. 79 kommissionenoch Kommunikationsforsknings- Reformeradstabsorganisation.80

beredningen. lT-kommissionensrapport 2/97. 23 Punktskattekontroll av alkohol, tobakoch

mineralolja, m.m. 86

Statens 1997

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Utbildningsdepartementet Betal-TV inom Sveriges Television. 60

Grannlands-TVi kabelnät.68 Den nya gymnasieskolan steg för steg. l - Växa i lärande. Förslagtill läroplan for barnoch Närings- och handelsdepartementet unga 6-16 år. 21 tekniskt forskningsinstituti Regionpolitik for helaSverige.13 Ett Göteborg.37 Besparingari Att utvecklaindustriforskningsinstituten.16 stort och smått.69 Konkurrenslagen1993-1996.20 Jordbruksdepartementet Upphandling for utveckling. 88 Handelnmedskrot och begagnade varor, 89 Svensk mat- EU-fat. 25 EU:sjordbrukspolitik och denglobala livsmedels- Inrikesdepartementet försörjningen.26 Alternativa utvecklingsvägar för EU:s Bättre information om konsumentpriser.19 Unga och arbete.40 gemensamma 50 EU:s jordbrukspolitik, miljön och regional Politik för unga. utveckling. 74 + 2 st bilagor. 71 Medelsförvaltningi kommuner och landsting. 78 Arbetsmarknadsdepartementet Allmännyttigabostadsföretag. + Bilaga.81 Aktivt lönebidrag. Ett effektivare stödför Lika möjligheter.82 arbetshandikappade. 5 Personaluthyrning.58 Miljödepartementet Samhall. En arbetsmarknadspolitiskåtgärd Förbättrad miljöinfonnation. 4 + Bilagedel.64 Om makt och kön i spåren offentliga Följdlagstiftningtill miljöbalken. 32 - av Övervakning miljön. 34 organisationersomvandling.83 av Kvinnor, och inkomster. En hållbarkemikaliepolitik. 84 män Jämställdhet och oberoende. 87

Kulturdepa rtementet

IT kulturenstjänst. 14 i Staten och trossamfunden Rättsligreglering Grundlag - Lag om trossamfund - Lag om Svenskakyrkan. 41 - Statenochtrossamfunden Begravningsverksamheten. 42 Statenochtrossamfunden Den kulturhistoriskt värdefullakyrkliga egendomenoch de kyrkliga arkiven. 43 Statenochtrossamfunden Svenskakyrkanspersonal.44 Statenoch trossamfunden Stöd,skatteroch finansiering. 45 Statenoch trossamfunden Statlig medverkanvid avgiñsbetalning. 46 Statenochtrossamfunden Den kyrkliga egendomen. 47 Statenoch trossamfunden.Sammanfattningamaav förslagenfrån de statligautredningarna.55 SvenskhemmetVoksenåsensförvalmingsfonn. 59