Tillfällig handel

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Tillfällig

Betänkande av utredningen om handel. tillfällig Stockholm 1988.

%®

Statens

offentliga utredningar

Eâálláfál 1988:46

?§9

Finansdepartementet

handel

Tillfällig

Betänkande av om handel

gtredningen tillfällig

Stockholm 1988

Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 STOCKHOLM Tel: 08/739 96 30 Infonnationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:

Regeringskansliets förvaltningskontor

SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 8° - 12°° (externt och internt) 08/763 10 05 l2°° - l6°° (endast internt)

Produktion Allmänna Förlaget Omslag AD Johan Nordgren ISSN O375-25OX Svenskt Tryck Stockholm 1989 902668

Till statsrådet Bengt K Å Johansson

Regeringen bemyndigade den 14 mars 1985 chefen för finansdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över regleringen av vissa former av tillfällighetshandel. Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen den 19 juni 1985 departementsrådet Karl-Ingmar Edstrand till särskild utredare. Att som expert biträda utredningen förordnades den 15 april 1986 direktören Jan-Erik Ljusberg, statens pris- och konkurrensverk. Till sekreterare förordnades den 22 augusti 1985 hovrättsassessorn Kenneth Lundström. Utredningen har arbetat under namnet Utredningen om tillfällig handel. Utredningen får härmed överlämna betänkandet Tillfällig handel. Utredningens uppdrag är härigenom slutfört. Stockholm i december 1988

Karl-Ingmar Edstrand

Kenneth Lundström

Kommunernas reglering av torghandeln . . . . . . .. 225 Förenklade regler om marknad . . . . . . . . . . . . . . .. 227

SPECIALMOTIVERING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 231 Förslaget till lag om viss tillfällig försäljning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 231 Förslaget till lag om näringsidkares informationsskyldighet vid tillfällig försäljning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 240 övriga författningsförslag . . . . . . . . . . . . . . . . .. 243

FÖRKORTNINGAR

Aost allmänna ordningsstadgan (1956:617) KF Kooperativa förbundet KIGA Riksförbundet Kiosk & Gatukök LON länsstyrelsernas organisationsnämnd LTH lagen (1975:985) om tillfällig handel LU lagutskottet NJA Nytt juridiskt arkiv, avd I NO näringsfrihetsombudsmannen NU näringsutskottet prop nregeringens proposition rskr riksdagens skrivelse SOU statens offentliga utredningar SPK statens pris- och konkurrensverk (tidigare statens pris- och kartellnämnd) TOMER Torg- och marknadshandlarnas ekonomiska riksförening

SAMMAN FATTN I NG

Utredningens uppgift har varit att mot bakgrunden av en allmän översyn av den tillfälliga handeln lägga fram förslag till en ny lagstiftning på området. Uppdraget har omfattat inte bara den i den gällande laghandeln stiftningen reglerade tillfälliga försäljning i tillfälligt hyrda lokaler, kringföring och viss - utan även förutomhusförsäljning närliggande säljningsformer som torg- och marknadshandel, mässor m.m. Uppdraget har även omfattat livsmedelsområdet som nu faller utanför regleringen.

I avsaknad av något egentligt faktaunderlag som kan belysa den tillfälliga handelns omfattning, struktur och funktioner har det varit nödvändigt att göra en tämligen omfattande kartläggning för att få fram en bild av de faktiska förhållandena. Därutöver har ett allmänt samråd skett med olika - främst myndigheter konsumentverket - och organisationer.

Den nuvarande regleringen har varit mycket restriktiv. Det tillstånd av länsstyrelsen som krävs har i princip endast lämnats om den tillfälliga handeln ansetts täcka ett behov hos konsumenterna som inte annars kan tillgodoses på orten. Denna ordning ter sig numera problematisk från flera synpunkter. Lagens konstruktion har gjort den svårtolkad och avgränsningen av det reglerade området har framstått som i viss mån godtycklig. Den prövning som har gjorts har varit mycket schablonartad och inte innefattat någon egentlig avvägning mellan olika distributionsformer. Tillståndsförfarandet har i många fall också framstått som onödigt komplicerat. Utredningen har för

sin del kommit till den slutsatsen att en ny lagstiftning bör konstrueras från nya utgångspunkter.

En framtida reglering av den tillfälliga handeln bör enligt utredningens mening utgå från konsumenternas intresse av tillgång till en god kommersiell service. I anslutning till de av riksdagen antagna riktlinjerna för konsumentpolitiken bör då ingripanden i marknadsfunktionerna göras först när varuförsörjningen utsätts för störningar genom konkurrens från tillhandel. Vad det här kan bli fråga om är i fällig huvudsak att trygga tillgången till närservice med basvaror som livsmedel, kläder och skor på orter med ett butiksnät. Utredningens förslag innebär att glest de kommuner som finner sig ha problem med Varuförkan ta initiativ till att krav på tillsörjningen stånd till tillfällig försäljning med de berörda varorna införs i kommunen. Regleringen föreslås bli begränsad till försäljning som sker i tillfälligt hyrda lokaler eller genom kringföring från fordon. Företagare med fast driftställe i kommunen kommer inte att beröras av regleringen.

Beslut om tillståndskrav skall fattas av länsstyrelsen. Tillståndsprövningen i de enskilda fallen görs sedan av kommunen. Tillstånd skall lämnas, om den tillfälliga försäljningen inte kan väntas störa varuförsörjningen så att tillgången till en tillfredsställande butiksservice med de berörda varorna sätts i fara. Genom att regleringen begränsas till kommuner som har problem med försörjningen med basvaror och tillståndsprövningen överförs till lokala organ anser utredningen att den administrativa omgången reduceras till ett minimum.

Förslaget innebär en betydande avreglering och förenkling jämfört med vad som gäller nu, även om försäljning av livsmedel förs in under regleringen. Utomhusförsäljning kommer i fortsättningen endast att regleras från ordningssynpunkt och befrias från den dubbla tillståndsprövning som nu sker i många fall.

Den reglering som nu föreslås till skydd för konsumenternas varuförsörjning omfattar inte torg- och marknadshandeln. Kommunerna får liksom hittills bedöma behovet av torghandel. Beträffande marknaderna föreslås vissa förenklingar genom att dessa endast skall bedömas av polismyndigheten efter samråd med kommunen enligt de regler som gäller för offentliga tillställningar.

Vissa åtgärder som underlättar identifiering av företag inom den tillfälliga handeln, bl.a. för reklamation, föreslås också.

Det här framlagda förslaget till en ny reglering av den tillfälliga handeln har uppenbarligen en begränsad räckvidd. Man kan därför hysa en viss tvekan om behovet av åtgärder på området. Utredningen har ändå ansett det vara befogat att ge de kommuner som har problem med Varuförsörjningen möjlighet att kunna ingripa. Det kan också vara av värde att ha en viss åtgärdsberedskap inför framtida förändringar inom varudistributionen.

A

:mumrgámswhmm

xiwlüiâ. :lagman-m

msñmmagsm

V

*Lgaxwfwaâsâsm ;

.aagnkféaiøføix- :xvpbrøtøjgüpazåä ;utzsmavlâi Avisivggstnåiäaa

i

” -

*gvâxgâg :wei man; i-gzize,tg:izáwi.n”áénrá=›g

“ *

:slizággi:iussáágggáááigê;çzjxsägegggx

j *Mår

åtar :tum áäáxrxaø. nat -mátpzvgpás-zi. jäsa

d.

väga;

V mwmámmtaáwzxxeøzøaø» ;antag

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1. Förslag till Lag om viss tillfällig försäljning

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 s Regeringen får, om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i en kommun, på framställning av kommunen föreskriva att försäljning som avses i denna lag får bedrivas endast efter särskilt tillstånd av kommunen.

Regeringen får överlåta åt länsstyrelsen att meddela föreskrift enligt första stycket.

2 § Lagen gäller yrkesmässig försäljning från näringsidkare till konsument av 1. livsmedel, som inte är avsedda för förtäring på stället, samt 2. kläder och skor, om försäljningen sker i former som anges i 3 5 och näringsidkaren inte stadigvarande bedriver verksamhet från ett fast tillverknings- eller försäljningsställe i kommunen.

3 § Lagen gäller försäljning som sker 1. i en lokal eller annat liknande som näutrymme ringsidkaren utnyttjar vid enstaka tillfällen eller för en kortare tid, eller 2. från ett fordon som huvudsakligen är inrättat för försäljning eller transport av varor.

4 § Utanför lagen faller försäljning som sker 1. i lokaler där försäljning bedrivs stadigvarande, 2. från fordon som har ställts upp efter tillstånd enligt 2 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) eller och liknande plats som kommunen har upppå salutorg låtit till allmän försäljningsplats, eller 3. vid offentliga tillställningar som avses i allmänna ordningsstadgan (1956:617) eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.

5 § Föreskrift enligt 1 5 kan begränsas till att avse livsmedel eller kläder och skor. Föreantingen skriften kan också begränsas till att avse någon av de former av försäljning som anges i 3 § 1 eller 2.

6 § livsmedel har i denna lag samma be- Begreppet tydelse som i livsmedelslagen (1971:511).

Med kläder avses varor som är att hänföra till 61 eller 62 kap. tulltaxelagen (1987:1068) och med skor varor som är att hänföra till 64 kap. samma lag.

Prövning av tillståndsärenden

7 § Frågor om tillstånd prövas av den kommunala nämnd som kommunen bestämmer.

8 § Tillstånd skall lämnas, om försäljningen inte kan väntas störa varuförsörjningen på ett sådant sätt att till en tillfredsställande service med tillgången de berörda varorna sätts i fara.

9 § Tillstånd skall meddelas för ett bestämt tillfälle eller för en viss tid, högst tre år. Ett tillstånd får förenas med villkor.

10 5 Tillstånd får återkallas, om villkor som har ställts upp med stöd av 9 § inte iakttas i något väsentligt avseende.

Ansvar m.m.

11 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bedriver försäljning som avses i denna lag utan behövligt tillstånd eller bryter mot villkor som har ställts upp med stöd av 9 S döms till böter. Till samma straff döms den som för annans räkning bedriver sådan olovlig försäljning.

I ringa fall döms inte till ansvar.

12 § Varor som någon bjuder ut till utan försäljning behövligt tillstånd enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för varorna kan värdet av dem förklaras förverkat.

Överklagande m.m.

13 5 Kommunens beslut i tillståndsärenden får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.

Beslut om föreskrift som länsstyrelsen har meddelat med stöd av bemyndigande enligt 1 § får överklagas hos regeringen.

14 § Beslut som meddelas i tillståndsärenden skall omedelbart, om inte annat bestäms. gälla

Denna träder i kraft den . Förelag skrift 1 § får meddelas utan hinder av att enligt lagen inte har trätt i kraft.

Genom upphävs lagen (1975:985) om tillfällig lagen handel. Tillstånd som har meddelats enligt den äldre och som avser försäljning av kläder och skor lagen gäller fortfarande.

2 Förslag till Förordning om viss tillfällig försäljning

Härigenom föreskrivs följande.

Föreskrift om tillståndsprövning

1 § Föreskrift om tillståndsprövning enligt 1 § lagen (0000:000) om viss tillfällig försäljning meddelas av länsstyrelsen.

2 S Kommun, som önskar att tillståndsprövning för tillfällig försäljning införs i kommunen, skall vid sin framställning till länsstyrelsen foga en utredning om försörjningen med de varor som framställningen avser.

3 § Länsstyrelsens beslut om föreskrift skall kungöras i länets författningssamling-så snart det kan ske. Kungörelsen skall genom kommunens försorg anslås samt föras in i ortstidning. Kommunen skall se till att tryckta exemplar av föreskriften finns att tillgå för allmänheten.

4 § Länsstyrelsen skall underrätta konsumentverket om de beslut som länsstyrelsen meddelar med stöd av denna förordning.

Ansökan i tillståndsärenden

5 § Ansökan om tillstånd till tillfällig försäljning skall innehålla uppgifter om de som skall varuslag säljas samt om tiden och platsen för försäljningen. Avser ansökan kringföringsförsäljning från fordon, skall uppgift lämnas om linjesträckningen eller det område inom vilket försäljningen skall ske.

6 § Till ansökan skall sökanden foga 1. i form av utdrag ur aktieboregistreringsbevis lags-, handels- eller föreningsregister, 2. bevis om att sökanden inte är försatt i konkurs.

Avser ansökan försäljning av livsmedel, skall sökanden även förete bevis om att lokaler, utrymmen eller fordon från vilka försäljningen skall ske är godkända för ändamålet eller att tillstånd till försäljningen i övrigt har lämnats enligt livsmedelslagen (1971:511) och de föreskrifter som ansluter till denna.

Denna förordning träder i kraft den

3. Förslag till Lag om näringsidkares informationsskyldighet vid tillfällig försäljning

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller näringsidkares informationsskyldighet vid yrkesmässig försäljning av vara till konsument, om försäljningen sker 1. i en lokal eller annat liknande som näutrymme ringsidkaren utnyttjar vid enstaka tillfällen eller för en kortare tid, 2. genom kringföring, eller 3. från försäljningsstånd, fordon eller andra anordningar som ställs upp utomhus.

Lagen gäller dock inte vid utomhusförsäljning som en näringsidkare för egen räkning ordnar på eller i omedelbar anslutning till sitt fasta tillverkningseller försäljningsställe.

2 § Näringsidkare skall vid försäljning som avses i denna lag genom en väl synlig skylt eller på annat liknande sätt lämna uppgift om registrerad firma samt postadress och telefonnummer.

3 § Information som avses i 2 § skall vid försäljning av vara också lämnas till konsumenten i skriftlig form. Understiger det pris som konsumenten sammanlagt skall betala 300 kronor, behöver någon skriftlig information dock inte lämnas.

4 § Vid försäljning på vilken hemförsäljningslagen (1981:1361) är tillämplig skall i stället för vad som i 3 S sägs gälla vad som i den om inlagen stadgas formationsskyldighet.

5 § Vad som i denna lag sägs om näringsidkare gäller även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar. Den som med eller av oaktsamhet underlå- 6 5 uppsåt ter att lämna information enligt 2 eller 3 § döms till böter, högst ettusen kronor.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Denna lag träder i kraft den

4 Förslag till Lag om upphävande av kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmelser angående marknader

Härigenom föreskrivs att kungörelsen (1941:206) med

vissa bestämmelser angående marknaderl skall upphöra

att gälla vid utgången av

Tillstånd som länsstyrelse har meddelat med stöd av kungörelsen och som avser marknader som får hållas fram till utgången av år gäller fortfarande.

1 Senaste lydelse av 1 5 1951:657

5 Förslag till Lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

Härigenom föreskrivs att 9 och 12 §5 allmänna ordningsstadgan (1956:617) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Med offentlig till- Med offentlig tillställning avses tävling ställning avses tävling och i sport och uppvisning i sport uppvisning och idrott, danstill- och idrott, danstillcirkusföre- ställning, cirkusföreställning, ställning, tivoli- och ställning, tivolinöjen, marknadsnöjen, festtåg marknad, mässa, festtåg samt tillställning av samt tillställning av annat slag, som anord- annat slag, som anordnas för allmänheten och nas för allmänheten och som icke avses i som icke avses i lagen lagen om allmänna samman- om allmänna sammankomster. komster.

Såsom offentlig skall anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställutgör del av rörelse, som föreningen uppenbarligen eller inbjudaren driver uteslutande eller väningen sentligen för anordnande av dylika tillställningar, eller vilken eljest, såsom med avseende á omfattningen av den krets som äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde.

1 Senaste lydelse 1982:344

Nuvarande lydelse Föreslagen.lydelse

Offentlig tillställning får inte anordnas på allmän plats utan tillstånd av polismyndigheten.

Sådant tillstånd for- Sådant tillstånd fordras även i annat fall dras även i annat fall för offentlig danstill- för offentlig danstillställning, cirkusföre- ställning, cirkusföreställning, tivoli- och ställning, tivolinöjen marknadsnöjen och där- och därmed jämförlig med jämförlig nöjes- nöjestillställning, tillställning samt utomhusmarknad samt tävling och uppvisning tävling och uppvisning i motorsport och pro- i motorsport och professionell brottning. fessionell brottning.

Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får polismyndigheten befria en sammanslutning eller annan anordnare från skyldigheten att söka tillstånd enligt andra stycket beträffande tillställningar av ett visst slag.

Denna lag träder i kraft den

2 Senaste lydelse 1982:344

6 Förslag till Lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157)

Härigenom föreskrivs att 2 § handelsregisterlagen (1974:157) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 I handelsregister I handelsregister införes enskild införs enskild och näringsidkare och näringsidkare handelsbolag samt handelsbolag samt ideell förening eller ideell förening eller stiftelse som idkar stiftelse som idkar näring. näring.

Handelsbolag skall söka Handelsbolag skall söka innan bo- registrering, innan boregistrering, börjar sin verk- laget börjar sin verklaget samhet. Detsamma gäller samhet. Detsamma gäller enskild näringsidkare, enskild näringsidkare, ideell och ideell förening och förening stiftelse som skulle ha stiftelse som skulle ha varit bokföringsskyldig varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen enligt bokföringslagen (1929:117), om denna (1929:117), om denna gällt även efter ut- gällt även efter utav år 1976. gången av år 1976. ggg gången som yrkesmässigt driver handel med varor skall dock alltid söka registrering.

1 Senaste lydelse 1976:128

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Enkelt bolag får in- Enkelt bolag får införas i handelsregister föras i handelsregister i den ordning som Eågg: i den ordning som föreskrives för handelsbo- skrivs för handelsbolag. Vad i denna lag lag. Vad i denna §35 sägs om handelsbolag lag sägs om handelsbogäller även i fråga om lag gäller även i fråga sålunda registrerat om sålunda registrerat bolag. bolag.

Denna lag träder i kraft den

l INLEDNING

1.1 Utredningens uggdrag

Utredningsuppdraget avser enligt direktiven (Dir. 1985:8) en översyn av regleringen av vissa former av tillfällighetshandel. Härunder inbegrips vad som kan kallas den egentliga handeln tillfälliga samt marknadshandeln och torghandeln. Med utgångspunkt i konsumentintresset skall för lagstiftningen alla former av yrkesmässig tillfällighetsförsäljning såväl tekniskt som organisatoriskt samordnas, förenklas och förtydligas.

Den rättsliga regleringen av tillfällighetshandeln innefattar i sin huvuddel krav på tillstånd och informationsskyldighet samt administrativa bestämmelser och ordningsföreskrifter.

För den egentliga handeln tillfälliga gäller lagen (1975:985) om tillfällig handel (LTH; ändrad senast 1983:648). Lagen är tillämplig på all yrkesmässig handel där medförda varor bjuds ut ett på tillfälligt försäljningsställe eller under kringföring. Undantaget är dock - förutom och marknadshandel torg- försäljning på mässor och utställningar samt försäljning i samband med och vissa offentliga tillställningar allmänna sammankomster. Den rättsliga beregleringen träffande tid och för marknader finns i

plats kungö-

relsen (1941:206) med vissa bestämmelser angående

marknader (marknadskungörelsen). I fråga om upplåtelse av plats för torghandel saknas i dag uttryckliga bestämmelser. Kommunernas befogenhet att upplåta visst område för torghandel anses följa av allmänna kommunalrättsliga grundsatser. En kommun anses ha full frihet att besluta om torghandel skall få förekomma i kommunen eller inte. Vissa tillståndsfrågor m.m. som rör regleras i allmänna ordtorghandeln (1956:617), Aost, och i lokala ordningsningsstadgan och torghandelsstadgor.

I utredningsdirektiven erinrar departementschefen till att med om att det kommit upp en rad olika börja och krav på ändringar kring de olika frågeställningar formerna av tillfällighetshandel. Den övergripande för utredaren bör vara att med konsumenteruppgiften nas sammanvägda intressen för ögonen söka skapa en modern reglering av skilda former av yrkesmässig Regleringen bör inte vara mer tillfällighetshandel. ingripande än vad som förestavas av de skyddsintressen som motiverat den gällande regleringen. Den bör också en klarare avgränsning än vad som synes vages ra fallet med gällande rätt. Allmänt sett bör reglerna vara enkla att tillämpa. strävan bör vidare vara att så långt möjligt avlasta enskilda företag och

myndigheter.

Beträffande översynens allmänna karaktär uttalas:

Tillstånd till tillfällig handel skall enligt den nuvarande lagstiftningens förarbeten lämnas mycket sparsamt. Avsikten är att skydda konsumenternas långsiktiga intressen, genom att trygga en grundläggande service via bofast handel. Sannolikt har olika typer av kraftigt begränsats untillfällighetsförsäljning der det senaste decenniet. Utredaren bör pröva om har haft avsedd effekt och om icke önskregleringen värda eller icke nödvändiga bieffekter har uppstått. Också möjligheterna att kontrollera reglernas efter-

levnad bör ingå i utvärderingen. När det gäller torghandeln finns inga regler som tar sikte den fasta på handelns konkurrensförhållanden, även om vissa kommuner kan ha använt sin hävdvunna rätt att pröva torghandeln utifrån sådana kriterier. Det är enligt min mening önskvärt att förutsättningarna för två handelsformer som ligger varandra så nära som tillfällig handel och torghandel samordnas bättre i detta hänseende. Reglerna bör utformas så att konsumenternas grundläggande behov av fast service kan tryggas samtidigt som utrymme skapas för alternativa distributionsformer. I sammanhanget vill jag erinra om att kommunerna har ett allmänt ansvar för varuförsörjningen i kommunen och planerar för den.

Direktiven tar sedan upp frågan om den aktuella lag-

stiftningen skall inkludera livsmedelsområdet. Önske-

mål om detta har framförts i riksdagsmotioner. I den-

na del anförs följande:

För egen del vill jag framhålla att en av reglering sådan tillfällig handel efter samma som linjer regleringen i övrigt skulle bli mycket ingripande och komma att omfatta även sådana företeelser som ambulerande försäljning av t.ex. varm korv och glass, vilket kan önska. för vissa knappast någon Undantag former av livsmedelshandel skulle alltså därför bli

nödvändiga. sådana undantag skapar gränsdragningsproblem, vilka ytterligare skulle komplicera en reglering som vi snarare bör förenkla. Härtill kommer att konsumentverket, som närmast är den som myndighet skulle ha uppmärksammat om undantaget medfört olägenheter från konsumentsynpunkt, inte har dokumenterat några sådana. Jag vill i sammanhanget också upplysa om att handeln med livsmedel tack vare bl.a. livsmedelslagstiftningen inte ändå kan ske ohämmat.

Enligt min mening krävs mycket starka skäl för att en dyrbar och krånglig reglering av tillfällig handel med livsmedel skall få införas. Sådana skäl synes inte föreligga. Utredaren bör dock vara oförhindrad att om kartläggningen ger till det redovisa anledning överväganden även beträffande livsmedelsområdet.

I fortsättningen tas närmast några specialfrågor upp.

Om vissa namn- och adressuppgifter sägs följande:

Vid tillfällig handel krävs att tydlig om uppgift namn, adress och telefon lämnas. Sådana krav ställs

inte i fråga om marknader. Beträffande torghandeln

har Kommunförbundet i sitt normalförslag till torgatt innehavare av fast saluhandelsstadga föreslagit skall ställe på saluståndet ha en plats på lämpligt som innehavarens namn och skylt anbringad anger adress. I vad mån detta efterlevs är obekant. skill-

naderna mellan de olika handelsformerna är ologiska.

Krav namn- och adressuppgifter bör rimligen stälpå las även för de sistnämnda handelsformerna. Utredaren

bör lämna förslag härom.

Om marknadshandelz

Marknadshandel kräver tillstånd enligt kungörelsen med vissa bestämmelser angående marknader. (1941:206) Tillståndskravet är osanktionerat. Samtidigt anses

marknadshandeln inte vara tillfällig handel enligt handel. Det förefaller mindre lagen om tillfällig att man utan risk för påföljd skall kunna lämpligt sätta över tillståndskravet vid marknadshandel. sig En ändring anser jag här vara påkallad.

Det nämnda förbudet mot att hålla marknader på vissa

veckodagar förefaller otidsenligt. Regelns utformning låter f.ö. att den har tillkommit som ett antyda till andra om t.ex. handel på sönkomplement regler I den praktiska tillämpningen av dagens regledagar. val av veckodagar främst underställas poring synes prövning, varvid bl.a. ordningsmässilismyndighetens kan tillföras handläggningen. Detta ga synpunkter måste ske också i fortsättningen. Behov av självklart särskilda om handel på vissa veckodagar synes regler däremot inte Utredaren bör därför pröva om föreligga. nämnda regel kan utgå.

Beträffande tillstånd till tillfällig handel på all-

män plats:

Ytterligare en i viss mån teknisk brist, som om möj-

bör är det dubbla tillståndskravet ligt undanröjas, skilda kriterier) som gäller för tillfällig (enligt handel allmän Sålunda krävs tillstånd för på plats. s.k. - dvs. handel på allmän plats inom gatuhandel område - dels av enstadsplanelagt polismyndigheten allmänna ordningsstadgan, dels av länsstyrelsen ligt om tillfällig handel. enligt lagen

Om det under gång kommer fram att det utredningens

finns andra av tillfällighetsförsäljningar än typer

de i direktiven nämnda bör utredaren kunna ta upp

frågor och problem även kring dessa. I sammanhanget

bör särskilt uppmärksammas den avgränsning som kan

bli nödvändig i förhållande till hemförsäljningslagen

(1981:1361). Utredaren bör vidare överväga om viss

handel är så bagatellartad eller annars av så ringa

betydelse att den oavsett förhållandena i övrigt kan

helt eller delvis undantas från t.ex. regleringen,

genom värdegränser eller liknande kriterier.

Ett förslag från diskrimineringsutredningen

(A 1978:06) om ett slopande av regeln om att vissa

utlänningar behöver tillstånd för att bedriva till-

fällig handel med livsmedel m.m. bör övervägas ytter-

ligare inom ramen för den nu aktuella utredningen.

Avslutningsvis tas dels kontrollmöjligheterna, dels

vissa administrativa frågor upp. Om kontrollmöjlig-

heterna görs följande uttalande:

Vid utformningen av det nya blir regelsystemet självklart kontrollmöjligheterna en Det har viktig fråga. hävdats att den nuvarande regleringen av åtminstone den tillfälliga handeln ofta är lätt att kringgå på grund av bristande resurser för Det är övervakning. knappast rimligt att räkna med att just dessa regelöverträdelser kan få någon mera påtagligt ökad prioritet framöver. av sanktionerna för re- Utformningen gelöverträdelser får förstås också betydelse för efterlevanden. Regleringens omfattning och sanktionerna i den bör givetvis utformas så att en efterlevnad god kan förväntas.

Om den administrativa sidan anförs följande:

Enligt den gällande ordningen prövas somliga frågor av länsstyrelsen, andra av kommunen eller av polismyndigheten. Situationen kan illustreras med att olika myndigheter är inblandade beroende om handeln på skall bedrivas i en tillfälligt hyrd butikslokal, på torget eller på trottoaren mellan och butiken. torget Myndighetsuppgifterna bör framdeles så långt möjligt

föras samman en hand. Det ligger nära till hands pá att kommunen eller länsstyrelsen tar sig an antingen dessa Kommunerna känner de lokamyndighetsuppgifter. la förhållandena bättre och har därmed lättare att

ett ärende. Samma typ av ärende kan å andra avgöra sidan olika i olika kommuner. Vid en länsstyavgöras däremot bör samtliga sökande kunna berelseprövning handlas lika. Därtill kommer att länsstyrelse kan ge

tillstånd som avser hela länet medan en kommun bara

kan tillstånd inom det egna området, vilket skulle ge kunna vara till nackdel för vissa sökande. Utredaren

bör närmare denna fråga. som jag har anfört överväga i det bör de nya reglerna utformas så att föregående bl.a. avlastas. Även i fråga om adminimyndigheterna strationen av bör utredarens förslag utforreglerna mas så att de medför förenklingar och rationalise-

ringar.

Det har också föreslagits en förändring av besvärs-

när det den tillfälliga handeln. Den gången gäller bör övervägas tillsammans med övriga frågor frågan rörande de olika handelsformerna. Betänkandet SB 1983:1) Det fortsatta delegeringsarbetet i (Ds liksom prop. 1983/84:l20 om regeregeringskansliet med besvärsärenden bör härvid ringens befattning beaktas.

1.2 Frågans behandling i riksdagen

som en till utredningsuppdraget redovisas i bakgrund

direktiven bl.a. att det i riksdagen under flera

riksmöten väckts motioner med begäran om såväl för-

som en viss skärpning av lagstiftningen på enklingar

den handelns område. Även efter utredtillfälliga

tillsättande har frågan varit uppe till beningens

I det följande redogörs kort för innehållet handling.

i de väckta motionerna och hur riksdagen ställt sig

till dessa.

I motionerna 1979/80:l765 och 1980/81:l0l9 föreslogs

att i LTH till väsentlig del skulle sloregleringen

och att endast att lämna uppgift om pas skyldigheten

namn m.m. skulle stå kvar oförändrad. Motionerna av-

av Det förutsattes dock att det anslogs riksdagen.

svariga statsrådet skulle följa utvecklingen på området och ta initiativ till en översyn av när det lagen be dömdes erforderligt (NU 1980/81:4 och NU 1980/81:32).

I motion 1982/83:2021 begärdes en av LTH, översyn främst i syfte att åstadkomma en striktare tilllämpning när det gäller tillståndsgivningen. Vidare föreslogs att remiss- och besvärsreglerna skulle ses över så att berörda organisationer, t.ex. köpmannaföreningar och fackliga organisationer, skulle få rätt att yttra sig. Motionärerna framförde också att det var önskvärt med en bättre av samordning reglerna för torghandeln och den handeln. övriga tillfälliga Motionen avslogs med samma motivering som de tidigare (NU 1982/83:54, rskr 402).

I motion 1983/84:1312 föreslogs att tillståndsprövningen enligt LTH skulle utvidgas till att gälla också handel med livsmedel. Den handeln tillfälliga med livsmedel hade enligt motionärerna ökat kraftigt och medförde problem för den etablerade särhandeln, skilt i turist- och gränsorter. I motion 1983/8422366 framfördes motsvarande synpunkter som i den tidigare motionen 1982/83:2021. Båda de nya motionerna avslogs av riksdagen. Nu med hänvisning till att regeringen beslutat om en översyn av bl.a. LTH (NU 1984/85:24).

I två nära likalydande motioner, 1986/87:N336 och 1987/88:N233, föreslogs att samtliga kommuner borde åläggas att upplåta platser för torghandel. Mot bakgrund av den pågående översynen av bl.a. torghandeln avslogs även dessa motioner (NU 1987/88:3 och NU 1987/88:15).

1.3 Utredningens arbete

innefattar en allmän översyn av Utredningsuppdraget av alla former av yrkesmässig tillfällig regleringen varit att - så handel. Det har då nödvändigt långt - en kartläggning det nu varit praktiskt möjligt göra av den handelns omfattning, struktur och tillfälliga oavsett om den faller in under LTH eller funktioner, inte. Med handel avses därför i fortsätttillfällig - av - all ningen om inte annat framgår sammanhanget handel som sker från tillfälliga försäljningsställen eller under kringföring.

På av att det inte finns någon offentlig statigrund stik eller i övrigt några samlade uppgifter om förekomsten av handel har insamlingen av fakta tillfällig måst ske från olika håll och genom utnyttjande av skilda källor.

I att få del av olika myndigheters och orgasyfte nisationers erfarenheter av och synpunkter på olika former av tillfällig handel har utredningen sammanträffat med företrädare för bl.a. konsumentverket, statens pris- och konkurrensverk (SPK), näringsfrihetsombudsmannen (NO), allmänna reklamationsnämnden, statens livskommerskollegium, rikspolisstyrelsen, medelsverk, Svenska kommunförbundet, sveriges grosoch dess olika sistförbund, Sveriges köpmannaförbund branschorganisationer, Kooperativa förbundet (KF), Riksförbundet Kiosk & Gatukök (KIGA), Torg- och marknadshandlarnas ekonomiska riksförening (TOMER) och Handelsanställdas förbund. Kontakt har under hand med bl.a. riksskatteverket, vägverket, Småfötagits retagens riksorganisation, sveriges pälshandlares Svenska bryggareföreningen, Folkets riksförening, husföreningarnas riksorganisation, Direktförsälj-

ningsföretagens förening och ett mindre antal enskilda företag.

För att få fram mera konkreta uppgifter har utredningen även gjort ett antal undersökningar, främst av olika myndigheters tillståndsgivning. Vidare har från samtliga kommuner samlats in uppgifter om utbredningen av torg- och marknadshandeln. Undersökningarna har i samtliga fall skett i samarbete med berörda myndigheter och organisationer. En närmare redogörelse för hur undersökningarna har gått till och resultatet av dem lämnas i kapitel 3.

Som ett komplement till de gjorda undersökningarna har utredningen gjort besök hos eller på annat sätt varit i kontakt med bl.a. länsstyrelser, polismyndigheter och kommunala förvaltningar. Studiebesök har också ett

gjorts på mindre antal salutorg och på oli-

ka slag av marknader och mässor.

Utredningen har deltagit i två seminarier om tillfällig handel med kommunala konsumentvägledare. Det ena ordnades av konsumentverket och det andra av konsumentvägledarnas förening.

Vidare bör nämnas att regeringen till utredningen har lämnat över ett antal skrivelser, bl.a. från sveriges Möbelhandlares Centralförbund och Svenska Plantskolornas Riksförbund med synpunkter på tillfällig handel med möbler respektive plantskoleväxter och blommor.

Information om förhållandena i våra nordiska grannländer och inom EG har hämtats in via utrikesdepartementet och den svenska delegationen vid EG i Bryssel.

Vid av frågan om inriktningen och utformövervägande av en på den tillfälliga handelns ningen ny reglering område har utredningen haft särskilda överläggningar med konsumentverket, kommunförbundet och köpmannaförbundet. överläggningar har i denna del också ägt rum med TOMER. Vidare har synpunkter hämtats in från företrädare för länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) och delegationen för glesbygdsfrågor. I de fråsom rör torg- och marknadshandel samt handel på gor allmän har utredningen haft kontakt med justiplats tiedepartementet.

2 GÄLLANDE ORDNING

2.1 Bakgrund

Kringföringshandel, torghandel och marknadshandel tillhör våra äldsta och mest ursprungliga handelsformer. Till följd av strävandena att koncentrera handeln till städerna kom de tidigt att bli föremål för regleringar som motiverades av både näringspolitiska och statsfinansiella skäl. Redan i de första stads- och landslagarna infördes således förbud mot landsköp, dvs. handel på landsbygden. Bönderna hade dock en generell rätt att sälja sina produkter såväl sinsemellan på landet som till borgarna i städerna. Försäljningen till stadsbefolkningen skulle ske på stadens torg eller i dess hamn. I övrigt fick handel i städerna inte drivas på andra platser än i handelsbodarna.

Marknaderna omfattades inte av förbudet mot landsköp och ordnades både i städerna och på landsbygden, där de hade sin största betydelse. Även för marknadshandeln gällde dock vissa restriktioner. Marknaderna var nämligen länge av två slag, enskilda och fria. På de enskilda marknaderna fick endast en viss stads borgare driva handel medan frimarknaderna var öppna för alla. Genom 1788 års marknadsreform avskaffades de enskilda marknaderna. Samtidigt fick kommerskollegium till uppgift att fastställa de tider när de olika frimarknaderna skulle få hållas, de s.k. marknadster-

minerna. Denna ordning lever fortfarande kvar i den nuvarande marknadskungörelsen. sedan år 1951 är beslutanderätten dock decentraliserad till länsstyrelserna .

Det visade sig vara svårt att upprätthålla förbudet mot handel på landsbygden. Efter hand infördes också vissa undantag från det. I slutet av 1600-talet fick exempelvis de s.k. västgötaknallarna tillstånd att över hela landet driva gårdfarihandel med vävnader och andra varor som var tillverkade i sjuhäradsbygden. Det var emellertid först genom 1864 års näringsfrihetsförordning som förbudet togs bort helt. Genom att det nu blev tillåtet att driva handel i bodar även utanför städerna förlorade framför allt marknaderna sin betydelse för landsbygdens varuförsörjning.

i näringsfrihetsförordningen var att Utgångspunkten all näringsverksamhet i princip skulle vara fri för svenska medborgare. Enligt förordningens ursprungliga inte heller någon skillnad mellan lydelse gjordes För olika försäljningsformer. kringföringshandel liksom för annan handel - endast en viss angällde Relativt snart väcktes dock mälningsskyldighet. motioner i riksdagen om en skärpning av bestämmelserna och år 1887 infördes krav på särskilt tillstånd för att få driva kringföringshandel (i förordningen kallad gårdfarihandel) eller ordna realisationer. Med realisation avsågs försäljning av ett varulager under en kortare tid på en ort där handlaren inte var stadigvarande verksam.

Tillstånd till gårdfarihandel och realisationer skulle sökas hos länsstyrelsen i det län där försäljningen skulle äga rum. När det gäller gårdfarihandel fanns flera undantag från tillståndskravet. Sådan

handel fick således fritt drivas den ort där söpå kanden var bosatt eller hade ett förstadigvarande säljningsställe. Undantag gällde också för vissa yrkesgrupper som lantmän, fabriksidkare och hantverkare. Vidare var det tillåtet för var och en att fritt sälja livsförnödenheter, ladugårdsprodukter, jordbruksalster och alster av inhemsk hemslöjd. Vid tillståndsgivningen prövades endast om sökanden med hänsyn till sina personliga egenskaper var lämplig att driva verksamheten. skulle Beviljades tillstånd, tillstándsbeviset föras med vid försäljningen och visas upp på begäran.

Handel på marknad var från uttryckligen undantagen tillstándsplikten i Därenäringsfrihetsförordningen. mot innehöll förordningen inte bestämmelse om någon torghandel. Detta skapade en viss oklarhet om torghandelns rättsliga ställning. Allmänt ansågs dock att det för sådan handel inte gällde några särskilda anmälnings- eller tillståndskrav. Till skillnad mot marknadshandeln kunde torghandeln emellertid i viss utsträckning regleras genom lokala ordningsföreskrifter. Enligt 1 § i 1868 års för rikets ordningsstadga städer hade stadsfullmäktige att bestämma vilka torg, hamnar och liknande ställen som skulle vara upplåtna till allmän försäljningsplats. hade också Fullmäktige möjlighet att bestämma att vissa av dessa platser skulle vara förbehållna försäljning av vissa av slag varor. I övrigt fick fullmäktige utfärda de föreskrifter som behövdes för att upprätthålla ordning och renlighet på försäljningsplatserna. motsva- Någon rande bestämmelse finns inte intagen i den nu gällande allmänna ordningsstadgan från år 1956. Kommunernas befogenhet att upplåta visst område för torghandel anses numera i stället följa av allmänna om principer den kommunala kompetensen.

upphörde att gälla vid ut- Näringsfrihetsförordningen av år 1968 utan att ersättas av någon ny allgången män näringsrättslig författning. Någon motsvarighet till förordningens näringsfrihetsförklaring infördes alltså inte. Detta innebar emellertid inte någon ändi sak. att svenska medborgare har full ring Principen frihet att driva näring om inte annat har föreskrivits i ordning ansågs nämligen som grundlagsenlig Näringsfrihetsförordningens regler om utsjälvklar. länningars rätt på området ersattes av lagen om rätt för utlänning och utländskt före- (1968:555) att idka här i riket. De särskilda bestämtag näring melserna om och realisation ersattes gårdfarihandel av (1968:564) om tillfällig handel. förordningen

Genom 1968 års om tillfällig handel fick förordning handel i huvudsak den utformning begreppet tillfällig som det alltjämt har. Med tillfällig handel avsågs således dels handel från tillfälliga försäljningsställen, dels kringföringshandel. Uttryckliga undandock för torg- och marknadshandel liksom tag gjordes för handel mässor eller utställningar och handel i på samband med offentliga tillställningar. Huvudprincivar att tillfällig handel inte fick drivas utan pen särskilt tillstånd. Undantag gällde emellertid inte bara för handel med livsmedel m.m. utan även för handel med andra varor om försäljningen ägde rum i en lokal som förfogade över. Tillståndskravet säljaren var alltså i begränsat till vissa fall av praktiken utomhus- och kringföringshandel. Vid tillståndsprövskulle enbart kontrolleras om sökanden med ningen till sina personliga förhållanden var lämplig hänsyn att driva verksamheten och att handeln inte kunde väntas störa allmän ordning. Förelåg inte skäl till skulle tillstånd ges. Behovs- eller konkuravslag, fick inte beaktas. Frågor om tillstånd renssynpunkter

prövades av polismyndighet. Genom införförordningen des också en skyldighet för den som drev tillfällig handel i lokal att genom i eller vid lokalen anslag lämna uppgift om namn m.m.

Sedan kritik från flera håll hade riktats mot de fria former under vilka handel kunde drivas tillfällig inomhus, skärptes bestämmelserna väsentligt år 1975. Den tidigare förordningen ersattes av som trädde LTH, i kraft den 1 juli 1976. Det uttalade var att syftet den tillfälliga handeln skulle starkt Den begränsas. generella rätten att inomhus driva handel tillfällig utan tillstånd slopades. vidare ändrades för reglerna tillståndsgivningen så att tillstånd endast skulle få meddelas om särskilda skäl vid förelåg. bedömningen skulle främst beaktas om den avsedda handeln var av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Samtidigt flyttades tillståndsprövningen från polismyndighet till länsstyrelse. Skyldigheten att lämna om uppgift namn m.m. utvidgades till att avse all tillståndspliktig tillfällig handel.

Mot bakgrund av att det från olika håll hade anförts att lagen inte hade fungerat tillfredsställande, gjordes redan hösten 1977 en översyn av den.

Översy-

nen ledde till vissa begränsade i ändringar lagen, vilka trädde i kraft den 1 januari 1979. Genom ändringarna preciserades framför allt grunderna för tillståndsprövningen. Tillstånd till tillfällig handel skall dock fortfarande meddelas restrikmycket tivt. som huvudregel angavs nu att tilluttryckligen stånd bara får ges om handeln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Särskilda främst skäl, sökandens sociala och skall personliga förhållanden, dock kunna beaktas och medföra att tillstånd ges. Lättnader infördes också för tillverkare att sälja

varor som de själva har tillverkat. slutligen utvidinformationsskyldigheten ytterligare så att den gades nu omfattar alla som driver tillfällig handel, såväl tillståndspliktig som tillståndsfri.

2.2 Gällande bestämmelser

Det finns en rad bestämmelser som på skilda sätt berör de olika formerna av tillfällighetshandel. Förutom rent näringsrättsliga regler finns det också andra som har sin grund i bl.a. ordnings- och konsumentintressen. I det följande redogörs först för innehållet i LTH och de övriga bestämmelser som särskilt rör den egentliga tillfälliga handeln (avsnitt 2.2.1). Därefter redovisas de regler som rör torghandeln (avsnitt 2.2.2) och marknadshandeln (avsnitt 2.2.3). Den närmare inebörden av regleringen i LTH behandlas sedan i avsnitt 2.3.

2.2.1 Egentlig tillfällig handel

E5292 gmjillfêllis baüdâlJåTå)

Den tillfälliga handeln regleras främst genom LTH. innehåller två huvudpunkter, den ena att till- Lagen handel får drivas endast efter särskilt tillfällig stånd och den andra att den som driver sådan handel är att lämna uppgift om sitt namn m.m. i samskyldig band med försäljningen. Tillståndskravet är försett med flera - bl.a. omfattas inte hanviktiga undantag del med livsmedel - medan informationsskyldigheten gäller för all tillfällig handel. Trots sitt begränsade innehåll är lagen i flera avseenden svårtolkad. För att få en klar bild av dess innebörd krävs därför en mera analys (se avsnitt 2.3). Här skall ingående

nu bara kort redogöras för innehållet i de olika bestämmelserna.

Med tillfällig handel förstås enligt 1 § att någon på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe eller under kringföring yrkesmässigt varor salubjuder - även - som han för med begagnade sig. Som tillfällig handel anses dock inte försäljning till näringsidkare. Inte heller är torghandel, handel mässa på

eller utställning eller handel på sådan marknad som

avses i marknadskungörelsen att anse som tillfällig handel. Undantaget är också handel som ordnas i samband med offentliga eller allmänna tillställningar sammankomster för framförande av konstnärligt verk.

Tillfällig handel får enligt 3 5 drivas endast efter särskilt tillstånd. Tillstånd behövs emellertid inte för kringförings- eller utomhushandel som ett utgör underordnat led i en rörelse som annars bedrivs på ett stadigvarande driftställe och avser sådana varor som regelmässigt saluförs eller framställs där, s.k. kompletteringshandel. Inte heller behövs tillstånd för sedvanlig auktionsförsäljning av lösöre som tillhör dödsbo eller enskild person. Vidare får handel med livsmedel, blommor, alster av inhemsk hemslöjd och tryckta skrifter drivas utan tillstånd. Detta undantag från tillståndskravet gäller emellertid inte för utomnordiska medborgare som saknar permanent uppehållstillstånd här.

Tillstånd får enligt huvudregeln i 4 § lämnas endast om den avsedda handeln är av från väsentlig betydelse konsumentsynpunkt eller om annars särskilda skäl föreligger. Utan någon prövning av konsumentintresset får tillstånd dock lämnas för handel med varor som tillhör konkursbo eller för handel som ett unutgör

derordnat led i en rörelse som annars bedrivs på ett driftställe och avser sådana varor som stadigvarande regelmässigt framställs där.

om tillstånd för svensk medborgare och utlän- Fråga ning som är bosatt här och som har permanent uppehållstillstånd eller är medborgare i annat nordiskt land av länsstyrelsen i det län där försäljprövas ningen skall äga rum (5 5). För annan utlänning prövas tillstånden av den myndighet som har att besluta om tillstånd för utlänning att här i landet driva näring i allmänhet. Denna myndighet är enligt 1 § förordningen (1968:556) om näringstillstånd m.m. länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen skall bedrivas.

Den som ansöker om tillstånd skall lämna uppgift om de varuslag som handeln skall avse och om tid och plats för försäljningen. vid ansökan skall sökanden också visa att han inte är obehörig att driva handel i allmänhet (6 §).

Beviljas en juridisk person tillstånd till tillfällig handel, skall det finnas en föreståndare för verksamheten som tillståndsmyndigheten har godkänt (7 §).

Ett tillstånd skall avse ett eller flera varuslag och för ett bestämt tillfälle eller under en viss gälla tid, tre år. Tillståndet kan förenas med särhögst skilda villkor och föreskrifter. Ett lämnat tillstånd kan återkallas, när särskilda skäl till det föreligger (8 §).

Den som driver tillfällig handel skall enligt 9 § genom anslag i eller vid försäljningsställe eller på annat sätt lämna tydlig uppgift om sitt namn samt

fast adress och telefonnummer. Krävs tillstånd för handeln enligt lagen, skall vid försäljning sådan uppgift också lämnas till köparen i skriftlig form. Vidare skall tillståndsbeviset eller en avstyrkt skrift av det föras med vid handeln och visas på upp begäran.

Den som driver tillfällig handel utan erforderligt tillstånd eller utan att det finns en föregodkänd ståndare eller i strid mot villkor eller föreskrift som har meddelats döms till dagsböter. Till samma straff döms den som för annans driver eller räkning förestår sådan olovlig handel (10 § första stycket). Den som bryter mot bestämmelserna om informationsskyldighet i 9 § döms till böter, högst 500 kr (10 § andra stycket).

Länsstyrelsens beslut i tillstándsärenden får överklagas hos kommerskollegium genom besvär. Kollegiets beslut får i sin tur överklagas hos regeringen genom besvär (11 S).

På ett par punkter föreligger till förslag ändringar i LTH. har således i del- Diskrimineringsutredningen betänkandet (Ds A 1984:6) Om utlänningars rättsliga ställning föreslagit att regeln om att vissa utlänningar behöver tillstånd för att bedriva tillfällig handel med livsmedel m.m. slopas. Vidare har i betänkandet (Ds SB 1983:1) Det fortsatta delegeringsarbetet i regeringskansliet föreslagits att kommerskollegiets beslut i ärenden rörande handel tillfällig inte får överklagas till regeringen.

§vriga_bgstämmgl§er

Utöver bestämmelserna i LTH gäller för tillfällig handel även de föreskrifter som finns om naturligtvis drivande av handel i allmänhet eller vissa slag av handel. En erinran om detta har tagits in i 2 § andra stycket LTH.

Vid sidan av de allmänna föreskrifter som finns om vissa av handel gäller i en del fall särskilda slag bestämmelser om försäljningen sker i form av tillhandel. Sådana särbestämmelser finns exempelfällig vis när det handel med livsmedel och vissa gäller begagnade varor.

Handel med livsmedel regleras från hygienisk synpunkt bestämmelser i livsmedelslagen (1971:511) och genom (1971:807). I anslutning till livsmedelsförordningen dessa har statens livsmedelsverk utfärförfattningar dat en (SLV FS 1984:8) med allmänna tillkungörelse lämpningsföreskrifter.

För av livsmedel utomhus eller annars på försäljning annat ställe än i livsmedelslokal krävs enligt 16 § livsmedelsförordningen tillstånd av miljö- och hälsoi kommunen. Tillstånd behövs dock inte skyddsnämnden för av vissa slag av livsmedel, det s.k. försäljning fria sortimentet (4 kap. 2 § tillämpningskungörelsen). Till det fria sortimentet hör bl.a. drycker, färska bär och grönsaker, frukt, potatis, rotfrukter, och samt vissa bageriprodukter. Under vissa svamp ägg behövs inte heller tillstånd för förförutsättningar av som kommer från egna djur eller av säljning mjölk fisk som säljs på landnings- och beredningsplatser. och hälsoskyddsnämnden kan för särskilt fall Miljöundantag från kravet på tillstånd. medge ytterligare

Används ett fordon stadigvarande och huvudsakligen för saluhållande av livsmedel till allmänheten, skall utrymmena i fordonet godkännas som livsmedelslokal. Prövningen görs av miljö- och hälsoskyddsnämnden i den kommun där fordonets ägare har sin hemort eller av nämnden i den kommun där försäljningen huvudsakligen skall ske (10 kap. 3 och 4 §§ tillämpningskungörelsen). vid sin prövning skall nämnden ta särskild ställning till om fordonet får ställas för annat upp saluhållande än ambulerande försäljning och till de slag av livsmedel som då får säljas (10 30 § kap. tillämpningskungörelsen). Med ambulerande försäljning avses enligt kungörelsen främst sådant saluhållande där fordonet flyttas med korta tidsintervaller för att en bofast kundkrets skall kunna uppsökas. För uppställning av ett fordon som är godkänt för annat saluhållande än ambulerande försäljning krävs särskilt tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnden i varje kommun där fordonet skall ställas upp (10 kap. 31 S tillämpningskungörelsen).

Enligt 33 § lagen (1977:293) om handel med drycker får den som yrkesmässigt tillverkar öl, lättöl eller läskedrycker inte bedriva detaljhandel med öl från butik utan - förutom från egen lager- och tillverk- - endast ningslokal genom kringföringsförsäljning. I samband med sådan försäljning får tillverkaren inte sälja andra varor än öl och alkoholfria drycker.

För handel med begagnade varor gäller (l981:2) lagen om handel med skrot och varor. Till begagnade lagen ansluter bl.a. förordningen (1981:403) om handel med begagnade varor. Regleringens syfte är dels att förebygga att stöldgods och andra varor som någon kommit över olovligen avsätts inom handeln, dels att underlätta polisens spaning efter sådant Den som gods.

driver handel med vissa slag av begagnade yrkesmässig varor skall 5 § förordningen vara registrerad enligt hos Registreringen skall ske hos polismyndigheten. i ort där handlaren har ett fast myndigheten varje Handlare som saknar fast försäljförsäljningsställe. skall vara registrerad hos polismyndigheningsställe ten i den ort där handeln huvudsakligen skall bedrivas. För den som avser att bedriva auktionsförsälj- 16 § förordningen att han är skylning gäller enligt att i förväg skriftligen underrätta polismyndigdig heten i den ort där auktionen skall hållas. Denna har främst kommit till för underrättelseskyldighet att underlätta kontroll av ambulerande auktionsför-

rättare.

(1960:409) om förbud i vissa fall mot verksam- Lagen het hälso- och område innehåller i 4 5 på sjukvårdens ett förbud mot s.k. ambulerande kvacksalveri. Förbudet innebär att den som i sin verksamhet inte är ställd under socialstyrelsens tillsyn inte får resa från ort till ort och sälja medicinskt undergökring rande medel. Bestämmelsen ses f.n. över inom alternativmedicinkommittên (S 84:04).

även vissa särbestämmelser för handel Tidigare gällde med ädelmetallarbeten som bl.a. innebar förbud mot Genom den nya lagen (1986:985) om kringföringshandel. handel med ädelmetallarbeten, som trädde i kraft den 1 juli 1988, upphörde dock dessa regler att gälla.

LTH handeln endast från näringsrättslig synreglerar När tillfällig handel bedrivs utomhus gör sig punkt. emellertid också vissa ordnings- och trafikintressen

gällande.

Försäljningsstånd och liknande anordningar för s.k. gatuhandel får exempelvis enligt 2 § Aost inte ställas upp på allmän plats inom stadsplanelagt område utan att polismyndigheten har gett tillstånd till det. Tillstånd behövs dock inte om platsen endast tillfälligt tas i anspråk. Kringföringshandel och liknande försäljning som sker utan att ett visst område mera varaktigt används för verksamheten kräver alltså inte något tillstånd (jfr rättsfallet NJA 1975 s. 563). Innan tillstånd meddelas, skall polismyndigheten höra kommunen. Avstyrker kommunen, får tillstånd inte ges.

En kommun kan också, om det behövs av hänsyn till allmän ordning, med stöd av 7 § Aost meddela lokala föreskrifter om krav på tillstånd till eller förbud mot tillfällig handel på vissa platser. Sådana föreskrifter kan t.ex. avse kringföringshandel och andra utomhusförsäljningar som inte kräver tillstånd enligt 2 § Aost.

Enligt 8 § Aost får polismyndigheten meddela de ordningsföreskrifter som behövs för handel som bedrivs på allmän plats eller på område som gränsar till sådan plats. Sådana föreskrifter får emellertid bara ges för särskilda fall. Visar det sig att det finns ett behov av mera allmänna föreskrifter, skall polismyndigheten anmäla det till kommunfullmäktige. Polismyndigheten får också, om det behövs av hänsyn till allmän ordning, förbjuda sådan handel som nu har nämnts samt föreskriva att försäljningsstånd eller liknande anordningar som utan tillstånd har ställts upp på eller vid allmän plats tas bort. Ordningsstadgeutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1985:24) Ordningslag föreslagit att polismyndighetens befogenhet att meddela föreskrifter för särskilda fall be-

så sätt att sådana föreskrifter enbart får gränsas på i samband med att myndigheten enligt allmänna ges eller lokala beslutar om tillordningsföreskrifter stånd till viss verksamhet, t.ex. handel på allmän

plats.

För av anordningar för försäljning inom uppställning t.ex. på rast- och parkeringsplatser, vägområden, krävs 43 (1971:948) tillstånd av enligt § väglagen Sker försäljning från varuväghållningsmyndigheten. bussar eller andra fordon naturligtvis också gäller de allmänna bestämmelserna om stannande och parkering i vägtrafikkungörelsen (1972:603).

Förutom de och ordningsrättsliga regler som näringsnu har nämnts finns det också en konsumenträttslig som särskilt tar sikte på viss form av tillfällig lag handel, nämligen hemförsäljningslagen (1981:1361). - som ersatte en tidigare lag i Hemförsäljningslagen från år 1971 - är en lag som regämnet civilrättslig lerar förhållandet mellan köpare och säljare. Lagen när en näringsidkare vid hembesök eller getillämpas nom telefonförsäljning yrkesmässigt säljer lös egendom till en konsument. Hembesök föreligger när näsöker konsumenten i bostaden eller ringsidkaren upp annan plats, t.ex. på arbetsplatsen eller på på någon en där konsumenten inte bara för vårdinrättning, stunden befinner tillämpas dock inte vid sig. Lagen för mindre än 300 kr. Inte heller gäller lagen köp vid av livsmedel. Huvudpunkten i lagen är försäljning att konsumenten har rätt att ångra köpet inom en vecka. I samband med att avtal träffas skall näringsidkaren lämna en till konsumenten som innehandling håller information om bl.a. ångerrätten. Informaskall vara utformad i överensstämtionshandlingen melse med formulär som fastställs av konsumentverket.

Enligt de anvisningar som verket har utfärdat för sådana formulär (KOVFS 1982:2) skall informationshandlingen bl.a. innehålla tydlig uppgift om säljarens namn, adress och telefonnummer.

2.2.2 Torghandel

Med torghandel avses och försäljning på salutorg andra platser som en kommun har upplåtit till allmän försäljningsplats. Kommunernas befogenhet att upplåta visst område för torghandel följer av i grundregeln 1 kap. 4 § kommunallagen (1977:179) om den kommunala kompetensen. Det finns dock inte någon att skyldighet upplåta platser för torghandel. En kommun alltavgör så själv om torghandel skall få förekomma i kommunen eller inte.

Upplåtelse av ett område till allmän försäljningsplats brukar ske genom att kommunen i en lokal ordningsstadga anger vilken eller vilka platser i kommunen som skall vara allmän försäljningsplats. Torghandeln anses i princip vara fri. Det innebär att den enskildes rätt att driva handel allmän på försäljo ningsplats endast kan begränsas med stöd av grunder som anges i lag eller annan 7 författning. Enligt § Aost får en kommun meddela närmare föreskrifter om ordningen vid torghandeln. Sådana föreskrifter tas regelmässigt in i en särskild Lotorghandelsstadga. kala ordningsstadgor och skall antorghandelsstadgor tas av kommunfullmäktige och fastställas av länsstyrelsen.

Till ledning för kommunerna har kommunförbundet utarbetat normalförslag till lokal och ordningsstadga torghandelsstadga. Normalförslaget till torghandelsstadga innehåller förutom rena ordningsföreskrifter

även föreskrifter av administrativ natur. Enligt för-

slaget får på de allmänna försäljningsplatserna uppdels dels tillfälliga saluplatser. Fast låtas fasta, i av en kommunal nämnd och saluplats upplåts regel en bestämd tid. saluplats upplåts därför Tillfällig emot bara för en viss och då ofta av en torgvakt dag annan som har utsetts att ordna handeln eller person den allmänna För den som på försäljningsplatsen. innehar fast en särskild föreskrift saluplats gäller om att det skall finnas en skylt med namn och adress

saluståndet. I övrigt innehåller normalförslaget på föreskrifter bl.a. om fördelningen av platser mellan om tider för torghandeln och om renhållsökandena,

ning.

gällande rätt har en kommun begränsade möjlig- Enligt att meddela föreskrifter om vilka varor som heter skall få säljas på de allmänna försäljningsplatserna och om tiden för handeln. Föreskrifterna måste som nämnts ordningsskäl. I ordningsstadgeutgrundas på betänkande (SOU 1985:24) Ordningslag föreredningens att kommunerna skall få ökade möjligheter i desslås sa hänseenden.

För av på salutorg eller annan plats upplåtelse plats till allmän får komsom upplåtits försäljningsplats om rätt för kommun munen enligt 1 § lagen (1957:259) att för vissa upplåtelser å allmän uttaga avgift m.m. ta ut grunder som fastplats, avgift enligt ställs av Avgiften får bestämmas kommunfullmäktige. som kan anses skäligt med hänsyn till till belopp fördel användaren har av upplåtelsen och de bl.a. den kostnader som uppstår för kommunen. Avgiftslagen gäller för också när en kommun upplåter annan övrigt allmän plats för försäljningsändamål.

Torghandeln är som förut nämnts i princip fri. Det innebär naturligtvis inte att den är undantagen från de regler som gäller för drivande av handel i allmänhet eller vissa slag av handel. För torghandel med livsmedel krävs således tillstånd av och hälmiljösoskyddsnämnden i kommunen. De livsmedel som säljs på de allmänna försäljningsplatserna är emellertid ofta av sådant slag att de omfattas av om fritt regeln sortiment. I många fall behövs därför inte något tillstånd för att driva torghandel med livsmedel. Till skillnad mot vad som gäller för gatuhandel behövs inte heller något tillstånd från polismyndigheten enligt 2 § Aost för att ställa upp försäljningsstånd och liknande anordningar på allmän försäljningsplats.

Även om handel bedrivs på allmän försäljningsplats kan det ibland vara oklart om den skall anses som torghandel. För att försäljningen skall anses som torghandel torde t.ex. krävas att den sker i särpå skild ordning upplåtna saluplatser och under de tider som enligt lokala stadgor för handeln. Faller gäller försäljningen utanför torghandelsbegreppet, är i stället LTH tillämplig. Det innebär att exempelvis försäljning från kiosker som tillfälligt ställs upp på ett salutorg liksom kringföringshandel som bedrivs på torget är att bedöma som tillfällig handel.

Ibland upplåts även annan allmän än allmän plats försäljningsplats till mera regelbunden försäljning från stånd eller liknande Motsvarande anordningar. försäljning kan även förekomma på enskilt område. För sådan torghandel gäller i princip reglerna i LTH. Avser försäljningen andra varor än livsmedel m.m., krävs således särskilt tillstånd till handeln av länsstyrelsen. Julgransförsäljning och liknande där

upplåts för ett flertal försäljutrymmen tillfälligt av samma är dock inte att anse som tillningar slag handel utan likställs i detta sammanhang med fällig (se prop. 1968:98 s. 214). Upplåts vanlig torghandel allmän för denna typ av försäljning, krävs även plats tillstånd av polismyndigheten enligt 2 § Aost.

2.2.3 Marknadshandel

Det saknas om handel på marknad. När det gälregler ler tid och för marknaders hållande finns dock plats en rättslig reglering i marknadskungörelsen.

har att besluta i Enligt kungörelsen länsstyrelsen ärenden om tillstånd att hålla marknad och om indragav marknad. Länsstyrelsen skall också årligen ning bestämma vilken eller vilka dagar som varje markdag får hållas §). En marknad får dock inte hållas nad (1 efter sön- eller helgdag. Pågår marknaden enpå dag dast en får den inte heller hållas på en lördag dag, eller före Länsstyrelsen har dock på dag helgdag. att medge undantag från detta (2 S). möjlighet

Det finns sanktioner knutna till marknadskuninga Inte heller innehåller den någon särskild görelsen. besvärsbestämmelse. I enlighet med allmänna principer dock att länsstyrelsens beär det möjligt överklaga slut i marknadsärenden till regeringen.

I inte vad som menas med marknadskungörelsen anges marknad. som närmare redogörs för i avsnitt 3.5 varierar också uppfattningen om kungörelsens tillämpoch torde vissa marknader över huvud ningsområde inte omfattas av kungörelsen. För försäljning taget marknader som inte har lämpå sådana länsstyrelsen nat tillstånd till enligt marknadskungörelsen gäller

i stället reglerna i LTH (se prop. 1977/78:l86 s. 17). Det innebär att de enskilda försäljarna i dessa fall är skyldiga att söka särskilt tillstånd till försäljningen enligt LTH. Ingår även nöjen i marknaden, är det dock tveksamt om LTH är tillämplig (se avsnitt 2.3.2). Marknader kan alltså vara av tre slag, dels sådana som omfattas av marknadskungörelsen, dels sådana där försäljningen är att betrakta som tillfällig handel, dels sådana som vare sig omfattas av marknadskungörelsen eller LTH.

Marknad anordnas ibland på allmän försäljningsplats. Det brukar ske i form av s.k. månadsmarknad eller vår- och höstmarknad. Lämnar länsstyrelse tillstånd till sådan marknad, kan den försäljning som förekommer där vara att anse både som torghandel och som marknadshandel. I allmänhet innehåller emellertid torghandelsstadgorna särbestämmelser om platsupplåtelser m.m. för marknadsdagarna. Detta gör att försäljningen under dessa dagar närmast är att betrakta som marknadshandel och inte som torghandel.

Även för marknadshandel av olika slag gäller de regler som finns om handel i allmänhet eller vissa slag av handel. För försäljning av livsmedel på marknad krävs normalt tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnden. Vidare skall den som på marknad yrkesmässigt driver handel med vissa slag av begagnade varor vara registrerad hos polismyndigheten. Hålls en marknad på allmän plats, krävs i princip också polismyndighetens tillstånd för uppställning av försäljningsstånd och liknande anordningar. vid marknadsarrangemang som hålls på eller kring allmän väg är det väghållningsmyndigheten som har att lämna tillstånd för uppställningen eller för en eventuell avstängning av vägen.

är enligt 9 § Aost att anse som offent- Marknadsnöjen Sådana nöjen får därför inte anlig tillställning. ordnas utan tillstånd av polismyndigheten. Enligt 12 § Aost gäller det oberoende av om nöjet ordnas på allmän eller på enskilt område. För marknadsplats vid vilka det förekommer både försäljning arrangemang av varor och marknadsnöjen krävs således normalt tillstånd av såväl länsstyrelse som polismyndighet. Ordningsstadgeutredningen har i denna del föreslagit att marknadsnöje i 9 § Aost byts ut mot oruttrycket det marknad. Förslaget innebär att marknaden som helhet skall anses som offentlig tillställning och att skall lämna tillstånd till själva polismyndigheten marknaden. av marknadskungörelsen, en- Någon ändring vilken länsstyrelsen har att lämna sådant tillligt stånd, föreslås emellertid inte.

2.3 Innebörden av regleringen i LTH

2.3.1 Inledning

som i det föregående avsnittet är den nuvapåpekades rande i LTH i flera avseenden oklar och regleringen svår att tolka. Det gäller bl.a. så viktiga punkter som av begreppet tillfällig handel, omavgränsningen av tillståndskravet och grunderna för fattningen För att förstå lagens innebörd tillståndsprövningen. måste man därför i stor utsträckning söka ledning i dess förarbeten (prop. 1975:52, NU 1975/76:3, rskr 32). LTH till stor del på 1968 års förbygger om tillfällig handel, varför även motiven ordning till förordningen är av betydelse (prop. 1968:98, 3 LU 63, rskr 333). Till detta kommer så de uttalanden som i samband med lagändringarna år 1978 gjordes (prop. 1977/78:186, NU 1978/79:3, rskr 33).

För att omfattningen av det reglerade området klarare skall framgå redogörs i det följande inte bara för motiven utan diskuteras också hur olika typer av försäljningar som förekommer träffas av regleringen. De lämnade exemplen är i huvudsak hämtade från den kartläggning av olika försäljningsformer som utredningen har gjort och som redovisas i kapitel 3.

Redogörelsen är indelad i tre delavsnitt, vilka behandlar begreppet tillfällig handel (2.3.2), kravet på tillstånd (2.3.3) och tillståndsprövningen (2.3.4).

2.3.2 Begreppet tillfällig handel (1 § LTH)

Lagen inleds med en allmän definition av begreppet tillfällig handel (1 § första stycket). Enligt denna förstås med tillfällig handel att någon på ett försäljningsställe som han endast använder tillfälligt eller under kringföring bjuder ut varor som han för med sig. I princip omfattas all slags försäljning och alla slag av varor, t.ex. även auktionsförsäljning av begagnat lösöre. Försäljningen skall dock ske yrkesmässigt och rikta sig till konsumenter.

Begreppet tillfällig handel har valts för att markera att regleringen rör försäljningsformer som skiljer sig från den permanenta, fasta handeln. Det bör emellertid redan här framhållas att även den tillfälliga handeln i stor utsträckning drivs yrkesmässigt och kontinuerligt. Vidare bör påpekas att lagen inte omfattar all försäljning som sker vid sidan av den fasta handeln. Postorderhandel och annan beställningshandel faller exempelvis utanför.

I förarbetena till 1968 års förordning uttalades att det för mot fast handel är om avgörande avgränsningen försäljningsverksamheten drivs på ett stadigvarande driftställe eller inte. Bedömningen huruvida ett

driftställe är stadigvarande eller tillfälligt skulle ske efter likartade linjer som hade gällt vid tolk-

av det i näringsfrihetsförordningen använda ningen uttrycket kontor av stadigvarande beskaffenhet. Sammanfattningsvis anfördes i prop. 1968:98 följande

(s. 213).

En förutsättning för att tillfällighetsförsäljning skall anses föreligga är sålunda, att försäljningen icke sker på ett stadigvarande driftställe utan antingen bedrivs under kringföring på sådant sätt, att man kan tala om något driftställe alls för ej försäljningen, eller också verkställs på tillsjälva försäljningsställen utomhus eller inomhus. fälliga får anses föreligga, oavsett Kringföringsförsäljning om sker utomhus eller vid besök i salubjudandet hyresfastighet e.d.

I motiven till 1975 års lag berördes endast på ett

punkter avgränsningen av begreppet tillfällig par handel. vid tillämpningen av lagen uppstod emellertid redan från vissa tolkningsproblem, b1.a. uppbörjan fattades uttrycken tillfälligt begagnat försäljningsställe och medförda varor som oklara. Detta var en av

till att det gjordes en översyn av laanledningarna redan året efter det att den hade trätt i kraft. gen

vid konstaterades att några mer detaljerade översynen anvisningar för tolkningen av uttrycket tillfälligt knappast kunde ges. I begagnat försäljningsställe 1977/78:l86 redovisades dock följande synpunkprop. ter, vilka biträddes av departementschefen (s. 17).

bör vid bedömningen hänsyn tas Enligt promemorian främst till i vilken omfattning försäljningsstället hålls för allmänheten för försäljning. Den omöppet

ständigheten att försäljningsstället av disponeras säljaren för en tid - årslängre exempelvis genom kontrakt - måste anses vara av mindre betydelse vid bedömningen. Att ett försäljningsställe som utnyttjas endast under några få dagar om året är att anse som tillfälligt begagnat är uppenbart. Om däremot försäljningen sker under sedvanlig affärstid under några månaders tid torde detta tala för att försäljningsstället bör anses som fast. I vissa fall kan det, framhålls det i promemorian, ligga i sakens natur att en försäljning sker under en mera begränsad tidsperiod och att försäljningsstället ändå får bedömas som fast. Så kan vara fallet om sker försäljningen genom ett regelbundet utnyttjande av fasta försäljningslokaler, exempelvis på en turistort där det periodvis under året samlas ett större antal människor.

Vid bedömningen måste också, framhålls det i promemorian, hänsyn tas till försäljningsställets beskaffenhet. Sålunda bör försäljning från ett utomhusstånd, även om försäljning skulle förekomma regelbundet på en och samma plats under en tid, som längre regel bedömas som tillfällig handel.

Det avgörande för om en är att anse som försäljning

tillfällig handel eller inte är alltså främst tiden

under vilken den pågår. Någon närmare har tidsgräns inte angetts i motiven. vad som kan läsas ut av de

gjorda uttalandena är att det skall vara om fråga

försäljning som sker vid enstaka tillfällen eller för

kortare tid än en säsong. Detta dock bara förgäller

säljningar inomhus. som framgår av motiven är nämli-

gen utomhusförsäljning som sker från stånd och lik-

nande regelmässigt att anse som handel tillfällig

även om den pågår under en tid. längre

Tillfällig handel inomhus kan exempelvis bedrivas i

nedlagda industri- och lagerlokaler eller i till-

fälligt hyrda lokaler i hotell, Folkets hus, hem-

bygdsgårdar och andra samlingslokaler. Även om en

säljare disponerar sådana lokaler för en längre tid

men endast utnyttjar dem t.ex. någon eller några

gånger i månaden är verksamheten att anse som till-

fällig handel. Försäljning i butikslokaler omfattas

också av Det kan gälla hela lokaler regleringen. eller delar av en lokal, t.ex. fria ytor i ett varuhus eller i en stormarknad, som någon tillfälligt för Försäljning från s.k. somutnyttjar försäljning. marbutiker är däremot normalt inte att anse som tillfällig handel.

handel utomhus sker främst från stånd, Tillfällig bord eller liknande anordningar. Även försäljning från tält eller enklare kiosker som för en fordon, tid ställs på någon plats får anses begränsad upp falla under regleringen.

vid är det normala att säljaren

kringföringshandel

söker upp kunden och erbjuder sina varor. Försäljsker ofta återkommande besök hos en fast ningen genom kundkrets. är alltså en försälj- Kringföringshandel som kännetecknas av en betydande regelmäsningsform sighet. Det finns dock enklare former av kringfödär det tillfälliga momentet är mer ringshandel framträdande.

En form av kringföringshandel är ambulerande typisk från fordon, t.ex. butiksbussar och försäljning Likartad försäljning kan också förekomma glassbilar. från båtar och andra flytande farkoster som flyttas från till Hemförsäljning som sker vid plats plats. besök i bostäder eller vid besök på arbetsplatser, vårdinrättningar och liknande omfattas också. Som nedan nämns är dock inte alla fall av sådan försäljning att anse som tillfällig handel. Kringfökan också ske i form av försäljning från ringshandel bärbara lådor, boxar och väskor eller från lätt Denna typ av försäljning förekommer flyttbara vagnar. främst platser där det tidvis samlas mycket på

människor, t.ex. vid större badstränder evenemang, på eller på gator i tätorter.

En grundläggande för att en förutsättning försäljning skall anses som tillfällig handel är vidare att försäljningen avser varor som säljaren för med Försig. säljning som innebär enbart omfattas orderupptagning alltså inte. I de fall säljaren för varorna med sig är verksamheten dock alltid att anse som tillfällig handel även om den formellt skulle ske ordergenom upptagning. En säljare skall alltså inte kunna kringgå regleringen genom att t.ex. en viss tid skjuta upp överlämnandet av de sålda varorna 1968:98 (prop. s. 206).

Som förut nämnts vid av uppfattades tillämpningen 1975 års lag också medförda varor som uttrycket oklart. Oklarheten gällde främst hur vissa fall av inomhusförsäljningar där det förekom visning och orderupptagning skulle betraktas. Regleringen tycktes nämligen kunna kringgås på det sättet att orderupptagningen avsåg varor, bl.a. pälsverk, som förvarades på en annan plats men som var av samma som slag de som visades upp i Leverans försäljningslokalen. av de beställda varorna kunde sedan ske inom kort särtid, skilt om varorna förvarades inom den ort där orderupptagningen ägde rum. För att undanröja denna oklarhet uttalades i motiven till 1978 års lagändringar (prop. 1977/78:l86 s. 16f) att regleringen skulle avse även det fallet att en varor säljare salubjuder som visserligen inte medförs till försäljningsstället men som ändå medförs av när denne säljaren förflyttar sig mellan skilda orter för att bedriva tillfällig försäljningsverksamhet med varorna. I syfte att klargöra bestämmelsens innebörd ändrades också dess ly-

så att medförda varor ersattes med delse uttrycket varor som säljaren för med sig.

Flertalet fall av innebär att kringföringshandel säljaren för varorna med sig. Antingen transporterar dem ett fordon eller liknande eller också bär han på han dem med Vid hemförsäljning förekommer emelsig. lertid även Försäljning i den formen orderupptagning. tar beställning på varor från att handelsagenter upp kunder som de söker omfattas alltså inte av regupp Inte heller är hemförsäljning i form av te-

leringen.

att anse som tillfällig handel. Det lefonförsäljning är således bara ett begränsat antal fall av hemförsom faller in under regleringen. som exempel säljning sådan dvs. fall där säljaren för vapå försäljning, med kan nämnas dörrförsäljning av livsmerorna sig, del, rengöringsmedel, trädgårdsgödning, plantor, brandsläckare, låsskydd och tavlor.

avses med har inte utvecklats närmare i

vad som varor

förarbetena. I motiven till 1968 års förordning uttadock 1968:98 s. 213) att som varor inte lades (prop. kunde anses t.ex. majblommor, lotter och biljetter. Konstföremål och antikviteter skulle däremot i enmed då anses som varor. I lighet tillämpad praxis modern marknads- och konsumenträttslig lagstiftning förstås med vara fysiska föremål och saker, inbegri- 1973:138 s. 160). I av-

pet levande djur (jfr prop.

saknad av närmare motivuttalanden får begreppet vara - som har nämnts - anses ha samma med de undantag innebörd även i detta sammanhang.

En allmän för att en försäljning skall förutsättning anses som tillfällig handel är som inledningsvis nämndes att den sker Det innebär att

yrkesmässigt.

skall vara näringsidkare och att försäljsäljaren

ningen skall ske i hans näringsverksamhet. Med näringsidkare avses här, liksom i annan nyare näringsrättslig var och en - eller lagstiftning, fysisk - som juridisk person yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Verksamheten behöver emellertid inte drivas i vinstsyfte. Även ideella som föreningar driver ekonomisk verksamhet för att t.ex. välfrämja görande ändamål är att anse som näringsidkare. Som näringsidkare räknas normalt också fria yrkesutövare som driver egen verksamhet. motiven till LTH Enligt (se prop. 1977/78:l86 s. 17) är dock avförsäljning seende alster av egen verksamhet inte att konstnärlig anse som yrkesmässig försäljning i lagens mening.

För att en verksamhet skall anses som yrkesmässig krävs vidare att den har en viss och varomfattning aktighet. Detta krav är emellertid uttunnat. ganska Verksamheten behöver exempelvis inte vederböutgöra randes huvudsysselsättning. Även den som mera regelbundet sysslar med försäljningsverksamhet sin fripå tid kan således vara att anse som näringsidkare.

I paragrafens andra stycke har gjorts flera viktiga

undantag som inskränker lagens

tillämpningsområde. Vissa försäljningsformer, vilka i och för faller sig in under den allmänna defintionen av tillbegreppet fällig handel, har således uttryckligen undantagits från regleringen. Det gäller torghandel, handel på sådan marknad som avses i handel marknadskungörelsen, på mässor och utställningar samt handel i med samband offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.

När det gäller för och marknadsundantagen torghandel (1 § andra stycket 2) och gränsdragningen mellan dessa försäljningsformer och handel tillfällig

får hänvisas till avsnitten 2.2.2 och 2.2.3. Vissa kombinerade marknads- och nöjesarrangemang behandlas senare under undantaget för offentliga tillställ-

ningar m.m.

Det finns allmänt vedertagen definition av vad ingen som menas med mässa och utställning (1 § andra motiven skall med mässa och utstycket 2). Enligt i detta sammanhang förstås ett särskilt ställning med flera näringsidkare som har förearrangemang och demonstration av olika varor som huvudvisning för handel på mässa och sakligt syfte. Undantaget därför inte när ett företag anutställning gäller ordnar och försäljning för egen räkning (jfr visning s. 79). som förut nämnts är också prop. 1977/78:186 vissa visningar där det förekommer orderupptagning att anse som tillfällig handel.

Mässor kan vara av olika slag. De vanligaste är fackmässa och konsumentmässa (se avsnitt 3.7). Fackmässor har en sådan karaktär att de inte omuppenbarligen av Däremot är det inte lika klart fattas regleringen. att konsumentmässor inte är att anse försäljning på handel. Sådana mässor är nämligen ofta som tillfällig direkt inriktade försäljning till besökande konsupå menter. I vissa fall sker försäljningen också under former att närmast är att besådana arrangemanget trakta som en inomhusmarknad.

Från undantas slutligen handel anordnad i regleringen samband med tillställning eller allmän offentlig sammankomst för framförande av konstnärligt verk (1 § andra 3). Med offentlig tillställning avses stycket 9 § Aost i en tillställning som anordenligt princip för allmänheten och som inte är att anse som allnas män sammankomst. som exempel på offentliga tillställ-

ningar nämns i stadgan tävling och i uppvisning sport och idrott, danstillställning, cirkusföreställning, tivoli- och samt Allmän sammarknadsnöjen festtåg. mankomst för framförande av verk är enkonstnärligt ligt 1 § lagen (1956:618) om allmänna sammankomster bl.a. allmän konsert och bioteaterföreställning, grafföreställning.

I motiven till 1968 års anfördes förordning (prop. 1968:98 s. 214) att det nu aktuella undantaget från regleringen endast de som en avsåg försäljningar arrangör anordnar eller låter anordna i samband med en tillställning. Den som inte har sådan annågon knytning till skulle däremot inte tillställningen fritt få driva försäljning på eller i närheten av den plats där tillställningen rum. äger

En vanlig form av handel som förekommer i samband med

offentliga tillställningar och allmänna sammankomster är försäljning av livsmedel för förtäring på platsen. ordnas sådan försäljning genom arrangörens försorg, faller den alltså utanför Bedrivs förregleringen. säljningen däremot av någon som inte har anlitats av arrangören, är den att anse som handel. tillfällig Som exempel på andra försäljningar som normalt också är att anse som handel kan nämnas tillfällig försäljning av souvenirer m.m. utanför idrottsarenor eller försäljning av sportartiklar i till anslutning idrotts- och motionstävlingar.

som förut nämnts gäller för marknadshandel undantaget endast sådana marknader som avses i marknadskungörelsen. Det förekommmer emellertid en stor arranmängd gemang som av arrangören kallas för marknad men som länsstyrelse inte har lämnat tillstånd till. Bland dessa arrangemang finns sådana som - i större eller

mindre - har av nöjeskaraktär. Arrangögrad inslag låter alltså ordna försäljning och oliren samtidigt ka av Sådana nöjen, dvs. marknadsnöjen, slag nöjen. en form av tillställning. Det är emellertid offentlig innebär att inte heller försäljning vid denna typ av är att anse som tillfällig hanmarknadsarrangemang del. I vart fall torde det gälla om försäljningsverkär av mindre och närmast kan ses samheten omfattning som ett komplement till nöjestillställningen.

Även i till andra tillställningar, t.ex. anslutning och festivaler, är det vanligt att det karnevaler förekommer av marknadskaraktär. Är det försäljning av som ordnar eller låter arrangören tillställningen faller alltså även dessa markordna försäljningen utanför regleringen i LTH. nadsförsäljningar

I den uppräkningen i 9 § Aost nämns exemplifierande inte mässa eller Varumässor och särskilutställning. da eller förevisningar är emellertid utställningar ofta så omfattande och att de regelpublikdragande mässigt är att anse som offentliga tillställningar Carl G Persson, Allmänna ordningsstadgan m.m., (se Detta innebär att handel på mässor och 1972, s. 92). i faller in också under det nu utställningar princip behandlade undantaget.

2.3.3 Kravet på tillstånd (3 § LTH)

i 3 § första stycket får tillfäl- Enligt huvudregeln drivas endast efter särskilt tillstånd. I lig handel andra och tredje stycken har emellertid paragrafens flera som väsentligt begränsar tillgjorts undantag innebär dels att vissa näståndsplikten. Udantagen inte behöver söka tillstånd till viss ringsidkare dels att vissa varor liks.k. kompletteringshandel,

som tryckta skrifter får fritt. Vidare säljas gäller ett särskilt undantag för lösöreauktioner. sedvanliga I det följande redogöras närmare för av omfattningen de olika undantagen.

Undantaget för avser

kompletteringshandel kringfö-

rings- eller utomhushandel som ett underordnat utgör led i en rörelse som annars bedrivs ett på stadigvarande driftställe och avser sådana varor som regelmässigt saluförs eller framställs där (3 S andra stycket 1). För motsvarande handel inomhus krävs däremot alltid tillstånd I dessa fall enligt lagen. gäller emellertid särskilda som att fast regler gör etablerade näringsidkare i allmänhet får tillstånd att driva tillfällig handel inomhus som ett komplement till den fasta rörelsen. Mera om detta redogörs för i nästa delavsnitt som handlar om tillstândsprövningen.

Enligt motiven till 1968 års kunde viss förordning försäljning som fast etablerade näringsidkare driver på annat ställe än på sitt fasta driftställe jämställas med fast handel och därmed också lämnas utanför regleringen. Det skulle dock bara gälla kringföringsoch utomhusförsäljningar. Sådana var försäljningar nämligen enligt motiven en naturlig komplettering till de distributionsformer som annars förekom i samband med fast handel (jfr prop. 1968:98 s. 179).

För att en försäljning skall anses som kompletteringshandel krävs att den avser varor som regelmässigt säljs eller tillverkas på driftstället. Regleringen kan alltså inte kringgås på det sättet att någon bara för syns skull upprättar ett fast driftställe som han i verkligheten inte använder (jfr prop. 1968:98 s. 214).

För att att undantaget från regleringen understryka

handel ändrades beverkligen gäller kompletterande

stämmelsen år 1975 så att den försäljning som undan-

tas skall inte bara ett led utan ett underordutgöra

nat led i den verksamhet som bedrivs på det fasta

driftstället. föranleddes främst av att Ändringen

remissinstanser av att en flera pekat på möjligheten

med någon obetydlig källartillfällighetsförsäljare

lokal som fast driftställe kunde ägna sig åt en om-

tillståndsfri tillfällig handel. I fattande,

1975:52 anförde departementschefen följande prop.

(s. 41).

vill här endast tillägga att det bör vara tillå- Jag för den som framställer varor på ett fast drifttet ställe att de framställda varorna även genom sälja eller utomhushandel. sådan försäljning kringföringsmin att anse som ett i förär således enligt mening till underordnat led. Det skall hållande produktionen då vara om i verklig meemellertid fråga produktion Däremot är det inte tillräckligt att säljaren ning. varorna obetydlig hantering eller låter undergå någon bearbetning på ett fast driftställe.

tillståndsfri kringföringshandel kan som exempel på

nämnas från butiksfordon som utgår från försäljning

en en fast butik eller liknande. Fast etabfabrik,

lerade får även i övrigt fritt driva näringsidkare

Utan tillstånd får också den som hemförsäljning.

tillverkar eller varor på ett fast driftställe säljer

varorna t.ex. eller handel sälja genom gatuhandel

från stånd och andra anordningar som ställs upp utom-

hus. I fall dock att handeln endast samtliga gäller

får ett till den fasta rörelsen. utgöra komplement

Det finns emellertid inte någon begränsning i geogra-

fiskt hänseende. De nämnda formerna av komplette-

får alltså fritt drivas även på annan ort ringshandel

än den där det fasta driftstället är beläget.

Undantaget för försäljning av vissa varor avser livsmedel, blommor och alster av inhemsk (3 § hemslöjd tredje stycket).

Enligt näringsfrihetsförordningen var det tillåtet för var och en att genom fritt kringföring sälja livsförnödenheter, jordbruksalster av andra slag än frö, träd och buskar samt och alladugårdsprodukter ster av inhemsk husslöjd. Genom 1968 års förordning justerades uppräkningen av de varor som får säljas fritt till att avse livsmedel, blommor och alster av inhemsk hemslöjd. Detta innebar emellertid inte någon ändring i sak jämfört med vad som hade gällt tidigare.

I motiven till 1968 års anfördes förordning (prop. 1968:98 s. 216) att till livsmedel skulle i överensstämmelse med den då gällande livsmedelsstadgan hänföras varje vara som är avsedd att förtäras av människor och som inte är att anse som läkemedel. En definition av samma innebörd finns numera i 1 § livsmedelslagen (1971:511).

vad som avses med blommor har inte närmare berörts i motiven. Till blommor torde emellertid hänföras inte bara snittblommor utan även krukväxter och blomplantor. Försäljning av frö, träd och buskar omfattas däremot av tillståndskravet 1968:98 s. (jfr prop. 182). samma torde gälla försäljning av och jord, gödning andra planteringstillbehör.

Uttrycket hemslöjd skulle enligt motiven till 1968

års förordning ha samma som det i betydelse näringsfrihetsförordningen använda uttrycket husslöjd. Den praxis som hade utvecklats vid av nätillämpningen ringsfrihetsförordningen skulle därför vara till led-

ning vid tolkningen av begreppet hemslöjd 1968:98 s. 2l7f). Med anledning av att en re- (prop. missinstans hade anfört att begreppet alster av inhemsk var oklart påpekades i samband med hemslöjd år 1978 att begreppet inte kunde anses lagändringarna omfatta tillverkade varor eller varor fabriksmässigt av utländskt 1977/78:186 s. 19). Unursprung (prop. för av hemslöjd gäller alltså dantaget försäljning enbart svenska Det innebär bl.a. att utprodukter. ländska inte utan tillstånd får driva medborgare handel med från sitt hemtillfällig hemslöjdsalster land.

Handel med livsmedel, blommor och hantverksprodukter har av ålder ansetts vara fri för svenska medborgare. Genom 1968 års förordning om tillfällig handel utviddenna rätt till att gälla också för flertalet gades Numera är det bara utomnordiska medborutlänningar. som saknar permanent uppehållstillstånd här som gare måste söka tillstånd för att få driva tillfällig handel med dessa varor.

Den nu nämnda utländska medborgare får inte kategorin heller driva handel med tryckta skrifter tillfällig utan tillstånd enligt LTH. Att svenska medborgare fritt får sådana skrifter följer redan av sälja bestämmelser. Enligt förtryckfrihetsförordningens är i detta avseende likställda ordningen utlänningar med svenska såvitt inte annat följer av medborgare annan tryckfrihet är således inte lag. Utlänningars grundlagsskyddad utan den kan inskränkas genom vanlig Kravet att vissa utlänningar inte utan särskilt lag. tillstånd får driva tillfällig handel med tryckta skrifter innebär en sådan inskränkning.

Undantag gäller slutligen för sedvanlig auktionsförsäljning av lösöre som tillhör dödsbo eller enskild person (3 S andra stycket 2).

Lösöreauktioner ordnas i olika former. I många fall fungerar auktionsföretag och auktionsförrättare enbart som ombud eller förmedlare för enskilda säljare, dvs. de säljer varor för annans räkning och i dennes namn. I andra fall uppträder de som huvudsakligen kommissionärer, dvs. de säljer i eget namn men för annans räkning. Auktionsföretag och auktionsförrättare kan naturligtvis också sälja varor för räkegen ning. Vidare kan vid ett och samma auktionstillfälle de olika auktionsformerna förekomma i kombination med varandra.

Lagens krav att egendomen skall tillhöra ett dödsbo eller en enskild person innebär att det i princip bara är de två först nämnda auktionsformerna, dvs. när en säljare uppträder som ombud eller kommissionär, vilka är undantagna från tillståndskravet. säljer däremot auktionsföretag eller auktionsförrättare till någon del lösöre som de har förvärvat från dödsbon eller enskilda krävs tillstånd för det om auktionen hålls på ett tillfälligt försäljningsställe inomhus eller utomhus.

Enligt motiven (prop. 1977/78:l86 s. 18f) omfattar undantaget endast försäljning av i huvudsak hela lösörebon. Däremot gäller tillståndskravet om försäljningen avser diverse föremål som har lämnats in från flera olika dödsbon eller enskilda personer. Det är vanligt att s.k. kvalitetsauktioner ordnas i denna form. Hålls sådana auktioner på annat ställe än i auktionsföretagets ordinarie lokaler, krävs alltså i princip tillstånd för dessa.

bör framhållas att det endast är auk- Avslutningsvis tionsförsäljning som är undantagen från tillstånds- För annan tillfällig försäljning av lösöre plikten. som tillhör dödsbo eller enskild person krävs alltså särskilt tillstånd enligt LTH.

2.3.4 Tillståndsprövningen (4 § LTH)

för tillståndsgivningen finns i lagens Principerna 4 är att tillstånd får lämnas endast §. Huvudregeln om den avsedda handeln är av väsentlig betydelse från eller om annars särskilda skäl fökonsumentsynpunkt Utan någon prövning av konsumentintresset religger. får tillstånd dock lämnas för handel med varor som tillhör konkursbo och för viss kompletteringshandel som drivs inomhus.

är motiven att tillstånd skall Utgångspunkten enligt ges mycket restriktivt. När den skärpta regleringen infördes år 1975 var bestämmelsen utformad så att tillstånd fick endast om särskilda skäl förelåg. ges Vid skulle främst beaktas om den avsedda bedömningen handeln var av väsentlig betydelse från konsumentsyn- I förarbetena framhölls (prop. 1975:52 s. 37) punkt. att det för att en försäljning skulle kunna sägas ha en sådan måste krävas att den täcker ett betydelse behov hos konsumenterna, vilket inte annars kan tillorten. närmare riktlinjer för hur godoses på Några skulle gå till lämnades emellertillståndsprövningen tid inte. uttalade för sin del att Departementschefen han räknade med att det inte skulle behöva uppstå större när det gällde att bedöma om några svårigheter särskilda skäl för tillstånd förelåg eftersom det endast var i som tillstånd skulle kunna undantagsfall meddelas. Vid tillämpningen visade det sig emellertid att var svårtolkad även i denna del. Detta medlagen

förde att också principerna för tillståndsprövningen togs upp till ny behandling vid översynen av lagen.

översynen ledde till att bestämmelsen justerades så att huvudregeln nu är att tillstånd får ges endast om

handeln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. För att närmare klargöra grunderna för till-

ståndsprövningen redovisades i prop. 1977/78:186 bl.a. följande uttalanden, till vilka departementschefen anslöt sig (s. 19f).

För att tillfällig handel skall kunna vara av sägas väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt måste krävas att den täcker ett behov hos konsumenterna, vilket annars inte kan tillgodoses med rimliga uppoffringar. Tillfällig handel på en ort där det finns fast handel med varor av samma slag kan i allmänhet inte anses vara av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Vad gäller tillfällig handel på andra orter bör som ett led i bedömningen av handelns betydelse från konsumentsynpunkt prövas, vilka uppoffringar i fråga om restid en konsument bör rimligen behöva göra för att få tillgång till varan.

I promemorian anförs vidare att de uppoffringar som konsumenten rimligen bör få godta eller de krav som bör kunna uppställas på varornas måste tillgänglighet variera med hänsyn bl.a. till varornas beskaffenhet och till de vitt skilda förutsättningarna olika på orter och inom olika regioner. Det är därför knappast möjligt att ange några generella normer som bör tillämpas vid bedömningen. Enligt promemorian kan dock vissa riktlinjer ställas upp för bedömningen. När det gäller mindre ofta återkommande varuinköp bör konsumenten i allmänhet godta större i uppoffringar fråga om bl.a. restid än i fråga om ofta återkommande inköp. Vidare bör i allmänhet inte tillfällig handel få bedrivas i sådan närhet av orter med likartad fast handel att det menligt påverkar den fasta handelns förmåga att stadigvarande svara för varuförsörjningen.

Handelns huvudsakliga inriktning bör enligt promemorian i allmänhet också beaktas vid bedömningen. Handeln kan exempelvis vara huvudsakligen inriktad på orter inom områden, där avståndet i de flesta fall är förhållandevis kort till närmast belägna ort med fast handel med varor av samma slag. I ett sådant fall

torde det inte vara allmänt angeenligt promemorian att handeln får bedrivas trots att kanske några läget av berörda orter är belägna på ett förhållandevis

avstånd från ort med fast handel. Om däremot långt handeln huvudsakligen,är inriktad på glesbygdsområdär avståndet i de flesta fall är betydande till den, närmast ort med fast handel med varor av sambelägna ma kan det å andra sidan finnas anledning att slag, tillåta den tillfälliga handeln.

- - - Det torde i sakens natur att den tillfälligga handeln ofta kan tillhandahålla varor till ett liga än den fasta handeln, vilket i och för sig lägre pris kan vara ett konsumentintresse. Denna omständighet bör dock endast sammantaget med andra faktorer kunna

leda till den att den tillfälliga handeln bedömningen bör få tillåtas förekomma.

Vid bör enligt motiven också tillståndsprövningen

förekommande beaktas så att varuförsörjningsplaner

handel inte tillåts i en sådan omfattning tillfällig

att med dessa planer motverkas. syftet

motiven kan vidare varornas karaktär ibland Enligt

vara av särskild betydelse vid bedömingen. Tillfällig

handel med vissa varor kan alltså tillåtas trots fö-

rekomsten av likartad fast handel. Som exempel nämns

i motiven att det måste anses vara från allmän syn-

önskvärt och i konsumenternas intresse att vapunkt

ror av så karaktär som originalkonst och speciell

kan och ut i så obundna former grafik spridas bjudas

som möjligt.

Sammanfattningsvis innebär motivuttalandena följande.

handel får normalt inte tillåtas på en ort Tillfällig

där det finns likartad fast handel. När det gäller

handel med varor som köps mera sällan, tillfällig

får tillstånd inte heller lämnas om det t.ex. pälsar,

inom avstånd från den ort där försäljningen rimligt

skall ske finns fast handel med motsvarande varor.

handel med vissa speciella varor, t.ex. Tillfällig

och får dock tillåtas oavsett originalkonst grafik,

om det finns fast handel med sådana varor eller inte. I övrigt innehåller motiven inte uttalanden om några vilka hänsyn som skall tas till varornas beskaffenhet eller försäljningsformen.

Redan när riksdagen år 1975 anslöt sig till de nya riktlinjerna för tillståndsprövningen förutsattes att hänsyn skulle komma att tas till vissa sökandens önskemål att inte behöva lämna sitt Särskilt avyrke. sågs att seriöst arbetande gårdfarihandlare som varit verksamma sedan många år skulle kunna fortsätta med sin verksamhet (NU 1975/76:3, rskr 32). Vid tillämpningen uppmärksammades sedan ocksá att det ibland kunde leda till vissa negativa ekonomiska och sociala konsekvenser om tillstånd till tillfällig handel inte kunde ges. Regeringen ansåg i beexempelvis några svärsärenden att det vid avvägningen mellan olika intressen fanns ett allmänt behov av att kunna ta hänsyn till omständigheter som saknade större betydelse från konsumentsynpunkt.

Mot bakgrund av detta utformades bestämmelsen år 1978 så att tillstånd också får av särskilda ges på grund skäl. Föreligger särskilda skäl, får alltså tillstånd till tillfällig handel lämnas även om handeln inte kan motiveras av konsumentintresset.

Det är främst omständigheter som hänför till sösig kandens personliga förhållanden som kan särutgöra skilda skäl att meddela tillstånd. Så kan moenligt tiven vara fallet om handel drivs av tillfällig personer som är äldre eller har något handiallvarligt kapp och som har denna form av som sin försäljning huvudsakliga försörjningskälla. Vidare bör enligt motiven beaktas att en avveckling av en rörelse under vissa förhållanden kan bli följden av att tillfällig

handel inte får förekomma. Sammanfattningsvis uttalades dock att det endast var i undantagsfall som tillstånd skulle kunna meddelas på grund av sådana särskilda skäl som nu har berörts (prop. 1977/78:186 s. llf).

Även andra än sådana som rör sökandens omständigheter kan emellertid beaktas vid bedömningen. På person av särskilda skäl kan exempelvis tillstånd ges grund för viss inomhus. Enligt motiven kompletteringshandel 1977/78:186 s. 13) bör nämligen den som regel- (prop. varor ett fast driftställe tillåtas mässigt säljer på att varorna i en annan lokal men bara om den sälja handeln är avsedd att bedrivas inom samma tillfälliga ort som den där driftstället är beläget. som exempel kan nämnas att en butiksägare tillfälligt utnyttjar en annan lokal orten för en utförsäljning av ett på eller att han på grund av en ombyggnad av varulager sin butik tillfälligt driver handeln i andra lokaler.

skall inte beaktas i de fall Några behovssynpunkter tillverkare önskar driva kompletteringshandel inomhus. Det även om försäljningen skall ske utangäller för hemorten. Enligt en särskild regel skall nämligen den som tillverkar varor på ett fast driftställe normalt få tillstånd att varorna i t.ex. en tillsälja lokal. Bestämmelsen infördes år 1978 i fälligt hyrd att underlätta för inhemska företag som saknar syfte fasta att få avsättning för sina försäljningsställen produkter. I motiven framhölls (prop. 1977/78:186 s. 21) att driftstället skall vara beläget här i landet och att det, liksom när det gäller sådan kompletsom nämns under 2.3.3, skall vara fråga teringshandel om i verklig mening på driftstället och produktion inte bara någon obetydlig hantering eller bearbet-

ning.

Utan att det görs någon närmare av konsuprövning

mentintresset får tillstånd också lämnas för handel

med varor som tillhör konkursbo. När bestämmelsen

infördes år 1975 uttalade departementschefen bl.a.

följande (prop. 1975:52 s. 38 och s. 41).

I fråga om varor som tillhör konkursbo föreligger ofta behov av att anordna tillfälliga försäljningar. Av praktiska skäl bör det finnas för boet möjlighet att anlita en företagare som sköter föryrkesmässigt säljningen för boets räkning. Jag finner det därför välmotiverat att tillstånd, såsom föreslås i promemorian, skall kunna ges till handel med vatillfällig ror som här avses. Det bör att den föreunderstrykas slagna regeln gäller endast varor som verkligen tillhör ett konkursbo. Jag anser inte skäl tillräckliga föreligga att utsträcka regeln till försäljning i andra hand av varor som har förvärvats från sådana bon.

Eftersom syftet med bestämmelserna är att underlätta en snabb avveckling av konkursbon, bör i allmänhet krävas att boets egendom säljs i stort sett i samlat skick vid något eller få tillfällen. några Undantag kan dock behöva göras från denna t.ex. i princip, fråga om mera omfattande konkursbon. I sådana fall bör dock begäras att sökanden redovisar en över plan boets avveckling, så att får en tillståndsmyndigheten klar bild av den aktuella roll i samförsäljningens manhanget.

Enligt konkurslagen skall egendomen i ett konkursbo

säljas så snart som möjligt. av boets Försäljning

lösa egendom skall ske på auktion eller på något

annat sätt som konkursförvaltaren anser vara mest

fördelaktigt för boet. Bästa resultat uppnås oftast

om förvaltaren kan överlåta hela rörelsen eller stora

delar av inventarierna och en Går varulagret på gång.

inte det, får egendomen säljas efter hand i mindre

poster. I sådana fall kan det tänkas att förvaltaren

önskar ordna tillfälliga försäljningar för att av-

vecklingen av boet om möjligt skall snabbare. Kongå

måste emellertid då först söka tillkursförvaltaren till enligt LTH. Någon närmare stånd försäljningarna dock inte i tillståndsärendet utan prövning görs normalt alltid Samma gäller om tillstånd skall ges. förvaltaren anlitar någon annan som sköter försäljför boets överlåter förvaltaren därningen räkning. till och önskar denne i sin emot boets egendom någon tur ordna en försäljning av varorna gäller tillfällig samma som vid annan handel, dvs. tillståndet princip blir beroende av en behovsprövning i varje enskilt

fall. I innebär det att den som övertar praktiken från ett konkursbo normalt inte får tillstånd egendom att varorna tillfällig handel. sälja genom

förarbeten 1975:52 s. 38 och Enligt lagens (prop. s. 20f) skall vid tillståndsprövningen 1977/78:l86 tas även till sökandens personliga förhålhänsyn m.m. så sätt att tillstånd inte får lämnas landen på är att driva handeln eller om om sökanden olämplig andra talar emot att tillstånd ges. omständigheter har emellertid inte kommit till uttryck i lag- Detta

texten.

De motivuttalandena innebär att det vid prövgjorda skall en bedömning motsvarande den ningen också göras 1968 års förordning. Enligt denna som gällde enligt skulle tillstånd inte till personer som från poges och sociala var olämpliga för sålisiära synpunkter Skäl för kunde t.ex. vara att dan verksamhet. avslag sökanden hade brott av allvarligare beskaffenbegått het eller brott som hade samband med den tillfälliga skulle dock ligga nära i tihandeln. Brottsligheten den. Även småförseelser eller ett allmänt upprepade asocialt levnadssätt kunde emellertid motivera ett skulle också prövas om avslag. Enligt förordningen den handeln kunde störa allmän ordning. tillfälliga

I motiven uttalades i denna del att sådana i hänsyn de flesta fall kan bli tillgodosedda inom ramen för ordningslagstiftningen (jfr prop. 1968:98 s. 218). Det är således endast när det inte krävs tillnågot stånd för verksamheten enligt allmän eller lokal ordningsstadga, t.ex. när tillfällig handel skall drivas på enskild mark, som kan tänkas bli av ordningshänsyn betydelse vid bedömningen.

2.4 Utländska förhållanden

I detta avsnitt redovisas kortfattat de som regler gäller för rätten att driva tillfällig försäljningsverksamhet i våra nordiska grannländer, Danmark, Norge och Finland. Den mest moderna finns lagstiftningen i Norge medan i Danmark och Finland är regleringarna av något äldre datum. I avsnittet redovisas också den gemensamma ordning som råder inom EG på detta område.

Danmark

I Danmark har de olika som för rätten regler gäller att driva näring samlats i en särskild lag, naeringsloven av den 10 december 1975. Närmare regler om handelsverksamhet finns i kapitel 3.

Huvudregeln är att varor bara får från fasta säljas butiker. som fast butik räknas varaktiga försäljningsställen, fabriks- och verkstadslokaler samt automater. Bestämmelsen tolkas bl.a. så att en butik är att anse som fast om den hålls för öppen försäljning en gång i veckan och under en sammanhängande period av minst fyra månader. i Tillfällig försäljning hotellokaler och liknande är dock inte att anse som fast handel. När det handel utomhus anses förgäller

från stånd som en handlare ställer upp inom säljning avstånd av 100 - 150 meter från butiken ingå som ett en del i den fasta butiksrörelsen.

Förutom från fasta butiker får handel i viss utsträckning också ske genom kringföring. Kringföringshandel får dock bara drivas med naturaprodukter av boskapsskötsel och fiske samt bröd, mjölk, jordbruk, ost, smör och margarin. Den som enbart säljer glass, fisk får även fiskkonserver och tillbehör till sälja fiskvaror. Vidare får tryckta skrifter säljas fritt kringföring på allmän plats. genom

Handelsministern kan i särskilda fall ge tillstånd till av vissa varor under en kringföringsförsäljning tid. Bestämmelsen används bl.a. för att ge begränsad invalider tillstånd att varor av egen tillverksälja och för att försäljning av glass, ning möjliggöra varm korv och på marknader och konfektyrer, drycker Vidare brukar ges tillstånd till viss festplatser. marknader där det säljs begagnade vaförsäljning på ror.

På och marknader får fritt säljas vissa lanttorg bruks- och fiskeprodukter samt danska husflitsprodukter.

får bara rum på de tider och platser Torghandel äga samt under de villkor i övrigt som kommunen i samråd med polismyndigheten bestämmer.

När det slutligen gäller varumässor och utställningar kan handelsministern för särskilda fall medge undantag frân bestämmelserna i lagen.

Naeringsloven innehåller också särskilda regler om informationsskyldighet. Den som säljer varor genom kringföring skall på fordon, fartyg eller tält från vilket försäljningen sker tydligt namn och ange adress. Motsvarande krav gäller även för den som har fast butik. Ett anslag med innehavarens namn skall vara placerad på en för kunderna väl i synlig plats lokalen. Även varuautomater skall vara försedda med innehavarens namn och adress.

2.4.2 Norge

Norge har i likhet med Danmark en samlad som lag reglerar rätten att dmiva handel, loven av den 6 juni 1980 om handelsvirksomhet. 3 innehåller Kapitel särskilda bestämmelsem om försäljning till konsumenter som inte sker från fasta försäljningsställen.

I - liksom i - Norge gällde tidigare Danmark den principen att varor bara fick från fasta försäljas säljningsställen. Genom lagändringar år 1983 ändrades emellertid lagens utgångspunkt till att bli den motsatta. Huvudregeln är således numera att handel som sker vid sidan av fasta är försäljningsställen tillåten i alla former och med alla varor. har Undantag dock i viss för hanutsträckning gjorts uppsökande delsverksamhet, dvs. försäljningsformer där säljaren aktivt söker upp konsumenter i hemmen, på arbetsplatser och liknande.

Det gjorda undantaget innebär att uppsökande försäljning med dagligvaror inte är tillåten. Det gäller dock inte försäljning av frukt grönsaker, potatis, och bär. Vidare kan den enskilda kommunen en genom allmän föreskrift eller för särskilda fall tillåta sådan handel om det är till fördel för konsumenterna.

har á andra sidan också möjlighet att genom Kommunen lokal föreskrift förbudet till att gälla en utvidga varor än om det behövs med även andra dagligvaror till den lokala handelns förhållanden. Enligt hänsyn motiven skall denna möjlighet användas med försiktig-

het och endast i fall där den uppsökande försäljningmed ett visst kan väntas få en sådan omen varuslag den leder till att viktiga butiker måste fattning att ner till följd av minskad försäljning. läggas

när det gatuhandel och annan Även gäller torghandel, har kommunen rätt att handel på offentliga platser som handeln. Sådana lomeddela föreskrifter reglerar får meddelas om det behövs med hänkala föreskrifter till b1.a. ordnings- och trafikintressen. Enligt syn motiven är det möjligt att av utrymmesskäl exempelvis till att avse försäljning med begränsa torghandeln som grönsaker, bär traditionella torghandelsprodukter och blommor. är emellertid att andra Utgångspunkten t.ex. intresset av att skydda butikshandel hänsyn, vissa inte får till grund för en med varor, läggas av varusortimentet i de nu nämnda förbegränsning säljningsformerna.

Kommunala föreskrifter skall stadfästas av fylkesmannen svenska länsstyrelsen). Stadfästelse (motsvarande om föreskrifterna inte stämmer överens med kan vägras intentioner eller om det skulle uppstå stora lagens mellan föreskrifterna i olika kommuner som skillnader inte är sakligt motiverade.

som vill driva uppsökande handels- För näringsidkare en särskild och leverksamhet gäller registrerings- Näringsidkaren skall anmäla sig gitimationsplikt. i det där handeln huvudsaklitill fylkesmannen fylke skall drivas. Anmälan skall innehålla uppgift om gen

näringsidkarens namn och adress och om de varuslag som skall säljas. På av anmälan grundval utfärdar fylkesmannen ett registreringsbevis. Beviset är avsett som en legitimation och skall visas i samupp band med försäljningen. Kommer till skall köp stånd, en kopia av det också lämnas över till konsumenten.

Inom det norska handelsdepartementet för övervägs närvarande om ordningen med kan förregistrering enklas eller helt tas bort. Numera har innämligen förts ett centralt handelsregister som omfattar alla som driver handel.

2.4.3 Finland

I Finland regleras tillfällig försäljningsverksamhet genom lagen den 8 juli 1961 om kringföringshandel. Med kringföringshandel avses minutförsäljning av medförda varor i förvärvssyfte. I behandlas tre lagen av handel slag gårdfarihandel, ambulerande butikshandel och ambulerande handel - vilka alla kräver särskilt tillstånd.

Tillstånd till gårdfarihandel får bara lämnas till fysisk person som på grund av kroppslyte, försvagad hälsa eller annan personlig orsak har svårt att försörja sig. De varor som får säljas genom gårdfarihandel är b1.a. textilier, beklädnadsvaror och hantverksprodukter, däremot inte livsmedel. Huvudregeln är att gárdfarihandel bara är tillåten i landskommun. Genom föreskrift i kommunal kan den ordningsstadga dock tillåtas även i stad eller köping.

Med ambulerande butikshandel avses försäljning av varor frán ett butiksinrett fordon som en följer viss försäljningsrutt. Tillstånd får här lämnas till för-

av livsmedel, hushållsartiklar och andra säljning konsumtionsvaror om det finns ett behov av sådan förhos den lokala befolkningen. Tillstånd skall säljning företrädesvis till den som efter föreskriven näges driver handel med de nämnda varorna. ringsanmälan får inte bedrivas så att den hindrar den Verksamheten allmänna samfärdseln eller stör ordningen. Fordonet får inte heller ställas på kortare avstånd än 500 upp meter från sådan fast butik i samma bransch som fanns då tillståndet lämnades, om inte ägaren till den fasta butiken samtycker till det.

Tillstånd till och ambulerande butiksgårdfarihandel handel av om den drivs i landsbeviljas länsstyrelse kommun och av kommunal om den drivs i stad myndighet eller köping.

Ambulerande handel är en sammanfattande beslutligen försäljning av medförda varor. Ett nämning på övrig här kringföringshandel med produkspecialfall gäller ter från inhemsk småindustri, t.ex. hemslöjd och hantverksalster, som drivs av tillverkaren själv eller en av tillverkare. För att säsammanslutning tillverkarens utkomstmöjligheter kan länskerställa i det län där tillverkningen sker bevilja styrelsen ett tillstånd som gäller i hela landet. Enskild person eller förening kan få tillstånd till tillfällig ambulerande handel för ett visst tillfälle eller för kortare tid än sex månader. Tillstånd lämnas i dessa fall av den ort där handeln skall polismyndigheten på drivas.

ett särskilt får enskild person efter Enligt undantag tillstånd av polismyndigheten driva kringföringshanmed fisk samt växt- och trädgårdsprodukter på sin del hemort i landskommun.

Lagen gäller inte torg- och marknadshandel eller annan liknande handel. Vid torghandel beviljas tillstånd av kommunen. För att ordna tillfälliga arrangemang som marknader, mässor och offentliga tillställningar krävs tillstånd av polismyndighet. I fråga om handel på gator och andra offentliga platser gäller särskilda föreskrifter, b1.a. lokala ordningsstadgor.

Vid ambulerande butikshandel skall näringsidkarens firma och hemort tydligt anges på fordonet. I övrigt skall den som driver kringföringshandel föra med tillstándbeviset och på begäran visa upp det för polismyndighet.

2.4.4 EG

Inom EG finns för närvarande bara ett direktiv som direkt rör näringsrättslig av reglering tillfällig försäljningsverksamhet. Det är direktivet 75/369 från år 1975 om åtgärder för att underlätta utvecklandet av fri etablering och frihet att utföra när tjänster det gäller kringresande verksamheter.

I direktivet hänvisas till de artiklar inledningsvis i Romfördraget som anger att all som särbehandling grundar sig på nationalitet inte är tillåten när det gäller etablering och utförande av tjänster samt att det i syfte att göra det enklare för enskilda att driva verksamhet som egna skall utfärdas företagare direktiv om ömsesidiga erkännanden av bevis om formell kompetens och om en samordning av medlemsländernas lagstiftning. I avvaktan att ett sådant närpå mande sker framhålls att det är önskvärt att det övergångsvis vidtas åtgärder för att göra det lättare att driva kringresande verksamhet. Syftet med åtgärderna sägs främst vara att undvika att det uppstår

för som kommer från medlemssvårigheter medborgare i vilka det inte några särskilda krav länder gäller för att driva sådan verksamhet.

som alltså är av övergångskaraktär, är Direktivet, inte bara handel utan även på annan tillämpligt på verksamhet. De former av försäljning som kringresande omfattas är dels handel som drivs av kringresande eller gårdfarihandlare, dels köpmän, gatuhandlare handel i saluhallar som inte sker från fasta instaldels handel salutorg och marknader utomlationer, på i ett medlemsland krävs att den som vill hus. Om det dessa former av handel skall förete bevis om driva vandel eller liknande, skall enligt direktivet god som sådant bevis också godtas intyg som har utfärdats i ett annat medlemsland. Vidare skall av myndigheter erfarenheter och kunnande som någon har förvärvat genom att driva verksamhet i ett land på olika sätt räknas till godo om han önskar driva motsvaran-

honom

de verksamhet i ett annat land.

är således att underlätta för Direktivets huvudsyfte i ett medlemsland att driva kringresande medborgare verksamhet i ett annat medlemsland. Däremot utesluter direktivet inte att ett land helt förbjuder viss verksamhet eller föreskriver särskilda kringresande villkor för att eller andra företag skall få bolag driva sådan veksamhet.

vad har inhämtat via Sveriges de- Enligt utredningen vid EG i har ett arbete börjat på en legation Bryssel av det direktivet. Detta arbete fortsättning gällande är bl.a inriktat att göra de kompletteringar som på behövs med till att det skett en utveckling på hänsyn området från mera traditionell torg- och marknadshandel till ambulerande försäljning från specialinredda

fordon som närmast kan liknas vid mindre varuhus eller butiker. Tanken är att det skall tillskapas dels regler som gör det möjligt att i medlemsländerna öppna internationella torg och marknader dit alla EG:s affärsmän på området skall få komma, dels regler som särskilt gynnar den allmänna kringförande handeln i Gemenskapens olika gränsområden där kultur- och språkgemenskap gör sådan handel naturlig.

3 KARTLÄGGNING

3.1 Inledning

Utredningen har som tidigare nämnts valt att betrakta all handel som sker från tillfälliga försäljningsställen eller under kringföring som tillfällig handel. Kartläggningen omfattar därför inte bara sådan försäljning som nu faller in under LTH utan även närliggande försäljningsformer.

Utredningen har till att börja med undersökt tillståndsgivningen enligt LTH och i vilken utsträckning som tillståndspliktig handel drivs utan tillstånd. Från samtliga kommuner har samlats in uppgifter om torg- och marknadshandeln. Även länsstyrelsernas tillståndsgivning enligt marknadskungörelsen har undersökts. Handeln på allmän plats m.m. och tillfällig handel med livsmedel har kartlagts utifrån polismyndigheternas och miljö- och hälsoskyddsnämndernas tillståndsgivning på respektive område. Från polismyndigheterna har också samlats in uppgifter om tillfällig handel med begagnade varor. SPK har för utredningens räkning gjort en specialundersökning av försäljning från s.k. sommarbutiker.

De gjorda undersökningarna har kompletterats med uppgifter som utredningen har fått del av vid kontakter med olika myndigheter och organisationer. När det gäller redogörelsen för handläggningen av ärenden en-

LTH och grundar sig denna på ligt marknadskungörelsen underhandskontakter som utredningen har haft med handläggare vid hälften av landets länsstyrelser.

Med hänsyn till att det inte finns någon offentlig statistik eller i övrigt någon samlad redovisning av olika former av tillfällig handel har utredningen valt att utförligt redovisa resultatet av tämligen Det bör påpekas att undersökkartläggningsarbetet. i viss mån griper in i varandra. Det innebär ningarna bl.a. att omfattningen av olika försäljningsformer inte kan bedömas utifrån en summering av de olika un- Särskilt gäller det i fråga om utomdersökningarna. från stånd m.m. där den dubbla tillhusförsäljning enligt ordnings- och livsmedelslagstândsgivningen märkbart höjer det sammanlagda antalet stiftningen tillstånd.

avslutas med en sammanfattning där olika Kapitlet former av tillfällig handel förs samman i grupper efter sitt sammanhang i distributionstekniskt hänseende.

3.2 Tillståndsgivningen enligt LTH

om tillstånd enligt LTH prövas av länsstyrel- Frågor sen i det län där försäljningen skall äga rum. När det utomnordiska medborgare som saknar permagäller nent här är det dock länsstyrelsen uppehállstillstånd i det län där verksamheten huvudsakligen skall bedrivas som är Länsstyrelsens betillståndsmyndighet. slut i tillståndsärenden får överklagas hos kommers- Kollegiets beslut får i sin tur överklagas kollegium. hos regeringen.

3.2.1 Handläggningen hos länsstyrelserna

Ärenden om tillfällig handel handläggs på länsstyrelsens allmänna enhet. Beslut i ärendena fattas i allmänhet av enhetschefen, en länsassessor, efter föredragning av en handläggare.

Ansökan om tillstånd att driva handel kan tillfällig göras på en särskild blankett som utarbetats av LON. I ansökan skall sökanden lämna om de uppgift varuslag som handeln skall avse samt om tid och ort för försäljningen. Är handeln avsedd att helt eller delvis drivas på ett visst ställe, skall uppgift också lämnas om försäljningsstället. Sökande som är juridisk person skall vidare lämna uppgift om vem som skall vara föreståndare för verksamheten. När det gäller uppgift om varuslag krävs normalt inte att sökanden ger in en specificerad över alla de varor förteckning som skall säljas. Det är tillräckligt att arten av varorna anges.

vid ansökan skall sökanden visa att han inte är obehörig att driva handel i allmänhet. För fysiska personer skall därför bifogas personbevis som visar att sökanden inte är omyndig och bevis om att han inte är försatt i konkurs. Är sökanden omyndig, skall han visa att Överförmyndaren har gett sitt till samtycke verksamheten. Juridiska personer skall bifoga registreringsbevis samt person- och konkursfrihetsbevis för föreståndaren. Utländska sökande skall dessutom bifoga beslut om permanent uppehållstillstånd eller näringstillstånd.

När det gäller tillfällig av varor som försäljning tillhör konkursbo bör länsstyrelsen enligt lagens förarbeten kontrollera att varorna har den uppgivna

karaktären. Detta kan ske att sökanden ger in genom en avskrift av bouppteckningen, en varuförteckning eller liknande handlingar. Skall boets egendom säljas vid ett flertal tillfällen, bör sökanden också redovisa en över boets avveckling. Ärenden som avser plan handel med varor som tillhör konkursbo förekommer emellertid nästan inte alls.

som närmare för i avsnitt 2.3.4 är lagens redogjorts att tillstånd skall ges mycket restrikutgångspunkt tivt. är att tillstånd får lämnas endast Huvudregeln om den avsedda handeln är av väsentlig betydelse från För att en försäljning skall kunna konsumentsynpunkt. vara av en sådan krävs enligt motiven sägas betydelse att den täcker ett behov hos konsumenterna, vilket inte annars kan tillgodoses på orten. vid prövningen tas därför i endast till om det på den princip hänsyn ort där skall ske finns fast handel med försäljningen motsvarande varor eller inte. Andra konsumentaspeksom varornas pris eller kvalitet, beter, exempelvis aktas däremot inte. För att få ett underlag för sin

bedömning inhämtar länsstyrelsen regelmässigt yttrande från den kommun där handeln skall bedrivas. Det är vidare att länsstyrelsen bereder länsförbund vanligt inom tillfälle att yttra sig. Därköpmannaförbundet emot normalt inte någon egen utredgör länsstyrelsen i Fram till av år 1984, då hemning frågan. utgången konsulentverksamheten vid länsstyrelserna avvecklades, brukade dock ett samråd ske med hemkonsulenten. Hos de som utredningen har varit i konlänsstyrelser takt med sker numera inte några interna samråd. Ett av dem dock att de ibland vänder sig till par uppgav för att få upplysningar om butiksbestånpriskontoret det den eller de orter som berörs. Någon kontakt på tas däremot inte med den regionalekonomiska enheten. Detta kunde annars te sig naturligt. Vid denna enhet

handläggs nämligen ärenden som rör varuförsörjningsfrågor, bl.a. ärenden om glesbygdsstöd.

De ytttranden som kommunerna avger i tillståndsärenden är enligt länsstyrelserna av skiftande kvalitet. En del innehåller en närmare om vilka butiutredning ker som finns på den ort där den handeln tillfälliga skall drivas och vilket sortiment som dessa butiker för. Andra är däremot summariska och ytterst innehåller endast en eller en av tillstyrkan avstyrkan ansökan. I de kommuner som har en lokal konsumentpolitisk verksamhet avges yttrandet normalt av det konsumentansvariga organet, t.ex. en konsumentnämnd. I övrigt är det eller regelmässigt kommunstyrelsen något utskott under denna som svarar för yttrandena.

Innan tillstånd ges begär en del också länsstyrelser in ett yttrande om sökandens, eller om sökanden är en juridisk person, föreståndarens personliga lämplighet. Yttrandet begärs från i sökanpolismyndigheten dens eller föreståndarens hemort. Det är främst i ärenden om tillstånd att driva som kringföringshandel länsstyrelsen på detta sätt begär in upplysningar och prövar om sökanden är lämplig att driva handeln eller inte.

Avstyrker kommunen eller någon annan som har hörts i ärendet en ansökan, bereds sökanden normalt tillfälle att yttra sig inom en viss tid. Efter det att sökanden har kommit in med kompletterande uppgifter eller tiden för yttrande har ut är ärendet klart för gått avgörande.

Tiden från det att ett ärende kommer in till länsstyrelsen till dess att det blir slutligt avgjort varierar. Enligt vad har inhämtat är det utredningen nor-

tar mellan en och två månamala att handläggningen eller ärenden kan handder. I större komplicerade vara ännu längre. I andra fall, t.ex. läggningstiden klart att tillstånd inte skall ges, kan om det är däremot bli inom några dagar. Den ärendet avgjort tar remissen till kommunen. Detta beror längsta tiden främst att kommunens yttrande normalt skall avges på att det kan flera veckor mellan av en nämnd och dröja I de fall kommunen har delevarje nämndsammanträde. rätten att yttrande till en tjänsteman, gerat avge t.ex. en konsumentsekreterare, brukar dock yttrandet

kunna lämnas inom någon vecka. De förhållandevis leder ibland till att nålånga handläggningstiderna i ärendet inte hinner meddelas innan den got beslut tilltänkta skall äga rum. försäljningen

en ansökan om tillstånd att Beviljar länsstyrelsen en särskild handdriva tillfällig handel, upprättas som bevis om det. Tillståndet utfärdas i flertaling förebild av en av LON utarbetad blanlet fall efter kett. Förutom personuppgifter på tillståndshavaren bl.a. om den tid som innehåller tillståndet uppgifter försäljningsstället och de tillståndet gäller för, får Ett enskilt tillstånd kan varuslag som säljas. flera och försäljomfatta försäljningstillfällen olika orter. Tillstånd som ges till juriningar på innehåller vidare ett godkännande av diska personer I tillståndet tas också in eventuella föreståndare. och föreskrifter som skall gälla för handeln. villkor Det är emellertid endast undantagsvis som länsstyrel-

meddelar sådana. Tillståndshavaren brukar serna några erinras om sin att föra med tillvidare skyldighet när han driver den tillfälliga handeln och ståndet om namn m.m. vid försäljningen. I att lämna uppgift innehåller tillståndet också en upplysning allmänhet för allmän plats i vissa om att det försäljning på

fall krävs tillstånd av orten. polismyndigheten på Tillståndet får av sökanden lösas mot en expeditionsavgift.

3.2.2 Länsstyrelsernas beslut

I anslutning till att LTH trädde i kraft den 1 juli 1976 kom det till länsstyrelserna in ett större antal ansökningar om tillstånd till tillfällig handel. Under tiden fram till den 30 1977 sålunjuni avgjordes da 739 sådana ärenden (se prop. 1977/78:186, Bilaga 1). Därefter har antalet märkbart minsansökningar kat. Under åren 1980 - 1985 i registrerades genomsnitt endast 250 ärenden eller tio län omkring per och år. Fördelningen av ärendena de olika länen på framgår av tabell 3.1. Flest ärenden eller i genomsnitt drygt 25 om året hos registrerades länsstyrelsen i Stockholms län. I var det främst i lanövrigt dets norra delar som det kom in ett större antal ärenden. En tredjedel av ärenden under samtliga perioden registrerades således i de fem norrlandslänen.

som framgår av tabellen har antalet ärenden stadigt minskat efter år 1981 och var antalet nere i drygt 200 år 1985. En uppföljning som har utredningen gjort hos hälften av länsstyrelserna visar att den nedåt-

gående tendensen har fortsatt även under åren 1986 och 1987. Utifrån de som har lämnats kan uppgifter det totala antalet ärenden för år 1987 uppskattas till mellan 175 och 200.

ärenden om tillfällig handel Tabell 3.1 Registrerade 1980 - 1985 fördelade på län och år. under åren

1980 81 82 83 84 85 Summa Län

16 33 48 24 22 17 160 Stockholms 2 2 2 2 2 5 15 Uppsala 7 3 8 9 0 2 29 Södermanlands 8 15 6 5 6 2 42 Östergötlands 13 14 7 14 10 9 67 Jönköpings _ 7 5 3 9 9 7 40 Kronobergs 11 11 20 12 14 11 79 Kalmar 2 0 1 3 2 6 14 Gotlands 4 2 2 3 6 3 20 Blekinge 5 1 3 3 3 2 17 Kristianstads ll 5 8 11 4 3 42 Malmöhus 11 9 7 7 1 7 42 Hallands Göteborgs och 12 27 13 11 12 17 92 Bohus 11 18 9 8 6 10 62 Älvsborgs 12 8 9 5 2 5 41 Skaraborgs 9 18 15 10 6 3 61 Värmlands 17 13 9 12 7 10 68 Örebro 5 5 3 6 5 5 29 Västmanlands 11 10 17 11 15 8 72 Kopparbergs 17 27 14 18 17 11 104 Gävleborgs 21 26 27 23 17 12 126 Västernorrlands 11 17 12 17 17 18 92 Jämtlands 7 21 12 14 16 8 78 Västerbrottens 17 16 17 24 22 25 121 Norrbottens

247 306 272 261 221 206 1513 Summa

Tillstånd till tillfällig handel får för ett beges stämt tillfälle eller under en viss tid, högst tre år. För att få en närmare bild av länsstyrelsernas tillståndsgivning har utredningen därför del av tagit länsstyrelsernas samtliga beslut i tillståndsärenden under en treårsperiod, åren 1983-1985. Under denna period registrerades hos länsstyrelserna sammanlagt 688 ärenden om tillfällig handel tabell (jfr. 3.1) och av dessa avgjordes 643 under slutligt perioden. Beslutens innehåll och de olika länen fördelning på redovisas i tabell 3.2.

I huvuddelen av de ärenden som i avgjordes sak fick sökanden helt eller delvis bifall till sin ansökan. Det var förhållandevis att en sökande fick vanligt bifall till sin ansökan i en del men i en avslag annan, ofta beroende på den berörda kommunens inställning till den sökta handeln. Allmänt kan noteras att länsstyrelserna i stor utsträckning följer kommunernas yttranden. Av de granskade besluten framgår att det bara var i som tillstånd undantagsfall lämnades i fall där kommunen hade avstyrkt.

Antalet bifall fördelade under sig jämnt perioden och under vart och ett av de tre åren meddelades omkring 150 tillstånd. Tillstånden fördelade sig däremot mycket ojämnt på de olika länen. Som mest bifölls drygt 20 ansökningar under ett år i ett och samma län. I ungefär hälften av länen var antalet bifall så lågt som högst tre om året. Tillståndsgivningen var starkt koncentrerad till landets norra delar. Inemot hälften av tillstånden meddelades således i de fem norrlandslänen. I landet i övrigt var bilden mera splittrad. De flesta tillstånden meddelades här i Stockholms, Kalmar, Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Örebro län.

Beslut i ärenden om tillstånd till till- Tabell 3.2

handel som har hos och slutligt fällig registrerats

åren 1983 - 1985 av länsstyrelserna under avgjorts

fördelade på län

Län Bifall (helt Avslag Övriga ) eller delvis) beslut

29 15 14 stockholms 5 0 2 Uppsala 3 2 5 Södermanlands 5 0 4 Östergötlands 25 3 2 Jönköpings 16 2 5 Kronobergs 27 0 7 Kalmar 1 0 7 Gotlands 8 2 0 Blekinge 4 3 1 Kristianstads 8 5 7 Malmöhus 9 0 6 Hallands

Göteborgs och 25 4 9 Bohus 20 2 1 Älvsborgs 6 1 6 Skaraborgs 9 5 2 Värmlands 24 0 3 Örebro 9 2 3 Västmanlands 20 6 3 Kopparbergs 26 4 5 Gävleborgs 41 3 7 Västernorrlands 39 9 3 Jämtlands 30 5 11 Västerbrottens 65 3 0 Norrbottens

454 76 113 Summa

Avskrivna ärenden, ärenden som lämnats utan åtgärd, 1) om av tillstånd beträffande dag beslut ändring tidigare

för försäljning m.m.

En närmare redogörelse för den handel som tillstånd beviljades för lämnas i avsnitt 3.2.4.

Det var endast i ett mindre antal fall som ansökan avslogs helt. Enligt vad handläggare vid länsstyrelserna har upplyst är det emellertid ofta så att en sökande först tar kontakt med under länsstyrelsen hand och hör sig för om det behövs tillstånd något för en viss När sökanden sedan blivit försäljning. informerad om de restriktiva regler som och gäller att han kanske inte kan räkna med att få tillnågot stånd, avstár sökanden ofta från att lämna in någon formell ansökan. Detta medverkar alltså till att antalet rena avslagsbeslut är få. I bör sammanhanget nämnas att det även är vanligt att får handläggarna telefonförfrågningar om sådan handel som inte kräver något tillstånd, främst försäljning av livsmedel som varm korv och glass m.m.

3.2.3 Beslut i besvärsärenden

Besvärsreglerna i LTH har ändrats vid flera tillfällen. Enligt den av 11 ursprungliga lydelsen § LTH skulle talan mot beslut föras tillståndsmyndighetens hos regeringen. var liksom nu Tillståndsmyndighet länsstyrelsen eller, när det gällde vissa utlänningar, kommerskollegium. Vid tiden för lagens införande prövades nämligen frågor om näringstillstånd för utlänningar av kollegiet. Genom den 1 juli lagändring 1982 decentraliserades denna till prövning länsstyrelserna. Därmed kom också ärenden om tillstånd för vissa utlänningar att driva handel att fötillfällig ras över till länsstyrelserna. infördes den Samtidigt besvärsordningen att länsstyrelsens beslut i dessa ärenden skulle få överklagas hos i kommerskollegium stället för direkt hos regeringen. att Möjligheten

kunna få beslut prövat av regeringen bekollegiets dock. Den innebar att det kom

hölls gjorda ändringen

olika beroende på vem som var att gälla besvärsregler i ärendena. I att få en enhetlig bedömsökande syfte i alla ärenden om tillstånd att driva tillfällig ning ändrades nytt den 1 juli 1983 så handel reglerna på att numera är mellaninstans i samtkommerskollegium liga dessa ärenden.

det första året som LTH var i kraft kom det Under till in 120 besvärsärenden (se prop. regeringen s. 51). Av dessa bifölls hälften medan 1977/78:1B6 hälften lämnades utan bifall. Det stora antalet övermedförde att det relativt snart utvecklades klaganden viss i dessa ärenden, vilken b1.a. kom att en praxis till för de som gjordes år ligga grund lagändringar 1978. Därefter har antalet överklaganden minskat åren 1980 - 1983 kom det exempelvis kraftigt. Under inte in mer än 24 besvärsärenden till resammanlagt Efter det att den besvärsordningen med geringen. nya som mellaninstans infördes vid halvkommerskollegium 1983 och fram till av år 1987 har årsskiftet utgången vidare bara kommit in 14 besvärsärenden till koldet Fem av dessa har förts vidare till regeringlegiet. en.

Besluten i besvärsärendena fattas normalt på grundval material som finns i akten. Komav det tillgängligt eller som regel inte nåmerskollegium regeringen gör i saken. Vad som tillförs ärendet gon egen utredning i den instansen är alltså bara klagandens behögre svärsskrift och underinstansens yttrande över denna. när var den enda besvärsinstan- Tidigare, regeringen förekom det dock i ett mindre antal fall att resen, inhämtade särskilda från SPK eller geringen yttranden konsumentverket.

En granskning av de beslut som har meddelats enligt den nya besvärsordningen visar följande. Av de totalt 14 ärenden som kommerskollegium har avgjort som andra instans har sex inneburit att sökanden helt eller delvis fått bifall till sina besvär medan innefyra burit avslag. De återstående fyra ärendena har av olika skäl inte tagits upp till Resaklig prövning. geringen har inte i något fall ändrat bekollegiets slut. Tillstånden har inte meddelats på den grunden att den avsedda handeln ansetts vara av beväsentlig tydelse från konsumentsynpunkt utan med hänvisning till att särskilda skäl har förelegat. I samtliga fall har det varit fråga om situationer där enligt lagens förarbeten tillstånd skall kunna Främst ges. har hänsyn tagits till omständigheter som rört sökandens person. Någon ny praxis har alltså inte utvecklats under senare år utan tillämpningen är alltjämt mycket restriktiv. Det bör vidare påpekas att samtliga utom en av de sökande som fick bifall till sin ansökan efter besvär mera regelbundet driver tillfällig handel och att de överklagade besluten endast gällt en del av deras verksamhet. Kretsen eller personer företag som driver tillfällig handel har alltså i princip inte utökats genom besvärsinstansernas beslut.

Ett av besvärsärendena visar på att det i en del fall krävs en tämligen ingående av en sökandes redovisning hela verksamhet för att ett ärende skall kunna bli korrekt bedömt. Ansökan avsåg försäljning av garner och uppstickade plagg som skulle bedrivas från en butiksinredd bil. Länsstyrelsen avslog ansökan med motiveringen att de angivna varuslagen fanns att tillgå inom den fasta handeln i de kommuner där försäljningen skulle ske och att särskilda skäl i övrigt inte förelåg för att meddela tillstånd. I besvärs-

ärendet blev sedan upplyst. Huvuddelen av följande stickades upp på sökandens fasta driftställe, plaggen där det också förekom försäljning av garner och skedde både direkt till besökanplagg. Försäljningen de kunder och genom postorder. Av sökandens totala beräknades en tredjedel komma från omsättning ungefär den ambulerande Med hänvisning till de försäljningen. som hade kommit fram konstaterade komnya uppgifter att den sökta försäljningen var att bemerskollegium trakta som tillståndsfri kompletteringshandel. Kolledärför länsstyrelsens beslut. giet upphävde

3.2.4 Översikt av lämnade tillstånd

Ett sätt att få en av den tillfälliga hanbelysning delns struktur är att ställa samman de tillstånd som har Utredningen har därför närmare granskat

lämnats.

innehållet i de beslut som länsstyrelserna meddelade under åren 1983 - 1985. När det gäller den handel som bedrivs utan tillstånd får hänvisas till nästa delavsnitt.

Granskningen av tillståndsbesluten visar i huvudsak

följande.

Under fick sammanlagt 215 olika sökande perioden tillstånd att driva tillfällig handel. Det var alltså endast omkring 70 sökande om året som fick sådant tillstånd. Av sökande var det 56 som fick samtliga tillstånd till kringföringshandel medan 159 fick tillstånd till försäljning från tillfälliga försälj-

ningsställen.

Tillstånden till lämnades normalt

kringföringshandel

för en tid, mellan ett och tre år. Det innebär längre att de 50 sökande som fick dessa tillstånd mera drygt

stadigvarande ägnade sig åt denna typ av handel. så gott som samtliga drev verksamheten som enskilda näringsidkare och inte i bolagsform.

Ungefär hälften av sökandena fick sina tillstånd i Stockholms län. Deras tillstånd avsåg huvudsakligen försäljning av ballonger, vindsnurror och smärre leksaker eller försäljning av halsdukar och flaggor, andra souvenirer i anslutning till olika idrottsevenemang. Liknande tillstånd lämnades också till ett mindre antal sökande i några andra län. I sammanhanget kan nämnas att tillstånd till av balförsäljning longer m.m. på sina håll har vägrats, bl.a. i Malmö, med motiveringen att handeln inte var av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt.

Av de övriga tillstånden till kringföringshandel gällde flertalet försäljning av kläder eller textilier. Ett 15-tal sökande fick tillstånd exempelvis att sälja sådana varor i former som motsvarar äldre tiders gårdfarihandel. Det var äldre huvudsakligen personer som sedan lång tid tillbaka drivit denna typ av handel. Hälften av dem var verksamma i norrlandslänen och hälften i landets södra och mellersta delar. Ett mindre antal sökande fick tillstånd att sälja kläder i främst större storlekar på servicehus, ålderdomshem och liknande inrättningar. Endast ett fåtal av de nu nämnda sökandena drev handel i mer än ett län.

De återstående tillstånden till kringföringshandel gällde bl.a. försäljning av borstar, korgar och stegar samt dörrförsäljning av rengöringsmedel, gödning, julkärvar och låsskydd.

När det sedan gäller tillstånden till försäljning från försäljningsställen avsåg dessa tillfälliga nästan uteslutande försäljning i lokaler av olika slag. Främst var det Folkets hus, hembygdsgårdar, hotell och anda som användes. Ett samlingslokaler stort antal tillstånd lämnades vidare till försäljning i butikslokaler. Som ytterligare exempel på lokaler som användes kan nämnas utrymda kontors- och fabrikslokaler. Genomgående gällde att försäljningarna endast rum under någon eller några få dagar ägde vid varje tillfälle. Av tillståndsbesluten framgår dock att framför allt vissa samlingslokaler vid upptillfällen användes av antingen samme eller repade olika sökande för tillfällig försäljningsverksamhet.

Av de 160 sökande som fick tillstånd att driva knappt handel i lokaler var det endast ett betillfällig antal som drev sådan handel i mer organiserad gränsat form. Det var således bara 13 av dem som fick tilli mer än ett län. Tillsammans svarade dessa få stånd sökande emellertid för mer än en tredjedel av det toantalet tillstånd under Övriga 146 sötala perioden. fick tillstånd i endast ett län och bara 45 av kande dem fick mer än ett tillstånd. Till skillnad mot dem som drev var huvuddelen av de sökringföringshandel kande som fick tillstånd till försäljning i lokaler dvs. aktiebolag, handelsbolag eljuridiska personer, ler föreningar av olika slag.

Av de 13 sökande som var verksamma i mer än ett län sålde fem och skinnvaror, två kläder, två pälsen textilier och material till handarbeten konst, samt en musikinstrument. De återstående två drev med stilmöbler, mattor, kristallauktionsförsäljning konst m.m. Flest tillstånd fick ett av aukkronor, Under beviljades detta företionsföretagen. perioden

tag, ett aktiebolag med säte i Borås, inte mindre än 60 tillstånd i tio olika län i södra och mellersta Sverige. Såvitt framgår av handlingarna startades företaget i början av 1950-talet och dess verksamhet har hela tiden varit baserad på handel. tillfällig Ett förhållandevis stort antal tillstånd fick vidare ett företag som säljer originalkonst och grafik. Även detta företag fick sina tillstånd i ett tiotal län i framför allt södra och mellersta Sverige. I övrigt var det främst de sökande som sålde och skinnpälsvaror som drev tillfällig handel i större omfattning. Samtliga dessa företag var verksamma i norrlandslänen och flera av dem sålde varor av egen De tillverkning. återstående sex sökandena i denna grupp fick tillstånd endast i ett par län, hälften av dem i Norrland och hälften i landet i övrigt.

När det gäller de drygt 140 sökande som fick tillstånd i endast ett län var bilden delvis en annan. De varor som såldes var i stort desamma men fördelningen mellan sökandena var något annorlunda. Ungefär hälften av dem sålde kläder och skor medan endast ett mindre antal sålde päls- och skinnvaror. Ett 20-tal sökande sålde textilvaror och ungefär lika många möbler och mattor m.m. Av de sist nämnda var det tolv som drev auktionsverksamhet. som exempel på varor som såldes av ett mindre antal sökande kan bl.a. nämnas konst, sport- och fritidsartiklar, frimärken samt färger och tapeter. Ungefär två tredjedelar av samtliga dessa sökande fick sina tillstånd i norrlandslänen. I flertalet av de övriga länen var det däremot bara några få sökande som fick tillstånd till tillfällig handel i lokaler. Detta innebär bl.a. att tre fjärdedelar av de sökande som sålde kläder eller skor var verksamma i norrlandslänen. Vidare var flertalet av dem som sålde textilier eller drev auktionsverk-

samhet verksamma där. Nästan samtliga sökande i denna hade sin hemort i det län där ansökan gjordes grupp och två av dem var normalt verkungefär tredjedelar samma i den kommun där den tillfälliga handeln skulle drivas. Såvitt kunnat utläsas av besluten hade många av dem en fast butik. Det bör här påpekas att flertalet av de sökande som fick avslag på sin ansökan inte hade sin hemort i den kommun som ansökan gällde.

Under förekom inte något ärende som gällde perioden tillstånd för utomnordisk medborgare som saknar permanent uppehållstillstånd här att driva tillfällig handel med livsmedel m.m. Vidare har endast noterats ett ärende som försäljning av varor som tillgällde hör konkursbo.

kan konstateras att det endast var Sammanfattningsvis ett antal personer eller företag som mycket begränsat fick tillstånd att driva tillfällig handel under perioden. Det var således bara ett 50-tal personer som fick tillstånd till kringföringshandel. Av dessa sålde hälften m.m. allmän plats medan de ballonger på främst sålde kläder eller textilier i former övriga som äldre tiders gårdfarihandel. Det var

motsvarar

inte mer än ett drygt tiotal företag som i mera organiserad form drev tillfällig handel i lokaler. Till dessa skall ytterligare ett 50-tal personer läggas eller som mera regelbundet eller vid upprepaföretag de tillfällen drev sådan handel. Det var framför allt kläder, skor samt päls- och skinnvaror som såldes på detta sätt. Det var vidare vanligt att möbler, mattor och konst såldes auktion i tillfälligt hyrda lokapå ler. bör framhållas att huvuddelen av all slutligen försäljning från tillfälliga försäljningsställen ägde rum i Norrland.

3.2.5 Brott mot LTH

Den som driver tillfällig handel utan erforderligt tillstånd eller utan att det finns en godkänd föreståndare eller i strid mot villkor eller föreskrifter som har meddelats kan med stöd av 10 § LTH dömas till dagsböter. För den som underlåter att lämna föreskriven information om namn m.m. eller som inte för med tillståndsbeviset när handeln bedrivs är straffet penningböter, högst 500 kr.

Från det att LTH trädde i kraft och fram till utgången av år 1986 har totalt 814 personer för lagförts brott mot lagen. Av dessa har 248 dömts av domstol medan 525 har godkänt strafföreläggande som

utfärdats

av åklagare. I 41 fall där brott har förelegat har åklagare beslutat att inte väcka åtal. som framgår av tabell 3.3 ökade antalet lagföringar fram till år 1984, då drygt 120 personer lagfördes för brott mot LTH. Under de två senast redovisade åren minskade emellertid antalet till ungefär hälften.

För att få en närmare bild av den tillfälliga handel som drivs utan tillstånd har utredningen undersökt de domstolsavgöranden som meddelades under åren 1980 - 1984. Totalt dömdes under dessa år 139 personer för brott mot LTH. Hälften av dem dömdes för att de utan tillstånd drivit kringföringshandel och hälften för att de drivit handel från tillfälliga försäljningsställen.

Tabell 3.3 Kriminalstatistik. Antal personer som har LTH under åren 1976 - 1986 lagförts för brott mot

76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 Sza

Åtalsunderlåtel- - - 1 14 11 2 2 1 4 4 2 41 se

Straffföreläg- 6 33 44 59 38 47 85 82 86 26 19 525 gande

Domar 3 2 18 19 18 28 34 27 32 33 34 248

9 35 63 92 67 77 121 110 122 63 55 814 Summa

Källa: SCB

Av dem som dömdes för kringföringshandel var huvuddelen som sålde smycken, kosmetika och gatuförsäljare diverse andra varor i de centrala delarna av Stockholm och I allmänhet dömdes de för upprepa- Göteborg. de överträdelser av LTH. Flertalet av dem var utländska Som närmare redogörs för i avsnitt medborgare. 3.6.2 och 3.6.3 dessa försäljare normalt ockgör sig så skyldiga till brott enligt ordningslagstiftningen. Den som det sker nämligen oftast i gatuhandel gäller strid mot lokala om förbud mot ordningsföreskrifter handel allmän plats. Ett mindre antal tillfällig på dömdes för dörrförsäljning av främst mattor. personer

Även bland dem som dömdes för att de utan tillstånd drivit handel från tillfälliga försäljningsställen fanns en klart urskiljbar av Mer än grupp försäljare. hälften av domarna i denna del aukavsåg nämligen tionsförsäljning av möbler, mattor och konst. Domarna fördelade sig på en begränsad krets av tio drygt personer. Flertalet av dem dömdes vid tillfälupprepade len, ett par närmare tio gånger under Aukperioden. tionerna avsåg ofta nytillverkade varor och hölls främst i samlingslokaler av olika En inslag. vanlig vändning från försäljarna var att de lokaler i vilka auktionerna hölls var att anse som fasta försäljningsställen eftersom de hyrde lagerutrymmen på platsen och hade rätt att lokalerna för utnyttja försäljning ett visst antal gånger månad. Domstolarna per konstaterade emellertid att det är antalet avgörande försäljningstillfällen över en tidsperiod och att försäljningar som endast pågår några dagar i månaden är av sådan karaktär att det för handeln tillfällig krävs särskilt tillstånd LTH. De som i enligt övrigt dömdes för tillfällig handel i lokaler sålde bl.a. kläder, skor, pälsar, textilier och grammofonskivor. Såvitt kan utläsas av domarna var det i huvudsak frága om försäljningar av engångsnatur.

som framgår av den redovisade brottsstatistiken är det bara ett mycket antal som årbegränsat personer ligen lagförs för brott mot LTH. Polisen har emellertid inte tillräckligt med resurser för att effektivt kunna övervaka denna typ av brott. Det finns därför starka skäl att anta att antalet överträdelser är betydligt större än vad statistiken visar. För att få en uppfattning om i vilka former och med vilken regelbundenhet sådana överträdelser sker har utredningen vid sina kontakter med företrädare för olika myndigheter och branschorganisationer dessa om i frågat

vilken som det enligt deras erfarenhet utsträckning bedrivs tillfällig handel utan tillstånd.

De lämnade svaren visar att det främst är de typer av som avspeglar sig i brottsstatistiken, försäljningar dvs. i större tätorter och auktionsgatuförsäljning i tillfälligt hyrda lokaler, som i större försäljning eller i mera organiserad form drivs utan omfattning tillstånd. Vidare har framhållits att det är vanligt att s.k. konkursutförsäljningar av särskilt mattor hålls i tillfälliga lokaler. Även de nämnda auktionsav möbler m.m. brukar ske i form av försäljningarna eller liknande. Enligt samkonkursutförsäljningar från Sveriges Möbelhandlares Centstämmiga uppgifter konsumentverket och rikspolisstyrelsen är ralförbund, det en mindre grupp av personer som i olika företagsformer, bolag eller enskilda firmor, driver sådan över stora delar av landet. Flera auktionsförsäljning av dem i den begränsade krets som under den peingår riod som utredningen har undersökt vid upprepade tillfällen dömdes för brott mot LTH. Enligt polisen har en del av dem också dömts för andra brott i samband med sin verksamhet, bl.a. bokförings- och skattebrott. Auktionerna föregås som regel av vidlyftiga annonser i i vilka det talas om att det ortspressen rör om utförsäljning av konkurslager. De möbler sig som är emellertid ofta direktimporterade av dem säljs som driver handeln. Konsumentverket har ibland kunnat mot den marknadsföringen. I ingripa otillbörliga fall har det emellertid visat sig vara svårt många att komma till rätta med denna typ av annonsering eftersom ofta byter företagsform och uppförsäljarna träder under nya namn.

3.3 Säsongmässig turistorter försäljning på

På semesterorter förekommer ofta olika av förtyper säljning som är begränsad till turistsäsongen. Enligt motiven till LTH är försäljning som sker ett genom regelbundet utnyttjande av fasta försäljningslokaler på turistorter inte att anse som tillfällig handel (jfr. avsnitt 2.3.2). Med hänvisning till uttalandena i förarbetena har i bl.a. länsstyrelserna Kalmar, Gotlands samt Göteborgs och Bohus län i olika beslut också förklarat att från s.k. sommarbutiförsäljning ker inte omfattas av den nuvarande regleringen.

Enligt vad utredningen har erfarit är det främst på sommarorter på ost- och västkusten som det förekommer säsongmässig försäljning i någon större omfattning. På vintersportorter som exempelvis Åre är det däremot mera ovanligt med denna typ av En viss försäljning. utökad försäljning förekommer emellertid även här, särskilt i samband med större då det skidtävlingar bl.a. säljs livsmedel från vagnar samt souvenirer av olika slag. Dessa försäljningar pågår dock under en så begränsad tid att de normalt är att betrakta som tillfällig handel.

För utredningens räkning genomförde SPK sin genom fältorganisation sommaren 1986 en kartläggning av den säsongmässiga försäljningen på några av de större semesterorterna i Stockholms, Kalmar, Gotlands samt Göteborgs och Bohus län. Undersökningen avsåg yrkesmässig försäljning av varor till konsumenter som bedrevs från någon typ av lokal, varaktigt uppställda fordon och tält eller förtöjda farkoster och som pågick under minst en månad med regelbundna öppethållandetider. De orter som studerades var Norrtälje, Borgholm och Köpingsvik, Visby samt och Smögen Fjäll-

Resultaten av studierna har redovisats i rapbacka. handel i sommartid (SPK:s PM-serie porten Tillfällig 1986:23).

Av rapporten framgår sammanfattningsvis följande. förekom i relativt stor om- Säsongmässig försäljning undersökta orter med undantag av fattning på samtliga där endast ett par fall av sådan försälj- Norrtälje, konstaterades. Flest s.k. sommarbutiker fanns ning det i och Köpingsvik på Öland. Sammanlagt Borgholm noterades här 80 sådana butiker. Det innebär att antalet butiker mer än fördubblades på dessa orter under sommaren. Antalet helårsverksamma butiker var bara 54. Även de andra orterna var öknämligen på av antalet butiker betydande. I Smögen tillkom ningen ett 50-tal försäljningsställen och i Visby exempelvis Det var med branschblandning i ett 30-tal. vanligt avsåg dock främst frisommarbutikerna. Försäljningen tidsbetonade beklädnadsvaror och livsmedel i form av kioskvaror. Som andra varor som såldes kan exempel på bl.a. nämnas enklare smycken, souvehemslöjdsalster, och bedrevs hunirer presentartiklar. Försäljningen från lokaler av olika slag men också från vudsakligen och tält. På Öland och Gotland var det framkiosker för allt centralt belägna butiks- och samlingslokaler som användes. I var försäljningsställena näs- Smögen i vid bryggan i hamtan uteslutande inrymda sjöbodar De som drev sommarbutikerna var normalt inte nen. hemmahörande orten utan oftast verksamma på annat på bl.a. i storstadsområdena. Det var vanligt att håll, lokalerna för hela året även om de bara utde hyrde dem under månader på sommaren. Utöver nyttjade några nu nämnda fanns det också ett de försäljningsställena antal livsmedelsbutiker och kiosker som sommaröppna i till och badvar belägna anslutning campingplatser stränder.

I studien från Öland redovisas vissa siffror som visar omfattningen av försäljningen i sommarbutikerna. Av siffrorna kan bl.a. utläsas att denna de på två orter som undersöktes uppgick till 20 av procent den samlade under de tre sommarbutiksförsäljningen månaderna och till tolv procent av den totala årsförsäljningen. Det var emellertid stora skillnader mellan olika varugrupper. När det livsmedel svagäller rade sommarbutikerna exempelvis för åtta av procent sommarförsäljningen och fyra procent av årsförsäljningen. Motsvarande siffror för kläder och skor var 59 procent respektive 46 procent.

I de redovisade studierna konstaterades bl.a. att den säsongmässiga försäljningen skärper konkurrensen och ger en större mångfald, vilket medför en ökad valfrihet för konsumenterna. till denna Inställningen typ av försäljning var enligt studierna också förhållandevis positiv hos olika intressenter i de berörda kommunerna. Detta dock under att konförutsättning kurrensen sker på lika villkor. Det fanns nämligen farhågor att de som driver sommarbutikerna inte gör rätt för sig bl.a. när det av gäller inbetalningar skatter. Den framförda kritiken alltså inte gällde den säsongmässiga som sådan utan riktaförsäljningen de sig närmast mot de handlare som driver verksamheten.

3.4 Torghandel

Med torghandel avses och andförsäljning på salutorg ra platser som en kommun har till allmän upplåtit försäljningsplats. som har redogjorts för i avsnitt 2.2.2 sker sådan upplåtelse normalt en föregenom skrift i den lokala och tas de närordningsstadgan

som skall för handeln in i en mare föreskrifter gälla Ibland förekommer det att särskild torghandelsstadga. även annan allmän upplåts för likartad försäljplats handel faller emellertid utanför det anning. Sådan givna torghandelsbegreppet.

har en enkät till samtliga kommuner Utredningen genom hämtat in om utbredningen av torghandeln uppgifter som omfattningen och inriktoch uppgifter belyser av denna handel. I anslutning till enkäten har ningen utredningen också fått del av gällande torghandelsoch Enkäten har utarbetats i stadgor avgiftstaxor. samarbete med företrädare för kommunförbundet.

När hösten 1986 förekom torgundersökningen gjordes i 197 dvs. i mer än två tredhandel kommuner, något av Flertalet av dem hade bara injedelar samtliga. ett och då i centralorten. I vissa rättat salutorg bl.a. Stockholm, Göteborg och Malmö, fanns kommuner, dock ett flertal salutorg och i några förekom torghandel mer än en ort. Sammanlagt fanns det 399 på salutorg och andra allmänna försäljningsplatser på I tabell 3.4 redovisas fördelningen på de 276 orter. olika länen.

av tabellen var starkt konsom framgår torghandeln till landets södra och mellersta delar. Här centrerad 94 av salutorg. Vidare kan nofanns procent samtliga teras att tre av kommunerna i södra och fjärdedelar mellersta hade inrättat salutorg medan bara Sverige av kommunerna i Norrland gjort det. en tredjedel

kommuner såväl fasta som till- Nästan samtliga upplät På några håll förekom fälliga saluplatser på torgen. dock enbart tillfälliga platser. De fasta saluplatserna normalt för ett år i sänder. Tillfälliuppläts

Tabell 3.4 Antal kommuner med och antal torghandel allmänna försäljningsplatser år 1986 fördelade på län.

som tidigare nämnts bara ut för daga platser hyrs I allmänhet var det den förvaltning som har gen. över kommunens mark, dvs. främst gatukontotillsynen tekniska kontoret eller fastighetskontoret, som ret, hade hand om torghandeln och svarade för platsupplåtelserna.

När det de närmare reglerna för torghandeln gäller hade 181 kommuner antagit lokala torghandelsstadgor. Dessa anslöt i stor utsträckning till det av kommunförbundet utarbetade normalförslaget. En utförlig för innehållet i detta finns intagen i redogörelse 1985:24) Här skall därbetänkandet (SOU Ordningslag. för bara kort beröras några punkter i de granskade som är av särskilt intresse i sammanhanget. stadgorna

Enligt 2 § i normalförslaget till torghandelsstadga skall innehavare av fast saluplats ha en skylt med namn och adress på saluståndet. Denna föreuppsatt skrift fanns i 157 stadgor medan 38 föreskrev intagen även innehavare av tillfällig saluplats skulle ha att en sådan skylt.

innehöll bestämmelser som avviker från Vissa stadgor och som innebär särbehandling i olika normalförslaget avseenden. I några enstaka stadgor fanns exempelvis en föreskrift om att bl.a. försäljare som är hemmahörande i kommunen skall ges företräde till torgplats. I 21 förekom föreskrifter om begränsningar av stadgor varusortimentet till att i huvudsak avse grönsaker, bär, blommor m.m. Vidare förekom i 15 stadgor frukt, en bestämmelse om att ett eller flera av salutorgen endast var avsedda för av vissa slag av försäljning varor. Det var vanligt att något torg var exempelvis särskilt inrättat för försäljning av fisk. I sammanbör att föreskrifter av nu nämnt slag hanget påpekas

endast får meddelas om de är påkallade från ordningssynpunkt (jfr. avsnitt 2.2.2).

När det sedan gäller själva handeln visar på torgen undersökningen bl.a. följande.

På det stora flertalet förekom salutorg torghandel under hela året och i ungefär hälften av kommunerna var torghandel tillåten alla I var vardagar. övrigt det vanligt att torghandeln var begränsad till två dagar i veckan. Handeln fick normalt under minst pågå sex timmar och ofta än åtta timmar längre varje torgdag.

Antalet saluplatser på salutorgen och de andra allmänna försäljningsplatserna varierade På mycket. vissa fanns endast några enstaka medan saluplatser det på andra fanns flera hundra. Totalt fanns det utrymme för omkring 7 000 saluplatser. Det var emellertid bara ungefär hälften av dem som mera regelbundet utnyttjades för försäljning.

De handlare som driver kan i stort delas torghandel in i två grupper, de som driver handel från nämligen fast saluplats och de som de utnyttjar tillfälliga platserna. År 1985 upplät de berörda kommunerna fast saluplats till drygt 2 600 personer eller företag. Motsvarande antal när det gäller de tillfälliga platserna var omkring 7 300. Det bör emellertid noteras att den sist nämnda siffran är något osäker. Ett stort antal kommuner har i denna del endast nämligen angett ett beräknat antal och vissa har inte kunnat svara alls. Vidare bör framhållas att det verkliga antalet handlare som utnyttjade tillfällig saluplats naturligtvis är lägre än vad den redovisade siffran anger beroende på att de handlare som reser mellan

i olika kommuner blivit registrerade flera salutorg Det är svårt att uppskatta hur stor denna gånger. är. Ett rimligt antagande torde dubbelregistrering dock kunna vara att det totala antalet personer eller

företag som utnyttjade tillfällig saluplats uppgick till mellan 4 000 och 6 000.

Som en kan nämnas att enligt en undersökjämförelse av som SPK redovisade år 1970 ning torghandeln S:6/70) var det 2 107 företag som drev torghan- (Dnr från fast år 1968. En ökning skulle sådel saluplats ha skett sedan dess med närmare 25 procent. Nåledes av antalet handlare med tillfällig gon kartläggning har inte varför det inte saluplats gjorts tidigare, att någon jämförelse i den delen. går göra

Av de handlare som drev handel frán fast saluplats var en verksamma i de tre storungefär tredjedel stadslänen och en femtedel enbart i Jönköpings län. Även i var de starkt koncentrerade till lanövrigt södra och mellersta delar. Endast fem procent av dets dem var verksamma i Norrland. De handlare som utnyttvar något mera jämnt fördejade tillfällig saluplats lade. Av dessa var således en betydligt större andel

eller 15 procent verksamma i Norrland.

Även bland de handlare som utnyttjade tillfällig fanns en relativt stor grupp som hade en saluplats fastare till ett visst salutorg. Under det anknytning året var det en tredjedel av dem undersökta ungefär som återkom mer än tio gånger till ett och samma

torg.

varierade mycket från kom- Strukturen på torghandeln mun till kommun. allmänna drag kan dock lä- Följande

sas ut av de svar som kommunerna har lämnat om torghandlarna och deras verksamhet.

I det övervägande antalet kommuner hade handlarna med fast saluplats normalt fast anknytning till kommunen

på så sätt att de antingen var bosatta i kommunen

eller drev rörelse från ett fast driftställe där. Däremot var det endast i ett mindre antal kommuner som det var vanligt att handlare med salutillfällig plats hade sådan anknytning.

Torghandeln har i ökad utsträckning kommit att omfatta produkter som köps in direkt från grossister. I flertalet kommuner var det således mindre än hälften av handlarna som huvudsakligen sålde produkter av egen tillverkning eller från egen odling. Det var mer vanligt att handlare med fast saluplats sålde egna produkter än att handlare med tillfällig plats gjorde det.

Varusortimentet domineras alltjämt av de traditionella torghandelsprodukterna även om av försäljning exempelvis beklädnadsvaror, textilier och hemutrustning har ökat i omfattning. I nästan samtliga kommuner sålde huvuddelen av alla handlare med fast saluplats livsmedel eller blommor medan endast en mindre andel av dem sålde andra varor. Det var ungefär lika vanligt att handlare med tillfällig plats sålde livsmedel m.m. som att de sålde andra varor. Mera om livsmedelsförsäljningen på salutorg redogörs för i avsnitt 3.8.

Även platsavgifterna varierade mycket mellan kommunerna. För fast saluplats skiftade således årsavgiften från några hundra kronor upp till tiotusen-

tals kronor. Normalt dock avgifterna kring 1 000 låg - 2 000 kronor om året. För tillfällig saluplats var i flertalet fall mellan 50 och 150 kronor. I avgiften viss utsträckning förekom även avgiftsfria platser, bl.a. för icke försäljning av egna trädyrkesmässig bär, blommor m.m. För år 1985 uppbar gárdsprodukter, kommunerna totalt omkring 12 miljoner kronor i torg- I denna summa ingår då också avgifter platsavgifter. för vissa marknader som hölls på allmän försäljnings-

plats.

I ett mindre antal avgiftstaxor föreskrevs att avgift skall utgå med olika belopp beroende på om handlaren är bosatt inom kommunen eller inte. Efter ingripande från NO har de diskriminerande avgifterna i några fall ändrats.

Genom enkäten har utredningen också försökt att få fram om den årliga omsättningen inom torguppgifter handeln. Nästan samtliga kommuner som år 1985 upplät har emellertid förklarat att de torghandelsplatser inte kan någon beräknad årsomsättning. svar har ange således i denna del bara lämnats av ett par kommuner, bl.a. Stockholm och Malmö. I Stockholm beräknades för det undersökta året till mellan 50 omsättningen och 100 kronor. Motsvarande siffra för miljoner Malmö var omkring 35 miljoner kronor. som ett komplement till dessa siffror kan nämnas att enligt uppgift från TOMER kan den årliga försäljningen inom torgoch marknadshandeln sammantaget uppskattas till omkring tre miljarder kronor.

som har nämnts ordnas ibland marknad på alltidigare män avsnitt 2.2.3). Enligt de försäljningsplats (jfr. förekom detta i 44 granskade torghandelsstadgorna kommuner.

Av enkätsvaren framgår att utöver de 197 kommuner som hade inrättat allmänna så hade försäljningsplatser ytterligare ett 30-tal upplåtit annan allmän plats för torghandel. hade Platsupplåtelserna genomgående skett efter tillstånd av avpolismyndigheten (jfr. snitt 3.6.1). Det var företrädesvis kommuner i Stockholms län och i norrlandslänen som hade ordnat torghandel på detta sätt.

3.5 Marknadshandel

En marknad är ett arrangemang som normalt består av flera olika delar. På marknadsområdet brukar det således finnas dels försäljningsplatser, dels tivoli och andra nöjen, dels serveringar. mel- Fördelningen lan de olika delarna kan skifta, Vilket att markgör naderna är av olika karaktär. En del är sådana där försäljning av varor dominerar medan andra huvudsakligen är nöjesbetonade. För ordnande av marknadsarrangemang krävs en rad tillstånd av olika myndigheter för de olika delarna av arrangemanget (jfr. avsnitt 2.2.3). När det gäller handeln på marknad är det främst tillstånden enligt marknadskungörelsen som är av intresse.

3.5.1 Tillståndsgivningen marknadsenligt kungörelsen

Enligt marknadskungörelsen åligger det länsstyrelsen att besluta i ärenden om tillstånd att hålla marknad. Liksom ärendena om tillstånd till handel tillfällig

handläggs dessa ärenden på den allmänna enheten.

I marknadsärendena finns det oftast sökande. ingen Flertalet av de marknader som tillstånd lämnas till

är sådana som av tradition hålls på en viss nämligen ort. Det är därför att länsstyrelsen redan vanligt året innan marknaderna skall hållas i ett gemensamt beslut fastställer samtliga marknadsdagar i länet för det kommande året. Under senare år har det dock blivit allt att särkilt idrottsföreningar anvanligare söker om att få ordna nya marknader.

beslut i tillståndsärendena går i Länsstyrelsens endast ut på att bestämma vilken dag eller princip vilka som de olika marknaderna skall få hållas. dagar sker främst utifrån ordningshänsyn, b1.a. Prövningen ses till att marknader som hålls i närheten av varandra inte sammanfaller i tiden. I ärendena hörs regelde berörda kommunerna och polismyndigheten i mässigt distrikt. Vissa länsstyrelser låter även respektive lokala organ inom köpmannaförbundet yttra sig.

av marknad och därmed också upp- Tolkningen begreppet fattningen om marknadskungörelsens tillämpningsområde varierar något mellan länsstyrelserna. Enligt några endast marknader med historiskt reglerar kungörelsen dvs. marknader som enligt gammal sed hålls ursprung, vid en viss tid en bestämd plats. Enligt andra ompå fattas i alla arrangemang som av arrangören princip kallas för marknad. Allmän enighet tycks dock råda om att marknader som hålls inomhus och s.k. lopp- eller för försäljning av begagnade varor inte prylmarknader faller in under regleringen.

beslut i tillståndsärendena sänds till Länsstyrelsens den eventuelle sökanden och till dem som har yttrat i ärendet. gällde att uppgift om de sig Ursprungligen beslutade årligen skulle tas in i vemarknadsdagarna almanackor och senare i länskungötenskapsakademins relserna. I samband med att de allmänna reglerna om

kungörande ändrades år 1978 togs denna skyldighet bort. Numera får därför den som vill veta när de olika marknaderna skall hållas vända till sig länsstyrelsen och begära att få del av innehållet i de enskilda besluten.

Under år 1984 lämnade tillstånd till länsstyrelserna 268 marknader. Marknadernas de olika fördelning på länen framgår av tabell 3.5. Då tillstånden normalt meddelas för det kommande året, är huvuddelen av de redovisade marknaderna sådana som hölls under år 1985. Flertalet marknader under endast en pågick eller två dagar. Det totala antalet marknadsdagar uppgick till 382.

som en jämförelse kan nämnas att antalet marknadsdagar år 1977 var 227 (se prop. 1977/78:186 s. 98). Enligt länsstyrelsernas tillståndsgivning ökade således marknadsdagarna med närmare 70 fram procent till år 1985. En allmän som har framförts uppfattning från olika håll är också att antalet marknader har ökat markant under 1980-talet. som redovisas i nästa delavsnitt är marknaderna i verkligheten dock betydligt fler än vad som framgår av tillståndsgivningen.

Det är mycket ovanligt att det anförs besvär mot länsstyrelsernas beslut i marknadsärendena. Under den senaste tioårsperioden har endast regeringen avgjort några enstaka sådana ärenden.

Tabell 3.5 Antal marknader och marknadsdagar som lämnade tillstånd till år 1984 länsstyrelserna fördelade på län.

Län Marknader Marknadsdagar

Stockholms 3 3 2 2 Uppsala Södermanlands 0 0 2 2 Östergötlands 23 39 Jönköpings 44 46 Kronobergs

Blekinge

Göteborgs 32 34 Älvsborgs 35 35 Skaraborgs

Kopparbergs 3 8 Gävleborgs

3.5.2 Det totala antalet marknader

Marknadskungörelsen är inte försedd med någon sanktion. Den som ordnar en marknad utan att ha fått länsstyrelsens tillstånd till det drabbas alltså inte av någon påföljd. Vidare är det som nämnts något oklart vilka arrangemang som omfattas av kungörelsen. Dessa förhållanden gör att det förekommer en hel del marknader eller marknadsliknande som arrangemang länsstyrelsen inte har lämnat tillstånd till. som redogörs för i avsnitt 3.6.1 och 3.7 är det dock vanligt att polismyndigheten lämnar tillstånd till dessa arrangemang, antingen enligt 2 § Aost för uppställning av marknadsstånd m.m. eller 12 5 Aost för enligt offentlig tillställning.

I de fall länsstyrelsen inte har lämnat tillstånd till marknaden är LTH i enligt marknadskungörelsen, princip tillämplig på försäljningen. Några tillstånd till försäljning på marknad förekom dock inte under de undersökta åren avsnitt 2.2.3 och (jfr. 3.2.4).

För att få en om det totala antalet markuppfattning nader har utredningen i till anslutning torghandelsenkäten hämtat in uppgifter från kommuner om samtliga de marknader som år 1985 hölls i kommunerna. Med marknad avsågs i undersökningen där varje arrangemang en arrangör åt olika bord säljare upplåter platser, eller stånd för av inyrkesmässig försäljning varor, klusive livsmedel. Basarer och motsvarande där arrangören själv svarar för all försäljning alltså ingick inte. Inte heller räknades torghandel eller handel på mässor och utställningar som marknad. Undersökningen avsåg i princip alla slag av marknader, dvs. även sådana som hålls inomhus. I vad mån de lämnade svaren

innefattar inomhusmarknader är dock oklart. verkligen av redovisas i tabell 3.6. Resultatet undersökningen

av tabellen hölls närmare 900 marknader i som framgår kommunerna år 1985. Av dessa var drygt hälften traditionella marknader där försäljning av varor utgjorde ett dominerande vid sidan av dessa mera reninslag. odlade marknader ordnades drygt 150 ytterligare av huvudsakligen nöjeskaraktär, t.ex. arrangemang och liknande, men festivaler, karnevaler, tivolinöjen där det också förekom av varor. Sammanförsäljning ordnades alltså mer än 600 arrangemang där framlagt för allt tillresande drev handel. En jämförsäljare med tabell 3.5 visar att mindre än hälften av förelse dessa var sanktionerade av länsmarknadsarrangemang

styrelsen.

Antalet var 200. Bland de övriga loppmarknader knappt 50 av marknadskaraktär kan främst drygt arrangemangen nämnas och marknader som ordnas av lojulmarknader kala Vid de senare är det i huvudsak köpmänköpmän. nen som bedriver försäljning från stånd och själva liknande som de ställer utanför butikerna. I upp mindre utsträckning kan det dock förekomma försäljfrån tillresande handlare även i dessa fall. Av ning att bland de redovisade jul- och enkätsvaren framgår också sådana som ordnas av loppmarknaderna ingår Lions och liknande dvs. marknader där organisationer, svarar för all försäljning och som arrangören själv således inte ingick i undersökningen. egentligen

visar vidare att marknader ordnas i Undersökningen alla delar av landet. Traditionell marknad förekom i 186 kommuner, vilka fördelade sig på exempelvis

Tabell 3.6 Antal marknader som år 1985 hölls i kommunerna fördelade på län och av marknad. typ Typ av marknad

Göteborgs och

1 = Traditionell marknad där av försäljning varor utgjorde ett dominerande inslag 2 = av Arrangemang huvudsakligen nöjeskaraktär men där det också förekom av försäljning varor 3 = Loppmarknad 4 = Annat arrangemang av marknadskaraktär

län. Detta kan jämföras med länsstyrelsernas samtliga vilken marknader saknades i tillståndsgivning, enligt Södermanlands, Värmlands, Västmanlands, Västernorr- Jämtlands län. Av enkätsvaren framgår emellands och lertid att det i dessa fem län ordnades traditionell marknad i ett 30-tal kommuner. Totalt ordnades någon i 235 kommuner. Endast 49 form av marknadsarrangemang kommuner saknade helt marknad. I huvudsak var det

om mindre kommuner i storstadsomrádena. fråga

Det är relativt att kommunerna tar aktiv del vanligt I en fjärdedel av de i marknadsarrangemangen. ungefär kommunen - ensam eller redovisade fallen stod således med andra - som arrangör av marknaden. tillsammans det traditionella marknader. I Huvudsakligen gällde var det den förvaltning som hade stor utsträckning ansvaret för t.ex. gatukontoret eller torghandeln, som också svarade för marknaden. fastighetskontoret, Men det förekom även att marknader ordnades av fritidskontoret eller turistbyrån. Enligt vad utredningen i annat har fått veta är det annars sammanhang främst och andra ideella sammanidrottsföreningar som står som marknadsarrangörer. Företräslutningar dare för riksidrottsförbundet har exempelvis inför att särskilt många mindre föreutredningen uppgett för sin verksamhet är beroende av de intäkter ningar av m.m. som marknaderna ger. Sluti form platshyror bör nämnas att marknader i viss utsträckning ligen också ordnas i privat regi.

3.5.3 Handeln på marknad

Det har inte gjorts någon mera ingående undersökning närmare strukturen av marknadshandeln. I som belyser det redovisas den mera allmännna bild av följande handeln traditionella marknader som utredningen på

§__i

har fått och som bl.a. grundar material som har sig presenterats av TOMER.

Årligen arrangeras marknad endast vid ett mindre an-

tal tillfällen i varje kommun. Ofta hålls marknad exempelvis en gång på våren och en hösten. I gång på övrigt hålls flertalet marknader under sommarmånaderna. Det ordnas emellertid även marknader vintertid. som exempel på en större vintermarknad kan nämnas marknaden i Jokkmokk. marknad brukar mel- Varje pågå lan en och tre dagar. I de fall allmän försäljningsplats upplåts för marknad sker det en i vanligen dag månaden i form av s.k. månadsmarknad.

Storleken på marknaderna varierar. drar till Många sig en stor publik och det är att antalet vanligt försäljare uppgår till flera hundra. På de allra största marknaderna, bl.a. de som hålls i Hästveda och Kivik i Skåne, brukar det finnas ända exempelvis upp till 1 000 försäljningsplatser. Besökarantalet på dessa marknader är också ofta över mycket stort, 100 000. Vid sidan av de mera publikdragande marknaderna finns det emellertid också små, lokala marknadsarrangemang med kanske bara ett fåtal försäljare.

En stor del av de som driver handel försäljare på marknad är sådana som mer regelbundet åt ägnar sig denna typ av handel och som reser från marknad till marknad, s.k. knallar. Enligt TOMER finns det i landet omkring 1 000 heltidsverksamma knallar och ytterligare ungefär 2 000 som ägnar sig åt verksamheten på deltid. Huvuddelen av dem är enskilda näringsidkare. Av TOMERs cirka 500 medlemmar driver tre exempelvis fjärdedelar sin verksamhet under enskild firma och bara en fjärdedel i Flertalet knallar bolagsform. säljer varor som de köpt in från fabrikant eller

en tredjedel av dem har emellertid grossist. Ungefär TOMER tillverkning. Dessa knallar driver enligt egen med sina produkter och ibland också postorderhandel har en butik. Även i övrigt är det vanligt vissa egen knallarna marknadshandeln med annan att kompletterar besöker salutorg, mäsförsäljning. Många exempelvis sor eller andra ställen där det tillfälligt upplåts

platser för försäljning.

enbart knallar som driver handel på mark- Det är inte lokala hantverkare och odlare brunad. Även köpmän, när marknad kar exempelvis hyra försäljningsplatser deras hemort. I viss utsträckning förekommer hålls på sådan plats. I det också att andra personer utnyttjar fallet är det dock normalt inte fråga om det senare någon yrkesmässig försäljning.

varor som marknaderna är av de mest skif- De säljs på allt ifrån diverse småsaker av obetydligt tande slag, och skinnvaror. Merparten av värde till dyrbara pälsavser dock beklädnadsvaror, textilier, försäljningen och träarbeten samt enkhusgeråd, lädervaror, korgleksaker och På vissa marknader lare bijouterier. levande De livsmedel som säljs är säljs även djur. sådana som är avsedda för förtäring på stäloftast på marknad redolet. Mera om livsmedelsförsäljningen görs för i avsnitt 3.8.

nu har beskrivits är sådan som före- Den handel som de utomhusmarknaderna. Under kommer på sedvanliga senare år har det emellertid blivit allt vanligare motsvarande också sker inomhus. Säratt försäljning vintertid ordnas sina håll inomhusmarknader skilt på i större hallar av olika slag. En annan typ av markockså har växt fram under senare tid är de nader som och En redogörelse för s.k. lopp- prylmarknaderna.

den handel som förekommer dessa lämnas i avsnitt på 3.9. Slutligen bör nämnas att vissa konsumentmässor innehåller sådana inslag att de åtminstone till en del närmast har karaktär av inomhusmarknad.

3.6 Tillstånd enligt ordningslagstiftningen 111.111.

Handel som bedrivs utomhus är i olika avseenden reglerad inom ramen för och ordnings- trafiklagstiftningen (jfr. avsnitt 2.2.1). och Försäljningsstånd liknande anordningar får normalt inte exempelvis ställas upp på allmän plats utan tillstånd av polismyndigheten. Lokala ordningsföreskrifter kan också innehålla krav på tillstånd till eller förbud mot tillfällig handel på vissa platser. I att få syfte belyst i vilken omfattning som allmän försäljning på plats sker i form av handel har tillfällig utredningen genom en enkät hämtat in om bl.a. de uppgifter tillstånd till försäljning allmän som på plats polismyndigheterna meddelade år 1985. Enkäten har utarbetats efter samråd med företrädare för rikspolisstyrelsen. Den har skickats ut till och besvarats av poi 25 1) lismyndigheterna polisdistrikt. Dessa distrikt omfattar 71 kommuner, dvs. en fjärdedel av landets samtliga kommuner. När det gäller gatuhandeln i Göteborg har visst material också erhållits från Göteborgs stadskansli.

1) Stockholm, Göteborg, Malmö, Falkenberg, Falun, Gävle, Hagfors, Haparanda, Helsingborg, Kalmar, Karlshamn, Lindesberg, Luleå, Lycksele, Mjölby, Norrköping, Simrishamn, Strömstad, Sundsvall, Söderhamn, Umeå, Uppsala, Visby, Värnamo och Östersund.

3.6.1 av försäljningsstånd på all- Uppställning män plats

och liknande anordningar får enligt Försäljningsstånd 2 inte ställas på allmän plats inom stads- § Aost upp område utan polismyndighetens tillstånd. planelagt behövs dock inte om platsen endast tillfäl- Tillstånd tas i Tillstånd krävs inte heller för ligt anspråk. och liknande platser som komförsäljning på salutorg har till allmän försäljningsplats. För munen upplåtit av anordningar inom vägområden lämnas uppställning enligt väglagen tillstånd av väghållningsmyndigheten. Mera om detta i avsnitt 3.6.4.

i ärenden om tillstånd en- Polismyndighetens prövning 2 är till frågan om hinder möligt 5 Aost begränsad från och säkerhetssynpunkt. Vid tillter ordningsskall särskild hänsyn tas till gångståndsprövningen intressen. Av enkätsvaren framgår att vissa trafikens i även prövar om sökanpolismyndigheter sammanhanget den är lämplig att driva verksamheten.

meddelas, skall polismyndigheten höra Innan tillstånd kommunen, får tillstånd inte ges. kommunen. Avstyrker har alltså en vetorätt i dessa Kommunen tillagts ärenden. Genom sitt veto har kommunen rätt att avgöra om en viss skall få användas för försäljningsplats och vem av flera sökande som skall ges tilländamål Varken Aost eller motiven till den innehåller stånd. för hur vetorätten skall emellertid några riktlinjer Kommunens anses dock vara vidautövas. prövningsrätt re än och inte begränsad till enpolismyndighetens till allmän och säkerhet. Enbart hänsynen ordning har kommunerna exempelvis ansetts ha rätt ligt praxis sociala vid valet mellan flera att anlägga synpunkter sökande.

Allmän plats utgörs ibland av enskild mark. En enskild markägare har till skillnad mot kommunen inte något inflytande över tillståndsprövningen. Polismyndigheten är därför inte att i ärendet kontakskyldig ta markägaren för att höra hur denne ställer till sig den sökta åtgärden. Däremot kan i polismyndigheten sitt beslut erinra sökanden om att också markägarens tillstånd behövs.

Polismyndighetens beslut i tillståndsfrågan får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut överklagas i sin tur hos Kommunens regeringen. beslut, dvs. det som innefattar yttrandet till polismyndigheten, överklagas genom kommunalbevär hos kammarrätten.

Utöver polismyndighetens tillstånd krävs för försäljning på allmän plats som regel även tillstånd av länsstyrelsen enligt LTH eller - när det hangäller del med livsmedel - av och miljö- hälsoskyddsnämnden i kommunen. Av de lämnade enkätsvaren att framgår flertalet polismyndigheter beaktar denna dubbla till-

ståndsgivning på så sätt att sökanden som

samtidigt tillstånd ges får upplysning om att det för försäljningen också kan krävas tillstånd av de nämnda myndigheterna. I praktiken lämnar emellertid länsstyrelserna inte några tillstånd till denna av handel. typ En jämförelse mellan de olika tillmyndigheternas ståndsgivning för det undersökta året visar också att den handel med andra varor än livsmedel m.m. som polismyndigheterna enligt det följande lämnade tillstånd till helt drevs utan tillstånd LTH enligt (jfr. avsnitt 3.2.4). Detta kan till en del förmöjligen klaras med att det var fråga om tillståndsfri kompletteringshandel. Det framstår dock som uppenbart att det på detta område förekommer en hel del för-

i strid mot LTH. När det gäller handel med säljning livsmedel är det däremot vanligt att tillstånd lämnas även av och hälsoskyddsnämnden (se avsnitt miljö- 3.8.1).

Under år 1985 meddelade de tillfrågade polismyndigheterna 2 171 tillstånd för försäljningsändamål på alldock inte tillstånd

plats.2›

män I denna siffra ingår som avser lotterier, serveringar eller permanenta kiosker. Inte heller ingår tillstånd till sådana ansom butiks- och kioskägare ställer upp i ordningar direkt till butiken eller kiosken. Tillanslutning stándens olika typer av anordningar refördelning på dovisas i tabell 3.7.

Flest tillstånd eller två tredjedelar av samtliga lämnades för av försäljningsstånd, bord uppställning eller liknande anordningar. De försäljningar som omfattades av dessa tillstånd hade i huvudsak karaktär av eller marknadshandel. Tre fjärdedelar av dem torguppställning på torg och andra platgällde nämligen ser för vilka inte upplåtits till allmän torghandel, och drygt en tiondel uppställning försäljningsplats, marknader och liknande arrangemang. Varusortimenpå tet var också sådant som normalt säljs på salutorg och marknader. När det gäller livsmedel avsåg tillstånden exempelvis främst försäljning av frukt, grönbröd och konfektyrer. Av övriga varor som fick saker, kan bl.a. nämnas blommor, kläder, textilier, säljas husgeråd, hantverksprodukter, hemslöjdsalster, bijouleksaker och ballonger. Tillstånd lämnades terier,

saknas för mindre kommuner i Malmö 2) Uppgift fyra polisdistrikt

Tabell 3.7 Tillstånd enligt 2 S Aost för uppställning av anordningar för försäljningsändamål allpå män plats meddelade år 1985 fördelade på av typ

anordningl)

Antal Andel i tillstånd procent

Försäljningsstånd, bord m.m 1 440 67 Kiosker (ej permanenta) 72 Tält 23 Fordon 27 Andra anordningar 609 28

Summa 2 171 100

1) Uppgifter lämnade av 25 polismyndigheter

också till försäljning av julpynt m.m. på julmarknader och liknande arrangemang samt till av försäljning begagnade varor på loppmarknader. De resterande uppställningarna av stånd m.m. avsåg i flera fall försäljning av böcker. Genomgående gällde att tillstånden var begränsade till att gälla under en viss kortare tid, högst en vecka.

De nu nämnda tillstånden för av för-

uppställning säljningsstånd och liknande anordningar avser individuella tillstånd som lämnades till enskilda sökande. Det förekom emellertid även att det meddelades mera generella tillstånd att ställa upp stånd m.m. på någon viss plats eller vid något visst arrangemang som hölls på allmän plats. meddelades 25 Sammanlagt sådana generella tillstånd, vilka fördelade sig på

tolv distrikt. Även dessa tillstånd avsåg huvudsakoch marknader av olika slag. ligen torghandel

som av tabell 3.7 lämnades endast i mindre framgår tillstånd till uppställning av kiosker utsträckning som inte är Tillstånden avsåg huvudsakpermanenta. och meddelades normalt för en ligen glassförsäljning tid än tre månader, dvs. för en hel säsong. längre

Tillstånd till uppställning av tält eller fordon gavs i ett antal fall. Försäljningen från mycket begränsat tält främst varm korv, hamburgare och andra avsåg livsmedel avsedda för förtäring på stället. I Umeå däremot i flera fall tillstånd till försäljning gavs av och maskiner. Även försäljningen från forverktyg don till stor del livsmedel avsedda för förtäavsåg stället. Tillstånd lämnades emellertid här ring på också för försäljning av bl.a. blommor, kläder, telefoner och maskiner. Liksom när det gäller böcker, från stånd var tillstånden till uppställförsäljning av tält och fordon normalt begränsade till att ning gälla under högst en vecka.

De återstående tillstånden avsåg nästan uteslutande Det innebär att närmare en tredjulgransförsäljning. av samtliga tillstånd avsåg sådan försäljning. jedel Det förekom dock enstaka tillstånd till andra upp- Ett exempelvis bodar, vilka använställningar. avsåg des som affärslokal under tiden som en provisorisk butik byggdes om.

var mycket starkt koncentrerad Tillståndsgivningen till i de större tätorterna. Ungepolismyndigheterna fär tre av tillstånden meddelas således i fjärdedelar de tre storstadsdistrikten och mer än hälften av dem enbart i stockholms De tillstånd som polisdistrikt.

meddelades i storstadsdistrikten avsåg till övervägande del försäljningsstånd och kiosker. De få tillstånden till uppställning av tält lämnades företrädesvis av myndigheter i Norrland. De likaledes få tillstånden till uppställning av fordon var däremot mera jämnt fördelade över landet.

Under år 1985 avslog de berörda 69 polismyndigheterna ansökningar om tillstånd att få allmän utnyttja plats för försäljningsändamål, varav 56 efter ett kommunalt veto. Liksom tillstånden meddelades huvuddelen av avslagen i de tre storstadsdistrikten. I mer än hälften av distrikten meddelades inte några avslag alls.

Jämfört med antalet tillstånd, vilket som nämnts var närmare 2 200, var alltså antalet avslag mycket litet. Antalet ansökningar som inte ledde till något tillstånd var dock större än vad antalet avslagsbeslut visar. Enligt flera förekommer polismyndigheter det nämligen i viss att sökanden tar utsträckning tillbaka sin ansökan när det står klart att denna till följd av kommunens veto inte kan komma att bi-

fallas. Sammantaget innebär de redovisade siffrorna

dock att kommunerna i stor att utsträckning godtar allmän plats får användas för försäljningsändamål.

Ett antal polismyndigheter har i sina enkätsvar pekat på att utomhusförsäljningar även förekommer enpå skild mark som inte är allmän plats. Dessa försäljningar kräver alltså inte något tillstånd 2 § enligt Aost. Som exempel nämns julgransförsäljning bl.a. på rivningstomter och försäljning från fordon som ställs upp på enskilt område intill allmän plats. Enligt polismyndigheten i Strömstad förekommer särskilt sommartid en tämligen omfattande gränshandel ett på pri-

vat marknadsområde i Svinesund. Försäljningen sker främst från stånd men också från s.k. tältvaruhus.

3.6.2 Lokala föreskrifter om tillfällig handel

En kommun kan med stöd av 7 5 Aost meddela lokala föreskrifter om krav tillstånd till eller förbud mot på handel på allmän plats. En sådan företillfällig skrift får endast meddelas om det behövs av hänsyn till allmän Särskilt när det gäller förordning. trafikerade allmänna platser kan säljning på livligt en från framstå som nödvänprövning ordningssynpunkt Föreskriften kan exempelvis avse kringföringsdig. handel eller annan utomhusförsäljning som inte kräver tillstånd 2 § Aost. Kommunförbundets normalenligt till lokal innehåller i denna förslag ordningsstadga del en föreskrift av innebörd att tillfällig handel inte får rum som särskilt anges av äga på platser kommunen.

När enkäten till polismyndigheterna gjordes vid årsskiftet lokala föreskrifter om till- 1986/1987 gällde handel i 17 av de 71 kommuner som omfattades fällig av Det var alltså bara en fjärdedel undersökningen. av kommunerna som hade någon sådan föreskrift i sin lokala Föreskrifterna var av varieordningsstadga. rande innehåll. Flertalet av dem innehöll ett förbud mot tillfällig handel på vissa angivna allmänna platser medan ett mindre antal innehöll ett krav om att sådan handel inte får drivas utan tillstånd av poliseller att polismyndigheten får medge unmyndigheten från förbudet. innehöll också ett undandantag Några för försäljning av vissa varor, nämligen tryckta tag skrifter samt demonstrations- och välgörenhetsmärken. Huvuddelen av föreskrifterna avsåg uttryckligen kringföringshandel.

4 1 i u

De flesta lokala föreskrifterna om handel tillfällig innebar begränsningar i rätten att driva sådan handel på gator och andra allmänna platser i de centrala delarna av större tätorter, främst i storstäderna. Enligt flera stadgor rådde förbud mot handel tillfällig på allmän försäljningsplats under den tid som denna är upplåten för torghandel. I ett kommuner par gällde förbudet försäljning på badstränder, parkeringsplatser och liknande områden.

Föreskrifter om att tillfällig handel inte får drivas utan tillstånd av polismyndigheten bl.a. i gällde Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingborg. Av enkätsvaren från de berörda att det myndigheterna framgår i huvudsak endast är i som sådana tillstånd Göteborg lämnas.

I sitt enkätsvar pekade i polismyndigheten Göteborg på att det längs vilken Kungsportsavenyn (Avenyn), inte omfattades av den lokala föreskriften, förekom ett stort antal Denna tillfällighetsförsäljare. gatuförsäljning, som inleddes i början av 1980-talet, hade ökat i omfattning år från år. be- Försäljningen drevs från olika slag av stånd och vilka vagnar,

okontrollerat ställdes upp på gångbanorna och försvå-

rade framkomligheten. Vid en som kartläggning polisen gjorde sommaren 1986 noterades som mest 85 försäljningsstånd på en dag. Det antalet var genomsnittliga annars omkring 50 om dagen. De varor som såldes var av mycket skiftande dels livsmedel som slag, frukt, konfektyrer, läskedrycker och varm korv, dels andra varor som kläder, lädervaror, tavlor, solkosmetika, glasögon och smycken. Trots att av uppställningen stånden och vagnarna medförde vissa ordningsproblem ansåg polisen sig inte ha stora möjligheter att ingripa.

För att en bättre ordning på och kontroll av uppnå på Avenyn beslutade kommunfullgatuförsäljningen i under våren 1987 att tillståndsmäktige Göteborg kravet för i 10 § i den lokala kringföringshandel skulle utvidgas till att gälla även ordningsstadgan och vissa områden kring denna. Sedan den på Avenyn beslutade av ordningsstadgan trätt i kraft, ändringen har under sommaren 1987 lämnat tillpolismyndigheten stånd till försäljning från ett 40-tal bestämda platser Tillstånd har alltså inte lämnats för på Avenyn. i egentlig mening utan försäljarna kringföringshandel har blivit tilldelade särskilt angivna platser. Flertalet har drivit sin handel från någon typ försäljare av eller kärra. Varusortimentet har i stort vavagn rit detsamma som tidigare. Enligt polismyndigheten har det i stort fungerat bra. Det har nya systemet dock förekommit att ett mindre antal rörliga försäljare drivit handel utan tillstånd på Avenyn.

som en kan följande nämnas om förhållandejämförelse na i Stockholm. Liksom i Göteborg gäller enligt 23 § i den lokala för Stockholm att det ordningsstadgan krävs tillstånd för att driva polismyndighetens i de centrala delarna av staden. kringföringshandel i Stockholm tillåter emellertid för Polismyndigheten sin del normalt inte sådan handel. Däremot har någon med stöd av 2 § Aost lämnat korvförsäljamyndigheten re tillstånd att ställa sig på vissa bestämda platser. I 1987 hade 15 korvförsäljare denna typ januari av tillstånd. Trots att det inte är tillåtet förekommer det främst under sommaren och vid jultid en omfattande gatuhandel i vissa delar av centtämligen framför allt den del av Drottninggatan som är rum, på Det stora flertalet av gatuförsäljarna är engågata. utländska medborgare som saknar ligt polismyndigheten uppehållstillstånd här. Deras försäljning permanent

*a

sker ofta från dukar som de ut marken och lägger på avser mest smycken och leksaker. En annan och mindre grupp är de som från ett stånd eller liknande demonstrerar och säljer bl.a. knivar, och torkparfymer dukar. Polismyndigheten uppskattar att det är omkring 20 olika demonstratörer, vilka brukar återkomma med jämna mellanrum.

3.6.3 Försäljning utan tillstånd enligt ordningslagstiftningen.

Polismyndigheterna har i den gjorda enkäten också redovisat i vilken som det deras utsträckning enligt erfarenhet bedrivs yrkesmässig av varor försäljning på allmän plats utan tillstånd erforderligt enligt Aost eller i strid mot föreskrift i lokal ordningsstadga. Av svaren framgår att sådan olovlig försäljning förekommer i mindre än hälften av de undersökta distrikten och att den i många fall är av omringa fattning. Det är i stort sett bara i Stockholm och Göteborg som det i någon större drivs utsträckning handel på allmän plats utan tillstånd. som närmare redogjorts för i föregående avsnitt är det där fråga om gatuhandel i strid mot lokala föreskrifter. De varor som säljs utan tillstånd är främst knivar, saxar, torkdukar, kosmetika, parfym, leksaker och smycken.

Den som driver handel på allmän utan tillstånd plats enligt 2 § Aost eller i strid mot en lokal ordningsföreskrift kan enligt 28 § Aost straffas med böter, högst 500 kr. Polismyndigheten kan vidare med stöd av 8 5 Aost bestämma att och andra anförsäljningsstånd ordningar som ställts upp utan tillstånd skall tas bort. I såväl Stockholm som Göteborg rapporterar polisen regelbundet de som driver gatuförsäljare handel utan tillstånd. Enligt betraktar emellertid polisen

de låga böterna som en mindre ommånga försäljare kostnad i rörelsen. Polisen har inte heller resurser att effektivt övervaka och kontrollera gatuhandeln. De nu nämnda förhållandena att försäljarna i stor gör fortsätter med sin otillåtna handel. Ett utsträckning sätt att komma till rätta med detta skulle enligt poi Stockholm och Göteborg vara att lismyndigheterna det infördes en att ta i beslag och förvermöjlighet ka de varor som försäljarna bjuder ut.

3.6.4 Försäljning inom vägområden

För av anordningar på rast- och parkeuppställning eller inom andra områden som hör till ringsplatser allmän behövs normalt inte något tillstånd av väg enligt 2 § Aost. I stället regleras polismyndigheten dessa uppställningar inom ramen för väglagstiftningen. 43 (1971:948) får således an- Enligt § väglagen

för försäljningsändamål inte

ordningar exempelvis ställas inom utan tillstånd av vägupp vägområden Sådant tillstånd krävs också hållningsmyndigheten. för av ett vägavsnitt för t.ex. en markavstängning nad. Vid beaktas om den sökta tillståndsprövningen kan inverka menligt på trafiksäkerheten åtgärden eller om den kan vara till olägenhet för vägens bedrift eller brukande. Väghållningsmyndighet är stånd, den till statens hörande vägförvaltningen i vägverk länet eller, när kommunen är väghållare, den kommunala nämnd som kommunen bestämmer. Väghållningsmyndighetens beslut får överklagas hos vägverket som är sista instans i dessa tillståndsärenden. Den nuvarande beslutsordningen infördes den 1 juli 1987. Tidimeddelades besluten av länsstyrelsen efter föregare dragning av vägförvaltningen.

Enligt vad som upplysts från vägverket förekommer försäljning inom vägområden i mycket ombegränsad fattning, främst pá rast- och parkeringsplatser längs de större turiststråken. sker ofta Försäljningarna utan tillstånd. är Tillståndsgivningen nämligen mycket restriktiv. Tillstånd har dock lämnats för försäljning av jordgubbar på ett bl.a. par platser, på Öland. Utan tillstånd bl.a. och säljs polkagrisar kokosbollar. I något fall har också sålts möbler. Under senare tid har märkt ett ökande vägverket intresse för försäljning av olika varor En på rastplatser. relatvit ny företeelse som är uppmärksammats uppställning av fordon, vilka är utformade som kiosker och från vilka en förfriskningar säljs genom öppen lucka.

Tillstånd till avstängning av allmän i samband väg med marknader och liknande lämnas arrangemang enligt vägverket i flertalet län. Oftast tillstånden gäller arrangemang som av tradition hålls en viss på plats. Det är främst i tätorter som av vägavsnitt stängs på detta sätt.

3.7 Handel i samband med tillställoffentliga ningar, även mässor, och allmänna sammankomster

Det är vanligt att det i samband med tillställningar och sammankomster av olika dvs. slag, arrangemang som lockar till sig publik, också förekommer viss försäljning. sådan försäljning är inte att anse som tillfällig handel enligt LTH och är därför i princip fri. Däremot gäller krav på tillstånd m.m. för arrangemanget som sådant.

tillställningar regleras i Aost och all- Offentliga männa sammankomster i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster. För att ordna offentlig tillställning eller allmän sammankomst allmän plats krävs tillpå av Sådant tillstånd krävs stånd polismyndigheten. även i annat fall för vissa slag av tillställningar. Oavsett var tillställningen hålls, inomhus eller krävs således alltid tillstånd för bl.a. utomhus, cirkusföreställningar samt tidanstillställningar, voli- och marknadsnöjen. vill någon inom detaljplaområde ordna annan tillställning än sådan som nelagt kräver skall en anmälan om det göras till tillstånd, gäller också polismyndigheten. Anmälningsskyldighet för sammankomster som ordnas utomhus på annan plats än allmän får, om det kan ske plats. Polismyndigheten utan fara för och säkerhet, för vissa fall ordning befria en anordnare från att söka tillskyldigheten stånd eller göra anmälan.

Genom enkäten till polismyndigheterna (se avsnitt 3.6) har utredningen samlat in uppgifter som något i vilken utsträckning som det förekommer hanbelyser del i samband med olika arrangemang. Under år 1985 meddelade de polismyndigheterna tillstånd tillfrågade till mer än 900 tillställningar eller sammannågot komster vid vilka det vad som framgick av anenligt sökan eller vad i övrigt kände till också myndigheten förekom av varor. Närmare hälften av försäljning medan drygt en tillstånden avsåg danstillställningar tivoli- och marknadsnöjen. De återfjärdedel gällde stående tillstånden avsåg främst tävlingar och uppfester i form av bl.a. festivaler samt visningar, och Ett mindre antal fall gällde jul- loppmarknader. cirkusföreställningar, konserter och teatermässor, föreställningar.

Merparten av de nu redovisade och tillställningarna sammankomsterna är av den karaktären att den handel som förekommer där är av underordnad Ofbetydelse. tast är det fråga om av livsmedel som är försäljning avsedda för förtäring på stället avsnitt (jfr. 3.8.1). Av särskilt intresse är emellertid att ungefär en tredjedel av tillstånden eller 300 avomkring såg olika slag av marknader eller delar av marknadsarrangemang, dvs. tillställningar vid vilka inslaget av försäljning är mera framträdande. som har tidigare nämnts är det ofta så att inte har länsstyrelsen sanktionerat de arrangemang av marknadskaraktär som polismyndigheten på detta sätt lämnar tillstånd till. Av enkätsvaren framgår för att övrigt polismyndigheterna vid sin normalt inte tar nåtillståndsgivning gon hänsyn till om länsstyrelsen har lämnat tillstånd till marknaden eller inte.

Mässor är som nämnts i avsnitt 2.3.2 en form av offentlig tillställning. För att ordna mässor krävs emellertid normalt inte något tillstånd av polismyndigheten. I likhet med andra publikdragande arrangemang som hålls inomhus skall de dock anmälas dit.

De vanligaste typerna av mässa är fackmässa och konsumentmässa (även publikmässa). På en fackmässa är ofta både utställare och besökare näringsidkare. Syftet med mässan är främst att Visa upp nya produkter och knyta affärsförbindelser. Den som försäljning eventuellt förekommer sker i form av orderupptagning. En konsumentmässa är till skillnad mot fackmässorna avsedd för allmänheten. De varor som ställs ut främst konsumtionsvaror av olika - i stor slag säljs utsträckning direkt till besökarna mässan. I andra på fall, t.ex. på båtmässor, sker även här försäljningen genom orderupptagning. I ökad utsträckning ordnas

konsumentmässor för försäljning av begagnade också s.k. antik- och samlarmässor (se avsnitt 3.9). varor,

närmare kartläggning av Det har inte gjorts någon i landet. Kommunförbundet har emelmässverksamheten lertid i en rapport från år 1986, Mässföretagen verksamhet m.m., lämnat en Kommunalt engagemang, beskrivning av företag som arrangerar översiktlig mässor i eller lokaler. Rapporten omegna förhyrda fattar 17 olika företag i vilka kommuner sammanlagt eller vilka driver sin verksamhet i ingår som ägare nära samverkan med kommuner. I denna grupp ingår större mässarrangörer, bl.a. Stockholmsmässamtliga Svenska Mässan i Göteborg och Skånemässan i san, Malmö. arrangerade de beskrivna Enligt rapporten under år 1986 omkring 150 mässor på ett företagen 20-tal i landet. Av dessa mässor var ungefär platser tre fackmässor och en fjärdedel konsufjärdedelar Antalet besökare uppskattades till mer än mentmässor. två miljoner.

behandlar endast mässföreta- Kommunförbundets rapport verksamhet. Den innehåller således inte gens egen om den försäljning som exempelvis några uppgifter sker konsumentmässorna. Till de större av dessa på hör de återkommande Dagens Hushåll i Göteborg årligen och Skånemässan i Malmö. Vid ett besök som utredningen 1986 års Skånemässa lämnade mässledninggjorde på en bl.a. Antalet utställare var följande uppgifter. det året 375. Ungefär tre fjärdedelar av dem drygt var och en fjärdedel fabrikanter. Utdetaljister kom från olika håll men mest från södra ställarna bl.a. var flera butiker i Malmö represen- Sverige, terade. Det fanns också ett 30-tal knallar på mässan. De flesta utställarna sålde sina varor direkt till mässan. Den samlade omsättningen av denbesökarna på

na försäljning under de tio som mässan dagar pågick beräknades uppgå till ett par hundra kronor. miljoner

Sammantaget visar de redovisade att mäsuppgifterna sor numera inte bara som ett led i en allutnyttjas män marknadsföring av främst utan att nya produkter det på en del av dem också förekommer en tämligen omfattande direktförsäljning till besökande konsumenter.

Slutligen bör här nämnas att det i till anslutning olika tillställningar och sammankomster också förekommer viss försäljning som inte i ingår själva arrangemanget, t.ex. försäljning av eller förtäring souvenirer m.m. utanför idrottsarenor. Till skillnad mot de försäljningar som har beskrivits i tidigare detta avsnitt är denna typ av handel att anse som tillfällig handel (jfr. avsnitt 2.3.2). Avser försäljningen andra varor än livsmedel m.m., krävs alltså i dessa fall särskilt tillstånd LTH. enligt Sådana tillstånd har bara lämnats i ett mindre antal fall i främst Stockholm (se avsnitt 3.2.4).

3.8 Tillfällig handel med livsmedel

För försäljning av livsmedel i form av tillfällig handel krävs normalt tillstånd av och hälsomiljöskyddsnämnden i kommunen (jfr. avsnitt 2.2.1). Utredningen har genom en enkät hämtat in om uppgifter bl.a. de tillstånd som nämnderna lämnade till sådan försäljning år 1985. Enkäten, som utarbetats efter samråd med företrädare för kommunförbundet och livsmedelsverket, har ställts till miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna i 35 kommuner. utom en Samtliga

har svarat.3)

som inte sker i livsmedelslokal 3.8.1 Försäljning

av livsmedel till allmänheten utom- För saluhållande

hus eller annars annat ställe än i livsmedelslokal på 16 tillstånd av krävs enligt § livsmedelsförordningen

och i kommunen. Tillstånd miljö- hälsoskyddsnämnden inte för av vissa slag av behövs dock försäljning

det s.k. fria sortimentet. Miljö- och hällivsmedel, sker enbart utifrån livsmesoskyddsnämndens prövning Nämndens beslut får överkladelshygieniska aspekter.

hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens gas beslut får i sin tur överklagas hos kammarrätten.

år 1985 meddelades i de undersökta kommunerna Under 1 272 tillstånd med stöd av 16 § livsmesammanlagt Av dessa l 044 tillstånd till delsförordningen. avsåg

handel. på olika typer av tillfällig Fördelningen

av tabell 3.8. De övriga tillförsäljning framgår för försäljning i lostånden lämnades huvudsakligen

kaler som inte är godkända som livsmedelslokal,

främst butiker som inte har livsmedel som huvudsorti-

Det var alltså fråga om ment eller bensinstationer.

från fasta och inte om nåhandel försäljningsställen

gon tillfällig handel.

Svar har lämnats från förvaltningarna i Stockholm, 3)

Malmö, Örebro, Linköping, Jönköping, Helsingborg,

Halmstad, Skellefteå, Haninge, Örnskölds- Eskilstuna, vik, Karlskrona, Kalmar, Falun, Motala, Falköping, Kiruna, Härryda, Nynäshamn, Hall- Bollnäs, Härnösand, stahammar, Vimmerby, Skurup, Bromölla, Askersund, Äre, Örkelljunga, Sotenäs, Berg, Orsa, Nordanstig, Perstorp och Ockelbo.

Tabell 3.8 Tillstånd enligt 16 § livsmedelsförordningen meddelade år 1985 fördelade på typ av

försäljningl)

Antal Andel i tillstånd procent Försäljning från bärbara boxar o.d. eller från lätt flyttbara

1) Beslut meddelade av miljö- och hälsoskyddsnämnderna i 34 kommuner

Flest tillstånd eller närmare hälften av samtliga lämnades för försäljning på marknad. Tillstånden avsåg i huvudsak försäljning av livsmedel som är färdiga för förtäring på stället såsom varm korv, munkar, våfflor, glass m.m. I övrigt lämnades tillstånd för försäljning av bl.a. rökt fisk, rökt korv, kryddor, karameller och gräddbullar.

Ett stort antal tillstånd lämnades också för försäljning i samband med andra arranpublikdragande gemang. Ungefär en tredjedel av tillstånden avsåg

således i samband med mässor, utställförsäljning tillställningar eller allmänna ningar, offentliga sammankomster. Liksom vid försäljning på marknad tillstånden huvudsakligen livsmedel avsedda gällde för förtäring på stället.

Tillstånd till lämnades bara i ungefär en torghandel av fallen. Det är emellertid att märka att de tiondel livsmedel som säljs inom torghandeln, dvs. vanligen frukt, bär och grönsaker, omfattas av regeln om fritt sortiment. För denna försäljning krävs alltså inte tillstånd av och hälsoskyddsnämnden. De något miljötillstånd som lämnades för försäljning på salutorg främst fisk, bröd, ost och konfektyrer. I enavsåg staka fall också tillstånd till försäljning av gavs fjäderfä samt kött- och charkuterivaror.

Antalet tillstånd till egentlig tillfällig handel, dvs. sådan försäljning som avses i LTH, var också Tillstånden fördelade sig till lika mycket begränsat. delar från bärbara boxar m.m. och på på försäljning från stånd och enklare kiosker m.m. Även försäljning dessa avsåg i huvudsak livsmedel försäljningar avsedda för på stället, främst varm korv förtäring och I enstaka fall lämnades tillstånd glass. några till hemförsäljning.

som förut nämnts krävs inte något tillstånd enligt 16 för försäljning av vissa § livsmedelsförordningen av det s.k. fria sortimentet. Till slag livsmedel, det fria sortimentet hör bl.a. drycker, bär, grönsaker, frukt, potatis, svamp, ägg och vissa bageri- De tillfrågade miljö- och hälsoskyddsnämnprodukter. derna har i enkäten redovisat i vilken utsträckning som det enligt deras erfarenhet förekommer yrkesmäsav detta sortiment. Av svaren framgår sig försäljning

att sådan handel främst sker i form av torghandel eller som ett komplement till annan försäljning i lokaler som inte är livsmedelslokaler. I det senare fallet rör det sig alltså om handel från fasta försäljningsställen. Enligt förvaltningarna säljs emellertid frukt, bär och grönsaker i viss omfattning också från stånd eller andra anordningar som ställs upp på allmän plats eller vid vägkanten. Andra exempel som nämns är bl.a. hemförsäljning av potatis och ägg samt försäljning av drycker från automater på större arbetsplatser eller i sport- och fritidsanläggningar.

Tillstånd behövs under vissa förutsättningar inte heller för försäljning av mjölk som kommer från egna djur eller av fisk som säljs på landnings- och beredningsplatser. Enligt de lämnade enkätsvaren förekommer sådan försäljning endast i begränsad utsträckning.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden kan för särskilt fall medge ytterligare undantag från tillståndskravet när det gäller varor som från livsmedelshygienisk synpunkt kan jämställas med dem som hör till det fria sortimentet. Endast tre av de undersökta kommunerna hade använt sig av denna möjlighet. En av nämnderna hade exempelvis medgett undantag för marknadsförsäljning av färdigförpackade konfektyrer.

När det gäller tillståndens fördelning över landet var bilden något splittrad. Tillstånden till försäljning på salutorg och marknader anslöt naturligen till utbredningen av torg- och marknadshandeln. Nästan samtliga tillstånd till torghandel lämnades alltså i landets södra och mellersta delar medan tillstånden till marknadshandel var mera jämnt fördelade. Även

tillstånden till försäljning från stånd eller enklare kiosker var över hela landet. Tillstånden i spridda var däremot starkt koncentrerade till södra övrigt Ungefär tre fjärdedelar av tillstånden till Sverige. från bärbara boxar och liknande eller i försäljning samband med arrangemang meddelades såpublikdragande ledes här. Genomgående gällde att tillstånden främst meddelades i större eller medelstora kommuner. Endast en tredjedel av tillstånden lämnades i kommuungefär ner med mindre än 50 000 invånare. Det var i princip bara tillstånden till försäljning från stånd och på marknad som mera jämnt fördelade sig på kommuner av olika storlek.

3.8.2 Försäljning från fordon

För att ett fordon skall få användas för saluhållande av livsmedel till allmänheten krävs att utrymmena i fordonet är som livsmedelslokal. I fråga om godkända fordon som endast tillfälligt används för livsmedelskan ett sådant godkännande ersättas med försäljning ett särskilt tillstånd enligt 16 § livsmedelsförord- Godkännanden av livsmedelslokal i fordon lämningen. nas av och hälsoskyddsnämnden i den kommun där miljöfordonets har sin hemort eller av nämnden i den ägare kommun där huvudsakligen skall ske. I försäljningen de undersökta kommunerna fanns totalt 214 sådana godkännanden som var när enkäten gjordes hösten gällande 1986. Fördelningen på olika typer av fordon framgår av tabell 3.9.

W155

Tabell 3.9 Antal godkännanden av fordon för livsmedelsförsäljning gällande hösten 1986 fördelade på

typ av fordon.1)

Antal god- Andel i kännanden procent

Fordon inredda för försäljning av ett varierat livsmedelssortiment 65 30 Fordon inredda för försäljning av kylda eller frysta livsmedel 49 23 Fordon inredda för beredning

1) Jfr anm. vid tabell 3.8.

Något mindre än en tredjedel av godkännandena avsåg butiks- och andra varubussar inredda för försäljning av ett varierat livsmedelssortiment medan en ungefär fjärdedel avsåg specialfordon inredda för försäljning av kylda eller frysta livsmedel, främst fisk, köttoch charkuterivaror samt glass. Andelen godkännanden av fordon inredda för beredning och försäljning eller servering av livsmedel, dvs. fordon av typen gatukök och kiosker, var också ungefär en tredjedel. Av de övriga fordonen var ett mindre antal godkända för försäljning av vissa slag av livsmedel, främst bröd men också ost samt frukt och grönsaker, medan huvuddelen av dem utgjordes av husvagnar och liknande fordon som inretts för försäljning av gatukökssortiment.

Sammantaget innebär de redovisade sifforna att drygt 120 av fordonen var godkända för ambulerande försäljning av livsmedel som tillgodoser hushållens mera behov av sådana varor medan drygt 80 av grundläggande dem var godkända för försäljning av livsmedel som är avsedda att förtäras på stället. Nästan samtliga godkännanden var meddelade av kommuner i södra och mellersta Ungefär en tredjedel av fordonen var Sverige. exempelvis godkända av tre kommuner i den sydöstra delen, Linköping, Kalmar och Karlskrona. I nämligen de undersökta norrlandskommunerna fanns däremot bara ett tiotal godkända fordon. Mer än åttio procent av godkännandena var lämnade i större eller medelstora kommuner med mer än 50 000 invånare.

För att ett fordon som är godkänt för annat saluhållande än ambulerande försäljning skall få ställas upp för livsmedelsförsäljning krävs särskilt tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnden i den kommun där fordonet skall ställas upp. Under år 1985 meddelades sammanlagt 200 sådana tillstånd i_de undersökta kommunerna .

Liksom tillstånden enligt 16 § livsmedelsförordningen lämnades tillstånden till uppställning av fordon i stor utsträckning för försäljning vid olika mycket slag av publikdragande arrangemang. Sammanlagt avsåg således tre fjärdedelar av dessa tillstånd uppställmarknader eller i anslutning till mässor, utning på ställningar, offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Till detta kom ett mindre antal tillstånd till uppställning på platser där det tidvis samlas ett större antal människor, bl.a. på campingoch badplatser samt på parkerings- och rastplatser intill trafikleder. I samtliga dessa fall gällde tillstånden nästan uteslutande försäljning av livsme-

del som är färdiga att förtäras stället. på Uppställningarna på marknader avsåg emellertid i viss utsträckning också försäljning av färdigförpackade livsmedel, bl.a. charkuterivaror och sillkonserver. Ett begränsat antal tillstånd lämnades för uppställning på allmänna försäljningsplatser eller i anslutning till butikslokaler och främst avsåg försäljning av fisk. De resterande tillstánden gällde huvudsakligen uppställning på allmän plats för försäljning av främst varm korv och glass.

Tillstándsgivningen när det gäller försäljning av livsmedel från uppställda fordon var liksom själva fordonsgodkännandena starkt koncentrerad till landets södra och mellersta delar.

som en komplettering till den gjorda enkäten har utredningen hämtat in följande uppgifter om ambulerande försäljning från fordon.

På livsmedelsområdet finns det bara ett som företag landsomfattande driver försäljning från fordon, nämligen Hemglass. som namnet anger säljer företaget huvudsakligen glass men också vissa andra djupfrysta varor. Glassen tillverkas centralt på företagets egen fabrik i Strängnäs. Hemglass är ett s.k. franchiseföretag. Det innebär bl.a. att de olika återförsäljarna driver verksamheten som fristående företagare, s.k. franchisetagare, men under det tillverkande bolagets namn. Företrädare för Hemglass har upplyst att det år 1986 fanns 74 franchisetagare som från 200 fordon sålde glass m.m. direkt till hushållen. Försäljningen var i princip rikstäckande men med en koncentration till villaförorter i storstadsområdena. har Företaget emellertid också utvecklat sin verksamhet i det inre av Norrland.

Den ambulerande försäljningen sker normalt i ett geobegränsat område kring den ort där fordonet grafiskt är stationerat. Även om Hemglass i sig är rikstäckande driver exempelvis de fristående återförsäljarna sin verksamhet i lokala distrikt. Det är i princip bara försäljning av fisk som sker över större områden. Enligt uppgift är det främst fråga om fordon från västkusten som driver handel på andra håll i landet. I vissa delar av Norrland förekommer det också att fisk säljs från fordon som kommer från Norge.

Den senast gjorda undersökningen av den ambulerande handeln redovisades av SPK år 1969 (Dnr S 6/69). Undersökningen avsåg förhållandena år 1967 och visade att antalet verksamma butiksfordon det året var drygt 2 000. Två tredjedelar av dem var specialfordon inredda för försäljning av bageriprodukter, charkuterivaror och fisk medan en tredjedel var avsedda för av ett blandat livsmedelssortiment. Huförsäljning vuddelen av fordonen var stationerade i landets södra och mellersta delar. I de sex norrlandslänen fanns dock ungefär 350 fordon. Antalet företag som drev ambulerande handel var drygt 1 500. I undersökningen ingick inte bryggeribilar och inte heller tillfälligt ambulerande försäljare.

En allmän uppfattning som har framförts från olika håll är att den ambulerande handeln har minskat kraftigt sedan SPK gjorde sin undersökning. Inom konsumentkooperationen fanns det exempelvis i slutet av 1960-talet ett par hundra butiksfordon. Enligt uppgift från KF finns det nu bara kvar en varubuss, vilken drivs som en självständig enhet. Även antalet bryggeribilar som tidigare fanns i ett stort antal har minskat. Från Svenska Bryggareföreningen har således upplysts att det numera endast är en helt obe-

tydligt del av distributionen av drycker som sker direkt till hushållen. Den av enkäutredningen gjorda ten bekräftar också att främst antalet specialfordon men också antalet fordon inredda för av försäljning ett blandat livsmedelssortiment är färre nu betydligt än tidigare. som framgår av de redovisade sifforna fanns det i de undersökta kommunerna inte mer än drygt 120 godkända butiksfordon. Detta skulle högt räknat motsvara ett totalt antal av 1 000. omkring Sannolikt torde det dock inte finnas mer än ungefär hälften så många. Av dessa är som förut nämnts 200 glassbilar, vilket är den enda typ av fordon som har ökat i antal. Enkäten visar vidare att huvuddelen av de butiksfordon som finns kvar är stationerade i södra och mellersta Sverige och bara en tionungefär del i Norrland.

3.8.3 Försäljning utan tillstånd enligt livsmedelslagstiftningen

Miljö- och hälsoskyddsnämnden är inte bara tillståndsmyndighet utan nämnden utövar också den omedelbara tillsynen inom kommunen över efterlevnaden av livsmedelslagen och de föreskrifter som ansluter till denna. När det gäller nämndernas över den tillsyn tillfälliga handeln framgår av enkätsvaren att inspektioner regelbundet görs av godkända fordon och att tillsynen i övrigt mest sker genom stickprovsvisa kontroller på försäljningsstället. Flertalet förvaltningar har inte upplevt några särskilda svårigheter när det gäller att utöva tillsynen.

Med hänsyn till att miljö- och hälsoskyddsnämnderna har det lokala tillsynsansvaret har de berörda förvaltningarna också tillfrågats om i vilken utsträckning som det enligt deras erfarenhet bedrivs yrkes-

av livsmedel i de former som mässig försäljning nämnts i avsnitt 3.8.1 och 3.8.2 utan erforderligt tillstånd av nämnden. Drygt hälften av förvaltningaratt de sådan olovlig förna har svarat uppmärksammat Av svaren framgår att det främst är på säljning. marknader men också vid olika typer av tillfälliga som det utan tillstånd säljs livsmedel arrangemang som är avsedda för förtäring på platsen. I övrigt endast i begränsad omförekommer olovlig försäljning som exempel har bl.a. nämnts hemförsäljning fattning. av kokosbollar, försäljning av glass på badstränder allmänna samt försäljning av föreller andra platser i samband med auktioner. Ett par förvaltningar täring att det i viss utsträckning förehar vidare pekat på kommer försäljning från fordon av främst olovlig fisk.

3.9 handel med begagnade varor Tillfällig

eller andra med För att ordna auktioner försäljningar begagnade varor på tillfälliga försäljningsställen eller utomhus krävs enligt huvudregeln i LTH inomhus särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Undantag gäller för auktionsförsäljning av lösöre som dock sedvanlig tillhör dödsbo eller enskild person. Enligt den som utredningen har gjort av länsstyrelgranskning åren 1983 - 1985 var sernas tillståndsgivning under endast ett 20-tal eller företag som fick det personer tillstånd att driva tillfällig handel med begagnade varor under Huvuddelen av dem bedrev aukperioden. tionsförsäljning med bl.a. antika eller begagnade medan de främst sålde mynt, frimärken möbler övriga andra samlarföremål. Flertalet av tillstånden var och meddelade i norrlandslänen (jfr. avsnitt 3.2.4).

Handel med varor - såväl fast som tillfälbegagnade - är också föremål för en lig annan reglering som syftar till att förebygga avsättning av stöldgods m.m. Som närmare redogjorts för i avsnitt 2.2.1 skall den som yrkesmässigt driver handel med vissa av slag begagnade varor vara registrerad hos polismyndigheten. Vidare skall den som avser att bedriva auktionsverksamhet med denna typ av varor i förväg underrätta polismyndigheten på den ort där auktionen skall hållas. Genom enkäten till polismyndigheterna (se avsnitt 3.6) har utredningen undersökt i vilken utsträckning som handlare som omfattas av denna reglering driver tillfällig försäljningsverksamhet.

När enkäten gjordes vid årsskiftet 1986/1987 fanns det hos de 25 polismyndigheter som omfattades av undersökningen totalt 2 078 handlare som var registrerade enligt förordningen om handel med begagnade varor. Nästan samtliga var fast etablerade. Det var således bara 48 som saknade ett fast försäljningsställe. Av dessa bedrev flertalet auktionsförsäljning medan ett mindre antal bedrev försäljning bl.a. på marknader och antikmässor. De fast etablerade handlarna fördelade sig på samtliga distrikt men ungefär hälften av dem var registrerade i de tre storstadsdistrikten. De handlare som saknade fasta försäljningsställen fördelade sig däremot på hälften av knappt distrikten och huvuddelen av dem var registrerade i ett enda distrikt, nämligen Kalmar.

Under år 1985 var det sammanlagt 114 handlare som till 15 av de undersökta polismyndigheterna lämnade underrättelse att de avsåg att hålla auktion på annat ställe än på ett fast försäljningsställe. de Enligt lämnade underrättelserna hölls det 300 sådana omkring auktioner i de berörda distrikten, varav hälften en-

bart i Kalmar polisdistrikt. Mer än två tredjedelar av handlarna var i det distrikt där de registrerade skulle hålla auktionerna och av dessa handlare var det bara 26 som helt saknade ett fast försäljningsställe.

de är det en- Enligt tillfrågade polismyndigheterna dast i mindre utsträckning som handlare som är registrerade i ett distrikt driver handel med begagnade varor från försäljningsställen i ett antillfälliga nat distrikt. De fall som förekommer avser främst auktionsförsäljning och försäljning på marknader.

skall inte bara föra register över Polismyndigheten handlare utan har också att utöva tillsynen över efterlevnaden av förordningen. Flertalet av de tillfråhar förklarat att de inte har uppgade myndigheterna levt särskilda svårigheter när det gäller att några utöva denna tillsyn. Några, bland dem myndigheterna i storstadsdistrikten, har emellertid framfört att de saknar tillräckligt med resurser för en effektiv övervakning och kontroll av att föreskriven registreoch fullgörs. På fråga om i rings- uppgiftsskyldighet vilken som det bedrivs yrkesmässig hanutsträckning del med varor utan att handlaren är regibegagnade strerad hos polismyndigheten har myndigheterna genomsvarat att sådan försäljning förekommer endast gående i ringa omfattning.

hos vilken omfatt- Undersökningen polismyndigheterna, ar en av samtliga polisdistrikt, visar fjärdedel alltså att det framför allt i vissa delar av södra förekommer en tämligen omfattande handel med Sverige begagnade varor från tillfälliga försäljningsställen. Främst sker denna försäljning i form av auktioner. Antalet handlare som helt saknade ett fast försälj-

ningsställe var mycket begränsat. Av de lämnade underrättelserna om auktionsförsäljning framgår emellertid att även fast etablerade handlare i relativt stor utsträckning höll auktioner förpå tillfälliga säljningsställen.

De nu redovisade auktionsförsäljningarna avspeglar sig mycket litet i länsstyrelsernas tillståndsgivning enligt LTH. som inledningsvis nämnts var det nämligen vid den tid som undersökningen avser mindre än 20 sökande som hade tillstånd att driva denna form av tillfällig handel och då främst i Norrland. Till en del kan skillnaden möjligen förklaras med att de registrerade handlarna uppträtt som ombud eller kommissionärer för dödsbon eller enskilda och därför inte behövt något tillstånd för den tillfälliga försäljningen. En annan förklaring kan vara att handlarna inte känt till att det för denna form av försäljning också krävs särskilt tillstånd av Av länsstyrelsen. enkätsvaren framgår nämligen att den som anmäler sig för registrering om handel med enligt förordningen begagnade varor normalt inte får någon om upplysning att det för försäljning som inte sker från ett fast försäljningsställe också kan krävas tillstånd enligt LTH. Det var sålunda bara ett fåtal av de tillfrågade polismyndigheterna som tog in en erinran om detta i registreringsbeviset. Under alla förhållanden framstår det som klart att handel i form av tillfällig auktioner i relativt stor utsträckning drivs utan erforderligt tillstånd enligt LTH (jfr. även avsnitt 3.2.5).

Som redan berörts sker av tillfällig försäljning begagnade varor inte bara på auktioner. Under senare år har det blivit allt att sådana varor också vanligare

s.k. och eller på antiksäljs på lopp- prylmarknader och samlarmässor.

och liknande ordnas normalt i den for-

Loppmarknader

markerade eller bord hyrs ut till men att platser Marknaderna hålls såväl inomhus som olika säljare. och förekommer olika håll, främst i utomhus på många storstadsområdena. En av de största inomhusmarknaderna i Skärholmen utanför Stockholm. ligger exempelvis marknad är alla veckodagar året runt och Denna öppen är stort. Enligt uppgift från antalet besökare mycket omfattar marknaden drygt 400 försäljningsarrangören Flertalet hyrs ut från dag till dag platser. platser men en av dem hyrs ut för en längre ungefär tredjedel tid, minst tre månader. De långtidsuthyrda platserna är som försedda med montrar eller någon annan regel Den som bedrivs från desfast inredning. försäljning sa är alltså av mera stadigvarande karaktär, platser i dessa fall närmast är att anse varför säljstället som utomhusförsäljningar kan som fast. exempel på nämnas de som efter tillstånd av polisloppmarknader 2 § Aost hålls på allmän plats myndigheten enligt avsnitt 3.6.1). I sammanhanget bör påpekas att (jfr. av varor från stånd eller likförsäljning begagnade förekommer traditionella marknader och nande också på på allmänna försäljningsplatser.

från flera arrangörer av lopp- eller Enligt uppgift som har varit i kontakt med prylmarknader utredningen är flertalet av dem som uppträder på dessa marknader som främst säljer av sitt eget begagprivatpersoner nade lösöre. Det förekommer emellertid även mera yrsom bedrivs av personer eller kesmässig försäljning företag som återkommande eller permanent hyr försälj- Vidare händer det att exempelvis inneningsplatser.

havare av antikaffärer driver handel på marknaderna som ett komplement till den fasta rörelsen.

I allmänhet ställer arrangören inte upp krav något på att de varor som säljs skall vara begagnade. Enligt flera arrangörer förekommer det därför att det i viss utsträckning också säljs nya varor på lopp- eller prylmarknaderna. som exempel har bl.a. nämnts försäljning av konkursvaror eller överskottspartier.

Loppmarknader och liknande omfattas inte av reglerna i marknadskungörelsen. Den som driver yrkesmässigt försäljning på dessa marknader skall därför - i den mån säljstället inte är att anse som fast - söka särskilt tillstånd till försäljningen enligt LTH. Under den treårsperiod som har undersökt kom utredningen det till länsstyrelserna också in ett mindre antal ansökningar om tillstånd till denna typ av handel. I samtliga fall gällde det enskilda personer som ville sälja av sitt eget begagnade lösöre. Länsstyrelserna konstaterade att dessa försäljningar inte var yrkesmässiga och lämnade därför ansökningarna utan åtgärd. Av besluten framgår således inte hur länsstyrelserna skulle ha ställt sig om det varit om fråga yrkesmässig försäljning. I vart fall kan noteras att några tillstånd till försäljning på lopp- eller

prylmark-

nader inte meddelades under perioden.

Vid sidan av de nu nämnda mera permanenta marknaderna förekommer det en stor mängd tillfälliga arrangemang av loppmarknadskaraktär. Försäljningen vid dessa arrangemang är emellertid normalt inte av yrkesmässig natur. Ofta är det ideella föreningar som för olika ändamål ordnar försäljning av insamlade föremål. Det kan också vara så att en arrangör mot en viss provision säljer varor som lämnats in av enskilda perso-

ner. detta är s.k. bytaredagar, vid vilka Exempel på det bl.a. säljs begagnad sportutrustning.

Antik- och samlarmässor arrangeras årligen på flera orter i landet, bl.a. i Stockholm, Norrköping, Borås, och Malmö. vad utredningen har Helsingborg Enligt erfarit är utställarna antikmässorna oftast fast på etablerade antikhandlare och de varor som ställs ut är normalt avsedda för försäljning till den besökande allmänheten. På samlarmässorna säljs som namnet anger främst mynt, frimärken och andra samlarföremål.

3.10 Sammanfattning av olika former av tillfällig handel

Av att den tillfälliga handeln kartläggningen framgår är av skiftande karaktär och att den bedrivs i mycket en olika former. I att ge en mera samlad mängd syfte bild av de försäljningar som berörs har utredningen valt att i sex olika grupper föra samman försäljningar som distributionstekniskt är likartade.

1. i lokaler som säljaren utnyttjar en- Försäljning dast tillfälligt.

Denna form av kan förekomma både i lokaförsäljning ler som är avsedda för detaljhandelsändamål och i andra av lokaler, främst samlingslokaler av typer olika som sker i samband med slag. Inomhusförsäljning olika har förts till grupp 3. arrangemang

2. dvs. handel som innebär Uppsökande försäljning, att söker upp kunden eller sänder ut något säljaren material i vilket kunden att göra en beuppmanas ställning.

Till denna grupp hör ambulerande från forföräljning don. Liknande försäljning kan också ske från båtar och andra flytande farkoster som flyttas från plats till plats. Vidare ingår här dvs. hemförsäljning, försäljning som sker vid besök i bostäder eller på arbetsplatser, vårdinrättningar och liknande.

Till den uppsökande försäljningen hör ockegentligen så - vilken i är en form av telefonförsäljning sig - och annan hemförsäljning postorderhandel beställningshandel samt vissa nyare försäljningsformer som TV-shopping och köp via hemdatorer. Dessa distributionsformer har dock en sådan karaktär att de naturligen bör betecknas som fast handel.

3. Försäljning i samband med olika arrangemang, vilka ordnas inomhus eller utomhus på allmän plats eller på enskilt område.

En stor undergrupp är här marknader. försäljning på Det kan gälla dels traditionella marknader där försäljning av varor utgör det dominerande inslaget, dels arrangemang som är av huvudsakligen nöjeskaraktär men där det också förekommer dels försäljning, lopp- och prylmarknader för försäljning av främst begagnade varor.

Till denna grupp hör vidare mässor och försäljning på utställningar samt försäljning i samband med olika slag av tillställningar och sammankomster.

4. Torghandel, dvs. försäljning från stånd och liknande anordningar som regelbundet sker en viss på plats utomhus.

Här avses inte bara torghandel i egentlig mening, dvs. salutorg och andra platser som försäljning på

vederbörlig

kommunen i ordning har upplåtit till allmän försäljningsplats, utan även motsvarande försäljsom sker annan allmän plats eller på enskilt ning på område.

5. utomhusförsäljning som ordnas pá allmän Övrig eller på enskilt område. plats

Till denna hör dels försäljning från stånd grupp eller liknande anordningar, dels försäljning från tält eller enklare kiosker som för en begränfordon, sad tid ställs upp på någon plats, dels försäljning från bärbara lådor och andra enklare former av kringföringshandel.

Det bör att sådan utomhusförsäljning som bupåpekas och ordnar i direkt anslutning till tiks- kioskägare butiken eller kiosken inte är att anse som tillfällig handel.

6. Auktionsförsäljning.

Även auktionsförsäljning kan ske i form av tillfällig handel. Auktioner kan exempelvis hållas i tillfälligt lokaler eller utomhus. hyrda

som av den översikten utgörs flertalet framgår gjorda fall av tillfällig handel av utomhus- och kringfö- Till en del har emellertid förutsättringshandel. för traditionell utomhushandel ändrats så ningarna att motsvarande försäljning också kan bedrivas inomhus. Ett på detta var inrättandet av tidigt exempel saluhallar i städerna för försäljning av bl.a. kött,

fisk och vilt. Saluhallarna har numera minskat i betydelse men finns alltjämt kvar i bl.a. storstäderna. Försäljningen i saluhallarna sker normalt över disk och de varor som säljs är ofta specialiteter av olika slag. Som distributionsform kan saluhallsförsäljningen närmast ses som ett mellanting mellan torghandel och butikshandel. Under senare tid har framför allt inrättandet av s.k. innetorg, gallerior och liknande överbyggda utrymmen medfört att försäljning från stånd och kringföringsförsäljning i ökad utsträckning kommit att ske inomhus. Det har vidare blivit allt vanligare att marknader av olika slag ordnas inomhus. I vissa fall hålls inomhusmarknader, t.ex. lopp- och prylmarknader, mera permanent i samma lokal.

Avslutningsvis redovisas här i sammandrag hur det nuvarande tillstándskravet enligt LTH berör de olika grupperna av försäljning.

Försäljning från tillfälligt nyttjade lokaler faller i stort sett alltid under tillståndskravet. Undantaget är dock försäljning från s.k. sommarbutiker.

När det omfattas -

gäller uppsökande försäljning den

med andra varor än livsmedel - i praktiken sällsynta kringföringsförsäljningen från fordon och andra fortskaffningsmedel samt vissa fall av hemförsäljning. Den vanliga form av hemförsäljning som sker genom orderupptagning faller exempelvis utanför. Utanför faller även de närliggande försäljningsformerna telefonförsäljning och postorderhandel m.m.

Försäljning i samband med olika arrangemang berörs endast undantagsvis av regleringen. Under tillståndskravet faller i princip bara vissa marknader, b1.a.

marknader som hålls inomhus och s.k. lopp- eller prylmarknader.

berörs normalt inte heller av regleringen. Torghandel Fösäljning på salutorg och andra allmänna försäljfaller sålunda utanför. Sker motsvarande ningsplatser försäljning på annan allmän plats eller på enskilt område, gäller dock tillståndskravet.

All utomhusförsäljning faller i princip in unövrig der som är en av de regleringen. Julgransförsäljning, mest formerna av utomhusförsäljning, omfattas vanliga dock inte.

Även auktionsförsäljning omfattas. Det gäller oberoende av om det är nya eller begagnade varor som Undantaget är dock försäljning av lösöre som säljs. tillhör dödsbo eller enskild person.

En av det reglerade området är väsentlig begränsning att handel med livsmedel, blommor och inhemsk heminte kräver tillstånd. Detta i förening med slöjd undantaget för kompletteringshandel innebär att flertalet fall av kringförings- och utomhushandel i praktiken faller utanför regleringen.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att det bara är en mycket begränsad del av all tillfällig handel som omfattas av tillståndskravet i LTH.

4 TILLFÄLLIG HANDEL - EN DEL AV VARUDISTRI- BUTIONEN

Den tillfälliga handeln är självfallet inte någon isolerad företeelse. Den ingår som en, om än mindre, del i den allmänna distributionen av varor till konsumenterna. I det följande skall något belysas hur den tillfälliga handeln förhåller sig till andra distributionsformer.

Distributionen av varor från producent till konsument sker på många olika vägar. Den dominerande försäljningsformen inom detaljhandeln är givetvis butikshandel, dvs. försäljning i permanenta och stationära butikslokaler eller varuhus. En försäljningsform som kommit att stå alltmer nära butikshandeln är kioskhandel. Vid sidan av den fasta butiks- och kioskhandeln finns så de olika formerna av tillfällig handel men också andra distributionsformer som exempelvis postorderhandel och telefonförsäljning. Varudistributionen kan också ske direkt från producent till konsument eller från grossist till konsument. Det kan vidare förekomma att ett detaljhandelsföretag använder sig av flera försäljningsvägar, t.ex. kombinerar butiks- och postorderhandel.

Någon sammanfattande översikt över detaljhandelns fördelning på olika försäljningskanaler finns inte. En viss sammanställning har dock gjorts inom_SPK. Den redovisas i tabell 4.1. I tabellen görs en uppdelning

och Med dagligvaror avpå dagligvaror specialvaror. ses här förutom livsmedel även kemisk-tekniska artikblommor m.m. Övriga valar, tidningar, pappersvaror, ror benämns I andra sammanhang används specialvaror. ibland också sällanköps- eller fackbeteckningarna handelsvaror för de varor som inte är dagligvaror.

Av tabellen kan utläsas att det år 1985 såldes dagför 91 kr. i butiker av olika ligvaror miljarder slag, varav 86 miljarder i allivsbutiker, varuhus, stormarknader och speciallivsbutiker och 5 miljarder i andra som färg-, parfym- och dagligvarubutiker bok- och pappershandel, blomsterhansjukvårdshandel, del m.m. I kiosker och gatukök såldes för närmare 8 kr. Genom ambulerande hanmiljarder hemförsäljning, del och sluten handel (b1.a. samköpsföreningar) sålkr. I denna siffra då också des för 4 miljarder ingår Via direktinköp från fabrikanter, grostorghandel. sister m.fl. såldes för 3 miljarder kr. Sammantaget innebär de redovisade siffrorna att av den totala förmedlades 85 procent genom dagligvaruförsäljningen butiker, drygt 7 procent genom kiosker och gatukök och 4 procent genom olika former av tillfällig knappt handel.

- När det sedan gäller specialvarorna är dessa av skilda skäl ofullständigt redovisade. I stort framgår dock att av den samlade specialvaruförsäljningen förmedlades 72 procent genom fackhandelsbutiker (beklädoch fritidshandel), 21 procent nads-, hemutrustningsdagligvarubutiker och 7 procent genom postorgenom derhandel. om tillfällig handel saknas så- Uppgifter ledes helt. Detta är i och för sig naturligt. som har av den förekommer nämframgått gjorda kartläggningen sådan i relativt begränsad omfattligen försäljning även om den kan skifta från en varugrupp till en ning

Tabell 4.1 Detaljhandelns fördelning på olika försäljningskanaler år 1985, miljarder kr

Varuhus, stor-

Hemförsäljning,

Beklädnads-, hemutrustnings-,

varav - livsmedel 82,2 - beklädnad 33,1 hemutrustning 22,6 - fritid 21,6

1) Med fackhandel avses här specialbutiker inom dag-

ligvaruområdet som färg-, parfym- och sjukvårdshan-

del, bok- och pappershandel, blomsterhandel m.m.

Källor: SPK (bearbetning av tabell i SPKUS 1987:24,

Dagligvaruhandelns strukturomvandling). Supermarket nr 5/86 (specialvarornas fördelning på varuområden).

annan. Förutom de få fall där försäljning sker i tillfälligt utnyttjade lokaler säljs specialvaror främst torg- och marknadshandel och i viss genom också genom uppsökande försäljning eller utsträckning kringföringshandel utomhus.

kan konstateras att även om an- Sammanfattningsvis talet tillfällighetsförsäljningar är förhållandevis stort så svarar de endast för några få procent av den totala varudistributionen. Vidare avser huvuddelen av all handel försäljning av livsmedel, viltillfällig ken inte omfattas av tillståndskravet i LTH.

Diskussionen kring den tillfälliga handeln har oftast förts med utgångspunkt i konkurrensförhållandet visavi den fasta handeln. Det är därför av intresse att se till butikshandelns och i anslutning till något det kioskhandelns utveckling.

Under har butikshandeln genomgått en efterkrigstiden strukturomvandling. Utmärkande drag i denna kraftig har varit branschblandning, koncentration till färre och större enheter och en ökad kedjebildning.

har varit särskilt påfallande inom Branschblandningen som framgår av tabell 4.1 sker hudagligvaruhandeln. vuddelen av av dagligvaror numera i försäljningen allivsbutiker, varuhus och stormarknader, dvs. i butiker som har ett tämligen allsidigt sortiment av livsmedel och andra dagligvaror kompletterat med ett större eller mindre sortiment av specialvaror. Det gäller inte bara sådana frekventa varor som pappersvaror och kemisk-tekniska artiklar, vilka numera räknas som utan även husgeråd och bekläddagligvaror, nadsvaror m.m. De tidigare så vanliga speciallivsbu-

tikerna svarar däremot bara för en liten del av dagligvaruhandeln.

Samtidigt som sortimentet har utvidgats har butikerna blivit allt större men också färre. som exempel på större etableringar som har utvecklats kan bl.a. nämnas dagligvarumarknaderna, vilka ofta är externt lokaliserade och har en markerad lågprisprofil. Andra exempel är hallbutikerna eller varuhallarna som har ett utvidgat specialvarusortiment och som vissa på orter kan ersätta en fackhandel. Varuhusen allsidig med dess livsmedelsavdelningar har däremot minskat i antal.

Parallellt med utvecklingen mot färre och större butiker har det vuxit fram mindre butiker som inte har priset på varorna som sitt främsta konkurrensmedel utan i stället satsar på och bekvämtillgänglighet lighet. Dessa s.k. servicebutiker utmärks framför allt av att de har ett sortiment och variantfattigt ett förlängt öppethållande. Till denna hör kategori även de s.k. trafikbutikerna, dvs. bensinstationer där det också säljs livsmedel och andra dagligvaror. Servicebutikerna är den butikstyp som antalsmässigt har ökat mest under senare år.

Vid sidan av de mera fullsorterade butikerna finns det även lågprisbutiker som endast har ett begränsat sortiment. Sådana s.k. lådbutiker har emellertid hittills inte fått någon större här i landet. spridning

Kännetecknande för den svenska är dagligvaruhandeln vidare den stora betydelse som olika och säljgrupper kedjor har. År 1985 svarade de tre stora blocken - ICA, KF och DAGAB - för 70 ungefär procent av den to-

så som den har redovitala dagligvaruförsäljningen sats i tabell 4.1.

mot går det inte att Till skillnad dagligvaruhandeln i fackhandeln utifrån några klart beskriva strukturen Av tradition brukar dock urskiljbara butikstyper. in i branscher. Med tiden har emelfackhandeln delas mellan olika branscher allt mera lertid gränserna Till av sortimentsspridningen har luckrats upp. följd mellan och fackhandel sudäven gränsen dagligvarudats ut.

inom har många små special- Liksom dagligvaruhandeln ut också inom fackhandeln. En allt butiker slagits del av sker i stället genom stostörre försäljningen eller fackkedjor, dvs. ra mångfilialföretag genom av fristående företag. En annan utsammanslutningar inom fackhandeln har varit bildandet av s.k. veckling dvs. flera enskilda fackhandelsbutiköpmannavaruhus, under ett tak. Ibland ingår också ker förs samman livsmedelsavdelningar.

Även inom fackhandeln har det vuxit fram lågpriskanaär det om externa etableringar i utler. Ofta fråga av tätorter eller ute på landsbygden. Sådana kanten förekommer inom bl.a. beklädnadsexternanläggningar och De varor som säljs utgörs hemutrustningshandeln. av som köpts in direkt från ofta tillfälliga partier fabrikant eller importör.

nämnts har koncentrationen inom handeln inneburit som att framför allt små och specialiserade butiker många ut. nådde sin kulhar slagits Butiksnedläggningarna men under 1960-talet men fortsatte även under Antalet minskade exem- 1970-talet. dagligvarubutiker cirka 30 000 år 1950 till drygt 10 000 år pelvis från

1975. Enligt siffror som årligen redovisas från Handelns utredningsinstitut (HUI) minskade antalet med ytterligare 1 000 fram till år 1980. Därefter har en stabilisering inträtt. Under 1980-talet har således antalet dagligvarubutiker varit i stort sett oförän-

drat kring 9 0001) . Någon likartad och fortlöpande

statistik som täcker fackhandelsområdet finns inte. Den officiella årsstatistik som redovisas från statistiska centralbyrån (SCB) visar emellertid att på den tidigare nedåtgående trenden för fackhandelns del vände redan i mitten av 1970-talet. Antalet försäljningsställen för specialvaror ökade således med mer än 50 procent från 24 000 år 1975 till 37 000 år 1985. Även om de redovisade siffrorna omfattar inte bara butiker utan också andra där försäljningsställen det bedrivs detaljhandelsverksamhet är det uppenbart att antalet specialvarubutiker har ökat märkbart under framför allt 1980-talet.

Den utslagning av butiker som har skett har givetvis inte bara berott på inom handeln som såförändringar dan. Även i samhället i har här utvecklingen övrigt haft en avgörande betydelse, bl.a. har den allmänna strukturomvandlingen som resulterat i befolkningsomflyttningar medfört att butiker i områden med ett vikande kundunderlag har måst läggas ner. Särskilt har detta drabbat traditionella lanthandelsbutiker. För att service skall kunna också i upprätthållas glest befolkade områden har införts stöd till komstatligt mersiell service i glesbygd. Efter en försöksverksamhet som inleddes i början av 1970-talet permanentades

1) I de redovisade siffrorna från HUI vad som ingår i tabell 4.1 benämns allivsbutiker samt varuhusens och stormarknadernas Däremot livsmedelsavdelningar. ingår inte speciallivsbutiker eller andra butiker inom dagligvaruområdet.

år 1978 så att stöd numera kan beviljas i stödet och i hela landet. Stöglesbygds- skärgårdsområden dets är att försörjningen med främst syfte trygga Under vissa förutsättningar kan stöd dagligvaror. lämnas till fackhandelsservice. Stödet lämnas i också första hand till näringsidkare med fasta försälj- Finns särskilda skäl för det, kan stöd ningsställen. också för varubussverksamhet. Det emellertid utgå innebär alltså att även tillfällig handel kan få del av glesbygdsstöd. Under budgetåret 1986/87 uppgick stödet till kommersiell service till ca 22 milj.kr. av dessa medel utgjordes av investerings- Merparten stöd till ca 160 glesbygdsbutiker (jfr. prop. 1987/88:100 bil. 14).

I bör också erinras om handeln med besammanhanget varor. Även denna har utvecklats och förändgagnade rats i olika avseenden. vid sidan av antik- och samlarhandeln har det vuxit fram speciella butiker för av varor i vanlig bemärkelse. försäljning begagnade s.k. second hand-butiker förekommer inom bl.a. Sådana beklädnadshandeln. Den traditionella handeln med belösöre sker annars liksom tidigare i stor utgagnat auktioner. Det förekommer emellertid sträckning på också att bruksföremål säljs i hallar och begagnade andra större lokaler under benämningen fyndmarknad och liknande av handlare som köpt in godset från dödsbon eller enskilda. Denna form av försäljning är dock att från de lopp- och prylmarknader där skilja hyrs ut till olika säljare och försäljningsplatser som har beskrivits i avsnitt 3.9.

Traditionell kioskhandel kännetecknas av att kunden vid befinner sig utanför lokalen. Sorexpedieringen timentet består huvudsakligen av tidningar, konfekoch andra s.k. kioskvaror. Till följd av att tyrer

förutsättningarna för verksamheten har ändrats, har emellertid stora delar av kioskhandeln ändrat karaktär. Som ett resultat av att det i början av 1960-talet infördes nya regler om kiosklokalernas utformning tillkom den s.k. kombikiosken. I en sådan förekomer både försäljning av kioskvaror och av servering gatuköksprodukter. Kiosk- och gatukökshandel har på så sätt utvecklats till en gemensam bransch. Ett förhållande som påverkade sortimentet var att affärstidslagen avskaffades i början av 1970-talet. Därmed upphörde den sortimentsbegränsning som var knuten till rätten att ha förlängt öppethållande och som särskilt berörde kioskhandeln. Samtidigt har de fria affärstiderna inneburit att även annan handel numera kan konkurrera med kvälls- och helgöppet.

I takt med att sortimentet har till att omutvidgats fatta inte bara traditionella kioskvaror utan också dagligvaror av olika slag, har kioskerna blivit större samtidigt som de ändrat karaktär. I fall många sker försäljningen numera över disk i kundinbyggda utrymmen, s.k. kioskbutiker. Gränserna mot andra branscher och försäljningsformer har så sätt delpå vis suddats ut. Detta inte minst i förhållande gäller till tobaks-, frukt- och konfektyrhandeln men även i förhållande till vissa dagligvarubutiker som exempelvis servicebutiker.

År 1982 beräknade SPK antalet kiosker till drygt 4 200 och antalet til 2 200 (SPKUS gatukök 1982:1, Gatukök och kiosker). Eftersom kombikiosker uningår der båda begreppen i statistiken, ger en av summering siffrorna en överskattning av antalet försäljningsställen. Mer än hälften av de redovisade gatuköken var således kombikiosker.

skillnad mot butiks-och kioskhandeln har den Till handeln inte genomgått några större tillfälliga sker i huvudsak i strukturförändringar. Försäljningen former som De varugrupper som säljs samma tidigare. är också i stort desamma även om en viss utvidgning har skett inom Vad som i av sortimentet torghandeln. kan noteras är bl.a. att marknader av olika övrigt i ökad hålls inomhus och att vissa slag utsträckning mässor numera är direkt inriktade på försäljning till

besökande konsumenter.

det sedan av de olika former- När gäller utvecklingen na av tillfällig handel har denna givetvis påverkats av den som gäller på området. Tillfällig reglering i lokaler har således minskat väsentligt försäljning efter det att den restriktiva tillståndsprövningen i LTH infördes år 1975. Det är emellertid inte bara den handeln som har minskat. Även den tillståndspliktiga ambulerande av livsmedel från fordon försäljningen har märkbart tillbaka. Andra försäljexempelvis gått har däremot utvecklats i motsatt riktningsformer Det främst torg- och marknadshandeln som ning. gäller har ökat betydligt.

som av den lämnade redogörelsen har butiksframgår och kioskhandeln genomgått en kraftig strukturomvandmedan den tillfälliga handeln inte har förändling rats mera sätt. Utmärkande för den på något påtagligt fasta handeln är som nämnts utvecklingen mot en allt större sortimentet i en butik kan branschblandning. även skifta från tid till annan. Tillfälligt kan det förekomma försäljning av varor som normalt exempelvis inte förs i butiken. Gränserna mellan olika butikstyeller branscher är alltså inte så klara och entyper som Detta har i sin tur lett till att diga tidigare. konkurrensen mellan olika former av handel verkar i

betydligt fler riktningar än tidigare. Samtidigt innebär sortimentsspridningen att butikerna har blivit mindre känsliga för konkurrens från exempelvis tillfällig handel som ofta bara tillhandahåller ett begränsat sortiment av en viss vara. Genom att butikerna har blivit större påverkas de inte heller nämnvärt av tillfällig försäljning av olika slag. Allmänt torde därför gälla att den tillfälliga handeln inte har någon större inverkan på den nuvarande butiksstrukturen, särskilt inte på orter där det finns ett väl utvecklat butiksnät med många alternativa inköpsmöjligheter. Något annorlunda kan situationen te sig på mindre orter där strukturomvandlingen inom handeln inte har gått så långt. Här kan konkurrensen från tillfällig handel ha en viss inverkan på främst små och specialiserade butiker.

När det gäller konkurrensförhållandet mellan tillfällig och fast handel kan således sammanfattningsvis konstateras att det endast är i mindre utsträckning som den tillfälliga handeln kan påverka strukturen inom den fasta handeln.

5 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

5.1 Inledning

Utredningens uppgift har varit att göra en allmän översyn av den tillfälliga handeln och med utgångspunkt i konsumentintresset lägga fram förslag till ett modernt regelsystem på området.

I det föregående har redogjorts för den tillfälliga handelns omfattning, struktur och funktioner. Allmänt kan konstateras att denna form av handel utgör en ganska obetydlig del av den totala varudistributionen. I stor utsträckning är det fråga om försäljning av livsmedel som nu inte omfattas av tillstándskravet i LTH. I övrigt företer den tillfälliga handeln en splittrad bild. Beroende på försäljningsform kan man emellertid även här finna en koncentration till vissa varuområden. Ett karakteristiskt drag är att den tillfälliga handeln ofta inte har med den egentliga Varuförsörjningen att göra utan fyller andra funktioner. Exempel på detta är bl.a. försäljning i samband med olika arrangemang som marknader och mässor, utomhusförsäljning av enklare nöjes- och fritidsartiklar eller tillfälliga lösöreauktioner.

Trots sin begränsade roll inom varudistributionen är den tillfälliga handeln en mångskiftande företeelse. Förekomsten av olika typer av sådan handel varierar mycket, främst mellan olika orter men också vid skil-

da tidpunkter på samma ort. Många tillfällighetsförsäljningar är utpräglat säsongbetonade. De personer eller företag som yrkesmässigt driver skilda former av tillfällig handel utgör inte heller någon enhetlig grupp. Några arbetar över stora delar av landet medan andra endast verkar regionalt eller lokalt. En stor del av dem är verksamma året runt. Andra uppträder däremot bara Många betjänar regelbundet en periodvis. fast kundkrets medan vissa driver sin verksamhet mera tillfälligt på skiftande platser. Den tillfälliga handeln är emellertid inte knuten enbart till de personer eller företag som har sådan handel som sin huvudsakliga sysselsättning. Många företagare använder sig av flera olika försäljningskanaler i sin verksamhet. Det är därför inte ovanligt att även handlare som har fasta butiker eller tillverkare och odlare i skilda sammanhang driver någon form av tillfällig handel.

Mot den nu lämnade bakgrunden är det inte förvånande att många olika synpunkter och en rad skilda problem har kommit fram i debatten kring den tillfälliga handeln. Genom att denna handel är av så skiftande karaktär är det i allmänhet också så att framförda syngör sig gällande på olika sätt i förhållande punkter till olika slag av försäljningar och att problem som anses vara förenade med en viss typ av försäljning inte alls berör en annan. Föreställningen att tillfällig handel är en enhetlig företeelse leder alltså lätt tanken fel.

5.2 Motiven bakom den nuvarande restriktiva regleringen

Den reglering av den tillfälliga handeln som år 1968 efterträdde den klassiska näringsfrihetsförordningen präglades i hög grad av de syften som bar upp de äldre bestämmelserna. Den riktade in sig på den då vanliga kringföringshandeln och annan handel utomhus. Undantag gjordes dock för torghandel, handel på marknader, mässor eller utställningar och handel i samband med offentliga tillställningar. Det tillståndskrav som ställdes upp grundades på allmänna ordningssynpunkter och innefattade en prövning av sökandens personliga lämplighet. För tillfällig försäljning i en lokal som säljaren förfogade över krävdes inte något särskilt tillstånd.

Den nu gällande lagstiftningen från år 1975 växte fram ur en debatt där det påtalades en rad olägenheter som var förknippade med den tillfälliga handeln. Kritiken riktades främst mot de fria former under vilka inomhusförsäljningar av tillfällig art kunde bedrivas och den departementspromemoria som upprättades i ämnet (Ds H 1973:3) föranleddes främst av de problem som den växande inomhushandeln

hade

aktualiserat.

Det skäl som särskilt åberopades för restriktioner av tillfällig handel i förhyrda lokaler var att denna försäljningsform, bl.a. genom lägre omkostnader och bättre möjligheter att välja tid och plats för försäljningen, innebar en oönskad konkurrens för den fasta handeln. I sammanhanget gjordes följande uttalande i promemorian (s. 37f).

Att tillfällighetsförsäljare vid en jämförelse har ett förmånligare utgångsläge i vissa hänseenden kan inte anses motivera restriktioner mot försäljningsformen som sådan eftersom skälet att tillgodose den fasta handelns egna ekonomiska intressen inte kan anses tillräckligt. Däremot kan frågan bedömas annorlunda allmänt intresse talar för att tillom något konkurrensmöjligheter bör befällighetshandlarnas Tesen om friaste möjliga konkurrens grundar gränsas. att fri konkurrens främjar rationasig på antagandet varav billigare produktion och dilisering, följer stribution till gagn för konsumenterna och samhället i stort. Om däremot fri konkurrens i visst fall inte medföra dessa fördelar utan till och med nacksynes delar för konsumenterna föreligger skäl att frångå principen om fri konkurrens.

I framhölls att tillfällig handel som fortsättningen endast förekommer då och då på en ort inte kan utgöra

fullgod ersättning för den fasta handeln. På någon sikt skulle det därför vara en nackdel från konlång om den tillfälliga handeln fick en såsumentsynpunkt dan omfattning att den slår ut fast handel inom vissa branscher eller beträffande vissa varor på en ort.

Även om det inte kunde beläggas att den pågående ut-

i fråga om nedläggningen av butiker totalt vecklingen och inom textilbranschen särskilt till någon del be-

rodde den ökning av den tillfälliga handeln som på hade skett, dock att ett samband kunde finnas. ansågs Risken för att ett sådant utkonkurrerande förelåg borde enligt promemorian inte lämnas obeaktad.

Som ytterligare skäl för en begränsning av den till-

fälliga handeln anfördes även andra nackdelar från att det tillhandahölls varor av konsumentsynpunkt, mindre kvalitet, att det var svårt att i eftergod hand tillfällighetsförsäljare för reklamaspåra upp tion och att den marknadsföring som bedrevs ofta var

överdriven eller ovederhäftig. Vidare berördes socia-

la konsekvenser som att försäljningsformen på grund av de begränsade kontrollmöjligheterna skulle främja

brottslig verksamhet, bl.a. häleri och brott mot skattelagstiftningen, samt att anställningsförhållanden och arbetsmiljö var sämre än inom den fasta handeln.

Slutligen togs i promemorian upp den tillfälliga handelns roll inom varudistributionen. Det konstaterades att försäljningsformen också kan innebära fördelar för konsumenterna, bl.a. i form av ett utökat varuutbud på mindre orter och på orter som saknar fast handel med vissa varor.

Sammanfattningsvis hävdades att den tillfälliga handeln endast i vissa undantagsfall fyller någon egentlig funktion. Däremot konstaterades att den kritik som i olika hänseenden hade riktats mot att tillfällig handel bedrevs under i allt väsentligt okontrollerad form var berättigad. Skäl ansågs därför föreligga att begränsa sådan försäljning. Förslaget innebar att rätten att utan tillstånd driva tillfällig handel i lokaler skulle slopas och att tillståndsprövningen skulle skärpas så att tillfällig handel fick bedrivas endast om särskilda skäl förelåg. Vid bedömningen skulle främst beaktas om den avsedda handeln var av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt.

Förslaget godtogs av det stora flertalet remissinstanser. Från några håll gjordes dock gällande att förslaget var alltför ingripande. Särskilt framhölls att den tillfälliga handeln i många fall är av värde för konsumenterna genom att den medför ett större varuutbud och en hårdare priskonkurrens samt att en restriktiv tillståndsgivning endast var till fördel för konkurrerande företag. Det föreslogs därför att frågan om tillstånd skulle avgöras enbart utifrån

och inte efter någon behovsobjektiva omständigheter prövning.

De gjorda invändningarna föranledde departementschefen att överväga alternativa tillståndssystem. Han fann emellertid att inget sådant system helt skulle lösa de Med hänsyn till detta och påtalade problemen. till att en stor av remissinstanserna hade majoritet biträtt det framlagda förslaget förordade han en skärpt reglering i huvudsak enligt promemorieförsla-

get.

Den som infördes genom LTH innebar således reglering att av tillståndsgivningen ändrades från inriktningen en av främst ordningsfrågor till en bedömprövning konkurrens- och behovsaspekter. Tillning grundad på blev också mycket restriktiv. Tillstånd lämpningen har i endast lämnats om den tillfälliga princip handeln täcker ett behov hos konsumenterna som inte annars kan med rimliga uppoffringar. I tillgodoses samband med att grunderna för tillståndsprövningen år 1978 mjukades dock kraven upp något preciserades när det kompletteringshandel inomhus. gäller

som har av den lämnade redogörelsen infördes framgått den nuvarande restriktiva regleringen för att komma till rätta med en rad problem som rörde tillfällig handel inomhus. I vad mån de försäljningsformer som omfattades av tillståndskravet, dvs. kringtidigare och utomhushandel, medförde motsvarande föringsberördes däremot inte. I förarbetena konstaproblem terades endast helt kort att dessa försäljningsformer hade och att samma regler som för ringa omfattning tillstånd till inomhushandel skulle gälla (prop. 1975:52 s. 20 och 38). Någon närmare motivering till

varför kringförings- eller utomhushandel skulle prövas utifrån behovssynpunkter lämnades således inte.

En väsentlig begränsning av tillståndskravet är undantaget för handel med livsmedel, blommor och inhemsk hemslöjd. Vid flera tillfällen har förslag förts fram om att även försäljning av dessa varor skulle omfattas av regleringen. Detta har emellertid hittills avvisats med hänvisning till att denna handel av ålder har varit fri.

5.3 §ynpunkter på gällande ordning

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 2.3 är den nuvarande regleringen i LTH i flera avseenden oklar och svårtolkad. En grundläggande svårighet ligger redan i utformningen av själva lagen. Den valda konstruktionen att utgå från ett allmänt begrepp hantillfällig del och sedan i olika led göra som väsentundantag ligt inskränker lagens tillämpningsområde och tillståndsplikten bidrar till att skapa oklarhet om vilka regler som egentligen gäller för olika typer av för- 1 säljningar.

Härutöver framstår de avgränsningar som har gjorts som i viss mån godtyckliga. Försäljningar som distributionstekniskt är likartade behandlas inte alltid lika. Hemförsäljning faller exempelvis utanför regleringen om den sker genom orderupptagning men kräver tillstånd om varan överlämnas direkt till konsumenten. Vidare krävs tillstånd för försäljning på vissa marknader men inte på andra. När det gäller torghandel är det svårt att se att det finns något sakligt skäl som motiverar att sådan handel faller utanför regleringen om den sker på allmän försäljningsplats

men kräver tillstånd om den sker på annan allmän som kommunen har upplåtit för denna form av plats handel. Även för auktionsförsäljning av lösöre gäller olika Tillstånd krävs således inte om aukregler. tionsförrättaren som ombud eller kommissiouppträder när för dödsbon eller enskilda men väl om han säljer som han in från dödsbon eller enskilda. I gods köpt bör också nämnas att undantaget för komsammanhanget är begränsat till kringförings- och pletteringshandel utomhushandel. Sker motsvarande försäljning inomhus krävs däremot tillstånd.

De medför också vissa probgjorda gränsdragningarna lem i den tillämpningen, inte minst när det praktiska att kontrollera att handel inte drivs utan gäller tillstånd. Undantaget för kompletteringshandel innebär att det vid kringförings- och utomhusexempelvis handel måste en utredning om försäljarens övrigöras verksamhet för att man skall kunna avgöra om förga utgör ett underordnat led i en fast etabsäljningen lerad rörelse eller inte. En annan typ av försäljsom också är svårbedömd är de tillfälliga aukning tionerna. Det är i dessa fall nästan ogörligt att reda ut om auktionsförrättaren enbart säljer egendom för annans räkning eller om han till någon del även som han själv köpt in. De nu nämnda försäljer gods hållandena innebär i sin tur att lagen i dessa delar inte i (jfr. avsnitt 3.6.1 och upprätthålls praktiken 3.9).

Som förut nämnts vid lagens tillkomst den begjordes att de problem som ansågs vara förenade med dömningen den tillfälliga handeln inte kunde lösas på något annat sätt än en allmänt restriktiv tillståndsgenom I tillståndsärendena prövas alltså inte om givning. den sökta försäljningen faktiskt innebär något prob-

lem i de aktuella avseendena. I stället görs en mycket schablonartad bedömning av behovet av försäljningen. Tillståndsfrågan avgörs i praktiken endast utifrån ett konstaterande av om det på den ort där försäljningen skall ske finns likartad fast handel eller inte (jfr. avsnitt 3.2.1). Någon större hänsyn tas inte till de olikheter som finns mellan olika typer av försäljningar. Samma bedömningsgrund tillämpas således oavsett om det gäller försäljning av större varupartier i tillfälligt hyrda lokaler, gatuförsäljning av ballonger eller auktionsförsäljning av begagnat lösöre. I fråga om varor som köps mera sällan, t.ex. möbler och pälsar, görs dock en något vidare prövning på så sätt att hänsyn tas även till den fasta handel som kan finnas på andra orter än den där den tillfälliga försäljningen skall äga rum. Enligt motiven får nämligen konsumenten vara beredd att göra vissa uppoffringar i fråga om bl.a. restid för att få tillgång till denna typ av varor. Detta innebär att regleringen mera värnar om strukturen av den fasta handeln inom vissa branscher än om konsumenternas intresse av att kunna göra sina inköp av olika varor på l hemorten.

Tillståndsförfarandet framstår ofta som onödigt byråkratiskt med långa handläggningstider (jfr. avsnitt 3.2.1). Särskilt påtaglig är den administrativa omgången när det gäller utomhushandel och enklare former av kringföringshandel. För sådan handel krävs ju normalt också tillstånd av polismyndigheten enligt ordningslagstiftningen.

Den gällande ordningen kan alltså ifrågasättas på flera sätt. Enligt utredningens mening kan därför LTH i sin nuvarande utformning inte läggas till grund för en framtida reglering. Framför allt bör en ny lag-

den tillfälliga handelns område ha en stiftning på klar och vara ändamålsenlig i förhållande målsättning till det uppställda målet.

5.4 Förslag till en ny reglering

5.4.1 Inledning

Den nuvarande föranleddes av speciella krav ordningen och önskemål som tillfällig försäljning i logällde kaler. Diskussionen kom därmed också att koncentreras sådan försäljning. När nu en allmän överkring just av om den tillfälliga handeln görs syn lagstiftningen är det att något mer ingående än tidigare nödvändigt de frågor som rör denna handel. analysera

En mer diskussion motiveras också av att den ingående allmänna situationen området i flera avseenden har på ändrats sedan LTH år 1975. Framför allt har en antogs mer konsekvent vuxit fram. En väkonsumentpolitik har skett av de konsumentansvariga sentlig utbyggnad - konsumentverket och de lokala konsumentorganen i kommunerna - liksom av konsumentverksamheterna Vidare har strukturförhålladena skyddslagstiftningen. inom ändrats, bl.a. har gränserna meldetaljhandeln lan olika branscher och distributionsformer allt mer luckrats upp. Detta har medfört att konkurrensförhållandena mellan olika försäljningsformer och då även mellan tillfällig och fast handel inte är så entydiga som tidigare.

De i direktiven angivna utgångspunkterna för utredkan kort sammanfattas på följande sätt. En ningen framtida av den tillfälliga handeln bör reglering inte vara mer än vad som föranleds av de ingripande

skyddsintressen som har motiverat den gällande regleringen. Den bör vidare ges en klar avgränsning och allmänt sett bör reglerna vara enkla att tillämpa. Strävan bör också vara att så långt möjligt avlasta enskilda företag och myndigheter. Beträffande reglernas närmare innehåll sägs att de bör utformas så att konsumenternas grundläggande behov av fast service kan tryggas samtidigt som utrymme skapas för alternativa distributionsformer. Enligt direktiven är det alltså två allmänna synpunkter som bör vara vägledande. Den ena att en reglering av den tillfälliga handeln skall ha sin utgångspunkt i konsumentintresset. Den andra att strävan bör vara att skapa färre och enklare regler.

som redovisats i avsnitt 5.2 är det en rad olika och delvis motstridiga intressen som ligger till grund för den nuvarande regleringen. En del av dem är mera uttalade konsumentintressen medan andra närmast rör hänsynen till konkurrenter och de handelsanställda. I det följande tas de olika frågorna upp var för sig. Först behandlas konsumentintressena (avsnitt 5.4.2) och därefter övriga intressen (avsnitt 5.4.3). som framgår av den fortsatta redogörelsen bör en reglering av den tillfälliga handeln enbart grundas på konsumenternas intressen. I övrigt har utredningen funnit att de andra problem som tagits upp inte rimligen kan tillgodoses inom ramen för ett tillståndssystem på den tillfälliga handelns område.

5.4.2 Konsumenternas intressen

En reglering av den tillfälliga handeln grundad på konsumentaspekter bör naturligen stämma överens med de övergripande målen för konsumentpolitiken. Dessa har nyligen debatterats och våren 1986 antog riksda-

gen delvis nya riktlinjer för konsumentpolitiken LU 34, rskr 292). Jämfört med de (prop. 1985/86:121, från år 1972 är det nya att tidigare riktlinjerna tydligare skall inriktas på de konsumentpolitiken hushållsekonomiska frågorna och då särskilt på hushållens baskonsumtion. Målet skall vara att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Som en framhålls att den komviktig punkt munala konsumentverksamheten, för vilken riktlinjer år 1975, skall utvecklas vidare. Liksom tidrogs upp skall verksamheten vara frivillig. Bland de digare arbetsområden som bör ingå i den lokala verksamheten bl.a. varu- och serviceförsörjning. Över huvud anges betonas att frågor som rör varu- och servicetaget strukturutveckling skall ges hög försörjningens prioritet framöver. I de nya riktlinjerna markeras särskilt det samband som finns mellan pris-, konkurrens- och I sammanhanget sägs att konsumentpolitik. en och effektiv konkurrens krävs för att fungerande sådana förhållanden på marknaden som ger konskapa sumenterna tillgång till bra och billiga varor. samframhålls att konsumentpolitiska insatser kan tidigt behövas för att motverka de ofullkomligheter som finns i systemet. När det gäller statlig reglering näringslivet erinras om det arbete som sedan gentemot år 1983 pågår inom regeringskansliet och som syftar till att nå regelförenklingar.

Utifrån den av angivna inriktningen av konriksdagen bör utgångspunkten vara att en särsumentpolitiken skild av den tillfälliga handeln är motivereglering rad först när ett beaktansvärt konsumentintresse talar för det och detta intresse inte kan tillgodoses annat sätt, t.ex. inom ramen för den allmänna på konsumentskyddslagstiftningen.

Vad som främst åberopades som skäl för den nuvarande regleringen var att det på lång sikt är till nackdel för konsumenterna om den handeln får en tillfälliga sådan omfattning att den slår ut fast handel. En annan viktig punkt gällde svårigheten att i efterhand nå tillfällighetsförsäljare för reklamation. Vidare ansågs att anmärkning kunde riktas mot varornas kvalitet och marknadsföringen inom den hantillfälliga deln. Vid de kontakter som har haft med utredningen olika myndigheter, främst konsumentverket, och olika organisationer har inte förts fram några konsunya mentaspekter som generellt rör tillfällighetshandeln. De framförda synpukterna har i stället koncentrerats kring två av de tidigare nämnda frågorna, nämligen risken för utslagning av butiker och reklamationssvårigheterna.

Utredningen tar först upp det långsiktiga konsumentintresset av en god kommersiell service. Därefter behandlas de särskilda konsumentskyddsaspekter som här är aktuella.

ges långsiktiga koasgmsngintgeâsst

När det då först gäller till en komtillgången god mersiell service utgår den förda konsumentpolitiken från att en väl fungerande konkurrens mellan olika försäljningsformer bäst främjar en från konsumenternas synpunkt rationell utveckling av handeln. I vissa fall kan emellertid konkurrensen leda till att butiker som är av väsentlig för konsumenterna betydelse måste läggas ner. Detta leder till ökade kostnader för såväl de berörda hushållen som för samhället i stort. För att motverka att sådana konsenegativa kvenser uppstår kan det enligt utredningens mening finnas ett behov av att kunna olika väga försälj-

mot varandra och reglera den tillfälliga ningsformer handeln.

Även den nuvarande regleringen bygger på tanken att det är till nackdel från konsumentsynpunkt om den handeln slår ut fast handel. Genom sin tillfälliga allmänt restriktiva hållning verkar LTH emellertid främst som ett skydd för den fasta handeln. Enligt bör en eventuell reglering mer utredningens mening direkt inriktas pá att ta tillvara konsumenternas intressen. Detta bör kunna ske genom en ordning som det att i de fall där den tillgör möjligt ingripa handeln något avgörande sätt kan väntas fälliga på störa Varuförsörjningen på en ort.

Det som är viktigt för konsumenternas varuförsörjning är att det inom avstånd från bostaden finns rimligt till för sådana varor som betillgång inköpsställen hövs för den försörjningen, dvs. i första dagliga hand livsmedel men också kläder och skor. som belyses av konsumentverkets kostnadsberäkningar utgör också för av dessa varor - tillsammans kostnaderna inköp - de klart i med boendekostnaderna tyngsta posterna normalhushållens budget. Till detta kommer att det endast är beträffande konsumenternas mera grundläggande behov som det är möjligt att göra någon rimlig avvägning mellan olika försäljningsformer. Utredningen anser därför att en reglering bör begränsas till att avse viktiga basvaror som livsmedel, kläder och skor.

Andra varor än basvaror säljs i allmänhet genom ett mer och glest butiksnät, vars betydelse specialiserat för olika konsumentgrupper knappast går att utreda inom ramen för ett tillståndssystem. En reglering som skulle därför - liksom den avser andra varugrupper

nuvarande - bli schablonartad och mera värna mycket om strukturen inom vissa branscher än om konsumenternas intressen.

Den fasta handel som riskerar att slås ut till förfång för konsumenternas grundläggande varuförsörjning är främst livsmedelsbutiker i glest befolkade områden, t.ex. lanthandel, och beklädnads- och skobutiker i mindre tätorter. På större orter med ett väl utvecklat butiksnät har däremot den tillfälliga handeln inte någon större inverkan på butiksstrukturen. Det är alltså fråga om lokalt avgränsade problem som inte förekommer överallt. Enligt utredningens mening är det därför inte motiverat med en allmän reglering av den tillfälliga handeln. I stället bör ett särskilt tillståndskrav begränsas till att gälla i sådana områden - hela kommuner - där konkurrensen lämpligen från denna handel verkligen kan antas ha någon menlig inverkan på varuförsörjningssituationen.

En reglering enligt de nu nämnda riktlinjerna skulle få en relativt begränsad räckvidd. Det är därför tveksamt om det verkligen finns skäl att behålla en särskild tillståndsprövning. Pâ orter där det är problem med varuförsörjningen kan dock konkurrensen från tillfällig handel vara kännbar. Detta talar för att det bör finnas en möjlighet att kunna i ingripa dessa fall. En reglering av den skisserade modellen skulle också kunna verka som ett komplement till de styrmedel samhället i övrigt har när det gäller att upprätthålla en god kommersiell service, dvs. främst den kommunala fysiska planeringen och stödstatliga insatser i form av glesbygdsstöd. Dessutom kan det vara av värde att ha en viss åtgärdsberedskap inför framtida förändringar inom varudistributionen. Utredningen har sålunda stannat för att trots allt lägga

fram ett till en fortsatt reglering av den förslag angivna innebörden.

När det att fastställa omfattningen av det gäller området en lämplig ordning vara att reglerade synes de kommuner som finner att de har problem i sammanfår ta initiativ till att en särskild prövning hanget införs i kommunen. Detta också i linje med det ligger utökade som kommunerna enligt den nya inflytande och (1987:l0) har fått när det gäller plan- bygglagen att och serviceutbudet i kommunen. Komplanera styra bör dock inte denna fråga. Det munerna själva avgöra normbeslut som krävs kunde i och för sig fattas av Det emellertid vara onödigt att beregeringen. synes lasta med dessa ärenden. Regeringen bör regeringen därför få beslutanderätten till länsstyreldelegera serna som bättre känner de skilda förhållandena i landets olika delar. föreslår därför att Utredningen regleringen ges formen av en bemyndigandelag enligt vilken regeringen eller, efter delegation, länsstyrelsen rätt att besluta om i vilka kommuner som ges krav på tillstånd skall gälla.

Det är inte alla former av tillfällig handel som är av den arten att de kan väntas störa varuförsörjningen ort. bör därför inte avse tillen på Regleringen handel i allmänhet utan inriktas på sådan förfällig som är av i sammanhanget, dvs. säljning betydelse främst tillfällig försäljning i lokaler och försäljfrån fordon. I är det främst fråga om ning praktiken i hyrda lokaler av kläder utförsäljningar tillfälligt och skor eller ambulerande försäljning från fordon

när det livsmedel. Andra exempel är försälj-

gäller av livsmedel eller kläder och skor som sker från ning fordon som för kortare eller längre tid ställs upp på De sist nämnda fallen kan för övrigt i någon plats.

mycket liknas vid tillfällig försäljning i lokaler. När det gäller övriga typer av tillfällig handel är det uppenbart att utomhusförsäljning från stånd m.m. och enklare former av kringföringshandel saknar betydelse från varuförsörjningssynpunkt. Motsvarande gäller försäljning som sker i samband med olika arrange- mang marknader, mässor, tillställningar och sammankomster - även om denna försäljning kan vara av stor omfattning. Beträffande torghandeln gäller i viss mån andra synpunkter. Genom att torghandeln pågår regelbundet på samma plats fullgör den en mera fast servicefunktion som den övriga handeln utan större problem har kunnat anpassa sig till. Torghandeln utgör ofta sedan gammalt ett komplement till den fasta handeln. I övrigt är torghandeln normalt inte av den beskaffenheten att den konkurrerar ut viktiga butiker. Till detta kommer att den enskilda kommunen avsjälv gör om den vill upplåta allmän plats för torghandel eller inte. Någon ändring föreslås inte i detta hänseende (se avsnitt 6.2).

Mot bakgrund av det sagda föreslår utredningen att - med vissa - skall omfatta två regleringen undantag särskilt angivna former av försäljning. Den ena är försäljning i lokaler eller motsvarande som utrymmen en näringsidkare utnyttjar endast Den tillfälligt. andra är försäljning från fordon som är huvudsakligen inrättade för försäljning eller transport av varor.

Utifrån den angivna inriktningen av regleringen bör huvudregeln vara att tillstånd till den tillfälliga försäljningen normalt skall ges. Endast om försäljningen kan väntas störa Varuförsörjningen så att tillgången till en tillfredsställande service genom fasta butiker sätts i fara skall tillstånd vägras. Frågan om tillstånd bör avgöras på grundval av en

konkret bedömning i varje enskilt fall. En förutsättning för att en försäljning skall kunna påverka är givetvis att den har varuförsörjningssituationen en viss och avser väsentliga varor. Även bredvolym den i det sortiment som bjuds ut spelar in. I de fall är av mindre omfattning eller endast försäljningen avser en viss vara, t.ex. glass, bör tillstånd således regelmässigt ges. I övrigt får en avvägning göras i förhållande till de fasta butiker som finns. Det bör att regleringens syfte inte är att understrykas de fasta handlarna och deras verksamhet utan skydda att bidra till att trygga konsumenternas tillgång till närservice. En väl fungerande varubussverksamhet kan vara till sådan fördel från konsumentexempelvis att den bör tillåtas även om någon fast busynpunkt tik skulle komma att beröras. därigenom

Den kommer på ett helt annat föreslagna regleringen sätt än den nuvarande att vara inriktad på att tilllokala konsumentintressen. Med hänsyn till godose detta och till att det har ansetts lämpligt att kommunerna tar sig det lokala ansvaret för konsumentpå och anser utredningen att varuförsörjningsfrågorna det är naturligt att kommunen bör svara för till- I sammanhanget bör nämnas att flerståndsgivningen. talet kommuner har erfarenhet av att hantera dessa Våren 1986 hade således omkring 240 kommuner frågor. form av konsumentverksamhet och lika många hade någon varuförsörjningsplaner. Eftersom konsumentupprättat politisk verksamhet och varuförsörjningsplanering inte är obligatoriska uppgifter för kommunerna några får av den kommunala nämnd tillståndsfrågan prövas som kommunen bestämmer. Har kommunen inrättat en särskild konsumentnämnd, torde det vara lämpligt att denna får hantera tillståndsärendena. I övrigt får beslutsfunktionerna närmast anförtros de organ inom

kommunen som handlägger frågor om varu- och serviceförsörjning.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att regleringen skall omfatta yrkesmässig försäljning av livsmedel, kläder och skor som sker tillfälligt i lokaler eller från fordon. För sådan försäljning skall krävas tillstånd av den kommun där försäljningen skall ske. Kravet på tillstånd skall dock bara gälla i sådana kommuner där det är problem med varuförsörjningen.

Tanken att det är konsumenternas varuförsörjning som skall vara styrande för en framtida reglering på den tillfälliga handelns område har vunnit stöd hos dem som utredningen närmare har diskuterat frågan med, konsumentverket, kommunförbundet och köpmannaförbundet. De har också varit eniga om att frågan om tillstånd bör avgöras lokalt av kommunen. I övrigt har de intagit delvis olika ståndpunkter. Konsumentverket och kommunförbundet har i stort uttalat sig för en lösning av den modell som utredningen nu föreslår.

Köpmannaförbundet har för sin del föreslagit att krav på tillstånd skall gälla för i princip alla former av tillfällig handel, dvs. bl.a. torg- och marknadshandel, och avse alla slag av varor utom tryckta skrifter. Förbundets förslag innebär alltså en väsentlig utvidgning av det reglerade området jämfört med vad som gäller nu. Enligt förbundet skall dock varje kommun kunna besluta om undantag från tillståndsplikten, såväl geografiskt som när det gäller försäljningsformer och varuslag. Vidare skall tillstånd kunna ges i många fall. Även köpmannaförbundet anser nämligen att tillstånd skall få vägras endast om den tillfälliga handeln inte är förenlig med serviceförhållandena i kommunen. Jämfört med utredningens förslag innebär

emellertid den av förbundet föreslagna ordningen att det skulle krävas en relativt omfattande administrativ apparat för att kommma till rätta med de trots allt begränsade problem som den tillfälliga handeln utgör från varuförsörjningssynpunkt. Som tidigare har berörts skulle förbundets förslag i den del det avser andra varor än basvaror också komma att innebära en delvis annan prövning. Det bör här nämnas att köpmannaförbundet även föreslår att samtliga som driver tillfällig handel skall vara registrerade hos länsstyrelsen och att det i samband med registreringen skall prövas om sökanden är lämplig att driva verksamheten. Mera om detta redogörs för i avsnitt 5.4.3.

När det gäller den närmare utformningen av regleringen är det några punkter som kräver ytterligare kommentarer.

Av praktiska skäl bör regleringen i princip omfatta alla varor som enligt 1 § livsmedelslagen (1971:511) är att anse som livsmedel. En ordning med detaljerade undantag för varor som saknar egentlig betydelse i sammanhanget bör alltså undvikas. Försäljning av livsmedel som är avsedda för förtäring på stället, t.ex. glass, varm korv och traditionella kioskvaror, är dock av sådan karaktär att den rimligen bör lämnas utanför. Däremot kommer försäljning av paketerad glass som sker direkt till hushållen att omfattas.

Med kläder bör i detta sammanhang förstås plagg av textilmaterial och med skor fotbeklädnader av olika slag, dvs. inte bara lågskor utan även stövlar och tofflor. Pälsar och skinnkläder bör däremot inte omfattas och inte heller begagnade kläder och skor. Avgränsningarna kan i denna del lämpligen göras genom

hänvisningar till de kapitel i tulltaxelagen (1987:1068) som behandlar de berörda varorna.

När det gäller tillfällig försäljning i lokaler finns det inte skäl att frångå den ordning som nu gäller beträffande tiden för försäljningen. Det skall alltså vara fråga om försäljning som sker vid enstaka tillfällen eller för en kortare tid. Det är givetvis svårt att generellt ange någon bestämd tid som gräns. Försäljning som pågår under ett par månader med regelbundna öppethållandetider bör dock falla utanför. Liksom nu bör inte heller försäljning från s.k. sommarbutiker och annan liknande säsongmässig försäljning omfattas av regleringen. Denna typ av försäljning har ju också en delvis annan funktion genom att den ofta betingas av en kraftig ökning av kundunderlaget under en begränsad period på en ort. Den av SPK gjorda undersökningen (se avsnitt 3.3) ger för övrigt inte några belägg för att konkurrensen från sommarbutikerna skulle ha någon negativ inverkan på varuförsörjningssituationen under resten av året i de berörda kommunerna. Liksom nu bör vidare det faktiska utnyttjandet av lokalen och inte hyrestidens längd vara det avgörande (jfr. avsnitt 2.3.2).

Av det tidigare sagda framgår att viss försäljning som sker i lokaler saknar betydelse från varuförsörjningssynpunkt och därför inte kommer att omfattas av regleringen. Det gäller handel i samband med marknader, mässor och andra arrangemang som ordnas inomhus. Det finns emellertid även andra fall av inomhusförsäljning som lämpligen bör undantas. Med hänsyn till att sortimentsblandning är fullt tillåten bör det exempelvis inte krävas något tillstånd i fall där lediga utrymmen i varuhus, stormarknader eller köpcentra tillfälligt hyrs ut till olika säljare. I

tillstånd - liksom nu - att övrigt kommer kravet på gälla oberoende av vad för slag av lokal som används för den tillfälliga försäljningen. Även försäljning som tillfälligt sker på vårdinrättningar och liknande omfattas exempelvis.

Med försäljning från fordon avses enligt förslaget all försäljning där varor bjuds ut från fordon. Det innebär att såväl uppsökande försäljning som försäljning från uppställda fordon kommer att omfattas av regleringen. Enbart hemkörning av beställda varor faller däremot utanför. Eftersom torghandel och handel marknader m.m. skall få ske fritt kommer inte på heller försäljning från fordon som sker i dessa sammanhang att omfattas. För att undvika dubbla tillståndskrav bör vidare undantag alltid gälla för sådana uppställningar av fordon som sker på allmän plats efter tillstånd enligt 2 § Aost. I dessa fall har kommunen för övrigt ett avgörande inflytande över tillståndsgivningen genom sin vetorätt (jfr. avsnitt 3.6.1).

För att reglerna skall bli enkla att tillämpa bör kravet på tillstånd gälla oberoende av hur själva försäljningen går till, dvs. även om den skulle ske genom orderupptagning. En allmän förutsättning bör dock vara att försäljaren har varor med sig till försäljningsstället. Tar försäljaren endast upp beställning utifrån något tryckt material som kataloger och liknande, bör försäljningen däremot falla utanför. Detta torde för övrigt inte vara något särskilt praktiskt fall. När det sedan gäller försäljning från fordon ligger det närmast i sakens natur att försäljningen sker direkt av varor som säljaren har på fordonet. Det kan emellertid även tänkas att en säljare använder sig av en inredd buss som utställningslokal

och tar upp order på de varor, t.ex. kläder och skor, som visas i bussen. Även dessa fall bör, liksom motsvarande försäljning i lokaler, omfattas av tillståndsplikten.

Det angivna syftet med regleringen innebär att det mera är försäljningens funktion i varuförsörjningshänseende än den rent yttre formen för försäljningen som skall regleras. Det betyder bl.a. att näringsidkarens anknytning till den ort där den tillståndspliktiga handeln skall bedrivas blir av särskild betydelse. En rimlig slutsats torde vara att en näringsidkare som fullgör en fast servicefunktion inte skall behöva söka något särskilt tillstånd om han tillfälligt vill utöka sin verksamhet eller komplettera den med fordonsförsäljning i den egna kommunen. Utredningen föreslår därför att näringsidkare som har ett fast tillverknings- eller försäljningsställe skall undantas från tillståndsplikten såvitt gäller försäljning i den kommun där han stadigvarande är verksam. Näringsidkare som enbart driver försäljning från fordon skall dock enligt huvudregeln alltid söka tillstånd, dvs. även om verksamheten endast bedrivs i hemkommunen.

Utöver det nu nämnda undantaget bör omständigheter som hänför sig till sökanden inte påverka tillståndsfrågan. Samma bedömningsgrund skall alltså tillämpas oberoende av vem som avser att bedriva den tillfälliga försäljningen. Någon möjlighet att med hänvisning till sökandens personliga förhållanden meddela tillstånd på grund av särskilda skäl föreslås inte. Inte heller kommer att gälla någon särskild regel för försäljning av varor som tillhör konkursbo. Vill boet ordna en tillfällig försäljning i en annan kommun än den där konkursgäldenären drev sin verksamhet, får

effekter Varuförsörjningen i den försäljningens på kommunen bedömas vanligt sätt efter särskild anpå sökan.

Till av sin begränsade omfattning torde den följd föreslagna regleringen bli lättare att upprätthålla än den nuvarande. Det finns sålunda skäl att anta att man i de kommuner som tagit initiativ till en särskild noga följer utvecklingen och tillståndsprövning är särskilt på om regelöverträdelser föreuppmärksam kommer. På så sätt kan en relativt god kontroll förväntas ske.

för den som driver handel utan tillstånd Påföljden bör liksom nu vara dagsböter. Skäl att skärpa straffet till kan inte anses föreligga. För att fängelse det skall vara möjligt att stoppa en pågående olovlig försäljning föreslås att de varor som bjuds ut skall kunna förverkas. Möjligheten till förverkande förstärker också den ekonomiska sanktionen mot den som bryter mot bestämmelserna.

Kommunens beslut i tillståndsärendena bör givetvis kunna förvaltningsbesvär hos länsöverklagas genom Det förhållandet att den prövning som styrelsen. skall är av konsumentpolitisk karaktär talar i göras beslut - liksom nu viss mån för att länsstyrelsens skall få i administrativ ordning. vad som överklagas då närmast kan komma i fråga är att låta konsumentverket, som är den centrala förvaltningsmyndigheten området och som enligt sin instruktion bl.a. har på att beakta konsumenternas intressen beträffande distributions- och varuförsörjningsfrågor, träffa de slutliga avgörandena i dessa ärenden. Tillståndsbesluten rör emellertid ytterst den enskildes rätt att driva näring. Enligt europakonventionen om mänskliga

rättigheter och grundläggande friheter har den enskilde rätt att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade av domstol. Mot den bakgrunden föreslås att länsstyrelsens beslut i tillståndsärenden skall få överklagas hos kammarrätten.

êvsiaêukenâumeatinsrssâea

Ett konsumentintresse som är särskilt framträdande vid just tillfällighetsförsäljningar gäller möjligheten till reklamation. I denna del är det främst frågan om säljarens skyldighet att lämna uppgift om sig själv som är av intresse. Denna och närliggande frågor behandlas i nästa kapitel.

De konsumentintressen som i övrigt har framförts som skäl för en reglering av den tillfälliga handeln är av allmän karaktär och hänger inte direkt samman med försäljningsformen som sådan. De påtalade problemen med bristande varukvalitet och otillbörlig marknadsföring beror i stället på vissa näringsidkares sätt att driva verksamheten. Numera tycks det också vara fråga om mera begränsade problem. I varje fall förekommer det endast få ärenden som rör tillfällig handel hos de myndigheter som reklamahandlägger tions- och marknadsföringsärenden.

En granskning som allmänna reklamationsnämnden (ARN) gjorde för utredningens räkning hösten 1986 visade exempelvis att av de ärenden som kom in till nämnden under en tvåmånadersperiod kunde mindre än en procent (8 av 1 564) hänföras till form av någon tillfällig handel och då främst hemförsäljning. Inte heller i den lokala verksamheten är det särskilt vanligt med denna typ av ärenden. Enligt vad kommunala konsumentsekreterare från olika håll har upplyst avser de fall

som förekommer bl.a. pälsar som har köpts på mässor. marknadsföring i form av annonser och Någon egentlig liknande förekommer annat än i samband med knappast i lokaler. De fall av otilltillfällig försäljning som under senare år har kommit börlig marknadsföring till konsumentverkets kännedom har nästan uteslutande s.k. konkursutförsäljningar av främst möbler gällt och mattor, dvs. försäljningar som marknadsförs pá ett sätt som av att de sker för ett konger intryck kursbos utan att så är fallet (jfr. även avräkning snitt 3.2.5). Det är dock många gånger tveksamt om dessa är att anse som tillförsäljningar verkligen handel. En anmärkning som brukar riktas fällig vanlig mot dem är att nya varor tillförs efter hand nämligen och att de under så lång tid att de inte har pågår karaktär av egentliga utförsäljningar.

Mot av vad som nu har anförts anser utredbakgrund att de som kan finnas när det gäller ningen problem varukvalitet och marknadsföring inte är av den arten eller omfattningen att de motiverar en särskild reglering av den tillfälliga handeln som försäljningsform. I stället får dessa problem lösas genom de allmänna Utredningen vill här konsumentskyddsreglerna. en rad bestämmelser - bl.a. i peka på att konsumentköplagen (1973:877), marknadsföringslagen (1975:1418) - som direkt och hemförsäljningslagen (1981:1361) eller indirekt har förbättrat konsumenternas ställi samband med köp i tillfällig handel har förts ning ut i den tillämpningen sedan LTH antogs år praktiska 1975. Med stöd av generalklausulen om informationsskyldighet i 3 § marknadsföringslagen kan exempelvis en att på platser där han tillnäringsidkare åläggas fälligt driver försäljning eller vid hemförsäljning lämna skriftlig eller muntlig information om sina På så sätt kan de frestelser till impulsprodukter.

köp som kanske finns vid dessa typer av försäljningar minskas. Av betydelse i detta sammanhang är vidare att ångerrätten vid hemförsäljning genom den nya hemförsäljningslagen har utvidgats till att gälla också rena kontantköp. Även möjligheterna att hindra att farliga eller otjänliga produkter sprids genom tillfällig handel har ökat. Enligt 4 S marknadsföringslagen är det således numera möjligt att stoppa försäljning av sådana produkter redan i tidigare säljled genom förbud riktade mot tillverkare, importörer och grossister.

Även om konsumentskyddet på olika sätt har förbättrats är det uppenbart att den enskilde konsumenten ibland kan ha svårt att göra sin rätt gällande gentemot näringsidkare som driver tillfällig handel. Utredningen har emellertid för sin del inte funnit skäl att av den anledningen föreslå några ändringar i de allmänna konsumentskyddsreglerna. I stället föreslås att den särskilda informationsskyldigheten enligt LTH byggs ut och framhävs på ett bättre sätt än vad som nu är fallet (se nästa kapitel).

5.4.3 Andra intressen

De skäl som utöver konsumentintressena år 1975 åberopades till stöd för en begränsning av den tillfälliga handeln gällde som tidigare nämnts att försäljningsformen skulle främja brottslig verksamhet och att förhållandena för de anställda var sämre än inom den fasta handeln. Motsvarande synpunkter har även nu förts fram till utredningen. Vidare har särskilda problem som rör tillfällig försäljning av bl.a. kioskvaror och växter aktualiserats.

vad först gäller frågan om brottslig verksamhet togs i motiven till LTH bl.a. upp att den tillfälliga handeln som försäljningsform skulle underlätta avsättningen av olovligen åtkommet gods och brott mot skattelagstiftningen. Även inför utredningen har gjorts gällande att det inom den tillfälliga handeln förekommer oseriös verksamhet. Från framför allt köpmannahåll har således uttalats farhågor för att det inom denna handel förekommer skatteundandragande av främst mervärdeskatt och att konkurrensen mellan tillfällig och fast handel därför inte skulle ske på lika villkor. Mera konkreta anmärkningar har riktats mot viss auktionsförsäljnig av möbler m.m. (se avsnitt 3.2.5).

För att få garantier för att de företagare som driver tillfällig handel inte utnyttjar försäljningsformens möjligheter till fusk har köpmannaförbundet föreslaatt som driver sådan handel - oavsett i git samtliga vilken form försäljningen sker eller vilka varor som - skall vara hos länsstyrelsen i säljs registrerade det län där de huvudsakligen är verksamma. Vid registreringen skall, förutom kontroll av att sökanden är myndig och inte försatt i konkurs, prövas om sökanden är lämplig att driva verksamheten. Lämplighetsprövningen skall enligt förbundet närmast avse sökandens benägenhet att fullgöra sina skyldigheter att betala skatt och föra bok. Uppfyller en handlare inte längre de ställda kraven, skall registreringen kunna återkallas.

En fråga som uppställer sig är naturligtvis i vad mån den tillfälliga handeln verkligen erbjuder speciella problem. Det bör påpekas att det redan i förarbetena till LTH konstaterades att det inte fanns belägg för att missförhållanden i fråga om undandragande av

skatt m.m. skulle föreligga oftare vid tillfällig handel än vid annan handel (se prop. 1975:52 s. 18). Inte heller utredningen har funnit belägg för att näringsidkare som driver tillfällig handel allmänt sett skulle vara mindre benägna att betala skatt än andra. Någon specialundersökning i ämnet föreligger visserligen inte. Vid kontakter som utredningen har haft med b1.a. riksskatteverket och flera av polisens eko-rotlar har inte kommit fram något som visar på att det skulle råda särskilda missförhållanden inom den tillfälliga handeln.

Oavsett bedömningen av problemens omfattning ger de framförda synpunkterna anledning att närmare diskutera vilka möjligheter som kan finnas att komma till rätta med dem.

Utredningen vill då först erinra om vissa åtgärder som efter införandet av LTH har vidtagits för att bekämpa oseriöst företagande. Enligt den år 1986 införda lagen (1986:436) om näringsförbud kan företagare som i sin verksamhet gjort sig skyldiga till brottslighet eller underlåtit att betala skatt m.m. under vissa förutsättningar få näringsförbud. Den som meddelats näringsförbud fråntas i princip rätten att driva näringsverksamhet under en viss tid, lägst tre och högst fem år. Samtidigt med reglerna om näringsförbud infördes på försök en utvidgad vandelsprövning i två branscher, restaurangbranschen och transportbranschen. Innebörden av den utökade vandelsprövningen är att benägenheten att fullgöra skyldigheter mot det allmänna har getts ökad vikt vid den tillståndsprövning som i övrigt sker i dessa branscher.

Numera finns det sålunda allmänna regler som särskilt syftar till att motverka den oseriösa handeln. Vad

som då kan diskuteras är om det för den tillfälliga

handelns del är motiverat med ytterligare åtgärder i

form av vilket köpmannaförbundet i vandelsprövning, har föreslagit genom sitt krav på registreprincip ring.

Ett med Vandelsprövning måste rimligen avse system som driver tillfällig handel och inte bara samtliga dem som kommer att omfattas av den föreslagna tillståndsprövningen hos kommunerna. Vandelsprövningen skulle således komma att ske helt vid sidan av den tillståndsgivning som i övrigt föreslås. Vidare gäller att ett med vandelsprövning är resurskräsystem vande, bl.a. beroende på att fortlöpande kontroller måste av att de som ingår i systemet uppfyller göras de ställda kraven. Ett införande av ett sådant system skulle därför medföra att det byggs upp en tämligen omfattande administrativ apparat kring den tillfällihandeln. torde inte bli särskilt effekga Systemet tivt. kontrollinsatser mot den Skattemyndigheternas av som det här gäller kan av retyp småföretagare sursskäl inte bli annat än begränsade. I många fall skulle det därför saknas ett rättvisande underlag för prövningen.

Vandelsprövning av den nu diskuterade modellen har som nämnts hittills bara införts på försök i restaurang- och transportbranscherna. som skäl anfördes bl.a. att detta var branscher med påtagliga problem när det ekonomisk brottslighet samt att de gäller redan var föremål för etableringskontroll och att administrativa därför fanns för hanteringen av system tillståndsärendena (jfr. prop. 1985/86:126). Någon motsvarande situation föreligger inte när det gäller den tillfälliga handeln.

Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att det inte finns skäl att vid sidan av den begränsade tillståndsplikt som i övrigt föreslås införa ett resurskrävande administrativt system med vandelsprövning på den tillfälliga handelns område. I stället får de problem som kan finnas med oseriösa näringsidkare angripas genom sedvanliga kontrollåtgärder från polis och skattemyndigheter. Samtidigt må nämnas att vad utredningen föreslår om utvidgad informations- och registreringsskyldighet kan medverka till att underlätta kontrollen i vissa fall (se nästa kapitel).

Vad som i övrigt från olika håll har åberopats som skäl för en reglering av den tillfälliga handeln har främst varit följande.

Handelsanställdas förbund har för sin del framhållit att konkurrensförhållandena snedvrids genom att den tillfälliga handeln har låga lokal- och personalkostnader och att den inte på samma sätt som den fasta handeln behöver kalkylera med kostnader för reklamationer och garantiåtaganden gentemot konsumenterna. De låga personalkostnaderna har enligt förbundet ofta sin grund i en dålig personalpolitik.

KIGA har påtalat att kraven för godkännande av fordon för livsmedelsförsäljning är lägre än de krav som ställs för godkännande av fasta försäljningsställen. Detta medför enligt förbundet att konkurrensen mellan försäljning från uppställda fordon och permanenta kiosker och gatukök inte sker på lika villkor. Förbundet anser vidare att i de fall fordon ställs upp för en längre tid på samma plats bör samma hygieniska krav som gäller för försäljning i lokaler tillämpas.

Svenska Plantskolornas Riksförbund m.fl. har framfört att plantskoleväxter, snittblommor och krukväxter i ökad utsträckning säljs genom kringföring från fordon eller i tillfälligt hyrda lokaler. Enligt förbundet är de växter som säljs på detta sätt ofta av sämre kvalitet och uppfyller inte ställda krav på sortäkthet och plantstorlek m.m. Vidare hävdas att växtsjukdomar och skadedjur sprids genom den tillfälliga försäljningen. Förbundet har särskilt poängterat vikten av att konkreta kontrollåtgärder från bl.a. kvalitets- och växtskyddssynpunkt vidtas när det gäller denna typ av handel.

Inte heller de nu anförda skälen motiverar enligt utredningens mening en reglering av den tillfälliga handeln som försäljningsform. Det är för övrigt inte möjligt att tillgodose dessa och andra specialintres-

sen genom ett system med en allmän tillståndsprövning

av sådan handel. De problem som här kan finnas får i stället lösas inom ramen för den lagstiftning som gäller på respektive område. När det gäller godkännande av livsmedelslokal i fordon bör nämnas att enligt 10 kap. 26 s livsmedelsverkets tillämpningskungörelse skall så långt möjligt tillämpas samma bestämmelser som gäller för motsvarande livsmedelslokal i byggnad. I denna del är det alltså närmast fråga om att rätt tillämpa de regler som redan finns.

5.4.4 Avreglering och förenkling

Utredningens förslag innebär att en framtida reglering av den tillfälliga handeln skall grundas på rena varuförsörjningsaspekter och omfatta försäljning av livsmedel, kläder och skor som sker tillfälligt i lokaler eller från fordon. Krav på tillstånd skall dock bara gälla i kommuner där det är problem med varuför-

sörjningen. Jämfört med vad som gäller nu kommer detta att medföra en betydande avreglering och förenkling. Förslaget innebär emellertid också en viss skärpning genom att försäljning av livsmedel förs in under regleringen.

Den handel som till följd av utredningens förslag kommer att släppas fri är främst tillfällig försäljning i lokaler samt utomhusförsäljning från stånd och enklare former av kringföringshandel. Detta betyder naturligtvis inte att denna handel kommer att få ske helt fritt. Liksom nu kommer de föreskrifter som finns om drivande av handel i allmänhet eller vissa slag av handel att gälla även för dessa försäljningsformer.

När det först gäller tillfällig försäljning i lokaler kommer denna - bortsett från fall där den kan väntas störa en ort - att få utvecklas varuförsörjningen på i fri konkurrens med annan handel. Med hänsyn till att den nuvarande regleringen särskilt tar sikte på de tillfälliga inomhusförsäljningarna kan det finnas skäl att något beröra vilken effekt ett frisläppande kan få.

Kartläggningen visar att tillfällig försäljning i lokaler har minskat kraftigt under den tid som LTH har varit i kraft. En bidragande orsak till detta har givetvis varit den restriktiva tillståndsgivning som har tillämpats. Det är emellertid att märka att även handel som inte omfattas av tillståndskravet, t.ex. ambulerande försäljning från fordon av livsmedel, har minskat märkbart. Från olika håll har också framförts att kostnadsläget nu är ett annat än i början av 1970-talet och att det därför allmänt sett inte längre är så lönsamt att driva kringresande handel av

olika slag. Vidare säljs restpartier av bl.a. kläder numera i ökad utsträckning från fasta försäljningsställen, ofta i externa anläggningar utanför tätorterna. Denna typ av lágprisförsäljning minskar uppenbarligen utrymmet för den tillfälliga handeln. Även den ökade postorderhandeln verkar i samma riktning.

En förutsättning för att den tillfälliga inomhusförsäljningen skall kunna utvecklas är att det finns tillgång till lediga lokaler för ändamålet. För att en byggnad eller del av en byggnad skall få tas i anspråk för väsentligen annat ändamål än det för vilket den tidigare har använts eller blivit godkänd krävs enligt 8 kap. 1 § första stycket 3 plan- och bygglagen (1987:l0) bygglov av byggnadsnämnden i kommunen. Ett godkännande av en byggnad för industri-, kontorseller lagerändamål innebär exempelvis inte att det får drivas handel i lokalerna. Samma gäller om en byggnad har godkänts som samlingslokal. Helt tillfälliga ianspråktaganden torde dock inte kräva något bygglov. Används lokalen för yrkesmässig försäljning under en inte alltför kort tid eller pågår försäljning vid upprepade tillfällen under en längre tidspe-

riod, får däremot försäljningen i princip inte ske

utan att byggnadsnämnden lämnat sitt godkännande. Möjligheterna att driva tillfällig försäljning i lokaler som inte är avsedda för detaljhandelsändamål är alltså i viss mån begränsade till följd av reglerna i byggnadslagstiftningen.

Mot bakgrund av det som nu har anförts bedömer utredningen att tillfällig försäljning i lokaler inte kommer att utvecklas så att det finns anledning att befara att en avreglering kommer att medföra några speciella problem.

När det sedan gäller utomhus- och kringföringshandeln regleras den väsentliga delen av denna även inom ramen för ordningslagstiftningen. Ett upphävande av tillståndsplikten enligt LTH kommer därför knappast att påverka omfattningen av sådan försäljning. Däremot uppnås en förenkling genom att den nuvarande dubbla tillståndsprövningen slopas.

Kravet på tillstånd för uppställning av försäljningsstånd enligt 2 § Aost och möjligheten att meddela 10kala ordningsföreskrifter om kringföringshandel på vissa platser får anses väl tillgodose de behov som kan finnas av att reglera handel på allmän plats. Vissa problem när det gäller att upprätthålla reglerna har dock påtalats av polismyndigheterna i stockholm och Göteborg (se avsnitt 3.6.3). I vad mån de särskilda storstadsförhållandena motiverar regeländringar, t.ex. så att det blir möjligt att förverka de varor som bjuds ut till försäljning, är en fråga som lämpligen bör övervägas inom ramen för den översyn av ordningslagstiftningen som för närvarande pågår i justitiedepartementet.

Den föreslagna avregleringen berör också auktionsförsäljning av begagnade varor som sker tillfälligt i lokaler eller utomhus. De skäl som kan finnas för en kontroll av denna verksamhet får anses tillgodosedda genom den särskilda lagstiftningen om handel med begagnade varor (jfr. avsnitt 2.2.1 och 3.9).

i samband med olika - markna- Försäljning arrangemang och sammankomster - komder, mässor, tillställningar mer liksom nu att få ske utan särskilt tillstånd. Detsamma gäller torghandel. En viss förenkling uppnås dock även här genom att de skillnader i fråga om tillståndskrav som nu gäller för olika slag av mark-

nader och för torghandel och torghandelsliknande försäljning faller bort. som framgår av nästa kapitel föreslås ytterligare förenklingar när det gäller reglerna om marknad. I nästa kapitel tas också upp vissa frågor som rör torghandeln.

Utredningens förslag innebär också att den särregel som enligt 3 S tredje stycket LTH gäller för vissa utlänningar slopas (jfr. avsnitt 2.3.3). Förslag om detta har tidigare lagts fram av diskrimineringsutredningen. Förslaget har remissbehandlats och det huvudsakliga remissutfallet har varit positivt. Rikspolisstyrelsen har dock avstyrkt det, bl.a. med hänvisning till ordningssynpunkter. Enligt utredningens mening saknas skäl att, utöver kravet på näringstillstånd enligt 5 § lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket, behålla något särskilt tillståndskrav för utländska medborgares rätt att driva tillfällig handel.

5.4.5 Förhållandet till EG

Enligt regeringens direktiv (Dir. 1988:43) till kommittéer och särskilda utredare angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten skall utredningen bl.a. redovisa hur de förslag som läggs fram förhåller sig till EG:s motsvarande regler.

En redogörelse för den gemensamma ordning som råder inom EG på området har lämnats i avsnitt 2.4.4. som framgår av det där refererade direktivet finns det för närvarande inte något hinder mot att ett enskilt medlemsland har en nationell lagstiftning om tillfällig handel förutsatt att den inte medför särbehandling av andra medlemsländers medborgare. Utredningens förslag om en begränsad tillståndsprövning för vissa

vilken skall lika för både fall av försäljning, gälla står alltså inte i svenska och utländska medborgare, EG:s I vad mån det arbete som pågår strid mot regler. av det direktivet kan komma med en översyn gällande leda till en harmonisering av medlemsländernas att är nu för att uttala sig om. lagstiftning tidigt

5.4.6 Kostnader

innebär förslag att samhäl- Sammantaget utredningens för av den tillfälliga hanlets kostnader reglering Vissa smärre kan föredeln reduceras. förskjutningar För enskilda företag kommer komma pá enstaka punkter. om utökad informations- och registreringsförslagen medföra merkostnader av beskyldighet inte att några

tydelse (jfr. nästa kapitel).

6 ÖVRIGA FRÅGOR

6.1 Informationsskyldighet och registrering

Den som driver tillfällig handel är enligt 9 § LTH skyldig att lämna tydlig uppgift om sitt namn samt fast adress och telefonnummer. Informationen kan lämnas genom anslag i eller vid försäljningsstället eller på annat sätt. Krävs tillstånd för handeln, skall vid försäljning informationen lämnas över till köparen i skriftlig form. Vidare skall tillståndsbeviset eller en kopia av det föras med vid handeln och visas upp på begäran.

Syftet med bestämmelsen är att underlätta för konsumenter att nå tillfälliga försäljare för reklamation och liknande. Det har nämligen ansetts vara av stor betydelse från konsumentsynpunkt att tillfällighetsförsäljare inte uppträder anonymt och därigenom drar sig undan ansvaret för sålda varor.

Kravet på informationsskyldighet har skärpts efter hand. Enligt 1968 års förordning var den som drev tillfällig handel skyldig att föra med tillståndsbeviset eller, om tillstånd inte behövdes, ett bevis om sitt namn och hemvist. Bevisen skulle visas upp på begäran. Den som drev tillfällig handel i en lokal som han förfogade över skulle dessutom genom anslag i eller vid lokalen tydligt ange sitt namn och hemvist. Genom 1975 års lag kompletterades bestämmelsen så att

den som drev tillfällig handel för vilken det krävdes tillstånd skulle genom anslag i eller vid försäljningsstället, i reklam och pá kvitton och emballage tydligt ange sitt namn samt fast adress och telefonnummer. Informationsskyldigheten kom därigenom att gälla för all tillståndspliktig tillfällig handel oberoende av om försäljningen ägde rum inomhus eller inte. Slutligen utvidgades informationsskyldigheten år 1978 till att gälla all tillfällig handel, såväl tillståndspliktig som tillståndsfri. Föreskriften att den som drev tillståndsfri tillfällig handel skulle vara försedd med bevis om namn och hemvist ansågs därmed inte behövas längre och togs därför bort.

Informationen kan lämnas på olika sätt. Det kan t.ex. ske genom anslag i eller vid försäljningsstället eller på emballage som påsar, kartonger och omslagspapper. Upplysningen måste dock lämnas på ett för köparen tydligt sätt och i skriftlig form. Krävs tillstånd för handeln, skall säljaren lämna över en handling, t.ex. ett kvitto, med informationen. Handlingen skall lämnas till köparen på den plats där försäljningen sker. Den får alltså inte lämnas vid ett senare tillfälle, t.ex. genom att sändas per post. När det gäller försäljning på auktion är det auktionsföretaget eller auktionsförrättaren som har att lämna uppgift om namn m.m (jfr prop. 1977/78:186 s. 22).

Informationsskyldigheten gäller som nämnts vid all försäljning som enligt LTH är att anse som tillfällig handel. Även den som driver tillståndsfri kompletteringshandel eller auktionsförsäljning eller handel med livsmedel, blommor, hemslöjd och tryckta skrifter är alltså skyldig att lämna uppgift om namn m.m. Däremot gäller denna skyldighet inte torg- och marknadshandel eller handel på mässa och utställning. Enligt

föreskrifter i lokala torghandelsstadgor är dock den som innehar fast saluplats normalt skyldig att ha en skylt med namn och adress på saluståndet. Motsvarande krav har endast i begränsad utsträckning ställts upp för den som har tillfällig saluplats (jfr. avsnitt 3.4).

Konsumentens behov av information om vem som svarar för en viss försäljning är som nämnts särskilt framträdande vid just tillfällighetsförsäljningar. Enligt utredningens mening bör därför skyldigheten att lämna uppgift om namn m.m. i princip gälla vid all sådan försäljning, dvs. även vid torg- och marknadshandel och vid försäljning på mässor m.m. Bestämmelserna om informationsskyldighet bör vidare tas in i en särskild lag och gälla helt oberoende av om tillstånd krävs för försäljningen eller inte. Genom att skyldigheten att lämna information på detta sätt renodlas bör reglerna kunna få en bättre genomslagskraft än vad som nu synes vara fallet.

När det gäller innehållet i informationen och hur den skall lämnas föreslås inte några större ändringar jämfört med vad som gäller nu enligt LTH. Uppgiften om namn bör dock avse näringsidkarens registrerade firma. På så sätt ökar möjligheterna att i efterhand spåra en försäljare via exempelvis offentliga register. Informationen bör regelmässigt lämnas genom någon form av skylt eller liknande. Vid försäljning av vara bör näringsidkaren vidare vara skyldig att lämna över en särskild handling med informationen till konsumenten. Skyldigheten att överlämna informationshandling bör dock endast gälla om de sålda varorna har ett visst minsta värde. Efter förebild av hemförsäljningslagen (1981:1361) kan värdegränsen lämpligen bestämmas till 300 kr.

Sanktionen mot den som underlåter att lämna uppgift om namn m.m. är enligt LTH penningböter. Någon ändring föreslås inte i detta avseende.

Vid hemförsäljning gäller särskilda regler om överlämnande av informationshandling (se avsnitt 2.2.1). Verkan av att denna informationsskyldighet inte iakttas är att konsumenten inte blir bunden av avtalet. Särskilda rättsverkningar har alltså knutits till informationsskyldigheten i dessa fall. Med hänsyn till detta bör bestämmelserna i hemförsäljningslagen stå kvar oförändrade. Detta innebär i sin tur att den nu föreslagna regeln om skyldighet att lämna över en särskild informationshandling och den därtill knutna ansvarsbestämmelsen inte bör tillämpas i fråga om försäljning som omfattas av hemförsäljningslagen.

När nu kravet på namnskylt för torghandelns del föreslås bli lagfäst, kan detta få vissa konsekvenser för innehållet i de lokala torghandelsstadgorna. Enligt 7 5 första stycket Aost får lokala föreskrifter inte angå förhållanden som är reglerade i lag. En lämplig lösning synes vara att gällande föreskrifer om anslag med namnuppgift m.m. ersätts med en hänvisning till den föreslagna lagbestämmelsen. Även i övrigt torde det vara lämpligt att en sådan hänvisning tas in i torghandelsstadgorna.

som nyss nämnts föreslås att skyldigheten att lämna information anknyts till näringsidkarens registreringsskyldighet genom att uppgift skall lämnas om registrerad firma. Enskilda näringsidkare, handelsbolag samt ideella föreningar eller stiftelser som bedriver näring registreras i handelsregister. Ekonomiska föreningar registreras i föreningsregister. Handelsregister och föreningsregister förs hos läns-

styrelsen. Aktiebolag registreras i aktiebolagsregistret som förs centralt hos patent- och registreringsverket.

Det bör noteras att enligt 2 S handelsregisterlagen (1974:157) jämfört med bestämmelserna i den äldre bokföringslagen gäller att enskilda näringsidkare som driver handel med varor genom kringföring eller från salustånd eller på annat liknande sätt normalt inte är skyldiga att söka registrering. Bakgrunden till denna ordning är att registreringsplikten har varit knuten till bokföringsskyldigheten och att dessa näringsidkare tidigare var undantagna från sådan skyldighet. Detta undantag gäller inte längre. Enligt utredningens mening bör det därför numera kunna krävas att också de som driver de nämnda formerna av tillfällig försäljning skall söka registrering. Bortsett från att registreringen kan underlätta möjligheterna att nå kontakt med försäljarna är det även från allmän synpunkt av värde att samtliga näringsidkare som driver handel med varor finns upptagna i handelsregistret. Utredningen föreslår därför att registreringsskyldigheten utvidgas till att gälla också dem som yrkesmässigt driver kringföringsförsäljning eller försäljning från salustánd m.m.

6.2 Kommunernas reglering av torghandeln

En redogörelse för gällande ordning har lämnats i avsnitt 2.2.2. Vidare har uppgifter om utbredningen av torghandeln och om innehållet i lokala torghandelsstadgor redovisats i avsnitt 3.4.

Som tidigare har berörts har den rättsliga regleringen av torghandeln setts över inom ordningsstadgeut-

redningen och utredningen har i betänkandet (SOU 1985:24) Ordningslag bl.a. föreslagit att kommunerna skall få ökade möjligheter att föreskriva begränsningar i fråga om varusortimentet vid torghandel.

förslag innebär att kommu- Ordningsstadgeutredningens nerna skall kunna inskränka sortimentet även när annat än ordningsskäl talar för det. Några närmare för kommunens beslutanderätt har inte tariktlinjer in i den lagbestämmelse som föreslås i ämnet. gits Kommunerna skulle alltså tämligen fritt få bestämma vilka varor som får säljas på salutorgen. Utredningen säger sig vara medveten om att den föreslagna bestämmelsen kan användas i konkurrensbegränsande syfte och att det är tänkbart att kommunerna med hänsyn till intresset av en stabil handel på längre sikt och en varuförsörjning med ett allsidigt utbud av fungerande varor kan vilja vidta åtgärder för att skydda butikshandeln. I sammanhanget erinrar utredningen om att kommunerna nu har möjlighet att skydda butikshandeln att helt avstå från att upplåta allmänna platsgenom er för torghandel.

Ordningsstadgeutredningens betänkande har remissbehandlats och bereds för närvarande inom justitiedepartementet. Förslaget att ge kommunerna ökade möjatt besluta om sortimentsbegränsning vid ligheter torghandel har mött ett blandat mottagande. Bland de instanser som har tillstyrkt förslaget är bl.a. kommunförbundet och köpmannaförbundet medan bl.a. NO, SPK, TOMER, Sveriges grossistförbund och Företagareförbundet har ställt sig avvisande till det.

Utredningen vill för sin del anföra följande.

Som framgår av diskussionen i avsnitt 5.4.2 har utredningen funnit att det inte finns skäl att reglera torghandeln från varuförsörjningssynpunkt. Enligt utredningens mening finns det därför inte heller något behov av att låta kommunerna begränsa varusortimentet på den grunden. Däremot anser utredningen att kommunerna liksom nu bör ha rätt att som ett led i planeringen av serviceförhållandena i kommunen besluta om allmän plats skall upplåtas till allmän försäljningsplats eller inte.

Från de utgångspunkter som utredningen har att beakta föreslås alltså inte några ändringar när det gäller kommunernas möjligheter att reglera torghandeln.

6.3 Förenklade regler om marknad

En redogörelse för gällande ordning har lämnats i avsnitt 2.2.3. Uppgifter om tillståndsgivningen i samband med marknadsarrangemang har redovisats i avsnitt 3.5.1 och 3.5.2.

För ordnande av marknadsarrangemang krävs normalt tillstånd av flera olika myndigheter. Tillstånd till marknaden lämnas av länsstyrelsen enligt marknadskungörelsen medan tillstånd till däri ingående marknadsnöje, som är att anse som offentlig tillställning, lämnas av polismyndigheten enligt 12 § Aost.

som tidigare nämnts har ordningsstadgeutredningen föreslagit att marknaden som helhet skall betraktas som offentlig tillställning och att polismyndigheten således skall lämna tillstånd till själva marknaden. Utredningen ansluter sig i princip till detta förslag.

Länsstyrelsens prövning i marknadsärendena är likartad den som polismyndigheten har att göra i ärenden om tillstånd till offentlig tillställning (jfr. avsnitt 3.5.1). Enligt utredningens mening finns det därför inte något skäl att behålla den särskilda tillståndsgivningen hos länsstyrelserna. Utredningen föreslår därför att marknadskungörelsen upphävs. Övergångsvis bör tillstånd som länsstyrelsen har meddelat enligt kungörelsen gälla som tillstånd till offentlig tillställning.

De nu nämnda förslagen i förening med utredningens framlagda förslag om att upphäva LTH innebär en väsentlig förenkling genom att olika slag av marknader och marknadsliknande arrangemang kommer att behandlas lika enligt de regler som gäller för offentliga tillställningar. Med marknad bör i sammanhanget förstås inte bara traditionella marknader utan också mera

nöjesbetonade arrangemang av marknadskaraktär samt

loppmarknader och liknande. Vidare bör både utomhusoch inomhusmarknader omfattas. Skäl kan anföras för att marknader som hålls på allmän försäljningsplats undantas. För att uppnå en enhetlig bedömning av alla marknadsarrangemang vill utredningen dock förorda att även dessa skall omfattas.

Ordningsstadgeutredningens förslag innebär att tillstånd av polismyndigheten enligt nuvarande 12 § Aost skulle krävas oavsett var hålls.

marknaden Utredning-

en vill för sin del föreslå att tillståndskravet begränsas till att gälla utomhusmarknader. När det gäller marknader som hålls inomhus torde det vara tillräckligt att anordnaren gör en anmälan till polismyndigheten enligt 13 5 Aost. Hålls marknader regelbundet i en viss lokal, torde polismyndigheten också

kunna medge befrielse från anmälningsskyldigheten enligt 13 § tredje stycket Aost.

som nämnts i avsnitt 2.3.2 är mässor regelmässigt att anse som offentliga tillställningar även om mässa inte uttryckligen nämns i den exemplifierande uppräkningen i 9 § Aost. När nu marknad föreslås bli offentlig tillställning anser utredningen att det kan vara lämpligt att även mässa anges som exempel på sådan tillställning. Förslaget i denna del innebär alltså inte någon ändring i sak.

Ordningsstadgeutredningens övriga förslag berör inte denna utrednings uppdrag.

7 SPECIALMOTIVERING

7.1 Förslaget till lag om viss tillfällig försäljning

Som föreslagits i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4.2) bör lagstiftningen ges formen av en bemyndigandelag. I anslutning till förslaget till lag om viss tillfällig försäljning har utredningen också utarbetat ett förslag till en förordning i ämnet. Bestämmelserna i förordningen behandlas i anslutning till 1 och 8 SS lagen.

Allmänna bestämmelser 1 § Regeringen får, om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i en kommun, på framställning av kommunen föreskriva att försäljning som avses i denna lag får bedrivas endast efter särskilt tillstånd av kommunen. Regeringen får överlåta åt länsstyrelsen att meddela föreskrift enligt första stycket.

Första stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att tillfällig försäljning som avses i lagen endast får bedrivas efter särskilt tillstånd av kommunen. som tidigare har föreslagits är det den enskilda kommunen som har att ta initiativ till att en särskild prövning införs i kommunen. Föreskrift kan därför bara meddelas på framställning av en kommun.

Enligt andra stycket får regeringen delegera beslutanderätten till länsstyrelsen. Delegationen föreslås ske genom en bestämmelse i 1 § förordningen.

För att en särskild tillståndsprövning skall få införas i en kommun bör krävas att det föreligger ett mera allmänt problem med varuförsörjningen i kommunen eller i en betydande del av den. Vid sin framställning till länsstyrelsen bör kommunen foga en utredning om serviceförhållandena i de avseenden som avses i framställningen. En bestämmelse om detta har tagits in i 2 5 förordningen. Har kommunen upprättat en särskild varuförsörjningsplan, bör denna kunna tjäna som underlag för länsstyrelsens bedömning. Vid avgörande av frågan om föreskrift skall meddelas bör lämpligen de erfarenheter som finns inom länsstyrelsens regionalekonomiska enhet tas till vara. Av 5 § lagen framgår att en föreskrift kan begränsas på visst sätt.

Länsstyrelsens beslut om föreskrift måste givetvis komma till allmänhetens kännedom. Efter förebild av vad som gäller i fråga om lokala ordningsföreskrifter har i 3 § förordningen tagits in bestämmelser om kungörande m.m. Bestämmelserna torde inte kräva någon närmare kommentar. Länsstyrelsen skall även underrätta konsumentverket om de föreskrifter som meddelas. Detta framgår av 4 5 förordningen. Syftet med denna bestämmelse är dels att näringsidkare som bedriver tillfällig försäljning centralt skall kunna få uppgift om i vilka kommuner som kravet på tillstånd gäller, dels att konsumentverket bör ges möjlighet att följa utvecklingen.

2 5 Lagen gäller yrkesmässig försäljning från näringsidkare till konsument av 1. livsmedel, som inte är avsedda för förtäring på stället, samt 2. kläder och skor, om försäljningen sker i former som anges i 3 § och näringsidkaren inte stadigvarande bedriver verksamhet från ett fast tillverknings- eller försäljningsställe i kommunen. 3 § Lagen gäller försäljning som sker 1. i en lokal eller annat liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar vid enstaka tillfällen eller för en kortare tid, eller 2. från ett fordon som huvudsakligen är inrättat för försäljning eller transport av varor.

Paragraferna anger lagens tillämpningsområde. De gjorda avgränsningarna har tidigare utförligt behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 5.4.2).

Av 2 § framgår att lagen, liksom LTH, omfattar yrkesmässig försäljning från näringsidkare till konsument (jfr. avsnitt 2.3.2). Vad som avses med livsmedel, kläder och skor anges i 6 §. som tidigare har föreslagits skall näringsidkare som har ett fast tillverknings- eller försäljningsställe fritt få bedriva tillfällig försäljning i den kommun där han stadigvarande är verksam. Lagtekniskt har detta lösts så att dessa fall helt undantas från regleringen. Med tillverkningsställe avses här även odling.

De former av försäljning som omfattas av lagen anges i 3 §. Om vissa undantag stadgas i 4 §.

Med uttrycket lokal i 3 § 1 avses i princip utrymmen i byggnader. Försäljning som sker på innetorg, i gallerior eller liknande bör inte anses om försäljning i lokal i lagens mening. Vad som är att anse som byggnad får i övrigt avgöras med ledning av bestämmelserna i byggnadslagstiftningen. I praxis har byggnadsbe-

greppet getts en tämligen vid tolkning. Det innebär att även enklare kiosker, tält eller andra anordningar med väggar och tak normalt är att betrakta som byggnader. ställs sådana anordningar upp endast för en kort tid, kan det dock vara tveksamt om de faller in under byggnadsbegreppet. För att reglerna skall bli enkla att tillämpa bör även dessa fall omfattas av lagen. Med uttrycket annat liknande utrymme avses således tält m.m. som med hänsyn till bl.a. tiden för uppställningen inte betraktas som byggnader.

Med fordon enligt 3 § 2 avses lastbilar, inbegripet varubussar, och släpfordon. Försäljning som sker genom utnyttjande av personbilar kommer alltså inte att omfattas. Praktiskt innebär det bl.a. att den verksamhet som bedrivs av handelsagenter liksom nu kommer att falla utanför regleringen.

4 § Utanför lagen faller försäljning som sker 1. i lokaler där försäljning bedrivs stadigvarande, 2. från fordon som har ställts upp efter tillstånd enligt 2 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) eller på salutorg och liknande plats som kommunen har upplåtit till allmän försäljningsplats, eller 3. vid offentliga tillställningar som avses i allmänna ordningsstadgan (1956:617) eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.

I denna paragraf stadgas om undantag för vissa former av försäljning. Även dessa har tidigare behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4.2).

Under punkten 1 faller exempelvis försäljning som tillfälligt sker från lediga utrymmen i varuhus, stormarknader eller köpcentra. Punkten 2 avser försäljning från fordon som ställts upp på allmän plats efter tillstånd av polismyndigheten enligt 2 § Aost

eller på allmän försäljningsplats. Försäljning från fordon som ställs upp på enskilt område eller inom Vägområden omfattas däremot av regleringen. Punkten 3 avser försäljning på marknader och mässor samt försäljning i samband med andra tillställningar eller sammankomster. Detta undantag omfattar både fall där försäljning sker inomhus i lokaler och från fordon. Försäljningar inomhus som av arrangören kallas för marknad eller mässa men som är av så begränsad omfattning att de inte är att anse som offentliga tillställningar omfattas av regleringen.

5 S Föreskrift enligt 1 S kan begränsas till att avse antingen livsmedel eller kläder och skor. Föreskriften kan också begränsas till att avse någon av de former av försäljning som anges i 3 § 1 eller 2.

Av paragrafen framgår att föreskrift enligt 1 § kan begränsas i fråga om varuslag och försäljningsformer. En föreskrift kan alltså i viss mån anpassas till de skilda förhållanden som råder i olika kommuner. I många fall torde det exempelvis vara tillräckligt att föreskriften begränsas till att avse försäljning av livsmedel som sker från fordon.

6 § Begreppet livsmedel har i denna lag samma betydelse som i livsmedelslagen (1971:511). Med kläder avses varor som är att hänföra till 61 eller 62 kap. tulltaxelagen (1987:1068) och med skor varor som är att hänföra till 64 kap. samma lag.

I paragrafen anges vad som avses med livsmedel, kläder och skor. Avgränsningarna har gjorts genom hänvisningar till livsmedelslagen (1971:511) respektive tulltaxelagen (1987:1068).

Med livsmedel avses enligt 1 5 livsmedelslagen matvara, dryckesvara, njutningsmedel eller annan vara som är avsedd att förtäras av människor med undantag av vara på vilken läkemedelsförordningen är tillämplig. Det innebär exempelvis att även försäljning av drycker, bär, grönsaker och rotfrukter kommer att omfattas av regleringen. Försäljning av livsmedel som är avsedda för förtäring på stället, t.ex. glass och varm korv m.m., faller däremot utanför enligt 2 § 1.

Till 61 och 62 kap. tulltaxelagen hänförs kläder och tillbehör till kläder av trikå respektive annan textilvara än trikå. Försäljning av andra kläder, t.ex. pälsar, skinnkläder och huvudbonader, omfattas alltså inte av regleringen. Till 64 kap. tulltaxelagen hänförs skodon, damasker o.d. samt delar till sådana artiklar. I princip omfattas alla slag av skodon oberoende av vilket material de är gjorda av, dvs. såväl skodon av gummi eller plast som skodon med Överdelar \av läder, konstläder eller textilmaterial. Försäljning av begagnade kläder och skor omfattas inte av regleringen.

Prövning av tillstándsärenden 7 § Frågor om tillstånd prövas av den kommunala nämnd som kommunen bestämmer.

I denna paragraf anges att frågor om tillstånd skall prövas av den kommunala nämnd som kommunen bestämmer. som nämnts i den allmänna motiveringen torde det vara lämpligt att besluten om tillstånd fattas av konsumentnämnden eller, om kommunen inte har inrättat någon sådan nämnd, av den nämnd som annars svarar för planering av Varuförsörjningen i kommunen. I sista hand får besluten fattas av kommmunstyrelsen.

8 5 Tillstånd skall lämnas, om försäljningen inte kan väntas störa Varuförsörjningen på ett sådant sätt att tillgången till en tillfredsställande service med de berörda varorna sätts i fara.

Paragrafen innehåller den i den allmänna motiveringen föreslagna regeln om tillståndsprövningen.

Det kan vara lämpligt att kommunen i tillståndsärendena hör berörda köpmannaorganisationer och konsumentföreningar. I fall där den tillfälliga försäljningen uppenbarligen saknar betydelse för varuförsörjningen, t.ex. beroende på arten av de varor som skall säljas eller var i kommunen försäljningen skall äga rum, torde dock tillstånd kunna meddelas relativt omgående utan något tidsödande remissförfarande.

Kommunens prövning skall endast grundas på varuförsörjningsaspekter. Någon lämplighetsprövning av sökanden skall alltså inte göras. En viss kontroll av att grundläggande förutsättningar för verksamheten föreligger bör dock ske. Vid ansökan bör sökanden därför förete registreringsbevis, konkursfrihetsbevis och, om ansökan avser livsmedel, bevis om att tillstånd till försäljningen har lämnats enligt livsmedelslagstiftningen. Kan sökanden inte förete de bevis som krävs, får ansökan avslås.

Bestämmelser om innehållet i ansökan och vilka handlingar som skall fogas till denna har tagits in i 5 och 6 §§ förordningen.

9 § Tillstånd skall meddelas för ett bestämt tillfälle eller för en viss tid, högst tre år. Ett tillstånd fâr förenas med villkor.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 § första stycket LTH. Villkor kan exempelvis avse linjesträckningen eller det område inom vilket försäljningen skall få ske när det gäller kringföringsförsäljning från fordon.

10 § Tillstånd får återkallas, om villkor som har ställts upp med stöd av 9 § inte iakttas i något väsentligt avseende.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om återkallelse av tillstånd. Återkallelse får endast ske om ett villkor som har ställts upp för försäljningen i något väsentligt avseende inte följs. Ändringar i varuförsörjningssituationen skall alltså inte kunna leda till att redan lämnade tillstånd dras in.

Ansvar 111.111. 11 5 Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bedriver försäljning som avses i denna lag utan behövligt tillstånd eller bryter mot villkor som har ställts upp med stöd av 9 § döms till böter. Till samma straff döms den som för annans räkning bedriver sådan olovlig försäljning. I ringa fall döms inte till ansvar.

Paragrafen innehåller ansvarsbestämmelser. Ansvar inträder vid såväl uppsåt som oaktsamhet. Straffet är, liksom enligt LTH, dagsböter. Ansvar drabbar även anställd eller annan som handlar på näringsidkares vägnar. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

12 S Varor som någon bjuder ut till försäljning utan behövligt tillstånd enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för varorna kan värdet av dem förklaras förverkat.

I har tagits in en bestämmelse om förverparagrafen kande av de varor som någon utan tillstånd bjuder ut till Någon motsvarande möjlighet föreförsäljning. slås inte när det gäller försäljning som sker i strid mot villkor som har ställts upp med stöd av 9 §. I dessa fall kan det i stället bli fråga om att återkalla tillståndet enligt 10 §.

Överklagande m.m.

13 § Kommunens beslut i tillståndsärenden får överhos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får klagas överklagas hos kammarrätten. Beslut om föreskrift som länsstyrelsen har meddelat med stöd av bemyndigande enligt 1 s får överklagas hos regeringen.

Av första framgår att kommunens beslut i stycket tillståndsärenden får överklagas genom förvaltningsbesvär hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får i sin tur överklagas hos kammarrätten. Motivet till har lämnats i den allmänna motivedomstolsprövningen ringen.

En bestämmelse om att länsstyrelsens beslut i fråga om föreskrift enligt 1 § får överklagas hos regeringen har tagits in i andra stycket.

14 § Beslut som meddelas i tillståndsärenden skall gälla omedelbart, om inte annat bestäms.

Paragrafen motsvarar ll § tredje stycket LTH.

Övergångsbestämmelser

För att skall kunna tillämpas fullt ut redan lagen vid ikraftträdandet får föreskrift enligt 1 s medde-

las även dessförinnan. Det får vidare anses naturligt att tillstånd till försäljning av kläder och skor som har meddelats enligt den äldre lagen fortfarande skall gälla.

7.2 Förslaget till lag om näringsidkares informationsskyldighet vid tillfällig försäljning

som föreslagits i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.1) bör bestämmelserna om informationsskyldigheten tas in i en särskild lag.

1 s Denna lag gäller näringsidkares informationsskyldighet vid yrkesmässig försäljning av vara till konsument, om försäljningen sker 1. i en lokal eller annat liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar vid enstaka tillfällen eller för en kortare tid, 2. genom kringföring, eller 3. från försäljningsstånd, fordon eller andra anordningar som ställs upp utomhus. Lagen gäller dock inte vid utomhusförsäljning som en näringsidkare för egen räkning ordnar på eller i omedelbar anslutning till sitt fasta tillverkningseller försäljningsställe.

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Liksom motsvarande bestämmelser i LTH gäller lagen vid yrkesmässig försäljning från näringsidkare till konsument (jfr. avsnitt 2.3.2). Begreppet vara har här samma betydelse som i annan modern konsumenträttslig lagstiftning. Med vara avses således fysiska föremål och saker, inbegripet levande djur (jfr. t.ex. prop. 1973:138 s. 160).

Av första stycket 1-3 följer att lagen gäller vid såväl tillfällig försäljning i lokaler som vid kring-

förings- och utomhusförsäljning. Den gjorda uppräkningen avser att täcka in alla former av tillfällig handel, dvs. även torghandel, marknadshandel och försäljning på mässor m.m. (jfr. avsnitt 3.10). Hemförsom sker genom ren orderupptagning och som säljning därför inte kan anses som kringföringshandel kommer dock att falla utanför. Närmare kommentarer till punkten 1 har lämnats i anslutning till 3 § förslaget till lag om viss tillfällig försäljning (se avsnitt 5.4.2 och 7.1).

Av andra stycket framgår att den särskilda informationsskyldigheten inte gäller vid utomhusförsäljning som sker i direkt anslutning till fasta driftställen.

2 5 skall vid försäljning som avses i Näringsidkare denna lag genom en väl synlig skylt eller på annat liknande sätt lämna uppgift om registrerad firma samt postadress och telefonnummer.

Paragrafen har sin motsvarighet i 9 § första stycket LTH och innehåller ett obligatoriskt krav på namnskylt vid försäljning som avses i lagen. Informationen kan lämnas genom en skylt eller ett anslag i eller vid försäljningsstället. Den kan också lämnas genom text på fordon från vilket försäljningen sker eller på annat liknande sätt. Informationen skall vara väl synlig. Uppgift om namn skall avse registrerad firma. De adress- och telefonuppgifter som lämnas måste givetvis vara sådana att konsumenten med ledning av dem i efterhand lätt kan nå näringsidkaren för reklamation och liknande.

3 § Information som avses i 2 § skall vid försäljning av vara också lämnas till konsumenten i skrift-« lig form. Understiger det pris som konsumenten sam-

manlagt skall betala 300 kronor, behöver någon skriftlig information dock inte lämnas.

Paragrafen motsvarar delvis 9 § andra stycket LTH. som förutsättning för skyldigheten att överlämna en informationshandling har införts en värdegräns på 300 kr. Handlingen kan exempelvis utgöras av ett kvitto eller ett tryckt kort med informationen. Liksom nu bör gälla att handlingen skall lämnas till konsumenten direkt på platsen för försäljningen. Ett särskilt undantag för hemförsäljning har gjorts i 4 S.

4 S Vid försäljning på vilken hemförsäljningslagen (1981:1361) är tillämplig skall i stället för vad som i 3 S sägs gälla vad som i den lagen stadgas om informationsskyldighet.

Enligt paragrafen är 3 5 inte tillämplig när det gäller hemförsäljning. vid sådan försäljning gäller i stället vad som i 4 § hemförsäljningslagen (1981:1361) sägs om informationsskyldighet. Kravet på namnskylt enligt 2 § gäller dock i förekommande fall även vid hemförsäljning.

5 5 Vad som i denna lag sägs om näringsidkare gäller även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Av paragrafen framgår att informationsskyldigheten ávilar även anställd eller annan som för näringsidkares räkning bedriver försäljningen.

6 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att lämna information enligt 2 eller 3 S döms till böter, högst ettusen kronor. I ringa fall döms inte till ansvar.

innehåller en ansvarsbestämmelse. Brott Paragrafen mot informationsskyldigheten föreligger såväl i fall där någon information inte lämnas som när den lämnade informationen innehåller felaktiga eller ofullständi- Ansvar inträder både vid uppsåt och ga uppgifter. oaktsamhet. Liksom enligt 10 5 andra stycket LTH är straffet penningböter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

7.3 Övriga författningsförslag

Förslaget om upphävande av marknadskungörelsen och förslagen till ändringar i Aost och handelsregister- (1974:157) har närmare behandlats i den alllagen männa motiveringen (avsnitt 6.1 och 6.3). Några ytterligare kommentarer torde inte behövas i dessa delar.

Statens 1988

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Översyn av utlänningslagsstiftningen. A. 39. Mal och resultat - nya principer för det statliga Kortare väntan.A. stödet till föreningslivet. C.

?www

Arbetsolycka - olycka eller arbetsmiljöbrott? A 40. Föräldrar som förmyndare, m.m. Ju. 41. Tidig och samordnad rehabilitering - samverkans- Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. UD. metoder och rehabiliteringsinriktad ersättning Samerätt och sameting. Ju. m.m. S. Provning och kontroll i internationell samverkan. I. 42. Statens roll vid finansiering av export. UD. Frihet frän ansvar. Ju. 43. Folk- och bostadsräkningar i framtiden. C. En ny skyddslag. Fö. 44. Kontroll av kemiska produkter och varor. ME.

Gszspwsøw

Svcrigeinformation och kultursamarbete. UD. 45. Vissa internationella skattefrågor. Fi. Rätt adress. Fi. 46. Tillfällig handel. Fi. Öppenhet och minne. U. Civil personal i försvaret. Fö. Handel med optioner och terminer. Fi. 14. Översyn av bostadsrättslagen. Bo. 15. Medborgarkommissionens rapport om svensk vapenexport. SB. 16. SÄPO-Säkerhetspolisens inriktning och organisation. Ju. 17. Reklamskatten. Fi. 18. Rapport av den parlamentariska kommissionen med anledning av mordet pâ Olof Palme. Ju. 19. U-lands- och biståndsinformation. UD. 20. En förändrad ansvarsfördelning och styrning på skolområdet. U. Zl. Ny taxeringslag - Reformerad skatteprocess. Del l. Fi. 22. Ny taxeringslag - Reformerad skatteprocess. Del 2. Fi 23. SIIESTA - Ett internationellt institut för värdering av miljöriktig teknik. UD. 24. Lotteri i radio och TV. U. 25. Förnyelse och utveckling. C. 26. Frikommunförsöket. C. 27. Lönegarantin och förmânsrättsordningen - om lönegarantins betydelse för det ökade antalet företagskonkurser. A. Vidcoväld II - förslag till åtgärder. U. Förnyelse av kreditmarknaden. Fi. Arbetsdomstolen. A. Översyn av upphovsrättslagstiftningen. Delbetänkande 4. Ju. Läge för vindkraft. Bo. Släpp kopioma fria. Fi. Dalälven - en miljösatsning. ME. Offentlig lönestatistik. Behov oçlrproquktiam* former.Fi. L _ WiFi-a 4.» Effektiv statlig lokalförsörjning. Fi; _ g Statens ansvar för spridning och. visning av värde * "" Li. fullñlm.U. i ““*" ti Ägande och inflytande i svenskt näringslivrl.

Statens 1988

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen En förändrad ansvarsfördelning och styrning på skolom-

rådet. [20] Medborgarkommissionens rapport om svensk vapen- Lotten i radio och TV. [24] export. [15] Videovald II- förslag till åtgärder. [28] Statens ansvar för spridning och visning av värdefull

Justitiedepartementet

film. [37] Samerätt och sameting. [5] Frihet från ansvar. [7]

SÄPO-Säkerhetspolisens inriktning och organisation. Arbetsmarknadsdepartementet

1161 Översyn av utlänningslagstifmingen. [1] Rapport av den parlamentariska kommissionen med Kortare väntan. [2] anledning av mordet på Olof Palme. [18] Arbetsolycka - olycka eller arbetsmiljöbmtt?[3] Översyn av upphovsrättslagstiftningen. Delbetänkande 4. Lönegarantin och förmånsrättsordningen - om löne- [31] garantins betydelse för det ökade antalet företagskon- Föräldrar som förmyndare, m.m. [40] kurser. [27] Arbetsdomstolen. [30]

Utrikesdepartementet

Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. [4]

Bostadsdepartementet

Sverigeinformation och kultursamarbete. [9] U-lands- och bistandsinformation. [19] Översyn av bostadsrättslagen m.m. [14] Läge för vindkraft. [32] SIIESTA - Ett internationellt institut för värdering av miljöriktig teknik. [23]

Statens roll vid finansiering av export. [42] Industridepartementet

Provning och kontroll i internationell samverkan. [6]

Försvarsdepartementet Ägande och inflytande i svenskt näringsliv. [38]

En ny skyddslag. [8] Civil personal i försvaret. [12]

Civildepartementet

Förnyelse och utveckling. [25]

Socialdepartementet Frikommunförsöket. [26]

Tidig och samordnad rehabilitering - Samverkansme- Mål och resultat - nya principer för statens stöd toder och rehabiliteringsinriktad ersättning m.m. [41] till föreningslivet. [39] Folk- och bostadsräkningar i framtiden. [43]

Finansdepartementet

Rätt adress. [10] Handel med optioner och tenniner. [13] Reklamskatten. [17] Ny taxeringslag - Reformerad skatteprocess. Del 1. [21] Ny taxeringslag - Reformerad skatteprocess. Del 2. [22] Förnyelse av kreditmarknaden. [29] Släpp kopioma fria. [33] Offentlig lönestatistik. Behov och produktionsformer. [35] Effektiv statlig lokalförsörjning. [36] Vissa internationella skattefrågor. [45] Tillfällig handel. [46] KLINGL. BIBL.

1989 -02-0 7

Utbildningsdepartementet

STOCKHOLM Öppenhet och minne. [1 l]

ALLMÄNNA FÖRLAGET

BILSIALLNINGARI ALLMÄNNA FänuJxul-zr, KuNnuANsL [06 47 SIOCKHOLM. TEL: 08-739 9630, FAX: 08-739 95 48. [NFORMATIONSBOKIIANDLLN. MALMTORGSGAIAN 5 (vn) BRUNKEBERGSTORCu). STOCKHOLM.