Prop. 1985/86:126

om lag om näringsförbud, m.m.

Regeringens. proposition & 1985/86: 126 '

om lag om narmgsforbud. m. m. Prop.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i _ bifogade utdrag ur regeringsprotokollct den 27 februari l986.

På regeringens vägnar OIQfPa/me Bengt K. Å. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om näringsförbud samt lagändringar som syftar till en utökad vandelsprövning av näringsidkare inom restaurang- och transportbranscherna. Förslagen är led i kampen mot ekonomisk brottslighet.

Enligt nuvarande regler kan näringsförbud i vissa fall meddelas en en- skild näringsidkare eller företrädare för en juridisk person. om näringsid- karen eller den juridiska personen har försatts i konkurs. Lagen om nä- ringsförbud — som bygger på ett betänkande av näringsförbudskommitte'n - innebär att Oseriösa näringsidkare eller företrädare förjuridiska perso— ner skall kunna få näringsförbud även om det inte har förekommit någon konkurs. Brott liksom underlåtelse att betala skatter. tullar och avgifter till det allmänna föreslås således i vissa lägen kunna leda till näringsförbud. Liksom i dag skall näringsl'örbud dessutom i vissa fall kunna meddelas i samband med konkurs. Som grundläggande förutsättningar för förbud uppställs. vid sidan om de nämnda. att vederbörande har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och att förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Den som är underkastad näringsförbud får i princip inte driva närings— verksamhct. Han får inte heller vara bolagsman i handelsbolag eller ha vissa närmare angivna befattningar. såsom styrelseledamot i handelsbolag, aktiebolag eller vissa andra slag av juridiska personer. och inte heller faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet. Inte heller får han äga så många aktier i ett aktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent. För att förhindra att ett förbud kringgås saknar den som är underkastad" sådant vidare rätt att vara anställd

eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsvcrksamhet som drivs av en närstående. liksom i den där han har åsidosatt sina åligganden.

För att undvika onödigt hårda konsekvenser av ett näringsförbud skall den som är underkastad ett sådant kunna få dispens för att driva en viss näringsverksamhet. inneha en viss anställning osv. Ett näringsförbud skall också i vissa fall kunna upphävas. '

Ett näringsförbud skall vara tidsbegränsat och gälla under lägst tre och högst fem år.

Frågor om näringsförbud skall liksom i dag prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Tillsynen över meddelande förbud skall utövas av tillsynsmyndigheterna i konkurs.

Att bryta mot ett näringsförbud skall. liksom i dag. vara straffbart. Den utökade vandelsprövningen i restaurang- och transportbranscherna grundar sig på ett förslag om näringstillstånd från kommissionen mot ekonomisk brottslighet. Innebörden av den utökade vandelsprövningen är att benägenheten att fullgöra skyldigheter mot det allmänna skall ges ökad vikt vid den tillståndsprövning som redan sker i dessa branscher.

Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1986.

Lagförslaget i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi- tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 15). lagrådets yttrande (5. 190) och föredragande statsrådets ställningsta- ganden till lagrådets synpunkter (s. 204). . Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslaget måste därför läsa alla tre delarna. '

IJ

Propositionens lagförslag _ Pmp' ”85/86: 126

1. Förslag till Lag om näringsförbud

Härigenom föreskrivs följande.

Meddelande av./örbud

] & Näringsförbud får. om det är påkallat från allmän synpunkt. medde— las den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid

1. gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa, eller

2. i avsevärd omfattning underlåtit att betala sådan skatt. tull eller avgift som omfattas av lagen (1978: 880) om betalningssäkring för skatter. tullar och avgifter.

2 & Näringsförbud får också. om det är påkallat från allmän synpunkt. meddelas den som försatts i konkurs och då var enskild näringsidkare, om han förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet.

3 & Vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän syn- punkt skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till betydande vinning. om det medfört eller varit ägnat att- medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för brott i närings- verksamhet. -

4 & Har näringsverksamhet bedrivits av en juridisk person får, under de förutsättningar som anges i 1—3 se näringsförbud meddelas. i fråga om kommanditbolag: komplementär. ., annat handelsbolag: bolagsman. _ . aktiebolag: ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direk- tör och vice verkställande direktör.

ekonomisk förening. ledamot och suppleant | styrelsen. . om denne begatt brottet 1 näringsverksamhcten eller innehade sin ställning när betalningen av skatt. tull eller avgift underläts eller den juridiska personen försattes 1 konkurs.

Första stycket gäller ocksa den som i annan egenskap än där sägs faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har fram- trätt som ansvarig för en enskild näringsverksamhet.

& Näringsförbud skall meddelas för en viss tid. lägst tre och högst fem 1'. nu uu

Verk u n a 1' förbud

6 5 Den som är underkastad näringsförbud får inte I. driva näringsverksamhet. . 2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i ett kommanditbolag. 3. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag. ett handels- bolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet. . . 3

4. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör-i ett aktiebolag. ' 5. i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som anges vid 3.

6. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring,

7. äga sa många aktier i ett aktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent.

Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 & regeringsformen eller 1 kap. l ä. 4 kap. 1 s. 6 kap. 1 åeller 13 kap. 5 åtryckfrihetsförordningen.

7 & Den som är underkastad näringsförbud får inte vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående till honom eller där en närstående har en sådan ställning som anges i 4 s'. Som närstående anses hans make. den med vilken han sam- lever under äktenskapsliknande förhållanden. förälder. barn och syskon samt den som är besvågrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon.

Inte heller får den som är underkastad näringsförbud vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i den näringsverksamhet där han åsidosatt sina åligganden.

Förfarande! vid prövningen av frågor om förbud

8 &" 'l'alan om näringsförbud förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall. om inte annat föreskrivs i denna lag. i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett är. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.

Talan om näringsförbud grundat på 2 & får tas upp av samma tingsrätt som handlägger eller har handlagt konkursen.

9 & Varje kronofogdemyndighct skall särskilt uppmärksamma när det kan finnas skäl att meddela näringsförbud grundat på l ä 2 och anmäla förhållandet till åklagaren.

10 _5 Är det uppenbart att grund för näringsförbud föreligger. får rätten meddela förbud för tiden till dess frågan om näringsförbud slutligthar avgjorts (tillfälligt näringsförbud).

En fråga om tillfälligt näringsförbud tas upp på yrkande av åklagaren. Innan ett förbud meddelas skall den som yrkandet avser fa tillfälle att yttra sig. om det inte finns anledning att anta att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Rätten får hålla förhandling för frågans prövning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen. I kallelsen skall han upplysas om att frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förhandlingen gäller i tillämpliga delar föreskrifterna i 24 kap. 14 & rätte- gångsbalken. .

Bifalls en talan om näringsförbud. får rätten i domen självmant förordna om tillfälligt förbud.

]] & Ett beslut om tillfälligt näringsförbud gäller omedelbart. om inte annat förordnas. Beslutet skall delges den som avses med förbudet.

Har' ett tillfälligt näringsförbud meddelats. skall detta beaktas vid tillämpning av 5 S*. ,.

' 12 & litt beslut om tillfälligt näringsförbud. som har meddelats under rättegången. överklagas särskilt.

Överklagas ett beslut om tillfälligt förbud. får högre rätt omedelbart förordna att förbudet tills vidare inte skall gälla.

13 & Om rätten meddelar ett tillfälligt näringsförbud innan talan om nä- ringsförbud har väckts. skall den utsätta en tid inom vilken sådan talan skall väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som bedöms nödvän- digt. Är den utsatta tiden inte tillräcklig. får rätten medge förlängning. om åklagaren före tidens utgång gjort framställning om sådan.

14 & I samband med att näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud med- delas skall rätten till den som avses med förbudet överlämna en särskild underrättelse. där innebörden av förbudet beskrivs.

Upphävande a'rjörlmcl

15 så Har talan om näringsförbud inte väckts inom utsatt tid, och har en framställning om förlängning av tiden inte heller inkommit. skall ett beslut om tillfälligt näringsförbud omedelbart upphävas. Detsamma gäller om talan återkallas eller lämnas utan bifall eller om det inte längre finns skäl för det tillfälliga näringsft'lrbudet. Om talan bifalls. skall rätten pröva om det tillfälliga näringsförbudet fortfarande skall gälla.

16 & Om den som genom en lagakraftvunnen dom fått näringsförbud grundat på l ä' 1 frikänns från ansvar för brottsligheten. skall näringsförbu- det samtidigt upphävas. Avser frikännandet endast en viss del av brottslig- heten eller hänförs denna under mildare straffbestämmelser. skall rätten pröva om och under vilken tid förbudet fortfarande skall gälla. I fall som avses nu får rätten också upphäva eller ändra ett beslut om skyldighet att svara för rättegångskostnader. om ett sådant har meddelats i samband med domen om förbud.

Upphäver rätten det konkursbeslut som utgjort förutsättning för ett. näringsförbud enligt 2 så. skall näringsförbudet samtidigt upphävas. Rättens beslut om att upphäva eller ändra ett näringsförbud skall gälla omedelbart.

17 & Ett lagakraftvunnet beslut om näringsförbud får upphävas på ansö- kan av den som förbudet avser. om det senare kommer fram att han inte hade grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet.

Beträffande mål om upphävande av förbud gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8 5 om talan om förbud. Ett sådant mål-tas upp av 'den tingsrätt som tidigare handlagt målet om näringsförbud. Målet får i stället tas upp av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist. om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. ' _

Mål om upphävande av förbud får avgöras utan huvudförhandling. om saken ändå kan utredas tillfredsställande. Har-rätten beslutat attmålet skall avgöras utan huvudförhandling. skall parterna ges tillfälle att slutföra sin talan. om det inte är uppenbart att detta inte behövs.

Rättens beslut om att upphäva ett näringsförbud skall gälla omedelbart.

'Jl

Tidför avveckling a|-'_/i")'rbjmlen näringsver/('smnhel m. m.

18 & En domstol som meddelar beslut om näringsförbud eller om tillfäl- ligt näringsförbud skall fastställa en begränsad tid efter vilken förbudet skall gälla." om tiden behövs för avvecklingen av näringsverksamhet. an- ställning. uppdrag. delägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som anges i 6 och 7 åå. Rätten fär föreskriva vilka åtgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under denna tid och vad den som fått näringsför- bud 1 övrigt då har att iaktta.

Om det föreligger synnerliga skäl. får tiden för avveckling förlängas på ansökan av den som fatt förbudet.

Beträffande mål om förlängning av'tiden för avveckling gäller vad som sägs om upphävande av förbud i 17 å andra och tredje styckena."

Dispens från förbud

19 å Den som är underkastad näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud får medges dispens för att driva en näringsverksamhet. inneha anställning eller uppdrag. vara delägare i ett handelsbolag eller äg'a vissa aktier. Rätten får föreskriva vad den som medges dispens har att iaktta då denna utnytt- jas.

20 & En dispens får återkallas. om den som medgetts denna överträder näringsförbudet eller det tillfälliga näringsförbudet eller bryter mot en föreskrift som är knuten till dispensen. Detsamma gäller om den som medgetts dispens från ett förbud i 6 s i annat hänseende åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen.

21 & En fråga om dispens får prövas i samband med dom om näringsför- bud eller beslut om tillfälligt näringsförbud eller efter en senare gjord ansökan.

När en fråga om dispens prövas särskilt. gäller i tillämpliga delar" vad som sägs i 17 s andra och tredje styckena.

22 & Talan om återkallelse av dispens förs av allmän åklagare. När frågan prövas i ett särskilt mål. gälleri tillämpliga delar vad som sägsi 17 å andra stycket. Målet får dock tas upp även av den tingsrätt som tidigare prövat frågan om dispens.

Tillsynen av meddelade förbud m.m. 23 & Riksskatteverket skall föra ett register över näringsförbud och till- fälliga näringsförbud.

24 & Tillsyn över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud. efterlevs. utövas av de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i kon- kurs. Tillsynen ankommer på den kronofogdemyndighct som är tillsyns- myndighet för konkurser som handläggs vid tingsrätten i den ort där den som är underkastad förbudet är bosatt.

Om det finns skäl att misstänka att ett förbud överträds eller att den som fått dispens enligt 19 & åsidosätter vad som åligger honom i den verksam- het som avses med dispensen. eller vad som rätten föreskrivit i samband med att den beviljade dispens. skall tillsynsmyndigheten göra anmälan om förhållandet till åklagaren.

Överträdelse uvfr'irbud m. ”I.

25 & Den som överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt näringsför- bud eller bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 18 eller 19 s skall dömas till fängelse i högst två år eller. om brottet är ringa. till böter eller fängelse i högst sex månader. '

26 5 Ett näringsförbud som överträds får förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar. får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut.

När en fråga om förlängning prövas särskilt. gäller i tilllämpliga delar vad som föreskrivs i 8 5 om mål om näringsförbud. .

I 20.5 finns bestämmelser om återkallelse av "dispens när ett förbud överträds.

27 & Om den som är underkastad ett näringsförbud får ett nytt förbud. skall rätten upphäva det tidigare meddelade förbudet.

|. Denna lag träder i kraft den ljuli 1986.

2. Bestämmelserna i 15 så. [65 andra och tredje styckena. l7 & samt 19—27 555 tillämpas även i fråga om sådant näringsförbud och tillfälligt näringsförbud som har meddelats enligt äldre bestämmelser. .

3. Vid prövning av förutsättningarna enligt 1 & för näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud får hänsyn tas till vad som ägt rum före ikraftträ- dandet endast så vitt avser frågan om förbud är påkallat från allmän synpunkt. . '

4. Meddelas ett beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud med anledning av konkurs- och grundas bedömningen att den som skall vara underkastad förbudet förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt sina åligganden på förfaranden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.'gäller i stället för 6 & första stycket och 7 s att han inte får driva verksamhet med vilken följer bokföringsskyldighét enligt bokföringslagen (l976: 125). Han får inte heller såsom styrelseleda- mot eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för ett aktiebolag. ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver bokföringspliktig verksamhet. Inte heller får han faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av en sådan juridisk persons angelägenheter. Rätten skall i sitt beslut erinra om näringsförbudets vcr- kan enligt denna punkt. Vad som i 5 & föreskrivs om att näringsförbud skall meddelas för lägst tre är gäller ej i ett sådant fall som sagts nu. . Talan om näringsförbud får ej väckas. om konkursbeslutet har medde— lats före den I juli 1984 och könkursen avslutats före ikraftträdandet.

2. Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1921 : 225)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1921: 225)1 dels att 199 b—d och 199 f—j 51% skall upphöra att gälla. dels att 55. 185 b. 199 a och 212 så skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55 å2

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd. så ock om orsa- kerna till gäldenärens obestånd. så- vitt de kunnat utrönas. l berättelsen skall upptagas en översikt över till- gångar och gäld av olika slag även- som särskilt anmärkas. huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till kon- kursboet och huruvida skälig anled- ning förefinnestill antagande. att gäldenären gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbal- ken. Förefinnes anledning till anta- gande. som nyss sagts. skall grun- den därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokfö- ringsskyldig. varde i berättelsen til- lika anmärkt, vilket bokföringssy— stem han har tillämpat och hur bok- föringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättel- sen'fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person. någon sådan före— trädare som avses i [99 h 5 har för- farit på ett sådant sätt att närings- förbud enligt samma paragraf kan meddelas. skall även det angivas jämte grunden för antagandet.

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd. så ock om orsa- kerna till gäldenärens obestånd. så- vitt de kunnat utrönas.. ] berättelsen skall upptagas en översikt över till- gångar och gäld av olika slag även- som särskilt anmärkas. huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till kon- kursboet och huruvida skälig anled- ning förefinnes till antagande. att

gäldenären gjort sig skyldig till

brott som avses i 11.kap. brottsbal-

ken. Förefinnes anledning till anta-

gande. som nyss sagts. skall grun- den därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före

'konkursans('|kningen varit bokfö-

ringsskyldig. varde i berättelsen til- lika anmärkt. vilket bokföringssy- stem han har tillämpat och hur bok- föringsskyldigheten har fullgjorts'. och skall i sådant fall vid berättel- sen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller. om denne är en juridisk person. någon sådan före- trädare som avses i 4 .c” lagen (I986:00()) um- näringsjörlmd har förfarit på ett sådant sätt att nå- ringsförbud kan meddelas honom, skall även det angivas jämte grun— den för antagandet.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning. som må vara därvid fogad. skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndighcten samt varje borgenär. som det begär.

' Senaste lydelse av 199 b — (195 19801264 |99 f —.j ss 1981):264. : Senaste lydelse 1986: 44.

Nuvarande lydelse

Om förvaltaren finner att gälde- nären kan misstänkas för brott som avses i 11 kap. brottsbalken. skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma" gäller om gäldenären har drivit nä- ringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffen- het. som har samband med verk— samheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller. om denne är en juridisk person, någon sådan före- trädare som avses i 199 b 5 har för- farit pä ett sådant sätt att närings- förbud enligt samma paragruf kan meddelas. skall förvaltaren omedel- bart underrätta åklagaren om detta och ange grunden förmisstanken.

Föreslagen lydelse

Om förvaltaren finner att gälde- nären kan misstänkas för brott som avses i 11" kap: brottsbalken. skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären" har drivit nä— ringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffen- lhet. som har samband med verk- samheten. Kan det misstänkas att

gäldenären eller. om denne är en juridisk person. någon sådan före- trädare som avses i 45 lagen (1986.'()()()) om m'irings/Zirbml har förfarit på ett sådant sätt att nä- ringsförbud kan meddelas honom. skall förvaltaren omedelbart under- rätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

185 b &? I fråga om förvaltarens allmänna åligganden äga 51. 51 a och 52 åå. 53 & första stycket. 57 5. 585 första och andra styckena samt 605 andra stycket motsvarande tillämpning. Vidare äger 54 & motsvarande tillämp- ning.

Förvaltaren skall lämna konkurs- domaren och tillsynsmyndighetcn skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd. "såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall an— märkas. om det har förekommit för— hållande som kan föranleda återvin— ning till konkursboet och om det finns skälig anledning "antaga att gäldenären gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbal— ken. Finns anledning till sådant an— tagande. skall grunden därför angi— vas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansök— ningen varit bokl'öringsskyldig. skall vidare anmärkas. vilket bok- föringssystcm han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samti— digt den av gäldenären senast upp- '

gjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning till anta-

] Senaste lydelse 1986: 44.

Förvaltaren skall lämna konkurs- domaren och tillsynsmyndigheten. skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd. såvitt de

kunnat utrönas. Samtidigt skall an- . märkas. om det har förekommit för- hållande som kan föranleda återvin- ning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbal- kcn. Finns anledning till sådant an- tagande. skall grunden därför angi- vas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansök- ningen varit bokföringsskyldig. skall vidare anmärkas. vilket bok- föringssystem'han har 'tilllämpat och hur bokföringsskyldigh'eten har fullgjorts. I sådant fall skall samti- digt-den av gäldenären senast upp- gjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning till anta-

Nuvarande lydelse

gande att gäldenären eller. om den- . ne är en juridisk person. någon så- dan_ företrädare som avses i 199 b .ö har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma para- graf kan meddelas. skall även det angivas jämte grunden för antagan- det.

Föreslagen lydelse

gande att gäldenären eller. om den- ne är en juridisk person. någon så- dan företrädare som avses i 4 .$ la- gen ”986.000; om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud kan meddelas Im- nom, skall även det angivas jämte grunden för antagandet.

Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pension'sskuld skall förval- taren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gälde- nären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet. Finns ej löne- eller pensionsskuld. skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckningen.

Bouppteckningen skall jämte uppgifter enligt andra stycket tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndighetcn snarast och senast "en månad från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter föreligga. får konkurs- domaren bevilja uppskov.

Om förvaltaren finner att gälde- nären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbalken. skall han omedelbart underrätta allmän åkla- gare därom och därvid angiva grun- den för misstanken. Detsamma gäl- ler om gäldenären har drivit nä- ringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffen- het. som har samband med verk- samheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller. om denne är en juridisk person. någon sådan före— trädare som avses i [99 b 5 har för- farit på ett sådant sätt att närings- förbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedel- bart underrätta äklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

Om förvaltaren finner att gälde- nären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbalken. skall han omedelbart underrätta allmän åkla- gare därom och därvid angiva grun- den för misstanken. Detsamma gäl- ler om gäldenären har drivit nä- ringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffen- het. som har samband med verk- samheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller. om denne är en juridisk person. någon sådan före— trädare som avses i 4 5 lagen (1986:000) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt att nä- ringsförbud kan meddelas hmmm, skall förvaltaren omedelbart under-

. rätta åklagaren om detta och ange

grunden för misstanken. '

199 a s*

Gäldenären får inte under konkursen driva näringsverksamhet. varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125). Verksamhet som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 & regeringsformen eller 1 kap. 1 &. 4 kap. 1 s'. 6 kap. 1 åeller 13 kap. 5 & tryckfrihetsförord- ningen omfattas dock inte av förbudet. '

' I 2 9” lagen l1986.'()00) -0/n nä- ringsförbud föreskrivs om möjlig-

4 Senaste lydelse 1980: 264.

. 10

Nuvarande lydelse - Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 126

hetjör domstol att meddela en en- skild näringsidkare som försätts i konkurs näringsförbud i vissa fall.

212 55

Gäldenär som bryter mot 199 & & döms till böter.

Den som överträder ett närings- förbud eller ett tille'z'lligt näringsför- bud döms till fängelse i högst två år eller. om brottet är ringa. till böter ellerfiingelse i högst sex månader.

Överträds ett näringsh'irbud, får det jörliingas med högst fem år. Sker flera förlängningar. får den sammanlagda tiden för förlän gnin g ' inte vara mer än fem år.. Talan om _fifirliingning skall väckas innan för- hudstiden har gått ut.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Har näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelats enligt äldre bestämmelser. gäller dock 199 e så i fråga om verkan av förbudet.

2. Har talan om näringsförbud ellcr'tillfälligt näringsförbud väckts före ikraftträdandet prövas frågan enligt äldre bestämmelser. Beslut om tillfäl- ligt näringsförbud får dock meddelas endast om det är uppenbart att grund för näringsförbud föreligger.

3. I fråga om upphävande av förbud. dispens från förbud. tillsynen av meddelade förbud samt överträdelse av förbud som meddelats enligt äldre bestämmelser gäller vad som sägs i punkt 2 'övergångsbestämmelserna till lagen (1986: 000) om näringsförbud.

'( Senaste lydelse 1980: 264. 11

3. Förslag till Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973: 1173)

Härigenom föreskrivs att 6 ålkreditupplysningslagen (1973: 1173) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bs'

Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning. ras eller hudfärg får icke insamlas. lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksam- het.

Uppgift om att någon misstänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit föremål för åtgärd enligt socialtjänstlagen ( 1980: 620). lagen ( 1980: 621) med särskil- da bestämmelser om värd av unga. lagen (1981: 1243) om vård av missbru- kare i vissa fall. lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck- lingsstörda. 11-14 5.5 polislagen (1.984z387). lagen (1976:511) om omhän- dertagande av berusade personer m. m. eller utlänningslagen ( 1980: 376) får ej utan medgivande av datainspektionen insamlas. "lagras eller. vidarebe- fordras i kreditupplysningsverksamhet. Detsamma gäller uppgift om sjuk- dom. hälsotillstånd eller liknande. .

Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

Vad som anges .i andra stycket utgör ej hinder _/ör att uppgift om närings_'/ifn'l)ml insamlas. lagras el- ler t'idarebejbrdras i kreditupplys- ningsverksamhet.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1986.

1 Senaste lydelse 19841394.

4. Förslag'till

Lag om ändring i yrkestrafiklagen (1979: 559)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 & yrkestrafiklagcn (1979: 559) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

'l'rafiktillstånd får ges endast till den som med hänsyn till yrkeskun- nande. personliga oeh ekonomiska förhållanden samt andra omstän- digheter av betydelse bedöms vara lämplig att driva verksamheten.

Hos sådana juridiska personer som anges i 2 % gäller kraven i fråga om yrkeskunnande och personliga förhållanden den eller dem som- skall ha ansvaret för traflkutövning- en. En prövning av dessas ekono- miska förhållanden Skall göras i den utsträckning som bestäms av rege- ringen eller den myndighet som re— geringen utser.

Trafiktillstånd fär ges endast till den som'med hänsyn till yrkeskun- nande. ekonomiska förhållanden. laglya'nad och benägenhet att full- göra sina skyldigheter mot det all- männa samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig att driva verksamheten.

Hos sådana juridiska personer som anges i 2 så gäller kraven i fråga om yrkeskunnande och laglydnad den eller dem som skall ha ansvaret för trafikutövningen. En prövning av dessas ekonomiska förhållanden skall göras i den utsträckning som bestäms av regeringen eller den myndighet som regeringen utser.

Prövningen av benägenheten att fullgöra skyldigheter nzot det all- männa skall avse både den eller dem som skall lta ansvaret för tra-

fikuti'ivningen och den juridiska

personen .

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1986.

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker

Härigenom föreskrivs att 40 &" lagen (1977:293) om handel med drycker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse F öreslagen lydelse 40 & Vid tillståndsprövningen skall Vid tillständsprövningen skall

särskilt beaktas behovet av serve- särskilt beaktas behovet av serve- ringen. sökandens lämplighet och ringen. sökandens lämplighet att serveringsställets tjänlighet för än- bedriva servering av alkohol- damälct. drycker och serveringsställets tjän- lighet för ändamålet. ' Vid prövningen skall särskild hänsyn tas till sökandens lämplig- het med avseende på laglydnad och benägenhet att fill/göra sina skyl- digheter mot det allmänna. '

Denna lag träderi kraft den ljuli 1986.

Finansdepartementet - . Prop. 1985/86: 126

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26juli 1985

Närvarande: statsrådet Feldt. ordförande. och statsråden Hjelm-Wallén. Göransson. R. Carlsson, Thunborg

Föredragande: statsrådet Feldt

Lagrådsremiss om lag om näringsförbud, m. m. _

1. Inledning

Den ekonomiska brottsligheten är ett stort problem i dagens samhälle. Regeringen har därför ansett det nödvändigt med kraftfulla insatser för att bekämpa sådan brottslighet. En rad åtgärder har vidtagits sedan hösten 1982. Då tillkallades en särskild kommission (Ju 1982: 05) med uppdrag att lämna förslag om åtgärder mot ekonomisk brottslighet (eko- kommis- sionen)'. Kommissionen avslutade sitt arbete under våren 1984. Den hade då lagt fram ett trettiotal betänkanden. promemorior. rapporter och skri— velser med förslag till åtgärder. '

I betänkandet (SOU l984:8) Näringstillstånd har eko-kommissionen föreslagit en ramlag med stöd av vilken regeringen skulle kunna införa krav på näringstillstånd för sådana branscher som är mest utsatta för ekonomisk brottslighet. Systemet skulle omfatta vandelsprövning. utbildning i före— tagsskötsel och ekonomiska garantier för skatter och avgifter. Betänkan— det har remissbehandlats.

Yttranden över betänkandet har avgetts av justitiekanslern (JK). Göta. ' ' hovrätt. kammarrätten i Göteborg. riksåklagaren (RÅ) — som bifogat yttranden från överäklagaren vid äklagarmyndigheten i Göteborgs åklagar— distrikt samt cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Västmanlands län och Västerbottens län —. rikspolisstyrelscn (RPS). brottsförcbyggande - rådet (BRÅ). datainspektionen. kommerskollegium — som bifogat yttran- den frän Stockholms och Skånes handelskammare —. riksförsäkringsver— ket. socialstyrelsen. transportrådet ('l'PR). bankinspektionen. försäkrings- inspektionen. riksskatteverket (RSV). marknadsdomstolen (MD). nä- ringsfrihetsombudsmanncn (NO). statens pris- och kartellnämnd (SPK). konsumentverket. statens industriverk. patent- och registreringsverket (PRV). statskontoret. riksrevisionsvcrket (RRV). länsstyrelsernas organi- sationsnämnd (LON). länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län. läns- styrelsen i Jönköpings län .— som bifogat yttranden från lokala skattemyn-

'Numera landshövdingen Sven Heurgren, ordförande. regeringsrådet Gunnar Björne och riksdagsledamolen Arne Nygren. 15

digheten i Tranås fögderi samt kronofogdemyndigheten i Jönköpings di-' strikt —. länsstyrelsen i Malmöhus län som bifogat yttranden från lokala skattemyndigheten i Malmö fögderi och Skånes handelskammare —. läns- styrelsen i Göteborgs och Bohus län. länsstyrelsen i Kopparbergs län — som bifogat yttrande från kronofogdemyndigheten i Falun —. länsstyrelsen i Norrbottens län. näringsförbudskommittén (Ju 1981:()3). lokala skatte- myndigheten i Solna fögderi, Svenska kommunförbundet. Landstingsför- bundet. Sveriges Köpmannaförbund. Sveriges Handelsagenters Förbund. Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NDM). Stockholms fondbörs. SHIO-Familjeföretagen. Svenska åkeriförbundet. Svenska Taxiförbundet. Motorbranschens Riksförbund (MRF). Schaktentreprenörernas Riksför- bund (SER). Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR). Målaremäs- tarnas Riksförening. Sveriges Städentreprenörers Förbund (SSEF). Före- tagareförbundet (SFR), Svensk lndustriförening. Svenska Bankförening- en. Post— och Kreditbanken. PKbanken. Svenska Försäkringsbolags Riks- förbund. Kooperativa förbundet (KF). Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). Stockholms, Malmö och Göteborgs kommuner. Landsorganisationen i Sverige (LO) — som bifogat yttranden från Svenska Bleck- och Plåtslagar- eförbundet. Hotell- och Restauranganställdas Förbund och Bilreparatörcr- nas Riksförening —. Fastighetsanställdas Förbund, Hotell- och Restau- ranganställdas Förbund. Svenska Byggnadsarbetareförbundet. Svenska Metallindustriarbetareförbundet. _ Svenska Målareförbundet. Svenska Transportarbetareförbundet. Tjänstemännens centralorganisation (TCO). _ Centralorganisationen SACO/SR. Sveriges Advokatsamfund. Juridiska fa- kultetsnämnden vid Stockholms universitet. Sveriges Ackordseentral. Föreningen Auktoriserade Revisorer. Svenska Revisorsamfundet. Sveri- ges Redovisningskonsulters Förbund. Stiftelsen Institutet för Företagsut- veckling. Jönköpings Läns Utvecklingsfond. Föreningen Sveriges krono- fogdar. Intresseföreningcn för enhetscheferna vid länsstyrelsernasjuridis- ka cnhctcr. Föreningen för cheferna för länsstyrelsernas allmänna enheter. Föreningen länsstyrelsernas alkoholhandläggare. Svenska Arbetsgivare- förcningen (SAF). Sveriges Industriförbund. Sveriges Grossistförbund och Svenska HandeISkammarförbundet har avgett ett gemensamt yttrande.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av betänkan- det som bilaga ]. lagförslaget i betänkandet som bilaga 2 och en samman- ställning av remissyttrandena som bilaga 3.

Bestämmelser om näringsförbud finns f. n. i konkurslagen (1921: 225). I betänkandet (SOU 1984: 59) Näringsförbud har näringsförbudskommitten2 föreslagit att institutet näringsförbud utvidgas bl.a. på så sätt att det nuvarande kravet på konkurs som förutsättning för ett förbud slopas. För näringsförbud skall det enligt förslaget fordras att näringsidkaren har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och att förbud därjämte är påkallat från allmän synpunkt.

: Professor Torgny Håstad. ordförande. kommunalrådet Sören Mannheimer. riks- dagsledamotcn Anita Modin. kommunalrådet Joakim Ollén. f.d. riksdagsledamoten Johan A. Olsson. riksdagsledamoten Bengt—Ola Ryttar och direktören Brivio 'l'hörner.

Betänkandet har'remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Justitie- kanslern (JK). Göta hovrätt. Stockholms. Malmö och Göteborgs tingsrät- ter. Riksåklagaren (RÅ) — som bifogat yttranden av överåklagaren i Göte- borg samt länsåklagarna i Stockholms och Gotlands. Malmöhus och Norr- bottens län —. rikspolisstyrelsen (RPS). Brottsförebyggande rådet (BRÅ). datainspektionen. riksskatteverket (RSV) — som bifogat yttranden av kronofogdemyndigheternai Falun. Göteborg, Kristianstad. Malmö, Stock- holm. Sollentuna och Sundsvall —. bankinspektionen; marknadsdomsto- len (MD). näringsfrihetsombudsmannen (NO). statens pris- och kartell- nämnd (SPK). konsumentverket. patent- och registreringsverket (PRV). länsstyrelsen i Stockholms län som bifogat yttrande av Utvecklingsfon- den i Stockholms län —. länsstyrelsen i Jönköpings län — som bifogat yttranden av kronofogdemyndigheten i Jönköpings och Jönköpings polis- distrikt —. länsstyrelsen i Malmöhus län som bifogat yttrande av Skånes handelskammare —. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. länsstyrel- sen i Norrbottens län. Sveriges Domareförbund. Sveriges Advokatsam- fund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges kronofogdar. Föreningen Auktoriserade Revisorer. Svenska Revisorsamfundet. Företa- gareförbundet. SFR. Motorbranschens Riksförbund (MRF). Sveriges Ho- tell- och Restaurangförbund (SHR). Målaremästarnas Riksförening. Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). Kooperativa förbundet (KF). Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SA- ' CO/SR. Fastighetsanställdas Förbund. Hotell- och Restauranganställdas Förbund. Svenska Byggnadsarbetareförbundet. Svenska metallindustriar- betareförbundet. Svenska målareförbundet. Svenska transportarbetareför- bundet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. Stock- holms. Göteborgs och Malmö kommuner samt Sveriges ackordscentral. Vidare har Sveriges Industriförbund. Svenska Handelskammarförbundet. Sveriges Grossistförbund. Näringslivets Delegation för Marknadsrätt och Svenska Arbetsgivareföreningen avgett ett gemensamt yttrande. Till inne- hållet i detta har anslutit sig Sveriges köpmannaförbund. Svenska åkeriför-- bundet. SHIO- familjeföretagen. Schaktentreprenörernas Riksförbund och Sveriges Städentreprenörers Förbund. Dessa sistnämnda organisationer redovisas i det följande under beteckningen "Vissa organisationer inom näringslivet". _

Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av betänkan- det som bilaga 4. lagförslaget i betänkandet som bilaga 5 och en samman- ställning av remissyttrandena som bilaga 6.

Regeringen har i propositionen om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet m.m. (prop. 1984/85: 32) lämnat en redogörelse för den allmänna inriktningen av reformarbetet mot ekonomisk brottslighet. Inriktningen har godtagits av riksdagen (JuU 1984/85: 28. rskr 270). För- utom riktlinjer för det framtida arbetet redovisas i propositionen också genomförda och planerade åtgärder. Regeringen aviserade därvid reform- planer bl.a. rörande lagstiftning om näringstillstånd och näringsförbud. ' Eftersom dessa medel i viss män kan ses som alternativa sätt på vilka man kan ingripa mot oseriösa näringsidkare och då de har vissa gemensamma

inslag ansåg regeringen att de måste övervägas i ett sammanhang. Närings- utskottet förklarade i sitt yttrande (NU 1984/85: 4y) över propositionen att det är angeläget att riksdagen får tillfälle att ta ställning till lagstiftning som effektivt begränsar oseriösa näringsidkares möjligheter att bedriva närings- verksamhet. En fullständig sådan lagstiftning måste enligt näringsutskot- tets mening avse ett system i vilket näringsförbud. näringstillstånd och en effektiv bulvanlag ingår som medel. Utskottet anslöt sig till regeringens bedömning att frågorna om näringsförbud och näringstillstånd måste be- handlas i ett sammanhang. Justitieutskottet anslöt sig i sitt betänkande till näringsutskottets uppfattning. som också godtogs av riksdagen.

Jag ämnar nu anmäla'frågan om lagstiftning på grundval av de båda utredningsförslagen om näringstillstånd och näringsförbud. När det gäller lagstiftning om bulvanlörhällanden vill jag erinra om att riksdagen nyligen har antagit viss sådan lagstiftning (SFS 1985: 277 och 278) och att ytterliga- re utredningsarbete pågåri betalningsansvarskommittén (Ju 1984: 09).

Hänvisningar till S1

  • Prop. 1985/86:126: Avsnitt 3.3

2. Den ekonomiska brottsligheten samt. vidtagna åtgärder och pågående arbete mot denna

Hänvisningar till S2

2.1. Den ekonomiska brottsligheten

Innan jag redovisar mina överväganden i fråga om näringsförbud och näringstillstånd. anser jag det lämpligt att dels ge en kort beskrivning av den ekonomiska brottsligheten. dels summera vidtagna och pågående akti- viteter i kampen mot denna. Därmed anger jag också det system i vilket den nu aktuella regleringen skall utgöra en del. _

Ekonomisk brottslighet är ingen ny företeelse. Under senare tid har dock problemen i samband med ekonomisk brottslighet fått särskild aktua- litet. Det har i flera sammanhang slagits fast av statsmakterna att den ekonomiska brottsligheten utgör ett stort samhällsproblem. kanske ett av vår tids största kriminalpolitiska problem. (JuU 1980/8lz21. 1982/83z20. 1983/84: 22. 1984/85: 28).

Vid överväganden rörande åtgärder mot ekonomisk brottslighet är det av många skäl av värde att begreppet ekonomisk brottslighet ges en någor- lunda bestämd innebörd. Den definition som justitieutskottet gett i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 198()/8l:21) får numera anses vara allmänt vedertagen. Verksamheten skall enligt denna definition ha ekono- misk vinning som direkt motiv. ha kontinuerlig karaktär. bedrivas på ett systematiskt sätt och förövas inom ramen för näringsverksamhet som inte är kriminaliserad men som utgör själva grunden för den kriminella hand- lingen. Justitieutskottet framhåller i sitt betänkande (JuU 1984/85: 28") med anledning av propositionen om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet att. även om denna definition ärallmänt hållen. den bör tjäna som god vägledning i reformarbetet. Samtidigt får definitionen enligt utskottet inte användas så att den lägger hinder i vägen för åtgärder mot grov brottslighet. som ligger den ekonomiska brottsligheten nära. men

som inte i strikt mening sker inom ramen för näringsverksamhet och därför enligt definitionen inte skulle vara att anse som ekonomisk brottslighet.

Osäkerheten om den ekonomiska brottslighetens omfattning är stor. bl. a. därför att många kriminella handlingar aldrig kommer till myndighe- ternas kännedom. Eko-kommissionen har vid en försiktig beräkning tipp- skattat att den ekonomiska brottsligheten år 1.983 medförde att mellan 16 och 20 miljarder kr. undandrogs beskattning. vilket motsvarar ett skatte- bo'rtfall på mellan 11 och 14 miljarder kr. Justitieutskottet har i sitt nyss angivna betänkande anfört att det torde vara ställt utom allt tvivel att den ekonomiska brottsligheten har en mycket stor omfattning och att eko-kom- missionens skattningar bör kunna ge en god uppfattning om det problem som denna brottslighet utgör. Utskottet betonar att det inte bara är de rent ekonomiskakonsekvenserna av den ekonomiska brottsligheten som bör uppmärksammas. Det är enligt utskottet minst lika betydelsefullt att fästa uppmärksamheten på övriga skadeverkningar. såsom förvrängningar av produktionsstrukturen. snedvridningar av konkurrensstrukturen samt uppluckring av affärssederna och utarmning av det allmänt samhälleliga ansvaret. '

Den ekonomiska brottslighetens omfattning varierar inom olika sam- hällssektorer. Särskilt utsatta är branscher i vilka det är lätt att etablera småföretag som arbetar med enkel utrustning och som har en företagsled- ning på några få personer och samtidigt har många korttidsanställda. Som problembranscher när det gäller oseriöst företagande har under senare år ofta nämnts restaurangbranschen. bilbranschen. delar av transportbran- schen. byggbranschen och städbranschen. I dessa branscher har problem av nu berört slag uppmärksammats i olika sammanhang och krav på åtgärder har rests från myndigheter. fack- och branschförbund och andra. Jag återkommer senare till den ekonomiska brottsligheten i ett par av dem (avsnitt 5).

Det står också klart att bolagskonkurser används som ett led i ekono- misk brottslighet. Brott som ofta uppdagas i samband med sådana är bokföringsbrott. bedrägerier. gäldenärsbrott. uppbördsbrott och skatte- brott. Eko-kommissionen har uppskattat att förlusterna för anställda. leve- rantörer. kreditgivare och andra p.g.a. ekonomisk brottslighet i samband ' med konkurs uppgår till drygt någon miljard. Brottslörebyggzmde rådet (BRÅ) har nyligen publicerat en undersökning rörande brottslighet med anknytning till näringsverksamhet (Företagskonkurser och ekonomisk brottslighet. Rapport 1985: 1). Av utredningen framgår att brottsmisstanke förelåg i 75 av 100 undersökta företagskonkurser år 1983. Beräknat på alla konkurser i landet det året skulle detta innebära att brottsmisstanke skulle ha förelegat i ca 3 700 företagskonkurser. Undersökningen visade också att man fick underlag för omkring dubbelt så många misstänkta brott när man utvidgade samarbetet mellan berörda myndigheter och tillförde det brotts- utredande arbetet mera resurser. Denna undersökning ger'en bild av om- fattningen av den ekonomiska brottsligheten och antyder att en betydande del av den är dold.

Skatteskuldernas utveckling är också av intresse när åtgärder mot'eko- nomisk brottslighet övervägs. Restföringen av skatter har ökat under sena-

re är. samtidigt som indrivningsresultatcn har försämrats. Detta kan för- klaras på många sätt. Ett förfarande som ofta kan skönjas i uppbördsmyn- digheternas material. och som många gånger också blir belyst genom konkurs- och brottsutredningar. är det som ibland kallas för det likvida fusket. Därmed menas att någon förfar medvetet spekulativt .i syfte att undanhålla skatter eller olovligen uppskjuta betalningen av dem för att åtnjuta kredit.

Minskade skatteintäkter är en effekt av den ekonomiska brottsligheten. Som jag nyss har berört uppkommer också allvarliga skadeverkningar genom att förutsättningarna för den seriösa näringsverksamheten hotas och samhällsmoralen allmänt sett riskerar att undergrävas. Anställda. kon- sumenter. leverantörer. kreditgivare m.fl. drabbas också direkt av den ekonomiska brottsligheten. .

I den tidigare berörda propositionen om riktlinjer för det framtida arbe- tet mot ekonomisk brottslighet behandlas frågan om brottslighetens skade- verkningar närmare. Där konstateras också att det inte finns några patent- lösningar utan att det endast är genom ett tålmodigt och brett reformarbete som problemen på sikt kan bemästras. Arbetet måste bedrivas långsiktigt och genom en rad samverkande åtgärder.

2.2 Vidtagna åtgärder och pågående arbete m. m., .

Hänvisningar till S2-1

  • Prop. 1985/86:126: Avsnitt 4.2.1

2.2.1. Resursförstärkningar

Omfattande resurser har under senare år anslagits för åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Jag vill sålunda påminna om att polisen har fått kraftiga förstärkningar. "Den 1 juli 1983 fanns 223 tjänster inom polisen på de särskilda s.k. eko-rotlarna. Sedan dess har 129 sådana tjänster tillkom- mit. Härutöver handläggs givetvis frågor som rör ekonomisk brottslighet . även på andra enheter inom polisen. t.ex. bedrägerirotlarna. Medel har också avdelats för utbildning av poliser som arbetar med ekonomisk brottslighet. , . Sedan den 1 juli 1983 har vidare åklagarväsendet förstärkts med 30 åklagartjänster och sex revisorstjänster med särskild inriktning på ekono- misk brottslighet. Beslut om utvidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse och begränsning av förundersökning torde vidare leda till att resurser frigörs för prioriterade områden. Medel har avsatts för kvalificerad ekono- misk utbildning av åklagare. Den 1 juli 1985 trädde en ny regional organisa- tiOn för åklagarväsendet i kraft. Förändringen har genomförts bl.a. mot bakgrund av kravet på ökade insatser mot ekonomisk brottslighet. Insatser har också gjorts för att förstärka domstolarnas kompetens när det gäller arbetet med den ekonomiska brottsligheten.. Medel har bl.a. avsatts för utbildning av domare. Vidare skall nu skattebrottmål handläg- gas snabbare av domstolarna. Ett skattebrottmål. i vilket prövningen kan vara beroende av utgången av ett samtidigt pågående skattemål i en för- valtningsdomstol. får inte längre rutinmässigt vilandeförklaras av tingsrät- tcn (SFS 1983: 460 och 461 ). Riksdagen har också beslutat att komplicera-

de brottmål. i vilka ekonomiska eller skatte-rättsliga förhållanden har vä- sentlig betydelse för bedömningen. företrädesvis skall handläggas av vissa tingsrätter som får möjlighet att låta experter på ekonomiska och skatte- rättsliga frågor ingå i rätten som särskilda ledamöter (SFS 1985: 415).

BRÅ har fått i uppdrag att svara för ett särskilt forsknings— och utvärde— ringsprojekt om ekonomisk brottslighet. Medel för arvoden till fyra kvalifi— cerade forskare har tillförts rådet.

Jag vill också peka på de insatser som har gjorts inom skatte- och exekutionsväsendct. Verksamheten inom riksskatteverket (RSV) har om— prioriterats så att den ekonomiska brottsligheten skall få förtur. och verket har fått särskilda medel för att kunna samordna kampen mot sådan brotts— lighet inom sitt kompetensområde och för att göra särskilda kontrollin— satser. Budgetåret 1982/83 byggdes mervärdeskattekontrollen ut. Även för budgetåren 1983/84. 1984/85 och 1985/86 har berörda myndigheter tillförts medel för åtgärder mot.ekonomisk brottslighet. Länsstyrelserna har under flera budgetår tillförts väsentliga resurser för kvalificerad revisionsverk— samhet och för intensifterad arbetsgivarkontroll. Det kan nämnas att skat- teförvaltningsutredningen (Fi 1984: 02) nyligen i betänkandet (SOU 1985: 20) Sammanhållen skatteförvaltning har föreslagit en ny organisation på området. Syftet är att ytterligare effektivisera verksamheten. Kronofog- demyndigheterna har vidare förstärkts genom att tillföras medel för att kunna anlita ekonomer i den exekutiva verksamheten. Dessutom har kro- nofogdemyndigheterna i Stockholm. Göteborg och Malmö fått 1 milj. kr. vardera för bekämpande av den ekonomiska brottsligheten. Slutligen har ytterligare tolv kronofogdemyndigheter tilldelats resurser för att bilda sär- skilda grupper för svåra indrivningsfall.

Systemets slagkraft avgörs naturligtvis inte enbart av hur många tjänster som tillförs kampen mot ekonomisk brottslighet. Arbetet kräver också att resurser omdisponeras och att det sker en koncentration kring de väsentli- gaste arbetsuppgifterna. Organisationsförändringar och specialutbildning av personal som skall arbeta med de komplicerade frågor som utredningar om ekonomisk brottslighet inrymmer är andra inslag som kan vara nödvän- diga. Som framgår av den redovisningjag nu har lämnat. är det pågående förändringsarbetet också inriktat på att kampen mot den ekonomiska brottsligheten skall föras genom en samverkan av olika åtgärder.

2.2.2. Lagstiftning

Jag övergår nu till att sammanfatta de "åtgärder i form av lagstiftning som statsmakterna har vidtagit mot ekonomisk brottslighet och skattellykt. Ett flertal av dessa åtgärder syftar till att minska möjligheterna för oseriösa näringsidkare att undandra skatter och avgifter från det allmänna. Lagen om skatteflykt (1983z75) har skärpts. Möjligheterna för den som säljer aktier att undgå aktievinstbeskattning genom utlandsflyttning har stoppats (SFS 1983:452). Kraven på bevisning från det allmännas sida i skattemål som rör inkomstöverföringar mellan svenska och utländska före- tag har minskats (SFS_1983: 122. 123). Riksdagen har nyligen antagit ett förslag om att ersätta den s.k. treårsregeln vid skenbosättning utomlands

med en motsvarande femårsregel och om en utvidgning av det skatterätts- Prop. 1985/86: 126 liga bosättningsbegreppet (SFS 1985: 362—364). Inom linansdepartementet har vidare arbetet med att få till stånd nya avtal med andra länder om internationell handräckning i fråga om skatter och avgifter intensifierats. En annan åtgärd med syfte att stävja ekonomisk brottslighet är att perso- ner som inte har betalat skatter och avgifter för sina anställda. har stora skatteskulder eller har haft samröre med ekonomisk brottslighet kan för- bjudas att förvärva fastigheter (SFS 1983: 438). För att ytterligare begränsa möjligheterna till skattefusk har de lokala skattemyndigheterna fått rätt att för vissa uppdragstagare utfärda A-skattesedel i stället för B-skattesedel (SFS 1983: 77). Syftet är att förbättra möjligheterna att ingripa mot s. k. grå arbetskraft. Tullverket har vidare fått ökade befogenheter i fråga om kontrollen av exporten av varor (SI-"S 1984: 444).

Ett annat problem som jag har berört i det föregående är att vissa företag söker skaffa sig olovliga skattekreditcr genom att utnyttja komplexiteten i . skattesystemet och den inneboende trögheten när det gäller redovisning och betalning av skatter och avgifter. Genom att uppbörden av preliminär A-skatt och arbetsgivaravgifter har samordnats fr.o.m. den ljanuari 1985 (SFS 1984: 668). blir det svårare att undanhålla staten sådana medel.

Uppbördskontrollen i samband med entreprenader och annan uppdrags- verksamhet har vidare förstärkts genom ändrade rutiner vid offentlig tipp- handling (SFS 1983: 38). Dessa innebär att innan en myndighet antar ett anbud den skall kontrollera att anbudsgivaren är registrerad i föreskriven. ordning för redovisning och inbetalning av mervärdeskatt, innehållen preli- minär A—skatt och arbetsgivaravgifter.

Riksdagen har nyligen antagit en särskild lag om avräkning vid återbetal- ning av skatter och avgifter (prop. 1984/85: 108. SkU 40. rskr 179). Genom lagen utvidgas möjligheterna att kvitta återbetalningar av skatter och av- gifter mot fordringar som det allmänna har på en skattskyldig.

Reformarbetet på området för skatter och avgifter fortsätter. Utredning- en (Fi 1973: 01) om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen gör f. n. en. allmän översyn av reglerna om skattekontroll. Utredningen avser att i år överlämna ctt slutbetänkande med förslag om en för hela skatteområdet gemensam lag om skattekontrollen. Skatteindrivningsutredningen (B 1981:()2) har till huvudsaklig uppgift att se över formerna för indrivning av skatt i syfte att effektivisera verksamheten på detta område. 1983 års folkbokföringskommitté (Fi I983:04) utreder en bättre reglering av folk- bokföringen. Syftet år bl. a. att förhindra att någon tillskansar sig olovliga skatte- och bidragsförmåner. Socialavgiftsutredningen (S 198l:04) har i betänkandet (Ds S 1985: 1) Företagarregistrering klarare regler för so- cialavgifter föreslagit en samordning av arbetstagarbegreppen på skatte- och avgiftsområdena. Förslaget knyter an till ett sådant system för skatte- bevis som eko-kommissionen har aktualiserat.

Också vid sidan av skatteområdet har flera lagar införts eller skärpts i syfte att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Ytterligare åtgärder förbereds även. Enligt en remiss som nyligen har granskats av lagrådet är avsikten att ett företag skall kunna åläggas en särskild företagsbot för brott som har begåtts i dess verksamhet. En lagrådsremiss med förslag till

10 lx)

ändringar i brottsbalkens bestämmelser om gäldenärsbrott har också nyli- Prop. 1985/86: 126 gen avlämnats. Inom kort kommer också förslag om åtgärder mot bl.a. datorbedrägerier och ocker att presenteras. Här förtjänas vidare att näm- nas att en effektiviserad lagstiftning om viten har införts (SFS 1985: 206). Vidare har likvidationsplikten för aktiebolag skärpts (SFS 1983: 453. 454). Den ekonomiska brottsligheten är ofta svår att upptäcka. Möjligheterna för de berörda myndigheterna att utreda sådan brottslighet måste därför underlättas. Sekretesslagen (1984: 316. 387) har ändrats så att myndigheter utan hinder kan lämna ut uppgifter till polis och åklagare som-utreder allvarligare brott. Riksdagen har-genom nyligen beslutade ändringar i skatteregisterlagen (1980:343) öppnat möjligheter för enskilda att från skatteregistret få uppgifter angående arbetsgivares registrering för inbetal- ning av källskatter och arbetsgivaravgifter (prop. 1984./85: 108. SkU 40. rskr 17.9). Regeringen har vidare nyligen beslutat att ett centralt företagsre- gister skall upprättas (SFS 1.984: 629). Registret skall bl. a. fungera som en uppdateringskälla för andra register över företag och arbetsställen i sam- hället. Den information ett sådant register innehåller får givetvis också betydelse för utredningar om brott i näringsverksamhet. I" syfte att spåra bolag som använts för ekonomisk brottslighet har vidare aktiebolag ålagts att för registrering anmäla personnummer och postadress för sådana bo- . lagsfunktionärer som registrerats före den 1 januari 1977 (SFS 1983:-153 och 454). Företagens revisorer har fått en ny roll när det gäller ekonomisk brottslighet. De skall särskilt granska att företagen har fullgjort sin skatte- och avgiftsskyldighet och vid försummelse anmärka förhållandet i revi- sionsberättelsen. Revisorerna är vidare skyldiga att på begäran lämna upplysningar om företagens angelägenheter till den som leder en förunder- sökning i brottmål (SFS 1984: 945 och 946). '

2.2.3 Pågående arbete m. m.

Ytterligare arbete pågår inom regeringskansliet för att underlätta de utred- ningar som måste göras för att ekonomisk brottslighet skall kunna uppda- gas. Förbättrat samarbete mellan myndigheter på skatte- och avgiftsområ- det kommer att eftersträvas. Tanken är att den nya konkurslag som för- bereds skall innehålla regler om återvinning i konkurs som medger att bevisningen blir enklare och återvinningsfristerna längre i vissa fall. Vidare utreds olika. frågor rörande företagens uppgiftsskyldighet. Förmånsbe- skz'tttningskommittén (B 1978z02) har fått i uppdrag att pröva frågor om arbetsgivares uppgiftsskyldighet till skattemyndigheterna om andra förmå- ner till anställda än kontant lön. Mot bakgrund av eko-kommissionens förslag om hur företagens uppgiftslämnande för beskattningsändamål kan förbättras har RSV fått i uppdrag av regeringen att utveckla de datorrutiner som krävs för ändamålet.

Det är också viktigt att bevaka otillbörliga och brottsliga förfaranden på kreditmarknaden. Regeringen har sålunda uppdragit åt krcditmarknads- kommittén (Fi l983:06) att utreda om man bör vidta åtgärder för att förhindra att yrkesmässig kreditgivning-främjar eller underlättar ekono- misk brottslighet.

IJ '.!—)

Ett särskilt problem som kan uppkomma då man ingriper mot misstänkta fall av ekonomisk brottslighet är att den som faktiskt utövat brottsligheten är en person som inte är i ett företags direkta ledning. Flera åtgärder är aktuella för att minska detta problem. Sålunda är numera inte bara uppsåt- lig utan även vårdslös medverkan till annans brott geno'm ekonomisk eller juridisk rådgivning straffbar. Dessutom kan en rådgivare som har-begått brott förbjudas att utöva rådgivningsverksamhet under viss tid (SFS 1985: 354).

Jag vill i detta sammanhang också nämna att riksdagen nyligen beslutat om viss lagstiftning angående bulvanförhållanden (SFS 1985: 277 och 278)-, Bortsett från vissa speciella regler på hyres- och arrendeområdet innehål- ler emellertid den nya lagstiftningen. som i huvudsak ersätter äldre bulvan- lagstiftning. inte några bestämmelser om ekonomiskt ansvar i bulvanför- hållanden. I stället ankommer det på betalningsansvarskommittén (Ju 1984: 09) att överväga om detär ändamålsenligt att införa regler om ekono- miskt ansvar för huvudmannen och att vidta andra åtgärder för att komma till rätta med de missförhållanden som är förenade med bulvanskap. 1 övrigt har bctalningsansvarskommittén i uppdrag att utreda behovet av regler om annans betalningsansvar för. skulder i'aktiebolag "och ekonomis- ka föreningar (s.k. ansvarsgenombrott) samt att överväga i vilken ut- sträckningjuridiska personer bör tillåtas vara delägare i handelsbolag.

Man måste sträva efter att få till stånd ett snabbare och administrativt bättre förfarande för utredningar om ekonomisk brottslighet. Det är därför viktigt att regelsystemet förenklas. För att en omläggning av skattekontrol- len skall ge full effekt krävs det också att det nuvarande kontrollsystemct förbättras. Det tidigare nämnda förslaget om ny organisation för skatteför- valtningen avses leda till en ökad effektivitet på området.

I vissa näringar har vidare särskilda branschinriktade åtgärder vidtagits mot ekonomisk brottslighet. Som ett exempel kan nämnas att inom den yrkesmässiga trafiken bl.a. reglerna om överlåtelse av taxitillstånd har skärpts och transportköparansvaret utvidgats (SFS 1984: 83).

3. Regleringens inriktning 3.1 Allmänt om näringsfrihet

En utgångspunkt för min behandling av de aktuella utredningsförslagen är att åtgärder mot dem som missbrukar näringsfrihcten skall ges hög priori- tet. Regler bör nu tillskapas som väsentligt försvårar för oseriösa närings- idkare att bedriva verksamhet och samtidigt stärker de seriösa företagens ställning på marknaden. Detta kan inte ske utan ingrepp i själva näringsfri- hcten. något som allmänt sett har accepterats vid remissbehandlingen. Meningarna går dock isär beträffande vilka ingrepp i näringsfrihcten som bör kunna komma i fråga.

För egen del finner jag det angeläget att — innan jag redovisar mina ställningstaganden till de olika förslagen om näringstillstånd och närings- förbud — något utveckla min syn på det ekonomiska systemet.

Det ekonomiska systemet i Sverige kan sägas vara ett blandekonomiskt system. byggt på marknadshushållningens principer och med olika korri- ' gerande ingrepp från statsmakternas sida. Hur detta system bör se ut och fungera har berörts i en rad sammanhang i olika ekonomisk—politiska _ propositioner. i småföretagspropositioner. vid antagandet av en ny kon- kurrenslag. när initiativ tagits till minskad regelgivning i samhället. vid behandling av frågor om etableringskontroll etc.. liksom förstås när in- skränkningar i marknadsekonomin av olika skäl har varit nödvändiga.

Vid alla dessa tillfällen har utgångspunkten varit att så långt möjligt slå vakt om en dynamisk ekonomi där nya och effektivare produktions- och distributionsfbrmer ständigt kan etableras och där företagsamheten snabbt kan anpassas till omställningar inom landet och i förhållande till omvärl- den. .

En sådan ekonomi kräver ett decentraliserat beslutsfattande. styrt av konsumenternas efterfrågan och näringslivets ekonomiska. teknologiska och andra förutsättningar. Ett viktigt inslag i denna ekonomi måste vara. att nya affärsidéer skall kunna prövas på marknaden. Nyföretagandet. som till stor del sker i småföretagandets form. är därvid av största betydelse.

Till fördelarna med en ekonomi av detta slag hör självklart de direkta vinsterna för konsumenterna i form av bl. a. valfrihet och pressade priser. En fortlöpande omställning av det svenska näringslivet är vidare nödvän- dig för att Sveriges internationella konkurrenskraft skall kunna bevaras och stärkas för att den inhemska välfärden därmed långsiktigt skall kunna tryggas. Men också i andra hänseenden har ett generöst utrymme för nyföretagande betydelse. Det kan medverka till att nya företagsformer. t. ex. kooperativa eller löntagarägda företag. ges förutsättningar att etable- ra sig på marknaden. vilket i sin tur bl.a. kan få positiva s_vsselsättnings- och regionalpolitiska konsekvenser. .

En av grundstenarna i det ekonomiska systemet är näringsfrihcten. Med näringsfrihet bör principiellt förstås friheten för var och en att etablera egen näringsverksamhet med det innehåll och i-de former som han eller hon önskar. Genom denna frihet blir det möjligt att snabbt möta förändra- de marknadsförutsättningar och att snabbt introducera effektivitetsfräm- jande produktions— och distributionsformer.

Inskränkningar i näringsfrihcten har mot denna bakgrund varit mycket sparsamma och haft speciella bevekelsegrunder. Etableringskontroll finns sålunda typiskt på områden där omsorgen om viktiga säkerhetsintressen motiverar särskild kompetensprövning. såsom beträffande läkare och luft- fart. eller där man har velat skydda allmänhetens ekonomiska intressen. såsom beträffande bank- och försäkringsrörelse och fastighetsmäkleri. En- dast på ett litet antal områden förekommer någon behovsprövning. Här kan nämnas att när det gäller yrkestrafiken behovsprövningen för gods- transporter i beställningstrafik togs bort år 1980. Behovsprövningen på försäkringsområdet upphörde den I januari 1985. Inom ett annat område. nämligen serveringen av alkoholdrycker. har nyligen en utredning föresla- git att behovsprövningen avskaffas (SOU 1985: 15).

Sammantaget får konstateras att näringsfrihcten i Sverige är tämligen vidsträckt. Den är större än i flertalet andra industriländer. där det inte är

ovanligt att olika former av näringstillstånd krävs även för affärsverksam- het i mycket liten skala. Enligt min mening bör man värna om denna vidsträckta näringsfrihet. Det bör därför generellt sett krävas starka skäl för att göra ytterligare inskränkningar i den. och existerande inskränkning- ar bör kunna omprövas så fort förhållandena medger det. Denna allmänna syn får stor betydelse för mina ställningstaganden i det följande till vilka ingrepp i näringsfrihcten som nu bör komma i fråga.

Hänvisningar till S3

3.2. Näringsfrihet under ansvar

Med näringsverksamhet är förknippade ett antal skyldigheter av skiftande natur. Somliga är lagreglerade. Detta gäller för bl. a. skatter och avgifter till det allmänna. arbetar- och miljöskydd och skyldigheter gentemot bor- genärer i vissa lägen. Lagstiftning finns också rörande skyldigheter mot konsumenter. Andra skyldigheter följer av avtal med arbetstagare och med andra näringsidkare. Äter andra åligganden. om än ej i strikt rättslig mening. kan följa av sedvänja. t. ex. i form av god branschetik.

Den som påbörjar näringsverksamhet ikläder sig ett ansvar för att dessa skyldigheter infrias. Genom den vidsträckta näringsfriheten har samhället varit berett att överlåta detta långtgående ansvar på den som är beredd att ta det. Näringsidkarna förutsätts vilja och kunna tillägna sig spelreglerna för deras verksamhet utan att detta normalt särskilt kontrolleras. Uppen- barligen kan detta förhållande när det gäller en enskild näringsidkare innebära ett betydande risktagande. Stora allmänna värden förvaltas i olika hänseenden hos näringslivet. Skadeverkningar på grund av oskick- lighet. ovarsamhet eller uppsåt kan sålunda bli betydande. Att samhället ändå är berett att upprätthålla denna näringsfrihet skall ses mot bakgrund av de allmänna synpunkter som jag haranfört i det föregående om värdet av näringsfrihet och den omständigheten att näringslivet generellt sett synes väl förvalta de skyldigheter som är förknippade med näringsverk- samhet. Härmed vill jag emellertid också ha sagt att näringsfriheten enligt mitt synsätt inte kan värderas fristående från vare sig dess betydelse för vår ekonomiska utveckling eller de problem som följer i dess kölvatten. I samma utsträckning som näringsfriheten missbrukas. genom att näringsid- kare undandrar sig sina skyldigheter av skiftande slag. minskar dess värde från allmän synpunkt och inskränkningar i den kan bli nödvändiga.

Jag har i det föregående (avsnitt 2) redovisat vissa uppgifter om omfatt- ningen av ekonomisk brottslighet i Sverige. Regeringen har anvisat en rad åtgärder i syfte att förstärka kampen mot ekonomisk brottslighet. Närjag nu avser att som ett komplement till dessa föreslå regler. som tar direkt sikte på att hindra dem som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet från att driva näring. är avsikten att söka komma åt själva grundförutsättningen. näringsverksamhet. för den ekonomiska brottsligheten. Behovet att snabbt nå resultat i kampen mot den ekonomiska brottsligheten är alltså ett sådant starkt skäl som motiverar avsteg från näringsfriheten. Ytterst skall emel- lertid förslagen i det följande ses som nödvändiga åtgärder för att upprätt- hålla en näringsfrihet under ansvar. som samhället som helhet och det seriösa näringslivet är betjänta av.

Hänvisningar till S3-2

3.3. Vandelsprövning genom näringsförbud eller genom Pmp' 1985/86: 126

näringstillstånd?

Mitt förslag: Utvidgade regler om näringsförbud blir det huvudsakli- ga instrumentet för att hindra oseriösa näringsidkare att driva nä- ring. På försök införs därutöver en utökad vandelsprövning i två branscher. nämligen transportbranschen och restaurangbranschcn.

Utredningsförslagen: Näringsförbudskommitténs ställningstaganden sam- manfaller väsentligen med mina. Eko-kommissionen har föreslagit en lag om näringstillstånd. innefattande bl. a. vandelsprövning. Lagen skulle til- lämpas bl. a. ide två branscher som omfattas av mitt förslag.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller läm- nar utan erinran förslaget om att bygga ut reglerna om näringsförbud (bilaga 6 avsnitt 1). Åtskilliga är kritiska mot förslaget om näringstillstånd (bilaga 3 avsnitt l"). Hit hör flertalet centrala myndigheter — däribland RÄ. rikspolisstyrelsen (RPS) och RSV .— och näringslivsorganisationer. De väsentliga skälen för att avstyrka systemet är att instanserna menar att det verkar etableringshämmande på ett skadligt sätt. är ineffektivt och är mycket resurskrävande. Främst från fackligt håll anförs dock att ett sy- stem med näringstillstånd behövs parallellt med nya regler om näringsför- bud. Till dem som är positiva hör också BRÅ. flera länsstyrelser och några branschorganisationer. De remissinstanser som tillstyrker förslaget tar fasta på att den ekonomiska brottsligheten är så allvarlig'att krafttag behövs. Man framhåller vidare att den ekonomiska brottsligheten skadar solidariteten och den allmänna rättskänslan. vilket måste motverkas. ln- stanserna menar också att näringstillståndssystemet kommer att ge de seriösa företagen ett nödvändigt skydd mot illojal konkurrens.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Allvarligt oseriösa näringsidka- re bör normalt förhindras att driva näring. oavsett i vilken bransch de har varit verksamma eller avser'att verka. En näringstillståndsprövning i hela näringslivet kan av flera skäl inte bli aktuell. Reglerna om näringsförbud bör därför utvidgas och resurser avdelas för att effektivt spåra dem som är oseriösa och för att meddela näringsförbud. Näringsförbudet skall göras effektivt också genom förbättrad tillsyn.

Ett näringstillståndssystem kan verka etableringshämmande i större ut- sträckning än som avsetts och förbrukar stora resurser på bl. a. prövning även av seriösa näringsidkare. Stor försiktighet bör iakttas i förhållande till detta system. Intresset av att snabbt åstadkomma påtagliga resultat i kampen mot ekonomisk brottslighet bör dock leda till att statsmakterna på försök inför en utökad vandelsprövning i två branscher. där etablerings- kontroll redan har godtagits på andra grunder. nämligen restaurang- och transportbranscherna. Den utökade vandelsprövningen bör ske efter de grunder som eko-kommissionen har angett.

l . Skälen för mitt förslag: Som bakgrund till mina överväganden vill jag först översiktligt redovisa innebörden av de båda utredningsförslagen.

Näringsförbudskommitten har haft till uppgift att se över bestämmelser— na i konkurslagen tl921:225) om näringsförbud. F. n. gäller att näringsför— bud under vissa förutsättningar kan meddelas den som har gått i konkurs och som har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Kommit- tén har förordat en frikoppling från konkurskravet och föreslagit en ny fristående lag om näringsförbud. Enligt denna skall "näringsförbud. om det är påkallat från allmän synpukt. kunna meddelas den som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Näringsförbudet skall meddelas för viss tid. lägst tre år och högst fem år. och avse näringsverksamhet av varje slag. Näringsförbudet skall meddelas av allmän domstol. En närmare redogörelse för förslaget återfinns i det följande ("avsnitt 4).

Eko—kommissionen har föreslagit att en särskild lag om näringstillstånd införs. med stöd av vilken regeringen skulle för viss bransch kunna upp- ställa villkor för idkande av näring.-Tre instrument anges i lagen. vilka skttlle få användas vart och ett för sig eller tillsammans. nämligen vandels- prövning. krav på viss utbildning och krav på ekonomiska garantier. Van- delsprövningen skulle innebära att näringstillstånd skulle meddelas den som med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldig- heter enligt skatte- och avgiftsförfattningt'trna är lämplig att bedriva verk- samhet inom branschen i fråga. Förslaget om ekonomiska garantier och utbildningskravet behandlas i det följande (avsnitt 3.4). Tillståndsmyn- dighet skulle enligt förslaget vara länsstyrelsen. De branscher där systemet främst borde prövas är enligt kommissionen restaurang-. transport-. bygg-. bil- och städbranscherna.

Sedan bctänkandena har remissbehandlats har frågorna om näringstill- stånd och näringsförbud behandlats i riksdagen dels med anledning av prop. l984/85: 32 och motioner i anslutning till denna. dels med anledning av motioner under den s. k. allmänna motionstiden år l985. Riksdagen har därvid. som jag tidigare har nämnt. uttalat att lagstiftningen mot oseriösa näringsidkare bör avse ett system av åtgärder omfattande bl. a-. näringsför- bud och näringstillstånd.

För egen del villjag. som jag tidigare har redovisat. lägga utredningsför- slagen till grund för en reglering som skall hindra oseriösa näringsidkare från att driva näring. Den närmare utformningen bör naturligtvis göras så. att man med en viss given resursinsats får ett så effektivt system som möjligt. '

Vad som enligt min mening sammantaget bör åstadkommas. är ett sy- stem som gör det möjligt att insamla och ställa samman uppgifter som dokumenterar om en näringsidkare har varit oseriös i viss mening. (De närmare kriterierna för denna bedömning redovisas i avsnitt 4.) Därefter skall i förekommande fall ett beslut leda till ett hinder mot fortsatt närings- verksamhet. Slutligen skall det finnas en tillsyn över att beslutet efterlevs

Ett system med näringstillstånd har naturligtvis fördelar genom att det ger möjlighet att redan från början utestänga oseriösa-företagare från att driva näring inom den bransch som tillståndsplikten omfattar. Hur pass

effektivt ett sådant system blir från den synpunkten beror på hur systemet utformas och hur högt man ställer ambitionsnivån.

Samtidigt står det klart att ett system med näringstillstånd inte kan omfatta alla förekommande branscher. Att generellt införa krav på nä- ringstillstånd kan redan på grund av de resurser som i så fall måste avsättas inte komma i fråga. Det finns också andra skäl som talar mot en sådan. lösning. Jag återkommer strax till dessa. Man måste alltså välja ut de branscher där förekomsten av oseriöst företagande kan antas vara särskilt stor. Eko-kommissionen har med den utgångspunkten bedömt att en till- ståndsplikt bör omfatta vissa särskilt angivna näringsgrenar.

Somjag ser detär det heller inte möjligt att lösa alla problem som hänger samman med oseriöst företagande enbart genom ett system med närings- tillstånd. Systemet måste naturligtvis innefatta en möjlighet att återkalla ett tillstånd när det har missbrukats. Det bör också'ge möjlighet att medde- la förbud för den som har missbrukat tillståndet att fortsättningsvis driva näring och till kontroll av att förbudet efterlevs. I dessa avseenden ligger alltså tillständsmodellen mycket nära förbudsmodellen. Till detta kommer den omständighet jag tidigare nämnde. nämligen att ett system med-nä- ringstillstånd inte kan omfatta annat än ett begränsat antal branscher.

Under remissbehandlingen och i den allmänna debatten har ibland gjorts gällande att dagens näringsförbud har vissa brister. särskilt när det gäller tillsynen av att meddelade förbud respekteras. För egen del vill jag inte hålla för osannolikt att tillsynen i viss män kan ha brustit. Flera skäl kan anföras för detta. Uppgiften är svår och resurserna är begränsade. Uppgif- ten är vidare ny för berörda myndigheter och kan särskilt i inledningsske- det ha upplevts som främmande för dem.

Detta är förhållanden som kan avhjälpas. vilketjag. som jag har nämnt. avser att ta tlpp i det följande. Viktigare att konstatera i det nu aktuella sammanhanget är emellertid att dessa problem och möjligheterna att av- hjälpa dem inte följer av just näringsförbudstekniken. Förutsättningarna att finna de personer vilkas näringstillstånd bör återkallas, liksom möjlig- heterna att tillse att de inte senare fortsätter att driva tillståndspliktig näring. torde vara i allt väsentligt desamma. Det handlar här om att se till att de arbetsuppgifter som skall föregå och följa myndighetsbeslut utförs så effektivt som möjligt. Dessa uppgifter är väsentligen gemensamma för de båda regelsystemen. '

Det anförda leder mig .till slutsatsen att ett system med näringstillstånd inte kan ersätta ett system med nå'tringsfö'rbud. särskilt inte om det nuva- rande konkursanknutna näringsförbudssystcmet byggs ut och dessutom på motsvarande sätt som idag får omfatta hela näringslivet. Jag förordar att en sådan utbyggnad sker i huvudsaklig överensstämmelse med näringsför— budskommittens förslag. .

Om grundförutsättningcn sålunda är att näringsförbudssystemet under alla förhållanden bör byggas ut. uppkommer då frågan om syftet att stoppa. oseriösa näringsidkare i särskilt belastade branscher kan uppnås effektiva— re genom näringstillståndssystcmet. vilket-i så fall skulle kunna motivera parallella system.

Det är uppenbart att en tillståndsprövning inom de branscher som föror-

dats av kommissionen skulle bli mycket resurskrävande om den skall kunna fungera som ett effektivt medel i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. De föreslagna branscherna omfattar ca 50000 företag och i de enskilda företagen kan finnas många personer i sådan ställning att de bör omfattas av en vandelsprövning. Samtidigt måste man beakta att det stora flertalet företag inom de angivna branscherna är seriösa. Detta skulle kunna tala för att man gör tillståndsprövningen mera summarisk och lägger tyngdpunkten i systemet på möjligheten att återkalla ett tillstånd. 1 så fall ligger man emellertid mycket nära modellen med näringsförbud.

En omständighet som man i sammanhanget inte får bortse från är att ett system med näringstillstånd. även om det begränsas till vissa branscher. kan verka etableringshämmande i större usträckning än som är önskvärt. Därmed kan det komma i konflikt med de grundläggande förutsättningar för näringspolitiken som jag tidigare har berört. Uppenbart är sålunda att systemet, om det alls skall vara effektivt i förhållande till sitt primära ändamål, i vart fall måste leda till att också önskvärda etableringar fördröjs genom den administrativa hanteringen.

Med hänsyn till att det är utomordentligt angeläget att snabbt åstadkom- ma påtagliga resultat i kampen mot den ekonomiska brottsligheten är jag dock beredd att gå ytterligare ett steg-. Trots de frågetecken som jag i det föregående har rest rörande effektiviteten hos ett system med näringstill- stånd jämfört med näringsförbudsmodellen. får man komma ihåg att en offentligt reglerad vandelsprövning — låt vara med andra motiv —- redan idag äger rum inom flera näringar. Förslaget att använda instrumentet också i kampen mot ekonomisk brottslighet har fått ett inte obetydligt stöd vid remissbehandlingen.

Jag har mot denna bakgrund funnit att en ordning med vandelsprövning genom näringstillstånd bör införas i form av en försöksvcrksamhet. Pröv- ningen bör ske efter de grunder som eko-kommissionen har angett. För- söksverksamheten bör utformas så att den kräver ett minimum av re- surser. vilket motiveras av det allmänna budgetläget och av att kraftfulla insatser under alla förhållanden måste göras för utrednings- och tillsynsar— betet kring näringsförbudssystemet. De olägenheter som allmänt se'tt följer av regleringar och sotn leder till att man så långt möjligt bör-värna om etableringsfrihetcn måste också vägas in. Slutligen bör försöket göras inom branscher med påtagliga problem när det gäller ekonomisk brottslighet.

Det anförda har lett mig till slutsatsen att en utökad vandelsprövning bör försöksvis införas för restauranger. som serverar alkoholdrycker. och inom yrkestrafikområdet. Jag skall återkomma till de närmare bevekelse- grunderna för detta val i det följande (avsnitt 5). därjag bl.a. skall redovisa uppgifter om den ekonomiska brottsligheten i branscherna. Jag vill dock redan här påminna om att båda dessa områden redan är föremål för etableringskontroll. vilket innebär att några betänkligheter från näringsfri- hetssynpttnkt inte skall behöva resas och att några särskilda resurser inte skall behöva avdelas för ändamålet. Båda områdena ingår också bland de branscher som eko-kommissionen har föreslagit skulle bli föremål för näringstillståndsprövning. Efter en tid bör systemet utvärderas och jäm- föras med erfarenheterna från tillämpningen av de utvidgade reglerna om

näringsförbud. En slutlig utvärdering bör ske efter förslagsvis en treårspe- riod. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga.

Hänvisningar till S3-3

3.4. Ekonomiska garantier och utbildningskrav

Mitt förslag: inga krav på ekonomiska garantier för kommande förpliktelser mot det allmänna skall införas för rätt att driva näring. Ej heller skall formella utbildningskrav f.n. ställas upp.

Eko-kommissionens förslag: För beviljande av näringstillstånd skall kunna krävas att sökanden ställer säkerhet intill ett belopp av 50000 kr. för statens och kommuns framtida fordringar mot honom på grund av skatter. tullar eller avgifter. Vidare bör kunna krävas att sökanden har genomgått utbildning i hur ett företag skall skötas.

Remissinstanserna: Flertalet avstyrker förslaget om ekonomiska garantier (bilaga 3 avsnitt 4). Dessa instanser är väsentligen desamma som är kri- tiska mot näringstiIlståndssystemet som helhet. Bland skälen mot förslaget kan nämnas. att åtskilliga instanser framhåller att det verkar etablerings- hämmande för små företag och inte fyller sitt syfte för större företag. Några pekar också på att förmånsrättsordningen vid ko'nkurs skulle påver- kas till nackdel för andra borgenärer än staten.

De instanser som är positiva till förslaget om ekonomiska garantier är väsentligen desamma, som är positiva till näringstillståndssystemet som helhet. Dessa framhåller bl.a. värdet i den utökade prövning och gallring som bankerna skulle medverka till genom sin kreditprövning. Flera av dem som är positiva anser dock att'garantibeloppet måste varieras med hänsyn till den berörda verksamhetens omfattning. '

Remissutfallet är mera blandat när det gäller utbildningskravet (bilaga 3 avsnitt 3). Många instanser anser att det är bra om företagarutbildningen- kan utvecklas men anser samtidigt att detta får begränsade effekter. Bl.a. RPS och RSV anför att de .verkliga ekonomiska brottslingarna är väl införstådda med de regler som gäller för"näringsverksamhet. Från bl.a. fackligt håll anförs dock att en god företagarutbildning kan förhindra att företagare av okunskap hatnnar i situationer som ej går att ekonomiskt bemästra och som i sin tur kan vara början till ekonomisk brottslighet.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: I likhet med majoriteten av remissinstanserna anser jag att ett krav om ekonomiska garantier intill 50000 kr. inte skulle ha någon större effekt i förhållande till sitt ändamål och samtidigt ha skadliga effekter på etablcringsmöjligheterna för mindre företag. Bedömningen av förslaget om ett formellt utbildningskrav får delvis ses mot bakgrund av förhållandena i de två branscher. restaurang- och transportbranscherna. därjag föreslår nya regler om vandelsprövning. För trafiktillstånd enligt yrkestrafiklagen krävs att sökanden har genom- gått en särskild utbildning. Denna har utformats i samarbete mellan företa—

gar- och arbetstagarorganisationerna inom åkeri- och taxinäringen. Beträf- fande restaurangnäringen har-jag erfarit att en liknande. frivillig utbild- ningsverksamhct kan väntas komma till stånd.

Skälen för mitt förslag: Eko-kommissionens förslag om ställande avi ekono- miska gumnlier för kommande skatter och avgifter m.m. har sin grund väsentligen i det förhållandet att de personer som planmässigt utnyttjar näringsverksamhet för ekonomisk brottslighet. den dagen brottsligheten upptäcks och beivras vanligen saknar tillgångar till täckande av sådana skatter och avgifter. Med en lämpligt utformad garanti skulle detta undvi- kas. Genom att garantin skulle ställas av bank eller annat kreditinstitut tillförs vidare en extra prövning av vederbörandes lämplighet att driva näring, vilken i sig skulle ha sanerande verkan.

Emellertid reser garantiförslaget problem. som såväl eko-kommissionen som remissinstanserna har uppmärksammat. För att förslaget skall vara verkligt effektivt skulle egentligen krävas. att garantinivån på något sätt- kunde relateras till de skatter och avgifter den så småningom skall kunna täcka. eller alltså till omfattningen av den rörelse som skall etableras. Eko-kommissionen har dock inte funnit det praktiskt möjligt att föreslå en sådan rörlig garanti. bl. a. för att det inte är möjligt att i förväg fastställa just omfattningen av en kommande verksamhet. I_ stället har förslaget blivit en fast nivå om 50000 kr.

Mot det förslaget har flera remissinstanser invänt att nivån är för låg för att få någon effekt på de kvalificerade ekonomiska brottslingarna. Samti- digt är den dock så hög att den kan hindra näringsidkare med små ekono- miska resurser från att starta ny rörelse.

Också jag är av uppfattningen att en fast garantinivå på 50000 kr. inte skulle ha någon större effekt i förhållande till sitt ändamål och samtidigt ha skadliga effekter på etableringsmöiligheterna för mindre företag. Jag delar vidare eko-kommissionens uppfattning att ett system med individuella garantinivåer inte är praktiskt genomförbart." Härav följer att krav på ekonomiska garantier inte bör uppställas. Detta bör dock enligt min me— ning inte utgöra någon avgörande nackdel. när det gäller den samlade slagkraften i de åtgärder som nu bör vidtas. Ambitionsnivån i tillämpning- en av de nya reglerna om näringsförbud och den utökade vandelsprövning- en på försök bör bli sådan. att den önskvärda saneringen ändå kommer till stånd.

Förslaget att vissa formella utbildnings/(rm! skall kunna ställas på den som skall få rätt att driva näring har fått ett blandat mottagande av remiss— instanserna. En utbredd uppfattning är att det är bra och önskvärt om grundläggande företagarutbildning kunde komma till stånd i ökad utsträck-

ning men att effekterna härav på den ekonomiska brottsligheten blir be— ' gränsade. Bl.a. framhålls att de verkliga ekonomiska brottslingarna är väl införstådda med de regler som gäller.

För egen del vill jag först påminna om-att-jag inte är beredd att förorda någon ny. mera generell förhandsprövning för rätt att idka näring. Redan detta är ett skäl mot att generellt kräva utbildning. Härtill kommer att ett formellt utbildningskrav kan bli stelbent och därmed i sig kan väntas leda

till olämpliga effekter. Jag kan sålunda väl tänka mig situationer. där seriösa företagare med exempelvis utpräglat tekniska färdigheter men kan- ske mindre fallenhet för företagsamhetens administrativa sidor. kan sköta ett företag klanderfritt. t.ex. genom lämplig hjälp av advokater. revisorer och andra. '

Samtidigt delarjag uppfattningen att det är viktigt att en företagare redan vid starten är väl införstådd med de regler som gäller för näringsverksam- het. Härigenom kan man förhindra att företagare av okunskap försätter sig i sådana ekonomiska situationer att de förleds till ekonomisk brottslighet. Detta bör vara ett gemensamt intresse för de seriösa företagen inom olika branscher. Jag vill här erinra om den väg man har valt på transportområ- det. Där har en grundläggande företagarutbildning tagits fram i samarbete mellan företagar- och arbetstagarorganisationerna inom åkeri- och taxinä- ringarna. Transportrådet har sedermera föreskrivit (TRPFS l985:2) att den som skall få trafiktillstånd enligt yrkestrafiklagen (1979: 559) skall ha genomgått denna utbildning. Jag återkommer till frågan om utbildning inom restaurangnäringen (avsnitt 5.3.4"). Några särskilda åtgärder är jag mot denna bakgrund för dagen inte beredd att föreslå i denna del.

Hänvisningar till S3-4

4 Näringsförbud

4.l Utvidgade förutsättningar för näringsförbud

Mitt förslag: En ny lag ersätter de gällande bestämmelserna om näringsförbud i l99 b—d och f—jäå konkurslagen. Enligt den nya lagen skall näringsförbud kunna meddelas inte bara som nu på grund av missförhållanden som har samband med konkurs. utan också i vissa andra fall då en näringsidkare har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter.

Näringsförbudskommitténs förslag: Överensstämmer väsentligen med mitt förslag (betänkandet s. 187 D.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag godtas allmänt med några undan— tag. Mer eller mindre kritiska är länsåklagaren i Norrbottens län. Företa- gareförbundet. Sveriges Domareförbund och MRF (bilaga 6 avsnitt l).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Näringsförbudet bör spela en större roll i kampen mot ekonomisk brottslighet. Den som har grovt åsidosatt vad som åligger honom i näringsverksamhet bör kunna meddelas näringsförbud även om han inte har gått i konkurs.

Skälen för mitt förslag: Enligt 199 aä konkurslagen ( l92l : 325: KL) har den som är försatt i konkurs inte rätt att driva näring (s.k. konkurskarantän). Gör han det ändå. kan han straffas med stöd av 2l2 &. Förbudet upphör när konkursen är avslutad. Sedan den I juli 1980 har domstol dock möjlighet

att med stöd av. l99 bä KL förordna 'om generellt näringsförbud för en konkursgäldenär som är enskild näringsidkare. Förbudet gäller under en av domstolen fastställd tid. som kan bestämmas till högst fem år.

Förutsättningen för att näringsförbud skall meddelas är enligt l99 bä att gäldenären har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Om gälde- nären upprepade gånger har förekommit i samband med konkurs och i näringsverksamhet som föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. får näringsförbud också meddelas. förutsatt att förbud är påkallat av särskilda skäl. Näringsförbud kan vidare meddelas företrädare för enjuridisk person som har försatts i konkurs. om företräda- ren har förfarit på sätt som har nämnts. Verkan av ett förbud är att den som får det förlorar rätten att. med vissa undantag. bedriva sådan näringsverk- samhet som är förenad med bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (l976: l25l och att företräda eller faktiskt handha ledningen eller förvalt- ningen av ett aktiebolag och vissa andrajuridiska personer.

Näringsförbudskommitténs bedömning är att det huvudsakliga syftet med de nu behandlade reglerna — att utesluta vissa oseriösa näringsidkare från rätten och möjligheten att idka näring — har uppfyllts delvis men inte helt. Många personer som har gjort sig skyldiga till grova ekonomiska brott har fråntagits rätten att driva näring. Många andra synes enligt kommittén emellertid under lång tid ha. främst genom långvariga utredningar. undgått ctt näringsförbud som varit väl motiverat. Det har också förekommit att en näringsidkare har fått näringsförbud. trots att det kanske varit tveksamt om han tillhört den kategori av personer som reglerna enligt lagstiftarens intentioner har riktats mot. Bristerna i det nuvarande systemet hänför sig dock huvudsakligen till tiden efter det att förbud har meddelats. Enligt kommittén tycks överträdelser inte ha varit ovanliga. Övervakningsuppgif- ten är svårlöst. och kontrollen hari många fall varit otillräcklig.

Bristerna i förfarandet hänger enligt kommittén till stor del samman med alltför knappa resurser hos polis och åklagare. I fråga om tillsynen ligger den viktigaste bristen i att övervakningen på vissa håll är otillräcklig. Kommittén hänför vidare vissa tillämpningsproblem till att rekvisiten i l99bs' KL delvis är för allmänt utformade "och därför ger ett för stort tolkningsutrymme.

Kommittén pekar på en rad förtjänster hos näringsförbudsinstitutet som instrument mot oegentligheter inom näringslivet. För näringsförbud talar för det första att man kan undanröja en skadehärd. Förbudet kan härige- nom sägas ha ett både sanerande och förebyggande syfte. För det andra kan det anses vara ett allmänt medborgerligt krav att den som ignorerar spelreglerna för en verksamhet inte skall kunna fortsätta med verksamhe- ten. Näringsförbudet uppfattas som en adekvat reaktion mot det klander- värda beteendet som sådant. För det tredje kan näringsförbudet också tänkas ha viss allmänpreventiv verkan genom att få näringsidkare att avstå från olaglig verksamhet.

Mot näringsförbud talar ett par omständigheter av principiell natur. En är den inskränkning i näringsfrihcten som näringsförbudet innebär. En annan är att näringsförbud är en ”specialpåföljd". som bara kan drabba

vissa kategorier av personer. Även argument av praktisk karaktär kan enligt kommittén anföras mot näringsförbud. Det är svårt att övervaka att påföljden får den åsyftade effekten. dvs. att personen i fråga avhåller sig från att idka näring. Effekterna för den näringsidkare som omfattas av förbudet kan vidare bli mycket besvärande genom att förbudet försvårar hans försörjningsmöjligheter. Ett förbud kan därigenom få svåra konse- kvenser också för hans anhöriga. Även andra kan drabbas. såsom anställ- da. borgenärer och samhället i stort.

Kommitténs sammanfattande bedömning är att de motiv som talar för att näringsförbud används som medel mot ekonomisk brottslighet väger tungt. Nu gällande bestämmelser synes också allmänt ha accepterats. Komtnittén konstaterar att erfarenheterna av bestämmelserna är relativt goda. även om det finns brister. Näringsförbud har använts ganska flitigt. vilket torde tyda på att regleringen anses fylla ett behov.

Enligt kommittén väger de principiella betänkligheterna mot näringsför- bud förhållandevis lätt. De effekter som kan drabba olika tredje män som en följd av näringsförbud torde totalt sett bli mycket begränsade. även om det i enstaka fall kan uppstå svåra konsekvenser. Kommitténs övervägan- den utmynnar i att näringsförbud också i fortsättningen bör användas som instrument mot oegentligheter inom näringslivet. Näringsförbudsinstitutet bör dock utvidgas. Även missförhållanden som saknar samband med kon- kurs bör enligt kommittén kunna föranleda näringsförbud. Visserligen förekommer konkurs i nästan samtliga de fall då näringsförbud kan bli aktuellt. och en utvidgad reglering torde därför komma att avse endast ett ganska litet antal fall. Det främsta skälet till att en utvidgning bör komma" till stånd är den inkonsekvens som ligger i att ett visst förfarande ibland kan leda till näringsförbud. i andra fall inte. Enligt kommittén kan åtskilliga exempel ges på fall där inga rationella överväganden kan anses tala för en sådan åtskillnad. .

Den övervägande delen av remissinstanserna ansluter sig till kommit- téns uppfattning att näringsförbud skall kunna komma i fråga också titan samband med konkurs. En annan uppfattning har dock länsåklagaren i Norrbottens län. som anser att den nuvarande lagstiftningen har varit i kraft så kort tid att man inte med säkerhet kan dra några slutsatser om dess effektivitet, att den praxis som har utvecklats skulle bli utan värde om lagstiftningen ändras och att kommitténs förslag till lagtext har brister från rättssäkerhetssynpunkt. Kommitténs förslag i dess förevarande utform- ning bör därför inte läggas till grund för en ny lagstiftning om näringsför- bud. Kritiskt är också Företagareförbundet. som anser det olämpligt att utvidga det idag gällande förbudet med hänsyn till att de brister som finns i systemet närmast hänför sig till att kontrollen av meddelade näringsförbud inte har fungerat tillfredsställande. Sveriges Domareförbund delar kommit- téns uppfattning att regleringen i KL har visat sig fylla ett behov. Härav följer enligt förbundet dock inte utan vidare att det nu är dags att ge reglerna en utvidgad tillämpning. I många fall där näringsförbud ifrågasätts- torde befintliga sanktioner vara tillräckliga om de utnyttjas effektivt. och där tillräckliga sanktioner för närvarande saknas kan andra åtgärder visa sig lämpligare än näringsförbud. MRF anför att ett system med näringstill-

Prop. 1985/86: 126:

stånd enligt eko-kommissionens förslag klart är att föredra framför ett utbyggt näringsförbudsinstitut. Näringsförbudet har knappast någon större praktisk betydelse i kampen mot oseriösa näringsidkare. Slutligen kan tilläggas. att BRÅ diskuterar en annan lagteknisk lösning än kommitténs. Det kan enligt BRÅ ifrågasättas om näringsförbud bör göras till sanktion inom specialstraffrätten och bestämmelserna om näringsförbud då inarbe- tas i respektive författning. En uppfattning i linje med denna kommerjag att återge även längre fram (avsnitt 4.2.3).

För egen del vill jag framhålla följande. Erfarenheterna hittills visar enligt min mening att näringsförbud kan vara ett verksamt medel mot ekonomisk brottslighet. Den genomgång som kommittén har gjort av praxis stöder denna uppfattning. Kommitténs analys av den hittillsvarande rättstillämpningen visar att institutet fungerat i huvudsak väl. Bristerna har främst haft samband med att utredningen vid ett ifrågasatt näringsförbud tagit för lång tid och tillsynen inte varit tillräck- ligt effektiv. De väsentligaste orsakerna till dessa brister har enligt min mening varit otillräckliga resurser. Det har också tagit tid att utforma smidiga och effektiva rutiner. I båda dessa hänseenden kommer förutsätt- ningarna framöver att vara bättre än hittills.

Den nuvarande begränsningen i tillämpningsområdet för näringsförbud hänger samman med att syftet med l980 års ändringar i KL var att stävja sådana otillbörliga förfaranden i näringsverksamhet som yttrar sig i miss- bruk av konkursinstitutet (prop. 1979/80183 s. 23 ff). Även om kommittén har rätt i sitt antagande att en utvidgad reglering kommer att leda till bara ett ganska litet antal fall av nya näringsförbud. talar dock redan principiella skäl för att konkurs inte bibehålls som en nödvändig förutsättning för näringsförbud. En konkurs kan onekligen i vissa fall — och särskilt då den följer på flera tidigare konkurser — vara'en faktor som i sig utgör led i ett otillbörligt förfarande. Det är också situationer av detta slag som den nu gällande regleringen i första hand tar sikte på. Konkurs är idag å andra sidan inte en tillräcklig förutsättning för näringsförbud det krävs därut- över att näringsidkaren har förfarit på ett illojalt sätt mot borgenärerna eller andra. För näringsförbud krävs inte heller att konkursen i det enskilda fallet har använts som redskap för ekonomiska oegentligheter. Även om konkursen har sin orsak i oskicklighet eller ren otur. kan näringsförbud komma i fråga om det i konkursutredningen framkommer att näringsid- karen har grovt åsidosatt sina åligganden i hänseenden som helt saknar betydelse för konkursen. Den faktiska grunden för näringsförbud är i ett sådant fall andra omständigheter än konkursen och vad som har samband med denna. och konkttrscn har då en uteslutande formell betydelse.

Som jag senare kommer att utveckla bör nåringsförbudets viktigaste funktion vara att undanröja en skadehärd. Behovet att undanröja en skade- härd kan uppenbarligen vara lika stort då det på annat sätt än genom konkursutredning framkommer att en näringsidkare har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter. Det framstår onekligen som inkonsekvent att näringsförbud inte skall ktlnna komma i fråga i ett fall som det nyss nämnda. Det kan till och med hävdas att behovet ibland kan tänkas vara

särskilt stort i ett sådant fall, eftersom näringsidkaren då inte ens omfattas av s. k. konkurskarantän enligt l99 aå KL.

Jag anser dock inte att det är bara principiella skäl som talar för att förutsättningarna att ingripa med näringsförbud nu bör vidgas. Som fram- hållits vid remissbehandlingen finns det ett praktiskt behov av att samhäl- . let kan ingripa med näringsförbud också mot näringsidkare som inte är försatta i konkurs. Behovet framstår som särskilt uppenbart i sådana fall då en näringsidkare har gjort sig skyldig till kanske mycket allvarliga oegentligheter. utan att han för den skull behöver vara konkursmässig. Det kan också förekomma fall då det av utredningsskäl först efter avsevärd tid går att få till stånd en konkurs. liksom naturligtvis situationer då en konkurs skulle sakna mening med hänsyn till att gäldenären saknar till— gångar. Man kan enligt min mening vidare utgå från att ett från konkurs fristående näringsförbudsinstittJt verkar avhållande på näringsidkare att begå oegentligheter i sin näringsverksamhet och alltså kommer att ha viss preventiv betydelse.

Mot bakgrund av vad jag tidigare har uttalat om behovet att stärka möjligheterna att ingripa mot oseriös näringsverksamhet (avsnitt 2 och 3) och av vad jag senast anfört. tinnerjag att tillämpningsområdet för närings- förbud nu bör vidgas så att det blir möjligt att i vissa fall ingripa även mot näringsidkare som inte är försatta i konkurs. Jag vill redan nu också anföra att jag inte anser att näringsförbud bara bör kunna aktualiseras vid brott. något som några remissinstanser har föreslagit. Reglerna om näringsförbud bör lämpligen upptas i en särskild lag.

Näringsförbud medför ett kraftigt ingrepp i näringsfrihcten för den som det används mot. Gällande regler i KL innebär att näringsförbud skall komma i fråga bara vid kvalificerade fall av illojala förfaranden (prop. l979/80: 83 s. 30). Den reform som jag nu föreslår bör inte innebära någon principiell ändring i detta hänseende. Det bör av en lag om näringsförbud också klart framgå att detta är avsikten. För att näringsförbud skall medde- las måste det ha förekommit allvarliga missförhållanden. Jag kommer att i det följande till en början behandla de närmare förutsättningar som enligt min mening bör vara uppfyllda för att näringsförbud skall kunna komma i fråga.

4.2. De närmare förutsättningarna för näringsförbud

Jag skall inledningsvis översiktligt presentera förutsättningarna för förbud (4.2.l). En särskild förutsättning skall vara att en person har grovt åsido- satt sina åligganden i näringsverksamhet (4.2.2). En annan förutsättning utgörs av brott (4.2.3). En alternativ förutsättning är underlåtenhet att betala skatt m.m. (4.2.4). Liksom idag skall näringsförbud dessutom kun- na meddelas också i vissa fall då en näringsidkare har försatts i konkurs (4.2.5). Slutligen skall en ytterligare förutsättning för näringsförbud vara att förbud är påkallat från allmän synpunkt (4.2.6).

4.2.1. Allmänt om förutsättningarna för näringsförbud

Mitt förslag: En förutsättning för näringsförbud skall vara att någon har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. En ytterli- gare förutsättning är att han i egenskap av enskild näringsidkare antingen har begått brott eller har underlåtit att betala skatt. tull eller avgift och brottet eller underlåtelsen inte är ringa.

Näringsförbud skall dessutom kunna meddelas en näringsidkare som försatts i konkurs. om näringsidkaren har handlat grovt otillbör- ligt mot sina borgenärer eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet.

I samtliga de fall som nu har nämnts skall för näringsförbud också krävas att sådant är påkallat från allmän synpunkt.

Kommitténs förslag: Kommittén anser att en förutsättning för förbud skall vara att någon har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidka- re. lnnebörden är densamma som i den först angivna förutsättningen i mitt förslag. En annan skall vara att förbud skall vara påkallat från allmän synpunkt (betänkandet s. 194—202. 389—392 och 396—302). _En minoritet anger även brott som en nödvändig förutsättning för förbud (s. 439—444).

Remissinstanserna: Kommitténs förslag att det för näringsförbud skall krä- vas ett grovt åsidosättande godtas med ett par undantag. Ingen instans har någon erinran mot att en ytterligare förutsättning för förbud skall vara att sådant är påkallat från allmän synpunkt. I frågan huruvida brott också skall vara en förutsättning för förbud är remissutfallet mera splittrat. Några instanser anser vidare att underlåtelse att betala skatt m.m. skall kunna medföra näringsförbud. åtminstone om underlåtelsen är kriminaliserad. Några andra anser att näringsförbud förutom vid brott skall kunna komma i fråga i samband med konkurs (bilaga 6 avsnitt 2). '

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Näringsförbud är en ingripande åtgärd. Förbud skall därför tillgripas bara när en näringsidkare har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter. Syftet bör främst vara att undanröja en skadehärd. Man skall också kunna ingripa mcd förbud i ett fall då det skulle framstå som stötande om en person som har begått allvarliga oegent— ligheter i näringsverksamhet trots detta skulle få fortsätta att ägna sig åt sådan. Vidare måste även allmänpreventiva hänsyn tas. Samtidigt är det viktigt att rättssäkerheten är tillfredsställande. En näringsidkare måste kunna bedöma när han närmar sig riskzonen för förbud.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande regler i KL (l99b &) förutsätts för att näringsförbud skall komma i fråga. att en enskild näringsidkare som har försatts i konkurs har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Ett undantag gäller om han upprepade gånger har försatts i konkurs. Äsidosät-

tandet behöver då inte vara grovt. Däremot krävs i det fallet att förbud är påkallat av särskilda skäl.

Näringsförbudskommitte'n föreslår att förbud skall kunna meddelas en enskild näringsidkare som har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom som näringsidkare. oavsett om han försatts i konkurs eller ej. En minoritet i kommittén uppställer vid sidan härom brott som en nödvändig förutsätt- ning för förbud. En ytterligare förutsättning för förbud bör enligt kommit- tén såväl majoriteten som minoriteten vara att ett sådant är påkallat från allmän synpunkt.

Ändamålet med näringsförbud bör främst vara att förhindra att personer som i näringsverksamhet orsakar stora skador kan fortsätta med detta. Man skall genom förbudet undanröja en skadehärd. Man skall också kunna ingripa med förbud i ett fall då det skulle framstå som stötande om en person som har begått allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet trots detta skulle få fortsätta att ägna sig åt sådan. Institutet bör vidare kunna ha en allmänpreventiv verkan.

En lag om näringsförbud bör alltså i första hand rikta sig mot sådana personer som missbrukar näringsfrihcten genom att grovt åsidosätta sina åligganden och på så sätt åstadkommer betydande skador för sina borgenä- rer eller anställda. konkurrenter. konsumenter. avtalskontrahenter eller samhället i övrigt. Det är vidare främst systematiska illojala förfaranden som bör angripas med näringsförbud. Näringsförbud bör däremot inte användas mot den som missköter sina åligganden enbart på grund av okunnighet. oskicklighet eller slarv. om omständigheter av sådant slag inte i sig utnyttjas på ett systematiskt och illojalt sätt. Med slarv avser jag då inte sådan grov oaktsamhet som är kriminaliserad. exempelvis som vårds- löshet mot borgenärer.

Jag har tidigare betonat att näringsförbud bara är ett bland flera medel - som kan användas mot oegentligheter i näringsverksamhet. Av dessa medel får dock näringsförbud anses tillhöra de mest ingripande. Förbud bör därför utdömas efter restriktivt utformade bedömningsgrunder. som bygger på en avvägning mellan institutets syfte å ena sidan och dess principiella och praktiska effekter å den andra. En grundläggande förut- sättning för näringsförbud bör mot denna bakgrund vara. att vederbörande har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverksamhet. En näringsidkare måste dock kunna förutse när han närmar sig'riskzonen för förbud. För att tillgodose kravet på rättssäkerhet bör därför också som en ytterligare förutsättning för näringsförbud uppställas. att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa eller underlåtelse som inte är ringa att betala skatter. tullar eller avgifter. Liksom idag skall en näringsid- kare som har försatts i konkurs också kunna få näringsförbud om han har handlat grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet.

Näringsförbud skall dock inte komma ifråga så snart de nu angivna förutsättningarna är uppfyllda. När detta är fallet bör ytterligare prövas om. vid en samlad bedömning av näringsidkarens sätt att bedriva närings- verksamhet oeh under hänsynstagande till de nyss nämnda syftena med näringsförbud. ett sådant är påkallat från allmän synpunkt.

Prop. 1985/861126

I det följande preciseras närmare innebörden av de nämnda förutsätt- ningarna för näringsförbud.

4.2.2 Grovt åsidosättande av åligganden i näringsverksamhet som en särskild förutsättning för näringsförbud

Mitt förslag: En förutsättning för näringsförbud skall vara att någon har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. Vid pröv— ningen härav får hänsyn tas .till alla de slag av åligganden som kan åvila den som driver näringsverksamhet.

Kommitténs förslag: Överensstämmeri sak med mitt (betänkandet s. 200f och 389 ff).

Remissinstanserna: Kommitténs förslag att det skall krävas ett grovt åsido- sättande godtas allmänt med några undantag. De flesta instanser anser också att vid prövningen hänsyn skall få tas till alla de slag av åligganden som kan förekomma i näringsverksamhet (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Näringsförbud skall tillgripas bara när en näringsidkare har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter. Övervägande skäl talar för att man får ta hänsyn till alla de slag av oegentligheter som näringsidkaren har gjort sig skyldig till i näringsverk- samheten.

Skälen för mitt förslag: Som jag redan har nämnt (avsnitt 4.1 och 4.2.1) gäller enligt huvudregeln i l99bå KL att näringsförbud kan komma i fråga om en-näringsidkare — som försatts i konkurs har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Kommittén föreslår att denna prin- cip skall gälla även för en utvidgad tillämpning av institutet näringsförbud. Remissinstanserna har överlag anslutit sig till förslaget. En instans. krono- fogdemyndigheten i Sundsvall. anser dock att kravet på ett grovt åsidosät- tande är för restriktivt. TCO och Svenska Metallindustriarbetareförbundet anser att kravet på ett grovt åsidosättande inte skall gälla då en näringsid- kare upprepade gånger har försatts i konkurs.

För egen del anscrjag att en grundläggande förutsättning för näringsför- bud skall vara att vederbörande har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverksamhet. Innebörden-härav är densamma som i det uttryck som kommittén annvänder — att vara näringsidkare är detsamma som att driva näringsverksamhet (jfr betänkandet s. 251). Ett sådant krav stämmer väl överens med den restriktiva utformning som förutsättningar- na för förbud enligt vad jag tidigare utvecklat bör ha (avsnitt 4.1 och 4.2.1).

Vid prövningen bör hänsyn fä tas endast till sådana åsidosättanden som vederbörande har gjort sig skyldig till i sin näringsverksamhet. Det innebär att det måste finnas en anknytning mellan åsidosättandet och den närings- verksamhet som vederbörande har bedrivit. Jag kommer längre fram att

något utveckla innebörden av att det finns ett sådant samband (avsnitt 4.2.3).

En näringsidkare kan åsidosätta åligganden av mycket varierande be- skaffenhet. Begreppet åligga/ide har inte någon entydig rättslig innebörd. och det kan därför i och för sig innefatta såväl skyldigheter som är rättsligt reglerade som annat. De rättsligt reglerade åligganden som kan vila på en näringsidkare kan avse såväl förpliktelser att vidta åtgärder som att under- låta vissa beteenden. Påföljderna när någon underlåter att uppfylla rättsligt reglerade åligganden kan skifta. I vissa fall utgörs de av straff. i andra av skyldighet att utge vite eller kanske avgift. Låter man bli att uppfylla en civilrättslig förpliktelse kan påföljden vara t.ex. en skyldighet att betala skadestånd. Men även i vissa fall då en norm som riktar sig till en närings- idkare inte stöttas av något i egentlig mening rättsligt påföljdssystem något som gäller t.ex. vissa etiska regler som riktar sig till dem som är verksamma i olika branscher eller till näringsidkare i allmänhet kan en överträdelse av den få så besvärande konsekvenser för näringsidkaren. att man kan tala om ett åliggande. Adressatkretsen för sådana regler som innefattar åligganden kan ibland vara begränsad till endast näringsidkare. medan den i andra fall är vidare än så. Också den krets av personer som en sådan regel avser att skydda kan vara mer eller mindre precist avgränsad. Vissa åligganden tar sikte på bestämda kategorier. såsom anställda. kon- kurrenter eller konsumenter. Andra äter avser en vidare. ibland mera oprecist angiven krets. eller samhället i stort.

] det lagstiftningsärende som ledde fram till gällande reglering uttalade dåvarande chefen förjustitiedepartementet att man vid prövningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsid- kare bör kunna ta hänsyn till allehanda oegentliga även icke straffbe- lagda — förfaranden i anslutning till en konkurs. alltså även sådana som inte har samband med det direkta borgenärsintresset. Som exempel nämn- des de konsekvenser som kan inträda för de anställda när ett företag går i konkurs. I detta hänseende anfördes att det särskilt bör beaktas om det varit möjligt att undvika konkurs. Vidare sades att hänsyn bör kunna tas till om regionalpolitiskt stöd har använts för annat ändamål än det för vilket det har utgått. Även arbetsrättsliga förhållanden skall beaktas, t. ex. om s. k. grå arbetskraft har förekommit. Departementschefen framhöll att en mindre nogräknad företagare bl.a. genom att begagna sig av sådan arbetskraft kan konkurrera med andra utan att behöva belasta sin rörelse med kostnader för källskatter och sociala avgifter. Av förarbetena till nu gällande regler framgår vidare att dessa ger utrymme för näringsförbud då åsidosättandet avsett något som har ålegat näringsidkaren inte bara genom uttryckliga lagbestämmelser utan också eljest (prop. 1979/80183 s 32 och SOU 1979: 13 s. 7611).

Kommittémajoritetens förslag innebär att näringsförbud skall kunna komma i fråga om en näringsidkare har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. utan någon närmare begränsning till vissa slag av åligganden. Brott skall t. ex. inte uppställas som krav för näringsförbud. Förslaget motsvarar vad som i detta hänseende gäller redan idag om väl konkurskravct är uppfyllt. Vid en prövning enligt l99bå KL av huruvida

en näringsidkare i ett visst fall har förfarit grovt otillbörligt mot borgenä- rerna. får hänsyn tas till inte bara t. ex. brottsliga förfaranden titan till hans handlande över huvud (prop. 1979/80:83 s. 3032 och SOU 1979: 13 s. 751). Detsamma gäller som jag nyss framhållit vid bedömningen av om näringsidkaren på annat sätt har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom som näringsidkare.

Minoriteten har ingen från majoriteten avvikande uppfattning i frågan om vilka åsidosättanden som skall få beaktas vid bedömningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina åligganden. Det grova åsidosättan- det behöver alltså inte ha skett genom enbart brott. Däremot anser minori- teten att i vart fall ett åsidosättande skall ha utgjorts av brott. Jag får anledning att återkomma till detta.

. Den övervägande delen av remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft någon erinran mot att vid prövningen av om någon har grovt åsidosatt vad som åligger honom som näringsidkare. hänsyn får tas till hela det spektrum av åsidosättanden av åligganden som kan förekomma i näringsverksamhet. Några instanser. däribland JK och Göta hovrätt. anser dock att endast brott skall få beaktas i sammanhanget.

För egen del anserjag följande. En näringsidkare kan göra sig skyldig till åsidosättanden som. utan att- vara t.ex. brottsliga. kan ha stora skadeverkningar för hans omgivning. Det stämmer därför även enligt min mening bäst överens med näringsför- budets syften att man vid en förbudsprövning kan väga in alla de slag av åsidosättanden som kan ge upphov till skada. Detta är som jag tidigare framhållit också innebörden av nu gällande reglering i KL. De motivutta- landen som jag i det föregående har hänvisat till tog visserligen sikte på sådana fall då oegentligheterna följs av konkurs. Enligt min mening talar dock övervägande skäl för att man — om rimliga krav på förutscbarhet tillgodoses. något som jag återkommer till (avsnitt 4.2.3'och 4.2.4) — även inom ramen för ett utvidgat förbudsinstitut får beakta beteenden som har medfört att näringsidkaren i fråga orsakat skador eller olägenheter för borgenärer. anställda, konkurrenter. konsumenter. avtalsparter eller and- ra. .;

Mitt principiella inställning är således att man vid prövningen av om det har förekommit grova åsidosättanden i näringsverksamhet bör kunna ta hänsyn till hela det spektrum av åsidos(ina/iden av åligganden som där kan förekomma. Man skall alltså kunna lägga vikt vid sådant som att den person mot vilken ett förbud aktualiseras har åsidosatt sina förpliktelser mot borgenärerna. t.ex. mot staten som skatte- eller avgiftsborgenär. Vidare bör hänsyn kunna tas till åsidosättanden av arbetsrättsliga förplik- telser av olika slag. däri inbegripna sådana som avser arbetsmiljön. Man skall kunna beakta ett beteende i strid med marknadsrättsliga normer. som uppställts till skydd för bl.a. konkurrenter och konsumenter. Man skall kunna väga in i bedömningen oegentligheter som negativt påverkar den yttre miljön. Man skall. för att ta ytterligare ett exempel. kunna i bedöm- ningen tillmäta vikt åt åsidosättanden av civilrättsliga anspråk.

Kommittéförslaget innebär att åsidosättandena inte bör vara underkas- tade någon särskild pres/o'iprionstid. Detta överensstämmer med vad som

idag gäller enligt KL. Talan om näringsförbud måste visserligen väckas inom två år från konkursbeslutet. men vid prövningen av om vederbörande har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare. gäller ingen tidsgräns för de oegentlig- heter som får beaktas.

Två remissinstanser. länsåklagaren i Malmöhus län och överåklagaren i Göteborg. anser att hur gamla åsidosättanden som helst inte skall få beaktas. Den förstnämnda instansen föreslår därvid en gräns på tio år och den senare en gräns på fem år.

Jag går även i denna fråga på kommitténs linje. Också åsidosättanden av gammalt datum bör alltså i och för' sig kunna tillmätas betydelse. även sådana som. såsom fallet är med t. ex. brott. är underkastade preskription och som har preskriberats. I praktiken bör det dock spela en stor roll om ett åsidosättande ligger långt tillbaka i tiden eller tvärtom nära. Idet senare fallet bör det givetvis ges större tyngd.

I nära samband med tidsaspekten står ett problem som kanske främst har anknytning till förfarandet. men som jag ändå finner lämpligt att behandla redan nu. Jag syftar på spörsmålet i vad mån hänsyn skall tas till att de oegentligheter som läggs någon till last redan har beaktats i samband med en tidigare talan om näringsförbud.

Vad då först gäller den situationen att den tidigare talan om förbud har eg:/lars. erinrar jag om att dåvarande chefen förjustitiedepartementet 1. samband med tillkomsten av gällande bestämmelser om näringsförbud uttalade. att domstolen inte bör kunna ompröva ett avgörande att ogilla en talan om förbud. [ samband med en ny konkurs borde däremot'en fråga om näringsförbud ånyo kunna aktualiseras (prop. 1979/80: 83 s. 42). Däremot berördes inte frågan huruvida de åsidosättanden som då åberopades får åberopas även i en senare rättegång.

Som jag har anfört i det föregående bör äldre oegentligheter i princip inte frånkännas betydelse. även om de normalt bör tillmätas mindre vikt än sådana som har inträffat nyligen. Detta överensstämmer också med gällan- de rätt i konkursfallet. Samma synsätt bör anläggas även på sådana oegent- ligheter som har prövats i ett mål om näringsförbud men då inte ansetts böra medföra förbud.

Även i det fall då en talan om näringsförbud har vunnit bifall kan frågan uppkomma i vad mån man i ett nytt mål om näringsförbud skall kunna beakta de oegentligheter som låg till grund för förbudet. Vid bedömningen av om någon har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverk- samhet bör detta inte gå för sig; Vid prövningen av om ett förbud är påkallat från allmän synpunkt bör däremot även de tidigare oegentlighe- terna få'tas i beaktande. Som jag senare kommer att utveckla (avsnitt . 4.2.6) skall man vid den prövningen göra en samlad bedömning. där man bl. a. får ta hänsyn till den inställning som näringsidkaren har visat genom att trots ett näringsförbud göra sig skyldig till-nya åsidosättanden. Dessa senare kan alltså då, i skenet av de oegentligheter som redan har medfört förbud. framstå som särskilt allvarliga. I denna mening bör man alltså få ta hänsyn till ett tidigare förbud och de oegentligheter som har föranlett detta.

En näringsidkare måste göra sig skyldig till ett grovt åsidosr'ittande för

att ett näringsförbud skall kunna aktualiseras. Detta krav kan vara uppfyllt genom att han gör sig skyldig till något enstaka åsidosättande av allvarligt slag. t.ex. ett brott för vilket han döms till' ett inte bara helt kortvarigt fängelsestraff. Det kan också uppfyllas om han i stället gör sig skyldig till upprepade åsidosättanden. t.ex. upprepade brott. som tillsammans be- döms utgöra brott av inte ringa art (jfr avsnitt 4.2.3). och som i sig innebär ett grovt åsidosättande. Om brottsligheten inte i sig innebär ett grovt åsidosättande. kan kravet tänkas bli uppfyllt om näringsidkaren vid sidan om denna vid upprepade tillfällen kränkt t. ex. arbetsrättsliga eller mark- nadsrättsliga normer av central betydelse.

Särskilt med tanke på det allvarliga ingrepp som ett näringsförbud kan innebära i den enskildes näringsmöjligheter, är_)Q'irurseharheten väsentlig för att näringsidkaren skall kunna inrätta sitt handlande så att han undviker att hamna i riskzonen för förbud. En sådan ordning överensstämmer också med vad som gäller idag. då konkursen fungerar som en varningsklocka.

Som jag har framhållit i det föregående har begreppet "åliggande" inte någon entydig innebörd. Man kan enligt min mening inte bortse från att det därmed kan vara svårt för en näringsidkare att förutse när ett visst beteen- de från hans sida innefattar ett sådant åsidosättande av åligganden som kan leda till näringsförbud. Detta gäller även om ett ingripande i praktiken aktualiseras först då det har varit fråga om åsidosättanden som kränker mycket centrala och väsentliga förpliktelser.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört anser jag att förutsättningarna för näringsförbttd bör utformas så. att en näringsidkare bättre än som är fallet enligt kommitte'majoritetens förslag kan förutse när han kan hamna i ett läge då näringsförbud kan komma i fråga.

Det sagda leder mig till slutsatsen att som grundläggande förutsättning för näringsförbud bör uppställas att näringsidkaren har gjort sig skyldig till i vart fall någon klart angiven oegentlighet. Om väl den förutsättningen är uppfylld. bör sedan vid prövningen av om näringsidkaren har grovt åsido- satt sina åligganden hänsyn kunna tas till även åsidosättanden av annat slag.

De oegentligheter som enligt min mening bör utgöra grundläggande förutsättningar för näringsförbud är antingen brott som inte är ringa eller underlåtelse som inte är ringa att betala skatt. tull eller avgift. Som förut- sättning för näringsförbttd bör alltså uppställas. att näringsidkaren har gjort sig skyldig till ettdcra av de två förfaranden somjag nu har nämnt.

4.2.3 Brott som en särskild förutsättning för förbud

Mitt förslag: Vilka åsidosättanden som helst skall inte kunna en- samma leda till näringsförbud. Av lagen skall framgå att ett åsidosät- tande av visst närmare angivet slag måste ha inträffat för att närings- förbud skall kttnna aktualiseras. En sådan kategori av åsidosättan- den skall vara brott som inte är ringa.”

Kommitténs förslag: En majoritet i kommittén föreslår en regel som av—

viker från mitt förslag däri. att det inte bör krävas att åsidosättandena ens delvis har viss karaktär (betänkandet s. 194—199 och 391). Minoriteten anser att det för näringsförbud alltid skallkrävas att vederbörande har gjort sig skyldig till brott. Till skillnad från vadjag föreslår kräver minorite- ten inte att brottet skall vara kvalificerat (s. 439—443).

Remissinstanserna: Av dessa stöder bl. a. RPS. MD. NO. BRÅ. LO. TCO. SACO/SR. KF. LRF och Föreningen Sveriges kronofogdar i huvudsak majoritetens förslag. På minoritetens linje att brott alltid skall krävas går bl.a. JK. RÅ. Sveriges Domareförbund. vissa organisationer inom nä- ringslivet, Sveriges Advokatsamfund oeh Föreningen Sveriges åklagare. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet uttrycker en upp- fattning som kan sägas ligga mellan majoritetens och minoritetens synsätt (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: En näringsidkare måste kunna förutse när han kommer in i riskzonen för förbud. Det bör han kunna göra om brott som inte är ringa uppställs som en särskild förutsättning för förbud. Det finns dessutom ofta anledning att se särskilt allvarligt på åsidosättanden av sådana åligganden som är straffsanktionerade.

Skälen för mitt förslag: En majoritet i kommittén anser inte att de oegent- ligheter som skall utgöra grund för prövningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina åligganden behöver ha viss karaktär. Den anser alltså inte att t. ex. brott skall vara en nödvändig förutsättning för näringsförbud.

Som argument mot att uppställa brott som förutsättning för näringsför- bud anför majoriteten sammanfattningsvis följande. För det första uppstäl- ler gällande regler i KL inte något sådant krav. Vissa icke brottsliga förfaranden åstadkommer vidare väl så stora skador som allvarliga brott. Det är heller inte självklart att man skall bemöta oegentligheter inom näringslivet just med kriminalisering. Genom att hålla fast vid brott gör man dessutom näringsförbudet till en typiskt straffrättslig reaktion. ()m brott uppställs som förutsättning för näringsförbud kan egendomliga trös- keleffekter uppstå. Den som har fått näringsförbud och gör sig skyldig till nya åsidosättanden efter förbudstidens utgång bör ofta anses kvalificerad för ett nytt förbud utan att samma höga krav ställs som annars.

Kommitténs majoritet anför vidare bl.a. att ett krav på brott visserligen kan synas öka förutsebarheten när det gäller tillämpningen av bestämmel- serna och därmed rättssäkerheten. men då torde man få kräva grova brott. Dessutom uppnår man inte alltid en tillfredsställande förutsebarhet genom att anknyta till brott. eftersom brottsrekvisiten ofta är otydliga och svårtol- kade. Ätalspraxis är ibland också mycket skiftande. Kommitténs majoritet betonar dock att näringsförbud. när det inte förekommer brott. bör komma i fråga bara då näringsidkaren har gjort sig skyldig till mycket allvarliga åsidosättanden av centrala och väsentliga förpliktelser.

En minoritet i kommittén anser att näringsförbud skall kunna meddelas bara om näringsidkaren har gjort sig skyldig till brottslig handling i sin näringsverksamhet. Näringsidkaren skall enligt minoriteten "genom brot-

tet eller eljest ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidka- re". Som främsta skäl till sin hållning anför minoriteten det ingrepp som ett näringsförbud utgör. liksom önskemålet om rättssäkerhet och förutsebar- het. Majoritetens förslag är enligt minoriteten för vagt utformat och detta kan öppna dörren för ett vitt tillämpningsområde och inbjuda till olika tolkningar.

Av de remissinstanser. som går på majoritetens linje erinrar MD om att inom marknadsrätten straff bara förekommer i begränsad utsträckning och att den dominerande sanktionen är vitesförbud. Allmänt sett är det dock inte mindre angeläget att beivra överträdelser av de marknadsrättsliga reglerna. Det är därför naturligt att inte kräva brott som förutsättning för näringsförbud. Konsekvensen av en motsatt ståndpunkt skulle bli att marknadsrätten. som i väsentliga avseenden preciserar näringsidkarnas skyldigheter. får en omotiverat underordnad betydelse vid lagens tillämp- ning. KF anför synpunkter i linje med MDzs. Också LO framhåller att många icke straffbara handlingar är väl så samhällsskadliga som kriminali- serade förfaranden. Grova eller upprepade lag- och kollektivavtalsstridiga förfaranden skall kunna medföra näringsförbud om de vid en helhetsbe- dömning framstår som samhällsskadliga.

De remissinstanser som delar minoritetens uppfattning att brott bör uppställas som förutsättning för näringsförbud betonar rättssäkerhets- aspekterna. JK anför således att, om lagen innehåller ett brottsrekvisit. en näringsidkare har möjlighet att själv bedöma om ett visst förfarande är av sådan beskaffenhet att han riskerar att drabbas av näringsförbud. Även domstolarnas bedömning av frågan underlättas. Enligt JK: s mening bör endast brott kunna kvalificera för ett sådant grovt åsidosättande som skall beaktas vid prövningen. För att näringsförbud skall komma i fråga skall brottet vara av allvarlig art eller skall det handla om fortsatt brottslighet. ()ckså RÅ framhåller betydelsen av att en näringsidkare har rimlig möjlig- het att av lagtexten utläsa vilka typer av förfaranden som kan medföra näringsförbud för honom. Uppställs brott som förutsättning för näringsför- bud. är det vidare naturligt och praktiskt att näringsförbudsfrågan hand- läggs av polis och åklagare. Om det däremot inte är fråga om brott. bör inte utan vägande skäl de brottsutredande myndigheterna tas i anspråk. Juridis- ka fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att legalitetsprinci- pen kräver att man i lagtext klart anger vilka gärningar brottsliga eller andra — som kan föranleda näringsförbud. Fakultetsnämnden delar kom- mitténs uppfattning att det i vissa fall kan vara befogat att ingripa med näringsförbud också utanför konkursområdet. t.ex. då det gäller systema- tiska överträdelser av konsumentskyddande lagregler eller sådana av ar- betsrättslig art. Kommittén har dock inte lagt fram något som helst materi- al till belysning av frågan. Tvä ledamöteri fakultetsnämnden anser inte att kommitténs utredning ger underlag för uppfattningen att näringsförbud är en av behovet påkallad sanktion utanför området för brott.

För egen del anserjag. somjag har berört i det föregående (avsnitt 4.2.1 och 4.2.2). att en grundläggande utgångspunkt vid utformningen av en lag om näringsförbud — särskilt med tanke på förbudets ingripande verkan måste vara att en näringsidkare har rimliga möjligheter att utläsa av lagen

när han riskerar att hamna i riskzonen för ett förbud. Detta är fallet om det som en förutsättning för förbud uppställs. att vederbörande i sin egenskap av näringsidkare har gjort sig skyldig till brott. För ett sådant krav talar också att man ofta har anledning att se särskilt allvarligt på åsidosättanden av sådana åligganden som är straffsanktionerade. Ett huvudfall då närings- förbud skall kunna meddelas bör därför vara att vederbörande har gjort sig skyldig till brott.

Det är enligt min mening uppenbart att kravet på förutsebarhet inte tillgodoses om varje bagatellbrott kan medföra att näringsidkaren hamnar i riskzonen för näringsförbud. Ett så utformat brottsrekvisit skulle inte ha någon nämnvärd betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Det skulle då få en övervägande formell funktion. något som enligt min mening strider mot dess syfte. Innebörden av den regel somjag nu föreslår bör i stället vara att brottet framstår som en inte bara marginell faktor vid bedömningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina åligganden. Mot denna bakgrund anser jag att näringsförbud. med undantag av de ytterligare fall som jag senare kommer att behandla. skall kunna aktualiseras bara om närings- idkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Jag kan nämna att ett sådant rekvisit ställs upp i fråga om förbud att utöva näringsverksamhet enligt lagen (1985: 354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall. - m.m. (rådgivarlagen). Liksom enligt den lagen bör rekvisitet innebära att " vederbörande har blivit fälld till ansvar för brott. För att ett beslut om näringsförbud skall kunna meddelas bör dock inte krävas att brottmålsdo- men har vunnit laga kraft. En annan sak är att näringsförbud inte skall börja gälla förrän detta har skett i fråga om domen på näringsförbud. om inte rätten beslutar om ett tidigare ikraftträdande. Jag får återkomma till detta spörsmål längre fram (avsnitt 4.5). .

Som jag tidigare har berört (avsnitt 4.2.2) bör-näringsförbud bara kunna komma i fråga då någon har åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. Hänsyn får däremot inte tas till åsidosättanden av annat slag. Detta bör givetvis gälla också åsidosättanden i form av brott. Endast brott som vederbörande har gjort sig skyldig till isin egenskap av näringsidkare. dvs. som har ägt rum i ulr'ivningen (ll' näringsverksam/tel bör därför få beaktas.

lnnebörden härav böri princip vara densamma som enligt den nu gällan- de bestämmelsen i 36 kap. 3 aä brottsbalken om förverkande i vissa fall då det begåtts brott i utövningen av näringsverksamhet. När den bestämmel- sen infördes uttalades. att brott skall anses begånget i näringsverksamhet. om gärningen typiskt sett har en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller som företrädare eller anställd hos den som bedriver näring. Såväl brott mot näringsreglerande författningar i vidsträckt bemärkelse — både sådana som innehåller bestämmelser för näringslivet i dess helhet och sådana som innehåller särskilda regler för vissa slag av näringsverksamhet — som brott mot centrala straffbestämmelser kan enligt förarbetena vara att anse som brott i näringsverksamhet. Av avgörande betydelse är i det senare fallet bl.a. brottets anknytning till en näringsidkare (prop. 1981/82: 142 s. 26 f).

I den praktiska tillämpningen bör det i allmänhet inte föreligga några svårigheter att avgöra om ett brott har begåtts i näringsverksamhet. lbland

framgår detta redan av straffstadgandet i fråga. Så är fallet då det gäller föreskrifter som riktar sig till enbart näringsidkare. t. ex. bestämmelserna om bokföringsbrott eller straffbestämmelserna i näringsreglerande författ- ningar som yrkestrafiklagen (19791559). lagen (1966: 742) om hotell— och pensionatrörelse eller lagen ('l98lz2) om handel med skrot och begagnade varor. Andra straffstadganden riktar sig till var och en som ägnar sig åt verksamhet av visst slag. t. ex. de i vattenlagen (1983: 291). skogsvårdsla- gen (1979: 429) och lotterilagen (1982: 10] l ). Om näringsidkaren har dömts för brott i en verksamhet som omfattas av sådana bestämmelser. blir anknytningen mellan denna verksamhet och näringsverksamheten avgö- rande.

Även brott enligt generellt syftande straffbestämmelser kan givetvis begås i näringsverksamhet. Som exempel kan nämnas brott mot skatte- brottslagen (1971 : 69) och narkotikastrafflagen (1968: 64). liksom det över- vägande antalet straffbestämmelseri brottsbalken. Avgörande måste ock- så här bli brottets anknytning till näringsidkarens verksamhet.

Anknytningen mellan brottet och näringsverksamheten bör kunna kom- ma till uttryck på olika sätt. En situation är då näringsverksamheten utövas på ett brottsligt sätt. som t. ex. då en näringsidkare idkar handel med stulet gods. En annan är då näringsverksamheten som sådan bedrivs på ett lagligt sätt men används för att genmnjöru eller dölja brott. Som exempel kan nämnas att en näringsidkare tecknar en försäkring på egendom som hör till rörelsen och sedan begår försäkringsbedrägeri. Ytterligare en situation är då brottets syfte har varit attfrämja gärningsmannens näringsverksamhet i ekonomiskt eller annat hänseende. Detta kan vara fallet om brottet t.ex. utgörs av en stöld av egendom som var avsedd för och även faktiskt kommit att användas i gärningsmannens rörelse.

Jag vill i detta sammanhang kommentera några av de exempel som kommittén tar som utgångspunkt för sin diskussion om innebörden av att något har ålegat en person ”som näringsidkare". Kommittén nämner först fallet då någon driver en taxirörelse och gör sig skyldig till rattfylleri under en yrkesmässig körning. Enligt kommittén skall detta brott inte beaktas vid en prövning om näringsförbud. Som skäl anförs att "näringsförbudet ver- kar generellt och således i princip utesluter vederbörande från all form av näringsverksamhet. Genom rattfylleribrottet har taxiföraren visserligen visat olämplighet när det gäller att köra taxi. men hans brott behöver inte säga något om hans allmänna lämplighet som näringsidkare" (betänkandet s. 392 i).

För egen del anserjag att detta brott har sådan anknytning till närings- verksamheten denna har bedrivits på ett brottsligt sätt att det måste anses vara utövat i näringsverksamhet. De omständigheter som kommittén anför som skäl mot en sådan bedömning bör enligt min mening inte beaktas vid prövningen av om det finns en anknytning mellan brottet och närings— verksamheten. utan vid den senare prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt. Det är då man. mot bakgrund av brottslighetens och de övriga åsidosättandenas karaktär och näringsförbudsinstitutets räck- vidd, får bedöma om vederbörande är lämplig att driva näring.

Även i fråga om två av de övriga exempel som kommittén nämner har

jag en delvis avvikande uppfattning. Enligt kommittén skall inte en miss- handel av en kund på näringsidkarens kontor eller i hans butik beaktas vid en prövning om näringsförbud. Detsamma gäller om näringsidkaren göm- mer hälerigods i företagets lokaler "utan att häleriet på något sätt har samband med hans ställning som näringsidkare" (betänkandet s. 393). Jag anser för min del att också brott av detta slag i vissa fall måste anses som brott i näringsverksamhet". Om misshandeln t.ex. skedde på grtind av att näringsidkaren ansåg att kunden besvärade honom med ogrundade klago- mål rörande hans sätt att uppfylla sina förpliktelser. bör den anses utförd av näringsidkaren i denna hans egenskap. Jag vill heller inte utesluta att häleriet skall anses ha ett tillräckligt starkt samband med näringsverksam- heten — denna har dock använts för att genomföra eller i vart fall dölja brottet — för att beaktas vid en prövning om näringsförbud.

Jag kommer att i speeialmotiveringen ytterligare beröra frågan när det kan anses föreligga en anknytning mellan brottet och näringsverksamhe- ten. Jag tar där också tipp innebörden av att brott inte skall anses ringa.

Mina överväganden har alltså lett mig till slutsatsen. att en — alternativ — förutsättning för näringsförbud skall vara att vederbörande i egenskap av näringsidkare, dvs. i utövningen av näringsverksamhet. har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa.

Som jag tidigare har berört (avsnitt 4.2.2) anser kommitténs minoritet inte att brott ensamt behöver kvalificera för ett grovt åsidosättande av åligganden i näringsverksamhet. Vid sidan om brott skall man således få ta hänsyn till även åsidosättanden av annat slag.

Av de remissinstanser som delar kommittéminoritetens uppfattning att brott skall vara en förutsättning för näringsförbud anser några — bl. a. JK och Göta hovrätt —— att endast brott skall kunna kvalificera för ett grovt åsidosättande. En uppfattning som helt överensstämmer med minoritetens har däremot bl. a. RÄ. Sveriges Advokatsamfund och vissa organisationer inom näringslivet.

För egen del anserjag att brottsligheten inte behöver vara så kvalificerad att den i sig motiverar ett förbud. Vid prövningen av om näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden bör. som jag tidigare har uttalat hänsyn få tas inte bara till brottsligheten utan även till icke kriminaliserade åsidosät- tanden av det slag som jag tidigare har berört (avsnitt 4.2.2). Detta bör f. ö. gälla också vid den ytterligare prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt, något somjag får återkomma till (avsnitt 4.2.6).

Med hänsyn till den lösning som jag nu förordar kanjag inte ansluta mig till den uppfattning som juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni- versitet och vissa organisationer i näringslivet har uttryckt om att man i en lag om näringsförbud skall räkna tipp de gärningar som kan föranleda förbud. Detsamma gäller fakultetsnämndens alternativa förslag att man i varje författning som reglerar sådana åligganden som kan få betydelse vid en prövning om näringsförbud skall särskilt ange att överträdelse av lagen eller angivna stadganden i den kan medföra näringsförbud. Jag ansluter mig i denna del till vad dåvarande chefen förjtistitiedepartcmcntet anförde i propositionen med förslag till nu gällande bestämmelser om näringsför- bud i 199 bs" KL. nämligen att det inte är möjligt att i en lagregel utförligt

beskriva alla tänkbara förfaranden som bör kunna föranleda näringsför- bud. En kasuistiskt utformad bestämmelse skulle alltför lätt kunna kring- gås. Departementschefen framhöll att det därför inte kan undvikas att regeln får en allmänt hållen utformning och att det får ankomma på rätts- tillämpningen att närmare bestämma regelns innebörd (prop. 1979/80: 83 s. 30).

Som jag har uttalat i det föregående bör näringsförbud i vissa fall kunna meddelas också då en näringsidkare inte har gjort sig skyldig till brott. Dessa fall kommerjag nu att behandla.

4.2.4 Underlåtelse att betala skatt m. ni. som en alternativ förutsättning för förbud

Mitt förslag: En person som i egenskap av enskild näringidkare har gjort sig skyldig till underlåtelse som inte är ringa att betala skatt. tull eller avgift skall kunna komma i fråga för näringsförbud. förut- satt att han genom underlåtelsen och övriga omständigheter har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom som näringsidkare.

Kommitténs förslag: Enligt en majoritet i kommittén skall för näringsför- bud krävas att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare. Det kan han ha gjort genom underlåtelse att betala skatt m.m. Minoriteten anser att brott alltid skall vara en förutsättning för förbud. Vid sidan om brott skall man dock få ta hänsyn till bl. a. underlå- telse att betala skatt rn. m. (betänkandet s. 39l f och 439 ff).

Remissinstanserna: Några instanser har särskilt berört frågan om underlä- telse att betala skatt m.m. Av dessa förutsätter en del att viss sådan underlåtelse skall kriminaliseras och att den därför skall kunna medföra näringsförbud via ett särskilt brottsrekvisit. Hit hör bl. a. vissa organisatio- ner inom näringslivet. Andra anser. däribland SPK. att även sådan under" ' låtelse som inte är straffbelagd skall kunna medföra näringsförbud (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det finns ofta anledning att se särskilt allvarligt på underlåtelse att betala skatt m.m. i näringsverksam- het. Önskemälet att en näringsidkare skall kunna förutse när han hamnari riskzonen för förbud bör tillgodoses om det som en särskild förutsättning för näringsförbud. alternativ till kravet på brott. uppställs underlåtelse som inte är ringa att betala skatt. tull eller avgift av närmare angivet slag.

Skälen för mitt förslag: Kommitténs majoritet framhåller att vissa icke— bi'oltsliga förfaranden åstadkommer väl så stora skador både för det all- männa och för enskilda som allvarliga brott. Som exempel nämner kom- mitten systematisk underlåtelse att betala mervärdeskatt och arbetsgivar- avgifter. Minoritetcn. som anser att icke-kriminaliserad underlåtelse inte

bör kunna ensam ligga till grund för näringsförbud. hänvisar till att brotts- förebyggande rådet (BRÅ) i en promemoria har föreslagit en avsevärd utvidgning av straffansvarct på området. Oberoende av om förslaget leder till lagstiftning eller inte torde det enligt minoriteten bli en mycket liten del av de beteenden som skulle kunna anses värda näringsförbud som inte blir åtkomliga om ett brottsrekvisit uppställs.

För egen del görjag följande bedömning.

Utredningar under senare år visar att det s. k. likvida fusket har en stor omfattning. dvs. att personer missbrttkar uppbördssystemet i syfte att undandra sig betalning av skatter och avgifter (jfr avsnitt 2.1). Av BRÅ: s utredning Uppbördsbrott. Åtgärder mot det likvida fusket (Sthlm l983. BRÅ PM l983:6) framgår att årligen allt större skaltebelopp inte blir betalda i rätt tid. liksom att allt större belopp måste lämnas över till indrivning. Det största problemet knyter an till mervärdeskatten. men även i fråga om arbetsgivaravgifterna föreligger en negativ tendens. [ 'promemorian betonas att det finns flera orsaker till det försämrade upp- bördsresultatet. Bakgrunden är dock ofta ett medvetet spekulativt förfa- rande i skatteundandragande syfte ellcri syfte att skaffa en olovlig skatte- kredit. Flera exempel ges också på illojala förfaranden av detta slag (pro- memorian s. 222—225).

1 promemorian föreslås att vissa oegentliga förfaranden som hänger samman med uppbördssituationen och som idag inte är kriminaliserade skall straffsanktioneras. Förslaget innebär att den som uppsåtligen åsido- sätter eller sätter sig ur stånd att fullgöra skyldighet att betala innehållen skatt. arbetsgivaravgift eller mervärdeskatt döms för skattebetalningsbrott till fängelse i högst två år. om han själv. eller en juridisk person som han företräder. då betalning skall ske redan har till betalning förfallen skuld om sammanlagt minst 100000 kr. avseende sådan skatt eller avgift och han inser eller bör inse detta. Den som av grov oaktsamhet beter sig på det nyssnämnda sättet skall enligt förslaget dömas för skattebetalningsför- seelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

Det står enligt min mening klart att man måste se kritiskt på näringsidka- re som systematiskt undandrar sig sin skyldighet att betala skatter. tullar . eller avgifter. Detta förfarande medför inte bara att samhället går miste om inkomster. vilket i sig är allvarligt. Genom att oseriösa näringsidkare bl. a. genom skattekreditcr skaffar sig ekonomiska fördelar snedvrids konkur- renssituationen till nackdel för de näringsidkare som lojalt fullgör sina åligganden. Förfarandet utgör därigenom ett störningsmoment för en väl fungerande marknad och kan på sikt bidra till bestående rubbningar i det marknadsekonomiska systemet. Till detta kommer att beteendet också ter sig utmanande mot företag och enskilda som lojalt och solidariskt fullgör sina samhälleliga skyldigheter.

När en näringsidkare har omfattande skatteskulder finns det i och för sig ofta möjlighet att försätta honom i konkurs. Som jag senare kommer att utveckla anserjag att det i en lag om näringsförbud liksom idag bör finnas en särskild regel om meddelande av näringstörbud mot en näringsidkare som har försatts i konkurs. Detta innebär dock enligt min mening inte att det saknas behov av en möjlighet att tillgripa näringsförbud även vid vissa

fall av betalningsunderlåtelser utan samband med konkurs. En orsak är att Prop. 1985/86: l26 det. som jag också förut har framhållit ("avsnitt 4.l ). ibland av utrednings- skäl kan dröja avsevärd tid att få till stånd ett konkursbeslut. en annan att det ibland kan vara befogat av kostnadsskäl att avstå från att försätta gäldenären i konkurs. t. ex. om det är utrett att han saknar tillgångar.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anserjag i likhet med kommitténs majoritet och åtskilliga remissinstanser att en näringsidkare som låter bli att betala skatt m. m. till det allmänna i vissa fall bör kunna hindras från att driva näringsverksamhet. även om han inte har gjort sig skyldig till brott eller försatts i konkurs. Också i denna situation finns det behov av att kunna undanröja en skadehärd. Här liksom i andra fall är det framför allt systematiska illojala förfaranden som skall kunna ligga till grund för nä- ringsförbud. Näringsförbud bör däremot inte komma i fråga om näringsid- karen har hamnat i betalningssvårigheter av skäl som han inte kunnat råda över eller som eljest varit försvarliga.

Näringsförbud bör enligt min mening kunna komma i fråga bara om näringsidkaren har gjort sig skyldig till beta/ningsunderlårelxe som inte är ringa. Det innebär att det antingen skall vara fråga om belopp som inte är alltför låga eller också — på motsvarande sätt som vid tillämpning av brottsrekvisitet — handla om ett upprepat förfarande. Vid bedömningen av om en underlåtelse skall anses ringa bör hänsyn också kunna tas till om den har pågått under lång tid. Liksom vid brott kan underlåtelsen innebära att näringsidkaren redan genom denna får anses ha grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare. Men på motsvarande sätt som vid brott kan det också förekomma att en betalningsundcrlåtelse visserligen inte är ringa. men trots detta inte så allvarlig att den kan leda till nyssnämnda slutsats. Vid bedömningen av om vederbörande ändå har grovt åsidosatt sina åligganden får då hänsyn tas till också åsidosättanden av annat slag. Det kan röra sig om såväl brott. som inte ensamma kan kvalificera för förbud. som sådana åsidosättanden av annat slag som jag har omnämnt i det föregående (avsnitt 4.2.2).

Med tanke på det syfte näringsförbudet skall fylla bör hänsyn i princip kunna tas till betalningsunderlåtelser som avser de allra flesta typer av skatter och avgifter. Jag anser att en lämplig avgränsning kommer till stånd om det i en lag om näringsförbud föreskrivs att bctalningsundcrlåtenheten skall avse sådan skutt. mil eller avgift som omfattas ur lagen (l9782880) om bela[ning.sxs'äkri/igji'jr skat/cr. tll/fll!” och uvgi/ier (betalningssäkringsla- gen). Genom en hänvisning till denna lag som avser alla skatter. tullar och avgifter av större betydelse ("prop. l978/79: 28 s. l36— 138. 1981/82273 s. l6 och l983/84z2. s l57) — fastläggs en ram för vilka medelsslag som skall få beaktas. Detta bör också tillgodose kravet på förtitsebarhct. Samti- digt bör framhållas att hänvisningen till betalningssäkringslagen givetvis inte innebär att varje underlåtelse att betala i lagen uppräknade skatter och avgifter skall anses som en underlåtelse hänförlig till näringsverksamhet. Jag återkommer i spccialmotivcringen till detta.

Jag vill i sammanhanget även beröra fordringar av annat slag än sådana som avser skatter. tullar och avgifter. Det är enligt min mening uppenbart att underlåtelse att betala skulder som rör t.ex. innestående löner till

Ul IQ

anställda, ersättning för levererade varor eller skadestånd till leverantörer eller konsumenter på grund av avtalsbrott kan ha lika allvarlig karaktär som en underlåtelse att betala skatteskulder. Det skulle kunna ifrågasättas om man bör låta en särskild regel om betalningsunderlåtelse avse också _ sådana skulder. Vid remissbehandlingen har å andra sidan anförts tvek- samhet mot att åsidosättanden av civilrättsliga anspråk ensamma skulle kunna få ligga till grund för näringsförbud. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har således framhållit att i ett civilrättsligt förhål- lande redan ett hot om anmälan för åtgärd enligt en lag om näringsförbud kan komma att fungera som ett starkt påtryckningsmedel i den ena partens hand.

Jag delar uppfattningen att man kan hysa principiella betänkligheter mot att låta åsidosättanden av allehanda civilrättsliga förpliktelser kunna en- samma ligga till grund för näringsförbud. För en sådan inställning talar också. förutom det nyss anförda skälet. att åsidosättanden av sådant slag kan vara av ytterst varierande karaktär och svårighetsgrad. samtidigt som det är svårt att i lagtext göra en tillräckligt klar avgränsning av de åsidosät- tanden som borde få beaktas. Jag har därför stannat för att föreslå att den nu diskuterade regeln begränsas till att avse skatter. tullar och avgifter. Den lösning som jag förordar innebär emellertid inte att åsidosättanden av civilrättsliga åligganden bör sakna betydelse vid prövningen av om en näringsidkare har grovt åsidOsatt sina åligganden. Som jag tidigare har anfört skall man. då en näringsidkare har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. vid den nyss nämnda prövningen även kunna ta hänsyn till bl. a. sådana åsidosättanden som aVScr civilrättsliga förpliktelser. Motsvarande bör gälla även då det nu behandlade rekvisitet åberopas.

Som ett ytterligare skäl för den avgränsning somjag föreslår kan anföras att det allmänna inte som en privat borgenär kan välja vem som skall beviljas kredit. När en gäldenär i ett privat fordringsförhållande överskri- der gränsen för vad som är tillåtet. behöver borgenären inte finna sig i att låta fordringsförhållandet bestå och än mindre gå med på att det utvidgas. Han kan bringa detta till upphörande och behöver t. ex. inte leverera mer. Det allmänna kan av olika skäl inte på samma sätt skydda sig mot att en skattegäldenär inte längre sköter sina betalningar. Gäldenären kan dessut- om inom ganska kort tid späda på sin olovligen tagna skattekredit genom att försumma ytterligare betalningar. Först efter avsevärd tid kan det allmänna genom det yttersta medlet konkurs tvinga skattegäldenären till att upphöra med sin obehörigen skattefinansierade verksamhet. Den som olovligen tagit en skattekredit kan emellertid ofta fortsätta sin verksamhet i andra former. Svåra skador kan under denna tid uppkomma. inte bara för det allmänna utan också för konkurrenter som uppträtt lojalt och betalat sina skatter i rätt tid och ordning.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört om brott i näringsverksamhet bör hänsyn få tas endast till betalningsunderlåtelser som skett i utövningen ar niiringsi'vrksamhet. l överenstämmelse med vad jag har uttalat i det föregående innebär detta att betalningsförsummelsen skall ha anknytning till näringsverksamheten. Liksom i fråga om brott kan en anknytning framgå redan därav. att skatten. tullen eller avgiften regleras av en författ-

ning som riktar-. sig till enbart näringsidkare. Detta är t. ex. fallet med lagen ('1968z430) om mervärdeskatt och i huvudsak även lagen (l984:668) om ttppbörd av socialavgifter från arbetsgivare. liksom med de skatte- och avgiftslörfattningar som tar sikte på särskilda näringsgrenar. Då underlå- telscn avser skatter. tullar och avgifter som regleras av författningar som riktar sig till en mera obestämd krets av personer. får man bedöma om det finns någon anknytning mellan skatten. tullen eller avgiften å ena sidan och näringsverksamheten å den andra. Jag avser att i specialmotiveringen ytterligare beröra frågan om olika medelsslag och deras anknytning till näringsverksamhet. ] detta sammanhang vill jag dock tillägga att. liksom då fråga är om brott. åklagaren har bevisbördan för att det påstådda åsidosättandct har anknytning till näringsidkarens näringsverksamhet.

Jag vill också beröra några aspekter på innebörden av att det skett en för näringsförbud relevant hamlningsumlerlåfalse. En skyldighet att betala ett belopp fullgörs genom att rätt belopp betalas på rätt tid och rätt sätt. Den som i något avseende låter bli att fullgöra vad som åligger honom. åsidosät- ter sålunda sin betalningsskyldighet och gör sig skyldig till en betalningsun- derlåtelsc som. om den avser en skatt. tull eller avgift som omfattas av bctalningssäkringslagen. kan beaktas vid prövningen av ett ifrågasatt nä- ringsförbud.

I allmänhet råder det ingen tvekan om vid vilken tidpunkt en skatt. tull eller avgift förfaller till betalning. Vidare gäller att betalningsskyldighet normalt föreligger även om det beslut som ligger till grund för ett skatte— krav har överklagats. En annan sak är om anstånd har beviljats. Så länge anståndet gäller kan näringsidkaren inte anses göra sig skyldig till en betalningsunderlätelse. Jag vill i det här sammanhanget erinra om att möjligheterna till anstånd nyligen har utvidgats till att omfatta också fall där besvär anförs över ett beslut varigenom en arbetsgivare har ålagts betalningsskyldighet för en arbetstagares skatt (SFS 19851404).

Även med de utvidgade möjligheterna till anstånd kan det givetvis före— komma att en gäldenär ställs inför ett lwtalningskrai' som .te/larv ("im/ras genom beslut i högre instans. Med tanke på näringsförbudets ingripande karaktär-kunde det därför kanske synas motiverat att beakta endast slutgil— tigt fastställda skatter och avgifter. En sådan ordning skulle emellertid i hög grad begränsa näringsförbudets åsyftade verkan. Den som systema- tiskt utnyttjar trögheten i skatte- och avgiftssystemet för att ta sig obehö- riga krediter skulle då kunna vinna ytterligare tid genom-obefogade över- klaganden. Det vore också motsägelsefullt om man vid en näringsförbuds- prövning enligt det rekvisit som rör underlåtelse att betala skatt m.m. skulle bortse från sådana krav som enligt lagen (1971: 1072) om förmåns- berättigade skattefordringar kan göras gällande i näringsidkarens konkurs. Som jag tidigare har framhållit är det meningen att detta rekvisit skall kunna användas redan innan en konkurs framstår som enda utvägen. och man bör därför inte vid en prövning enligt rekvisitet i fråga kräva mera i fråga om betalningsanspråkens slutgiltighet än vad som gäller vid en kon- kurs. Man bör därför hålla fast vid att en betalningsunderlåtelse skall anses föreligga redan när förfallotidcn har passerats. oavsett om betalningsskyl- digheten senare kan komma att ändras genom beslut i högre instans. Enligt

min mening bör i de förmodligen sällsynta fall då ett näringsförbud kan aktualiseras huvudsakligen på grund av underlåtelse att betala skatter och avgifter som ej slutgiltigt har fastställts. rimliga rättssäkerhetskrav dessut- om kunna tillgodoses genom en restriktiv tolkning av övriga kriterier. särskilt då förutsättningen att ett ingripande skall vara påkallat från allmän synpunkt. Jag vill som exempel peka på att ett verkställt beslut om betal— ningssäkring kan medföra att en näringsidkares ekonomiska handlingsfri— het har blivit så kringskuren — även om det allmänna inte har fått full täckning för sina anspråk — att det framstår som opåkallat att också ge honom näringsförbud i avvaktan på att skatte- eller avgiftsfrågan blir slutligt avgjord. Och skulle grunden för ett meddelat näringsförbud falla bort därför att det i högre instans slås fast att vederbörande inte är skyldig att betala den aktuella skulden. bör ett lagakraftvunnet näringsförbud kunna upphävas på ansökan av honom (jfr avsnitt 4.4.8).

Vad jag nu har behandlat är rekvisitets formella avgränsningar. Av praktiska skäl anserjag att näringsförbud i allmänhet inte bör aktualiseras på grund av en betalningsunderlåtelse förrän skulden har överlämnats för indrivning. Man får i den situationen en samlad bild av näringsidkarens skulder avseende skatter. tullar och avgifter genom att dessa redovisas i kronofogdemyndigheternas dataregister över gäldenärer och andra, det s.k. utsökningsregistret. Att intresset i första hand knyts till fordringar under indrivning utesluter emellertid inte att hänsyn också får tas till en underlåtelse som avser preskriberade eller för sent betalda fordringar.

Hänvisningar till S4-2-1

  • Prop. 1985/86:126: Avsnitt 4.2.1

4.2.5. Näringsförbud i konkurssituationen

Mitt förslag: En näringsidkare som har försatts i konkurs skall liksom idag kunna meddelas näringsförbud. om han har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i utövningen av näringsverksamhet. I detta fall skall alltså inte dessutom krävas att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott eller underlåtelse att betala skatt. tull eller avgift. '

Kommitténs förslag: Enligt en majoritet i kommittén skall för näringsför- bud krävas att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare. Minoriteten anser att brott alltid skall vara en förutsättning för förbud. Både majoriteten och minoriteten anser att samma regler skall gälla såväl vid som-utom konkurs (betänkandet s. 189—193).

Remissinstanserna: Några av de instanser som förordar ett särskilt brotts- rekvisit föreslår vid sidan om detta ett konkursrekvisit. Detta gör således Göta hovrätt. länsåklagaren i Norrbottens län och Föreningen Sveriges åklagare. Sveriges Domareförbund uttalar sig i samma riktning. Vissa organisationer inom näringslivet kan tänka sig ctt'särskilt konkttrsrekvisit men ifrågasätter den praktiska nyttan av det. Ett par instanser, som inte

_ anser att brott skall vara en särskild förutsättning för näringsförbud — TCO och Svenska Metal1industriarbctarcförbundet —, anser att näringsförbud skall kunna meddelas på samma grunder som idag då någon vid upprepade tillfällen har försatts i konkurs (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Med den utformning som lagen avses få blir förmodligen det praktiska behovet av en särskild regel om näringsförbud i samband med konkurs inte så stort. Oeksåi konkurssitua- tionen kan ofta de förutsättningar som jag föreslår för näringsförbud utom konkurs åberopas. Man kan dock inte utesluta att det i vissa fall kan vara befogat med näringsförbud för en näringsidkare som har försatts i konkurs. även om hån inte uppfyller dessa förutsättningar. dvs. har gjort sig skyldig till varken brott eller bctalningsunderlåtelse rörande skatter m.m.

Skälen för mitt förslag: Innebörden av kommitténs förslag är att de särskil- da reglerna om näringsförbud i samband med konkurs i 199 bä KL upp- hävs. Majoritetens för—slag går ut på att man lika väl i konkurssituationen som eljest då fråga om näringsförbud uppkommer får pröva om näringsid- karen har grovt åsidosatt sina åligganden. Kommittéminoritetens förslag innebär på motsvarande sätt att brott skall vara förutsättning för närings- förbud. oavsett om näringsidkaren har försatts i konkurs eller ej då frågan om förbud väcks.

Den övervägande delen av remissinstanserna har ingen erinran mot kommitténs förslag att samma regler skall gälla oavsett om näringsidkaren är försatt i konkurs eller ej. Några instanser föreslår dock att lagen skall innehålla ctt särskilt konkursrekvisit (jfr ovan.).

Med den utformning somjag i det tidigare har velat ge förutsättningarna för näringsförbud. kan man ifrågasätta om det finns något behov av att bibehålla konkursrekvisitet i nu gällande eller reviderad form. Av kommit- téns undersökning av de 126 näringsförbud som meddelades under tiden mellan den 1 juli 1980 och den 31 december 1983 framgår att domstolen bara i ett fall som grund för förbudet åberopade enbart andra omständighe- ter än brott: i detta enda fall åberopadcs uteslutande underlåtelse att betala mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter. ] minst 93 av de 95 fall då domsto- len nämnt det rekvisit som enligt 199 bä KL är förutsättning för näringsför- bud enligt huvudregeln — att näringsidkaren har "grovt åsidosatt" sina åligganden som näringsidkare — har ett eller flera av brotten oredlighet. vårdslöshet eller mannamån mot borgenärer. bokföringsbrott. skattebe- drägeri och grova bedrägerier funnits med i bilden (betänkandet s. 84). Det gäller här brott som överlag är av icke ringa svårhetsgrad. Kommitténs undersökning kan onekligen synas peka mot att det knappast finns behov av ett särskilt konkursrekvisit. Det skulle kunna ifrågasättas om det i annat än rena undantagsfall kan finnas anledning att väcka frågan om näringsför- bud utan att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott eller betalnings- försummelse av sådant slag som avses med de tidigare diskuterade rekvisi- ten.

För att regleringen bibehålls. må vara i något reviderad form. talar särskilt följande omständigheter. Gällande regler i 199 bä KL inriktar sig

framför allt mot olika förfaranden. som innebär att konkursinstitutet som sådant utnyttjas som instrument för ekonomiska oegentligheter vilka dock inte behöver vara kriminaliserade. Upphävs regleringen i KL kommer näringsförbud som instrument mot förfaranden som är specifikt inriktade på en illojal användning av konkursinstrumentet inte att kunna användas-i samma utsträckning som idag. Jag vill här peka på bl. a. den situationen då en näringsidkare vid upprepade tillfällen använder konkursinstitutet för att begå oegentligheter som inte är kriminaliserade. Jag kan hänvisa till de exempel på icke kriminaliserade förfaranden som idag enligt motiven till gällande bestämmelser om näringsförbud i KL kan ligga till grund för förbud (prop. 1979/80: 83 s. 31 ff: jfr avsnitt 4.2.2). Den avgränsning av förutsättningarna för näringsförbud i förhållande till kommittémajoritetens förslag som jag föreslår och för vilken jag har redogjort i det föregående skulle medföra att näringsförbud inte kunde komma i fråga i sådana fall.

Det ligger vidare en viss fördel från ef'fektivitetssynpunkt i att ett nä- ringsförbud kan meddelas. om det i samband med en konkursutredning framkommer att näringsidkaren vid sidan om brott kan misstänkas för oegentligheter av annat slag. Med tanke på näringsförbudets syfte att undanröja en skadehärd. kan det vara angeläget att få till stånd ett närings- förbud på grundval av de kanske ostridiga icke-kriminaliserade oegentlig- heterna redan innan brottsutredningen och lagföringen med anledning av denna har slutförts. Av intresse är i detta sammanhang inte minst sådana otillbörliga förfaranden som riktats mot privata kreditgivare. t. ex. genom att näringsidkaren har laborerat med flera bolag och låtit styra sina skulder till ett bolag och tillgångarna till ett annat för att därefter låta det förra bolaget gåi konkurs. Ett sådant förfarande kan under vissa förutsättningar vara brottsligt. men oavsett hur det förhåller sig därmed bör det finnas möjlighet att med näringsförbud förhindra att näringsidkaren fortsätter med sådan verksamhet. Att det kan finnas behov av att förhindra närings- idkare att missbruka möjligheterna till skuldsättning hos privata borgenä- rer för att därefter gå i konkurs framgår av att andelen enskilda skulder i konkurs kraftigt överstiger andelen skatteskulder och att skillnaden ten- derar att öka (jfr D. Magnusson. Företagskonkurser och ekonomisk brotts- lighet. Sthlm 1985 s. 61).

Med hänvisning till vad jag nu har anfört ärjag för närvarande således inte beredd att föreslå att de möjligheter att meddela näringsförbud som gällande reglering i KL erbjuder helt skall upphävas.

Kommittén har riktat viss kritik mot utformningen av reglerna om nä- ringsförbud i 199 bä KL. Sammanfattningsvis går kritiken ut på att uppdel- ningen på två olika fall — dels det då förbud kan aktualiseras redan efter en enstaka konkurs. dels det då det har varit fråga om upprepade konkurser (jfr avsnitt 4.1 och-4.2.1) — innebär en onödig komplikation som också har vållat tillämpningsproblem. Rekvisiten är också så vagt utformade. att dei praxis ansetts kunna ge utrymme för näringsförbud även i fall när ett sådant enligt kommitténs mening inte hade bort komma i fråga.

En särskild regel om näringsförbud i samband med konkurs bör mot denna bakgrund överensstämma med de två tidigare diskuterade rekvisiten rörande brott och bctalningsförsummelse i så måtto, att det även i kon-

kurssituationen bör krävas att näringsidkaren genom otillbörlighet mot borgenärerna eller på annat sätt har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet (dvs. som näringsidkare). Detta senare rekvisit bör även i fortsättningen ges den innebörd som angavs i motiven till l99bå KL (prop. l979/80:83 s. 30—32 och 55 f samt SOU 1979: B s. 75—77). Jag hänvisar även till vad jag i det föregående (avsnitt 4.2.2) har anfört om begreppet grovt åsidosättande i näringsverksamhet. Däremot bör den sär- skilda regeln om näringsförbud vid upprepade konkurser i KL inte ha någon motsvarighet i lagen. Den omständigheten att någon har försatts i konkurs vid flera tillfällen får i stället beaktas inom ramen för prövningen av om det har förekommit ett grovt åsidosättande liksom f.ö. då det skall bedömas om ett förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Jag har alltså kommit fram till att näringsförbud skall kunna komma i fråga i tre alternativa situationer: då en person i egenskap av näringsidkare har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. då han har underlåtit att betala skatt m.m. och underlåtelsen inte är ringa samt då han har försatts i konkurs och förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet. Även i de två första fallen uppställs också som en ytterligare förutsättning att näringsidkaren med hänsyn till de sammantagna oegentligheterna har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet.

Till dessa förutsättningar för näringsförbud bör fogas ännu en. som jag kommer att behandla härnäst. '

4.2.6 Att förhud är påkallat från allmän synpunkt som en ytterligare särskild förutsättning för förbud

Mitt förslag: Näringsförbud skall meddelas endast under förutsätt- ning att förbud är påkallat från allmän synpunkt. Hänsyn skall därvid särskilt tas till om äsidosättandet har varit systematiskt eller syftat till betydande vinning. om det har medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare har dömts för brott i näringsverksamhet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer praktiskt taget helt med mitt (betän- kandet s. 20l —204 och 396—402). En majoritet i kommittén anser dock inte att det i lagtexten skall anges att särskild hänsyn skall tas till näringsidka- rens vinning. En minoritet stöder mitt förslag (5. 443 f).

Remissinstanserna: Ingen instans har haft någon erinran mot att det skall vara en förutsättning för näringsförbud att sådant är påkallat från allmän synpunkt. Bara ett fåtal instanser har kommenterat förslaget till kriterier som skall särskilt beaktas vid denna prövning (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Ett näringsförbud skall medde- las bara om det vid en helhetsbedömning framstår som motiverat med utgångspunkt i syftet att undanröja en skadehärd eller om det skulle

framstå som stötande att låta en person som har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet att få fortsätta att ägna sig åt sådan. eller av allmänpreventiva skäl.

Skälen för mitt förslag: Enligt kommitténs mening brister den nuvarande lagregleringen i l99bå KL främst däri, att rättstillämpningen lämnas åt egna bedömningar så snart det kunnat konstateras att grova otillbörligheter mot borgenärerna eller andra grova åsidosättanden har förekommit. Det sägs att näringsförbud då "får" åläggas. men inget om vad som skall beaktas vid prövningen. På denna punkt är också motiven sparsamma. . Kommittén anser att lagtexten och motiven bör ge bättre ledning än som i dag är fallet. Vid sidan om det tidigare behandlade kravet på grovt åsidosättande av åligganden bör en ytterligare förutsättning för näringsför- bud vara att förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Bara ett fåtal remissinstanser har kommenterat utredningens förslag i denna del. De som har gjort det, bl.a. JK. har tillstyrkt förslaget.

Jag erinrar om vadjag tidigare har uttalat om att en lag om näringsförbud i första hand bör rikta sig mot sådana personer som genom allvarliga åsidosättanden åstadkommer betydande skador för borgenärer. anställda. konkurrenter, konsumenter. avtalsparter eller samhället i övrigt. Det är främst personer som ägnat sig åt systematiska illojala förfaranden som bör angripas med näringsförbud. Förbud bör därmed komma i fråga främst för den som vid återkommande tillfällen åsidosätter de normer som gäller för näringsverksamhet. För att särskilt markera detta bör det enligt min me- ning inte vara tillräckligt för näringsförbud att en näringsidkare — kanske vid något enstaka tillfälle — har grovt åsidosatt sina åligganden. Det bör också krävas att förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Innebörden av att förbud är påkallat från allmän synpunkt bör vara att domstolen mot bakgrund av de oegentligheter som näringsidkaren har gjort sig skyldig till vid en samlad bedömning finner att vederbörande bör avstängas från rätten att driva näring. Därvid bör de tidigare nämnda rättspolitiska syftena beaktas. Behovet att undanröja en skadehärd bör alltså tillmätas stor betydelse. Vid prövningen av om det finns ett sådant behov bör hänsyn tas till om det har funnits andra möjligheter att få vederbörande att ta rättelse. Näringsförbud bör normalt inte tillgripas förrän sådana möjligheter framstår som mer eller mindre uttömda. såvida ej allmänpreventiva skäl talar i motsatt riktning. Näringsförbud kan inte heller anses påkallat från allmän synpunkt om det i ett särskilt fall står alldeles klart att vederbörande inte kommer att ägna sig åt näringsverk-

samhet på nytt.

Nz'iringsförbudet skall alltså främst vara framåtsyftande. ] vissa grova fall kan det dock av allmänpreventiva skäl linnas anledning att ingripa med näringsförbud även om det finns tecken som tyder på att prognosen inte är dålig. Detsamma gäller om det skulle framstå som stötande att låta en person som har gjort sig skyldig till allvarliga ocgentligheteri näringsverk— samhet få fortsätta att ägna sig åt sådan.

Vid prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt skall hänsyn tas till den samlade bilden av näringsidkarens förhållanden i nä—

ringsverksamhet. Därvid får beaktas om han under lång tid har gjort sig skyldig till oegentligheter. hur allvarliga dessa har varit och vilken karaktär de haft i övrigt. Vid denna prövning får hänsyn tas till alla slags åsidosät- tanden som näringsidkaren har gjort sig skyldig till. oavsett hur gamla de är. Det ligger dock i sakens natur att nyligen begångna oegentligheter oftast är mera graverande än sådana som ligger långt tillbaka i tiden. Jag vill samtidigt betona att det skall vara fråga om en helhetsbedömning vid vilken hänsyn även skall tas till omständigheter som talar till näringsidka- rens förmän.

Kommittén föreslår att lagtexten skall innehålla vissa riktlinjer för tolk- ningen av uttrycket "påkallat från allmän synpunkt". nämligen att det särskilt skall beaktas om näringsidkarens förfarande har varit systema- tiskt. om det har medfört betydande skada och om det har fortsatt sedan näringsidkaren dömts för brott i näringsverksamhet. En minoritet i kom- mittén anser att det därutöver skall anges att man särskilt skall beakta om åsidosättandet har syftat till betydande vinning.

Av det fåtal remissinstanser som har kommenterat kommitténs förslag i denna del uttalar Stockholms kommun sitt stöd för minoritetens uppfatt- ning. medan länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län redovisar ett motsatt synsätt och alltså går på majoritetens linje. Stockholms tingsrätt föreslår att särskild hänsyn skall tas inte bara till om åsidosättandet har medfört betydande skada utan även till om det varit ägnat att medföra sådan.

Uttrycket "påkallat från allmän synpunkt" inrymmer åtskilliga tolk- ningsmöjligheter. Även jag anser därför att det finns anledning att i lagen ge viss vägledning för hur det bör uppfattas. Med de rättspolitiska syftena för ögonen är det enligt min mening naturligt att då särskilt beakta om vederbörande har åstadkommit — eller skulle ha kunnat åstadkomma — betydande skada eller om åsidosättandena har skett s_ystenzaziskr. Jag anser vidare att det linns'skäl att fästa vikt vid om näringsidkaren med sina förfaranden har syftat till att åstadkomma betydande vinning. Ett sådant syfte kan få betydelse vid en bedömning av näringsidkarens tänkbara framtida handlande och av om förbud är påkallat av allmänpreventiva skäl.

Det bör vidare anses särskilt försvårande om personen i fråga fortsätter att åsidosätta sina åligganden även efter det att han har fått den varning som ligger i en fällande dom för brott i näringsverksamhet (jfr avsnitt 4.2.2).

Kommittén har övervägt om det borde utdelas en varning i särskild ordning. men avvisat tanken. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser däremot att det bör vara möjligt att utfärda en uttrycklig varning till en näringsidkare som i sådan omfattning har åsidosatt sina skyldigheter att han tangerar gränsen för näringsförbud. Fakultetsnämn- den pekar därvid på den möjlighet att utfärda varning som förekommer inom etableringsrätten. Den anser att en varning kan vara särskilt moti- verad då en näringsidkares oegentligheter inte är av så allvarlig art att näringsförbud kan meddelas. men en friande dom skulle kunna ge intryck av att vederbörande kan fortsätta den påtalade näringsverksamheten som förut.

Frågan om ett särskilt varningsinstitut inrymmer enligt min mening alltför många praktiska och principiella överväganden för att utan ett närmare utredningsunderlag kunna tas upp till övervägande inom ramen för detta lagstiftningsärende. Det kan också ifrågasättas om det praktiska behovet av ett särskilt varningsinstitut motiverar en uttrycklig reglering. En näringsidkare som döms för brott i näringsverksamhet har. som jag nyss har berört. anledning att ta detta som en varning. En möjlighet att dessutom meddela en uttrycklig varning skulle inte ändra på detta förhål- lande. Jag vill därför inte nu föreslå en regel om ett sådant institut.

Hänvisningar till S4-2-5

  • Prop. 1985/86:126: Avsnitt 9

4.3. Personkretsen

[ det föregående har jag behandlat förutsättningarna för näringsförbud. Resonemanget har byggt påatt förbud skall kunna aktualiseras i vissa fall då det förekommit oegentligheteri näringsverksamhet samt riktas mot den näringsidkare som har gjort sig skyldig till ocgentligheterna. Jag övergår nu till att närmare utveckla vilken krets av personer som bör kunna komma i fråga för förbud. Det bör redan nu framhållas att det finns ett nära samband mellan denna fråga och spörsmålet om innebörden av ett näringsförbud. dvs. vilken verksamhet som en person med näringsförbud inte får driva och vilka befattningar hos en näringsidkare han saknar rätt att inneha. Jag kommer därför att redan nu något beröra också detta.

Mina förslag kommer att innebära att näringsförbud skall kunna riktas mot en enskild näringsidkare (4.3.1). mot den som faktiskt utövar ledning- en av en näringsverksamhet. liksom mot den som innehar en befattning hos en näringsidkare vilken är förenad med s. k. företagaransvar (4.3.2). samt mot vissa befattningshavare hos näringsidkare som ärjuridisk person (4.3.3).

Hänvisningar till S4-3

4.3.1. Enskild näringsidkare

Mitt förslag: Näringsförbud skall kttnna meddelas en enskild nä- ringsidkare.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt utom på en punkt. Kom- mittén föreslår en särskild regel om att den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet alltid skall anses som näringsidkares Också enligt mitt förslag skall näringsförbud kunna riktas mot en sådan person (avsnitt 4.3.2). ] sak blir det därför ingen skillnad mellan kommit- tens förslag och mitt (betänkandet s. 208—223 och 395 f).

Remissinstanserna: Bara ett fåtal instanser har yttrat sig över kommitténs förslag till personkrets. RÅ liksom Föreningen Sveriges åklagare har till- styrkt förslaget. Ingen instans har haft någon erinran mot det i sak (bilaga 6 avsnitt 3).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det ligger i sakens natur att ett ' näringsförbud skall kunna riktas mot den som har gjort sig skyldig till de grova åsidosättanden som motiverar förbudet. Har oegentligheterna be- gåtts av en enskild näringsidkare. skall förbudet alltså riktas mot denne.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande regler i- l99hs' KL kan näringsför- bud meddelas en konkursgäldenär som är enskild näringsidkare. Kommit- tén föreslår att denna ordning skall bestå i så måtto. att näringsförbud också i fortsättningen skall kunna riktas mot en enskild näringsidkare. Jag delar den uppfattningen. Näringsförbud bör alltså kunna meddelas en enskild näringsidkare såväl i som utom konkurs då förutsättningarna för förbud i_ övrigt är uppfyllda.

Med uttrycket näringsidkam brukar i modern lagstiftning förstås fysiska ellerjuridiska personer som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. oavsett om verksamheten är inriktad på vinst eller ej. 1 den betydelsen används begreppet i t.ex. de centrala konsumenträttsliga laga—rna (så (. ex. i prop. 1976/77: 123 s. l52). i bokföringslagen ( l976: 125) och i konkurrens- lagen (prop. l98l/82: l65 s. 163 f). l kravet på yrkesmässighet ligger att verksamheten måste vara av tämligen varaktig karaktär. Det behöver dock inte vara fråga om vederbörandes huvudsysselsättning eller en verksamhet som drivs i stor omfattning. Den regel som jag nu behandlar avser endast enskild näringsidkare. Därmed avses näringsidkare som är fysisk person. Näringsförbud skall alltså inte kunna meddelas en näringsidkare som är juridisk person. En annan sak är att också vissa företrädare förjuridiska personer bör omfattas av regleringen. något som jag skall återkomma till (avsnitt 4.3.2 och 4.3.3).

Kommittén diskuterar ingående näringsidkarbegreppets avgränsning i olika hänseenden (betänkandet s. 209—221). En fråga som kan uppkomma gäller var gränsen går mellan niiringsidkara Ol'/I arbetstagare. Om denna fråga ställs på sin spets vid tillämpningen av förevarande lagstiftning. är det enligt min mening naturligt att man i första hand söker ledning i den praxis som utvecklats på andra näringsrättsliga områden. Viss ledning bör man vidare kunna ta av den bedömning som har gjorts på andra rättsområ- den än näringsrät'ten.

Kommittén — som konstaterar att gränsdragningsfrågan hittills saknat aktualitet i så gott som samtliga mål om näringsförbud * anser att de bedömningsgrunder som utvecklats inom arbetsrätten och socialrätten bör vara vägledande även vid en prövning om näringsförbud. Samtidigt fram— håller den att ändamålen bakom bestämmelserna om näringsförbud är helt andra än de som ligger till grund för den arbetsrättsliga och socialrättsliga lagstiftningen och att detta måste leda till en del förskjutningar i gränsdrag- ningen. I vissa fall bör enligt kommittén näringsförbud kunna meddelas en person som i arbetsrättsligt hänseende anses som arbetstagare. nämligen om han i sitt förhållande till andra kontrahenter och till myndigheterna intar en mycket självständig ställning. Även mot en person som arbetar ttnder kollektivavtal bör enligt kommittén näringsförbud kunna riktas.

Av remissinstanserna har endast Göta hovrätt berört vad kommittén har anfört om näringsidkarbegreppet. Hovrätten anser att gränsdragningspro-

blemen här torde likna dem som enligt förslaget till konsttmenttjänstlag uppkommer när man skall avgöra om en tjänst utförts av en näringsidkare (jfr prop. 1984/85: 1 10 s. 142). Skillnaderna mellan det civilrättsliga och det sociala arbetstagarbegreppet bör enligt hovrätten inte överdrivas. Särskilt mot bakgrund av att ett näringsförbttd får konsekvenser som står straffet nära anser hovrätten att kommitténs rekommendationer är väl vidlyftiga. Det förhållandet att en person är att anse som arbetstagare enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring bör väl inte hindra att han åläggs närings- förbud. anför hovrätten. Däremot kan det enligt hovrätten knappast vara riktigt att betrakta den som arbetar under kollektivavtal som näringsidka- re.

Jag delar kommitténs uppfattning att de principer som utvecklats inom arbets- och socialrätten bör kunna tillmätas viss betydelse för avgränsning- en av näringsidkarbegreppet i detta sammanhang. Samtidigt kan man inte bortse från att syftet med en lagstiftning om näringsförbud är ett helt annat än det som bär upp de arbetsrättsliga och socialrättsliga regelsystemen. För gränsdragningen mellan arbetsgivare och arbetstagare spelar på de senare områdena bl.a. sociala hänsynstaganden en roll som kan motivera att arbetsgivarbegreppet ibland ges en förhållandevis vid innebörd (jfr SOU l98|z3l s. 63). Med tanke på näringsförbudets karaktär ligger det däremot enligt min mening närmare till hands att i det nu aktuella samman- hanget i tveksamma fall ge begreppet en mera snäv innebörd. Här som annars i tillämpningen bör i sådana fall den lösning väljas som är mest i överensstämmelse med kravet på rättssäkerhet.

En särskild fråga är vem som skall anses som näringsidkare niin/lera är verksamma i rörelsen. Särskilt avgränsningen mot handelsbolag kan här tänkas skapa problem. Det kan ibland vara tveksamt om en verksamhet drivs i bolagsform eller ej. Frågan om näringsförbud bör dock inte vara beroende av företagsformen som sådan. Avgörande för om en person skall vara underkastad regleringen måste i stället vara den .vriillning hanja/(tiskt lta/" intagit i företaget.-något som jag skall återkomma till (avsnitt 4.3.2). För frågan om lagen i ett visst fall är tillämplig eller ej bör det alltså inte ha någon betydelse om han har varit näringsidkare i en enskild näringsverk- samhet eller i stället företrädare för ett handelsbolag.

Det förekommer att en person formellt uppträder som näringsidkare utan att i realiteten ha något med verksamheten att göra. dvs. handlar som bulvan för någon annan. Kommittén föreslår en särskild bestämmelse som anger att den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverk- samhet alltid skall anses som näringsidkare. Härigenom kommer bttlvanen att omfattas av den regel somjag nu behandlar.

Enligt RÅ katt den föreslagna regeln förväntas underlätta hanteringen av bulvanförhållanden. som idag enligt RÅ medför de kanske största pro— blemen vid tillämpningen av lagstiftningen om näringsförbud. LO anser det viktigt att den som styr ett företag bakom kulisserna liksom bulvanen kan omfattas av näringsförbud.

Jag delar uppfattningen att näringsförbud bör ktlnna riktas även mot den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet. även om han i själva verket bara är en bulvan. Jag föreslår dock en annan lagteknisk

lösning än kommittén. Jag återkommer till mitt förslag i denna del (avsnitt 4.3.2).

Det bör inte möta något hinder att i vissa'fall anse att flera personer samtidigt är näringsidkare i en enskild näringsverksamhet. Detta kan vara fallet om en person mår ansvarar för rörelsen och en annan i realiteten driver den. dvs. faktiskt beslutar om rörelsens verksamhet. Den som ansvarar utåt bör då kunna betraktas som näringsidkare. oberoende av om han tar aktiv del i rörelsen eller ej. Men också den som inte har det formella ansvaret men i verkligheten står för besluten bör anses som näringsidkare. om han har ett ägarintresse i rörelsen. dvs. helt eller delvis äger företagets tillgångar.

Den som endast förestår en enskild näringsverksamhet genom att sköta den löpande verksamheten bör däremot inte anses som näringsidkare enbart på den grunden. En annan sak är att han ändå kan komma att omfattas av regleringen. något som jag nu kommer att behandla (avsnitt 4.3.2).

4.3.2 Den som faktiskt utövar ledningen av näringsverksamhet, m. m.

Mitt förslag: Näringsförbud skall kunna meddelas den som faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet. oavsett om verksamhe- ten bedrivs under enskild firma eller av en juridisk person. Förbud skall också kunna riktas mot den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet. Vidare skall även den kunna medde- las förbud som innehar en befattning hos ett företag. vilken är förenad med s. k. företagaransvar. om han i den befattningen begår brott som inte är ringa.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. ] sak avviker det från mitt däri att det inte omfattar betättningshavare som bär ett företagaransvar. Dessutom anser kommittén att förbud också skall kunna riktas mot den som faktiskt utövar ledningen av en sådan juridisk person som är bokföringspliktig enligt bokföringslagen (1976: 125). även om denna inte har bedrivit näringsverksamhet. Kommittén föreslår slutligen en an- nan lagteknisk lösning i frågan om förbud mot den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet (betänkandet s. 221—236 och 404—406).

Remissinstanserna: lngen instans har någon erinran mot förslaget (bilaga 6 avsnitt 3).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Med tanke på näringsförbudets främsta syfte — att undanröja en skadehärd måste ett förbud kunna riktas mot den person som faktiskt har utövat ledningen av den verksam- het i vilken oegentligheterna har förekommit. Det bör därvid inte spela någon roll i vilken rättslig form verksamheten har bedrivits. "

Skälen för mitt förslag: Enligt de nu gällande reglerna i 199bå andra stycket KL kan näringsförbud riktas mot inte bara en enskild näringsidka- re som har gått i konkurs. Om ett aktiebolag. ett handelsbolag eller en ekonomisk förening. eller en sådan ideell förening eller stiftelse som har drivit bokföringspliktig näringsverksamhet. har försatts i konkurs. kan förbud också komma i fråga för den som företräder eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har företrätt den juridiska personen. antingen som ställföreträdare eller genom att faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

] frågan vilken ställning en person skall ha intagit i ett företag för att reglerna om näringsförbud skall kunna tillämpas på honom anförde dåva- rande chefen förjustitiedepartementct. att detta får avgöras med utgångs- punkt i de faktiska förhållandena. Regleringen är tillämplig på den som har haft det reella inflytandet och beslutanderätten över verksamheten. Både den som faktiskt har utövat de belägen/taler som tillkommerföretagsled- ningen — ehuru utan att formellt ha varit ställföreträdare och den som utåt haft ansvaretft'ir driften kan enligt motiven träffas av ett förbud.

Departementschefen tillade att inget hindrar att flera personer meddelas förbud med anledning av en och samma konkurs (prop. 1979/80: 83 s. 56).

Kommittén föreslår att näringsförbud liksom idag skall kunna riktas mot inte bara en enskild näringsidkare utan också vissa befattningshavare hos en juridisk person. Lagtekniskt innebär förslaget att vid tillämpning av förbudsregeln dessa personer "jämställs” med enskild näringsidkare.

Kommittén riktar kritik mot den nu gällande lagstiftningen på den grun- den att näringsförbud enligt KL inte kan riktas mot den som företräder — faktiskt handhar ledningen av — en enskild näringsverksamhet. om han inte. själv anses som näringsidkare. Enligt kommittén bör den juridiska form i vilken näringsverksamheten bedrivs sakna betydelse för möjlighe- ten att ingripa med näringsförbud. Kommittén föreslår därför att med enskild näringsidkare skall jämställas. vid sidan av den nyss åsyftade kretsen av befattningshavare hos juridisk person (som behandlas i avsnitt 4.3.3). bl. a. den som eljest faktiskt utövar ledningen av näringsverksam- het. Med detta förslag avser kommittén att göra det möjligt att ingripa med näringsförbud även mot den som faktiskt utövar ledningen av en enskild näringsverksamhet ("jfr betänkandet s. 226 och 405).

Ingen remissinstans har gett någon avvikande uppfattning till känna. Föreningen Sveriges åklagare har understrukit vikten av att det är veder- börandes faktiska ställning i företaget som är avgörande och inte företags— formen. Ett par remissinstanser — Stockholms och Göteborgs kom— muner — har erinrat om att kommunal näringsverksamhet drivs i såväl bolagsform som direkt av kommunen somjuridisk person.

Även jag anser att näringsförbud liksom hittills även i fortsättningen bör kunna meddelas den som faktiskt utövar ledningen av en sådan juridisk person som avses i nu gällande reglering i KL. Det ligger enligt min mening i linje med näringsförbudets syfte att 'man dessutom kan ingripa med

' näringsförbud även mot den som faktiskt utövar ledningen av en enskild näringsverksamhet. Avgörande för om förbud skall kunna komma i fråga bör alltså vara vilken ställning personen i fråga har intagit i företaget och

vad han har gjort sig skyldig till. alldeles oavsett i vilken juridisk form näringsverksamheten har bedrivits. De principer som redan idag gäller i fråga om företrädare förjuridiska personer bör således framdelcs tillämpas även på näringsverksamhet som drivs under enskild firma.

Kommittén har visserligen inte närmare berört det. men innebörden av dess förslag är att näringsförbud kommer att kunna meddelas inte bara den som faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet som bedrivs av en sådan juridisk person som anges i nu gällande reglering i KL eller av en rörelse som drivs under enskild firma. Med näringsverksamhet avses även sådan affärsverksamhet som drivs av statliga och kommunala affärsdri- vande verk och av andra statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter. Förslaget innebär därför att förbud även skall kunna riktas mot den som faktiskt utövar ledningen av sådan verksamhet. Även om det praktiska behovet härav kanske inte är så stort talar enligt min mening principiella skäl för att det finns en sådan möjlighet. Mitt förslag i denna del överens- stämmer mot denna bakgrund med kommitténs.

Jag har tidigare uttalat att näringsförbud bör kunna meddelas också en person som utåtframstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet. även om han bara är bulvan. Jag föreslår därför en regel om att förbud skall kunna riktas mot även en sådan person. Detta bör gälla även om det visar sig att företaget i fråga i själva verket är ett handelsbolag. l sak överens- stämmer detta med kommittéförslaget. som dock har en annan lagteknisk utformning. Jag hänvisar här till min tidigare beskrivning av detta (avsnitt 4.3.1). '

Det jag nyss anförde i frågan om näringsförbud mot någon som faktiskt utövar ledningen av en enskild näringsverksamhet innebär att exempelvis den som för ägarens räkning förestår ett företag som drivs under enskild firma och som utövar den faktiska beslutanderätten, skall kunna meddelas näringsförbud. Om flera tillsammans har utövat ledningen. bör alla kunna bli föremål för förbud.

Också en person som inte står i ledningen för ett företag i dess helhet. - men som har ett självständigt ansvar för en viss sektor inom företaget. exempelvis för marknadsföringen. den ekonomiska redovisningen eller arbetsmiljön. kan ha möjlighet att orsaka allvarliga missförhållanden. Det- ta talar för att även en sådan befattningshavare skulle kunna meddelas näringsförbud. Jag anser dock att det skulle uppkomma alltför stora gräns- dragningsproblem om man gör det möjligt att ingripa med näringsförbud mot även sådana befattningshavare. I princip bör näringsförbud således kunna komma i fråga endast för den som haft det övergripande ansvaret i ett företag. Jag skall dock strax redovisa ett undantag från detta synsätt. Vid bedömningen av om en person har haft en sådan p05ition i ett företag att han bör kunna komma i fråga för näringsförbud kan viss ledning tas i de straffrättsliga ansvarsreglerna. En person som inte kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett brott som begåtts i utövningen av närings- verksamhet skall inte heller behöva räkna med att brottet kan ligga till grund för näringsförbud mot honom. Däremot bör enligt min mening förbud kunna riktas mot en person som intar en sådan position i ett företag . att han kan åläggas s.k. ji'iretagaransvar. dvs. har en sådan ställning i

Prop. 1985/862 126

företaget att han kan straffas för en handling eller underlåtelse som någon annan i företaget har gjort sig skyldig till (jag kan här hänvisa till kommit- téns beskrivning av begreppet i betänkandet på s. 227—231).

Företagaransvaret drabbar normalt företagsledningen dvs. de perso- ner som faktiskt har handhaft ledningen av företaget men kan också inom företaget vara delegerat till chefer på en lägre nivå. t. ex. den som har haft ett självständigt ansvar för en viss sektor inom företaget. Somjag nyss anförde bör en person med en sådan befattning i princip inte kunna drab- bas av näringsförbud. Jag anser dock att det finns skäl att göra undantag från detta synsätt beträffande sådana befattningshavare som kan hållas ansvariga för brott enligt principerna för företagaransvar. Vid prövningen av om en person som sagts nu har grovt åsidosatt sina åligganden bör emellertid hänsyn då bara få tas till sådana brott och andra oegentligheter som han har gjort sig skyldig till i en befattning som har varit förenad med företagaransvar och alltså inte till sådant handlande som kan ha ägt rum medan han innehade en mera underordnad ställning.

Enligt gällande bestämmelser om näringsförbud i KL kan förbud i vissa fall meddelas en person som inte längre är men som tidigare har varit ställföreträdare. eller som faktiskt har handhaft ledningen eller förvaltning- en av enjuridisk persons angelägenheter. men som har lämnat befattning- en. Förbud kan således riktas mot den som vid tidpunkten för konkursan- sökan inte längre hade en sådan befattning men som haft det inom två år dessförinnan. Eftersom kommittéförslaget innebär att anknytningen till konkurs upphör. finns inte heller någon motsvarighet till denna tvåårsregel i kommitténs förslag. Näringsförbud skall enligt förslaget kunna komma i fråga även om det har gått mer än två år sedan vederbörande lämnade sin befattning.

] mitt förslag finns däremot fortfarande en viss koppling till konkurs. Jag ser dock inget skäl att föreslå någon tid.s;t__-vrc'1'n.v motsvarande den som gäller idag. Det finns enligt min mening inget sakligt skäl att tidsmässigt begränsa möjligheterna att ingripa mot en person som har gjort sig skyldig till oegentligheter i egenskap av ledare för ett företag. bara därför att företaget har försatts i konkurs sedan han lämnat ledningen. Som jag tidigare har anfört (avsnitt 4.2.2 och 4.2.6) bör man däremot vid prövningen av om näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden. liksom av om ett nä- ringsförbud är påkallat från allmän synpunkt. ta hänsyn till om de åsidosät— tanden som läggs vederbörande till last ligger långt tillbaka i tiden eller ej.

Enligt kommitténs förslag skall näringsförbud kunna meddelas även den som faktiskt utövar ledningen av en sådan juridisk person som är bokfö- ringspliktig enligt bokföringslagen (1976: 125). även an; den juridiska per- sonen inte bedriver näringsverksmnlzet. De juridiska personer det kan vara fråga om är aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Kommit- ten motiverar sitt förslag med att den gällande regleringen om näringsför- bud inte. såsom kommitteförslaget. knyter an förutsättningen för näring- förbud såvitt angår ställföreträdare till att näringsverksamhet har förekom- mit. utan till att gäldenären har varit bokföringspliktig. Genom sitt förslag vill kommittén förhindra att möjligheterna att ingripa mot dem som faktiskt utövar ledningen avjuridiska personer av det slag som nämnts blir mindre än idag.

Under remissbehandlingen har inga invändningar riktats mot kommitté- förslaget i denna del. Som jag tidigare anfört (avsnitt 4.3.1) har dock bara ett litet antal instanser alls berört frågan om vilken krets av personer som förbud skall kunna riktas mot.

Kommittéförslaget bygger uppenbarligen på uppfattningen att närings- förbud idag kan meddelas en företrädare för en juridisk person av tidigare nämnt slag. även om denna inte drivit näringsverksamhet. Själv ställerjag mig tveksam till en sådan tolkning av KL (199 b 5). Syftet med gällande reglering är att komma till rätta med oegentligheter i näringsverksamhet, inte i verksamhet av annat slag (prop. 1979/80: 83 s. 2329"). För att näringsförbud skall komma i fråga krävs att företrädaren har åsidosatt åligganden som näringsidkare. Det ter sig dock mindre sannolikt att en ställföreträdare för en juridisk person i denna sin egenskap skall kunna anses ha åsidosatt åligganden som näringsidkare om den juridiska perso- nen inte har ägnat sig åt näringsverksamhet. Jag kan heller inte se att det finns något praktiskt behov av en regel av det slag som kommittén föreslår. Kommittén framhåller visserligen att det förekommer att särskilt aktiebo- lag används för brottslig verksamhet utan att det idkas någon näring i dem. Som exempel nämner kommittén att någon systematiskt ägnar sig åt att köpa upp aktiebolag med stora skatteskulder enbart för att plundra bolagen på tillgångarna och utan att bry sig om att betala skatteskulderna. Enligt kommittén är en sådan verksamhet knappast att betrakta som näringsverk- samhet. lnte desto mindre får den enligt kommittén anses ha en sådan anknytning till näringsverksamhet att den bör beaktas vid en eventuell prövning om näringsförbud.

Jag delar givetvis kommitténs uppfattning att det är önskvärt att kunna ingripa mot personer som ägnar sig åt verksamhet av det slag som kommit- te'n beskriver. Enligt min mening torde dock sådan verksamhet åtminstone ibland uppfylla kraven på näringsverksamhet. I andra fall åter kan den ingå som led i annan verksamhet som är näringsverksamhet. och näringsförbud kan på den grunden komma i fråga för den som faktiskt utövar ledningen av den juridiska personen. Men det kan också tänkas fall då det inte är möjligt att meddela näringsförbud. därför att den juridiska personen inte har bedrivit näringsverksamhet och den som faktiskt utövat ledningen av den inte heller har gjort detta. Vederbörande kan då knappast uppfylla det grundläggande kravet att ha gjort sig skyldig till ett grovt åsidosättande i näringsverksamhet. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag ingen motsvarighet till den av kommittén föreslagna regeln i denna del.

4.3.3. Vissa befattningshavare hos näringsidkare som är juridisk person

,—

Mitt förslag: När det har förekommit oegentligheter hos en närings- idkare som är juridisk person skall näringsförbud kunna meddelas vissa befattningshavare som redan på grund av sin formella ställning får antas ha haft ett bestämmande inllytande på verksamheten. De befattningshavare som får antas ha haft ett sådant inflytande är följande: bolagsman i ett vanligt handelsbolag. komplementär i ett kommanditbolag. styrelseledamot och suppleant för styrelseleda- mot i ett aktiebolag och en ekonomisk förening samt verkställande och vice verkställande direktör i ett aktiebolag.

Kommitténs förslag: Överensstämmeri huvudsak med mitt (betänkandet s. 233 f och 404—406).

Remissinstanserna: De som har yttrat sig i frågan tillstyrker att näringsförÄ bud skall kunna riktas mot den krets av befattningshavare som förslaget avser. Göta hovrätt och RSV ifrågasätter dock om inte befattningarna kan vara identiska med dem som en person med näringsförbud inte får inneha (bilaga 6 avsnitt 3).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Vissa befattningar hos juridiska personer är företagsledande redan 'till sin karaktär. Det överensstämmer därför med näringsförbudets syften att förbud kan meddelas dem som innehar sådana befattningar. '

Skälen för mitt förslag: Näringsförbud kan idag med stöd av l99 b å'KL riktas mot den som antingen som ställföreträdare eller genom att faktiskt handha ledningen företräder (eller senare än två år innan konkursansökan kom in har företrätt) en konkursgäldenär som är ett aktiebolag, ett handels- bolag eller en ekonomisk förening. eller en sådan ideell förening eller stiftelse som drivit näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125"). Med ställföreträdare avses inte bara ordinarie styrelseledamot och verkställande och vice verkställande direk- tör utan även t.ex. suppleant och firmatecknare (jfr prop. 1979/80z83 s. 57). För att näringsförbud skall komma i fråga för en person som sagts nu skall dock vederbörande själv ha förfarit på ett sådant sätt som utgör förutsättning för förbud då konkursgäldenären är en enskild näringsidkare (prop. l979/80: 83 s. 55).

Den nu nämnda kretsen av befattningshavare hos enjuridisk person som kan få näringsförbud sammanfaller med den krets av befattningar som den som har meddelats näringsförbud inte får inneha (den senare betecknas i det följande som denförbjmlna kretsen). 1 199 c % KL föreskrivs således att den som har meddelats näringsförbud saknar rätt att — förutom att driva näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringsla- gen (l976: 125). eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av en

sådan juridisk person som avses i l99bä — såsom styrelseledamot eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för en sådanjuridisk person.

Kommittéförslaget avviker från den nu gällande regleringen. Enligt för- slaget blir det färre befattningar hos en juridisk person än enligt KL som anses vara företagsledande till sin karaktär och vilkas innehavare därför kan komma i fråga för näringsförbud. Vidare kommer den krets av befatt- ningshavare som kan komma i fråga för näringsförbud att bli mindre än den förbjudna kretsen.

Enligt kommittéförslaget skall befattningar som bolagsman i handelsbo- lag. styrelseledamot och suppleant för styrelseledamot i aktiebolag och ekonomisk förening samt verkställande och vice verkställande direktör i aktiebolag anses vara företagsledande till sin karaktär. Vid tillämpningen av förbudsregeln skall därför befattningshavare av detta slag jämställas med enskild näringsidkare. Det betyder att om det hos en juridisk person har förekommit sådana åsidosättanden som kan medföra näringsförbud. förbud skall kunna komma i fråga för sådana befattningshavare hos den juridiska personen som hör till dessa kategorier.

Till skillnad från vad som gäller idag skall enligt kommittén näringsför- bud däremot inte kunna riktas mot en annan ställföreträdare hos ett han- delsbolag än bolagsman. t.ex. en styrelseledamot som inte också är bo- lagsman. i denna hans egenskap. Detsamma gäller i fråga om ställföreträ- dare för en ideell förening eller stiftelse som driver bokföringspliktig nä- ringsverksamhet. En annan sak är att. som framgår av vad jag tidigare har anfört (avsnitt 4.3.2). också en person som tillhör de nu nämnda kategori- erna kan få näringsförbud om det kan visas att han faktiskt har utövat ledningen av verksamheten.

Orsaken till att kommittén har gjort denna avgränsning är att den ansett att ett antagande att någon redan genom sin formella ställning har utövat ctt faktiskt ledarskap i ett företag bör avse endast innehavarna av sådana befattningar som är underkastade lagstadgade förpliktelser. Av detta skäl avvisas tanken att låta också t.ex. firmatecknare och aktieägare eller styrelseledamöter i sådana stiftelser eller ideella föreningar som driver näringsverksamhet ingå i kretsen (betänkandet s. 233 f).

Jag delar kommitténs uppfattning att innebörden av ett näringsförbud även i fortsättningen bör vara att vederbörande skall sakna rätt att bedriva näringsverksamhet och att inneha vissa befattningar hos juridiska perso- ner. Jag kommer att behandla denna fråga längre fram och för övrigt då också föreslå en utvidning av förbudets räckvidd ijämförelsc med idag (avsnitt 4.4.1—4.4.4). Det finns emellertid anledning att redan här peka på vilka befattningar hos en juridisk person som kommittén för sin del anser bör höra till den förbjudna kretsen.

Enligt kommittéförslaget bör. som jag nyss påpekat. den förbjudna kretsen vara större än denkrets av befattningshavare hos en juridisk person mot vilken näringsförbud kan riktas. Den som har meddelats nä- ringsförbud skall således enligt kommitténs mening varaförhjuden att vara förutom bolagsman i ett handelsbolag. styrelseledamot och suppleant för sådan i ett aktiebolag och en ekonomisk förening samt verkställande och vice verkställande direktör i ett aktiebolag även styrelseledamot

eller suppleant för sådan i ett handelsbolag'eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet. Att förbudet bör avse också de senare kategorierna motiverar kommittén bl. a. med att hänvisa till det inflytande som regelmässigt är förknippat med dessa befattningar (s. 260).

Vid remissbehandlingen har kritik från flera håll riktats mot kommitténs avgränsning av den förbjudna kretsen. Så vill t. ex. åtskilliga instanser att också posten som firmatecknare skall ingå i denna. lngen instans har däremot föreslagit att den nu behandlade regeln om vilka befattningshava- re som skall kunna komma i fråga för näringsförbud skall avse andra eller flera befattningshavare än sådana som avses i kommittéförslaget. RÅ — som hör till dem som anser att firmatecknare bör ingå i den förbjudna kretsen — tillstyrker att regeln utformas i enlighet med kommitténs förslag. Även LO liksom Föreningen Sveriges åklagare tillstyrker förslaget.

Två instanser. Göta hovrätt och RSV. har berört diskrepansen mellan å ena sidan den krets av befattningshavare som skall kunna komma i fråga för förbud och å den andra den förbjudna kretsen. Enligt hovrätten kan det ifrågasättas om skillnaden är motiverad. Genom att anpassa bestämmelser- na till varandra vinns enligt hovrätten systematiska fördelar. RSV: s upp- fattning ligger i linje med hovrättens.

För egen del anserjag följande. Vissa befattningar hos en juridisk person är typiskt sett av företagsle- dande karaktär. Jag anser liksom kommittén att, när det har förekommit oegentligheter hos denjuridiska personen. näringsförbud bör kunna riktas mot innehavaren av en sådan befattning.

Det är enligt min mening en förtjänst hos kommittéförslaget att man klart kan urskilja vilka befattningar hos en juridisk person som avses med regleringen. Samtidigt har jag förståelse för den uppfattning som har ut- tryckts under remissbehandlingen att regleringen blir något svåröverskåd- lig om de två befattningskretsarna — den som kan meddelas förbud och den som ett förbud avser — inte helt överensstämmer med varandra. Man kan dock inte bortse från att syftena med de båda regelslagen avviker från varandra. vilket gör att en sådan ordning enligt min mening inte saknar fog. En regel som innebär att en viss kategori av befattningshavare i princip hålls ansvarig för de oegentligheter som begås av den juridiska person de är knutna till. bör av rättssäkerhetsskäl omfatta bara sådana befattningsha- vare som typiskt sett har den faktiska ledningen och som lagstiftaren ger vissa befogenheter och förpliktelser.

Jag föreslår därför att näringsförbud skall kunna riktas mot den krets av befattningshavare som avses med kommitténs förslag. dvs. bolagsman i ett" handelsbolag i fråga om kommanditbolag bör regeln begränsas till kom- plementären —. styrelseledamot och suppleant för sådan i ett aktiebolag och en ekonomisk förening samt verkställande och vice verkställande direktör i ett aktiebolag. lnnebörden härav är att. när det hos en juridisk person av angivet slag har förekommit oegentligheter. det kan prövas om näringsförbud bör meddelas innehavaren av en sådan befattning. För att förbud skall meddelas skall dock befattningshavaren själv kunna lastas för det grova åsidosättande som är en förutsättning för förbud. och ett sådant skall också vara påkallat såvitt avserjust honom.

Det bör understrykas att även andra befattningshavare hos en juridisk person än de som har nämnts nu senast kan komma i fråga för näringsför- bud. Jag erinrar om vad jag tidigare (avsnitt 4.3.2) har anfört om att den som faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet skall kunna få näringsförbud, liksom den befattningshavare i ett företag som ansvarar enligt principerna för s. k. företagaransvar och som gjort sig skyldig till' brott i den befattning som är förenad med sådant ansvar.

Den inställning jag nu har gett till känna innebär att en samordning av den krets av befattningshavare hos en juridisk person som kan komma i fråga för näringsförbud och den förbjudna kretsen då skulle kunna genom- föras endast genom att den förbjudna kretsen minskas i förhållande till vad kommittén har föreslagit. Jag återkommer senare till denna fråga (avsnitt 4.4.3).

Jag övergår nu till några andra aspekter på frågan mot vem ett närings- förbud skall kunna riktas.

Enligt de gällande reglerna om näringsförbud undantas ingen kategori näringsidkare helt från tillämpningsområdet för reglerna om näringsför- bud. Däremot särbehandlas vissa kategorier i den meningen att den verk- samhet de utövar aldrig omfattas av ett förbud. Detta gäller verksamhet som innebär utövning av grundlugsskyddude rättigheter samtjordbruk och Skogsbruk.

Även personer som är verksamma inom näringar som omfattas av dessa undantag kan ägna sig åt näringsverksamhet av annat slag. Jag anser därför att lagstiftningen om näringsförbud också i fortsättningen bör vara tillämp- lig på alla kategorier av näringsidkare. Jag kommer senare att behandla frågan vilken verksamhet som bör undantas från det område som omfattas av ett förbud.

Jag anser vidare. som jag tidigare berört. att det inte finns skäl att tillskapa en särskild möjlighet att meddela näringsförbud för juridiska personer. Jag vill inte heller föreslå att en person som är närstående till den som får förbud i denna sin egenskap också skall drabbas av förbudet.

Det finns skäl att även beröra frågan om näringsförbud mot rådgivare. Rådgivare som bedriver yrkesmässig rådgivning kan redan idag meddelas näringsförbud med stöd av bestämmelserna i KL. De kommer också att omfattas av lagen om näringsförbud.

En särskild fråga är hur näringsförbud förhåller sig till ett sådant förbud att utövajuridisk eller ekonomisk rådgivningsverksamhet som numera kan meddelas enligt lagen (l985: 354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall. m.m. Jag vill här erinra om att chefen förjustitiedepartementet i motiven till nämnda lag uttalade att den omständigheten att någon kan ha meddelats näringsförbud enligt de nuvarande reglerna i KL inte utan vidare medför att man bör avstå från att ta upp frågan om förbud enligt lagen om kontroll av rådgivare när det finns skäl till det. Departementsche- fen påpekade därvid att de båda förbudsinstituten i flera hänseenden är olika till sin räckvidd (prop. 1984/85z90 s. 38). Motsvarande gäller förhål- landet mellan det utvidgade näringsförbud som jag här föreslår och förbud mot yrkesmässig rådgivning. Sistnämnda förbud är så till vida mera be- gränsat än ett näringsförbud som det bara tar sikte på rådgivning. men

samtidigt mera långtgående i så måtto att det normalt innefattar förbud även mot att medverka i annans rådgivningsverksamhet. Uppenbarligen kan det dock endast undantagsvis finnas tillräckliga skäl för att låta förbud av båda slagen löpa parallellt.

4.4 Näringsförbudets innebörd

Jag kommer i det följande att behandla frågan vad det bör innebära att någon får näringsförbud. Jag kommer att föreslå att den som är underkas- tad näringsförbud skall sakna rätt att driva näringsverksamhet (4.4.1). faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet m.m. (4.4.2). inneha vissa befattningar hos juridiska personer och äga aktiemajoriteten i aktie- bolag (4.4.3) samt vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående till honom eller som han själv tidigare har bedrivit (4.4.4). allt under den tid då förbudet gäller (4.4.5). Detta innebär att han inte har rätt att ta nya sådana uppdrag och att han även är tvungen att avveckla en förbjuden verksamhet eller befattning m.m. som han redan driver eller innehar (4.4.6). Jag anser att näringsför- budet i princip skall gälla all verksamhet m.m. av omnämnt slag men att dispens skall kunna beviljas (4.4.7). Ett näringsförbud skall dessutom i vissa fall kunna upphävas (4.4.8).

4.4.1 Förbud mot att driva näringsverksamhet

Mitt förslag: Den som är underkastad näringsförbud får inte driva näringsverksamhet. Ett undantag bör dock göras för utövningen av grundlagsskyddade rättigheter.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt (betänkandet s. 251—257).

Remissinstanserna: Föreningen Auktoriserade Revisorer. liksom Svenska Metallindustriarbctareförbundet. tillstyrker förslaget att den som medde- las näringsförbud inte skall få idka näringsverksamhet. Sveriges Domare- förbund lämnar det utan erinran. LRF anser. liksom över-åklagaren i Göte- borg. att jordbruk och skogsbruk bör undantas från verkan av näringsför- bud. Också Föreningen Sveriges åklagare uttalar sig i den riktningen (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Att den som har näringsförbud inte skall få idka näringsverksamhet får anses närmast självklart. Också sådan näringsverksamhet som utgörs av jordbruk och skogsbruk bör av principiella skäl omfattas av förbudet. De problem som detta kan medföra för den som får förbudet kan lösas genom dispens.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har anfört bör näringsförbudets väsentligaste syfte vara att undanröja en skadehärd. Man skall alltså med

ett förbud förhindra att en person kan fortsätta att utgöra en skadehärd. Ett förbud kan också vara befogat i ett fall då det skulle framstå som stötande om en person som har begått allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet trots detta skulle få fortsätta att ägna sig åt sådan. Det kan även finnas skäl att ingripa med näringsförbud av allmänpreventiva skäl. Ett förbud måste mot denna bakgrund få en sådan räckvidd att det blir effektivt. Samtidigt får det inte ges en så vid utformning att det i onödan försvårar för den berörde att försörja sig. Det är också av rz'ittssäkerhetsskäl viktigt att den som har näringsförbud kan förutse om ett visst handlande innebär att förbudet överträds.

Innebörden av näringsförbud enligt regleringen i 199cs' KL är bland annat att vederbörande inte får driva näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125).

Det framstår som närmast självklart att en effekt av ett näringsförbud måste vara att vederbörande förbjuds att driva näring. Detta bör alltså gälla även enligt den lag som jag nu föreslår.

Hänvisningen i KL till bokföringslagen medför att jordbruk och skogs- bruk som drivs av enskilda inte omfattas av förbudet. För sådan verksam- het gäller i stället jordbruksbokföringslagen (1979: 141). Ett näringsförbud medför alltså ingen förlust av rätten att idka dessa näringar. Däremot kan även en jordbrukare i och för sig meddelas näringsförbud enligt gällande regler. men förbudet kommer då att avse annan näringsverksamhet än jordbruk och skogsbruk. Frågan är då om motsvarande undantag bör göras också nu.

Vid tillkomsten av gällande ordning uttalade föredragande departe- mentschefen att det var mest ändamålsenligt att knyta ett näringsförbud till bokföringslagcns näringsidkarbegrepp. Han menade att det inte framkom- mit något behov av att stävja missbruk av näringsfriheten inomjordbruket och skogsbruket och att dessa områden därför borde kunna lämnas utanför regleringen (prop. 1979/80: 83 s. 35).

Kommittén föreslår ingen motsvarighet till undantaget förjordbruk och skogsbruk. Den konstaterar att jordbrukarna visserligen är en speciell kategori i den meningen att deras näring är särskilt starkt förknippad med deras boende. Denna omständighet bör dock enligt kommittén inte vara utslagsgivande för bedömningen av hur lagen'skall utformas. Kommittén framhåller att även andra näringsidkare i praktiken kan bli tvungna att flytta som en följd av ett näringsförbud. Den anför också några ytterligare skäl mot attjordbruk och skogsbruk hålls utanför lagens tillämpningsområ- de.

Under remissbehandlingen har LRF uttalat att det på sakliga grunder är rimligt att jordbruk och skogsbruk även i fortsättningen undantas från tillämpningsområdct för näringsförbud.

För egen del vill jag inte förneka att näringsförbud i allmänhet torde framstå som en särskilt ingripande åtgärd mot just jordbrukare. En jord- brukarcs näringsverksamhet är ofta på olika sätt sammanvävd med hans familje- och bostadsförhållanden. Om ett näringsförbud riktas mot honom måste han avveckla verksamheten, vilket medför att han kan bli tvungen att lämna sitt hem. En avveckling av ettjordbrul: kan medföra en betydan-

de kapitalförstöring. och det kan bl. a. därför bli svårt förjordbrukaren att återuppta sin verksamhet som jordbrukare sedan tiden för förbudet har gått till ända. Om vederbörande har ägnat sig åt enbart jordbruk eller skogsbruk under sitt yrkesverksamma liv, kan det vara svårt för honom att få ett annat arbete, och näringsförbudet kan då i praktiken ligga nära ett yrkesförbud. Många gånger deltar också flera familjemedlemmar ijordbru- ket. och om en av dem får näringsförbud kan detta påverka försörjnings- möjligheterna för de övriga. Även en tredje man av annat slag kan komma att drabbas negativt av ett näringsförbud. t. ex. en markägare som arrende- rat ut mark till en arrendator som får näringsförbud. Till detta kommer att jordbruk och skogsbruk är underkastade särskild skötsellagstiftning som bl.a. ålägger ägaren eller brukaren att bruka och sköta jordbruks- och skogsmark.

Även om problem av detta slag kan tänkas uppkomma särskilt frekvent inom jordbruket. kan motsvarigheter till dem delvis uppstå på även andra områden. t. ex. då näringsförbud meddelas den som driver en affär i ett hus som också inrymmer hans bostad. eller den som tillsammans med sin familj driver en industri. Likaså torde man också om vissa andra näringar med rätta kunna göra gällande. att det inte just inom dem framkommit något behov av att stävja missbruk av näringsfriheten genom näringsför— bud.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag liksom kommittén att principiella skäl talar för att jordbruk och skogsbruk bör behandlas på samma sätt som andra näringar. Men liksom kommittén trorjag att det blir mycket ovanligt med näringsförbud för jordbrukare. Jag vill dock inte utesluta att ett näringsförbud undantagsvis också kan aktualiseras för en jordbrukare som t.ex. har gjort sig skyldig till systematiska och grova ekonomiska oegentligheter.

Jag vill understryka att de förhållanden som jäg nyss har nämnt givetvis måste beaktas vid en prövning rörande näringsförbud..l viss utsträckning bör hänsyn av detta slag kunna tas vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt. Omständighetcriav detta slag måste vidare beaktas då rätten i samband med en prövning ol'm näringsförbud har att ta ställning till om den som meddelas förbud skall få dispens för viss verk- samhet. Det ligger i sakens natur med tanke på syftet med näringsförbud —— att dispens för verksamhet inom jordbruk eller skogsbruk främst bör komma i fråga om de oegentligheter som motiverar förbudet har förekom- mit i annan verksamhet än sådan. Jag vill i sammanhanget tillägga att de åligganden som följer av den nyssnämnda skötsellagstiftningen bör beaktas då rätten tar ställning i frågor rörande avveckling och dispens.

Kommittén diskuterar också om en annan kategori av näringsidkare s.k. fria _rr/msun'irare (t.ex. konstnärer. privatpraktiserande läkare och advokater) — bör undantas från tillämpningsområdet för näringsförbud. Särskilt för sådana personer som i stort saknar möjlighet att förtjäna sitt uppehälle genom att fortsätta med yrket som anställda kan ett näringsför- bud i realiteten fungera som ett förbud mot att utöva yrket. Jag delar dock kommitténs uppfattning — som inte heller har mött någon erinran under remissbehandlingen — att det inte heller här bör göras något undantag. Det

får i stället ankomma på domstolarna att från fall till fall pröva om ett undantag i form av dispens är befogat. Särskilt om ett förbud i realiteten skulle fungera som ett yrkesförbud kan ett undantag vara motiverat.

Från verkan av förbud undantas i KL (199a s") också sådan verksamhet som är skyddad av grund/ag. I lagrummet hänvisas till stadganden i rege- ringsformen och i tryckfrihetsförordningen. vilka föreskriver frihet för varje medborgare att utöva vissa grundläggande rättigheter. De rättigheter som här är av intresse är främst yttrandefriheten. informationsfriheten. mötesfriheten och tryckfriheten.

Undantaget innebär att ett näringsförbud aldrig kan medföra att veder- börande fråntas rätten att idka näring som avser utövning av någon av de grundlagsskyddade rättigheterna. Trots ett näringsförbud har man således rätt att t. ex. driva ett tryckeri. skriva och publicera böcker eller artiklar eller anordna teaterföreställningar. även om verksamheten innebär att man idkar näring.

Denna ordning förs vidare i mitt förslag. Jag har tidigare, i samband med diskussionen om httr kretsen av perso- ner som skall kunna få näringsförbud bör se ut. också berört innebörden av begreppet näringsidkare (avsnitt 4.3.1). Gränsdragningsproblem motsva- rande demjag då berörde kan uppkomma även när man skall avgöra om en person med näringsförbud har överträtt förbudet. Vad jag tidigare har anfört om begreppet näringsidkare som ju står för en sådan person som idkar näringsverksamhet —— har tillämplighet också här. Detsamma gäller frågan vem som skall anses ha idkat näringsverksamhet dåjlera personer har varit verksamma i en rörelse som bedrivits under enskild firma (avsnitt 4.3.1).

4.4.2 Förbud mot att faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet m. m.

Mitt förslag: Den som är underkastad näringsförbud får inte faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliktig. även om den inte driver näring.

Kommitténs förslag: Överensstämmer till sin innebörd med mitt (betänkan- det 5. 257—264).

Remissinstanserna: Ingen har någon erinran mot förslaget (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Med tanke på näringsförbudets syfte måste förbudet utformas så. att det förhindrar vederbörande från att faktiskt driva näringsverksamhet. Det bör inte spela någon roll i vilken rättslig form näringsverksamheten bedrivs.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande reglering i 199eå KL saknar den som fått näringsförbud. förutom rätt att driva näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen och att vara ställföreträ- dare för vissa juridiska personer. också rätt att faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av denjuridiska personens angelägenheter. Däremot är han inte förbjuden att faktiskt utöva ledningen av en rörelse som drivs under enskild firma. så länge han inte själv är näringsidkare.

Kommittén föreslår att näringsförbud också i fortsättningen skall avse rätten att faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet. Enligt kommit- tén bör detta gälla även i fråga om sådan näringsverksamhet som drivs under enskild firma. Det saknas enligt kommittén skäl att i detta avseende göra en åtskillnad mellan olika företagsformer.

Under remissbehandlingen har Stockholms och Göteborgs kommuner anfört att det bör klargöras om förbudet att faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet även skall gälla sådan kommunal affärsverksamhet som bedrivs i förvaltningsform. Kommittén har inte berört denna fråga.

Jag anser att den princip som gäller idag bör gälla också i fortsättningen. Den som är underkastad näringsförbud bör alltså inte ha rätt att faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet och inte heller av en sådan juridisk person som är bokföringspliktig. även om den inte driver näring.

Som jag har nämnt tidigare (avsnitt 4.3.1) bör inte företagsformen vara avgörande för om näringsförbud skall kunna komma i fråga. Motsvarande bör gälla i nu förevarande avseende. Ett näringsförbud skall alltså även innebära förbud mot att faktiskt utöva ledningen av en rörelse som drivs under enskild firma.

Den som är underkastad näringsförbud är redan idag förbjuden att faktiskt leda en statlig eller kommunal näringsverksamhet som drivs i bolagsform. Näringsförbudets bakgrund och syfte talar för att denna prin- cip bör gälla oavsett i vilken juridisk form statlig eller kommunal närings- verksamhet bedrivs. Det kan visserligen hävdas att behovet att vidga näringsförbudets innebörd i detta hänseende är litet med tanke på den demokratiska kontroll som kan utövas av medborgarna. Principiella skäl talar dock enligt min mening för att ett näringsförbud bör innebära hinder för vederbörande att också faktiskt leda näringsverksamhet som drivs av stat eller kommun i annan form än genom bolag. Jag vill även erinra om att privat och offentlig näringsverksamhet behandlas lika i sådan konsument- rättslig eller annan civilrättslig lagstiftning som innehåller särskilda regler för näringsverksamhet (se t. ex. prop. 1979/80: 119 s. 187. prop. 1983/84z92 s.11foch prop. 1984/85: 110 s. 141).

I fråga om innebörden av att någon faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet kan jag hänvisa till vad jag tidigare har anfört härom (avsnitt 4.3.2).

4.4.3 Förbud mot att inneha vissa befattningar hos juridiska personer och aktiemajoriteten i aktiebolag

Mitt förslag: Den som är underkastad näringsförbud får inte inneha vissa befattningar som ställföreträdare för juridiska personer. Han får således inte vara bolagsman i ett vanligt handelsbolag eller kom- plementär i ett kommanditbolag. Han får inte heller vara styrelsele- damot eller suppleant för styrelseledamot i ett aktiebolag. ett han- delsbolag (inkl. kommanditbolag) eller en ekonomisk förening. eller i en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksam- het. Vidare fär han inte vara verkställande eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag. Han får inte heller i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som har nämnts. Slutli- gen får han inte äga så många aktier i ett aktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Kommittén föreslår dock inte någon regel om att den som har fått näringsförbud skall sakna rätt att vara ställföreträdare i annan egenskap än bolagsman. styrel- seledamot eller suppleant för sådan eller verkställande eller vice verkstäl- lande direktör. Den föreslär heller ingen regel om förbud mot aktieinnehav av viss omfattning (betänkandet s. 260 foch 408 f').

Remissinstanserna: lngcn instans har någon erinran mot att den som har näringsförbud skall vara förbjuden att inneha sådana befattningar som kommittén anger. Flera remissinstanser anser dock att också ställningen som firmatecknare bör vara förbjuden. Det gör RÅ. överåklagaren i Göte- borg. länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län. Stockholms tings— rätt. länsstyrelsen i Stockholms län. RSV. Patent- och registeringsverket. kronofogdemyndigheten i Malmö. Föreningen Sveriges åklagare-och Sve- riges Ackordscentral. RSV anser att även innehav av aktiemajoriteten i ett aktiebolag bör vara förbjudet (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För att syftet med näringsförbu- det skall uppnås bör förbudet avse sådana funktioner hos en juridisk person som till sin karaktär är företagsledande eller som innebär att inne- havaren utåt företräder denjuridiska personen. Detsamma gäller ett mera omfattande ägande i ett aktiebolag.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande regler i 199cå KL får den som meddelats näringsförbud inte vara ställföreträdare för ett aktiebolag. ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyl- dighet enligt bokföringslagen.

Kommittén föreslår att denna ordning i huvudsak bibehålls. Remissin- stanserna har inte haft någon erinran mot principen som sådan. Däremot

finns det delade meningar om vilka befattningar som skall ingå i den förbjudna kretsen.

Även jag anser att liksom idag vissa poster som ställföreträdare för juridiska personer bör vara förbjudna för en person med näringsförbud. Detta bör gälla även om posten i det enskilda fallet inte medför att veder- börande faktiskt utövar ledningen av företaget. En verkställande direktör i ett aktiebolag har ett sådant ansvar och sådana möjligheter att påverka skeendet i bolaget att det vid en prövning av om det skett en överträdelse av ett näringsförbud inte skall vara nödvändigt att föra särskild bevisning om vilken faktisk ställning han har haft i det enskilda fallet. Detsamma gäller styrelseledamo'ter i aktiebolag. Liksom i andra sammanhang bör .s'uppleantjämställas med ordinarie styrelseledamot och vice VD med VD. Förbudet bör vidare gälla även befattningen som bolagsman i vanliga handelsbolag och komplementär i kommanditbolag. Den som har medde- lats näringsförbud skall alltså vara skyldig att avveckla alla uppdrag som sagts nu och förbjuden att ta några nya under den tid då näringsförbudet gäller.

Förbudet mot att vara styrelseledamot eller suppleant bör också. liksom idag. gälla i ekonomisk förening och handelsbolag samt i sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet.

Jag vill erinra om att de sistnämnda befattningarna inte hör till dem mot vilkas innehavare näringsförbud skall kunna riktas på den grunden att de utan vidare anses ha en företagsledande funktion (avsnitt 4.3.3). Bakgrun- den var att de inte är underkastade lagstadgade förpliktelser. När det gäller att bestämma vilka befattningar som skall vara förbjudna för den som har fått näringsförbud gör sig dock inte rättssäkerhetsskäl av samma slag gällande som vid utformningen av den tidigare behandlade regeln. Framför allt med hänsyn till det inflytande som ändå i regel är förenat med de nämnda posterna. anserjag att det är motiverat att en person med närings- förbud förbjuds att inneha också dessa.

Enligt gällande bestämmelser är det också förbjudet för den som har näringsförbud att varajirmatccknarz' (prop. 1979/80: 83 s. 57). Kommittén framhåller att ett sådant förbud givetvis många gånger är motiverat. efter- som lirmatecknaren ofta har ett sådant inflytande i företaget som inte bör vara tillåtet. Förbudet tjänar också till att underlätta bevisföringen i vissa fall. Emellertid innebär detta förbud enligt kommittén att näringsförbudet utsträcks onödigt längt. Kommittén avvisar därför tanken att låta firma- tecknare ingå i den förbjudna kretsen.

För egen del ansluterjag mig till den kritik av kommitténs förslag i denna del som kommit till uttryck under remissbehandlingen. Rätten att teckna firma innebär att vederbörande har behörighet att företräda bolaget såväl vid skriftliga rättshandlingar som i andra fall. t.ex. vid muntliga avtal. och därmed också möjlighet att disponera rörelsens medel. Inte sällan måste denna behörighet anses ge firmatecknaren en faktisk möjlighet att leda företaget. Det förhållandet att en person har anförtrotts rätten att företräda företaget utåt och att disponera rörelsens medel torde dessutom många gånger kunna tas som tecken på att han också har ett inte oväsentligt inflytande på företagets verksamhet i övrigt. Det måste därför normalt

anses olämpligt att en person med näringsförbud kan fortsätta att vara firmatecknare i det företag där han har gjort sig skyldig till oegentligheter eller fungera som sådan i ett annat företag. Till detta kommer att man genom att göra undantag för firmatecknare enligt min mening skapar en möjlighet till kringgående av ett näringsförbud. Jag anser därför att även ställningen som firmatecknare bör vara förbjuden för den som är underkas- tad näringsförbud. I de med all sannolikhet sällsynta fall då en person med näringsförbud har ett beaktansvärt behov av att vara firmatecknare i en rörelse. bör frågan kunna lösas genom.dispens.

Vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser om näringsförbud tog dåvarande chefen för justitiedepartementet även upp frågan om ett nä- ringsförbud också skulle innebära ett automatiskt förbud för vederbörande att inneha aktier o.d. Departementschefen avvisade dock denna tanke. Som grund för sin inställning anförde han att om en ekonomisk intressege- menskap av sådant slag föreligger när förbud meddelas skulle en avveck- ling av gemenskapen bli nödvändig. Också under förbudstiden skulle en avveckling kunna komma att aktualiseras inte bara när personen i fråga genom eget handlande har kommit i en sådan ställning att det uppstått en otillåten intresscgemenskap. utan också när så inte är fallet. t.ex. om aktier har tillfallit honom genom arv. En reglering av antytt slag skulle framför allt i det senare fallet kunna uppfattas som opåkallad. Vidare skulle en skyldighet att avveckla den ekonomiska gemenskapen kräva komplicerade regler för hur avvecklingen skall ske. Möjligheterna att kontrollera efterlevnaden av ett sådant förbud torde enligt departements- chefen även om tillgängliga registersystem utvecklas ytterligare — vara begränsade.

Departementschefen tillfogade dock att den som har ett dominerande ägarinflytande i ett fåmansbolag i många fall även måste antas faktiskt handha ledningen och förvaltningen av företagets angelägenheter. l bolag med sådana ägarförhållanden är det naturligt att bolagsstämman ofta är en formalitet. Beslutsprocessen torde i många fall likna den som förekommer i ett enmansföretag som inte drivs i form av aktiebolag. Det sagda innebär att ägaren av ett enmansbolag normalt måste sälja aktierna för att inte bryta ett näringsförbud (prop. 1979/80183 s. 36'.jfr SOU 1979: l?» s. 79").

Kommittén föreslår inte någon ändring i den ordning som gäller nu. Enligt kommittén bör i stället den som äger aktier eller andelar liksom hittills bedömas enligt regeln om förbud mot att faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet.

Endast ett fåtal remissinstanser har berört den fråga jag nu behandlar. Föreningen Sveriges åklagare ansluter sig till kommitténs förslag. medan RSV anser att den som är underkastad näringsförbud inte skall ha rätt att äga aktiemajoriteten i ett aktiebolag. På den senare linjen går också krono- fogdemyndigheten i Malmö.

För egen del anserjag följande. Som anfördes i det tidigare lagstiftningsärendet kan en ordning som innebär att en aktieägare på grund av näringsförbud tvingas avveckla aktieinnehavet skapa svårigheter för honom. Den kan också -i vissa fall framstå som opåkallad. Enligt min mening kan detta emellertid inte undan-

skymma det förhållandet att ett dominerande ägarinflytande i ett bolag Prop. 1985/86: 126 också ger möjlighet till styrning av bolagets verksamhet. Denna kan kom- ' ma till stånd indirekt genom möjligheten att via bolagsstämman påverka valet av styrelse och via styrelsen valet av verkställande direktör. Den kan också ta sig mera direkta uttryck i form av direktiv till bolagsledningen i frågor som gäller bolagets verksamhet. Jag anser med hänsyn till vad jag har anfört nu att det ter sig naturligt att vid utformningen av en lag om näringsförbud betrakta ett dominerande ägarinllytande i ett aktiebolag som ett faktiskt innehav av ledningen av företaget. Mitt synsätt ligger i linje med vad dåvarande chefen för justitiedepartementet anförde i samband med tillkomsten av nu gällande regler om näringsförbud om hur man bör se på ett dominerande ägarinflytande i ett fåmansbolag. Att praktiska svårig- heter kan uppstå i samband med avvecklingen av ett aktieinnehav eller delar av ett sådant bör inte medföra att man bortser från sakförhållandet. Som har framgått i det föregående förutsätter för övrigt redan nu gällande ordning i KL att en avvecklingssituation kan uppstå. [ de fall då det ter sig opåkallat att förhindra att en person med näringsförbud innehar en aktie- post som ger honom ett dominerande inflytande i ett bolag bör frågan. liksom då undantag från näringsförbud eljest är befogat. kunna lösas ge- nom dispens (avsnitt 4.4.7). Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag således att ett aktieinnehav som ger ett dominerande inflytande i-ctt aktiebolag bör vara förbjudet. '

Bedömningen av när någon skall anses ha ett'dominerande inflytande i ett aktiebolag kan variera med bolagets storlek. Medan ett sådant inflytan- de i ett fåmansbolag ofta kan sägas föreligga vid ett röstetal om 50 %. kan det i ett stort aktiebolag med mycket spritt ägande föreligga redan vid ett lägre röstetal. Med tanke på de svåra gränsdragningsproblem som annars kan uppstå. harjag dock stannat för att anse att förbudet att äga aktier skall avse ett aktieinnehav som representerar mer än hälften av det samlade röstetalet för samtliga aktier i ett aktiebolag. Jag är medveten om att ett sådant förbud kan komma att kringgås genom bulvankonstruktioner av olika slag. Om detta sker och den som är underkastad näringsförbud alltså har gjort en skenöverlåtelse men i praktiken behållit det inflytande som en aktiemajoritet ger honom. kan det föreligga en situation då han har brutit mot förbudet att faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet.

Jag vill i detta sammanhang också ta tipp frågan huruvida ett näringsför- bud även bör hindra ett större andelsinnehav i en" ekonomisk förening. Enligt min mening är det befogat att bedöma ett sådant andelsinnehav på ett annat sätt än innehav av en större aktiepost. Jag vill här framför allt erinra om att antalet medlemmar i en ekonomisk förening måste vara minst fem (i vissa undantagsfall tre) och att möjligheten till utdelning av över- skott i förhållande till medlemmarnas kapitalinsatser är begränsade. Till detta kommer att varje medlem har en röst. om inte något annat har bestämts i stadgarna. De föreningar som tillämpar principen en medlem — en röst uppnår vissa fördelar vid inkomstbeskattningen. Jag vill också framhålla att en ekonomisk förening inte utan särskilda skäl får vägra någon inträde i föreningen.

Vadjag nu har sagt innebär sammantaget att den enskilde föreningsmed- 81

lemmen har starkt begränsade möjligheter "att genom ett dominerande ägarinflygande styra en ekonomisk förening och tillgodogöra sig resultatet av dess verksamhet. Jag anser därför att det saknas tillräckliga skäl att låta ett näringsförbud utgöra hinder mot innehav av större andelsposter i eko- nomiska föreningar.

Jag vill avslutningsvis erinra om att några remissinstanser har framfört att de befattningar vilkas innehavare skall kunna meddelas förbud bör vara identiska med de befattningar som bör vara förbjudna (jfr avsnitt 4.3.3). Jag framhöll med anledning av mitt ställningstagande i frågan om avgräns- ningen av den förstnämnda kategorin att en sådan identitet bara ktlnde komma till stånd om den krets av befattningar somjag nu har behandlat får ett mindre omfång än kommittén har föreslagit. Det resonemang jag nu senast har fört har dock inte lett fram till en sådan lösning. Det får alltså godtas att de båda befattningskretsarna blir delvis olika.

4.4.4 Förbud mot att arbeta hos närstående och i den tidigare rörelsen

__| Mitt förslag: Den som är underkastad näringsförbud får inte vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksam- het som drivs av en närstående till honom eller där en närstående har en sådan ställning att han. om det förekommer oegentligheter i näringsverksamheten. själv kan meddelas näringsförbud. Som när- stående anses make. sambo. förälder. barn och syskon samt den som är besvågrad i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon. Den som är underkastad näringsför- bud får inte heller vara verksam i den rörelse där han har gjort sig skyldig till de åsidosättanden av sina åligganden som legat till grund för förbudet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer såvitt gäller närståendeförbudet i huvudsak med mitt. Kommittén föreslår dock inte att anställningsförbudct skall gälla i svågerlörhållanden. Kommittén föreslår vidare inte att förbu- det skall gälla rätten att vara verksam i den tidigare rörelsen (betänkandet s. 370_277 och 4ll—4l3). "

Remissinstanserna: De flesta som har yttrat sig i frågan tillstyrker kommit- te'ns förslag. flera dock med förbehållet att den förbjudna kretsen bör göras vidare. RÅ anför att förslaget att utvidga näringsförbudsrcglerna till att avse anställning eller uppdrag hos närstående från åklagarsynpunkt torde vara det mest betydelsefulla i hela lagförslaget (bilaga 6 avsnitt 4l.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den som har fått näringsförbud kan försöka kringgå förbudet framför allt genom att ta anställning eller återkommande uppdrag hos en närstående eller hos den som har övertagit den rörelse som han själv tidigare har drivit. För att förhindra kringgåen- den av näringsförbud bör därför sådana anställnings- och uppdragsförhål- landen förbjudas.

Skälen för mitt förslag: Kommittén konstaterar att det ofta har funnits anledning att misstänka att meddelade näringsförbud har överträtts. Åtal har dock på grund av bevissvårigheterna väckts i bara mycket få fall. Av särskild betydelse är enligt kommittén de fall där den person som har fått näringsförbud är verksam i en rörelse som — enligt vad som uppges — leds av en m'irnåemle. t. ex. make. sambo eller barn. De undersökningar kom- mitten har gjort visar att det är mycket vanligt att'den som har meddelats näringsförbud tar anställning hos en närstående. Särskilt vanligt är det att en man med näringsförbud anställs av sin hustru i en verksamhet som i mycket liknar den gamla. Man kan inte undgå misstanken. anför kommit- te'n. att anställningsförhållandet i ett sådant fall ofta är en skenkonstruktion och att mannen. liksom tidigare, leder verksamheten.

Kommittén framhåller att en effektivare tillsyn kan vara ett sätt att komma till rätta med problemen. Ett annat sätt är att införa regler som' försvårar eller förhindrar överträdelser.

Kommittén anser att båda metoderna bör användas. Det är enligt kont- mittén inte realistiskt att räkna med att en bättre tillsyn är tillräcklig för att lösa problemen. Den föreslår därför att en person som har fått näringsför- bud inte skall få vara anställd i ett företag som drivs eller leds av make. sambo. barn. förälder eller syskon.

Av remissinstanserna anför RÅ att den angivna kretsen av närstående synes ha avgränsats på ett lämpligt sätt. Andra instanser som uttalar sig i linje med denna uppfattning är konsumentverket. Göteborgs tingsrätt. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. TCO. SACO/SR, Svenska Me- tallindustriarbetareförbundet och Föreningen Sveriges åklagare.

En utvidgning av kretsen önskar bl.a. RSV. länsåklagaren i Malmöhus län. länsstyrelsen i Jönköpings län. Stockholms kommun samt Föreningen Sveriges kronofogdar. Remissinstansernas förslag avviker från varandra. men sammantaget föreslås att kretsen också skall omfatta tidigare make. den som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag. vänner eller personer som eljest står vederbörande personligen nära. vissa perso- ner med vilka vederbörande har en ekonomisk intressegemenskap. foster- barn. Styvbarn. styvsyskon. sammanboendes barn samt den person som har övertagit näringsverksamheten.

Svenska Revisorsamfundet anser att den förbjudna kretsen bör avgrän- sas genom en individuell bedömning i varje enskilt fall. Vissa organisatio- ner inom näringslivet har ingen erinran mot den föreslagna regeln. dock " med förbehållet att man bör göra det möjligt för en person med näringsför— bud att i underordnad befattning förtjäna sitt levebröd hos närstående. Svenska Byggnadsentreprenörföreningen. som har en syn i linje med den sistnämnda. anser att det direkt av bestämmelsen bör framgå vilka befatt- ningar i en närståendes verksamhet som inte får innehas av den som har meddelats näringsförbud. LRF. slutligen. hyser tveksamhet inför den före- slagna regeln och anser att man måste respektera rådande arbetsgemen- skap inomjord- och skogsbruket. ' '

Jag delar kommitténs uppfattning att man i syfte att effektivisera syste- met med näringsförbud bör införa bestämmelser som minskar möjligheter- na för en person som fått näringsförbud att överträda eller kringgå förbu-

det. Reglerna bör ta sikte på de fall där den som har näringsförbud är Prop. l985/86: [26 verksam tillsammans med en närstående. Även i'andra fall kan dock betydande bevisproblem förekomma. Problemet med bulvaner tilldrar sig här särskilt intresse. Bulvanerna kan givetvis vara andra än närstående. Särskild anledning till misstanke om överträdelse kan man ha när den som har meddelats näringsförbud fortsätter att vara verksam i samma rörelse som tidigare men i en underordnad position. Reglerna om anställningsför- bud bör därför ta sikte på även denna situation.

Jag föreslår mot denna bakgrund en lösning som innebär att den som har fått näringsförbud inte skall ha rätt att vara verksam i ett företag som drivs av en närstående eller där en närstående har en sådan ställning att han, om det förekommer oegentligheter i företaget. själv kan meddelas näringsför- bud. Han bör vidare vara förbjuden att vara verksam i det eller de företag där han har gjort sig skyldig till de åsidosättanden av åligganden som har legat till grund för förbudet.

För att närståendeförbudet skall fylla sitt syfte bör det innebära att den som har fått förbud i princip är förhindrad till varje slag av mera permanent inblandning i en närståendes företag. Han bör således inte få vara anställd i företaget. Han bör inte heller få tjänstgöra som konsult för företaget eller ta emot återkommande uppdrag av något annat slag. Den som har medde- lats näringsförbud bör vidare på motsvarande sätt vara förhindrad att vara verksam i det eller de företag där han har gjort sig skyldig till de åsidosät- tanden som legat till grund för näringsförbudet.

En regel av det slag som nu är i fråga går längre än att bara gälla näringsförbud i egentlig mening. dvs. avse rätten att driva näringsverksam- het. Den innebär att också anställningari befattningar som inte innebär att vederbörande utövar ledningen av en näringsverksamhet blir förbjudna. Jag anser den ändå motiverad med hänsyn till de starka misstankar som yppats om att det är just genom anställningar av nu berört slag som meddelade näringsförbud främst kringgås. De överträdelser som sker blir sällan beivrade pågrund av bevissvärigheterna. något som kan undergräva respekten för näringsförbudet som instrument mot ekonomisk brottslighet.

Ett närståendeförbud av det slag som jag nu föreslår kan dock i vissa fall tänkas vara onödigt vittgående. Det får ankomma på domstolen att vid en dispensprövning överväga vilka undantag som kan vara befogade med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. bl. a. i syfte att förhindra att ett näringsförbud i praktiken kommer att fungera som ett yrkesförbud. Jag återkommer längre fram till hur en dispensregel bör utformas (avsnitt 4.4.7). .

Kommittén föreslår att kretsen av närstående begränsas till att avse make. sambo. barn. föräldrar och syskon. Som jag tidigare har anfört har flera remissinstanser föreslagit en vidare krets än så. Vissa av de föreslag- na kriterierna för närstående t.ex. att någon står vederbörande personli- gen nära — förutsätter en i viss mån skönsmässig bedömning som inte kan göras på förhand. De bör av detta skäl enligt min mening inte tas med i en straffsanktionerad bestämmelse. Denna synpunkt gör sig däremot inte gällande i fråga om de olika former av svågerlag som förekommer som närståendekriterium i KL. Jag anser därför att svågerlag bör tas med som 84

kriterium på närstående även i detta sammanhang. I fråga om vissa andra ' släktskapsft'irhållanden som föreslagits vid. remissbehandlingen — såsom f.d. make och styvsyskon — gäller att de inte utgör kriterium på när- stående enligt 29aå KL. Jag finner inte anledning att då ta med dem i detta sammanhang.

4.4.5 Förbudstidens längd

Mitt förslag: Näringsförbud skall meddelas för viss tid. lägst tre och högst fem år.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt (betänkandet s. 3l l—SIS).

Remissinstanserna: Bara ett fåtal instanser har yttrat sig i frågan. Malmö kommun. överåklagaren i Göteborg och kronofogdemyndigheten i Malmö tillstyrker förslaget. LO lämnar det utan erinran. RÄ. länsstyrelsen i Malmöhus län.'Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges kronofogdar tillstyrker förslaget om minimitid (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Näringsförbudet skall å ena sidan vara under tillräckligt lång tid för att få avsedd effekt. Å andra sidan bör det inte gälla alltför länge utan att vederbörande får en ny möjlighet-att driva näringsverksamhet.

Skälen för mitt förslag: Näringsförbud kan idag meddelas för en tid av längst fem år ( l99bå KL). Någon minsta tid för förbud finns inte. utan ett förbud kan i princip göras hur kort som helst, Kommittén konstaterar att i praxis maximitiden fem år bestämts i inemot hälften av fallen. Endast i mycket få fall har tiden varit kortare än tre är.

Kommittén föreslår att maximitiden även i fortsättningen skall vara fem är. Ingen remissinstans har invänt mot detta. Kommittén föreslår också en - minimitid för förbud om tre år. De instanser som yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslaget. '

Själv vill jag inledningsvis framhålla att förbudstidens längd i det enskil- da fallet givetvis bör fastställas under hänsynstagande till samtliga rele- vanta omständigheter. Det bör då beaktas dels att samhället har ett intres- se av att näringsförbudet inte framstår som ett slag i luften. dels att näringsidkaren har ett intresse av att få en ny möjlighet att driva näring utan att behöva vänta alltför länge. Den som har visat en klar ovilja att bättra sig bör få ett relativt långvarigt förbud. Fem år måste dock anses vara en tillräcklig tid. Jag anser därför att den nuvarande marimitidwz om fem år skall behållas.

Om ett tillfälligtförhml har föregått domen bör. såsom fallet är idag (prop. 1979/80183 s. 57). tiden för det förbudet räknas in i den samman- lagda förbudstiden. som alltså inte får överstiga fem år.

Som jag tidigare har anfört bör näringsförbud tillgripas bara i allvarliga fall. När förutsättningarna för förbud är uppfyllda. är omständigheterna

sådana att ett mycket kortvarigt förbud normalt bör framstå som otillräck- ligt. Jag har övervägt att föreslå att förbud alltid skall gälla för fem år. Man kan dock inte komma ifrån att det kan finnas en så avsevärd spännvidd mellan det allvarligaste och det minst allvarliga av de fall där näringsförbud bör meddelas. att det framstår som önskvärt att kunna göra skillnad mellan dessa. Jag anser mot den bakgrunden att även en minimitid. som dock inte är alltför kortvarig. bör införas för ett förbud. Den minsta tiden för närings- förbud bör lämpligen vara tre år.

Kommittén behandlar ocksä frågan huruvida den tid under vilken nä- ringsidkaren avtjänar fängelsestraff skall räknas in i förbudstiden. Jag delar kommitténs uppfattning att detta bör vara fallet.

Om ett näringsförbud aktualiseras samtidigt som näringsidkaren lagförs för brott i näringsverksamhet. kan domstolen vid bestämningen av påfölj— den i brottmålet i viss mån beakta den olägenhet som näringsförbudet innebär. Det bör dock inte ske någon schablonmässig nedsättning av straffet. utan näringsförbudet får beaktas allt efter omständigheterna i det enskilda fallet. Min uppfattning ligger här i linje med vad högsta domstolen har anfört i domen NJA l983 s. l63.

Jag anser däremot inte att straffet skall påverka bedömningen av frågan huruvida näringsförbud alls bör meddelas eller under hur lång tid förbudet skall gälla. Det är enligt min mening i stället naturligt att gärningar som leder till ett långvarigt fi'ingelsestraff också medför ett långvarigt närings- förbud. Det bör i detta sammanhang anmärkas att ett näringsförbud kan fylla en betydelsefull funktion även under sådan tid då näringsidkaren avtjänar ett fängelsestraffi anstalt.

4.4.6 Avveckling

Mitt förslag: När domstolen meddelar näringsförbud skall den ta ställning till om den som avses med förbudet behöver tid för att avveckla sådan verksamhet m.m. som är förbjuden för honom. Om detta är fallet kan domstolen förordna att beslutet om näringsförbud inte skall börja gälla genast utan först efter en begränsad avveck- lingstid. Avvecklingen skall ombesörjas av näringsidkaren själv. Ett beslut om rätt till avveckling får förenas med föreskrifter om bl. a. vilka åtgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under avvecklingstiden. Avvecklingstiden bör i vissa fall kttnna förlängas. (_

Kommitténs förslag: Också kommittén föreslår en regel om avveckling. Kommittéförslaget avviker dock delvis från mitt. Enligt kommittéförslaget skall näringsidkaren alltid ha två veckor på sig att avveckla sin verksam— het. räknat från det att förbudet börjar gälla. om inte domstolen bestämt något annat. Kommitténs två experter föreslår dock en bestämmelse som i huvudsak motsvarar min. Enligt kommittén skall avvecklingstiden inte kunna förlängas (betänkandet s. 294—311. 4l3—4l9 och 447—453).

Remissinstanserna: Av de instanser som har yttrat sig i avvecklingsfrågan lämnar två. Malmö kommun och Föreningen Sveriges åklagare. kommit— téns förslag utan erinran. MD. Göta hovrätt, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. kronofogdemyndigheten i Falun. LRF och Föreningen Auktori- serade revisorer går däremot på-experternas linje. RÅ uttalar att förslaget att tillåta en kortare avvecklingstid synes välgrundat men förordar vid tillfälligt näringsförbud en lösning av det slag som experterna föreslär. LO anser att avvecklingstiden bör vara kort och framhåller att detta vid til- lämpningen av övrig lagstiftning kan medföra problem som borde ha be- lysts. t.ex. förhållandet mellan näringsförbud och arbetsrättslig lagstift- ning. Enligt LO måste dessa frågor utredas innan ett förslag läggs om näringsförbud. Sä bör exempelvis anställningsskyddslagens regler om sak- lig grund för uppsägning vid ett näringsförbud belysas. liksom vilken möjlighet arbetstagarna har att få uppsägningslön efter avvecklingstiden av en näringsidkare som har fått näringsförbud (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För att genomföra en avveckling kan näringsidkaren ibland vara tvungen att vidta sådana åtgärder som på grund av näringsförbudet är förbjudna för honom. Om så är fallet skall rätten ge honom tillstånd att vidta åtgärderna. om det kan anses lämpligt med beaktande av näringsförbudets orsaker och syften. För att avveck- lingsmöjligheten inte skall missbrukas bör rätten ha möjlighet att i dömen särskilt ange vilka åtgärder avvecklingen får avse eller inte avse. Om rätten inte gör detta bör under avvecklingstiden i princip vilka normala affärs- transaktioner som helst få vidtas. För att bl.a. underlätta kontrollen av att en avveckling verkligen genomförs bör rätten t.ex. kunna föreskriva att den som får avveckla håller kontakt med tillsynsmyndighetcn.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare redovisat min syn på vad som bör vara näringsförbudets verkan. Jag påminner alltså om att den som har fått näringsförbud inte skall ha rätt att idka näringsverksamhet, inneha vissa befattningar hos juridiska personer. vara bolagsman i handelsbolag eller äga aktier som ger honom en majoritet av rösterna i aktiebolag. eller på annat sätt faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet. Han får heller inte vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverk- samhet som drivs av en-närstående eller i vilken en närstående har en sådan ställning att denne. om det förekom oegentligheter i näringsverk- samheten. skulle kunna komma i fråga för näringsförbud. Vidare är han förbjuden att vara verksam i den rörelse där han åsidosatt sina åligganden, Han får alltså inte längre sätta igång en rörelse eller ta en befattning av det slag som förbudet tar sikte på. osv. Men förbudet innebär också. att [han är skyldig att avveckla en sådan verksamhet som han redan driver när förbu- det meddelas eller en sådan befattning eller ett sådant aktieinnehav som han har då. Avvecklar han inte sina förbjudna engagemang. gör han sig skyldig till överträdelse av näringsförbudet och skall straffas för detta. Idag gäller enligt l99cä tredje stycket KL att domstolen. när den med- delar näringsförbud. får fastställa en senare dag från vilken förbudet skall gälla. Syftet med bestämmelsen är enligt förarbetena att ge näringsidkaren

bl.a. en tid för avveckling av uppdrag som han redan har när förbudet meddelas. Av motiven framgår också att ett beslut om näringsförbud bör kunna utformas så att det träder i kraft omedelbart sedan det vunnit laga kraft. med den reservationen att åtgärder för avveckling av särskild angi- ven verksamhet får vidtas intill en viss senare dag (prop. l979/80:-83 s. 58). Det bör tilläggas att det inte finns någon möjlighet att genomföra avveck- lingen tvångsvis.

Enligt kommittén torde det i realiteten alltid krävas en viss tid för avveckling i de fall då näringsidkaren har en verksamhet som pågår. De anställda måste kunna ges direktiv och vissa kontakter måste kunna tas med avtalskontrahenter. borgenärer och andra. Ges inte möjlighet till en ordnad avveckling. torde risken vara stor för att-näringsidkaren bara vidtar några snabba skenåtgärder som i verkligheten inte alls innebär att han avbryter sin inblandning i verksamheten. anför kommittén.

Kommittén diskuterar om det skall krävas ett särskilt di.s'pwisbeslut för att näringsidkaren skall ha rätt att avveckla pågående verksamhet. eller om han automatiskt skall ha sådan rätt. För det senare talar enligt kommittén att. om vederbörande har att frånträda en viss befattning, man i praktiken måste godta att han trots förbudet har kvar denna under viss kortare tid. Om han i stället har att göra sig av med en näringsverksamhet som han driver. torde det så gott som undantagslöst finnas vissa åtgärder som är akut påkallade.

Om dispens erfordras för avvecklingsåtgärder kan detta också enligt kommittén få olyckliga konsekvenser i ett sådant fall då frågan om dispens inte aktualiseras i målet. Om dispens inte meddelas i ett enskilt fall. gör sig vederbörande skyldig till överträdelse, även om de'åtgärder han vidtar är av uppenbart övergående karaktär och bara syftar till att avveckla verk- samheten. Kommitténs slutsats blir därför att ett näringsförbud inte bör innebära något hinder för näringsidkaren att avveckla sin verksamhet och att rätten att avveckla inte bör förutsätta dispens.

Kommittén tar också upp frågan i vad mån näringsidkarens rätt under avvecklingstiden bör begränsas till att avse endast- avveckling. eller om han skall få fortsätta med verksamheten som vanligt.

Den senare tanken har sin bakgrund i att det kan vara svårt att avgöra om en viss åtgärd är ett led i avvecklingen eller inte. Nackdelen med att tillåta att verksamheten drivs som vanligt är enligt kommitten att närings- förbudet ipraktiken då får en mycket begränsad verkan under avvecklings- tiden. Vidare försvinner meningen med att meddela tillfälligt förbud nästan helt. Det är då också svårare att få kontroll över avvecklingen och av att näringsidkaren alls avvecklar-sin verksamhet.

Den lösning kommittén därför föreslår är att endast avvecklingsåtgärder bör få vidtas under avvecklingstiden. Med tanke på att det kan vara svårt att dra en bestämd gräns mellan avvecklingsåtgärder och åtgärder av annat slag. anser kommittén dock att gränsdragningen vid en prövning av om näringsidkaren har gjort sig skyldig till en överträdelse av ett näringsförbud i tveksamma fall måste ske till näringsidkarens förmån.

En ytterligare fråga som kommittén behandlar är om det skall fastställas en bestämd tid/"ör urverk/ingen eller om denna skall få pågå till dess att

den är avslutad. Om det inte fastställs en fast tid finns risken. anför kommittén. att näringsidkaren försöker dra ut på tiden. Även från rättssä- kerhetssynpunkt är det till fördel om det finns en bestämd tid som närings- idkaren har att hålla sig till. Kommittén stannar därför för att det bör fastställas en bestämd tid för avvecklingen. Domstolen skall ha möjlighet ' att i varje enskilt fall fastställa en längsta tid under vilken avvecklingen skall få pågå. Om domstolen i ett visst fall inte fastställer någon längsta tid för avvecklingen. får denna ske under viss i lagen angiven tid. Kommittén föreslår att den i lagen angivna avvecklingsfristen skall vara två veckor från det att förbudet började gälla.

Kommitténs båda experter har i fråga om avvecklingsrcgelns utformning en uppfattning som delvis avviker från kommitténs.

Experterna konstaterar att kommittéförslaget. till skillnad från nu gäl- lande reglering. innebär att det skapas ett i lagen angivet generellt undan- tag från principen att näringsverksamhet är förbjuden för den som har näringsförbud. Detta straffria utrymme skall finnas oavsett om näringsid- karen behöver det eller ej. Enligt gällande regler däremot kan domstol i det enskilda fallet skapa ett straffritt utrymme som möjliggör en avveckling.

Som jag nyss berört kan det vara svårt att avgränsa begreppet avveck- lingsåtgärder — som alltså står för sådana åtgärder som kommittén anser bör vara tillåtna från sådana åtgärder som bör vara förbjudna. Experter— na kritiserar kommitténs förslag med utgångspunkt i-detta förhållande. De framhåller att det. även när en rörelse lojalt drivs mot en avveckling inom utsatt tid, under en affärsdags förlopp kan förekomma mängder av förfa- randen om vilka man kan hysa tvekan huruvida de utgör åtgärder som är led i en avveckling eller ej. Sammanfattningsvis innebär experternas kritik. att-den av kommittén valda lagstiftningstekniken skapar oklarhet "om var gränserna går för det straffsanktionerade området.

Enligt experterna blir oklarheten om näringsförbudets räckvidd. det vill säga det straffbara områdets gränser. mindre om man i stället-använder den lagteknik som idag återspeglas i den tidigare nämnda regeln i l99cs' tredje stycket KL, dvs. ger domstolen en befogenhet att besluta att verk- samheten skall få fortsätta under begränsad tid. oavsett om något steg mot avveckling därvid tas eller ej. Då uppkommer inget läge där man måste skilja mellan vad som är tillåtet och vad som är förbjudet — fram till dess att förbudet börjar gälla är alla verksamhetsåtgärder tillåtna. Vidare bör rätten kunna besluta att förbudet skall gälla med reservation för att vissa särskilt angivna åtgärder får vidtas intill en viss senare dag.

Flera av remissinstanserna förordar experternas förslag att rätten i varje enskilt fall skall besluta i frågan om avveckling.

Jag vill för egen del inledningsvis konstatera att utformningen av en avvecklingsregel måste ske med utgångspunkt i näringsförbudets bakgrund och syfte. När frågan om avveckling uppkommer är alltså bakgrunden den att personen i fråga har grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare och att ett näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt. Förbudet skall förhindra att han kan fortsätta att uppträda som skadehärd eller har ansetts befogat därför att det skulle framstå som stötande om en person som har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet

_89

trots detta skulle få fortsätta med sådan. Förbudet skall också kunna— fungera allmänpreventivt. Det ligger mot denna bakgrund i sakens natur att förbudet bör få verkan så snart som möjligt. helst omedelbart. lbland torde detta inte medföra något som helst problem. Det är fallet om vederbörande då frågan om näringsförbud kommer upp till prövning redan har t.ex. överlåtit sin rörelse eller lämnat den befattning som ett näringsförbud gör det omöjligt för honom att inneha. I åter andra fall kan förbudet av praktiska skäl inte alltid fullt ut få verkan omedelbart. Idkar vederbörande fortfarande näringsverksamhet måste han ha möjlighet att lägga ned rörel- sen eller att sälja den. Driver han verksamhet ijuridisk person måste han lämna de poster som omfattas av näringsförbudet eller se till att verksam- heten avvecklas. säljs eller lämnas i någon annans händer att leda. Även i sådana fall kan vissa affärshandlingar vara nödvändiga och ta tid. Det- samma kan gälla om han äger aktiemajoriteten i ett aktiebolag och måste överlåta en del av aktieposten. Är han anställd hos en närstående elleri sin tidigare rörelse. måste han lämna anställningen. Men inte heller detta kan kanske alltid ske utan vidare.

Det är inte bara rörelsens eller anställningsförhållandets karaktär som kan vara skäl till att man i ett visst fall bör tillåta att vederbörande också efter lagföringen och domen vidtar åtgärder av affärskaraktt'tr. Ett annat motiv kan vara att en så gott som omedelbar avveckling — som kanske i och för sig vore praktiskt möjlig — kan leda till kapitalförlust med negativa verkningar inte bara för näringsidkaren själv utan kanske för hans borgenä- rer eller anställda. En omedelbar avveckling. i form av att en rörelse helt läggs ned. i stället för en i tiden framskjuten sådan. genom att rörelsen i stället överlåts. kan få negativa verkningar för de anställda och andra.

Ett näringsförbud kan således göra vissa avvecklingsåtgärder nödvän- diga. däribland affärstransaktioner av olika slag. Förhållanden av praktisk karaktär eller lämplighetsskäl kan också motivera att avvecklingen inte sker omedelbart utan successivt under en tid.

Frågan är då till att börja med vem som skall utföra avvecklingen näringsidkaren eller någon annan. Som jag tidigare har anfört ankommer avvecklingen enligt gällande regler i KL på den som meddelas förbudet. Kommittén föreslår ingen ändring i detta hänseende.

Av remissinstanserna anser länsstyrelsen i Stockholms län att rätten skall kunna förordna en god man. om avvecklingen inte synes kunna slutföras inom två veckor. Den som har fått näringsförbud skall under avvecklingen samråda med den gode mannen och denne ha i uppgift att övervaka att avvecklingen utförs på ett korrekt sätt. Avvecklingen skall tillåtas ta den tid som behövs. Ett likartat synsätt ger kronofogdemyndig- heten i Stockholm uttryck åt. Länsstyrelsen anser vidare att en utomståen- de likvidator alltid bör förordnas om näringsförbudet har samband med näringsverksamhet i handelsbolag och den som har meddelats förbud inte har uteslutits ur detta. Svenska Byggnadsentreprenörföreningen föreslår att det på motsvarande sätt som vid konkurs skall vara möjligt att utse en särskild förvaltare som skall tillvarata tredje mans intressen. Göteborgs tingsrätt framhåller å sin sida att en avveckling inte bör ske genom myndig- hets försorg. Med tanke på dc oegentligheter som har förekommit i verk-

90.

samheten skulle en sådan ordning innebära ett orimligt ansvar för myndig- heten i fråga.

Jag vill för egen del framhålla att förhållandet då näringsförbud meddelas den som är i konkurs inte är hcltjämförbart med det då förbudet meddelas utom konkurs. En konkursgäldenär råder inte över sin egendom. Det är i stället konkursförvaltaren som har ansvaret för att en verksamhet som gäldenären har bedrivit överlåts eller avvecklas. Problemet ställs alltså på sin spets vid det utvidgade näringsförbud som jag nu föreslår. Den ordning som sålunda råder vid konkurs kan onekligen i viss mån sägas tala för de nyss nämnda förslagen om medverkan i avvecklingen av en god man. likvidator eller särskild förvaltare. Häremot talar å andra sidan enligt min mening i första hand att det är principiellt olämpligt att låta ytterligare ett organ. vid sidan om tillsynsmyndigheten. ha till uppgift att övervaka nä- ringsidkarens handlande. Jag vill också tillägga attjag längre fram kommer att informera om att de myndigheter som har att kontrollera att utfärdade näringsförbud efterlevs bör få vissa resttrsförstärkningar. som sätter dem i stånd att utföra en mera systematisk och intensiv tillsyn än som är möjlig idag. Tillsynsmyndighcterna bör liksom idag också framdeles ha i uppgift att övervaka avvecklingen. Härigenom torde enligt min mening också behovet av sådana lösningar som föreslagits vara begränsat. Med hänvis- ning till vad jag nu har sagt stannarjag alltså för att näringsidkaren bör ha att själv ombesörja att den för honom förbjudna verksamheten m.m. avvecklas. En annan sak. som jag strax återkommer till. är att det bör kttnna uppställas som villkor att näringsidkaren under avvecklingstiden t.ex. håller tillsynsmyndighetcn informerad om avvecklingen. Också en sådan ordning bör minska behovet av att engagera ytterligare personer i kontrollen av denna.

Den som har fått näringsförbud bör alltså. åtminstone i vissa fall. trots förbudet ha rätt att under en avvecklingstid vidta åtgärder som annars är förbjudna. Frågan är då vilka åtgärder han skall ha rätt att utföra.

Det går inte alltid att dra någon skarp gräns mellan avveckling av en näringsverksamhet och fortsatt drift av den. Den näringsidkare som har fått näringsförbud försöker kanske överlåta verksamheten på annan. och medan detta försök pågår kan det tänkas vara rimligt att verksamheten. om vi nu bortser från de oegentligheter som kan ha begåtts i den. bedrivs på i huvudsak samma sätt som tidigare. Också om han avser att lägga ned verksamheten. kan det tänkas vara befogat att denna under en kortare tid drivs som vanligt. givet—vis med samma förbehåll som nyss. En sådan ordning kan motiveras med en strävan att förhindra eller begränsa de skadeverkningar som näringsförbudet kan få för de anställda. för borgenä— rer och för andra tredje män. I och för sig normala affärshändelser kan därför i ett fall anses som naturliga inom ramen för ett avvecklingsförfa- rande. medan de i ett annat fall däremot knappast kan uppfattas på det sättet. ' . '

En central fråga blir då hur man skall göra det möjligt för näringsidkaren att bedöma vilka åtgärder han har rätt att vidta och vilka inte. Frågan har givetvis också betydelse-för tillsynsmyndigheten och den domstol som har att pröva en påstådd överträdelse av ett näringsförbud.

Kommitténs förslag innebär att endast avvecklingsåtgärder får vidtas under avvecklingstiden och att det ankommer på näringsidkaren själv att utan närmare ledning bedöma vilka åtgärder som är att hänföra till sådana. En nackdel med en sådan ordning är de problem från förutsebarhetssyn- punkt som den inrymmer. Dessa kvarstår även om en sådan lagteknisk lösning förenas med en rekommendation till tillsynsmyndigheterna och domstolarna att i tveksamma fall göra gränsdragningen till näringsidkarens förmån.

'Jag anser mot den bakgrunden att experternas förslag är att föredra framför kommitténs.

Den ordning somjag därför föreslår innebär att rätten i-samband med att den meddelar näringsförbud (eller tillfälligt näringsförbud) självmant skall pröva om det ftnns skäl att fastställa en begränsad tid innan förbudet skall gälla, på den grunden att detta behövs för avveckling av sådan verksamhet eller anställning. eller sådant uppdrag eller aktieinnehav som omfattas av näringsförbudet. Finner rätten att en frist för avveckling behövs. skall den också besluta om en sådan. Under avvecklingstiden skall näringsidkaren ha rätt att i princip vidta vilka åtgärder som helst som annars skulle vara förbjudna för honom på grund av näringsförbudet. Domstolen skall dock. såsom fallet är idag. ha möjlighet att begränsa rätten till avveckling till åtgärder av visst slag. Förbudet skall i så fall alltså gälla i övrigt. Rätten bör enligt min mening också ha möjlighet att. om den finner det lämpligt. närmare ange att vissa åtgärder inte bör vara tilllåtna under avvecklingsti- den. något som kan tänkas vara att föredra i ett sådant fall då avvecklingen måste inrymma en vid flora av olika slag av affärstransaktioner. Rätten bör även kunna ange en kombination av såväl tillåtna som förbjudna åtgärder. Domstolen bör vidare kunna närmare föreskriva hur avvecklingen skall gå till och även ge föreskrifter i andra hänseenden som har samband med avvecklingen. t. ex. att vederbörande skall hålla tillsynsmyndighetcn infor- merad om sin verksamhet. Jag föreslår att lagen skall innehålla en särskild bestämmelse om detta.

En fördel med den metod som jag nu förordar — och som alltså i huvttdsak motsvarar den som gäller idag —- är att det strafffria utrymme som näringsidkaren i det enskilda fallet har till sitt förfogande får skarpare konturer. Antingen är i princip alla affärstransaktioner tillåtna eller också de som avgränsas genom domstolens beslut.

Jag vill tillägga att den ordning somjag nu föreslår. förutom att tillgodose önskemålet om förutsebarhet och underlätta rättstillämpningen även in- rymmer en viss möjlighet till hänsynstagande till tredje man. Domstolen bör alltså i vissa fall kunna medge en frist för åtgärder som förhindrar t. ex. en kapitalförstöring genom att en verksamhet läggs ned i stället för att överlåtas. när en nedläggning i sista hand skulle gå ut över företagets borgenärer eller de anställda. Jag vill dock samtidigt på nytt betona att näringsförbudets bakgrund och syfte skall vara utgångspunkter då rätten tar ställning i avvecklingsfrågan. Behovet av en särskild frist för avveck- lingsåtgärder bör noggrant prövas i varje enskilt fall. Vid denna prövning bör även beaktas att intresset av att vederbörande genast avlägsnas ur näringslivet kan vara större än att han får en tid för avveckling.

Jag villhär också beröra en annan aspekt på frågan om avveckling. En skyldighet att på kort tid avveckla en rörelse kan uppenbarligen komma att påverka de' lag- och avtalsreglerade förpliktelser som normalt följer av näringsverksamhet. LO har i sitt remissyttrande pekat på vissa problem som kan sammanhänga härmed på det arbetsrättsliga fältet. bl.a. skyldigheten att utge uppsägningslön i samband med att ett anställningsför- hållande avvecklas på grund av arbetsbrist. Jag kan hålla med LO om att dessa frågor med fördel hade kunna bli mera belysta under utredningsarbe- tet. I flertalet fall torde emellertid de antydda problemen kunna lösas genom att de beaktas vid prövningen av-frågan om avvecklingstid och vad som enligt domstolens bestämmande skall iakttas ttnder denna tid. I andra fall bör de kunna lösas inom ramen för ett dispensförfarande (avsnitt 4.4.7). Jag vill också tillägga att frågor av det slag det här gäller kan uppkomma redan idag. nämligen i sådana fall då frågan om näringsförbud aktualiseras först efter en avslutad konkurs och näringsidkaren inte konkursförvaltaren — har att ombesörja avvecklingen. Skttlle emellertid problemen inte kunna klaras av i rättstillämpningen bör givetvis frågan om särskilda regler på området tas upp till övervägande.

Kommittén berör frågan omförlängnin'g av den tid som har medgetts för avveckling. Enligt kommittén skall tiden inte kttnna förlängas. En remiss- instans. Göta hovrätt. anser att förlängning bör kunna ske av synnerliga skäl.

Rätten att vidta avvecklingsåtgärder innebär ett undantag från närings- förbudets verkan. Frågan när ett sådant ttndantag skall medges bör. som jag nyss har berört. prövas med utgångspttnkt ifett ganska restriktivt synsätt. Ett sådant bör anläggas även då det gäller avvecklingstidens längd. Detta talar mot att avvecklingstiden skall kttnna förlängas. Man kan å andra sidan inte bortse från att det kan uppstå situationer då en förläng- ning ter sig mycket angelägen. t.ex. därför att det skttlle vara till fördel för de anställda. Jag anser därför att en förlängning skall kunna ske om det finns mycket starka skäl för en sådan. Jag föreslår således en särskild bestämmelse om förlängning av avvecklingstiden.

4.4.7 Möjlighet att ge dispens från näringsförbudet för viss verksamhet,

m.m. ,—

Mitt förslag: Näringsförbudet skall gälla generellt och inte begränsas till viss verksamhet m.m. Om det finns särskilda skäl. skall den sotn har näringsförbud däremot kunna få dispens för viss näringsverk- samhet. viss anställning. visst uppdrag. visst delägarskap i handels- bolag eller visst aktieinnehav. En dispens skall kunna förenas med villkor. En dispens” skall också kttnna återkallas. För förfarandet rörande prövning av frågor om medgivande och återkallelse av dispens skall samma regler gälla som för meddelande av näringsför- bttd.

___.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med mitt utom på en punkt.

Kommittén anser inte att en dispens skall kunna förenas med villkor Prop. 1985/862126 (betänkandet s. 277—281. 287—293 och 425—431 ).

Remissinstanserna: Barajuridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni— versitet anser att ett näringsförbud bör kunna begränsas till visst verksam- hetsområde eller viss verksamhetstyp. Ingen annan instans har erinrat mot att näringsförbudet alltid är generellt. Av de instanser som har berört frågan om dispens tillstyrks förslaget av RÅ. Göteborgs tingsrätt och Föreningen auktoriserade revisorer. Föreningen Sveriges åklagare anser att en dispens inte skall kunna förenas med villkor (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den som har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet så att ett näringsförbud är påkallat får anses ha visat sig vara generellt olämplig att verka som näringsidkare. Det hindrar inte att han i vissa fall bör kunna beviljas dispens om han exempel- vis annars får svårigheter att försörja sig. Det bör också vara möjligt att genom särskilda föreskrifter i viss mån styra och skapa möjlighet att följa den verksamhet som vederbörande driver på grund av dispens. Närings- förbudets bakgrund och syfte talar för att en dispens skall kunna återkallas om vederbörande missbrukar det förtroende som dispensen innebär. Det är lämpligt att samma regler gäller för förfarandet vid prövningen av en fråga om dispens som för meddelande av näringsförbud.

Skälen för mitt förslag: Det näringsförbud som kan meddelas idag med stöd av bestämmelserna i KL är i princip generellt. dvs. det gäller — med de tidigare berörda undantagen för grundlagsskyddad verksamhet samt jord- bruk och skogsbruk (avsnitt 4.4.l) — alla former av näringsverksamhet (prop. 1979/80: 83 s. 37). Kommittén föreslår att ett näringsförbud också i fortsättningen skall vara generellt.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har en avvi- kande uppfattning. Fakultetsnämnden anför att det inte torde föreligga tillräckliga skäl att exempelvis hindra en person som har fått näringsförbud pågrund av att han varit verkställande direktör för ett aktiebolag och som sådan gjort sig skyldig till allvarliga brott mot miljöskyddslagstiftningen från att som enskild näringsidkare verka som ekonomisk konsult.

Jag anser för egen del att näringsförbudet också i fortsättningen bör vara generellt. För detta talar till att börja med att de oegentligheter som förbudet är avsett att stävja ofta torde kunna förekomma i vilket slag av näringsverksamhet som helst. Det skulle därför stämma illa med närings— förbudets syfte att begränsa dess giltighet i ett enskilt fall till vissa typer av näringar. Man kan naturligtvis hysa tvekan i den situationen då de oegent- ligheter som ligger till grund för näringsförbudet bara kan förekomma i näringsverksamhet av visst slag. Jag vill emellertid erinra om att närings- förbud bara skall meddelas om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina åligganden. Det skall i princip vara fråga om systematiska illojala förfaran- den. Även om oegentligheterna i fråga bara kan förekomma i viss verksam- het — t.ex. sådan där man kan bryta mot miljöskyddslagstiftningen — måste de normalt därför anses vara tecken på att vederbörande kan kom- 94

ma att missköta sig också i annan näringsverksamhet som är förknippad med åligganden av annat slag. Även allmänpreventiva skäl talar för att i ett sådant fall näringsförbudet utformas generellt.

Det finns enligt de gällande bestämmelserna (1996? andra stycket KL) en möjlighet att. om särskilda skäl föreligger. undanta viss bestämd nä- ringsverksamhet från förbudet. alltså att ge dispens för verksamheten i fråga (ordet dispens används dock inte i KL). Däremot kan man inte förordna om en så vidsträckt dispens att allt utom viss angiven verksamhet undantas. Näringsförbud som gäller enbart för en bestämd typ av rörelse kan alltså inte meddelas. En likartad reglering gäller enligt rådgivarlagen (3 å andra stycket).

Som skäl för ett dispensinstitut anförde departementschefen i samband med lagstiftningsärendet rörande näringsförbudsregleringen i KL att. om man kan undanta en viss typ av verksamhet från förbudet. den situationen inte behöver uppstå att man i gränsfallen avstår helt från att meddela i och för sig befogade förbud. Inte heller behöver ett näringsförbud få alltför drastiska återverkningar för den enskildes möjligheter att försörja sig (prop. 1979/80: 83 s. 37).

Kommittén föreslår att det också i fortsättningen skall finnas en möjlig- het att meddela dispens om det föreligger särskilda skäl för en sådan.

Av remissinstanserna har endast Malmö kommun uttalat tveksamhet mot möjligheten att bevilja dispens. Kronofogdemyndigheten i Malmö anser att dispensinstitutet skall behandlas restriktivt.

Jag har i olika sammanhang i det föregående berört situationer då en dispens kan framstå som befogad. Jag kan här erinra om vad jag tidigare har uttalat om personer som utövar jordbruk och skogsbruk. om s. k. fria yrkesutövare (avsnitt 4.4. |). om möjligheten till dispens för anställning i en underordnad befattning i ett företagi vilken en närstående tillhör ledningen (avsnitt 4.4.4) och om möjligheten att genom dispens lösa vissa problem som kan uppstå på den grunden att den som har fått näringsförbud är tvungen att avveckla den näringsverksamhet som han driver (avsnitt 4.4.6). Ett näringsförbud som inte vid behov kan förenas med dispens i situationer av det slag jag nu har nämnt kan i praktiken ligga nära ett yrkesförbud och bör således undvikas.

Enligt min mening talar övervägande skäl därför för att det också fram- deles skall finnas en möjlighet att meddela dispens från ett näringsförbud.

Jag vill samtidigt betona att bakgrunden till näringsförbudet (de grova åsidosättandena) liksom förbudets syften (i första hand att undanröja en skadehärd) måste bilda utgångspunkt för bedömningen av om dispens alls skall beviljas och hur dispensen skall avgränsas. Frågan huruvida i ett visst fall dispens skall ges och vilken omfattning dispensen skall ha har ett nära samband med den tidigare (avsnitt 4.2.6) diskuterade förutsättningen för näringsförbud. nämligen att ett sådant är påkallat från allmän synpunkt. Dispens skall således inte alls beviljas om det finns skäl att befara att vederbörande kommer att göra sig skyldig till oegentligheter i den verk- samhet som dispensen skall avse. Det senare leder till att det därför knappast bör kunna bli aktuellt att undanta den verksamhet i vilken mer- parten av de oegentligheter har förekommit som legat till grund för förbu-

det. Dispens skall heller inte ges om vederbörande har möjlighet att försör- ja sig även utan dispens och starka allmänpreventiva skäl talar mot en sådan. Om dispens bedöms kunna komma i fråga. kan det ofta. mot bakgrund av vad jag nyss har sagt. finnas skäl att göra denna förhållande- vis snäv och preciserad. '

Som förutsättning för dispens bör i lagtexten anges att det skall föreligga särskilda skäl. Jag kommer att i specialmotiveringen ytterligare beröra förutsättningarna för att dispens skall kunna medges.

Kommittén diskuterar vilka regler som bör gälla förlftilljf'tlrundäf vid och fbr/mi för dispensprövningen. Av intresse är därvid närmast vad som skall gälla om dispensfrågan anhängiggörs inte i det mål som avser prövningen av frågan om näringsförbud utan vid ett senare tillfälle, då prövningen alltså får ske i ett särskilt mål. Kommittén föreslår här en reglering som motsvarar den som idag gäller för hävande av näringsförbud enligt l99få andra stycket KL. Jag ansluter mig till förslaget. Innebörden av detta är sammanfattningsvis att de regler för förfarandet som gäller för prövningen av en fråga om näringsförbud också skall gälla vid prövningen av en fråga om dispens. Jag återkommer längre fram till förfarandet för prövningen av frågor om meddelande av näringsförbud ("avsnitt 4.5).

[ l99få KL andra stycket finns också en./brumregel. Mål om hävande skall tas upp av den tingsrätt som tidigare har handlagt målet om närings- förbud eller av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist. om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Motsvarande bör gälla för mål om dispens.

Ett par remissinstanser RSV och Stockholms tingsrätt anser att -tillsynsmyndigheten skall höras innan dispens meddelas.

För näringsförbud enligt KL gäller att tillsynsmyndighetcn i konkurs (TSM) skall vaka över efterlevnaden av förbud. Som jag senare skall återkomma till lörordarjag att den ordningen behålls även vid ett utvidgat näringsförbud.

Då dispensfrågan aktualiseras i samma mål som det i vilket frågan om näringsförbud handläggs. torde TSM många gånger särskilt förstås då rekvisitet om betalningsunderlåtelse åberopas även bidra till underlaget för prövningen av det ifrågasatta näringsförbudet och då också för pröv- ningen av frågan om dispens. Det är uppenbart att TSM'ofta bör kunna bidra också till belysning av om det finns skäl som talar för eller mot dispens även då denna fråga prövas vid en senare tidpunkt. Enligt min mening är det därför naturligt att domstolen i ett sådant fall normalt inhämtar yttrande från TSM. Jag anser dock inte att någon särskild be- stämmelse om detta är nödvändig.

Kommittén föreslår att en dispens ttnder vissa förhållanden skall kunna återkallas. KL innehåller ingen motsvarighet till förslaget.

Kommittén. anser att återkallelse skall kttnna komma i fråga i två situa- tioner. Dispensen skall för det första kunna återkallas om den som har fått näringsförbud överträder detta. En återkallelse av denna anledning skall enligt kommitten kunna aktualiseras vid en överträdelse av såväl förbudet att idka eller faktiskt leda näringsverksamhet som av närståendeförbudet. För det andra skall enligt kommittén dispensen kunna återkallas. om

vederbörande åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som han på grund av dispensen har rätt att bedriva.

Ingen remissinstans har anfört någon erinran mot kommitténs förslag i denna del. .

En dispens bygger på att man. trots bakgrunden till näringsförbudet, visar vederbörande ett förtroende. Som jag tidigare har anfört bör dispen- sen grundas på antagandet att vederbörande kommer. att avhålla sig från oegentligheter i den verksamhet som dispensen avser. Jagdelar kommit- téns uppfattning att en dispens bör kunna återkallas om vederbörande överträder förbudet. . _

Jag anser också att en dispens bör kunna återkallas om den som har näringsförbud åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som han tack vare dispensen har rätt att driva. Jag delar kommitténs uppfatt- ning att man måste ha en låg toleransnivå när det gäller sådana oegentlig- heter. Självfallet bör återkallelse dock inte ske vid minsta förseelse.

Om fönfarandet för prövningen av en fråga om återkallelse av dispens anför kommittén följande. Om frågan om återkallelse uppkommer i sam- band med att vederbörande åtalas för brott mot näringsförbudet. måste samma förfaranderegler gälla som för målet i övrigt. Om den däremot skall prövas i ett särskilt mål. får talan om återkallelse väckas av åklagaren och vanliga brottmålsregler gälla i tillämpliga delar. Frågan bör tas upp av den domstol som medgav dispensen eller av den domstol där näringsidkaren har sitt hemvist, om detta är lämpligare. Någon möjlighet att återkalla dispens utan huvudförhandling bör inte finnas.

Kronofogdemyndigheten i Malmö anser att frågan om återkallelse av dispens alltid bör avgöras av den domstol som har meddelat beslutet om dispens. Myndigheten anser också att kronofogdemyndighct skall ha sam- ma rätt som åklagare att föra talan om återkallelse av dispens.

För egen del finner jag inte skäl att, vad gäller forumregeln. avvika från kommitténs förslag. Detsamma gäller i frågan om vem som skall föra talan i mål om återkallelse av dispens. Jag får anledning att senare återkomma till mitt ställningstagande generellt .till talerätten i frågor om näringsförbud. liksom till angränsande frågor, då jag diskuterar vad som bör gälla om förfarandet i mål om näringsförbud (avsnitt 4.5).

Kommittén har övervägt om det borde finnas en möjlighet för domstolen att förena dispensen med villkor. Ett sådant villkor kunde vara att den som har beviljats dispens blir skyldig att tillåta viss insyn i sin verksamhet. Om villkoret inte uppfylldes, skulle dispensen kunna återkallas.

Kommittén avvisar tanken på i huvudsak följande grunder. Ett system med 'villkor framstår som väldigt detaljreglerat. Det kan dessutom bli komplicerat. Även andra personer än den som har fått förbud kan behöva blandas in. För att ett villkor knutet till dispens från närståen- deförbudet skall bli effektivt. torde det således ofta fordras visst samarbete från arbetsgivaren, vilket kan bli till en påtaglig belastning i anställnings- förhållandet. Ett villkor kan upplevas som mycket ingripande. Kontroll- aspekten blir dominerande.

Stockholms tingsrätt anser till skillnad från kommittén att det i vissa fall kan vara lämpligt att förena ett dispensbeslut med villkor. exempelvis beträffande revision.

Jag tycker för min del att kommittén överdriver de olägenheter som är förbundna med att man gör det möjligt att föreskriva att den. som får dispens skall uppfylla vissa villkor. Det kan för det första sägas att ett dispensbeslut som sådant innefattar vissa villkor. Beslutet innebär ju att bara viss närmare angiven verksamhet får bedrivas. att vederbörande bara får ha en anställning av visst slag i ett företag som" drivs av annan. att han får ta emot vissa uppdrag eller inneha aktiemajoriteten i tidigare nämnd mening i ett aktiebolag. Att förena ett sådant beslut med villkor som innebär att man ytterligare preciserar förutsättningarna för näringsverk- samheten. anställnings- eller uppdragsförhållandet eller aktieinnehavet. liggeri linje med vadjag tidigare har berört om att en dispens i princip bör vara så avgränsad och preciserad som möjligt. Det torde i själva verket vara svårt att helt skilja villkor av detta slag från dispe'nsbeslutet i övrigt. Detta torde i viss mån gälla också sådana villkor som föreskriver att vederbörande skall vidta vissa åtgärder för att underlätta kontrollen av att han inte överträder förbudet. t. ex. förete bokföringshandlingar för TSM. Det ter sig enligt min mening också ganska naturligt att förena en dispens mcd villkor av sådant slag. Som jag tidigare har berört innefattar en dispens ett förtroende från samhällets sida mot den som har näringsförbud. och det är då också rimligt att samhället söker säkerställa att det finns fortsatt grund för förtroendet. ' .

Jag anser alltså till skillnad från kommittén att ett dispensbeslut bör kunna innehålla att vederbörande har att iaktta ett visst beteende. t. ex. tillhandahålla visst material eller fortlöpande lämna uppgifter om den verk- samhet m.m. som avses med dispensen. Givetvis skall inte föreskrifter av sådant eller annat slag sättas upp slentrianmässigt. utan behovet får prövas från fall till fall. Likaså får föreskrifterna inte utformas på ett sätt som kan vara överdrivet besvärande för den som har fått näringsförbud.

Om vederbörande inte handlar i överensstämmelse med ett villkor som rätten har satt upp skall dispensen kunna återkallas.

4.4.8 Upphävande av förbud

Mitt förslag: Den som efter överklagande frikänns för sådant brott som har utgjort en förutsättning för ett näringsförbud. skall få nä— ringsförbudet upphävt, om inte domen grundas även på en sådan betalningsunderlåtelse avseende skatt m.m. som kan utgöra en al— ternativ förutsättning för näringsförbud. Om brottet bedöms mil- dare, skall förbudet i vissa fall upphävas eller ändras. Om ett kon— kursbeslut som har varit förutsättning för näringsförbud upphävs. skall näringsförbudet också upphävas. — Även den som har fått näringsförbud på grund av att han har låtit bli att betala skatter m.m. skall i vissa fall efter särskild ansökan kunna få förbudet upphävt. om betalningsskyldigheten upphävs eller sätts ned. Detsamma gäller när det. efter det att beslutet om näringsförbud meddelades. fram- kommit att näringsidkaren i själva verket inte var ansvarig helt eller delvis för de oegentligheter som låg till grund för bedömningen att ' han hade grovt åsidosatt sina åliggandeni närirtgsverksamhet. — Då frågan om upphävande av förbud prövas på ansökan av den som har fått näringsförbud bör i fråga om förfarandet samma regler gälla som för talan om förbud.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår ingen motsvarighet till den nu gällande regeln i konkurslagen om att ett beslut om näringsförbud i vissa fall kan hävas helt (betänkandet s. 318—320).

Remissinstanserna: LRF ifrågasätter om inte möjligheterna att häva ett näringsförbud på grund av ändrade förhållanden bör kvarstå. Överåkla- garen i Göteborg anser att nuvarande regler om hävande av förbud bör bibehållas. Remissinstanserna i övrigt har inte haft någon erinran mot kommitténs förslag (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Om de formella förutsättningar- na för förbud faller bort måste förbudet kunna upphävas helt.

Skälen för mitt förslag: 1 l99få första stycket KL föreskrivs att ett laga-' kraftvunnet beslut om näringsförbud. på begäran av den som det avser, kan hävas helt eller delvis. när ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl föranleder det.-

] motiven till de gällande reglerna uttalades att hävande t.ex. borde kunna komma i fråga. om den som meddelats" förbud ärver en mindre rörelse i slutet av förbudstiden och det inte finns anledning att befara att han ger sig in i några otillbörliga transaktioner. Vidare ansågs särskilda skäl till hävande kunna föreligga. om vederbörande åberopar andra väsent- liga omständigheter eller bevis som inte förebragts tidigare (prop. l979/80:83 s. 61 samt SOU l979: l3 s. 90 och s. 106).

Kommittén föreslår ingen motsvarighet till den nu berörda regeln om att ett beslut om näringsförbud i vissa fall kan hävas helt. Däremot föreslår

den att partiell hävning skall kunna ske genom beslut om dispens från ett förbud. Utformningen av ett dispensinstitut harjag behandlat i det föregå- ende (avsnitt 4.4.7).

Som grund för sin inställning anför kommittén följande. För att ett näringsförbud skall kunna ändras sedan det vunnit laga kraft bör det naturligtvis krävas att särskilda omständigheter av något slag föreligger. Sådana omständigheter bör ibland kunna göra att dispens för viss verksam- het med delas. Däremot är det svårt att tänka sig sådana omständigheter som kan göra det motiverat att helt häva förbudet. Redan ett partiellt hävande innebärju en inskränkning i principen om domens rättskraft. En möjlighet till fullständigt hävande strider naturligtvis i än högre grad mot denna princip. Oinskränkta möjligheter att föra talan om hävande är för övrigt processekonomiskt oförsvarbara. En eventuell regel om hävande torde därför behöva kompletteras med en avvisningsmöjlighet. exempelvis för det fall att inga nya omständigheter tillkommit. En sådan regel kan—i sig medföra komplikationer. '

Idet fall som även nämndes i motiven till nu gällande reglering att den som har fått förbud ärver en mindre rörelse bör det vara tillräckligt att medge dispens för just den verksamheten. Kommittén tillägger att de gällande reglerna om hävande synes ha tillämpats i mycket liten utsträck- ning.

Bara ett par remissinstanser har haft någon erinran mot vad kommittén anfört i denna del.

Jag kan för egen del i huvudsak ansluta mig till kommitténs synsätt. Det överensstämmer enligt min mening bäst med näringsförbudets syfte att ett meddelat näringsförbud skall gälla under den ursprungligen fastställda tiden. De undantag från denna princip som i praktiken kan visa sig befo- gade bör ofta kunna göras inom ramen för ett dispensinstitut. Fördelen med en dispensmöjlighet i förhållande till en hävningsregel är att ett dis- pensbeslut kan preciseras till att avse viss verksamhet. Det jag nu har anfört hindrar emellertid inte att jag anser att ett beslut om näringsförbud bör kunna upphävas i vissa undantagsfall, nämligen då grunden för nä- ringsförbudet har fallit bort.

Somjag tidigare har framhållit är näringsförbud en ingripande åtgärd och förutsättningarna för förbud bör därför vara restriktiva. Det ligger i linje med en sådan inställning att en person som har fått näringsförbud med hänvisning till olika oegentligheter inte skall behöva lyda under ett sådant om förutsättningarna för förbudet ändras. En sådan ändring kan ske genom att han frikänns för den brottslighet som utgjort en nödvändig förutsättning för förbudet. En annan möjlighet är att det konkursbeslut som varit förut- sättning för förbud upphävs av högre rätt. En ytterligare ändring är att den som har fått näringsförbud förklaras vara icke betalningsskyldig för de skatteskulder som har varit en nödvändig förutsättning för förbudet. Även den situationen kan inträffa att näringsidkaren efter det att förbudet med- delades visas vara utan ansvar för andra slags oegentligheter som har legat till grund för bedömningen att han grovt åsidosatt sina åligganden i närings- verksamhet. Även i ett sådant fall kan det finnas skäl att upphäva närings— förbudet. nämligen om näringsidkaren därigenom inte längre kan anses ha kvalificerat sig för en sådan bedömning.

] ()()

1 fall som de nämnda bör det enligt min mening finnas en möjlighet att upphäva förbudet. Den regel om hävning som idag finns i KL hari princip en sådan innebörd. Den dispensregel som jag tidigare föreslagit har där- emot en annan karaktär. Dispensinstitutet är avsett för sådana fall då förutsättningarna för förbud är uppfyllda men det finns skäl att på visst sätt begränsa förbudets verkan.

Det finns här också skäl att anmärka att den nyligen införda lagen (1985: 354) om förbud mot yrkesmässig rådgivningi vissa fall. m.m. inne— håller en särskild bestämmelse för det fall då den brottmälsdom som har legat till grund för ett förbud att utöva rådgivningsverksamhet ändras helt eller delvis sedan den har överklagats. innebörden av denna bestämmelse är att om den tilltalade frikänns i högre rätt för brott som ligger till grund för en lagakraftvunnen dom om förbud. rätten samtidigt skall upphäva förbudet. Frikänns den tilltalade endast beträffande viss del av den för- budsgrundande brottsligheten. eller hänför den högre rätten denna under en mildare straffbestämmelse än den som har tillämpats. skall rätten beslu- ta i vilken utsträckning förbudet fortfarande skall gälla. Den högre rätten får också upphäva eller ändra ett i samband med domen om förbud medde- lat beslut om skyldighet att svara för rättegångskostnader. Verkan av att ett förbud upphävs eller ändras inträder titan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft.

Som anfördes i det lagärendet kan ett förbud i de situationer som här avses undanröjas genom resning. På förslag av lagrådet. som framhöll att en ordning. enligt vilken ett beslut om förbud kan meddelas med stöd av en brottmålsdom som ännu ej vunnit laga kraft. inte är utan vidare fri från invändningar. infördes dock den nyssnämnda bestämmelsen. Chefen för justitiedepartementet pekade i samband därmed på den möjlighet att häva ett förbud som lagen i fråga erbjuder redan genom en däri intagen särskild hävningsregel motsvarande den nu gällande i l99fä första stycket KL (prop. 1984/85z90 s. 49ff). _

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att även en lag om näringsförbud bör ge utrymme för att upphäva ett näringsförbud i sådana situationer som nu är i fråga. Den reglering jag föreslår bör enligt min mening ge möjlighet att upphäva ett förbud såväl i det fall då den brott- målsdom som ligger till grund för förbudet ändras till den tilltalades förmån som då ett skattebeslut eller ett konkursbeslut av motvarande betydelse upphävs. Den bör också möjliggöra upphävande i vissa fall då den som har fått näringsförbud inte längre kan anses ha grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet, även om någon av de nyss nämnda nödvändiga förut- sättningarna för förbud fortfarande är uppfylld. '. Den lagtekniska lösningen måste dock bli d'elvis olika för dessa fall. Brottmälsdomen och konkursbeslutct överprövas av samma slags domstol som den som har att ta ställning till ett överklagande av en dom eller ett beslut om näringsförbud. Dessa två fall bör därför i princip kunna behand— las lagtekniskt på samma sätt. Jag föreslår här en lösning motsvarande den i rådgivarlagen.

Ett näringsförbud som grundas på det särskilda brottsrekvisitet eller på konkursrekvisitet bör i vissa fall upphävas ex officio. Ett förbud som

lOI

grundas på brottsrekvisitet bör i andra fall kunna ändras att löpa under kortare tid än den som ursprungligen är beslutad. '

Ett ändrat beslut i ett skattemål. vilket gör att förutsättningarna enligt det särskilda skatterekvisitet inte längre är uppfyllda. kan däremot inte på motsvarande sätt beaktas ex officio. Här får i stället krävas att den som har fått näringsförbud själv tar initiativ till att få detta upphävt. Jag föreslår därför en särskild regel om upphävande efter framställning från den som avses med beslutet vid sidan om den nyss nämnda. Denna regel bör även kunna tillämpas i sådana fall då det kan slås fast att näringsidkaren i själva verket inte hade grovt åsidosatt sina åliggandeni näringsverksamhet.

Ett näringsförbud skall givetvis upphävas endast om t.ex. en_ frikän- nande eller mildrande brottmålsdom medför att de nyss nämnda grundläg- gande rekvisiten inte längre är uppfyllda. Det får alltså ankomma på den rätt som har att pröva betydelsen av de förändrade förutsättningarna att bedöma om de kvarvarande oegentligheter som kan läggas vederbörande till last uppfyller kraven på brott eller betalningsunderlåtelse som inte är . ringa och på ett grovt åsidosättande. Är såväl det senare rekvisitet som något av de förstnämnda uppfyllt skall förbudet inte upphävas.

Jag vill om skatterekvisitet påminna om vad jag tidigare har anfört- (avsnitt 4.2.4"). nämligen att betalningsskyldighet för en skatt. tull eller avgift normalt föreligger även om det beslut som ligger till grund för ett skattekrav har överklagats. Detta innebär att även om vederbörande i och för sig vid en slutlig rättslig prövning befrias helt eller delvis från de anspråk som riktats mot honom. hans underlåtelse att betala har utgjort en oegentlighct som måste beaktas'i sammanhanget.

Ett näringsförbud som grundats på det nu diskuterade rekvisitet bör alltså inte utan vidare upphävas bara därför att skattebeslutet ändras. Man fåri stället försöka göra en samlad bedömning av om betalningsunderlåtel- sen fortfarande skall anses uppfylla rekvisitet och. om så är fallet. mot bakgrund av vederbörandes beteende i stort pröva om det längre kan vara fråga om ett grovt åsidosättande. Att skattebeslutet ändrats bör dock därvid vara en faktor som talar till vederbörandes förmån.

Jag vill tillägga att grunden för ett näringsförbud givetvis inte har fallit bort därför att näringsidkaren visserligen har betalat sin skuld men detta skett först sedan han kommit i dröjsmål med betalningen.

Kommittén har. som jag tidigare anfört. pekat på en del olägenheter som kan vara förknippade med ett hävningsinstitut. bl. a. risken för en process- ekonomisk belastning. Jag vill då för min del erinra om att den hävningsre- gel som finns idag inte synes ha medfört negativa verkningar av detta slag. Givetvis kan risken för obefogade mål om hävning inte uteslutas. Jag anser dock att hänsynen till rättssäkerheten bör väga tyngre i detta sammanhang.

Då frågan om upphävande av förbud prövas på ansökan av den som har fått näringsförbud bör för målet i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs om talan om förbud. Ett sådant mål bör tas upp av den tingsrätt som tidigare har handlagt målet om näringsförbud. Om rätten finner det lämp— ligt. bör målet dock i stället få tas upp av rätten i den ort där den som har fått näringsförbud har sitt hemvist.

4.5 Förfarandet m.m.

Närmast kommer jag nu att behandla frågan vilka organ som skall ha ansvaret för att näringsförbud meddelas. liksom de principer som skall gälla för själva förfarandet (4.5.1). Därefter tar jag upp frågan om s.k. tillfälligt näringsförbud (4.5.2). ' _

4.5.1 Ansvariga myndigheter och det rättsliga förfarandet

Mitt förslag: De nuvarande principerna för förfarandet tillämpas i huvudsak också i fortsättningen. Frågor om näringsförbud skall alltså prövas av allmän domstol på talan av åklagare. Åklagaren ansvarar tillsammans med polisen för den utredning som ligger till grund för talan om näringsförbud. Kronofogdemyndigheterna skall dock ha till uppgift att särskilt uppmärksammalnär det finns skäl att meddela näringsförbud på grund av underlåtelse att betala skatt m.m. och anmäla till åklagare när de anser att det finns skäl för förbud. De får härmed också ett visst utredningsansvar. Konkurs- förvaltarna och tillsynsmyndigherna i konkurs skall liksom hittills anmäla till åklagare då de anser att det finns skäl att meddela näringsförbud. Det rättsliga förfarandet tillgår på sammalsätt som idag. Dock skall talan om näringsförbud mot annan än den som har försatts i konkurs tas upp inte vid konkursforum utan enligt reglerna om forum i brottmål. I samband med att ett näringsförbud medde— las skall domstolen till den som avses med förbudet överlämna en särskild handling som beskriver innebörden av förbudet. Domstolen skall också sända domen eller beslutet till tillsynsmyndigheten. Om förbudet meddelas någon som driver näring för vilken krävs särskilt - tillstånd. skall rätten sända domen eller beslutet till den myndighet som beviljar sådant tillstånd.

L_____________

Kommitténs förslag: Överensstämmer huvudsakligen med mitt (betänkan- det 5. 323—346. 363 och 419—425). Kommitténs förslag har dock ingen motsvarighet till mitt om en särskild övervakningsuppgift för kronofogde- myndigheterna vid underlåtelse att betala skatt m.m. Inte heller föreslår den att domen eller beslutet skall sändas till tillståndsgivande myndighet.

Remissinstanserna: Av de instanser som yttrat sig har de flesta ingen erinran mot att frågan om meddelande av näringsförbud även i fortsätt- ningen prövas av allmän domstol på talan av åklagare. eller att utredningen ombesörjs av åklagare och polis. Dit hör RÅ. konsumentverket. länsstyrel- sen i Göteborgs och Bohus 1än. TCO. SACO/SR. Sveriges Domareför- bund. Sveriges Advokatsamfund oeh Föreningen Sveriges åklagare. Kro- nofogdemyndigheten i Göteborg anser däremot att uppgiften att utreda frågor om meddelande av näringsförbud skall överföras från åklagare till kronofogde och att kronofogdemyndigheten också skall föra talan om föibud i domstol. Kronofogdemyndigheten i Malmö anser att talan om

Prop. 1985/86: 125

näringsförbud skall kunna föras vid konkursforum liksom att tillsynsmyn- dighetcn (TSM) bör ha rätt att föra talan om näringsförbud. i vart fall tillfälligt sådant. Kronofogdemyndigheten i Stockholm anser däremot att nuvarande ordning bör bibehållas. RSV anser att det i vissa fall kan vara' rationellt med en ordning som innebär att TSM _får föra talan om förbud. Först bör dock prövas om förbättringar med de långa handläggningstiderna kan uppnås inom ramen för det nuvarande systemet. Om så inte är fallet bör frågan tas upp till ny prövning. lngen instans har någon erinran mot förslagen att en särskild handling om förbudets innebörd skall överlämnas till den som får näringsförbud och att domen eller beslutet skall sändas till tillsynsmyndighetcn (bilaga 6 avsnitt 5).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De nuvarande principerna rö- rande ansvaret för utredning och domstolstalan i fråga om näringsförbud är lämpliga. Det saknas därför anledning att nu ändra på dem. Kronofogde- myndigheterna bör dock få ett särskilt ansvar då det gäller att aktualisera näringsförbud på den grunden att en näringsidkare underlåter att betala skatt m.m. Det är lämpligt att den som får näringsförbud ges särskild information om förbudets innebörd. En tillsynsmyndighet har vidare in- tresse av att informeras närmare om näringsförbud som faller under dess tillsynsansvar och bör därför ha tillgång till domen eller beslutet. En myndighet som tidigare har beviljat den som fått näringsförbud tillstånd att ägna sig åt viss verksamhet måste få kännedom om förbudet för att kunna ompröva tillståndet.

Skälen för mitt förslag: Om utredningen och förfarandet i mål om närings- förbud gäller idag vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott. för vilket är stadgat fängelse i högst ett år (l99då KL). Reglerna gäller i tillämpliga delar och i den män inte annat föreskrivs i bestämmelserna om näringsförbud. Detta betyder bl.a. att utredningar om näringsförbud handhas av polis och åklagare och att reglerna i 23 kap. rättegångsbalken (RB) om förundersökning i brottmål är tillämpliga.

Enligt gällande ordning beslutar allmän domstol om näringsförbud på talan av allmän åklagare. Konkursförvaltarna och tillsynsmyndigheterna i konkurs (TSM) har vidare att anmäla för åklagare när. enligt deras uppfatt- ning. anledning förekommer att meddela näringsförbud. I regel handläggs frågor om näringsförbud i samband med ansvarstalan mot näringsidkaren. Dom på näringsförbud meddelas oftast i samband med att vederbörande döms för brott i näringsverksamhet.

Kommittén anför att den rådande ordningen i huvudsak synes ha funge- rat väl. En brist är dock att det ofta går lång tid innan ett näringsförbud meddelas. Detta torde enligt kommittén främst bero på en viss eftersläp- ning hos polis och åklagare. vilket i sin tur delvis har sin grund i otillräck- liga resurser hos dessa myndigheter. I fråga om den processuella handlägg- ningen i domstolarna har inga påtagliga brister eller komplikationer kom- mit i dagen. '

En första fråga att ta ställning till rörande förfarandet gäller huruvida de allmänna domstolarna även i fortsättningen bör handha uppgiften att bes/u-

Prop., 1985/86: [26

ta om näringsförbud. Kommittén har inte föreslagit någon ändring i nuva- rande ordning. lngen remissinstans har heller gjort detta. Även jag anser att de allmänna domstolarna liksom idag skall pröva frågor om näringsför- bud. Jag anser också att talan om näringsfi'irbml skall föras av åklagare. Jag hänvisar här till vad som anfördes i samband med tillkomsten av nu gällande reglering (prop. 1979/80: 83 s. 43).

Beträffande frågan vem som skall ombesörja utredningen inför en talan om näringsförbud uttalade dåvarande chefen förjustitiedepartementet att. om'åklagaren är ansvarig för talans utförande, det saknas anledning att inte låta honom svara även för den föregående utredningen. Har förundersök- ning enligt RB i ett brottmål inletts. torde det dock enligt departementsche- fen ibland vara obehövligt med en särskild utredning i förbudsfrågan. [ varje fall behöver denna utredning inte bli så omfattande. Liksom vid utredning av brott bör åklagaren kunna anlita biträde av polismyndighet. Departementschefen betonade vidare att. även om tillsynsmyndighetcn inte för talan och svarar för utredningen i förbudsfrågor. det är angeläget att myndigheten medverkar i utredningsarbetet (prop. 1979/80: 83 s. 43 f).

En remissinstans har föreslagit att ansvaret för utredningsarbetet bör flyttas över till kronofogdemyndighet (se ovan). Det bör nämnas attjusti- ticombudsmannen (JO) i ett särskilt ärende rörande kronofogdemyndighe- terna och konkurstillsynen (1983 E: 1) har uttalat sig i samma riktning.

Jag har nyss anfört att uppgiften att väcka talan även fortsättningsvis bör ' handhas av åklagare. Enligt mitt förslag skall brott som inte är ringa utgöra en särskild förutsättning för näringsförbud. Det finns också enligt min mening skäl att räkna med att brott mycket ofta ensamt eller i förening med andra slag av åsidosättanden kommer att utgöra grunden för näringsför- bud. Det är mot nu angiven bakgrund naturligt att åklagaren för sin utred- ning också i fortsättningen biträds av polismyndighet och att bestämmel- serna i 23 kap. RB i princip tillämpas även i övrigt.

Jag vill dock samtidigt anföra attjag anser att kronofogdemyndigheterna — och då inte bara de som är tillsynsmyndigheteri konkurs — bör spela en mera betydelsefull roll då det gäller att med hjälp av näringsförbud bemäst- ra oseriös näringsverksamhet. Det står således klart att kronofogdemyn- digherna har de bästa möjligheterna att få fram material som kan ligga till grund för näringsförbud mot personer som systematiskt låter bli att betala skatter o.d. Kronofogdemyndigheterna har normalt bättre möjligheter än polisen att göra de utredningar som krävs vid tillämpningen av det särskil- da rekvisit för näringsförbud som utgörs av underlåtenhet att betala skatt. tull eller avgift. Jag föreslår därför en särskild regel som innebär att kronofogdemyndigheterna skall ha i uppgift att särskilt uppmärksamma när det finns skäl att meddela förbud på grund av underlåtelse att betala skatt m.m. och att de'skall anmäla till åklagare då de anser att det finns skäl att överväga förbud. I detta ligger också attjag förutsätter att det sker ett nära samarbete mellan åklagare och kronofogde i de fall då näringsför- bud aktualiseras med hänvisning till det nyss nämnda skatterekvisitet. Det ligger i sakens natur att ett nära samarbete också måste äga rum då konkursrekvisitet åberopas. Det jag har sagt nu bör även gälla då det särskilda brottsrekvisitet åberopas och vid sidan om brott även underlå-

105.

telse att betala skatt m.m. anförs som ytterligare fall av åsidosättanden av åligganden. '

Givetvis kan det många gånger vara värdefullt om även andra myndighe- ter. t.ex. skattemyndigheter, konsumentombudsmannen (K0) och andra fackmyndigheter biträder polis och åklagare i utredningsarbetet. Det är angeläget att man tar till vara de möjligheter till effektivitetsvinster som kan uppnås genom ett sådant samarbete. Detta förekommer för övrigt redan idag på flera håll. Jag avser att senare något utveckla min syn i denna fråga (avsnitt 4.7).

Enligt 55 å och 185 bä KL skall konkursförvaltaren anmäla till åklagaren om det finns skälig anledning att anta att näringsförbud kan meddelas, liksom grunden för misstanken. Om inte förvaltaren har gjort anmälan, skall enligt 199es' KL TSM göra detta. så snart det finns anledning till det. Till anmälan skall TSM foga sin utredning. .

Om anknytningen till konkurs släpps. något som ju delvis sker i mitt förslag. kunde det ifrågasättas om den nämnda skyldigheten för konkurs- förvaltaren och TSM borde upphävas. Jag anser dock inte att detta bör ske. Även om konkurs inte längre kommer att bli en ovillkorlig förutsätt- ning för näringsförbud, torde förbud inte sällan även i framtiden aktualise- ras i samband med konkursutredningar. Jag anser därför att anmälnings- skyldigheten bör finnas kvar.

Det kunde även sättas i fråga om anmälningsskyldighcten nu borde utvidgas till att gälla också andra organ än de nämnda. Kommittén anser inte att detta är nödvändigt och anför att det får anses vara en naturlig del av dessa myndigheters skyldigheter att fästa åklagarens uppmärksamhet på förhållanden som kan föranleda näringsförbud. Ett par remissinstanser — länsstyrelserna i Stockholms län och Göteborgs och Bohus län anser däremot att en lag om näringsförbud bör uppta en regel som ålägger alla berörda myndigheter att anmäla till åklagare förhållanden som kan medfö- ra näringsförbud.

För egen del vill jag betona att var och en som anser att det finns anledning att meddela näringsförbud i ett visst fall har möjlighet att anmäla förhållandet till polis. åklagare eller TSM. Det är också naturligt om sådana myndigheter som bevakar skeendena på marknaden gör anmälan då de finner välgrundad anledning till det. Jag finner dock inte skäl att nu föreslå någon utvidgning av skyldigheten att göra en sådan anmälan utöver vad jag i det föregående anfört om anmälan av kronofogdemyndighct i vissa fall.

Kommittén diskuterar vilka tvångsmedel som bör kunna användas mot dem som är föremål för utredning om näringsförbud. Genom den allmänna hänvisningen till brottmålsförfarandet gäller idag, i tillämpliga delar. reg- lerna om beslag (27 kap RB) och om husrannsakan. kroppsvisitation och kroppsbesiktning (28 kap.- RB). Genom ett särskilt undantag i l99d & andra stycket KL gäller däremot inte reglerna om häktning. anhållande och gripande (24 kap.) eller om reseförbud och anmälningsskyldighet (25 kap.). 1 det tidigare lagstiftningsärendet uttalade departementschefen att det inte borde ges möjligheter att använda sådana personella tvångsmedel innan närmare erfarenheter hade vunnits av tillämpningen av reglerna om nä-

ringsförbud (prop. 1979/80: 83 s. 44). Bestämmelserna om kvarstad (26 kap.) saknar relevans när det gäller näringsförbud. Också i 23 kap. RB' finns regler som har karaktär av tvångsmedel. nämligen i 75. angående hämtning till förhör. och i Bä, angående medtagande till förhör. Dessa regler är i princip tillämpliga i utredningar om näringsförbud (jfr nyss nämnda prop. s. 44). .

_Jag anser att de idag "tillgängliga tvångsmedlen bör kunna användas också i fortsättningen. Även i fråga om de personella tvångsmedlen bör nu gällande princip bestå. Häktning och reseförbud skall alltså inte kunna. tillgripas i fråga om näringsförbud. inte heller anhållande och gripande. Det hittills sagda har huvudsakligen avsett förfarandet under utrednings- stadiet. Också beträffandeft'irfarandet i domstolen gäller. som jag tidigare har nämnt. samma regler som i mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i högst ett år. Jag finner inte anledning att föreslå någon ändring i denna ordning. Angående innebörden av att brottmålsreglerna är tillämpliga kan jag hänvisa till departementschefens uttalanden i det tidi- ' gare lagstiftningsärendet (nyss nämnda prop. s. 5811).

Jag vill här påminna om att en skillnad mellan mitt förslag och nu gällande ordning är att jag inte föreslår någon regel om att talan om näringsförbud måste föras inom viss tid. Jag vill dock understryka att också enligt gällande rätt oegentligheter kan åberopas oavsett ålder. [ detta senare hänseende sker alltså ingen förändring.

Enligt gällande regler i l99d 5 första och andra styckena KL får talan om näringsförbud tas upp såväl av den tingsrätt som är behörig enligt de vanliga reglerna. om forum i brottmål som av tingsrätten i den ort där konkursen är eller har varit anhängig (jfr prop. 1979/80: 83 s. 59). Kommit- téförslaget har ingen. motsvarighet till den senare forumregeln mot bak- grund av att det inte innehåller någon anknytning mellan näringsförbud och konkurs. Jag föreslår däremot för min del att lagen skall innehålla ett särskilt konkursrekvisit. Enligt min mening bör därför. liksom idag. talan om näringsförbud mot den som är försatt i konkurs få tas tipp såväl vid brottmålsforum som vid det forum jag nyss nämnde.

Rättens slutliga avgörande i mål om näringsförbud sker genom dom. I de fall då talan handläggs i samband med åtal kommer avgörandet att ingå i brottmålsdomen. Också när frågan om näringsförbud handläggs särskilt sker det som ett brottmål och avgörandet sker genom dom.

Kommittén anför att den domstol som har meddelat näringsförbud i allmänhet i domen har angett innebörden av näringsförbudet genom att återge lagtextens ord i domslutet. Enligt kommittén är det lämpligt att förbudets innebörd anges. eftersom det är av vikt att den dömde åtminsto- ne i huvudsak får klart för sig vad han i fortsättningen har att rätta sig efter. Av praktiska skäl synes det enligt kommittén dock lämpligast — för att inte domslutet onödigtvis skall tyngas — att meddelandet om näringsförbudets innebörd lämnas i en särskild handling. Kommittén anser att en sådan handling, i likhet med vad som idag sker vid exempelvis villkorlig dom och skyddstillsyn.-bör kunna överlämnas i samband med huvudförhandlingen. om dom avkunnas då. eller sändas tillsammans med domen, om denna meddelas senare. Kommittén framhåller också att man. om man använder

en förtryckt handling, undviker risken att näringsförbudets innebörd anges på ett sätt som avviker från lagen. 1 handlingen bör enligt kommittén anges sådana inskränkningar i förbudet som gjorts genom dispens.

Jag delar kommitténs uppfattning att det kan vara lämpligt att den som meddelas näringsförbud får en särskild handling där förbudets innebörd anges. Till skillnad från kommittén anser jag dock att handlingen endast skall återge vad lagen uttalar härom. Handlingen bör däremot inte innehål- la uppgift om vad som skall gälla särskilt för förbudet i det enskilda fallet. Den skall alltså inte ersätta domen (beslutet) i detta hänseende. En sådan ordning skulle kunna skapa oklarhet om vad vederbörande har att rätta sig efter bl. a. i ett sådant fall då domen eller beslutet å ena sidan och handling- en i fråga å den andra har delvis olika innehåll. Det ankommer på dom- stolsverket att svara för den närmare utformningen av en sådan handling.

En särskild handling av det slag jag nu har angett bör även överlämnas då tillfälligt näringsförbud meddelas (detta institut behandlas i avsnitt 4.5.2).

Kommittén föreslår en särskild regel om att domstolen vidare skall sända domen eller beslutet till den TSM som skall ha hand om tillsynen över den som fått förbud. Det är givetvis viktigt att vederbörande TSM blir underrättad om näringsförbud som faller under dess tillsynsansvar och därvid även om beslut i fråga om avveckling och dispens. Jag delar således kommitténs uppfattning att domstolen bör underrätta TSM på angivet sätt.

Ytterligare en fråga rörande förfarandet bör beröras. Näringsförbud kan komma att meddelas någon som driver näring för vilken krävs särskilt tillstånd. Detta är fallet med t. ex. restaurang- och åkerirörelse. skrothan- del och fastighetsmäkleri. Som datainspektionen har framhållit under re- missbehandlingen är det angeläget att den myndighet som har beviljat en näringsidkare sådant tillstånd i det fallet då näringsidkaren sedan får nä- ringsförbud blir underrättad om detta så att den kan pröva om tillståndet skall återkallas. Jag anser därför att den domstol som meddelar förbudet skall underrätta den berörda myndigheten om förhållandet och föreslår en bestämmelse med detta syfte.

4.5.2 Tillfälligt näringsförbud

Mitt förslag: Den nuvarande möjligheten att meddela ett tillfälligt näringsförbud till dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts skall finnas kvar. Bestämmelserna härom överförs i huvudsak oför- ändrade till den nya lagen inom i ett avseende. I stället för att som idag kunna meddelas om särskilda skäl föranleder det bör tillfälligt förbud kunna ges då det är uppenbart att näringsförbud är befogat. De principer som idag gäller för förfarandet rörande tillfälligt nä- ringsförbud skall tillämpas också i fortsättningen.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 338—346 och 421—424).

Remissinstånserna: Av de instanser sOm har uttalat sig i frågan lämnar RÅ. Föreningen Sveriges åklagare och Malmö kommun förslaget utan erinran. Några instanser anser att förutsättningen för tillfälligt näringsförbud —— att detär uppenbart att näringsförbud är befogat — är för restriktiv. Det anser således Stockholms tingsrätt. länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län, kronofogdemyndigheterna i Malmö och i Sundsvall, SACO/SR, För- eningen Sveriges kronofogdar samt Svenska Metallindustriarbetareförbun- det. Dessa vill i allmänhet att förbud skall kunna meddelas om det är sannolikt att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden (bilaga 6 avsnitt 5).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det bör liksom idag vara möjligt att i vissa fall meddela ett förbud som får verkan omedelbart. Med tanke på den menliga inverkan ett näringsförbud kan få bör ett tillfälligt förbud dock meddelas bara då det står klart att talan om näringsförbud kommer att bifallas. Den ordning för prövningen av frågor om tillfälligt förbud som gäller idag bör lämpligen bestå.

Skälen för mitt förslag: Enligt den nuvarande bestämmelsen i 199gå första stycket KL får, om det finns särskilda skäl, rätten meddela näringsförbud för tiden till dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts. Sådant förbud kallas tillfälligt förbud. Det får meddelas redan innan talan om slutligt förbud har väckts men får också meddelas i samband med dom på slutligt förbud. Det gäller då. om det inte upphävs av högre rätt. för tiden till dess att det slutliga förbudet vinner laga kraft _eller upphävs.

Enligt vad dåvarande chefen för justitiedepartementet uttalade i sam- band med tillkomsten av gällande bestämmelser får vid prövningen av om kravet på särskilda skäl är uppfyllt beaktas å ena sidan vilka följder en ' fortsatt näringsverksamhet kan få för det allmänna och för borgenärerna och å den andra vilka ekonomiska och andra konsekvenser som ett förbud skulle medföra för den som får det. Han tillade att det naturligtvis skall vara sannolikt att ett tillfälligt förbud kommer att följas av en dom på förbud. Är frågan om näringsförbud svårbedömd, skall tillfälligt förbud inte meddelas (prop. 1979/80: 83 s. 61).

Kommittén anser att tillfälligt förbud skall kunna meddelas också enligt den nya lagen.

Ingen remissinstans har haft något att erinra mot förslaget att tillfälligt näringsförbud skall kunna meddelas i vissa fall.

Jag vill för min del påminna om departementschefens uttalande i det - tidigare lagstiftningsärendet att snabbhet i förfarandet är av stor betydelse för effektiviteten hos näringsförbudet och att det i en del fall tidigt torde stå klart att näringsförbud bör meddelas. t. ex. vid uppenbart kriminella förfa— randen där kanske straffprocessuella tvångsmedel tillgrips. Samtidigt kan handläggningen av målet inför tingsrätten fördröjas av olika skäl. Genom ett överklagande kan det vidare dröja innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger (nyss nämnda prop. s. 41 f).

Ett viktigt skäl för tillfälligt förbud kan vara att man så fort som möjligt bör kunna avbryta en verksamhet som orsakar stora skador. Kan det antas

att näringsidkaren även fortsättningsvis kommer att begå brottslig verk- samhet eller ignorera cxempelvis' regler om inbetalning av skatter och avgifter. är det angeläget att rörelsen kan bringas att upphöra utan avsevärt dröjsmål.

Ett annat skäl för tillfälligt förbud är att det kan framstå som stötande om en person får fortsätta med sin verksamhet under lång tid. trots att han har gjort sig skyldig till kanske omfattande oegentligheter. När det framstår som helt klart att näringsförbud kommer att åläggas, bör det också normalt ligga i sakens natur att han så fort som möjligt fråntas rätten att driva rörelse.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört anser jag att det bör vara möjligt att även framdeles meddela tillfälligt näringsförbud.

Jag vill i sammanhanget erinra om att det enligt rådgivarlagen inte finns någon möjlighet att meddela ett tillfälligt rådgivningsförbud. Detta hänger samman med att det för att förbud skall kunna meddelas alltid krävs att ' rådgivaren har gjort sig skyldig till brott. [ den frågan anförde chefen för justitiedepartementet att det. med hänsyn till de ingripande verkningarna av ett förbud och till att förbudet utgör ett slags särskild rättsverkan av brott. skulle vara alltför drastiskt att medge möjlighet till interimistiskt förbud innan ansvarsfrågan prövats i första instans. Däremot bör domsto- len. när frågorna om ansvar och förbud prövas samtidigt. i domen kunna förordna att ett rådgivningsförbud skall gälla med omedelbar verkan. dvs. innan domen har vunnit laga kraft. För den situationen att ansvarsfrågan redan har avgjorts då talan om förbud blir aktuell. ansåg departementsche- fen att det inte i princip möter något hinder mot att domstolen förordnar om förbud innan den tagit slutlig ställning. Något påtagligt behov av en möjlighet till interimistiskt ingripande ansågs emellertid inte föreligga. eftersom utredningen då kunde förutsättas vara så fullständig som' behövs för ett ställningstagande (prop. 1984/85: 90 s. 25 D.

Jag har övervägt om inte på motsvarande sätt undantag från möjligheten att meddela tillfälligt näringsförbud bör göras i den situationen då förbudet grundas på att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Tillräckliga skäl att göra ett sådant undantag föreligger dock inte enligt min mening. Naturligtvis måste stor försiktighet iakttas när det gäller att meddela ett tillfälligt förbud som har sin grund i brottslighet från näringsidkarens sida. om frågan om ansvar ännu inte har prövats av domstol. Något hinder att meddela ett sådant förbud bör dock inte möta t. ex. om näringsidkaren har erkänt under förundersökningen om brottet. Den nödvändiga rcstriktiviteten blir enligt min mening fullt tillgodosedd genom de allmänna begränsningar i fråga om möjligheten att meddela tillfälligt förbud som jag föreslår i det följande. '

Jag övergår då till frågan när ett sådant förbud skall kunna komma i fråga. något som jag också har berört i det föregående. '

Kommittén anför att utgångspunkten måste vara att tillfälligt förbud bör meddelas så snabbt som möjligt i de fall då det framstår som i hög grad sannolikt att slutligt förbud kommer att följa. En annan utgångspunkt måste dock vara att tillfälligt förbud inte får meddelas i de fall då frågan om slutligt förbud bedöms som tveksam. Detta gäller både om frågan huruvida

näringsförbud skall meddelas i avgörande delar är oklar och om denna fråga visserligen är klar med det är tveksamt om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt. Mot den bakgrunden föreslår kommittén att tillfäl- ligt förbud skall få meddelas'endast då det är uppenbart att näringsförbud kommer att meddelas.

Några remiSsinstanser anser att förutsättningarna för tillfälligt förbud är alldeles för restriktiva enligt kommitténs förslag (se ovan).

Näringsförbud är en mycket ingripande åtgärd. något som jag flera gångeri det föregående har betonat. En näringsidkare som tvingas avveck- la sin verksamhet på grund av ett näringsförbud kan lida stor ekonomisk skada. Det är därför viktigt att förutsättningarna för näringsförbud ges en restriktiv utformning. vilket jag också har framhållit då jag behandlat de grundläggande förutsättningarna för näringsförbud. Kravet på restriktivi- tet måste i än högre grad gälla i fråga om tillfälligt förbud. Om ett sådant upphävs i högre instans kan stor skada redan ha hunnit uppstå. En grund- läggande förutsättning måste därför vara att. innan frågan om näringsför- bud har slutligt avgjorts av domstolen, ett tillfälligt förbud bara skall få meddelas om det står klart att talan om näringsförbud skall bifallas. Råder det någon tvekan skall tillfälligt förbud inte meddelas.

Enligt kommitténs mening bör högre rätt alltid ha en möjlighet att i'rz/u'hcra ett beslut om tillfälligt förbud som meddelats i samband med domen. Kommittén föreslår därför en uttrycklig bestämmelse med denna innebörd. '

Av i huvudsak samma skäl som jag nyss anförde biträderjag förslaget. Jag anser dock inte att det finns anledning att begränsa möjligheten för högre rätt att inhibera till den situation som förslaget avser. Enligt min mening talar lika starka skäl för att inhibition kan ske även då ett beslut om , tillfälligt näringsförbud har meddelats under rättegången.

Kommittén föreslår att den ordning för _fiiiijlirandel rörande tillfälligt näringsförbud som gäller idag (l99g och håå KL) skall bestå. Ingen re- missinstans har haft något att erinra mot förslaget. Även jag ansluter mig till detta (jfr. betänkandets. 343 ff. och prop. 1979/809: 83 s. 61 ff.).

Jag har tidigare framhållit den roll som kronofogdemyndigheterna bör ha vid utarbetande av underlag för talan om näringsförbud som grundas på det särskilda rekvisitetom underlåtenhet att betala skatter, tullar och avgifter. Jag vill betona att de givetvis har ett utredningsansvar även i samband med en talan om tillfälligt förbud.

4.6 Tillsynen över dem som meddelats näringsförbud

Jag skall nu behandla frågan vilka organ som skall ansvara för kontrollen .. av att näringförbuden efterlevs (4.6.1) och hur tillsynen bör gå till (4.6.2).

4.6.1 Ansvariga myndigheter

Mitt förslag: De nuvarande principerna för tillsynen tilllämpas också i fortsättningen. De kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyn- digheter i konkurs (TSM) skall vaka över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs och anmäla överträdelser till åkla- garen.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt. En minoritet i kommittén vill dock flytta över ansvaret för tillsynen från kronofogdemyndighct till polis (betänkandet s. 347 ff och 444 f).

Remissinstanserna: Den fråga som de flesta remissinstanser som yttrat sig över de föreslagna tillsynsreglerna har kommenterat rör valet mellan kro- nofogdemyndighct och polis som tillsynsmyndighet. En överväldigande majoritet av dessa instanser anser att TSM även i fortsättningen skall vara tillsynsmyndighet. Det gör således bl. a. RÅ. RSV. Malmö och Göteborgs tingsrätter. länsstyrelserna i Malmö och "Norrbottens län. juridiska fakul- tetsnämnden vid Stockholms universitet. TCO, SACO/SR. Sveriges Do- mareförbund. Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges kronofogdar. Tre instanser anser däremot att polisen skall ha ansvaret för tillsynen. nämligen länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län. läns- styrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Föreningen Auktoriserade revi— sorer. Länsstyrelsen i Stockholms län anser slutligen att RSV bör vara tillsynsmyndighet (bilaga 6 avsnitt 6).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Kronofogdemyndigheterna har goda förutsättningar att utöva en effektiv tillsyn. De brister som hittills visat sig i kontrollförfarandet har sin viktigaste orsak i bristande resurser.

Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning åligger det 'l'SM som i princip utgörs av en kronofogdemyndighet i varje län -— att vaka över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs (199jå KL). Överträ- delser skall av myndigheten anmälas till åklagare.

Som jag i olika sammanhang i det föregående har nämnt har kommittén vid sin granskning funnit att tillsynen på sina håll har fungerat dåligt. i vart fall såtillvida att den inte synes ha i avsevärd grad bidragit till att stävja överträdelser. Det har i åtskilliga fall funnits misstanke om att förbud har överträtts. inom vissa tillsynsmyndighcters områden har enligt kommittén i stort sett ingen övervakning alls ägt rum.

Vid tillkomsten av nu gällande regler om näringsförbud framhöll depar- tementschefen att TSM har väsentligen två uppgifter. Den ena innebär att vid behov aktualisera en förlängning av ett näringsförbud, den andra att

övervaka att den som har meddelats förbud avvecklar" sin näringsverksam- het. Samtidigt uttalade departementschefen att det var för tidigt att ta ställning till frågan om att ge någon annan myndighet än polis och åklagare en generell skyldighet att utöva tillsyn över dem som är underkastade förbud (prop. l979/80: 83 s. 49).

Att TSM har ett tillsynsansvar enligt nu gällande reglering om närings- förbud ter sig naturligt redan med hänsyn till att näringsförbud idag kan riktas bara mot den som är eller har varit konkursgäldenär. Situationen-blir en delvis annan om anknytningen till konkurs upphävs.

En majoritet i kommittén anser med viss tvekan att TSM även i fortsätt- ningen bör ha ansvar för kontrollen av meddelade näringsförbud.

En minoritet inom kommittén den som. enligt vad jag tidigare har anfört. också anser att brott alltid skall vara en förutsättning för näringsför- bud (avsnitt 4.2.3) —' menar att polismyndighet bör ha hand om tillsynen. Som skäl anförs sammanfattningsvis att. om anknytningen till konkurs upphör. det framstår som mindre motiverat att TSM är tillsynsmyndighet. Om näringsförbudet skall ha avsedd effekt och verka i förebyggande syfte, är det vidare av vikt att övervakningen av gällande förbud är effektiv. Polisen har den primära uppgiften att upptäcka och beivra brottslighet och därmed erforderlig spanings- och förhörsvana. Det finns anledning anta att respekten för näringsförbudet som förebyggande instrument'mot ekono- misk brottslighet ökar om polisen är övervakande myndighet. När brott förekommeri samband med näringsförbud —.något somju enligt minorite- tcns förslag alltid skall vara fallet kopplas polisen ändå förr eller senare in. Också då ett förbud överträds skall ärendet överlämnas till polisen. Därmed kommer en stor del av den personalintensiva tillsynen att ligga hos polisen även med TSM som tillsynsmyndighet. Det är vidare viktigt att tillsynsarbetet bedrivs på ett över hela landet enhetligt sätt. Polisens arbete har den enhetligheten.

Som jag nämnt tidigare har de flesta remissinstanserna gått på majorite- tens linje. De anför inbördes likartade argument för sina ställningstagan- den. Tillsynsuppgiften anses inte vara en polisiär uppgift i sig. Man anser att TSM i den exekutiva verksamheten och vid tillsynen av konkurser har större möjligheter än polisen att upptäcka överträdelser av meddelade näringsförbud. TSM har i de flesta fall god kännedom om de personer som har fått näringsförbud och information om restföringar och andra skuldför- hållanden. RSV anser att TSM allmänt också kan antas ha ett större intresse än polisen att kontrollera efterlevnaden av näringsförbuden. Re- missinstanserna framhåller att en stor del av den information som är intressant för tillsynen dessutom torde komma fram genom registerspaning och vid skatterevisioner.

De instanser som delar minoritetens uppfattning lägger huvudsakligen betoningen på samma sätt som minoriteten.

För egen del vill jag inledningvis framhålla att frågan huruvida närings- förbudet faktiskt kan spela den viktiga roll i kampen mot den ekonomiska brottsligheten som är avsett ytterst är beroende av-att det sker en effektiv tillsyn. Detta är av största vikt både då det gäller att i ett enskilt fall förhindra att en "oseriös näringsidkare fortsätter att åstadkomma skador på

ll?»

marknaden och för att näringsförbudet som instrument skall ha tillräcklig preventiv verkan. '

Jag vill inte förneka att det kan anföras skäl som talar för att polisen får ansvara för tillsynen. Övervakningen av att straffsanktionerade regler efterlevs är en polisiär uppgift. Polisen har bättre vana och bättre resurser för spaning på fältet. Vidare har polisen stor rutin att hålla förhör vid brottsmisstanke. Polisen har också tillgång till tvångsmedel. Även RB: s regler i övrigt om förundersökning i brottmål är avpassade för polisens verksamhet. Ofta torde polisen ändå förr eller senare kopplas in för att utreda en brottsmisstanke inför ett eventuellt åtal. och det kan då innebära en resursbesparing att låta polisen sköta även övervakningen. Ytterligare kan man peka på att polisen på senare tid har fått förstärkta resurser i syfte att effektivisera bekämpandet av ekonomisk brottslighet. Det har bl.a. inrättats s.k. eko-rotlar vid polismyndigheter över hela landet. Till det sagda kommer att anknytningen till konkursju föreslås bli upphävd i vissa fall. varför det kan bli så att TSM är helt obekant med en person som fått förbud. Att övervaka vederbörande kan då te sig som en mindre naturlig uppgift för TSM.

Det har framkommit att tillsynen hittills inte i alla avseenden har funge- rat så väl som varit önskvärt. Orsaken till detta förhållande är dock enligt min mening inte att finna i att tillsynsansvaret har legat på TSM. En effektiv tillsyn är resurskrävande och det går inte att bestrida att de resurser som stått TSM till buds har varit begränsade. En ytterligare omständighet att ta hänsyn till är att lagstiftningen om näringsförbud är ' förhållandevis ny och att det tar tid att bygga upp rutiner för ett tillsynsar— bete.

Det står därför enligt min mening klart att de brister i tillsynen som kunnat konstateras inte i sig motiverar att man nu flyttar över det särskilda ansvaret för tillsynen från TSM till polismyndighet eller annan myndighet. Jag anser tvärtom att TSM bör ha goda förutsättningar att utöva en effektiv tillsyn i framtiden. Jag vill här kortfattat peka på några faktorer som bör tillmätas vikt i sammanhanget.

En är att det övervägande antalet näringsförbud även i framtiden torde komma att meddelas i samband med konkurs. Det är vidare av central betydelse att avvecklingen av befintlig verksamhet övervakas på ett effek- tivt sätt. Det är utan tvekan mest ändamålsenligt att låta TSM sköta den övervakningen. Med sin vana vid konkurstillsyn och de kunskaper som följer med denna tillsyn är TSM väl lämpad för denna uppgift. Det är vidare värdefullt att någon myndighet känner ett särskilt ansvar för kon- trollen. Om uppgiften bara blir en bland många av polisens övervaknings- uppgifter. kan detlinnas risk för att den inte kan prioriteras på det sätt som torde vara nödvändigt. Av betydelse är vidare att myndigheterna nu har fått viss vana vid uppgiften. TSM har också bättre resurser för register- spaning. I en nära framtid kommer alla TSM att ha tillgång till exekutions- väsendets ADB-system. REX—systemet.

Jag anser mot denna bakgrund att övervägande skäl talar för att tillsynen även i fortsättningen bör ligga på TSM. Jag vill dock betona att det är angeläget att andra myndigheter biträder TSM i dess övervakningsarbete.

Det bör tilläggas att vid sidan om TSM: s särskilda ansvar polisen natur- ligtvis inom ramen för sina allmänna uppgifter även har ett ansvar för att uppdaga överträdelser av näringsförbud, eftersom sådana liksom idag bör vara kriminaliserade. Samtidigt villjag också ge till känna att det enligt min uppfattning bör finnas goda möjligheter att nu åstadkomma en mera syste- matisk och intensiv övervakning av dem som har meddelats näringsförbud. För detta talar redan att många TSM bör ha kunnat successivt skaffa sig rutiner och större erfarenheter” av detta arbete. Jag bygger också min bedömning på den omständigheten att det bör gå att bygga ut samarbetet ytterligare mellan TSM och andra myndigheter. liksom även andra intres- senter, något som jag senare återkommer till. '

4.6.2 Tillsynens omfattning och inriktning

Mitt förslag: Tillsynen skall utövas under hela den tid då näringsför- budet gällcr." Den skall avse kontroll av att pågående verksamhet m.m. avvecklas och att nyetablering inte kommer tillstånd. Till- synsmyndigheten skall ha rätt att begära upplysningar av den som omfattas av tillsynen.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt utom på en punkt. Enligt kommittén skall TSM ha rätt att inhämta upplysningar genom att hålla förhör med den som är underkastad näringsförbud (betänkandet s. 353— 367 och 431—433).

Remissinstanserna: Ingen har någon erinran mot kommitténs förslag utom i frågan om TSM skall ha rätt att hålla förhör. Från åklagarhåll riktas kritik mot förslaget i denna del (bilaga 6 avsnitt 6).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För att näringsförbudet skall ha avsedd verkan krävs att tillsynen är effektiv. 'l'illsynsniyndigheterna skall lägga tonvikten på registerspaning men givetvis också utnyttja den infor- mation de får på annat "sätt. bl. a. på fältet samt genom att ställa frågor till dem som omfattas av tillsynen.

Skälen för mitt förslag: Kommittén konstaterar att det idag inte finns några bestämda regler för hur TSM: s tillsyn skall gå till. Det kan enligt kommit- tén inte heller kommai fråga att i detalj bestämma detta. Enligt kommittén bör närmare instruktioner för tillsynen ges av regeringen eller RSV. Det ankommer på regeringen att besluta om detta. _

Enligt min mening bör TSM ha en övervakningsskyldighet som omfattar hela den tid under vilken näringsjörbmler gäller. Tillsynen bör alltså avse såväl att den som har fått näringsförbud avvecklar förbjuden verksamhet m.m. som att han därefter. under den tid då förbudet gäller. inte sätter igång en ny näringsverksamhet. tar en förbjuden anställning eller förbjudna uppdrag. blir delägare i ett handelsbolag eller förvärvar en för honom förbjuden aktiemajoritet i ett aktiebolag. Enligt kommittén uppfattar f.ö.

också de allra flesta TSM idag sin uppgift så och är det också så de flesta bedriver tillsynen.

Hur aktiv bör då tillsynen vara? Jag har redan tidigare-uttalat att till- synen måste effektiviseras. Jag anser det ytterst väsentligt att alla som får näringsförbud utsätts för en övervakning som innebär att TSM i vart fall håller sig underrättad om vad vederbörande har för sysselsättning. Det är alltså inte tillräckligt att myndigheten bara väntar på att det.-skall komma signaler om att det har skett en överträdelse. Ett sådant förhållningssätt 'från TSM:s sida kan inverka negativt på allmänhetens förtroende för näringsförbudsregleringens effektivitet. Det kan även medföra att närings— förbudet inte framstår som något reellt hot för berörda näringsidkare. Rent faktiskt kan det förstås också medföra risker för att de personer som har meddelats näringsförbud fortsätter att orsaka skador. '

Samtidigt får tillsynen inte bli onödigt ingripande eller kränkande för den enskilde. Han måste ha möjlighet att ta en ny anställning utan att känna sig utsatt för konstant övervakning. Även kostnadsskäl talar givetvis mot en alltför intensiv tillsyn. Så länge inga särskilda misstankar föreligger. bör det normalt vara tillräckligt att TSM håller sig underrättad om vad perso- nen i fråga sysselsätter sig med. Det kan inte anses lämpligt att TSM ägnar sig åt sådan närgången spaningsverksamhet som är av utpräglat polisiärt slag. TSM bör således inte ha tillgång till polisiära tvångsmedel av typ husrannsakan och beslag. Om saken kommer i det läget att sådana åtgärder bedöms nödvändiga. bör anmälan ske till åklagare. som i så fall får ta över utredningen.

Kommittén anser att den som har näringsförbud skall kunna kallas till förhör av TSM. RSV har. liksom SACO/SR och Föreningen Sveriges kronofogdar. anslutit sig till tanken. RSV anser att TSM skall kunna kalla till förhör vid äventyr av vite eller hämtning och även ha rätt att göra en kontrollerande förrättning på den plats där vederbörande verkar. För- eningen Svcriges kronofogdar anser också att det ifråga om förhör bör finnas sanktioner och föreslår en koppling i denna del till dem som utsök- ningsbalken tillhandahåller.

Från åklagarhåll har invändningar riktats mot förslaget. En negativ . inställning till förslaget att TSM skall kunna kalla till förhör har således RÅ. länsåklagarna i Stockholms. Gotlands och Norrbottens län. liksom överåklagaren i Göteborg. Samma uppfattning har föreningen Sveriges åklagare. Invändningarna grundas främst på att. eftersom kommittén inte har föreslagit någon reglering av förhörsinstitutet. syftet med förhör fram- står som oklart. Ett förhör kan dessutom tänkas vara till men för en framtida brottsutredning.

Jag har för egen del förståelse för dessa senare synpunkter och känner därför tvekan inför kommitténs förslag på denna punkt.

Jag vill starkt betona vikten av att TSM och polis har ett nära samarbete ' i frågor rörande näringsförbud — både då det gäller att aktualisera ett förbud och när det finns skäl att misstänka en överträdelse av ett förbud. Jag är emellertid inte beredd att föreslå någon annan förändring i fråga om dessa myndigheters respektive ansvarsområden än den som möjligen kan anses ligga i att TSM skall utöva tillsyn också över att den som är under-

kastad näringsförbud inte överträder förbudet genom att engagera sig i förbjuden ny verksamhet m.m. Jag anser å andra sidan att det är ett, naturligt inslag att en tillsynsmyndighet håller sig informerad om den som avses med tillsynen genom att begära upplysningar av honom. Jag anser därför att TSM skall ha rätt att begära upplysningar av dem som har näringsförbud. Det kan t. ex. gälla förfrågningar om vad vederbörande har för sysselsättning eller hur en avveckling fortskrider. Den som avses med tillsynen bör visserligen inte kunna åläggas att svara på en förfrågan vid risken att annars drabbas av någon särskild påföljd. Rätten att inhämta upplysningar kan därför framstå som mindre betydelsefull. Jag anser likväl . att den bör kunna göra viss nyttai tillsynsarbetet. Den omständigheten att TSM inte får svar på en förfrågan kan vara ett tecken på att allt inte står rätt till och därmed ge anledning till vidare efterforskningar rörande veder— ' börandes verksamhet. Rätten att begära upplysningar bör redan på" det viset kunna tjäna ett syfte i tillsynsarbetet.

Enligt min uppfattning bör TSM: s övervakning i första hand ske genom tillgängliga register. Även iakttagelser som kronolbgdepersonalen göri sin fältverksamhet bör utnyttjas. Detsamma gäller givetvis de slutsatser som kan dras då den nyss berörda rätten att infordra upplysningar utnyttjas. När det uppkommer en misstanke om att ett näringsförbud har överträtts bör myndigheten anmäla detta till polis eller åklagare. Jag vill i detta sammanhang betona vikten av att kronofogdemyndigheten dokumenterar alla uppgifter. iakttagelser och övriga åtgärder som föregått anmälan och att denna dokumentation bifogas anmälan. Därigenom underlättas brotts- utredningen och minskar risken för att onödiga bevisproblem skall uppstå.

Några remissinstanser har föreslagit att den som har näringsförbud skall ha viss anmäIningsskyla'ighet. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår således att den som är underkastad näringsförbud skall ha skyldighet att anmäla sig hos TSM förslagsvis två gånger om året. Juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitet anser att den som har meddelats näringsförbud skall vara skyldig att anmäla till TSM om han flyttar till annan ort. Likaså bör man enligt fakultetsnämnden överväga att ålägga vederbörande att hålla regelbunden kontakt med TSM, t. ex. så att han vid vissa tidpunkter skall anmäla sin sysselsättning. Svenska Revisorssamfun- 'det anser att den som har meddelats näringsförbud Skall vara skyldig att anmäla om en anställning upphör. '

Jag vill erinra om attjag tidigare har föreslagit att domstolen skall kunna förena ett förordnande om avvecklingstid med villkor. Detsamma gäller då en domstol beviljar dispens från förbudet för viss verksamhet c. d. (avsnitt 4.4.6 och 4.4.7). Domstolen kan i fall som de nämnda föreskriva att vederbörande till TSM skall anmäla sådana förhållanden som nu har nämnts. Jag anser dock att en generell anmälningsskyldighet av det slag som har förordats är för långtgående och är därför inte beredd att föreslå någon regel med sådant innehåll.

Det ligger i linje med vad jag nyss har anfört att ett villkor om t.ex. anmälningsskyldighet knutet exempelvis till en dispens inte får medföra att TSM vidtar åtgärder. t. ex. iform av ett mer eller mindre regelrätt förhör, som kan få negativ effekt på en kommande polisutredning rörande en

|l7

ifrågasatt överträdelse av förbudet. Om det i samband med att anmäl- ningsskyldighetcn fullgörs .— eller på den grund att vederbörande inte fullgör denna — uppkommer misstanke om en överträdelse. bör TSM anmäla förhållandet till polis eller åklagare. ,

Som jag nyss berörde bör regimerspaningen också i fortsättningen vara ett Viktigt inslag i tillsynen. TSM bör. i den utsträckning det är praktiskt möjligt och informationen är tillgänglig för TSM. i olika register bevaka om personerna i fråga förekommer på ett sätt som ger anledning att misstänka att förbudet överträds. Om en registeruppgift tyder på att någon med näringsförbud bryter mot förbudet. finns detsåledes skäl för myndigheten att göra en närmare undersökning. .

Jag vill i detta sammanhang beröra ett förslag som kommittén framställer rörande skatreregistren. Enligt kommittén står det klart att det är av stor vikt för TSM att bevaka dessa. Sekretesslagstiftningen medför dock att uppgifterna i registren inte är utan vidare åtkomliga för TSM i tillsynen.- Kommitténs bedömning är emellertid att det redan idag bör finnas goda möjligheter att få tillgång till sådana uppgifter. För att underlätta tillgången rent praktiskt föreslår kommittén dock en ändring i skatteregisterlagen (l980:343l av innebörd. att TSM skall få direkt tillgång via terminal till uppgifterna i det centrala skatteregistret för tillsynen över personer med näringsförbud. '

Jag är f.n. inte beredd att föreslå en lagändring med detta syfte möt bakgrund av att vissa andra frågor som berör skatteregisterlagen nu över- vägs inom finansdepartementet. Ett slutligt ställningstagande till kommit- téns förslag bör därför enligt min mening anstå i avvaktan på resultatet av dessa överväganden.

Datainspektionen har väckt en annan registerfråga. som inte har behand- lats av kommittén. Inspektionen framhåller att den har gett tillstånd till att uppgifter om meddelande näringsförbud får insamlas och lagras av kredit- upplysningsförctagen. Det förekommer också att dessa sprider uppgifterna vidare. Om brott görs till förutsättning för näringsförbud något som en minoritet i kommittén har föreslagit kommer det av offentliga uppgifter om näringsförbud att framgå att vederbörande har blivit dömd för brott. vilken senare uppgift i t.ex. allmänt kriminalregister är sekretessbelagd. Gällande rätt medför då. uttalar inspektionen. att den nuvarande sprid- ningen av uppgifter om näringsförbud i kreditupplysning normalt inte kan ske. Enligt 6.5 kreditupplysningslagen( l973: I 173) får nämligen uppgift om att någon misstänkts eller dömts för brott inte insamlas. lagras eller utläm- nas i kreditupplysning utan datainspektionens medgivande. Datainspek- tionen anför att det likväl är angeläget att uppgifter om näringsförbud kan lämnas i kreditupplysningar. Enligt inspektionen synes det erforderligt att. om minoritetsförslaget läggs till grund för lagstiftningen i denna del. kredit- upplysningslagen kompletteras med ett undantag för uppgift om närings- förbud.

Den synpunkt som datainspektionen har uttryckt gör sig gällande även med den utformning som jag vill ge lagen. Det bör emellertid enligt min mening inte vara något hinder mot att uppgifter om näringsförbud insam- las. lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet. Jag anser

att det därför behövs en ändring i 655 kreditupplysningslagen med denna innebörd. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet föreslår jag därför en sådan ändring.

Jag vill i detta sammanhang även beröra en fråga rörande det s.k. närings/Zirbudsregistret. som är ett hjälpmedel för tillsynen. I detta regis- ter. som skall föras av RSV (l99iä KL). antecknas de personer som fått näringsförbud. Anteckningarna i registret. som är manuellt, sker på grund— val av underrättelser som domstolarna skall sända in då en dom om näringsförbud har vunnit laga kraft eller då ett tillfälligt förbud har medde- lats. Registret är offentligt. Utdrag ur registret skall fortlöpande sändas till aktiebolagsregistret. handelsregistren och de föreningsregister som avses i lagen ( 1951: 308) om ekonomiska föreningar.

Kommittén konstaterar att registreringen av näringsförbud synes ha fungerat i stort utan störningar. Den anser också att det tills vidare finns ett behov av att ha kvar ett manuellt näringsförbudsregister. Enligt kommit- téns mening bör RSV få fortsätta att ansvara för detta.

Kommittén anser inte att det synes erforderligt att nu vidta några större ändringar i reglerna om näringsförbudsregister. Den föreslår dock att det av författningstexten bör framgå att utdrag ur registret skall sändas till TSM. Utdrag bör enligt kommittén sändas till alla TSM. inte bara till den inom vars område personen i fråga är bosatt. Eftersom den närmast berör- da TSM alltid torde ha ett intresse av att inhämta närmare upplysningar från domen eller beslutet om näringsförbud. bör dessutom föreskrivas en skyldighet för domstolen att sända ett exemplar av domen eller beslutet till den TSM som skall ha hand om övervakningen.

Endast en remissinstans. patent- och registreringsvcrket, har kommen- terat vad kommittén anfört i denna del. Patentverket föreslår att närings- förbudsregistret skall föras vid patentverkets bolagsbyrå.

Jag delar kommitténs uppfattning att utdrag ur näringsförbudsregistret bör sändas till TSM. Det ankommer dock på regeringen att besluta i frågan.

Jag anser inte att det finns skäl att föreslå en överföring av registerfö- ringen från RSV till patentverket. Jag vill här slutligen påminna om. attjag i det föregående (avsnitt 4.5.l) har anslutit mig till kommitténs förslag att TSM skall få domen eller beslutet om näringsförbud eller tillfälligt närings- förbud.

4.7 Samarbete mellan myndigheter m.m.

Frågor om näringsförbud berör många myndigheter. Vid remissbehand- lingen och vid kontakter med företrädare för de närmast berörda myndig- heterna under beredningen i regeringskansliet har framhållits att ett nära samarbete mellan olika myndigheter är väl så viktigt som ny lagstiftning då det gäller att komma åt de oseriösa näringsidkarna. På de Hesta håll i landet finns lokala samarbetsorgan mellan bl.a. polis. åklagare. kronofogde samt skatte- och tullmyndigheter. I propositionen om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet m.m. betonades det betydelsefulla i detta samarbete (prop. 1984/85: 32 s. 19. 33 och 41 f).

För egen del vill jag starkt understryka att ett väl fungerande samarbete mellan olika myndigheter är-av största betydelse för effektiviteten i nä- ringsförbudssystemet. Jag skall här något utveckla min syn på detta.

För det första vill jag erinra om att uppgifter om oegentligheter som kan ligga till grund för näringsförbud finns hos en rad olika myndigheter och även på annat håll. Näringsidkare som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet överträder inte sällan normer som det främst ankommer på andra myndig- heter än de rättsvårdande att kontrollera efterlevnaden av. Många fack- myndigheter får sålunda i sin ordinarie verksamhet information om såväl sådana näringsidkare som har näringsförbud som andra som kan vara aktuella för förbud.

Jag kan som exempel nämna de myndigheter som arbetar inom skatte- och indrivningsväscndet. dem som har att övervaka import— och export- verksamhcten, penningmarknaden och bank- och.försäkringsområdena, dem som har att främja konsumentskydd, arbetarskydd och den yttre miljön. liksom givetvis dem som för olika slag av register med information av bl. a. ekonomisk karaktär. Också konkursförvaltare. kommuner, banker och andra kreditgivare. konkurrenter. branschorganisationer och fackförbund kan många" gånger ha betydelsefull information om näringsid- kare som har näringsförbud eller för vilka det finns anledning att aktualise- ra ett sådant. ' _

Ett utökat samarbete mellan såväl åklagarna som TSM å ena sidan och organ av det slag jag nu har nämnt bör kunna leda till ökad effektivitet. Detta innebär också att enligt min mening även andra organ än åklagare. polis och TSM kan spela en viktig roll när det gäller att ta initiativ till näringsförbud eller till att överträdelser av sådana beivras. Jag vill påmin- na om att jag i det föregående (avsnitt 4.5.1) har föreslagit en direkt skyldighet för kronofogdemyndigheterna att i vissa lägen anmäla underlå- telse att betala skatter, tullar och avgifter till åklagare för prövning av om näringsförbud bör meddelas. Av betydelse är vidare att det i konkursfallen sker ett nära och aktivt samarbete mellan konkursförvaltaren och TSM.

Jag vill här också nämna den roll som länsstyrelserna bör kunna spela. De får in en mängd uppgifter på vitt skilda områden av intresse i detta sammanhang. Vid taxerings- och skatterevisioner kan således förhållanden uppdagas som kan motivera näringsförbud vid en tidpunkt då t.ex. TSM, polis och åklagare saknar information som ger dem anledning att reagera. Bokföringsbrott och skattebrott kan kanske tidigt uppdagas av skatteför- valtningen och dess revisionsverksamhct. långt innan någon konkurssitua- tion har uppstått eller innan man annars har haft anledning att överväga ett näringsförbud med anledning av att vederbörande har giott sig skyldig till underlåtelse att betala skatter tullar och avgifter

Eftersom det samlade beteendet hos en näringsidkare ofta kommer att spela en avgörande roll för om näringsförbud skall aktualiseras, är det alltså nödvändigt att de berörda myndigheterna samarbetar redan när det gäller att upptäcka dem som kan vara aktuella för näringsförbud.

Nästa steg är att besluta om vilket utredningsarbete som bör göras och hur ingripandet mot de misstänkta näringsidkarna bör ske. Också där bör samarbetet mellan berörda myndigheter kunna spela en viktig roll. Myn-

digheterna kan jämföra sina iakttagelser av misstänkta personer och även komma överens om sådana konkreta ting som vem som bör göra vad i det fortsatta utredningsarbetet i ett visst ärende. Exempelvis kan kronofogde- myndigheten ha intresse av att polisen i samband med husrannsakan vid brottmisstanke säkrar bevismaterial för att styrka att det skett en överträ- delse av ett näringsförbud. Omvänt kan polisen i vissa lägen ha intresse av att kronofogden inte t. ex. ställer frågor till en gäldenär. som då kan bli varnad och undanröja bevismaterial som polisen behöver säkra för sina ändamål. Samarbetet mellan myndigheterna kan tillgodose sådana önske- mål och många gånger leda till gemensamma aktiviteter.

Samarbetet bör emellertid inte begränsas till de enskilda ärendena. För att det skall bli så' effektivt som möjligt kan det ofta vara motiverat att samordna mera allmänna utredningsinsatser. t. ex. vid revision av särskil- da branscher i vilka ekonomisk brottslighet antas vara särskilt vanligt förekommande. Anvisningar för sådana insatser. bl.a. i fråga om val av branscher. kan behöva utfärdas. Det ankommer på regeringen att besluta detta. _

Också vid tillsynen av att meddelade näringsförbud efterlevs är samar- bete viktigt. Jag har i det föregående angett hur jag menar att TSM bör utföra denna tillsyn. Därav framgår också att TSM kan behöva information från flera håll som kan belysa i vad mån det har förekommit en överträ- delse av ett meddelat förbud.

Jag anser det inte möjligt och inte heller lämpligt att i detalj ange hur förmer/zu för myndig/tetsarbetet bör se ut. Detta bör avgöras lokalt av berörda myndigheter själva. Uppenbarligen kommer dock de samarbets- grupper som redan har bildats att spela en viktig roll. Sammansättningen av och arbetsformerna för dessa grupper skiftar helt naturligt mellan olika delar av landet. Vad jag vill framhålla särskilt är att arbetet bör läggas upp så att det kan avkasta så konkreta resultat som möjligt. Dels gäller detta prioritering och planering av mera övergripande insatser. för vilket arbete personer i ledande ställning behöver komma samman. Dels gäller det de enskilda ärendena, där handläggare hos berörda myndigheter behöver samarbeta. En vanlig modell är att en större grupp med bl.a. chefer representerande de olika delarna av den lokala och regionala skatteförvalt- ningen, kronofogdemyndigheterna. åklagarna, olika delar av polisväsen- det. tullmyndigheterna och kommunen träffas några gånger om året. Dess- emellan sker ett fortlöpande samarbete mera informellt genom kontaktper- soner hos myndigheterna. För att det lokala samarbetet skall bli så effektivt som möjligt bör också ett erfarenhetsutbyte komma till stånd mellan dem som på olika håll i ' landet arbetar med frågor rörande näringsförbud. Det kan ske genom t. ex. regionala konferenser. där också de berörda centrala myndigheterna del- tar. 1 ett inledningsskedc är jag beredd att förorda särskilda medel för ett sådant erfarenhetsutbyte. Jag återkommer till detta i samband med be- handlingen av resursfrågorna (avsnitt 7): Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang också betona. att en ytterli- gare faktor som kan bidra till att öka effektiviteten i tillsynen och även möjliggöra en större vakenhet för ingripanden mot oseriösa näringsidkare i

syfte att åstadkomma näringsförbud är utbildning av den personal som Prop. 1985/86: 126 arbetar med dessa frågor. 1 den tidigare nämnda propositionen om rikt- linjer för arbetet mot ekonomisk brottslighet m.m. angavs att åtgärder skall vidtas för att förbättra utbildningen och kompetensen hos de befatt- ningshavare inom rättsväsendet som handlägger frågor om ekonomisk brottslighet (prop. 1984/85: 32 s. 34 foch 41 f). Justitieutskottet framhöll i sitt betänkande med anledningav propositionen att den ekonomiska brottsligheten ofta gäller förfaranden som är svåra att utreda. Utrednings- arbetet ställer därför. enligt utskottet. stora krav på kunnande bl.a. i ekonomiska och rättsliga frågor (JuU 1984/85128 s. 21).

Jag vill påminna om att särskilda insatser har gjorts och även fortsätt- ningsvis bör göras för att utbilda de befattningshavare inom rättsväsendet som handlägger frågor om ekonomisk brottslighet.

I anslutning till att en lagstiftning om utvidgat näringsförbud införs anser jag det angeläget med särskilda utbildningsinsatser i syfte att förbättra kompetensen hos de befattningshavare som handlägger hithörande frågor. Dessa insatser bör inte begränsas till rättsväsendet utan över huvud omfat- ta de myndigheter som har att i något avseende arbeta med frågor om näringsförbud. Jag tänker då i första hand på kronofogde-, polis- och åklagarmyndigheter. domstolar. länsstyrelser. lokala skattemyndigheter och tullmyndigheter. De särskilda utbildningsinsatserna bör göras under en begränsad tid. något som jag kommer att utveckla i det följande i samband med behandlingen av vissa resursfrågor (avsnitt 7).

4.8 Överträdelse av näringsförbud

Mitt förslag: De nuvarande sanktionerna vid överträdelse av ett - näringsförbud. straff och förlängning av förbudstiden, bibehålls.

Bestämmelserna härom överförs till den nya lagen. Vidare får dom- stol möjlighet att återkalla en dispens om denna överträds. Slutligen skall ett gammalt förbud upphävas när ett nytt meddelas.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt (betänkandet s. 369—380 och 433—436).

Remissinstanserna: RÅ. kronofogdemyndigheten Stockholm samt Sveriges domarcförbund har uttalat sig positivt om förslaget. Ingen remissinstans har haft någon erinran mot det (bilaga 6 avsnitt 7).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De nuvarande bestämmelserna om straff och om förlängning av förbudstiden framstår som välavvägda. Det saknas därför anledning att nu förändra sanktionssystemet. Om den som har fått dispens missbrukar det förtroende som dispensen ger uttryck för är det befogat att dispensen återkallas. Det är också befogat att upphä- va ett tidigare förbud om ett'nytt meddelas. ' . l - IJ |»)

Skälen för mitt förslag: Enligt den nuvarande bestämmelsen i 212å andra Prop. 1985/86: 126 stycket KL gör den som överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt - sådant sig skyldig till ett brott. som kan bestraffas med fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, får straffet bestämmas till böter eller fängelse i högst sex-månader. Vidare får enligt samma paragraf förbudstiden förläng— as med högst fem år. Om det sker flera sådana förlängningar. får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år.

Kommittén anser sammanfattningsvis att de nuvarande reglerna om straff och om förlängning av näringsförbud bör finnas kvar. Enligt min mening är reglerna välavvägda och jag delar därför kommitténs uppfatt- ning.

' l 6 och 7 åå i mitt förslag beskrivs vilken verkan ett näringsförbud har, alltså vad som är förbjudet för den som har meddelats näringsförbud. En överträdelse sker när vederbörande handlar på ett sätt som strider mot dessa bestämmelser. Någon särskild beskrivning av brottet behövs därför inte. Mitt förslag motsvarar här kommitténs. Länsåklagaren i Malmö har föreslagit att lagtexten skall kompletteras med en uttrycklig hänvisning till överträdelse av förbud enligt 75 första stycket (närståendeförbudet). En- ligt min mening är detta dock inte nödvändigt. Som kommittén har uttalat innefattas även sådana fall i begreppet överträdelse av näringsförbud.

Kommittén har pekat på vissa problem som kan uppkomma i tillämp- ningen. bl. a. rättsliga problem och bevisproblem. Några särskilda regler härom föreslås dock inte. Beträffande bevisproblemen påpekar kommittén sålunda att åklagaren, liksom tidigare, har att styrka att överträdelse skett.

Kommittén behandlar vidare det subjektiva rekvisitet och anför därvid att det enligt gällande lag för straffansvar fordras att ett näringsförbud har överträtts uppsåtligen. Härefter diskttteras innebörden av ttppsåtskravet. Kommittén anför att man givetvis måste tillämpa samma principer när det gäller överträdelse av näringsförbud som i övriga liknande fall och att bedömningen måste överlämnas åt rättstillämpningen.

Göteborgs tingsrätt har anfört att det inte helt klart framgår om kommit- tén anser att ett annat uppsåtsbegrepp än inom straffrätten i övrigt bör gälla i fråga om överträdelse av näringsförbud. Tingsrätten ifrågasätter om det finns anledning att göra någon avvikelse i detta hänseende.

För egen del vill jag framhålla att allmänna regler om både uppsåts- och bcvisfrågor bör gälla vid bedömningen av om en överträdelse av ett nä— ringsförbud har ägt rum. Det är alltså inte fråga om att nu införa några nya sådana principer. De problem som kan uppkomma i dessa hänseenden och i övriga frågor som kommittén har pekat på i detta sammanhang fär överlåtas åt rättstillämpningen. Också beträffande medhjälp till överträ- delse bör på samma sätt som hittills allmänna regler om ansvar för medver- kan gälla.

Som framgått av det tidigare anförda anser kommittén att möjligheten att vid överträdelse förlänga ett näringsförbud bör finnas kvar. 1 anslutning härtill påpekar kommittén att det är möjligt att meddela en person ett nytt näringsförbud om han har gjort sig skyldig till sådana oegentligheter i sin rörelse, att rekvisiten för näringsförbud är uppfyllda. Kommittén behand- lar härefter frågan httr domstolen skall förfara om förutsättningar föreligger ] [0 '_'—J

både för att förlänga förbudet och för att meddela ett nytt förbud. Vilket- dera som bör göras måste enligt kommittén bero på omständigheterna i det enskilda fallet. bl.a. på hur mycket som återstår av det gamla förbudet och hur grova de nya oegentligheterna är. Domstolen bör, sägs det. i fråga om valet mellan förlängning och nytt förbud vara bunden av åklagarens yr- kande. .

Det sistnämnda har kritiserats av kronofogdemyndigheten i Göteborg. som anser att en sådan bundenhet inte bör uttalas. ()m åklagaren således. yrkar att ett nytt förbud skall meddelas vid överträdelse. något som inne- fattar en minimigräns på tre år, borde domstolen kunnai stället föreskriva förlängning och underskrida treårsgränsen.

Jag har ingen erinran mot kommitténs uttalanden i den nu aktuella delen. Jag delar kommitténs uppfattning att domstolen, i valet mellan att förlänga ett förbud eller meddela ett nytt sådant, bör vara bunden av åklagarens yrkande.

Vid överträdelse av ett näringsförbud kan vidare en eventuellt meddelad dispens återkallas. Detta bör enligt kommittén vara det normala. Denna äterkallelsemöjlighet har berörts i det föregående (avsnitt 4.4.7). I likhet med kommittén anser jag att en särskild bestämmelse om återkallelse bör - tas in i överträdelseparagrafen.

Kommittén har också föreslagit att det i en särskild lagbestämmelse anges att, om domstolen meddelat ett nytt näringsförbud medan ett gam- malt ännu gäller. det tidigare meddelade förbudet skall upphävas. Jag delar kommitténs uppfattning i denna fråga. .

Beträffandeförfarandet vid överträdelse av förbudet föreslås ingen för- ändringjämfört med nuvarande ordning. Det innebär att vanligt brottmåls- förfarande skall tillämpas även i fortsättningen.

Jag vill här avslutningsvis erinra om det förslag som utredningen om säkerhetsåtgärdcr m.m. i skatteproccssen i betänkandet (SOU 1983:23) Lag om skatteansvar har lagt fram om att den som har meddelats närings- förbud i konkursfallet och som i strid mot förbudet företräder en juridisk person. skall vara personligen betalningsansvarig för den juridiska perso- nens skatteskulder. Jag avser inte att behandla denna fråga i förevarande lagstiftningsärende utan kommer att senare ta den under övervägande.

4.9 Ikraftträdande m.m.

Mitt förslag: Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1986. Bestämmelserna om upphävande av förbud, dispens. tillsyn och överträdelse tillämpas också på näringsförbud som meddelats dess- förinnan. Vid bedömningen av om någon har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet får hänsyn bara tas till åsidosättan- den efter ikraftträdandet. när talan grundas på brott eller betalnings- underlåtelse. En motsvarande prövning vid en talan enligt det sär- skilda konkursrekvisitet får däremot avse också äldre åsidosättan- den. Om sådana åsidosättanden ligger till grund för förbudet skall dock nu gällande regler om verkan av näringsförbud tillämpas.

___l

Kommitténs förslag: Detta behandlar i ett sammanhang ikraftträdandet av den nya lagen om näringsförbud och ändringarna i KL. Förslaget överens- stämmer med mitt däri att vid prövningen av om det har förekommit grova åsidosättanden hänsyn bara får tas till förfaranden efter ikraftträdandet. Det skiljer sig från mitt i fråga om vad som skall gälla i konkurssituationen. Om den nyssnämnda principen skulle innebära att ett förbud inte kan meddelas i ett fall då talan har väckts efter ikraftträdandet. skall under en övergångstid om ett år nu gällande bestämmelser tillämpas. En annan skillnad är att enligt kommittén bestämmelserna om dispens och tillsyn i den nya lagen inte skall gälla när talan om näringsförbud har väckts före ikraftträdandet av den nya lagen (betänkandet s. 385—387 och 436 f).

Remissinstanserna: RÅ har inte haft någon erinran mot de föreslagna övergångsbestämmelserna och överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt har tillstyrkt dem. Länsåklagaren i Malmöhus län har tillstyrkt att den nya lagen inte görs retroaktiv. RSV har funnit den föreslagna ettåriga över- gångstiden för kort för att utredning skall hinna ske och talan väckas i alla de ärenden som ligger i balans (bilaga 6 avsnitt 7).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den allmänna straffrättsliga principen att en straffbestämmelse inte får ges tillbakaverkande kraft bör - tillämpas även på bestämmelserna om näringsförbud. En näringsidkare skall alltså inte genom de nya reglerna drabbas hårdare än han kunnat förutse när han gjorde sig skyldig till de oegentligheter som lagts honom till last vid prövningen av om han grovt åsidosatt sina åligganden i närings— verksamhet. Däremot skall de bestämmelser i den nya lagen som riktar sig till den som har fått eller kan komma i fråga för förbud och som är mera fördelaktiga för honom tillämpas också när förbud har meddelats eller talan om förbud har väckts före ikraftträdandet.

Skälen för mitt förslag: Jag föreslår att den nya lagstiftningen träder i kraft- den ljuli 1986.

Principen att en straffbestämmelse inte får ges tillbakaverkande kraft komtner till uttryck i 2 kap.. 10%? första stycket RF. som föreskriver att straff eller annan brottspåföljd inte får åläggas för gärning som inte var belagd med brottspåföljd. när den förövades. Inte heller får svårare brotts- påföljd åläggas för gärningen än den som var föreskriven då. Det tilläggs att det som sägs om brottspåföljd även gäller förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. Vid sidan härom gäller på straffrättens områ- de även en annan princip. dock inte utan undantag. nämligen att om det- efter brottets begående stiftas ny lag som föreskriver ett lindrigare straff.

denna skall tillämpas även på en gärning som begicks före lagändringen (jfr. 513 lagen /1964:163/ om införande av brottsbalken och prop. 1971: 125 5.36"). Näringsförbud är visserligen. som kommittén uttalat. formellt sett inte att anse som vare sig straff eller särskild rättsverkan av brott. Påfölj- den är ändå av sådan art att de principer som grundlagsregeln ger uttryck för enligt kommitténs mening bör följas.

Jag delar den uppfattningen. De nu angivna rättssäkerhetsprinciperna bör enligt min mening tillämpas enligt följande.

I vissa avseenden är bestämmelserna i den föreslagna lagen mera fördel- aktiga för den som har fått eller kan komma i fråga för näringsförbud. Det får i viss mån sägas vara fallet med bestämmelserna om upphävande av och dispens från förbud. Bestämmelserna härom bör i enlighet med de principerjag nyss angett tillämpas även på förbud som har meddelats före ikraftträdandet eller som meddelas senare på grundval av en talan som väckts före ikraftträdandet. Även de nya bestämmelserna om tillsyn som ju inte riktar sig till dem som har näringsförbud bör tillämpas på förbud som meddelats enligt den nu gällande regleringen. Bestämmelserna om överträdelse av förbud innebär ingen skärpning i förhållande till vad som gäller nu. Den nya lagstiftningen bör därför få genomslagskraft även i denna del.

Den nya lagen innebär i andra avseenden en skärpning för den som kommer i fråga för näringsförbud ijämförelse med läget idag. Förutsätt- ningarna för näringsförbud har således utvidgats genom att det ovillkorliga kravet på konkurs har slopats. Vidare har en utvidgning skett beträffande verkan av ett förbud genom de nya reglerna om förbud mot anställning hos vissa närstående liksom i den tidigare rörelsen. Även förbudet att faktiskt leda en enskild näringsverksamhet eller en näringsverksamhet som drivs av stat eller kommun i förvaltningsform innebär en utvidgning. Också förbudet mot visst aktieinnehav är en nyhet. '

Det ligger i linje med det tidigare nämnda grundlagsstadgandet att de nya- reglerna om näringsförbud utom konkurs tillämpas endast om de oegent- ligheter som läggs till grund för prövningen av om näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet har inträffat efter den nya lagens ikraftträdande.

Däremot bör det inte vara uteslutet att vid bedömningen av om närings- förbud är påkallat från allmän synpunkt beakta också äldre oegentligheter. t. ex. att näringsidkaren före den nya lagens ikraftträdande har dömts för brott i näringsverksamhet.

] några avseenden är förutsättningarna för näringsförbud snävare utfor- made i mitt förslag än enligt nu gällande regler. Detta gäller i fråga om tillfälligt förbud. Sådant kan idag meddelas om särskilda skäl föranleder det. Något särskilt krav i bevishänseende uppställs inte i lagen. Jag föreslår däremot att det skall vara uppenbart att näringsförbud skall meddelas. Den av mig föreslagna regeln är därför i fråga om beviskravet mera restriktivt utformad än den nu gällande. Jag anser därför att. även om talan om tillfälligt näringsförbud har väckts före ikraftträdandet men då ännu inte prövats. den av mig föreslagna bevisregeln skall tillämpas vid prövningen.

Förutsättningarna för att meddela näringsförbud i konkurssituationen har också blivit något mera restriktivt utformade i_den nya lagen är enligt nu gällande ordning. Sålunda har den särskilda bestämmelsen i KL om näringsförbud vid upprepade konkurser ingen motsvarighet i mitt förslag. Vidare krävs enligt detta att näringsförbud skall vara påkallat från allmän synpunkt. De tidigare nämnda principerna uppställer därför inget hinder att här tillämpa de nya reglerna om förutsättningarna för förbud och att därvid låta också oegentligheter från tiden före ikraftträdandet ligga till grund för prövningen av om vederbörande har grovt åsidosatt sina åliggan-

den i näringsverksamhet. Å andra sidan är verkan av näringsförbudet. som jag nyss anfört, mera omfattande enligt den nya lagen. De äldre bestäm- melserna om verkan av förbud bör därför gälla, om de oegentligheter som ligger till grund för bedömningen att näringsidkaren har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

Reglerna om ikraftträdande m.m. kommer alltså att medföra att det övergångsvis kommer att förekomma näringsförbud av delvis olika slag. Det är givetvis lämpligt att skillnaden kommer till uttryck i näringsförbuds- registret. När domstolen meddelar näringsförbud enligt det särskilda kon- kursrekvisitet men verkan av förbudet skall följa de äldre bestämmelserna bör den i domen eller beslutet särskilt ange innebörden av detta.

Hänvisningar till PS3

5 Utökad vandelsprövning 5.1 Principiella utgångspunkter

Jag har tidigare redovisat min principiella inställning till näringsförbud och näringstillstånd (avsnitt 3). De åtgärder som nu bör vidtas mot oseriösa näringsidkare bör väsentligen bygga på ett utvidgat system med näringsför- bud. Jag har också funnit det lämpligt att en utökad vandelsprövning i två redan tillståndspliktiga branscher blir föremål för praktisk utvärdering.

Eko-kommissionen har utpekat de branscher som anses särskilt drab- bade av oseriöst företagande. Dessa är restaurangbranschen. bilbran- schen. delar av transportbranschen. byggbranschen. städbranschen och fastighetsförmedlingsbranschen. När jag nu är beredd att praktiskt utvär- dera näringstillståndssystemet harjag som nämnts funnit det rationellt att genomföra försök inom problembranscher. som redan har någon form av tillståndsprövning. Genom att ett administrativt system är uppbyggt för prövning av ärenden och för tillsyn kan en sådan försöksverksamhet genomföras utan att särskilda resurser behöver avdelas. Som framgått av min redovisning har jag valt restaurang- och transportbranscherna för de försök som nu skall genomföras. För yrkestrafiken finns en huvudsakligen trafikpolitiskt betingad lagstiftning om tillståndsplikt för att få driva näring. För restaurangbranschen finns alkoholpolitiskt betingad lagstiftning om tillståndsplikt för servering av alkoholdrycker. Inom branscherna finns en tämligen långtgående personlig lämplighetsbcdömning av näringsidkare. och lagarna används även som ett instrument i kampen mot ekonomisk brottslighet. Trots detta är de båda branscherna drabbade av oseriöst med chefen för kommunikationsdepartcmentet och med statsrådet Sigurd- sen anföra följande.

5.2 Transportbranschen — Prop. 1985/86:126 5.2.1 Problem m.m.-

»

Inom transportbranschen "bedrivs olika typer av yrkesmässig trafik. Där finnslastbilsåkerier. taxirörelser och busstrafik.

Yrkesmässig lastbilstrafik med trafiktillstånd utövades vid årsskiftet 1984—85 av ca 17 700 tillståndshavare. I genomsnitt fanns 2.3 bilar per åkeri. Äkeribranschcn är en småföretagarnäring. Ca 93 %- av företagen har en till fem bilar. En stor del av småföretagen inom branschen uppträder inom ramen för kollektivt ägda transportföretag och genom transportför- medlingsföretag. När det gäller enbart tillståndsbelagda fordon uppgick fraktintäktcrna år 1984 till närmare 11 miljarder kr. Antalet anställda inom näringen har uppskattats till ca 40 000.

Det dominerande antalet företag inom taxinäringen är s. k. enbilsföretag som drivs som enskild firma. Den ljuli 1984 fanns ca 9 500 taxitillstånd. Är . 1983 beräknades omsättningen inom taxinäringen till ca 3 miljarder kr. Samma år beräknades konsumenternas erlagda avgifter m.m. inom kollek- tivtrafiken till drygt 6 miljarder kr., varav taxis andel utgjorde ca 1.5 miljarder kr. .

Det har i skilda sammanhang kunnat konstateras att det inom vägtrans- portbranschen förekommer problem med olika slag av överträdelser. lakt- . tagelser har kunnat göras av ett flertal myndigheter, bl. a. transportrådet (TPR). traliksäkerhetsverket. yrkesinspektionen. RSV. länsstyrelserna och polisen. Svenska åkeriförbundet och Svenska Transportarbetarcför- bundet har också påtalat missförhållandena i branschen. De beskrivningar av problemen som har getts är tämligen samstämmiga. Regelöverträdel- serna har avsett inte enbart brott mot den särskilda yrkestrafiklagstiftning- en eller mot trafik- och fordonslagstiftningen i övrigt utan även mot de regler som gäller för all näringsverksamhet. '

De överträdelser som har uppmärksammats har gällt bl. a. olaga yrkes- mässig trafik. s.k. svartåkning. Det innebär att någon utför transporter utan tillstånd eller överträder de ramar som tillståndet ger. Brott mot mer trafiksäkerhetsim'iktade regler såsom arbetstids-. fordons— och vägtrafik- bestämmelser förekommer. Inom transportnäringen liksom inom många andra branscher finns det vidare företagare som inte rätteligen redovisar sin rörelse. inte deklarerar sina inkomster och inte betalar arbetsgivarav- gifter, källskatt för sina anställda eller andra skatter.

Det är självklart att regelöverträdelser av den art jag nu har beskrivit medför betydande problem för samhälle. anställda och konkurrenter. Myc- ket har därför redan gjorts för att motverka de missförhållanden som har konstaterats inom vi-igtransportsektorn. Det finns tecken på att de åtgärder som har vidtagits nu börjar ge resultat. Arbetet mot missförhållanden inom yrkestrafiken har dock inte mist sin aktualitet. Problem finns fortfarande och kampen mot regclöverträdclser och den illojala konkurrensen mäste fullföljas på ett kraftfullt sätt. I propositionen om vissa yrkestrafikfrågor m.m. (prop. 1983!84: 65. TU ll. rskr. 140) uttalas bl. a. att det torde vara möjligt att pröva ytterligare metoder för att motverka" missförhållanden _ inom den yrkesmässiga trafiken. , 128

5.2.2 Nuvarande ordning

Villkoren för yrkestrafiken regleras i yrkestrafiklagen (1979:.559; YTL) och yrkestrafikförordningen (1979: 871: YTF). Yrkesmässig trafik får dri- ' vas endast av den som har trafiktillstånd. Tillstånd till trafiken meddelas av länsstyrelsen i samtliga fall utom när det gäller linjetrafik som avser mer än ett län. ”Tillstånd meddelas då av TPR. Tillstånd får ges endast till den som med hänsyn till yrkeskunnande. personliga och ekonomiska förhållanden samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig att bedriva verksamheten. '

Ett trafiktillstånd kan i vissa fall återkallas. nämligen om det i den yrkesmässiga trafiken eller i övrigt vid driften av trafikrörclsen förekommit ' I sådana missförhållanden att tillståndshavaren inte kan anses lämplig att fortsätta verksamheten. Reglerna har successivt anpassats till ändrade krav. Tidigare gjordes vid samtliga tillståndsprövningar en behovsprövning av de sökta rörelsernaf Denna prövning togs bort år 1979 när det gäller godstransporter i beställ- ningstrafik. För den övriga yrkestrafiken kvarstår prövningen. År 1982 behandlade riksdagen vissa yrkestrafikfrägor (prop. 1981/82z78. 'l'U 30, rskr 302). Riksdagens beslut innebar bl. a. att den ekonomiska lämplighets- prövningen av den som söker tillstånd till beställningstralik för godstrans- porter ändrades. Härvid slopades en strikt formaliserad och för myndighe- terna arbetskrävande ekonomisk lämplighetsprövning vilken hade visat sig ha ringa praktiskt värde. I stället förordades uppföljningar av tillstånds- havarnas ekonomiska skötsamhet. Detta skulle kunna ske genom exempel- vis ett regelbundet samarbete mellan tillståndsmyndigheterna och krono- fogdemyndigheterna och genom ett utökat samarbete mellan den enhet inom länsstyrelserna. som beviljar trafiktillstånd. och länsstyrelsernas skatteavdelningar. Genom förenklade rutiner frigjordes vidare resurser för bättre uppföljning.

Åtgärder vidtogs också för att stävja fusket med taxametrar. Vidare uttalade sig riksdagen för en skärpning av kravet på yrkeskunnande hös dem som vill etablera sig inom transportbranschen. I propositionen fram- hölls bl.a. att kravet på viss körkortsbchörighet för att erhålla tillstånd till beställningstrafik för godstransporter inte garanterar att den sökande har de allsidiga kunskaper som idag bör krävas av en företagare i transport- branschen. Förutom kännedom om hur tunga fordon och skilda slags laster skall hanteras från bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt krävs också enligt propo- sitionen kunskaper av ekonomisk och administrativ art för att rörelsen skall kunna bedrivas på ett riktigt sätt. Genom att ställa höga krav på yrkeskunnande borde risken minska för att den som söker trafiktillstånd inte är medveten om de ekonomiska och rättsliga villkor som gäller för den planerade rörelsen. I propositionen hänvisades också till att Svenska åke- riförbundet lämnat förslag till företagarutbildning. En sådan utbildning kunde enligt propositionen väl ligga till grund för länsstyrelsernas bedöm- ning av den sökandes yrkeskunnande. '

När det gäller taxitrafikcn hade frågan om yrkeskunnande tidigare be- handlats i en proposition om vissa taxifrågor som riksdagen antog år 1980

(prop. 1979/80: 142. TU 27. rskr 403). I propositionen uttalades bl.a. att man i fråga om sökande av tillstånd till s.k. taxitrafik bör ta fasta på den utbildningsverksamhet som Svenska Taxiförbundet bedriver. Som villkor för att erhålla tillstånd borde därför enligt propositionen. krävas att en sökande, som inte på annat sätt har förvärvat motsvarande kunskaper. har genomgått eller kommer att genomgå en kurs som förbundet har godkänt.

Mot bakgrund av statsmakternas beslut har T PR fastställt vissa regler som på försök böljade tillämpas den ljanuari 1983.

Erfarenheterna har varit goda. F.n. erfordras enligt TPR: s kungörelse (TRPFS 1985: 2) om kravet på yrkeskunnande enligt yrkestrafiklagen att den som söker tillstånd i princip skall ha genomgått en särskild utbildning omfattande bl.a. ekonomisk planering och finansiering. bokförings- och skattefrågor. lagstiftning om transporter och fordon. kostnads- och priskal- kylering samt försäkringsfrågor -— eller att vederbörande på annat sätt har förvärvat ett motsvarande yrkeskunnande.

Reglerna för återkallelse har skärpts tämligen nyligen-. l YTL (3 kap. 1 s") föreskrevs tidigare att tillståndet skall återkallas. om det i den yrkesmäs- siga trafiken har förekommit sådana missförhållanden att tillståndshavaren inte kan anses lämplig att fortsätta verksamheten. Efter förslag i proposi- tionen 1983/84: 65 om vissa yrkestrafikfrågor m.m. (s. 13 ff) ändrades den aktuella bestämmelsen så att återkallelse numera kan ske. om det i den yrkesmässiga trafiken eller i övrigt vid driften av trafikrörclsen har före- kommit sådana missförhållanden att tillståndshavaren inte kan anses lämp- lig att fortsätta verksamheten. Av propositionen framgår att de missförhål- landen som där åsyftas exempelvis kan bestå i sådana restföringar av skatter och avgifter. vilka inte kan antas bero på tillfälliga affärsmässiga betingelser. utan snarare på bristande vilja eller förmåga att rätt sköta rörelsens förpliktelser gentemot det allmänna. Det kan också röra sig om att tillståndshavaren mera systematiskt åsidosätter andra regler för ett företags drift. t. ex. bestämmelserna om bokföring och redovisning.

Frågor om samarbete mellan myndigheter har ägnats stor uppmärksam- het' inom ramen för regleringen på yrkestrafikomiådet.

Enligt 10 kap. 3 s" YTF skall domstol som funnit någon skyldig till de brott som anges i paragrafen sända en avski ilt av domen till den länsstyrel- se som meddelattillståndet. Denna skyldighet åligger också åklagareoch polismyndigheter när det gäller strafföreläggande och ordningsbot. Rör domen eller beslutet någon som inte har tillstånd sänds domen eller beslu- tet till länsstyrelsen i det län där vederbörande är kyrkobokförd eller. i fråga om juridisk person, till länsstyrelsen i det län där företagets ledning finns. Länsstyrelsen har skyldighet att också viss tid bevara uppgifter om sådana förseelser.

Som framgår av 10 kap. 2.5 första stycket YTF föreligger numera skyl- dighet att anmäla misslörhallanden till länsstyrelsen inte endast lör polis- myndighet utan också för varje annan myndighet som på ett eller annat sätt i sin verksamhet kommer i beröring med tillståndshavare eller yrkesmässig trafik. Detta innebär att bl. a. kronofogdemyndigheten och yrkesinspektio- nen skall anmäla sådana förhållanden till länsstyrelsen.

Det är viktigt att notera att också länsstyrelserna har skyldighet att för

polis— och åklagarmyndigheter påtala förhållanden som bör föranleda ingri— panden (10 kap. 2 å andra stycket YTF).

Det är väsentligt att länsstyrelserna regelbundet samarbetar med andra myndigheter och organisationer som berörs av yrkestrafikfrågor. Det är också viktigt att former skapas för samarbete inom länsstyrelserna. De enheter som närmast torde vara berörda är den enhet där yrkestrafikfrågor handläggs. uppbörds-. mervärdeskatte- och revisionsenheterna samt bil- och yrkestrafikregistren. .

TPR utfärdar de föreskrifter som behövs för tillämpningen av lagstift- ningen om yrkesmässig trafik. Detta innebär bl. a. att rådet skall verka för att den yrkesmässiga trafiken bedrivs i från samhällets synpunkt godtag- bara former. TPR har också att sörja för att lagstiftningen tillämpas på ett enhetligt sätt. 'I'PR verkar härvid för att samarbete etableras mellan till- ståndsmyndigheterna och de övriga myndigheter och organisationer som berörs av yrkestrafikfrågor. Bland de centrala myndigheter som är engage- rade i detta samarbete kan nämnas arbetarskyddsstyrelsen. generaltull- styrelsen. RSV. RPS och RÅ.-

Regelbundet erfarenhetsutbyte i olika former mellan länsstyrelser. polis- myndigheter. kronofogdemyndigheter och lokala bransch- och arbetsta- garorganisationer förekommer också. Arbetet är i hög grad inriktat på att stävja s.k. svartåkning samt att hindra att personer som underlåter att betala skatter och avgifter till det allmänna innehar trafiktillstånd. Här kan noteras att antalet återkallade trafiktillstånd har ökat under senare tid.

5.2.3 Utökad vandelsprövning inom yrkestrafikområdet

Mitt förslag: Yrkestrafiklagens bestämmelser om prövning av den sökandes personliga lämplighet ändras så att det uttryckligen fram- går att den som skall kunna få trafiktillstånd skall vara lämplig med avseende på laglydnad och på benägenhet att fullgöra sina skyldig— heter mot det allmänna.

Eko-kommissionens förslag: Åkerierna inordnas i det system för näringstill- stånd som kommissionen föreslår. Lämplighetsprövningen enligt YTL fö- reslås ersatt av den vandelsprövning som skall äga rum inom ramen för den allmänna lag om näringstillstånd som kommissionen föreslår. Grunderna för vandelsprövningen sammanfaller med mina.

Remissinstanserna: Remissinstansernas allmänna inställning till ett system med näringstillstånd för vissa branscher har redan redovisats (avsnitt 3.3). När det gäller yrkestrafiken förs vissa specifika synpunkter fram som bör återges här. Svenska Transportarbetareförbundet tillstyrker krav på nä- ringstillstånd för åkerier och taxi. Flera remissinstanser anser det olämp- ligt att införa näringstillstånd för åkerierna. Bl.a. TPR. några länsstyrelser. Svenska åkeriförbundet och Intresseföreningen för enhetscheferna vid länsstyrelsernas juridiska enheter är av denna uppfattning. Skälen för

deras ställningstagande kan sammanfattas på följande sätt. Eftersom det redan idag finns ett väl utvecklat och effektivt system för lämplighets- prövning av personer som vill etablera sig inom åkeribranschen. saknas det skäl att låta branschen omfattas av ett eventuellt system med närings- . tillstånd. Prövningen av den yrkesmässiga trafiken enligt Y'l'L innehåller redan en vandelsprövning som i stort överensstämmer med den som skall ske enligt eko-kommissionens förslag. Om man inför näringstillstånd i branschen får man vidare två parallella regleringar som kan ge problem. Näringstillstånd för vissa grenar av yrkestrafiken kan vidare lätt leda till att den helhet som lagregleringen om den yrkesmässiga trafiken utgör bryts sönder utan att man kan överblicka konsekvenserna härav. Enligt eko— kommissionen skall näringstillstånd gälla för en viss begränsad tid i en bransch. Enligt remissinstanserna är det oklart i vad mån tanken varit att vandelsprövningen inom åkerinäringen helt Iskall utgå den dag kravet på näringstillstånd avvecklaseller om den då skall återföras till YTL.

Den väg som de nämnda remissinstanserna i stället anvisar för att förbättra förhållandena inom bl.a. åkerinäringen är en komplettering av YTL. bl.a. när det gäller vandelsprövningen. Enligt TPR bör man vidare överväga ytterligare åtgärder för att komma till rätta med de missförhållan- den som finns i branschen. Som exempel på frågor som kan övervägas nämner rådet ett förbättrat och utvidgat utnyttjande av olika register. förbättringar av administrativ art och ett utökat samarbete mellan myndig- heter.

Skälen för mitt förslag: Det har i skilda sammanhang. som jag har redovi- sat. kunnat konstateras att det inom yrkestrafiksektorn förekommer pro- blem med olika slag av regelöverträdelser. Detta gäller inte enbart brott mot de särskilda trafikförfattningarna utan även överträdelser av de regler som gäller för all näringsverksamhet. Överträdelserna medför en allvarlig illojal konkurrens för de seriösa företagen och de innebär även betydande nackdelar för samhälle och anställda.

För att råda bot på missförhållandena inom den yrkesmässiga trafiken har olika åtgärder vidtagits under senare är. Detta gäller bl.a. prövningen av tillståndshavarnas lämplighet och reglerna om återkallelse av trafiktill- stånd. '

Jag vill här erinra om den reformering av reglerna som genomfördes år 1982 (prop. [981/82: 78). som bl. a. innebar skärpta krav på yrkeskunnande för dem som vill etablera sig inom transportbranschen. effektivare system för utmärkning av fordon och effektivareuppföljning. bl.a. genom använd- ning av tillgängliga register och genom utökat samarbete mellan tillstånds- myndigheterna och andra berörda myndigheter. Vidare infördes år 1984 som jag har redovisat utökade möjligheter att återkalla trafiktillstånd.

TPR har vidare initierat åtgärder mot missförhållanden i branschen. utformat rutiner för bl.a. samarbete mellan myndigheter och preciserat vad kravet på yrkeskunnande skall innebära i praktiken.

Trots att yrkestrafiken är en reglerad bransch som är mer kartlagd än många andra branscher och trots att kraftfulla åtgärder vidtagits under senare år i avsikt att minska problemen. kan missförhållanden fortfarande noteras.

Prop. 1985/86: 126

Min slutsats av den redovisning av problemen somjag har lämnat är att ett system med tillståndsgivning avseende den yrkesmässiga trafiken i sig inte innebär att man kan undvika alla missförhållanden inom branschen. Systemet måste följas upp och förändras om omständigheterna påkallar det. Också eko-kommissionen kom i sitt arbete fram till att problemen inom framförallt åkerinäringen var sådana att ytterligare åtgärder borde vidtas. Kommissionens lösning var att åkerinäringen skulle vara en av de branscher för vilka krav på näringstillstånd för dem som ville bedriva verksamhet ställdes. .

Som jag tidigare har anfört bör en utökad vandelsprövning i huvudsak efter eko-kommissionens grunder på försök införas inom transportbran- schen. Detta bör ske genom att kraven för tillstånd enligt YTL skärps. Flera remissinstanser har förordat en sådan lösning av skäl som jag har redovisat.

Som tidigare har framgått får trafiktillstånd ges endast till den som med hänsyn till yrkeskunnande, personliga och ekonomiska förhållanden samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig att driva verksam- heten. Denna lämplighetsprövning är naturligtvis av central betydelse för hela branschens funktion. Den prövning som i dag innefattas i den person- liga lämpligheten kan sägas utgöra ett slags vandelsprövning för att utröna om sökanden kan förväntas efterleva de bestämmelser som gäller för trafikutövningcn. Enligt 2 kap. 16.5 YTF skall därvid särskild vikt läggas vid om sökanden tidigare gjort sig skyldig till upprepade eller allvarligare överträdelser av någon särskild yrkestrafikbestämmelse eller av de be- stämmelser som avser förarnas arbets- och vilotid.'fordonens eller vägar- nas belastning, fordoncns hastighet eller andra bestämmelser som är vä- sentliga för säkerheten-eller om han i övrigt har brustit i allmän laglydnad i sådan utsträckning att han kan antas vara olämplig som trafikutövare.

Prövningen av den personligalämpligheteninnefattar således i praktiken

närmast en kontroll av den sökandes laglydnad i sådana avseenden som ' har betydelse för bedömningen av lämpligheten som just trafikutövare. Likaväl som då det gäller grunderna för återkallelse av trafiktillstånd kan det naturligtvis då ett tillstånd skall meddelas finnas skäl att beakta även andra förhållanden. Genom att just vid själva ansökningstillfället i högre grad beakta den sökandes benägenhet att fullgöra sina skyldigheter gent- emot det allmänna. ökar möjligheterna att förebygga att personer som från allmän synpunkt är olämpliga som företagare över huvud taget etablerar sig i branschen. Härigenom kan såväl förluster för stat och kommun som illojal konkurrens undvikas. Genom att ändra YTL:s bestämmelser om prövning av den sökandes personliga lämplighet till en föreskrift om pröv- ning av dels laglydnad. dels benägenhet att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna skulle lämplighetsprövningen således kunna effektiviseras och ges ökad tyngd.

Den prövning som jag här åsyftar bör alltså inte begränsas till vad som kan vara motiverat från trafikpolitisk synpunkt i snäv mening. ] fortsätt- ningen skall alltså dessutom hänsyn tas till brottslighet och misskötsamhet som påverkar lämpligheten att driva näringsverksamhet över huvud taget. Det innebär att även brister när det gäller'att följa t.ex. lagstiftning till

skydd för anställda skall beaktas. Den som utnyttjar s. k. grå arbetskraft skall alltså inte kunna få trafiktillstånd. Det skall inte heller den som på annat sätt systematiskt åsidosätter det allmännas föreskrifter till skydd för arbetskraften.

Genom den föreslagna ändringen uppnås den utökade vandelsprövning i transportbranschen. somjag har föreslagit skall införas på försök (avsnitt 3.3).

Kontrollen av den sökandes benägenhet att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna kan bl.a. ske genom samarbete mellan tillståndsmyn- digheten och kronofogdemyndigheten. Ett sådant samarbete förekommer på många håll i dag. Enligt YTF finns f.n. ingen föreskrift om obligatorisk remiss till kronofogdemyndigheterna. Jag har övervägt om en sådan regel bör införas. Mot en sådan ordning talar dock flera förhållanden och jag är inte beredd att föreslå någon ytterligare formalisering av utredningsförfa- randet. Jag förutsätter att länsstyrelserna samarbetar med kronofogde- myndigheterna i den utsträckning som erfordras för att en allsidig bedöm- ning skall kunna göras av sökandens vandel. Jag vill i detta sammanhang också påpeka att det många gånger kan vara värdefullt för länsstyrelserna att höra lokala näringslivsorganisationer och fackliga organisationer i till- ståndsärenden. Det bör befrämja systemets effektivitet. Väsentligt är gi- vetvis att tillståndsmyndigheten noga beaktar att inte ovidkommande hän- syn får göra sig gällande vid prövningen. exempelvis då konkurrenter eller potentiella konkurrenter hörs. Jag vill stryka under att de 'prövningsmo- ment som jag föreslår skall tillföras systemet inte heller ger något ökat utrymme för behovsprövning än som redan finns i det nuvarande.

Den ändrade lydelse av 2 kap. 35 YTL som jag nu förordar innebär således en viss utökning av vandelsprövningen. betingad av behovet att ingripa mot ekonomisk brottslighet. 1 övrigt sker ingen förändring av lagens innehåll. Den som enligt gällande regler bedöms vara olämplig som trafikutövare. blir det också i fortsättningen.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft samtidigt som den föreslagna lagen om näringsförbud, dvs. den ljuli 1986.

Jag har i det föregående (avsnitt 3.3) uttalat att den slutliga utvärdering- en av försöksverksamheten bör göras efter förslagsvis en treårsperiod.

5.3. Restaurangbranschen

5.3.1 Problem m. m.

lnom restaurangbranschen räknar man med att det finns 15. 000—20 000 s.k. matställen. Gatuköken är då inte inräknade. Enligt socialstyrelsens register fanns i april 1985 närmare 9 900 serveringstillstånd för försäljning av alkoholdrycker. Övervägande delen av denna försäljning riktar sig till allmänheten och endast en mindre del till klubbar och slutna sällskap. Nettoökningen av antalet" meddelade serveringstillstånd var under år 1984 ca 360. Omsättningen för de ca 3000 restauranger. som har tillstånd att servera starkare drycker än öl klass [I. beräknades år 1984 till 8.75 mil- jarder kr. Restaurangbranschen sysselsätter enligt vissa uppskattningar ca

60 000 personer. Ägarbyten är vanliga. Siffror har redovisats som innebär Prop. 1985/86: 126 att 10% av företagen skiftar ägare under ett år. '

De problem som finns inom restaurangbranschen har dokumenterats i olika sammanhang. Hotell- och restaurangutredningen (H 1974: 01) gjorde vissa undersökningar som redovisades i betänkandet (SOU 1978: 37) Ho- tell- och restaurangbranschen. Hotell— och restauranganställdas förbund lät år 1981 genomföra en utredning om ekonomisk brottslighet m.m. inom restaurangbranschen. En arbetsgrupp som har verkat för samordning av Göteborgs. Malmö och Stockholms kommunala insatser mot ekonomisk brottslighet har beskrivit brottsligheten inom branschen. Vidare har BRÅ publicerat en utredning om ekonomisk och organiserad brottslighet och dess anknytning till restaurangbranschen (kansli-PM 1983: 1). Också poli- sens allmänna utredningsarbete om organiserad och ekonomisk brottsligj het har gett intressanta uppgifter om restaurangbranschen. De studier som sålunda genomförts ger följande bild av förhållandena inom branschen.

Strukturen inom restaurangbranschen är sådan att det torde finnas stora möjligheter att begå brott i näringsverksamheten. Brottcn är också svåra att upptäcka. Brottslighetens omfattning är svår att uppskatta och det är tveksamt om generella slutsatser kan dras från de studier som har gjörts. 1 mycket stor utsträckning rör det sig om storstadsproblem. [ BRÅ: s Utred-_ ning kunde brott beläggas i_över hälften av de företag som hade studerats. Detta ger en antydan om problemen med brottslighet i branschen. Vidare har eko-kommissionen strukit under att restaurangbranschen är mycket drabbad av oseriöst företagande.

[många fall består brotten inom restaurangbranschen av en kombination av ekonomisk och organiserad brottslighet. Flera utredningar har visat att personer som figurerar i samband med organiserad brottslighet i olika former ofta har sin huvudsakliga sysselsättning inom restaurangbranschen. En restaurang kan användas som täckmantel för häleriverksamhet. narko- tikahandel. koppleri m.m. När det gäller ekonomiska brott inom branschen är det vanligt att de syftar till att undandra inkomster från beskattning, exempelvis-genom att intäkter från viss verksamhet inte redovisas. Andra illojala förfaringssätt är kringgående av reglerna om skatteuppbörd. underlåtenhet att betala arbetsgivaravgifter och konkursmissbruk. Vid skatterevisioner inom re- staurangbranschen har en tämligen hög frekvens av oegentligheter upp- täckts. Oredovisade skatter har därvid uppgått till högre belopp än vad som gäller för många andra branscher. Många restaurangföretag är rest- förda för stora belopp. Förekomsten av s. k. svart arbetskraft och kring— gående av arbetstagarbegreppet utgör problem inom branschen.

Eko-kommissionens slutsats är att den kontroll som idag sker i samband med prövningen av serveringstillstånd och den sanerande verksamhet som bedrivits i branschens regi inte varit tillräckliga åtgärder för att komma åt problemen.

5.3.2. Nuvarande ordning

För servering av alkoholdrycker krävs tillstånd enligt lagen (1977: 293) om handel med drycker (LHD). Med alkoholdrycker avses spritdrycker, vin. starköl och öl klass II (l & LHD). Tillstånd meddelas av länsstyrelsen. Är det fråga om tillstånd till servering som inte är av tillfällig art skall yttrande inhämtas från polismyndigheten och kommunen. innan beslut fattas. Kom- munen har vetorätt. när nytt tillstånd skall meddelas (58—61 åå LHD). 'l'alan mot länsstyrelsens beslut förs genom besvär hos socialstyrelsen. Mot socialstyrelsens beslt'tt får talan inte föras (68å LHD).

Vid tillståndsgivningen skall särskilt beaktas bl. a. sökandens lämplighet (40 å LHD). Ett meddelat tillstånd kan återkallas om serveringen föranle- der olägenheter i fråga om ordning. nykterhet och trevnad eller om serve- ringsbestämmelserna inte iakttas (645 första stycket LHD). Detta gäller också i fall då tillståndshavaren inte längre kan anses lämplig att bedriva servering av alkoholdrycker eller då de förutsättningar i övrigt som gäller för meddelande av tillstånd inte längre föreligger (645 andra stycket LHD). ] stället för återkallelse får tillståndshavaren meddelas varning eller sär- skilda föreskrifter. '

I propositionen 1976/77: 108 om alkoholpolitiken. som låg till grund för LHD. anförde föredraganden, att en noggrann tillståndsprövning innefat- tande bl.a. en prövning av sökandens personliga lämplighet borde ske i syfte att undanröja riskerna för alkoholpolitiska olägenheter i samband med serveringen. '

Socialstyrelsen har i allmänna råd beträffande LHD uttalat att lämplig- hetskravet får anses innebära, att sökanden skall vara lämplig för den socialt ansvarsfulla uppgiften att driva servering med alkoholdrycker och att tyngdpunkten i lämplighetsprövningen bör ligga i en allmän bedömning av sökanden. Vid denna bedömning krävs bl. a. kännedom om alkohollag— stiftningen. Också sökandens ekonomiska förutsättningar att driva rörel- sen prövas. Vidare måste enligt socialstyrelsen ett ansenligt krav ställas på sökandens sociala anpassning. Härvid skall hänsyn tas bl. a. till brottslig- het och dess relevans för sökandens lämplighet att bedriva alkoholserve- ring. Det som sägs om sökanden bör enligt socialstyrelsen gälla såväl enskild person som juridisk person. styrelseledamöter och annan person i ledande ställning inom företaget. såsom verkställande direktör. bolagsdcl— ägarc och aktieägare med mera betydande aktieinnehav". Prövningen bör gälla den eller dem som kommer att ha det verkliga inflytandet i rörelsen.

Möjligheten att ingripa mot tillståndshavare somlinte längre kan anses lämpliga att bedriva servering av alkoholdrycker följer. som tidigare har nämnts. av 64 å andra stycket LHD. Lagrummet erhöll sin nuvarande utformning enligt förslag i propositionen 1981/82: 143 om åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruket. lngripande mcd återkallelse, varning eller särskild föreskrift skall ske mot en tillståndshavare. som brister i personlig lämplighet sedan han fått serveringstillstånd även om,:själva serveringen sköts i enlighet med alkohollagstiftningen och utfärdade före- skrifter. Sådan bristande lämplighet kan visas genom ekonomisk missköt- samhet.

Regeln ansågs alkoholpolitiskt motiverad. I den nyssnämnda propositio- nen anfördes att den som söker serveringstillstånd och som tidigare visat ekonomisk misskötsamhet genom att t. ex. ha begått skattebrott eller ge- nom att ha haft återkommande restföringar av skatter eller avgifter får räkna med att han inte bedöms lämplig att driva serveringsrörelse. Det- samma borde gälla den som redan har tillstånd. 1 propositionen anfördes att en sådan restaurangidkare på ett otillbörligt sätt skaffar sig konkurrens— - fördelar inom näringen. Det framhölls att snedvridna konkurrensförhållan- den innebär att den seriösa verksamheten utsätts för en press som medför stora risker för att alkoholserveringsreglerna åsidosätts inom hela bran- schen.

Härutöver pekades på att den oseriösa verksamheten kunde gå ut över de anställda och medföra att staten gick miste om skatteintäkter.

När det gäller lämplighetsprövningen i fall där enjuridisk person driver restaurangrörelse uttalades i propositionen att prövningen naturligtvis skulle innefatta lämpligheten hos den eller de personer som har det verk- liga inflytandet i rörelsen. exempelvis en verkställande direktör eller en . styrelseledamot. Det pekades även på att en omprövning av tillståndet kunde vara befogad när betydande aktieposter byter ägare.

För att ge tillståndsmyndigheten underlag för bedömningen infördes samtidigt en regel om uppgiftslämnande (69.5 fjärde stycket LHD). Krono- fogdemyndigheten skall underrätta länsstyrelsen när den som har tillstånd att servera alkoholdrycker brister i sina åligganden att erlägga skatter eller sociala avgifter. På begäran av länsstyrelsen skall skattemyndigheter och andra myndigheter som uppbär eller driver in skatter eller avgifter lämna uppgifter som länsstyrelsen behöver för tillståndsprövning eller tillsyn enligt LHD. Lämplighetsprövningen enligt LHD ligger dock alltid på till- ståndsmyndigheten. Det förutsätts alltså inte något yttrande med ställ- ningstagande i denna fråga från kronofogdemyndigheten eller annan myn- dighet.

Alkoholhandelsutredningen har i det nyligen avlämnade betänkandet (SOU 1985: 15) Handel med alkoholdrycker föreslagit bl. a. att detaljhan- deln med öl klass II och servering av sådant öl inte längre skall kräva tillstånd.

5.3.3. Utökad vandelsprövning inom restaurangbranschen

Mitt förslag: Lämplighetskravet vid tillståndsprövningen för serve- ring av alkoholdrycker enligt lagen om handel med drycker komplet- teras. I lagen anges uttryckligen att vid prövningen särskild hänsyn skall tas till lämpligheten med avseende på laglydnad och benägen- het att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna. Lämplighetskra- vet skall gälla även för redan meddelat tillstånd.

Eko-kommissiionens förslag: Restaurangbranschen inordnas i det system för näringstillstånd som kommissionen föreslår. Lämplighetsprövningen enligt LHD föreslås ersatt av den vandelsprövning som skall äga rum inom

ramen för den allmänna lag om näringstillstånd som kommissionen före- slår. Grunderna för vandelsprövningen sammanfaller med mina. Den pröv- ning som skall företas från rent alkoholpolitisk synpunkt skall även i fortsättningen ske enligt LHD.

Remissinstanserna: När det gäller remissinstansernas allmänna inställning till ett system med näringstillstånd hänvisas till tidigare redovisning (av- snitt 3.3). Specifika synpunkter rörande restaurangbranschen redovisas i det följande. '

Socialstyrelsen. några länsstyrelser och Föreningen länsstyrelsernas al- koholhandläggare anser det olämpligt att låta krav på näringstillstånd er- sätta den vandelsprövning som sker enligt LHD. Bland argumenten kan nämnas att man menar att nuvarande lagstiftning fungerar väl i nu angivet avseende och att den föreslagna lagen inte underlättar prövningen utan snarare försvårar den. Gränsdragningen mellan vad som är specifikt alko- holpolitiskt och vad som är allmänna lämplighetsfrågor är inte enkel att göra. Två parallella system för tillstånd inom restaurangbranschen anses leda till krångel och byråkrati. Eftersom man anser att nuvarande regler enligt LHD ger lika goda möjligheter att bekämpa ekonomisk brottslighet som näringstillståndssystemet och att det finns fördelar med att den rent alkoholpolitiska tillsynen kombineras med en granskning av skötseln från ekonomisk synpunkt. förordar man att vandelsprövningen bibehålls inom ramen för LHD och att det görs kompletteringar i denna lagstiftning om så erfordras. Hotell- och Restauranganställdas Förbund anser att ett genom- förande av eko-kommissionens förslag skulle positivt bidra till en sanering av branschen men att denna sanering skulle kunna göras betydligt effekti- vare om den samtidigt omfattade en behovsprövning.

Skälen för mitt förslag: Det grundläggande syftet med tillståndsprövningen enligt LHD är som framgått alkoholpolitiskt. Genom bl. a. krav på lämplig- het hos den som driver eller skall driva alkoholservering vill man förhindra uppkomsten av alkoholpolitiska olägenheter inom restaurangnäringen. Detta syfte kan naturligtvis till viss del sägas sammanfalla med strävan- dena att komma till rätta med näringsverksamhet. som måste anses oseriös genom att den drivs kortsiktigt i spekulationssyfte och inte uppfyller sam- hällets krav på bl.a. redovisning av skatter och avgifter.

Genom lagändringen år 1982 klargjordes att serveringstillstånd skall återkallas. då ekonomisk misskötsamhet föreligger och tillståndshavaren därmed inte kan anses lämplig att driva rörelse med försäljning av alkohol- drycker.

Härigenom försvåras naturligtvis för icke seriösa näringsidkare att be- driva verksamhet inom restaurangnäringen. Denna näring är som jag tidi- gare har redovisat en av de s. k. riskbranscher för vilka eko-kommissionen har föreslagit nya regler om näringstillstånd. När jag nu efter remissbe- handling stannat vid att inte föreslå mera generella regler om näringstill- stånd. är det naturligtvis angeläget att pröva andra medel som finns för att bekämpa ekonomisk brottslighet. Lämplighetsprövningen enligt LHD är ett sådant medel när det gäller restaurangnäringen och den bör alltså nu på

försök användas även i detta syfte. Jag anser därför att det av LHD uttryckligen bör framgå att den som söker eller har serveringstillstånd skall vara lämplig med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina

skyldigheter mot det allmänna. Denna lämplighetsprövning bör inte be-. gränsas till en sådan prövning som redan motiveras från alkoholpolitiska utgångspunkter.

Genom den föreslagna ändringen uppnås den utökade vandelsprövning i restaurangbranschen, somjag har föreslagit skall införas på försök (avsnitt 3.3).

Det nu föreslagna uttryckliga kravet på laglydnad och benägenhet att- fullgöra skyldigheter mot det allmänna bör framgå av ett nytt andra stycke i 40å LHD. Av lagrummets första stycke bör det alltjämt framgå att ' lämpligheten att driva alkoholservering särskilt skall'beaktas. Här gäller andra krav än de som nu särskilt behandlats. exempelvis kunskap om alkohollagstiftningen och branschkännedom. Men hit hör liksom f.n. att ekonomisk misskötsamhet i allmänhet — alltså även gentemot t. ex. borge- närer kan utgöra grund för en alkoholpolitiskt betingad bedömning att serveringstillstånd bör vägras eller återkallas.

] fråga om innebörden av lämplighetsbedömningen enligt det nya andra stycket vill jag i första hand hänvisa till vad som enligt LHD: s förarbeten gäller för den nuvarande lämplighetsprövningen såvitt avser brottslighet och ekonomisk misskötsamhet. Den som enligt den hittillsvarande alko- holpolitiskt betingade prövningen inte kan bedömas lämplig att inneha serveringstillstånd skall naturligtvis inte heller i fortsättningen anförtros servering av alkoholdrycker.

Den nya regeln innebär ett förtydligande men även en viss skärpning av kraven på en tillståndshavare. Även i fortsättningen bör det som anförts om ekonomisk misskötsamhet i prop. 1981/82: 143 ligga till grund för tillämpningen (s. 82—83. 87—88). I fortsättningen skall dessutom hänsyn tas till brottslighet och misskötsamhet som påverkar lämpligheten att driva näringsverksamhet över huvud taget. Det innebär att även brister när det gäller att följa t. ex. lagstiftning till skydd för anställda skall beaktas. Den som utnyttjar s.k. grå arbetskraft skall alltså inte få inneha serveringstill- stånd och inte heller den som på annat sätt systematiskt åsidosätter det allmännas föreskrifter till skydd för arbetskraften.

Lämplighetsprövningen skall göras av de hittillsvarande tillständsmyn- digheterna. dvs. länsstyrelserna samt efter besvär i andra och sista instans av socialstyrelsen. Alkoholhandelsutredningens förslag (SOU 1985:15). somjag tidigare har nämnt. kan dock efter remissbehandling leda fram till nya överväganden om instansordningen. '

Enligt gällande regler ankommer det på länsstyrelsen att införskaffa den utredning som behövs i ett ärende om serveringstillstånd. Som framgått är skattemyndigheter och andra myndigheter som uppbär eller driver in skat- ter eller socialavgifter, däribland kronofogdemyndighetcrna. skyldiga att - på begäran lämna uppgifter som länsstyrelsen behöver.

I praktiken och som följer av det nu angivna föreligger regelmässigt i tillståndsärenden uppgifter från i första hand kronofogdemyndigheten om den ekonomiska skötsamheten hos dem som söker tillstånd. Däremot

förutsätts inte något yttrande med bedömning i lämplighetsfrågan från kronofogdemyndigheten och det finns inte någon särskild föreskrift i LHD om obligatorisk remiss till kronofogdemyndigheterna motsvarande regeln i 60.5 LHD om remiss till kommunen och polismyndigheten i fråga om nya serveringstillstånd.

Jag har tidigare beskrivit frågor om remiss till kronofogdemyndigheterna när det gäller vandelsprövningen enligt YTL och då kommit fram till att någon formell skyldighet om sådan remiss inte bör införas. Jag gör samma bedömning här. Kvar står ändå frågan om kronofogdemyndigheterna borde avlåta en bedömning av lämpligheten. Mot en sådan ordning talar dock flera förhållanden. I ett tillståndsärende kan det vara fråga om att bedöma lämpligheten hos flera personer. Det skulle kunna innebära att utlåtande behövs från flera kronofogdemyhdigheter. För att en kronofog- demyndighct skall kunna göra en bedömning krävs att den i sin tur gör' en utredning och kanske kompletterar sina föreliggande uppgifter. Bedöm- ningen skulle ändå få begränsas till sökandens allmänna lämplighet att driva restaurangrörelse. eftersom det knappast kan vara lämpligt att låta kronofogdemyndigheten ta mera alkoholpolitiskt betingade hänsyn. Inte heller borde ett utlåtande från kronofogdemyndigheten göras bindande för länsstyrelsen. Jag har med hänsyn till det angivna stannat för att inte föreslå någon ytterligare formalisering av utredningsförfarandet hos läns- styrelsen.

Jag vill i sammanhanget crinra om vad jag tidigare har uttalat om bl. a. remiss av yrkestrafikärenden till lokala näringslivsorganisationer och fack- liga organisationer (avsnitt 5.2.3). Ett sådant samarbete är naturligtvis lika aktuellt på förevarande område och motsvarande aspekter som jag då nämnde skall beaktas även här.

Liksom beträffande ändringen i YTL förordarjag att ändringen i LHD träder i kraft den 1 juli 1986. Vid prövningen av fråga om återkallelse av tillstånd enligt äldre bestämmelser bör. såvitt gäller de nya kraven på laglydnad och benägenhet att fullgöra skyldigheterna mot det allmänna. beaktas endast förhållanden som inträffat efter ikraftträdandet.

Också här bör den slutliga utvärderingen göras efter förslagsvis en treårsperiod.

5.3.4 Vissa utbildningsfrågor m. m.

Jag övergår nu till att behandla vissa utbildningsfrågor m.m. avseende restaurangbranschen. Den första frågan jag vill ta upp gäller kompetensen hos de företagare som etablerar sig i branschen. Oseriöst företagande kan många gånger ha sin grund i ren okunnighet. Grundläggande utbildning i företagsskötsel bör därför vara ett medel som kan motverka ekonomisk brottslighet och skatteundandragande. Behovet av utbildning av företagare har uppmärksammats på olika sätt. Från bl.a. fackligt håll har krav på utbildning rests.

Också eko-kommissionen har — som jag tidigare närmare har redovisat (avsnitt 3.4) behandlat frågan om sådan grundläggande utbildning och föreslagit att samhället skall ges möjlighet att'ställa vissa utbildningskrav

[40

på företagare. Vissa insatser har gjorts för bättre utbildning av företagare. . Prop. 1985/86: 126 Det finns bl. a. kurser som det allmänna initierat. Här kan nämnas kurser

som Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling (SIFU) och utvecklings- fonderna tagit fram. Givetvis har näringslivet självt ett ansvar för att kompetensen bland företagarna är god. Näringslivets organisationer har också i vissa branscher kurser för nya företagare. Jag vill här särskilt erinra om de kurser som Svenska åkeriförbundet och Svenska Taxiförbundet anordnar och somjag redan har beskrivit. Resultaten av verksamheten har ansetts så goda att genomgången, godkänd kurs numera ställs som krav för trafiktillstånd.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bedömer jag det som mycket värdefullt om företagare inom restaurangbranschen kunde erbjudas någon form av grundläggande företagarutbildning. En sådan utbildning kan exem- pelvis omfatta ekonomisk planering och finansiering. bokförings- och skat- tefrågor. kostnads- och priskalkylering samt lagstiftning som berör restau- rangbranschen. En tilltalande lösning är att utbildningen ges i branschorga- nisationernas egen regi efter bl. a. den modell som tillämpas på transport- området. Vid kontakter med företrädare för företagar- och arbetstagaror- ganisationer på området har jag erfarit att en sådan utbildning inom kort kan väntas komma till stånd också på restaurangområdet. Om erfarenhe- terna av denna blir goda bör det — såsom har skett på transportområdet kunna bli aktuellt att kräva genomgången. godkänd kurs som förutsättning för meddelande av serveringstillstånd.

Den andra frågan jag här vill ta upp gäller sanmrbetet mellan berörda myndigheter. Ett sätt att minska antalet oseriösa näringsidkare inom re- staurangbranschen är förutom skärpningen av LHD och höjd kunskaps- nivå hos företagarna att effektivisera tillstånds- och kontrollmyndigheter- nas arbete. Jag bedömer bl.a. att ökade möjligheter till samordning och erfarenhetsutbyte finns mellan de myndigheter som är berörda i arbetet med prövning av serveringstillstånd. Ett sådant utökat samarbete bör syfta till att dels öka medvetenheten om vilken information olika myndigheter har om företagares vandel. dels undvika dubbelarbete mellan myndigheter. Bland de berörda myndigheterna vill jag här särskilt nämna skatte-. krono- fogde- och polismyndigheterna. Vidare bör samarbetet inom länsstyrelser- na i här aktuella frågor kunna förbättras. Det gäller bl. a. samarbetet mellan allmänna, revisions-. mervärdeskatte-. skatte-. uppbörds- ochjuri- diska enheterna. Insatser bör också göras för utbildning av den personal som arbetar med serveringstillstånden. Jag vill här stryka under att förut— sättningarna för att tillstånd snabbt skall kunna återkallas om en företagare missköter sig torde öka om samarbetet mellan berörda myndigheter och inom länsstyrelserna effektiviseras, Det ankommer på berörda myndighe- ter att själva fatta beslut om detta samarbete. Jag återkommer (avsnitt 7) till frågan om särskilda resurser för ändamålet.

Hänvisningar till S5-3-3

6. Forskning och utvärdering

I propositionen om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet betonas vikten av att forskningen om den ekonomiska brotts- lighetens former. omfattning och skadeverkningar främjas och att olika åtgärder som satts in eller sätts in i kampen mot den ekonomiska brottslig- heten blir föremål för en fristående och seriös utvärdering.

BRÅ har till uppgift att främja brottsförcbyggande insatser inom olika områden av samhällsverksamheten samt att verka för en samordning av samhällets och enskildas insatser mot brott. BRÅ har ett särskilt anslag för kostnader för utrednings- och utvecklingsarbete samt för information.

1 den _.nyss nämnda propositionen aviserades att regeringen hade för avsikt att ge BRÅ ett uppdrag att ansvara för ett särskilt forsknings- och utvärderingsprojekt om ekonomisk brottslighet. Arbetet beräknades bli av den omfattningen att en särskild tvärvetenskaplig grupp borde knytas till BRÅ. Ett uppdrag av aktuellt slag har numera också lämnats till BRÅ.

De konkreta förslag om näringsförbud och näringstillstånd som jag tidi- gare här har redovisat aktualiserar också behov av forskning och utvärde- ring.

Till en början bör den försöksverksamhet med utökad vandelsprövning i brottsförcbyggande syfte som jag föreslår beträffande restaurangbran- schen och yrkestrafiken utvärderas. Utvärderingen av restaurangbran- schen bör även innehålla en jämförelse mellan förhållandena i den del av branschen där tillstånd krävs för verksamheten och den-del som kan drivas utan tillstånd. Näringsförbudssystemets effekter bör också bedömas i det- ta sammanhang. Den slutliga utvärderingen av försöksverksamheten bör. som jag tidigare har nämnt, ske efter förslagsvis en treårsperiod och bör ge underlag för ställningstagande till fortsatta åtgärder mot oseriösa närings- idkare.

Somjag tidigare har redovisat har eko-kommissionen angett vissa bran— scher som kommissionen ansett vara särskilt belastade i fråga om ekono- misk brottslighet. Som också har redovisats i det föregående har vid remissbehandlingen ifrågasatts om brottsligheten i dessa branscher och effekten av olika motåtgärder har tillräckligt dokumenterats för att en så långtgående reglering som näringstillstånd skall övervägas. Det är angelä- get att ytterligare forskningsarbete kommer till stånd på'detta område. I anslutning till den försöksverksamhet med utökad vandelsprövning som jag har förordat anserjag det därför angeläget att också forskning om den ekonomiska brottslighetens utbredning och utveckling i andra branscher bedrivs. Särskilt intressanta branscher är enligt min mening måleri-. bil- oeh byggbranscherna. Utöver dessa har eko-kommissionen utpekat också bl.a. städbranschen. som dock för några år sedan blev föremål för en särskild kartläggning (SOU l979:88). Detta utesluter inte att ytterligare undersökningar av denna bransch kan bli'aktuella i ett senare skede.

Måleri— och bilbranscherna består i hög grad av småföretag. Det är branscher där förutsättningarna ofta är sådana. att ekonomisk brottslighet lätt kan finna grogrund och där den också anses vara betydande. Inom dessa båda områden har också såväl branschorganisationerna som de

fackliga organisationerna haft tämligen samstämmiga uppfattningar om behovet av åtgärder.

När det gäller byggbranschen är det enligt min mening önskvärt att göra studier kring genomförandet av statsmakternas program för att förnya vårt bostadsbestånd. Jag har samrått med chefen för bostadsdepanementet i denna fråga. Staten-lämnar omfattande subventioner till fastighetsägare inom ramen för detta program, vilka främst syftar till att begränsa kost- nadsökningarna för de boende. En första samlad utvärdering av program- met förestår. Med hänsyn till att byggsektorn är ett av de områden som eko-kommissionen pekat ut bör, som ett komplement till denna utvärde- ring, den näringsverksamhet som bedrivs kring bostadsförbättringspro- grammet bli föremål för sådana branschstudier som jag nu förordar.

BRÅ bör ges ansvaret för det forsknings- och utvärderingsarbete som skall komma till stånd. Det förefaller naturligt att BRÅ samarbetar med bl. a. berörda bransch- och fackliga organisationer i detta arbete. Jag har inhämtat att chefen för justitiedepartementet senare kommer att åter- komma till regeringen med närmare förslag i denna del.

7. Resursfrågor 7.1 Inledning

Den nya lagstiftningen om näringsförbud och utökad vandelsprövning. som föreslås träda i kraft den l juli l986. aktualiserar vissa resursfrågor. Dessa avser. som jag nu kommer att utveckla. främst tillsynen av att meddelade beslut efterlevs och aktualiseras därmed väsentligen först efter en tid. Resursfrågorna bör därför anmälas i [986 års budgetproposition. För information bör dock redan nu en översiktlig redovisning lämnas av på vilka områden resursförstärkningar är aktuella. Finansieringsfrågorna avserjag att ta upp i budgetpropositionen.

7.2. Näringsförbud

Näringsförbudskommitte'n föreslår inga omedelbara utgiftsökningar. Kom- mittén uttalar dock vissa rekommendationer om resursförstärkningar. Till- skott eller omdisponeringar erfordras hos polis och åklagare för att möjlig- göra ett snabbare förfarande i ärenden om näringsförbud. Resursproblemet är emellertid inte något specifikt för näringsförbudsfrågorna utan gäller ärenden om ekonomisk brottslighet över huvud taget. Enligt en grov uppskattning krävs en halv till en årsarbetskraft enbart för näringsförbuds- tillsynen hos en TSM av genomsnittlig storlek. Den erforderliga förstärk- ningen borde delvis kunna täckas med effektiviseringar och omdispone- ringar.

Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat resursfrågorna.-Bl. a. följande anförs. RÅ framhåller att effektiviteten av näringsförbudsinstitu- tet i hög grad är avhängig av vilka resurser som myndigheterna kan förfoga över. Länsstyrelsen i Jönköpings län menar att kommitténs förslag innebär

en inte oväsentlig utökning av arbetsuppgifterna hos såväl polis och åkla- gare som hos kronofogdemyndigheten. Det lagda förslaget måste därför enligt länsstyrelsen följas upp med en resursförstärkning. Länsäklagaren i Malmö anser att effektiviteten i tillsynen är helt beroende av vilka resurser som ställs till förfogande. Föreningen Sveriges kronofogdar stryker under vikten av snabbhet i handläggningen och anser det angeläget att de myn- digheter som skall föra talan om näringsförbud och övervaka dess efterlev- nad tilldelas resurser eller disponerar sin verksamhet så att detta mål nås. Också TCO pekar på detta problem och menar att en allvarlig brist i dagens förfarande med näringsförbud är tidsfördröjningen innan förbud utfärdas. TCO anser mot denna bakgrund att polis- och åklagare bör tillföras ytterli- gare resurser för dessa arbetsuppgifter. Detta bedöms till viss del kunna ske genom omfördelning av befintliga arbetsuppgifter inom de båda områ- dena.

LO och Hotell- och Restauranganställdas Förbund menar att det är ytterst viktigt att meddelade näringsförbud också får avsedd verkan. In- stanserna anser därför att det måste ställas stora krav på kontrollen av efterlevnaden och att denna måste effektiviseras ijämförelse med dags- läget. Deras slutsats är att TSM måste få ökade resurser.

För egen del villjag anföra följande. Det förfarande vid handläggning av näringsförbudsärenden somjag föreslår skall gälla (jfr avsnitt 4) innebär att allmän domstol beslutar om näringsförbud på talan av allmän åklagare. Konkursförvaltarna och TSM har att anmäla för åklagare när anledning förekommer att meddela näringsförbud. Kronofogdarna i allmänhet åläggs att göra motsvarande anmälan när någon underlåtit att betala skatt m. m. i sådan utsträckning att näringsförbud kan bli aktuellt. Åklagaren anlitar polis myndighets biträde för utredning av ärenden där näringsförbud ifrå- gasatts. Det åligger de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs att vaka över att näringsförbud efterlevs. Överträdelse skall anmälas till åklagaren. Också polisen övervakar i viss utsträckning efter- levnaden av näringsförbud som en del av det normala brottsbeivrande arbetet.

Behovet av resurser vid de myndigheter som har att arbeta med närings- förbudsfrågor är beroende bl. a. av de krav som ställs på systemets effekti- vitet, det förväntade antalet ärenden, den nuvarande tillgången på resurser och möjligheterna att omfördela dessa. de ekonomiska satsningar som allmänt kommer att göras inom berörda områden samt möjligheterna att underlätta arbetet genom exempelvis utökat samarbete och förbättrad tillgång till uppgifter i dataregister.

Avsevärda resurser har tillförts olika myndigheter för kampen mot eko- nomisk brottslighet, något som framgått av min redogörelse i det föregåen- de (avsnitt 2). Forskningen på området har prioriterats och BRÅ har fått medel för särskilda forsknings- och utvärderingsprojekt om ekonomisk brottslighet.

Näringsförbudskommitte'n har bedömt att ca 300 näringsförbud löpande kommer att finnas om kommitténs lagförslag genomförs. Många menar dock att detta är en underskattning och att det finns betydligt fler oseriösa näringsidkare som borde kunna meddelas näringsförbud. Ocksåjag räknar

med att frågor om näringsförbud bör föras fram till prövning i större omfattning än som kommittén förefaller ha antagit. Om detta skall vara möjligt krävs sannolikt en höjd ambition när det gäller spaning och utred- ning. '

Om näringsförbudet skall bli ett effektivt och trovärdigt medel mot ekonomisk brottslighet måste goda möjligheter finnas till spaning och utredning för att upptäcka de näringsidkare för vilka näringsförbud kan bli aktuellt. Självfallet blir det regelmässigt så att frågan om näringsförbud väcks i samband med annan utredning som berör näringsidkaren. Vidare måste prövningen vara snabb. Tillsyn och kontroll när det gäller efterlev- .' naden av meddelade beslut måste vara aktiv. Vissa brister har påtalats av bl. a. näringsförbudskommittén och remiss- instanserna när det gäller polisens. åklagarnas och domstolarnas handlägg- - ning av näringsförbudsfrågor. Det mest framträdande problemet torde vara att det i många fall går lång tid innan näringsförbud meddelas. Tillsynen av - efterlevnaden av näringsförbuden anses också ha fungerat dåligt på sina håll. Dessa problem kan ha sin grund i otillräckliga resurser hos berörda myndigheter. Det kan också finnas andra förklaringar. Bestämmelserna-i KL om näringsförbud har endast funnits under en begränsad tid och långa utredningstider. bristande kontroll etc. kan bero på en ovana hos persona- len att hantera näringsförbudsfrågor. Oklarheten hittills _när det gäller lagstiftningens innebörd kan också ha haft viss betydelse.

Som jag redan har påpekat har avsevärda resurser tillförts polis- och åklagarväsendet under senare tid för åtgärder mot ekonomisk brottslighet. Dessa satsningar är avsedda att också gälla de ärenden somjag nu behand- lar. som redan berörts gäller att frågan om näringsförbud oftast kommer att behandlas i samband med utredning om annan brottslighet som närings- idkaren är misstänkt för eller i samband med ett konkursförfarande. Efter samråd med chefen förjustitiedepartementet bedömerjag motdenna bak- grund att inga ytterligare tjänster behöver tillföras för handläggningen inom rättsväsendet.

Nuvarande bestämmelser om näringsförbud i Kl.. trädde i kraft den ljuli 1980. Bland landets 8] kronofogdemyndigheter utsågs 75 att vara tillsyns- myndigheter i konkurs. Dessa myndigheter tillfördes då 16 kronofogde- tjänster och fyra assistenttjänster för tillsynsuppgifterna enligt konkursla- gen. Vissa tltbildningsinsatser gjordes också. Tillsynsuppgifterna kan all- mänt sägas omfatta en övervakning av det sätt på vilket ett konkursbo förvaltas och avvecklas. Det arbetet består i en löpande kontroll och tillsyn av förvaltningen. Frågor som därvid prövas är bl. a. om det är möjligt att återvinna något i konkursboet. om det finns anledning att misstänka att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott m.m. Tillsynsmyndigheten är också remissinstans åt konkursdomaren i dennes olika beslut under konkursens gång. Tillsynsmyndigheten skall också granska förvaltarens berättelse och redovisning. utdelningsförslag och inventering av boets tillgångar. Uppgiften att anmäla till åklagare om misstanke föreligger att näringsförbud bör meddelas samt tillsynen av att meddelade näringsförbud efterlevs utgör sålunda endast en mindre del av tillsynsuppgiften.

Näringsförbudskommittén har bett TSM att söka beräkna de resurser

som används förjust tillsynen över personer som ålagts näringsförbud. De mest frekventa svaren har varit att nästan inga (mycket små. inga mätbara. inga nämnvärda eller obetydliga) resurser hittills gått åt enbart för denna kontroll. På kommitténs fråga om tillsynen fttngerar tillfredsställande har de flesta svarat att så inte är fallet. Många konkreta förslag på förbättringar har framförts. bl.a. krav på resursförstärkningar. Kommittén har därför bett TSM försöka beräkna vilka ytterligare resttrsbehov som finns om tillsynen skall kunna göras helt tillfredsställande. Många har helt naturligt svarat att detta till stor del beror på hur många näringsförbud som medde- las och den ambitionsnivå som skall gälla för kontrollen. Kommitténs slutsats är att en TSM av normal storlek bör disponera 1/2—1 årsarbets- kraft för näringsförbudstillsynen.

En höjd ambitionsnivå när det gäller näringsförbud borde kttnna medfö- ra en viss positiv effekt på kronofogdemyndigheternas arbetsbelastning. Några av de gäldenärer som ger myndigheten mest arbete kan förväntas försvinna från verksamheten under den tid de har näringsförbud. Ändå bedömerjag att den önskade höjda ambitionsnivån när det gäller tillsynen enligt nuvarande ordning är otillfredsställande och att den f. n. torde vara obefintlig inom vissa delar av landet. Mot denna bakgrund och i ett läge då man får räkna med att fler näringsförbud kommer att meddelas måste vissa resurser tillföras kronofogdeorganisationen.

Jag har redan berört frågorna om utökat samarbete mellan de myndighe- ter som har en roll i näringsförbudssystcmet samt utbildning och utveck- ling av kompetensen hos vederbörande personal (bl. a. avsnitt 4.7). För att den nya lagen skall ge bästa effekt bedömer jag att ytterligare resurser måste avdelas också för det informations- och erfarenhetsutbyte mellan ansvariga myndigheter som jag har förordat och för utbildning av berörd personal.

Frågan om det närmare resursbehovet för nu nämnda ändamål liksom anslagstekniska frågor får som jag tidigare nämnt behandlas i 1986 års budgetproposition.

Hänvisningar till S7-2

7.3. Utökad vandelsprövning i vissa branscher

Jag har i det föregående angett att näringstillståndssystemet bör bli föremål för en praktisk utvärdering och därför föreslagit att en utökad vandels- prövning inom restaurang- och åkeribranscherna införs på försök.

Jag har när det gäller den utökade vandelsprövningen också (jfr avsnitt 5) redovisat min syn på behovet av samordning och erfarenhetsutbyte mellan de myndigheter som är involverade i arbetet med prövning av serveringstillstånd. Det utökade samarbete. somjag anser önskvärt. skulle dels syfta till att öka medvetenheten om vilken information olika myndig- heter har om företagens vandel. vilket måste vara av stort värde när detär aktuellt att meddela eller återkalla tillstånd enligt lagen om handel med drycker. dels till att undvika dubbelarbete mellan myndigheter. Bland de berörda myndigheterna vill jag särskilt nämna skatte-. kronofogde- och polismyndigheterna. Också kommunerna bör nämnas. Vidare kan samar- betet inom länsstyrelserna när det gäller här aktuella frågor förbättras. Det

Prop. 1985/86: 126

' gäller samarbetet mellan allmänna. revisions-. mervärdeskatte-. skatte-. uppbörds- och juridiska enheterna. Insatser bör också göras för utbildning av den personal som arbetar med serveringstillstånden. Medel bör anvisas för bl.a. dessa ändamål.

När det gäller den utökade vandelsprövningen i övrigt har jag redan aviserat att några särskilda resurser inte skall behöva avdelas för ändamå- let. De branscher som försöket kommer att bedrivas inom är sålunda redan föremål för etableringskontroll. Det innebär att administrativa system finns för hanteringen av tillståndsärendena. De kompletteringar jag har föreslagit när det gäller lagen om handel med drycker och yrkestrafiklagen kommer enligt min bedömning att leda till så begränsade arbetsuppgifter vid berörda myndigheter. ijämförelse med det arbete som idag läggs ner. att nya tjänster eller ytterligare medel inte behöver tillföras.

Avgifter tas f. n. ut för tillstånd enligt de lagar som jag behandlar här. Det är enligt min mening naturligt att det finns ett klart samband mellan avgiften för ett tillstånd och kostnaderna för berörda myndigheters arbete med prövning av ärenden och för tillsynen. Det kan finnas skäl att. mot bakgrund av att tillämpade avgifter när det gäller tillstånd enligt lagen om handel med drycker och yrkestrafiklagen torde vara låga samt att nya uppgifter tillförs myndigheterna. se över avgifternas storlek. Stämpelskat- teutredningen (B 1.977: 06) arbetar f.n. bl. a. med frågan om kostnadstäc- kande avgifter. Översynen av avgifter bör därför anstå i avvaktan på resultatet av det utredningsarbetet.

8s Upprättade lagförslag

[ enlighet med det anförda har inom tinansdepartementet upprättats förslag till lag om näringsförbud. lag om ändring i konkurslagen (1921 : 225). lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973: 1173). lagom ändring i yrkestrafiklagen (1979: 559). . lag om ändring i lagen (1977:2931 om handel med drycker. Lagförslagen under 2 och 3 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet. förslaget under 4 i samråd med chefen för kommuni- kationsdepartementet och förslaget under 5 i samråd med statsrådet Si- gurdsen. Lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

.r—zur-J—

'Jl

Hänvisningar till S7-3

9. Specialmotivering 9.1 Förslaget till lag om näringsförbud

Bestämmelserna om näringsförbud har upptagits i en särskild lag om näringsförbud. KL kommer dock fortfarande att innehålla en bestämmelse om s.k. konkurskarantän (199215). liksom bestämmelser om att förval-

taren eller. i andra hand. tillsynsmyndighetcn i konkurs (TSM)'skall vara skyldig att till åklagare göra anmälan om näringsförbud i vissa fall (55. 185 b och 199e åå).

Kommitténs förslag till lag om näringsförbud upptar 15 paragrafer. Mitt förslag innehåller 27. Skillnaden beror på att mitt förslag innehåller vissa bestämmelser som saknar motsvarighet i kommittéförslaget (2. 9. 16 och 17 åå) och på att vissa av de bestämmelser som kommitten har föreslagit har delats upp på flera paragraferi mitt förslag.

Lagen om näringsförbud består av åtta olika avsnitt. '1 ett första avsnitt om rutat/delande avförbnd anges bl.a. förutsättningarna för att näringsför- bud skall kunna meddelas. mot vilka personer förbud skall kunna riktas och under hur lång tid ett förbud skall kunna gälla (1—55s'). Näringsförbu— dets innebörd preciseras i ett andra avsnitt med rubriken verkan avförbua' (6 och 7 åå). Därefter följer ett tredje avsnitt om_/i'ir_/Q1randct rid prövningen avjråyor umfi'irhud (8— 14 åå). ett fjärde om upphävande avförbud ( 15— 17 åå). ett femte om tidför avveckling mfl)-bjuden verksam/tet m.m. (18 å) och ett sjätte om dispunsjrånförbud ( 19—22 5.5). 1 ett sjunde avsnitt finns bestämmelser om tillsynen ur malde/adeförbud m.m. (23 och 24 åå). 1 det avslutande avsnittet regleras överträdelse avförhnd m.m (25—2755). Ut- över dc nu nämnda avsnitten finns också övergångsbestämmelser.

9.1.1 Meddelande av förbud

Detta avsnitt av lagen omfattar 1—5 åå. Avsnittet inleds med två bestäm- melser som anger förutsättningarna för näringsförbud ("1 och zss). 1 den därpå följande bestämmelsen preciseras förutsättningarna-1 i visst hänseen- de (3 €). Härefter följer en kompletterande regel rörande den personkrets mot vilken förbud kan riktas (4 s). Avsnittet avslutas med en bestämmelse om kortaste och längsta tillåtna tid för ett näringsförbud (5 s').

l % Näringsförbud får meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare

[. gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. eller

2. underlåtit att betala sådan skatt. tull eller avgift som omfattas av lagen (1978: 880) om betalningssäkring för skatter. tullar och avgifter. om underlåtelsen inte är ringa.

Näringsförbudet får meddelas endast om näringsidkaren grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och förbudet är påkallat från allmän synpunkt. Vid bedömningen av om så är fallet får hänsyn tas till även andra åsidosättanden av näringsidkaren än som avses i första stycket.

Paragrafens första stycke saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Det andra styckets första mening motsvarar i huvudsak 1; första stycket i kommittéförslaget.

Paragrafen anger förutsättningarna för att näringsförbud skall kunna meddelas utan samband med konkurs. Frågan härom har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 4. 1 —4.2.4 och 4.2.6.

Näringsförbud kan enligt denna paragraf bara riktas mot den som har handlat i egenskap av enskild näringsidkare. l_4å*_görs dock reglerna tillämpliga på vissa företrädare förjuridiska personer.

Bestämmelserna bygger på den grundläggande inställningen att närings- förbud är en mycket ingripande sanktion, som skall tillgripas endast mot personer som uppträtt på ett kvalificerat illojalt sätt. Regleringen riktar sig mot sådana personer som missbrukar näringsfriheten genom att grovt åsidosätta sina åligganden och på så sätt åstadkommer betydande skador för sina borgenärer eller anställda. konkurrenter. konsumenter. avtalskon- trahenter eller samhället i övrigt. -

Första stycket ,

I första stycket uppställs som en första förutsättning för näringsförbud att någon i egenskap av enskild näringsidkare har gjort sig skyldig till antingen brott som inte är ringa eller underlåtelse att betala sådan skatt. tull eller avgift som omfattas av lagen (1978: 880) om betalningssäkring-för skatter, tullar och avgifter (betalningssäkringslagen). om underlätelsen inte är ringa.

Uttrycket näringsidkare har här i princip samma innebörd som på andra håll i lagstiftningen. exempelvis i 1 & bokföringslagen. Därmed avses såle- des var och en som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art. oavsett om denna är inriktad på vinst eller ej. Lagens tillämpningsomräde är dock begränsat till enskild näringsidkare. dvs. fysisk person som är näringsidkare (jfr prop 1979/80:83 51437). Utanför faller alltså juridiska personer som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art. Där- emot gäller lagen vissa ställföreträdare för enjuridisk person. se 4 5.

För att man vid prövningen av en fråga om näringsförbud skall kunna konstatera att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott får i praktiken krävas att domstol har fällt honom till ansvar för brott. Rekvisitet kan åberopas både då talan om ansvar och förbud förs samtidigt och då veder- börande har fällts till ansvar för brott i en tidigare rättegång. Det bör inte krävas att avgörandet i ansvarsdelen har vunnit laga kraft. En annan sak är att förbudet inte skall börja tillämpas förrän det vunnit laga kraft. om inte domstolen förordnar om tillfälligt näringsförbud med stöd av 105 första eller fjärde stycket.

Att brott skall ha begåtts av någon i dennes egenskap av enskild närings- idkare innebär att brottet eller brotten skall ha begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Innebörden av att ett brott har begåtts i utövningen av näringsverksamhet är densamma enligt denna lag som i annan lagstiftning där uttrycket används. Jag syftar här närmast på 36 kap, 3 as brottsbalken (jfr dock även 55 och l85båå KL) och kan hänvisa till vad som sades i förarbetena till detta lagrum (prop. 1981/82: 142 s. 26 l”).

Dåvarande chefen förjustitiedepartementet uttalade när den bestämmelå sen infördes. att brott skall anses begånget i näringsverksamhet. om gär- ningen typiskt sett har en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller av företrädare eller anställd hos den som bedriver näring. Han uttalade vidare att såväl ett brott mot näringsreglerande författningar i vidsträckt bemärkelse — både sådana som innehåller bestämmelser för'näringslivet i dess helhet och sådana som innehåller särskilda regler för vissa slag av näringsverksamhet — och ett brott mot centrala straflbestämmelser kan vara att anse som

brott i näringsverksamhet. Av avgörande betydelse är i det senare fallet bl. a. brottets anknytning till en näringsidkare. Jag kan här också hänvisa till en remiss till lagrådet om företagsbot som chefen för justitiedeparte- mentet har anmält förut i år.

Med brott som någon begått i egenskap av näringsidkare avses således inte bara åsidosättanden av sådana straffbestämmelser som riktar sig till endast näringsidkare. En näringsidkare kan i denna sin egenskap givetvis överträda även straffstadganden som riktar sig till en vidare krets av människor. kanske envar. Åtskilliga av de stadganden i brottsbalken som inte särskilt tar sikte på näringsidkares förehavanden kan således i och för sig få betydelse i detta sammanhang.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen kan anknytningen mel- lan ett brott och en näringsidkares verksamhet ta sig olika uttryck. Jag har där pekat på tre faktorer som man enligt min mening bör kunna fästa vikt vid då man skall bedöma om det finns en anknytning i ett visst fall. En situation är då näringsverksamheten utövas på ett brottsligt sätt. En annan är då näringsverksamheten som sådan bedrivs på ett lagligt sätt men används för att genomjöra eller dölja brott. Ytterligare en situation är då brottets syfte har varit att främja gärningsmannens näringsverksamhet i ekonomiskt eller annat hänseende. Jag vill för tydlighetens skull markera att jag ingalunda vill utesluta fall då det finns samband mellan brott och näringsverksamhet utan att något av dessa kriterier passar in.

Jag vill nu närmast helt kort illustrera innebörden av dessa kriterier mot bakgrund av några starkt förenklade typfall. De fall som jag därvid kom- mer att nämna ärinte sådana som i första hand ståri blickpunkten när det gäller den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde. utan de har valts ut för att illustrera förekommande gränsdragningsfrågor.

Vi kan anta att en person är införd i handelsregistret som enskild nä- ringsidkare. Han har en anställd och driver sin näringsverksamhet i och från det hus där han också har sin bostad. Personen i fråga gör sig skyldig till olika brott. Frågan är nu inte om brotten är allvarliga nog för att kvalificera för näringsförbud. utan i vad mån de över huvud bör kunna beaktas vid en prövning. Brotten är dessa:

Misshandel av en uppdragsgivare och olaga hot mot en anställd. ()m brotten har sin orsak i sådant som rör uppdrags- och anställningsförhållan- dena finns det skäl att anse att det är fråga om brott ) näringsverksamhet. Verksamheten kan då sägas ha bedrivits på ett brottsligt sätt.

Stöld av egendom hos en uppdragsgit'are. Om stölden begicks i syfte att tillföra näringsverksamheten egendom. kan det finnas skäl att anse den som brott i näringsverksamhet. ] detta fall kan verksamheten tänkas ha utövats på ett brottsligt sätt. Mitt antagande bygger också på att syftet varit att främja näringsverksamheten. En annan sak är att ett sådant syfte

- kan vara svårt att bevisa. inte minst om stölden avsåg t. ex. pengar.

Mordbrand och_lörs't'ikringsbedrägeri i syfte attfåförsäkringsersättning _liiit'jk'irstört lager och skadade inventarier. Rörelsen har i detta fall använts för att genomföra brott. och detta skall kunna anses som brott i närings- verksamhet.

Köp av stulna maskiner och bildäck. alltså häleri. Om maskinen är avsedd för rörelsen något som kan framgå av dess beskaffenhet — bör brottet i den delen kunna anses utövat i näringsverksamhet. på samma sätt som stölden ovan. Om bildäcken är avsedda för en bil som ingår i eller används i rörelsen. bör också det brottet kunna betraktas som brott i näringsverksamhet.

Olttga .tprittill verkning ! husets källare och .spritjörsäljning på kontoret. Om näringsverksamheten används för att dölja tillverkningen och försälj- ningen. finns en tillräcklig anknytning mellan brottet och näringsverksam- heten. Beroende på näringsverksamhetens art och bl.a. omfattningen av tillverkningen och försäljningen kan det också tänkas att det är fråga om ett brottsligt utövande av näringsverksamhet.

Frågan om det finns ett samband mellan ett brott och en persons närings- verksamhet bör avgöras på rent objektiva grunder. Avgörande skall alltså vara de faktiska omständigheter som grundlägger ett samband.

Endast sådana brott får ligga till grund för näringsförbud som vederbö- rande har gjort sig skyldig till medan han var näringsidkare. Det krävs däremot inte att han är näringsidkare dä talan om näringsförbud väcks.

Uttrycket brott täcker såväl ett som flera brott. Att brottet inte är ringa betyder i detta sammanhang att rekvisitet inte'bör anses uppfyllt om bara böter ingår i straffskalan. Även om fängelse'ingår i straffskalan. bör ett enstaka brott i allmänhet inte anses uppfylla rekvisitet om den faktiska påföljden är böter. Ett motsatt synsätt kan dock vara befogat om det är fråga om ett högt bötesstraff som gäller brott mot en central straffbestäm- melse. t. ex. ocker eller trolöshet mot huvudman.

Vid upprepad brottslighet kommer saken delvis i ett annat läge. Då bör även brott mot straffstadganden som bara är sanktionerade med'böter ktmna sammantagna innebära brott som inte är ringa. Detsamma gäller om någon flera gånger dömts till böter för brott för vilka fängelse ingår i straffskalan. .

Enligt punkt 2 kan näringsförbud vidare komma i fråga i vissa fall då någon i egenskap av enskild näringsidkare har under/ätit att betala sådan skatt. tull eller avgift som omfattas av betalningssäkringslagen.

Hänvisningen till betalningssäkringslagen innebär att en underlåtelse att betala andra medelsslag än sådana som omfattas av den lagen inte kan ligga till grttnd för näringsförbud enligt denna punkt. En underlåtelse att betala föreligger vid den tidpunkt då förfallotiden för skatten. tullen eller avgiften har överskridits. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen råder det i allmänhet ingen tvekan om tidpunkten för betalningsskyldighetens inträde. Betalningsskyldighcten föreligger normalt även om det beslut som ligger till grund för ett skattekrav har överklagats. Om anstånd har bevil- jats kommer saken i ett annat läge. Då har inte någon betalningsskyldighet underlåtits.

Att någon har underlåtit att betala skatt m.m. i egenskap av enskild näringsidkare innebär. liksom vid brott, att det skall finnas en anknytning mellan underlåtelsen och vederbörandes näringsverksamhet. Det blir där- för i första hand betalningen av de s. k. företagarskatterna som får praktisk betydelse. Till företagarskatterna brukar räknas arbetsgivaravgifter. mer-

värdeskatt. källskatter som innehållits för anställda och punktskatter. Pre- Prop. 1985/86: 126 liminär B-skatt hör också till denna kategori. även om B-skatten delvis kan omfatta inkomster från annat än näringsverksamhet. På samma sätt kan t.ex. vägtrafikskatten avse både privata fordon och sådana som används i näringsverksamhet. Ett annat exempel är att det i kvarstående skatt kan ingå skatt på både rörelseinkomst och inkomst av annat slag. Begreppet / företagarskatter låter sig därför inte entydigt avgränsas bara genom en bestämning till vissa medelsslag. som typiskt sett kan förekomma i sam- band med näringsverksamhet. Dessutom kan det i vissa fall vara motiverat att ta hänsyn till andra skatte- och avgiftsskulder än sådana som har ett omedelbart samband med den löpande driften av ett företag. Av en seriös näringsidkare bör man t.ex. också kunna kräva att han betalar skatteskul- dcr som uppkommer i samband med att ett företag byter ägare. Av detta följer att t.ex. skatt på realisationsvinst samt gåva skall kunna beaktas. Katalogen över de skatter och avgifter som skall kunna tillmätas betydelse i sammanhanget är således ganska omfattande. Detta innebär emellertid inte att varje skuld avseende ett i betalningssäkringslagen upptaget medels- lag skall anses ha det nödvändiga sambandet med en näringsverksamhet. Huruvida gäldenären har underlåtit att betala en viss skatt. tull eller avgift i näringsverksamhet får därför bedömas mot bakgrund av omständigheterna i varje särskilt fall.

Vid den bedömningen får beaktas att en näringsidkare inte alla gånger själv kan bestämma i vilken ordning hans skulder till det allmänna betalas. Enligt lagen (1985: l4ö) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter kan t.ex. en restitutionsfordran på mervärdeskatt tas i anspråk av kronofogdemyndigheten för avräkning mot en privat arvsskatteskuld. vil- ket kan få till följd att rörelseanknutna skulder inte kan betalas. Å andra sidan kan en näringsidkare själv ha möjlighet att disponera betalnings- strömmarna på ett sådant sätt att den skuld som är direkt hänförlig till näringsverksamheten hålls nere. Detta kan t.ex. vara fallet om privat cgenom säljs för att ge ett tillskott av rörelsekapital och detta tillskott ökas genom att skatt på försäljningsvinsten inte betalas. Dessa exempel visar att skuldbilden inte alltid ger ett direkt besked om huruvida betalningsunderlå- telsen bör läggas gäldenären till last i hans egenskap av näringsidkare. I vissa fall måste därför en helhetsbedömning göras av näringsidkarens olika mellanhavanden med det allmänna.

Näringsförbud kan komma i fråga bara om betalningsunderlåtelsen inte är ringa. Även om de flesta medelsslag som jag nyss har anfört skall kunna beaktas. måste betalningsunderlåtelsen således vara kvalificerad för att utgöra självständig grund för näringsförbud. Hänsyn får då tas till både skuldens absoluta storlek och dess relativa betydelse i den aktuella nä- ringsverksamheten. För att underlåtelsen inte skall anses ringa i den me- ning som avses här måste krävas att den inte uppgår till ett oansenligt belopp. Man bör också ta hänsyn till om det är en mera definitiv betal- ningsunderlåtelse eller bara en kortvarig försening. I det senare fallet kan det finnas skäl att ibland anse en underlåtelse som ringa. även om beloppet inte var oansenligt. Är det fråga om definitiva betalningsunderlåtelser eller långvariga förseningar ter sig ett motsatt synsätt naturligt. 152

Andra stycket 1 andra stycket anges de två ytterligare förutsättningar som måste vara uppfyllda för att näringsförbud skall få meddelas. Den första av dessa är att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. Vid prövningen av om så skett får hänsyn tas inte bara till brottsligheten eller betalningsunderlåtelsen utan även till åsidosättanden av andra slag. Om väl domstolen kommer fram till att vederbörande grovt åsidosatt sina åligganden. har den att därefter pröva om förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Uttrycket att vederbörande skall ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom i niiringsverksamhet avviker något från det som används i KL (l99b'ä första stycket) och i kommitténs förslag (1 5 första stycket). Där sägs i stället att vederbörande skall ha "grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare". Någon saklig skillnad är dock inte avsedd. Det uttryck som används här har dock ansetts passa bättre samman med den konstruktion som bestämmelsen om näringsförbud mot vissa företrä- dare för juridiska personer m.fl. i 4€z har fått. Rörande innebörden av uttrycket hänvisas till vad som tidigare anförts om när det bör anses finnas ett samband mellan ett brott och utövarens näringsverksamhet.

Allvarlig ekonomisk brottslighet i verksamheten innebär ett grovt åsido- sättande av vad som har ålegat näringsidkaren. En sådan brottslighet i verksamheten som föranleder frihetsberövande påföljd bör. om denna-inte är helt kortvarig, normalt bedömas som ett så kvalificerat åsidosättande. Även brottslighet som traditionellt har uppfattats som något mindre allvar- lig exempelvis vissa bokföringsbrott och uppbördsbrott — bör kvalifi- ccras som ett grovt åsidosättande. om den upprepats under lång tid eller vid ett flertal tillfällen. .

Ofta torde den brottslighet som näringsidkaren fällts till ansvar för ensam innebära att han grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksam- het. Dctsamma kan gälla då näringsidkaren i stället för brott gjort sig skyldig till underlåtelse att betala skatter m.m. Detta får typiskt sett ofta anses vara fallet om hans samlade skulder rörande skatter. tullar och avgifter av det slag som här är i fråga uppgår till lOO 000 kr. eller mer. Hänsyn måste dock självfallet tas till vad som utgör skälet till skulden. liksom till omständigheterna i övrigt. Har näringsidkaren hamnat i betal- ningssvårigheter av skäl som han inte kunnat råda över eller som eljest varit försvarliga. bör detta spela in vid bedömningen av om han grovt åsidosatt sina åligganden. Att ett förbud i ett sådant fall f.ö. inte heller borde anses påkallat från allmän synpunkt står också klart. . Det kan å andra sidan vara fråga om ett grovt åsidosättande även i vissa fall då skulden understiger 100 000 kr. Detta kan vara förhållandet om vederbörande har gjort sig skyldig till upprepad betalningsunderlåtelse underen längre tid eller det har förekommit andra tecken på illojalitet.

Som exempel på detta kan nämnas att en näringsidkare år efter år undandrar sig sin deklarationsskyldighet och sedan inte heller betalar de skatter som påförs på grund av skönstaxeringar. Utredningssvårigheterna medför att dessa fall många gånger får passera utan åtal för skattebedrä- geri. och någon konstaterad skattebrottslighet som kan läggas till grund för

ett näringsförbud finns det följaktligen inte. I sådana fall bör därför kravet på skuldbeloppets storlek inte ställas alltför högt.

Vid bedömningen av om näringsidkaren grovt åsidosatt sina skyldighe— ter får enligt andra meningen i andra stycket hänsyn tas också till andra unt.s-u'indigheter än dem som nämns i första stycket. Hit hör bl. a. brott som har preskriberats. förutsatt givetvis att det i botten ligger ett icke preskri- berat brott som inte är ringa eller en konstaterad betalningsunderlåtelse.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.2) gett exempel på åsidosättanden som kan beaktas. Hänsyn får i princip tas till varje slag av åsidosättande som vederbörande har gjort sig skyldig till som näringsidka- re. Om vederbörande har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. men som likväl inte anses ensamt innebära att han har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. är det naturligt att en eventuell skuld avseende sådana skatter m.m. som omfattas av betalningssäkringslagen tillmäts särskild tyngd vid den samlade bedömningen vid sidan om brotts- ligheten. På motsvarande sätt kan det finnas skäl att tillmäta brott särskild betydelse då talan om näringsförbud i första hand bygger på att vederbö- rande har underlåtit att betala skatter m.m. Man bör vidare se särskilt allvarligt på systematiska åsidosättanden av åligganden. Det bör således i princip alltid anses som ett grovt åsidosättande om näringsidkaren. vid sidan om brottsligheten eller betalningsförsummelsen, har systematiskt nonchalerat t. ex. förelägganden och förbud från myndigheter. arbetsrätts- liga förpliktelser eller sådana som gäller arbetsmiljön. liksom klara åsido- sättanden av civilrättsliga åligganden. Detta bör gälla även om man inte kan konstatera ett systematiskt åsidosättande av åligganden av enbart visst slag. utan oegentligheterna fördelar sig på sinsemellan skiftande slag av åligganden.

Om domstolen finner att vederbörande har grovt åsidosatt sina åliggan- den i näringsverksamhet. har den att pröva om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt. Vid denna prövning är omfattningen av oegentlighe— terna givetvis av största betydelse. liksom hur allvarliga dessa är. Härige- nom kommer prövningen av om förbud är påkallat att i viss utsträckning flyta samman med bedömningen av om personen i fråga har gjort sig skyldig till ett grovt åsidosättande. Till grund för prövningen av om förbud är påkallat bör dock ligga en bredare bedömning. varvid bl. a. hänsyn skall tas även till omständigheter som talar till näringsidkarens förmån.

Avsikten med kravet att förbud skall vara påkallat från allmän synpunkt är att betona de rättspolitiska syftena bakom regleringen. Näringsförbudet är främst avsett att undanröja en skadehärd. dvs. hindra en näringsidkare från att fortsätta med en verksamhet som orsakar stora skador för hans borgenärer eller anställda. konkurrenter. konsumenter. avtalsparter eller samhället i övrigt. Man skall med näringsförbud vidare kunna förhindra att en person kan fortsätta att ägna sig åt näringsverksamhet i ett fall då detta skulle framstå som stötande med tanke på de oegentligheter som vederbö- rande har gjort sig skyldig till. Vid prövningen av om ett näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt får också allmänpreventiva överväganden göras.

Vid prövningen bör domstolen försöka göra en helhetsbedömning av vederbörandes förhållanden. i näringsverksamhet. Av betydelse är bl.a. den verksamhet som näringsidkaren har bedrivit och arten och omfattning- en av de oegentligheter som har förekommit, liksom under hur lång tid de har pågått. Hänsyn får därvid — som framgår av andra meningen i andra stycket — tas till alla slags åsidosättanden som näringsidkaren har gjort sig skyldig till i denna sin egenskap. Det bör också beaktas vilken tilltro man kan fästa till vederbörandes vilja och möjligheter att i fortsättningen driva näringsverksamhet på ett seriöst sätt. Hänsyn skall tas inte bara till de åsidosättanden som han har gjort sig skyldig till. utan också till sådant som kan tänkas göra bilden av hans hittillsvarande förhållanden ljusare. Från allmän synpunkt sett måste näringsförbud normalt bedömas som mindre påkallat om personen i fråga under lång tid har bedrivit en seriös rörelse och därefter kommit att ägna sig åt oegentligheter. än om han inte har ägnat sig åt annat än oseriös verksamhet. Man skall också beakta om det finns andra tillgängliga medel än näringsförbud med vilka man kan komma till rätta med näringsidkaren. Näringsförbud är en mycket ingripande åt— gärd och bör därför normalt tillgripas först om näringsidkaren har visat sig mer eller mindre immun mot andra sanktioner och påtryckningsmedel.

Då skatterekvisitet åberopas är det av särskilt intresse vid prövningen att söka fastställa i vad mån betalningsunderlåtelsen tyder på en allmän benägenhet hos näringsidkaren att sätta sig över skyldigheten att betala skatter och avgifter. Detta innebär att hänsyn kan tas till såväl anledningen till skulden som den beredvillighet gäldenären har visat för att nå en betalningsuppgörelse med kronofogdemyndigheten. En näringsidkare som- har hamnat i oförutsedda betalningssvårigheter på grund av omständighe- ter som ligger utanför hans kontroll bör således inte betraktas på samma sätt som den som planmässigt utnyttjar självtagna skattekreditcr som ett led i sin näringsverksamhet. Hur det förhåller sig med detta torde man många gånger kunna bedöma redan genom att jämföra beloppet av rest- förda skatter och avgifter med storleken på andra skulder.

När det gäller indrivningsskcdet får man på liknande sätt göra en skill- nad mellan å ena sidan den som t.ex. beviljas en avbetalningsplan och sköter denna och a andra sidan den som på olika sätt försöker undandra sig indrivningsåtgärder. Om gäldenären tidigare har visat sig obenägen att sköta sina betalningar bör också detta kunna beaktas i sammanhanget.

Om de grova åsidosättandena har berott på okunnighet. oskicklighet eller slarv bör de normalt inte leda till näringsförbud. Undantag från denna princip kan vara befogat om okunnigheten. oskickligheten eller slarvet har satts i system och det finns anledning att tro att vederbörande därför också i fortsättningen kommer att utgöra en skadehärd.

[ 3 & anges några omständigheter som bör tilläggas särskild betydelse vid prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt.

2.5 Näringsförbud får också meddelas den som försatts i konkurs och då var enskild näringsidkare. om han förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenä- rer eller pä annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverk- samhet och förbudct är påkallat från allmän synpunkt.

Prop. 1985/861126

Paragrafen motsvarar. med några väsentliga avvikelser som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.5). l99bs' första och tredje styc- kena KL. Den har ingen motsvarighet i kommitténs förslag.

Paragrafen anger förutsättningarna för näringsförbud i samband med konkurs. Förbud skall alltså. förutom vid brott eller viss betalningsunder- låtelse som inte är ringa. kunna meddelas en enskild näringsidkare som har försatts i konkurs. Ytterligare förutsättningar för förbud är enligt denna paragraf liksom enligt l få att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina ålig— ganden i näringsverksamhet genom att ha förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt — samt att förbudet är påkallat från allmän synpunkt.

[ fråga om begreppet näringsidkare kan jag hänvisa till vad som sagts i allmänmotiveringen (avsnitt 4.3.1) och i specialmotiveringen till 1 &.

lnnebörden av att konkursgäldenären har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer utvecklas närmare i förarbetena till nu gällande regler. vartill hänvisas (prop. 1979/8():83 s. 31 f och SOU 1979: 13 s. 75 f). Det- samma gäller innebörden av att det har skett ett åsidosattande av annat slag (nyssnämnda prop. s. 32 f och betänkande s. 76 ff). Jag kan också hänvisa till vad som'i förevarande lagstiftningsärende har anförts i fråga om det senare uttrycket i allmänmotiveringen (avsnitt 4.2.2) liksom i specialmotiveringen till l &.

Till skillnad från nu gällande reglering upptar lagen om näringsförbud. ingen särskild bestämmelse om näringsförbud vid upprepade konkurser. Att en person upprepade gånger har misslyckats som affärsman och åsam- kat sina kreditgivare stora förluster leder således inte till att lägre krav skall ställas på graden av oegentligheter som skall kunna medföra närings- förbud. En annan sak är att ett medvetet otillbörligt utnyttjande av kon- kursinstittttet i sig kan innebära att vederbörande får anses ha grovt åsido- satt sina åligganden i näringsverksamhet. Det torde därför ofta finnas anledning att överväga förbud just för sådana personer som har varit inblandade i flera konkurser.

Vad jag har anfört i specialmotiveringen till 1 s om att det skall finnas en anknytning mellan de förfaranden som skall kunna föranleda näringsför- bud och näringsidkarens verksamhet gäller även här. Vid bedömningen av om konkursgäldenären har handlat grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet får. liksom idag. hänsyn endast tas till sådana oegentligheter som förekommit i den näringsverksamhet som har avslutats med konkurs (jfr prop. 1979/80: 83 s. 55). Detta innebär att ett färre antal oegentligheter kan komma att få beaktas om konkursrekvisitet i ett visst fall åberopas i stället för något av rekvisiten brott eller betalningsunderlåtelse som inte är ringa. Åklagaren kan därför ibland ha anledning att i första hand grunda en talan på något av dessa senare rekvisit men åberopa konkursrekvisitet alterna- tivt om han tvekar om i vad mån det första rekvisitet är uppfyllt.

Att ett förbud skall vara påkallat från allmän synpunkt innebär. att det skall göras en helhetsbedömning av det slag somjag har anfört i specialmo— tiveringen till föregående paragraf. Kravet innebär en förändring i förhål- lande till vad som gäller idag. Vid bedömningen av om förbud är påkallat

från _allmän synpunkt får hänsyn tas till även andra oegentligheter i nä- ringsverksamhet än sådana som har förekommit i den rörelse som avslu— tats med konkurs.

3 & Vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till bety- dande vinning. om det medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för brott i näringsverksam- het.

Paragrafen saknar motsvarighet i nu gällande reglering. Den motsvarar i huvudsak 1 5 andra stycket i kommittéförslaget.

Paragrafen anger några omständigheter som bör tilläggas särskild bety- delse vid prövningen av om förbttd är påkallat från allmän synpunkt. Frågan har behandlats i avsnitt 4.2.6 i den allmänna motiveringen.

Domstolen skall särskilt beakta om förfarandet skett systematiskt eller syftat till betydande vinning. om det medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare har dömts för brott i näringsverksamhet. Tanken med att ange den senare omständigheten är att vederbörande borde ha tagit varning av domen. De nämnda omständighe- terna är att uppfatta som vägledning för domstolarnas prövning. Avsikten är att bl.a. härigenom främja en enhetlig rättstillämpning.

Det skall alltså särskilt beaktas om missbruket har skett systematiskt. I detta ligger att det varit fråga om upprepade förfaranden som genomförts efter viss beräkning. Det senare förhållandet utmärker också kriteriet att åsidosättandet har syftar till betydande vinning. Ett förbud kan således vara mera påkallat för den näringsidkare som t. ex. under en längre tid inte betalar in några skatter eller avgifter med beräkningen att själv få vinning än för den som oförskyllt hamnar i ett trängt ekonomiskt läge.

Vidare skall särskild hänsyn tas till om åsidosättandet har medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada. [ första hand syftas här på ekonomiska skador som kan förorsakas vederbörandes borgenärer eller anställda. konkurrenter. konsumenter. avtz'tlskontrahenter och andra. Men även personskador och sakskador. som har eller kunde ha uppkommit på grund av exempelvis bristfälligt arbetarskydd eller miljöbrott. skall beak— tas. '

Slutligen skall det särskilt beaktas om näringsidkaren tidigare har fått någon varning i form av att han dömts för brott [ näringsverksam/tet. Har han trots en sådan dom fortsatt med oegentligheter. är det i princip mera befogat att meddela ett förbud än om han lagförs för första gången.

Domstolen måste i varje enskilt fall bedöma vilken betydelse som bör tilläggas en tidigare dom och den betydelse dess ålder bör ha. Det torde ofta få anses särskilt graverande om näringsidkaren har fortsatt med så— dana oegentligheter som domen avsåg. Om vederbörande har dömts flera gånger men ändå fortsatt att åsidosätta sina åligganden. får han normalt anses kvalificerad för förbud. Likaså bör i allmänhet den få förbud som tidigare har varit underkastad näringsförbud och som ertappas med nya allvarliga åsidosättanden.

Det kan också finnas skäl att anse att vederbörande borde ha tagit varning av någon annan myndighetsåtgärd. exempelvis förbud utfärdade av miljövårdsmyndigheter.

Innebörden av förevarande bestämmelse är att domstolen. då den pröv- ar om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt. skall ta särskild hänsyn till sådana omständigheter som anges i paragrafen. Det bör betonas att det dock inte är nödvändigt att någon av dem föreligger för att närings- förbud skall kunna meddelas. Det bör också framhållas att det i det enskilda fallet kan finnas anledning att fästa vikt vid andra omständigheter än de angivna.

Av vikt bör således ofta vara bl.a. om åsidosättanden-a har pågått länge. Hänsyn bör också tas till hur verksamheten i övrigt har bedrivits. Som anförts i specialmotiveringen till lå skall även sådana omständigheter beaktas som tjänar till att skapa en positiv bild av vederbörande.

För att konkretisera sin uppfattning om när näringsförbud bör meddelas för kommittén en diskussion i anknytning till fem typfall (s. 400 ff). Jag återger fallen och kommitténs kommentareri det följande. '

1. En näringsidkare har under ett flertal är försummat sin bokförings- plikt. —- Detta torde inte i sig böra föranleda näringsförbud. även om det får anses röra sig om ett grovt åsidosättande. Om näringsidkaren döms för bokföringsbrott och därefter fortsätter att nonchalera sin skyldighet att sköta bokföringen. bör dock näringsförbttd åläggas.

2. En person har gått i konkurs eller fått egna bolag försatta i konkurs fem gånger under de senaste tio åren. Han har då och då försummat sin skyldighet att deklarera för inkomstskatt och mervärdeskatt liksom sin skyldighet att betala in skatter och avgifter till staten. Han har vid tre tillfällen i samband med konkurserna dömts för brott mot uppbördslagen. en av dessa gånger dessutom för bokföringsbrott. Nu väcks på nytt åtal för brott mot uppbördslagen. Samtidigt förs talan om näringsförbttd. — Även om inte näringsidkaren agerat för att skaffa sig själv vinning och även om det rört sig om ganska blygsamma belopp. får här näringsförbud anses motiverat. Grunden för förbudet är främst de tre domarna och de upprepa- de åsidosättandena. som i huvudsak är av samma art. Konkurserna bör inte i sig ha någon betydelse för bedömningen. De framstår visserligen som naturligt förbundna med åsidosättandena. men även om teoretiskt sett — inga konkurser förekommit hade näringsförbud varit motiverat.

3. En näringsidkare. som drivit näring i aktiebolagsform. har under en följd av är helt åsidosatt bolagens skyldighet att betala skatter och avgifter till staten. Flera av hans bolag har till följd härav försatts i konkurs. Näringsförbud får normalt anses motiverat. eftersom det synes ha rört sig om ett systematiskt beteende under mycket lång tid. De upprepade kon- kurserna bör inte betraktas som i och för sig försvårande. även om de utgjort ett naturligt led i missförhållandena.

4. En företagare med ca 20 anställda fortsätter verksamheten i sitt aktiebolag under två till tre år trots att bolaget är insolvent. Han förvärrar härigenom bolagets ekonomiska ställning avsevärt och gör sig skyldig till vårdslöshet mot borgenärer. Han underlåter under denna tid att sända in redovisningshandlingar till patent- och registreringsverket. När bolaget gär

i konkurs är underskottet ca två miljoner kronor. —— Även om skadorna här är stora bör näringsförbud inte komma i fråga i detta fall. om det inte kan visas att näringsidkaren planerat hela förfarandet för att skaffa sig eller sina närstående personlig vinning. Skulle han tidigare ha dömts för likartad brottslighet. kommer saken i ett annat läge. Det förhållandet att han efter konkursen men före målets avgörande kan ha hunnit komma i gång med ett nytt företag. som går bra och där flera personer är anställda. bör inte i sig få betydelse för näringsförbudsprövningen.

5. En rörelseidkare tar inför en hotande konkurs ut alla medel — ca en halv miljon kronor — från företagets bankkonton och ger sig iväg med pengarna till utlandet. ] övrigt har han skött sig klanderfritt. — I detta fall är. enligt kommitténs uppfattning. näringsförbud inte någon adekvat sank- tion.

Jag kan i stort instämma i kommitténs bedömningar. utom i fråga om fallen 4 och 5. Till skillnad från kommittén anserjag att ett näringsförbud ligger nära till hands i fall som dessa. om det inte linns nägra omständighe- ter som talar i motsatt riktning. När det gäller fall 5 kan det visserligen hävdas att ett näringsförbud skulle vara ett slag i luften. eftersom rörelseid- karen i fråga sannolikt inte kommer att ägna sig åt näringsverksamhet i Sverige under överskådlig tid. Det kan å andra sidan inte uteslutas att han från utlandet kan komma att utöva ett faktiskt inflytande på företagsamhet här i landet. 1. ex. genom att äga aktiemajoriteten i ett svenskt aktiebolag. Enligt min mening bör man därför även i ett fall som detta göra en noggrann prövning av alla omständigheter och således inte utgå från att en utlandsflyttning alltid är ett avgörande skäl mot näringsförbud.

4.5 Näringsförbud får vidare meddelas den som varit bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i ett kommanditbo- lag under tid då bolaget underlåtit att betala skatt. tull eller avgift i sådant hänseende som avses i l & första stycket 2. om förutsättningarna för förbud enligt lä andra stycket är uppfyllda. Detsamma gäller om han själv i bolagets verksamhet gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Han får även meddelas näringsförbud om bolaget försatts i konkurs och förutsätt- ningarna i övrigt för förbud enligt 2 & är uppfyllda. - Vad som sägs i första stycket om bolagsman i ett handelsbolag gäller även styrelseledamot och suppleant för sådan i ett aktiebolag och en ekonomisk förening. verkställande och vice verkställande direktör i ett aktiebolag samt den som i annan egenskap faktiskt utövat ledningen av en näringsverksmnhet. Detsamma gäller den som utåt framstått som ansvarig för en enskild näringsverksamhet. Näringsförbud får dessutom meddelas annan befattningshavare än som anges i första och andra styckena. om han haft befogenhet att fullgöra en näringsidkares skyldigheter i särskilt avseende och i den egenskapen gjort sig skyldig till brott som inte är ringa samt förutsättningarna för förbud enligt l å andra stycket är uppfyllda.

Paragrafens två första stycken motsvarar. med vissa avvikelser. l99bs' andra stycket KL. Tredje stycket saknar motsvarighet i gällande reglering. Paragrafen motsvarar - med vissa avvikelser som har berörts i den all- männa motiveringen lavsnitt 4.3.2 och 4.3.3) — 25 i kommitténs förslag.

Genom denna paragraf blir regleringen tillämplig även då oegentligheter har begåtts i verksamhet som har bedrivits av ett handelsbolag (komman— ditbolag). ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Näringsförbud kan då enligt bestämmelserna i 45 meddelas vissa ställföreträdare för den juridiska personen. Förbud kan vidare. enligt andra stycket första mening- en. riktas mot den som faktiskt har utövat ledningen av en näringsverk- samhet. oavsett om denna har drivits under enskild firma eller av en juridisk person. Andra meningen i andra stycket innehåller en regel som främst riktar sig mot den som handlar som bulvan i näringsverksamhet som bedrivs under enskild firma. Enligt tredje stycket kan förbud vidare med- delas en person i ett företag som. utan att ha faktiskt utövat ledningen av verksamheten. dock haft en sådan ställning att han kan fällas till ansvar för brott enligt principerna för s.k. företagaransvar.

Första stycket Bestämmelsen innebär att näringsförbud kan meddelas den som är bolags- man i ett handelsbolag i denna hans egenskap. Är handelsbolaget ett kommanditbolag. skall förbud enligt denna regel dock kunna meddelas bara sådan bolagsman som är komplementär. För att undvika missförstånd har detta ansetts böra framgå av lagtexten.

För—utsättningarna för förbud är desamma som enligt I och 2 555. Bestäm- melsen tar sikte på det fallet att det i den verksamhet som bolaget bedrivit har förekommit sådana oegentligheter som kan kvalificera för näringsför- bud. Den bygger på tanken att bolagsmannen intar en sådan ställning. att han är ansvarig för oegentligheterna. För att näringsförbud skall meddelas skall dock bolagsmannen själv i bolagets verksamhet ha gjort sig skyldig till brott enligt l & första stycket 1 eller själv kunna lastas för betalningsun- derlåtelse av det slag som anges i l & första stycket 2 vilken bolaget gjort sig skyldigt till. Det är också han som skall ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet. och förbud skall vara påkallat från allmän synpunkt såvitt avserjust honom. Om handelsbolaget (kommandit- bolaget) har försatts i konkurs kan bolagsmannen vidare meddelas närings- förbud endast om de förutsättningar för näringsförbud vid sidan om kon- kurskravet som anges i 2 .5 är tillämpliga på honom själv. Har en bolagsman i ett handelsbolag t. ex. genom avtal uteslutits från förvaltningsrätten och därför inte haft möjlighet att påverka det handlande som inrymt bolagets oegentligheter. skall näringsförbud således inte komma i fråga för hans del.

Andra stycket Genom denna bestämmelse blir regleringen tillämplig även på styrelseleda- möter i aktiebolag och ekonomiska föreningar. liksom på suppleanter till dessa. Också verkställande och vice verkställande direktörer i aktiebolag omfattas av lagen och kan åläggas näringsförbud. Däremot gäller reglerna inte styrelseledamöter i handelsbolag eller i ideella föreningar eller stif- telser som driver rörelse. i denna deras egenskap. Inte heller träffar regler- na dem som i ett handelsbolag eller en ekonomisk förening kallar sig verkställande direktör. Även firmatecknare faller utanför de kategorier som automatiskt omfattas av regleringen i I och 2 5.5.

I 60

De senast nämnda personerna kan ändå träffas av reglerna om de i det enskilda fallet passar in på beskrivningen i första meningens senare led. Näringsförbud kan meddelas den som faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet. Avsikten är bl.a. att träffa de personer som inte utåt framträder som företrädare utan handlar genom bulvan.

Innebörden av att bestämmelsen är tillämplig på den som har utövat ledningen av en näring.;verksamhet är att näringsförbud kan komma i fråga för såväl den som är verksam i en enskild näringsverksamhet som den som utövar den faktiska ledningen i en näringsverksamhet som bedrivs av en juridisk person. t.ex. ett aktiebolag eller staten eller en kommun.

Uttrycketfaktiskt utövat ledningen skall förstås så. att den som i realite- ten utövar bestämmanderätten i företaget skall träffas av reglerna. Det är således inte tillräckligt att han har den formella bestämmanderätten om han inte utövar denna i praktiken. Det är å andra sidan inte heller nödvän- digt att han. för att kunna omfattas av bestämmelsen. har någon formell beslutanderätt i företaget. Det avgörande är. om han är den som fattar beslut angående företagets angelägenheter.

Aktieägare träffas således inte automatiskt av reglerna. I många fall måste dock den som har ett dominerande ägarinflytande i ett fåmansföre- tag antas ha faktiskt utövat ledningen av företaget (jfr prop. 1979/80: 83 s. 36).

Den andra meningen tar sikte på den som ntåtframstått som mzsvarig för en enskild rzf'iringsverksanzlzct. Därmed avses i första hand den som har varit registrerad som innehavare av en rörelse som drivits ttnder enskild firma. Om rörelsen inte har varit registrerad blir bestämmelsen tillämplig på den som utåt har uppträtt som innehavare av denna. Bestämmelsen tar sikte på både det fallet då det rättsligt sett varit fråga om en enskild näringsverksamhet och det då verksamheten i själva verket har utövats av t. ex. ett handelsbolag men utåt framträtt som en enskild näringsverksam- het.

Tredje stycket

Det finns anställda som. utan att ha haft ett så övergripande ansvar för en näringsverksamhet som ligger i att de kan sägas ha utövat den faktiska ledningen av denna. ändå har haft en sa självständig eller ansvarsfull ställning i ett företag att de enligt principerna för s.k. företagaransvar kan straffas för brott som har begåtts i verksamheten (i betänkandet s. 228 ff beskrivs begreppets innebörd närmare). Bestämmelsen i tredje stycket innebär att näringsförbud kan meddelas en person som hör till denna krets av befattningshavare. om han i den befattningen har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Därutöver krävs att han har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverksamhet och att förbud befinns påkallat från allmän synpunkt.

Om brottet har bedömts enligt principerna för företagaransvar är därmed också fastslaget att vederbörande hör till den krets av befattningshavare som bestämmelsen riktar sig mot. Det kan dock även tänkas att en person som hör till denna krets i stället begär brott som inte är ringa av annat slag än som faller under principerna för företagaransvar. t.ex. förskingring

eller annat brott enligt brottsbalken. Näringsförbud kan meddelas också på grund av sådan brottslighet under förutsättning att brottet utfördes i den befattning som var förenad med företagaransvar. ] detta senare fall får alltså i ett mål om näringsförbud särskilt prövas om vederbörande har haft en ställning som är förenad med sådant ansvar.

Den tidpunkt vid vilken någon skall ha innehaft en sådan ställning eller befattning som anges i 4.5 är den då oegentligheterna inträffade. Den som har tillträtt en sådan ställning eller befattning i ett företag efter det att de åsidosättanden skedde som ligger till grund för en talan om näringsförbud skall inte kunna få förbud på grund av dessa. och inte heller den som har hunnit lämna rörelsen innan de inträffade. Detta betyder också att närings- förbud inte skall kunna meddelas någon på grund av sådana brott eller andra oegentligheter som han gjorde sig skyldig till medan han ännu var underlydande i rörelsen. Sådana oegentligheter skall över huvud inte beak- tas vid prövningen. Det förhållandet att vederbörande då oegentligheterna ägde rum hade en befattning som avses i denna paragraf men hunnit lämna posten när talan väcks saknar däremot betydelse. I detta senare fall får oegentligheterna alltså åberopas mot honom.

Så Näringsförbud skall meddelas för en viss tid, lägst tre och högst fem år.

Paragrafens motsvarighet i KL finns i l99bå första stycket. Den gällan- de regeln föreskriver dock ingen minsta tid för förbud. Paragrafen överens- stämmer med l & tredje stycket -i kommittéförslaget.

När domstolen bestämmer tiden för förbudet måste den beakta ändamå- len med bestämmelserna. Det främsta syftet är att hindra en person som orsakat stora skador i sin näringsverksamhet att fortsätta med detta. Man skall också kunna ingripa med förbud i ett fall då det skulle framstå som stötande om en person som har begått allvarliga oegentligheter i närings- verksamhet trots detta skulle få fortsätta att ägna sig åt sådan. Även allmänpreventiva hänsyn måste tas.

För att näringsförbudet skall uppfylla dessa syften måste det gälla under en inte obetydlig tid. Domstolen får vid bestämmande av förbudstiden använda liknande kriterier som vid straffmätning. Oegentligheternas om- fattning och karaktär måste tillmätas stor betydelse. liksom den skada som näringsidkarens borgenärer eller anställda. konkurrenterna, konsumen- terna. avtalsparter eller andra åsamkats eller kunnat åsamkas. Av stor vikt är också vilken inställning näringsidkaren har visat. En omständighet som bör verka i skärpande riktning är om näringsidkaren har visat sig helt likgiltig för de regler som gäller för näringsverksamhet. Har näringsidkaren tidigare varit underkastad förbud men vägrat att ta rättelse av detta. kan ett långvarigt näringsförbud också vara motiverat. Samma synsätt ter sig befogat om de oegentligheter som leder till näringsförbud är sådana att de även medför ett långvarigt fängelsestraff.

Tiden för förbudet räknas från den dag då domen vinner laga kraft. om domstolen inte har förordnat om omedelbart ikraftträdande enligt reglerna om tillfälligt förbud. Om ett sådant förbud har löpt före domen. kan rätten

bestämma att det skall fortsätta att gälla i väntan på att domen vinner laga kraft (105). Jag kan här i övrigt hänvisa till den diskussion som kommittén för om hur förbudstiden bör anges (s". 316 f).

Om en dom på slutligt näringsförbud har föregåtts av ett tillfälligt förbud, måste det beaktas att den sammanlagda tiden för förbuden inte får över- stiga fem år. Även då minimigränsen för förbudet. tre år. skall beräknas skall den tid räknas in under vilken ett tillfälligt förbud har gällt.

Den utmätta förbudstiden kan förlängas om förbudet överträds. Detta framgår av 26 &.

9.1.2 Verkan av förbud

Detta avsnitt av lagen omfattar 6 och 7 tis' och innehåller regler om närings- förbudets innebörd. Den första bestämmelsen beskriver bl.a. de olika befattningar hos enjuridisk person som den som har näringsförbud inte får inneha (6.5). Den andra uppställer ett förbud mot anställning m.m. hos närstående och i den tidigare rörelsen (7 5).

Gå Den som är underkastad näringsförbud har inte rätt att driva näringsverk- samhet eller att vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbo- lag eller komplementär i ett kommanditbolag. Han får inte heller vara styrelseledamot eller suppleant för styrelseledamot i ett aktiebolag. ett handelsbolag eller en ekonomisk förening. eller i en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet, samt ej heller vara verkstäl- lande eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag eller i annan egen- skap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som har angetts nu. Inte heller får han på annat sätt faktiskt utöva ledningen av en näringsverk- samhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring. Dessutom gäller att han inte får äga så många aktier i ett aktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget kommer att överstiga femtio procent.

Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. l & regeringsformen eller 1 kap. 15. 4 kap. 1 ä, 6 kap. l få eller 13 kap. 55 tryckfrihetsförordningen.

Paragrafens närmaste motsvarighet i KL är l99cå första stycket. Para- grafen motsvarar med viss avvikelse. som har berörts i den allmänna motiveringenitavsnitt 4.4.3) 3ä i kommitténs förslag.

Paragrafen anger tillsammans med 75 den verkan ett näringsförbud har. De frågor som regleras av paragrafen har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 4.4.1—4.4.3. '

Första stycket Den som har näringsförbud får inte driva näringsverks-(miltal. Han får alltså inte vara näringsidkare. lnnebörden härav har berörts under 1 s" samt i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.1'med hänvisningar).

Förbudet är generellt i den meningen att det i princip avser all närings- verksamhet. Ett näringsförbud kan inte begränsas till att avse enbart en viss bransch eller viss verksamhet.

Däremot kan viss verksamhet undantas från det generella förbudet ge- nom dispens (19 å). .

Vidare är det förbjudet för den som är underkastad näringsförbud att vara bolagsman i ett vanligt handelsbolag eller komplementr'ir i ett kom- manditbolag. Förbudet avser däremot inte ställningen som kommanditdel- ägare. eftersom en sådan normalt inte har del i bolagets förvaltning. Om det däremot finns ett avtal om att en kommanditdelägare skall ha samma befogenheter som vanliga handelsbolagsmän. kan en sådan ställning vara i strid med förbudet att faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet.

Det är också förbjudet för en person med näringsförbud att vara styrelse- ledamot eller suppleant för styrelseledamot i ett aktiebolag eller handels- bolag — däri inbegripet kommanditbolag eller en ekonomisk förening. eller i en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet. samt att vara verkställande eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag eller i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som har nämnts tidigare. Det sistnämnda tar främst sikte på firmatecknare. Förbudet grundas i fråga om aktiebolag och ekonomisk förening på de befogenheter som enligt särskild lagstiftning är knutna till de nämnda befattningarna. Motsvarande reglering gäller visserligen inte för de övriga slagen av juridiska personer. men när t. ex. bolagsmännen i ett handelsbo- lag har anförtrott förvaltningen åt en styrelse. torde ledamöterna av denna ofta få befogenheter motsvarande dem som tillkommer styrelsens leda- möter i ett aktiebolag. Det har därför ansetts att förbudet bör gälla också vissa befattningar hos även andra juridiska personer än aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Det är vidare förbjudet för den som är underkastad ett näringsförbud att faktiskt IllÖl-Yl ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådanjuridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring. Den senare kategorien utgörs av aktiebolag. handelsbolag och ekonomiska föreningar. Förbudet att faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet gäller oavsett företagsform. alltså oberoende av om verksamheten drivs under enskild firma eller av ett aktiebolag eller någon annan juridisk person. Det avser också sådan näringsverksamhet som drivs av statliga och kommunala affärsdrivande verk liksom av andra statliga och kommu- nala förvaltningsmyndigheter.

Frågan om innebörden av att någon faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.2) och i specialmotiveringen till 45. Den som har fått näringsförbud bryter mot förbudet om han är den som i realiteten bestämmer över en näringsverksamhet och avgör hur den skall drivas. Att han har enformell bestämmanderätt _ av annat slag än som anges i 65 innebär inget brott så länge han inte utövar den.

En person kan å andra sidan bryta mot ett näringsförbud. även om han inte har någon som helst formell beslutanderätt över verksamheten. Före- står han en näringsverksamhet, och fattar han på eget ansvar avgörande beslut angående företagets ledning. bryter han mot förbudet. även om han i och för sig är anställd. Detta gäller även om han delar företagets ledning med någon annan. Annorlunda förhåller det sig om han handlar på ägarens

direktiv. Det är alltså tillåtet att förestå en verksamhet så länge man inte fattar självständiga beslut angående företagets ledning.

Den som har ansvaret för enbart en viss del av företagets verksamhet. exempelvis marknadsföringen eller redovisningen. kan inte anses utöva ledningen. Avgörande är här att vederbörande har någon över sig som i sista hand kan bestämma över företagets handlande.

Att idka rådgivning till ett företag är i princip inte förbjudet för den som har näringsförbud. Ofta kan emellertid konsultverksamhet anses som nä- ringsverksamhet. och i så fall är den givetvis förbjuden. Rådgivning kan vidare. oavsett om den utgör näringsverksamhet eller ej. tänkas utgöra brott mot lagen (1985: 354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall. m.m. [ vissa lägen kan naturligtvis det som av de berörda rubriceras som rådgivning i själva verket innebära ledning av en näringsverksamhet.

Den som har näringsförbud får vidare inte äga så många aktier i ett aktiebolag att han har en majoritet av röstetalet för samtliga aktier i bolaget. Ett aktieinnehav som representerar hälften av rösterna eller mind- re ärinte förbjudet enligt denna punkt. Även ett sådant innehav kan dock vara straffbart. nämligen om det ger den som har fått näringsförbud en möjlighet att faktiskt utöva ledningen av bolaget och han också utnyttjar denna möjlighet. Hans handlande i kombination med aktieinnehavet strider då mot regeln i tredje meningen.

Kommittén har i betänkandet (s. 263 f) gett några exempel för att konkretisera var gränserna går för näringsförbudets räckvidd i det hänse- ende som nu är i fråga. Jag ansluter mig med visst tillägg, som särskilt redovisas till den bedömningen som kommittén redovisari anknytning .till exemplen. Dessa återges i det följande.

Exempel !. B äger enskilda firman X. A förestår den och sköter allt i den enligt en generalfullmakt från B som bor på annat håll och bara bryr sig om företaget såtillvida att han uppbär viss vinst. A får här anses ha brutit mot sitt näringsförbud, även om han inte är att betrakta som näringsidkare.

Exempel 2. B äger enskilda firman X. A är anställd däri men sköter bara bokföring. deklarationer. utbetalningar o.d. Detta gör han dock helt på eget ansvar utan att B lägger sig i det. B äri övrigt verksam i rörelsen med inköp. försäljning m.m. A:s inblandning är här inte sådan att han kan anses ha överträtt sitt förbud. Om det visas att han också deltagit i företagets ledning påjämställd fot med B. blir bedömningen en annan.

Exempel 3. A och B är verksamma i ett aktiebolag. B äger alla aktier och är ordförande i styrelsen. där för övrigt hans två barn sitter. B är också VD. A. som är B: s kamrat. delar dock det faktiska ansvaret för bolaget med B. Det misstänks att A bidragit med hälften av aktiekapitalet genom att låna pengarna till B. A har överträtt sitt förbud om det kan visas att han delat företagsledningen med B och inte varit underställd denne. Att det misstänks att A lånat ut pengar kan inte tillmätas någon betydelse. Om detta kan visas. kan det dock få betydelse för bedömningen av B:s in- blandning.

Erempel 4. A och B äger en rörelse tillsammans. B sköter om alla praktiska göromål och har allt slutligt ansvar både i teori och praktik genom ett särskilt avtal som träffats. l-lan samråder dock med A angående

investeringar. skatteplanering. bokföring. verksamhetsinriktning m.m. Här synes ett handelsbolag föreligga. och A bryter mot näringsförbudet , genom att vara bolagsman. Om det i stället är ett aktiebolag. kan han inte sägas bryta mot förbudet. om han inte är styrelseledamot. VD eller supple- ant eller (som följer av mitt tillägg till kommitténs förslag om näringsförbu- dets verkan) äger så stor del av aktierna att hans andel i röstetalet över— stiger 50 %. Hans inblandning innebär knappast att han "faktiskt utövat ledningen”.

Exempel 5. A är anställd somjuridisk och ekonomisk expert i ett aktie- bolag. Han har inga formella befogenheter men spelar en viktig roll när det gäller bolagets skatteplanering och utformningen av bolagets avtal med leverantörer och kunder. Denna A: s verksamhet omfattas inte av närings- förbudet. och han skall således inte dömas för överträdelse.

Exempel 6. A är dömd för allvarliga arbetsmiljöbrott i en av honom tidigare driven verksamhet, vilken han avslutat på grund av ett honom ålagt näringsförbud. Han är anställd av B för att ansvara för personalfrå- gor. Han har bestämmande inflytande över de anställdas löner och övriga anställningsvillkor. bl.a. arbetstider och arbetsmiljö. B lägger sig inte alls i dessa frågor. A har inget inflytande på rörelsen i övrigt. Denna A:s verksamhet bör vara tillåten.

Andra stycket Ett näringsförbud innebär inte något hinder mot sådan verksamhet som är skyddad av grundlag. Utövning av exempelvis yttrandefriheten. mötesfri- heten eller tryckfriheten hindras således inte av ett näringsförbud. Även den som har fått ett sådant förbud får därmed driva exempelvis ett trycke- ri. en butik för försäljning av tidningar och böcker eller en teater. Han får . också arbeta som t. ex. författare. Grundlagsskyddet medför dock inte att den som är underkastad ett näringsförbud har rätt att vara ställföreträdare för en juridisk person som driver verksamhet av ifrågavarande slag. I praktiken innebär därför undantaget i andra stycket en inskränkning i näringsförbudet endast såvitt avser enskild näringsverksamhet.

Om en person som får näringsförbud tidigare ägnat sig åt sådan verksam- het som skyddas av grundlag, kan det vara lämpligt att rätten i domen anmärker att verksamheten i fråga inte omfattas av förbudet.

7.5 Den som är underkastad näringsförbud får inte vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en när- stående till honom eller där en närstående har en sådan ställning som anges i 45. Som närstående anses make. sambo. förälder. barn och syskon samt den som är besvågrad i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon. Inte heller får den som är underkastad näringsförbud vara anställd eller ta emot återkommande. uppdrag i den näringsverksamhet där han åsidosatt sina åligganden.

Paragrafen har ingen motsvarighet i KL. Den motsvarar däremot med viss avvikelse. som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.4) 45 i kommitténs förslag.

Första stycket . Enligt 75 första meningen får den som har meddelats näringsförbud över huvud inte vara anställd hos en person som är närstående till honom. Han får inte heller motta återkommande uppdrag av en närstående.

Förbudet omfattar sådan näringsverksamhet som drivs av en när- stående, men också sådan i vilken en nc'irxfående har en sådan ställning att han, om det förekommer oegentligheter i näringsverksamheten. själv skul— le kunna meddelas näringsförbud enligt 4 5. Detta betyder att den som har meddelats förbud inte får vara anställd exempelvis i ett aktiebolag där en närstående sitter i styrelsen. eller i ett handelsbolag där en närstående är en av flera bolagsmän. Ibland torde ett sådant förbud framstå som alltför strängt, exempelvis om det rör sig om en underordnad ställning i ett stort börsnoterat aktiebolag. Det har dock inte ansetts möjligt att i lagen skilja ut företag som generellt kan undantas från närståendeförbudet från andra. I ett fall som det nämnda kan dock en dispens te sig befogad.

Förbudet mot att ta emot återkommande uppdrag innebär att den som har fått näringsförbud inte kan tjänstgöra som konsult åt en närstående i dennes verksamhet eller som exempelvis agent. reparatör eller revisor åt företaget. Att ge enstaka råd eller utföra någon enstaka tjänst är dock inte förbjudet. l ordet återkommande ligger att det skall röra sig om flera uppdrag, som inte ligger alltför lång tid efter varandra.

Vid tillämpningen av 75 måste beaktas att regeln har kommit till för att effektivisera och understödja näringsförbudet i öö och att det i övrigt inte finns något skäl att förbjuda anställning och uppdrag hos närstående. Detta bör uppmärksammas framför allt då frågan om att ge dispens för viss anställning kommer upp. men även vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse av närståendeförbudet bör anses ha varit.

1 andra meningen preciseras vilka som i detta sammanhang skall anses som närstående. Kretsen är begränsad till makar. sambor. föräldrar. barn. syskon samt dem som är besvågrade i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon. Genom att överträdelse av närståendeförbudet är ett brott. måste personkretsen vara så begränsad och klart avskiljbar som möjligt. Det betyder också att regeln får tolkas restriktivt. Som barn skall därför inte räknas fosterbarn eller styvbarn, däremot adoptivbarn. Motsvarande gäller för betydelsen av förälder. Som syskon bör räknas halvsyskon men inte styvsyskon. '

Andra stycket Den som är underkastad näringsförbud får inte heller vara anställd i eller ta emot återkommande uppdrag i samma näringsverksamhet som den i vilken han har åsidosatt sina åligganden. Vid bedömningen av om en viss närings- verksamhet är densamma som den i vilken en person" med näringsförbud tidigare har varit verksam får hänsyn tas till flera faktorer. Att företagets firma ändrats kan knappast spela någon självständig roll. Detsamma gäller om företaget byter lokaler eller flyttar till annan ort. Även om företaget genomför vissa ändringar i sin verksamhet. men såväl huvudinriktningen av denna som företagets ledning är densamma som tidigare, torde det ändå finnas skäl att anse att det är fråga om samma företag som tidigare.

Detsamma är fallet om företaget fått ny ägare eller ny ledning men i stort bedriver samma verksamhet som tidigare. Med hänsyn till att det här rör sig om en straffsanktionerad bestämmelse ligger det i sakens natur att gränsdragningen i tveksamma fall bör ske till förmån för den som har fått näringsförbud. Uppkommer frågan huruvida denne i ett sådant fall har överträtt förbudet bör han alltså hellre frias än fällas.

9.1.3 Förfarandet vid prövningen av frågor om förbud

Detta avsnitt av lagen. som omfattar 8—l4ås'. innehåller regler om förfa- randet då frågan om att meddela näringsförbud har uppkommit.

Avsnittet inleds med en bestämmelse om rättegången i mål om närings- förbud (8é). Därefter följer en bestämmelse som lägger viss skyldighet rörande näringsförbud på kronofogdemyndighct (95). Vidare ges bestäm- melser om s. k. tillfälligt näringsförbud (lO— 13 5.5) och om att viss under- rättelse skall lämnas när ett förbud meddelas (l4ä).

Så Talan om näringsförbud förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall. om inte annat föreskrivs i denna lag. i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.

Talan om näringsförbud mot någon som försatts i konkurs får tas upp av samma tingsrätt som handlägger eller har handlagt konkursen.

Paragrafen motsvarar. med viss ändring. l99ds KL. Skillnaden beståri att mitt förslag inte har någon motsvarighet till regeln i l99ds tredje stycket KL om att talan om förbud måste väckas inom viss tid. Paragra- fens första stycke motsvarar 65 i kommittéförslaget.

Första stycket Enligt förslaget skall talan om näringsförbud även i fortsättningen föras av allmän åklagare i tingsrätt. Då frågan om förbud kommer upp i samband med ansvarstalan rörande ekonomisk brottslighet kan den komma att prövas av särskild eko-tingsrätt (SFS l985z'4l5). Vanliga brottmålsregler skall gälla för förfarandet. närmare bestämt reglerna om mål som rör brott för vilket är stadgat fängelse i högst ett år. Detta betyder bl. a. att bestäm- melserna om forum i brottmål normalt skall tillämpas och att tingsrätten är domför med tre nämndemän. givetvis dock under den förutsättningen att talan om brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år inte samtidigt prövas. Rättens avgörande sker genom dom. I övrigt kan i huvudsak hänvisas till specialmotiveringen i det förra lagstiftningsärendet (prop. 1979/80: 83 s. 58 ff). Det bör dock observeras. att förutsättningarna för att offentlig försvarare skall förordnas är delvis förändrade (21 kap. 3 as' RB).

Liksom tidigare skall reglerna om häktning. anhållande och gripande inte vara tillämpliga i fråga om näringsförbud. Detsamma gäller bestäm-

[68

melserna om reseförbud och anmälningsskyldighet. Givetvis kan det ändå bli aktuellt att tillgripa dessa tvångsmedel som en följd av att vederbörande samtidigt misstänks för brott. Övriga tvångsmedel kan användas i fråga om näringsförbud, i den mån reglerna över huvud är tillämpbara.

Den regel i KL som föreskriver att talan om näringsförbud måste väckas senast två år från dagen för konkursbeslutet — talan får dock alltid väckas så länge konkurs pågår — saknar motsvarighet i den nya lagen. Talan behöver alltså inte väckas inom viss tid från det att de oegentligheter begicks som ligger till grund för den. För att uppfylla den särskilda förut- sättning för näringsförbud som anges i 1 %$ första stycket ] gäller dock att den oegentlighet som avses där brott inte får vara preskriberad. Jag kan här hänvisa till vad jag i allmänmotiveringen har anfört i denna fråga (avsnitt 4.2.2, 4.2.3 och 4.2.6).

Andra stycket

Liksom enligt nu gällande bestämmelser (l99då andra stycket första me- ningen KL) får mål om näringsförbud som rör någon som har försatts i konkurs även — dvs. vid sidan om de fora som framgår av de allmänna brottmålsreglerna tas upp av den tingsrätt som handlägger eller har handlagt konkursen.

9.5 Varje kronofogdemyndighct skall särskilt uppmärksamma när det kan finnas skäl att meddela näringsförbud i fall som anges i l & första stycket 2. Så snart myndigheten finner anledning till det. skall den göra anmälan om förhållandet till åklagaren.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i KL. Enligt 199eå skall dock TSM. om inte konkursförvaltaren gjort någon anmälan om näringsförbud till åklagaren enligt 55.5 eller 185bä. göra en sådan anmälan. så snart det finns anledning till det. Paragrafen innebär alltså en viss påbyggnad av vad som redan idag åligger vissa kronofogdemyndigheter.

Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5. 1) skall krono- fogdemyndigheterna ha ett särskilt ansvar för att aktualisera näringsförbud enligt skatterekvisitet. när ett sådant är befogat. Kronofogdemyndighe- terna har på detta område en särskild sakkunskap och erfarenhet som måste utnyttjas. Innebörden av bestämmelsen är att kronofogdemyndighe- terna fortlöpande skall bevaka utvecklingen av och alltså hålla sig underrättade om — sådana gäldenärsförhållanden som kan ge anledning till näringsförbud samt anmäla till åklagare då de anser ctt näringsförbud påkallat. Bevakningen skall kunna innebära både registerspaning och visst fältarbete. liksom fallbeskrivningar och analyser av skatteförhållanden som är av intresse i sammanhanget. Då kronofogdemyndigheten gör en anmälan till åklagaren bör den bifoga den utredning som finns i ärendet.

10.5 Är det uppenbart att näringsförbud skall meddelas. får rätten meddela förbud för tiden till dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts (tillfälligt näringsförbud).

En fråga om tillfälligt näringsförbud tas upp på yrkande av åklagaren. om inte annat följer av fjärde stycket. Ett sådant yrkande kan prövas såväl innan talan enligt 85% har väckts som därefter. lnnan ett tillfälligt förbud meddelas skall den som yrkandet avser få tillfälle att yttra sig. om det inte finns anledning att anta att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Rätten får hålla förhandling för frågans prövning. 'l'ill förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen. I kallelsen skall han upplysas om att frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förfarandet i övrigt vid en sådan förhandling gäller i tillämpliga delar föreskrifternai24 kap. 14s' rättegångsbalken.

Bifalls en talan om näringsförbud. får rätten i domen självmant förordna om tillfälligt förbud.

Paragrafens första stycke motsvarar, med viss avvikelse som har be- handlats i avsnitt 4.5.2 i den allmänna motiveringen, l99gå första stycket KL. Dess andra och tredje stycken motsvarar 199gå tredje stycket KL. Paragrafens fjärde stycke motsvarar 199hå tredje stycket Kl-. Paragrafen överensstämmer i sak med 75 första och andra styckena sa'mt Sä tredje stycket i kommittéförslaget. I andra stycket finns dock ett tillägg som berörs nedan.

I 10.6 stadgas om tillfälligt näringsförbud. som kan meddelas i avvaktan på lagakraftägande avgörande. Tillfälligt förbud kan ges redan innan talan enligt $% har väckts. Har sådan talan väckts skall domstolen också kunna meddela tillfälligt förbud under hela förfarandet fram till dom i målet. Tillfälligt förbud kan också meddelas i samband med domen. I det senare fallet innebär det tillfälliga förbudet detsamma som ett förordnande om att näringsförbudet skall gälla utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft. Såväl de materiella förutsättningarna som vissa förfaranderegler tas upp i denna paragraf. I 11— 13 55 finns ytterligare regler om förfarandet.

Första stycket För att tillfälligt näringsförbud skall få meddelas fordras att det är uppen- bart att förbud skall meddelas. Detta betyder att bevisläget måste vara helt klart. Dessutom måste omständigheterna vara så graverande att det inte råder någon tvekan om att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åliggan- den och att näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt.

Regeln är fakultativ och rätten behöver alltså inte meddela ett tillfälligt näringsförbud även om förutsättningarna för ett sådant är uppfyllda. Väc- ker åklagaren talan om tillfälligt förbud. och finner domstolen att närings- förbud uppenbart skall meddelas. bör dock också tillfälligt näringsförbud normalt meddelas. .

Bakgrunden till det stränga beviskravet är att ett tillfälligt förbud kan ge mycket besvärande effekter för den som drabbas. vilka kanske inte kan repareras om det vid den slutliga prövningen skulle anses att förbud trots allt inte bör meddelas. Det kan tilläggas att om i ett sådant fall vederböran- de näringsidkare vänder sig mot staten med anspråk på ersättning för den skada han lidit. statens eventuella ansvar är begränsat till vad som följer av 3 kap. skadeståndslagen (1972: 207).

Andra. tredje och fjärde styckena 1 andra. tredje och fjärde styckena finns vissa förfaranderegler. De över- ensstämmer med dem som gäller idag. I andra stycket andra meningen har dock för klarhetens skull införts en bestämmelse om att ett yrkande om tillfälligt näringsförbud kan prövas såväl innan talan om näringsförbud har väckts som därefter. I övrigt hänvisas till prop. 1979/80: 83 s. 62 f.

115 Ett beslut om tillfälligt näringsförbud gäller omedelbart. om inte annat förordnas-. Beslutet skall delges den som avses med förbudet.

Paragrafen motsvarar i sak l99 g5 fjärde stycket KL. Den överensstäm- mer. med viss redaktionell förändring. med 75 tredje stycket i kommitté- förslaget. '

Av paragrafen framgår att ett beslut om tillfälligt näringsförbud skall gälla omedelbart. om inte annat förordnas. Vid tillämpningen av regeln skall hänsyn givetvis tas till om det finns behov av ett uppskov med ikraftträdandet för avveckling (jfr 18 5). Ett beslut om tillfälligt näringsför- bud skall alltid delges den som avses med förbudet.

12 5 Ett beslut om tillfälligt näringsförbud. som har meddelats under rättegång- en. överklagas särskilt. .

Överklagas ett beslut om tillfälligt förbud.-får högre rätt omedelbart förordna att förbudet inte skall gälla.

Första stycket motsvarar i sak l99 g.5 femte stycket KL och 75 fjärde stycket i kommittéförslaget. Andra stycket har ingen motsvarighet i KL. Det motsvarar med viss avvikelse — som har berörts i avsnitt 4.5.2 i den allmänna motiveringen — 75 femte stycket kommitténs förslag.

Första stycket Genom bestämmelsenjämställs beslut om tillfälligt näringsförbud, som har meddelats under rättegången. med vissa liknande beslut som avses i 49 kap. 4 5 RB. Även ett beslut om tillfälligt näringsförbud som har meddelats innan talan om näringsförbud har väckts är att anse som beslut under rättegången. Har ett beslut om tillfälligt näringsförbud meddelats i sam- band med dom. gäller för fullföljden mot beslutet 49 kap. 85 första stycket RB. Särskild talan får då inte föras mot beslutet.

Andra stycket

Innebörden av bestämmelsen är att högre rätt kan förordna om inhibition av ett beslut om tillfälligt näringsförbud. dvs. besluta att förbudet tills vidare inte skall gälla. Beslut om inhibition kan meddelas _såväl då det tillfälliga förbudet har meddelats i samband med dom som då det har meddelats under rättegången.

Ett yrkande om inhibition får anses vara ett sådant yrkande som påkallar omedelbar prövning (jfr 51 kap. 55 andra stycket och 55 kap. 55 andra stycket RB). Vadeinlagan eller revisionsinlagan skall alltså sändas in ge- nast.

135 ' Prop. 1985/86: 126 ()m rätten meddelar ett tillfälligt näringsförbud, skall den utsätta en tid inom vilken talan om näringsförbud skall väckas. om inte en sådan talan redan har väckts. Tiden får inte bestämmas längre än vad som bedöms absolut nödvändigt. Ar den utsatta tiden inte tillräcklig, får rätten medge förlängning om åklagaren före tidens utgång gjort framställning om sådan.

Paragrafen motsvarar i sak 199 hk" första stycket KL liksom Så andra stycket i kommitténs förslag.

I denna paragraf finns ytterligare regler om förfarandet vid meddelande av tillfälligt näringsförbud. Någon saklig ändring är inte avsedd med de redaktionella ändringar som har gjorts i förhållande till 199 hä KL. Här hänvisas därför till specialmotiveringen i prop. 1979/80: 83 s. 62 f.

14.5 I samband med att näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelas. skall rätten till den som avses med förbudet överlämna en särskild under- rättelse. där innebörden av förbudet beskrivs. Rätten skall sända ett exemplar av domen eller beslutet till den myndig- het som enligt 24.5 skall svara för tillsynen. Har den som fått näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud tillstånd av myndighet att driva näring inom särskilt reglerat näringsområde. skall rätten sända ett exemplar av domen eller beslutet till den myndigheten.

Paragrafen har ingen motsvarighet i KL. Första och andra stycket mot- svarar, med undantag av några mindre redaktionella ändringar. 95 i kom- mitténs förslag. medan tredje stycket saknar motsvarighet där.

Första stycket l—lär föreskrivs att rätten när näringsförbud meddelas skall lämna en under- rättelse med redogörelse för förbudets innebörd.

] underrättelsen bör innehållet i 6 och 7 55 eller. i förekommande fall. 4 p. övergångsbestämmelserna till lagen återges på ett så enkelt och över- skådligt sätt som möjligt. Också undantaget för grundlagsskyddad verk- samhet bör noteras. Underrättelsen bör även innehålla en erinran om vad som gäller vid överträdelse av förbud. Underrättelsen bör däremot inte innehålla någon information som är individuellt anpassad till mottagaren. Uppgifterna om detta skall i stället finnas i domen. Bakgrunden härtill är redovisad i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.1").

En underrättelse enligt denna paragraf skall lämnas både vid dom i målet och när tillfälligt förbud meddelas under rättegången.

Andra stycket Här finns en föreskrift om att domstolen skall sända ett exemplar av domen eller beslutet till vederbörande TSM.

Tredje stycket

Domstolen skall också i förekommande fall sända ett exemplar av domen eller beslutet till den myndighet som är tillståndsmyndighet för särskilt reglerade näringar. t.ex. länsstyrelse i fråga om fastighetsmäkleri. yrkes- 172

trafik och servering av alkoholdrycker och polismyndighet i fråga om skrothandel.

9.1.4 Upphävande av förbud

Detta avsnitt av lagen. som omfattar 15—17åä. innehåller regler om upphävande av näringsförbud. Den första bestämmelsen behandlar upphä- vande av tillfälligt förbud (15 å). Den följs av en bestämmelse om att högre rätt i vissa fall skall upphäva ett näringsförbud (16.5). 1 en ytterligare bestämmelse regleras möjligheten för den som har fått näringsförbud att på ansökan få detta upphävt (17 5).

15 5 Har talan om näringsförbud inte väckts inom utsatt tid. och har en fram- ställning om förlängning av tiden inte heller inkommit. skall ett beslut om tillfälligt näringsförbud omedelbart upphävas. Detsamma gäller om talan återkallas eller lämnas utan bifall eller om det inte längre finns skäl för det tillfälliga näringsförbudet. Om talan bifalls. skall rätten pröva om det tillfälliga näringsförbudet fortfarande skall gälla.

Paragrafen motsvarar i sak 199 hå andra stycket KL liksom 85 andra stycket i kommitténs förslag. Regeln i den första meningen korresponderar med 13 &. enligt vilken rätten. om den meddelar ett tillfälligt näringsförbud. skall utsätta en tid inom vilken talan om näringsförbud skall väckas. om inte talan redan har väckts. Är den utsatta tiden inte tillräcklig kan den förlängas. Jag hänvisar till specialmotiveringen till 13 &.

16.5 Frikänns den som genom en lagakraftvunnen dom fått näringsförbud för brott som utgjort förutsättning för förbudet enligt l 5 första stycket 1. skall rätten samtidigt upphäva förbudet. Avser frikännandet endast en viss del av brottsligheten eller hänförs denna under mildare straffbestämmelser. skall ratten pröva om och under vilken tid förbudet fortfarande skall gälla. 1 fall som avses nu får den högre rätten också upphäva eller ändra ett beslut om skyldighet att svara för rättegångskostnader. om ett sådant har meddelats i samband med domen om förbud. Upphäver rätten det konkursbeslut som utgjort förutsättning för'ett näringsförbud enligt 2 &. skall rätten samtidigt upphäva näringsförbudet. Rättens beslut om att upphäva eller ändra ett näringsförbud skall gälla omedelbart. '

Paragrafen saknar motsvarighet i såväl KL som kommittéförslaget. Där- emot finns en motsvarighet till första och tredje styckena i Så tredje stycket lagen (l985z354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall. m.m. Bestämmelsen har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 4.4.8.

Paragrafen har sin bakgrund i att ett näringsförbud kan meddelas med stöd av bestämmelsen i l s" första stycket 1 om brott som inte är ringa. även om avgörandet i ansvarsdelen inte har vunnit laga kraft. På motsvarande sätt kan en dom meddelas om näringsförbud med hänvisning till konkurs- rekvisitet i 2.8 utan att konkursbeslutet har vunnit laga kraft.

Första stycket För att näringsförbud skall kunna meddelas med hänvisning till det särskil- da brottsrekvisitet i 1 s' första stycket 1 krävs inte att brottmålsdomen har vunnit laga kraft. Detta gäller såväl då talan om ansvar och förbud förs samtidigt som då förbudstalan förs separat. En annan sak är att det för tillämpningen av ett förbud krävs att den dom varigenom förbudet har meddelats har vunnit laga kraft. såvida domstolen inte förordnar om tillfäl- ligt förbud med stöd av 105 första eller fjärde stycket.

Bestämmelsen i första meningen tar sikte på det fallet då näringsförbu- det grundats på det särskilda brottsrekvisitet i 15 första stycket 1. Den innebär att om högre instans meddelar en frikännande dom i fråga om det brott som således har varit förutsättning för näringsförbudet. domstolen skall upphäva detta även om avgörandet i förbudsfrågan har vunnit laga kraft. Att brottet i fråga skall ha utgjort förutsättning för förbudet innebär att näringsförbudet inte skall upphävas om det också grundats på sådan betalningsunderlåtelse som avses i 1 5 första stycket 2 eller på det särskilda konkursrekvisitet i 2 %.

Om vederbörande frikänns endast delvis. har överinstansen enligt andra meningen att pröva om den brottslighet som han fortfarande görs ansvarig för kan betecknas som ringa eller ej. Detsamma gäller om brottsligheten hänförs under mildare straffbestämmelser. Om brottsligheten anses ringa. skall förbudet upphävas. Om den inte anses ringa är förutsättningarna för förbud fortfarande uppfyllda. I detta fall skall rätten pröva om det finns anledning att ändra på förbudstidens längd. En ändring i mildrande riktning kan te sig befogad särskilt om brottsligheten till alldeles övervägande del utgjort det grova åsidosättande som varit en ytterligare förutsättning för förbudet. Om den som är underkastad förbud vid sidan om brott har gjort sig skyldig till andra allvarliga åsidosättanden. bör inställningen till en ändring däremot vara mera restriktiv.

Ett förbud som har vunnit laga kraft bör stå fast. om överinstansen gör samma bedömning i fråga om det förbudsgrundande brottets svårhetsgrad som underinstansen eller ser allvarligare på det brottet "än underinstansen har gjort.

Upphävs ett förbud kan överinstansen ompröva den tidigare domen även i fråga om skyldigheten att svara för rättegångskostnader. Till följd av hänvisningen i 858 första stycket till brottmålsförfarandet blir 31 kap. RB tillämpligt.

Andra stycket Bestämmelsen innebär att. om ett konkursbeslut som utgjort förutsättning för näringsförbud enligt Zä upphävs. näringsförbudet samtidigt också skall upphävas. Detta gäller givetvis inte om förbudet också har grundats på något av de två alternativa rekvisiten i 1 & första stycket 1 och 2.

Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.8") kan ett näringsförbud också upphävas om förbudet grundas på underlåten skatte- betalning och skattskyldigheten senare faller bort. 1 den situationen krävs emellertid att vederbörande själv ansöker om att få förbudet upphävt enligt 17 &.

Tredje stycket _ Upphävs eller ändras ett förbud. inträder verkan härav omedelbart. dvs. utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft.

17.5 Ett lagakraftvunnet beslut om förbud enligt 1 eller 25 får upphävas på ansökan av den som förbudet avser. om det senare kommer fram att den som fått förbudet inte hade grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverk- samhet. Beträffande mål om upphävande av förbud gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8.5 om talan om förbud. Ett sådant mål tas upp av den tingsrätt som tidigare handlagt målet om näringsförbud. Målet får i stället tas upp av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist. om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Mål om upphävande av förbud får avgöras utan huvudförhandling. om saken ändå kan utredas tillfredsställande. Har rätten beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling. skall parterna ges tillfälle att slutföra sin talan. om det inte är uppenbart att detta inte behövs. Rättens beslut om att upphäva ett näringsförbud skall gälla omedelbart.

Paragrafen motsvarar, med vissa avvikelser. l99 f5 KL. Den har ingen motsvarighet i kommitténs förslag.

Första stycket Den bakomliggande tanken för bestämmelsen är att om de grundläggande förutsättningarna för näringsförbud har fallit bort. det i vissa fall skall vara möjligt att häva förbudet. Bestämmelsen utgör därför ett komplement till hävningsregeln i 165. Ett fall som den tar sikte på är då ett näringsförbud har meddelats med hänvisning till betalningsrekvisitet i l 5 första stycket 2 och. efter det att förbudet meddelades. det skattebeslut som utgjort grun- den för betalningsanspråket har ändrats eller upphävts.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen skall det inte komma i fråga att domstolen utan vidare häver ett näringsförbud i den situation som jag nu har nämnt. Omständigheten att vederbörande har gjort sig skyldig till en betalningsunderlåtelse är ofta att anse som en oegentlighet i sig. Att skattebeslutet ändras kan dock ibland tänkas göra underlätelsen ursäktlig. Bestämmelsen tar bl. a. sikte på dessa fall.

Bestämmelsen kan också åberopas då brottsrekvisitet eller betalningsl rekvisitet varit uppfyllt men det grova åsidosättandet utgjorts av också andra oegentligheter än brott eller betalningsunderlåtelse som inte är ringa, och det när näringsförbudet vunnit laga kraft visar sig att den som är underkastad förbud inte skall lastas för dessa senare oegentligheter. Det ligger i sakens natur att ett upphävande av förbudet kan vara särskilt motiverat om i ett sådant fall de nu åsyftade oegentligheterna utgjort ett väsentligt inslag i det grova åsidosättandet.

Bestämmelsen ger. till skillnad från nu gällande hävningsregel i KL. inte utrymme för ett upphävande av ett beslut bara till viss del. Ett sådant beslut är närmast av dispenskaraktär. och de situationer då en hävning av sådant slag kan vara aktuella regleras av dispensregeln i 195.

Jag kan här ytterligare hänvisa till vad som anförts i avsnitt 4.4.8 i den allmänna motiveringen.

Andra stycket 1 andra stycket hänvisas i fråga om förfarandet till vad som gäller i fråga om mål om näringsförbud. Regeln motsvarar vad som idag gäller för mål om hävande av förbud enligt 199f5 andra stycket första meningen KL (prop. 1979/80: 83 s. 61). Att åklagaren har ställning som motpart till den som ansöker om hävande av förbud har inte ansetts behöva utsägas i lagtexten.

Bestämmelsen innehåller vidare regler om forum för mål om upphävan- de av förbud vilka motsvarar 199 få? andra stycket andra meningen KL.

Tredje stycket

Första meningen motsvarar i stort l99f5 andra stycket sista meningen KL. I mitt lagförslag anges dock som förutsättning för avgörande på handlingar- na att saken kan utredas tillfredsställande utan huvudförhandling. medan det i KL anges att saken skall vara uppenbar. Jag har därvid främst tänkt på fall där handlingarna i målet ger tillräckligt stöd för att näringsförbudet skall kunna upphävas och ansökningen härom kanske även medges av åklagaren. utan att det därför kan sägas att saken är uppenbar.

Fjärde stycket Upphävs ett förbud. inträder verkan utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft.

9.1.5 Tid för avveckling av förbjuden näringsverksamhet rn. m.

185 En domstol som meddelar beslut om näringsförbud eller om tillfälligt näringsförbud skall fastställa en begränsad tid innan förbudet skall gälla. om det behövs för avvecklingen av näringsverksamhet. anställning. upp- drag. delägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som anges i 6 och 7 5.5. Rätten får föreskriva vilka åtgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under denna tid och vad den som fått näringsförbud i övrigt då har att iaktta. Om det föreligger synnerliga skäl. får tiden för avveckling förlängas på ansökan av den som fått förbudet. Beträffande mål om förlängning av tiden för avveckling gäller vad som sägs om upphävande av förbud i 175 andra och tredje styckena.

Första stycket första meningen i paragrafen motsvarar närmast 199c5 tredje stycket KL. Stycket motsvarar. med viss avvikelse. 5.5 i kommitté- förslaget. Paragrafen har i övrigt ingen motsvarighet i KL elleri kommitté- förslaget.

Första stycket Näringsförbudets innebörd är att den som är underkastad detta under förbudets löptid skall vara förhindrad att driva näringsverksamhet. liksom

att ha vissa ledande befattningar hos juridiska personer eller faktiskt leda Prop. 1985/86: 126 en näringsverksamhet. Han har heller inte rätt att vara bolagsman i ett vanligt handelsbolag eller komplementär i ett kommanditbolag eller äga så många aktier i ett aktiebolag att han har en majoritet av rösterna i bolaget.

Han saknar vidare rätt att vara anställd hos en närstående eller i den näringsverksamhet där han har åsidosatt sina åligganden. Den verksamhet som är förbjuden för honom anges i 6 och 7 5.5.

Förbudet tar sikte på såväl framtida engagemang av nyssnämnt slag som sådana som vederbörande redan har då förbudet träder i kraft. Detta innebär att den som är underkastad förbud är skyldig att avveckla en sådan verksamhet eller befattning m.m. i vilken han redan är verksam. Gör han inte detta överträder han förbudet och kan straffas enligt 25.5. Förbudet kan då också förlängas med stöd av 26.5.

Förevarande bestämmelse har sin bakgrund i att en näringsidkare kan behöva viss tid för att avveckla sådana engagemang som blir förbjudna för honom.

Bestämmelsen i 185 första stycket första meningen innebär att den domstol som meddelar beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsför- bud har att ta ställning till om det behövs en viss tid för avvecklingen av sådan näringsverksamhet eller befattning eller ett sådant uppdrag eller aktieinnehav som är förbjudet för den som meddelas näringsförbud. Rätten skall alltså självmant i samband med att den förordnar om näringsförbud pröva om det skall fastställas en tid för avveckling eller ej. Om den finner att det finns behov av en viss frist för avveckling. skall den besluta att - näringsförbudet skall träda i kraft först då fristen gått till ända. _

Avvecklingen skall ombesörjas av den som har fått näringsförbud. Nå- gon avveckling genom myndighets försorg avses alltså inte med bestäm- melsen.

Vid' prövningen av om tid behöver beviljas för avveckling liksom av fristens längd har rätten att ta hänsyn till arten och omfattningen av näringsidkarens engagemang. Att frånträda en anställning bör normalt vara enklare — och kunna ske på kortare tid än att t. ex. överlåta en rörelse. Av betydelse vid prövningen bör också vara vilka avvecklingsalternativ som står till buds. Vid prövningen kan rätten även ha att ta hänsyn till' vilket intresse tredje man. såsom företagets anställda och borgenärer. har av att en mer eller mindre lång avvecklingsfrist beviljas. Vidare måste givetvis bakgrunden till näringsförbudet och förbudets syfte beaktas. Domstolen måste därför fästa vikt-vid om det finns risk för att vederböran- de under avvecklingstiden begår nya oegentligheter. Med tanke på att näringsförbud bara skall tillgripas vid grova åsidosättanden och beslutet att meddela förbud ofta torde bygga på en negativ prognos. ligger det i sakens natur att tillämpningen av avvecklingsregeln ofta bör vara förhållandevis restriktiv.

De engagemang som den som har fått näringsförbud är skyldig att avveckla kan vara av mycket skiftande omfattning. Det får ankomma på näringsidkaren själv att redovisa sin verksamhet. sina befattningar m.m. som underlag för domstolens prövning av om det skall fastställas tid för avveckling och av hur lång avvecklingsfristen i förekommande fall bör 177 vara.

Om näringsidkaren medges en tidsfrist för avveckling har han under denna tid rätt att fortsätta den verksamhet eller inneha den befattning eller den aktiepost som annars är förbjuden för honom. Detta är innebörden av paragrafens första mening. Rätten har emellertid möjlighet att begränsa 'näringsidkarens handlingsfrihet under avvecklingstiden. något som fram— går av den andra meningen. I domen eller beslutet kan således anges att näringsidkaren bara får vidta åtgärder av närmare angivet slag intill en viss senare dag men förbudet i övrigt gälla redan tidgare. Detta överensstäm- mer med vad som gäller enligt KL (prop. l979/80z83 s. 58). Rätten kan också omvänt besluta att han under avvecklingstiden inte har rätt att vidta en viss typ av handlingar. Om domstolen anser att det finns skäl att på detta sätt begränsa näringsidkarens handlingsfrihet under avvecklingstiden bör den bl.a. av rättssäkerhetsskäl så konkret som möjligt ange vilka åtgärder som vederbörande har rätt att vidta eller som skall vara förbjudna för honom.

Av andra meningen framgår vidare att domstolen kan koppla också andra villkor till ett avvecklingsbeslut än sådana som rör tiden för avveck- lingen och tillåten ellcr förbjuden verksamhet. Som exempel kan nämnas att en detaljhandlare som handlat oseriöst mot sina kunder förbjuds att mot ersättning överlåta innevarande lager till annan än en näringsidkare. Ett annat exempel är att vederbörande under avvecklingstiden skall hålla tillsynsmyndigheten underrättad om viktigare avvecklingsåtgärder. Om ett villkor som avgränsar den tillåtna verksamheten (eller motsvarande) över- träds, handlar vederbörande i strid mot förbudet och kan då straffas med stöd av 25 &. Underlåter den som har fått näringsförbud att iaktta ett villkor av annat slag, kan även detta beivras med stöd av samma bestämmelse.

Även när ett villkor av det senare slaget inte har uppställts. ankommer det på tillsynsmyndighetcn att kontrollera att näringsidkaren avvecklar sina engagemang i enlighet med domstolens beslut.

Det torde många gånger framstå som ändamålsenligt att domstolen. innan den meddelar beslut om näringsförbud. inhämtar yttrande från till- synsmyndighetcn i frågan om avveckling.

Andra stycket Enligt bestämmelsen kan avvecklingstiden i undantagsfall förlängas. För att en förlängning skall komma i fråga måste det föreligga mycket starka skäl. Ett exempel är att det uppstått hinder för avvecklingen, dvs. denna kan inte genomföras inom den fastställda tiden. En förlängning—kan också tänkas befogad i vissa fall då tredje man skulle lida allvarlig skada om avvecklingen genomfördes inom den fastställda tiden och skadan skulle undvikas om tiden förlängdes. Så kan vara fallet om det visat sig omöjligt att genomföra en planerad överlåtelse av en rörelse inom den ursprungli- gen fastställda tiden och det andra avvecklingsalternativet då är att lägga ner verksamheten och därvid bl.a. avskeda anställda. Om rätten finner att rörelsen bör kunna överlåtas om avvecklingstiden förlängs. katt detta vara ett skäl till att medge förlängning.

Tredje stycket Här'hänvisas i fråga om förfarandet till vissa regler som behandlats i specialmotiveringen till l7ä.

9.1.6 Dispens från förbud

Detta avsnitt av lagen omfattar 19—22 5.5 och innehåller regler om dispens från näringsförbud. Avsnittet inleds med bestämmelser om möjligheten till dispens och om återkallelse av en sådan (195). Därefter följer bestämmel- ser om förfarandet för prövningen av frågor om dispens (20—22 åå).

19.5'

Om det finns särskilda skäl. får den som är underkastad näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud medges dispens för viss näringsverksamhet. viss anställning. visst uppdrag. visst delägarskap i handelsbolag eller visst aktieinnehav. Rätten får föreskriva vad den som medges dispens har att iaktta då dispensen utnyttjas.

En dispens från ett förbud att driva näringsverksamhet eller inneha anställning, uppdrag. delägarskap i handelsbolag eller aktier enligt vad som sägs i (nä får återkallas, om den som är underkastad förbudet åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen. En dispens får också återkallas om den som är underkastad förbudet åsidosät— ter en föreskrift som rätten meddelat med stöd av första stycket.

1 26.5 tredje stycket föreskrivs att en dispens kan återkallas om närings— förbudet överträds.

Paragrafens närmaste motsvarighet i KL är 19905. som ger domstol möjlighet att helt eller delvis häva ett lagakraftvunnet beslut om närings- förbud. Paragrafen motsvarar. med en avvikelse i sak som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.7). [flå i kommitténs förslag.

Paragrafen innebär att domstol skall ha möjlighet att medge undantag från näringsförbudet genom beslut om dispens. Undantaget kan bara avse viss preciserad näringsverksamhet. Det får således inte göras så vidsträckt att näringsförbudet bara kommer att gälla en viss bransch eller verksam- het. Ett förbud skall i princip vara generellt. dvs. omfatta all näringsverk- samhet.

Domstolen kan också medge dispens från närståendeföt'budet i 7ä lik- som från förbudet för anställning m.m. i den tidigare rörelsen och således tillåta en viss bestämd anställning — eller vissa bestämda uppdrag — hos en närstående eller i den rörelse där den som har fått näringsförbttd har gjort sig skyldig till de åsidosättanden som legat till grund för förbudet.

Första stycket .

1 första stycket anges förutsättningen för att dispens skall medges. Dispens kan medges från förbudet i så att driva näringsverksamhet eller inneha en företagsledande befattning hos enjuridisk person eller att vara bolagsman i ett vanligt handelsbolag eller komplementär i ett kommanditbolag eller inneha aktiemajoriteten i ett aktiebolag. Dispens kan också beviljas från

' Första stycket motsvarar 19.5 i propositionens lagförslag. Andra stycket motsva- rar deths 20% t propositionens lagförslag.

förbudet i 7?" att vara anställd hos en närstående eller i den rörelse där den som är underkastad näringsförbud har åsidosatt sina åligganden. Bestäm- melsen uppställer inget hinder mot att en dispens från förbudet i 7 & förenas med en dispens från förbudet i 6 5.

För att dispens skall få beviljas fordras att det finns särskilda skäl. Med detta avses i första hand dels att det föreligger någon omständighet som gör det motiverat att inskränka näringsförbudets verkan i visst hänseende. dels även att det föreligger sådana omständigheter i det individuella fallet som gör att risken för oegentligheter eller överträdelse av näringsförbudet är liten. Särskilda skäl kan också föreligga om ett undantagslöst förbud på grund av speciella omständigheter skttlle framstå som orimligt.

När någon söker dispens för att få driva viss näringsverksamhet. eller för att få ha en sådan ställning eller ett sådant aktieinnehav som förbjuds enligt 65. bör det normalt krävas att detär fråga om en rörelse där riskerna för nya åsidosättanden är mycket små. Detta kan vara fallet om de tidigare oegentligheterna har förekommit i en helt annan verksamhet och den rörelse för vilken dispens söks inte alls har varit berörd. Det bör däremot knappast komma i fråga att ge någon dispens från förbudet i 6å kombine- rad med en dispens från förbudet i 7? för verksamhet i en rörelse där vederbörande tidigare har gjort sig skyldig till betydande oegentligheter.

Det som sagts nu har i huvudsak tillämplighet också på frågan om dispens från förbudet mot delägarskap i handelsbolag eller mot visst ak- tieinnehav. Har .de oegentligheter som lagts vederbörande till last 'haft anknytning till det eller de handelsbolag där han är delägare eller aktiebo- lag där han har en majoritet av rösterna. bör det normalt knappast komma i fråga att ge dispens. Ett motsatt synsätt ter sig däremot befogat i fråga om andelsinnehav i bolag där inga oegentligheter har förekommit. Det bör i fråga om aktieinnehav tilläggas att dispensbeslutet här bara behöver avse den del av innehavet som ger innehavaren mer än hälften av rösterna i bolaget.

Ibland kan det å andra sidan vara särskilt motiverat med dispens. nämli- gen om ett näringsförbud annars i praktiken skulle komma att innebära ett yrkesförbttd. Detta blir effekten om den som är underkastad näringsförbud inte har någon möjlighet att fortsätta att utöva sitt yrke som anställd. En sådan risk kan föreligga bl.a. när det gällct'jordbrukare liksom vissa av de s.k. fria-yrkesutövarna (musiker. konstnärer. tandläkare m. 11).

Om någon söker dispens enbart från närståendeförbudet eller från förbit- det att vara verksam i den tidigare rörelsen i 75 får bedömningen bli en delvis annan. eftersom en sådan dispens inte i sig ger vederbörande rätt att driva näringsverksamhet eller inneha en sådan befattning m.m. som anges i 6.5. Av intresse vid prövningen bör därför inte i första hand bli i vad mån man kan befara åsidosättanden av sådant slag som anges i I och 2 ts utan i stället om man kan befara att förbudet kommer att överträdas eller ej. alltså om det kan antas att den som har näringsförbttd faktiskt kommer att leda den verksamhet där han vill bli anställd.

När dispens beviljas från förbudet att ta anställning hos närstående eller iden tidigare rörelsen. kan det vara lämpligt att den verksamhet för vilken dispensen gäller preciseras närmare. Någon generell dispens från förbudet

enligt 7.5 bör inte komma'i fråga. Om en dispens bara avser närståendeför- budet eller förbudet att vara verksam i den tidigare rörelsen. synes det också lämpligt att det i domen anges att dispensen inte innebär något undantag från förbudet att leda näringsverksamhet.

Också en dispens från förbttdet mot viss verksamhet eller anställning m.m. enligt 65 måste preciseras. så att det klart framgår såväl vilket företag "som vilket slags verksamhet. befattning m.m. som dispensen avser. Det ligger i sakens natur att en dispens från förbudet mot visst aktieinnehav enligt 65 anges gälla aktieinnehav i visst aktiebolag.

I princip bör det åligga den som avses med näringsförbudet att ange gränserna för den dispens han önskar. Domstolen bör inte meddela dispens utan att det har gjorts en framställning om det. Däremot kan domstolen ta initiativ till en dispens isådana fall då en sådan framstår som berättigad.

En dispens skall inte kunna begränsas till viss tid utan gälla hela förbuds- tiden. givetvis ttnder förutsättning att den inte återkallas.

Enligt andra meningen i första stycket får rätten föreskriva vad den som medges dispens har att iaktta då dispensen utnyttjas. En sådan föreskrift kan innebära t. ex. att vederbörande. om han har fått tillstånd att inneha en viss befattning i ett angivet företag, i den befattningen inte skall ägna sig åt verksamhet av visst. slag. En föreskrift kan också ange att personen i fråga skall hålla tillsynsmyndighetcn underrättad om sin verksamhet. En före- skrift kan knytas an till såväl sådan verkan av förbud som anges i 65 som sådan som anges i 7.5.

Andra stycket Enligt denna bestämmelse får en dispens från förbud enligt 6.5 att driva näringsverksamhet eller inneha anställning. uppdrag, delägarskap i han- delsbolag eller aktier återkallas som en följd av att den som är underkastad ett näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som dispensen avser. Som framhållits i special- motiveringen till första stycket bör rätten. då den beviljar dispens från sådan verkan av förbud som anges i 6.5. precisera för vilken verksamhet dispensen skall gälla. Äsidosätter vederbörande sina skyldigheter i en annan näringsverksamhet, som han driver tttan dispens. gör han sig _ju samtidigt skyldig till överträdelse av förbudet. Också detta kan ligga till grund för återkallelse av dispensen (26å tredje stycket). .

Att inget anges om återkallelse av dispens från närståendeförbudet eller förbudet att vara anställd i den tidigare rörelsen sammanhänger med att den som har fått endast en sådan dispens inte har rätt att idka någon egen näringsverksamhet. Om han ändå gör det överträder han näringsförbudet. Dispensen kan då återkallas enligt 265 tredje stycket.

En dispens kan också återkallas om den som är underkastad näringsför- bud åsidosätter en föreskrift som meddelats i anslutning till dispensen:

Lagtexten förutsätter inte att det åsidosättande som den som är under- kastad näringsförbud har gjort sig skyldig till måste vara kvalificerat för att en dispens skall återkallas. Det ligger dock i sakens natur att domstolen i det enskilda fallet måste bedöma om åsidosättandet har sådan vikt att det motiverar en återkallelse. En sådan bör främst komma i fråga vid grova

åsidosättanden eller om näringsidkaren på annat sätt visat likgiltighet eller nonchalans inför de regler som gäller i näringsverksamhet. Man måste vid prövningen också beakta att en återkallelse av en dispens kan vara en ingripande åtgärd.

Tredje stycket

Här l'tnns en hänvisning till 26.5 tredje stycket. som föreskriver att en dispens kan återkallas om ett näringsförbud överträds. Om förbudet över- träds bör dispensen normalt dras in.

205'

En fråga om dispens får prövas i samband med dom om näringsförbud. i samband med beslut om tillfälligt näringsförbttd eller efter en senare gjord ansökan.

Paragrafen. som motsvarar 11 5 första meningen i kommitténs förslag, innehåller en regel om när en dispensft'åga kan prövas. Här sägs att dispensfrågan kan tas upp antingen i samband med att näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelas eller på ett senare stadium.

21 sl När en fråga om dispens prövas särskilt. gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 85 om mål om näringsförbud. .Om behörig domstol gäller vad som sägs i 175 andra stycket.

Mål om dispens från näringsförbud får avgöras utan huvudförhandling. om saken ändå kan utredas tillfredsställande. Har rätten beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling. skall parterna ges tillfälle att slutföra sin talan. om det inte är uppenbart att detta inte behövs.

Paragrafen innehåller regler om förfarandet i mål om dispens. Första stycket motsvarar i' sak 11 5 första stycket andra meningen och andra stycket i kommitténs förslag. Andra stycket motsvarar. med vissa smärre ändringar. 11 5 tredje stycket i kommitténs förslag.

Första stycket .

Då frågan om dispens prövas i samband med att näringsförbudet meddelas. . tillämpas samma regler för förfarandet i denna fråga som för målet i övrigt. Detta har inte ansetts behöva utsägas i lagtexten.

1 första stycket hänvisas i fråga om förfarandet. när en fråga om dispens prövas särskilt. till vad som gäller i fråga om mål om näringsförbttd. Jag kan här hänvisa till vad som anförts om motsvarande regel i specialmoti- veringen till 17 5.

Åklagaren har. liksom då frågan gäller hävande av förbud. ställning som motpart till sökanden i mål om dispens. men detta har inte ansetts behöva uttalas i lagtexten. '

Andra stycket Även här hänvisas till specialmotiveringen under 17 5.

' Paragrafen motsvarar 21 5 första stycket i propositionens lagförslag. ' Paragrafen motsvarar 21 5 andra stycket i propositionens lagförslag.

225 Talan om återkallelse av dispens förs av allmän åklagare. När frågan prövas i ett särskilt mål gälleri tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8 5 om mål om näringsförbud. Om behörig domstol gäller vad som sägs i 175 andra stycket.

Paragrafen. som i sak motsvarar 11 5 fjärde stycket i kommitténs förslag. innehåller förfaranderegler för mål om återkallelse av dispens. Om frågan kommer upp i samband med ett brottmål gäller vanliga brottmålsregler.

9.1.7 Tillsynen av meddelade förbud m.m.

Detta avsnitt av lagen omfattar bestämmelser om det s.k. näringsförbuds- registret (23 5) och om tillsynen av meddelade näringsförbud (245).

23 5 Riksskatteverket skall föra ett register över näringsförbud och tillfälliga näringsförbud.

Paragrafen är i oförändrat skick överförd från l99i5 KL. Den motsvarar 125 i kommittéförslaget.

Bestämmelsen ålägger RSV att föra det s.k näringsförbudsregistret. Utförligare regler om registret ges i förordningen (1980z420) om närings- förbudsregister.

245 . Tillsynsmyndighet är den tillsynsmyndighet i konkurs inom vars område den som är underkastad näringsförbud är bosatt.

Det åligger tillsynsmyndighetcn att vaka över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs. Om det finns skäl att misstänka att ett förbud överträds eller att den som fått dispens enligt 195 åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen. eller vad som rätten föreskrivit i samband med att den beviljade dispens. skall tillsynsmyndighetcn göra anmälan om förhållandet till åklagaren.

Tillsynsmyndigheten har rätt att av den som är underkastad näringsför- bud bcgära sådana upplysningar som behövs för tillsynen.

Första stycket motsvarar i sak 135 tredje stycket första meningen i kommitténs förslag. Andra stycket motsvarar. med vissa avvikelser. 199j5 KL och 135 första stycket i kommittéförslaget.

Första stycket Enligt 245 skall. liksom tidigare. TSM ha hand om tillsynen över de personer som meddelats näringsförbud. 1 första Stycket anges vilken TSM som skall sköta övervakningen av den som är underkastad näringsförbud. Avgörande är var denne är bosatt. En TSM har ansvar för tillsynen inom ett geografiskt område som motsvarar domkretsen för de tingsrätter vid vilka TSM verkar i samband med konkurs enligt uppräkningen i förord- ningen (1979: 755) om tillsynsmyndighet i konkurs.

Någon generell skyldighet att exempelvis anmäla flyttning gäller inte för den som har näringsförbud. Givetvis bör den TSM som sköter övervak-

ningen. om den får kännedom om att vederbörande flyttar till ett annat Prop. 1985/86: 126 tillsynsområde. underrätta den TSM som i fortsättningen får ansvaret för tillsynen.

Andra stycket TSM har att övervaka såväl att avveckling sker av belintlignäringsverk- samhet m. m.. som är förbjuden enligt 6 och 755. som att vederbörande inte startar något nytt företag eller på annat sätt engagerar sig i närings- verksamhet på ett sätt som är otillåtet för den som har näringsförbud. Även efterlevnaden av närståendeförbudet (7 5) har TSM att kontrollera. liksom att den som har fått dispens inte åsidosätter vad som åligger honom i sådan verksamhet för vilken han fått dispens. TSM skall också tillse att den som har beviljats dispens iakttar en sådan föreskrift som rätten kan ha meddelat i samband med dispensen Ufr. 195 första stycket andra mening- en). 1 avsnitt 4.6 och 4.7 i den allmänna motiveringen harjag berört frågan rörande tillsynen.

Om TSM misstänker att överträdelser eller åsidosättanden sker. skall den anmäla detta till åklagare. TSM bör inte själv genomföra sådant aktivt spaningsarbete som är av närmast polisiär art. Om de indikationer som TSM får ger vid handen att det finns skäl att påbörja spaning av detta slag. bör uppgiften överlämnas till polisen. TSM har inte tillgång till några tvångsmedel i egentlig mening för sitt övervakningsarbete. Skulle det anses påkallat med husrannsakan. beslag e. d. bör alltså TSM koppla in polisen i arbetet.

En viktig uppgift för TSM bör vara att kontrollera relevanta register. såsom aktiebolagsregistret. handelsregistrcn och utsökningsregistret. Om TSM: s kontroll visar att en person med näringsförbud är registrerad för en näringsverksamhet. bör man undersöka om verkligheten stämmer med registeruppgiften. Detta kan tänkas ske genom att viss spaning utförs av kronofogdemyndighetens fältpersonal. '

Om en registerförande myndighet upptäcker att en person som är under- kastad näringsförbud är eller önskar bli registrerad för ett företag. är det naturligt att myndigheten underrättar TSM. polis eller åklagare. En kon- takt med polis eller åklagare bör närmast tas om det finns en välgrundad misstanke om att förbudet överträds. Även andra myndigheter som lägger märke till att ett näringsförbud kan ha överträtts bör finna det naturligt att underrätta TSM. polis eller åklagare.

Tredje stycket

TSM har enligt denna bestämmelse rätt att av den som har näringsförbud begära sådana upplysningar som behövs för tillsynen. Det kan gälla sådant som var vederbörande är bosatt eller vad slags verksamhet han ägnar sig åt. hur en avveckling fortlöpcr eller en dispens utnyttjas. Begäran kan framställas i muntlig eller skriftlig form. Som anförts i den allmänna moti- veringen har TSM däremot inte rätt att kalla vederbörande till förhör. Det ligger i sakens natur att TSM, om det visar sig finnas skäl att misstänka att ett förbud överträds. iakttar försiktighet av hänsyn till en kommande förundersökning rörande överträdelsen. 184

9.1.8 Överträdelse av förbud m. rn.

Detta avsnitt av lagen omfattar 25—27 55 och innehåller regler om straff vid överträdelse av förbud (25 5), om möjligheten att förlänga ett förbud (265) och om upphävande av förbud i visst fall (275). *

255 - Den som överträder ett beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsför- bud skall dömas till fängelse i högst två år eller. om brottet är ringa. till böter eller fängelse i högst sex månader.

Paragrafen motsvarari huvudsak 2125 andra stycket KL och 145 första stycket i kommitténs förslag.

Genom att det i paragrafen talas om överträdelse av hes/ur om närings— förbud blir paragrafen tillämplig även då den som är underkastad närings— förbud gör sig skyldig till överträdelse av en föreskrift som har meddelats med stöd av 185 första stycket andra meningen.

1 övrigt hänvisas till avsnitt 4.8 den allmänna motiveringen.

26 5' Ett näringsförbud som överträds får förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar. får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut. När en fråga om förlängning prövas särskilt. gäller i tilllämpliga delar vad som föreskrivs i 85 om mål om näringsförbud. Vid överträdelse får en dispens som meddelats med stöd av 195 återkal- las.

Första stycket .

Bestämmelsen har med vissa redaktionellajämkningar förts över från 2125 tredje stycket KL. som motsvaras av 145 andra stycket i kommitténs förslag.

Andra stycket Bestämmelsen saknar motsvarighet i KL liksom i kommittéförslaget. 'I fråga om dess innebörd hänvisas till specialmotiveringen till 85.

Tredje stycket Bestämmelsen saknar motsvarighet i KL. Den motsvarar 145 tredje stycket i kommitténs förslag.

Enligt bestämmelsen får en beviljad dispens återkallas om ett näringsför- bud överträds. Om en dispens har meddelats från närståendeförbudet eller förbudet att vara verksam i den tidigare rörelsen och det visar sig att vederbörande utövar ledningen av verksamheten. torde det i allmänhet finnas skäl att återkalla dispensen. Bryter den som är underkastad ett näringsförbud mot detta genom att utöva ledningen av en annan rörelse än den för vilken dispensen gäller. eller genom att vara anställd hos en närstående i en annan verksamhet än den dispensen avser. kan ett mindre

' Tredje stycket motsvarar delvis 205 första meningen i propositionens lagförslag.

strängt synsätt te sig befogat. Det som sagts nu gäller dock inte vid ._ upprepade överträdelser.

Om en dispens ger den som har näringsförbud rätt att driva viss närings- verksamhet. torde dispensen i regel böra återkallas om vederbörande också har drivit någon annan förbjuden — verksamhet. Han får då anses ha förverkat det förtroende som har visats honom. Om sidoverksamheten är mycket begränsad. eller om överträdelsen eljest är ringa, kan det dock finnas skäl att överväga att ge vederbörande ytterligare någon möjlighet att utnyttja dispensen. Vid upprepade överträdelser bör en beviljad dispens alltid återkallas.

1 195 andra stycket föreskrivs om återkallelse av dispens när den som har beviljats dispens gör sig skyldig till åsidosättanden i den rörelse som dispensen avser. Har det förekommit både sådana åsidosättanden och överträdelse av förbudet. bör dispensen normalt återkallas.

275 Om den som är underkastad ett näringsförbud får ett nytt förbud skall rätten undanröja det tidigare meddelade förbudet.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i KL. Den motsvarar 15 5 i kommit- téförslaget.

Det kan ibland finnas skäl att. om förutsättningarna för näringsförbud i 1 eller 25 är uppfyllda. meddela ett nytt näringsförbud medan det gamla ännu gäller. Att en överträdelse av det gällande förbudet har skett kan beaktas som en försvårande omständighet vid den samlade prövningen. Enbart överträdelsen såsom sådan kan dock inte utgöra tillräckligt skäl för ett nytt förbud.

För att inte två förbud skall gälla samtidigt skall rätten undanröja det förbud som redan löper. Lämpligen bör då tiden när detta skall upphöra bestämmas så. att det inte uppstår något glapp mellan de två förbuden. Detta kan ske genom att domstolen förordnar om omedelbart ikraftträ- dande av det nya förbudet eller genom att den anger att det gamla skall sluta gälla när det nya förbudet vinner laga kraft. i det senare fallet givetvis med reservation för det fallet att det gamla förbudet löper ut före lagakraft- tidpunkten.

Av regeln i denna paragraf följer att domstolen inte kan förordna både om förlängning av det förbud som redan löper och om ett nytt förbud. Frågan om i ett enskilt fall ett förbud bör förlängas eller i stället ett nytt förbud bör meddelas har diskuterats i avsnitt 4.8 i den allmänna motive- ringen.

9.1.9 Ikraftträdande 1. Denna lag träder i kraft den ljuli 1986.

Innebörden av att lagen träderi kraft den 1 juli 1986 är att bara en sådan talan om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud som väcks efter denna dag skall prövas enligt de nya bestämmelserna. För förbud som har medde- lats tidigare eller visserligen meddelas senare men på grundval av en talan

som väckts före lagens ikraftträdande. skall äldre bestämmelser gälla. Från denna princip görs dock vissa undantag.

2. Bestämmelserna i 15 5. 165 andra och tredje stycket. 175 samt 19— 2755 tillämpas även i fråga om sådant näringsförbud och tillfälligt närings- förbud som har meddelats enligt äldre bestämmelser.

Även ett näringsförbud som. enligt vad som anförts under punkt 1. faller under äldre bestämmelser skall hävas med stöd av 165 andra stycket. om konkursbeslutet upphävs efter ikraftträdandet av denna lag. Bestämmel- sen i 155 om upphävande av ett tillfälligt näringsförbud är också tillämplig på ett äldre förbud. Vidare har den som lyder under ett näringsförbud som meddelats före ikraftträdandet möjlighet att åberopa 175 som grund för upphävande av förbudet och 195 som grund för dispens. Hänvisningarna till den nya lagen innebär vidare att förfarandereglerna i denna rörande upphävande av förbud och dispens. liksom bestämmelserna om tillsyn och överträdelse av förbud skall tillämpas på alla näringsförbud. oavsett när talan har väckts eller förbuden har meddelats.

3. Vid en prövning av om en näringsidkare har gjort sig skyldig till brott eller underlåtelse att betala skatt. tilll eller avgift som kan medföra förbud enligt 15 första stycket 1 och 2 liksom av om han grovt åsidosatt sina åligganden får hänsyn tas till endast sådana förfaranden som hänför sig till tiden efter ikraftträdandet. Det som sagts nu gäller även talan om ett tillfälligt förbud.

För att ett näringsförbud skall kunna meddelas med tillämpning av 15 krävs att den brottslighet eller betalningsunderlåtelse som enligt 1 5 första stycket 1 eller 2 är en nödvändig förutsättning för ett sådant förbud hänför sig till tiden efter ikraftträdandet. Detsamma gäller de övriga oegentlig- heter som får beaktas vid prövningen av om vederbörande har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. Vid prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt får hänsyn däremot tas till även äldre förfaranden. Detta framgår motsatsvis av övergångsbestämmelsen.

4. Meddelas ett beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud med anledning av konkurs och grundas bedömningen att näringsidkaren förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt" sina åligganden på förfaranden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet. gäller i stället för 65 första stycket och 75 att den som är underkastad förbudet inte får driva verksamhet med vilken följer bokfö- ringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125). Han får inte heller så- som styrelseledamot elleri någon annan egenskap vara ställföreträdare för ett aktiebolag. ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver bokföringspliktig verksamhet. Inte heller får han faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av verksamhe- tens angelägenheter. Rätten skall i sitt beslut erinra om näringsförbudets verkan enligt denna punkt. Vad som i 55 föreskrivs om att näringsförbud skall meddelas för lägst tre år gäller ej i ett sådant fall som sagts nu.

Vid prövningen av om någon har grovt åsidosatt sina åligganden i nä- ringsverksamhet får. då 25 tillämpas. hänsyn tas även till förfaranden som ligger i tiden före ikraftträdandet.

Om näringsförbudet grundas på sådana förfaranden skall äldre bestäm- melser gälla om verkan av förbudet. Det betyder att den som har fått näringsförbud inte är förbjuden att faktiskt utöva ledningen av en enskild näringsverksamhet. eller av en näringsverksamhet som drivs av stat eller kommun i förvaltningsform. eller att äga en majoritet av rösterna i ett aktiebolag (65). Någon motsvarighet till denna verkan av näringsförbud finns nämligen inte i KL. Den som är underkastad näringsförbud är då inte heller förbjuden att vara anställd hos eller ta emot uppdrag av en när- stående eller att vara anställd i den tidigare rörelsen (75). eftersom också bestämmelserna härom innebär en nyhet.

At't rätten enligt 18 eller 195 kan medge tid för avveckling m.m. av eller dispens från sådan verksamhet som är förbjuden enligt denna punkt. får anses följa utan någon uttrycklig bestämmelse.

Hänvisningar till S9

9.2. Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

Hänvisningar till S9-2

  • Prop. 1985/86:126: Avsnitt 5.12

9.2.1. Bestämmelser som upphör

Ändringarna i KL innebär att de nu gällande bestämmelserna om-närings— förbud i 199 b—d och f—j55 upphävs. Även 2125 andra och tredje styc- kena. dvs. reglerna om sanktioner vid överträdelse av ett näringsförbud enligt l99b5. upphävs.

9.2.2. Kvarvarande regler om näringsförbud

Bestämmelsen i l99e5 om skyldighet för TSM att anmäla fråga om nä- ringsförbud till åklagare kvarstår oförändrad. Vissa ändringar i 555 och 185b5 görs som innebär att hänvisning sker till lagen om näringsförbud i stället för till de nu gällande paragraferna i KL.

Reglerna i 199 a5 och 2125 första stycket om s.k. konkurskarantän och överträdelse av sådan kvarstår vidare oförändrade.

Som ett andra stycke i 199a5 införs en hänvisningsregel. som upplyser om att det i 25 lagen om näringsförbud föreskrivs om möjlighet för domstol att meddela en enskild näringsidkare som försatts i konkurs näringsförbud i vissa fall.

9.2.3. Ikraftträdande

1. Denna lag träder i kraft den ljuli 1986. Har näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelats enligt äldre bestämmelser. gäller dock l99c5 i fråga om verkan av förbudet.

Jag hänvisar till vad som har anförts under punkt 1 i specialmotiveringen till övergångsbestämmelserna till lagen om näringsförbud.

2. Har talan om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud väckts före ikraftträdandet prövas frågan enligt äldre bestämmelser. Beslut om tillfäl- ligt näringsförbud får dock meddelas endast om sådan omständighet före- ligger som sägs i 105 första stycket lagen (19851000) om näringsförbud.

' 188

En talan om näringsförbud som väckts före den 1 juli 1986 skall prövas enligt äldre bestämmelser. Någon prövning enligt den nya lagen kan alltså inte ske av en talan som väcks före denna tidpunkt och där bestämmelser- na i denna åberopas. Ett undantag gäller dock delvis i fråga om tillfälligt näringsförbud. Om en talan om ett sådant förbud väckts före ikraftträdan- det. men prö'vas först efter detta. krävs för bifall att det är uppenbart att näringsförbud skall meddelas. Det är innebörden av hänvisningen till 105 näringsförbudslagen. Huruvida övriga förutsättningar för förbud föreligger skall däremot prövas enligt äldre bestämmelser.

3. I fråga om upphävande av förbud. dispens från förbud. tillsynen av meddelade förbud samt överträdelse av förbud som meddelats enligt äldre bestämmelser gäller vad som sägs i punkt 2 övergångsbestämmelserna till lagen (1985:0001 om näringsförbud.

Om ett näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud har meddelats enligt äldre bestämmelser skall dessa också tillämpas i fråga om verkan av förbud. Till denna kategori av förbud hör dels sådant lörbud som medde- lats före ikraftträdandet. dels sådant som meddelats därefter. men där talan väckts före ikraftträdandet. I fråga om innebörden av att de äldre bestämmelserna skall gälla hänvisas till vad som anförts i punkt 4 över- gångsbestämmelserna till näringsförbudslagen.

Trots att ett näringsförbud har meddelats enligt äldre bestämmelser. skall vissa regler i den nya näringsförbudslagen tillämpas på detta. Jag hänvisar till vad som anförts under punkt 2 övergångsbestämmelserna till den lagen.

10. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om näringsförbud.

lag om ändring i konkurslagen (1921: 225). lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973: 1173). lag om ändring i yrkestrafiklagen ( 1979: 559). . lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker. '.») Is)

'_']?

11. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. ll985/86: 126

. Utdrag ._ LAGRÄDET PROTOKOLL vid sammanträde 1985- 1 2— 19

Närvarande:justitierådet Knutsson. f. d.justitierådet Sterzel. regeringsrå- det Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 26juli 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om näringsförbud.

2. lag om ändring i konkurslagen (1.921 :225).

3. lag om ändring i kreditupplysningslagen ( 1973: 1 173).

4. lag om ändring i yrkestrafiklagen ( 1979:559).

5. lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker. Förslagen har inför lagrådet föredragits av t.f. departementsrådet Thomas Utterström.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om näringsförbud

De första bestämmelserna om näringsförbud infördes i konkurslagen år 1980. Redan följande år aktualiserades i riksdagen frågan om att göra näringsförbud till en mera allmän sanktion mot ekonomisk brottslighet. oberoende av konkurs. Denna fråga har sedan år 1981 varit föremål för omsorgsfull utredning och omfattande remissförfaranden. Genom föreva- rande remiss har nu framlagts förslag till en ny lag om näringsförbud som bl.a. avses ersätta merparten av konkurslagens nuvarande bestämmelser i ämnet.

Lagrådet finner att bärande skäl av både praktisk och principiell natur talar för att näringsförbud inte bör förutsätta konkurs. Det förekommer även andra situationer. där en sådan åtgärd kan vara motiverad. Som framgår av remissen räknar man dock inte med att något stort antal nya näringsförbud skall bli följden av den nya lagstiftningen.

Utformningen av ett generellt system för näringsförbud är emellertid förenad med avsevärda tekniska problem. Dessa sammanhänger i grunden med själva arten av de företeelser man vill komma åt. i första hand kvalificerade fall av ekonomisk brottslighet. Ett effektivt system förutsät- ter regler som är så pass vida och täckande att de inte kan kringgås utan får en verklig genomslagskraft. Rättssäkerheten kräver 21 andra sidan att reg- lerna är tillräckligt strama och precisa för att deras verkningar skall kunna förutses i rimlig utsträckning och tillämpningen inte drabba andra än dem som verkligen avses. I sista hand blir det nödvändigt att sätta sin lit till de allmänna domstolarna.

Dessa motstående synpunkter har mycket klart iakttagits i lagstiftnings- ärendet. Remissen präglas av en erkännansvärd strävan att förena dem. De

olika sakfrågorna analyseras ingående och allsidigt. och remissyttrandena

har beaktats på ett tillfredsställande sätt. I stort sett kan lagrådet ansluta sig till det synsätt som kommer till uttryck i motiveringen. Även de lagtekniska lösningarna har befunnits i huvudsak godtagbara. Det finns emellertid ett utrymme för förbättringar i lagtexten. Allmänt vill lagrådet inledningsvis anföra följande härom.

Vid bedömningen av de enskilda stadgandena måste det noga beaktas att lagen enligt sitt syfte endast skall drabba särskilt kvalificerade fall av oseriös näringsverksamhet. i vilka eljest gällande rättsregler inte ger möj- lighet till tillräckligt kraftiga ingripanden. Enligt lagrådets mening är denna utgångspunkt både riktig och väsentlig. Den medför bl.a. att befogade invändningar inte kan resas utifrån den grundläggande principen om nä- ringsfrihet. Tvärtom är detjust med hänsyn till denna av särskild bctydel- _ se. att effektiva ingripanden kan ske mot uppenbara missbruk.

Den inledande paragrafen om förutsättningar för näringsförbud har gi- vetvis grundläggande betydelse. Det innebär en värdefull förstärkning i förhållande till kommittéförslaget. att den nu framlagda lagtexten inte upptar endast de båda allmänna rekvisiten att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden och att näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt. För rättssäkerheten är det betydelsefullt att även vissa speciella rekvisit anges. framför allt genom att förutsebarheten ökar.

Som ett första fall upptas att näringsidkaren i denna sin egenskap. har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Mot detta eller mot motiven har lagrådet ingen erinran. Man kan rentav. som flera remissinstanser gjort. ifrågasätta om inte lagstiftningen åtminstone tills vidare kunde begränsas till att avse endast detta fall. Med hänsyn till konkurslagens nuvarande bestämmelser synes det emellertid svårt att invända mot att även den nya lagen innehåller ett konkursrekvisit. särskilt som detta har inskränkts i förhållande till de gällande reglerna.

Vad 'som däremot föranleder berättigad tvekan är att lagförslaget även tar sikte på fall av icke kriminaliserad underlåtenhet att betala skatt. tull eller avgift som omfattas av 1978 års betalningssäkringslag. Som begräns- ningsrcgel anges att underlåtelsen inte är ringa. Flera av de problem i samband med lagförslaget. som lagrådet har särskilt övervägt. har ytterst berott på denna punkt. Det vore därför till fördel om man kunde avstå från den. i vart fall för närvarande. Redan sambandet med kampen mot ekono- misk brottslighet talar emot att på detta sätt anknyta till icke kriminalisera- de handlingar. Härtill kommer att det föreligger förslag om att ytterligare vidga straffansvarct för underlåtenhet att betala skatt och avgifter. Om de genomförs. minskar behovet av den nu diskuterade punkten.

Å andra sidan har otvivelaktigt vissa skäl anförts i remissen för den ifrågavarande regeln. Lagrådet har stannat för att inte föreslå. att den utgår ur lagförslaget. En förutsättning för att den skall kunna behållas är dock att den får en snävare utformning än den som föreslagits. Lagtexten täcker även betydligt mindre kvalificerade fall än dem som avses enligt motiven. Lagrådet föreslår att punkten om att underlåtenheten "inte är ringa" ersätts med en regel om att underlåtenhet har förekommit "i avsevärd omfattning". En sådan förändring skulle bringa lagtexten till bättre över-

ensstämmelse med motiven. Det kan visserligen sägas att samma resultat i sak nås genom de allmänna rekvisiten om grovt åsidosättande resp. påkal- lat från allmän synpunkt. Rent lagtekniskt är emellertid skillnaden väsent- lig. Det är också angeläget att så långt som möjligt garantera att inga enskilda felaktigt dras under åklaga'res. eventuellt även domstols. pröv- ning.

Utöver den nu nämnda ändringen i Iagförslagets 1 & förordar lagrådet i det följande även en viss omredigering av denna för att ännu tydligare markera syftet. Inte heller där avses någon avvikelse i sak från motiven.

Förutom de grundläggande bestämmelserna om förutsz'ittningar för nä- ringsförbud har regeln om den personkrets, som skall kunna drabbas. en särskild betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Utformningen av förslaget innebär att en ganska vid krets kommer att beröras. Särskilt i förening med denjust berörda punkten om underlåtenhet att betala skatt etc. kan försla- get inge vissa betänkligheter. Lagrådet har övervägt om inte lagen borde begränsas till att i huvudsak avse endast den som faktiskt utövat ledningen av den näringsverksamhet som det gäller. Det är givetvis i realiteten dessa personer man vill komma åt: en formell upphängning på t.ex. ett supplean- tuppdrag är en lösning som motiveras uteslutande med praktiska skäl. Under förutsättning att skattebetalningsregeln ges en snävare utformning enligt lagrådets förslag synes emellertid regeln om personkretscn ktlnna accepteras. Det är uppenbart att effektivitetshänsyn måste väga tungt på denna punkt. Förslaget har också i huvudsak godtagits vid remissbehand- lingen.

Andra punkter i förslaget. som är känsliga från rättssäkerhetssynpunkt. är bl.a. de som gäller verkan av näringsförbud. speciellt närståenderegeln. samt möjligheterna till dispens. Även i dessa avseenden har lagrådet funnit det möjligt att i huvudsak tillstyrka förslaget. Också vid dessa ställningsta- ganden har emellertid lagrådet utgått från den ståndpunkt beträffande 1 s som har redovisats i det föregående.

Sammanfattningsvis finner således lagrådet att den föreslagna lagen kan godtas med vissa smärre förändringar. som mera syftar till en bättre överensstämmelse mellan motiv och lagtext än till avvikelser i sak. Inte minst genom den utförliga diskttssioncn i motiven har enligt lagrådets mening skapats goda förutsättningar för en tillämpning som väl tillgodoser rättssäkerhetens krav.

l ä

Mot avfattningen kan invändas att huvudrckvisiten grovt åsidosättande resp. påkallat från allmän synpunkt har kommit något i bakgrunden för de speciella rekvisiten brott resp. underlåtenhet att betala skatt. tull eller avgift. Syftet med lagen kommer enligt lagrådets mening till klarare uttryck om man upptar första stycket och andra stycket första meningen i omvänd ordning. Det framhålls då bättre att lagen avser verkligt kvalificerade fall. Ändringen gör andra meningen i förslagets andra stycke onödig.

Av motivuttalanden framgår att man vid prövningen av om näringsid- karen har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa skall beakta bl.a. om

det är fråga om upprepad" brottslighet. Avsikten synes vara att rekvisitet skall anses uppfyllt. om en näringsidkare vid flera tillfällen har begått brott. vilka vart för sig är att betrakta som ringa. men den sammanlagda brottsligheten bedöms vara av ej ringa karaktär. Detta skulle komma till tydligare uttryck i lagtexten om ordet "brott" byts ut mot "brottslighet" (jfr prop. 1985/86:23 s. 65).

I fråga om utformningen av punkten om underlåtenhet att betala skatt etc. hänvisar lagrådet till vad som har anförts i det föregående. Beträffande tolkningen av orden "i avsevärd omfattning” vill lagrådet tillägga följande. Det är väsentligt att få en korrekt relation mellan de båda speciella rekvisi- ten. Punkten l bör ses som huvudfallct. punkten 2 som en påbyggnad vilken inte skall innebära någon stor utvidgning i praktiken. Det är därför naturligt att även vid tillämpningen av punkten 2 beakta den definition av ekonomisk brottslighet som citeras i remissen. På det icke kriminaliserade handlande. som ptmkten 2 avser. kan inte gärna ställas lägre krav än som följer av definitionen. 1 den ingår bl.a. att verksamheten har kontinuerlig karaktär och bedrivs på ett systematiskt sätt. Detsamma måste normalt gälla även i de situationer som nu kommeri fråga. 1 den mån man varken kan tala om en kontinuerlig verksamhet eller om ett systematiskt handlan- de. måste det i vart fall förutsättas att underlåtenheten att betala avser ett högt belopp.

Vid behandlingen av näringsidkarbegreppet berörs i remissen förhållan- det till den gränsdragning som har utbildats inom arbetsrätten och social- rätten. De uttalanden som görs i detta sammanhang behöver emellertid förtydligas. Att inte var och en som har ställning av arbetsgivare också är näringsidkare i den föreslagna lagens mening är i och för sig ovedersägligt. En privatperson som har en arbetstagare anställd i hushållet eller en ideell förening som anlitar anställd personal för skötsel av en föreningslokal blir givetvis inte därigenom att betrakta som näringsidkare. Större tvekan kan råda i frågan. om en arbetstagare under vissa förutsättningar skulle kunna behandlas som näringsidkare enligt lagstiftningen om näringsförbud. Det kan exempelvis vara fråga om någon som bedriver försäljning på provi- sionsbasis eller utför transporter med eget fordon eller åtar sig underhålls- arbeten på fastigheter cller verkar som free-lance-medarbetare i en tidning. Kommittén utesluter inte att den som i arbets- och socialrättsligt hänseen- de är att beteckna som arbetstagare ändå kan bli underkastad reglerna om näringsförbttd. Lagrådet vill i och för sig inte motsätta sig en sådan tillämp- ning men anser i vart fall ett ställningstagande från departementschefens sida önskvärt.

Lagrådet föreslår att 1 & ges följande lydelse. "Näringsförbud får. om det är påkallat från allmän synpunkt. meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid

l. gjort sig skyldig till brottslighet. som inte är ringa. eller ?.. i avsevärd omfattning underlåtit att betala sådan skatt. tull eller avgift som omfattas av lagen (1978z880) om betalningssäkring för skatter. tullar och avgifter."

29"

1 specialmotiveringen sägs att man vid bedömningen enligt denna paragraf av om näringsidkaren grovt har åsidosatt sina åligganden får ta hänsyn endast till sådana oegentligheter som har förekommit i den näringsverk- samhet som har avslutats med konkurs. Denna skillnad i förhållande till vad som skall gälla enligt 1 :$ kan inte utläsas av lagtexten. Om en sådan innebörd är avsedd bör ordet "näringsverksamhet" ges bestämd form.

Lagförslaget upptar inte någon motsvarighet till den nuvarande särre- geln i 199 b & tredje” stycket konkurslagen om näringsförbud vid upprepade konkurser. Enligt motiven skall man emellertid vid prövningen av om en konkursgäldenär har grovt åsidosatt sina åligganden kunna beakta att han har varit försatt i konkurs vid flera tillfällen tidigare. Utrymmet härför blir dock mycket begränsat med den tolkning av 2 å som framgår av det här förut återgivna motivuttalandet. Denna medger ju inte att man tar hänsyn till vad som har skett utanför den verksamhet som har lett till den aktuella konkursen. Har näringsidkaren inte grovt åsidosatt sina åligganden i denna verksamhet. kan näringsförbud inte meddelas med stöd av 2 s. oavsett hur många gånger han tidigare må ha varit försatt i konkurs och oavsett vad som må ha föregått de tidigare konkurserna. En annan sak är att omstän- digheter av detta slag givetvis blir av betydelse när det gäller att bedöma om ett näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt.

45

Första och andra styckena får en enklare och mera tilltalande redaktion om de förs samman och ställs tipp punktvis. De kan lämpligen ges följande lydelse:

"Har näringsverksamhet bedrivits av en juridisk person får, under-de förutsättningar som anges i 1-—3 åå. näringsförbud meddelas. i fråga om

kommanditbolag: komplementären.

annat handelsbolag: bolagsman. _

aktiebolag: ledamot och suppleant i styrelsen saint verkställande direk- tör och vice verkställande direktör.

ekonomisk förening: ledamot och suppleant i styrelsen. om denne begått brottet i näringsverksamheten eller innehade sin ställ- ning när betalningen av skatt. tull eller avgift underläts eller den juridiska personen försattes i konkurs.

Första stycket gäller också den som i annan egenskap än där sägs faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har fram- trätt som ansvarig för en enskild näringsverksamhet."

1 tredje stycket har upptagits en regel vilken skall göra det möjligt att meddela näringsförbud mot den som är underkastad straffrättsligt företa- garansvar men inte har en sådan ställning som aVses i paragrafens båda första stycken. Denna regel saknar motsvarighet i kommittéförslaget. -

Departementschefen hari likhet med kömmittén tagit avstånd från tan- ken att låta befattningshavare med ett självständigt ansvar för en viss sektor inom ett företag ingå i kretsen av personer som kan drabbas av

näringsförbud. Som skäl för denna ståndpunkt har framför allt hänvisats Prop. 1985/86: 126 till de gränsdragningsproblem som skulle uppstå. Detta argument synes i minst lika hög grad göra sig gällande i fråga om en regel som anknyter till _ företagaransvaret. Som kommittén har påpekat råder det ganska stor osä-

kerhet om förutsättningarna för företagaransvar. Det är knappast möjligt att i en enkel formel ange kriterierna för att ett sådant ansvar skall förelig- ga. Den i lagförslaget upptagna bestämningen förefaller vara alltför vid- sträckt. Den synes förutsätta mycket långtgående delegationsmöjligheter och kan efter ordalagen inbegripa även personal i ganska underordnad

ställning.

Mot den angivna bakgrunden finns det anledning befara att en sådan regel som den föreslagna skulle ge upphov till rättsosäkerhet och tillämp- ningssvårigheter. särskilt som den är avsedd att kunna åberopas även då något straffrättsligt företagaransvar inte aktualiseras. Frågan inställer sig därför om inte regeln skulle kunna avvaras.

[ de allra flesta fall vilar företagaransvaret pa den som faktiskt leder verksamheten eller. om flera gemensamt utövar ledningen. pa någon av dem. För dessa fall är den föreslagna särregeln utan betydelse. Av intresse i detta sammanhang blir då vad som skall anses utgöra en näringsverksam- het. Det är inte ovanligt att inom ett företag ryms en rad olika verksam- hetsgrenar med stor spridning både lokalt och branschvis. I många fall återspeglas detta i företagets juridiska struktur genom en uppdelning på skilda bolag under en gemensam koncernledning. Då blir reglerna om näringsförbud tillämpliga på de personer som sitter i ledningen för de olika koneernbolagen. Organisationen kan emellertid också vara sådan att all verksamhet formellt drivs av ett enda bolag. men att de olika verksamhets- grenarna står under ledning av en särskild förvaltning. som arbetar minst lika självständigt i förhållande till den centrala företagsledningen som styrelsen och verkställande direktören för ett dotterbolag. Goda skäl synes tala för att vid tillämpning-av bestämmelserna om näringsförbud den som leder en sådan förvaltning anses utöva ledningen'av en näringsverksamhet. Med ett sådant synsätt minskar ytterligare behovet av en särregel som anknyter till det straffrättsliga företagaransvaret. .

Under hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att den i tredje stycket upptagna regeln får utgå.

65

Även första stycket i denna paragraf vinner på en punktvis uppställning. Det kan lämpligen ges följande lydelse: '

"Den som är underkastad näringsförbud får inte

1. driva näringsverksamhet.

2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i ett kommanditbolag.

3. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag. ett handels- bolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet. 194

4. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag.

5. i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som anges vid 3.

6. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring.

7. äga så många aktier i ett aktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent."

Mot andra stycket har lagrådet ingen erinran. Det bör dock påpekas att det i sak kan te sig egendomligt att en person med näringsförbud skall kunna ägna sig åt t.ex. pornogralibranschen. Frågan kan möjligen upp- märksammas vid den pågående översynen av reglerna om yttrandefrihe- ten.

7.5

Till kretsen av närstående räknas sam/m. Någon legal definition på detta begrepp ges inte i lagförslaget och den närmare innebörden av begreppet framgår ej heller av remissprotokollet i övrigt. I kommittéförslaget angavs att uttrycket sambo numera flck anses ha en ganska väl etablerad inne- börd. som för övrigt kommit till uttryck i familjelagssakkunnigas förslag (SOU l981:85) till äktenskapsbalk: med sambor avsågs enligt detta förslag "de som. utan att vara makar. har gemensamt hem och hushåll och samlever under äktenskapsliknande förhållanden". Näringsförbudskom- mitten anförde för sin del att. i den mån tveksamhet uppstod vid tillämp- ningen. en sådan tvekan i största utsträckning fle verka till den tilltalades förmån. eftersom frågan uppstod i brottmål (SOU l984z59 s. 413).

Mot vad kommittén anförde finns i och för sig intet att erinra. Begreppet sambo har för övrigt med den angivna betydelsen kommit till användning i ll % lagen (l985z57l) om värdepappersmarknaden (prop. 1984/85:157 s. 9l f). 1 den remiss med förslag till äktenskapsbalk m.m. som den Zl februari 1985 överlämnats till lagrådet för granskning har emellertid begreppet sambo erhållit en något snävare innebörd än nu sagts. AV 1 s" andra stycket i förslaget till lag om sambors gemensamma hem framgår att med sambor avses i den lagen en ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Som skäl för att ingen av parterna får vara gift anförs i remissen att kollisioner annars skulle kunna uppkom- ma med de rättsregler som gäller för gifta (s. 67). något som blivit möjligt med den från sakkunnigförslaget avvikande principlösning som valts i lagrådsremissen. Enligt vad lagrådet erfarit är tanken numera att den nya familjerättsliga lagstiftningen skall kunna träda i kraft den ljanuari 1988.

Någon saklig grund för att i en lag om näringsförbud begränsa kretsen av närstående på motsvarande sätt finns inte. Det skulle snarast vara ägnat att förvåna om den som är underkastad näringsförbud skulle vara oförhindrad att ta anställning eller återkommande uppdrag i en näringsverksamhet. som drivs av hans sambo eller i vilken hans sambo intar en ledande ställning. av blott och bart det skälet att någon av dem bakom sig har ett formellt ännu ej upplöst äktenskap. Den praktiska betydelsen i förevaran-

Prop

de sammanhang av en begränsning motsvarande den som föreslås på familjerättens område torde dock ej vara särskilt stor. I regel upplöses nämligen ett äktenskap när en av makarna upptar en samlevnad med någon annan. Av olika anledningar kan likväl en upplösning komma att dröja. De praktiska fall man kan räkna med torde vara de där initiativ först sent tas . till en äktenskapsskillnad och där betänketid eller motsvarande tid enligt utländsk rätt först måste avvaktas. Endast i undantagsfall lär tillståndet bli långvarigt. t.ex. om trots allt ingen av makarna ansöker om äktenskaps- skillnad eller om en dom på sådan skillnad visserligen har meddelats men - så har skett i utlandet och domen inte erkänns i Sverige.

De praktiska olägenheterna av att i en lag om näringsförbud anpassa sambobegreppet till det som föreslås i familjerätten är i och för sig inte särskilt stora. Likväl talar alla sakliga skäl för att i förevarande samman- hang liksom i den redan antagna lagen om värdepappersmarknaden tillämpa reglerna på alla fall där en man och en kvinna samlever under äktenskapsliknande förhållanden. Så som förslaget till lag om sambors gemensamma hem är utformat kommer det dock om förslaget antas i' oförändrat skick att finnas olika sambobegrepp i lagstiftningen.

En möjlighet att lösa de problem som uppkommer i den fortsatta lagstift- ningen rörande samboförhållanden är att fortsätta på den väg som redan har beträtts. d.v.s. att ge sambobegreppet den allmänna och vidare inne- börd som det numera har i det allmännaspråkbruket. ] den mån behov. uppkommer att begränsa reglers tillämpning till viss eller vissa kategorier sambor eller att på annat sätt kvalificera dem som bestämmelserna syftar på. får detta anges särskilt.

En annan möjlighet är att reservera begreppet sambo för den familje- rättsliga lagstiftningen med den speciella innebörd det där är avsett'att få. Såvitt avser övrig lagstiftning får det då undersökas om detta snävare begrepp kan användas också där. Om så inte är fallet utan en annan definition är önskvärd. får man avstå från att begagna termen sambo och i stället särskilt ange till vilka grupper bestämmelserna riktar sig.

Det är således inte möjligt att i förevarande begränsade sammanhang ta slutgiltig ställning till vilken väg som bör väljas. 1 första hand bör sambobe- greppet utrcdas och klarläggas i samband med lagstiftningen på familjerät— tcns område. Lagrådet får därför nu nöja sig med att peka på problemet. Om detta inte hinner lösas innan lagen om näringsförbud skall slutbehand- las. förordar lagrådet att man tills vidare avstår från att använda termen sambo och i stället direkt anger att lagen om näringsförbud avser äkten- skapsliknande samlevnad. ett uttryckssätt som anknyter till redan före- kommande definitioner i lagstiftningen.

Den berörda meningen i paragrafen skulle då kunna ges följande inled- ning: "Som närstående anses hans make. den med vilken han samlever under äktenskapsliknande förhållanden. förälder . .. "

8.5

Forumregeln i andra stycket torde vara avsedd att tillämpas även då en juridisk person har försatts i konkurs och "talan om näringsförbud skall

väckas mot en företrädare för den juridiska personen. Med hänsyn härtill Prop bör inledningsorden i stycket ändras till "Talan om näringsförbud grundat påZ åfår... "

IOÄ

Lagrådet föreslår att det i första stycket som förutsättning för ett beslut om tillfälligt näringsförbud anges. att det är "uppenbart att grund för närings— förbud ft'ireligger". Detta är inte avsett att innebära någon ändring i sak. Formuleringen synes emellertid vara att föredra med hänsyn särskilt till att frågan om tillfälligt förbud i regel kommer att aktualiseras antingen i ett läge då processuella förutsättningar för ett slutligt förbud ännu inte förelig- ger eller i samband med att en dom på näringsförbud meddelas.

Det synes — särskilt med hänsyn till innehållet i 13 å — inte erforderligt att i andra stycket uttryckligen ange att ett yrkande om tillfälligt närings- förbud kan framställas såväl innan talan enligt 8 s*" har väckts som därefter.

ut

1 specialmotiveringen till 5 & påpekas att den tid under vilken ett tillfälligt näringsförbud har gällt skall beaktas vid tillämpningen av den paragrafen. Det är alltså den sammanlagda förbudstiden som inte får överstiga fem år eller underskrida tre år. Denna regel. vilken motsvarar vad som gäller redan nu. synes vara av sådan betydelse att den bör komma till uttryck i lagtexten. Detta kan lämpligen ske genom att till ll Så fogas ett andra stycke av följande lydelse:

"Har ett tillfälligt näringsförbud meddelats. skall detta beaktas vid tillämpning av 5 så.”

l4å

l paragrafens andra och tredje stycken finns bestämmelser om att dom eller beslut varigenom ett näringslörbud eller tillfälligt näringsförbud har meddelats skall sändas till vissa myndigheter. Bestämmelser av detta slag behöver inte meddelas i form av lag. Lagrådet har inte några principiella invändningar mot att reglerna likväl tas upp i lagen. Emellertid måste beaktas att underrättelser bör sändas även i vissa andra fall. exempelvis när ett beslut om förbud upphävs — vare sig det sker efter överklagande" eller med stöd av lS— l7 & när ett förbud eller en avvecklingstid förlängs eller när en dispens meddelas eller återkallas. Om föreskrifter härom skall utfärdas av regeringen synes det lämpligt att detsamma får gälla de bestäm- melser som nu har tagits upp i lagförslaget. Lagrådet förordar därför att paragrafens andra och tredje stycken får utgå.

19—22 55

Dispensreglerna har en viktig plats i förslaget. De öppnar möjligheter att korrigera onödigt hårda konsekvenser av reglerna i 6 och 7 åå om verkan

av näringsförbud. ] vissa av de situationer som kan komma i fråga lär det bli något oegentligt att tala om att det finns "särskilda skäl" för ett undantag. Realiteten blir snarast att ett visst uppdrag. t.ex. som styrelsele- damot i en bostadsrättsförening. framstår som alltför bagatellartat för att behöva uteslutas. Lagrådet förordar därför att den inledande bisatsen i 19 & utgår. 1 den följande texten kan en viss redaktionell förbättring göras samtidigt som det markeras klarare. att en dispens normalt bör kunna ges redan i domen på näringsförbud. även om det inte kan helt preciseras Vilken anställning. vilket uppdrag etc. den-tilltalade får inneha. Med före- skrifter kan rätten nå i stort sett detsamma som genom en sådan precise- ring men ändå åstadkomma en viss smidighet.

Regler om återkallelse av dispens finns både i 19 å och i 26 S. Enligt 19 ;" andra stycket får en dispens återkallas dels vid överträdelse av en före- skrift som är knuten till dispensen dels om den som har fått dispens från förbud i två åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen. Enligt 26 & tredje stycket får återkallelse ske om näringsförbudet överträds.

Gemensamt för alla återkallelsesitttationer är att den som erhållit det förtroende som en dispens avser att ge uttryck för på något sätt har svikit detta förtroende. vare sig så har skett i en dispenserad verksamhet eller utanför en tänkt ram för denna. Redan detta ändamålssamband talar emot att sprida bestämmelserna till olika ställen i lagen. Även om den teoretiska skillnaden mellan situationerna i och för sig är klar. kan det vidare tänkas att de kan komma att aktualiseras genom ett och samma förfarande eller i vart fall samtidigt läggas till grund för ett ingripande. Beroende exempelvis på vilka samhällsintressen en till dispensen knuten föreskrift är avsedd att tillgodose och på hur den är avfattad kan det väl tänkas att den som erhållit dispensen på en och samma gång bryter mot föreskriften och åsidosätter vad som åligger honom i verksamheten. Likaså kan det tänkas att han samtidigt bryter mot en föreskrift och överträder näringsförbudet genom att gå utanför vad dispensen medger.

Reglerna om återkallelse av dispens skulle därför enligt lagrådets mening vinna på att föras samman. De kan lämpligen samlas i en ny 20 &. Den nuvarande 20 &" kan föras över till 21 å som ett nytt första stycke.

Avfaltningen av 21 och 22 åå i förslaget kan förenklas redaktionellt om man beaktar innehållet i 17 &. bl.a. hänvisningen till 8 &. En särskild forumregel bör tillfogas i 22 s" som gör det möjligt — men inte nödvändigt — att ta upp en fråga om återkallelse av dispens även vid den tingsrätt som har meddelat dispensen. om den är en annan än den som har beslutat näringsförbudet.

lfrågavarande paragrafer skulle med lagrådets förslag få följande ly- delse:

"19 & Den som är underkastad näringsförbud eller tillfälligt näringsför- bud får medges dispens för att driva en näringsverksamhet. inneha anställ- ning cller uppdrag. vara delägare i ett handelsbolag eller äga vissa aktier. Rätten får föreskriva vad den som medges dispens har att iaktta då denna utnyttjas.

Prop. 1985/86: 126

20 &" En dispens får återkallas. om den som medgetts denna överträder näringsförbudet eller det tillfälliga näringsförbudet eller bryter mot en föreskrift som är knuten till dispensen. Detsamma gäller om den som medgetts dispens från ett förbud i 6 5 i annat hänseende åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen.

21 & En fråga om dispens får prövas i samband med dom om näringsför- bud eller beslut om tillfälligt näringsförbud eller efter en senare gjord ansökan.

När en fråga om dispens prövas särskilt. gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 17 & andra och tredje styckena.

22 & Talan om återkallelse av dispens förs av allmän åklagare. När frågan prövas i ett särskilt mål. gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 17 å andra stycket. Målet får dock tas upp även av den tingsrätt som tidigare prövat frågan om dispens."

24 ;” Beträffande tillsynsmyndigheter i konkurs föreskrivs i 42 å andra stycket konkurslagen endast att regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att vara tillsynsmyndighcter. [ den med anledning'härav utfärdade förordning- en (1979:755) om tillsynsmyndighet i konkurs har tillsynsmyndigheternas uppdrag bestämts att omfatta konkurser som handläggs vid angivna tings- rätter. Mot denna bakgrund är det inte helt adekvat att här anknyta till den tillsynsmyndighet i konkurs inom vars område den som är underkastad näringsförbud är bosatt. Lagrådet föreslår därför att första stycket och andra stycke-ts första mening ersätts av ett nytt första stycke av följande lydelse:

"Regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att öva tillsyn över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs."

l paragrafens tredje stycke föreskrivs att tillsynsmyndighetcn har rätt att hos den som är underkastad näringsförbud begära de upplysningar som behövs för tillsynen. Någon skyldighet för denne att lämna begärda upp- lysningar har emellertid inte ansetts böra föreskrivas. och några tvångsme- del föratt framtvinga hans medverkan har i enlighet härmed inte ställts till tillsynsmyndighetens förfogande. Att en tillsynsmyndighet har befogenhet att begära upplysningar från den som är underkastad tillsyn får anses ligga i sakens natur. Med hänsyn härtill och då den föreslagna regeln kan föranle- da osäkerhct om vilka befogenheter myndigheten i övrigt har vill lagrådet förorda att den får utgå. '

255

Av specialmotiveringen framgår att paragrafen skall omfatta även överträ- delse av särskilda föreskrifter som har meddelats i anslutning till ett i beslutet om förbud intaget förordnande om viss z'tvvecklingstid. Detta bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. Vidare torde det inte finnas någon anledning att behandla föreskrifter som har meddelats i samband med beslut om förlängning av avvecklingstiden eller om dispens annorlunda.

Lagrådet föreslår därför att paragrafen inleds på följande sätt: "Den som PFOP- l985/865 l26 överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt näringsförbud eller bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 18 eller 19% skall dö-

mas

265

Såvitt avser den i remissen berörda frågan om domstolen—är bunden av åklagarens yrkande följer av allmänna principer. att domstolen inte kan meddela ett nytt förbud. om åklagaren yrkat blott förlängning. Däremot bör domstolen enligt lagrådets mening vara oförhindrad att. i anledning av ett yrkande om ett nytt förbud. stanna vid-att endast förlänga det som gäller.

Som lagrådet föreslår vid 19—22 55 bör reglerna om återkallelse av dispens samlas i 20 5. Vad som kan erfordras i förevarande paragrafs" tredje stycke är. om förslaget antas. blott en hänvisning till 205 av för- slagsvis följande lydelse:

"1 ms finns bestämmelser om återkallelse av dispens när ett förbud överträds." _ '

O t'ergångxbtästä/nmelse/vm Punkten 3

Denna punkt är så uppbyggd att den utgår från det i och för sig självklara. nämligen att vid lagens tillämpning hänsyn får tas till allt som hänför sig till tiden efter ikraftträdandet. Det intressanta ligger i ordet "endast" och i det förhållandet att stadgandet är avsett att läsas motsatsvis. Tanken är att läsaren genom att jämföra de här uppräknade förutsättningarna för ett näringsförbud med de i lagen angivna skall sluta sig till att hänsyn får tas till vad som ägt rum före ikraftträdandet endast såvitt avser frågan om förbud är påkallat från allmän synpunkt. Detta budskap synes på ett enklare och mer kortfattat sätt kunna förmedlas genom att den önskade slutsatsen direkt får komma till uttryck i lagtexten. Vid en omformulering i enlighet härmed bör dessutom beaktas att termen näringsidkare inte. passar särdeles väl. när näringsförbud ifrågakommer för sådana företrädare för en juridisk person som anges i 4 &. Stadgandet skulle förslagsvis kunna avfat- tas sålunda:

"Vid prövning av förutsättningarna enligt 1 & för näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud får hänsyn tas till vad som ägt rttm före ikraftträ- dandet endast såvitt avser frågan om förbud är påkallat från allmän syn- punkt."

Punkten 4

Som antyddes under föregående punkt bör vid formuleringen även av förevarande punkt beaktas att näringsidkaren i de fall som avses i 4 s' är en juridisk person och att den som skall drabbas av ett näringsförbud på grund 201

av ett klandervärt förfarande är en ställföreträdare för den juridiska perso- Prop. 1985/86: 126 nen.

Enligt nu gällande lydelse av 199 d & konkurslagen skall en talan om näringsförbud väckas senast två år från dagen för konkursbeslutet. dock att talan får väckas så länge konkursen pågår. Paragrafen föreslås upphävd utan att erhålla någon motsvarighet i den nya lagen. Det sagda innebär att efter ikraftträdandet talan kan väckas oberoende av när konkursbeslutet meddelades. Detta vill lagrådet inte tillstyrka såvitt avser de fall då pre- skription av talan redan har inträtt vid tidpunkten för ikraftträdandet. En trndantagsbestämmelse bör fogas till denna punkt. som därefter kan ges denna lydelse: .

"Meddelas ett beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud med anledning av konkurs och grundas bedömningen att den som skall vara underkastad förbudet förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt sina åligganden på förfaranden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet. gäller i stället för 6 & första stycket och 7 ä att han inte får driva verksamhet med vilken följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (19762125'). Han får inte heller såsom styrelseledamot eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för ett aktiebolag. ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver bokföringspliktig verksamhet. Inte heller får han faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av en sådan jtrridisk persons angelägenheter. Rätten skall i sitt beslut erinra om näringsförbudets ver- kan cnligt denna punkt. Vad som i 5 & föreskrivs om att näringsförbud skall meddelas för lägst tre år gäller ej i ett sådant fall som sagts nu.

Talan om näringsförbud får dock ej väckas. om konkursbeslutet har meddelats före den 1 juli 1984 och konkursen avslutats före ikraftträdan- det."

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen Öt't'rgångxheslänrmelSernu

Som följd av den ändrade lydelse lagrådet föreslår beträffande bestämmel- serna om tillfälligt näringsförbud i 10 #5 första stycket lagen om näringsför- bud bör andra meningen i punkten 2 erhålla följande lydelse: "Beslut om tillfälligt näringsförbud får dock meddelas endast om det är uppenbart att grtrnd för näringsförbud föreligger."

Förslagen till lagar om ändringar i yrkestrafiklagen och lagen om handel med drycker

Lagrådet ansluter sig till departementschefens ställningstaganden beträf- fande näringstillstånd. Det synes sålunda välbetänkt att begränsa sig till att införa en vidgad vandelsprövning i två branscher. där redan en särskild. författningsreglerad kontroll förekommer. Det får emellertid samtidigt be- aktas att vissa problem kan uppkomma då det gäller att i praktiken genom- föra en vidgning av vandelsprövningen till att avse även laglydnad och benägenhet att uppfylla samhälleliga förpliktelser. Det är givetvis angelä- . 302

get att man håller fast Vid ett någorlunda nära och påtagligt samband Prop mellan den verksamhet sökanden vill bedriva och det som läggs honom till last. Väsentligt är också att man vidtar åtgärder för att såvitt möjligt garantera en enhetlig tillämpning av de nya bestämmelserna hos de olika myndigheter som kommer i fråga.

1 övrigt vill lagrådet endast fästa uppmärksamheten på en detalj. som gäller lagen om handel med drycker.

Enligt 37 & första stycket kan tillstånd till servering av alkoholdrycker avse servering I. till allmänheten året runt eller årligen under viss tidsperi- od. 2. i förening. klubb eller annat slutet sällskap året runt eller årligen under viss tidsperiod. eller 3. vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod. Syftet med den föreslagna lagändringen år att genomföra en utökad vandelsprövning av näringsidkare inom restaurangbranschen. Ser- veringstillstånd enligt 37 & första stycket 3 torde inte vara aktuella i detta sammanhang. Lagrådet ifrågasätter därför om inte tillåmpningsområdet för det föreslagna andra stycket i 40 & borde begränsas till frågor om tillstånd enligt 37 åförsta stycket 1 och 2 (jfr 60 s'första stycket).

Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen

Förslaget lämnas utan erinran.

ro

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammantråde den-27 februari l986

Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsråden I. Carlsson. Lundkvist. Feldt. Sigurdsen. Gustafsson. Hjelm-Wallén. Peterson. Gö- ransson. Dahl. R. Carlsson. Holmberg. Hellström. Wickbom. Johansson. Hulterström. Lindqvist

Föredragande: statsrådet Johansson-

Proposition om lag om näringsförbud, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanräde I985-07-26) över förslag till

|. lag om näringsförbud.

2. lag om ändring i konkurslagen (l921 : 225).

3. lag om ändring i kreditupplysningslagen (l973: ll73). . lag om ändring i yrkestrafiklagen (1979: 559).

5. lag om ändring i lagen (l977: 293) om handel med drycker. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har inte haft något att erinra mot de grundläggande principerna i de remitterade lagförslagen eller mot lagstiftningens allmänna utform- ning. De erinringar och ändringsförslag som lagrådet har fört fram avser i huvudsak lagtekniska frågor. Jag vill redan ntl'förutskicka att jag i väsent- liga delar kan biträda lagrådets synpunkter och ändringsförslag. Vidare förordarjag att några ändringar av främst redaktionell art görs i förslaget till lag om näringsförbud.

.L'.

Innan jag övergår till att behandla den föreslagna lagstiftningen vill jag något beröra frågan om Valet mellan näringstillstånds- och näringsförbuds- systcmen. Denna fråga har ingående behandlats i lagrådsremissen (avsnitt 3.3). Jag vill för egen del helt ansluta mig till vad föredraganden där har anfört. Också lagrådet har anslutit sig härtill. Jag vill här bara tillägga följande. Ett omfattande system med näringstillstånd skulle med nödvän- dighet föra med sig att tillståndsprövningen i de enskilda fallen ofta skulle bli schablonmässig. Detta skulle i sin tur medföra risk för att uppgifter som skulle kunna tala mot att näringstillstånd meddelas inte alltid ktlnde till— föras prövningen. Samtidigt skulle ett meddelat näringstillstånd av många uppfattas som någon form av garanti för attvederbörande tillståndshavare var seriös i en utsträckning som alltså knappast skulle ha kunnat prövas. Detta är naturligtvis inte lämpligt och talar för återhållsamhet med ett omfattande system med näringstillstånd.

Förslaget till lag om näringsförbud

Lagrådet finner att bärande skäl av både praktisk och principiell natur talar för att näringsförbud inte bör förutsätta konkurs. Enligt lagrådet innebär det en värdefull förstärkning i förhållande till kommittéförslaget. att det remitterade lagförslaget inte upptar endast de båda allmänna rekvisiten att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden och att näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt utan även vissa speciella rekvisit.

Mot det rek'visit som avser att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa har lagrådet "ingen erinran. Detsamma gäller det konkursrekvisit som lagen upptar.

Den omständigheten att lagförslaget även tar sikte på fall av icke krimi-' naliserad underlåtelse att betala skatter. tullar och avgifter föranleder enligt lagrådet däremot tvekan. Enligt lagrådet vore det till fördel om man kunde avstå från denna punkt i lagförslaget. i vart fall för närvarande. Som skäl anförs att redan sambandet med kampen mot ekonomisk brottslighet talar emot att man på detta sätt anknyter till icke kriminaliserade handling- ar. "l'ill detta kommer enligt lagrådet att det finns förslag om att ytterligare vidga straffansvarct för underlåtenhet att betala skatt och avgifter som. om de genomförs. minskar behovet av en regel av det-slag som nu är i fråga. Jag vill med anledning härav erinra om att skattebetalningsregeln visser- ligen främst är avsedd att täppa till den lucka som nu kan anses föreligga genom att vissa förfaranden som otvivelaktigt framstår som oegentligheter är straffria och därför oåtkomliga för ett näringsförbud med stöd av brotts- rekvisitet. Regeln har emellertid praktisk betydelse också inom det i och för sig kriminaliserade området. Som har framhållits i remissen kan det t.ex.i samband med skönstaxeringar förekomma att åtal för skattebedrä- geri underläts. trots att förutsättningar för ansvar kan visas föreligga om saken utreds närmare. I dessa och liknande fall kan då skattebetalningsre- geln ersätta möjligheten att meddela näringsförbud med stöd av brotts- rekvisitet.

Lagrådets resonemang utmynnar inte heller i att regeln i fråga föreslås utgå. Lagrådet. som finner att vissa skäl för regeln otvivelaktigt har anförts i remissen. har stannat för att i stället föreslå att den ges en snävare utformning än enligt det remitterade förslaget så att lagtexten bringas till bättre överensstämmelse med motiven.

Lagrådet framhåller vidare att regeln om den personkrets som skall kunna drabbas av näringsförbud har särskild betydelse från rättssäkerhetsi synpunkt. Enligt lagrådet synes den dock kunna godtas under förutsättning att skattebetalningsregeln ges en snävare utformning enligt lagrådets för- slag. Detsamma gäller även reglerna om verkan av förbud. särskilt när- ståenderegeln. samt möjligheterna till dispens.

Sammanfattningsvis har lagrådet funnit att den föreslagna lagen om näringsförbud kan godtas med vissa smärre förändringar. som mera syftar till en bättre överensstämmelse mellan motiv och lagtext än till avvikelseri sak. Inte minst genom den utförliga diskussionen i motiven .har enligt lagrådets mening skapats goda förutsättningar för en tillämpning som väl tillgodoser rättssäkerhetens krav.

Som har framhållits i lagrådsremissen i flera sammanhang skall närings- förbud komma i fråga först då en näringsidkare har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter och det inte finns någon möjlighet att använda ett mindre ingripande medel för att komma till rätta med honom. Jag kan mot denna bakgrund ansluta mig till att skattebetalningsrekvisitet ges den ut— formning som lagrådet har förordat.

l å [ enlighet med vadjag nyss har anfört bör skattebetalningsrekvisitet ges en snävare utformning. Jag biträder vidare det förslag till omredigering av paragrafen som lagrådet har fört fram och ansluter mig även till att ordet "brott" byts ut mot "brottslighet".

Som lagrådet har framhållit bör innebörden av att någon i ”avsevärd omfattning" har underlåtit att betala skatt m.m. vara att underlåtelsen har varit av kontinuerlig eller systematisk karaktär eller har avsett ett högt belopp.

Lagrådet efterlyser. mot bakgrund av vad som i lagrådsremissen uttalas därom. ett ställningstagande i frågan i vad mån den som i arbets- och socialrättsligt hänseende är att beteckna som arbetstagare kan behandlas som näringsidkare enligt lagstiftningen om näringsförbud.

Spörsmålet torde i praktiken närmast kunna uppkomma i det fall då en person utför tjänster åt någon annan utan att det är fråga om ett regelrätt anställningsförhållande. Av stor betydelse för bedömningen av om veder— börande skall anses som näringsidkare eller ej måste i ett sådant fall enligt min mening vara det mått av självständighet som han har haft. Jag delar således näringsförbudskommitténs uppfattning att den omständigheten att en person i arbetsrättsligt hänseende anses som arbetstagare i ft'jrhällande till den från vilken han tar emot sitt uppdrag inte bör hindra att han kan meddelas näringsförbud. om han i sitt förhållande till andra motparter och till myndigheterna har intagit en mycket självständig ställning. Denna omständighet tillmäts. som näringsförbudskommitten har framhållit. vikt då motsvarande gränsdragningsfråga uppkommer på de arbetsrättliga och socialrättsliga områdena. Utfallet av prövningen kan därför i det enskilda fallet väl komma att bli detsamma som på dessa områden. Blotta faktum att någon har kommit att anses som arbetstagare inom arbets- eller social— rätten kan enligt min mening däremot inte leda till att motsvarande bedöm- ning görs även vid tillämpning av lagstiftningen om näringsförbud. Detjag sagt nu innebär attjag inte vill utesluta att en person bedöms som närings— idkare enligt dennna lagstiftning. trots att en annan bedömning görs på de andra områdena. Jag vill tillägga att det gränsdragningsproblem som jag nu har berört inte är specifikt just för lagstiftningen om näringsförbud utan kan uppkomma även i andra sammahang. t. ex. vid tillämpning av konkur- renslagen (1982: 729). '

2 &? Jag ansluter mig till lagrådets förslag om en viss ändring av lagtexten. Jag delar vidare lagrådets uppfattning att. vid prövningen av om en konkursgäldenär har grovt åsidosatt sina åligganden. utrymmet blir be-

a

gränsat att ta hänsyn till att denne har varit försatt i konkurs vid flera tillfällen tidigare. Indirekt bör ett sådant förhållande dock ibland kunna spela en roll. De tidigare konkurserna kan i ett visst fall tänkas kasta ett ljus över frågan huruvida den konkurs i samband med vilken frågan om näringsförbud aktualiseras i sig bör uppfattas som led i ett oegentligt förfarande. (. ex. med syfte att undandra medel från borgenärerna.

Med anledning av omredigeringen av l ?" bör även en viss redaktionell jämkning göras i 2 ä.

4 %* Lagrådet har kritiserat den föreslagna regeln i tredje stycket om att nå— ringsförbud skall kunna meddelas den som är underkastad s. k. straffrätts— ligt företagaransvar men som inte har en sådan ställning som avses i paragrafens två första stycken.

Jag delar lagrådets uppfattning att regeln i fråga skulle kunna medföra vissa svårigheter i rättstillämpningen. Det kan inte bestridas att det också i vissa fall kan vara svårt att förutse vilka befattningar i ett företag som är förknippade med företagaransvar. Jag är mot denna bakgrund beredd att låta bestämmelsen utgå. I anslutning till vad lagrådet har anfört därom vill jag som min mening ge till känna. att den som leder en särskild. självstän- digt arbetande förvaltning i en näringsverksamhet som drivs i form av en endajtrridisk person. bör anses utöva ledningen av en näringsverksamhet och därmed kunna komma i fråga för näringsförbud.

Jag ansluter mig i övrigt även — med en smärre ändring — till den redaktionella jämkning som lagrådet har föreslagit.

7 å .

Lagen om näringsförbud är avsedd att träda i kraft före den n_'a äkten- skapsbalken. Jag delar lagrådets uppfattning att begreppet sambo i första hand bör klarläggas inom ramen för det senare lagkomplexet. Jag instäm- mer också i vad lagrådet har uttalat om vilka personer som enligt en lag om näringsförbud bör anses som närstående i det hänseende som nu äri fråga. Lagtexten bör därför ändras på det sätt lagrådet har föreslagit. Därutöver bör även en mindre redaktionell jämkning göras.

ll s" Liksom lagrådet anserjag att det kan vara lämpligt med en uttrycklig regel om att den tid under vilken ett tillfälligt näringsförbud har gällt skall beaktas vid tillämpning av 5 å.

14 5 Jag delar lagrådets uppfattning att andra och tredje styckena bör utgå.

24 5 Som har utvecklats i lagrådsremissen bör tillsynen även i fortsättningen ligga på tillsynsmyndigheterna i konkurs. Jag delar dock lagrådets uppfatt- ning att den föreslagna bestämmelsen inte har fått en alldeles adekvat utformning i det hänseende som lagrådet har berört.

207"

Jag anser att praktiska hänsyn talar för att man av lagtexten kan utläsa den koppling som finns till tillsynsmyndigheterna i konkurs. Av lagtexten bör därför framgå att den kronofogdemyndighct som (enligt förordningen /1979:755/ om tillsynsmyndighet i konkurs) har tillsynen över konkurser som handläggs vid tingsrätten i den ort där den som är underkastad förbud är bosatt också är tillsynsmyndighet i detta sammanhang. Genom en skriv- ning av sådan innebörd blir det inte nödvändigt att. som lagrådet har föreslagit. i särskild författning besluta om vilka kronofogdemyndigheter som skall vara tillsynsmyndigheter.

Jag ansluter mig till vad lagrådet har anfört om tredje stycket i den föreslagna paragrafen och föreslår därför att detta utgår.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

lnnehåH

I Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1 Propositionens lagförslag ...................................... 3 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juli 1985 ..... 15 l Inledning ............................................. 15 2 Den ekonomiska brottsligheten samt vidtagna åtgärder och pågående arbete mot denna .......................... . 18 2.1 Den ekonomiska brottsligheten .......................... 18 2.2 Vidtagna åtgärder och pågående arbete m.m. ............. 20 2.2.1 Resursförstärkningar ................................... 20 2.2.2 Lagstiftning ........................................... 21 2.2.3 Pågående arbete m.m. .................................. 23 3 Regleringens inriktning ................................. 24 3.1 Allmänt om näringsfrihet ............................... 24 3.2 Näringsfrihet under ansvar .............................. 26 3.3 Vandelsprövning genom näringsförbud eller genom näringstill- stånd? ................................................ 27 3.4 Ekonomiska garantier och utbildningskrav ............... ' . 31 4 Näringsförbud ......................................... 33 4.1 Utvidgade förutsättningar för näringsförbud ............... 33 4.2 De närmare förutsättningarna för näringsförbud ........... 37 4.2.1 Allmänt om förutsättningarna för näringsförbud ........... 38 4.2.2 Grovt åsidosättande av åligganden i näringsverksamhet som en särskild förutsättning för näringsförbud ............ 40 4.2.3 Brott som en särskild förutsättning för förbud ............. 44 4.2.4 Underlåtelse att betala skatt m.m. som en alternativ förutsätt- ning för förbud ........................................ 50 4.2.5 Näringsförbud i konkurssituationen ...................... 55 4.2.6 Att förbud är påkallat från allmän synpunkt som en ytterligare särskild förutsättning för förbud ......................... 58 4.3 Personkretsen ......................................... 61 4.3.1 Enskild näringsidkare .................................. 61 4.3.2 Den som faktiskt utövar ledningen av näringsverksamhet. m.m. ............................................... 64 4.3.3 Vissa befattningshavare hos näringsidkare som ärjuridisk per- son ................................................... 69 4.4 Näringsförbudets innebörd .............................. 73 4.4.1 Förbud mot att driva näringsverksamhet ...... ' ............ 73 4.4.2 Förbud mot att faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet m. m. ................................................. 76 4.4.3 Förbud mot att inneha vissa befattningar hos juridiska perso- ner och aktiemajoriteten i aktiebolag ..................... 78 4.4.4 Förbud mot att arbeta hos närstående och i den tidigare rörel- sen ................................................... 82 4.4.5 Förbudstidens längd .................................... 85 4.4.6 Avveckling ............................................ 86 4.4.7 Möjlighet att ge dispens från näringsförbudet för viss verksam- het. m. m. ............................................. 93 4.4.8 Upphävande av förbud ................................. 99 4.5 Förfarandet m. m. ...................................... 103 4.5.1 Ansvariga myndigheter och det rättsliga förfarandet ........ 103 4.5.2 Tillfälligt näringsförbud ................................. 108 4.6 Tillsynen över dem som meddelats näringsförbud .......... 112 4.6.1 Ansvariga myndigheter ................................. 112

4.6.2 Tillsynens omfattning och inriktning ...................... 115 4.7 Samarbete mellan myndigheter m.m. ..................... 119 4.8 Överträdelse av näringsförbud ........................... 122 4.9 Ikraftträdande m. m. ................................... 124 5 Utökad vandelsprövning ............................ '. . . . 127 5.1 Principiella utgångspunkter ................. _ ............ 127 5.2 Transportbranschen .................................... 128 5.2.1 Problem m.m. ......................................... 128 5.2.2 Nuvarande ordning .................................... 129 5.2.3 Utökad vandelsprövning inom yrkestrafikområdet ......... 131 5.3 Restaurangbranschen .................................. . 134 5.3.1 Problemm.m. 134 5.3.2 Nuvarande ordning .................................... 136 5.3.3 Utökad vandelsprövning inom restaurangbranschen ........ 137 5.3.4 Vissa utbildningsfrågor m.m. ............................ 140 6 Forskning och utvärdering .............................. 142 7 Resursfrågor .......................................... 143 7.1 Inledning ........................................... _. . 143 7.2 Näringsförbud ......................................... 143 7.3 Utökad vandelsprövning i vissa branscher ................ 146 8 Upprättade lagförslag .................................. 147 9 Specialmotivering ..................................... . 147 9.1 Förslaget till lag om näringsförbud .................... . . . 147 9.1.1 Meddelande av förbud .................................. 148 9.1.2 Verkan av förbud ................................... . . . 163 9.1.3 Förfarandet vid prövningen av frågor om förbud ........... 168 9.1.4 Upphävande av förbud .......................... ' ....... 173 9.1.5 Tid för avveckling av förbjuden näringsverksamhet m.m . . . 176 9.1.6 Dispens från förbud .................................... 179 9.1.7 Tillsynen av meddelade förbud m.m. ..................... 183 9.1.8 Överträdelse av förbud m.m. .............. _. ............. 185 9.1.9 Ikraftträdande ......................................... 186 9.2 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen ............... 188 9.2.1 Bestämmelser som upphör ..................... . ...... -. . 188 9.2.2 Kvarvarande regler om näringsförbud ........... . ........ 188 9.2.3 Ikraftträdande ................................ _. _L ....... 188 10 Hemställan............................... ........ 189 11 Beslut .......................................... .. . .. 189 Utdrag ur lagrådets protokoll den 19 december 1985 .............. 190 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 1986 204

Särskild bilagedel

Bilaga 1 Sammanfattning av eko-kommissionens förslag om närings-

tillstånd

Bilaga 2 Eko—kommissionens lagförslag Bilaga3 Sammanställning av remissyttrandena över eko-kommis-

sionens förslag

Bilaga 4 Sammanfattning av näringsförbudskommitte'ns förslag Bilaga 5 Näringsförbudskommittens lagförslag Bilaga 6 Sammanställning av remissyttrandena över näringsförbuds-

kommitte'ns förslag

Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986

Prop. 1985/86: 126

2615. Jag ansluter mig till vad lagrådet har anfört om att domstolen bör vara oförhindrad att, om åklagaren yrkar ett nytt förbud. i stället förlänga det gamla. '

Jag ställer mig också bakom det redaktit'mella tillägg som lagrådet har föreslagit.

Ovriga paragrafer

Vad lagrådet har anfört om utformningen av 6. 8. 10. 19—22 och 25 åå kan jag ansluta mig till.

Därutöver villjag beträffande 18 & göra följande kommentar. Det kan te sig något motsägelsefullt att å ena sidan som förutsättning för näringsför- bud uppställa att någon har systematiskt gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter och å den andra tillåta denne att under viss tid fortsätta att vidta eljest förbjudna åtgärder. med de risker för fortsatt missbruk som är förknippade härmed. I lagrådsremissen har skälen till att en viss sådan frist ändå kan vara befogad utvecklats närmare. Samtidigt har det dock beto— nats att prövningen av om en avvecklingsfrist skall medges eller ej skall bedömas utifrån ett restriktivt synsätt. Jag vill här tillägga att jag mot den givna bakgrunden anser att. i de fall då domstolen finner att en viss frist för avveckling bör medges. det normala bör vara att den samtidigt föreskriver vilka åtgärder som vederbörande får vidta eller inte vidta under fristen. Likaså bör domstolen i allmänhet. om det inte finns skäl som talar mot det. föreskriva att han har att fortlöpande hålla tillsynsmyndigheten underrättad om sin verksamhet under avvecklingstiden.

Utöver vadjag tidigare har föreslagit bör några redaktionellajämkningar göras i 9. 12. 13 och 16—1855.

Övergångsbestämmefserna

Jag ansluter mig till lagrådets förslag rörande punkterna 3 och 4. Vidare bör en mindre redaktionell ändring göras i punkt 4.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen_ Prop. 1985/86: 126

Öl'crgångsbt'stämmvlscrnu

Jag ansluter mig till lagrådets förslag till redaktionell jämkning av punkt 2.

Övriga lagförslag

Den ändring som har föreslagitsj kreditupplysningslagen har inte föranlett någon erinran från lagrådets sida.

I fråga om förslagen till ändringari yrkestrafiklagen och lagen om handel med drycker har lagrådet anfört att det är angeläget att man håller fast vid

_ ett någorlunda nära och påtagligt samband mellan den verksamhet sökan- den vill bedriva och det som läggs honom till fast. Jag vill med anledning av detta påminna om att syftet med den vidgade vandelsprövningen. såsom har utvecklats i remissen. är att vid tillståmdsprövningen hänsyn skall tas till även sådan brottslighet eller misskötsamhet som inte har betydelse från trafikpolitisk eller alkoholpolitisk synpunkt. Jag vill dock betona att endast sådana förhållanden får beaktas som har betydelse för bedömningen av vederbörandes lämplighet att driva näringsverksamhet.

lagrådet har vidare berört frågan om åtgärder för att såvitt möjligt garantera en enhetlig tillämpning av de nya bestämmelserna. Jag delar givetvis uppfattningen att det är viktigt att tillämpningen blir enhetlig. Jag vill därvid erinra om att det i remissprotokollet gjorts uttalanden till led- ning för en enhetlig tillämpning. Det finns också anledning att framhålla att den utökade vandelsprövning somjag nu föreslår är avsedd att äga rum på försök under en begränsad tid för att därefter utvärderas. Vid utvärdering— en bör den nu berörda frågan givetvis beaktas särskilt. _

Lagrådet har ifrågasatt om inte tillämpningsområdet för det föreslagna andra stycket i 40 å i lagen om handel med drycker borde begränsas till frågor om tillstånd enligt 37% första stycket I och 2. dvs.tillstånd till servering av alkoholdrycker året runt eller årligen under viss tidsperiod. Frågor om tillstånd enligt 37 & första stycket 3. dvs. servering vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod. skulle då inte omfattas av den utökade lämplighetsprt'ivningen. Lagrådet har anfört att syftet med den av regeringen föreslagna lagändringen är att genomföra en utökad vandels- prövning av näringsidkare inom restaurangbranschen och att serverings- tillstånd enligt 37 5 första stycket 3 inte torde vara aktuella i det samman- hanget.

Den gällande lydelsen av 40 ; förutsätter i samtliga fall en prövning i alla de avseenden som anges i paragrafen. Av naturliga skäl bör dock prövning- en inte göras Iika ingående vid tillfälliga tillstånd som vid stadigvarande. Det kan emellertid förekomma situationer där man vid prövningen för tillfälliga tillstånd inte bör bortse från sökandens lämplighet med hänsyn till skötsamheten i bl. a. ekonomiska frågor. Jag är med hänsyn härtill inte beredd att föreslå den begränsning som lagrådet har angett.

Till vad som i lagrådsremissen har anförts i motiven till den utökade vandelsprövningen i restaurang- och åkerihranseherna vill jag ytterligare 209. anföra följande.

Den utökade vandelsprövningen har, somjag nyss framhöll. syften som går utöver dem som hittills tillgodosetts i den berörda lagstiftningen. Detta hindrar inte att den höjda ambitionsnivå som bör följa av den skärpta lagregleringen får gynnsamma verkningar också i de hänseenden som gällande lag avser att reglera. Sådana missförhållanden som inte kan hän- föras till begreppet ekonomisk brottslighet torde sålunda också kunna komma att minska. Man får nämligen utgå från att sådana näringsidkare som missköter sina skyldigheter beträffande skatter och avgifter till stor del hör till den kategori som inte heller iakttar andra regler som en närings- idkare har att följa. häribland sådana som avser skyldigheter gentemot anställda.

Beträffande de uppdrag att dels utvärdera försöksverksamheten med utökad vandelsprövning. dels närmare studera den ekonomiska brottslig- heten i vissa branscher. som enligt lagrådsremissen bör lämnas till BRÅ. villjag ytterligare anföra följande.

Arbetet skall utföras på en relativt kort tid. Särskilt uppgiften att utvär- dera försöksverksamheten med utökad vandelsprövning blir beroende av att BRÅ snabbt kan få in uppgifter och iakttagelser om den ekonomiska brottslighetens omfattning. Det synes bl. a. därför angeläget med samarbe- te med berörda fackliga organisationer också för utvärderingsuppdraget. Jag vill i sammanhanget erinra om att BRÅ innevarande budgetår har tillförts medel för att kunna anlita fyra kvalificerade forskare för sådana uppgifter som jag nu har berört.

] de tidigare berörda frågorna om'-vandelsprövningen ] transport- och restaurangbranscherna harjag samrått med cheferna för kommunikations- och socialdepartementen.

Som framgår av lagrådsremissen är avsikten att chefen förjustitiedepar- tementet skall återkomma till regeringen beträffande BRÄ:s uppdrag. Det- ta bör ske när riksdagen har fattat beslut med anledning av detta lagstift- ningsärende. Jag har dock inhämtat att BRÅ redan har påbörjat förberedel- serna för de branschstudier som förordas i lagrådsremissen.

Sammanfattning av eko-kommissionens betänkande (SOU 1984: 8) Näringstillstånd

Uppdraget

Det stora flertalet näringsidkare är seriösa och följer lojalt de spelregler samhället ställt upp. Inslagcn av misskötsamhet har dock under senare tid tagit sig sådana uttryck och nått sådan omfattning att man kan tala om ett samhällsproblem. En växande andel företagare ägnar sig åt ekonomisk brottslighet och skatteundandragande.

1 kommissionens uppdrag har enligt direktiven ingått att undersöka möjligheterna att använda bl.a. ”etableringskontroll" för att komma till rätta med problemen med ekonomisk brottslighet och skatteundandra- gande samt att lägga fram förslag i detta hänseende. 1 direktiven används uttrycket etableringskontroll som ett samlande begrepp för de. krav som kan ställas på företagare för att de skall ha rätt att driva näring. Hos de flesta människor för uttrycket etableringskontroll tankarna till att samhäl- let prövar behovet av företag och reglerar antalet företag inom olika branscher. på olika orter etc. Det är för kommissionen främmande att föreslå åtgärder som innebär att tillträdet till marknaden skall regleras på sådant sätt. Kommissionen har därför valt att i stället samla de åtgärder som nu föreslås under den mer neutrala benämningen näringstillstånd.

Nuvarande tillståndskrav

Näringsfriheten är huvudprincip i Sverige. Såvida inte annat stadgas i lag får rörelse startas fritt. På flera verksamhetsområden har emellertid av olika skäl tillståndsplikt införts. Kommissionen har kartlagt vilka krav som tillämpas inom olika branscher och för olika yrken. En redogörelse härför lämnas i kapitel 2. Syftena med kraven varierar. I allmänhet har de dock tillkommit av andra skäl än att motverka ekonomisk brottslighet. Det kan vara fråga om att skydda konsumenternas liv. hälsa och säkerhet. Det är t.ex. grunden för de krav som ställs på läkare och elinstallatörer. 1 en del fall kan skälet till reglering vara att stora ekonomiska intressen berörs. Det gäller i fråga om bank- och försäkringsrörelse. Krav på nykterhet och ordning är skälen för de särskilda regler som gäller för t. ex. alkoholserve- ring.

Kommissionen har inhämtat upplysningar om förhållandena i vissa and- ra länder. I kapitel 4 lämnas en redogörelse för detta. Inte i något land råder fullständig näringsfrihet. Vid en internationell jämförelse finner man att det ställs förhållandevis låga krav på företagen i Sverige. Det är inte ovanligt att det i andra länder ställs krav på både strafflöshet och yrkes- skicklighet. något som är sällsynt i Sverige. Norge. Västtyskland och Österrike kan nämnas som exempel på länder där sådana krav är vanliga. Även i ett land som USA har man mer av förhandskontroll av företag än vi hari Sverige.

Prop. 1985/86: 126

Problemen

Om ekonomisk brottslighet och skatteundandragande breder ut sig inom näringslivet. försvåras konkurrensförhållandena för de näringsidkare som driver sin verksamhet i enlighet med gällande regler. De företag som undandrar sig sina samhälleliga förpliktelser kan t.ex. hålla lägre priser. Seriösa företag får av ekonomiska skäl svårt att hävda sig mot den illojala konkurrensen. Genom skatteundandragandet går stat och kommun miste om inkomster. vilket bl.a. kan innebära att angelägna reformer inte kan genomföras i den utsträckning som planerats.

Det är framför allt vissa branscher som är drabbade av ekonomisk brottslighet och skatteundandragande. Det har framkommit av tidigare offentliga utredningar och utredningar inom skatteförvaltningen m.m. (se vidare kapitel 5). Myndigheternas erfarenheter. signaler från branschorga- nisationcr och fackliga organisationer ger också stöd för att problemen främst är knutna till vissa branscher.

I debatten framhålls ibland att osunda företeelser inom näringslivet bör motverkas genom selektivt verkande åtgärder. som bara riktar sig mot de misskötsamma. När det gäller ekonomisk brottslighet och skatteundandra- gande tänker man då främst på ett utvidgat näringsförbud och en effektivi- serad skattekontroll. Näringsförbud är emellertid ett förhållandevis om- ständligt förfarande med domstolsprövning. Skulle det användas för att sanera hela branscher finge ett stort antal förbud utfärdas. vilket skulle bli en mycket tidsödande och krånglig procedur. I vissa branscher är verk- samhetsförhållandena sådana att traditionell skattekontroll har svårt att nå tillfredsställande resultat. Vissa näringsidkare är i det närmaste immuna mot skattemyndigheternas kontrollaktioner. Inga utmätningsbara tillgäng- ar finns i rörelsen. Det krävs därför även andra. förebyggande och mer generellt verkande åtgärder för att komma till rätta med problemen.

Ett system för näringstillstånd

Kommissionen har inte gått in för något allmänt system för tillståndsplikt. omfattande hela näringslivet. utan begränsat åtgärderna till s. k. kritiska branscher. Näringsfriheten i sig står för så väsentliga värden att större ingrepp än nödvändigt inte bör göras. Ett system omfattande alla närings- idkare skulle för övrigt bli alltför ohanterligt rent administrativt.

Kommissionen har valt att utforma ett system för näringstillstånd som inriktar sig på att sanera de branscher där problemen med ekonomisk brottslighet och skatteundandragande är mest akuta.

Kommissionen har övervägt olika former av tillståndsplikt. Grovt räknat kan man skilja mellan behovsprövning. kompetensprövning. vandels- prövning och ekonomisk prövning. När krav på tillstånd diskuteras är det viktigt att ta i betaktande även vilka negativa effekter kraven kan få på bl.a. nyföretagandet. prissättningen och konkurrensen. Ett system som begränsar marknadstillträdet kan på ett icke önskvärt sätt påverka bran- schens utveckling. Ett väl avvägt system för tillståndsplikt — med rimliga krav på företagen bör å andra sidan kunna ge positiva effekter genom att

det kan återställa konkurrensen och bidra till en sundare utveckling av branschen.

Som redan framgått vill kommissionen inte föreslå behovsprövning av rörelser. Även om överetablering i vissa fall kan vara en av orsakerna till att oseriösa affärsmetoder används. bör det inte vara samhällets uppgift att reglera antalet företag på marknaden. Antalet företag bör i stället regleras genom en väl fungerande konkurrens.

Inte heller föreslår kommissionen krav på yrkesskicklighet för rätt till näringstillstånd. Höga krav på yrkesskicklighet kan stöta bort driftiga och initiativrika personer som dock saknar formell kompetens. Sådana krav kan också leda till en högre prisnivå i branschen. Krav på yrkesskicklighet synes inte heller helt ändamålsenligt för att motverka ekonomisk brottslig- het.

Kommissionen har i stället stannat för sådana former av tillståndsplikt. som mer direkt tar sikte på att stävja missförhållanden i form av ekono- misk brottslighet och skatteundandragande. Dessa är: . Vandelsprövning av företagare -0 Grundläggande utbildning i företagsskötsel . Ekonomiska garantier för skatter och avgifter

Vandelsprövning

Vandelsprövning anser kommissionen vara en form av kontroll som. utan att innebära någon långtgående inskränkning i näringsfrihcten. väl svarar mot ändamålet att motverka ekonomisk brottslighet och annat oseriöst företagande. Prövningen skall enligt förslaget innebära att de personer som under de närmast föregående åren begått grövre ekonomiska brott eller i större utsträckning underlåtit att betala skatter och avgifter inte skall anses lämpliga att driva rörelse. Enstaka. smärre förseelser skall självfallet inte inverka menligt för den sökande. 'Det är främst mer allvarliga brott. som lett till fängelse eller höga böter. som skall leda till att näringstillstånd vägras. När det gäller underlåtenhet att betala skatter och avgifter är det stora eller upprepade restföringar som skall utgöra ett hinder. Vandelsprövning som utformas på detta sätt kommer inte att innebära några egentliga olägenheter för de seriösa näringsidkarna. Prövningen bör i stället vara till fördel för dessa genom att oseriösa personer motas bort.

Grundläggande utbildning i företagsskötsel

Oseriöst företagande kan många gånger ha sin grund i ren okunnighet. Bristfälliga kunskaper i bokföring och kalkylering och dålig kännedom om lagar och regler kan leda till att företagaren redan från början hamnar på fel kurs. Problem med att sköta företaget kan medföra att företagaren kommer in på en oseriös väg som det sedan blir svårt att vika av från. Grundläggande utbildning i företagsskötsel bör därför kunna motverka ekonomisk brottslighet och skatteundandragande. Kommissionen föreslår att samhället skall ges möjlighet att ställa sådana utbildningskrav på företa— garna. Det kan vara en kortare kurs i skatteregler, bokföring, redovisning.

'.'-)

kalkylering m.m. Det är här fråga om krav på elementära kunskaper, inte kvalificerad yrkesutbildning. Branschorganisationerna bör själva kunna svara för utbildningen.

] åkeribranschen gäller redan i dag. på försök. det kravet att en blivande företagare skall genomgå en av branschorganisationen anordnad vecko- lång kurs i företagsfrågor. Faller denna försöksverksamhet väl ut bör den kunna tjäna som förebild för även andra branscher.

Ekonomiska garantier

Ett allvarligt problem är att somliga företagare underlåter att betala in skatter och avgifter i laga ordning. I stället låter man dessa betalningar restföras och växa till allt större skulder. Att undanhålla skattemedel är ett lättvindigt sätt att skaffa sig krediter. [ vissa fall kan ren spekulation i kortsiktigt företagande och snabba vinster vara orsaken till att skatter och avgifter inte betalas. När indrivningsförfarandet hunnit i kapp har företaget upphört eller också finns det inga tillgångar kvar att ta i anspråk.

För att komma till rätta med dessa problem föreslår kommissionen att samhället i s.k. kritiska branscher skall kunna kräva säkerhet för framtida skatter och avgifter. Säkerheten skall bestå av en betalningsutfästelse från bank, s. k. bankgaranti. Enligt förslaget skall det garanterade beloppet vara 50000 kr. Beloppet föreslås vara detsamma för alla företag. En viktig del av förslaget är att banken på affärsmässiga grunder gör kreditprövning- en och bevakar garantin. Därigenom avlastas myndigheterna arbete. Till- ståndsmyndighetens uppgift blir att kontrollera att giltig garanti finns innan näringstillstånd beviljas. Utfästclsen förvaras hos myndigheten och kan tas i anspråk om företaget sedermera inte fullgör sina betalningsskyldigheter gentemot det allmänna. Bankerna tar ut ersättning för garantiutfästelser. För det enskilda företaget kommer det att kosta omkring 1000 kr. per år att hålla garantin. Denna kostnad är avdragsgill vid taxeringen.

När skall kontrollen sättas in?

Det har redan framgått att syftet med åtgärderna skall vara att sanera branscher som är drabbade av ekonomisk brottslighet och annat oseriöst företagande. Kommissionen har inte ansett det lämpligt att i lag direkt ange de branscher som skall omfattas av kontrollen. Vilka branscher som behö- ver saneras kan nämligen variera från tid till annan och det är angeläget att åtgärder kan sättas in snabbt och att de kan anpassas efter behoven i skilda branscher.

Kommissionen har valt den lagtekniska konstruktionen att riksdagen genom en ramlag ger regeringen bemyndigande att införa krav på närings- tillstånd i vissa branscher eller delar av branscher. Det kommer också att bli regeringens sak att avgöra vilket eller vilka krav vandelsprövning. företagarutbildning eller ekonomiska garantier — som skall gälla i en viss bransch. Genom en sådan ordning får samhället ett effektivt och flexibelt instrument att använda i problembranscher.

Kontrollen skall sättas in i de branscher där problemen är mest akuta.

Endast ett litet antal branscher —— fem till sex — skall kunna omfattas. En '

prioritering kan därför bli nödvändig. .

Kontrollsystemet skall tillämpas bara om verkligt behov föreligger. Om en bransch varaktigt saneras. skall kontrollen upphöra. Riksdagen skall enligt förslaget efter fem år från ikraftträdandet på nytt ta ställning till om lagstiftningen behövs.

Krav på näringstillstånd skall införas bara om en betydande andel av företagarna i en bransch brister i laglydnad eller benägenhet att betala skatter och avgifter. Med bristande laglydnad avses här i första hand ekonomisk brottslighet och liknande förfaranden.

Vad som skall anses vara betydande omfattning måste avgöras utifrån förhållandena i varje bransch för sig. Ofta bör man kunna bedöma omfatt- ningen genom att se till konkurrenssituationen. Om de misskötsamma företagarna tillsammans utgör ett hot mot den seriösa delen av branschen, bör man kunna anse att antalet misskötsamma är betydande.

Näringsförbud

Enligt nuvarande regler kan en näringsidkare under vissa omständigheter dömas till ett tidsbegränsat näringsförbud. Det förutsätter att han försatts i konkurs och att han grovt åsidosatt sina förpliktelser som näringsidkare. Näringsförbudet prövas av domstol i varje enskilt fall. För närvarande utreder en särskild kommitté, näringsförbudskommittén. frågan om ett utvidgat näringsförbud. som kan dömas ut oberoende av konkurs. Ett sådant förbud skulle t.ex. kunna dömas ut om näringsidkaren begått ekonomiska brott. Kommissionen förutsätter att utvidgade regler om nä- ringsförbud införs. Med det förslag till näringstillstånd som kommissionen nu lägger fram som är begränsat till vissa branscher behövs ett utvidgat näringsförbud bl.a. för att i andra branscher kunna komma till rätta med inslag av ekonomisk brottslighet och liknande förfaranden.

Handläggning, tillsyn rn. m.

Länsstyrelsen skall enligt förslaget vara tillståndsmyndighet i fråga om näringstillstånden. En handläggning på regional nivå är enligt kommis- sionen den bästa lösningen för dessa ärenden. För att få till stånd en så effektiv handläggning som möjligt anser kommissionen att företagsfrå- gorna bättre än i dag bör samordnas inom länsstyrelsen. Kommissionen för