Förvaltningen av kyrklig jord m.m.

V) N o

ational Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Förvaltningen av kyrklig jord m.m.

Betänkande avgivet av 1960 års ecklesiastika boställsutredning Stockholm 1968

Statens offentliga utredningar 1968

Kronologisk förteckning 1. Ekonomisystem för försvaret. Esselte. Fö. 2. Ekonomisystem för försvaret. Bihang. Esselte. Fö. 3. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. Esselte. Fi. 4. Handläggningen av säkerhetsfrågor. Isaac Marcus. J u . 5. Industrins struktur och konkurrensförhållanden. Esselte. Fi. 6. Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. Esselte. Fi. 7. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. Esselte. Fi. 8. Skogbrukets planläggningsfrågor. Svenska Reproduktions A B . J o . 9. Virkesbalanser 1967. Esselte. J o . 10. Säkerhetspolitik och försvarsutgifter.Esselte. Fö. 1 1 . 1958 års utredning kyrka-stat. X I . Svenska kyrkan och staten. Esselte. U. 12. Förvaltningen av kyrklig jord m.m. Berlingska Boktryckeriet, Lund.

Anm. Om särskild tryckort ej anges, är tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1968:12 UTBILDNINGSDEPARTEMENTET

Förvaltningen av kyrklig jord m.m.

Betänkande avgivet av 1960 års ecklesiastika boställsutredning Stockholm 1968

Berlingska Boktryckeriet Lund 1968

ehåll

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. utbildningsdepartementet

XI

Lagförslag

XIII

1) Förslag till lag om förvaltning av kyrklig jord 2) Förslag till lag om vissa kyrkliga kostnader m.m. 3) Förslag till lag om ändrad lydelse av 45 § 1 mom. skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237)

XIII XX XXIV

1 Utredningsuppdraget och dess fullgörande

1.1 1.2 1.3

Utredningens direktiv Utredningsarbetets bedrivande Överlämnade ärenden, avgivna remissvar etc

1 4 5

Grunddragen av gällande rätt beträffande förvaltningen av kyrklig jord m.m.

2 2.1 2.2 2.3 2.4

3 3.1 3.2

Inledning Avlöningsförmåner för präster och kyrkomusiker Avlöningskostnadernas bestridande Förvaltningen av pastorats prästlönetillgångar 2.4.1 Löneboställen 2.4.2 Prästlönefond, stifts prästlönejordsfond och prästlönefondshemman Förvaltningen av annan kyrklig jord m.m. 2.5.1 Ecklesiastika arrendegårdar 2.5.2 Lokalkyrkornas jord 2.5.3 Domkyrkojord 2.5.4 Församling tillhörig jord Ecklesiastika arrendebestämmelser 2.6.1 Pastoratens löneboställen 2.6.2 Ecklesiastika arrendegårdar 2.6.3 Lokalkyrkornas hemman och lägenheter i Skåne, Halland och Blekinge 2.6.4 Lokalkyrkornas hemman och lägenheter m.m. i det övriga Sverige 2.6.5 Lunds m.fl. domkyrkors hemman 2.6.6 Församling tillhörig jord

7 8 8 10 10 12 13 13 14 15 15 16 16 16

Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden

19 Gällande bestämmelser Kritik av normaluppskattningssystemet

19 20

17 17 18 18

3.3 3.4 3.5 3.6 3.7

Möjligheten att reformera nuvarande system Övergång till annat avräkningsförfarande Överskottspastoraten Kostnader för skogsarbetarbostad Valet av avräkningsmetod

23 28 32 33 34

4 Inventering av det kyrkliga fastighetsbeståndet år 1962

4.1 4.2

Inledande synpunkter Kommentar till tabellerna i bilaga B 4.2.1 Fastighetsbeståndet 4.2.2 Skogen 4.2.3 Byggnadsbeståndet 4.2.4 Bedömning av rationaliseringsbehovet 4.2.5 Olika kategorier av kyrklig jord

37 38 38 40 45 45 47

5 Jordbrukets rationalisering och de kyrkliga fastigheterna

5.4 Strukturutvecklingen 5.1.1 Antal brukningsenheter 5.1.2 Åkerareal 5.1.3 Arbetskraft 5.1.4 1960 års jordbruksutredning Lantbruksföretag vid dagens teknik Jordbrukspolitiken 5.3.1 Allmänna riktlinjer 5.3.2 Statens medverkan till jordbrukets rationalisering 5.3.3 Omställningsstödet 5.3.4 Prisregleringen för jordbrukets produkter De kyrkliga fastigheterna

49 49 49 51 51 53 55 55 55 57 58 58

6 Rationalisering av det kyrkliga skogsbruket

6.1 6.2 6.3

Allmänna utvecklingstendenser i skogsbruket Nuvarande förhållanden i det kyrkliga skogsbruket Behov av rationaliseringsåtgärder 6.3.1 Arbetskraft 6.3.2 Maskiner 6.3.3 Skogsskötsel 6.3.4 Virkesförsäljning

60 61 62 62 62 63 63

7 Planering av rationaliseringsverksamheten

5.2 5.3

7.1 Inledande synpunkter 7.2 Driftsrationalisering och investeringar 7.3 Strukturrationalisering 8 8.1

VI

65 66 67

Förvaltningsformer som främjar strukturrationalisering

75 Sambruk och samverkan mellan olika brukare 8.1.1 Arrendejordbruket 8.1.2 Skogsbruket 8.1.2.1 Skogssällskapet 78 — 8.1.2.2 Skogsägareföreningar och

75 75 77

skogsbruksområden 79 — 8.1.2.3 Samverkan inom den kyrkliga organisationens ram 83 Köp och försäljning av jord i rationaliseringssyfte 8.2.1 Kyrkans markförvärv 8.2.2 Försäljning av kyrklig jord

89 89 93

9 Skogshushållningsplaner för de kyrkliga skogarna

9.1 9.2

Gällande bestämmelser Utredningens förslag

96 97

10 Förvaltningen av domkyrkors och lokalkyrkors hemman m.m.

10.1 10.2

Frågans tidigare behandling Utredningens överväganden och förslag 10.2.1 Allmänna synpunkter 10.2.2 Organ för förvaltningen 10.2.2.1 Lokalkyrkas fastigheter 104 — 10.2.2.2 Domkyrkohemman m.m. 105 — 10.2.2.3 Lunds domkyrkas fastigheter 105 10.2.3 Jordbruksarrendena 10.2.3.1 Arrendeuppskattning och fastställande av arrendevillkor 108 — 10.2.3.2 Utarrendering 109 — 10.2.3.3 Ekonomisk besiktning 109 10.2.4 Skogen

100 104 104 104

Arrendebestämmelser för den kyrkliga jorden

11 11.1 11.2

110 Inledning Gällande arrendebestämmelser 11.2.1 Byggnadsskyldigheten 11.2.2 Underhållsskyldigheten 11.2.3 Arrendeavgift och arrendesättning 11.2.4 Arrendetiden 11.2.5 Optionsrätt 11.2.6 Förköpsrätt 11.2.7 Till- och avträdessyn 11.2.8 Ekonomisk besiktning 11.2.9 Borgen 11.2.10 Fiskerätt 11.3 Utredningens överväganden

114 114 114 115 116 116 117 118 118 118 119 119 119

12 Hyresfastigheter och övertaliga prästgårdar

12.1 12.2 12.3

Inledning Förvaltning av hyresfastighet Övertaliga prästgårdar m.m.

121 122 126

13 Upplåtelse av speciella nyttjanderätter och servitut

13.1 13.2 13.3

Vissa partiella nyttjanderätter Jakträtt Fiskerätt

131 133 136 VII

13.4 13.5 13.6

Ändamålsupplåtelser Servitut Tomträtt

137 140 141

14 Naturvården på kyrklig mark

14.1 14.2

Gällande bestämmelser om naturvård Möjligheter till naturvård på kyrklig mark 14.2.1 Specialbestämmelse om ek och bok 14.2.2 Vården av fridlysta objekt 14.2.3 Annan naturvård

143 144 144 145 147

15 Kulturskyddet för byggnader på kyrklig mark

15.1 Gällande bestämmelser 15.2 Önskemålen om vidgat kulturskydd 15.3 Utredningens förslag 15.3.1 Prästgårdar och byggnader som tidigare tillhört prästgård 15.3.2 Överloppshus på prästgård 15.3.3 Övriga kyrkliga fastigheter

151 153 155 155 156 156

16 Placering av prästlönefondsmedel

16.1 16.2

16.5 Gällande bestämmelser Nuvarande placering av prästlönefondsmedel 16.2.1 Värdebeständig grundförbättring 16.2.2 Återplacering i fastighet 16.2.3 Penningfonder Tidigare behandling av frågan om placering av fondmedel i aktier m.m. Utredningens överväganden och förslag 16.4.1 Inledande synpunkter 16.4.2 Jordbruksfastigheter och skog 16.4.3 Annan fastighet 16.4.4 Aktier och förlagsbevis Tillsynen över prästlönefondernas förvaltning

158 159 159 159 162 163 167 167 168 170 171 172

17 Förvaltningsorganen och deras personal

17.1 17.2 17.3 17.4

Återblick på utredningens förslag Boställsnämnderna Stiftsnämnderna Domkyrkorådet i Lund

176 177 177 180

18 Författningsregleringen

18.1 18.2 18.3 18.4

Kritik av den nuvarande ordningen Lagstiftningens konstitutionella karaktär Utredningens överväganden Specialmotivering till lagförslagen 18.4.1 Förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord 18.4.2 Förslaget till lag om vissa kyrkliga kostnader m.m. Översikt över lagförslagens motsvarighet i gällande rätt m.m. 18.5.1 Förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord 18.5.2 Förslaget till lag om vissa kyrkliga kostnader m.m.

182 183 184 185 186 194 197 197 199

16.3 16.4

18.5 VIII

19 Sammanfattning

19.1 19.2 19.3 19.4 19.5 19.6 19.7

Den kyrkliga jorden och prästlönekostnaderna Avräkningen med kyrkofonden Jord- och skogsbrukets rationalisering Enhetligare förvaltningsbestämmelser m.m. Naturvård och kulturminnesvård Placeringen av prästlönef ondsmedel Myndigheter och författningsreglering

200 201 202 204 205 206 206

Reservation av ledamoten Lindström

207 Bilagor Bil. A. Pastoratens prästlönefonder och fondmedlens placering den 31 december 1963 Bil. B. Inventering av det kyrkliga fastighetsbeståndet i Sverige år 1962, redovisat i tabellform Bil. C. Kyrkliga jordbruksfastigheter i norra delen av Kalmar län. Avkastning och strukturförhållanden 1. Inledning 2. Avkastning 3. Strukturförhållanden C: 1 Beräknad normalavkastning samt verkliga inkomster och utgifter C: 2 Lantbruksnämndens bedömning av fastigheternas förutsättningar att bestå som självständiga företag C: 3 Karta över kyrkans och andra ägarekategoriers innehav av mark i norra Kalmar län 1966

208 208 210 229 229 230 231 234 244 252

IX

Förkortningar

E EArrSt

EBO EMedRegl FörsäljnL

JoU KBr KC KF KL KLU KK KR KS Kskr KSLund

LFS LKF L3U NJA NyttjL Pr PrlfL PrlkL

Prop. R RF Rskr SFS SOU SSR StNInstr SU SäU TbEBO TillfU 1 X

Ecklesiastikdepartementet KS den 29 juni 1945 (nr 588) ang. stiftsnämnds förvaltning av ecklesiastik jord (ecklesiastik arrendestadga) Ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) KR den 15 februari 1935 (nr 18) för ecklesiastik medelsförvaltning Lag den 4 januari 1927 (nr 1) ang. tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt Jordbruksutskottets utlåtande Kungl. brev Kungl. cirkulär Kungl. förordning Kyrkolagen av år 1686 Kyrkolagsutskottets utlåtande Kungl. kungörelse Kungl. reglemente Kungl. stadga Kyrkomötets skrivelse Kungl. stadga den 17 november 1859 (nr 70, s. 1) ang. vården och förvaltningen af Lunds Domkyrka och hennes egendom Lag den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse Lag den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond Tredje lagutskottets utlåtande Nytt juridiskt arkiv, Avd. I Lag den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom Prästlönereglemente 29 juni 1951 (nr 577) Lag den 15 maj 1942 (nr 232) ang. användande i vissa fall av prästlönefond m.m. Lag den 29 juni 1951 (nr 570) ang. pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning m.m. (prästlönekostnadslag) Proposition Regeringsrättens årsbok 1809 års regeringsform Riksdagens skrivelse Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar Sveriges skogsägareföreningars riksförbund Instruktion för stiftsnämnderna 3 december 1965 (nr 739) Statsutskottets utlåtande Särskilda utskottets memorial KK den 15 februari 1935 (nr 19) med bestämmelser ang. tillämpningen av ecklesiastik boställsordning Kyrkomötets första tillfälliga utskotts utlåtande

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. utbildningsdepartementet

Den 25 november 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning rörande förvaltningen av ecklesiastika löneboställen m.m. Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, den 3 december 1960 som sakkunniga landshövdingen Ivar Persson, tillika ordförande, stiftssekreteraren Tage Gynnerstedt, samt riksdagsmännen hemmansägaren Helge Lindström, jordbruksinstruktören Gunnar Pettersson och distriktslantmätaren Bo Turesson. Åt Gynnerstedt uppdrogs tillika att vara huvudsekreterare åt de sakkunniga. De sakkunniga, som påbörjade sitt arbete i februari 1961, har antagit benämningen 1960 års ecklesiastika boställsutredning. Den 6 mars 1961 uppdrog departementschefen åt dåvarande assessorn i Svea hovrätt Georg Ericsson och stiftsjägmästaren Bo Wigren att biträda utredningen som experter samt åt dåvarande e.o. förste kanslisekreteraren Sten Olsson att tjänstgöra som biträdande sekreterare hos utredningen. Den 8 februari 1962 tillkallade departementschefen kanslirådet Eric Norberg att som expert stå till utredningens förfogande för en begränsad översyn av vissa bestämmelser i ecklesiastika boställsordningen. Sedan Olsson den 19 februari 1962 befriats från sitt uppdrag som biträdande sekreterare, beslutade departementschefen den 27 mars 1962 att uppdra åt dåvarande t.f. budgetsekreteraren Göran Göransson att inträda i dennes ställe. Den 19 november 1962 beslutade departementschefen att på av Gynnerstedt gjord anhållan entlediga honom från sekreteraruppdraget samt uppdrog åt Göransson att tjänstgöra som huvudsekreterare hos utredningen. Den 2 mars 1964 tillkallade departementschefen kammarrådet Erik Åberg, lantbruksdirektören Åke Anderson och förbundsjuristen Per-Olof Nilsson att som experter stå till utredningens förfogande och den 22 november 1965 uppdrogs åt e.o. förste stiftsnotarien Lennart Stolt att tjänstgöra som biträdande sekreterare åt utredningen. Departementschefen har den 24 maj 1967 beviljat Gynnerstedt begärt entledigande från uppdraget att vara ledamot av utredningen. Utredningen får härmed vördsamt överlämna ett tryckt betänkande, betitlat »Förvaltningen av kyrklig jord m.m.». Reservation har avgivits av ledamoten Lindström. I betänkandet framläggs förslag till ny lagstiftning inom detta förvaltningsområde. Utredningen avser att inom kort också framlägga stencilerat förslag till stadga, avsedd att komplettera lagförslagen med de bestämmelser av administrativ natur som behövs med anledning av vad utredningen föreslår i detta betänkande. Stockholm den 15 februari 1968. Ivar Persson Helge Lindström

Gunnar Pettersson

Bo Turesson I Göran

Göransson XI

Förslag till Lag om förvaltning av kyrklig jord Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1§ Kyrklig jord består av följande fast egendom, nämligen 1) prästgårdar, 2) löneboställen, 3) prästlönefondshemman, 4) kyrkohemman, 5) biskopsgårdar, 6) kyrkofondshemman, 7) domkyrkohemman. 2§ Prästgård är fast egendom, på vilken tjänstebostad är anvisad åt församlingspräst. Är tjänstebostad ej längre anvisad på prästgård, blir egendomen löneboställe. Löneboställe är fast egendom, vars avkastning är avsedd till avlöning åt församlingspräst. Prästlönefondshemman är fast egendom, som förvärvats för flera pastorats räkning och vars avkastning är avsedd till avlöning åt församlingspräst. Kyrkohemman är fast egendom, som besittes av församlingskyrka. Biskopsgård är fast egendom, på vilken tjänstebostad är anvisad åt biskop. Kyrkofondshemman är allmänt kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman eller annan fast egendom, vars avkastning tillförs kyrkofonden. Domkyrkohemman är fast egendom, som besittes av domkyrka. 3§ Bestämmelse i lag eller annan författning om jord som tillhör kronan är ej tillämplig på kyrklig jord. 4§ Uppsikt över förvaltningen av kyrklig jord utövas av stiftsnämnder och boställsnämnder. 5§ Prästgård och löneboställe förvaltas av pastoratet. Boställets skog förvaltas dock av ett för pastoraten i stiftet gemensamt organ, om stiftsnämnden ej för särskilt fall bestämmer annat. Organet kallas pastoratens samförvaltning. Prästlönefondshemman förvaltas av pastoratens samförvaltning. Kyrkohemman förvaltas av församlingen. XIII

Biskopsgård, kyrkofondshemman och domkyrkohemman förvaltas av stiftsnämnden, om Konungen ej bestämmer annat. Lunds domkyrkas fasta egendom förvaltas dock av domkyrkorådet i Lund. 6§ Vad som enligt lag eller annan författning åligger fastighetsägare fullgörs av den som förvaltar den kyrkliga jorden.

Nämnderna 7§ I varje stift finns en stiftsnämnd samt boställsnämnder till det antal Konungen bestämmer. I Stockholms stift fullgörs dock stiftsnämnds åligganden av stiftsnämnderna i Uppsala och Strängnäs stift, i den mån Konungen ej bestämmer annat. Boställsnämndernas tjänstgöringsområden bestäms av Konungen.

8§

*

Stiftsnämnd består av biskopen eller annan, som Konungen förordnar, såsom ordförande samt fyra andra ledamöter, som utses av Konungen. För annan ledamot än biskop utser Konungen en ersättare. Nämnden väljer inom sig vice ordförande. Ledamot och ersättare, som Konungen utser, skall ha insikt i jordbruk och skogsbruk. En ledamot med ersättare utses efter förslag av sammanslutning, som företräder pastoraten i stiftet. 9§ Domkapitlet utser bland sina tjänstemän sekreterare hos stiftsnämnden. Hos nämnden är anställd skogsutbildad personal. 10 § Boställsnämnd består av ordförande och två andra ledamöter, som utses av länsstyrelsen i det län där boställsnämnden har sitt tjänstgöringsområde. För varje ledamot utser länsstyrelsen en ersättare. Ledamot och ersättare skall ha insikt i jordbruk. Den ene av de två ledamöterna vid sidan av ordföranden skall vara arrendator och den andre, som ej får vara arrendator, skall utses efter förslag av sammanslutning, som företräder pastoraten i stiftet. II § Ledmot av stiftsnämnd eller boställsnämnd utses för högst tre år varje gång. Avgår ledamot eller ersättare före den tid för vilken han är utsedd, utses ny ledamot eller ersättare för den återstående tiden. 12 § Ledamöter av pastoratens samförvaltning utses till det antal Konungen bestämmer av sammanslutning, som företräder pastoraten i stiftet. För varje ledamot utser sammanslutningen en ersättare. XIV

Ledamot och ersättare skall ha insikt i skogsbruk. Ytterligare bestämmelser om pastoratens samförvaltning meddelas av Konungen.

Förvaltningen av prästgård och biskopsgård 13 § Pastoratet svarar för anordnandet och skötseln av prästgård, om det ej enligt bestämmelser som Konungen meddelar eller enligt avtal ankommer på innehavaren av tjänstebostaden. Pastoratet skall underhålla och vid behov nybygga husen på prästgården. 14§ Fordras ny prästgård eller flyttning av äldre prästgård, skall prästgården efter Konungens bestämmande läggas på fast egendom, som pastoratet ställer till förfogande. 15 § Ytterligare bestämmelser om prästgård meddelas av Konungen. 16 § Om förvaltningen av biskopsgård meddelas bestämmelser av Konungen.

Förvaltningen av annan kyrklig egendom 17 § Förvaltningen av annan fast egendom än prästgård och biskopsgård skall inriktas på att egendomens avkastningsförmåga tillgodogörs på ekonomiskt bästa sätt. Naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i skälig omfattning. Annan jord än skogsmark skall, om annat ej bestäms enligt 20—23 §§, upplåtas som jordbruksarrende. Upplåts i hus på fast egendom bostad, kontor eller annan lokal mot hyra, skall hyran bestämmas enligt marknadsmässiga grunder.

18 § Nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fast egendom upplåts av den som förvaltar egendomen, i den mån annat ej följer av 19—22 §§.

19 § När jord som förvaltas av pastorat eller församling skall arrenderas ut, fastställer boställsnämnden arrendevillkoren efter arrendeuppskattning. För jord som förvaltas av pastoratens samförvaltning eller av domkyrkorådet i Lund fastställer stiftsnämnden arrendevillkoren efter förslag av boställsnämnden. Denna föreslår även arrendevillkor för jord, som förvaltas av stiftsnämnden. Om optionsberättigad arrendator ej finns, får vid utarrenderingen sättas högre arrende än som anges i de av boställsnämnden eller stiftsnämnden fastställda arrendevillkoren. XV

20 § Om upplåtelse av rätt till jakt eller fiske meddelas bestämmelser av Konungen. 21 § Om fast egendom, som ej står under stiftsnämnds förvaltning, skall upplåtas med nyttjanderätt till församlingsändamål eller till kommunalt behov eller till bostadsbebyggelse, industri eller annat liknande ändamål eller ock med tomträtt, avgörs ärendet av stiftsnämnden. Även upplåtelse av rätt till naturtillgång, såsom takt av grus, sten, torv eller lera, samt ändamåls- eller servitutsupplåtelse beslutas av stiftsnämnden. Upplåtelse av strömfallslägenhet beslutas dock av kammarkollegiet. Beslut att godkänna bildande av naturreservat eller fridlysning av naturminne på kyrklig jord meddelas av stiftsnämnden, om Konungen ej bestämmer annat. 22 § Om annan dispositionsändring än som sägs i 21 § innebär, att självständigt jordbruk ej längre blir bärkraftigt eller att det upphör, avgörs ärendet av stiftsnämnden. I annat fall får i fråga om löneboställe boställsnämnden och eljest den som förvaltar egendomen besluta om dispositionsändring. I viktigare fråga skall lantbruksnämnden höras. 23 § Skogen på kyrklig jord skall skötas enligt hushållningsplan. Pastoratens samförvaltning svarar för att plan upprättas för löneboställes skog. Planen fastställs av stiftsnämnden. För skogen på annan kyrklig jord svarar stiftsnämnden för att plan upprättas. 24 § Skogen får avverkas endast efter utsyning enligt stiftsnämndens bestämmande. 25 § Avkastningen av prästlönefondshemman och boställsskog, som förvaltas av pastoratens samförvaltning, fördelas på de samverkande nastoraten i förhållande till deras andel i hemmanet eller skogen.

Uppsikten över förvaltningen 26 § När fast egendom, som förvaltas av pastorat, är upplåten mot arrende eller hyra eller som tjänstebostad för präst, har boställsnämnden uppsikt över förvaltningen. Uppsikten sker genom ekonomisk besiktning. Besiktning kan begäras av arrendatorn, hyresgästen, innehavaren av tjänstebostad, pastoratet eller stiftsnämnden. Boställsnämnden kan vidare besluta om besiktning, när den finner den behövlig. Besiktning skall hållas minst en gång vart femte år på boställe, XVI

som upplåtits som jordbruksarrende, och minst en gång vart tionde år på annan egendom. Besiktningen bekostas av pastoratet. 27 §

Över annan förvaltning av fast egendom än som sägs i 26 § har stiftsnämnden uppsikt. Konungen kan förordna, att uppsikten över förvaltningen av viss egendom, som sägs i 26 §, skall handhas av stiftsnämnden, eller att förvaltningen av viss egendom ej skall stå under uppsikt.

Försäljning eller byte av kyrklig jord 28 §

Tillstånd till försäljning eller byte av kyrklig jord får lämnas för att tillgodose bostadsbehovet i orten eller bildandet av lämpliga enheter för jordbruk eller skogsbruk eller för annat liknande syfte. Tillstånd får också ges, när kyrklig jord i annat fall behövs för ändamål, som avses i 1 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, eller när jorden på grund av särskilda omständigheter ej lämpligen bör behållas för sitt ändamål. Vid avhändelsen skall iakttagas, att den ej är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget motsvarar fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning. 29 § Frågan om tillstånd enligt 28 § avgörs av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av kammarkollegiet eller stiftsnämnden.

Prästlönefond m.m. 30 §

När kyrklig jord försäljs eller exproprieras eller när ersättning ges för sådan jord av annan jämförlig anledning, skall medlen fonderas och avkastningen användas för samma ändamål, som jorden varit avsedd för, om annat ej följer av bestämmelser som Konungen meddelar. 31 § Ersättningsmedel, som härrör från löneboställe eller prästgård, skall utgöra prästlönefond för pastoratet, om stiftsnämnden ej medger annat. Även annan fond, vars avkastning är avsedd för avlöning åt församlingspräst, utgör prästlönefond. Prästlönefond förvaltas av pastoratet. Den skall göras räntebärande på sätt som stadgas om omyndigs medel. Stiftsnämnden kan medge, att fondens tillgångar placeras på annat sätt. Av medel ur prästlönefonder från flera pastorat kan bildas prästlönejordsfond. Fonden är avsedd för inköp av prästlönefondshemman. Den förvaltas av pastoratens samförvaltning. Om inköp av fast egendom för medel ur prästlönefond eller prästlönejordsfond meddelas bestämmelser av Konungen. XVII

32 § Om förvaltning och användning av ersättningsmedel som härrör från annan kyrklig jord än som sägs i 31 § beslutar stiftsnämnden enligt bestämmelser som Konungen meddelar.

Besvär 33 § Om talan mot församlings eller pastorats beslut stadgas i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse. 34 § Talan mot beslut av boställsnämnd eller pastoratens samförvaltning förs genom besvär hos stiftsnämnden. Talan mot boställsnämnds beslut får föras av den som förvaltar egendomen samt, om beslutet rör arrendator, hyresgäst eller innehavare av tjänstebostad, av denne. Avser beslutet villkor för ny arrendeperiod får dock endast den som förvaltar egendomen föra talan. Är arrendator missnöjd med beslut som avser arrendevillkoren för ny arrendeperiod, får han begära prövning hos arrendenämnden. Inför arrendenämnden för stiftsnämnden talan för all kyrklig jord. 35 § Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets beslut förs genom besvär hos Konungen. Besvären skall inges till den myndighet som meddelat beslutet. Mot stiftsnämnds beslut i fråga som fullföljts dit får talan föras endast i den mån Konungen förordnat om sådan rätt. 36 § Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den Samtidigt skall följande lagar och andra författningar upphöra att gälla, nämligen 1) ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400), 2) kungörelsen den 15 februari 1935 (nr 19) angående tillämpningen av ecklesiastik boställsordning, 3) 2 § andra stycket 3: o) instruktionen den 16 september 1932 (nr 425) för stiftsnämnd och stiftsjägmästare, 4) cirkuläret den 29 november 1935 med anvisningar för upprättande av skogshushållningsplaner för ecklesiastika löneboställen, 5) förordningen den 31 maj 1963 (nr 264) med särskilda bestämmelser om hushållningsplan för ecklesiastikt löneboställes skog m.m., XVIII

6) kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 284) med särskilda bestämmelser om tillsynen över skogsskötseln m.m. på församlingskyrka tillhörig fast egendom, 7) ecklesiastika arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr 588), 8) förordningen den 27 november 1936 (nr 579) angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter, 9) kungörelsen den 16 september 1932 (nr 431) om ändring i gällande föreskrifter rörande utarrendering av kyrkohemman och kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge, 10) cirkuläret den 6 maj 1949 (nr 206) angående provisoriska bestämmelser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne, Halland och Blekinge, 11) brevet den 17 december 1817 angående arrendeauktioner å kyrkohemman i Skåne, Halland och Blekinge, 12) brevet den 18 juni 1823 om arrende av kyrkohemman i Skåne, 13) brevet den 5 juni 1828 angående arrendebeloppets bestämmande vid auktioner å kyrko- och skolhemman i flera län, 14) stadgan den 17 november 1859 (nr 70 sid. 1) angående vården och förvaltningen af Lunds Domkyrka och hennes egendom, 15) lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, 16) kungörelsen den 29 november 1963 (nr 637) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, 17) lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond m.m., 18) kungörelsen den 11 december 1942 (nr 967) med föreskrifter rörande tillämpningen av lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond m.m., 19) kungörelsen den 11 december 1942 (nr 968) angående avsättning till kapitalet av viss del av ränteavkastningen å prästlönefond. 2. För domkyrkosysslomansboställen, vars avkastning fortfarande tillkommer enskild, meddelas bestämmelser av Konungen.

XIX

Förslag till Lag om vissa kyrkliga kostnader m.m. Härigenom förordnas som följer.

Pastorats kostnader för präst och kyrkomusiker 1§ I den mån annat ej följer av 13 § svarar pastorat dels för avlöningsförmåner åt församlingspräst och kyrkomusiker, dels enligt Konungens bestämmande för annan kostnad, som är förenad med prästens och kyrkomusikerns utövande av sin tjänst. Församlingspräst är domprost, kyrkoherde, komminister eller kyrkoadjunkt eller annan präst som Konungen bestämmer. 2§ Kostnader enligt 1 § bestrids i första hand från avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar. Hur avkastningen beräknas framgår av 7 § tredje stycket. 3§ Pastoratets prästlönetillgångar är löneboställen och prästlönefonder samt andelar i prästlönejords fond och prästlönef ondshemman. Pastoratets kyrkomusikerlönetillgångar består av boställskapital. 4§ I den mån pastoratets kostnader ej täcks av avkastningen från präst- och kyrkomusikerlönetillgångarna, bestrids de med församlingsskatt, dock med den begränsning som följer av 5 §. Om församlingsskatt stadgas i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse. 5§ Om det för pastoratets kostnader enligt 1 § under ett år åtgår högre belopp än som täcks dels av avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar, dels av ett belopp, motsvarande en utdebitering för skattekrona inom pastoratet av det öretal som Konungen bestämmer för året, får pastoratet tillskott ur kyrkofonden med vad som behövs ytterligare. 6§ Om avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar lämnar överskott, sedan kostnaderna enligt 1 § täckts, tillfaller överskottet kyrkofonden. XX

Om det visst år i stället uppstår underskott, får pastoratet åter från kyrkofonden av de närmast föregående tio årens överskott högst vad som motsvarar underskottet. Avräkning med kyrkofonden 7§ Vid avräkningen mellan pastoratet och kyrkofonden enligt 5 eller 6 § får förlust på en inkomstkälla täckas med vinst på en annan. Om förvaltningen av pastoratets samlade lönetillgångar visar förlust, svarar pastoratet för denna. Om förvaltningen visar vinst, får pastoratet tillgodoräkna sig tjugo procent av denna för bestyret med förvaltningen och för annat ändamål för vilket pastoratet svarar. Vad som sedan återstår, utgör avkastning av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar. Ytterligare bestämmelser om avräkningsförfarandet meddelas av Konungen.

Tjänstebostad åt präst 8§ Pastoratet skall, om Konungen bestämmer det, tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad i hus på prästgård eller annan fast egendom. Kostnad för tjänstebostad, som pastoratet tillhandahåller församlingspräst, samt bränslekostnadsgottgörelse, som prästen har rätt att få, bestrids av pastoratet. Tjänstebostadshyra, som församlingspräst betalar, tillfaller pastoratet.

Kyrkofondens ändamål m.m. 9§ Ur kyrkofonden bestrids dels tillskott enligt 5 §, dels kostnader för andra kyrkliga ändamål som nämns i 13 §. Fonden förvaltas av myndighet som Konungen bestämmer. 10 § Kyrkofondens inkomster utgörs av 1) allmän kyrkoavgift som erläggs av pastoraten, 2) ersättning av staten för prästerskapets till statsverket indragna tionde m.m., 3) inkomst av kyrkofondshemman, 4) ränta och vinst på fondens tillgångar, 5) ränta och vinst på andra kapitaltillgångar, vars avkastning enligt Konungens bestämmande tillförs fonden, 6) överskott som sägs i 6 §. 11 § Allmän kyrkoavgift erläggs av varje pastorat i förhållande till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas. XXI

Konungen bestämmer årligen det öretal för skattekrona, högst tjugo, med vilken avgiften skall erläggas. Öretalet bestäms med utgångspunkt i att kyrkofondens inkomster såvitt möjligt skall bli lika stora som dess utgifter. 12§ Öretal som sägs i 5 § bestäms till dubbla beloppet av det öretal som bestämts för den allmänna kyrkoavgiften, dock högst tjugo öre. 13 § Ur kyrkofonden bestrids 1) kostnad för präst, i den mån kostnaden ej enligt 1 § denna lag eller Konungens bestämmande bestrids i annan ordning, 2) kostnad för pensionsförmån åt präst eller efterlevande till präst enligt bestämmelser som Konungen meddelar eller enligt avtal samt för försäkringsförmån, som utgår för präst eller annan kyrkomusiker än skolkantor enligt statlig grupplivförsäkring, 3) förvaltningskostnad enligt Konungens och riksdagens bestämmande för stiftsnämnd och boställsnämnd samt för statsdepartement eller annan myndighet, som handhar kyrkliga frågor, 4) annan kostnad för kyrklig verksamhet enligt Konungens och riksdagens bestämmande. Lån ur kyrkofonden 14 § Pastorat kan få lån ur kyrkofonden för 1) ny- eller ombyggnad på löneboställe, 2) kostnad för löneboställe till följd av företag enligt vattenlagen eller lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar eller lantmäteri förrättning, 3) täckdikning eller annan grundförbättring, 4) åtgärd som föreskrivs i hushållningsplan, 5) annat rationaliseringsändamål. Lånet skall med ränta återbetalas till kyrkofonden i första hand från boställets avkastning. Stiftsnämnd och pastoratens samförvaltning kan få lån ur kyrkofonden för motsvarande ändamål. 15 § I den mån det behövs för utlåning enligt 14 § får lån upptagas för kyrkofonden. 16 § Beslut enligt 14 eller 15 § fattas av myndighet som Konungen bestämmer. 17 § Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen. övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den Samtidigt skall följande lagar och andra författningar upphöra att gälla, nämligen XXII

2. 3. 4. 5. 6.

1) lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond, 2) reglementet den 15 februari 1935 (nr 19) för ecklesiastik medelsförvaltning, 3) prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570), 4) 2 § lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker, 5) kungörelsen den 25 november 1960 (nr 633) om beräkning av pastorats prästoch kyrkomusikerlönekostnad. För övergången från avräkning enligt lagen om kyrkofond till avräkning enligt den nya lagen meddelas bestämmelser av Konungen. Beslut om bidrag enligt 6 § lagen om kyrkofond, vilket skall utgå tills vidare, skall alltjämt gälla. I den mån pastorat åtnjuter frihetsår enligt 10 § 5) lagen om kyrkofond, skall förmånen gälla även efter det lagen hävts. Hänvisning i lag eller annan författning till bestämmelse som ersatts av bestämmelse i den nya lagen avser i stället den bestämmelsen. Fordras ytterligare bestämmelser för övergången till den nya lagen, meddelas sådana av Konungen.

XXIII

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 45 § 1 mom. skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) Härigenom förordnas, att 45 § 1 mom. skogsvårdslagen den 21 maj 19481 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

45 § 1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantages skogsmark med därå växande skog 1) å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur;

2) å sådana

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse se 1952: 168.

XXIV

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantages skogsmark med därå växande skog 1) å kyrklig jord som anges i 1 § lagen den (nr) om förvaltning av kyrklig jord; stadgad åborätt.

1. Utredningsuppdraget och dess fullgörande

1.1 Utredningens direktiv Direktiven för boställsutredningens arbete angavs i anförande till statsrådsprotokollet den 25 november 1960 i vilket chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman hemställde om bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning rörande förvaltningen av ecklesiastika löneboställen m.m. Inledningsvis yttrade statsrådet följande. Vid flera tillfälllen under senare år har, bl.a. från riksdagens och kyrkomötets sida, framhållits att nuvarande ordning för den kyrkliga jordens förvaltning i skilda hänseenden är otillfredsställande. Under åberopande härav har uttalats önskemål om en översyn av bestämmelserna på detta område. Med hänsyn till den pågående utredningen om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan synes det uppenbart, att vad som nu kan övervägas inom den ifrågavarande sektorn av den kyrkliga lagstiftningen väsentligen är partiella reformer, som utan att rubba de principiella grundvalarna för den rättsliga regleringen, kan leda till önskvärda praktiska resultat. Såsom jag i det följande närmare skall utveckla är det också just reformer av detta slag, som nu närmast satts i fråga. De mest vittsyftande förslagen har framförts av riksdagens år 1957 församlade revisorer i deras berättelse, § 32, »Förvaltningen m.m. av vissa kyrkliga fastigheter», och av 1958 års B-riksdag i dess skrivelse (nr B 56) till Kungl. Maj:t i anledning av denna berättelse. Det utskottsutlåtande, som ligger till grund för skrivelsen (SU B 34, p. 31), utmynnar i att utskottet, liksom revisorerna, finner en översyn påkallad av såväl bestämmelserna om förvaltningen av ecklesiastika arrendegårdar och prästlöneboställen som det nuvarande normaluppskattningssystemet beträffande löneboställes avkastning. 1 — 567-5454

Efter en översiktlig redovisning av de olika slag av fastigheter det här rör sig om — prästlöneboställen, ecklesiastika arrendegårdar och kyrkojordar, vilka kommer att behandlas utförligare i kap. 2 — redogjorde statsrådet för frågans tidigare behandling i några olika sammanhang. Som jag inledningsvis nämnde har riksdagens revisorer år 1957 underkastat förvaltningen av den ecklesiastika lönejorden en ingående undersökning. Revisorerna fann därvid, att förvaltningen inte i allo skett på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt; de anmärkte sålunda bl.a. på att kapitalinvesteringar i flera fall inte stått i rimlig proportion till arrendebeloppens storlek. Revisorerna förordade därför större återhållsamhet med byggnadsverksamheten och ökad uppmärksamhet åt möjligheterna att sammanlägga mindre brukningsdelar till större enheter eller att nedlägga jordbruksdriften. Det syntes också motiverat att i vissa fall ompröva arrendebeloppens storlek. Revisorerna fann vidare, att löneboställenas normaluppskattade inkomster i allmänhet väsentligen understigit de faktiska, något som medfört att många pastorat kunnat uppbära större tillskott ur kyrkofonden än som i och för sig varit motiverat. Denna utgiftsstegring för fonden hade i sin tur inneburit ett högre skatteuttag i form av allmän kyrkoavgift än som eljest varit erforderligt. Revisorerna ansåg det därför ofrånkomligt med en översyn av hithörande lagbestämmelser. I sitt av riksdagen godkända utlåtande ututtalade statsutskottet bl.a., att man borde omsorgsfullt tillvarata förefintliga besparingsmöjligheter. Utskottet underströk särskilt vikten av att man utnyttjade byggnadsforskningens rön och uppmärksammade möjligheterna att nedbringa kostnaderna genom rationalisering av jordbruksdriften. Det borde vidare övervägas att ålägga stiftsnämnderna att göra upp en ekonomisk plan för deras 1

egendomsförvaltning. Utskottet ansåg slutligen i likhet med revisorerna en översyn påkallad av lagbestämmelserna om normaluppskattning. Också 1957 års allmänna kyrkomöte har anhållit om utredning av vissa frågor rörande förvaltningen av den ecklesiastika jorden. I det utskottsbetänkande som ligger till grund för kyrkomötets framställning (Tillf U 1 1957: 14) har flera spörsmål behandlats, som rör löneboställes normalavkastning, bl.a. hur man skall underlätta erforderliga investeringar i skogsbruket. Betänkandet utmynnar i ett förslag om översyn av hela den ecklesiastika boställslagstiftningen. Spörsmålet om att underlätta investeringar i skogsbruket har vidare tagits upp av stiftsnämnden i Uppsala, som i skrivelse den 19 mars 1954 hemställt om ändring i bestämmelserna om normaluppskattning, så att kostnader för skogens rationella skötsel och för erforderliga bostäder blir avdragsgilla. I stället borde de sällan använda bestämmelserna om frihetsår utgå. Vid ärendets remissbehandling har kammarkollegiet uttalat, att den föreslagna lagändringen torde fordra, att man tar ställning till åtskilliga andra näraliggande spörsmål. Frågan borde därför utredas i hela dess vidd. Samma ståndpunkt har tredje lagutskottet intagit vid 1956 års riksdag. Vid behandlingen av motioner i ämnet uttalade utskottet (L3U 1956: 10) som sin mening, att avdrag för kostnader borde medgivas i sådan omfattning, att boställenas skogsbruksdelar blev principiellt likställda med jordbruksdelarna. Utskottet hänvisade dock till att frågan redan var föremål för Kungl. Maj:ts prövning, och på utskottets förslag föranledde motionerna inte någon åtgärd från riksdagens sida. Tnnan jag lämnar förevarande spörsmål vill jag också erinra om att 1957 års kyrkomöte hemställt om sådan lagändring, att kostnaderna för naturskyddande åtgärder på vissa s.k. prästängar får dras av vid normaluppskattningen. Även ett par stiftsnämnder har tagit upp samma fråga; sålunda har stiftsnämnden i Visby föreslagit, att bestämmelser om naturskydd skall kunna tas in i skogshushållningsplanen för ett löneboställe, och stiftsnämnden i Göteborg har anhållit om medel till naturskyddande åtgärder.

I nära samband med frågan om prästlöneboställenas förvaltning står vidare vissa problem om placering av prästlönefondsmedel .Efter en översikt över nu gällande 2

placeringsmöjligheter för dessa fonder anförde statsrådet härom följande. Frågan om vidgade möjligheter att placera prästlönefondsmedel har sedan tillkomsten av 1942 års lagstiftning behandlats i skilda sammanhang. Sålunda yttrade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet vid remiss till lagrådet av förslaget till 1955 års jordförvärvslag bl.a., att de år 1942 givna rekommendationerna för placering av prästlönejordsfond knappast kunde anses fullt aktuella längre och att det torde vara nödvändigt, att fondmedel i ökad omfattning placerades även i annan värdebeständig egendom än jord och skog. Vid 1956 års riksdag uttalade tredje lagutskottet i anledning av väckta motioner (L3U 1956: 11), att det torde vara obestridligt att de av 1942 års riksdag godkända principerna för placering av fondmedlen inte längre stod i god överensstämmelse med den allmänna målsättningen för jordpolitiken och att man numera i princip måste godta inköp av bl.a. vanliga hyreshus. Riksdagen gav som sin mening tillkänna vad utskottet anfört. Spörsmålet har vidare behandlats av 1957 års kyrkomöte, som ansett det angeläget att det av riksdagen överlämnade ärendet bedrives med största möjliga skyndsamhet. I det utskottsutlåtande som ligger till grund för skrivelsen (Tillf U 1 1957:77 förordas, att fondkapitalet i begränsad omfattning även skall få placeras i aktier. I remissyttrande över de väckta frågorna har kammarkollegiet uttalat, att de föreslagna placeringsmöjligheterna bl.a. förutsätter utredning om former och organ för fastighetsförvaltningen samt att en sådan utredning lämpligen bör ske i samband med en översyn av boställslagstiftningen. Jag vill vidare omnämna, att stiftsnämnden i Lund anhållit om klarläggande bestämmelser beträffande förvaltningen av prästlönefonderna och att Svenska pastoratens riksförbund i skrivelse ifrågasatt möjligheten av att placera fondkapital i vissa slag av lån. Slutligen vill jag erinra om att jag vid min anmälan till statsrådsprotokollet den 4 mars 1960 av fråga om stiftskansliernas organisation m.m. uttalat, att vissa av stiftskansliutredningens förslag rörande prästlönefondernas förvaltning borde närmare övervägas i samband med en översyn av reglerna för boställsförvaltningen. Mot bakgrunden av dessa inledande redogörelser fann statsrådet, att den av riksdagen begärda utredningen om förvaltningen

av den ecklesiastika boställsjorden och om ändrade regler för normaluppskattning av prästlöneboställes avkastning borde komma till stånd. Samtidigt borde lämpligen vissa andra aktuella problem på den kyrkligt ekonomiska lagstiftningens område upptagas till behandling, främst de i det föregående refererade reformförslagen, vilka alla syntes äga en naturlig anknytning till dessa frågor. Statsrådet angav följande riktlinjer för utredningsarbetet. Vad först angår spörsmålet om förvaltningen av de ecklesiastika boställena och arrendegårdarna, kan jag i väsentliga delar ansluta mig till de synpunkter som anförts av statsutskottet i dess utlåtande 1958: B 34. Jag vill för egen del särskilt understryka vikten av att olika vägar blir undersökta att främja rationaliseringen av det ecklesiastika arrendejordbruket, så att boställskapitalet kan lämna god avkastning. En rationalisering av jordbruket kan genom ändrad markdisposition också öppna vägen för ett bättre skogsbruk på boställena. Olika åtgärder bör därför övervägas, som syftar till att stimulera och underlätta bildandet av lämpliga driftsenheter för såväl jordbruk som skogsbruk. Jag finner också angeläget med en undersökning i vad mån man genom en ekonomisk plan för egendomsförvaltningen bättre än nu kan tillvarata förefintliga besparingsmöjligheter. I en översiktlig regional planering synes investeringsbehov och lämpliga vägar för kapitalanskaffning kunna bättre överblickas; dessutom torde ett tidigare väckt spörsmål om kyrkofondens medverkan härvidlag kunna lättare bedömas. Möjligheterna att anlita erforderlig sakkunskap på området synes mig därjämte kunna bli underlättade. I samband med att den ecklesiastika boställsförvaltningen blir föremål för en utredning i de avseenden jag nu berört, synes det mig ändamålsenligt, att motsvarande problem vad gäller lokalkyrkornas jordinnehav uppmärksammas och utredes. Jag vill härvid särskilt peka på behovet av nya författningsbestämmelser på området. Dessa bör göras enhetliga och i den mån så är möjligt, likartade med övriga ecklesiastika förvaltningsbestämmelser. Även beträffande frågan om normaluppskattningssystemet kan jag hänvisa till vad som förekom vid ärendets riksdagsbehandling år 1958. Jag vill emellertid framhålla, att den till grund för systemet liggande tanken att genom pastoratens vinstintresse främja god

boställsförvaltning inte bör rubbas. Verkligt betydande skillnader mellan de faktiska inkomsterna och det fastställda normalavkastningsvärdet — och därmed i praktiken obehövliga tillskott ur kyrkofonden — synes förekomma huvudsakligen i de fall, då löneboställena i större utsträckning omfattar skogsmark. Variationerna i värdet av det för avverkning tillgängliga virket på rot kan vara högst avsevärda under en tioårsperiod. Härvidlag torde inte bara penningvärdeförändringar inverka utan även — och kanske mest — priserna på skogsprodukter på landets exportmarknader. I dylika fall bör det kunna vara möjligt att räkna om rotpriserna, så att det uppskattade värdet överensstämmer bättre med det verkliga. Det väsentliga synes mig vara, att reglerna blir så avpassade att förhållanden, som ligger utanför pastoratets egen förvaltning, inte påverkar meravkastningens storlek i högre grad. Även andra utvägar än den nu antydda bör givetvis prövas. Den av bl.a. 1957 års kyrkomöte väckta frågan om åtgärder för att underlätta investeringar i det ecklesiastika skogsbruket hör enligt min mening i flera avseenden nära samman med det berörda spörsmålet om en bättre avvägd normaluppskattning av löneboställes avkastning. Som nyss nämnts är det företrädesvis i pastorat med mera betydande skogstillgångar, som skillnader uppstått; pastoraten har därvid i stor utsträckning använt meravkastningen just till grundförbättrande åtgärder inom skogsbruket. Det är därför följdriktigt, att de väckta frågorna om kostnaderna för investeringar i skogsbruket tas upp i samband med översynen av normaluppskattningssystemet. Vägledande synes mig därvid böra vara, att man söker underlätta sådana nödvändiga företag, som kan förväntas medföra en i förhållande till skogsdriftens storlek rationell och samtidigt kostnadsbesparande skötsel. Mycket synes tala för att boställes skogsbruksdel principiellt likställes med dess jordbruksdel i förevarande avseende. Jag finner det vidare lämpligt att den — som det vill synas föga kostnadskrävande — frågan om naturskyddet på vissa boställen övervägs i samband med att bestämmelserna angående normaluppskattningen omarbetas. Vad gäller spörsmålet om placering av prästlönefondsmedel finner jag vägande skäl tala för den åsikt som kommit till uttryck i tredje lagutskottets utlåtande 1956: 11. Såsom kammarkollegiet framhållit torde placering i andra objekt än jord- eller skogsbruk förutsätta särskilda förvaltningsbestämmelser. Sådana bör därför övervägas och utarbetas i förevarande sammanhang. Det torde också bli 3

erforderligt att, med utgångspunkt i framlagda utredningsförslag om placering av fondmedel som är i det allmännas vård, söka kartlägga lämpliga sätt att placera de särskilda fonder, varom här är fråga. Jag har nu berört ett flertal viktiga reformer inom det kyrkliga området, vilka har det gemensamt, att de går ut på rationaliseringar och förenklingar men också fordrar förhållandevis omfattande ändringar i gällande lagstiftning för att kunna genomföras. Jag vill i anslutning härtill understryka vikten av att i utredningsarbetet eftersträvas att göra förslagen till nya bestämmelser så enkla och praktiska som det överhuvudtaget är möjligt. Den sålunda förordade utredningen rörande förvaltningen av den ecklesiastika boställsjorden m.m. bör verkställas av särskilda sakkunniga, förslagsvis högst fem till antalet. De sakkunniga bör bedriva sitt arbete med skyndsamhet och i första hand ta upp de spörsmål, som är av mera brådskande natur. I utredningsarbetet bör samråd äga rum med såväl 1958 års jordlagsutredning som 1959 års arrendeutredning. I vissa frågor torde ett nära samarbete fordras med sistnämnda utredning bl.a. vad gäller byggnadsverksamhet och utarrendering. I övrigt bör det vara de sakkunniga obetaget att i samband med utredningen av de här härskilt nämnda spörsmålen ta upp till prövning även andra frågor rörande boställsförvaltningen m.m., vilka kan aktualiseras under arbetets gång. Om de sakkunniga finner det ändamålsenligt, kan visst eller vissa förslag framläggas i delbetänkande, utan att resultatet av utredningen i övrigt avvaktas.

1.2 Utredningsarbetets bedrivande Utredningsarbetet har bedrivits dels i form av överläggningar mellan de tillkallade sakkunniga, dels genom sammanträden inom en mindre arbetsgrupp bestående av sekretariatet och de särskilt tillkallade experterna. Utredningen har den 15 november 1962 avlämnat en promemoria med förslag till vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning m.m. (Stencil E 1962: 7), vilken lett till att ändrade bestämmelser sedermera utfärdats 1 beträffande bl.a. prästgårdarna, för att en samordning skulle ske med de allmänna tjänstebostadsbestämmelserna, 4

samt avlöningssystemet för pastoratens skogliga biträden. I en särskild, till statsrådet S. af Geijerstam den 10 maj 1963 överlämnad promemoria har utredningen också redovisat en av dess expert, kanslirådet E. Norberg genomförd inventering rörande övertaliga prästgårdar m.m. Som underlag för utredningens överväganden har i samråd med 1958 års utredning kyrka—stat en omfattande inventering gjorts av det kyrkliga fastighetsbeståndet. Det genom stiftsnämndernas medverkan insamlade materialet har sedermera bearbetats under ledning av ledamoten av boställsutredningen, distriktslantmätare Bo Turesson. Resultatet av undersökningen redovisas i kap. 4 och bil. B. För att närmare belysa sambanden mellan de kyrkliga fastigheternas storlek, ägosammansättning m.m. samt deras avkastning och förutsättningar att bestå som självständiga företag genomförde utredningen år 1964 en undersökning i norra delen av Kalmar län under ledning av utredningens expert, lantbruksdirektören Åke Anderson. Dennes redovisning av undersökningen har fogats som bil. C till detta betänkande. Ledamoten Turesson och utredningens expert, stiftsjägmästare Bo Wigren har i oktober 1961 gjort fältundersökningar på olika platser i Norrland rörande det kyrkliga skogsbrukets yttre rationalisering. För studium av en del av de under utredningsarbetet aktualiserade problemen har utredningen vidare under våren 1963 företagit en exkursion i Skåne och på Själland samt våren 1964 på Gotland. Utredningens sekreterare har därjämte deltagit i en av arrendelagsutredningen i maj 1962 anordnad studieresa till arrendejordbruk i södra Skåne. Samråd har ägt rum med 1958 års jordlagsutredning och kontinuerligt under ut1

Prop. 1963:95; L3U 25; Rskr 282; SFS 1963: 450—453. Prop. 1964:52; L3U 31; Rskr 187; SFS 1964: 406.

redningsarbetets gång med arrendelagsutredningen. Överenskommelse har därvid träffats om en sådan uppdelning av uppgifterna, att de arrenderättsliga frågorna beträffande den kyrkliga jorden kommer att beaktas av arrendelagsutredningen (se närmare under 11.3). Visst samråd har också ägt rum med markpolitiska utredningen, som för utarbetande av sitt betänkande II (SOU 1966: 64) haft tillgång till ett stencilerat utkast till kap. 2 i detta betänkande, varur en del sakuppgifter återgivits. Utredningen har vidare haft överläggningar med stiftsjägmästarna samt med företrädare för Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Skogssällskapet. För sina slutliga ställningstaganden har utredningen funnit det angeläget att avvakta resultaten av några andra statliga utredningar, bl.a. 1954 års fastighetsbildningskommitté, 1960 års jordbruksutredning samt värdesäkringskommittén. Bl.a. till följd härav har det inte varit möjligt att framlägga detta slutbetänkande så tidigt, som eljest hade varit önskvärt. Samtidigt med boställsutredningens arbete har ett omfattande utredningsarbete bedrivits av 1958 års utredning kyrka—stat, med vilken samråd på ett tidigt stadium ägt rum och kontakt vidare har hållits bl.a. genom att kammarrådet Erik Åberg varit knuten som expert till båda utredningarna. I enlighet med sina direktiv har boställsutredningen sett bort ifrån den ev. ändrade rättsliga reglering av förhållandena kyrka— stat som kan bli en följd av nyssnämnda utredningsarbete. De förslag boställsutredningen framlägger syftar till en effektivare och mera lönsam samt enhetligare förvaltning av den kyrkliga jorden. I den mån som denna även framgent skall tjäna hittillsvarande ändamål, torde reformer enligt nedan skisserade linjer under alla omständigheter vara av praktiskt värde för förvaltningen av de ekonomiska tillgångar det här gäller, oberoende av hur de framtida relationerna mellan svenska kyrkan och staten närmare utformas. Resultatet

av kyrka—statutredningens arbete behöver för den skull inte avvaktas för ett genomförande av boställsutredningens förslag.

1.3 överlämnade ärenden, avgivna remissvar etc För att tas i övervägande eller beaktande vid fullgörandet av utredningsuppdraget har till utredningen överlämnats: 1 en av Föreningen Lunds domkyrkas arrendatorer u.p.a. till Kungl. Maj:t ingiven skrift den 5 mars 1947 ang. nya arrendebestämmelser beträffande Lunds domkyrkas jord; 2 en av stiftssekreteraren T. Gynnerstedt såsom tillkallad sakkunnig den 31 oktober 1947 till chefen för ecklesiastikdepartementet ingiven utredning med förslag angående förvaltning av domkyrkojord m.m.; 3 kyrkomötets skrivelse den 9 oktober 1951, nr 27, i anledning av väckt motion om anslag eller räntefria lån ur kyrkofonden till byggnadsförnyelse å vissa ecklesiastika löneboställen; 4 en av stiftsnämnden i Lund till Kungl. Maj:t ingiven framställning den 15 januari 1954 ang. förvaltningen av Lunds domkyrkas hemman m.m.; 5 en av stiftsnämnden i Uppsala till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse den 19 mars 1954 ang. åtgärder för underlättandet av investeringar i det ecklesiastika skogsbruket; 6 en av stiftsnämnden i Göteborg till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse den 8 februari 1955 ang. anslag för utgifter i samband med naturskyddslagens tillämpning å ecklesiastik mark under budgetåret 1955/56; 7 en av Möklinta pastorat till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse den 8 december 1955 ang. viss des pens i fråga om skogsarbetarbostad; 8 en av domänstyrelsen till Kungl. Maj:t ingiven framställning den 24 maj 1956 ang. ändring av bestämmelserna rörande tillsyn över skogar tillhörande dels allmänna inrättningars hemman av kyrklig natur, dels domkyrkosysslomansboställen; 9 en av stiftsnämnden i Visby till Kungl. Maj:t den 13 mars 1957 ingiven verksamhetsberättelse för år 1956; 10 kyrkomötets skrivelse den 4 oktober 1957, nr 35, ang. åtgärder för placering av prästlönefondsmedel i vissa värdebevarande objekt; 5

11 kyrkomötets skrivelse den 4 oktober 1957, nr 42, ang. bestridande av kostnaderna för hävden av vissa s.k. prästängar; 12 kyrkomötets skrivelse den 4 oktober 1957, nr 44, ang. reform av prästboställenas förvaltning m.m.; 13 ett av stiftskansliutredningen till chefen för ecklesiastikdepartementet den 30 oktober 1957 avgivet stencilerat betänkande rörande förenklad reglering av pastoratens och kyrkofondens ekonomiska mellanhavanden; 14 en av Filipstads och Färnebo församlingars pastorat till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse den 29 april 1959 ang. dels vissa avdrag vid avräkning av överskottsmedel med kyrkofonden, dels ock ändring i ecklesiastika medelsförvaltningsreglementet; 15 en av Svenska pastoratens riksförbund till Kungl. Maj:t ingiven skrift den 28 april 1960 ang. möjlighet för pastorat att placera prästlönefondsmedel i vissa lån; 16 en av domkapitlet i Lund till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse den 8 juni 1960 ang. förvaltningen av prästlönefonderna; 17 en av stiftsnämnden i Göteborg till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse den 20 februari 1962 ang. skydd för kulturhistoriskt värdefulla prästgårdar, som vid ny pastoratsindelning upphör att vara tjänstebostäder; 18 kyrkomötets skrivelse den 1 oktober 1963, nr 24, ang. finansieringen av rationaliseringsåtgärder å ecklesiastika boställen; 19 en av skogliga biträdet i Axbergs m.fl. församlingars pastorat till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse den 24 november 1964 ang. skogshushållningsplanernas beräknade avverkningsbelopp jämte ett flertal kompletterande skrivelser; samt 20 en av kammarkollegiet den 8 april 1965 gjord underdånig framställning ang. pro-

visoriska bestämmelser rörande förvaltning av prästgård som icke längre utgör tjänstebostad. Utredningen har också mottagit framställningar från myndigheter och en rad enskilda organisationer. På grund av särskilda remisser har utredningen avgivit utlåtanden den 23 februari 1961 till riksdagens tredje lagutskott över motioner ang. värdebeständig placering av kyrkliga fonder; den 18 november 1961 till Kungl. Maj:t över ett av statskontoret den 16 november 1961 framlagt förslag till vissa särskilda bestämmelser rörande ecklesiastik medelsförvaltning för år 1961; den 5 november 1962 till riksarkivet över en inom riksarkivet utarbetad promemoria rörande de ecklesiastika boställsnämndernas arkiv; den 5 december 1963 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet över skogsbruksutredningens betänkande »Skogsvägar» (stencilerat); den 28 september 1966 till Kungl. Maj:t över arrendelagsutredningens betänkande »Bostadsarrende m.m.» (SOU 1966:26); den 13 januari 1967 till Kungl. Maj:t över markpolitiska utredningens betänkande »Statens och kyrkans marköverlåtelser» (SOU 1966: 64); samt den 9 januari 1968 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet över skogsbruksutredningens betänkande »Skogsbrukets planläggningsfrågor» (stencilerat).

2. Grunddragen av gällande rätt beträffande förvaltningen av kyrklig jord m.m.

2.1 Inledning Inom den kyrkligt-ekonomiska förvaltningen gäller bestämmelser av delvis ganska speciellt slag, vilka är betingade av historiska förhållanden. Lagstiftningen präglas sålunda av spänningen mellan församlingslivets kyrkokommunala förankring i fråga om den verksamhet som bedrivs inom lokalkyrkan och av församlingsprästerna och det statliga överinseende över den kyrkliga verksamheten som sedan reformationen utövas på riks- och stiftsplanet. Vidare hade reformationen olika praktiska återverkningar på kyrkans ekonomiska förhållanden i Sverige och i de dåvarande danska landskapen, och detta är fullt märkbart än i dag. Härigenom förklaras mycket av den brist på enhetlighet och överskådlighet som finns inom den kyrkligt ekonomiska lagstiftningen. Vid sidan av kyrkobyggnader och kyrkogårdar samt de omkr. 2 000 prästgårdar, som utgör eller har utgjort tjänstebostäder åt församlingspräster, består huvuddelen av kyrkans fasta egendom av avlöningstillgångar, vilkas avkastning används till löner åt präster och kyrkomusiker. De regler som gäller för förvaltningen av den kyrkliga jorden sammanhänger också nära med avlöningssystemet för dessa tjänstemän. Inledningsvis lämnas därför här en kortfattad redogörelse för hur detta system är uppbyggt. En historisk återblick skulle föra för långt, och utredningen får därför hänvisa till vad som härvidlag har redovisats av tidigare utredningar. 1 Här må endast erinras om den i detta sammanhang avgörande

betydelsen av 1910 års prästlönereglering, då bl.a. kyrkofonden kom till, samt 1932 års lagstiftning rörande boställsförvaltningen.2 Det nuvarande avlöningssystemet för präster och kyrkomusiker baserar sig på bestämmelser i tre skilda hänseenden, nämligen i gällande avtal intagna avlöningsbestämmelser, som reglerar vilka löneförförmåner som tillkommer tjänstemännen, bestämmelser om hur avlöningskostnaderna skall bestridas, kostnadernas fördelning mellan pastoraten och kyrkofonden osv., samt bestämmelser om avlöningstillgångarnas förvaltning. Utredningsuppdraget avser huvudsakligen en översyn av sistnämnda grupp av bestämmelser, men bl.a. i samband med den översyn av normaluppskattningsförfarandet som innefattas i uppdraget har utredningen även fått ta ställning till frågor om kostnadsfördelningen mellan pastoraten och kyrkofonden. 1 Se t.ex. prästlönekommitténs betänkande nr IV (Stockholm 1903) angående reglering av prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande frågor, s. IX—LXXIX, kyrkofondskommitténs betänkande (SOU 1923: 71) angående förvaltningen av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna medel, s. 11, 1931 års prästlöneutrednings betänkande (SOU 1931:24) med förslag till huvudgrunder för en decentraliserad förvaltning av prästlönejorden m.m., s. 7—40, samt det av 1958 års utredning kyrka—stat avgivna betänkandet (SOU 1967: 46) om kyrklig egendom etc, s. 45—94. 2 Om bakgrunden till denna lagstiftning och om tillkomsten av den, se även Clarence Nilsson: Sam Stadener som kyrkopolitiker (Uppsala 1964).

2.2 Avlöningsförmåner för präster och kyrkomusiker Före den med ingången av år 1966 skedda omläggningen av avlöningssystemet för statens tjänstemän avlönades det stora flertalet präster och kyrkomusiker i svenska kyrkan enligt särskilda reglementen, som utfärdats av Kungl. Maj:t, nämligen prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr 577; Pr) och avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9 juni 1950 (nr 385). För ett fåtal prästerliga tjänster gällde statens allmänna avlöningsreglemente (Saar). Efter den 1 januari 1966 regleras deras avlöningsförmåner genom allmänt avlöningsavtal för statliga och andra tjänstemän (AST) med därtill hörande specialbestämmelser (del XIII) för kyrkoväsendet, allmänt tjänsteförteckningsavtal beträffande statliga och vissa andra tjänster (ATF), tjänsteförteckningsavtal beträffande vissa statliga och icke-statliga tjänster inom undervisningsväsendet m.m. (TFU) samt gällande överenskommelser om lönebelopp, lönegradsplacering m.m. Redan före 1966 års omläggning och i än högre grad efter denna har beträffande lön och andra förmåner för präster och kyrkomusiker tillämpats väsentligen samma grunder som för statstjänstemän. I fråga om resekostnadsersättning åt präster för deras resor i tjänsten gäller dock särskilda, av deras speciella arbetsförhållanden betingade regler. Ersättningssystemet, som i princip anknyter till bestämmelserna i allmänna resereglementet den 21 november 1952 (nr 735) men kompletteras av vissa bestämmelser i den särskilda prästresekungörelsen den 1 november 1963 (nr 617), trädde i kraft den 1 januari 1964. Utredningen saknar anledning att här närmare redogöra för sakinnehållet i avlöningsbestämmelserna.

2.3 Avlöningskostnadernas bestridande Vissa prästerliga tjänstemän avlönas direkt från kyrkofonden. Detta gäller ärkebiskopen och övriga biskopar, kyrkoherdarna i 8

utlandsförsamlingarna, kyrkoherden för samer, stifts- och kontraktsadjunkterna samt pastoratsadjunkterna. Ur kyrkofonden utgår också de särskilda prostarvodena till kontraktsprostar. Kyrkoherdarna för döva avlönas från anslag i riksstaten, men statsverket gottgörs kostnaden ur kyrkofonden. Avlöningskostnaderna för församlingspräster i territoriella pastorat — kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter — samt kyrkomusiker bestrids däremot i princip av pastoratet. I 3 § prästlönekostnadslagen den 29 juni 19513 (nr 570; PrlkL) är närmare angivet vilka avlöningsförmåner för präster, som pastoratet har att bestrida. För nyssnämnda lönekostnader skall pastoratet i första hand anlita avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar och annan därtill särskilt anslagen inkomst. Pastorats prästlönetillgångar utgörs enligt 6 § PrlkL av löneboställen, prästlönefonder samt andelar i stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman. För förvaltningen av prästlönetillgångarna och beräkningen av deras avkastning redogöres närmare i det följande. Pastorats kyrkomusikerlönetillgångar utgörs av det s.k. boställskapitalet. Genom antagandet av klockarboställslagen den 9 december 1938 (nr 732) inleddes en reform i syfte att avveckla det föråldrade jordavlöningssystemet för klockare och organister. Enligt denna lag skulle i samband med lönereglering för kyrkomusikerna fastställas ett kapitalvärde för de befintliga lönefastigheterna och lönefonderna. Fastigheterna och fonderna fick därefter enligt närmare bestämmelser disponeras av vederbörande församlingar eller i vissa fall av kyrkofonden. I sistnämnda fall ställdes fastigheterna såsom klockarhemman under stiftsnämndens förvaltning. Församlingarna respektive kyrkofonden svarar för det fastställda kapitalvärdet — boställskapi3 För gällande lydelse av 3 § se SFS 1963: 449, 1965:578 och 1967: 104.

talet — och skall till pastoratet erlägga därå belöpande s.k. boställsränta. Denna uträknas på grundval av ett av länsstyrelsen för församlingen fastställt enhetsvärde på åker och utgör den avkastning med vilken avlöningskostnaderna i första hand bestrids. I den mån avkastningen av nu angivna lönetillgångar inte förslår till att täcka pastoratets präst- och kyrkomusikerlönekostnader skall utdebitering inom pastoratet ske intill det öretal för skattekrona som Kungl. Maj:t bestämmer för varje år. Detta skall — enligt 8 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond (LKF) — bestämmas till dubbla beloppet av det öretal som fastställs för den s.k. allmänna kyrkoavgiften, dock högst tjugo öre. Fordras ytterligare medel till avlöningskostnaderna, får pastoratet tillskott ur kyrkofonden (7 § LKF). 4 Dessa tillskott utgör den största samlade utgiftsposten för fonden. Dennas väsentliga inkomstpost är i gengäld den allmänna kyrkoavgiften, som med ett av Kungl. Maj:t årligen fastställt öretal för skattekrona skall erläggas av varje pastorat i förhållande till det antal skattekronor för vilket församlingsskatt utgår till pastoratet. När öretalet bestämmes skall tillses, att kyrkofondens inkomster under året såvitt möjligt blir lika stora som dess utgifter (8 § LKF). Fondens främsta uppgift är att åstadkomma en skatteutjämning mellan pastoraten och dess funktion är alltså att vara en skatteregleringsfond. Med utgångspunkt i pastoratens växlande resurser för att bestrida avlöningskostnaderna kan man skilja mellan följande slag av pastorat: Överskottspastorat. Dessa pastorats prästoch kyrkomusikertillgångar ger så stor behållen och disponibel avkastning att överskott uppkommer, sedan avlöningskostnaderna samt visst i 55 § ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 (nr 400; EBO) angivet virkesbehov blivit täckta. Någon utdebitering för präst- och kyrkomusikerlöner fordras sålunda inte. Enligt 4 § LKF skall hälften av sådant

överskott levereras in till kyrkofonden. Återstående del får användas för ändamål som är gemensamma för pastoratet. För pastorat fastställs i dessa fall enligt 2 kap. 2 § reglementet den 15 februari 1935 (nr 18) för ecklesiastik medelsförvaltning (EMedR) en utjämningsperiod av högst 10 år, under vilken pastoratet äger rätt att tillgodoräkna sig redan inlevererade eller eventuella framtida överskottsmedel för att täcka intill hälften av underskott, som uppkommer under ett redovisningsår av perioden (2 kap. 3 § 3 mom. EMedR). Av rikets 1 134 pastorat skulle, enligt stiftsnämndernas redovisning för avräkningsåret 1965, 26 pastorat inleverera överskottsmedel till kyrkofonden å sammanlagt 856 681 kr, medan 19 pastorat ägde rätt att av tidigare inlevererade överskott återfå tillhopa 79 263 kr, varför kyrkofondens nettobehållning av överskottsmedel för året utgjorde 777 418 kr. Nettobehållningen varierar starkt från år till år. Överskottspastoraten utgörs till största delen av skogrika pastorat i södra och mellersta Sverige, främst i Växjö och Karlstads stift. Självförsörjande pastorat kallas sådana, där avkastningen av lönetillgångarna och den medgivna kommunala utdebiteringen tillsammans förslår för att täcka avlöningskostnaderna, så att tillskott ur kyrkofonden ej erfordras. Till denna kategori hör främst det stora flertalet stadsförsamlingar med i allmänhet obetydlig boställsavkastning men ett stort skatteunderlag. Bl.a. som en följd av utvecklingen på de borgerliga kommunernas område kommer allt fler pastorat att ingå i större kyrkliga samfälligheter som har hand om alla ekonomiska angelägenheter. Med det större skatteunderlag som vinns genom samfällighetsbildning kommer antalet självförsörjande enheter att öka under de närmaste åren. I sak är givetvis också de som överskottspastorat betecknade pastoraten självförsörjande. Tillskottspastorat. Denna grupp är den hittills största och omfattade år 1965 57 % av pastoraten. Hit hör flertalet landsbygdspastorat, som saknar större arealer skogsmark. Beräkningen av det tillskott ett pastorat för visst år får ur kyrkofonden grundar

1 Kostnaderna för församlingspräst tillkommande vikarieersättning och tjänstedubbleringsarvode skall dock stanna på pastoratet och inte avräknas mot kyrkofonden. 9

sig på en årlig avräkning mellan pastoratet och kyrkofonden, vilken görs av stiftsnämnden. För överskottspastoraten ankommer det likaså på stiftsnämnden att efter granskning av deras redovisningar fastställa de belopp av överskottsmedel som skall betalas till kyrkofonden. De närmare föreskrifterna om regleringen av pastoratens och kyrkofondens mellanhavanden är meddelade i EMedR. För att förenkla avräkningsförfarandet vid tillskott ur kyrkofonden skall avkastningen av pastoratets lönetillgångar inte tas upp med de faktiska beloppen, som ju kan växla från år till år. I 7 § L K F anges vissa schablonmässiga beräkningsgrunder, som skall tillämpas. Avkastningen av prästlöneboställe skall tas upp med ett i särskild ordning — som regel för en tioårsperiod — fastställt uppskattningsbelopp, löneboställes normalavkastning.5 Avkastningen av prästlönefond beräknas på fondens kapital efter en av Kungl. Maj:t fastställd procentsats, medan andelar i stiftets prästlönefondshemman tas upp med det faktiska beloppet för senaste räkenskapsåret. Som avkastning av kyrkomusikerlönetillgång tas boställsräntan upp. Annan inkomst tas upp till sitt verkliga belopp. Enligt den slutliga avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden för år 1965 uppgick pastoratens totala präst- och kyrkomusikerlönekostnader för året till 118 189 157 kr. Av detta belopp bestreds 18 077 908 kr eller något mer än 15 % med avkastningen av pastoratens lönetillgångar. Även om således endast en mindre del av de samlade lönekostnaderna täcks av avkastningen från lönetillgångar, synes det vara ett allmänt intresse att avkastningen, särskilt av de betydande prästlönetillgångarna, blir så stor som möjligt. Med hänsyn till den omfattande kostnadsfördelning som sker via kyrkofonden kan de enskilda pastoratens förvaltning av sina prästlönetillgångar få återverkningar på storleken av den kyrkokommunala utdebi10

teringen i landets alla pastorat, eftersom den allmänna kyrkoavgiften är den reglerande faktorn i fondens verksamhet för vilken i sista hand skattebetalarna i hela landet svarar.

2.4 Förvaltningen av pastorats prästlönetillgångar 2.4.1 Löneboställen Såsom pastorats löneboställen betecknas i EBO »boställe, som är avsett till avlöning åt prästerskapet i visst pastorat eller utgör änkesäte». Med änkesäte avsågs löneboställe, vars avkastning skulle tillfalla änka efter innehavare av viss prästerlig tjänst. Efter 1951 års löne- och pensionsreform för prästerskapet har änkesätena försvunnit som pensionsförmåner och de likställs numera med pastoratets övriga prästlönetillgångar. Löneboställena består vanligtvis av arrendegård jämte skog. Antalet brukningsenheter uppgår till drygt 4 000 med ett sammanlagt taxeringsvärde år 1965 av över 588 milj. kr. Inägojorden omfattar totalt ca 100 000 ha och den produktiva skogsmarken ca 285 000 ha. Före 1910 års reglering av avlöningssystemet för prästerna förvaltades huvudparten av prästboställena väsentligen av prästerna själva. Dessa svarade då också i förekommande fall för utarrenderingen av boställena. Endast i mindre utsträckning hade ansatser gjorts att överföra förvaltningen på offentliga myndigheter. Genom 1910 års lagstiftning avskildes del av boställena till bostäder åt prästerskapet, prästgårdar, medan boställena i övrigt, löneboställena, lades under statliga myndigheters förvaltning. Härvid fullföljdes den uppdelning av befogenheterna på olika myndigheter som till en del redan funnits i den tidigare lagstiftningen, så att samtliga boställsskogar ställdes under skogsstatens förvaltning, medan boställsförvaltningen i 5

Se kap. 3.1.

övrigt uppdrogs åt domkapitel och länsstyrelse. 1932 års reform av boställsförvaltningen hade två huvudsyften. Man ville upphäva den rådande splittringen av förvaltningsbefogenheterna på ett flertal myndigheter på olika orter och man ville samla dem hos en förvaltare, som var direkt intresserad av det ekonomiska resultatet. Förvaltningen av prästgård och löneboställe uppdrogs sålunda åt pastoratet, som beträffande dessa fastigheter har att fullgöra vad som enligt lag eller särskild författning åligger fastighetsägare. Den kommunala självbestämmanderätten utgör grundprincipen för 1932 års boställsreform. De former i vilka denna rätt utövas anges numera i lagen om församlingsstyrelse den 2 juni 1961 (nr 436; LFS). De närmare föreskrifterna om boställsförvaltningen återfinns i EBO och den därtill anknutna kungörelsen den 15 februari 1935 (nr 19) med bestämmelser ang. tillämpningen av ecklesiastik boställsordning (TbEBO). För bestämmelserna rörande utarrendering av löneboställes jordbruksdel redogörs i avsnitt 2.6.1. Förvaltningsföreskrifterna i EBO innebär i övrigt i huvudsak följande. För skötseln av löneboställes skog finns anställt ett särskilt biträde hos pastoratet, pastoratets skogsbiträde (44 §). Efter ändring i EBO år 1942 kan stiftsnämnd föreskriva, att sådant biträde skall anställas av två eller flera pastorat gemensamt. Stiftsnämnderna har i växlande omfattning begagnat sig av denna möjlighet. Hittills har emellertid bildats ett 70-tal skogsbiträdesdistrikt med heltidsanställda skogsbiträden. De omfattar närmare 75 % av den totala kyrkliga skogsmarksarealen. Skogsbiträde utses av stiftsnämnden efter val inom pastoraten. Stiftsnämnden meddelar de närmare föreskrifterna rörande hans arbetsuppgifter och avlöningsvillkor. Kostnaderna för skogsbiträde bestrids ur kyrkofonden enligt beslut år 1963 s på grundval av ett av boställsutredningen väckt förslag i promemoria den 15 november 1962 (stencil E 1962: 7).

Uppsikt över pastoratens boställsförvaltning utövas av boställsnämnd och stiftsnämnd (4 §). Boställsnämnd har ett tjänstgöringsområde som omfattar flera pastorat. Den består av tre ledamöter, varav ordföranden och en ledamot samt ersättare för dem förordnas av länsstyrelsen. För tjänstgöring som tredje ledamot utser varje pastorat inom boställsdistriktet en person med ersättare, vilka inkallas till tjänstgöring enligt närmare bestämmelser i 5 §, andra stycket. Boställsnämndens tillsyn utövas genom ekonomisk besiktning. När löneboställe skall upplåtas på arrende, håller nämnden sådan besiktning för att bestämma arrendevillkoren (25 § 1). I övrigt äger ekonomisk besiktning på löneboställe rum minst vart femte år (34 §). Stiftsnämnd består av fem ledamöter, varav tre utses av Kungl. Maj:t och två av domkapitlet (6 §). Stiftsnämndens medgivande krävs för vissa åtgärder. Sålunda måste pastorat, som vill ta löneboställes mark i anspråk för begravningsplats eller andra församlingsändamål eller upplåta nyttjanderätten till mark för kommunala behov, egna hem, industri eller liknande, inhämta tillstånd av nämnden, som bestämmer villkoren. Detsamma gäller för utnyttjandet av naturtillgångar från löneboställe (24 §). Skall löneboställes disposition ändras, skall boställsnämnden underställa stiftsnämnden förslag. Stiftsnämnden kan också själv ta upp sådan fråga. I vissa fall skall stiftsnämnden underställa Kungl. Maj:t fråga om ändring i löneboställes disposition (31 §). — Är boställsnämnd inte enig i fråga om större ny- eller ombyggnad på löneboställe, skall ärendet hänskjutas till stiftsnämnden (32 § fjärde stycket). Stiftsnämnden har vidare uppsikt över skötseln av löneboställes skog. Stiftsnämndens befattning med pastoratens skogsbiträden har berörts i det föregående. Skogen skall skötas efter hushållningsplan, 8

Prop. 1963: 95; L3U 25; Rskr 282. 11

som upprättas genom stiftsnämndens försorg och fastställs av nämnden (45—46 §§). I hushållningsplanen kan stiftsnämnden föreskriva skogsvårdsåtgärder, och stiftsnämnden kan även i övrigt meddela föreskrifter för att trygga återväxten efter avverkning eller då skador uppstått på skogen (50 §). Hos stiftsnämnden skall en eller flera stiftsjägmästare vara anställda samt, i den mån det behövs, biträden åt dem (6 § 2). Avverkning på boställes skog får ske endast efter utsyning, som pastoratets skogsbiträde gör efter stiftsjägmästarens anvisningar. Det bör i detta sammanhang erinras om att Stockholms stift inte har någon egen stiftsnämndsförvaltning. Stiftsnämndsgöromålen handhas beträffande den kyrkliga jorden av stiftsnämnderna i Uppsala och Strängnäs stift, medan avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden sköts direkt av statskontoret. 2.4.2 Prästlönefond, stifts prästlönejordsfond och prästlönefondshemman I 7 § 1 mom. PrlkL föreskrivs, att ersättning som till följd av expropriation eller jämförlig anledning inflyter för prästgård eller löneboställe, som förvaltas av pastorat, skall fonderas. En liknande föreskrift finns i 6 § andra stycket lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (Försal jnL). Om prästlöneboställe säljs eller byts mot annan jord, skall enligt detta lagrum köpeskillingen eller den behållna mellangiften — om Kungl. Maj:t inte förordnar annat — fonderas. Dessa fonder liksom annan fond, som är avsedd för avlöning av församlingspräst i pastoratet, utgör prästlönefonder för pastoratet (7 § 2 mom. PrlkL) och förvaltas av detta. I lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond m.m. (PrlfL) och kungörelsen den 11 december 1942 (nr 967) 12

med föreskrifter rörande tillämpningen av nämnda lag föreskrivs, att sådan fond efter beslut av stiftsnämnden får användas till att bekosta nyodling, torrläggning eller annan värdebeständig grundförbättring av pastorats prästlöneboställe eller till inköp av fastighet. Fråga om inköp av fastighet med högre värde än 100 000 kr skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. 7 Annars skall prästlönefond — om domkapitlet inte medger annan placering av tillgångarna — göras räntebärande enligt de föreskrifter som gäller beträffande omyndigs medel (7 § 3 mom. PrlkL), dvs. huvudsakligen genom inköp av obligationer, utlåning mot säkerhet i inteckning eller insättning i bank (15 kap. 4 § föräldrabalken). En tiondel av den årliga ränteavkastningen å fond, som utgör ersättningsmedel för jord, skall enligt föreskrift i kungörelsen den 11 december 1942 (nr 968) läggas till kapitalet. Fondmedlens placering i fastighet kan ske på två sätt, antingen så att pastoratet förvärvar en fastighet, vilken då förvaltas av pastoratet som löneboställe i enlighet med bestämmelserna i EBO, eller också på så sätt att stiftsnämnden med anlitande av medel ur prästlönefonder från två eller flera pastorat köper en fastighet som förvaltas av stiftsnämnden. De medel som stiftsnämnden tar i anspråk för detta ändamål ingår därmed i en särskild fond, stiftets prästlöne jords fond. Fastigheten förvärvas för denna fonds räkning och kallas stifts prästlöne fondshemman. Avkastningen av fastigheten ingår till prästlönejordsfonden och tillfaller pastoraten, efter avdrag av förvaltningskostnader, i förhållande till storleken av deras insatser. Kostnaderna för förvaltningen kan i mån av behov täckas med förskott ur kyrkofonden. Om prästlönefondshemman avyttras, skall ersättningen tillföras prästlönejordsfonden och avkastningen disponeras på samma sätt som hemmanets avkastning. Beträffande placering av prästlönejords7

1 § i lydelse enligt SFS 1964: 50.

fonds medel gäller samma regler som för kyrkofonden och andra fonder som står under statskontorets vård och förvaltning. I tillämpningsföreskrifterna till PrlfL åläggs stiftsnämnden att bevaka möjligheterna att finna en värdebeständig placering av pastoratens prästlönefonder. Företrädesvis bör tillfälle tillvaratagas att förvärva större skogsegendomar inom stiftet. Fråga om inköp av prästlönefondshemman skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Tillämpningsföreskrifterna innehåller också närmare bestämmelser om redovisningen av pastorats andel av avkastningen. Stiftsnämnderna har emellertid inte i någon större utsträckning utnyttjat möjligheten att bilda prästlönefondshemman. Sådana förekommer hittills endast i Skara, Växjö, Göteborgs och Karlstads stift. Vid utgången av år 1966 omfattade de en sammanlagd areal av ca 4 220 ha, till allra största delen bestående av produktiv skogsmark. För stiftsnämndens förvaltning av prästlönefondshemman gäller — liksom beträffande övriga fastigheter som förvaltas av stiftsnämnden — bestämmelserna i ecklesiastika arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr 588; EArrSt). Stifts prästlönefondshemman innefattas därmed under stadgans beteckning ecklesiastik arrendegård.

2.5 Förvaltningen av annan kyrklig jord m.m. 2.5.1 Ecklesiastika arrendegårdar Vid sidan av pastoratens löneboställen och de nyssnämnda prästlönefondshemmanen finns ett antal fastigheter, vilkas avkastning ursprungligen varit anslagen till prästers och kyrkomusikers avlöning men nu tillförs kyrkofonden, och vilka förvaltas av stiftsnämnden enligt föreskrifterna i EArrSt. Antalet sådana fastigheter uppgick vid den av utredningen gjorda inventeringen vid ingången av år 1962 till 148, varav 58 var belägna i Lunds stift. Arealen utgjorde då sammanlagt 8 400 ha, varav

3 665 ha inägojord och 3 855 ha produktiv skogsmark.8 För kyrkofondens räkning har sedermera intill utgången av september 1967 som biskopshemman förvärvats fastigheter om tillhopa ytterligare 1 500 ha, därav ca 1 230 ha produktiv skogsmark och 170 ha åker. Samtidigt har en del mark av detta slag försålts, enbart i Lunds stift ca 280 ha inägojord inom Lunds stad. Fastighet, på vilken EArrSt äger tilllämpning kallas i stadgan ecklesiastik arrendegård. Stadgan tillämpas utan inskränkning på följande grupper av fastigheter. Allmänna kyrkohemman. Dessa utgörs av ett mindre antal av kronan upplåtna prästboställen, som genom lagstiftning under 1800-talets senare del lösgjorts från församlingarna och vilkas avkastning nu utgör inkomst för kyrkofonden. Biskopshemman. Dessa fastigheter, som utgör den största gruppen av de ecklesiastika arrendegårdarna, innehades tidigare av biskoparna såsom lönetillgång. Avkastningen tillfaller numera kyrkofonden, som svarar för biskoparnas avlöning. Klockarhemman. Hit hör ett mindre antal hemman, som tidigare utgjort löneboställen för klockare och som inte i samband med 1938 års lönereform för kyrkomusikerna försålts eller på annat sätt disponerats för församlingens räkning utan funnits lämpligare att behålla som publik arrendegård (jfr 2.3). Beträffande dessa tre kategorier av arrendegårdar gäller, att stiftsnämnden uppbär avkastningen för kyrkofondens räkning (3 § andra stycket LKF; 6 kap. 2 § EMedRegl). Förvaltningskostnaderna bestrids ur kyrkofonden (6 § andra stycket 7 LKF; 6 kap. 1 § andra stycket b EMedRegl). Stifts prästlönef ondshemman. Denna fastighetsgrupp, vars avkastning tillfaller de pastorat som har andel däri, har behandlats i avsnitt 2.4.2. De ecklesiastika arrendegårdarnas sam8

Jfr bil. B, tabell 33. 13

maniagda taxeringsvärde år 1965 uppgick till drygt 75 milj. kr. I den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer skall EArrSt också kunna tillämpas på sådan ecklesiastik fastighet som blott i visst hänseende skall förvaltas av stiftsnämnd (2 § b EArrSt). Något beslut om sådan tillämpning av stadgan har dock inte meddelats av Kungl. Maj:t. Stiftsnämndens förvaltning av ecklesiastik arrendegård skall syfta till att på bästa sätt ekonomiskt utnyttja dess avkastningsförmåga (3 §). Fastigheten skall upplåtas på arrende eller med nyttjanderätt (4 § 1). För innebörden av de särskilda i EArrSt meddelade arrendebestämmelserna redogörs i avsnitt 2.6.2. Vid utarrendering skall som arrendegårdens utmark tas undan skogsmark, vatten och övriga impediment (9 §). Som särskild lägenhet bör också tas undan stenbrott, grustag, torvmosse e.dyl. som lämpar sig att upplåta för självständigt utnyttjande. Detsamma gäller till arrendegård hörande strömfall eller strömfallsandel (10 §). Rätt till jakt eller fiske, som är av sådan betydenhet att rättigheten kan ekonomiskt utnyttjas, bör också upplåtas särskilt (11 §). I vissa fall skall fråga om ändrad disposition av arrendegårds jordbruksdel underställas Kungl. Maj:ts prövning. Detsamma gäller fråga om mera betydande torrläggnings- eller odlings företag m.m. (4 § 2). Arrendegårdarnas skog handhas under stiftsnämndens inseende av stiftsjägmästaren med biträde av den hos stiftsnämnden anställda skogliga personalen (8 §). Till ledning för skötseln skall stiftsnämnden upprätta hushållningsplan enligt föreskrifter som gäller för pastoratens löneboställen (7 §). 2.5.2 Lokalkyrkornas jord Den nordiska medeltidsrätten uppfattade — efter mönster av den kanoniska rätten — lokalkyrkan som ett särskilt rättssubjekt, som kunde äga jord. Även den kyrkliga lagstiftningen efter reformationen har ut14

gått från detta betraktelsesätt. Den jord som kan ägas av lokalkyrka utgörs i första hand av själva byggnadstomten för kyrkan — kyrkogården — som vanligen också utgör begravningsplats. Men lokalkyrkan kan också äga annan jord. Under medeltiden donerades i stor omfattning jord till domkyrkor och församlingskyrkor, avsedd till deras underhåll och prydnad. Det mesta av denna egendom drogs in under Gustav Vasas regering. Kvar blev endast de egentliga kyrkogårdarna samt vissa fastighetsbestånd som »kyrkskärgårdarna» i Värmland, vissa andra »kyrkskogar» samt en del smålägenheter. Kyrkskogarna omfattar drygt 6 000 ha produktiv skogsmark, fördelad på ett 60-tal fastigheter i 15 län. I de förutvarande danska landskapen, där kyrkornas fasta egendom inte drabbades av reduktion, finns det däremot alltjämt ett antal fastigheter av detta slag. Flertalet utgörs av mindre lägenheter, men några landskyrkor har också ganska stora fastighetstillgångar. Förvaltningen av lokalkyrkas jord ankommer i princip på kyrkorådet enligt bestämmelserna i LFS. Vissa förvaltningsbefogenheter tillkommer dock stiftsnämnden och kammarkollegiet. Enligt bestämmelser i 1894 års — i övrigt upphävda — skogsordning tillkom det domänstyrelsen att ha tillsyn över skogar som tillhör församlingskyrkor och domkyrkor samt därvid fastställa hushållningsplan för dessa skogar. En framställning av domänverket har lett till att tillsynen av församlingskyrkornas skogar år 1962 flyttats över till stiftsnämnderna (SFS 1962: 284). Det bör vidare nämnas, att för förvaltningen av lokalkyrkornas jord i Skåne, Halland och Blekinge gäller vissa äldre författningar, som bl.a. innehåller bestämmelser om utarrenderingsförfarandet. Genom kungörelsen den 16 september 1932 (nr 431) om ändring i gällande föreskrifter rörande utarrendering av kyrkohemman och kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge samt kungl. cirkulär av den 6 maj

1949 (nr 206) ang. provisoriska bestämmelser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne, Halland och Blekinge har anknytning delvis skett till bestämmelser som gäller för annan kyrklig jord.

2.5.3 Domkyrkojord Förvaltningen av domkyrkornas egendom och således även dem tillhörig jord ankommer enligt 26 kap. i 1686 års kyrkolag (KL) på biskopen och domkapitlet med domkyrkosysslomannen såsom den närmast ansvarige förvaltaren. Den ekonomiska förvaltning, som tillkommer domkyrkans styrelse, omfattar också upplåtelse av nyttjanderätt och för denna gäller de allmänna nyttjanderättsreglerna. Stiftsnämnden och kammarkollegiet har samma befogenheter som i fråga om annan lokalkyrkas jord. Att märka är emellertid, att den skog som tillhör vissa äldre domkyrkor — däri inbegripet några domkyrkosysslomansboställen — kvarstår under tillsyn av domänstyrelsen. För Lunds domkyrka och dess egendom, som omfattar drygt hundratalet brukningsenheter om totalt ca 3 000 ha inägojord, gäller särskilda bestämmelser i stadgan den 17 november 1859 (nr 70, s. 1) ang. vården och förvaltningen av Lunds domkyrka och hennes egendom (KSLund). 9 Ett särskilt domkyrkoråd finns för ändamålet. Även här har emellertid stiftsnämnden ett allmänt överinseende över förvaltningen av den fasta egendomen, och enligt kungörelsen den 16 september 1932 (nr 432) om ändring i gällande föreskrifter rörande utarrendering av Lunds domkyrkas hemman och lägenheter ankommer det på stiftsnämnden att utarrendera jordbruksfastigheterna. Tillsynen över skogen åvilar alltjämt i princip domänstyrelsen.

2.5.4 Församling tillhörig jord Slutligen bör i detta sammanhang anmärkas, att en kyrkoförsamling genom dona-

tion eller köp kan ha förvärvat fastighet för annat ändamål än som prästgård eller löneboställe åt präst. Denna utgör då kyrkokommunal egendom och för dess förvaltning gäller bestämmelserna i LFS. I samband med genomförande av 1938 års lagstiftning om bl.a. dispositionen av de till klockar- och organisttjänst hörande avlöningstillgångarna övertogs ett ej obetydligt antal klockarelönefastigheter av församlingarna. Även dessa fastigheter disponeras av församlingarna på sätt, som i allmänhet gäller i fråga om kommunal egendom, men mot skyldighet för församlingarna bl.a. att vid avräkningsförfarandet mellan kyrkofonden och pastoraten rörande prästernas och kyrkomusikernas löneförmåner svara för en på visst sätt framräknad boställsränta för varje sådan fastighet (jfr 2.3). Sådan kyrkokommunal egendom som här nämnts utgör inte »kyrklig jord» i den snävare bemärkelse som detta begrepp kommit att få genom avgränsningen i 1 § FörsäljnL. Den omfattas inte av de särskilda förvaltningsbestämmelser som enligt olika författningar gäller för kyrklig jord och står inte heller under stiftsnämndens eller kammarkollegiets tillsyn. Detta slag av fastigheter berörs inte heller av utredningsuppdraget och övervägandena i detta betänkande, men utredningen har likväl för fullständighetens skull här velat rikta uppmärksamheten på existensen av sådana fastigheter. Anmärkningsvärt är nämligen, att det undantag från tillämpningen av skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) som enligt denna lags 45 § 1 mom. 1 gäller för skogsmark »å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur» synes gälla också för kyrkoförsamlings skogsinnehav. Enligt motiven för lagen, sådana de redovisas i prop. 1948: 34 s. 130, avses nämligen med fastighet av kyrklig natur i detta sammanhang »sådana fastigheter, vilkas 8

Ändrad den 20 juni och den 21 december 1871, den 31 december 1887 och den 16 september 1932. 15

avkastning tillkommer kyrka, prästerskap, församlingar och dylikt». Eftersom å andra sidan 1894 års skogsordning inte synes vara tillämplig på församlings skogar, är dessa — till skillnad från all annan skogsmark i landet — f.n. undandragna myndighets tillsyn.

2.6 Ecklesiastika arrendebestämmelser Utarrendering av kyrklig jord sker enligt grunder som anges i skilda författningar. Mot bakgrunden av de mycket skiftande regler som gäller för förvaltningen av olika slags kyrklig jord är det knappast överraskande att också arrendebestämmelserna fått en växlande utformning för olika slag av fastigheter.

2.6.1 Pastoratens löneboställen För dessa, som utgör den största och värdefullaste delen av det kyrkliga fastighetsbeståndet, finns arrendebestämmelserna i EBO och TbEBO. EBO:s arrendebestämmelser blev genom lagändring år 1950 (SFS 1950: 655) i huvudsak anpassade till 1943 års sociala arrendelagstiftning. Enligt EBO gäller följande beträffande löneboställena. Pastoratet är skyldigt att ombygga eller nybygga boställes laga hus (23 §). Boställsnämnden fastställer arrendevillkoren och prövar fråga om optionsrätt (25 § 1). Pastoratet och optionsberättigad arrendator kan anföra besvär hos stiftsnämnden över beslutet (57 §). Arrendet upplåts av pastoratet som, om utarrendering ej kan ske på de av boställsnämnden fastställda villkoren, har att anmäla detta till stiftsnämnden (25 § 2 och 3). För utarrenderingen gäller — i den mån annat ej sägs i EBO — stadgandena i 2 kap. 58—60 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom (NyttjL), varav följer bl.a. att arren16

deavgift skall vara till beloppet bestämd, samt i övrigt föreskrifterna i allmän lag beträffande jordägarens och arrendatorns rättigheter och skyldigheter, även i sådant fall då stadgandet kunnat sättas ur tilllämpning genom avtal (26 § 1). Utarrendering skall, om särskilda omständigheter inte föranleder annat, ske på 10 år (27 §). Arrendator svarar för mindre reparationer men kan tillförbindas att svara för större underhåll (28 §). Sistnämnda regel innebär en avvikelse från de s.k. sociala arrendebestämmelserna i NyttjL, enligt vilka arrendatorns skyldighet endast omfattar det mindre underhållet. Arrendators skyldigheter i detta hänseende skall anges i arrendekontraktet. Till- och avträdessyn förrättas av boställsnämndens tre ledamöter (29 §). Vid fem års innehav av arrende föreligger — oavsett storleken av den upplåtna arealen — optionsrätt för arrendatorn i fråga om område som utarrenderas för jordbruk eller bebyggande, dock ej för skogstorp. Arrendator som vill begagna sin optionsrätt är skyldig att meddela detta inom en månad efter det att nytt arrende erbjudits honom. Han är dock inte skyldig att träffa sitt val förrän nio månader före arrendetidens utgång (30 §).

2.6.2 Ecklesiastika arrendegårdar Förvaltningen av allmänna kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och stifts prästlönefondshemman regleras utförligt i EArrSt. Vid dess tillkomst beaktades bl.a. 1943 års sociala arrendelagstiftning. Stiftsnämnden förvaltar och utarrenderar dessa fastigheter (1 §). Om inte annat uttryckligen föreskrivs i stadgan, skall arrendebestämmelserna i NyttjL gälla, även om de annars kunnat sättas ur tillämpning genom avtal (4 § 3). Jordbruksarrende skall upplåtas på minst 10 och högst 20 år (5 §). Stadgan innehåller i 14 § detaljerade bestämmelser om byggnads- och underhålls-

skyldigheten. Stiftsnämnden svarar för nyoch ombyggnad (14 § 2 och 4) medan det normala underhållet åvilar arrendatorn (14 § 5). Inför ny upplåtelse skall arrendeuppskattning göras av boställsnämnden, varefter stiftsnämnden fastställer villkoren för upplåtelsen (21 §). Optionsberättigad arrendator skall erbjudas arrendet på de fastställda villkoren i god tid — såvitt möjligt minst ett år — före den nya arrendetidens början (22 § 1). Arrendatorn kan besvära sig över stiftsnämndens beslut hos kammarkollegiet (26 §2). Till- och avträdessyn förrättas enligt bestämmelserna i 2 kap. NyttjL (24 § 1). I övrigt gäller för de ecklesiastika arrendegårdarna i sak samma föreskrifter som för löneboställe. 2.6.3 Lokalkyrkornas hemman och lägenheter i Skåne, Halland och Blekinge Beträffande dessa fastigheter gäller ett flertal äldre författningsföreskrifter. Bestämmelser har sålunda meddelats i kungl. brev den 17 december 1817 angående arrendeauktioner å kyrkohemman i Skåne, Halland och Blekinge, den 15 mars 1820 angående optionsrättens bestämmande vid kyrkohemmanens utarrenderande i Halland, den 18 juni 1823 om arrende av kyrkohemmanen i Skåne, den 26 april 1826 med stadganden för utarrenderande av kyrkohemmanen i Halland, den 16 januari 1828 angående arrendebeloppens bestämmande vid auktion å kyrkohemman i Malmöhus län och den 5 juni 1828 angående arrendebeloppens bestämmande vid auktioner å kyrko- och skolhemman i flera län. En viss anpassning till nyare lagstiftning har skett genom den förutnämnda kungörelsen den 16 september 1932 om ändring i gällande föreskrifter rörande utarrendering av här ovan angivna hemman och lägenheter samt cirkuläret den 6 maj 1949 angående provisoriska bestämmelser 2 — 567-5454

för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne, Halland och Blekinge (jfr 2.5.2). Enligt dessa författningar skall lokalkyrkornas hemman och lägenheter i nämnda tre landskap utarrenderas av stiftsnämnden, vilken fastställer maximi- och minimibelopp för arrendet — som regel efter förslag av vederbörande församling. Optionsrätt finns för arrendator — innehavet synes medföra optionsrätt. Besvär över stiftsnämndens beslut om utarrenderingsvillkor kan anföras hos Kungl. Maj:t och besvärsrätten är här inte begränsad till optionsberättigad arrendator. Beträffande byggnads- och underhållsskyldigheten äger föreskrifterna i 14 § EArrSt tillämpning, vilket innebär, att nybyggnadsskyldigheten åvilar vederbörande församling och att arrendatorn svarar för det normala underhållet. Till- och avträdessyner förrättas enligt bestämmelserna i 2 kap. NyttjL. Arrendetiden skall vara 30 år, men Kungl. Maj:t har i beslut den 12 maj 1933 beträffande utarrenderingar som skedde under åren 1934—1936 förordnat, att arrendetiden skulle begränsas till fem år. I praxis lär utarrenderingsperioden numera som regel i anslutning till föreskrifterna i EBO och EArrSt fastställas till 10 år. De nu refererade bestämmelserna synes dock i stor utsträckning ha upphört att tillämpas. Beträffande de lägenheter som tillhör kyrkorna i Halland sker upplåtelse numera regelmässigt genom kyrkorådets försorg, medan däremot i Lunds stift lokalkyrkas jord i allmänhet utarrenderas av stiftsnämnden. I den mån som stiftsnämndens befattning med dessa fastigheter upphört, försvåras möjligheten att få en klar bild av förekomsten av sådan kyrklig jord.

2.6.4 Lokalkyrkornas hemman och lägenheter m.m. i det övriga Sverige I fråga om utarrendering av dessa fastigheter, som torde uppgå till ca 300, har vissa bestämmelser meddelats i kungl. brev 17

från slutet av 1700-talet10 innefattande föreskrifter om formerna för arrendes upplåtande, arrendetidens längd samt optionsrätten. Dessa kan emellertid antagas ha fallit ur bruk. Enligt föreskrifter i 2 § andra stycket, 3:o b och h i instruktionen den 16 september 1932 (nr 425) för stiftsnämnd och stiftsjägmästare, vilka enligt övergångsbestämmelse till instruktionen för stiftsnämnderna den 3 december 1965 (nr 739; StNInstr) alltjämt gäller till dess annat förordnas, ankommer det på stiftsnämnden att pröva och avgöra ärenden om upplåtelse av kyrka tillhörig jord eller lägenhet, om villkor för utarrendering samt om optionsrätt i sådana fall. Även dessa bestämmelser synes emellertid i stor utsträckning ha upphört att tillämpas. Upplåtelse av lokalkyrkojord tycks numera som regel ske genom beslut av vederbörande församling, varvid arrendebestämmelserna i NyttjL torde tillämpas.

2.6.5 Lunds m i l . domkyrkors hemman Arrendebestämmelser för Lunds domkyrkas jord finns meddelade i KSLund. Som under 2.5.2 nämnts har vidare meddelats vissa provisoriska bestämmelser i cirkuläret den 6 maj 1949 för uttarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne, Halland och Blekinge, vilka också äger tillämpning på Lunds domkyrkas hemman och lägenheter. Enligt dessa författningar utarrenderar stiftsnämnden domkyrkohemmanen på grundval av särskilt, efter förslag av domkyrkorådet meddelat beslut om maximioch minimibelopp för arrendet. Rätt att besvära sig över stiftsnämndens beslut i fråga om arrendevillkoren tillkommer endast domkyrkorådet och således ej arrendatorn. För optionsrätt krävs fem års innehav. Nybyggnadsskyldigheten på hemmanen åvilar domkyrkan, och arrendatorn

är skyldig att svara för det normala underhållet av hemmanets åbyggnader. Arrendetiden är bestämd till lägst 10 och högst 20 år. Till- och avträdessyner förrättas enligt bestämmelserna i 2 kap. NyttjL. Praxis är att stiftsnämnden såvitt möjligt söker följa föreskrifterna i EArrSt vid utarrenderingen av dessa hemman. Ett fåtal jordbruksfastigheter, som tillhör domkyrkorna i Strängnäs och Västerås utarrenderas av domkyrkans styrelse — i Strängnäs domkapitlet, i Västerås domkyrkokommissionen — med tillämpning av de allmänna bestämmelserna om jordbruksarrende. Ytterligare kan nämnas, att man beträffande en jordbruksfastighet i Västerås, som utgör domkyrkosysslomansboställe och för vars upplåtelse vissa äldre bestämmelser skulle gälla enligt föreskrift i kungl. brev den 15 oktober 1867, vid senaste upplåtelse år 1961, i samförstånd med länsstyrelsen och domkapitlet, tillämpat det förfarandet, att stiftsnämnden efter arrendeuppskattning av boställsnämnden fastställde arrendevillkoren, varefter domkyrkokommissionen verkställde utarrenderingen.

2.6.6 Församling tillhörig jord För fullständighetens skull bör här slutligen nämnas att utarrenderingen av församling tillhörig fastighet regleras av bestämmelserna i lagen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord. Denna är sålunda tillämplig på sådana äldre klockarlönefastigheter vilka övertagits av församlingarna, liksom på annan fastighet som utgör kyrkokommunal egendom. 10

Kungl. brev till kammarkollegiet den 8 mars 1775, den 24 februari 1784, den 26 februari 1793 och den 7 december 1796; se utgåvan av Kyrko-Lagen af 1686, Uppsala 1845, s. 561 f.

3. Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden

3.1 Gällande bestämmelser I föregående kapitel har redogjorts för kyrkofondens roll när det gäller att åstadkomma en kostnadsutjämning mellan pastoraten. Den fungerar i detta hänseende närmast som en skatteutjämningsfond, ur vilken de ekonomiskt sämre lottade pastoraten åtnjuter tillskott för att bestrida kostnaderna för avlönande av sina präster och kyrkomusiker. Tillskotten bestäms på grundval av en årlig avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden, varvid, som antyddes i avsnitt 2.3, avkastningen av pastoratens lönetillgångar skall tas upp med vissa schablonbelopp enligt närmare föreskrifter i 7 § LKF. Avkastningen av prästlöneboställe skall därvid tas i beräkning med belopp, som fastställts med tillämpning av 9 § samma lag — löneboställets normalavkastning. Uppskattning av löneboställes normalavkastning (normaluppskattning) verkställs av boställsnämnden. Om det finns skog på bostället, skall stiftsjägmästaren eller någon annan i skogsskötsel kunnig person som stiftsnämnden förordnar ingå som ledamot i nämnden. Nämndens uppskattning underställs stiftsnämnden för prövning och fastställelse. Därvid skall pastoratets kyrkoråd höras. Pastoratet kan besvära sig hos Kungl. Maj:t över stiftsnämndens prövningsbeslut (11 och 13 §§ LKF). Uppskattningen skall avse samma tid som hushållningsplanen för skogen, där sådan finns, och annars en tid av tio år — hushållningsplanen skall i regel också fastställas för en tid av tio år (10 § 1 LKF). Uppskattningen av avkastningen från

löneboställes jordbruksdel skall grundas på värdet av de intäkter, som anses kunna erhållas genom förvaltning av denna del av bostället på mest ekonomiska sätt med bibehållande av tillämpad brukningsmetod. Därvid skall även beräknas skäligt vederlag för upplåtelse av mark till församlingsändamål. Avdrag skall ske för skatter och förvaltningsutgifter, däribland kostnader för underhålls- och nybyggnadsarbeten (10 § 2 LKF). Till grund för uppskattningen av skogsavkastningen skall läggas värdet av det för avverkning tillgängliga virket på rot. Från detta värde skall dras dels rotvärdet för löneboställes husbehov m.m. dels skatter och förvaltningsutgifter. Förlust på jordbruksdelen får dras av på inkomsterna från skogs avkastningen och vice versa (10 § 3 o. 4 LKF). För att bestrida kostnaderna för ny- eller ombyggnad, som ett pastorat ålagts att utföra på ett löneboställe, kan pastoratet erhålla lån ur kyrkofonden i form av byggnadsförskott, som beviljas av statskontoret enligt grunder som närmare anges i EMedRegl. Byggnadsförskott ur kyrkofonden kan också beviljas pastoratet för kostnader som uppkommer, då boställe ansluts till företag enligt vattenlagen eller lagen om enskilda vägar eller till lantmäteriförrättning, samt för kostnader för täckdikning eller annan grundförbättring. Amortering och ränta på erhållet förskott erläggs genom lika annuiteter under högst 20 eller i undantagsfall högst 40 år. Annuiteterna utgör en avdragsgill utgift vid normaluppskattningen. I övrigt synes 10 § L K F inte räkna med att utgifter för mera kostsamma investe19

ringar som syftar till att förbättra avkastningen skall få dras av vid normaluppskattningen. I stället föreskrivs, att sådan förbättring av löneboställes avkastning, som man vinner genom vattenavledning, större täckdikning, torrläggning av försumpad mark, myr eller kärr eller annat sådant kapitalkrävande företag, skall tas i betraktande först efter det antal år {frihetsår), som skäligen kan anses åtgå för att avskriva det kapital som nedlagts i företaget. Stiftsnämnden beslutar om antalet frihetsår (10 § 5 och 12 § LKF). I samband med den ekonomiska besiktning, som boställsnämnden håller för att bestämma arrendevillkoren för ny utarrendering av boställe — arrendetiden skall i regel vara tio år — prövar boställsnämnden även behovet av större byggnads- eller annat grundförbättringsarbete samt uppskattar boställets normalavkastning. Dessa förrättningar bör om möjligt företas under andra året före det kalenderår, då man räknar med att arrendeperioden skall börja (27 § EBO samt 1 a kap. 1 § 1 mom. och 2 § TbEBO). Normaluppskattningssystemet, som hade vissa tidigare motsvarigheter inom det kyrkliga avlöningsväsendet, infördes i detta sammanhang i samband med 1932 års reform av den ecklesiastika boställsförvaltningen. Syftet var framför allt att göra tillskotten ur kyrkofonden oberoende av den större eller mindre omsorg, som pastoraten lade ned på boställsförvaltningen. Ett pastorat skulle få tillgodogöra sig den meravkastning utöver den uppskattade normalavkastningen som pastoratet kunde bereda sig genom en omsorgsfull boställsförvaltning, men också bära de förluster som kunde uppkomma genom försummelser i förvaltningen.

3.2 Kritik av normaluppskattningssystemet Det ovan skildrade uppskattningsförfarandet och de bakomliggande förutsättningarna utsattes för kritik, så snart man vunnit 20

de första erfarenheterna av systemets tilllämpning i praktiken. Vid 1933 års normaluppskattning hade enligt Kungl. Maj:ts beslut domänstyrelsen utsett ombud för att i varje stift bevaka det allmännas rätt och bästa i frågor rörande normaluppskattningen. Efter förrättat värv ansåg sig överjägmästaren Erik Helmers och sju andra av dessa ombud i en skrivelse den 24 januari 1934 böra påtala uppenbara olägenheter med systemet och förorda, att en skyndsam ändring kom till stånd, varigenom en mer tillförlitlig grund kunde skapas för bestämmande av det belopp varmed löneboställenas avkastning skulle tas upp i avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden. Då den av ombuden anförda kritiken i sina huvuddrag alltjämt äger giltighet, torde den här få i korthet refereras. Ombuden ansåg metoden med förhandsvärdering av avkastningen otillförlitlig. Varken dagspriser eller medelvärden från de närmast föregående åren kunde, anses utgöra en tillfredsställande norm för uppskattningen, och en förutsättningslös bedömning av alla de i normalavkastningen ingående olika värdena skulle i synnerlig grad bli beroende av slumpen och uppskattningsmännens personliga uppfattningar. Redan den under hösten 1933 inträffade prisstegringen på virke hade medfört betydande avvikelser från de samma år fastställda normaluppskattningsvärdena. Vidare framhölls, att pastoratens möjlighet att genom god förvaltning förskaffa sig en vinst endast gällde sådan vinst som kunde utfalla under uppskattningsperioden. Åtgärder som på längre sikt var ägnade att höja avkastningen — t.ex. skogsvårdsåtgärder eller förbättringar inom jordbruket, som kunde medföra högre arrendebelopp — medförde endast, att värdet av avkastningen uppräknades i motsvarande mån vid nästa uppskattningstillfälle. Pastoratens intresse att vidtaga sådana mera långsiktiga förbättringsåtgärder stimulerades därför inte genom normaluppskattningssystemet. Den vinst de kunde göra sig

genom god förvaltning torde i varje fall bli jämförelsevis ringa i förhållande till vinst, som kunde uppstå genom lågt normalavkastningsvärde, förbättrade konjunkturer eller avverkningens förläggande till mera värdefull skog. Slutligen påpekades, att förhandsbedömningen av omkostnaderna erbjöd lika stora svårigheter som bedömningen av den framtida avkastningen. Inte minst beräkningen av skatteavdragen vållade stor tveksamhet. Mycket skiftande meningar hade också gjort sig gällande i fråga om vad som rätteligen borde godkännas som avdrag för nybyggnads- och underhållskostnader. När avdrag medgivits för byggnadsarbeten torde förutsättas kontroll av att arbetena verkligen kommer till utförande under perioden och att inte avdrag för samma ändamål medges för nästa uppskattningsperiod. Ombuden förklarade sammanfattningsvis, att normaluppskattningen enligt deras uppfattning medförde sådana svårigheter att de utan överdrift kunde påstås vara oöverkomliga. På anmodan av kammarkollegiet den 9 juni 1939 har stiftsnämnderna avgivit utlåtanden över denna skrivelse. I några av dessa uttalades, att man med några års erfarenhet av normaluppskattningssystemet nått fram till tillförlitligare värderingsgrunder, varför olägenheterna inte tedde sig så stora som ombuden anfört. Flertalet yttranden vitsordade emellertid i huvudsak de påtalade svårigheterna med förhandsuppskattningarna och en utredning i syfte att avhjälpa de största olägenheterna av systemet förordades av flera stiftsnämnder. Kritik av normaluppskattningssystemet har vidare vid ett par tillfällen — i skrivelser den 17 april 1936 och den 10 juni 1938 — framförts av stiftsnämnden i Lund. Kritiken gällde bl.a. systemet med frihetsår vid större kapitalinvesteringar, som inte är avdragsgilla vid normaluppskattningen. De stora konjunkturmässiga avvikelserna från fastställda normalvärden påtalades liksom också den möjlighet pastoraten hade att påverka skogsavkastningen genom att av-

verka bättre virkessortiment än som förutsatts vid normaluppskattningen. Däremot ifrågasatte stiftsnämnden betydelsen av den ekonomiska vinst som kunde uppkomma genom en omsorgsfull boställsförvaltning. Enligt stiftsnämnden saknar detta spörsmål »all praktisk betydelse, ehuru det ur teoretiska eller verklighetsfrämmande synpunkter nog kan te sig tilltalande». Kammarkollegiet, som avgav utlåtande i ett annat sammanhang den 22 december 1944, yttrade sig därvid också över den här refererade kritiken av normaluppskattningssystemet. Ämbetsverket fann, att ytterligare erfarenhet av systemet var erforderlig, innan någon annan grundval för avräkningsförfarandet mellan pastoraten och kyrkofonden övervägdes. Riksdagens år 1953 församlade revisorer tog i sin berättelse bl.a. upp vissa frågor rörande kyrkofonden. De påpekade, att konjunkturutvecklingen under de senare åren i förening med penningvärdets förändring hade lett till att normaluppskattningarnas resultat ej sällan blivit i hög grad missvisande i ena eller andra riktningen. Det dominerande inslaget i bilden var dock de stora vinster som prisstegringen på skogsprodukter tillfört innehavarna av ecklesiastika skogar. Många pastorat hade till följd härav kunnat uppbära större tillskott ur kyrkofonden av skatteutjämningsmedel än vad som i och för sig skulle ha varit motiverat med hänsyn till dessa pastorats betydande egna inkomster. Av en av revisorerna lämnad redovisning framgick att pastoratens faktiska inkomster för år 1952 av löneboställena uppgick till sammanlagt i runt tal 12,8 milj. kr medan den beräknade normalavkastningen belöpte sig till endast ca 4,7 milj. kr. Differensen uppgick sålunda till drygt 8 milj. kr. I remissyttrande över revisorernas berättelse erinrade domkapitlet i Uppsala om att normaluppskattningssystemet också rymde avsevärda riskmoment för pastoraten under förändrade konjunkturer, i händelse de beräknade inkomsterna inte skulle 21

kunna utvinnas. Domkapitlet hade också försport, att det inträffat att pastorat utan större skogstillgångar på grund av de hastigt stegrade byggnadskostnaderna fått vidkännas förluster för att utföra den vid normaluppskattningarna beräknade byggenskapen. Stiftsnämnderna fann som regel skäl tala för anstånd med frågans prövning. — I avvaktan på resultatet av 1951 års kyrkomöteskommittés arbete begränsade sig statsutskottet vid 1954 års riksdag (SU 104) till att för riksdagen omförmäla vad i ärendet förevarit. Riksdagens revisorer återkom år 1957 till frågan i samband med granskning av förvaltningen m.m. av vissa kyrkliga fastigheter och erinrade om vad 1953 års revisorer uttalat. En ny jämförelse mellan den faktiska och den normaluppskattade avkastningen av löneboställena utvisade alltjämt en betydande differens mellan beloppen. För år 1956 utgjorde den nära 6 milj. kr. Med hänsyn till de från det allmännas synpunkt inte önskvärda konsekvenserna av nuvarande normaluppskattningssystem fann revisorerna det ofrånkomligt, att en översyn av hithörande lagbestämmelser snarast kom till stånd, syftande till sådan ändring av gällande regler att obehövliga tillskott ur kyrkofonden i fortsättningen förhindrades. Flertalet remissmyndigheter ställde sig positiva till revisorernas förslag i denna del. I uttalanden från några stiftsnämnder betonades dock vikten av att bibehålla någon form av normaluppskattningsförfarande. Ett par stiftsnämnder erinrade också om svårigheten att på ett tillförlitligt sätt i förväg beräkna kostnaderna för nybyggnad och underhåll och påpekade, att pastorat förorsakats avsevärda förluster på grund av stegrade byggnadskostnader, då arbetena av någon anledning blivit försenade efter beslut om deras utförande. Såsom framgått av redogörelsen för utredningsdirektiven i 1.1, ansåg statsutskottet vid 1958 års B-riksdag i likhet med revisorerna en översyn av lagbestämmelserna om normaluppskattning påkallad. 22

Vissa andra önskemål beträffande normaluppskattningsförfarandet, som framförts av stiftsnämnden i Uppsala samt vid 1956 års riksdag och 7957 års kyrkomöte och som av chefen för ecklesiastikdepartementet ansetts böra beaktas av utredningen i detta sammanhang har likaledes redovisats i de under 1.1 refererade direktiven för utredningen. I samband härmed bör också uppmärksammas den problematik som ligger i förhållandet mellan skogshushållningsplan och normalavkastning. Den i hushållningsplanen förutsedda avverkningskvantiteten skall ligga till grund för beräkningen av skogsbrukets inkomstsida vid normaluppskattningen. Emellertid möter det praktiska svårigheter och kan av avverkningstekniska skäl vara olämpligt att avbryta en stämpling när en viss bestämd kvantitet nåtts. Från rationell synpunkt borde systemet därför kompletteras med en möjlighet att överbalansera eventuellt överskjutande eller kvarblivande kvantiteter till nästa uppskattningsperiod. En sådan möjlighet till balansering behövs även när det gäller överskjutande avverkningskvantitet efter brand, insektshärjning, snöbrott eller stormfällning. Vid sådana tillfällen borde den av kalamiteten föranledda inkomsten kunna balanseras till nästa normaluppskattningsperiod, då pastoratet eljest skulle göra en icke förutsedd vinst på meravverkningen under den löpande perioden. Som framgår av ett regeringsrättsutslag den 27 augusti 19631 på besvär av Svennevads pastorat över stiftsnämndens i Strängnäs resolutioner angående löneboställens normalavkastning, har nuvarande bestämmelser inte ansetts medge att man överför inkomsten av en sådan överskjutande kvantitet avverkat virke till en senare normaluppskattningsperiod. Att sådana oförutsedda meravverkningar inte kunnat undgå att påverka stiftsnämndernas bedömning vid fastställandet av nya skogshushållningsplaner framgår av skrivelser från skogliga 1

R 1963: 30.

biträdet i Axbergs pastorat, i vilka han påtalar den nyssnämnda stiftsnämndens förfaringssätt och vilka av ecklesiastikdepartemetet överlämnats till utredningen för att tas i övervägande i samband med fullgörandet av dess uppdrag. Ett likartat problem utgör i sammanhanget sådana under senare delen av en normaluppskattningsperiod uppkommande byggnadskostnader på ett löneboställe som inte kunnat förutses då normaluppskattningen skedde. Pastoratets kostnader får i sådant fall inte tas i beaktande som en avdragsgill fordran för förskotterade byggnadsarbeten vid normaluppskattningen för den efterföljande perioden. Detta belyses av regeringsrättens utslag den 7 december 19662 på de besvär, som Björsäters pastorat hade anfört över stiftsnämndens i Linköping resolutioner att icke medge vissa av boställsnämnden föreslagna avdrag för byggnadskostnader på tillhopa drygt 90 000 kr, som förskotterats av pastoratet. Regeringsrätten fastställde stiftsnämndens resolutioner. 3 De gällande bestämmelserna är stela och tillämpningen av dem kan bli synnerligen kännbar för pastoraten. Inte sällan torde det nämligen möta stora svårigheter att för tio år framåt förutse vilka byggnadsföretag, som kan behövas på ett boställe. 3.3 Möjligheten att reformera nuvarande system Utredningen har övervägt olika alternativ för att komma tillrätta med de påtalade olägenheterna i normaluppskattningssystemet. I första hand har övervägandena gällt i vad mån man kan bibehålla systemet i dess huvuddrag men genom vissa jämkningar nå önskade resultat, framför allt då att i enlighet med riksdagsrevisorernas önskemål förhindra »obehövliga tillskott ur kyrkofonden». De möjligheter utredningen därvid ansett kunna komma ifråga redovisas i detta avsnitt av framställningen. Vad beträffar löneboställes jordbruksdel gäller, att arrendevillkoren skall bestämmas

med utgångspunkt i att det inte behövs något större byggnads- eller annat grundförbättringsarbete under arrendetiden utöver vad som föreskrivits vid besiktningen i samband med utarrenderingen (25 § 1 andra stycket EBO). Boställets normalavkastning får i regel inte fastställas av stiftsnämnden förrän bostället utarrenderats (4 § TbEBO). När den fastställs känner man alltså i regel dels arrendeavgiften, som skall vara utsatt i penningar, dels de kostnader för byggnads- och andra grundförbättringsarbeten som blivit fastställda vid besiktningen och de förskott ur kyrkofonden som statskontoret beviljat. Förutsättningar bör alltså finnas för en någorlunda säker bedömning av avkastningen av löneboställes jordbruksdel under normaluppskattningsperioden. Det bör dock framhållas, att en ev. övergång till indexreglerade arrenden skulle rubba dessa förutsättningar. I sina yttranden över 1957 års riksdagsrevisorers berättelse har emellertid några stiftsnämnder påvisat de avvikelser från normaluppskattningsvärdena som skett till pastoratens nackdel till följd av att byggnadskostnaderna stigit för arbeten som av olika skäl kommit till utförande först senare under normaluppskattningsperioden. Det nyss påtalade problemet med ej alls förutsedda byggnadsåtgärder bör också uppmärksammas här. I synnerhet om sådana ej beräknade merkostnader inte kan beaktas under en senare normaluppskattningsperiod utgör byggnadskostnaderna ett osäkerhetsmoment vid beräkningen av boställes normalavkastning. Härtill kommer att just dessa kostnader genom sin storlek utgör en betydande utgiftspost. Det är därför önskvärt, att deras roll kan reduceras vid normaluppskattningen, om systemet skall bibehållas. Kostnaderna för ny- och ombyggnad eller grundförbättring bestrids i allmänhet med förskott ur kyrkofonden. Eftersom de an2 3

R 1966: 59. Jfr även R 1965, not. E. 10.

nuiteter, som pastoratet har att erlägga för sådant lån, får tas upp som utgiftspost vid normaluppskattningen, kommer i allmänhet byggnadskostnaderna beträffande tillskottspastoraten — och dessa utgör ju ännu majoriteten av pastorat — att ändå i sista hand belasta kyrkofonden. Ett sätt att starkt reducera byggnadskostnadernas roll vid normaluppskattningen skulle då vara, att man ersätter nuvarande byggnadsförskott med byggnadsbidrag, som får utgå ur kyrkofonden efter prövning av stiftsnämnden. Denna prövning bör avse dels behovet och lämpligheten av att uppföra den tillämnade nyeller ombyggnaden, dels den föreslagna byggnadsstandarden. Någon behovsprövning av byggnadsbidragen med hänsyn till pastoratens ekonomi skulle däremot inte behöva ske, eftersom bidragen skulle ersätta den rätt till avdrag för byggnadskostnader som f.n. tillkommer varje pastorat vid normal uppskattningen. Av samma skäl bör ett sådant byggnadsbidrag få utgå med 100 procent av kostnaderna för det av stiftsnämnden godkända byggnadsföretaget. Det är svårt att med exakthet beräkna omfattningen av de bidrag, som vid en sådan reform kan komma att utgå ur kyrkofonden. En viss uppfattning om storleken av de investeringar det rör sig om kan man få genom att se på omfattningen av de byggnadsförskott ur kyrkofonden, som byggnadsbidragen skulle ersätta. Enligt uppgift från statskontoret utlämnades under budgetåren 1952—62 sammanlagt 435 byggnadsförskott på tillhopa 15 864 250 kr. Antalet beviljade lån per år varierade rätt starkt — under tioårsperioden lägst 16 och högst 63 — men genomsnittligt skulle det röra sig om ca 44 lån på tillhopa inemot 1,6 milj. kr per år. Rent allmänt finns dock skäl att anta, att investeringarna i prästlöneboställenas jordbruksdel kommer att minska. Löneboställena befann sig i allmänhet i ett ganska dåligt skick, när pastoraten efter 1932 års boställsreform övertog förvaltningen av dem. Den upp24

rustning av byggnadsbeståndet, som sedan genomfördes i samband med att ny arrendeperiod började, nådde större omfattning först efter andra världskrigets slut och kanske framför allt under 1950-talet. Förhållandena växlar något i olika stift. Detsamma gäller beträffande mera kostsamma dikningsföretag etc. Investeringarna har alltså varit ganska stora under senare år, men i gengäld har fastigheterna nu i allmänhet ställts i så gott skick att investeringsbehovet för jordbruket kan väntas minska rätt avsevärt. Detta synes också illustreras av de bedömningar av bostadshusens och ekonomibyggnadernas tillstånd, som utredningen redovisar i bil. B, tabellerna 21 och 23. Med den fortlöpande rationaliseringen, som innebär att mindre jordbruk upphör som självständiga enheter och utarrenderas i anslutning till annan jord, minskar också behovet av nybyggnad och underhåll av befintliga byggnader på de mindre boställena. Med hänsyn till vad som nu sagts om det framtida investeringsbehovet och till att stiftsnämnden skulle pröva behovet av byggnadsåtgärderna, vilket kan beräknas motverka mindre angelägna investeringar, kan det finnas skäl att anta, att den årliga kostnaden för kyrkofonden för ifrågavarande byggnadsbidrag komme att understiga 1,5 milj. kr. Det är då att märka, att hela denna kostnad inte utgör en merutgift för kyrkofonden, eftersom behovet av tillskott ur fonden i gengäld minskar, då avdrag för annuiteter inte längre skall göras i normaluppskattningen för den nya formen av bidrag. De enda byggnadskostnader, som då i fortsättningen skulle komma att tas upp i normaluppskattningen, skulle hänföra sig till sådana mindre arbeten för vilka byggnadsbidrag inte behövs. (Jfr nuvarande bestämmelse i 4 kap. 15 § EMedRegl, enligt vilken förskott inte beviljas för kostnad som understiger ett års avkastning av bostället eller som inte uppgår till 3 000 kr).

Vid normaluppskattningen skall från intäkterna av löneboställets jordbruksdel också dras utgifter för förvaltningen, däribland skatter, kostnader för löpande underhållsarbeten — om pastoratet har att svara för sådana — samt kostnader för ekonomiska besiktningar och andra sammanträden av boställsnämnd. Sådana förvaltningskostnader specificeras vid normaluppskattningen. För vissa delposter som t.ex. landstings- och kommunalskatt är det svårt att förutse kostnaderna under en längre följd av år fram i tiden. Bestämmelserna medger egentligen knappast heller att något särskilt belopp beräknas för oförutsedda utgifter. För att förenkla beräkningsförfarandet skulle man kunna tänka sig, att man, i stället för att i detalj uppskatta de olika förvaltningskostnaderna, i normaluppskattningen får göra avdrag med ett schablonbelopp som får täcka alla hithörande utgiftsposter. Avdraget kan i så fall lämpligen fastställas till viss procent av den vid samma tillfälle beräknade bruttoavkastningen av boställets jordbruksdel. En av utredningen verkställd stickprovsundersökning visade att hithörande kostnader för jordbruksdelen upptagits med belopp motsvarande i genomsnitt 18,5 % å bruttoavkastningen. Med hänsyn till att fastighetsbeståndet efter rationaliseringar kan förväntas ge högre avkastning än vad som nu är fallet och till att de ifrågavarande utgiftsposterna av en kompletterande stickprovsundersökning att döma synes vara högt beräknade vid normaluppskattningarna, har utredningen kommit fram till att 15 % av de beräknade bruttointäkterna av jordbruksdelen skulle vara ett lämpligt schablonavdrag för förvaltningskostnader m.m. När det gäller löneboställes skogsbruksdel, kan en orsak till att normaluppskattningarna så dåligt överensstämmer med det faktiska resultatet vara, att man är osäker om vilka priser som skall läggas till grund för beräkningen av skogsavkastningens värde, även om detta i någon mån kan anses ha blivit belyst genom ett

antal regeringsrättsutslag under 1930-talet. Om det nuvarande normaluppskattningsförfarandet skall bibehållas, bör därför till bestämmelserna om normaluppskattning i L K F fogas anvisningar, i vilka anges att vid normaluppskattningen av det för avverkning tillgängliga virket på rot en uppdelning bör ske på flera efter virkets kvalitet angivna värden. Dessa värden bör fastställas på grundval av de lokala förhållandena — särskilt avsättningsmöjligheterna — samt uppskattningsårets priser. På detta sätt skulle en något tillförlitligare beräkning av skogsintäkterna kunna ske. Vad härefter beträffar utgiftssidan anges i 10 § 3) L K F såsom avdragsgilla poster vid normaluppskattningen dels rotvärdet av virke, som behövs för löneboställets husbehov samt enligt vad i 55 § EBO är stadgat kan anses erforderligt för prästgård, kyrka och kapell, dels på skogen belöpande skatter, dels ock de kostnader pastoratet under den tid uppskattningen avser beräknas skäligen få vidkännas för utstämplingar och skogsvårdsåtgärder. Liksom beträffande jordbruksdelen skulle utgiftsposternas antal kunna reduceras i fråga om skogsdelen. I någon mån har detta redan skett genom beslut vid 1963 års riksdag 4 på grundval av utredningens i promemorian den 15 november 1962 framlagda förslag om överflyttande på kyrkofonden av pastorats kostnader för skogsbiträde och upprättande av skogshushållningsplan. Beträffande ännu återstående utgiftsposter av nyss angivna slag bör dessa på samma sätt som föreslagits i fråga om vissa utgifter för jordbruksdelen kunna ersättas med ett schablonavdrag, som enligt utredningens på stickprovsmaterial grundade bedömning även här bör kunna bestämmas till 15 % på den beräknade bruttoavkastningen av skogen. Ett särskilt problem i detta sammanhang utgör frågan hur kostnaderna för större investeringar i skogsbruket skall bestridas. * Prop. 95; L3U 25; Rskr 282. Jfr SFS 1963: 451. 25

I avsnitt 3.6 behandlas frågan om kostnaderna för uppförande av skogsarbetarbostad. Kostnader för skogsodling, vägbyggen, större täckdikning, torrläggning eller annat sådant kapitalkrävande företag får egentligen inte dras av vid normaluppskattningen. Pastoratet skall i stället åtnjuta ett antal frihetsår, motsvarande skälig tid för avskrivning av det nedlagda kapitalet, innan den genom åtgärden vunna förbättringen i avkastningen skall beaktas vid normaluppskattningen (10 § 5 mom. LKF). Bestämmelsen är svårtillämplig och har endast i ringa omfattning använts i praktiken. Som regel har kostnader av detta slag upptagits som avdragsgilla skogsvårdsåtgärder på utgiftssidan i normaluppskattningen. Samtidigt har på inkomstsidan upptagits den ökade avkastning, som beräknats bli en följd av företaget. Enligt 1 § PrlfL får pastorats prästlönefond — efter beslut av stiftsnämnden — användas till bestridande av kostnad för nyodling, torrläggning eller annan värdebeständig grundförbättring av prästlöneboställe. Bestämmelsen möjliggör således i vissa fall större investeringar i skogen. Åtskilliga pastorat saknar dock sådana fonder eller har endast fonder av otillräcklig storlek. Pastoraten är vidare oförhindrade att använda överskottsmedel eller uppkommen meravkastning från boställena för att göra investeringar i skogen. De har emellertid i allmänhet inte visat någon större benägenhet härför. Utredningen kan inte finna några bärande skäl för att upprätthålla nuvarande skillnad i pastoratens möjligheter att investera i jordbruket eller i skogen. Om systemet med normaluppskattning skall bibehållas, bör därför 10 § 3) L K F och de anvisningar, som enligt vad i det föregående har föreslagits skall knytas till detta lagrum, ges en sådan utformning, att man vid normaluppskattningen får göra avdrag för här avsedda skogsvårdsåtgärder. Vid normaluppskattning av ett löneboställes jordbruksdel är sådana investeringar av26

dragsgilla, som föreskrivits vid ekonomisk besiktning. I motsvarande mån bör avdrag vid uppskattning på skogsbruksdelen vara beroende av att åtgärderna föreskrivits i skogshushållningsplanen. 3 kap. 5 § TbEBO innehåller emellertid ett direkt förbud mot att i hushållningsplan föreskriva mera kapitalkrävande torrläggnings- eller skogsodlingsföretag. I denna fråga vill utredningen anföra följande. När det gäller investeringar i skogen kan somliga, såsom t.ex. vägbyggen, ge resultat i form av ökad avkastning redan påföljande år. Andra däremot, såsom skogsplantering, ger avkastning först 30—40 år senare. Under sådana förhållanden är det inte förvånande, att många pastorat för närvarande tvekar att vidtaga kostnadskrävande skogsvårdsåtgärder på längre sikt. Den optimism i detta avseende som föredragande departementschefen gav uttryck åt i 1932 års prop, (nr 187, sid. 275) har knappast visat sig befogad. Enligt skogsvårdslagen åligger det en enskild markägare inte bara att sörja för återväxten av skog utan också i princip att se till att outnyttjad mark, som är lämplig som skogsmark, inom skälig tid görs skogsbärande. Det förefaller stötande, att en motsvarande skyldighet inte.skulle åvila pastoraten, då det bör ligga i det allmännas intresse att främja skogsodling i större skala. Stiftsnämndens befogenheter att föreskriva skogsvårdande åtgärder på pastorats boställsskogar bör därför utsträckas att omfatta även mera kapitalkrävande företag. Men eftersom skogsvårdsåtgärder av här avsedd omfattning kan innebära en kännbar ekonomisk påfrestning för ett pastorat bör det övervägas om inte möjlighet skall öppnas att erhålla bidrag ur kyrkofonden till investering i skogen i likhet med vad ovan föreslagits beträffande byggnadsbidrag på jordbruksdelen. Sådant bidrag bör kunna utgå efter stiftsnämndens prövning för åtgärder för vilka pastorat enligt gällande lagstiftning kan åtnjuta frihetsår eller få byggnadsförskott ur kyrkofonden.

Bestämmelserna om frihetsår i 10 § 5 L K F bör i gengäld slopas. Genom att på så sätt fastställa normalavkastningen från löneboställets skogsbruksdel löser man emellertid endast delvis problemet om hur man skall bringa bättre överensstämmelse mellan den beräknade normalavkastningen och det faktiska utfallet av pastoratens skogsförvaltning. Variationerna i virkespriserna under en tioårsperiod kan av skilda anledningar bli så stora, att fastställda normalavkastningsvärden ändå blir missvisande, med följd att pastoraten får uppbära omotiverade tillskott ur kyrkofonden. Det kan också tänkas, att ett pastorat inte kan ta ut de i normalavkastningsvärdet ingående rotpriserna. Pastoratet kommer då att, utöver vad lagstiftningen avsett, betungas med ökade skatteutgifter för sina prästoch kyrkomusikerlönekostnader. Utredningen har diskuterat olika möjligheter att komma till rätta med denna olägenhet i systemet som riksdagens revisorer påtalade. Genom en minskning av antalet år i normaluppskattningsperioden, exempelvis till fem från nuvarande tio, skulle man otvivelaktigt kunna begränsa riskerna för kyrkofonden och pastoraten. Vägande skäl talar emellertid mot en sådan lösning. Det omständliga, kostsamma och tidsödande arbetet med att fastställa normalavkastningarna skulle komma att ungefärligen fördubblas vid jämförelse med nuvarande förhållanden. Vidare kan man inte uppskatta jordbruksdelens avkastning för tio år — dvs. hela nuvarande arrendeperiod enligt EBO — om skogsbruksdelens normalavkastning skulle avse endast fem år, bl.a. av den anledningen att ett beräknat underskott på jordbruksdelen får dras av på skogsbruksdelens nettoinkomst. Skogshushållningsplanens giltighetstid torde också påverkas av en förkortad normaluppskattningsperiod. Att fördela utgifterna enligt hushållningsplanen på två normaluppskattningsperioder kommer säkerligen att visa sig vara förenat med betydande svårigheter och i varje fall öka det admini-

strativa arbetet. Och att minska hushållningsplanens giltighetstid till endast fem år är heller inte lämpligt. Utredningen har inte heller funnit tanken på en indexreglering av de i normaluppskattningen ingående värdena på virket praktiskt genomförbar. Någon tillämplig index för detta ändamål finns för närvarande inte. Och den frihet pastoraten har att under den för hushållningsplanen gällande perioden själva bestämma, när en avverkning skall ske och hur omfattande den skall vara, gör det också omöjligt att tillämpa index. Ingenting säger ju att ett pastorat just ett bestämt år verkligen tillgodogjort sig en konjunkturbetingad prisstegring på virket. En tänkbar möjlighet vore däremot att omräkna normaluppskattningsvärdet under löpande period, om avvikelserna blir alltför markanta. Pastoraten och skogsbiträdena avger nu jämlikt 2 kap. 3 § EMedRegl årliga redovisningar till stiftsnämnderna över avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar respektive redovisningar över avverkade kubikmassor virke. I avkastningsredovisningarna anges inkomster och utgifter från löneboställenas skogsdelar. Vid stiftsjägmästarnas granskning av dessa redovisningar framgår, om värdet av det för avverkning tillgängliga virket på rot blivit för lågt upptaget vid normaluppskattningen. Man kan då tänka sig att, om så befinns vara fallet, en omräkning sker av rotpriserna både på inkomst- och utgiftssidorna i normaluppskattningen och att nytt värde av boställets normalavkastning fastställes för återstoden av uppskattningsperioden. Detta skulle givetvis kunna ske flera gånger under normaluppskattningsperioden, men för att förenkla handläggningen torde man böra begränsa sig till att ompröva normalavkastningsvärdet vid uppskattningsperiodens mitt. Man skulle då kunna tänka sig, att om stiftsjägmästaren mot bakgrunden av redovisningarna för de första fem åren av perioden finner, att de i normaluppskattningen upptagna virkespriserna är för låga, han anmäler 27

förhållandet hos stiftsnämnden och samtidigt föreslår nya normaluppskattningspriser att gälla för den senare hälften av perioden. Motsvarande bör givetvis gälla om konjunkturutvecklingen skulle medföra att virkespriserna sjunker under normaluppskattningsvärdena. Sedan stiftsnämnden hört kyrkorådet, skulle den på ovan antytt sätt verkställa omräkning av priserna och fastställa nytt normalavkastningsbelopp för de sista fem åren av uppskattningsperioden. — Till grund för en omprövning av virkespriserna bör ligga prisutvecklingen på den allmänna marknaden och inte det enskilda pastoratets utnyttjande av prissituationen. Som allmän riktlinje för när en omräkning av normalavkastningsvärdena skall anses påkallad, bör kunna anges en fluktuation i priserna som medför en avvikelse på omkring 20 % från de uppskattade beloppen. Skulle avvikelsen under 1 O-årsperiodens första hälft ligga obetydligt under denna procent, bör den allmänna tendensen i prisutvecklingen få avgöra, om prisfluktuationen ändå skall anses motivera en omräkning för periodens senare del. Under löpande normaluppskattningsperiod kan det emellertid också uppkomma lägen då särskilda omständigheter på världsmarknaden förorsakar ett krisartat prisfall eller en exceptionellt kraftig prisstegring, så att avvikelserna från normaluppskattningsvärdena blir ekonomiskt kännbara för pastoraten eller medför konjunkturvinster av helt oförutsedd omfattning. Sådana avvikelser kan inte rättas till genom den nyssnämnda omräkningen vid normaluppskattningsperiodens mitt. Man kunde då överväga att ge Kungl. Maj:t rätt att i sådana speciella situationer besluta om omräkning av normaluppskattningsvärdena på virket vid vilken tidpunkt som helst under perioden. Med de nu skisserade möjligheterna att i efterhand justera normaluppskattningsvärdena med hänsyn till inträffade prisförändringar kommer man emellertid inte till rätta med de vinster ett pastorat under en 28

period kan göra sig till följd av avverkning utöver vad som förutsetts i hushållningsplanen. Att omräkna normaluppskattningen i sådana lägen är en föga praktisk lösning, utan en sådan bör nog hellre sökas i någon form av överbalansering till nästa normaluppskattningsperiod av överavverkningen liksom också av icke uttagna virkeskvantiteter. Är avvikelserna stora, bör ny hushållningsplan upprättas.

3.4 övergång till annat avräkningsförfarande De redovisade synpunkterna på tänkbara modifieringar i normaluppskattningssystemet visar rätt klart svårigheterna att verkligen komma till rätta med dess avigsidor. Utredningen har därför även övervägt möjligheterna att ersätta normaluppskattningssystemet med någon annan metod att bestämma det värde med vilket avkastningen av pastoratets löneboställen skall upptagas vid avräkningen med kyrkofonden. Det har därvid framstått som angeläget att beakta den i utredningsdirektiven betonade synpunkten, att »den till grund för systemet liggande tanken att genom pastoratens vinstintresse främja god boställsförvaltning inte bör rubbas». Här måste dock inflikas, att det syns ovisst, om man vid 1932 års boställsreform verkligen tilltrodde normaluppskattningssystemet en sådan positiv effekt. Går man till uttalandena av 1931 års prästlöneutredning (SOU 1913:25, s. 87 f.), tyder de närmast på att man avsåg att genom normaluppskattningsförfarandet förebygga att minskning i boställsavkastningen, orsakad av åtgärd från pastoratets sida, skulle medföra ökade tillskott ur kyrkofonden. Detta förefaller också vara en mera realistisk syn på situationen. I fråga om löneboställenas jordbruksdel är nämligen de i normaluppskattningen ingående inkomstposterna och de väsentliga utgiftsposterna väl kända och utrymme för några vinster därutöver genom pastoratets egna

åtgöranden under perioden finns knappast. Och i fråga om de vinster som kan göras på skogsbruket gäller att de mera beror av konjunkturerna än av pastoratens förvaltningsåtgärder. Om systemet skulle ha tillskapats för att ha den effekt som åsyftas i det ovan citerade uttalandet i direktiven, får det anses vara förfelat. Förutsättningar bör emellertid finnas för att skapa ett system för avräkningsförfarandet, där man undgår nuvarande markanta felslag till följd av konjunkturförändringar och därmed förhindrar att pastoraten gör oskäliga vinster på kyrkofondens bekostnad, men där man samtidigt ger pastoraten en sådan andel i boställenas faktiska avkastning att det blir ett intresse för dem att deras boställsförvaltning är lönsam. Vill man vinna pastoratens medverkan i en fortskridande rationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket lär det nämligen vara nödvändigt att de upplever innehavet av en lönsam fastighet som en tillgång men också bristande räntabilitet hos ett löneboställe som en nackdel för pastoratets egen ekonomi och inte bara som en olägenhet för kyrkofonden. Detta resultat skulle man uppnå, om pastoraten tillerkändes en bestämd andel i den faktiska nettoavkastningen av sina löneboställen. Avräkningen med kyrkofonden bör då grunda sig på vad pastoraten faktiskt uppburit i avkastning från sina löneboställen och andra prästlönetillgångar med avdrag för denna pastoraten tillkommande andel av nettot. Såsom tidigare nämnts har pastoraten f.n. att jämlikt 2 kap. 3 § EMedRegl årligen före januari månads utgång avge redovisning till stiftsnämnderna för avkastningen av prästlönetillgångarna. Redovisningen avser att utgöra underlag för beräkningen av kyrkofonden tillkommande del i överskott av boställsförvaltningen eller — i fall av underskott — pastoratets rätt till återbäring av tidigare till fonden inbetalda överskottsmedel eller till avräkning på ev. framtida överskott. Beloppen fastställs av stiftsnämnden efter gransk-

ning av de lämnade redovisningarna. Detta redovisningsförfarande skulle nu kunna tänkas ligga till grund också för fastställandet av löneboställenas nettoavkastning. Det skulle därmed komma att fylla en praktisk funktion även för det stora antal pastorat, som aldrig kan redovisa överskott av sina prästlönetillgångar. Övergår man till ett system, där avräkningen med kyrkofonden skall basera sig på nettoredovisningar från pastoraten, förutsätter detta emellertid, att en viss kontroll av redovisningarna kan utövas. Några större svårigheter bör en sådan dock inte behöva vålla. Nuvarande redovisningar, vilka lämnas på blanketter som fastställts av statskontoret, tar beträffande jordbruksdelen upp följande inkomster, nämligen jordbruksarrende, lägenhetsarrende, avgälder samt jakt- och fiskearrende. Samtliga dessa poster är lätt verifierbara hos stiftsnämnderna, eftersom det jämlikt 5 kap. 9 § TbEBO åligger pastoraten att sända in avskrift till stiftsnämnderna av upprättade och godkända arrendekontrakt. Denna skyldighet måste givetvis kvarstå, så länge stiftsnämnderna skall ha överinseende över boställsförvaltningen. I fråga om utgiftsposterna tar redovisningen upp annuiteter på lån för byggnader och anläggningar samt på odlings- och dikningslån. Dessa lån har som regel upptagits som förskott ur kyrkofonden och stiftsnämnderna har då av statskontoret fått uppgift på utbetalda förskott och de annuiteter med vilka dessa löper. I dessa fall är utgifterna alltså kända för stiftsnämnderna. Skulle det i framtiden i stället ankomma på stiftsnämnd att besluta om rätt för pastorat att ansöka om investeringslån ur kyrkofonden blir ju detta i än högre grad fallet. Vidare omfattar utgifterna på jordbruksdelen sådant underhåll samt byggnadsoch förbättringsarbeten för vilka lån ej upptagits, kostnader för vägar, dikning, hägnader, förrättningar av boställsnämnd m.m. ävensom täckdikningskostnader. För att underlätta stiftsnämndens granskning 29

av redovisningen i dessa avseenden bör den lämpligen förses med attest av boställsnämndens ordförande, som kan förväntas äga kännedom om de åtgärder som orsakat kostnaderna. Om pastoratens redovisningar för sina löneboställen på detta sätt regelmässigt kommer att granskas av boställsnämndsordförandena, vinner man dessutom den praktiska fördelen, att dessa hålls löpande underrättade om lönsamhetsutvecklingen på boställena. De får därigenom ett underlag för sin bedömning av vilka åtgärder som bör företas för att höja lönsamheten på ett boställe eller också minska förlusten, om denna bedömes vara övergående. Där så inte är fallet får boställsnämnden genom redovisningarna underlag för en bedömning om försäljning av fastigheten bör ske. Med den roll i rationaliseringsverksamheten, som utredningen i det följande — avsnitt 7.3 — tänkt att boställsnämnden skall spela är det värdefullt att pastoratens redovisningar också får denna uppgift som informationskälla för nämnden och inte endast, som nu sker, efter en summarisk granskning hos stiftsnämnden läggs i dess arkiv. Slutligen tar redovisningen upp en del för jordbruks- och skogsbruksdelen gemensamma utgifter, nämligen skatter, försäkringsavgifter och vissa förvaltningskostnader. Av dessa torde endast de senare kunna bli föremål för diskussion. Några större belopp torde dock som regel inte tas upp under sistnämnda utgiftspost, och om så skulle vara fallet skall enligt gällande föreskrifter särskild specification lämnas. Granskningen av pastoratens redovisning av inkomster och utgifter på löneboställes skogsbruksdel bör inte heller bereda nämnvärda svårigheter. Bibehåller man huvuddragen av nuvarande förvaltningsform, kan de flesta redovisningsposterna lätt verifieras hos stiftsnämnden, eftersom såväl avverkningens omfattning som ev. skogsvårdsåtgärder m.m. baserar sig på hushållningsplanen för skogen och 30

det under året utförda arbetet redovisas av pastoratets skogliga biträde. Skulle däremot såsom under 8.1.2.3 föreslås någon form av gemensam skogsförvaltning för pastoraten i ett stift komma till stånd, kan det bli aktuellt med årlig fördelning av avkastningen mellan dem i proportion till värdet av deras andelar i den gemensamt förvaltade skogen. Liksom nu sker med pastoratets andel i avkastningen av stifts prästlönefondshemman torde i så fall deras för året utfallande andel i skogsavkastningen upptagas med sitt faktiska belopp vid avräkningen med kyrkofonden. Normaluppskattningsförfarandet kan alltså i vilketdera fallet slopas. Om avräkningen med kyrkofonden skall baseras på pastoratens nettoredovisning av boställsförvaltningen bör den granskning av redovisningarna som kan bli aktuell för stiftsnämndens del få utövas stickprovsvis. Att årligen detaljgranska redovisningarna från samtliga pastorat skulle nämligen föra för långt och värdet av den här föreslagna reformen måste i så fall sättas ifråga. Avkastningen av pastoratens prästlönefonder tas nu upp i avräkningslängden med ett belopp som beräknas på grundval av en av Kungl. Maj:t fastställd procentsats — f.n. 3 % — medan den ev. överskjutande faktiska avkastningen får fritt disponeras av pastoratet. I det ränteläge som länge rått i vårt land har denna beräkningsgrund som regel varit förmånlig för pastoraten och har bidragit till att göra dem mindre benägna att investera fondmedlen i annan fast egendom eller i förbättringar på löneboställena. Utredningen finner det därför lämpligt, att vid en övergång till ett system baserat på nettoredovisning av faktiska inkomster även prästlönefondernas avkastning skall tas upp med det faktiska beloppet. Då fondmedlens placering är känd för stiftsnämnden medför kontrollen härav inte några problem. I nuvarande normaluppskattningssystem skall avkastningen av varje löneboställe uppskattas för sig och i den mån det ut-

visar underskott föras upp med 0. Det är alltså inte tillåtet att räkna av underskottet från ett boställe på en eventuell uppskattad nettobehållning av ett annat. Följden är att så snart nettobehållning beräknats uppkomma på ett löneboställe, beaktas denna vid avräkningen mellan pastoratet och kyrkofonden, medan en uppskattad nettoförlust på ett boställe inte kommer till synes i detta sammanhang utan får bäras av pastoratet. Detta upplevs som en känbar olägenhet med nuvarande system. Vid den övergång till nettoredovisning av boställsavkastningen som här skisseras, bör detta förhållande rättas till. Det faktiska årliga utfallet av pastoratets samlade boställsförvaltning bör tas upp i avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden, liksom det bör bestämma den andel i en eventuell nettobehållning som pastoraten bör få tillgodogöra sig för egen räkning i samband med avräkningsförfarandet. Detta utfall bör således basera sig på det sammanlagda nettoresultatet från förvaltningen av pastoratets samtliga prästlöneboställen och andelar i stifts prästlönefondshemman. Detta skulle innebära att man vid avräkningsförfarandet lägger tillhopa de faktiska nettoinkomsterna från jordbruksdelen på pastoratets samtliga löneboställen med den för året redovisade avkastningen av pastoratets skog, av dess prästlönefonder samt av ev. andelar i stiftets prästlönefondshemman. Från det belopp man då får dras ev. underskott på löneboställena av. Resultatet utgör nettobehållningen av pastoratets förvaltning av sina prästlönetillgångar. Av detta belopp skulle pastoratet åtnjuta en viss andel för egen räkning, medan återstoden förs upp på intäktssidan i avräkningslängden. Där den samlade förvaltningen av pastoratets lönetillgångar utvisar underskott, får detta i avräkningslängden uppföras med 0. Går man över till en avräkning på grundval av ett sådant nettoredovisningssystem, som här antytts, bortfaller också det osäkerhetsmoment hos normaluppskattningssystemet som ligger i byggnads-

kostnaderna. Tanken att föra över dem direkt på kyrkofonden har alltså inte samma aktualitet i detta senare fall, utan nuvarande system med byggnadsförskott ur kyrkofonden skulle i princip kunna bibehållas. I likhet med vad under avsnitt 3.3 sagts finner utredningen dock inte skäl att uppehålla nuvarande skillnad mellan investeringar i jordbruket och i skogen. Den föga tillämpade metoden med beräkning av frihetsår bör sålunda under alla förhållanden slopas och ersättas med rätt för pastoraten att i avräkningen göra avdrag jämväl för sina kostnader för mera kapitalkrävande åtgärder för markförbättring och skogsvård. För att underlätta finansieringen av sådana företag bör förskott ur kyrkofonden kunna få utgå för dessa ändamål liksom för byggnadsföretag på löneboställe. Däremot finner utredningen det angeläget, att kraven, när det gäller beviljande av förskott ur kyrkofonden för investeringar på löneboställenas jordbruksdel, bringas att överensstämma med de förutsättningar som gäller för erhållande av statlig lånegaranti enligt kungörelsen den 9 juni 1967 (nr 453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering m.m. Förskott bör nämligen inte komma ifråga för andra åtgärder än sådana som bedöms försvarliga från rationaliseringssynpunkt. De bör därför kunna beviljas endast för sådana åtgärder som stiftsnämnd har beslutat om efter förslag av boställsnämnd och hörande av lantbruksnämnden. I kap. 7 kommer utredningen att närmare utveckla sina synpunkter på det samarbete mellan boställsnämnder, lantbruksnämnd och stiftsnämnd, som utgör förutsättning för en rationell planläggning av investeringsverksamheten i framtiden. På motsvarande sätt vill utredningen föreslå, att förskott för investeringar i skogen får utgå endast för åtgärder, som stiftsnämnden har föreskrivit i fastställd skogshushållningsplan. Utredningen går i kap. 9 närmare in på handläggningen av hithörande frågor. Frågan om kostnader för skogsarbetarbostad behandlas i avsnitt 3.6. 31

När det gäller att bestämma storleken av den andel av avkastningen från löneboställena, som pastoraten själva skulle få tillgodogöra sig, synes denna böra fastställas till ett visst procenttal. Om beloppet ifråga skall utgöra en verklig stimulans för pastoraten, bör procentsatsen vara relativt hög. Det kan ju också vara motiverat, om man ser den som en kompensation till pastoraten för deras bestyr med förvaltningen av boställena och övriga prästlönetillgångar. Förslagsvis skulle den kunna bestämmas till 20 % på nettoavkastningen. Den sammanlagda nettoavkastningen av löneboställena belöper sig till ca 12,5 milj. kr.5 Av denna skulle enligt förslaget ett belopp av ca 2,5 milj. kr komma att förbehållas pastoraten, vilket siffermässigt sett skulle innebära motsvarande inkomstminskning för kyrkofonden. Utredningen räknar emellertid med att möjligheten för pastoraten att få behålla en procentandel av den faktiska avkastningen kommer att utgöra en stimulans för dem i förvaltningen av boställena, och en sådan bör indirekt kunna bli till ekonomisk fördel för kyrkofonden. Det bör också framhållas, att vid nettoredovisningsförfarandet avräkningen baserar sig på faktiska inkomster och ej såsom nu är fallet på en uppskattning av inkomsterna under tio år framöver. Att detta för kyrkofondens del innebär en betydande minskning av de belopp som behöver utbetalas i tillskott till pastoraten framgår av de inledningsvis i detta kapitel anförda siffror, som 1953 och 1957 års riksdagsrevisorer åberopat. Några färskare siffror på divergensen mellan beräknad normalavkastning och faktisk nettoavkastning utvisar likaså att den senare översteg normaluppskattningsbelöppet med 5,2 milj. kr år 1960 och med drygt 0,5 milj. kr år 1963. Vid stigande konjunktur kan kyrkofonden tydligen räkna med att göra sådana besparingar i form av minskade tillskott, att dessa i många fall uppväger vad pastoraten vid här föreslagna avräkningsförfarande skulle få räkna sig tillgodo. Pastoratens prästlönefonder torde vidare 32

undan för undan komma att få en ekonomiskt fördelaktigare placering än den ännu dominerande placeringen i långfristiga obligationslån med låg ränta, vilken i sin tur har motiverat den låga schablonränta på 3 %, som länge har tillämpats vid avräkningen med kyrkofonden. Om de faktiska nettointäkterna av detta snabbt växande kapital enligt här framlagda förslag får tas upp i avräkningen med kyrkofonden, bör detta också leda till att behovet av tillskott ur fonden minskar.

3.5 överskottspastoraten Vid sina överväganden rörande normaluppskattningssystemet har utredningen också uppmärksammat de speciella förhållanden som råder beträffande det fåtal pastorat vilkas avlöningstillgångar — huvudsakligen skogsmark — ger så stor avkastning att överskott uppkommer, sedan präst- och kyrkomusikerlönekostnaderna och ev. virkesbehov för kyrko- och prästgårdsbygge blivit täckta. Enligt 4 § L K F skall hälften av sådant överskott inlevereras till kyrkofonden, medan återstående hälft får användas för pastoratets egna behov. Särskilda bestämmelser om kyrkofondens andel i överskottsmedlen har meddelats i 2 kap. EMedRegl, där bl.a. stadgas om en utjämningsperiod av tio år, under vilken pastoratet i vissa fall äger rätt till återbäring av inbetalade överskottsmedel. Vid en reform av normaluppskattningssystemet eller ett slopande av detta i samband med övergång till ett nettoredovisningsförfarande finner utredningen det inte längre motiverat att ställa dessa s.k. överskottspastorat i särklass. Det är svårt att i dagens läge finna några skäl att låta vissa pastorat med särskilt stora nettoinkomster behålla en annan procentuell andel därav för egen räkning än vad som skulle tillkomma övriga pastorat. Vid avräkning

5 Enligt en sammanställning för år 1963.

med kyrkofonden bör de kunna behandlas enligt samma mönster som de övriga. Denna tanke är inte ny. Utredningen vill erinra om att före 1932 års boställsreform hela det årliga överskottet av pastoratens avlöningstillgångar skulle inlevereras till kyrkofonden. Den nu gällande bestämmelsen, att hälften av överskottet skall inlevereras, är resultatet av en kompromiss mellan olika uppfattningar, som gjorde sig gällande i förarbetena till 1932 års reform. Tanken på en överskottsredovisning på grundval av boställes normalavkastning avvisades av departementschefen i prop. 1932: 187 (s. 409 f.) med hänvisning till att det i ett par fall rörde sig om betydande belopp, som skulle redovisas av ekonomiskt mindre väl ställda pastorat. Att ålägga ett sådant pastorat att inleverera inte det verkliga utan ett uppskattat överskott, skulle i händelse av ogynnsamma konjunkturer, kunna medföra skyldighet för pastoratet att betala in högst avsevärda belopp, som i verkligheten inte influtit, vilket — enligt departementschefens bedömande — skulle kunna äventyra pastoratets hela ekonomi. Denna olägenhet skulle minska vid en reform av normaluppskattningsförfarandet i enlighet med vad skisserats i 3.3 och skulle helt bortfalla vid en övergång till nettoredovisningssystem, där hänsyn ju endast skulle tagas till det faktiska utfallet. Och pastoraten skulle med sistnämnda system alltid äga tillgodogöra sig en procentandel av boställets nettoavkastning, vare sig denna blir större eller mindre. Det bör också framhållas att departementschefens uttalande i 1932 års proposition får ses mot bakgrunden av att man just hade upplevt en följd av år med vikande konjunkturer för skogsbruket. Virkespriserna nådde sitt bottenläge under detta århundrade just 1932 efter att ha sjunkit tämligen konstant under hela 1920-talet, och denna utveckling hade bidragit till att försvaga den ekonomiska bärkraften i skogsbygdspastoraten. Hela förfarandet med avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden har ju kom3 — 567-5454

mit till för att via fonden få till stånd en kostnadsutjämning mellan pastoraten. Att vissa ekonomiskt sämre ställda pastorat skall få tillgodogöra sig avkastningen av betydande lönetillgångar för andra ändamål ter sig föga rättvist i förhållande till ekonomiskt lika svaga pastorat, som saknar motsvarande tillgångar. Pastorat och församlingar med bristande skattekraft kommer ju på annat sätt i åtnjutande av skatteutjämningsbidrag. Frågan om överskottspastoratens ställning har f.ö. minskat i betydelse, då deras antal är i sjunkande. Orsaken härtill torde närmast vara att söka i vikande virkespriser samt i det förhållandet att äldre skogstillgångar hos en del pastorat numera har slutavverkats. Utredningens förslag under 8.1.2.3 medför också en jämnare årlig avkastning för överskottspastoraten. De exceptionellt stora överskott som nu uppkommer vissa år torde därmed försvinna. Om normaluppskattningssystemet slopas, bör också de fasta tioåriga utjämningsperioderna avskaffas. Men eftersom ett pastorat, som inlevererat överskott till kyrkofonden, bör ha möjlighet till återbäring därav för att täcka ev. underskott ett senare år, vill utredningen föreslå en form av rullande utjämningsperiod. Denna skulle innebära, att ett sådant pastorat för att täcka underskottet fick återbäring med högst det sammanlagda belopp som det under de närmast föregående tio åren inlevererat till fonden av överskottsmedel. Uppkommer underskott även ett senare år kan ev. ytterligare återbäring ske av resterande överskottsmedel från de då senaste tio åren.

3.6 Kostnader för skogsarbetarbostad En fråga, som varit föremål för särskilt intresse i flera sammanhang, har gällt pastoratens möjlighet att finansiera uppförandet av bostäder åt skogsarbetare på 33

löneboställena. Frågan har bl .a. berörts i två av stiftsnämnden i Uppsala den 19 mars 1954 och av Möklinta pastorat den 8 december 1955 hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar, vilka överlämnats till boställsutredningen för beaktande. Vidare har den behandlats i motion nr 36 vid 1957 års kyrkomöte, vilken ledde till att kyrkomötet hos Kungl. Maj:t anhöll om utredning av ett antal frågor rörande boställslagstiftningen. Kyrkomötets skrivelse (nr 44) i ärendet har likaledes överlämnats till boställsutredningen för beaktande. I första tillfälliga utskottets betänkande nr 14, som åberopades av kyrkomötet, erinrades om att frågan också behandlats av tredje lagutskottet vid 1956 års riksdag 6 i anledning av motion i ämnet. Ett genomgående önskemål i dessa framställningar är att kostnaden för skogsarbetarbostad blir avdragsgill för pastoraten vid normaluppskattningen. Sådant avdrag är inte möjligt med tillämpning av gällande lagstiftning. Lagstiftarna tycks emellertid ha förutsatt att pastorat kan anordna skogsarbetarbostad, då det i 3 § 4 EBO särskilt uttalas, att optionsrätt ej äger rum »beträffande torpställe å löneboställes skogsmark». Kostnaderna för anordnande av skogsarbetarbostad bestrids nu uppenbarligen av pastoratets överskottsmedel från boställsförvaltningen. Regeringsrätten har också i ett utslag år 19637 godkänt, att Ramsbergs pastorat vid överskottsredovisningen för år 1960 dragit av byggnadskostnader för bostad åt skogsbiträde. Boställsutredningen anser sig kunna konstatera, att problemet har mycket liten räckvidd. Behovet av skogsarbetarbostäder på löneboställenas skogsbruksdelar är ringa i stora delar av landet beroende på skogarnas goda belägenhet och ej särskilt stora arealer. I stor utsträckning torde också på andra håll skogsarbetarna numera föredra att vara bosatta i en tätort och färdas till arbetsplatsen med eget motorfordon, för vilket färdmedelsersättning kan utgå enligt avtal. Även om sålunda behovet av skogsar34

betarbostäder på löneboställena är ringa, bör dock en möjlighet finnas att uppföra sådana i de fall då det med hänsyn till förvaltningens omfattning och skogsavkastningens storlek bedöms angeläget och försvarligt. Prövningen härav bör åvila stiftsnämnden och föreskrift om uppförande av sådan bostad kan då lämpligen tas in i hushållningsplanen för skogen. I fall då så har skett, bör pastoratet sedan vara berättigat till ovan föreslaget byggnadsbidrag eller byggnadsförskott ur kyrkofonden för ändamålet enligt samma grunder som för ett bygge på löneboställets jordbruksdel.

3.7 Valet av avräkningsmetod Normaluppskattningssystemet har bl.a. till ändamål att förenkla den årliga avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden. Utredningen har haft att lösa frågan, hur man skall komma tillrätta med de konjunkturbetonade avvikelser från normaluppskattningsvärdena, som kan medföra oförtjänt vinst eller oförskyld förlust för pastoraten. Två alternativa vägar till en lösning har presenterats i avsnitt 3.3 och 3.4. När det gäller att välja mellan dem, finner utredningen följande synpunkter förtjäna beaktande. En modifikation av det nu tillämpade normaluppskattningssystemet måste, om det skall innebära en någorlunda säker garanti mot sådana avvikelser, innefatta möjligheter till omräkning av den uppskattade normalavkastningen. Detta innebär från administrativ synpunkt inte någon förenkling utan ett avsteg ifrån den enkla schablonmetod man velat tillämpa för att underlätta den årliga avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden. Under sådana förhållanden blir fördelen med systemet diskutabel, eftersom fastställandet av normalavkastningen dock förutsätter en sär6 7

L3U 10. R 1963, Not E. 25.

skild förrättning av boställsnämnd och prövning av stiftsnämnden. En övergång till ett nettoredovisningssystem medför å andra sidan vissa obestridliga fördelar. Först och främst innebär det, att man frigör sig från den nuvarande bundenheten vid tioårsperioder för utarrendering och uppgörande av skogshushållningsplaner. Man är alltså oförhindrad att övergå till kortare arrendeperioder, om så finnes lämpligt. Därigenom kan man bl.a. lättare anpassa jordbruksarrendena till den aktuella marknadsnivån, vilket vid ett snabbt föränderligt penningvärde ter sig angeläget. En sådan anpassning kan också, med bibehållande av den tioåriga arrendeperioden, ske genom att arrendet knytes till en viss index, varigenom förändringar i marknadsvärdet på jordbruksprodukter återspeglas i ökad eller minskad arrendeavgift. Då det är vanskligt att förutse konjunkturväxlingarna under en tioårsperiod, låter sig ett indexreglerat arrende svårligen förena med ett normaluppskattningsförfarande, som baserar sig på beräknade fasta årsinkomster av jorden. Pastoraten kan vid ett nettoredovisningssystem bättre tillgodose sina ekonomiska intressen. Också med tanke på såväl rationaliseringen av jordbruket som behovet av mark för exploatering, kan det vara en fördel att i vissa lägen kunna tillämpa kortare arrendeperioder och därmed vinna större rörelsefrihet. I en tid, som präglas av stora förändringar inom jordbruksnäringen och krav på ökad rörlighet på fastighetsmarknaden, är det olyckligt, om de kyrkliga organens handlingsfrihet är kringskuren av bestämmelser som inte har omedelbart samband med själva fastighetsförvaltningen. I fråga om skogshushållningsplanerna är det likaså i många fall önskvärt att kunna upprätta sådana för kortare eller stundom något längre perioder än tio år. Därigenom kan man samordna perioderna för olika skogsfastigheter inom ett större brukningsområde eller annars med sådan

belägenhet att det är praktiskt att planerna för dem görs upp samtidigt. Genom frihet att något variera periodernas längd kan man också åstadkomma en jämnare fördelning på olika år av arbetet med att göra upp planerna. Nu kan arbetet med detta vara särskilt stor vissa år, medan det andra år kanske bara är ett fåtal planer som behöver göras upp. Om hushållningsplanernas giltighetstid inte låses genom normaluppskattningssystemet är man också oförhindrad att omarbeta dem, då det blir önskvärt t.ex. på grund av ett kompletterande skogsförvärv under perioden. Slutligen kan det med hänsyn till de speciella förhållandena i Luleå stift måhända vara lämpligt att där tillämpa 20-årsperioder i stället för 1 O-årsperioder som det normala för hushållningsplanerna. Genom att basera avräkningarna med kyrkofonden på den årligen redovisade nettoavkastningen kommer man också ifrån det komplicerade problemet med överbalansering mellan olika normaluppskattningsperioder av t.ex. en överavverkning, eller av sådana byggnadskostnader som ett pastorat fått vidkännas vid slutet av en period men som ej kunnat förutses vid uppskattningstillfället. Detta problem skulle man visserligen delvis komma ifrån vid en övergång till den av utredningen under 8.1.2.3 förordade formen för pastoratens skogsförvaltning. Men denna skulle bl.a. medföra, att pastoraten för varje löneboställe med skog skulle årligen få uppbära en andel i nettoresultatet av den föreslagna gemensamma skogs förvaltningen. Det torde bli svårt att tio år i förväg uppskatta storleken av ett enskilt pastorats utdelning härav, en svårighet som man slipper vid en avräkning baserad på redovisat årsnetto. Ytterligare en omständighet förtjänar att uppmärksammas i detta sammanhang. En del pastorat förvaltar prästgårdar, som har upphört att vara tjänstebostad åt präst. Om en sådan bostad genom uthyrning kan lämna avkastning, bör denna utgöra lönetillgång för pastoratet och ingå i avräk35

ningen med kyrkofonden. Vidare har ju i skilda sammanhang önskemål framförts om möjlighet att placera prästlönefondsmedel i annan fastighet än jord- eller skogsegendom. Regler saknas emellertid för hur avkastningen av sådan prästlönetillgång skall uppskattas inom ramen för nuvarande normaluppskattningsförfarande. Möjligheten för pastorat att placera sina prästlönefonder i andra fastigheter än som avses i EBO och att genom uthyrning tillgodogöra sig en avkastning av de övertaliga prästgårdarna skulle otvivelaktigt underlättas om man vid avräkning med kyrkofonden finge redovisa det faktiska årsnettot av sådan egendom i stället för att framkonstruera en beräknad normalavkastning, vilket torde bli svårt i dessa fall. Väger man samtliga dessa fördelar samt minskningen av boställsnämndens arbete om normaluppskattningsförfarandet slopas mot det ev. merarbete för stiftsnämnden, som ligger i granskningen av pastoratens årsredovisningar och upprättande av av-

räkningslängd på grundval av dessa, finner utredningen för sin del, att fördelarna överväger. Utredningen anser dessa fördelar hos nettoredovisningssystemet vara så betydande för löneboställenas förvaltning inte minst med tanke på rationaliseringsverksamheten inom jordbruket, att den föreslår, att normaluppskattningsförfarandet slopas och att man går över till det av utredningen skisserade nettoredovisningssystemet vid avräkningen med kyrkofonden. Det kan slutligen tilläggas, att utvecklingen går mot ett ökat antal kyrkliga samfälligheter som en följd av kommunsammanslagningarna bland de borgerliga kommunerna. Med det förbättrade skatteunderlag som därmed uppkommer kan antalet tillskottspastorat väntas minska under de närmaste åren. Frågan om formerna för avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden får därigenom inte lika stor betydelse i framtiden.

4. Inventering av det kyrkliga fastighetsbeståndet år 1962

4.1 Inledande synpunkter

Det kyrkliga fastighetsbeståndet består till övervägande del av jord- och skogsbruksfastigheter, som under mycket lång tid använts för dessa ändamål. Vad jordbruksjorden beträffar har denna ofta och i tilltagande omfattning sambrukats med jordbruksjord i annan ägo. Den upprustning av de kyrkliga fastigheternas byggnadsbestånd, som merendels präglat förvaltningen från 1930-talets mitt fram till början av innevarande årtionde, har bidragit till att dessa fastigheter i högre grad än som eljest skulle varit fallet har blivit kvar i produktionen som mer eller mindre självständiga enheter. På grund av det kyrkliga fastighetsbeståndets särställning i olika avseenden har dessa fastigheter också lämnats mera orörda i vad avser belägenhet och utformning än flertalet enskilt ägda fastigheter vid de reformer som genomförts på fastighetsindelningens område. Men i ett avseende har de kyrkliga fastigheterna i stor omfattning berörts av samhällsutvecklingen. Deras ägor har ofta varit centralt belägna i bygden och de har därför i allt större utsträckning måst tagas i anspråk för tätbebyggelse och serviceanläggningar i samband med befolkningsomflyttningen från glesbygder till tätorter. Ännu finns det inga tecken, som tyder på att denna utveckling skulle vara avslutad. Behovet av mark för bostäder, skolor, industrier och fritidsanläggningar liksom för trafikleder och parkeringsutrymmen ökar och man har därför

anledning förmoda, att tätorternas krav på exploateringsmark kommer att bli större för varje år. Denna utveckling har i många fall begränsat möjligheterna inte bara att i oförändrade former bruka de kyrkliga jordbruksfastigheterna utan också att på längre sikt anpassa deras areal och brukningsformer till den allmänna utvecklingen på jord- och skogsbrukets områden. Denna kännetecknas ju främst av att starkt stigande lönekostnader tvingat fram en höggradig mekanisering, och denna i sin tur kräver större brukningsenheter med väl samlade och rationellt utformade behandlingsytor. I den allmänna omstrukturering av fastighetsbeståndet, som pågår med stöd av olika statliga åtgärder, är det angeläget att de kyrkliga fastigheterna ingår liksom alla andra. Strukturrationaliseringen kan emellertid inte genomföras överallt på en gång. Då därtill förhållandena varierar i olika delar av landet och därmed även angelägenhetsgraden när det gäller att företa en omstrukturering, är det självfallet av stort intresse att kunna bedöma, hur stort behovet av strukturrationalisering är för de kyrkliga fastigheterna i de olika stiften. För att tillgodose detta syfte fann utredningen det nödvändigt att göra en inventering av det kyrkliga fastighetsbeståndet efter enhetliga normer. En sådan inventering tedde sig desto angelägnare, eftersom aktuellt material till underlag för utredningens överväganden saknades. För den diskussion som behöver föras om den kyrkliga fastighetsförvalt37

ningens former är ju en totalbild av fastighetsinnehavet av största värde. De fastigheter som enligt utredningens bedömning borde inventeras i detta sammanhang var de som är att hänföra till kyrklig jord enligt definitionen i 1 § FörsäljnL. Dock borde prästgårdarna och biskopsgårdarna, dvs. de fastigheter som upplåtits som tjänstebostad åt präst eller biskop, inte omfattas av inventeringen. Dessa har ju sin väsentliga funktion som bostadshus och beståndet av tjänstebostäder har inventerats i annat sammanhang. 1 Med den ovan angivna begränsningen kom också kyrkor och kyrkogårdar samt församlingshem och annan församlingskommunal egendom att falla utanför ramen för utredningens undersökning. Utredningen beslöt alltså på ett tidigt stadium att låta verkställa en inventering av den kyrkliga jorden med nyss angivna begränsning. Inventeringen skulle avse bl .a. arealer av olika ägoslag, byggnader, skogsbestånd samt önskvärda eller väntade förändringar. Sedan det uppdragits åt ledamoten Bo Turesson att handha detta arbete, utformades i samråd med stiftsjägmästarna en instruktionspromemoria för systematiskt insamlande av erforderliga data. Dessa infördes sedermera fastighetsvis genom stiftsjägmästarnas försorg på de för ändamålet utformade primärkorten. Materialet insamlades under år 1962 och avspeglar således läget vid ingången av detta år. Efter centralt utförd granskning av drygt 5 000 insända primärkort och därefter gjorda rättelser och kompletteringar vidtog år 1963 med vederbörligt bemyndigande en maskinell bearbetning och redovisning av materialet efter en av utredningen godkänd plan, som utformats av Turesson. Det maskinella arbetet leddes av denne och utfördes med konventionella hålkortsmetoder på Kungl. statistiska centralbyråns maskincentral. Resultaten redovisas stiftsvis i bil. B till detta betänkande, vilken omfattar 33 tabeller. Dessa kommenteras närmare i det följande. 38

4.2 Kommentar till tabellerna i bilaga B 4.2.1 Fastighetsbeståndet Tabell 1 är ett sammandrag av antal fastigheter och ägoskiften samt arealer av olika ägoslag. Därav framgår att i det insamlade materialet har redovisats sammanlagt 5 033 kyrkliga fastigheter, fördelade på 8 833 ägoskiften. Hur fastigheterna fördelar sig på olika kategorier av kyrklig jord framgår av tabell 33. Den kyrkliga jorden omfattade enligt redovisningen år 1962 totalt: 88 041 ha åker och kultiverad betesmark, 19 899 ha annan betesmark, 301 651 ha produktiv skogsmark samt 91 615 ha övrig mark eller tillhopa 501 206 ha Tabellerna 2, 3, 4 och 5 redovisar ägoslagens procentuella fördelning mellan de olika stiften. Variationerna är mycket stora. Av arealen jordbruksjord har sålunda Lunds stift 21,8 % och Luleå stift 0,9 %, medan av den produktiva skogsmarkens areal 20,1 % belöper på Härnösands stift och 0,8 % på Stockholms stift. Även med avseende på den totala arealen har Härnösands stift den största andelen med 16,0 % och Stockholms stift den minsta med 0,9 %. Totalarealerna i de olika stiften med egen stiftsnämndsförvaltning företer också en mycket stark spridning från 80 274 ha i Härnösands stift till 10 194 ha i Visby stift. Tabellerna 6, 7 och 8 visar, att antalet ägoskiften är störst i de stift, som uppvisar de största arealerna jordbruks jord. Av det totala antalet ägoskiften är sålunda 64,5 % belägna i Lunds, Uppsala, Skara, Växjö och Linköpings stift. Den genomsnittliga arealen åker och kultiverad betesmark per ägoskifte är för samtliga kyrkliga fastigheter i riket 15,2 ha, varierande mellan 23,4 ha i Stockholms stift och 9,1 ha i Luleå 1 Statens personalbostadsdelegation genomförde år 1958 en inventering av samtliga prästgårdar i riket.

stift. Motsvarande arealer produktiv skogsmark per ägoskifte är för riket 64,3 ha, varvid Härnösands stift uppvisar den största genomsnittsarealen med 227,5 ha produktiv skogsmark per ägoskifte och Visby stift den minsta med 23,0 ha. Det bör framhållas, att skogsskiften, som tillhör olika kyrkliga fastigheter men som gränsar till varandra, här redovisas som skilda skiften, trots att de geografiskt sett bildar ett skifte och kan brukas såsom sådant. Detta förhållande är ej ovanligt framför allt i södra och mellersta Sverige. Tabell 9 redovisar fastigheternas genomsnittsarealer av olika ägoslag. Av redovisningen syns att det kyrkliga fastighetsbeståndet till stor del utgörs av små fastigheter. Detta förhållande belyses ytterligare i det följande i samband med redovisning av brukningsenheternas fördelning på storleksgrupper. Vid jämförelse mellan tabell 9 samt tabellerna 7 och 8 finner man vissa skenbart motstridiga uppgifter. Så till exempel är enligt tabell 8 genomsnittsarealen produktiv skogsmark i Lunds stift 27,8 ha per ägoskifte, medan den enligt tabell 9 endast är 8 ha per fastighet. Detta sammanhänger emellertid med att i tabell 9 medtagits samtliga kyrkliga fastigheter inom stiftet, vare sig dessa innehåller både jordbruksjord och skogsmark eller inte, medan tabell 8 endast redovisar de ägoskiften i vilka ingår produktiv skogsmark. Av tabell 10 framgår att 4 393 kyrkliga brukningsenheter innehåller åker och kultiverad betesmark. Av dessa befinner sig 1 630 i storleksgruppen mindre än 10 ha jordbruksjord. 1 102 innehåller mellan 10 och 20 ha jordbruksjord, 1 088 mellan 20 och 40 ha, medan endast 572 har mera än 40 ha. Detta innebär — enligt tabell 11 — att 62,2 % av hela antalet har mindre än 20 ha jordbruks jord och 13,0 % mera än 40 ha. Fördelningen på storleksgrupper efter areal jordbruksjord varierar mycket i olika stift. Den största andelen små bruknings-

enheter har Luleå, Härnösands och Uppsala stift med 61,4 56,1 resp. 50,2 % av hela antalet brukningsenheter i gruppen mindre än 10 ha jordbruksjord. Mindre än 10 % i gruppen större än 40 ha jordbruksjord har Växjö, Göteborgs, Härnösands, Luleå och Visby stift. En helt annan bild företer Skara och Stockholms stift med 15,6 % respektive 15,8 % med mindre än 10 ha jordbruksjord och 28,0 % resp. 34,2 % i gruppen över 40 ha. Beträffande Stockholms stift bör dock anmärkas, att totala antalet brukningsenheter i denna redovisning blott är 38. Tabellerna 10 och 11 kräver emellertid en ytterligare kommentar. I redovisningen av brukningsenheter har alla enheter som utarrenderas särskilt redovisats. Häri ingår sålunda även mindre enheter utan hus, vilka brukas tillsammans med annan fastighet, enskild eller kyrklig. Siffrorna belyser behovet av omarrondering men är inte utan vidare jämförbara med andra statistiska uppgifter rörande brukningsenheter inom jordbruket. En rättvisande bild av de självständiga kyrkliga jordbruksenheterna och deras genomsnittsarealer i de olika stiften får man först vid en sammanställning av siffrorna i tabell 10 med dem i tabellerna 26—28. Ett exempel må belysa det sagda: I Uppsala stift finns 562 brukningsenheter med åker (tabell 10). Av dessa utarrenderas emellertid 310 som sidobruk till annan än kyrklig fastighet (tabell 28) och 30 sambrukas med kyrklig fastighet eller arrendelott (tabell 26 och 27). Endast 222 av 562 brukningsenheter med åker utgör vad man vanligen betecknar som brukningsenhet. På dessa självständiga enheter kommer också — såsom framgår om man sammanställer tabell 1 med tabellerna 26—28 — huvudparten av åker och betesmark, 9 115 ha av 11 753 ha, vilket innebär att dessa brukningsenheter i ärkestiftet omfattar i genomsnitt 41 ha åker och betesmark. Antalet självständiga brukningsenheter i de olika stiften och deras genomsnittliga 39

Stift

Antal självst. brukningsenheter

Åker o. kult. betesmark

Annan betesmark

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

222 341 404 205 86 385 739 370 155 72 40 13 29

34,4 22,3 31,6 29,7 32,8 18,0 24,4 15,6 23,9 12,1 12,1 27,3 35,8

6,6 9,1 6,2 6,0 5,0 7,8 2,9 2,5 2,8 4,0 4,6 8,1 24,7

Summa

24,2

5,3

areal åker och betesmark framgår ovanstående sammanställning.

Genomsnittlig areal i ha

av

4.2.2 Skogen Tabell 12 innehåller samtliga vid inventeringen insamlade skogliga uppgifter. Virkesförråden har redovisats dels totalt och dels åldersklassvis, varvid såväl areal som kubikmassa fördelats på åldersklasser. Tabellerna 13—17 innehåller en mera specificerad redovisning av materialet. Av tabell 13 framgår, att av hela virkesförrådet belöper 17,5 % på Härnösands stift och 0,8 % på Stockholms stift. Som syns av tabell 14, varierar det genomsnittliga virkesförrådet per ha produktiv skogsmark avsevärt mellan de olika stiften. De erhållna värdena ansluter sig väl till vid riksskogstaxeringen framräknade normalförråd. Största genomsnittliga virkesförrådet förekommer i Linköpings stift med 129 m3sk per ha, medan Luleå stift har det lägsta eller 69 m3sk per ha. I tabell 15 redovisas det genomsnittliga virkesförrådet per ha produktiv skogsmark inom åldersklassgrupperna I + 1 1 , I I I + I V samt V + .2 40

För att kunna dels genomföra en granskning av de i tabellen förekommande värdenas normalitet, dels också utföra en tillväxtberäkning har omloppstiderna i de olika stiften måst definieras. Därvid har antagits, att räntefoten är 3 % samt att högsta markvärde eftersträvas. De omloppstider som sålunda erhållits framgår av tablån överst på s. 41. Med ledning av riksskogstaxeringens resultat har för olika tillväxtregioner beräknats det normala virkesförrådet i de i tabellen förekommande åldersklassgrupperna. Vid jämförelse mellan dessa värden och i tabell 15 angivna virkesförråd i åldersklassgruppen I I I + I V har de senare visat sig vara höga i Västerås, Växjö och Härnösands stift, relativt höga i Linköpings, Strängnäs, Karlstads och Luleå stift samt låga resp. relativt låga i Visby och Göteborgs stift. Inom denna åldersklassgrupp företer alltså Uppsala, Skara, Lunds och Stockholms stift med hänsyn till resp. tillväxtregion normala virkesförråd per ha produktiv skogsmark. 2

Varje åldersklass omfattar en tjugoårsperiod. Åldersklass I omfattar sålunda virke i åldern 0—20 år, åldersklass II 21—40 år osv.

Stift

Omloppstid år

Kalmarkstid år

Lund

5 Visby Växjö

5 Linköping Skara Göteborg

5 Karlstad Strängnäs Stockholm

5 Uppsala Västerås Härnösand Luleå

105 110 140 160

5 5 10 15

syftar till jämn avkastning och bästa möjliga ekonomiska resultat. Omloppstiderna ovan torde med hänsyn till denna målsättning vara något för låga. Om de utvecklingstendenser på såväl intäkts- som kostnadssidan vilka under de senaste åren gjort sig gällande inom skogsnäringen blir bestående, kommer möjligen denna målsättning att i mer eller mindre hög grad anpassas till ett skogsbruk, som syftar till högt markvärde, dvs. hög produktivitet. De omloppstider som för närvarande tillämpas i det kyrkliga skogsbruket torde ligga ungefär 10 å 15 år över dem som i det föregående teoretiskt räknats fram. Orsaken härtill synes vara en överhållning av timmer-, skärm- och fröträdsställningar, vilka har hög värdetillväxt per m 3 sk men låg massatillväxt per ha. Denna överhållning har naturligtvis också en föryngringseffekt och ger alltså såväl en viss värdeproduktion som föryngring. Tabell 16 redovisar det totala virkesförrådets procentuella fördelning på åldersklassgrupper och tabell 17 den procentuella fördelningen på åldersklasser av den totala arealen produktiv skogsmark. Värdena i tabell 17 har jämförts med den procentuella arealfördelningen på åldersklasser3 enligt normalskogsmodellen. Följande iakttagelser har därvid gjorts.

I åldersklassgruppen V + förekommer i jämförelse med normalvärdena höga virkesförråd i Uppsala, Skara, Västerås, Växjö och Härnösands stift, relativt höga i Linköpings och Luleå stift samt låga i Göteborgs och Visby stift. Normala virkesförråd i denna åldersklassgrupp förekommer alltså i Strängnäs, Lunds, Karlstads och Stockholms stift. Det kyrkliga skogsbrukets målsättning Uppsala stift K l Aktuell arealfördelning, % Normal arealfördelning, %

7,9 4,5

14,0 18,2

II

III

IV

V

VI+

14,3 18,2

17,3 18,2

14,3 18,2

12,5 18,2

19,7 4,5

Andelen kalmark och övermogen skog något för hög;, övriga åldersklasser låga. Linköpings stift

Aktuell arealfördelning, % Normal arealfördelning, %

K

I

II

III

IV

V

VI+

3,3 5,6

12,4 22,2

12,3 22,2

18,5 22,2

23,3 22,2

16,2 5,6

14,0

Andelen övermogen skog hög, övriga åldersklasser låga med undantag av åldersklass IV. 3

Bokstaven K betecknar här kalmark. 41

Skara stift

Aktuell arealfördelning, % Normal arealfördelning %

K

I

II

III

IV

V

VI +

6,4 5,6

10,4 22,2

13,0 22,2

22,5 22,2

22,7 22,2

17,1 5,6

7,9

Andelen övermogen skog hög, övriga åldersklasser normala med undantag av åldersklasserna I och II, vilka arealmässigt är underrepresenterade. Strängnäs stift

Aktuell arealfördelning, % Normal arealfördelning, %

K

I

II

III

IV

V

VI +

7,3 5,4

11,9 21,0

11,3 21,0

15,6 21,0

22,4 21,0

18,2 10,6

13,3

Andelen övermogen skog hög, övriga åldersklasser låga med undantag av K och IV. Västerås stift

Aktuell arealfördelning, % Normal arealfördelning, %

K

I

II

III

IV

V

VI+

8,6 4,4

10.3 17.4

12,3 17,4

15,4 17,4

13,5 17,4

16,2 17,4

23,7 8,6

Andelen awerkningsmogen skog något hög, övriga åldersklasser låga med undantag av III och V. Växjö stift K l Aktuell arealfördelning, % Normal arealfördelning, %

7,2 6,0

15,3 23,5

II

III

IV

V

VI +

15,3 23,5

17,1 23,5

20,9 23,5

12,8 —

11,4 —

Andelen awerkningsmogen skog hög, övriga åldersklasser låga med undantag av K och IV. Lunds stift K l Aktuell arealfördelning, % Normal arealfördelning, %

2,7 6,3

14,7 25,0

II

III

IV

V

VI+

25,8 25,0

18,8 25,0

17,8 18,7

12,7 —

7,5 —

Andelen awerkningsmogen skog hög, övriga åldersklasser låga med undantag av II och IV. Göteborgs stift

Aktuell arealfördelning, % Normal arealfördelning, %

K

I

II

III

IV

V

VI+

3,7 5,6

8,8 22,2

13,1 22,2

24,0 22,2

21,6 22,2

17,7 5,6

11,1 —

Andelen awerkningsmogen skog hög, åldersklasserna K, I och II låga, åldersklasserna III och IV normala. 42

Karlstads stift K l Aktuell arealfördelning, % Normal arealfördelning, %

6,2 5,4

10,8 21,0

II

III

IV

V

VI+

11,2 21,0

17,0 21,0

19,1 21,0

17,6 10,6

18,1 —

Andelen avverkningsmogen skog hög, åldersklasserna K, III och IV normala, åldersklasserna I och II låga. Härnösands stift

Aktuell arealfördelning, % Normal arealfördelning, %

K

I

II

III

IV

V

VI+VII

14,2 6,9

5,8 13,3

8,0 13,3

8,1 13,3

13,4 13,3

14,7 13,3

35,8 13,3 13,3

Andelen avverkningsmogen skog något för hög, kalmarksarealen hög, åldersklasserna I, II och III underrepresenterade, åldersklasserna IV och V normala, åldersklasserna VI och VII överrepresentera de. Luleå stift K Aktuell arealfördelning, % Normal arealfördelning, %

6,2 8,5

I 6,7 11,5

II

III

IV

V

VI

VII+VIII

8,1 11,5

10,5 11,5

15,9 11,5

25,0 11,5

27,6 11,5 11,5

11,5

Andelen avverkningsmogen skog mycket ringa eller obefintlig, underrepresentation i åldersklasserna I, II, relativt normal i K och III samt överrepresentation i IV och V. Visby stift

Aktuell arealfördelning, % Normal arealfördelning, %

K

I

II

III

IV

V

VI+

6,4 6,0

5,5 23,5

9,0 23,5

10,4 23,5

16,3 23,5

15,1 —

37,3 —

Andelen avverkningsmogen skog mycket hög, åldersklasserna I—IV underrepresenterade med undantag av K, som är normal. Stockholms stift

Aktuell arealfördelning, % Normal arealfördelning, %

K

I

II

III

IV

V

VI+

8,0 5,4

10,8 21,0

11,0 21,0

18,1 21,0

18,5 21,0

21,9 10,6

11,7 —

Andelen avverkningsmogen skog hög, åldersklasserna I och II låga, åldersklasserna III och IV nära normala, åldersklasserna K och V överrepresenterade.

Det bör här anmärkas, att en del av förrådet består av överståndare. Dessa står i verkligheten på mark, som ligger i föryngringsklasserna K, I och II — men har

vid inventeringen och i tabellerna ovan redovisats i de högsta åldersklasserna, vilket delvis förklarar de relativt stora förråden i dessa. 43

Tillväxt per år Stift

m3sk

% av totalförråd

m3sk per ha

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

161 394 148 302 118 036 75 612 115 459 251 945 79 545 88 976 207 936 160 460 44 576 30 034 14 257

4,1 5,6 5,6 5,7 3,8 5,6 7,9 6,1 5,1 2,8 2,1 6,0 5,3

4,6 7,1 6,9 7,0 4,1 7,1 8,8 6,7 6,0 2,6 1,5 5,2 6,2

Summa resp. medeltal

1 496 532

4,6

5,0

I tabellen härovan har försök gjorts att beräkna den totala avkastning inom varje stift av det aktuella förrådet, som skulle kunna ligga till grund för en jämförelse med avkastningen från ett normalskogsbruk. Härvid har använts riksskogstaxeringens tillväxtprocenter, förrådsvägda inom åldersklassgrupperna och mellan förekommande tillväxtregioner inom stiften. Procenttalen har för varje åldersklassgrupp omräknats till m3sk per ha och år. Via arealen inom varje åldersklassgrupp har så framräknats den totala tillväxten per år. Under förutsättning av normal arealfördelning på åldersklasserna skulle med antagen omloppstid och i riksskogstaxeringens material redovisad produktionsförmåga den uthålliga tillväxten per år uppgå till de tal som framgår av vidstående tabell. Den aktuella tillväxten ligger alltså 16 % över den uthålliga beroende på den skeva åldersklassfördelningen med relativt höga förråd i medelålders och äldre bestånd med följande hög absolut tillväxt i m3sk men med en relativt låg procentuell massatillväxt. Vid ett uthålligt skogsbruk kommer således den absoluta tillväxten för flertalet 44

stift att minska. Från denna bild avviker tre stift, nämligen Härnösands, Luleå och Visby. Beträffande Härnösands stift beror detta på en inväxning från kalmarks- och slutavverkningsareal. På grund av här angivna förhållanden kommer den kyrkliga skogsmarken att för avsevärd tid framåt lämna en avkastning, som kan förväntas fluktuera starkt i perioder med en längd av 40 å 50 år.

Stift

Tillväxt m3sk

Prod, förmåga m3sk per ha och år

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

142 901 112 087 92 685 59 130 106 172 192 321 62 617 74110 171 505 170 122 58 270 34 632 11704

4,1 5,4 5,4 5,5 3,8 5,4 6,9 5,6 5,0 2,8 2,0 6,0 5,1

Summa

1 288 260

—

Det bör här framhållas att de år 1962 insamlade uppgifterna rörande skogstillståndet grundar sig på 10-åriga skogshushållningsplaner. Dessa uppgifter representerar därför genomsnittligt tillståndet i skogen för ungefär tio år sedan. Därefter har enligt uppgift en snabbare avverkning skett av det äldre virkeskapitalet. Samtidigt torde väsentliga arealer sämre åker och framför allt betesmarker ha skogsplanterats. Dessa åtgärder har självfallet medfört, att arealerna i åldersklass I under senare år undergått en betydande ökning.

torde vara mera entydigt i fråga om bostadshus än när det gäller jordbrukets ekonomibyggnader. Dessutom medför den fortgående tekniska utvecklingen just på detta område att begreppet modern i fråga om lantbruksbyggnader är föremål för en snabb förskjutning. Inventeringens här redovisade resultat torde därför med hänsyn till dagens krav lämna en alltför positiv bild av ekonomihusbeståndet. Beträffande tabellerna 18—23 bör slutligen framhållas, att grunderna vid bedömningen på fältet kan ha varit något olika i de skilda stiften.

4.2.3 Byggnadsbeståndet I tabell 18 har byggnaderna på de kyrkliga fastigheterna indelats i sex klasser. I klasserna 1—3 har redovisats moderna byggnader i resp. gott, medelgott och dåligt skick och i klasserna 4—6 omoderna byggnader med samma indelning med hänsyn till tillstånd. Av tabell 19 framgår att av totala antalet fastigheter — 5 033 — är 64,3 % bebyggda med bostadshus och 63,7 % med ekonomibyggnader. Av bostadshusen är 61,4 % moderna. Stora variationer förekommer även i detta hänseende mellan de olika stiften. Andelen moderna bostadshus är sålunda drygt 89 % i Stockholms och Uppsala stift medan den i Karlstads och Luleå stift är 20,1 % respektive 9,1 %. Av samtliga ekonomibyggnader är 49,3 % moderna. Strängnäs och Stockholms stift redovisar de högsta procenttalen moderna ekonomibyggnader — mera än 65 %, medan i Visby och Luleå stift endast omkring en tiondel tillhör denna kategori. Som av tabellerna 21 och 23 framgår har byggnadsbeståndets tillstånd bedömts vara övervägande gott. Blott 5,2 % av antalet bostadshus och 10,9 % av antalet ekonomibyggnader anges befinna sig i dåligt skick. Såväl bostadshusen som ekonomibyggnaderna företer emellertid härvidlag stora variationer i olika stift. Härtill kommer att begreppet modern

4.2.4 Bedömning av rationaliseringsbehovet Tabell 24 redovisar resultaten av stiftsjägmästarnas bedömning av vilka kyrkliga jordbruksfastigheter eller arrendelotter som lämpar sig att bli bestående. De angivna fastigheternas genomsnittsareal jordbruksjord — för hela riket 24 ha — förefaller anmärkningsvärt låg med hänsyn till den storlek, som ett modernt bedrivet jordbruk enligt nutida krav anses böra ha. Endast i två stift uppgår genomsnittsarealen jordbruksjord för här avsedda fastigheter till 40 ha eller något däröver — Skara och Stockholms stift. I så utpräglade jordbruksområden som Linköpings och Lunds stift är motsvarande arealer endast 24 resp. 28 ha. Vid studierna av tabell 24 jämförd med tabell 10 finner man att inte i något stift 40 ha jordbruksjord ansetts vara minimiareal för de fastigheter som bedömts bli bestående. I Uppsala, Skara, Västerås, Luleå, Visby och Stockholms stift har man inte ansett sig böra gå under 20 ha jordbruksjord vid denna bedömning, medan i Strängnäs, Växjö, Lunds, Karlstads och Härnösands stift minimiarealen ansetts ligga i storleksgruppen 10—20 ha. I två stift slutligen, Linköpings och Göteborgs, har fastigheter med mindre än 10 ha jordbruksjord godtagits såsom lämpade att bestå. 45

Då de storleksnormer som tillämpats tabell 25, som redovisar de fastigheter eller vid ifrågavarande bedömning i stor ut- arrendelotter vilka ej ansågs kunna bli sträckning alltså ligger under 40-hektars- bestående. Genomsnittsarealen jordbruksgränsen, har man anledning anta, att det jord för dessa är nämligen för hela riket antal fastigheter som verkligen kommer 6,8 ha. I två stift har denna genomsnittsatt bli bestående som självständiga bruk- areal väsentligt understigits, nämligen i ningsenheter är avsevärt mindre än de Lunds och Göteborgs stift, där genom2 279 vilka upptagits i tabell 24. Av natur- snittsarealen jordbruksjord för denna grupp liga skäl medger inte inventeringsmateria- kyrkliga fastigheter är 4,2 resp. 2,7 ha. let några siffermässiga beräkningar härI tabellerna 26, 27 och 28 redovisas de vidlag. Det i tabell 10 angivna antalet fastigheter, som antingen sambrukas med fastigheter med mera än 40 ha jordbruks- kyrklig fastighet resp. arrendelott inom jord — 572 — torde emellertid kunna ge vederbörande pastorat eller upplåts som en viss vägledning. Vissa av dessa sist- sidoarrende till fastighet av annat slag. nämnda fastigheter kommer emellertid på Dessa fastigheter har vid inventeringen inte grund av sitt läge i anslutning till en tätort gjorts till föremål för någon bedömning inte heller att bestå som jordbruksfastig- rörande deras lämplighet att bestå som heter utan blir föremål för mer eller självständiga enheter. Man har emellertid mindre total exploatering för andra ända- anledning anta, att en ej obetydlig del mål. Å andra sidan är det uppenbart, att av dem är klart olämpliga härför. det i övre skiktet av storleksgruppen 20— De fastigheter som enligt tabell 25 be40 ha finns åtskilliga fastigheter, som kan dömts inte lämpa sig bestå som självstänkomma att bestå. Hur många dessa är låter diga enheter har i tabell 29 grupperats sig inte exakt beräknas. Det förda resone- med hänsyn till befintligt byggnadsbestånd manget leder dock till den slutsatsen, att och dettas beskaffenhet. Byggnader saknas antalet kyrkliga fastigheter, som utan helt på 44 % av dessa fastigheter. I 38 % kompletteringar realistiskt kan bedömas av samtliga fastigheter i denna tabell är bestå som självständiga jordbruk, ej uppgår bostadshusen omoderna eller — om motill i tabell 24 angivna 2 279 utan snarare derna — i dåligt skick, medan motsvatorde understiga 1 000. rande procenttal beträffande ekonomibyggSom underlag för en sådan mera reanaderna är 45. Endast 18 % av bostadslistisk bedömning av det kyrkliga jord- husen och 11 % av ekonomibyggnaderna brukets förutsättningar kan också tjäna på dessa fastigheter är alltså moderna och den specialundersökning som utredningen i gott eller medelgott skick. år 1964 verkställde inom en begränsad Tabell 30 redovisar en angelägenhetsregion, den norra delen av Kalmar län, gradering av omarronderingsbehovet på och som utförligt redovisas i bil. C till grund av de enskilda ägoskiftenas form. detta betänkande. Lantbruksnämndens be- Materialet har därefter sammanställts i dömning av det kyrkliga fastighetsbeståntabell 31 gruppvis för hela riket. Av samdet där gav vid handen, att av inalles 93 manställningen framgår att för att tillprövade brukningsenheter endast 23, dvs. fredsställande förhållanden i detta avseen fjärdedel, bedömdes ha goda förutsätt- ende skall ernås behöver 24,3 % av all ningar att kunna långsiktigt bestå som kyrklig jord omarronderas. självständiga företag utan betydande omAv tabell 32 framgår storleken av de disposition. arealer kyrklig jord vars användning för Att man vid 1962 års fastighetsinven- hittillsvarande ändamål bedömts förändras tering använde mycket låga arealgränser dels inom den närmaste tioårsperioden, vid urskiljandet av de fastigheter vilka dels i mera avlägsen framtid. ansågs kunna bestå framgår också av Vid bedömning av den kyrkliga jordens 46

behov av strukturrationalisering har man huvudsakligen att beakta: 1. behovet av de enskilda brukningsenheternas arealupprustning, 2. de enskilda ägoskiftenas utformning, 3. väntade förändringar i arealanvändningen, 4. de enskilda brukningsenheternas arrondering. Av vad i det föregående beträffande jordbruksenheterna anförts i anslutning till tabellerna 24 och 25 framgår, att behovet av arealupprustning genom tillskottsförvärv, byten och sammanslagningar är stort. Ungefär en femtedel av antalet kyrkliga jordbruksfastigheter kan med utgångspunkt från detta resonemang bestå utan något arealtillskott. Hur stor areal jordbruksjord denna femtedel representerar kan inte angivas exakt, men den torde röra sig om ungefär halva totalarealen kyrklig jordbruksjord. Den återstående hälften av jordbruksjordsarealen ingår alltså i fastigheter, som är i behov av arealupprustning. Denna torde endast i begränsad omfattning kunna ske utan mer eller mindre genomgripande strukturrationalisering av fastighetsindelningen. Behovet av strukturrationalisering är emellertid större än vad som föranleds enbart av kravet på arealupprustning. Vissa förändringar motiveras nämligen också av de enskilda ägoskiftenas otillfredsställande utformning. Då sannolikt en betydande del av den jordbruks jordsareal som ingår i tabell 31 hänför sig till fastigheter, som är i behov av arealupprustning, kan av det sagda inte dras någon annan slutsats, än att mera än hälften av jordbruksjordsarealen är i behov av strukturrationalisering av dessa skäl. Härtill kommer att såväl väntade förändringar i arealanvändningen som behov av förbättringar av de enskilda brukningsenheternas arrondering ytterligare kan förväntas öka den andel av den kyrkliga jordbruksjordsarealen som behöver strukturrationaliseras.

Vad åter angår skogsmarken framgår av tabell 8 att med hänsyn till de krav modernt skogsbruk ställer ägoskiftesarealen i stor utsträckning är otillfredsställande. Även ägoskiftenas utformning motiverar enligt tabell 31 förändringar beträffande ungefär en fjärdedel av arealen. Liksom beträffande jordbruksjorden kommer väntade förändringar i arealanvändningen att dessutom medföra behov av justerad fastighetsindelning. Då de olika faktorer som påverkar behovet av strukturrationalisering griper in i varandra, har det ansetts olämpligt att här försöka göra några siffermässiga beräkningar av storleken på de arealer som är i behov av strukturrationalisering. Med hänsyn till de bedömningar som gjorts i det föregående torde det emellertid vara realistiskt att anta, att det rör sig om 1/3 till 1/2 av den totala arealen kyrklig jord i riket.

4.2.5 Olika kategorier av kyrklig jord Med hänsyn till att olika förvaltningsbestämmelser och arrenderegler såsom framgått av kap. 2 gäller för olika slags kyrklig jord, har det ett särskilt intresse att se hur det kyrkliga fastighetsbeståndet fördelar sig på de olika kategorier som här kan komma ifråga. Till underlag för utredningens överväganden i det följande beträffande förvaltningsformerna har en sammanställning härav gjorts i tabell 33. Av denna framgår alltså ägoskiftenas och arealernas fördelning på olika fastighetstyper inom stiften, dvs. med hänsyn till de skilda kyrkliga ändamål som fastigheterna tjänar. Tabellen visar, att av den totala arealen åker och betesmark, som uppgår till 107 940 ha, utgör 97 721 ha eller 90 % prästlöneboställen. Av den produktiva skogsmarken på totalt 301 651 ha hänför sig 285 147 ha eller 94 % till prästlöneboställena. Den kyrkliga jorden förvaltas sålunda till helt övervägande del av pastoraten och enligt bestämmelserna i EBO. Anmärkningsvärt är att de fastighe47

ter vilkas förvaltning regleras av de utförliga bestämmelserna i EArrSt vid inventeringen endast uppgick till ett antal av 164 omfattande inalles 235 skiften om 18 259 ha, som till största delen — 61 % — bestod av skogsmark. Siffermaterialet som insamlats genom stiftsjägmästarna torde vara något ofullständigt, när det gäller lokalkyrkornas fastighetsinnehav. Då dessas fastigheter under senare tid i viss utsträckning kommit att utarrenderas av församlingarna i stället för författningsenligt genom stiftsnämndernas försorg, saknar man numera hos en del stiftsnämnder säker kännedom om deras fortbestånd och tabellen upptar därför en något för låg areal för lokalkyrkornas hemman. Som exempel kan

anges, att tabellen inte redovisar några kyrkohemman i Göteborgs stift. En särskild undersökning, som utredningen gjort genom hänvändelse till samtliga kyrkoherdar i Halland för att utröna förekomsten av s.k. halländska kyrkohemman, har emellertid visat, att det år 1963 alltjämt fanns 47 hemman eller lägenheter som tillhörde lokalkyrkor i Halland. I flertalet fall rörde det sig om ytterst obetydliga ägolotter, men fyra kyrkor innehade arealer som översteg 20 ha, två av dem ca 65 ha. Sammanlagt uppgick dock de halländska kyrkojordarnas areal endast till 234 ha. Den sålunda anmärkta bristen i det redovisade siffermaterialet kan alltså inte anses i nämnvärd grad påverka den totalbild som tabellen ger.

5 Jordbrukets rationalisering och de kyrkliga fastigheterna

5.1 Strukturutvecklingen Jordbrukets och skogsbrukets struktur ändras för närvarande i snabb takt. Med struktur menas här jordbruksjordens och skogsmarkens indelning i brukningsenheter och därmed sammanhängande frågor. Det sker en fortlöpande anpassning till ny teknik. Företagsenheterna tenderar att bli större och mera specialiserade. Arbetskraften i jord- och skogsbruket minskar samtidigt.

5.1.1 Antal brukningsenheter Antalet brukningsenheter inom jordbruket har länge varit oförändrat i vårt land. Jordbruksräkningarna under perioden 1927 —1961 visar, att det totala antalet brukningsenheter var nära nog konstant till år 1937 liksom relationen mellan olika storleksgrupper. Under tiden för andra världskriget sjönk antalet brukningsenheter något, men först under tiden efter 1944 års jordbruksräkning har en tydlig omsvängning ägt rum. Antalet har härefter minskat i allt snabbare takt, särskilt i storleksgrupperna under 20 ha åker. Nedläggningarna av brukningsenheter har framför allt berört de minsta med mellan 2 och 10 ha åker, medan antalet större företag speciellt i intervallen mellan 30 och 50 ha har ökat. Antalet jordbruksföretag i landet sjönk med ca 40 000 mellan åren 1961 och 1966, vilket innebär att ungefär var femte enhet upphörde under perioden. Nedläggningstakten är i stigande, som framgår av talen för den senaste femårsperioden (tabell I på nästa sida). 4 — 567-5454

Det officiella statistiska materialet tyder på att gränsen mellan vad som i genomsnitt bedöms vara bestående och icke bestående jordbruksföretag f.n. går vid ca 30 ha åker och att den gränsen under ett antal år varit på väg uppåt.

5.1.2 Åkerareal Parallellt med minskningen av antalet företag sker en minskning av åkerarealen. Även denna var tämligen oförändrad från år 1927 fram till utgången av andra världskriget. Intill dettas början hade den t.o.m. visat en blygsam ökning. Den totala åkerarealen i landet utgjorde år 1937 3 589 972 ha. Efter 1944 års jordbruksräkning har åkerarealen emellertid minskat i allt snabbare takt, som framgår av statistiken för de senaste åren (tabell II). Mellan åren 1965 och 1966 sjönk åkerarealen i landet med 50 000 ha enligt statistiska centralbyråns preliminära registreringar. Detta är avsevärt mera än minskningen under vardera femårsperioderna 1944—1951 och 1951—1956. Det är uppenbart, att åkerarealen är på väg att minska avsevärt. Med de här för hela landet redovisade förändringarna i antalet brukningsenheter och åkerareal har följt en koncentration av jordbruket till slättbygderna i södra och mellersta Sverige. En del av åkerjorden har blivit bebyggelseområde, men den större delen har successivt gått över i skogsmark. Skogsodling på f.d. jordbruksmark — åker och betesmark — har alltfort en i förhållande 49

Tabell I. Antalet brukningsenheter i olika storleksgrupper efter åkerarealen, 1961—7966, hela lande? Antal brukningsenheter i olika storleksgrupper, ha, åker 2—5

5—10

10—20

20—30

30—50

50—100

100—

Summa brukningsenheter

66 635 58 456 54 701 50 277

75 017 67 299 61937 57 301

53 446 48 869 46 777 45 070

18 266 19 695 19 128 18 883

11960 12 896 13 049 13 351

5 410 5 999 6 135 6 392

2186 2196 2 242 2 291

232 920 215 410 203 969 193 565

87,7 82,1 75,5

89,7 82,6 76,4

91,4 87,5 84,3

107,8 104,7 103,4

107,8 109,1 111,6

110,9 113,4 118,2

100,5 102,6 104,8

92,5 87,6 83,1

År

1961 1964 1965 1966 Index 1961 = 100 1964 1965 1966

till jordbrukets nedläggning låg omfattning. Under 1964 torde ca 16 000 ha f.d. inägomark ha planterats. Särskild redovisning av detta slags skogsodling har hittills inte förekommit, varför uppgiften är skattad med ledning av skogsvårdsstyrelsernas rapporter om beviljade statsbidrag till resp. slutavsyningar av skogsodlingsföretag på åker. Till dessa bidragsarealer har lagts en bedömd areal för

storskogsbrukets del. Under åren 1960— 1964 kan inägoplanteringarna enligt samma härledning bedömas ha omfattat 10 000, 12 000, 14 500 resp. 16 000 ha. 3 Från skogsstyrelsens statistik över åker som skogsodlats med statsbidrag må några siffror återges (tabell III). De omfattar praktiskt taget enbart privata marker och således inte bolags eller domänverkets mark eller kyrklig jord.

Tabell II. Åkerarealen i ha vid brukningsenheter med över 2 ha åker 1963—1966, hela landet2 Areal åker i olika storleksgrupper; ha Ar 1963 1964 1965 1966

Summa åker; ha

2—5

5—10

10—20

20—30

30—50

50—100

100—

211948 224 214 209 377 193618

536 903 515 022 470 186 434 036

765 720 729 134 693 870 668 520

477 119 493 551 479 307 472 885

502 452 505 125 509 049 519 356

407 526 414613 420 486 435 850

391463 391 492 401 664 408 762

3 293 131 3 273 151 3 183 939 3 133 027

100 106 99 91

100 96 88 81

100 95 91 87

100 103 100 99

100 101 101 103

100 102 103 107

100 100 103 104

100 99 97 95

Index 1963 1964 1965 1966

1 Jordbruksstatistisk årsbok 1965, tabell 72 samt 1966, tabellerna 2 och 83; Statistiska meddelanden J 1966: 42. 2 Jordbruk och boskapsskötsel 1963, tabell 5,

50 Jordbruksstatistisk årsbok 1965 och 1966, tabell 48 och Statistiska meddelanden J 1966: 37, tabell 3. 3 Skogsstatistisk årsbok 1964—1965, s. 53.

Tabell III. Skogsodling på f.d. åker i hela landet 1961/62—1965/66 Är

Areal; ha

Beviljat statsbidrag; milj. kr

1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66

8 440 11 360 11960 12130 12 120

2,9 4,5 4,7 4,8 5,3

5.1.3 Arbetskraft Arbetskraftsinsatsen i jordbruket följer förändringarna i antalet företag och i arealen jordbruksjord. Minskningen av den inom jordbruk, skogsbruk och fiske sysselsatta befolkningen i % av totala antalet förvärvsarbetande i landet framgår av tabell IV. Det framgår klart, att jord- och skogsbruket relativt sett är starkt krympande näringar. Sverige är på väg att bli ett av världens mest industrialiserade länder med huvuddelen av befolkningen sysselsatt i industri och hantverk m.m. samt samfärdsel, handel, privat och offentlig tjänst. Takten i jordbrukets anpassning till detta mönster torde i stor utsträckning bestämmas av lantbrukarnas ålder. Inte mindre än 33 000 av landets ca 184 000 lantbrukare år 1966 var över 65 år och 115 000 var fyllda 50 år. Den närmare åldersfördel: ningen framgår av tabell V. 5.1.4 1960 års jordbruksutredning 1960 års jordbruksutredning har utfört en undersökning rörande lantbrukets struk-

turutveckling, 5 ur vilken följande uppgifter må återges om markanvändningen, ägareoch brukareförhållandena samt lantbrukets företagsstruktur. Lantbruksnämnderna har bedömt att för landet i dess helhet ca 25 % av åkerarealen kan väntas upphöra som växtföljdsåker dels på grund av brister som inte kan avhjälpas, nämligen alltför låg avkastning, dålig arrondering och ogynnsam belägenhet, dels till följd av att vissa arealer kommer att tas i anspråk för bebyggelseändamål m.m. På senare år har de krav som med lönsamhet som utgångspunkt får ställas på åkerjordens avkastningsförmåga och på åkerfältens arronderingsförhållanden ytterligare stegrats. Jordbrukarnas och myndigheternas syn på denna fråga har också påtagligt förändrats. Ett ekonomiskt betraktelsesätt på markanvändningen har accepterats av allt fler markägare. Efter 1959 års riksdagsbeslut stimuleras på olika sätt åtgärder för att överföra sämre jordbruksjord till skogsmark. Uppskattas åkerarealens omfattning år 1975 för landet i dess helhet med utgångs-

Tabell IV. Arbetskraftens procentuella fördelning på vissa näringsgrenar 1950—1970, hela landet*

Jordbruk Skogsbruk Fiske Summa jordbruk, skogsbruk och fiske 4 Svensk ekonomi 1966—1970 (SOU 1966: 1), tabell 6.6: 2. 5 Lantbrukets strukturutveckling. Undersök-

17,5 2,5 0,5 20,4

11,1 2,6 0,3 13,9

7,8 2,0 0,3 10,0

5,5 1,7 0,2 7,4

ning utförd på uppdrag av 1960 års jordbruksutredning av dess strukturgrupp (SOU 1964: 37). 51

Tabell V. Lantbrukare fördelade efter ålder, brukningsenheter, åkerareal och huvudsysselsättning 1966° Åker;

Antal lantbrukare i åldersgrupp

ha

50—65 år

65— år

Okänd ålder

Summa

44170 21 430 7 890 8 920 82 410

23 430 5 970 1690 1960 33 050

440 120 60 120 740

95 630 46 490 19 110 22 950 184 180

B. Brukare med huvudsysselsättning utanför det egna lantbruket Samtliga storleksgrupper 960 5 060 8 540 14 160 1400

30 240

—30 år

30—40 år

40—50 år

A. Samtliga brukare 1520 1450

740 1 100 4810

7 490 5 910 2 800 3 770 19 970

18 580 11610 5 930 7 080 43 200

punkt i material från arealinventeringen 1960, lantbruksnämndernas bedömningar 1962 och föreliggande länsutredningar, skulle åkerarealen komma att minska med mellan 735 000 och 825 000 ha eller 21 % resp. 23 % i förhållande till åkerarealen 1956. Vid nämnda bedömningar och länsutredningar har den tendens till accelererande nedläggning beaktats som framträtt under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Den kvarstående åkerarealen vid enheter över 2 ha åker skulle år 1975 bli ca 2,65 milj. ha, inklusive vall på åker. Ungefär 1 milj. ha eller närmare 1/4 av all åkerareal arrenderas. Av antalet enheter brukas 69 % (160 000) av ägarna, 18 % är biandjordbruk (ca 42 000) och 13 % arrendejordbruk (31 000). Antalet biandjordbruk har under femårsperioden 1956— 1961 ökat med 16 000. Tillarrenderingen av åker spelar en väsentlig roll i strukturanpassningen. Antalet arrendegårdar har enligt jordbruksräkningarna åren 1956—61 minskat med 7 000 och deras arealsumma med drygt 75 000 ha. Medelarealen på arrendegårdarna steg från ca 21 till drygt 23 ha. Antalet biandjordbruk ökade samtidigt med ca 16 000 enheter och den tillarrenderade arealen ökades med drygt 100 000 ha åker. 52

Anpassningen inom jord- och skogsbruket innebär — förutom minskning av antalet företag och areal åker — även en förändring i lokaliseringen. Det ekonomiska motivet för att upprätthålla jordbruksproduktion i bygder med sämre förutsättningar torde avta. Jordbruksproduktionen torde komma att till allt större del flyttas över till områden, där bättre fysiska förutsättningar finns. Den bristande lönsamheten vid de mindre jordbruken, sedd i samband med arbets- och utkomstmöjligheter i andra näringar, framstår som den främsta faktorn som leder till att jordbruksföretagen upphör. En annan väsentlig faktor, som påverkar jordbruksföretagens upphörande, är brukarnas åldersfördelning samt rekryteringsmöjligheterna inom jordbruksbefolkningen. Från lantbruksstyrelsens förslag till anslag för budgetåret 1968/69 kan slutligen hämtas några uppgifter (tabell VI), som sammanfattar den väntade utvecklingen inom jordbruket ifråga om areal åker, antal brukningsenheter, antal mjölkkor samt antalet förvärvsarbetande. 6

Meddelande från jordbrukets utredningsinstitut 2—67, tabell A 9.

Tabell VI. Uppskattad framtida utveckling i fråga om areal åker, brukningsenheter, antal mjölkkor samt antalet förvärvsarbetande i jordbruket 1966—1976 År

1976 Areal åker, milj. ha vid brukningsenheter över 2 ha Brukningsenheter över 2 ha åker, i 1 OOO-tal Mjölkkor, i 1 000-tal

3,06 194 947

2,75 150 740

2,36 115 580

År

1975 Förvärvsarbetande i jordbruket, i 1000-tal 265 190 142 Förvärvarbetande i jordbruket, i % av samtliga förvärvsarbetande 7,5 5,3 4,0 Den årliga minskningen av åkerarealen har beräknats till 3 % per år under sista 5-årsperioden. I övrigt har räknats med i stort sett samma årliga minskning som under de senaste åren.

5.2 Lantbruksföretag vid dagens teknik Det är mycket svårt att konkret ange vad som med känd och väntad teknik är optimala företag i lantbruket. De tekniska och ekonomiska förhållandena är synnerligen varierande och uppgiften försvåras ytterligare av de olika förutsättningarna för jordbruksproduktion i landets olika delar. Det är likväl angeläget att så långt möjligt få riktpunkter för rationaliseringsarbetet. Vissa allmänna linjer har också framkommit. Dessa framläggs i en undersökning av professorn vid lantbrukshögskolan Lennart Hjelm, utförd på uppdrag av 1960 års jordbruksutredning i samråd med en expertgrupp inom utredningen och benämnd Det svenska lantbrukets effektiviseringsvägar (SOU 1963: 66). Förändringarna i lantbrukets driftsformer återspeglar den allmänna utvecklingen, som särskilt kännetecknas av att maskinella hjälpmedel ersätter kroppsarbete. Det sker inte omgående utan stegvis, och därför förekommer modernt och omodernt ständigt vid sidan av vartannat. Undersökningen anger i modellform några utvecklingsvägar för lantbruket. Som regel förutsätter rationaliseringen väsentligt större företag än de numera vanliga. I produktionsplanerna med växtodling på slättbygderna uppgår åkerarealen vid en-,

två- och trefamiljsjordbruken till 60, 120 resp. 150 ha i de fall då produktionen baseras på handelsväxter. Mjölkproduktionen kräver visserligen mindre arealer men ger å andra sidan sämre lönsamhet. Inom skogsområdena krävs i de kombinerade jordbruks/skogsföretagen från 20 till 80 ha åker och från 30 till 250 ha skogsmark per företag, allt beroende på arbetsstyrka och driftsinriktning. Det arealunderlag som sålunda behövs i ett rationellt lantbruksföretag är förhållandevis stort. I flertalet bygder finns dock redan i dag exempel på här skisserade företagstyper. Vid institutionen för lantbrukets företagsekonomi vid lantbrukshögskolan, Uppsala, har år 1965 sammanställts typexempel för rationella företagsformer i lantbruket. 7 Några av dessa återges i sammandrag i det följande för att konkretisera lantbruksföretagen vid dagens teknik. Det måste då betonas, att det här rör sig om exempel och att ändrade förutsättningar under den tid som gått sedan de uppställdes liksom framdeles kan föranleda andra bedömningar. (Inom parentes meddelade sidohänvisningar i det följande avser SOU 1963: 66). T

Aktuellt från lantbrukshögskolan nr 63, Uppsala 1965. 53

Götalands

södra slättbygder,

(s. 82)

3 000 tim. 5 000 tim. 7 000 tim. 60 ha 120 ha 150 ha Handelsväxter och minsta möjliga mängd vall. Gödsvin. Största kapitalbehovet för mark. Mjölkproduktionen har mycket dålig konkurrenskraft. Lönsamhet: Alla former (utom mjölk vid 3 000 tim.) ger över industriarbetarlön (s. 87). Produktionsnivå: Kor 5 000 kg mjölk Gödsvin 3,6 fe/kg tillväxt

Arbetskraft Åker Växtodling: Djurskötsel:

Götalands

mellanbygder,

(s. 88)

Här har förutsatts att stora delar av åkern ej har en sådan avkastningsförmåga att 1960 års teknik kan förverkligas. 25 % av arealen har därför antagits kunna användas endast till bete eller skog. Arbetskraft: 3 000 tim. 5 000 tim. 7 000 tim. Åker: 50—60 ha 120—140 ha 120—180 ha Växtodling: Handelsväxter dominerar, skogsplantering på viss del av dåliga jordar vanlig. Låg vallandel. Djurskötsel: Gödsvin har bästa konkurrenskraften även vid 5 % minskning av fläskpriset. Kommer slaktnöt in minskar andelen dålig jord som skogsplanteras. Mjölkproduktionen har dålig konkurrensförmåga. Lönsamhet: Bästa planer (men ej mjölk) ger industriarbetarlön (s. 92). Instabilt p r o g r a m = m å n g a likvärda produktionsplaner.

Götalands

norra slättbygder,

(s. 98)

7 000 tim. 5 000 tim. Arbetskraft: 3 000 tim. 90 ha 60 ha Åker vid mjölkproduktion: 30 ha 150 ha 120 ha Åker vid växtodling: 60 ha Växtodling: Handelsväxtodling, endast minimiareal vall. Djurskötsel: Fläskproduktion+slaktnöt. Mjölkproduktionen har dålig konkurrensförmåga vid 4 500 kg mjölk per ko och år. Skog: Har möjligheter att komma in där sådan finns. Man erhåller då handelsväxtodling + skog, som ur arbetssynpunkt är mycket fördelaktigt (50 ha å k e r + 1 1 0 ha skog). Lönsamhet: Endast handelsväxter+fläsk (även vid lågt pris) och skog ger mer än industriarbetarlön.

Svealands slättbygder,

(s. 103)

3 000 tim. 5 000 tim. 7 000 tim. Arbetskraft 60 ha 110 ha 140 ha Åker: Växtodling: Handelsväxter, endast minimiareal vall. Djurskötsel: Fläskproduktion motsvarande egen fodersädsproduktion. Vid 10 % lägre fläskpris även slaktungnöt. Även höns konkurrerar. Mjölkproduktionen har dålig konkurrensförmåga vid samma förutsättningar som i Götalands norra slättbygder. Har stora möjligheter att komma in där sådan finns. Skog: Lönsamhet: Optimala företag om 5 000 och 7 000 tim. ger industriarbetarlön, skogsföretagen likaså, övriga sämre, dvs. under industriarbetarlön. 54

Svealands skogsbygder, (s. 108) Arbetskraft: 3 000 tim. 5 000 tim. 7 000 tim. Alla: 30 % av nuvarande åker har förutsatts endast utnyttjas till bete eller skogsplantering. Jordbruksjord och skog kan köpas i proportionen 1:2. När jordbruk och skogsbruk fritt får konkurrera blir allt skog. Skog: 180 ha 300 ha 420 ha Åker + skog: Åker 15—30 ha 30 ha 50 ha Åker skogsplanteras 20 ha 10—15 ha Skog 50 ha 100 ha 150 ha Växtodling: Mycket vall (underlag för djurproduktionen), spannmål+vall. Djurskötsel: Slaktnöt och svin och mjölk nästan lika. Lönsamhet: Endast skogen ger industriarbetarlön.

Vid sidan av de medelstora företag som ovan exemplifierats kan komma högmekaniserade storjordbruk med blandad, traditionell produktionsinriktning samt storföretag med animalieproduktion av typ Findus broileruppfödning. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att utvecklingen går mot allt större företagsenheter i jord- och skogsbruket. 5.3 Jordbrukspolitiken Riktlinjerna för den nuvarande jordbrukspolitiken fastställdes genom beslut av 1967 års riksdag, 8 som i sin tur grundades på 1960 års jordbruksutredning (SOU 1966: 30 och 31). Det jordbrukspolitiska programmet innehåller allmänna riktlinjer för jordbrukspolitiken, behandlar statens medverkan till jordbrukets rationalisering, småbrukarstödet samt prisregleringen på jordbrukets produkter. 5.3.1 Allmänna riktlinjer Jordbrukspolitiken inriktas på att främja en fortsatt snabb rationalisering. En krympning av produktionen ned mot vad som kan vara samhällsekonomiskt motiverat skall samtidigt ske. Prissättningen på jordbrukets produkter avvägs fortlöpande med beaktande av samhällets, jordbrukarnas och konsumenternas intressen. För jordbrukets del innebär de allmänna riktlinjerna, att man strävar efter att under

i huvudsak samma betingelser som gäller för näringslivet i övrigt till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad åstadkomma en jordbruksproduktion av önskad storlek och att samtidigt göra det möjligt för de i jordbruket sysselsatta att få del av den allmänna standardstegringen. Jordbrukets rationalisering innebär två saker, dels en effektivisering av de företagsenheter som långsiktigt kan väntas ha förutsättningar att bli effektiva och bestående, dels en utflyttning av resurser från jordbruket, främst arbetskraft, i den mån dessa resurser inte fullt ut kan nyttiggöras i jordbruket. Uppbyggandet av rationella jordbruksföretag är huvudsyftet. Detta har särskilt understrukits i jordbruksutskottets utlåtande.

5.3.2 Statens medverkan till jordbrukets rationalisering 1960 års jordbruksutredning föreslog, att rationaliseringspolitiken skall ha som mål att skapa effektivast möjliga jordbruksföretag, och detta förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran av remissinstanserna, (prop. 1967: 95, s. 53). Den av statsmakterna år 1967 beslutade rationaliseringsmålsättningen innebär, att statens medverkan i rationaliseringsarbetet skall avse uppbyggnaden av effektiva jordbruksföretag utan begränsning till någon sär8

Prop. 1967: 95, JoU 25, Rskr 280. 55

skild företagsform såsom basjordbruk, normjordbruk eller familjejordbruk av olika storlek. Det finns en begränsning nedåt, staten skall inte stödja deltidsjordbruk, men ingen begränsning uppåt. Statens medverkan i rationaliseringen förmedlas i huvudsak av de nya lantbruksnämnderna (se instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna den 25 maj 1967 (nr 425) 22 och 23 §§). Dessa har övertagit dels de gamla lantbruksnämndernas uppgifter, dels i princip de uppgifter hos de gamla hushållningssällskapen, som är av sådan betydelse att de bör handhas av staten. Lantbruksnämndernas verksamhet kan fördelas på följande rubriker. Översiktlig och regional planering. Rådgivning. Strukturanpassning genom en aktiv köpoch försäljningsverksamhet samt tekniskt och ekonomiskt stöd till investeringar i mark och byggnader. Beställningsverksamhet. Omställningsstöd. Övrig verksamhet, såsom husdjurskontroll, växtskydd, skördeskadeskydd m.m. Planeringen innebär bl.a. överväganden rörande strukturrationaliseringen och markanvändningen. Härvid berörs alla ägarekategoriers markinnehav, således också de kyrkliga fastigheterna. Med den ökande takten i strukturutvecklingen blir det allt mera angeläget att den yttre rationaliseringsverksamheten och planeringen för denna kommer att omfatta alla företagsformer och ägarekategorier. Detta har kommit till uttryck i de statliga åtgärderna och lagstiftningen på i huvudsak tre sätt. 1) Lantbruksnämndernas aktiva köpoch försäljningsverksamhet för rationaliseringsändamål berör i ökande utsträckning alla slag av fastigheter, bl.a. kyrklig egendom. 2) Rationaliseringsbestämmelserna i 5 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) omfattar till skillnad från deras motsvarig56

het i 5 § jordförvärvslagen den 3 juni 1955 (nr 272) även fång av juridiska personer, bolag, förening, stiftelse. Förvärvstillstånd fordras ej heller enligt 1 § 1965 års jordförvärvslag, om egendomen enligt medgivande av Konungen förvärvas för kyrkligt ändamål eller fånget prövas enligt FörsäljnL. 3) KK den 9 juni 1967 (nr 453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering m.m., som reglerar det statliga ekonomiska stödet vid nytillträden och investeringar i jordbruket, jämställer i vissa fall enskild och juridisk person. Före den 1 juli 1967 lämnades lånegaranti endast till enskild person med otillräckligt eget kapital. Efter nämnda dag kan statligt stöd under vissa betingelser lämnas också till ekonomisk förening, handelsbolag eller aktiebolag (5§).

Den aktiva köp- och försäljningsverksamheten berör alldeles direkt kyrklig egendom. 1965 års jordförvärvslag berör direkt de kyrkliga köpen och försäljningarna (1 §), men även indirekt genom att lantbruksnämndernas yttranden regelmässigt inhämtas i kyrkliga jordförvärvsärenden. Nämndernas yttranden liksom Kungl. Maj:ts avgöranden måste väntas följa de allmänna, jordpolitiska linjerna i jordförvärvslagen. Rationaliseringskungörelsen berör ej direkt de kyrkliga fastigheterna. Dess principer och värderingar torde likväl indirekt påverka förvaltningen och investeringsverksamheten i fråga om kyrklig egendom. De kyrkliga lantbruksföretagen arbetar i samma ekonomiska miljö som andra lantbruk. Förtroendemän och arrendatorer följer som regel lantbruksnämndens rådgivning och debatten om jordbrukets rationalisering. Beställningsverksamheten, rådgivningen och tjänsterna vid lantbruksnämnderna står öppna för alla, således också för stiftsnämnder, boställsnämnder och pastorat samt kyrkliga arrendatorer. Avgifter för

måste många flytta från hemorten. Samhället underlättar denna flyttning genom särskilda flyttningsbidrag, traktamente under omställningstider, familjebidrag, starthjälp och utrustningsbidrag. Vid omdisposition av kyrklig egendom torde det bli allt vanligare att minska antalet företagsenheter eller att företa andra arbetsbesparande åtgärder. Härvid uppkommer inte sällan problem med placeringen av arrendatorer och deras familjemedlemmar. De arbetsmarknadspolitiska medlen bör kunna fylla väsentliga uppgifter i samband med rationaliseringen — omdisponeringen av det kyrkliga fastighetsbeståndet. Vid sidan av dessa medel finns det två former av bidrag som kan underlätta omställningen för småbrukare, nämligen dels det särskilda övergångsbidraget och dels avgångsvederlaget till småbrukare, som lämnar sitt jordbruk för att gå över till annan verksamhet (KK den 9 juni 1967 (nr 422) om särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag åt jordbrukare). Det gamla småbrukarstödet i form av arealtillägg och leveranstillägg på mjölk 5.3.3 Omställningsstödet har numera sammanförts till ett fortsatt Jordbrukets rationalisering innebär inte årligt stöd, s.k. särskilt övergångsbidrag, bara att bygga upp effektiva brukningsen- till småbrukare som under år 1967 fyllt heter utan också, och i genomsnitt sett 55 år eller mera. Det utgår t.o.m. det år oftare, att lägga ned företag och disponera småbrukaren fyller 67 år eller dessförinnan om deras resurser. En stor del av den nu- blivit berättigad till hel förtidspension. varande arbetskraften i jordbruket kan i Småbrukare, som är under 55 år och nu får stöd, får behålla detta t.o.m. år 1969. fortsättningen inte få sin utkomst där. Det Det kontanta omställningsstödet kan ses är både av humanitära, sociala och ekonomiska skäl nödvändigt att så långt det är som ett alternativ till det särskilda övermöjligt underlätta denna arbetskrafts om- gångsbidraget. Småbrukare som ännu inte fyllt 55 år kan, bortsett från tiden fram ställning. Arbetsmarknadsverket bedriver — för- till år 1970, inte få fortsatt årligt stöd. Däremot kan han, om han bortsett från åldern utom arbetsförmedling — en omskolningsvarit berättigad till övergångsbidrag, eroch rådgivningsverksamhet, som bl.a. direkt riktas mot »friställd» arbetskraft i hålla ett avgångsvederlag av 6 000 kr, om lantbruket. Arbetsförmedlingen har upp- han frånträder sitt jordbruk och disponegifter om det aktuella läget på arbetsmark- rar sin egendom på sätt som lantbruksnaden såväl lokalt som för hela landet. nämnden kan godta. Till arrendator som Särskilda bidrag kan lämnas till utbildning upphör med arrendet kan avgångsvederlag i form av grundbidrag, familjetillägg och i regel lämnas utan särskilda villkor beträfhyresersättning. För att få nytt arbete fande den fortsatta dispositionen av arren-

tjänsterna tas ut efter lantbruksnämndstaxan den 25 maj 1967 (nr 445), vars innebörd kan illustreras med följande exempel. För en täckdikningsplan utgår en grundavgift med 100 kr och en tilläggsavgift med 40 kr för varje ha planen omfattar. För projektering av driftsbyggnader beräknas avgiften på följande sätt. För en skissprojektering tas avgift efter tidsåtgång, exempelvis vid skisser till installation av flytgödselanläggning, kalluftstork eller ventilationsanläggning. Byggnadskonsulenten kostar 24 kr/tim i sådant sammanhang och förutsatt att ändringsförslaget är väsentligt för lantbrukets rationalisering. För projektering av nybyggnad av nötkreatursstall beräknas avgiften i procent av byggnadskostnaderna. För totalprojektering t.ex. som innefattar fullständiga entreprenadhandlingar, beräknas kostnaden efter 5,95 % av byggnadskostnaden då denna inte överstiger 50 000 kr, 3,75 % om den ligger mellan 180 000 och 200 000 kr och 2,70 % om den överstiger 450 000 kr.

defastigheten. Avgångsvederlag räknas inte som skattepliktig inkomst. Småbrukare som fyllt 55 år har möjlighet att välja mellan att fortsätta jordbruket och få ett årligt, särskilt övergångsbidrag eller att frånträda företaget och då få ett engångsbelopp som avgångsvederlag i likhet med de yngre. Den som frånträder först efter en tid får sitt avgångsvederlag minskat med de belopp han uppburit i övergångsbidrag. Det särskilda övergångsbidraget och avgångsvederlaget till småbrukare kan liksom de arbetsmarknadspolitiska medlen ha betydelse i samband med omdisponering av kyrklig jord.

5.3.4 Prisregleringen för jordbrukets produkter Prissättningen på jordbrukets produkter tjänar flera och till viss del varandra motstridande syften. En utgångspunkt för prissättningen är, att de som arbetar i jordbruket skall kunna nå en rimlig standard. En annan utgångspunkt är konsumenternas intresse av billiga livsmedel. Prissättningen skall också främja bildandet av effektiva företag, samtidigt som den skall bidra till anpassningen av produktionens omfattning. Ett annat viktigt förhållande är sambandet mellan den svenska marknaden och olika utländska livsmedelsmarknader. Prisregleringarna har utan tvekan inflytande på rationaliseringsprocessen i jordbruket. Deras inflytande torde dock f.n. få uttryckas i mycket allmänna termer. Sammanfattningsvis kan sägas, att prisregleringarna efter nuvarande riktlinjer endast sker för korta perioder i taget, särskilt med hänsyn till prisernas många olika slag av inflytanden och i förväg svåröverblickbara konsekvenser. Den från jordbrukarhåll framförda uppfattningen att en långtidsplan för prispolitiken borde finnas både av företagsekonomiska och sociala skäl har inte sanktionerats av statsmakterna. 9 58

5.4 De kyrkliga fastigheterna Det kyrkliga fastighetsbeståndet har inventerats av boställsutredningen, och resultatet av inventeringen redovisas utförligt i kap. 4 och tabellerna i bil. B. Ur denna inventering återges här några uppgifter om strukturförhållandena. Kyrkans fastighetsinnehav omfattar totalt ca 88 000 ha åker och kultiverad betesmark, 20 000 ha annan betesmark och 302 000 ha produktiv skogsmark. Det rör sig alltså om ett betydande markinnehav, som är fördelat över hela landet. Arealen grupperar sig på 4 393 redovisade enheter med åker (bil. B, tabell 10), av vilka 2 732 med mindre än 20 ha jordbruksjord och 1 650 med större arealer jordbruksjord. Över 60 % av de kyrkliga jordbruksegendomarna har sålunda mindre än 20 ha åker och 37 % mindre än 10 ha åker. Åtskilliga av dessa mindre enheter saknar byggnader och upplåts för sambruk med annan fastighet. De utgör alltså inte brukningsenheter i vedertagen mening. Antalet sådana och deras genomsnittliga arealer framgår däremot av tabellen i avsnitt 4.2.1. Det kyrkliga lantbrukets struktur har på väsentliga punkter samma huvuddrag som lantbruket i övrigt. Inventeringen visar också att ägosplittringen är betydande. Det största innehavet av jordbruksjord förekommer i Lunds stift, som närmast efterföljes av Skara stift. Detta är en återspegling av åkerjordens fördelning i landet. Inventeringen av det kyrkliga fastighetsbeståndet pekar också på skillnader i förhållande till lantbruket i övrigt. Detta gäller byggnadsbeståndet, scm genomgående är förhållandevis gott för kyrkans del. Över 60 % av de bebyggda, kyrkliga fastigheterna har moderna bostadshus. Ekonomibyggnadernas standard är också hög. Som framgår av tabell 25 i bil. B har stiftsnämnderna bedömt ca 1 100 enheter eller 25 % av hela det nuvarande beståndet 9

Se JoU 1967: 25, s. 141.

sakna förutsättningar att på längre sikt bestå som självständiga företag. Dessa enheter omfattar sammanlagt ca 7 500 ha jordbruksjord och 2 260 ha betesmark. Sannolikt har denna bedömning gjorts med mycket försiktiga utgångspunkter, och talen kan antas ge en nedre gräns för behovet av omarrondering. Även om åtskilliga kyrkliga fastigheter upplåts för sambruk torde det vara realistiskt att anta, att en mycket stor del av de övriga — på samma sätt som gäller för annat lantbruk — inte lämpar sig att i oförändrat skick behålla som självständiga företagsenheter. Ett omfattande behov av särskilt yttre rationaliseringsåtgärder måste anses föreligga för kyrkans del. Boställsutredningen har sökt att närmare belysa denna fråga genom en specialundersökning år 1964 i norra delen av Kalmar län. Denna redovisas i bil. C till detta betänkande. Undersökningen gav i sammanfattning följande resultat. Av samtliga 45 löneboställen i undersökningsområdet hade 7 överskott och 38 underskott i normaluppskattningen för jordbruksdelen 1964. Det samlade överskottet för jordbruket i området uppgick till ca 11 000 kr och det samlade underskottet till ca 264 000 kr. Det samlade överskottet för skogsdelen uppgick till ca 427 000 kr vid samma tid. I 22 fall var underskottet på jordbruksdelen så stort att det ej kunde uppvägas av skogsdelens överskott. Avkastningen från löneboställena i norra Kalmar län är uppenbarligen mycket låg, och detta sammanhänger i första hand med det dåliga resultatet från boställenas jordbruk. De 45 löneboställena i området var år 1964 uppdelade på 93 brukningsenheter. På framställning av boställsutredningen underställdes dessa lantbruksnämndens i Kalmar län bedömning och denna fann,

att av de 93 prövade enheterna hade 23 goda förutsättningar och 70 dåliga att långsiktigt bestå som självständiga företag, om inte betydande omdispositioner gjordes — t.ex. genom utökning av enheternas arealer eller specialisering av deras driftsinriktning. Anpassningsproblemen för kyrkans fastigheter synes sålunda vara i huvudsak desamma som för övriga jordbruksfastigheter. Det är därför naturligt att i den kyrkliga förvaltningen söka utnyttja den allmänna jordbrukspolitikens mål och medel i tillämpliga delar. Omdispositionerna av kyrkliga boställen, ofta sammanföringar av flera enheter till en, har mycket gemensamt med den statliga, yttre rationaliseringsverksamheten. Beslut om investeringar i kyrklig egendom, byggnader och markanläggningar, har stark anknytning till den inre rationaliseringsverksamheten. Kyrkans köp och försäljningar av mark för rationalisering av fastighetsbeståndet eller för placering av prästlönefondsmedel är direkt eller indirekt beroende av den jordpolitiska lagstiftningen, främst 1965 års jordförvärvslag och tillämpningen av denna. De har också mycket gemensamt med lantbruksnämndernas köp och försäljningar för rationaliseringsändamål. Lantbrukets rationalisering är en mycket omfattande process. Den är en del av näringslivets anpassning, som berör alla kategorier av markägare och företagare i landet. Det är angeläget, att den kyrkliga fastighetsförvaltningen utformas så, att den möjliggör en förhållandevis snabb, fortlöpande inre och yttre rationalisering. Det är ett specifikt kyrkligt intresse att så sker. Det är också ett allmänt intresse, att den kyrkliga egendomen förvaltas på effektivast möjliga sätt.

6. Rationalisering av det kyrkliga skogsbruket

6.1 Allmänna utvecklingstendenser i skogsbruket Under de senaste tio åren har priserna på skogsprodukter varit i det närmaste konstanta. Visserligen har de varierat något från år till år, men utvecklingen på längre sikt visar ingen tendens till stegring, men å andra sidan inte heller till nedgång av priserna. Då emellertid omkostnaderna, främst då lönekostnaderna, har stigit avsevärt under ifrågavarande period har lönsamheten för skogsbruket blivit allt sämre. I någon mån har den rätt betydande utbyggnaden av skogsbilvägnätet under perioden motverkat denna tendens. Likaså har det grövre virket, som kräver en mindre arbetskostnad per kubikmeter, påverkats mindre än det klenare. De kyrkliga skogarna har ett virkesförråd som är avsevärt grövre än genomsnittet. Man kan därför säga, att den försämrade lönsamheten har varit mindre märkbar för det kyrkliga skogsbruket än för skogsbruket i genomsnitt. Som en allmän tendens kan det konstateras, att skogsbruket i Norrland med i allmänhet klenare virke och dyrare omkostnader, har påverkats hårdare än skogsbruket längre söder ut. Signifikativ för prisutvecklingen inom det kyrkliga skogsbruket är den i vidstående tabell redovisade utvecklingen för priset på rotstående skog i Karlstads stift under de senaste 15 åren. (Hänsyn har här inte tagits till det under perioden sjunkande penningvärdet.) I dessa priser ingår inte de allmänna omkostnaderna för det kyrkliga skogs60

År

Kr/m3sk

1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

52:01 50: 17 58:40 54:80 44:96 48:31 35:05 42:07 46:55 42:42 37:49 37:71 45:01 44:62 37:86

bruket. Ökning av dessa har således inte påverkat priserna. Skogsbrukets företrädare har på grund av den berörda utvecklingen tvingats att arbeta fram nya metoder för arbetet i skogarna. Metoderna avser i första hand att minska den manuella arbetsinsatsen och utbyta denna mot insats av maskiner. Givetvis har denna strävan i första hand inriktats på de områden där arbetskostnaderna har betytt mest, nämligen i Norrland, men tendensen är genomgående densamma över hela landet. Det har emellertid varit svårt att få fram lämpliga maskiner för arbetet i skogarna. Inriktningen är dock klar och på vissa håll inom bolagsskogsbruket i Norrland har ganska avancerade metoder vunnit praktisk tillämpning. I promemorian »Utvecklingstenden-

ser i modernt skogsbruk», upprättad på uppdrag av 1960 års jordbruksutredning av dess skogsbruksgrupp (SOU 1963: 63) har lämnats en närmare redogörelse för dessa metoder, vartill här torde få hänvisas. Sammanfattningsvis kan utvecklingstendenserna beskrivas på följande sätt. Huggningen sker i stort sett enligt de metoder som har använts under de senaste tio åren, med hjälp av motorsåg. Möjligen kan en tendens till ökat lagarbete när det gäller huggningen skönjas. Den manuella barkningen synes helt försvinna. När det gäller körningsarbetet räknar man med att det dragkraftsbehov som hittills har till godosetts genom jordbrukets hästar och traktorer i allt större utsträckning fylls av specialkonstruerade skogstraktorer. Den ökade mekaniseringen av skogsbruket kommer att påverka även skogsskötseln på det sättet att uttaget genom slutavverkning kommer att öka i förhållande till gallringarna, som är dyrare att utföra maskinellt. Vidare måste behandlingsytorna bli större och mera koncentrerade. En ökad maskininsats i skogarna innebär väsentligt större insats av kapital. De dyrbara maskinerna måste utnyttjas så riktigt som möjligt och under så många timmar som möjligt under året. Detta kommer att ställa väsentligt ökade krav dels på skogsarbetarnas utbildning, dels på noggrann och detaljerad planläggning av arbetet i skogen.

6.2 Nuvarande förhållanden i det kyrkliga skogsbruket De ecklesiastika löneboställenas skogar är inom varje stift indelade i s.k. skogsbiträdesdistrikt och varje sådant distrikt förestås av ett skogsbiträde, som regel en skogsskoleutbildad skogvaktare. Utredningen har i ett tidigare, stencilerat betänkande (E. 1962: 7) närmare redogjort för denna organisation. Skogsbiträdena är pastoraten behjälpliga med alla slag av skogsarbeten, såväl avverkningar som skogsvårdsarbeten. I många fall utnyttjas de också för mot-

svarande uppgifter på de skogar som står under stiftsnämndens förvaltning. Den årliga avverkningen för de kyrkliga skogarna uppgår för närvarande till omkring 1 milj. m3sk. Därav säljes 50 a 60 % på rot och resten genom egen avverkning. Den skog som försäljs på rot avverkas som regel av rotköparen, vanligen innehavare av något slag av förädlingsindustri. Den egna avverkningen utförs dels av heltidsanställd arbetskraft och dels av tillfällig arbetskraft. De skogsbiträdesdistrikt som har heltidsanställd skogvaktare har också i allt större utsträckning helårsanställd skogsarbetskraft, men fortfarande utförs en mycket stor del av den egna avverkningen av tillfällig arbetskraft. I detta sammanhang kan noteras, att arrendatorerna på de kyrkliga jordbruken endast i ringa utsträckning arbetar i skogen. Skogarna på de kyrkliga fastigheterna är som regel inte så stora och hos pastoraten finns ett önskemål att avverkning skall ske årligen på varje fastighet. Till följd härav är antalet arbetsplatser stort och avverkningarna på varje arbetsplats i genomsnitt relativt små. Detta ger lägre rotnetton och mindre rationella arbetsmetoder. Tillsynen av arbetena blir också betungande och skogsbiträdenas arbetsbörda blir stor per arealenhet. Genom att varje förvaltningsenhet, dvs. pastorat, som regel har relativt små arealer skog är det inte möjligt för dem att hålla maskiner för avverkningarna. Däremot har genom olika initiativ enklare redskap för skogsvårdsändamål på vissa håll kunnat anskaffas. När det gäller skogsvården visar den av utredningen sammanställda statistiken (bil. B, tabell 12), att under de senaste 30—40 åren föryngringsarbete och slutavverkningar inte har skett i erforderlig utsträckning. En väsentlig ökning av slutavverkningarna synes bli nödvändig och därmed följer också en motsvarande ökning av föryngringsarbetet. Omfattande diknings- och vägbyggnadsarbeten har under senare år utförts, men mycket återstår ännu att göra. 61

6.3 Behov av rationaliseringsåtgärder

6.3.2 Maskiner

Med hänsyn till de inledningsvis skisserade allmänna tendenserna och rådande förhållanden i det kyrkliga skogsbruket behöver rationaliseringsåtgärder genomföras för att avkastningen från de kyrkliga skogarna skall kunna hållas på en tillfredsställande nivå.

För att hålla kostnadsnivån nere måste avverkningarna bedrivas med maskiner. Maskinerna har hög arbetskapacitet. Det fordras relativt stora arbetsobjekt på ett ställe, för att de inte skall behöva flyttas alltför ofta, samt en kontinuerlig tillgång på arbete för att ge önskad räntabilitet. Med ett uttag på 4 m3sk per ha, en genomsnittlig siffra som bör bli aktuell för det kyrkliga skogsbruket, blir det årliga arealbehovet för vissa slag av maskiner följande vid 250 resp. 150 dagars användningstid per år.

6.3.1 Arbetskraft Som ovan har framhållits är endast en ringa del av den behövliga arbetskraften heltidsanställd. Orsaken härtill torde bl.a. vara den höga rotpostförsäljningen. Eftersläpningen beträffande skogsvårdsåtgärder synes delvis kunna förklaras av att den tillfälliga arbetskraften ej stått till förfogande under den för skogsvårdsåtgärder lämpliga säsongen. Av flera skäl är en ändring i arbetskraftens anställningsförhållanden nu nödvändig. I södra och mellersta Sverige är bristen på skogsarbetare betydande och den arbetskraft som finns är i allmänhet över medelåldern. I norra Sverige är situationen en annan. Det torde dock vara tveksamt hur situationen på lång sikt kommer att utvecklas där. Med en ökad mekanisering av skogsbruket kommer kravet på skogsarbetarnas utbildning och kvalifikationer att märkbart öka. Skall erforderlig arbetskraft kunna knytas till det kyrkliga skogsbruket måste anställningsförhållandena göras likvärdiga dem som bjuds på andra håll, således inte blott heltidsanställning utan även vissa sociala förmåner utöver detta, hjälp till bostäder, egnahem m.m. Erfarenheterna från bl.a. skogsägareföreningarnas skogsbruksområden pekar på värdet av en samverkan för att skapa tillräckligt underlag för heltidsanställning av arbetskraft och även på annat sätt centralt reglera anställningsförhållandena, varigenom de anställda kan beredas större trygghet och bättre arbetsförhållanden. 62

250 d. Motorsåg Skogsbandtraktor Skogshjultraktor Barkningsmaskin

150 d.

500 ha 300 ha 3 056 » 1 833 » 12 500 » 7 500 » 25 000 » 15 000 »

(Siffrorna är hämtade ur SOU 1963: 63, bil. 2, tabell 3). Maskinernas teoretiska kapacitet är i dessa siffror minskad med en bedömd koefficient för respektive maskin, beroende på att maskinen i sin nuvarande utformning endast till viss del kan användas i svenska skogsmarker. Det är emellertid troligt, att utvecklingen för Sveriges del går mot maskiner som kan göra flera olika slag av arbeten, flerprocessmaskiner. Man kan inte räkna med att ett enda pastorats avverkningar har sådan omfattning att de ger tillräckligt underlag för den erforderliga nu aktuella maskinutrustningen. Om man bortser från Visby stift, där speciella förhållanden råder inom skogsbruket, omfattar emellertid den kyrkliga skogsmarken inom varje stift en sammanlagd areal som med hänsyn tagen till avkastningens storlek per ha i olika delar av landet skulle kunna erbjuda underlag för en långt gående mekanisering. Givetvis måste dock stiftens olika ytvidd och avstånden mellan brukningsdelarna tas med i bilden vid en bedömning av underlaget för anskaffning

av en viss maskintyp. I detta sammanhang kan anmärkas, att de erforderliga arealerna inte nödvändigtvis måste ligga i ett sammanhängande skifte. Vissa utredningar, som har gjorts inom domänverket i södra Sverige, visar att ett relativt stort antal småskiften, belägna inom ett avstånd på ca 1—1,5 mil från en centralort, inte ger någon alltför besvärande kostnadsökning. Förutsättningen är emellertid, att skiftena inte är alltför små och att en mycket noggrann planläggning sker beträffande vilka arealer som skall behandlas olika år etc. Redan i nuvarande läge synes sålunda det kyrkliga skogsbruket vid samverkan över pastoratsgränserna ge underlag för en viss mekanisering. Början torde därvid få göras med maskiner av mera blygsam kapacitet och av de slag som fått en mera definitiv utformning. Den intensiva utveckling som f.n. pågår på detta speciella maskintekniska område kan nämligen väntas medföra, att väsentligt förbättrade och för svenska skogsbruksförhållanden avpassade maskiner kommer i marknaden inom några år. Samtidigt härmed bör man dock inrikta sig på en strukturrationalisering, som bl.a. genom s.k. intressearrondering leder till att så stora sammanhängande brukningsenheter som möjligt bildas. Därigenom förbereds det kyrkliga skogsbruket för en framtida mera långtgående mekanisering. Frågan om det kyrkliga skogsbrukets mekanisering lär emellertid inte kunna lösas tillfredsställande enbart inom den kyrkliga förvaltningens ram. Utredningen kommer därför i kap. 8 att föreslå vidgade möjligheter till samarbete med andra skogsägarkategorier.

6.3.3 Skogsskötsel Den nuvarande skogsskötseln på de kyrkliga skogarna behöver ändras väsentligt, om maskindrift skall kunna tillämpas. Vid maskindrift bör awerkningskvantiteten per ha, särskilt om flera sortiment är aktuella,

vara så stor som möjligt. Då slutavverkningarna är avsevärt billigare per m3sk än gallringarna, bör en förskjutning ske mot största möjliga andel slutavverkning. Gallringarna är emellertid nödvändiga, men bör göras så få som möjligt. För att i framtiden få tillräckligt stora enhetliga arbetsobjekt synes en viss beståndsutjämning bli nödvändig. En sådan åstadkommes genom att man vid slutawerkning av ett bestånd tar med intilliggande, något yngre bestånd, som eljest normalt skulle ha fått kvarstå ännu några år, eller genom att ett bestånd, som är moget för att slutavverkas, får stå över till dess att slutawerkning kan ske på en gång av såväl detta som intilliggande bestånd. Som framgår av den av utredningen upprättade statistiken (bil. B, tabell 12) är inom det kyrkliga skogsbruket en mycket stor andel av skogsarealen färdig för slutavverkning. Under de närmaste 10—20 åren kommer därför avkastningen att bli hög per arealenhet, samtidigt som avverkningskostnaderna har förutsättningar att bli relativt låga. Härigenom skulle det kyrkliga skogsbruket ha särskilt stora förutsättningar att klara den omorganisationsprocess som det svenska skogsbruket i sin helhet måste genomgå. I kap. 9 kommer utredningen att närmare behandla skogshushållningsplanernas roll i rationaliseringssammanhanget.

6.3.4 Virkesförsäljning För närvarande säljs upphugget virke av varje pastorat för sig. Däremot sker utbudet av rotposter mestadels samlat vid relativt stora auktioner. Det upphuggna virket borde kunna ge ett väsentligt högre netto, om i varje fall för vissa sortiment ett gemensamt utbud skulle kunna ske. En ökning av nettointäkten med 10—20 % synes ligga inom räckhåll. Som tidigare framhållits bör maskinerna användas under så stor del av året som möjligt. Avverkning kommer därför att ske även under årstid då man — i varje fall beträffande timmer — f.n. inte normalt avverkar. En 63

jämnare tillförsel av virke till industrierna synes emellertid vara ett önskemål inte bara från skogsbrukets sida utan även från industriernas. En förutsättning för kontinuerlig leverans är dock att gemensamt utbud av virke i största möjliga utsträckning kan ske. Sammanfattningsvis får utredningen framhålla, att om lönsamheten inom det kyrkliga skogsbruket skall kunna ökas, måste de rationaliseringsmöjligheter av olika slag

som i dag står till buds tas tillvara. Lämpliga maskiner börjar nu finnas i allt större utsträckning och de metodförbättringar som berörts kan redan nu medföra betydande fördelar. Sålunda bör lönsamheten kunna öka — förutom genom användande av maskiner — genom ett rationellt utnyttjande av kvalificerad arbetskraft, en omläggning av skogsskötseln i riktning mot större slutavverkningar, samlade utbud av virke och över huvud en samordning av olika åtgärder i skogen.

7. Planering av rationaliseringsverksamheten

7.1 Inledande synpunkter Rationaliseringssträvandena inom jordbruket och skogsbruket syftar till att skapa så effektiva företag som möjligt. Samtidigt som nya maskinella hjälpmedel gör det möjligt att med oförändrad arbetsstyrka bruka större arealer än tidigare, framtvingar de ökande kostnaderna för arbetskraft och maskiner nya företagsformer och som regel en koncentration till större brukningsenheter. Företagens utformning behöver successivt anpassas till den tekniska och ekonomiska utvecklingen. När det gäller brukningsenheternas storlek visar det kyrkliga och det enskilda jordoch skogsbruket i stort sett samma bild. Bondejordbrukets och bondeskogsbrukets problem avspeglas också inom den kyrkliga egendomsförvaltningen. Den avgörande skillnaden ligger dels däri, att de kyrkliga jordbruksfastigheterna uteslutande består av arrendeställen, dels i att den kyrkliga förvaltningen som en följd av kyrkofondens kostnadsutjämnande roll i sammanhanget har utrustats med organ, som har överblick över ett helt stift och som har givits vissa möjligheter att organisera ett samarbete av den art som blir alltmera nödvändigt, om man skall kunna upphäva olägenheterna av ägosplittringen och de små brukningsenheterna. Härtill syftar ju också de olika jordbrukspolitiska strävandena i dag. Målet kan emellertid nås på många olika sätt och detta gäller också för det kyrkliga jord- och skogsbrukets del. Genom sambruk eller andra former av samarbete mellan olika markägare kan vissa av stordriftens fördelar vinnas. Ge5 — 567-5454

nom omdisposition av marken och — i mån av tillgång till kapital — inköp av mark, när tillfälle därtill bjuds, kan bärkraften hos en brukningsenhet öka. Omsorgsfullt planlagda investeringar kan påverka lönsamheten i gynnsam riktning. Rådgivning och utbildningsverksamhet kan vara andra verksamma medel. Inom det enskilda jordbruket pågår i stor utsträckning en ekonomisk självsanering som en följd av att inga brukare längre står beredda att överta de mindre lönsamma jordbruken. Men eljest är den omvandlingsprocess, som vårt lands jordoch skogsbruk nu genomgår, ett resultat av målmedvetna rationaliseringssträvanden, där statliga myndigheter samt kommunala organ, enskilda organisationer och markägare i samverkan söker finna lösningar, som är till gagn inte bara för den enskilde markägaren utan för hela vårt näringsliv. Kyrkan har ett betydande markinnehav med spridning över hela vårt land. Det är viktigt att dess förvaltande organ får bättre möjlighet att aktivt medverka vid den strukturomvandling som nu äger rum. Utvecklingen under hela efterkrigstiden har lett fram till allt större brukningsenheter och ett stort antal av de kyrkliga jordbruksfastigheterna har blivit efter i denna storleksrationalisering. Mycket tyder på att ännu större arealer kommer att krävas för de jordbruksföretag som kan beräknas komma att bestå och att därför antalet icke lönsamma kyrkliga jordbruksfastigheter kan väntas öka ytterligare. Genom den såsom bil. C redovisade specialundersökningen inom två boställs65

distrikt i norra delen av Kalmar län har klarlagts, att endast en fjärdedel av de undersökta kyrkliga brukningsenheterna — delvis efter större eller mindre arealförstärkningar — bedömts ha goda förutsättningar att långsiktigt bestå som självständiga företag. Om resultatet av denna specialundersökning jämförs med den av boställsutredningen företagna totalinventeringen av det kyrkliga fastighetsbeståndet finner man, att antalet kyrkliga jordbruksfastigheter som f.n. är eller inom en nära framtid kommer att bli olönsamma är mycket stort i landets alla stift. Det förhållandet, att de kyrkliga jordbruksfastigheternas åkerskiften oftast är centralt belägna i bygden och därför i större eller mindre omfattning konsumeras för bebyggelseändamål, gör det också sannolikt att ett stort antal kyrkliga fastigheter ej längre blir lönsamma i framtiden. Men den behövliga strukturrationaliseringen av de kyrkliga jord- och skogsbruksfastigheterna berör inte endast den kyrkliga fastighetsförvaltningen. Redan den geografiska blandningen av olika ägarekategoriers fastigheter gör det nödvändigt med samverkan i alla riktningar. Behovet härav förstärkes ytterligare av att de kyrkliga fastigheternas arealer är fördelade på ett stort antal ägoskiften, vilket framgår av totalinventeringens resultat. Det är i detta läge uppenbart att den kyrkliga jordens medverkan i strukturrationaliseringen är nödvändig och kan bli till stor nytta inte bara för kyrkan. Det är då angeläget att handlingslinjerna för den kyrkliga fastighetsförvaltningen i detta sammanhang utformas så klart att förtroendet för förvaltningen, dess avsikter och åtgärder inte rubbas. Det synes vara så mycket större anledning att ha det psykologiska värdet härav klart för sig som båtnaden av en riktigt utförd strukturrationalisering regelmässigt är betydande för alla medverkande parter. Mot den bakgrunden torde det i allmänhet vara av mera underordnat intresse att försöka att mellan berörda parter fördela den totala 66

båtnaden på ett matematiskt och teoretiskt oklanderligt sätt. Härtill kommer att kyrkans intresse av att kunna återplacera pastoratens prästlönefondsmedel i fast egendom ofta är mycket stort. Sådana förvärv av företrädesvis skogsmark bör om möjligt huvudsakligen koncentreras till de delar av stiften där större sammanhängande komplex kan byggas upp. Å andra sidan bör i samband med strukturrationaliseringsåtgärder kyrkan vid behov kunna avstå från egen skogsmark, vilken inom överskådlig tid kan användas för skogsproduktion i de delar av stiften, där enskilt ägda jordbruksfastigheter dominerar och där dessa behöver kompletteras med skogsmark. Några reella olägenheter av att i sådana fall bryta det direkta sambandet mellan en kyrklig fastighets skog och dess jordbruksjord bör inte uppstå eftersom jordbruksjorden utarrenderas, medan skogen sköts för sig.

7.2 Driftsrationalisering och investeringar När det gäller det enskilda jord- och skogsbruket underlättas rationaliseringssträvandena genom den service som i många olika avseenden lämnas av bl.a. lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna. I den mån deras service riktar sig till den enskilde jordbrukaren torde den väl utan vidare komma också de kyrkliga arrendatorerna tillgodo. Så kan väl ske t.ex. i fråga om undervisnings- samt rådgivnings- och upplysningsverksamhet, åtgärder för förbättring av utsäde och växtsortiment, husdjursavel m.m. För att stimulera det kyrkliga jordbruket bör det dock övervägas om inte stiftsnämnderna i samråd med de nämnda organen skulle kunna anordna särskilda informationsdagar o.dyl. för arrendatorer av kyrklig jord. De rationaliseringsbefrämjande åtgärder som huvudsakligen tar sikte på de olika

företagsenheterna är av mera växlande betydelse för kyrkans jord- och skogsbruk, beroende på att dess ekonomiska förutsättningar är delvis andra än det enskilda jordbrukets och att den kyrkliga förvaltningen är utrustad med egna organ för en del av de uppgifter som det allmänna eljest påtagit sig gentemot jordägarna. Inte minst gäller detta den sakkunskap som skogsvårdsstyrelserna ställer till förfogande för regional planering av skogsbruk och skogsvägnät, för de enskilda skogsfastigheternas driftplanering, beståndsvård, frö- och plantförsörjning etc. Här utövar stiftsnämnderna genom sin skogliga personal en motsvarande verksamhet inom det kyrkliga skogsbruket. I kap. 9 kommer utredningen att särskilt behandla möjligheterna till en reform av hushållningsplanerna för de ecklesiastika skogarna, varigenom dessa planer kan bli effektivare instrument för ett rationellt skogsbruk. Något annorlunda förhåller det sig när det gäller jordbrukets inre rationalisering. Stiftsnämnderna är inte utrustade med någon speciell personal för ändamålet, även om det förekommer att stiftsjägmästarna nedlägger stort intresse också på frågor som berör lantbrukets rationalisering. En bidragande anledning härtill torde vara, att det på många håll i landet förhåller sig så, att jordbruksdelen av ett löneboställe går med direkt förlust, vilken bärs av avkastningen från boställets skog. En önskan att nedbringa förlusten på jordbruksdelen är därför naturlig. Den jordbruksexpertis som kan finnas företrädd bland stiftsnämndens ledamöter har sällan tillfälle att utöva något mera direkt inflytande på utvecklingen av de enskilda löneboställena. Däremot bör boställsnämnderna ha goda förutsättningar härför. Genom den granskning av pastoratens redovisningar av boställsavkastningen, som boställsnämndsordförandena enligt utredningens förslag i avsnitt 3.4 skall utföra, får de möjlighet att kontinuerligt bevaka lönsamheten av förvaltningen. Vid ekonomisk besiktning och i andra samman-

hang har nämnden också tillfälle att studera utvecklingen på de olika boställena och föreslå sådan omläggning av driften eller förbättring av produktionsfaktorerna som kan bidra till att höja avkastningen. Med de förslag utredningen under 7.3 framlägger beträffande boställsnämndernas organisation bör förutsättningarna för en sådan aktiv och sakkunnig insats från deras sida kunna öka betydligt. När det eljest gäller de mera expertbetonade insatserna för en driftsrationalisering inom jordbruket, är det inte realistiskt att räkna med att de kyrkliga förvaltningsorganen skulle kunna utbyggas med egen personal för ändamålet bl.a. med hänsyn till knappheten på tillgänglig expertis. Tvärtom synes det angeläget, att lantbruksnämndernas medverkan t.ex. med upprättande av investeringskalkyler och tekniska planer skall kunna påkallas också för de kyrkliga jordbruksfastigheterna. Man bör alltså från den kyrkliga förvaltningens sida i första hand inrikta sig på att begagna sig av den experthjälp som kan köpas från andra organ för rationaliseringsverksamheten inom jordbruket.

7.3 Strukturrationalisering

En svårighet när det gäller att från kyrklig sida ta initiativ till strukturrationaliseringsåtgärder ligger i den uppdelning av förvaltningsfunktionerna som präglar den kyrkliga boställsförvaltningen. I princip är det ju pastoraten som förvaltar löneboställena, medan det allmännas tillsyn utövas av boställsnämnd och stiftsnämnd. Till följd av den kostnadsutjämning mellan pastoraten som sker via kyrkofonden är det enskilda pastoratets intresse av att öka boställets avkastning dock inte alltid särskilt stort. Vissa ganska vidsträckta förvaltningsbefogenheter har emellertid uppdragits åt tillsynsmyndigheterna, vilket knappast heller varit ägnat att stimulera pastoratens intresse för förvaltningen av sina lönebo67

ställen. Sålunda är det boställsnämnden som fastställer arrendevillkoren och stiftsnämnden beslutar om ändrad disposition av löneboställe och kan även ta initiativ härvidlag. Byggnadsfrågor avgörs som regel av boställsnämnden. I fråga om förvaltningen av skogen ligger flertalet avgörande beslut, däribland uppgörandet av hushållningsplan, hos stiftsnämnden. Stiftsnämnden har också tilldelats initiativet i fråga om användningen av prästlönefondsmedel för grundförbättring eller inköp av fastighet, och fastighet som förvärvas för fondmedel från flera pastorat förvaltas av stiftsnämnden. Det är förklarligt, att pastoraten inte visar något större intresse för åtgärder, som skulle medföra att utrymmet för deras självförvaltning minskar, och att stiftsnämnderna å sin sida tvekar att mot pastoratens önskan begagna sig av de vidsträckta befogenheter att driva en aktiv rationaliseringspolitik som nuvarande lagstiftning i och för sig ger utrymme för. Men ovilligheten i dessa delar har inte kunnat undgå att allvarligt hämma utvecklingen inom det kyrkliga jord- och skogsbruket. Härtill har också bidragit statsmakternas och myndigheternas restriktiva hållning under en lång följd av år gentemot de kyrkliga önskemålen att förvärva mark i utbyte mot de omfattande arealer kyrklig jord som under senare tid försålts. Såsom nyss antytts erbjuder redan de nu gällande bestämmelserna goda möjligheter att genomföra rationaliseringsåtgärder av olika slag. Om sålunda de viktigaste yttre förutsättningarna är förhanden, krävs däremot en aktivering av de organ som har att ta initiativ till och genomföra de praktiska reformer som bedöms angelägna. Det är av vikt att både pastoraten och tillsynsmyndigheterna ställer sig positiva till nödvändigheten av rationalisering. De måste väckas till initiativ, om den kyrkliga fastighetsförvaltningen inte skall bli efter i den snabba omvandling som vårt lands jordoch skogsbruk nu genomgår. Härför krävs emellertid tillgång till expertis, som inte 68

generellt finns representerad inom den kyrkliga fastighetsförvaltningen. Behovet av en strukturrationalisering för det kyrkliga fastighetsinnehavet kan illustreras med den nyssnämnda undersökning, som utredningen utfört i norra delen av Kalmar län. Givetvis finns det fall, då ett enskilt pastorat genom egna initiativ och lämpliga åtgärder kan förstärka ett befintligt löneboställe så att det ger en tillfredsställande avkastning. En planmässigt genomförd strukturrationalisering av hela det kyrkliga jord- och skogsbruket kräver emellertid utblick över vidare fält än vad som omfattas av ett enstaka pastorats fastighetsinnehav. Man måste också förfoga över ett förhandlingsorgan, som från tid till annan kan ta erforderliga kontakter med kommunala och statliga myndigheter. För den yttre rationaliseringen måste ett sådant organ kunna inte bara uppträda som intressent, när det gäller möjligheten att förvärva fastigheter, utan också erbjuda annan mark i utbyte. Att helt lämna initiativet åt de enskilda pastoraten låter sig således knappast göra, om man skall få till stånd en mera genomgripande strukturrationalisering. I det normala mönstret för hur den kyrkliga fastighetsförvaltningen har att agera i samband med strukturrationalisering kommer att bl.a. ingå följande moment: 1. Inventering av det kyrkliga fastighetsbeståndet. 2. Ekonomisk bedömning av lönsamhetsförutsättningarna för de kyrkliga jordoch skogsbruksföretagen. 3. Utvärdering av de företagsenheter, som bedöms kunna och böra långsiktigt bestå som självständiga jordbruk. 4. På grundval härav ställningstagande rörande den framtida markanvändningen. 5. Plan för fördelning av kyrkans mark för olika slag av produktion mellan framtida företag av kyrklig eller annan

natur samt för komplettering av de kyrkliga fastigheternas arealer. 6. Planering och genomförande av ersättningsförvärv. Dessa avser i första hand mark som avstås i samband med strukturrationalisering, men planeringen bör även gälla återplacering i fast egendom av prästlönefondsmedel som härrör från tidigare avyttrad jordbruksjord och skogsmark eller mark, som tas i anspråk för tätbebyggelse. 7. Investeringskalkyler och driftsekonomiska planer för bedömning av anslag ur kyrkofonden. Dessa bör vara av samma slag som ligger till grund för prövning av enskilda markägares möjligheter att erhålla garantier för förvärvslån eller investeringslån. Vid de bedömningar som görs, bör dock inte bara renodlat ekonomiska synpunkter anläggas. Också ev. andra värden i ett bibehållande av egendomen i nuvarande skick och brukningsform bör kunna andragas, t.ex. naturskydds- eller landskapsvårdssynpunkter. De flesta av de ovan uppräknade åtgärderna kan inte behandlas separat för de kyrkliga fastigheterna utan måste anpassas till de allmänna jordbrukspolitiska linjerna. Samma principer, metodik och värderingsskalor bör användas för kyrkans som för andra ägarekategoriers fastigheter. För flertalet av ovan angivna moment av teknisk och ekonomisk art är det därför mest ändamålsenligt att den kyrkliga fastighetsförvaltningen, liksom när det gäller den inre rationaliseringen i den utsträckning det är möjligt utnyttjar den statliga serviceverksamhet, som redan finns för jord- och skogsbruksfastigheters rationalisering. På så sätt kan det kyrkliga fastighetsinnehavet bäst inordnas i den allmänna strukturrationaliseringen och dra nytta av den. Detta torde ge det bästa utbytet för samtliga berörda fastigheter. Med kännedom om den hårda arbetsbelastningen på de statliga serviceorganen inom detta område är det dock realistiskt att räkna med

att den kyrkliga fastighetsförvaltningen för vissa av de nämnda arbetsmomenten måste skaffa sig egen arbetskraft i en eller annan form, om inte rationaliseringsverksamheten skall bli orimligt fördröjd. Därigenom får kyrkan också möjlighet att själv ta initiativ till fastighetsrationalisering på de punkter den kyrkliga fastighetsförvaltningen finner mest angelägna. Framför allt de under punkterna 1 och 6 upptagna momenten bör vara lämpliga att utföra i egen regi. För de i övriga punkter avsedda arbetsuppgifterna av teknisk, ekonomisk och rättslig natur bör i den mån det är möjligt lantbruksorganisationens och lantmäteriets tjänster anlitas. De kyrkliga fastighetsförvaltningsorganen bör alltså i första hand förses med kompetens och resurser för att dels verkställa de inventeringar som är nödvändiga för en primär bedömning av det egna fastighetsbeståndets framtida användning, dels också bevaka fastighetsmarknaden i orten med hänsyn till föreliggande behov av arealupprustning respektive kompensationsförvärv. Den erfarenhet som finns inom den nuvarande kyrkliga förvaltningen bör tillvaratas. Uppgifternas fördelning på de olika kyrkliga förvaltningsorganen får emellertid närmare övervägas. Med hänsyn till att en god kännedom om lokala förhållanden och nära kontakt med organ på kommun- och länsplanet är önskvärd framstår det scm lämpligast att rationaliseringen av kyrkans fastighetsbestånd bedrivs stiftsvis, även om allmänna riktlinjer för rationaliseringsverksamheten kan tänkas utformas av något mera centralt organ. Detta kunde givetvis också tilldelas vissa granskande eller överprövande funktioner i sammanhanget. De väsentliga uppgifterna förefaller emellertid vara av den art att de måste lösas på stiftsoch länsplanet. Närmast till hands ligger då att stiftsnämnderna, som har lokalkännedom och sakkunskap, alltjämt får vara de myndigheter som skall bära ansvaret för detta 69

utvecklingsarbete och svara för de avgörande besluten och verkställighetsåtgärderna. Såsom centrala kyrkliga myndigheter företräder de ju kyrkofondens och därmed kyrkomenigheternas intresse av en lönsam fastighetsförvaltning. Beklagligtvis har dessa stiftsmyndigheter på sina håll kommit att uppfattas som stående i någon slags motsatsställning till pastoratsintressena och inkräktande på den kyrkokommunala självförvaltningen. Tecken tyder dock på att denna misstro börjar försvinna, i och med att pastoraten vinner ökad insikt om att värdet av det kyrkliga fastighetsinnehavet allvarligt äventyras, om man inte genom samverkan över pastoratsgränserna kan skapa sådana brukningsenheter och organisera driften i sådana former som vår tid kräver. Om sålunda stiftsnämnderna vid sidan av sin funktion som tillsynsmyndigheter också bör tillerkännas vittgående befogenheter när det gäller genomförandet av en fastighetsrationalisering, behöver å andra sidan detta inte oundgängligen återverka på deras ställning i fråga om förvaltningen av fastigheterna. Vid övervägandena i det följande rörande förvaltningsformerna måste således dessa olika funktioner hållas klart isär. Slutligen innebär det förhållandet, att beslut och verkställighet i rationaliseringsfrågor bedöms böra ligga hos stiftsnämnden inte nödvändigtvis, att nämnden är det organ som är bäst ägnat att planlägga rationaliseringsverksamheten. Denna synes under den närmast överskådliga framtiden kräva aktiva insatser av en art som stiftsnämnden med nuvarande arbetssätt svårligen kan fullgöra. I stor utsträckning får rationaliseringsverksamheten bedrivas som en rådgivning åt pastoraten och förmedling av experthjälp åt dessa båda i fråga om utvecklingsmöjligheterna för befintliga fastigheter och när det gäller försäljning och köp av annan egendom. En möjlighet vore att tillsätta en särskild arbetsgrupp härför inom stiftsnämnden, ev. förstärkt med några pastoratsrepresentanter och särskild expertis, men ett sådant arbets70

organ skulle sannolikt bli ganska tungrott. Även om rationaliseringsverksamheten är någonting som måste fortgå kontinuerligt och aldrig kan anses definitivt slutförd, är det enligt utredningens mening ofrånkomligt att nu göra en större, mera samlad översyn av hela den kyrkliga jord- och skogsförvaltningen. Av de i det föregående redovisade arbetsuppgifterna för den kyrkliga förvaltningsorganisationen kommer den i punkt 1 nämnda inventeringen av det egna fastighetsbeståndet då att under en begränsad tid kräva medverkan av fastighetsekonomisk och fastighetsteknisk expertis i större utsträckning än eljest. Med hänsyn till knappheten på expertis av detta slag är det knappast möjligt att utföra detta arbete samtidigt i rikets alla stift. En turordning efter angelägenhetsgrad måste därför sannolikt tillämpas och en sådan bör kunna upprättas med ledning av den av utredningen verkställda fastighetsinventeringen, vilken redovisats i kap. 4. Expertfrågan bör — även med hänsyn till arbetsuppgifternas tillfälliga karaktär — lösas antingen genom att centralt engagerad personal ställs till stiftens förfogande huvudsakligen i sålunda bestämd tidsföljd eller genom att stiftsnämnderna för de lokala förvaltningsorganens räkning anlitar den lokala expertis, som kan ställas till förfogande av lantmäteriet och lantbruksorganisationen. Den skogliga expertis som erfordras på stiftsplanet är däremot redan tillgodosedd genom de nuvarande stiftsnämndernas jägmästarpersonal. Genomförandet av de förändringar i det kyrkliga fastighetsbeståndets sammansättning, som avses i punkt 6 ovan, kommer att kräva sådana åtgärder som köp och försäljningar av fastigheter och fastighetsdelar med åtföljande avstyckningsförrättningar, sammanläggningar och ägoutbyten. Även om en väsentlig del av dessa arbetsuppgifter kommer att åvila stiftsnämnderna, är det angeläget att en effektiv bevakning av fastighetsmarknaden sker på det lokala planet så att förekommande tillfällen till markförvärv för förverkligandet av

de uppgjorda planerna inte försummas. Denna bevakningsuppgift kan rimligen inte uppdragas åt lantmäteriet eller lantbruksorganisationen, vilka inte kan engageras för att tillvarata en speciell ägarekategoris intressen. Det torde därför vara både nödvändigt och ändamålsenligt samt ägnat att främja effektivitet och snabhet att lägga dessa uppgifter på ett kyrkligt organ. Därvid kan såväl stiftsnämnderna som boställsnämnderna komma ifråga. Möjligheterna till förvärv av skogsfastigheter får väl liksom hittills i första hand anses ankomma på stiftsnämnderna och deras skogliga personal, som i detta avseende torde ha den bästa överblicken. När det gäller jordbruksfastigheter anser utredningen däremot att boställsnämndernas lokala karaktär och förankring bör tillmätas stor betydelse. Utredningen utgår också från att det bör vara en angelägen uppgift för boställsnämnderna att bevaka och tillvarataga möjligheterna för att de kyrkliga fastigheternas strukturrationalisering skall kunna genomföras i enlighet med uppgjorda planer och utan onödigt dröjsmål. Det återstår då att bedöma, om detta bör föranleda några förändringar i nämndernas organisation. Utredningen menar att så bör ske i två bestämda avseenden, nämligen i fråga om distriktens omfattning och pastoratens representation i boställsnämnderna. I första hand bör det åvila boställsnämndens ordförande att kontinuerligt följa fastighetsmarknaden. Han bör ta initiativ till att förhandlingar om fastighetsförvärv kommer till stånd, inte bara då mark som kan vara till salu är direkt lämpad att införlivas med det kyrkliga fastighetsbeståndet i enlighet med föreliggande handlingsprogram utan också då den kan komma till användning som bytesobjekt och därmed indirekt medverka till rationaliseringsprocessens fullföljande. I allt detta bör han hålla en nära kontakt med stiftsjägmästaren, som fullgör en motsvarande funktion för skogsfastigheternas del. Han bör vidare ha till uppgift att kän-

na till kommunernas bebyggelseplanering och att hålla sig underrättad om eventuella förändringar i denna samt se till att dessa inarbetas i strukturrationaliseringsplanerna. För att dessa frågor skall kunna skötas effektivt är det nödvändigt att boställsnämndsordföranden har en god överblick. En förutsättning för att denna skall bli allsidig är att distrikten är tillräckligt stora. Enligt utredningens mening bör man därför skapa större boställsdistrikt. I Luleå stift finns, om man bortser från prästgårdarna, endast 11 bebyggda boställen. Men stiftet är indelat i 6 boställsdistrikt. En översyn av organisationen ter sig ofrånkomlig. Men man måste då också räkna med ett betydligt mera omfattande engagemang för boställsnämndsordföranden än för närvarande, om det skall bli möjligt för honom att ägna erforderlig tid åt rationaliseringsverksamheten samt följa den utveckling inom distriktet som på olika sätt — främst inom fastighetsmarknadens och den fysiska samhällsplaneringens områden — har samband med jord- och skogsbruksfastigheternas anpassning till planerad utformning. I den mån större boställsdistrikt kommer till stånd får givetvis också frågan om arvoderingen av boställsnämndernas ordförande tas under omprövning. Med nuvarande låga arvoden för ett relativt tidskrävande uppdrag har det visat sig svårt att i erforderlig utsträckning engagera folk med tillräcklig erfarenhet i uppgiften. Möjligen kan det komma att visa sig nödvändigt att genomföra förändringen i boställsnämndernas geografiska verksamhetsområden successivt och etappvis. Däremot bör en annan förändring ske snarast möjligt och över hela linjen. Det gäller pastoratsrepresentantens ställning i nämnderna. Medan ordförande och arrendatorsrepresentant utses av länsstyrelsen och tjänstgör regelbundet i nämnden, skall varje pastorat inom boställsdistriktet utse en representant jämte suppleant, vilka av ordföranden inkallas till tjänstgöring efter som han finner lämpligt. Dessa represen71

tanter får därigenom ej samma fasta ställning eller omfattande erfarenhet av ärendena som nämndens båda övriga ledamöter. För att stimulera pastoratens medverkan i strukturrationaliseringen är det angeläget, att de i de organ som har att ta initiativ och framlägga förslag till åtgärder blir företrädda av representanter som kan bygga på erfarenhet från hela distriktet. Utredningen vill därför föreslå, att även pastoraten blir företrädda i nämnden av en fast representant, som utses av länsstyrelsen, efter förslag av pastoratsförbundet i resp. stift. För att tillgodose kravet i nuvarande EBO att pastoratsrepresentant ej får hämtas från det pastorat där en förrättning äger rum bör föreskrivas, att suppleant för pastoratsrepresentanten skall vara från annat pastorat än denne och skall inkallas till tjänstgöring då ärende i nämnden berör den ordinarie representantens hempastorat. Den föreslagna upprustningen av boställsnämnden med tillfällig teknisk-ekonomisk expertis för inventering av fastighetsbeståndet och med en ordförande, som anförtros vidgade befogenheter och skyldigheter ifråga om initiativ och ställningstaganden samt med fasta representanter för såväl pastorat som arrendatorer, skulle kunna göra boställsnämnden till en effektiv, smidig och förtroendeingivande första instans på den kyrkliga markägarsidan. Stiftsnämndernas uppgift bör väsentligen vara rådgivande, stimulerande och övervakande, men i vissa fall måste de också ha beslutande funktioner i samband med strukturrationaliseringen. För att inte denna skall löpa risk att bromsas upp på grund av eventuellt bristande intresse från något pastorats sida eller av andra ovidkommande orsaker är det viktigt att stiftsnämnderna i första instans tillerkännes beslutanderätt i försäljningsärenden, som berör fastighet eller fastighetsdel, som enligt strukturrationaliseringsplan skall överlåtas till annan. Enligt vedertagen praxis torde det inte förekomma, att stiftsnämnd avyttrar boställsjord utan pastoratets med72

givande. Vill man nu utvidga stiftsnämndernas befogenhet härvidlag för att underlätta rationaliseringssträvandena, bör garantier skapas för att pastoratsintressena likväl vinner tillbörligt beaktande vid stiftsnämndernas handläggning av dessa ärenden. Utredningen föreslår därför, att pastoraten i stiftet blir företrädda genom en ledamot i stiftsnämnden i likhet med vad nu är fallet i domkapitlet. För att pastoratens aktiva medverkan skall kunna påräknas är det också angeläget, att de av lantbruksnämnderna bereds tillfälle till lämpliga kompensationsförvärv. Det bör emellertid, liksom hittills, särskilt åvila stiftsnämnderna att med utnyttjande av sin vidare överblick bevaka möjligheterna att bygga upp ett mera samlat fastighetsbestånd, företrädesvis i form av »stiftsskogar» av större omfattning genom anlitande av prästlönefondsmedel från flera pastorat. Någon förstärkning av stiftsnämndernas personal för dessa ändamål synes väl i och för sig inte behöva komma ifråga. Utredningen vill dock erinra om att markpolitiska utredningen i sitt betänkande »Statens och kyrkans marköverlåtelser» (SOU 1966: 64, s. 70) velat tilldela stiftsnämnderna en betydligt aktivare roll än f.n. såsom förhandlingsorgan för den kyrkliga jorden och för detta ändamål förutsett behovet av vissa personalförstärkningar hos dem. När det gäller kontakten på det regionala planet mellan de kyrkliga organen och de statliga rationaliseringsmyndigheterna, vill utredningen slutligen peka på en möjlighet att underlätta den gemensamma planeringen av strukturrationaliseringen. Enligt 29 § instruktionen den 25 maj 1967 (nr 425) för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna skall till lantbruksnämnd vara knuten en fiskerinämnd och en programnämnd. Härutöver kan emellertid enligt lantbruksstyrelsens cirkulär den 14 juli 1967 inrättas särskilda rådgivande grupper, när det behövs, för att underlätta samarbetet mellan lantbruksnämnd och olika intressegrupper. Lant-

bruksnämnden i Uppsala har med anledning av nämnda cirkulärskrivelse föreslagit inrättande av en särskild marknämnd i länet för samarbetet mellan lantbruksnämnden och olika markägarkategorier för behandlingen av markdispositionsfrågor av betydelse för jord- och skogsbrukets strukturella anpassning. Bland de dominerande markägare som borde vara företrädda i en sådan nämnd i Uppsala län angavs även kyrkan. Boställsutredningen finner det ytterst värdefullt från de synpunkter som här har närmare behandlats, om företrädare för den kyrkliga jorden, och då kanske främst pastoraten, kunde mera allmänt ges tillfälle att medverka i liknande organ på länsplanet. Då verksamheten med det kyrkliga fastighetsbeståndets strukturrationalisering kan väntas bli av stor omfattning, är det av flera skäl angeläget att en viss samordning av metodiken och övervakning kan ske genom ett centralt organ. Detta bör då också ha till uppgift att dra upp riktlinjer för rationaliseringsverksamheten såväl tidsmässigt som med avseende på framgångslinjer. Det kan också visa sig ändamålsenligt att rekrytering, anställning och fördelning av experter handhas av ett centralt organ. I den mån bristen på personella resurser därvid gör det nödvändigt, bör detta organ också få angelägenhetsgradera behovet av åtgärder i olika stift. Vidare bör det ankomma på detta att upprätta förslag till förändringar ifråga om dimension och utformning av boställsnämndsorganisationen. Ett sådant centralt organ bör också höras i mål rörande besvär över stiftsnämnds beslut angående fastighets disposition etc. Det centrala organet kan antingen utformas som en självständig enhet eller som en avdelning i ett befintligt verk. Med hänsyn till att verksamhetens omfattning torde bli särskilt stor i ett inledande skede men att den framtida utvecklingen är svår att överblicka f.n. kan det vara ändamålsenligt att välja det senare alternativet. En rörlig anpassning till utvecklingen och

eventuella behov av andra initiativ kan lättare ske inom ramen för ett redan existerande förvaltningsorgan med uppgift att bevaka den kyrkliga egendomens intressen. Utredningen vill därför förorda att det centrala organ som behöver inrättas för ändamålet upprättas som en arbetsenhet inom kammarkollegiet. Det bör ha tillgång till expertis inom lantmäteriets, jordbrukets och skogsbrukets områden. Till det centrala organet bör knytas en rådgivande nämnd med representanter för dessa olika verksamhetsområden. Häri bör också ingå någon företrädare för Svenska pastoratens riksförbund. Genom en sålunda sammansatt nämnd kan inom det centrala kyrkliga organet en samordning ske med den statliga rationaliseringspolitiken i stort, och de intressen som de kyrkliga kommunerna företräder blir representerade i de handläggande organen på samtliga plan. Utredningen bedömer att behov av en sådan central organisation föreligger i ett första aktuellt skede av rationaliseringsplanläggningen. Härefter torde den fortlöpande rationaliseringsverksamheten kunna handhas av stiftsnämnden inom ramen för dess normala arbete. Avgörande får dock vara, hur starkt behovet i framtiden bedömes vara av en aktiv ledning av verksamheten. På nuvarande stadium kan endast konstateras, att det finns ett länge uppdämt behov av rationaliseringsåtgärder inom det kyrkliga fastighetsbeståndet. Man får därför räkna med att åtminstone den närmaste tioårsperioden kommer att erbjuda mer än tillräckligt med arbetsuppgifter för särskilda planeringsorgan. Man får också ha i minnet, att det inte ges någon bestämd rationaliseringsnivå, vid vilken man kan anse utvecklingen avslutad, utan denna kan beräknas fortgå i en takt som snabbt lämnar redan uppnådda resultat~bakom sig. I den undersökning, som för 1960 års jordbruksutrednings räkning utförts av professor L. Hjelm och en expertgrupp, konstateras att »storleksrationaliseringen inte får betraktas såsom en 73

engångsåtgärd utan ständigt måste fortgå som en konsekvens av den tekniska utvecklingen».1 Det förefaller lämpligt, att den organisation som från början skapas inte får en alltför definitiv utformning, utan att erfarenheterna får utvisa, vilka praktiska

krav som verksamheten ställer, om den skall kunna bedrivas effektivt. Det torde få ankomma på den ansvariga arbetsenheten i kammarkollegiet att avge förslag i dessa hänseenden. 1

SOU 1963: 66 s. 198.

8. Förvaltningsformer som främjar strukturrationalisering

För att en yttre rationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket skall kunna genomföras i mera betydande utsträckning räcker det inte med översiktlig planering. De föreslagna åtgärderna måste också kunna genomföras utan större komplikationer. Bestämmelserna om egendomsförvaltningen och de olika organens kompetens bör därför utformas så, att de underlättar en rörlig markpolitik och lösningar som bygger på samarbete mellan olika fastigheter och ägarkategorier eller förutsätter större gemensamma investeringar osv.

8.1 Sambruk och samverkan mellan olika brukare 8.1.1 Arrendejordbruket Den enklare formen av storleksrationalisering består i sidoarrende till förstärkning av huvudfastigheten. Utredningen saknar uppgift på antalet fall då arrendator av löneboställe också arrenderar annan jord i anslutning till bostället. Däremot har den av utredningen företagna fastighetsinventeringen utvisat, att kyrklig fastighet har upplåtits som sidoarrende åt annan brukare i drygt 1000 fall. Man kan med säkerhet utgå ifrån att det då rör sig om fastigheter som inte är lämpade att bestå som självständiga jordbruk. I genomsnitt omfattar dessa fastigheter endast 8,5 ha åker och kultiverad betesmark och 2,3 ha annan betesmark. Där den kyrkliga markens läge är sådant att den lämpar sig att arrenderas ut till annan jordbrukare, är detta givetvis en

praktisk lösning, i synnerhet om marken är obebyggd eller husen är i dåligt skick. I längden framstår det dock inte som rationellt att behålla en fastighet, som inte kan utgöra självständig brukningsenhet. I avvaktan på att den kan avyttras lär emellertid den mest lönsamma förvaltningsformen mången gång vara att utarrendera jorden utan åbyggnader. Dessa kan ju eventuellt upplåtas separat för annat ändamål. Till behandlingen av frågor rörande sådan ändrad disposition av löneboställe blir det anledning att återkomma härnedan. I begränsad utsträckning — 67 hos utredningen redovisade fall — har en kyrklig arrendelott upplåtits för sambruk med annan kyrklig fastighet inom pastoratet. Vidare förekommer i 231 fall, att kyrkliga fastigheter inom samma pastorat brukas gemensamt av en arrendator. Medelarealen hos dessa fastigheter ligger på 18,4 ha åker och kultiverad betesmark och 4,4 ha annan betesmark. Även i dessa fall är det sannolikt, att fastigheterna inte är lämpade att bestå var för sig som självständiga jordbruk. Med den sjunkande lönsamheten hos de mindre arrendeställena är det att räkna med att sambruk mellan lämpligt belägna fastigheter blir vanligare än hittills. Att arrendera tillskottsjord är en smidig väg till strukturrationalisering och kan vara ett lämpligt första steg mot en framtida rationellare fastighetsbildning. En sådan bör dock eftersträvas så snart tillfälle därtill erbjuder sig. Sambruk mellan kyrkliga fastigheter kan emellertid avse inte blott löneboställen 75

utan också fastighet av annan natur såsom lokalkyrkas jord, biskopshemman, klockarhemman osv. De för den kyrkliga jorden gällande arrendebestämmelserna kräver väl i och för sig inte någon mera genomgripande översyn för att underlätta strukturrationaliseringen. Men om en reformerad arrendelagstiftning kan bidra till att skapa enhetligare bestämmelser för olika kategorier av kyrklig jord, skulle detta medföra en rationellare ordning för de arrendatorer som brukar kyrklig jord tillsammans med annan jord eller driver sambruk mellan kyrkliga fastigheter av skilda slag. Därigenom kan möjligen intresset för ett sådant sambruk stimuleras. I detta sammanhang kan däremot ifrågasättas om inte formerna för beslut om ändrad disposition av jordbruksfastighet bör förenklas. Enligt 31 § EBO — i den lydelse den erhöll genom lagändring år 19501 — beslutar stiftsnämnden om ändring i löneboställes disposition, men finner stiftsnämnden att ändringen kan medföra, att ett självständigt och bärkraftigt jordbruk inte längre kan uppehållas på en brukningsdel som följd av vissa i lagen närmare angivna åtgärder, skall frågan underställas Konungens avgörande. I cirkulär den 2 maj 1957 har Kungl. Maj:t föreskrivit, att stiftsnämnden vid prövning av sådan fråga skall, då så icke är uppenbarligen obehövligt, inhämta yttrande från vederbörande lantbruksnämnd. Kungl. Maj:t har tillämpat 31 § 2 mom. EBO så, att det ansetts få ankomma på stiftsnämnden att avgöra om jordbruket kan bedömas som bärkraftigt. Eftersom det i rationaliseringssammanhangen avgörande skälet till ändring av dispositionen just torde vara att brukningsdelen bedöms inte vara bärkraftig, skulle alltså underställning endast undantagsvis ifrågakomma i sådana ärenden.

Maj:ts prövning. Även i dessa fall torde lantbruksnämndens yttrande inhämtas, fastän detta inte uttryckligen föreskrivits. Beträffande lokalkyrkas hemman eller domkyrkohemman finns däremot inte någon bestämmelse om att fråga om sambruk skall underställas Kungl. Maj:t. I den proposition som låg till grund för 1950 års ändringar i EBO 2 diskuterades möjligheten att låta avgörandet i frågor om ändrad disposition stanna hos stiftsnämnden i de fall då denna och lantbruksnämnden hade samma mening i ärendet. Tanken avvisades då med hänvisning till att besvär över stiftsnämndens beslut i sådana ärenden skulle komma att prövas av regeringsrätten, medan besvär över lantbruksnämndens avgöranden går till Kungl. Maj:t i statsrådet. Förvaltningen skulle också komma att tyngas, om man införde lantbruksnämnden som sidoordnat organ med viss bestämmanderätt i dessa ärenden. Vid riksdagsbehandlingen hänvisade tredje lagutskottet till bestämmelsen i EArrSt och underströk önskvärdheten av likformig handläggning. De argument som anfördes mot en decentralisering synes i dag ha minskat i vikt. Lantbruksnämndernas hörande i dessa ärenden är en reguljär företeelse och lär väl vara avgörande för stiftsnämndernas bedömning i de fall då underställning enligt 31 § 2 mom. EBO inte anses behöva ske. I fråga om besvärsförfarandet kan erinras om att regeringsrätten i yttrande den 20 oktober 1959 över betänkandet om kompetensfördelningen i administrativa besvärsmål (SOU 1959:4) i motsats till utredningsmannen föreslog, att besvär i mål rörande tillämpningen av vissa stadganden i EBO — däribland mål enligt 31 § — borde avgöras av regeringen, eftersom det här rör sig om en rent praktisk lämplighetsbedömning av åtgärderna. Denna uppfattning delas av förvaltnings-

Enligt 4 § 2 mom. EArrSt skall också fråga om upplåtelse till sambruk av självständigt jordbruk eller del därav på ecklesiastik arrendegård underställas Kungl.

76 SFS 1950: 655. Prop. 1950: 209, s. 59; L3U 26, s. 26; Rskr 390. 2

domstolskommittén i betänkandet »Förvaltningsrättskipning» (SOU 1966: 70, s. 541 f.). F.n. gäller att ärende, som enligt 31 § 2 mom. skall underställas Kungl. Maj:t, efter besvär kommer under regeringsrättens prövning. Helt likartade frågor kan sålunda komma att prövas än av regeringen och än av regeringsrätten. Starka skäl talar därför för en överflyttning av besvärsmålen. Om en sådan kommer till stånd, skulle huvudinvändningen mot en decentralisering i 1950 års proposition falla. Utredningen vill också erinra om att fråga om nyttjanderättsupplåtelse enligt 24 § EBO prövas enbart av stiftsnämnden. Decentraliseringen av beslut i dispositionsfrågor bör också omfatta de ecklesiastika arrendegårdarna. Vid beslut om sambruk av förut självständiga jordbruksfastigheter, där åbyggnaderna måhända endast avses behållas på den ena av fastigheterna, måste beslutet även innefatta besked om hur kostnaderna för underhåll och nybyggnad skall fördelas på fastigheterna i framtiden. Utredningen föreslår alltså, att beslutanderätten när det gäller frågor om ändrad disposition av kyrklig jordbruksfastighet inte längre skall utövas av Kungl. Maj:t. I förhållande till nuvarande praxis innebär detta huvudsakligen en decentralisering av besluten rörande de ecklesiastika arrendegårdarna. Några vådligare konsekvenser för detta fastighetsbestånd om f.n. 164 enheter bör detta knappast medföra. Domkyrkornas och lokalkyrkornas betydligt större fastighetsinnehav, särskilt i Lunds stift, är ju i detta hänseende undandraget högre myndighets kontroll, och stiftsnämnderna får anses ha erforderlig sakkunskap för att tillvarata kyrkofondens och — i fråga om stifts prästlönefondshemman — pastoratens intresse. Utredningen vill vidare ifrågasätta, om varje förslag om dispositionsändring skall behöva underställas stiftsnämnden så som nu stadgas i 31 § 1 mom. EBO. Åtskilliga förändringar bör utan olägenhet kunna

beslutas av boställsnämnden. Eftersom stiftsnämnden är det organ som närmast skulle svara för rationaliseringsverksamheten, bör den dock alltjämt själv kunna ta upp fråga om ändrad disposition och bör likaså besluta om viktigare dispositionsändringar av det slag som f.n. kan föranleda underställande under Kungl. Maj:t. Utredningen vill emellertid ersätta den detaljerade uppräkningen av underställningsfallen i 31 § 2 mom. EBO med en mera kortfattad föreskrift av innebörd att ärende rörande dispositionsändring på löneboställe skall avgöras av stiftsnämnden, om ändringen innebär, att ett självständigt jordbruk inte längre blir bärkraftigt eller att det helt upphör. Genom att däremot decentralisera en stor del av dispositionsfrågorna till boställsnämnderna vinner man bl.a. att dessa för att verkställa arrendeuppskattning inte behöver avvakta stiftsnämndens beslut i frågan om föreslagen dispositionsändring. Till frågan om dispositionsändring på lokalkyrkas jord återkommer utredningen under 13.1.

8.1.2 Skogsbruket Utvecklingstendenserna inom vårt lands skogsbruk och möjligheterna att genom rationalisering höja dess lönsamhet har närmare studerats inom 1960 års jordbruksutredning. Tillämpligheten av därvid gjorda rön på det kyrkliga skogsbruket har belysts i kap. 6. Utvecklingens följdverkningar i fråga om driften kan i anslutning till en promemoria av skogsbruksgruppen inom 1960 års jordbruksutredning 3 sammanfattas i följande tre punkter: 1. önskemål om hög utnyttjandegrad av det i maskiner och anläggningar bundna kapitalet. Detta leder till att skogsbrukets säsongmässiga karaktär minskar. 3

SOU 1963: 63. 77

2. Ett tekniskt och organisatoriskt tillrättaläggande av driften så att hög verkningsgrad i arbetet uppnås. 3. Ökade krav på yrkeskunnig — ofta specialutbildad — arbetskraft. För det kyrkliga skogsbruket, som är splittrat på ett stort antal små brukningsenheter, pekar samtliga dessa tre punkter på behovet av en samordning och central organisation av driften. Den koncentration av förvaltningsbefogenheterna, som krävs för att man skall kunna tillgodogöra sig teknikens landvinningar, behöver i och för sig inte medföra några förändringar i äganderättsförhållandena i skogen. Det är emellertid uppenbart, att förutsättningarna för en rationalisering och mekanisering i skogen är störst hos de större skogsförvaltningarna. Inom bondeskogsbruket har man därför under senare år eftersträvat ett organiserat samarbete inom s.k. skogsbruksområden. Det är därvid framförallt på förvaltnings- och organisationsområdet som en koncentration har skett. Ledningen har dels överförts till av skogsägareföreningen anställda skogsinspektorer och dels till själva skogsägareföreningen. De kyrkliga skogarna har en betydande omfattning med en totalareal av mer än 300 000 ha produktiv skogsmark. Taxeringsvärdet på den växande skogen var ca 220 milj. kr vid 1965 års taxering. De är därför inga små förvaltningsobjekt, även om man delar upp dem stiftsvis. Som en följd av 1942 års ändring av EBO 4 har redan en viss samordning av förvaltningen kunnat ske. Ca 200 000 ha produktiv skogsmark är ställda under heltidsanställda skogsbiträden, dvs. ungefär 2/3 av pastoratens totala produktiva skogsmarksareal. Man kan givetvis nöja sig med att i huvudsak bibehålla nuvarande förvaltningsform men med den rationalisering som skulle ligga i en gemensam planläggning av avverkningarna från stiftsjägmästarens sida samt utnyttjande av maskiner som finns tillgängliga på orten, exempelvis vid maskinstationer etc, vari78

genom kapitalinsatsen för maskiner skulle nedbringas till en relativt låg nivå. Nackdelarna med denna organisation är emellertid, att den gemensamma planläggning som skulle kunna utföras, måste ske först sedan pastoraten bestämt sig för var och i vilken omfattning de vill avverka. Planläggningen blir därför ett hastverk och kan inte ge ett ekonomiskt tillfredsställande resultat vid en mekaniserad skogsavverkning. Vidare måste den maskinpark som kan stå till buds användas. F.n. finns maskiner avsedda för skogsbruket endast i begränsad utsträckning att hyra. Den antydda organisationsformen synes i dagens läge knappast lösa problemen. Andra former av samverkan i rationaliseringssyfte bör därför övervägas. En möjlighet är att de kyrkliga skogarna ansluts till redan befintliga skogsförvaltande organisationer, såsom t.ex. Skogssällskapet eller skogsägareföreningarna, då närmast skogsbruksområdena, varvid samverkan sker med andra fastighetsägare inom ett förhållandevis begränsat område. Även olika former av mera begränsad samverkan kan här tänkas förekomma. Vidare kan man tänka sig att ordna en stiftsvis samlad förvaltning av fastigheterna, antingen genom stiftsnämnderna eller i en eller annan form genom pastoraten själva med något gemensamt förvaltningsorgan. De olika här antydda möjligheterna skall i det följande närmare granskas. 8.1.2.1

Skogssällskapet

Detta sällskap, som är en ideell stiftelse med allmännyttiga syften och har sitt säte i Göteborg, förvaltar dels egna skogar, dels framför allt skogar som tillhör allmänna inrättningar, kommuner m.m. och dels vissa enskilda godsskogar m.m. Sällskapet företräder inte något eget ekonomiskt vinstintresse och dess verksamhet förutsätter inte heller någon organiserad samverkan mellan olika uppdragsgivare. 4

SFS 1942: 233.

Det förekommer att Skogssällskapets skogvaktare är skogsbiträde i pastorat. 5 Särskilt vanligt är detta i Göteborgs stift. Skogssällskapet förvaltar emellertid sammanlagt endast ca 245 000 ha skog, varför ett överflyttande av hela den kyrkliga skogsförvaltningen till Skogssällskapet skulle betyda, att sällskapets verksamhet mer än fördubblades. Sällskapet har inte heller förvaltningsobjekt över hela landet. Att flytta över hela förvaltningen till Skogssällskapet synes därför inte vara möjligt eller lämpligt. Däremot bör även i fortsättningen teknisk samverkan kunna förekomma i den formen, att Skogssällskapet med sin personal och maskinutrustning biträder vid förvaltningen av pastoratsskogar, vilkas belägenhet gör ett sådant samarbete naturligt för båda parter. En sådan samverkan kan erhålla den omfattning och närmare utformning, som i varje enskilt fall finnes lämplig och kan därigenom lätt anpassas till den kyrkliga förvaltningens krav. 8.1.2.2 Skogsägare föreningar skogsbruksområden

och

Sedan 1920-talet har de enskilda skogsägarna gått samman i skogsägareföreningar för att tillvarata gemensamma intressen när det gäller skogsvård och förbättrad skogsproduktion samt avsättningen för medlemmarnas skogsprodukter. Skogsägareföreningarna är sammanslutna i Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR). Efter vissa år 1964 inträffade fusioner uppgår antalet regionala föreningar nu till 19, omfattande tillhopa ca 135 000 medlemmar med 6,9 milj. ha produktiv skogsmark, dvs. nära 60 % av all sådan i enskilda personers ägo. Skogsägareföreningarna bedriver försäljningsverksamhet men äger också själva eller genom dotterföretag ett stort antal industrier för förädling av skogsprodukter. De under senare tid sjunkande rotnettona med därav följande krav på rationalisering av produktionen främst genom ökad mekanisering har sedan mitten av

1950-talet framtvingat en närmare samverkan mellan skogsägarna. Denna har tagit fastare form i de på frivillig väg bildade skogsbruksområdena. Antalet skogsbruksområden, som vid utgången av år 1966 utgjorde 342 med ca 36 000 medlemmar och ca 2,2 milj. ha skogsmark, är i snabbt växande och riksförbundet stimulerar denna utveckling. Skogsbruksområdena bygger på den enskilde medlemmens frivilliga medverkan och hans samtycke krävs för åtgärder som berör hans skog. Medlemskapet i skogsbruksområde grundar sig på avtal mellan den enskilde skogsägaren och den regionala skogsägareföreningen. Det är denna som tillhandahåller den service som medlemskapet i ett skogsbruksområde syftar till, såsom tillgång till skogsinspektor, arbetskraft, maskiner osv. Skogsbruksområdet utgör inte i sig självt någon juridisk person och kan alltså inte uppträda som avtalspart eller arbetsgivare. Direkt samröre mellan medlemmarna i skogsbruksområdet bör men behöver inte förekomma, även om de kallas till möten för information och därvid också utser ledamöter av ett förtroenderåd, som utgör organ för samråd mellan skogsinspektoren och medlemmarna i gemensamma angelägenheter. Den närmare omfattningen av den enskilde medlemmens åtaganden och förpliktelser varierar inom olika föreningars områden. I regel skall dock medlemskap i skogsägareförening vara ett villkor för anslutning till skogsbruksområde. Riksförbundet har utfärdat anvisningar till föreningarna i syfte att skapa större enhetlighet samt rekommenderat föreningarna att i lämplig takt försöka täcka sina verksamhetsområden med skogsbruksområden. Avsikten är att dessa skall utgöra föreningens fältorganisation, för vilken föreningen har det ekonomiska ansvaret, och föreningens arbete med virkesanskaffning skall successivt föras över från dess sär5

År 1961 var detta fallet med 95 pastoratsskogar om tillhopa 18 600 ha. 79

skilda inköpsorganisation till skogsinspektoren. Genom att föreningarnas medlemmar lojalt följer bestämmelserna ifråga om hembuds- eller leveransplikt kan det anses självklart att de automatiskt levererar allt sitt saluvirke genom den egna föreningen. Därigenom stärks dennas position vid prisförhandlingarna med den virkesköpande industrin. Inom ett skogsbruksområde handhar skogsinspektoren planering, ledning och kontroll av all föreningens verksamhet. Till hans hjälp anställer föreningen efter behov förmän, som skall arbeta med skogsvård och övervaka avverkningsarbetena. Avsikten är vidare, att föreningens ledning i samråd med inspektören skall utse kontaktmän, som skall bistå honom i ackvisitionsarbete, medlemstjänst och virkesanskaffning. F.n. sker virkesanskaffningen genom medlemmarna på provisionsbasis. Vid utnyttjande av föreningens tjänster skall medlem erlägga betalning vare sig han deltar i skogsbruksområde eller ej. Icke-föreningsmedlemmar, som av särskilda skäl medgivits att delta i skogsbruksområde, bör åläggas samma skyldigheter som medlemmarna och följa de taxor som tillämpas för dem. För icke-föreningsmedlem som eljest får utnyttja föreningens tjänster, t.ex. genom förvaltningsavtal eller avtal om skogsvårdsuppdrag eller avverkningsuppdrag, gäller förhöjda taxor. De för skogsbruksområdena år 1966 tillämpade taxorna varierar mellan de regionala skogsägareföreningarna och omfattar i några fall en mindre årlig arealavgift som ofta är maximerad till 50—100 kr, arvoden till inspektor 100—150 kr/dag och förman 85—115 kr/dag för beställd arbetsinsats. Administrationsersättning vid skogsvårdsuppdrag debiteras med 3—7 % av arbetskostnaden och för avverkningsuppdrag 2—5 % av leveransvärdet beroende på posternas storlek. I vissa fall kombineras en låg fast procentsats med en grundavgift per avverkningsuppdrag Därtill kommer avgifter för utnyttjande 80

av maskiner m.m. enligt särskilda taxor. Avgifterna dras i regel från virkeslikviderna till medlemmarna. Avtalstiden för skogsbruks- och förvaltningsavtal bör regelmässigt sammanfalla med förenings räkenskapsår och de taxor som skall tillämpas bör fastställas i god tid före årets början. Vid tecknande av avtal förbehålles föreningen rätt att under den tid överenskommelsen omfattar — vanligen tre år i sänder — årligen ompröva avgiftsbeloppen. Att här har lämnats en tämligen fyllig redogörelse för skogsbruksområdenas organisation bör ses mot bakgrunden av dels det mycket stora intresse denna organisationsform vunnit inom det enskilda skogsbruket och den betydelse den tillmätts för den framtida utvecklingen därav, 0 dels den aktivitet som skogsägarnas organisationer under senare år bedrivit i syfte att ansluta prästlöneboställenas skogar till skogsbruksområden. Vid en bedömning av värdet av en sådan anslutning måste åtskilliga frågor klarläggas. Utredningen har i detta syfte bl.a. haft överläggning med företrädare för SSR. En första fråga gäller i vilken utsträckning denna organisationsform löser samverkansproblemen för det kyrkliga skogsbruket och därmed kan bidra till att öka dess lönsamhet. Det förhållandet att pastoratsskogarna ligger utspridda bland bondeskogarna kan anföras som stöd för lämpligheten av att ansluta dem till skogsbruksområden för att lösa problemet om samverkan inom en större förvaltningsenhet. I många fal erbjuder dock det omedelbara grannskapen till bolagsskogar eller statsskogar lika na turliga förutsättningar för en samverkan Även med en kraftig utbyggnad av skogsbruksområdena kan dessa inte få en så fullständig utbredning, att de på alla orter kan erbjuda den ecklesiastika skogen den bästa formen för samverkan. Möjligheten av en anslutning till skogsbruksområde blir 6

Se t.ex. SOU 1963:63 s. 18 f.

sålunda i hög grad beroende av de lokala förhållandena. Frågar man sedan efter de praktiska fördelarna av en sådan anslutning i de fall då det finns möjlighet därtill, så är den förnämsta givetvis den, att skogsbruksområdets arealer är tämligen koncentrerade. Transporten mellan olika avverkningstrakter måste bli förhållandevis gynnsam. Dessutom skulle de maskiner som kunde användas bli billigare per arealenhet därför att de kunde användas på en större areal. De skogsarbetare, som skulle anställas, skulle få ett underlag för sitt arbete, som gjorde att resorna skulle kunna inskränkas, och genom en central anställning hos skogsägareföreningen skulle avlöningsoch reseersättningsfördelning, ATP-frågor m.m. kunna lösas lätt. I stort sett kan alltså fördelarna sägas bero på en relativt koncentrerad form och en central styrelse, det vill säga själva skogsägareföreningen. I likhet med vad som gäller inom den kyrkliga organisationens skogsbiträdesdistrikt är det emellertid delägarna eller de anslutna som själva beslutar, när olika åtgärder skall vidtagas, när och var huggningar skall göras osv. Skogsbruksområdenas organisation liknar sålunda i hög grad nuvarande organisation inom det kyrkliga skogsbruket, men genom att de anslutna fastigheterna har i genomsnitt ännu mindre arealer än de kyrkliga har man där ännu större svårigheter att kämpa emot. 7 Sannolikt kommer en avsevärd tid att förflyta innan en helt effektiv samverkan över gränserna har nåtts. Så länge de enskilda deltagarnas självbestämmanderätt bibehålles, lär inte ett rationellt utnyttjande av maskiner och arbetskraft kunna genomföras med full effekt. En annan fråga av vikt i sammanhanget är hur skogsbruksområdenas organisationsform låter sig förena med de krav som måste ställas på den kyrkliga boställsförvaltningen. I ett utslag den 12 maj 19648 på besvär över stiftsnämnds beslut angående entledigande av skogsbiträde i ett fall, 6 — 567-5454

där pastoratet avsåg att i stället ansluta sin skog till ett skogsbruksområde, uttalade regeringsrätten, att för att en sådan åtgärd skulle få genomföras borde krävas, att pastoratet styrkte att betydande och bestående fördelar kunde vinnas genom omläggningen. Regeringsrätten fann det framgå, att vissa besparingar och jämväl andra fördelar kunde vinnas men anförde vidare följande. Emellertid har, såvitt handlingarna utvisa, förhållandet mellan denna förvaltningsform och de särskilda bestämmelser som gälla för de ecklesiastika boställena icke närmare undersökts. Utredning erfordras dock om i vilken utsträckning ett iakttagande av nämnda bestämmelser kan medföra särskilda kostnadskrävande avvikelser från den avsedda förvaltningsformen. Ej heller föreligger tillräcklig utredning angående de villkor för försäljning av skogsprodukter som kunna påräknas och därmed ej heller om hur nettoavkastningen kommer att påverkas. Enär vid angivna förhållanden tillräckliga skäl för åtgärden att entlediga det dittillsvarande skogsbiträdet ej förebragts, fann regeringsrätten skäligt upphäva stiftsnämndens beslut. Regeringsrättens tveksamhet inför det oklara rättsläget synes förklarlig. Vissa andra problem i sammanhanget påtalades av Svenska pastoratens riksförbund i remissyttrande över boställsutredningens promemoria med förslag till vissa ändringar i EBO, ehuru förbundet då för sin del stödde tanken på anslutning till skogsbruksområdena. 8 I det föregående omnämndes de rekommendationer som SSR utfärdat för att skapa större enhetlighet i de bestämmelser som tillämpas inom olika skogsägareföre7

De kyrkliga skogsskiftenas genomsnittsareal uppgår till 64,3 ha och understiger inte i något stift 23 ha. Inom bondeskogsbruket omfattar mer än halva antalet brukningsenheter med skog en areal av högst 25 ha och endast en femtedel uppvisar arealer över 50 ha (Skogsstatistisk årsbok 1964—65, tabell C). Dessa brukningsenheter torde dessutom i stor utsträckning fördela sig på flera skiften. 8 R 1964 not. E. 25. 9 Se prop. 1963: 95 s. 17. 81

ningars områden. Ännu gäller emellertid mycket skiftande villkor för anslutning till skogsbruksområde på olika håll i landet, vilket framgått vid en jämförelse mellan ett par till utredningen överlämnade exempel på avtal som tillämpas.10 Vidare är det ovisst hur man i det enskilda fallet inom olika föreningar kan komma att ställa sig till kravet på medlemskap i föreningen som villkor för anslutning. Medlems insats till föreningen beräknas i förhållande till areal och kan uppgå till betydande belopp. Skogsägareföreningarna har även på sitt program ett väsentligt vidare arbete, än vad som krävs för det kyrkliga skogsbruket. Den som inte är medlem har å andra sidan inte del i den inkomst från föreningens industriföretag m.m. som i form av s.k. efterlikvid kan gottskrivas medlemmarna. De korta avtalsperioderna och möjligheten till årlig omprövning av avgiftsbeloppen utgör ett annat osäkerhetsmoment, när det gäller att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av en anslutning. Men givetvis kan man i det enskilda fallet närmare precisera de villkor som skall gälla för pastorats anslutning till ett skogsbruksområde och i avtalet ta hänsyn till de speciella krav som måste uppställas för den kyrkliga egendomen. Pastoratsskogarnas anslutning till skogsbruksområdena har stundom i den allmänna debatten framställts såsom en väg att trygga pastoratens inflytande över skogsförvaltningen gentemot en centralisering med ökade befogenheter för stiftsnämnderna. 11 Utredningen vill därför understryka, att den enskilde skogsägaren f.n. knappast lär kunna utöva något inflytande på skogsbruksområdets organisation eller personalfrågor, i synnerhet inte om han inte är medlem av skogsägareföreningen. Det är ju föreningen som organiserar skogsbruksområdena, sluter avtal med de enskilda medlemmarna, anställer och avlönar all personal, utser kontaktmän, anskaffar maskiner, fastställer taxor och omhändertar skogsprodukterna för utbud genom föreningen. Inom området utövas 82

ledningen av skogsinspektoren. Medlemmens bestämmanderätt begränsas huvudsakligen till frågan om i vilken omfattning han vill utnyttja den service som föreningen erbjuder. Under sådana förhållanden innebär ett pastorats anslutning till skogsbruksområde snarast, att det avhänder sig det — låt vara begränsade — inflytande på förvaltningen som det hittills haft. Från praktisk skogsvårdssynpunkt finns också anledning till tveksamhet rörande värdet av att ansluta boställsskogar till skogsbruksområde. Vissa av de uppgifter som åvilar skogsinspektoren måste med hänsyn till stiftsnämndens ställning som tillsynsmyndighet alltjämt fullgöras av nämnden. Detta gäller främst upprättande av skogshushållningsplan men också kontrollen över utsyning av virke. I det förgående har anförts, att de kyrkliga skogsskiftena som regel är avsevärt större än genomsnittet av de enskilda fastigheterna. Virkesförrådet på de kyrkliga fastigheterna är också avsevärt större per arealenhet och består till stor del av värdefull mogen skog, vilket gör boställsskogen till ett åtråvärt komplement till det enskilda skogsbrukets virkessortiment Denna skillnad beror i viss mån på en något olika målsättning för å ena sidan det kyrkliga skogsbruket, som i hög grad liknar statsskogsbruket, och å andra sidan det enskilda skogsbruket. Det torde vara förenat med förhållandevis stora svårigheter för en och samme man, skogsinspektoren, att bedriva två olika slag av skogsbruk inom området. Vidare innebär skogsbruksområdenas nuvarande organisation en viss risk att den kyrkliga egendomens intressen blir eftersatta till förmån för andra ägares.

10 Jämtlands skogsägareförenings u.p.a. »Överenskommelse om medlemskap i skogsbruksområde» och Sydöstra Sveriges skogsägares förbunds »Skogsbruksavtal». 11 Ett sådant resonemang skymtar t.ex. i den redogörelse för skogspolitiken som lämnas i Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds tryckta årsredovisning 1963, s. 21—22.

Skogsbruksområdet avses enligt SSR:s rekommendation utgöra »grund för den fastanställning som är nödvändig för att täcka bondeskogsbrukets behov av arbetskraft». Då boställsskogen inte på samma sätt som övriga medlemsskogar i området står under en personlig ägares kontroll, kan man inte räkna med att krav reses om arbetsinsats på dess mark när säsongen är som bäst för en viss skogsvårdsåtgärd eller då konjunkturläget gör en avverkning särskilt gynnsam. Risken är i stället, att den kyrkliga skogen blir ett slags sysselsättningsreserv för arbetskraften, då den inte efterfrågas på annat håll, vilket inte lär främja avkastningen. Slutligen bör det beträffande skogsbruksområdena framhållas, att deras nuvarande utformning sannolikt endast är ett stadium i utvecklingen mot en betydligt fastare organisation av privatskogsbruket. Sålunda förutser jordbruksutredningens skogsbruksgrupp 12 behovet av en sådan med mera långtgående förpliktelser för anslutna skogsägare, i varje fall då kontinuerligt sysselsatt arbetskraft och maskiner i större omfattning har anskaffats. Frågorna om hur samverkan över ägogränser i framtiden skall lösas och hur sådan samverkan skall främjas av statsmakterna kommer också att studeras av den år 1965 tillsatta skogspolitiska utredningen. I avvaktan på att samarbetet inom det enskilda skogsbruket finner en mera definitiv form anser boställsutredningen det vara skäl att iakttaga en viss försiktighet beträffande den ecklesiastika skogens anslutning till skogsbruksområden. Även om utredningen sålunda delar den tveksamhet som kommit till uttryck i regeringsrättens ovan citerade utslag, anser den dock, att med hänsyn till angelägenheten att tillvarataga alla möjligheter till en strukturrationalisering inom skogsbruket detta inte bör utgöra hinder för att stiftsnämnd i enstaka fall, efter prövning av de villkor som skall knytas till skogsbruksavtalet, kan medge ett pastorat rätt att ingå i skogsbruksområde med skogsmark,

som ligger i anslutning därtill och för vilken denna form av samverkan är lämplig från driftssynpunkt. Men man bör då ta hänsyn inte blott till vad som för det enskilda pastoratet kan te sig gynnsamt, utan också till återverkningarna på den kyrkliga skogsförvaltningens organisation i stort. Utredningen anser emellertid att det i många fall skulle vara en enklare lösning om man kunde sluta ett mera begränsat avtal med skogsägareföreningen om utnyttjande av dess tjänster på bostället. Ett rationellt utnyttjande av skogsägareföreningens tillgängliga personal och maskinutrustning kunde ju komma till stånd också genom avtal om skogsvårds- eller avverkningsuppdrag eller genom förvaltningsavtal. På flera håll i landet förekommer i dag en begränsad teknisk samverkan mellan pastorat och skogsägareföreningar i fråga om arbetskraft och enklare maskiner. Det vore önskvärt att frågorna om en sådan teknisk samverkan kunde närmare studeras inom SSR. Sådana avtal om samverkan som nu sagts bör emellertid kunna träffas också med andra kategorier av skogsägare som driver rationellt skogsbruk. I bl.a. Luleå stift bör samverkan med domänverket på många håll te sig naturlig. Tjänster bör under alla omständigheter köpas på sätt som visar sig billigast och mest effektivt.

8.1.2.3 Samverkan inom den organisationens ram

kyrkliga

De hittills behandlade formerna av samverkan öppnar möjligheter för ett enskilt pastorat att i vissa fall tillgodogöra sig de fördelar som de större brukningsenheterna kan erbjuda. Nuvarande prästlönesystem, som baserar sig på en kostnadsutjämning mellan pastoraten via den allmänna kyrkoavgiften och tillskotten ur kyrkofonden, medför emellertid, att en hög avkastning av lönebostäl12

SOU 1963:63 s. 19. 83

Antal skogsarbetare i hela riket År

Behov

Verksamma

Mansdagsverken/m 3 sk

1945 1950 1955 1960 1965 1970 1980

205 000 155 000 125 000 105 000 72 000 55 000 13 35 000 13

260 000 230 000 190 000 135 000 110 000 80 000 13 55 000 13

1,0 0,75 0,60 0,42 0,26 0,20—0,30 0,10—0,20

lena blir ett gemensamt intresse för pastoraten. Utredningen har därför funnit det angeläget att undersöka också vilka möjligheter en samverkan inom den kyrkliga organisationens ram kan erbjuda för en rationalisering av skogsbruket och hur en sådan samverkan lämpligast bör utformas. Vilka är då i dagens läge förutsättningarna för ett rationellt skogsbruk inom denna ram? Några grundläggande data bör få belysa frågan. Under ett antal år har genom en fortgående mekaniseringsprocess antalet mansdagsverken per avverkad m3sk minskat och beräknas i framtiden minska enligt ovan återgivna tablå (Svenska lantarbetsgivareföreningens skogsbyrå 1967). Med en beräknad årlig avverkning av 1 200 000 m3sk på de kyrkliga skogarna, kan på denna grundval beräknas, att det totala antalet arbetsdagar i framtiden blir 240 000, vilket med 240 arbetsdagar per år innebär, att det behövs ca 1 000 man inom detta skogsbruk. Några exempel kan belysa fördelningen på olika stift:

Stift

Avverkning 1000 m 3 sk

Erforderlig arbetskraft 1 *

Luleå Karlstad Lund Visby

55 147 35 12

46 122 29 10

84 Som jämförelse kan nämnas, att antalet anställda skogsarbetare år 1965 hos domänverket (total avverkning 7,5 milj. m3sk) var ca 13 000. Antalet dagsverken var 2 000 000, motsvarande ca 8 000 helårsanställda arbetare. Av den totala avverkningen såldes ca 18 % på rot (Domänverket 1965). Av den nuvarande avverkningen på kyrkliga skogar säljs omkring 60 % på rot, varför antalet dagsverken av anställd arbetskraft f.n. är mindre än det som ovan skisserats som behövligt för framtiden. Industriernas behov av en jämn virkestillförsel och minskade intresse för att själva sköta rotpostavverkningen medför, att rotpostförsäljningen kan väntas bli ersatt av långtidskontrakt för leveransvirke. Detta ger pastoraten bättre förutsättningar för planläggning och en jämnare sysselsättning av arbetskraften. Men även om rotförsäljningen således i framtiden kan väntas försvinna eller decimeras avsevärt, torde genom helårsanställning antalet anställda i flertalet stift väsentligt komma att understiga 1 man per pastorat. Allteftersom skogsarbetet mekaniseras blir också lagarbete allt vanligare. Lagen blir olika stora beroende på organisation och mekaniseringsgrad men lag med 4—8 arbetare torde bli normalt.

13 Beräknat antal. 14 Här räknat efter 3

m sk.

0,20 mansdagsverken/

Av ovanstående framgår, att pastoratet — utom i sällsynta undantagsfall — blir en för liten enhet för att anställa skogsarbetare. När det sedan gäller att bedöma den kapitalinsats som erfordras för maskinanskaffning i det moderna skogsbruket kan anföras följande siffror för domänverket åren 1962—1965. Maskininköp 1962 1963 1964 1965

5,4 milj. kr 4,6 » » 9,5 » » 10,6 » »

Domänverkets avverkning kan beräknas vara ca 7 gånger större än den kyrkliga. Maskinerna avses f.n. i mindre omfattning även kunna göra tjänst i arbetet med skogsvård, vägbyggnad m.m., men skogsvårdsarbetet torde inom en snar framtid bli beroende av maskiner av samma storlek och kapacitet som avverkningsmaskinerna. De kapitalinsatser som här krävs är av den storlek att de ligger utanför vad flertalet pastorat själva kan bära. Slutligen bör också framhållas, att i framtidens skogsbruk kommer awerkningsarbetet i hög grad att bli helårsarbete och ej som tidigare säsongarbete. Virket måste för att ej förstöras gå i en jämn ström till industrierna. Det är därför av vikt att även försäljningarna samordnas med avverkningen. I den mån denna sker i samverkan mellan pastoraten bör en samordning också av deras virkesförsäljning komma till stånd. Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden som utredningen har haft att överväga möjligheterna att driva ett rationellt skogsbruk inom den kyrkliga förvaltningens ram. Om detta rent organisatoriskt går att genomföra, skulle fördelen med detta främst vara, att skogsbrukets målsättning och metoder kunde bestämmas av det kyrkliga skogsbrukets speciella karak-

tär av allmänt skogsbruk. Den ekonomiska fördelen av ett samlat utbud av förstklassigt virke skulle tillfullo utnyttjas. Inom en sådan organisation skulle pastoraten bilda ett gemensamt underlag för anskaffning av erforderlig maskinutrustning. Skogsarbetare kunde anställas på rimliga villkor och på sådant sätt att helårsarbete kunde garanteras. Nackdelen med denna organisation är det spridda kyrkliga fastighetsinnehavet, varigenom resor för personalen och transporter av maskiner och verktyg blir dyrare. Dessa olägenheter skulle emellertid i hög grad kunna minskas genom en effektiv arrondering av fastigheterna, vilken i främsta rummet bör ske som en intressearrondering, dvs. så att de kyrkliga fastigheterna koncentrerades till ett begränsat antal intresseområden. Detta skulle i stor utsträckning kunna ske genom ägoutbyten med bl.a. domänverket och i samarbete med lantbruksnämnderna. Skogsmarkens sammanförande till sammanhängande block, är dock — såsom antytts i kap. 6 — inte en nödvändig förutsättning för rationalisering. De väsentligaste besparingarna görs om driften kan organiseras så att arbetskraft och maskinutrustning utnyttjas effektivt. Granskar man nu det kyrkliga skogsbrukets förvaltningsorganisation utifrån dessa förutsättningar, kan man till att börja med konstatera, att 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning byggde på pastoraten som ekonomiska och tekniska enheter, helt i linje med dåtida uppfattning att små enheter i och för sig utgjorde en påtaglig fördel. Ett steg i rätt riktning togs när man genom 1942 års ändring i EBO möjliggjorde bildandet av skogsbiträdesdistrikt, där två eller flera pastorat tillsammans kan utgöra underlag för en heltidsanställd skogvaktare. Vissa av dessa har också vården om skogar som står direkt under stiftsnämndens förvaltning. Inom ett sådant distrikt kan arbetet med skogsvård, utsyning och avverkningar planeras rationellt och vad man därvid vinner i effektivitet kommer helt de kyrkliga avkomsttagarna till godo. I vissa av85

seenden innebar 1942 års reform en längre gående samordning inom stiftet i så måtto att stiftsjägmästarna fick överinseende över avverkningarna på pastoratsskogarna (52 § EBO). Organisationen med skogsbiträdesdistrikt, som nu utbyggts till att omfatta huvudparten av den kyrkliga skogen, har visat sig effektiv och utredningen kan inte finna det rimligt att nu överväga ett sönderbrytande av denna organisation till förmån för en närmare samverkan mellan enskilda pastorat och andra kategorier av skogsägare. Genom att i stället knyta an till nuvarande förvaltningsapparat och personal vinner man en garanti för att den kyrkliga verksamhetens intressen blir tillgodosedda. En konsekvens av den fortsatta utvecklingen inom skogsbruket efter 1942 bör då bli att man inom stiftet — samtidigt som man genom försäljning, köp och byte strävar att förbättra den yttre strukturen av kyrkans skogsinnehav — bygger ut de samverkansformer man nu har i skogsbiträdesdistrikten och den möjlighet till central planering som stiftsjägmästarorganisationen erbjuder. De krav som man på grundval av vad här tidigare sagts bör ställa på lagstiftningen idag är att den skall möjliggöra följande fyra ting. 1. 2. 3. 4.

Planläggning av skogsarbetet. Gemensam maskinanskaffning. Gemensam anställning av arbetskraft. Samordnad virkesförsäljning.

Kravet i punkt 1 kan väl till stor del tillgodoses inom ramen för nuvarande bestämmelser — 45 och 52 §§ EBO — med en något ändrad tillämpning. Det är sålunda önskvärt att man kan åstadkomma en överskådlig planering på längre sikt för samtliga behandlingsytor inom ett stift. Detta måste innebära att det enskilda pastoratet inte självständigt kan få påyrka arbetsinsats vid en viss tidpunkt, eftersom flyttning och uppställning av maskiner och transporten av arbetare kräver samordning, 86

så att arbetsinsatsen en bestämd tid koncentreras till en viss del av förvaltningsområdet. Även nödvändigheten av att en teknisk samverkan i så stor utsträckning som möjligt kan etableras över ägogränserna mellan alla olika kategorier av markägare gör det angeläget, att det finns organ, som för den kyrkliga skogsförvaltningens räkning kan träffa avtal om sådant samarbete. Ett sådant avtal kan innebära, att tillgängliga resurser i fråga om arbetskraft och maskiner i en markägares tjänst — och då även skoglig personal inom den kyrkliga förvaltningen — kan anlitas för att utföra arbeten även på angränsande område i annans ägo. Kraven i punkt 2 och 3 tillgodoses ej alls eller endast i ringa utsträckning i nuvarande lagstiftning. Utredningen vill för sin del föreslå, att en möjlighet öppnas att centralt i varje stift anskaffa erforderlig maskinutrustning med hjälp av lån ur kyrkofonden. Det ansvariga organet — varom mera sägs härnedan — skulle sedan debitera pastoraten efter användningen. På motsvarande sätt skulle den behövliga arbetskraften kunna anställas centralt och kostnaderna debiteras pastoraten. Genom planläggningen kan varje pastorat underrättas i förväg om den debitering de kan ha att förvänta nästkommande år. Genom att maskiner och arbetskraft administreras centralt kan möjligheten också utnyttjas att använda dem i arbete för andra fastighetsägare, givetvis mot debitering. Och i motsvarande mån kan avtal träffas centralt om anlitande av entreprenörföretag eller eljest av personal och maskiner i annans tjänst för arbete på kyrklig skogsmark. Den skisserade organisationen förutsätter sålunda inte, att maskiner och arbetare måste vara anskaffade resp. anställda av det kyrkliga organet. Vad slutligen beträffar kravet i punkt 4 ovan kunde det tillgodoses genom en mindre snäv tolkning av nuvarande bestämmelse i 10 § StNInstr om stiftsjägmästares befattning med virkesförsäljning samt ge-

nom en bestämmelse som klart anger, att pastorat är skyldigt att sälja till högsta möjliga pris. En bestämmelse av sist angivna innehåll torde ändå bli nödvändig med hänsyn till det av utredningen föreslagna avräkningsförfarandet med kyrkofonden. När det då gäller frågan hur organisationen på stiftsplanet bör utformas för att bäst svara mot de krav som här uppställts, erbjuder sig olika alternativ beroende på vilken avvägning man vill göra mellan de krav rationaliseringen ställer på en koncentration av förvaltningen och intresset av att uppehålla ett visst mått av självförvaltning hos pastoraten. Inom den ram som utredningsdirektiven angivit torde endera av följande lösningar vara mest förtjänt att övervägas. a). Stiftsnämnderna övertar förvaltningen av löneboställenas skog, medan jordbruksdelen kvarstår under pastoratens förvaltning. Skogen skulle därvid förvaltas gemensamt för pastoratens räkning. Genom en sådan koncentrerad förvaltningsform skulle tryggare förhållanden skapas för arbetskraften, som då kunde heltidsanställas hos stiftsnämnden i likhet med vad f.n. gäller för stiftsjägmästarna och en stiftsskogvaktare i Karlstads stift. Maskinutrustning kunde anskaffas centralt av det organ som på stiftsplanet förvaltar kyrkofondsmedel, och planläggningen av tidpunkt och plats för olika arbetsinsatser kunde ske hos samma myndighet som fastställer hushållningsplanerna. Stiftsnämnden skulle också kunna träffa avtal centralt med företrädare för andra skogsägarekategorier om samverkan över ägogränserna. I nära kontakt med den statliga rationaliseringsexpertisen och berörda länsorgan kan stiftsnämnden också genomföra erforderlig strukturrationalisering, intressearrondering etc. För att skapa ekonomiskt underlag för nödvändiga markförvärv skulle man då också kunna tänka sig, att stiftsnämnden fick förvalta en bestämd procent av varje pastorats prästlönefonder, när dessa uppgår

till ett visst ej alltför obetydligt minimibelopp. Dessa skulle få en värdebeständig placering, samtidigt som de bidrog till att underlätta en rationell omorganisation av pastoratens skogsbruk i stiftet. I övrigt skulle i så fall stiftsnämnds nuvarande rätt att ta pastorats fondmedel i anspråk enligt PrlfL kunna begränsas till vad pastoratet frivilligt önskar placera i fast egendom genom stiftsnämndens försorg. För att bereda pastoraten en jämnare avkastning av skogen och en rättvisare fördelning av skogsinkomsterna, eftersom de inte längre själva skulle äga bestämma tidpunkten för avverkning på deras mark och därigenom utnyttja tillfälliga konjunkturförändringar, kan man tänka sig förvaltningen ordnad enligt samma grunder som tillämpas i fråga om stiftens prästlönefondshemman. Nettoavkastningen skulle då årligen fördelas mellan samtliga delägande pastorat efter andelsvärden oavsett om avverkning under året skett på ett visst pastorats fastigheter eller ej. Mot det i denna punkt skisserade alternativet talar framför allt den principiella olägenheten, att denna förvaltningsform innebär en ytterligare begränsning av pastoratens självbestämmanderätt. Man kan emellertid anföra, att denna redan nu är ytterligt blygsam, när det gäller skogsförvaltningen, och att det enskilda pastoratets beslutande i fråga om avverkningar och skogsvårdsåtgärder utgör ett direkt hinder för ett rationellt planerat skogsbruk. I avsnitt 7.3 har emellertid utredningen föreslagit, att pastoraten skulle få utse en representant i stiftsnämnden. Därigenom skulle de ju också garanteras ett visst medinflytande över skogsförvaltningen Antalet av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter — f.n. tre av inalles fem — bör i så fall i motsvarande mån minska. Stiftsnämndens funktion av statlig tillsynsmyndighet skulle på så sätt bli mindre framträdande. b). Grundprincipen för nuvarande boställsförvaltning upprätthålles och pastoraten svarar för förvaltningen av skogen, men 87

ledningen av förvaltningen inom varje stift uppdras åt ett samarbetsorgan. Stiftsnämndens uppgifter med avseende på skogsförvaltningen skulle i detta fall kunna begränsas till den tillsyn, som är motiverad av kyrkofondens intressen, och direkt därmed sammanhängande förvaltningsåtgärder. Stiftsjägmästarnas funktioner enligt EBO skulle i huvudsak bibehållas och dessa liksom skogvaktarpersonalen synes alltjämt böra vara knutna till stiftsnämnderna. Däremot skulle det ankomma på pastoratens samarbetsorgan att anställa och avlöna skogsarbetare, viss kontorspersonal m.m. och i samråd med stiftsjägmästaren anskaffa maskiner samt planera arbetena i skogen så att personal och maskiner utnyttjas effektivt. Detta organ bör således få svara för upprättande av hushållningsplaner — vilka dock såsom hittills bör fastställas av stiftsnämnden — och vidare besluta om skogsvårdsåtgärder, avverkning och försäljning av virke, investeringar i vägbyggen etc. I nära samarbete med stiftsnämnden och den expertis som har att planlägga och genomföra en strukturrationalisering skulle samarbetsorganet även ta initiativ till avyttring och förvärv av skogsmark och till teknisk samverkan med andra skogsförvaltande organ. Förvaltningen av stiftens prästlönefondshemman bör vid en sådan form av samverkan mellan pastoraten lämpligen kunna överföras från stiftsnämnden till samarbetsorganet. Därigenom skulle pastoratens intresse för en mera genomgripande strukturrationalisering stimuleras. Även vid detta alternativ kan man tänka sig att nettoavkastningen av den gemensamma förvaltningen årligen fördelas mellan pastoraten efter andelstal. Såväl fastigheter som andelar i gemensamma fastigheter och fondmedel bör bokföras för varje pastorat för sig med noggrant angivande av från vilket löneboställe tillgångarna härrör (jfr 6 § K K den 11 december 1942 (nr 967) med föreskrifter rörande tillämpningen av PrlfL). SS

Olika alternativ erbjuder sig, när det gäller uppbyggnaden av det tänkta samarbetsorganet. En möjlighet vore att utforma det i anslutning till bestämmelserna i LFS om begränsad ekonomisk samfällighet, varvid lagens bestämmelser finge vidgas att avse även samfällighet av pastorat. En annan lösning, som lämnar LFS orubbad, vore att man i den lagstiftning som bör ersätta EBO tar in särskilda bestämmelser om organ för pastoratens skogsförvaltning. Möjligen kunde dessa i så fall tänkas utformas i viss anslutning till bestämmelserna om häradsallmänningarnas förvaltning. De skogsägande pastoraten i stiftet kunde utse ombud i en »delägarstämma» — ev. med graderad rösträtt i relation till storleken av pastoratets skogsinnehav — som i sin tur utser styrelse. För att slippa tillskapa nya organ och tynga förvaltningen med sammanträdeskostnader för en sådan särskild stämma borde man emellertid i stället kunna överväga, om inte redan existerande samarbetsorgan för pastoraten kunde utnyttjas i detta sammanhang. Närmast till hands ligger då, att stiftsförbunden inom Svenska pastoratens riksförbund får fullgöra funktionen som representation för pastoraten och utse den särskilda styrelse som skall svara för den gemensamma skogsförvaltningen i stiftet. En förutsättning för ett sådant arrangemang bör vara, att de skogsägande pastoraten är anslutna till stiftsförbunden. Detta torde med några få undantag f.n. vara fallet. Av de 1 134 territoriella pastoraten i riket är det endast ett 30-tal som inte är medlemmar. Vid sådant förhållande ser utredningen för sin del inte någon anledning, varför man inte skulle begagna sig av den samarbetsform som här erbjuder sig. Kostnaderna för en sådan förvaltning genom pastoratens egna samarbetsorgan torde bli obetydligt högre än vid en direkt förvaltning genom stiftsnämnderna. De bör emellertid i någon mån kunna uppvägas av de vinster man kan göra genom en vittgående rationalisering. Om skogen

får förvaltas av pastoratens egna organ i stället för att ställas under en myndighets förvaltning, bör det t.ex. bli lättare för pastoraten att accepera sådan ändrad disposition av ett löneboställes jord som innebär övergång från jordbruk till skogsbruk. En sådan utveckling kan förutses för en stor del av de kyrkliga boställena och det är angeläget att förvaltningsformerna inte bidrar till att motverka en önskvärd rationalisering. Genomförandet av en mera omfattande strukturrationalisering innebär också för kyrkans vidkommande, att jordbruksjord på åtskilliga håll avyttras och ersätts med skogsmarker. Pastoratens medverkan kan sannolikt mera helhjärtat vinnas för en sådan utveckling om de genom egna organ får utöva förvaltningen. Utredningen vill därför för sin del förorda en lösning enligt de här senast antydda linjerna.

8.2 Köp och försäljning av jord i rationaliseringssyfte 8.2.1 Kyrkans markförvärv I det föregående har behandlats frågan om arrendering av tillskottsjord såsom en form för jordbrukets strukturrationalisering. Men från fastighetsbildningssynpunkt är det ofta önskvärt att fortbeståndet av en lämplig brukningsenhet tryggas genom att den mark som brukas som sidoarrende kan förvärvas och sammanläggas med huvudfastigheten. Ett tryggat innehav av marken utgör ofta förutsättningen för de mycket stora investeringar i maskiner eller fasta anläggningar som erfordras för ett rationellt jordbruk. Sidoarrende bör därför i många fall betraktas endast som en lämplig övergångsform för upplåtelse av marken i avvaktan på ett slutligt ställningstagande till frågan om lämplig fastighetsbildning. I de fall då en arrendator av en kyrklig fastighet utökar sitt jordinnehav med tillskott av annan mark, kan det sålunda för

det kyrkliga jordbrukets lönsamhet och fortbestånd på längre sikt vara värdefullt att, om tillfälle erbjuder sig, förvärva den som sidoarrende brukade marken. För att på så sätt förstärka ett pastorats löneboställe bör prästlönefondsmedel i första hand kunna komma till användning men även byte med annan jord i pastoratets ägo kan ifrågakomma. En särskild svårighet i detta sammanhang bör uppmärksammas, nämligen den kyrkliga jordens mycket skiftande och ofta oklara ställning i ägarhänseende. Medan huvudparten av löneboställena närmast har karaktären av stiftelseegendom knuten till församlingskyrka är ett mindre antal — främst komministerboställen — av krononatur. Vederlagsjord som förvärvas i stället för försålda löneboställen får samma jordnatur som den ursprungliga egendomen. Om sålunda boställsjorden i ett och samma pastorat är av olika natur eller fondmedel som används till förvärv av fastighet har skiftande ursprung, kan det visa sig omöjligt att sammanlägga kyrkliga fastigheter som brukas gemensamt, även i fall då avkastningen går till samma ändamål. Från rationaliseringssynpunkt behöver olägenheterna inte vara så stora, då det väsentliga ju är att närliggande jordlotter kan brukas tillhopa. En förutsättning måste dock vara, att förvärvstillstånd i sådana fall inte görs beroende av att fånget leder till sammanläggning. I rationaliseringens intresse bör de för fastighetsbildningen ansvariga myndigheterna kunna ge avkall på detta annars berättigade önskemål, då det är fråga om kyrkliga förvärv av tillskottsjord och det inte är uppenbart att äganderättsfrågan inte lägger hinder i vägen för ny fastighetsbildning. I fråga om den lagstiftning som reglerar möjligheterna att förvärva fast egendom, kan man konstatera att den nya jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) medfört avsevärda förenklingar för den kyrkliga förvaltningen. Sålunda har tillståndstvånget slopats beträffande all jord som försäljs enligt kyrkliga försäljningslagens 89

bestämmelser. Tidsödande utredningar om den civilrättsliga äganderätten är inte längre nödvändiga för att avgöra om förvärvstillstånd skulle sökas eller ej. För bedömningen av de kyrkliga organens möjligheter att uppträda på marknaden för att förvärva annan jord i ersättning för avyttrade egendomar är det av intresse att notera, att förvärvstillstånd inte fordras, om staten är förvärvare. Vid förvärv av jord för kyrkofondens räkning t.ex. såsom biskopshemman, står kronan formellt som förvärvare, och tillstånd behöver inte sökas hos lantbruksnämnd. Detsamma gäller om egendom som enligt medgivande av Kungl. Maj:t förvärvas för kyrkligt ändamål. Sådant medgivande krävs vid inköp för prästlönefondsmedel av fastighet med högre värde än 100 000 kr. Detta innebär, att lantbruksnämndens förvärvsprövning till allra största delen kommer att avse förvärv av mindre egendomar, huvudsakligen i den storleksklass att de kan utgöra tillskottsjord till existerande prästlöneboställen. I det skede av intensiv strukturrationalisering som vårt jord- och skogsbruk kommer att genomlöpa under de närmaste årtiondena kan man svårligen tänka sig att reducera de statliga rationaliseringsorganens uppsikt till lättnad för nya grupper av förvärvare. Även om handläggningen av jordförvärvsärendena fördröjs och kompliceras genom tillståndsprövningen, får vinsten från allmän strukturrationaliseringssynpunkt anses uppväga dessa olägenheter. Utredningen finner det därför motiverat, att de kyrkliga markförvärven underkastas lantbruksnämndernas prövning. Församlingar och pastorat kan i detta hänseende inte göra anspråk på att jämställas med de borgerliga kommunerna, som ju för att fullgöra sina uppgifter, bl.a. för att trygga bostadsförsörjningen, är hänvisade till att föra en omfattande aktiv markpolitik. Intresset att förstärka befintliga kyrkliga jordbruk går hand i hand med önskemålet att finna en värdebeständig placering för 90

pastoratens uppsamlade fondmedel, som härrör från föregående försäljningar av boställsjord. Förvärv i kapitalplaceringssyfte har under en följd av år behandlats mycket restriktivt i enlighet med de riktlinjer som statsmakterna tidigare dragit upp för jordbrukspolitiken. En närmare redogörelse härför lämnas i 16.3. Med de nya riktlinjer som angavs i prop. 1965: 41 med förslag till ny jordförvärvslag och i den inom jordbruksdepartementet utarbetade promemoria som låg till grund för den nya lagstiftningen har emellertid det principiella motståndet mot kapitalplaceringsförvärv hävts. Som exempel på när sådant tvärtom bör få komma ifråga anger promemorian i anslutning till uttalande av tredje lagutskottet vid 1955 års riksdag 15 just det fall då en församling sålt viss egendom och i ersättning därför vill förvärva annan jordbruksfastighet av ungefär samma storlek. I synnerhet när den föregående försäljningen gagnar näringslivet, bostadsbyggandet eller allmänt ändamål, bör enligt promemorian sådant kompensationsförvärv kunna påräknas. Denna av departementschefen understrukna förändrade inställning bör kunna få avgörande betydelse för utvecklingen under de närmaste åren, eftersom pastoraten och andra förvaltare av kyrklig jord kan väntas bli mer villiga att positivt medverka till försäljning av sådan mark som behövs för allmänna ändamål, om de i sin tur bereds möjligheter att placera köpeskillingen i annan fastighet. När det gäller pastoratens återplacering av försäljningsmedel från löneboställen synes den lämpligaste formen vara att flera pastorat gemensamt förvärvar större, sammanhängande skogsmark. Jordlagsutredningen har i fråga om förvärv av skogsmark i s.k. avfolkningsbygder uttalat, att man bör eftersträva förvärvare med vilja och förutsättningar att köpa samman splittrade innehav till större, för rationellt

15 L3U 1955: 24 s. 54.

skogsbruk lämpade enheter.10 De till mycket stora belopp uppgående prästlönefondsmedlen skulle tillsammantagna kunna komma till god användning i sådant rationaliseringssammanhang. Från det allmännas synpunkt bör det inte finnas något att erinra mot att på så sätt bildade större skogs fastigheter får förvärvas av pastoraten, i synnerhet som de därigenom ställs under förvaltning av offentliga organ med tillgång till fackutbildad skoglig personal. Som ett led i strukturrationaliseringen av länets skogsbruk och ett medel att effektivisera skogsskötseln bör en sådan lösning vara värd att beakta. Det torde inte vara rimligt att mot ett sådant förvärv åberopa formuleringen i 4 § andra stycket, punkt 2 jordförvärvslagen, där det talas om »eget skogsarbete». En snäv bokstavlig tolkning härav skulle ju utesluta varje juridisk person eller publik förvärvare som anlitar anställd arbetskraft. Vidare kan det enskilda pastoratet, såsom nyss antytts, i sina fondmedel ha resurser, som möjliggör väsentliga strukturförbättringar på dess egna löneboställen, om lämpliga tillfällen att förvärva tillskottsjord kan tillvaratas. Hittills har man i allmänhet varit mera benägen att gynna utvidgningen av sådana jordbruk, där ägaren själv brukat jorden. I en situation då det är angeläget att bilda stora brukningsenheter men då samtidigt produktionstekniken kräver stora insatser av kapital, synes emellertid arrendejordbruket som företagsform ha vissa fördelar att erbjuda. Genom återplacering av pastoratens försäljningsmedel i fastigheter kan alltså en fastighetsbildning komma till stånd, som står i god samklang med det allmännas intresse av en strukturförbättring inom jord- och skogsbruket. Tvärtemot de av riksdagsutskottet år 1955 antydda farhågorna, att de kyrkliga kommunernas placering av fondmedel kunde komma att motverka den pågående jordbruksrationaliseringen, bör en i nära samverkan med lantbruksnämnderna genomförd fondme-

delsplacering kunna bli ett effektivt instrument för de framtida rationaliseringssträvandena. Det händer emellertid ibland, att det enskilda pastoratet inte förfogar över tillräckliga fondmedel för att när tillfälle plötsligt uppkommer förvärva tillskottsjord, som lantbruksnämnden eller enskild säljare kan erbjuda. I sådana fall, då det enligt lantbruksnämndens och stiftsnämndens gemensamma bedömning är angeläget från rationaliseringssynpunkt att i första hand pastoratets löneboställe förstärks genom ifrågavarande tillköp, bör det vara möjligt för pastoratet att erhålla de för köpet erforderliga medlen som lån ur kyrkofonden. Likaså kan en stiftsnämnd som ställs inför möjligheten att förvärva en större fastighet till prästlönefondshemman finna svårigheter att med erforderlig snabbhet disponera pastoratens fondmedel för ändamålet. En motsvarande möjlighet till lån ur kyrkofonden bör då också stå stiftsnämnden till buds. Ofta kan svårigheterna att förfoga över erforderliga medel bottna i att pastoraten har placerat sina fondmedel i lån eller på annat sätt så att de inte är omedelbart tillgängliga. Eftersom sådan placering jämlikt 7 § 3 mom. PrlkL sker efter domkapitlets medgivande kan stiftsnämnden här bli ställd inför fullbordat faktum. För att få en bättre samordning i detta avseende föreslår utredningen, att tillstånd att placera prästlönefond på annat sätt än som är stadgat om omyndigs medel skall beviljas av stiftsnämnden. Förslaget framfördes på sin tid av stiftskansliutredningen, men frågan ansågs av chefen för ecklesiastikdepartementet i prop. 1960: 101 ha sådant samband med förvaltningen av löneboställena, att den borde ytterligare övervägas i sammanhang därmed. När boställsutredningen nu återkommer med förslaget, kan det vara skäl att också erinra om att förvaltningsdomstolskommittén i sitt betänkande »Förvaltningsrättskipning» fann dessa 16

SOU 1961:49s. 122. 91

ärenden »så närbesläktade med beslut av stiftsnämnd» att man föreslog, att besvär över domkapitels beslut i sådant ärende skulle prövas av administrativ domstol. 17 För att kunna rätt ta vara på möjligheterna att placera fondmedel i lämpliga fastigheter måste också beslutsförfarandet förenklas så, att snabba beslut kan fattas, då tillfälle erbjuder sig att förvärva just den mark som från strukturrationaliseringssynpunkt är särskilt väl ägnad att komplettera tidigare kyrkliga markinnehav. De kyrkliga organen missar ofta möjligheterna på grund av att handläggningsförfarandet är omständligt och att säljaren ej har tålamod att avvakta besked som dröjer. I förarbetena till PrlfL uttalade departementschefen, att avgörandet av placeringsfrågor när det gällde mindre betydande belopp torde kunna överlämnas åt stiftsnämnderna men att beslutanderätten i fråga om mera betydande fastighetsinköp borde förbehållas Kungl. Maj:t. I vilken ordning beslut om inköp eller annan placering av fonderna skall fattas, regleras i K K den 11 december 1942 (nr 967) med föreskrifter rörande tillämpningen av PrlfL (ändr. 1964: 50), enligt vilken stiftsnämnden numera äger besluta om fastighetsköp intill 100 000 kronor för ett pastorats räkning, medan större sådana förvärv samt fråga om inköp av fastighet gemensamt för flera pastorat skall underställas Kungl. Maj:t. Kyrkolagsutskottet vid 1941 års kyrkomöte 18 anförde, att med hänsyn till önskvärdheten av att tillvarataga möjligheterna av förmånliga fastighetsinköp måste åt inköpsärende givas en i görligaste mån skyndsam handläggning. I sak onödiga remisser borde undvikas. Denna synpunkt äger alltjämt full giltighet. Även nuvarande underställningsförfarande försvårar i många fall möjligheterna att få till stånd ett önskvärt köp. Utredningen har svårt att finna några bärande skäl att upprätthålla kravet på underställning i flertalet fall, åtminstone då det är fråga om förvärv av jordbruksfastighet. I 92

den mån ärendet inte avgörs av Kungl. Maj:t kommer ju förvärv av sådan fastighet enligt huvudregeln i 1 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) att prövas av lantbruksnämnden, varigenom de statliga rationaliseringssynpunkterna blir företrädda. Någon ytterligare prövning av statlig myndighet borde inte behövas i de fall då vederbörande pastorat och stiftsnämnd är överens om förvärvet. Om däremot ett pastorat motsätter sig ett av stiftsnämnden väckt förslag till placering av dess fondmedel i en fastighet bör dock frågan kunna underställas Kungl. Maj:ts avgörande. När det gäller fråga om placering av försäljningsmedel i annan fastighet, t.ex. hyreshus i stad, blir andra myndigheter inte ex officio inkopplade på ärendet. Det är emellertid svårt att se någon anledning till att ett pastorat inte skulle kunna få välja denna form av medelsplacering med endast stiftsnämndens godkännande. De kyrkliga kommunerna har ju stor frihet att förvalta kyrkokommunala medel och engagerar sig ofta i omfattande byggnadsföretag utan inblandning av överordnade myndigheter. Med den utformning av bestämmelserna som här föreslagits kan den fördelen vinnas från såväl medelsplacerings- som rationaliseringssynpunkt, att ett pastorat — eller ett för pastoraten gemensamt förvaltningsorgan — i förväg kan anmäla sina önskemål till stiftsnämnden om placering av medel intill ett bestämt belopp i fast egendom eller att stiftsnämnden kan ta initiativ till en överenskommelse med pastoraten, som ger stiftsnämnden möjlighet till snabb aktion, när tillfälle erbjuder sig att förvärva ett lämpligt objekt. Vill man ha kvar en viss kontroll över hur stiftsnämnderna utnyttjar den befogenhet att besluta om förvärv för enskilt pastorats räkning av fastighet till större värde, som sålunda skulle decentraliseras, kan man tänka sig att införa en motsvarig17 18

SOU 1966:70 s. 542. KLU 16.

het till den årliga redogörelse för beslut om prästlönefonds användande till grundförbättring av boställe, som stiftsnämnd enligt 1 § fjärde stycket i nämnda tillämpningskungörelse har att insända till utbildningsdepartementet. Fråga är emellertid om det inte med hänsyn till kammarkollegiets uppgift att bevaka rätten till den kyrkliga egendomen kan anses tillfyllest, att ämbetsverket, såsom redan sker jämlikt 10 § tillämpningskungörelsen, hålls underrättat om gjorda förvärv. Olägenheterna med underställningsförfarandet gör sig i samma mån gällande, då fråga uppkommer om förvärv av fastighet för kyrkofondens räkning som vederlag för försålda ecklesiastika arrendegårdar. Även här synes de statliga rationaliseringssynpunkterna kunna tillgodoses genom lantbruksnämndens tillståndsprövning och några bärande skäl för att underställa Kungl. Maj:t ärenden av detta slag finns knappast heller. Utredningen förordar alltså, att stiftsnämnden bör kunna få besluta om markförvärv för kyrkofondens räkning efter underhandskontakt med kammarkollegiet och statskontorets fondbyrå, vilken förvaltar kyrkofondens medel. Därigenom skulle den kyrkliga förvaltningen kunna agera med erforderlig snabbhet, då tillfälle erbjuder sig att genom lämpliga markförvärv komplettera det kyrkliga jord- eller skogsbruket och skapa rationella brukningsenheter inom den kyrkliga förvaltningen. 8.2.2 Försäljning av kyrklig jord Om behovet att förstärka de kyrkliga fastigheterna genom förvärv av tillskottsjord skall tillgodoses i rimlig utsträckning, lär å andra sidan lantbruksnämnderna komma att resa krav på en motsvarande villighet från pastoratens eller annan kyrklig fastighetsförvaltares sida att försälja jord, som inte utgör självständig brukningsenhet men brukas som sidoarrende åt annan fastighet eller som annars lämpligen kan utnyttjas för att förstärka annat jordbruk.

Sakliga skäl talar för att sådana önskemål om förvärv av kyrklig jord bör bedömas välvilligt. I detta sammanhang måste framhållas, att om det kyrkliga jordbruket skall kunna dra nytta av den planmässiga strukturomvandling som nu pågår, är det mindre tillfredsställande om en kyrklig fastighetsförvaltare på ett håll kan motsätta sig en rationell fastighetsbildning genom att vägra en ifrågasatt försäljning av kyrklig jord, samtidigt som man på annat håll önskar köpa tillskottsjord för att förstärka ett kyrkligt jordbruk. Av bl.a. denna anledning anser utredningen, att nuvarande ordning bör bibehållas, enligt vilken central myndighet — stiftsnämnden, kammarkollegiet eller Kungl. Maj:t — prövar och avgör fråga om medgivande av utbyte eller försäljning av kyrklig jord. Bestämmelserna härom återfinns i FörsäljnL samt kungörelsen den 29 november 1963 (nr 673) med tillämpningsföreskrifter till denna lag. Samma skäl talar också för att initiativ till förvärv av tillskottsjord bör kunna tas inte bara av fastighetens förvaltare utan också av den för rationaliseringsverksamheten ansvariga expertisen, som har förutsättningar att föra förhandlingar över hela fältet med berörda kommuner och lantbruksnämnder. Man får dock räkna med att komplikationer undantagsvis kan uppkomma i de fall då ett pastorat är civilrättslig ägare till en fastighet och giltig överlåtelse ej kan ske utan pastoratets samtycke. Har pastoratet samtyckt till försäljningen, behöver däremot någon närmare utredning av de ofta svårtolkade äganderättsförhållandena ej ske. I den mån en kyrklig fastighet lämnar någon nettoavkastning och kravet på investeringar i fastigheten inte står i disproportion till den beräknade framtida avkastningen, bör det emellertid knappast ifrågakomma att den försäljs till lantbruksnämnd enbart för att ingå i dennas markreserv. Den i 2 § andra stycket FörsäljnL angivna förutsättningen för försäljning, att »bildande av lämpliga jordbruk därav 93

främjas», bör sålunda anses uppfylld endast då konkreta projekt till ny fastighetsbildning föreligger och där jorden sålunda blir faktisk tillskottsmark. För medgivande till försäljning av kyrklig jord till borgerlig kommun har man i praxis uppställt kravet att kommunen skall exploatera marken inom tio år. Förvärv som enbart avsett att trygga en kommunal markreserv på längre sikt har i princip inte godtagits. Med hänsyn till värdebeständigheten hos den fasta egendomen och svårigheterna att finna en likvärdig placering av försäljningsmedlen från de kyrkliga fastigheterna får man räkna med en viss obenägenhet att sälja, såvida inte kommunen eller lantbruksnämnden kan anvisa godtagbar vederlagsjord. Markpolitiska utredningen och i anslutning till den också chefen för inrikesdepartementet i prop. 1967: 100 har dock som riktlinje för den kommunala markpolitiken förordat, att markförvärv bör äga rum minst tio år före beräknat bebyggande och detta bör få vara vägledande för bedömningen. Det moderna samhället ställer mycket stora krav på förutseende planering hos de statliga och kommunala myndigheterna. För de snabbt växande tätorterna uppgörs generalplaner och dispositionsplaner för den framtida utbyggnaden av bostadsområden, kommunikationsleder, mark för industriändamål och för de många gemensamma behov som måste tillgodoses för en ökande befolkning, skolor, sjukhus, fritidsområden etc. För den långsiktiga planeringen är det av vikt att kommunerna på ett tidigt stadium kan överblicka tillgängliga markresurser. Även om detaljplaner för ett områdes exploatering endast kan uppgöras för den närmast aktuella tioårsperioden, kan det i vissa fall vara av värde för kommunerna att i god tid dessförinnan få ett förhandsbesked i form av en förklaring, att de i princip kan få förvärva ett markområde, när dess exploatering blir aktuell. Motsvarande gäller beträffande statens behov att på lång sikt kunna förvärva mark för utbyggnad av 94

statliga institutioner och anläggningar. För kommunerna har möjlighet att erhålla sådant förhandsbesked i fråga om staten tillhörig mark nu öppnats genom K K den 1 december 1967 (nr 878) om förfarandet vid kommuns förvärv av statlig mark för samhällsbyggnadsändamål. Utredningen vill föreslå, att de kyrkliga myndigheterna nu får möjlighet att i samma ordning, som gäller för beslut om medgivande till försäljning av kyrklig jord, lämna staten eller kommun ett besked om principiellt medgivande till framtida försäljning. Prisfrågan skall därvid givetvis lämnas öppen för att vid den aktuella tidpunkten för försäljningen fastställas i vanlig ordning i samband med det slutliga försäljningsmedgivandet, varvid då rådande prisläge blir avgörande. Ett sådant förhandsmedgivande bör förfalla, om det inte utnyttjas inom en viss i beslutet fastställd tid. Det kan givetvis återkallas efter medgivande av den presumtive förvärvaren eller om de förutsättningar som låg till grund för förhandsmedgivandet blivit radikalt förändrade, t.ex. om en institution, för vars utbyggnad marken reserverats, nedläggs eller bortflyttas. Ett förhandsbesked av detta slag är av värde inte bara för den framtida förvärvaren utan också för den kyrkliga markinnehavaren, eftersom vetskapen om markens framtida disposition kan förebygga felinvesteringar. Även arrendator eller annan brukare vet vad han har att räkna med och kan planera därefter. Eftersom ett förhandsmedgivande om försäljning kan komma att inverka menligt på det aktuella utnyttjandet av fastigheten och t.ex. påverka arrendesättningen, bör dock myndigheterna vara ytterst återhållsamma med att lämna sådana medgivanden. De bör huvudsakligen komma i fråga i de fall då den framtida tillgången till marken utgör ett led i förutsättningarna för en kostnadskrävande långsiktig planering eller för större investeringar på redan disponibla fastigheter. FörsäljnL har ändrats år 1963 för att

förenkla handläggningen av försäljningsärendena och anpassa bestämmelserna till den aktuella bostads- och jordbrukspolitiken. Markpolitiska utredningen har föreslagit vissa ändringar i tillämpningsföreskrifterna till lagen. I yttrande över nämnda utrednings förslag har bla. boställsutredningen förordat, att gränsen för stiftsnämnds befogenhet att besluta om försäljning skulle höjas från 50 000 till 100 000 kr och så har skett fr.o.m. år 1968." Den av markpolitiska utredningen föreslagna ordningen för handläggning av försäljningsärendena, enligt vilken pris och övriga villkor vid kommuns förvärv av exploateringsmark skulle bli ett resultat av reella förhandlingar mellan kommunerna och de markförvaltande myndigheterna har däremot inte förverkligats för den kyrkliga jordens vidkommande. I prop. 1967: 100 har denna förhandlarroll begränsats till att avse statliga verk och myndigheter (s. 203), i vilka propositionen kuriöst nog inte inbegriper stiftsnämnd, vilken betecknas som »kyrklig myndighet». Genom denna terminologiska oklarhet i propositionen har det nuvarande stelbenta försäljningsförfarandet för den kyrkliga jordens del bevarats, varigenom bl.a. prisfrågan alltjämt skall bli föremål

för prövning av länsbostadsnämnden, när ärendena handläggs på det regionala planet. För ärendenas handläggning på riksplanet föreslås däremot, att den stats-kommunala marknämnden skall kunna ersätta bostadsstyrelsen som remissinstans. Boställsutredningen som i sitt nämnda remissyttrande tillstyrkte markpolitiska utredningens förslag såsom ett steg mot en smidigare handläggning av försäljningsärendena vill nu föreslå, att intentionerna förverkligas också för kommunernas förvärv av kyrklig jord. I tillämpningsföreskrifterna till de bestämmelser som skall motsvara FörsäljnL bör således inhämtande av länsbostadsnämndens yttrande föreskrivas endast i fall som inte avser överlåtelse till kommun. I detta sammanhang bör slutligen framhållas, att utredningen i sitt förslag till ny lagstiftning föreslår en generell bestämmelse av innebörd att vad i lag och författning sägs om jord som tillhör kronan inte skall gälla kyrklig jord, oavsett om kronan i vissa fall civilrättsligt kan vara ägare till jorden. En sådan lagbestämmelse innebär bl.a., att kyrklig jord kan exproprieras och att den s.k. ensittarlagen blir tillämplig på varje slag av kyrklig jord. 19

SFS 1967: 670.

9. Skogshushållningsplaner för de kyrkliga skogarna

9.1 Gällande bestämmelser Syftet med uppgörande av skogshushållningsplan är att man skall underlätta skogens rationella utnyttjande genom att inventera vilka underhålls- och investeringsåtgärder som erfordras och föreslå de avverkningar som lämpligen bör göras under den tid som planen omfattar. Beträffande de kyrkliga löneboställena utgör skogshushållningsplanen dessutom underlag för beräkningen av inkomster och utgifter på fastigheternas skogsdelar vid den normaluppskattning som ligger till grund för avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden. Bestämmelserna om skogshushållningsplaner för prästlöneboställes skog återfinns i EBO med tillämpningsbestämmelser samt i K C den 29 november 1935 med anvisningar för upprättande av skogshushållningsplaner för ecklesiastika löneboställen. I 7 § EArrSt föreskrivs, att nämnda bestämmelser skall gälla också för stiftsnämndens förvaltning av ecklesiastik arrendegårds skog. I 45 § EBO stadgas, att löneboställes skog skall skötas efter hushållningsplan samt att man när sådan plan görs upp skall, med beaktande av att såvitt möjligt jämn avkastning erhålls, eftersträva att utvinna det med hänsyn till skogens tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultatet. Om det är av betydelse från naturskyddssynpunkt, att ek eller bok helt tas undan från avverkning eller att ekskog eller bokskog eljest sköts på visst sätt, skall erforderliga bestämmelser härom tas in i planen. 96

Hushållningsplan upprättas genom stiftsnämndens försorg och fastställs av denna. Planen omfattar en tid av tio år men kan, om synnerliga skäl föreligger, dessförinnan ersättas med ny, förändrad plan för återstoden av giltighetstiden (46 §). Planen skall utvisa, hur stor virkesmängd som får tas ut under giltighetstiden (47 §). I motiven 1 anfördes i anslutning härtill, att om pastoratet genom vindfälle eller annan olyckshändelse tvingas att ta ut större virkesmängd än som angivits i planen, är pastoratet skyldigt att av de influtna inkomsterna bestrida kostnaderna för de skogskulturåtgärder, som behövs till följd av olycksfallet. I 3 kap. TbEBO meddelas närmare bestämmelser om skogshushållningsplaner. Där föreskrivs sålunda, att för varje löneboställes skog skall i princip särskild hushållningsplan upprättas (2 §). Vid uppgörande och tillämpning av hushållningsplan skall eftersträvas, att varje skogsbestånd blir underkastat en med hänsyn till åtgärdernas omedelbara och framtida verkningar ekonomiskt ändamålsenlig skötsel. Marginalen mellan det minsta och det största virkesuttag, som är förenligt med detta skogsvårdskrav, skall i mån av behov utnyttjas för att vinna en så jämn avkastning som möjligt (3 §). I 4 § föreskrivs, att följande allmänna bestämmelser, som är delvis ordagrant hämtade ur 1923 års numera upphävda allmänna skogsvårdslag, skall tas in i hushållningsplanen: 1) Yngre skog vårdas genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. 2) Äldre 1

Prop. 1932: 187 s. 277.

skog vårdas genom ändamålsenliga huggningar, så länge den lämnar eller kan bringas att lämna nöjaktig värdeavkastning. Avverkning av äldre skog får inte bedrivas så, och inte heller får med marken förfaras så, att skogens återväxt äventyras. Naturlig föryngring av lämpliga trädslag skall eftersträvas, där sådan kan erhållas med skälig uppoffring av virkesproduktion och kostnader. — Mera betydande torrläggnings- och skogsodlingsföretag, som kräver större kapitalutlägg, får inte föreskrivas i hushållningsplan (5 §). — Pastorat skall i planen medges rätt att i fall då den virkesmängd som fastställts för avverkning under planens giltighetstid redan uttagits, utan särskilt tillstånd företa avverkning, som genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse blivit oundgängligt nödvändig. Sådant överskridande skall omedelbart anmälas till stiftsnämnden (7 §). Huggningar och andra förändringar av betydelse för skogsskötseln skall årligen inläggas på karta (9 §). Förutnämnda K C innehåller ytterst detaljerade anvisningar om hur man upprättar hushållningsplaner med tillhörande karta, allmän beskrivning, beståndsbeskrivning, uppskattningshandling och avverkningsplan samt hur uppskattning av virkesförråd och tillväxtberäkning skall göras. I EBO meddelas även vissa bestämmelser som gör det möjligt för stiftsnämnd att kontrollera, att planerna länder till efterrättelse. Sålunda föreskrivs i 51 § att stiftsnämnd skall underrättas om fullgörandet av föreskrivna skogsvårdsåtgärder inom en månad efter utgången av den tid som bestämts för åtgärdernas verkställande. Har föreskrivna åtgärder inte fullgjorts inom utsatt tid, äger stiftsnämnden hos överexekutor påkalla, att vad pastoratet eftersatt, blir verkställt på dess bekostnad genom överexekutors försorg. För arbetenas utförande utgår förskott ur kyrkofonden, vilket överexekutor omedelbart kan låta ta ut hos pastoratet. Om avverkning sker eller kan befaras komma att ske i strid 7 — 567-5454

mot fastställd hushållningsplan kan stiftsnämnden meddela avverkningsförbud (53 §). I dylikt fall må också, efter stiftsnämnds bemyndigande, stiftsjägmästare eller annan anställd hos nämnden med motsvarande behörighet meddela avverkningsförbud på nämndens vägnar, om det är av synnerlig vikt att sådant kommer till stånd innan nämnden hinner sammanträda.

9.2 Utredningens förslag Om erfarenheterna av de på nuvarande grunder upprättade hushållningsplanerna kan sägas följande. I och med att kostnaderna för skogshushållningsplanernas upprättande har ökat, har man på skilda håll sökt förenkla planerna något. Vidare har man allt oftare fått nöja sig med att revidera äldre planer. Helt nya planer görs därför inte i erforderlig utsträckning. Det kan dock konstateras, att förefintligheten av hushållningsplanerna har varit en av förutsättningarna för den stora upprustning av de kyrkliga skogarna som skett under senare år. I sina huvuddrag synes därför hittillsvarande bestämmelser om hushållningsplanerna kunna ligga till grund också för den framtida regleringen. I vissa stycken innehåller de dock föreskrifter, som inte rimmar med nutida syn på skogsbruket. Vidare kan betydande förenklingar göras och en hel del detaljföreskrifter utmönstras. Såsom utredningen påvisat i sin den 15 november 1962 avgivna promemoria med förslag till vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning m.m. (E. 1962: 7) uppgick de genomsnittliga årskostnaderna för anlitande av tillfälligt biträde vid uppgörande av skogshushållningsplaner under perioden 1952—62 till 160 000 kr. Redan nu nedläggs sålunda inte obetydliga belopp på en verksamhet, som dock inte innebär någon mera utvecklad form av planläggning av åtgärderna för skogens skötsel. Om hushållningsplanerna får innefatta en reell planläggning av avverkningar, skogs97

vårdsåtgärder och investeringar, kan de komma till ännu bättre användning än f.n. Visserligen får man i så fall kräva, att den personal som upprättar planerna har god teknisk kunnighet och är väl förtrogen med det kyrkliga skogsbrukets speciella krav samt har goda kontakter med såväl stiftsjägmästaren som pastoraten och skogsbiträdena. Men även om sådana krav på förrättningsmännen innebär, att man får räkna med högre kostnader för dem, lär denna kostnadsökning betala sig mångfaldigt genom att man får en god planläggning av skogsskötseln på boställena. Principerna för den kyrkliga skogens skötsel, sådana de angivits i de ovan refererade bestämmelserna i 45 § EBO och 3 kap. 3 § TbEBO, har uppfattats på ett sätt, som medfört att man på många håll eftersträvat stora virkesförråd och därför behållit bestånd i sådana åldersklasser, där tillväxtprocenten är förhållandevis låg. Kravet på förräntning av skogskapitalet har sålunda i viss mån eftersatts. Målsättningen bör emellertid vara en långsiktig, stor avkastning, varvid dock kravet på en måttlig förräntning uppehålls. Denna målsättning bör ge virkesrika bestånd, dock utan överdrivet lång omloppstid. De krav som skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) ställer på den enskilde skogsägaren kan, om den nu föreslagna målsättningen antas, uppfyllas utan att de direkt behöver återges i författningstexten om skogshushållningsplanerna. I nuvarande bestämmelser poängteras vidare en strävan efter jämn avkastning. En sådan strävan måste vägas mot de tillväxtförluster, som kan uppstå genom för tidig avverkning av växtliga bestånd eller bibehållande av äldre bestånd med låg tillväxtprocent. För det stora flertalet pastorat, för vilka kyrkofonden är en utjämnande faktor mellan perioder av större och mindre avkastning från boställena, synes en jämn avkastning från skogen icke i och för sig innebära någon större fördel, utom när det gäller sysselsättningen av fast arbetskraft. Med den ökade mekanisering98

en av skogsbruket följer emellertid krav på större arbetstillgång för att trygga sysselsättningen och framför allt pastoraten i södra och mellersta Sverige torde ha svårt att vart för sig tillgodose dessa krav. Samtidigt medför arbetskraftens större rörlighet att den numera kan betjäna större områden. Kravet på en jämn avkastning för det enskilda pastoratets skog synes därför inte längre behöva uppehållas. När det gäller större områden, får däremot den jämna avkastningen anses önskvärd. En på längre sikt jämn avkastning av vårt lands skogar är ju en grundförutsättning för vårt näringsliv, vilken måste beaktas inom varje sektor av skogsbruket. De nu berörda bestämmelserna i EBO med tilllämpningsbestämmelser bör därför lämpligen utbytas mot en föreskrift i stiftsnämndsinstruktionen, som ålägger stiftsjägmästaren att tillse, att man genomsnittligt för stiftets samtliga skogar får en så jämn avkastning som möjligt på längre sikt. Genom utredningens förslag under 8.1.2.3 kommer de enskilda pastoraten att få åtnjuta en jämn årlig avkastning av den gemensamma skogsförvaltningen. Den framtida planläggningen av avverkningarna kommer att fordra en viss koncentration av dem. Det är därför realistiskt att räkna med, att hushållningsplanen bör omfatta inte endast ett löneboställe, utan hela pastoratets skogsinnehav. Planen bör indelas i block, eller »skiften» som det heter i punkt 3 KC den 29 november 1935. Uppdelningen i block bör ske så, att varje block omfattar område som skall behandlas under ett år. Därigenom vinner man den väsentliga fördelen vid planläggningen, att man flera år i förväg kan räkna med att avverkningar och andra arbeten skall göras på ett visst område ett visst bestämt år. Vägbyggnader, upplagsplatser m.m. kan då iordningställas så, att allt är klart när avverkningen skall äga rum. Givetvis kan också, beroende på skogens storlek och naturliga gränser, blockindelningen tänkas ske så, att två eller flera block avverkas samma år. Blockindelning-

en har även den stora fördelen, att en rimlig kontroll kan hållas på att avverkningarna omfattar de kubikmassor i olika värdeklasser, som man förutsatt i hushållningsplanen. För närvarande finns en tendens att man hugger grövre och värdefullare virke än vad man räknat med vid normaluppskattningen, medan däremot de från ekonomisk synpunkt mindre attraktiva ungskogsbestånden ofta får stå ogallrade. Å andra sidan synes planen knappast behöva innehålla den detaljerade beskrivning av varje bestånd, som nu ligger till grund för avverkningen. Det torde räcka med, att för varje block uppge den areal som avses bli slutavverkad. Om det beträffande övriga bestånd föreskrives, att de skall behandlas på ett fackmässigt sätt, bör detta med nuvarande standard på skogsbiträdena ge fullt tillfredsställande resultat. Ytterligare en fördel med ett sådant system är påtaglig. Enligt den ovan återgivna bestämmelsen i 3 kap. 3 § TbEBO skall »varje bestånd bli underkastat en med hänsyn till åtgärdernas omedelbara och framtida verkningar ekonomiskt ändamålsenlig skötsel». I nuvarande planer anges också skötselregel för varje bestånd. I vissa fall har detta medfört, att skogsbiträden, som varit angelägna att följa planen noggrant, har kommit att tillämpa ett system med små avverkningar över hela skogen, medan andra, som insett det förkastliga i ett sådant system, helt avstått från att följa hushållningsplanen. Om man inför systemet med avverkningsblock, varvid planens instruktioner lätt kan följas och kontrolleras, bör de nuvarande bestämmelserna om avverkningsförbud helt kunna slopas och likaså de rigorösa rapporteringsbestämmelserna. För att kunna genomföra en rationell planläggning bör vidare de nuvarande inskränkningarna i fråga om större torrlägg-

nings- och skogsodlingsföretag slopas och sådana företag kunna föreskrivas i planen. Detsamma gäller också vägbyggnader. Det är inte förenligt med god planläggning att t.ex. först avverka skogen på ett område och sedan bygga en skogsväg till kalmarken. Frågan om uppförande av skogsarbetarbostad har behandlats ovan under 3.6. Vidare bör, såsom närmare utvecklas i kap. 14, de av naturskyddshänsyn dikterade bestämmelserna i 45 § EBO moderniseras och omfatta inte blott områden med ek och bok utan överhuvudtaget områden som har särskilt intresse från naturvårdssynpunkt eller för bevarandet av en speciell kulturmiljö i landskapsbilden, t.ex. vissa prästgårdsparker eller de närmaste omgivningarna kring kyrka. Åtgärder för skötseln av sådana områden bör i enlighet med vad utredningen föreslår i nämnda kapitel kunna föreskrivas i hushållningsplanen. De i förutnämnda KC meddelade anvisningarna för upprättande av hushållningsplanerna är som nämnts ytterst detaljerade. En kraftig nedskärning av föreskrifterna om hur planerna rent tekniskt sett skall upprättas, lär kunna göras utan men för säkerheten. Vissa grundläggande tekniska fakta, som tid efter annan bör kunna moderniseras, kan lämpligen inskrivas i en allmän instruktion. Varje stiftsnämnd bör sedan kunna utfärda en mer detaljerad instruktion för sin skogsindelare. Skulle behov uppstå av ändring i hushållningsplanen under löpande period, bör detta som regel tillgodoses genom att dispens meddelas från berörda föreskrifter i planen. I princip bör nämligen planen inte göras om under perioden. Men om ändring i fastighetsinnehavet skulle inträda — t.ex. genom tillskottsförvärv i rationaliseringssyfte — får givetvis gällande hushållningsplan omarbetas i motsvarande mån.

10. Förvaltningen av domkyrkors och lokalkyrkors hemman m.m.

10.1 Frågans tidigare behandling För gällande bestämmelser om förvaltningen av domkyrkors och lokalkyrkors jord har redogjorts under avsnitten 2.5 och 2.6. I utredningens direktiv framhålls ändamålsenligheten av att utredningen i samband med att den behandlar spörsmålet om förvaltningen av de ecklesiastika boställena och arrendegårdarna, också uppmärksammar de frågor som berör lokalkyrkornas jordinnehav. Särskilt påpekas behovet av nya författningsbestämmelser, som bör göras enhetliga och, i den mån så är möjligt, likartade med övriga kyrkliga förvaltningsbestämmelser. Redan tidigare har ansatser i sådan riktning gjorts. Inledningsvis lämnas här en redogörelse för dessa och de åtgärder som hittills vidtagits. Bland förarbetena till EArrSt ingår en av kammarrådet Tom Wohlin den 15 augusti 1938 avgiven utredning om enhetliga bestämmelser för stiftsnämnds förvaltning av ecklesiastika fastigheter. Vad som föreslogs beträffande fastigheter, som stod under stiftsnämndernas förvaltning, fann han inte utan vidare tillämpligt på de fastigheter, för vilka stiftsnämnden endast ombesörjde utarrenderingen, dvs. Lunds domkyrkas hemman samt lokalkyrkornas hemman och lägenheter i de sydsvenska provinserna. Det krävdes först en reglering av dessa egendomars allmänt förvaltningsrättsliga ställning, särskilt i fråga om jordägarens förpliktelser med avseende på fastigheternas bebyggelse men också i fråga om skogens förvaltning. Den senare borde läggas helt på stiftsnämnderna, som också 100

borde svara för den praktiskt-ekonomiska bedömningen i fråga om arrendefastigheternas bebyggelse. Förvaltningskostnaderna skulle förskottsvis bestridas ur kyrkofonden beträffande Lunds domkyrkas hemman och lägenheter samt återgäldas genom avräkning på inkomsterna från fastigheterna. För lokalkyrkohemmanen i Skåne, Blekinge och Halland borde förvaltningsförhållandena ordnas upp enligt i huvudsak samma grunder som man år 1938 tillämpat i fråga om dispositionen av klockaroch organistlönejordarna. Efter värdering av fastigheterna skulle då avgöras, huruvida de skulle övertagas av församlingarna till fri disposition, försäljas eller bibehållas som kyrklig jord under stiftsnämndens förvaltning. Avkomsttagaren skulle årligen tillgodoföras s.k. boställsränta. I flertalet remissyttranden avstyrktes den föreslagna stadgans tillämpning på domkyrko- och lokalkyrkoegendomarna. Stiftsnämnden och domkyrkorådet i Lund tillstyrkte dock i princip, att stadgeförslagets arrendebestämmelser fick tillämpas även på domkyrkohemmanen. Föreningen Lunds domkyrkas arr endator er efterlyste i skrivelse den 5 mars 1947 — vilken överlämnats till boställsutredningen för dess övervägande — tidsenligare arrendeförhållanden beträffande Lunds domkyrkas jord. Stiftssekreteraren Tage Gynnerstedt avgav år 1947 i egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig dels utredning och förslag beträffande vissa ändringar i EBO i syfte att bringa denna författning i närmare över-

ensstämmelse med den sociala arrendelagstiftningen,1 dels förslag till kungörelse angående förvaltning av domkyrkojord m.m. jämte motivering. Sistnämnda förslag av den 31 oktober 1947 avsåg domkyrkornas och lokalkyrkornas jordar samt domkyrkosysslomansboställen. Enligt förslaget skulle EArrSt göras tillämplig på dessa fastigheter, dock med vissa undantagsbestämmelser rörande förvaltningens uppdelning mellan stiftsnämnden och den avkomstberättigade. Vidare skulle ett flertal viktiga förvaltningsuppgifter i samband med utarrenderingen åvila stiftsnämnden. Skogen skulle förvaltas av den avkomstberättigade med tilllämpning av bestämmelserna i EBO. Gynnerstedts utredning med däröver avgivna yttranden överlämnades år 1948 till domkyrkosakkunniga av år 1946 för att tas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag. Eftersom detta endast berörde en del av det här aktuella fastighetsbeståndet blev utredningsförslaget samtidigt föremål för ytterligare överväganden inom ecklesiastikdepartementet. I juli 1948 inhämtades kammarkollegiets och domänstyrelsens yttranden över en inom departementet uprättad promemoria i ämnet. Materialet har sedermera överlämnats till boställsutredningen. I avvaktan på domkyrkosakkunnigas förslag och för att tillmötesgå i riksdagen uttalade önskemål om att de sociala arrendebestämmelserna snarast gjordes tillämpliga på kyrkohemmanen utfärdades den 6 maj 1949 de tidigare omnämnda provisoriska bestämmelserna för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne, Halland och Blekinge (Se 2.6.4).

Domkyrkosakkunniga av år 1946 avgav den 15 november 1949 betänkande med förslag angående domkyrkornas förvaltning och ekonomi (SOU 1949: 63). För envar av de från medeltiden stammande domkyrkorna föreslogs en särskild dom-

kyrkostyrelse bli tillsatt. Dennas sammansättning och kompetens avsågs i främsta rummet ta sikte på förmågan att på bästa sätt vårda domkyrkan och ha översyn över verksamheten vid denna. Eftersom domkyrkornas fastighetsinnehav är av obetydlig omfattning — utom i fråga om domkyrkan i Lund, för vilken de sakkunniga föreslog särskilda bestämmelser — ville man inte uppställa krav på kvalifikationer för affärsmässig fastighetsförvaltning hos styrelsemedlemmarna. Stiftsnämnderna hade däremot en härför avsedd sammansättning. De sakkunniga ville därför uppdraga åt dem att förvalta domkyrkogodset, varvid EArrSt borde göras tillämplig även på domkyrkofastigheter. Dock borde mera kostnadskrävande bebyggelse ske endast efter samråd med domkyrkans styrelse. Stiftsnämnderna borde även anförtros förvaltningen av domkyrkornas stadsfastigheter med undantag för de huslängor som omger Uppsala domkyrka och som med hänsyn till samhörigheten med denna fortfarande borde förvaltas av domkyrkans styrelse. Stiftsnämndernas arbete med förvaltningen av domkyrkogodset beräknades bli så ringa, att någon ersättning härför till kyrkofonden inte borde utgå. I fråga om Lunds domkyrkas egendom önskade de sakkunniga en större koncentration av förvaltningen. Det arbete som förvaltningen av Lunds domkyrkas gods kräver, ansågs i och för sig tillräckligt omfattande för att motsvara vad som lämpligen borde kunna skötas som en förvaltningsenhet. Fastighetsförvaltningen borde koncentreras till domkyrkans styrelse, vilken för ändamålet skulle utrustas med en jordbrukssakkunnig ledamot. Då skogen på domkyrkans fastigheter är obetydlig, borde även dennas förvaltning kunna ligga hos styrelsen, som för en obetydlig kostnad kunde erhålla sakkunnig hjälp för dess vård. Det vore onödigt att anlita ett så

1 Jfr prop. 1950: 209. 101

invecklat förfarande som EBO föreskriver härför. Kostnaderna för fastighetsförvaltningen skulle liksom styrelsens andra utgifter bestridas av domkyrkokassan. Boställsnämnd skulle vara skyldig att ställa personal till förfogande för arrendeuppskattningar o.dyl. Förvaltningen borde utövas i huvudsak enligt grunderna i EArrSt. De sociala arrendebestämmelserna skulle då tillämpas här på samma sätt som vid andra kyrkliga fastigheter. En av de sakkunniga, kammarrådet H. Skoglund, fann inte skäl att tillskapa annan förvaltning för Lunds domkyrkas fastigheter än för övriga domkyrkors. Han föreslog sålunda att Lunds domkyrkogods — med undantag av det s.k. Laurentiuskapellet — skulle överlämnas till stiftsnämndens förvaltning. Vid remissbehandlingen föreslog länsstyrelsen i Malmö, att förvaltningen av Lunds domkyrkas jordbruksfastigheter skulle anförtros åt stiftsnämnden, medan förvaltningen av stadsfastigheterna borde ankomma på domkyrkostyrelsen. I Kungl. Maj:ts skrivelse nr 5 till 1951 års kyrkomöte begärdes kyrkomötets förklaring, huruvida det för sin del godkände ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till lag om domkyrkostyrelse, samt inhämtades yttrande över förslag beträffande domkyrkornas förvaltning och ekonomi. Föredragande statsrådet N. Quensels förslag innebar i här aktuellt hänseende, att frågan om förvaltningen av domkyrkornas fasta egendom — i överensstämmelse med vad länsstyrelsen i Malmö förordat i fråga om Lunds domkyrkas fastigheter — generellt borde lösas under hänsynstagande dels till fastigheternas karaktär av lands fastighet eller stadsfastighet och dels till det ifrågasatta förvaltningsorganets kompetens för förvaltning av fastigheter av det ena eller andra slaget. Sålunda borde en domkyrkas på landet belägna fastigheter förvaltas av stiftsnämnd och de i stad belägna fastigheterna av domkyrkostyrelsen. Någon jordbrukssakkunnig ledamot skulle då inte 102

behövas i Lunds domkyrkostyrelse, medan däremot viss personalförstärkning bedömdes bli erforderlig för stiftsnämnden i Lund. I motion nr 83 vände sig kyrkomötets samtliga företrädare för Lunds stift och Lunds universitet mot Kungl. Maj:ts förslag i vad det avsåg Lunds domkyrka, emedan det skulle innebära att denna avhändes förvaltningen av betydande egendom, som hittills handhafts av domkyrkan själv genom dess eget organ. Den föreslagna ordningen skulle verka tyngande och opraktisk samt medföra ökade kostnader för statsverket. Kyrkolagsutskottet2 fann frågan om domkyrkornas fastighetsförvaltning vara av större betydelse endast såvitt gällde Lunds domkyrka. Hänsynen till de ifrågasatta förvaltningsorganens lämplighet för förvaltning av jordbruksfastigheter borde inte få vara avgörande. Om bärande skäl av annan art kunde åberopas för att förvaltningen skulle uppdragas åt domkyrkans eget organ, borde dessa vara utslagsgivande. Organets sammansättning fick då avpassas efter arbetsuppgifterna. Förvaltningen av Lunds domkyrkas landsfastigheter borde fortfarande tillkomma styrelsen för domkyrkan. Stiftsnämnden borde dock ha samma befattning med dessa fastigheter som dittills varit fallet. Med hänsyn till Lunds domkyrkas särställning beträffande fastighetsinnehavet vore det väl motiverat att dess förvaltningsorgan finge en annan sammansättning än de övriga domkyrkornas. Skäl syntes föreligga att även framdeles bibehålla det dittillsvarande domkyrkorådet. För att nå önskvärd enhetlighet borde utan olägenhet även styrelserna för de andra domkyrkorna kunna omhänderha förvaltningen av landsfastigheter. Kyrkomötet3 anslöt sig till utskottets mening samt anhöll, att Kungl. Maj:t med beaktande av utskottets synpunkter ville utarbeta och därefter förelägga kyrkomö3 KLU 3

18. Kskr 31.

tet nytt förslag i ämnet. Så har emellertid ännu icke skett. Nästa initiativ för att bringa hithörande frågor till en lösning togs av stiftsnämnden i Lund med en skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 maj 1952 rörande förvaltningen av domkyrko- och lokalkyrkojord. Skrivelsen var närmast föranledd av att Kungl. Maj:t den 22 februari 1952 meddelat beslut med anledning av vissa av domkyrkorådet gjorda framställningar om att få upptaga lån för att verkställa av stiftsnämnden i arrendekontrakt föreskrivna byggnadsarbeten på domkyrkohemman. Kungl. Maj:t hade därvid i ett fall nedsatt det begärda lånebeloppet med 20 000 kronor, med följd att ändring måste vidtagas i slutet arrendeavtal. Stiftsnämnden framhöll nu nödvändigheten av att ändrade förvaltningsbestämmelser snarast möjligt utfärdades för Lunds domkyrkas hemman. I anslutning till uttalande i sitt remissyttrande över domkyrkosakkunnigas betänkande förordade stiftsnämnden en lösning, som inte skulle föranleda utökning av domkapitelsexpeditionens personal, och som ändock skulle ge full garanti för att förvaltningen av domkyrkohemmanen blev tidsenlig och betryggande. Detta kunde ske, om domkyrkohemmanen i förvaltningsavseende likställdes med prästlöneboställena. Domkyrkorådet skulle inträda med de rättigheter och skyldigheter, som ankommer på pastoraten. Då det betydligt värdefullare fastighetsbestånd inom stiftet, som löneboställena utgör vid jämförelse med domkyrkohemmanen, förvaltas enligt föreskrifterna i EBO och därtill anknutna författningar, borde även domkyrkohemmanen kunna förvaltas efter samma föreskrifter. Ett par frågor borde dock särskilt regleras. Kyrkorådens beslut i förvaltningsangelägenheter överklagas hos länsstyrelsen. Stiftsnämnden ifrågasatte om inte klagan över domkyrkorådets beslut borde föras hos kammarkollegiet. Vidare borde särskilt arvode utgå av domkyrkans medel till boställsnämndsordförande för förrättning å dom-

kyrkohemman, liksom också ersättning till boställsnämndens ledamöter. Också när det gällde lokalkyrkohemmanen i de sydsvenska landskapen ansåg stiftsnämnden, att utarrenderingsföreskrifterna i EBO skulle kunna göras tillämpliga. Församlingen skulle därvid insättas i pastoratets ställe. Därigenom skulle enhetlighet inom stiftet vinnas vid förvaltningen av ifrågavarande kyrkliga fastigheter. Stiftsnämndens skrivelse med däröver avgivna yttranden har överlämnats till boställsutredningen för dess beaktande. Frågan om tillsynen över kyrkskogarnas förvaltning har fått en provisorisk lösning genom beslut vid 1962 års riksdag. I skrivelse den 24 maj 1956 hade domänstyrelsen hemställt, att domänverket måtte befrias från befattningen med de mindre grupper av kyrkliga skogar som alltjämt stod under dess tillsyn och beträffande vilka 1894 års skogsordning alltjämt ägde tillämpning, nämligen skogar på domkyrkosysslomansboställen samt skogar tillhöriga församlingskyrkor och domkyrkor. I prop. 1962: 133 föreslogs, att de åligganden, som enligt nyssnämnda skogsordning ankom på domänstyrelsen med avseende å skogsskötseln på församlingskyrka tillhörig fastighet, skulle fr.o.m. den 1 juli 1962 överflyttas på stiftsnämnd. Beträffande skogen på domkyrkohemman och domkyrkosysslomanshemman skulle emellertid tillsynen alltjämt kvarligga hos domänstyrelsen i avvaktan på boställsutredningens förslag rörande förvaltningen av dessa fastigheter. Riksdagen biträdde Kungl. Maj:ts förslag.4 Domänstyrelsens skrivelse har överlämnats till boställsutredningen för dess övervägande. Slutligen kan i detta sammanhang noteras, att det processuella representantskapet för den kyrkliga jorden, vilket tidigare tillkom domkapitlet, år 1963 har överflyttats på stiftsnämnden. 5 4 5

JoU 25, Rskr 269. Jfr SFS 1962: 284. SFS 1963: 629. 103

10.2 Utredningens överväganden och förslag 10.2.1 Allmänna synpunkter När det gäller önskemålen att skapa större enhetlighet i de bestämmelser som skall gälla för den kyrkliga egendomens förvaltning, måste man hålla i minnet, att det här rör sig om egendom av mycket växlande slag både i fråga om ursprung och de ändamål den avser att tjäna. De krav som skall ställas på förvaltningen måste med hänsyn härtill variera för olika kategorier av egendom. Till grund för övervägandena vill utredningen anföra följande allmänna synpunkter. 1) Det allmännas intresse av förvaltningen är av annan art när det gäller ecklesiastika arrendegårdar och prästlöneboställen, vilkas avkastning i regel direkt eller indirekt påverkar kyrkofondens ekonomi och därmed i sista hand den allmänna kyrkoavgiften, än i fråga om domkyrkornas och lokalkyrkornas hemman. Beträffande dessa begränsar sig det allmännas intresse huvudsakligen till bevarandet av egendomen — uppsikten häröver åvilar kammarkollegiet och stiftsnämnderna. Egendomens avkastning minskar dock behovet av utdebitering i den enskilda församlingen. Lunds domkyrkas hemman lämnar också så betydande avkastning, att denna domkyrka till skillnad från övriga medeltida domkyrkor inte är beroende av statsbidrag för mera genomgripande restaurering. 2) För arrendatorerna av kyrklig jord synes det främst vara ett intresse att i görligaste mån enhetliga arrendebestämmelser kommer att gälla, oavsett den enskilda fastighetens natur, samt att bestämmelsernas tillämpning blir så likformig som möjligt. En fördel vore, om samma arrendebestämmelser kunde tillämpas över hela linjen och om antalet myndigheter som har att befatta sig med arrendefrågor kunde reduceras till ett någorlunda enhetligt minimum. 104

3) Fastigheternas avkomsttagare kan ha intresse av att själv svara för förvaltningen. Motståndet mot att begränsa pastoratens självbestämmanderätt eller att flytta förvaltningen av Lunds domkyrkas jord till stiftsnämnden har varit starkt. När det gäller sådan kyrklig jord vars avkastning inte påverkar kyrkofonden, finner utredningen skäl tala för att man så litet som möjligt ingriper i självförvaltningen. 4) En någorlunda enhetlig besvärsordning bör eftersträvas. Vidare bör frågor av arrenderättslig natur inte prövas besvärsvägen.

10.2.2 Organ för förvaltningen 10.2.2.1 Lokalkyrkas

fastigheter.

Enligt 2 § LFS äger församling att själv vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt nämnda lag eller särskild författning tillkommer annan. Med församlings angelägenheter avses bl.a. frågor om vård av kyrka och annan för kyrkligt ändamål avsedd egendom. Enligt 43 § samma lag har kyrkorådet att bl.a. självt förvalta kyrkans och församlingens egendom. För förvaltningen av lokalkyrka tillhöriga fastigheter finns sålunda behöriga kommunala organ. Den egendom det här är fråga om är med några markanta undantag av ganska ringa betydelse och förvaltningen därav torde som regel inte ställa krav på annan kompetens än den som finnes företrädd i kyrkoråden. Kammarkollegiets och stiftsnämndernas allmänna uppsikt över den kyrkliga egendomens förvaltning förutsätter dock att de överblickar förekomsten av kyrkohemman och kyrkolägenheter och har möjlighet att bevaka vad som sker beträffande dessa fastigheter. Önskvärdheten av enhetlighet i fråga om arrendebestämmelserna och tillsyn över skogsvården bör vidare medföra, att vissa förvaltningsåtgärder bör ankomma på tillsynsmyndighet. Den närmare omfattningen härav kommer att behandlas under 10.2.3 och 10.2.4.

10.2.2.2 Domkyrkohemman

m.m.

I fråga om domkyrkornas fastighetsinnehav råder särskilda förhållanden beträffande Lunds domkyrka, vilken därför får behandlas för sig. Övriga domkyrkor äger endast ett mindre antal fastigheter. Dessa har redovisats utförligt på s. 51 f. i betänkandet med förslag angående domkyrkornas förvaltning och ekonomi 6 och uppgår till ett dussintal stadsfastigheter, väsentligen inrymmande domkapitelslokaler eller byggnader av historisk karaktär. Jordbruksfastigheter ägs endast av domkyrkorna i Strängnäs och Västerås, som har vardera två sådana. Domkyrkosysslomanshemman finns i Strängnäs, Västerås och Växjö stift. Vid sina överväganden rörande förvaltningen av dessa fastigheter har utredningen bortsett ifrån att statsmakterna inte tagit slutlig ställning till de i nyssnämnda betänkande framlagda förslagen om inrättande av särskilda domkyrkostyrelser för de medeltida domkyrkorna samt om avveckling av de nuvarande särskilda befattningarna som domkyrkosysslomän, varvid avkomsten av deras boställsjordar m.m. skulle överföras till domkyrkokassorna. Regleringen av dessa frågor omfattas inte av utredningens uppdrag. Utredningen konstaterar, att förvaltningen av domkyrkornas fastigheter — med undantag för domtrapphuset och angränsande hus i Uppsala — i domkyrkosakkunnigas nyssnämnda betänkande hade föreslagits åvila stiftsnämnderna. Även om dessas sakkunskap enligt nuvarande bestämmelser huvudsakligen avser jordbruks- och skogsfastigheter, har de bl.a. förvaltningen av biskopsgårdarna på sin lott, och de ansågs därför lämpligen kunna anförtros förvaltningen även av domkyrkornas övriga stadsfastigheter. I skrivelsen nr 5 till 1951 års kyrkomöte hade Kungl. Maj:t föreslagit den uppdelningen, att stadsfastigheter skulle förvaltas av den särskilda domkyrkostyrelsen, i vilken härför lämpad sakkunskap skulle ingå, och på landet belägna fastig-

heter skulle förvaltas av stiftsnämnden. Skrivelsen avslogs emellertid av kyrkomötet och förslaget om inrättande av särskilda domkyrkostyrelser har därmed t.v. fallit. De skilda organ — domkapitel, domkyrkokommission eller kyrkoråd — som i de olika stiften har ansvaret för domkyrkorna är inte utrustade med någon speciell sakkunskap för fastighetsförvaltning. Omfattningen av domkyrkornas fastighetsinnehav kan inte heller ensamt motivera inrättandet av särskilda förvaltningsorgan. I detta läge finner utredningen den mest näraliggande och praktiska lösningen vara, att förvaltningen av domkyrkornas fastigheter både i stad och på landet i enlighet med domkyrkosakkunnigas förslag och med där angivna undantag för vissa fastigheter i Uppsala överlämnas åt stiftsnämnderna. Någon ändring med avseende på användningen av egendomens avkastning eller privilegieskyddet för de ändamål som denna skall tjäna inträder ju inte därigenom. För förvaltningen bör gälla samma bestämmelser som beträffande övrig egendom under stiftsnämnds omedelbara förvaltning, och nettoavkastningen bör redovisas till det organ som fungerar som domkyrkans styrelse resp. till avkomstberättigad domkyrkosyssloman. Stiftsnämndernas arbete med förvaltningen torde bli så obetydligt, att det inte motiverar att någon ersättning härför utgår till kyrkofonden.

10.2.2.3 Lunds domkyrkas

fastigheter.

I fråga om Lunds domkyrkas egendomar är läget ett annat. Förutom ett par stadsfastigheter och det s.k. Laurentiuskapellet bredvid domkyrkan innehade domkyrkan vid utgången av år 1966 106 jordbrukshemman på sammanlagt drygt 3 000 ha. Dessa förvaltas f.n. liksom domkyrkan och dess fonder av det särskilda s.k. domkyrkorådet. Uppenbart är att det här rör sig om en förvaltning av sådan omfattning, 6

SOU 1949: 63. 105

att den kan bestå som en enhet för sig men att om den föres till stiftsnämnden detta måste medföra en förstärkning av dennas personal. I den diskussion som tidigare förts rörande förvaltningen av Lunds domkyrkas fastigheter har i huvudsak tre alternativ skymtat: koncentration av förvaltningen till domkyrkans egen styrelse, som då bör utrustas med jordbruksexpertis eller överlämnande till stiftsnämndens förvaltning, varvid dock kostnaderna härför bör bestridas med fastigheternas avkastning, eller slutligen uppdelning av förvaltningen så att stiftsnämnden förvaltar jordbruksfastigheterna och domkyrkans styrelse stadsfastigheterna. En vanlig församlingskyrka — i vart fall en äldre sådan — utgör visserligen en självständig juridisk person men det är kyrkorådet som är rättslig ställföreträdare och förvaltar dess egendom. Denna befogenhet utgör enligt församlingsstyrelselagen ett led i den kommunala självförvaltningen och synes berättigad inte minst med hänsyn till kyrkoegendomens lokala anknytning till socknen. Annorlunda förhåller det sig med de medeltida domkyrkorna. Vid sidan av deras funktion som församlingskyrkor sedan reformationen utgör de också centralhelgedom för stiftet genom att vissa biskopliga förrättningar skall äga rum där. De har också bibehållit den särskilda förvaltning, som motiverats av deras karaktär av självägande stiftelser med egen förmögenhet. För Lunds domkyrkas vidkommande utövas den sedan slutet av 1600-talet av domkyrkorådet, för vilket numera gäller de särskilda bestämmelserna i KSLund. För domkyrkans stiftelsekaraktär torde det emellertid i och för sig sakna betydelse vilket organ som förvaltar domkyrkans egendomar. Det väsentliga är att det företräder erforderlig sakkunskap på området. Man borde sålunda vara ganska fri att låta förvaltningen bestämmas av vad som bedömes vara lämpligast. De olika lösningar som synes kunna komma ifråga beträffande Lunds dom106

kyrkas fastighetsförvaltning upptas här till närmare granskning. 1) Vad först beträffar en förvaltning genom ett domkyrkans eget organ, synes en sådan främst motiverad med hänsyn till det nära sambandet mellan förvaltningen av själva kyrkobyggnaden samt de fonder och fastigheter vilkas avkastning bekostar dess underhåll och drift. Det är realistiskt att räkna med att det även i framtiden behövs en särskild styrelse för själva domkyrkan. I domkyrkosakkunnigas förutnämnda betänkande år 1949 föreslogs ju sådana organ för alla de medeltida domkyrkorna. Förvaltningen av domkyrkobyggnaden och handhavandet av de tidvis mycket omfattande byggnadsfrågor, som berör denna, är av så speciell art att de inte lämpligen bör läggas på de ordinarie stiftsmyndigheterna. Med hänsyn till att domkyrkan bär sina egna kostnader bör de inte heller anförtros åt ett rent församlingsorgan. Om sålunda domkyrkorådet kan väntas bestå, ligger det nära till hands att låta detta förvalta all domkyrkoegendomen, särskilt som denna uppgift f.n. fullgörs av rådet. För att förenkla förvaltningen bör dock den nuvarande uppdelningen av funktioner mellan domkyrkorådet, särskilt utsedda synemän samt stiftsnämnden begränsas i så stor utsträckning som möjligt. Om stiftsnämndens överinseende skall minskas bör emellertid domkyrkorådet utrustas med sakkunskap på fastighetsförvaltning och jordbruk. 2) För domkyrkoegendomens förvaltning genom stiftsnämnden talar i första hand att man där har ett organ på stiftsplanet, som förvaltar betydande jordbruksegendomar och vars sammansättning är direkt motiverad därav. Det kan synas föga rationellt att ha två skilda organ inom stiftet för förvaltning av domkyrkojord respektive biskopshemman m.m. Stiftsnämnden har vidare enligt nuvarande bestämmelser att fastställa arrendevillkor för och utarrendera domkyrkojorden. Dessa ärenden är dock förberedda av domkyrkorådet, varför stiftsnämndens befattning

därmed är av närmast formell natur. En överföring av förvaltningen av Lunds domkyrkas fastigheter skulle emellertid medföra, att för dessa skulle gälla samma bestämmelser som utredningen ovan föreslagit för övriga domkyrkors fastigheter. Det är emellertid att märka, att Lunds domkyrkas fastigheter är nära dubbelt så många och sammanlagt har nära dubbelt så stor areal som de ecklesiastika arrendegårdarna under stiftsnämndens förvaltning. De ecklesiastika arrendegårdarnas förvaltning sköts av stiftsnämnden och dess personal vid sidan av en mångfald andra åligganden som tillsynsmyndighet för löneboställena m.m. Domkyrkorådet kan däremot koncentrera sig på förvaltningen av domkyrkan och dess egendom. Om domkyrkoegendomen skall kunna förvaltas med samma omsorg som nu efter en överflyttning till stiftsnämnden, krävs en förstärkning av dess personal, bl.a. för den befattning med byggnadsfrågor på domkyrkoegendomen som nu tas av domkyrkorådet och dess arkitekt. Den personalförstärkning och avsevärda ökning av stiftsnämndens förvaltningsåligganden som en sådan överflyttning skulle förorsaka bör emellertid inte bestridas av kyrkofonden, som i övrigt svarar för kostnaderna för stiftsnämndernas verksamhet. Avkastningen av domkyrkogodset tillfaller domkyrkan och denna bör därför svara för sin andel i förvaltningskostnaderna. Stiftsnämnden har att redovisa nettoavkastningen till domkyrkan. Det lär dock möta vissa svårigheter att exakt fastställa hur stor del av stiftsnämndens ordinarie verksamhet som skall anses belöpa på ett bestämt fastighetsbestånd under dess förvaltning. Eftersom behovet av en särskild domkyrkostyrelse i Lund såsom ovan sagts torde kvarstå, vinner man inte heller mycket från rationaliseringssynpunkt på att flytta förvaltningen av domkyrkoegendomen från domkyrkorådet till den redan starkt arbetstyngda stiftsnämnden. Något betydande allmänt intresse av att lägga

förvaltningen under den centrala tillsynsmyndigheten i stiftet kan knappast heller påvisas. 3) Alternativet med en uppdelning av förvaltningsfunktionerna beträffande stadsfastigheter och jordbruksfastigheter synes med hänsyn till vad ovan sagts inte heller erbjuda en lämplig lösning av problemet. Däremot skulle man möjligen av praktiska skäl kunna tänka sig att domkyrkans begränsade innehav av skogsfastigheter fick förvaltas av stiftsnämnden, som förfogar över personal för sådant ändamål. Även här torde det emellertid från skogsvårdssynpunkt vara tillfyllest, om stiftsnämnden blir tillsynsmyndighet med vissa begränsade funktioner, varom mera sägs under 10.2.4. Domkyrkan är givetvis oförhindrad att genom särskilt avtal anlita stiftets skogliga personal för förvaltningen av skogen. Övervägandena synes sålunda närmast leda till slutsatsen att förvaltningen av Lunds domkyrkas egendomar alltjämt bör åvila det särskilda domkyrkorådet. Dettas sammansättning bör emellertid moderniseras och bättre anpassas till förvaltningens krav. Utredningen återkommer till denna fråga under 17.4.

10.2.3 Jordbruksarrendena Av det samråd som ägt rum med arrendelagsutredningen har utredningen blivit Övertygad om att det bör finnas goda förutsättningar för en önskvärd förenkling i fråga om arrendebestämmelserna för den kyrkliga jorden. Hithörande frågor behandlas närmare i kap. 11. När det gäller förvaltningsförfarandet beträffande de kyrkliga jordbruksfastigheterna har utredningen eftersträvat en så enhetlig handläggning av arrendefrågor som möjligt. Främst vill utredningen nå detta syfte genom att i största möjliga utsträckning låta samma instanser fullgöra samma uppgifter beträffande alla kategorier av kyrklig jord. Utredningen framlägger i detta kapitel förslag till en mera en107

hetlig reglering av bestämmelserna rörande arrendeuppskattning, fastställande av arrendevillkoren, utarrendering och ekonomisk besiktning. Förslagen avser att gälla för alla slag av kyrkliga jordbruksfastigheter, alltså såväl ecklesiastika arrendegårdar som löneboställen, domkyrkors och lokalkyrkors hemman etc.

10.2.3.1 Arrendeuppskattning och fastställande av arrendevillkor F.n. gäller, att beträffande prästlöneboställena — dvs. den helt övervägande delen av de kyrkliga jordbruksfastigheterna — bestämmer boställsnämnden arrendevillkoren vid en ekonomisk besiktning. Kyrkofullmäktiges ordförande skall underrättas om förrättningen. På de ecklesiastika arrendegårdarna verkställer boställsnämnd arrendeuppskattning, varpå stiftsnämnden efter hörande av optionsberättigad arrendator och ev. särskild avkomstberättigad fastställer villkoren för upplåtelsen. Arrendeuppskattning på Lunds domkyrkas hemman görs av tre av domkyrkorådet utsedda personer, varav numera en utses direkt av rådet, en efter förslag av domkyrkoarrendatorernas förening samt en efter gemensamt förslag av de båda sålunda utsedda. För kyrkohemmanen i Skåne, Blekinge och Halland är slutligen föreskrivet att arrendeuppskattning skall verkställas av kyrkoherden och två av församlingen utsedda ombud. Beträffande domkyrko- och lokalkyrkohemmanen ankommer det författningsenligt på stiftsnämnden att fastställa arrendevillkoren, även om detta i praktiken i stor utsträckning upphört att tillämpas i fråga om lokalkyrkornas jord. Ett enhetligt handläggningsförfarande skulle med minsta förändring i nuvarande ordning uppnås, om det uppdrogs åt boställsnämnderna att göra arrendeuppskattning beträffande samtliga kategorier av kyrkliga jordbruksfastigheter. Därigenom kan också en enhetligare arrendesättning 108

inom den kyrkliga förvaltningen erhållas, i synnerhet om större boställsdistrikt inrättas. Beträffande löneboställena bör det liksom hittills också ankomma på boställsnämnden att fastställa arrendevillkoren. Om den vid arrendeuppskattningen närvarande pastoratsrepresentanten och arrendatorn båda är beredda att godta de villkor boställsnämnden därvid kan besluta och således förutsättningar för ett för båda parter bindande avtal föreligger, bör kontrakt utfärdas i enlighet med vad som överenskommits. Om parterna inte är eniga eller pastoratsrepresentanten inte har fullmakt att för pastoratets räkning godkänna villkoren, bör pastorat som inte är nöjt med de av boställsnämnden bestämda villkoren kunna anföra besvär hos stiftsnämnden. För lokalkyrkornas jord bör samma ordning kunna tillämpas, så att boställsnämnd fastställer arrendevillkoren och församlingen har rätt att klaga hos stiftsnämnden. Detta innebär en förändring såtillvida att det f.n. är stiftsnämnden som fastställer arrendevillkoren för dessa hemman. Stiftsnämndens beslut i sådan fråga om arrendevillkoren som förts dit genom överklagande bör inte få överklagas vidare. För de fastigheter som förvaltas av stiftsnämnd bör boställsnämnden såsom nu sker enligt 21 § andra punkten EArrSt verkställa arrendeuppskattningen, varefter stiftsnämnden fastställer villkoren för upplåtelsen. Utredningen föreslår, att samma ordning får tillämpas också beträffande stiftens prästlönefondshemman och Lunds domkyrkas hemman. Stiftsnämnden bör inte längre vara skyldig att innan den meddelar sitt beslut höra optionsberättigad arrendator, när sådan finns. På detta stadium gäller det ju endast att fastställa jordägarsidans bud i fråga om nytt arrende. Om det finns en optionsberättigad arrendator och denne inte är beredd att godtaga de fastställda villkoren, bör frågan i stället hänskjutas till ett opartiskt organ utanför den kyrkliga förvaltningens ram. Det bör

då lämpligen ankomma på arrendenämnd att pröva frågan om vilka villkor som skall gälla för upplåtelsen. Härigenom åstadkommer man samma partsförhållande mellan jordägaren-kyrkan och arrendatorn som nu råder vid s.k. sociala arrenden enligt 2 kap. 54 och 55 §§ NyttjL och man närmar alltså de kyrkliga arrendebestämmelserna till dem som gäller för vanliga arrenden. Av samma skäl har utredningen i det föregående velat begränsa besvärsrätten över boställsnämnds beslut om arrendevillkor för löneboställe till att gälla enbart pastoratet. Sedan lagakraftvunnet beslut om nya arrendevillkor föreligger, skall optionsberättigad arrendator däremot kunna föra sin talan vid arrendenämnden. Inför denna torde den kyrkliga jorden i samtliga fall få företrädas av stiftsnämnden. Därigenom undviker man oklarhet om vem som i fråga om olika slag av kyrklig jord skall representera ägarsidan. Som skäl för att överhuvudtaget bibehålla myndigheternas befattning med utarrenderingen av de ofta mycket små lokalkyrkohemmanen kan väsentligen anföras behovet av en kontroll av deras fortbestånd. Det visar sig nämligen, att i de fall då församlingarna själva tagit sig för att utarrendera kyrkojordarna, stiftsnämnden inte har någon vetskap om dem. (Jfr 4.2.5). Om boställsnämndernas befogenhet att fastställa arrendevillkor för löneboställena utsträcks att omfatta också lokalkyrkohemmanen, kommer dessas existens och speciella karaktär av stiftelseegendom att uppmärksammas. För att förenkla det administrativa förfarandet i sådana fall då en kyrkolägenhet är till areal och värde obetydlig och en särskild arrendeuppskattning därför kan anses onödig och alltför kostsam i förhållande till ägolottens avkastning, bör boställsnämndens ordförande äga rätt att medge, att avtal om utarrendering sluts direkt mellan parterna utan boställsnämndens föregående uppskattning. Avtalet bör i sådant fall underställas boställsnämnden

för dess godkännande och förbehåll därom bör göras i avtalet. De föreslagna bestämmelserna innebär i princip inte någon ny begränsning av församlingens kompetens, eftersom det f.n. författningsenligt ankommer på stiftsnämnden såväl att fastställa arrendevillkor som att besluta om utarrendering av kyrkojord. Förslaget innebär däremot, att beslutanderätten i fråga om arrendevillkoren decentraliseras till ett församlingarna mera närstående organ, boställsnämnden. 10.2.3.2

Utarrendering

För att vinna större enhetlighet i förfarandet vill utredningen i anslutning till bestämmelserna i EBO förorda, att utarrendering får ske genom vederbörande avkomsttagare. I fråga om ecklesiastik arrendegård och annan kyrklig jord som står under stiftsnämndens förvaltning bör stiftsnämnden dock svara för utarrenderingen. Detta skulle för Lunds domkyrkas och lokalkyrkornas hemman innebära ett överflyttande av befogenheten från stiftsnämnden till domkyrkorådet resp. församlingarna, och således i någon mån innebära en anpassning till den praxis som på vissa håll kommit att tillämpas av de senare. Det synes lämpligt att det organ som är närmast ansvarigt för den löpande förvaltningen också får anta arrendator och teckna kontrakt med denne. För lokalkyrkohemmanen gör sig behovet av ett särskilt, sakkunnigt utarrenderingsorgan knappast gällande. Endast Lunds domkyrkas fastigheter synes vara av sådan betydenhet att särskild sakkunskap synes påkallad. Sådan skulle emellertid bli företrädd i domkyrkorådet med den sammansättning av detta som utredningen föreslår i avsnitt 17.4.

10.2.3.3 Ekonomisk

besiktning

Såväl i 33 § EBO som i 25 § EArrSt förutsätts i första hand, att ordföranden ensam förrättar besiktningen. Enligt EBO 109

skall dock, om pastorat, tjänstinnehavare eller arrendator begär det, hela boställsnämnden delta och enligt EArrSt skall ordföranden själv kalla de båda övriga ledamöterna, om det finns anledning anta att arrendatorn varit särskilt försumlig i arrendegårdens skötsel. På Lunds domkyrkas hemman skall laga syn hållas vart tionde år och vart femte år därefter skall ekonomisk besiktning förrättas av sakkunniga som utses av domkyrkorådet. Någon olägenhet med att anlita boställsnämndsordföranden (och ev. hela nämnden) härför torde inte finnas, och utredningen vill därför förorda, att en föreskrift härom införs. Härigenom kan också en värdefull kontroll över hela beståndet av kyrkliga arrendegårdar utövas. På grundval av besiktningen kan boställsnämnden avge förslag till byggnadsåtgärder m.m. i fråga om Lunds domkyrkas hemman och jord som står under stiftsnämndens förvaltning. I fråga om annan kyrklig jord kan boställsnämnden i egenskap av tillsynsmyndighet meddela beslut om åtgärder som bör vidtas. (I fråga om byggnadsåtgärd på prästgård eller förutvarande prästgård, se dock avsnitt 15.3.1). Förpliktelse att fullgöra i besiktningsprotokollet ålagda byggnads- eller grundförbättringsarbeten bör — där åtgärden ej ankommer på arrendatorn — åvila avkomsttagaren.

10.2.4 Skogen I skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) meddelas de allmänna bestämmelser som gäller för skogsskötseln i riket. Tillsynen däröver utövas enligt lagen av skogsvårdsstyrelserna — en för varje landstingsområde — vilka i sin tur är underställda skogsstyrelsen. Tillsynen avser främst det sätt på vilket avverkningarna bedrivs samt åtgärderna för återväxtens tryggande. Undantagna från skogsvårdslagens tillämpning är emellertid bl.a. kronoskogarna samt skog på »ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur» (45 § 1 mom.). 110

Huvudparten av de kyrkliga skogarna utgörs av löneboställenas skogar, som förvaltas av pastoraten enligt bestämmelserna i EBO men står under stiftsnämndernas tillsyn, samt de ecklesiastika arrendegårdarnas skogar, som står direkt under stiftsnämndernas förvaltning och på vilka EArrSt äger tillämpning. Härutöver finns en mindre grupp skogar som tillhör domkyrkosysslomansboställen eller församlingskyrkor och domkyrkor. Beträffande dessa äger alltjämt förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket {1894 års skogsordning) tilllämpning och de har — åtminstone i princip — stått under domänstyrelsens tillsyn eller förvaltning intill den 1 juli 1962, då, såsom i det föregående nämnts, domänstyrelsens befattning med lokalkyrkornas skogar provisoriskt överflyttades på stiftsnämnderna. Domänverkets befattning med kyrkliga »boställsskogar» begränsar sig f.n. till förvaltningen av ett domkyrkosysslomansboställe i vartdera av Strängnäs och Västerås stift samt av skogssamfälligheten Prästmarken vid Växjö, som till 2/9 utgör domkyrkosysslomansboställe men i övrigt lektorslönetillgång. De kvarvarande »skogar å allmänna inrättningars hemman», som redovisas av domänverket, utgörs av två domkyrkohemman i vartdera av Strängnäs och Västerås stift med en sammanlagd areal av 229 ha produktiv skogsmark. Över dessa fastigheter utövar domänstyrelsen endast tillsyn. De bestämmelser som alltjämt gäller för förvaltningen av sysslomansboställenas och kyrkohemmanens skogar återfinns i 1894 års skogsordnings kap. IV »Om boställsskogar» samt kap. V »Om skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med stadgad åborätt». En sammanfattning av innehållet i gällande bestämmelser lämnades i prop. 1962: 133 och torde få återges här.

Vad gäller boställsskogarna (kap. IV) åligger det domänstyrelsen i första hand att fastställa hushållningsplan, där styrelsen med avseende på skogens omfång och beskaffenhet prövar sådan tjänlig. Överstiger virkesavkastningen i betydligare mån boställets behov av skogsfång, kan Kungl. Maj:t på domänstyrelsens hemställan förordna, att skogen i dess helhet eller lämplig del därav skall ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Eljest åligger det boställshavaren att bevaka och sköta skogen med iakttagande av hushållningsplanen; dock skall skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande ombesörjas av skogsstaten. Också beträffande skogar på allmänna inrättningars hemman (kap. V) har domänstyrelsen att fastställa skogshushållningsplan. Sådan skog kan, om förvaltningen av skogen inte uppdragits åt person med högre skoglig utbildning eller skogen inte skötes nöjaktigt, av Kungl. Maj:t på framställning av domänstyrelsen ställas under vård och förvaltning av skogsstaten. Har inte så skett, åligger det vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn och kontroll över skogsskötseln. På boställsskogarna och på allmänna inrättningars skogar, som står under skogsstatens vård och förvaltning, skall all avverkning ske efter utsyning av jägmästare eller, om så är medgivet, av jägmästaren underställd personal, såvitt inte avverkningen äger rum till husbehov. Är bostället utarrenderat, äger dock jägmästaren leda husbehovsavverkningen. Beträffande domkyrkosysslomansboställena och kyrkohemmanen gäller slutligen också, enligt en övergångsbestämmelse till StNInstr, bestämmelserna i 2 § 3:o instruktionen den 16 september 1932 för stiftsnämnd och stiftsjägmästare (nr 425), enligt vilka det ankommer på stiftsnämnd att pröva ett flertal ärenden rörande fastighetens disposition m.m., däribland fråga om nyodling på skogsmark samt om upplåtelse av jord och i vissa fall naturtillgångar. I avsnitt 2.5.4 har påpekats, att skogsmark som tillhör kyrko församling, enligt motiven för skogsvårdslagen hör med till de »fastigheter av kyrklig natur» vilka undantagits från lagens tillämpning, och att detta haft till följd att sådana kyrkokommunala skogar är helt undantagna från myndighets tillsyn.

Anledning synes inte finnas att längre bibehålla domänstyrelsens befattning med fastigheter av kyrklig natur. Verket har sedan länge begärt att bli befriat från uppdraget beträffande dessa fastigheter. En sådan åtgärd ligger också i linje med den ändrade inriktning av den statliga skogsförvaltningens organisation som senast kommit till uttryck i betänkandet »Statens skogar och skogsindustrier», 7 där man räknar med att pågående utredningar, bl.a. beträffande de kyrkliga skogarna, skall leda till en minskning i de statliga skogsförvaltningsbestyren på s.k. allmänna skogar. De alternativ som erbjuder sig är då antingen att ställa dessa fastigheter under kyrklig myndighets — dvs. stiftsnämndens — tillsyn eller förvaltning eller att göra skogsvårdslagen tillämplig på dem, varvid skogsvårdsstyrelserna får svara för uppsikten. I remissyttrande över betänkandet med förslag till skogsvårdslag m.m. (SOU 1946: 41) uttalade kammarkollegiet, att domänstyrelsen i princip syntes böra ha uppsikten över skog på fastigheter, som innehades av allmänna inrättningar med statliga uppgifter, och stiftsnämnderna över skogarna på fastigheter, som användes för kyrkliga eller närstående ändamål. Det undantag från tillämpningen av skogsvårdslagen, som gjordes för de kyrkliga fastigheterna, tyder på att statsmakterna delade denna principiella syn. Det framstår som önskvärt, att sådana olika kategorier av fastigheter, som i ett sammanhang sorterar under samma myndighet och behandlas lika, också gör det i annat sammanhang, om inte speciella skäl motiverar en avvikelse. Stiftsnämnden är tillsynsmyndighet för prästlöneboställenas skog och har även tämligen vittgående förvaltningsbefogenheter beträffande denna. Samtidigt förvaltar den de ecklesiastika arrendegårdarnas skogar och bestämmelserna om hushållningsplan för dessa hän7

SOU 1964: 7. Ill

visar till vad som enligt EBO gäller för löneboställes skog (7 § EArrSt). Även i fråga om skog som förvaltas enligt bestämmelserna i 1894 års skogsordning har stiftsnämnden som ovan sagts vissa alltjämt bestående åligganden enligt den äldre stiftsnämndsinstruktionen. I detta sammanhang bör också 1 § FörsaljnL uppmärksammas. Där uppräknas vad som är att hänföra till »kyrklig jord» på vilken lagen äger tillämpning. Dit hör sammanfattningsvis prästgårdar, löneboställen, biskopsgårdar, stiftens prästlönefondshemman och övriga ecklesiastika arrendegårdar, domkyrkosysslomansboställen samt domkyrkors och lokalkyrkors fasta egendom. Försäljningsärenden rörande samtliga dessa slag av fastigheter behandlas på samma sätt och prövas i flertalet fall av stiftsnämnden. Mot denna bakgrund finner utredningen det naturligt, att låta den kyrkliga fasta egendom som skall stå under stiftsnämnds tillsyn eller omedelbara förvaltning omfatta alla de i ingressen till FörsäljnL uppräknade slagen av fastigheter. Domänverket bör alltså slutligt befrias från befattningen med domkyrkornas och domkyrkosysslomansboställenas skogar och stiftsnämnden bli tillsyns- eller förvaltningsmyndighet för all kyrklig jord enligt definitionen i FörsäljnL. Utanför stiftsnämndens tillsyn faller den kyrkokommunala egendomen. Däremot kan det inte rimligen ha varit avsett att ställa skogsmark av detta slag helt utanför sådan statlig uppsikt som gäller för all övrig skog i riket. Undantagsbestämmelsen i skogsvårdslagen och kommentaren därtill har vållat oklarheten på denna punkt. Bestämmelsen bör därför ersättas med en hänvisning till uppräkningen i FörsäljnL eller en motsvarande uppräkning i den nya lag, som avses ersätta EBO. Därigenom undviker man den svårighet som det alltid innebär att i olika sammanhang definiera begrepp som »ecklesiastik jord», »fastighet av kyrklig natur» osv. och vinner syftet att de kyrkokommunala skogarna ställs under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn. 112

I samband med en sådan lagändring bör förteckning över de fastigheter som det här är fråga om tillställas skogsvårdsstyrelserna genom stiftsnämndernas försorg. Beträffande de skogar, på vilka 1894 års skogsordning alltjämt är tillämplig, får övervägas om stiftsnämnden i framtiden skall utöva den direkta förvaltningen eller endast ha tillsyn däröver. Detta blir i första hand beroende av huruvida det finns särskilda organ som är lämpade att handha fastighetsförvaltningen eller om denna i brist på sådana bör uppdras åt stiftsnämnden. Som tidigare antytts finns det beträffande här ifrågavarande skogar inte något allmänt intresse av sådan betydelse att det i och för sig motiverar förvaltning genom en central myndighet i stiftet. I fråga om lokalkyrkornas fastigheter och Lunds domkyrkas hemman har i det föregående konstaterats att de företräds av egna organ — församlingarnas kyrkoråd respektive domkyrkorådet i Lund — som är lämpliga att omhänderha fastighetsförvaltningen. Stiftsnämndernas befattning med deras skog bör därför begränsas till fastställande av hushållningsplan och tillsyn av att denna länder till efterrättelse. Sker avverkning i strid mot hushållningsplanen, bör stiftsnämnden dock i fråga om dessa skogar ha möjlighet att själv eller genom stiftsjägmästaren meddela avverkningsförbud på skogen. En motsvarande befogenhet har ju skogsvårdsstyrelse vid sin tillsyn över de enskilda skogarna enligt 13 § skogsvårdslagen. Det förhållandet att församlingen (domkyrkorådet) själv förvaltar kyrkskogarna hindrar givetvis inte att man genom överenskommelse kan få anlita stiftets skogliga personal för skötseln av skogen, om så finnes lämpligt. Lunds domkyrka anlitar f.n. domänverkets personal för skötseln av domkyrkans skog. Domkyrkornas eller domkyrkosysslomansboställenas skog i övriga stift skulle däremot enligt vad ovan sagts stå under stiftsnämndernas omedelbara förvaltning.

Samma bestämmelser bör då gälla för dessa skogar som för skogen på de ecklesiastika arrendegårdarna. I fråga om redovisningen av fastighetens nettoavkastning till den avkomstberättigade bör bestämmelser motsvarande vad som nu gäller om redovisning av pastorats andel i prästlönefondshemmans avkastning enligt 7 § KK den 11 december 1942 (nr 967) med föreskrifter rörande tillämpningen av PrlfL äga tillämpning. Avdrag skall sålunda ske för förskott som lämnats ur kyrkofonden till bestridande av förvaltningskostnaderna.

8 — 567-5454

I fråga om den framtida förvaltningen av Prästmarken vid Växjö vill utredningen i likhet med kammarkollegiet, som av utredningen hörts i frågan, förorda att denna regleras i samband med att frågan om lönedonationerna vid de allmänna läroverken får sin slutliga lösning. Detta kan väntas ske i samband med ställningstagandena till den utredning härom som framlagts av särskilt tillkallad utredningsman den 20 december 1966.8 8

Stencil E. 1966: 19.

11. Arrendebestämmelser för den kyrkliga jorden

11.1 Inledning Vid utarbetandet av förevarande kapitel har utredningen ställts inför ett speciellt problem, eftersom den här haft att ta ställning till en grupp av frågor, som f.n. behandlas i ett större sammanhang av en annan utredning, arrendelagsutredningen. Inom det komplex av författningar boställsutredningen haft att se över upptar arrendebestämmelserna ett icke ringa antal paragrafer. Svenska kyrkan intar visserligen en framträdande plats bland de publika jordägarna, men trots detta utgör de kyrkliga arrendena en relativt begränsad sektor av arrendejordbruket i dess helhet och vid den totala översyn av arrendebestämmelserna som sker inom arrendelagsutredningen kan de inte räkna med någon särbehandling, i synnerhet som nämnda utredning i enlighet med sina direktiv kommer att verka för en i möjligaste mån enhetlig arrendelagstiftning. Boställsutredningen har därför i samråd med arrendelagsutredningen diskuterat de allmännna riktlinjerna för nya arrendebestämmelser och har därvid för den kyrkliga jorden i enlighet med sina meddelade direktiv främst framfört önskvärdheten av enhetligare bestämmelser inom detta område av den kyrkliga förvaltningen. I det allmänna språkbruket användes ofta begreppet »kyrkan», då man talar om den ecklesiastike jordägaren, oavsett vilket slag av kyrklig jord det är fråga om. De författningar som behandlar frågorna om kyrkans egendom, är emellertid, såsom framgått av översikten i avsnitt 2.6, ingalunda enhetliga utan innehåller tvärtom 114

var för sig arrendebestämmelser av samma art men med delvis olika innehåll för de skilda slagen av kyrkliga fastigheter. Så finns t.ex. i EBO särskilda arrenderegler för prästlöneboställena, medan EArrSt innehåller detaljerade arrendebestämmelser för ett annat slag av kyrklig jord, de ecklesiastika arrendegårdarna. För de Lunds domkyrka tillhöriga hemmanen finns vissa arrenderegler intagna i KSLund, och för lokalkyrkornas jordar, särskilt då kyrkohemmanen i Skåne, Blekinge och Halland, gäller speciella arrendebestämmelser, låt vara ofta mycket knapphändiga. I det följande vill utredningen genom att redovisa de mera väsentliga arrendebestämmelserna i nu gällande författningar, belysa den bristande enhetligheten på detta område, vilken motiverar en översyn av arrendelagstiftningen inte minst för de kyrkliga fastigheternas vidkommande.

11.2 Gällande arrendebestämmelser 11.2.1 Byggnadsskyldigheten Sociala arrenden, 2 kap. 59 o. 60 §§ NyttjL. Jordägaren har i princip byggnadsskyldighet beträffande nödiga hus både vid tillträdet och därefter. Allmänna arrenden, 2 kap. 14 o. 15 §§ NyttjL. Här föreligger såsom allmän regel nybyggnadsskyldighet för jordägaren endast i fråga om arbetarbostad. I fråga om annan byggnad finns inte något allmänt stadgande om nybyggnadsskyldighet. För att jordägaren skall vara skyldig att företa

nybyggnad i fråga om annat än arbetarbostad erfordras antingen särskilt åtagande eller att byggnaden utan arrendatorns vållande förstörs genom eldsvåda eller liknande händelse. Inte ens i sistnämnda fall är jordägaren ovillkorligen skyldig till nybyggnad. Återuppförande av en förstörd byggnad kan således inte fordras, om inte hänsyn till arrendatorns behov verkligen kräver det. Kan byggnaden utan olägenhet undvaras, är jordägaren inte skyldig att uppföra densamma. 1 Vid tillkomsten av NyttjL uttalade bl.a. lagberedningen, att man ville överlåta till frivillig överenskommelse mellan parterna att ordna byggnadsskyldigheten i en situation då, trots nöjaktigt underhåll, endast i följd av tidens inverkan en nybyggnad kunde bli ekonomiskt nödvändig, nämligen då den tidpunkt inträtt, då med en reparation vinnes vida mindre än vad den kostar. Man ansåg, att en frivillig överenskommelse mellan kontrahenterna bäst tjänade bådas intressen. Prästlöneboställen, 23 § första stycket EBO. Pastoratet skall vid behov ombygga och nybygga löneboställes »laga hus». Denna bestämmelse synes emellertid inte vara av civilrättslig natur och gälla i förhållande till arrendatorn (jfr även 28 § första stycket EBO). Ecklesiastika arrendegårdar, 14 § EArrSt. Arrendegården skall såväl vid tillträdet som därefter vara försedd med »för jordbruket nödiga åbyggnader av fullt brukbar beskaffenhet i fullgott stånd». I fråga om arrendegårdens skick vid tillträdet har jordägaren ansvaret för allt utom sådant som kan hänföras till reparation i egentlig mening (normalt underhåll). Under arrendetiden svarar jordägaren för nybyggnad och ombyggnad, om sådan behövs och arrendatorn inte är vållande. Lunds domkyrkas hemman och kyrkohemmanen i de sydsvenska landskapen. Bestämmelserna i 14 § EArrSt i fråga om byggnads- och underhållsskyldighet skall äga motsvarande tillämpning beträffande dessa kyrkliga fastigheter.

11.2.2 Underhållsskyldigheten Sociala arrenden, 2 kap. 60 § andra stycket, 61 § första stycket jfrt med 59 § första stycket 2. NyttjL. Skyldigheten är beträffande de »nödiga husen» delad så, att arrendatorn svarar för sådant som föranleder blott mindre reparation (»tillfällig lagning») och jordägaren för resten. Bestämmelserna är tvingande till arrendatorns förmån. Allmänna arrenden, 2 kap 10 § NyttjL. Arrendatorn skall ordentligt i överensstämmelse med ortens sed och föreskrifterna i arrendeavtalet sköta jorden och underhålla allt som hör till fastigheten i det skick, i vilket han mottog den. Han skall således inte endast vårda arrendestället utan även underhålla det så att egendomen inte undergår någon värdemässig försämring. För en försämring under arrendetiden blir arrendatorn ersättningsskyldig. Jordägaren däremot blir ersättningsskyldig, om arrendatorn förbättrat arrendestället, dock högst intill det belopp som tillträdesbristen uppgick till. Prästlöneboställen, 28 § EBO. Den ecklesiastike arrendatorns underhållsskyldighet är här densamma som vid de sociala arrendena, dock med den betydelsefulla skillnaden att bestämmelserna i EBO endast är delvis tvingande (»arrendatorn må även tillförbindas att svara för annan än mindre reparation»). Arrendatorn kan alltså i kontraktet åläggas att svara för hela underhållet. Ecklesiastika arrendegårdar, 14 § EArrSt. Arrendegården skall alltid hållas i fullgott skick. Det åligger arrendatorn att i sådant syfte underhålla arrendestället. Lunds domkyrkas hemman och de sydsvenska kyrkohemmanen, KC den 6 maj 1949 (nr 206) ang. provisoriska bestämmelser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne, Halland och Blekinge. Även här hänvisas till vad som gäller i 14 § EArrSt, dvs. arrendatorn svarar för nor-

1 Se NJA 1919: 165. 115

malt underhåll, innefattande även större reparation som inte är att jämställa med ny- eller ombyggnad. 11.2.3 Arrendeavgift och arrendesättning Sociala arrenden, 2 kap. 58 § första stycket NyttjL. Enligt ovannämnda paragraf skall legan vara till sin storlek bestämd. Detta ger normalt inte utrymme för överenskommelse om indexreglerade arrendebelopp. I övrigt befattar sig inte lagen med frågor om arrendeavgiftens storlek eller andra härmed sammanhängande villkor, när det gäller första upplåtelsen. Vid förnyat arrende på grund av optionsrätt bestäms villkoren i händelse av tvist av arrendenämnden. Dispens kan lämnas från denna liksom andra »sociala» bestämmelser under särskilda omständigheter. Allmänna arrenden, 2 kap. 6 § NyttjL. Legan får inte utsättas annat än i penningar. Om båda kontrahenterna nöjer sig med att överenskomma, att arrendeavgiften skall utgå med skäligt belopp eller efter arrendevärdet i orten, anses detta dock inte strida mot förevarande bestämmelse. Parterna kan även avtala, att arrendeavgiften skall variera efter viss indexberäkning. Prästlöneboställen, 26 § EBO. Lagrummet hänvisar till 2 kap. 58 § NyttjL. Någon dispensmöjlighet finns dock inte enligt EBO. Boställsnämnden bestämmer enligt 25 § EBO arrendevillkoren vid ekonomisk besiktning. De skall bestämmas med utgångspunkt från att det under arrendetiden inte behövs något större byggnadseller annat grundförbättringsarbete, utöver vad som föreskrivits vid besiktningen i samband med utarrenderingen. Boställsnämnden prövar om arrendatorn har optionsrätt. Pastoratet får inte frångå boställsnämndens arrendevillkor på annat sätt än att det kan betinga sig en högre arrendeavgift när det inte finns en optionsberättigad arrendator. Ecklesiastika arrendegårdar, 6 § jte anv., 116

22 § 2. EArrSt. Upplåtelse skall ske mot årlig avgäld, vilken alltid skall vara till beloppet bestämd och i upplåtelseavtalet utsättas i penningar. Boställsnämnden verkställer arrendeuppskattning, varpå stiftsnämnden fastställer villkoren för upplåtelsen. Föreligger inte optionsrätt, skall stiftsnämnden utbjuda arrendet genom att infordra anbud under hand eller på offentlig auktion. Lunds domkyrkas hemman, 11 o. 14 §§ KSLund. Arrendeuppskattningen görs av tre av domkyrkorådet i Lund utsedda personer. Domkyrkorådet inlämnar sedan förslag till minimi- och maximibelopp till stiftsnämnden, som utsätter minimum och maximum för arrendebeloppet. Finns optionsberättigad arrendator som bjuder maximum, får han arrendet. I annat fall skall arrendeauktion hållas. Om då flera bjuder maximum, skall hemmanet utbjudas mot maximum och kontant städja. Kyrkohemman. Enligt 1932 års i denna del alltjämt gällande stiftsnämndsinstruktion fastställer stiftsnämnden arrendevillkor för kyrkojordarna.

11.2.4 Arrendetiden Sociala arrenden, 2 kap. 50 § NyttjL. Vid upplåtelse som inte sker på arrendatorns livstid gäller en minsta upplåtelsetid av fem år. Ett avtal om att arrendet skall upphöra vid arrendatorns död är inte giltigt (65 §). Allmänna arrenden, 2 kap. 2 o. 4 §§ NyttjL. Arrendeavtal skall slutas för viss tid eller för arrendatorns livstid. Med viss tid menas en tidrymd, vars slut är i avtalet bestämd till viss dag något kommande år. Någon minsta tid finns inte föreskriven. Prästlöneboställen, 27 § EBO. Upplåtelse av löneboställe på arrende skall, där inte särskilda omständigheter föranleder annat, ske på tio år i sänder. Ecklesiastika arrendegårdar. 5 § 1. EArrSt föreskriver i fråga om jordbruksarrende en upplåtelsetid av minst 10 och högst 20 år, om inte upplåtelsetiden med

hänsyn till särskilda förhållanden bör bestämmas annorlunda. Enligt anvisningarna till paragrafen kan upplåtelsetiden dels efter Kungl. Maj:ts medgivande utsträckas till mer än 20 år beträffande vissa större odlingsföretag och dels omfatta kortare tid än 10 år, ända ner till 5 år, t.ex. i väntan på fullbordande av skifte, större dikningsföretag, vattenledning eller invallning eller annat förhållande inom de närmaste åren, som kan väsentligt inverka på arrendevärdet, liksom också om det av ekonomiska hänsyn befinns vara av synnerlig vikt. Arrendetiden kan t.o.m. sättas under fem år beträffande några särskilt reglerade situationer, se tredje stycket anv. till 5 § EArrSt. Lunds domkyrkas hemman. 10 § KS Lund anger, att domkyrkans hemman och lägenheter skall utarrenderas, varje gång för så lång tid, som är eller kan bli stadgat för utarrendering av kronans egendomar. Enligt 7 § K F den 22 juni 1934 (nr 320) ang. grunder för förvaltningen av viss kronoegendom gällde, att arrendet i allmänhet skulle omfatta minst 15 och högst 20 år men i vissa fall — jfr ovan i fråga om de ecklesiastika arrendegårdarna — kunde sättas under 15 år. Enligt K F den 10 mars 1944 (nr 69) om ändring i nämnda K F gäller nu en arrendetid av minst 10 och högst 20 år med samma möjlighet till undantag för kortare tid än 10 år. Sydsvenska kyrkohemman, KBr den 18 juni 1823 om arrende av kyrkohemman i Skåne. Här föreskrivs visserligen en arrendetid av 30 år, men både beträffande dessa och Lunds domkyrkas hemman torde numera i praxis tillämpas tioåriga arrendeupplåtelser.

11.2.5 Optionsrätt Sociala arrenden, 2 kap. 51—56 §§ NyttjL. Vid dessa arrenden har arrendatorn rätt till nytt arrende för en period av 5 år. Båda parterna kan emellertid bryta optionsrätten i samband med en arrendeperiods utgång. Arrendatorn behöver där-

vid inte ange skäl. Jordägaren kan bryta optionsrätten endast av tre skäl, nämligen om arrendatorn har påtagligen eftersatt sina förpliktelser, om jordägaren eller vissa anhöriga till honom önskar ta arrendestället under eget bruk eller om arrendatorns kvarsittande med hänsyn till särskilda förhållanden måste anses medföra ett påtagligt men för jordägaren. Bryter jordägaren optionsrätten, kan arrendatorn föra talan härom vid allmän domstol. Allmänna arrenden, 2 kap. 2 § andra stycket NyttjL. Här förekommer inte någon optionsrätt utan endast en för båda parter gällande rätt till tyst förlängning. Prästlöneboställen, 30 § 1. EBO. En arrendator eller, om han avlidit, hans maka och barn har optionsrätt, om han har innehaft arrendet så lång tid, att den tillsammans med återstående del av arrendetiden uppgår till 5 år och han inte har påtagligen eftersatt sina förpliktelser såsom arrendator. Genom dispositionsändring på lönebostället kan optionsrätten dock brytas (30 § 3. EBO). Bestämmelserna är beroende av hembud från pastoratet men får annars anses som tvingande till arrendatorns förmån (30 § 5. EBO). Ecklesiastika arrendegårdar, 19 § 1 — 3. EArrSt. I princip gäller detsamma som för löneboställena, dvs. minst 5 års innehav av arrendet, för att optionsrätt skall inträda. Lunds domkyrkas hemman. Enligt 12 § KSLund har hemmansinnehavaren eller hans änka och barn optionsrätt, såvida hemmanet blivit väl hävdat och innehafts under så lång tid, att denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till 5 år. Markägaren kan bryta optionsrätten, om han själv behöver disponera hemmanet. Sydsvenska kyrkohemman. Även i t.ex. KBr den 18 juni 1823 om arrende av kyrkohemman i Skåne samt KBr den 5 juni 1828 ang. arrendebeloppets bestämmande vid auktioner å kyrko- och skolhemmanen i flera län finns bestämmelser 117

angående optionsrätten. Förre åbon eller om han avlidit vissa nära anhöriga till honom äger optionsrätt att övertaga det vid arrendeauktionen gjorda högsta anbudet.

11.2.6 Förköpsrätt Enligt 2 kap. 57 § NyttjL och lagen den 22 december 1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt har vid sociala arrenden arrendatorn förköpsrätt till den eller de registerfastigheter som bildar arrendestället, om försäljning sker av fastighet, som sammanfaller med det arrenderade området eller vars odlade jord till större delen ingår i arrendet. Någon motsvarighet härtill finns inte i arrendelagstiftningen i övrigt och således inte heller i de kyrkliga författningarna.

11.2.7 Till- och avträdessyn Allmänna arrenden, 2 kap. 10—13 §§ NyttjL. Arrendatorn och jordägaren har frihet att i kontraktet eller genom senare överenskommelse bestämma, att arrendestället vid tillträdet eller avträdet skall anses befinna sig i fullgott skick eller att viss angiven brist skall anses vidlåda arrendestället. Det står likaledes parterna fritt att genom avtal hänskjuta frågan till avgörande genom skiljemän. Men om utgångspunkten för rättsförhållandet inte blivit bestämd genom parternas överenskommelse, kan den bara bestämmas genom syn vid tiden för tillträdet och avträdet. Denna skall förrättas av minst två synemän, för vilka gäller särskilda kompetensvillkor. De skall vara tjänstgörande eller förutvarande nämndemän, ägodelningsnämndemän eller för lantmäteriförrättningar utsedda gode män. Synemän utses av parterna gemensamt. Det är inte meningen att vardera parten utser sin syneman. Synemännen kan anlita opartiskt biträde. Om parterna inte enas om valet av synemän, kan frågan hänskjutas till domaren i orten och detta torde också gälla, 118

om de är oense om antalet synemän. Stannar synemännen i olika meningar, kan de tillkalla ytterligare en syneman och därefter gäller, att om meningarna inte kan jämkas till varandra, blir den mening gällande som flertalet synemän enar sig om. Är alla av olika mening och kan jämkning inte ske, gäller den särskilt tillkallade synemannens mening. Part som är missnöjd med synen kan inom tre månader klandra den vid allmän domstol. Kostnaden för synen skall jordägaren och arrendatorn gemensamt vidkännas. Prästlöneboställen, 29 § EBO. Till- och avträdessyn verkställs av boställsnämndens tre ledamöter. I övrigt gäller reglerna i NyttjL. Ecklesiastika arrendegårdar, 24 § EArrSt. Avträdessyn och tillträdessyn kan förrättas på samma gång av samma synemän. Deras antal skall vara minst tre. Stiftsnämnden skall vara företrädd vid synen. Lunds domkyrkas hemman. KSLund har i stort sett samma föreskrifter om syn som de allmänna arrendebestämmelserna. Synemännen skall vara minst två. Kostnaden för syneförrättningen skall enligt 19 § 12 KSLund bäras av tillträdande arrendator.

11.2.8 Ekonomisk besiktning Allmänna arrenden, 2 kap. 22 § NyttjL. Vill jordägaren under arrendetiden anställa besiktning på fastigheten, är arrendatorn pliktig att lämna tillträde till fastigheten. Om tiden för besiktningen bör jordägaren i god tid förut underrätta arrendatorn. Prästlöneboställen, ecklesiastika arrendegårdar och Lunds domkyrkas hemman. 33 § och de därpå följande §§ i EBO jämte tillhörande bestämmelser i TbEBO innehåller — förutom den allmänna föreskriften att boställsnämnden utövar sin tillsyn genom ekonomisk besiktning — även utförliga bestämmelser om sådan förrättnings förlopp, om tid för dess hållande, om påkallande av förrättningen o.dyl. Också i EArrSt och KSLund finns sådana be-

stämmelser, även om de inte är lika utförliga som i EBO.

städjan och arrendevillkorens fullgörande under de fem första åren.

11.2.9 Borgen

11.2.10 Fiskerätt

Allmänna och sociala arrenden. NyttjL innehåller ingen bestämmelse om att borgen måste ställas för fullgörande av ett arrendeavtal. Detta får helt regleras genom en överenskommelse mellan parterna. Om emellertid pant eller borgen ställts för avtalets fullgörande och säkerheten sedan försämras, är arrendatorn pliktig att på anfordran ställa ny säkerhet (2 kap. 34 § NyttjL). Oftast innehåller arrendekontrakt för längre tid en bestämmelse om skyldighet för arrendatorn att periodiskt ställa borgen för viss del av arrendetiden. Prästlöneboställen. EBO har inte heller någon bestämmelse om borgen. Man intar likväl regelmässigt bestämmelse härom i arrendekontrakten. Borgen brukar krävas för 5 år i sänder och med NyttjL:s bestämmelse om anskaffande av ny borgen. Ecklesiastika arrendegårdar, 12 § EArrSt. Uppgår arrendeavgiften till minst 3 000 kr, skall arrendatorn ställa av stiftsnämnden godkänd borgen. Understiger den 3 000 kr, får stiftsnämnden avgöra om borgen skall fordras eller ej. Staten och menighet behöver inte ställa borgen. Av anvisningarna till paragrafen framgår bl.a., att säkerheten kan avse en för hela tiden avlämnad borgen om tiden omfattar högst 8 år, men annars borgen för minst 4 och högst 8 år av två eller flera personer, vilkas vederhäftighet är styrkt, och som skall svara solidariskt. Säkerheten kan också bestå av jämte borgen avlämnade säkerhetshandlingar som innefattar fullgod säkerhet för två års arrendeavgift eller också i stället för borgen, för uppfyllandet av arrendevillkoren i dess helhet nedsatta säkerhetshandlingar med fullgod säkerhet för tre års arrendeavgift. Lunds domkyrkas hemman, 15 § KS Lund. Den som stannar för högsta budet skall vid auktionstillfället avlämna en till vederhäftigheten styrkt borgen för både

Sociala arrenden, 2 kap. 63 § NyttjL. Arrendatorn kan inte genom förbehåll i arrendekontraktet förbjudas att idka husbehovsfiske annat än i vissa uppräknade undantagsfall. Allmänna arrenden, 2 kap. 21 § NyttjL. Paragrafen hänvisar till lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske. I 25 § denna lag stadgas, att arrendatorn äger rätt till fiske i vatten som hör till den arrenderade jorden, om inte annat avtalas. Huvudregeln är alltså att arrendatorn har rätt till fiske, om inte denna rätt undantagits genom förbehåll i arrendekontraktet. Prästlöneboställen. Uttryckliga bestämmelser i denna fråga saknas i EBO. Enligt 26 § 1. EBO torde då de allmänna arrendebestämmelserna i NyttjL gälla. Ecklesiastika arrendegårdar, 11 § EArrSt. Arrendatorn skall i den mån det kan ske utan olägenhet förbehållas rätt till husbehovsfiske i vatten tillhörande hans arrenderade område.

11.3 Utredningens överväganden Den nu lämnade redogörelsen, som inte varit fullständig, visar enligt utredningens uppfattning klart behovet av enhetligare arrendebestämmelser på kyrkans område. Såväl för de kyrkliga förvaltningsmyndigheterna som för arrendatorerna av kyrklig jord är bristen på enhetlighet både obekväm och oändamålsenlig och ter sig i dag knappast sakligt motiverad. Utredningen har därför varit inne på tanken att i sitt förslag till ny lagstiftning sammanföra arrendebestämmelserna för de kyrkliga fastigheterna till en enda författning och att göra dem likformiga för alla slag av kyrklig jord. Av det ingående och fortlöpande samråd 119

som boställsutredningen haft med arrendelagsutredningen har emellertid framgått, att denna utredning avser att framlägga resultatet av en genomgripande översyn av hela det komplex av författningar som reglerar olika slag av publika arrenden och bland vilka de kyrkliga arrendebestämmelserna utgör endast en del. Arrendelagsutredningen torde komma att avge sitt slutbetänkande under år 1968. Boställsutredningen och arrendelagsutredningen har varit eniga om den nya arrendelagens innehåll, såvitt angår den kyrkliga jorden. Boställsutredningen har anledning anta, att de önskemål för den kyrkliga jordens vidkommande som från utredningens sida framförts under överläggningarna med

arrendelagsutredningen i allt väsentligt kommer att bli tillgodosedda i dess förslag till ny arrendelag. I detta läge anser sig boställsutredningen inte böra i sitt betänkande föreslå några konkreta ändringar på enskilda punkter i de kyrkliga arrendebestämmelserna. Sedan en ny och som det kan antagas mera enhetlig arrendelag kommit till stånd, torde frågan om vilka administrativa bestämmelser som för de kyrkliga fastigheternas vidkommande behövs som komplettering till lagen få upptagas till särskild prövning. I avsnitt 10.2.3 har utredningen emellertid framlagt förslag om vissa ändrade bestämmelser om förvaltningen av de kyrkliga arrendejordbruken.

12. Hyresfastigheter och övertaliga prästgårdar

12.1 Inledning Med anledning av motioner vid 1956 års riksdag1 uttalade tredje lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att det torde vara obestridligt, att de av riksdagen år 1942 antagna rekommendationerna för placering av prästlönefondernas medel inte längre stod i god överensstämmelse med gällande lagstiftning angående jordförvärv och inte heller med den allmänna målsättningen för jordpolitik. I princip måste det därför godtas, att för dessa fonder inköptes andra fastigheter än jordbruks- och skogsfastigheter. Med hänsyn till dessa objekts mindre värdebeständiga karaktär måste dock stor omsorg iakttas vid valet av placeringsobjekt, och i allmänhet torde inte andra fastigheter än vanliga hyreshus komma i fråga. Riksdagens uttalande får ses mot bakgrunden av den avvisande hållning, som statsmakterna vid tillkomsten av 1945 års jordförvärvslag intog till sådana förvärv av jordbruksfastighet som huvudsakligen avsåg kapitalplacering. I och med att pastoraten i den år 1955 antagna jordförvärvslagen inte längre såsom tidigare var undantagna från skyldighet att söka förvärvstillstånd, kom också deras möjlighet att återplacera försäljningsmedel i jordbruksfastigheter att allvarligt begränsas. Det var i detta läge som 1956 års riksdag gjorde sitt uttalande om andra placeringsobjekt. Utredningen behandlar mera ingående i kap. 16 de jordbruks- och markpolitiska synpunkter som påverkat de kyrkliga organens möjligheter att återplacera prästlönefonderna i fast egendom och lägger där

också fram sin syn på frågan om lämpliga placeringsobjekt. Placering i annan fastighet än jord- eller skogsbruk behandlas i avsnitt 16.4.3. Den av riksdagen antydda utvägen att placera prästlönefondsmedel i hyresfastigheter har såvitt utredningen kunnat finna knappast blivit anlitad av pastoraten och stiftsnämnderna intill år 1967. Den främsta anledningen torde vara att nuvarande förvaltningsföreskrifter inte utan vidare är tillämpliga på sådana placeringsobjekt. Kungl. Maj:t har dock den 18 maj 1967 medgivit att prästlönefondsmedel inom Stockholms kyrkliga samfällighet fick användas till inköp av en stadsfastighet och att för dess förvaltning skulle t.v. i tillämpliga delar gälla de föreskrifter i EBO m.fl. författningar som avser förvaltningen av löneboställe. Genom de för boställsutredningen meddelade direktiven har utredningen ålagts att överväga och utarbeta särskilda förvaltningsbestämmelser för andra objekt än jordbruks- och skogsbruksfastigheter. Sådana bestämmelser behövs inte bara för att öppna en alternativ möjlighet att placera fondmedel i annan fastighet än jordeller skogsbruk utan också med hänsyn till de problem som uppkommit bl.a. genom att ett antal prästgårdar inte längre utgör tjänstebostad åt präst utan får disponeras av pastoraten för andra ändamål. I ett första avsnitt kommer därför frågan om förvaltningen av hyresfastighet som förvärvas för prästlönefondsmedel att behandlas. I ett följande avsnitt behandlas 1

I: 464, II: 599, L3U 11, Rskr 179. 121

frågan om vilka särskilda bestämmelser som behövs för förvaltningen av övertaliga prästgårdar samt sådana till ett löneboställe hörande byggnader som upplåts separat.

anser sig böra räkna med att såväl stiftsnämnderna, vid prövning av fastighetsköp och vid förvaltning, som de rent lokala förvaltningsorganen — boställsnämnderna och pastoratens organ — där förvaltningen skulle ankomma på sistnämnda organ, kunna behöva ha tillgång till sakkunskap, varöver de hittills icke förfogat.

12.2 Förvaltning av hyresfastighet

Såsom riksdagen i anslutning till det nu återgivna remissyttrandet uttalat, lär endast vanliga hyreshus komma i fråga som alternativa fastighetsobjekt, och de bestämmelser som ev. behövs för förvaltningen bör utformas med hänsyn härtill. Utredningen har kunnat konstatera, att när det gäller andra publika förvaltningar eller stiftelser som har placerat tillgångar i hyresfastigheter, såsom fallet är med bl.a. Uppsala universitet och Nobelstiftelsen, har det inte meddelats några särskilda föreskrifter rörande förvaltningen av dessa fastigheter. Den bedrivs enligt vanliga affärsmässiga grunder. Universitetet anlitar byggnadsingenjörer för att fackmannamässigt bedöma behovet av underhåll på fastigheterna. I fråga om hyresfastigheter på annan ort än Uppsala har man uppdragit den löpande förvaltningen — vicevärdskåpet — åt fastighetsavdelningen vid någon bank på orten. Denna kontrollerar då också utförandet av reparationer o.dyl. Med hänsyn till hyresfastigheternas förslitning och de successivt stigande underhållskostnaderna sker en kontinuerlig förnyelse av universitetets fastighetsinnehav genom försäljning och nya köp. Några generella regler för avsättning till framtida reparationer tillämpas inte. För nybyggda hus räknar man med årliga reparationskostnader av 0,6—0,7 % av byggnadsvärdet, vilket synes överensstämma med vad man inom allmännyttiga bostadsföretag beräknar för yttre och inre reparationer i nybyggda hus. För äldre hus har det visat sig svårare att ange generella beräkningsgrunder. Om prästlönefondsmedel används till inköp av en hyresfastighet blir denna prästlönetillgång för ett pastorat eller ev. för

Inledningsvis torde få återges följande uttalande av kammarkollegiet i dess yttrande över de förutnämnda motionerna vid 1956 års riksdag. I det förändrade läge, vari frågan om prästlönefondernas värdebeständiga placering numera kommit, måste man enligt kollegiets mening i princip godtaga att för dessa fonder inköpas fastigheter, vilkas huvudsakliga värde utgöres av tomt- och byggnadsvärde. Härvidlag kunna åberopas av Kungl. Maj:t för olika donationsfonder lämnade medgivanden att placera fondkapital i sådan fastighet. Mot kyrkliga fastighetsförvärv av nu ifrågavarande art anfördes vid tillkomsten av prästlönefondslagen att dylika fastigheter icke hade samma värdebeständighet som jordbruks- och skogsfastigheter. I viss mån är detta obestridligt. Det kommer därför att ligga stor vikt på att placeringsobjekten utväljas med all omsorg. Härvid bör enligt kollegiets mening, när byggnadsvärdet är det väsentliga av fastighetsvärdet, huvudsakligen komma i fråga hyreshus av normal art, dvs. hus innehållande bostads- och kontorslägenheter med eller utan inslag av butikslokaler. Fastigheter avsedda till uthyrande för industriell verksamhet torde i regel vara en alltför vansklig placering. Det synes också böra övervägas om icke byggnadens fortlöpande värdeminskning bör balanseras genom en föreskrift om att någon del av avkastningen skall avsättas till en förnyelsefond — låt vara att föreskrift härom kollegiet veterligt icke meddelats, då Kungl. Maj:t lämnat tillstånd till placering av donations- eller fideikomisskapital i bostadsfastighet. Ytterligare anfördes år 1942 mot prästlönefonders placering i bostadsfastigheter att stiftsnämnderna i regel icke torde besitta erforderlig sakkunskap och erfarenhet. Häremot genmäldes i 1947 års sakrevisionspromemoria, att stiftsnämnden i likhet med en enskild fastighetsägare borde vara i stånd att finna en person, som är lämpad att närmast ombesörja förvaltningen av fastigheterna. Kollegiet 122

flera pastorat gemensamt. I princip bör givetvis förvaltningen härav liksom av övriga lönetillgångar få ankomma på pastoratet eller det för pastoraten gemensamma organet, om inte särskilda skäl skulle kunna anses motivera att den uppdras åt någon annan. De pastorat som väl närmast kan ha intresse av att placera fondmedel i hyresfastighet lär i första hand vara pastoraten i städer och större tätorter. I växande omfattning ingår sådana pastorat också i större samfällighetsbildningar för vården av de däri ingående församlingarnas samtliga ekonomiska angelägenheter. Inom den kommunala förvaltning vi här möter är förvaltningen av fastigheter och frågor om nybyggnad och underhållsarbeten ingenting främmande. Vården om kyrka och prästgård, anläggning av kyrkogårdar med tillhörande byggnader, uppförande av församlingshus, krematorieanläggningar osv. hör till kyrkorådens arbetsfält. Svenska pastoratens riksförbund biträder sina medlemmar med råd och anvisningar inom denna förvaltningsverksamhet. I växande utsträckning får pastoraten också tillgång till utbildade tjänstemän för sin förvaltning. Det skulle enligt utredningens mening vara en obefogad underskattning av den kyrkokommunala förvaltningens kompetens, om man inte skulle tilltro pastoraten, deras samarbetsorgan eller de kyrkliga samfälligheterna att kunna själva förvalta sina hyresfastigheter. Om erforderlig sakkunskap inte skulle finnas hos kyrkorådet, är det ju oförhindrat att för den löpande förvaltningen anlita den expertis som t.ex. bankerna eller den borgerliga kommunen kan tillhandahålla för förvaltningen av fastigheter. Utredningen anser alltså, att huvudgrunderna i EBO i fråga om pastoratens förvaltning av sina löneboställen kan tillämpas också på hyresfastigheter som utgör prästlönetillgång. Däremot saknas anledning att låta boställsnämnd ha uppsikt över förvaltningen av sådan fastighet eller fastställa avgift för upplåtelse därav. Boställs-

nämndernas sammansättning bestäms av helt andra arbetsuppgifter och de företräder i allmänhet inte någon särskild sakkunskap i fråga om hyresfastigheter. Om utredningens förslag att slopa normaluppskattningsförf ärandet genomförs, bortfaller den speciella svårighet som annars kan ligga i att beräkna normalavkastning för en tioårsperiod för hyresfastigheter, där såväl inkomst- som utgiftssidan är föränderlig på ett helt annat sätt än i fråga om arrendegårdar. Denna svårighet torde ha utgjort ett av de viktigaste praktiska hindren för att med nuvarande förvaltningssystem övergå till att placera prästlönefonder i hyresfastigheter. Vid tilllämpning av det i kap. 3 föreslagna nettoredovisningssystemet torde några speciella bestämmelser om redovisning av avkastningen av sådana fastigheter knappast behövas mer än i ett avseende, nämligen ifråga om medel som avsätts för framtida underhåll. Utredningen återkommer senare till denna fråga. Om förvaltningen av hyresfastighet alltså bör kunna anförtros åt pastoraten och deras egna organ, synes däremot det bl.a. av riksdagen betonade kravet på omsorg vid valet av placeringsobjekt motivera, att fråga om prästlönefonds användande till inköp av hyresfastighet på samma sätt som i fråga om annan fastighet får prövas av stiftsnämnden, enligt vad utredningen föreslagit under 8.2.1. Även försäljning av hyresfastighet bör följa reglerna för övriga löneboställen. Vid prövningen av såväl köp- som försäljningsärenden bör stiftsnämnden ha möjlighet att anlita särskild expertis, om så behövs. En speciell fråga som får betydelse vid förvaltningen av större hyresfastigheter och som berördes av kammarkollegiet i dess citerade uttalande, gäller behovet av föreskrifter om avsättning till en förnyelsefond. Närmast skulle en sådan väl vara avsedd att tas i bruk vid framtida reparationer och underhållsarbeten. Kollegiet var medvetet om att sådana föreskrifter inte hade meddelats i liknande fall då Kungl. 123

Maj:t haft att ta ställning till fondmedelsplacering i bostadsfastighet. Att så inte skett beror sannolikt på de svårigheter som möter att någorlunda tillförlitligt beräkna storleken av underhållskostnaderna för hyresfastigheter. Svårigheterna belyses rätt väl av de begränsade försök härtill som, såvitt utredningen kunnat finna, har gjorts i vårt land. För några sådana försök må här i korthet redogöras. På uppdrag av en av Stockholms stadskollegium år 1955 tillsatt expertkommitté — stadskollegiets bostadsbolagskommitté — har dåvarande byrådirektören i byggnadsstyrelsen G. A. Mårdh försökt att klarlägga behovet av underhållsmedel och undersöka sambandet mellan kostnaderna för nödvändigt underhåll och storleken av erforderliga avskrivningar. 2 Till grund för sina överväganden lade han en av byrådirektören K. Bildmark tidigare gjord utredning om »Underhållskostnader för hyresfastigheter i Stockholm». 3 Med underhåll avses här alla åtgärder, som erfordras för att hålla en byggnad i ett från teknisk synpunkt tillfredsställande skick, således inte blott vidmakthållande av en byggnads olika delar utan också hel eller partiell förnyelse av dem, när de anses normalt förbrukade. Kostnaderna bedömdes av Bildmark variera avsevärt bl.a. med hänsyn till husens kvalitet, situationen på bostadsmarknaden, det sätt på vilket underhållet sköts samt framför allt husens beräknade ekonomiska livslängd, vilken inte bedömdes möjlig att exakt fixera. De av Bildmark undersökta byggnaderna — ett par moderna hyresfastigheter i Stockholm från åren 1936 och 1939 — beräknades dra en årskostnad av 9: 80—10: 20 kr per m 2 lägenhetsyta vid 1949 års prisläge. Mårdh påvisade bl.a. hur underhållets omfattning varierar väsentligt från år till år och att behovet av underhållsmedel är större under vissa tidsperioder. I en tabell visades sålunda hur kostnaderna per m2 lägenhetsyta i en viss hustyp under en 75-årsperiod beräknas stiga från 0: 28 kr under den första femårsperioden till 8: 05 kr under 124

den sista, allt enligt 1949 års prisläge. Femårsperioderna mellan 20—24 år och 30—34 år utvisar högre kostnader än närmast efterföljande, eftersom bl.a. utbyte då beräknas ske av viss mera kostnadskrävande utrustning. Mårdh beräknade, att de årliga underhållskostnaderna för de fastigheter som omfattades av den tidigare undersökningen skulle uppgå till i genomsnitt 10: 50 kr per m 2 lägenhetsyta vid 1955 års prisnivå och med en antagen 60-årig livslängd för byggnaderna. Vid förvaltning av större fastighetsbestånd och med förbättrade materialkvalitéer etc. bedömde han det dock möjligt att reducera kostnaderna till 9 kr per m2 lägenhetsyta och år vid en 60-årig livslängd för byggnaderna. Stadskollegiets expertkommitté fann sig emellertid inte kunna basera sina bedömanden på Mårdhs kalkyler. Studiet av material från de kommunala bostadsbolagen, omfattande företrädesvis fastigheter med lägre ålder än 20 år, visade genomsnittligt avsevärt högre underhållskostnader än de av Mårdh beräknade. Svårigheten att här komma till entydiga resultat belyses ytterligare, om man jämför det refererade materialet med den »Redogörelse för 1964 års fastighetsomkostnadsundersökning», som lämnats av statens hyresråds statistiska avdelning i januari 1965. Det bearbetade materialet omfattade ca 3 700 hyresreglerade fastigheter. I en bilaga till nämnda redogörelse finns en sammanställning över reparationskostnader per m 2 enligt uppgifter för år 1963. Denna utvisar just sådana variationer beträffande kostnaderna för olika år som påtalades i Mårdhs undersökning. För fastigheter, uppförda med hjälp av statliga lån, stiger kostnaderna från 1: 13 till 6: 20 kr under de första 20 åren, varvid en brantare stegring kan noteras vissa år omkring 2 Utlåtande återgivet i ett stencilerat betänkande, avgivet av stadskollegiets bostadsbolagskommitté den 9 februari 1957, s. 21 f. 3 Statens nämnd för byggnadsforskning, meddelande nr 24, Stockholm 1954.

periodens mitt och mot dess slut. För fastigheter färdigställda före 1942 och således äldre än 20 år utgör genomsnittskostnaden 6: 14 kr per n r lägenhetsyta. Beträffande dessa äldre fastigheter har man att räkna med genomsnittliga reparations- och underhållskostnader på drygt 25 % av grundhyran, och redan för 6 år gamla fastigheter överstiger kostnaderna 10 % av grundhyran. Siffror av detta slag kan möjligen användas som underlag för att bedöma vad man i ett aktuellt dagsläge bör räkna med för underhållskostnader på en hyresfastighet. Av flera skäl synes de däremot inte kunna utgöra underlag för några generella regler om avsättning till reparationsfond. Underhållskostnaderna varierar alltför mycket med hänsyn till olika slag av byggnader och olika stadier av byggnadernas livslängd. Slutligen är det svårt att på längre sikt förutse reparationskostnadsläget vid en senare tidpunkt och att bedöma avsättningsbehovet därefter. Under sådana förhållanden torde det vara svårt att meddela generella bestämmelser om avsättning av medel för underhåll och reparationer. Det torde få ankomma på fastighetens förvaltare att göra den avsättning som enligt en erfarenhetsmässig bedömning kan anses skälig för den enskilda fastigheten. I nettoredovisningen för fastighetens avkastning bör avdrag få göras med belopp som sålunda avsatts. Stiftsnämnden kan ju vid sin granskning av redovisningarna i samband med avräkningen med kyrkofonden följa utvecklingen i fråga om de avsättningar som görs till framtida underhåll och ev. meddela de anvisningar som kan föranledas av en sådan granskning. Utöver vad nu sagts synes endast ett fåtal särskilda bestämmelser behövas i fråga om förvaltningen av hyresfastighet. Utredningen vill sammanfatta sitt förslag i detta hänseende i följande punkter, varvid vad som sägs om pastorat och kyrkoråd skall gälla även ifråga om kyrklig samfällighet eller, när det gäller fastighet

som inköpts för fondmedel från flera pastorat, det för pastoraten gemensamma förvaltningsorganet och dess styrelse. 1) Pastoratet skall svara för fastighetens underhåll och hålla den brandförsäkrad till fulla värdet (Jfr 23 § EBO). Genom kyrkorådets försorg skall årlig besiktning av fastigheten ske. 2) Hyra och annan avgift för upplåtelse skall fastställas av pastoratet efter marknadsmässiga grunder. (Löneboställe får t.ex. inte utnyttjas för att bereda kyrkoadjunkt eller pastoratsadjunkt bostad till förmånligare pris än normalt skulle utgå. Däremot bör hinder inte möta mot att viss befattningshavare lämnas företräde att hyra lägenhet i en pastoratet tillhörig fastighet). Det ankommer på stiftsnämnden att vid avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden tillvarata fondens ekonomiska intresse. Om tjänsteman som upprättar avräkningslängd finner anledning att anta, att hyra inte har satts marknadsmässigt, skall han anmäla förhållandet för stiftsnämnden, som då kan besluta om att i avräkningslängden göra sådan avvikelse från pastoratets redovisning av intäkter som kan finnas motiverad. Pastoratet kan sedan i vanlig ordning besvära sig över ett sådant stiftsnämndsbeslut. 3) För att motverka värdeminskning på detta slag av fastigheter samt möta framtida behov av reparationer bör årligen en del av avkastningen avsättas till en reparationsfond för fastigheten. Stiftsnämnd äger meddela anvisningar beträffande sådan avsättning. 4) I redovisning för fastighetens avkastning vid avräkning med kyrkofonden får avdrag göras för vad som under året avsatts till reparationsfond. 5) Medel som avsatts till reparationsfond får endast tas i anspråk för underhåll och förbättringar på fastigheten. Stiftsnämnden bör dock kunna i undantagsfall medge, att fondmedlen får användas för annat ändamål som kan tillgodoses med prästlönefondsmedel. Om fastigheten avyttras, skall återstående fondmedel tillsammans 125

med vad som erhålls i vederlag för fastigheten utgöra prästlönefond för pastoratet (resp. tillföras stiftets prästlönejordsfond).

12.3 övertaliga prästgårdar m.m. I äldre tider var det vanligt att prästen själv brukade boställsjorden och uppbar avkastningen av den som löneförmån. De löneregleringar för prästerskapet som skett sedan 1910 har medfört, att prästbostaden med erforderligt område avskilts till bostadslägenhet åt präster — prästgård — medan återstoden arrenderas ut som löneboställe. Det fanns också i en del städer prästboställen som bestod enbart av hus och tomt, s.k. boställsgårdar, och som i sin helhet insynades till prästgård. Vidare förekommer det att prästgård har förlagts till annan mark än boställsjord, som då enligt 7 § tredje stycket EBO har anvisats av pastoratet för ändamålet. Denna kan ha anskaffats av pastoratet för utdebiterade medel, eller bestå av fastighet som har donerats för ändamålet. I EBO avses med prästgård boställe på vilket tjänstebostad för församlingspräst är anvisad. På prästgård skall husen underhållas och vid behov nybyggas av pastoratet enligt 13 § EBO. Prästgård som på grund av ändrad pastoratsindelning eller tjänsteorganisation eller annars inte längre behövs som tjänstebostad åt kyrkoherde eller komminister, upphör därigenom att vara prästgård enligt EBO:s definition av begreppet. Tidigare har den då ansetts — för att begagna en av kammarkollegiet brukad terminologi — »ikläda sig natur av löneboställe». Detta synsätt har tillämpats inte bara på prästgård som är belägen på boställsjord utan också, enligt ett flertal av Kungl. Maj:t under senare år meddelade beslut, beträffande annan prästgård som nu sagts. Utredningens undersökning i januari 1963 utvisade, att av de 323 prästgårdar som vid den år 1962 genomförda nya pastoratsindelningen blev övertaliga hade beträffande ca 10 % försäljning aktuali126

serats, medan inte mindre än ca 40 % avsågs uthyras till icke tjänstebostadsberättigad präst i pastoratet. Av återstoden har det stora flertalet hyrts ut till annan person, medan ett mindre antal disponeras som församlingshem, ungdomsgård e.dyl. Nuvarande bestämmelser i EBO ger emellertid inte några klara besked om hur man i dessa situationer skall förhålla sig till de förutvarande prästgårdsbyggnaderna. De byggnader, som enligt 8 § EBO i dess lydelse före 1964 utgjorde »laga hus» på prästgården, utgör ju inte, därför att de upphört att vara tjänstebostad, utan vidare laga hus på lönebostället enligt 21 § EBO. Fråga har därför uppkommit, om pastoratets skyldighet enligt 23 § EBO att underhålla löneboställets laga hus skall omfatta också en förutvarande prästgård. Den underhållsskyldighet, som enligt 13 § EBO åvilar pastoratet, avser enligt definitionen i 1 § samma lag endast boställe på vilket tjänstebostad är anvisad. Frågan ställdes på sin spets i ett mål som avgjordes av regeringsrätten i februari 1965.* I målet hade Ramsbergs församlings pastorat besvärat sig över boställsnämndens beslut att utsyna en av församlingen på prästboställes mark uppförd komministerprästgård, som till följd av ändrad tjänsteorganisation inte längre utgjorde tjänstebostad för församlingspräst, samt syna in den som ecklesiastik lägenhet varefter normaluppskattning av boställslägenheten hade skett, beräknad på hyresvärdet med avdrag av omkostnader. Stiftsnämnden hade för sin del ogillat besvären. Regeringsrätten uttalade, att boställsnämnds befogenheter med avseende på prästgård är angivna i EBO. I dessa ingår det inte att besluta om dispositionen av prästgård som inte längre utgör tjänstebostad. Eftersom boställsnämnden sålunda inte ägt meddela beslut om utsyning av prästgården eller dess insyning för annat ändamål samt uppskattning av normalavkastning inte heller hade bort verkställas, prövade regerings4

R 1965: 9.

rätten rättvist att upphäva det överklagade beslutet. Uppenbart är att en prästgård som inte längre utgör tjänstebostad åt församlingspräst, inte utgör prästgård i EBO:s bemärkelse. Men enligt det refererade utslaget blir den alltså inte heller löneboställe som avses i EBO. Enligt regeringsrättens tolkning skulle då en prästgård, som inte längre är tjänstebostad, alltjämt utgöra prästgård, men av ett speciellt slag, på vilket EBO inte är tillämplig. Detta synsätt medför viktiga konsekvenser även i andra avseenden. En sådan prästgård skulle nämligen, om man går strikt på ordalydelsen i 6 § 1) PrlkL, inte heller utgöra prästlönetillgång för pastoratet. Enligt 7 § PrlkL synes likväl medel som inflyter, om den säljs, alltjämt komma att utgöra prästlönefond och därmed en prästlönetillgång, och om en ny fastighet inköps för sådana medel blir den prästlönetillgång. Formuleringen av 6 § andra stycket FörsäljnL kan dock, om man tillämpar regeringsrättens synsätt, ge stöd för en motsatt tolkning. Detta torde emellertid inte ha varit lagstiftarens mening och synes inte heller ha tillämpats i praxis. Då strängt taget inte heller den grundläggande bestämmelsen i 2 § 1 mom. EBO, att prästgård och löneboställe förvaltas av pastoratet, skulle vara tillämplig på denna särskilda kategori av prästgårdar, kan det ifrågasättas vem som äger förvalta dem. Utredningen vill erinra om att det enligt StNInstr ankommer på stiftsnämnderna att ha vård och inseende över ecklesiastik fast egendom i den mån uppgifterna inte tillkommer annan. Slutligen kunde det också med hänsyn till ordalydelsen i 1 § FörsäljnL vara tveksamt om en prästgård på vilken bestämmelserna i EBO inte äger tillämpning utgör kyrklig jord som avses i försäljningslagen. Frågan om denna lags tillämplighet i det förevarande fallet kan dock inte vara avgörande för fastighetens natur av kyrklig egendom. I Ramsberg rörde det sig om en prästgård som uppförts på kyrko-

herdeboställets mark. Det förhållandet att pastoratet bekostat uppförandet av byggnaden kan inte rimligen medföra att den från lönebostället upplåtna marken skulle förlora sin karaktär av kyrklig jord enbart därigenom att prästgården inte längre behövs som tjänstebostad. Något sådant har heller inte ifrågasatts, varken av pastoratet i det refererade målet, eller i tidigare diskussion av dessa problem 5 och lär väl inte heller följa av regeringsrättens utslag i målet. Större anledning till tveksamhet kunde måhända finnas i de fall då pastoratet för egna medel också skaffat marken varpå prästgård uppförts. I sådana fall har det gjorts gällande, att prästgården när den blir obehövlig skulle tillfalla pastoratet till fri disposition. I Kungl. Maj:ts administrativa praxis har dock, som antytts, denna uppfattning inte godtagits. Frågan har nu också blivit prövad av högsta domstolen i mål mellan Borås och Brämhults kyrkliga samfällighet och kronan rörande rätten till en komministerprästgård i Borås Caroli pastorat. Samfällighetens talan gick ut på att en fastighet i Borås, vilken år 1923 hade inköpts och lagfarits för Borås och Brämhults församlingars pastorat och som i vederbörlig ordning synats in som prästgård för en av pastoratets komministrar men som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 februari 1944 upphört att vara tjänstebostad för komministern, måtte förklaras utgöra kyrkokommunal egendom, över vilken samfälligheten ägde fritt förfoga såsom över annan sin välfångna egendom enligt föreskrifterna i LFS. Fastigheten skulle alltså genom beslutet den 4 februari 1944 ha upphört att vara kyrklig jord. Rådhusrätten ogillade emellertid samfällighetens talan och hovrätten fastställde rådhusrättens dom. Sedan samfälligheten fullföljt sin talan hos högsta domstolen, utta-

5 Se t.ex. G. Prawitz: »Prästboställena och pastoratsregleringen» i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1957 s. 134f.

lade denna i dom den 19 november 1965° följande. Enligt 1910 års prästlöneregleringslag ålåg det vederbörande pastorat att tillhandahålla kyrkoherde och komminister fri bostad genom upplåtelse av prästgård, varom stadgades i ecklesiastik boställsordning. Enligt boställsordningen, utfärdad samma år, gällde att prästgård, om sådan icke lämpligen kunde inrättas å boställe inom pastoratet, i stället enligt Konungens bestämmande skulle förläggas till plats som av pastoratet för ändamålet erbjudits. Pastoratets erbjudande att efter förvärv av fastigheten ställa den till förfogande såsom prästgård har lämnats till fullgörande av den skyldighet att tillhandahålla fri bostad, som sålunda författningsenligt åvilade pastoratet. Även om de förut angivna reglerna kunna anses lämna visst utrymme för pastoratets eget bestämmande i fall då ny prästgård skall inrättas, kan pastoratets erbjudande icke betraktas såsom en frivillig upplåtelse, jämförlig med en donation och gällande blott så länge behov förelåge att använda fastigheten till prästgård. Pastoratet måste fastmera anses hava ställt fastigheten till förfogande för att disponeras som prästgård enligt gällande föreskrifter om användningen av sådan prästlönetillgång. I enlighet härmed häva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheten, som följa av den särskilda lagstiftningen om kyrklig jord, blivit gällande för pastoratet och sedermera för samfälligheten. Samfälligheten är numera icke skyldig att tillhandahålla vederbörande komminister fri bostad genom upplåtelse av prästgård, och fastigheten behöver alltså ej användas för sådant ändamål. Detta förhållande medför likväl icke att fastigheten upphört att vara kyrklig jord enligt därom gällande lagstiftning. Såsom domstolarna funnit är samfälligheten följaktligen i sin dispositionsrätt över fastigheten alltjämt underkastad de inskränkningar, som angivas i samma lagstiftning, och samfälligheten äger icke förfoga över fastigheten såsom kyrkokommunal egendom. Kungl. Maj:t prövar förty rättvist fastställa det slut vartill domstolarna kommit. Om sålunda frågan om prästgårdens bibehållna karaktär av kyrklig jord därmed får anses besvarad, kvarstår likväl efter regeringsrättens refererade utslag problemet om förvaltningen av prästgård som upphört att vara tjänstebostad. 128

Utredningen konstaterar, att prästboställena av ålder utgjort det väsentliga ledet i avlöningssystemet för prästerna. När dessa upphörde att själva driva jordbruket och en del av bostället avskildes till bostadslägenhet åt prästen, dvs. prästgård i nuvarande mening, skulle avkastningen av jordbruket alltjämt användas för prästens uppehälle. Boställsjorden blev en avlöningstillgång, som genom 1932 års lagstiftning blev ställd under pastoratens förvaltning. Och om det finns anledning att minska det till prästgården hänförda området förs jorden till lönebostället. Sedan gammalt har också samma synsätt tillämpats i de fall då en prästgård blivit övertalig. Flera tidigare prästgårdar tjänstgör sålunda nu som bostad åt löneboställets arrendator. Det ter sig då föga rationellt att nu utskilja en särskild kategori av prästgårdar, som utgör kyrklig jord men vilkas avkastning, sedan de upphört att vara tjänstebostäder, skulle tjäna andra ändamål än det prästerliga avlöningsväsendet, eller som skulle förvaltas i andra former än de som i övrigt gäller för prästgårdar och löneboställen. För båda slagen av fastigheter gäller att de, oberoende av sättet för deras tillkomst, är rättsligen bundna vid bestämda kyrkliga ändamål. Det ligger därför inte något orimligt i att även en fastighet som i senare tid tillkommit för att tjäna den prästerliga tjänsteorganisationen i ett pastorat också framgent genom sin avkastning får tjäna denna organisation. Utredningen anser sig därför böra föreslå, att bestämmelserna om prästgård får sådan utformning att det framgår, att en prästgård som upphör att vara tjänstebostad övergår till att bli löneboställe och alltså utgör prästlönetillgång för pastoratet. Liksom nu bör dock pastoratet vara skyldigt att underhålla och nybygga prästgård men i gengäld äga tillgodogöra sig tjänstebostadshyran. Enligt nuvarande bestämmelser i 32 § EBO skall boställs6

NJA 1965: 56.

nämnds beslut i fråga om ny prästgårds anordnande eller om arbeten på befintlig prästgård, som kan anses från kulturhistorisk eller estetisk synpunkt vara av betydelse för prästgårdens yttre eller inre byggnadskaraktär, underställas stiftsnämndens prövning och fastställelse. Utredningen föreslår i 15.3.1 en skärpning av denna bestämmelse för att trygga kulturskyddet på prästgårdarna. Starka skäl talar för att stiftsnämnden också bör handlägga frågor om den framtida dispositionen av de övertaliga prästgårdarnas byggnader och tillhörande markområde. Det gäller ju här inte enbart en fråga om hur dessa fastigheter skall kunna på bästa sätt ekonomiskt nyttiggöras. I synnerhet i fråga om äldre prästgårdsbebyggelse måste också hänsyn tas till byggnadernas karaktär och ev. kulturhistoriska värde och till intresset av att kunna bevara en genuin miljö eller landskapsbild i anslutning till kyrka eller centralpunkt i en äldre kulturbygd. Utredningen utvecklar närmare sina synpunkter härpå i kap. 14 och 15. När byggnaderna ligger i grannskapet av en kyrka, kan detta också tänkas böra medföra vissa inskränkningar i fråga om de ändamål för vilka de får utnyttjas. Det bör ankomma på pastoratet att avge förslag om prästgårdens utnyttjande och boställsnämnden bör yttra sig däröver till stiftsnämnden. Till dess att beslut i frågan har vunnit laga kraft, bör det åligga pastoratet att svara för prästgårdsbyggnadernas bestånd och underhåll. Vissa allmänna synpunkter kan anges till ledning för stiftsnämndens prövning av frågan om prästgårdens framtida disposition. I den mån inte kulturhistoriska eller liknande skäl eller det kyrkliga församlingslivets särskilda behov talar för att prästgård upplåts i särskild ordning, bör en prästgård som av ålder utgjort prästboställe i princip återgå till lönebostället. Men om åbyggnaderna inte bedöms kunna nyttjas för något löneboställets behov inom rimlig tid och till godtagbara kostnader bör de upplåtas separat eller försäljas jämte 9 — 567-5454

den tomtmark stiftsnämnden prövar erforderlig. Samma princip bör tillämpas i fråga om en av pastoratet under senare tid uppförd prästgård på boställsmark. Om däremot pastoratet har uppfört prästgården på mark som särskilt anskaffats för ändamålet eller om det, såsom i Borås-fallet, har inköpt en fastighet för att upplåta den till prästgård, bör det prövas om den lämpligen skall behållas och upplåtas för något annat ändamål eller om den bör försäljas. Det måste emellertid klart fastslås, att en sådan fastighet, om den behålles, utgör särskilt löneboställe för pastoratet. En situation likartad den, då prästgård upphör att vara tjänstebostad, kan också uppstå i fråga om löneboställe, när beslut fattas om nedläggande av jordbruket eller om försäljning av åker och betesmark. Ifall bostället är bebyggt och de laga husen inte omfattas av en ev. försäljning, uppkommer fråga om deras framtida disposition. Bestämmelserna i 21 och 23 §§ EBO fastslår dock i dessa fall, att pastoratet är skyldigt att ansvara för byggnadernas bestånd till dess att, enligt 21 § andra stycket, ändrade föreskrifter har meddelats i fråga om vilka laga hus som skall finnas på bostället vid de förändrade betingelserna. Enligt 32 § EBO skall boställsnämnden meddela föreskrifter angående löneboställes bebyggande. I fråga om löneboställets framtida ändrade disposition, ankommer det nu enligt 31 § EBO på stiftsnämnden — eller i vissa fall Kungl. Maj:t — att besluta. Utredningen har i avsnitt 8.1.1 förordat, att vissa dispositionsfrågor skall få avgöras av boställsnämnd. I konsekvens härmed bör det även i de här aktuella fallen vara boställsnämnden som beslutar. Då det kan finnas olika önskemål i fråga om hur sådana byggnader bör utnyttjas, är det dock lämpligt att pastoratet får avge förslag i ämnet till boställsnämnden. Vägledande för dennas prövning måste vara att fastigheterna utgör prästlönetillgång för pastoratet och att deras avkastning skall tjäna därmed avsett ända129

mål. Men även här kan det naturligtvis finnas vissa byggnads- och miljövårdande synpunkter, som bör få göra sig gällande vid bedömningen. Om stiftsnämnds eller boställsnämnds beslut angående dispositionen av den förutvarande prästgårdens resp. löneboställets byggnadsbestånd med tillhörande markområde innebär, att detta för framtiden skall upplåtas som en särskild boställslägenhet, bör det anges i beslutet vilka byggnader som skall finnas på den samt hur mycket mark som skall höra till. Sedan bör det rimligtvis vara boställsnämnden som liksom tidigare skall ha tillsynen över fastigheterna, besluta om byggnadsfrågor 7 och bestämma villkoren för upplåtelse en-

ligt samma regler som i fråga om övriga löneboställen. Med hänsyn till dessa byggnaders karaktär anser utredningen inte, att det förhållandet att det här blir fråga om uthyrning av lägenhet och inte om arrende bör leda till att de förvaltningsbestämmelser som utredningen i föregående avsnitt föreslagit för hyresfastigheter skall tillämpas i dessa fall. Kostnader för ny- och ombyggnad bör alltså bestridas på samma sätt som på utarrenderade löneboställen. Men eftersom en hyresgäst till skillnad från en arrendator inte har någon underhållsskyldighet på fastigheten, kommer det löpande underhållet här att åvila pastoratet. 7

I fråga om förutvarande prästgård, se dock under 15.3.1.

13. Upplåtelse av speciella nyttjanderätter och servitut

Utöver formerna för upplåtelse av arrende och hyra, som behandlats i kap. 10 och 12, kräver frågorna om s.k. partiella nyttjanderätter, ändamålsupplåtelser, servitut och tomträtt en närmare behandling.

13.1 Vissa partiella nyttjanderätter De tidigare behandlade formerna av nyttjanderätt avser upplåtelse av hela fastigheten. De mera begränsade nyttjanderätter som skall behandlas här exemplifieras i 1 kap. 7 § NyttjL med »rättighet som fastighets ägare åt annan upplåter att å fastigheten avverka skog eller att där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning». Rätten till jakt eller fiske utgör också partiell nyttjanderätt men behandlas för sig i de närmast följande avsnitten. I fråga om alla dessa nyttjanderätter gäller enligt den grundläggande bestämmelsen i 1 kap. 1 § NyttjL att de är tidsbegränsade. Sålunda är ett avtal om upplåtelse av nyttjanderätt till fastighet inom stadsplanerat område och till jord, som ligger utom sådant område men hör till tomt, inte bindande för längre tid än 25 år. I fråga om annan fastighet är tidsbegränsningen satt vid 50 år, men en upplåtelse för nyttjanderättshavarens livstid blir gällande även om maximitiden överskrids. Upplåtelse av rätt att avverka skog för annat än husbehov gäller för högst 5 år (1 kap. 7 § NyttjL). De angivna tidsbegränsningarna äger dock inte tillämpning på upplåtelse som sker från kronan (1 kap. 8 § NyttjL).

I fråga om s.k. substansupplåtelser på kyrklig mark är det i de flesta fall stiftsnämnden som beslutar därom eller lämnar tillstånd till att upplåtelse får ske. För de direkt under stiftsnämndens förvaltning stående hemmanen föreskrivs i 10 § EArrSt, att »sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, steneller lertag, torvmosse eller annan dylik lägenhet» får undantas vid utarrendering av ecklesiastik arrendegård och upplåtas av stiftsnämnden med nyttjanderätt särskilt för sig. Fråga om upplåtelse av strömfallslägenhet skall dock underställas Kungl. Maj:ts prövning. I fråga om ecklesiastik boställsjord som inte avses i EBO stadgas i den alltjämt gällande 2 § 3: o) c av 1932 års stiftsnämndsinstruktion, att stiftsnämnden skall pröva och avgöra ärenden om upplåtelse av nyssnämnda naturtillgångar på boställe och om hur avgift för sådan upplåtelse skall användas. Men om upplåtelsen prövas vara av synnerlig omfattning, skall ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning. Eftersom biskopshemman och klockarhemman sorterar under EArrSt lär bestämmelsen nu endast äga tillämpning på domkyrkosysslomansboställen och enstaka kvarvarande klockarboställen vars innehavare inte underkastats lönereglering enligt klockarboställslagen utan kvarstår på äldre stat. I den angivna punkten c av författningsrummet begränsas nämligen stiftsnämndens befattning med ärendena till boställsjord, medan den i övriga moment omfattar även domkyrko- och lokalkyrkohemman. Orsaken till denna begränsning, vilken har övertagits oförändrad från motsvarande bestämmelse om kammarkollegiets befattning med egendomen enligt 131

en äldre instruktion för detta verk (1929: 221), är sannolikt den, att tillsynsmyndigheten har ansetts böra bevaka boställshavarnas intressen så att de ej vållades avbräck av en nyttjanderättsupplåtelse. Samma hänsyn har inte bedömts nödvändig i fråga om kyrkohemmanen. Upplåtelse av nyttjanderätt på domkyrkors och lokalkyrkors hemman skulle alltså kunna ske enbart genom beslut av vederbörande kyrkoråd eller domkyrkas styrelse. KS Lund innehåller i fråga om Lunds domkyrkas egendom inte bestämmelser om någon annan nyttjanderätt än arrende men de har i praktiken tillämpats analogt, så att stiftsnämnden beslutar även om andra nyttjanderättsupplåtelser. Beräffande prästlöneboställena föreskrivs slutligen i 24 § andra stycket EBO, att pastorat som vill taga naturtillgångar i anspråk för annat ändamål än byggande och underhåll av prästgård och därtill hörande väg eller upplåta rätt till sådan tillgång skall inhämta stiftsnämndens tillstånd därtill. Stiftsnämnden må därvid föreskriva, att inkomsten skall fonderas och utgöra prästlönetillgång för pastoratet. Utanför stiftsnämnds befattning med substansupplåtelser på kyrklig jord faller sålunda endast lokalkyrkohemman och domkyrkohemman. Utredningen har i kap. 10 föreslagit, att domkyrkohemmanen i andra än Lunds stift skall förvaltas direkt av stiftsnämnden. De bör då även i fråga om nyttjanderättsupplåtelserna följa samma bestämmelser som de ecklesiastika arrendegårdarna. Beträffande lokalkyrkohemmanen finner utredningen starka skäl tala för att de i framtiden bör vara underkastade samma bestämmelser som löneboställena, när det gäller substansupplåtelser. Den nyttjanderätt det kan vara fråga om vid substansupplåtelse kan vara av mycket stor ekonomisk betydelse. I synnerhet gäller detta i fråga om rätten att bryta sten eller utnyttja grustag. Upplåtelse av sådan rätt innebär ju att naturtillgångarna förbrukas på helt annat sätt än vad fallet är när det gäller 132

markens normala avkastning av gröda eller skog, och nyttjanderättsupplåtelsen är därför mera att jämställa med försäljning, vilket också framgår av bestämmelsen i 24 § EBO, att stiftsnämnd äger föreskriva, att inkomst från substansupplåtelse från löneboställe skall fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden det kan röra sig om samt till kyrkojordens karaktär av stiftelseegendom förefaller det angeläget, att beslut om upplåtelse av naturtillgång samt villkoren för upplåtelsen prövas av stiftsnämnden, som har att handlägga flertalet försäljningsärenden på samma fastigheter. Stiftsnämnden kan då tillse att kyrkokassans behöriga intressen tillgodoses. Utnyttjandet av naturtillgångarna innebär också inte sällan betydande ingrepp i ett områdes natur, där ett landskaps skönhetsvärden kan sättas på spel. Enligt naturvårdslagen kan länsstyrelse i samband med att den meddelar täkttillstånd lämna föreskrifter till skydd för landskapsbilden. Det synes emellertid vara värdefullt, att stiftsnämnderna, som enligt vad i kap. 14 närmare sägs bör bevaka naturvårdsintressena på den kyrkliga jorden, även av detta skäl inkopplas på ärenden om upplåtelse av naturtillgångar på lokalkyrkas mark. De för löneboställena och — enligt vad nu föreslagits — lokalkyrkohemmanen gällande bestämmelserna bör äga motsvarande tillämpning på de av domkyrkorådet i Lund förvaltade domkyrkohemmanen. Den ovan refererade bestämmelsen i den äldre stiftsnämndsinstruktionen, att ärenden där upplåtelsen prövas vara av synnerlig omfattning skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, har ju i dag en ytterst begränsad räckvidd. Någon motsvarande föreskrift finns inte för löneboställena. För de ecklesiastika arrendegårdarna gäller krav på underställning endast i fråga om strömfallslägenhet. Även om lokalkyrkohemmanens karaktär av stiftelseegendom kunde motivera att upplåtelse av ekonomiskt mera betydande naturtillgångar underställdes Kungl. Maj:t, innebär ju redan

stiftsnämndens tillsyn häröver en nyhet. Och om denna tillsyn har ansetts tillräcklig ifråga om flertalet fastigheter, nämligen löneboställena, där dessutom det allmännas intresse av en god förvaltning är särskilt starkt, bör underställning även i övriga fall kunna anses överflödig. Sådan bör då inte heller krävas i fråga om det lilla fåtalet i stiftsnämndsinstruktionen avsedda boställen. Däremot ter sig frågan något annorlunda beträffande strömfallsfastigheterna. Av förarbetena till EArrSt framgår, att man med kravet på underställelse i fråga om upplåtande av vattenkraft på ecklesiastik arrendegårds ägor har avsett »att i varje i frågakommande fall möjliggöra en upplåtelse med den rådighet över vattenkraften, som enligt vattenlagen förutsattes för räten att tillgodogöra sig annan tillhörigt strömfall». Samma motivering torde kunna göras gällande också beträffande löneboställena. Även i de fall då en expropriationssituation enligt 1 kap. 14 § vattenlagen inte föreligger, kan det emellertid vara skäl att upplåtelse av strömfallslägenhet på varje slag av kyrklig mark får prövas av en central instans. I ett utslag av högsta domstolen år 1952 (NJA 1952: 81) uttalades, att en upplåtelse av rätt att för all framtid förfoga över ett löneboställes »flodbotten, grund, uppgrundningar, holmar, vatten, vattenfall, vattenkraft och fiske i Ångermanälven» vad angår befogenheten att företa upplåtelsen var att jämställa med försäljning av bostället eller del därav. Utredningen vill erinra om att kyrkliga försäljningsärenden där egendomens värde överstiger 100 000 kr skall hänskjutas till kammarkollegiets eller Kungl. Maj:ts avgörande. Vad nyss sagts om den ekonomiska betydelsen av substansupplåtelser gäller i ännu högre grad i fråga om upplåtelse av vattenkraft. Varken ett pastorat eller en stiftsnämnd torde besitta tillräcklig sakkunskap för att bedöma värdet av en sådan upplåtelse. Det är därför önskvärt att den expertis som man har tillgång till inom kammarkollegiet

för sådana ärenden kan utnyttjas, när avtal ingås om upplåtelse av vattenkraft. Behovet av sakkunnig prövning talar för att ärenden av hithörande slag beträffande all kyrklig jord bör underställas kammarkollegiet för beslut. Däremot synes Kungl. Maj:ts prövning inte behöva påkallas annat än besvärsvägen. I nära samband med nyttjanderättsupplåtelser står ofta frågan om ändrad disposition av marken. I detta sammanhang må därför erinras om de bestämmelser som i 31 § EBO meddelats om stiftsnämndens rätt att besluta rörande dis positionsändring på löneboställes mark och om den diskussion utredningen fört härom i avsnitt 8.1.1. Utredningen finner det lämpligt, att där föreslagna bestämmelser rörande löneboställena också görs tillämpliga på lokalkyrkornas och Lunds domkyrkas hemman. Omsorgen om stiftelseegendomen gör det naturligt att i den nya författningen bevara huvuddragen av den tillsyn som enligt ännu gällande bestämmelser i den äldre stiftsnämndsinstruktionen åvilar stiftsnämnden. Sådan dispositionsändring som utredningen föreslagit att boställsnämnd skall få medge i fråga om löneboställe bör dock i fråga om kyrkohemmanen beslutas av den som förvaltar fastigheterna. Om bestämmelser av sådant innehåll samt beträffande nyttjanderättsupplåtelser i enlighet med vad härovan föreslagits tas in i en blivande författningstext, skulle den äldre stiftsnämndsinstruktionen kunna i sin helhet upphöra att gälla.

13.2 Jakträtt Från äldsta tid har jakten varit dels ett näringsfång, dels en nödvändighet till skydd mot angrepp eller skadegörelse av olika slag av villebråd. I senare tider har den också i allt större utsträckning fått karaktären av en hobby och fritidssysselsättning. För att ge ökade möjligheter till jakt och förbättra avkastningen därav bedrivs ett omfattande viltvårdsarbete. Genom detta har, särskilt under de senaste 133

20 åren, viltstammarna i landet ökat. 1 särskilt hög grad gäller detta rådjur och älg. Men därmed har också problemen med viltets skadegörelse alltmera kommit i blickpunkten. Det är därvid framför allt två viltslag som är av betydelse, nämligen kanin och älg, även om det lokalt förekommer skadegörelse av flera andra viltslag. Jaktlagstiftningen har tillkommit för att reglera de olika intressena — dels intresset från jägarhåll att hålla en stark viltstam och dels intresset att motverka skadegörelse — och för att se till, att jakten drives på ett humant sätt. I lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt finns bestämmelser om vem som har rätt till jakt, om jaktvårdsområde och om rätten att idka jakt inom gård och trädgård. Vidare finns bestämmelser om uppkomna skador av villebråd och i samband med jaktutövandet. Jaktstadgan den 3 juni 1938 (nr 279) innehåller närmare bestämmelser om jaktutövningen och om viltskyddet, bl.a. bestämmelser om licensjakt på älg, vilket innebär ett medgivande att, inom ett visst område av tillräcklig storlek för att medge vård av älgstammen, utöver den allmänna jakttiden fälla ett bestämt antal älgar. Inom jaktvårdsområdena finns möjligheter för jaktvårdsområdets beslutande organ att ytterligare reglera jakten bl.a. genom inskränkning av det viltantal, som under året får fällas. Rätten till jakt tillkommer i allmänhet den som äger och disponerar marken. En jordbruksarrendator har jakträtten på det område han arrenderar, såvida inte jakträtten uttryckligen har undantagits i arrendekontraktet. Jakten har emellertid numera sin största betydelse som fritidssysselsättning. Varje år tillkommer nya skaror av intresserade jägare, och konkurrensen om jaktmarkerna är mycket stor. De större skogsägarna i landet, domänverket, bolagen m.fl., har därigenom kunnat använda jakten som en extra förmån för att locka arbetskraft till skogen. Domänverkets revirförvaltare och 134

övriga jägmästare har sedan gammalt haft viss jakträtt på kronomarkerna, men numera har man här berett alla kategorier som arbetar i skogen möjlighet att på gynnsamma villkor arrendera jakt. I viss, inte obetydlig omfattning utövas också tjänstejakt inom domänverkets skogar. Domänverket ser vidare till att, om kronoparken skall ingå i ett jaktvårdsområde, vederbörande kategorier av arbetstagare får tillfälle att på rimliga villkor utöva jakt inom området. Inom de större skogsbolagen och Uppsala universitets skogsförvaltning tilllämpas liknande principer. När det gäller inägojorden brukar också jordbruksarrendatorerna beredas viss förtur till jakten på småvilt. Beträffande kronans jordbruksdomäner förekommer endast undantagsvis att denna rätt mot arrendatorns vilja upplåts till annan, och arrendatorerna där brukar också få tillstånd till licensjakt på älg, om de disponerar ett till storleken lämpligt jaktområde. Riksdagen har uttalat sig för att ökade möjligheter att utöva jakt bör beredas även andra kronoarrendatorer. 1 Uppsala universitet brukar vid utarrendering av jordbruk undanta jakten, men lämnar regelmässigt arrendatorn förtur att arrendera jakten på inägorna och, om dessa är av olämplig storlek från jaktvårdssynpunkt, stundom också på angränsande skogsmark. Vid upplåtelse med förtur till arrendator eller till skoglig personal tillämpar universitetet något lägre avgifter än vid utarrendering i öppna marknaden. I alla dess jakträttskontrakt förbehålls också jägmästare och skogvaktare rätt till tjänstejakt på småvilt inom området och vidare tas där in vissa jaktvårdsföreskrifter. I frågor rörande jaktvårdsområde förs talan av universitetets skogsförvaltning. I fråga om de ecklesiastika arrendegårdarna stadgas i 11 § EArrSt, att jakträtt, som är av den betydenhet att den kan utnyttjas ekonomiskt, skall upplåtas särskilt av stiftsnämnden. I annat fall skall jord1

1954:1: 245; II: 294; L3U 12; Rskr 146.

bruksarrendatorn ha rätt till jakt på den mark han arrenderar. Arrendatorn får inte överlåta sin jakträtt på annan. I frågor om bildande av jaktvårdsområde äger stiftsnämnden tala för arrendegården. Då stiftsnämnderna i jägmästarpersonalen har tillgång till sakkunskap på jakt och viltvård, finns inte anledning att föreslå ändrade bestämmelser i fråga om jakten på de ecklesiastika arrendegårdarnas mark. I EBO finns f.n. inte någon bestämmelse om upplåtelse av jakt på löneboställes mark. Enligt ett tidigt rättsfall 2 skulle kontrakt om upplåtelse av rätt till jakt underställas boställsnämnd i samma ordning som annat arrendekontrakt enligt 25 § EBO i dess ursprungliga lydelse. Rättsfallet torde dock inte vara tillämpligt efter den ändring av nämnda paragraf som skedde år 1950. Pastoraten torde numera själva efter gottfinnande kunna utarrendera jakträtten. Vid uppskattningen av löneboställets normalavkastning tas dock beräknade inkomster av jakt- och fiskerättsupplåtelser upp, om någon avgäld normalt kan beräknas inflyta. Utan uttryckligt stöd av någon bestämmelse i L K F tas hithörande belopp upp bland intäkterna från löneboställets jordbruksdel även till den del jakten bedrivs på löneboställets skogsmark. Eftersom boställsnämnderna har att fastställa arrendevillkoren, när löneboställe skall upplåtas på arrende till brukande, men däremot inte anses ha motsvarande rätt beträffande jakten, brukar regelmässigt rätten till jakt undantas från jordbruksarrendet. Det står sedan pastoratet fritt, att om så anses lämpligt, utarrendera jakten till jordbruksarrendatorn på särskilt kontrakt. Detta sker också i stor utsträckning, och jordbruksarrendatorerna har ofta jakträtten även på skogsmarkerna. I övrigt förekommer utarrendering till olika personer. Ibland är det ledamöter i kyrkoråd eller liknande, som får tillfälle att arrendera, och i andra fall utbjuds arrendet till högstbjudande. Inkomsten av jakt och fiske från de kyrkliga markerna belöper sig till ungefär 300 000 kr per år för hela

landet. Summan är totalt sett låg, men de enskilda arrendebeloppen visar en mycket stor variation. Det är alldeles klart, att med den splittring som präglar det kyrkliga markinnehavet är bortarrenderingen av jakten, där jaktutövandet och jaktvården fordrar viss minimiareal, en mycket känslig fråga. Vid utarrendering borde oftare än som nu sker hänsyn tas inte blott till vilka personer som skall arrendera, utan även till hur jakten på de omgivande markerna bedrivs. Endast förhållandevis sällan är en kyrklig fastighet av sådan storlek att jakt och jaktvård kan bedrivas på ett rationellt sätt enbart på denna fastighet. Det är framför allt på den punkten som kritik mot pastoratens utarrendering av jaktmarker har framkommit, bl .a. i en skrivelse till utredningen ifrån Norrbottens läns jaktvårdsförening. Pastoraten har emellanåt utarrenderat marker av obetydlig omfattning, vilka legat omgivna av större jaktmarksinnehav. Många gånger har tagits höga jaktarrenden, vilket medfört, att jaktarrendatorn på den kyrkliga marken haft intresse av att nedlägga så mycket villebråd som möjligt men däremot inte haft möjlighet eller intresse för att på den lilla marken idka jaktvård. Föreskrifter i sådant syfte saknas ofta i arrendekontrakten i motsats till vad som tillämpas från andra upplåtares sida. Detta förhållande har stundom varit till förfång för jaktvården på omgivande marker. I åtskilliga fall har man överklagat pastoratens beslut, men i den mån de tillkommit i laga form, har överklagandet inte medfört några ändringar. Det har också förekommit, att pastorat av ideella skäl inte ansett det lämpligt att utarrendera jakten på de kyrkliga markerna, vilket då ofta har resulterat i tjuvjakt på dessa områden. Om man inte genom sträng bevakning har kunnat förhindra detta, har risken varit, att viltskador kunnat uppstå. Slutsatsen härav blir, att det torde vara 2

R 1938:1. 135

lämpligast, att jakträtten på löneboställenas marker undantas vid utarrendering av jordbruket och upplåts för sig. I kontraktet bör emellertid då en viss reglering av jakten ske, så att viltstammen hålls på en lagom hög nivå. Ett visst behov synes föreligga av en sakkunnig prövning av jakträttsupplåtelserna. Utan en sådan torde garantier inte kunna vinnas för att viltvårdsintresset blir tillgodosett vid utarrenderingen.

gande till omgivande jaktmarker, om den kyrkliga marken inte är av sådan storlek att ändamålsenlig jakt och jaktvård kan bedrivas på den. Möjlighet bör finnas att, på liknande sätt som sker inom domänverket och andra större förvaltningar, lämna arrendator av jordbruksfastighet samt arbetstagare inom det kyrkliga skogsbruket viss förtur att arrendera jakt på kyrklig mark. Genom bestämmelser i jaktarrendekontrakt eller på annat lämpligt sätt, regleras avskjutningen så, att onödiga skador på viltstammen förebyggs. De nuvarande stora skillnaderna mellan arrendebeloppen bör utjämnas och arrendebeloppet per arealenhet anknytas till ortens pris. Upplåtelse av jakt på lokalkyrkas eller domkyrkas hemman torde däremot i den mån den kan ekonomiskt nyttiggöras i första hand böra få ankomma på avkomsttagaren. Beslut härom bör alltså fattas av vederbörande kyrkoråd eller domkyrkorådet i Lund. Om stiftsnämnden såsom föreslagits i kap. 10 skall förvalta övriga domkyrkors hemman, bör den också upplåta ev. jakt på dessa.

Som tidigare nämnts, är efterfrågan på jaktarrenden mycket stor. Också när det gäller rekrytering av arbetskraft för de kyrkliga skogarna torde det därför kunna ha en viss betydelse, om både högre och lägre skoglig'personal kan beredas tillfälle till jakt på rimliga villkor. Även från allmän synpunkt torde det vara en vinst, att jaktmarkerna handhas av jaktutbildad personal, inte minst som en något utökad rekryteringsbas för de jaktledare, som behövs för den kommande reglerade älgjakten. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten av en sakkunnig och någorlunda enhetlig bedömning av jakträttsupplåtelserna på löneboställena synes det vara lämpligast, att det organ som svarar för skogsförvaltningen, även får handha utarrenderingen av jakten. Detta bör av praktiska skäl gälla beträffande såväl jakten inom ett löneboställes skog som på dess 13.3 Fiskerätt jordbruksdel och således gälla också i fråga Fiske på vatten som hör till kyrkliga fasom löneboställe som helt saknar skog. På tigheter är med vissa undantag av ringa detta sätt kan de känsliga jaktfrågorna betydelse. Även när det gäller fisket är lyftas över den lokala intressesfären, och emellertid fritidsintresset stort och befintillgänglig sakkunskap på jaktens område ner sig i stark tillväxt. Det är därför angekan utnyttjas. Detta betyder särskilt myc- läget, att de möjligheter till fiske som ket vid bildande av jaktvårdsområden, då finns blir tillvaratagna och rätt utnyttjade. det gäller för företrädarna för de kyrkliga Fiskevård bör alltså bedrivas på kyrkliga markerna att bevaka dessas intressen. fastigheter tillhörigt vatten, där så kan ske. Sammanfattningsvis vill utredningen Likaså bör möjligheterna att få inkomst uppställa följande önskemål i fråga om genom försäljning av fiskekort tas tillvara. jakten på löneboställenas mark. I den mån samfällt vatten finns till fastigJakten utarrenderas av det organ som heterna bör tillses, att de kyrkliga fastigförvaltar skogen och detta äger företräda heternas intresse i dessa vatten bevakas och bostället i frågor som rör bildande av att fiskerätten utnyttjas. jaktvårdsområde. Enligt 11 § EArrSt, som härvidlag anUtarrenderingen sker med hänsynsta- sluter till de sociala arrendebestämmelser136

na i NyttjL, skall arrendator av ecklesiastik arrendegård förbehållas rätt till husbehovsfiske, men fisket skall i övrigt upplåtas särskilt, om det är av ekonomisk betydelse. Från husbehovsfiske kan kräftfiske undantas. Utarrendering ankommer på stiftsnämnden liksom rätten att tala för arrendegården i frågor om bildande av fiskevårdsområde. Stiftsnämnden bör även i fortsättningen besluta om upplåtelse av fiske på dessa fastigheter som står under stiftsnämndens omedelbara förvaltning. När det gäller fiske på löneboställe tillhörigt vatten saknas bestämmelser i EBO. Eftersom frågan om husbehovsfiske bör prövas i samband med jordbruksarrendet, finner utredningen det lämpligast, att boställsnämnden får befogenhet att besluta härom. I övrigt bör rätten att utarrendera fiske och att besluta om fiskevårdsområde kvarligga hos pastoraten. Likaså bör beslut om upplåtelse av fiske m.m. för lokalkyrkas och domkyrkas hemman ankomma på avkomsttagaren resp. stiftsnämnden som förvaltare av domkyrkoegendomen enligt utredningens förslag.

13.4 Ändamålsupplåtelser Redan vid behandlingen av upplåtelse av vattenkraft på s.k. strömfallslägenhet tangerades en typ av nyttjanderätt, som inte kan anses utgöra substansupplåtelse i egentlig mening. Särskilt när rätt till vattenkraft upplåtes utan tidsbegränsning, närmar man sig den grupp av nyttjanderätter som brukar kallas för ändamålsupplåtelser. Dessa kännetecknas av att de sker för obestämd tid. Begränsningen ligger i stället angiven i ändamålet med upplåtelsen. Nyttjanderätten upphör, då den inte längre behövs för detta ändamål. Till innehållet erinrar dessa upplåtelser snarast om servitut. Skillnaden skulle väl egentligen ligga däri, att ändamålet inte är klart anknutet till en bestämd fastighet till vars förmån upplåtelsen gäller. Att nyttjanderättsupplåtelse från kronan

inte är underkastad tidsbegränsningen i 1 kap. 1 § NyttjL framgår av bestämmelsen i 1 kap. 8 § samma lag. Till 2 § andra stycket 3:o b i 1932 års stiftsnämndsinstruktion — som i denna del alltjämt gäller — har man från kammarkollegiets äldre instruktion fört över ett bemyndigande att i fråga om kyrka tillhörig fast egendom samt ecklesiastik boställsjord som inte avses i EBO pröva och avgöra ärenden om upplåtelse av jord eller lägenhet »till allmänt, kommunalt eller ecklesiastikt ändamål på obestämd tid». Att föreskriften inte ansetts stå i strid med den i 1 kap. 1 § NyttjL angivna tidsbegränsningen för nyttjanderättsupplåtelser får sannolikt ses mot bakgrunden av den äldre uppfattningen av kyrklig jord såsom tillhörande kronan. Om sålunda stiftsnämnden enligt instruktionen är behörig att besluta om ändamålsupplåtelser på obestämd tid på kyrkohemman och flertalet ecklesiastika arrendegårdar, saknas däremot ett motsvarande bemyndigande i fråga om prästlöneboställena. I 24 § första stycket EBO stadgas, att stiftsnämndens tillstånd skall inhämtas, om pastorat vill »med nyttjanderätt upplåta mark för kommunala behov eller till egna hem, industri eller andra liknande ändamål». Då härmed endast lär avses tidsbegränsade nyttjanderätter eller tomträtt enligt NyttjL, har frågor om till tiden obegränsade ändamålsupplåtelser hänskjutits till Kungl. Maj:t, som meddelat beslut därom. Vanligen avser sådana upplåtelser endast medgivande att i boställets mark nedlägga vatten- eller avloppsledning, kabel el. dyl. och att ha den nedlagd där »så länge densamma användes för avsett ändamål och laga hinder ej möter». Att märka är, att Kungl. Maj:ts medgivande i sådana fall regelmässigt har erhållit formen av upplåtelse av nyttjanderätt utan tidsbegränsning, även när den ansökan som ligger till grund för beslutet avsett godkännande av servitutsavtal till förmån för en angiven fastighet. I de fall då lönebostället inte i civilrättsligt hänseende ägs av 137

kronan kan det ifrågasättas om en sådan upplåtelse är förenlig med föreskriften i 1 kap. 1 § NyttjL. Prawitz uttalar i sin kommentar till EBO, 3 att »sådan upplåtelse är bindande mot pastoratet och stiftsnämnden åtminstone intill det femtio år förflutit från upplåtelsen. Huruvida pastoratet sedermera kan återkalla upplåtelsen, är tvivelaktigt». Något större intresse av att återkalla ett lämnat medgivande torde inte finnas, varför frågan väl aldrig ställts på sin spets. Utredningen anser det emellertid vara onödigt att ärenden av hithörande slag när det gäller löneboställena skall behöva hänskjutas till Kungl. Maj:t. Detta skulle undvikas om man tar in en bestämmelse i den blivande författningstexten, som motsvarar bemyndigandet för stiftsnämnd i den äldre stiftsnämndsinstruktionen att besluta om ändamålsupplåtelser på obestämd tid. Men detta bör då omfatta också pastorats löneboställe och fastighet som står direkt under stiftsnämndens förvaltning. Med hänsyn till angelägenheten att förenkla förfarandet och till fördelen för såväl enskilda som berörda myndigheter att i dessa ärenden förhandla med en enda kyrklig instans bör stiftsnämndens beslutanderätt kunna godtas, i synnerhet som de begränsade nyttjanderättsupplåtelser det här gäller som regel torde vara av ringa ekonomiskt intresse för avkomsttagarna. Det får förutsättas att pastoratet och arrendator hörs i fråga om upplåtelse som kan innebära ett mera betydande ekonomiskt intrång på ett löneboställe eller om stiftsnämnd annars finner det av vikt att höra dem. Inför man en sådan befogenhet för stiftsnämnden genom en bestämmelse i lag, skulle man också undanröja den tveksamhet om giltigheten av en till tiden obestämd upplåtelse som kan råda med hänsyn till bestämmelsen i NyttjL. En sådan lagbestämmelse skulle vidare underlätta förvaltningsförfarandet i ett speciellt avseende, nämligen i fråga om medgivande att dra fram starkströmsledningar över kyrklig jord. Enligt 2 § 1 mom. 138

lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, fordras för framdragande eller begagnande av sådan ledning tillstånd (koncession) av Konungen eller den Konungen bemyndigar. Genom beslut den 15 november 1957 har Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium att besluta i flertalet sådana koncessionsärenden. Vissa ärenden förbehålls dock Kungl. Maj:ts avgörande, däribland sådana i vilka förekommer fråga om medgivande att dra fram ledning över kyrklig mark och stiftsnämnden och kommerskollegiet inte är ense i frågan. Av 1 § nyssnämnda lag framgår, att expropriation får ske av nyttjanderätt eller servitutsrätt för starkströmsledning. I kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 615) angående upplåtelse för expropriationsändamål av nyttjanderätt och servitutsrätt till kronan tillhörig fast egendom har »central förvaltningsmyndighet, under vars vård och förvaltning kronan tillhörig fast egendom är ställd» bemyndigats att förordna om sådan upplåtelse, »såvitt angår rättighet, vars årliga värde kan antagas icke överstiga 2 000 kronor». Det har ansetts tveksamt, om stiftsnämnd kunde jämställas med myndighet som avsågs i nämnda kungörelse, och kommerskollegiet har gjort framställningar om att stiftsnämnd skulle lämnas en motsvarande befogenhet som de centrala myndigheterna i fråga om framdragande av starkströmsledningar över kyrklig mark. Beträffande kyrkohemman, domkyrkohemman och boställsjord som ej avses i EBO torde stiftsnämnden redan nu med stöd av bestämmelsen i 2 § andra stycket 3:o b i den äldre stiftsnämndsinstruktionen kunna besluta om markupplåtelse för här avsett ändamål, men i fråga om övriga slag av kyrkliga fastigheter saknar stiftsnämnden f.n. sådan befogenhet. Dessa upplåtelser underställs således regelmässigt Kungl. Maj:t och sådana ärenden handläggs nu3 G. Prawitz, Ecklesiastik boställsordning, 2 genoms, o. kompl. utg., Stockholm 1944, s. 150.

mera i finansdepartementet. Genom den ovan föreslagna bestämmelsen skulle i dessa fall den Kungl. Maj:t tillkommande beslutanderätten delegeras till stiftsnämnderna. Att uppställa någon sådan värdegräns som anges i den ovannämnda kungörelsen 1942: 615 för befogenheten att upplåta nyttjanderätt som här avses, synes inte motiverat, eftersom stiftsnämnd redan nu äger befogenhet att lämna tillstånd till upplåtelse av t.ex. grustäkt på löneboställe, något som såväl i fråga om ekonomiskt värde, som med avseende på verkningarna för markens framtida nyttjande kan vida överstiga vad som kan bli aktuellt i samband med en ändamålsupplåtelse. Man skulle naturligtvis kunna tänka sig att pastoraten själva får lämna medgivande att dra fram starkströmsledning över boställsmark. En sådan rätt tillkommer dem beträffande svagströmsledningar, när det endast orsakar obetydligt intrång. 4 Detta är i överensstämmelse med grunderna för 24 § EBO och stämmer också väl överens med bestämmelserna i kungörelsen den 14 januari 1944 (nr 5) med vissa bestämmelser rörande telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar, enligt vilken för att dra fram sådan ledning på kronan tillhörig mark krävs tillstånd »av den myndighet under vars förvaltning marken står». När det gäller starkströmsledning krävs däremot särskild koncession, och de kontakter som den koncessionsgivande myndigheten har att ta med vederbörande företrädare för marken kommer att avsevärt underlättas, om stiftsnämnden i dessa ärenden kan företräda alla slag av kyrklig jord. Inte minst betydelsefullt är detta då man f.n. i allt större utsträckning går över till att meddela s.k. områdeskoncession, dvs. tillstånd som avser ledningsnät inom visst område och inte endast koncession för ledning med en i huvudsak bestämd sträckning. Ett avsevärt större antal fastigheter kommer ju därigenom att beröras av tillståndsgivningen. I detta sammanhang bör framhållas, att

upplåtelse på obestämd tid endast bör avse partiella upplåtelser. Att på obestämd tid upplåta total dispositionsrätt till mark bör som regel inte komma ifråga, utan i sådana fall bör hellre övervägas att försälja området, så att ägareförhållandena får avspegla det faktiska läget med avseende på markens nyttjande. Ett exempel härpå utgör mark som upplåts till begravningsplats. Förslag att anlägga eller utvidga en sådan skall enligt 1 § begravningskungörelsen den 18 oktober 1963 (nr 540)5 vid granskningen hos riksantikvarien åtföljas av uppgift rörande ägande- och dispositionsrätten till den mark som behöver tas i anspråk för ändamålet. I skrivelse den 1 december 1964 till samtliga stiftsnämnder har byggnadsstyrelsen, som tidigare var granskningsmyndighet i dessa ärenden, uttalat, att innebörden av föreskriften torde vara, att det vid prövning av förslaget skall kontrolleras, att marken innehas med åtminstone sådan nyttjanderätt att begravningsplatsen, om ej alldeles exceptionella omständigheter föranleder ett avlysande, kan bestå för all framtid. Byggnadsstyrelsen fann inte en tidsbegränsad nyttjanderätt godtagbar utan fäste uppmärksamheten på att »om upplåtelse enligt 24 § boställsordningen skall kunna godtas, upplåtelsen måste till sin lydelse avse all framtid». Såsom nyss framgått skulle alltså f.n. beslut om markupplåtelse i sådana fall behöva underställas Kungl. Maj:t, medan själva frågan om anordnandet av begravningsplatsen prövas av riksantikvarieämbetet. Härtill kommer tveksamheten, om ens en av Kungl. Maj:t medgiven nyttjanderättsupplåtelse är lagligen tryggad efter 50 år, låt vara att i dessa speciella fall kyrkogårdens karaktär av invigd plats, »res sacra», gör det osannolikt att dess framtida bestånd kan ifrågasättas. Något sakligt skäl lär dock knappast finnas att i dessa fall begagna sig av 4 5

R 1941:47. Ändr. 1967: 332. 139

nyttjanderättsupplåtelse som form för markanskaffning. Då ändamålet är av den art att det kan beräknas bestå för överskådlig tid, bör erforderlig mark rimligtvis få förvärvas med äganderätt. Stiftsnämnd bör alltså i sådant fall vägra nyttjanderättsupplåtelse och i stället föreslå att området säljs.

13.5 Servitut Servitut skiljer sig från nyttjanderätt genom att upplåtelse av servitut sker till förmån för annan fastighet, den s.k. härskande fastigheten. Rättigheten är knuten till denna och är i princip till tiden obegränsad. Bestämmelser om upplåtelse av servitut på kyrklig mark saknas helt. Varken EBO, EArrSt eller den äldre stiftsnämndsinstruktionen har någon föreskrift om upplåtelse av servitutsrätt. Som följd härav har det regelmässigt ansetts ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om sådan upplåtelse. Även Kungl. Maj:t har emellertid i mycket begränsad utsträckning använt sig av servitutsformen vid ifrågakommande upplåtelser. Såsom under 13.4 anförts, har vid upplåtelse av rätt att framdraga ledning Kungl. Maj:ts beslut inneburit upplåtande av en icke tidsbestämd nyttjanderätt även i sådana fall då en fullt klar anknytning till en härskande fastighet funnits och den framställning som låg till grund för Kungl. Maj:ts beslut avsåg godkännande av ett preliminärt upprättat servitutsavtal. Orsakerna torde få sökas i följande förhållanden. I servitutets natur ligger att det intecknas till säkerhet för dess fortbestånd. Detta förutsätts i 1 § lagen den 14 juni 1907 (36 s. 25) om servitut. Av ålder har de statliga myndigheterna, däribland kammarkollegiet, inte velat medverka till att belasta kronans egendom eller kyrklig jord med någon form av inteckningar. Motivet härför synes vara förbudet i 77 § regeringsformen (RF) mot förpantning av kronojord utan riksdagens medgivande. Tidigare 140

knöts också till de av Kungl. Maj:t medgivna ändamålsupplåtelserna förbud att inteckna nyttjanderätten ifråga. Denna princip har emellertid omkring år 1960 övergivits, då det vid det starkt ökade antalet försäljningar av kyrklig jord visat sig praktiskt olämpligt att en sådan nyttjanderätt inte kan göras sakrättsligt skyddad. Med denna ändrade inställning hos myndigheterna till inteckningsförfarandet bör i varje fall en del av betänkligheterna mot servitutsformen ha fallit.8 En annan anledning till att nyttjanderättsupplåtelse föredragits framför servitut kan ha varit det i den juridiska doktrinen uppställda kravet på »perpetua causa», dvs. ett varaktigt bestående av den förmån som upplåts genom servitutet. Rätt att ta väg över annans ägor eller utnyttja en brunn kan anses höra hit, medan däremot behovet av ledningar på annans mark kan ha bedömts vara av mindre bestående natur, varför en ändamålsupplåtelse här framstått som en lämpligare form. Ett sådant synsätt kan ha sitt berättigande och kan också i framtiden tjäna som vägledning vid valet av upplåtelseform. Servitutsupplåtelser på kyrklig mark kan därför av praktiska skäl väntas bli rätt sparsamt förekommande också i framtiden. Eftersom upplåtelse av servitut sker för obegränsad tid, synes det med hänsyn till vad ovan föreslagits i fråga om tidsobestämda nyttjanderättsupplåtelser ligga närmast till hands, att stiftsnämnderna erhåller generellt medgivande att besluta i fråga om upplåtelse av servitut på sådan jord som avses i FörsäljnL. Några allvarligare betänkligheter häremot finnes knappast anledning att hysa, om man tar i beaktande de befogenheter stiftsnämnd 6 Ett annat exempel på denna inställning utgjorde det vid förvärv av fastighet för prästlönefondsmedel tidigare uppställda villkoret att fastigheten visades vara »fri från alla gravationer» eller »fri från penninginteckningar». Numera godtas förvärv av intecknad egendom, men föreskrift lämnas, att fastigheten skall befrias från inteckning, sedan vederbörande lån slutbetalats.

har, enligt tillämpningsbestämmelserna till sistnämnda lag, när det gäller försäljning av kyrklig jord. 7 Upplåtelse av rätt till vattenkraft från strömfallslägenhet bör dock på tidigare anförda skäl underställas kammarkollegiets prövning och beslut. I detta sammanhang må erinras om att enligt 77 § R F Konungen icke äger utan riksdagens samtycke avhända kronan dess fasta egendom. I den mån kyrklig jord i civilrättsligt hänseende utgör kronoegendom har således FörsäljnL karaktären av en fullmaktslag, genom vilken generellt bemyndigande lämnats Kungl. Maj:t eller annan myndighet att medge åtgärd som eljest krävt riksdagens samtycke. Med avhändande i grundlagens mening har jämställts upplåtelse under åborätt eller tomträtt. I äldre doktrin tycks en viss tvekan ha rått, om inte riksdagens medgivande skulle krävas också för upplåtelse av nyttjanderätt och servitut. Generella bemyndiganden från riksdagen att medge sådana upplåtelser inhämtades också årligen t.o.m. år 1941.8 I samband med en omprövning av hela denna fråga i prop. 1942: 241 erinrade emellertid chefen för jordbruksdepartementet om att 77 § R F lämnar föreskrifter jämväl om förvaltningen av kronans fastigheter, vilken skall ske »efter de grunder riksdagen därom föreskriver». Någon anledning att söka åstadkomma en formellt enhetlig reglering för försäljning och förvaltning förelåg inte enligt departementschefens mening. Då R F föreskrev, att riksdagen skall fastställa endast grunderna för förvaltningen, men inte uppställde krav på samtycke till upplåtelser i de olika fallen, syntes det inte motiverat att årligen inhämta förnyade medgivanden av riksdagen att verkställa upplåtelser av nyttjande- och servitutsrätt. Grundlagen hade snarast beträffande förvaltningen av den fasta egendomen anbefallt en reglering i författningsmässig form och en sådan hade också i stor utsträckning ägt rum. Riksdagen godtog denna ståndpunkt 9 och med stöd av dess beslut utfärdades sedermera den förutnämnda kungörelsen 1942: 615 med be-

myndigande för central förvaltningsmyndighet att i vissa fall upplåta servitut och nyttjanderätt. Lagstiftningsvägen skulle sålunda ett liknande bemyndigande nu kunna ges stiftsnämnden med avseende på den kyrkliga jord som ägs av kronan. 13.6 Tomträtt 24 § tredje stycket EBO innehåller hänvisningen: »Om upplåtelse av tomträtt å löneboställe är särskilt stadgat.» De avsedda bestämmelserna härom återfinns i 4 och 5 §§ FörsäljnL och gäller för alla de kategorier av kyrklig jord som omfattas av denna lag. Medgivande till upplåtelse av sådan jord under tomträtt må lämnas »där för särskilt fall omständigheterna därtill föranleda». Fråga härom prövas och avgörs av stiftsnämnden respektive kammarkollegiet eller Kungl. Maj:t enligt samma grunder som gäller för försäljningsärenden. Tomträttsinstitutet har — såsom uttalats i prop. 1963: 135 — kommit till ringa användning beträffande kyrklig jord och man skulle därför kunna överväga att helt slopa det i detta sammanhang. Markpolitiska utredningen har emellertid i sitt betänkande »Kommunal markpolitik» (SOU 1964: 42) funnit tomträtten vara »ett värdefullt hjälpmedel i samhällsbyggandet» och anbefallt det såsom ett redskap för kommunernas markpolitik. Med hänsyn till de betydande ansträngningar som krävs för att bedriva en aktiv markförvärvspolitik bör kommunerna inte sälja marken igen utan endast upplåta den med tomträtt, vilket ger samhället möjlighet att förbehålla sig huvudparten av ökningen i markens kapitalvärde. 7

Kungl. Maj:t har i brev den 12 januari 1968 till stiftsnämnden i Linköping uttalat, att den rätt som enligt FörsäljnL föreligger att lämna medgivande till försäljning av kyrklig jord får anses innefatta rätt att medge, att sådan jord belastas med servitut. Med hänsyn till i lagen angivna värdegränser torde stiftsnämnd i regel vara behörig härtill. 8 Prop. 1941:24, 1941:79. 8 JoU 1942: 5, Rskr 388. 141

Inom den kyrkliga fastighetsförvaltningen finns inte samma intresse av att driva en aktiv markpolitik som hos de borgerliga kommunerna, som har att trygga marktillgången för en framtida bebyggelse m.m. Då dessutom upplåtelse av tomträtt i större skala som regel förutsätter en tämligen omfattande kommunal planering, åtgärder för framdragande av ledningar, avlopp etc, och alltså ställer rätt stora krav på markupplåtarens engagemang, torde denna upplåtelseform endast i undantagsfall lämpa sig för upplåtelse av kyrklig jord. Markpolitiska utredningen har också i

sitt senare betänkande »Statens och kyrkans marköverlåtelser» (SOU 1966: 64, s. 64) uttalat, att tomträttsupplåtelser av färdigexploaterad mark för egentligt samhällsbyggnadsändamål inte borde tillämpas från vare sig statens eller kyrkans sida. Däremot kunde det finnas anledning att överväga statliga och kyrkliga tomträttsupplåtelser i fråga om mark för fritidsbebyggelse. Boställsutredningen delar helt denna uppfattning. Upplåtelse av tomträtt i den begränsade omfattning det här kan bli fråga om bör ankomma på stiftsnämnd att besluta om.

14. Naturvården på kyrklig mark

14.1 Gällande bestämmelser om naturvård I naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)x fastslås inledningsvis, att naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas (1 §). Naturvården anges vara en såväl statlig som kommunal angelägenhet, och länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet, medan en särskild myndighet, statens naturvårdsverk, har överinseendet över naturvården i riket (2 §). Lagen anvisar åtgärder som kan vidtas till skydd för naturvårdsintressena. För behandlingen av frågan om naturvården på kyrklig mark är närmast de bestämmelser av intresse som gäller naturreservat och natur minnen. Ett område, som bör skyddas eller vårdas särskilt på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet kan av länsstyrelse förklaras som naturreservat (7 §). På samma grunder kan ett till fastighet hörande naturföremål med erforderligt område på marken fridlysas som naturminne (13 §). Vidare kan också ett område av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv förklaras som naturreservat. I beslut om bildande av naturreservat eller fridlysning av naturminne skall anges grunden för beslutet samt föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som behövs för att trygga ändamålet med beslutet (8 §). Innan länsstyrelsen fattar beslut skall den bereda ägare och innehavare av särskild rätt till marken tillfälle att inom viss tid hos länsstyrelsen framställa erinran

mot åtgärden. Detta behövs dock inte om sakägaren skriftligen godkänt den ifrågasatta åtgärden. Föreskrifterna härom finns i 5 § naturvårdskungörelsen den 11 december 1964 (nr 825), som utgör tillämpningskungörelse till naturvårdslagen. I fråga om kyrka tillhörig fastighet och annan ecklesiastik boställsjord än som avses i EBO lär det vara stiftsnämnden, som enligt 2 § andra stycket 3:o f stiftsnämndsinstruktionen den 16 september 1932 (nr 425), vilken i denna del alltjämt gäller, skall pröva och avgöra ärenden »om medgivande till fridlysning av naturminnesmärke». När det gäller löneboställe kan tveksamhet råda om pastoratet skall anses äga godkänna bildandet av naturreservat eller fridlysning av naturminne. Till sin karaktär har ju åtgärderna viss likhet med servitutsupplåtelse, även om intrånget inte är till förmån för viss fastighet, och servitutsupplåtelser har ansetts kräva Kungl. Maj:ts godkännande. Kungl. Maj:t har också den 29 januari 1965 meddelat beslut i fråga om avtal avseende fridlysning av prästlönebostället Klåverön Norgård l 1 i Lycke socken. I detta fall var det dock även fråga om ersättning till betydande belopp för det intrång som vållades genom fridlysningsbeslutet. I 11 § kungörelsen den 30 december 1952 (nr 821) med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av den tidigare naturskyddslagen stadgades att naturminne — varmed då också kunde avses ett område — på kronomark eller kyrklig mark skulle vårdas och förvaltas av den myndig1

Ändr. 1967: 377. 143

het under vilken marken hörde. För den kyrkliga jordens del har man med myndighet avsett stiftsnämnderna. Den nya naturvårdskungörelsen innehåller emellertid andra föreskrifter om förvaltningen av naturreservat eller naturminne. Enligt 7 § kungörelsen skall naturreservat på kronan tillhörig mark vårdas och förvaltas av domänstyrelsen eller den som styrelsen efter samråd med naturvårdsverket förordnar därtill. I fråga om naturreservat på annan mark utser länsstyrelsen den som skall utöva vården och förvaltningen. Beträffande kommun tillhörig mark skall kommunen utses, om inte särskilda skäl är däremot. I övrigt skall skogsvårdsstyrelsen utses, om inte uppdraget med större fördel kan anförtros annan. Länsstyrelsen prövar alltså, om stiftsnämnd lämpligen skall kunna utses. Begreppet »kronan tillhörig mark» kan vålla oklarhet i fråga om sådan kyrklig jord som i civilrättslig mening ägs av kronan. Det lär dock knappast vara en rimlig tolkning att domänstyrelsen, som efter egna framställningar sent omsider befriats från huvudparten av sin befattning med förvaltningen av kyrklig skogsmark, nu skulle vårda naturreservat och naturminnen på sådan mark. Detta är ett av många exempel på komplikationer som skulle kunna undvikas, om en generell föreskrift meddelas om att vad i lag eller författning sägs om kronan tillhörig jord inte skall gälla i fråga om kyrklig jord. Bestämmelser som i huvudsak motsvarar innehållet i 1952 års strandlag har också intagits i naturvårdslagen. För att trygga tillgång till platser för bad och friluftsliv kan länsstyrelsen sålunda förordna att ett strandområde skall vara strandskyddsområde (15 §). Ett sådant förordnande innebär, att länsstyrelsens tillstånd krävs för byggnadsföretag inom området eller anläggning som kan hindra eller försvåra allmänhetens tillträde till marken. Till skydd för landskapsbilden äger länsstyrelsen vidare bl.a. införa förbud mot nybyggnad m.m. inom visst område utan länsstyrelsens tillstånd (19 §). 144

Naturvårdslagen innehåller också bestämmelser om rätt till ersättning av kronan för den skada en markägare eller nyttjanderättshavare lider till följd av att ett område förklaras som naturreservat eller strandskyddsområde eller underkastas tillståndstvång för nybyggnad (25, 27 och 28 §§). En förutsättning för ersättning är att åtgärden medför en uppenbar värdeminskning på marken eller annars vållar avsevärt men. Uppkommer genom reservatföreskrifter »synnerligt men» vid fastighetens nyttjande kan markägaren påfordra att fastigheten löses (26 §). I fråga om naturreservat och naturminne förutsätts, att en kommun som utsetts att vårda och förvalta ett sådant också svarar för kostnaderna. Domänstyrelsen eller en skogsvårdsstyrelse som utsetts att handha förvaltningen kan gottgöras kostnaderna från ett särskilt anslag som under rubriken Naturvård: Kostnader för vård och förvaltning av naturvårdsobjekt har uppförts i riksstaten fr.o.m. budgetåret 1964/65. I 1965 års statsverksproposition (bil. I l s . 286) förutsattes, att detta anslag också kunde få tas i anspråk för vård av naturvårdsobjekt som ligger på kyrklig mark och som har fridlysts enligt äldre lagstiftning eller avsätts med stöd av naturvårdslagen.

14.2 Möjligheter till naturvård på kyrklig mark 14.2.1 Specialbestämmelse om ek och bok I lagstiftningen rörande den kyrkliga fastighetsförvaltningen finns inte några allmänna föreskrifter rörande naturvården. I 45 § EBO, som innehåller bestämmelsen att löneboställes skog skall skötas efter hushållningsplan, stadgas emellertid, att om det från naturskyddssynpunkt är av betydelse, att ek eller bok helt undantas från avverkning eller att ekskog eller bokskog eljest sköts på visst sätt, skall erforderliga bestämmelser härom tas in i pla-

nen. Denna begränsade bestämmelse infördes i samband med att kronans regalrätt till s.k. storverksträd avskaffades och får inte utvidgas så, att naturvårdsföreskrifter av annat slag tas in i hushållningsplanen. Regeringsrätten har sålunda genom utslag år 19512 undanröjt en resolution av stiftsnämnden i Göteborg, varigenom stiftsnämnden fastställt skogshushållningsplan med föreskrift om inhägnande och vård av en löväng, som skulle undantas från boställsarrende. Eftersom skogshushållningsplanen ligger till grund för fastställandet av normalavkastningen från löneboställes skog, beaktas f.n. kostnader för naturvårdsåtgärder beträffande ek- och bokbestånd vid normaluppskattningen. 14.2.2 Vården av fridlysta objekt Bortsett från nyssnämnda specialbestämmelse gäller beträffande naturvården på kyrklig mark samma bestämmelser som i fråga om andra fastigheter. Fridlysning kan alltså förekomma i fråga om naturföremål av speciellt intresse från naturvårdssynpunkt. Kyrklig mark kan också förklaras som naturreservat eller strandskyddsområde eller omfattas av byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden. I de sistnämnda fallen kan fråga om ersättning från kronan bli aktuell. Till sådan ersättning är enligt 25 § första stycket naturvårdslagen inte endast markägare berättigad utan också »innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken» som upplåtits innan naturvårdsföreskrifterna meddelades. Bestämmelsen avser i första hand arrendator eller annan nyttjanderättshavare. Ett analogt betraktelsesätt bör emellertid tillämpas i fråga om den särskilda rätt till den kyrkliga jorden som tillkommer ett pastorat eller annan kyrklig avkomsttagare i de fall då kronan civilrättsligt är ägare till jorden. Vid en bedömning av hur ersättningsbestämmelserna skall tillämpas i sådana fall får man beakta det särskilda ändamål jor10 — 567-5454

den skall tjäna. Ersättning för intrång bör i princip inte bedömas på annat sätt än ersättning vid försäljning av egendomen. Ersättningsbelopp bör således, om det är av någon ekonomisk betydelse, fonderas och förvaltas på samma sätt som övriga fondmedel som härrör från fastighet av motsvarande slag. Av större praktiskt intresse torde emellertid frågorna om godkännande av reservatföreskrift eller fridlysning samt om förvaltningen och vården av de fridlysta naturvårdsobjekten vara. Med hänsyn till den kyrkliga jordens mycket skiftande karaktär skulle förfarandet enligt 5 § naturvårdskungörelsen förenklas avsevärt för länsmyndigheternas del, om föreläggande i samtliga fall som rör kyrklig mark kunde riktas till stiftsnämnden. Nämnden skall enligt sin instruktion ha vård och inseende över denna egendom och är genom tillgången till sakkunnig personal väl ägnad att företräda de kyrkliga markintressena i dessa frågor. Föreskrift härom kan måhända införas i 5 § andra stycket kungörelsen. Stiftsnämnden kan i sin tur ta erforderlig kontakt i ärendet med markens förvaltare och ev. nyttjanderättshavare. Det synes därför lämpligt att stiftsnämnden får godkänna reservatföreskrifter. Om föreskrifterna medför sådant men att ersättning av kronan kan komma i fråga för intrånget, bör ersättningsbeloppets storlek utredas, innan godkännandet lämnas. Möjligen skulle man kunna tänka sig att tilllämpa en liknande ordning som den som gäller för medgivande till försäljning av kyrklig jord, så att stiftsnämnden skall hänskjuta fråga om godkännande av reservatföreskrift till kammarkollegiets prövning, när det kan röra sig om ersättningsbelopp av mera betydande storlek. Däremot torde ärenden av detta slag underställas Kungl. Maj:t endast i en speciell situation, nämligen om överenskommelse om ersättningsbeloppet inte kan träffas mellan länsstyrelsen och stiftsnämnden 2

R 1951 not E 64. 145

resp. kammarkollegiet. Eftersom det enligt 18 § naturvårdskungörelsen är kammarkollegiet som för kronans talan i mål om ersättning eller inlösen enligt naturvårdslagen, bör frågan i detta fall hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. I fråga om själva förvaltningen av naturreservat och naturminnen på kyrklig mark synes några skäl inte ha anförts för att frångå den tidigare ordningen, enligt vilken stiftsnämnderna hade vården om dessa. Föreskriften i 7 § naturvårdskungörelsen utgör inte heller hinder för länsstyrelsen att uppdra förvaltningen åt stiftsnämnd. Det får förutsättas att detta i regel blir fallet, eftersom stiftsnämnden ju har tillgång till erforderlig sakkunskap. I anslutning till nuvarande 7 § bör alltså meddelas en generell anvisning till länsstyrelserna att, om inte särskilda skäl föreligger, förvaltningsuppdraget när det gäller naturvårdsobjekt på kyrklig mark bör anförtros åt stiftsnämnden. Frågan om hur kostnaderna för vården av fridlysta naturvårdsobjekt skall bestridas har väckts av stiftsnämnden i Göteborg i skrivelse den 8 februari 1955. över skrivelsen har kammarkollegiet avgivit utlåtande sedan kollegiet hört stiftsnämnderna. Sex stiftsnämnder anmälde därvid behov av anslag för ändamålet med sammanlagt ca 2 500 kr. Kammarkollegiet ansåg frågan lämpligen böra lösas så, att stiftsnämnderna i sina årliga framställningar om anslag skulle ta med de belopp som behövdes. Enligt kollegiets mening borde kostnader för vård och förvaltning av naturminnesmärken utgå av statsmedel och därför borde kostnaderna — till skillnad från övriga kostnader för stiftsnämndernas verksamhet — inte gottgöras statsverket ur kyrkofonden. Skrivelsen har inte föranlett någon annan åtgärd än att ärendet överlämnats till boställsutredningen. Frågan om anvisande av medel till stiftsnämnd för tillsyn av fridlyst naturskyddsobjekt har i ett speciellt fall lösts genom beslut vid 1962 års riksdag i samband med att uppsikten över förvaltningen av för146

samlingskyrkornas skogar överfördes från domänverket till stiftsnämnderna.3 För skogsvården på den Torekovs kyrka tillhöriga kyrkolägenheten Hallands Väderö, vilken är fridlyst såsom naturpark, anvisades enligt 6 § andra stycket 9) LKF medel ur kyrkofonden fr.o.m. budgetåret 1962/63. Beloppet ägde Kungl. Maj:t fastställa. Kostnaderna har alltså enligt det angivna lagrummet hänförts till rubriken »kostnad för annat, av Konungen och riksdagen särskilt angivet kyrkligt ändamål». När markområde eller naturföremål fridlyses genom beslut av statlig myndighet, är det rimligt att staten svarar för de särskilda kostnader för naturminnesmärkets vård, som ev. kan uppstå. Denna princip ligger också till grund för det förutnämnda naturvårdsanslaget i riksstaten. Från anslaget skall vård av naturvårdsobjekt kunna bekostas bl .a. i de fall då en kyrklig myndighet är utsedd till förvaltare enligt länsstyrelsebeslut. Även kostnaden för naturvården på Hallands Väderö bör dock lämpligen få bestridas från detta anslag och i fortsättningen inte längre belasta kyrkofonden. Innan åtgärder för naturvård vidtas har stiftsnämnderna nu enligt anvisningar som utfärdats av skogsstyrelsen att samråda med vederbörande skogsvårdsstyrelse, som i mån av tillgång på medel har att utbetala anslaget mot redovisning av kostnaderna. Ekonomisk redogörelse skall insändas till skogsvårdsstyrelsen, medan åtgärdsrapport kan insändas direkt till naturvårdsverket. Med tillkomsten av statens naturvårdsverk kan man räkna med en aktivering av naturvården med ökad fridlysning och intensivare vård av naturskyddsobjekten. Kostnaderna för vården av fridlysta naturvårdsobjekt kan därför väntas öka. Vill man få en realistisk beräkning av medelsbehovet under det nämnda naturvårdsanslaget bör behovet för vård av fridlysta objekt på kyrklig mark beaktas sär3

Prop. 1962: 133, JoU 25, Rskr 269.

skilt för sig vid statsbehandlingen. Man lär därvid få stödja sig på beräkningar av stiftsnämnderna. Givetvis är det svårt att nu närmare uttala sig om den framtida omfattningen av fridlysta objekt på kyrklig mark. På grundval av uppgifter som inhämtats från stiftsjägmästarna bör emellertid kostnaderna för vården av nu befintliga naturreservat och naturminnen på sådan mark beräknas till ett årligt belopp av 16 500 kr. För vården av de ytterligare naturvårdsobjekt på kyrklig mark som enligt stiftsjägmästarnas bedömning i framtiden bör avsättas till reservat eller fridlysas som naturminnen kan beräknas tillkomma årliga kostnader av ca 70 000 kr. Utredningen anser, att administrationen på det regionala planet, där verksamhetsområdena för samtliga stiftsnämnder utom den i Visby stift sträcker sig över flera län eller delar av län, skulle förenklas avsevärt, om stiftsnämnderna fick direkt hos naturvårdsverket anmäla sitt medelsbehov för att beaktas i verkets anslagsframställning, och om viss del av anslaget sedan kunde fördelas direkt till stiftsnämnderna för deras naturvårdande verksamhet. I den mån medelstilldelningen under anslaget inte förslår, bör naturvårdsverket och stiftsnämnd kunna på annat sätt mobilisera resurser för nödvändiga naturvårdsåtgärder t.ex. genom att anlita arbetskraft som anvisas från länsarbetsnämnderna eller genom att ta kontakt med ideella organisationer eller andra intresserade på orten.

14.2.3 A n n a n naturvård Naturvårdsintresset knyter sig emellertid inte enbart till fridlysta naturvårdsobjekt. Det finns i svensk natur och inte minst i kulturlandskapet åtskilligt, som utan att vara så egenartat eller märkligt, att det bör fridlysas, likväl representerar betydande skönhetsvärden eller utgör minnesmärken över en gången tids hushållningsformer. Som sådana aktuella naturvårdsobjekt på kyrklig mark som kan förtjäna att

bevaras för framtiden framstår i dag bl.a. vissa prästgårdsparker och lövängar. Vården av de senare har aktualiserats bl.a. genom en motion vid 1957 års kyrkomöte* vilken särskilt tog sikte på de gotländska s.k. »ängena». I motionen framhölls, att dessa utgör ett karakteristiskt inslag i landskapsbilden och med sina lövträd och sin märkliga flora representerar ett betydande natur- och kulturvärde. Deras vidmakthållande kräver emellertid dels årlig vård — borttagande av torra löv och kvistar samt slätter — dels med några års mellanrum fällning av träd och buskar. Det har visat sig allt svårare att finna arrendatorer som vill hävda dessa ängar eller frivillig arbetskraft som vill hjälpa pastoraten med hävden. Kyrkomötet anslöt sig till motionärernas förslag om sådan ändring i lagstiftningen att avdrag för kostnaderna för hävden av ängarna kan medges vid uppskattningen av prästlöneboställes normalavkastning. I utlåtanden tillstyrkte riksantikvarieämbetet och elva stiftsnämnder kyrkomötets framställning. Kammarkollegiet ansåg visserligen, att staten i princip borde svara för naturvårdskostnaderna, men uttalade, att i den mån kostnaden kunde begränsas så, att den inte nämnvärt återverkade på den ekonomiska driften av bostället, syntes ett avsteg från principen kunna göras. Såväl denna framställning från kyrkomötet som Visby stiftsnämnds verksamhetsberättelse för år 1956, i vilken frågan om bevarandet av gotlandsängena berörts, har överlämnats till boställsutredningen för beaktande. Angelägenheten av att frågan blir löst i enlighet med kyrkomötets förslag har vidare understrukits i skrivelse till utredningen från Visby stifts pastoratsförbund den 14 december 1961 och från stiftsnämnden i Visby den 23 december 1963. I sistnämnda skrivelse upplyses, att det f.n. finns 36 kyrkliga ängar i hävd på Gotland. Arealen är sammanlagt ca 120 ha. Även i

* Motion 18, TillfX\J 12, Kskr 42. 147

andra stift — främst i södra Sverige — finns enligt stiftsnämndernas uppgifter ett antal lövängar, vilkas fortbestånd är hotat. Endast ett fåtal av dem torde vara av den betydenhet att de blir skyddade genom statligt ingripande med stöd av naturvårdslagen. För att bevara de övriga får man lita till frivilliga insatser från fastigheternas ägare eller förvaltare. I samband med reformen av tjänstebostadssystemet för prästerna har vidare under de senaste åren en del större områden (prästgårdsparker) avskilts från prästgård och lagts till lönebostället. I en del fall har dessa parker en karaktär, som det från miljösynpunkt kan vara angeläget att bevara. Med hänsyn till våra dagars ökade turism och den snabba omvandlingen av den svenska landsbygden finner utredningen det angeläget, att de värden vi äger i en vacker natur och i en landskapsbild, som präglats av gammal bygdekultur och en äldre tids brukningsmetoder, kan bevaras åt framtiden i så stor utsträckning som det över huvud taget är möjligt. Vårt folks medvetande om de värden det här gäller att värna har också stärkts under senare tid genom initiativ som tagits av kommuner, ideella organisationer och enskilda. Man kan numera i stor utsträckning räkna med att enskilda markägare känner ansvar också för tillgångar av annan än rent ekonomisk art och är beredda att göra vissa uppoffringar för att bevara bygdens skönhet och egenart. De krav man i dessa avseenden kan ställa på en enskild ägare bör med desto större fog kunna riktas mot de kyrkliga markinnehavarna. Prästgårdarna och löneboställena är ofta belägna i sockenkyrkans omedelbara grannskap och intar därmed på många håll en framträdande plats i den landsskapsbild som kännetecknar centrum för en äldre kulturbygd. Det är av vikt att såväl bebyggelsen där som det omgivande kulturlandskapet — park, ängsmark eller odlad jord — behandlas med varsamhet och känsla för värden av estetisk eller kulturell art. Det bör vara 148

angeläget för kyrkan i vårt land att bevara en miljö som den själv har varit med om att skapa. Man förväntar också, att dess företrädare här föregår med gott exempel. Den kyrkliga boställsjordens karaktär av stiftelseegendom med ändamål att ge största möjliga avkastning till prästlönekostnadernas bestridande bör inte utgöra hinder för ett sådant synsätt. I sammanhanget kan erinras om att domänverket sedan länge bedriver en omfattande naturvårdande verksamhet, vilket före tillkomsten av det särskilda naturvårdsanslaget skedde helt på bekostnad av det ekonomiska vinstintresset. Den naturvård som det här rör sig om på kyrklig mark är av ganska ringa omfattning, men syftar till att för framtiden bevara väsentliga miljövärden. Kostnaderna för erforderliga åtgärder på ett löneboställe är ofta inte större än att de i och för kan tänkas bäras av det enskilda pastoratet. Kostnaderna kan dock drabba pastoraten ojämnt. Eftersom natur- och landskapsvården i vår tid knappast framstår som enbart ett bygdeintresse, är det naturligt, att kostnaderna för ett enskilt pastorat i vissa fall fördelas. Detta kunde ske, om de i linje med vad kyrkomötet förordade — får beaktas vid avräkningen mellan pastoratet och kyrkofonden. Stiftsnämnden bör alltså kunna ålägga ett pastorat att vårda visst naturföremål med rätt för pastoratet att där så kan ske göra avdrag för kostnaden vid den nettoredovisning som utredningen föreslagit skall ligga till grund för avräkningen med kyrkofonden. Om bostället inte lämnar avkastning av sådan storlek att den möjliggör avdrag, bör i undantagsfall Kungl. Maj:t äga medge bidrag direkt ur kyrkofonden för naturvårdsåtgärd på löneboställe. Innefattar naturvården — såsom i fråga om lövängarna — skyldighet att på visst sätt hävda ett begränsat markområde, som inte är skogsmark, kan det i vissa fall vara lämpligt att stiftsnämnden får möjlighet att besluta, att området skall undantas från den del av lönebostället som skall arrenderas ut. Föreskrifter om skötseln av mark,

som tagits undan, bör intagas i hushållningsplan. Sådan skulle alltså i dessa fall upprättas även för löneboställe som saknar skog. Det rör sig i flertalet fall om föreskrifter, som åtminstone delvis gäller skötseln av träd och buskvegetation. När det gäller naturvården på skogsmark är det också angeläget, att stiftsnämnden får möjligheter att ta in föreskrifter härom i hushållningsplanen i större omfattning än vad som medges i nuvarande bestämmelse om vården av ek eller bok. Härigenom skulle bl.a. frågan om vården av prästgårdsparkerna kunna lösas. I fråga om de direkt under stiftsnämndernas förvaltning stående ecklesiastika arrendegårdarna bör det inte vålla några större svårigheter att på liknande sätt tillgodose naturvårdssynpunkterna. Skogen förvaltas här enligt hushållningsplan, som görs upp enligt föreskrifterna i EBO med tillhörande anvisningar. Visserligen skall enligt 3 § EArrSt förvaltningen inriktas på ett tillgodogörande av arrendegårdens avkastningsförmåga på ekonomiskt sätt, men detta bör lika litet som i fråga om löneboställena hindra att man tar rimlig hänsyn till naturvårdsintressena. Enligt 9 § EArrSt skall vid utarrendering såsom »arrendegårdens utmark» tas undan bl.a. det som redovisas såsom skogsmark i skogshushållningsplanen. Utrymme bör här finnas också för att ta undan område som från naturvårdssynpunkt bedöms böra hävdas för sig. Föreskrift om skötseln kan tas in i hushållningsplanen. Kostnaderna för naturvården bör i dessa fall få bestridas av arrendegårdens avkastning. Detta innebär, att kostnaderna i sista hand kommer att bäras av kyrkofonden. Också för lokalkyrka tillhörig skog upprättar stiftsnämnden hushållningsplan. Naturvårdssynpunkterna kan på motsvarande sätt beaktas där. I fråga om lokalkyrkornas hemman och lägenheter har stiftsnämnderna enligt den i denna del alltjämt gällande äldre stiftsnämndsinstruktionen vissa förvaltningsbefogenheter, såsom att pröva och avgöra

ärenden om nyodling, anläggande av torp eller uppröjande av beteshage på skogsmark. I den mån stiftsnämnderna alltjämt skall ha några befogenheter i fråga om lokalkyrkornas jordinnehav bör hinder inte möta mot att stiftsnämnd också kan ta undan viss mark från utarrendering för jordbruksändamål, om behovet av naturvård motiverar det. I sådana fall bör boställsnämnden och församlingens kyrkoråd höras i ärendet. Kyrkorådets samtycke till åtgärden bör krävas, eftersom kostnaderna lär få täckas med avkastningen av kyrkoegendomen eller i annat fall bäras av församlingen. I fråga om domkyrkohemmanen och domkyrkosysslomanshemmanen föreslår utredningen i annat sammanhang, att förvaltningen av dessa — utom i fråga om Lunds domkyrkas fastigheter — skall handhas av stiftsnämnderna. Motsvarande bestämmelser som gäller för de ecklesiastika arrendegårdarna skulle då bli tillämpliga. Kyrkofondens ekonomi berörs dock inte av åtgärder i fråga om domkyrkoegendomen. Vad gäller Lunds domkyrkas egendomar bör stiftsnämndens tillsynsbefogenheter innefatta samma möjlighet som i fråga om lokalkyrkors hemman att — med domkyrkorådets medgivande — ta undan mark från utarrendering och att ta in naturvårdsföreskrifter i skogshushållningsplanen. I en del fall lär emellertid naturvården på jordbruksmark kunna tillgodoses i enklare ordning än genom att ta undan marken från utarrendering och meddela bestämmelser i skogshushållningsplanen. Så kan t.ex. vara fallet i fråga om vissa hagmarker, där man kan begränsa sig till att i arrendekontrakt stadga skyldighet för arrendator att hålla betesdjur och meddela föreskrifter om betesgång e.dyl. Det bör i sådana fall åligga boställsnämnden att bevaka att naturvårdsintresset på lämpligt sätt tillgodoses i arrendekontraktet. Stiftsnämnden bör kunna meddela anvisningar härom för de enskilda fallen, men boställs149

nämnderna bör också själva kunna ta initiativ i detta hänseende. Naturligtvis kan det inge betänkligheter att föreskriva mera kostnadskrävande naturvårdsåtgärder på kyrklig mark i synnerhet om fastigheten ger endast obetydlig avkastning. I en del fall torde man dock kunna påräkna hjälp dels genom medel som står till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande, dels från andra naturvårdsintressenter. Skogssällskapet lär sålunda ha möjlighet att åtaga sig eller ekonomiskt bidraga till vården av en del lövängar. Denna utväg synes böra närmare undersökas

av de berörda markförvaltarna och stiftsnämnderna. Genom de nu föreslagna åtgärderna bör det kunna bli ett gemensamt intresse för pastorat, församlingar, boställsnämnder och stiftsnämnder att inom ramen av den egna förvaltningen på bästa sätt sörja för en aktiv natur- och landskapsvård. Dock bör man alltjämt överväga möjligheterna att utverka fridlysning av naturvårdsobjekt av mera betydande allmänt intresse. Härigenom kan bl.a. lagstadgat skydd erhållas mot blomplockning eller annan åtgärd som kan skada naturen.

15. Kulturskyddet för byggnader på kyrklig mark

15.1 Gällande bestämmelser Till de frågor som har aktualiserats under utredningsarbetets gång och som har ett så nära samband med boställsförvaltningen, att utredningen ansett sig böra upptaga dem till behandling, hör frågan om kulturskyddet för äldre bebyggelse på kyrklig mark. I ett flertal olika författningar, har föreskrifter meddelats till skydd för byggnadsverk från äldre tid. Här skall de i korthet redovisas med särskild hänsyn tagen till vad de innehåller beträffande kyrkliga fastigheter. Genom lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen har s.k. fasta fornlämningar ställts under lagens hägn. Hit hör sådana föremål som forngravar, vårdar och ruiner — däribland ödekyrkor och övergivna kyrkogårdar — med tillhörande område. Kungörelsen den 26 november 1920 (nr 744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet innehåller i 16 § en allmän föreskrift, att byggnader, som står under statens eller menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvaltning, bör omsorgsfullt vårdas och underhållas. Om anordning eller lämning av kulturhistoriskt intresse anträffas i en sådan byggnad skall anmälan därom göras hos riksantikvarien (17 §). Om byggnadsverket på grund av kulturhistoriskt värde är att betrakta som minnesmärke, skall den myndighet eller menighet som förvaltar det ta särskild hänsyn till detta vid dess vård (18 §). Kungl. Maj:t bestämmer vilka statliga byggnader som skall vårdas som byggnadsminnesmärken (20 §). Kungörelsen innehåller (28—

34 §§ i ändrad lydelse enligt SFS 1960: 689 och 1967: 331) detaljerade föreskrifter om kyrkor och kapell samt planering och bebyggande av kyrkotomt. Där angivna byggnads- och planeringsfrågor skall prövas av Kungl. Maj:t eller i vissa fall riksantikvarien. Genom dessa båda författningar är det väl sörjt för kulturskyddet i fråga om fasta fornlämningar samt kyrkobyggnader och därmed sammanhörande anläggningar, medan det beträffande annan byggnad under statlig eller kommunal förvaltning ges mera allmänt hållna föreskrifter om vård och underhåll. I fråga om övrig bebyggelse är möjligheterna till skydd ytterst begränsade. Enligt lagen den 12 ma) 1917 (nr 189) om expropriation i dess nu gällande lydelse kan en fastighet tas i anspråk genom expropriation »för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning som ej kan tryggas på annat sätt eller bereda erforderligt utrymme däromkring» (1 § punkt 12). Vidare kan länsstyrelse enligt 86 eller 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) utfärda förbud mot nybyggnad på ett område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan, om det bör särskilt skyddas »med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken». Vid planläggning skall enligt 9 § byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) ett sådant område såvitt möjligt bevaras. I fråga om bebyggelse inom planlagt område föreskrivs i 38 § samma stadga, att »byggnad av större värde ur 151

historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig I 32 § EBO infördes föreskriften, att bosynpunkt icke får förvanskas vare sig ge- ställsnämnds beslut i fråga om ny prästnom arbeten å själva byggnaden eller ge- gårds anordnande eller om utförande av nom bebyggelse i grannskapet». Byggnads- sådana arbeten berörande hus eller annan nämnden har att vaka häröver. anläggning på redan förefintlig prästgård, Lagen den 9 december 1960 (nr 690), om som från kulturhistorisk eller estetisk synbyggnadsminnen, som har ersatt lagen den punkt kan anses vara av betydelse för 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kultur- prästgårdens yttre eller inre byggnadskahistoriskt märkliga byggnader, ger också raktär, skall underställas stiftsnämndens möjlighet att bereda lagligt skydd åt vissa prövning och fastställelse. byggnadsverk. Däri stadgas nämligen, att Samtidigt med dessa tillägg till EBO in»byggnad som bevarar egenarten hos gångfördes ett nytt 4 kap. i TbEBO med rubrien tids byggnadsskick eller minnet av histo- ken »Om byggnadsföretag å prästgård». riskt betydelsefull händelse och som med Där stadgas i 1 §, att vid sådant byggnadshänsyn därtill är att anse som synnerligen företag bestämmelserna i 1—19 §§ av den märklig, må av riksantikvarien förklaras nyssnämnda kungörelsen med föreskrifter för byggnadsminne». I samband därmed rörande det offentliga byggnadsväsendet skall föreskrifter meddelas om vården av skall iakttas. Vidare skall boställsnämnden byggnaden. Ägare eller nyttjanderättsha- höra länsarkitekten i fråga om varje förvare kan få ersättning för det intrång som slag till byggnadsföretag på prästgård, vilvållas av skyddsföreskrifterna. Lagen gäller ket inte bara avser löpande underhållsarinte för »kyrkliga byggnader», varmed av- bete, som varken från kulturhistorisk eller ses sådana som särskilt uppmärksammats estetisk synpunkt ändrar prästgårdens yttre i den nyss nämnda kungörelsen med före- eller inre byggnadskaraktär (2 §). Gäller skrifter rörande det offentliga byggnads- byggnadsföretaget en befintlig prästgård, väsendet. Prästgård kan däremot omfattas skall länsarkitekten meddela om han finner av skydd enligt byggnadminneslagen. företaget vara av sådan betydelse för byggDe nu anförda bestämmelserna är alla nadskaraktären. Om omständigheterna förtillämpliga endast då en byggnads kultur- anleder därtill skall han först höra landshistoriska värde är mera betydande. Därför antikvarien i ärendet. Har länsarkitekten är det intressant att konstatera, att lagstift- förklarat byggnadsföretaget äga sådan beningen faktiskt har gått betydligt längre, tydelse, eller finner boställsnämnden ändå när det gäller omsorger om en särskild att så är fallet, skall boställsnämndens bekategori av byggnader, nämligen prästgår- slut i byggnadsärendet enligt 32 § EBO darna. underställas stiftsnämnden (3 §). Beträffande bebyggelsen på dessa har Sammanfattningsvis kan man alltså konnämligen från kulturvårdssynpunkt viktiga statera, att kulturskyddet för kyrkliga fasföreskrifter meddelats genom år 1940 tigheter är väl tillgodosett i fråga om gjorda ändringar1 i EBO med tillämpnings- kyrkor och liknande byggnader samt i bestämmelser. I 7 § EBO infördes då en väsentlig mån även i fråga om prästgårdar, grundläggande bestämmelse av följande dvs. boställen som anvisats till tjänstebolydelse. stad åt församlingspräst. I fråga om löneboställen och ecklesiastika arrendegårdar Vid anordnande av n> rastgård så ock vid finns inte några motsvarande speciella föreplanläggning och utförande av arbeten be- skrifter. rörande hus eller andra anläggningar å redan förefintlig prästgård bör städse noga beaktas vad god byggnadskultur kräver; skolande för tillsyn häröver särkilt iakttagas av Konungen 1 därom meddelade föreskrifter. SFS 1940:733 och 734. 152

15.2 Önskemålen om vidgat kulturskydd Det förstärkta kulturskydd man velat bereda prästgårdarna genom 1940 års bestämmelser beror emellertid nu i hög grad på om boställsnämnderna vid handläggningen av byggnadsärenden verkligen har sin uppmärksamhet riktad på hithörande frågor. Detta förhållande påtalades av byggnadsminnesutredningen i dess betänkande »Byggnadsminnen» (SOU 1956: 26) s. 49, där man också framhöll två andra viktiga begränsningar när det gällde verkningarna av bestämmelserna i 7 och 32 §§ EBO. Dessa gällde nämligen endast byggnader som var insynade som laga hus och var sålunda inte tillämpliga på utsynade hus, ens om dessa ägdes av pastoratet eller församlingen. Och vidare ägde bestämmelserna giltighet endast så länge prästgården förblev laga prästboställe. Begreppet »laga hus» har genom lagändring den 29 maj 1964 (nr 406) utmönstrats ur EBO:s bestämmelser om prästgård. I sak ändrar detta emellertid inte något i det av byggnadsminnesutredningen uppmärksammade förhållandet. Endast de byggnader som hänförs till prästens tjänstebostad omfattas av de särskilda kulturskyddsbestämmelserna i EBO. Och ett beslut om att upphäva prästgårdens egenskap av tjänstebostad behöver inte enligt EBO underställas de kulturminnesvårdande myndigheternas prövning. Detta innebär, att om ett pastorat bygger ny prästgård och den äldre prästgården inte anvisas som tjänstebostad åt annan präst i församlingen, upphör de särskilda skyddsföreskrifterna i EBO att gälla för den äldre byggnaden. Byggnadsminnesutredningen framhöll också, att inte ens när stadgandena i och för sig borde vara tillräckliga, såsom i fråga om prästgårdar, var den praktiska tillämpningen alltid helt tillfredsställande.2 Bristerna i det kulturskydd som EBO har avsett att ge har under senare år fått en viss ökad räckvidd. Genom den år 1962 genomförda ändrade pastoratsindelningen

har ett stort antal prästgårdar blivit övertaliga. I och med att de inte längre utgör tjänstebostad åt församlingspräst, torde det med hänsyn till den definition av begreppet prästgård som ges i 1 § andra stycket EBO få anses, att de inte längre omfattas av skyddet enligt 7 och 32 §§ EBO. Att pastoratet i vissa fall hyr ut en sådan byggnad till bostad åt en kyrkoadjunkt eller annan präst, som inte är berättigad till tjänstebostad, ändrar inte förhållandet. Stiftsnämnden i Göteborg har i skrivelse den 20 februari 1962 hos Kungl. Maj:t hemställt om åtgärder med anledning av dessa konsekvenser av pastoratsregleringen. 1 skrivelsen framhölls, att det i vårt land finns ett stort antal prästgårdar, som utan att vara kulturhistoriskt »synnerligen märkliga» likväl representerar vad man menar med god byggnadskultur och därigenom äger betydande värde för sin bygd. I yttranden häröver tillstyrkte flertalet stiftsnämnder en utredning av frågan. Kammarkollegiet framhöll, att de härovan refererade bestämmelserna i byggnadslagstiftningen erbjöd möjligheter, som rätt utnyttjade torde ge ett inte oväsentligt skydd åt kulturhistoriskt värdefull bebyggelse på bl.a. förutvarande prästgårdar och andra löneboställen. Kollegiet ansåg dock, att frågan borde överlämnas till boställsutredningen för att utredas närmare och då få omfatta kulturskyddet på löneboställen i allmänhet. I yttrande över boställsutredningens promemoria den 15 november 1962 med förslag till vissa ändringar i EBO m.m. framhöll vidare riksantikvarieämbetet önskvärdheten av att förteckningar upprättades över sådana från kulturhistorisk synpunkt värdefulla prästgårdar som i samband med den nya pastoratsindelningen blir övertaliga. Med hänsyn till utredningens förslag att slopa föreskrifterna i 19 § EBO om inlösen av icke laga hus på prästgårdar fann ämbetet det också önskvärt att en inventering gjordes av förekomsten av sådana hus. 2

SOU 1956:26 s. 69. 153

Med anledning härav gjorde boställsutredningen genom sin expert kanslirådet Erik Norberg en skyndsam inventering av de övertaliga prästgårdarna och insamlade i samband därmed också uppgifter rörande förekomsten av dels sådana kulturhistoriskt märkliga eller för prästgårdsmiljön estetiskt värdefulla uthus eller andra byggnader, som efter den föreslagna ändringen i EBO inte skulle vara att betrakta som laga hus, dels sådant icke laga hus som avsågs i 19 § EBO. Materialet sammanställdes i den promemoria den 30 april 1963 jämte bilagda förteckningar, vilken boställsutredningen med skrivelse den 10 maj 1963 överlämnade till statsrådet Sven af Geijerstam. / skrivelse nr 9 till 1963 års kyrkomöte inhämtades kyrkomötets yttrande över bl .a. denna promemoria. I skrivelsen lämnades en utförlig redogörelse för promemorians innehåll (s. 16—18). Däri återgavs också ett sammandrag i tabellform av uppgifterna rörande de övertaliga prästgårdarna. Här må därför blott anföras, att undersökningen utvisade, att av totalt 323 övertaliga prästgårdar endast 5 hade sålts och ytterligare 30 avsågs att säljas, medan av återstoden flertalet var avsedda att uthyras som bostäder, därav 125 till församlingspräster. I skrivelsen till kyrkomötet uttalade statsrådet af Geijerstam, att den företagna undersökningen knappast gav stöd för behovet av längre gående skyddsbestämmelser. Möjligen kunde det befinnas lämpligt att — som utredningsmannen föreslagit — ta in en erinran om gällande bestämmelser i form av ett tillägg till 7 § EBO. Vissa kompletterande anvisningar kunde också lämnas, om det visade sig behövligt. Kyrkomötet 3 anförde i denna fråga, att i 15 eller 7 § EBO borde ingå föreskrifter om skydd för ur estetiska eller kulturhistoriska synpunkter värdefulla hus och prästgårdsmiljöer på boställe, dvs. på såväl nu brukade övertaliga eller till egentliga löneboställen överförda prästgårdar. Vid 1964 års riksdag lade chefen för 154

ecklesiastikdepartementet, statsrådet Ragnar Edenman fram ett på grundval av boställsutredningens promemoria den 15 november 1962 utarbetat förslag till vissa ändringar i EBO,* vilket syftade till att samordna bestämmelserna om prästgård med de allmänna bestämmelserna om tjänstebostäder. I sammanhanget berörde han också den nyssnämnda undersökningen om behovet av ett vidgat kulturskydd för prästgårdarna. Även han fann, att undersökningen knappast tydde på något större behov för dagen av längre gående skyddsbestämmelser. Han lade därför inte fram något förslag i denna del men förutsatte, att boställsutredningen skulle överväga frågan ytterligare och redovisa resultatet i ett senare sammanhang. Riksantikvarien har med skrivelse till utredningen den 27 maj 1964 överlämnat yttranden som inhämtats från landsantikvarierna samt från Nordiska museet angående det kulturhistoriska värdet av de övertaliga prästgårdar som redovisats i utredningens ovannämnda promemoria. Av de drygt 300 övertaliga prästgårdarna hade endast ett 70-tal visat sig kunna tillmätas kulturhistoriskt värde. Riksantikvarien fann det dock inte möjligt att f.n. framlägga en definitiv lista på kulturhistoriskt märkliga prästgårdar utan förordade i stället att de föreskrifter som kunde komma att utfärdas ges en sådan allmän formulering att de kulturminnesvårdande myndigheterna får möjlighet att framföra sina synpunkter då anledning därtill kan föreligga. Förslagsvis borde en tidsgräns fastställas så, att riksantikvarieämbetets yttrande skall inhämtas över alla förslag till försäljning av prästgårdsbyggnader som är äldre än 50 år. Kunde en likartad bestämmelse gällande ändrings- och reparationsarbeten införas, skulle det i hög grad öka ämbetets möjligheter att övervaka att de kulturhistoriska värden som de svenska, äldre präst-

a

Tillf U 2 16, Kskr 34. * Prop. 1964: 52.

gårdarna rymmer behandlas på lämpligt sätt och skyddas från hårdhänta ingrepp.

15.3 Utredningens förslag

15.3.1 Prästgårdar och byggnader som tidigare tillhört prästgård Av vad ovan sagts har framgått att det är på ett par punkter som bestämmelserna i EBO kräver en översyn och komplettering. För det första har farhågor yppats, att boställsnämnderna inte tillräckligt beaktar behovet att ta särskild hänsyn till prästgårdsbyggnadernas estetiska och kulturella värden och i förekommande fall inhämtar länsarkitektens yttrande. Detta kan i någon mån förklaras av att de närmare föreskrifterna härom i 4 kap. 2 och 3 §§ TbEBO bär utpräglade drag av cirkelresonemang, när såsom tidigare refererats det enligt 2 § är boställsnämnden som prövar om byggnadsföretaget är att hänföra till »sådant arbete för det löpande underhållet, vars utförande varken från kulturhistorisk eller estetisk synpunkt ändrar prästgårdens yttre eller inre byggnadskaraktär», och om detta inte befinns vara fallet inhämtar länsarkitektens yttrande. Emellertid skall denne i så fall enligt 3 § uttryckligen ge till känna för nämnden, om han finner företaget vara av betydelse för byggnadskaraktären just från nämnda synpunkter. Förklarar han att det har sådan betydelse »eller finner boställsnämnden ändock sådant fall vara för handen» skall ärendet underställas stiftsnämnden. För det andra bör det skydd för kulturhistoriskt eller estetiskt värdefulla prästgårdsbyggnader, som man genom 1940 års lagstiftning ville skapa, rimligtvis inte vara beroende av om byggnaderna behåller karaktären av tjänstebostad eller ej. Samma byggnadsbestånd måste i lika mån tryggas, om det upphör att vara prästgård i teknisk mening. Blivande bestämmelser bör alltså utformas med hänsyn härtill. F.n. gäller enligt 32 § EBO, att fråga om större ny-

eller ombyggnad på löneboställe skall hänskjutas till stiftsnämnden, om skiljaktiga meningar yppas inom boställsnämnden. Stiftsnämnden har sålunda redan enligt nu gällande lag att i vissa lägen avgöra byggnadsfrågor på såväl prästgård som löneboställe. Utredningen finner, att man kan komma till rätta med bägge de antydda problemen, om bestämmelsen om underställning av boställsnämnds beslut angående prästgård i 32 § EBO ersätts med en föreskrift att varje förslag till byggnadsföretag som gäller prästgård eller en sådan byggnad på löneboställe som tidigare varit prästgård eller tillhört en sådan, skall av boställsnämnden överlämnas till stiftsnämnden för godkännande, såvida inte det bara är fråga om löpande underhållsarbete som inte förändrar byggnadens yttre eller inre karaktär. Innan stiftsnämnden meddelar beslut i överlämnat ärende bör det åligga den att inhämta yttrande av länsarkitekten, om inte detta måste anses helt sakna betydelse för bedömningen av ärendet. Med anledning av vad riksantikvarien anfört vill utredningen dessutom föreslå att, då fråga är om byggnad som kan antas vara mer än 50 år gammal, stiftsnämnden skall vara ålagd att höra landsantikvarien angående företaget. Härigenom befrias boställsnämnden från att behöva ge sig in på prövning av ett byggnadsföretags estetiska eller kulturhistoriska aspekter. Och för stiftsnämndens del skulle gälla, att den som regel har att inhämta länsarkitektens yttrande. Genom att lägga beslutanderätten i dessa ärenden på en central myndighet i stiften underlättar man också för de antikvariska myndigheterna att meddela allmänna anvisningar för handläggningen av hithörande ärenden, om det skulle anses nödvändigt. Utredningens förslag innebär vidare, att man tillgodoser skyddet av de övertaliga prästgårdar med tillhörande byggnader som blir kvar i pastoratens ägo som löneboställen. Om däremot en sådan prästgård säljs av pastoratet, kommer försäljnings155

ärendet att prövas av överordnad myndighet. Risken för oöverlagda åtgärder beträffande en kulturellt värdefull prästgårdsbyggnad skulle minska, om stiftsnämnderna också i försäljningsärenden som gäller prästgård eller förutvarande prästgård åläggs att höra landsantikvarien, ifall byggnaderna kan antas vara äldre än 50 år. 15.3.2 Överloppshus på prästgård Ett problem av mindre omfattning men som dock bör uppmärksammas i sammanhanget utgör sådan på en prästgård befintlig bebyggelse som med övergången till det nya tjänstebostadssystemet har upphört att vara »laga hus» och som inte längre omfattas av tjänstebostaden. I vissa fall kan det vara av betydelse, att den likväl bevaras åt eftervärlden. En möjlighet bör därför öppnas att, då det rör sig om bebyggelse som från miljösynpunkt eller på grund av sin ålderdomliga karaktär bör bevaras vid prästgården, ålägga pastoratet att underhålla och vårda densamma. Detta skulle kunna ske genom ett tillägg till den f.n. i 13 § EBO meddelade huvudregeln att husen på prästgård skall underhållas och vid behov nybyggas av pastoratet. Däri skulle stadgas att om det på en prästgård finns byggnad som, fastän den icke behövs för tjänstebostaden, prövas vara från kulturhistorisk eller estetisk synpunkt av betydelse för prästgårdsmiljön eller som exempel på en äldre tids byggnadsskick, skall stiftsnämnden efter hörande av landsantikvarien och pastoratet kunna föreskriva, att byggnaden skall underhållas och vårdas av pastoratet. Stiftsnämnden bör också äga att efter pastoratets och tjänstinnehavarens hörande meddela föreskrift om sådan byggnads användning. Den kan t.ex. vara lämplig som expeditionslokal eller kan upplåtas till annan intressent för att användas som församlingssal, hembygdsmuséum e. dyl. Om stiftsnämnden inte föreskrivit något särskilt rörande byggnadens användning, bör i första hand pastoratet och tjänstinne156

havaren få träffa överenskommelse om dispositionen av sådant överloppshus. Ev. kan det då uthyras såsom garage åt tjänstinnehavaren eller utan särskild ersättning upplåtas åt honom såsom redskapsbod eller annat förvaringsrum. Kan de inte enas om användningen, bör beslut i ärendet få meddelas av boställsnämnden. Såsom allmän riktlinje bör gälla, att sådant överloppshus inte får disponeras på ett sätt som kan äventyra dess fortbestånd eller inkräkta på tjänstinnehavarens rätt till tjänstebostaden med tillhörande område. Eftersom pastoraten själva helt svarar för prästgårds underhåll, blir det i dessa fall fråga om en viss merkostnad som de får ta på sig, men denna torde inte bli av nämnvärd betydelse. I vissa fall — t.ex. i fråga om äldre tiondelada e.dyl. — kan byggnaden måhända vara så belägen, att den lätt kan avskiljas från prästgården och föras till lönebostället, varigenom kostnaderna får bäras av boställsförvaltningen. Att märka är dock, att om byggnaden inte kan utnyttjas för något löneboställets behov, får underhållet inte läggas på arrendatorn, utan huset får undantas vid utarrenderingen. 15.3.3 Övriga kyrkliga fastigheter Beträffande de ecklesiastika arrendegårdarna samt domkyrkornas och lokalkyrkornas egendomar anser utredningen inte, att det behövs några särskilda bestämmelser om kulturskydd. Förstnämnda kategori av fastigheter står direkt under stiftsnämndens förvaltning och det får förutsättas, att denna i tillbörlig utsträckning tillgodoser kraven på god byggnadskultur och ev. behov av byggnadsvård på dessa fastigheter. Enligt 6 § KSLund åligger det den särskilt anställde domkyrkoarkitekten att öva tillsyn över »domkyrkan och de henne tillhörande byggnader». Bestämmelsen torde visserligen avse endast själva domkyrkan och därtill anknutna närbelägna byggnader, men bör kunna ge ett betryggande skydd även för ev. andra stadsfastigheter i

domkyrkans ägo. Däremot saknas anledning att Lunds domkyrkas relativt talrika jordbruksfastigheter eller övriga domkyrkors och lokalkyrkors hemman och lägen-

heter skulle åtnjuta ett starkare kulturskydd än andra jordbruksfastigheter i vårt land.

16. Placering av prästlönefondsmedel

16.1 Gällande bestämmelser En kortfattad redogörelse för uppkomsten och användningen av pastoratens prästlönefonder har lämnats i avsnitt 2.4.2. Prästlönetillgångar av detta slag finns i så gott som samtliga pastorat. Till största delen utgörs fondkapitalet av vederlag för boställsjord, som har sålts eller blivit exproprierad, eller för rätten att utnyttja boställes naturtillgångar, såsom grus eller torv, men prästlönefonder kan även ha bildats på annat sätt, t.ex. genom donation av enskilda. Framför allt är det emellertid kommunernas växande behov av mark för bebyggelse, som under senare år medfört en starkt ökad försäljning av kyrklig jord och därmed en snabb tillväxt av de hos pastoraten fonderade vederlagsmedlen. Prästlönefondernas samlade kapitalbelopp, som den 31 december 1940 uppgick till 18 milj. kr, 1 hade den 1 januari 1964 vuxit till nära 110 milj. kr, vilket innebär att det sexdubblats på mindre än 25 år. Sammanställer man denna siffra med uppgiften, att prästlöneboställenas sammanlagda taxeringsvärden år 1965 uppgick till drygt 588 milj. kr framgår det, att det rör sig om en betydande del av kyrkans tillgångar i form av markinnehav, som under dessa år utbytts mot penningfonder. I samband med 1932 års boställsreform skedde en betydande utvidgning av de möjligheter att försälja kyrklig jord som tidigare funnits enligt ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (nr 141 s. 42) och sedan 1927 enligt FörsäljnL. Vid behandlingen av frågan om ändring i För158

säljnL vid 1932 års riksdag påpekade det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet,2 att det förhållandet att de prästerliga lönetillgångarna varit placerade i fast egendom förklarar, att de, ehuru till stor del härrörande från 1000- och 1100-talen, kunnat bevaras till våra dagar med bibehållet värde. Med hänsyn till de föreslagna vidgade möjligheterna till försäljning av kyrklig jord fann utskottet det av vikt, att frågan om de uppstående fondernas placering i värdebeständig valuta snarast vann sin lösning. Utskottet anvisade möjligheten av gemensam förvaltning av ett flertal fonder genom stiftsnämnderna, som företrädesvis borde inköpa lämpligt belägna skogsegendomar och förvalta dem på avkomstgivande sätt samt redovisa avkastningen till vederbörande pastorat. Riksdagen 3 fann emellertid i anslutning till en i ämnet avgiven reservation, att frågan inte var tillräckligt utredd och hemställde om utredning och förslag angående placering av prästlönefonder i fast egendom, företrädesvis skogsegendom, eller annan värdebeständig valuta. 1932 års kyrkomöte4' gjorde en likalydande hemställan, och även 1934 års kyrkomöte5 uttalade sig i denna riktning. Kammarkollegiet, som anbefallts verkställa den begärda utredningen, avgav den 3 juli 1940 ett förslag, som i sina huvuddrag innebar, att prästlönefonderna skulle

1 Prop. 1942: 142 bil. 1 s. 16. 2 L2U JoU 1932: 8 s. 59. 3 Rskr 361. 4 Kskr 2. 5

Motion 4, KLU 12.

inlevereras till kyrkofonden och förvaltas centralt. Kyrkofonden skulle gentemot pastoraten svara för ett mot resp. lönefond svarande boställskapital, samt årligen betala den därpå belöpande räntan såsom s.k. boställsränta till pastoraten. Fondmedlen skulle placeras i fastigheter, och detta skulle också kunna ske lokalt genom pastoratens försorg. Sedan kammarrådet H. Skoglund den 17 januari 1941 fått i uppdrag av chefen för ecklesiastikdepartementet att ytterligare utreda frågan, avgav han den 23 april 1941 ett betänkande med förslag, som bättre anslöt sig till den decentraliseringstanke som låg bakom 1932 års boställsreform och det vid 1932 års riksdag framlagda utskottsförslaget. Den sakkunniges förslag lades i huvudsak till grund för Kungl. Maj:ts skrivelse nr 16 till 1941 års kyrkomöte och för prop. 142 till 1942 års riksdag med förslag till lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m.m., vilket förslag godkändes av kyrkomötet 6 och riksdagen. 7 För innehållet i denna lag, PrlfL, har redogjorts i avsnitt 2.4.2, vartill här får hänvisas. Av visst intresse i sammanhanget är det uttalande som kyrkolagsutskottet vid 1941 års kyrkomöte gjorde i samband med sitt godkännande av det framlagda lagförslaget. Utskottet yttrade bl.a. följande. Djupast sett blir det ett pastoratsintresse, som tillvaratages genom penningfondernas placering i fast egendom. Då det enskilda pastoratet ej alltid kan förverkliga detta intresse, måste ett samarbete med andra pastorat ordnas. Förslaget om bildande av prästlönejordsfonder och förvärv av fastigheter för dessa fonders räkning innebär i själva verket allenast en reglering av detta nödvändiga samarbete genom förmedling av kyrklig myndighet inom stiftet. Då denna myndighet — stiftsnämnden — står i intim förbindelse med pastoraten och ofta har att tillvarata deras intressen, finnes all anledning att förutsätta, att stiftsnämnd och pastorat i samverkan skola på ett friktionsfritt sätt lösa de frågor, som sammanhänga med bildande av prästlönejordsfonderna och inköp av fastigheter för deras räkning.

16.2 Nuvarande placering av prästlönefondsmedel 16.2.1 Värdebeständig

grundförbättring

Som bakgrund till utredningens överväganden kan det först vara av intresse att se hur de möjligheter till värdebeständig placering av fondmedel, som 1942 års lagstiftning öppnade, har kunnat tillvaratagas i praktiken. Vad då först beträffar möjligheten att med prästlönefond bekosta åtgärder som syftar till grundförbättring på ett löneboställe har utredningen gått igenom stiftsnämndernas redovisning av medgivanden till sådana åtgärder under femårsperioden 1958—1962. Det framgår, att möjligheten att investera prästlönefondsmedel i grundförbättringsåtgärder utnyttjas i mycket växlande utsträckning i olika stift. I några stift uppges sådan användning av kapitalet över huvud inte ha förekommit under perioden, medan i andra stift — främst Härnösands, Växjö och Göteborgs — möjligheten utnyttjas flitigt. I medeltal anlitades under femårsperioden drygt en halv milj. kr årligen till värdebeständiga grundförbättringsarbeten. 8 Till allra största delen — ca 75 % — har medlen investerats i skogsbilvägar och andra vägföretag. Enbart i Härnösands stift har under femårsperioden 964 000 kr investerats i skogsbilvägar. I övrigt består grundförbättringarna huvudsakligen i dikningsåtgärder och i några fall stenröjning. 16.2.2 Återplacering i fastighet Möjligheten att använda prästlönefondsmedel till inköp av fastighet för ett enskilt pastorats räkning till löneboställe, har under en lång följd av år utnyttjats mycket

8 KLU 29, Kskr 28. 7 I/U 36, Rskr 192. 8

De redovisade beloppen utgjorde under åren 1958—1962 i jämna tusental kr 489 000, 596 000, 578 000, 459 000 resp. 445 000 kr eller i genomsnitt 513 000 kr per år. 159

sparsamt i förhållande till de omfattande försäljningar av kyrklig jord som har ägt rum. De av Kungl. Maj:t under femårsperioden 1958—62 prövade inköpsärendena, som enligt kungörelsen 1942: 967 i då gällande lydelse avsåg förvärv av fastighet till högre värde än 20 000 kr, utgjorde i genomsnitt fem per år, med en viss tendens till ökning av antalet ärenden mot slutet av perioden. Det sammanlagda värdet av de av Kungl. Maj:t medgivna förvärven uppgick endast till 3,3 milj. kr för hela femårsperioden, vilket är mindre än den genomsnittliga årliga tillväxten av fondkapitalet under de senaste tjugo åren. De av stiftsnämnderna under samma femårsperiod medgivna förvärven av fastigheten under 20 000 kr:s värde torde inte heller ha uppgått till något större antal. En stickprovsundersökning i fem stift9 visar, att man där under åren 1958—1962 prövat ett tjugotal ärenden avseende förvärv på tillhopa 183 000 kr för hela perioden. Den andra formen för återplacering av prästlönefondsmedel i fastighet består i att stiftsnämnden tar i anspråk lönefonder från flera pastorat för att förvärva en fastighet, som då kommer att utgöra ett stiftets prästlönefondshemman. Inte heller denna möjlighet har tillvaratagits i någon större utsträckning. Såsom nämnts under 2.4.2, har sådana förvärv skett endast i fyra stift. Den sammanlagda arealen uppgår till ca 4 220 ha, i huvudsak skogsmark. Den främsta orsaken till att prästlönefondsmedel i så ringa utsträckning blivit placerade i fast egendom torde ha varit svårigheten under senare år för pastoraten eller stiftsnämnderna att få förvärva jordbruks- eller skogsfastigheter. En kort återblick på de jordbruks- och markpolitiska synpunkter som under de senaste tjugo åren gjort sig gällande beträffande kyrkliga markförvärv kan därför vara på sin plats. Både lagen den 21 december 1945 (nr 805) och den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet undantog kommunerna från 160

skyldighet att söka tillstånd till förvärv av sådan fastighet. Jordförvärvslagen den 3 juni 1955 (nr 272) innebar däremot en skärpning för kommunernas vidkommande, som medförde att pastoraten måste söka tillstånd till förvärv. När 1955 års riksdag förelades förslag till nämnda lag,10 framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sam Norup, i fråga om de kyrkliga förvärven för kapitalplacering, att de år 1942 givna rekommendationerna knappast längre kunde anses fullt aktuella. Sedan dess hade riktlinjer uppdragits för den allmänna jordbrukspolitiken, som inte minst berörde dispositionen av våra skogstillgångar. För undvikande av konflikter med dessa riktlinjer var det enligt departementschefens uppfattning nödvändigt, att prästlönefonderna i ökad omfattning placerades i annan värdebeständig egendom än jord och skog. Å andra sidan framhöll statsrådet, att sådant »särskilt skäl» som enligt lagförslaget kunde motivera förvärvstillstånd i vissa fall understundom borde anses föreligga med avseende på de kyrkliga förvärven, t.ex. där en församling till gagn för jordbruksnäringen sålt viss egendom och sedan i stället ville köpa annan jordbruksfastighet av ungefär samma storlek. Tredje lagutskottet, som anslöt sig till departementschefens uppfattning, förutsatte emellertid inte uttryckligen, att den försäljning som kunde motivera undantag från regeln, skulle ha skett »till gagn för jordbruksnäringen». Denna utvidgning i utskottets av riksdagen godkända utlåtande saknade inte praktisk betydelse, eftersom försäljningen av kyrklig jord ju i stor utsträckning sker för att tillgodose kommunernas behov av mark för tätbebyggelse. Såsom utförligare relaterats i 12.1 fann 1956 års riksdag det vara obestridligt, att de av riksdagen år 1942 antagna rekommendationerna för placering av prästlöne-

9 Linköping, Skara, Strängnäs, Växjö och Lunds stift. 10 Prop. 1955: 165, L3U 24, Rskr 345.

fondernas medel inte längre stod i god överensstämmelse med gällande lagstiftning angående jordförvärv och inte heller med den allmänna målsättningen för jordpolitik. Riksdagen antydde därför lämpligheten att placera fondmedlen i hyreshus. Av 12 kap. har dock framgått att denna utväg knappast anlitats. Den utvidgning av rätten att utan särskilt tillstånd förvärva jordbruksfastighet som efter motioner vid 1958 års riksdag11 skedde till förmån för de borgerliga primärkommunerna (SFS 1958: 212) medförde inte någon motsvarande lättnad för pastoraten. Och eftersom ett av avslagsskälen vid lantbruksnämndernas tillståndsprövning enligt 4 § 1 mom. i 1955 års jordförvärvslag var, då huvudsyftet med förvärvet var kapitalplacering, hade ett pastorat tämligen små utsikter att erhålla förvärvstillstånd. 1958 års jordlagsutredning har i sitt betänkande med förslag till jordförvärvslag m.m. (SOU 1961:49) i tabell 4 (s. 43) redovisat en statistik över de under femårsperioden 1.7 1955—1960 avslagna ansökningarna om förvärvstillstånd, av vilken framgår att i 25 % eller 610 av fallen avslaget grundat sig på att det varit fråga om kapitalplaceringsförvärv. I sitt förslag till ny jordförvärvslag tog däremot jordlagsutredningen framför allt sikte på att främja rationaliseringen inom jord- och skogsbruket. Den intog därför inte samma avvisande hållning till förvärv i kapitalplaceringssyfte, som dåvarande lagstiftning. Utrednigen förordade en liberalare tillståndsgivning i fråga om markförvärv i avfolkningsbygder samt i sådana fall, då förvärvet gjorde en väsentlig strukturförbättring möjlig. Till frågan om bibehållandet av tillståndsprövningen för kyrkliga markförvärv uttalade jordlagsutredningen, att man borde avvakta resultatet av utredningen rörande förhållandet mellan stat och kyrka samt av den ecklesiastika boställsutredningen, innan nu gällande förvärvsprövning från jordpolitisk synpunkt togs bort. 11 — 567-5454

I den nya jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) har emellertid väsentliga lättnader — åtminstone i administrativt hänseende — skett i fråga om de kyrkliga markförvärven. Förvärvstillstånd behöver nämligen inte sökas hos lantbruksnämnden för egendom som enligt medgivande av Kungl. Maj:t förvärvas för kyrkligt ändamål, alltså f.n. för förvärv av fastighet för prästlönefondsmedel om mer än 100 000 kr. Vidare har i 4 § jordförvärvslagen det uttryckliga omnämnandet av kapitalplaceringsförvärv tagits bort. För de uttalanden som i anslutning därtill gjordes i prop. 1965: 41 och den till grund för denna liggande departementspromemorian har redogjorts i avsnitt 8.2.1. Den mera positiva inställning till kyrkliga markförvärv som här kommit till uttryck avspeglas också i Kungl. Maj:ts och lantbruksstyrelsens handläggning av sådana ärenden. Utredningen har baserat sina förslag i 8 kap. på förutsättningen att detta synsätt delas av lanbruksnämnderna. Innebörden av 1967 års riksdagsbeslut om jordbrukspolitiken, sådan den avspeglas i t.ex. kungörelsen den 9 juni 1967 (nr 453) om statligt stöd åt jordbrukets rationalisering m.m. är ju också den, att man ser mindre till ägaren än till företagets effektivitet, mindre till familjejordbruket än till vad som över huvud taget kan utgöra ekonomiskt lönsamma enheter. Att man i så ringa utsträckning inköpt prästlönefondshemman för uppsamlade försäljningsmedel från flera pastorat torde dock inte enbart ha berott på den hittillsvarande svårigheten att få förvärva lämpliga objekt. Det har också, såsom utredningen i 8.2.1 påtalat, visat sig svårt att ta tillvara de tillfällen till markförvärv som kunnat erbjuda sig på grund av tidsutdräkten vid dessa förvärv som måste underställas Kungl. Maj:ts prövning. Vidare krävs ju för ett sådant gemensamt förvärv att stiftsnämnden förhör sig hos ett antal pastorat om deras villighet att tillskjuta 11

Motion 1: 8, II: 101, L3U 12, Rskr 207. 161

medel för det aktuella köpet. Riksdagens första lagutskott uttalade nämligen vid tillkomsten av 1942 års lag, att den beslutande myndigheten såvitt möjligt borde handla i samförstånd med pastoraten. Pastoratens intresse av saken har emellertid knappast stimulerats av det förhållandet, att för tillskottspastoratens del hela den faktiska avkastningen av deras andel i ett sådant prästlönefondshemman tas upp i avräkningen med kyrkofonden, medan däremot deras avkastning av fondmedel endast tas upp med en schablonmässigt beräknad ränta av 3 %, vilket ger pastoten möjlighet att tillgodogöra sig den ev. överskjutande verkliga ränteavkastningen. Utredningens förslag i avsnitt 3.4 anvisar dock ett sätt att komma till rätta med detta problem. En bidragande orsak till att så få prästlönefondshemman har förvärvats kan också ha varit, att det samarbete som detta kräver mellan stiftsnämnderna och pastoraten först under de allra senaste åren har utvecklats i den positiva riktning, som förutsattes av 1941 års kyrkomöte enligt kyrkolagsutskottets under 16.1 återgivna utlåtande. Som framgår av Svenska pastoratens riksförbunds yttrande till tredje lagutskottet vid 1956 års riksdag,12 har det förhållandet att, enligt 4 § PrlfL prästlönefondshemman skall förvaltas av stiftsnämnden, från pastoratens synpunkt bedömts innebära, »att den kommunala självstyrelse, som eljest gäller som grundsats för förvaltningen av prästlönetillgångarna, skjuts åt sidan till förmån för en byråkratisk förvaltningsform — en åtgärd som ej kan påräkna popularitet inom pastoraten». Vid sådant förhållande är det förklarligt, om stiftsnämnderna å sin sida tvekat att begagna sig av denna möjlighet att bereda värdebeständig placering av pastoratens fondmedel. I motion 37 vid 1957 års kyrkomöte yrkade också företrädare för pastoratsförbundet bl.a., att laglig möjlighet borde beredas två eller flera pastorat att bilda samfälligheter för gemensamt inköp av jordbruks- eller skogsfastighet utan att stiftsnämnden inträder som förvaltare. Till 162

detta vill utredningen endast knyta ett påpekande, att i de fall då flera pastorat bildar total ekonomisk samfällighet, som har hand om alla pastoratsangelägenheterna, hinder inte lär möta mot att en s,ådan samfällighet själv förvaltar en gemensamt inköpt fastighet såsom ett samfällighetens löneboställe. Kammarkollegiet har sålunda i sitt nyss åberopade yttrande den 18 april 1967 företrätt den tolkningen. I avsnitt 8.1.2.3 har utredningen vidare förordat en förvaltning av stiftens prästlönefondshemman genom ett pastoratens eget samarbetsorgan. 16.2.3 Penningfonder Huvudparten av prästlönefondsmedlen har som sagt hittills inte funnit någon återplacering i fast egendom utan förvaltas som penningfonder hos pastoraten. Deras avkastning skall vid avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden tas upp med den procent av kapitalet som Kungl. Maj:t med hänsyn till de allmänna ränteförhållandena bestämmer (7 § LKF). Enligt kungörelsen den 19 september 1945 (nr 633) angående procenttal vid beräknande av fondavkastning jämlikt 7 § LKF har denna t.v. fastställts till 3 %. Med hänsyn till att fondmedlen till inte ringa del har placerats i långfristiga statsobligationer med låg ränta har Kungl. Maj:t inte ansett sig kunna höja procenttalet trots de efter 1945 inträdda förändringarna i den allmänna räntenivån. Boställsutredningen har vid två tillfällen under utredningsarbetet inhämtat uppgifter rörande prästlönefondernas storlek och fondmedlens placering. De lämnade uppgifterna har avsett fondernas ställning vid utgången av åren 1960 och 1963. Genom den korta intervallen mellan undersökningarna gavs klart belägg för den hastighet med vilken fondkapitalet f.n. ökar, främst till följd av den fortgående försäljningen av kyrklig jord. Prästlönefondernas 12

Återgivet i L3U 11, s. 8.

sammanlagda belopp uppgick vid utgången av år 1960 till 90 milj. kr och hade efter tre år stigit till 107,7 milj. kr. Undersökningarna visade också, att prästlönefondernas storlek varierar mycket starkt mellan olika pastorat. Det lägsta belopp som förvaltades av ett pastorat uppgick år 1963 till 122 kr, medan samtidigt ett pastorat förvaltade fondmedel om nära 2,4 milj. kr. En sammanställning av uppgifterna om fondmedlens storlek och placering vid 1963 års utgång lämnas i bil. A. Av denna framgår, att av fondmedlen var år 1963 67 % eller drygt 72 milj. kr placerade i bankräkningar, därav 46,3 milj. kr hos sparbanker och 20,8 milj. kr hos affärsbanker. Sistnämnda belopp visar sig vara tämligen oförändrat under treårsperioden 1961/63, medan placeringen hos sparbank under samma tid hade ökat med 12,4 milj. kr. Vidare var år 1963 ca 13 % av fondmedlen placerade i obligationer och i begränsad omfattning andra värdehandlingar. Av totalt 14,5 milj. kr med sådan placering år 1963 hade 14,1 milj. kr placerats i obligationer. Endast i tre stift hade man dittills försökt sig på en placering i aktier och det sammanlagda belopp som använts härför utgjorde knappt 450 000 kr. Den största posten innehades av dåvarande Brågarps — numera Staffanstorps — pastorat, som hösten 1962 hos domkapitlet i Lund anhöll att få placera 400 000 kr av sina till sammanlagt 857 139 kr uppgående prästlönefonder i aktier. Domkapitlet, som bl.a. förutsatte att möjlighet kunde finnas för pastoratet att få förvärva skogsmark till löneboställe, medgav dock endast att en fjärdedel av fondkapitalet fick placeras i aktier. Domkapitlets beslut synes grunda sig på bl.a. ett uttalande av 1957 års kyrkomöte/ 3 Slutligen hade återstående 20 % ay prästlönefondsmedlen eller 20,9 milj. kr placerats i lån, som huvudsakligen och till ungefär lika delar — vardera på drygt 6 milj. kr — fördelade sig på församlingar, pastorat och borgerliga kommuner. Denna medelsplacering gav den högsta genomsnittliga

avkastningen — 4,3 % — medan årsavkastningen av de på bank innestående fondmedlen år 1963 endast var 3,5 % och placeringen i obligationer samma år gav 3,7 % ränta. Lån till annan låntagare än kommun förekom endast i obetydlig utsträckning och omfattade totalt 1,8 milj. kr. Därav svarade vattenfallsstyrelsen för ett par lån på tillhopa 780 000 kr. Svenska pastoratens riksförbund har i skrivelse den 28 april 1960, vilken överlämnats till utredningen, uttryckt viss tvekan om domkapitlens möjlighet att enligt nuvarande lagstiftning medge lån till enskilda industriföretag och anhållit om lagändring för att möjliggöra sådan utlåning. Enligt utredningens uppfattning lär dock inte något formellt hinder häremot föreligga enligt gällande bestämmelser. Prästlönefondernas faktiska avkastning under år 1963 uppgick till sammanlagt 3 964 559 kr, vilket innebär en genomsnittlig förräntning med 3,6 % på kapitalet.

16.3 Tidigare behandling av frågan om placering av fondmedel i aktier m.m. Enligt de för boställsutredningen meddelade direktiven bör utredningen med utgångspunkt i framlagda utredningsförslag om placering av fondmedel som är i det allmännas vård söka kartlägga lämpliga sätt att placera prästlönefondernas medel. En sammanfattande redogörelse för den hittills förda diskussionen om fondmedelsplaceringar bör därför lämnas här som bakgrund till utredningens överväganden i 16.4. Inom den statliga förvaltningen tycks man först ganska sent ha uppmärksammat frågan om åtgärder för att motverka penningfondernas minskande kapitalvärde till följd av fortlöpande inflation. Sedan 1940talet har dock Kungl. Maj:t i ökande utsträckning medgivit enskilda stiftelser, däri13

TillfU1 1957: 7, se avsnitt 16.3 s. 166. 163

bland Nobelstiftelsen, att placera tillgångar i aktier. Statens sakrevision överlämnade i november 1947 till Kungl. Maj:t en promemoria angående granskning av stiftsnämndernas fastighetsförvaltning, som verkställts av särskilda utredningsmän. Dessa behandlade däri även frågan om prästlönefondsmedlens placering och fann, att ehuru bostads- och industrifastigheter eller andra liknande fastigheter till en viss grad kunde sägas vara mera värdekänsliga än skogsoch jordbruksfastigheter, måste dock deras värde anses så stabilt, att en medelsplacering i dylika fastigheter vore avgjort att föredraga framför den nuvarande i banktillgodohavanden och liknande. Om stiftsnämnd inte kunde anses besitta erforderlig sakkunskap och erfarenhet beträffande förvaltningen av sådana fastigheter, torde den i likhet med en enskild fastighetsägare vara i stånd att finna en person, som vore lämpad att närmast ombesörja förvaltningen av densamma. Fondmedel borde vidare få placeras i aktier i bolag med betryggande realvärdestillgångar. Utredningsmännen rekommenderade också medlens användning för värdebeständiga grundförbättringar. Statsmakternas tveksamhet i dessa avseenden kom till uttryck bl .a. vid 1951 års riksdag,1* då en utvidgning av möjligheterna till placering av förmyndarmedel i realvärden begärdes i ett par motioner. Första lagutskottet framhöll, att gällande bestämmelser om placeringsobjekt inte var ovillkorligt bindande. Det ville inte bestrida, att vissa skäl talade för den av motionärerna framförda tanken. Hänsynen till riskmomenten och kraven på insikt och förutseende vid friare placeringsregler vägde emellertid tyngre för utskottet och i enlighet med dess hemställan avslog riksdagen motionerna om en utredning rörande reglerna för placering av omyndigs medel. Under hänvisning till 1951 års riksdagsbehandling av frågan avslogs liknande motioner även vid 1952 års riksdag}5 Den 21 februari 1951 anhöll domkapitlet i Uppsala i skrivelse till riksräkenskapsver164

ket om uttalande bl.a. om huruvida domkapitlet skulle vara bundet av de snäva bestämmelserna om omyndigs medel. Riksräkenskapsverket anhöll om statskontorets yttrande häröver, vilket avgavs den 19 april 1951. Statskontoret erinrade om 1951 års riksdags behandling av frågan om placering av förmyndarmedel men uttalade, att därest särskilda bestämmelser inte meddelats beträffande placering av ifrågava rande fondmedel, domkapitlet borde kun na i viss utsträckning placera medlen i i realtillgångar. Beträffande omfattningen härav erinrades om, att statskontoret brukat tillråda ett restriktivt bedömande av framställningar från styrelser för stiftelser och inrättningar om rätt att placera fondkapital i egna fastigheter eller i aktier. Statskontoret anförde härom följande. Anledningen härtill har varit, att dylik placering är förenad med väsentligen andra och större risker än placering i stats- och kommun- eller därmed jämförliga obligationer eller i bottenlån i fastigheter och att därför särskilda krav måste ställas på en placeringsverksamhet av förstnämnda art. Under innevarande år har statskontoret således tillstyrkt, att Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen skulle äga placera högst en fjärdedel av sitt kapital genom inköp av fastigheter och aktier, dock högst hälften härav i aktier. Vidare har statskontoret icke motsatt sig bifall till framställning från ekonomidelegerade för humanistiska fonden om tillämpning av samma bestämmelser rörande placering i fastigheter och aktier, som gälla för Nobelstiftelsen enligt SFS 1947:236. Aktieplacering, som för domkapitlet närmast torde ifrågakomma, synes i enlighet härmed böra begränsas till en åttondel av fondkapitalet. Mot bakgrunden av de medgivanden, som lämnats enskilda stiftelser att placera fondmedel i aktier, hemställde statskontoret sedermera i skrivelse den 24 november 1955 om generellt bemyndigande att placera av ämbetsverk förvaltade donationsfonder till högst en fjärdedel av varje

14 15

Motion I: 92, II: 127, LMJ 18. I: 357, II: 471, LMJ 21.

fonds bokförda värde i vissa slag av aktier och förlagsbesvis. Riksdagens år 1955 församlade revisorer tog också upp frågan om förvaltning m.m. av vissa statliga fonder till behandling och uttalade, att reglerna om fondmedlens placering var en fråga som självfallet torde uppmärksammas. Revisorerna fann, att en utredning om de statliga donationsfondernas och vissa i redovisningshänseende därmed likställda fonders förvaltning, placering, redovisning m.m. snarast borde äga rum. Statskontoret och riksräkenskapsverket förklarade sig i allt väsentligt dela revisorernas uppfattning och 1956 års riksdag16 hemställde, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning i det av revisorerna angivna syftet. Vid samma riksdag väcktes återigen motioner 17 om en utredning för att utforma lämpliga regler bl.a. angående placering av omyndigs penningmedel. Första lagutskottet, vars majoritet tillstyrkte en utredning om medelsplaceringen, uttalade, att vid en sådan översyn borde övervägas att ge möjlighet till placering i realvärden i större utsträckning än f.n. Trygghetsprincipen torde dock kräva, att sådana placeringar alltjämt göres beroende av överförmyndarens samtycke liksom att en riskfördelning sker. Riksdagen följde emellertid reservanterna i utskottet och avslog även denna gång motionerna om en utredning beträffande förmyndarmedlen. Vid 1956 års riksdag behandlades också ett par motioner angående placeringen av prästlönefondsmedel. 18 Tredje lagutskottet fann, att man i rådande läge i princip måste godta, att för dessa medel inköptes andra fastigheter än jordbruks- eller skogsfastigheter. Med hänsyn till dessa objekts mindre värdebeständiga karaktär måste dock stor omsorg iakttas vid valet av placeringsobjekt, och i allmänhet torde icke andra fastigheter än vanliga hyresfastigheter komma i fråga. Kammarkollegiet hade i utlåtande över motionerna ansett sig böra förorda, att pastorat som så önskade, skulle medges rätt att placera fondmedel

även i vissa aktier till högst en fjärdedel av fondens belopp. I likhet med motionärerna ansåg utskottet emellertid sådan placering inte vara att tillråda »för närvarande». Riksdagen gav som sin mening till känna vad utskottet anfört. Den 5 oktober 1956 tillkallade chefen för finansdepartementet, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag, bankinspektören Kurt Wulff för att verkställa utredning rörande den statliga fondförvaltningen och vissa därmed sammanhängande frågor. Utredningen, som antog benämningen 1956 års fondutredning avgav den 26 september 1959 betänkandet »Donationsfonder och övriga diverse medel inom statsförvaltningen» (SOU 1959: 29). Fondutredningen anförde sammanfattningsvis, att värdeförsämringsrisken numera framstår som det allvarligaste hotet mot fondernas fortbestånd. Iakttagandet av den för all sund kapitalförvaltning uppställda regeln om riskfördelning förutsätter under sådana förhållanden en liberalisering av tidigare placeringspraxis så att denna omfattar åtminstone i viss utsträckning placering även i s.k. realvärden. Utredningen föreslog, att förutsättningar skapas för en frivillig överföring efter hand till statskontoret av statens donationsfonder och gåvomedel, för att där förvaltas i en gemensam placeringsfond. Dennas tillgångar torde få placeras i aktier upp till en fjärdedel av kapitalbehållningen. I övrigt bör de medges placering i fullgoda obligationer, inteckningslån och vissa andra lån samt förlagsbevis vid sidan av insättning i bank m.m. Beträffande de donationsfonder som även framdeles skall förvaltas separat förordade utredningen i ett s.k. normalplaceringsreglemente mera begränsade placeringsmöjligheter, huvudsakligen i obligationer, lån till staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet mot säkerhet i obligationer eller inteckning, samt i bank. 18 SU 94 p. 18, Rskr 234. 17 1:335, 11:276, UV 11. 18 3

I: 464, II: 599, L U 11, Rskr 179. 165

Vid betänkandet var fogat ett särskilt hållandet mellan staten och kyrkan befann yttrande av utredningens experter bank- sig under utredning, varvid även kyrkodirektören i riksbanken Å. Lundgren och fondens ställning torde bli prövad. riksgäldsdirektören S. Widlund, vilka fann Även vid 1961 års riksdag23 väcktes moden svårbedömliga frågan om en värdesäk- tioner i syfte att få »en allsidig utredning ring genom placering i aktier vara av den angående kyrkliga fonders placering på principiella art att den borde lösas i ett sätt, som skyddar dem mot värdeförlust i större sammanhang. De hänvisade till att följd av ändringar i penningvärdet». Vid 1959 års riksdag hos Kungl. Maj:t hemställt utskottsbehandlingen hänvisades till att om en skyndsam utredning av värdesäk- härmed sammanhängande problem nu var ringsfrågan10 och ansåg, att denna utred- under utredning genom den år 1959 tillning borde avvaktas, innan ståndpunkt togs satta värdesäkringskommittén. Beträffande till det av fondutredningen framlagda för- de kyrkliga fondernas förvaltning anförde slaget. tredje lagutskottet. Med anledning av en av domkyrkosysslomannen Ove Hassler m.fl. vid 1957 års Generellt synes man kunna säga, att medlen kyrkomöte väckt motion 20 framhöll kyrko- för närvarande placeras på sätt som är ägnat att bevara det nominella värdet men icke att mötet angelägenheten av att det av 1956 tillgodose en realvärdemässig stabilitet, vilket års riksdag till Kungl. Maj:t överlämnade förhållande ur många synpunkter måste anses ärendet rörande placeringen av prästlöne- otillfredsställande. Ehuru det är vanskligt att fondsmedel — med beaktande av i motio- sia om den kommande ekonomiska utvecknen gjorda rekommendationer — bedrevs lingen i vårt land föreligger enligt utskottets mening starka skäl för motionärernas uppfattmed största möjliga skyndsamhet. Första ning såvitt avser att de av statliga och kyrktillfälliga utskottet ansåg sig i sitt utlåtan- liga organ förvaltade donationsmedlen bör de över motionen kunna förorda, att pla- placeras i realvärden i större utsträckning än cering av fondmedel i aktier tillätes, i vad för närvarande i allmänhet är fallet. Medlens placering i fastigheter kan i särskilda varje fall i den omfattning kammarkolle- fall vara utesluten av förvaltningstekniska giet föreslagit i utlåtandet över motioner skäl. Mot aktieförvärv bör sådana skäl icke vid 1956 års riksdag, dvs. till högst en utgöra hinder. Den förlustrisk som måste vara fjärdedel av fondens belopp. Kyrkomötets förbunden med en sådan placering kan i viss skrivelse har överlämnats till boställsutred- mån motverkas genom spridning av aktiesortimentet. ningen för beaktande. Vid 1958 års kyrkomöte återkom HassUnder hänvisning bl.a. till att boställsutler, som har ägnat stor uppmärksamhet åt redningen hade att behandla frågan om hithörande frågor,21 med motion om en placering av prästlönefondsmedel och till skyndsam utredning angående placering av att domkapitlens fonder och kyrkofonden viss del av kyrkofondens kapital i värdeomfattades av förslagen i fondutredningens beständig valuta samt om omedelbar plabetänkande, till vilka Kungl. Maj:t ännu cering av en del av fondens kapital i aktiinte tagit ställning, avstyrktes likväl mo22 er. Kyrkomötet beslöt att anhålla hos tionerna och de föranledde inte någon Kungl. Maj:t, att motionen skulle överriksdagens åtgärd. lämnas till 1956 års fondutredning för Värdesäkringskommittén avgav den 25 beaktande samt att, oberoende härav, åtoktober 1963 betänkandet »Indexlån» gärder snarast skulle vidtas för placering av kyrkofondsmedel i aktier. Fondutred18 SäU 2, Rskr 269. ningen ansåg sig dock inte kunna förorda 20 Motion 37, Tillf U 1 7, Kskr 35. 21 någon annan placering av kyrkofondsmeJfr hans bok »Värdebeständig placering av fonder», Linköping 1960. del än enligt det föreslagna normalplace- kyrkans 22 Motion 39, Tillf U 1 12, Kskr 16. ringsreglementet med hänsyn till att för23 Motion I: 108, II: 136, L3U 23. 166

bestrids av utdebiterade medel, och i sista hand träder kyrkofonden in som utjämnande faktor mellan pastoraten. För det enskilda pastoratet torde det avgörande vid placeringen av penningfonderna under sådana förhållanden inte i första hand vara att vinna en hög avkastning, utan att trygga kapitalets realvärde. Det måste också från det allmännas synpunkt inge betänkligheter, att de sammanlagt mycket stora och genom försäljningar snabbt växande prästlönefonderna inte bevaras till sitt reella värde. Löneboställenas sammanlagda taxeringsvärden uppgick år 1944 till 191 milj. kr24 och hade — trots under mellantiden skedda försäljningar — stigit till 432 milj. kr år 195925 och till 588 milj. kr år 1965, vilket innebär att värdena under 20 år mer än tredubblats. Till en del torde stegringen förklaras av den betydande upprustning av byggnadsbeståndet som skett på löneboställena under denna period. Huvudsakligen torde den dock bero på en anpassning av taxeringsvärdena till det aktuella penningvärdet. Under samma tid steg konsumentprisindex, som i huvudsak kan tjäna som en mätare på penningvärdet, med 108 %, vilket innebär att penningvärdet sjönk med mer än hälften under perioden. Siffrorna visar alltså, att medan penningfondernas värde sålunda snabbt reducerats, har den fasta egendomen kunnat väl hävda sitt värde. Riksdagen tog år 1958 i ett annat sammanhang ställning till frågan om återpla16.4 Utredningens överväganden cering av uppsamlade fondmedel från föroch förslag säljning av mark i allmän ägo. Riksdagens 16.4.1 Inledande synpunkter år 1957 församlade revisorer hade gjort Det måste anses vara ett allmänt intresse, vissa uttalanden beträffande domänverkets markfond, som till följd av kronans avyttatt prästlönetillgångarna ger en så god ringar av fast egendom vuxit från ca 3 avkastning som möjligt. De i det föregåmilj. kr år 1916 till 44,4 milj. kr år 1946. ende föreslagna åtgärderna för att rationalisera det kyrkliga jord- och skogsbruket Av revisorernas uttalanden må citeras följande. syftar också direkt härtill. Utredningen har emellertid kunnat konstatera, att avkastningen av lönetillgångarna numera endast till en mindre del — ca 15 % — täcker de 2i Prop. 1950:209 s. 18. 25 faktiska avlöningskostnaderna. Återstoden SOU 1963: 39 s. 58.

(SOU 1964: 1 och 2). Så länge statsmakterna inte tagit ställning till däri framförda rekommendationer och förslag, har de givetvis ett ganska begränsat, teoretiskt intresse. Det bör dock nämnas, att kommittén fann att nya värdesäkra placeringsformer behövs för det långsiktiga sparandet och att indexlån kan bli »ett alternativ eller ett komplement till direkta eller indirekta placeringar i realkapital via köp av fast egendom och aktier». Av större praktiskt intresse i sammanhanget är emellertid kommitténs undersökningar rörande aktier som värdesäkert placeringsobjekt. Såväl det av kommittén studerade materialet som dess teoretiska överväganden visar »att sambandet mellan aktiemarknadens kursutveckling och prisnivåutvecklingen är positivt, sedan väl tillfälliga fluktuationer utjämnats». Avkastningen av individuella aktier uppvisar dock en betydande spridning kring genomsnittsvärdet även på lång sikt. Det faktiska utfallet beror därför i väsentlig mån på hur aktieportföljen är sammansatt. Samtidigt påvisar emellertid kommittén en tendens till stark samvariation mellan förskjutningar av individuella aktiers avkastning inom den svenska aktiemarknaden, vilket innebär, att den genomsnittliga avkastningen också av stora och väl differentierade aktieportföljer inte undgår att påverkas av en ogynnsam utveckling av kurser och utdelningar.

Givetvis kan statsverket i sin egenskap av fastighetsägare i många fall icke motsätta sig de anspråk på övertagande av fast egendom som av skilda anledningar framställas, vare sig det gäller allmänna syften, såsom för väg- eller andra kommunikationsändamål, försvarets behov, sjöregleringar, framdragande av kraftledningar och liknande, eller när enskilda intressen medverka, exempelvis vid ägoutbyten för omarrondering av skogsmark samt vid försäljningar till enskilda av jordbruksdomäner, lägenheter och avskilt liggande smärre skogslotter o.d. Det måste enligt revisorernas mening vara i hög grad önskvärt, att domänverket i dylika fall äger möjlighet att genom en liberal försäljningspolitik tillmötesgå framställningar om övertagande av mark för skilda ändamål. En förutsättning för att så skall kunna ske bör dock vara, att domänverket beredes möjlighet att i motsvarande utsträckning förvärva skogsmark på andra håll, främst givetvis sådana större komplex eller skiften som lämpa sig för skogsbruk i den av domänverket bedrivna formen. Såsom tidigare nämnts ha statsmakterna i fråga om markfondens ianspråktagande fastställt, att medel som inflyta vid försäljning och annan överlåtelse av på domänfonden redovisad mark skall användas för återköp av skogsmark. Med hänsyn härtill kan det enligt revisorernas mening icke anses tillfredsställande, att mycket betydande belopp samlas på denna fond utan att återförvärv kommer till stånd. Revisorerna äro medvetna om att stora svårigheter föreligga att finna för markfondens medel lämpliga placeringsobjekt, helst som även andra allmänna institutioner uppträda som konkurrerande köpare. Mot bakgrunden av den utveckling som skildrats i det föregående vilja emellertid revisorerna framhålla önskvärdheten av att det allmännas markpolitik bedrives efter sådana linjer, att det beträffande markfondens handhavande fattade riksdagsbeslutet kan praktiskt fullföljas. Med anledning härav uttalade statsutskottet vid 1958 års riksdag,26 att det förhållandet att domänverket i växande omfattning frånhändes realkapital utan motsvarande omplacering av därvid erhållna ersättningsbelopp i värdebeständiga tillgångar, inte torde låta sig väl förena med de riktlinjer för markfondens handhavande som riksdagen tidigare fastställt. Utskottet och riksdagen instämde i riksdagsrevisorernas nyss återgivna uttalande. 168

De synpunkter som riksdagen i detta fall gav uttryck åt måste enligt utredningens mening i motsvarande mån göras gällande beträffande prästlöneboställenas mark, som i en ännu snabbare takt omsätts i fondmedel. En förutsättning för försäljning av kyrklig jord är enligt 2 § FörsäljnL, att försäljningen »icke är till olägenhet för det allmänna». Det kan ifrågasättas, om inte utbyte av värdebeständiga tillgångar mot penningfonder i den omfattning som nu sker innebär en sådan olägenhet och att det därför vore motiverat med en restriktivare försäljningspolitik, så länge möjlighet inte erbjuder sig till placering av försäljningsmedlen i likvärdig egendom. I vissa fall har man också vid försäljning av kyrklig jord till borgerlig kommun, som ju inte är underkastad tillståndsprövning för förvärv av fastighet, rest krav på att annan jord anvisades i vederlag. En medelsplacering enligt huvudregien i PrlkL, dvs. i överensstämmelse men vad som gäller för placering av omyndigs penningmedel, framstår i dag som klart otillfredsställande, eftersom placering på bankräkning eller i de i 15 kap. 4 § föräldrabalken angivna slagen av värdepapper eller lån f.n. endast är ägnad att bevara medlens nominella värde och göra dem räntebärande, men inte innebär en värdebeständig placering. Medvetandet härom ligger också bakom den år 1942 meddelade föreskriften om att en tiondel av fondmedlens avkastning årligen skall läggas till kapitalet. Läget skulle givetvis förändras radikalt, om indexlån i någon form införes i framtiden. Så länge denna möjlighet inte realiserats, framstår emellertid placering i fastighet eller i aktier som de tänkbara alternativen för att trygga en viss värdebeständighet och utredningen begränsar sina överväganden till dessa. 16.4.2 Jordbruksfastigheter och skog Försäljningen av pastorats boställsjord torde hittills i första hand ha haft till 20

SU 1958: B 34 p. 38.

syfte att tillgodose aktuella markbehov, Av kap. 4 och 5 samt de i bil. B och C t.ex. för kommunernas bostadsförsörjning. redovisade undersökningarna av det kyrkTätorternas snabba tillväxt har medfört, liga fastighetsbeståndet torde klart framgå, att många centralt belägna jordbruksfasatt det behövs en genomgripande omstruktigheter inte på längre sikt kan förväntas turering av det kyrkliga jord- och skogsbestå som självständiga brukningsenheter bruket för att anpassa det till den utsedan delar av dem tagits i anspråk för veckling som är på gång inom landet. I exproprieringsändamål. Utredningen har ett sådant läge, då kyrkan inte bör genom emellertid vid behandlingen av rationali- sitt splittrade egendomsbestånd ligga hindseringsfrågorna mot bakgrund av den rande i vägen för en allmän strukturratiogjorda fastighetsinventeringen funnit skäl nalisering och då å andra sidan hinder inte att räkna med att antalet försäljningar av bör resas mot att också det kyrkliga icke lönsamma jordbruksfastigheter och fastighetsbeståndet får del i en allmän uppbrukningsenheter, som inte bör bestå som rustning av produktionsenheterna, är det självständiga enheter, i framtiden skall öka enligt utredningens mening angeläget, att också som följd av en målmedveten strukfrågan om prästlönefondernas återplaceturrationalisering från de kyrkliga myndigring får en lösning som i första hand tillheterna sida. Prästlönefonderna kommer godoser rationaliseringskraven inom jorddå att tillväxa också genom sådana direkta och skogsbruket. Först i andra hand bör rationaliseringsåtgärder. Denna biverkan den bedömas som en ren kapitalplaceringsav rationaliseringssträvandena bör, för att fråga. Utredningens uppfattning härvidlag den inte skall verka hämmande, kompenleder till att den anser sig alltjämt böra ge seras av ökade återplaceringsmöjligheter. prioritet åt en fondmedelsplacering i jordI beaktande av vad utredningen anfört bruks- eller skogsfastigheter. i avsnitt 8.2.1 är utredningen emellertid I de fall då ett pastorat, som innehar inte benägen att se frågan om fondmedels- prästlönefondsmedel, förvaltar ett löneboplaceringen som en ren värdesäkringsfråga. ställe som bedöms vara värt att bibehålla Samtidigt som det med hänsyn till värdeför framtiden, synes alltså i första hand beständigheten är angeläget att återplacera möjligheten att med fondmedlen förvärva fondmedlen i fast egendom, bör också vid tillskottsjord till detta boställe böra överförvärvet av fastighet strukturrationalise- vägas. Likaså bör förvärv av tillskottsjord ringen inom jord- och skogsbruket tas med för ett enskilt pastorats räkning kunna i bilden. Om nämligen placeringen av komma ifråga, om ett boställe som visserprästlönefondsmedel i fastighet sker på så ligen i nuläget bedöms som mindre lönsamt sätt att man genom tillköp av jord förstär- därigenom erhåller sådan förstärkning att ker ett befintligt löneboställes jordbruk dess framtida bestånd som självständig och eller skog och bostället därigenom från bärkraftig brukningsenhet kan anses trygbrukningssynpunkt ökar i värde, har man gad. En tredje situation är den, när ett ju vunnit någonting utöver själva den pastorat disponerar omfattande prästlönevärdesäkra fondmedelsplaceringen. Med en fonder och möjlighet erbjuder sig att — ökad avkastning på längre sikt från löne- inom eller utom pastoratet — förvärva en boställena minskar behovet av utdebitering även på lång sikt bärkraftig jordbruks- eller i pastoraten. Såsom utredningen tidigare skogsfastighet till nytt löneboställe åt pasantytt bör det även finnas goda förutsätttoratet. ningar att göra de uppsamlade prästlöneOm inte någon av de här antydda tre fonderna till aktiva redskap vid den struk- situationerna föreligger, bör det inte företurrationalisering av den kyrkliga jorden, komma att ett pastorat ensamt placerar som utgör ett led i det svenska jord- och sina fondmedel i jord eller skog. Flertalet skogsbrukets pågående omstrukturering. pastorat förfogar inte över fondmedel 169

till sådana belopp att de medger något mera betydande markförvärv och det gäller ju inte bara att placera fondmedlen i värdebeständig egendom, utan också att finna sådana placeringsobjekt som kan väntas ge skälig avkastning för det ändamål de skall tjäna. Från lönsamhetssynpunkt måste ett alltför splittrat fastighetsbestånd undvikas. Från denna synpunkt bör pastoratens önskan att placera fondmedel kunna gå hand i hand med allmänna rationaliseringssträvanden, om de många smärre prästlönefonder som hos skilda pastorat uppkommer i samband med försäljning av icke bärkraftiga boställen i stället används till gemensamt förvärv av fastigheter av sådan storlek som kräver en större samlad kapitalinsats. I likhet med vad som nu är anbefallt i kungörelsen den 11 december 1942 (nr 967) med föreskrifter rörande tillämpningen av PrlfL synes dessa lämpligen böra utgöras av »helst större och företrädesvis av skogsmark bestående, inom stiftet belägna egendomar». I nära samarbete mellan de statliga rationaliseringsorganen, stiftsnämnderna och pastoratens egna organ bör rationella brukningsenheter kunna skapas, vilka ger god avkastning på de däri placerade fondmedlen. Det i 8.1.2.3 föreslagna, för pastoraten gemensamma förvaltningsorganet för skog och prästlönefondshemman bör kunna spela en aktiv roll i sammanhanget genom att föreslå lämpliga objekt för förvärv och att genom sin direkta kontakt med pastoraten och kännedom om dessas önskemål ge anvisning på fondmedel som lämpligen kan tas i anspråk för förvärv av fastighet till prästlönefondshemman.

16.4.3 Annan fastighet Som framgått av redogörelsen för den tidigare diskussionen om fondmedelsplaceringen, har placering i annan fast egendom än jordbruks- eller skogsfastighet betraktats som ett sämre alternativ, eftersom bostads- eller industrifastigheter an170

setts vara mindre värdebeständiga. 1956 års riksdag fann av denna anledning, att vid sådan placering inga andra fastigheter än vanliga hyreshus borde komma i fråga. Detta alternativ för placering av fondmedel har också framförts huvudsakligen mot bakgrunden av en markpolitik och en jordförvärvslagstiftning som i stor utsträckning omöjliggjorde prästlönefondsmedlens återplacering i jord eller skog. I den mån 1965 års lagstiftning nu medför ökade möjligheter härvidlag, kan placering i annan fast egendom åter synas framstå som ett alternativ som endast undantagsvis bör komma i fråga. En sådan bedömning förefaller emellertid i dag knappast realistisk. Redan prästlönefondernas nuvarande omfattning inger tvivel på möjligheten att i full utsträckning återplacera dem i lämpliga jordbruks- eller skogsfastigheter, i synnerhet som en skärpt konkurrens med andra intressenter kan väntas bli en följd av den liberalare förvärvslagstiftningen. Vidare bör de betydande investeringar som krävs för ett lönsamt jordbruk ge anledning till att i vissa fall överväga om inte placering i annan fast egendom också kan ge goda resultat utan att kravet på värdesäkring nämnvärt eftersattes. Som lämpliga objekt bör därvid huvudsakligen större hyresfastighet i stad eller annan tätort ifrågakomma och detta bör anges i författningstexten. Sådant förvärv synes ligga särskilt väl till för stadspastorat och likartade pastorat, som disponerar mycket stora prästlönefonder. En speciell situation förtjänar att i detta sammanhang särskilt uppmärksammas. Det förekommer, att pastorat placerar fondmedel i lån till församling för uppförande av församlingshus med lokaler för olika grenar av den frivilliga kyrkliga verksamheten etc. För församlingarna har detta ofta varit till stor fördel, eftersom det under senare år kunnat visa sig svårt att erhålla nödvändiga lån på annat håll. Dessa församlingshus är ofta mycket påkostade och föga räntabla och kan med

ändrade tidsförhållanden och arbetsformer för den kyrkliga verksamheten komma att utgöra en ekonomisk belastning för församlingen. Med tanke på lönsamheten på längre sikt bör övervägas om man inte, såsom ofta sker i de fria samfundens byggnadsverksamhet, kan inordna de för församlingsändamål erforderliga utrymmena i en fastighet, som i övrigt rymmer hyreslägenheter för kontors- eller bostadsändamål och som kan förväntas mera långsiktigt ge en god ekonomisk avkastning. En sådan fastighet behöver då inte heller uppföras i församlingens regi utan kunde utgöra placeringsobjekt för prästlönefondsmedel, varvid församlingen av pastoratet hyr de för församlingsändamål inrättade lokalerna, så länge behov därav föreligger. Placering av prästlönefondsmedel i hyresfastighet bör emellertid också kunna komma ifråga i sådana fall, då man söker ett lämpligt placeringsobjekt för fondmedel från flera pastorat. I samråd med pastoratens samarbetsorgan bör stiftsnämnden därför kunna pröva även denna alternativa placeringsmöjlighet, i synnerhet i stift där utsikterna att förvärva större sammanhängande skogsmarksarealer ter sig mindre lovande.

16.4.4 Aktier och förlagsbevis Av 1956 års fondutrednings ovan under 16.3 refererade betänkande SOU 1959: 29 framgår bl.a. att rätt att placera medel i aktier inte föreligger för statskontorets fondförvaltning. Nobelstiftelsen får emellertid enligt sitt av Kungl. Maj:t utfärdade reglemente placera högst 60 % av kapitalet i aktier och förlagsbevis och Humanistiska fonden får placera högst en fjärdedel av kapitalet i sådana värdepapper. Vidare tillåter överförmyndare numera tämligen allmänt inköp av aktier noterade på Stockholms fondbörs vid placering av omyndigs medel. Fondutredningen fann en företagen undersökning i stort sett bekräfta, att aktieplaceringar under de senaste decennierna

hade medfört en påtaglig realvärdesäkring. Samtidigt uttalades, att den effektiva förräntningen i stort sett varierade med den allmänna räntenivån. Fondutredningen förordade dock placering i aktier och förlagsbevis bara i fråga om de donationsfonder som föreslogs bli sammanförda till gemensam förvaltning hos statskontoret. Utredningen ville dessutom begränsa rätten till placering i aktier att dels gälla sådana aktier som noteras på Stockholms fondbörs, dels till en början omfatta endast 25 % av fondernas nettokapital. I fråga om förlagsbevis, som av fondutredningen tillmätts en relativt hög grad av säkerhet, förordades ingen annan uttrycklig begränsning än att endast sådana som är noterade på Stockholms fondbörs bör få komma i fråga. Fondutredningens förslag har emellertid ej lett till några konkreta åtgärder. Med hänsyn till de upprepade framställningar som under det senaste årtiondet i olika sammanhang gjorts angående de kyrkliga fondernas placering i bl.a. aktier bör denna fråga nu komma till ett avgörande. Utredningen vill först parentetiskt anföra följande. Frågan om placering av kyrkofondens kapital ligger visserligen något vid sidan av boställsutredningens område. Det är emellertid svårt att i detta sammanhang undertrycka reflexionen, att den pågående utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan, som av fondutredningen åberopats som skäl att icke förorda annan placering av kyrkofondsmedlen än enligt det föreslagna normalplaceringsreglementet, knappast kan utgöra sakligt skäl för ett uppskov med avgörande av en ren medelplaceringsfråga, i synnerhet som också kyrkofonden tillföres medel genom de ökade försäljningarna av kyrklig jord. Kyrkofondens framtida rättsliga ställning påverkas ju inte av att medlen erhåller den i dagens läge mest förmånliga placeringsformen. Att så starkt, som fondutredningen föreslagit, begränsa kyrkofondens placeringsmöjligheter förefaller desto mindre befogat som det ju här är 171

fråga om en direkt under statskontorets förvaltning ställd fond, vars kapital ensamt uppgår till mer än hälften av det sammanlagda värdet av de donationsfonder, för vilkas samförvaltning genom statskontoret betydligt liberalare placeringsmöjligheter föreslagits av fondutredningen. Statskontoret synes därför nu böra erhålla medgivande att, om så finnes lämpligt, placera en fjärdedel av kyrkofondens kapitalbehållning i börsnoterade aktier och förlagsbevis. I fråga om pastoratens prästlönefonder finner utredningen, att samma behov av en värdebeständig placering, som i det föregående motiverat förslaget om placering i annan fastighet än jordbruks- eller skogsegendom, också talar för att en placering i aktier bör kunna komma ifråga. I diskussionen har tanken skymtat att man genom en gemensam fondförvaltning för pastoraten av den typ som fondutredningen förordat för statens donationsfonder skulle kunna vinna en mera allsidig förmögenhetsplacering.27 Utredningen har i rationaliseringssyfte förordat en sådan gemensam förvaltning i fråga om pastoratens skog, medan pastoraten har ansetts lämpligen böra själva förvalta sina jordbruksfastigheter. I fråga om placering i värdepapper är det angeläget, att en viss spridning på olika slags industriföretag och andra aktiebolag eftersträvas för att motverka sådana fluktuationer i konjunkturerna, som kan drabba en viss bransch. Den av värdesäkringskommittén påvisade starka samvariationen på den svenska aktiemarknaden tyder emellertid på att inte heller stora och väl differentierade aktieportföljer erbjuder någon säkerhet mot konjunkturpåverkan. Fråga är då om någon nämnvärd fördel står att vinna på att införa en gemensam fondförvaltning i fråga om värdepapper. Närmast till hands ligger att låta varje pastorat för sig svara för en sådan placering av sina prästlönefondsmedel. Beträffande i vilken utsträckning fondmedel skall få placeras i aktier är utredningen mot bakgrunden av fondutredningens och värdesäkringskommitténs överväganden 172

inte benägen att f.n. förorda att större andel än 25 % av ett pastorats prästlönefonder får placeras i aktier. Skulle vidgade möjligheter till sådan placering öppnas på andra områden inom den offentliga förvaltningen, bör detta givetvis kunna medföra en omprövning också av normerna för prästlönefondernas placering. Men också med hänsyn till önskvärdheten att ha fondmedel disponibla för rationaliseringsändamål synes det t.v. lämpligt att rätt starkt begränsa placeringen i aktier. Liksom hittills bör också stiftsmyndighets medgivande till placering i aktier eller förlagsbevis inhämtas. Utredningen föreslår alltså, att en uttrycklig antydan om möjligheten att placera prästlönefonds kapital i sådana värdepapper får inflyta i författningstexten. Det torde sedan få ankomma på Kungl. Maj:t att i tillämpningsbestämmelser närmare föreskriva i vilken utsträckning sådan placering skall få medges.

16.5 Tillsynen över prästlönefondernas förvaltning Ett särskilt problem som i detta sammanhang skall beröras utgör frågan om den närmare innebörden av stiftsmyndighetens uppsikt över pastoratens fondmedelsförvaltning. I inledningen till detta kapitel redogjordes för de grundläggande bestämmelserna i PrlkL om prästlönefondernas förvaltning. De därvid återgivna föreskrifterna kompletteras av en bestämmelse i 8 kap. 4 § EMedRegl, enligt vilken det åligger pastorat, som förvaltar prästlönefond, att årligen senast den 1 mars till domkapitlet lämna uppgift angående fondens kapital, placering och avkastning under nästföregående år. Samtliga nu anförda bestämmelser återfanns tidigare i 22 § lagen den 9 december 1910 (nr 141, s. 27) om reglering av prästerskapets avlöning, där de infördes 27

O. Hassler, Värdebeständig placering av kyrkans fonder, Linköping 1960, s. 254.

i samband med 1932 års boställsreform. De ersatte då en äldre föreskrift av innebörd dels att avlöningsmedel för präster skulle förvaltas av kyrkorådet och göras räntebärande, dels att pastoratet var ansvarigt för medlens bibehållande till avsett ändamål och att domkapitlet ägde »däröver hålla hand». Vid uppkommen brist var alltså pastoratet i första rummet betalningsskyldigt, men osäkerhet synes ha rått om hur långt skyldigheten sträckte sig t.ex. i fall av förskingring eller annars då en fond utan pastoratets förvållande gått förlorad.28 I prop. 1932: 187 anförde chefen för ecklesiastikdepartementet som kommentar till de föreslagna nya bestämmelserna följande. Mitt förslag till ny lydelse av 22 § prästlöneregleringslagen föreskriver, att domkapitlets medgivande erfordras för att avlöningsfonder skola få användas till inköp av fast egendom. Denna befogenhet saknar direkt motsvarighet i gällande lagstiftning, men beträffande densamma ävensom den i förslaget stadgade skyldigheten för pastoraten att till domkapitlet insända redogörelse för avlöningsfondernas placering med mera erinras om att det redan enligt lagrummets nuvarande lydelse åligger domkapitlet att »hålla hand» över fondernas »bibehållande till avsett ändamål» och att det enligt kyrkolagen åligger biskop att vid visitation även inspektera förefintliga fonder. Departementschefen fann, att de äldre bestämmelserna i 22 § kunde undvaras och uttalade, att vad särskilt angick ansvarigheten för fond, som förvaltas av pastoratsorgan, torde »allmänna rättsgrundsatser därutinnan böra komma i tillämpning» (s. 438). Någon verklig garanti för återskaffande av förlorade fondmedel erbjöd måhända inte de äldre bestämmelserna och de nya gör det i vart fall inte, när inte sådan försummelse kan påvisas att någon för förvaltningen ansvarig kan dömas att erlägga skadestånd. Syftet med pastoratens skyldighet att lämna årliga uppgifter rörande fondernas kapital m.m. är inte enbart att ge underlag för avräkningen med kyrkofonden utan

också att ge domkapitlen möjlighet att kontrollera att fondmedlen är placerade på föreskrivet sätt. Stiftskansliutredningen har i sitt den 30 oktober 1957 dagtecknade stencilerade betänkande rörande förenklad reglering av pastoratens och kyrkofondens ekonomiska mellanhavanden yttrat sig på följande sätt om kontrollen av prästlönefonderna (sid. 62). De av pastoraten lämnade uppgifterna om prästlönefonderna skola granskas av domkapitlet. Av flertalet domkapitel torde detta åliggande uppfattas som en skyldighet att, inom ramen för redovisade uppgifter, kontrollera, att under året tillkomna prästlönefondsmedel fonderats i överensstämmelse med lag eller av stiftsnämnden meddelade föreskrifter, att kapitalet placerats enligt lag eller av domkapitlet lämnat tillstånd samt att avkastningen av kapitalet är rätt uppgiven. Granskningen vid dessa domkapitel är således av huvudsaklig formell natur. Åtminstone vid ett domkapitel däremot har granskningen av prästlönefonderna närmast fått karaktär av revision. Sålunda har föreskrivits bl.a., att de prästlönefondsmedel, som äro insatta i bank eller annan penninginrättning, skola vara spärrade, såvida det ej gäller visst mindre belopp. Med undantag för upplupen ränta må fondmedlen vidare ej lyftas utan domkapitlets medgivande. Att bestämmelserna härom iakttagas kontrolleras av domkapitlet. En så omfattande kontroll medför självfallet en ej obetydlig ökad arbetsbelastning för domkapitlet. Utredningen har därför ansett sig böra fästa uppmärksamheten på denna fråga och vill förorda att klarläggande bestämmelser utfärdas om innebörden av granskningen. Det avsedda domkapitlet är Lunds domkapitel, som i cirkulär hade anmodat pastorsämbetena att kontrollera, att beträffande varje motbok på vilken innestod prästlönefond överstigande 1 000 kr fanns antecknat förbehåll att kapitalet ej fick lyftas utan domkapitlets medgivande. Bankbevis om sådan spärråtgärd skulle insändas till domkapitlet. Sedan Svenska pastoratens riksförbund i skrivelse till domkapitlet hade påtalat åtgärden, förklarade 28

Se t.ex. SOU 1931:24s. 95. 173

domkapitlet i underdånig skrivelse den 8 juni 1960, vilken överlämnats till boställsutredningen för dess beaktande, att avsikten med de meddelade föreskrifterna hade varit att vinna största möjliga säkerhet för att fonderna förvaltas enligt givna föreskrifter och att de inte förskingras. Domkapitlet hemställde i skrivelsen om klarläggande bestämmelser i sådant syfte. Den nu i PrlkL intagna föreskriften att prästlönefond skall göras räntebärande på sätt som är föreskrivet om omyndigs medel innebär — såsom framgår av förarbetena till 1932 års lagstiftning — endast en hänvisning till bestämmelsen i 8 kap. 4 § förmynderskapslagen (nu 15 kap. 4 § föräldrabalken) och den därtill anknytande förordningen av den 21 november 1924, vari meddelas bestämmelser om i vilka slag av värdepapper, bankräkningar m.m. omyndigs penningmedel må placeras utan särskilt samtycke av överförmyndare. Däremot innebär den ej i sig själv att nuvarande bestämmelser i 15 kap. 8 och 9 §§ föräldrabalken om värdehandlingars nedsättande i öppet förvar i bank samt spärrning av bankkonto m.m. blir tillämpliga på prästlönefondsmedel. När domkapitlet i Lund meddelat föreskrifter i nära anslutning till dessa bestämmelser, har det uppenbarligen ansett detta ligga inom ramen för sina befogenheter i fråga om tillsynen över fondförvaltningen. Då domkapitlet medgivit pastorat att placera prästlönefondsmedel i aktier har föreskrift också meddelats om deras nedsättande i öppet förvar i bank. Prästlönefond utgör en kapitaltillgång som är avsedd att tjäna ett bestämt ändamål och utgör därmed ett slags penningstiftelse. En sådan fond är inte jämförbar med församlingskommunala medel. Stiftsmyndighetens tillsyn över prästlönefond är snarast att jämföra med länsstyrelses tillsyn över stiftelser som främjar ett allmännyttigt ändamål. Styrelse för sådan stiftelse har att årligen tillställa KB årsberättelse samt sammandrag av räkenskaperna enligt av Kungl. Maj:t fastställt 174

formulär. KB äger infordra ytterligare handlingar eller upplysningar rörande stiftelsens förvaltning. Om omständigheterna påkallar det kan KB också granska stiftelsens förvaltning hos styrelsen, varvid stiftelsens räkenskaper, kassa, värdehandlingar, säkerhetshandlingar och protokoll skall hållas tillgängliga av styrelsen.29 Länsstyrelses befogenhet omfattar alltså även revision av stiftelses tillgångar. En så omfattande granskning skulle emellertid från stiftsmyndighetens sida knappast bli erforderlig, om spärrning av konto i enlighet med det av Lunds domkapitel tillämpade systemet genomfördes. Någon olägenhet för pastoraten eller kännbar begränsning av deras förvaltningsbefogenheter torde det inte innebära, om stiftsmyndighets medgivande krävs för att lyfta prästlönefondernas kapital, eftersom myndighetens beslut ändå krävs i flertalet fall då det blir fråga om hur medlen skall disponeras. Den i Lunds stift tillämpade spärregeln har vid ett tillfälle i praktiken visat sig utgöra ett skydd för prästlönefondsmedlen vid en inträffad förskingring, som drabbade pastoratets övriga tillgångar. En generell bestämmelse av sådan innebörd utgör enklaste sättet att skapa en trygghet, som annars skulle kräva en avsevärt mera vittgående tillsyn från stiftsmyndighetens sida eller också uttrycklig föreskrift om pastorats ansvarighet för fondmedlen. Spärregeln kan väl därför närmast anses vara en fördel för de pastorat, som genom försäljningar vilka ofta inte tillkommit genom deras egna initiativ, kommit att stå som förvaltare av betydande lönefonder. Till stiftsmyndighetens mera formella granskning av pastoratens fondmedelsredovisning skulle i så fall endast komma en kontroll att enligt bankbesked fondmedel, som är insatta på bank, innestår på spärrade konton. Att, såsom stiftskansliutredningen i det citerade uttalandet gjort, jämställa detta med en revision, synes inte sakligt motiverat. 29

14 o. 15 §§ lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser.

En bestämmelse motsvarande den nu föreslagna bör också gälla för de fondmedel som ev. kan komma att förvaltas av det för pastoraten gemensamma organet. Och om fondmedel placeras i aktier eller andra värdehandlingar bör dessa nedsättas i öppet förvar i bank. Under 8.2.1 har utredningen föreslagit, att på stiftsnämnden skulle överföras domkapitlets befogenhet att besluta om annan placering av prästlönefondsmedel än vad som är medgivet beträffande omyndigs

tillgångar. Om så sker, bör även tillsynen över fondmedelsförvaltningen överflyttas på stiftsnämnden. Det rör sig ju här om tillgångar som härrör från försålda fastigheter och som i första hand avses återplaceras i fast egendom eller på annat sätt nyttiggöras inom fastighetsförvaltningen, över vilken stiftsnämnden har inseendet. Redovisningen av lönetillgångarna har ju också sitt omedelbara intresse för avräkningen med kyrkofonden, och bestyret därmed åvilar likaledes stiftsnämnden.

17 Förvaltningsorganen och deras personal

17.1 Återblick på utredningens förslag Inledningsvis vill utredningen göra en sammanfattning av i vad mån de förslag som framlagts i det föregående skall anses påverka utformningen av de organ som förvaltar eller har tillsyn över kyrklig jord. Vissa arbetsuppgifter tillkommer ju, som inte tidigare åvilat den kyrkliga förvaltningen. Utredningen har dock inte funnit anledning att föreslå tillskapandet av nya organ i mer än två hänseenden. För ledning och samordning av strukturrationaliseringen inom det kyrkliga fastighetsbeståndet har utredningen i avsnitt 7.3 föreslagit, att en särskild arbetsenhet skall inrättas inom kammarkollegiet, och förvaltningen av löneboställenas skog samt stiftens prästlönefondshemman bör enligt utredningens förslag i 8.1.2.3 uppdragas åt ett samarbetsorgan för pastoraten inom varje stift. Utredningen har i båda fallen räknat med att genom anknytningen till redan befintliga organ — kammarkollegiet resp. stiftsförbunden inom Svenska pastoratens riksförbund — kunna undvika en onödig ansvällning av förvaltningsapparaten. I de fall där förvaltningen på det lokala planet nu utövas av församlingens eller pastoratets egna organ, leder utredningens förslag inte till några mera genomgripande förändringar annat än beträffande den nämnda överflyttningen av pastoratens skogsförvaltning på ett gemensamt organ. Den kyrkokommunala förvaltningen med kyrkoråd eller särskild boställsstyrelse som verkställande organ rubbas annars inte av förslagen. 176

Något anorlunda ställer det sig däremot för de kyrkliga tillsynsmyndigheterna boställsnämnd och stiftsnämnd. Framför allt om en målmedveten insats skall göras för strukturrationalisering av det kyrkliga jordoch skogsbruket, kommer de att få ett nytt ansvarsfullt arbetsfält, som ställer stora krav på deras överblick, handlingsförmåga och kunnande. Enligt utredningens tidigare framlagda förslag kommer boställsnämnderna att få delvis nya arbetsuppgifter. I avsnitt 7.3 föreslås de få en aktiv roll när det gäller att bevaka möjligheterna till strukturrationalisering av de kyrkliga fastigheterna, och i 10.2.3.1 har deras uppgift att göra arrendeuppskattningar utvidgats. Samtidigt kommer de enligt utredningens förslag i 3 kap. att slippa normaluppskattningarna. Även för stiftsnämndernas del innebär utredningens förslag i det föregående en del förändringar i arbetsuppgifterna. Om normaluppskattningssystemet slopas, bortfaller därmed stiftsnämndens uppgift att fastställa normaluppskattningarna, men avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden kommer alltjämt att åvila stiftsnämnden. I samband med strukturrationaliseringen avses stiftsnämnderna spela en aktiv roll med vidgad beslutanderätt bl.a. i försäljningsärenden. Över huvud taget syftar boställsutredningens förslag till att accentuera stiftsnämndens roll som tillsynsmyndighet och rättslig företrädare för all den kyrkliga jorden i stiftet, varigenom man vinner större enhetlighet och gör det lättare för myndigheter och enskilda att veta, vart de skall vända sig i frågor som gäller sådan jord (se t.ex. 13.4 och 14.2.2).

Däremot skall stiftsnämnden endast i begränsad omfattning själv förvalta kyrklig jord, och då huvudsakligast när det inte finns något annat lämpligt förvaltningsorgan (se t.ex. 10.2.2.2 och 10.2.4). Detta synsätt har bl.a. dikterat utredningens ställningstaganden i fråga om den gemensamma förvaltningen av löneboställenas skog (8.1.2.3) och Lunds domkyrkas fastigheter (10.2.2.3). Genom förslagna decentraliseringsåtgärder kan stiftsnämnderna väntas få ökade arbetsuppgifter bl.a. i fråga om dispositionsändringar, försäljning av jord och upplåtelse av nyttjanderätter. Slutligen räknar utredningen med att stiftsnämnderna skall mer än hittills bevaka kulturskyddet och naturvårdsintresset på den kyrkliga egendomen. Mot denna bakgrund har utredningen övervägt, hur boställsnämnd och stiftsnämnd skall vara sammansatta, hur ledamöterna lämpligen bör utses och vilken personal de behöver ha tillgång till. Utredningen har delvis framlagt förslag i tidigare sammanhang, men en sammanfattande redovisning lämnas i detta kapitel. Utredningen har vidare under 10.2.2.3 uttalat, att domkyrkorådet i Lund bör bestå som organ för förvaltningen av domkyrkan där och dess ganska omfattande egendomar men att det borde erhålla ändrad sammansättning. Även denna fråga bör tas upp i detta sammanhang.

skattningar m.m. Om skrivhjälp finns att tillgå, skulle handläggningen av ärendena hos boställsnämnderna kunna gå betydligt snabbare än vad nu ofta är fallet. I den mån ordförandena nu inte själva skriver ut protokollen, får de betala sin skrivhjälp utav de redan i sig själv ganska blygsamma arvodena för uppdraget. Utredningen vill för den skull föreslå, att utöver arvodet medel ställs till förfogande för skrivhjälp och expenser. Det bör framhållas, att boställsnämnderna inte heller har tjänstebrevsrätt, varför även portokostnader får bäras av ordförandena. I fråga om pastoratens representation i boställsnämnderna har utredningen framlagt förslag till ändrade principer i avsnitt 7.3. Annars föreslås inte någon ändring i boställsnämndernas sammansättning eller kraven på insikt i lantbruk. Utredningen har förutsatt, att den föreslagna avdelningen inom kammarkollegiet med uppgift att leda och övervaka strukturrationaliseringen av den kyrkliga jorden kommer att framlägga de detaljerade förslagen om boställsnämndernas tjänstgöringsområden, arvoderingen av ordförandena samt anvisande av särskild expertis åt boställsnämnderna för inventering av fastighetsbeståndet etc. enligt förslagen i 7.3. Erfarenheterna av arbetets omfattning i olika stift torde få avvaktas, innan de nya boställsdistriktens slutgiltiga utformning fastställs.

17.2 Boställsnämnderna Utredningen har i 7.3 förordat bildandet av större boställsdistrikt än de nuvarande och i samband därmed en omprövning av arvodena för boställsnämndsordförandena. I detta sammanhang måste också beaktas, att en rationell förvaltning kräver möjlighet för ordförandena att anlita skrivhjälp för besvarande av remisser från stiftsnämnden och utskrift av protokoll över syneförrättningar, ekonomiska besiktningar, värderingsförrättningar i samband med försäljning av kyrklig jord, arrendeupp12 — 567-5454

17.3 Stiftsnämnderna Enligt nuvarande bestämmelser i 6 § EBO utser Kungl. Maj:t tre och domkapitlet två av de fem stiftsnämndsledamöterna. De båda sistnämnda har så gott som undantagslöst utgjorts av biskopen och en domkapitelsjurist, som regel stiftssekreteraren, vilken enligt nämnda paragraf också tjänstgör som sekreterare hos nämnden. Kungl. Maj:t, som har att bland ledamöterna utse ordförande, har likaledes regelmässigt utsett biskopen härtill. 177

Starka sakliga skäl talar för att biskopen bör vara ledamot av stiftsnämnden. Intill EBO:s ikraftträdande den 1 maj 1933 fanns ju endast en stiftsmyndighet, domkapitlet. Den nuvarande uppdelningen på två myndigheter med gemensamt kansli är i flera avseenden opraktisk men kan ses som en uppdelning av stiftsförvaltningen efter ärendegrupper. Som stiftschef bör dock biskopen äga en allsidig överblick över stiftets förvaltning och då även den ekonomiska sidan därav. Med hänsyn till den fasta praxis som tillämpats alltsedan tillkomsten år 1932 av EBO vill utredningen föreslå, att domkapitlets val av ledamöter slopas och att det i stället föreskrivs i författningstexten, att biskopen skall vara ordförande i stiftsnämnden på samma sätt som i domkapitlet. Några principiella betänkligheter mot en sådan självskrivenhet bör inte föreligga, eftersom val och utnämning av biskop ju avser just chefskapet för stiftet och dess förvaltning. Någon särskild ersättare för biskopen vid förhinder för honom torde inte behövas i stiftsnämnden. Av praktiska skäl bör dock en möjlighet lämnas öppen för Kungl. Maj:t att i särskilda fall förordna annan ordförande i stiftsnämnden. Behov härav kan t.ex. föreligga i ärkestiftet med hänsyn till ärkebiskopens omfattande uppgifter i rikskyrkliga sammanhang och kan givetvis uppkomma även i andra fall, då särskilda åligganden eller andra omständigheter motiverar, att en biskop bereds någon lättnad i sin arbetsbörda. Vice ordförande bör liksom hittills väljas av stiftsnämnden bland dess ledamöter. Stiftsnämnden bör enligt utredningens mening i övrigt vara ett lekmannaorgan i likhet med andra regionala förvaltningsmyndigheter. Domkapitlet bör sålunda inte längre utse en jurist som ledamot i nämnden utan endast som sekreterare åt denna. Ansvaret för den rättsliga bedömningen av frågorna åvilar honom i egenskap av tjänsteman liksom övriga föredragande hos nämnden. Utredningen har övervägt, om valet av 178

övriga ledamöter i stiftsnämnden — fyra till antalet — och suppleanter för dem skulle kunna överflyttas till länsstyrelsen i det län där stiftsstaden är belägen. Eftersom stiftsnämnden har att företräda den kyrkliga egendomen bl.a. gentemot olika länsorgan, finner utredningen dock lämpligast, att de även i fortsättningen utses av Kungl. Maj:t i likhet med vad som är fallet beträffande flera andra regionala förvaltningsmyndigheter. Med hänsyn till angelägenheten av att få till stånd en samverkan mellan pastoraten och stiftsmyndigheten inte minst med tanke på rationaliseringsverksamheten vill utredningen i anslutning till vad den under 7.3 föreslagit förorda, att en av ledamöterna jämte suppleant i likhet med vad som föreslagits i fråga om boställsnämnderna skall utses efter förslag av den organisation som företräder pastoraten i stiftet. Det valförfarande genom av kyrkoråden utsedda elektorer från varje pastorat som är föreskrivet för att välja pastoratens representant i domkapitlet är omständligt och kostsamt och bör inte lämpligen komma ifråga här. Mot tanken på en pastoratsrepresentant i stiftsnämnden kunde möjligen anföras, att man därmed inför en partsrepresentant för jordägaresidan i nämnden och att man då också borde låta arrendatorssidan vara företrädd där, så som nu är fallet i boställsnämnderna. Till detta vill utredningen svara, att stiftsnämnden som sådan har till uppgift att företräda de kyrkliga jordägarintressena och att pastoratens representation i nämnden motiveras av deras dominerande roll som förvaltare av kyrklig jord. Genom sina förslag under 10.2.3 har utredningen just eftersträvat att renodla stiftsnämndens funktion som företrädare för jordägareparten i arrendeförhållandet, medan avvägningen mellan arrendatorns och jordägarens intressen avses ske dels i boställsnämnderna, där båda sidor är företrädda, dels genom ev. prövning inför ett utomstående opartiskt organ, arrendenämnden. Utredningen anser således

inte, att pastoratsrepresentanten i stifts- antalet bebyggda jordbruksfastigheter komnämnden banar väg för någon ytterligare ma att ganska snabbt nedbringas till ett s.k. intresserepresentation i detta stiftets minimum. Utredningen avstår därför från att här framlägga förslag om inrättande av tillsyns- och förvaltningsorgan. Kravet att ledamot och ersättare i stifts- särskilda tjänster. Den föreslagna arbetsnämnden skall äga erforderlig insikt i jord- enheten inom kammarkollegiet som skall bruk och skogsbruk bör bibehållas. I den leda rationaliseringsverksamheten för den mån stiftsnämnden behöver anlita särskild kyrkliga egendomen bör emellertid vara expertis för bedömning av en fråga, kan oförhindrad att föreslå inrättandet av sådetta ske enligt nuvarande ordning. Ersätt- dana tjänster, där de bedöms kunna varning till sakkunniga utgår från en särskild aktigt behövas för att effektivt bidra till åt myndigheterna anvisad delpost i riks- en rationell byggnadsplanering. I fråga om skoglig personal är stiftsstaten. Bl.a. kan utredning i byggnadsfråjägmästare och ev. biträdande stiftsjäggor av länsarkitekt eller landsantikvarie mästare anställda hos stiftsnämnden. För bestridas därur. Detta är helt i linje med skötseln av löneboställenas skogar finns utredningens uppfattning, att den kyrkliga förvaltningen bör köpa tjänster på annat enligt 44 § EBO skogsbiträden anställda hos pastoraten. Dessa biträden, som ofta håll, när det gäller specialistuppdrag. På en punkt kan det dock tänkas, att anställs för flera pastorat gemensamt i ett underlaget skulle vara tillräckligt för in- s.k. skogsbiträdesdistrikt, avlönas dock nurättande av specialtjänster inom den kyrk- mera direkt ur kyrkofonden. De utses av liga förvaltningens egen ram. För att hålla stiftsnämnden efter ett av pastoraten förkontroll över att de investeringar som görs rättat val, som dock inte är bindande för i byggnader på löneboställena är försvar- stiftsnämnden. Det är stiftsnämnden som liga från rationaliseringssynpunkt har i enligt 3 kap. 1 § TbEBO beslutar om inavsnitt 3.4 föreslagits, att kraven för med- delning i skogsbiträdesdistrikt, bestämmer givande till byggnadsförskott ur kyrko- arbetsuppgifter, bosättningsort m.m. och fonden skall ansuta till villkoren för stat- utfärdar arbetsordning för skogsbiträdet lig lånegaranti till jordbruksrationalisering. samt beslutar om hans entledigande. UtEn noggrann behandling av byggnadsfrå- redningen anser, att de faktiska förhållangorna på löneboställena kan leda till be- dena gör det omotiverat att längre betecksparingar, i synnerhet om också det tek- na dessa tjänstemän som »pastoratets niska utförandet av planerade byggnader skogsbiträde». Med den ordning för förkunde bli närmare granskat. Detta gäller valtningen av pastoratens skogar som utinte minst byggenskapen på de egendomar redningen föreslagit blir relationerna melsom står under stiftsnämndens egen för- lan det enskilda pastoratet och skogsbivaltning. Utredningen har i detta samman- trädet ännu mer abstrakta än vad redan hang dryftat möjligheten att till stiftsnämn- är fallet. Utredningen föreslår därför att derna knyta särskilda tjänstemän med det onödigt omständliga valförfarandet byggnadsteknisk utbildning för handlägg- slopas och att dessa tjänstemän anställs ning av byggnadsfrågorna. Dessa skulle direkt av stiftsnämnden för uppgifter med då också kunna ha hand om ärenden rö- såväl stiftets som pastoratens skogar. Om rande prästgårdarna. Behovet av sådana pastoratsskogar ingår i arbetsområdet bör tjänstemän måste emellertid bli mycket det för pastoraten gemensamma förvaltskiftande i olika stift och är i hög grad ningsorganet höras angående tillsättningen. beroende av vilka bedömningar på längre Indelningen i arbetsdistrikt bör stiftsnämnsikt som kommer att göras beträffande den besluta om efter vad som från ratiodet kyrkliga fastighetsbeståndets framtida nell skogsvårdssynpunkt är lämpligast. beskaffenhet i stiften. På vissa håll torde Som tjänstebenämning för sådan hos stifts179

nämnden anställd skoglig personal vill utredningen föreslå titeln stiftsskogvaktare, vilken f.n. används för en hos stiftsnämnden i Karlstads stift heltidsanställd tjänsteman med liknande arbetsuppgifter. Denna benämning tycks att döma av en till utredningen inkommen skrivelse från den nu berörda personalens fackliga sammanslutning, ecklesiastika skogsteknikerföreningen, vara den gängse benämningen också på pastoratens skogliga biträden och i skrivelsen sägs den ha »god klang och ett gott anseende». Beteckningen stiftsskogvaktare synes vara att föredra framför den av föreningen föreslagna titeln skogsassistent och torde vara språkligt fullt gångbar, även om huvuduppgifterna inte längre avser bevakning i egentlig mening.

17.4 Domkyrkorådet i Lund Det nuvarande domkyrkorådet består enligt KSLund av fem personer, nämligen domprosten och borgmästaren i Lund som självskrivna ledamöter, en ledamot som utses gemensamt av landshövdingen och biskopen, en som utses av akademiska konsistoriet samt en av domkyrkoförsamlingen utsedd kyrkorådsledamot. Denna sammansättning synes delvis härleda sig från de speciella förhållanden som rådde vid domkyrkorådets tillkomst i slutet på 1600-talet — en särskild »domkyrkoinspektor» hade hand om förvaltningen av kyrkans jordegendomar, biskopsstolen var vakant och universitetet var tillförsäkrat rätt till överskott av domkyrkogodset. 1 Sammansättningen tar närmast hänsyn till domkyrkans vård och användning samt i viss mån även stadsfastigheternas handhavande. Den svarar knappast mot aktuella krav och ger i och för sig ingen garanti för att erforderlig sakkunskap på jordbrukets område blir företrädd i rådet. Domkyrkosakkunniga föreslog i sitt betänkande »Domkyrkornas förvaltning och ekonomi» (SOU 1949: 63) en sådan sammansättning av styrelsen för de medeltida 180

domkyrkorna, att de särskilda till domkyrkan anknutna intressena skulle bli på lämpligt sätt företrädda och väl avvägda. Biskopen borde med hänsyn till domkyrkornas ursprungliga karaktär av biskopskyrkor inträda i styrelsen såsom ordförande. Domkapitlet borde även i övrigt vara representerat. Som kyrkoherde i domkyrkoförsamlingen och tillika ledamot av domkapitlet borde domprosten ingå som självskriven ledamot i styrelsen. Härtill borde komma en av Kungl. Maj:t förordnad och en av domkyrkoförsamlingen vald ledamot. I domkyrkostyrelserna i Uppsala och Lund borde dessutom enligt de sakkunniga ingå en av större akademiska konsistoriet utsedd professor, vilket de närmast motiverade med värdet av att tillföra förvaltningen av dessa domkyrkor sakkunskap på det humanistiska området. Vid Lunds domkyrka borde ytterligare en av Kungl. Maj:t utsedd ledamot, som skulle vara jordbrukssakkunnig, ingå i styrelsen och den andre av Kungl. Maj:t utsedde ledamoten borde med hänsyn till domkyrkostyrelsens fastighetsförvaltning vara juridiskt bildad. I remissyttrande över domkyrkosakkunnigas betänkande anslöt sig domkyrkorådet helt till deras förslag i fråga om sammansättningen av domkyrkostyrelsen i Lund. I skrivelse nr 5 till 1951 års kyrkomöte uttalade föredragande statsrådet Nils Quensel bl.a., att den föreslagna representationen från universitetets sida vore obehövlig då någon ekonomisk gemenskap inte längre fanns mellan domkyrkan och universitetet och den humanistiska sakkunskap som vore av värde för vården av domkyrkobyggnaden företräddes av byggnadsstyrelsen, riksantikvarien och riksarkivarien, som utövade inseende över domkyrkorna och deras egendom. Antalet av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter borde i I

Se härom »Lunds domkyrkas historia 1145—1945», på Lunds domkyrkoråds uppdrag utgiven av E. Newman, Lund 1946, del II s. 147 f.

alla domkyrkostyrelser vara två, vilka båda skulle äga insikt i fastighetsförvaltning och av vilka den ene dessutom skulle äga juridisk bildning. Då förvaltningen av jordbruksegendomen i skrivelsen föreslogs bli överlämnad åt stiftsnämnden, förutsattes därmed inte behov av särskild jordbruksexpertis i domkyrkostyrelsen i Lund. Förslaget om inrättande av särskilda domkyrkostyrelser för alla de medeltida domkyrkorna har emellertid efter behandlingen vid 1951 års kyrkomöte (se härom under 10.1) inte lett till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Boställsutredningen saknar för sin del anledning att gå in på frågan om vilka organ som bör finnas för vården av själva domkyrkorna. Förvaltningen av domkyrkoegendomen vid övriga domkyrkor kan tillgodoses på det sätt som föreslagits under 10.2.2.2. Skulle förvaltningen av Lunds domkyrkas egendomar såsom utredningen förordat under 10.2.2.3 lösas enligt det alternativ som innebär, att den även i fortsättningen koncentreras till en domkyrkans egen styrelse, finns i dag inte anledning att frångå den hittills vedertagna benämningen på denna, dvs. domkyrkorådet i Lund. I fråga om domkyrkorådets sammansättning vill utredningen nu föreslå följande. I överensstämmelse med domkyrkosakkunnigas förslag, som tillstyrkts av domkyrkorådet, bör biskopen och domprosten ingå i domkyrkorådet, den förre såsom ordförande. De sakkunnigas motivering

härför kan utredningen ansluta sig till. Däremot finner utredningen inte att tillräckligt bärande skäl har anförts för att bibehålla en universitetsrepresentant i rådet. Eftersom någon generell reglering av de äldre domkyrkornas förvaltning i enlighet med det vid 1951 års kyrkomöte framlagda förslaget inte kom till stånd, behöver inte heller det däri föreslagna sättet att utse övriga ledamöter i domkyrkans styrelse nödvändigtvis tjäna till förebild. Utredningen vill i stället föreslå, att det lokala inflytandet förstärks genom att domkyrkoförsamlingen genom sitt kyrkoråd får utse två ledamöter i domkyrkorådet. Vidare bör behovet av jordbruksexpertis tillgodoses genom att stiftsnämnden får utse en ledamot med sådana kvalifikationer. För de av kyrkorådet och stiftsnämnden utsedda ledamöterna bör ersättare utses i samma ordning. Tillgången till juridisk och annan sakkunskap i rådet bör däremot kunna tryggas i annan ordning. Utredningen utgår nämligen ifrån att rådets omfattande förvaltningsuppgifter gör det nödvändigt att anställa personal för skilda ändamål av den art som anges på s. 69—71 i domkyrkosakkunnigas betänkande, där bl.a. tjänster som intendent för fastighetsförvaltningen, domkyrkoarkitekt, sekreterare och biträdespersonal föreslås vara inrättade. Det bör framhållas, att domkyrkans inkomster av sina fastigheter och fonder medger avlönande av sådan personal från dess egen stat.

18. Författningsregleringen

18.1 Kritik av den nuvarande ordningen I direktiven för utredningen betonade departementschefen, som framgår av avsnitt 1.1. (s. 4), att de reformer som utredningen har att ta ställning till har det gemensamt, att de går ut på rationaliseringar och förenklingar men också fordrar förhållandevis omfattande ändringar i gällande lagstiftning för att kunna genomföras. Departementschefen underströk vikten av att man i utredningsarbetet strävade efter att göra förslagen till nya bestämmelser så enkla och praktiska som det över huvud taget är möjligt. Utredningen har övervägt, om man med bibehållande av den nuvarande lagstiftningen kan göra de ändringar i den som behövs för att genomföra utredningens intentioner. Utredningen har funnit att detta inte låter sig göra. Skälen härtill är flera, och utredningen vill redovisa några av de viktigare. Den nuvarande författningsregleringen är, som framgår av kap. 2 och 3, omfattande, invecklad och svåröverskådlig. En starkt bidragande orsak till detta är att författningarna har tillkommit vid skilda tider och att någon samordning av författningsmaterialet aldrig har skett. För en nutida bedömare framstår åtskilliga olikheter i författningsregleringen som onödiga och i vissa fall direkt hindrande för förvaltningen. Om utredningens olika förslag förs in i de nu gällande huvudförfattningarna — EBO, EArrSt, FörsäljnL och L K F — bidrar detta knappast till att göra författ182

ningarna enklare och mera överskådliga. Till detta kommer att författningarna speglar en annan tids jordbruksförvaltning. Ändringarna kommer alltså att beröra de grundläggande bestämmelserna och detta kräver i sin tur följdändringar i andra bestämmelser. Ett annat viktigt skäl återkommer utredningen till i det följande, nämligen de kyrkligt-ekonomiska författningarnas konstitutionella karaktär och i vilken omfattning kyrkomötet skall deltaga i lagstiftningen. De ändringar som har behövt göras i författningarna sedan deras tillkomst under 1930-talet har ofta krävt ett omständligt lagstiftningsförfarande. Reformerna har därför kunnat genomföras först efter lång tidsutdräkt. Det torde t.o.m. kunna sättas ifråga, om inte just det omständliga förfarandet bidragit till att vissa i och för sig önskvärda reformer inte kommit till stånd. De nuvarande författningarna är produkter av en gången tids lagstiftningsteknik med s.k. blandade lagar, dvs. lagar som innehåller både bestämmelser som skall tillkomma i den för lag föreskrivna ordningen och bestämmelser vilka Kungl. Maj:t kan utfärda ensam. I en tid med snabba förändringar i samhällsstrukturen är det uppenbart olämpligt att fordra riksdagens och kyrkomötets medverkan för att ändra bestämmelser som i och för sig hör hemma under Kungl. Maj:ts förordningsmakt. Sådana bestämmelser bör alltså flyta in i en av Kungl. Maj:t ensam antagen författning.

18.2 Lagstiftningens konstitutionella karaktär Frågan om lagstiftningen om den kyrkliga jorden har kyrkolags karaktär ligger i och för sig vid sidan av utredningens uppdrag. Uppfattningarna hur man bör bedöma frågan påverkar emellertid utredningens uppläggning av den nya lagstiftning som utredningen har att lägga fram. Utredningen finner det därför nödvändigt att kortfattat redovisa för åsikterna. Frågan har behandlats ingående av 1951 års kyrkomöteskommitté1 i det år 1955 avgivna betänkandet »Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m.m.» (SOU 1955: 47). Kyrkomöteskommittén har lagt arbetets tyngdpunkt vid utredningen av gällande rätt och därvid lämnat en utförlig redogörelse för de viktigare lagarnas tillkomst. Härefter har kommittén givit sin egen syn på lagarnas karaktär. Kommittén har vidare lagt fram förslag till riktlinjer för kyrkomötets medverkan i lagstiftningen. Betänkandet avslutas med ett utkast till ny kyrkolag och till kyrkoordning. Någon slutlig ställning till kyrkomöteskommitténs betänkande har statsmakterna inte tagit. I flera reformförslag under 1960-talet har emellertid föredragande statsrådet åberopat vad kommittén anfört i sitt betänkande samt i huvudsak biträtt kommitténs uppfattning (se t.ex. prop. 1963: 95 s. 25 och 1963: 135 s. 43). Utredningen utgår därför ifrån att betänkandet i icke ringa grad varit vägledande när statsmakterna fattat sina beslut. Kyrkomöteskommitténs arbete har vidare lagts till grund för den redovisning av bl.a. gällande rätt som 1958 års utredning kyrka — stat lagt fram i sitt betänkande VI »Lagstiftning — rättskipning» (SOU 1965: 70). Det bör först framhållas, att kyrkomöteskommitténs undersökning av kyrkolagsbegreppet i tillämpningen visar, att oklarhet inte råder inom vissa områden för kyrklig lagstiftning men att på andra områden olika uppfattningar kommit till sy-

nes. Det senare gäller i huvudsak just området för den kyrkligt-ekonomiska lagstiftningen. Kommittén uttalar, att i fråga om den kyrkliga jorden medger inte legislativ praxis några säkra slutsatser i frågan hur lagstiftaren bedömt de olika författningarnas konstitutionella karaktär. Vad särskilt angår EBO konstaterar kommittén, att slutet av 1930-talet kom att medföra en omsvängning i praxis. Medan tidigare lagstiftning skett enligt 87 § 2 mom. RF, inskränktes från denna tid såväl kyrkomötets som lagrådets medverkan. Enligt kommitténs uppfattning har det inte funnits skäl att frångå den lagstiftningspraxis, som utbildat sig före slutet av 1930-talet. Kommittén finner visserligen EBO vara av blandad konstitutionell natur. Det finns således både bestämmelser, som efter sitt innehåll närmast tillhör området för den administrativa lagstiftningsmakten, och stadganden, som berör 73 § R F om riksdagens beskattningsrätt. Till väsentlig del anser kommittén dock lagen innehållsmässigt vara av kyrkolags natur. De bestämmelser i EBO (2, 4, 5, 6 och 56 §§), vilka anger de organ som skall handha förvaltningen, dessas sammansättning och reglerna för hur de skall tillsättas, ävensom grunderna för förvaltningen i övrigt anser kommittén sålunda äga ur materiell synpunkt kyrkolagsenlig karaktär. Beträffande FörsäljnL:s konstitutionella natur uttalar kommittén, att lagens inbegripande under 87 § 2 mom. R F är naturligt med hänsyn till dess innehåll. Kyrkans intresse av att den kyrkliga egendomen inte byts i mindre värdebeständiga tillgångar kräver, att bestämmelserna om förutsättningarna för försäljning av denna egendom och ordningen för försäljningsärendenas handläggning tillkommer under kyrkomötets medverkan.

1 Ledamöter landshövdingen T. Bergquist, ordf., kanslirådet N.-E. Brolin, professorn N. Herlitz, dåvarande biskopen G. Hultgren och redaktören J. Andersson. 183

Kommittén konstaterar vidare, att LKF, liksom tidigare 1910 års lag i samma ämne, har tillkommit med kyrkomötets samtycke. På motsvarande sätt som i fråga om annan kyrkligt-ekonomisk lagstiftning infördes mot slutet av 1930-talet en ny legislativ praxis i kyrkofondslagstiftningen. Ändringar i kyrkofondslagen har sålunda genomgående företagits utan kyrkomötets samtycke. I sina överväganden om lagens konstitutionella natur kommer kyrkomöteskommittén fram till att stadgandet i 1 §, som säger att fonden skall användas för kyrkliga ändamål och förvaltas utan sammanblandning med andra medel, samt föreskriften i 8 §, som bestämmer att fondens inkomster och utgifter såvitt möjligt skall bringas att balansera, är att anse som kyrkolagsbestämmelser. Lagens övriga bestämmelser, bland dem 6 § om fondens utgifter, anser kommittén inte äga sådan karaktär. Med kyrkomötet tillförsäkrad rätt att i fråga om de grundläggande bestämmelserna tillvarataga kyrkans intressen blir enligt kommitténs uppfattning regleringen av fondens särskilda inkomst- och utgiftsposter av mindre betydelse från kyrklig synpunkt, eftersom den inte inverkar på själva fondkapitalet. Avvikande mening uttalas av ledamoten Hultgren. Enligt Hultgren synes det vara ett legitimt intresse för kyrkan och av väsentlig betydelse för utvecklingen av dess verksamhet, att kyrkomötet deltar i avgörandet om vilka ändamål som är att anse som kyrkliga och bör tillgodoses genom fonden. Utöver de nu berörda lagarna finner kyrkomöteskommittén, att förordningen den 27 november 1936 (nr 579) angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter samt PrlfL är av kyrkolagsnatur. Vidare hänförs till området 7 § PrlkL, vilken handlar om fondering av medel som flutit in vid avstående av boställsjord. Det bör slutligen antecknas att ledamöterna Andersson och Brolin reserverat sig mot kommittémajoritetens uppfattning och 184

ansett den kyrkligt-ekonomiska lagstiftningen helt falla utanför kyrkolagsbegreppet. I sitt utkast till ny kyrkolag har kommittén angett vilka regler som bör gälla om den kyrkliga jorden och med denna förknippade förhållanden (s. 241). Kommittén anser sålunda, att lagen bör innehålla regler om vilka organ som skall förvalta egendomen och hur dessa organ skall vara sammansatta samt om grunderna för förvaltningens ordnande i övrigt. När det gäller de normer som skall gälla för förvaltningen synes lagen böra innehålla endast en allmän regel som säger, att förvaltningen skall avse egendomens bevarande och tillgodogörande för kyrkliga ändamål. En sådan regel tillgodoser det konstitutionella skyddet för den kyrkliga jorden. I fråga om försäljning av kyrklig jord bör lagen ta upp bestämmelser i huvudsak motsvarande FörsäljnL. Lagen bör vidare innehålla ett stadgande motsvarande 7 § PrlkL om att ersättning för expropriation eller annan därmed jämförlig ersättning i fråga om prästgård eller löneboställe skall utgöra prästlönefond för pastoratet. Kommittén anser vidare, att i lagen bör stadfästas, att kyrkofonden skall användas för kyrkliga ändamål och förvaltas utan sammanblandning med andra medel samt att fondkapitalet inte får förbrukas. Att de lokala prästlönefonderna skall förvaltas av pastoraten bör likaså framgå av lagen, vilken även bör ange grunderna för fondernas användande.

18.3 Utredningens överväganden Som utredningen framhållit tidigare i detta avsnitt måste ett fullföljande av departementschefens intentioner i fråga om lagstiftningen för den kyrkliga jorden innebära, att de nu gällande lagarna hävs och ersätts med nya bestämmelser. De lagar det härvid gäller är främst EBO, EArrSt, FörsäljnL, L K F och PrlfL. För att få en

fullständig, gemensam reglering inom området har utredningen också inbegripit PrlkL. Utredningen har i sitt arbete utgått från de meningar som kyrkomöteskommittén har uttalat. Liksom denna kommitté anser utredningen, att lagstiftningen bör omfatta de grundläggande bestämmelserna om förvaltningen av jorden och de kyrkliga fonder som härrör från denna samt om kyrkofonden. När det gäller lagstiftningens omfattning anser sig utredningen dock inte kunna i allt följa kommitténs intentioner ifråga om ny kyrkolag. Enligt utredningens uppfattning skulle en så knapphändig kyrkolagstiftning som kommittén skisserat idag föra med sig att man får tre slag av laglagstiftning på det kyrkligt-ekonomiska området, nämligen kyrkolag, lag som antagits av Kungl. Maj:t och riksdagen samt administrativa bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj:t ensam. Detta följer av att åtskilliga bestämmelser i de nuvarande lagarna har karaktären av kommunallag eller också av såväl kyrkolag som kommunallag. För utredningen har den mest vägande synpunkten varit rent praktisk, nämligen att samla bestämmelserna i så få lagar som möjligt för att göra lagstiftningen på området överskådlig och lättfattlig. I detta syfte har flera bestämmelser tagits upp i lagarna än vad kyrkomöteskommittén velat ta upp i en ny kyrkolag. Utredningen har emellertid strävat efter att göra bestämmelserna så allmängiltiga och fria från detaljer som möjligt. Detta är enligt utredningen en ofrånkomlig förutsättning, om lagarna skall stiftas — och sedermera vid behov ändras — i den omständligare ordning som stiftandet av kyrkolag utgör. I några fall, där reglerna får anses vara av lags karaktär men ändock måste göras mera detaljerade, har använts den metoden, att Kungl. Maj:t föreslås få fullmakt att utfärda bestämmelser enligt de grunder som anges av de lagstiftande instanserna. I detta sammanhang vill ut-

redningen för fullständighetens skull anmärka, att den gjort sina bedömanden med utgångspunkt i gällande regeringsform utan avseende vid de förslag till ny ordning för lagstiftningen som författningsutredningen lagt fram. Till följd av det sagda har utredningen fört samman bestämmelserna i två lagförslag, nämligen 1) lag om förvaltning av kyrklig jord, och 2) lag om vissa kyrkliga kostnader m.m. Det första lagförslaget, som omfattar 36 paragrafer, motsvarar i allt väsentligt de viktigare reglerna i EBO, EArrSt och FörsäljnL samt 5 § PrlfL och 7 § 1 mom. PrlkL. Det andra lagförslaget, som omfattar 17 paragrafer, motsvarar i huvudsak L K F och övriga bestämmelser i PrlkL. Den centrala lagstiftningen på det kyrkligt-ekonomiska området kommer alltså att omfatta ett femtiotal regler, om utredningens förslag genomförs. De ytterligare författningsbestämmelser som behövs på detta område föreslår utredningen skall ingå i en för hela området gemensam stadga, som utfärdas av Kungl. Maj:t. Utredningen avser att separat framlägga förslag till sådan stadga. I enlighet med förslag på s. 112 framlägger utredningen också i detta betänkande förslag till lag om ändrad lydelse av 45 § 1 mom. skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237), vilket inte torde kräva några närmare kommentarer.

18.4 Specialmotivering till lagförslagen I det följande lämnar utredningen en kortfattad specialmotivering till vissa stadganden i lagförslagen. Med hänsyn till att utredningen redan i tidigare avsnitt redogjort tämligen utförligt för sina bedömanden kommer den följande motiveringen att innehålla kommentarer och påpekanden av huvudsakligen lagteknisk natur. I vissa fall lämnas en kort redogörelse för vad supplerande bestämmelser bör innehålla, men 185

i de fall sådana kommer att motsvara gällande bestämmelser får utredningen hänvisa till sitt kommande förslag till stadga. I avsnitt 18.5 tas slutligen in en översikt över de föreslagna reglernas motsvarighet i den gällande lagstiftningen. I översikten lämnas också hänvisning till de avsnitt av betänkandet där underlaget för stadgandena återfinns.

18.4.1 Förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord Lagen är uppbyggd i huvudsak enligt de intentioner till ny kyrkolag som kyrkomöteskommittén angivit. Den omfattar sålunda bestämmelser om vilka olika slag av kyrklig egendom som regleras i lagen, om vem som förvaltar egendomen och vem som har uppsikt över förvaltningen, om nämnderna och dessa organs sammansättning, om de grundläggande bestämmelserna om förvaltningen av de olika slagen av egendom och uppsikten över förvaltningen, om försäljning av kyrklig jord, om förvaltning och användande av försäljningsmedel samt om besvär över de kyrkliga organens beslut. 1 § Behovet av en grundläggande definition av vad som är att hänföra till kyrklig jord är starkt, inte minst eftersom man i andra författningssammanhang rör sig med sammanfattande beteckningar som "ecklesiastik jord", "fastighet av kyrklig natur" etc. (jfr. s. 112). Genom direkt hänvisning till en definition i denna lag skulle entydighet kunna vinnas. Paragrafens innehåll motsvarar 1 § FörsäljnL. I denna tas upp följande kategorier av fast egendom, nämligen prästgårdar, löneboställen, stifts prästlönefondshemman, biskopsgårdar, boställen och andra fastigheter vars avkomst ingår till kyrkofonden, domkyrkosysslomansboställen samt fast egendom som besittes av domkyrkor och andra kyrkor. 186

Utredningen har övervägt, om dessa kategorier kan föras samman i färre grupper, men funnit, att detta inte bör ske med hänsyn till egendomens ursprung och ändamål samt de skilda förvaltningssubjekten. Dock har vissa kategorier som tillhör kyrka, antingen den är domkyrka eller lokalkyrka, eller som förvaltas av stiftsnämnd kunnat sammanföras under enhetliga begrepp, se vidare 2 §. Jord som inte bestämts som kyrklig enligt 1 § men som tillhör den kyrkliga förvaltningen är i allmänhet kyrkokommunal och förvaltas enligt LFS. 2 § För de olika slagen av fast egendom, som nämns i förevarande paragraf redogörs utförligt i 1958 års utredning kyrka—stats betänkande X om kyrklig egendom m.m. (SOU 1967: 46 s. 99—136), till vilket utredningen hänvisar. Härutöver får utredningen anföra följande. Tveksamhet råder f.n. hur man skall betrakta prästgård, som upphör att vara tjänstebostad för församlingspräst till följd av att tjänsten dragits in. Utredningen får hänvisa särskilt till referatet av administrativ praxis på s. 108—111 i det nämnda betänkandet. I syfte att undvika oklarhet har utredningen föreslagit en regel, som anknyter till praxis av Kungl. Maj:t i statsrådet och som innebär att prästgården återgår eller — om den anskaffats för ändamålet — övergår till att bli löneboställe och utgöra prästlönetillgång. I fjärde stycket av paragrafen har de olika slagen av församlingskyrkas egendom — hemman, lägenheter, jordar, kyrkskärgårdar m.m. — sammanförts under begreppet kyrkohemman. Det är viktigt att framhålla att denna beteckning inte får förväxlas med motsvarande term inom fastighetsregistreringen. Det kan sålunda anmärkas att stadsfastigheter, som besittes av kyrka, redan nu i praxis kallas kyrkohemman. Till kategorien hör vidare i allmänhet kyrkotomt och kyrkogård, som är belägen vid kyrkan.

I sjätte stycket har under benämningen kyrkofondshemman sammanförts de olika slag av fastigheter som förvaltas av stiftsnämnden och vars avkomst tillförs kyrkofonden. De har f.n. det gemensamt att de faller in under EArrSt. Det bör påpekas, att stifts prästlönefondshemman enligt förslaget inte hänförs till egendom som anges i detta stycke. Sjunde stycket omfattar domkyrkas fasta egendom. Självfallet gäller denna lag inte själva domkyrkobyggnaden. Definitionen omfattar, i likhet med vad som föreslås för församlingskyrkas egendom, även stadsfastigheter. Till begreppet för utredningen vidare domkyrkosysslomansboställen, vars karaktär varit något oklar. Boställena är anslagna av kronan, utom det i Linköping som redan tidigare ingått i domkyrkojorden. I fjärde och sjunde styckena används verbet "besittes". Om innebörden härav får utredningen hänvisa till SOU 1967: 46 s. 182—187. 3 §

Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. Den föreslås för att undanröja tvekan om egendomens natur. Genom regeln blir all kyrklig jord, oavsett naturen, att betrakta som jord, på vilken de i skilda lagar förekommande undantagen för jord som tillhör kronan eller staten inte gäller. Självfallet kan regeln dock inte ta över 77 § RF. F.n. får i olika sammanhang ofta vidlyftiga utredningar företas för att utröna naturen, även om ärendets art och ekonomiska räckvidd inte i och för sig påkallar det. Regeln är bl.a. en följd av rättsfallet NJA 1926 s. 550 (jfr 1935 s. 195) enligt vilket ensittarlagen ansetts tillämplig på jord, som donerats för kyrkligt ändamål, oberoende av titel i jordeboken. Se vidare kommentaren till 28 §. Det kan anmärkas, att även expropriationslagen nu blir tillämplig på all kyrklig jord. Viktigt är att uppmärksamma att lagregeln får ett vidare tillämpningsområde än lagens rubrik ger vid handen.

4 §

Paragrafen reglerar vilka organ som har uppsikt över förvaltningen av den kyrkliga jorden. 5 § Paragrafen innehåller regler om vem som förvaltar de olika slagen av kyrklig jord som nämns i 1 §. Med pastorat jämställs kyrklig samfällighet som handhar pastoratsangelägenheter. I första stycket har det för pastoraten gemensamma organet (se s. 87—88) kallats pastoratens samförvaltning. Genom andra stycket förs förvaltningen av prästlönefondshemman över till samförvaltningen. Som en följd härav kan motsvarande förvaltningsregler i den särskilda lagen om användande i vissa fall av prästlönefond m.m. hävas. Egendomen kommer med det nya systemet att i princip höra hemma under pastoratsförvaltningen och de särskilda regler som behövs i fortsättningen bör kunna ges i administrativ ordning. Se vidare 25 och 31 §§. I tredje stycket sägs att kyrkohemman förvaltas av församlingen. Detta sker enligt bestämmelserna i lagen om församlingsstyrelse. Enligt 43 § denna lag har kyrkorådet eller annan nämnd, i den mån inte förvaltningen — enligt donationsbestämmelse e.d. — tillkommer annan, att förvalta egendomen. Finns boställsstyrelse tillsatt, är det lämpligt, att denna handhar förvaltningen. Det är att märka, att till skillnad från församlingens kyrkokommunala egendom står förvaltningen av kyrkohemmanen under uppsikt av stiftsnämnden, se 27 §. Fjärde stycket reglerar förvaltningen av den kyrkliga jord som upptas i 2 § femte till sjunde styckena. Bestämmelsen överensstämmer med vad de domkyrkosakkunniga föreslog i sitt betänkande SOU 1949: 63. Med utredningens bestämning av begreppet domkyrkohemman innefattas även domkyrkosysslomansboställena i den 187

föreslagna förvaltningsbestämmelsen. Som framgår av vad utredningen anfört tidigare (s. 105) bör vissa fastigheter undan tas från stiftsnämndens förvaltning. Till följd härav har föreslagits en regel om att Kungl. Maj:t kan förordna om sådant undantag. Utredningen finner att den föreslagna bestämmelsen låter sig förena med innehållet i 26 kap. 5 § KL. För tillsyn och även vissa förvaltningsuppgifter i fråga om skogen på kyrkohemman och domkyrkohemman gäller f.n. kap. V i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Genom kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 284) med särskilda bestämmelser om tillsynen över skogsskötseln m.m. på församlingskyrka tillhörig fast egendom har de åligganden som enligt skogsordningen ankom på domänstyrelsen och denna styrelse underställd personal, från och med den 1 juli 1962 överförts på stiftsnämnden och hos denna anställd skoglig personal. Skogsordningens bestämmelser blir genom förevarande ej längre tillämpliga på kyrklig jord. Till följd härav kan 1962 års förordning upphävas. Utredningen finner det vidare troligt, att också skogsordningen nu kan hävas i sin helhet. Det lämpliga synes vara att kammarkollegiet utreder detta spörsmål närmare (se prop. 1962: 133 s. 2 och 8). 6 § EBO:s motsvarande regel för prästgård och löneboställe har sträckts ut att gälla all kyrklig jord.

7—12 §§ Dessa paragrafer reglerar de olika nämnderna och deras sammansättning. Innehållet i bestämmelserna motiveras i kap. 8, 10 och 17 av betänkandet. Härutöver kan anföras följande. Med den i 7 § på Kungl. Maj:t delegerade möjligheten att göra undantag från 188

stiftsnämndernas i Uppsala och Strängnäs befattning med stiftsnämndsangelägenheterna i Stockholms stift avses främst den uppgift som statskontorets fondbyrå f.n. har att sköta avräkningen mellan pastoraten i stiftet och kyrkofonden. Enligt numera vedertagen terminologi inläggs i ordet jordbruk betydelsen växtodling och husdjursskötsel samt i ordet lantbruk betydelsen jord- och skogsbruk samt trädgårdsskötsel. Med hänsyn härtill sägs i kompetensbestämmelsen för stiftsnämndsledamot (8 § tredje stycket), att han skall ha insikt i jordbruk och skogsbruk, för ledamot i boställsnämnd (10 § andra stycket), att han skall ha insikt i jordbruk och för ledamot i pastoratens samförvaltning (12 § andra stycket), att han skall ha insikt i skogsbruk. Visserligen kan samförvaltningen komma att sköta även jordbruk, nämligen om det finns inägojord till prästlönefondshemman, men detta förhållande torde inte kräva utökning av kompetensregeln. De i 5 § EBO upptagna ytterligare kompetensreglerna (svensk medborgare, viss ålder, ej i konkurstillstånd) har ansetts onödiga. Utredningen anser det självfallet att de iakttas, liksom att ledamot skall tillhöra svenska kyrkan. I 9 § andra stycket sägs, att skogsutbildad personal skall vara anställd hos nämnden. Personalens tjänsteställning och antal samt hur den tillsätts får bestämmas enligt de grunder som i allmänhet gäller för offentligt reglerad förvaltning. I 10 § sägs att länsstyrelsen i det län där boställsnämnden har sitt tjänstgöringsområde skall utse ledamöterna i nämnden. I de fall där nämndens tjänstgöringsområde faller inom två län, bör länsstyrelserna få komma överens om vem av dem som bör fatta beslutet, utan att iakttaga den eljest använda regeln om samfällt beslut. Det naturliga torde vara att ledamöter utses av den länsstyrelse, i vars län den största delen av egendomen är belägen. Ersättning för uppdraget som ledamot i

stiftsnämnd och boställsnämnd bör utgå enligt grunder som Kungl. Maj:t bestämmer. Med hänsyn till den olika strukturen på stiften, t.ex. att ett stift omfattar flera län eller har särskilt betydelsefulla skogstillgångar, bör antalet ledamöter i pastoratens samförvaltning (12 §) kunna varieras för att ge organet en allsidig sammansättning. Med sammanslutning som företräder pastoraten avses i förevarande samt 8 och 10 §§ vederbörande stiftsförbund inom Svenska pastoratens riksförbund. Mandattiden i nämnderna bör vara tre år i likhet med vad som i allmänhet gäller för nämnder inom motsvarande förvaltningsområden inom den statliga förvaltningen, t.ex. lantbruksnämnd och länsbostadsnämnd. 13—16 §§ Bestämmelserna i förevarande paragrafer i vad de avser prästgård motsvarar 7—20 §§ EBO. Dessa bestämmelser är ändrade senast genom lag den 29 maj 1964, nr 406 (se prop. 1964: 52, L3U 31, Rskr 187). Därigenom anknöts bestämmelserna bättre till de år 1961 utfärdade författningarna om tjänstebostäder. I de nu föreslagna reglerna upptas pastoratets skyldigheter i mera allmänna ordalag än vad som f.n. är fallet. Någon ändring i sak avses inte. De mera detaljerade bestämmelserna i EBO avser utredningen att i huvudsak oförändrade föra över till sitt förslag till ny stadga. En fullmakt för Kungl. Maj:t att utfärda dessa bestämmelser återfinns i förslagets 15 §. Bestämmelserna bör även kunna innehålla de särskilda regler som behövs för s.k. övertaliga prästgårdar. Skyldigheten att tillhandahålla prästgård regleras i utredningens förslag till lag om vissa kyrkliga kostnader m.m. (8 §). Genom regeln i 16 § överförs den närmare regleringen av biskopsgårds förvaltning till stadgan. Även i detta fall avses, att nuvarande regler, visserligen i hög grad förenklade, fortfarande skall få gälla. Se vidare SOU 1967: 47 s. 132.

17 § I denna paragraf anges de allmänna principer efter vilka den kyrkliga jorden skall förvaltas. Undantag görs uttryckligen för prästgård och biskopsgård. Av sakens natur följer vidare att kyrkotomt, kyrkogård och begravningsplats samt annan fast egendom som används för kyrkliga kultändamål inte kan beröras av stadgandet. Sådan egendom brukar innefattas i begreppet res sacra. I ordet ekonomiskt ligger även, att egendomen skall skötas med utnyttjande av tidsenlig teknisk utrustning inom ramen för vad som är ekonomiskt lämpligt. Bestämmelsen att upplåtelse mot hyra skall ske enligt marknadsmässiga grunder gäller även vid uthyrning av bostäder åt annan personal än ordinarie församlingspräster, vilka har tjänstebostad, samt i princip också vid uthyrning till församling av olika lokaler för församlingsändamål. 18 § I denna paragraf föreskrivs som huvudregel, att det är förvaltaren av egendomen som upplåter nyttjanderätter och andra särskilda rättigheter. Inskränkningarna i det följande innebär dels att annan myndighet skall bestämma villkoren för upplåtelsen, dels att själva upplåtelsen handhas av annan myndighet. 19 § Paragrafen handlar om de från ekonomisk synpunkt viktigaste upplåtelserna, arrendena och är således en följdbestämmelse till 17 § andra stycket. Av de allmänna grunderna för förvaltningen och uppsikten över den följer, att i de fall stiftsnämnden själv handhar förvaltningen kan den uppdraga åt boställsnämnden att efter arrendeuppskattning föreslå arrendevillkor. 20 och 21 §§ Paragraferna handlar om upplåtelse av speciella nyttjanderätter samt andra sär189

skilda rättigheter. Vidare finns en särskild bestämmelse som rör naturreservat och fridlysning av naturminne enligt naturvårdslagen. Frågorna har ur saklig synpunkt behandlats ingående i kap. 13 och 14. Vad som avses med ändamålsupplåtelse framgår av avsnitt 13.4. I stadgan dena regleras endast vilken myndighet som beslutar i ärendena. Ordalydelsen i paragraferna har bringats i överensstämmelse med de bestämmelser som finns i ämnet i förslaget till jordabalk. I förtydligande syfte har i 21 § första stycket angetts, att om mark upplåts till församling för församlingsändamål, t.ex. för ett församlingshus, sker det med nyttjanderätt. Det bör särskilt uppmärksammas att i 21 § första stycket intagits också upplåtelse av tomträtt, se vidare under 28 §. I övrigt har detta stycke, som motsvarar 24 § EBO, givits ett aktuellare innehåll. Det bör dock påpekas, att paragrafen har en mycket begränsad räckvidd, eftersom det normala förfarandet bör vara att marken försäljs, när den behövs för annat samhällsändamål. Att så bör ske också när marken behövs för begravningsplats har framhållits i avsnitt 13.4.

22 §

Denna paragraf motsvarar i allt väsentligt 31 § EBO. Den har anpassats efter de allmänna grunder utredningen anser tillämpliga för de förvaltande myndigheternas resp. boställsnämndernas kompetens. Det är sålunda först när gränsen för bärkraftigheten i ett jordbruk nås, som stiftsnämnden behöver kopplas in. Regeln i andra stycket torde väsentligen avse ärenden som handläggs av stiftsnämnden. Uteslutet är dock inte att lantbruksnämndens sakkunskap behöver anlitas även i andra fall. Denna möjlighet står självfallet öppen oavsett den nu berörda bestämmelsen. 190

23 och 24 §§ Bestämmelserna, som motsvarar 45 och 52 §§ EBO, har berörts i kap. 8, 9 och 10. Det bör uppmärksammas, att reglerna avses gälla för all kyrklig jord. Nuvarande bestämmelse i 55 § EBO om församlings rätt att ur löneboställes skog erhålla erforderligt virke för byggande och underhåll av kyrka m.m. speglar en äldre tids hushållningsformer och torde i dagens samhälle endast i enstaka fall tillämpas efter bokstaven. Utredningen har inte funnit tillräckliga skäl att överföra denna bestämmelse till en modern författningstext. 25 § Bestämmelsen har motiverats i kap. 8 i fråga om boställes skog. När det gäller prästlönefondshemman, för vilka utredningen anser att samma regler bör gälla som för samförvaltning av boställsskog, ersätter paragrafen 5 § PrlfL. Se härom också 5 och 31 §§. Utredningen avser att i sitt förslag till stadga föreslå närmare regler för hur fördelningen av avkastningen skall göras mellan de samverkande pastoraten. 26 och 27 §§ Paragraferna handlar om uppsikten över förvaltningen av kyrklig jord. När det gäller boställsnämnds uppsikt motsvarar bestämmelsen gällande rätt. Det bör framhållas att ekonomisk besiktning är ett annat rättsinstitut än av- och tillträdessyn. Ekonomisk besiktning avser sålunda en förrättning för kontroll av att förvaltningen sker på ett godtagbart sätt. Syn används däremot för att reglera det civilrättsliga förhållandet mellan arrendator, resp. hyresgäst och den förvaltande myndigheten. Ekonomisk besiktning kan alltså inte begäras av t.ex. hyresgäst för att reglera ett förhållande enligt hyreskontraktet. Endast när hyresgästen vill göra gällande att förvaltningen misskötts, kan han påkalla besiktning. I fråga om arrende be-

handlas vid besiktningen dock vissa frågor, som har nära anknytning till kontraktet, t.ex. byggnads- och grundförbättringsarbeten. I tillämpningsbestämmelserna bör införas regler om att ordföranden ensam, liksom f.n., skall kunna göra vissa enklare besiktningar, se 33 § andra stycket EBO. Vidare bör i sådana bestämmelser boställsnämnden ges rätt att ge föreskrifter i fråga om bebyggelse m.m. på löneboställe, se 32 § första stycket EBO. 27 § har avsiktligt getts en vid omfattning, så att förvaltningen av all kyrklig jord i princip skall stå under uppsikt. Emellertid kan en sådan regel bli betungande och i vissa fall också utan mening, om den upprätthålls undantagslöst. Därför har i andra stycket getts en möjlighet för Kungl. Maj:t att besluta, att viss egendom inte skall stå under upppsikt. Härmed åsyftas i första hand små kyrkojordar, som besittes av lokalkyrka, samt hyresfastigheter, som förvärvas för prästlönefondsmedel. Även vissa andra stadsfastigheter, t.ex. sådana som besittes av domkyrka, bör kunna undantas. I samband med att beslut fattas om sådant undantag bör Kungl. Maj:t äga meddela särskilda bestämmelser om förvaltningen, såsom att reparationsfond skall avsättas för fastighetens bestånd. Med regeln i 27 § andra stycket att uppsikten kan flyttas från boställsnämnd till stiftsnämnd avses uppsikt över sådan upplåtelse enligt 21 §, som är av större ekonomisk räckvidd, t.ex. upplåtelse av grustag. 28 och 29 §§ I dessa paragrafer har tagits upp FörsäljnL:s huvudbestämmelser, vilka ändrades senast år 1963 (se prop. 1963: 135, L3U 29, Rskr 297, SFS 1963: 499). Det får erinras om att 1 § FörsäljnL har bildat underlag för 1 § förevarande lag. 28 § motsvarar 2 § FörsäljnL. Paragrafen har ändrats endast språkligt, så att den i detta

hänseende låter sig förena med lagens övriga bestämmelser. 29 § motsvarar 5 § första stycket FörsäljnL. Beträffande reglerna i 5 § andra stycket och 6 § FörsäljnL, se 34 resp. 30 §. Till förevarande lag har däremot inte överförts 3 och 4 §§ FörsäljnL. 3 § FörsäljnL handlar om friköp av lägenhet på kyrklig jord, motsvarande reglerna i lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, den s.k. ensittarlagen. Anledningen till att förköpsinstitutet år 1927 togs upp i FörsäljnL var bl.a. att ensittarlagen, som inte äger tillämpning på mark som tillhör kronan, i regel inte ansågs tillämplig på kyrklig jord. Denna uppfattades då till övervägande del som kronojord. Denna uppfattning har sedermera frångåtts och genom utredningens förslag till 3 § kan lagen tillämpas på all kyrklig jord, oavsett naturen. Se även vid 3 § anmärkta rättsfall. Det bör vidare erinras om att ensittarlagen ändrats år 1967 (se prop. 1967: 144, L3U 57 och 64, Rskr 363, SFS 1967: 756). Enligt de nya bestämmelserna får nyttjanderättshavare lösa marken under villkor bl.a. att marken varit bebyggd den 1 januari 1928. Tidigare avsåg motsvarande villkor tiden den 1 januari 1919. Eftersom i FörsäljnL anges tiden den 1 januari 1926, täcker de nya bestämmelserna denna regel i FörsäljnL. Den nya lagen har trätt i kraft den 1 januari 1968 och gäller t.o.m. utgången av år 1976. I de få fall där det fortfarande kan bli fråga om inlösen av område på kyrklig jord är sålunda ensittarlagen tillämplig. Till följd härav finner utredningen att 3 § FörsäljnL inte behöver föras över till den nya lagen. Enligt 4 § FörsäljnL kan medgivande lämnas till upplåtelse av kyrklig jord under tomträtt. Ursprungligen kunde tomträtt upplåtas enligt 4 kap. NyttjL endast i mark som tillhörde kronan, stad eller annan kommun eller municipalsamhälle. 4 § 191

fick alltså en supplerande innebörd, enligt vilken tomträtt kunde upplåtas även i kyrklig jord. Efter lagändring den 5 juni 1953 (nr 415) kan tomträtt upplåtas i fastighet, som tillhör kronan eller kommun eller eljest är i allmän ägo eller också tillhör stiftelse, om Kungl. Maj:t medger det (se prop. 1953: 177, l A J 26, Rskr 322). De allmänna bestämmelserna i NyttjL, som i förevarande hänseende överförts i sak oförändrade i förslaget till jordabalk, är alltså tillämpliga på kyrklig jord. 4 § Försälj nL har till följd av det sagda inte tagits in i den nya lagen. Det kan f.ö. anmärkas, att institutet haft ringa tillämpning på kyrklig jord. Som utredningen anfört tidigare (se 21 §) bör det normala förfarandet vara, att mark försäljs när den behövs för ändamål varom här är i fråga. Sina synpunkter på tomträttsinstitutets användning på kyrklig jord har utredningen redovisat i avsnitt 13.6. När tomträttsupplåtelse anses böra ske, beslutar stiftsnämnden, se 21 § första stycket. Till 28 § andra stycket bör följande anmärkas. I fråga om prissättningen gäller expropriationslagens värderingsregler (se 7 § denna lag). Priset skall sålunda motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning. Självfallet bör eftersträvas preliminär överenskommelse om pris och övriga villkor, innan frågan om tillstånd tas upp formellt. Det är nämligen i allmänhet av stor vikt att tillståndsfrågan behandlas skyndsamt. Tillstånd får inte ges, om avhändelsen är till olägenhet för det allmänna. Enligt nu gällande tillämpningsföreskrifter skall stiftsnämnden underrätta den kommun där egendomen är belägen, om fråga uppkommer om överlåtelse till annan än kommunen. Detta behöver dock inte ske när det är uppenbart, att marken inte behövs för samhällsbyggnadsändamål. Denna regel bör nu ses i relation till den nya förköpslagen den 8 december 1967 (nr 868). (Se prop. 1967:90, L3U 54, Rskr 362). 192

29 § motsvarar som nämnts 5 § första stycket FörsäljnL. Liksom f.n. bör i administrativ väg anges kompetensen mellan stiftsnämnd, kammarkollegiet och Kungl. Maj:t. Enligt tillämpningsbestämmelserna till FörsäljnL (ändrade senast genom kungörelse den 1 december 1967, nr 670) har stiftsnämnden befogenhet att besluta i ärenden där värdet av marken är högst 100.000 kr. Värdegränsen för kammarkollegiets beslutanderätt är 1 milj. kr., om överlåtelsen sker till kommun för samhällsbyggnadsändamål, och i annat fall 300.000 kr. (Se prop. 1967: 100, SU 100, Rskr 265, jfr prop. 1963: 135 s. 37 och 50). Dessa regler bör alltså tas in i den stadga utredningen avser att föreslå.

30—32 §§ Dessa paragrafer motsvarar 6 § FörsäljnL, 3 och 5 §§ PrlfL samt 7 § PrlkL. Se vidare översikten under 18.5.1. Innehållet har behandlats i kap. 16. Redogörelse för gällande rätt lämnas i SOU 1967: 46 s. 122. Med undantagsregeln i 30 § avses, att Kungl. Maj:t kan ge föreskrifter, enligt vilka medlen kan få användas för förbättringar på befintligt boställe. När det gäller smärre kyrkojordar har försäljningsmedlen ofta tillåtits gå in i kyrkokassan och användas för de ändamål denna kassa är avsedd för (se KC den 29 oktober 1886, nr 75, angående användande av kyrkokassas medel). Det bör framhållas, att sådana medel inte får sammanblandas med allmänna församlingsmedel, se 75 § LFS. Undantagsregeln i 31 § första punkten motsvarar den frihet stiftsnämnd nu har enligt 24 § andra stycket EBO att i vissa fall besluta huruvida ersättningsmedel från löneboställe skall fonderas eller ej. I det nämnda betänkandet redogörs närmare för vad som avses med uttrycket i 7 § 2 mom. PrlkL »annan för avlöning av församlingspräst i pastoratet avsedd fond». I 31 § har endast gjorts en redaktionell jämkning, så att ordalydelsen stämmer överens med 2 § andra stycket lagförslaget.

avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta innebär den ändringen i förhållande till nu, att regeringsrätten befrias från hithörande kyrkliga besvärsärenden, av vilka de flesta f.n. rör tillämpningen av EBO. Hithörande problem har behandlats ingående dels i betänkandet »Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten» (SOU 1959:4), dels i förvaltningsdomstolskommitténs betänkande 33—35 §§ »Förvaltningsrättsskipning» (SOU 1966: Vad först gäller besvär över beslut av för- 70). Utredningen får hänvisa till redogörelsamlings och pastorats organ, har i 33 § sen i det sistnämnda betänkandet s. 536— förevarande lag tagits in en erinran om 543. Att utredningen för sin del anser sig att i detta hänseende gäller bestämmelserkunna reservationslöst förorda en överna i LFS. F.n. finns tämligen oenhetliga besvärs- flyttning av ärendena till Kungl. Maj:t i regler i EBO, EArrSt och FörsäljnL, se statsrådet beror väsentligen på att den finöversikten under 18.5.1. Utredningen har ner den nu föreslagna lagen ha en annan sökt förenhetliga besvärsreglerna till ett karaktär än lagstiftningen från 1930-talet. två-instanssystem, vilket får anses tillfyllest Medan man vid dennas tillkomst gav utför de frågor det här gäller. Det är dock tryck för viss misstro mot statsmakterna inte uteslutet, att viss fråga, som boställs- och krävde rättssäkerhetsgarantier har, i nämnd eller samförvaltningen har att be- varje fall sedan mitten av 1950-talet, den sluta om, bör få föras upp till Kungl. kyrkligt kommunala självbestämmanderätMaj:t. Möjlighet till detta har öppnats ten utvidgats i väsentlig mån. Samtidigt genom undantagsregeln i 35 § andra har de kyrkliga kommunerna byggt upp sin egen organisation såväl internt som stycket. När det gäller talerätten mot boställs- genom centrala förbund. Självbestämmannämnds beslut, bör kretsen av taleberät- derätten har kommit till uttryck särskilt i tigade begränsas och anges på ett uttöm- LFS, som tillkom år 1961. Genom denna mande sätt, se 34 § andra stycket. Det är lag har pastoraten fått en klarare och självatt märka, att när arrendeavtal skall slutas ständigare ställning. Principen fullföljs i första gången med viss person är denne förevarande lagförslag, enligt vilket pastointe att anse som arrendator förrän avtalet raten tilläggs betydande förvaltningsuppvunnit rättskraft. Är han missnöjd med gifter samt ges inflytande även i de regioboställsnämndens villkor, kan han således nala organen. inte föra talan mot beslutet. En av huvudtankarna i lagförslaget är Tredje stycket i 34 § ansluter till vad vidare, att boställsnämnds och stiftsnämnds verksamhet skall inriktas på att bidra till som gäller för arrendator i allmänhet. Beträffande talan mot stiftsnämnds och förvaltningens effektivisering och rationakammarkollegiets beslut, se prop. 1963: 135 lisering. Redan nu har den rättsliga kontrollen av pastoratsförvaltningen minskat s. 37. Utredningen har funnit, att de ärenden väsentligt i betydelse. Rättsliga avgöranden från senare tid har stundom endast visat, som enligt lagförslaget kan föras upp besvärsvägen till Kungl. Maj:t mestadels att man i lagtillämpningen mera varit avser skälighetsavgöranden. Till följd här- tvungen följa en gången tids stelbenta regav bör besvär, som anförts enligt 35 §, ler än att få avgöra målen på rationella

Genom 31 § sista stycket och 32 § föreslås Kungl. Maj:t få fullmakt att bestämma närmare om återplacering av kyrkliga fondmedel som uppkommer genom jordförsäljning, se närmare avsnitt 16.4. 32 § avser främst egendom som förvaltas av stiftsnämnden. Medel från försäljning av sådan egendom inlevereras till kyrkofonden.

13 — 567-5454

grunder (se t.ex. R 1963: 30). Enligt lagförslaget kommer överprövande myndighet i de flesta fall att få fatta skälighetsavgöranden av samma slag som fattats i det överklagade beslutet. Utredningen vill vidare framhålla, att majoriteten av regeringsrättens ledamöter har ansett, att huvudparten av de kyrkliga mål varom här är fråga bör undantas från domstolens kompetensområde (s. 539). Som framgår av 33 § förs talan mot pastorats beslut enligt kommunalrättsliga grunder. Denna rättsliga överprövning skall självfallet alltjämt slutligen ske i regeringsrätten. 36 § I fråga om innehållet i stadgan med tilllämpningsbestämmelser avser utredningen att i huvudsak följa den praxis som utbildats för Kungl. Maj:ts förordningsmakt på det kyrkliga området. I vissa fall har satts i fråga om denna praxis inkräktar på området för vad som bör regleras i lag, särskilt i kommunallags ordning, men utredningen anser, att en analys av detta spörsmål ligger vid sidan av utredningsuppdraget. Övergångsbestämmelserna I dessa bestämmelser bör tas upp bl.a. de domkyrkosysslomansboställen vars avkastning fortfarande tillfaller avkomsttagarna. Utan tvivel torde även andra författningsbestämmelser kunna hävas än de som anges i övergångsbestämmelserna. Den inventering som krävs härför avser utredningen att göra i samband med att den utarbetar förslaget till stadgan med tilllämpningsbestämmelser till lagen. 18.4.2 Förslaget till lag om vissa kyrkliga kostnader m.m. Lagförslaget motsvarar 1—8 och 14—17 §§ L K F samt 1 och 4—7 §§ PrlkL. 9—13 §§ L K F handlar om uppskattning av löneboställes normalavkastning. Utredningen 194

har i avsnitt 3.7 föreslagit att normaluppskattningsförfarandet skall slopas. För de mera principiella synpunkterna på lagförslaget får utredningen hänvisa till avsnittet 18.3.

1 § I 3 § 1 mom. PrlkL anges vilka avlöningskostnader som pastoratet svarar för. I 6 § andra stycket 1) L K F anges de avlöningskostnader som kyrkofonden svarar för. Detaljregleringen har medfört att lagarna behövt ändras ofta. Ändringarna har i allmänhet avsett spörsmål av förhållandevis ringa räckvidd. I syfte att slippa dessa ofta återkommande ändringar vill utredningen fastslå principen, att det är pastoratet som svarar för kostnaderna. Detta får ses även som en följd av att pastoraten genom LFS getts karaktären av specialkommun med uppgift att svara för avlöningskostnaderna för präster och kyrkomusiker. Denna princip anknyter till grundtanken i den första allmänna prästlöneregleringen av år 1910. Fortfarande ges genom undantagsregeln i ingressen till stadgandet dock möjlighet att föra över vissa slag av kostnader på kyrkofonden, om det behövs från skatteutjämnande eller eljest praktisk synpunkt. Den detaljreglering som f.n. tas upp i 3 § PrlkL blir till följd av det sagda obehövlig. Det sagda gäller även i fråga om kyrkomusiker. Den föreslagna regeln kan alltså ersätta 2 § lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker. Den fördelning mellan pastorat och församling som det talas om i 2 § p. 2 av sagda lag har i 8 kap. kyrkomusikerstadgan den 2 juni 1950 (nr 375) skett på så sätt, att församlingen har att svara för notmaterial, instrument och lokaler samt för den s.k. fria musikundervisningen. Dessa angelägenheter ligger inom församlingens kompetens enligt LFS. Som verksamheten kommit att omfattas i praktiken av församlingarna, torde det f.n. inte föreligga behov av att ålägga dem sådan verksamhet. För-

delningsregeln torde därför inte längre ha något berättigande. I andra dels-satsen av första stycket anges, att pastoratet svarar för annan kostnad, som är förenad med prästens och kyrkomusikernas utövande av tjänsten, om Kungl. Maj:t bestämmer det. Med stadgandet avses främst sådan kostnad som är nära knuten till tjänsteutövningen utan att vara avlöningsförmån, t.ex. resekostnader. Andra stycket motsvarar 1 § 2 mom. PrlkL. Detaljbestämmelserna i det nuvarande stadgandet bör ingå i tillämpningsbestämmelserna till lagen. I dessa bör även anges vad som är avlöningsförmån. Det nya förhandlingssystemet för de offentligt reglerade tjänsterna kräver ett betydande mått av snabb anpassning i författningarna till de avtal som sluts på området. Till paragrafen får vidare anmärkas, att med pastorat avses även samfällighet som handhar pastoratsangelägenheter. Från 1 § 1 mom. första stycket PrlkL har inte överförts vad som sägs om icketerritoriellt pastorat. Kungl. Maj:t torde kunna förordna om tillämpning av lagen utan stöd i uttrycklig bestämmelse.

5 § Denna och de följande paragraferna motsvarar stadganden i LKF. 5 § motsvarar 7 § LKF. Vad som avses med avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar framgår av 7 § tredje stycket. Detta har redan anmärkts i 2 §. I paragrafen nämns kyrkofonden första gången. Någon direkt motsvarighet till 1 § L K F har inte ansetts behövlig i lagförslaget. Att fonden skall användas för kyrkliga ändamål framgår av 9 §. Kyrkofonden har numera en central ställning inom området för den kyrkliga ekonomin. Från att ursprungligen ha utgjort nästan uteslutande en regulator vid utjämning pastoraten emellan av deras kostnader för prästernas avlöning har den alltmer fått karaktären av en allmän fond för kyrkliga ändamål. Fonden har fått ett flertal viktiga uppgifter för finansiering av kostnader, som endast indirekt och i en del fall inte alls hänger samman med prästerskapets avlöning. Fondens huvudsakliga uppgift är dock att fungera som en utjämningsfond för pastoraten i fråga om kostnaderna för prästernas och kyrkomusikernas avlöning.

2 - 4 §§ I dessa paragrafer regleras hur pastoratet genom egna medel skall bestrida de kostnader som är förenade med uppgifterna enligt 1 §. För prästlönetillgångar och kyrkomusikerlönetillgångar redogörs på s. 8 i detta betänkande samt utförligare i SOU 1967: 46, se s. 144 ävensom s. 116, 122 och 124 samt s. 87 och 125. Utredningen vill endast understryka, att det vid kyrkomusikertjänsterna inte finns andra avlöningstillgångar än det s.k. boställskapitalet. För detta har församlingarna — eller i några fall kyrkofonden — att erlägga boställsränta. Denna beräknas enligt särskilda grunder, såsom antytts på s. 9, och överstiger i dag i många fall den faktiska avkastningen av den egendom som överlämnades till församlingarna.

6 § Paragrafen sätts i stället för 4 § LKF. Se härom avsnittet 3.5 i betänkandet. 7 § För innehållet i denna paragraf, som innehåller den viktigaste nyheten i lagförslaget, redogörs i avsnittet 3.4 i betänkandet. 8 § I denna paragraf har förts in en regel som härrör från 33 § 3 mom. Pr, vilket reglemente numera är upphävt. Skyldigheten att tillhandahålla bostad är begränsad till det ordinarie församlingsprästerskapet och till varje enskild tjänst, som Kungl. Maj:t bestämmer. Tillhandahålls bostaden i prästgård, antingen sådan 195

redan finns eller den avskiljs från löneboställe eller inköps för ändamålet, är egendomen kyrklig jord som skall förvaltas enligt förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord. Bostaden blir sådan tjänstebostad, för vilken gäller bestämmelserna i kungörelsen angående tjänstebostadshyra m.fl. författningar (se SFS 1961: 333—335). Detsamma gäller i fråga om tjänstebostad, som anvisas enligt 8 § första stycket i en för ändamålet insynad hyreslägenhet. Bostad kan emellertid tillhandahållas präst även i andra fall, t.ex. i hus som utgör kyrkokommunal egendom. En sådan bostad blir tjänstebostad endast i den mening som anges i 2 § LFS. Detta framgår av regeringsrättens utslag den 7 november 1967 angående bostad i Västerleds församling i Stockholm. Upplåts bostad åt präst i byggnad på kyrklig jord utan att bostaden är tjänstebostad enligt förevarande paragraf i lagförslaget, skall de principer gälla som angetts i 17 § tredje stycket förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord. Det är av vikt att framhålla, att de nu nämnda slagen av bostäder inte får blandas samman med det egentliga begreppet tjänstebostad, varom förevarande paragraf handlar. 9 § Paragrafen utgör huvudstadgandet för de följande reglerna i 10—13 §§. Andra stycket gäller f.n. statskontoret. 10—13 §§ Till dessa paragrafer har i sak överförts bestämmelserna i 3, 5, 6 och 8 §§ LKF.

196 De har i förslaget getts oförändrat innehåll och ändrats endast redaktionellt. 10 och 13 §§ har formulerats på ett mera allmängiltigt sätt med slopande av den nuvarande detaljregleringen. Det bör framhållas, att 13 § 4. i allt väsentligt avses motsvara de mera detaljerade punkterna i 6 § LKF. Som hittills bör viktigare utgifter underställas riksdagen. 14 § Paragrafen innehåller en allmän regel att pastorat kan få lån av kyrkofonden för rationaliseringsändamål. Bland dessa ingår självfallet ändamål som anges i nuvarande 14 § LKF. Härtill kommer emellertid nya ändamål av liknande art, se utredningens överväganden i kap. 3 (s. 26, 31 och 34) samt i avsnitt 8.2.1 (s. 91). I de fall stiftsnämnden eller pastoratens samförvaltning förvaltar jord, vars avkastning går in i avräkningen med kyrkofonden, kan motsvarande ekonomiskt stöd ges av den myndighet som förvaltar fonden.

15 och 16 §§ Bestämmelsen i 15 § motsvarar nuvarande 15 § L K F . Beslutande myndighet är f.n. enligt 14 § L K F statskontoret. 17 § Bestämmelserna avses motsvara EMedRegl, dock i avsevärt förenklad avfattning.

18.5 översikt över lagförslagens motsvarighet i gällande rätt m.m.

18.5.1 Förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord Avsnitt i betänkandet

Lagförslaget

Nuvarande bestämmelse

1§ 2 § 1 st. 2 § 2 st. 2 § 3 st. 2 § 4 st. 2 § 5 st.

1 § FörsäljnL 12.3 (s 128) 1 § 2 st. EBO 1 § 2 st. 1 § 3 st. EBO — K F 27 nov. 1936 (nr 579) ang. förvaltningen av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter 1 § 2 st. EBO; 1 och 2 §§ EArrSt — 8.2.2 (s. 95); 14.1 — 17.1 4 § EBO (2.4.1); 8.1.2.3 2 § 1. EBO (2.4.2); 8.1.2.3 3 och 4 §§ PrlfL (2.5.2); 10.2.2.1 — 56 § EBO; 1 § EArrSt.; K F 1936: 579; 5 § KL; 1 § KS Lund (2.5.3); 10.2.2.2; 10.2.2.3 2 § 1. EBO 7.3 (s. 71) 6 § EBO; 1 kap. 1 § TbEBO 17.3 6 § EBO 17.3 6 § EBO 7.3; 17.2 5 § EBO 5 och 6 §§ EBO 8.1.2.3 — 8 och 13 §§ EBO 7 § 3 st. EBO 7 § 1 och 2 st., 9 §, 10 §, 14 §, 15 §, 16 § EBO K F 1936: 579 14.2; 15.3.3; 12.2 3 § EArrSt; 45 § EBO 10.2.3.2 — 25 § 1. och 2. EBO; 11 § (2.6.1; 2.6.5); 10.2.3.1 KS Lund 13.2; 13.3 11 EArrSt 13.1; 13.4; 13.5; 13.6; 14.2.2 24 § EBO 8.1.1; 13.1 (s. 133) 31 § EBO 9.2; 8.1.2.3 (s. 88); 10.2.4 45 § EBO; 7 § EArrSt 52 § EBO; 8 § EArrSt 8.1.2.3 — 33, 34 §§ EBO; 2 kap. 22 §

2 § 6 st. 2 § 7 st. 3§ 4§ 5 § 1 st. 5 § 2 st. 5 § 3 st. 5 § 4 st. 6§ 7§ 8§ 9§ 10§ 11 § 12 § 13 § 14 § 15 § 16 § 17§ 18 § 19 § 20 § 21 § 22 § 23 § 24 § 25 § 26 §

NyttjL 197

Lagförslaget

Nuvarande bestämmelse

27 §

4 § EBO; 2 § 3st. 3:o instruktionen 16 sept. 1932 (nr 425) för stiftsnämnd och stiftsjägmästare; K F 26 jan. 1894 (nr 17) ang. hushållningen med de allmänna skogarna i riket 2 § FörsäljnL 5 § 1 st. FörsäljnL 6 § 2 st. FörsäljnL; 5 § PrlfL 6 § 2 och 3 st. FörsäljnL; 7 § 2 och 3 mom. PrlkL; 24 § 2 st. EBO; 3 och 5 §§ PrlfL; 2 § 3 st. 3:o d) instruktionen 16 sept. 1932 (nr 425) för stiftsnämnd och stiftsjägmästare 6 § 1 och 4 st. FörsäljnL 57 § EBO; 26 § l.EArrSt 58 § EBO; 5 § 2 st. FörsäljnL; 26 § 2. och 3. EArrSt -

28 § 29 § 30 § 31 §

32 § 33 § 34 § 35 § 36 §

198 Avsnitt i betänkandet

12.2 (s. 123) 8.2.2 16.4

16.4 16.4

18.5.2 Förslaget till lag om vissa kyrkliga kostnader m.m. Lagförslaget

Nuvarande bestämmelse

1§ 2§ 3§

9§ 10 § 11 § 12 § 13 § 14 §

3 § 1 mom., 1 § 2 mom. PrlkL 5 § PrlkL 6 § PrlkL; 2 § p. 2 lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker 5 § 1 st. PrlkL; 2 § p. 4 kyrkomusikerlagen 7§ LKF 4§ LKF 2 kap. 3 § EmedRegl 4 § PrlkL; K C 17 dec. 1965 ang. vissa best. i anledning av prästlönereglementets upphävande m.m. 1 § LKF 3§ LKF 5§ LKF 8§ LKF 6§ LKF 14 § L K F ; 4 kap. EMedRegl

15 § 16 § 17 §

15 § L K F 14 § L K F 17 § L K F

4§ 5§ 6§ 7§ 8§

Avsnitt i betänkandet

(2.3)

3.4 (s. 32)

3.3 (s. 26); 3.4 (s. 31); 3.6; 8.2.1 (s. 91)

19. Sammanfattning

19.1 Den kyrkliga jorden och prästlönekostnaderna 1960 års ecklesiastika boställsutredning har enligt sina direktiv (l.l) 1 haft att behandla ett antal sinsemellan rätt olika frågor, som haft det gemensamt att de alla har samband med förvaltningen av kyrklig jord. Utredningens förslag syftar till sådana rationaliseringar och förenklingar av denna förvaltning som kan genomföras utan att rubba de principiella grundvalarna för regleringen av rättsförhållandena i fråga om den kyrkliga egendomen. De kan sålunda genomföras nu, oavsett vilken ställning man i framtiden intar till frågan om sambandet mellan stat och kyrka. Som bakgrund till sina förslag redogör utredningen i kap. 2 för grunddragen av avlöningssystemet för präster och kyrkomusiker och förvaltningen av den kyrkliga egendomen. Den kyrkliga jorden består nämligen till helt övervägande del av prästlöneboställen, vilka förvaltas av pastoraten under inseende av stiftsnämnderna och boställsnämnderna. Löneboställenas avkastning används till att i första hand bestrida lönekostnaderna för församlingsprästerna. Vid försäljning av jord från ett löneboställe bildas en prästlönefond hos pastoratet. Sådan fond kan användas för inköp av fastighet till löneboställe. Fondmedel från flera pastorat kan användas för inköp av en gemensam fastighet, stifts prästlönefondshemman, som förvaltas av stiftsnämnden för de berörda pastoratens räkning. Sådana fondmedel och hemman utgör också prästlönetillgång för pastora200

ten. De fasta kyrkomusikerlönetillgångarna har numera i allmänhet ersatts av ett s.k. boställskapital. Oftast räcker inte avkastningen av lönetillgångarna till präst- och kyrkomusikerlönerna, utan pastoratet får skjuta till utdebiterade medel, dock högst med ett belopp som motsvarar 20 öre per skattekrona. Behövs det mera pengar, får pastoratet tillskott ur kyrkofonden. I några få fall kan ett pastorat ha så stora inkomster av sina präst- och kyrkomusikerlönetillgångar att de överstiger lönekostnaderna. Sådana s.k. överskottspastorat skall då sända in hälften av överskottet till kyrkofonden. Fondens huvudsakliga inkomstkälla utgörs annars av den allmänna kyrkoavgiften, som erläggs av varje pastorat med ett av Kungl. Maj:t för året fastställt öretal för skattekrona, de senaste åren varierande mellan 10 och 12 öre. Kyrkofonden fungerar alltså som skatteutjämningsfond mellan pastoraten (2.3). Vid sidan av löneboställena finns dels ca 150 s.k. ecklesiastika arrendegårdar av något olika ursprung (2.5.1), vilka förvaltas av stiftsnämnderna för kyrkofondens räkning, dels drygt 700 fastigheter som tillhör domkyrkor eller församlingskyrkor, främst i de sydsvenska landskapen (2.5.2 och 2.5.3) eller utgör domkyrkosysslomansboställen. För förvaltningen av de olika slagen av kyrklig jord finns bestämmelser i skilda författningar och av ganska olika innehåll. 1

Siffrorna inom parentes hänvisar till avsnitt i detta betänkande.

Detta gäller också om arrendebestämmelserna för olika slag av kyrklig jord (2.6). 19.2 Avräkningen med kyrkofonden En huvudfråga för utredningen har gällt metoden för avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden. Nuvarande system återverkar nämligen i flera avseenden på förvaltningen av löneboställena. Vid den årliga avräkningen skall f.n. avkastningen av pastoratens lönetillgångar tas upp med vissa schablonbelopp. Avkastningen av ett prästlöneboställe tas upp med ett för tio år i sänder beräknat genomsnittsbelopp, löneboställets normalavkastning, som uppskattas av boställsnämnden och fastställs av stiftsnämnden (3.1). Arrendeperioderna och hushållningsplanerna för skogen ansluter till dessa tioårsperioder. Erfarenheten har visat, att särskilt för de skogsägande pastoraten den faktiska avkastningen under normaluppskattningsperioden tidvis har avvikit starkt från den beräknade årsavkastning som skall tas upp i avräkningen med kyrkofonden. På grund av ändrade konjunkturer har en del pastorat vissa år kunnat göra betydande vinster på kyrkofondens bekostnad. Utredningsuppdraget innefattade därför en översyn av normaluppskattningssystemet, som även i andra avseenden utsatts för kritik (3.2). I första hand har utredningen övervägt vilka möjligheter det finns att genom modifikationer i det nuvarande systemet råda bot på dess påtalade olägenheter (3.3). Bl.a. skulle man för att komma till rätta med det problem som konjunkturväxlingarna främst inom skogsbruket skapar kunna tänka sig att räkna om normaluppskattningsvärdena vid mitten av tioårsperioden, om avvikelsen från de normaluppskattade virkespriserna är mera betydande. Utredningen har emellertid inte funnit, att den genom jämkningar i det nuvarande systemet på ett tillräckligt enkelt sätt kommer till rätta med dess avigsidor. Utredningen väljer därför (3.7) att förorda en annan avräkningsmetod, baserad på pasto-

ratens årliga nettoredovisning av lönetillgångarnas avkastning (3.4). Pastoratens inkomster och huvudparten av utgifterna för boställsförvaltningen är kända för stiftsnämnderna. En närmare granskning av pastoratens redovisningar bör kunna begränsas till en stickprovskontroll. Dock bör redovisningen av kostnader för underhålls-, byggnads- och förbättringsarbeten, vägar, dikning etc. på löneboställenas jordbruksdel styrkas. Detta kan ske genom attest av boställsnämndsordföranden. Slopar man normaluppskattningssystemet och övergår till en årlig nettoredovisning, så slipper man från bundenheten vid 1 O-årsperioder för utarrenderingen. Man blir också oförhindrad att knyta en index till arrendena (3.7). Även avkastningen av pastoratets prästlönefonder bör tas upp i avräkningen med sitt faktiska belopp och inte bara som f.n. med en av Kungl. Maj:t fastställd schablonränta av 3 %. Vidare bör underskott på ett boställe få avräknas på behållningen från andra inkomstkällor. Däremot bör kyrkofonden inte svara för ett ev. underskott på pastoratets samlade lönetillgångar. Möjligheten för pastorat att erhålla byggnadsförskott ur kyrkofonden bör bibehållas. Förutsättningarna för byggnadsförskott bör dock vara samma som gäller för statlig lånegaranti till jordbruksrationalisering. Förskott bör också kunna ges för sådana investeringar i skogen som stiftsnämnden föreskrivit i skogshushållningsplan. Detta bör också gälla i fråga om skogsarbetarbostad, om sådan behövs (3.6). För att stimulera pastoratens intresse för ett lönsamt jord- och skogsbruk föreslår utredningen, att de vid avräkningen med kyrkofonden gottskrivs 20 % av nettoavkastningen för sitt bestyr med förvaltningen (3.4). I gengäld bör ingen skillnad göras mellan överskottspastorat och andra pastorat, utan vad som återstår av nettoavkastningen, sedan 20 % gottskrivits pastoratet och dess präst- och kyrkomusikerkostnader blivit täckta, bör i sin helhet levereras till kyrkofonden (3.5). 201

19.3 Jord- och skogsbrukets rationalisering Direktiven underströk vikten av att olika vägar blev undersökta att främja rationaliseringen av det kyrkliga arrendejordbruket, bl.a. genom att underlätta bildandet av lämpliga driftsenheter för såväl jordbruk som skogsbruk. Till underlag för en bedömning av vilka åtgärder som behövs har utredningen gjort vissa inventeringar. I samverkan med stiftsjägmästarna har den år 1962 insamlat ett omfattande datamaterial rörande hela det kyrkliga fastighetsbeståndet. Materialet har under ledning av ledamoten Bo Turesson statistiskt bearbetats och redovisas i bil. B. En närmare kommentar till tabellerna där ges i avsnitt 4.2. Tabellerna visar bl.a. att den kyrkliga jorden är splittrad på ett stort antal relativt små brukningsenheter och att en strukturrationalisering behövs för att åstadkomma arealupprustning och en bättre utformning av ägoskiftena (4.2.4). En konkret bild och exemplifiering av situationen ger den specialundersökning som under ledning av utredningens expert, lantbruksdirektören Åke Anderson gjorts av samtliga kyrkliga jordbruksfastigheter i norra delen av Kalmar län. Vid inventeringen som redovisas i bil. C med tillhörande tabeller och karta har lantbruksnämndens delegation för yttre rationalisering bedömt brukningsenheternas förutsättningar att långsiktigt bestå som självständiga företag. Av 93 prövade brukningsenheter bedömdes endast 23 ha goda förutsättningar för detta. I kap. 5 och 6 belyses de aktuella tendenserna inom jord- och skogsbruket i relation till det kyrkliga fastighetsinnehavet. Strukturutvecklingen inom jordbruket (5.1), de krav som i dag ställs på rationella företagsenheter (5.2) och den allmänna målsättningen för jordbrukspolitiken (5.3) ställer stora krav på en fortlöpande anpassning också av de kyrkliga jordbruksfastigheterna och på deras medverkan i de 202

allmänna rationaliseringssträvandena. Inom skogsbruket har lönsamhetsutvecklingen framtvingat en ökad mekanisering. Denna påverkar i sin tur skogsskötseln, bl.a. så att uttaget genom slutavverkning ökar i förhållande till gallringarna (6.1). Den kyrkliga skogens splittring på många små förvaltningsenheter försvårar den samverkan som är nödvändig för att få underlag för maskindrift och heltidsanställning av arbetskraften (6.2). Gemensam planläggning av driften möjliggör däremot ett kontinuerligt utnyttjande av maskiner och personal samt en rationellare skogsskötsel. Ett samlat utbud av virke bör vidare kunna öka nettointäkten (6.3). Behovet av en rationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket reser två krav för den kyrkliga förvaltningens del. Resurser måste skapas för att planera de rationaliseringsåtgärder som behövs, och formerna för förvaltningen måste bli sådana, att de möjliggör strukturrationalisering av det kyrkliga fastighetsbeståndet och en rationell planläggning av skogsbruket. Dessa frågor behandlas i kap. 7 och 8. Vad först gäller resurser för att planera driftsrationalisering och investeringar så är den kyrkliga förvaltningen i fråga om skogsbruket utrustad med egen sakkunnig personal hos stiftsnämnderna. Däremot bör beträffande jordbruket en intensifierad insats kunna ske, dels genom att boställsnämnderna får mera kontinuerligt följa lönsamhetsutvecklingen på löneboställena och bevaka möjligheterna till driftomläggning etc, dels genom att den expertis som finns hos lantbruksnämnderna tas i anspråk också för de kyrkliga fastigheterna (7.2). För en effektiv strukturrationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket krävs en grundläggande genomgång av hela fastighetsbeståndet och en bedömning av liknande slag som utredningen i bil. C utfört i mindre skala för två boställsdistrikt. Detta arbete får i stor utsträckning läggas på boställsnämnderna, men de bör få tillgång till fastighetsekonomisk och fastig-

hetsteknisk expertis. Sådan kan finnas att tillgå regionalt hos lantmäteriet och lantbruksnämnderna, men utredningen räknar även med att det kan bli nödvändigt att genom ett centralt planeringsorgans försorg tillhandahålla sådan sakkunskap under en begränsad tid. Genomgången av fastighetsbeståndet bör planeras stiftsvis, ev. efter en inbördes angelägenhetsgradering mellan stiften. För inventeringen på skogsbrukssidan finns erforderlig sakkunskap hos stiftsnämnderna (7.3). Att genomföra den strukturrationalisering som på grundval av inventeringen bedöms nödvändig blir sedan en arbetsuppgift på längre sikt. Vissa allmänna riktlinjer kan utfärdas centralt. På stiftsplanet förutsätter utredningen, att en nära samverkan mellan stiftsnämnderna och lantbruksnämnderna kommer till stånd. Den lokala bevakningen av fastighetsmarknaden bör dock vara en uppgift för boställsnämnderna. En bättre överblick för dessa och ett aktivare engagemang från ordförandenas sida kan vinnas, om större boställsdistrikt bildas och arvodena åt ordförandena omprövas. Översynen härav bör ankomma på det centrala planeringsorganet. Pastoraten bör få en fast representant i boställsnämnderna för att stärka deras möjlighet att aktivt medverka i strukturrationaliseringen (7.3). Som centralt organ för att leda och planera strukturrationaliseringen av den kyrkliga jorden och tillhandahålla viss expertpersonal, i varje fall under ett inledningsskede, föreslås en avdelning inom kammarkollegiet. Den bör ha tillgång till en rådgivande nämnd för kontakt med lantmäteriets, jordbrukets och skogsbrukets centrala förvaltningsmyndigheter och pastoratens samarbetsorgan på riksplanet (7.3). Vad sedan gäller förvaltningsbestämmelserna för den kyrkliga jorden, bör de utformas så att de underlättar en rörlig markpolitik och en effektiv samverkan mellan olika fastigheter och ägarekategorier.

När det gäller jordbruket kan sidoarrende vara en smidig väg till strukturrationalisering men bör ses som ett första steg mot rationellare fastighetsbildning. Framtida mera enhetliga arrendebestämmelser kan också underlätta sambruk mellan kyrkliga fastigheter under skilda förvaltningar. Beslut om ändrad markanvändning, annan driftsform m.m. bör underlättas genom att de överflyttas från Kungl. Maj:t till stiftsnämnd eller i flertalet fall då det gäller löneboställes disposition till boställsnämnd (8.1.1). För skogsbrukets del behövs en betydligt mera utbyggd samverkan än den som erbjuds inom de nuvarande skogsbiträdesdistrikten. Större enheter krävs för ett rationellt utnyttjande av maskiner och arbetskraft. Gemensam planering av driften är förutsättning för ett lönsamt skogsbruk. Utredningen har övervägt vilka fördelar som kan vinnas genom olika former av samverkan och finner att teknisk samverkan på en del håll kan komma i fråga med Skogssällskapet (8.1.2.1). Medlemskap i skogsägareföreningarnas skogsbruksområden har stundom framförts som en lämplig samverkansform för pastoratens skog. Utredningen finner dock, att de i sin nuvarande organisationsform inte erbjuder några mera påtagliga fördelar för den kyrkliga skogen utan tvärtom ger anledning till vissa betänkligheter både av ekonomisk och förvaltningsmässig art och från praktisk skogsvårdssynpunkt. Däremot bör det även här vara möjligt att träffa avtal om teknisk samverkan (8.1.2.2). Utredningen föreslår, att det kyrkliga skogsbrukets samverkansproblem i första hand löses genom en utbyggd samverkan inom den kyrkliga förvaltningens ram. Genom ett effektivt samarbete mellan de skogsförvaltande pastoraten i ett helt stift kan man få underlag för de rationaliseringsåtgärder som i främsta rummet krävs i form av översiktlig planläggning av skogsarbetet, gemensam maskinanskaffning och anställning av arbetskraft och ett gemensamt utbud av virke. Detta resultat kan 203

tänkas uppnås på två vägar. Antingen kan stiftsnämnden överta förvaltningen av all kyrklig skog i stiftet, eller också behåller man grundprincipen med en pastoratens egen förvaltning, men uppdrar den gemensamma skogsförvaltningen åt ett samarbetsorgan för pastoraten i varje stift. Stiftsnämndens uppgift begränsas då till tillsyn över förvaltningen och tillvaratagande av kyrkofondens intressen. Den bör dock alltjämt svara för den skogligt utbildade personalen. I båda fallen kan en årlig fördelning av nettoavkastningen ske mellan pastoraten i förhållande till deras andelar i skogen. Utredningens majoritet har stannat för det senare alternativet, medan ledamoten Lindström reserverar sig till förmån för förvaltning av stiftsnämnderna. Enklast kan det föreslagna samarbetsorganet för pastoraten utformas, om det anknyts till de existerande stiftsförbunden inom Svenska pastoratens riksförbund (8.1.2.3). Utredningen framlägger vidare förslag som avser att underlätta köp och försäljning av kyrklig jord. Bl.a. föreslås, att frågor om placering av prästlönefondsmedel blir överflyttade från domkapitlens till stiftsnämndernas handläggning. Placering av sådana fondmedel i fastighet bör oberoende av beloppets storlek få beslutas av stiftsnämnd. Endast om ett pastorat motsätter sig ett av stiftsnämnden föreslaget förvärv bör frågan underställas Kungl. Maj:t (8.2.1). Skogshushållningsplanernas utformning behandlas i kap. 9. De kan bli till bättre gagn, om de får innefatta en reell planläggning av avverkningar, skogsvårdsåtgärder och investeringar. Målsättningen för det kyrkliga skogsbruket bör vara en långsiktig, stor avkastning med bibehållet krav på en måttlig förräntning. Detta bör ge virkesrika bestånd utan överdrivet lång omloppstid. Kravet på en jämn avkastning av det enskilda pastoratets skog behöver inte längre uppehållas, utan man bör eftersträva en genomsnittligt jämn avkastning på längre sikt för stiftets samtliga skogar. 204

Hushållningsplanerna bör omfatta inte endast ett boställe utan ett pastorats hela skogsinnehav. De bör indelas i block, vart och ett omfattande ett område som skall behandlas under ett år. Därmed underlättas både förberedelsearbeten, såsom iordningställande av vägar, upplagsplatser m.m., och kontrollen av avverkningarna. Detaljerade beståndsbeskrivningar kan slopas. Däremot bör naturvårdssynpunkterna kunna beaktas i planen.

19.4 Enhetligare förvaltningsbestämmelser m.m. I kap. 10 behandlas frågan om förvaltningen av domkyrkornas och lokalkyrkornas jord i syfte att få till stånd största möjliga enhetlighet i förvaltningsformerna. Utredningen föreslår, att domkyrkornas egendomar skall förvaltas av stiftsnämnden med undantag för vissa fastigheter i Uppsala (10.2.2.2) samt Lunds domkyrkas egendom, vilken alltjämt bör stå under förvaltning av ett särskilt domkyrkoråd (10.2.2.3) med delvis ändrad sammansättning (17.4). Enhetligare arrendenormer kan genomföras, om arrendeuppskattning beträffande all kyrklig jord uppdras åt boställsnämnderna. De bör också fastställa arrendevillkoren utom i fråga om fastigheter som förvaltas av stiftsnämnd, utgör prästlönefondshemman eller tillhör Lunds domkyrka. Pastorat eller annan jordägare bör kunna besvära sig hos stiftsnämnden. Finns en optionsberättigad arrendator, bör han däremot inte som nu föra talan hos stiftsnämnden utan få villkoren prövade av ett utomstående organ, arrendenämnden, inför vilken den kyrkliga jorden alltid bör företrädas av stiftsnämnden (10.2.3.1). Utarrenderingen bör handhas av den som förvaltar jorden (10.2.3.2). Ekonomisk besiktning bör för samtliga slag av fastigheter ankomma på boställsnämnden eller dess ordförande (10.2.3.3). Huvudparten av den kyrkliga skogen står under stiftsnämnds tillsyn eller ome-

delbara förvaltning. Beträffande en mindre grupp skogar, som tillhör domkyrkosysslomansboställen, domkyrkor och församlingskyrkor är alltjämt 1894 års skogsordning tillämplig, ehuru domänstyrelsens befattning med lokalkyrkornas skogar provisoriskt har överflyttats på stiftsnämnderna år 1962. Hela denna grupp skogar bör nu ställas under stiftsnämnds tillsyn eller — i fråga om domkyrkosysslomansboställenas och domkyrkornas skog i andra stift än Lunds — deras direkta förvaltning (10.2.4). En detaljerad genomgång i kap. 11 av de arrenderättsliga bestämmelser som gäller för olika slag av kyrklig jord visar klart, att det också här brister i enhetligheten och att det behövs en helt ny lagstiftning, som kan skapa reda på detta område. Utredningen har hållit nära fortlöpande kontakt med arrendelagsutredningen, som inom kort avlämnar betänkande med förslag till ny arrendelagstiftning, varigenom också behovet av nya bestämmelser för den kyrkliga jorden kan väntas bli tillgodosett. Boställsutredningen framlägger därför inte något eget förslag i denna del (11.3). Önskvärdheten av att kunna återplacera försäljningsmedel från kyrklig jord i annan fast egendom än jordbruk eller skog gör det nödvändigt med bestämmelser om förvaltning av hyresfastigheter. Utredningen föreslår några enkla grundläggande förvaltningsbestämmelser (12.2), men utgår ifrån att den kyrkokommunala förvaltningen är utrustad med eller på resp. orter har tillgång till den sakkunskap som behövs för en affärsmässig förvaltning av hyresfastigheter. Stiftsnämnden bör för kyrkofondens räkning bevaka, att marknadsmässig hyra utgår. I fråga om prästgård, på vilken till följd av ändrad tjänsteorganisation inte skall vara anvisad tjänstebostad åt präst, kommer att klart framgå, att den skall utgöra prästlönetillgång för pastoratet. Det bör ankomma på stiftsnämnd att besluta om dess framtida disposition (12.3).

I kap. 13 behandlas formerna för upplåtande av vissa speciella nyttjanderätter. Det föreslås, att stiftsnämnd skall besluta om s.k. substansupplåtelser på all kyrklig jord. Upplåtelse av vattenkraft bör underställas kammarkollegiet (13.1). Jakträtt på löneboställe bör upplåtas av det för pastoratens skogs förvaltning föreslagna gemensamma pastoratsorganet (13.2). Fråga om arrendators rätt till husbehovsfiske på löneboställe bör prövas av boställsnämnden. Eljest bör upplåtelse av fiske på kyrkliga fastigheter ankomma på den som förvaltar egendomen (13.3). Ändamålsupplåtelser, dvs. upplåtelse av en begränsad nyttjanderätt på obestämd tid, bör få beslutas av stiftsnämnd för alla slag av kyrklig jord. Detta skulle även avse rätt att dra fram starkströmsledningar (13.4). Upplåtelse av servitut föreslås överflyttas från Kungl. Maj:t till stiftsnämnderna (13.5). I den mån tomträttsupplåtelse på kyrklig jord blir aktuell bör den ankomma på stiftsnämnden (13.6).

19.5 Naturvård och kulturminnesvård Frågor om naturvården på kyrklig mark behandlas i kap. 14. För enhetlighetens skull bör även i dessa frågor stiftsnämnden få företräda all kyrklig jord vid godkännande av reservatföreskrift eller fridlysning. Även förvaltningen av naturvårdsobjekt på kyrklig mark bör som regel uppdras åt stiftsnämnderna, som bör få medel anvisade direkt från vederbörande anslag i riksstaten till kostnaderna härför (14.2.2). Kostnaderna för naturvård på Hallands Väderö bör överflyttas från kyrkofonden till det statliga naturvårdsanslaget. I fråga om vården av icke fridlysta objekt föreslår utredningen, att stiftsnämnd skall kunna ålägga pastorat att vårda visst naturföremål på löneboställe med rätt att dra av kostnaden vid avräkningen med kyrkofonden. Gäller vården ett markområde, t.ex. en löväng, bör det kunna undantas från utarrendering och skötselföreskrifter med205

delas i hushållningsplan. För kyrkojordar bör kyrkorådets medgivande till motsvarande åtgärd inhämtas (14.2.3). För att förstärka kulturskyddet för äldre prästgårdsbyggnader föreslås, att alla omeller nybyggnads företag på prästgård eller förutvarande prästgård skall underställas stiftsnämnden, som bör höra länsarkitekten och, i fråga om byggnad som är mer än 50 år gammal, landsantikvarien. Den senare bör i motsvarande fall höras också vid försäljning av prästgård (15.3.1). Utredningen uppmärksammar också behovet av skydd för vissa s.k. överloppshus på prästgård (15.3.2).

När det gäller aktier är utredningen inte benägen att förorda placering av större andel av ett pastorats prästlönefonder än 25 % på detta sätt. I motsvarande utsträckning bör statskontoret få rätt att placera kyrkofondens medel i aktier (16.4.4). Beträffande prästlönefond som innestår på bank föreslår utredningen, att det föreskrivs, att medlen skall vara insatta på spärrat konto och ej få lyftas utan stiftsnämndens medgivande. Likaså bör aktier och andra värdepapper vara nedsatta i öppet förvar hos bank (16.5).

19.7 Myndigheter och författnings19.6 Placeringen av prästlönefondsmedel I enlighet med direktiven lämnar utredningen en redogörelse för överväganden som under senare år gjorts om möjligheten att erhålla en värdesaker placering av fondmedel (16.3). Utredningen kommer dock till slutsatsen att f.n. endast placering i fastighet och i någon mån i aktier utgör godtagbara alternativ (16.4.1). I första hand bör prästlönefonderna återplaceras på ett sätt som tillgodoser rationaliseringskraven inom det kyrkliga jord- och skogsbruket. De blir på så sätt aktiva redskap åt strukturrationaliseringen. Förvärv av tillskottsjord och uppbyggandet av bärkraftiga större brukningsenheter bör eftersträvas (16.4.2). Också placering i andra fastigheter, företrädesvis större hyresfastigheter, bör kunna komma ifråga (16.4.3).

reglering I kap. 17 sammanfattar utredningen sina förslag i fråga om de förvaltande organens arbetsuppgifter och den sammansättning och organisation de med hänsyn härtill bör ha. Utredningen förordar bl.a. större distrikt för boställsnämnderna (17.2) och en delvis förändrad sammansättning av stiftsnämnden (17.3). En redogörelse för utredningens förslag till ny lagstiftning lämnas i 18 kap. Förslaget innebär, att nuvarande, ganska omfattande och svåröverskådliga bestämmelser om den kyrkliga egendomen och dess förvaltning sammanförs i två tämligen kortfattade lagar av kyrkolags natur och att detaljregleringen sker i en för hela området gemensam stadga, som utfärdas av Kungl. Maj:t. Utredningen kommer att framlägga förslag till sådan stadga.

Reservation av ledamoten Lindström

I kap. 8 som har rubriken »Förvaltningsformer som främjar strukturrationaliseringen» föreslår utredningens majoritet, att ledningen av förvaltningen av pastoratens skogar uppdras åt ett pastoratens samarbetsorgan med långtgående befogenheter (8.1.2.3). Jag kan inte dela denna uppfattning utan anser att ledningen bör ligga hos stiftsnämnderna. Enligt min uppfattning är det en av utredningens mest angelägna uppgifter att föreslå åtgärder, som verksamt kan bidra till att med framgång inordna även den kyrkliga jorden i den allmänna strukturrationalisering som den tekniska utvecklingen gjort ofrånkomlig. Genom sin sammansättning och sin direkta tillgång till högt kvalificerad expertis och genom att

de är i stort sett obundna av känslomässigt präglad lokalpatriotism är stiftsnämnderna vida mera än ett rent pastoratsorgan lämpade att leda de angelägna strävandena att av ett så splittrat ägoinnehav skapa brukningsenheter med goda förutsättningar för tidsenlig och arbetsbesparande drift med ökade möjligheter till förbättrad lönsamhet. Eftersom stiftsnämnderna inom sina resp. verksamhetsområden såsom tillsynsmyndigheter eller förvaltande organ företräder alla kategorier av kyrklig jord har de också vida större möjligheter att för köp, försäljningar, byten och triangelbyten möta alla markägarekategorier med motsvarande arronderingsintresse.

Pastoratens prästlönefonder och fondmedlens placering den 31 december 1963 (Beloppen i 1000-tal kr.) Antal pastorat 1

Placering i bankinrättningar

Totalt

Med prästlönefonder

Sparbank

Affärsbank

Jordbrukskassa o. annan bank

Summa

Summa avkastning

Obligationer o. förlagsbevis

Aktier

10 Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

98 84 87 72 77 114 156 121 72 82 59 21 29

92 80 85 71 75 104 148 88 65 77 53 21 24

2633 5179 3008 2906 2820 10038 9215 3373 1178 1023 2051 481 2415

2386 1212 1753 1415 1439 131 320 864 4017 1933 4236 101 986

552 263 1210 606 238 278 126 254 33 599 329 107 473

5571 6654 5971 4927 4497 10447 9661 4491 5228 3555 6616 689 3874

198 234 215 168 142 391 354 165 188 121 221 26 104

1458 585 1248 600 2713 1198 807 381 1121 1809 658 25 1507

Summa

141102 Stift

1 Placering i

Med pastorat jämställs kyrklig samfällighet, som handhar präst- och kyrkomusikerlöner. Därav 26500 kr. i förlagsbevis. 3 Inkluderar lån till vattenfallsstyrelsen på tillsammans 780000 kr. 2

— — — 130 104 215

— — — — — — 449

Bilaga A

Summa prästlönefonder

Summa avkastning

ligationer m.m.

Annan placering

mma

Summa avkastning

Lån till pastorat

Lån till församl.

Lån till kommun

Lån till enskilda m.m.

Summa

Summa avkastning

458 585 248 600 843 302 022 381 121 809 658 25 507 559

52 20 44 21 97 44 42 12 53 67 21 1 64 538

224 278 164 204 433 908 241 632 718 608

81 33 112 102 62 24 223 — 12

1924 2119 1404 1081

87 97 65 45 33 75 96 103 88 87 50 — 73 899

8953 9358 8623 6608 8232 13 870 12998 6960 8183 7457 8768 6966

337 351 324 234 272 509 492 279 329 275 293 28 242

675 912 197 125 541 1406

590 64 570 43 11 24 6478

14 — 567-5454

216 578 272 648 445 866 1040

— 968

5 251 — 386

61 — 207

892 2121 2315 2088 1834 2093 1494

11 1585 20961

Bilaga B Inventering av det kyrkliga fastighetsbeståndet i Sverige år 1962, redovisat i tabellform Tabell 1. Stiftsvis redovisning av antal fastigheter, ägoskiften och arealer av olika ägoslag Stift

Antal fastigheter

Antal Areal ägo• skiften åker °kult. betesmark; ha

annan betesmark;

prod. skogsmark;

Summa produktiv mark;

ha

ha

ha

— övrig mark;

Totalsumma;

%

ha

ha

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

579 624 427 270 268 508 1313 413 241 141 105 106 38

1109 931 1035 508 636 1027 1597 1 629 377 314 291 314 65

9948 9089 13001 6747 4748 8195 20851 6007 4056 1395 759 2074 1171

1805 3 655 2558 1288 814 4074 2657 985 486 525 229 580 243

34854 20757 17164 10751 27940 35615 9075 13234 34301 60758 29135 5772 2295

46607 33501 32723 18786 33502 47884 32583 20226 38843 62678 30123 8426 3709

11,4 8,2 8,0 4,6 8,2 11,7 8,0 4,9 9,5 15,3 7,3 2,0 0,9

6120 4311 3445 2198 6447 11310 2441 6414 7107 17596 21617 1768 841

52727 37812 36168 20984 39949 59194 35024 26640 45950 80274 51740 10194 4550

Summa

100,0

1 För Lunds stift är redovisade 219 fastigheter utan arealangivelse, beroende på att arealen är okänd eller understiger 0,5 ha. Dessa fastigheter har antagits bestå av vardera ett ägoskifte.

Tabell 2. Jordbruksjordens fördelning på stift

Tabell 3. Skogsmarkens fördelning på stift

Stift

Stift

Jordbruksjord

Prod, skogsmark

ha

%

Lund Skara Linköping Växjö Uppsala Strängnäs Göteborg Västerås Karlstad Visby Härnösand Stockholm Luleå

23508 15559 12744 12269 11753 8035 6992 5562 4542 2654 1920 1414 988

21,8 14,4 11,8 11,3 10,9 7,4 6,5 5,2 4,2 2,5 1,8 1,3 0,9

Härnösand Växjö Uppsala Karlstad Luleå Västerås Linköping Skara Göteborg Strängnäs Lund Visby Stockholm

60758 35615 34854 34301 29135 27940 20757 17164 13234 10751 9075 5772 2295

20,1 11,8 11,5 11,4 9,6 9,3 6,9 5,7 4,4 3,6 3,0 1,9 0,8

Summa

100,0

Summa

100,0

ha

~~%

Tabell 4. Den produktiva markens fördelning på stift Stift

Ägoskiften

Stift

Prod, mark ha

Tabell 6. Ägoskiftenas fördelning på stift

°/

antal

/o

/o

Härnösand Växjö Uppsala Karlstad Västerås Linköping Skara Lund Luleå Göteborg Strängnäs Visby Stockholm

62678 47884 46607 38843 33 502 33501 32723 32583 30123 20226 18786 8426 3709

15,3 11,7 11,4 9,5 8,2 8,2 8,0 8,0 7,3 4,9 4,6 2,0 0,9

Lund Uppsala Skara Växjö Linköping Västerås Göteborg Strängnäs Karlstad Visby Härnösand Luleå Stockholm

1597 1109 1035 1027 931 636 629 508 377 314 314 291 65

18,1 12,6 11,7 11,6 10,5 7,2 7,1 5,8 4,2 3,6 3,6 3,3 0,7

Summa

100,0

Summa

100,0

Tabell 5. Totalarealens fördelning på stift Stift

Totalareal ha

/o

Härnösand Växjö Uppsala Luleå Karlstad Västerås Linköping Skara Lund Göteborg Strängnäs Visby Stockholm

80274 59194 52727 51740 45950 39949 37812 36168 35024 26640 20984 10194 4550

16,0 11,8 10,5 10,3 9,2 8,0 7,5 7,2 7,0 5,3 4,2 2,1 0,9

Summa

100,0

Tabell 7. Åkerskiftenas genomsnittsarealer Stift

Totalareal Antal skiften åker o. åker o. kult. bekult. be- tesmark; tesmark ha

Genomsnittsareal per skifte; ha

Stockholm Karlstad Skara Lund Strängnäs Västerås Linköping Göteborg Växjö Uppsala Visby Härnösand Luleå

50 200 703 1162 380 287 672 443 648 811 188 148 83

1171 4056 13001 20851 6747 4748 9089 6007 8195 9948 2074 1395 759

23,4 20,3 18,5 17,9 17,8 16,5 13,5 13,5 12,6 12,3 11,0 9,4 9,1

Hela landet

15,2

Tabell 8. Skogsskiftenas

genomsnittsarealer

Stift

Antal skiften prod, skogsmark

Totalareal prod, skogsmark; ha

Genomsnittsareal per skifte; ha

Härnösand Karlstad Luleå Västerås Uppsala Växjö Linköping Stockholm Strängnäs Göteborg Lund Skara Visby

267 246 229 445 574 596 401 49 269 403 326 634 251

60758 34301 29135 27940 34854 35615 20757 2295 10751 13234 9075 17164 5772

227,5 139,4 127,2 62,8 62,4 59,8 51,8 46,8 40,0 32,8 27,8 27,1 23,0

Hela landet

64,3

Tabell 9. Fastigheternas genomsnittsarealer Stift

Antal fastigheter

Åker o. kult. betesmark Totalareal;

Annan betesmark

ha

Genom- Totalsnittsareal; areal per fastighet; ha ha

Genom- Totalsnittsareal; areal per fastighet; ha ha

Genomsnittsareal per fastighet; ha

3 6 6 5 3 8 2 2 2 4 2 5 6

34854 20757 17164 10751 27940 35615 9075 13234 34301 60758 29135 5772 2295

60 33 40 40 104 70 8 32 142 431 277 54 60

6120 4311 3445 2198 6447 11310 2441 6414 7107 17596 21617 1768 841

11 7 8 8 24 22 2 16 29 125 206 17 22

579 624 427 270 268 508 1094 1 413 241 141 105 106 38

9948 9089 13001 6747 4748 8195 20851 6007 4056 1395 759 2074 1171

17 15 30 25 18 16 19 15 17 10 7 20 31

1805 3 655 2558 1288 814 4074 2657 985 486 525 229 580 243

Hela landet

4814 1

19899 Fastigheter utan arealangivelse här uteslutna.

212 Övrig mark

Genom- Totalsnitts- areal; areal per fastighet; ha ha

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

1 Prod, skogsmark

Tabell 10. Brukningsenheternas fördelning på storleksgrupper efter areal åker och kultiverad betesmark Stift

Antal br. enheter med åker

< 10 ha

10—20 ha

2 0 ^ 0 ha

>40ha

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

562 515 415 260 217 483 1026 399 186 130 57 104 38

282 240 65 70 84 167 324 185 75 73 35 24 6

93 109 103 73 44 177 250 114 46 43 13 29 8

107 107 131 54 51 111 346 72 38 11 5 44 11

80 59 116 63 38 28 106 28 27 3 4 7 13

Summa

572 Tabell 11. Brukningsenheternas procentuella fördelning på storleksgrupper efter areal åker och kultiverad betesmark Stift

% av hela antalet brukningsenheter med areal åker och kultiverad betesmark <10ha 10—20 ha 20—40 ha >40ha

S:a

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

50,2 46,5 15,6 26,9 38,7 34,6 31,6 46,4 40,3 56,1 61,4 23,1 15,8

16,6 21,2 24,8 28,1 20,3 36,6 24,4 28,6 24,8 33,1 22,8 27,9 21,0

19,0 20,8 31,6 20,8 23,5 23,0 33,7 18,0 20,4 8,5 8,8 42,3 29,0

14,2 11,5 28,0 24,2 17,5 5,8 10,3 7,0 14,5 2,3 7,0 6,7 34,2

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Medeltal

37,1

25,1

24,8

13,0

100,0

+ b

>2 > E + S

m > o o o o o - ^ - v o ^ ^ o \ O N - ^ 0 0 0

> 2 M

1-1

v o < n m m - ^ - > o r - > n v - ) V o v o v o o o

E

i o

T f r < N © v o © © « o r ~ v O r O T t r t * - <

o

r - - © r o O r < - > O r n ( N C T s O s r ~ - © c o v o m o o o o r O T j - o o o o w - i f N ' r i t N ' - H ( N f N r t N -t « n M

+

^t

M

^

«

0O

(S

o m v o ^ o r n - r l - O N f n m m v D r - <ov©rovNCNO\i/->i/->i/->vDoorm c > o \ o \ > o « / - i - H m o o \ ( N o o

vo

©

^

r»

m

—i c

vo

N

n

Tt

N

N 0 \ 5 \ I— ^ O M t ^ h - ^ O N M o o o o m o v o r - - o \ © o r - — < T * V O O —

v-> f l ^ H Os ^t ON m ts CN N

'/-i Cl

\o

HH J 3

(S

-*

Ttrtr»-ir~-oooNm>r)fN| N H I<1 T f N

~^ C l W

c o « h N M ^ c i « h m o \ c ^ • N r t r n M I O - H - H O C I r t

i

N

m > / - ) — i T f T j - © ( N r < " > i / - ) T f 0 0 © ^ O ^ O O S O O \ O N O O V - ) C T \ - H O O I ~ ~ O O

fN

. S t o n

T-i

(S

(N

«N 00

T-I

o o o \ T t - ^ t - - r - o \ t - - - H O > ^ o o - H « N v o o m r s i o o o o < o o N — i - H O \ r ^

>£2 E c3 T3 60

2° o _

« « « in ^ « t-- m © i o r o r - os o o r - - ^ r ~ - o s v o O ( N r n r - — i > M • * o r - ~ o r - - > / - > o \ r « " > T } - o o N » n f N r o <N - H >—i (N CO H m »O N

rvj

en c

C/5

Q tr! 3 : O, O :0 0 <u o U -^-J C D, ,3 c5 E5 c S h b Ä 00 C c. — ^ ä <s sed 3 D J « t f l > > J O ^ W J > :

:

M

!

214 O

Tabell 13. Virkesförrådets fördelning på stift Stift

Virkesförråd; % av hela virkesförrådet

Härnösand Växjö Karlstad Uppsala Västerås Linköping Skara Luleå Göteborg Strängnäs Lund Visby Stockholm

17,5 13,7 12,5 12,0 9,3 8,2 6,4 6,2 4,5 4,1 3,3 1,5 0,8

Summa

100,0

Tabell 15. Virkesförråd per ha i olika åldersklasser stift

m3sk per ha I+ 11

III + IV

V+

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby

27 45 46 32 37 40 50 28 48 27 12 25 26

133 148 139 154 129 151 158 120 133 101 58 94 145

195 182 194 184 157 230 206 170 170 131 99 109 172

Hela landet

158 Tabell 14. Virkesförråd per ha Stift

Virkesförråd; m3sk per ha

Linköping Växjö Strängnäs Skara Lund Karlstad Stockholm Uppsala Göteborg Västerås Härnösand Visby Luleå

129 126 124 123 120 119 118 113 110 108 94 86 69

Medeltal

Tabell 16. Virkesförrådets procentuella fördelning på åldersklasser Stift

Virkesförråd 1000 m 3 sk

Därav % åldersklass I + II

III + IV

V + VI

VII +

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

3928 2669 2104 1331 3027 4487 1089 1457 4091 5710 2015 498 271

6,8 8,6 8,7 6,0 7,7 9,8 16,9 5,6 8,8 4,0 2,8 4,2 4,8

37,5 48,5 51,6 47,3 34,4 45,8 48,2 49,6 40,2 23,1 22,1 29,2 45,5

36,6 35,9 37,4 36,1 41,1 37,2 29,0 40,8 39,1 35,2 45,1 41,1 40,6

19,1 7,0 2,3 10,6 16,8 7,2 5,9 4,0 11,9 37,7 30,0 25,5 9,1

S:a resp. medeltal

7,3

38,2

37,7

16,8

Tabell 17. Skogsmarkens procentuella fördelning på åldersklasser Stift

Areal prod, skogsmark; ha

Därav % i åldersklass K

I

II

III

IV

V

VI +

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

34854 20757 17164 10751 27940 35615 9075 13234 34301 60758 29135 5772 2295

7,9 3,3 6,4 7,3 8,6 7,2 2,7 3,7 6,2 14,2 6,2 6,4 8,0

14,0 12,4 10,4 11,9 10,3 15,3 14,7 8,8 10,8 5,8 6,7 5,5 10,8

14,3 12,3 13,0 11,3 12,3 15,3 25,8 13,1 11,2 8,0 8,1 9,0 11,0

17,3 18,5 22,5 15,6 15,4 17,1 18,8 24,0 17,0 8,1 10,5 10,4 18,1

14,3 23,3 22,7 22,4 13,5 20,9 17,8 21,6 19,1 13,4 15,9 16,3 18,5

12,5 16,2 17,1 18,2 16,2 12,8 12,7 17,7 17,6 14,7 25,0 15,1 21,9

19,7 14,0 7,9 13,3 23,7 11,4 7,5 11,1 18,1 35,8 27,6 37,3 11,7

S:a resp. medeltal

8,0

10,3

11,9

15,1

17,4

16,2

21,1

S B . Q Oc

o o r - ^ f N c N c N C N ^ r o c N r M O O N

fN rs

c3 G M VI t > X )

ro (N r o *G

ro oo

OO 00 m 0 -

o > n > n o \ v o o o o o o r o r - ~ —<

rt

^

(S

i

r o >—i

«

>n o\ 2 CM" T-,

^

-H

^

>—ir-~rooo^OVO-HONOOO\rovoos ca ca

ca

ro

^

-H

vo

&

ca ™ _»

Crt

t/3

S O 3 W ^ .G

ON 0 0 2 CM"

ro en in w* ro ro

-H

ro

o"

1-

VO

•

Tj-rN«N^)cX5^J-r~-00 H N H H fN <N ~H

<3

•—*

*

N (N CN O m

CN

U XI C ca

00 C

.2

o

O

cq

.id en ca ca C/2 G

ro ^ H

^

in ON »n

vo

CO

X"

[3 <U öJ) t i 13 33

2 a ^ a o-o^a G o 8«a oo u-o m

00 G x > . _ g . _

ej

«PN *«-H ».-H ^

j ^

^

fl ^ ^ ^ <o u w

•g

.2 ^ eb H fi3.Se

O \ T j - r ~ O 0 0 0 0 r o r O - H - H « n v O 0 0

I ca - 3 D. :0

rt

§ m

°< .S

j

U

; 0 -Q 3

-S3 c1 *; :Q

i-t ui p C3 :ccj

o

» o

ro

O

, 3 Ö S B T3 - o "O o - a - Q - o ca ca ca i i ca ca ca c c c <5 c c c oo oo oo £i 00 00 OO 50 60 M 00 ÖO 60 >> >> >> O JO X ) J3 ^ ^ M ** ca ca ca 2 ca ca ca c G 3 -S G C G B C C S3 T3 T3 X I O O O

g 555 ses PQ »-i CN r o •>* m ^o

> > J O ^ E J > - 5o

Tabell 19. Brukningsenheter med resp. utan byggnader Stift

Antal brukningsenheter

Därav % med

utan

med

bostadshus

utan

ekonomibyggn

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

579 624 427 270 268 508 1313 413 241 141 105 106 38

42,0 77,2 93,2 83,0 57,5 80,9 50,9 82,6 68,0 63,8 10,5 21,7 76,3

58,0 22,8 6,8 17,0 42,5 19,1 49,1 17,4 32,0 36,2 89,5 78,3 23,7

42,8 74,8 92,3 82,2 45,5 81,1 52,0 83,3 63,5 65,2 11,4 28,3 76,3

57,2 25,2 7,7 17,8 54,5 18,9 48,0 16,7 36,5 34,8 88,6 71,7 23,7

S:a resp. medeltal

64,3

35,7

63,7

36,3

Tabell 20. Bostadshusens standard

Tabell 21. Bostadshusens tillstånd

Stift

Stift

Antal

Därav %

Antal

moderna omoderna Stockholm Uppsala Strängnäs Västerås Växjö Linköping Göteborg Skara Härnösand Lund Visby Karlstad Luleå

29 243 224 154 411 482 341 398 90 668 23 164 11

89,7 89,3 85,7 83,1 74,2 68,3 56,6 55,3 46,7 44,2 26,1 20,1 9,1

10,3 10,7 14,3 16,9 25,8 31,7 43,4 44,7 53,3 55,8 73,9 79,9 90,9

61,4

38,6

S:a resp.

218 Därav % i gott skick

medel- dåligt gott skick skick

Stockholm Strängnäs Lund Göteborg Växjö Uppsala Västerås Skara Linköping Visby Härnösand Karlstad Luleå

29 224 668 341 411 243 154 398 482 23 90 164 11

86,2 78,6 76,6 73,6 72,3 66,2 62,3 60,8 58,3 56,5 43,3 28,7 27,3

10,3 17,0 20,8 22,6 23,1 28,0 30,5 35,2 33,0 26,1 45,6 63,4 72,7

3,5 4,4 2,6 3,8 4,6 5,8 7,2 4,0 8,7 17,4 11,1 7,9

S:a resp. medeltal

66,2

28,6

5,2

—

Tabell 22. Ekonomibyggnadernas

Stift

Antal

Därav %

Stift

annan betesmark

åker o. kult. betesmark Totalt

Genomsnittsareal per brukn. enhet

222 29 248 412 344

68,5 65,5 64,1 58,3 54,4

31,5 34,5 35,9 41,7 45,6

Linköping Västerås Skara Lund Härnösand Karlstad Visby Luleå

467 122 394 682 92 153 30 12

47,1 44,3 44,2 43,7 33,7 27,5 10,0 8,3

52,9 55,7 55,2 56,3 66,3 72,5 90,0 91,7

S:a resp. medeltal

49,3

50,7

Tabell 23. Ekonomibyggnadernas Antal

Ha

Antal

moderna omoderna Strängnäs Stockholm Uppsala Växjö Göteborg

Stift

Tabell 24. Självständiga fastigheter eller arrendelotter vilka bedöms bli bestående för framtiden

standard

Lund Strängnäs Göteborg Skara Växjö Linköping Stockholm Uppsala Västerås Visby Härnösand Karlstad Luleå

682 222 344 394 412 467 29 248 122 30 92 153 12

72,4 66,2 64,0 55,6 54,1 52,3 48,3 44,8 40,2 40,0 33,7 7,8

S:a resp. medeltal

195 304 258 139 63 316 576 234 108 48 2 13 23

7162 7217 10790 5313 2429 6419 16356 5375 3431 732 55 355 914

37 24 42 38 39 20 28 23 32 15 28 27 40

1324 2875 1919 995 314 2774 1985 857 363 218

S:a resp. medeltal

— 106 194

Tabell 25. Självständiga fastigheter eller arrende-

tillstånd

Därav % i gott skick

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

självständiga enheter

medel- dåligt gott skick skick

—

23,5 26,6 25,9 38,1 34,0 32,5 20,7 39,1 44,3 23,3 50,0 71,3 91,7

4,1 7,2 10,1 6,3 11,9 15,2 31,0 16,1 15,5 36,7 16,3 20,9 8,3

55,4

33,7

10,9

Stift

Antal

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

32 62 151 71 33 72 407 142 53 24 50

Summa

Ha åker o. kult. betesmark

annan betesmark

477 375 2000 778 393 475 1684 382 278 137 430

152 236 610 241 117 233 224 86 76 73 184

_

_

2260 219

Tabell 26. Sambruk med annan fastighet inom pastoratet Stift

Antal

kyrklig

Ha

Tabell 28. Sambruk med annan fastighet än kyrklig fastighet eller arrendelott i pastoratet1 Stift

åker o. kult. betesmark

annan betesmark

372 620 97 199 1084 529 815

58 265 3 3 168 329 35

—

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

18 33 3 8 38 26 69

—

—

10 18 2 4 2

226 166 28 74 45

27 106 7 17 8

Summa

1026 Stift

Antal

kyrklig

Ha åker o. kult. betesmark

annan betesmark

12 27

179 296

39 135

—

—

—

2 14 10

91 160 104

9 31 89

— —

— —

— —

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

— — — —

— — — —

— — — —

Summa

220 Ha åker o. kult. betesmark

annan betesmark

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

310 114 8 45 79 62 218 29 19 40 15 87 7

1758 581 114 366 682 668 1996 250 105 360 246 1645 89

232 144 26 40 184 649 413 42 13 128 38 457 13

Summa

1033 I860

1 Tabell 27. Sambruk med annan arrendelott inom pastoratet

Antal

Upplåtelse av kyrklig fastighet som sidoarrende.

Tabell 29. Byggnadsbestånd och arealer på fastigheter, som bedömts icke lämpa sig att bestå som självständiga enheter Bostadshus Antal Åker fastigh. o. kult. betesmark; ha

Ekonomibyggnader Annan betesmark; ha

Antal Åker fastigh. o. kult. betesmark; ha

Annan betesmark; ha

Byggnader saknas Moderna byggnader i gott skick Moderna byggnader i medelgott skick Moderna byggnader i dåligt skick Omoderna byggnader i gott skick Omoderna byggnader i medelgott skick Omoderna byggnader i dåligt skick

327 114 86 9 145 203 63

1483 1525 982 90 1409 1620 423

400 456 328 40 448 442 146

328 52 65 4 107 257 134

1467 686 785 37 1088 2180 1289

401 180 292 17 372 680 318

Summa

Tabell 30. Ägoskiftenas indelning efter form Stift

Stockholm

Uppsala

Linköping

Skara

Strängnäs

Västerås

Växjö

Lund

Formklass 1

Antal skiften

Åker o. kult. betesmark; ha

Annan betesmark;

Prod, skogsmark;

Övrig mark;

ha

ha

ha

30 16 16 3

683 219 255 14

106 62 73 2

1180 647 439 29

419 258 159 5

234 342 292 241

4203 4043 1337

12009 12806 6621 3418

2027 2099 1340

648 747 313 97

560 198 125 48

850 221 23

519 147 22

737 78 8

248 71 21

429 275 169 162

9904 2386

12019 3813

496 215

703 154 86

342 135 27 4

4297 2231

924 408

741 190 108

5958 4096

746 464 78

—

—

652 45

915 127 4

462 102 63 9

698 75 36 5

26421 1291

379 64 2

221 7

198 49 6

707 228 71 21

5826 1862

34065 1427

9865 1085

352 155

793 143 57

84 39

205 155

19022 1165

6074 1876

112 50 108 1378 2

383 280

358 169 125

495 630

313 127 183

Stift

Göteborg

Karlstad

Härnösand

Luleå

Visby

Hela landet

Formklass

1 2 3 4

1 2 3 4

1 2 3 4

1 2 3 4

1 2 3 4

1 2 3 4

Antal skiften

Åker o. kult. betesmark;

Annan betesmark;

Prod. skogsmark;

Övrig mark;

ha

ha

ha

ha

437 146 32 14

883 96 6 —

387 33 3

361 79 32

382 48 23

215 99 63 —

407 64 15 —

28663 3298 2340

552 109 —

—

897 340 —

130 87 35 62

855 341 135 64

315 159 35 16

47887 8908 2956 1007

14228 2482

74 85 51 81

316 296 116 31

21 76 57 75

19125 6725 2443

11268 7292 2295

294 11 3 6

575 5 — —

29 — 4

226 19 17

24 9 4

5022 1836

68424 14740 3720 1156

14067 4121 1226

231607 46211 17351 6482

66910 16934 5563 2208

997 759 2

603 283

1 Formklassen betecknas med siffror enligt följande: 1 God utformning, som inte motiverar förändring. 2 Mindre god utformning, som verkar fördyrande men inte nedsätter produktionsmöjligheterna. Förändring önskvärd. 3 Dålig utformning, som verkar fördyrande och nedsätter produktionsmöjligheterna. Förändring angelägen. 4 Mycket dålig utformning, som verkar höggradigt fördyrande och nedsättande på produktionsmöjligheterna. Förändring mycket angelägen.

2 Dessutom 219 fastigheter med minst samma antal skiften, för vilka formklass och areal ej är känd. 223

Tabell 31. Behov av omarrondering Areal;

Ägoslag

ha

% av kyrklig jord

Summa areal; ha

Mindre god form, som verkar fördyrande men inte nedsätter produktionsmöjligheterna. Förändring önskvärd.

Åker o. kult. betesmark Annan betesmark Prod, skogsmark

14740 4121 46211

16,8 20,7 15,6 65072

Övrig mark

18,9

Dålig utformning, som verkar fördyrande och nedsätter produktionsmöjligheterna. Förändring angelägen.

Åker o. kult. betesmark Annan betesmark Prod, skogsmark

3720 1226 17351

4,2 6,2 5,8 22297

Övrig mark

6,2

Mycket dålig utformning, som verkar höggradigt fördyrande och nedsättande på produktionsmöjligheterna. Förändring mycket angelägen.

Åker o. kult. betesmark Annan betesmark Prod, skogsmark

1156 485 6482

1,3 2,4 2,2

Övrig mark

2,4

Sammandrag.

Åker o. kult. betesmark Annan betesmark Prod, skogsmark

19616 5832 70044

22,3 29,3 23,6 95492

Övrig mark

27,5

% av kyrklig jord

16,1 82006

16,6

5,5 27860

5,6

2,0 10331

2,1

23,6 120197

24,3

Tabell 32. Bedömda förändringar i arealanvändningen Stift

Omdisponering av åker eller kult. betesmark till skogsmark;

annan betesmark till skogsmark;

åker till tomtmark inom 10 år;

skogsmark till tomtmark inom 10 år;

åker till tomtmark i mera avlägsen framtid;

ha

ha

ha

ha

ha

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

277 53 1298 274 94 185 276 39 206 44 135

59 15 334 121 134 51 793 3 36 92 33

158 241 170 82 681 182 1165 22 65 49 206

—

— —

—

—

—

—

71 Summa

31 100 155 491 127 366

— 22 66 6

170 93 146 59 131 99 626 73 4 139 109

skogsmark till tomtmark i mera avlägsen framtid; ha

9 100 5 35 418 249

— — 13 11

Tabell 33. Ägoskiftenas och arealernas fördelning på fastighetstyper inom stiften Stift

Uppsala

Linköping

Skara

Strängnäs

Västerås

Växjö

15 — 567-5454

Typ 1

Antal fastigheter

Antal skiften

Annan Prod. Åker o. kult. betes- betesmark; skogsmark; mark;

Övrig mark;

ha

ha

ha

ha

27914 4992

728 326 33 22

7345 1942

409 142 14 14

260 401

312 43 85

S:a

1 2 3 4 8

382 142 42 6 52

562 245 42 13 69

S:a

1 2 4

1 2 3

997 162 246

6788 2081

15087 4960

1 68 151

—

—

11 43

27 683

956 57 12 77

3 655

658 347 29 1

9003 3276

11154 5133

2186 1205

266 135 25 1

S:a

1 2 3 4 6 7

700 201

—

—

566 311

45 9

333 152 3 14 4 1 1

5274 1281

8099 2293

2 109 44

—

—

—

13 3

—

—

181 74 3 8 2 1 1

96 103 74 86

19 11 30 28

S:a

1 2 3 4 6 7

423 150 48 9 3 1 2

676 87 24 20 2 5

23813 2996

803 17 161 67 33

151 73 33 6 2 1 2

—

S:a

1 2 3 4 5

213 152 119 17 7

S:a

—

594 200 127 31 179

459 151 41 23 5 9

399 356 240 22 10

4160 2181 1642

14897 10066 8489 1539

4453 3599 2763

194 18

976 729 77 11

378 117

Stift

Lund

Göteborg

Karlstad

Härnösand

Luleå

Visby

Stockholm

226 Typ 1

Antal fast.

Antal skiften

Åker o. Annan Prod, kult. betes- betesmark; skogsmark; mark; ha ha ha

Övrig mark; ha

1 2 3 4 6 8

257 18 319 58 114 547

371 20 433 65 141 348

7337 197 6606 1318 2771 2622

1212 34 804 47 141 419

3926 340 3787 169 41 812

975 34 957 85 21 369

S:a

1 2 3 4 5

169 74 158 10 2

255 110 244 17 3

2907 792 2126 173 9

464 135 376 5 5

4996 2736 5099 123 280

2539 1217 2539 45 74

S:a

1 2 3 4 5 8

104 54 61 2 6 14

154 89 91 2 22 18

2546 824 563 67 31

271 91 77 10 10 6

17753 3052 4179 18 1169 3130

3241 640 665 1 188 450

S:a

1 2 3

113 27 1

251 62 1

1267 126 2

467 57 1

50309 10449

—

14477 3117 2

S:a

1 2 3

64 19 22

205 45 41

584 138 37

198 28 3

22686 4309 2140

14772 5652 1193

S:a

1 2 3 4

44 9 52 1

144 25 142 3

1194 180 675 25

294 32 253 1

2235 1150 2333 54

1062 210 493 3

S:a

5 772

1 2 4

23 14 1

34 29 2

948 202 21

194 46 3

1633 627 35

429 407 5

S:a

—

Stift

1 Typ1

Antal fast.

1 2 3 4 5 6 7 8

2376 S:a

933 824 148 16 118 2 616

Antal skiften

4517 1956 1318

198 36 148 2 438 8613

Åker o. Annan Prod. kult. betes- betesmark; skogsmark; mark; ha ha ha 53020 14023 11931 3192

12909 3528 2310

473 26 146 5 481

94 2882

204502 53103 27542 3854 2384

Övrig mark; ha 59453 18967 8982

880 388 55 35 933

271 105

Fastighetstyperna betecknas med siffror enligt följande: 1 f.d. kyrkoherdeboställen 1 2 f.d. komministerboställen > pastoratens löneboställen 3 övriga prästlöneboställen* J 4 ecklesiastika arrendegårdar 5 stifts prästlönefondshemman 6 domkyrkohemman 7 domkyrkosysslomansboställen 8 kyrkohemman och kyrkskogar

* Här redovisas de prästgårdar, på vilka tjänstebostad inte längre finns anvisad.

15* — 567-5454

Bilaga C Kyrkliga jordbruksfastigheter i norra delen av Kalmar län

Avkastning

och

strukturförhållanden.1

1 Inledning Boställsutredningen har gjort en inventering av det kyrkliga fastighetsinnehavet i hela landet. Resultatet av denna har redovisats i tabeller i bil. B till detta betänkande och har närmare kommenterats i kap. 4. Av inventeringen framgår, att det samlade, kyrkliga fastighetsinnehavet 1962 totalt omfattade 88 000 ha åker och kultiverad betesmark, 20 000 ha annan betesmark och 302 000 ha produktiv skogsmark (Bil. B, tabell 1). Antalet utarrenderade brukningsenheter med åker uppgick till närmare 4 400, av vilka 1 660 hade mer än 20 ha jordbruksjord och de övriga mindre (Bil. B, tabell 10). Av dessa består emellertid ca 1 400 av jord som sambrukas med annan fastighet. Antalet självständiga brukningsenheter utgör drygt 3 000 med en genomsnittlig areal åker och kultiverad betesmark av 24,2 ha. Sammanfattningsvis kan sägas, att det kyrkliga fastighetsbeståndet i huvudsak har samma struktur som det enskilda jord- och skogsbruket. Det har därmed också i allt väsentligt samma utvecklings- och anpassningsproblem. I samband med inventeringen har stiftsjägmästarna i samråd med boställsnämndsordförandena gjort en bedömning av de olika brukningsenheternas förutsättningar att bestå på längre sikt som självständiga företag (Bil. B, tabell 25). Därvid ansågs 1 100 enheter eller 25 % av hela beståndet år 1962 sakna förutsättningar att bestå. Dessa företag omfattar sammanlagt ca 7 500 ha jordbruksjord och 2 260 ha betesmark. Det kan antas, att bedömningen har

gjorts från mycket försiktiga utgångspunkter och att de nämnda talen representerar en undre gräns för den sannolika förändringen. Många kyrkliga jord- och skogsbruk torde ha olämplig storlek och ägoanordning med hänsyn till nuvarande och väntad teknik. Från lönsamhetssynpunkt måste ett splittrat fastighetsbestånd undvikas. Det är också ett allmänt intresse, att det kyrkliga jord- och skogsbruket ger god avkastning. För att belysa sambanden mellan de kyrkliga fastigheternas storlek, ägosammansättning, bebyggelse och läge å ena sidan och deras avkastning och förutsättningar att bestå som självständiga företag å andra sidan genomförde boställsutredningen år 1964 en undersökning i norra delen av Kalmar län. Norra Kalmar län omfattar boställsdistrikten IV och V av Linköpings stift. För länsdelen sammanställdes följande material. 1) Förteckning över löneboställen i norra Kalmar län med uppgifter om normalavkastning gällande 1964 samt verkliga inkomster och utgifter 1957, 1960 och 1963. Materialet har sammanställts i februari 1965 av stiftsjägmästaren i Linköpings stift. 2) Förteckning över kyrkliga fastigheter i norra Kalmar län 1964 med uppgifter om fastighetsförvaltare, brukare, arealer av olika ägoslag, bostadshus, ekonomibyggnader, arrenden, hyror, taxerings1

Med strukturförhållanden avses här fastighetsbeståndets lokalisering och indelning efter ekonomisk grund, dvs. indelning i brukningsenheter. 229

värde, planerade investeringar samt lantbruksnämndens bedömning av enheternas förutsättningar att bestå som självständiga företag. Materialet har sammanställts av lantbruksnämnden i Kalmar län i samråd med boställsnämndsordförandena Hugo Bellner, Bellsjö, Västra Ed, och Edvin Krönmark, Södra Vi. Uppgift om fastighetsförvaltare har lämnats av stiftsnämnden i Linköping. 3) Karta över kyrkans och andra ägarekategoriers innehav av mark i norra Kalmar län 1966. Kartmanuskriptet har utförts av lantbruksnämnden. Materialet enligt punkterna 1), 2) och 3) ovan redovisas i sin helhet i de följande bilagorna C: 1, C: 2 och C: 3.

2 Avkastning I bil. C: 1 lämnas en redovisning av samtliga löneboställens avkastning i norra Kalmar län. Två mått på avkastningen har kommit till användning, dels normaluppskattningen och dels pastoratens ekonomiska redovisning. Uppskattningen av löneboställes normalavkastning görs under själva förrättningen särskilt för dess jordbruksdel och särskilt för dess skogsdel (se 3.1). Pastoratens ekonomiska redovisning sker däremot samlat för varje löneboställe. Vid summeringen skiljer man inte mellan jordbruksdel och skogsdel och vissa utgiftsposter såsom skatter och försäkringar är gemensamma för hela bostället Det är emellertid sannolikt, att en uppspaltning av de redovisade behållningarna från löneboställena skulle leda till de proportioner mellan jordbruks- och skogsdel som återspeglas i normaluppskattningarna. Som framgår av bil. C: 1 visar löneboställenas jordbruksdel som regel underskott och deras skogsdel som regel överskott. Av samtliga 45 löneboställen i undersökningsområdet beräknades 7 uppvisa överskott och 38 underskott i normalupp230

skattningen för jordbruksdelen år 1964. Det samlade överskottet för jordbruket beräknades uppgå till ca 11 000 kr och det samlade underskottet till ca 264 000 kr. Endast i ett fall, Gagersrum 2: 1 i Törnsfalls socken, beräknades skogsdelen uppvisa underskott och i detta fall med 109 kr. Det samlade överskottet för skogsdelen var uppskattat till ca 427 000 kr. I 22 fall beräknades underskottet på jordbruksdelen vara så stort att det inte kunde uppvägas av skogsdelens överskott. I avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden tas avkastningen från dessa 22 löneboställen upp med 0 enligt gällande regler. — Den samlade behållningen vid de löneboställen som inte beräknades visa underskott uppgick enligt normaluppskattningarna till ca 219 000 kr. Detta belopp utgjorde alltså år 1964 den beräknade normalavkastningen i undersökningsområdet. Normaluppskattningarna görs som regel för 10 år och skall avse avkastningen vid i huvudsak oförändrade förhållanden på brukningsenheterna. Det är givetvis orimligt att begära att normaluppskattningen skall kunna överensstämma med senare faktiskt inträffade avkastningar. Förhandsbedömningar av produktpriser och avkastning och kanske framförallt förhandsbedömningar av omkostnaderna måste vara mycket svåra att göra. Av dessa skäl har också kritik riktats mot systemet (jfr 3.2). Det visar sig nu också, att de inträffade avkastningarna enligt pastoratens ekonomiska redovisning företer rätt betydande avvikelser från förhandsuppskattningarna. Skillnaderna är naturligt nog avsevärt större i de enskilda fallen än ifråga om det samlade utfallet för hela boställsdistrikt. Normalavkastningen år 1964 för de båda undersökta distrikten var beräknad till drygt 210 000 kr, medan den samlade faktiska behållningen för åren 1957, 1960 och 1963 uppgick till resp. 64 000 kr, 216 000 kr och 368 000. Sammanfattningsvis kan sägas, att den sammanlagda avkastningen från löneboställena i norra Kalmar län är förhållande-

Antal kyrkliga jord- och skogsbruk i norra delen av Kalmar län 1964, fördelat på storleksgrupper efter åker- och skogsmarksarealen Storleks-

Skogsmark, ha

grupper efter åkerarealen, ha

Utan skogsmark

0,1 —25 25—50

2 13 25 10 2 1

1 1 1

0— 2 2— 5 5— 10 10— 20 20— 30 30— 50 50—100 över 100 Summa

50—100 100—200

200—400

över 400 Summa

1 1 1 5

1 2 2 1

vis låg. Detta gäller såväl den i förväg uppskattade avkastningen som den i efterhand redovisade faktiska behållningen. Det är framförallt boställenas jordbruksdel som orsakar detta resultat.

3 Strukturförhållanden I bil. C: 2 lämnas en redovisning av samtliga kyrkliga fastigheter i norra Kalmar län med uppgifter bl.a. om brukare, arealer av olika ägoslag, brukningsenheternas beskaffenhet samt taxeringsvärden. Därtill redovisas lantbruksnämndens bedömning av enheternas förutsättningar att bestå som självständiga företag på längre sikt. De kyrkliga fastigheterna i undersökningsområdet är uppdelade på 96 brukningsenheter. Dessas fördelning på storleksgrupper efter åker- och skogsmarksarealen framgår av ovanstående tabell. Tabellen visar bl.a., att 15 enheter av 96 har mera än 30 ha åker och att 47 har 10 ha åker eller mindre. Storleksfördelningen gör det sannolikt, att endast ett fåtal av jordbruksenheterna kan bli långsiktigt bestående, dvs. bära kostnaderna för nyinvesteringar i ekonomibyggnader

1 1 5 2

2 5 3 1

1 1 1

6 14 27 22 12 12 3

och boningshus, om inte betydande förstärkningar med tillskottsmark göres. 53 enheter saknar skogsmark och flertalet av de övriga har endast skog av liten omfattning. 14 av enheterna har 200 ha skog eller mera och 29 av enheterna med skog faller under denna storleksgräns. Strukturförhållandena i skogen är m.a.o. sådana att en omgruppering synes önskvärd i många fall. I bil. C: 3 lämnas en kartmässig redovisning av kyrkans och andra ägarekategoriers innehav av mark i norra Kalmar län 1966. Kartan har särskild markering för innehav av kyrkan, domänverket, bolag, borgerlig kommun, universitet och stiftelse. Förekommande åker har också markerats. Av kartan framgår, att kyrkans innehav i undersökningsområdet är uppdelat på ett antal mindre enheter, som är förhållandevis jämnt spridda över hela området. De kyrkliga fastigheterna återfinns vanligen i närheten av sockenkyrkorna och i anslutning till bebyggelseområden. Den bästa samlingen av den kyrkliga jorden förekommer i Hjorted och Misterhult och den största spridningen i Hannäs, Tryserum Gärdsrum, Ukna, Östra Ed och Loftahammar. 231

De kyrkliga fastigheterna har som regel bättre bostäder och ekonomibyggnader än andra jordbruksfastigheter. Detta torde bidra till att konservera företagsformerna och hålla tillbaka strukturanpassningen. En sammanställning över det kyrkliga byggnadsbeståndet lämnas i följande tabell.

Bostädernas och ekonomibyggnadernas beskaffenhet vid de kyrkliga jordbruksfastigheterna i norra delen av Kalmar län 1964 Beskaffenhet

Bostäder

Ekonomibyggnader

43 Moderna byggnader i gott skick Moderna byggnader i medelgott skick Moderna byggnader i dåligt skick Omoderna byggnader i gott skick Omoderna byggnader i medelgott skick Omoderna byggnader i dåligt skick

—

—

6 Summa

92 Tabellen visar, att 68 av de 92 bebyggda enheterna har moderna bostäder, de flesta i gott skick, och 54 moderna ekonomibyggnader, varav 43 i gott skick. Endast två enheter har omoderna bostäder i dåligt skick. Sex har omoderna ekonomibyggnader i dåligt skick. En jämförelse med samtliga jordbruksenheter i norra Kalmar län — en inventering av dessa gjordes 1965 i samband med en länsutredning 2 — visar, att det kyrkliga byggnadsbeståndet är utomordentligt gott. Endast 15 % av samtliga brukningsenheter i området har goda bostäder och 38 % har dåliga bostäder. Endast 5 % har goda ekonomibyggnader och hela 47 % dåliga ekonomibyggnader. Lantbruksnämnden har i sin rationaliseringsverksamhet och vid lämnandet av 232

s.k. jordförvärvslån och driftslån att bedöma brukningsenheternas förutsättningar att långsiktigt bestå som företag. Då de kyrkliga jordbruksfastigheterna i allt väsentligt har samma sammansättning och struktur och därmed också anpassningsproblem som lantbruket i övrigt, har det varit av intresse att låta lantbruksnämnden göra en bedömning av de kyrkliga fastigheterna. En sådan gjordes vid sammanträde med lantbruksnämndens i Kalmar län delegation för yttre rationalisering den 30 oktober 1964, och resultatet redovisas i sin helhet i bil. C: 2. Av de 93 prövade brukningsenheterna fann lantbruksnämnden, att 23 hade goda förutsättningar och 70 dåliga att långsiktigt bestå som självständiga företag, om inte betydande omdispositioner gjordes — exempelvis genom utökning av deras arealer eller specialisering av deras driftsinriktning. Lantbruksnämndens bedömning tyder — liksom avkastningssiffrorna och strukturförhållandena — på ett betydande behov av en omstrukturering av de kyrkliga fastigheterna i undersökningsområdet.

2 Kungl. lantbruksstyrelsen, Meddelanden, serie C nr 6, Kalmar 1960. Jord- och skogsbruk i Kalmar län 1965, del av länsutredning, stencil, lantbruksnämnden, Kalmar 1967.

C:1 och C: 2

Beräknad normalavkastningförår 1964 samt verkliga inkomster och utgifter för löneboställ Normaluppskattning gällande 31/12 1964 Socken och registerbeteckning

Hannäs socken Klockarbordet 1:1, Grävsätter 2:7 Torp 1:1 Klockarbordet, skogsmark

Jordbruksdelen, arrenden, hyror, jakt och fiske Ink.

Utg.

kr

kr

Behålln. ( + )el. underskotte-) kr

Skogsdelen jämte inkomst- Totalt skatt* för bostället Ink.

Utg.

kr

kr

Behålln. ( + )el. underskott ( - ) kr

Ink.

Utg.

kr

kr

Behålln. ( + )el. underskott ( - ) kr

-480

—

—

—

-480

-7484

5706 *1707

+ 19812

+ 12328

7413 Ukna socken Hammar Stora 1:1 med Klockarebol av 1:1 Tjustad 3:4

Gärdserums socken Brantehäll 1:1 Dalhems socken Dalhem Prästgård av 3:1 Hålkärr 1:1 Västra Eds socken Hälleberg 1:1, 2:1

-6318

+ 1627

-4691

20 (jakt)

—

+ 20

841 *345

+ 2004

+ 2024

Tm 1885

-3325

+ 436

-2889

-790

7063 *491

+ 9726

+ 8936

+ 18066

+ 21762

+ 3696

11894 *2680 14574

Östra Eds socken Ramsdal 2:1

+ 909

+ 342

+ 1251

Tryserums socken Ingelsbo 3:1

-2576

+ 2300

-276

Tryserums prästgård 1:1 Häradsätter 1:1

4095 500

13121 49

-8575

2058 *262

+ 7080

-1495

+ 2035

+ 3490

+ 835

-2233

Loftahammars Askerum 1:1

socken + 1455

960 *140

TlÖÖ Bred vassa av 2:1 Horsö 1:1

2015 550

4795 838

-3068

* = inkomstskatt

orra delen av Kalmar län, boställsdistrikt IVoch Vi Linköpings stift, åren 1957, 1960 och 1963

C: 1

Pastoratens ekonomiska redovisning Specifikation av ordbruksdelens ink.

1963 Ärren- Hyden ror

Jakt och fiske

Ink.

Utg.

tr

kr

kr

kr

kr

1960 Behålln. ( + )el. förlust (-) kr

1957 Ink.

Utg.

kr

kr

Behålln. ( + )el. förlust (-) kr

Ink.

Utg.

kr

kr

Behålln. ( + )el. förlust (-) kr

—

—

+1651

+ 1470

+ 642

+6638

+ 13994

+ 8683

-10726

-20163

-14758

—

—

+10271

—

-313

+1181

+ 1962

-3101

+ 1 543

+ 8757

-11196

10400 1020

+17062

+ 8977

-6568

—

+2441

-6994

-14972

—

-11490

+ 2899

+ 824

16620 485

15577 67

+1043 +418

18541 790

17087 29

+ 1454 + 761

13495 500

+ 250 + 500

" 2700

-2713

+ 665

+ 2826

-3617

+ 2081

-5038

Normaluppskattning gällande 31/12 1964 Socken och registerbeteckning

Jordbruksdelen arrenden, hyror,. akt och fiske Behålln. (+)el. underskott ( - ) kr

Skogsdelen jämte inkomst- Totalt skatt* Jor bostället Ink.

Utg.

kr

kr

Behålln. ( + )el. underskott ( - ) kr

Ink.

Utg.

kr

kr

Behålln. ( + )el. underskott ( - ) kr

Ink.

Utg.

kr

kr

Lofta socken Stengårdsnäs av 1:1

-1851

+ 747

5 845

-1104

Gamleby socken Rummelsrum 2:1

-10444

4784 *3135

+ 19751

+ 9307

7919 Ärneberg 1:1

-4585

+ 2599

-1986

Odensvi socken Odensvi Prästgård av 1:1

-6216

2248 *307

+ 4245

-1971

+ 7605

-1138

+ 18070

+ 810

2555 Ölvinge Prästgård 1:1

-8743

1750 *558 2308

Hallingebergs socken Hallingebergs Prästgård 1 1 5565 Källtorpet 950 2100 Mjölnäs Danielshöjd 800 Trotorp 1200 Svedstugan 1000

18832 741 3040 1590 4159 513

28875 Törnsfalls socken Gagersrum 2:1

-3602

-109

-3711

Törnsfalls Prästgård 1:1 Klockartorp Kyrkvik

6260 700 525

4137 523 1491

+ 1334

6851 *574

+ 8500

+ 9834

6lH

Gladhammars socken Fårhult 3:1

-3259

+ 2686

-573

Västrums socken Västrum av 1:1 Flodhem

4992 600

8456 1127

-3991

+ 3267

-724

5 592

-17260

8655 *800 9455

* = inkomstskatt

Pastoratens ekonomiska redovisning 1963

^rren- Hylen ror

Jakt och fiske

Ink.

Utg.

er

kr

kr

kr

kr

1960 Specifikation av ordbruksdelens ink.

Behålln. ( + )el. förlust (-) kr

Ink.

Utg.

kr

kr

Behålln. ( + )el. förlust (-) kr

Ink.

Utg.

kr

kr

Behålln. (+)el. förlust (-) kr

—

-10038

+53

-11581

—

-2478

-7503

-7965

+1650

+7538

+ 843

+17189

-76536

+2233

-9339

5 300 950 2100 800 1200 1000

+4590

+7665

-1813

-1111

-3254

-4627

5800 450 350

+ 724

-555

+26863

+1950

-4095

+1048

4500 600

-12252

+7985

+4846

5100 6 — 567-5454

Normaluppskattning gällande 31/12 1964 Socken och registerbeteckning

Hjorteds socken Nynäs av 1:1 Rönnäs Ringsbo Omberg och Sundsholm Marieholm Härnäs Strömsnäs Alstorp Nyängen Haraldsbo Brännhult Kvarntorp och Skälshult

Blackstads socken Rörsberg av 2:1 Dalåkra

Locknevi socken Ytterbyav 1:1 Åkroken

Jordbruksdelen, arrenden, hyror, jakt och fiske Ink.

Utg.

kr

kr

8620 970 1300 500 1050 1050 850 760 850 650 600 400

2797 6674 8750 1079 2653 6422 2413 6950 2695 177 2182 68

1775 550

2699 595

3060 450

1823 415

Skogsdelen jämte inkomst- Totalt skatt* för bostället

Behålln. Ink. ( + )el. underskott ( - ) kr kr

-25260

99370 Utg.

kr

33026 *2193

Behålln. Ink. ( + )el. underskott ( - ) kr kr

kr

Behålln. ( + )el. underskott ( - ) kr

+64151

+ 38891

Utg.

-969

+ 908

-61

+ 1272

+150

+ 1422

2238 Västervik »fem löningsjordar»

+ 2624

804 *120 ~924

+112

+ 2736

Djursdala socken Vi Lilla av 2:1

-2664

+1723

-941

Södra Vi socken Sund 1:1 Hillebo Kolmorör Ungsbo Sundstugan

2060 1000 600 500 800

5698 3241 2945 906 3282

-11112

+8848

-2264

2045 600 450 3095

10306 2731 1370 14407

-11312

9748 *1310

+25192

+ 13880

Rumskulla socken Rumskulla 1:1 Klarkullen Olsbo

* = inkomstskatt

Pastoratens ekonomiska redovisning 1957

1960 Specifikation av jordbruksdelens ink.

1963 Ärren- Hyden ror

Jakt och fiske

Ink.

Utg.

kr

kr

kr

kr

kr

2500 970 1300 500 1050 1050 850 760 850 650 600 400

—

—

Ink.

Utg.

kr

kr

kr

Behålln. ( + )el. förlust (-) kr

+28607

+33052

-2752

-970

+225

+1<

-3396

+2500

- 395

+1757

-5793

+3205

+6236

+20383

+13467

-5262

+24001

+10237

+37708

Ink.

Utg.

kr

kr

kr

+104656

-1537

280 Behålln. ( + )el. förlust

(-)

Behålln ( + )el. förlust

(-)

11480 1700 550 2250 3000 450 3450 3010

2000 1000 600 500 800 4900 1650 600 450 2700

Normaluppskattning gällande 31/12 1964 Socken och registerbeteckning

Jordbruksdelen, arrenden, hyror, jakt och fiske

Skogsdelen jämte inkomst- Totalt skatt* för bostället

Ink.

Utg.

kr

kr

Vimmerby socken Näs av 1:1 Åbrotorpet V. Nybbletorpet Ö. Nybbletorpet Segelbäcken

5667 1800 1100 1000 900

5648 2697 2079 6257 3960

Nybble 1:1

10467 1760

20641 10151

-8391

-4797

Frödinge socken Frödinge 1:1 och Älmenabben av 1:1 Mokullen

4077 650 600 350 600 550

10434 1140 1978 737 3411 812

18512 Misterhults socken Göljhult 1:1 Lyckedal Ugglekärr

3010 750 750

21349 6515 4569

Grönhult 1:1

4510 1140

32433 10019

Tuna socken Ödestorp 1:1 Perstorpet Brona Kulla Vakthem Fallebo

Behålln. ( + )el. underskott ( - ) kr

Ink.

Utg.

kr

kr

-10174

5547 >3009

Behålln. ( + )el. underskott ( - ) kr

Ink.

Utg.

kr

kr

+24624

43 647

+14450

+4735

3252 *936 4188

+13102

+8305

5177 *906 6083

+13197

+1512

8287 3405

+24683

-3240

+21753

+12874

+23167

+ T499

Behålln. ( + )el. underskott ( - ) kr

8556 K

11692 8879

6275 "2572 8847

Kristdala socken Stensö 1:1 Karlby Spånghult Kärrhult Figeberg Knipkullen Höghult

550 700 550 750 650 700 6215

4169 1031 2046 2964

-5668

8272 *1859 10131

592 410 671 11883 inkomstskatt

Pastoratens ekonomiska redovisning Specifikation av 1963 jordbruksdelens ink.

1960 Ink.

Utg.

kr

Behålln. ( + )el. förlust (-) kr

kr

kr

Behålln. ( + )el. förlust (-) kr

+34288

+17423

+8194

-8123

+8592

+7144

-8105

-315

+125

-545

10 300

+24127

+9199

-6192

60 200

+33732

+36028

+16000

1700 550 700 550 750 650 700

165 450

+36746

+17045

-18402

Behålln. ( + )el. förlust (-) kr

Ink.

Utg.

kr

+55158

10 667

Ärren- Hyden ror

Jakt och fiske

Ink.

Utg.

kr

kr

kr

kr

kr

5240 1800 1100 1000 900

10040 1500

3 562

850 3850

3400 650 600 350 600 550 6150

750 750 4200

5600 241

Normaluppskattning gällande 31/12 1964 Socken och registerbeteckning

Vena socken Stenkulla av 1:1, 1:8, 1:10 och 1:11 Lund Dagåsen Myreholm Gräl bäcken

Lönneberga socken Silverhult 1:1 Målilla socken Kvillerum av 1:1, Prästfjärdingen 1:1 Kvillerum av 1:1 Röklösa

Jordbruksdelen, arrenden, hyror, jakt och fiske

Skogsdelen jämte inkomst- Totalt skatt* för bostället

Ink.

Utg.

kr

kr

4138 2080 1520 960 345

16421 8092 2004 2586 524

-3212

3510 500

6969 741

-3643

Behålln. ( + )el. underskott ( - ) kr

Ink.

Utg.

kr

kr

-20584

14153 *245

Behålln. ( + )el. underskott ( - ) kr

Ink.

Utg.

kr

kr

+25426

+4842

+1779

-1433

+9295

+5652

Behålln. ( + )el. underskott ( - ) kr

8153 Gårdveda socken Salsnäs 1:1 m.fl.

-331

+12

-319

Järeda socken Järeda av 1:1, Ryd 5:1

-1385

9558 •1581

+19631

+18246

11139 Virserums socken Stg av 4:3 m.fl.

4333 *340 4673

+4077

+3981

Triabo4:l

+118

+4540

+4658

10400 250

14474 870

-4694

+752

-3942

-8400

+ 3 544

-4856

427134 109

S:a plusposter 218690 = normalavkastning

Mörlunda socken Lundtorp av 1:1 Holmsjönäs

Mörlunda av 1:1

S:a plusposter 11428 S:a minusposter 263746

>42

S:a plusposter S:a minusposter

* = inkomstskatt

Pastoratens ekonomiska redovisning Specifikation av 1963 jordbruksdelens ink.

1960 Ärren- Hyden ror

Jakt och fiske

Ink.

Utg.

kr

kr

kr

kr

kr

2840 2080 1520

1 103 195

57414 Behålln. ( + )el. förlust (-) kr

Behålln. ( + )el. förlust (-) kr

Ink.

Utg.

kr

Behålln. ( + )el. förlust (-) kr

kr

kr

+25905

+6944

Ink.

Utg.

kr

+25358

960 245 7645

-2270

-1568

+17315

+5863

-3405

+3291

vatten-

500 fall

detta år redovisade gemensamt

3 300

—

+1738

3 500

290 300

-4488

+32841

+37232

-117

+12167

-2326

32 268

+14955

—

+10619

+5271

+22735

15665 17072 S:a behållning

-1407 367559

19966 23564 S:a behållning

-3598 215884

5215 23355 S:a behållning

-18140 64231

—

då ej förvärvat

250 10550 3225

Kyrkliga fastigheter i norra delen av Kalmar län år 1964, boställsdistrikt IV och V i Linköpings stift Socken och registerbeteckning

Fastighetsförvaltare (pt = pastorat)

Brukare

Areal; ha

åker

Hannäs socken Klockarbordet 1:1, Grävsätter 2:7 Torp 1:1 Klockarbordet, skogsmark

Tryserums pt

betesmark

skogsmark

Sidoarr. till Grävsätter 2:1 Teofil Eriksson

—

208 Gärdserums pt

Ragnar Gustavsson

62 Gärdserums pt

Sven Halidén

överums pt

Hugo Karlsson

245 Västra Eds socken Hälleberg 1:1,2:1

Västra Eds pt

Kurt Karlsson

197 Östra Eds socken Ramsdal 2:1

Västra Eds pt

Harry Holmström

84 Tryserums kyrka Tryserums pt

Ingvar Vigren

26 36

12 12

46 70 170

Nils Hultberg Ture Klasson

17 16 2

9 6 2

27 31 11

Sven Andersson

13 Ukna socken Hammar Stora 1:1 Klockarebol av 1:1 Tjustad 3:4 Gärdserums socken Brantehäll 1:1 Dalhems socken Dalhem Prästgård av 3:1 Hålkärr 1:1

Tryserums socken Holferbo 1:1 Ingelsbo 3:1 Tryserums prästgård 1:1 Häradsätter 1:1 Loftahammars socken Askerum 1:1 Bredvassa av 2:1 Horsö 1:1 Lofta socken Stengårdsnäs av 1:1 1

»5

Loftahammars pt >5

Lofta pt

Beteckningar för byggnadernas beskaffenhet: 1 moderna byggnader i gott skick 2 moderna byggnader i medelgott skick 3 moderna byggnader i dåligt skick 4 omoderna byggnader i gott skick 5 omoderna byggnader i medelgott skick 6 omoderna byggnader i dåligt skick 244

C: 2 ! lantbruksnämndens bedömning av deras förutsättningar att bestå som självständiga företag

Ekon. byggn.

Arr. per år;

Hyror per år;

Tax. värde år 1957;

Planerad investering; kr

kr

kr

kr

IR2

YR3

Brukn.enhetens förutsättningar att bestå som självständigt företag Goda

3200 4500

72100 217500 329100

Fristående skogsfastighet

Dåliga

2700 1950

76300 75400 14800

20000 R = Inre rationalisering = förbättringsåtgärder i fråga om jord och ekonomibyggnader. r R = Yttre rationalisering = förvärv av tillskottsmark, omarrondering.

Socken och registerbeteckning

Fastighetsförvaltare (pt - pastorat)

Brukare

Areal; ha åker

betesmark

skogsmark

Gamleby socken Rummelsrum 2:1 Ärneberg 1:1, Givlan 1:1

Gamleby pt

»

Harald Lindel 1 Helge Johansson

25 27

19 11

109 17

Odensvi socken Odensvi Prästgård av 1:1 Ölvinge Prästgård 1:1

Gamleby pt

Gustav Nilsson

133 Hallingebergs pt

Alrik Johansson Josef Gustavson Charles Johansson Hans Björk Börje Edmark Rudolf Månsson

38 7 18 12 7 7

18 5 7 5 5 4

246 Västerviks pt Gladhammars pt

Erik Johnsson Törst. Johnsson K. A. Arvidsson Erik Johansson

13 39 9 6

6 13 4 2

62 221

Gladhammars pt

—

48 Gladhammars pt

Birger Gustavsson Bengt Bengtsson

41 6

11 4

—

55 John Holmberg

26 12 12 3 12 11 7 8 8 7 7

9 4 5 5 11 11 9 5 7 7 5

55 Herman Nilsson Ivar Landholm Verner Johansson Alb. Nilsson Uno Karlsson Knut Tellman Åke Karlsson Knut Karlsson

—

—

16 5

1 7

Hallingebergs socken Hallingebergs Prästgård 1:1 Källtorpet Mjölnäs Danielshöjd Trotorp Svedstugan Törnsfalls socken Gagersrum 2:1 Törnsfalls Prästgård 1:1 Klockartorp Kyrkvik Gladhammars socken Fårhult 3:1 Västrums socken Västrum av 1:1 Flodhem Hjorteds socken Nynäs av 1:1 huvudgård Rönnäs Ringsbo Omberg Marieholm Härnäs Strömsnäs Alstorp Nyängen Haraldsbo Brännhult Div. torp Blackstads socken Rörsberg av 2:1 Dalkåkra

,, >»

" Hjorteds pt 55 55 55 55 55 55

55 55

Locknevi pt 55

— — Ingemar Karlsson Karl Petersson

Ekon. byggn.

Arr. per år;

Hyror per år;

Tax. värde år 1957;

Planerad investering; kr

kr

kr

kr

IR 2

YR 3

Brukn.enhetens förutsättningar att bestå som självständigt företag Goda

3 600 4100

261 800 162400

1 5 5 5 4 5

5500 950 2100 1100 1200 1000

436800 31000 57500 35 800 29000 26100

1 1 5 5

1200 5800 700 525

118000 406300 27900 24000

5 5

4500 600

329500 22200

6 1 5 5 4 5 5 1 5 5 4

2500 970 1300 500 1050 1500 850 760 800 650 500

1593200 41000 30700 17700 35400 31900 23700 20600 22400 23400 18000 42400

2 2

1700 550

400 400 2970

Fristående skogsfastighet

Dåliga

Socken och registerbeteckning

Locknevi socken Ytterby av 1:1 Åkroken Djursdala socken Vi Lilla av 2:1 Södra Vi socken Sund 1:1 Hillebo Kolmorör Ungsbo Strömängen 1:1 m.fl. Rumskulla socken Rumskulla 1:1 Klarkullen Olsbo Kvill 6:1 Vimmerby socken Näs av 1:1 Åbrotorpet V. Nybbletorpet Segel bäcken Nybble 1:1 Borgmästarängen 1:1 m.fl. Frödinge socken Älmenabben av 1:1, Frödinge 1:1 Mokullen Tuna socken Ödestorp 1:1 Perstorpet Brona Kulla Vakthem Fallebo Misterhults socken Göljhult 1:1 Lyckedal Ugglekärr Grönhult 1:1

248 Fastighetsförvaltare (pt = pastorat)

Locknevi pt

Brukare

Areal; ha

åker

betesmark

skogsmark

Alb. Gustavsson Uno Karlsson

25 4

13 2

>> Södra Vi pt

Severin Hultman

44 Södra Vi pt

Ragnar Andersson Olov Svensson Sven Alström Folke Karlsson Arne Ros

20 11 4 4 6

23 12 3 3 4

206 Arne Svensson Tor Karlsson Gunnar Svensson

21 5 2

25 4 2

)9

»5

,, Södra Vi kyrka

Rumskulla pt

>> >> Rumskulla kyrka

—

Vimmerby pt

Gunnar Erikson Holger Johanson

48 12

21 4

—

—

—

Vilmer Jonsson Axel Svensson

4 9

,, >>

•

Vimmerby kyrka

—

6 12 32

Frödinge pt

Karl Karlsson

>>

Torgny Johanson

4 Tuna pt

P. A. Johansson John Johansson Axel Johansson Harry Nilsson Bernh. Axelsson Sture Karlsson

34 8 5 4 6 7

21 5 5 2 4 1

270 Misterhults pt

Algot Petersson Erik Karlsson Erik Johansson Erik Petersson

30 9 12 13

2 2

3»

»3

95 J?

»>

Ekon. byggn.

Arr. per år;

Hyror per år;

Tax. värde år 1957;

Planerad investering; kr

kr

kr

kr

IR2

YR3

Brukn.enhetens förutsättningar att bestå som självständigt företag Goda

3000 450

Fristående skogsfastighet

Dåliga

155700 18000

4 4 1 1

2000 1000

1 1 4

1 1 1 2 2

5240 1000

600 500 800

453 600

600 450

800 900

2800 3000

1 1 1 1 1 1

1 1 1 1

600 600 600 600 700

1 500000

750 750 900 249

Socken och registerbeteckning

Fastighetsförvaltare (pt = pastorat)

Brukare

Areal; ha åker

Kristdala socken Stensö 1:1 Karlby Spånghult Kärrhult Figeberg Knipkullen Höghult Vena socken Stenkulla av 1:1, 1:8, 1:10 och 1:11 Lund Dagåsen Myreholm Gräl bäcken Alsborg m.fl. Lönneberga socken Silverhult 1:1 Målilla socken Kvillerum av 1:1 Prästfjärdingen 1:1 och 1:2 Tovstugan Kvillerum av 1:1 Röklösa

Kristdala pt

betesmark

skogsmark

Åke Danielsson Axel Nilsson Erik Sköld Allan Karlsson Holger Johanson Paul Johansson Ture Sköld

20 5 8 5 6 5 5

20 9 11 5 8 10 9

411 Bröd. Johansson

427 Gunnar Nilsson Harald Svensson Verner Svensson Josef Karlsson

22 20 9 6

11 5 5 4

—

—

—

Lönneberga pt

Helge Johanson

78 Målilla pt

Arvid Nilsson Birger Titus

42 10

,,

—

s»

Per Höglund

,, ,, ,, ,, ??

" Hultsfreds pt j>

»J

>9

,, )>

Gårdveda socken Salsnäs 1:1 m.fl.

Målilla m. Gårdveda pt Sven Turesson

16 Järeda socken Järeda av 1:1, Ryd 5:1

Virserums pt

Bröd. Arvidsson

254 Vitserums socken Triabo 4:1 m.fl.

Virserums pt

Runar Erleskog

107 Mörlunda pt

Nils A. Rooth Sigv. Gladh

68 24

8 8

—

—

Mörlunda socken Lundtorp av 1:1 Mörlunda av 1:1 Sinnerstad av 5:1 Avlingetorp av 1:1, Bockara8:l, 5:43 Lundtorp av 1:1 Holmsjönäs

,, Mörlunda kyrka

—

2 2

5»

Mörlunda pt

Summa 250

Ekon. byggn.

1 5 1 6 1 1 1

Arr. per år;

Hyror per år;

Tax. värde år 1957;

Planerad investering; kr

kr

kr

kr

IR 2

400000 Goda

Dåliga

70 Fristående skogsfastighet

550 600 550 750 650 700

1 4 1 6 5

YR 3

Brukn.enhetens förutsättningar att bestå som självständigt företag

2200 1600 1000

700 670

2300 775

3 500

10300 3225 930600 250 179055

KUNGL. PIBL.

i

1958 STOC H LM

960 ÅRS ECKLESIASTIKA INSTALLS UTREDNING

KYRKANS OCH ANDRA ÄGAREKATEGORIERS NNEHAV AV MARK I NORRA KALMAR LÄN 1966

, /i f /

I i

Skala 1:300000 5

\5 km

Bolag, borgerlig kommun, universitet och stiftelse Åker Länsgräns ——-— Sockengräns

AB KARTOGRAFISKA INSTITUTET

Statens offentliga utredningar 1968

Systematisk förteckning Justitiedepartementet Handläggningen av säkerhetsfrågor. [4] Försvarsdepartementet Ekonomisystem för försvaret. [1 ] Ekonomisystem för försvaret. Bihang. [2] Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. [10] Finansdepartementet Koncentrationsutredningen. II. Kreditmarknadens struktur ochfunktionssatt. [3] III. Industrins struktur och konkurrensforhållanden. [5] IV. Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. [6] V. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. [7] Utbildningsdepartementet 1958 års utredning kyrka-stat: XI. Svenska kyrkan och staten. [11] Förvaltningen av kyrklig jord m.m. [12] Jordbruksdepartementet Skogsbrukets planläggningsfrågor. [8] Virkesbalanser 1967. [9j

Anm. Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer, den kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier AB 19 68

Statens offentliga utredningar 1968

Systematisk förteckning Justitiedepartementet Handläggningen av säkerhetsfrågor. [4] Försvarsdepartementet Ekonomisystem för försvaret. [1] Ekonomisystem för försvaret. Bihang. [2] Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. [10] Finansdepartementet Koncentrationsutredningen. II. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. [3] III. Industrins struktur och konkurrensforhållanden. [5] IV. Strukturutveckling och konkurrens mom handeln. [6] V. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. [7] Utbildningsdepartementet 1958 års utredning kyrka-stat: XI. Svenska kyrkan och staten. [11] Förvaltningen av kyrklig jord m.m. [12] Jordbruksdepartementet Skogsbrukets planläggningsfrågor. [8] Virkesbalanser 1967. [9j

fia utredningarnas i.

K L Beckmans Tryckerier AB 19 68