('med förslag till jord- förvårvslag m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1965 1

Nr 41

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till jordförvårvslag m. m.; given Stockholms slott den 26 februari 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) jordförvärvslag; och 2) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen framläggs förslag till ny jordförvärvslag avsedd att er­ sätta dels 1955 års jordförvärvslag, vilken upphör att gälla vid utgången av juni i år, dels 1925 års s. k. bolagsförbudslag. Till sin allmänna upp­ byggnad liknar förslaget den gällande jordförvärvslagen. Jordbruks- och slcogsfastigheter får sålunda inte genom bl. a. köp, byte eller gåva förvär­ vas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel, som gäl­ ler för både fysiska och juridiska personer, görs åtskilliga undantag i nära anslutning till vad som gäller nu. Förslaget upptar inte något obligatoriskt förvärvshinder. I stället anges

olika fall då förvärvstillstånd må vägras. Liksom nu är så fallet, när egen­

domen i fråga finnes böra tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning. Vägras av sådan anledning tillstånd till köp äger säljaren i regel påfordra att staten löser egendomen till det av köparen utfästa priset. Förvärvstillstånd må vidare vägras, om det finns anledning att anta att förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget inte är att själv yikesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk. Denna regel får dock inte 2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 41

2 Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1965

utan särskilda skäl tillämpas gentemot förvärvare som industriellt föräd­ lar jordbruks- eller skogsprodukter eller handlar med jordbruksprodukter och vars huvudsakliga syfte med fånget är att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen. Dylik förvärvare är således i huvudsak jäm­ ställd med aktiv jordbrukare. Detsamma gäller den som förvärvar en för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och ämnar bereda sig stadigva­ rande inkomst genom eget skogsarbete på egendomen. Motsvarande för­ månsställning tillkommer förvärvare av jordbruk, som varken är eller kan bli bärkraftigt, och jord- eller skogsägare som genom tillskottsförvärv ra­ tionaliserar sin brukningsenhet. Viss följdändring föreslås i lagen om delning av jord å landet.

Kungl. Maj. ts proposition nr M år 1965 3

Förslag

till

jordförvärvslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej utan till­

stånd av lantbruksnämnd förvärvas genom köp, byte eller gåva; tillskott till bolag eller förening;

utdelning eller skifte från bolag eller förening; fusion enligt 175 § lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag. Förvärvstillstånd fordras dock ej 1. om egendomen förvärvas från staten; _ . . 2. om staten, landstingskommun, stad, landskommun, köping, mumcipalsamhälle eller kommunalförbund är förvärvare; _ 3. om egendomen enligt medgivande av Konungen förvärvas for kyrkligt ändamål eller fånget prövats enligt lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angåen­ de tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt; 4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning vilken enligt lag eller en­ ligt reglemente eller bolagsordning, som Konungen fastställt, är skyldig att åter avyttra densamma; _ 5. om förvärvaren är fångesmannens make och ej heller om forvarvaren eller, när makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens el­ ler också, om denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon el­ ler adoptivbarns eller syskons avkomling, allt under förutsättning att fång­ esmannen ej enligt 12 § är skyldig att avyttra egendomen; 6. om fånget skall prövas enligt 1, 2 eller 4 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag; 7 om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion; 8’ om egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål an jordbruk eller skogsbruk; ... 9^ om egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats for an­ nat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxe-

10. om andel i fastighet förvärvas av någon som redan ager till samma taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 12 § är skyldig att avyttra sistnämnda andel; ... . 11. om egendomen utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo un­ der avveckling och förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av aktier.

4 Kungl. Maj. ts proposition nr M år 1965

2 §.

Har förvarvstillstånd ej sökts före fånget, skall det sökas inom tre må­ nader från det fånget skedde. Ansökan skall göras skriftligen hos lantbruks­ nämnd inom vars verksamhetsområde egendomen eller del av denna är be­ lägen. I ärendet bör fångeshandlingen eller, om sådan ännu ej upprättats, fangesmannens skriftliga samtycke till ansökningen företes i huvudskrift el­ ler bestyrkt avskrift. Har så ej skett och är ej fråga om förvärv på auktion som avses i 13 §, må sökanden föreläggas att avhjälpa bristen vid äventyr att ansökningen eljest avvisas. 3 §• Avser fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, del av fastighet och göres sist tre månader efter fånget skriftlig ansökan om avstyckning, fordras ej förvärvstillstånd, om egendomen genom avstyckningen avskiljes för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Finnes i avstyckningsärendet att egendomen är avsedd för jordbruk eller skogsbruk, må avstyckning på grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts lant­ bruksnämnden. Sadan underställning må dock underlåtas, om egendomen skall sammanläggas med fastighet som förvärvaren redan äger och anled­ ning ej finnes till antagande att egendomen kan med större fördel läggas till annan fastighet eller att förvärvstillstånd skulle kunna vägras enligt 4 §. Om vid avstyckningsförrättning som avses i andra stycket underställning icke göres, fordras ej tillstånd till förvärvet.

4 §. Förvärvstillstånd må vägras, om anledning finnes till antagande att för­ värvarens huvudsakliga syfte med fånget icke är att själv eller, såvitt rör sambruksförening, genom medlemmarna yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt för­ värvaren tillhörigt jordbruk. Tillstånd må dock ej vägras med stöd av första stycket 1. om förvärvaren här i riket driver industriell eller kommersiell verk­ samhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribu­ tion av jordbruksprodukter och får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen; 2. om fånget avser en för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och förvärvaren får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att bereda sig stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete på egendomen; 3. om fånget avser jordbruk, som uppenbarligen varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge sin innehavare tillfredsställande försörjning; 4. om fånget medför att brukningsenhet, som redan tillhör förvärvaren, vinner i ändamålsenlighet. Bestämmelserna i andra stycket gälla ej när fånget avser skogs­ mark av någon betydenhet och icke är ägnat att tillgodose kraven på ra­ tionellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen och ej heller när andra särskilda skäl föreligga mot att godtaga fånget.

5 §• Förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning.

Kungl. Maj. ts proposition nr ii år 1965

Till stånd må dock ej vägras med stöd av första stycket liuaiauu mc* uuuxv T ------- ------------ -------- - • 1Q R. 1. om tillstånd sökes till förvärv på auktion som avses 1. om tillstånd sökes till förvärv på auktion som avses i ld S, 2. om fångesmannen eller tidigare ägare utverkat lantbruksnämndens 2. om fångesmannen eller tidigare ägare utverkat la förklaring, att egendomen må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf, och fånget sker inom fem år därefter eller inom den kort are tid som må ha utsatts i förklaringen.

6 §.

Förvärvstillstånd må vägras, om fånget avser sådan fastighet eller sämielott, som jämte annan fångesmannen tillhörig mark utgor en för ^“ än­ damål lämpad brukningsenhet, eller andel i sådan egendom och bruknmgs-

domen frånskiljes.

Finnes ansökan om förvärvstillstånd icke böra bifallas, med mindre för­ värvaren ålägges att verkställa viss åtgärd till främjande av Jord­ bruket eller skogsbruket på egendomen eller på fastighet, som skall sam­ brukas med denna, och utfäster sig förvärvaren skriftligen att verkställa åtgärden, skall i beslut, varigenom tillstånd meddelas, vite utsattas for un­

Talan om utdömande av vite som avses i forsta stycket och om utsat­ tande av nytt vite föres av allmän åklagare vid rätten i den ort dar egen­ domen i fråga eller huvuddelen av denna är belägen. Talan må ej vackas utan att lantbruksnämnden hemställt därom. Vite må ej förvandlas.

Förvärvstillstånd må för sin giltighet göras beroende av att fanget leder till avstyckning eller sammanläggning. Därvid skall i tillstandsbeslutet ut­ sättas viss tid inom vilken åtgärden skall sökas, om ansökan icke redan gjorts. I beslutet skall vidare anges hos vilken myndighet och pa vilket satt ansökningen skall göras. Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att fanget leder till sam­ manläggning och har ansökan om lagfart skett och förklarats vilande en­ dast i avbidan på fastighetsbildningens genomförande, må sammanlägg­ ningen icke hindras av att lagfarten ej beviljats.

9 §• Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 8 § första stycket inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vagras forvärvstillstånd och vinner beslutet laga kraft, är fånget ogillt Detsamma gäller, om ansökan i fastiglietsbildningsärende som sägs i 3 § eller 8 & törsta stycket lämnas utan bifall och beslutet härom vinner laga kraft samt tiden för ansökan om förvärvstillstånd utgått. . Är fråga om rätt att förvärva egendom enligt denna lag annu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder som avses i 10 § för­ ordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egen-

Skulle mot bestämmelserna i denna paragraf lagfart ha meddelats, äger vad i första stycket sägs ej tillämpning på fånget.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 'i 1 år 1965

10 §. Blir köp ogillt till följd av att förvärvstiilslånd vägras enligt 5 § och har köpehandlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift företetts i ärendet, är sta­ ten skyldig att, om säljaren yrkar det, lösa egendomen till det pris köparen utfäst. Sådan skyldighet föreligger dock ej, om priset uppenbart översti­ ger egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad gäld till högre belopp än priset. Innefattar köpehandlingen även köp av fast egendom, vilket ej omedelbart träffas av ogiltigheten men i anledning av denna bringas att återgå, skola bestämmelserna i första stycket tillämpas även på denna egendom, om den ingår i samma brukningsenhet som den övriga egendomen eller av annan anledning icke kan utan olägenhet skiljas från denna.

11 §’

Yrkande om inlösen enligt 10 § skall vid äventyr av talans förlust skrifthgen delges lantbruksnämnden inom två månader efter det att avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan skall vid samma äventyr väckas genom stamning inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från dagen för delfåendet. Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskil­ ling utsatt för denna egendom eller visar nämnden att det utsatta beloppet understiger vad som av den sammanlagda köpeskillingen kan anses belöpa pa samma egendom, skall löseskillingen bestämmas till så stor del av köpe­ skillingen som skäligen motsvarar den egendom som skall lösas, Bifalles talan om inlösen, skall i domen, förutom erforderliga bestäm­ melser om löseskillingens belopp samt om tiden och sättet för beloppets erlaggande, utsättas viss dag då egendomen skall övergå i statens ägo.

12 §.

Egendom som förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under sådana förhållanden att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp skall ater avyttras inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft. om ej dessförinnan namnda förhållanden upphört eller inroparen erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla egendomen. Har inropet skett för att skydda nagon inroparens fordran eller rättighet, för vilken egendomen haftar pa grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken, må ansstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd med egendomens avytt­ rande, om sannolika skäl visas att i annat fall förlust skulle uppkomma för inroparen. Avyttras ej egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen framställning av lantbruksnämnden förordna att egendomen skall säljas pa offentlig auktion enligt bestämmelserna i 13 §. J Anteckning om bestämmelserna i första stycket skall göras i det köpe- !.’re.v s°m ldfilrdas jned anledning av den exekutiva auktionen och, när lagtart, sokes, inforas i fastighetsboken, om sökanden icke visar att avyttringsskyldigheten upphört. J I fråga om tillstånd att behålla egendom gälla i tillämpliga delar bestäm­ melserna om förvärvstillstånd i 4 och 6__8 §§. b

13 §. Finnes, sedan förordnande meddelats enligt 12 §, att inroparen dessför­ innan eller senare avyttrat egendomen, skall förordnandet trots detta gå i

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1965 7

verkställighet, om lantbruksnämnden icke återkallar sin framställning i

ai ^övrigt skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar så forfaras, som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt dan et­ ter, i förekommande fall, sådana rättigheter som besvärade egendomen re­ dan vid den exekutiva auktionen och ha förmånsrätt framfor alla befintliga fordringar. Även om det i enlighet härmed bestämda lagsta budet uppnås, må försäljning dock ej ske med mindre den bjudna köpeskil­ lingen täcker det värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen eller, om ägaren eller inteckningshavare i god tid före auktionen pakallat sär­ skild värdering, det värde vartill egendomen uppskattas av varderingsman som överexekutor utser. Egendomen må säljas endast till den som erhållit förvärvst bistånd eller enligt 1 § andra stycket 2, 3, 4 eller 10 måforvarva egendomen utan sådant tillstånd. Avges vid auktionen bud som salunda ma antagas, skall försäljning ske även om innehavare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen i fråga om försäljning av fast egendom och fordelning av köpeskilling föreskriver beträffande gäldenären skall i ärende som avses här tillämpas på ägaren. _ , Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, ager lantbruksnämnden inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft hos länsstyrelse^ på­ kalla förordnande om ny auktion, Framställes ej sådan begäran inom före­ skriven tid eller avges ej heller vid den senare auktionen bud som ma an­ tagas, skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen. Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall betalas av statsmedel.

14 §•

Ansökan om tillstånd att förvärva eller behålla egendom eller om förkla­ ring som avses i 5 § andra stycket 2 skall prövas utan dröjsmål. Om särskilt hinder ej möter, skall beslut i ärendet meddelas senast två månader efter det att ansökningen inkommit till den myndighet som har att fatta beslutet. Avser tillstånd framtida fång, skall i beslutet utsättas viss tid, högst et år, för tillståndets giltighet. Vägras tillstånd, skola i beslutet anges tillämpat lagrum och de skal pa vilka beslutet grundas. . .. . 1f. K Må klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla inlösen enligt 1U 9, skall i beslutet anges vad som därvid är att iakttaga.

15 §. Talan mot beslut varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillstånd att förvärva eller behålla egendom, vägrat förklaring som avses i 5 § andra stycket 2 eller tillämpat 7 eller 8 § föres hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Mot beslut av styrelsen med motsvarande innehåll föres talan genom besvär hos Konungen. ' Besvären skola inges till lantbruksnämnden. Denna skall snarast inojligt sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslu­ tets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande over besvären. . , . . , Ha besvären ingivits till besvärsmyndigheten, utgor detta ej hinder mot att besvären upptagas till prövning, om de inkommit före besvärstidens ut­ gång.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr år 1965

4/

16 §.

ager förordna att frågor, som enligt denna lag ankomma på ocW?frT*mnd’1 StarC! ik°Ia pr0V3S 3V lantbruksstyrelsen eller Konungen åvKonun^n *°m ^ *gt lag<m ankomma På styrelsen, i stället skola prövas

17 §•

m^diX^ foreskrifter för lagens tillämpning meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. “

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965, då giltighetstiden för iordförvarvslagen den 3 juni 1955 (nr 272) utgår. jordtor- <?enna lag uPphäves lagen den 18 juni 1925 (nr 219) ansående domUd * V1SSa fal1 fW b°lag’ f5rening 0011 stiftels« att förvärva fasfegen-

,.Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses däri

bestämde i «e„ nya lagen, skall den

SerBfo5KdemSm^.Ske“ ““ 1 ,965' skola ^ beslanmel-

Kungl. Maj:ts proposition nr it år 1965

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skall erhålla ändrad lydelse på satt nedan angives.

1 mom. Avstyckning från------------ förenade olägenheter.

I ort,------------------ jordbruket därstädes.

Vad i detta moment sågs utgör ej hinder mot avstyckning av skogs­ mark i enlighet med tillstånd, som Konungen meddelat jämlikt lagen angående förbud i vissa fall för bo­ lag, förening och stiftelse att för­ värva fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965. Beträffande, avstyckning på grund av fång, som skett dessförinnan, skola äldre bestämmelser fortfa­ rande tillämpas. *

* Senaste lydelse av 3 § se 1947: 700.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 / år 1965

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 februari 1965.

Närvarande:

Statsministern E rlander , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , H ermansson , H olmqvist , A spung , P alme , S ven -E ric N ilsson .

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny jordförvärvslagstiftning och anför.

Inledning

Den 16 augusti 1961 avgav 1958 års jordlagsutredning betänkande med förslag till jordförvärvslag m. m. (SOU 1961: 49). Ledamöter av utredning­ en var därvid landshövdingen Gustaf Nilsson, tillika ordförande, härads­ hövdingen Arvid Ribbing, tillika huvudsekreterare, riksdagsmännen Hjal­ mar Nilsson, And. E. Johansson, Sven E. Sundin och Einar HcCggblom, lant­ brukaren Sigge Oscarsson samt förbundsordföranden Yngve Persson. Vid betänkandet fanns fogade ett antal reservationer och särskilda yttranden. Sedan betänkandet remissbehandlats, har år 1964 — under beaktande av bl. a. innehållet i betänkandet, reservationerna och de särskilda yttrandena samt de inkomna remissvaren — inom jordbruksdepartementet upprättats en promemoria med förslag till ny jordförvärvslag. Även departementspromemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, bank­ inspektionen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, ombudsman­ naämbete! for näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Goteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbot­ tens län, arrendelagsutredningen, 1960 års jordbruksutredning, etableringsutredningen, Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund, Kooperativa förbundets styrelse, Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksförbundet Landsbygdens Folk gemensamt med Sveriges Lantbruksför-

Kungl. Maj. ts proposition nr il år 1965 11

bund och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund (RLF m. fl.), Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri, Skogsin­ dustriernas Samarbetsutskott, Svenska kommunförbundet, Svenska lands­ tingsförbundet, Svenska Lantarbetareförbundet, Svenska Skogsarbetareför­ bundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Grossistförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges lantmätareförening, Sveriges Skogsägareförbund samt Tjänstemännens cen­ tralorganisation (TCO). Vissa av dessa har i sin tur inhämtat yttranden från andra myndigheter eller organisationer.

Gällande bestämmelser

De nuvarande reglerna i ämnet återfinns i lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom (bolagsförbudslagen) och lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om in­ skränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen). Av betydelse i sammanhanget är även lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (utlänningsförbudslagen). Bolagsförbudslagen innehåller ett principiellt förbud för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Undantag gäller dock för vissa slag av mark, förvärvare och fång. Vidare kan viss egendom undantas därigenom att länsstyrelsen efter ansökan förklarar, att den har sitt huvudsakliga vär­ de i åbyggnaden eller huvudsakligen är avsedd till tomt, upplagsplats, grus­ tag eller annat specialändamål. Från förvärvsförbudet kan i enskilda fall ges dispens av Kungl. Maj :t el­ ler, under vissa förutsättningar, av länsstyrelsen. Lagen upptar en rad sär­ skilda dispensgrunder, t. ex. att ett skogsbolag köper tillskottsmark och där­ igenom vinner avsevärd arronderingsförbättring. Förvärvstillstånd kan i synnerhet påräknas av bolag, förening eller stiftelse som till enskild person eller eljest till gagn för jordbruksnäringen överlåtit mark till ungefär sam­ ma värde som den med tillståndsansökningen avsedda egendomen. Kungl. Maj :t har också en allmän befogenhet att ge förvärvstillstånd, vilken dock är avsedd att utnyttjas restriktivt. Ansökan om förvärvstillstånd skall göras inom tre månader efter fånget. Försummas del eller avslås ansökan, är fånget ogillt. Jordförvärvslagen föreskriver att fast egendom, som är taxerad som jord­ bruksfastighet, inte får förvärvas genom köp, byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnden. Undantag gäller dock i ett flertal fall. bl. a. för stat­ liga och kommunala förvärv samt där närmare släktskap råder mellan för­ värvare och fångesman.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1965

De fall dar forvärvstillstånd får vägras anges i 3—5 §§. Den första av des­ sa upptar ett ovillkorligt förvärvshinder för den som kan antas komma att vansköta egendomen eller ta ut en spekulationsvinst genom snar vidareför­ säljning. Hindret gäller även när skog, som behövs till stöd för ortens jord­ bruk, förvärvas för annat ändamål. I 4 § upptas vissa dispensabla förvärvshinder riktade mot kapitalplaceringsköp, förvärv av jordbruk varåt förvär­ varen inte tänker själv ägna sig, splittring av ändamålsenliga brukningsenheter och sammanförande i en ägo av sådana enheter. Enligt 5 § slutligen kan förvärvstilIstånd vägras när lantbruksnämnden finner att egendomen bör tas i anspråk för den yttre rationaliseringen. Då denna möjlighet utnytt­ jas, blir nämnden i regel gentemot säljaren skyldig att lösa in egendomen till det av köparen utfästa priset. Forvärvstillstånd får sökas före fånget och skall, om så ej skett, sökas inom tre månader efter fånget. Försummas det eller avslås ansökan, är fånget ogillt. Enligt lag den 1 mars 1963 (nr 30) angående fortsatt giltighet av jordförvarvslagen gäller denna t. o. m. den 30 juni 1965. Utlännings förbudslagen riktar sig mot utländska rättssubjekt och vissa slags svenska juridiska personer som står eller kan komma under utländskt inflytande. Dessa subjekt får i princip inte förvärva fast egendom eller mi­ neralfyndighet utan Kungl. Maj :ts tillstånd. I några speciella fall tillkom­ mer provningen länsstyrelsen. Ansökan om forvärvstillstånd skall göras in­ om tre månader från fånget. Sanktionen utgörs av ogiltighetspåföljd. Beträffande det närmare innehållet i bolagsförbudslagen och jordför­ värvslagen hänvisas till lagtexten, vilken torde få fogas till protokollet i det­ ta ärende som bilaga (Bilaga 1).

Översikt över jordlagsutredningens förslag

Utredningen anlägger till en början allmänna synpunkter rörande beho­ vet av och syftet med en förvärvslagstiftning. Enligt utredningen grundas både bolagsförbudslagen och jordförvärvslagen på uppfattningen att odlad jord och skog i erforderlig utsträckning skall bevaras som försörjningsunderlag för en jordbrukande befolkning, som huvudsakligen med äganderätt ar bunden till den fasta egendom den brukar. Därjämte har ansetts påkallat att från fastighetsmarknaden söka hålla borta köpare med tydlig spekulationsavsikt och sådana, som genom att vansköta det förvärvade kan väntas spoliera värden av betydelse för landet. Det tredje motivet slutligen för en förvärvslagstiftning är behovet av medel för att främja den yttre rationali­ seringen. Bedömningen av behovet i fortsättningen av en förvärvslagstiftning bör

Kungi. Maj.ts proposition nr kl år 1965 13

enligt utredningens mening i första hand ske med hänsyn till huruvida det ur allmän synpunkt är angeläget att de tre i det föregående återgivna syftena alltfort tillgodoses genom att förvärv av fast egendom regleras medelst en särskild lagstiftning. Utredningen tillägger dock att med hänsyn till den ut­ veckling, som skett och förväntas ske inom skogsnäringen, talar olika om­ ständigheter för att man vid bedömningen avseende skogsmarkens fördel­ ning mellan olika ägarekategorier bör anlägga ett betraktelsesätt som mera direkt utgår från skogsnäringen och dess speciella villkor. I sammanhanget erinrar utredningen om att i fråga om nära nog två tredjedelar av landets hela areal produktiv skogsmark skogsbruk bedrivs i enheter, inom vilka jordbruk i egentlig mening saknas eller intar en liclt underordnad roll i den ekonomiska verksamheten. Vid övervägandet av behovet av en förvärvslag ur synpunkten att jord och skog bevaras i en jordbrukande befolknings ägo anser utredningen till en början att en sådan lagstiftning är motiverad ur befolkningspolitiska aspekter. Som motiv härför och för att »icke jordbrukares» förvärv bör vara underkastade reglering anför utredningen bl. a. följande. Det förhållandet att den av det allmänna befrämjade rationaliseringen inom jordbruket syftar till att skapa bärkraftiga företag bör i och för sig innebära, att dessa företag skall komma att tjäna som försörj ningsunderlag för personer med avsikt och förutsättningar att därav skaffa sig sill'.huvud­ sakliga arbetsinkomst. Det är då ur allmän ekonomisk synpunkt otillfreds­ ställande, om de bärkraftiga enheter som blir resultatet av rationaliseringen övergår till »icke jordbrukare» och närmast kommer att ge biinkomster till fullgoda intäkter från andra näringsfång, överslagsberäkningar tyder pa att rationaliseringsutvecklingen under de närmaste årtiondena kan komma att inom vissa produktionsområden minska antalet brukningsenheter ned mot hälften av det nuvarande. För bygder med jord- och skogsbruk som hu­ vudsakligt och i vissa fall kanske enda försörj ningsunderlag måste vid sadant förhållande vara angeläget, att de som familjejordbruk lampade fas­ tigheterna kan bli till fullo utnyttjade av bygdens egna invanare och att för­ sörjningsmöjligheterna för dessa framstår som bestående. Detta ar i sär­ skild grad förhållandet där brukaren med äganderätt är knuten till sitt foreta£. För den aktive jordbrukaren blir det angeläget att kunna anpassa pro­ duktionens volym och produktvalet till marknadsutvecklingen och att pa ett ekonomiskt riktigt sätt kunna avväga förhållandet mellan arbetskraft, maskiner och mark i takt med den tekniska utvecklingen. Detta underlättas om jordbrukaren fritt kan disponera sin produktionsapparat och själv be­ stämma när och på vilka sätt den bör ändras. Den förväntade utvecklingen ökar därför behovet av ett samband mellan brukningsrätt och aganderatt åt­ minstone vad gäller de egentliga familjejordbruken. Om »icke jordbrukare» i större utsträckning blir ägare till sådana jordbruksfastigheter minskar jordbrukets anpassningsförmåga till förfång for dess konkurrenskraft. Ett tredje motiv för eu fortsatt förvärvsreglering av »icke jordbrukares» fång sammanhänger med angelägenheten av att strukturrationaliseringen inom jordbruket och skogsbruket inte onödigtvis forsvåras. Ei farcnlietcn visar att detta kan vara fallet när fastigheter tillhöriga »icke jordbrukare»

Kungl. Maj.ts proposition nr ht år 1965

ligger blandade med den jordbrukande befolkningens innehav En ökad fö- Sa°“t X HSiäfneri H?6 Js°rXUkare^ äg0 skulle därför ^nnaleddärigenom k £ “ H v a svårtillgänglig för rationaliseringsändamål och ai igenom kommei att hindra de aktiva jordbrukarna i deras strävan afl skapa lampliga brukningsenheter. Möjlighet bör därför finnas att pröva din1! .fory,arv,av !• k; övergångsjordbruk och vägra förvärvstillstånd d?å så­ dant jordbruk erfordras för rationaliseringsändamål. Utredningen anser vidare att frånvaron av en förvärvslagstiftning säkerigen skulle på kort sikt medföra eu kraftig, mer eller mindre spekulationsartad stegring i efterfrågan på jordbruksfastigheter med inte bara för jordbesvTraiTde följder a"a ’“d «» Jordkrnk

Nu berörda syfte med förvärvslagstiftningen blir enligt utredningens me­ ning tillgodosett om lagen omfattar enheter, som är lämpade som självstän- 1 i S°m kan beräknas vara efterfrågade av den självägande jordbruksbefolkningen. Dit hör i första hand brukningsenheter, som kan betraktas som en- och tvåfamilj sjordbruk med en allt efter driftsinriktningen varierande storlek och ägosammansättning. Från särskilt kapitalkrävande fastigheter finns enligt utredningen inte anledning att utestänga enskilda köpare aven om de inte skulle ha den aktiva jordbrukarens avsikt med för- IX , aknmgSenheter’ S°m in°m Pimlig tid beräknas kunna uppbyggas i 1 barkraftiga enheter, bor ur förvärvssynpunkt likställas med enheter som fyller kraven på fullgod bärighet. Om vidare fastigheter fritt kan förvärvas av »icke jordbrukare» får man räkna med att jordbrukarna tvingas godta sa hoga priser att de får stora svårigheter att inköpa erforderlig tillskottsmark. Utrednings anser att samma regler bör gälla för bärkraftiga och till full barkraft uppbyggbara skogsbruk^öretag som för de jordbruksföretag vi a i princip endast bör kunna förvärvas av personer som avser att skaffa sig sm huvudsakliga arbetsinkomst av företaget. • • Mråfa °m Utf°rmningen 1 en förvärvslag av korrektivet mot att »icke jordbrukare» förvärvar enheter, som är lämpliga som forsörjningsunderlag or en jordbrukande befolkning, anför utredningen bl. a. följande. Genom att bestämmelsen även bör avse skogsbruksfastigheter synes det i f..rVarande jordforvarvslag formulerade villkoret att förvärvaren^ skall ha or avsikt att sjalv agna sig åt jordbruket på fastigheten inte längre helt amphgt. Oavsett vilken typ av egendom förvärvet än avser synes Sremo nneborden i det eftersträvade forhållandet närmast vara, att förvärvaren har sin huvudsakliga arbetsinkomst av förvärvsfastigheten. Handhavandet av egendomen skall med andra ord bli sökandens egentliga arbetsunmdft som ! huvudsak ger honom hans försörjning. För att förvärvaren skal Un ses få sin huvudsakliga arbetsinkomst från förvärvsfastigheten synes i princip vX Su r ; aU han.aven har för avsikt att bosätta sig på egendomenP \ad ga ,er fo/_etaS med jordbruk synes bosättningen regelmässigt bör^uU gora villkor för förvärvstillstånd. För skogsbruksfastigheter däremot synes aven kunna godtas att forvärvaren är bosatt utanför egendomen. För att de

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1965 15

befolkningspolitiska synpunkterna skall vara tillgodosedda synes emeller­ tid böra krävas, att vederbörande i så fall är bosatt i orten och att arbetsin­ komsten från egendomen är en förutsättning för att han skall ha möjlighet att bo kvar. Utredningen framhåller att förslaget i det föregående medför att hinder icke längre föreligger för aktiva jordbrukare att tillköpa mark även om detta innebär att var för sig bärkraftiga fastigheter sammanförs till en en­ het. Härom uttalar utredningen vidare. Det vid åtskilliga tillfällen framförda kravet på att förvärvslagstiftnipgen inte bör hindra jordbrukarnas egen frivilliga rationalisering bör nämligen enligt utredningens mening tillmötesgås. För »icke jordbrukare» synes där­ emot böra föreligga hinder för att som tillskottsmark förvärva bärkraftiga eller till full bärkraft uppbyggbara enheter. Endast där förvärvet i sådana fall medför en väsentligt förbättrad ägoanordning av det redan innehavda synes det böra medgivas. Utredningen är medveten om att den föreslagna ordningen kan komma att medföra ett bortfall av välbebyggda jordbruk, som redan är bärkraftiga eller som lämpar sig som »kärnor» i blivande större enheter. Den kan där­ igenom få befolkningspolitiska följder, som dock i allmänhet bör kunna godtas med hänsyn till vikten av att storleksrationaliseringen inte hämmas, när den bereder den aktive jordbrukaren en förbättrad försörjning och ökade möjligheter till rationell drift. I bygder med en påtaglig brist på jordbruk med bra byggnadsbestånd synes sammanförandet av de välbebyggda fastig­ heterna till större enheter emellertid kunna medföra, att de dåliga enheterna över huvud taget inte blir efterfrågade. I sådana fall, där tillskottsförvärvet avser ett välbebyggt jordbruk och fortbeståndet av detta jordbruk som själv­ ständig enhet bedöms vara ett villkor för att förefintlig rationaliseringsmark skall komma till användning, bör nämligen förvärvet kunna avslås^ med stöd av rationaliseringsmomentet. Förvärvsfastigheten behövs ju i sådant fall för att underlätta rationaliseringen. Förslaget innebär, påpekar utredningen, att konkurrensen blir fri mellan jordbrukare och »icke jordbrukare» om alla andra jordbruksfastigheter än sådana som nu eller inom snar framtid kan ge aktiva brukare en tillfreds­ ställande försörjning. Korrektivet mot »icke jordbrukares» förvärv kommer sålunda inte att omfatta s. k. övergångsjordbruk, obebyggd eller ofullstän­ digt bebyggd inägojord och ej heller huvudparten av de fastigheter som ut­ görs av enbart skogsmark. Utredningen framhåller, att nämnda fastigheter i betydande utsträckning har karaktär av tillskottsmark. Åtminstone i vissa trakter torde därför jordbrukarna få räkna med att i konkurrens med »icke jordbrukare» få betala högre priser än som svarar mot avkastningsvärdet vid förvärv av sådan tillskottsmark. Enligt utredningens mening bör de kon­ sekvenser till förfång för strukturrationaliseringen, som detta kan få ur kostnadssynpunkt, böra godtas med hänsyn till betydelsen av att en förvärvslagstiftning inte ges en vidare räckvidd än som är nödvändigt. Till stöd för detta ställningstagande anför utredningen i sammandrag.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1965

I viss utsträckning torde det vara möjligt för den aktive jordbrukaren att godta ett överpris genom att han har möjlighet att realisera förekommande övervärden. »Icke jordbrukares» förvärv av övergångsjordbruk med begrän­ sad tillgång på skog torde därför inte behöva ur kostnadssynpunkt nämn­ värt försvåra strukturomvandlingen. Då förvärvet avser fastigheter där vär­ det huvudsakligen utgörs av skog kan förhållandet däremot te sig annor­ lunda. Erfarenheten torde nämligen visa, att »icke jordbrukare» tillmäter ägandet av skogsmark sådan betydelse att de ofta är beredda att acceptera en prisnivå, som ligger över den som motsvarar avkastningen. Konkurren­ sen med »icke jordbrukare» om skogsfastigheter kan därigenom försvåra strukturrationaliseringen såväl för den enskilde jordbrukaren som för lant­ bruksnämnderna. Redan i 1945 års jordförvärvslag infördes korrektiv med syfte framför allt att begränsa »icke jordbrukares» förvärv av skogsmark dels genom ovillkorligt förvärvshinder för de fall förvärvaren utan nytta för visst jord­ bruk i orten antogs vilja tillgodogöra sig skogstillgång, som behövdes såsom stöd för ortens jordbruk, dels genom det villkorliga hindret mot förvärv i kapitalplaceringssyfte. Båda dessa korrektiv bibehölls i 1955 års lag trots att rationaliseringsmomentet i 5 § infördes. Behovet i fortsättningen av de båda nämnda förvärvshindren bör bedömas utifrån intresset av att strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbru­ ket inte skall onödigtvis försvåras. Om de tas bort synes å ena sidan san­ nolikt, att rationaliseringsverksamheten särskilt i fråga om skog kommer att försvåras med hänsyn till den högre prisnivå som »icke jordbrukare» kan vilja godta. Med hänsyn till att de olika förvärvshindren bör ha en en­ tydig innebörd, kan det å andra sidan knappast vara riktigt att vid sidan äv­ en bestämmelse, som direkt syftar till att befrämja den yttre rationali­ seringen och till vilken bör knytas vissa regler med hänsyn till säljarens intressen, ha förvärvshinder som utan rationaliseringsmomentets följdverkningar kan inverka på fördelningen mellan jordbrukare och »icke jordbrukare» av förekommande stödskog. Det synes riktigast att i de fall, där förvärvsprövningen är betingad av ett rationaliseringsintresse, prövning­ en också uteslutande skall kunna ske på grundval av förvärvslagstiftningens rationaliseringsmoment.

Utredningen övergår härefter till att behandla behovet av en förvärvslag med hänsyn till strukturrationaliseringen inom jordbruk och skogsbruk. Härvid utmynnar utredningens överväganden i att en förvärvslagstiftning är ett viktigt medel för att genomföra strukturrationaliseringen inom såväl jordbruk som skogsbruk. Det rationaliseringsbefrämjande syftet med lag­ stiftningen tillgodoses enligt utredningen bäst genom en bestämmelse mot­ svarande den i 5 § jordförvärvslagen. Med hänsyn till att strukturrationali­ seringen framför allt inom skogsbruket ofta är en angelägenhet för alla markägarekategorier bör bestämmelsen dock enligt utredningen utformas så att dess verkningar inte begränsas till viss grupp av förvärvare eller in­ nehavare. Utredningen anför som motiv för sina ställningstaganden bl. a. följ ande. Redan med hänsyn till de nya riktlinjer, som av 1959 års riksdag angetts för rationaliseringsverksamheten, kan förväntas en ökad användning

Knngl. Maj.ts proposition nr Al år 1965 17

av iordförvärvslagens rationaliseringsmoment. Det finns vidare anledning anta, att överförandet av mindervärdig åker till skogsmark i stor utsträck­ ning kommer att medföra krav från vederbörande jordagare på att torvärva brukningsvärd åker som ersättning för den nedlagda. Aven andra mycket starka skäl talar emellertid för att rationaliseringsmomentet maste

Utredningen understryker sålunda, att den i det föregående töreslagna begränsningen av lagens räckvidd i förhållande till »icke jordbrukares» for­ värv endast kan godtas under villkor att ett rationaliseringsmoment av samma innebörd som i nuvarande jordförvärvslag behålls. Utan en möj­ lighet för lantbruksnämnderna att vägra förvärvstillstand med hansyn ti att fastigheten behövs för rationaliseringsändamål kommer strukturratio­ naliseringen sannolikt att försvåras och i trakter med stark efterfrågan pa mark från »icke jordbrukares» sida kanske helt omöjliggöras. När ett inne­ hav hos »icke jordbrukare» ligger insprängt i bygder med splittrade agor kan härigenom fastighetsstorleken konserveras till förfång för möjligheterna att nå en förbättrad ägoanordning i stort. t , Enligt utredningens uppfattning finns vidare anledning anta, att syste­ met med tillskottsarrenden kommer att få ökad tillämpning. Forvärvsansnråken på tillskottsmark torde därför i betydande utsträckning komma att avse sådan arrenderad mark. Med tanke på att tillskottsarrendena o a bestäms av tillfälligheter avser de många gånger inte mark som tillsam­ mans med arrendatorns eget jordbruk bildar en ur struktursynpunkt go tagbar brukningsenhet. Vid senare omställning från en rationalisering i arrendeform av mer eller mindre tillfälligt slag till en med äganderätt av be­ stående natur är jordförvärvslagen ett viktigt instrument i det allmannas hand för att leda rationaliseringsprocessen. Skulle den indelning i brukniimsenheter, som bildas av dessa s. k. biandbruk, konsolideras i aganderättsform kom säkerligen att på många håll uppstå högst otillfredsställande slrukturförhållanden. . , . Slutligen framhåller utredningen betydelsen av rationaliseringsmomentet i förvärvslagstiftningen för att vid sidan av lantbruksnämndernas aktiva inköpspolitik anskaffa den rationaliseringsreserv som ofta är en förutsätt­ ning för att en fastighetsbildningsförrättning i en bygd med splittrade ägoförhållanden skall ge tillfredsställande resultat.

Härefter behandlar utredningen frågan om olika ägarekategoriers förvärv av skogsmark. Utredningen anser att inom klara avtolkningsbygder böi, i (lön mån det ej befinns lämpligt alt bilda för enskilda brukare lämpade skogsfastigheter eller gemensamhetsskogar, även andra företagare med vilja och resurser att långsiktigt utnyttja marken i produktionen få möjlig­ het att förvärva skogsmark. Företräde bör härvid ges företag med bygdeanknytning. En förutsättning bör vara, att förvärvaren i trakter där ägosplitt­ ringen är besvärande är inriktad på att skapa enheter tillräckligt stora för att möjliggöra ett rationellt skogsbruk och att utsikter för att splittrade in­ nehav verkligen skall kunna köpas samman till ur driftssynpunkt lampliga enheter bedöms föreligga. Inom mellanbygder, där insatser erfordras för att skapa brukningsenheter med förutsättningar att såsom företag i enskild ägo bestå på längre sikt och med lämplig sammansättning av jordbruksmark

2 Ili han g titt riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr It

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1965

och skogsmark, bör bolagsförvärv företrädesvis ha byteskaraktär. Utvidgmngsforvarv av betydenhet bör prövas från fall till fall med riktlinjen, att eu liberal tillståndsprövning är motiverad då förvärvsobjektet uppenbarligen ar att betrakta som överloppsskog. Stödskog inom jordbruksbygder bör mte få förvärvas av andra förvärvare än sådana som äger jordbruksfastig­ het, vars bestånd är beroende av skog, och som har sin huvudsakliga arbetsinkomst av egendomen. Utredningens förslag i denna del grundas på bl. a. följande överväganden. inneh^vfwmhnrvfPOl|-iSka konsekvenserna av ett alltför omfattande skogsinnehav hos bolag, föreningar och stiftelser blir naturligtvis olika till sin i' förhållandeanfygdei &V lyper- 1 bygder med liten tillgång på skog der a ^ v t !l T JordbruksJ°rd kan de befolkningspolitiska följ" e na av att skogsmark överförs till storskogsbruket bli särskilt allvar- ;,‘ga, J områden däremot med ett påtagligt överskott av skog «ör sig de befolkmngspohtjska återverkningarna inte gällande på samma sätt I adana områden bör från fall till fall bedömas i vad män ett vidgat skogs

k“" ■»““ » X

^n“^e“h “dra gynnsamma DäVlåno- Sk,°f ikaiby§mr haii tömtsättningar för jordbruksproduktion även pa lang sikt pa kombinerade, tillräckligt stora brukningsenheter I dessa områden ar i manga fall den skog, som har sådant läge att den under ar f^rgSmr,gt godtaSbara former kan ingå i de kombinerade jordbruks- UH &uk ? Frfa °m a:tande/n att den 1 stort sett behövs som stcTkog det i de fah skoa rim" a ” ratloaaliseringsverksamheten visar att områden .tillhörig andra agarekategorier finns insprängd i sådana områden ofta föreligger behov av att överföra denna skog till jordbruket A andra sntan tinns områden, där de naturliga förutsättningarna för jord- “ k ar sa s-\ aga, att detta i huvudsak eller kanske helt kommer att för svmna. Dessa områden karakteriseras av stark avfolkning!Ten öLta* antald sferbhusinnehav och av en ringa efterfrågan på fastigheter från tt'imrSh>Cri ,f,de k°Pares sida‘ Förhållandena får som följd inte enbart s £“ a§§S ned, Utan även att shöfseln av skogen ofta blir lidande Slutligen kan i de mera skogrika trakterna även en tredje bygdeform här kal' ad mellanbygd, urskiljas. Till denna för utredningen områden, där fö sättningar för jordbruk finns men där antalet brukningsenheter kommer å t starkt reduceras allteftersom den sämre åkerjorden överförs Ull sWs lörta^r forZThygder ^ ^ ^ ~ ^ är SÄJ

1 f , - b da storre sammanhangande områden vilka som «emen

. i .ö-.. Un f01varvslag synes inte böra innebära något hinder för

en utveckling , överensstämmelse med vad i det föregående anförts

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1065

Utredningen anser emellertid, att inom avfolkningsbygder och i viss män även inom mellanbygder bör ges utrymme även för andra agarekategori än enskilda För att befolkningssynpunkterna i möjligaste man skall bil tillgodosedda synes därvid i första hand böra ifrågakomma skogsindiistnella företag med bygdeanknytning i vidsträckt mening. Till denna typ av fore­ tag räknar uJedningen sådana som har sin råvaruförsörjning helt eller delvis från den bygd förvärvet gäller. I huvudsak torde bil fråga om befint­ liga företag, hos vilka skogsmarken kan förväntas få långsiktig användning som underlag för verksamheten. Men även nya foretag med avsikt.att starta en på skogen baserad rörelse, som bedoms kunna tillföra byöde försörjningsmöjligheter, synes kunna ifrågakomma som forvarvare, om verksamheten med hänsyn till företagets ekonomiska och personella re­ surser kan beräknas bli bestående samt förvärvet kan anses ha avsevard

Som en allmän riktlinje bör gälla att skogsindustrins forvarv laggs dit, där de kan ske utan att allmänna intressen av betydenhet åsidosatts. Fn annan riktlinje bör vara, att förvärven är ägnade att framja ett rationellt skogsbruk. Inom klara avfövningsområden bör eftersträvas att skogen tillvaratas i produktionen på bästa möjliga satt och att den, dar ägosplitt­ ringen är besvärande, köps samman till enheter tillräckligt stora för att möjliggöra ett rationellt skogsbruk. I de fall dessa syften beraknas bil upp­ nådda genom att marken förvärvas av bygdeanknutna företag synes ur a 1män ekonomisk synpunkt starka skäl föreligga att godta forvarven. Den ändring i ägarebalansen som på så sätt kan bil följden far accepteras med hänsyn till minskningen av jordbruksbefolkningen. Med hänsyn till att jordbruksföretag inom jordbruksbygderna och mel­ lanbygderna med förutsättningar att bestå på längre sikt bör ha erforderlig tillgång på stödskog synes bolagsförvärv inom dessa bygder i allmanhet kunna godtas endast om förefintligt stödskogsbehov tillgodoses. Detta kan exempelvis ske genom att förvärvaren avstår skog, som ar i hans ago. I trakter med insprängda skiften tillhöriga bl. a. bolag kan, genom att detta kompensationsför far ande behålls i förvärvslagstiftnmgen, jordbruket till­ föras stödskog samtidigt som arronderingsförbättrande insatser gors aven i fråga om den bolagsägda marken. I den mån inom mellanbygden finns skog, som uppenbarligen är överloppsskog, bör den få forvarvas efter provning från fall till fall i enlighet med samma riktlinjer som ansetts bora galla tor klara avfolkningsbygder. Rörande verkningarna av den föreslagna liberaliseringen i fråga om bo­ lagsförvärv av skogsmark anför utredningen att den kan ge till resultat rätt betydande utvidgningar i första hand av skogsbolagens innehav i avlolkningsbygderna. Den begränsning av möjligheterna för skogsbolag och andra företag inom skogsnäringen att kompensationsfritt förvärva mark, som utredningen ansett sig böra förorda, synes därför motiverad även med hänsyn till ovissheten om den inverkan som vissa med den nya ordningen sammanhängande förhållanden skulle kunna tå för skogsbi uket. Härefter granskar utredningen behovet i förvärvslagstiltningen av korrek­ tiv mot vanskötsel och spekulation. Utredningen har därvid funnit att starka skäl talar för att man i eu ny förvärvslag undviker att som särskild

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 / år 1965

avslagsgrund ha en förmodad vanskötselavsikt. De av utredningen anförda skälen härför är i huvudsak följande. I de relativt få fall, då vanskötselmomentet i jordförvärvslagen hittills an- Pmw avslagsmotlv> synes sökanden ansetts ha dokumenterat sin olämplghet som innehavare av fast egendom genom att vansköta tidigare inneavsilulisf heim6fJer ud n°tS ^tta °fta Vara SYårt att rätt bedöma sökandens i'* kt JfU,st rCt!;affan<1? det aktuella förvärvet. Konsekvenserna av att korrekhvet bortfaller torde emellertid ej behöva bli alltför allvarliga. De mest

SÄÄ T Sr «*•■*•»

r ‘ he,ll„natUrligt »It kunna hfnd"?tordé nligen kunna hanforas till uppenbara spekulationsförvärv. Enligt utredningens uppfattning behövs däremot alltjämt ett korrektiv i sytte att hindra osunda fastighetsförvärv. derä> ,nimlTäUlatirnSiarreSSet in0m mera utPräglade jordbruksområda f intrp^ f Z jordforvarvslagens tillkomst, är uppenbart att ett såheter d^r tk fortfarande flnas skogsfastigheter och kombinerade fastig­ heter, dai skogen utgor huvudsakliga värdet. Utredningen är visserligen fullt medveten om att skogsvårdslagen ger skogsvårdsstyÄlsernTiSySinSt s avja engangsavverknmgar som medför rubbningar i avkastningen! jämng£der Fn t Vldk°VertirfdelSer 3V lagCn föransdalta om straffrättsliga åt- !ättl elW tö>Jarr T ^ SPeklllati°nsköp är ej heller avsett att er-

övearädeise^mot^gen^upprepas^11 " när”,aS‘ a‘‘ hi"dra att

I fråga om de avsnitt ur jordlagsutredningens förslag, som berörs i denna översikt, har två reservationer och två särskilda Ytt­ randen avgetts.

I en reservation av ledamoten Hseggblom förordas att nuvarande jordförvarvslag får upphöra att gälla utan att ersättas med de delar av utredning­ ens lagförslag, som är tillämpliga på andra köpare än bolag, föreningar och stiftelser. Som motiv härför anförs i sammanfattning följande. Skälet för yrkandet är i första hand att jordbruket behöver befrias från fä„ ;'n.de-’„ S°™. enjordförvär vslag lagt och enligt utredningens förslag kan iaf,ga . ,ö^n fo,r losandet av den för jordbrukets framtid mycket betydelse­ fulla storleksrationahseringen. Med undantag för bolagsförvärven vid tiden »JUi^nd °Ch HtCr -keI-klftet kar aldri§ statistiskt kunnat fastställas nåi, h aU JOrfdf°r-Varyen gatt 1 sadan nktning att jord och skogsmark, som behovs som forsorjnmgsunderlag, undandras den jordbrukande befolkningen. Aven arrenderad jord bildar försörjningsunderlag för aktiva jordbrukare. Utvecklingen inom jordbruket har minskat behovet av statlig reglering av jordförvärv. 8

Vad galler bolagsförvärv uttalar reservanten, att någon anledning nume­ ra inte finns att diskriminera bolagen och de med dessa jämställda för­ eningarna och stiftelserna som innehavare av jordbruks- och skogsfastigheter. Det kan dock inte bortses från att i fråga om bolags, föreningars och stiftelsers liksom om kommunernas och statens förvärv av jordbruksfastig­ heter gäller att dessa på ett definitivt sätt undandras från att i framtide&n

Kungl. Maj. ts proposition nr 41 år 1965 21

byta ägare. Mot bl. a. denna bakgrund godtar reservanten utredningens för­ slag i fråga om reglering av bolagsförvärven med det undantaget, att enligt hans mening förvärvstillstånd inte bör krävas för inbördes överlåtelser mel­ lan bolag, föreningar och stiftelser.

Ledamoten Persson uttalar i en reservation att han i fråga om förvärv av skogsmark stannat för en linje, som närmast innebär förvärvslikställighet för olika ägarekategorier på grundval av de villkor av social och näringsekonomisk natur, som måste uppställas och beaktas i varje särskilt förvärvsfall. Han kan dock förorda förvärvsprioritet i fråga om skogsmark i ur sysselsättningssynpunkt erforderlig omfattning för fullt bärkraftiga jordbruksenheter, som förväntas bli bestående. Vidare anser reservanten att stödjordbruk inte bör omfattas av förvärvsregleringen utan kunna säljas fritt till de köpare som anmäler sig. Härjämte framhåller reservanten att de skäl, som konsumentkooperationen och livsmedelsindustrien anfört till för­ mån för möjligheten att på egna marker etablera sig som jordbruksprodu­ center, bör beaktas i lagstiftningen. Som motiv för sitt ställningstagande i fråga om skogsmarksför\ärven an­ för reservanten bl. a. följande. Det är ställt utom allt tvivel att egna skogar är en utomordentlig tillgång för ett välorganiserat skogsindustriföretag. Den möjlighet till planering samt ekonomiska avvägningar och dispositioner över huvud taget detta medger utgör ett utomordentligt styrkebälte för industrien. Eftersom den kapital­ starka och välplaneradc skogsindustrien har mycket goda förutsättningar som skogsproducent, kan knappast några invändningar mot industriägda storskogsbruk göras. Talande nog är att det är just de skogsintegrerade in­ dustrierna, som betalar de bästa arbetslönerna, bjuder de anställda den tryggaste anställningen och den bästa sociala omvårdnaden, är de bästa skat­ tebetalarna och de som bäst förmår att hålla driften igång i krissituationer och bl. a. därigenom tryggar våra exportinkomster. — De redovisade skälen motiverar en otvetydig förvärvsprioritet i fråga om skogsmarken för stor­ skogsbruket, då närmast det statliga och det som bedrivs av den mera kva­ lificerade skogsindustrien. I strävan att finna en framkomlig kompromiss­ linje inom utredningen har reservanten emellertid inte sträckt sig så långt.

I ett särskilt yttrande redovisar ledamoten Johansson de skäl som föran­ lett honom att biträda utredningsförslaget. Härvid anförs bl. a. Man kan med visshet utgå från att om inte jordförvärvslagens begräns­ ning och kontroll av förvärvsrätten hade funnits, så skulle en avsevärt stör­ re del av såväl den svenska jorden som skogen i dag befunnit sig i icke jord­ brukares händer. Å andra sidan utestänger lagen ingen från förvärvsrätt, som har för avsikt att själv bruka den förvärvade jorden eller av densamma nå sin försörjning. Den rådande ägosplittringen inom såväl jordbruk som skogsbruk synes vara ett av de största hindren för ett rationellt utnyttjande och ändamåls­ enlig strukturplanering. Den har också, särskilt i vad det gäller skogen, ta­ gits som förevändning emot den enskilda äganderättens prioritet. 1 förslåo * 1

22 Kung/. Maj.ts proposition nr hl år 1065

get till ny jordförvärvslag har dessa synpunkter särskilt beaktats och lagen fått en utformning som långt mer än tidigare är ägnad att främja och på­ skynda en sådan arrondering. Ett förverkligande i praktiken av detta vitala önskemål skulle i hög grad omintetgöras, om lagen lämnade fältet öppet för fria och obegränsade jord- och skogsförvärv.

Även ledamöterna Oscarsson och Sandin understryker i ett särskilt ytt­ rande vissa synpunkter om målsättningen för lagstiftningen och dess tilllämpning. I dessa hänseenden uttalas bl. a. följande. Det är angeläget att understryka utredningens uttalande om vikten av att skogen hålls i sådan ägo som har bygdeanknytning. I fråga om överloppsskog i de fall, då förvärv av bolag enligt förslaget kan komma i fråga, bör man därför i första hand pröva möjligheten att genom tillskapande av skogsfastighet av tillräcklig omfattning att utgöra underlag för bofast en­ skild ägare eller genom tillskapande av gemensamhetsskog överföra marken till ägare med så fast bygdeanknytning som möjligt. Det är av vikt att lant­ bruksnämnderna, bl. a. genom en aktiv inköpspolitik, tillvaratar alla sina möjligheter att främja ett sådant förfarande. Härvid bör uppmärksammas vad utredningen anfört om att avståndet mellan gemensamhetsskog och de däri deltagande brukningsdelarna torde vara av underordnad betydelse om blott gemensamhetsskogen är av tillräcklig omfattning. Från här anförda utgångspunkter är det också angeläget att man, i fall då förvärv av bolag kommer i fråga, så långt möjligt tillämpar bytesförfa­ rande i syfte att stärka underlaget för ägare med fastare bygdeanknytning. En förutsättning för förvärv bör därtill vara att förvärvaren bär möjlighet, bl. a. skogsmark av tillräcklig omfattning och lämplig arrondering, att be­ driva ett rationellt skogsbruk. I mellanbygden bör bytesförfarande vara all­ män regel. De s. k. enklavförvärven bör således inte ges någon vidgad omfattning. Befolkningsutvecklingen i landet har sedan åtskilliga år karaktäriserats av eu betydande utglesning även i rena jordbruksbygder. Sådana bygder är enligt vår mening under inga omständigheter alt betrakta som avfolkningsbygder, eftersom den befolkningsminskning som skett huvudsakligen för­ anletts av en driftsekonomiskt betingad anpassning förstärkt av vissa till­ fälliga, känslomässiga strömningar. Med den utformning lagtext och moti­ veringar fått löper emellertid dessa bygder risken att bli klassificerade som avfolkningsbygder och några få bolagsförvärv skulle även kunna betyda ett avgörande steg i riktning mot verklig ödebygd. Den omställningsprocess, som jordbruket f. n. genomgår, har mycket långtgående konsekvenser befolkningspolitiskt och även kommunalekonomiskt. Det är angeläget att den­ na omvandling får fortgå till dess stabilare förhållanden inträtt utan stör­ ningar av den art, som riskeras genom en måhända generös tillämpning av den föreslagna lagstiftningen.

I sina yttranden över jordlagsntredningens år 1961 avgivna förslag utta­ lade remissinstanserna nära nog genomgående, att tiden då inte var mogen för ett avgörande om jordförvärvslagstiftningens framtida ut­ formning. Som skäl härför åberopades särskilt att resultatet av 1960 års jordbruksutrednings arbete borde avvaktas. Även andra då pågående utred­ ningar och inte minst oklarheten om Sveriges tillträde till den europeiska ekonomiska gemenskapen ansågs motivera uppskov med en reform av lag­

Kungl. Maj.ts proposition nr 'it år 1965 23

stiftningen. Åtskilliga remissorgan fann därför inte motiverat att ingå på någon granskning av jordlagsutredningens förslag utan förklarade sig utgå från att de senare skulle få tillfälle härtill. I vissa remissyttranden gjordes av samma anledning endast mera allmänna kommentarer till utredningens förslag.

Departementspromemorian

I departementspromemorian ges följande allmänna motivering till försla­ get. Jordförvärvslagen av år 1955 och bolagsförbudslagen av år 1925 har till syfte att hindra vissa från jordpolitiska, befolkningspolitiska och sociala synpunkter såsom olämpliga ansedda förvärv av jord och skog. Däiutöver avser jordförvärvslagen att främja den yttre rationaliseringen. Piincipeina för den kontroll av i huvudsak fysiska personers förvärv, som sker enligt jordförvärvslagen, grundas i stort sett på överväganden som ägde rum i mitten av 1940-talet. De grundläggande tankegångarna bakom bolagsför­ budslagen härstammar till betydande del från 1900-talets första årtionde. Den dynamiska samhällsutvecklingen under efterkrigstiden har starkt påverkat jordbruks- och skogsnäringarna liksom övriga delar av vårt nä­ ringsliv. Även på det sociala och befolkningspolitiska området har under denna tid utvecklingen gått snabbt. I än högre grad har förhållandena på samhällslivets alla områden ändrat sig sedan 1900-talets första decennier. Mot bakgrunden härav är det naturligt att jordförvärvslagstiftningen be­ höver moderniseras. I detta syfte har 1958 års jordlagsutredning i ett åi 1961 avlämnat betänkande förordat åtskilliga ändringar i denna lagstift­ ning. Hittills har övervägande skäl — främst 1960 års jordbruksutrednings arbete och oklarheten om Sveriges tillträde till den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) — ansetts tala för anstånd med en reformering av lag­ stiftningen. I anledning härav har giltighetstiden för 1955 års jordförvärvs­ lag förlängts, senast t. o. m. den 30 juni 1965 (prop. 1963: 10, L3U 1, rskr 54). I sitt av riksdagen godkända utlåtande rörande den senaste förläng­ ningen underströk emellertid tredje lagutskottet vikten av att frågan om eu reformering av jordförvärvslagen snarast bringas till eu lösning. Under de allra senaste åren har takten stegrats i den omdaningsprocess som pågår inom svenskt jordbruk och skogsbruk. Minskningen av antalet jordbruk torde nu överstiga 5 000 per år, och sannolikt kommer det årliga bortfallet att öka. För vissa landsdelar, där de naturliga förutsättningarna för jordbruk är mindre goda, pekar verkställda länsutredningar mot att 40 å 50 % av antalet brukningsenheter kommer att försvinna fram till år 1975. Denna utveckling innebär att utöver den normala fastighetsomsättningen

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1965

mycket stora arealer åker och skogsmark byter ägare under de närmaste åren. En betydande del av dessa åkerarealer behöver omställas till annan produktion främst genom skogsplantering. Jämsides med jordbrukets kon­ centration till allt färre brukningsenheter har inom skogsbruket under tryc­ ket av nödvändigheten av kostnadsrationalisering inletts en omfattande me­ kanisering. Denna mekaniseringsprocess, som kan förväntas komma att gå snabbt, medför behov av skogsbruksdrift i relativt stora enheter och med anlitande av specialiserad arbetskraft. Inte endast från jord- och skogsbruksnäringarnas synpunkt utan även av allmänt samhällsekonomiska skäl är det utomordentligt angeläget att den jord och skog, som frigörs genom den nyss antydda utvecklingen och som i fortsättningen bör användas för jordbruks- eller skogsproduktion, blir rationellt utnyttjad. De senaste årens erfarenheter visar att det, sär­ skilt i bygder där jordbruket viker, inte sällan är svårt att finna köpare som är förvärvsberättigade enligt jordförvärvslagen och tillika har ekono­ miska resurser för de betydande investeringar som krävs för t. ex. omföring av åkerjord till skogsmark. Detta får bl. a. till följd att det understun­ dom inte är möjligt för ägare av jordbruk, som inte motsvarar nutida krav på rationalitet, att till skäligt pris finna avsättning för sin egendom bland förvärvsberättigade köpare. Även i övrigt erbjuder det i dagens läge svåi ighetei att med tillfredsställande resultat tillämpa en lagstiftning som ut­ formats då situationen inom jordbruks- och skogsnäringen var en annan. Mot bakgrunden av det anförda framstår det som ofrånkomligt att en leform av jordförvärvslagstiftningen inte längre uppskjuts. Frågan om Sveriges anknytning till EEC eller en ännu större europeisk marknad vänlar visserligen alltjämt på sin lösning, och 1960 års jordbruksutrednings arbete har blivit försenat. Del synes emellertid möjligt att genomföra re­ formen så, att den inte skall behöva hämma vår rörelsefrihet vad det gäller en vidgad europeisk integration och inte heller stå i vägen för en rationell lösning av vår framtida jordbrukspolitik.

Bolags förbudslagen innefattar ett principiellt förbud för bolag, förening och stiftelse att förvärva jord och skog. Skälet för lagstiftningen var vissa sociala missförhållanden som rådde vid dess tillkomst. Sedan dess har sto­ ra omvälvningar försiggått. Vårt lands ekonomiska struktur har föränd­ rats. Genom förbättrad undervisning, upplysning och rådgivning och genom tillkomsten av riksomfattande intresseorganisationer bär den enskilde fö­ retagaren inom jordbruk och skogsbruk fått bättre förutsättningar att häv­ da sina intressen. Därtill kommer att staten alltmera engagerat sig för att genom positiva åtgärder stödja de enskilda företagen inom detta område. Behovet av ett starkare skydd mot juridiska personers intresse för investe­ ring i jord och skog än mot andras är därför i vårt nutida organisationssamhälle inte lika utpräglat som vid tiden för lagens tillkomst. Samtidigt

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1905

har det blivit uppenbart att lagen kan lägga hinder i vägen for ett ratio­ nellt utnyttjande av den naturtillgång skogen utgör. Det råder ingen tvekan om att en lagstiftning på delta område alltjämt måste innehålla bestämmelser till skydd för den enskilde jord- och skogs­ brukarens möjligheter att etablera sig och vidareutveckla sitt företag. Olika skäl talar dock numera för att man bör vidga möjligheterna till mark­ förvärv för företag som på ett rationellt sätt förädlar jordens och skogens produkter eller distribuerar jordbruksprodukter. Förvärvslagstiftmngen bor inte få motverka företagens strävanden till integration mellan råvarufram­ ställning, förädling och distribution. Genom sådan integration främjas inte bara rationell och jämn produktion inom näringslivet utan också trygg­ heten för de anställda. Beträffande de enskilda jordbruksföretagens pro­ dukter har en särskild form av integration i stor omfattning kommit till stånd genom den förädlings- och distributionsverksamhet som bedrivs av jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Såväl rättviseskal som det all­ männa intresset av fri konkurrens inom produktion och handel talar så­ lunda för att förädlings- och distributionsföretag inom livsmedelssektorn bör få motsvarande möjligheter att utsträcka sin verksamhet till att om­ fatta även jordbruksproduktion. Inom skogsbruket har av ålder företag i bolagsform kombinerat skogsproduktion med förädlingsverksamhet. Un­ der de senaste åren har en likartad integrationsprocess begynt inom småskogsbruket i det att skogsägarföreningarna börjat driva skogsindustrier. I detta läge synes det inte längre motiverat att upprätthålla bolagsförbudslagens stränga spärr mot utvidgning av skogsindustribolagens råvarubaser i form av egen skogsmark. För en sådan utvidgning talar också att det i många fall är angeläget in rationaliseringssynpunkt att de nuvarande skogsmarksinnehaven förbätt­ ras genom arronderingsförvärv. Fastighetsindelningen i skogsmarken är nämligen ofta sådan att marken är uppdelad på långa men mycket smala skiften. Det är även vanligt att i eljest samlade skogsinnehav förekommer enklaver. Vissa undersökningar visar klart att i dylika fall möjligheterna att driva ett rationellt skogsbruk starkt försvåras. Ytterligare skäl kan anföras för liberalisering av förvärvsmöjligheterna. Som framhållits i det föregående frigörs i vissa bygder genom den tillta­ gande koncentrationen av jordbruket mycket stora arealer skogsmark och för skogsplantering lämpad åker. Fn betydande del av dessa marker torde inte erfordras som stödskog till kvarvarande, bestående jordbruksföretag. För förvärv av och investeringsåtgärder på dessa objekt krävs betydande kapital, vid nuvarande takt i nedläggningen av brukningsenheter uppskatt­ ningsvis något hundratal miljoner kronor årligen. Det lar vidare förhål­ landevis lång tid innan full avkastning erhålls från ifrågavarande marker. Dessa faktorer talar för att det är eu ekonomisk nödvändighet att stor­ skogsbruket deltar i omhändertagandet av de frigjorda markerna for ra-

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 / år 1965

tionell skogsproduktion. Det torde ej heller, som understundom hävdas, föreligga bärande skäl att i fråga om dessa marker låta fysisk person, som vantas forsörja sig på skogsbruk och bosätta sig i bygden, principiellt ha företräde framför skogsindustriföretag. Det kan erinras om att antalet fastigheter, som ags av dödsbo eller av personer bosatta på annan ort, sy­ nes oka tämligen snabbt. Den pågående starka rationaliseringsprocessen mom skogsbruket synes för övrigt mana till försiktighet med bildande av relativt små skogsbruksföretag. Tillräckliga skäl för att det allmänna skul­ le särskilt främja tillkomsten av dylika enheter synes i vart fall inte förellgga' ~ En tankegång, som stundom möter, är att skogsmarken i bygder där jordbruket viker skulle användas som gemensamhetsskog för jordbru­ kare i bestående jordbruksområden, vilka därigenom skulle få ökade ar­ betstillfällen. Det kan emellertid av flera skäl — däribland de stora av­ stånden och behovet av specialiserad arbetskraft — starkt ifrågasättas om inte sådana gemensamhetsskogar, i likhet med vad som torde vara fallet med de flesta härads- och sockenallmänningar, i stor utsträckning skulle komma att skötas med lejd arbetskraft. Någon särskild prioritering av dylika förvärv synes därför inte vara motiverad. Det anförda leder till att juridiska personers förvärv inte bör underkas­ tas strangare kontroll än andras samt att företag, som här i riket driver in­ dustriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter, regelmässigt bor fa tillstånd till sådana markförvärv som görs i huvudsakligt syfte att varaktigt utnyttja egendomens alster i rörelsen. Förvärvstillstånd bör i dy­ likt fall kunna vägras endast om så påkallas av hänsyn till jordbrukets el­ ler skogsbrukets yttre rationalisering eller föranleds av andra särskilda skal. Ett sådant skäl kan vara att fastigheten på grund av ändamålsenlig kombination av jord och skog är speciellt lämpad för bestående bondebruk och inte anses kunna bli lika rationellt utnyttjad av bolaget eller föreningen i fråga. Beträffande skogsförvärv av någon betydenhet bör vid tillstånds­ prövningen också kunna beaktas sådana från samhällelig synpunkt primära intressen som i vad mån förvärvet är ägnat att tillgodose kravet på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen. Hänsyn bör så­ lunda kunna tas till sådana omständigheter som avsättningsförhållanden samt koparens intresse av och förmåga att bedriva ett uthålligt skogsbruk. Vad nu förordats kan komma att medföra vissa förskjutningar i rådande agarekategonfördelning i fråga om markinnehaven. Vad gäller egentliga jordbruksföretag torde med all sannolikhet industri- och distributionsföretagen inom livsmedelsbranschen komma att inrikta sig på så stora och ka­ pital krävande jordbruk att de inte efterfrågas av jordbrukare i allmänhet. Nagon okad konkurrens beträffande egentliga familjejordbruk torde sålun­ da knappast behöva befaras. Beträffande skogsmarken kan visserligen stor­ skogsbrukets markinnehav komma att öka, men bl. a. på grund av det stora

Kungl. Maj.ts proposition nr fri år 1965

kapitalbehovet för förvärv och investeringar kan dock denna ökning vantas ske i måttligt tempo. Antalet kombinerade jord- och skogsbruksforetag med förutsättningar att bestå lärer inte nämnvärt påverkas. — En ytterligare konsekvens blir att i fråga om skogsindustribolag den nuvarande möjlighe­ ten att såsom villkor för förvärvstillstånd kräva att bolaget avstår viss redan innehavd skogsmark i stort sett bortfaller. Det är givet att härigenom kan uppkomma vissa olägenheter, då bolag innehar skogsbitar som ligger in­ sprängda i bondeskog och bör överföras till denna. Med hansyn till att det, som nämnts i det föregående, torde bli svårt att ekonomiskt utnyttja sadana insprängda innehav kan det dock sannolikt förväntas att de blir tillgäng­ lig förr eller senare. Det bör därjämte erinras om att fastighetsbildmngslagstiftningen ger vissa möjligheter att tvångsvis inta mark i agoutbyte e ler laga skifte. Jordförvärvslagens viktigaste uppgift får numera anses vara att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering. Utan det instrument, som lagen och då särskilt dess 5 § erbjuder myndigheterna, skulle de sam­ hälleliga insatserna på detta angelägna område alltför ofta komma till kor­ ta. Även framgent måste därför, som också jordlagsutredningen föreslagit, finnas ett dylikt instrument varmed man kan hindra förvarv som motverkar rationaliseringsprocessen. Av praktiska skäl bör denna förvärvskontroll om­ fatta all såsom jordbruksfastighet taxerad egendom. Jordförvärvslagen har också till uppgift att trygga tillgången på jord och skoo- för den jordbrukande befolkningens behov. Lagen vill därför i princip hindra förvärv i spekulations- eller kapitalplaceringssyfte och andra for­ värv där köparen inte tänker ägna sig åt egendomens skötsel. Med hansyn till bl. a. de inledningsvis berörda förhållandena på fastighetsmarknaden synes den prioritering, som lagen sålunda ger åt aktiva jordbrukare, nu kunna uppmjukas i viss mån. En bestämmelse i ämnet kan lämpligen utfor­ mas så att förvärvstillstånd må vägras om det måste antas att forvarvarens huvudsakliga syfte med förvärvet inte är att själv yrkesmässigt och varaktiot ägna sig åt jordbruk på egendomen eller där driva skogsbruk som stod åt&förvärvaren tillhörigt jordbruk. Från denna huvudregel bör sedan goras några väsentliga undantag. I dessa undantagsfall bör förvärvstillstånd kun­ na vägras endast om så påkallas av hänsyn till den yttre rationaliseringen eller föranleds av andra särskilda skäl, t. ex. att förvärvaren måste antas handla i spekulationsavsikt eller annorledes komma att använda egendomen eller dess avkastning på ett sätt som inte rimmar med primära samhälls­ intressen. Ett dylikt intresse, som med hänsyn till sin vikt i detta samman­ hang bör komma till direkt uttryck i lagtexten, är att skogsförvärv av nå­ gon betydenhet står i samklang med kravet på rationellt skogsbruk och än­

Det första av de nu avsedda undantagen gäller fall där förvärvaren har i

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1965

riket driver industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jord­ bruks- eller skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter och får antas med förvärvet huvudsakligen åsyfta att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen. Skälen för ett dylikt undantag har redan utvecklats med avseende på bolag och föreningar. Konsekvensen torde bju­ da att även andra rättssubjekt sätts i samma läge. I nara anslutning till jordlagsutredningens förslag bör vidare göras un­ dantag for förvärv av jordbruk som varken i befintligt skick eller efter tek­ niskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren till­ fredsställande försörjning. Beträffande sådana svaga fastigheter kommer alltså i princip att råda fri konkurrens i den mån de inte erfordras för den yttre rationaliseringen. Byggnaderna på dessa fastigheter torde ofta vara synnerligen lämpade att tillgodose det växande behovet av fritidsbostäder. Aven dar fastigheten behövs för rationalisering bör ej sällan boningshuset med en val tilltagen tomt kunna avstås för fritidsändamål. Med hänsyn till den omvårdnad, som flertalet sommarstugeägare ägnar både hus och tomt, kan en sådan lösning direkt gagna landskapsvården. Den friare konkurren­ sen om ifragavarande slags fastigheter kan givetvis medföra eu höjning av prisnivån, vilken drabbar även lantbruksnämnder och andra som förvärvar dylika fastigheter för rationaliseringsändamål. Inte minst med tanke på sal jarens — ofta en småbrukare — intresse av att kunna tillgodogöra sig astighetens marknadsvärde bör, som även jordlagsutredningen funnit, den­ na konsekvens av lagstiftningens liberalisering godtas. — Sådant särskilt skal, som motiverar tillståndsvägran enligt huvudregeln även beträffande nu ifrågavarande slags fastigheter, kan t. ex. föreligga då ett stödjordbruk, som har väsentlig betydelse för afl tillgodose skogsbrukets behov av arbets­ kraft, förvärvas av någon som inte tänker arbeta i skogen. I allmänhet böi dock inte stödjordbruken inta någon särställning. Utvecklingen visar att de mer och mer övergår till att bli enbart bostadsfastigheter. Till följd härav beslöts vid 1963 års riksdag att statlig lånegaranti till förvärv av stödjord­ bruk får beviljas endast om särskilda skäl talar därför (SFS 1963: 305). Förutom de nyssnämnda svaga fastigheterna bör från prioriteringsregeln undantas aven särskilt kapitalkrävande jordbruksegendomar. I nära anslut­ ning till jordlagsutredningens förslag bör sålunda göras undantag för för­ varv av jordbruk som på grund av egendomens storlek eller förekomst av värden utöver normala jordbruks- och skogsvärden kräver så stor kapital­ insats att egendomen inte kan beräknas vara efterfrågad av jordbrukare i allmänhet. Ett fjärde och sista undantag bör göras för förvärv som medför att föryarvaren tillhörig brukningsenhet vinner i ändamålsenlighet. Förvärv av jordbruksjord eller skogsmark, som innebär en yttre rationalisering av forut innehavd egendom, bör nämligen av företagsekonomiska skäl inte hindras av endast den anledningen, att förvärvaren inte är aktiv jordbruka­

Kungl. Maj.ts proposition nr kl år 1965 29

re, med mindre särskilda skäl talar därför. EU sådant skäl kan vara att förvärvsegendomen utgör ett bärkraftigt eller utvecklingsbart jordbruk. Med det nu förordade regelsystemet bör det bli möjligt att i önskvärd om­ fattning stävja bl. a. sådana spekulations- och kapitalplaceringsköp av pro­ duktiv mark, som är ägnade att driva upp prisnivån utöver det avkastningsvärde varmed jordbrukare och andra näringsidkare måste kalkylera. Det är emellertid givet att i varje särskilt ärende måste ske en avvägning mellan samtliga berörda intressen. Inte sällan kan det t. ex. finnas anledning att tillåta förvärv som görs i avsikt att exploatera egendomen för fritidsbebyg­ gelse eller annan tätbebyggelse. Vederbörande planmyndigheter bör då själv­ fallet höras, och vidare bör, om inte privat vinstintresse är uteslutet, krävas att exploateringen är nära förestående. Även kapitalplaceringsköp kan ibland vara förtjänta av välvillig behandling. Vid tillkomsten av gällande jordförvärvslag nämnde lagutskottet som exempel det fall att en församling sålt viss egendom och i ersättning därför vill förvärva annan jordbruksfas­ tighet av ungefär samma storlek. I synnerhet när den föregående försälj­ ningen gagnar näringslivet, bostadsbyggandet eller allmänt ändamål bör tillstånd till sådant kompensationsförvärv kunna påräknas fastän fråga är om kapitalplacering. Liksom hittills kan återförvärv av en gammal släkt­ gård böra medges även om förvärvaren inte tänker bruka gården själv. I enlighet med jordlagsutredningens förslag bör ur lagen utmönstras de nuvarande särskilda hindren mot förvärv, som förmodas leda till vansköt­ sel av egendomen, och mot sammanförande i en ägo av var för sig ändamåls­ enliga brukningsenheter. Det förra förvärvshindret saknar nämnvärd prak­ tisk betydelse och erbjuder dessutom påtagliga vanskligheter i tillämpning­ en. Det senare förvärvshindret framstår alltmer som en opåkallad spärr för den frivilliga storleksrationaliseringen. Med den nu förordade uppläggningen av förvärvskontrollen ter det sig, uttalas slutligen i departementspromemorian, naturligt att låta bolagsförbudslagen uppgå i en mj jordförvärvslag som utan åtskillnad mellan juri­ diska och fysiska personer i huvudsak jämställer företag inom handel och industri, vilka behöver jord eller skog som råvarubas, med företagare inom jordbruksnäringen.

I promemorian intagna förslag till lagtext, nämligen dels förslag till jord­ förvärvslag och dels förslag till följdändring i lagen om delning av jord å landet, torde få fogas till protokollet i detta ärende såsom bilaga (Bilagn 2).

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1965

Yttranden över departementspromemorian

De olika förhållanden och utvecklingstendenser inom näringslivet och då särskilt jord- och skogsbruket, vilka i departementspromemorian åbero­ pats för en reform av jordförvärvslagstiftningen, vitsordas och understryks i de flesta remissyttrandena. Även huvudgrunderna i förslaget gillas av flertalet remissinstanser. De remissinstanser, som föredrar ett uppskov eller av andra skäl avstyr­ ker förslaget, är kommerskollegium, länsstyrelserna i Kalmar och Älvs­ borgs län, RLF m. fl., Svenska landstingsförbundet samt Svenska Lantarbe­ tareförbundet. 1960 års jordbruksutredning redovisar två inom utredningen rådande uppfattningar, den ena positiv och den andra negativ till förslaget.

Allmänna synpunkter

Lantbruksstyrelsen uttalar att det sedan länge råder ett angeläget behovav en tidsenlig lag, som beaktar den dynamiska samhällsutvecklingen och den genomgripande strukturomvandlingen. Styrelsen tillstyrker därför, med vissa förbehåll, att en ny jordförvärvslag antas, och betonar grundsatsen att förvärvshinder bör uppställas endast om och i den mån så erfordras med hänsyn till ett samhällsintresse av betydande styrka. Skogsstyrelsen finner det uppenbart att den pågående och kanske än mer den väntade utveckling­ en i fråga om jordbrukets och skogsbrukets driftsförhållanden kräver en anpassning av lagstiftningen. Kommer skollegium meddelar att flertalet handelskamrar i yttranden till kollegium uttryckt sin tillfredsställelse över den långtgående liberalisering, som promemorieförslaget innebär, och tillstyrkt att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Kollegium är också för egen del i princip positivt inställt till förslaget och tror att dess genomförande skulle bli till gagn för betydelsefulla grenar av näringslivet och därmed också för framåtskridandet i vårt land. Enligt den uppfattning inom 1960 års jordbruksutredning, som är positiv till förslaget, är en uppmjukning av jordförvärvslagstiftningen nödvändig med hänsyn till den tekniska och ekonomiska utvecklingen inom jordbruket och skogsbruket. De föreslagna ändringarna i nu gällande lag­ stiftning synes enligt denna uppfattning i sina huvuddrag väl förenliga med de riktlinjer för en intensifierad rationaliseringspolitik, som utred­ ningen, efter vad som nu kan bedömas, torde komma fram till. Kooperativa förbundets styrelse tillstyrker, att förslaget läggs till grund för lagstiftning i ämnet, och anför sammanfattningsvis. Förslaget synes styrelsen kunna i mycket önskvärd grad främja jordbru­ kets och skogsbrukets yttre rationalisering, i det förra fallet genom att främja jordbrukets strukturutveckling i riktning mot större bärkraftiga

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 / år 1965 31

enheter och därigenom också bereda ökade möjligheter för en påskyndad inre rationalisering, i det senare genom att gynna tillväxten av de på våra skogstillgångar grundade stora träförädlingsindustriernas råvarubaser och därigenom stärka deras ställning i den skärpta internationella konkurren­ sen. Genom att förslaget därjämte öppnar möjligheter för egen råvaru­ framställning för den tillväxande industriella livsmedelsproduktionen i stordriftsform utan ogynnsamma återverkningar på dennas naturliga inte­ gration med jordbruket som helhet innebär det beaktansvärda fördelar för en förbilligad livsmedelsproduktion till gagn för landets konsumenter. Svenska Skogsarbetareförbundel finner det klart att såväl fysiska som juridiska personers förvärv av jordbruks- och skogsbruksfastigheter måste bedömas från samma utgångspunkter. Om en jordförvärvslag skall fylla sin funktion som ett samhällets instrument för främjande av skogsbrukets yttre rationalisering, kan vissa ägarekategorier inte ges prioriterad ställ­ ning i förvärvsärenden. Förbundet tillstyrker förslaget och understryker att juridiska personers förvärv icke bör underkastas strängare kontroll än fysiska personers förvärv. I liknande riktning uttalar sig TCO, som hävdar den principen att svenska företagare och företag bör på lika villkor fritt få etablera sig i vilken näringsgren som helst, även jordbruk och skogsbruk. De inskränkningar, som enligt förslaget bör gälla i detta avseende, anser TCO dock acceptabla med hänsyn till de förbättringar som förslaget inne­ bär i jämförelse med nu rådande ordning. LO tillstyrker förslaget i huvudsak och hälsar med stor tillfredsställelse att man däri tagit ett väsentligt steg mot att uppfylla organisationens krav att skogsnäringen på detta område skall komma på jämställd fot med jord­ bruksnäringen och inte uppfattas som ett bihang till denna. Sveriges Skogsägareförbund tillstyrker också förslaget. De ekonomiska realiteterna framtvingar ett nytänkande av den art som där kommer till uttryck. Förslaget synes förbundet komma att främja en nödvändig inten­ sifiering av arronderingsverksamheten inom skogsbruket och detta icke en­ bart vad bolagsskogsbruket beträffar utan för skogsbruket i gemen. Jordbruksnäringen har enligt statens jordbruksnämnd vinster att vänta av de föreslagna reglerna, vilka synes i princip främja en utveck­ ling mot bättre produktionsekonomi. Tillkomsten av nya och kapitalstarka förvärvarkategorier torde även kunna väntas medföra en stimulans till nä­ ringen i form av ökade resurser för försöksverksamhet, rationaliseringsåtgärdcr, specialodlingar in. in. De friare förvärvsreglerna ger också, framhål­ ler nämnden, jordbrukarna ökade möjligheter att genom frånsäljning av mark, som ur jordbrukssynpunkt är värdelös eller mindre värdefull, fri­ göra kapital för investering i jordbruksdriften i rationaliseringssyfte. Samarbctsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri, som hälsai förslaget med stor tillfredsställelse, betonar dess värde för livsmedelsindu­ striens önskemål att genom forskning rörande sortförädling och avkastning förbättra och förbilliga jordbruksråvarorna samt att på egna jordbruk kun­

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 41 år 1965

na utexperimentera rationella stordriftsmetoder. En mera utbredd egen od­ ling av jordbruksråvaror på arealer, som ägs av vederbörande handels- eller industriföretag, kan också väntas komma att medföra en stimulerande kvalitetskonkurrens på råvarusidan. Positiva verkningar av nämnda slag väntar sig även Kooperativa förbun­ dets styrelse, Sveriges Industriförbund, TCO och Sveriges Grossistförbund.

Lantmäteristyrelsen uttalar sin tillfredsställelse med förslaget och finner en reform angelägen särskilt med hänsyn till kravet på lönsamhet i skogsbruket. Genom att medverka till en ändamålsenlig fastighetsstruktur kommer liberaliseringen av förvärvslagstiftningen enligt styrel­ sen att främja det bärkraftiga bondeskogsbrukets intressen. Kommers kol­ legium, Skogsindustriernas Samarbetsutskott och Sveriges Industriförbund framhåller att den senaste tidens erfarenhet visat att skogsindustrien för att kunna hävda sig i konkurrensen är i hög grad beroende av att ha egna sko­ gar för sin råvaruförsörjning. Samarbetsutskottet och Industriförbundet tillägger att det är av största vikt att virkesförsörj ningen, som represente­ rar 60—70 % av produktionskostnaderna, kan säkerställas till internatio­ nellt sett konkurrensdugliga kostnader. Förslaget innebär enligt KO vidgade möjligheter till en anpassning av även skogsbruksföretagen till mekanisering och moderna driftsformer och till den pågående strukturomvandlingen i det svenska samhället. Skogs­ industriernas Samarbetsutskott och Sveriges Industriförbund framhåller att en kontinuerlig sysselsättning av arbetskraften går att åstadkomma en­ dast om man har möjlighet att arbeta med stora och väl samlade objekt. En god arrondering och tillräckligt stora skogsinnehav är således nödvän­ diga för att bereda skogsbrukets arbetskraft en med övriga näringar lik­ värdig lönestandard. Den restriktivitet, som kännetecknar den nuvarande förvärvslagstiftningen, har, anser nämnda organ, utgjort en allvarlig häm­ sko på utvecklingen mot rationella brukningsenheter. Svenska Skogsarbe­ tare förbundet understryker att skogsbruket kräver stora behandlingsytor såväl för att bevara den internationella konkurrenskraften som för att ge optimal lönsamhet. Härav beror tryggheten för skogsbrukets anställda. Nu­ varande marksplittring lägger väsentliga hinder i vägen för den trygghet som följer av årsanställning. Varken strävandena att genom byten lösa arronderingsfrågorna eller samverkanssträvandena i det enskilda skogsbru­ ket har emellertid inneburit några radikala förbättringar härutinnan. För­ bundet erinrar om att det redan i yttrande över jordlagsutredningens för­ slag uttalade att bolagsförbudslagen borde upphävas. Domänstyrelsen betonar att det tidigare sambandet mellan jord och skog inom mycket stora delar av landet nu successivt bryts. Den pågående meka­ niseringen av skogsbruket verkar bl. a. upplösande på sambruket. I dag är endast knappt 30 % av landets skogsmarker förenade med levande jordbruk till särskilda företagsenheter, en siffra som sjunker allteftersom jordbru-

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1965 33

kep läggs ned. Stora delar av den skogsmark, som tidigare tillhört aktiva jordbrukare, saknar ofta effektiv förvaltning. Sådan skogsmark behöver omhändertas, enär det råder viss brist på råvara och det därför är särskilt angeläget att virkesavkastningen kommer näringslivet till godo. Vad do­ mänstyrelsen anför vitsordas för Norrlands del av länsstyrelsen i Norrbot­ tens lån, särskilt i vad avser dödsboägda fastigheter. RLF m. fl. har motsatt uppfattning och menar att det saknas belägg för att hittills något problem av betydelse skulle ha uppkommit genom att mar­ ker lämpliga för skogsbruk ej blivit omhändertagna. I fråga om tillgången på skogsråvaror yttrar förbunden som ett allmänt omdöme att den svenska förädlingsindustrien i sin råvaruförsörjning icke mött några problem som hänför sig till produktionen av råvara. Tvärtom föreligger, säger förbun­ den, alltjämt inom vissa delar av landet ett råvaruöverskott, som bl. a. tar sig uttryck i en relativt omfattande export av rundvirke. I ett antal remissvar, som intar en positiv hållning till promemorieförslaget, uttalas att förslaget gärna kunnat gå längre i olika avseenden. Kommcrskollegium meddelar att flera av handelskamrarna i sina yttranden till kollegium ansett att förbudslagstiftningen borde upphävas helt. Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri anser att en mera vittgående liberalisering närmast skulle vara ägnad att påskynda den yttre rationalisering av det svenska jordbruket, som ur allmänna samhällsekono­ miska synpunkter synes önskvärd. Även SACO anser att förslaget inte är tillräckligt långtgående. RLF m. fl., vilka som nämnts avstyrker förslaget, är i sitt huvudomdöme införstådda med att den bärande tanken i jordförvärvslagstiftningen allt­ jämt bör vara att trygga ett rationellt utnyttjande av de svenska jord- och skogstillgångarna samt att främja en ur sysselsättningsmässiga och befolkningspolitiska synpunkter sund utveckling. För att detta skall kunna reali­ seras bör emellertid enligt förbunden som vägledande princip gälla förbud för juridiska personer att förvärva jordbruks- och skogsbruksfastigheter, dock med möjlighet till förvärvstillstånd i klart preciserade fall. Förvärvsprioritering bör medges fysiska personer som yrkesmässigt ämnar ägna sig åt jordbruk eller skogsbruk. I fall, då en fastighet inte kan beräknas ge in­ nehavaren eu rimlig bärgning i framtiden eller inte kan anses utgöia ett lämpligt objekt i jord- och skogsbrukets yttre rationalisering eller överhu­ vud taget inte efterfrågas för dessa syften, finner dock förbunden inget att invända emot att den förvärvas av andra fysiska personer eller juridiska personer.

I fråga om tidpunkten för en reform av jordförvärvslagstiftningen har meningarna varit delade. EU stort antal remissinstanser tillstyrker ut­ tryckligen att reformen genomförs utan dröjsmål. Hit hör domänstyrelsen, 3 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 41

34 Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1965

lantbruksstyr elsen, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri, Kooperativa förbundets styrelse, Skogsindustriernas Samarbetsutskott, Svenska Skogsarbetareförbundet, Sveriges Industriförbund, Sveriges Skogsägareförbund och Sveriges Grossistförbund. Tidpunkten berörs även av TCO, som erinrar om att organisationen redan i yttrande år 1962 över jord lagsutredningens betänkande särskilt underströk, att tiden var mogen att avveckla den lagstiftning som hindrar juridiska personer att förvärva mark i syfte att bedriva skogsbruk eller jordbruk. Lantmäteristyrelsen utta­ lar att en lagstiftning med så ingripande betydelse i jordfrågor som den fö­ reslagna visserligen har nära samband med pågående utredningar såsom etableringsutredningen och jordbruksutredningen men att de olägenheter, som till äventyrs kan uppkomma av en delreform, lätt kan elimineras ge­ nom jämkningar i anslutning till sedermera beslutade lagstiftningsåtgärder. Statens jordbruksnämnd förutsätter att de nya reglerna om jordförvärv inte skall minska möjligheterna att beakta bl. a. de beredskapspolitiska intresse­ na (livsmedelsberedskapen) dels i den fortlöpande tillämpningen, dels i samband med ett ställningstagande till jordbruksutredningens och etableringsutredningens blivande förslag. Vad särskilt beträffar sambandet med jordbruksutred­ ningen uttalar länsstyrelsen i Västernorrlands län att det i och för sig hade varit önskvärt, att utredningen framlagt sitt betänkande samtidigt, men länsstyrelsen finner de nu föreslagna ändringarna inte vara större än att de motiveras av omdaningsprocessen i svenskt jordbruk och skogsbruk. LO finner den föreslagna lagstiftningen i sina huvuddrag väl förenlig med en progressiv rationaliseringspolitik, något som LO förutsätter bli fallet ock­ så med jordbruksutredningens huvudförslag. Eventuella ändringar i anled­ ning av sistnämnda förslag kan därför göras i efterhand. Skogsstyrelsen fö­ redrar en samlad bedömning grundad på jordlagsutredningens förslag och jordbruksutredningens jordpolitiska ställningstaganden. Styrelsen uttalar emellertid att den nödgas konstatera att jordbruksutredningen ännu inte ta­ git upp denna som det förefaller centrala punkt i dess program. Styrelsen hade således, tillägger den, helst sett att jordbruksutredningen, förstärkt med allsidig skoglig expertis, först fått framlägga sitt jordbrukspolitiska program men finner det samtidigt klart att det nuvarande osäkerhetstillståndet på området inte får dra ut på tiden. SACO ifrågasätter om inte jord­ bruksutredningens förslag borde avvaktas. Vissa remissinstanser anser, att någon olägenhet av betydelse inte kan förväntas av ett uppskov med den föreslagna lagstiftningen, och hemstäl­ ler att gällande jordförvärvslag prolongeras och bolagsförbudslagen bibe­ hålls oförändrad intill dess ställning kan tas till jordbruksutredningens blivande förslag. Denna uppfattning har länsstyrelserna i Kalmar och Älvs­ borgs lan, den del av 1960 års jordbruksutredning som motsätter sig försla­ get, RLF m. fl. samt Svenska landstingsförbundet. Sistnämnda förbund upp-

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1965 35

ställer dock som en förutsättning att jordbruksutredningens betänkande kommer snart. I några remissvar framhålls som skäl för uppskov att villkoren för och konsekvenserna av en eventuell svensk anslutning till den gemensam­ ma marknaden borde klarna innan en ny förvärvslagstiftning genom­ förs. Så anser kommerskollegium, länsstyrelsen i Kalmar län samt RLF m. fl. Etableringsutredningen motsätter sig inte att jordförvärvslagstiftningen ändras utan att resultatet av utredningens arbete avvaktas. Det torde en­ ligt utredningen i och för sig inte vara möjligt att med någon större grad av säkerhet uttala sig om, hur stor sannolikheten är för att frågan om vidgad utländsk etableringsrätt här i landet kan komma att aktualiseras inom en någorlunda näraliggande framtid eller hur omfattande ändringar i våra nu gällande regler på detta område som i så fall kan bli aktuella. Kooperativa förbundets styrelse finner att läget beträffande vårt lands an­ slutning till den europeiska ekonomiska gemenskapen under de sista två åren undergått så djupgående förändringar, att vägande skäl att för vår del uppskjuta lösningen av frågan om ny jordförvärvslagstiftning inte längre torde förefinnas. Enligt den uppfattning inom 1960 års jordbruksutredning, som motsät­ ter sig förslaget, medför detta risker för att utvecklingen mot en effektiv företagsstruktur blockeras av icke rationella förvärv. Dessa farhågor gäller särskilt förvärv från utländska intressen. Frågan om Sveriges eventuella anslutning till EEC har föranlett några remissorgan att uttala den förutsättningen att utlänningsförbudslagen alltjämt får gälla. Så gör länsstyrelsen i Norrbottens län samt länsstyrelsen i Västernorrlands län, vilken därvid tillägger att en ompröv­ ning för slopande av denna lag i samband med en svensk anslutning till en större europeisk marknad bör anstå till dess den framtida jordbruksoch skogspolitiken här i landet blivit klarlagd. En uppgörelse om Sveriges inträde i den gemensamma marknaden synes även LO ligga så fjärran och med säkerhet komma att innehålla så många nu okända moment på etableringsrättens område, att det knappast kan vara möjligt att nu föregripa den med någon form av lagstiftning med syfte att förbättra utgångsläget för förhandlingarna. Snarare torde lagstiftningen få anpassas till uppgörelsens innehåll i efterhand. LO anser därför att förvärvsrätten i avvaktan på resul­ taten av dylika förhandlingar liksom hittills bör inskränkas till svenska rättssubjekt. Etableringsutredningen hävdar i denna fråga följande mening. Det är angeläget alt man redan nu vid utformningen av eu ny jordför­ värvslag inte bortser från de etableringsrättsliga aspekterna utan tvärtom så långt möjligt beaktar även de konsekvenser som skulle uppstå, om utlänningsförbudslagen i eu framtid skulle komma att helt eller delvis upp­

36 Kungl. Maj:ts proposition nr it år 1965

hävas och bestämmelserna i den nya lagen följaktligen blir tillämpliga aven pa utländska rättssubjekts förvärv av jord och skog. Från den utgångspunkt utredningen har att anlägga ter det sig naturligt att en huvuduppgift för en jordförvärvslagstiftning av generell karaktär bor vara att utgöra ett instrument för att främja ett ändamålsenligt utnytt­ jande av de naturtillgångar, som jord och skog utgör, oberoende av om markens agare ar svenskt eller utländskt rättssubjekt. För att kunna fullf0Fa tfe,n?a ,uPP8ift måste lagen kunna fungera som ett effektivt medel tor att framja en teknisk och ekonomisk rationalisering av jordbruket och skogsbruket samt skapa vissa garantier för ett effektivt utnyttjande av markens avkastningsförmåga.

Dessa synpunkter har, säger utredningen, även kommit till uttryck i promemorian ehuru på ett inte helt tillfredsställande sätt, vilket anges sammanhänga med den föreslagna lagens konstruktion. Kommerskollegium anför. Det ligger nära till hands att anta att vårt land ej kan ansluta sig till europamarknaden utan att utlänningsförbudslagen upphävs eller ändras därhän att den ej gäller förvärv av medborgare eller företag i land som är anslutet till marknaden. Såvitt kollegium kan bedöma, skulle dock vårt lands rörelsefrihet gentemot ifrågavarande utländska intressen kunna i önskvärd man bevaras utan att därför diskriminering kunde sägas före­ ligga, nämligen om bolagsförbuds- och jordförvärvslagstiftningen i hu­ vudsak behöll sin nuvarande utformning. Det synes kollegium möjligt att inom ramen för nuvarande lagstiftning genomföra en "tillståndsgivning som är tillräckligt liberal för att de önskemål, vilka ligger bakom de gjorda förslagen, i rimlig utsträckning skall kunna tillgodoses.

Möjligheten till utländska aktieköp i svenska bolag och konsekvenserna därav bör föranleda ytterligare överväganden enligt RLF m. fl., som yttrar. Tillgången till skoglig råvara i Västeuropa kännetecknas redan i dag av knapphet, och konsumtionsutvecklingen visar entydigt på en påtaglig underskottssituation inom området redan om några år. Dessa förhållanden måste i stigande omfattning skärpa förädlingsindustriens strävanden att ge­ nom integration med råvaruproducerande företag säkra sin försörjning och konkurrenskraft på längre sikt. Även av rent företagsekonomiska och marknadsmässiga skäl är att för­ utse att den integrationsprocess, som inletts mellan nordiska skogsindustri­ företag och kontinentala och engelska förädlings- och distributionsföretag, kommer att öka i omfattning. Förutsättningarna för en sådan integration blir i längden beroende av i vilken omfattning aktier i svenska skogsin­ dustriföretag kan förvärvas av utländska ägare. Inköpen i sådana företag måste antas komma att bli den helt dominerande formen för att säkra till­ gång till den svenska skogliga råvarubasen.

Skogsindustriernas Samarbetsutskott och Sveriges Industriförbund anser, att lagförslaget beaktat farhågorna för utländska förvärv, och fäster upp­ märksamheten vid att de i förslaget intagna bestämmelserna i denna del om förvärvstillstånd förutsätter, att förvärvaren här i riket driver indu­ striell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruks- och skogs-

Kungl. Maj.ts proposition nr kl år 1965 37

produkter, samt vid att lagen innehåller skydd mot spekulativa förvärv. För övrigt konstateras att oavsett den nu föreslagna lagstiftningen deh ifrågavarande problematiken i allt väsentligt föreligger redan som en följd av det nuvarande bolagsinnehavet av skogsmark. Några remissinstanser, som inte motsätter sig att lagförslaget genom­ förs nu, förordar att lagen görs tidsbegränsad. Så gör Svea hovrätt och hov­ rätten för Nedre Norrland, som menar att lagen sannolikt måste omprövas inom relativt kort tid. Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår på lik­ nande grunder en tidsbegränsning till tre år. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter — med hänsyn till de erinringar som från andra håll rik­ tats mot att bolag skulle få rätt att förvärva skogsmark utan att avstå enklaver — om inte lagen bör begränsas till att gälla förslagsvis fem år och därefter omprövas med stöd av vunna erfarenheter.

på konkurrensf

Förslagets inverkan örhållandéria inom näringslivet har berörts av flera remissorgan. Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor anför. De föreslagna uppmjukningarna i jordförvärvslagstiftningen måste häl­ sas med tillfredsställelse ur konkurrenssynpunkt. Ur allmän synpunkt får nämligen den rationalisering inom näringslivet, som redan skett och som fortsättningsvis kan förutsättas ske i en miljö där de ekonomiska krafter­ na har så fritt spelrum som möjligt, anses gynnsam. I jämförelse med den utveckling, som under konkurrens ägt rum inom stora delar av nä­ ringslivet i övrigt, har den företagsamhet inom jordbruket, som omhänderhas' av jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, utvecklats i en från kon­ kurrens tämligen skyddad miljö. Sedan denna föreningsrörelse kommit att eftersträva integration mellan råvaruframställning, förädling och distri­ bution beträffande jordbruksprodukter och denna strävan lett till att föreningsrörelsen numera i stor omfattning äger även lörädlings- och distnbutionsföretag, har det förhållandet uppkommit att livsmedelsindustrien och fodermedelsindustrien för sin råvaruförsörjning ofta är beroende av sin kanske huvudsaklige konkurrent. Ett sådant förhållande måste^ anses vara otillfredsställande. Ämbetet saknar icke exempel på att detta hämmat eller satt konkurrensen ur spel. Det är därför angeläget att företag, som behöver jordbruk som råvarubas, får möjlighet att förvärva sådana. Liknande synpunkter gör sig, tillägger ämbetet, gällande beträffande skogen sedan skogsägareföreningarna alltmer börjat driva skogsindustrier. Samma mening uttalas av Samarbetsorganet i jordbruksfrågor for enskild handel och industri , som tillfogar att bestämmelserna i gällande lagstiftning alltför länge utgjort eu allvarlig diskriminering av den enskilda handeln och industrien till förmån för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Koope­ rativa förbundets styrelse framhåller att för självständiga industriella ak­ tioner av konsumentkooperationen gentemot monopolistiska tendenser i nä­ ringslivet kan erfordras tillgång till fri tillförsel av råvaror där så behövs ge­ nom egna råvaruproduktionsföretag.

Kungl. Maj.ts proposition nr it år 1965

Positiva verkningar på konkurrensförhållandena inom berörda näringsgrenar vantas även av Sverige, Industriförbund, Sveriges Grossistförbund

Den parallell, som dras med jord- och skogsbrukets föreningsrörelse, är i detta sammanhang missvisande anser RLF m. fl., som anför. Syftet med samverkan inom föreningsrörelsen är att den enskilda med lemmen skall få en så god lönsamhet som möjligt för sUt eget “0”^ Samtidigt bibehålls emellertid ett konkurrensmoment mellan de enskilda \°lf Det ” al,,s4 ™ a« hävda, att den enskild: enimrtfri fkogsbruJar™ genom medlemskap i de olika ekonomiska förningarna genomfort en ekonomisk integration jämförbar med den som 1 eX',ei! tenskild livsmedelsindustri kombineras med omfat­ tande jordbruksproduktion eller en skogsindustri med eget skogsinnehav I fråga om de föreslagna lagreglernas inverkan på fastighetspris erna befarar lantbruksstyrelsen att det på grund av konkurrens bl. a. från fritidsintressen blir kännbara verkningar i betydande områden kring storre befolkningscentra, i kustbygderna, i närheten av sjöar och vatten­ drag samt 1 de trakter som har fjällregionerna inom räckhåll. I de egentliga jordbruksområdena blir den prishöjande effekten sannolikt i allmänhet inte så stark, med reservation dock för områden kring storstäderna. Sty­ relsen meddelar att lantbruksnämnderna i yttranden till styrelsen över departementsförslaget anfört farhågor för att det kan komma att bli betyd­ ligt svårare att köpa tillskottsmark till priser som är rimliga i förhållande ti 1 markens varde ur jordbruks- och skogsbrukssynpunkt. Styrelsen säger sammanfattningsvis att anledning finns att i stora områden räkna med en prisnivå, som ligger över det avkastningsvärde varmed jordbrukare och andra näringsutövare måste kalkylera. Liknande bedömning av förslagets inverkan gors av länsstyrelserna i Kalmar och Älvsborgs län. En generell markprisstegring väntar sig även Svenska Lantarbetareförundet och RLF m. fl. I den mån gällande förvärvslagstiftning haft en prisdampande effekt och därigenom ökat möjligheterna för dem, som avser att agna sig åt jordbruk och skogsbruk, att köpa mark för överkomliga priser har den också enligt RLF in. fl. haft en gynnsam verkan. Statens jordbruksnämnd betvivlar att förslaget medför någon generell höjning av markpriserna vare sig för egentlig jordbruksjord eller beträffande kategorien stora och särskilt kapitalkrävande jordbruksegendomar. I viss män antar nämnden detsamma även beträffande de en­ ligt forslaget mera lättåtkomliga svaga jordbruken. En liknande uppfatt­ ning har Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och indu­ stri, som tillägger att de i promemorian antydda och i lagförslagets utform­ ning beaktade farhågorna för spekulationsköp av jordbruksfastigheter är orealistiska. Efterfrågan på jordbruksfastigheter torde nämligen knappast bh av sådan omfattning, att köpare är villiga att betala priser som inte står i rimligt forhållande till avkastningen. Vidare kommer de förvärv, som kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 / år 11)65 39

förutses för handelns och livsmedelsindustriens del, under alla förhållanden att arealmässigt bli ytterst blygsamma i förhållande till den totala jord­ bruksarealen. Liknande mening om prisutvecklingen har Kooperativa för­ bundets styrelse, som tillfogar att den höjning av jordvärdena, som even­ tuellt kan uppstå till följd av den ökade friheten på fastighetsmarknadens berörda områden, i allt väsentligt torde komma att hänföra sig till att den genom jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen strängt åtsnörda markna­ den lagt hinder i vägen för säljarna att fullt tillgodogöra sig markvärdet. Styrelsen uttalar att lagförslaget innefattar hållbara garantier mot en speku­ lativ jordvärdestegring. RLF m. fl. väntar att det troligaste resultatet av ett genomförande av promemorieförslaget generellt sett blir en uppjustering även av prisnivån för skogs bruks fastig heter. Inom vissa områden — där skogsindu­ striföretag kommer att uppträda som dominerande köpare — är det dock tänkbart, att prisnivån i stället sjunker. Om ett ägareföretags dominans ökar inom en region, når man nämligen, anser förbunden, så småningom ett läge där konkurrensen om kvarvarande enskilt ägda fastigheter upphör. Skogsindustriernas Samarbetsutskott anser liksom Sveriges Industriför­ bund att den nuvarande lagstiftningen utan tvekan verksamt bidragit till att behålla skogsmark i icke aktiva brukares hand, främst beroende på den konstlade prisbildning som uppstått genom monopoliseringen av han­ deln med skog. Det nya lagförslaget kan väntas medföra eu förändring till det bättre i detta hänseende och på så sätt medverka till att tidigare »låst» skogsmark kommer i handeln. Någon kraftigare prisuppgång bör man dock, säger nämnda remissinstanser, inte räkna med. Farhågorna för att föräd­ lingsindustriens ökade möjligheter att förvärva fastigheter skulle komma att driva upp priserna är, såvitt angår skogsindustrien, obefogade. I samman­ hanget tilläggs att det under senare tid skett en påtaglig utjämning mellan de av lantbruksnämnderna och skogsindustribolagen erbjudna priserna. För dagen torde därför inte någon nämnvärd avvikelse föreligga mellan de värderingsnormer, som lantbruksnämnderna resp. det enskilda större skogs­ bruket tillämpar. Fn sund marknadsmässig anpassning av priserna till rå­ dande ekonomiska läge är, anser dessa remissinstanser, den bästa utveck­ lingen för alla parter. Domänstyrelsen menar att den prisuppgång, som på sina håll befarats för särskilt skogsfastigheter, knappast är någon nackdel samt anför. Vid fri fastighetsmarknad med stora utbud bestämmer köparen prisni­ vån på grundval av det värde han tillmäter fastigheten i sin hand. Genom jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen har denna mekanism satts ur funktion, huvudsakligen på grund av statsmakternas hänsyn till jordbruks­ näringen och dess rationaliseringshehov. Om skogsvärdena med hjälp av eu regleringsmekanism, som uppbyggts för andra syften, allmänt hålls ne­ re vid en nivå, som hittills ansetts lämplig för skogskomplettcnng till jord­ bruk kan skadeverkningar uppstå för skogsnäringen genom slappare eko­

40 Kungl. Maj.ts proposition nr Al år 1965

nomisk drift. Om en prisstegring på skogsfastigheter skulle inträffa när marknaden och prisbildningen blir friare, skulle det för övrigt visa att jordägare genom förbudslagarnas verkningar tidigare berövats en del av sitt kapital.

Kooperativa förbundets styrelse förmodar att, i den mån den från skogs­ industrien friställda arbetskraften blivit kvar på sina jordbruk, detta säker­ ligen föranletts av att man till följd av förvärvslagstiftningen inte kunnat avyttra sina fastigheter till tillfredsställande pris. Lantbruks styr elsen erinrar om att statistiken över antalet handlagda ärenden enligt jordförvärvslagen tyder på att den årliga omsättningen av jordbruksfastigheter varierat endast obetydligt under de senaste tio åren. Erfarenheterna hittills visar bl. a. att det ofta går trögt att få ut övergivna brukningsenheter i marknaden. En liberalisering av förvärvslagstiftningen, som ger ökad köparkrets och stigande priser, bör öka benägenheten att sälja. Det är dock, tillägger styrelsen, sannolikt att fastigheter, som då för­ varvas av bolag eller för fritidsändamål, endast i ringa utsträckning kom­ mer att ånyo utbjudas till försäljning.

Någon höjning av priserna på jordbruks- eller skogspro­ dukter torde enligt ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor inte behöva befaras. Den kostnadsökning, som kan bli följden av en eventuell markprisstegring, lär nämligen mer än väl komma att uppvägas av ratio­ naliseringsvinster, vilka enligt ämbetet på grund av ökade konkurrensmöj­ ligheter prismässigt kan förväntas slå igenom i konsumentledet. TCO, som anser det osannolikt att de stora företagen inom livsmedelsförädling och livsmedelsdistribution nämnvärt skall komma att konkurrera om gårdar av typ familjejordbruk, räknar med att en uppmjukning av jordförvärvs­ lagen kommer att bli märkbar för flertalet jordbrukare främst genom ökad konkurrens på pris- och kvalitetssidan i fråga om jordbruksprodukter.

I några remissyttranden uppmärksammas de återverkningar på befolk­ nings- och lokalise ringsförhållanden a som förslaget kan medföra. Kooperativa förbundets styrelse erinrar om att jordförvärvslagstiftningen hittills varit ett hjälpmedel för åstadkommande av mindre jord­ bruk av familjetyp och ifrågasätter om inte detta påskyndat arbetskraftens överflyttning till industriella och andra utanför jordbruket liggande sys­ selsättningar i stället för att kvarhålla och trygga sysselsättningen för jordbrukets arbetskraft. Genom sin inverkan på rationaliseringsprocessen inom jordbruk och skogsbruk kommer den föreslagna reformen att lämna positiva bidrag till lösningen av våra betydelsefulla folkomflyttnings- och lokaliseringsproblem. Den kommer enligt styrelsen att främja en sådan fördelning av arbetstillgång mellan jordbruk och industri, som ger ökade utsikter till bättre utkomst och én fortgående höjning av levnadsstandar­

Kungl. Maj. ts proposition nr 41 år 1965 41

den på bägge håll. TCO finner utvecklingen av ett alternativt användnings­ område i form av fritidsbosättning för icke bärkraftiga jordbruksfastighe­ ter vara önskvärd inte minst mot bakgrunden av avfolkningsproblemen.

Lantbruks styrelsen anför att genom en liberalisering av bolagsförvärven

kommer industri- och storskogsbruket att dominera i åtskilliga skogsbetonade bygder och medverka till att antalet där bosatta och verksamma per­ soner minskar särskilt i Norrlands skogsbygder. Skogsarbetskraften torde komma att mer samlas till tätorter. Samtidigt är en överflyttning till and­ ra bygder att vänta. Detta återverkar på väsentliga samhällsintressen. Det blir därför angeläget att samordna strukturrationaliseringen med olika åt­ gärder för att lösa omställningsfrågor för de berörda människorna. Negativa följder i detta hänseende befarar RLF m. fl., som uttalar att med den allmänt omfattade syn på driftsformer och arbetskraftsbehov, som nu präglar storskogsbruket, en större förskjutning mot egentligt stor­ skogsbruk, särskilt i Norrland och vissa delar av Svealand, kan väntas starkt påskynda den redan pågående avfolkningen av landsbygd och mind­ re tätorter. Förbunden anser att det råder ett så nära samband mellan de spörsmål som här avhandlas och den aktivering av lokaliseringspolitiken, som i annat sammanhang är föremål för statsmakternas behandling, att ytterligare överväganden måste göras. Rörande förslagets återverkningar på olika planeringsfrågor beträffande mark för angelägna ändamål av skilda slag tätortsutvecklingj fritidsbebyggelse och rekreation, naturvård m. m. — föreslår lantbruksstyrelsen att hithörande spörsmål blir föremål för särskild utredning. Lantmäteristyrelsen framhåller att den nuvarande bolagsförbudslagen inte kommit att i väsentlig utsträckning tillämpas på fall, som i första hand avsett jordbrukets problem, utan blivit en allmän markanvändningslag för provning av frågor om marks lämplighet för andra ändamål och därvid även i viss utsträckning om företrädet mellan tilltänkta köpare. För kom­ muners skyldigheter i fråga om bostadsförsörjning och bebyggelseplan­ läggning samt länsstyrelsernas och kommunernas handhavande av naturvårdsintressena har lagen cn viktig samhällsplanerande funktion, som bör få fortsätta. Promemorieförslaget bör enligt styrelsen därför kompletteras i fråga om val eller konstruktion av myndigheter beträffande förvärv dar sökanden uppger andra markanvändningsändamål än jordbruk och skogs­ bruk. Samma spörsmål berörs av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som med hänvisning till negativa erfarenheter inom länet uttalar. Det är mycket angeläget att de jordbruksegendomar, som efter ned­ läggandet av jordbruksdriften säljs för fritidsbebyggelse, förvärvas av lämpliga rättssubjekt samt att frågorna om förvärvstillstånd underkastas eu noggrann prövning, så att exploateringen kan ske under hänsynsta­ gande till bl. a. naturvårdsintressen och allmänna lokaliseringssynpunkter. I fråga om tätbebyggelse är det i många fall viktigt att samexploatering äger rum mellan flera jordägare, så att tätbebyggelsen kan förses med nod-

Kungl. Maj.ts proposition nr 41 år 1965

yändig tillgång till bad, båtplatser, strövområden m. in. utan att vissa jordagare blir ekonomiskt lidande.

Ytterligare utredning om förslagets inverkan bl. a. i socialt och samhällsekonomiskt avseende efterlyses av kommerskollegium, läns­ styrelserna i Kalmar, Malmöhus och Älvsborgs län samt RLF m. fl.

Särskilda förhållanden inom skogsbruket

flera remissinstanser uppehåller sig vid frågan om förslagets inverkan på den s. k. agarekategorifördelningen inom skogsbruket. Skogsindustriernas Samarbetsutskott och Sveriges Industriförbund finner det foga sannolikt att den nya lagstiftningen skulle kunna medföra en me­ ra avsevard forskjutning av ägarefördelningen. Sveriges Skogsägareförbund påpekar i detta sammanhang, att en icke obetydlig förskjutning i ägare­ balansen mellan de olika ägaregrupperna inträtt under den tid den nuva­ rande bolagsförbudslagen varit i kraft, och anför. skogsmarken har alltsedan år 1925 successivt minskat under det att främst statens men även böndernas skogsinnehav ökat. Uttryckt UnbnnnULa ^ !!P?får t?Cnna reducerin8 av bolagens skogsmarker till över 350 000 ha produktiv skogsmark. Därtill kommer att stora skogsmarker av bolagskaraktar under senare år indirekt övergått i bondehänder genom att skogsagareforemngarna i vissa landsändar köpt hela eller defar av intrltf0»8' ^eS1UQo?et aVdCn omfördelning ^ skogsmarken, som de facto fllf Z årt-n25’ lnn?bar1 att bolaSen — om ägarebalansen från nämnda år skulle aterstallas — borde tillföras ca 400 000 ha. Med de priser som skogsmark och darpå växande skog i dag betingar, och med den knapphet, 1925 kafpi.tf’ l?rde det ta lång tid för bolagen att återställa 1925 ars andel i den totala skogsmarksarealen. Om regleringen av bolags och icke jordbrukares inköp sker i enlighet med vad som ur samhällelig synpunkt bedöms vara det bästa utnyttjandet av jord och skogsmark torde förslaget enligt domänstyrelsen komma att leda till att ganska stora områden, som hittills varit förbehållna bonde­ skogsbruket, successivt övergår till storskogsbruket. Styrelsen tillägger att nagra doktrmara synpunkter på skogsmarkens hittillsvarande fördelning på olika befolkningsgrupper i detta sammanhang ej får tillmätas betydelse. Skogsstyrelsen finner att en inte obetydlig liberalisering av bolagens rätt till fastighetsförvärv bör kunna genomföras utan att skyddet för den i verk­ lig mening jordbrukande befolkningen nämnvärt försvagas. En viss änd­ ring av ägarebalansen inom svenskt skogsbruk måste bli följden, och den bor, tillägger styrelsen, också accepteras. En förskjutning i den relativa fordelningen av skogsmarken mot en ökad andel storskogsbruk på bekost­ nad av småskogsbruket accepteras även av länsstyrelsen i Norrbottens län. Svenska Skogsarbetareförbundet anser att, även om en viss förskjutning i agarebalansen kan komma att ske, den sannolikt inte blir av någon väsent­

Kungl. Maj. ts proposition nr bl år 1965 43

lig betydelse. Det är, fortsätter förbundet, alltför stora kapital som erford­ ras för att större förändringar skall kunna ske. Jordbrukets yttre rationa­ lisering har fört med sig en betydande minskning av antalet yrkesverk­ samma inom näringen. Att under sådana omständigheter och med vetskap om att allt mer enskilt skogsbruk drivs utan samband med jordbruk även i fortsättningen söka bevara ägarebalansen oförändrad, ter sig för förbun­ det orimligt.

Ägarebalansen har liksom den s. k. intressearronderingen reglerats genom det på bolagsförbudslagen grundade kompensationsf örfarand e t. Förslagets följder härvidlag diskuteras av lantbruksstyrelsen. I syfte att åstadkomma tillräckligt stora behandlingsytor inom skogsbru­ ket är det angeläget att genomföra en omgruppering även över stora av­ stånd, så att olika skogsägare kan samla sina innehav traktvis. En sådan omarronderingsform med regional räckvidd brukar kallas intressearrondering. Den karakteriseras av att den syftar icke blott att samla innehaven till färre men större skogsbruksenheter utan även till tyngdpunktsförskjutningar till sådana områden, där varje ägare har största möjligheten att utnyttja sina speciella resurser. Ur flera synpunkter är det angeläget att åstadkomma en lämplig avvägning i fråga om grupperingen av de marker, som tillhör storskogsbruket och privatskogsbruket. För det enskilda mind­ re skogsbruket är det en nyckelfråga att få skogsinnehaven lokaliserade i nära anslutning till jordbruken och jordbruksbebyggelsen. En intressearrondering förutsätter som underlag en grovbedömning av sannolika utveck­ lingslinjer och att samförstånd i stora drag nås mellan olika intressen. En betydande verksamhet med sådan inriktning har utvecklats i ett flertal län och även över länsgränserna. Erfarenheterna är klart positiva. Vid intressearrondering kommer sambandet mellan strukturrationalise­ ring i skogsmarken och skogsbrukets arbetskraftsdispositioner samt loka­ liseringen av dess arbetskraft ofta i förgrunden. Planeringen för långsiktig avvägning av arbetskraften såväl inom storskogsbruket som inom privat­ skogsbruket underlättas och får en fastare grund allteftersom omgruppe­ ringen genomförs. Meningen är ofta att skogskomplex av måttlig storlek bör bildas. De stora skogsföretagen vill vanligen av företagsekonomiska och andra skäl ha sina innehav grupperade i flera områden och företrädare för kommuner och ortsintressen i övrigt vill gärna ha flera olika företag etable­ rade inom sina områden. Styrelsen finner det utomordentligt viktigt, att lämplig intressearronde­ ring främjas, och anser att det fordras kompletteringar av förslaget för att så skall ske. Enligt styrelsens mening bör därvid en princip om bibehållen balans mellan ägarekategorier inte fasthållas och bolagsförbudslagens kom­ pensationssystem inte heller finnas kvar. Skyldighet att i vissa tall lämna s. k. kompensationsmark bör dock enligt styrelsen kunna föreskrivas. Lan t må t eris fy re Isen är klart positiv till promemorieförslaget och anser att borttagandet av kompensationsprincipen medverkar till att den strukturrationaliseringsverksamhet, som bedrivs av lantmäteriet, i hög grad underlät­ tas. Skogsindustriernas Samarbetsutskott, Sveriges Industriförbund, Sveri­

44 Kungl. Mäj.ts proposition nr 4 1 år 1965

ges Skogsägareförbund och Svenska Skogsarbetareförbundet tillstyrker lika­ ledes förslaget. Samarbetsutskottet påpekar att arealmässigt mer än 90 % av de arronderingshyten, som kommit till stånd enligt nuvarande bestämmel­ ser, härrör från markbyten mellan domänverket och bolag samt mellan bolag inbördes. Omfattningen av den bytesverksamhet i arronderingssyfte, som fö­ rekommit mellan bondeskogsbruk och bolag, har däremot varit och är fort­ farande blygsam. Utskottet fortsätter. På en del håll har man från de enskildas och lantbruksnämndernas sida stravat^ efter en omarrondering, som skulle föra storskogsbruket längre ort från bygden. Med hänsyn till behovet att hålla en jämn och kontinuerlig sysselsättning har denna strävan inte kunnat biträdas av storsko^sbruket. Med de möjligheter till komplettering av skogsinnehavet, som d°en föreslagna lagstiftningen ger de skogsägande bolagen, kommer enligt ut­ skottets bedömande hittills föreliggande skäl för storskogsbruket att mot­ sätta sig i och för sig motiverade arronderingsförvärv från jordbrukets sida att bortfalla. Enligt utskottets uppfattning finns därför inte fog för farhågor att den föreslagna lagstiftningen skulle försvåra eller minska intresset for arrondering till förmån för eljest naturliga brukningsenheter av rationell storlek i enskild hand. Sveriges Skogsägareförbund anför. Med de möjligheter till markförvärv, som det nya lagförslaget öppnar kommer bolagen enligt förbundets uppfattning att i första hand inrikta sig på arronderingsförvärv i syfte att ernå större samlade skogskomplex. Om förslaget antas, kommer bolagen att bli mera benägna att sälja enstaka smärre skogsskiften som i vissa fall kan komma att behövas för att bilda rationella driftsenheter i jordbruksbygder. Förslaget är sålunda betydligt mera rationaliseringsvänligt än den nu gällande kompensationsregeln' i bolagsförbudslagen. Om med intressearrondering avses att mycket stora regioner skall re­ serveras för en viss ägarekategori, ställer sig domänstyrelsen kritisk härtill. Eu viss blandning av olika företagsformer är nämligen enligt styrelsens mening uteslutande fördelaktig för skogsbrukets utveckling på orten bl. a. genom ägarnas möjligheter att dra lärdom av varandras erfarenheter. Sty­ relsen har svårt att tro att bondeskogsbruket skulle vara okänsligt för sådan påverkan. Bortfaller kompensationskravet, finner styrelsen det vis­ serligen inte osannolikt att ömsesidiga arronderingssträvanden för en tid kan komma att bromsas upp. Enligt styrelsens uppfattning kommer emel­ lertid på sikt en vidgad markinköpsrätt även för bolagen att bli ett posi­ tivt inslag i strukturrationaliseringen och ett samtidigt verksamt och okonstlat medel för förstärkning av eu lämplig intressearrondering. Samma uppfattning uttalar länsstyrelsen i Norrbottens län, som också understryker vikten av att rationaliseringsverksamheten bedrivs med ett klart mål och efter en realistisk och väl genomtänkt plan, som kan bilda underlag för frivilliga förhandlingar i markfrågorna. Farhågorna för att strävandena efter bättre arrondering skulle kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1965 45

hämmas genom bortfall av kompensationskravet finner även länsstyrelsen i Gävleborgs län vara överdrivna. Även om bolagen i samband med köp inte tvingas avstå från redan innehavda enklaver, förefaller det länssty­ relsen osannolikt att innehavet av en enklav skulle tas som intäkt för en önskan att förvärva ett mindre, enklaven intilliggande område. Tendenser i den riktningen torde för övrigt kunna förhindras med stöd av 5 § i den föreslagna lagen. Till dem som hyser farhågor av nämnda slag hör däremot kammarkol­ legiet, som berör departementspromemorians uttalande att i bondeskog insprängda bolagsinnehav sannolikt kan förväntas bli tillgängliga förr eller senare. Enligt kollegiets mening är det knappast antagligt att detta kommer att bli förhållandet i någon större omfattning, eftersom det normalt ter sig förmånligare för ett bolag att behålla dylika skogsskiften för att, när tillfälle erbjuds, komplettera dem genom förvärv av annan skogsmark. Kollegiet föreslår därför ett stadgande av innebörd att det för tillstånd enligt 4 § andra stycket punkten 4 i förslaget skall krävas att fånget finnes lämpligt även vid ett bedömande från allmän planeringssynpunkt. Lantbruksstyrelsen har samma uppfattning om de i jordbruksbygd insprängda bolagsinnehaven och finner en viss omprövning av förslaget i denna del nödvändig. Parallellt med att skogsinnehavet på sina håll ökas genom kompensationsfria förvärv bör tillses att i andra områden en utbytesverk­ samhet kan fortgå med samtidigt avstående av spridda innehav. Provningsmyndigheten bör därför kunna ställa villkor att markägare som vill förvärva ytterligare mark — det må vara bolag, enskild person eller an­ nan förvärvare — skall medverka till strukturrationalisering genom att i skälig utsträckning ställa mark till förfogande i utbyte. Även statens jord­ bruksnämnd finner lämpligt att den tillståndsprövande myndigheten, då starka rationaliseringsintressen eller andra allmänna intressen kräver det, kan uppställa avståendet av viss mark som villkor för bifall till forvarvsansökan. Eljest torde enligt nämnden en låsning av nuvarande splittrade läge eller en försämring i form av ökad geogratisk blandning av inneha­ varekategorier i vissa fall kunna bli följden. Att kompensationsskyldighet i princip skall bibehållas, yrkas a.ven av länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs och Västernorrlands lan, RLF m. fl. samt Sveriges lantmätareförening. Direkta farhågor for att forslaget kan komma att verka negativt på intressearronderingen uttalas därvid av läns­ styrelsen i Kalmar län samt av RLF in. fl. som anför. Förslaget motverkar den pågående såsom ytterst gynnsam betraktade intressearronderingen inom skogsbruket. 1 stället torde utvecklingen kom­ ma att gå mot en ökad ägoblandning. Flera olika skogsbolag Jlkso™ över huvud taget företag med anknytning till trävaruhantering och stat­ liga företag — kommer troligen att uppträda som konkurrenter i områ­ den där enskilda jord- och skogsbruk bjuds ut. Ett genomtorande av lag­ förslaget innebär en mycket stark stimulans lör eu mängd företag att

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1965

Ptt°?JtaTn f°r u113 ekonomiska resurser så snabbt som möjligt säkra ett eget skogsinnehav och råvaruunderlag. Detta torde även Bäiif f *. som helt saknar eller bär obetydliga egL sk“gs °1 gaf„gar” basen var™S i Brsf b ^ .°m “PP^ningen av de„8 skogiga Xart t;a, varvid 1 forsta hand en inmutning kommer att ske av enstaka fasghete! för vidare framtida förvärv. Förbunden delar sålunda infe h bedömning som gjorts på denna punkt i promemorian & den \issa frågor rörande skogsvården berörs av länsstyrelsen i Norr­ bottens lan, som framhåller att den föreslagna lagens syfte att främja Skogsproduktionen bör förstärkas i samband med en omarbetning av skogsvardslagen. Länsstyrelsen yttrar. ke“ primära uppgift måste vara att producera och leverera vir- , a er andras industrier och till annan konsumtion. På betvdande

arealer skogsmark tillvaratas i dag de naturliga möjligheterna nå ett Sill

de1nttrSandnSatt b,eroende På äganderättsförhållandena, ägarnas bristande intresse eller andra orsaker. Länsstyrelsen vill därför ifrSasättå om

j e tormaga. Eller det kan vara överåriga välslutna bestånd däi-

“n rena massaproduktionen är förhållandevis hög min som ej^er en skä

hg förräntning. Bestämmelser med ovan skisseradt syfte kan lämnlisen ut’ formas i samband med den förordade omarbetningen^

titft1 nTkTi ^ 3tt fÖrmå Sk°8Sägare att avverka en skäiig avkastningskvanitet pakallas aven av domänstyrelsen. LO finner det angeläget att kravet pa ett rationellt skogsbruk stöds genom en verkningsfull skogsvårdslagstifto‘

Förvärvsreglerna i promemorieförslagets 4 §

De huvudsakliga nyheterna i lagförslaget i förhållande till gällande jordnJw3?” 1! ‘‘T3 * t0rSlagetS fjärde Paragraf. De flesta remissorgaen har , små yttranden särskilt kommenterat förslaget i denna del Statens jordbruksnämnd, LO och flera andra remissorgan understrvker upprätthåll ^ aU enH§t fÖrSla§et längre finnS något sföd för att appratthalla nagon ovre storleksgräns för sammanslagning av jordbruk Samma uttalande gör Kooperativa förbundets styrelse, som därvid särskilt ram hål ler att möjligheten att anskaffa kapital för investeringar i rationaocr7S r“ SyftC 1 allmänhet ökas med brukningsenhetens storlek och storleken av dess odlade eller odlingsbara jord Bestämmelserna i 4 § första stycket har föranlett lantbruksstyrel- ; a*1 bet0na betydelsen av de kombinerade jord- och s k o « sbi ubsforetagen. Styrelsen yttrar.

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1965 47

I bygder med vikande jordbruk och stark avflyttning blir skogsmark fri­ ställd från sambandet i företagsekonomiskt avseende med jordbruk. Om inte avfolkningen skall resultera i att samhällsekonomiska vådor uppstår, så är det i många bygder nödvändigt att trygga att de bättre jordbruks­ enheterna kan utvecklas och bestå som kombinerade jord- och skogsbruksiöretag. Därför behöver skogstillgångar i närheten av sådana kärnor förbe­ hållas bondeskogsbruket. Styrelsen befarar, att skyddet för befintliga kombinerade jordbruk genom de föreslagna reglerna för bolagsförvärven kan bli för svagt, och anför. Visserligen begränsas skogsindustribolags prioriterade ställning såtill­ vida att förvärvstillstånd kan vägras om särskilda skäl föreligger att inte godta fånget (4 § tredje stycket). I den allmänna motiveringen anges att ett sådant skäl kan vara att fastigheten på grund av ändamålsenlig kombina­ tion av jord och skog är speciellt lämpad för bestående bondebruk och inte anses kunna bli lika rationellt utnyttjad av bolaget. Ett avslag torde då förutsätta att prövningsmyndigheten visar att det blir ett mindre rationellt utnyttjande av resurserna om bolaget förvärvar enheten och införlivar sko­ gen med sitt skogsbruk. Att över huvud taget finna en hållbar jämförelsegrund för sådan bedömning torde bli mycket vanskligt. Det senare ledet i inolivuttalandet kan redan på grund härav leda till att antalet kombinerade jordbruk, som eljest kunde bestå och utvecklas, snabbt avtar. Riktlinjen bör enligt styrelsen vara att förvärvstillstånd till sådana kom­ binerade brukningsenheter, som är eller med rimliga insatser kan bli än­ damålsenliga, skall — så länge det ur allmän synpunkt är önskvärt att fö­ retagen bibehålls som särskilda enheter — i första hand förbehållas sådana personer som yrkesmässigt och varaktigt vill ägna sig åt jord- och skogs­ bruk på enheten. Nyssnämnda uttalande i departementspromemorian kriti­ seras på liknande skäl även av statens jordbruksnämnd och RLF m. fl. Enligt Svenska Lantarbetare förbundet är behovet av skogskomplettering för ytterligare förstärkning av bärkraftiga jordbruksfastigheter ofta uppen­ bart. I dylikt fall finns ett lika stort integrationsbehov som för en föräd­ lingsindustri att öka sin råvarubas. Utnyttjandet av jorden som produktions­ faktor mera kortsiktigt med jordbruksväxter och mera långsiktigt med skog i ett och samma företag skapar enligt förbundet en sund säsongutjämning för arbetskraften. Klera remissorgan anser dock att förslaget ger tillräckliga garantier lör att trygga tillgången till jord och skog för den jordbrukande befolkningen. EU sådant omdöme fälls bl. a. av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Skogsindu­ striernas Samarbetsutskott och Sveriges Industriförbund motsätter sig inte den föreslagna prioriteten för kombinerade jord- och skogsbruk men anser sig böra framhålla den fara för skogsbrukets rationella utveckling, som 'iggcr i att i alltför stor utsträckning använda skog för alt stötta upp ett icke bärkraftigt jordbruk. Förutsättningarna för att genom samdrift av jordbruk och skogsbruk nå ekonomiskt bättre resultat blir ju också allt mindre i takt med alt de båda näringarna var för sig kräver alltmer spe­

48 Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1965

cialiserade brukningsmetoder och allt mer specialiserad arbetskraft. Bil­ dandet av skogsbruksområden med gemensamma inköp av dyrbara maski­ ner och anställning av yrkesutbildade arbetare bekräftar enligt de nämnda remissorganen att så är fallet. Industriförbundet tillägger att i fråga om nära nog två tredjedelar av landets hela areal produktiv skogsmark skogs­ bruk bedrivs i enheter, inom vilka jordbruk i egentlig mening saknas eller intar en helt underordnad roll i den ekonomiska verksamheten, och att en­ ligt vad erfarenheten visar den kombinerade företagsformen jordbruk-skogs­ bruk minskar i ekonomisk betydelse, en utveckling som kan väntas fortsät­ ta. Även LO och SACO vänder sig mot ett kvarhållande av stödskogsbegreppet. LO finner det felaktigt att föreställa sig att ett orationellt jordbruk kan bli mer rationellt genom tillskott av skog. En sådan åtgärd kan inte möjlig­ göra rationellare produktionsmetoder vare sig inom växtodling eller husdjursskötsel. Därför bör komplettering av jordbruk med skog uppfattas som en rationaliseringsåtgärd och prioriteras endast när ett bärkraftigt jordbruk kan kompletteras med skog för att trygga viss vintersysselsättning för ar­ betskraften under sådana former att också ett rationellt skogsbruk kan ga­ ranteras. Svenska Skogsarbetareförbundet uttalar sig i samma riktning.

Frågan om möjligheterna att bilda fristående mindre skogs­ bruk s f ö r e t a g har tilldragit sig intresse på vissa håll. Domänstyrelsen erinrar om att ett mindre skogsbruk inte på samma sätt som ett jordbruk kan betraktas som en säker inkomstkälla och fortsätter. Den som vill utnyttja hela sin arbetskraft i egen skog måste också göra en betydande kapitalinvestering. Med hänsyn till den numera erforderliga rationaliseringen måste förutsättas anskaffning eller inlejning av maskiner eller ett nära sambruk med andra skogsfastigheter. Om skogsbrukaren som många andra skogsarbetare skulle byta sysselsättning har en irrationell skogsfastighet tillskapats förgäves. Domänstyrelsen delar därför den i de­ partementspromemorian uttalade uppfattningen att särskilda åtgärder inte bör vidtas för prioritering av mindre skogsbruk, vars ägare antas bli svsselsatt inom egendomens skog.

Skogsstyrelsen säger sig förstå tveksamheten att mera allmänt under­ stödja tillkomsten av privatägda skogsbruk men anser att förslaget går för långt i sin avvisande hållning. Styrelsen anmärker på att lagtexten ej ger uttryck åt att enskild person, som avser att yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt skogsbruk, kan påräkna förvärvstillstånd. Det saknas, fortsätter styrelsen, inte goda praktiska erfarenheter av mindre-medelstora rena skogs­ bruk som kan räknas till de bäst skötta skogsföretagen i en bygd. Inom vissa trakter bör ett framgångsrikt privatskogsbruk med en blandning av jord-skogsbruksföretag och rena skogsbruk kunna utvecklas. Styrelsen fö­ reslår därför att slutet av första stycket i 4 § får lydelsen ». . . yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk eller skogsbruk på egendomen.» För bygder, där strukturrationaliseringen medför en reducering av an­

Kungl. Maj.ts proposition nr bl år 1965 49

talet fastigheter med jordbruksdrift och där som en följd härav skogsmark blir disponibel, bör man, anser även länsstyrelsen i Norrbottens län, liålla möjligheten öppen att skapa rena skogsbruksföretag av tillfredsställande storlek med syfte att producera och leverera virke till industrier eller an­ nan konsumtion. Med sådana rena skogsföretag utan anknytning till vare sig jordbruk eller industri bör också inlandets sockenallmänningar vara jämställda i förvärvshänseende. RLF m. fl. anser likaledes att bildandet av relativt små skogsbruksföretag bör prioriteras. Förbunden framhåller att enskilda skogsbruksföretagares medlemskap i skogsbruksområden eller liknande måste betraktas som ett rationaliseringskriterium jämförbart med samlande av fastigheter i ett företags hand. Den samverkan, som sker på olika sätt inom ett skogsbruksområde, medger i princip en ur ekonomiska synpunkter lika rationell och välplanerad drift som den som kan ske inom andra företagsformers ram. I flera remissyttranden berörs frågan om i vilken utsträckning man bör främja tillkomsten av gemensam hetsskogar eller andra former för samfällt privatskogsbruk. Domänstyrelsen delar den i promemorian ut­ tryckta åsikten att någon prioritering av förvärv för bildande av gemensamhetsskog icke är motiverad samt tillägger att, om gemensamhetsskogar måste bildas, utgångspunkten samtidigt bör vara en lämplig arrondering. Sådana komplex bör åstadkommas genom sammanläggning av mindre fas­ tigheter. Redan bärkraftiga enheter bör enligt styrelsen ej få tas i anspråk annat än då det är uteslutet att på annat sätt bilda erforderlig gemensamhetsskog. De skogsägande jordbrukarna har, anför Kooperativa förbundets styrelse, i viss omfattning börjat utnyttja sina skogslotter i s. k. skogssambruk. Detta finner styrelsen vara en ur samhällsekonomisk synpunkt rik­ tig framtidstanke. Liksom all annan på kooperativa principer vilande verk­ samhet bör den emellertid arbeta inom den fria företagskonkurrensens ram. Styrelsen ansluter sig därför till uppfattningen att anledning inte finns att bereda skogssambruken särskild prioritet för förvärv. Lantbruksstyrelsen har en något avvikande uppfattning. För att få en snabb strukturrationalisering till stånd såväl inom privatskogsbruket som inom storskogsbruket finner styrelsen angeläget att alla intressen, som är inriktade på att nå fram till rationella behandlingsenheter i skogsbruket, får möjligheter att verka vid sidan av varandra. Styrelsen är sålunda in­ förstådd med att skogsbolagen bör kunna vidga sitt innehav totalt sett. Men styrelsen anser även önskvärt att de privata markägarna genom storleksrationalisering och utbyggd samverkan i förening åstadkommer väl­ ordnat skogsbruk i områden där skogen nu är uppsplittrad på småfastigheter. Det kan även, tillägger styrelsen, vara ett lämpligt alternativ att salu­ förd skogsmark förs in i rationellt skogsbruk genom att tillföras allmänningar, gemensamhetsskogar eller andra sammanslutningar som må visa sig lämpliga för kooperativ drift. Skogsstyrelsen uttalar sig i samma rikt- 4 flihang till riksdagens protokoll 1!)C< 5. 1 samt. 41

50 Kungl. Maj.ts proposition nr it år 1965

ning och framhåller att erfarenheterna hittills av gemensamhetsskogar är för små för att nu motivera ett avståndstagande. Så anser även länsstyrel­ sen i Norrbottens län. Gemensamhetsskogar är ofta, anser RLF m. fl., ett utmärkt svsselsättningskomplement till brukningsenheter, som inte ger en fullgod årssysselsättning och där andra sysselsättningsmöjligheter utanför det egna jord- och skogsbruket ej finns eller snabbt minskar. Avstånden till gemensamhetsskogarna spelar en underordnad roll. Ofta erbjuder, enligt förbun­ den, skapandet av gemensamhetsskog den bästa lösningen för omhänder­ tagande av ledigblivna skogsfastigheter. I all synnerhet gäller detta där skogsbruks- eller samverkansområden etablerats inom homogena brukningsområden. Förbunden anser vidare att en arbetskraftsintensiv driftsform i relativt sett mindre enheter och med lägre kapitalintensitet kan vara fullt konkurrenskraftig jämförd med mera kapitalintensiva stordriftsformer. Till detta kommer att smärre företag genom inbördes samverkan när det t. ex. gäller planering, arbetsledning, försäljning, skogsvårdande åtgärder, av­ verkning eller lämplig maskinanskaffning kan nå många av stordriftens fördelar på ett ur investerings- och kostnadssynpunkt lika gynnsamt sätt. Samverkanssträvandena inom skogsbruket är i dag starka och man har nått goda resultat. Det måste, tillägger förbunden, vara fördelaktigt att stödja de företag som med rimliga kapitalinsatser kan bjuda fullgoda sys­ selsättningsmöjligheter året runt. De i 4 § andra stycket angivna undantagen från regeln i para­ grafens första stycke har särskilt kommenterats i åtskilliga remissvar. Un­ dantaget under punkten 1 har, såvitt avser företag inom livs in edelssektorn, uttryckligen tillstyrkts av lantbruksstyrclsen, Kooperati­ va förbundets styrelse, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild han­ del och industri, Sveriges Industriförbund och Sveriges Grossistförbund. De olägenheter, som genom de nya bestämmelserna kan tänkas uppkomma för jordbruket, förmodas redan på grund av förvärvens sannolikt ringa antal och den storlekstyp av jordbruk som här berörs bli starkt begränsade.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen för remissorganens be­ dömning i stort av lagförslaget, har undantaget under punkten 1 i fråga om skogsindustrien gillats av många remissinstanser. Kritiska mot för­ slaget även i denna del är dock RLF m. fl., som menar, att om företags­ ekonomiska fördelar kan vinnas vid en väsentligt utökad direktintegration mellan förädlingsindustri och skogsbruk, så kan dock en sådan integra­ tion — med den struktur och utveckling som präglar denna sektor av nä­ ringslivet inom vissa regioner — komma att helt eliminera konkurrensen om råvaran och leda till en faktisk monopolställning. Skogsstyrelsen tillstyrker en klart vidgad förvärvsrätt för virkesförädlande bolag och andra rättssubjekt, som bedriver förädling av skogsproduk­ ter, men ifrågasätter om man bör gå så långt som föreslagits i departe­

Kungl. Maj:is proposition nr 'it år J9H5 51

mentspromemorian. För vinnande av de syften, som under överblickbar tid är aktuella i fråga om strukturförbättring i skogsmarken, och vidgande av skogsindustriens råvarubas borde det enligt styrelsen vara till fyllest att nu ge skogsindustrien den friare förvärvsrätten inom vissa delar av landet, främst sådana bygder där man kan räkna med att jordbruket viker. Domänstyrelsen framhåller det som önskvärt ur allmänna och sociala syn­ punkter att integrationen skog-skogsindustri ej drivs alltför långt. Styrelsen anser det vara lämpligt att större, väl konsoliderade skogindustriföretag bereds möjligheter att förvärva skog för utökning av råvarubasen, och inte minst i arronderingssyfte. Beträffande mindre skogsindustriföretag ställer sig do­ mänstyrelsen och flera andra remissinstanser tveksamma. I fråga om före­ tag, som förädlar endast en del av skogsavkastningen t. ex. mindre sågverk är, framhåller styrelsen, behovet av egen råvarutillgång mindre påfallande och stundom ekonomiskt oberättigat. Risken för hård skogshantering ligger nära och förutsättningarna för långsiktigt skogsbruk skulle ofta bli svaga. Vad som emellertid främst synes styrelsen tala mot fri förvärvsrätt för så­ dana företag är att deras förvärv kan omintetgöra arronderingssträvanden, t. ex. beträffande enklaver i större shogskomplex. Styrelsen tillägger att sär­ skilt i Norrland uppehållandet av mindre skogsförädlingsföretag dock kan vara av sådan betydelse för orten att företagen inte bör förmenas att på vis­ sa villkor inköpa skogsfastigheter för råvaruanskaffningen. Liknande upp­ fattning om de mindre företagen har lantbruksstyrelsen, som påpekar att utvecklingen redan nu visar att åtskilliga av dessa företag så småningom nödgas avveckla sin industriella verksamhet, varvid man får bolag som en­ dast driver jord- eller skogsbruk. LO och Svenska Lantarbetareförbundet förordar likaledes en restriktiv hållning gentemot småföretags skogsförvärv. LO anser därför att begreppet »skogsmark av någon betydenhet» i paragrafens sista stycke bör tolkas snävt. Domänstyrelsen gör i anslutning till undantaget under punkten 1 reser­ vation för vissa områden strax nedom kalfjällen i Norrland och övre Da­ larna samt inom andra delar av Norrlands höjdlägen. Här kräver skogen en långsiktig och varsam vård, om inte stora framtida värden skall sättas på spel såväl för skogsbruket som för naturvården och fritidslivet. Enligt styrelsens bestämda uppfattning bör inom nämnda områden, där staten redan disponerar den övervägande delen, inga enskilda förvärv av skogs­ mark tillåtas. -—- Om ett bolag förvärvar fastighet i annan del av landet än där det har sin förädlingsverksamhet förlagd, kan detta enligt domän­ styrelsen få icke önskvärda konsekvenser. Därför bör förvärvare, som driver industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av skogs­ produkter, äga förvärvsprioritet endast beträffande skogsegendom belägen

52 Kungl. Ma j:Is proposition nr 'it år 1965

inom företagets normala fångstområde. Styrelsen ifrågasätter vidare om den friare inköpsrätten bör tillkomma även annat företag än aktiebolag. Kooperativa förbundets styrelse och TCO in. fl. gillar den lättnad som be­ reds åt förvärv av uppenbarligen icke bärkraftiga jordbruk genom undan­ taget under punkten 2. Förslaget godtas även av LO, som emellertid an­ ser att det vore olyckligt för rationaliseringsarbetet om personer, som ej är jordbrukare, fick förvärva ofullständiga jordbruk i bestående jordbruks­ bygder därför att det för tillfället inte finns något intresse för att samman­ slå dem med andra jordbruk i grannskapet och rationaliseringsorganen inte har tillräckliga resurser i jordfonden för att lösa in dem. Därigenom skulle eljest gynnsamma rationaliseringslösningar kunna blockeras för oöverskåd­ lig tid. Större jordinnehav för fritidsändamål i enskilda personers ägo synes LO knappast i och för sig vara något samhällsintresse. Därför bör uttryck­ ligen anges den förutsättningen att jordbruksfastigheten i fråga inte heller efter sammanläggning med annan fastighet kan ge ägaren av den nybil­ dade fastigheten tillfredsställande försörjning. Statens jordbruksnämnd framför ett liknande förslag. Andra remissorgan, däribland lantbruksstyrelsen, RLF m. fl. och Svenska Lantarbetareförbundet, betonar att ifråga­ varande undantag kommer att för allmän konkurrens frigöra inte endast de ur rationaliseringssynpunkt betydelselösa småfastigheterna utan även huvudparten av de fastigheter som är lämpliga att användas som tillskottsmark till bestående, utvecklingsbara enheter. För att hindra förvärv, som motverkar rationaliseringsprocessen, vill lantbruksstyrelsen kunna följa en restriktivare linje när det gäller fastigheter som är av väsentlig betydelse för rationaliseringsverksamheten. Prövningsmyndigheten bör ha möjlighet att vägra tillstånd om inte sökanden avstår från de delar av jordbruks- eller skogsmarken, som behövs för rationaliseringsändamål. Vid förvärv i exploateringssyfte bör enligt styrelsen förhandlingar kunna upptas för uppdel­ ning av objektet för jordbruks- och exploateringsändamål. Lantbruksstyrelsen bekräftar att undantaget under punkten 3 kodifie­ rar en praxis som sedan länge rått vid tillämpningen av jordförvärvslagen beträffande enskilda personers förvärv,. Transaktioner i syfte att föra över större jordbruks- eller kombinerade jordbruks- och skogsbruksföretag till särskilda för ändamålet bildade bolag anser dock styrelsen inte böra priori­ teras. Statens jordbruksnämnd har motsvarande uppfattning och tillägger att i ett företag av sådan typ spekulationsintresset kan bli ganska utpräglat.

I fråga om undantaget under punkten 4 påpekar lantbruksstyrelsen att de friare förvärvsmöjligheterna beträffande tillskottsmark även gäller innehavare av småfastigheter. Det torde som regel vara lätt att i dylika fall bevisa att egendomen »vinner i ändamålsenlighet» även om den varken före eller efter förvärvet är eller kan bli en ändamålsenlig brukningsenhet. Be­

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr kl år 1905 53

stämmelsen bör därför enligt styrelsens mening skärpas så, att det skall kra- \as att den innehavda enheten genom tillskottsförvärvet väsentligt vinner i ändamålsenlighet.

Bestämmelserna i 4 § sista stycket godtas av flertalet remissin­ stanser, och bl. a. LO, som betonar vikten av att hindra marksplittring på alltför små företag, framhåller betydelsen av att denna inskränkning i föivärvsrätten upprätthålls. I några yttranden önskas att skyddet i denna del förstärks. Sålunda föreslår lantbruksstyrelsen, med hänvisning till bety­ delsen av lämplig intressearrondering och fortsatt möjlighet att kräva mark­ kompensation, att skäl att vägra förvärvstillstånd skall anses föreligga inte bara, om fånget ej är ägnat att främja ett rationellt skogsbruk och ända­ målsenligt utnyttjande av avkastningen, utan även när fånget inte är fören­ ligt med strävandena att åstadkomma en på lång sikt god indelning i skogsbruksenheter. Lantmäteristyrelsen intar en närmast motsatt uppfattning. Enligt styrelsen kan nämligen storskogsbrukets företag väntas förvärva sin mark så, att på lång sikt splittring ej uppstår. Dessa företag har dessutom föga intresse att förvärva fastigheter där inägorna bör bestå. Domänstijrelsen, som inte har något att invända mot fri förvärvsrätt föi enskilda personer enligt andra stycket punkten 2, betonar att detta gäller under förutsättning att fastigheten ej utgör en enklav, som omfattar skogs­ mark av sådan storlek att en önskvärd arrondering av omgivande fastighet förhindras. Korrektivet häremot i paragrafens sista stycke bör därför enligt styrelsen utvidgas genom att orden »av någon betydenhet» utgår in lag­ texten. Såsom särskilda skäl att icke godta ett privat förvärv av jordbruksfastig­ het synes länsstyrelsen i Norrbottens län vilja räkna även statliga eller kom­ munala intressen av fastighetsförvärv för samhällsutbyggande, friluftsliv och naturvård. I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

I flera remissvar berörs en särskild fråga rörande utformningen av bestämmelserna i 4 §. Statens jordbruksnämnd anser att tillämpningen av lagen underlättas om lagen får en positiv grundkonstruktion och mot bakgrunden av ett allmänt krav på förvärvstillstånd anger de fall i vilka eu ansökan kan beviljas och de förutsättningar som skall vara uppfyllda för ett bifall. Det ankommer då på sökanden att visa att förutsättningarna för bifall är uppfyllda och icke — som enligt förslaget — på lantbruks­ nämnden att visa alt förutsättningarna för vägran föreligger. Även etableringsutredningen uttalar sig i denna riktning. En i viss mån positiv kon­ struktion av paragrafen förordas vidare av hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, LO samt den del av W60 års jordbriiksutredning som el­ jest godtar förslaget.

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 41 år 1965

Kommerskollegium anser att den föreslagna lagtexten inte lämnar fasta hållpunkter för tillståndsgivningen. En oenhetlig praxis kan lätt uppkom­ ma och ett i strid mot lagens anda beviljat tillstånd kommer att stå fast. Därigenom möjligen uppkommande skadeverkningar kan ej hindras, till­ lägger kollegium.

Yrissa anslagsfrågor m. m.

De prishöjande konsekvenserna av förslaget visar sig enligt lantbruksstgrelsen inte bara genom den höjning av markprisnivån, som är att vänta, utan även däri att lantbruksnämnderna blir hänvisade att tillämpa 5 § och därmed påta sig inlösenskyldighet även i fall där förvärvstillstånd nu kan vagras enligt andra paragrafer. Det allmänna bör då vara berett att mer än nu avlasta överpriser som kan förekomma vid rationaliseringsköp. ökade krav kommer att ställas på rationaliseringsanslaget för avskrivning av mel­ lanskillnader. Enligt lantbruksstyrelsens mening utgör de samhällsekono­ miska fördelarna av strukturrationaliseringen bärande motiv för sådana åtaganden från det allmännas sida. Samma uppfattning uttalas av länssty­ relsen i Kalmar lån, LO och Svenska Lantarbetareförbundet. RLF m. fl. beiaiar att otillräckliga resurser kommer att tvinga lantbruksnämnderna att eftersätta rationaliseringskravet.

I fråga om promemorieförslagets inverkan på det statliga skogsmarksinnehavet räknar domänstyrelsen med skärpt konkurrens mel­ lan olika ägarekategorier och ökade svårigheter att genomföra önskade för­ värv. Om statsmakterna i likhet med styrelsen skulle finna att en struk­ turförskjutning mot större enheter bör främjas i skogsbrukets rationali­ seringsprocess, kan staten enligt styrelsen inte undandra sig en aktiv med- \erkan genom rationella markinköp jämsides med andra gruppers rationaliseringstörvärv. Marldondens medel kan då visa sig otillräckliga, varför man på längre sikt bör räkna med att ställa erforderliga medel till förfogan­ de i statsbudgeten. Även Svenska Skogsarbetareförbundet anser det nödvän­ digt att pröva om inte statsskogsbruket bör ges bättre ekonomiska möjlig­ heter att delta i konkurrensen om salubjudna skogsfastigheter än vad do­ mänverkets markfond erbjuder.

Departementschefen

Begränsningar i rätten för bolag och andra juridiska personer att för­ värva mark infördes i början av 1900-talet. Lagstiftningen härom fick sin i stort sett ännu gällande utformning år 1925 genom bolagsförbudslagen. Strax etter andra världskrigets slut infördes en reglering av fysiska perso­

Kungl. Maj. ts proposition nr å t år 1965 55

ners förvärv av jord och skog genom en tidsbegränsad lagstiftning. F. n. »äller i detta hänseende 1955 års jordförvärvslag, vars giltighetstid förlängts ö två gånger, senast intill den 1 juli i år. Frågan om en reformering av jordförvärvslagstiftningen har varit aktuell sedan slutet av 1950-talet. Den år 1958 tillkallade jordlagsutredningen fram­ lade i augusti 1961 betänkande med förslag till åtskilliga ändringar i lag­ stiftningen. Vid betänkandet var fogade reservationer och särskilda yttran­ den som berör flera huvudfrågor. Betänkandet har remissbehandlats. Med beaktande av bl. a. innehållet i jordlagsutredningens betänkande, de därvid fogade reservationerna och särskilda yttrandena samt remissvaien har inom jordbruksdepartementet under år 1964 upprättats en promemoria angående ny jordförvärvslag. I promemorian föreslås att 1925 års bolagsförbudslag och 1955 års jordförvärvslag ersätts med en ny jordförvärvslag. I förhållande till gällande lagar innebär promemorieförslaget en väsentlig uppmjukning av möjligheterna att förvärva jord och skog. Över promemo­ rian har yttranden avgetts av ett stort antal myndigheter och organisationer.

De begränsningar i näringsfriheten, som jordförvärvslagstiftningen inne­ bär, får "inte motverka en ur samhällelig synpunkt sund utveckling av jord­ bruks- och skogsbruksnäringarna, utan lagstiftningen bör i stället utformas så, att den främjar en sådan utveckling. Därför krävs uppenbarligen att lag­ stiftningen fortlöpande anpassas till de aktuella förhållandena. Inte minst är detta påkallat av den dynamiska samhällsutvecklingen under efterkrigs­ tiden, vilken starkt påverkat jordbruks- och skogsnäringarna. 1 departementspromemorian har getts en korttattad beskrivning av den omdaningsprocess som under de senaste åren pågått inom svenskt jordbruk och skogsbruk. För jordbrukets del är det mest utmärkande draget i denna process att antalet brukningsenheter minskar i snabb takt och att bety­ dande arealer åker tas ur produktionen. Inom skogsbruket framträder star­ kast den fortlöpande mekaniseringen, vilken medför ändringar i driftsstrukturen och arbetskraftsbehovet. I promemorian har understrukits att denna utveckling med all sannolikhet kommer att tortsätta i ökad takt. Vad i promemorian sägs om utvecklingen inom jordbruket och skogsbru­ ket vitsordas och understryks i de flesta remissyttrandena. Mot bakgrunden härav framhåller också ett stort antal remissinstanser med skärpa behovet av att reformera jordförvärvslagstiftningen. Till dessa hör bl. a. de myndig­ heter som närmast svarar för statens medverkan i jordbrukets och skogsbru­ kets rationalisering, nämligen lantbrulcsstyrelsen, skogsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. Det fåtal remissinstanser, som avstyrker den föreslagna lagstiftningen, medger samtidigt att den nuvarande inte är helt tidsenlig. Det är uppenbart att utvecklingen på samhällslivets olika områden med­ fört att jordförvärvslagstiftningen i vissa hänseenden är föråldrad. Vad be­ träffar regleringen av juridiska personers förvärv har It) år förflutit sedan bolags förbudslagen utfärdades. Under lagens giltighetstid bär inte endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 är 1965

strukturen i det svenska näringslivet ändrats på ett genomgripande sätt utan aven eu omfattande befolkningsomflyttning skett från landsbygd till tätort. De sociala förhållandena i landet är också nu helt omgestaltade. Lag­ stiftningen om enskilda personers jordförvärv reviderades senast år 1955 men ygger förfarande till väsentliga delar på uppfattningar vilkas bak­ grund ar forhållandena under och omedelbart efter andra världskriget. Sedan dess bär bl. a. jordbrukets betydelse för sysselsättningen minskat s arkt. År 1945 var sålunda 21 % av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatt inom jordbruket, medan det nu rör sig om 8 å 9 %. Till foljd av att jordförvärvslagstiftningen blivit föråldrad är det, såsom konstaterats i departementspromemorian, svårt att tillämpa den med till­ fredsställande resultat. Härigenom hämmas en ur ekonomisk synpunkt ra­ tionell användning av jord och skog. I vissa fall har det också visat sig vara SJart, °r j0rdbrukare att 1111 skäli§t Pris finna avsättning för sin egendom bland torvarvsberattigade enskilda köpare. Detta tar sig uttryck bl. a i att antalet hembud av fastigheter till såväl lantbruksnämnderna som domän­ verket okar. Lantbruksnämndernas rationaliseringsreserv av jord och sko« som vid 1962 års utgång omfattade ca 2 000 fastigheter med ett taxerings­ värde av 48,7 milj. kr., har den 31 december 1964 ökat till ca 3 200 fastighe­ ter med ett taxeringsvärde av 80,9 milj. kr. Skalen för en omprövning av jordförvärvslagstiftningen framstår enligt min mening som utomordentligt starka. Att, såsom ifrågasätts i några re­ missyttranden, helt avskaffa lagstiftningen är dock av flera skäl ej tillråd­ ligt. Det ar sålunda inte förenligt med insatserna från statens sida till stöd tor jordbrukets och skogsbrukets rationalisering att frånhända myndigheterna möjlighet att hindra markförvärv som motverkar dessa insafser Lnligt min uppfattning är det också alltjämt nödvändigt att ha bestämmel­ ser till skydd för etablering och vidareutveckling av sådana jordbruks- och skogsbrukstoretag vilkas tillkomst staten enligt gällande jordpolitiska riktmjer ekonomiskt stöder. Även i övrigt finner jag skäl tala för att företagare, som på ett ur samhällets synpunkter rationellt sätt kan tillgodogöra si­ jordbruks- och skogsprodukter, får ett visst företräde till förvärv av jord och skog. Å andra sidan måste, såsom lantbruksstyrelsen betonar i sitt re­ missyttrande, eu grundsats för lagstiftningen vara att förvärvshinder bör uppställas endast om och i den mån det behövs med hänsyn till ett samhälls­ intresse av betydande styrka. Vad jag nu sagt leder till att en rad olika intressen måste vägas mot varandra vid utformningen av lagstiftningen och att det måste finnas ut­ rymme att vid tillämpningen ta hänsyn till omständigheterna i varje enskin fall. Det i departementspromemorian framlagda förslaget innehåller eu re«el enligt vilken tillstånd till markförvärv alltid skall kunna vägras om marken behovs for att underlätta tillkomsten av ändamålsenliga jordbruk och skogsbruk. I sådant fall skall dock staten liksom nu vara skyldig att på

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1965 57

begäran inlösa marken. En annan huvudregel i förslaget är att förvärvslillstånd far vägras om förvärvarens huvudsakliga syfte med förvärvet inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk. Från denna regel undantas vissa fall, då förvärvstillstånd — trots att förvärva­ rens syfte inte är att förfara med egendomen på nämnda sätt får vägras enligt huvudregeln endast om särskilda skäl töreligger. Det första av dessa undantag avser företagare — oavsett företagsform — som här i landet diivcr industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbrukseller skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter. Det ford­ ras dock här att förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget får antas vara alt varaktigt tillgodogöra sig egendomens produkter i rörelsen. Det andra undantaget avser svaga jordbruk, som inte kan ge innehavaren tillfreds­ ställande försörjning, och det tredje undantaget avser jordbruk som är så stora och kapitalkrävande att de inte kan beräknas vara efterfrågade avjordbrukare i allmänhet. Det fjärde och sista undantaget åsyftar tillskottsförvärv varigenom en brukningsenhet, som törvärvaren redan innehar, blir ändamålsenligare. Åt den tillämpande myndigheten ges till följd av promemorieförslagets utformning möjlighet att även i andra tall bevilja för­ värvstillstånd efter prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Huvudgrunderna i promemorieförslaget omfattas med gillande av de flesta remissinstanserna. I de relativt få remissyttranden, där förslaget helt avstyrks, anförs som främsta skäl att resultatet av 1960 års jordbruksutrednings arbete bär avvaktas innan ändringar i jordtörvärvslagstiftningen vadtas. Någon mera ingående motivering för denna ståndpunkt lämnas emel­ lertid inte. I direktiven för jordbruksutreaningen har i denna fråga utta­ lats endast att utredningen bör vara oförhindrad att ta upp spörsmålet om jämkningar i den jordpolitiska lagstiltningen som gäller eller kan komma att beslutas på grundval av 1958 års jordlagsutrednings arbete. Det häl­ sa] unda förutsatts att jordförvärvslagstiftningen kan komma att ändras under den lid jordbruksutredningen pågåi-. Flera remissorgan har också den uppfattningen att de i departementspromemorian föreslagna ändring­ arna inte är mera omfattande än att de motiveras av den redan pågående omdaningsprocessen inom jordbruket och skogsbruket. ILO erinrar bl. a. om att organisationen i sitt yttrande år 1962 över jordlagsutredningens be­ tänkande särskilt underströk alt tiden var mogen att avveckla den lagstift­ ning som hindrar juridiska personer att förvärva mark i sytle alt bedriva skogsbruk eller jordbruk. Av jordbruksutredningens remissyttrande, vilket ger uttryck åt två divergerande uppfattningar, framgår att enligt den ena av dessa förslaget i sina huvuddrag är väl förenligt med de riktlinjer lör en intensifierad rationaliseringspolitik som utredningen torde komma barn till. Huvudmyndigheten för jordbrukets rationalisering, lantbruksstyrelsen, framhåller, att det sedan en rad av År finns ett angeläget behov av eu tids­

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1965

enlig lag, och tillstyrker att en ny jordförvärvslag antas nu. Med hänsyn till det anförda finner jag att en anpassning enligt de i departementspro­ memorian angivna grunderna av jordförvärvslagstiftningen till utveckling­ en inom jordbruket och skogsbruket bör kunna ske innan jordbruksutredningen slutförts. Jag har vid detta ställningstagande även beaktat att det, såsom förutsatts i direktiven för jordbruksutredningen och betonas av vissa lemissinstanser, givetvis ej möter hinder att genom lagändring eller vid lagtillämpningen beakta de riktlinjer som kan komma att beslutas pa grundval av jordbruksutredningens arbete. i några remissvar Iramhålls som skäl för uppskov med ändringar i jordförvärvslagstittningen, att villkoren för och konsekvenserna av en even­ tuell svensk anknytning till EEC först bör klarna. Det må här erinras om att innebörden av våra förpliktelser på grund av EFTA-konventionens be­ stämmelser om nationell likabehandling utvecklats i propositionen rörande upprättandet av frihandelssammanslutningen. Etableringsutredningen, som har att överväga med fortsatt integration sammanhängande frågor rörande bl. a. förvärv av fast egendom, motsätter sig inte att jordförvärvslagstift­ ningen ändras utan avvaktan på resultatet av utredningens arbete. Enligt utredningen är det dessutom inte möjligt att med någon större grad av sä­ kerhet uttala sig om hur stor sannolikheten är för att frågan om vidgad etableringsrätt här i landet kan komma att aktualiseras inom en någorlun­ da näraliggande framtid. Jag delar etableringsutredningens uppfattning i detta hänseende. Eftersom frågan om Sveriges anslutning till EEC eller en ännu större europeisk marknad inte torde aktualiseras inom överskådlig tid, finns det inte någon anledning att av detta skäl uppskjuta en för svenskt näiingsliv angelägen reform av den lagstiftning som reglerar svenska rätts­ subjekts förvärv av fast egendom. Frågan om etableringsrätten i en större marknad berör för övrigt inte endast de på jordbruk och skogsbruk grunda­ de näringarna utan hela näringslivet. Självfallet bör dock, såsom etableringsutredningen framhåller, vid utformningen av den nya lagstiftningen inte bortses från de etableringsrättsliga aspekterna utan tvärtom så långt möjligt beaktas de konsekvenser som skulle uppstå om lagen i en framtid eventuellt skulle tillämpas även på utländska rättssubjekt. Dessa synpunk­ ter har enligt min uppfattning också kommit till uttryck i promemorieförslaget. Jag vill särskilt peka på de bestämmelser, som intagits i 4 § sista styc­ ket av promemorians lagförslag, och de uttalanden som i promemorian gjorts om hur vid tillståndsprövningen skall beaktas från samhällelig syn­ punkt primära intressen. Om där åsyftade intressen löper risk att eftersät­ tas, medför nyssnämnda bestämmelser en restriktivare tillståndsprövning 'are sig det gäller inhemsk eller utländsk förvärvare. Såsom ett generellt skäl för en avvisande hållning mot förslagen i depar­ tementspromemorian anlörs från några håll att verkningarna av dessa i olika hänseenden bör närmare utredas. Det ligger enligt min mening i sa­

Kungl. Maj:ts proposition nr Al år 1965 59

kens natur att detta inte är möjligt att göra i förväg med nöjaktig tillför­ litlighet. De undersökningar som åsyftas skulle nämligen kräva att enskilda personers och företags benägenhet att i olika situationer i en framtid sälja och köpa egendom ytterligare klarlades. Svårigheterna att klarlägga dessa hypotetiska förhållanden belyses av att i remissyttrandena redovisas vilt skilda uppfattningar om de kommande verkningarna. Jag anser det däremot vara angeläget att verkningarna av en ny lagstiftning följs upp. Om de lagförslag som jag framlägger i det följande antas, avser jag att föreslå att lantbruksstyrelsen får i uppdrag att följa utvecklingen och efter lämplig tid inkomma med redogörelse för erfarenheterna. Den nya jordförvärvslag som således enligt min mening nu bör komma till stånd torde, såsom förordats i jordlagsutredningens betänkande och i departementspromemorian, böra reglera både fysiska och juridiska perso­ ners förvärv av fast egendom som är taxerad såsom jordbruksfastighet. Redan av vad jag anfört i det föregående framgår att det för den yttre rationaliseringen alltjämt är ofrånkomligt med en bestämmelse som inne­ bär, att förvärvstillstånd alltid kan vägras om egendomen behöver tas i an­ språk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning. Jag ansluter mig således i detta hänseende ti!! jordlagsutredningens och departementspromemorians förslag. När denna bestämmelse tillämpas, bör staten fortfarande vara skyldig att på begäran iösa in egendomen. Lagens uppgift att skydda den enskilde jordbrukarens möjligheter att etablera sig och vidareutveckla sitt företag har i promemorian tillgodoselts genom en huvudregel som innebär, att jordbrukare alltid skall få tillstånd att för den egna verksamheten förvärva befintligt jordbruk liksom tillskott av jord och skog, allt i den mån objektet inte anses böra tas i anspråk för rationalisering av andra brukningsenheter. Den enskilde jordbrukaren iar härigenom möjlighet att, oavsett storleken av det företag han redan innehar, genom egna initiativ tillföra detta den ytterligare mark som han anser behövlig för att med bästa resultat driva sin rörelse. Till skillnad Irån gällande jordförvärvslag ställs i promemorieförslaget inte upp några särskilda hinder för sådan storleksrationalisering ens om denna innebär att två bärkraftiga jordbruk läggs ihop. Remissinstanserna uttalar stor tillfreds­ ställelse med förslaget i denna del, och i huvudsak görs inte andra invänd­ ningar än att man på några håll ifrågasätter om inte förvärvsprioriteten beträffande tillskott av skog bör förbehållas bärkraftiga jordbruk. För min del anser jag promemorieförslaget på denna punkt vara väl av­ vägt. Del finns ej bärande skäl att förmena den enskilde jordbrukaren att li ill utveckla sitt företag annat än när tillskottsmarken behövs för rationa­ lisering av andra brukningsenheter. Jag är medveten om att invändningar kan riktas mot alt även enheter, där jordbruksdclen är svag, får förstarkas med skog. Övervägande skäl synes mig dock tala för att ägare av dylik eu-

60 Kungl. Maj ris proposition nr 41 år 1965

het, vilken önskar med egna resurser förbättra underlaget för sin rörelse, också får göra detta utan onödiga hinder. Därvid bör ej heller krävas att förvärvet skall vara ägnat att tillgodose krav på rationellt skogsbruk. Vis­ serligen fordrar det mekaniserade skogsbruket betydligt större skogsareal an som normalt är kombinerat med jordbruk. Det får emellertid förutsätlas att jordbrukarna genom inbördes samverkan rationaliserar skogsbruksdriften. Jag finner följaktligen att bestämmelserna i denna del bör utformas i överensstämmelse med promemorieförslaget. Redan enligt gällande jordförvärvslag föreligger vissa möjligheter att be­ vilja även andra än aktiva jordbrukare tillstånd att förvärva jord och skog. Jordlagsutredningen har i sitt lagförslag tagit upp en råd fall där förvärvstillstånd inte utan särskilda skäl får vägras. Även i promemorieförslaget har detta skett, varjämte förslaget — genom alt där ingenstans sägs att förvärvstillstånd skall vägras utan blott att tillstånd under vissa förutsätt­ ningar må vägras — lämnar möjlighet öppen att alltid bifalla en tillståndsansökan. Det förut berörda skyddet för den aktive jord- och skogsbrukarens markanskaffning kan inte rimligen få bli någon ensamrätt att förvärva jord och skog. Även jag anser det därför nödvändigt med bestämmelser som in­ nebär att också andra förvärvare kan få förvärvstillstånd. Att förutse alla i praktiken förekommande fall, där förvärvstillstånd kan vara motiverat, tor­ de emellertid vara ogörligt. Jag kan inte biträda de remissförslag som inne­ bär att lagen skulle uttömmande ange förutsättningarna för förvärvstill­ stånd. Däremot bör, såsom skett i promemorieförslaget, uttryckligen anges vissa typfall där det skall vara inte bara möjligt utan normalt att tillstånd ges. I promemorieförslaget har i detta hänseende först tagits upp förvärv sem görs av företagare vilken här i landet driver industriell eller kommer­ siell verksamhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller di­ stribution av jordbruksprodukter, om förvärvaren med fånget huvudsakli­ gen syltar till att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen. Skälen för att förvärvstillstånd normalt bör meddelas i sådant fall __ obe­ roende av om förvärvaren driver sin rörelse i bolagsform eller ej __bär in­ gående redovisats i promemorians allmänna motivering. Vad gäller jord­ bruk har anlörts att såväl rättviseskäl som det allmänna intresset av fri konkurrens inom produktion och handel talar för alt förädlings- och distributionsföretag inom livsmedelssektorn bör få möjlighet att utsträcka sin verksamhet till att omfatta även jordbruksproduktion. I fråga om skogs­ mark har i promemorian framhållits skogsindustriföretagens behov av råvarubas, angelägenheten av att nuvarande skogsmarksinnehav förbättras genom arronderingsförvärv och önskemålet att i bygder, där jordbruket vi­ ker, frigjorda marker tas om hand för rationell skogsproduktion. I romemorieförslagets principiella standpunkt i denna del vinner i hög grad anslutning hos remissinstanserna. Inte endast de berörda företagarnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 / är 1965

eu ganisationer utan även de stora löntagarorganisationerna och vissa myn­ digheter ställer sig klart positiva. Helt avvisande är däremot foretradarna för i ordbrukets och det mindre skogsbrukets organisationer. För min del finner jag de i departementspromemorian anförda motiven för vidgade förvärvsmöjligheter för företag, som behöver jord eller skog i sin rörelse, vara bärande. Med den utveckling, som skett pa snart sagt alla samhällslivets områden, är det inte längre nödvändigt att upprätthålla samma stränga spärr mot bolags och andra juridiska personers markför­ värv som bolagsförbudslagen. Tvärtom talar enligt mm mening stai va samhällsekonomiska skäl för att företag med den inriktning som det lar är fråga om får tillfälle att kombinera sin rörelse med råvaruproduktion or c«et behov Ombudsmannaämbete! för näringsfrilietsfrågor har också i sitt remissvar starkt understrukit behovet av ökad konkurrens inom de delar av näringslivet som är beroende av jordbruket. I fråga om skogsbruk* v.ll lag hänvisa till att bl. a. Svenska Skogsarbetareförbundet anser att bolags­ förbudslagen bör upphävas och att fysiska och juridiska personers forvarv måste bedömas från samma utgångspunkter. Fn av de invändningar som framförs mot promemorieforslaget synes grunda sig på den uppfattningen, att lättnaderna för de angivna företagen skulle alltför mycket försvaga det förut nämnda skyddet tor aktiva jord­ brukare. Till viss del motiveras denna uppfattning med att de har aktuella företagens resurser för markanskalfning är större än jordbrukarnas, ledning härav vill jag framhålla att, såsom uttalats i promemorian, den en­ skilde jordbrukaren genom ökad utbildning, upplysning och rådgivning och »enom tillkomsten av riksomfattande intresseorganisationer numera har fatt bättre förutsättningar att hävda sina intressen. För ändamålsenliga forvarv av befintliga brukningsenheter och av tillskott till dessa av jord och skog kan den aktive jordbrukaren dessutom erhålla statligt ekonomiskt sto . edan detta ger jordbrukaren en förmånsställning framför de foretag som kan tänkas konkurrera med honom om sådan egendom. Såsom berörts i prome­ morian bör vidare den omständigheten, att ett förvärv avser ett ändamålsen­ ligt eller med rimliga insatser utvecklingsbart kombinerat jord- och skogs­ bruk, regelmässigt anses vara ett särskilt skäl för att avslå en förvärvsansokan av annan än jordbrukare. Därtill kommer att, i enlighet med vad jag förut anfört, möjlighet alltid finns att ingripa mot förvarv av mark som be­ hövs för att underlätta den yttre rationaliseringen. Vad särskilt gäller jordbruksegendom torde, såsom uttalas i depai ementspromemorian och bekräftas i remissyttrandena, någon okad konkur­ rens om egentliga familjejordbruk knappast uppstå genom efterfrågan fi an företagen inom livsmedelsbranschen. Med hänsyn härtill torde ej heller be­ höva befaras att den föreslagna lättnaden för sådana företag medtor nå­

1 fråga om skogsmarken kan visserligen de vidgade förvärvsmöjligheter-

Kungl. Maj ds proposition nr it år 1965

na för skogsindustriföretag leda till förskjutningar i rådande ägarekategori- Jordning. Remissyttrandena ger doek belägg för att dessa förskjutningar sas om forutsatts i promemorian, sannolikt blir små och kommer att ske i måttligt tempo. Enligt min mening finns för övrigt ej bärande skäl att till­ erkänna den radande ägarekategorifördelningen i fråga om skogsmark såant egenvärde att den inte skulle få ändras. I detta sammanhang bör erinvas om att bolagens skogsinnehav minskat avsevärt sedan den nuvarande bolags!orbudslagen kom till. Eftersom prisnivån på skogsmark ytterst beror pa de priser som kan erhållas för skogsprodukter på världsmarknaden, anser jag i likhet med flera remissinstanser att någon allmän, omotiverad fördyring av skogsmarken knappast kan bli följden av skogsindustriföre­ tagens förvärv. Jordbrukets och det mindre skogsbrukets organisationer befarar, att de juridiska personernas förvärv medför negativa verkningar ur befolknin«soeh iokahseringssynpunkt genom att landsbygdens avfolkning påskyndas. . ed anledning harav bör framhållas att behovet av arbetskraft inom skogs­ bruket knappast torde påverkas av ägareförhållandena, om det förutsätts att rationella driftsformer används. Det kan enligt min uppfattning inte kom­ ma i fråga att utnyttja jordförvärvslagstiftningen för att hålla kvar flera per­ soner i jordbruket och skogsbruket än som där kan få skälig utkomst järn­ ort med vad näringslivet i övrigt erbjuder. Det bör f. ö. erinras om att rikt­ linjer för en aktiv lokaliseringspolitik beslutats av 1964 års riksdag. I några remissyttranden kritiseras att promemorieförslaget inte upptar bolagslorbudslagens vida möjligheter att som villkor för förvärvstillslånd krava att forvarvaren avstår viss skogsmark som han redan innehar. Jaar medveten om att vissa olägenheter härigenom kan uppkomma då för- \ arvaren ager skogsbitar som ligger insprängda i annan ägares skogsmarksmnehav. Av remissyttrandena från skogsindustriföretagens organisationer ramgar emellertid att motiven för storskogsbruket att behålla dylika bitar bortfaller om de föreslagna lagreglerna antas. Det kan därför förutsättas att rationaliseringsorganen i sin fortlöpande verksamhet för avvecklin- „v irrationella markinnehav skall nå tillfredsställande resultat på frivillighetens 'ag'..I de lal1 da agaren.~ vare siS denne är skogsbolag eller enskild person soker tillstånd till förvärv av annan mark kan särskilt lämpligt tillfälle erbjuda sig att inleda förhandlingar av ifrågavarande slag. Jag vill i sam­ manhanget erinra om att expropriationslagstiftningen ger viss möjlighet att \angsvis ta i anspråk mark som behövs för rationaliseringsändamål. Mot bakgrunden av det anförda anser jag att det inte finns tillräckliga skäl att i detta hanseende frångå den ståndpunkt som intagits i promemorian. 1 detta sammanhang anser jag mig böra understryka att det inte är mo­ tiverat att med hjälp av jordförvärvslagstiftningen verka för sådan intressearrondermg som avser lokalisering till skilda trakter av olika ägares eller agarekategoners innehav av i och för sig rationella skogsbruksenheter. Eu

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1965 63

viss blandning av olika företagsformer inom skogsbruket i en bygd torde, såsom domänstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande, kunna medföra för­ delar. För övrigt bör erinras om att inom storskogsbruket genom överens­ kommelser redan skett mycket omfattande byten av skogsmark i syfte att samla innehaven. Det bör också vara möjligt att i mån av behov fa till stand byten mellan storskogsbruket och småskogsbruket. Flera remissorgan ifrågasätter av olika skäl om inte mindre företag bni undantas från de föreslagna lättnaderna för skogsindustriföretagen. För min del anser jag — bortsett från de uppenbara svårigheterna att definiera begreppet mindre skogsindustriföretag — att det inte finns skäl att be­ gränsa de liberalare förvärvsreglerna till storindustrien.. I många fall torde det vara just de mindre företagen som har svårast att trygga sin råvaru­ försörjning. Som domänstyrelsen nämner i sitt yttrande kan också mindre skogsförädlingsföretag ofta vara av stor betydelse för sysselsättningen i vissa orter, främst i Norrland. Jag vill dock understryka kravet på att föietaget med fånget skall huvudsakligen åsyfta att varaktigt tillgodogora sig egendomens alster i rörelsen. Detta innebär att det förvärvande företaget skall ha viss stabilitet i sin rörelse och att skogsavkastningen till väsentlig del är av beskaffenhet att kunna förädlas i rörelsen. Därtill kommer att man, såsom jag skall utveckla i det följande, vid tillståndsprövningen, nar for­ värvet avser skogsmark av någon betydenhet, bl. a. beaktar i vad man fanget tillgodoser kravet på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen. Jag anser därför att lagförslaget ger tillräckliga möjlighe­ ter att hindra mindre företag att göra skogsmarksförvärv som är olämpliga ur samhällelig synpunkt. I något remissyttrande anförs farhågor att förvärvsmöjligheterna toi e mindre skogsindustriföretagen leder till försämrad skogsvård som eu följd av bård skogshantering, I anledning härav vill jag anmäla, att jag avser alt inom kort begära bemyndigande alt tillkalla en utredning rörande vissa skogliga frågor. I denna bör enligt min mening bl. a. behandlas frågan hu­ ruvida utvecklingen inom skogsbruket bör föranleda ändringar i skogsvårdslagstiftningen. Ej heller i övrigt har vid remissbehandlingen framkommit skäl som luianleder mig att frångå departementspromemorians förslag rörande tillstånd till förädlings- och distributionsföretags markförvärv. Bestämmelserna i ämnet bör alltså utformas i huvudsaklig överensstämmelse med det till pro­ memorian fogade lagtörslaget. I departementspromemorian har ej ansetts påkallat alt bland de fall, där förvärvstillstånd normalt bör kunna påräknas, uppta skogsmarksforvärv av fysisk person som väntas försörja sig på skogsbruk. Såsom fram­ går av vad förut sagts om promcmorieförslagets konstruktion medför dock detta ställningstagande inte något hinder mot att tillstand till såda­ na förvärv beviljas efter prövning av omständigheterna i det enskilda fal-

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1965

let. Bl. a. skogsstyrelsen hävdar i sitt remissyttrande att det inte saknas goda praktiska erfarenheter av mindre eller medelstora rena skogsbruksioretag. For min del är jag närmast benägen att ansluta mig till den i pro­ memorian gjorda bedömningen att den pågående starka rationaliserings­ processen inom skogsbruket bör mana till försiktighet med att bilda rela­

tivt små skogsbruksföretag. Statligt kreditstöd för markanskaffning till

sadana foretag kan inte utgå enligt gällande bestämmelser. Någon ändrin« han torde inte böra övervägas. Även i övrigt anser jag att skäl saknas loi att det allmänna skulle ekonomiskt stödja dessa skogsbruk. Å andra sidan finns normalt inte anledning att vägra enskild person att med egna medel forvarva en för rationellt skogsbruk lämpad enhet i syfte att där S!g Stadlgvarande inkomst genom eget skogsarbete. Med hänsyn härtill bor detta fall upptas bland dem där förvärvstillstånd får vägras endast nar rationaliseringsskäl eller andra särskilda skäl talar mot bifall. I nagra remissyttranden förordas att motsvarande presumtion för bifall uppställs i fråga om förvärv av skogsmark som avses ingå i gemensamhetsskog, allmänning eller skogsbruksområde. I gemensamhetsskogar, som ligger pa langt avstånd från delägarnas jordbruk, torde skogsbruket i stor utsträckning komma att skötas av lejd arbetskraft. Detta innebär enligt min mening att — i likhet med vad fallet torde vara med andelarna i de flesta socken- och häradsallmänningar — andel i gemensamhetsskog ofta saknar betydelse för delägarens sysselsättning och närmast är att be­ trakta som enbart en förmögenhetstillgång. Jag finner därför inte skäl att i lagen generellt ge förvärv i detta syfte något företräde. Däremot finns det säkerligen enskilda fall, där omständigheterna vid prövning visar att skogsmarksforvarv för gemensamhetsskog eller allmänning är fördelaktigt ur arronderingssynpunkt eller fyller ett klart sysselsättningsbehov för delagarna. I sådana fall både kan och bör förvärvstillstånd beviljas. Skogsbruksomraden och liknande organ för skoglig samverkan är alltför lösliga bildningar för att de anslutna skulle kunna generellt medges någon för­ mansställning i förvärvshänseende. Även i dylika fall finns emellertid möjlghet att efter provning av omständigheterna ge förvärvstillstånd.

Jordlagsutredningens förslag innebar, att konkurrensen skulle bli fri mellan jordbrukare och andra fysiska personer i fråga om förvärv av andra jordbruksfastigheter än sådana som i befintligt skick eller efter ratio­ nalisering kunde ge aktiva jordbrukare en tillfredsställande försörjning Ut­ redningen framhöll, att sådana fastigheter i betydande utsträckning hade karaktar av tillskottsmark, och förutsåg, att förslaget skulle få konsekven­ ser ur kostnadssynpunkt, men ansåg att detta borde godtas med hänsyn till betydelsen av att få lagstiftningens räckvidd begränsad. I departementspro­ memorian har beträffande de här åsyftade svaga jordbruken tagits samma principiella ställning som i jordlagsutredningens förslag. Flera remissorgan, bland dem Iantbruksstvrelsen, anser att huvudparten av de fastigheter, som

Kungl. Maj.ts proposition nr Al år 1905 65

är lämpliga såsom tillskottsmark, frigörs för allmän konkurrens, om för­ slaget antas. Det befaras även att det blir svårare att köpa tillskottsmark till priser som är rimliga ur jordbruks- och skogsbrukssynpunkt. För min del anser jag att innehavare av jordbruk, som inte kan ge till­ fredsställande försörjning, har ett berättigat intresse att utan omotivera­ de hinder kunna till skäligt pris sälja sin egendom t. ex. för att övergå till arbete inom annan näring. För jordbrukets och skogsbrukets rationalise­ ring är det också av vikt att sådana fastigheter utbjuds till salu och inte efter hand blir ägda av dödsbon. Från dessa synpunkter är det inte tillfreds­ ställande med förvärvsregler som leder till att innehavaren av ett svagt jord­ bruk i praktiken kan sälja fastigheten till på sin höjd en eller annan granne som eventuellt har intresse av marken för rationaliseringsändamål. Det är heller inte möjligt att det allmänna genom lantbruksnämnderna köper samt­ liga sådana jordbruk oavsett deras betydelse ur rationaliseringssynpunkt. Ej heller kan domänverket belastas med att förvärva små, spridda fastigheter som inte kan förvaltas med tillfredsställande ekonomiskt resultat. På grund härav anser jag det nödvändigt att öka möjligheterna till förvärv i fråga om svaga jordbruk. Invändningarna mot promemorieförslaget i denna del synes väsentligen rikta sig mot att även mark, som kan behövas såsom tillskott till andra brukningsenheter, omfattas av liberaliseringen. Jag vill då först erinra om att tillstånd till köp av sådan mark alltid kan vägras med stöd av 5 § och att vägran medför skyldighet för staten att lösa egendomen till det pris köparen utfäst, om inte detta pris uppenbart överstiger egendomens värde. Med hän­ syn härtill ter det sig varken behövligt eller rättvist att skärpa den föreslag­ na regeln om förvärv av svaga jordbruk så, att konkurrensen begränsas i fråga om objekt som lämpar sig för rationalisering av omgivande jordbruk. Detta skulle nämligen kunna hindra ägaren av ett svagt jordbruk att vid försäljning därav tillgodogöra sig det värde fastigheten kan ha utöver jord­ bruks- och skogsvärdet som tillskottsjord för grannarna. Om fastigheten del­ vis lämpar sig för fritidsändamål och därigenom har ett visst övervärde, skulle detta kunna överföras till grannarna och i sinom tid realiseras av dem. Jag finner det otillfredsställande om de jordbrukare, som vill övergå till att arbeta inom annan näring, nödgas medverka till att finansiera storleksrationaliseringen av kvarvarande jordbrukares egendom. Frågans om­ fattning belyses av att minskningen av antalet jordbruk nu torde överstiga 5 000 per år. Farhågorna för att liberaliseringen av möjligheterna att förvärva svaga jordbruk leder till höjda priser på mark, som verkligen bör användas för fortsatt jordbruksproduktion, är säkerligen betydligt överdrivna. Det torde ofta vara möjligt för lantbruksnämnderna att lösa in sådana svaga jordbruk samt därefter sälja överflödiga byggnader jämte mark, som är särskilt at- 5 Rihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt Nr il

66 Kungl. Maj.ts proposition nr år 1965 traktiv för fritidsändamål, för sig och till rimligt pris överlåta den egentliga jordbruks]orden för rationaliseringsändamål. Mot bakgrunden av det anförda anser jag att till de liberalare förvärvsreglerna bör hänföras jordbruk som uppenbarligen varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge sin innehavare tillfredsställande försörjning.

\ id tillämpningen av gällande jordförvärvslag kan även andra enskilda personer än aktiva jordbrukare enligt praxis påräkna förvärvstillstånd i fråga om jordbruksegendomar som är så stora och kapitalkrävande att de inte efterfrågas av jordbrukare i allmänhet. Enligt promemorieförslaget skulle denna praxis lagfästas och utvidgas till att omfatta även juridiska personers förvärv. För min del vill jag framhålla att både fysiska och juridiska personer, som förädlar eller handlar med jordbruksprodukter, normalt kan påräkna förvärvstillstånd redan enligt den särskilda regel för sådan företagares för­ värv som jag nyss förordat. Antalet förvärv i övrigt av stora och kapilalkrävande jordbruksegendomar kan väntas bli ringa. I fråga om dessa förvärv torde också omständigheterna i de enskilda fallen växla starkt. Jag har där­ för stannat för att förvärv av ifrågavarande slag inte bör särskilt omnäm­ nas i lagen. Dylika förvärv bör alltså enligt min mening liksom nu prövas efter omständigheterna i det enskilda fallet.

I överensstämmelse med promemorieförslaget bör tillstånd i regel kun­ na erhållas till förvärv som medför att brukningsenhet, som redan tillhör förvärvaren, vinner i ändamålsenlighet. Lantbruksstyrelsens hemställan om viss skärpning av kravet på ändamålsenlighet anser jag mig inte böra biträda. Även en mindre väsentlig arronderingsförbättring bör beaktas, om inte förvärvsegendomen behövs för rationalisering av annan enhet.

Vad 4 § sista stycket i promemorieförslaget innehåller rörande förvärv av skogsmark godtas av flertalet remissinstanser. Med hänsyn till skogs­ markens betydelse som ravarubas för en av våra viktigaste exportnäringar biträder även jag förslagets ståndpunkt härutinnan. Av lagtexten bör så­ ledes direkt framgå, att andra än aktiva jordbrukare får hindras att för­ värva skogsmark av någon betydenhet, när det befinns att fånget inte är ägnat att tillgodose kraven pa rationellt skogsbruk och ändamålsenligt ut­ nyttjande av avkastningen. Det bör i sammanhanget erinras om att det en­ skilda skogsbruket är uppdelat på ett betydande antal mindre enheter. Så­ lunda har 152 000 enheter en skogsmarksareal som inte överstiger 25 ha. Mot denna bakgrund bör som skogsmark av någon betydenhet kunna an­ ses även område med relativt ringa areal. Till följd av vad jag förut anfört rörande den s. k. intressearronderingen finner jag det inte behövligt att, så­ som lantbruksstyrelsen ifrågasatt, utöver de i promemorian föreslagna be-

Kuncji. Maj. ts proposition nr 4f ar 1965 67 stämmelserna införa ett tillägg till detta stycke med syfte att påverka struk­ tur utvecklingen inom skogsbruket. Som jag redan antytt bör lagen vara så konstruerad att förvärvstillstånd kan ges även i andra fall än dem som enligt det föregående bör få en mer eller mindre prioriterad ställning. Av de allmänna uppgifter på jordpoliti­ kens område, som tillkommer rationaliseringsorganen, följer att dessa inom ramen för sin prövningsrätt är skyldiga att väga samtliga berörda in­ tressen mot varandra. Exempel på olika omständigheter, som kan böra föranleda tillståndsvägran, har getts i departementspromemorian. Här må nämnas sådana spekulations- och kapitalplaceringsköp som till följd a\ sin prishöjande effekt eller annorledes befinns skadliga från allmän syn­ punkt. I andra fall kan omständigheterna tala för en liberal tillståndsgivning. Vad promemorian härvidlag innehåller rörande exploateringsförvärv, kapitalplaceringsköp i vissa fall och förvärv av egendom med affek­ tionsvärde kan jag ansluta mig till. Med hänsyn till exploateringsförvärvens stigande betydelse vill jag dock något utförligare uppehålla mig vid dem. Mycket ofta är syftet med ett förvärv att exploatera egendomen för fri­ tidsbebyggelse eller annan tätbebyggelse. Är det fråga om ett svagt jord­ bruk, vars mark inte finnes böra tas i anspråk för rationaliseringsändamål, följer av vad jag förut anfört att förvärvstillstånd skall ges om ej särskilda skäl talar mot bifall. Vid tillståndsprövningen bör planmyndigheterna som regel höras. Lämpligheten av den avsedda nya markanvändningen skall vis­ serligen sedan prövas och avgöras i vanlig ordning enligt byggnadslagstift­ ningen, och den nya naturvårdslagen ger det allmänna goda möjligheter att ingripa till skydd för naturvårdsintressena oberoende av ägandeförhållande­ na. Det är dock angeläget att kommunerna och länsstyrelserna får möjlig­ het att uttala sig om plan- och naturvårdssynpunkterna innan förvärvstill­ stånd ges. Den omständigheten, att förvärvstillstånd beviljas, hindrar natur­ ligtvis inte att man vid den slutliga prövningen enligt nyssnämnda lagar kan komma till en annan uppfattning om den avsedda markanvändningen. Äi det i stället fråga om förvärv i exploateringssyfte av egendom, vars mark helt eller delvis lämpar sig för fortsatt jordbruks- eller skogsproduktion, bör de olika markanvändningsändamålen vägas mot varandra. För att efterge jord­ bruks- och skogsbruksintresset i sådana fall bör man, liksom nu är praxis, i regel pröva exploateringens angelägenhctsgrad från samhällelig synpunkt. Hänsyn bör också tas till förvärvarens vilja och förmåga att utföra exploate­ ringen på ett ur allmän synpunkt tillfredsställande sätt. Vid prövningen av sådana ärenden måste nära samarbete ske med den berörda kommunen samt med plan- och naturvårdsmyndigheterna. Det anförda tillgodoser enligt min mening de av bl. a. lantmäterislyrelsen och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tramförda synpunkter­ na i ämnet så långt detta är möjligt med hänsyn till att jordförvärvslag- 3t tiihang till riksdagens protokoll /.9W5. 1 samt. Nr 41

68 Kungl. Maj. ts proposition nr il ur 1!)65

stiftningens primära uppgift är att reglera fastighetsförvärv från jord­ bruks- och skogsbrukssynpunkt. Lantbruksstyrelsen och andra remissorgan berör i sina yttranden vissa anslagsfrågor som påverkas av förslaget till ny jordförvärvslag. Jag delar styrelsens uppfattning att förslaget i viss utsträckning torde leda till att förvärvstillstånd oftare än nu vägras av rationaliseringsskäl med åtföljan­ de inlösningsskyldighet för staten. Belastningen härav på jordfonden blir dock beroende av hur snabbt egendomen omsätts. Jag vill också erinra om att jordfonden, om riksdagen bifaller i annat sammanhang framlagda för­ slag att tillföra fonden 20 milj. kr., fr. o. in. nästa budgetår kommer att uppgå till sammanlagt 167 milj. kr. Det bör vidare framhållas att statsbi­ drag och kreditgarantier till stöd för den yttre rationaliseringen under de senaste åren kunnat ställas till förfogande i sådan utsträckning att efter­ frågan tillgodosetts. Det är min förhoppning att det även i framtiden vid avvägningen av de samlade utgiftskraven skall bli möjligt att tillgodose efterfrågan på sådant stöd.

Liksom fallet är enligt gällande lagstiftning innebär promemorieförslaget att förvärvstillstånd inte fordras då staten är förvärvare. Några invänd­ ningar häremot har inte framkommit vid remissbehandlingen. Däremot har domänstyrelsen och vissa andra remissorgan berört konsekvenserna för domänverkets markförvärv av den ökade konkurrens om skogsmark som följer av de nya förvärvsreglerna. Jag finner det angeläget att staten även i fortsättningen har möjlighet att på samma villkor som andra skogs­ ägare öka sitt markinnehav genom förvärv av skogsmark som enligt do­ mänverkets bedömning är lämplig att infoga i dess förvaltning. Som jag redan sagt kan det inte begäras att domänverket skall förvärva små och spridda skogsmarker oavsett deras läge i förhållande till verkets tidigare skogsinnehav. I många fall torde dock den mark, som friställs i bygder där jordbruket viker, med fördel kunna förvärvas av domänverket. Hittills har de medel, som tillförts domänverkets markfond genom försäljningar in. in., visat sig tillräckliga för att finansiera skogsmarksinköpen. Jag delar domän­ styrelsens uppfattning att markfonden bör förstärkas genom anslag på riksstaten om dessa medel blir otillräckliga i framtiden.

I enlighet med vad jag nu anfört har på grundval av promemorieförslaget inom jordbruksdepartementet utarbetats förslag till jordförvärvs­ lag samt till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet. Förslagen torde få fo­ gas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3 resp. bilaga i1.

1 Bilaga 4 har uteslutits här. Den är likalydande med det vid propositionen fogade för­ slaget till ändring i jorddelningslagen.

Kungl. M/i j. ts proposition nr 41 ur 1965 69

Speeialmotivering

1 §• 1 departementspromemorian anförs. Huvudregeln i första stycket överensstämmer med gällande jordförvärvs­ lag utom såtillvida att vissa bolags- och föreningsrättsliga fång jämställts med köp, byte och gåva. Detta innebär för bolag, föreningar och stiftelser lättnader i två hänseenden. Dels inbegrips — i överensstämmelse med jordlagsutredningens förslag — endast egendom som är taxerad som jordbruks­ fastighet, dvs. i huvudsak mark som används för jordbruk eller skogsbruk, och dels kontrolleras blott vissa uttryckligen angivna typer av förvärv. För bolag, föreningar och stiftelser sker också den förändringen att lantbruks­ nämnd blir prövningsmyndighet i stället för Kungl. Maj :t och i vissa fall länsstyrelse. Då juridiska personers förvärv vanligen är långsiktigare än andras och därtill ofta har betydelse ur vidare synpunkter, synes det lämp­ ligt att Kungl. Maj :t för en övergångstid med stöd av 15 § förordnar att bolagsärenden skall underställas högre myndighets prövning. Det bör här er­ inras om att lantbruksnämndernas organisation f. n. överses inom 1960 års jordbruksutredning. Givetvis bör tillses att nämnderna får en så ändamåls­ enlig sammansättning som möjligt. Liksom i gällande jordförvärvslag upptas under särskilda punkter en rad undantag från lagens tillämpningsområde. Punkterna 1 och 2 motsvarar punkt 1 i gällande jordförvärvslag samt 2 § 3 bolagsförbudslagen. Enda skill­ naden är att begreppet kronan utbytts mot »staten» samt att landstingskom­ mun och kommunalförbund jämställts med de borgerliga primärkommuner­ na. Med hänsyn till denna utvidgning av undantaget har punkt 2 i gällande jordförvärvslag ansetts kunna utgå såsom praktiskt taget betydelselös. Det förutsätts alt kommun inte utnyttjar sin förvärvsfrihet utan att först sam­ råda med lantbruksnämnden eller efteråt i görlig mån tillmötesgå nämndens eventuella önskemål angående disponerandet av egendomen. Beträffande undantaget för förvärv från staten må på förekommen anledning framhållas att allmänna arvsfonden härutinnan bör anses omfattad av begreppet staten. Punkt 3, som innefattar en nyhet, avser sådana förvärv för kyrkligt anda­ mål, som sker enligt medgivande av Kungl. Maj :t. Vid Kungl. Maj :ts pröv­ ning beaktas även de jordpolitiska synpunkterna. I punkt 4 görs, i nära anslutning till förslag av jordlagsutrednmgen, un­ dantag för vissa kreditinrättningars förvärv, vilka stai under betiyggandc kontroll jämlikt annan lagstiftning. Pankt 5 innehåller det i praktiken betydelsefulla släktskapsundantaget, vilket f. n. upptas i punkt 3. Undantaget har motiverats med att en jordägare inte bör förmenas att redan i livstiden fritt fördela sin egendom mellan så­ dana anhöriga som skulle kunna genom bodelning eller arv komma i besitt­ ning av egendomen. Från rationaliseringssynpunkt är det givetvis önskvärt att undantaget inte har större räckvidd än som motsvarar dess syfte. Den nuvarande förvärvsfriheten för syskon och syskons avkomlingar bör därför begränsas till fall där det vid tiden för fånget inte finns någon närmare arvinge bortsett från eventuell arvsberättigad make. Lagtexten har i for­ slaget omformulerats i enlighet härmed. Fn följd av omtoi mulei ingen bl i i

70 Kiingl. Maj:ts proposition nr M är 1965

att den, som saknar bröstarvingar men har föräldrar i livet, kan fritt över­ låta sin egendom till dessa. Punkterna 6—10 motsvarar nuvarande punkterna 4—8, och punkt 11 motsvarar 2 § 5 bolagsförbudslagen.

Remissyttranden. Lantmäteristyrelsen ifrågasätter huruvida inte läns­ styrelsen som ledande länsorgan på samhällsplaneringens och naturvårdens område hör vara tillståndsprövande myndighet i förvärvsärenden där sökan­ den uppger annat markanvändningsändamål, helt eller delvis, än jordbruk och skogsbruk. Beträffande juridiska personers förvärv framförs liknande synpunkter av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Sveriges lant­ mätareförening. Beträffande andra stycket punkt 1 anför lantbrukss tyr elsen. Det är vanligt att arvsfondens fastigheter har sådan storlek och sådant läge, att de lämpligen bör utnyttjas för rationalisering av något jordbruk i privat ägo. I dylika fall inträffar det inte sällan att rationaliseringsintressena har svårt att hävda sig i konkurrensen med andra spekulanter som av olika anledningar kan bjuda betydande överpriser för arvsfondens fastig­ heter. Enligt styrelsens mening bör i dylika fall arvsfondens i princip be­ rättigade intresse av att få ut gynnsammast möjliga pris för sina fastigheter kunna få vika för det betydande allmänna intresse som ligger i att jordbru­ kets strukturrationalisering fortgår så snabbt som möjligt. Självfallet skall för dylik fastighet betalas dess fulla avkastningsvärde. I flera yttranden kritiseras möjligheten för kommun att enligt punkt 2 tillståndsfritt köpa mark utanför kommunens egna gränser. Domänstyrelsen ifrågasätter eu begränsning i dylika fall till egendom som kommunen ämnar ge särskild användning som t. ex. anstalt eller friluftsområde. Länsstyrelsen i Älvsborgs län säger sig ha funnit att olägenheter i flera hänseenden kan uppkomma vid kommuns förvärv av jordbruksfastighet utanför det egna om­ rådet. Mot fria kommunförvärv utanför kommunens område uttalar sig även länsstyrelsen i Norrbottens län. RLF in. fl., Skogsindustriernas Samarbetsutskott, Svenska kommunförbundet och Sveriges lantmätareförening. — An­ nan mening uttalas av Svenska stadsförbundet samt av lantbruksstyrelsen, som tillägger att den föreslagna utvidgningen av primärkommunernas fria förvärvsrätt till att gälla även landstingskommuner och kommunalförbund inte föranlett några invändningar från lantbruksnämnderna i deras yttran­ den till styrelsen. Enligt styrelsens mening måste man utgå från att markanvändningsfrågor och markförvärv behandlas under samarbete mellan kom­ munerna sinsemellan samt mellan dessa och vederbörande myndigheter. Med hänvisning till att kommunala bostadsföretag numera är jämställda med kommun i fråga om stämpelskatt för förvärv av fast egendom föreslår Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet att sådan förvärvare, som bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd erkänt såsom allmännyttigt bostadsföretag, uttryckligen undantas från jordförvärvslagens tillämpnings­ område.

Kungl. Maj.ts proposition nr it dr 1965 71

I fråga om släktskapsundantaget i punkt 5 uttalar de två hörda hovrat­ terna betänkligheter mot den i promemorian föreslagna inskränkningen. Bl. a. befaras att inskrivningsdomarnas handläggning av lagfartsärenden skall kompliceras på grund av utredningssvårigheter. Svea hovrätt anser dessutom liksom KLF m. fl. att det är inkonsekvent att skärpa denna be­ stämmelse samtidigt som lagen i stort liberaliseras.

Departementschefen. Att, som vissa remissorgan föreslår, länka in också länsstyrelserna som tillstån ds myndighet skulle enligt min me­ ning innebära eu olämplig splittring av verksamheten. Frågan om lant­ bruksnämndernas organisation har numera slutbehandlats av 1960 års jordbruksutredning och kommer inom kort att i princip prövas av statsmakterna. 1 varje fall intill dess omorganisationen genomförts och nödig erfarenhet vunnits om verkningarna av den nya jordförvärvslagen synes juridiska per­ soners förvärv i viss omfattning böra fortfarande prövas av Kungl. Maj .t. Härigenom kan också en mera enhetlig praxis komma till stånd. Med stöd av 16 § äger Kungl. Maj :t förordna att sådan central prövning skall äga rum. Det kan komma i fråga att utnyttja denna möjlighet även beträffande fy­ siska personers förvärv. Med anledning av vad lantbruksstyrelsen uttalat rörande andra stycket punkt 1 vill jag framhålla att arvsfonden givetvis inte bör i sak behandlas annorlunda än en vanlig säljare. Beträffande kommunundantaget i punkt 2 finner jag ej anledning att frångå promemorieförslaget. Ej heller kan jag förorda särskilt undantag för de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen. Däremot bör självfallet vid lag­ tillämpningen all hänsyn tas till dessa företags behov av markanskaffning för en framsynt planering av bostadsproduktionen. I punkt 3 görs i enlighet med promemorieförslaget undantag för sådana förvärv för kyrkligt ändamål, som sker enligt medgivande av Kungl. Maj :t. Härmed avses dels förvärv för prästlönefondsmedel — då den förvärvade egendomen kommer att utgöra löneboställe för visst pastorat eller stifts prästlönefond shemman — dels ock förvärv för kyrkofondens räkning. Här­ utöver har jag låtit i departementsförslaget undanta marköverlåtelser som prövats enligt den s. k. kyrkliga försäljningslagen. Detta senare undan­ tag gäller i första hand avyttring av viss kyrklig jord men också i de ej sällan förekommande fall då det är fråga om byte av jord föi värvet a\ \cderlagsjorden. I administrativ ordning torde höra föreskrivas alt, innan kyrklig jord överlåts, samråd skall ske med lantbruksnämnden och att frågan skall underställas central myndighet i händelse av meningsskilj­ aktighet. Som närmare framgår av jordlagsuIredningens betänkande har det nuva­ rande vidsträckta släktskapsundantaget på många håll framstått som etl irrationellt hinder i lantbruksnämndernas verksamhet. Utredningsförslaget

72 Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1965

och promemorieförslaget innefattar olika försök att begränsa olägenhe­ terna av undantaget. Med hänsyn till betänkligheter, som vissa remissinstan­ ser anfört, har jag ansett mig inte böra f. n. följa någotdera förslaget i den­ na del. Punkt 5 har därför i departementsförslaget utformats i överens­ stämmelse med vad som gäller nu. Om så visar sig nödigt, torde frågan få omprövas framdeles. 2 §• Denna paragraf överensstämmer i sak med 1 § andra stycket i gällande jordförvärvslag. 3 §• Denna paragraf motsvarar 2 § i gällande jordförvärvslag med modifika­ tioner som enligt promemorian sammanhänger med förskjutningen av lag­ stiftningens allmänna syften.

Remissyttranden. Svea hovrätt och hovrutten för Nedre Norrland anser att tillståndsprövning bör kunna underlåtas även då hel registerfastighet förvärvas för sammanläggning med fastighet, som redan tillhör förvärvaren, och överlantmätaren vid sin prövning av sammanläggningsärendet finner att underställning ej skulle ha fordrats, om förvärvet i stället avsett del av fastighet. Lantmåteristyrelsen berör delvis samma fråga och uppger att det inte är ovanligt att i ett köp ingår såväl del av en fastighet som en eller flera hela fastigheter och att all denna egendom i samband med avstyckningen skall sammanläggas med fastighet som förut tillhör köparen. I detta fall hör enligt styrelsen dubbelprövning undvikas och frågan kunna handläggas enligt 3 §.

Departementschefen. Enligt denna paragraf kan tillståndsprövning und­ vikas när avstyckning skall ske med anledning av förvärvet. Det är likgiltigt om man låter avstycka den förvärvade fastighetsdelen eller återstoden av fastigheten. Ingår i förvärvet även hel fastighet, måste tillståndsprövning beträffande denna ske i vanlig ordning. I allmänhet torde då vara bäst att lantbruksnämden prövar hela förvärvet. De i några remissyttranden för­ ordade ändringarna i gällande ordning får övervägas i anslutning till den blivande reformen av fastighetsbildningslagstiftningen. 4

4 §• I departementspromemorian anförs. Bestämmelserna i denna paragraf — vilka bär sina närmaste motsvarighe­ ter i 4 § första stycket 1 och andra stycket samt i någon mån även 3 § jord­ förvärvslagen — har behandlats i den allmänna motiveringen. Bestämmel­ serna avser såväl juridiska som fysiska personers förvärv. Det ligger emel­ lertid i sakens natur att endast fysisk person kan själv ägna sig åt jordbruk. Då sambruksförening med hänsyn till sitt syfte uppenbarligen bör åtnjuta samma prioritet som aktiv jordbrukare, har särskild bestämmelse införts

Kungl. Maj.ts proposition nr it år 1965 73

härom. Bildas aktiebolag enbart för att äga och driva jordbruk eller för att äga skog och driva skogsbruk utan samband med industriell verksamhet, tar förvärvsfrågan prövas enligt vad som gäller för oprioriterad forvärvare. El­ jest skulle lagen kunna kringgås, eftersom aktieöverlåtelser inte kontrolle­ ras enligt jordförvärvslagen. Ofta torde dock 4 § 3 kunna åberopas for till­ stånd i dylikt fall. Remissyttranden. Närmast i anslutning till paragrafens första stycke beror länsstyrelsen i Malmöhus län kombinationen jordbruk och annan näring samt framhåller värdet i vissa fall av att tillstånd till förvärv av jordbruk ej vägras enskild person som varaktigt bosätter sig på fastigheten och bedrher jordbruk på denna, även om jordbruket ej bedrivs yrkesmässigt. RLF m. fl. anmärker att i paragrafens andra stycke punkt 1 gjorts skill­ nad mellan jordbrukskooperativa föreningar och skogsagareforeningarna, nämligen i så måtto att de senare bär förvärvsrätt endast i den mån de be­ driver egen förädlingsverksamhet. Därigenom blir enligt förbunden kriteriet för en skogsägareförenings rätt att förvärva skog oklart och kan bedömas olika i olika delar av dess verksamhetsområde. Förbunden utgår från att avsikten i varje fall inte kan vara att sätta skogsägareföreningarna i efter­ hand i förhållande till bolag och förädlingsindustrier och att lagförslaget oavsiktligt erhållit en diskriminerande utformning. — Sveriges Industriför­ bund hemställer att punkt 1 får omfatta även företag som föradlar sten, grus och lera.

Departementschefen. Jämfört med promemorieförslaget har första och tredje styckena undergått jämkningar av huvudsakligen formell art. I and­ ra stycket innefattar punkt 2 eu nyliet, varom må hänvisas till den allmän­ na motiveringen. Punkt 3 motsvarar punkt 2 i promemorieförslaget, vars punkt 3 utgått av skäl som anförts i den allmänna motiveringen. Frågan under vilka förhållanden fysisk person kan anses själv ägna sig åt jordbruk Tår bedömas med ledning av hittillsvarande praxis. Lagförslaget hindrar inte myndigheterna att efter prövning av omständigheterna ge forvärvstillstånd även i det fall som berörts av länsstyrelsen i Malmöhus län. Med anledning av anmärkningen från RLF in. fl. vill jag blott framhalla att förevarande paragraf inte gör skillnad mellan skogsägareförening, som industriellt förädlar skogsprodukter, och bolag som driver motsvarande för­ ädlingsindustri. — Företag, som förädlar sten, grus eller lera, torde sällan för sin verksamhet behöva förvärva hel jordbruksfastighet. Om likväl nå­ gon gång så befinns vara fallet, ger den föreslagna lagen också möjlighet att bevilja förvärvstillstånd. Förvärvas för ändamålet blott en del av en jord­ bruksfastighet, kan enligt 3 § avstyckningen genomföras utan provning en­ ligt jordförvärvslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1965

5 §. I departementspromemorian anförs. Denna paragraf motsvarar 5 § i gällande jordförvärvslag. I överensstäminclse med jordlagsutredningens förslag har paragrafen också, utan att den darfor behövt omredigeras, fått överta den funktion som bör kvarstå av den bestämmelse i nuvarande 3 §, enligt vilken förvärvstillstånd vägras om forvarvaren åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgang som behövs som stöd för ortens jordbruk. Syftet med denna paragraf bör framgent vara att främja yttre rationali­ sering av såväl jordbruks- som rena skogsfastigheter och detta oavsett vem som ar agare. Paragrafen bör emellertid inte tillämpas på objekt vilka med hansyn till fastighetsstrukturen i bygden framstår som oväsentliga. Inne­ bar ett tillskotts!örvärv en påtaglig rationalisering av förvärvarens hruknmgsenhet, bor inte utan starka skäl tillstånd vägras enligt 5 §. ,.. Nuvarande 5 § får inte tillämpas då förvärvaren är arrendator som har förköpsrätt till egendomen. Detta undantag synes ha missbrukats på så satt att man låtit försäljning formellt föregås av utarrendering enbart för att satta 5 § ur spel. Med hänsyn härtill och då det dessutom förefaller nmhgt att även en reell arrendators förköpsintresse i det enskilda fallet tar vagas mot rationaliseringsintresset, bör undantaget utgå. Detta »äller också den korresponderande bestämmelsen i nuvarande 10 § sista stycket enligt vilken förköpsrätten kan utövas även då egendomen inlöses av kronan e”llgt j°rdförvärvslagen. I vad mån lagen om arrendators förköps­ rätt bor anpassas till samma tankegång torde komma att övervägas av arrendelagsutredningen.

Remissyttranden. Att paragrafen skall få tillämpas till gagn även för industriföretagens arronderingssträvanden finner RLF m. fl. vara ägnat att komplicera rationaliseringsorganets bedömning och kunna leda till att juridisk person gynnas framför fysisk. Lantbruksstyrelsen delar däremot promemorians ståndpunkt i detta hänseende. LO uttalar sig positivt om användning av paragrafen för storskogsbrukets behov av rationalisering men finner det olämpligt att använda paragrafen för att skaffa stödskog åt jordbruk som inte är i och för sig bärkraftigt. Den föreslagna ändringen beträffande arrendators förköpsrätt tillstyrks av lantbruksstyrelsen, som förutsätter att all tillbörlig hänsyn ändå kom­ mer att tas till reella arrendatorers berättigade intressen. Ej heller arren­ delag sutredning en finner anledning till erinran mot förslaget i denna del. Hovrätten för Nedre Norrland uttalar däremot tvekan under hänvisning till förköpsrättens betydelse från bl. a. social synpunkt.

Departementschefen. Jag biträder vad som sägs i promemorian om svftet med och tillämpningen av denna paragraf. För övrigt vill jag framhålla att dess avfattning inte binder bedömningen vid vad som må anses ända­ målsenligt just nu. Tvärtom både kan och bör en successiv anpassning ske efter utvecklingens krav.

Kungl. Maj. ts proposition nr it år 1965 75

Formellt låter sig paragrafen användas även när blott en mindre del av förvärvsegendomen behövs för rationalisering av annan brukningsenhet. Men givetvis bör lantbruksnämnden då i första hand söka lå den delen ut­ bruten genom separat överenskommelse och tillgripa 5 § blott i andra hand. Ej heller i fråga om arrendators förköpsrätt finner jag anledning att frångå promemorieförslaget. 6—It §§• Dessa paragrafer motsvarar med vissa modifikationer 4 § första styc­ ket 2 ävensom 6—9 §§ samt de tre första styckena av 10 § i gällande jord­ förvärvslag. Fjärde stycket i sistnämnda paragraf har utgått av skäl som anförts under 5 §. Remissyttrande. Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att bestämmelsen i 8 § andra stycket egentligen hör hemma i fastighetsbildningslagarna.

Departementschefen. Den av hovrätten berörda frågan torde få prövas i samband med den kommande reformen av fastighetsbildningslagstiftningen. 12—13 §§. I departementspromemorian anförs. Dessa paragrafer motsvarar 11 och 12 §§ i gällande jordförvärvslag. För att förebygga illojala förfaranden som visat sig möjliga vid tillämpningen av sistnämnda paragraf (jfr NJA I 1961 s. 511) har viss omformulering skett. Vidare har ansetts skäligt att inte bara, som hittills, ägaren utan ock­ så inteckningshavare skall få påkalla sådan särskild värdering som avses i paragrafen. Dessutom har i båda paragraferna företagits några mera formella jämkningar. Avlider någon, som är avyttringsskyldig enligt jordförvärvslagen, över­ går __ enligt vad som uttalades vid bestämmelsernas tillkomst (prop. 1951: 24 s. 80) — skyldigheten på dödsboet och sedermera på den arvinge eller testamentstagare som egendomen tillfaller. Vad sålunda utan sär­ skilt stadgande gäller vid dödsfall bör tydligen få motsvarande tillämpning vid bodelning och vid annan fusion än sådan som enligt 1 § medför krav på förvärvstillstånd. Förevarande paragrafer ersätter jämväl de något avvikande bestämmel­ serna i 8—10 §§ boiagsförbudslagen. Dessa överensstämmer i sin tur nära nog helt med 7—9 §§ "lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rat­ ten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. I och för sig kunde det vara önskvärt att jämka sistnämnda stadganden till när­ mare överensstämmelse med jordförvärvslagen. Med hänsyn till pågående omprövning av 1916 års lag inom etableringsutredningen och till den i prak­ tiken mycket begränsade tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser har det emellertid inte ansetts nödigt att nu föreslå sådana jämkningar.

Remissyttrande. Hovrätten för Nedre Norrland anlör. 1 12 § andra stycket gällande jordförvärvslag föreskrivs att vid offentlig auktion som där avses skall så förfaras som om egendomen blivit utmätt

76 Kungl. Maj. ts proposition nr 41 år 1965

for fordran med bästa förmånsrätt däri. I promemorian föreslås nu att egendomen skall anses ha blivit utmätt för fordran med bättre förmåns­ rätt an de fordringar eller andra rättigheter som på grund av inteckning eller eljest må besvära egendomen. I anslutning härtill anförs i motiven att en viss omformulering skett för att förebygga illojala förfaranden som visat sig möjliga vid tillämpningen av 12 § i gällande lag, varjämte hän­ visas till rättsfallet i NJA I 1961 s. 511. Enligt hovrättens mening har här inte bara skett en omformulering utan vidtagits en icke oväsentlig ändring i sak. Det föreslagna stadgandet innebär nämligen att egendomen kan komma att försäljas utan förbehåll om beståndet även av avkomst- och andra rättigheter med bästa förmånsrätt. Med hänsyn till de rättsförluster som härigenom kan uppkomma för innehavare av dylika rättigheter synes ett stadgande av angiven innebörd icke kunna godtas.

Departementschefen. För inrop på exekutiv auktion fordras inte förvärvstillstånd. Inroparen måste i stället som regel inhämta tillstånd att behålla egendomen eller också avyttra den. Annars riskerar han att egendomen utbjuds på tvångsauktion enligt 13 § i förslaget. I så måtto delar jag hov­ rättens mening, att sådana avkomst- och andra särskilda rättigheter, som fanns redan vid den exekutiva auktionen, bör vara skyddade vid senare tvångsauktion i den mån det inte finns fordran med bättre förmånsrätt i egendomen. Eftersom fastighetsboken ger upplysning om föreliggande avyttringsskyldighet, finns det mindre anledning att skydda de rättigheter som kan ha tillskapats efter den exekutiva auktionen. Då vidare dessa rät­ tigheter kan hindra antagbart bud vid tvångsauktionen och rentav vara tillkomna just i detta syfte, talar enligt min mening övervägande skäl för att i fråga om dem biträda promemorieförslaget. I departementsförslaget har 13 § andra stycket utformats i enlighet med vad jag nu anfört.

14 §. Denna paragraf motsvarar 13 § i gällande jordförvärvslag.

15—16 §§. Departementschefen. Dessa paragrafer motsvarar tillsammans 14 § i gäl­ lande jordförvärvslag och 15 § i promemorieförslaget. I 15 § första stycket anges uttömmande de fall där talan far föras mot beslut av lantbruksnämnd och lantbruksstyrelsen. Andra stycket föreskriver bl. a. att besvär skall in­ ges till vederbörande lantbruksnämnd. Detta gäller redan nu. Likväl händer det alltemellanåt att besvär inges till lantbruksstyrelsen eller jordbruksde­ partementet och att misstaget framstår som skäligen ursäktligt. För att före­ bygga rättsförlust i dylika fall har jag låtit förse 15 § med ett tredje stycke dar viss möjlighet öppnas att pröva besvär som avlämnats till fel instans. F. n. äger Kungl. Maj:t förordna att vissa beslut av lantbruksnämnd eller lantbruksstyrelsen skall underställas högre myndighets prövning. Enligt så­ väl 15 § i promemorieförslaget som 16 § i departementsförslaget skall

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 19ti.r) 77

Kungl. Maj :ts förordnande i stället innebära, att den lägre instansen, utan att fatta eget beslut, överlämnar ärendet för prövning i den högre instansen.

17 §• Denna paragraf motsvarar 16 § i promemorieförslaget och 15 § andra styc­ ket i gällande jordförvärvslag. Om den i första stycket av sistnämnda para­ graf behandlade delegationsfrågan uttalas i promemorian att fragan torde kunna regleras i administrativ ordning utan särskilt stöd i lagen.

Övergångsbestämmelserna Vid tillämpning av den nya lagen torde, uttalas i promemorian, verkan böra tillmätas förklaringar som avses i 5 § 2 äldre jordforvarvslagen men däremot inte förklaringar enligt 3 § bolagsförbudslagen. Uttryckligt stad­ gande härom har synts överflödigt.

Departementschefen. Beträffande förenämnda slag av förklaringar har jag intet att invända mot promemorian. Även sådant förvärvstillstånd, som före den nya lagens ikraftträdande meddelats med avseende på framtida fång, bör fortsätta att gälla enligt beslutets innehåll. Ej heller härom torde kravas uttrycklig övergångsbestämmelse.

Ändring i jorddelningslagen 1 departementspromemorian anförs. Enli"t 19 kap. 3 § 1 mom. första stycket lagen om delning av jord a lan­ det (jorddelningslagen) får avstyckning från jordbruksfastighet inte aga rum, om ändringen i fastighetsindelningen skulle för jordbruksnäringen medföra men av någon betydelse. I andra stycket ges följande kompletteran­ de bestämmelse: »I ort, där det i allmänhet på grund av natur- och ^ringsförhållandena förutsättes, att jordbruksfastighet, som ej ar att. hanfora till stödjordbruk, har skog till husbehov eller eljest sasom stöd åt jordbruket, skall vid tillämpning av första stycket såsom menligt för jordbruksnäring­ en anses, att skogsmark skiljes från odlad jord, utan sa ar aU skogsmarken tillägges jordbruksfastighet eller med hänsyn till skogstillgangen i orten prövas icke behöva bibehållas vid jordbruket därstädes.» Enligt tredje styc­ ket utgör momentets bestämmelser inte hinder mot avstyckning av skogs­ mark i enlighet med tillstånd som Kungl. Maj :t meddelat jämlikt bolagsforbudslagen. Denna undantagsbestämmelse bär tillkommit för att undanröja eu viss motsättning som eljest skulle råda mellan jorddelningslagen och bo­ lagsförbudslagen beträffande möjligheten att skilja skogsmark från odlad

'°När lantbruksnämnd eller högre myndighet ger tillstånd till förvärv av fastighetsdel, medverkar regelmässigt överlantmätaren vid den jord poli­ tiska bedömningen. I det efterföljande avstyckningsarendet finns danor sallan anledning för förrättningsmannen att inlåta sig på motsvarande prov­ ning. Bestämmelserna i 19 kap. 3 § 1 mom. jorddelningslagen torde med andra ord knappast kunna utgöra något reellt [under mot avstyckning i dy­ likt fa||. Beträffande andra stycket må också beaktas att jordbrukets fort-

'8 Kungl. Maj.ts proposition nr bl år 1965

gående krympning inom stora delar av landet leder till att, totalt sett, skogs­ mark mte kommer att behöva bibehållas vid jordbruket i tillnärmelsevis samma omfattning som förr. På grund av det anförda synes, om bolagsförbudslagen nu upphävs, ock­ så 19 kap. 3 § 1 mom. tredje stycket jorddelningslagen kunna upphävas.

Departementschefen. Jag biträder förslaget om upphävande av 19 kap. 3 § 1 mom. tredje stycket lagen om delning av jord å landet. Såsom redan nu torde ske, bor överlantmätaren även framdeles beredas tillfälle att med­ verka vid den jordpolitiska bedömningen av förvärv av fastighetsdel. Genom en sadan samordning främjas enhetliga resultat av förvärvsprövningen och fastighetsbildningen.

1 enlighet med vad jag nu anfört föreligger förslag till 1) jordförvärvslag och 2) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet. boredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måt­ te för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom ut­ drag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Hans Göran Jonsson

Kungl. Maj:ls proposition nr M är 1965

Bilaga 1

Lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag,

förening och stiftelse att förvärva fast egendom1 2

1 8 Bolag, förening eller stiftelse må ej i andra fall än nedan stadgas för­ värva fast egendom å landet eller i stad utanför det till bebyggande planlag­ da området. Lika med stad anses köping eller annan ort, dar den toi stade na gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. 2 § Vad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags, förening eller stiftelses rätt att förvärva fast egendom har ej avseende å 1. förvärv som sker omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till expropriation; . , 2. förvärv som genom testamente göres av annan förening an ekonomisk förening eller av stiftelse; 3. förvärv från kronan; 4. förvärv av järnväg; „ . 5. förvärv av fastighet, som utgör fideikommiss eller ingår i hdeikommissbo under avveckling, såvida förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av aktier. . 3 8. Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fast egendom, som i den ordning 6 § stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i abyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller att nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vat­ tenfall, fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att bora skyddas på grund av säregen natur eller fornlämnmg eller av liknande an-

letprövning, varom nu sagts, åligger länsstyrelsen i det lan, dar egendomen

är belägen •• Sedan fast egendom förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag, foiening eller stiftelse, efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gallande även vid framtida överlåtelser av egendomen eller del darav. 4 §. Bolag, förening eller stiftelse må i den ordning 5 a och b §b stadga eihålla tillstånd att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet an i g

1. att egendomen vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet; 2. att egendomen utgör fastighet, därav icke någon del lämpligen kan nvttias för jordbruk; , , , ‘ g att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrosningsjord me impedimenter, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i ^ngt före­ liggande omständigheter prövas icke vara erforderlig for alt återstående del av fastigheten skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för drivande av självständigt jordbruk (stödskog), och icke heller vara a hänföra till sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslagenlieter, som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet agna

i Gällande lydelse etter ändringar 1927 : <17. 1932 : 183,1937: 389, 1918: 221 och 276, 1960: 193 samt 1963:584.

Kungl. Maj.ts proposition nr '// i/r 1965

innnfia Upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanslas med andra brukningsdelar (odlingsområde); skolande vid beräkfVirÄintlitt0dskan tagaS dels HJ1 “öjligheten att genom delning av förefintligt jordbruk bilda nya självständiga jordbruk, dels, beträffande odlingsomrade, till möjligheten att av dylikt område bilda självständigt jord- Muk eller sammanslå sådant område med annan brukningsdel- 4. att egendomens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen sasom innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hän­ syn till skogsvårdens främjande; 5. att med egendomens förvärvande är avsett alt åt arbetare eller andra hos bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder f. ,.attgen°m ldkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter eller jordbruksprodukter; eller 6. att med egendomens förvärvande är avsett att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk. ö sk?iH«SIt-ff-lll-fÖrVäuVienl!rg-t andla eller lred-ie punkten må ej utan sär­ skilda skal forvagras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansök­ ningens ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse till enskild person av skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens J , an.anden erforderhg skogstillgång eller ock genom sådan överlåtelse till enskild person av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för .0 ^n,,.n)gen]s nannS i orten, avhänt sig egendom, vilken vid värdering, verkställd i den ordning och efter de grunder Konungen föreskriver, finnes i varde ungefar motsvara den egendom som med förvärvet avses. Med överatelse som ovan sagts, skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfästighet, odlad jord eller odlingsområde till kommun eller till husallnmgssallskap, bolag eller förening, som utövar statsunderstödd egnaemsverksamhet. Har överlåtelse av jordbruksfastighet eller skogsmark ett till enskild person, som förvärvat egendomen huvudsakligen för att darav bereda sig inkomst annorledes än genom dess utnyttjande för eget jordbruk eller i samband därmed bedrivet skogsbruk, må hänsyn ej tagas till överlåtelsen. J J b ‘ Tillstånd enligt andra eller tredje punkten må, såvitt angår Nedansiljans °vansi Jans fögderier, Västerdals fögderi med undantag för Säfsnäs socken samt Bj ursas, Äls, En vikens och Svärdsjö socknar av Falu fögderi i Kj°pParbergs lan’ icke’ l,tan att särskild anledning därtill föreligger, givas till forvurv av mark, som vid skogsåbodelning eller, där sådan ej förekom­ mit, allmant storskifte avsetts till hemskog och fäbodskog. I fråga om de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade dear.na,,av KoPParbergs län skola, där heminägorna ännu ligga i storskifte. vid tulampning av bestämmelserna i tredje punkten samma ägare eller hans make tillhöriga agor, vilka gemensamt bilda en brukningsdel, betraktas så­ som en fastighet. Vad enligt bestämmelserna i tredje punkten förvärvas skall avskiljas ge­ nom avstyckning, därvid dock skall iakttagas, att rätt till delaktighet i så­ dana samfalligheter, rättigheter och förmåner, som avses i 19 kap. 12 § andra stycket lagen om delning av jord å landet, ej må tilläggas den avstycka­ de agovidden. rillstånd till .forvarv enligt fjärde punkten må icke, utan att särskild an­ ledning därtill föreligger, givas, om jordbruket å fastighet, varifrån förvär­ vet gores, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas.

Kumjl. Maj.ts proposition nr M år 1905

5 §. Prövas i andra fall än i 4 § angivits på grund av särskilda omständig­ heter bolag, förening eller stiftelse böra medgivas rätt att forvarva fast egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sags, ma tillstånd därtill gi\as i den ordning 5 a och 6 §§ stadga. Såsom sådan omständighet skall i fiaga om förvärv, som göres av annan förening än ekonomisk toremng eller av stif­ telse, anses, att föreningen eller stiftelsen främjar ett allmanny tigt anda­ mål samt alt förvärvet äger avsevärd betydelse tor föreningens eller stifte sens verksamhet. .. .. 5 a S. Fråga om tillstånd jämlikt 4 eller 5 § avgores av Konungen. Sadai tillstånd må dock lämnas av länsstyrelsen, där följande förutsättningar aro för handen, nämligen , 1. att egendomen förvärvas i utbyte mot annan last egendom inom lanet 2. att såväl den förra som den senare egendomen huvudsakligen ar avsedd för skogsbruk; . .. , . 3. att den ena egendomen ungefär motsvarar den andra i varde; 4. att lantbruksnämnden och överlantmätaren tillstyrka att tillstånd me

6 §. Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vid bolag, förening eller stiftelse jämlikt 4 eller 5 § söka tillstånd att förvärva last egendom, ska ansökan jämte fångeshandlingen eller bestyrkt avskrift darav ingivas länsstyrelsen inom tre månader från det fanget skedde, horsittes den t eller prövas egendomen icke vara sådan, som i 3 § sags, och varder ej hel­ ler, där tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt. Sökes tillstånd, åligge länsstyrelsen, såframt ej förvärvet godkannes en­ ligt 3 6 eller ansökningen bifalles av länsstyrelsen enligt o a §, att msanda handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen. Innan länsstyrelsen med­ delar tillstånd eller avgiver utlåtande, skall, dar det ej av särskild anledning finnes icke vara erforderligt, förutom lantbruksnämnden och overlant“f aT ren kommunalnämnden i orten eller annan kommunal myndighet horas i

dFNärmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras for prov­ ning i ärende, som nu sagts, meddelas av Konungen. Är i enlighet med vad ovan sagts frågan om bolags, förenings. eller stif­ telses rätt att förvärva fast egendom annu ej avgjord, skall beträffande lag­ fart anses möta sådant hinder, som avses i 10 § förordningen den 10 jun. 1875 om lagfart å fång till fast egendom. ;f. , 7 §. Medelst inrop å exekutiv auktion ager bolag, toremng ellei stiftcls. förvärva fast egendom utan avseende å dess beskaffenhet. 8 S. Fast egendom, som förvärvats enligt vad i 7 § sags, skall atci av­ yttras inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sokas, torran tre ar forllutil från det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft, därest ej dessförinnan antingen egendomen prövats vara av beskaffenhet, som . 3 § sags, eller in­ roparen erhållit Konungens tillstånd att behålla egendomen. Har sagda hd av tre år tilländalupit och visas ej, afl dessförinnan egendomen proyals vara av beskaffenhet, som i 3 § sägs, eller all inroparen erhållit Konungens tillstånd all behålla egendomen, då skall, om ej av lagfartsprotokolh.t tu går, att egendomen är avyttrad, länsstyrelsen, med mk It ägande av vad i 10 s stadgas, förordna, att egendomen skall saljas a offentlig auktion efta vad nedan sägs. Å sådan auktion må egendomen ej åter inropas av samma köpare. Om vad sålunda stadgats skall erinran inforas i det kopebrev. som utfärdas i anledning av den exekutiva auktionen.

82 Kungl. Maj. ts proposition nr 41 är 1965

Av länsstyrelsen meddelat förordnande, som nu är nämnt, vare fällande anda att egendomen finnes hava varit av inroparen avyttrad eller sederflera a!'yttras- 1 ovrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga de­ lar sa forfaras, som hade enligt 28 § utsökningslagen meddelats förordnande om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger bästa förmånsrätt; och skall försäljning ske, ändå att innehavaren av den fordran sadant bestrider. Vad i fråga om fast egendoms försäljning och köpe­ skillingens fordelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären skall i ärende, som nu sags, lämpas till egendomens ägare, och skall denne vara plikhg att betala kostnad, som ej kan i enlighet med 198 § utsökningslagen galdas ur den forsalda egendomen. 9 §. Har inrop av fast egendom, varom i 7 § sägs, skett för skyddande av nagon inroparens fordran eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, och visas sanno­ lika skal, att egendomen ej kunnat av inroparen utan förlust avyttras, ä«e Konungen pa darom gjord ansökan medgiva anstånd med egendomens av­ yttrande efter ty skäligt prövas. 1° §. Ansökan enligt 8 eller 9 § om tillstånd att behålla inropad fast egendom eller om anstand med sådan egendoms avyttrande skall sist inom tie är från det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft ingivas till länsstyrelsen, som med eget utlåtande överlämnar den till Konungen; och skall med förordnande, som enligt 8 § ankommer på länsstyrelsen, anstå till dess ansökningen av Konungen prövats. 11 §. Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som dri­ ver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse. Med förening avses icke förening, vilken driver rörelse, som nvss sagts ej heller sambruksförening. 5 Med stiftelse avses icke stiftelse, vars styrelse utgöres av statlig eller kommunal myndighet eller tillsättes av sådan myndighet, ej heller stiftelse som förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi eller annan inrätt­ ning, för vilken Konungen fastställt stadgar. i 12,.§A Yad l!töver bestämmelserna i denna lag är om bolags, förenings el­ ler stiftelses forvarv av fast egendom stadgat skall fortfarande gälla.

Lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet (jordförvärvslag)1

. §• bast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet, må ej genom köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Sådant torvarvstillstand erfordras dock ej 1. där egendomen förvärvas från kronan och ej heller där kronan, lands­ kommun, köping, stad eller municipalsamhälle är förvärvare; där egendomen förvärvas av annan kommun än under 1 sägs eller annan dyhk samfällighet för ändamål som avses i 1 § 4, 7 eller lt> lagen den 12 maj 1917 om expropriation; 3. där förvärvaren är fångesmannens make och ej heller där förvärvaren eller, om makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens el­ ler ock, dar denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller 1 Gällande lydelse efter ändringar 1958:[212 och 1960:191.

Kungl. Maj:ta proposition nr 37 år 19<>5 83

adoptivbarns eller syskons avkoinling, allt under förutsättning att långesmannen ej är avyttringspliktig jämlikt 11 §; 4. där tillstånd skall sökas enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa in­ skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag eller lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom och ej heller dar egendomen enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få förvärvas ulan sådant tillstånd; 5 där förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion; 6 där egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk; . ... 7. där egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för an­ nat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxe­ ring; samt ej heller 8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan ager till samma taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 11 § är skyldig att avyttra sistnämnda andel. Förvärvstillstånd skall, om det ej sökts före fånget, sokas inom Ire manader från det fånget skedde. Ansökan skall göras skriftligen hos lantbruks­ nämnd inom vars verksamhetsområde egendomen eller del därav är belä­ gen. I ärendet bör i huvudskrift eller bestyrkt avskrift företes fångeshandiingen eller, om sådan ännu ej upprättats, fångesmannens skriftliga sam­ tycke till ansökningen. Har så ej skett och är ej fråga om förvarv a auk­ tion varom stadgas' i 12 §, äger lantbruksnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen vid äventyr att ansökningen eljest avvisas. 9 8 Avser fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, del av tast i "het och göres sist tre månader efter fånget skriftlig ansökan om avstyck­ ning erfordras ej förvärvstillstånd, såframt egendomen genom avstyck­ ningen avskiljes för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Finnes i avstyckningsärendet egendomen vara avsedd för jordbruk eller skogsbruk, må avstyckning på grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts lant­ bruksnämndens prövning. Sådan underställning må dock underlåtas under förutsättning att egendomen skall sammanläggas med jordbruk varåt forvärvaren ägnar sig samt anledning ej finnes till antagande att egendomen kan med större fördel läggas till annat jordbruk. Bär ej egendomen ar av allenast obetydlig omfattning, skall såsom ytterligare förutsättning galla att den uppkommande brukningsenheten icke blir storre än att den huvud­ sakligen kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främ­ mande arbetskraft. . Om vid avstyckningsförrättning som i andra stycket avses underställning icke göres, erfordras ej tillstånd till förvärvet. 3 §. Förvärvstillstånd skall vägras, om anledning finnes till antagande att egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att torvaryaren med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogslillgång, som är behövlig såsom stöd tor ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller annat som tarvas för egendomens brukande. 4 §. Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej foranledes av bestämmelserna i andra stycket, förvärvstillstånd vägras

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 41 år 1965

1. där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egen­ domen huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta; “• dar fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan fån­ gesmannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet, eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller än­ damålsenlighet skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes; eller -1. dar fånget medför att skilda brukningsenheter, vilka kunna anses lämpade för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheter sammanföras i eu ägo. I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas, om fånget kan vantas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för närings­ livet i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget. förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk löi att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ända­ målsenliga brukningsenheter. Dock må ej av sådan anledning vägran ske 1. där torvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egen­ domen ; 2. dar lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen örklai åt, att densamma må överlatas utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare lid som må hava utsatts i förklaringen; eller där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 12 §. 0 §. h innes förvärvstillstånd icke kunna lagligen meddelas med mindre förvärvaren därvid ålägges att inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å egendomen eller att under viss tid nyttja denna för bestämt ändamål eller underlåta särskild användning av densamma, må tillstånd meddelas allenast om förvärvaren lämnat skrift­ lig utfästelse att ställa sig det avsedda åläggandet till efterrättelse. I tillståndsbeslutet skall utsättas vite för tredska att fullgöra åläggandet. ^ ad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om åläggande av där angivet slag finnes erforderligt med avseende å annan torvärvaren tillhörig fast egendom, vilken skall ingå i samma brukningscnhet som den med fånget avsedda. Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att åläggandet fullgöres samt att vid behov hemställa hos vederbörande åklagare att vid den rätt, undei vilken den med åläggandet avsedda egendomen helt eller huvudsakligen ligger, föra talan om vitets utdömande och om utsättande av nytt \ite. Utan sådan hemställan ma talan ej väckas. Vite må ej förvandlas till frihetsstraff. 7 §• Förvärvstillstånd må för sin giltighet göras beroende av att fånget leder till avstyckning eller sammanläggning. Därvid skall i tillståndsbesllitet utsättas viss tid, inom vilken åtgärden, där ej ansökan redan skett, skall sökas, samt angivas hos vilken myndighet och på vad sätt ansök­ ningen skall göras. Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att fånget leder till sam­ manläggning samt har ansökan om lagfart skett och förklarats vilande en­ dast i av bidan på fastighetsbildningens genomförande, må sammanläggning icke hindras av att lagfarten ej beviljats.

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1965 85

8 §. Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 7 § första stycket inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd genom lagakraftägande beslut, skall fånget vara ogillt. Detsamma skall gälla där ansökan i fastighetsbildningsärende, som sägs i 2 § eller i 7 § första stycket, genom lagakraftägande beslut lämnas utan bifall och tiden för sökande av förvärvstillstånd tilländagått. Är fråga om rätt att förvärva egendom enligt denna lag ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder som avses i 10 S för­ ordningen den 16 juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom. Skulle mot bestämmelserna i denna paragraf lagfart hava meddelats, skall vad i första stycket stadgas ej äga tillämpning å fånget. fl g. Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt o § och har köpehandlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift varit före­ tedd i ärendet, är kronan skyldig att, om säljaren det yrkar, lösa egen­ domen till det pris köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger dock ej, om priset uppenbart överstiger egendomens värde eller egendomen häftar for intecknad gäld till högre belopp än priset. Innefattar köpehandlingen jämväl fastighetsförsäljning, som ej omedel­ bart träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma bringas att åter­ gå, skola bestämmelserna i första stycket vara tillämpliga även å den så­ lunda försålda egendomen, såframt den ingår i samma brukningsenhet som den övriga egendomen eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från denna. . .. 10 §. Lösningsyrkande som avses i 9 § skall vid äventyr av talans förlust skriftligen delgivas lantbruksnämnden sist två månader efter det avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan skall vid enahanda äventyr väckas ge­ nom stämning inom sex månader från samma tidpunkt. Har säljaren först efter det beslutet vunnit laga kraft fått del av detta, skola nu angivna tids­ frister dock räknas från dagen för delfåendet. Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskilling utsatt därför eller visar nämnden, att det utsatta beloppet understiger vad å sagda egendom må anses belöpa av sammanlagda köpeskillingen, piö\e rätten hur mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses a\se den egendom som skall lösas. Bifalles lösningsyrkandet, skall i domen, förutom erforderliga bestäm­ melser om löseskillingens belopp samt tiden och sättet för dess gäldande, utsättas viss dag då egendomen skall övergå i kronans ägo. Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag anses som försäljning till kronan. It §. Egendom som förvärvats medelst inrop på exekutiv auktion skatt, om vid vanligt köp skulle hava krävts förvärvstillstånd, åter avyttras innan två år förflutit från det auktionen vann laga kraft, såvida ej dessförinnan, Inre eller efter auktionen, inroparen erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla egendomen. Har inropet skett för skyddande av någon inroparens fordran eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning eller jämlikt It kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen på ansökan med­ giva skäligt anstånd med egendomens avyttrande, om sannolika skäl visas, att förlust för inroparen eljest skulle uppkomma. Avyttras ej egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruks­ nämnden förordna, att den skall säljas å offentlig auktion efter vad i 12 sägs. Anteckning om vad sålunda är stadgat skall goras i det kopebie\ 6 Hihttng till riksdagens protokoll /.%">. I samt. ^ r 11

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1965

som uttardas med anledning av den exekutiva auktionen och skall tilllika. nar lagfart sökes, införas i fastighetsboken, såframt ej sökanden vi­ sar att hans skyldighet att avyttra egendomen upphört. Bestämmelserna i första stycket skola ej äga tillämpning, där inropet gjorts av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, kassa för jordbrukskredit eller hypoteksförening. I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egendom skall i tillämp­ liga delar gälla vad i 3, 4, 6 och 7 §§ är stadgat om förvärvstillstånd. 12 §. Förordnande som sägs i 11 § skall, där ej lantbruksnämnden åter­ kallar sin framställning i ärendet, gå i verkställighet även om det befinnes att inroparen, när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller han sedermera avyttrar den. I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri; dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås’, försäljning ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen eller, om ägaren i god tid före auktionen påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen skattas av värderingsmän som överexekutor utser. Egendomen må säljas, förutom till den som erhållit förvärvstillstånd, allenast till kronan, lands­ kommun, köping, stad eller municipalsamhälle, till kommun eller samfällighet som a\ ses i 1 § första stycket 2 och som vill förvärva egendomen för där omförmält ändamål, till andelsägare som avses i 1 § första stycket 8 eller till kreditinrättning som sägs i It § andra stycket. Avgives vid auk­ tionen bud som enligt vad nu sagts må antagas, skall försäljning ske, ändå att innehavare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning stadgar beträf­ fande gäldenären skall i ärende som nu avses lämpas till ägaren. Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden att inom två år från det auktionen vann laga kraft hos länsstyrelsen påkalla föroi dnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven tid eller avgives ej heller vid den senare auktionen bud som må antagas, skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen. Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall gäldas av statsmedel. 13 §. När till lantbruksnämnd inkommit ansökan om tillstånd att för­ värva eller behålla egendom eller om förklaring som avses i 5 § 2, åligger det nämnden att snarast möjligt och, om ej särskilt hinder möter, sist två månader därefter meddela beslut i ärendet. Avser tillstånd framtida fång, skall i beslutet utsättas viss tid, högst ett år, för dess giltighet. yägras tillstånd, skall i beslutet angivas tillämpat lagrum och de skäl å vilka beslutet grundas. Må klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla inlösen enligt 9 §, skall i beslutet givas tillkänna vad därvid är att iakttaga. 14 §. Över beslut, varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat till­ stånd att förvärva eller behålla egendom, avslagit begäran som avses i 5 § 2 eller ock tillämpat 6 eller 7 §, må klagan föras genom besvär hos lantbruksstyrelsen. Konungen äger förordna, att i vissa fall lantbruksnämnds eller styrelsens beslut i frågor enligt denna lag skola underställas styrel­ sens eller Konungens prövning. Talan mot styrelsens beslut föres hos

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1965 87

Konungen genom besvär. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras över be­ slut av lantbruksnämnd eller styrelsen. Besvär skola avlämnas till lantbruksnämnden, som har att snarast möj­ ligt till besvär smyndigheten insända handlingarna i ärendet jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, jämväl eget utlåtande över besvären.

15 §. Lantbruksnämnd äger, i den ordning och omfattning samt på de villkor i övrigt som Konungen bestämmer, uppdraga åt enskild ledamot av eller viss befattningshavare hos nämnden att å dess vägnar fatta beslut rörande frågor som avses i denna lag. Jämväl i övrigt meddelas av Konungen närmare föreskrifter rörande lagens tillämpning.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 4 i åt 1965

Bilaga 2l

Promemorieförslagen

Förslag

till

jordförvärvslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Förvärvstillstånd fordras dock ej, om

3. egendomen enligt medgivande av Konungen förvärvas för kyrkligt än­ damål;

5. förvärvaren är fångesmannens make eller egendomen förvärvas av nå­

gon som på grund av släktskap eller adoption står närmast till arv efter

fångesmannen eller, om denne är gift, efter endera maken eller egendomen

förvärvas av makar av vilka den ena är sådan närstående, allt under förut­ sättning att fångesmannen ej enligt 12 § är skyldig att avyttra egendomen;

4 §-

Förvärvstillstånd må vägras, om det måste antagas att förvärvarens hu­ vudsakliga syfte med fånget icke är att själv eller, såvitt rör sambruksför­ ening, genom medlemmarna yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jord­ bruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren till­ hörigt jordbruk. Förvärvstillstånd må dock ej vägras med stöd av första stycket, om 1. förvärvaren här i riket driver industriell eller kommersiell verksam­ het för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter och får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen; 2. fånget avser jordbruk som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfreds­ ställande försörjning; 3. fånget avser jordbruk som på grund av egendomens storlek eller före­ komst av värden utöver normala jordbruks- och skogsvärden kräver så stor kapitalinsats att egendomen icke kan beräknas vara efterfrågad av jord­ brukare i allmänhet; 4. fanget medför att brukningsenhet, som redan tillhör förvärvaren, vin­ ner i ändamålsenlighet. Utan hinder av bestämmelserna i andra stycket må förvärvstillstånd väg­

1 De vid tryckningen borttransumerade delarna överensstämmer i sak med motsvarande delar av de till lagrådet remitterade lagförslagen.

Kungl. Maj:ta proposition nr il år 1965 89

ras, om fånget avser skogsmark av någon betydenhet och icke är ägnat att tillgodose kravet på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen eller om eljest särskilda skäl föreligga att icke godtaga fånget.

13 §.

I övrigt skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som om egendomen blivit utmätt för fordran med bättre förmånsrätt än de ford­ ringar eller andra rättigheter som på grund av inteckning eller eljest må be­ svära egendomen. Även om------------

15 §-

Talan mot beslut varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat till­ stånd att förvärva eller behålla egendom, vägrat förklaring som avses i 5 §

2 eller tillämpat 7 eller 8 § föres hos lantbruksstyrelsen genom besvär Konungen äger förordna att i vissa fall frågor enligt denna lag, vilka eljest skulle ankomma på lantbruksnämnd eller styrelsen, skola för provning över­ lämnas till styrelsen eller Konungen. Talan mot styrelsens beslut fores hos Konungen genom besvär. Utöver vad niu sagts må talan ej föras mot beslut av lantbruksnämnd eller styrelsen. Besvären skola inges till lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt sända handlingarna i ärendet till besvårsmyndigheten jämte bevis om beslu­ tets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande over besvären.

16 §. Närmare föreskrifter för lagens tillämpning meddelas av Konungen.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1965

Bilaga 3 1 Det till lagrådet remitterade förslaget till jordförvärvslag

Förslag ifs-

till ild . •;rb

jordförvärvslag

7 §'

Finnes ansökan om förvärvstillstånd icke kunna bifallas med mindre förvarvaren ålagges att verkställa viss åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket på egendomen eller på fastighet, som skall sambrukas med den­ na, och utfaster sig forvärvaren skriftligen att verkställa åtgärden, må i besiut vangenom tdlstånd meddelas, vite utsättas för underlåtenhet att intria utfästelsen. Talan om------- -—

15 §.

Ha besvären ingivits till lantbruksstyrelsen elkr^ck^åTnä7 1^7^711^ lll|.vederbörande statsdepartement, utgör detta ej hinder mot att

taÄto, u!gto0gvm"e’om sä tu“es skäligt “h besvären inko,nmil Kre

^ckdingen borttransumerade delarna överensstämmer i sak med motsvarande delar av det vid propositionen fogade förslaget till jordförvärvslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1965 91

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 februari 1965.

Närvarande:

justitierådet H agbergh , regeringsrådet W ilkens , justitieråden R iben , B ergsten .

Enligt lagrådet den 19 februari 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

11 februari 1965, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till jordförvärvslag och lag angående ändrad lydelse av 19 kap. o §

1 mom. lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av rättsavdelningschefen Sven-Gösta Jonzon.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till jordförvärvslag

Det remitterade förslaget innehåller enhetliga förvärvsregler beträffande jord och skog, gällande för både fysiska och juridiska personer och avsedda att ersätta såväl 1925 års bolagsförbudslag som 1955 års jordförvärvslag. Någon tidsgräns — såsom i sistnämnda lag — har ej föreslagits för giltig­ heten av den nya lagstiftningen. Frågan om möjligheterna för utländska rättssubjekt och vissa därmed jämställda svenska juridiska personer att förvärva fast egendom här i landet, vilken fråga regleras i 1916 års utlänningsförbudslag, beröres ej av förslaget. Av föredragande departementsche­ fens uttalanden framgår dock, att vid utformningen av lagförslaget i möj­ ligaste mån beaktats att lagen i en framtid kan komma att i samband med svensk anslutning till eu större europeisk ekonomisk gemenskap bli till-

lämplig även på utländska rättssubjekt. Såsom riktmärke för jordförvärvslagstiftningen har departementschefen angivit, att de begränsningar i näringsfriheten som denna lagstiftning inne­ bär icke få motverka en ur samhällelig synpunkt sund utveckling av jord­ bruks- och skogsbruksnäringarna utan afl lagstittningen i stället bör uttorinas så att den främjar en sådan utveckling. Lagrådet vill instämma i detta uttalande och i anslutning därtill understryka vikten av att inskränkningar-

92 Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1965

na i den enskildes handlingsfrihet ej göras mera vittgående än som är nöd­ vändigt. Betratlande innehållet i det nu framlagda förslaget kan konstate­ ras, att det innebär vissa ej obetydliga lättnader i förhållande till den gällan­ de lagstiftningen. Av principiell betydelse är att ej för något fall föreskrives, att törvärvstillstånd är uteslutet; tillståndsmyndigheten skall sålunda alltid äga möjlighet att med beaktande av föreliggande omständigheter med­ giva ansökan om förvärv. Utan att taga ställning till de jordpolitiska över­ väganden på vilka förslaget bygger vill lagrådet uttala tillfredsställelse över den liberalisering som utmärker förslaget i jämförelse med vad hittills gällt.

1 §• Bland de fång, för vilka enligt första stycket av förevarande paragraf kraves forvarvs tillstånd, nämnes fusion enligt 175 § aktiebolagslagen, d. v. s. ett aktiebolags övertagande — mot vederlag i penningar eller aktier i bola­ get — av ett annat aktiebolags alla tillgångar och skulder. Tillstånd skall alltså icke tordras beträffande sådan fusion, som avses i 174 § aktiebolags­ lagen, eller det förfarande varigenom s. k. helägt dotterbolag uppgår i mo­ derbolaget genom att dotterbolaget utan likvidation upplöses och alla dess tillgångar och skulder övertagas av moderbolaget. I samband med tillkomsten av vissa följ dförfattningar till aktiebolags­ lagen uppmärksammades frågan, huruvida de nya regierna om fusion avaktiebolag påkallade ändring i då gällande föreskrifter rörande inskränk­ ning i ratten for bolag afl förvärva fast egendom. Så ansågs visserligen icke vara lallet men tvekan hade särskilt yppats, om ej 1925 års bolagsförbuds- _g borde kompletteras med föreskrift att vid fusion av moderbolag och helagt dotterbolag tillstånd för moderbolaget icke skulle erfordras för förvärvav dotterbolagets fasta egendom. I prop. 1947:228 s„ 43 (jfr NJA II 1947 s. 431) uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet bl. a. att han utginge från att i det åsyftade fallet Kungl. Maj :t skulle med stöd av gällan­ de lagbestämmelser regelmässigt lämna tillstånd till den i realiteten mera iormella förändringen i äganderätten till egendomen. Förslagets förut angivna ståndpunkt till frågan om aktiebolags förvärvav jordbruksfastighet genom fusion lärer vara följdriktig. Lagrådet vill en­ dast påpeka att motsvarande spörsmål synes böra observeras vid eu even­ tuell revision av 1916 års utlänningsförbudslag. Fast egendom kan numera genom fusion förvärvas även av ekonomisk förening, b usionsinstitutet enligt 1951 års lag om ekonomiska föreningar (96—98 §§) har visserligen utformats efter förebild av aktiebolagslagens tusionsregler men företer vissa olikheter i jämförelse med dessa regler, be­ tingade av de ekonomiska föreningarnas karaktär av personsammanslutningar. Till toljd av de föreningsrättsliga fusionsbestämmelsernas enhetlig­ het låter det sig ej göra att, såsom i fråga om aktiebolagen, göra någon åt­ skillnad mellan olika slag av fusion. På grund härav och jämväl av andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1965 93

skäl synes det böra godtagas att ekonomisk förenings fastighetsförvärv ge­ nom fusion helt faller utanför förslagets regler om förvärvstillstånd. Eko­ nomiska föreningar, registrerade enligt 1951 års lag eller äldre lagstiftning, torde för övrigt i tämligen ringa omfattning för närvarande vara ägare av

jordbruksfastigheter.

7§. Frågan huruvida vite skall utsättas i tillståndsbeslutet i det tall varom i paragrafen är fråga har enligt förslaget överlämnats till bedömande av tillståndsmyndigheten. Motsvarande bestämmelse i 1955 års lag (6 §) föreskri­ ver däremot, att vite alltid skall utsättas. Lagrådet anser nu gällande ord­

ning vara att föredraga. I första stycket bör -— med hänsyn till att enligt förslaget tillståndsmyndigheten alltid har möjlighet att medgiva förvärv — ordet »kunna» utbytas

mot »böra».

12 och 13 §§.

1 departementspromemorian uttalas, att det i och för sig kunde vara önskvärt att jämka stadgandena i 7—9 §§ i 1916 års utlänningsförbudslag till närmare överensstämmelse med förevarande paragrafer i förslaget men att det, med hänsyn bl. a. till pågående omprövning av nämnda lag inom etableringsutredningen, icke ansetts nödigt att föreslå sådana jämkningar. Utom 1916 års lag bör i detta sammanhang även lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom beaktas. Enligt denna lag kan under vissa förutsättningar överexekutor förordna om försäljning å offentlig auktion av fast egendom beträffande vilken domstol funnit bulvan­ förhållande föreligga. Om sådan auktion innehåller 2 § bestämmelser, vilka nära överensstämma med reglerna i 8 § andra stycket 1925 års bolagsförbudslag och 7 § andra stycket 1916 års lag. Enligt andra punkten i 2 § bulvanlagen skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras som om förordnande meddelats om exekutiv försäljning av egendomen till gäl­ dande av fordran som däri äger bästa förmånsrätt, och försäljning skall äga rum även om fordringens innehavare bestrider det. Bestämmelserna innebära att, om fastigheten besväras av nyttjande-, avkomst- eller annan dylik rättighet samt ingen fordran finnes som — vare sig på grund av in­ teckning eller direkt på grund av lag —- gäller med bättre förmånsrätt, för­ säljning icke får ske annat än med förbehåll om rättighetens bestånd. I NJA

1961 s. 511 ha de något annorlunda utformade bestämmelserna i 12 § av 1955 års jordförvärvslag tolkats på samma sätt. Motsvarande bestämmelser i 13 § andra stycket i det remitterade förslaget innefatta i detta hänseende en änd­ ring, avsedd att förebygga illojalt utnyttjande av det undantag från kravet på förvärvstillstånd som gäller beträffande inrop på exekutiv auktion. Bis­ ken för liknande illojala förfaranden i samband med bulvanlagens tillämp-

94 Kungl. Maj:ts proposition nr kl år 1965

ning torde vara mindre, beroende på att lagen icke upptager någon motsva­ righet till jordiörvärvslagens — den gällande såväl som den föreslagna — föreskrift alt försäljning icke får ske till pris understigande det värde som äsatts fastigheten av utmätningsmannen eller vid särskild värdering. Ute­ slutet torde dock icke vara att belastningar i form av exempelvis undantagstörmåner eller skogsawerkningsrätt, grundade på upplåtelser av bulvanen, kunna leda till att intet bud avgives vid den auktion som hålles enligt överexekutors förordnande. I varje fall synes det otillfredsställande, att den för lägsta budets bestämmande avgörande regeln i bulvanlagen har en annan innebörd än motsvarande regel i jordförvärvslagen. Det är härvid att märka, att bulvanlagen får anses utgöra ett nödvändigt komplement till jordföryärvslagen (jfr NJA 1955 s. 520) och därför torde komma att bibehållas även om 1916 års lag skulle upphävas. Frågan om ändring av stadgandet i 2 § andra punkten bulvanlagen torde på grund av det anförda böra i lämp­ ligt sammanhang upptagas till prövning. Därvid synes ändring böra övervä­ gas även i fråga om stadgandet i 7 § andra stycket andra punkten 1916 års lag.

15 §• Enligt andra stycket av denna paragraf skola besvär över lantbruks­ nämnds och lantbruksstyrelsens beslut ingivas till lantbruksnämnden. Re­ geln överensstämmer med gällande rätt. Emellertid har tillfogats en bestäm­ melse, upptagen såsom tredje stycke, av innebörd att besvär som ingivits bil lantbruksstyrelsen eller också, när talan föres hos Kungl. Maj :t, till ve­ derbörande statsdepartement må upptagas till prövning, om så finnes skäligt och besvären inkommit före besvärstidens utgång. Det torde ej vara ovanligt, att förvaltningsrättsliga besvär ingivas till fel myndighet. Vad angår det fallet, att besvären författningsenligt skola in­ givas till beslutsmyndigheten men i stället inom besvärstiden ingivas till besvärsmyndigheten, finnes i några författningar uttrycklig bestämmelse att besvären ej få avvisas (se 96 § taxeringsförordningen, 86 § uppbördsförordningen och 20 kap. 13 § lagen om allmän försäkring). Även eljest torde i förvaitningsrättslig praxis besvär som ingivits till besvärsmyndigheten prö­ vas i sak, aven om de rätteligen bort ingivas till beslutsmyndigheten. Beträf­ fande det fallet, att besvärsinlaga skall ingivas till besvärsmyndigheten men i stället ingives till beslutsmyndigheten, synes ej några författningsbestäm­ melser ha meddelats. Sådana besvär ha i praxis ibland avvisats och ibland upptagits till saklig prövning; praxis är alltså växlande (se SOU 1964- *>1 s. 558 ff). Den i det remitterade förslaget upptagna regeln i ämnet innebär, att med beaktande av föreliggande omständigheter skall prövas, huruvida de fel­ aktigt ingivna besvären skola avvisas eller ej. Förslaget har förebild i 14 kap. 5 § i det av besvärssakkunniga framlagda förslaget till lag om förvaltnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1965 95

förfarandet (se SOU 1964: 27 s. 39 och 558 ff). Det synes emellertid ej lämp­ ligt att, innan besvärssakkunnigas förslag prövats i ett vidare sammanhang, på detta speciella område införa en regel, som ger utrymme för skälighetssynpunkter vid prövning av fråga huruvida fatalier iakttagits. Lagrådet vill förorda, att regeln begränsas till att gälla det fall att besvären ingivas direkt till besvärsmyndigheten — lantbruksstyrelsen eller jordbruksdepartementet — och får det innehållet att besvären i sådant fall skola prövas i sak, om de ingivits inom besvärstiden. Det säkerligen ovanliga fallet att besvär över lantbruksstyrelsens beslut ingivas till styrelsen i stället för rätteligen till lantbruksnämnden torde i avbidan på den fortsatta behandlingen av besvärssakkunndgas förslag kunna överlämnas till bedömande i praxis. Lagrådet hemställer alltså att tredje stycket får den lydelsen att, om be­ svären ingivits till besvärsmyndigheten, detta ej utgör hinder mot att besvä­ ren upptagas till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 3 § 1 mom. lagen om delning av jord å landet

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

96 Kungl. Maj:ts proposition nr kl år 1965

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

26 februari 1965.

Närvarande:

Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , H ermansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson .

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets denna dag avgivna utlåtande över de den 11 februari 1965 till lagrådet remitterade för­

slagen till jordförvärvslag och lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Etter redogörelse för lagrådets utlåtande förordar föredraganden att 7 och 15 §§ i förslaget till jordförvärvslag ändras enligt lagrådets hemställan samt att härutöver några redaktionella jämkningar görs i lagförslaget. Föredraganden hemställer härefter att lagförslagen, efter nu angivna änd­ ringar, måtte enligt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riks­ dagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Claes Lundquist