('med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m.',)

Kungl. May.ts proposition nr 187. 1

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m.; given Stockholms slott den 11 mars 1932.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) ecklesiastik boställsordning, 2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36, sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, 3) lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, 4) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upp­ låtelse av sådan jord under tomträtt, 5) lag örn kyrkofond, 6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning, 7) lag örn ändring i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie präs­ ter och innehavare av prästerliga emeritilöner, 8) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925 (nr 455) an­ gående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattnin­ gar inom Härnösands och Luleå stift, 9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 21 november 1925 (nr 449) örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat, 10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1926 (nr 526) örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens upphörande m. m., 11) lag angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. lagen den 13 december 1929 (nr 382) om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreg­ lerade pastorat m. m., och 12) lag om ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 sep­ tember 1928, Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.) 1

2 Kungl. Majlis proposition nr 18 7 . dels ock hemställa, att riksdagen, därest de under 1)—12) omförmälda la­ garna bliva av riksdagen antagna, ville bemyndiga Kungl. Maj :t att bestämma dagen för deras ikraftträdande. Under Hans Maj:ts, Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

Sam. Städener.

Kungl. Majsts proposition nr 187. 3

Förslag

till

Ecklesiastik boställsordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §• Till boställen räknas i denna boställsordning all den fasta egendom, som är avsedd till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella pastorat el­ ler som donerats till prästänkesäte. Boställe, som är anvisat till löntagares bostad, kallas i denna boställsord­ ning prästgård. Boställe, som är avsett till avlöning åt prästerskapet i visst pastorat eller utgör änkesäte, kallas löneboställe. Boställe, vars avkastning i sin helhet skall ingå till kyrkofonden, benämnes allmänt kyrkohemman.

2 §.

1. Prästgård och löneboställe förvaltas av pastoratet under iakttagande av vad i denna boställsordning stadgas. De skyldigheter, som enligt lag eller särskild författning åligga fastighets ägare, skola beträffande prästgård och löneboställe fullgöras av pastoratet. 2. Örn förvaltningen av allmänt kyrkohemman stadgas i 5 kap.

3 §. Pastorat äger, där så finnes lämpligt, uppdraga åt en särskild boställsstyrelse att i avseende å förvaltningen av prästgård och löneboställe fullgöra de åligganden, som eljest tillhöra kyrkorådet. Vad örn val av ledamot och suppleant i kyrkoråd är stadgat skall äga mot­ svarande tillämpning i fråga örn ledamot och suppleant i boställsstyrelse, dock må antalet ledamöter icke vara under tre eller över fem. Boställsstyrelse väljer inom sig för varje år ordförande och, där så finnes påkallat, vice ordförande. 4 §. Domkapitlet åligger tillse, att gällande bestämmelser örn pastorats boställsförvaltning efterlevas och att överträdelser beivras. Domkapitlet må, då dom­ kapitlet finner skäl därtill, överklaga domstolars och andra myndigheters be­ slut angående boställsförvaltningen.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2 kap. Om prästgård och löneboställe.

Om prästgård.

5 §. Prästgård skall omfatta område av lämplig storlek, bebyggt på sätt i detta kapitel föreskrives. Erfordras ny prästgård eller flyttning av äldre prästgård, må enligt Ko­ nungens bestämmande prästgården läggas å boställe inom pastoratet eller ock annorstädes å område, som av pastoratet för ändamålet erbjudes.

6 §.

Å prästgård skola finnas följande laga hus: 1) boningshus, 2) visthus, 3) hushållskällare, 4) tvättstuga, 5) vedbod och 6) hemlighus ävensom, där så­ dant prövas erforderligt, garage samt brunn. Å prästgård för komminister må visthus och tvättstuga eller ettdera ute slutas, när de prövas kunna undvaras.

7 §• 1. De laga hus, som för varje prästgård föreskrivas, må sammanbyggas, i den mån sådant prövas lämpligt. Alla hus skola läggas och inrättas så, att eldfara såvitt möjligt undvikes samt brandförsäkring av desamma ej förhindras eller onödigt fördyras. 2. I stad eller stadsliknande samhälle må, där Konungen det medgiver, prästgårdar för två eller flera tjänstinnehavare sammanbyggas. I sådant fall skall beträffande bostädernas anordnande i tillämpliga delar gälla vad i detta kapitel stadgas örn bostad för envar av tjänstinnehavarna.

8 §.

1. För boningshus å prästgård för kyrkoherde må föreskrivas minst sex, högst nio boningsrum, av vilka ett tillika skall vara expeditionsrum, jämte kök, skafferi, erforderliga garderober och en eller två förstugor eller kapp­ rum. Då fråga uppkommer om ny- eller ombyggnad av boningshus, inom vil­ ket kyrkoarkivalier skola förvaras, skall föreståndaren för vederbörande lands­ arkiv eller arkivdepå lämnas tillfälle att yttra sig; finnes brandfritt valv eller annan brandsäker och fuktfri arkivlokal vara av behovet påkallad, skall sådan inrättas. 2. För boningshus å prästgård för komminister må föreskrivas minst fyra, högst sex boningsrum jämte kök, skafferi, erforderliga garderober och en el­ ler två förstugor eller kapprum. Yad i 1 mom. stadgas örn expeditionsrum och arkivlokal i boningshus å prästgård för kyrkoherde skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn boningshus å prästgård för komminister, som på eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 5

9 §• 1. Boningshus uppföres på sockel av sten eller betong av minst fem deci­ meters höjd ovan jord, med väggar av tegel eller timmer eller annat ända­ målsenligt byggnadsämne. Till byggnaden i övrigt användas ämnen, som fin­ nas lämpliga. Boningsrummen skola vara försedda med nödiga och lämp­ liga anordningar för uppvärmning. Alla boningsrum förses med dubbelfönster, gipsade, boaserade eller spända tak, oljemålning å panel, dörrar, dörr- och fönsterinfattningar samt tapeter eller lämplig målning å väggarna. 2. Övriga laga hus uppföras efter ortens sed av ändamålsenliga byggnads­ ämnen. Tvättstuga skall vara försedd med panna. 3. Bör boningshus och andra laga hus må efter behovet och ortens sed tjänlig beklädnad och bestrykning föreskrivas. 4. Där elektrisk ström för belysningsändamål finnes att tillgå i orten, skola, såframt det utan oskälig kostnad kan ske, belysningsledningar indragas i prästgårdens byggnader i den omfattning, som prövas skälig.

10 §. Vid bestämmandet av storleken, inredningen och beskaffenheten i övrigt av laga hus å prästgård skall iakttagas, å ena sidan, att byggnadens varak­ tighet och tjänstinnehavarens skäliga behov tillgodoses samt, å andra sidan, att de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnader ej varda mer än nödigt betungande.

11 §•

Å prästgård skola alla laga hus underhållas och vid behov nybyggas av pastoratet. De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

12 §.

Har pastoratet i prästgård anordnat särskild lokal för pastorsexpedition, vilken lokal icke ingår i tjänstinnehavarens bostad, skall pastoratet bekosta möblering, uppvärmning och städning av lokalen med tillhörande utrymmen.

13 §. Det åligger pastoratet att å prästgårdsområdet anlägga och underhålla gårdsplan och väg till denna från områdets gräns. Prästgård skall, där hinder ej möter, omfatta erforderligt område till träd­ gård. För trädgårdsanläggning erforderlig stenbrytning, röjning och dikning skall pastoratet ombesörja. 14 §. Pastoratet åligger att uppföra och underhålla erforderligt stängsel kring prästgård, där ej hägnad skall hållas av granne.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. Enskild väg, som erfordras uteslutande för prästgårds räkning, skall an­ läggas och underhållas av pastoratet. Sådan väg skall vintertiden vid snö­ fall öppenhållas av pastoratet. Det åligger jämväl pastoratet att svara för den på prästgård ankommande skyldighet att deltaga i byggande och underhåll av enskild väg, som är gemensam för prästgården och annan fastighet.

15 §. Tjänstinnehavaren är skyldig att väl vårda prästgårdens laga hus och hålla prästgårdsområdet i ordnat skick, så ock, där trädgård tillhandahålles honom, väl vårda och vidmakthålla denna. Eftersätter tjänstinnehavaren vad sålunda åligger honom, är han skyldig ersätta pastoratet kostnaden för avhjälpande av uppkommen brist eller skada.

16 §. Prästgård avträdes samtidigt med frånträdandet av övriga löneförmåner vid den tjänst, varmed prästgården är förenad. Skola löneförmånerna på grund av tjänstinnehavarens dödsfall frånträdas vid tjänstårets utgång och återstår vid denna tid ej mera än tre månader till nästa fardag för tillträde och avträde av förhyrd lägenhet, äga dödsbodel­ ägarna kvarsitta å prästgården till nämnda fardag, med skyldighet för dem att under tiden ej mindre ansvara för prästgårdens behöriga skötsel och vård än även upplåta erforderligt utrymme i prästgården åt den, som i egenskap av vikarie uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare tillträtt densamma.

17 §. Har tjänstinnehavare å prästgård uppfört annan byggnad än laga hus, eller har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av träd eller buskar, skall han hembjuda det pastoratet till inlösen, när han frånträder präst­ gården. Vill ej pastoratet lösa, eller har pastoratet ej inom tre månader efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villigt, äger tjänstinnehavaren bortföra vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den. Är ej vad tjänstinnehavaren sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom sex månader efter det ny tjänstinnehavare tillträtt prästgården, tillfaller det pastoratet utan lösen. Kan överenskommelse ej träffas örn vad pastoratet enligt denna paragraf bör utgiva i lösen, skall frågan avgöras i den ordning, som stadgas i 2 kap. 8 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

18 §. Vad i denna boställsordning stadgas örn tjänstinnehavare skall äga mot­ svarande tillämpning i fråga örn annan, som åtnjuter de med tjänsten förenade löneförmåner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 7

Om löneboställe.

19 §. Laga hus å löneboställe äro de byggnader, som enligt föreskrift, meddelad med stöd av äldre lag, skola finnas å lönebostället vid tiden för pastoratets övertagande av förvaltningen. Då omständigheterna därtill giva anledning, må på yrkande av pastoratet ändring meddelas i föreskrift rörande vilka laga bus, som skola finnas, deras storlek, inredning och beskaffenhet i övrigt; dock skall bebyggelsen städse an­ passas efter löneboställets storlek och avkastningsförmåga. För självständigt jordbruk avsedd bebyggelse må ej utan tillstånd av domkapitlet inskränkas sa, att sådant jordbruk icke längre kan bedrivas å lönebostället.

20 §.

Har pastoratet genom köp eller byte förvärvat fast egendom att utgöra löne­ boställe, skola såsom laga hus insynas å egendomen befintliga byggnader, som finnas erforderliga för egendomens ändamålsenliga nyttjande såsom löne­ boställe.

21 §.

Pastoratet skall underhålla och vid behov ombygga eller nybygga löneboställes laga hus, så ock städse hålla boställes åker och äng samt därtill hörande anstalter i fullgott stånd. De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

22 §. Vill pastoratet å löneboställe taga mark i anspråk för begravningsplats eller andra församlingsändamål eller med nyttjanderätt upplåta mark för kommu­ nala behov eller till egna hem, industri eller andra liknande ändamål, skall pastoratet därtill inhämta tillstånd av domkapitlet. Lag samma vare, örn pastoratet vill från löneboställe för annat ändamål än byggande och underhåll av prästgård, kyrka, kapell, kyrkogård och till präst­ gård hörande väg bortföra grus, sten, torv, lera eller därmed jämförliga natur­ tillgångar. Meddelas tillstånd därtill, må domkapitlet föreskriva, att inkomsten skall fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för pastoratet. Om upplåtelse av tomträtt å löneboställe är särskilt stadgat.

23 §. I fråga om upplåtelse av löneboställe på arrende skall, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i denna boställsordning, gälla allmän lag.

24 §. Är löneboställe utarrenderat, vare arrendatorn skyldig att avhjälpa sådana brister å boställets laga bus, som föranleda blott mindre reparation, så ock

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . att hålla boställets åker och äng med därtill hörande anstalter i fullgott stånd. Arrendatorn må jämväl tillförbindas att svara för annan än mindre repara­ tion samt för ombyggnad eller nybyggnad av laga hus ävensom att fullgöra pastoratet enligt 21 § åliggande brandförsäkringsplikt. Pastoratet svare dock för att de arrendatorn sålunda åvilande skyldigheter ej eftersättas. Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, väggoch takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning. Arrendatorns skyldigheter i de i denna paragraf omförmälda hänseenden skola angivas i arrendekontraktet.

25 §. 1. Därest arrendator innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till tio år, samt väl brukat lönebostället, skall arrendatorn eller, om han avlidit, hans änka och barn äga företrädesrätt att, där pastoratet ämnar fortfarande utarrendera bostället, ånyo arrendera detsamma (optionsrätt), såvida begäran härom framställes hos pas­ toratet minst nio månader före arrendetidens utgång. Har, där sådan begäran framställts, pastoratet icke senast sju månader före arrendetidens utgång lämnat arrendatorn meddelande, att pastoratet icke äm­ nar utarrendera bostället eller icke medgiver honom optionsrätt, och ej heller, där utarrendering skall ske och optionsrätt icke förvägras arrendatorn, för honom tillkännagivit villkoren för nytt arrende, skall förutvarande arrende an­ ses vara på oförändrade villkor förlängt på fem år. Har arrendatorn icke inom en månad efter mottagandet av pastoratets anbud å nytt arrende träffat över­ enskommelse med pastoratet örn arrendevillkoren, anses optionsrätten för­ fallen. 2. Har under de sista tio arrendeåren arrendators dödsbodelägare övertagit arrendet eller arrendator å barn eller barns make överlåtit arrenderätten, äger vid ny utarrendering den, som på sådant sätt blivit innehavare av arrenderätten, för åtnjutande av optionsrätt räkna sig till godo den tid, varunder företrädaren varit i besittning av arrendet. 3. Därest efter arrendetidens utgång lönebostället i sin helhet eller till nå­ gon del ej vidare kommer att utarrenderas eller skall upplåtas under ett ar­ rende med annan egendom eller ock visst område skall särskilt upplåtas, äger arrendatorn icke att för den honom eljest tillkommande optionsrätt erhålla någon ersättning. Örn bostället finnes böra vid förnyad utarrendering upp­ låtas i två eller flera lotter, äger arrendatorn optionsrätt till endast en av dessa lotter, därvid han äger själv bestämma, vilken av de olika lotterna han fortfarande vill bruka. 4. Optionsrätt äger rum allenast i avseende å område, som utarrenderas för jordbruk eller bebyggande, dock ej beträffande torpställe å löneboställes skogs­ mark.

Kungl. May.ts proposition nr 187. 9

5. Ej må genom förbehåll i avtal mellan arrendator och pastoratet arren­ dator betagas optionsrätt, varom i denna paragraf stadgas; har sådant för­ behåll skett, vare det utan verkan. 6. Bestämmelserna örn arrendator tillkommande optionsrätt skola intagas i arrendekontraktet. 26 §. Innan pastoratet utarrenderar löneboställe, som ligger i nära grannskap av prästgård, eller godkänner överlåtelse av arrende av sadant boställe, skall tjänstinnehavaren beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

Om boställsnämnd och dess uppsikt över boställsförvaltningen.

27 §. Eör uppsikt över förvaltningen av prästgård och av löneboställe med undan­ tag för dess skog (löneboställes jordbruksdel) skall finnas särskild boställs­ nämnd, en för varje tingslag på landet jämte de städer, som ligga därinom eller som enligt Konungens förordnande skola därmed förenas till ett tjänstgöringsområde, samt en för Stockholms stad. Boställsnämnden skall bestå av tre i orten boende, i lantbruks- och där­ med sammanhängande affärsförhållanden kunniga män. Tva ledamöter jämte lika antal ersättare utses för tre år åt gången, den ene, tillika ordförande, av länsstyrelsen samt den andre av domkapitlet. Såsom tredje ledamot i bo­ ställsnämnden inträder en av dem, vilka till ett antal av en för varje till tjänstgöringsområdet hörande pastorat skola pastoratsvis, likaledes för tre ar, utses för tjänstgöring i boställsnämnden, därvid vad örn valbarhet till nämndeman finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning; skolande i varje särskilt fall bland de sålunda valda inkallas den närmast boende, som ej tillhör det av förrättningen berörda pastoratet. Konungen äger, där särskilda skäl sådant föranleda, rörande nämndens tjänstgöringsområde och sättet huru ledamöterna skola utses förordna annorlunda än nu sagts. 28 §. Boställsnämnd åligger att med tillämpning av de i detta kapitel givna be­ stämmelser meddela föreskrifter angående prästgårds anordnande och löne­ boställes bebyggande, så ock att öva tillsyn å prästgårds och löneboställes hävd till hus och jord. Stanna boställsnämndens ledamöter i olika meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening och kan jämkning ej ske, gälle ord­ förandens. 29 §. Boställsnämnds tillsyn över prästgård och löneboställe utövas genom ekono­ misk besiktning.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Å löneboställe må sådan besiktning kunna förrättas av nämndens ordfö­ rande ensam, där domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller andra omständigheter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och pastoratet samt, där bostället är utarrenderat, jämväl arrendatorn därtill lämnar medgivande. Vid nu nämnd besiktning må dock ej handläggas fråga örn utdömande eller insyning av laga hus.

30 §.

Ekonomisk besiktning skall på föranstaltande av domkapitlet hållas, å prästgård inom utgången av tionde året och å löneboställe, där ej domkapitlet för visst löneboställe annorlunda bestämmer, inom utgången av femte året efter det, då ekonomisk besiktning näst förut förrättats å fastigheten; domkapitlet obetaget att i händelse av särskilt behov även å annan tid förordna örn ekono­ misk besiktning.

31 §. 1. Vid ekonomisk besiktning har boställsnämnden att iakttaga följande: a) Nämnden skall tillse, att de laga husen äro behörigen brandförsäkrade och försedda med nödig brandredskap, så ock anteckna i vad mån förut före­ skrivna nybyggnader, ombyggnader, reparationer och andra åtgärder blivit verkställda. b) Är efter senaste ekonomiska besiktning hus, som skall finnas å präst­ gård eller löneboställe, nybyggt, skall nämnden tillse, huruvida det är i över­ ensstämmelse med givna föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfört. Nämnden meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i be­ fintligt skick eller sedan därå anmärkta felaktigheter och brister blivit av­ hjälpta, insynas. Kan huset icke godkännas, lämnas föreskrift angående därav påkallade åtgärder. c) Finnas å laga hus bristfälligheter, skall nämnden pröva, huruvida brist­ fälligheterna kunna avhjälpas allenast genom mindre reparation. Där så är fallet, skall sådan mindre reparation föreskrivas. d) Anser nämnden bristfälligheter å laga hus föranleda annan än mindre reparation, skall nämnden meddela föreskrift därom. e) Prövar nämnden erforderligt, att ombyggnad sker av laga hus eller att sådant hus ersättes med nytt, skall nämnden ålägga pastoratet att verk­ ställa ombyggnad eller nybyggnad. Nämnden skall i beslutet angiva husets inredning och beskaffenhet samt i fråga örn nybyggnad dess storlek. f) Nämnden skall i fråga, om prästgårdsområde tillse, huruvida av pastora­ tet anlagd gårdsplan och väg äro, i vad på pastoratet ankommer, behörigen underhållna, samt föreskriva de bättringar, som anses erforderliga. g) Ägorna å löneboställe skola besiktigas och anteckning göras angående de brister, som förefinnas beträffande åkerns hävdande, övriga ägors skötsel och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 11

begagnande. Erforderliga bättringar och andra åtgärder skola föreskrivas. Einnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för bo­ stället, skall nödig rättelse föreskrivas. h) Tid skall utsättas, inom vilken vid förrättningen föreskriven nybygg­ nad, ombyggnad, reparation eller annan åtgärd bör vara verkställd. 2. Är löneboställe utarrenderat, skola de föreskrifter, som meddelas enligt 1 mom. c) och g), avse arrendatorn. Vad nu är sagt gälle, i den mån arrendatorn tillförbundits att fullgöra pastoratet åvilande skyldigheter i avseende å annan än mindre reparation, ombyggnad eller nybyggnad av boställets laga hus eller brandförsäkring av husen, jämväl beträffande de föreskrifter, som därutinnan meddelas. Pastoratet äge dock i fall, som avses i detta moment, rätt till talan jämte arrendatorn. 32 §. Har boställsnämnd vid ekonomisk besiktning eller eljest meddelat föreskrift örn utförande av nybyggnads- eller underhållsarbeten å prästgård eller löne­ boställe, skall pastoratet eller, där i fråga örn löneboställe föreskriften avsett arrendator, denne inom en månad efter utgången av den för arbetenas verk­ ställande utsatta tiden ingiva anmälan om fullgörandet till domkapitlet. Hava föreskrivna arbeten icke fullgjorts inom utsatt tid, äger domkapitlet hos överexekutor påkalla, att vad pastoratet eller arrendator eftersatt varder på pastoratets bekostnad verkställt genom överexekutors försorg. För arbetenas utförande erforderliga medel förskjutas av kyrkofonden; vad sålunda för­ skjutits äger överexekutor låta omedelbart uttaga hos pastoratet. Har föreskrivet arbete, vars utförande ankommit på arrendator av löne­ boställe, verkställts på pastoratets bekostnad, äge pastoratet söka sin kostnad åter av arrendatorn. Förmenar pastoratet eller arrendatorn, att föreskriven nybyggnad, ombyggnad eller större reparation eller brandförsäkring, som ut­ förts eller bekostats av den ene, enligt arrendekontraktet rätteligen bort ut­ föras eller bekostas av den andre, äge ock sådan talan.

33 §. Ekonomisk besiktning och annan boställsnämndens förrättning påkallas hos ordföranden. Förrättning hålles under tjänlig årstid å tid oell plats, som ordföranden bestämmer, därvid skall iakttagas, att, örn så ske kan, förättningar i samma ort verkställas omedelbart efter varandra.

34 §. Om tiden för förrättnings hållande skall boställsnämndens ordförande minst en månad förut underrätta domkapitlet och ordföranden i kyrkostämman eller, i pastorat där kyrkofullmäktige finnas, ordföranden hos dem. Örn mottagan­ det av underrättelse skall bevis genast av vederbörande tillställas boställs-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . nämndens ordförande. Annan part skall minst fjorton dagar före förrättningen kallas till densamma. Har boställsnämndens ordförande bevisligen iakttagit vad enligt första styc­ ket åligger honom, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för förrättningens företagande. 35 §. Till de ledamöter av boställsnämnden, som skola deltaga i förrättning, skall ordföranden utfärda kallelsebrev sist fjorton dagar före förrättningen.

36 §. 1. Såsom jäv mot ledamot av boställsnämnd galle: Örn han är med part i skyldskap eller svågerlag, som i 13 kap. 1 § rättegångsbalken örn jäv mot domare sägs, eller örn han är parts vederdeloman eller uppenbare ovän, eller örn ledamot eller den, som står till honom i skyldskap eller svågerlag, som nämnt är, äger del i målet eller eljest kan av förrättningen vänta synnerlig nytta eller skada eller är medlem av pastoratets kyrkoråd eller boställsstyrelse. Har ledamot, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar rättegång med part, eller söker någon sak med ledamot eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det må ej räknas för jäv. 2. Vet nämndens ordförande, att jäv mot honom är, eller är han av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden, inkalle han i sitt ställe den för ho­ nom utsedde ersättaren. Förekommer dylikt jäv mot eller förfall för någon av nämndens övriga ledamöter, gore denne omedelbart anmälan därom hos ordföranden, vilken ombesörjer inkallande av ersättare. 3. Därest i det fall, att ordföranden eller av domkapitlet utsedd ledamot på grund av laga förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant hinder möter jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att örn förhållan­ det göra anmälan hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle förordna ordförande eller ledamot av nämnden.

37 §. Anmäles vid förrättning jäv mot ordföranden, och finner boställsnämnden det vara lagligen grundat, inställes förrättningen och förfares för inkallande av annan ordförande såsom i 36 § sägs. Förekommer mot annan ledamot jäv, som av nämnden godkännes, ombesörjer ordföranden inkallande av ersättare för honom. Ogillas jävet, skall förrättningen fortgå; vederbörande obetaget att i sammanhang med huvudsaken klaga över beslut, varigenom jävsanmärkning ogillats. 38 §. Innan boställsnämnd fattar beslut örn ny- eller ombyggnad, skall tillfälle beredas pastoratet att inkomma med förslag till ritningar och arbetsbeskriv­

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 13 ning. Åligger skyldighet att utföra byggnaden arrendator av löneboställe, skall han höras över förslaget. 39 §. Boställsnämndens ordförande må, där sa finnes nödigt, kalla byggnads- eller eljest sakkunnig person att biträda vid förrättning.

40 §. Över boställsnämnds förrättning skall upprättas särskilt instrument. I in­ strumentet skall intagas vad den, som är missnöjd med förrättningen, har att iakttaga för bevarande av sin talan. Nämndens ordförande åligger att inom fjorton dagar efter förrättningens avslutande sända förrättningsinstrumentet i huvudskrift eller avskrift till samt­ liga parter.

41 §.

Utan hinder av beslut, som boställsnämnd meddelat, äger nämnden, där ändrade förhållanden det föranleda, annorlunda förordna.

Om laga syn.

42 §.

Den, som ej åtnöjes med boställsnämnds förrättning, äger att, vid förlust av rätt till vidare talan, inom en månad efter förrättningens avslutande anmäla sig å landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med be­ gäran örn laga syn. Anmälan bör vara åtföljd av instrument över förrättningen.

43 §. Laga syn förrättas på landet av domaren jämte två nämndemän samt i stad av rådstuvurätten. 44 §. Då laga syn skall hållas, åligger det domaren eller rätten att utsätta tid för densamma, varjämte domaren skall kalla nämnd. Beträffande parters kallelse till laga syn skall vad i 34 § är stadgat be­ träffande förrättning av boställsnämnd äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att vad där stadgas om ordförande i boställsnämnd skall gälla domaren eller rätten. 45 §. Synerättens ordförande må, där så finnes nödigt, tillkalla byggnads- eller eljest sakkunnig person att biträda vid syn.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 46 §. Är, då missnöje mot förrättning av boställsnämnd blivit anmält, klagan till­ lika förd över beslut, varigenom mot ledamot av boställsnämnden gjort jäv ogillats, och finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad, skall ny förrättning verkställas av synerätten, som därvid meddelar de föreskrif­ ter, vilka av omständigheterna finnas påkallade.

Om förrättningskostnad.

47 §. Ordförande i boställsnämnd åtnjuter årligt arvode av kyrkofonden med be­ lopp, som Konungen bestämmer.

48 §. Ledamöter av boställsnämnd och synerätt åtnjuta för förrättning resekost­ nads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglemente!. Tillkallad sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställs­ nämnd eller synerätt. 49 §. Kostnad, som i 48 § sägs, skall gäldas av pastoratet, där ej för visst fall i fråga örn ekonomisk besiktning är annorlunda stadgat. Finner synerätten, att laga syn blivit utan giltig orsak påkallad, må kla­ gande, i den mån synerätten prövar skäligt, förpliktas att gottgöra pastora­ tet å sådan syn belöpande kostnad.

3 kap. Om löneboställes skog.

50 §. För den omedelbara vardén av löneboställes skog skall hos pastoratet vara anställd en förvaltare med skoglig utbildning eller eljest med erforderlig kännedom örn skogsskötsel. Valet av förvaltare skall för prövning och godkännande underställas den stiftsintendent, som enligt nästföljande paragraf skall finnas i stiftet.

51 §. För att tillhandagå pastoraten vid skogsförvaltningen och öva tillsyn över skogsskötseln skall inom varje stift finnas en stiftsintendent. I särskilda fall må för två eller flera stift utses gemensam stiftsintendent. Till stiftsintendentens förfogande skola ställas erforderliga biträden. Stiftsintendent skall hava avlagt fullständig avgångsexamen från skogs­ institutets högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs; dock må i sär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 15 skilt fall till stiftsintendent antagas den, som avlagt avgångsexamen från skogsinstitutets lägre kurs eller skogshögskolans forstmästarekurs. Stiftsintendent utses av Konungen, som ock förordnar angående anstäl­ lande av biträde. Instruktion för stiftsintendenten utfärdas av Konungen.

52 §. Vid skogsförvaltningen skall, med beaktande av att såvitt möjligt jämn av­ kastning erhålles, eftersträvas utvinnande av det med hänsyn till skogens tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultat.

53 §. För bibehållande av skogsbestånd i god kultur och för återväxt å område, där avverkning ägt rum eller skada å skogen uppkommit genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, skall pastoratet vidtaga de åtgärder, stiftsinten­ denten finner skäligt föreskriva. För tillgodoseende av löneboställes behov av betesmark äger pastoratet ef­ ter godkännande av stiftsintendenten från skogsvårdande åtgärder undantaga för beteskultur lämpligt område.

54 §. Örn fullgörandet av föreskrivna skogsvårdande åtgärder skall stiftsinten­ denten underrättas sist inom en månad efter utgången av den för åtgärdernas verkställande utsatta tid. Hava föreskrivna åtgärder ej fullgjorts inom utsatt tid, äger stiftsintenden­ ten hos överexekutor påkalla, att vad pastoratet eftersatt varder på dess be­ kostnad verkställt genom överexekutors försorg. För arbetenas utförande er­ forderliga medel förskjutas av kyrkofonden; vad sålunda förskjutits äger överexekutor låta omedelbart uttaga hos pastoratet.

55 §. Vill pastoratet för ernående av ökad skogsavkastning torrlägga försumpad mark, myr eller kärr eller utföra annat sådant företag, har stiftsintendenten att på begäran av pastoratet upprätta erforderlig plan och arbetsbeskrivning.

56 §. Avverkning av skog skall ske i enlighet med avverkningsplan, som upp­ rättas och fastställes av stiftsintendenten i samförstånd med pastoratet. Kunna stiftsintendenten och pastoratet ej enas om avverkningsplan, förfares så som i 64 § sägs.

16 Kungl. May.ts proposition nr 18 7 . Avverkningsplanen skall omfatta en tid av tio år. Den skall utvisa den virkesmängd, som under nämnda tid får uttagas. När synnerliga skäl därtill äro, må före utgången av giltighetstiden för sådan plan denna ersättas med ny, föränd­ rad plan.

57 §.

Vid förättning å marken för uppgörande av torrläggnings- eller avverkningsplan skall pastoratet på anmodan tillhandahålla erforderlig hantlangning.

58 §. Avverkning må ej ske annorledes än efter utstämpling. Utstämpling skall ombesörjas av pastoratets förvaltare. Då stiftsintendenten finner det påkallat, äger han föreskriva, att utstämpling skall ske i när­ varo av honom underställd skogstjänsteman. Vid utstämpling har förvalta­ ren att ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som stiftsintendenten eller nu nämnd skogstjänsteman finner erforderligt meddela. Örn verkställd utstämpling skall stiftsintendenten omedelbart underrättas.

59 §. Finner stiftsintendenten utstämpling icke kunna godkännas, skall han se­ nast inom en månad efter det han erhållit underrättelse örn dess verkställande tillställa pastoratet skriftligt besked därom med uppgift tillika, i vilka hän­ seenden rättelse bör vidtagas. Är ej anmärkning inom den tid inkommen, eller medgiver stiftsintendenten dessförinnan pastoratet att förfoga över virket, må därefter avverkning och försäljning ske.

60 §. I avverkningsplanen må upptagas viss virkesmängd, över vilken pastoratet för tillfälliga behov skall äga årligen förfoga omedelbart efter verkställd ut­ stämpling. Stiftsintendenten äger medgiva pastoratet att jämväl eljest genast förfoga över utstämplat virke. I nu nämnda fall erfordras ej omedelbar anmälan om verkställd utstämpling.

61 §. Församling skall vara bibehållen vid förut innehavd rätt att ur löneboställes skog, i den mån den avverkningsbara virkesmängden därtill lämnar till­ gång sedan löneboställets husbehov och pastoratets behov av byggnads- och hägnadsvirke för prästgård beräknats, erhålla erforderligt virke för byggande och underhåll av kyrka. Denna rättighet skall omfatta virke även för byg­ gande och underhåll av kapell, klockstapel och hägnad kring kyrkogård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 17 62 §. Sker å löneboställes skog avverkning utan utstämpling, eller har utstämpling verkställts i strid mot fastställd avverkningsplan eller lämnade anvisningar, äger stiftsintendenten meddela förbud att å skogen utan hans tillstånd verkställa avverkning, honom obetaget att nied hänsyn till föreliggande omständigheter begränsa förbudet att gälla allenast viss del av skogen eller eljest på visst sätt inskränka förbudet. Innan förbud meddelas, skall pastoratet samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas till­ fälle att yttra sig i ärendet; finner stiftsintendenten saken sådan, att den ej kan tåla uppskov, må han dock meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat. Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

63 §. Örn beslut i ärende angående tillsättande av förvaltare, vidtagande av skogs­ vårdande åtgärder, undantag av område för beteskultur, fastställande av av­ verkningsplan, förordnande av skogstjänsteman att närvara vid utstämpling samt meddelande av avverkningsförbud skall stiftsintendenten, så snart ske kan, tillställa pastoratet och domkapitlet skriftligt besked. Där beslutet rör för stiftsintendenten känd innehavare av pastoratets rätt, skall besked tillställas jämväl denne. 64 §. Över stiftsintendents beslut må domkapitlet och pastoratet ävensom, där beslu­ tet rör innehavare av pastoratets rätt, denne föra klagan genom besvär hos ecklesiastika boställskommissionen, örn vilken förmäles i nästföljande kapitel. Besvären skola hava inkommit till kommissionen eller dess ordförande före klockan tolv å fyrtiofemte dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet. Hava stiftsintendent och pastorat icke kunnat enas örn avverkningsplan, skall frågan hänskjutas till avgörande av kommissionen. Klagan över kommissionens beslut må föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till vederbörande statsdepartement före klockan tolv å fyrtiofemte dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

65 §. Avlöning till stiftsintendent jämte biträde åt honom skall bestämmas av Konungen samt utgå ur kyrkofonden. Konungen äger tillika bevilja erforder­ liga anslag ur samma fond för gäldande av övriga kostnader för stiftsintendcntens verksamhet. Har stiftsintendent anlitat tillfälligt biträde för upprättande av avverknings­ plan eller förordnat skogstjänsteman att närvara vid utstämpling, ålig­ ger det pastoratet att enligt grunder, som Konungen bestämmer, ersätta kyrkofonden för härav uppkommen kostnad. Bihang till riksdagens protokoll 19S2. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.) 2

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

4 kap. Om ecklesiastik boställskommission.

66 §. För genomförande av de förändringar i den hittillsvarande boställsförvaltningen, vilka i denna boställsordning föreskrivas, skall finnas en kommission, ecklesiastika boställskommissionen, bestående av minst tre och högst fem per­ soner, vilka utses av Konungen. Kommissionen skall tillika, utöver den uppgift som tillkommer kommissio­ nen enligt 64 §, hava överinseende över stiftsintendenternas verksamhet. Instruktion för kommissionen utfärdas av Konungen.

67 §. Kommissionens medlemmar äga åtnjuta ersättning ur kyrkofonden. Er­ sättningens storlek bestämmes av Konungen, som tillika äger bevilja erforder­ liga anslag ur samma fond för gäldande av övriga kostnader för kommissio­ nens verksamhet. 68 §. Sedan arbetet med omläggningen av boställsförvaltningen blivit i huvud­ sak avslutat och i lag är bestämt, att kommissionens uppgifter skola övertagas av annan myndighet, skall kommissionen upphöra.

5 kap. Om allmänt kyrkohemman.

69 §.

Allmänt kyrkohemman förvaltas av domkapitlet för kyrkofondens räkning enligt de närmare föreskrifter, Konungen meddelar. Stiftsintendenten skall biträda domkapitlet vid förvaltningen av sådant hemman.

6 kap. Särskilda bestämmelser.

70 §.

Pastorat skall anses hava behörigen erhållit del av beslut, som avses i denna boställsordning, då beslutet tillställts kyrkostämmans ordförande eller, i pasto­ rat där kyrkofullmäktige finnas, ordföranden hos dem.

71 §.

Utgöra församlingar, vilka bilda två eller flera pastorat, för vården av ange­ lägenhet, som avses i denna boställsordning, en kyrklig samfällighet, skall vad däri stadgas örn pastorat äga tillämpning å sådan samfällighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 19

72 §. Över domkapitels beslut i ärende, som angår pastorats boställsförvaltning, må pastoratet föra klagan hos Konungen.

73 §. De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna boställs­ ordning, meddelas av Konungen.

7 kap. Övergångsbestämmelser.

74 §. Denna boställsordning skall lända till efterrättelse från och med den dag, Konungen bestämmer; dock skall Konungen dessförinnan äga med tillämpning av bestämmelserna i denna boställsordning meddela de föreskrifter och för­ anstalta örn de åtgärder, som kunna finnas påkallade till förberedelse av boställsordningens införande, samt ur kyrkofonden anvisa nödiga medel för be­ stridande av kostnaderna för sagda åtgärder. I fråga om pastorat, för vars prästerskap vid denna boställsordnings ikraft­ trädande är gällande lönereglering, som fastställts på grund av förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster, skall, intill dess sagda lönereglering bringats till upphörande, fortfarande tillämpas vad äldre lag stadgar i de ämnen, som avses i denna boställsordning.

75 §. Genom denna boställsordning upphävas med de begränsningar nedan stadgas: ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (nr 141, sid. 42); kungörelsen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 40) angående grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar; lagen den 31 maj 1926 (nr 104) angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord, såvitt angår arrendatorer av löneboställen, som avses i denna boställsordning; tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller för­ klaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill eller som tillkommit med stöd av nu upphävda författningar; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot be­ stämmelserna i denna boställsordning. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i denna boställsordning, skall sistnämnda bestäm­ melse i stället tillämpas.

20 Kungl. Majlis proposition nr 187.

76 §. Då för prästerskapet i pastorat, som avses i 74 § andra stycket, lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning blivit fastställd, skall av synerätt, varom i 43 § sägs, syn hållas å varje inom pastoratet beläget bo­ ställe, vilket utgör bostadsboställe för präst eller eljest innehaves av sådan, i den ordning och med tillämpning av de föreskrifter i övrigt, som angivas i 64 § 2 och 3 mom. äldre boställsordningen, med iakttagande av att de i först­ nämnda moment första stycket givna hänvisningar till äldre boställsordnin­ gen skola gälla nya boställsordningen.

77 §. \ad i 17 § stadgas för det fall, att tjänstinnehavare å prästgård uppfört annan byggnad än laga hus, skall vid det första ombytet av tjänstinnehavare efter det denna boställsordning trätt i kraft gälla även i fråga örn överloppshus, som enligt 13 § äldre boställsordningen blivit av den frånträdande tjänstinnehavaren löst eller tillfallit honom utan lösen.

78 §. Laga hus å prästgård, vilka blivit uppförda innan denna boställsordning träder i kraft, må ej, där de enligt förut gällande stadganden äro godkända eller antagliga, utdömas därför att de ej överensstämma med denna boställs­ ordning. 79 §. I avseende å sådan av pastorat förvaltad fastighet, som tidigare utgjort bo­ stadsboställe för präst och vars innehavare vid den tid, då äldre boställsordningen blivit tillämplig å bostadsbostallet, varit delägare i skånska präster­ skapets byggnadskassa, iakttages, att pastoratet skall, i enlighet med de när­ mare föreskrifter, som meddelas av Konungen, till kassan erlägga de avgifter, vilka förut skolat utgöras av boställshavaren.

80 §. Denna boställsordning skall icke verka rubbning i de bestämmelser, vilka vid boställsordningens ikraftträdande äga tillämplighet beträffande dessförinnan tillkomna arrende- eller andra upplåtelser av löneboställen och allmänna kyrko­ hemman eller delar därav — vare sig bestämmelserna intagits i upprättat kon­ trakt eller förekomma i äldre, å upplåtelsen tillämplig författning — i annan man än som betingas av att förvaltningen av nämnda fastigheter övertages av pastorat eller domkapitel. Vad angår före denna boställsordnings ikraftträdande tillkomna arrendeupp­ låtelser av löneboställen skola gälla följande avvikelser från de äldre bestäm­ melserna :

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 21

1) Arrendeavgifter och kontant utgående årsbelopp för uppskattad nybyggnadskostnad skola av arrendatorn erläggas till pastoratet. 2) Där enligt arrendekontrakt eller äldre författning förvaltningsåtgärd an­ kommer på länsstyrelse eller domkapitel skall, såvitt ej annat följer av vad i 5), 6) och 7) här nedan föreskrives, motsvarande befogenhet i stället utövas av pastoratet. Arrendator tillförsäkrat husbehovsvirke skall anvisas av pastoratet. 3) Då arrendator vid ekonomisk besiktning i hittills gällande ordning ålagts utföra vissa arbeten, äger, förutom domkapitlet, jämväl pastoratet mot honom söka sådan verkställighetsåtgärd, som omförmäles i 56 § äldre boställsordningen. 4) Arrendator, vilken, då denna boställsordning träder i kraft, åtnjuter ho­ nom jämlikt lagen den 31 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord beviljad lindring i avtalade arrendevillkor, skall fortfarande under återstående arrendetiden komma i åtnjutande av enahanda lindring. 5) Arrendator må icke mot sitt bestridande åläggas uppföra annan byggnad än som i arrendekontraktet uttryckligen angivits. Stadgandena i 17 § 3 och 4 mom. ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925 skola icke vidare äga tillämpning, i följd varav arrendator icke äger under återstående arrendetiden uppföra annan byggnad än arrendekontraktet upptager med an­ språk på att byggnaden skall godkännas såsom skyldighetshus. Har arrendator, innan denna boställsordning träder i kraft, uppfört eller påbörjat uppförande av hus, som avses i 17 § 5 mom. nämnda arrendeförordning, eller under arrendetiden, på sätt i 6 mom. samma paragraf förmäles, byggt hus större eller dyrbarare än som föreskrivits, och begär arrendatorn, att sådant hus skall godkännas såsom skyldighetshus, skall boställsnämnden vid ekonomisk be­ siktning eller av- och tillträdessyn pröva, huruvida i samma moment angivna förutsättningar för bifall till framställningen äro för handen samt, örn detta finnes vara förhållandet, insyna huset, vilket därefter skall anses såsom laga hus. 6) Vid arrendets upphörande skall efter förordnande av domkapitlet med tilllämpning av hittills gällande bestämmelser boställsnämnden hålla av- och till­ trädessyn å lönebostället, därvid pastoratet med avseende å rättigheter och skyldigheter gent emot avträdande arrendatorn skall intaga samma ställning som nytillträdande arrendator. Det skall jämväl ankomma på boställsnämnden att vid denna syn pröva befogenheten av anspråk, som arrendatorn med stöd av 31 § ecklesiastik arrendeförordning kan komma att framställa. 7) Där enligt arrendekontrakt eller äldre författning optionsrätt tillkommer arrendator eller dennes rättsinnehavare, skola, under förutsättning att löne­ bostället eller del därav fortfarande skall utarrenderas samt pastoratet och ar­ rendatorn icke träffa överenskommelse örn villkoren för nytt arrende, dessa villkor fastställas i den ordning 4 § ecklesiastik arrendeförordning föreskri­

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ver, varjämte vid optionsrättens utövning i övrigt skall iakttagas vad därom i arrendekontraktet eller eljest å arrendeförhållandet tillämplig författning fin­ nes stadgat. Kostnaden för arrendeuppskattningen skall gäldas av pastoratet.

81 §. Avverkningsplan, som skall vinna tillämpning första gången efter denna boställsordnings ikraftträdande, må fastställas för kortare tid än tio år.

82 §. Nödgas domänverket vidkännas kostnad för avlönande av skogsstatstjänstemän, som genom införandet av denna boställsordning bliva övertaliga, skall kostnaden i den omfattning och med belopp, som bestämmes av Konungen, er­ sättas statens domäners fond ur kyrkofonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 23

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36, sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 7 § femte stycket lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 27 juni 1927 (nr 283), skall upphöra att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

24 Kungl. Majlis proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnat, att 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1927 (nr 289), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: 9:o) mål om tillvaro------------inrättning; mål örn rätt — — — fastighet; mål örn anläggning------------nybyggen; mål, huruvida jord----------- erläggas; mal örn beslut av domkapitel eller ecklesiastika boställskommissionen i fråga, som avses i ecklesiastik boställsordning; mål örn villkor------------ upplåtas; mål örn----------- arrende;

Henna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 25

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall saint till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §• Till kyrklig jord räknas i denna lag dels sådan fast egendom, som omförmäles i 1 § ecklesiastik boställsordning (prästboställen), dels fastigheter, som äro anslagna till bostad eller avlöning åt biskopar, domkyrkosyssloman och klockare, eller vilkas avkomst ingår till någon för reglering av sådana befatt­ ningshavares löner bildad fond, dels ock den fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på landet.

2 §• Då samhällelig nytta, såsom uppkomsten av egna hem eller mindre jord­ bruk, därav främjas, må Konungen medgiva utbyte eller försäljning av kyrklig jord, sorn nedan sägs, nämligen av: a) till tomter tjänliga områden i eller invid stad eller annan ort med tätare bebyggelse eller i grannskap till större industriell anläggning: b) bebyggda jordbrukslägenheten såsom torpställen eller nyodlingar; c) utjordar och utmarksskiften, som äro avskilt belägna; samt d) andra ägor, som utan kännbar olägenhet kunna avskiljas från den fastig­ het, till vilken de höra. Utbyte eller försäljning av kyrklig jord må ock av Konungen medgivas: då sådan jord erfordras för ändamål, som avses i 1 § lagen den 12 maj 1917 örn expropriation; eller då å prästboställe förlagd tjänstebostad för kyrkoherde eller komminis­ ter med hänsyn till dennes tjänsteverksamhet är olämpligt belägen och i anled­ ning därav förflyttning av bostaden till plats utom bostället påkallas; eller då kyrklig jord eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes icke kunna för sitt ändamål lämpligen bibehållas eller mot skälig avgift ut­ arrenderas.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. Vid utbyte eller försäljning, som i denna paragraf sägs, skall iakttagas, att avhändelsen icke är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget motsvarar jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris, därvid hänsyn icke skall tagas till värdet av förbättring, vilken jorden vunnit genom arbete eller kostnad, som den, till vilken jorden överlåtes, eller någon, vars rätt övergått å denne, såsom innehavare av nyttjanderätt till jorden därå nedlagt utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

6 §. Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger rum av prästboställe, vars avkomst i sin helhet ingår till kyrkofonden, eller av bo­ ställe, vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden, skall den behållna inellangiften eller köpeskillingen överlämnas till vederbörande fond. Sker utbyte eller försäljning av prästboställe, som utgör prästlönetillgång för visst pastorat, skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen, där ej Konungen annorlunda förordnar, fonderas och fonden utgöra prästlönetill­ gång för pastoratet. Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu sagts, sådan mellangift eller köpeskilling må disponeras för tillgodoseende av det ändamål, vartill den kyrkliga jorden varit anslagen, därom gäller vad särskilt är stadgat eller av Konungen förordnas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 27

Förslag

till

Lag om kyrkofond.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §• Kyrkofonden skall användas för kyrkliga ändamål på sätt i denna lag be­ stämmes och förvaltas av statskontoret utan sammanblandning med andra medel.

2 §. 1. Med pastorat avses i denna lag territoriellt pastorat, med undantag av Karlsborgs pastorat. 2. Såsom prästlönekostnader för visst pastorat betecknas i denna lag de utgifter, som pastoratet enligt vad i särskilda författningar är stadgat har att vidkännas för löner, arvoden och resanslag åt kyrkoherde, komminister och ständig adjunkt.

Örn kyrkofondens inkomster.

3 §• Till kyrkofonden skola ingå följande medel, nämligen: 1) vad enligt lagen örn indragning till statsverket och avskrivning av präster­ skapets tionde samt om ersättning därför årligen skall av statsverket gäldas såsom ersättning för tionde och andra avgifter av fast egendom, vilka på grund av förut givna författningar tillkommit prästerskapet; 2) årlig ersättning av statsverket med tillhopa 301,250 kronor ej mindre för de anslag i krono- och kyrkotionde samt oindelt spannmål ävensom hemmansräntor, för vilka gottgörelse av statsmedel lämnats prästerskapet det ecklesiastikår, som tilländagått näst före den 1 maj 1914, än även för de statsanslag i penningar, som för samma ecklesiastikår av prästerskapet åtnjutits; 3) inkomst av boställen, vilkas avkomst enligt 9 § förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster rätteligen indragits till prästerskapets löneregleringsfond eller av Konungen anvisats till löneförbättring för prästerlig tjänstinnehavare i annat pastorat än det, inom vilket bostället är beläget (allmänna kyrkohemman) ;

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 4) överskott å avkastningen av pastorats prästlönetillgångar, varom för­ märs i 4 §; 5) ersättning av pastorat för kostnader, som avses i 65 § andra stycket eckle­ siastik boställsordning; 6) allmän kyrkoavgift, varom förmäles i 5 §; 7) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

4 §■ Därest av pastorat förvaltade prästlönetillgångar — med undantag av till­ gång, vars avkastning skall enligt 7 § lagen örn reglering av prästerskapets av­ löning tillgodokomma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller jämlikt bestäm­ melse i donationsbrev tillfalla prästänka — lämna så stor behållen avkastning, att därå uppkommer överskott sedan pastoratets prästlönekostnader under året samt de i 61 § ecklesiastik boställsordning angivna virkesbehov blivit täckta, skall pastoratet till kyrkofonden inleverera hälften av sådant överskott.

5 §■ Allmän kyrkoavgift skall utgöras av varje pastorat i förhållande till det antal skattekronor, för vilket församlingsavgifter, där så erfordras, skall erläggas till pastoratet. Kyrkoavgiftens grundbelopp utgör 10 öre för skattekrona. Av grundbeloppet skall årligen, efter Konungens bestämmande, uttagas så stor del, att denna till­ lika med den i 3 § 5) omförmälda inkomst för kyrkofonden beräknas täcka de i 6 § 1)—9) angivna utgifter för fonden.

Om kyrkofondens utgifter.

6 §• Av kyrkofonden skola utgöras: 1) ålderstillägg, arvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen om reg­ lering av prästerskapets avlöning, lagen om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. m. och lagen om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat samt till nämnda lagar anslutna kungörelser skola gäldas av kyrkofonden, så ock emeritilöner, vilka i enlighet med lagen om så­ dana löner tilldelats präster; 2) anslag, som Konungen må finna skäligt i särskilda fall bevilja såsom bidrag till kostnad för resor till eller från pastorat, där präst förordnas att, jämte fullgörande av honom i annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda vid eller uppehålla prästerlig befattning; 3) dyrtidstillägg, som enligt beslut i den ordning särskilt är stadgat tiller­ kännas präster, vilka avses i lagen örn reglering av prästerskapets avlöning; 4) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa, vilka belöpa å innehavare av prästerliga emeritilöner;

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 29

5) anslag, som Konungen ina finna skäligt bevilja prästman för särskild präs­ terlig tjänstgöring, dock att för ändamålet icke under något år må användas mer än 400,000 kronor; 6) avlöningar till de i ecklesiastik boställsordning omförmälda stiftsintendenter och biträden åt dem samt ledamöter i ecklesiastika boställskommissionen tillika med övriga omkostnader för deras verksamhet; 7) arvoden åt ordförande i boställsnämnder, om vilka förmäles i ecklesiastik boställsordning; 8) resekostnads- och traktamentsersättningar enligt grunder, som Konungen bestämmer, åt konsistorieombud vid förrättningar av boställsnämnd eller syne­ rätt å prästgårdar och löneboställen, som avses i ecklesiastik boställsordning; 9) kostnader enligt 2 § lagen den 21 november 1925 angående anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgård inom Härnösands och Luleå stift; 10) kostnader för förvaltningen av allmänna kyrkohemman; 11) tillskott till pastorat enligt vad i 7 § stadgas.

7 §.

Örn för gäldande av pastorats prästlönekostnader under året åtgår högre be­ lopp än som täckes dels av avkastningen av pastoratets prästlönetillgångar — med undantag som i 4 § sägs — dels ock därutöver av ett belopp, mot­ svarande en uttaxering för skattekrona inom pastoratet av trettio öre eller det lägre öretal, Konungen för det året bestämmer, äger pastoratet för vad ytter­ ligare erfordras erhålla tillskott av kyrkofonden, dock ej för gäldande av löne­ belopp, som pastoratet enligt 9 eller 10 § lagen örn reglering av prästerskapets avlöning särskilt förbundit sig att utgöra. Öretalet för skattekrona skall beräknas så, att tillskotten till pastoraten under året såvitt möjligt motsvara de i 3 § 1)—4) och 7) omförmälda inkomster för kyrkofonden efter avdrag av den i 6 § 10) angivna utgift för fonden. Vid bestämmande av tillskott, som nu sagts, skall löneboställes avkastning ta­ gas i beräkning med belopp, som fastställts med tillämpning av 9 och 10 §§ (löneboställets normalavkastning), samt avkastningen av fonder beräknas till fyra procent av fondernas kapital.

Om uppskattning om löneboställes normnlavkastning.

8 §. I pastorat, där tillskott av kyrkofonden enligt 7 § ifrågakommer, skall på sätt nedan sägs flir varje av pastoratet förvaltat löneboställe, som avses i samma paragraf, uppskattning ske av boställets årliga normalavkastning, beräknad i penningar.

30 Kungl. Majlis proposition nr 187.

9 §. Vid uppskattningen av annan avkastning än skogsavkastning skall iaktta­ gas följande: 1) Uppskattningen skall avse en tid av 20 år. 2) Till grund för uppskattningen lägges värdet av de intäkter, som anses kunna erhållas genom förvaltning av lönebostället på mest ekonomiska sätt med bibehållande av tillämpad brukningsmetod, därvid även skall beräknas skäligt vederlag för upplåtelse av mark till annat församlingsändamål än kyrkogård. Från intäkterna avdragas nödiga, av förvaltningen föranledda ut­ gifter, däribland skatter samt kostnader för underhålls- och nybyggnadsarbe­ ten. I sistnämnda kostnader inräknas rotvärdet av byggnads- och hägnadsvirke från boställsskog. Avdrag må även göras för kostnader för ekonomiska be­ siktningar och andra förrättningar av boställsnämnd. Har pastoratet vid utarrendering av löneboställe åtagit sig att tillhandahålla arrendatorn ved till husbehov, skall därav föranledd förhöjning av arrendesumman icke tagas i be­ traktande såsom inkomst, men ej heller vid utgiftsberäkningen hänsyn tagas till vedanskaffningen. 3) Förbättring av löneboställes avkastning, som erhålles genom vattenavledning, större täckdikning eller annat kapitalkrävande företag, skall tagas i betraktande först efter det antal år (frihetsår), som skäligen kan anses åtgå för avskrivning av det i företaget nedlagda kapitalet. Utgifterna för företaget må icke avdragas såsom förvaltningskostnad.

10 §. Vid uppskattningen av skogsavkastning skall iakttagas följande: 1) Uppskattningen sker med ledning av uppgjord avverkningsplan för den tid, planen gäller. 2) Till grund för uppskattningen lägges värdet av det för avverkning till­ gängliga virket på rot. Från detta värde dragas dels rotvärdet av virke, som enligt vad i 61 § ecklesiastik boställsordning är stadgat kan anses erforderligt för prästgård, kyrka och kapell, dels skatter, dels ock de kostnader, pastoratet under den tid, uppskattningen avser, beräknas skäligen få vidkännas för upp­ rättande av ny avverkningsplan, för utstämplingar och skogsvård såtgärder samt förrättning av boställsnämnd. Vad av återstoden belöper på ett vart av de år, awerkningsplanen omfattar, utgör skogens årliga normalavkastning. 3) Med avseende å förbättring i skogsavkastningen, som erhålles ge­ nom torrläggning av försumpad mark, myr eller kärr eller annat sådant företag, skall vad i 9 § 3) stadgas äga motsvarande tillämpning.

11 §.

Uppskattning av löneboställes normalavkastning verkställes av boställsnämnden. Beträffande förrättning, varom nu är fråga, skall i tillämpliga delar

Kungl. Maj:ts proposition nr 187 31 gälla vad i ecklesiastik boställsordning är stadgat om förrättning av boställsnämnd. Vid uppskattning av skogsavkastning inträder stiftsintendenten såsom leda­ mot i boställsnämnden i stället för den av domkapitlet utsedda ledamoten.

12 §.

Vill pastorat utföra torrläggnings- eller annat företag av beskaffenhet, som i 9 § 3) eller 10 § 3) sägs, skall boställsnämnden, där pastoratet med före­ teende av fullständigt kostnadsförslag sådant påfordrar, meddela särskilt beslut i fråga örn det antal frihetsår, som kan medgivas för företaget.

13 §. Talan mot boställsnämnds beslut i ärende, som avses i 9, 10 eller 12 §, fullföljes till synerätt i den ordning, som är föreskriven om fullföljd av talan mot beslut av boställsnämnd enligt ecklesiastik boställsordning. Vad i samma för­ fattning stadgas örn laga syn skall äga tillämpning beträffande laga syn, som påkallas enligt denna lag. I fråga örn kostnaderna för förrättning av boställsnämnd eller för laga syn i ärende, som nu sagts, skola bestämmelserna i 48 och 49 §§ ecklesiastik bo­ ställsordning i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock skall ersättning åt stiftsintendent, då denne är ledamot i boställsnämnd, gäldas av kyrkofonden i enlighet med stadgandet i 65 § första stycket boställsordningen.

Örn byggnadsförskott,

14 §. För fullgörande av ny- eller ombyggnad, som pastorat ålagts att utföra å löneboställe, samt för gäldande av kostnader, som uppkomma för pastoratet då löneboställe tvångsanslutes till företag enligt vattenlagen eller lagen örn en­ skilda vägar eller till lantmäteriförrättning, må pastoratet efter statskontorets beprövande och enligt grunder, som Konungen fastställer, erhålla förskott ur kyrkofonden. Sådant förskott skall jämte ränta i första hand gottgöras kyrkofonden ur avkastningen från lönebostället. 15 §. För beredande av tillgång till medel för utlämnande av förskott må lån upp­ tagas för kyrkofonden.

Särskilda bestämmelser.

16 §. Utgöra församlingar, vilka bilda två eller flera pastorat, för vården av ange­ lägenhet, som i denna lag avses, en kyrklig samfällighet, skall vad i lagen stad­ gas om pastorat äga tillämpning å sådan samfällighet.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

17 §. De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen.

Örergångsbestämmelser.

1. Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer, dock skall Konungen dessförinnan äga med tillämpning av bestämmelserna i nya lagen meddela de föreskrifter och föranstalta örn de åtgärder, som kunna finnas på­ kallade till förberedelse av lagens införande, samt ur kyrkofonden anvisa nö­ diga medel för bestridande av kostnaderna för sagda åtgärder. 2. Genom nya lagen upphävas med de begränsningar nedan sägs lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 37) örn kyrkofond och lagen den 25 november 1925 (nr 448) örn förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild för­ fattning stridande mot nya lagen. 3. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. 4. Kyrkofonden skall beträffande de fonder, vilka enligt 2 § lagen den 9 december 1910 om kyrkofond överförts till sistnämnda fond, samt de medel, som jämlikt 3 § 2) nya lagen tillföras kyrkofonden, svara för samtliga de ut­ gifter, som enligt allmän författning eller särskilda, i behörig ordning med­ delade bestämmelser vid tiden för överföringen redan blivit anvisade till utgå­ ende från dessa tillgångar. 5. Har Konungen, innan nya lagen träder i kraft, jämlikt 7 § lagen den 9 december 1910 örn kyrkofond beviljat arrendator, som utgör å löneboställes skogsmark belöpande utskylder och besvär, bidrag till fullgörande av denna skattskyldighet, skall arrendatorn fortfarande under återstående arrendetiden erhålla sådant bidrag efter enahanda grunder som förut, dock skall detta bi­ drag icke längre utgå ur kyrkofonden utan i stället avräknas å arrende elier årsbelopp för uppskattad byggnadskostnad. 6. Stadgandena i 8 och 9 §§ lagen den 9 december 1910 om kyrkofond skola äga tillämpning så länge de förhållanden, örn vilka i sagda lagrum förmäles, fortfarande bestå. 7. Där enligt beslut av Konungen präst jämlikt 11 § 4 mom. lagen örn regle­ ring av prästerskapets avlöning tillkommande bränsleförmån blivit utbytt mot viss årlig ersättning att utgå ur kyrkofonden, skall ersättningen efter nya la­ gens ikraftträdande gäldas av pastoratet och kvartalsvis utbetalas av kyrko­ rådet. 8. Lagen den 21 november 1925 örn förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen och kungörelsen samma dag med villkor och bestämmelser angående erhållande av sådant förskott skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 33 fortfaiande tillämpas beträffande byggnadsförskott, som beviljats före nya la­ gens ikraftträdande, med iakttagande av att det i varje särskilt fall skall åligga vederbörande pastorat att av löneboställets avkastning till kyrkofon­ den inleverera de belopp, med vilka enligt fastställd plan förskottet skall amor­ teras, och att, därest vid ekonomisk besiktning, som avses i 7 § nämnda kun­ görelse, befinnes, att arrendatorn eftersatt byggnadsskyldigheten, såväl dom­ kapitlet som pastoratet äger påkalla sådan verkställighetsåtgärd, som omförmäles i 56 § ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.) 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 9, 11, 19, 20, 21, 22 och 26 §§ lagen den 9 december 1910 örn reglering av prästerskapets avlöning — av vilka lagrum 11, 19, 20 och 21 §§ ändrats, 11 § genom lag den 17 december 1926 (nr 525) samt 19, 20 och 21 §§ senast genom lag den 28 september 1928 (nr 397) — skola, 9, 11 och 20 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

9 §. Finner Konungen prästerlig tjänst, om vars bibehållande eller inrättande fram­ ställning blivit gjord, icke vara för själavårdens behöriga handhavande nödig, må Konungen likväl medgiva, att sådan tjänst bibehålies eller inrättas, därest församling med minst tre fjärdedelar av dess bela rösttal efter röstvärdet be­ slutat utgöra vad utöver de i 19 § 1 mom. omförmälda tillgångar erfordras till bestridande av den lön, Konungen enligt denna lag bestämmer. I fall — — -— kronor.

11 §.

1. Lön — ------- kassan. 2. Fri bostad------------skäligt. 3. Ersättning — ------- årligen. 4. Det åligger pastoratet att såsom bidrag till uppvärmning av tjänstebostad gälda, till kyrkoherde 200 kronor och till komminister 160 kronor för år, vilket bidrag skall utbetalas i den ordning, som i 1 mom. sägs.

19 §. Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner, däri inräknat bidrag för uppvärmning av tjänstebostad enligt 11 § 4 morn., ävensom ersättning och arvode åt adjunkt, varom i 14 § 3 mom. sägs, skola i ne­ dan nämnd ordning användas: l:o) avkastning av tillgångar, vilka äro avsedda för avlöning av pastoratets prästerskap, med undantag av tillgång, vars avkomst skall enligt 7 § tillkom­ ma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller enligt bestämmelse i donationsbrev tillfalla prästänka;

Kungl. Maj;ts proposition nr 187. 35 2:o) andra tillgängliga medel ävensom församlingsavgifter till erforderligt belopp.

20 §. I gäldandet av de enligt 19 § 2 morn. utgående församlingsavgifter skola alla de, vilka inom pastoratet utgöra allmän kommunalskatt, deltaga efter de för sådan skatts utgörande stadgade grunder, och skola dessa avgifter inom varje till pastoratet hörande församling debiteras och uppbäras i samma ord­ ning som utskylder till kyrka och skola. Angående------- — särskilt stadgat.

21 §.

I fråga örn tillskott av kyrkofonden för täckande av prästlönekostnader, som pastorat enligt denna lag har att gälda, är särskilt stadgat.

22 §.

1. Blir prästgård eller löneboställe, som förvaltas av pastorat, föremål för expropriation, skall den influtna ersättningen fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för pastoratet. 2. Fond, som är prästlönetillgång för visst pastorat, skall förvaltas av pasto­ ratet. Sådan fond skall göras räntebärande på sätt örn omyndigs medel är före­ skrivet. Vill pastoratet placera fondmedel på annat sätt, skall pastoratet inhämta tillstånd därtill av domkapitlet. 3. Det åligger pastoratet att beträffande varje fond, som är prästlönetillgång för pastoratet, årligen före utgången av februari månad till domkapitlet lämna uppgift angående fondens kapital, placering och avkastning under föregående år,

26 §. Avlöningsmedel, varom i 19 § 1 mom. sägs, skola av vederbörande kyrkoråd uppbäras från och med ecklesiastikåret näst efter det, med vars utgång den på grund av förordningen den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda lönereglering beträffande pastoratet upphör att gälla, eller, örn hinder därför möter, när det utan förnärmande av annans rätt kan ske.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer, dock att änd­ ringen av förutvarande lydelsen av 11 § 4 mom. skall beträffande varje särskild kyrkoherde- och komministerstjänst vinna tillämpning först då ny lönereglering för tjänsten fastställes efter det denna lag i övrigt trätt i kraft. Ved och bränntorv, som enligt 11 § 4 mom. i dess äldre lydelse skall till­ handahållas präst, anvisas av pastoratet. Värdet därav skall såsom omkostnad avdragas vid uppskattning i den ordning särskilt är stadgat av löneboställes normalavkastning.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner.

Härigenom förordnas, att 5 §x lagen den 30 augusti 1918 angående krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner skall upphöra att gälla samt att 4 § samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

Krigstidsunderstöd (dyrtidstillägg), som fastställes med stöd av denna lag, skall gäldas av kyrkofonden.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925 (nr 455) angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och Luleå stift.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 21 november 1925 angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom Härnö­ sands och Luleå stift skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Ödebygdstillägg åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter skall av varje pastorat, såvitt angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ord­ ning 11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen om reglering av prästerskapets av­ löning stadga. Hörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelsen 1921:192.

Kungl. Majlis proposition nr 187. 37

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse ay 2 § lagen den 21 november 1925 (nr 449) om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 21 november 1925 örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §• Fast resanslag, varom i 1 § förmäles, skall av varje pastorat, såvitt angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning stadga. Rörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1926 (nr 526) örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens upphörande m. m.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 december 1926 örn vissa löne­ tillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens upphö­ rande m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse: 2 §• Lönetillägg, varom i 1 § förmäles, skall av varje pastorat, såvitt angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning stadga. Rörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse ar 3 § 1 morn. lagen den 13 december

1929 (nr 382) om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och kommi­ nistrar i nyreglerade pastorat m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. lagen den 13 december 1929 örn pro­ visorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. m. skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

1 mom. Provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar samt pro­ visoriskt tilläggsarvode åt ständiga adjunkter skall av varje pastorat, såvitt angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning stadga. Tilläggslön —- — — — avlöningen. Rörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928.

Härigenom förordnas, att 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 septem­ ber 1928 skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: 2 mom. I ägares ställe — -—■ — anslagen jord. Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastig­ heten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande prästgård och i ecklesia­ stik boställsordning avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse såsom innehavare. Skall •—- — — skogsvärde. Där beträffande----------- å skogsvärde.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 39

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1932.

Närvarande: Statsministern E kman , statsråden G ärde , H amrin , von S tockenström , S tä ­ dener , G yllenswärd , L arsson , H olmbäck , J eppsson , H ansén , R undqvist .

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruks­ departementen anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Städener vidare: Den nuvarande lagstiftningen angående förvaltningen av den till präster-Fråg^ansupp^ skapets avlöning avsedda egendomen och vad därmed äger samband innefattas utredning-, huvudsakligen i följande den 9 december 1910 utfärdade författningar, nämligen. lag örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt örn ersättning därför; lag örn reglering av prästerskapets avlöning; lag om emeritilöner för präster; lag örn kyrkofond; ecklesiastik boställsordning; samt kungörelse angående grunder för ändringar i lagstiftningen örn ecklesiastika boställsskogar. Till dessa författningar ansluta sig åtskilliga andra, bland vilka särskilt må 'nämnas förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen -den 15 september 1911, sedermera ersatt med ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925, samt förordningen den 18 april 1914 angående reglering av det extraordinarie prästerskapets avlöning samt angående gottgörelse till ordinarie präst, som mottagit förordnande att jämte egen tjänst uppehålla annan befattning eller annan i hans tjänst biträda. Tid efter annan hava till ecklesiastikdepartementet inkommit framställ­ ningar örn mer eller mindre genomgripande reformer i den nuvarande lagstift­ ningen. Jag nämner i detta sammanhang följande: 1) petition av präster inom Lunds m. fl. stift örn vissa ändringar i prästlöneregleringslagen;

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2) domkapitlets i Linköping framställning den 29 november 1916 angående revision av 1910 års prästlöneregleringslagar m. m.; 3) _ allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse den 17 ja­ nuari 1917 äng. ändring i lagarna den 9 december 1910 örn reglering av präs­ terskapets avlöning m. m.; . av hovrättsrådet K. J. Ekman, i egenskap av sakkunnig för fortsatt bered­ ning av frågor angående reglering av prästerskapets löneförmåner, den 20 ja­ nuari 1917 avgivet, till Kungl. Maj:t överlämnat yttrande över ifrågasatta ändringar i lagarna om reglering av prästerskapets avlöning jämte förslag till lag angående beräkning av viss del av prästerskapets avlöning efter markegång; . 5) biskopskonferensens framställning den 27 november 1917 angående re­ vision av 1910 års prästlöneregleringslagar m. m.; 6) kyrkomötets skrivelse den 19 juni 1918, nr 17, angående ändrad lydelse av 9 § kyrkofondslagen; 7) kyrkomötets skrivelse den 21 juni 1918, nr 28, angående revision av 1910 års prästlöneregleringslagar m. m.; b) Lunds domkapitels skrivelse den 27 december 1918 angående ändring av lagen örn prästerskapets avlöning; 9) Lunds domkapitels skrivelse den 8 oktober 1919 angående revision av 1910 års prästlöneregleringslagar m. m.; 10) framställning av vissa prästmän i Lunds stift angående kyrkoherdars och komministrars rätt till bränsle eller ersättning därför; 11) riksdagens skrivelse den 4 maj 1920, nr 179, angående ecklesiastik jords styckning och upplåtande för nybildning av mindre jordbruk ; 12) kyrkomötets skrivelse den 23 november 1920, nr 38, ’ angående ändrad lydelse av 11 § prästlöneregleringslagen; 13) kyrkomötets skrivelse den 23 november 1920, nr 39, angående beredande åt prästerskapet av fri vedbrand; 14) av kyrkofondskommittén verkställd utredning rörande Sveriges prästskogar; 15) kyrkofondskommitténs skrivelse den 31 maj 1921 med förslag till lag­ bestämmelser för möjliggörande av inköp av skogsfastigheter; 16) Luleå stifts prästmötes framställning den 7 september 1921 angående revision av prästerliga avlöningslagarna; 17) Luleå stifts prästmötes skrivelse den 5 oktober 1921 och Göteborgs stifts prästmötes skrivelse den 1 november 1921 angående vidtagande av åt­ gärder för möjliggörande av anställande av skrivbiträden å mera arbets tyngda pastorsexpeditioner; 18) kyrkofondskommitténs utlåtande den 4 april 1922 angående den fram­ tida förvaltningen av vissa ecklesiastika fonder, vilka då förvaltades av stats­ kontoret och domkapitlen, innehallande förslag till förvaltningsföreskrifter rörande fonder under förvaltning av kyrkoråd; 19) riksdagens skrivelse den 2 juni 1923, nr 313, angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från ecklesiastikt löneboställe till tomt; 20) kyrkofondskommitténs betänkande och förslag den 31 maj 1923 angående förvaltningen av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna medel; 21) kyrkofondskommitténs utlåtande den 31 maj 1923 i fråga örn en allmän revision av de prästerliga lönelagarna; 22) riksdagens skrivelse den 7 maj 1924, nr 142, angående beredande av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem;

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 41

23) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses framställning i juli 1924 angående utbetalning månadsvis i förskott av prästerskapets avlöning; 24) kyrkomötets skrivelse den 26 oktober 1925, nr 14, angående utbetalande av prästerskapets löner månadsvis i efterskott; 25) biskopsmötets framställning den 17 januari 1925 angående åtgärders vidtagande för ändring av prästlöneregleringslagarna; 26) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses framställning i ja­ nuari 1925 angående åtgärder för effektiv reglering av prästerskapets löner; 27) riksantikvariens skrivelse den 3 mars 1925 angående viss ändring i lag­ stiftningen om ecklesiastika boställsskogar; 28) Strängnäs stiftsmötes skrivelse den 12 mars 1925 angående utredning rörande möjligheten att ur kyrkofonden bestrida kostnaden för ålderstillägg åt prästerskapet; 29) kyrkomötets skrivelse den 2 november 1925, nr 22, angående bidrag ur kyrkofonden för anskaffande av predikobiträde åt präst, som jämte egen tjänst uppehåller annan befattning; 30) kyrkomötets skrivelse den 3 november 1925, nr 29, angående ändrad lydelse av 11 § 4 mom. i prästlöneregleringslagen; 31) kyrkomötets skrivelse den 3 november 1925, nr 36, angående ändrad lydelse av 6 § 9 mom. kyrkofondslagen; 32) kyrkomötets skrivelse den 7 november 1925, nr 51, angående användning av medel, som inflyta vid försäljning av ecklesiastik boställsjord; 33) kyrkomötets skrivelse den 6 november 1925, nr 46, angående ändrad lydelse av 14 § 3 mom. prästlöneregleringslagen; 34) kyrkomötets skrivelse den 6 november 1925, nr 48, angående reseersätt­ ning åt präst, anställd vid allmänt läroverk m. m. under tid, då han är för­ ordnad att biträda vid eller uppehålla prästerlig befattning; 35) kyrkomötets skrivelse den 7 november 1925, nr 52, angående inrättande av en myndighet för kyrkofonden; 36) kyrkomötets skrivelse den 30 oktober 1926, nr 23, angående nya be­ stämmelser rörande prästerskapets avlöning; 37) lantmäteristyrelsens skrivelse den 7 februari 1927 i fråga örn föreskrifter rörande fördelning av kostnad för lantmäteriförrättning, varav ecklesiastikt boställe beröres; 38) statistiska centralbyråns skrivelse den 24 februari 1927 angående vissa föreskrifter rörande prästlönekassornas räkenskaper; 39) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses framställning (in­ kommen till ecklesiastikdepartementet den 10 mars 1927) angående förbättring snarast möjligt av prästerskapets lönevillkor.

Frågan om ändrad lagstiftning på hithörande förvaltningsområde anmäldes inför Kungl. Majit i statsrådet den 22 april 1927. Dåvarande chefen för eckle­ siastikdepartementet anförde vid detta tillfälle — efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen — bland annat följande: 1910 års prästerliga avlöningslagstiftning intar genom såväl mångfalden som den invecklade beskaffenheten av sina stadganden i viss mån en särställ­ ning inom svensk förvaltningsrätt. Tillkomsten av denna författningsbyggnad kan icke nöjaktigt förstås, om man ej uppmärksammar de lika djupgående som ömtåliga intressemotsatser, det här gällt att söka förlika. Meningsbrytningen, sådan den vid lagstiftningens tillkomst framtrildde och för övrigt alltjämt, mer eller mindre öppet, fortfar, rör sig främst örn dispositionen av den under en lång

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

historisk utveckling för avlöningsändamål samlade kyrkliga egendomen, såväl boställsjorden som de lokala prästerliga avlöningsfonderna, representerande sam­ manlagt mycket betydande belopp. Å ena sidan har man att taga hänsyn till anspråken fram de kyrkliga primärkommuner, vilka äro i besittning av rik­ ligare avlöningstillgångar, att få reservera dessa uteslutande för egna behov, å andra sidan måste man för att kunna minska belastningen på de i ekonomiskt hänseende svagare pastoraten fordra, att en del lokala avlöningstillgångar i skatteutjämningssyfte centraliseras. Härtill kommer så, att prästerskapet som kår betraktat ansett sig hava ett stort intresse att bevaka i fråga örn boställena, nämligen den dem av gammalt tillerkända rätten att få i viss omfattning i avlöningssyfte tillgodogöra sig avkastningen av desamma. Genom 1910 års lagstiftning löstes problemet genom en kompromiss, som visat sig medföra olyckliga följder för systemets praktiska funktionsduglighet. Domkapitlen bibehöllos vid sina historiskt betingade förvaltningsbefogenheter med avseende å boställ sväsendet, men fingo vid sin sida länsstyrelserna med i stor utsträckning parallella uppgifter. En viss dualism i förvaltningen blev den oundvikliga konsekvensen. Tjänstbarhetssystemet, boställsskogarnas belastande med utsyningsservitut samt framför allt skatteutjämningsanordningen i 19 och 21 §§ prästlöneregleringslagen skapade vidare en stor ofrihet i boställsförvaltningen. Genom innebörden av de bestämmelser, som reglera kyrkofondens bidragsskyldighet, blev det faktiska representantskapet för det med boställenas avkastning förbundna ekonomiska intresset på ett olyckligt sätt kluvet. Allt efter förhållandena i det särskilda fallet blir det endera kyrkofonden eller pastoratet, som kommer att intaga ställningen som direkt ekonomiskt intresserad part. För fastställande, huruvida det ena eller andra alternativet föreligger, erfordras komplicerade räkneoperationer, som beträffande ett och samma pasto­ rat ofta utfalla olika under olika år. De omständigheter, som här berörts, hava nödvändiggjort ett arrendesystem, byggt på specifika, från det rent statliga domänväsendets avvikande grunder och överhuvud taget på detta förvaltnings­ område tillskapat en i ögonen fallande stel och vidlyftig organisation. Redan under de närmaste åren efter tillkomsten av 1910 års lagstiftning vanns en rik erfarenhet rörande de nämnda olägenheterna. Förslag i syfte att avhjälpa åtminstone vissa av dessa olägenheter hava under år 1923 avgivits dels av kyrkofondskommittén, vars förslag ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd, dels ock av de ecklesiastika arrendesakkunniga, vilkas förslag ligger till grund för 1925 års ecklesiastika boställslagstiftning. Såväl kyrkofondskommitténs förslag som sistberörda författningar lämna emellertid de i 1910 års prästlönelagstiftning utformade grunderna för det ecklesiastika för­ valtningssystemet helt och hållet orubbade. I förhoppning att därigenom kunna förbättra arrendesystemets effektivitet hava i stället genom den år 1925 till­ komna författningsutbyggnaden på detta område tillskapats särskilda sak­ kunnigorgan för boställenas tillsyn (boställsnämnder) och möjliggjorts lån eller »förskott» från kyrkofonden för boställenas bebyggande. Härjämte hava grunderna för tjänstbarhetssystemet i visst hänseende omreglerats, i samman­ hang varmed från kyrkofonden anvisats särskilt anslag för bestridande av vissa resekostnader för präster i nyreglera.de pastorat. Huruvida de ifrågavarande nytillkomna bestämmelserna skola komma att infria de därmed förbundna för­ hoppningarna örn en förbättrad avkastning av prästlönejorden, kan ännu ej avgöras. Säkert är emellertid, att författningarna icke innebära någon förenk­ ling av den förvaltningsapparat, som på detta område hålles gående. Den förmögenhetsmassa, som de ecklesiastika (prästerliga) boställena re­ presentera, är, under skydd av de alltjämt bestående prästerliga privilegierna,

Kungl. Maj:ts proposition nr IS 7 . 43

ställd till förfogande för ett särskilt ändamål, nämligen finansieringen av den statskyrkliga organisationen, enkannerligen det prästerliga avlöningsväsendet. Under skiftande former har denna egendom anvisats eller eljest förvärvats för sitt ändamål, men genom bestämmelserna i 1910 års lagstiftning på detta om­ råde är, med bortseende från vissa undantagsfall, dispositionen av egendomen, utan hänsyn till äganderätten i privaträttslig mening och boställenas tillkomst i övrigt, fullt ensartad bestämd. 1910 års lönelagstiftning bygger på den principiella förutsättningen, att dessa boställsegendomar skola såsom regel bibehållas under det allmännas disposition, och att förvaltningen av dem skall inriktas endast på största möjliga ekonomiska fördel för det speciella intresse, vartill egendomen är knuten. Föryttring av egendom av ifrågavarande slag har ansetts tillrådlig endast för undantagsfall och då blott i det syftet att därigenom bereda det kyrkligt organisatoriska in­ tresset en påtaglig ekonomisk eller annan fördel. Den hittills i huvudsak upprätthållna principen örn den prästerliga avlöningsjordens oförytterlighet ligger icke blott till grund för bestämmelserna i den gällande ecklesiastika boställsordningen. Jämväl prästlöneregleringslagen och lagbestämmelserna om de ecklesiastika boställsskogarna bygga på viktiga punkter på samma grundsats. Sedan den sociala jordfrågan i modern mening förts fram på dagordningen, dröjde det icke länge, innan blickarna riktades på möjligheten att för statens verksamhet på detta område taga i anspråk även den kyrkliga jorden. Spörs­ målet örn förvaltningen och dispositionen av denna jord har härigenom upp­ tagits till debatt från en väsentligen annan synpunkt än den, som förut varit aktuell. Bortser man från frågan örn beredande av möjlighet till friköp av sådana lägenheter å kyrklig jord, varå lägenhetshavaren äger husen, vilken fråga vann sin lösning genom beslut av 1926 års riksdag och kyrkomöte, äro för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning följande av riksdagen gjorda framställ­ ningar i detta ämne: 1 :o) Riksdagens skrivelse den 4 maj 1920, nr 179, vari riksdagen anhållit, att Kungl. Majit måtte, på sätt som befinnes lämpligast, föranstalta örn ut­ redning, i vad mån den ecklesiastika jorden inom riket må kunna i vidsträcktare omfattning, än vad som för närvarande är författningsenligt möjligt, styckas och upplåtas i och för nybildning av mindre, men självständiga jordbruk, samt för riksdagen snarast möjligt framlägga resultatet av en sådan utredning jämte förslag till av utredningen betingade ändringar i den ecklesiastika boställsord­ ningen och andra ifrågakommande författningar. 2 :o) Riksdagens skrivelse den 2 juni 1923, nr 313, vari riksdagen begärt, att Kungl. Majit ville låta utreda, under vilka betingelser, i vidare mån än nu är medgivet, möjlighet kunde beredas till upplåtande av tomtmark från ecklesia­ stika löneboställen, så snart den plats, där bostället är beläget, kan anses lämpad för uppkomsten av ett samhälle såsom medelpunkt för kommunens eko­ nomiska liv. 3 :o) Riksdagens skrivelse den 7 maj 1924, nr 142, vari riksdagen hemställt, att Kungl. Majit måtte skyndsamt föranstalta örn utredning rörande beredan­ det av större möjligheter för upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunna för­ anledas. De spörsmål, som bragts å bane genom ovan angivna riksdagsskrivelser, äro av synnerligen komplicerad natur. En närmare redogörelse för dessa förhållan­ den har lämnats av kyrkofondskommittén i ett den G mars 1920 avgivet ut-

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 .

låtande över en till grund för riksdagsskrivelsen nr 179/1920 liggande motion. Här må blott erinras om den bakom hela detta problem liggande frågan om kronans rättsliga ställning till den kyrkliga jorden och vidden av dess befogen­ heter över densamma. I avsikt att undvika vissa av de svårigheter, som ansetts förbundna med en upplåtelse av ecklesiastik jord under äganderätt, och härigenom möjliggöra ett snabbare tillgodoseende av syftemålet med riksdagsskrivelsen nr 142/1924 har i en vid årets riksdag i första kammaren väckt motion, nr 66, ifrågasatts, att den i nyssnämnda riksdagsskrivelse begärda utredningen måtte i första hand inriktas på att undersöka möjligheten av att, i avvaktan på vidare utredning, upplåta den ecklesiastika jorden till självständiga mindre jordbruk under tryg­ gad besittningsrätt. De på grundval av 1910 års lagstiftning fastställda löneregleringarna avse en tidsperiod av 20 år. För vissa pastorat utgår denna tid redan år 1934. På Kungl. Maj :ts prövning är beroende en mångfald framställningar — huvudsak­ ligen från kyrkomötet — örn ändringar i den ecklesiastika lönelagstiftningen. Senast har 1926 års kyrkomöte i skrivelse den 30 oktober 1926, nr 23, anhållit, att Kungl. Majit snarast ville vidtaga åtgärder för utarbetande och antagande av ändrade bestämmelser för prästerskapets avlöning att tillämpas i den mån nuvarande löneregleringar upphöra att gälla, ävensom uttalat sig för vissa riktlinjer för den nya lagstiftningen. De framkomna reformförslagen gå i allmänhet ut på ändrade föreskrifter rörande löneutmätningen i syfte att öka och rättvisare avväga prästerskapets avlöningsförmåner, men man har även ifrågasatt vissa ändringar i den för när­ varande gällande ordningen för prästlönernas bestridande genom bidrag från de kyrkliga kommunerna, kyrkofonden och statsverket. Vid ett närmare övervägande av de föreliggande omständigheterna, vilka i det föregående kunnat endast mera antydningsvis beröras, har jag kommit till den uppfattningen, att här berörda komplex av spörsmål bör i hela sin omfatt­ ning göras till föremål för en allsidig utredning, vid vilken följande omständig­ heter torde böra, bland andra, särskilt beaktas. Vad först beträffar själva löneutmätningen, har det nu snart femtonåriga arbetet med fastställandet av nya löneregleringar för prästerskapet i de sär­ skilda pastoraten enligt samstämmig mening hos de myndigheter, vilka haft att taga befattning med dessa ärenden, ådagalagt, att systemet, som medfört ett minutiöst utmätande av lönebelopp efter stundom så gott som ovägbara grunder, måste förenklas. Härtill kommer, att de för närvarande utgående lönerna i ett stort antal fall — särskilt gäller detta om komministersgraden -—måste anses vara med hänsyn till tidsförhållandena alltför knappa. Vidare synes mycket sannolikt, att man måste skrida till en i viss mån för­ ändrad avvägning av den invecklade repartition för prästlönernas bestridande, som enligt nu gällande ordning äger rum mellan pastoraten och kyrkofonden. Förutom de mera principiella anmärkningar, som kunna riktas mot det nu­ varande systemet, kan man ej förbise, att detta i oerhörd grad försvårar varje mera exakt beräkning av den ökade belastning, som kommer att åvila kyrko­ fonden vid en ifrågasatt löneförbättring för prästerskapet. Härtill kommer, att omläggningen av grunderna för repartitionen torde befinnas utgöra en nöd­ vändig förutsättning för att löneboställenas förvaltning skall kunna effektivt förenklas. Vad sistberörda spörsmål beträffar, har det synts mig nödigt att göra en förutsättningslös undersökning av de olika lösningar, som härvid kunna ifråga-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 45

komma. Sålunda torde till en början böra undersökas, huruvida löneboställena, under fullföljande av den utvecklingslinje, som ledde till 1910 års reglering på detta område, må kunna helt avkopplas från de servitut in natura, som för när­ varande belasta dem. I övervägande skulle här komma frågan örn tjänstbarhetssystemets avveckling, örn lämpligheten av s. k. prästerliga småbruk (de nuvarande prästgårdarnas utökning med så mycket jord, att prästen själv skulle kunna förskaffa sig tillgång till skjuts och vissa naturaförmåner såsom mjölk m. m.) samt örn upphörande av de utsyningsrättigheter avseende ved och bygg­ nadstimmer, som tillkomma dels vederbörande prästerlige tjänstinnehavare, dels ock, för vissa ändamål, församling och pastorat. Vidkommande därefter spörsmålet örn sättet för boställsegendomarnas för­ valtning och reglerna för dispositionen av den från desamma härflytande av­ kastningen torde undersökningen särskilt böra inriktas på de två motsatta huvudlinjer, som erbjuda sig. Antingen kan här ifrågakomma ett fullföljande av den redan 1910 delvis genomförda centraliseringen i nämnda hänseenden, så att löneboställena bringas i samma ställning till kyrkofonden som statens domäner till domänfonden, eller ock kan man vidtaga långt gående åtgärder i decentraliserande syfte t. ex. genom löneboställenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för en längre tids­ period fastställt avgäldsbelopp, således närmast en avveckling, ehuruväl icke fullständig, av den statliga förvaltningen av dessa boställen. Vid en utredning av spörsmålet örn lämpligaste sättet för förvaltningen av den ecklesiastika jorden träder med nödvändighet i förgrunden frågan örn för­ säljning i större omfattning av dessa boställsfastigheter eller deras upplåtande under den ena eller andra formen av tryggad besittningsrätt. Men alldeles oav­ sett detta samband med det stora lönelagstiftningsproblemet är det enligt min mening nödvändigt att omedelbart upptaga till behandling de framställningar, som innefattas i förut berörda tre riksdagsskrivelser. Det synes mig nämligen som örn de synpunkter av social natur, varåt sagda skrivelser giva uttryck, skulle vara så vägande och det behov, det här gäller att tillfredsställa, vara så starkt, att något ytterligare uppskov med denna utredning icke kan för­ svaras. Ehuru jag villigt erkänner de svårigheter, som måste uppstå, därest denna s. k. jordsociala fråga behandlas särskilt för sig, innan grunderna för den nya löne- och boställslagstiftningen blivit fastslagna, anser jag det därför vara nödigt, att de av riksdagen gjorda framställningarna upptagas till behand­ ling redan på ett mycket tidigt stadium av den stora utredning, som på detta område måste verkställas. I detta sammanhang vill jag framhålla, att det en­ ligt min mening ingalunda kan anses säkert, att ett tillgodoseende av här ifråga­ varande behov, genom vidgade möjligheter till försäljning av ecklesiastik jord i anslutning till nuvarande lagstiftning på detta område, kommer att möta större svårigheter än samma behovs tillgodoseende genom upplåtelse under åborätt eller annan form av s. k. tryggad besittningsrätt. Ett problem, som givetvis måste upptagas till behandling i samband med försäljningsfrågan, är spörsmålet om köpeskillingsmedlens placering på ett eller annat sätt i s. k. värdebeständig valuta. Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för hur jag tänkt mig plan­ läggningen av en blivande utredning i dessa ämnen. Med hänsyn till den synnerligen komplicerade beskaffenheten av det kom­ plex av frågor, som det här gäller att behandla, och den mångfald av olika meningar, som på detta område gjort och alltjämt gör sig gällande, har det synts mig mest praktiskt, att utredningsarbetet till en början begränsades till ett klar-

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. läggande av de olika vägar, som kunna ifrågakomma vid de särskilda frågor­ nas lösning. De skäl, som kunna anföras för och emot en lösning efter den ena eller andra linjen, torde härvid böra vägas mot varandra. Vidare skulle man undersöka de konsekvenser, som en viss lösning av en särskild fråga medför beträffande lösningen av övriga frågor. Såsom ett resultat av denna undersök­ ning skulle framkomma en redogörelse för de huvudalternativ till ny avlöningsoch boställslagstiftning, som synas på allvar förtjäna att tagas under över­ vägande. Den utredning, som här nämnts, torde kunna i allt väsentligt verkställas på grundval av redan förefintligt statistiskt och annat material. Med hänsyn här­ till och då denna förberedande undersökning icke skulle avse framläggande av utarbetade författnings förslag, lärer resultatet av utredningen kunna förväntas föreligga inom jämförelsevis kort tid. Antalet sakkunniga torde kunna begränsas till tre. Dock bör beredas möjlig­ het att vid behandling av särskilda frågor tillkalla ytterligare sakkunniga. Sedan vederbörande myndigheter och andra intresserade beretts tillfälle att yttra sig över de sakkunnigas betänkande, torde utredningen böra fortsättas i syfte att framlägga ett i detalj utformat förslag till ny lagstiftning på detta område. Förutberörda tre sakkunniga skulle få särskilt uppdrag att skyndsamt verk­ ställa . elen av riksdagen begärda utredningen rörande möjligheten att upplåta ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid särskilt under­ söka lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt.

Efter erhållet bemyndigande tillkallade dåvarande departementschefen den 20 juli 1927 häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren Nils Wihlborg, kam­ marrådet Tom Hugo Wohlin och kontraktsprosten Karl Axel Ihrmark att så­ som sakkunniga inom departementet biträda med de föreslagna utredningarna. Sedermera tillkallade departementschefen den 7 september 1928 samt den 8 maj och den 19 november 1929 förste kanslisekreteraren, numera häradsskrivaren Erik Karl Fabian Behrendtz att under viss begränsad tid i egenskap av sak­ kunnig deltaga i utredningen av frågor, som rörde skatteväsendet. De sakkunniga, vilka benämnas 1927 års prästlöneregleringssakkunniga, avgåvo den 31 december 1929 ett betänkande rörande nya grunder för lagstift­ ningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen (statens offentliga utredningar 1929: 39 och 40). Betänkandet inne­ fattade även utredning i den av riksdagen väckta frågan rörande möjligheten att upplåta ecklesiastik jord till jordbruks- och bostadsändamål. Ihrmark avgav ett särskilt yttrande, som i vissa betydelsefulla avseenden skilde sig från vad de sakkunnigas majoritet föreslagit. Över de sakkunnigas betänkande inhämtades yttranden av kontraktsprostar och ordförande i ecklesiastika boställsnämnder, överjägmästarna och domänin­ tendenterna, centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen, styrelserna för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet ävensom utlåtanden av domkapitlen, länsstyrelserna, Överståthållarämbetet, domänsty­ relsen, statskontoret och kammarkollegiet. Under remisstiden avgav socialise-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 47

ringsnämnden utredning och förslag angående domänverkets omfattning, upp­ gifter och organisation (statens offentliga utredningar 1930: 8), vari nämnden även framlade förslag angående finansiering av prästlönekostnaderna och för­ valtningen av prästboställena. Beträffande innehållet i dessa yttranden ber jag få hänvisa till handlingarna i ärendet; ett sammandrag av de avgivna yttran­ dena och utlåtandena har tillika med socialiseringsnämndens hithörande förslag befordrats till trycket (statens offentliga utredningar 1931: 1). Den 23 januari 1931 anmälde jag de sakkunnigas betänkande för Kungl. Maj:t. Efter att hava i korthet erinrat örn de riktlinjer för utredningen, som min företrädare i ämbetet uppdragit i sitt anförande den 22 april 1927, anförde jag följande:

Beträffande spörsmålet örn sättet för prästlönernas bestridande, de ecklesiastika boställsegendomarnas förvaltning och de därmed sammanhängande reglerna för dispositionen av den från desamma härflytande avkastningen hava de sakkun­ niga -—- dock med reservation i vissa avseenden av kontraktsprosten Ihrmark — stannat för alternativet att föreslå ett genomförande av centralisering i be­ rörda hänseenden samt angivit huvudinnehållet av den erforderliga lagstift­ ningen i ämnet. I åtskilliga av de avgivna yttrandena har framhållits önskvärdheten av att utredningen kompletteras med hänsyn till den andra huvudlinjen, d. v. s. åt­ gärder i decentraliserande syfte. Utredningen synes mig nu böra fortsättas i syfte att utarbeta detaljerade förslag till ny lagstiftning i ämnet. Detta arbete torde böra anförtros åt sär­ skilda sakkunniga, vilkas tillsättande synes böra ske ur synpunkten av . en så vitt möjligt allsidig belysning av ärendet. Antalet, av dessa sakkunniga torde med hänsyn härtill böra bestämmas till högst sju, av vilka en skulle som ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. För behandlingen av sär­ skilda frågor bör givetvis möjlighet beredas att anlita biträden. Innan emellertid arbetet med förslag till ny lagstiftning varder igångsatt, torde en kompletterande utredning böra verkställas med hänsyn till den andra huvudlinjen, d v. s. rörande åtgärder i decentraliserande syfte. Härvid synes man böra i första hand koncentrera sig på en närmare undersökning av möj­ ligheten att, med bibehållande alltjämt av prästlöneväsendet såsom en försam­ lingarnas angelägenhet, åvägabringa en mer eller mindre decentraliserad boslänsförvaltning. Det är givet, att denna undersökning icke får lämna ur sikte den synnerligen viktiga frågan örn församlingarnas av ålder bestående ställning till den del av kyrkoförmögenheten, varom här är fråga, samt församlingarnas till densamma anknutna intressen. Den vidare utredning, som i nu angivna syfte således synes mig böra komma till stånd, torde även böra taga sikte på spörsmål av kyrkligt-organisatorisk natur, vilka stå i samband med den förelig­ gande frågan. För dessa kompletterande förarbeten synes mig tillfyllest, att desamma verk­ ställas genom högst tre på olika områden förfarna utredningsmän under led­ ning av en av dessa sakkunniga, närmast den, vilken skulle komma att i egen­ skap av ordförande leda de sakkunnigas blivande förhandlingar. Sedan denna komplettering av utredningen i huvudsak blivit slutförd, torde anmälan härom böra ske till chefen för ecklesiastikdepartementet, och torde därefter med ut­ gångspunkt från allt då föreliggande utredningsmaterial ifrågavarande sak-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. kunniga böra i sin helhet skrida till det lagstiftningsarbete, som åt dem nu skulle anförtros.

Jämlikt ovannämnda den 23 januari 1931 erhållna bemyndigande tillkallade jag samma dag såsom sakkunnig ledamoten av riksdagens första kammare, bisko­ pen Olof Bergqvist samt såsom utredningsmän hovrättsrådet Philipp Joseph Aastrup, boställsnämndsordföranden, kontraktsprosten Lars Albin Rune och sekreteraren Gunnar Hugo Prawitz. Sedermera tillkallade jag — jämlikt bemyndigande den 23 januari och den 12 juni 1931 — den 18 juni 1931 såsom ytterligare sakkunniga dels ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren Elof Bernhard Andersson, Fäl­ tenborg, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Emil An­ dersson, Prästbol, ledamoten av riksdagens första kammare, förrådsförmannen Anders Johan Bärg, Katrineholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lant­ brukaren August Danielsson, Mörlanda, ledamoten av riksdagens andra kam­ mare, godsägaren Arthur Wilhelm Gustafson, Kasenberg, ledamoten av riks­ dagens första kammare, lantbrukaren Carl Petrus Valdemar Nilsson, Gräne­ bo, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Per Persson, Trången, ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren Jöns Påls­ son, Anderslöv, samt ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren Nils Johan Martin Svensson, Kompersmåla, dels ock Aastrup, Prawitz och Rune. Utredningsmännen, vilka pläga kallas 1931 års prästlöneutredning, avgåvo den 30 juni 1931 betänkande med förslag till huvudgrunder för en decentraliserad förvaltning av prästlönejorden m. m. (statens offentliga utredningar 1931: 24). De sakkunniga åter, vilka antagit benämningen 1931 års prästlöneregleringssakkunniga, avgåvo den 15 oktober 1931 betänkande (statens offentliga utred­ ningar 1931: 25) med förslag till följande lagar:

1) prästlönelag; 2) lag om införande av prästlönelagen; 3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse; 4) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse i Stockholm; 5) lag örn tillägg till 2 § 2:o) lagen den 25 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt; 6) lag om ändrad lydelse av 1, 3, 5 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 an­ gående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Utredningsmännens förslag var enhälligt, men mot de sakkunnigas förslag hade i vissa detaljfrågor reservationer avgivits av ledamöterna Emil Andersson, Elof Bernhard Andersson, Bärg, Gustafson, Nilsson, Persson och Pålsson. Jag återkommer härtill i det följande.

Kungl. Majlis proposition nr 187. 49

Över båda betänkandena hava utlåtanden inhämtats av domkapitlen, Stock­ holms stads konsistorium, länsstyrelserna, Överståthållarämbetet, riksarkivet, riksantikvarien, centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen, styrel­ serna för Svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet, skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd, direktionen för prästerskapets änkeoch pupillkassa, direktionen för skånska prästerskapets byggnadskassa, domän­ styrelsen, kammarrätten samt av statskontoret och kammarkollegiet gemen­ samt ävensom av skatteutjämningsberedningen. Medan de i det föregående omnämnda utredningarna pågått, hava ytterligare framställningar i förevarande ämne inkommit till departementet, nämligen:

1) Uppsala domkapitels skrivelse den 4 maj 1927 angående inrättande av stiftsf ogdebefattningar; 2) biskopsmötets delegations skrivelse i mars 1928 angående höjning av den till prästerskapet utgående tillfälliga löneförbättringen: 3) Härnösands stifts prästmötes skrivelse den 20 juli 1927 angående vid­ tagande av åtgärder för möjliggörande av anställande av skrivbiträden å mera arbetstyngda pastorsexp editioner; 4) biskopsmötets skrivelse den 26 november 1928 angående meddelande av bestämmelser örn skrivbiträdes anställande å vissa pastorsexpeditioner; 5) femtonde allmänna kyrkliga mötets ombudsförsamlings skrivelse den 9 april 1929 rörande samma fråga; 6) styrelsens för »Föreningen Arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne u. p. a.» skrivelse den 10 april 1929 om ändring av vissa bestämmelser i eckle­ siastik arrendeförordning; 7) domkapitlets i Strängnäs skrivelse den 4 september 1929 angående inrät­ tande av stiftsfogdebefattningar; 8) domkapitlets i Visby skrivelse den 5 september 1928 i fråga örn regel­ bunden utbetalning av prästerskapets löner; 9) kyrkomötets skrivelse den 28 oktober 1929, nr 11, angående införande av benämningen »kyrkoadjunkt» för sådan adjunkt, som omförmäles i 14 § 3 mom. lagen örn reglering av prästerskapets avlöning; 10) kyrkomötets skrivelse den 31 oktober 1929, nr 15, i fråga örn autoinobilgarage såsom laga hus å prästgård; 11) domkapitlets i Strängnäs skrivelse den 19 mars 1930 i fråga om särskilda bestämmelser för beräkning av gottgöreise för bostad och vivre åt prästman; 12) Strängnäs stifts stiftsmötes skrivelse den 7 oktober 1930 angående ytter­ ligare utredning av den ecklesiastika boställsfrågan; 13) domkapitlets i Strängnäs skrivelse den 12 november 1930 angående ersätt­ ning åt adjungerad ledamot av domkapitel, då uppdraget ej föranleder resa; 14) svenska Viktoriaförsamlingens i Berlin och dess kyrkoherdes skrivelse den 16 november 1930 angående provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden; 15) svenska Olaus Petri-församlingens i Helsingfors och dess kyrkoherdes två skrivelser den 5 december 1930 angående dels ändring i kyrkoordningen för församlingen, dels ock provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden; 16) Ulrika Eleonora församlings i London och dess kyrkoherdes skrivelse den 29 november 1930 angående provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden; 17) kyrkomötets skrivelse den 31 oktober 1929, nr 21, samt allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse i maj 1930 i fråga om ändrad ly­ delse av 6 § 9 mom. lagen örn kyrkofond; Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.) 4

so Kungl. Majlis proposition nr 187.

18) domkapitlets i Lund skrivelse den 19 september 1928 angående xesekostnadsersättning åt konsistorieombud m. m.; 19) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse i april 1931 angående vidtagande av åtgärder för att under tid, då prästerlig tjänst är ledig för prästerskapets änke- och pupillkassas räkning, vården av prästgårdens trädgård övertages av pastoratet; . 20) svenska Sofiaförsamlingens i Paris och dess kyrkoherdes skrivelse den 20 mars 1931 angående provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden; 21) kammarkollegiets skrivelse den 5 april 1928 i fråga örn föreskrifter rörande de under kyrkorådens förvaltning stående, till prästerlig avlöning av­ sedda fonder; 22) domkapitlets i Visby skrivelse den 5 september 1928 angående åtgärders vidtagande för sådan ändring av ecklesiastikåret, att detta måtte komma att sammanfalla med kalenderåret; 23) svenska kyrkans diakonistyrelses skrivelse den 25 september 1930 an­ gående anslag ur kyrkofonden till avlönande av diakonistyrelsens sekreterare m. m,; 24) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse i april 1931 örn vidtagande av åtgärder för att prästerskapets änke- och pupillkassa må erhålla bidrag till vikaries å prästerlig tjänst kostnader för vissa tjänsteresor; 25) direktionens för prästerskapets änke- och pupillkassa skrivelse den 16 april 1931 med anhållan att vid de nya prästlönelagarnas utformning kassan befrias från vissa kassan ålagda utgifter.

. Framställningarna hava, allt efter tiden då de inkommit, blivit överlämnade till vederbörande sakkunniga och utredningsmän att av dem tagas i övervä­ gande vid uppdragens fullgörande. Ytterligare hava till ecklesiastikdepartementet inkommit:

1) riksdagens skrivelse den 24 februari 1928, nr 36, angående ändring av bestämmelserna rörande gäldande av kostnader för ekonomisk besiktning å ecklesiastika löneboställen. 2) riksdagens skrivelse den 24 maj 1929, nr 202, angående enklare förfa­ ringssätt beträffande upplåtelse från jord av ecklesiastik natur; 3) Strängnäs stifts allmänna prästmötes skrivelse den 10 juli 1930 angående avlösning av den prästerskapets änke- och pupillkassa tillkommande rätten till behållen inkomst av prästerlig tjänst i vissa fall; 4) petition av omkring 200 företrädesvis äldre komministrar angående lika lön för kyrkoherdar och komministrar; samt 5) styrelsens för föreningen »arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne u. p. a.» angående det ecklesiastika arrendeväsendet.

Departements­ De talrika och delvis olikartade frågor, som upptagits till behandling under

chefen.

utredningsarbetet, kunna uppdelas i två grupper, å ena sidan sådana, som röra prästerskapets löneförmåner (prästlönereglering ), å den andra sidan sådana, som röra förvaltningen av de för prästerskapets avlöning avsedda tillgångarna (eck­ lesiastik egendoms förvaltning). Beträffande först frågan örn löneregleringen är det ecklesiastika lönesystemet visserligen' icke i och för sig av mera invecklad beskaffenhet, men sedan det

Kungli Majlis proposition nr 187. 51 efter hand blivit påbyggt i åtskilliga avseenden, har en viss tyngande svåröverskådlighét kommit att vidlåda det. De särskilda sakkunnignämnderna hava nu framlagt förslag i syfte att undanröja denna olägenhet saint jämväl giva löneregleringen i tillämpningen en mera rättvis effekt. Men av skäl, som icke behöva närmare utvecklas, anser jag tidpunkten för dryftande av löneregleringsfrågor av större omfattning icke vara för handen, och jag har därför funnit mig icke nu böra framlägga något förslag om ny prästlönereglering. Vad däremot angår förvaltningssystemet, som utgör den andra gruppen av spörsmål, vilka äro att i detta sammanhang beakta, så torde situationen vara den motsatta, eftersom just nu läget kräver åtgärder i besparande syfte. Intres­ set av att prästlönetillgångarna, i främsta rummet prästboställena, så till jord­ bruk som skog, förvaltas på ett så effektivt och billigt sätt som möjligt och att därigenom avgiftsskyldigheten till prästerskapets avlöning i möjligaste mån lättas, är i och för sig tungt vägande, men det gör sig givetvis särskilt starkt gällande under tider sådana som de nuvarande, då medborgarnas skattekraft måste utnyttjas i högre grad än eljest. Av samma grund måste också de delar av de framkomna förslagen, som avse att lätta bördan av denna avgiftsskyldighet, förtjäna att för närvarande särskilt beaktas. Till de verkningsfullaste åt­ gärder, som tjäna detta syfte, hör helt säkert strävandet att göra kyrkofondens inkomster omedelbart och effektivt tillgängliga för täckande av prästlönekost­ naderna. Att under nu rådande förhållanden prästlönemedel å över 2 millioner kronor årligen läggas till kyrkofondens kapital samtidigt som i de flesta av ri­ kets pastorat 60 öre för skattekrona uttaxeras till täckande av prästlönekost­ naderna, torde icke kunna försvaras. Likaledes måste det anses vara av nöden att snarast vidtaga förbilligande åtgärder med hänsyn till de administrativa förvaltningsformerna, vilka vid undersökning visat sig draga betydande kost­ nad. Enkelhet i förvaltningen utan eftergift på dess effektivitet torde vara vägen till kostnadernas nedbringande. Det kan icke heller från denna synpunkt vara försvarligt att uppskjuta frågan örn reform av det ecklesiastika förvaltnings­ systemet. Att nu berörda frågor — löneregleringen och egendomsförvaltningen — bli­ vit i de ingivna sakkunnigutlåtandena sammanförda, torde huvudsakligen hava berott på att man funnit naturligt att vid utgången av nu löpande löneregleringsperioder — 1934 och närmast följande år -— hava till hands ett reviderat löneregleringssystem. Då emellertid, vilket de nämnda sakkunniga icke kunnat förutse, de ekonomiska tidsförhållandena så väsentligt förändrats, att en löne­ reglering icke nu kan ifrågakomma, och då något tvingande sakligt samband mellan frågorna icke föreligger, så har jag upptagit förvaltningsfrågan med undanskjutande av löneregleringen. Att behandla förvaltningsfrågan före löneregleringsfrågan låter sig icke allenast göra, utan man kan till och med påstå, att en bestämd fördel ligger i denna tidsföljd mellan de olika frågornas lösning. Det är nämligen en förmån eller kanske rent av en nödvändighet att först pröva de bästa vägarna för en

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . ändamålsenlig förvaltning av prästlönetillgångarna, alldenstund man först se­ dermera äger den ekonomiska utgångspunkten för uppgörande av en tidsenlig lönereglering. Då jag i det följande i detalj framlägger förslag beträffande för­ valtningsfrågan, har jag min uppmärksamhet riktad på nödvändigheten att åt framtiden lämna fria händer med hänsyn till löneregleringssystemet. Frågornas inbördes oberoende styrkes jämväl av vad som i det förflutna förelupit, då gång efter annan förvaltningsfrågor upptagits utan något som helst samband med lönereglering. Jag anhåller därför att få lämna en redogörelse för den föreliggande utred­ ningen i vad den avser frågorna örn förvaltningen av prästlönejorden och sättet för täckandet av prästlönekostnaderna samt framställa förslag i dessa ämnen. I nära samband med förvaltningen av prästlönejorden stå frågorna örn vid­ gade möjligheter att försälja kyrklig jord. Jag kommer därför att i det föl­ jande upptaga även dessa frågor och framlägga förslag till lösning av dem.

Kungl. May.ts proposition nr 187. 53

FÖRSTA HUVUDAVDELNINGEN.

Allmänna synpunkter.

Kap. I. Förvaltningen av prästlönetillgångarna och finansieringen av prästlönekostnaderna.

A.

Hur skola prästlönctillgångarna förvaltas för ernående av bästa möjliga resultat och vem skall lämpligen ansvara för prästlöneväsendet?

Alltsedan kristendomen vunnit fast fot i vårt land och in på 1900-talet Tidigare och avlönades prästerna i de territoriella församlingarna på det sätt att de dels er- lagstiftning. höllö tionde (s. k. prästtionde eller tertialtionde) av sina församlingsbor, dels av dem uppburo vissa andra avgifter, kallade jura stolse, dels ock erhöllo vissa förmåner av fast egendom. Tionden utgjorde en avgift, som utgick med en bestämd kvotdel, vanligtvis en trettiondedel, av jordbrukets brutto­ avkastning i spannmål samt en tiondedel av övrig jordbruksavkastning (kvick­ tionde). Den fasta egendomen utgjorde antingen bostadsboställe, vilket bebod­ des och i äldre tid i regel även brukades av prästen, eller löningsboställe, vil­ ket bortlejdes till landbo, sedermera arrendator. Under reformationstiden indrogos i de då till Sverige hörande landskapen ett stort antal löningsboställen till kronan mot vederlag, bestående däri att vederbörande präst berättigades att årligen uppbära viss kvantitet spannmål av statsverket (i form av anslag av kronotionde eller hemmansräntor). Dylik »vederlagsspannmål» kunde också tillerkännas präst, som betungats med mera omfattande gästning e. d. Även förekom i senare tid att spannmålsanslag av kronan beviljades präster, vilkas övriga inkomster icke förslogo till anständig bärgning (behagligtidsförläningsspannmål). Utvecklingen medförde, att löneförmånernas storlek kom att uppvisa be­ tydande olikheter vid de särskilda tjänsterna. Den förnämsta inkomsten för prästerna, tionden, kunde i vissa pastorat uppgå till synnerligen betydande be-

54 Kungl. Majlis proposition nr 187. lopp, medan i andra pastorat avkastningen av tionden lämnade en otillräckligbärgning. I följd härav väcktes vid mitten av 1800-talet förslag om att verk­ ställa en utjämning mellan de särskilda befattningshavarnas inkomster genom att »överflytta» inkomstkällor från ett pastorat till ett annat. För dessa förslag, den diskussion de väckte och de resultat, vartill de ledde, redogöres utförligt i en bilaga till utredningsmännens betänkande. Såsom framgår av 9 § i förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster, med­ gavs endast en mycket begränsad överflyttning av prästlönetillgångar från ett pastorat till ett annat, i det att avgifter, som av en församling utgjordes till dess prästerskap (tionde, jura stolse), icke fingo användas till avlönande av annan församlings präst, liksom icke heller inkomster, vilka tillkommo prästerskapet antingen till följd av bidrag av församlingen gemensamt, »såsom då, till löne­ förbättring för prästerskapet, hemman och lägenheter blivit inköpta och andra fördelar anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål gjorda anslag och donationer». Icke heller bostadsboställen fingo överflyttas. Överflyttningsmöjligheten var sålunda inskränkt till inkomster, som grundade sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arren­ den för löningsboställen, som upplåtits av kronan. Genom förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med de all­ männa skogarna i riket medgavs sedermera viss överflyttning av prästboställe­ nas skogsavkastning, dock endast i fråga örn boställen, som upplåtits av kronan. Överflyttningen av prästlönetillgångar från ett pastorat till ett annat kom i praktiken att tillgå så, att inkomsterna från de tillgångar, som skulle överflyttas, uppsamlades i en för hela riket gemensam fond, prästerskapets löneregle­ ringsfond, ur vilken sedan tillskott utbetalades till präster, som voro i behov därav. Endast en tämligen ringa del av samtliga prästlönetillgångar kom att lämna sin avkastning till fonden. Vid sidan av denna fond fanns även en annan central fond, de ecklesiastika boställenas skogsfond, bildad huvudsak­ ligen av extra skogsavkastning. De åtgärder, syftande till utjämning av prästlönerna, som sålunda vidtogos, befunnos snart otillräckliga och förslag örn vittgående reformer framkommo. Örn deras innebörd och den fortsatta handläggningen av frågan lämnas en utförlig redogörelse i den nämnda bilagan till utredningsmännens betänkande, till vilken jag tillåter mig hänvisa. Frågan upptogs till enhetlig behandling först genom 1910 års lagstiftning, vilken i huvudsak ännu gäller. Före mitten av 1800-talet förvaltades prästboställena i allmänhet av veder­ börande prästerliga befattningshavare, men förvaltningen kontrollerades vid ekonomiska besiktningar och syner. Kontrollen var anordnad enligt bestäm­ melserna i 27 kapitlet byggningabalken och kungörelsen den 28 maj 1830 an­ gående ekonomiska besiktningar å kyrkoherdeboställen, kapellans- och klockare­ bord samt präststomhemman. Redan den 12 november 1858 stadgades emellertid, att löningsboställen (bo-

55:

Kungl. Maj:ts proposition nr 187'. Ställen, som ej beboddes av prästen) i Skåne, Halland och Blekinge skulle utarrenderas genom länsstyrelsens och domkapitlets försorg. Genom 1862 års förordning, § 5, föreskrevs sedermera, att åt prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kunde brukas i förening med bostadsboställe därifrån undantagna de i vissa orter befintliga änkesätena — skulle utarrenderas eftei de föreskrifter, som Kungl. Maj:t särskilt meddelade. Även i detta fall blev det till följd av Kungl. Maj:ts brev den 11 juli 1862 länsstyrelsen och dom­ kapitlet, som gemensamt fingo ombesörja utarrenderingen. Arrendeavgift och andra förmåner av bostället tillföllo dock tjänstinnehavaren, vilken därföx fortfarande betraktades såsom boställshavare i förhållande till löningsboställena. Bostadsboställena förvaltades av prästerna, tills 1910 års lagstiftning trädde i tillämpning. Det hade dock dessförinnan blivit alltmera vanligt, att boställs havarna icke själva drevo jordbruket på sina boställen utan utarrenderade dem. En sådan utarrendering var emellertid boställshavarens privata angelägenhet, och han var ansvarig för boställets bebyggelse och hävd, varför också den genom ekonomisk besiktning och syn utövade kontrollen över boställets tillstånd i första hand riktade sig mot honom. Genom 1910 års lagstiftning uppdelades bostadsbostället i prästgård, som bibehölls åt prästen såsom bostad, och i löneboställe, vilket sistnämnda till­ träddes av pastoratet. Pastoratet tillerkändes emellertid icke samma ställning till lönebostället, som prästen tidigare intagit till bostadsbostället. Av de tre momenten i boställshavarens rättsställning, nämligen rätten att uppbära avkast­ ningen, befogenheten att förvalta bostället samt skyldigheten att ansvara för boställets bebyggelse, hävd och onera, tillädes allenast det första och i viss mening det sista pastoratet, medan den egentliga förvaltningen förlädes till domkapitel och länsstyrelse i likhet med vad tidigare skett med löningsboställena. Genom lag den 21 november 1925 (nr 447) om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning samt ny ecklesiastik arrendeförordning av samma dag har 1910 års lagstiftning undergått en betydelsefull reform, framför allt karakteriserad av införandet av ecklesiastika boställsnämnder. Jag övergår nu till redogörelsen för den gällande lagstiftningens innehåll. Enligt lagen örn indragning till statsverket och avskrivning av präster­ Tionde. iskrivningsskapets tionde samt örn ersättning därför den 9 december 1910 skall den lagen. sedan gammalt så gott som uteslutande på jordbruket vilande tiondetungan till prästerskapets avlöning avskrivas och utslås på även övriga skatteobjekt i följande ordning (i sammandragen form) : Enligt förut givna författningar utgående tionde- och övriga fastighetsavgifter indragas till statsverket1 (1 och 2 §§).

1 Indragningen aker beträffande värjo pastorat från och med eckleaiastikåret näst. efter det, med vars utgång den äldre löneregleringen upphör att gälla.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

För varje församling uträknas värdet av de från varje fastighet utgående avgifter i persedlar och penningar, sådana dessa avgifter utgått eller bort utgå under den äldre löneregleringsperiodens sista ecklesiastikår. Persedlar­ nas värde beräknas efter medeltalen av medelmarkegångsprisen under de femtio åren 1864—1913. Slutsumman för varje församling fastställes av kammar­ kollegiet (3 §). Ersättning för de till statsverket indragna avgifterna skall för varje för­ samling från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger ruin, för ali framtid utgå med den av kammarkollegiet fastställda summa att för varje ecklesiastikår vid dess början från statsverket inlevereras till kyrkofonden (4 §), för vilken jag strax skall redogöra. Avskrivningen av de till statsverket indragna avgifterna skall ske under loppet av 20 ecklesiastikår, räknade för varje pastorat från och med det år, då indragningen där vidtager, i sådan ordning, att av förenämnda av kolle­ giet fastställda summa erlägges, under de första 10 åren 60 procent, under därpå följande 5 år 40 procent och under de sista 5 åren 20 procent. Åter­ stoden eftergives. Vad av den för en församling fastställda avgiftssumma en­ ligt sålunda stadgade grunder icke den 30 april 1944 förfallit till betalning skall omedelbart avskrivas (5 §). I den män de till statsverket indragna avgifterna icke avskrivits, skola de av kronans uppbördsförvaltning debiteras, uppbäras och redovisas i samband med kronouppbörden (6 §). 19 och 21 §§ Den nya form av kyrkligt-kommunal beskattning för prästlöneändamål, reglering av som FPptogs i 1910 års lagstiftning, grundar sig på följande, här i sammanjPräster- drag återgivna bestämmelser (lagen den 9 december 1910 örn reglering av Våning. prästerskapets avlöning, 19 och 21 §§, sådana dessa paragrafer lyda enligt lagen den 28 september 1928, nr 397). Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner jämte ersättning och arvode at s. k. ständig adjunkt skola, i den mån sådant erfordras, i nedan nämnd ordning användas: l:o) församlingsavgifter till belopp, ej överstigande 3 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av hela det inkomst-belopp, för vilket allmän kommunalskatt skall inom pastoratet utgöras (= 3 öre per gammal fyrk eller 30 öre för »bevillningskrona», den så kallade första treöringen) ; 2 :o) arrende av de inom pastoratet belägna löneboställen med undantag av sådana, vilkas avkomst skall direkt ingå till kyrkofonden (se nedan) ; 3:°) avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från boställen, som avses under 2:o), samt ränta å särskilda till avlöning åt prästerskapet inom pastoratet avsedda medel; 4:o) skogsförsäljningsmedel från de under 2:o) avsedda boställen; 5:o) församlingsavgifter, utöver vad under l:o) sägs, till erforderligt belopp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 57 dock till sammanlagt högst 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp (den så kallade andra treöringen). Vad därutöver erfordras ersättes av kyrkofondens medel.

De för prästerskapets avlöning avsedda gemensamma tillgångarna uppsamlas i den så kallade kyrkofonden, rörande vilken bestämmelser finnas medde­ lade i lagen den 9 december 1910 örn kyrkofond. Till kyrkofonden hava överförts de avlönings tillgångar, som förut legat fonderade i prästerskapets löneregleringsfond och i de ecklesiastika boställenas skogsfond, jämte vissa andra medel (2 §). Till kyrkofonden skola ytterligare ingå: 1 :o) den årliga ersättning, som enligt tiondeavskrivningslagen skall av statsverket gäldas såsom ersättning för prästerskapets indragna tionde och andra fastighetsavgifter (3 § 1 p.); 2:o) årliga ersättningsbeloppet för anslag i kronotionde m. m. och för stats­ anslag i penningar (3 § 2 p.) (vederlagsspannmål, prostetunnor m. m.); 3:o) arrendeavkomsten av förutvarande löningshemman, vilkas avkastning antingen redan förut ingått till prästerskapets löneregleringsfond eller ock av Konungen anvisats till löneförbättring för prästerlig tjänstinnehavare i annat pastorat än det, inom vilket bostället är beläget (3 § 3 p.); 4:o) skogsförsäljningsmedel från flertalet löneboställen (3 § 4 p.) — nied skyldighet dock för kyrkofonden att, såvitt angår boställen, som avses i 19 § 2 mom. löneregleringslagen, årligen tillhandahålla vederbörande pastorat ett mot skogens beräknade behållna årliga avkastning svarande belopp, i den mån detta erfordras för bestridande, i den ordning löneregleringslagen bestämmer, av lönerna åt pastoratets prästerskap (6 §); 5:o) pastoratens s. k. överskottsmedel, d. v. s. sådant överskott, som i ett pastorat kan uppkomma å de i 19 § 2 och 3 mom. löneregleringslagen avsedda årligen inflytande avlöningsmedlen (boställsarrenden, lägenhetsavgälder och fondräntor), sedan av nämnda medel tagits i anspråk vad därav erfordras till gäldande av de för prästerskapet i pastoratet fastställda löner (3 § 5 p.); samt G:o) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar (3 § 6 p.). Från kyrkofonden betalas utom de tillskott till pastoraten och skogsmedelsbelopp, örn vilka jag redan talat: 1 :o) kostnaderna för skogsindelning, bevakning samt skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande ävensom för åtgärd eller anstalt, som en­ ligt Konungens särskilt meddelade tillstånd må utföras för tillgodogörande av virkesavkastning eller motverkande av uppkommen skada å skog å prästbostäl­ lena ävensom ersättning för skogsstatens övriga bestyr med skogen å dem, dock

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

med undantag för boställen, vilkas avkomst skall tillgodokomma viss tjänstinne­ havare utöver lönen eller tillfalla änka (6 § 3—6 p.); 2:o) ålderstillägg, vissa arvoden och kostnadsersättningar ävensom emeritilöner (pensioner) till präster (6 § 7 p., sådant lagrummet lyder enligt lag den 21 november 1925, nr 450); 3:o) i den mån fondens tillgångar det medgiva, anslag, som Konungen till främjande av den kyrkliga organisationens utveckling må finna skäligt bevilja präst för särskild prästerlig tjänstgöring (6 § 8 p., sådant lagrummet lyder enligt lag den 16 maj 1924, nr 196); 4:o) i den mån fondens tillgångar det medgiva, anslag, som Konungen må finna skäligt i särskilda fall bevilja såsom bidrag till kostnad för resor till eller från pastorat, där präst förordnas att, jämte fullgörande av honom i annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda vid eller uppehålla prästerlig befattning (6 § 9 p., sådant lagrummet lyder enligt lag den 19 juni 1917, nr 398); 5:o) viss del av ersättning till kronoombud vid förrättningar å ecklesiastika löneboställen (kungörelsen den 22 juli 1918, nr 716) ; 6:o) arvoden åt ordförande i ecklesiastika boställsnämnder (6 § 10 p., sådant lagrummet lyder enligt lag den 13 december 1929, nr 387). Enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning skiljer man mellan prästgår­ dar och löneboställen. De förra, som äro avsedda att bereda de ordinarie präs­ terna bostad, skola utgöras av »tomt med bostadshus och, där hinder ej möter, erforderligt område till trädgård». Övrig boställsjord utgör löneboställe. Skogsmarken å löneboställe står under skogsstatens omedelbara vård och för­ valtning, medan lönebostället i övrigt, främst dess jordbruksdel, förvaltas av länsstyrelsen och domkapitlet gemensamt under kammarkollegiets inseende. För sistnämnda förvaltning gälla följande föreskrifter. Boställs- Löneboställen skola, enligt boställsordningens 19 §, upplåtas på arrende i ordningen. enlighet med särskilda föreskrifter , som meddelas av Konungen. Löneboställe skall, där det ej på grund av svag beskaffenhet eller av annat skäl anses kunna med större fördel utarrenderas obebyggt, vara försett med de byggnader, som i den ordning, varom närmare stadgas i den ecklesiastika arrendeförordningen, efter behörigt förslag bestämmas av den utarrenderande myndigheten (20 §). Dessa hus skola nybyggas och underhållas av arrendatorn av lönebostället (21 §). De kallas arrendatorns skyldighetshus och skola uppföras efter ortens, sed och av ändamålsenliga byggnadsämnen till den storlek och av den be­ skaffenhet, behovet i varje särskilt fall fordrar (22 §). Då föreskrift meddelas om vilka skyldighetshus skola finnas å löneboställe samt örn storleken, inred­ ningen och övriga beskaffenheten av sådant hus, skall iakttagas, att löneboställets bebyggande sker på ett i förhållande till boställets storlek och av-1 kastningsförmåga och med hänsyn till angelägenheten att för bostället erhålla skäligt arrende så ekonomiskt sätt, som omständigheterna medgiva (23 §). Upp­ kommande brister å arrendatorns skyldighetshus skola avhjälpas och nybygg-

Kungl. Maj :ts proposition nr 187. 59 nadei av dessa hus verkställas, i den mån sådant föreskrives eller eljest bli­ ver nödigt (24 §). Nybyggnadsskyldigheten vid löneboställe skall uppskattas till visst arsbelopp i penningar och i arrendekontraktet angivas. Där arrendatorn verkställt nybyggnad, som godkänts som skyldighetshus, och den i behörig ordning be­ räknade kostnaden för denna nybyggnad överstiger vad på hans arrendetid be­ löper efter årsberäkningen jämte årsbelopp, som må finnas från föregående arrendetid uppsamlade, njuter han gottgörelse för överskjutande beloppet an­ tingen genom nedsättning i arrendet för vissa år eller ock, vid boställets av­ trädande, av den nye arrendatorn. Härvid skall dock iakttagas, att nedsätt­ ning i arrendet må beviljas allenast i avseende å ökning i byggnadsskyldighet, som inträffat under arrendetiden. Vad ny arrendator sålunda fått utgiva skall anses som av honom förskjuten nybyggnadskostnad (26 §). Har behovet av ny­ byggnad uppstått till följd av arrendatorns vanvård, får han själv svara för kostnaden (27 §). Skyldighetshusen är arrendatorn pliktig att brandförsäkra till fulla värdet. Vid underlåtenhet härutinnan får han själv ansvara för upp­ kommande brandskada (28 §). Alla andra byggnader å löneboställe än arren­ datorns skyldighetshus äro överloppshus, vilka tillträdaren äger att från av­ trädaren lösa till det värde, som, i brist av åsämjande, bestämmes vid avoch tillträdessynen. Har tillträdaren vid sådan syn tillkännagivit sin avsikt att ej lösa överloppshus eller underlåter han att inom en månad efter synen förklara sig villig därtill, får avträdaren bortföra huset inom tid, som vid synen föreskrives, eller där sådan föreskrift icke lämnats, inom ett år från avträdandet av arrendet. Det åligger dock avträdaren, örn han bortför huset, att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för återställande av jord eller byggnad i samma skick, vari den befanns före överloppshusets uppförande. Har avträdaren ej inom den bestämda tiden bortfört överloppshus, som han är berättigad borttaga, tillfaller huset tillträdaren med den rätt, med vilken avträdaren innehaft detsamma (29 §). Angående den närmare tillsynen å löneboställena stadgas i 30—57 §§ boställsordningen. Domkapitlet bör tillse att inom stiftet belägna boställen varda till hus och ägor behörigen vidmakthållna. Anser domkapitlet boställes rätt vara genom något av domstol eller annan myndighet meddelat beslut förnärmad eller, att vid beslut av husesyn eller ekonomisk besiktning i fråga om storleken, inred­ ningen och övriga beskaffenheten av hus å boställe icke iakttagits givna före­ skrifter, skall domkapitlet i behörig ordning överklaga beslutet (30 §). För tillsyn å samtliga boställens hävd till hus och jord skola hållas eko­ Ekonomisk besiktning. nomiska besiktningar. Sådan besiktning förrättas å prästgårdar inom utgången av tionde året och å löneboställen, där ej Konungen för visst boställe eller viss grupp av boställen annorlunda förordnar, inom utgången av femte året efter det då syn eller ekonomisk besiktning näst förut å bostället förrättats. Domka­ pitlet kan i händelse av särskilt behov även å annan tid förordna örn ekonomisk

♦50 Kungl. May.ts proposition nr 187.

besiktning (31 §). Ekonomisk besiktning förrättas, efter förordnande av dom­ kapitlet, av en boställsnämnd, bestående av tre i orten boende, i lantbruksoch därmed sammanhängande affärsförhållanden kunniga män. Boställsnämnd skall finnas, en för varje tingslag på landet jämte de städer, som ligga därinom eller som enligt Konungens förordnande skola därmed förenas till ett tjänstgöringsområde, samt en för Stockholms stad. Av boställsnämndens ledamöter skola två jämte lika antal ersättare utses för tre år åt gången, den ene, tillika ordförande, av länsstyrelsen samt den andre av dom­ kapitlet. Som tredje ledamot i boställsnämnden inträder en av dem, som, till ett antal av en för varje till tjänstgöringsområdet hänfört pastorat, skola pastoratsvis, likaledes för tre år, utses för tjänstgöring i boställsnämnden, där­ vid vad örn valbarhet till nämndeman finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning; skolande i varje särskilt fall bland de sålunda valda inkallas den närmast boende, som ej tillhör det av förrättningen berörda pastoratet. Ko­ nungen äger, där särskilda skäl sådant föranleda, rörande nämndens tjänstgö­ ringsområde och sättet huru ledamöterna skola utses förordna annorlunda än nu sagts. Stanna nämndens ledamöter i olika meningar, gäller vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gäller ordförandens. Ekonomisk besiktning å löneboställe kan förrättas av ordföranden ensam, därest domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller andra omständig­ heter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och arrendatorn därtill lämnar medgivande. Vid sådan besiktning få dock ej handläggas frågor örn utdömande eller insyning av skyldighetshus (32 §). Jäv mot ledamot av boställsnämnd föreligger: örn han är med boställsha­ vare eller annan part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 13 kap. 1 § rättegångsbalken örn jäv mot domare sägs; eller örn ledamot är boställshavares eller annan parts vederdeloman eller uppenbare ovän; eller örn ledamot el­ ler den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag, som nämnt är, äger i målet del eller eljest kan av förrättningen vänta synnerlig nytta eller skada, därvid dock den omständighet, att ledamot eller hans bemälde skyldeman, såsom medlem av församlingen, är pliktig deltaga i kostnad för nybyggnad och underhåll å boställe, ej må såsom jäv räknas. Har ledamot av boställsnämnd, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar rättegång med boställshavare eller arrendator av boställe, eller söker någon sak med ledamot eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att honom därmed jä­ vig göra, räknas det ej heller för jäv. Vet nämndens ordförande, att sådant jäv mot honom är, eller är han av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden, in­ kallar han i sitt ställe den för honom utsedde ersättaren. Förekommer dylikt jäv mot eller förfall för någon av nämndens övriga ledamöter, skall denne omedelbart anmäla detta hos ordföranden, vilken ombesörjer inkallandet av ersättare. Därest i det fall, att ordföranden eller av domkapitel utsedd ledamot på grund av laga förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant hinder möter jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att örn förhållän-

Kungl. May.ts proposition nr 187. bl

det göra anmälan hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle för­ ordna ordförande eller ledamot av nämnden (33 §). Nämndens ordförande utsätter tid för de ekonomiska besiktningar, örn vilka domkapitlet förordnat, med iakttagande, att de hållas å tjänlig årstid och att, där så kan ske, besiktningar i samma ort förrättas omedelbart efter varandra (34 §). Minst en månad före besiktningen skall ordföranden örn tiden därför un­ derrätta domkapitlet, vilket, där sådant prövas nödigt, förordnar sakkunnig person att å domkapitlets vägnar närvara vid besiktningen. Inom lika tid ålig­ ger det ordföranden att, när församlings rätt ifrågakommer, hos kyrkostäm­ mans ordförande påkalla kyrkostämma för utseende av ombud för församlin­ gen att vid besiktningen bevaka dess rätt. Örn mottagandet av underrättelse, varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande tillställas ordföranden. Övriga parter skola minst fjorton dagar före besiktningen av ordföranden kal­ las till densamma. När ordföranden bevisligen iakttagit vad sålunda ålig­ ger honom, utgör parts eller ombuds uteblivande ej hinder för besiktningens företagande (35 §). Anmäles vid förrättningen jäv mot ordföranden, och finner nämnden det vara lagligen grundat, inställes förrättningen och inkallas annan ordförande. Förekommer mot annan ledamot jäv, som av nämnden godkännes, ombesörjer ordföranden inkallande av ersättare för honom. Ogillas jävet, skall förrätt­ ningen fortgå; vederbörande obetaget att i sammanhang med huvudsaken klaga över beslut, varigenom jävsanmärkningen ogillats (36 §). Vid ekonomisk besiktning har nämnden att iakttaga: a) Tillses, huruvida instrument över förut å bostället hållna ekonomiska besiktningar och syner samt andra bostället rörande handlingar fortfarande finnas i behåll, ävensom huruvida arrendatorns skyldighetshus äro behörigen brandförsäkrade och försedda med nödig brandredskap, varjämte redovisning avfordras ej mindre arrendatorn för husröte- eller brandskadeersättning eller andra medel, vilka böra för boställets räkning redovisas, än även församlin­ gens ombud för årsbelopp, som enligt meddelade föreskrifter skolat inbetalas till kyrkorådet. b) Efterses och antecknas i vad män förut föreskrivna nybyggnader, för­ bättringar och andra åtgärder blivit verkställda. c) Är efter senaste ekonomiska besiktning eller syn hus, som skall finnas vid bostället, nybyggt, tillses huruvida det är i överensstämmelse med givna föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfört. Nämnden meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i befintligt skick eller sedan därå anmärkta felaktigheter och brister blivit avhulpna, insynas, eller örn det icke kan godkännas, i vilket senare fall tillika lämnas föreskrift angående därav påkallade åtgärder. d) Boställets hus i övrigt besiktigas, varvid, när fråga uppstår örn nybygg­ nad eller underhåll av hus å prästgård eller örn nybyggnad å löneboställe,

62 Kungl. Maj:ts proposition nr. 187.

erler noggrann prövning meddelas yttrande, huruvida anmärkta bristfälligheter kunna anses hava uppkommit genom boställshavarens eller, å löneboställe, arrendatorns vanvård, varjämte prövas, huruvida bristfälligheterna lämpligen kunna genom endast bättrande avhjälpas eller nybyggnad skall anses nödig, dock att, där bristfälligheterna å sätesbyggning å prästgård finnas sådana, att de ej kunna genom endast bättrande avhjälpas, frågan örn nybyggnad skall hänvisas till handläggning vid laga syn. e) Föreskrives enligt stycket d), med den inskränkning där sägs, byggande av nytt hus å prästgård, utser nämnden därtill plats, vilken, såvida utan skada för bostället eller oskälig tillökning i byggnadskostnaden kan ske, läm­ pas efter boställshavarens önskan. Vidare bestämmer nämnden storleken, in­ redningen och övriga beskaffenheten av det nya huset samt uppgör kostnads­ förslag, därvid för virke eller andra byggnadsämnen, som erhållas från bo­ ställe, icke må beräknas annat värde än som prövas motsvara erforderlig ar­ bets- och forslingskostnad jämte andra utgifter för byggnadsämnenas be­ redning. f) barder enligt stycket d) hus å löneboställe utsynat, meddelas tillika åläggande för arrendatorn att, i enlighet med den föreskrift, som må komma att meddelas av den utarrenderande myndigheten, i det utsynades ställe upp­ föra nytt hus. g) Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrivas, med utsättande av därför erforderlig kostnad. h) Boställets ägor besiktigas. De brister, som förefinnas å prästgård i av­ seende å vården av prästgårdsområdet med tillhörande trädgård samt å löne­ boställe i avseende på åkerns hävdande, övriga ägors skötsel och vård, hägna­ den och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses begagnande, allt efter vad för varje fall är stadgat, antecknas, de åtgärder och förbättringar, som i följd därav erfordras, föreskrivas och kostnaden för desamma utsattes. Finnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för bo­ stället, föreskrives nödig rättelse. i) Tid utsätter inom vilken föreskriven nybyggnad, förbättring eller annan åtgärd bör genom vederbörande vara verkställd. j) I övrigt anställes undersökning och meddelas föreskrift i alla de frågor, som enligt boställsordningen eller annan författning skola vid ekonomisk besiktning handläggas. k) Vid förrättningens avslutande tillkännagives och i instrumentet anteck­ nas, att den med förrättningen missnöjde äger att, vid förlust av rätt till vidare talan, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande anmäla sig å landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med begäranom laga syn. I fall, som avses i f), skall nämnden efter undersökning upprätta ej min­ dre förslag rörande platsen för det nya huset samt rörande storleken, inred­ ningen och övriga. beskaffenheten därav än även, med iakttagande av vad i

Kungl. Majlis proposition nr 187. 63

e) sägs, kostnadsförslag. Dessa förslag skall ordföranden omedelbart efter för­ rättningens avslutande insända till den utarrenderande myndigheten med an­ mälan av frågan örn närmare föreskrifter rörande det nya husets uppförande. Ordföranden åligger ock att ofördröjligen meddela kontraktsprosten skriftlig underrättelse örn tiden, inom vilken vid förrättningen föreskrivna arbeten skola vara verkställda (37 §). Av- och tillträdessyn å prästgård förrättas å tjänlig årstid, på landet av Av- och tillträileesyn. domare jämte minst två, högst fyra nämndemän, allt efter som domaren prö­ var nödigt, samt i stad av rådstuvurätt; ägande å landet domaren och i stad rådstuvurätten att till rättens biträde vid synen, där så finnes behövligt, till­ kalla byggnadskunnig person (38 §). Av- och tillträdessyn å prästgård hålles, på begäran av domkapitlet, vid ombyte av boställshavare, därest boställshavare eller vederbörande byggnadsskyldig senast en månad efter avträdesdagen hos domkapitlet äskar sådan syn eller domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Mottager boställshavare präst­ gård utan av- och tillträdessyn, svarar han sedan för allt vad företrädaren under dennes besittningstid i avseende å boställets vård ålegat. Av- och tillträdessyn å prästgård, då sådan syn ifrågakommer, skall, sedan avträde ägt rum, hål­ las inom sex månader därefter (39 §). Av- och tillträdessyn å prästgård begäres å landet hos domaren samt i stad hos rådstuvurättens ordförande; och skola därvid insändas instrument över senaste av- och tillträdessyn och därefter hållna laga syner ävensom senaste ekonomiska besiktning, örn sådan hållits senare än av- och tillträdessyn (40 §). Då av- och tillträdessyn å prästgård är begärd, skall domaren eller rät­ ten utsätta tid för densamma och därom minst en månad förut underrätta domkapitlet, vilket förordnar vederbörande kontraktsprost eller, vid förfall för denne, annat ombud att å dess vägnar vid synen bevaka boställets rätt och bästa- Inom lika tid åligger domaren eller rätten att hos kyrkostämmans ord­ förande påkalla kyrkostämma för utväljande av ombud till bevakande av för­ samlingens talan. Örn mottagandet av underrättelse, varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande översändas till domaren eller rätten. Domaren eller rätten föranstaltar ock, att övriga parter varda minst fjorton dagar, örn de bo inom pastoratet, eljest en månad före synen till densamma kallade; och skall domaren till synen kalla nämnd. Skall vid avträdandet boställe över­ tagas av domkapitlet för allmän kassas räkning, och är den löntagare ut­ nämnd, som efter domkapitlet kommer att tillträda bostället, då skall jämväl sådan löntagare genom domkapitlets försorg kallas till synen och bevis där­ om insändas till domaren eller rätten (41 §). När domaren eller rätten bevisligen iakttagit, vad sålunda åligger dem, ut­ gör parts eller ombuds uteblivande ej hinder för synens företagande (42 §). Av- och tillträdessyn å löneboställe hålles, efter förordnande av domka­ pitlet, av ecklesiastika boställsnämnden i anledning av ombyte av arrendator. Nämndens ordförande äger att lill biträde vid synen, där så finnes behövligt,

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. tillkalla byggnads- eller eljest sakkunnig person. Sådan syn må ej hållas ti­ digare än sex månader före fardagen eller senare än sex månader efter samma dag (43 §). Då av- och tillträdessyn å löneboställe påkallas, skola till nämndens ord­ förande insändas instrument över senaste av- och tillträdessyn samt därefter hållna laga syner och ekonomiska besiktningar ävensom gällande arrende­ kontrakt (44 §). I övrigt gäller för av- och tillträdessyn å löneboställe samma bestämmelser som vid ekonomisk besiktning angående jäv, laga förfall, utsättande av tid för förrättningen samt parters kallande (45 §). Samma åligganden, som nämnden har vid sådan besiktning, åvila den också i tillämpliga delar vid av- och till­ trädessyn. Därjämte skall iakttagas, vid av- och tillträdessyn å prästgård, att, där synerätten finner sätesbyggning böra nybyggas, härutinnan erforderliga bestämmelser meddelas, samt vid av- och tillträdessyn å löneboställe, att be­ stämmelse meddelas angående beloppet av den gottgörelse för verkställd ny­ byggnad, avträdande arrendator må vara berättigad att av ny arrendator upp­ bära (46 §). På grund av vad vid av- och tillträdessyn å löneboställe av nämnden bli­ vit bestämt, skall, där så erfordras, mellan avträdare och tillträdare upprättas och i nämndens utslag införas likvid, fullständigt upptagande å ena sidan alla de belopp, vilka påförts avträdaren, och å andra sidan allt vad honom till­ godoförts. Likviden skall tydligt utvisa vad avträdaren eller tillträdaren bli­ ver skyldig eller får till godo. Har av- och tillträdessyn å löneboställe hållits före avträdet, må avträdaren vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig kostnaden för de avträdaren ålagda arbeten, som han före avträdandet verk­ ställt (47 §). Sedan boställe avträtts, må avträdaren ej befatta sig med några arbeten å bostället, utan skall vad då brister av det, varför han enligt föreskrift vid avoch tillträdessyn har att svara, mot rätt till därför upptaget kostnadsbelopp verkställas, å prästgård av pastoratet och å löneboställe av tillträdaren (48 §). Då domkapitlet är tillträdare av prästgård (för prästerskapets änke- och pu­ pillkassas räkning) och det är känt, vem näste innehavare blir, äger denne att vid synen göra de anmärkningar i avseende å befintliga brister, vartill han finner anledning. Rättsförhållandet mellan domkapitlet och honom må dock vid denna syn komma under bedömande allenast där båda därom åsämjas, och är efterträdande löntagaren endast i sådant fall behörig att fullfölja talan mot synerättens beslut (49 §). Laga syri. Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält, även­ som eljest då laga syn av domkapitlet eller byggnadsskyldig begäres (50 §). Är, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller löneboställe el­ ler mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält, klagan tillika förd över beslut, värigenom mot ledamot av boställsnämnd gjort jäv ogillats, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 65 finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad, skall ny besikt­ ning verkställas av synerätten, som därvid meddelar de föreskrifter, vilka av omständigheterna finnas påkallade (51 §). 1 fråga örn laga syn lända de för av- oell tillträdessyn å prästgård medde­ lade föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse (52 §). För ekono­ Där ej inom stadgad tid anmälan örn missnöje mot ekonomisk besiktning å miska besikt­ prästgård eller löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe bli­ ningar och syner gemen­ vit gjord med begäran örn laga syn, går det vid förrättningen meddelade be­ samma be­ slutet i verkställighet såsom laga kraft ägande dom (53 §). stämmelser. Ledamöter av boställsnämnd och synerätt samt konsistorieombud skola för sitt uppdrag åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestäm­ melserna i gällande resereglemente, därvid ordförande i boställsnämnd skall likställas med domänintendent och annan med nämndeman, där han icke på grund av innehavande befattning är berättigad till högre ersättning. Biträ­ dande sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställsnämnd eller synerätt (54 §). Kostnaden för ekonomisk besiktning skall gäldas för prästgård, där icke på grund av särskilt stadgande för visst fall annorlunda medgives, av pastora­ tet och för löneboställe av arrendatorn; dock att, där besiktning i följd av nå­ gons tredska eller försummelse särskilt påkallats, den tredskande eller för­ sumlige skall vara skyldig att enligt boställsnämndens bestämmande gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan besiktning bör utgivas. Kostnaden för avoch tillträdessyn skall gäldas för prästgård av pastoratet, avträdare och tillträdare till en tredjedel var, samt för löneboställe av avträdare och tillträdare till hälften vardera. Kostnaden för laga syn skall gäldas för prästgård av pastoratet och för löneboställe av arrendatorn, eller, där sådan syn hålles på grund av klagan mot av- och tillträdessyn, av avträdare och tillträdare till hälften vardera, dock att, där synerätten finner, att synen blivit utan giltig or­ sak påkallad eller att, när synen ägt rum efter anmälan om vanvård, anmärk­ ningen varit befogad, den skyldige skall vara pliktig att, i den mån synerätten prövar skäligt, gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan laga syn bör ut­ givas. Till kostnad för av- och tillträdessyn å prästgård samt laga syn å prästgård eller löneboställe räknas jämväl lösen för ett exemplar av syneinstrumentet (55 §). Vederbörande nybyggnads- och underhållsskyldig skall inom en månad efter förloppet av den tid, då, enligt meddelad föreskrift, anmärkta brister och fel­ aktigheter bort vara avhulpna eller föreskriven nybyggnad verkställd, till kontraktsprosten ingiva anmälan om fullgörandet eller ock, där underhållseller nybyggnad sarbetet blivit honom ålagt vid ekonomisk besiktning eller syn, visa att förrättningen överklagats. Sådan anmälan skall vara vitsordad, be­ träffande pastoratet ålagda arbeten, av boställshavaren och, beträffande andra arbeten, av två av pastoratet för sådant ändamål å kyrkostämma utsedda ombud. Har anmälan ej inom bestämd tid inkommit, men förrättning, som Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.) 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

här är sagt, vunnit laga kraft, anmäler kontraktsprosten genast förhållandet hos domkapitlet, som har att ofördröjligen vidtaga åtgärder till bevarande av boställets och efterträdarens bästa antingen medelst begäran hos överexekutor, att vad den försumlige eftersatt må genom överexekutors ämbetsåtgärd varda för lega på den försumliges bekostnad verkställt, eller, där fråga är örn ekonomisk besiktning, genom beredande av erforderlig säkerhet hos honom för husrötebeloppet. Skulle vad domkapitlet såsom boställshavare blivit ålagt ej fullgöras, äger pastoratet eller efterträdande boställshavare hos överexekutor påkalla verkställighet (56 §). Instrument över ekonomiska besiktningar och syner samt andra bostället rörande handlingar skola, jämte förteckning å desamma, av boställshavare eller arrendator väl vårdas och förvaras, vid besiktningar och syner tillhanda­ hållas samt vid avträdandet till efterträdaren överlämnas (57 §). Vad för boställshavaren är i boställsordningen föreskrivet skall i tillämp­ liga delar gälla för domkapitlet för den tid, domkapitlet för allmän kassas räkning innehar prästgård (58 §). Utan hinder av beslut, som meddelats i fråga örn vilka hus skola finnas å prästgård, må synerätt, på grund av sedermera inträffade förändrade förhål­ landen, i detta avseende annorlunda förordna (59 §). I sammanhang med 1925 års reform av boställsordningen utfärdades en särskild lag den 21 november 1925, nr 448, örn förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen. Lagens innehåll är följande: Där arrendator av med jordbruk förenat löneboställe, varå syn enligt 64 § ecklesiastik boställsordning hållits, genom arrendekontrakt, upprättat i en­ lighet med de förändrade bestämmelser angående utarrendering av prästerska­ pets löneboställen, som av Konungen utfärdas, får sig ålagt verkställande av nybyggnad, som ansetts nödig för boställets iståndsättande med anledning av ecklesiastik boställsordnings trädande i tillämpning beträffande bostället (för­ sta bebyggandet), må förskott ur kyrkofonden utbetalas för bestridande av kostnaden för sådan nybyggnads utförande. Som sådan nybyggnadskostnad anses jämväl dels kostnad för lösen av överloppshus, vilka skola bibehållas som arrendatorns skyldighetshus, samt för sådana förbättringsarbeten å befintliga skyldighetshus, som icke kunnat åläggas avträdande byggnads- eller underhållsskyldig, dels ock gottgörelse, som tillträdande arrendator förpliktas utgiva till avträdaren för av denne utlagd kostnad för första bebyggandet. Förskott jämte ränta därå gottgöres kyrkofonden ur avkomsten från bostället. Där löneboställe, för vars första bebyggande förskott utbetalats, eller del av sådant boställe utbytes mot annan fastighet eller försäljes, äger kyrkofonden att av därvid betingad mellangift eller köpeskilling, så långt densamma räcker, återbekomma förskottet, i vad det återstår oguldet, jämte ränta. Varder genom mellangift, som nyss sagts, kyrkofondens fordran ej till

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 67 fullo gulden, njuter kyrkofonden för sin återstående fordran jämte ränta betal­ ning ur avkomsten av den fastighet, som erhållits i utbyte mot lönebostället. För beredande av tillgång till medel för utlämnande av förskott må lån upp­ tagas för kyrkofonden. Den ecklesiastika boställsordningen, vilken i likhet med den nyssnämnda Ecklesiastik arrendelagen örn byggnadsförskott ur kyrkofonden tillkommit under medverkan av fåror aning. riksdagen och kyrkomötet, reglerar, såsom av min redogörelse för dess innehåll framgår, icke uttömmande de förhållanden, som sammanhänga med den såsom obligatorisk föreskrivna utarrenderingen av löneboställena. Vid boställsordningens tillkomst förutsattes även, att kompletterande bestämmelser skulle komma att meddelas av Konungen i administrativ ordning. Sådana bestäm­ melser hava sedermera givits genom den i början av mitt anförande nämnda förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets löneboställen, vilken förordning därefter ersatts med en ecklesiastik arrende­ förordning den 21 november 1925. Medan den ecklesiastika boställsordningen bland annat icke innehåller något stadgande örn, å vem det skall ankomma att verkställa utarrenderingen av löneboställena, lägga arrendeförordningarna bestyret härmed å länsstyrelserna och domkapitlen gemensamt, liksom det även i övrigt enligt arrendeförordnin­ garna skall ankomma på nämnda båda myndigheter att ombesörja det ekono­ miska tillgodogörandet av löneboställena. I övrigt innehålla arrendeförord­ ningarna en mångfald å arrendeförhållandet tillämpliga föreskrifter. Det skulle emellertid föra för långt att här redogöra för samtliga dessa föreskrifter. Jag vill därför begränsa mig till att i huvuddrag redogöra för sådana föreskrifter, som i detta sammanhang äro av särskilt intresse, nämligen först och främst dem, som angå de särskilda befogenheternas fördelning mellan vederbörande myndigheter. Den i det följande angivna paragraferingen hänför sig till den senast ut­ färdade arrendeförordningen. Enligt denna ankommer i huvudsak på länsstyrelserna: 1) utarrenderingen och i samband därmed tillsammans med domkapitlen be­ 1) Läns­ styrelserna. stämmandet av arrendevillkoren samt avgörande av frågor örn vilken nybygg­ nad, som under arrendeperioden skall verkställas å bostället (4—7 §§); 2) förvaring av handlingar, som lämnats såsom säkerhet för arrendevillkorens fullgörande, och meddelande av föreläggande att inkomma med nya sådana handlingar (övervakandet av handlingarnas säkerhet och förnyande tillkommer domkapitlet, endast själva förvaringen och verkställandet av nödiga åtgärder ankommer på länsstyrelsen, 9 §); 3) indrivning och redovisning av arrendemedel (12 §); 4) övervakning av att boställsarrendator icke missbrukar sin ställning mot torpare och subarrendatorer (15 §); 5) beslut under arrendetiden angående uppförande av nybyggnad eller god-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kännande såsom skyldighetshus av byggnad, som uppförts utan tillstånd, samt angående användande av årsbelopp för nybyggnad (17—18 §§); 6) meddelande av tillstånd till bortförande av stråfoder från bostället, till nyodling m. m. å bostället samt till svedjande och bränning av jord (24, 26 och 28 §§); 7) fördelning av brandstodsavgifter mellan av- och tillträdande arrendator (31 §); 8) medgivande av undantag från skyldigheten för arrendatorn att själv bebo bostället (32 §); samt 9) medgivande till arrendeöverlåtelse och till antagande av subarrendator (33 §). 2) Dom­ Domkapitlens funktioner i avseende på boställena, i den mån dessa funktio­ kapitlen. ner bero på föreskrift i arrendeförordningen, äro följande. Enligt 4 § tillkommer det domkapitlet att hålla reda på när gällande arrendeperioder utlöpa och i god tid dessförinnan göra anmälan hos länsstyrelsen angående behovet av ar­ rendeuppskattning. Enligt 6 § skall domkapitlet yttra sig angående inkommet arrendeanbuds godtagbarhet. Domkapitlet skall också enligt 10 § tillse, att bor­ gen i behörig tid förnyas och att säkerhet i övrigt ej minskas i värde, samt årli­ gen före februari månads utgång underrätta länsstyrelsen, huruvida anledning till anmärkning i detta hänseende förekommer. Domkapitlet har ock enligt 18 § att förvalta uppsamlade årsbelopp för nybyggnad från boställe, som indragits till kyrkofonden eller vars avkastning tillfaller viss tjänstinnehavare. Dom­ kapitlet skall vidare enligt 19 § kontrollera, att arrendatorn fullgör sin skyl­ dighet att hålla boställets byggnader brandförsäkrade till betryggande belopp. Örn arrendator övergiver bostället och lämnar det obrukat eller utan vård, är det enligt 32 § domkapitlet, som skall vidtaga de åtgärder, som av förhållandena påkallas. Slutligen är det enligt 36 § domkapitlet, som utövar den jordägaren tillkommande rätten att uppsäga arrendekontrakt rörande bostället samt att eljest svara och tala för bostället. Om arrendatorn vill uppsäga arrendeavtal, skall detta ske hos domkapitlet. Såsom av en jämförelse mellan länsstyrelsens och domkapitlens nuvarande befogenheter med boställena framgår, är den allmänna vården, såväl i rättsligt som i ekonomiskt hänseende, förlagd hos domkapitlet medan vissa bestämda befogenheter tilldelats länsstyrelsen. 3) Kammar­ Det tillkommer kammarkollegiet att, då sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, kollegiet. sten- eller lertag, torvmosse eller annan dylik lägenhet, som tillhör boställe, finnes vara av beskaffenhet att särskild inkomst därifrån kan beredas, lämna medgivande till upplåtelse mot årlig avgift av rätt att till avsalu begagna sådan lägenhet. Kammarkollegiet förordnar också örn hur avgäld från sådan upplåten lägenhet skall användas till gagn för det med bostället avsedda ändamålet (2 § 8 morn.). Därest länsstyrelsen och domkapitlet icke enas örn villkoren för utarrendering av ett boställe, fastställas villkoren av kam­ markollegiet (4 § 4 morn.). Kammarkollegiet är vidare besvärsinstans över

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 69

länsstyrelsen och domkapitlet i mål, som det enligt arrendeförordningen till­ kommer länsstyrelsen eller domkapitlet att avgöra (38 § 1 morn.). Enligt instruktionen för kammarkollegiet den 27 juni 1929 tillkom­ mer det kollegiet att hava inseende och vård över den ecklesiastika fasta egendomen. Detta åliggande preciseras närmare i instruktionen och angives där skola huvudsakligen bestå uti dels att tillse, att egendomen icke användes eller disponeras emot därom givna föreskrifter, dels ock att pröva och avgöra ären­ den örn nyodling, anläggande av torp eller uppröjande av beteshage på skogs­ mark, tillhörande boställe, örn avsöndring på obestämd tid till allmänt, kom­ munalt eller ecklesiastikt ändamål av jord eiler lägenhet, örn användande av ersättningsmedel för jord, intrång eller men i nyttjanderätt, örn vad till skogs­ mark rätteligen räknas må, då anmärkning därom vid undersöknings- och indelningsförrrättning göres av någon, vars rätt är därav beroende, samt örn med­ givande till fridlysning av naturminnesmärke. Utöver de uppgifter, som redan i boställsordningen tillagts boställsnämn- 4) BoställBnämnderna. derna, skola de enligt föreskrifter i arrendeförordningen uppgöra förslag till villkor för utarrendering av boställena, arrendevärdering (4 §), avgiva yttranden i fråga örn nybyggnad å boställe, då arrendator önskar företaga så­ dan utöver vad som enligt arrendekontraktet åligger honom (17 §), avgiva ytt­ rande över arrendators ansökan att få i väsentlig mån förändra sättet för den arrenderade jordens torrläggning eller anlägga ängsvattning eller utföra anlägg­ ning för boställets förseende med elektrisk belysning eller drivkraft. Vidare skall boställsnämnden yttra sig, då fråga är örn att tillerkänna arrendator ersättning för sådant företag (26 §) eller för större odlings- eller täckdikningsarbete (30 §) eller angående överlåtelse av arrende (33 §). Utöver vad nu sagts har boställsnämnden också visst åliggande, då fråga är om tilldelande åt arrendator av byggnadsförskott ur kyrkofonden. I vissa av de nu angivna fallen samt i ytterligare några fall kan boställsnämndens ordförande ensam avgiva yttrande. Såsom exempel må nämnas ärenden örn friköp av lägenheter å ecklesiastik jord. Enligt arrendeförordningen äro avgöranden förbehållna Kungl. Majit, då 5) Kungl. Majit. fråga är örn upplåtande till präst av visst mindre område av ett boställe utöver prästgården (2 §) eller örn arrendeupplåtelse för längre tid än 20 år (3 §). Förutom de nu angivna föreskrifterna angående vilka myndigheter, som 6) Arrende­ villkor. hava att taga befattning med boställsförvaltningen, innehåller arrendeförord­ ningen även detaljerade bestämmelser angående de villkor, som skola före­ skrivas vid utarrendering av boställena. Dessa villkor, som i åtskilliga betydelse­ fulla avseenden avvika från dem, som enligt allmänna nyttjanderättslagen gälla vid arrenden i allmänhet, få sin prägel av det förhållandet, att förordningen söker att ålägga arrendatorn alla de förpliktelser, som i allmänhet åvila en jordägare. Arrendatorn skall således tillförbindas att mot ersättning uppföra den nybyggnad, som under arrendetiden kan ifrågakomma å bostället med an­ ledning av att skyldighetshus varder utdömt vid syn eller vid ekonomisk be­ siktning (17 §). Gottgörelse för verkställd nybyggnad äger han icke utfå

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. kontant utan endast genom avkortning å arrendet av ett visst årligt belopp. I den mån detta årsbelopp icke räcker till gäldande under arrendetiden av gottgörelsen, kan i visst fall ytterligare avkortning medgivas, men det nor­ mala är i sådana fall, att arrendatorn först vid avträdandet av arrendet erhåller det återstående beloppet av den efterföljande arrendatorn, vilken sedan i sin tur får ersättning för sitt utlägg genom avkortning å sitt arrende under en följd av år (18 §). Vid dessa transaktioner förekommer icke ränteberäkning a de av arrendatorn förskjutna beloppen. Arrendatorn skall bekosta brandför­ säkring av boställsbyggnaderna och i händelse av brandskada avhjälpa denna (19 och 20 §§). Arrendatorn skall också fullgöra boställets stängselskyldighet (22 §). Gottgörelse till arrendatorn, vilken det enligt lag åligger jordägare att utgiva, är arrendatorn skyldig att mottaga i form av avkortning på arrendet eller genom utlägg av tillträdande arrendatorn (26 §). Skall löneboställe enligt därom i vederbörlig ordning fattat beslut deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteriförrättning, eller skall boställe deltaga i företag för marks torrläggning genom dikning, vattenavledning eller invallning, skola kostnader­ na därför, i vad de icke belöpa å boställets skogs- och hagmark, bestridas av arrendatorn med honom förbehållen rätt till enahanda ersättning, som i fråga örn dylika kostnader är boställshavare medgiven (30 §). Aven i övrigt meddelas föreskrifter örn arrendevillkor, som avvika från de i allmänna nyttjanderättslagen föreskrivna, såsom örn optionsrätt för arrendator och örn skyldighet att utgöra tjänstbarheter till vederbörande präst­ man. Boställs- Skogsstatens förvaltning av prästboställenas skogar omhänderhaves av 8kogarnas samma personal, Överjägmästare, jägmästare och skogvaktare m. fl., som för­ förvaltning. valta kronans egna skogar. Även i fråga örn den till domänstyrelsen förlagda centrala förvaltningen råder samma gemenskap. I räkenskapsavseende upprätthålles emellertid en sträng skillnad mellan domänfondens skogar och de ecklesiastika boställena. Beträffande den inre organisationen av domänverkets förvaltning hänvisar jag till den utförliga redogörelse därför, som lämnats i kyrkofondskommitténs huvudbetänkande.

Statistiska En redogörelse för de statistiska undersökningar beträffande prästborden, uppgifter. som företagits i olika sammanhang, lämnas av 1927 års sakkunniga på sidan 100 i deras betänkande. Bemälda sakkunniga hava också själva verkställt vissa kompletterande statistiska undersökningar, varför redogörelse lämnas i deras betänkande. Det är icke möjligt att här ens i korthet redogöra för det omfattande siffermaterial, som framkommit, och jag nödgas därför inskränka mig till att endast angiva några av de för bedömande av boställenas antal, storlek och värde viktigaste talen. Prästboställena äro enligt jordaboken 3,662 till antalet, därav 2,981 hemman och 681 lägenheter. Deras sammanlagda areal utgör 88,092.81 hektar tomt, trädgård och åker, 23,881.01 hektar odlingsmark och äng, 1,197.95 hektar i statistiken ej specificerad jordbruksmark samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 268,675.38 hektar skogsmark och 81,09 5.38 hektar å deras skogsdel beläget impediment jämte 34,554.84 hektar ej specificerad areal och 2,168.04 hektar prästgårdar, eller alltså sammanlagt 499,665.41 hektar. Sammanlagda taxerings­ värdet utgör för prästgårdarna 32,320,800 kronor, för löneboställenas skogs­ områden 56,419,150 kronor och för deras områden i övrigt 94,610,770 kronor. Jordbruksdelens areal är vid 312 boställen mindre än 5 hektar, vid 252 boställen mellan 5 och 10 hektar, vid 305 boställen mellan 10 och 15 hektar, vid 355 boställen mellan 15 och 20 hektar, vid 560 boställen mellan 20 och 30 hektar, vid 715 boställen mellan 30 och 50 hektar, vid 461 boställen mellan oO och 75 hektar, vid 184 boställen mellan 75 och 100 hektar, vid 84 boställen mellan 100 och 150 hektar samt vid 15 boställen mellan 150 och 200 hektar och blott vid 7 boställen över 200 hektar. De boställen, vilkas avkastning ingår direkt till kyrkofonden, äro enligt jordeboken 165 till antalet, varav 138 hemman och 27 lägenheter. De utgöra 149 brukningsenheter. Närmare hälften av dem äro belägna i Lunds stift. Arealen av deras jordbruksdel är 4,917.06 hektar och av deras skogsdel 6,355.21 hektar. De boställen, vilkas avkastning tillkommer viss tjänstinnehavare utöver lönen, äro 15 till antalet och omfatta en areal av sammanlagt 902.85 hektar, varav 374.43 hektar tillhör jordbruksdelen. 2,525 löneboställen äro bebyggda eller skola enligt slutna kontrakt bebyggas. 39o’ boställen hava ansetts icke böra bebyggas. Beträffande 139 boställen åter har det icke lyckats att erhålla arrendator, som åtagit sig att uppföra de bygg­ nader som prövats böra finnas.

Kyrkofonden bildades den 1 januari 1914 och dess behållning uppgick då till 8,140,883 kronor. Ehuru någon ökning av fondens kapital icke avsetts, med­ förde utvecklingen, att fonden årligen växte med högst betydande belopp, så att den vid utgången av senast tilländalupna budgetår uppgick till 55,452,396 kronor, eller alltså mer än sexdubblats. Detta beror huvudsakligen på två med varandra samhöriga förhållanden. Pastoraten hava icke i den omfattning, som år 1910 beräknades, varit i behov av tillskott från fonden. De hava nämligen kunnat själva gälda allt större del av sina prästlönekostnader utan att därigenom överskrida den gräns för utdebi­ teringen av 60 öre för skattekrona (bevillningskrona; 6 öre för fyrk), vid vilken rätt till tillskott från kyrkofonden inträder. Samtidigt hava de från pastoraten till kyrkofonden inlevererade överskotten å avkastningen från pastoratens prästlönetillgångar, vilket överskott år 1910 beräknades uppgå till allenast 29,181 kronor årligen, blivit allt större. Det utgjorde ecklesiastikåret 1926—1927 omkring en million kronor. Beträffande proportionen mellan de belopp, pastoraten haft att tillgå från de olika källorna, varur prästlönemedlen anskaffas, kan jag meddela följande från 1927 års sakkunnigas betänkande hämtade siffror för ccklesiastikåret 1926—1927:

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 73

let indirekt kyrkofonden till godo antingen så, att fonden tillföres motsva­ rande ökad andel i avkastningen av pastoratets övriga avlöningstillgångar, el­ ler ock — det vanligaste — så, att fondens bidrag till prästlönerna i pas­ toratet kan minskas eller helt upphöra. Den avvägning av skattetrycket de olika pastoraten emellan, som må hava avsetts vid införandet av 1910 ars finansie­ ringssystem, har alltså icke kunnat bibehållas, utan vid den fortskridande ut­ veckling av skatteunderlaget, som ägt rum under de senaste decennierna, har systemet missgynnat de ekonomiskt svagare pastoraten i jämförelse med dem, som haft förhållandevis rikligare skatteunderlag.

Den genom 1910 års lagstiftning lagda ekonomiska grundvalen för prästlöneväsendet är behäftad med högeligen betydande brister. Dels framträder den olämpliga regleringen på hithörande område i den såsom synes. kompro­ missvis bestämda, knappast med billighetens krav förenliga avvägningen av skattetrycket pastoraten emellan, varigenom den hårdare belastningen kommit att förläggas på de ekonomiskt svagast ställda pastoraten, ett missförhållande, som skärpes i stället för att lindras vid den i stort sett gynnsamma allmänna ekonomiska utvecklingen i vårt land. Dels har denna reglering genom att skattesatsen för församlingsbidragen fastlåsts vid en alltför hög siffra för­ orsakat en fortgående kapitalanhopning i kyrkofonden, en utveckling, som lika mycket saknar fäste i grunderna för lagstiftningen som den lärer strida mot alltmänt följda statsfinansiella principer. Det har beträffande den fortgående kapitalbildningen i kyrkofonden gjorts gällande, att densamma skulle kunna förväntas inom en icke alltför avlägsen tid komma att avstanna. Man har sålunda erinrat, hurusom genom de. se­ naste årens lagstiftning på kyrkofonden lagts åtskilliga nya utgifter, vilka först efter hand komme att göra sig gällande. Härvid har man särskilt hän­ visat på den år 1929 beslutade löneökning, som under benämning provisorisk tilläggslön skall från och med den 1 maj 1930 tillkomma prästerskapet. Det förhållande, som här berörts, synes de sakkunniga på intet vis vara av beskaffenhet, att en ändring i lagstiftningen med avseende å kyrkofon­ dens ställning skulle på grund därav anses vara mindre angelägen. Även örn en mer eller mindre tillfällig jämvikt i kyrkofondens inkomster och ut­ gifter skulle kunna, till följd av de omständigheter, som ovan antytts, ernås, saknas dock varje garanti för att denna jämvikt skall kunna framgent be­ varas.

Bortsett från de allvarliga anmärkningar, som ur principiell och saklig synpunkt måste träffa det gällande systemet för finansiering av prästlönerna, företer detsamma, såsom i det föregående antytts, jämväl i organisatoriskt hän­ seende iögonenfallande olägenheter. Den lösning, skatteutjämningsproblemet erhållit genom 1910 års lagstift­ ning, innebär, att de enligt 1862 års förordning till avlöningsändamål i visst pastorat anvisade tillgångarna förblivit lokala endast i första hand; erfordras de icke för betalning av prästlönerna i pastoratet enligt de därom givna reg­ ler, skola de ingå till kyrkofonden. Huruvida för visst år den ena eller andra dispositionen av avlöningstillgångarna skall komma i tillämpning har gjorts beroende av omständigheter, som först vid årets utgång efter komplicerade räkne­ operationer kunna till fullo klarläggas. Detta har återigen föranlett ett inveck­ lat avräkningssystem mellan dc särskilda pastoraten, å ena sidan, och kyrko­ fonden, å den andra, vilket avräkningssystem visat sig särdeles ägnat att för-

74 Kungl. Maj:is proposition nr 187.

tynga apparaten för redovisningen av avlöningsmedlen, samtidigt som detsamma visat sig i hög grad brista i tillförlitlighet. En ingående redogörelse för hur denna redovisning tillgår har lämnats av kyrkofondskommittén. Till sagda redogö­ relse må hänvisas1. Till ytterligare belysning av den meningslösa omgång, som kännetecknar detta system, kan följande framhållas. Enligt gällande bestämmelser skola arrendemedel av de i 19 § 2 mom. löneregleringslagen omförmälda boställen, efter att hava uppburits i samma ordning som arrendeavgifter för kronodomänerna, av länsstyrelsen ofördröjli­ gen översändas till vederbörande kyrkoråd. Medlen skola utbetalas till kyrko­ rådet, oavsett huruvida de verkligen erfordras till prästlöner inom pastoratet. I händelse medlen eller del därav icke behöva tagas i anspråk, skola medlen inom utgången av juli månad näst efter det ecklesiastikår desamma avse av kyrkorådet återlevereras till länsstyrelsen för att tillgodoföras kyrkofonden. Annan »förmån» av medelsleveransen har pastoratet i sådant fall således icke haft än besväret med medlens placering under avräkningstiden. Det irrationella i denna anordning framträder än skarpare, då man finner, att densamma icke tillämpas å skogsförsäljningsmedel från samma boställen, vilka medel, ehuru till sin natur i nu ifrågavarande hänseende likställda med arrendemedlen, dock skola ställas till pastoratets förfogande allenast i mån av behov. Vad särskilt angår de tablåer, som kyrkoråden författningsenligt skola två gånger örn året uppgöra och vilka, efter granskning av kontraktsprostarna, skola läggas till grund för avräkningarna med kyrkofonden, har redan kyrko­ fondskommittén gjort anmärkning på en allmänt befunnen otillförlitlighet hos tablåerna. Såsom i det föregående omnämnts hava de sakkunniga för upprät­ tande av 1926 års s. k. avlöningstabell från kyrkoråden införskaffat, bland an­ nat, avskrift av den tablå nr 2, som upprättats efter utgången av ecklesiastik­ året 1926—1927. Vid den bearbetning, som de sakkunniga låtit företaga av däri lämnade uppgifter, har det, i de fall där uppgifterna utan alltför stor tidsutdräkt kunnat kontrolleras, visat sig, att dessa tablåer i icke ringa utsträck­ ning varit felaktiga. Särskilt har detta varit fallet med de i 19 § 4 mom. löne­ regleringslagen omförmälda skogsbeloppen. Trots kyrkofondskommitténs påpe­ kanden och anvisningar lämna sålunda upprättandet och granskningen av dessa tablåer, vilka dock spela en betydande roll för kyrkofondens ekonomi, fortfarande mycket övrigt att önska.

Efter att hava redogjort för den ogynnsamma inverkan på resultatet av utarrenderingen av prästboställena, som kan föras tillbaka på den omständigheten, att boställena i flertalet fall varit ofullständigt bebyggda vid den nu gällande lagstiftningens ikraftträdande beträffande dem, samt av att tjänstbarheter för­ behållits prästerliga tjänstinnehavare, anföra de sakkunniga vidare:

Med hänsyn till den svävande frågan örn äganderätten till de ecklesiastika löneboställena sakna dessa jordar icke blott en känd och erkänd ägare i privat­ rättslig mening. De äro till och med ställda utan någon generell representant för en sådan ägare, vilken har att i sista hand fullgöra de å en jordägare såsom sådan ankommande ekonomiska förpliktelserna. Kyrkofonden, som endast i vissa, örn än i flertalet fall är ekonomiskt intresserad av löneboställenas av­ kastning, har icke insatts ■— och med hänsyn till innebörden av den gällande ordningen för prästlönernas bestridande svårligen kunnat insättas — såsom en

1 Se kommitténs huvudbetänkande s. 194 o. f.

Kungl. May.ts proposition nr 187. 75

dylik representant. Lika litet bär med det gällande systemet en sådan ställning kunnat inrymmas åt pastoratet. Och kronan-statsverket, som visserligen genom sin åtagna förvaltning av prästlönejorden faktiskt iklätt sig och fortgående ålägger sig icke oväsentliga, örn än merendels indirekta, utgifter härför, kan, i avsaknad av varje uttrycklig bestämmelse i sådan riktning, icke kännas plik­ tig att i vidare mån träda emellan för fullgörandet av en jordägares ekonomiska skyldigheter med avseende å prästlöneboställena. Den i ekonomiskt hänseende så att säga herrelösa ställning, vari prästlöne- Arrendatorn jorden genom lagstiftningen på detta område blivit försatt, har fått vittgående förutsattes konsekvenser. Man har nämligen i den sålunda uppkomna situationen nödgats sokn° ^ordägfre^ tillgripa den anordningen att genom speciella, i boställsordningen och arrende- ekonomfska förordningen därom meddelade stadganden lägga alla de skyldigheter i avse- förpliktelser, ende å boställsfastigheten, vilka enligt den förutvarande lagstiftningen åvilade antingen boställshavaren eller vederbörande församling, å arrendatorn av lönebostället. I första hand gäller detta nybyggnadsskyldigheten. Arrendatorns åliggande härutinnan omfattar sålunda icke blott de flera eller färre hus, som vid tiden för arrendeupplåtelsen saknas å fastigheten och rörande vilkas upp­ förande närmare bestämmelser kunnat meddelas i arrendekontraktet, utan där­ jämte all den vid tillträdet till omfattningen ovissa nybyggnad, vilken kan tillkomma under arrendetiden för ersättande av vid syn eller ekonomisk be­ siktning utdömda hus (17 § 1 mom. ecklesiastika arrendeförordningen). Redan beträffande den här nämnda regleringen av byggnadsfrågan består sålunda en såväl i principiellt som praktiskt hänseende betydelsefull skilj­ aktighet mellan, å ena sidan, det ecklesiastika arrendesystemet och, å den andra, det statliga domänväsendet. Vid domänerna är nämligen systemet med allmänt åläggande för arrendator att bestrida all nybyggnad sedan länge övergivet. Enligt de för domänerna för närvarande gällande bestämmelserna skall sålunda, där nybyggnadsskyldighet överhuvud anses böra åläggas arrendatorn, denna skyldighet före egendomens utarrendering såväl i avseende på byggnadernas beskaffenhet som kostnaden därför noggrant bestämmas och i arrendekontrak­ tet angivas. Den föråldrade ståndpunkt, som det ecklesiastika arrendeväsendet härutinnan företräder, framträder måhända mest, örn man uppmärksammar, att reformsträvandena beträffande domänerna för närvarande starkt inriktats mot än längre gående lättnader för vederbörande arrendator i avseende å nybygg­ nadsskyldigheten än dem, som i fråga örn dessa redan åvägabragts.

Den i princip obegränsade nybyggnadsskyldigheten representerar givetvis den främsta posten i den ecklesiastika boställsarrendatorns ansvarskonto. Men utöver byggnadsskyldigheten har denne som regel att ikläda sig det fulla be­ talningsansvaret, åtminstone i första hand, icke blott för boställets löpande ut­ gifter i egentlig mening utan jämväl för alla de icke sällan till avsevärda be­ lopp uppgående kostnader, som kunna drabba fastigheten för deltagande i vissa företag för höjande av boställets produktiva skick. Arrendatorn har sålunda till cn början -— såsom visserligen kan anses naturligt och lämpligt — att svara för premier för brandförsäkring av boställets åbyggnader. Enligt sär­ skilda stadganden svarar boställsarrendatorn till och med för kostnaderna för den kontroll över hans egen skötsel av fastigheten, som vid laga syn och eko­ nomisk besiktning äger rum från det allmännas sida. Av större vikt i förevarande avseende liro emellertid de ovan åsyftade kost­ nader, som uppkomma i sammanhang med vissa företag, i vilka bostället, fri­ villigt eller tvångsvis, har att ingå. I 30 § 2 mom. arrendeförordningen stadgas sålunda, att, där löneboställe, enligt därom i vederbörlig ordning fattat beslut.

76 Kungl. Majlis proposition nr 187.

skall deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteriförrättning eller i företag för marks torrläggning genom dikning, vattenavledning eller ^vall­ ning, skola kostnaderna därför, i vad de icke belöpa å bostället tillhörande skogsoeh hagmark, bestridas av arrendatorn. Denna arrendatorns betalningsskyldig­ het är icke begränsad till förrättningar och företag av nyssnämnd beskaffenhet, som kunna vara beslutade före tillträdet av arrendet och med vilka arrendatorn förty kunnat räkna vid avgivande av sitt arrendeanbud. Arrendatorns ansvarig­ het inträder lika fullt, om frågan därom uppkommit först under arrendetiden. Vad nu särskilt beträffar kostnaderna för nybyggnad och för löneboställes deltagande i förrättning och företag, som här sist berörts, har visserligen ge­ nom särskilda i den gällande ecklesiastika boställslagstiftningen upptagna be­ stämmelser, åtminstone teoretiskt sett, sörjts därför, att dylika av en sittande arrendator bestridda utlägg ina kunna honom successivt återgäldas inom en allt efter omständigheterna längre eller kortare tidrymd. Vad angår nybyggnadskostnaderna skall detta ske — sedan enligt vissa komplicerade regler upp­ skattning av den arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten ägt rum till s. °k. årsbelopp för nybyggnad —- antingen därigenom, att arrendatorn befrias från utgörande av dylikt för året utgående belopp eller berättigas uppbära års­ belopp, som må finnas besparat från föregående arrendetid, eller ock genom i särskild ordning beviljad nedsättning i arrendeavgälden. För det fall, att full ersättning icke kan inom arrendetiden beredas arrendatorn med anlitande av nyssberörda tillvägagångssätt, har den gällande boställslagstiftningen icke för­ mått anvisa annan utväg än att låta arrendatorn-fordringsägaren rikta sitt betalningsanspråk mot en »blivande» eller »ny» arrendator. Vidkommande av boställsarrendator bestridda kostnader för fastighetens deltagande i skiftes­ förrättningar och torrläggningsföretag finnas rörande fördelningen av sådana kostnader meddelade särskilda regler. Men även i fråga om kostnader av detta slag gäller, att en sittande arrendator, som nödgats i första hand bestrida dem till deras fulla belopp, får beträffande återbetalningen av sådan del, vilken prövats icke böra slutligen stanna å honom, hålla sig till en okänd tredje man. den »blivande» arrendatorn. Av den här lämnade redogörelsen för den speciella, från den allmänna arrende­ lagstiftningens principer helt avvikande, reglering av arrendatorns ekonomiska ansvar för den arrenderade fastigheten, som ägt ruin beträffande prästlönejorden, torde framgå, hurusom den kritik, vilken enligt vad i det föregående erinrats riktats mot det statliga domänväsendet, med desto större styrka träffar förvaltningen av prästlöneboställena, Kan det befaras, att de kapitalutlägg för nybyggnad, med vilka en spekulant å ett kronoarrende gemenligen har att räkna, på ett för staten-jordägaren ofördelaktigt sätt inskränka kretsen av lämpliga sökande och verka nedpressande å arrendeanbuden, måste utan vidare antagas, att de vanligtvis långt större ekonomiska förbindelser därutinnan, som den ecklesiastika boställsarrendatorn har att ikläda sig. hava än ogynn­ sammare verkningar i nämnda hänseenden. Till de sistnämnda förbindelsernas i regel större omfattning kommer, såsom ovan påvisats, även i många fall deras ovisshet. Redan den förekommande bestämmelsen, att en sittande arrendator skall hava att, under given förutsättning, i större eller mindre utsträckning rikta sina ersättningskrav mot en »blivande» arrendator, kan omöjligen för en arrendespekulant, vilken överhuvud taget betänker bestämmelsens innebörd, anses tillfredsställande. Än mindre ägnad att locka till fördelaktiga arrendeanbud synes vara anordningen att pålägga vederbörande arrendator den obe­ gränsade betalningsskyldigheten exempelvis för de ofta dryga kostnaderna för fastighetens deltagande i torrläggningsföretag. Då denna ansvarighet författ-

Kunell. Maj:ts proposition nr 187. 77

ningsenligt' skall avse även sådant företag, varom fråga väckes först under arrendetiden, får arrendeavtalet i själva verket en för arrendatorn utomordent­ ligt äventyrlig innebörd. I manga fall bär också detta av erfarenheten be­ kräftats. Man måste finna det helt naturligt, att en arrendespekulant, som anser sig kunna göra ett åtagande av dylikt innehåll, söker förringa det betydande ekonomiska riskmomentet genom en motsvarande reducering av den arrende­ avgift, han eljest kunnat vara sinnad att bjuda.

A.V den här ovan lämnade redogörelsen torde kunna slutas, att det ecklesiastika arrendesystemet, i avseende å regleringen av vederbörande arrendators ekono­ miska ansvar för den arrenderade egendomen, allt fortfarande intager en sär­ ställning, vars speciella olägenheter visserligen genom de provisoriskt gällande bestämmelserna om byggnadsförskotten blivit i någon mån mildrade men inga­ lunda på ett verksamt sätt avlägsnade. Den ifrågavarande för det prästerliga boställsväsendet utmärkande särregleringen har ej heller tillkommit på grund av någon tilltro till dess praktiska företräde i och för sig. Den har helt enkelt blivit en till synes ofrånkomlig konsekvens av det förhållandet, att prästlönejorden genom innebörden av 1910 års lagstiftning lämnats helt i avsaknad av en enhetlig ekonomisk representation, skyldig och förmögen att fullgöra en jordägares naturliga förpliktelser med avseende å densamma. Men konsekvenserna av den ställning, vari prästlönejorden sålunda försatts, g^konomiak hava icke stannat vid den ovan påvisade olämpliga avvägningen av arrenda- ^“rea^Ttion torns skyldigheter. Det är i denna löneboställenas egenartade ställning som fgr prästlöneman har att söka huvudorsaken till den utomordentliga stelhet och ofruktbara jorden synnerpassivitet, som blivit så kännetecknande för dispositionen av det ecklesiastika ^"förrait^ fastighetsbeståndet. ningen. Den princip, varpå den gällande boställslagstiftningen bygger, att alla prestanda för ett löneboställe — nybyggnad, kostnader av alla slag, besvär och onera — böra fullgöras av en arrendator, förutsätter, att en sådan alltid står att uppbringa, villig att åtaga sig de berörda förpliktelserna. Men där detta av den ena eller andra anledningen icke kan ske —- och erfarenheten giver vid handen, att man ständigt måste räkna med dylika fall — sviker systemet. Nå­ gon, som i sista hand skulle vara skyldig att hålla boställsegendomen i pro­ duktivt skick och ansvara för densamma lagligen åliggande förpliktelser, lämna de gällande författningarna ingen anvisning på. Den lucka i lagregleringen, som här förefinnes, har måst nödtorftligen utfyllas, och allehanda nödfalls­ utvägar hava i särskilda fall beträtts. I en mängd fall har Kungl. Maj :t så­ lunda. särskilt där fråga varit om gäldandet av kostnader för torrläggningsoch andra odlingsföretag, ansett sig kunna medgiva, att lån1 finge för kostnader­ nas bestridande utlämnas från kyrkofonden, med föreskrift tillika, att lanesumman jämte ränta skulle återgäldas fonden av inflytande arrendemedel. I andra fall har Kungl. Majit för gäldande av särskild kostnad, som icke kunnat åläggas en arrendator, lämnat anvisning på det förfaringssättet, att arrende­ avgiften från bostället finge direkt i erforderlig utsträckning för ändamålet användas. För fullgörande av skattskyldigheten för löneboställe, vartill någon arrendator överhuvud taget ej kunnat erhållas, hava till och med arrendeavgälder från andra inom pastoratet belägna löneboställen eller särskilt upplåtna lägenheter fått tagas i anspråk. 1 Någon särskild låntagare har i Kungl. Majda här åsyftade beslut icke plägat angivas. Med fog kan göras gällande, att det här nämnda förfarandet, om än icke stridando mot uttryck­ liga författningsbestämmelser, likväl ligger helt vid sidan om lagstiftningen på ifrågavarande område.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 .

Vad ater angar underhall av befintliga och uppförande av nya bj^ggnader å löneboställe har verkställandet av erforderliga åtgärder härutinnan icke an­ setts böra ske under annan förutsättning än att desamma kunnat tillförbindas en arrendator av bostället. Åtminstone har denna uppfattning hittills varit be­ stämmande vid prövningen i administrativ väg av ärenden av förevarande slag. Har en dylik underhålls- och nybyggnadsskyldig arrendator ej kunnat erhållas och har ej heller församlingen eller pastoratet kunnat förmås att ekonomiskt träda emellan, lärer, frånsett de undantagsfall, där åtgärder vidtagits för bo­ ställets försäljning, följden allenast blivit den, att frågan om de erforderliga reparations- och nybyggnadsarbetenas företagande måst ställas på en oviss framtid.

Hen i ständigt återkommande fall föreliggande oklarheten, i vilken ordning och med vilka medel en ekonomisk förpliktelse för ett löneboställe skall kunna fullgöras, har fatt till följd, att även den till synes enklaste förvaltnmgsåtgärd berörande ett dylikt boställe ofta kompliceras på ett onaturligt sätt och drager med sig vidlyftiga skriftväxlingar. I mer än ett hittills förekommet fall hava svårigheterna tillspetsats därhän, att, änskönt ett klart och förfallet fordrings­ anspråk. förelegat gentemot bostället, någon antaglig lösning av betalningsfrågan icke kunnat anvisas. Ett särdeles belysande exempel på ett dylikt fall föreligger i Kungl. Maj :ts beslut den 14 juni 1928 samt den 12 april och den 31 maj 1929. Omständigheterna i det här asyftade ärendet, avseende frågan örn gäldandet av kostnaderna för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande, i ett vattenavledningsföretag, torde för den föreliggande frågan vara av sådant intresse, att de sakkunniga funnit anledning att lämna ett referat av vad däri förekommit (del II bil. 13). Av redogörelsen framgår, hurusom ett nära nog olösligt konfliktläge kan. uppstå, då det gäller fullgörandet av betalningsskyldighet för ett ecklesiastikt löneboställe. Omständigheterna i ärendet äro emellertid även i själva sakfrågan särdeles anmärkningsvärda. Detsamma Uugör ett talande exempel på de icke sällsynta fall, då ecklesiastika löneboställen mdragits i illa beräknade och planlagda odlingsföretag, som i stället för den i utakt ställda vinsten medfört en mer eller mindre kännbar ekonomisk förlust. Bristen k ^Frånvaron av en ekonomisk representation för prästlönejorden leder icke blott, driftmedel. pa sätt ovan påvisats, därtill, att medel ofta saknas till och med för gäldandet aJ-ii °S^ä^enaS ,s^u^e.r- Till driftmedel i egentlig mening finnes vid dessa bo­ ställen ännu mindre tillgång. Möjligheterna för ett affärsmässigt utnyttjande av de värdefulla förmögenhetsobjekt löneboställena utgöra äro härigenom i högsta grad beskurna. En förvaltnmgsåtgärd rörande ett löneboställe, som förutsätter en. utgift och som icke har omedelbart samband med själva arrendeförfarandet, blir, dar icke. annan av åtgärden särskilt intresserad part åtager sig kostnaden merendels omintetgjord. Varje initiativtagande verksamhet från de förvaltande myndigheternas sida, enkannerligen från länsstyrelsernas, för tillvaratagande av förekommande tillfällen till vinstgivande dispositioner med avseende å löne­ boställena eller deras .särskilda tillgångar blir redan på den grund, att medel sällnäs för oundgängliga förberedande anstalter, kartläggningar, värderingar, upprättande av styckningsplaner samt stads- och andra bebyggelseplaner m. m., som regel hämmad. De organ, som omhänderhava vården av den prästerliga boställsjorden, se sig praktiskt taget i här åsyftade fall hänvisade till den pas­ siva uppgiften att till prövning upptaga de framställningar, som göras av en­ skilda spekulanter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 79

Efter att härefter hava påpekat, att förvaltningen av löneboställena ej vore anpassad till den allmänna lagstiftningen pa jordrättens område, därvid särskilt ensittarlagen samt lagarna örn återköpsrätt till fast egendom och örn upplåtelse under åborätt av viss jord framhållits, anföra de sakkunniga vidare: Genom förbiseende vid utformningen av det förslag till boställsordning, som Förvaltningen förelädes 1910 års riksdag och vilket därvid i allt väsentligt godkändes, blev f ®"r°“ge prövningen av organisationsfrågan i allt väsentligt föregripen. Vid den om- domkapitel, redigering av de tidigare utarbetade, vid riksdagarna 1908 och 1909 framlagda förslagen till boställsordning, som boställenas obligatoriska ombildning till arrendegårdar påkallade, lämnades nämligen de bestämmelser orubbade, genom vilka domkapitlet insatts såsom huvudorgan för såväl den rättsliga som den eko­ nomiska tillsynen över boställsegendomarna. Denna domkapitlens funktion kom sålunda icke blott att bibehållas beträffande de delar av boställena, som skulle avsättas till prästernas tjänstebostäder (de nya s. k. prästgårdarna), utan därjämte att utsträckas till boställenas för utarrendering avsedda delar (löne­ boställena). Jämlikt bestämmelsen i 30 § 1 st. boställsordningen skola dom­ kapitlen sålunda utan inskränkning utöva den rättsliga vården örn alla inom stiftet belägna »boställen». Enligt andra stadganden i IV kap. av nämnda bo­ ställsordning blev domkapitlet den myndighet, som ^ förordnar eller eljest för­ anstaltar örn syner och ekonomiska besiktningar a saväl prästgårdar som löneboställen.

Vad angår boställenas skogs- och hagmarker skulle dessa, enligt de av stats­ makterna samtidigt antagna särskilda bestämmelserna, ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Ehuru någon inskränkande bestämmelse därutinnan icke förekommer i boställsordningen, torde dock knappast hava för­ utsatts, att domkapitlens allmänna, ekonomiska och rättsliga tillsyn över bo­ ställena skulle sträckas ut även över dessas skogs- och hagmarker. Med den centrala uppgift med avseende å löneboställenas förvaltning, som redan genom de här antydda bestämmelserna i boställsordningen tillagts dom­ kapitlen, förelåg i själva verket, då den administrativa apparaten för dessa egendomars upplåtande å arrende sedermera skulle i den ecklesiastika arrende­ förordningen närmare regleras, icke längre någon möjlighet till obunden pröv­ ning. Den eljest nära till hands liggande tanken på en gemensam förvaltnings­ myndighet för nämnda bestyr -—- i överensstämmelse med den organisation, som fanns anordad för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner — blev ej ens, såvitt framgår av förarbetena till förordningen, föremål för något övervägande. Men den föregripande reglering i nyssnämnda hänseende, som ägt rum i bo­ ställsordningen, visade sig förklarligt nog ävenledes lägga hinder för ett för­ verkligande av den i kritiken över prästlöneregleringskommitténs förslag till arrendeförordning givna anvisningen, att bestyret med löneboställenas utarren­ dering borde hänläggas uteslutande till länsstyrelserna. Väl insattes i den av Kungl. Majit den 15 september 1911 utfärdade arrendeförordningen nämnda myndigheter såsom huvudorgan i själva arrendeproceduren, men beträffande så gott som varje detalj i denna procedur blevo länsstyrelserna hänvisade till cn samverkan med domkapitlen. Kesultatet har icke kunnat bliva annat än en förvirrande och meningslös dubbelbehandling av hithörande ärenden, en vidlyf­ tig och tungrodd skriftväxling länsstyrelser och domkapitel emellan samt en ansvarsfördelning, som mången gång måste leda till rättsförluster för det all­ männa.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Några exempel till belysande av den sålunda åvägabragta regleringens inne­ börd skola här anföras. Rörande sättet för utarrendering av varje löneboställe upprättar länsstyrel­ sen förslag (4 § 4 morn.). Denna länsstyrelsens åtgärd föregås av s. k. arrende­ uppskattning. Men initiativet till verkställandet av sådan förrättning ankommer icke å länsstyrelsen utan å domkapitlet (4 § 1 morn.), vilken sistnämnda myn­ dighet följaktligen redan på grund av nämnda åliggande måste skaffa sig full­ ständiga och säkra uppgifter rörande de tidpunkter, då löneboställena inom stif­ tet bliva arrendelediga. Sedan länsstyrelsen upprättat sitt förslag angående sättet för utarrenderingen, storleken och beskaffenheten av de hus, som skola finnas å bostället, samt inne­ hållet i arrendekontraktet, skola samtliga handlingar i ärendet överlämnas till domkapitlet, som har att ägna detsamma en ny, fullständig prövning. Finner domkapitlet anledning till erinringar mot förslaget, vidtager skriftväxling mellan myndigheterna i fråga i syfte att söka sammanjämka de stridiga meningarna. Varda dessa försök resultatlösa, överlämnas handlingarna till kammarkollegiet för prövning och avgörande. Enas ortsmyndigheterna, fastställer länsstyrelsen förslaget till efterrättelse vid utarrenderingen. Men domkapitlets omedelbara befattning med det ecklesiastika arrendeväsen­ det inskränker sig icke till beredningen av arrendeförslagen. 36 § arrendeförordningen upptager nämligen en bestämmelse, så lydande: 1. Domkapitlet utövar den jordägaren tillkommande rätt att uppsäga ar­ rendekontrakt rörande löneboställe, så ock eljest för sådant boställe tala och svara. 2. Vill arrendator begagna sig av honom tillkommande rätt till uppsägning, skall sådan ske hos domkapitlet. Det här återgivna stadgandet innebär sålunda, att sedan länsstyrelsen i första hand formulerat arrendevillkoren, förhandlat med den blivande arren­ datorn och slutligen underskrivit arrendekontraktet, inträder domkapitlet, där icke arrendeförordningen genom uttrycklig bestämmelse förbehållit länssty­ relsen beslutanderätten i viss fråga, i ställningen såsom representant för jord­ ägaren gentemot samme arrendator. Konsekvenser av egendomligaste slag måste härvid mången gång inträda. Uppstår exempelvis meningsskiljaktighet rörande innehållet i någon bestämmelse i det av länsstyrelsen med arrendatorn slutna arrendeavtalet, blir det domkapitlets uppgift att för jordägarens vid­ kommande giva den auktoritativa tolkningen därav. Konstateras en överträ­ delse av kontraktet, blir det, ehuru den sidoordnade myndigheten, länsstyrelsen, slutit detsamma, domkapitlets sak att företaga uppsägning av arrendeavtalet och jämväl i övrigt vidtaga de rättsliga åtgärder gentemot arrendatorn, som kunna av omständigheterna påkallas. Dualismen inom det ecklesiastiska arrendeväsendet har, såsom synes, med den här angivna regleringen drivits till sin yttersta spets. Tillkomsten av stadgandet i 36 § arrendeförordningen kan också, såsom ovan framhållits, för­ klaras, blott om man uppmärksammar det förhållandet, att domkapitlen redan genom boställsordningen — bestämmelsen i 30 § 1 st. av sagda lag —- fått sin ställning såsom rättslig och ekonomisk tillssulingsmyndighet över löne­ boställena befäst. Vid utformningen av den i administrativ väg tillkomna arrendeförordningen blev man hänvisad till att bygga vidare på den i boställs­ ordningen härutinnan redan lagda grundvalen. Till ytterligare belysning av huru systematiskt dubbelförfarandet med av­ seende å länsstyrelsernas och domkapitlens funktioner i fråga om löneboställena genomförts även i en mångfald arrendeproceduren berörande detaljer må här

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 81

blott anföras ett talande exempel. Beskaffenheten av den säkerhet för full­ görande av arrendevillkoren, enbart borgen eller, jämte borgen, deposition av värdehandlingar, som skall av arrendatorn avlämnas, prövas i första hand av länsstyrelsen, som jämväl har att förvara berörda säkerhetshandlingar. Men bestyrkta avskrifter av säkerhetshandlingarna skola överlämnas till vederbö­ rande domkapitel. Jämlikt 10 § 2 mom. arrendeförordningen åligger det där­ efter denna sistnämnda myndighet att tillse, att borgen i behörig tid förnyas och att säkerhet i övrigt ej minskas i värde. Årligen före februari månads utgång skall domkapitlet underrätta länsstyrelsen, huruvida, anledning till anmärkning i nämnda, hänseende förekommer. Man frågar sig då, huruvida länsstyrelsen å sin sida fritagits från den fortlöpande tillsynen över säkerhets­ handlingarna. Så är emellertid icke förhållandet. Rätten och plikten att vaka över den fortfarande giltigheten av ställd säkerhet ankommer även å länssty­ relsen, som sålunda med domkapitlet delar ansvarigheten i berörda hänseende. I det föregående har erinrats, hurusom löneboställenas skogs- och hagmarker, de ecklesiastika boställsskogarna, äro ställda under skogsstatens omedel­ bara vård och förvaltning. Utfallet i tillämpningen av de gällande författ­ ningsbestämmelserna rörande dessa skogars administration har under senare tid särskilt av kyrkofondskommittén gjorts till föremål för ingående undersök­ ningar, och de sakkunniga hava också närmare behandlat detta speciella förvaltningsspörsmål. I nu förevarande sammanhang skall blott anmärkas, huru­ som den omständigheten, att förvaltningen av löneboställenas skogsdelar omhänderhaves av annat organ än det, som handhar förvaltningen av arrende­ delarna, än ytterligare ökar splittringen och tyngden i den förvaltningsapparat, som på detta område upprätthålles. Redan vid arrendeförslagens upprättande måste sålunda såsom regel länsstyrelserna påkalla skogsstatens medverkan för utformningen av alla de stadganden i det blivande arrendekontraktet, som hava avseende å arrendatorns rätt till ved och byggnadsvirke från samt bete å boställsskogen. Enahanda är förhållandet, där å skogs- eller hagmarken jakt eller fiske, sten-, grus- eller torvtäkt, slåtterängar eller andra dylika till­ gångar befinnas böra nyttiggöras för löneboställets räkning eller uppodling därå företagas. En mer eller mindre omständlig skriftväxling icke blott med skogsstatspersonalen i orten utan jämväl med domänstyrelsen kan härvid icke undvikas. Med skogsstatens nämnda personal och i många fall även med do­ mänstyrelsen har för övrigt boställsarrendatorn att under arrendetiden stå i en fortgående och nära beröring. Alla framställningar örn utsyning av ved och byggnadsvirke, örn lövtäkt, röjning i hagmarken, örn förändrad reglering av betesförhållandena m. m. skola sålunda författningsenligt prövas av nyss­ nämnda myndighet eller densamma underställda tjänstemän. För en överblick över den gällande, för prästlöneboställena anordnade för­ Förvaltnings­ ärenden, valtningsorganisationen kan man emellertid icke begränsa framställningen till vilkas av­ den här ovan lämnade kortfattade redogörelsen för behandlingen av de med görande an­ arrendeförhållandet omedelbart sammanhängande ärendena. Vid lönebostäl­ kommer på lenas förvaltning uppkommer nämligen fortgående en mångfald andra ärenden central myn­ dighet. av skiftande slag, vilkas avgörande icke tillkommer vare sig ortsmyndigheterna eller domänstyrelsen utan är förbehållet Kungl. Majit eller i vissa fall kam­ markollegiet. Även beträffande dessa kategorier av ärenden framträder, såsom i det följande skall påvisas, samma utomordentliga tyngd och omständlighet i handläggningen, som vidlåda behandlingen av de egentliga arrendeärendena. Och slutligen kan man, för belysningen av hithörande förhållanden, icke under­ låta att rikta uppmärksamheten på den till förvirring ledande splittring, som

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.) (i

Kungl. Majlis proposition nr 18 7 . 83

gare, innan berörda nämnder inrättades, merendels landsfiskalen), varefter länsstyrelsen själv besvarar kollegiets remiss och därvid med sitt eget utlåtande överlämnar samtliga i ärendet inkomna handlingar. Kollegiet kommunicerar härefter handlingarna med domänstyrelsen. Sedan denna myndighets yttrande kommit kollegiet tillhanda, kan kollegiet skrida till beslut över ansökningen. Kollegiets beslut i här ifrågavarande, på grund av stadgandet i 2 § 8 mom. arrendeförordningen prövade ärenden avfattas i allmänhet på det sätt, att kol­ legiet endast lämnar ett mera allmänt hållet medgivande, att rättighet att taga grus eller sand från viss förekomst å bostället må upplåtas å särskilt arrende. Bestämmandet av de närmare villkoren överlämnas till länsstyrelsen. Sedan länsstyrelsen mottagit kollegiets beslut av dylikt innehåll, uppgör myndigheten förslagskontrakt, förhandlar med sökanden och därest enighet vinnes, under­ skriver avtalet. Det torde icke behöva framhållas, att den här belysta ordningen för behand­ lingen av ärenden rörande utnyttjandet av de ecklesiastika boställenas naturatillgångar mindre väl lämpar sig, där skyndsamhet är av nöden. Vanligen har det bagatellartade ärendet att passera samma remissordning som ärenden av mera maktpåliggande slag. I fråga örn arten och omfattningen av den hos kammarkollegiet och i vissa fall hos Kungl. Majit förlagda centrala förvaltningen över den ecklesiastika boställsjorden må här i övrigt endast hänvisas till den ingående redogörelse härför, som lämnas av kyrkofondskommittén i dess huvudbetänkande av år 1923 (s. 113 o. f.).1 I samma betänkande har kommittén (s. 128 o. f.) sär­ skilt framhållit den utomordentliga splittringen med avseende å de funktioner, som beröra den rent rättsliga vården av det ecklesiastika fastighetsbeståndet. Ett konkret exempel, bland många, å den ansvarsfördelning, som är rådande på detta område, må till komplettering av kommitténs framställning här an­ föras. Å landskontoret i Uppsala upprättades den 31 maj 1926 en »förteckning över utestående ecklesiastika arrendemedel», avseende arrendeåret 1925—1926. Med resolution den 14 juni 1926 överlämnade länsstyrelsen denna förteckning till domkapitlet i samma stad. Den 8 september 1926 resolverade domkapitlet, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till kammarkollegiet, »som beha­ gade med ärendet taga den befattning, vartill omständigheterna till äventyrs må kunna föranleda». Sedan ärendet den 22 september inkommit till kollegiet, beslöt detta ämbetsverk vid ärendets föredragning den 29 i samma månad, att handlingarna skulle remitteras till kammaradvokatfiskalsämbetet »för den åt­ gärd, vartill ämbetet kunde finna anledning». Advokatfiskal en avlät den 4 oktober 1926 skrivelse i ärendet till domkapitlet, vari denne tjänsteman, under åberopande av 36 § ecklesiastik arrendeförordning, återställde handlingarna till domkapitlet »för den åtgärd, som må på Eder ankomma». De sakkunniga hava icke varit i tillfälle att följa ärendet längre än till denna punkt. Sannolikt är dock, att handlingarnas kretslopp icke avstannat med advokatfiskalens skrivelse. Förmodligen har domkapitlet sökt intressera länsstyrelsen för den ifrågavarande indrivningsuppgiften, och det torde också, med den kännedom de sakkunniga hava rörande praxis på detta område, kunna

1 Det kan förtjäna en erinran, att gonom den år 1925 tillkomna lagstiftningen om de b . k. byggnadsförskotten jämväl statskontoret synes hava erhållit viss medansvarighet i löneboställenas förvaltning. Se härom stadgandet i 7 § 2 mom. i kungörolsen don 21 november nämnda år (nr 45.-5) med villkor och bestämmelser angående erhållande av förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löncboställcn.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 .

antagas, att det blivit länsstyrelsen, som slutligen fått ombesörja de nödiga åtgärderna i bär omhandlade ärende. Det proces- Riktar man uppmärksamheten på den speciella gren utav den rättsliga vår­ auella repreden av prästlönejorden, som består i det processuella representantskapet för sentantskapet för präst- densamma eller i de egentliga ombudsmannafunktionerna, finner man, huru­ boatällena. ledes splittringen i åligganden och ansvar framträder i en rent av oformlig utsträckning. Redan den framställning härav, som lämnats av kyrkofondskommittén i nyss angivet sammanhang, är talande nog. I själva verket äro förhållandena på detta område än mer förvirrade. Det är sålunda icke blott justitiekanslersämbetet, kammarkollegiet (kammaradvokatfiskalsämbetet), dom­ kapitel och länsstyrelse, som härvid konkurrera inbördes. Såsom en kon­ sekvens av den ställning prästlönejorden alltjämt i princip intager, såsom för­ in ögenhetsobjekt, vilkas avkastning är ställd till de kyrkliga kommunernas (pastoratens) förfogande, lärer ej heller vederbörande pastorat kunna förväg­ ras befogenheten att genom särskilt utsett ombud föra talan för ett prästlöneboställe, och detta utan avseende å det sätt, på vilket bostället må hava till­ kommit. Det torde ej heller vara föremål för tvivel, att även församling, där denna i visst fall kan ådagalägga äganderätt till ett boställe, skulle tillerkän­ nas behörighet att i en rättstvist tala och svara för detsamma. På grund av den vård och förvaltning över löneboställenas skogsområden, som utövas av domänstyrelsen, tillerkännes slutligen i praxis även denna sistnämnda myndig­ het eller densamma underlydande skogsstatspersonal behörighet att i processuellt hänseende företräda sådan del av löneboställe.1 Tänkas kan sålunda det fall, att i ett och samma tvistemål ett löneboställe varder representerat av sju ombud, nämligen: 1) ombud förordnat av justitiekanslern; 2) kammaradvokatfiskalen; 3) »kronoombud» förordnat av länsstyrelse; 4) konsistorieombud; 5) domänfiskalen; 6) församlingsombud; samt 7) pastoratsombud. Dess bättre har en så extrem konsekvens som den här nämnda hittills kunnat lätt nog undvikas. Men synnerligen ofta äger det missförhållandet rum, att en boställsegendom samtidigt representeras av två ombud (vanligen konsistorie­ ombud och kammaradvokatfiskalen). Icke sällan förekommer det, att ombuden äro tre: utom de nyssnämnda jämväl av länsstyrelsen förordnat »kronoombud». Och i enstaka fall har förekommit, att till sistnämnda tre sällat sig ytterligare ett eller flera av de ovan förtecknade sju ombuden. Den dubbelrepresentation, som, på sätt här påvisats, äger rum i talrikt före­ kommande tvistemål rörande prästerlig boställsjord, är ju redan i och för sig i högsta grad oegentlig. Men situationen tillspetsas på ett drastiskt sätt, där, såsom vid enstaka tillfällen förekommit, ombuden framföra mot varandra stri­ dande yrkanden. Vilket ombuds yrkande skall domstolen tillägga den auktori­ tativa giltigheten?

Kyrkofonds- Vad härefter angår den kritik, som framförts emot det nuvarande sättet kommittén. för prästskogarnas förvaltning, torde den i kyrkofondskommitténs betänkande

1 Detta förekommer i praxis exempelvis vid tvister om rågång, beträffande besvär i taxeringsmål m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 85

innehållna kritiken, ehuru redan åtta år gammal, kunna anses representativ. Jag skall därför uppläsa densamma:

Genom 1910 års ecklesiastika lönelagstiftnin£ åstadkoms en ingripande änd­ ring såväl i prästskogarnas förvaltning som i dispositionen över deras avkast­ ning. Under det att förut den större delen av dessa skogar, särskilt de små, stodo under boställshavarens egen vård och endast under uppsikt av skogsstaten, ställdes de nu samtliga under skogsstatens omedelbara vård och förvalt­ ning. De nya krav på skogsstatens förvaltningssystem, som denna åtgärd kunde betinga, beaktades dock icke. Prästskogarna ingingo utan vidare såsom förvaltningsenheter i de skogsstatens revir, inom vilka de voro belägna. En ökning av revirens antal har sedan år 1910 visserligen ägt rum, men denna ökning har huvudsakligen varit förorsakad av kronoparkernas tillväxt och behovet av ökad intensitet i deras skötsel. De små prästskogarna, vilkas virkesavkastning icke ens täcker husbehovet, taga revirförvaltarnas tid och arbets­ krafter i anspråk i proportionsvis samma eller ännu större omfattning än de stora prästskogarna och kronoparkerna samt bliva sålunda föremål för en över­ kvalificerad och därför onödigt dyrbar förvaltning, vilken dock, upptagen av långt viktigare förvaltningsarbete, icke hinner ägna dem den speciella omvård­ nad de behöva. Med ett ord, den nuvarande förvaltningen är icke anpassad efter dessa skogars stora antal, spridda läge och oftast ringa storlek.

Vad som i största allmännelighet karakteriserar den nuvarande förvalt­ ningen av prästskogarna och som är den innersta grunden till bristerna i denna förvaltning är, att man hittills vid densamma fäst sig mer vid prästskogarnas karaktär av att vara allmänna skogar än vid deras lagstadgade uppgift att tjäna speciella betydelsefulla ändamål. T enlighet därmed sammanför man dessa skogar till gemensam förvaltning med andra allmänna skogar av annan typ och med andra uppgifter, och förvaltningen av dessa skogar blir en rent administrativ (byråkratisk) förvaltning, ur vilken må utfalla den avkastning, som utfaller. Beträffande statens egna skogar, kronoskogarna, har man sökt frigöra sig från en sådan förvaltning och genom tillämpning av rent affärs­ mässiga principer sökt att låta förvaltningen bättre tjäna dessa skogars ända­ mål. Det är i lika mån oundgängligt, att prästskogarnas förvaltning så ordnas, att den tillgodoser de säregna uppgifter dessa skogar enligt de nya lönelagarna ha att fylla i det prästerliga avlöningssystemet.

Efter denna mer allmänt hållna erinran övergår kommittén till en närmare belysning av ifrågavarande brister i den nuvarande förvaltningen av präst­ skogarna. Först beröras därvid vissa rent skogliga brister. Lektorn vid skogshögskolan Skogliga brister. J. A. Amilon har på uppdrag av kommittén verkställt en av trycket utgiven skoglig undersökning av Sveriges prästskogar. Kommittén vill här endast erinra, att därvid i huvudsak konstaterats: att åldersklassfördelningen inom prästskogarna icke är normal, i det att t. ex. inom en grupp av skogarna (delar av Härnösands och mellersta Norrlands distrikt samt dåvarande Gävle-Dala distrikt och en del av Bergslagsdistriktet) 28.7 % av virkesförrådet utgöres av skog under 80 år och 71.3 % av skog över 80 år, därav 37.3 % av skog över 120 år; att dc i hushållningsplanerna föreskrivna omloppstiderna äro avsevärt längre än som borde eftersträvas och därigenom visa sig tillhöra och angiva ett skogs-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 .

bruk, som icke motsvarar den nutida uppfattningen örn ett från driftsekonomisk synpunkt verkligt gott sådant, gällande detta framför allt de äldre planerna; att den årliga tillväxten för landets alla prästskogar blivit i hushållningsplanerna beräknad till 596,390* kubikmeter eller i medeltal 2.23 kubikmeter per har, under det att den befunnits i själva verket vara 703,432 kubikmeter eller i medeltal 2.63 kubikmeter per har, vadan skillnaden utgör ej mindre än 107,042 kubikmeter eller omkring 19 % av 596,390 kubikmeter; att den årliga avverkningen, som med hänsyn till överskottet å övermogen skog bort hava överstigit tillväxten, länge understigit tillväxten och först under det senaste av de år, som undersökningen avser (1918), motsvarat den­ samma; att den s. k. kulturtidens längd borde kunna till fördel för produktionen förkortas; att produktionen borde kunna höjas genom bland annat avdikning i större skala än som sker av försumpade skogsområden och en bättre avvägd beståndsvård (gallringar och ljushuggningar). Amilon har beräknat, att under en övergångstid av 24 år, som erfordras för att bringa prästskogarna till normal åldersklassfördelning genom avverk­ ning av, utom tillväxten, även överskottet å övermogen skog, borde årligen avverkas å prästskogarna de första 12 åren 1,071,245 kubikmeter örn året och för de senare 12 åren 717,544 kubikmeter om året, varefter den normala årsavverkningen kunde beräknas uppgå till minst 750,000 kubikmeter. Medel­ talet för årsavverkningen 1911—1918 utgjorde endast 507,845 kubikmeter, och medeltalet för 1911—1920, såsom ovan nämnts, 519,150 kubikmeter. Denna brist i intensitet i prästskogarnas hushållning, som kan betecknas såsom en viss efterblivenhet, beror ingalunda på någon bristande insikt hos de skogliga organen eller bristande intresse hos dem för skogen och dess problem. Den beror enligt kommitténs övertygelse på förvaltningssystemet och därvid i främsta rummet på sammankopplingen inom samma revir av förvaltningen av dessa skogar med förvaltningen av kronoparkerna och andra allmänna skogar. Redan den omständighet, att prästskogarna äro synnerligen många (2,371 stycken) och de flesta av dem mycket små (52.7 % av hela antalet hava en areal produktiv skogsmark, som uppgår till högst 50 hektar; medelytvidden produktiv skogsmark utgör cirka 110 hektar) och därför i själva verket äro att anse såsom rena husbehovsskogar, under det att kronoparkerna hava en betydande areal (i medeltal 3,775 har produktiv skogsmark), visar olägenheten av en sådan sammankoppling. Prästskogarna äro jämväl mycket ojämnt för­ delade inom landet. Det finnes visserligen rätt många revir, särskilt i Norrland, som hava mycket få eller inga ecklesiastika skogar, men så förekomma de så mycket talrikare inom reviren i mellersta och södra Sverige. Så t. ex. finnas inom Enköpings revir 63 prästskogar och 9 andra ecklesiastika skogar om tillsammans 3,855 har samt 118 kronoskogar och andra allmänna skogar örn tillsammans 15,937 har, inom Stockholms revir 63 prästskogar om till­ hopa 4,367 har samt 93 kronoskogar och andra allmänna skogar örn tillhopa 11,232 har, inom Västerås revir 54 prästskogar och 7 andra ecklesiastika skogar om tillhopa 4,345 har samt 92 kronoskogar och andra allmänna skogar örn tillhopa 14,531 har, inom Finspångs revir 60 prästskogar och 2 andra ecklesiastika skogar örn sammanlagt 3,936 har samt 82 kronoskogar och andra allmänna skogar örn 23,261 har och inom Göteborgs revir 108 prästskogar och 20 andra ecklesiastika skogar örn tillsammans 5,979 har samt 81 krono­ skogar och andra allmänna skogar om tillsammans 9,947 har. Det är icke

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

att förandra sig över, att huvudintresset faller på förvaltningen av krouoskogarna och därvid i synnerhet på kronoparkerna, vilka äro färre och hava betydligt större arealer och därför icke fordra så inånga resor som de små spridda prästskogarna, och vid vilka icke möter hindrande denna speciella lagstiftning med alla därur härflytande speciella intressen, som binder iorvaltningen av sistnämnda skogar, utan där revirförvaltaren kan löija mer affärsmässiga principer, där hushållningsplanerna äro. fastställda endast till ledning och där han därför kan i skogarnas avkastning i penningar direkt avläsa resultatet av sin verksamhet. I avseende å förvaltningen av prästskogarna känner revirförvaltare!! icke heller »husbonden» och dennes an­ språk och behov av den högsta möjliga avkastning såsom han känner det i avseende å förvaltningen av kronoskogarna. Indelningen av prästskogarna, detta viktiga grundläggande arbete lör skogs­ hushållningen, blir till följd av denna sammankoppling av förvaltningen gjord efter grunder, som anpassats efter kronoskogarnas^ karaktär och principerna för deras hushållning, utan synnerligt avseende på, örn dessa grunder passa för prästskogarnas säregna karaktär och speciella behov och utan tillbörligt be­ aktande av kyrkofondens intressen. Arbetet blir ock eftersatt. Erforderliga speciella arbetskrafter för detta ändamål hava icke funnits att tillgå i till­ räckligt antal. Indelningsförrättarna, oftast utan längre erfarenhet vid prak­ tiska skogsbestyr, sakna därjämte i allmänhet speciell kännedom om. den eckle­ siastika lönelagstiftningen och dess krav på prästskogarnas avkastning. Revirförvaltarna medhinna icke att såsom de borde taga sig an detta arbete eller ens att å marken kontrollera indelningsförslagen och få därigenom icke den ingående kännedom om skogarna, som är förutsättningen för en verksam för­ valtning av dem. Dröjsmål, som förekommer i indelningsarbetet, är vad präst­ skogarna beträffar så mycket mer att beklaga, som de nya grunder, efter vilka detta arbete numera fullföljes, böra medföra en något ökad avverkning å dessa skogar. Såsom indelningsarbetet nu är ordnat, blir det ock dyrt. Statens skogsförvaltningssystem är anpassat huvudsakligen efter kronopar- Brister i ekonomiskt kernas behov. Genom att prästskogarna äro instoppade i detta förvaltnings­ hänseende. system och följa dess utveckling och öden blir prästskogarnas förvaltning icke anpassad efter deras behov eller lämpad efter deras särskilda karaktär. De ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar, som genom­ fördes genom 1910 års prästerliga lönelagstiftning. avsågo, förutom att samt­ liga prästskogar ställdes under skogsstatens omedelbara vard och förvaltning, endast ändrad disposition av deras avkastning. Någon tanke på, att vid denna överflyttning av samtliga prästskogar till skogsstatens omedelbara för­ valtning kunde erfordras någon anpassning av denna förvaltning efter prastskogarnas behov, förelåg ej. Ett påtagligt uttryck för vederbörandes tvivel på att denna förvaltning i allt lämpade sig för prästskogarnas karaktär och nya maktpåliggande uppgifter i det prästerliga avlöningssystemet, innebär det kommittén den 28 januari 1916 givna uppdraget att, efter verkställd ut­ redning, till Kungl. Majit inkomma med utlåtande och förslag huru förvalt­ ningen av de ecklesiastika boställsskogarna, vilkas avkastning skall ingå till kyrkofonden, lämpligen bör ordnas samt hur en verksam tillsyn över denna förvaltning bör åvägabringas. Strax förut hade de skogssakkunniga för södra och mellersta Sverige i sitt den 17 december 1915 avgivna betänkande .—under konstaterande, att den vård, som av skogsstaten bestodes de ecklesiastika boställsskogarna, icke stöde i jämnhöjd med den vård, som skogsstaten ägnade kronoskogarna — framlagt förslag att inom domänverket skulle ordnas en särförvaltning för de ecklesiastika skogarna med flera skogar genom inrättande

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

inom de fem södra överjägmästardistrikten av visst antal ecklesiastika med flera skogars revir vid sidan av visst antal kronoparksrevir och skolrevir. Prästskogarna hava att bära icke blott kostnaderna för virkets utdrivning och förädling m. m. utan även kostnaderna för skogarnas indelning och övriga förvaltning, för bevakning, för skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns främjande m. m. Alla dessa kostnader skola bestridas av kyrkofonden, oavsett de särskilda skogarnas bruttoinkomster. Nettot å skogsförvaltningen utgör en av de mest betydelsefulla inkomster, med vilka kyrkofonden har att räkna för bestridande av kyrkofonden åliggande utgifter för det prästerliga avlöningsväsendet. Kyrkofonden kan därför icke nöja sig med, att detta netto blir vad det blir, den måste fordra, att det blir det högsta möjliga. Kyrko­ fondens intresse, likasom de församlingars, som uppbära skogsförsäljningsmedel, är för den skull att förvaltningen blir så effektiv som möjligt och tillika så billig som möjligt för åstadkommande av denna högsta effektivitet. I båda dessa avseenden förefinnas brister i den nuvarande förvaltningen. Dessa brister böra avhjälpas genom åtgärder, åsyftande dels högre effektivitet, dels ock större sparsamhet. Åtgärder för vinnande av högre effektivitet få emellertid icke uraktlåtas därför att de kunna medföra ökade förvaltnings­ kostnader, örn blott dessa ökade kostnader visa sig lukrativa, och åtgärder för vinnande av en billigare förvaltning få icke vidtagas, om därigenom för­ valtningens effektivitet kan eftersättas. Den grundläggande och därför mest oundgängliga åtgärden för vinnande av en högre effektivitet i förvaltningen av prästskogarna är att göra driften mer affärsmässig. Genom beslut av 1911 års riksdag förvandlades domänverket, vad beträffar de domäner och allmänna skogar, som stodo under dess omedelbara förvaltning, från en administrativ myndighet till ett »affärsdrivande verk», som hade att själv bära sina egna förvaltningskostnader. Stora svårigheter hava mött och möta alltfort för genomförande av denna förvandling; några torde knappast kunna övervinnas. Vad särskilt de allmänna skogarna beträffar bero svårigheterna till stor del därpå, att ifrågavarande skogar äro av mångskiftande karaktär. Den största gruppen utgöres av kronoparker och statens domäners skogar, vilkas avkast­ ning ingår till statsverket, de övriga åter bestå av en stor mängd, mestadels mindre skogar, vilkas avkastning tjänar speciella ändamål, såsom ecklesiastika skogar, häradsallmänningar och städers skogar m. fl. Den enhet i förvalt­ ningen, som är den första förutsättningen för dess effektivitet och därmed dess affärsmässighet, försvåras genom skogarnas skilda ändamål. Förvalt­ ningskostnadernas nedbringande, som är ett bland villkoren för affärsmässig drift, är svårt att genomföra med denna mångskiftande förvaltning. Bok­ föring, kontroll och revision kunna svårligen ordnas efter affärsmässiga prin­ ciper när man måste inordna alla dessa skilda skogsgruppers förvaltning under gemensam bokföring, kontroll och revision. Men om det för staten varit nödvändigt att göra förvaltningen av dess skogar affärsmässig, är det, såsom kommittén ävenledes redan erinrat, i minst lika grad nödvändigt för de intressen, som församlingarna och kyrkofonden i avseende å prästskogarnas avkastning kunna anses representera, att dessa skogars förvaltning ordnas efter mer affärsmässiga linjer. Ty likasom staten, om dess skogar icke giva den avkastning staten skulle önska för sin budget, måste fylla bristen genom ökade skatter eller på annat sätt, nödgas ock församlingarna och kyrkofonden — örn de icke erhålla den inkomst av prästskogarna, som genom en klok affärsförvaltning bör kunna avvinnas dem —, församlingarna att utdebitera högre avgifter för prästerskapets avlöning och kyrkofonden att för utgifternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 89

bestridande tillgripa sitt kapital och därigenom äventyra möjligheten att fylla sin uppgift som central avlöningstillgång för prästerskapet. Den första förutsättningen för en förvaltning enligt affärsmässiga principer är givetvis, att det finnes ett ledande organ, som uppbär intresset av förvalt­ ningens resultat. Detta organ kan antingen själv handhava förvaltningen eller ock överlåta den åt särskild förvaltare. I senare fallet bör huvudorganet likväl behålla sitt initiativ i avseende å förvaltningens planläggning och företagets utveckling samt kontroll över förvaltningens gång, driftsmedlens användning och redovisningen. Ett sådant ledande organ, som uppbär intresset av ifrågavarande skogsförvaltnings resultat, finnes för närvarande icke vare sig hos statskontoret, som har att mottaga de skogsmedel, som från domänstyrelsen dit överlämnas, eller hos skogsstaten och domänstyrelsen, som handha skötseln och uppsikten enligt rent administrativa föreskrifter. Ett sådant organ bör därför tillskapas. Vad åter angår åtgärder i sparsamhetssyfte, stiger enligt vad Amilon i sin undersökning (sid. 139) påvisat förvaltningskostnaden såväl räknat per har som i procent av inkomsten med minskad medelytvidd hos skogarna. Då nu prästskogarnas medelytvidd är mycket ringa (omkring 110 har produktiv skogsmark mot kronoparkernas medelytvidd av 3,775 har produktiv skogs­ mark) och de små prästskogarna (å högst 50 har) äro de flesta, är det av vikt att förvaltningen förenklas för att därigenom förbilligas. Easta beprö­ vade skogsarbetare skulle sålunda kunna övertaga någon del av bevakningen å de större prästskogarna och bevakarna kunde utrustas med större befogenhet för att därigenom minska behovet av revirförvaltarnas besök å de mindre av dessa skogar. Då kommittén sålunda berör kostnaden för själva förvaltningen, tänker kommittén närmast på den kostnad förvaltningen faktiskt drager, och på vars ersättande domänstyrelsen gör anspråk, och icke på den jämförelsevis ringa ersättning, som för närvarande utgår, innan ännu de nya grunderna för er­ sättningens beräknande blivit av Kungl. Majit fastställda.

Över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande avgav domänstyrelsen utlå­ Domän­ styrelsen. tande den 31 mars 1924 och bemötte därvid den mot förvaltningen av präst­ skogarna framförda kritiken. Icke heller domänstyrelsen ansåg emellertid, att på detta område allt var tillfredsställande ordnat. Styrelsen framställde så­ lunda en del egna reformförslag, vilka jag anser böra här omnämnas:

Domänstyrelsen ville tillåta sig att i korthet beröra ett par områden, där reformer vore mer angelägna och av oändligt mycket större betydelse än i fråga örn sättet för skogarnas skötsel och skogsförvaltningens organisation. Styrelsen syftade härmed på dels nödvändigheten av en arrondering eller kon­ centration av förvaltningsobjektet vad beträffade såväl jord som skog, dels ange­ lägenheten av husbehovsrättens upphörande. Utan radikala ingrepp på dessa båda områden bleve vilka reformer i övrigt än uttänkas kunde blott halvmesyrer, ledande till antingen billig, extensiv och dålig eller ock intensiv och god, men alltför dyrbar skötsel av skogarna. Det vore av yttersta vikt och betydelse för en god förvaltning, att de små boställena försåldes, ty deras skötsel av jord som skog, kostade för mycket. De gåve i stort sett ingen inkomst, om de ens, såsom i många fall kunde ifråga­ sättas, bure sig själva. Om nuvarande lagstiftning med dess hänsynstagande till

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

olika intressenter, kyrkofond, pastorat, församlingar, präster o. s. v. lade hin­ der i vägen för ifrågavarande syftes förverkligande, måste den ändras och utvägar utfinnas att med skipande av rättvisa åt alla håll frigöra ifrågava­ rande små boställen från alla dessa särintressen, så att de kunde säljas. En viss minimiareal för jord och skog borde uppställas. Det kunde till exempel att börja med bestämmas som regel, att alla boställen, som ej holle större ytvidd än 20 hektar öppen jord eller 50 hektar produktiv skogsmark, skulle säljas, givetvis med iakttagande av viss moderation, så att ett särdeles välbeläget boställe, ett boställe med stort, välbebyggt och värdefullt jordbruk men ringa skogsareal eller ett boställe, där skogen vore stor och inkomstgivande, men jordbruket litet, kunde bibehållas. Inflytande medel borde givetvis användas till inköp, när lämpliga tillfällen yppades, av lämpligt belägna skogs­ bruk. En sådan arrondering påginge sedan länge — ehuru i alltför långsamt tempo — beträffande statens utarrenderade jordbruksdomäner, av vilka de mindre successivt, efter prövning i varje särskilt fall, försåldes. För de inflytande medlen inköptes skogsmark till bildande av nya eller arrondering av äldre kronoparker. Det andra området, där reform erfordrades, vore husbehovsrätten. Domän­ styrelsen hade redan i sitt den 30 november 1916 avgivna underdåniga utlå­ tande angående kyrkofondskommitténs betänkande, del II, uttalat sig härom. Med åberopande av vad då sades finge styrelsen anföra följande. Husbehovsrätten, det ville säga rätten för arrendatorer, präster, pastorat och församlingar att för eget behov eller för fullgörande av vissa prestanda er­ hålla utsyning å de ecklesiastika löneboställenas skogar av ved och timmer m. m., hade lett och ledde till ett ur nationalekonomisk synpunkt förkastligt slöseri, varigenom betydande värden tillspillogåves utan annan nytta än ett tillgodoseende av den enskildes bekvämlighet, trevnad eller hugskott. Åtskil­ liga av de i ärendet hörda skogstjänstemännen hade mer eller mindre skarpt klandrat detta förhållande. Slöseriet vore av tvåfaldig art. Dels förbrukades mer virke än som be­ hövdes, dels användes i regeln virke av långt bättre och dyrbarare beskaffenhet än som för det förhandenvarande ändamålet erfordrades. Bostäderna vore ofta onödigt stora, såväl för präster som för arrendatorer, och droge därigenom myc­ ket virke, såväl för uppförande och underhåll som till bränsle. Stundom vore husen, särskilt de äldre, illa ombonade, kalla och dragiga. Bestämmelsen att vederbörande befattningshavare skulle själv bekosta vedens tillredning och hemforsling syntes ju innebära en hämsko på en lyxförbrukning av ved, men gjorde det ej alltid utan kunde till och med verka i motsatt riktning, näm­ ligen till strävan efter bränsle av onödigt hög kvalitet, det ville säga, lättar­ betat virke. Framställning av en viss mängd ved skedde, såsom lätt insåges, med mindre kostnad och besvär av grövre, mer rakvuxna och kvistrena stam­ mar än av klenare, krokiga eller kvistiga sådana eller av annat sämre virke. Den ersättning, som enligt kontrakt tillerkändes löneboställenas arrendatorer för detta arbete (husbehovsvedens tillredning), sattes ofta så låg — till för­ fång för den kontanta arrendeavgälden för bostället — att den föga betydde för befattningshavarens ekonomi, utan denne ansåge sig i stället kunna kosta på sig trevnaden av en riklig tillgång på gott bränsle. Arrendatorns och präs­ tens intressen av att få skog av bästa slag utsynad till bränsle sammanfölle fullständigt. Ur strängt nationalekonomisk synpunkt borde vid husbehovsförbrakning till­ gå så, som enskilda omtänksamma skogsägare förfore, nämligen på det sätt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 91

att klenare gallringsvirke, toppar, grenar, avfall och annat virke, som ej läm­ pade sig för försäljning och vars ringare värde omöjliggjorde transport längre väg, förbrukades i skogens närhet, det vill säga å bostället, och att det bättre vedvirket, som tålde fraktkostnader, i stället såldes. Å de ecklesiastika bostäl­ lena vore förhållandena oftast rakt motsatta. Såväl arrendator som präst på­ yrkade att få ved av gott eller bästa slag utsynad. I regel tillginge väl vid utsyningarna numera så, att arrendatorn, där skillnad gjordes, finge det sämre bränslet och vederbörande befattningshavare, som sig borde, det bättre. Vis­ serligen intoges oftast i arrendekontrakten på domänstyrelsens yrkande den be­ stämmelse, att arrendatorn till bränsle skulle åtnöjas med virke av ovan an­ givna sämre slag (gallringsvirke, toppar etc.), men i verkligheten tummades det ej sällan på denna bestämmelse. Det klenare gallringsvirket ratades och finge med ringa eller ingen pekuniär behållning upphuggas och säljas eller ock förfaras. Bättre virke, som eljest kunde säljas, utsynades i stället. Den utsyningsförrättande kronojägaren och den ofta såväl för egen som för vederbö­ rande befattningshavares räkning utsyningstagande arrendatorn komme i ett visst beroende av varandra. Kronojägaren vore ofta vid sina tjänsteresor nöd­ sakad anlita arrendatorns tillmötesgående i fråga örn kost, logis, skjutsar, an­ skaffning av folk för arbeten å skogen nr. m., och för arrendatorn vore det av mycket stor betydelse att få såväl riklig som god och lättarbetad skog utsy­ nad till bränsle åt sig och prästen. Det vore helt mänskligt och behövde inga­ lunda som regel innebära någon medveten pliktförgätenhet, örn en viss strä­ van att tillmötesgå varandra uppstode hos utsyningsförrättare och utsyningstagare. Men det allmänna lede härpå. Misshushållning följde ock av pastoratens och församlingarnas rätt till ut­ syning av virke till nybyggnad och underhåll av prästgård och kyrka. Det vore stundom betydande belopp, som begärdes, utsynades och användes till ex­ empel till uppförande av en ny prästgård eller omläggning.av spåntaket på en kyrka. Byggnadsarbeten av ifrågavarande slag ombesörjdes vanligen av en för tillfället tillsatt byggnadskommitté, vilken i sin ordning i regel uppdroge arbetet åt en byggmästare såsom entreprenör. Ingen, vare sig vederbö­ rande prästerliga befattningshavare, arrendator, kommittéledamöter eller bygg­ nadsentreprenör hade något direkt intresse av att sparsamhet och god hushåll­ ning iakttoges med virket. Just tack vare den kostnadsfria tillgången på virke till den mängd, som ansåges gå åt, inträdde misshushållning och oaktsamhet. Samma vore förhållandet vid uppförande av åbyggnader å löneboställen, där­ vid pastoratet ofta trädde emellan, ehuru arrendatorn egentligen vore byggnadsskyldig. Såväl boningshus som ladugårdar m. m. byggdes allt emellanåt onödigt stora och spatiösa. Avsevärda förluster i form av virkesvärde på rot hade åsamkats många boställen enbart genom bristande tillsyn å underhållet av husen, varigenom nybyggnad nödvändiggjorts tidigare än som behövts, örn husen underhållits bättre. Sparsamhet med förbrukningen inträdde ej, förrän vederbörande konsument av ved eller byggnadsskyldige nödgades på egen bekostnad anskaffa vad som behövdes. Då den förmån av fritt virke pastorat och församlingar åtnjöte vore tämligen ojämnt fördelad, i det att somliga pastorat kunde få allt vad de be­ hövde, andra åter litet eller intet, beroende på, huruvida skogsrika boställen funnes eller ej inom pastoratet, respektive församlingen, men alla vore byggnadsskyldiga, syntes ifrågavarande förmån kunna och böra upphöra. Det kunde ej förnekas, att en rätt stor uppoffring för pastorat och församlingar i vissa fall hiirav bleve en följd. Men å andra sidan bleve den inkomst av inom pastoratet belägna boställens skogsavkastning, som på grund av bestämmel-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sen i 19 § 4 mom. av lagen örn reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 kunde tillerkännas pastoratet för prästerskapets avlöning, större, då vid beräkning av ifrågavarande belopp virke ej behövde reserveras till byg­ gande och underhåll av boställe, prästgård och kyrka. Härvidlag vore i övrigt att märka, att de fördelar, som ett förverkligande av domänstyrelsens förslag skulle medföra för kyrkofonden i form av ökad inkomst — samt för landet genom att bättre hushållning med dess produkter iakttoges -—• bleve större än de olägenheter, som pastorat och församlingar finge vidkännas. Pastoratet el­ ler församlingen avstode nämligen blott från rotvärdet av den mängd virke, som oundgängligen erfordrades och, om rätten till utsyning borttoges, måste köpas för det bygge, som för tillfället förestode, men kyrkofonden vunne för­ säljningsvärdet ej blott av sistberörda virkesmängd utan även av vad som skulle utsynats för mycket och sedan tillspillogivas av bristande omtanke eller akt­ samhet. Såsom styrelsen i det föregående framhållit, iakttoges nämligen spar­ samhet i allmänhet icke med det man finge gratis. Likaså borde boställsarrendatorernas rätt till utsyning av virke och bränsle upphöra, såsom mångenstädes inom den enskilda lanthushållningen redan skett. Givetvis bestämdes arrendeavgälden med hänsyn härtill. Den bleve naturligt­ vis lägre, men jordägaren förlorade icke härpå. För vederbörande arrendator bortfölle då frestelsen att, såsom ibland inträffade, i närmaste stad eller sam­ hälle sälja vad han med sparsam hushållning lyckats inbespara av husbehovsvirket. Det enda fall, då rätten till fri utsyning av husbehovsbränsle borde bi­ behållas, vore för fasta skogsarbetare och å skogen bosatta torpare. Den betänkligaste arten av slöseri med husbehovsvirket syntes vara den, som bottnade i prästerskapets privilegier och framträdde däri, att prästens behov av bränsle ovillkorligen skulle tillgodoses, så snart tillgång funnes, oavsett av vad slag tillgången vore. Således, räckte ej tillgången å vad som enligt vedertaget språkbruk kallades ved eller vedvirke, så vore prästen berättigad att erhålla och erhölle utsyning av gagnvirke till bränsle. Kungl. Majit hade också ej ansett sig kunna rubba denna regel utan i ett stort antal fall tiller­ känt prästerliga befattningshavare rätt till bränsleutsyning, även då domän­ styrelsen i avgivna underdåniga utlåtanden meddelat, att det härför tillgäng­ liga virket helt eller delvis utgjordes av timmerdugligt virke eller annat gagn­ virke. Vart denna bestämmelse kunde leda belystes genom det exempel över­ jägmästaren i Smålands distrikt anfört, i det att vid ett enda boställe (stom­ hemmanet Råslätt Mellangården) kyrkofonden årligen förlorade bortåt 4,000 kronor, även örn vederbörande till utsyning därå berättigade präster bereddes kontant ersättning ur kyrkofonden för behovet att köpa bränsle. Om ock i regeln de förluster, som uppkomme genom misshushållning av denna art, vore långt mindre än i nyssberörda fall, så vore de dock så talrika och upprepades så ofta, att mycket stora värden därigenom till ingen nytta ginge tillspillo. Ett mycket stort antal prästskogar vore av den storleksordning, att skogsavkastningen helt åtginge att fylla boställets husbehov och en eller två prästers bränslebehov. I dylika fall vore, såsom styrelsen i det föregående framhållit, slöseri ur kvalitativ bemärkelse ofrånkomlig, enär skogsavkastningen, så snart något så när rationell hushållning hunnit genomföras och i re­ geln även därförut, bestode av mer timmer och annat gagnvirke och mindre ved än som till husbehov erfordrades. På detta sätt förlorades årligen å varje sådant boställe, lätt och behändigt, utan att någon viss enskild därav hade olägenhet, betydande belopp. Det behövde ej gå till mer än ett eller annat 100tal kronors förlust om året i medeltal å varje av landets 2,371 prästskogar, för att summan därav skulle stiga till aktningsvärda belopp.

Kungl. May.ts proposition nr 187. 93

Olägenheterna härav avhjälptes ej genom att anordna särförvaltning av de ecklesiastika skogarna, anställa en särskild indelningschef eller inrätta ett särskilt räkenskapskontor för dem eller att skapa ett nytt ämbetsverk, en kyrkofondsstyrelse. Felet läge i systemet med den fria husbehovsrätten, som här­ rörde från den tid, då skog av allmänheten ansågs vara en naturatillgång avnära nog samma värdeordning som luft och vatten. Men virket hade nu så högt värde, att den strängaste hushållning därmed för det egna behovet måste genomföras. Hade kyrkofonden råd att av hänsyn till prästerskapets priviligier och obenägenhet för genomgripande lagändringar årligen förlora högst avsevärda belopp, så hade landet det icke. Nämnda privilegier kunde ej för all framtid få orubbade bestå. De måste ändras, när landets bästa det krävde. Ingen annan samhällsklass eller kategori av tjänstemän i landet åtnjöte ett privilegium av så meningslös art, som därjämte i så måtto för vederbörande vore utan reellt värde, att det utan ringaste svårighet, men till stor båtnad för det allmänna kunde ersättas med penningar. Privilegiet åtnjötes för övrigt ej av på långt när edla präster. I många fall saknades nämligen lämpligt belägen skog inom pastoratet, då vederbörande i stället för skog in natura finge kontant ersättning för behovet att köpa bränsle. Kunde somliga präster själva anskaffa sin ved, så borde alla kunna det, och det torde för övrigt ej möta större svårigheter för prästerna än för andra tjänstemän att köpa bränsle. Skogsstatens tjänste­ män t. ex., av vilka dock ett mycket stort antal vore bosatta å kronoparker, åtnjöto icke fritt bränsle. Undantag härifrån utgjorde dels de å häradsallmänningar och några andra allmänna skogar anställda kronoskogvaktarna, dels en jägmästare, som ännu innehade ett gammalt civilt boställe med skog. Nu berörda båda önskemål, nämligen dels arrondering och koncentrering av förvaltningsobjektet, dels den fria husbehovsrättens borttagande, syntes styrelsen till den grad angelägna och trängande, att styrelsen ej tvekade hemställa, det Kungl. Majit täcktes låta möjligast snart verkställa utredning, på vad sätt dessa syften bäst kunde förverkligas.

Åtskilliga förslag till reform av det nuvarande sättet för förvaltningen av Reformför­

slag.

prästlönetillgångarna och finansieringen av prästlönekostnaderna hava fram­ förts. Av de tidigare förslagen har endast ett varit i detalj utarbetat, nämligen det av kyrko fondskommittén den 31 maj 1923 (statens offentliga utredningar 1923 nr 71) avgivna. Efter en från vissa strängt fasthållna synpunkter företagen granskning av Kyrkofondskommittén. de rådande förhållandena på förevarande förvaltningsområde har nämnda kom­ mitté framlagt förslag, som i huvudsak gå ut på inrättande på kyrkofondens bekostnad dels av en kyrkofondsstyrelse, dels av ecklesiastika domänintendentsbefattningar, dels ock, med domänverkets bibehållande vid vården och förvalt­ ningen av de ecklesiastika skogarna, av en särskild ecklesiastik skogsbyrå inom domänstyrelsen och av särskilda ecklesiastika revir inom domänverkets lokal­ förvaltning, med undantag för vissa län, varjämte föreslagits vissa härav be­ tingade förändringar i författningarna m. m. 1927 års sakkunnigas förslag har av de sakkunniga själva sammanfattats 1927 år8 sak­ kunniga. på följande sätt: Tjänstebostad skall tillhandahållas av pastoratet. I fråga om de skyldigheter med avseende å prästgård, som nu åvila vederbörande pastorat, förutsättes

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. ingen ändring. Härutöver skall pastoratet vara pliktigt att svara för all skatt och annan allmän tunga för prästgårdsfastigheten. Prästlönekostnaderna skola i -princip helt utjämnas mellan de kyrkliga kom­ munerna. Utjämningen skall avse ej blott de till samtliga präster utgående penninglönerna jämte förekommande lönetillägg — med undantag för sådana, som präst enligt donation äger tillgodonjuta »utöver lönen» eller som försam­ ling tillerkänt honom utöver fastställd lön — ävensom arvoden, reseersättningar och pensioner utan även, där ordinarie präst åtnjuter tjänstebostad, den del av den fastställda lönen, som motsvarar bostadsförmånen (bostadskvoten). Bostadskvoten skall, beräknad efter lägsta löneklassen i den lönegrad, till vilken befattningshavaren är att hänföra, tillfalla vederbörande pastorat. Från den all­ männa utjämningen undantagas således blott pastoratens verkliga kostnader för tillhandahållande av tjänstebostad åt präst, i den mån dessa kostnader kunna överstiga bostadskvoten, beräknad på angivet sätt. Någon ändring förutsättes icke i statens nuvarande skyldighet att medelst de till vissa oföränderliga belopp fastställda ersättningarna för prästerskapets indragna tionde och för anslag i krono- och kyrkotionde bidraga till präster­ skapets avlönande. All för närvarande för prästlöneändamål disponerad för­ mögenhet i fast egendom och fonder skall fortfarande användas för detta ändamål. För bestridandet av prästlönekostnaderna, i den mån de enligt vad ovan sagts skola bliva föremål för utjämning mellan pastoraten, skola förenämnda ersättningar av staten och, utan företrädesrätt för visst pastorat, avkastningen av den uppsamlade förmögenheten i första hand och i sin helhet tagas i an­ språk. För löneändamalet ytterligare erforderliga medel anskaffas genom en kyrkligt-kommunal beskattning, som proportionellt belastar de särskilda för­ samlingarna i förhållande till varje församlings kommunala skatteunderlag. Församlingarnas tillskott ske i lorm av församling sbidrag, vilka uppföras i församlingarnas årliga utgifts- och inkomststater. Dessa utgifter täckas av de skattskyldiga i den ordning, som eljest är stadgad för kommunalutskylders utgörande. Kyrkofonden erhåller ställning såsom centralorgan för det prästerliga av­ lönings väsendet. Dit överföras alla för närvarande lokalt förvaltade fonderade avlöningsmedel, vilka icke skola ingå till den s. k. prästlönejordsfonden -—- en av de sakkunniga föreslagen, för hela riket gemensam fond, till vilken skulle ingå köpeskillingarna för försåld jord, tillhörande löneboställen — eller utgöra donerade penningkapital. Till kyrkofonden skola ärligen, förutom fondens egen avkastning och ersätt­ ningarna av statsverket, ingå: a) arrenden och andra avgälder samt behållen skogsavkastning från samt­ liga löneboställen med undantag av sådant boställe, vars avkastning enligt dona­ tion skall tillfalla präst utöver lönen;

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 95 b) avkastningen av prästlönejordsfondens tillgångar, sedan 10 procent av räntan å nämnda fonds penningkapital lagts till kapitalet; c) avkastningen av omförmälda donerade penningkapital, där sådan avkast­ ning icke skall tillkomma präst utöver lönen; samt d) församlingsbidragen. Ur kyrkofonden bestridas alla de prästlönekostnader, vilka skola bliva före­ mål för utjämning. Till utrönande av den erforderliga storleken av församlingsbidragen upp­ rättas årligen inom ecklesiastikdepartementet en för hela riket avsedd samman­ ställning (prästlönebudget) , upptagande samtliga utgifter och inkomster för prästlöneändamål under det nästkommande året. Den förutgående beredningen av ärendet sker hos statskontoret. Det fyllnadsbelopp, som för täckandet av prästlönebehovet skall uttagas av församlingarna, utgör skillnaden mellan å ena sidan summan av de i prästlöne­ budgeten upptagna utgifterna och å andra sidan summan av de enligt samma budget för löneändamål i första hand tillgängliga inkomsterna. Kungl. Maj:t fastställer vad varje församling skall utgöra såsom församlingsbidrag till kyrko­ fonden genom att bestämma den skattesats (visst antal ören per skattekrona av varje församlings kommunala skatteunderlag), efter vilken församlingens bidragsbelopp skall beräknas. Beräkningen sker på grundval av det nästföre­ gående årets skatteunderlag. Kyrkofondens kapital bibehålies oförändrat vid den storlek det kan hava vid övergången till den föreslagna nyordningen. Detta ernås genom den årliga regleringen av församlingsbidragen. Kyrkofonden skall som hittills förvaltas av statskontoret. Avlöningar och andra ersättningar åt präster ävensom till församlingar och pastorat utgående bidragsbelopp utbetalas av domkapitlen respektive Stockholms stads konsistorium, pensioner av statskontoret. För ändamålet skola domkapit­ len och konsistoriet erhålla rätt att anlita statsverkets giroräkning, eventuellt en för kyrkofonden upplagd giroräkning hos riksbanken. De till pastoraten utgående bostadskvoterna skola i första hand användas för bestridande av kostnad för byggande och underhåll av prästgård samt av andra utgifter för sådan fastighet eller, där pastoratet tillhandahåller präst såsom tjänstebostad godkänd bostadsvåning, av kostnaden för denna. De till tjänstebostäder åt ordinarie präster anvisade prästgårdarna bibe­ hållas under domkapitlens omedelbara uppsikt och under kammarkollegiets allmänna vård och inseende. Av- och tillträdessyn ävensom laga syn å prästgård förrättas såsom hittills av synerätt. Ekonomisk besiktning å prästgård förrättas av domänintendent. De prästgårdar, som jämlikt bestämmelserna i 64 § ecklesiastik boställs­ ordning insynats å förutvarande bostadsboställen eller anordnats å annat till prästerskapets avlöning anslaget boställe, avstyckas från resp. egendomar. All övrig till prästerskapets avlöning för närvarande anvisad fast egen-

96 Kungl. Majlis proposition nr 18 7 . dom — löneboställena — bör bliva föremål för en disposition, som samtidigt med att den tillgodoser kravet på högsta möjliga avkastning av egendomskapitalet främjar en från samhällelig synpunkt lämplig användning av jorden. För sådant ändamål sammanföres förvaltningen av löneboställenas arrende­ jordbruks-) delar med förvaltningen av dessa fastigheters skogar hos ett och samma, för den ekonomiska skötseln av fastighetsbeståndet i dess helhet an­ svarigt organ. Den på här nämnt sätt koncentrerade fastighetsförvaltningen förlägges hos domänverket , som för närvarande omhänderhar vården av bo­ ställenas skogar. Jord och annan tillhörighet till löneboställe skall antingen upplåtas å ar­ rende eller under amian form av nyttjanderätt eller ock försäljas. För främjande av ett bättre ekonomiskt utbyte av boställsegendomarna upp­ hävas gällande bestämmelser dels rörande förbehåll vid boställes utarrendering om skyldighet att utgöra s. k. tjänstbarheter , dels, i fråga örn hushåll­ ningen å boställsskogarna, rörande rätt för arrendator, prästerlig tjänstinne­ havare, pastorat och församling till utsyning in natura av byggnadsvirke och vedbränsle. 1 fråga örn löneboställes upplåtande å arrende eller under annan form av nyttjanderätt skola i huvudsak gälla de villkor och bestämmelser, som finnas stadgade beträffande sådana upplåtelser av kronans jordbruksdomäner. Jäm­ väl beträffande dispositionen av löneboställes skogsmark vid upplåtelser som nu nämnts skola de angående nämnda kronoegendomar givna bestämmelser i tillämpliga delar bliva gällande. Beträffande handläggningen inom domänverket av ärenden rörande utarrendering av löneboställe meddelas bestämmelser i syfte att åt lokal myndighet må uppdragas beslutanderätt i sådana ärenden av mindre ekonomisk betydelse. Kostnaden för den av domänverket bestridda förvaltningen av lönebostäl­ lenas arrendedelar och skogar skall uppskattas efter vissa angivna grunder och ersättas domänfonden av den från nämnda egendom fallande avkastningen. För de nuvarande löneboställena föreslås benämningen prästlönedomäner. Finansierings­ I motiveringen för dessa förslag anföra 1927 års sakkunniga efter att hava systemet. framhållit att frågan örn skatteutjämning pastoraten emellan vore det centrala problemet, vars lösning kunde väntas giva uppslag till ordnandet av åtminstone flertalet övriga frågor, som äro beroende av eller eljest äga samband med finansieringssystemet: Vid bedömandet av skatteutjämningsfrågor, då det i vidare sammanhang gällt rikets kommuner, har befogenheten av ett utjämningsförfarande motive­ rats bland annat därmed, att kommunerna nödgas bekosta av staten föreskrivna åtgärder för olika samhälleliga ändamål, såsom för rättsskydd, fattigvård, skol­ undervisning och andra kulturella uppgifter, därvid kommunerna i stor ut­ sträckning bindas av statliga föreskrifter i fråga örn åtgärdernas omfattning och kostnaden för desamma. Ett livligt meningsbyte har därvid förekommit, i vilken mån särskilda dylika uppgifter skola anses som »statliga» eller »kom­ munala». Det vill synas, som örn diskussionen på denna punkt svårligen skall kunna leda till oomtvistliga resultat, så länge man enbart fäster avseende vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 97

åtgärdernas natur och ändamål, ty det måste ytterst vara en praktisk fråga, om en viss samhällsuppgift skall besörjas av staten eller av kommunerna. Däremot torde det vara befogat att rätta omdömet i detta ämne efter graden av det in­ tresse, som från statens sida ådagalägges vid genomförandet av olika samhälls­ uppgifter. Ju större inflytande staten utövar i avseende å ordnandet av en viss samhällsuppgift, som av historiska eller andra skäl ansetts åligga kommuner­ na, desto större anledning föreligger att betrakta uppgiften icke såsom en kom­ munal utan såsom en allmänt-nationell angelägenhet. Skärskådar nian det föreliggande ämnet från denna synpunkt, måste det erkännas, att den historiska utvecklingen av statskyrkosystemet, sådant det­ samma tagit form i vårt land, lett till ett dominerande statligt inflytande på prästlöneväsendet och på den kyrkliga organisationen i allmänhet. Här torde blott behöva framhållas, hurusom pastoraten sakna avgörande inflytande vid regleringen av de allra flesta och betydelsefullaste frågorna på hithörande om­ råde. Bildandet av nya församlingar och pastorat samt annan ändring i den ecklesiastika indelningen äga rum genom beslut av Kungl. Maj :t i administrativ ordning. Ej ens den snävt begränsade befogenhet, som jämlikt 3 § lagen den 13 juni 1919 örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning tillkommer en borgerlig kommun att under särskilda förutsättningar motsätta sig en indelningsändring, har tillerkänts den kyrkliga kommunen. Bestämmandet av antalet prästerliga befattningshavare i ett pastorat tillhör ävenledes ensamt Kungl. Majit. De belopp, med vilka prästlönerna utgå, äro till sina grunder bestämda genom lag. I de särskilda, av Kungl. Majit fast­ ställda löneregleringarna utmätas dessa belopp bokstavligt talat på öret. Jäm­ väl i fråga örn prästernas stationeringsorter inom en församling och beträffande själva bostädernas förläggning äger bestämmandet rum i administrativ väg. Sammalunda är förhållandet exempelvis med fördelningen mellan församlings­ prästerna av tjänstegöromålen. Det torde, i betraktande av de omständigheter som här påpekats, vara omiss­ kännligt, att den karaktär av statligt-kyrklig uppgift, som gavs åt det präster­ liga löneväsendet redan genom 1862 års förordning, blivit alltmera utvecklad och befäst genom den år 1910 genomförda lagstiftningen. Stöd för en sådan mening har väl i det föregående väsentligen hämtats ur ett yttre händelseförlopp eller från lagstiftningens påvisbara innehåll och följ­ der. Men det är tydligt, att vad som sålunda förekommit haft sin grund i stats­ makternas uppfattning örn betydelsen av prästerskapets uppgift och verk­ samhet. Enär alltså prästerskapets avlönande måste karakteriseras såsom en allmäntnationell angelägenhet, anse sig de sakkunniga böra i princip förorda, att prästlönebesväret fullständigt utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna. Huruvida ett sådant utjämningsförfarande skall omfatta samtliga lönekost­ nader bör bedömas ur praktiska synpunkter. Efter att hava utförligt diskuterat frågan, huruvida den föreslagna skatteutjämningen även borde omfatta utgifterna för beredande av bostäder åt präs­ terskapet, påpekade de sakkunniga, att utjämningen kunde åstadkommas an­ tingen genom ett utbyggande av den kommunala beskattningen eller på statsbeskattningens grund. I valet mellan dessa alternativ stannade de sakkunniga för att anordna skatteutjämningen på grundval av kommunal beskattning. Vad särskilt angår förslaget att till kyrkofonden indraga all prästlönejord må här ur de sakkunnigas betänkande anföras följande motivering: Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 hafi. (Nr 187.) 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Såsom en grundläggande princip i den år 1910 genomförda regleringen på hithörande område gäller, att de för prästerskapets avlöning uppsamlade till­ gångarna i fast egendom och i penningar skola, utan avseende å sättet för dessa tillgångars tillkomst, helt och uteslutande användas för berörda ända­ mål. Principen innebär, att något överskott i egentlig mening å sådana till­ gångars avkastning icke skall kunna uppkomma. Behöver avkastningen i fråga icke tagas i anspråk inom det pastorat, där densamma utfallit, överföres den — efter uppsamling i kyrkofonden — i form av utjämningsbidrag enligt 21 § löneregleringslagen till annat pastorat, där underskott föreligger. En skärpning har principen erhållit genom stadgandet, att det enskilda pastoratet skall vara skyldigt att genom skatt uttaga visst belopp (den första s. k. treöringen), innan avkastningen av de inom pastoratet förefintliga »lokala» tillgångarna får tagas i anspråk för löneändamål därstädes. Mot densamma restes under prästlönelagstiftningsfrågans behandling inom riksdagen och kyrkomötet år 1910 icke från något håll gensaga. Men har det, vilket icke synes kunna med framgång förnekas, varit berättigat att för den partiella utjämning av prästlönebesväret pastoraten emellan, som åvägabragtes år 1910, behandla omförrnälda slag av egendom såsom en i sista hand för landet i dess helhet gemen­ sam avlöningstillgång, synes det befogade i ett dylikt behandlingssätt framstå än påtagligare, då det gäller att fullfölja utjämningen i enlighet med de sak­ kunnigas förslag. Ty skall ett pastorat, där utdebiteringskvoten på grund av stort skatteunderlag skulle kunnat hållas relativt låg för det fall, att pastoratet haft^ att ensamt svara för avlöningen av sitt prästerskap, i utjämningssyfte avstå skattemedel, lärer man svårligen kunna anse denna anordning berättigad med mindre alla pastorat, som disponera för prästlöneändamål uppsamlade till­ gångar, i första hand avstå dessas avkastning till förmån för det gemensamma nationella ändamål, som den kyrkliga organisationens upprätthållande innebär.

Förvaltnings- Formen för prästlönejordens förvaltning står i ett första och oupplösligt sam- ^lösUgtYero-" kanc* mec* s5ttet dispositionen av den därifrån härflytande avkastningen. ende av sättet är också först efter ett slutligt ståndpunktstagande till denna dispositionsför dispositio- fråga, som de alternativa vägarna för en revision av den gällande förvalt- ^lönejordensf" ninSsordningen läggas öppna och kunna med någon behållning bringas under avkastning, diskussion. Genom den av lagstiftningsåren 1862 och 1910 markerade rättsutveck­ lingen på det prästerliga avlöningsväsendets område har prästlönejordens av­ kastning i alltjämt växande utsträckning tagits i anspråk såsom underlag för utjämning pastoraten emellan av prästlönebesväret. Man ställes då till en bör­ jan inför spörsmålet: kan en återgång tänkas äga rum i detta utvecklingsför­ lopp eller, med andra ord, bör kyrkofondens nuvarande delaktighet i och ekono­ miska beroende i övrigt av sagda avkastning kunna helt eller delvis avveck­ las? De sakkunniga hava icke funnit sig kunna förorda ett realiserande av denna tanke. De sakkunniga hava tvärtom ansett sig böra stanna vid ett förslag till omläggning av den för närvarande gällande regleringen därhän, att hela av­ kastningen av prästlönejorden tillföres kyrkofonden. De för sist åsyftade förslag bestämmande skälen, vilka icke skola i detta sammanhang upprepas, hava varit av principiell natur. En åtgärd i här nämnd riktning måste erhålla en mycket väsentlig betydelse i ett rent praktiskt hän­ seende. Kyrkofondens En av huvudorsakerna till tyngden och omständligheten i de former, i

lorn ** mäle man förvaltningen av prästlönejorden för närvarande är bunden, är såsom

fö™ prästlöne” 1 föregående ofta berörts att söka däri, att nämnda jord, med avseende å

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 99

det med dess avkastning förbundna ekonomiska intresset, är så att säga ställdjorden cn för­ mitt emellan kyrkofonden och pastoraten med den därav följande konsekven- 1s'ir sen, att ingendera av de två alternerande intressenterna kunnat insättas såsomfrågan8 raiioden naturliga målsmannen för jorden i fråga. Utan att denna enligt vad er- nella lösning, farenheten visat förlamande dualism avlägsnas, torde varje reform av det gäl­ lande förvaltningssystemet komma att visa sig mer eller mindre verknings­ lös. Teoretiskt sett kunna för undanröjande av den angivna dualismen två mot­ satta vägar beträdas. Man kan förlägga en ensamrätt till avkastningen hos ve­ derbörande pastorat eller ock giva kyrkofonden en sådan rätt. Varje förslag till kompromiss mellan dessa två motsatta alternativ måste komma att träffas av samma huvudanmärkning, som riktats mot den gällande regleringen. En lösning enligt det förra alternativet skulle stå i strid med en av huvudprin­ ciperna för den gällande lagstiftningen på förevarande område och därmed i ännu högre grad i strid med de sakkunnigas eget förslag örn en allmän utjäm­ ning av prästlönebesväret och har av sådant skäl måst avvisas. Vill man jämna vägen för en effektivare och framför allt enklare administration av prästlönejorden än den, som nu består, lärer man följaktligen vara hänvisad att välja anordningen enligt det senare alternativet. Den frågan följer då närmast: kan man, örn kyrkofonden på här angi-Kyrkligt-komvet sätt blir den i varje fall intressebetonade målsmannen för prästlönejor-m.unal förvaitden, det oaktat tänka sig, att församlingarna göras meddelaktiga i denna jords förvaltning? Även efter tillkomsten av 1910 års lagstiftning hava förslag i sådan rikt­ ning framkommit. Merendels hava förslagsställarna givit uttryck åt ett un­ derkännande i allmänhet av den statliga fastighetsförvaltningens effektivitet, hänvisat på det ogynnsamma resultatet av löneboställenas första utarrendering och trott sig kunna ställa i utsikt en väsentlig förbättring i det ekonomiska utbytet av prästlönejorden, därest kommunal myndighet finge uppgiften med dess förvaltning sig anförtrodd. leke sällan spåras lätt — särskilt i sådana fall, där förslagsställarna gjort sig till talesmän för det mindretal, företrädes­ vis i Norrland belägna församlingar, som hava boställen med större skogstill­ gångar —• en allmän misstämning på grund av den år 1910 tillkomna lag­ stiftningens verkningar för dessa församlingars del och en förhoppning att, därest boställenas skötsel till jord och skog bleve hänlagd till församlingarna och deras organ, församlingarna också skulle kunna i vidare utsträckning än nu sker göras delaktiga i boställsskogarnas avkastning. Hur skall ett bestämmande inflytande i fråga örn sättet för prästlönejordens ekonomiska utnyttjande kunna inrymmas åt den lokala menigheten, försam­ lingen eller pastoratet, utan att en sådan anordning medför den irrationella och ohållbara konsekvensen, att de ekonomiska verkningarna av menighetens dispo­ sitioner eventuellt, direkt eller indirekt, gå ut över en annan intressent än densamma själv, nämligen över kyrkofonden? Det torde visa sig, att den enda möjliga form, varunder ett deltagande från den lokala menighetens sida i prästlönejordens förvaltning skulle kunna förverkligas, är en anordning i hu­ vudsaklig anslutning till den, varpå departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 22 april 1927 riktat uppmärksamheten: »lönebostäl­ lenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för en längre tidsperiod fastställt avgäldsbelopp». Anordningen be­ tecknas av departementschefen såsom en långt gående åtgärd i dccentralisationssyfte. Den med den förevarande lösningslinjen förbundna fördelen skulle närmast, på sätt framgår av departementschefens ifrågavarande uttalande, vara

100 Kungl. Majrid proposition nr 187.

den möjlighet denna linje syntes erbjuda till en avveckling, örn än icke full­ ständigt, av den statliga förvaltningen av prästlönejorden. Det torde vara nödigt att något närmare granska förslagets praktiska inne­ börd. Den första förutsättningen för att en förvaltningsorganisation av här ifråga­ satt slag skulle kunna tänkas få något praktiskt värde lärer vara den, att boställsfastighetens övertagande skulle kunna bereda den lokala menigheten1 någon påtaglig ekonomisk fördel. Endast på en dylik ren intressegrund torde den nämnda förvaltningsordningen kunna bygga. Till en början synes härav följa, att anordningen icke finge göras obligatorisk. Blott sådana församlingar, vilka så åstundade, borde komma i fråga för denna förvaltningsuppgift. Vik­ tigast men på samma gång ömtåligast bleve obestridligen deli avgäldssättning, som skulle föregå församlingens övertagande av fastigheten och som i själva verket måste bliva systemets egentliga ekonomiska grundval. Då huvudsyftet med den ifrågasatta anordningen skulle ligga däri, att boställsegendomarna bleve omhändertagna av församlingarna såsom direkt eko­ nomiskt intresserade av deras högsta möjliga avkastning, måste de avgälder, med vilka församlingarna skulle hava att lösa till sig den temporära förfo­ ganderätten över boställena, fastställas efter en visserligen skälig men låg taxa. Det från det allmännas sida berättigade i en sådan för församlingen för­ delaktig grund för avgäldssättningen borde då ligga i den förväntan, att det allmännas eventuella förlust på grund av någon undervärdering av egendomar­ nas avkastningsförmåga bleve ersatt genom minskade kostnader för dessas för­ valtning. Å andra sidan komme från vederbörande församlings synpunkt en anordning av antjdt slag icke att bliva ekonomiskt riskfri. Under tiden för en avgäldssättnings giltighet kunde givetvis konjunkturerna undergå sådan för­ ändring, att utbytet av fastigheten i församlingens hand nedginge, tilläven­ tyrs under det avgäldsbelopp, församlingen själv hade att utgöra. Mot en dylik förlust skulle församlingen icke kunna säkerställas. I själva den tanke, varpå den här berörda anordningen vilar, ligger utan gensägelse något tilltalande. De allt fastare former, som statskontrollen över prästlönejorden tagit, hava dock icke hindrat, att församlingarna under en lång rättsutveckling framträtt med ett visst anspråk på att, vid sidan örn prästen, betraktas såsom naturliga representanter för de priisterliga boställena inom sina områden. Det sätt, varpå boställsegendomarna tillkommit, har här­ vid varit utan betydelse. På grund av boställenas merendels centrala belägen­ het inom församlingarna hava dessa kunnat i avsevärd utsträckning å desam­ ma mot avgälder, som tidigare erlagts till prästen och numera ingå bland de prästerliga avlöningsmedlen, tillgodose sina tomt- och övriga jordbehov. Upp­ låtelser till de kyrkliga och borgerliga kommunerna av områden å prästlönejord för begravningsplatser, för skolväsen och fattigvård m. m. torde för när­ varande kunna räknas i tusental. Det kan heller icke antagas annat än att talrika landsförsamlingar i ri­ ket hava inom sina såväl borgerliga som kyrkliga representationer tillgång till personliga krafter, väl skickade att omhänderhava den omedelbara förvaltnin­ gen av även en betydande boställsegendom.

1 Huruvida den ekonomiska uppgift, varom kär är fråga, skulle tillkomma pastoratet — ett kyrkligt-kommunalt förband som dock saknar ett verkställande organ — församlingen, inom vilken boställsfastigheten är belägen, eller tilläventyrs den motsvarande borgerliga kommunen, bleve ett spörsmål för sig. Detsamma skall i förevarande sammanhang icke närmare beröras. Då de sakkunniga i den närmast följande framställningen begagna sig av beteckningen >församlingen», åsyftas därmed en, vilken som helst, av de nämnda kommunala korporationerna.

Kungl. Mcij:ts proposition nr lii7. 101

Det torde dock finnas skill att erinra därom, att vissa hittills från ett nara liggande område gjorda erfarenhetsrön knappast varit ägnade att ställa en del landsbygdsförsamlingars fastighetsförvaltning i en särdeles fördelaktig dager. De sakkunniga syfta härmed på det icke ringa antal klockarboställe!!, som på skilda orter inom landet, merendels utan att tillstånd därtill i behörig ord­ ning sökts och erhållits, omhändertagits av vederbörande församlingar. Åt­ gärden i fråga har i regel varit föranledd därav, att en innehavare av förenad klockar- och folkskollärarbefattning, sorn i denna sin senare egenskap åtnjutit författningsenlig bostadsförmån, tilldelats kontant ersättning i stället för bruk­ ningsrätten till klockarbostället. Detta senare har härefter av församlingen an­ tingen disponerats för något dess eget omedelbara behov eller ock, såsom ofta synes hava skett, utarrenderats. Upplysningar, som erhållits rörande dessa arrendegårdar, hava i icke få lall varit nedslående. Ett typiskt förlopp synes hava varit följande. I brist på härför direkt tillämpliga bestämmelser hava församlingarna ansett sig oför­ hindrade att upplåta bostället utan skyldighet för arrendatorn att därå verk­ ställa nybyggnad eller måhända ens att utföra nödiga underhållsarbeten. Ar­ rendesumman bär härigenom kunnat sättas väsentligt högre än eljest varit möj­ ligt. Omsorgen örn åbyggnadernas bestånd har ställts på framtiden och skjutits över på en efterföljande generation församlingsmedlemmar. Efter förloppet av en eller flera arrendeperioder har tidens tand gjort sitt verk, och församlingen har ställts inför det ofrånkomliga kravet på en kostsam nybyggnad eller det billigare alternativet att söka utverka tillstånd till fastighetens försäljning i befintligt skick. Det har icke varit ägnat att förvåna, om församlingarna i första hand sökt komma undan sitt iråkade ekonomiska bekymmer på den sist­ nämnda vägen. Framställningar i sådant syfte hava också en tid varit vanliga, men de synas så gott som undantagslöst hava av principiella skäl lämnats utan bifall. Veterlig! är, att klockarboställena för närvarande mångenstädes inom landet befinna sig i ett förfallet skick, och detta ehuru församlingarna i fråga örn dessas skötsel haft väsentligt större möjlighet till ingripande än beträffande de prästerliga löneboställena. Då de sakkunniga stannat vid den uppfattningen, att deli ifrågasatta an­ ordningen — prästlönejordens fakultativa överlämnande till församlingarna »till viss friare nyttjanderätt» — icke skulle medföra någon förbättring av de för närvarande rådande förhållandena, har dock det bestämmande skälet här­ för icke varit misstro mot den kommunala fastighetsförvaltningen såsom så­ dan. Den avgörande svagheten i nämnda anordning visar sig ligga dari, att den förutsatta »friare nyttjanderätten» i själva verket måste tänkas bliva ganska litet »fri», och fråga är rent av, om åt vederbörande församling skulle kunna inrymmas en dispositionsrätt till resp. boställen, som avsevärt sträckte sig ut­ över de befogenheter, vilka normalt tillkomma en arrendator. Till en början synes sålunda vara givet, att församlingens förfoganderätt icke kail utsträckas till någon åtgärd, som innebär förminskning av fastighe­ tens ägor eller eljest disposition över dess substans. Varje uppkommande fråga örn försäljning av något till fastigheten hörande område skulle följaktligen så­ som hittills få prövas av statlig myndighet. Samma bleve förhållandet be­ träffande tillgodogörandet av sten-, grus-, torv- eller lcrtäkter o. d.. där icke vid avgäldssättningen bestämmelser härutinnan kunnat särskilt meddelas. Då församlingens egen disposition av boställsegendomen skulle vara begränsad till viss tid i sänder, för vilken den bestämda avgälden skulle oförändrat utgå, kan icke heller förutsättas, att församlingen skulle äga i sin tur upplåta fastigheten eller del därav till brukande åt annan för tid överskjutande tiden för dess egel

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

innehav. \ arje fråga om dylik upplåtelse i andra hand skulle såsom hittills få hänskjutas till prövning av statlig myndighet. Särskilt aktuell bleve frågan, huruvida församlingen skulle äga rätt att, utan för varje fall därtill inhämtat tillstånd vidtaga förändringar med avse­ ende å boställsfastighetens byggnader. Frågans praktiska betydelse kan belysas med ett exempel. Under tiden för församlingens innehav av ett boställe upp­ kommer fråga örn anordnande av en ny, med jordbruk förenad fattigvårdsanstalt inom kommunen. Boställets jord befinnes härför vara lämpligast. Genom en disposition av boställsjorden på angivet sätt blir den befintliga arrendatorsbostaden för ändamålet onödig men kan tänkas efter ombyggnad komma till användning för annat den kyrkliga eller borgerliga kommunens behov. Dis­ positionen av boställsjorden för fattigvårdens räkning påkallar därjämte flytt­ ning av det ena eller andra av boställets uthus. Skulle de i det här anförda exemplet nämnda dispositionerna med avse­ ende å boställshusen få företagas utan medgivande av statlig myndighet? Det kan svårligen förutsättas. De för närvarande befintliga, ofta med stora kost­ nader åstadkomna byggnadsuppsättningarna å löneboställena representera en betydande del av dessas kapitalvärden. Varje mer eller mindre ingripande för­ ändring med avseende å byggnadernas antal, anordning och beskaffenhet i övrigt måste öva inverkan på berörda värden. Då ett återställande av boställs­ husen i deras ursprungliga skick sannolikt merendels av praktiskt-ekonomiska skäl bleve uteslutet, skulle sådana vidtagna förändringar skapa ett i varje fall nytt faktiskt utgångsläge för en eventuell efterföljande avgäldssättning. Vad ovan framhållits har närmast haft avseende å löneboställenas jordbruksdelar. Den dispositionsrätt, församlingarna skulle kunna erhålla till skogs­ markerna, bleve knappast mindre beskuren. Särskilt torde vara givet, att prin­ cipen uthålligt skogsbruk icke skulle kunna eftergivas. Det för närvarande gällande plantvånget mäste förty allt fortfarande för dessa skogar upprätt­ hållas. Prövningen och godkännandet av hushållsplanerna, vare sig nu för­ samlingarna för dessas upprättande skulle komma att anlita skogsstatstjänsteman, länsjägmästare eller annan sakkunnig, måste allt fortfarande komma att ligga i statlig skogsvårdsmyndighets hand. Till stöd för förslaget örn boställenas överlämnande till församlingarna har anförts det skälet, att den statliga uppsikten och kontrollen över boställena där­ igenom skulle kunna avsevärt inskränkas. Då, enligt vad i det föregående på­ visats,_ åt församlingarna icke skulle kunna inrymmas avsevärt vidsträcktare dispositionsrätt än den som tillkommer en arrendator, lärer emellertid någon in­ skränkning av den statliga kontrollen icke i nämnvärd grad kunna äga rum. Någon ytterligare belysning av det här behandlade förslagets praktiska inne­ börd torde icke vara behövlig. Man kommer vid ett fortsatt inträngande i prästlönejordens förvaltningsfråga lätt nog till den insikten, att denna fråga aldrig kan vinna en tillfredsställande lösning på grundvalen av någon slags medelväg mellan den statliga och kommunala förvaltningsformen. Skall nämnda jord överlämnas _ till församlingarna att förvaltas och nyttiggöras, bör försam­ lingarnas dispositionsrätt kunna utövas med den obundenhet, som i regel till­ kommer menigheterna i fråga om deras egen fasta egendom. Kan detta av sär­ skilda skäl icke medgivas, lärer någon annan förvaltningsform än den rent statliga icke böra komma i fråga. Ett ytterligare förhållande bör i detta sammanhang angivas. Då det gäller prästlönejordens förvaltningsfråga, träda särskilt fram i för­ grunden tvenne under senare tid ofta och energiskt framförda förslag. Det ena av dessa förslag bero res i domänstyrelsens utlåtande den 31 mars 1924

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 103

och går ut på en arrondering eller koncentration av prästlönejorden på det sätt, att de små och fördenskull dyrförvaltade boställena efter prövning i varje sär­ skilt fall försåldes, varefter de inflytande köpeskillingsmedlen borde använ­ das för inköp av skogsmark för bildandet av större, sammanhängande skogskomplex. Det andra av de här åsyftade förslagen, i regel framfört utan att inställas i något sammanhang med det förstnämnda, avser yrkandet därpå, att prästlönejorden må kunna i vidsträcktare omfattning än vad som för närva­ rande är författningsenligt möjligt styckas och upplåtas för nybildning av mindre men självständiga jordbruk. De sakkunniga skola återkomma till de angivna förslagen. I detta sam­ manhang skall blott framhållas, hurusom ett eventuellt förverkligande av de i dem innefattade önskemålen svårligen låter sig tänka utan en statlig förvalt­ ning av prästlönejorden. Skall en förvaltningspolitik beträffande sagda jord med här angivna syften överhuvud taget kunna bedrivas med någon effektivitet och planmässighet, lära de därför nödiga dispositionerna icke kunna göras be­ roende av församlingarnas samtycke eller deras villighet eller ovillighet att därtill i den ena eller andra formen medverka. De sakkunniga tro sig med den ovan lämnade kortfattade framställningen Den statliga hava påvisat, hurusom bibehållandet av en statlig förvaltning av p rästlö n ejor den —• man må finna sig därav tilltalad eller icke — är en praktisk nödvändig- komlig. het. Men härav följer icke, att ett fortsatt upprätthållande av en statlig ad­ ministration av den typ, som organiserats på grundval av 1910 års ecklesiastika boställslagstiftning, kan från någon synpunkt försvaras. Att den nu rådande ordningen på detta förvaltningsområde icke kan anses i längden hållbar hava de sakkunniga sökt ådagalägga med sin härom lämnade redogörelse.1 Det be­ rättigade i denna uppfattning torde för övrigt numera knappast på något om­ dömesgillt håll förnekas.

Sedan de sakkunniga härefter utförligt motiverat sitt förslag att bibehålla domänverkets befattning med prästskogarna samt till detta verk överföra jäm­ väl förvaltningen av boställenas jordbruksdelar, anföra de vidare:

Det kan finnas anledning att här ytterligare, om än i största korthet, an- Praktiska giva några särskilt framträdande, med den ifrågasatta förvaltningsomlägg- vinster, ningen förbundna praktiska vinster. 1. Den av en olämplig lagstiftning tillskapade klyftan inom administra­ tionen av, å ena sidan, prästboställenas skogar och, å den andra, inägorna, varigenom nämnda skogar och inägor hittills kommit att praktiskt taget för­ valtas såsom särskilda fastigheter, bleve avlägsnad. Samhörigheten mellan skogsbruk och jordbruk i vårt land har, särskilt för prästboställenas del, bli­ vit övertygande belyst genom vissa av kyrkofondskommittén föranstaltade ut­ redningar.2 Bland annat har påvisats, hurusom en gemensam förvaltning avnämnda boställens skogar och jordbruksdelar utgör en viktig förutsättning för en rationell lösning av frågan örn beredande av tillgång till fasta skogsarbetare för nämnda skogars skötsel. Det är anledning att ytterligare erinra om att sambandet mellan skogsbruk och jordbruk numera kräver ett särskilt beak­ tande, då fråga uppkommer om föryttring av boställsjord. Genom 1926 års jorddelningslag gäller nämligen i fråga om nybildning av jordbruksfastighe-

1 Härmed avses, bland annat, do sakkunnigas här ovan å sidorna 72—84 intagna uttalanden. 2 Se härom närmare kyrkofondskommitténs publikationer VII. Sveriges prästskogar av J. A. Amilon s. 168—175.

104 Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 187.

ter genom avstyckning, såsom allmän regel, att sådan åtgärd, där till stam­ fastigheten hör skog, icke må ske utan att styckningslotten i mån av till­ gång erhåller erforderlig skog. Det ligger i öppen dag. att mycken omgång skall uppstå vid behandlingen av en uppkommande styckningsfråga i här nämnt fallbom skog och inägor ligga under skilda förvaltningar. Redan under den korta tid, under vilken den nya jorddelningslagen hittills varit i tillämp­ ning, hava, enligt vad de sakkunniga försxjort, olägenheter i ifrågavarande hänseende uppkommit. Skola styckningar i större omfattning än nu sker fram­ deles komma att äga rum å prästlönejord måste dessa olägenheter komma att bliva synnerligen besvärande. 2. Domkapitlens många bestyr med förvaltningen av de ecklesiastika löneboställena, till sin väsentligaste del bestående i en dubbelbehandling, jämlö­ pande med länsstyrelsernas handläggning, av den stora mångfalden med arrende­ väsendet sammanhörande ärenden, bringas att upphöra. Den lättnad i dom­ kapitlens arbetsbörda, som härigenom skulle beredas dessa myndigheter, bör oliva av så mycket större betydelse, som desamma varken med avseende å sin allmänna organisation, sina arbetsformer eller den hos myndigheterna företrädda speciella sakkunskapen kunna sägas vara lämpade för förvaltning av jord­ bruksegendomar. Det synes påtagligt, att domkapitlen genom en befrielse från de ifrågavarande förvaltningsgöromålen — väsentligen främmande för deras huvuduppgifter —• skulle i betydande utsträckning få sina arbetskrafter fri­ gjorda för sin egentliga maktpåliggande ämbetsverksamhet. 3. Den lokala förvaltningen av kronans jordbruksdomäner uppbäres i för­ sta hand av domänintendentsinstitutionen. Domänintendenternas antal utgör för närvarande tretton. Med hänsyn, å ena sidan, till kronodomänernas relativa fåta­ lighet och starkt växlande förekomst inom olika delar av landet samt, å den andra, till angelägenheten av att genom en relativ begränsning av tjänstgöringsdistrikten hålla kostnaderna för domänintendenternas verksamhet nere har möj­ lighet hittills icke förelegat att skapa en fast organisation för dessa betydelsefulla befattningar. Uppdragen mottagas och avlönas alltjämt såsom mer eller mindre tidskrävande bisysslor. Sammanförandet av den ecklesiastika egendomsförvaltningen med förvaltningen av kronodomänerna bereder den påtagliga organisatoriska fördelen, att domänintendentsinstitutionen skall kunna utnyttjas på ett långt ef­ fektivare sätt än nu sker. Efter en företagen omläggning av tjänstgöringsområdena och efter den utökning av domänintendenternas nuvarande antal, som i anledning av sammanläggningen må befinnas nödig, måste möjligheterna’för en fast organisation av nämnda tjänster, till lika båtnad för kronodomänerna som för prästlönejorden, komma att i hög grad främjas. Godtager inan i det hela de sakkunnigas utgångspunkt, att förvaltningen av prästlönejorden framgent såsom hittills måste förbliva en statlig uppgift, torde med den föregående framställningen vara tillräckligt ådagalagt, att sam­ manförandet av förvaltningen utav prästlöneboställenas jordbruk och skogar i domänverkets hand innefattar den enda naturliga lösningen av prästlönejordens förvaltningsfråga. Denna förvaltningsomläggning synes vara nära nog ett skol­ exempel på sådana till förenkling och besparing inom statsförvaltningen syf­ tande åtgärder, som man på sista tiden velat beteckna såsom statsförvaltnin­ gens »rationalisering». Socialise- Från 1927 års sakkunnigas förslag skilde sig socialiseringsnämndens icke i ringsnämnden. principiellt avseende. Även nämnden åsyftade sålunda fullständig skatteutjäm­ ning pastoraten emellan. Men i nämndens förslag framträdde tendensen till centralisering och förstatligande tydligare än hos de sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 105

Nämnden föreslog sålunda, att den ecklesiastika fasta egendomen — med undantag av prästgårdarna (d. v. s. bostad med tomt och eventuellt trädgård) samt fastigheter, till vilka församling kunde uppvisa laga fång -—• jämte kyrko­ fonden och övriga ecklesiastika fonder skulle förklaras utgöra statsegendom och icke vidare tjäna kyrkliga ändamål. För gäldande av de prästerliga befatt­ ningshavarnas löner skulle enligt förslaget utgå församlingsavgift med 30 öre för skattekrona efter de för kommunalutskylders utgörande gällande allmänna grunder, därvid uppstående överskott skulle inlevereras till statsverket, medan i de fall, då församlingsavgiften ej räckte för gäldande av lönebeloppet, stats­ verket skulle tillskjuta felande belopp. Beträffande nämndens motivering för detta förslag ber jag att få hänvisa till nämndens betänkande. I detta sammanhang vill jag blott nämna, att för­ slaget örn den ecklesiastika fasta egendomens indragning till statsverket synes hava föranletts av en önskan, att dess fortsatta förvaltning av domänverket icke skulle tyngas av den mängd hänsyn till skilda rättsinnehavare, som nu måste tagas. Det föreslagna beskattningssystemet motiverar nämnden med den skatteutjämning, som därigenom skulle åstadkommas. Det av utredningsmännen framlagda förslaget till decentraliserad förvaltning 1931 års prästlöneav prästlönejorden innebär följande: utredning. Det nuvarande förvaltningssystemet har framkallat kritik. I. Principer Denna kan sammanfattas i två huvudanmärkningar, nämligen dels förvaltför en reform. ningsbefogenheternas splittring å ett flertal myndigheter, dels ock frånvaron av en direkt intresserad förvaltare, av vilken initiativ och ett smidigt utnytt­ jande av den ekonomiska situationen kan förväntas. En reform bör därför inrikta sig på att dels i görligaste mån koncentrera förvaltningsbefogenheterna, dels ock välja en förvaltare, som representerar eget intresse för boställena. En tillämpning av dessa grundsatser leder till olika anordningar för skilda slag av prästlönejord. Vad först prästgårdarna angår synes intet skäl till frångående av det nuva­ rande sättet för deras vård föreligga. Den närmaste vården om dem omhänderhaves av naturliga skäl av tjänsteinnehavaren själv och underhålls- och nybygg­ nadsarbetena ombesörjas av pastoraten, till vilkas prästerliga befattningshavare prästgårdarna äro upplåtna. Kontrollen från myndigheternas sida över präst­ gårdarna synes kunna förenklas i någon mån, men anse sig utredningsmän­ nen icke böra närmare ingå på denna fråga. Vidkommande härefter de löneboställen, som utgöra tillgångar för avlönande av visst pastorats prästerskap, däribland inräknat även de boställen, vilkas avkastning åtnjutes såsom förmån utöver lönen, synes förvaltningsfrågan bäst lösas genom att förvaltningen anförtros åt pastoraten och deras organ, främst kyrkorådet, vilket det enligt 41 § församlingsstyrelselagen tillkommer att vårda församlingens för kyrkliga ändamål avsedda egendom och handhava de medel, som skola användas därför. Härigenom erhåller man för ett vart av dessa bo­ ställen en förvaltare, som ständigt finnes å orten, väl känner boställets och Iraktens förhållanden, icke är främmande för jordbruk och skogsbruk samt, framför allt, är den, som i första hand är intresserad av att boställets avkast­ ning blir tillfredsställande, enär avkastningen skall användas till fullgörande av pastoratets skyldighet att avlöna sitt prästerskap.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Beträffande de till kyrkofonden indragna boställena förefinnes intet intresse från ett särskilt pastorats sida, utan är det i stället fråga om ett samtliga pasto­ rats gemensamma intresse, att kyrkofondens inkomster bliva så betydande som möjligt. I följd härav föreslå utredningsmännen i det följande, att de indragna boställena skola förbliva under myndighetsförvaltning. I utlåtande över 1927 års sakkunnigas förslag har domänstyrelsen under­ strukit vikten av att förvaltningen av ett boställes jordbruksdel och skogsdel koncentreras till samma förvaltare. Denna mening delas av utredningsmännen, vilka alltså föreslå, att skogen å de boställen, som utgöra lokal avlöningstillgång, anförtros åt pastoraten och att de indragna boställenas skogar omhänder­ tagas av samma organ, som förvaltar deras jordbruksdelar. Även hos pastorat, som åtnjuta tillskott ur kyrkofonden, kan ett starkt in­ tresse för egen förvaltning av boställena påräknas, därest uträkningen av tillskottets belopp anordnas på det sätt, som utredningsmännen på annat ställe föreslå. Att förvaltningen av boställena anförtros åt pastoraten, innebär givetvis icke, att pastoraten äga fritt förfoga över dem. Flertalet boställen har tillkommit genom donationer. Andra boställen hava anskaffats av församlingar och pastorat och en del boställen hava anvisats avkronan. Om samtliga boställen gäller, att de äro rättsligen bundna vid be­ stämda kyrkliga ändamål. Att de icke dragas från dessa ändamål eller förvaltaj på ett sätt, som äventyrar syftet med dem, bör övervakas genom lämp­ lig kontroll. Då kontrollen beträffande samtliga boställen, utan avseende å sättet för deras tillkomst, har samma uppgift, nämligen att vidmakthålla bo­ ställena för deras kyrkliga ändamål, saknas anledning att anordna kontrollen för det ena slaget av boställen annorlunda än för det andra. Kontrollen bör sålunda blivm ensartad för alla. Man kan karakterisera förslaget örn boställs förvaltningens decentralisering till pastoraten, såväl i princip som i fråga örn den praktiska utformningen avförvaltningens och kontrollens detaljer, genom att säga, att pastoratet in­ träder i den prästerliga boställshavarens rättsställning. Då pastoratet blir boställshavare, bortfalla åtskilliga anordningar, som för­ anleddes av ombytet av boställshavare, vilket innebär en betydande förenkling, och samtidigt vinner man den fördelen, att man kan anknyta den nya ord­ ningen till välkända och levande rättsbegrepp. II. Jordbruks- Av pastoratets ställning som boställshavare följer, att pastoratet, liksom förvaltningen, tidigare den prästerliga befattningshavaren, får ombestyra boställets utarren - 1) Pastoratens dering. Härigenom erhåller pastoratet möjlighet att självt fullt effektivt inrvaltnmg. gripa fgr att tillförsäkra sig högsta möjliga avkastning av sina boställen. Det blir pastoratet, som får pröva den säkerhet, som spekulanterna på arrendet hava att erbjuda, samt övervaka, att säkerheten icke förringas i värde. Vidare blir det pastoratets sak att indriva arrendebeloppen och för egen del tillse, att arrendatorn icke vanvårdar bostället. Därest pastoratet vid ombyte av arren­ dator skulle anse av- och tillträdessyn erforderlig, får pastoratet ombestyra så­ dan. Därvid böra, liksom beträffande arrendeförhållandet i dess helhet, allmän­ na nyttjanderättslagens regler tillämpas. Någon medverkan från de kontrolle­ rande organens sida behöves sålunda icke. Även en boställshavares skyldigheter skola åligga pastoratet. Dessa skyldig­ heter äro av två slag, dels sådana som i allmänhet åligga en jordägare utåt, så­ som skyldigheten att betala skatt för bostället, fullgöra allmänna besvär, som belasta detsamma, bestrida kostnader för boställets deltagande i vattenavledningsföretag och lantmäteriförrättningar m. m., dels ock sådana som härflyta av

Kungl. Maj:tx proposition nr 187. 107

själva förvaltningsuppdragets fullgörande oell i korthet kunna karakteriseras så­ som boställshavarens skyldigheter mot bostället, såsom skyldigheten att tillse, att bostället väl hävdas och underhålles samt att hus å detsamma nybyggas, i den mån de bliva förbrukade. För närvarande åligga dessa skyldigheter arrendatorn, ett förhållande som givetvis ofördelaktigt inverkar på den kontanta intäkten av bostället. Att skyl­ digheterna nu åläggas pastoratet, beror på att pastoratet självt äger bestämma villkoren för boställets utarrendering. Anordningen att göra pastoratet i första hand ansvarigt för bostället innebär emellertid icke, att nya bördor åläggas pastoratet. Det är redan nu i sista hand boställets avkastning, som bär kostnaden för skyldigheternas fullgörande. Från arrendet avräknas sålunda ett årsbelopp, som avser att täcka kostnaden för boställets bebyggelse. Endast nettoavkastningen kommer pastoratet till godo. Enligt utredningsmän­ nens förslag åter skall boställenas bruttoavkastning uppbäras av pastoratet. Kostnaderna för förvaltningen lära icke kunna antagas bliva större för pasto­ raten än vad de varit för myndigheterna, snarare mindre, och nettot för pasto­ raten kan därför förväntas bliva större än för närvarande. Örn pastoratet så önskar och finner förmånligt, står det dessutom pastoratet fritt att vid utarrenderingen genom avtalet med arrendatorn överflytta sina skyldigheter på denne. Att sådan åtgärd kommer att medföra ett förminskat arrende för bostället, är en omständighet, som pastoratet får taga i beaktande. I de fall, då pastorat åtnjuter tillskott ur kyrkofonden, skall enligt utrednings­ männens annorstädes framförda förslag ett värde å boställets normala nettoav­ kastning fastställas för att ligga till grund för uträkningen av tillskottet. Vid värdets bestämmande skall givetvis kostnaden för fullgörandet av alla pastora­ tet åliggande skyldigheter, som kunna förutses, tagas i beräkning till sitt fulla belopp. Andra kostnader, som åsamkas pastoratet, och kostnader, som pastoratet frivilligt ikläder sig i syfte att förbättra sin inkomst av bostället, äro av­ sedda att gottgöras pastoratet därigenom, att vinsten av företaget förbehålles pastoratet under s. k. frihetsår. Man har, såsom ovan påvisats, grundad anledning antaga, att pastoraten av 2) Kontroll, eget intresse komma att förvalta boställena väl. Emellertid kan kontroll icke undvaras. Pastoratens medlemmar växla. En generation efterträder den andra, samt utoch inflyttningar äga rum. Det kan därför tänkas, att ett pastorats nuvarande medlemmar äro benägna att förskaffa sig en ekonomisk lättnad på bekostnad av en kommande tids församlingsmedlemmar. Sådan lättnad kan pastoratet vilja förskaffa sig genom att uttaga och förbruka en del av den kapitaltillgång, bo­ stället representerar. Detta kan ske på flera sätt. Man kan direkt tillgodogöra sig en del av boställets naturtillgångar (substans), t. ex. grus, sten, torv och lera. Ett annat sätt är att tillgodogöra sig boställets hela bruttoavkastning utan att sörja för att bostället bibehålies till såväl hävd som bebyggelse i samma skick som tidigare. Härigenom bereder man sig större avkastning för stunden, men bostället förringas i värde. Sådant bruk av förvaltningsrätten bör förhindras, och detta blir kontrollens uppgift. Vad då först angår tillgodogörande av substanser, synas följande huvudreg­ ler böra gälla. Boställes substans må utan tillstånd tillgodogöras för boställets husbehov. Därest förekomst av viss substans är större än vad som erfordras för tillgodoseende även i framtiden av boställets husbehov, må pastoratet efter prövning i varje särskilt fall av vederbörande kontrollorgan berättigas upplåta förekomsten för avsalu eller eljest tillgodogöra sig densamma. Av kontroll-

lO.s Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

organet bör i sammanhang härmed föreskrivas, huruvida lämpligen fondering av inkomsten helt eller delvis bör ske, eller ock det årliga uttaget inskränkas till viss myckenhet. Den andra ovan antydda möjligheten att utnyttja bostället till nackdel för framtida intressenter, nämligen att underlåta att vidmakthålla boställets hävd och bebyggelse, bör förekomma^ på annat sätt. Såsom allmän regel bör här gälla, att boställets hävd ständigt hålles i det för det ekonomiska utbytet för­ månligaste skick och att boställets byggnader behörigen underhållas och vid behov ersättas. Detta bör tillses vid ekonomisk besiktning. Hava försummelser i det ena eller andra avseendet förekommit, böra för vinnande av rättelse nödiga föreskrifter meddelas. I likhet med vad ovan sagts beträffande substansuttag, bör, då någon väsentlig förändring i boställets bebyggelse eller i sättet för bru­ kandet av detsamma avses, exempelvis upplåtelse till egna hem eller industri­ tomter, tillstånd därtill inhämtas hos kontrollorganet. I alla de fall, då fråga uppkommer av beskaffenhet, att enligt förut antydda regler böra underställas kontrollorganet för prövning, bör det ankomma på pastoratet att uppgöra förslag i ärendet. I anseende till bebyggelsens betydelse för bostället anse sig utredningsmän­ nen här böra något närmare beröra denna fråga. Då insynat hus å boställe vid ekonomisk besiktning utdömes, bör tillfälle beredas pastoratet att inom viss tid uppgöra förslag till nybyggnad. Förslaget bör underställas kontrollorganet för prövning, huruvida den föreslagna nyFyggnaden är tillfyllest eller örn an­ norlunda beskaffad byggnad erfordras. I sistnämnda fall bör anvisning lämnas, i vilka avseenden ändring ansetts påkallad, och pastoratet även nu höras in­ nan nybyggnaden beslutes. Kontrollorganet bör tillerkännas befogenhet att föreskriva viss tid, inom vilken beslutet skall verkställas av pastoratet, vid äventyr, att sådant eljest sker på pastoratets bekostnad. Insyning av verkställd nybyggnad bör slutligen äga rum genom det kontrollerande organet. Vad härefter angår valet av kontrollorgan föreslå utredningsmännen, att da ecklesiastika boställsnämnderna, som under den korta tid, de varit i verk­ samhet, visat sig lämpliga och vunnit förtroende, skola bibehållas och i första hand omhänderhava tillsynen över boställenas förvaltning. Liksom nu bör kontrollen företrädesvis utövas vid ekonomiska besiktningar vart femte år eller oftare, örn så påkallas. Några av- och tillträdessyner behöva emellertid nämnderna icke längre befatta sig med, då ombyte av boställshavare icke före­ kommer och ombyte av arrendator är ett ärende, som pastoratet ombesörjer. För närvarande bestridas arvodena till boställsnämndernas ordförande av kyrkofonden. Härutinnan föreslå utredningsmännen ingen ändring. Kostna­ derna för de särskilda förrättningarna, d. v. s. reseersättning och dagtrakta­ menten till ordföranden och ledamöterna i nämnden, betalas nu av boställsarrendatorn. Med hänsyn till pastoratens ställning såsom boställshavare, och då kontrollen närmast är riktad mot dem, synas kostnaderna för förrättningar­ na böra bestridas av pastoraten, med rätt för dem till motsvarande avdrag vid bestämmandet av boställenas normala nettoavkastning. Den, som är missnöjd med boställsuämnds beslut, torde, liksom nu, hänvisas att söka ändring genom att begära laga syn. Medan den kontroll, som utövas av boställsnämnd, av naturliga skäl huvud­ sakligen kommer att inrikta sig på tillsyn över boställenas hus och hävd — den löpande tillsynen — och därför lämpligen bör begränsas härtill, synes kon­ trollen i övriga ovan antydda hänseenden, nämligen då fråga blir om substans­ uttag utöver husbehovet eller väsentlig förändring i boställets bebyggelse och i sättet för dess brukande, böra anförtros åt domkapitlet, vilket är bäst skickat

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 109

att tillvarataga intresset av boställets bevarande för framtiden. Det förutsattes, att domkapitlet, åtminstone i regel, inhämtar boställsnämndens eller dess ord­ förandes yttrande i frågor angående boställskontrollen. Utredningsmännen förutsätta vidare, att de stiftsjägmästare, som utrednings­ männen i annat sammanhang föreslå för att biträda pastoraten vid boställsskogarnas skötsel, skola vara föredragande hos domkapitlet i boställsärenden av praktisk natur samt vara skyldiga att vid förrättningar å boställena företräda domkapitlet i sådana frågor. Över domkapitlets beslut må klagan kunna föras hos Kungl. Maj:t i rege­ ringsrätten. Kör att underlätta för pastoraten att fullgöra med boställsförvaltningen före- 3) Förskott ur nade skyldigheter torde förskott ur kyrkofonden ställas till förfogande. För- kyrkofonden, skott bör på begäran av pastoratet erhållas för fullgörande av nybyggnad, som av boställsnäaind prövats oundgängligen erforderlig för boställets behov. Boställsnämnden skall beräkna behovet av förskott, och bör beloppet sedermera utanordnas på anmälan av pastoratet. Även då boställe tvångsanslutes till företag enligt vattenlagen, lagen örn en­ skilda vägar eller jorddelningslagen, bör förskott erhållas för kostnader, som i följd härav uppkomma för bostället. Den myndighet, som förvaltar kyrkofonden, bör uppgöra plan för återbe­ talning av lämnade förskott jämte ränta, vilken sistnämnda torde böra bestäm­ mas efter den ränta, som vid tillfället är gällande å kapitalmarknaden för kom­ munala lån. Det ankommer på kyrkoråden att av avkastningen från boställena gälda annuiteterna för förskotten. De till kyrkofonden indragna boställena, vilka — utom i bokföringsavseende i) Boställen, — till kyrkofonden intaga samma ställning som statens domäner till domän-vilkas avkastfonden, utgöra ett fåtal i jämförelse med pastoratens boställen. I hela rikettiffkyrfinnas endast 149 sådana brulmingsenheter, därav i Uppsala stift 12, i Lin- ' kofonden* köpings stift 7, i Skara stift 12, i Strängnäs stift 13, i Västerås stift 2, i Växjö stift 7, i Lunds stift 71, i Göteborgs stift 16, i Karlstads stift 7, i Härnösands stift 1, i Luleå stift intet samt i Visby stift 1. Närmare uppgifter om dessa bo­ ställen finnas i kyrkofondskommitténs huvudbetänkande, sidan 72. Beträffande dessa boställen, vilka egentligen utgöra en del av kyrkofondens kapital, torde det, såsom förut anförts, bliva nödvändigt att bibehålla en för­ valtning genom myndighet. Att emellertid därvid fortfarande tillämpa den nu­ varande ordningen synes icke vara lämpligt. Enklast torde förvaltningen kunna ordnas, örn den anförtros åt domkapitlen och närmast ombesörjes av stiftsjägmästarna. Domkapitlet bör sålunda ombesörja utarrenderingen av boställena samt i övrigt äga alla de befogenheter, som tillkomma en jordägare, och arrendeför­ hållandet bör regleras av allmänna nyttjanderättslagen. Kontroll över arren­ datorn utövas av stiftsjägmästaren. Ekonomiska besiktningar av boställsnämnd äro ej erforderliga. Den omständigheten, att ifrågavarande boställen, såsom ovan anförts, äro att anse såsom en del av kyrkofondens kapital, medför, att det närmast torde böra ankomma på kyrkofonden att ikläda sig alla de ekonomiska förpliktelser, som enligt allmänna nyttjanderättslagen åligga jordägaren. För närvarande stadgas i boställsordningen, att alla laga hus å löneboställe skola nybyggas av arrendatorn, och arrendeförordningen ålägger arrendatorn skyldighet att ansvara för alla bostället åvilande skatter och onera. Han är vidare skyldig att ombesörja och bekosta byggnadernas brandförsäkring samt uppföra stängsel.

Ilo Kungl. Majlis proposition nr 181.

Han skall i arrendekontraktet tillförbindas att genom avkortning i arrendet eller först av sin efterträdare mottaga ersättning av beskaffenhet, att det enligt lag åligger Jordägare att utgiva sådan. Skall löneboställe, enligt därom i vederbör­ lig ordning fattat beslut, deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteriförrättning, eller skall boställe deltaga i företag för marks torrläggning genom dikning, vattenavledning eller invallning, skola kostnaderna därför, i vad de icke belöpa å bostället tillhörande skogs- och hagmark, bestridas av arrendatorn, med honom förbehållen rätt till enahanda ersättning, som i fråga örn dylika kost­ nader är boställshavare medgiven. Från alla nu omförmälda förpliktelser blir arrendatorn av ett indraget bo­ ställe befriad, därest utredningsmännens förslag att lägga förpliktelserna å kyrkofonden vinner bifall. Man har anledning att vid en dylik anordning förvänta, att arrendet kan sättas väsentligt högre än för närvarande är fallet och att en sådan ökning av arrendet kommer, örn man betraktar beståndet av indragna boställen såsom en helhet, att ersätta räntan å det i boställena ned­ lagda kapitalet ävensom möjliggöra dettas avskrivning. Då förvaltningen av de indragna boställena sker för kyrkofondens räkning, uppstår icke såsom beträffande övriga boställen fråga örn förskott och amor­ tering. Husröte- och vanhävdsersättning synes lämpligen, liksom nu, böra betalas av den avträdande arrendatorn till den tillträdande. Stifts jägmästarens in­ spektioner böra icke bekostas av arrendatorn, och beträffande av- och tillträdessyner bör kostnaden fördelas enligt allmänna nyttjanderättslagen. III. Skogsför- Såsom förut anförts, hava utredningsmännen anslutit sig till den av domän- ▼altningen. styrelsen uttalade meningen, att skogsförvaltningen bör omhänderhavas av samma organ, som förvaltar boställets jordbruk. En sådan anordning innebär på sätt och vis en nyhet, i det förvaltningen av skog och jordbruk varit åtskild icke blott enligt 1910 års lagstiftning utan också i viss omfattning redan enligt 1866 och 1894 års skogsordningar. Utredningsmännen finna det uppenbart, att det för domänverket — som är ett statens affärsdrivande verk och såsom sådant har till huvuduppgift att åt statsverket utvinna största möjliga inkomst av kronans egna domäner och sko­ gar —- måste framstå såsom en mera främmande uppgift att handhava för­ valtningen av skogar, som äro bestämda för annat ändamål. Härtill kommer, att prästskogarna på grand av sin spridda belägenhet och ofta ringa storlek mindre väl lämpa sig för en centraliserad förvaltning. Även örn boställsskogarnas hittillsvarande skötsel varit föremål för viss kri­ tik, vilken ej ens domänstyrelsen velat helt tillbakavisa, måste likväl erkännas, att under den tid, skogarna stått under domänverkets förvaltning, det sörjts för föryngringen och att även markförbättringsarbeten, såsom skogsdikningar, utförts. . Vid genomförande av en decentraliserad förvaltning av skogarna måste till­ ses, att skötseln av dem så anordnas, att densamma blir minst lika god som för närvarande — helst bättre. 1) Pastoratens _ Medan det inom alla pastorat finnes god tillgång på förträfflig sakkunskap förvaltning, i fråga örn jordbruk, kan man icke förutsätta, att den forstliga insikt, som kräves för ett rationellt skogsbruk, alltid finnes företrädd inom pastoraten. En decentralisation av skogsförvaltningen till pastoraten fordrar alltså, att skogligt utbildad personal tillhandahålles dem. Av särskild betydelse är, att denna personal helt ägnar sig åt prästskogarna. Genom ett infogande av skogligt bildad arbetskraft i förvaltningen förlora pastoraten icke sin ställning såsom de egentliga förvaltarna av skogen. Man

Kungl. Majlis proposition nr 187. lil

åsyftar endast en uppdelning av omsorgerna beträffande skogarna på det sätt, att den sida av deras förvaltning, som fordrar fackliga insikter, liandhaves av den skogligt bildade personalen, medan det praktiska förvaltningsarbetet, det kontinuerliga övervakandet, virkesskördens utnyttjande, ekonomien och bok­ föringen m. m. överlämnas till pastoraten. Pastoraten likställas således med en egendomsägare, som själv förvaltar sin skog men som för hushållningens planläggning och för ledning av de mer kvalificerade skogsvårdsarbetena an­ litar fackman. Liksom i fråga örn jordbruksförvaltningen vissa anförda synpunkter för- 2) Kontroll, anleda, att kontroll måste anordnas över pastoratens förvaltning, framtvinga samma synpunkter en kontrollerande verksamhet även beträffande skogsskötseln. Vid jordbruksförvaltningen var det hänsynen till att boställets kapital­ tillgångar bevaras för framtiden, som nödvändiggjorde kontrollen. Det kapi­ talvärde, som jordbruket med tillhörande åbyggnader representerar, skyddar sig emellertid i viss mån självt mot olämplig exploatering och obehöriga kapi­ taluttag. Sådana kunna — med frånseende av eventuella fyndigheter av sten, grus o. d. — endast ske genom att jordens hävd eller husens underhåll försum­ mas. Dylika missförhållanden kunna emellertid genom ingripande av de kon­ trollerande organen hastigt rättas utan att några bestående skador behöva be­ faras. I övrigt äro lockelserna till sådant missbruk relativt små, ty därav föranledes snabbt en sänkning av fastighetens avkastning. Beträffande skogen äro förhållandena i nu förevarande hänseende delvis andra. Skogen å de ecklesiastika boställena representerar i allmänhet ett betydande kapitalvärde, som -—- åtminstone under normala konjunkturer — är ytterst lätt att omsätta i penningar. En dylik evalvering kan ske ej blott beträffande den del av virkesförrådet, som är att anse såsom årets skörd, utan även av huvud­ parten av det förråd, som vid ett ekonomiskt rätt bedrivet skogsbruk skall kvarstå å marken såsom producerande kapital. Själva produktionsfaktorn inom skogsbruket kan således utan svårighet realiseras på en gång eller under en kort tidsperiod. Återställandet av det sålunda exploaterade kapitalet kräver däremot en betydande tid, vars längd bestämmes dels av huru långt kapital­ konsumtionen drivits samt dels av markens godhetsgrad. Under denna reparationsperiod nedgår skogsbrukets avkastning långt under det normala. Det bör observeras, att en dylik kapitalkonsumtion ej enbart föranleder en periodicitet i skogsavkastningen, som är oförenlig med de syften, boställsskogarna skola tjäna; den kan därjämte i vissa fall biologiskt påverka markens produktionsförmåga och skogsbrukets hela gestaltning under en lång följd av år. Dyrbara skogsodlingar kunna nödvändiggöras å marker, där vid regelrätt hushållning självsådd kunnat med säkerhet påräknas; insekts- och stormfällningsskador kunna framkallas m. m. Å andra sidan torde genom en rationell skogsvård produktion och förty av­ kastning kunna rätt väsentligt påverkas i positiv riktning. Det sagda torde vara tillräckligt för att visa, att beträffande boställenas sko­ gar möjligheten att för ernående av tillfälliga ekonomiska lättnader lösgöra och konsumera kapitalvärden är avsevärt större än beträffande jordbruken. En dy­ lik kapitalkonsumtion medför också ifråga örn skogen avsevärt större och mer svårbotade skador än i fråga örn jordbruken. Då utredningsmännen övervägt, huru kontrollen över skogsskötseln å bostäl­ lena under en decentraliserad förvaltning bör ordnas, hava de funnit, att kon­ trollen bör sko genom den skogligt bildade personal, som enligt vad förut an­ förts skall tillhandahållas pastoraten.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

3) Arbetsför­ Hushållningens planläggning har hittills skett genom skogshushållningspladelningen mel­ ner, upprättade av skogsstatstjänstemän samt fastställda av domänstyrelsen. lan pastoraten och fackmän­ Under senare år har inom skogliga kretsar framförts en rätt stark kritik mot nen. hushållningens bindande vid planer, uppgjorda för ett antal år framåt i tiden. Man har påpekat, att en dylik plan, huru förtjänstfullt den än från början må hava blivit uppgjord, snart nog på grund av nytillkommande faktorer bleve föråldrad. De skogsbiologiska förhållandena kunna komma att te sig på ett helt annat sätt, än förrättningsmannen förutsett. Storm- och insektsskador kunna tvinga till avverkningar, som förrycka planen. Vanligare är dock, att det är den ekonomiska utvecklingen, som hastigt gör en hushållningsplan omodern. Förskjutningarna i priser mellan skogsprodukter av skilda slag kunna göra det nödvändigt att utföra huggningarna på sätt, som ej kunnat förutses vid planens upprättande. Det är ur ekonomisk synpunkt felaktigt att binda avverk­ ningen vid fixa belopp för viss period. Vill man driva hushållningen med tanke på god ekonomi, måste konjunkturväxlingarna på allt sätt utnyttjas. Under högkonjunkturer forceras avverkningarna för att skogens ägare må kunna till­ godogöra sig de då rådande höga priserna. Vid efterföljande lågkonjunktur göras motsvarande inskränkningar. Genomsnittsnettot kan därigenom väsentligt höjas. En tydlig tendens mot hushållningens bindande vid planer kan sålunda nu­ mera skönjas såväl inom statens som enskildas skogsförvaltningar. Därmed har man emellertid ej underkänt värdet av all planläggning inom skogsbruket. Kvar står alltid behovet av att ingående känna beskaffenheten av det objekt, varmed hushållningen arbetar. Man behöver äga noggranna uppgifter örn mar­ kens godhetsgrad och produktionskraft, virkesförrådets storlek och fördelning på åldrar, trädslag och grovleksklasser, tillväxtens storlek m. m. Man vill med ett ord känna skogens status. Med ledning härav kunna sedan under olika konjunktur- och marknadsförhållanden kalkyler göras örn den skäliga avverk­ ningens storlek. För boställsskogamas vidkommande böra, enligt utredningsmännens åsikt, dessa nya åskådningar rörande hushållningens planläggning i huvudsak tilllämpas. Därest, på sätt nedan föreslås, verkställigheten av betydelsefullare skogsvårdsarbeten överlämnas åt fackmän, torde det ej vara nödvändigt att i planer föreskriva detaljerna i skogsvårdsarbetet. Däremot lärer det med hän­ syn till de syften, boställsskogarna tjäna, vara erforderligt att vidtaga anord­ ningar i syfte att erhålla en viss jämnhet i avkastningen. Det är därför ofrån­ komligt, att på grundval av skogens bonitet, virkesförråd och tillväxt uppgöre.s en avverkningsberäkning, i vilken de virkesbelopp, som under viss period få uttagas, fastställas. För huru lång tid i sänder denna beräkning, som här i fortsättningen benämnes avverkningsplan, skall uppgöras, är en lämplighetsfråga. Den lämpligaste tiden torde vara 10 år med möjlighet till revision, då sådant befinnes påkallat. Pastoratet bör medgivas rätt att när som helst under en femårsperiod uttaga hela det mot denna period svarande awerkningsbeloppet. Att tvinga till absolut jämnhet i avkastningen genom årliga avverkningar är med hänsyn till försäljningstekniska förhållanden och konjunkturernas bästa utnyttjande olämpligt. Särskilt gäller det nu anförda de mindre skogarna. Utredningsmännen föreslå sålunda, att på taxering av virkesförråd och till­ växt grundade avverkningsplaner för tioårsperioder upprättas utan rätt att överskrida i planerna angivna avverkningsbelopp, i annat fall, än att å skogen inträffade skador nödvändiggöra tillfälliga huggningar. Vad ovan sagts gäller uttaget av mogen skog. Beståndsvårdande gallringar

Kungl. Majlis proposition nr 187. 113

skola givetvis städse ske i deri omfattning, skogens tillstånd kräver. Det bör ankomma på fackmannen att tillse, att dylika huggningar ej eftersättas. Skoglig sakkunskap kräves emellertid ej endast för planernas upprättande utan även för handläggandet av åtskilliga skogsvårdsarbeten. Främst gäller detta stämplingen av de träd, som skola avverkas, vare sig fråga är örn hugg­ ning av mogen skog eller örn gallring. Det sätt, på vilket stämplingen utföres, är av största vikt med hänsyn till produktionen. En felaktigt utförd stämpling kan för avsevärt lång tid sänka skogens avkastning. Det är därför ett national­ ekonomiskt intresse, att detta arbete blir utfört på rätt sätt. Klok omtanke kräver, att stämplingen verkställes av fackman. De betydelsefullaste skogsvårdsarbetena vid sidan av stämplingen äro föryngringsåtgärder för säkerställande av återväxten. Dessa åtgärder syfta direkt till skyddande av den framtida produktionen och hava därför av statsmakterna ansetts så viktiga, att i gällande skogsvårdslag skogsvårdsstyrelserna tillagts befogenhet att föreskriva och i händelse av tredska tvångsvis genomföra föryngringsåtgärder å enskildas skogar. Boställsskogarna lyda emellertid ej under nämnda lag. Beträffande dem torde därför motsvarande befogenheter böra till­ läggas den fackman, som har tillsyn över dessa skogar. Utförandet av åtgär­ derna bör, såsom ovan sagts, åligga pastoratet. Till en annan typ av skogsvårdsarbeten hör torrläggning av försumpade marker, myrar och kärr å skogen. Skogsdikningar äro visserligen särdeles önskvärda och medföra framtida produktionsökning. De kunna emellertid ej anses som löpande underhållsarbeten å skogen utan äro att betrakta såsom kapitalinvesteringar. Det är därför ej lämpligt att härutinnan utöva något tvång mot pastoraten. Vilja de emellertid frivilligt verkställa dikningar, bör det åligga fackmannen att upprätta planer och arbetsbeskrivningar åt dem. Den nu föreslagna organisationen kommer att fungera ungefär på följande sätt. Fackmannen besöker med vissa efter förhållandena lämpade intervaller varje boställsskog i och för stämpling. Samtidigt föreskriver han de skogsvårdsåtgärder, som det ankommer på pastoratet att utföra före nästa stämplingstillfälle. Vid dessa besök bör han även fullgöra den kontroll, som enligt vad tidigare sagts ankommer på honom. Han skall därvid tillse, ej blott att pastoratet fullgjort föreskrivna föryngringsåtgärder utan även att avverk­ ningarna och virkets utdrivning skett på sådant sätt, att skador på kvarvarande skog ej orsakats, att åverkan icke förekommit eller att ostämplad skog icke huggits m. m. Då forstlig medverkan är anordnad vid skogarnas förvaltning och däröver utövas kontroll, äro inga olägenheter att befara av skogsförvaltningens decentralisation till pastoraten. Praktisk erfarenhet finnes rikligt företrädd bland jordägarna i socknarna. Redan nu utföras på ett tillfredsställande sätt skogs­ odlingar på många hemman utan hjälp av skogsvårdsstyrelsens plantörer. I de flesta pastorat finnes även tillgång till personer, förfarna i sådana skogsvårds­ arbeten som hyggesrensningar, bäckrensningar o. d. Skulle pastoratet i ett el­ ler annat fall ej mäkta utföra ålagt skogsvårdsarbete, lärer vederbörande fack­ man kunna anvisa lämplig person, som mot ersättning ombesörjer detta. Avsevärda fördelar kunna förväntas av att pastoratet självt verkställer skogs­ vårdsarbetena. Man undgår sålunda dyrbar organisation. Kyrkorådet torde på grund av den lokalkännedom, detsamma alltid besitter, kunna genomföra åtgär­ derna på billigaste sätt. 1 det föregående lia,va utredningsmännen redogjort för pastoratets anpart i skogsvårdsarbetena. Dess uppgifter på andra områden av skogslorvaltningen äro avsevärt mera omfattande. Viktigast äro virkesförsäljningarna samt hand- Bihang till riksdagens protokoll JOSS. 1 samt. t5T> haft. (Nr 187.) 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 .

havandet av ekonomien. Sedan virke utstämplats, förfogar pastoratet — med nedan närmare angivet undantag — fritt över detsamma. Pastoratet får således tillgodogöra sig virket på sätt, pastoratet anser förmånligast. Endast i de fall, omkring 20 till antalet, då, enligt vad utredningsmännen i annat sammanhang anfört, fråga uppkommer örn inleverering av överskott till kyrkofonden, kan det möjligen åligga pastoratet att lämna redovisning till vederbörande myn­ dighet. Det ankommer på pastoratet, att örn det anser försäljning på auktion fördel­ aktig, anordna sådan, bekantgöra densamma, pröva anbud och säkerhetshandlingar samt indriva köpeskillingar. Vid sidan av auktionsförsäljningarna kunna pastoraten upparbeta marknad för specialsortiment. Ved bör kunna säljas till kommunala inrättningar, brovirke till vägstyrelser, slanor, stör- och hässjevirke tili jordbrukare i trakten m. m. Härav torde icke oväsentliga fördelar för pas­ toratet kunna förväntas. I Einland, där pastoraten likaledes omhänderhava virkesförsäljningarna, har det visat sig, att pastoraten stundom på grund av obekantskap med läget å trävarumarknaden behövt sakkunnigt biträde vid försäljningar av större virkesposter. Då sådant behov även i vårt land torde förefinnas, bör det stå pas­ toraten fritt att i försäljningsfrågor inhämta råd och anvisningar av vederbö­ rande fackman. Bokföringen bör helt ankomma på pastoraten. 4) HnBbehovs- I samband med frågan om boställsskogarnas ekonomiska utnyttjande anse virke. sig utredningsmännen även böra något beröra spörsmålet örn husbehovsrättigheterna. De kommittéer, som sysslat med dessa skogar, samt i all synnerhet domänstyrelsen, hava velat göra gällande, att det svåraste hindret mot genom­ förande av en god skogsvård vid och ekonomisk hushållning å desamma varit, att skogarna belastats med skyldighet att leverera virke in natura till vissa där­ till berättigade. Dessa husbehovsrättigheter hava, bar man sagt, stundom nödgat till olämpliga huggningar och i all synnerhet till oekonomiskt användande av virkesskörden. Utredningsmännen anse, att dessa olägenheter avsevärt överdri­ vits. Obestridligt lärer väl vara, att husbehovsrättigheterna varit betungande för domänverkets förvaltning av skogarna, i det att de föranlett en mängd småförrättningar och resor för kronojägarna och även i vissa fall expeditionsarbete för de högre tjänstemännen. De skogsvårdsmässiga och ekonomiska olä­ genheterna däremot torde hava förefunnits eller behövt förefinnas endast vid de minsta skogarna, vilkas avkastning av mindervärdigt virke och virke av små dimensioner ej räckt till de utsyningsberättigades bränslebehov, varför man nödgats utsyna gagnvirke till vedbrand. Flertalet boställsskogar äro emeller­ tid av den storleksordning och produktionskraft, att vedbrand både åt arrenda­ tor och präst vid rätt planläggning av utsyningar och avverkningar bör kunna erhållas av gallringsvirke, avfall efter större drivningar o. d. Att byggnads­ virke —- stundom t. o. m. i rätt stor omfattning — uttagits från skogarna, kan icke anses olämpligt, för så vitt icke »överkvalificerat» virke kommit till an­ vändning. Enligt utredningsmännens förslag löses frågan om husbehovsutsyningen på ett enkelt sätt. Medan tidigare envar av de utsyningsberättigade, nämligen boställsarrendatorn, prästmännen, pastoratet och församlingen, fingo särskilda virkesposter utsynade åt sig vid sidan av utsyningen till avsalu, skall nu blott en enda utsyning förekomma, nämligen till pastoratet. Det utsynade virket ställes i sin helhet till pastoratets förfogande. Pastoratet har sedan att självt be­ stämma örn virkets användning. Då pastoratet uppgör arrendekontraktet med ar­ rendatorn, äger det bestämma dennes rätt till husbehovsvirke och kan därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 115

föreskriva, att arrendatorn skall nöja sig med gallringsvirke till bränsle. Därest till ved lämpligt virke icke finnes kan arrendatorn uteslutas från husbehovsved o. s. v. Väl skall pastorat tillhandahålla de prästerliga befattningshavar­ na bränsle, men det överlämnas till pastoratets eget gottfinnande, huruvida bränslet skall hämtas å boställsskog eller anskaffas på annat sätt. Pastoratets eget behov av virke för prästgårdsbyggnad får pastoratet tillgodose från den utstämplade kvantiteten eller anskaffa på annat håll, alltefter som pasto­ ratet finner den ena eller andra utvägen ekonomiskt fördelaktigare. Vad slut­ ligen församlingens rätt till virke för kyrkobygge angår, torde pastoratet böra åläggas att av utstämplade virkesposter tillhandahålla erforderlig!; virke. Fördelarna av att utsyningen på detta sätt koncentreras till en enda utsyningsberättigad torde ligga i öppen dag. Användning av överkvalificerat virke behöver aldrig förekomma. Pastoratet har alltid möjlighet att försälja allt så­ dant virke och i stället för en del av de influtna medlen inköpa ved. Hela den vidlyftiga skriftväxling, som för närvarande erfordras, innan en prästman får sin rätt till husbehovsbränsle utbytt mot kontant ersättning eller ett pasto­ rat undfår ersättning för virke, som inbesparats vid prästgårdsbyggnad, upp­ hör. Själva utsyningen och upprättandet av instrument över densamma bliva likaledes förenklade. Förvaltningen av skogarna å de till kyrkofonden indragna boställena torde i 5) Boställen, likhet med förvaltningen av jordbruket å samma boställen överlämnas till dom-vjlkas. avkastkapitlen för att närmast handhavas av de fackmän, som enligt utredningsmän-tin^kyrnens förslag där skola anställas. kofonden. De arbetsuppgifter, som enligt det ovan sagda skola överlämnas till de vid stiftsjägboställsskogarnas förvaltning behövliga fackmännen, äro så omfattande, att mästare m. m. man med säkerhet ej kan reda sig med tillfälligt anlitade skogsmän eller med att genom en eventuell lagändring få dessa skogar inflyttade under skogsvårds­ lagens och skogsvårdsstyrelsernas hägn. Fackmännen torde lämpligen kunna inordnas under domkapitlen, åt vilka, enligt vad förut sagts, överinseendet över boställsjorden i övrigt överlämnats. Härigenom uppnår man även en kon­ centration av kontrollen över boställsförvaltningen i dess helhet. Utredningsmännen föreslå, att hos varje domkapitel anställes en ordinarie tjänsteman med högre skoglig utbildning, förslagsvis benämnd stifts jägmästare eller stiftsekonom. Av vikt är, att för dessa poster erhållas väl kvalificerade personer. Deras avlöningsförmåner böra därför sättas något högre än de som utgå till revirförvaltare inom domänverket, förslagsvis till 12,000 kronor. I rent förstuga frågor bör beslutanderätten tillkomma stifts jägmästaren. Ilätt bör tillerkännas pastoraten att i mån av befogenhet söka ändring i sådana beslut. Utredningsmännen anse sig emellertid icke böra framlägga något för­ slag rörande lämplig besvärsinstans. Ehuru stiftsjägmästaren i allmänhet ej torde behöva besöka åtminstone de mindre skogarna mer än kanske vart tredje år för stämpling, kontroll samt uppgörande av förslag till skogsvårdsåtgärder, torde dock i de flesta stift hans arbetsbörda bliva så stor, att han oavvisligen behöver biträde av mer eller mindre fast anställd personal. För stämplings- och kontrollverksamheten torde sålunda inom en del stift behövas en assistent, som efter order av stifts­ jägmästaren företager resor till de skogar, denne ej själv hinner besöka. Assistenternas avlöningsförmåner böra vara något högre än motsvarande inom domänverket, förslagsvis 5,000 kronor. Vidare torde också behövas ett antal skogsmän med lägre utbildning (skogs­ skola) för stämpling av gallringsvirke, upprättandet av dikningsplaner samt för biträde vid den kontroll, som utövas av de högre tjänstemännen. Dessa lägre

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 .

att i sistnämnda belopp icke medräknats kostnaderna vare sig för domkapitlens, kammarkollegiets, statskontorets, ecklesiastikdepartementets eller för regerings­ rättens arbete å området. Vad därefter angår kostnaderna för den av 1927 års sakkunniga föreslagna organisationen, torde man kunna utgå från att kostnaderna för skogsförvaltningen komma att uppgå till samma belopp, som ovan beräknats för den nu­ varande förvaltningen, eller ungefär 800,000 kronor. Organisationskostnaderna för jordbruksförvaltningen, vilken av 1927 års sakkunniga föresla­ gits förlagd till domänstyrelsen, äro vanskligare att beräkna. Enligt av domänstyrelsen lämnade upplysningar kunna organisationskostnaderna för såväl den centrala som den lokala förvaltningen av kronans jordbruksdomäner för år 1929 beräknas till åtminstone 300,000 kronor. Statens utarren­ derade jordbruksdomäner under året voro 1,707 till antalet, medan enligt kyrkofondskommitténs huvudbetänkande, sidan 60, tablå XI, kolumn 4, präst­ boställenas jordbruksdelar äro 3,155. Uppskattad efter antalet jordbruksenheter skulle organisationskostnaden för domänverkets förvaltning av jordbruken å boställena komma att uppgå till omkring 550,000 kronor årligen. Härtill kommer, att även länsstyrelserna utföra ett icke obetydligt arbete för förvaltningen av statens jordbruksdomäner. Kostnaden härför hava utrednings­ männen på grund av upplysningar från länsstyrelserna uppskattat till 125,000 kronor årligen. Därest även jordbruksboställena övertoges till förvaltning av domänstyrelsen, torde man kunna utgå ifrån att länsstyrelsernas medverkan komme att tagas i anspråk. Kostnaderna för länsstyrelsernas medverkan komme antagligen att uppgå till omkring 230,000 kronor årligen. Den av 1927 års sak­ kunniga föreslagna organisationen kan alltså beräknas komma att medföra kostnader å tillhopa omkring 1,580,000 kronor årligen. Även örn denna kostnad skulle kunna avsevärt nedbringas genom decentralisation inom domänverket, arrondering av boställsbeståndet och husbehovsutsyningarnas bortfallande, lärer organisationen dock icke kunna beskäras så mycket, att kostnaderna bleve lägre än vartill de för närvarande kunna beräknas. Emellertid är att märka, att domkapitlens arbetsbörda skulle nedbringas, därest förvaltningen ordnades på sätt, som 1927 års sakkunniga föreslagit. Någon större besparing lärer dock icke kunna förväntas härav. V. Erfaren­ Utredningsmännen, som i studiesyfte företagit en resa till Finland, hava heter från därunder inhämtat kännedom örn där gällande lagstiftning rörande präst- Finland. löneväsendet och dess tillämpning. Förvaltningen av prästboställena tillkom­ mer i Finland församlingarna såväl vad angår jordbruk som skog, dock under viss kontroll och ledning av myndighet. Närmare redogörelse lämnas i bilaga till utredningsmännens betänkande. Erfarenheterna rörande den till församlingarna decentraliserade förvaltnin­ gen av boställena i Finland äro anmärkningsvärt goda. Anordningen har visat sig vara praktisk, enkel och billig.

VI. Normalav­ I nära samband med förslaget i förvaltningsfrågan står vad utredningsmän­ kastning och nen föreslagit angående möjligheterna att även hos de pastorat, som åtnjuta frihetsår. tillskott ur kyrkofonden, bibehålla intresse för avkastningen från deras bostäl­ len. Utredningsmännen anföra härom:

Vart bristen på sådant intresse kan leda, har tydligt visat sig under den nuvarande ordningen. Det har sålunda, förekommit, att pastorat i fråga an­ gående försäljning av dess boställe eller del därav visat sådan månhet örn köparens väl, att det förordat nedsättning i den av honom erbjudna köpeskillin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 119

gen. Det är uppenbart, att en sådan nedsättning skulle kunnat föranleda ökning av pastoratets tillskott från kyrkofonden. Det är på grund härav och nied hänsyn till erfarenheter från liknande fall nödvändigt tillse, att en minskning i boställsavkastningen, orsakad av åtgärd från pastoratets sida, icke medför en motsvarande ökning i pastoratets tillskott från kyrkofonden. Utredningsmän­ nen anse det därför vara av vikt, att tillskotten från kyrkofonden icke äro be­ roende av den större eller mindre omsorg, varmed pastoraten förvalta sina boställen. En annan utväg måste därför väljas, och lämpligast synes vara, att man beräknar ett normalvärde å boställenas nettoavkastning. . Utredningsmännen erinra därom, att en sådan anordning tidigare tilläm­ pats i analoga fall. Sålunda gällde enligt 1862 års förordning, att vid bestäm­ mande av prästmans lön boställenas normalavkastning skulle tågås i beräk­ ning. Örn boställena gåvo högre avkastning än beräknats, tillkom vinsten inne­ havaren; blev avkastningen lägre, drabbade förlusten likaledes innehavaren. Samma anordning bibehölls i prästlöneregleringskommitténs förslag. Den tilllämpas även fortfarande, nämligen beträffande landsfiskals- och lektorsboställen. .. , Beträffande grunderna för beräkningen av skogsavkastmngens normalvarde erinras, att enligt utredningsmännens förslag pastoraten skola vara, under­ kastade utsyningstvång. Skogsavkastningens normalvärde^ kan lämpligen be­ stämmas i sammanhang med utsyningen. Detta kan ske på följande sätt. Vid varje utsyning beräknar vederbörande förrättningsman värdet av det utsynade på rot. Från detta värde dragés dels det belopp, vartill husbehovsrättigheterna uppskattas, dels ock pastoratets kostnader för utsyningen och skogens skötsel under den period, utsyningen avser. Sker utsyning för en period av flera ar, fördelas nettovärdet på de särskilda åren. Härigenom får man en årlig genom­ snittsavkastning, ett normalvärde. Endast detta normalvärde, men icke vad pastoratet genom sparsamhet med husbehovsvirke, tillgodogörande av avfall och omtänksamhet vid försäljning kan tillgodogöra sig därutöver, skall tagas i beräkning vid bestämmandet av tillskottet. Normalvärdet å boställenas jordbruksavkastning bör lämpligast fastställas av boställsnämnden genom uppskattning att gälla för viss tid, exempelvis 2 o ä 30 år. Till grund för uppskattningen bör läggas värdet av den avkastning, som kan erhållas genom förvaltning av bostället — vederbörligen bebyggt — på mest ekonomiska sätt. Härvid har man att taga hänsyn till de inkomster, som kunna erhållas genom tomtupplatclser och ett normalt utnyttjande av bostäl­ lets tillgångar, grustäkter, stenbrott o. d. Ä andra sidan bör hänsyn tagas till erforderliga underhålls- och nybyggnadskostnader. vilka böra avdragas, de sistnämnda, jämte ränta, fördelade å lämpligt antal år. Vid uppskattningen bör hänsyn icke tagas till förbättring i boställsavkast­ ningen, som kan ske genom vattenavledning, större täckdikning, skiften, ägo­ utbyten och andra kapitalkrävande företag. Vinsten av förbättringen bör till­ falla pastoratet. Härav följer, att pastoratet icke heller bör erhålla ersättning för kostnaderna för förbättringen. Dessa kostnader skola således icke tagas i beräkning vid bestämmandet av kyrkofondens tillskott till pastoratet. Har ett pastorat å sitt boställe utfört förbättringar av angivet slag. uppstår fråga, i vad mån vid näst följande uppskattning av normalvärdet av boställets jordbruksavkastning hänsyn skall tagas till boställets förbättrade skick. Det är sannolikt, att, därest förbättringen toges i beräkning vid nästa uppskatt­ ning. pastoratets benägenhet att vidtaga förbättringar skulle bliva mindre och

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 .

mot slutet av den första uppskattningsperioden måhända helt upphöra. För att undvika sådant föreslå utredningsmännen, att man, då ny uppskattning av normalvärdet skall ske, lämnar förbättringen ur räkningen, intill dess kost­ naderna för densamma till fullo avskrivits. Detta innebär, att pastoratet skulle med avseende å förbättringen få åtnjuta frihetsår. Frihetsårens antal bör bestämmas av boställsnämnden efter omständigheterna i de särskilda fallen, och möjlighet bör beredas pastoraten att få frihetsårens antal bestämt redan före ett företags igångsättande, detta för att med större säkerhet kunna beräkna företagets räntabilitet.

Då jag utverkade tillstånd att tillkalla utredningsmännen, angav jag, så­ som jag förut omtalat, att deras arbete borde omfatta även frågan om försam­ lingarnas av ålder bestående ställning till den del av kyrkoförmögenheten, varom fråga vore. I denna fråga, vilken givetvis är av största betydelse för bedö­ mandet, huruvida den av 1927 års sakkunniga förordade indragningen till kyrko­ fonden av de särskilda pastoratens prästlönetillgångar är juridiskt genomförbar, hava utredningsmännen lämnat en ingående utredning. I utredningen, vilken torde få fogas såsom bilaga (nr 2) vid statsrådsproto­ kollet, hava utredningsmännen på grundval av en rättshistorisk undersökning och med anförande av talrika exempel och belägg kommit till följande i korthet angivna resultat: VII. Försam- När man har att göra med ett från medeltiden härstammande prästboställe, stain?ngatiii om yars tillkomst närmare underrättelse saknas, — det stora flertalet prästprastlöne- boställen äro av detta slag — kan man så gott som säkert utgå från att detjorden. samma donerats av enskild egendom. Den inom statsförvaltningen alltsedan reduktionstiden tillämpade presumtionen — varom mera nedan — att medel­ tida boställen, tills annat visats, anses vara upplåtna av kronan och kronan fortfarande tillhöriga, är sålunda icke historiskt grundad. I den kanoniska rätten och efter dess mönster även i den svenska medeltidsrätten betraktades sockenkyrkan såsom juridisk person, och då egendom över­ läts till prästbord, blev sockenkyrkan i formellt hänseende ägare till präst­ bordet. Anordningen, att göra överlåtelsen till sockenkyrkan och icke till för­ samlingen, får emellertid anses vara mera av formell beskaffenhet såsom här­ ledande sig från en tid, då församlingen såsom sådan ännu icke av den borger­ liga rätten erkänts såsom rättssubjekt. Den reella innebörden av överlåtelsen har dock givetvis varit att för all framtid säkerställa församlingens behov av prästerskap och gudstjänst. På denna grund framstår församlingen såsom den egentligen berättigade med av­ seende å denna egendom, och sockenkyrkans ytterst av tidsförhållandena be­ roende formella äganderätt blir av underordnad betydelse. Att kyrkan och icke församlingen betecknades som ägare, torde även böra fattas som en yttring av det sakförhållandet, att församlingen icke ägde fritt förfoga över egendomen utan att densamma var bunden till de kyrkliga ändamålen. Redan under medeltiden hade församlingarna i vårt land uppnått en an­ märkningsvärt hög grad av organisation och erhållit åtskilliga befogenheter pa det kyrkliga området. Ett flertal exempel gives ock på att församlingarna i nyare tid tagit befattning med prästlönejord. Under det karolinska enväldet anslog kronan åtskilliga, mestadels smärre, kronohemman till boställen åt komministrar. Endast i ett fåtal andra fall har kronan anslagit jord till prästboställen. Från reduktionstiden med dess feoda-

Kungl. Maj:is proposition nr 187. 121

listiska och kameralistiska tänkesätt härstammar också den nyss omnämnda inom den centrala förvaltningen länge omfattade presumtionen att även de medeltida boställena skulle vara kronan tillhöriga. Ett annat utslag av denna tids åskådningar var, att den äldre kyrkliga jorden, vilken tidigare, i den mån den alls redovisats i kronans jordeböcker, varit uppförd under sär­ skilda titlar, som angåvo dess kyrkliga karaktär, kom att till största delen föras under kronotitel i senare jordeböcker. Detta redovisningssätt har emeller­ tid vid upprepade tillfällen från reduktionstidens slut och fram till våra dagar föranlett protester från den kyrkliga representationens sida och Kungl. Maj :t har som svar härpå flera gånger lämnat lugnande förklaringar av innebörd, att prästerskapet kunde trygga sig därvid, att de dem anslagna hemman och lägenheter icke genom jordebokens inrättande ombytte den natur, som efter privilegierna tillkomme densamma. Den nyss nämnda presumtionen örn den kyrkliga jordens krononatur under­ kändes genom ett par beslut av Kungl. Majit på 1820-talet, och numera anses redovisningen under kronotitel av den ecklesiastika jorden sakna bevisvärde. Vid mitten av 1800-talet framträdde en tendens att i viss utsträckning lös­ göra prästlönejorden från de församlingar, vars prästerskap dittills avlönats med dess avkastning, för att i ställét använda den såsom en gemensam kyrklig tillgång till förbättrande av avlöningen åt de sämst avlönade prästerna. Ten­ densen blev dock i 1862 års löneregleringsförordning förverkligad endast i myc­ ket begränsad omfattning. Förordningen medgav sålunda dylik överflyttning endast av boställsavkastning från jord, som upplåtits av kronan, men ej från annan prästlönejord. 1910 års lagstiftning innebär i rättsligt avseende ett nederlag för nämnda ten­ dens att överflytta boställsavkastning till annat pastorats prästerskap eller till löneregleringsfonden. Rätten att förordna om sådan överflyttning inskränktes sålunda betydligt, och lagstiftningen medförde en utvidgning av den grupp av boställen, till vilken pastoraten ägde lagstadgad rätt. I dessa avseenden förstärktes alltså pastoratens ställning till prästlönejorden.

1931 års sakkunniga, vilka hade att taga ståndpunkt till huruvida prästlöne-1931 års sakväsendet borde bibehållas såsom en kommunal angelägenhet eller förvandlas till en central sådan, gemensam för hela riket, valde det förra alternativet samt an­ förde till stöd härför:

De sakkunniga hava icke kunnat finna, att prästlöneväsendet, som av ålder ^Qn“8lerj“t". varit en församlingsangelägenhet, vare sig genom 1862 års förordning eller ^gnekostna- 1910 års lagstiftning i högre grad än tidigare blivit en kyrkligt-statlig upp- derna, gift, utan förmena, att det fortfarande bibehållit sin församlingsmässiga karak­ tär, örn än i senare tid på grund av den kyrkliga utvecklingen uppgifter till­ kommit av beskaffenhet att vara gemensamma för pastoraten och därför lämp­ ligen kunna i viss mån centraliseras. En centralisering av sistnämnda upp­ gifter innebär dock inga tvingande skäl att centralisera även det hittills för­ samlingsmässiga prästlöneväsendet. Även örn man, i likhet med vad som anförts i 1929 års betänkande,1 anser avlönandet av prästerskapet för en allmänt-nationell angelägenhet, torde en sådan uppfattning icke utgöra något skäl för centralisering av densamma. De sakkunniga erinra örn att många andra uppgifter av minst lika allmäntnationell betydelse, såsom folkskolan, stadsplaneväsendet, sjukvården, fattig-

1 Härmed avses 1927 års sakkunnigas betänkande.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vården, barnavården, polisväsendet, sundhetsväsendet och brandväsendet, hit­ tills ansetts lämpligen böra fullgöras av kommuner. Icke heller den omständig­ heten, att det för närvarande finnes en gemensam tillgång för avlönande av prästerskapet i pastoraten, nämligen kyrkofonden, anse de sakkunniga utgöra något skäl för centralisering. Det bör uppmärksammas att även beträffande flera av de- nyss angivna kommunala uppgifterna förekomma betydande bidrag av nationens gemensamma tillgångar till täckande av kommunernas kostnader. Vad särskilt beträffar utjämningen pastoraten emellan av bördorna för av­ lönande av prästerskapet, så anse de sakkunniga, att frågan örn skatteutjäm­ ning mellan kommunerna bär lösas för alla kommunala utgiftsområden sam­ fällt. En sådan allmän skatteutjämning förekommer ju redan genom utjämningsskatten och de därmed gäldade bidragen till skattetyngda kommuner. Denna skatteutjämning omfattar även prästlönekostnaderna. Vill man åstad­ komma en längre gående skatteutjämning mellan kommunerna, torde man enligt de sakkunnigas mening böra vidare utbygga den allmänna skatteutjämningen. En isolerad utjämning på ett enda utgiftsområde synes däremot icke vara lämplig, ty den kan i det särskilda fallet medföra en skärpning av olik­ heten pastoraten emellan av den totala skattebördan. Det är nämligen inga­ lunda säkert, att de pastorat, som hava deh tyngsta totala skattebördan, också aro de mest betungade i fråga om avgifter till prästerskapet. Då i 1929 års betänkande föreslås centralisering av finansieringen av präst­ lönekostnaderna, innefattar förslaget, att samtliga prästlönetillgångar, vilkas avkastning för närvarande disponeras av vederbörande pastorat till täckande av dess egna prästlönekostnader, skola indragas till kyrkofonden. Huruvida en sådan disposition av pastoratens hittillsvarande tillgångar är möjlig utan kränkande av pastoratens rättigheter, har icke gjorts till föremål för någon ingående undersökning i 1929 års betänkande. En sådan utredning har där­ emot verkställts av utredningsmännen i deras betänkande. Av denna under­ sökning framgår, att större delen av prästlönejorden antingen donerats av en­ skilda eller inköpts av församlingarna själva. Jorden har visserligen i stor utsträckning i jordeboken redovisats såsom kronojord och i administrativ praxis behandlats såsom sådan, men detta sätt att redovisa och behandla prästlöne­ jorden, vilket för övrigt icke ens konsekvent vidhållits i praxis, har under tider­ nas lopp blivit föremål för upprepade protester från den kyrkliga representa­ tionen, vilka föranlett förklaringar från Konungens sida, att kronotiteln icke vöre avgörande vid bedömande av prästlönejordens rättsliga ställning. Han kan därför icke göra gällande, att prästlönejorden på grund av sedvanerätt skulle vara att i sin helhet betrakta som kronojord samt att till följd därav församlingarnas ursprungliga rättigheter till denna jord utslocknat. Genom 1910 års lagstiftning tillförsäkrades pastoraten i princip, ehuru med vissa undantag, t. o. m. rätt till avkastningen av den mindre del av prästlönejorden. som upplåtits av kronan. På grund av vad sålunda utretts, hava de sakkunniga icke ansett det över­ ensstämma med hittills tillämpade lagstiftningsgrundsatser att indraga pasto­ ratens prästlönetillgångar till kyrkofonden, helst örn detta såsom i 1929 års be­ tänkande torde förutsättas skulle ske utan att fullt vederlag lämnades pasto­ raten. # Pe sakkunniga anse sig därför förhindrade att ansluta sig till förslag i sådan riktning. .Då .alltså med de sakkunnigas ståndpunkt pastoraten komma att bibehållas vid sina rättigheter till prästlönejorden och andra prästlönetill­ gångar samt således förfoga över betydande tillgångar, som äro avsedda för

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 12o

avlönande av deras prästerskap, ligger häri enligt de sakkunnigas mening ännu ett skäl för att avlöningen av prästerskapet bör förbliva en angelägenhet för pastoraten. De sakkunniga, vilka jämväl haft att på grundvalen av de av 1927 års sak­ kunniga och utredningsmännen framlagda alternativa förslagen taga ställning till frågan örn centraliserad eller decentraliserad boställsförvaltning, hava där­ vid stannat för att förorda decentraliseringen. De hava motiverat sitt ståndpunktstagande i förvaltningsfrågan på följande sätt: Frågan om förvaltningen av prästlönetillgångarna är i mycket beroende av Förvaltningen sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna. ^ Genomföres centralisering i det senare avseendet, är det följdriktigt att också, såsom föreslagits i 1929 års betänkande, centralisera förvaltningen. Därest åter finansieringen bibe­ hålies såsom en angelägenhet för pastoraten, är det naturligast, att även för­ valtningen av prästlönetillgångarna, såsom utredningsmännen föreslagit, an­ förtros pastoraten. Det synes nämligen vara ur alla synpunkter lämpligast, att den som har att uppbära och för sina ändamål använda avkastningen av dessa tillgångar också får själv övertaga uppgiften att göra dem avkomstgivande. Även bortsett från sammanhanget med finansieringen äro enligt de sak­ kunnigas mening stora praktiska fördelar förenade med en decentralisering av förvaltningen. Det torde vara lätt att inse, att förvaltningen av jordbruk lät­ tast och smidigast handhaves av personer, som bo i närheten av den plats, där jordbruket drives. Någon brist på personer, lämpliga för ett sådant uppdrag, torde icke heller behöva befaras. De sakkunniga erinra också örn att den kom­ munala självstyrelsen i vårt land omfattar angelägenheter, som i ekonomisk betydelse väl kunna mäta sig med de nu ifrågavarande. Att den decentrali­ serade förvaltningen kommer att bliva billigare än en centraliserad sådan ligger i sakens natur och visas också av utredningsmännens beräkningar däröver. Man har likaledes all anledning att förvänta, att förvaltningen, då den utövas av pastoraten själva, kommer att bliva mera effektiv än hittills och medföra ökad avkastning av prästlönetillgångarna. De sakkunniga, som alltså ansluta sig till utredningsmännens förslag om decentralisering till pastoraten av förvaltningen av prästlönetillgångarna, hava också funnit utredningsmännens förslag i dess detaljer ägnade att i allt väsentligt läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. I vissa avseenden hava dock under de sakkunnigas diskussion av hithörande spörsmål ändringar och tillägg till vad utredningsmännen föreslagit befunnits ändamålsenliga. I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga ingående dryftat förslag om att låta skogsvårdsstyrelserna övertaga den befattning med skogarna å prästlönejorden, som enligt utredningsmännens förslag skulle anförtros sär­ skilda fackmän, stiftsjägmästare (av de sakkunniga benämnda stiftsintendenter). De sakkunniga hava i denna sak överlagt med ledamoten av riksda­ gens första kammare, skogschefen Gustaf Tamm och länsjägmästaren E. K. G. Hedemann-Gade. Resultatet av övervägandena har blivit, att de sakkunniga ansett utredningsmännens förslag vara att föredraga. De skäl, som varit avgörande för de sakkunniga, äro, att de uppgifter, som måste ankomma på fackmännen i fråga örn skog å prästlönejord, delvis äro andra än de, varmed skogsvårdsstyrelsernas personal blir förtrogen under sitt arbete, att det måste vara av vikt, att erhålla fackmän, för vilka sysslandet med prästskogarna icke blir blott en bisak, samt att slutligen de föreslagna särskilda fackmän-

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nen kunna dels komma till användning för att förvalta de till kyrkofonden indragna boställena, dels ock biträda vid handläggningen av vissa boställsärenden hos domkapitlen. Vidare hava de sakkunniga tagit hänsyn till, att skogsvårdsstyrelsernas centralråd i anledning av förslag att tilldela styrelserna vissa befogenheter i avseende å häradsallmänningarna motsatt sig en sådan utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde. Slutligen anse de sakkunniga, att man kan förvänta, att stiftsintendenterna skola bliva villiga och intresserade rådgivare åt pastoraten, särskilt i de för pastoraten så eko­ nomiskt viktiga frågorna örn lämpligaste sättet och tidpunkten för försäljning av utstämplat virke. Utredningsmännen hava icke framlagt förslag om någon central institution att sammanhålla och leda boställsförvaltningen och vad därmed sammanhänger. De sakkunniga anse emellertid, att en sådan institution icke kan undvaras. Det ar nämligen att förvänta, att vid den nya ordningens genomförande en hel del svårigheter komma att uppstå, innan man inom pastoraten blivit förtrogen med de nya bestämmelserna och innan den äldre skäligen invecklade förvaltningsordningen samt rättsförhållandena mellan pastoraten och arrendatorerna blivit avvecklade. På grund av vad nu anförts torde pastoraten, domkapitlen och stiftsintendenterna under en övergångstid vara i behov av en institution, sorn kan tillhandagå dem med råd och dåd. För att tillgodose detta behov före­ slå de sakkunniga tillsättande av en kommission av tre personer med upp­ gift att övervaka och leda den nya ordningens genomförande. Det torde även vara påkallat att äga tillgång till en mellaninstans för prövning av vissa av stiftsintendenterna meddelade beslut i frågor av huvudsakligen skogsteknisk natur och därmed förebygga, att sådana, ofta mindre betydelsefulla frågor dragas direkt under Konungens prövning. Så länge kommissionen består, torde den^ lämpligen kunna tjänstgöra såsom sådan mellaninstans. Emellertid anse de sakkunniga, såsom redan antytts, att kommissionen en­ dast behöver bliva provisorisk. Sedan den nya ordningen fungerat någon tid, lärer nämligen kommissionens verksamhet kunna upphöra och dess nyssnämnda uppgift såsom mellaninstans kunna uppdragas åt endast en tjänsteman, exem­ pelvis en inspektör med uppgift tillika att dels tillse, att de i stiften an­ ställda förstuga fackmännen tillämpa enhetliga principer i sin tjänstutövning, dels ock avgiva utlåtanden till Kungl. Majit i besvärsmål i boställsfrågor m. m. De sakkunniga framlägga emellertid icke något detaljerat förslag i detta avseende utan förorda att frågan göres till föremål för prövning först efter det under kommissionens verksamhet erfarenhet vunnits örn behovet av en inspektör. En följd av decentralisationen blir givetvis, att kammarkollegiets befattning med prästlönejorden kommer att upphöra. De härför erforderliga ändringarna i kollegiets instruktion torde företagas på administrativ väg i samband med utfärdandet av tillämpningsförfattningar till prästlönelagen. De sakkunniga förutsätta emellertid, att den hos kammarkollegiets personal förefintliga förtrogenheten med arkivforskning även i framtiden skall få an­ litas vid behov av utredning om prästlönejord.

Angående de ändringar i utredningsmännens förslag och tillägg därtill, som de sakkunniga funnit ändamålsenliga, må, utöver vad nu anförts, nämnas följande. De sakkunniga hava föreslagit, att awerkningsplan icke skall fastställas ge­ nom beslut av stiftsintendenten ensam utan av honom i samförstånd med pasto-

Kungl. Maj :ts proposition nr 187. rate! Därest intendenten och pastoratet icke kunna enas i denna fråga, skall densamma hänskjutas till den föreslagna boställskommissionen. Boställsnämnden skall enligt sakkunnigförslaget vara första instans även i de mål, med vilka synerätt för närvarande tager omedelbar befattning. Då kyrkoråden icke alltid kunna antagas vara sammansatta på ett för handhavande av praktisk-ekonomiska frågor lämpligt sätt, föreslå de sakkunniga, att möjlighet skall beredas pastorat, som så önskar, att tillsätta en särskild boställsstyrelse. I motsats mot utredningsmännen föreslå de sakkunniga, att pastoraten skola förpliktas att till kyrkofonden inbetala det överskott å sina prästlönetillgångars avkastning, som kan uppkomma, sedan prästlönekostnaden i pastoratet guldits, dock endast såvitt det kan ske utan förnärmande av pastoratens rätt. I fråga örn uppskattning av normalavkastningen av löneboställena hava de sakkunniga vidtagit de ändringar i utredningsmännens förslag, att, då fråga är örn skogsavkastning, uppskattningen skall avse samma tid som avverk ningsplanen samt verkställas av boställsnämnden, i vilken därvid stiftsintendenten inträder såsom ledamot i stället för den av domkapitlet utsedda leda­ moten, samt att uppskattning av annan boställsavkastning skall avse en tid av tjugu år. Slutligen har prästernas rätt till bränsle i sakkunnigförslaget utbytts mot kontant ersättning. Jag övergår härefter till en redogörelse för yttrandena över 1931 års sak- Yttranden kunnigas förslag, i vad avser detsammas principiella delar; till erinringar mot sakkunnigas vissa enskildheter återkommer jag vid detaljgranskningen av lagförslagen. förslag. Förslaget att förlägga förvaltningen av löneboställena till pastoraten biträ- Allmän^örerdes dels av samtliga domkapitel med undantag av domkapitlet i Strängnäs, Förvait. dels av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergöt- ningen av lands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Värmlands, Västmanlands, Koppar- lön^°8 Jal' bergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, dels av allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse, svenska landskommunernas förbund och skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralrad. Länsstyrelsen i Uppsala län anser förvaltningen av boställenas jordbruksdelar böra decentraliseras till pasto­ raten men skogsförvaltningen förbliva hos skogsstaten.1 Länsstyrelsen i Kris­ tianstads län förordar, att pastoraten skola få hand örn skogsförvaltningen men icke om jordbruksförvaltningen, vilken skulle förbehållas länsstyrelserna och hos dem anställda ecklesiastika domänintendenter. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ställer sig icke principiellt avvisande mot förslaget men anser, att de större skogarna böra anförtros åt omedelbar förvaltning av domänverket. 1927 års sakkunnigas förslag stödes av länsstyrelserna i Blekinge, Malmö­ hus, Hallands , Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Jämt­ lands län. lTUnfl8tvrelBen har förordat, att pastoraten skulle få behålla jordbruksavkastningen såsom lokal avlöningstillg&ng nion att skogsavkastningen skulle fråntagas dem.

126 Kungl. Majlis proposition nr 18 7 . Domkapitlet i Strängnäs föreslår, att de förvaltningsbefogenheter, som nu tillkomma länsstyrelserna, skola överflyttas på domkapitlen. Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker 1931 års sakkunnigas förslag utan att direkt förorda något annat. Länsstyrelsen torde emellertid närmast önska en reform i förenklande riktning av den nuvarande jordbruksförvaltningen genom ortsmyndigheter, närmast länsstyrelserna, och, beträffande skogen, dess bibe­ hållande hos domänverket. Länsstyrelsen i Gotlands län anser en förvaltning genom länsstyrelserna med biträde av ecklesiastika domänintendenter vara att föredraga beträffande jordbruksboställena, medan boställsskogarna enligt läns­ styrelsens mening fortfarande borde omhänderhavas av domänverket. Domänstyrelsen önskar bibehålla förvaltningen av boställsskogarna hos do­ mänverket. Beträffande boställenas jordbruksdelar har styrelsen icke uttryck­ ligen motsatt sig pastorats förvaltning men å andra sidan förklarat sig beredd att, örn så prövas lämpligt, övertaga denna arbetsuppgift. Kammarkollegiet och statskontoret avstyrka deeentralisationen till pastora­ ten utan att direkt uttala sig örn hur förvaltningen lämpligen bör ordnas. Tidi­ gare hava emellertid ämbetsverken var för sig uttalat sig till förmån för jordbruksförvaltningens centralisation till domänverket. Kontrollen Vad härefter angår kontrollen över boställsförvaltningen hava domkapitförvalt- S'^en * Uppsala, Linköping, Skara, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand, ningen. Luleå och Visby, Stockholms stads konsistorium, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads (i fråga örn skogsförvaltningen), Värm­ lands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län samt allmänna svenska präst för eningens centralstyrelse lämnat den av 1931 års sakkunniga föreslagna anordningen av kontrollen över boställsförvaltningen helt utan anmärkning. Domkapitlet i Linköping förmenar, att domkapitlen vid utövande av kontroll kan hava god hjälp av kontraktsprostarna. Av övriga, som yttrat sig över förslaget, hava länsstyrelsen i Östergötlands län och domänstyrelsen lämnat den föreslagna kontrollen över jordbruksförvalt­ ningen och länsstyrelsen i Västernorrlands län kontrollen över skogsförvalt­ ningen utan anmärkning. Domkapitlet i Västerås förordar ett genomgående förstärkande av de linjer, som så att säga från periferien av kontrollorganisationen leda in mot centrum. Detta anser domkapitlet kunna astadkommas genom en utvidgning av möjlig­ heterna för boställsnämnderna och stiftsintendenterna att giva ledning och ut­ öva kontroll. Domkapitlet ifrågasätter även, huruvida det är välbetänkt att i den utsträckning, som de sakkunniga tänkt sig, på boställsnämnderna över­ flytta funktioner, som hittills tillkommit synerätt, samt framhåller önskvärdhe­ ten, att i fråga örn jordbruksärendena ett nära samarbete kommer till stånd mel­ lan boställsnämnderna och stiftsintendenten. Slutligen anför domkapitlet, att en viss ensidighet föreligger i det avseendet, att i fråga örn stiftsintendentens upp­ gifter och utbildning den allt avgörande tonvikten lagts på skogsförvaltningens krav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 127

En viss tveksamhet i fråga om elen föreslagna kontrollapparatens effektivi­ tet uttalas av Överståthållarämbetet. Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att kontrollen över pastoratens förvalt­ ning av boställsjordbruken bör anförtros åt domänintendenterna, dock med bibe­ hållande av boställsnämnderna och av länsstyrelserna såsom lokala organ. Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar boställsnämndernas utbytande mot ecklesiastika domänintendenter, vilka skulle erhålla viss medbestämmande­ rätt i fråga örn utarrenderingen. Beträffande skogsförvaltningen förorda läns­ styrelsen liksom även skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd en vidsträck­ tare decentr alis atton än de sakkunniga föreslagit. Sålunda föreslå länsstyrelsen och centralrådet, att pastoraten själva skola få anställa erforderlig fackmannapersonal med tillfällig eller fastare anställning alltefter uppgifternas omfatt­ ning. Genom denna anordning skulle, enligt länsstyrelsens och centralrådets mening, stiftsintendenterna få tillfälle att i större utsträckning ägna sig åt det viktiga arbetet med kontrollen över skogshushållningen. Slutligen förorda läns­ styrelsen och centralrådet, att stiftsintendenterna erhålla rätt att föreskriva alla åtgärder, som avse främjande av rationell skogsvård utan annan inskränkning än att pastorat ej oskäligt må betungas med hänsyn till skogsavkastningens belopp. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det tvivelaktigt, örn verkligt behov av den föreslagna nya förstuga tjänstemannakåren är för handen, samt uttalar en förmodan, att den erforderliga sakkunskapen på ett billigare och enhetligare sätt kan tillhandahållas av skogsstatens personal. Länsstyrelsen i Älvsborgs län underkänner domkapitlens förmåga att utöva kontroll över boställsförvaltningen och föreslår, att kontrollen i stället förlägges hos domänverket. Länsstyrelsen anser också, att i en särskild författning böra sammanföras föreskrifter motsvarande dem, som nu förefinnas i arrendeför­ ordningen. Länsstyrelsen i Örebro län anser ett centralt organ erforderligt. Länsstyrelsen framhåller, att domkapitlens sammansättning icke garanterar tillförandet av praktisk duglighet och förfarenhet. Såsom centralmyndighet för skogsförvaltningen föreslår länsstyrelsen en nyinrättad byrå i domänstyrelsen. Den omedel­ bara förvaltningen skulle, anför länsstyrelsen, kunna ombesörjas av vederbö­ rande Överjägmästare jämte assistenter. —- Kontrollen över jordbruksförvaltningen föreslår länsstyrelsen förlagd till boställsnämnderna, vilkas ordförande skulle utses för större områden, förslagsvis länen. Den myndighet, som skulle hava inseendet över boställena, vare sig det bleve länsstyrelse eller domkapitel, skulle, enligt länsstyrelsens åsikt, i regel endast pröva besvär över nämndernas beslut. Endast på parts uttryckliga begäran eller, då besvärsmyndigheten fin­ ner det erforderligt, anser länsstyrelsen häradssyn böra hållas. -—- Därest emel­ lertid varken det nuvarande förvaltningssättet anses böra bibehållas eller läns­ styrelsens nu angivna förslag vinner gillande, ifrågasätter länsstyrelsen, örn ej boställsskogarna böra inordnas under den allmänna skogsvårdslagen och dess

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 .

kontrollerande organ, skogsvårdsstyrel serna. Länsstyrelsen redogör också för hur det sistnämnda förslaget skulle kunna närmare utgestaltas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar, att stiftsintendentens inflytande utsträckes till jordbruket. Styrelsen för svenska landskommunernas förbumd finner det möjligt, att den insikt, som nödvändigt erfordras för skötseln av prästskogarna, kan ställas till pastoratens förfogande utan att nya organ inrättas för ändamålet. I sådant hänseende kan det tänkas, anför styrelsen, att samarbete mellan pastoraten och domänverket eller vederbörande skogsvårdsstyrelse skulle på ett lika effek­ tivt sätt föra till målet. — Styrelsen förordar, att endast en boställsnämnd till­ sattes inom varje stift. Ecklesiastik Förslaget örn inrättande av en ecklesiastik boställskommission såsom sam­ boställskommission. manhållande myndighet för kontrollen över boställsförvaltningen avstyrkes ut­ tryckligen av domkapitlet i Strängnäs , länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands. Älvsborgs och Jämtlands län samt kammarkollegiet och statskontoret. Emellertid är att märka, att även nu ej nämnda myndigheter, som avstyrkt decentralisationen till pastoraten, givetvis ställa sig avvisande mot ifrågavarande förslag. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att kommissionen bör hava flera ledamöter än som föreslagits. Domkapitlet i Västerås avstyrker, att kommissio­ nen blir besvärsinstans. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Kronobergs län förorda, att kommissionen blir permanent. Kostnadsbe­ Slutligen hava mot de av utredningsmännen verkställda jämförande kostnads­ räkningar. beräkningarna anmärkningar framställts av länsstyrelserna i Gotlands, Malmö­ hus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Jämt­ lands län samt domänstyrelsen, statskontoret och kammarkollegiet, varjämte dom­ kapitlen i Linköping, Skam och Växjö samt länsstyrelserna i Östergötlands, Jön­ köpings och Västmanlands län givit uttryck åt åsikten, att domkapitlens arbets­ krafter skulle behöva förstärkas, därest förslaget genomfördes. Däremot anser domkapitlet i Karlstad, att en lättnad i arbetsbördan kommer att beredas dom­ kapitlet genom förslaget. Finansie­ Av de över 1931 års sakkunnigas förslag hörda myndigheterna hava samt­ ringen. liga domkapitel, Stockholms stads konsistorium, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Krono­ bergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs och Väster­ bottens län ävensom allmänna svenska präst för euin g ens centralstyrelse, styrelsen för svenska stadsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, statskontoret och kammarkollegiet givit sin anslutning till förslaget att bibe­ hålla prästlöneväsendet såsom i första hand en pastoratens angelägenhet med rätt för pastoraten att använda avkastningen av sina prästlönetillgångar för prästlönekostnadernas bestridande eller åtminstone icke motsatt sig detta förslag. Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs och Jämtlands län förorda det av 1927 års sakkunniga

Kungl. Majlis proposition nr 187. 129

framlagda förslaget om centralisering till kyrkofonden av prästlönekostnadernas finansiering. Även länsstyrelsen i Örebro län ställer sig avvisande mot 1931 års sak­ kunnigas förslag i nu ifrågavarande del. Länsstyrelserna i Blekinge, Västman­ lands, Västernorrlands och Norrbottens län hava icke tillkännagivit sin åsikt i frågan. Efter denna kortfattade redogörelse för myndigheternas ståndpunktstagande Mynelighetertill förslagen skall jag föredraga valda delar av deras yttranden och skall jag "as yttranilendärvid till en början hålla mig till dem, som i principfrågorna helt anslutit sig till 1931 års sakkunnigas förslag.

Domkapitlet i Uppsala: Domkapitlet håller före, att det säkerligen är länge sedan ett sakkunnigbetänkande mottagits med så allmän tillfredsställelse som det föreliggande. De anmärkningar, som domkapitlet finner sig hava anledning att rikta mot en del detaljbestämmelser, rubba ingenting i princip. Domkapitlet i Linköping hälsar med glädje, att avlöningsväsendet bibehållits vid sin församlingsmässiga karaktär och att centraliseringstanken övergivits. Domkapitlet hävdar också ur allmänt kyrkliga synpunkter värdet av anord­ ningar, som gå i riktning av församlingens huvudmanskap i löneavseende i för­ hållande till församlingens präst. Domkapitlet i Skara har uttalat sin livliga tillfredsställelse över utredningen, vilken anvisade en framkomlig och lämplig väg att komma till rätta med de frågor, det gällde.

Domkapitlet i Lund: Genom hela förslaget går en synnerligen lovvärd vilja att undvika byråkratisering och ökat tjänstemannainflytande. Förenklingen av dessa ärendens behandling är påtaglig. Den kyrkliga egendomen bibehålies vid sina lokala ändamål. 1931 års förslag måste sålunda tillerkännas ett givet företräde framför 1929 års förslag. Och domkapitlet vill sålunda skänka sin fulla anslutning till de grunder, varpå detta förslag bygger. Domkapitlet i Göteborg: Till de principer, som läge till grund för det av­ givna förslaget till prästlönelag, ville domkapitlet förklara sin fulla anslutning. Att prästboställena allt fortfarande skulle användas till sitt avsedda ändamål att bereda prästerskapet bostad och lön, hade domkapitlet jämväl förut hävdat. Att boställena bäst förvaltades av den lokala församlingens egna organ och att en decentralisering i förvaltningen av den kyrkliga egendomen borde genom­ föras, hade domkapitlet förut framhållit i sitt yttrande den 6 augusti 1930 ÖATer det av 1927 års sakkunniga framlagda betänkande och förslag. Att i sam­ band härmed pastoraten själva skulle äga att till avlöning åt sitt prästerskap förfoga över avkastningen av boställena, och att den utjämning, som borde och måste ske pastoraten emellan, i vad det gällde avlöning till prästerskapet, måste vinnas på annat sätt än vad 1910 års lag föreskreve, hade domkapitlet jiimväl i nämnda yttrande påvisat. Beträffande dessa tre grundprinciper, på vilka före­ liggande förslag vore uppbyggt, hade domkapitlet således intet att erinra utan ansåge dem fastmer både ur rättslig och ekonomisk synpunkt vara sådana, att de borde följas vid en lagstiftning på detta område. Domkapitlet i Karlstad: Det mest betydelsefulla i de nu framlagda förslagen synes domkapitlet ligga däri, att man slagit in på vägen till stark decentrali- Bihang till riksdagens protokoll 1082. 1 sami. 155 haft. (Nr 187). 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sering i motsats till det föregående förslagets centraliseringstendenser, särskilt beträffande löneboställen m. m. Därom uttalade sig domkapitlet sålunda i ytt­ rande över 1929 års förslag: »Framför allt får domkapitlet för sin del på det bestämdaste avstyrka den centralisering, som komme att förlägga liela förvaltningen av kyrklig egendom till ett centralt statsorgan. Sakkunnigas kritik över 1910 års lagstiftning är ju skarp och i mycket berättigad. Men dennas olyckliga följder bero snarast därpå, att det uniforme­ rande ingreppet med avseende på boställena skett utan kännedom örn och utan hänsyn till de verkliga förhållandena. Saken visar därför snarast statens och den allmänna lagstiftningens oförmåga att sköta hithörande frågor och verkar fastmer avskräckande, då man sätter i fråga ytterligare centralisation. Att exempelvis stadga, att jordbruk och skog skola skiljas åt, även där jord­ bruket icke kan utan skogsbruk bära sig självt och bära sina byggnadskostnader, det måste i varje sådant fall leda till vanhävd, och den därav redan nu förorsakade ekonomiska skadan torde svårligen kunna botas ens genom bostäl­ lenas försäljning. I vilket fall som helst är det en alltmer växande åskådning, att staten och centrala ämbetsverk äro de mest otympliga och odugliga organ, då det gäller ekonomiska frågor av denna art. Skulle arrendefrågorna med sina tiotusental detaljerade kontrakt av olika slag avgöras i ett centralt ämbetsverk, skulle detta, på samma gång ämbetsverket växte till i omfång och dyrhet, endast visa, huru olämpligt ordnat det hela vore. Bristande lokal- och personalkännedom skulle göra, att det hela komme att gå på måfå och man finge lita till pappersuppgifter.

Ehuru svårigheterna att nu återvinna församlingars och lokala instansers intresse äro betydande, har det ju rent av ifrågasatts att göra raka motsatsen till vad kommitterade föreslagit genom långt gående åtgärder i decentrali­ serande syfte.» Domkapitlet vågade emellertid icke i frågans dåvarande outredda skick yrka på löneboställenas och skogarnes direkta överlämnande till församlingarnes vård. Detta därför, särskilt vad skogame angår, att församlingarne icke kunde anses utan sakkunnig hjälp och ledning bliva i stånd att på ett ekono­ miskt och för det framtida skogsbeståndet betryggande sätt vårda skogsbe­ stånden. Då det nu emellertid visats, att för skogarnes skötsel sakkunnig hjälp av god kvalitet kan för alla Sveriges stift erhållas för en kostnad, som vida understiger, vad domänstyrelsen betingar sig eller vill för framtiden betinga sig, kan domkapitlet för sin del utan tvekan ansluta sig till i nämndens och sak­ kunnigas förslag yrkade åtgärder. Och då erfarenheten visat, att boställsnämndernas arbete redan under den tid de haft befattning med löneboställena haft goda följder, förmenar domkapit­ let, att samarbete mellan dem och de genom den nya ordningen mera intresse­ rade församlingarna skall lända till den kyrkliga jordegendomens framtida för­ kovran. Det saknas i våra dagar inom vår allmoge varken sakkunskap eller lust att ägna arbete åt kommunala uppgifter, och särskilt på det kyrkliga om­ rådet är intresset både för de religiösa och de ekonomiska uppgifterna på ett glädjande sätt i stigande. Likaså torde det på nästan alla områden vara så att man mer och mer känner motvilja mot det statliga ingripandet och det byrå­ kratmässiga förmyndarskapet, som på de flesta håll visat sig både besvärande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 131

dyrbart och oekonomiskt. Om de centrala ämbetsverkens arbetsområde kunde betydligen inskränkas, det vöre ej blott en nationalekonomisk vinst utan även moraliskt och folkpsykologiskt sett en fördel. Domkapitlet i Härnösand: Den brist, som vidlådde 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas förslag rörande prästlönejordens förvaltning och som från många håll -— däribland av domkapitlet i dess den 11 juni 1930 avgivna ut­ låtande över berörda förslag — påtalats, nämligen att utredning icke förebragts rörande en decentralisering av den ecklesiastika boställsförvaltningen, har i de nu föreliggande betänkandena blivit avhjälpt. Den gjorda kompletteran­ de utredningens märkliga resultat visar ock ogensägligen, huru nödvändigt ett sådant fullständigt klargörande av spörsmålet om prästlönejorden verkligen var. Den av utredningsmännen lämnade historiska utredningen rörande präst­ boställenas tillkomst ger sålunda en helt annan uppfattning örn dessa bo­ ställens rättsliga ställning än den allmänt gängse. Så framhålles med över­ tygande skäl, att huvudparten av boställena tillkommit genom donationer av enskilda eller anskaffats av församlingarna, och gives förklaring till upp­ komsten och fortbeståndet av den felbedömning av rättsläget, som ligger i den inom statsförvaltningen länge förhärskande meningen, att de flesta boställena äro kronoegendom. Men ej blott i nämnda hänseende torde den förebragta ut­ redningen utgöra ett korrektiv, utan den lärer också komma att verksamt bi­ draga till att vederbörligen tillrättalägga den felaktiga föreställning, som efter 1910 års boställslagstiftnings genomförande och tydligen på grund av den centraliserande tendensen i densamma börjat rätt allmänt utbreda sig i försam­ lingarna, nämligen att boställena indragits till kyrkofonden. Lägger man där­ till att spörsmålet örn äganderätten till boställena är av grundläggande be­ tydelse för lösningen av frågan om desammas förvaltning —■ samt därmed även för ordnande av prästlöneväsendet i dess helhet — måste man medgiva, att ett för hela prästlöne- och boställslagstiftningen utomordentligt betj'delsefullt resultat vunnits genom utredningen. Synnerligen värdefullt är ock i stort sett det av de sakkunniga framlagda förslaget till prästlönelag. Med ett gott grepp örn problemen hava de på ett enkelt, praktiskt och ändamålsenligt sätt samt på grundval av den historiska utvecklingen löst de i många fall svårreglerbara frågorna på boställslagstiftningens område. De lia följt naturliga, sunda och klara linjer och förslaget utmärkes av vederhäftighet, följdriktighet och överskådlighet. Enligt domkapitlets mening hava därför utredningsmännen och de sakkunniga i det hela på ett mycket förtjänstfullt sätt skilt sig från sina uppdrag och äro värda tacksam erkänsla av prästerskapet liksom ock av det allmänna för sin gagnerika insats. Domkapitlet i Visby: Medan domkapitlet hyste de starkaste betänkligheter mot 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas förslag till ny prästlönelagstiftning, kan domkapitlet däremot lämna sin fulla anslutning till de huvudtankar, som ligga till grund för 1931 års sakkunnigas förslag, vilket iiven i sina detal­ jer synes domkapitlet röja en ej alldeles vanlig grad av kunnighet, omdömesför­ måga och praktiskt handlag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner de rättsliga skälen mot en centra­ lisering av prästlönetillgångarna beaktansvärda. — Länsstyrelsen förordar, att boställsstyrelsen inom pastoraten göres obligatorisk. Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört, att då länsstyrelsen ansåge de principer, varpå förslaget byggde, vara både riktiga och lämpliga, länsstyrelsen

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

för siri del ville livligt tillstyrka, att förslaget måtte läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet. Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen vill gärna tro, att de sakkun­ niga hava funnit en framkomlig väg för en lycklig lösning av föreliggande fråga. De föreslagna anordningarna synas väl förenliga med den hävdvunna uppfattningen av prästlönetillgångarna såsom församlingarnas tillhörighet i och för avlönande av deras prästerskap och av detta prästerskap såsom i första rummet församlingarnas tjänstemän. På samma gång synes den föreslagna lös­ ningen av hithörande frågor vara ägnad att vidmakthålla och knyta fastare bandet mellan församlingarna och deras prästerskap, till båtnad för båda par­ terna. Länsstyrelsen tror, att församlingarna framför andra skola visa sig intresserade av att prästlönetillgångarna väl förvaltas och lämna den bästa möjliga avkastning. Länsstyrelsen hyser vidare den förmodan, att en förvalt­ ning i enlighet med vad föreslagits skall bliva relativt billig, under förut­ sättning att särskild ersättning icke kommer att utgå till de kommunala myn­ digheterna för deras befattning med förvaltningsbestyret.

Det spörsmål, inför vilket länsstyrelsen anser sig hava anledning att ställa sig mest tveksam är, huruvida de kommunala myndigheterna över allt. skola visa sig vuxna ett uppdrag av den krävande art, som en med författningens anda överensstämmande förvaltning av den ecklesiastika egendomen innebär. Även örn länsstyrelsen för sin del tror, att vederbörande kommunala myndig­ heter i största allmänhet skola visa sig väl gå i land med de uppgifter, som enligt förslaget skulle komma att åligga dem, anser länsstyrelsen ur nyss an­ givna synpunkt av särskild vikt, att de organ, som skulle hava att biträda med och handhava tillsynen över förvaltningen, bliva väl utrustade för ändamålet. Länsstyrelsen tilltror sig visserligen icke att avgöra, huruvida det föreslagna antalet stiftsintendenter och andra biträden, som skulle stå till domkapitlets förfogande, kan, helst innan frågan örn omorganisation av domkapitlen må vinna sin lösning, vara tillräckligt.

I anslutning till vad länsstyrelsen anfört vill länsstyrelsen förklara sig i princip kunna ansluta sig till en lagstiftning i denna del av ämnet i enlighet med föreliggande förslag och har mot dess detaljer funnit anledning endast till ett par smärre erinringar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det icke uteslutet, att en decentralisation av förvaltningen i förslagets riktning skulle kunna leda till ett bättre ekonomiskt utnyttjande av boställena, och framhåller såsom en ändring till det bättre, att den myndighet, som enligt förslaget skulle utarrendera, komme att sitta inne med speciell ortskännedom. Länsstyrelsen anser också, att det föreslagna systemet utgör en borgen för att skogstillgångarna, vilka i ekono­ miskt hänseende inom länet spela en betydande roll, bliva på ett tillfredsstäl­ lande sätt vårdade och utnyttjade, och har därför intet att erinra mot att domän­ styrelsen befrias från befattningen med de ecklesiastika skogarna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Såsom totalomdöme örn det av utred­ ningsmännen framlagda betänkandet, på vilket sedermera 1931 års sakkunniga i allt väsentligt byggt, vill länsstyrelsen uttala, att detsamma synes länssty­ relsen i hög grad vederhäftigt och övertygande.

Kungl. May.ts proposition nr 187.

De skäl, som framförts för förslaget örn att åt pastoraten överlåta förvaltningen av prästboställena, hava kommit länsstyrelsen att låta sina tidigare mot en sådan anordning uttalade betänkligheter fara, detta så mycket mera, sorn det för en god förvaltning önskvärda direkta ekonomiska intresset hos för­ samlingarna lärer bliva stimulerat vid genomförande av förslaget att berättiga pastoraten att i första hand använda avkastningen av sina prästboställen till prästlönerna.

Detaljerna av den föreslagna förvaltningsapparaten lämnas av länsstyrelsen utan erinran. Ej heller i övrigt har länsstyrelsen funnit anledning till anmärk­ ning mot de framlagda lagförslagen. Länsstyrelsen i Norrbottens län: Skola utarrenderingarna kunna ge ett re­ sultat, som ligger inom det möjligas gräns, är det enligt länsstyrelsens^ på vunnen erfarenhet grundade bestämda uppfattning nödvändigt, att en så långt som möjligt decentraliserad förvaltning kommer till stånd under enkla, i det praktiska livet hävdvunna former. Ur dessa synpunkter synes enligt länssty­ relsens mening det av de sakkunniga i denna del framlagda förslaget innebära en lycklig lösning. Genom detta möjliggöres, att den utarrenderande myndig­ heten kommer i personlig och omedelbar kontakt med arrendespekulanterna, vilkas lämplighet och kvalifikationer för skötseln av den arrenderade jorden i regel kan förväntas vara känd för utarrenderingsmyndigheten. Då boställsavkastningen skall ingå i prästlönetillgångarna med visst på förhand uppskattat normalbelopp, måste det också ligga i pastoratets särskilda intresse att öva stadigvarande tillsyn därå, att boställets hävd och därmed dess avkastning icke genom arrendatorns försumlighet äventyras. Det kan också antagas, att kyrkoråden, som i regel bland sina ledamöter räkna representanter för det praktiska jordbruket, besitta väsentligt större sak­ kännedom på området än de myndigheter, boställsnämnderna undantagna, som nu nödgas syssla med arrendefrågorna. Vad nu sagts gäller de för jordbruk avsedda delarna av löneboställena. Be­ träffande frågan om förvaltningen av dessa boställens skogstillgångar kail möjligen någon tvekan råda rörande lämpligheten därav, att denna förvaltning lägges i pastoratens händer. Vid närmare eftersinnande torde man emellertid finna, att ej heller på detta område kyrkoråden skulle ställas inför frågor, som äro dem främmande. Åtminstone i de norrländska länen, där skogsbruket är jämnlöpande med jordbruket, är särskilt, den jordägande befolkningen från sin egen verksamhet väl förtrogen med praktisk skogsförvaltning, och då avverk­ ning från skogen endast får ske efter en av stiftsintendenten i samråd med pastoratet fastställd avverkningsplan och efter utstämpling av stiftsintendenten, lärer någon fara för anförtroendet av jämväl skogsförvaltningen åt pastoraten och dess organ kyrkoråden icke kunna anses vara för handen. Enligt vad länsstyrelsen erfarit, har från vissa håll framkastats anmärk­ ning mot att de föreliggande förslagen, bland annat i de delar, som be­ röra förvaltningen av löneboställena, icke tagit hänsyn till dessas rätts­ liga ställning. Häremot må anmärkas, att med förslagen icke torde hava av­ setts att träffa avgörande härutinnan, något som för övrigt icke heller lärer kunna ske i den ordning, varom i detta sammanhang kan bliva fråga, varför, enligt länsstyrelsens mening, oavsett detta, hinder icke bör möta för genom­ förandet av en förenklad förvaltningsapparat för här avsedda fastigheter. Med samma berättigande skulle väl anmärkning kunna framställas mot varje förslag,

134 Kungl. Majlis proposition nr 187.

sorn framlägges på detta område, innan äganderättsfrågan, om denna anses tvis­ tig, blir prövad av domstol i därför stadgad ordning. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Ur ren skatteutjämningssynpunkt är givetvis 1927 års sakkunnigas förslag det effektivaste, men ur andra synpunkter måste de nu framlagda förslagen sättas högre. Enligt av prästlöneutredningen verkställd undersökning rörande prästboställenas rättsliga beskaffenhet har flertalet boställen tillkommit genom donationer, andra hava anskaffats av församlingar och pastorat och en del boställen hava anvisats av kronan; örn samtliga boställen gäller, att de äro rättsligen bundna vid bestämda kyrkliga ändamål. Under sådana omständigheter måste det anses med rättvisa och billighet mest överensstäm­ mande, att pastoraten i första hand få draga nytta av sina boställen. Då den minskning i utdebiteringsbehovet för prästlöneändamål, som ifrågavarande pastorat härigenom skulle vinna, icke kommer att medföra höjning av maximiutdebiteringen för nämnda ändamål för övriga pastorat, utan tvärtom denna enligt förslaget komme att avsevärt sänkas, synes enligt styrelsens åsikt det nu framlagda förslaget i denna del vara att föredraga framför 1927 års sak­ kunnigas förslag, detta dock under förutsättning att en reform i dylik rikt­ ning icke utesluter en förbättrad förvaltning av prästlönejorden. De sakkunnigas förslag om dennas förvaltning innebär, enligt styrelsens för­ menande, en avsevärd förbättring jämfört med de nuvarande förhållandena. De brister det nuvarande förvaltningssystemet innebär äro i huvudsak, såsom de sakkunniga framhålla, dels förvaltningsbefogenheternas splittring å ett flertal myndigheter, dels ock frånvaron av en direkt intresserad förvaltare, av vilken initiativ och ett smidigt utnyttjande av den ekonomiska situationen kan för­ väntas. Mot de sakkunnigas förslag att insätta pastoraten som förvaltare av boställena — frånsett de till kyrkofonden indragna boställena — samtidigt som pastoraten erhålla intresse av att förvaltningen blir den bästa möjliga kan icke ur kommunal synpunkt vara något att erinra. Då den insikt, som kräves lör drivande av rationellt skogsbruk, ställes till pastoratens förfogande genom de föreslagna stiftsintendenterna, synas alla möjligheter hava tillvaratagits, för att boställenas förvaltning skall bliva den bästa möjliga. Det synes emellertid styrelsen möjligt, att den insikt, som nödvändigt er­ fordras för skötseln av prästlöneskogarna, kan ställas till pastoratens förfogande utan att nya organ inrättas för ändamålet; i sådant hänseende kan det tänkas, att samarbete mellan pastoraten och domänverket eller vederbörande skogsvårdsstyrelse skulle på ett lika effektivt sätt föra till målet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har uttalat, att det vore med den största tillfredsställelse, som styrelsen konstaterade, att de sakkunniga delat de prin­ cipiella betänkligheter, som styrelsen givit uttryck åt beträffande 1927 års sakkunnigas förslag i fråga örn sättet för utjämningen av kostnaden för präst­ lönerna. Såsom ett generellt omdöme örn 1931 års sakkunnigas förslag har styrelsen uttalat, att de ur städernas synpunkt syntes betydligt mera tilltalande än de 1929 framlagda.

Jag övergår härefter till de yttranden, som antingen utan att underkänna sakkunnigförslagets huvudprinciper kritisera vissa delar av detsamma eller ock ställa sig helt avvisande mot förslaget.

Kungl. Majda proposition nr 187. 135

Domkapitlet i Strängnäs: Det synes domkapitlet icke lyckligt att ge boställsnämnderna större befogenheter än de redan äga. Även med den praktiska er­ farenhet, de i flertalet fall torde äga, kunna de icke ersätta domare och rätt och vad dessa på tjänstemannaansvar utföra. Enligt domkapitlets mening skulle hela den nuvarande förvaltningen för­ enklas och förbättras i rätt riktning, örn de skyldigheter, som respektive läns­ styrelser för närvarande lia gentemot den ecklesiastika boställsjorden, överflyt­ tades på domkapitlen, som alltfort måste anses representera ägaren av samma jord. Få domkapitlen såsom föredragare i boställsärenden en stiftsfogde eller stiftsintendent, som är kunnig både i byggnadsverksamhet och skogsförvaltning, så vöre därmed mera vunnet än genom de i betänkandet angivna, revolutione­ rande förslagen. I händelse av delade meningar i ärenden, som beröra löneboställena bor kungl, kammarkollegium alltfort vara den myndighet, som säger det sista avgörande ordet med undantag för de ärenden, som falla under Kungl. Majrts prövning. Därmed tager domkapitlet klart avstånd från den föreslagna s._ k. boställskommissionen. Denna saknar fullständigt rötter i föregående _ lagstift­ ning, är till sin sammansättning okänd, men beroende av regeringspolitiken, och skall i fortsättningen ersättas av en obekant myndighet. Ingen orsak finnes att frångå kammarkollegium och skapa en ny tjänstemannakår, vars avlöning kommer att ytterligare tynga kyrkofonden. Länsstyrelsen i Stockholms län: Vad först beträffar förslaget att anförtro ganska vidsträckta förvaltningsuppgifter åt vederbörande församlingsorgan (kyrkoråden) nödgas länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelsen icke kan dela förslagsställarnas optimism i fråga om dessa myndigheters lämplighet för den åt dem avsedda, synnerligen vidsträckta och av former obundna befogenheten. Den opartiskhet och objektivitet, som man vill förutsätta hos en myndighet med ifrågavarande befogenhet, torde pa grund av kommunala stridigheter emellanåt icke framträda så klar och obestridd som önskvärt vore. Det mäste salunda befaras, att arrendeåtgärderna emellanåt åtminstone kunna givas sken av man­ namån. Kontrollen såväl häremot som beträffande tillgodoseendet av boställets framtida bestånd i fullgott skick synes alltför svag. Det kan vidare icke all­ tid antagas, att de kommunala organen skola besitta ^den juridiska och admi­ nistrativa erfarenhet, som måste anses erforderlig. I mångå fall torde den obun­ denhet av ovidkommande hänsyn, som i högre grad måste finnas hos statliga än hos kommunala myndigheter, vara till nytta för en framsynt förvaltning av boställena. . Föreliggande erfarenheter av kyrkorådens handhavande av sina hittillsva­ rande, tämligen begränsade befogenheter inom ifrågavarande förvaltningsområde uppmuntra icke till utsträckande av dessa befogenheter. Redan 1923 års eck­ lesiastiksakkunniga kunde konstatera nedslående erfarenheter härutinnan. Dessa sakkunniga yttra sålunda, att det vid tillkomsten av den ecklesiastika boställsordningen sattes stora förhoppningar, att de enskilda kyrkoråden skulle på grund av det stora intresse de i många hänseenden hade därav, att boställena inom församlingarna hölles i stånd, komma att utöva noggrann tillsyn över att boställena vore för domkapitlets räkning brandförsäkrade. Dessa förhopp­ ningar hade icke infriats, varför ändrade bestämmelser i detta hänseende vore påkallade. . . Länsstyrelsen har många erfarenheter av bristande intresse hos kyrkoråd för boställenas hävd.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Pastoratens förvaltning av andra avlöningstillgångar än boställena inbjuda icke heller till utsträckning av pastoratens befogenheter såsom förvaltnings­ myndighet.1 Da länsstyrelsen icke kan antaga, att pastoraten skulle bliva bättre ägnade för dylika uppdrag, därest deras befogenheter ökades, finnér länsstyrelsen doi icke tilli adligt att helt överflytta förvaltningen av boställena å kommunala organ under obundna former, i all synnerhet som kontrollen från det allmännas sida enligt förslaget icke kan anses nöjaktigt anordnad. Det förtjänar även att framhållas, att den ifrågavarande lönejorden till icke obetydlig del är av kronoanslags natur, vilket förhållande sammanställt med vad ovan framhållits givetvis ökar länsstyrelsens betänkligheter gentemot förslaget i denna del. Ovan Ilar antytts, att länsstyrelsen anser de möjligheter till kontroll från statens sida över församlingarnas förvaltning, som föreslagits, otillräckliga. Länsstyrelsen finnér emellertid icke endast kontrollmöjligheterna mindre till­ fredsställande; även de föreslagna kontrollorganens ändamålsenlighet för de åt dem avsedda uppgifterna måste ifragasättas. Detta sistnämnda omdöme gäller särskilt domkapitlen, vilka myndigheter de sakkunniga vilja tilldela nya. viktiga arbetsuppgifter inom det praktiska förvaltningsområdet. Erfarenheterna av domkapitlens sysslande med praktiska-ekonomiska förvaltningsuppgifter in­ bjuda dock icke till ett utsträckande av dessa myndigheters befogenhet inom detta förvaltningsområde. Här må såsom exempel på domkapitlens svårigheter att utöva praktisk-ekonomisk verksamhet anföras följande erfarenheter från domkapitlens hittillsvarande sysslande med dylika uppgifter.

Domkapitlet har jämlikt 30 § ecklesiastik boställsordning att tillse, huruvida boställes ratt kan anses förnärmad genom något av domstol eller annat av myndighet meddelat beslut eller om vid sådant beslut i avseende å boställes bebyggande ej iakttagits behörig hänsyn till boställes ekonomiska bärkraft. Det åligger domkapitlet att i förekommande Jnor: ov.erklaga dyllka beslut. Såvitt kunnat utrönas vid undersökning beträffande åren 1925 1931 har domkapitel icke överklagat några förrättningar här i länet. Länsstyrelsen som beaktat, att övervakningen i detta hänseende varit otillfredsställande, har i största möjliga utsträckning införskaffat erforderliga syneprotokoll och granskat desamma, varefter, då anledning till anmärkning förekommit, handlingarna överlämnats till kammar­ kollegiet, som genom sitt advokatfiskalsämbete överklagat förrättningarna. Exempelvis må nämnas, att genom dessa överklaganden ändringar till det allmännas fromma vunnits ifraga örn av- och tillträdessyner å Bo kyrkoherdeboställe år 1929 och å Hammarby komministerboställe och Sorunda kyrkoherdeboställe år 1930. Beträffande boställes bebyggande hava boställsnämnderna vid syner och besiktningar i mycket stor utsträckning fattat beslut, vartill de ej haft befogenhet. Då arrendator i följd av sådana boställsnämnds beslut begärt ersättning hos länsstyrelsen, har läns­ styrelsen i regel nödgats avslå framställningen, enär tillstånd till byggande eller medgivande örn inlösen av överloppshus icke lämnats i behörig ordning Senare gjorda ansökningar om godkännande av boställsnämndens dispositioner har länsstyrelsen vid saklig prövning med hänsyn till boställets ekonomiska bärkraft icke sällan nödgats avslå. Oaktat domkapitlen i regel ställt sig tillmötesgående emot sökanden, då besvär över dylika avslagsbeslut anförts hos kammarkollegiet, har kollegiet merendels kunnat besvären utan avseende (exempel Roslagsbro kyrkoherdeboställe).

onV[ågf-.,?m *ilfsynea däröver, att åbyggnad å boställena är brandförsäkrad, stadgas i

30 ^ bostallsordnmgen, att det ankommer på domkapitlet att hålla noggrann tillsyn över arrendators fullgörande av sin brandförsäkringsplikt. Enligt 37 § boställsordningen har bostailsnamnden att vid varje besiktning tillse, att boställets hus äro behörigen brandför­ säkra^. Enligt 19 § arrendeförordningen och föreskrift i arrendekontrakten åligger det arrendatorn att årligen insända bevis till domkapitlet om att brandförsäkringen vidmakt­ hållits. kårskilt under sm första verksamhetstid underläto boställsnämnderna ofta att granska brandförsäkringshandlingarna vid förekommande besiktningar men även i fall då boställsnämnden i besiktningsprotokollet anmärkt, att arrendator ej kunnat förmås

1 Länsstyrelsen åberopar här, liksom flera gånger i det följande, bilaga till sitt utlåtande. Jag hänvisar till handlingarna i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 187

förete brandförsäkringshandlingar, eller att arrendatorn ej haft husen försäkrade till behörigt värde, har domkapitlet aldrig — försåvitt för länsstyrelsen är känt — framställt någon anmärkning mot besiktningen eller vidtagit någon åtgärd mot arrendatorn. I ett fall (Värmdö kyrkoherdeboställe) har inträffat, att, sedan boställsnämnden vid besikt­ ning förelagt arrendatorn att höja föTsäkringen för ett hus, huset kvarstått försäkrat till det lägre värdet, varför full ersättning vid en sedermera inträffad eldsvåda ej erhölls för detta hus. — Då det kommit till länsstyrelsens kännedom, att arrendator ej erlagt brandstodsavgift, har länsstyrelsen för att skydda bostället förskotterat sådan avgift för att sedan uttaga densamma av arrendatorn. Numera har länsstyrelsen under hand träffat överenskommelse med länets brandstodsbolag om årlig uppgift å förfallna, cguldna av­ gifter för ecklesiastika boställen och kronodomäner och örn särskild respittid för att kunna tillhålla de försumliga arrendatorerna att inbetala avgifterna. Dylik övervakning hade författningsenligt bort ankomma på domkapitlet. Tillsynen över kyrkorådens förvaltning av årsbeloppsmedel var på sin tid föremål för ecklesiastiksakkunnigas uppmärksamhet. Dessa sakkunniga yttrade härom, att det icke undfallit de sakkunniga, att den av kyrkoråden utövade förvaltningen praktiskt taget vore utan kontroll och att det till de sakkunnigas kännedom kommit fall, då årsbelopp obehörigen använts till gottgörande av byggnadskostnader. De sakkunniga inskränkte sig emellertid till att föreslå nu gällande kontrollbestämmelser i detta avseende, vilka stadga skyldighet för boställsnämnden att vid varje besiktning eller syn avfordra församlingens ombud redovisning för årsbeloppsfonden. Då domkapitlet har att övervaka bostadsnämn­ dens besiktningar, har domkapitlet även att tillse nämndernas åtgöranden beträffande kontrollen över årsbeloppsfonderna. Av till länsstyrelsen inkomna protokoll över boställsnämndernas besiktningar och syner framgår, att boställsnämnderna — särskilt i början av sin verksamhet — ofta underläto att vid sådan förrättning avkräva församlingsombuden någon redovisning. I många fall måste boställsnämnden, då redovisning fordrades, anteckna till protokollet, antingen att församlingsombuden icke kunnat lämna någon som helst redovisning eller att församlings­ ombuden förklarat, att kyrkorådet ej hade några årsbelopp innestående, ehuru sådana bort finnas, eller oek att visserligen något visst mindre belopp kunde redovisas såsom innestå­ ende årsbelopp, men att beloppen med räntor rätteligen bort vara väsentligt större. — Så­ vitt för länsstyrelsen är känt, har hittills aldrig förekommit, att domkapitel vidtagit några åtgärder i anledning av de anförda felaktigheterna. (En av kontraktsprostarna i länet sökte härom året genom anmaningar till pastorsämbetena inom sitt kontrakt vinna rättelse i avseende å denna fondförvaltning. Med vad resultat är dock ännu ej känt. I enstaka aktuella fall, då årsbeloppsmedel skolat tagas i anspråk, hava kyrkoherdar eller kyrkokassörer begärt utredningar direkt från länsstyrelsen för att kunna bringa reda i församlingens räkenskaper.) Tillsynen över arrendators underhåll av hus och ägor åligger enligt 30 § boställsordningen domkapitlet. I 56 § av samma förordning anvisas domkapitlet skyldighet att, efter erhållen rapport från kontraktsprosten, ofördröjligen vidtaga åtgärder till bevarande av boställes bästa, där anledning till anmärkning föreligger emot arrendators fullgörande av sin nybyggnads- eller underhållsskyldighet. Det ovan återgivna uttalandet från boställsnämnden rörande Värmdö kyrkoherdebo­ ställe1 utvisar, att åtminstone i detta fall erforderlig tillsyn åsidosatts. De vid årets avoch tillträdessyn å detta boställe utdömda bättringskostnaderna för brister å hus, hägnader och diken samt vanhävd uppgingo till så högt belopp som 8,000 kronor. Den tillsyn över arrendesäkerheterna, som domkapitlet har att utöva, torde merendels äga rum enligt formella grunder. Uppgifter om löftesmäns insolvens har länsstyrelsen i regel erhållit i första hand från landsfiskalen i orten. Slutligen kan omnämnas, att domkapitlen, vilka hava att utse allmänna ombud för beva­ kande av boställenas rätt vid lantmäteri- och andra förrättningar, i regel förordna kontraktsprostar till dylikt ombud. Länsstyrelsen har på sin tid tillåtit sig föreslå, att boställsnämndens ordförande i regel borde förordnas till allmänt ombud vid dessa för­ rättningar. Länsstyrelsens uppfattning, att kontraktsprostarna icke äro lämpade för detta uppdrag, delades av de ecklesiastiksakkunniga, som bland annat anförde följande: »Även kontraktsprostens lämplighet för uppdraget (arrendeuppskattning) måste numera anses be­ tydligt mindre än förr. Han är numera icke, annat än möjligen undantagsvis, själv jord­ brukare och lärer allt mera förlora den kontakt med detta verksamhetsområde, som han tidigare i egenskap av boställshavare och på grund av sin ämbetsverksamhet haft.»

Det iir emellertid naturligt nog, att domkapitlen icke äro utrustade för praktisk-ekonomiska uppgifter, då deras personal anstiilles för huvudsakligen andra

1 Här uteslutet.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ändamål. Förslaget om inrättande av stiftsintendentsbefattningarna har också tydligen tillkommit i syfte att tillföra domkapitlens förvaltningspersonal nöd­ vändig förstärkning. Fråga blir då, örn denna förstärkning kan anses tillräck­ lig. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden det här gäller måste länssty­ relsen för sin del anse det erforderligt, att även juridisk-administrativ sak­ kunskap och rutin tillföres kontrollmyndigheten. Å andra sidan anser länsstyrelsen, att förslagets bestämmelser rörande bo­ ställenas förvaltning innebära fördelar därutinnan, att desamma skulle med­ föra frihet och smidighet vid utarrendering av boställena och övervakande av arrendebestämmelserna. Otvivelaktigt skulle bättre resultat än för närvarande kunna vinnas av boställsförvaltningen, därest handhavandet av densamma kun­ de uppdragas åt den nuvarande arrendemyndigheten under samma fria villkor som betänkandet föreslagit vid detta bestyrs överlämnande till pastoraten. I länsstyrelsens yttrande den 12 juli 1930 över 1927 års sakkunnigas förslag uttalades, att olägenheterna med det nuvarande systemet, vilka olägenheter länsstyrelsen på ett mycket tidigt stadium av nu gällande lagstiftnings giltig­ hetstid varit i tillfälle framhålla, först och främst hänförde sig till svårig­ heterna att åstadkomma erforderlig bebyggelse av boställena. Åtgärder till av­ hjälpande av svårigheterna härutinnan måste alltjämt anses utgöra kärnpunkten i förvaltningsspörsmålet från praktisk-ekonomisk synpunkt. I detta avseende synes förslaget icke innebära några vidare nyheter än att pastoraten skulle svara för sådan nybyggnad, som erfordras för ersättande av insynat hus, som utdömts vid ekonomisk besiktning. Effektiva åtgärder för åstadkommande av fullgod bebyggelse å de många ofullständigt eller dåligt bebyggda löneboställena måste emellertid skyndsamt tillgripas för undvikande av att boställenas avkastningsförmåga för lång tid framåt ytterligare nedpressas. Ofullständigt bebyggda boställen, som icke hava sådan ekonomisk bärkraft, att de kunna belastas med ytterligare byggnadskostnader, böra avyttras. Försäljningsmedlen böra göras räntebärande på lämpligt sätt, eventuellt genom inköp av räntabla fastigheter. Att anförtro bosta]Isskogarnas förvaltning åt de kommunala myndigheterna finner länsstyrelsen icke tillrådligt. Den tillsyn, som stiftsintendenten skulle utöva, får visserligen med hänsyn till denne befattningshavares fackutbildning antagas bliva ur förvaltningssynpunkt mera tillfredsställande än kontrollen över kyrkorådens förvaltning i övrigt, men det måste ifrågasättas, huruvida det kan bliva möjligt att i mera vidsträckta, skogrika stift utöva tillräcklig ledning och övervakning av skogsvården för en stiftsintendent. Det lärer i allt fall knappast kunna antagas, att den skogsvårdande verksamheten under den föreslagna organisationen skulle bliva bättre än den genom domän styrelsens lokala tjänstemän utövade förvaltningen, varför länsstyrelsen, med hänsyn till länsstyrelsens allmänna utgångspunkter vid bedömandet av förslagen till för­ valtningens anordnande, icke är benägen ansluta sig till förslaget att överflytta tillsynen över de ecklesiastika skogarna från domänstyrelsen.

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår, att i anslutning till vad som i princip skulle hava gällt efter tillkomsten av 1866 års skogsordning låta skogsavkastningen tillföras gemensamma lönetillgångar men låta jordbruksavkastningen fortfarande tillgodogöras av varje pastorat för sig. Till stöd för sitt förslag framför länsstyrelsen en kritik av utredningsmännens undersökning av för­ samlingarnas ställning till prästlönejorden. Ur denna kritik må anföras följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 139

I själva verket torde det vara utredningsmännens uppfattning om försam­ lingarnas privata äganderätt till de ecklesiastika boställena, som ligger till grund för deras och de sakkunnigas förslag. Enligt länsstyrelsens förmenande saknar denna uppfattning tillräckligt stöd såväl av den nu förebragta utredningen som av i övrigt kända förhållanden. Ett antal boställen, sannolikt större i vissa delar av riket, mindre i andra, hava ostridigt anvisats av kronojord för att användas till prästboställen. Att församlingarna skulle äga något slags äganderätt till dessa synes icke vara ifrågasatt. Med avseende å boställen, vilka styrkas hava blivit donerade av enskilda, torde enligt vanliga rättsgrundsatser donators viljeförklaring vara avgörande för rätten till bostället. Härvid förtjänar det att framhållas, att ofta den kyrk­ liga eller prästerliga funktionens uppehållande, icke en viss församlings rätt eller ekonomiska fördel, torde utgöra donationens ändamål. Med avseende å övriga boställen torde böra anmärkas, att, nied den metod ut­ redningsmännen använt, det aldrig lärer kunna bliva fråga örn ett verkligt styrkande av individuella rättsanspråk, utan allenast om ett antagande e fortiori. Såvitt länsstyrelsen kan bedöma, tala åtskilliga omständigheter för att ett betydande antal boställen tillkommit genom åtgärder från en eller flera församlingsmedlemmar eller möjligen församlingsmenigheten. Men även om en sådan tillkomst varit vanlig, särskilt under medeltiden, lärer äganderätt för församlingen icke kunna anses förvärvad därigenom. Beträffande uppfatt­ ningen angående skötning i gällande rättspraxis hänvisas till N. J. A. 1916 not. A. 435. Resultatet synes således vara, att frågan örn den privata ägande­ rätten till boställena nu som förut i ett stort antal fall måste lämnas obesvarad. (Jfr I sid. 145, kammarkollegiets utlåtande den 16 april 1892.) Tillsvidare torde man därför få nöja sig med att antaga, att den offent­ ligrättsliga lagstiftningen och sedvanan, för att trygga de prästerliga upp­ gifternas uppehållande, ända från medeltiden sörjt för att prästerna skulle vara försedda med boställen. Med detta antagande står väl tillsammans, att understundom anspråk på privilegieskydd av prästerskapet framförts till stöd för boställenas egenskap av lön för särskilda prästerliga befattningar. Mot antagandet strider ej heller att församlingarna, åtminstone tidvis, haft be­ tydande inflytande på boställenas förvaltning. Genom 1866 och 1894 års skogsordningar hava dock av skogarnas avkastning en väsentlig del överflyttats från den lokala församlingen till att täcka samfällda utgifter för prästerska­ pets avlöning. Sistnämnda ståndpunkt bibehålies i 1910 års lagstiftning. Nämnda författningar torde ingalunda kunna anses som skogsvårdsföreskrifter (jfr I sid. 40).1 Under sådana förhållanden föreligger icke tillräckligt stöd för att den nu tillämnade lagstiftningen skulle anses såsom regel utgå från någon försam­ lingens privata äganderätt till de ecklesiastika boställena. Bestämmelser angå­ ende rättsförhållandet med avseende å boställena torde kunna ändras i samma ordning som annan lag eller författning rörande kyrkliga förhållanden. Göres anspråk på särskild rätt gällande i något fall, får detta styrkas. Då bevisning därom endast i undantagsfall torde kunna förebringas, synas ej heller särskilda bestämmelser för dylika fall behöva upptagas i lagstiftningen. I princip torde denna ståndpunkt överensstämma med exempelvis grunderna för lagen den 3 juni 1921 örn upphävande av patronatsrätt. Det torde också böra påpekas, att ett fasthållande av församlingarnas (pasto-

Sc bilaga 1 e. 345.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ratens) rätt till boställena i samma grad, som skett i de föreliggande betänkandena, synes leda till egendomliga konsekvenser, där uppdelning skett av äldre pastorat. Vid dylik delning torde boställe hava behandlats såsom avlöningstiligång för det pastorat, inom vilket det vore beläget, utan att därvid något likvidationsförfarande mellan de åtskilda pastoraten i regel ägt rum. Så torde hava skett, även då boställe får antagas hava varit anvisat av kronojord. Det skulle då kunna inträffa, särskilt när det är fråga örn skogshemman, att ett pastorat, enligt de sakkunnigas förslag, finge sina kostnader för prästavlö­ ningen helt täckta genom boställets avkastning, under det att det andra pasto­ ratet fullständigt saknade lokala tillgångar. Ersättning skulle i dylikt fall icke kunna lämnas enligt lagförslaget.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är det icke sannolikt att upprättandet av denna nya kår av tjänstemän skulle bliva billigare än förvaltningens bibe­ hållande hos domänverket. Härvid förutsättes, att de nuvarande minsta och i förvaltningsavseende mest ogynnsamma skogarna säljas och i stället arrondering och koncentrering genomföres. Dessutom skulle ju de tungskötta och oekono­ miska husbehovsstämplingarna bortfalla. Det synes också, som om man svår­ ligen kunde undgå att ställa en förvaltning av så stora värden under enhetlig ledning av sakkunnig myndighet. Här gäller det dock en areal av över 270,000 hektar med ett taxeringsvärde av över 55 miljoner kronor. Även örn de elva stiftsintendenterna erhålla något högre avlöning än vanliga jägmästare, synes det knappast tillrådligt att allenast låta dem var för sig svara för skogarnas skötsel. Frågan gäller då, vilken betydelse ur ekonomisk synpunkt man kan tillmäta församlingarnas förvaltning. Utredningsmännen hava själva antytt, att pasto­ ratens förvaltning av skogarna skulle medföra betydande risker för att om­ tanken på framtiden och anpassningen efter konjunkturerna erhåller alltför litet utrymme. Det är ju också bekant att den enskilda skogsägarens intresse och förmåga understundom äro otillräckliga för skogsvården, i följd varav höjningen av de enskilda skogarnas produktion anses vara särskilt viktig. Och det lärer icke kunna antagas, att kyrkorådet i en församling skall sköta boställsskogen bättre än dess ledamöter vårda sina egna skogar. Man synes därför icke kunna anse det föreliggande förslaget i fråga örn skogsförvaltningen betryggande. Sannolikt skulle det framkalla yrkanden på ett nytt ämbetsverk såsom kyrkofondskommittén på sin tid föreslagit. Men det förefaller då enklare och mera effektivt att förlägga ledningen till en särskild byrå i domänstyrelsen med uppgift att utvinna så stor inkomst ur de eckle­ siastika skogsdomänerna, som är förenlig med uthålligt skogsbruk. Uppgiften kommer icke att principiellt skilja sig från den affärsmässiga förvaltningen av statens egna skogar. Även försäljningen av de alltför splittrade småskogarna och inköpen för arrondering förutsätter en överblick över marknaden, som knappast kan finnas hos de särskilda stiftsintendenterna eller kyrkorådets med­ lemmar eller fondförvaltningen. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör således den ecklesiastika skogen såsom en gemensam prästerlig avlöningstillgång skötas av domänverket. Därvid måste det dock framhållas såsom synnerligen viktigt, att förvaltningskost­ naderna nedbringas. Med avseende å jordbruksförvaltningen synes det otvivelaktigt, att inom alla pastorat finnes tillräcklig sakkunskap, under det att däremot skötandet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 141

jordbruk genom tjänstemän plägar lämna mindre gynnsamt resultat. Då enligt förslaget pastoratens egna ekonomiska intressen skola inriktas på boställenas avkastning, torde överlämnandet av förvaltningen i denna del medföra stora fördelar. Risken för bestående skador för framtiden är också vid ett jordbruk ojämförligt mindre än då det gäller skogsdomäner. Då länsstyrelsen således ifrågasätter, att jordbruksförvaltningen skiljes från skogsförvaltningen förut­ sattes, att husbehovsrätterna till skogen upphöra samt att betesområde avskiljes till jordbruksfastigheterna från skogen antingen, där så kan ske, såsom särskilt ordnad betesvall eller såsom hägnad beteshage. Att kontroll över pastoratens förvaltning av boställenas jordbruk erfordras torde vara uppenbart. Örn man Anil begränsa inrättandet av nya tjänstemän, synes kontrollen kunna överlämnas till de nuvarande domänintendenterna. På sina håll lärer dock denna anordning förutsätta, att domänintendenten erhåller biträde av assistent, enligt Arnd som framgår exempelvis av domänintendenten Sven Linders yttrande (tryckta ytt­ randen sid. 589 ff.). Huruvida domänintendentsbefattningar behöva inrättas, där sådana ej finnas, eller örn kontrollen där kan överlämnas till jägmästarna, kan länsstyrelsen ej bedöma. Till domänintendenten bör redovisningen från församlingen ingå och av denne befordras till ovannämnda byrå i domänstyrelsen. Med avseende å uppskattning, förslag beträffande byggnadsskyldighetens fullgörande och tillsynen över densamma m. m. torde boställsnämnderna böra bibehållas. Vid prövning av arrendefrågor, rättstvister m. m. torde domänintendenterna behöva hava stöd av lokal myndighet. Enskilda intressen kunna eljest göra sig gällande med alltför stor styrka, särskilt då det lätt kan tänkas, att av­ kastningen icke har den betydelse för utdebiteringen inom pastoratet, som ut­ redningsmännen förutsätta. Domkapitlen med sin nuvarande sammansättning och utrustning torde knappast vara lämpliga att handhava hithörande rätts­ frågor. Det synes vara att föredraga att länsstyrelserna fortfarande få tjänstgöra såsom ekonomiska lokalmyndigheter. Nuvarande arbete därmed har avseATärd omfattning och försvinner säkerligen ej, äATen om pastoraten får förvaltningen om hand. Länsstyrelserna torde också böra föra talan för boställena. Länsstyrelsen i Södermanlands län: Förvaltningens decentralisering gör den ecklesiastika boställsnämnden mindre tjänlig som kontrollorgan. För domkapitlen torde bliva särskilt angeläget att för kontrollen över jord­ bruksförvaltningen hava stadigvarande tillgång till sakkunnig tjänsteman, som mera ingående blir i tillfälle att följa löneboställenas vård och utveckling. Länsstyrelsen föreslår därför, att de ecklesiastika boställsnämndernas verk­ samhet skall upphöra och att kontrollen över jordbruksförvaltningen övertages av särskilda tjänstemän såsom ecklesiastika domänintendenter, vilkas tjänstgöringsområden och tjänsteställning i övrigt fastställes efter särskild utredning. Man kan ej vara säker om att hos kyrkoråden finna för fastighetsförvalt­ ningen erforderlig sakkunskap, varför förslagets fakultativa boställsstyrelser med all säkerhet komma att utses i flertalet församlingar. Hos församlingarna torde uppstå svårigheter att erhålla lämpliga och villiga förtroendemän för boställsstyrelsernas rekrytering, därest ej ledamotskapet blir avlönat, något som ej torde vara aArsett. Länsstyrelsen vill särskilt framhålla, att utarrenderingsförfarandet enligt förslaget ej synes vara tillfredsställande. Församlingarnas organ, kyrkoråd eller boställsstyrelse, skulle själva äga att helt bestämma över innehållet i arrendeavtalen. Det kan ej anses vara uteslutet, att arrendevillkoren under så-

142 Kungl. Majlis proposition nr 187.

dana förhållanden påverkas av boställenas huvudsyften ovidkommande om­ ständigheter. Församlingarnas obundenhet vid utarrenderingarna synes därför böra inskränkas och utarrenderingarna lämpligen ske under medverkan av den ecklesiastika domänintendenten. Dennes befogenheter härvid böra dock ej göras vidsträcktare än som kan anses vara erforderligt för att trygga boställenas vidmakthållande, tidsenliga utveckling och rationella utnyttjande för sitt hu­ vudsyfte. Med avseende å den föreslagna organisationen för skogsförvaltningen har länsstyrelsen ävenledes erinringar att framställa. Länsstyrelsen, som efter vad ovan sagts, delar de sakkunnigas mening örn decentralisationslinjens fördelar, håller före, att decentralisationssystemet bör kunna komma till än vidsträcktare användning för skogsförvaltningen än de sakkunniga tänkt sig. I stället för att centralisera förvaltningen inom stiften och inrätta en härför erforderlig tjänstemannakår anser länsstyrelsen, att varje pastorat bör hand­ hava omvårdnaden av sina boställsskogar och för ändamålet anställa som med­ hjälpare erforderlig fackmannapersonal nied tillfällig eller fastare anställning alltefter uppgifternas omfattning. Kontrollen över skogsvården bör åvila stiftsintendenterna. Om dessa — så­ som länsstyrelsen tänkt sig organisationen — befrias från bestyret med de mindre krävande men ofta tidsödande skogsvårdsgöromålen, skulle de bliva i tillfälle att i större utsträckning ägna sig åt det viktigare arbetet med kon­ trollen över skogshushållningen. Stiftsintendenternas befogenheter synas i vissa hänseenden vara för snävt begränsade. Då de sakkunnigas specialmotivering tolkar innehållet i den före­ slagna prästlönelagens bestämmelse angående stiftsintendenternas befogenheter så, att intendenten ej skulle äga föreskriva markförbättningar och andra åt­ gärder, som kunde tvinga pastoratet till investering av nytt kapital, innebär bestämmelsen ett beklagligt hinder för stiftsintendentens verkliga arbetsupp­ gift. Uti stiftsintendentens befogenheter bör inrymmas rätt att lämna före­ skrift örn alla åtgärder, som avse främjande av rationell skogsvård, utan annan inskränkning än att pastoratet ej oskäligt må betungas med hänsyn till skogsavkastningens belopp. Länsstyrelsen i Gotlands län: Såsom nu en gång de kyrkliga förhållandena utvecklat sig i vårt land och nied den ställning staten och kyrkan intaga till varandra lärer, alldeles oavsett huru bedömande av frågan örn den juridiska rätten till den ecklesiastika jorden utfaller, det ej få anses orimligt att åt staten bevaras en genomförd kontrollerande befogenhet genom dess egna organ. Med utgångspunkt från den i sig tilltalande grundtanken att i vidare mån. än förhållandena med nuvarande lagstiftning medgiva, kunna tillgodogöra församlingarnas eget intresse för boställenas vård och förståndiga brukande hava de sakkunniga ansett sig kunna räkna på ett utnyttjande av pastoratens medverkan för hela den komplicerade förvaltningsapparaten. Det synes länssty­ relsen som örn de sakkunniga härutinnan ställt sina förväntningar väl högt. Svårigheterna med en egendomsförvaltning av den särskilda beskaffenhet, varom här är fråga, synas hava underskattats och ej tillräcklig hänsyn hava tagits till den omständigheten, att särskilt inom mindre pastorat tillgången på lämplig och villig arbetskraft härutinnan kan vara begränsad. Möjligheten av att vid utarrenderingar enskilda synpunkter ibland kunna få göra sig otill­ börligt gällande är nog icke utesluten. Då pastoraten såsom t. ex. här i länet kunna bestå av ända till 6 särskilda församlingar, lärer knappast hos pasto­ ratets representation — väl i de flesta fall boställsstyrelse —■ få påräknas det

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 143

alldeles särskilda intresse för varje enskild församlings boställe, som förutsatts av de sakkunniga. De beräkningar över det ekonomiska utfallet av det föreslagna systemet, vilka 1931 års utredningsmän förebragt och vilka torde härutinnan ligga till grund för de sakkunnigas förslag, äro knappast ägnade att giva någon till­ förlitlig jämförelse av administrationskostnaderna under närvarande och nu föreslagna förhållanden. Härvid må framförallt erinras örn att ingen hänsyn tagits till pastoratens kostnader. Utom rena förvaltnings- och räkenskapsbestyr, för vilka vederbörande befattningshavare naturligtvis få särskilt ersättas, lärer man knappast kunna undgå att taga hänsyn till den alltmer framträdande tendensen ifråga örn arvoden för kommunala förtroendeuppdrag överhuvudtaget och sålunda få beräkna, att jämväl de föreslagna boställsstyrelserna komma att efterhand draga kostnader. Då enligt förslaget regleringen av mellanhavandet mellan pastoraten och kyrkofonden skall byggas på normalberäkning av boställenas avkastning, bliva dessa förvaltningskostnader givetvis upptagna som utgifter. Det lärer i avseende å dessa normalberäkningar — vilka skola gälla för längre perioder framåt -— för övrigt med fullt skäl få förväntas en allmän tendens att taga till inkomster i underkant, men utgifter rundligt nog. Risken för att kyrkofondens mellankomst för lönesystemets uppehållande häri­ genom bliver mera anlitad än eljest skulle bliva fallet torde ligga i öppen dag. Det lärer för övrigt få erinras om den särskilda omständigheten, att överhuvud­ taget normalberäkningar, uppgjorda under, såsom för närvarande, tryckta konjunkturer för jordbruket torde komma att för avsevärd tid fastlåsa låga avkomstbelopp för löneboställena till förfång för kyrkofonden, som därjämte bliver lidande på minskningen i inkomster genom bortfallande av den supple­ mentära utdebiteringen av prästlönemedel i ett stort antal pastorat. På nu anförda skäl anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka de sak­ kunnigas förslag, i vad det rörer förvaltningen av löneboställena. Länsstyrelsen är emellertid fullt på det klara med att det nuvarande syste­ met för prästlönejordarnas förvaltning icke utan vidare bör läggas till grund för en lagstiftning, som tager sikte på ej mindre säkerhet och reda i förvalt­ ningen, utan även ernående av ett för avlöningsväsendet så gynnsamt resultat som möjligt.

Önskvärt måste anses att — vid eventuellt bibehållande av decentralisation läns- eller stiftsvis — verkställighetsbestyret koncentreras hos endera läns­ styrelsen eller domkapitlet. Vad angår valet mellan dessa myndigheter talar för domkapitlet dess mera på ecklesiastika ärenden överhuvudtaget inriktade verksamhet, för länsstyrelsen en allmän inriktning på kamerala och förvaltningsbestyr. För egen del anser länsstyrelsen — i medvetande likvisst örn den icke ringa arbetsbörda, som därigenom lagts och lägges till länsstyrelsens öv­ riga — arrendeväsendet böra i huvudsak förläggas under länsstyrelsen, bl. a. genom förflyttning dit av uppsägningsrätt, föranstaltande av syner, tillsyn å arrendesäkerhet m. m. Detaljerat förslag härutinnan liksom i övrigt i fråga örn erforderlig omarbetning av arrendeföreskrifterna anser sig limsstyrelsen sakna anledning att nu framlägga innan själva huvudfrågan fått sin lösning. Länsstyrelsen i Kristianstads län anför såsom skäl mot pastoratsförvaltning av boställenas jordbruk, bland annat, att man kan befara, att utarrenderingen av boställena ej kommer att ske med oväld och opartiskhet, örn församlingarna själva få hand därom. Personliga hänsyn och tillfälliga majoriteter på kyrko­ stämmorna komma med största sannolikhet, anför länsstyrelsen vidare, att mången gång inverka vid utarrenderingen.

J44 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller såsom skäl för centralisering till kyrkofonden av prästlöneväsendet den skatteutjämning, som härigenom skulle astadkommas, därvid länsstyrelsen, som antager, att skatteutjämningsfrågan i övervägande grad kommer att gå i riktning mot överflyttande av kommunala uppgifter å statsverket, och finner, att vår kyrkas karaktär av statskyrka all­ deles särskilt inbjuder härtill, framhåller, att 1927 års sakkunniga funnit en utväg att utan sådan överflyttning åstadkomma ungefärligen samma effekt i skatteutjämningshänseende som om avlöningsväsendet överflyttats på stats­ verket. Länsstyrelsen ingår även i kritik av utredningen örn församlingarnas ställning till prästlönejorden: Utredningsmännens slutsatser utav den historiska tillkomsten innebära ingen­ ting mera och ingenting mindre än att församlingarna skulle hava en privat­ rättslig äganderätt till all såsom avlöning åt församlingens prästerskap anslagen .jord, och detta även örn den anslagits av kronan till detta ändamål. En sådan slutsats beträffande sistberörda slaget av jord torde falla på sin egen orimlighet, vadan därom icke kan behöva vidare ordas. Och örn utredningsmännen med omsorg satt sig in uti 1929 års, av länsstyrelsen förordade förslag, skulle det säkerligen icke hava undgått deras uppmärksamhet, att i 1929 års betänkande (sid. 150) åberopats ett rättsfall, enligt vilket högsta domstolen avvisat en för­ samlings anspråk på äganderätt till ett boställe, som i äldre tid upplåtits av socknemän. Detta prejudikat borde hava givit något att tänka på. Så värdefull den historiska utredningen än kan anses vara för bevarande av kyrkans och dess prästerskaps rätt till egendomarna för framtiden, så lärer i varje fall enligt länsstyrelsens underdåniga förmenande därå icke kunna grun­ das annat än en offentligt rättslig förfoganderätt över prästlönejorden för det med densamma avsedda ändamål, men en sådan rätt torde få anses betryggande nog. Vissa påtagliga inkonsekvenser i de sakkunnigas resonemanger i denna fråga hava för övrigt icke kunnat undgå att väcka länsstyrelsens uppmärksam­ het. Örn det nämligen hade kunnat göras gällande en ostridig privatäganderätt för församlingen till den såsom boställe upplåtna prästlönejorden, så skulle väl denna äganderätt tillkomma uteslutande just den församling, till vilken jorden anslagits; men de sakkunniga begå nu den inkonsekvensen att låta denna ägande­ rätt utan vidare övergå på hela det genom lagstiftning och regeringsåtgärder tillkomna pastorat, i vilket den församling, som skulle hava förvärvat ägande­ rätten, eventuellt utgör allenast en mindre del. Pastoratets rätt skulle väl så­ ledes under^ alla förhållanden icke kunna betecknas annat än som en offentligt rättslig förfoganderätt, eftersom den icke skulle kunna grundas annat än å lag­ stiftningsåtgärder. Efter det 1927 ars sakkunniga avgivit sitt betänkande, har socialiseringsnämndens radikala förslag, enligt vilket den huvudsakliga delen av prästlönetillgångarna skulle överföras till statsförmögenheten, utkommit, och det ser nästan ut som örn detta skulle hava hos prästlönesakkunniga framkallat dels en ängslan för statsmyndigheters handhavande av förvaltningen av kyrkans tillgångar, dels ock en knappast berättigad större trygghetskänsla örn förvalt­ ningen uteslutande lades i händerna på kyrkliga myndigheter. Men därvid har man icke vågat sig på att låta även kyrkofonden i förvaltningsavseende skiljas från ° det verk, som eljest har till huvudsaklig uppgift att förvalta statsverkets tillgångar. o För länsstyrelsen ligger emellertid närmast till hands att se saken så, att sa länge vi hava en statskyrka, böra de kyrkliga tillgångarna visserligen på

Kungl. Majlis proposition nr 187. 145

grund av deras historiska tillkomst på det noggrannaste särhållas från statens egendom och användas uteslutande för det avsedda ändamålet, men de böra på det praktiskt bästa sättet förvaltas av statsmyndigheter och kontrolleras av stats­ myndigheter. Alla dessa kyrkliga tillgångar böra således sammanhållas såsom en enhet, vilken icke bör splittras. Örn däremot den dag skulle komma, då vi icke längre skola hava en statskyrka, så gäller det då att verkställa en boskill­ nad mellan stat och kyrka. Med den uppfattning, som länsstyrelsen sålunda låtit komma till uttryck, är det helt naturligt, att länsstyrelsen känt sig mycket tilltalad av 1927 års sak­ kunnigas förslag. Detta förslag har synts länsstyrelsen hava på det mest be­ tryggande sätt, som överhuvudtaget är möjligt, sökt sammanhålla alla prästlönetillgångar såsom en enhet och bevara dem för det ändamål, för vilket de äro avsedda. Sett på lång sikt, skulle detta förslag också i sinom tid komma att medföra den billigaste och ändamålsenligaste förvaltning, som överhuvud kan vara tänkbar, i det att förslaget syftar till att så småningom utbyta en mängd mindre avkastningsgivande jordbruksfastigheter, å vilka byggnadskostnader visat tendens att konsumera avkastningen, emot större och i förvaltningsavseende lättsköttare skogskomplex — alldeles på samma sätt som staten under många år förfarit med sina mindre jordbruksdomäner. I motsats härtill går det nu föreliggande förslaget ut på en splittring av den kyrkliga förmögenheten, och detta på sådant sätt, att effektiv kontroll går förlorad. Örn det förslaget gånge igenom, så skulle — det är länsstyrelsens tro — icke en mansålder hava gått, innan det komme att av kyrkans män djupt beklagas, att så skett. Länsstyrelsen kan icke dela de sakkunnigas förväntningar på en god för­ valtning, örn kyrkoråden skola handhava densamma och detta tillika under så fria former, som i förslaget ifrågasatts. Många kyrkoråd skulle kanske på ett utmärkt sätt fullgöra åliggandena, medan andra, måhända flertalet, säkerligen skulle brista på ett betänkligt sätt. Naturligtvis skulle det kunna påstås, att det är ett rätt så allvarligt miss­ troende, som länsstyrelsen sålunda vågat giva uttryck åt i fråga örn kyrko­ råden i länet, men påtagligt är ju, att länsstyrelsen icke saknat grund härför, och misstroendet avser ingalunda kyrkorådens redbarhet utan uteslutande deras kompetens. Länsstyrelsen har under sin verksamhet i stor omfattning haft att göra med kyrkoråd, som uppenbart vanskött vida enklare göromål än dem, som enligt förslaget skulle påläggas dem, och vill till bestyrkande härav endast giva några av de otaliga exempel härpå, som skulle kunnat stå till buds.

Så snart ett löneboställe utarrenderas, översänder länsstyrelsen en avskrift av det upp­ rättade arrendekontraktet jämte den av arrendatorn lämnade borgensförbindelsen till vederbörande kyrkoråd för kännedom och för att i sin mån övervaka, att meddelade äyggnadsföreskrifter av arrendatorn iakttagas. I ett stort antal fall har det förekommit, att vederbörande en tid därefter hos länsstyrelsen anmält, att ifrågavarande handlingar förkommit samt anhållit om nya utskrifter. Det är påtagligt, att under sådana förhållan­ den kyrkorådets uppsikt över egendomarna icke kunnat bliva alltför ingående. Ehuru länsstyrelsen samtidigt med översändande till kyrkoråden av de genom länsstyrelsens för­ sorg uppburna arrendeavgifterna tillika överlämnar särskild redogörelse över beloppen, sakna kyrkoråden ändock i många fall kännedom om vilka belopp de av länsstyrelsen bekommit. Icke sällan bar det visat sig, att vid boställsnämndens förrättningar, årsbeloppen för nybyggnader, som enligt länsstyrelsens redovisningsliggare och utgiftsjournal överlämnats till kyrkoråden för att göras räntebärande, icke funnits disponibla utan måst efteråt anskaffas lånevägen eller genom uttaxeringar. Då byggnadsförskott ur kyrkofon­ den, ofta uppgående till betydande belopp, genom länsstyrelsen tillerkänts kyrkorådet, har detta att tillhandahålla byggnadsmed len åt arrendatorn i mån av byggnadsarbetenas fort- Biliang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 150 haft. (Nr 187.) 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skridande. I ett nyligen inträffat fall har förekommit, att arrendatorn därvid erhållit 4,000 kronor mera än som vederbort. Då arrendatorn ifråga till följd av iråkad konkurs icke kunnat fullfölja byggnadsarbetet, har länsstyrelsen måst överlåta arrenderätten till den ene av löftesmännen för arrendet med skyldighet för denne att på egen bekostnad fortsätta byggnadsarbetena för att sedermera vid eventuell överlåtelse erhålla ersättning för de kostnader, som han nödgats utgiva. Vid nyttjanderättsupplåtelser på 49 års tid av lägenheter under löneboställe plägar länsstyrelsen i resolutionen örn upplåtelsen föreskriva, att avgälden skall av nyttjanderättshavaren erläggas direkt till kyrkorådet utan förmed­ ling av länsstyrelsen. I ett särskilt fall — det gäller ett samhälle, där tomter för som­ marstugor äro särskilt eftersökta och där alltså dylika upplåtelser i stor utsträckning förekommit — har det visat sig, att sedan vederbörande pastoratskassör påkommits med förskingring av honom anförtrodda medel, kyrkorådet saknat varje som helst möjlighet att redogöra för vilka belopp, som verkligen influtit. Det kan för övrigt förtjäna om­ nämnas, att i detta fall, enligt vad vederbörande boställsnämndsordförande upplyst, denne för lång tid sedan till kyrkorådet anmält, att i pastoratskassan saknades medel, som rät­ teligen bort där finnas, utan att någonting blivit åtgjort. Enligt författningarna skola kyrkoråden deklarera för arrendeinkomsten samt därvid göra avdrag för förvaltnings­ kostnader och värdeminskning. Det torde höra till undantagsfallen, att kyrkorådet av­ giver deklaration utan tillgår i regel så, att vederbörande taxeringsnämndsordförande hos länsstyrelsen begär och erhåller de uppgifter, som erfordras för en riktig taxering. I detta län finnas 1,047 kykohemman och kyrkojordar. Enligt författningarna skola kyrko­ råden i god tid före varje arrendeledighet hos länsstyrelsen och biskopsämbetet anhålla örn åtgärder för utarrendering och därvid föreslå ett maximipris och ett minimipris i spannmål. I ett stort antal fall förekommer det, att sådan anmälan inkommer först efter arrendeperiodens utgång eller så nära före arrendeperiodens slut, att författningsenliga åtgärder icke hinna av myndigheterna vidtagas. I sådana fall återstår det för myndig­ heterna intet annat än att överlåta åt kyrkorådet att under hand träffa avtal örn jor­ dens utarrendering på ett år samt att i god tid före detta års utgång inkomma med för­ nyad anmälan örn jordens utarrendering.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas, men det skulle föra för långt. Säkert är, att länsstyrelsen har fog för sin övertygelse, att kyrkoråden icke lämpa sig för dessa göromål. Enligt det föreslagna nya systemet skulle det i själva verket bliva pasto­ ratet, som skulle vara åbo å ifrågavarande lönehemman. Såvitt länsstyrelsen förstår skulle pastoratet kunna självt sköta egendomen eller upplåta den på arrende åt annan, allt efter behag. Formerna för utarrendering äro nästan helt obundna. Lagen innehåller endast vissa anvisningar. Man skulle rent av kunna tänka sig, att pastoraten skulle kunna utan hinder av dessa anvisningar — ecklesiastika arrendelagen skulle väl beträffande dessa hemman vara helt suspenderad — slå in på samma väg, som indelningshavarna här i länet be­ gagnade sig av före 1858, nämligen att upplåta arrenderätten på livstid emot en hög engångsavgift och låga årliga avgifter. Pastoratet kan på det hela taget föreskriva vilka arrendevillkor som helst. Pastoratet kan exempelvis suspen­ dera kommunalskattelagens bestämmelse örn ägarens skattskyldighet och lägga skattskyldigheten på en eventuell arrendator icke blott för jordbruksjorden utan även för skogen, som arrendatorn väl icke får exploatera. Ja, pastoratet skulle kunna ställa till rätt mycket oreda i dessa förhållanden — och detta praktiskt taget utan kontroll. Om också påföljderna av det föreslagna systemet icke komme att riktigt framträda förrän efter något tiotal år, så komme dock nästan genast svårig­ heter att framträda. Jämlikt 14 § i förslaget till lag örn införande av prästlönelagen skola be­ stämmelserna i nu gällande arrendekontrakt fortfarande äga tillämplighet. Detta innebär, att pastoratet skall hava att skilja mellan den egentliga arrende­ avgiften samt avgiften till blivande nybyggnader. Den saken kommer väl lätt att ordnas på det sättet, att pastoratet, som hädanefter skulle självt svara för nybyggnader, tillgodogör sig hela det influtna beloppet utan att göra sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7 . 147

åtskillnad. Vida svårare blir det att i enlighet med arrendekontraktens bestäm­ melser avgöra frågor om nybyggnader under arrendetiden samt frågor om avkortning å arrendena för redan medgivna byggnader. Dessa frågor äro ofta nog så invecklade, att det erfordras stor erfarenhet, juridiskt omdöme och den allra största noggrannhet för att rätt förfara. Dessutom ligger vikt uppå att därvid tillse, att kyrkofonden, som förskjutit medlen, får sitt åter. Till bely­ sande av dessa svårigheter bifogar länsstyrelsen några avskrifter av här med­ delade resolutioner,1 som alltså skola av vederbörande kyrkoråd tillämpas, och länsstyrelsen vägrar att tro på möjligheten av att kyrkoråden skola kunna sköta detta. Nu utövar länsstyrelsen tillsyn över att kyrkofonden får sitt. Vem skall övertaga den kontrollen? Kyrkofondens utlämnade byggnadsförskott här i länet uppgå i detta nu till 1,027,000 kronor. Det rör sig således icke örn små­ saker. Pastoraten skulle hädanefter bekomma sådana byggnadsförskott. Kyrko­ fondens förvaltande ämbetsverk måste väl utbyggas för att kunna utöva en effektiv kontroll. Lätt blir den i varje fall icke. Man kan lätt tänka sig vilken mängd tvister, som måste uppkomma i tolk­ ningsfrågor, särskilt beträffande de mer eller mindre egendomliga arrende­ kontrakt, som de olika kyrkoråden komma att utfärda. Även i fråga örn präs­ tens tjänstbarheter komma säkerligen många tvister att uppstå, helst som vissa kyrkoråd komma att bliva alltför liberala härutinnan, medan andra komma att intaga en rakt motsatt ståndpunkt. All enhetlighet går förlorad. Men icke blott härom torde tvister vara att förvänta. Detsamma blir säker­ ligen förhållandet beträffande den i och och för sig rätt så egendomliga upp­ skattningen av den »normala avkastningen». Sedd mot bakgrunden av sådana växlande konjunkturer, som under senaste tiden varit rådande — från krigshögkonjunkturen och till nuvarande depression, vilka båda på långliga tider sakna motstycke — vill det förefalla som örn en sådan uppskattning mycket ofta måste resultera i motsatsen till »normal avkastning», även örn den största sakkunskap bleve anlitad. Men därtill kommer, att den måste bliva ett hast­ verk, örn den .skall medhinnas i rimlig tid efter det den föreslagna lagen trätt i kraft. Under alla förhållanden vill denna uppskattning förefalla onödig, efter­ som den verkliga avkastningen måste betraktas såsom reellare än deli upp­ skattade. Under domkapitlets förvaltning skulle från detta län falla 65 ecklesiastika egendomar. Ingen kan väl med fog förutsätta annat än att domkapitlet skulle kunna så småningom förvärva en erfarenhet, lika stor som länsstyrelsens, under förut­ sättning att hos domkapitlet utbygges en härför erforderlig särskild admini­ stration med juridisk och praktiskt ekonomisk kompetens, men även med en sådan utbyggnad bomme i början och rätt länge stora svårigheter att möta för bibehållande av erforderlig kontinuitet i fråga om allt, som förut handlagts ensamt av länsstyrelsen. Givetvis skulle domkapitlets övertagande av länsstyrelsens bestyr i dessa frågor på allt sätt av länsstyrelsen underlättas. Domkapitlet skulle sålunda få övertaga alla här förda liggare: arrende- och borgensliggare, redovisningsliggare, arrendeavkortningsliggare, liggare över förskott till boställsnämndsordförande samt över kungörelsekostnader, liggare över deklarationer samt liggare över friköp av ecklesiastik jord. Men alla dessa liggare avse hela antalet

1 Här uteslutna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 149

Slutligen kan länsstyrelsen icke underlåta att framhålla, att det förefaller något egendomligt, att länsstyrelsen skulle befrias från bestyret med löneboställena oell de till kyrkofonden indragna ecklesiastika egendomarna, men däremot allt fortfarande handhava ärenden rörande kyrkohemman och kyrkojordar, domkyrkohemman, biskopshemman och läroverkshemman, vilka med fullt ut lika stora örn icke större skäl borde kunna överflyttas på pastoraten respektive domkapitlet. Länsstyrelsen i Hallands län: Mot de sakkunnigas resonemang torde kunna anmärkas att, även i de fall då församlingarna anskaffat eller såsom donation mottagit resurser till prästlönernas gäldande, detta icke kan anses hava skett för tillgodoseende allenast av ett isolerat, för var och en församling uppkommet behov. Församlingarna hava i stället var på sin ort därigenom bidragit efter sin förmåga till att skapa grundvalarna för en kristlig religions förkunnelse i vårt land och medverka till att Sveriges folk allt framgent må vara kristet. De hava alltså fullgjort sitt värv såsom organ för den sida av svenskt samfunds­ liv som representeras av den svenska kyrkan. Därför kan det icke anses annat än fullt befogat att fästa stort avseende vid den enhet i uppgiften och i arbetet för uppgiftens förverkligande, som råder de olika församlingarna emellan och som binder dem tillsammans till en kyrklig organisation i det svenska sam­ hället. Beträffande den större eller mindre vikt man anser böra tillmätas å ena sidan den samhälleliga, kyrkligt enhetliga synpunkten och å andra sidan den splittrade församlingssynpunkten, torde man kunna fortsätta att tvista snart sagt i oändlighet. Det vill därför synas klokast att lämna dessa huvudsakligen teoretiska spekulationer å sido och i stället inrikta sina bemödanden på att söka åstadkomma det system och den organisation som bereder den största och säk­ raste uthålliga avkastningen av prästlönetillgångarna samt fördela densamma på rättvisaste sätt bland församlingarna och prästerskapet. Det må framhållas att den omförmälda »indragningen av pastoratens prästlönetillgångar till kj^rkofonden» icke utgör någon expropriation eller avser att draga dessa tillgångar till ett främmande ändamål utan endast att på förändrat sätt reglera deras förvaltning och avkastningens användning för det samfällda ändamålet.

Det nu utarbetade förslaget att varje pastorat skulle ombetros att genom sina kommunala förtroendemän få på egen hand ombesörja förvaltningen både av löneboställen och skogar har framkommit för att jämväl denna decentralisationslinje skulle vara undersökt innan slutligt avgörande träffas. Länsstyrelsen anser resultatet hava ådagalagt att sistnämnda linje är långt underlägsen och särdeles riskabel. Länsstyrelsen håller också före att den nu föreslagna organisa­ tionen, vilken är grundad på kyrkoråden eller på särskilt utsedda boställsstyrelser samt såsom överinstans på domkapitlen, skulle sakna nödig kom­ petens för att bemästra de mångahanda ekonomiska och praktiska uppgifter som verksamheten skulle innefatta. Tj^ det bör icke lämnas ur sikte att det här gäller praktisk affärsverksamhet på jordbruksförvaltningens och skogsbrukets område. Det är alldeles sant att den nuvarande organisationen icke är tillfreds­ ställande och just därför hava också sedan länge krav framställts på dess er­ sättande med något annat, men detta skall vara något bättre, något som ger garanti för ett mera ekonomiskt resultat och såsom sådant kan de sakkunnigas nu föreliggande förslag icke godkännas. Det river tvärtom sönder de ansatser lili god organisation, som redan firmas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som anför, att domkapitlen knap­ past liro skickade att handhava kontroll eller att förvalta de indragna boställena,

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

anför i fråga om kostnadsberäkningarna följande: De för organisationen be­ hövliga arbetskrafterna synas hava beräknats i underkant. Såväl skogsförvaltningskostnaderna som kostnaderna för hela löneregleringsförslaget hava beräk­ nats alltför lågt. Även den jämförelse,, som i utredningsbetänkandet gjorts mel­ ian de olika förslagen och nuvarande kostnader lär vara fotad å mindre till­ förlitliga beräkningsgrunder och därför giva ett missvisande resultat. Vad den för skogsvården tilltänkta personalen beträffar har man i utred­ ningen räknat med 11 stifts jägmästare (stiftsintendenter enligt löneförslaget), 7 assistenter samt 18 skogvaktare för 2,613 boställsskogar med en totalareal av 370,203 hektar, därav skogsmark 278.224 hektar och 91,979 hektar impedimenter. Man har sålunda ej räknat med mer än en skogvaktare på 15,000 hek­ tar skogsmark. Örn den föreslagna organisationen skulle komma till stånd, skulle det enligt länsstyrelsens förmenande säkerligen inom kort komma att visa sig både att det för organisationen beräknade antalet arbetskrafter vore för ringa till an­ talet, som ock att andra och vida större omkostnader skulle uppkomma vid såväl skogs- som jordbruksförvaltningen, kostnader, som direkt eller indirekt komma att påvila kyrkofonden eller de allmänna kyrko- eller församlingsavgifter, som skulle komma att utdebiteras å församlingarna. Beräkningen angående besparingarna vid genomförande av förslaget giva också anledning till bestämda erinringar. I sådant avseende vill länsstyrelsen endast påpeka, att antagandet att länsstyrelsernas befriande från sysslandet med det ecklesiastika boställsväsendet skulle medföra en besparing av omkring 250,000 kronor utan tvivel är missvisande. Uppgiften lär vara grundad på upplysningar från länsstyrelserna. Från detta län hava allenast lämnats upp­ gifter örn antal domänärenden och prästlönejordsärenden. Hava kostnaderna be­ räknats efter storleken av den vid den s. k. domänavdelningen inom länsstyrelsen anställda personalens avlöning med fördelning av densamma i förhållande till antalet ärenden för domäner och prästlönejordar så är beräkningsgrunden full­ ständigt felaktig. Dels tillhör länsassessorn å landskontoret (den s. k. domän­ avdelningen) ett flertal grupper av andra ärenden än de ovan upptagna, dels kan, även örn prästlönejordsärendena borttagas, den till avdelningen hörande personalen, förutom assessorn en landskontorist och ett skrivbiträde, icke und­ varas. Länsstyrelsens arbetskrafter äro nämligen, med hänsyn till den alltjämt växande arbetsbördan, redan nu alltför fåtaliga, och personalens prestations­ förmåga pressad utöver det skäliga. Härom lärer organisationsnämnden för övrigt kunna lämna besked. Länsstyrelsen i Älvsborgs län: I länsstyrelsens yttrande av den 28 juni 1930 över 1927 års sakkunnigas betänkande, har länsstyrelsen uttalat, att den funne tilltalande, örn förvaltningen av den ecklesiastika egendomen anförtroddes åt församlingarna. En sådan anordning vore emellertid på anförda skäl icke möj­ lig, örn dåvarande sakkunnigas förslag örn fullständig skatteutjämning av det prästerliga besväret skulle genomföras. Nu är denna princip frångången, och under sådana förhållanden erbjuder förslaget, att församlingarna själva skola förvalta den ecklesiastika jorden, mycket av intresse. Hänvisningen till förhållandena i Finland har visserligen ej det bevisvärde, som sakkunniga vilja tillmäta det, enär församlingarna där äro ekonomiskt långt mer beroende av den ecklesiastika jordens avkastning än här, vilket starkt måste stimulera intresset och omsorgen i församlingarna. Emellertid ställer sig länsstyrelsen icke principiellt avvisande till förslaget i denna del. Så mycket mer har länsstyrelsen att invända mot att domkapitlen skola an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 151

förtros de omfattande förvaltningsuppgifter, som sakkunniga nu Kiresia. Vare sig känsloskäl eller den enligt länsstyrelsens mening obefogade farhågan för. att den ecklesiastika jorden skall förlora denna sin karaktär oell överföras till vanlig kronojord, örn dess förvaltning anförtros statlig myndighet, bör för­ anleda till. att kyrkliga organ anförtros omfattande ekonomiska och admini­ strativa uppgifter av det slag, varom nu är fråga. Skulle statsmakterna vilja ingripa i den rättsställning, som deli ecklesiastika egendomen nu intar, lärer formen för egendomens tillfälliga förvaltning icke spela någon roll. Förr kan man befara ett ingripande, örn förvaltningen göres beroende av dispositionseller äganderätten och om den i följd härav organiserade förvaltningen visar sig mindre tillfredsställande. Detta åter är snarare att förvänta örn förvalt­ ningen — må vara med sakkunnig hjälp — omhänderhaves av en icke sak­ kunnig ecklesiastik församling än om den skötes av en för liknande uppgifter särskilt inrättad statlig myndighet. Visserligen räknar vår kyrka många praktiskt dugande män och säkerligen är detta förhållandet med de prästmän, som stå bakom det nu framlagda för­ slaget, men i regel får man givetvis bland det prästerliga elementet inom dom­ kapitlen räkna med teoretiskt och mera religiöst betonade personer, som stå ganska främmande för det slag av praktiska uppgifter, som nu skulle lastas på dem. Ej heller kan man hos domkapitlens lekmannaelement rimligtvis förvänta att finna intresse för och kunskaper i skogsförvaltning, vilket, synes bli huvud­ uppgiften för domkapitlen vid sidan av åtskilligt bestyr med jordförvaltningen. Ett gott uppslag var sakkunnigas förslag att engagera skogsvårdsstyrelserna för den ecklesiastika skogsförvaltningen. Då denna utväg emellertid ej synes framkomlig vidhåller länsstyrelsen sitt tidigare förslag om domänstyrelsen så­ som förvaltare av den ecklesiastika egendomen, dock med de betydande inskränk­ ningar. som föranledas av förslaget att anförtro den direkta förvaltningen av jorden åt församlingarna. Även de mindre skogarna böra förvaltas av försam­ lingarna. Domänstyrelsen bör bära direkt ansvar för de större skogarna och för förvaltningen av den jord, vars avkastning skall ga direkt till kyrkofonden, ävensom utöva sådan kontroll över församlingarnas egendomsförvaltning, att, med bevarande av stor rörelsefrihet för dem, säkerhet finnes, att misskötsel icke förekommer. Dessa synpunkter anser länsstyrelsen böra komma under övervägande vid den fortsatta beredning av ärendet, som även av andra skäl synes nödvändig. Ärendets stora vikt och de häftiga kastningar från den ena principiella ytter­ ligheten till den andra, för vilka det varit utsatt, kräver ett allsidigare över­ vägande än som kommit och kunnat komma de olika förslagen till del under årets forcerade utredningsarbete, vilket, enligt vad två reservanter förklara, ej lämnat dem tid övrig att ingå på omprövning av den centraliserade linjen. Én ekonomisk omprövning är även erforderlig. De lokala boställsstyrelser, som sakkunniga lj-ckligt nog föreslagit skola kunna ersätta de lör egendomsför­ valtning ofta mindre lämpliga kyrkoråden, komma att förorsaka icke oväsent­ liga utgifter, vilka icke äro medtagna i beräkningarna. Efter länsstyrelsernas befriande från bestyret med de prästerliga boställsärendena torde det nämligen, även örn domkapitlen fortfarande, skola granska förslagen till arrendekontrakt, knappast kunna undvikas, att kyrkoråden, re­ spektive boställsstyrelserna, måste anlita juridiskt eller annat sakkunnigt bi­ träde vid kontraktsförslagens utarbetande och möjligen även i andra fall. där man nu har länsstyrelserna som tillse, att handlingarna i ärendena äro i fullständigt duck. Det är också uppenbart, att dc sakkunniga räknat med en alltför stor besparing genom länsstyrelsernas befriande från ifrågavarande

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ärenden. De sakkunniga beräkna denna besparing för rikets 24 län till 250,000 kronor årligen, alltså i genomsnitt för varje län något över 10,000 kronor.’ Då Älvsborgs län torde vara ett av de mera arbetstyngda i fråga om ecklesiastika boställsärenden, är det antagligt, att de sakkunniga för detta län beräknat ett högre belopp än 10,000 kronor, antagligen omkring 15.000 kronor. Det är emellertid tydligt, att någon ordinarie befattning vid länsstyrelsen icke kan indragas i samband med den föreslagna omregleringen, enär någon sådan be­ fattning icke inrättats i anledning av länsstyrelsernas övertagande av de ifråga­ varande ärendena. Att dessa ärenden beredas och föredragas av en högre tjänste­ man vid länsstyrelsen har sill grund i instruktion och arbetsfördelning; bo ri­ talia dessa ärenden träda andra lika viktiga ärenden, vilkas handläggning av organisatoriska skäl måst överflyttas till andra tjänstemän, automatiskt i deras ställe. Enligt länsstyrelsens beräkning kan en besparing göras med högst 4.100 kronor, motsvarande avlöningar till en juridiskt utbildad e. o. tjänsteman med lull tjänstgöring samt till ett kvinnligt skrivbiträde med halv tjänstgöring. Slutligen förefaller det sannolikt, att överflyttandet på domkapitlen av ytter­ ligare administrativa uppgifter måste leda till inrättande av — förutom de föreslagna skogstjänstemännen — en särskild juridisk-administrativ befattning hos varje domkapitel.

Utan några som helst föreskrifter torde det icke bli lätt för pastoratets om­ bud att övertaga de för de flesta av dem helt främmande göromålen. vilka fordra både insikt samt uppmärksamhet och noggrannhet i detaljerna. Kom traktsformulär, om än aldrig sa fullständiga, kunna icke ersätta alla regler i en författning. Det vöre därför enligt länsstyrelsens mening välbetänkt att även framdeles i en särskild författning sammanföra föreskrifter motsvarande dem, som nu återfinnas i arrendeförordningen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Det förefaller egendomligt, att i vår tid, då olika näringsgrenar med ali makt söka förena sig i lämpliga organisationer för näringens bestånd, då det inom alla företag energiskt arbetas på att rationalisera, förenkla oell sammanföra till enhetlig ledning i syfte att skapa en stark ställ­ ning utåt och inåt, minska kostnaderna oell öka möjligheten till inkomst, ett förslag som det föreliggande framkommit. Man kan icke frigöra sig från det intrj eket, att detsamma tillkommit, mindre till följd av dess företräde framför nuvarande organisation eller 1927 års prästlönesakkunnigas förslag än till följd av den fara för kyrkojordens sekularisering, som de båda tidigare avgivna, här ovan omförmälda förslagen ansetts innebära. Det förefaller som örn den uppfattningen gjort sig gällande, att en decentra­ lisering av förvaltningen av prästlönejorden skulle innebära ett slags skydd för denna förmögenhet mot befarade framtida angrepp från statsmakternas sida. Föreställningen, att förvaltningsformerna i och för sig skulle hava någon be­ tydelse i här antytt hänseende, innebär i själva verket, att statsmakterna skulle inbjudas att vid utövningen av sitt lagstiftningsprerogativ bedriva någon slags blindlek med sig själva. Skulle extra garantier mot förhastade förfoganden med avseende å den kyrkliga egendomen vara nödvändiga eller önskvärda, torde det rätta vara, att i likhet med vad som lärer hava skett i Norge upptaga en bestämmelse rörande grunderna för dispositionen i grundlagen. De färska exempel på huru pastoraten, som givetvis nu som förr söka så mycket som möjligt undgå kostnader för reparationer och nybyggnader å de ecklesiastika egendomarna och fa den största nettobehållningen av dem, tidigare handhaft bebyggelsen a boställena, inbjuda ej till att åter lämna denna jord i pastoratens vård. Den kontroll å underhållet , som boställsnämnderna skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 153

utöva, komme säkerligen att leda till en mängd tvister mellan dessa och pasto­ raten. Några förbättringsarbeten såsom täckdikning, betesanläggningar o. d. äger nämnderna ej ålägga pastoraten, vadan den ecklesiastika jorden, örn för­ slaget skulle fastställas, i de flesta fall ej komme att följa med utvecklingen utan bliva efter och till följd därav lämna en allt sämre avkastning. En tidsenlig lagstiftning rörande prästlönejordens förvaltning bör söka för­ enkla skötseln och borteliminera möjligheter till tvister. Det föreliggande för­ slagets genomförande skulle emellertid, enligt länsstyrelsens förmenande, in­ veckla förhållandena och tillskapa många möjligheter till strider såväl inom pastoraten som ock mellan dem och stiftsjägmästare, boställsnämnder och dom­ kapitel, missförhållanden, som skulle allt mera ökas i den män politiken gör sig gällande inom kommun och förvaltning. Det torde även mångenstädes bliva svårt att inom pastoraten skaffa lämp­ liga personer att handhava vården av dess ecklesiastika jord, och dessa personer lära, med den utveckling kommunalpolitiken tager, snart nog vilja hava ersätt­ ning för sitt arbete, vilket i sin tur kommer att medföra minskad nettoavkast­ ning. Överflyttandet av förvaltningen av de ecklesiastika skogarna skulle nöd­ vändiggöra skapandet av en helt ny forstlig tjänstemannakår utan att några nämnvärda indragningar torde kunna äga rum inom domänverket. Icke heller torde avlyftandet av bestyret med förvaltningen av de ecklesiastika boställena från länsstyrelserna kunna medföra några mera avsevärda besparingar eller indragning av tjänster vid dessa ämbetsverk. Att märka är att länsstyrelsernas övertagande på sin tid av dessa göromål icke medförde inrättandet av nya tjäns­ ter, åtminstone icke inom detta län. Vidare torde domkapitlens nya ställning som affärsdrivande lokalstyrelser säkerligen förr eller senare nödvändiggöra insättandet av en juridiskt-administrativt utbildad ledamot i dessa för helt andra uppgifter avsedda organ. Dessa omständigheter synas särskilt böra komma under beaktande vid studiet av de sakkunnigas finansieringsplan. Enligt länsstyrelsens förmenande är den förvaltningsform som föreslagits av 1927 års prästlönesakkunniga avgjort att föredraga framför den nu före­ slagna. Länsstyrelsen i Örebro län: De sakkunniga åberopa såsom en särdeles för­ tjänst för sitt förslag, jämfört med 1927 års sakkunnigas och nu bestående för­ hållanden, att förvaltningskostnaderna bliva väsentligt lägre. Enligt länsstyrelsens mening är det långt viktigare att jämföra inkomsterna vid olika förslag, och det torde icke kunna bestridas, att, därest såsom 1927 års sakkunniga före­ slagit, de många små prästlönejordarna säljas och i stället inköpas samman­ hängande skogskomplex, därifrån kan vinnas en avkastning, som mer än väl uppväger en ökad förvaltningskostnad. För övrigt lära de till jämförelse mellan förslagen angivna förvaltningskost­ nadernas storlek icke kunna utan vidare godtagas. Å ena sidan synas sålunda förvaltningskostnaderna enligt 1927 års sakkunnigas förslag räknas för högt. Beräkningen av länsstyrelsernas och domänverkets utgifter förutsätter att dessa ökas proportionellt med antalet boställen, vilket givetvis icke är fallet. Å andra sidan tager man vid 1931 års förslags kostnader icke i beräkning utgifterna i varje pastorat för de föreslagna boställsstyrelserna, oaktat dessa utgifter skola avdragas vid bestämmandet av »normalavkastningen».

I motsats lill 1927 års sakkunniga hava 1931 års sakkunniga icke sökt en sådan lösning, att prästlönejordarna skulle giva största möjliga avkastning och

154 Kungl. Majrts proposition vr 187.

därigenom minska utdebiteringen i landet i sin helhet, utan inskränkt sig till att reformera deras användning och förvaltning under förutsättning att de så gott som aldrig få säljas och att vederbörande pastorat själva skola förvalta dem och därav taga all avkomst. I sitt betänkande uttala 1931 års sakkunniga, att man har all anledning för­ vänta, det förvaltningen av prästlönetillgångarna, då den utövas av pastoraten själva, kommer att bli mera effektiv än hittills och medföra ökad avkastning. Det torde väl emellertid ej vara alldeles så säkert, att denna förväntan skulle gå i uppfyllelse. Att pastoraten med nu gällande bestämmelser icke visa något större intresse för sina boställen och deras avkastning, torde visserligen icke få anses som något säkert bevis för, att så icke heller skulle komma att bliva fallet, örn 1931 års förslag bleve upphöjt till lag. Men det torde man dock kunna antaga för visst, att endast i undantagsfall något pastorat skulle lägga ner särskilt arbete på att driva upp avkastningen av sina boställen över den s. k. normalavkastningen. Det är möjligt att så skulle ske i de fall, då avkast­ ningen av avlöningstillgångarna jämte församlingsavgifter inom maximibe­ loppet, 30 öre per skattekrona, skulle täcka det för avlöningarna erforderliga beloppet. Enligt den utredning som 1927 års sakkunniga lämnat genom sin tablå nr 5 (sid. 37 i deras betänkande) kan man hava anledning antaga, att antalet pastorat, i vilket nämnda förhållande skulle komma att bli rådande, knappast kommer att överstiga 25 % av rikets alla omkring 1,400 pastorat. I övriga omkring 1,050 pastorat skulle antingen (i några få stycken) enbart avlöningstillgångarna fullständigt täcka behovet av avlöningsmedel eller ock uppkommande brist gäldas av kyrkofonden. I intetdera fallet finnes anledning förmoda, att pastoraten skulle lägga sig särskilt vinn örn uppbringande av boställsavkastningen. Däremot är det sannolikt, att vid normalavkastnings be­ stämmande pastoraten skulle göra allt vad som stöde i deras förmåga för att få denna avkastning bestämd så låg som möjligt, så att största möjliga bidrag från kyrkofonden kunde erhållas. Förslaget innebär jämväl tillskapande av en ny tjänstemannakår, stiftsintendenterna med assistenter, skogvaktare och eventuellt andra biträden, med upp­ gifter, bland annat, för stiftsintendenterna särskilt att tillhandagå domkapitlen vid deras handläggning av ärenden rörande boställena, och för samtliga att bi­ träda vid och övervaka pastoratens skötsel av boställsskogarna. Fortfarande skulle alla boställen med deras skogslotter bibehållas såsom förut. Pastoraten skulle visserligen komma att omhänderhava den direkta vården av dessa större och mindre skogar, men enbart biträdandet vid vården av och tillsynen över mängden av dessa i regel ganska små, sällan stora, skogslotter måste allt­ jämt komma att kräva ett arbete och kostnader, som liksom nu knappast skulle stå i rimligt förhållande till värdet av avkastningen. Från nationalekonomisk synpunkt måste det för övrigt te sig minst sagt egendomligt att statens jäg­ mästare och stiftsintendenter skola resa örn varandra inom samma områden. Långt mera tid blir på det sättet försatt till dyra tjänsteresor. Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen vill till en början erinra därom, att utredningsmännens beräkning av kostnaderna för länsstyrelsernas biträde med prästlönejordens förvaltning torde vara tagen i överkant. Åtminstone kan beräkningen, vad detta län beträffar, icke tagas till intäkt för en minsk­ ning av arbetskrafterna. Länsstyrelsen har arbetat med en konstant överbelast­ ning och ett avlyftande av dessa göromål från länsstyrelsen skulle endast med­ föra en i och för sig synnerligen välbehövlig arbetsminskning. Den decentralisering av förvaltningen, som av utredningsmännen föreslås,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 155

synes vara åtminstone i viss grad att förorda. Så vill länsstyrelsen giva sin an­ slutning till utredningsmännens hemställan örn överlämnande av boställena till församlingarna. Den förvaltningsapparat åter, som utredningsmännen tänkt sig i oell för tillsynen av församlingarnas skötsel av boställena, är enligt länssty­ relsens mening icke tillrådlig. Det saknas nämligen ett centralt organ — från­ sett den under viss tid framåt tjänstgörande boställskommissionen — för hand­ läggning av hithörande frågor. Fara är därför, att de olika stiftsintendenterna, som praktiskt taget komma att bliva de bestämmande i alla hithörande frågor, skola tillämpa olika principer. Möjlighet att genom besvär erhålla rättelse före­ finnes ej alltid, frånsett olägenheterna med besvärsförfarandet. I förslaget är ej uttryckligen utsagt, men utredningsmännen synas förutsätta, att utbetalningarna ur kyrkofonden skola — utom beträffande emeritilöner — göras av domkapitlen. Är detta antagande riktigt, lärer en sådan anordning kräva förstärkning av domkapitlens arbetskrafter, enär domkapitlen för det närvarande icke äro utrustade med krafter för sådant ändamål. Kostnaden här­ för är icke beräknad i utredningsmännens förslag. Länsstyrelsen yttrade här ovan, att stiftsintendenterna faktiskt skulle bliva allenarådande i hithörande frågor, detta givetvis på grund av den sammansätt­ ning, domkapitlen nu hava ■— en sammansättning, som icke garanterar till­ förande till domkapitlen av praktisk duglighet och förfarenhet, varmed givetvis icke är uteslutet, att sådan duglighet ändock kan förefinnas. Det synes därför med fog kunna ifrågasättas lämpligheten av att uppdraga åt domkapitlen att utöva den dem enligt utredningsmännens förslag vidsträckta tillsynsmyndig­ heten utan att det samtidigt sörjes för att den sakkunskap, som är av nöden för ett rätt bedömande av stiftsintendenternas åtgärder och förslag, till­ föres dem. Såsom av det föregående framgår, hade länsstyrelsen beträffande den skog­ liga förvaltningen helst önskat något centralt organ, förslagsvis en nyinrättad byrå i domänstyrelsen. Den omedelbara förvaltningen skulle, därest revirför­ valtarna, som ju hittills skött densamma, av sina övriga tjänsteåligganden äro förhindrade att fortfarande handhava denna vårdnad — något varom läns­ styrelsen saknar kännedom — kunna ombesörjas av vederbörande Överjäg­ mästare, till vilkas disposition i sådant fall skulle ställas lämpligt antal, av kyrkofonden avlönade assistenter. För det ökade arbete, som därmed skulle på­ läggas över jägmästarna, borde de erhålla ett efter arealen ecklesiastik skog inom förvaltningsområdet lämpat arvode ävensom anslag till resekostnader. I fråga örn tillsynen av jordbruket och därtill hörande byggnader torde en­ ligt länsstyrelsens mening tyngdpunkten böra läggas hos boställsnämnderna. Dessas ordförande borde utses för större områden, förslagsvis länen, varvid arvodena kunde tillmätas så pass höga, att de kunde ägna sin huvudsakliga tid åt nu ifrågavarande uppgift. Därmed skulle vinnas dels förfarenhet i dylika ting och dels en viss garanti för att inom ordförandens verksamhetsområde en­ hetliga principer komme till tillämpning. Med en sådan anordning kunde också beslutanderätten i de flesta frågor tilläggas boställsnämnderna och den myn­ dighet, som skulle hava överinseende över boställena, vare sig nu detta blir länsstyrelserna eller domkapitlen, i regel endast hava att pröva besvär över boställsnämndernas beslut. Endast i de fall, då part uttryckligen i sina besvär begärde häradssyn, borde besvären ställas till domaren i orten, eljest kunde det ankomma på den myndighet, som har att pröva besvären, att besluta, örn syn skall påkallas eller icke. Därest det emellertid av någon anledning icke anses lämpligt att bibehålla

156 Kungl. Majlis proposition nr 187.

elen nuvarande förvaltningen av skogen antingen i det stora liela orubbad eller i viss mån ändrad enligt det förslag länsstyrelsen bär ovan skisserat, och det icke heller anses nödvändigt att erhålla något centralt förvaltningsorgan i fråga om skogen, lärer det kunna ifrågasättas, om ej dessa skogar böra inordnas un­ der den allmänna skogsvårdslagen och dess kontrollerande organ, skogsvårdsstyrelserna. Inom lappmarks- och skyddskogslagarnas tillämplighetsområden lärer mot­ svarande befattning med löneboställenas skogar tills vidare kunna övertagas av domänstyrelsens organ. I övrigt synas i sådant hänseende följande huvud­ grunder böra vinna tillämpning: Skogen ställes under pastoratets omedelbara vård och förvaltning med iakt­ tagande av att uthålligt skogsbruk skall tillämpas. Avverkningsplan för tio år upprättas och fastställes av skogsvårdsstyrelsen efter pastoratets hörande. Vid fastställandet av avverkningsplan, gällande skog av viss minimiareal, förstärkes skogsvårdsstyrelsen genom inkallande av en särskild av Kungl. Maj :t utsedd speciellt sakkunnig ledamot. Skogsvårds­ styrelsen övervakar planens efterlevnad. Avverkning sker efter utstämpling genom pastoratets försorg. Härvid äger pastoratet anlita skogsvårdsstyrelsens biträde, pastoratet dock obetaget att i stället anlita sakkunnig person, ej underordnad men godkänd av skogsvårds­ styrelsen. Pastoratet förfogar över virket, dock att, där överskott å avlöningstillgångarna uppkommer, beslut örn användningen av överskottet synes till förekommande av misshushållning böra underställas domkapitlets prövning. Pastoratet är skyldigt att efter skogsvårdsstyrelsens anvisning vidtaga repro­ duktions- och beståndsvårdsåtgärder. o Skogsvårdsstyrelsen anvisar erforderlig betesmark å skogsmarken. Skogs­ vårdsstyrelsen planlägger på pastoratets begäran torrläggningsföretag, dock utan hinder för pastoratet att härvid anlita annat sakkunnigt biträde. Ersättning för skogsvårdsstyrelsens förrättningar gäldas av pastoratet enligt enahanda villkor, som gälla för enskilda skogsägare inom verksamhetsområdet. Besvär i frågor av denna art anföras hos länsstyrelsen. Vid uppskattning av skogens normalavkastning inträder i boställsnämnden av skogsvårdsstyrelsen förordnad ledamot, I och med löneboställenas hänfö­ rande under skogsvårdslagen torde de bliva berättigade till bidrag från sta­ tens skogsutdiknings- och skogsodlingsanstalt. Boställsskogarnas inordnande under skogsvårdslagen och skogsvårdsstyrelsernas medverkan vid deras skötsel skulle möjliggöra för styrelserna, att inom flertalet socknar få till stånd demonstrationsskogar till båtnad för styrelsernas upplysningsverksamhet. Beträffande kostnaderna för en sådan anordning torde följande vara att bemärka: Av tablån i utredningen sid. 57 framgår att medelarealen skogsmark för de olika stiften växlar mellan 28 och 474 hektar; för hela landet är medeltalet 107 hektar. Antalet skogar med mer än 400 hektar skogsmark är blott 124. varav med över 1,000 hektar 28 stycken. För skogar, överstigande i södra och mellersta Sverige 4 ä 500 hektar och i norra Sverige cirka 1,000 hektar, torde särskild gallrings- och apteringskunnig be­ vakare vara erforderlig; detta oavsett huru administrationen ordnas, medan för stämpling i äldre skog, upprättande av stämplingslängder med mera sakkunnig hjälp påkallas, exempelvis av skogsvårdsstyrelsen. För mindre skogar torde be­ vakning, aptering och tillsyn vid avverkning kunna ombesörjas av boställssty-

158 Kungl. Maj:is proposition nr 187.

nas som mindre tillfredsställande. Anledningen härtill torde i främsta rummet vara den för dessa skogar gällande invecklade förvaltningsorganisation och de ur skogsförvaltningssynpunkt föråldrade bestämmelser, vilka i stort reglera skogsskötsel^ utövande. Man torde utan större överdrift kunna säga, att angiv­ na bestämmelser i hög grad försvårat en rationell skötsel av ifrågavarande skogar. Vill man ernå en förbättring av förhållandena i nu sagda avseende är det därför nödvändigt, att förvaltningsapparaten förenklas och bringas att fungera mera effektivt, än vad hittills varit fallet. I sådant syfte kan man söka sig fram på tvenne skilda linjer. Den ena av dessa leder emot en centraliserad skogsförvaltning under myndighet utrustad med vidsträckta befogenheter. Det förvaltande organet bör i sådant fall äga frihet att handhava skogsskötseln med hänsyn, i första rummet, till skogsvår­ dens fordringar samt möjlighet att genomdriva såväl försäljning av jord, vilken ej kan lämna tillfredsställande avkastning, som inköp av lämplig mark för arrondering eller i och för placering av influtna försäljningsmedel. Denna linje valdes i viss utsträckning av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga, vilka i sitt den 31 december 1929 avgivna »Betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen örn prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen» förordade en indragning av prästlönetillgångarna till kyrkofonden med centralisering till domänstyrelsen av förvaltningen av prästlönejorden. Centralrådet har icke anledning att här ingå på ett närmare bedömande av nyssnämnda sakkunnigas förslag men vill som sin mening fram­ hålla, att den sålunda ifrågasatta centraliseringen av skogsförvaltningen till domänstyrelsen lämnar ur det allmännas synpunkt betydelsefulla garantier för ett ändamålsenligt handhavande av skogsskötseln. Av den utredning, som verkställts av 1931 års utredningsmän, synes framgå, att det övervägande flertalet av prästboställena donerats av enskilda eller an­ skaffats av församlingarna samt att, särskilt med hänsyn härtill, ifrågavarande boställen böra anses rättsligen bundna vid vederbörande församlingar eller pastorat. Centralrådet har ej funnit anledning till erinran mot utredningens omförmälda resultat. Centralrådet finner därför ej heller skäl att närmare diskutera centraliseringslinjen med avseende på de ecklesiastika skogarnas för­ valtning.

1931 års sakkunnigas förslag rörande förvaltningen av de ecklesiastika boställsskogarna innebär förvisso en radikal förenkling av förvaltningsapparaten. Ur denna synpunkt vill centralrådet därför tillmäta förslaget betydande för­ tjänster i jämförelse med nu gällande ordning. En förenklad förvaltningsorganisation är emellertid ej målet utan bör vara medlet för åstadkommande av bästa möjliga vård av prästskogarna, ledande till en uthålligt stegrad avkastning från dessa. Ur kyrkans såväl som statens synpunkt är detta av största vikt, då en misshushållning med prästlönetillgångarna kan medföra en ^knäppning av de medel, som stå till buds för kyrkliga ändamål, eller få ökad beskattning till följd. Förvaltningens organisation måste följaktligen skapa garantier för en uthållig, ekonomiskt riktig skötsel av ifrågavarande skogar. Centralrådet vill här ingå på ett bedömande av huruvida de sakkunnigas förslag lämna nöjaktiga garantier i nu sagda avseende. För detta spörsmåls besvarande är i första rummet av vikt att klargöra, huruvida församlingarna kunna tänkas äga större förutsättningar än annat eller andra förvaltningsorgan att handhava ifrågavarande skogars skötsel. Av­ görande härför torde bliva det mått av intresse och sakkunskap, vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 159

organ kan tänkas komma att skänka åt förvaltningen av skogarna ifråga. Är det riktigt, som de sakkunniga velat göra gällande, att församlingarna i allmän­ het kunna förväntas ernå direkta ekonomiska fördelar av ett uppdrivande på lång sikt av prästlöneskogarnas avkastning —• genom församlingsavgifternas minskning eller upphörande -— synes man kunna utgå ifrån, att församlingarna som skogarnas ägare besitta de bästa förutsättningarna för uppgiften ifråga. Denna utgångspunkt måste emellertid grunda sig på det antagandet, att för det övervägande flertalet församlingar skogsavkastningen från prästlönejorden är av eller uthålligt kan uppdrivas till sådan storlek, att denna, tillsamman med avkomsten av övriga lönetillgångar jämte en församlingsavgift under­ stigande den enligt förslaget maximala örn 30 öre per skattekrona, täcker de kyrkliga utgifterna inom församlingen. Ar detta ej fallet, utan flertalet för­ samlingar, hur än skogsskötseln bedrives, måste räkna med behov av tillskott från kyrkofonden, blir givetvis intresset för skogsskötseln mindre och grunden till omförmälda utgångspunkt vacklande. För det fåtal församlingar, som be­ sitta sådana skogstillgångar att överskott måste inlevereras till kyrkofonden, blir den föreslagna förvaltningsreformen alltid av mindre ekonomiskt intresse. Centralrådet anser, som framhållits, omförmälda förhållanden vara av stor be­ tydelse för det föreliggande förslagets bedömande. Det hade därför varit önsk­ värt, att uppgifter härutinnan kunnat framkomma av den verkställda utred­ ningen. Centralrådet vill emellertid här utgå ifrån, att församlingarnas övervägande flertal komma att få direkta ekonomiska intressen av skogarnas skötsel och att alltså församlingarna på denna grund kunna anses såsom de lämpligaste förvaltningsorganen.

Centralrådet måste draga i tvivelsmål, huruvida pastoraten verkligen äro skickade att handhava de i icke ringa mån betungande förvaltningsuppgifter, som enligt förslaget skulle överlämnas åt dem på sådant sätt, att därav berörda intressen bliva tillgodosedda. I kyrkoråden eller boställsstyrelserna torde näm­ ligen mera sällan skoglig sakkunskap bliva representerad. En borgen för sak­ kunnig förvaltning av skogarna kommer därför enligt centralrådets mening att saknas, vilken brist ej torde kunna fyllas uteslutande av församlingarnas förut­ satta ekonomiska intresse av skogarnas skötsel.

Då emellertid även enligt centralrådets uppfattning decentraliseringstanken stödjes av goda motiv, finner sig centralrådet i syfte att skapa förutsättningar för bästa möjliga skötsel av ifrågavarande skogar inom ramen för den av de sakkunniga förordade organisationsformen böra föreslå, att dessa skogars för­ valtning i sina huvuddrag ordnas på följande sätt. Såsom de ifrågavarande skogarnas. ägare skola församlingarna ytterst an­ svara för dessas skötsel samt handhava bokföring och ekonomi. För de skogliga uppgifternas handhavande skola församlingarna vara skyldiga att anställa per­ soner med skoglig utbildning, skogvaktare, forstmästare eller jägmästare, för vilka, beroende på skogarnas storlek och därav följande omfattning av arbets­ uppgiften, tjänsten ifråga blir en bi- eller huvudsyssla. De sålunda anställda förvaltarna skola å församlingarnas vägnar och under deras kontroll, handhava skogsskötseln, verkställa utstämplingarna och övriga skogsvårdsåtgärder, om­ besörja avverkningarna m. m. samt biträda församlingarna vid virkesprodultternas försäljning. Även vid ett dylikt förvaltningssystem böra emellertid de kyrkliga myndig­ heterna tillförsäkras en effektiv kontroll över skogsskötseln, vilken lämpligen

160 Kungl. Majda proposition nr 187.

kan ombesörjas av de föreslagna stiftsintendenterna. Dessa domkapitlens tjänstemän skola enligt det ovan framlagda förslaget befrias från verkställan­ det av utstämplingar. De få därigenom mera tid tillgänglig för handläggandet av de övriga uppgifter, vilka enligt de sakkunnigas förslag skola tillkomma deni,. ävensom, framförallt, större möjligheter till inspektion av skogshus­ hållningen. Församlingarnas val av skogsförvaltare böra i form av förslag underställas domkapitlen på stiftsintendenternas föredragning. Dylika anställningar även­ som därmed förenade villkor böra alltså bliva föremål för domkapitlens pröv­ ning och vara beroende på deras godkännande samt gälla för viss tid, förslags­ vis tre till fem år, varigenom domkapitlen vid anställningarnas förlängning bliva i tillfälle att på grundval av stiftsintendenternas erfarenheter pröva för­ valtarnas lämplighet för uppdragen ifråga. Da stiftsintendenternas befattning med skogshushållningen enligt det ovan föreslagna förvaltningssystemet endast i mindre omfattning torde bliva för­ anledd av initiativ från församlingarna, böra dessa tjänstemäns löner och resor helt bekostas av kyrkofonden. Assistenter och skogvaktare i direkt anställning hos domkapitlen torde ej komma att erfordras, för så vitt ej framdeles stifts­ intendenternas arbetsbörda kommer att växa i sådan utsträckning, att assisten­ ters anställande blir nödvändigt. Ett genomförande av centralrådets ovan skisserade förvaltnings förslag med­ för, som redan framhållits, den ändringen i stiftsintendenternas uppgifter, att de ej själva behöva verkställa utstämplingar. Av största vikt blir nu i stället, att de utöva noggrannast möjliga kontroll över de lokala förvaltarnas utsyningar.

Den nu ifrågasatta organisationen av de ecklesiastika boställsskogarnas för­ valtning torde skapa förutsättningar för en ändamålsenlig hushållning och vard av dessa samt tillförsäkra kyrkan den kontroll över skogsskötsel!!, det måste ligga i dess intresse att utöva. Huruvida statens eller det allmännas intresse därmed även blir tillgodosett är dock en annan fråga. De sakkunniga synas förmena, att de kortfattade bestämmelser i förslaget till prästlönelag, som avhandla förvaltningen av prästlöneskogarna, skola med den föreslagna tillämpningen genom stiftsintendenter lämna tillfyllestgörande garantier för att skötseln av ifrågavarande skogar blir utövad på ett sätt, som är ur statens synpunkt betryggande och förenligt med det allmännas intresse därav. De ändringar i förvaltningsorganisationen, centralrådet tillåtit sig föreslå, gomma enligt centralrådets asikt att medföra ökade garantier för en god skogs­ hushållning. Någon kontroll över stiftsintendenternas verksamhet, som ej annat än ur formell synpunkt kan utövas av domkapitlen, har emellertid därmed ej tillskapats. En dylik kontroll måste dock anses vara i särskilt hög grad på­ kallad såväl för tryggande av fullt rationell vård av ifrågavarande skogar som för genomförande av enhetliga grunder för deras förvaltning. För ernående av angivna kontroll torde man kunna välja olika tillvägagångs­ sätt. Centralrådet vill särskilt framhålla tvenne, som i sådant syfte torde kunna komma till användning. Bäst i överensstämmelse med det föreslagna förvaltningssystemet blir då givetvis, att, som de sakkunniga föreslagit, tillskapa ett särskilt organ för handhavande av den ifrågavarande uppgiften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 161

Enligt centralrådets mening kan en på det föreslagna sättet organiserad kommission näppeligen fylla de uppgifter, som skulle behöva tillkomma det nu ifrågavarande kontrollorganet. Särskilt är att märka, att kontrollen för­ utsätter ofta upprepade lokala inspektioner, vilket kommissionens ende skogssakkunnige tydligen ej kan medhinna. Eörstärkning av kommissionen till ett effektivt inspektionsorgan är därför nödvändig. Anses detta ej böra ifrågakomma, synes kontrollen lämpligen kunna hand­ havas av domänstyrelsen. Begränsas domänstyrelsens uppgifter i nu ifråga­ varande avseende i stort sett till vad enligt det föreliggande förslaget skulle tillkomma boställskommissionen, brytes ej decentraliseringslinjen men tillska­ pas en övermyndighet, som är väl skickad att tillvarataga statens intressen av att prästlöneskogarna väl förvaltas och kompetent att giva erforderliga anvis­ ningar i fråga om prästlönelagens tillämpning. Under åberopande av vad sålunda anförts får centralrådet slutligen förklara, att centralrådet finner sig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag rörande en decentraliserad förvaltning av prästlönejordens skogar under förutsättning, dels att församlingarnas intresse av en förbättrad förvaltning av de ecklesiastika boställsskogarna befinnes i allmänhet kunna bliva stimulerat av därav följande ekonomiska fördelar, dels att den lokala skogsförvaltningen ordnas på det sätt, i huvudsak, centralrådet föreslagit, dels ock att kontrollen över ifrågavarande skogars skötsel ordnas i överensstämmelse med av centralrådet ovan framlagt förslag. Domänstyrelsen: I utlåtande den 4 september 1930 över 1927 års prästlönesak- 1) Allmänna kunnigas betänkande framhöll styrelsen, att det ur förvaltningssynpunkt måste grander f3r en reform av anses olämpligt, att prästlönejordens skogar och inägor, med hänsyn till det nära förvaltningen samband, som under nuvarande förhållanden i allmänhet råder mellan dessa ägo­ av prästlödeslag — främst i fråga om virkesfångst för husbehovsändamål och betesområden jorden. — förvaltades såsom särskilda fastigheter. I enlighet härmed uttalade styrelsen, att en reform av denna förvaltning syntes till sina huvuddrag böra innebära an­ tingen, att prästlönejorden uppdelades i skogs- och jordbruksområden, därvid till områden av sistnämnda slag hänfördes inägorna jämte erforderliga husbehovsskogar och betesområden, att, efter sådan uppdelning, arrendator av jordbruks­ område icke finge någon rätt till virkesfångst, bete och andra nyttigheter å skogsbruksområde, samt att förvaltningen av de sålunda avgränsade bruksområdena lades i skilda händer, eller ock , i anslutning till 1927 års prästlönesakkunnigas förslag, att förvaltningen av skogs- och jordbruket, utan av styrelsen ifrågasatt uppdelning, sammanfördes under en ledning. Styrelsen uttalade vidare såsom sin uppfattning, att starka skäl talade för att prästskogarna alltjämt borde stå under domänverkets ledning. Däremot framhöll styrelsen, i fråga örn präst­ lönejordens inägor, att, vid uppdelning av jorden i skogs- och jordbruksområden, det kunde tänkas, att pastoraten övertoge jordbruksområdena till nyttjande under kontroll av domkapitlen. I anslutning till vad styrelsen uttalat i utlåtande den 31 mars 1924 över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande förklarade sig sty­ relsen emellertid beredd att, därest förvaltningen av prästlönejorden i dess hel­ het funnes böra sammanföras under en ledning, omhändertaga förvaltningen av inägorna.

Örn den av styrelsen senast år 1930 uttalade uppfattningen, att löneboställenas skogar alltjämt böra stå under domänverkets förvaltning, kan anses äga all­ mänt berättigande och om decentralisering finnes kunna ske, på sätt styrelsen ifrågasatt, till pastoraten av förvaltningen av boställenas jordbruk, synes fog Bihang till riksdagens protokoll 10.12. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.) 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 1(33

Fastställandet av avverkningsplaner för skogar, varå uthålligt skogsbruk skall bedrivas, är en åtgärd, vilken, med hänsyn till de insikter och det omdöme, som härför erfordras, inom domänverket ansetts böra handläggas centralt inom sty­ relsen. Styrelsen håller före, att betroendet åt stiftsintendent att, i samförstånd nied pastorat, svara för dylik handläggning får anses innebära en alltför vitt­ gående decentralisation i förvaltningen av ifrågavarande skogar. Vad angår de grunder, som utredningsmännen och de sakkunniga angiva för upprättandet av avverkningsplaner, må framhållas, att dessa i huvudsak synas sammanfalla med dem, vilka inom styrelsen under de sista åren varit föremål för övervägande och närmare undersökning i fråga örn praktisk tillämplighet å allmänna skogar. Verkställandet av utstämpling på en gång för flera år är, bland annat för nedbringande av förvaltningskostnaderna, att anbefalla för mindre skogar med jämförelsevis små avverkningsbelopp, särskilt örn skogarna äro avlägset be­ lägna. Styrelsen strävar ock efter att genomföra en sådan ordning å därför lämpliga skogar. Å större skogar kan däremot anordnandet av utstå mplingar, återkommande allenast med flera års mellanrum, leda till en alltför summarisk och schablonmässig skogsvård. Utredningsmännen framhålla hurusom, med hänsyn till skogsbiologiska förhållanden och konjunkturväxlingar m. m., det vore olämpligt att fastställa skogshushållningsplaner för alltför lång tid. En närliggande synpunkt måste anläggas vid bedömandet av den period, inom vilken utstämpling lämpligen bör återkomma till en skog. De faktorer, som öva inflytande å planerandet och utförandet av en stämpling, kunna nämligen inom jämförelsevis kort tid undergå förändringar i ekonomiskt och bioVgiskt, hänseende, vilka påkalla rubbning av stämplingsplanen. Särskilt inom landets södra delar, där de mest produktiva prästskogarna äro belägna, kunna alltför sällan återkommande förrättningar för utstämpling och bestämmandet av i sam­ band med avverkning erforderliga åtgärder befaras i längden lända skogsskötseln och särskilt beståndsvården till men. Förslaget örn verkställandet av utstämpling på en gång, med kortare eller längre mellantid, av allt virke med rätt för pastoratet att fritt förfoga däröver till husbehov och avsalu, innebär givetvis en betydande förenkling av hittills­ varande förfarande på detta område. Den nu erforderliga utsyningen av bränsle-, byggnads- och annat dylikt virke till arrendator, tjänstinnehavare, församling och pastorat kräver, som styrelsen tidigare framhållit, högst betydande tid och kostnader för utförande och kontroll. Dessa kostnader bleve, vid genomförande av nu föreslaget för­ farande, givetvis starkt minskade. Samtidigt bomme emellertid viss svårighet att mota, att, i samma utsträckning som nu, upprätthålla kontroll över att husbehovsvirket bleve med omsorg tillvarataget och ändamålsenligt använt. I varje fall anser styrelsen likväl, att det förslag de sakkunniga framföra be­ träffande utsyningsförfarandet bör, vilken organisation för de ecklesiastika skogarnas förvaltning, som för framtiden än anordnas, beaktas för ernående av en så vittgående förenkling av denna procedur, som med til1godoseende av skogsekonomiens krav samt med bibehållande av nödig ordning och reda må vara möjligt. Förslaget att till pastoratens fria förfogande överlämna den del av prästskogarnas virkesavkastning, som försäljes och sålunda direkt inbringar kontanta medel, torde få anses vara av radikal natur. Ett ekonomiskt utnytt­ jande av skogsprodukterna genom rationellt ordnad avverkning, virkesbehandling, transport oell försäljning m. m. ingår såsom ett betydelsefullt led i nu­ tida skogsbruk. Inför den allt hårdare konkurrens på den allmänna virkes-

164 Kungl. Maj:ts proposition nr IS7.

marknaden, sorn gör sig gällande, måste numera ägnas en helt annan och större omsorg än förr åt planerandet och genomförandet av avverkning och försälj­ ning. Nettobehållningen påverkas känsligt även av tillsynes obetydliga skift­ ningar i fråga om arbetsprestationer samt arbets- och virkespris. Facklig in­ sikt i dessa ting och överblick av det allmänna läget på arbets- och virkesmarknaden kunna ej undvaras. Inom domänverket utövas i stort sett en central ledning av virkesförsäljningarna från allmänna skogar. Den lokala skogsförvaltningen erhåller uppgifter rörande virkespris m. m., vilka tjäna till ledning vid de virkesförsäljningar, som omhänderhavas av denna förvaltning. Ehuruväl det skulle åligga stiftsintendent att, på begäran, bistå pastorat med råd och anvisningar angående virkesförsäljning, torde de sakkunnigas förslag i detta hänseende, därest det genomfördes, i vissa fall kunna leda till en återgång till äldre förhållanden och därigenom äventyra ett gott ekonomiskt resultat vid ut­ nyttjandet av den till försäljning avsedda virkesfångsten. Stiftsintendents befogenhet att föreskriva skogsvårdande åtgärder skulle icke inrymma rätt för honom att föreskriva markförbättringar och andra åtgärder, som kunde tvinga pastorat till investering av nytt kapital. Sådana grundför­ bättringar skulle alltså kunna komma till stånd i den mån pastorat det vill. Till utdikningar å enskilda skogar anslår staten årligen högst betydande belopp. Detta sker med tanke på att sådana arbeten kunna vara skogsskötsel!! till nytta och medföra ökad skogsproduktion. Erinras må ock att kyrkofondskommittén framhöll, att produktionen å prästskogarna borde kunna höjas genom avdikning i större skala, än som skedde, av försumpade skogsområden. För när­ varande utföras genom domänverket skogsdikningsarbeten i rätt stor omfatt­ ning å de ecklesiastika skogarna — under treårsperioden 1928—1930 äro nydikning, bäckrensning och underhållsdikning utförda för en årlig medelkostnad av inemot 180,000 kronor — därvid styrelsen söker tillse, att arbetena ej be­ drivas till större omfattning än som må vara förenligt med från skogarna liärflytande inkomster. Enligt enahanda grunder verkställas genom domänverket för skogsprodukternas tillgodogörande erforderliga vägarbeten å de ecklesia­ stika skogarna. Den förutsättning, de sakkunniga angivit för ovanberörda grundförbättrin­ gars tillkomst, kan, i den mån pastorat är ekonomiskt beroende av boställsavkomsten, leda till en för skogsskötselns utveckling ej gagneng begränsning av dessa arbeten. I de fall däremot, då församlingsavgifterna icke påverkas av en minskning av nettoinkomsten från boställes skog, kommer pastorats ställ­ ning till fråga om utförande av grundförbättringar i motsatt läge. Så vitt stitelsen kan finna, hava de sakkunniga i fråga örn med skogsbruket förbundna uppgifter och åtgärder — p^nerandet av uthållig hushållning, utstämpling av virke, virkesskördens ekonomiska utnyttjande vid avverkning och försäljning samt utförandet av markförbättringar och andra åtgärder, som er­ fordra investering av kapital — vid deras strävan efter decentralisation gått så långt, att genomförandet av ett sådant program kan allvarligen befaras sna­ rare leda till försämring än förbättring av skötseln av de ecklesiastika skogarna. Styrelsen starkes än mera i denna uppfattning, då styrelsen tager del av den organisation av skoghgt utbildad personal, som — under inseende tillsvidare av en särskild kommission — skulle tillhandahållas domkapitel och pastorat vid skogsförvaltningen. Uti den i utredningsmännens betänkande intagna tablån redovisas för samt­ liga stift omkring 2,600 ecklesiastika boställsskogar örn 370,000 hektar, varav

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7. 165

omkring 278.000 hektar skogsmark och 92,000 hektar impediment. I nämnda areal örn 370,000 hektar ingå emellertid omkring 8,800 hektar skogar, till­ hörande biskops-, lektors-, domkyrkosysslomans- och klockarboställen m. m. Enligt av utredningsmännen gjord överslagsberäkning skulle för boställsskogarna, såsom skogligt utbildad personal, ertordras 11 stiftsjägmästare, t assi­ stenter och 18 skogvaktare, vilken arbetsstyrka vid behov sommartid kunde förstärkas med extra skogvaktare. Upprättandet av avverkningsplaner ansäges kunna utföras av extra personal. Utredningsmännen hava vid upprättandet av sitt organisationsförslag haft finländskt skogsbruk, i vad det avser ecklesiastika boställen, för ögonen. Enligt utredningsmännens uppgifter äro de finländska prästbolen 700 till antalet med en areal av omkring 360,000 hektar, varav 175.000 hektar »växtlig skog», 175,000 hektar »mindre växtlig skog» och 10.000 hektar impediment. Under rubriken »mindre växtlig skog» ingå i fin­ ländsk statistik till väsentlig del trädbevuxna områden av låg produktions­ förmåga ■— trädbevuxna kärr och myrar m. m. — vilka inom svensk skogsstatistik redovisas såsom impediment. En avsevärd del av de såsom »mindre växtlig skog» betecknade områdena är sålunda icke hänförlig till skogsmark enligt inom vårt land gängse terminologi. Så vitt framgår av tillgänglig statistik är avverkningen å de finländska boställsskogarna avsevärt lägre än å de svenska. Avverkningskvantiteten torde, överslagsvis beräknad, å de förra boställena icke uppgå till en tredjedel av motsvarande kvantitet å de senare. Av utrednings­ männens uppgift vill vidare framgå, att för de finländska boställsskogarna varit under senare år anställda omkring 8 forstmästare, 4 biträdande forstmästare och 30 ä 40 skogsarbetsledare. Härav synes, att utredningsmännen utgå ifrån att de svenska boställsskogarna skulle, förhållandevis, erfordra en mindre styrka av skogligt utbildad personal än de finländska. I detta sammanhang må erinras därom, att kyrkofondskommittén i sitt hu­ vudbetänkande beräknat, att, vid inrättande av en lokal särförvaltning för skötseln av de ecklesiastika skogarna inom landet — häri dock ej inräknade Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län — skulle, såsom skogligt utbildad personal, erfordras 18 jägmästare, 9 assistenter, 92 skogvaktare och 13 extra skogvaktare. Styrelsen har sökt utföra en beräkning av den skogsstatspersonal, som, med nuvarande organisation av domänverkets lokala förvaltning, kan anses vara mera stadigvarande tagen i anspråk för förvaltning av de ecklesiastika boställs­ skogarna. Beräkningen är i huvudsak grundad på relationstal, erhållna vid jämförelse av tal, vilka motsvara summan för de egentliga statsskogarna, å den ena sidan, och för boställsskogarna, å den andra, av arealen skogsmark + en tredjedel av kvantiteten å rot försålt virke + hela kvantiteten i upphugget till­ stånd försålt virke. Enligt denna beräkning kan av skogsstatspersonalen nu anses belöpa å bostiillsskogarna omkring 17 jägmästare, 6 revirassistenter, 76 kronojägare och 14 icke-ordinarie kronojägare ävensom minst 1 Överjägmästare. I denna beräkning ingår icke skogsindelningspersonal samt sådan i rätt väsent­ lig utsträckning anställd personal, som är förordnad under allenast viss del av år. Detta utvisar, att, med nuvarande organisation av förvaltningen, ett avsevärt större antal tjänstemän tagcs i anspråk för boställs förvaltningen jin det, varmed utredningsmännen överslagsvis räknat vid den av dem skisserade organisationen. Detta gäller i anmärkningsvärt hög grad personal med lägre skoglig utbildning. Vad styrelsen nu anfört lärer giva vid handen, att den nu föreslagna organisationen i stort sett är av beskaffenhet att kunna föranleda en förflackning i fråga om skogarnas skötsel, som i längden icke kan bliva av godo, en skötsel, som icke kan anses motsvara det krav utredningsmännen velat

JM Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

stalia p.i densamma elier att den skulle bliva minst lika god sorn för närvarande — helst bättre. I sitt utlåtande över 1927 års prästlönesakkunnigas förslag uttalade styrelsen, att det mest verksamma medlet att ernå bästa möjliga förvaltning av präst- >kogarna syntes vara, icke att skapa en särförvaltning med nya tjänstemän i oi terna och ett nytt centralt ämbetsverk, utan att undanröja föreliggande hin­ der för en god skogsskötsel. Enligt styrelsens åsikt vore ett upphörande av do­ mänverkets befattning med löncboställenas skogar och anställandet för deni av en helt ny kår av tjänstemän icke lämpligt för boställsskogarnas egen del. Dessa skogar angränsa ofta omedelbart domänskogar, varigenom, vid gemen­ sam förvaltning av domän- och ecklesiastikskogar, kostnaden för resor och för­ rättningar bör kunna hållas avsevärt lägre, än örn för vardera kategorien av skogar lunnes anställda särskilda saväl förvaltande som bevakande tjänste­ män. Dylik förvaltning bör ock kunna befrämja en rationalisering och för­ enkling över huvud taget i fråga om planläggning och utförandet av skogsvardande arbeten av skilda slag. Därjämte må beaktas, att domänverket, såsom förut nämnts, har en. genomförd organisation för virkesskördens ekonomiska utnj ttjande, vilken, vid gemensam förvaltning, kommer såväl domänskogarna som de ecklesiastika skogarna till godo. Med den utveckling inom kommunika­ tionsväsendet, som under senare tider inträtt, anser styrelsen emellertid, att. utan hinder av sådan gemensam förvaltning, där löneboställenas skogar äro mera samlat belägna — såsom fallet utpräglat är bland annat inom Värmlands och Västernorrlands län — inrättandet av revir och bevakningstrakter med ute­ slutande ecklesiastika skogar lämpligen kan ske. Under hänvisning till vad styrelsen nu anfört i fråga örn verkningarna, för framtiden sett, av en organisation av skogsförvaltningen vid löneboställena i enlighet med av de sakkunniga angivna grunder, ävensom till de skäl, som angivits för bibehållande,. i regeln, av gemensamma tjänstemän för domän­ skogarna och de ecklesiastika skogarna får styrelsen vidhålla sin uppfattning, att de ecklesiastika skogarna, vilka tjäna allmänna intressen, alltjämt böra. under tillgodoförande åt domänverket av skälig ersättning härför, kvarstå under verkets vård och förvaltning. 3) Förvalt­ De sakkunnigas förslag i fråga om decentralisering av förvaltningen av löne­ ningen av jordt» roken. boställenas jordbruk ansluter sig i viss mån till vad styrelsen i 1930 års ut­ låtande ifrågasatt, beträffande överlämnande åt pastoraten, under kontroll av domkapitlen, av förvaltningen av särskilda jordbruksområden. Därest förvalt­ ningen, av skogen icke överlämnas åt pastoraten, synes emellertid den av sty­ relsen ifrågasätta uppdelningen av löneboställen i skogs- och jordbruksområden, i samband med decentralisation till pastoraten av jordbruksförvaltningen, böra genomföras med hänsyn till det samband, som, på sätt styrelsen förut 'fram­ hållit, råder mellan skogar och inägor. Härförutom må framhållas, att de åligganden, de sakkunniga tillägga pastoraten ifråga örn förvaltningen av jord­ bruken, innebära ett .mycket ansvarsfullt värv och att det förty kan sättas i fråga, huruvida det i längden skulle visa sig ändamålsenligt, att pastoraten, såsom nu föreslås, övertoge en väsentlig del av de förvaltningsuppgifter, vilka nu tillkomma, boställsnämnderna. Enligt förslaget skulle decentralisation från kammarkollegiet närmast till domkapitlen äga rum av befogenheter, som av ålder tillhört kollegiet. Därjämte skulle den ledning av boställenas förvaltning, som kollegiet haft sig anförtrodd, i huvudsak överlämnas tillsvidare åt ett ny­ inrättat ämbetsverk -— provisorisk kommission — och, senare, åt en tjänsteman. Huruvida och i vilken utsträckning sålunda föreslagen omläggning av för­ valtningen ma vara tillrådlig och i längden kunna bliva till gagn är ett spörs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 167

nial, soln givetvis kräver ett grundligt oell allsidigt övervägande. Ur kyrko­ fondens och det allmännas intresse är det förvisso av största vikt att boställsförvaltningen äger en fast och sammanhallande ledning. För statsmakterna sy­ nes gälla att taga under bedömande, huruvida icke av utvecklingen påkallad decentralisation på hithörande område — den ma avse ärenden rörande mark­ upplåtelser, tillgodogörande av andra naturtillgångar än skog m. m. — bör i fortsättningen kunna, såsom hittills tid efter annan skett, lämpligen genom­ föras utan anlitande av så genomgripande reformer, som de sakkunniga åsyfta.

De sakkunniga framhålla, att det läge i sakens natur och jämväl visades av 4) Jämförande utredningsmännens beräkningar, att den decentraliserade förvaltningen komme kr^”r°att bliva billigare än en centraliserad sadan. De av utredningsmännen utförda beträffande beräkningarna visa ock hän pa en anmärkningsvärd skillnad i fråga örn kost törvaltnaderna för förvaltning enligt: a) utredningsmännens förslag, b) nuvarande organisation, c) 1927 års sakkunnigas förslag. Utredningsmännen beräkna kostnaderna, för ar räknat, för a) till 4oU,uUU kronor, för b) till 1,100,000 kronor och för c) till 1,580,000 kronor. De fram­ hålla beträffande kostnaden under b), att däri ej medräknats kostnaderna för domkapitlens, kammarkollegiets, statskontorets, ecklesiastikdepartementets eliel för regeringsrättens arbete å området. Därjämte framhålla de, i fråga örn kost­ naden under c), att de ej räknat med den minskning av domkapitlens arbets­ börda, som enligt detta förslag skulle inträda. I kostnaden under c) ingå belopp örn 550,000 kronor för domänverkets för­ valtning av löneboställenas jordbruk och 230,000 kronor för länsstyrelsernas medverkan vid samma förvaltning. Vid uträkning av dessa belopp hava, med utgångspunkt från angivna kostnader för domänverkets och länsstyrelsernas handhavande av förvaltningen av kronans jordbruksdomäner, kostnaderna an­ tagits stå i direkt förhållande till antalet jordbruksdomäner och lön ^boställen. Då de förra äro till arealen avsevärt större, i medeltal för domän inemot 50 procent, än de senare, torde en dylik beräkningsgrund, för löneboställenas vid­ kommande, lämna ett för högt kostnadsbelopp. I samma riktning verkar ett sådant beräkningssätt jämväl av det skäl, att vissa allmänna förvaltningskost­ nader — för personal, redovisning m. m. — icke stå i direkt förhållande till antalet egendomar. Ifrågavarande belopp örn (550,000 + 230,000 —) 780,000 kronor torde alltså få anses för högt beräknat. Den sammanlagda kostnaden för en gemensam förvaltning, under domänverket med biträde av länsst 3 rrelserna, av kronans jordbruksdomäner och löneboställenas jordbruk skulle, enligt av utredningsmännen anförda siffror, uppgå till ej mindre än 1,205,000 kronor. Detta belopp ter sig överdrivet högt. Utredningsmännen hava icke beräknat några kostnader för pastoratens egen förvaltning av löneboställena. Enligt de sakkunnigas förslag skulle denna för­ valtning, där sådant funnes erforderligt, utövas av särskilda boställsstyrelser. Det arbete, som dessa styrelser eller andra för ändamålet anordnade organ skulle fullgöra, ävensom allt det arbete i övrigt, som komme att åligga pastoraten för tillsyn av boställena, representerar givetvis ett dolt, högst betydande kostnadsvärde. Det av utredningsmännen beräknade kostnadsbeloppet, 420,000 kronor, för den ecklesiastika skogsförvaltningen synes vara alltför lågt. Styrelsen håller före, att, därest de sakkunnigas förslag bleve genomfört, ett avsevärt större antal fackligt utbildade tjänstemän än det av utredningsmännen och de sak-

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7.

kunniga beräknade skulle behöva ställas till domkapitlens och pastoratens för­ fogande, och att, på grund härav, nämnda belopp bomme att stiga högst väsent­ ligt. Härtill kommer ock, tillsvidare, den av de sakkunniga beräknade kost­ naden, 50,000 kronor, för en boställskommission. Huru vanskliga beräkningar av förevarande slag, på nuvarande utredningsstadium, än må vara anser styrelsen dock, att de av utredningsmännen beräk­ nade beloppen icke lämna en tillförlitlig ledning för bedömandet av de verk­ liga kostnaderna för förvaltning av löneboställena enligt olika system. Även örn ett system av starkt decentraliserad förvaltning kan komma att draga de lägsta direkta kostnaderna, måste emellertid tagas i noggrant övervägande, huruvida ej en sådan kostnadsbesparing tilläventyrs vinnes genom eftergift å en behörig effektivitet vid förvaltningen av löneboställenas värdefulla tillgångar. Utredningsmännen uttala, att avlöningsförmånerna för stiftsintendent och assistent borde sättas något högre än för motsvarande tjänstemän — revirför­ valtare och assistenter — i domänverket. Styrelsen kan icke biträda denna uppfattning. En sadan reglering uppåt av löner synes ur allmän synpunkt vara mindre lämplig. 5) Kyrko ion De sakkunniga avvika så tillvida från utredningsmännens förslag, att de den m. ni. ålägga pastoraten att till kyrkofonden redovisa överskott å avkastning från prästlönetillgångar, där detta kunde ske utan kränkande av pastoratens rättig­ heter. Så vitt styrelsen kan finna, står detta ej i full överensstämmelse med den åskådning, de sakkunniga hävda beträffande användningen av ifrågavarande avkastning. Även om dessa överskott, härflytande från pastorat med mera be­ tydande avlöningstillgångar, bomme att utgöra en mindre del av kyrkofon­ dens inkomster — de torde dock vid en god skötsel av boställsskogarna kunna stiga till väsentliga belopp — bleve givetvis det ekonomiska resultatet av denna redovisning, vilket allenast är av direkt intresse för kyrkofonden, i hög grad beroende av det sätt, varå pastoraten utövade sin förvaltning. \ id bestämmandet av de tillskott ur kyrkofonden, vilka enligt de sakkunni­ gas förslag skulle tillföras vissa pastorat, komme löneboställes avkastning att tågås i beräkning med belopp, vilka skulle uppskattas, vad beträffar annan avkastning än skogsavkastning, för en tid av tjugu år och, vad angår skogsavkastning, med ledning av uppgjord avverkningsplan för den tid, planen gäl­ ler. I detta hänseende anföras reservationer.

Styrelsen får framhålla, att en dylik förhandsuppskattning vid nu gällande lagstiftning jvisat sig mycket olämplig. Svårigheten, för att ej säga omöjlig­ heten, att på förhand närmelsevis riktigt uppskatta avkastningen, särskilt av skogen, har, med hänsyn till konjunkturernas växlingar och andra på avkast­ ningen inverkande förhallanden, medfört, att dessa beräkningar ofta givit syn­ nerligen felaktiga resultat. Denna beräkningsmetod Ilar därför numera övergi­ vits och, jämlikt nådigt beslut den 4 december 1930, ersatts av avkastnings­ beräkningar, grundade på förelupna verkliga inkomster och utgifter. Denna omläggning har verkat arbetsbesparande och givit bättre resultat. Därest en förhandsuppskattning av skogsavkastningen, med hänsyn till den osäkerhet, som vidlåder densamma, hålles allt för mycket i underkant, länder detta givet­ vis till förfång för kyrkofondens allmänna ekonomiska uppgift. Styrelsen an­ ser följaktligen, att en beriikning på förhand av tillskott ur kyrkofonden icke kan tillstyrkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 169

De sakkunniga synas icke avse, att av kyrkofonden, såsom nu är förhållan­ det, skulle kunna utgå belopp till förskottering av nied skogsskötsel förenadekostnader. Inkomsterna, särskilt från mindre boställsskogar, inflyta ej regel­ bundet varje år. Än mindre bleve detta fallet vid en, enligt de sakkunnigas för­ slag, ytterligare genomförd koncentrering av avverkningen. Utgifterna för skogliga underhållsarbeten och skatter m. m. återkomma däremot årligen. Kyrkofonden har ur denna synpunkt, med nuvarande bestämmelser, en för skogsskötseln ej oväsentlig betydelse. De sakkunnigas förslag kan i detta hän­ seende i viss mån anses innebära en återgång till tiden före uppläggningen av de ecklesiastika boställenas skogsfond, vars tillkomst närmast var föranledd av behovet att åstadkomma utjämning mellan inkomster och utgifter å mindre boställsskogar.

Till sist får styrelsen ingå på vissa allmänna konsekvenser av ekonomisk ej Vissa alinatur, vilka synas böra av statsmakterna beaktas vid prövning av de sakkun- manna konnigas förslag till förvaltningsreform. avlett'gTnom- Såsom styrelsen i det föregående anfört kan den skogsstatspersonal, som vid fgran(ie av nuvarande organisation tages i anspråk för förvaltning av löneboställenas sko- de sakkungar, beräknas utgöra, av ordinarie personal, minst 1 Överjägmästare samt örnkring 17 jägmästare och 76 kronojägare ävensom, av icke-ordinarie personal, njnRsreform, omkring 6 revirassistenter och 14 kronojägare. Därest statsmakterna skulle pröva lämpligt att genomföra en ändrad organi­ sation, i enlighet med de sakkunnigas förslag, av förvaltningen av lönebostäl­ lenas skogar, komme detta att nödvändiggöra en fullständig omgestaltning av gränserna för statens revir och bevakningstrakter, särskilt inom de sju södra överjägmästardistrikten, med därav föranledd avsevärd ökning av dessa administrationsområdens geografiska omfattning och stegring av kostnaderna för resor och förrättningar inom desamma för domänfondens skogar. På grund av boställsskogarnas belägenhet i förhållande till andra allmänna skogar torde överförandet till annan förvaltning av dessa skogar icke kunna medföra indragning, för domänverkets vidkommande, av hela det antal befatt­ ningar, vilkas innehavare för närvarande beräknas vara anställda för boställsskogarna. Överslagsvis beräknar styrelsen, att av ovan angivna personal minst 1 Överjägmästare samt omkring 16 jägmästare, 70 kronojägare, 6 revirassisten­ ter och 14 icke-ordinarie kronojägare skulle behöva indragas. Det lärer vara att förutse, att i stiftstjänst komme att upptagas allenast ett mindre antal av de nu i domänverket för boställsskogarnas skötsel anställda tjänstemännen. Er­ farenheter från det tillfälle, då den s. k. dimensionslagen i Väster- och Norr­ bottens läns kustland ersattes med 1923 års allmänna skogsvårdslag och de i dessa landsdelar nybildade skogsvårdsstyrelserna organiserade sin verkamhet, hava givit vid handen, att åtgärder från statsmakternas sida i syfte att i skogsvårdsstyrelsernas tjänst skulle upptagas den dåblivna övertaliga skogtsstatspersonalen ej haft någon egentlig påföljd. Detta har medfört, att domänfonden fått vidkännas kostnaderna för avlöning av tjänstemän, kvarstående å gammal stat och ej pliktiga att tjänstgöra, ävensom att domänverket, genom tillfälliga anordningar, måst draga försorg därom, att personal, som ännu sju år efter nämnda organisationsförändring är övertalig, utför åtminstone något arbete för den avlöning, som den äger uppbära. En följd av att en stor kontingent av såväl förvaltande som bevakande personal vid nämnda tillfälle blev övertalig

170 Kungl. Majlis proposition nr 187.

ar även, att befordringsåldern inom nästan alla tjänstegrader inom domänverket undergått en avsevärd stegring till men för verket. En än menligare inverkan i nu angiven riktning skulle genomförandet av nu föreslagen omläggning av organisationen av boställsskogarnas förvaltning, med hänsyn till det väsentligt större antal tjänstemän, varom nu är fråga, kunna medföra för domänverkets förvaltningsuppgifter, därest icke särskilda åtgärder vidtoges beträffande dessa tjänstemän. Vid sådan omläggning av förvaltningen synes billighet och rättvisa kräva, att det högst betydande antal tjänstemän, som bleve övertaliga, ekonomiskt säkerställes. Domänverket, som för sin affärs­ verksamhet och de åligganden i övrigt, som ankomma å verket, icke kan i sin tjänst upptaga de tjänstemän, som bleve övertaliga, anser ofrånkomligt, att de­ samma överföras å indragningsstat eller i annan ordning beredas mot deras nu­ varande avlöningsförmåner svarande särskild ersättning, för vilket ändamål särskilt anslag — riksstatsanslag eller anslag ur kyrkofonden — lärer få anvi­ sas i syfte, att domänfonden måtte hållas skadeslös för av förvaltningsreformen föranledda konsekvenser i detta hänseende. Styrelsen har, med utgång från vissa antagna meddellönegrupper och mcdellöneklasser, beräknat, att avlöningen —- traktaments- och resekostnadsersättning sålunda ej medräknad — för den personal, som bleve övertalig, skulle belöpa sig till omkring 400,000 kronor för ordinarie och 80,000 kronor för icke-ordinarie personal, häri inberäknat dyrtidstillägg med 12 procent. Med hiinsyn härtill hemställer styrelsen, att, därest av de sakkunniga före­ slagen ändring av organisationen av förvaltningen av ecklesiastika boställenas skogar varder genomförd, åtgärd måtte vidtagas för att den skogsstatspersonal, som i samband med sådan organisationsändring blir övertalig, med anlitande av särskilt anslag, överföres å indragningsstat eller i annan ordning beredes mot dess nuvarande avlöningsförmåner svarande ersättning. Under åberopande av vad domänstyrelsen nu anfört får styrelsen, ur de syn­ punkter på förevarande spörsmål som styrelsen närmast har att företräda, i underdånighet avstyrka genomförandet av de sakkunnigas förslag till reform i fråga örn prästlönejordens förvaltning.

Kammarkollegiet har ingått på en utförlig kritik av utredningen örn för­ samlingarnas ställning till prästlönejorden. Denna kritik torde få i form av t-n bilaga (nr 3) fogas vid statsrådsprotokollet. I detta sammanhang torde det vara tillräckligt att i korthet redogöra för kollegiets yttrande i denna del: Utan att taga bestämd ståndpunkt till den svåra och invecklade frågan örn det berättigade i presumtionen, att medeltida boställen, tills annat visats, vore att anse såsom upplåtna av kronan, har kollegiet på grund av ett flertal anförda omständigheter funnit uppenbart, att den ifrågavarande förvaltningstraditio­ nen ej helt saknat historisk grund. Kollegiet har vidare påpekat, att traditionen torde hava stått i överensstämmelse med den officiella åskådning, som gällde vid tillkomsten av 1686 års ännu giltiga kyrkolag. Beträffande de boställen, som tillkommit i sammanhang med församlingsbildandet, borde enligt kolle­ giets mening ej heller förbises, att deras anskaffande och överlåtande till lokal­ kyrkan genom en formlig äganderättsöverlåtelse, inneburit en såsom förutsätt­ ning för församlingsbildandet uppställd prestationsskyldighet, som ursprung­ ligen utkrävts av de kyrkliga myndigheterna, vilka utövade en rätt vittgående befogenhet att för kyrkans räkning ålägga kyrkomenigheterna skatter och be­ svär, samt att efter reformationen Konungen övertagit kyrkans befogenheter i detta och andra avseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 171

Grunden för anordningen att göra överlåtelsen av prästbolet till sockenkyrkan och icke till församlingen vore, har kollegiet påpekat, den kanoniska rättens och de kyrkliga myndigheternas krav på att boställsjorden skulle formligen övergå från givarnas till ett kyrkligt instituts, sockenkyrkans, ägo. Efter medeltida åskådning vore det, har kollegiet vidare framhållit, ej församlingens utan kyr­ kans behov av präst och gudstjänst, som skulle säkerställas, och församlingen vore endast den kyrkliga verksamhetens objekt. Den prästerliga boställsjord, som ej anvisats av kronan, vore enligt kollegiets mening på få undantag när att anse såsom stiftelseegendom under statens kon­ troll. Kollegiet, som anser, att församlingarnas rätt i varje fall icke är star­ kare än intressenternas för en stiftelse utan i visst avseende svagare än i van­ liga stiftelser, har ytterligare såsom sin mening framhållit, att pastoraten, vilka i grund och botten blott vore enheter för fullgörande av vissa offentliga skyldig­ heter, först genom 1910 års lagstiftning insatts såsom »mera direkt intresse­ rade». Emellertid hade permutationsinstitutet vid berörda stiftelser enligt kol­ legiets mening större utrymme än i fråga örn de rent privaträttsliga stiftelserna. Det karaktäristiska för prästlönejorden och sammanhängande med dess offent­ ligrättsliga ställning vore sålunda enligt kollegiet att genom organisatoriska förändringar i administrativ väg intressenternas krets, vad varje stiftelse be­ träffar, principiellt kunde ändras. Kollegiet har i sitt utlåtande påstått, att ej ens någon förvaltningsrätt i av­ seende å prästboställe under protestantisk tid, och sannolikt ej heller under katolsk, tillkommit församlingen, samt anför till stöd för denna mening ett flertal omständigheter. Kollegiet har slutligen såsom sin mening framhållit, att när utrednings­ männen och 1931 års sakkunniga talade örn pastoratens eller församlingars »rättigheter» eller »lagstadgade rätt», de icke kunnat uppvisa, att dessa rättig­ heter, örn därmed avsåges privaträttsliga rättigheter, hade något reellt innehåll. Kollegiet har därför ansett, att det alltjämt torde föreligga fullgiltig anled­ ning att vid övervägande av frågorna om församlingarnas rätt till den icke av kronan upplåtna prästlönejorden och dess avkastning samt örn dispositionen och förvaltningen därav utgå från uppfattningen örn denna egendoms egenskap av sti f telseegendom d

Kammarkollegiet och statskontoret: Den ekonomiska förvaltningen av präst­ lönejorden har, såsom kammarkollegium erinrat i sitt utlåtande den 31 okto­ ber 1930 över 1929 års betänkande, alltifrån medeltiden tillkommit tjänstinne­ havarna. Sedan under 1800-talet den boställsjord, »löningshemman», som plägat utlegas till av indelningshavarne antagna brukare (landbor, arrendatorer), i vissa delar av landet blivit föremål för utarrendering genom domkapitel och länsstyrelse på bestämd tid, oberoende av tiden för indelningshavarens innehav, blev genom 1862 års lagstiftning »författningsenlig utarrendering» regel för all löningsjord samt utsträcktes genom 1910 års lagstiftning även till bostadsboställena (med undantag för prästgårdsområdena). Vad skogen beträffar in­ togs i den första skogsordningen av den 22 mars 1647 den bestämmelsen (p. XIII) att präst ägde nyttja sitt boställes enskilda (avrösade) skog, »dock så att prästbordet eller stommen icke förringas eller förvärras för den som efter kommer». Häröver skulle biskoparna, kapitlen och prostarna ävensom lands­ hövdingarna hava uppsyn. Enligt 1664 och 1734 års skogsordningar var kret- 1

1 Utredningsmännen hava utarbetat ett genmäle å kollegiets kritik. Genmälet fogas såsom bilaga (nr 4) vid statsrådsprotokollet.

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7.

sen av dem, som angivna kontrolluppgift ålåg, utvidgad med »socknen och nå­ gon annan vederbörande i socknen». Den ekonomiska förvaltningen av skogen tillkom emellertid fortfarande prästen och den närmaste rättsvården landshöv­ dingen. Genom skogsordningen den 10 december 1793 (§ 25) ställdes de präs­ terliga boställenas skogar under skogsstatens kontroll, genom 1866 års skogsord­ ning möjliggjordes dennas övertagande av den direkta vården och förvaltningen, vilket genom 1910 års lagstiftning blev obligatoriskt för all prästlönejord. Nå­ gon medbestämmanderätt har härvid aldrig tillagts församlingarna eller pastora­ ten, ej ens beträffande boställen, som av dem anskaffats. Den statliga förvalt­ ningslinjen har alltså konsekvent utvecklats. Kontrollen eller den rättsliga vår­ den har under protestantisk tid alltid tillkommit offentliga myndigheter, i regel statliga och kyrkliga i förening. Att detta står i överensstämmelse med kyrkans statsrättsliga ställning torde framgå av vad ovan anförts .1 Där penningfonder funnits hava dessa före ikraftträdande av 1910 års lagstiftning ofta stått under domkapitels eller statskontorets förvaltning. Efter angivna tid har förvaltningen av dessa fonder, i den mån de ansetts utgöra lokala avlöningstillgångar, helt överlämnats till pastoraten.

Givetvis kunna de förvaltningsgrundsatser, som för närvarande tillämpas be­ träffande prästlönejorden, icke utgöra hinder för att till prövning upptaga frå­ gan huruvida och under vilka villkor ett delegerande av statens förvaltnings­ myndighet till pastoraten må äga rum. Denna fråga bör emellertid behandlas företrädesvis, för att ej säga uteslutande, ur praktiska synpunkter. Vid frågans lösning måste huvudvikten ligga därpå att de prästerliga avlöningsmedlen kom­ ma tili användning för det avsedda ändamålet samt att de därtill för framtiden bevaras. Att så fortfarande kommer att ske måste vara förutsättningen för varje förvaltningsform, vare sig förmögenheten till större eller mindre del förvaltas av staten, genom rent kyrkliga myndigheter eller genom andra organ. Ändamålet med de nya bestämmelser, som böra utfärdas i förevarande ämne, synes i främsta rummet vara att giva prästerskapet en betryggad ekonomisk ställning. Åt vem omhändertagandet av den kyrkliga förmögenheten uppdrages må principiellt vara mindre betydelsefullt, om blott därigenom vinnes den eftersträvade effektivi­ teten och enkelheten i förvaltningen samt vederbörlig hänsyn tages till de vär­ den, som för kyrkan må sammanhänga med äldre ordning för prästerskapets avlöning. Formellt sett innehåller de sakkunnigas betänkande i nu berörda del förslag till ändrade grunder för förvaltningen av prästlönejorden. Reellt sett synes dock förslaget innebära även något annat och mera vittgående, nämligen att det icke tillkomme staten att utöva några eller åtminstone icke andra än rent perifera förvaltningsbefogenheter över den ecklesiastika jorden. I motsats härtill anse ämbetsverken för sin del staten icke blott böra be­ stämma grunderna för förvaltningen av denna fasta egendom utan även ge­ nom sina organ öva uppsikt däröver och över att egendomen bibehålies för sitt ändamål. Ett överlämnande till domkapitlen av all den kontrollerande befogen­ het, som enligt de sakkunniga skulle utövas från offentlig myndighets sida. lärer icke kunna anses innefatta ett uppehållande av statens överinseende över fastigheterna. Detta överinseende bör fortfarande vara anförtrott åt någon statens centrala myndighet.

Härmed torde åsyftas kammarkollegiets i bilaga S intagna anförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181. 173

Den omständigheten att pastoraten för närvarande äro och även efter de sak­ kunnigas förslag skulle förbliva berättigade att, så långt behovet sträcker sig, för prästlönernas gäldande tillgodonjuta avkastningen från löneboställe, grun­ dar enligt ämbetsverkens uppfattning icke något anspråk från pastoratens sida att övertaga förvaltningen. Ej heller lärer den av kollegium berörda uppfatt­ ningen örn boställsupplåtelserna som stiftelser 1 kunna giva fog för ett sådant anspråk. Valet av organisationsformen för förvaltningen av boställena bör, i anslutning till vad nyss anförts, ske på grundvalen av ett bedömande av frå­ gan i vilken mån den ena eller den andra organisationen erbjuder de högsta garantier för prisbillighet och högsta möjliga räntabilitet. Av den ytterst kortfattade motivering, som utredningsmännen och de sak­ kunniga lämnat till stöd för den föreslagna förändringen i fråga om löneboställenas förvaltning, och vad eljest i ärendet förekommit hava ämbetsverken — även med frånseende av den principiella ståndpunkt ämbetsverken i sina förut avgivna utlåtanden i frågan intagit — för sin del icke funnit att sådana garantier som nyss berörts skulle föreligga enligt det framlagda förslaget. Detta förslag, såsom det blivit utformat, kan således icke anses innebära en godtagbar lösning av förvaltningsproblemet. Till närmare utveckling härav torde få anföras följande. Efter ämbetsverkens övertygelse kan kyrkoförsamlingarnas organisation icke anses avpassad för jordbruks- och än mindre för skogsförvaltning. Den erfa­ renhet som i vissa fall vunnits rörande kommunal förvaltning av jordbruks­ egendom talar icke till förmån för en sådan förvaltningsform, åtminstone icke utan en särdeles stark kontroll. Den av de sakkunniga, i huvudsaklig anslutning till utredningsmännens för­ slag, förordade omregleringen av prästlöneväsendet — med pastoraten såsom väl i första hand ansvariga för prästlönekostnadens utgörande, men likväl med rätt för pastoraten att ur de gemensamma avlöningstillgångarna, kyrkofonden, utbekomma vad som erfordras för ändamålet utöver dels avkomsten av de lo­ kalt anvisade avlöningstillgångarna och dels ett efter låg beräkning utmätt bi­ drag av pastoratets skattebetalande medlemmar — synes icke vara av beskaf­ fenhet att i och för sig kunna, i motsats mot vad som för närvarande kan sä­ gas vara förhållandet, hos det särskilda pastoratet ingiva ett verkligt intresse för att löneboställena måtte på stadigvarande sätt giva den största möjliga av­ kastning. I händelse av förändringens genomförande torde nämligen antalet pastorat, varest utdebiteringen av församlingsavgifter till prästerskapets avlö­ nande röner inverkan av en ökning eller minskning i löneboställets avkastning, snarare bliva mindre än för närvarande. Utredningsmännen hava (s. 43 )2 uttalat som sin mening att ett starkt intresse för egen förvaltning av boställena kunde även hos pastorat, som åtnjöte tillskott ur kyrkofonden, påräknas, därest ut­ räkningen av tillskottets belopp anordnades på det sätt, som utredningsmännen i annat sammanhang föresloge, nämligen (s. 88)3 att tillskottet beräknades efter ett uppskattat normalvärde å boställenas nettoavkastning — ett förslag, som de sakkunniga biträtt. Det synes som skulle i sådana fall intresset komma att bliva inriktat på erhållandet av en för pastoratet så gynnsam marginal som möjligt mellan den s. k. normalavkastningen och den avkastning, som verkligen kan erhållas. Ett intresse av denna beskaffenhet synes knappast vara förenligt med löneboställets bästa.

1 Se bilaga 2. * Se ovan s. 106. 3 Sc ovan s. 119.

174 Kungl. Maj:is proposition nr 187.

Ämbetsverken måste också ställa sig ytterst tvivlande i diråga örn lämplig­ heten av skogsförvaltningens överlämnande till pastoraten allenast med stöd av den fackkunskap som den föreslagna stiftsintendenten representerar. Försla­ get i denna del går rakt emot vad som förut från sakkunnigt håll ansetts behöv­ ligt för beredande av erforderlig vård för de rika ecklesiastika skogstillgån­ garna, nämligen en förstärkt fackmannamässig vård. Enligt det föreliggande förslaget skulle denna fackmannamässiga vård nedbringas till ett minimum — för så vitt ej utvecklingen ginge i den riktningen att stiftsintendenten toge det hela i sina händer, vilket måhända vore det under de tänkta omständigheterna bästa, utan att dock motsvara behovet. Vad den enligt de sakkunnigas mening uppkommande prisbilligheten i boställsförvaltningen angår hava utredningsmännen beräknat kostnaden för den nu föreslagna förvaltningsorganisationen till ungefär hälften av kostnaden för den nuvarande förvaltningsorganisationen (häri inberäknat en uppskattad kost­ nad för länsstyrelsernas och domänstyrelsens verksamhet) och till omkring en tredjedel av kostnaden för den av 1927 års sakkunniga föreslagna organisatio­ nen. Härvid synas utredningsmännen gå ut från att pastoratens förvaltnings­ organ icke skulle tillgodoräkna sig någon gottgörelse för sitt sysslande med bo­ ställena. Huruvida så komme att ske eller i vilken omfattning pastoraten kunde komma att med tillämpning av 115 § förslaget till prästlönelag och 22 § i lagen örn församlingsstyrelse tillsätta avlönad boställsstyrelse för ifrågavarande för­ valtning undandrager sig ämbetsverkens bedömande. Men det måste tagas för visst, att tillsättande av sådan styrelse kommer att ske i synnerlig stor ut­ sträckning. Måhända står man enbart av denna grund inför en behållningen minskande utgift på en halv eller hel million kronor. Huruvida kostnaden för skogsförvaltningen skulle kunna begränsas till den av utredningsmännen an­ tagna kostnaden 420,000 kronor synes tvivelaktigt. Det torde böra erinras örn att kyrkofondskommittén för den av kommittén tänkta särförvaltningen i orten beräknat en väsentligt talrikare personal (kyrkofondskommitténs huvudbetän­ kande s. 187) än den, som av utredningsmännen och 1931 års sakkunniga an­ setts tillräcklig. Kostnaden för boställsnämnderna synes även väl snävt beräk­ nad. Även i andra hänseenden torde en del av utredningsmännen och de sak­ kunniga icke beräknade kostnader uppstå, exempelvis för en utan tvivel som nödig befunnen utvidgning av domkapitlens personal; i vilket avseende kan hänvisas till behovet av en juridiskt bildad bisittare i domkapitlet. Beträffande de sakkunnigas förhoppningar rörande ökad räntabilitet hos prästlönejorden såsom en följd av deras förslags genomförande tilltro sig äm­ betsverken ej att antaga, att den behållna avkomsten efter avdrag av förvalt­ ningskostnaden skulle komma att höjas genom förvaltningens hänläggande under pastoraten; en del i denna riktning syftande föreslagna åtgärder, såsom ett ändamålsenligare ordnande av byggnadsfrågan, lära för övrigt med lika framgång kunna ordnas om annan förvaltning genomföres. Örn effektiviteten av den av de sakkunniga föreslagna skogsförvaltningen måste ämbetsverken ställa sig ytterst tvivlande. Särskilt bör påpekas att de sakkunniga tagit allt för lätt på försäljningsproblemet, vilket ingalunda torde vara lättlöst, i synnerhet vid de icke så få prästskogar, där den behållna inkomsten uppgår till ett eller flera tiotusental kronor örn året vid varje skog. _ Även andra omständigheter måste antagas komma att, i händelse av tillämp­ ning av de sakkunnigas förslag, minska avkomsten av egendomen i fråga eller rättare den för prästlöneändamålet disponibla delen därav. Avgörande för för­ hållandet mellan pastoraten och kyrkofonden bleve efter förslaget icke den

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 175

verkliga behållning, som löneboställenas jord- och skogsbruk lämnade, utan den normalavkastning, som komme att beräknas. Då det måste anses som en helt naturlig strävan att pastoraten härvid komme på den säkra sidan och att all risk stannade på kyrkofonden, torde — såsom närmare beröres i yttrandet över lagförslagets 85—88 §§ — det vara att förvänta att den uppskattade nor­ malavkastningen komme att bliva avsevärt lägre än den avkastning, som för närvarande utgår och även den, som med bibehållande av nuvarande förvalt­ ningsform må vara att framdeles påräkna. Till en försiktig beräkning måste också medverka de nuvarande osäkra ekonomiska förhållandena och de svårig­ heter varmed såväl jord- som skogsbruk nu hava att kämpa. Från de i 19 § 4 mom. prästlöneregleringslagen anbefallda beräkningarna rörande den behåll­ na årliga skogsavkastningen vid ecklesiastika boställen har vunnits lik erfa­ renhet angående vanskligheterna beträffande beräkningen av värdet av skogs­ avkastningen. Skiljaktigheten mellan den verkliga och den beräknade avkast­ ningen från varje särskild skog har stundom uppgått till 100 % eller mer och, i penningar räknat, till ett eller flera tusen kronor för år, därvid skiljaktighe­ ten ibland visat sig i att den på förhand beräknade avkomsten varit högre än den verkligen utfallande, ibland framträtt i ett motsatt förhållande. Det är ej sannolikt att boställsnämnden skall bliva säkrare i sina beräkningar än do­ mänstyrelsen. Till stöd för förslaget om beräkning av normalavkastning hava utredningsmännen hänvisat till motsvarande anordning beträffande landsfiskalsoch lektorsboställen. Häremot vilja ämbetsverken erinra därom att erfaren­ heterna från dessa boställen icke äro uppmuntrande, enär den beräknade avkast­ ningen här visat sig regelmässigt och väsentligt understiga den verkliga, allt till vinst för innehavaren men till nackdel för det allmänna. Det kan ock förväntas att det i 107 § föreslagna avsteget från 1910 års lag­ stiftnings grunder örn överskotts redovisande till kyrkofonden — nämligen i fall då sådant skulle »förnärma pastoratets rätt» — skulle om det infördes i lag komma att minska kyrkofondens intäkter. Med utgångspunkt från den av utredningsmännen uttalade och av de sakkunniga delade meningen örn för­ samlingarnas på civilrättslig grund vilande rätt till boställena synas försam­ lingarna (pastorat) över lag kunna tänkas komma att göra anspråk på att helt få disponera avkastningen för egen räkning, varför risken i fråga rör sig om ett eventuellt belopp av upp till omkring I /3 million kronor. Vid förvaltningsfrågans bedömande får ej förbises att — även efter de sak­ kunnigas förslag — de gemensamma avlöningstillgångarna, kyrkofonden, på grund av sin ansvarighet för att åt pastoraten tillhandahålles vad dessa för prästerskapets avlönande behövde utöver de lokala avlöningstillgångarna, inbe­ räknat vad pastoraten hade att genom uttaxerade medel bestrida, skulle äga ett starkt intresse av att den behållna årliga inkomsten av den fasta egendo­ men bleve den högsta möjliga. I samma riktning verkar den föreslagna förbin­ delsen för kyrkofonden att tillhandahålla pastoraten förskott för fullgörandet av dessas skyldigheter i avseende å löneboställenas bebyggande m. m. Detta måste framkalla ett bestämt krav på att från det allmännas sida kontroll ut­ övas över förvaltningen av fastigheter och övriga kapitaltillgångar. Detta krav kan icke anses bliva tillfredsställt på det sätt de sakkunniga föreslagit. Det synes för övrigt, med den ställning staten i över 400 år intagit till kyrkan, uteslutet att staten skulle, allraminst på en så knapphändig utredning som den föreliggande, avhända sig rätten att genom egna centrala organ permanent kon­ trollera förvaltningen av ett i fastigheter och penningar liggande kapital av, den av statskontoret förvaltade kyrkofonden oberäknad, omkring 200 millioner

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kronor, därav en icke obetydlig del härrör från anslag av kronan, oell detta under nuvarande förhållanden, då stark kritik riktats mot kommuners sätt att handhava sin ekonomi samt det växande antalet kommunala förskingringar fäst uppmärksamheten på bristerna i den kommunala förvaltningen. Från det allmännas sida är det därför ej möjligt att nöja sig med den av de sakkunniga förordade kontrollen. Det synes som hade utredningsmännen och de sakkun­ niga icke tillräckligt beaktat stadgandet i 10 kap. 1 § kyrkolagen, att »upp­ sikten, vården och försvaret» av kyrkan tillkommer Kungl. Maj:t. Det före­ liggande lagförslaget innebär en fullständig avveckling av Kungl. Maj:ts ma­ teriella beslutanderätt i avseende å de prästerliga lönetillgångarnas disposition genom förläggande av all kontroll samt all annan myndighetsförvaltning hos de speciellt kyrkliga organen, domkapitlen, med uteslutande av de statliga, samt genom alla förvaltningSmåls hänvisning besvärsvägen till regeringsrätten. Utredningsmännens (s. 46) och de sakkunnigas (s. 89) utan motivering gjorda uttalande, att domkapitlet är »bäst skickat att tillvarataga intresset av bostäl­ les bevarande för framtiden», kan icke av ämbetsverken godtagas. Ämbetsver­ kens erfarenhet går ej i denna riktning. Föreställningen att ett permanent cen­ tralt organ ej vore påkallat strider i varje fall mot det önskemål örn centrali­ sering av den rättsliga vården av den offentliga egendomen, varåt riksdagen i skrivelse den 12 juni 1918 (nr 368) givit uttryck. Det av de sakkunniga (s. 45) framlagda förslaget rörande inrättande av en provisorisk kommission för handläggning av vissa frågor kunna ämbetsverken ej tillstyrka. Framför allt vore det föga betryggande att hos en kommission av sådan art hava för­ lagd befogenheten att pröva och avgöra besvärsmål. Vad sålunda sagts örn kommissionen gäller i än högre grad örn den inspektör, som eventuellt skulle övertaga kommissionens uppgift bland annat såsom mellaninstans. De sakkunniga hava stött sitt förslag angående boställs förvaltningens över­ lämnande till pastoraten bland annat på att de erfarenheter, som i Finland vun­ nits rörande en till församlingarna decentraliserad förvaltning av prästbostäl­ len, voro »anmärkningsvärt goda». Anordningen hade visat sig vara praktisk, enkel och god. Den av utredningsmännen lämnade redogörelsen rörande förvaltningen av de finska prästboställena innehåller icke tillräckliga upplysningar för att sätta läsaren i stånd att skaffa sig ett självständigt omdöme härutinnan och således ej heller därom huruvida det ekonomiska resultatet av berörda förvaltning kan skattas högre än för den händelse förvaltningen varit mindre decentraliserad eller helt centraliserad. För övrigt synes av redogörelsen kunna slutas, att församlin­ garna i Finland äro ensamt ansvariga för prästlönens utgörande och således av denna grund verkligt intresserade av det ekonomiska resultatet av bosta lis för­ valtningen. Visserligen omförmäles (s. 192) en vederlagsfond, »en kyrkofond i miniatyr», men om dess syfte nämnes intet. Beträffande prästgård innebär de sakkunnigas förslag huvudsakligen den förändringen att laga syns befogenhet att bestämma om prästgårdsområdets storlek m. m. och förordna rörande nybyggnad av sätesbyggning (boningshus) å prästgård samt förrätta av- och tillträdessyn i fall där sådan syn äskas skulle upphöra, därvid bestämmanderätten rörande prästgården och dess bebyggande skulle överflyttas å boställsnämnden, varjämte någon av- och tillträdessyn ej längre vore behövlig. Med hänsyn till prästgårdens egenskap av boställsförmån och de ofta för tjänstinnehavaren — även örn han ej är »boställshavare» — ömtåliga frågor, som kunna uppstå särskilt i fråga örn sätesbyggningens storlek, inredning och öv-

Kunc/1. Majlis proposition nr 187.

riga beskaffenhet, synes det olämpligt att upphäva synerättens nu ifrågava­ rande befogenheter. , .. , .. _ ... Anledning synes ej heller föreligga att borttaga det överinseende över präst­ gårdarna, som nu utövas av staten genom central förvaltningsmyndighet Ej heller beträffande de löneboställen, vilkas ankomst ingar direkt till kyrkofonden, föreligga efter ämbetsverkens mening skäl att vidtaga ändring i fråga om den centralt utövade förvaltningen.

Därav att förvaltningen av pastoratens prästlönetillgångar anförtroddes pasto­ raten själva hava de sakkunniga (s. 100 ) ansett följa att pastoraten också skulle utöva processuellt representantskap för dessa prastlonetillgangar, dock att domkapitlen bibehölles vid sin hittillsvarande rätt att oberoende av pasto­ raten föra talan för prästlönetillgångarna. Med denna argumentering torde icke den i sig själv icke lättlösta frågan örn den rättsliga vardén vara slutbedömd. Efter ämbetsverkens mening vore det allt för äventyrligt örn staten skulle avstå från sin nuvarande rätt att utöva sådan vård. Tvärtom bora bestäm­ melserna för tillgodoseende av denna vård genom staten göras mera eiiek-

De erinringar, som pläga framställas mot det sätt, varpå det rättsliga rep re sentantskapet för prästlönetillgångarna för närvarande är ordnat, hava riktat sjö- även mot domkapitlen. Det har erinrats att dessa till stor del sakna förut­ sättningarna för att med erforderlig omsikt fullgöra uppdrag som handhavare av den rättsliga vården av den ecklesiastika fasta egendomen. Denna erinran torde kvarstå även efter genomförandet av de sakkunnigas föreslagna iorvaltningsreform. Anledning saknas att från befogenheten härutinnan skilja det centrala ämbetsverk, som för närvarande bär sådan plikt sig alagd kammar­ kollegium. Behovet av en centraliserad sådan vård har av tidigare utredningar framhävts. Vare sig centraliserings- eller decentralisermgssynpunkter anses böra vara bestämmande för själva förvaltningen av prästlönetillgångarna tala starka skäl för en centraliserad tillsyn över förvaltningen Kollegium har tor sin del härutinnan utförligt uttalat sig i sitt den 6 juni 1924 avgivna utlåtande över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande (se statens offentliga utrednin­ gar 1929:40, s. 125, 127).

På grund av det anförda anse sig ämbetsverken förhindrade tillstyrka att förvaltningen av den till prästerskapets avlöning avsedda fasta egendomen organiseras på grundvalen av utredningsmännens och de sakkunnigas nu före­ liggande förslag. , j Huruvida en tillfredsställande förvaltningsreform skulle kunna grundas pa ett användande av pastoraten såsom organ för det närmaste handhavandet av löneboställena inom en förvaltning, som i övrigt utövas av statliga organ, inne­ fattar en fråga, som icke utan en närmare undersökning kan bedömas. Då någon sådan undersökning icke föreligger hava ämbetsverken icke an­ ledning att frångå vad i förevarande del av ärendet anförts i utlåtandena över 1929 års förslag jämte därvid fogade särskilda meningar. , Ämbetsverken hava slutligen tillkännagivit, att de icke i och tor sig bade något att erinra däremot, att prästerskapets avlönande skulle i torsta hand förbliva en angelägenhet iör pastoraten.

12

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187).

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Sedermera har Kungl. Maj :t lämnat skatteutjämningsberedningen tillfälle att till Kungl. Majit inkomma med yttrande över 1931 års sakkunnigas be­ tänkande och förslag i vad förslaget avsage frågor, som folie inom beredningens utredningsuppdrag. Skatteutjämningsberedningen bär i anledning av denna remiss anfort; Skatteutjämningsberedningen har genom remiss, som med tillhörande hand­ lingar den 11 januari 1932 kommit beredningen tillhanda, beretts tillfälle att yttra sig över den 15 oktober 1931 av särskilda sakkunniga avgivet »Betänkande med förslag till prästlönelag m. m.» i vad betänkandet berör området för be­ redningens arbete. I anledning härav får beredningen till en början meddela, att sedan de för­ beredande undersökningar, vilka ansetts nödvändiga för beredningens arbete numera i allt väsentligt blivit slutförda, utredningen jämväl i övrigt fortskridit så långt, att beredningen hyser förhoppning att kunna under innevarande år avgiva principbetänkande med fullständig plan rörande finansieringssystemet för täckande av utgifter, vilka för närvarande helt eller delvis belasta det kom­ munala skatteunderlaget. Beredningen har förutsatt, att detta betänkande skulle ej blott uppdraga riktlinjer angående kostnadsfördelning och utdebiteringsomrade i fråga örn varje förvaltningsgren, som bomme att av de föreslagna änd­ ringarna beröras, utan jämväl söka klarlägga därav föranledd utjämningseffekt pa hela skattebördan inom de särskilda kommunerna. Och givetvis har berednin­ gen även avsett att vid sin behandling av de olika förvaltningsgrenarna icke allenast ägna beaktande åt den siffermässiga skattelindrings- eller skatteutjämningseffekten av vad som föreslås utan även ingå på spörsmålet örn de admini­ strativa och ekonomiska fördelar eller olägenheter, som kunna anses förbundna med det ena eller andra finansieringssystemet. För lösningen av skatteutjämningsproblemet i dess helhet lärer det remitterade förslaget icke kunna tilläggas någon större betydelse. Förslaget innefattar otvivelaktigt en ganska avsevärd utjämmng av den del av det kommunala skattetrycket, som föranledes av utgifterna till prästerskapets avlöning. På sätt i sakkunnigbetänkandet anmärkts mot 1929 ars i samma ämne avgivna förslag till en ännu längre gående utjämning av prastloneutgi Berna kan det emellertid sättas i fråga, huruvida en dylik isolerad åtgärd i verkligheten skulle leda till att de särskilda kommunernas totala skatteryck bleve mindre ojämnt. De i betänkandet behandlade frågorna rörande ordmngen för de ecklesiastika tillgångarnas förvaltning höra till de mera inveck­ lade och svärdsta ay våra administrativa problem, ett förhållande, som bestyrkes av de mycket skiljaktiga meningar, vilka under ärendets beredning kommit till uttryck. Att under den korta tid, varöver beredningen finner sig förfoga med hänsyn till att proposition till årets riksdag ställts i utsikt, företaga någon närmare granskning av de med remissen avsedda frågorna, finner beredningen icke möjligt. På samma gång beredningen får härom göra anmälan tillåter sig beredningen e gagn a tillfället att framhålla sin uppfattning om det önskvärda i att såvitt möjligt, skatteutjämningsproblemet i sin helhet varder, i den mån starka skäl icke finnas böra föranleda till undantag, i ett sammanhang behandlat och fram­ lagt till skärskådande.

Därjämte har beredningen överlämnat en på dess uppdrag utarbetad prome­ moria, innefattande vissa synpunkter med avseende å den skatteutjämnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 179

effekten av 1929 och 1931 års sakkunnigas förslag. Promemorian torde få så­ som bilaga (nr 5) åtfölja statsrådsprotokollet. Mot beredningens yttrande hava två av dess medlemmar avgivit reservation av följande innehåll: Majoriteten inom beredningen har bl. a. framhållit, att det remitterade för­ slaget icke kan tilläggas någon större betydelse för lösningen av skatteutjämningsproblemet i dess helhet. Vi biträda denna uppfattning, men kunna vid så­ dant förhållande icke inse, att ett framläggande för innevarande års riksdag av 1931 års sakkunnigeförslag rörande prästlönelag m. m. skulle kunna ogynnsamt inverka på beredningens arbete. Majoriteten inom beredningen nämner ej heller i detta sammanhang särskilt detta sakkunnigeförslag. Det förefaller oss där­ jämte mycket ovisst, örn beredningen, vars arbete väsentligen inriktats på de ur skatteutjämningssynpunkt betydelsefulla frågorna om skolväsendet och fattigvårdsväsendet, skall bliva i tillfälle att inom den av majoriteten angivna tiden verkställa erforderliga utredningar och avgiva, förslag rörande det kompli­ cerade spörsmålet örn en genomgripande omläggning av de ecklesiastika till­ gångarnas förvaltning. Vid nu nämnt förhållande anse vi att beredningen bort, med överlämnande av den av beredningens sekreterare utarbetade promemorian inskränka sig till att anföra, att beredningen sett sig ur stånd att granska det remitterade betänkandets förslag till förändrad förvaltning av de ecklesiastika tillgångarna före utgången av den tid, som torde erfordras för arbetet med fär­ digställande av proposition till riksdagen.

Ehuru den kritik, som av 1927 års sakkunniga, kyrkofondskoinmittén och Departe­ domänstyrelsen riktats mot den nuvarande ordningen för förvaltningen av mentschefen. Kritiken av prästlönejorden, måhända är något överdriven i vissa avseenden, torde det icke det nuvarande kunna förnekas, att den i allt väsentligt träffar rätt. Det torde vara oemotsäg­ förvaltningssättet. ligt, att åtskilliga av de av den ecklesiastika arrendeförordningen föreskrivna villkoren för utarrendering av löneboställena kunna vara äventyrliga för arrendatorerna, i det de innehålla moment, som till sina ekonomiska konse­ kvenser äro vid arrendeavtalens ingående omöjliga att överskåda. Att därigenom arrendeavgifterna ej sällan kommit att bliva jämförelsevis låga, kan knap­ past betvivlas. I många fall har man på de föreskrivna villkoren icke ens kunnat erhålla något som helst arrende för boställen, som i och för sig bort vara eftertraktade av arrendespekulanter. Det är därjämte uppenbart, att det nu­ varande juridiskt-administrativa sättet för förvaltningen av arrendeboställena icke fyller måttet, beroende dels på förvaltningsbefogenheternas splittring på ett flertal myndigheter å olika orter, dels ock på avsaknaden av förvaltare, som är direkt ekonomiskt intresserad av förvaltningens resultat. Vad beträffar skogsförvaltningen, har ju redan framgått av jägmästaren Amilons utredning (ovan sid. 85), att allt icke är som sig bör. Även örn detta icke enbart beror på det nuvarande förvaltningssystemet, får man dock icke förbise, att den ecklesiastika skogsförvaltningen för domänverket är och på grund av dettas egenskap av affärsdrivande verk måste förbliva ett biintresse, som icke kan påräkna samma omsorg som verkets egentliga

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

uppgift, nämligen att göra de under domänfonden lydande kronoskogarna och kronodomänerna så avkomstgivande som möjligt. Domänstyrelsen har ju också själv medgivit, att prästskogarna på grund av sitt stora antal, sin ringa medelareal och spridda belägenhet icke äro något lämpligt objekt för förvalt­ ning genom skogsstaten samt i anledning härav till och med föreslagit, att de skulle utbytas mot skogar av annan art, vilka bättre lämpa sig för denna för­ valtning. Kyrkofondskommittén har i motsats mot domänstyrelsen påyrkat en särförvaltning av prästskogarna men till stöd härför anfört bl. a. ett skäl, som synes mig icke längre vara fullt bärkraftigt. Kommittén påpekar nämligen, att dessa skogar avsett att tjäna vissa speciella behov av virke in natura, såsom boställes husbehov, behov av bränsle samt behovet av virke för prästgårds- och kyrko­ byggnad. Så hava förhållandena en gång varit, men enligt nutida uppfattning måste dock prästskogarnas främsta uppgift vara att lämna så stor ekonomisk av­ kastning som möjligt att användas till gäldandet av kostnaderna för de med bo­ ställena avsedda ändamålen. I den mån de angivna behoven av virke in natura icke kunnas fyllas utan eftersättande av kravet på högsta möjliga ekonomiska av­ kastning, böra de tillgodoses med virke, som inköpes för de från skogen här­ flytande försäljningsmedlen. De ofta påtalade olägenheterna av det i tillämpning varande förvaltnings­ systemet framgå av min förut lämnade redogörelse. Kritiken av Den kritik, som av 1927 års sakkunniga och andra riktats mot det nuvarande de sätte^för de för finansieringen av prästlönekostnaderna, synes mig däremot i icke ringa finansiering av män skjuta över målet. De sakkunniga bedöma sålunda 1910 års lagstiftning baderna081"sä Solt sorn uteslutande ur synpunkten av den grad av skatteutjämning mellan pastoraten, som därigenom åstadkommes. En skatteutjämning i modem mening åsyftades emellertid ingalunda med ifrågavarande lagstiftning. För ett riktigt förstående av innebörden i 1910 års lagar bör man erinra sig, att dessförinnan obegränsad skyldighet för pastoraten att svara för att dess prästerskap erhölle ett tillfredsställande underhåll icke fanns stadgad. Pastoratsmedlemmarnas skyldigheter voro genom lagstiftningen till sin storlek bestämda och prästerskapet erhöll vad som i avgifter inflöt, vare sig detta var litet eller mycket. Under sådana förhållanden är det naturligt, att man vid den omlägg­ ning av löneväsendet, som genomfördes 1910 och som i första hand åsyftade en utjämning av prästlönerna, icke ville införa en pastoratens obegränsade ansva­ righet för dessa löner utan föreskrev en högsta gräns för avgiftsskyldigheten. I de fall, då vad som inflöt i boställsavkastning och församlingsavgifter icke förslog, utgick enligt 1910 års lagar vad som ytterligare erfordrades i stället i form av tillskott ur kyrkofonden. Enligt min mening måste man erkänna, att 1910 års lagstiftning fullt lyckades uppnå sitt syfte, nämligen att genom­ föra en utjämning av prästlönerna utan att samtidigt pålägga pastoraten en obegränsad skyldighet att, oberoende av sin ekonomiska bärkraft, ansvara för gäldandet av de utjämnade lönerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 181

Men även om sålunda den centrala anmärkning, som 1927 års sakkunniga rik­ tat mot 1910 års finansieringssystem torde vara obefogad, mäste de andra an­ märkningarna mot det nuvarande finansieringssystemet tilläggas så mycket större betydelse och anses fullt berättigade. Det kan nämligen icke förnekas, att under systemets tillämpning uttagits högre avgifter än som varit nödvändiga, därest de för avlönandet av prästerskapet avsedda medlen verkligen kommit till an­ vändning för detta sitt ändamål. Sistnämnda medel hava i stället, på senare tid till ett belopp av inemot 2.75 millioner kronor årligen, lagts till kyrkofondens kapital. För avhjälpande för framtiden av detta mindre önskvärda förhållande erfordras emellertid icke en så genomgripande reform som den av 1927 ars sak­ kunniga föreslagna. Den enklaste och närmast till hands liggande utvägen sy­ nes mig nämligen vara. att göra den övre gränsen för församlingsavgifterna rörlig. På sådant sätt skulle man nämligen kunna åstadkomma, att för varje år icke uttoges högre församlingsavgifter än som det året erfordrades utöver den summa, som funnes tillgänglig att användas såsom tillskott till pastoraten. Även den av 1927 års sakkunniga mot det nuvarande finansieringssystemet riktade anmärkningen, att det är behäftat med olägenheter i organisatoriskt hänseende, finner jag i allt väsentligt berättigad, särskilt i vad den rör avräk­ ningarna mellan pastoraten och kyrkofonden. Även i detta avseende torde det emellertid vara möjligt att med tämligen enkla medel åstadkomma rättelse. I det av 1931 års sakkunniga utarbetade förslaget har avräkningsförfarandet förenklats ända därhän, att tillskotten till pastoraten redan vid varje års början kunna utan någon som helst svårighet rent mekaniskt uträknas. Vad uppbörden av arrendemedel o. d. angår innebär 1931 års förslag också en betydande för­ enkling. Vid övervägande av denna fråga har jag icke kunnat finna den kritik, som riktats mot det nuvarande sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna, i och för sig föranleda till ett utdömande av de huvudgrunder, varpå denna finansie­ ring vilar.

BoställafOr- Av den framkomna kritiken mot den nuvarande ordningen för förvaltningen valtningen. av löneboställena torde framgå, att en reform är av behovet påkallad. Om riktlinjerna för denna reform föreligger i viss mån enighet. Nära nog enhälligt torde sålunda anses, att det nuvarande juridiskt administrativa sättet för för­ valtningen bör utbytas mot ett ekonomiskt-tekniskt sådant. Vidare böra i möj­ ligaste mån förvaltningsbefogenhcterna koncentreras och boställena komma i åtnjutande av ett enhetligt målsmanskap. Däremot skilja sig meningarna starkt, då fråga blir, hos vem förvaltningsbefogenheterna och målsmanskapet skola förläggas. Å ena sidan står här en mening, som vill överlämna hela förvalt­ ningen till tjänstemän, å den andra ett förslag att kommunalisera boställsförvaltningen och alltså bereda vederbörande kommunala enhet, pastoratet, det mått av självstyrelse, som låter sig förena med det städse påkallade och fullt befogade överinseendet från myndigheternas sida. ilan far ett starkt intryck

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. av att det är två väsensskilda uppfattningssätt, som här bryta sig mot varandra. Å ena sidan står det byråkratiska uppfattning ssättet, vilket med misstroende ser på det, som icke sker genom förvaltningstjänstemän och i de former, som äro hävdvunna för deras verksamhet. Å andra sidan står det demo­ kratiska uppfattning ssättet, vilket bygger på självstyrelsens eller folkstyrelsens princip, att vederbörande befolkningsgrupp själv genom sina valda förtroende­ män bör omhänderhava beslutanderätten i sina angelägenheter och beträffande dem även leda verkställigheten, då denna sker genom speciella arbetskrafter. Det byråkratiska åskådningssättet, som tagit sig uttryck i 1927 års sak­ kunnigas förslag, företrädes av de till centralförvaltningen hörande ämbetsverken och vissa länsstyrelser, medan den kommunala självstyrelsen, vars principer ligga till grund för 1931 års sakkunnigas förslag, omfattas av flertalet kyrk­ liga myndigheter, åtskilliga länsstyrelser samt skogsvårdsstyrelsernas för­ bunds centralråd och styrelsen för svenska landskommunernas förbund. De^ myndigheter, som omfatta den byråkratiska ståndpunkten, hava fram­ fört åtskilliga argument mot den föreslagna kommunaliseringen av boställsförvaltningen. Jag skall i korthet ingå på dessa argument. Till en början vill jag anmärka, att kammarkollegiet med flera myndig­ heter i sina yttranden gjort gällande, att 1931 års sakkunnigas förslag i förvalt­ ningsfrågan är baserat på en enligt myndigheterna i fråga med orätt hävdad äganderätt för församlingarna till boställena. Att på denna grund polemisera mot förslaget synes mig emellertid förfelat. Såvitt jag kan se, träffa dessa angrepp icke de sakkunniga, ty dessa hava, lika litet som utredningsmännen, yttrat sig om huruvida församlingarna hava äganderätt till boställena. De sakkunniga hava motiverat sitt standpunktstagande i förvaltningsfrågan med lämplighetsskäl och icke med någon påstådd rätt för pastoraten att övertaga förvaltningen, ehuruväl även historiska och juridiska skäl synts tala för en sådan anordning. Det huvudargument, som i olika utformning och med olika styrka anföres mot förvaltningens kommunalisering, är, att pastoraten och deras organ, kyrko­ rådet eller den nu föreslagna kommunala boställsstyrelsen, icke äro lämpade att förvalta löneboställena. Än är det pastoratsmedlemmarnas kompetens, än deras redbaihet, än badadera, som äro föremal för misstro. Visserligen synes ingen direkt vilja pasta, att det inom landspastoraten saknas personer med kompetens i fråga örn jordbruksdrift, men så mycket ivrigare framhålles, att kompetensen beträffande skogsskötseln är ringa och att författningskunskap och administrativ rutin saknas. De kommunala organen misstänkas också för benägenhet till egen­ nytta, och man erinrar örn de förskingringar, som tid efter annan förekommit inom den kommunala förvaltningen. De sålunda framförda skälen kräva intet utförligt bemötande. Gentemot de flesta av dessa skäl är det nämligen tillräckligt att erinra, att de rikta sig mot den kommunala självstyrelsen över huvud och mot de grundvalar, på vilka densamma vilar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 183 Vad särskilt angår den påstådda bristen på författningskännedom och admi­ nistrativ rutin i här ifrågavarande ämne, så är den ingalunda ådagalagd genom att hänvisa till de erfarenheter, som vunnits under tillämpningen av det nuva­ rande förvaltningssättet, ty då pastoraten sakna icke blott så gott som allt infly­ tande på förvaltningen utan också i fyra femtedelar av samtliga fall varje eko­ nomiskt intresse av resultatet av densamma, är det icke ägnat att förvåna, att pastoraten icke intressera sig för förvaltningen av boställena och följaktligen icke heller för de gällande förvaltningsföreskrifterna. Dessa senare äro för övrigt till den grad invecklade, att icke ens de nuvarande förvaltningsmyndigheterna själva alltid kommit tillrätta med dem. Föreskrifternas invecklade beskaffenhet är en följd av det nuvarande systemet, som kännetecknas såväl av förvaltningsbefogenheternas uppdelning på ett flertal myndigheter som av frånvaron av ett en­ hetligt målsmanskap för boställena. Båda dessa grundfel skulle försvinna genom införande på nu ifrågavarande område av kommunal självstyrelse under veder­ börlig kontroll. Denna reform skulle betyda en genomgripande förenkling av problemen. Förvaltning av jord och skog är ett verksamhetsområde, där pastoratsmedlemmarna redan på förhand äro hemmastadda och vid vilket deras starkaste intressen äro knutna. Om därtill komme, att förvaltningsformerna byggde på och anslöte sig till den kommunala självstyrelsens vedertagna for­ mer, så måste med fullt fog kunna förväntas, att pastoratsmedlemmarna både skulle väl känna och till det allmännas gagn väl tillämpa de blivande föreskrif­ terna. De uppgifter, som skulle ankomma på pastoratsorganen, komme att i allt väsentligt sammanfalla med dem, som kunna möta en var jordägare och som han i allmänhet är vuxen. För en del inom skogsbruket förekommande arbeten fordras en viss grad av fackutbildning. Den enskilda jordägaren anlitar i sådant fall biträde av fack­ man, ofta en av vederbörande skogsvårdsstyrelse tillhandahållen skogvaktare. I övrigt ombesörjer han själv de erforderliga åtgärderna. Jag kan icke före­ ställa mig, att bland medlemmarna i ett pastorat, där en boställsskog finnes, det skall saknas personer, som äro kompetenta att, med anlitande där så er­ fordras av sakkunnigt biträde, omhänderhava boställsskogens förvaltning. Att den kommunala förvaltningen av löneboställena måste- bliva mera effek­ tiv än den statliga, synes mig icke kunna betvivlas. Att exempelvis jord­ bruksegendom lättare förvaltas av en i närheten av egendomen boende och med ortens förhållanden förtrogen lantbrukare, vilken ständigt har tillfälle att följa jordbruksdriftens gång, än av en i länets residensstad eller annor­ städes utom pastoratet bosatt domänintendent eller en byråchef i huvud­ staden, torde lätteligen inses. Även en boställsskog av medelstorlek sy­ nes kunna på ett effektivare och billigare sätt förvaltas av pastoratet självt än av domänverkets revirförvaltare och skogvaktare. Därest pastoratet göres effektivt ekonomiskt intresserat av skogsavkastningen, torde nämligen dels den nu av tjänstemän ombesörjda bevakningen av skogen bliva överflödig, enär pastoratets medlemmar själva komma att vaka över att åverkan icke äger ruin,

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. dels avsättningsmöjligheterna på den lokala marknaden bättre komma att till­ varatagas än vad som kan ske från revirexpeditionen eller domänstyrelsens för­ sal jningsledning. Jag erinrar örn att domänstyrelsen själv, såsom redan nämnts, förklarat, att boställsskogarna icke lämpa sig för förvaltning genom skogsstaten annat än efter utbyte av en betydande del av dessa skogar mot andra. Enligt min mening är det lämpligare att anordna en efter det nuvarande be­ ståndet av boställsskog avpassad förvaltning, vilket givetvis icke hindrar, att pastoraten kunna, där så prövas lämpligt, i samarbete med varandra av­ yttra olämpligt belägna skogsskiften och inköpa gemensamma skogskomplex. Det torde vara att förvänta att de föreslagna stiftsintendenterna komma att i detta hänseende stimulera till initiativ och biträda vid dessas genomförande. 1927 års sakkunniga hava såsom bevis för att församlingarna äro olämpliga att handhava förvaltning av jordbruksfastigheter anfört, att i en del fall, då klockarboställen, merendels i strid mot giillande föreskrifter, omhändertagits av vederbörande församlingar, bebyggelsen å boställena icke underhållits. Det synes mig emellertid knappast riktigt att generalisera erfarenheterna från dessa klockarboställen, beträffande vilka ju, såsom de sakkunniga själva anföra, sär­ skilda föreskrifter saknats. Åtskilligt av skulden till de mindre tillfredsställande förhållandena i dessa fall torde för övrigt ligga dels i den bristfälliga kontrol­ len, vilken som bekant icke utövas av boställsnämnden, och dels i sagda bo­ ställens i allmänhet ringa omfattning, som icke inbjuder till intresserad jordbruksförvaltning. Gentemot de dåliga erfarenheterna från det mindre antal klockarboställen, som på angivet sätt omhändertagits av församlingarna, kan man åberopa gynn­ samma erfarenheter från kommunal fastighetsförvaltning å ett flertal områden. Det torde sålunda vara allmänt bekant, att kommunerna i icke ringa omfatt­ ning förvärvat jordbruksfastigheter till ålderdomshem samt att dessa fastig­ heter i allmänhet skötas mönstergillt. Vidare är det numera ingalunda ovanligt, att kommunerna förvärva egna skogar, vilka de med biträde av fackmän, ofta tillhandahållna av skogsvårdsstyrelse eller av skogssällskapet, förvalta på ett utmärkt sätt. Besparingsskogarna i Dalarne kunna även lämna goda exempel på framgångsrik 'skogsförvaltning i den kommunala självstyrelsens former. Slutligen får jag erinra, att lagstiftningen redan år 1866 givit möjlighet, att delägarna själva övertoge vården och förvaltningen av häradsallmänningarna. Av denna möjlighet hava de även i stor utsträckning och med gott resultat be­ gagnat sig. De goda erfarenheterna från dessa slag av kommunal fastighetsförvaltning torde få anses till fullo visa, att de kommunala organen äro väl skickade att handhava sådan förvaltning. Av det anförda framgår, att jag anser, att boställsförvaltningen bör kommunaliseras och överlämnas till vederbörande kommunala enhet, pastoratet. Det från ett par håll framförda förslaget, att såtillvida en inskränkning i pastoratets förvaltningsbefogenheter skulle göras, att myndighets medverkan

Kungl. May.ts proposition nr 187. förutsattes i fråga om utarrenderingen, kan jag icke biträda. Genom en sådan inskränkning skulle nämligen pastoratets möjligheter att på ett effektivt satt iakttaga sina ekonomiska intressen gå förlorade, varjämte man ater finge en splittring av förvaltningen på flera organ. Mitt förslag till förvaltningsreform kommer följaktligen att i princip grundas på 1931 års sakkunnigas förslag. Dessa sakkunniga, vilka till övervägande antal liava utgjorts av i allmänna värv och icke minst i landsbygdens kommunala an­ gelägenheter erfarna ledamöter av riksdagen, hava varit emga i detta avseende. Min uppfattning om förslagets värde finner jag ävenledes bestyrkt av vad som inhämtas av de inkomna yttrandena över detsamma. Att förslaget har mottagits mer eller mindre ogynnsamt av centralförvaltningen är visserligen sant men kan åtminstone delvis synas föga överraskande, eftersom förslaget ju åsyftar att i väsentlig grad decentralisera förvaltningen. Emellertid är att särskilt märka, att det centrala verk, som ur praktisk synpunkt besitter den värde­ fullaste erfarenheten angående förvaltning av jord och skog, d. v. s. domänsty­ relsen, förklarat, att det under viss förutsättning kunde tänkas, att pastoraten övertoge förvaltningen av boställenas jordbruk under vederbörlig kontroll. Detta medgivande från domänstyrelsens sida ifråga om jordförvaltningen synes mig betydelsefullt. Men icke mindre betydelsefullt är att av de 12 länsstyrelser, inklusive Över­ ståthållarämbetet, som i stort sett oreserverat tillstyrkt förslaget, icke mindre än 9 (länsstyrelserna i Kalmar, Kronobergs, Jönköpings, Värmlands, Västman­ lands, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län) repre­ sentera landets skogrikaste delar. Dessa länsstyrelser måste anses besitta sär­ skilda förutsättningar att bedöma pastoratens förmåga att tillfredsställande för­ valta boställsskogarna. Såväl länsstyrelsen i Södermanlands län som skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd föreslår, vilket jag i det följande något mera ingående får redogöra för, en ännu mera genomförd decentralisering med avseende å skogsförvaltningen. Då förslaget i denna del otvivelaktigt innehar det jämförelsevis största avsteget från den nuvarande ordningen, måste det för­ ord för decentralisationstanken, sorn givits av nyssnämnda länsstyrelser och centialrådet med sin otvivelaktigt stora sakkunskap, anses vara särdeles tungt vägande. Slutligen må i detta sammanhang framhållas det stöd för kommunaliseringstanken, som har lämnats av styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Detta måste anses representera riklig erfarenhet rörande den kommunala själv­ styrelsens förmåga att komma tillrätta med förvaltningsuppgifter av det slag. varom nu är fråga. Länsstyrelsens i Örebro län påstående, att endast i undantagsfall något pasto­ rat skulle lägga ned särskilt arbete på att öka avkastningen av sina boställen över den normalavkastning, som bostållsnämnden beräknat, torde bero pa en missuppfattning av de föreslagna bestämmelserna. Att pastorat åtnjuter tillskott från kyrkofonden, förminskar givetvis icke dess intresse av en boställsavkastning, som överskrider sagda beräkning. Överskottet får pastoratet nämligen

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

behålla. I öreskriften i sakkunnigförslaget örn inleverering till kyrkofonden av­ ser icke sådant överskott. Till belysning av innebörden av anordningen med normalavkastning må an­ föras följande. Till bestridande av kostnaderna för sitt prästerskaps avlöning hai pastoratet enligt mitt förslag att använda, dels avkastningen av sina löneboställen m. m., dels uttaxerade medel till ett belopp av 30 öre för skattekrona eller det lägre öretal, som Konungen för varje år bestämmer, dels ock medel, som pastoratet erhåller såsom tillskott från kyrkofonden. Om boställsavkastningen i visst fall ökar, skulle följden, örn ingen särskild anordning vidtoges, bliva, att tillskottet minskas lika mycket. Under sådana förhållanden läge det emellertid icke i pastoratets intresse att eftersträva höjd avkastning eller ens att bibehålla avkastningen vid dess nuvarande storlek. Enligt förslaget skall därför den varje ar faktiskt utvunna avkastningen icke ligga till grund för beräknan­ det av tillskottet, utan i stället skall därvid användas värdet å boställets nor­ mala avkastning, vilken boställsnämnden skall uppskatta för en längre tid i för­ väg. Härigenom vunnes, att variationer i boställsavkastningen icke påverka till­ skottens storlek. Örn boställsavkastningen stiger, kommer alltså ökningen i sin helhet pastoratet till godo.

garnäs"a^täli ^nnan Jaff övergår till frågan örn vem som skall gälda prästlönekostnaden, ning till präst- nödgas jag uppehålla mig något vid frågan om församlingarnas ställning till lonejorden. prästlönejorden. Av den i detta ämne verkställda utredningen synes mig med all önskvärd tydlighet framgå, att i regel de från medeltiden härstammande prästboställena tillkommit genom donation av en eller flera enskilda samt att avsikten med dessa donationer varit, att boställenas avkastning skulle utgöra avlöning åt den vid den särskilda lokalkyrkan anställde prästen. Huruvida donationerna medfört äganderätt för församlingarna till de donerade boställena eller ej, är en fråga av mera teoretiskt intresse, varpå jag icke har an­ ledning att här ingå .1 Huvudfrågorna i nu föreliggande betydelsefulla angelä­ genhet äro nämligen nedbringandet av förvaltningskostnaden, utnyttjandet på fullt effektivt och i nutida mening socialt gagnelig! sätt av den kyrkliga egen­ domen sami såsom resultat härav — förenkling och förbilligande av prästloneväsendet. Dessa stora och eftersträvansvärda mål kunna och böra uppnås utan * ®!“ek “i,angäende det av ett par länsstyrelser åberopade rättsfallet (N. J. Å. 1916 not A ?r ... j f ,nl3.ärS sakklinnlgas betänkande citeras följande uttalande: »Grundsunda församling instämde år 1906 kronan ävensom statskontoret såsom förvaltare av prästerskapets löneregleringson med påstående, bland annat, om bättre rätt till kyrkoherde- och komministersboställena i församlingen. Till stöd för denna talan åberopades av församlingen huvudsakligen, att viss del av boställena tillkommit genom 'skötning’. Sedan häradsrätten på anförda skäl ogillat församlingens stämningsanspråk, fastställde hovrätten häradsrättens domslut. I motiveringen i hovrättsdomen nttalades, bland annat, att på grund av utredningen väl måste antagas, det vass del av boställena tillkommit genom s. k. skötning, men att församlingen med hänsvn till inneborden därav icke kunde anses därigenom hava förvärvat äganderätt till ifrågavarande mark. Hovrattens dom fastställdes av Kungl. Maj:t genom dom den 4 augusti 1916. Genom Kungl, laj.ts nämnda dom är sålunda väl förklarat, att Grundsunda församling icke är framför kronan ägare till boställena. Men härmed är icke utsagt, att kronan är ägaren. I själva verket fin­ nas, örn man närmare tager del av utredningen i berörda mål, väl grundade skäl för tvivel, att , n av kronan väckt talan att varda förklarad såsom ägare av boställena skulle av domstolarna bifallas.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 187

att äganderätts frågan upptages. Att uppskjuta de ovannämnda allmännyttiga reformerna i avvaktan på en lösning av den vittsvävande äganderättsfrågan anser jag opraktiskt och onödigt. Det är alltså icke min avsikt att yttra mig i sistnämnda fråga eller att i detta avseende väcka förslag. Såvitt jag kunnat finna, hava icke heller utredningsmännen upptagit äganderättsfrågan till dryf­ tande. Kammarkollegiet uppfattar de medeltida boställena såsom stiftelseegendom under statens kontroll. Det är sannolikt, att för denna uppfattning låta sig an­ föra vissa grunder, men jag finner icke anledning att ingå på denna fråga i vidare mån, än att jag erinrar örn det faktum, att de medeltida boställena do­ nerats för att tjäna ändamålet, att gudstjänst samt övrig kristen kult och själa­ vård skola komma en viss församling till del. Att församlingen tidvis upp­ fattats såsom blott objekt för den kyrkliga verksamheten förringar icke bety­ delsen av detta faktum. Örn någon privatperson upprättat en stiftelse med uppgift att bereda en viss kommun medel för avlönande av t. ex. en kommunalkamrer, så äger kommunen givetvis fordra, att stiftelseegendomens avkastning användes just till detta ändamål. Detta är grundat på donators avsikt med stiftelsen. På samma sätt måste enligt mitt förmenande en församling äga fordra, att ett till försam­ lingsprästens avlönande donerat prästboställes avkastning användes för detta ändamål. Huruvida grunden härför är privaträttslig, såsom utredningsmännen uttalat, eller offentligrättslig, vilket senare kollegiet tyckes anse, är en teoretisk fråga, vilken torde sakna betydelse i detta sammanhang. Den rätt, som enligt vad jag nu anfört får anses tillkomma församlingarna, har kommit till uttryck i 1910 års lagstiftning, i det församlingarna däri tillagts rätt att under vissa förutsättningar få använda boställsavkastning till gäldande av sina prästlönekostnader. 1910 års lagstiftning går längre än så, i det den med de donerade boställena jämställer även större delen av de av kronan upplåtna. Yttermera kan påpekas, att sagda års lagstiftning utvidgat försam­ lingens dispositionsrätt i fråga om skogsavkastning, så att därefter denna av­ kastning jämte jordbruksavkastningen skulle komma församlingarna till godo så­ som prästlönetillgång. Ett studium av förarbetena till lagstiftningen, lättast till­ gängliga i en bilaga till utredningsmännens betänkande, visar, att den rätt för församlingarna, som innefattas i lagstiftningen, framkommit genom en reaktion åren 1908—1910 från riksdagens sida mot framkomna indragningssträvanden. Enligt mitt förmenande skulle det icke överensstämma med hittills tillämpade lagstiftningsgrundsatser att fråntaga församlingarna de rättigheter, som de sålunda hava. Av vad jag anfört framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka förslaget örn indragning till kyrkofonden av församlingarnas boställen eller andra prästlönetillgångar. Vad särskilt angår det av länsstyrelsen i Uppsala län framlagda förslaget, att pastoraten skulle få använda avkastningen av boställenas jordbruk men ej

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. av deras skogar, så skulle det i realiteten innebära, att de pastorat, som äro belägna i jordbruksbygder, finge behålla sina boställen, medan skogsbygdspastoraten ginge miste om sina. Förslaget, som redan av denna anledning måste anses betänkligt, grundas för övrigt på ett förbiseende av följande två omstän­ digheter, nämligen dels att det enligt 1866 och 1894 års skogsförordningar var skogsavkastning endast från de av kronan upplåtna boställena, som delvis överfördes till prästerskapets löneregleringsfond, dels ock att den särställning, som i detta avseende intogs av skogsavkastningen, helt försvann i 1910 års lag­ stiftning och att alltså numera pastoratens förfogande över jordbruks- och skogs­ avkastning är principiellt densamma.

Församling Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Malmöhus län hava anmärkt, att även pastorat. om en rätt boställsavkastning förelåge för en särskild församling, denna rätt dock icke kunde gälla till förmån för ett av flera församlingar bestående pastorat, vari den särskilda församlingen inginge. Under den tidigaste kristna tiden i vårt land fanns i regel en präst, kyrko­ herden, vid varje församlingskyrka. Senare och särskilt under reformations­ tiden verkställdes en omfattande sammanslagning av församlingar till pastorat. Till en början hade varje pastorat blott en präst, vilken förrättade gudstjänsten i alla kyrkor inom pastoratet. Att denna präst fick åtnjuta avkastningen från alla församlingarnas boställen, är naturligt och torde icke kunna betraktas såsom ett avsteg från donators vilja. Avkastningen användes ju allt fortfarande för avlönande av den särskilda församlingens präst, låt vara att denne sam­ tidigt också var präst i en eller flera andra församlingar. Under 1600-talet uppkom på grund av folkmängdens ökning behov av flera präster. I stället för att uppdela församlingar och pastorat och inrätta nya kyrkoherdetjänster fann man då mången gång lämpligt att med bibehållande av den äldre pastoratsindelningen tillsätta komministrar, åt vilka boställen anslogos av kronan, donerades av enskilda eller anskaffades av pastoraten. Dessa boställen hava alltså tillkommit såsom avlöningsbidrag till en i pastoratet anställd befattnings­ havare. Vid omreglering i senare tid av pastoratsindelningen hava en del pastorat upp­ delats i de ursprungliga församlingarna, därvid envar av dessa i regel fått be­ hålla sitt ursprungliga boställe. Ibland förekommer, att en församling uppdelas i två, vilka var för sig bilda pastorat. I sådant fall ställes man inför frågan, huruvida den ursprungliga för­ samlingens boställen skola delas eller tillfalla den församling, som får behålla den gamla församlingskyrkan. Egentligen borde denna fråga avgöras i anslut-1 ning till donators syfte med donationen av bostället och det avgörande alltså vara, huruvida donator främst avsett att möjliggöra gudstjänst i kyrkan eller gudstjänst med församlingens medlemmar. Men då donators syfte står att ut­ röna endast i undantagsfall, saknas en bestämd materiellt-rättslig grund för avgörandet. I vårt land synes man, sannolikt på grund av ordalagen i 19 § 2

Kungl. Majda proposition nr 187. 189

mom. i prästlöneregleringslagen, i allmänhet hava rättat sig efter de särskilda boställenas belägenhet, men i vårt grannland Finland har frågan, ehuru förutsätt­ ningarna varit desamma som hos oss, lösts så, att boställena fått uppdelas på vederbörande församlingar. Exempel å avgörande i denna riktning saknas dock icke heller hos oss. En ändring i pastoratsindelningen, som är nödvändig för själavårdens uppe­ hållande, måste få genomföras utan hinder av att en donation har skett till den äldre pastoratsenheten. Detta är lika självklart, som att en ändring i den bor­ gerligt kommunala indelningen, t, ex. en inkorporering, icke får hindras^ av hänsyn till en donationsfond. Det avsteg från donators vilja, som härvid måste sko och vartill motsvarighet kan finnas vid donationer för andra ändamål än nu är ifråga, kallas inom rättsvetenskapen permutation. Såsom allmän rätts­ regel gäller, att permutation icke får ske i vidare mån än nödvändigheten kräver. Allra minst kan den av 1927 års sakkunniga föreslagna radikala åtgärden att till kyrkofonden indraga samtliga löneboställen föras in under de regler örn per­ mutation, som man hittills tillämpat.

Vad härefter angår frågan, huruvida de församlingsavgifter, som inom pastoraten utgöras till prästerskapets avlöning, böra utjämnas, så att de komma att avgifterna utgå med lika högt belopp för skattekrona inom alla pastorat, får jag i det väsentliga ansluta mig till vad 1931 års sakkunniga därom uttalat. Ur kyrklig synpunkt är det av vikt, att församlingen, i den mån det ej överstiger dess ekonomiska förmåga, fortfarande får avlöna sin präst och gentemot honom utöva det huvudmanskap, som den redan på landskapslagarnas tid haft. I annat fall skulle församlingen, i bestämd strid mot det redan från landskapslagarnas tid gällande nationella skicket och än mera mot protestan­ tiska grundsatser, nedsjunka till blott den kyrkliga verksamhetens objekt och pastoraten i samband härmed reduceras till enheter för fullgörande av vissa offentliga skyldigheter, vilket innebure en betydande förlust för det kyrkliga livet. Man torde knappast våga hoppas, att församlingarna under en sådan sa­ kernas ordning länge skulle få behålla sin urgamla rätt att själva välja präst. Den kommunala självstyrelse, som finnes på detta område, skulle försvinna och ersättas av en ren ämbetsmannakyrka. Den kommunala självstyrelsens eljest så rika utveckling synes knappast hava kommit till samma blomstring inom kyrkoförsamlingarna som inom andra om­ råden av det offentliga livet. Orsakerna härtill äro flera. Bland dem märkes även ett av myndigheterna utövat förmynderskap, som särskilt på senare tid sträckt sig till allt flera av de kyrkliga verksamhetsområdena, exempel is anda därhän att numera i vissa fall t. o. m. platsen, där konfirmationsundervisning skall meddelas, andaktsstund hållas etc. bestämmes av Kungl. Maj:t. Denna starka byråkratisenng bär utan nämnvärd gensaga fatt intränga pa den kyrk­ liga förvaltningens område. Men denna tendens star i skårande motsättning till de för svenskt kyrkoliv från början och i synnerhet under utvccklingskraftiga perioder karakteristiska dragen. Bygden eller, såsom det numera beter, for-

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. samlingen-kommunen är och måste vara den skapande faktorn i svenskt kyrkoliv. Enligt min redan utvecklade mening är det på tiden, att den kommunala självstyrelsen mera konsekvent genomföres på det kyrkligt kommunala området, liksom förut skett på det borgerligt kommunala. Även på det kyrkliga området bör folkstyret kunna mer än väl ersätta ämbetsmannastyret. Men ser man på dessa ting på antytt sätt, kan man icke finna det lämpligt att nu förvägra pastoraten befattningen med de ekonomiska förutsättningarna för den präster­ liga verksamheten och därmed det ekonomiska huvudmanskapet för präs­ terna, vilka tack vare detta för det allmänna betraktelsesättet framstått såsom församlingens tjänare på samma gång som dess andliga ledare. Mellan frågorna, hur prästlönetillgångarna skola förvaltas och vem som skall gälda prästlönekostnaderna, råder ett växelförhållande. Detta träder även i da­ gen beträffande det halvtannat hundratal fastigheter, vilkas avkastning direkt ingår till kyrkofonden. Avkastningen från dessa fastigheter tjänar icke ända­ målet att at något visst pastorat bereda lönetillgångar för avlöning av dess prästerskap. Följaktligen har icke heller föreslagits att kommunalisera förvalt­ ningen av dessa fastigheter. När jag alltså intager ståndpunkten, att prästlöneväsendet alltfort bör vara en pastoratens angelägenhet, förbiser jag ingalunda, att frågan örn en längre gående utjämning av de kommunala skattebördorna än (leii, som för närvarande äger rum, blir en alltmer trängande nödvändighet. Enligt min mening är det emellertid icke lämpligt att genomföra utjämningen, isolerad till ett spe­ ciellt område, helst som skatteutjämningsfrågan för närvarande i hela sin vidd är föremål för behandling. I varje fall måste det tillses, att utjäm­ ningen icke sker på sådant sätt, att härigenom den kommunala självsty­ relsen inskränkes. Vad för övrigt angår skatteutjämningen, torde man väl icke någonsin kunna i skattehänseende behandla riket såsom en enda stor kommun. Men tänkbart vore, att staten övertoge vissa av de nuvarande kommunala uppgifterna för att dymedelst lätta den kommunala skattetungan. Vid ett förfarande av sistnämnda art inriktar sig helt säkert strävandet på sådana kommunala uppgifter, som dels äro av väsentligt tyngande art och dels redan nu bestridas till större eller mindre del av statsmedel. Folkskoleväsendet utgör ett näraliggande exempel på ett dylikt kommunalt besvär. Vad angår prästlönekostnaden, har den icke till­ närmelsevis liknande förmåga att betunga den kommunala budgeten, vartill kommer, att man icke med fog torde påstå, att denna kostnad redan utgör före­ mål för statligt understöd. Givetvis kunna även andra vägar till skatteutjämning tänkas. Som bekant erhålla redan nu skattetyngda kommuner med samlad utdebitering, överstigande 10 kronor per skattekrona, stöd från bättre lottade kommuner genom den s. k. utjämningsskatten. Prästlönekostnaden är redan nu inbegripen i de kommunala

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 191 utgifter, som genom en dylik kooperation kommunerna emellan gemensamt håres. I detta utjämningsförfarande åsyftas ingen ändring genom det förslag, som jag nu ämnar framlägga. Skulle sagda utjämningsförfarande framdeles vidgas och utbyggas, bliva i samma mån de kyrkliga kommunernas prästlöne­ kostnader automatiskt utjämnade. Men härtill kommer, att, därest man uteslutande tager i betraktande den här behandlade kommunala utgiften, mitt förslag just syftar till betydande lätt­ nader för mindre burgna kommuner. Såsom jag längre fram skall närmare utveckla resulterar min framställning i ett nedbringande för sistnämnda kommu­ ner av församlingsavgiften från dess nuvarande — inom ett stort antal pastorat i sin helhet uttagna — maximum å 60 öre per skattekrona till 30 öre. Alltså kan med fog göras gällande, att de dispositioner, som av mig i detta samman­ hang föreslås, innebära, vad angår den kyrkliga församlingsbudgeten, en ända till hälften genomförd nedsättning av nu utgående kostnad för prästlön. Ytter­ ligare framgår av verkställda beräkningar,1 att för det närvarande icke ens sagda maximum av 30 öre per skattekrona behöver tagas i anspråk, alldenstund intet pastorat för närvarande behöver med tillämpning av de grunder, jag före­ slår, utdebitera till prästlönekostnad mer än ungefär 20 öre per skattekrona. Till undvikande av missförstånd tillfogar jag strax, att mitt förslag innebär jämte nu angivna församlingsavgift, att en allmän kyrkoavgift, alltså lika för hela riket, skall utgå med högst 10 öre per skattekrona. Beträffande denna allmänna kyrkoavgift framgar av de verkställda beräkningarna, att för närvarande högst 9 öre per skattekrona skulle behöva uttagas. Sammanhåller man det nu anförda, inses det, att vid ett förverkligande av förevarande förslag, församlingsavgifterna och allmänna kyrkoavgiften tillhopa kunna uppgå till 40 öre per skatte­ krona (enligt nuvarande prästlönelagstiftning 60 öre), men att för närvarande samma avgifter tillhopa skulle begränsa sig till högst omkring 30 öre per skattekrona (enligt nuvarande prästlönelagstiftning 60 öre). Från skatteutjämningssynpunkt torde det dessutom vara betydelsefullt, aft det av mig framlagda förslaget genom möjligheten att rätta utdebiteringssiffran efter det vid olika tider föreliggande behovet och tillgången på skattekronor företer en elasticitet, som garanterar, att ingenstädes mera uttages till präst­ lönekostnad än vad som oundgängligen behöves. Den nuvarande stelheten i motsvarande bestämmelser har som bekant i väsentlig utsträckning medfört en onödigt stor utdebitering. Innan jag lämnar det nu föreliggande förslagets be­ dömande ur skatteutjämningssynpunkt, vill jag erinra om tvenne omständig­ heter. Den ena av dessa gäller den under varje förhållande ringa betydelsen ur skatteutjämningssynpunkt av avgifterna till prästlönekostnaden. Hur man än löser skatteutjämningsproblemet, kommer lösningen icke kännbart att på­ verkas av förhandenvaron av bär föreslagna avgifter. Den andra omständig­ heten att observera är den särställning i ekonomiskt hänseende, som prästlöneväsendet från början och alltfort intager, alldenstund detsamma till stor del 1 Angående dessa beräkningar se sid. 439.

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. finansieras med medelstillgångar, som hopbragts för detta speciella ändamål och som underlytt sina egna regler och dispositionsvillkor. Väger man mot varandra, å ena sidan de föreslagna reformernas ringa be­ tydelse för skatteutjämningsproblemet i dess helhet, vilken synpunkt skatteutjämningsberedningen framhävt i sitt utlåtande, samt å andra sidan de be­ tydande fördelar, som kunna förväntas av den föreslagna ordningen för för­ valtningen, nämligen bättre utnyttjande av prdstlönetillgangarna, befordrande av enkelhet och reda på hithörande förvaltningsområde samt avsevärda kost­ nadsminskningar och skattelindringar, så torde man icke kunna undgå att finna, att det i förevarande lagstiftningsfråga föreligger sådana skäl, som en­ ligt vad skatteutjämningsberedningen uttalat, motivera ärendets upptagande, re­ dan innan skatteutjämningsproblemet i dess helhet blir i ett sammanhang be­ handlat och framlagt till skärskådande.

Kontrollen Jag övergår härefter till frågan örn kontrollen över boställsförvaltningen och över boställs- uppehåller mie- därvid till en början vid boställenas jordbruksdelar. Från åtskilliga håll har betonats, att staten icke bor uppgiva den kontroll över boställsförvaltningen, som den sedan lång tid utövat. Denna mening de­ las av mig. Statens kontroll är naturligtvis starkast motiverad beträffande den grupp boställen, som upplåtits av kronan, men det lärer också få anses rik­ tigt. att staten övervakar, att de genom donation tillkomna boställena bevaras och användas för det ändamål, som avsetts med donationerna. Jag erinrar örn att kontroll över förvaltningen av stiftelser ansetts vara en statsuppgift. I fråga örn valet av kontrollorgan gå meningarna i sär. Sålunda anse kam­ markollegiet och statskontoret, att uppsikten bör ske genom statens organ, varmed torde avses fast anställda tjänste- eller ämbetsmän, och att över­ inseendet bör anförtros åt någon statens centrala myndighet. Det synes vara skäl att först överväga vilkendera av dessa två frågor — den örn uppsikten och den örn överinseendet — som är den mest betydelsefulla. Jag utgår alltjämt från den av mig förut såsom avgörande uppställda synpunkten, att det här gäller en praktisk reformering av förvaltningen, så att största möjliga effek­ tivitet på enklaste och billigaste sätt uppnås. Det förefaller då tämligen själv­ klart att frågan örn uppsikten, d. v. s. frågan örn de lokala kontrollorganen är den betydelsefullaste. Ty endast dessa organ äro i tillfälle att oavlåtligen vaka över förvaltningens ändamålsenliga handhavande samt att vid behov träffa anstalt för så omedelbar rättelse som möjligt. Förhållandena synas mig då giva vid handen att de myndigheter hava rätt, som yrka, att kontrollens tyngd­ punkt bibehålies hos de ecklesiastika boställsnämnderna , och betona, att er­ farenheterna av dem hittills varit mycket gynnsamma. Att nu återgå till det äldre systemet och i stället låta statliga organ, i det förevarande fal­ let väl närmast landsfiskalerna, förrätta de ekonomiska besiktningarna skulle enligt min mening vara en föga lycklig åtgärd. Mindre betänkligt vore väl att, såsom från ett par håll föreslagits, överlåta kontrollen antingen till nya s. k.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 193 ecklesiastika domänintendenter eller också till de nuvarande domänintendenter­ na, vilka i samband därmed skulle bliva ordinarie tjänstemän. Enligt mitt för­ menande föreligger knappast skäl till ett sådant steg. Boställsnämndernas halvt judiciella karaktär och nära anknytning till domstolarna bereda nämligen pastoraten en högre grad av trygghet än örn de med utövandet av kontrollen förbundna maktbefogenheterna anförtroddes en tjänsteman, över vars beslut klagan icke gärna kunde föras hos en på bostället sammanträdande domstol utan hos en myndighet, som vore tvungen att lägga handlingarna i ärendet till grund för sitt beslut. Jag anser mig därför böra förorda bibehållandet av boställsnämndern a. På ett par håll har man ur 1931 års förslag utläst en tendens att över­ flytta kontrollbefogenheter från statliga till speciellt kyrkliga myndigheter. Det är mig av nedanstående skäl omöjligt att i sakkunnigförslaget återfinna den påstådda tendensen. Huvudorganen för den nuvarande direkta kontrollen över förvaltningen, nämligen boställsnämnderna, kunna icke anses vara av speciellt kyrklig karak­ tär. Domkapitlen utse visserligen en ledamot i dem, men ordföranden utses av länsstyrelsen och den tredje ledamoten företräder närmast ortsintressena. Över­ instans över boställsnämnderna äro de vanliga domstolarna. På tal örn domkapitlen torde det vara skäl att påpeka en i vissa utlåtan­ den förekommande missuppfattning. Det har gjorts gällande, att 1931 års sakkunniga skulle hava givit dem en central ställning inom förvaltningskontrollen. Detta påstående är ett misstag. Förhållandet är fastmera enligt mitt omdöme, att de sakkunniga mycket nära följt nu gällande bestämmelser om domkapitlens uppgifter med hänsyn till förvaltningskontrollen. Detta lär också vara anledningen till att de sakkunniga icke föreslagit någon utvidgning av domkapitlen eller deras kansli utan blott berett domkapitlet möjlighet att i praktiska frågor erhålla upplysningar av en sakkunnig föredragande, vars huvuduppgift ligger å annat håll. I de sakkunnigas förslag till prästlönelag fin­ nas befogenheter för domkapitlen i fråga örn denna kontroll i 68 § 2 mom. tredje stycket, 69, 83, 84, 89 och 90 §§, 93 § andra stycket samt 119 §, vilka lag­ rum i mina förslag motsvara respektive 19 § andra stycket och 22 § ecklesiastik boställsordning, 22 § prästlöneregleringslagen samt 4 och 30 §§, 29 § andra stycket och 32 § boställsordningen. I 30 § ecklesiastik boställsordning stadgas för närvarande, att domkapitlet bör tillse, att inom stiftet belägna boställen varda till hus och ägor behöri­ gen vidmakthållna, och tillägges domkapitlet befogenhet, att om det anser bo­ ställes rätt vara genom något av domstol eller annan myndighet meddelat be­ slut förnärmad, i behörig ordning överklaga beslutet. 36 § ecklesiastik arrende­ förordning ålägger vidare domkapitlet att tala och svara för boställena. Dessa domkapitlet för närvarande tillagda befogenheter motsvaras tämligen noga av de i 4 § i mitt förslag till boställsordning angivna, nämligen att tillse, att gällande bestämmelser örn förvaltningen av pastoratens prästlönetillgångar efterlevas och Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.) 13

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. att överträdelser beivras, samt att överklaga domstolars och andra myndighe­ ters beslut rörande prästlönetillgångarna. Den i 29 § andra stycket i mitt förslag till boställsordning omförmälda befo­ genheten är densamma, som föresknves i 32 § 2 mom. gällande boställsord­ ning, nämligen att i visst fall medgiva, att ekonomisk besiktning förrättas av boställsnämndens ordförande ensam. På samma sätt är den i 32 § föreslagna befogenheten att i vissa fall begära verkställighet av boställsnämnds beslut en direkt motsvarighet till föreskrift i 56 § gällande boställsordning. De i 30 § i förslaget till boställsordning stadgade befogenheterna att förordna örn ekonomisk besiktning äro desamma, som förekomma i 31 och 32 §§ gällande boställsordning med undantag av att befogenheten att utsträcka tiderna mellan de ekonomiska besiktningarna utöver de normala, decentraliserats från Kungl. Maj :t till domkapitlen, vilka emellertid redan genom bestämmelserna i 3, 4 och 5 §§ i Kungl. Marits kungörelse den 26 mars 1926 angående de ecklesiastika boställsnämndernas tjänstgöringsområden m. m. fått en viss prövningsrätt i detta avseende delegerad till sig. Mitt förslag till ny lydelse av 22 § prästlöneregleringslagen föreskriver, att domkapitlets medgivande erfordras för att avlöningsfonder skola fa användas till inköp av fast egendom. Denna befogenhet saknar direkt motsvarighet i gällande lagstiftning, men beträffande densamma ävensom den i förslaget stadgade skyl­ digheten för pastoraten att till domkapitlet insända redogörelse för avlöningsfondernas placering med mera erinras örn att det redan enligt lagrummets nu­ varande lydelse åligger domkapitlet att »hålla hand» över fondernas »bibehål­ lande till avsett ändamål» och att det enligt kyrkolagen åligger biskop att vid visitation även inspektera förefintliga fonder. Den i 19 § andra stycket i förslaget till boställsordning domkapitlet tillagda befogenheten att pröva, huruvida bebyggelsen å ett boställe må inskränkas så, att självständigt jordbruk icke kan bedrivas därstädes, har tidigare tillhört synerätt samt genom 1925 års reform delats mellan domkapitlet och länsstyrelsen, vilka i egenskap av »den utarrenderande myndigheten» hava att gemensamt bestämma om boställenas bebyggelse. Återstår så slutligen den i 22 § i den föreslagna boställsordningen stadgade befogenheten att giva tillstånd till jordupplåtelser för kommunala ändamål m. m. (»ändamålsupplåtelser» och »lägenhetsarrenden») samt till substansupplåtelser. Dessa befogenheter tillhöra nu kammarkollegiet beträffande substans- och ända­ målsupplåtelser samt länsstyrelserna och domkapitlen gemensamt i fråga om lägenhetsarrenden. Som av det anförda framgår är det endast stadgandena i 19 och 22 §§ i försla­ get till boställsordning, som innebära en nämnvärd utvidgning av domkapitlens befogenhetsområde. Utvidgningen är en följd av dels en koncentration av förut delade befogenheter, dels ock en decentralisation av ärenden, som tidigare hand­ lagts centralt. Det förefaller mig omöjligt, att de föreslagna anordningarna skulle komma att medföra någon förskjutning i förhållande till nuvarande situation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 195

Efter mitt förmenande äro förslagen väl motiverade ur praktisk synpunkt. Dom­ kapitlens befogenheter äro alltså i allt väsentligt desamma som förut. Miss­ uppfattningen, att deras befogenheter pa avsevärt sätt utvidgats, torde bero på att man icke beaktat, att överflyttningen till pastoraten av bestyren med förvaltningen måste medföra en väsentlig minskning av myndigheternas ar­ bete med boställsväsendet, och därför föreställt sig, att domkapitlen skulle övertaga det arbete som nu utföres av länsstyrelserna, vilket emellertid alls icke är fallet. Det väsentliga av länsstyrelsernas arbete, i den mån det icke all­ deles försvinner genom förenklingen, övertages nämligen av pastoratsorganen. Domkapitlens arbetsbörda torde snarast minskas, ty en hel del av de förvaltningsbefogenlieter, de förut delat med länsstyrelserna, bortfalla, och i de åter­ stående ärendena få de för närvarande avgiva utlåtanden, vilket oftast är lika tidskrävande som att meddela ett beslut. I detta sammanhang vill jag förutskicka, att det enligt mitt förslag blir bättre än för närvarande sörjt för att domkapitlen vid handläggning av de ärenden rörande ecklesiastik jord, vilka enligt förslaget fortfarande skola hand­ läggas av dem, erhålla sakkunnigt biträde, i det nämligen den föreslagna stiftsintendenten, vars huvuduppgift ligger på annat håll, erhåller såsom biuppgift att lämna domkapitlet detta biträde. Det torde vara synnerligen lämp­ ligt, att stiftsintendenten, då han tjänstgör såsom föredragande i domkapitlet, får samma ställning som stiftssekreteraren och alltså deltager i domkapitlets överläggningar med rätt för honom att, da beslut ej överensstämmer med av honom uttalad mening, anteckna denna till protokollet. Bestämmelse härom bör inryckas i instruktionen för stiftsintendenten. < Vad angår tillsynen över skogsförvaltningen, så är den enligt mitt förslag helt och hållet förlagd till den nyssnämnda av Kungl. Majit förordnade stifts­ intendenten, vilken skall besitta skoglig sakkunskap. Stiftsintendenten skulle emellertid enligt de sakkunnigas förslag vid sidan av sina kontrollerande uppgifter även ombesörja alla utstämplingar åt pastoraten samt därvid till medhjälpare hava assistenter och skogvaktare. Enligt utredningsmännens förslag skulle normalavkastningen av boställsskogarna beräknas på grundvalen av verkställda utstämplingar. Efter vad jag in­ hämtat är detta anledningen till deras förslag, att utstämplingarna skulle verk­ ställas av stiftsintendenten och honom underställda tjänstemän. Enligt de sak­ kunnigas förslag åter skall awerkningsplanen läggas till grund för uppskatt­ ningen av skogens normalavkastning, och därmed förfaller, såvitt jag förstår, ett huvudskäl för att låta utstämplingarna verkställas av tjänstemän. Härige­ nom öppnas en av de sakkunniga icke beaktad möjlighet att låta pastoraten själ­ va ombesörja utstämplingarna och därmed förlägga även själva tyngdpunkten av förvaltningen till pastoraten. Härigenom skulle decentralisations- och själv­ styrelsegrundsatserna bliva bättre förverkligade än i sakkunnigförslaget. Endast tillsynen över förvaltningen skulle förbliva hos myndighet.

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. På grund av min principiella ståndpunkt i fråga örn kommunalisering av boställsförvaltningen anser jag att det vore synnerligen önskvärt om de sakkunni­ gas förslag i fråga örn skogsförvaltningen kunde modifieras i överensstämmelse med vad jag nu anfört. Med stort intresse har jag därför tagit del av de i ären­ det avgivna utlåtandena av länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län samt av skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd, vilka förorda en längre gående decentralisation än den av de sakkunniga föreslagna. Därvid synes mig det av länsstyrelsen i Södermanlands län och centralrådet framlagda förslaget, att låta kontrollen omhänderhavas av en stiftsintendent men förvaltningen i dess helhet ombesörjas av pastoratet, dock med skyldighet för detta att anlita bi­ träde av sakkunnig person, som det självt utser, vara att föredraga framför länsstyrelsens i Västmanlands län förslag att överlåta såväl kontrollen som en del av förvaltningen till skogsvårdsstyrelserna och deras tjänstemän. Utöver de skäl mot det sistnämnda alternativet, som framhållits av 1931 års sakkunniga, kan nu tilläggas, att centralrådet icke förordat denna anordning. Centralrådet anger såsom förutsättning för sitt förslag, att »församlingarnas intresse av en förbättrad förvaltning av de ecklesiastika boställsskogarna befinnes i allmänhet kunna bliva stimulerat av därav följande ekonomiska för­ delar», men synes vidare förutsätta, att sådan stimulans skulle förekomma en­ dast i de fall, då tillskott från kyrkofonden icke åtnjötes av pastoraten. Det är givetvis en grundförutsättning för kommunaliseringen av boställsförvaltningen, att tillskotten från kyrkofonden icke göras beroende av den större eller mindre omtanke och omsorg, som pastoraten nedlägga på förvaltningen av sina prästlönetillgångar, och att det alltså icke blir möjligt vare sig för pastoraten att å fonden övervältra förluster, som uppkomma i följd av försummelser i förvalt­ ningen, eller för fonden att på pastoratens bekostnad tillgodogöra sig frukterna av pastoratsorganens ansträngningar att förhöja avkastningen. Erdigt min me­ ning är det i sakkunnigförslaget genom anordningarna med normalavkastning och frihetsår (se s. 118) på ett tillfredsställande sätt sörjt för att pastoraten själva få tillgodonjuta vinsten av sina bemödanden att förbättra boställsavkastningen. Jag anser därför de av centralrådet hysta betänkligheterna överdrivna och an­ ser mig hava anledning att hoppas, att centralrådets förslag skall visa sig lämpligt och effektivt även i de pastorat, som åtnjuta tillskott ur kyrkofonden. Emellertid har under ärendets beredning i departementet från sakkunnigt håll påpekats, att centralrådets förslag på en speciell punkt kunde föra till ett icke önskvärt resultat. Centralrådet har nämligen föreslagit att i varje pasto­ rat, där det funnes en boställsskog — något undantag för de minsta skogarna har ej ifrågasatts —- skulle anställas en skogsförvaltare med skoglig utbild­ ning, d. v. s. med skogvaktar-, forstmästar- eller jägmästarutbildning. Vid flertalet boställsskogar skulle förvaltarbefattningen givetvis bliva en bisyssla. Då emellertid lämplig person med skoglig utbildning säker­ ligen i de flesta pastoraten icke skulle stå till förfogande, bleve pastoraten en­ ligt centralrådets förslag mycket ofta tvungna att till förvaltare utse en person,

Kungl. Marits proposition nr 187. 197 som icke vore medlem av pastoratet. Bortsett från de kostnader, detta skulle med­ föra för pastoraten, innebure det, att en väsentlig del av de med decentralisationen åsyftade fördelarna icke kunde uppnås och att pastoratsbornas delaktig­ het i förvaltningen på ett mindre lämpligt sätt inskränktes. Jag har därför vid­ tagit en modifikation i centralrådets förslag, åsyftande en effektivare decentralisation. I mitt förslag avses, att i de mindre och medelstora boställsskogarna skall till förvaltare kunna brukas en av stiftsintendenten godkänd pastoratsmedlem med nöjaktig kännedom örn skogsskötsel. Han kan utses inom eller utom kyrkorådet eller boställsstyrelsen. Innehar han nyssnämnda förutsättning för sitt uppdrag, kommer han snart att av stiftsintendentens och dennes biträdens anvisningar inhämta reglerna för sin verksamhet. Vården av de större skogarna torde däremot i regel kräva en förvaltare med skoglig utbild­ ning. För att emellertid skogsskötseln på boställsskogarna icke skall försämras, då den lägges i händerna på icke skogligt utbildade förvaltare, erfordras givet­ vis, att de icke lämnas helt utan stöd av fackmän, till vilka de vid behov kunna vända sig med förfrågningar och som kunna tillkallas för att tillsammans med förvaltaren överlägga örn det lämpligaste sättet för skogens skötsel. Denna upp­ gift att fungera såsom ett slags skogskonsulent torde kunna fyllas av de av de sakkunniga föreslagna stiftsintendenterna, vilka ju enligt centralrådets förslag skulle befrias från det direkta deltagandet i utstämplingsarbetet. Då stiftsinten­ denterna emellertid få åtskilliga andra uppgifter, nämligen upprättandet av avverkningsplaner, fastställandet av normalvärdeuppskattningar, förvaltningen av boställen, vilkas avkastning ingår direkt till kyrkofonden, samt slutligen — varom mera i det följande — handhavandet av kontrollen över skogsskötseln, lära de till biträde behöva i varje stift åtminstone en, i de skogrikare stiften måhända två medhjälpare, vilka dock, då de ju förutsättas arbeta under stifts­ intendentens ledning, icke torde behöva hava mer än skogvaktarutbildning. De ecklesiastika boställsskogarna äro icke underkastade föreskrifterna i 1923 års skogsvårdslag, vilken gäller enskilda skogar. När det nu ifrågasättes att överlåta förvaltningen av boställsskogarna till pastoraten under så fria former, som mitt förslag innebär, måste det givetvis sörjas för en kontroll, som i fråga örn effektivitet åtminstone är jämbördig med den kontroll, som enligt skogs­ vårdslagen utövas av skogsvårdsstyrelserna över de enskilda skogarna. I själva verket bör kontrollen beträffande boställsskogarna syfta något längre, näm­ ligen till att skogsskötseln åtminstone blir lika bra som för närvarande. I övrigt erinras örn den anledning till kontroll, som ligger i kyrkofondens intresse av att avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar icke minskas. Mot förslaget, att avverkningsplan för skogarna skall vara obligatorisk, sy­ nes mig intet vara att erinra. Även vid rationell skötsel av enskilda skogar plägar ju sådan plan upprättas. Planen erfordras för övrigt för beräknande av skogsavkastningens normalvärde, vilket i sin tur skall ligga till grund vid fastställandet av pastoratets behov av tillskott ur kyrkofonden. Slutligen erinras örn att hushållningsplan är obligatorisk i fråga om åtskilliga andra

198 Kungl. May.ts proposition nr 187. skogar, vilka i viss mån. kunna jämställas med de ecklesiastika, exempelvis allmänningsskogar och besparingsskogar samt stadskommunernas skogar. Be­ träffande häradsallmänningarna, vilka enligt framlagt förslag skola förval­ tas av delägarna, har icke heller ifrågasatts annat än att hushållningsplaner skola upprättas och fastställas under myndighets medverkan. Enligt min me­ ning är det i de sakkunnigas förslag väl sörjt för att pastoraten få medverka vid avverkningsplanernas fastställande och därvid göra sina intressen och synpunkter gällande. I övrigt bör enligt min åsikt kontrollen i huvudsak anordnas i analogi med den kontroll, som skogsvårdsstyrelserna utöva över enskilda skogar, därvid dock vissa särskilda anordningar erfordras, främst för tillvaratagande av kyrko­ fondens intresse av att avkastningen av de ecklesiastika skogarna icke nedgår eller blir alltför ojämn. De kontrollbefogenheter, som ifrågakomma, synas mig böra anförtros stiftsintendenten, vilken ju har åtskilliga andra uppgifter be­ träffande boställsskogarna. På detta sätt åstadkommes en koncentration av de rådgivande och kontrollerande uppgifterna, vilken på ett lyckligt sätt be­ främjar enhetligheten i tillsynen över skogsskötsel. På grund av den ståndpunkt, som jag sålunda intagit, har jag låtit om­ arbeta sakkunnigförslaget. Mitt förslag innebär i huvudsak följande. Den för upprättande av avverkningsplan nödvändiga skogstaxeringen och det därtill anslutna siffermässiga arbetet utföres genom stiftsintendentens för­ sorg. För skogstaxeringen torde lämpligen böra anlitas särskild fackman. Avverkningsplanen, som upprättas av stiftsintendenten, fastställes ' därefter av denne i samförstånd med pastoratet eller, i händelse av oenighet mellan dem, av boställskommissionen. Det förutsattes, att avverkningsplanen vid de talrika små boställsskogarna blir helt summarisk och av särskilt enkel beskaffenhet i alla de fall, då dessa skogar bestå av huvudsakligen yngre skog. Härigenom undvikes, att dessa skogar betungas med onödiga kostnader. All avverkning sker efter utstämpling. Utstämplingarna skola å pastoratets vägnar utföras av en förvaltare, vilken pastoratet skall anställa för den omedelbara vården av skogen. Förvaltaruppdraget torde i regel bliva en bisyssla. Valet av förval­ tare skall underställas stiftsintendentens prövning och godkännande. Förvalta­ rens kompetens beror på skogens storlek. Det uppställes icke såsom oeftergiv­ ligt krav, att förvaltaren skall vara skogligt bildad. I de fall, då stiftsinten­ denten anser, att pastoratets skogsförvaltare icke är fullt kompetent att på egen hand sköta utstämplmgen, skall intendenten antingen själv inställa sig för att handleda honom eller ock sända en skogvaktare att närvara och lämna anvisningar för utstämplingen. Stiftsintendenten skall äga befogenhet att för­ hindra att utstämpling sker på ett sätt, som äventyrar en god skogsvård. Se­ dan utstämpling skett — i vanliga fall utan medverkan av stiftsintendent — skall förvaltaren i regel därom underrätta stiftsintendenten, vilken därefter skall hava en månad på sig att, örn han så önskar, kontrollera, att utstämp­ lingen icke omfattar mer än som enligt avverkningsplanen må uttagas och

Kungl. Maj :ts proposition nr 18 7. icke verkställts på sätt, som strider mot en god skogsvård Det kan icke för­ väntas, att stiftsintendenten skall kunna hinna att kontrollera alla anmälda utstämplingar utan torde han få inskränka sig till att utvälja vissa av dem. Örn anmärkning mot utstämplingen icke framställes före utgången av malm­ dén skall pastoratet äga förfoga över det utstämplade virket. Viss mindre, årlig virkesmängd, avsedd för tillfälliga behov, skall emellertid undantagas från anmälningsskyldigheten. Över detta virkesbelopp skall pastoratet alitsa äga förfoga omedelbart efter utstämpla. Även eljest äger stiftsintendenten, där han finner lämpligt, medgiva undantag från sayldigheten att anmäla verk­ ställd utstämpling. Den föreskrivna väntetiden av en månad lärer icke valla pastoraten någon svårighet, då ju i regel viss tid förflyter mellan ^stämp­ ling till avsalu och avverkningen av det utstämplade. Stiftsmtendentens kontrollbefogenheter i övrigt skola vara i huvudsak desamma, som enligt skogs­ vårdslagen tillkomma skogsvårdsstyrelse i förhållande till enskilda jordägare. Med förslaget avses att giva stiftsintendenten möjlighet att kontrollera at uthålligt skogsbruk verkligen bedrives, samt att giva en tillförlitlig grund or uppskattning av boställsskogarnas normalavkastning, utan att dock inkra a pa pastoratens självstyrelse mer än som är oundgängligen nödvändigt. _ I anledning av de redan nämnda invändningarna, att genom sakkunniglorslaget den statliga kontrollen över boställsförvaltningen skulle otillbörligt in­ skränkas, vill jag påpeka, att domkapitlen icke i det förslag, som av mig framlägges, erhållit någon som helst ny befogenhet i fråga örn skogsforvaltningen. Stiftsintendenten, vilken tillsättes av Kungl. Maj:t, fattar alla sina beslut i skogsärenden fullt självständigt, och besvär över hans beslut anfö­ ras hos den föreslagna boställskommissionen. Hans verksamhet såsom biträde åt domkapitlen bär icke avseende å skogar under pastorats förvaltning. Anordningen med särskilda stiftsintendenter kan också medföra fördelar där­ igenom, att denne befattningshavare vid kommande reformer kan tagas i an­ språk för förvaltningen av vissa andra grupper av ecklesiastik jord, exempel­ vis biskopslönejord.

Efter att i det nu anförda hava uppehållit mig vid de lokala kontrollorga­ nen (uppsikten) övergår jag till överinseendet över boställsförvaltningen. 1931 års sakkunniga hava föreslagit, att överinseendet närmast skulle an­ förtros en ecklesiastik boställskommission, så sammansatt att den represen­ terar en allsidig insikt i de ämnen, som äro av betydelse för dess uppgift att övervaka boställsförvaltningen och därvid bistå pastoraten med råd och dåd ävensom vara mellaninstans i boställsmål, som icke handlaggas av bostallsnämnd. Kommissionen skulle följaktligen bestå av tre på olika områden kun­ niga personer. Den skulle fungera endast under tiden för den nya ordningens första införande och, sedan praxis erhållit en viss fasthet och pastoratsorganen blivit förtrogna med sina nya uppgifter, ersättas med en inspektor med huvud­ saklig uppgift att hava överinseende över stiftsintendenternas verksamhet.

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Kommissionens behövlighet under övergången från det nuvarande systemet till det nya lärer icke kunna betvivlas. Jag erinrar örn det gagn, som stadskommunerna haft av fastighetsregisterkommissionen. Gentemot förslagen örn att anförtro de kommissionen tillämnade arbetsupp­ gifterna åt domänstyrelsen och kammarkollegiet kan anföras, att det här i främsta rummet är fråga örn att i råd och dåd tillhandagå pastoraten vid om­ händertagandet av boställena samt att denna uppgift tydligen är av helt annan art än de uppgifter, som eljest möta ämbetsverken och för vilka deras arbets­ former äro avpassade. Att en väsentlig del av den arbetsbörda, som nu påvilar domänstyrelsen och kammarkollegiet, avlyftes ämbetsverken, torde icke vara annat än en fördel, ej minst ur synpunkten att därigenom ej oväsentliga be­ sparingar skulle ernås. Skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd påyrkar förstärkning av den före­ slagna boställskommissionen och anför till stöd härför, att en skogligt sakkun­ nig ledamot icke ensam kan hinna inspektera samtliga stiftsintendenter. Det förefaller mig visserligen föga sannolikt, att det för inspektion av 11 inten­ denters arbete skulle behövas mer än en person, men därest detta skulle visa sig vara fallet, bör enligt min mening en assistent anställas för att biträda den skogligt utbildade ledamoten. Emellertid torde det vara lämpligt att icke ställa den ledamot i kommissionen, vilken företräder den förstuga sakkunskapen, all­ deles ensam, utan bör man enligt mitt förmenande hava möjlighet att vid be­ handling i kommissionen av viktigare skogsfrågor tillkalla mer eller mindre tillfälliga ledamöter, representerande exempelvis domänverket, skogsvetenskapen och skogvårdsstyrelserna. Till denna fråga återkommer jag vid granskningen av lagförslagen. Förutom av kommissionen kommer visst överinseende över boställsförvaltningen givetvis att utövas av Kungl. Maj :t och även i någon mån av justitiekanslern. Denna överuppsikt kommer naturligtvis i regel att avse endast ärenden, som äro av beskaffenhet att tillhöra Kungl. Maj :ts avgörande. Åtskilliga före­ skrifter härom finnas i lagförslagen. Intet hindrar emellertid att Kungl. Maj:t även i andra fall ingriper, därest ett grövre missförhållande skulle yppas. Kungl. Maj :ts befogenhet enligt förslaget att utfärda tillämpningsföreskrifter till boställsordningen kan uppenbarligen användas i detta syfte. Länsstyrelsen i Malmöhus län har givit uttryck åt farhågor för att kyrko­ fondens intressen i avseende å utlämnade byggnadsförskott icke under den nya ordningen skulle komma att bevakas på ett tillfredsställande sätt. Enligt min mening komma dessa intressen att bliva minst lika väl tillgodosedda som för närvarande. Jag återkommer till denna fråga vid den närmare redogörelsen för mitt förslag till lag örn kyrkofond. Beträffande härefter den av domänstyrelsen väckta frågan om ersättning till domänfonden i anledning av att domänverket nödgas avlöna tjänstemän, som efter den föreslagna förvaltningsreformen bliva övertaliga, torde kravet på sadan ersättning enligt min mening ej kunna frånkännas ett visst berätti-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 201

gande. Något spörsmål av större vikt är detta naturligtvis icke, ty den bespa­ ring för domänfonden och därigenom indirekt för statsverket, som skulle vinnas genom ersättningen, motsvaras av en lika stor kostnad för kyrkofonden. Detta innebär, då kyrkofonden enligt mitt förslag skulle bliva effektivt utnyttjad till lättande av avgiftsskyldigheten inom församlingarna, att sagda kostnad ytterst skulle drabba de inom församlingarna avgiftsskyldiga. Vad som vunnes å kronodebetsedeln, förlorades alltså åter på kommunalskattesedeln. Men då domänverket är ett affärsdrivande verk, som har att förränta domänfondens kapital, finner jag det naturligt, att domänstyrelsen framställt önskemål därom, att dessa kostnader ej måtte drabba domänverket. Ersättningen torde böra vara så stor, att den täcker de förluster, som domän­ fonden i verkligheten nödgas vidkännas i anledning av förvaltningsreformen. Givetvis bör vid bestämmandet av ersättningen förfaras, såsom i analoga fall redan har skett. Sålunda synes hänsyn böra tagas till att vissa av verkets be­ fattningshavare måhända mot befrielse från all tjänstgöringsskyldighet för sin återstående tjänstetid nöja sig med reducerade löneförmåner. Vidare är det självklart, att ersättning icke bör utgå för tjänstemän, som vinna anställning såsom stiftsintendenter, som skogvaktare under dem eller som skogsförvaltare i pastoratens tjänst. Med hänsyn till det anförda är det omöjligt att ens tillnärmelsevis på för­ hand beräkna den verkliga förlusten. På grund härav och då domänfondens rätt till ersättning synes böra komma till uttryck i den ifrågasatta lagstiftningen, föreslår jag, att det i denna föreskrives befogenhet för Kungl. Majit att be­ stämma beloppet av ersättningen.

Till ytterligare belysning av mitt förslag i fråga örn skogsförvaltningen och Skogsförvaltkontrollen däröver får jag anföra följande. ningens ali- Målet för skogsförvaltningen är att utvinna bästa möjliga ekonomiska resul- tion. tat ej blott för stunden utan även på lång sikt. Enligt vad jag från sakkunnigt håll inhämtat bör man härvid, på sätt inom modern skogsförvaltning är vanligt, rätta behandlingen efter skogens tillstånd och söka efter bästa förmåga utnyttja den föreliggande situationen. Ekonomiska uppoffringar i syfte att nå ett efter­ strävat normaltillstånd böra ej ifrågakomma. Men medvetandet örn alla kalkylers osäkerhet bör föranleda, att man undviker större rubbningar i avverkningens jämnhet, som icke uppenbarligen äro motiverade av ekonomiska skäl. På grund av förutstående allmänna grundsatser lägges huvudvikten vid att varje skogsbestånd blir underkastat en med hänsyn till de rådande förhållan­ dena ekonomiskt ändamålsenlig skötsel. Det finnes emellertid ingen möjlighet att under utstämplingens gång räkna sig till vilken behandling som är den bästa. Räkningen skall vara gjord förut på lämpliga typfall, och genom den upplysning, som därvid erhålles, skapas en känsla för vad som är riktigt, vil­ ken blir utslagsgivande under arbetets gång. Dylika typstudier säga framför allt, vilken utveckling av beståndet, som i ett givet fall bör eftersträvas. De

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ge också anvisning örn det behandlingssätt, som i typfallet leder till det så uppställda målet. Emellertid är de lokala förhållandenas inflytande i dessa av­ seenden så stort, att man ständigt måste pröva sig fram och vid varje nytt in­ grepp iakttaga följderna av föregående åtgärder. Även den skickligaste skogs­ man måste oupphörligt och under hela sitt liv lära av erfarenheten. De nu anförda synpunkterna böra få ett bestämmande inflytande på organise­ randet av en skogsförvaltning av den storleksordning som den förevarande. För­ valtningen måste hava en i verklig mening sakkunnig ledare, som förmår om­ sätta den samtida kunskapen på skogsskötselns område i praktiskt användbara riktlinjer, vilka kunna tjäna som stöd för de i skogen arbetande skogsmannen. Med avseende på vissa huvuddrag bliva väl dylika riktlinjer bestående under lång tid, men detaljanvisningarna böra oupphörligt anpassas efter nya biologiska rön och ändrad uppfattning örn de ekonomiska förutsättningarna. I det nu föreliggande fallet torde en skogligt sakkunnig ledamot av boställskommissionen böra fungera som ledare för hela skogsvårdsarbetet. Enligt förestående uppfattning bör han alltså utarbeta riktlinjer för skogsskötseln. På grund av skogsforskningens outvecklade läge måste han därvid i många av­ seenden lita till sitt eget omdöme. Riktlinjerna få sålunda en personlig karak­ tär, för vilken ledaren blir ansvarig. Vid skogsvårdsarbetets utförande inom ramen för den fastställda avverk ningsplanen bör emellertid varken ledaren gentemot stiftsintendenterna eller dessa senare gentemot pastoratens skogsförvaltare utöva något tvång, annat än för att förhindra det som uppenbarligen är felaktigt. Såsom förut framhållits måste nämligen vid arbetets utförande den skogliga intuitionen vara vägledande, och för denna kan man ej utfärda föreskrifter. Däremot finnes inom de gränser, som markeras av det uppenbart oriktiga, rikligt utrymme för en upplysande och övertygande verksamhet, på vars kvalitet hela framgången kommer att bero. De planer, som skola upprättas för de ecklesiastika skogarna, böra vara enkla, så att deras ledande grundtankar kunna förstås av pastoratens representanter. De behöva därför icke och böra ej heller bliva schablonmässiga, såsom fallet i stor utsträckning varit med de tidigare hushållningsplanema. Man måste sätta sig in i, att upprättandet av en god plan, som är så lagd, att den kan vinna pastoratsrepresentanternas intresse och förtroende, är en svår sak, vilken fordrar en mobilisering av allt vår tids vetande örn skogsbrukets biologiska och ekono­ miska förutsättningar. Det kan icke begäras, att de personer, vilka kunna för­ värvas som stiftsintendenter, skola vara kompetenta att lösa sådana uppgif­ ter på egen hand, utan särskilt sakkunnig ledning. Även för detta arbete er­ fordras riktlinjer, vilka böra utarbetas av boställskommissionens skogligt sak­ kunniga ledamot. Vid tioårsperiodens slut skall planen revideras. Genom att skogen därvid uppskattas på nytt vinnes en erfarenhet örn den under perioden tillämpade hus­ hållningens verkningar, som kan giva hållpunkter för en justering av de förut använda riktlinjerna. För att ett sådant följande av erfarenhetens anvisningar

Kungl. May.ts proposition nr 187. 203 skall bliva möjligt, måste man emellertid äga kännedom örn de under perioden företagna avverkningarna och örn hushållningens ekonomiska resultat. Överhuvud taget måste det sagås, att en organisation icke kan i längden be­ främja utvecklingen av ett ekonomiskt skogsbruk, örn den själv är avskuren från varje kontakt med det ekonomiska resultatet. Det synes därför vara nöd­ vändigt. både ur sistnämnda allmänna synpunkt och särskilt med tanke på en smidig anpassning av planarbetet, att i de administrativa tillämpningsföre­ skrifterna pastoratens skogsförvaltare klagges att lämna tillräckligt upply­ sande rapporter örn företagna åtgärder och dessas ekonomiska resultat. De ecklesiastika skogarna höra till landets mest svårskötta. De hysa i be­ tydande omfattning stora och värdefulla virkesförråd, men genom otillräcklig gallring under långa tider äro de ofta ömtåliga för ingrepp. En ovarsam över­ gång till i och för sig riktigare, mer ingripande behandlingsmetoder kan här spoliera mycket stora värden. Å andra sidan kan i dylika fall den egentliga skogsskötseln börja först sedan de överslutna bestånden genom lämpliga hugg­ ningar härdats, så att de tåla en friare behandling. Enligt vad jag tror mig veta, hava under de senare åren kraftiga ansatser gjorts för att få sådana förberedande huggningar i gång över stora arealer, där de behövts. Mycket återstår dock sä­ kerligen att göra i detta avseende. Stiftsintendents och hans biträdes upplysande och rådgivande verksamhet i fråga örn virkets avverkning, aptering till lämpliga sortiment, mätning, behand­ ling under lagring och försäljning är av största betydelse. Härigenom utjämnas på ett lyckligt sätt stiftsintendentens arbete över hela året, bandet knytes fas­ tare mellan honom och pastoraten och, framför allt, det ekonomiska resultatet förbättras. Även i denna del av sin verksamhet bör stiftsintendenten kunna på­ räkna initiativ och ledning från boställskommissionen.

Den rättsliga Liksom hittills bör pastorat äga talerätt för boställe, som är prästlönetillgång vården av för pastoratet. För domkapitlets talerätt har jag tidigare redogjort. boställena. Enligt femte punkten i prästerskapets privilegier äger jämväl länsstyrelsen att i vissa fall förordna kronoombud vid rättegångar, som röra prästlönejord. Dock har genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 december 1863 föreskrivits, att sådant ombud skall förordnas endast, då det på grund av särskilda förhållan­ den kan anses av omständigheterna påkallat. Att nu borttaga möjligheten att förordna kronoombud har icke från något håll ifrågasatts. Kammaradvokatfiskalens insats i rättegångar om ecklesiastik jord har va­ rit av stor betydelse, särskilt genom att advokatfiskalen kunnat tillhandahålla krono- och konsistorieombudeu arkivutredningar och utredningar om innehål­ let i äldre rätt. Även i framtiden torde bistånd i dessa hänseenden vara er­ forderligt vid utförande av talan för boställena. Kammarkollegiet och statskontoret hava åberopat, att riksdagen i skrivelse den 12 juni 1918 (nr 368) skulle hava givit uttryck åt önskemål örn centralise­ ring av den rättsliga vården av den offentliga egendomen. Av riksdagsskrivelsen

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. och däröver avgivna yttranden har jag inhämtat, att riksdagen endast begärt utredning örn önskvärdheten av nämnda centralisering, att riksdagen icke ifråga­ satt, att centraliseringen skulle omfatta all offentlig egendom, vartill ju även den kommunala räknas, utan endast kronojorden, att så gott som alla fastighetsförvaltande centrala verk motsatt sig den ifrågasatta reformen, samt att slut­ ligen kammarkollegiet, varifrån förslaget ursprungligen kommit, i utlåtande den 28 december 1929 självt frånfallit förslaget. I avvaktan å frågans generella lösning torde man icke böra företaga någon ändring i representationen för den ecklesiastika egendomen och jag föreslår därför icke någon sådan.

Kostnadsbe­ De av utredningsmännen verkställda jämförande kostnadsberäkningarna, räkningar. enligt vilka den nuvarande boställsförvaltningen skulle draga en personalkost­ nad av 1.10 million kronor årligen och motsvarande kostnad vid en centralise­ ring i enlighet med 1927 års sakkunnigas förslag skulle vara 1.58 million kro­ nor, medan enligt mitt förslag kostnaderna för stiftsintendenterna, dem under­ ställda skogstjänsteman samt boställskommissionen kunna beräknas till blott 0.31 million kronor årligen, hava utsatts för kritik i vissa avseenden, och man har velat göra gällande, att besparingarna genom det föreslagna sättet för boställs­ förvaltningen icke skulle bliva så betydande som utredningsmännen antagit. De framställda anmärkningarna synas endast till någon del vara befogade. Att länsstyrelserna äro så överbelastade med arbete, att befrielsen från boställsärendena icke skulle resultera i någon indragning samt att andra uppgifter skulle komma att träda i stället för dem, från vilka länsstyrelserna befrias, innebär visserligen, att hela besparingen måhända icke skulle kunna omedelbart realiseras, men hindrar icke, att, sett på längre sikt, en besparing verkligen vinnes, även om vinsten består däri, att en eljest oundviklig personalökning kan undgås. Utredningsmännens uppskattning av kostnaderna för en centraliserad för­ valtning kan måhända vara föremål för olika meningar. Ingen synes dock vilja påstå, att en sådan förvaltning skulle bliva billigare än den nuvarande. Vad härefter angår påståendet, att de genom decentraliseringen vunna be­ sparingarna skulle uppvägas av att de kommunala förtroendemännen skulle göra anspråk på arvode för sitt sysslande med boställsförvaltningen, så håller jag detta påstående för ytterst överdrivet. Det kan nämligen ingenstädes i pastoraten råda någon brist på personer, som äro både fullt kompetenta att omhänderhava förvaltningen av ett medelstort jordbruk eller en medelstor skog och villiga att åtaga sig ordförande- eller ledamotskap i en boställsstyrelse utan att fordra särskild ersättning därför. Huru stor kostnaden för pastoraten för de anställda skogs förvaltarna kan bliva, är svart att beräkna, men man synes kunna gå ut från att den föreslagna anordningen erbjuder det billigaste möjliga sättet att anskaffa erforderlig arbetskraft. Jag vill erinra örn, att Kungl. Majit, med tillämpning av

6 § 4 mom. lagen örn kyrkofond, fastställt vissa tillsvidare gällande grunder för

Kungl. Maj:ts proposition nr 181. 205

ersättning för skogsstatens bestyr med prästskogarna samt i detta sammanhang bestämt ersättningsbelopp, uppgående i avseende å 1930 års verksamhet till om­ kring 775,000 kronor. De sålunda använda beräkningsgrunderna avvika enligt min mening icke väsentligt från de grunder, som i propositionen till 1910 års riksdag och skrivelsen till samma års kyrkomöte angåvos. Då man vidare be­ aktar fluktuationen i penningvärdet och den sedan 1910 väsentligt intensifie­ rade skogsskötseln jämte ökningen av sagda skogars avkastning, torde ersätt­ ningsbeloppet vara att anse såsom ett genom justering i enlighet med tidsför­ hållandena omräknat belopp. Men det i detta sammanhang betydelsefulla är, att sagda ecklesiastika skogsvård genom domänverket hädanefter måste ersättas av kyrkofonden med omkring 500,000 kronor årligen mera än förut. Av det anförda framgår, att jag med angivet undantag ansluter mig till de av 1931 års sakkunniga föreslagna grunderna för boställsförvaltningen. Även förslagets detaljer anser jag i stort sett lämpade att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. För de avvikelser från förslaget, sorn, utöver vad redan angivits, föranletts av de avgivna yttrandena, ämnar jag redogöra i samman­ hang med föredragningen av förslaget till ny ecklesiastik boställsordning.

Jag övergår härefter till redogörelsen för förslag om reformer i vissa avse­ enden av sättet för gäldande av prästlönekostnaderna.

B.

I vilken ordning skola församlingarnas lönetillgångar tagas i anspråk oell för vilka ändamål skola kyrkans gemensamma medelstillgångar anlitas!

Till kyrkofonden ingå för närvarande överskotten å de lokala avlöningstill- Deli s. k.

första tre­

gångarna. Denna inkomstpost har stor finansiell betydelse för kyrkofonden på öringen. grund av den nu gällande bestämmelsen, att ett pastorat icke äger använda avkastningen av sina prästlöneboställen och avlöningsfonder till prästerskapets löner, förrän för ändamålet uttaxerats 30 öre för skattekrona (3 öre för fyrk; den s. k. första treöringen). Sistnämnda anordning har sitt ursprung i en vid 1908 års riksdag av Olof Jonsson i Elof avgiven reservation. I reservationen avsåg densamma dock allenast skogsavkastningen utöver behovet av virke in natura. Först i 1909 års sakkun­ nigas förslag har anordningen fått tillämpning å all boställsavkastning. De skäl, som dessa sakkunniga anföra såsom motiv för anordningen, kunna sammanfattas sålunda. Trots befintligheten av boställe, huru detta än tillkommit, hade försam­ lingen alltid varit skyldig att utgöra tionde och övriga församlingsbidrag. Då tionden och övriga dittills utgående skattebidrag skulle avlyftas och ersättas bland annat med församlingsavgifter, utgående på samma sätt som kommunalutskylder, skulle icke full rättvisa skipas, om till följd av en förändring, som åsyftade allenast beskattningens omläggning och skattebördans jämnare fördel­ ning, vissa församlingar skulle på den grund, att boställsavkastningen täckte prästlönekostnaden, komma att undgå församlingsavgifter.

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Utrednings­ Utredningsmännen hava angående ifrågavarande anordning anfört: männen. Grunden synes hava varit en önskan att bibehålla det historiskt givna rätts­ läget, enligt vilket boställsavkastning och bidrag av skattemedel skulle vid sidan av varandra och utan företräde för någondera användas till prästlönernas bestridande. För att undvika, att en ändring i detta förhållande skulle in­ träda genom att endast boställsavkastning användes för ändamålet, föreslogo de sakkunniga emellertid en anordning, vilken — såsom de själva påpekat — kunde medföra och i verkligheten i ej få pastorat medfört, att löneutgifterna kommit att gäldas med endast skattemedel. Ur teoretisk synpunkt •— och i ett flertal fall även ur billighetens — synes detta resultat vara lika otillfreds­ ställande som det, vilket 1909 års sakkunniga velat undvika. Huvudbeståndsdelen av den äldre beskattningen för prästlöneändamål, tionden, skulle visserligen avskrivas men dock årligen ersättas av statsverket. På grund härav kan det med ett visst fog påstås, att tiondeersättningen, åt­ minstone delvis, utgår av skattemedel. Även de pastorat, som kunna täcka sina prästlönekostnader med boställsavkastning, deltaga i utgörandet av dessa medel och bliva därför alldeles icke befriade från att gälda skatt för präst­ löneändamål. Betydelsefullt är, att de sakkunniga icke motiverade anordningen med kyrko­ fondens behov av medel; de bagatelliserade snarare dess finansiella betydelse. Anordningen med den första treöringen har, såsom nyss anförts, i ett flertal fall fört till obilliga resultat, i det att vissa pastorat, som innehava boställen, det oaktat nödgats täcka sina prästlöneutgifter i deras helhet med skattemedel samt inleverera hela boställsavkastningen till kyrkofonden. Även örn ett sådant förhål­ lande vore — åtminstone historiskt -—- förklarligt, då fråga är om boställen, som enligt tidigare lagstiftning kunde indragas till kyrkans gemensamma avlöningstillgångar, så framstår den angivna följden av lagstiftningen såsom högst otillfredsställande i normalfallet, då boställe donerats till församling eller anskaffats av densamma. Även ur organisatorisk synpunkt har anordningen medfört betydande olägen­ heter, såsom dubbla årliga avräkningar mellan pastoraten och kyrkofonden med allt därtill anknutet tidsödande och besvärligt granskningsarbete för kon­ traktsprostar och länsstyrelser .1 Anordningen står enligt utredningsmännens mening illa samman med den ställning till prästlönejorden, som pastoraten av ålder intaga, och synes icke heller uppbäras av ett mera allmänt rättsmedvetande. Då anordningen med den första treöringen således ur angivna synpunkter är mindre väl grundad, framstår det såsom ett önskemål, att densamma icke bibehålies. I stället torde pastoraten berättigas att i första hand använda av­ kastningen av sina prästboställen och övriga lokala avlöningstillgångar till prästlönerna. Då en reform i denna riktning emellertid inverkar på kyrkofonden såtillvida, att överskottsmedlen bliva mindre, torde i detta sammanhang böra undersökas i vad mån reformen ur finansiell synpunkt kan genomföras. Av den i 1909 års sakkunnigbetänkande intagna finansplanen framgår, att de sakkunniga beräknat de till fonden ingående överskotten av lokala avlö­ ningstillgångar till allenast 29,181 kronor. De sakkunniga framhålla också, så­ som ovan anmärkts, anordningens ringa praktiska betydelse. Utvecklingen, särskilt skatteunderlagets betydande tillväxt, har emellertid medfört, att boställsavkastning i betydligt större utsträckning än som från

1 Se närmare i kvrkofondskommitténs huvudbetänkande s. 194 f.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 4U7

början beräknats kommit att ingå till fonden. I detta avseende kunna bely­ sande uppgifter hämtas ur 1927 års sakkunnigas betänkande. Ur »1926 års avlöningstabell» (s. 32—33) kolumn 12 kan således noteras, att lokala överskott av arrenden, avgälder och räntor då inlevererats till fonden till ett belopp av 299,077 kronor. Under räkenskapsåret 1929—30 har dock influtit allenast 255,903 kronor 81 öre .1 Av kolumn 5 i avlömngstabellen framgår vidare, att skogsmedelsbeloppen enligt 19 § 4 mom. prästlöneregleringslagen uppgått till ett sammanlagt belopp av 2,179,827 kronor, varav enligt kolumn 9 endast 1,476,210 kronor utbetalats till pastoraten. Ett ärligt skogsmedelsbelopp av 703,617 kronor har alltså tillgodoförts kyrkofonden. Fran församlingarnas avlöningstillgångar har således omkring en million kronor kom­ mit kyrkofonden till godo och de årliga överskotten uppgå alltså till ett mer än trettiodubbelt högre belopp än från början beräknats. -inne ° På grundval av det statistiska material, som legat till grund lör 1926 ars avlöningstabell, hava utredningsmännen verkställt beräkning, huru stort det överskott skulle bliva, som kunde återstå efter en reform, enligt vilken pasto­ raten berättigas att i första hand använda boställsavkastningen till prästlön. Be­ räkningen har givit till resultat, att överskottet likväl skulle uppgå till omkring 400,000 kronor, varför kyrkofondens inkomstminskning i följd av reformen skulle inskränka sig till ungefär 600,000 kronor. Under sådana förhållanden synes den nu kritiserade anordningen för när­ varande icke vara av sådan finansiell betydelse, att dess bibehållande kan mo­ tiveras därav. Denna synpunkt vinner givetvis i styrka, örn man betänker, att kyrkofondens nuvarande årliga tillväxt uppgår till iner än fyra gånger sa stort belopp som den inkomstminskning, vilken skulle bliva en följd av den före­ slagna reformen att lägga boställsavkastningen i botten.

1931 års sakkunniga hava ansett, att de lokala avlöningstillgångarna böra 1931 års sak- »läggas i botten» och pastoraten således äga omedelbart taga avkastningen i anspråk till täckande av sina prästlönekostnader.

Förslaget att lägga boställsavkastningen »i botten» har icke avstyrkts av yttranden, någon av dem, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag.

Förslaget att lägga avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar »i bot- Departements- ° \ chefen. ten» biträdes av mig. Genom en sådan åtgärd komma alla de pastorat, vilka för närvarande inle­ verera sådan avkastning till kyrkofonden, att erhålla en lättnad i sin avgiftsskyldighet för avlönande av pastoratets prästerskap, emedan avkastningen kan helt eller delvis avlösa från nuvarande första utdebiteringen (den s. k. första 3-öringen). Denna lättnad kommer huvudsakligen de leveranspliktiga — ibland skattetyngda — landspastoraten till del. Vinsten blir naturligtvis min­ dre för de större stadspastoraten, eftersom dessa i allmänhet för närvarande inleverera inga eller obetydliga belopp.

Utredningsmännen hava i sitt betänkande på tal örn huru medel böra an- Allmän skaffas för de uppgifter, som liro gemensamma för alla pastorat eller en del Utrednings­ av dem, anfört följande: männen.

' Statskontorets tryckta räkenskapsutdrag. Budgetåret 1930/1931 265,9(>5 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 209

Mot införandet av en allmän kyrkoavgift har invändning icke gjorts av Yttranden, någon av dem, som förordat bibehållande av prästlöneväsendet såsom en pasto­ ratens angelägenhet. Kammarrätten har emellertid under hänvisning till det tidsödande arbete, uträkningen och debiteringen av avgiften skulle medföra, ifrågasatt lämpligheten av densamma. Bortsett härifrån synes kammarrätten icke hava något att erinra mot avgiften. Enligt min mening är det icke överensstämmande med rättvisa och billighet, Departementsatt storstadspastoraten, vilka med ytterst låga församlingsavgifter kunna gälda sina prästlönekostnader, skola bidraga till utgifterna för pastoratens gemensamma ändamål, exempelvis det prästerliga pensionsväsendet och adjunktsinstitutionen, med lägre belopp än skattetyngda landspastorat. Detta är emellertid, såsom av den av utredningsmännen meddelade tablån framgår, för närvarande fallet. Då den berörda obilligheten skulle avlägsnas genom införandet av den före­ slagna allmänna kyrkoavgiften, tvekar jag icke att biträda detta förslag. Till frågan örn den närmare utformningen av bestämmelserna örn den före­ slagna allmänna kyrkoavgiften återkommer jag vid detaljgranskningen av lag­ förslagen, därvid jag även skall beröra spörsmålet om hur den av kammarrätten påtalade olägenheten skall undvikas. Såsom jag ovan anfört, kan det beräknas, att den allmänna kyrkoavgiften för närvarande behöver uttagas med ett belopp av 9 öre för skattekrona.

Utredningsmännen hava anfört: Jämvikt i

kyrko­

En påtalad brist i det nuvarande systemet är kyrkofondens stora tillväxt.

fonden.

Konden har, från att vid sin tillkomst den 1 januari 1914 uppgå till 8,140,883 Utrednings­ kronor, under sin tillvaro mångdubblats, så att den vid utgången av budget­

männen.

året 1929/1930 uppgick till 52,864,664 kronor. En sådan tillväxt var ej från början avsedd. Lagbestämmelserna i ämnet åsyftade tvärtom, att fondens in­ komster och utgifter skulle i det närmaste balansera. I följd av det sätt, på vilket prästlöneväsendet anordnades, har emellertid den åsyftade jämvikten icke kunnat upprätthållas. Härtill hava flera omständigheter bidragit, främst ök­ ningen av skatteunderlaget i pastoraten. Utredningsmännen anse, att man för framtiden bör söka upprätthålla jämvikt i kyrkofonden. 1931 års sakkunniga hava anslutit sig till tanken på att genom särskilda 1931 års sak­ anordningar upprätthålla jämvikt mellan kyrkofondens inkomster och utgifter kunniga, samt i lil § av sitt förslag intagit bestämmelser i detta syfte. De sakkunniga hava härom anfört: Enligt de sakkunnigas mening bör den allmänna kyrkoavgiften icke utgå med högre belopp än som erfordras för täckande av de kostnader, varför av­ giften upptages, och möjlighet bör därför finnas att avpassa avgiftens storlek efter skatteunderlaget.

För närvarande gäller, att tillskott från kyrkofonden lämnas pastorat, om och i den mån pastoratet till gäldande av sitt prästerskaps avlöning nödgas uttaxera mer än 60 öre för skattekrona, vilket alltså utgör den högsta uttaxe- Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.) 14

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ring för prästlöneändamål, som behöver ifrågakomma i något pastorat. Därest maximum för uttaxeringen sänktes något, t. ex. till 50 öre för skattekrona, erfordrades givetvis större tillskott ur kyrkofonden. Enligt de sakkunnigas mening bör maximum för försam lingsavgifterna sättas så lågt, att pastoratens gemensamma prästlönemedel årligen komma till användning i sin helhet, därvid givetvis bör iakttagas, att endast kyrkofondens inkomster men, såvitt möjligt, icke dess kapital tågås i anspråk. Detta förutsätter givetvis, att maximum för församlingsavgifterna är föränderligt, ty behovet av tillskott vid ett givet maximum växlar med förändringar i skatteunderlaget inom pastoraten.

Enligt de sakkunnigas förslag finnas två medel för jämviktens uppehållande, nämligen dels förändring i maximum för församlingsavgifterna, genom vilken förändring storleken av tillskotten till pastoraten kan regleras, dels ock för­ ändring i den kvotdel, som uttages av den allmänna kyrkoavgiftens grund­ belopp. Förslagets lil § ger föreskrifter, när och i vilken mån det ena och det andra av dessa medel till jämvikt skall brukas. Principen i detta av­ seende är, att de medel, som enligt sin natur äro avsedda till avlönande av församlingsprästerna, skola användas för tillskott till pastoraten för att av dem brukas för just detta ändamål, medan kyrkofondens övriga utgifter, vilka avse pastoratens gemensamma behov, skola bestridas med den allmänna kyrkoavgiften.

Herrar Emil Andersson och Bärg hava i avgiven reservation anfört: Vi betvivla lämpligheten av att frångå det nuvarande systemet med den »första treöringen», därest kyrkoavgiften, som de sakkunniga föreslå, skall i likhet med församlingsavgiften göras rörlig. Kyrkofondens uppdelning i olika avdelningar med skilda uppgifter anse vi icke påkallad av hänsyn till upp­ gifternas egen natur utan fastmera åstadkommen på konstlat sätt för att ge stöd åt syftet att undvika en fast allmän kyrkoavgift. Då denna avgift tänkts så låg som 10 öre per skattekrona, anse vi densamma böra utgå oförändrad och endast församlingsavgiften göras rörlig. Jämkning av församlingsavgiften med hänsyn till kyrkofondens ställning torde böra ske vart femte år. Att kyrkoavgiften enligt vårt förslag kommer att verka i skatteutjämnande rikt­ ning anse vi endast vara till fördel. Vi kunna således icke ansluta oss till de sakkunnigas förslag i denna del utan påyrka en fast kyrkoavgift att utgå med 10 öre per skattekrona.

De sakkunnigas förslag innebär, att kyrkofondens inkomster fördelas i två grupper, nämligen de som äro avsedda för 1 ) det församlingsmässiga prästlöneväsendet och 2 ) det gemensamma prästlöneväsendet. Till första gruppen skulle hänföras kyrkofondens nuvarande inkomster. Dessa medel skulle användas såsom tillskott till pastoraten. Till den andra gruppen av inkomster skulle den allmänna kyrkoavgiften hänföras. Med denna skulle utgifterna för pastoratens gemensamma ändamål gäldas. Fondens inkomster och utgifter bleve på detta sätt uppdelade på två stater, och jämvikt skulle enligt sakkunnigförslaget upprätthållas inom varje stat för sig, beträffande den första staten genom att storleken av tillskotten till pastoraten reglerades genom höjningar och sänkningar av församlingsavgifterna samt i fråga om den andra staten genom att under ett vart år, uttoges endast den kvotdel av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 18*!. 211

allmänna kyrkoavgiftens i lagen bestämda grundbelopp, vilken för det året erfordrades för täckande av de i denna stat upptagna utgifterna. Fondens kapi­ talbelopp skulle givetvis stå utanför denna uppdelning och dess avkastning i sin helhet tjäna det församlingsmässiga prästlöneväsendet. Förslaget att bevara jämvikten i kyrkofonden genom ändringar både i den Yttranden. allmänna kyrkoavgiftens höjd och i maximum för församlingsavgifterna avstyrkes av länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län. Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört: Det är uppenbart, att avkastningen av de lokala lönetillgångarna jämte .av­ kastningen från kyrkofonden, efter avdrag för utgifter för gemensamma ända­ mål, icke räcker till löneutgifterna för pastoraten. Såsom regel skulle detta gälla, även örn skogsavkastningen tillfölle de särskilda pastoraten. De i 1929 års betänkande sid. 32 ff. gjorda sammanställningarna äro i detta avseende belysande. Av samma betänkande framgår jämväl, att belastningen av pasto­ raten genom de för närvarande föreskrivna församlingsavgifterna är synner­ ligen ojämn och att särskilt landspastoraten som regel blivit illa lottade i jäm­ förelse med stadspastoraten. Då en utdebitering för kyrkliga ändamål även framdeles är nödvändig, är det önskvärt, att utdebiteringen förläggas så, att den örn möjligt befrämjar och i varje fall icke försvårar skatteutjämningen. Härvid är att märka, att beräkningarna i utredningsmännens finansplan i viktiga avseenden förefalla osäkra. Med det föreslagna systemet för löneregle­ ring beror utgiftssumman på tillämpningen. På inkomstsidan är boställsavkastningen oviss. Det synes dock vara tydligt, att tillskotten till pastoraten komma att uppgå till väsentligt högre belopp än utgifterna för det gemensamma löneväsendet. Då de förra utgifterna, enligt utredningsmännens och de sakkunnigas förslag, skola bestridas med församlingsavgifter och de senare med den all­ männa kyrkoavgiften, måste församlingsavgifterna bliva högre än kyrkoav­ gifterna. Den omedelbara verkan härav synes bliva, att städerna fortfarande komma att bliva gynnade i jämförelse med landsbygden. Det må erinras, att i avrundade tal skattekronornas antal enligt 1930 års taxering utgjorde för landsbygden 17,626,000 kronor och för städerna 30,050,000 kronor. I detta sammanhang må också påminnas örn att naturaförmånernas bortfallande med­ för ökade kontanta löneutgifter för landspastoraten. Den belastning på lands­ bygdens kommuner, som härigenom bibehålies eller skärpes, kan icke till fullo uppvägas genom den allmänna skatteutjämningen, vilken för närvarande en­ dast berör kommuner med högre utdebitering än 10 kronor. Länsstyrelsen anser således nödvändigt, att maximum höjes för kyrkoavgiften och sänkes för församlingsavgifterna. Därav följer, att uppdelningen av kyrko­ fondens inkomster och utgifter på två stater icke bör äga rum. Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört: _ Församlingarnas bidragsskyldighet — utöver vad som utgår genom avkast­ ningen av fastigheter och fonder — har enligt de föreliggande betänkandena ansetts böra utkrävas på två olika grunder, nämligen dels genom församlings­ avgifter, i den mån sådant vore behövligt för prästlönernas utfyllande utöver vad som gäldades genom avkastningen av fastigheter och fonder (jfr 110 §) och dels genom en allmän, lika kyrkoavgift (108 §). Församlingsavgifterna motsvara i huvudsak de nuvarande, i 19 § 1 och 5 mom. prästlöneregleringslagen omförmälda församlingsavgifterna. Den allmänna kyrkoavgiften kan sägas delvis motsvara de i nysshcrörda författningsrum nämnda avgifterna men har så till vida fått en ny karaktär, som den skulle uttagas lika, efter skatte­ krona räknat, inom rikets samtliga reglerade pastorat.

212 'Kungl. Maj:ts proposition nr 187. Denna klyvning av församlingarnas bidragsskyldighet vilja ämbets­ verken — för den händelse prästerskapets avlönande förblir en pastoratets an­ gelägenhet i första hand — icke motsätta sig. Anordningen innebär att varje pastorat skulle inom skälig ram bidraga till bestridandet av kostnader, som äro gemensamma för samtliga pastorat, nämligen vad som erfordrades för gäl­ dande av emeritilöner, adjunktsarvoden, semestermedel, särskild kyrklig verk­ samhet m. m. Ämbetsverken hava icke funnit anledning till erinran mot att dessa avgifter göras »rörliga» i den mening förslagen avse, d. v. s. att maximum för församlingsavgiften och storleken av kyrkoavgiften skulle kunna intill vissa gränser växla under olika år.

Departements­ Jag biträder förslaget, att maximum för församlingsavgifterna göres rörligt chefen. i syfte att de inom pastoraten för prästlönernas gäldande uttagna församlingsavgifterna må bliva så låga, som tillgången på medel att utdelas såsom tillskott medgiver. Såsom jag tidigare anfört, ansluter jag mig till grundsatsen, att prästlöneväsendet skall vara i första hand en pastoratens angelägenhet. Härav följer, att jag även omfattar principen, att avgifter av ett pastorats medlemmar icke skola användas för avlönande av prästerskapet i ett annat pastorat. Mot sist­ nämnda princip, vilken ligger till grund både för 1862 och 1910 års författ­ ningar örn prästlöneväsendet, strider givetvis icke, att pastoraten fa eventuellt med skattemedel bestrida utgifter, som äro gemensamma för en större eller mindre grupp, såsom till pensionsväsendet, stiftsadjunkter, kontraktsprostar, den reserv av prästerlig arbetskraft, som pastorsadjunkterna utgöra, samt stiftsintendenterna. Till sådana ändamål — och endast till dem — bör den allmänna kyrkoavgiften användas. Därest den göres fast, kan den emellertid vid tillväxt i antalet skattekronor komma att avkasta mer än som åtgår för pastoratens gemensamma ändamål. Överskottet skulle i sadant fall, enligt vad som synes vara- åsyftat med yrkandena på fast avgift, användas såsom tillskott till pasto­ raten. Detta innebär, att i strid med nyssnämnda princip avgifter från ett pastorat användas till avlönande av präster i ett annat. Jag kan därför icke ansluta mig till förslaget örn en fast kyrkoavgift utan anser i likhet med de sakkunniga, att avgiften bör vara rörlig. Vid en fast kyrkoavgift skulle en del av landsbygdens prästlönekostnad kunna överflyttas på städerna, därest skatteunderlaget i dessa växte. I mot­ satt fall skulle landsbygdens befolkning få bära allt större del av kostnaderna för de gemensamma ändamålen. Även örn det första alternativet förefaller mera sannolikt, åtminstone för det närmaste tiotalet år, är det tydligt, att en fast kyrkoavgift kan komma att få helt andra följder, än dess förespråkare måhända tänkt sig. Under hänvisning till vad jag tidigare i dag anfört angående för­ slagen att åstadkomma skatteutjämning på prästlöneväsendets område, får jag såsom min mening framhålla, att ökad skatteutjämning på ett rationellare sätt vinnes genom utbyggande av den allmänna skatteutjämningen än genom att göra kyrkoavgiften fast.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 213

Kap. II. Försiiljningsfrågor.

Jag övergår till frågan om försäljning av kyrklig jord.

Av ålder har ansetts, att den kyrkliga jordegendomen icke må avyttras an­ Historik. nat än i ytterligt nödfall. 1686 års kyrkolag föreskriver sålunda i 26 kap. 6 §, att kyrkans fasta jordagods må ingen föryttra utan högsta nödtorft eller nytta samt Konungens vetskap och tillåtelse. Beträffande särskilt prästerskapets boställen föreskrives i 1723 års präster­ liga privilegier, att alla präster i gemen ma oförändrat njuta och behålla efter gammal hävd sina hemman, prästgårdar i städer och på landet, indelningsstommar vid deras annexer, tomter, kapellanshemman och boställen, utjordar, ängstegar, torp, bergsbruk och kvarnställen med alla deras tillhöriga ägor och lägenheter, vad namn de hava, som antingen urminnes hävd är på, eller av an­ dra lagliga skäl kunna bevisas därtill lyda. Så länge de prästerliga befattningshavarna själva innehade sina boställen, kunde på grund av prästerskapets privilegier boställe eller del därav icke av­ händas innehavaren utan hans samtycke. Försäljningar voro ock sällsynta, och då de förekommo, var syftet vanligen blott att utbyta bostället mot ett mera välbeläget sådant. Byten voro i äldre tid icke ovanliga. Enligt § 77 regeringsformen har Konungen icke befogenhet att avhända kro­ nan henne tillhörig fast egendom. Utan riksdagens samtycke kan Konungen alltså icke förordna örn eller godkänna försäljning av boställen, som äro kro­ nan tillhöriga. På grund av den annorstädes behandlade, hos de administrativa myndigheterna länge förhärskande åsikten, att även ecklesiastika boställen i allmänhet vore kronans och endast i undantagsfall tillkommit annorledes än genom förläning eller anslag från kronan, har man länge ansett riksdagens samtycke erforderligt för försäljning av så gott som all boställsjord. Ehuru prästerskapets privilegier efter ordalagen blott tillförsäkra de enskilda prästerliga befattningshavarna bibehållandet av de till deras befattningar knut­ na egendomarna, så har man i senare tid ofta uppfattat privilegierna såsom en till hela den svenska kyrkan riktad försäkran.1 I enlighet med denna upp­ fattning har man också ansett kyrkomötets bifall erforderligt för avhändande av kyrklig jord. Det ligger i sakens natur, att det måste kännas onödigt tyngande att för

1 Se t. ex. prästeståndets uttalande vid 1859—60 års riksdag under förarbetena till 1862 års

förordning i bilaga Å till utredningsmännens betänkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. varje avhändelse fran ecklesiastikt boställe av även de minsta markområden till väganläggmngar o. d. nödgas inhämta samtycke av såväl riksdagen som det i regel endast vart femte år sammanträdande kyrkomötet. En förenkling härutinnan infördes också i samband med 1910 års lagstiftning. I 62 § i den ecklesiastika boställsordningen, som tillkommit under medver­ kan av kyrkomötet, inrymdes salunda at Kungl. Maj:t befogenhet att örn prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet vore olämp­ ligt belägen eller boställe eller del därav eljest på grund av särskilda om­ ständigheter ej kunde bibehållas för sitt ändamål utan synnerlig olägen­ het eller utarrenderas mot skälig avgift, bostället eller del därav finge ef­ ter Konungens beprövande utbytas mot annan fastighet eller ock försäljas. Detsamma gällde, där löneboställe eller del därav till följd av belägenhet i eller invid stad eller stadsliknande samhälle kunde med synnerlig fördel styckas till tomter. Den möjlighet att i administrativ ordning giva tillstånd till avhändande av boställsjord, som sålunda öppnades, avsåg emellertid icke någon realisation av den kyrkliga jorden. Tvärtom betonades vid stadgandets tillkomst gentemot da framfört förslag om allmän försäljning av de ecklesiastika boställena, att möjligheten att medgiva försäljning borde användas med stor sparsamhet! De åsyftade uttalandena (av det särskilda utskottet vid 1909 års riksdag och av 1910 års riksdag) återgivas i utredningsmännens betänkande sidorna 63 och 64, vartill jag tillåter mig hänvisa. I praxis har försäljningsmöjligheten enligt 62 § boställsordningen tilläm­ pats i ett icke obetydligt antal fall. Därjämte har ock förekommit, att avhän­ dande av kyrklig jord ägt rum i ursprungligen gällande ordning, nämligen efter särskilt medgivande av riksdag och kyrkomöte. s ^unsl- Majit har icke förordnat örn försäljning annat än då pastorat begärt sådan eller, då ansökan skett från annat håll, vederbörande pastorat icke mot­ satt sig försäljning. . Genom laSen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrk­ lig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt vidgades möjligheterna att avyttra boställsjord. Jämte det de dittills gällande stadgandena i 62 § boställsordningen upptogos i nämnda lag under 2 § i huvudsak oför­ ändrade, upptogs nämligen i lagen under 3 § även ett stadgande örn friköp av lägenheter å bl. a. prästlönejord. Motivet härför var detsamma som för den s. k. ensittarlagen. Förslag om Under de sistförfluten årtiondena hava åtskilliga yrkanden framställts, åsyfvidsträcktare försäljning. tande en vidsträcktare försäljning av kyrklig jord. En närmare redogörelse härför har lämnats av 1927 års sakkunniga i deras betänkande, del II, bila­ gorna 4 och 5, varför jag här redogör blott för några huvudpunkter. I skrivelse den 4 maj 1920 (nr 179) anhöll riksdagen i anledning av väckta motioner, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta örn utredning, i vad mån den ecklesiastika jorden inom riket måtte kunna i vidsträcktare omfattning än vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. som för det dåvarande vore författningsenligt möjligt styckas och upplåtas i och för nybildning av mindre men självständiga jordbruk. Därvid uttalade riksdagen, dels att vida kraftigare åtgärder än dittills borde från statens sida vidtagas för att bereda tillgång på jord för egnahemsändamål och att darvi först och främst krono- och annan publik jord borde komma i fråga, dels och att en eventuell lagstiftning örn styckning av den ecklesiastika jorden i forsta band borde avse sådan jord, som i avseende på läge och andra omständigheter kunde anses lämplig och som på grund av byggnadernas beskaffenhet vore svar att utarrendera, samt att ur skogsvårdssynpunkt det allmännas intresse be­ aktades. „„ „ . . , . Vidare anhöll riksdagen i skrivelse den 2 juni 1923, nr 313, i anledning av en inom riksdagen väckt motion och under åberopande av ett av andra lagutskottet över motionen avgivet utlåtande, att Kungl. Majit tacktes låta utreda, under vilka betingelser i vidare mån än då vore medgivet möjlighet måtte beredas till upplåtande av tomtmark från ecklesiastika löneboställen, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen föranleddes. I utskottsutlåtandet anfördes, bland annat, att avfattningen av 62 § ecklesiastik boställs­ ordning ej medgåve tillgodoseende av behovet av markupplåtelse för tomtbehov å ecklesiastika boställen, varför det syntes önskligt, att en utvidgning av lag­ rummets tillämplighetsområde kunde för ändamålet åvägabringas. Under för­ utsättning att vid bestämmelsernas utformande tillfredsställande garantier be­ reddes, för att desamma ej komme till användning utom då en under utveck­ ling redan varande eller eljest av förhållandena starkt betingad samhälls­ bildning krävde en dylik markupplåtelse, syntes den ifrågasätta utvidgningen av tillämplighetsområdet för lagrummet ej behöva komma i strid med det prästerliga avlöningsväsendets ekonomiska intressen. Vid utredningen borde beaktas, att för marken erhölles ett vederlag, som motsvarade dess tomtvärde. I skrivelse den 7 maj 1924, nr 142, i anledning av två inom riksdagen väckta motioner och under åberopande av jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande hemställde riksdagen därefter, att Kungl. Majit måtte skyndsamt föranstalta om utredning rörande beredandet av större mojligheter for upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas. I utskottsutlatandet erinrades till en början örn 1920 års riksdagsskrivelse, och uttalades vidare, att vad i riksdagsskrivelsen anförts om statens intresse att främja upp­ låtelse’ av egna hem och självständiga mindre jordbruk agde. ökad giltighet, att den ecklesiastika jordens belägenhet och beskaffenhet i övrigt gjorde den sär­ deles lämplig för sådana upplåtelser samt att en försäljning av den ecklcsia stikå jorden, på grund av de otillfredsställande förhållanden i avseende å boställenas bebyggande och hävd, som förelåge å de ecklesiastika boställena, i många fall vore förmånligare än deras fortsatta utarrendering. I första hand borde därför ifrågakomma upplåtelser från löneboställen, beträffande vilka av angivna orsaker en dylik disposition syntes vara den ekonomiskt bästa utvägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 287. Emellertid borde jämväl annan ecklesiastik jord kunna tagas i anspråk för till­ godoseende av det ändamål, varom då vore fråga. Beträffande upplåtelserna syntes i huvudsak kunna läggas till grund liknande principer med dem, som i motsvarande avseende gällde eller komme att gälla beträffande kronans do­ mäner. Vid den ifrågasatta utredningen borde emellertid beaktas bland annat, att avhändande icke ägde rum till förfång för ett rationellt utnyttjande av värdefulla skogsmarker, som förefunnes å många av dessa egendomar. Sniga. 1927 årS sakkunni°a hava framställt följande förslag i försäljningsfrågan: A. Eör undvikande av en fortsatt förlustbringande förvaltning av prästlönejord bör sådan jord i avsevärt större utsträckning än hittills skett bliva föremål för försäljning. I sådant syfte böra dels härför nu gällande grunder förtydligas eller utvidgas, dels ock en fast ordning skapas till reglering såväl av initiativet till som av förfarandet i övrigt vid föryttring av sådan jord. De allmänna grunderna för försäljning av löneboställe eller del av sådan egendom upptagas i lag och böra innefatta bemyndigande för Kungl. Maj :t att i angivna fall förordna örn sådan försäljning. I. Såsom allmän förutsättning för försäljning skall gälla, att den nettoavkastning, egendomen såsom arrendefastighet lämnar och under en överskådlig tid framåt kan förväntas lämna, i avsevärd mån understiger normal ränta å egendomens saluvärde. Såsom en ungefärlig norm för den härvid nödiga jäm­ förelsen antages, att arrendeavkastningen understiger den angivna räntan med 30 procent. Åtgärder för försäljning i här angivna fall av jord tillhörande löneboställe inriktas i första hand på föryttring av: a) torp och andra bebyggda mindre lägenheter, vilka lämpligen kunna från­ skiljas resp. huvudfastigheter: b) obebyggda utjordar, utmarksskiften och andra dylika ägor, vilka, såsom avskilt belägna från huvudgården eller inneslutna inom annan fastighets ägo­ område, icke med fördel kunna brukas tillsammans med huvudgården; c) i stad eller i annat samhälle med tätare bebyggelse belägna jordområden, som pa giund av denna sin belägenhet hava särskilt högre saluvärde såsom tomt­ mark; samt d) hela egendomar, som sakna åbyggnader eller å vilka befintliga byggnader äro ofullständiga eller i dåligt skick.

Styckning av löneboställe för försäljning i lotter må icke företagas på sådant sätt och under sådana förhållanden, att befintligt byggnadsbestånd icke kan ekonomiskt utnyttjas. Huruvida och i vad mån vid försäljning av särskild styckningslott befintlig skogsmark skall ingå i försäljningen, är — för de fall, att i det till försälj­ ning avsedda området ingår åker, äng eller därtill odlingsbar mark — reglerat genom bestämmelser i gällande lag. Därest vid styckning av boställe för försäljning all befintlig skogsmark

Kungl. May.ts proposition nr 18 7. 217 icke skulle komma att — med föranledande av berörda bestämmelser — tillläggas lotten eller lotterna, bör, för den händelse överbliven skogsmark, med hänsyn till obetydlig areal och därav förorsakad relativt högre förvaltningskost­ nad, befinnes icke böra lämpligen bibehållas i allmän ägo, jämväl sådan skogs­ mark försäljas. II. Försäljning av jord tillhörande löneboställe och, i fall som nedan i a) avses, jämväl prästgård, må härförutom äga rum: a) då prästgård, med hänsyn till tjänstinnehavarens verksamhet, är olämp­ ligt belägen och ny prästgård skall av pastoratet av sådan anledning anskaffas; b) för friköp, i huvudsaklig överensstämmelse med härom för närvarande gällande bestämmelser, av lägenhet, varå lägenhetsinnehavaren är ägare av husen (ensittarlägenheter); c) för beredande av möjlighet för kyrklig eller borgerlig kommun att tillösa sig äganderätt till sådana tomt- och andra mindre områden, vilka tidigare blivit för varjehanda ändamål till kommunen med nyttjanderätt upplåtna (ändamålsupplåtelser); samt d) då behov framdeles uppkommer för kyrklig eller borgerlig kommun att för ändamål, som densamma har att tillgodose, taga i anspråk antingen sådana mindre områden, som under c) avses, eller ock löneboställe i dess helhet eller större del därav. Befinnes löneboställe eller del därav böra under förutsättning, som angives under I, försäljas, skall menighet, i fall, varom i II d) sägs, äga företräde till förvärv av fastigheten framför arrendator, som eljest skulle varit berättigad att därå erhålla hembud. III. I fråga om initiativet till åtgärd för försäljning av jord tillhörande löne­ boställe, då framställning härom icke göres av kommun eller enskild, även­ som vad angår förfarandet i övrigt vid föryttring av sådan jord skall i huvud­ sak gälla vad som i motsvarande hänseende finnes stadgat beträffande krono­ egendom. B. Köpeskillingar för försåld jord tillhörande löneboställe ingå till en sär­ skilt bildad, för riket gemensam fond, benämnd prästlönejordsfonden. Till denna fond överföras de för närvarande lokalt förvaltade penningmedel, som ut­ göra vederlag för tidigare avhänd prästlönejord (köpeskillingar, expropriationsersättningar m. m.). Prästlönejordsfondens uppgift skall vara att bereda möjlighet till en place­ ring av omförmälda slag av medel i en värdebeständigare valuta än penningar. I sådant syfte skola för de till fonden överförda och dit eljest inflytande med­ len inköpas skogs fastigheter, så belägna, att de i görligaste mån komma att utgöra sammanhängande och avrundade skogskomplex. Beslut i fråga örn inköp av sådana fastigheter meddelas av Kungl. Majit på förslag av domänstyrelsen.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Vid sidan av prästlönejordsfondens räkenskaper skall uppläggas en särskild liggare, upptagande för varje församling såväl varje till fonden inlevererat be­ lopp som ock namnet å den boställsfastighet, varifrån medlen härröra. Till möjliggörande av att de fastighetsförvärv, som här nämnts, må kunna äga rum i prästlönejordsfondens namn och för dess räkning gives åt densamma ställningen såsom särskilt bildat rättssubjekt. Fondens penningbehållning för­ valtas av statskontoret, dess fastigheter av domänverket. I mål, som röra fon­ den, skall kammaradvokatfiskalsämbetet äga tala och svara.

I min följande framställning behandlar jag först spörsmålet örn försäljning för bildande av egna hem, småbruk, tomter, mark för kommunala behov m. m. Därefter övergår jag till frågan örn försäljning av kyrklig jord på grund av att jorden icke är räntabel.

Egna hem, I det första spörsmålet hava 1927 års sakkunniga anfört: småbruk, o tomter, mark Man har på vissa håll, då riksdagens ovan nämnda skrivelser kommit under f6rlt°behov~ diskussion, givit uttryck för farhågan, att avyttring av prästlönejord i det nam. m.°V jordsociala syfte, som i skrivelserna förordas, skulle medföra risk såväl för 1927 års oekonomiska styckningar av bostadsfastigheter som ock i övrigt för ett avsakknnniga. handande till underpris av de värden, denna jord i befintligt skick representerar. Egnahemsväsendet vore, har man framhållit, värt allt understöd från statens och det allmännas sida, men främjandet av denna angelägenhet borde icke få ske på bekostnad av det ekonomiska intresse, som är knutet vid prästlönejorden. De sakkunniga hålla före, att någon grund för farhåga i förstnämnda hän­ seende icke förefinnes. Enligt de sakkunnigas förslag har man att räkna med att prästlönejorden redan från rent ekonomiska synpunkter måste komma att i avsevärd utsträckning bliva föremål för försäljning. Av boställsnämndsordförandes uttalanden framgår, att ett stort antal boställsegendomar väl lämpa sig att med ekonomisk fördel styckas till självständiga mindre jordbruk. Sär­ skilt torde detta vara fallet med obebyggda boställen eller sådana boställen, som äro i saknad av de viktigare byggnaderna, ävensom de i det föregående omnämnda till boställen hörande utägor samt torp och andra bebyggda lägen­ heter. Det synes kunna på goda grunder antagas, att den boställsjord, som sålunda skulle komma att utbjudas till försäljning, skall — om man härjämte räknar med den kronojord, som årligen göres för sådant ändamål disponibel — för lång tid framåt förslå för ett tillgodoseende från det allmännas sida av efterfrågan på egnahemslägenheter. Vad härefter angår den framförda farhågan för ett avhändande till under­ pris av prästlönejord må i detta sammanhang erinras örn följande. Nu gällande bestämmelser örn huru saluvärdet för kronoegendom skall be­ stämmas finnas intagna i kungl, förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) an­ gående försäljning i vissa fall av kronoegendomar m. m. I nämnda förordning stadgas, bland annat, att till grund för saluvärdet skall läggas »i orten gängse skäligt pris». Vid försäljning av jordbruksfastighet efter hembud till veder­ börande arrendator eller utan hembud för egnahemsändamål skall hänsyn jämväl tagas till »vad egendomen kan bära». Av de sakkunniga -—• de s. k. kronojordssakkunniga •—■, som avgåvo förslag till de i den omförmälda för­ ordningen intagna bestämmelserna, anfördes i fråga om värderingsgrunderna, bland annat, hurusom det läge mycken vikt uppå att saluvärderingen skedde

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 219

på ett i alla avseenden riktigt sätt. Uppenbart vore sålunda, att det måste tillses, att statens rätt icke träddes för nära genom att värdet sattes lägre än skäligt vore. Men å andra sidan vore det också av stor social betydelse, att egendomen ej heller åsattes sådana värden, att det av köparen investerade kapi­ talet omöjligen kunde förräntas genom det å egendomen bedrivna jordbruket. Av vad här anförts torde framgå, att icke ens beträffande sådana kronoegendomar, vilkas försäljning skall äga rum för främjande av egnahemsväsendet, några värderingsgrunder må tillämpas, som kunna leda till ett avhändande av egendomarna i fråga till underpris. Följas de för kronoegendomarna med­ delade bestämmelserna i ämnet jämväl viel försäljning av prästlönejord — vilket från enhetlighetens synpunkt lärer vara att förorda — torde någon för­ säljning till underpris av sådan, till intrång för det intresse densamma har att tillgodose, icke behöva befaras. Vad särskilt angår det markbehov, varå riksdagen i sin förberörda skrivelse av år 1923 riktat uppmärksamheten, synes, med de allmänna riktlinjer för ett vidgat försäljningsförfarande med avseende å prästlönejorden, som ovan uppdragits, fullt tillräcklig möjlighet beredas att tillgodose efterfrågan på tomtmark i där åsyftade fall. Ty därest verkligt gynnsamma betingelser för en samhällsbildning föreligga, torde detta medföra en stegring av jordvärdet å den därför erforderliga marken i sådan grad, att boställsmarkens dittillsvarande användning blir oekonomisk. Under här angivna förutsättningar lärer kravet på markens tagande i anspråk för tomtupplåtelser sammanfalla med strävandet efter högsta möjliga ränta å markvärdet. Utredningsmännen hava i ämnet anfört följande: 1931 års

prästlönc-

Det torde icke möta hinder — — -—• — — att genom ett tillägg till utredning. 2 § i 1927 års kyrkliga försäljningslag bemyndiga Konungen att på fram­ ställning meddela pastorat tillstånd att avhända sig prästlönejord för sociala ändamål. Emellertid följer av prästlönejordens rättsliga beskaffenhet — den väsentligaste delen därav är donerad — att avhändelse i dylika fall icke kan tillåtas annat än mot fullt vederlag. Då emellertid lika lämplig jord torde stå till buds i öppna marknaden, saknas anledning att utvidga försäljningsmöjligheterna i detta avseende. Utredningsmännen föreslå därför ingen ändring i 2 § i den kyrkliga försäljningslagen. 1931 års sakkunniga hava anfört: 1931 åra

sakkunniga.

De sakkunniga anse, att 1927 års kyrkliga försäljningslag i stort sett till­ fredsställande reglerar de fall, i vilka tillstånd till frivillig försäljning av präst­ lönejord må medgivas. De sakkunniga ifrågasätta emellertid, att någon ut­ vidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet att utan samtycke i varje särskilt fall av riksdag och kyrkomöte meddela sådant tillstånd må kunna genomföras. I sådant avseende vilja de sakkunniga betona, att de nuvarande formerna för beviljande av tillstånd till försäljning, nämligen samfällt beslut av Konungen, riksdagen och kyrkomötet, visat sig lägga hinder i vägen för försäljning till innehavarna av mindre, med innehavaren ej tillhöriga hus bebyggda lägenheter samt av odlingsmark å kyrklig jord. I dessa avseenden synes ett starkt socialt intresse tala för att tillstånd skall kunna meddelas utan besvärande formali­ teter. De sakkunniga anse sig emellertid icke kunna framlägga något förslag i ämnet. Ur inkomna utlåtanden må anföras: Yttranden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län befarar, att de nuvarande försäljningsföreskrifterna, vilka hittills ur såväl allmänt samhälleliga som rent ekonomiska synpunk-

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ter visat sig praktiskt taget fullständigt ofruktbara, genom en deciderat kyrklig särförvaltning skulle bliva om möjligt ännu mer illusoriska. Ett par länsstyrelser påpeka, att de av riksdagen framställda önskemålen icke tillgodosetts av de sakkunniga. Kammarkollegiet 1; Vad angår frågan om de grunder, som böra tillämpas med avseende å försäljning av kyrklig boställsjord, håller kollegiet före, att tillräcklig anledning saknas för ett kvarstående vid den för närvarande tilllämpade restriktiva politiken. För närvarande är försäljning av kyrklig jord — örn man bortser från friköp av ensittarlägenlieter — medgiven allenast när försäljningen påkallas för visst kyrkligt ändamål eller en försäljning prövas från boställets egen synpunkt önskvärd därigenom att jorden på grund av sär­ skilda omständigheter icke kan för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olä­ genhet eller mot skälig avgift utarrenderas eller ock jorden kan med synner­ lig fördel styckas till tomter. Även örn sålunda ett anbud av enskild person att få inköpa dylik jord skulle vara synnerligen fördelaktigt för bostället, kan det icke bifallas, därest ej, på sätt nyss nämnts, särskilda omständigheter före­ ligga. Vidkommande särskilt de strävanden, vilka såväl från statens som sam­ manslutningars och enskildas sida framträda att tillfredsställa de krav på mark för bildande av självständiga jordbruk eller bostadslägenheter, som må föreligga i samhället, förmenar kollegiet att den kyrkliga jorden icke bör, på sätt hittills skett, undanhållas berörda verksamhet. Visserligen inbjuda de för närvarande rådande förhållandena på jordbrukets område i mindre grad till upprättande av nya jordbruk. Men även nu omsättas i ej ringa utsträckning särskilt mindre lägenheter, varjämte må erinras, att den nyreglering rörande förevarande kyrkliga tillgång, varom nu är fråga, är avsedd att vinna tilllämpning för en längre framtid; och torde kunna emotses att större efterfrågan åter skall uppkomma. Det torde vara så mycket mindre anledning att den för ändamålet ofta synnerligen välbelägna kyrkliga jorden undantages från att lämna sitt bidrag till en dylik utveckling, som ej annat bör ifrågasättas än att full ersättning lämnas för jorden, samt att inflytande försäljningsmedel böra placeras i annan värdebeständig egendom, särskilt skogsfastighet. Genom upprättandet av den av de sakkunniga föreslagna fastighetsfonden, dit dylika medel skulle inflyta, skulle upplåtelser av ifrågavarande slag och motsvarande inköp väsentligen underlättas. Emellertid anser kollegiet, att de regler som av de sakkunniga uppställts för försäljningssystemet äro alltför stela. En när­ mare utredning i detta ämne synes påkallad.

Departements­ Det spörsmål, varom det i förevarande sammanhang rör sig, är, huruvida

chefen.

man genom ändring i kyrkliga försäljningslagen bör utvidga kretsen av fall, i vilka Konungen (eller eventuellt annan myndighet) -— utan samtycke i varje särskilt fall av riksdag och kyrkomöte -—- äger medgiva tillstånd till för­ säljning av kyrklig jord. Innan jag ingår på detta betydelsefulla spörsmål, vill jag endast i förbigående erinra, att den hittillsvarande möjligheten att med nyttjanderätt erhålla eckle­ siastik mark till tomt för eget hem naturligtvis kommer att fortfarande finnas. Genom tillkomsten av 1927 års kyrkliga försäljningslag hava framkomna önskemål om åtgärders vidtagande för att främja uppkomsten av småbruk och

1 I utlåtande Sver 1927 års sakkunnigas betänkande, vilket utlåtande kollegiet åberopat i sitt senare utlåtande.

Kungl. May.ts proposition nr 187. 221

egna hem i betydande omfattning blivit tillgodosedda, främst genom införande av bestämmelser om friköp av vissa områden, som förut varit upplåtna med nyttjanderätt. Att icke åtgärder med än vidare syftning föreslogos riksdagen, berodde på, såsom framgår av departementschefens uttalande till statsråds­ protokollet, att frågan av flera skäl ansågs synnerligen svårlöst och bland annat avhängig av såväl pågående utredning rörande förändrad och förbättrad för­ valtning av prästlönejorden, som ock spörsmålet om de grunder, varefter en förestående ny lagstiftning angående det prästerliga avlöningsväsendet kunde tänkas bliva utformad. Utan tvivel föreligger emellertid ett mycket betydande socialt intresse av att tillgång till jord, lämplig för inrättande av egna hem och småbruk, icke saknas. Jag vill erinra om, att en utvidgning av möjligheten att för detta ändamål ut­ nyttja den kyrkliga jorden står i full samklang med de sedan många år pågå­ ende strävandena att vinna en förbättring av de sociala förhållandena inom stora samhällslager av vårt folk genom egnahemsbildning och bildande av smärre jordbruk såsom ett led i en sund, lugn och naturlig samhälls­ utveckling. Visserligen föreligger under förhandenvarande betryckta läge för jordbruksnäringen i dess helhet, jämväl för det mindre jordbruket, icke nå­ gon större efterfrågan på jord för sådana smärre fastigheter. Fastmer an­ ses stora ansträngningar, även från det allmännas sida, vara av nöden för att genom kreditlättnader säkerställa de redan bildade smärre jordbruken i sina nuvarande ägares fortsatta besittning. Jag erinrar örn det förelig­ gande förslaget rörande statlig hjälpaktion at vissa egnahemslantagaie. Emel­ lertid och då man givetvis måste för framtiden hoppas pa en omsvängning i konjunkturläget jämväl för jordbruksnäringen och särskilt för det mindre jordbruket, synes det mig vara självfallet, att den lagstiftning, som nu är å bane, bör taga hänsyn även till antydda framtidsmöjligheter. Jag behöver här ej närmare utveckla den utomordentliga vikten av åtgärder, som motverka folkinflyttningen till städer och industriorter samt i stället öka den självständiga jordbrukarklassen genom främjande av nybildning av mindre jordbruk. Man Ilar under diskussionen av denna fråga framfört tanken på att skrida till lagstiftning i syfte att genom expropriation förvärva enskild jord för nygrundande av mindre jordbruk. Ett sadant förfarande bör emellertid näppeligen ifrågasättas på sådana orter, där annan jord är disponibel för sådant ändamål. Att av de betydande jordkomplex, som den kyrkliga jorden representerar, en förhållandevis icke obetydlig del skulle kunna av­ skiljas till egna hem och smärre jordbruk är sannolikt. Det har också gjorts gäl­ lande, att medan nya småbruk med stora kostnader och ovissa framtidsutsikter ofta måste bildas i trakter, som mindre väl lämpa sig för jordbruk, kyrklig jord skulle finnas, som sedan långliga tider legat under odling, men å vilken hävd och byggnader på ett betänkligt sätt eftersatts. Såsom 1924 ars jordbruksutskott anfört, är den ecklesiastika jordens belägenhet och be­ skaffenhet sådan, att den särdeles väl lämpar sig för upplåtelse till egna

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. hem och mindre jordbruk. Denna jord är i allmänhet väl belägen med av­ seende å kommunikationer samt ofta av god beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt. Möjligheterna för egnahemsbyggare att på lägenheter, upplåtna från sådan jord, erhålla sin bärgning, torde därför vara mycket goda. Jag vill dock här göra ett inpass för att icke bliva missförstådd. De kyrkliga jordbruksfastigheterna höra icke till storgodsens kategori. De representera tvärt örn det medelstora och det mindre jordbruket. De kunna med avseende å storleksordning rent av sägas representera ett optimum i ekonomiskt och socialt avseende. De äga den storlek och i regel lämpliga ägoblandning, vilken lämpar sig för det slag av jordbruk, som väl föder en familj utan extra biförtjänster, men icke heller för sin drift er­ fordrar alltför stor arbetskraft utöver den, som brukaren själv och hans familj förfogar över. I detta sammanhang vill jag vidare betona, att i hittillsvarande administra­ tiv praxis det icke — åtminstone icke avsiktligt — förekommit, att tillstånd till försäljning givits utan att köpeskillingen motsvarat det försåldas fulla värde, därvid jag naturligtvis bortser från värdet å anläggningar, som bekostats av köparen i egenskap av nyttjanderättshavare. Från intet håll torde heller, såvitt jag vet, yrkats, att ecklesiastik jord skulle tagas i anspråk för sociala ändamål annat än mot full ersättning. Det sociala intresse, som skulle tillgodoses genom de ifrågasätta försäljningarna, är icke i första hand intresset av att bereda jord för underpris åt personer, som icke med egna eller av det allmänna tillhandahållna medel kunna betala jordens verkliga värde, utan intresset att i trakter, där ut­ bud av jord, lämplig för egnahemsbildning, är för litet i förhållande till efter­ frågan, bereda ökad tillgång till sådan jord. Församlingarnas intresse av att ernå största möjliga avkastning å sitt i bo­ ställena nedlagda kapital kommer givetvis att bliva en drivfjäder för försam­ lingarna att taga initiativ till försäljning av sådan jord, varå arrendeavkastnin­ gen är för låg i förhållande till kapitalvärdet. En sådan drivfjäder har i stor ut­ sträckning hittills saknats. Jag erinrar örn 1927 års sakkunnigas uttalande att det i själva verket icke föreligger stor anledning till farhåga, att församlingarna skulle visa sig ovilliga att biträda från ekonomisk synpunkt välgrundade försäljningsförslag. Enligt den erfarenhet, som hittills vunnits, hade församlingarna tvärtom i allmänhet varit benägna att förorda föryttring av prästlönejord i långt större utsträckning än som -—- på grund av den gällande lagstiftningen — kunnat i administrativ ordning medgivas. Med de utvidgade försäljningsmöjligheter, som jag förordar, torde vara att förvänta, att de sociala intressena ännu mera än hittills komma att bliva tillgodosedda genom församlingarnas med­ verkan. Av det anförda framgår, att det synes mig påkallat — och häri nödgas jag intaga en gent emot 1931 års sakkunniga avvikande ståndpunkt — att för un­ derlättande särskilt av egnahemsbildningen åvägabringa vissa lättnader i for­ merna för den kyrkliga jordens försäljning. Jag anser mig därför böra i huvud-

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 223 saklig överensstämmelse med de i detta hänseende av 1927 års sakkunniga fram­ lagda förslagen föreslå, att Konungen må kunna medgiva att kyrklig jord försäljes för bildande av smärre jordbruk och egna hem eller för främjande av annan samhällelig fördel, då fråga är örn dels tomtmark i eller invid stad eller annan ort med tätare bebyggelse eller i grannskap till större indu­ striell anläggning, dels bebyggda jordbrukslägenbeter, såsom torpställen eller nyodlingar, dels utjordar eller utmarksskiften, som äro avskilt belägna, dels ock andra ägor, som utan kännbar olägenhet kunna avskiljas från den fastighet till vilken de höra, under förutsättning i övrigt, att vederlaget icke får understiga i orten gängse skäligt pris samt att avhändelsen icke är till olägenhet för det all­ männa. Vid bestämmande av detta pris skall hänsyn icke tagas till värdet av förbättringar, vilka jorden vunnit genom arbete eller kostnad, som köparen i egenskap av nyttjanderättshavare nedlagt å densamma. Vad särskilt angår de nyssnämnda torpställena, så är det att märka, att innehavarna av dem, vilka ofta lång tid, ibland i flera generationer, brukat dem, i icke få fall uppodlat dem eller å dem nedlagt kapital och arbete, vilkas frukter icke skulle komma dem själva till godo, därest de icke få förvärva äganderätten till torpen. Det synes därför vara billigt och rättvist att möjlighet till inlösen av torpen beredes. Vad vidare beträffar den av 1931 års sakkunniga omnämnda odlings­ marken torde densamma inrymmas under den ovan uppräknade kategorien av till försäljning lämpliga boställsägor. Jag finner det rimligt, att i de fall, då pastoraten icke själva vilja uppodla den, möjlighet beredes annan att göra den fruktbringande.

Den kyrkliga försäljningslagen upptager, såsom jag redan nämnt, i 3 § bestämmelser, enligt vilka under vissa närmare angivna förutsättningar friköp av lägenheter å prästlönejord kan medgivas. Jämlikt 5 § samma lag lämnas medgivandet av kammarkollegiet. Förutsättningarna äro, att någon, som för brukande eller bostadsändamål innehar lägenhet å kyrklig jord, äger därå beläget för stadigvarande bruk avsett boningshus, vilket lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, och att icke med hänsyn till olägenhet för fastighet, vartill lägenheten hör, för annan, närbelägen kyrklig fastighet eller eljest för det allmänna försäljning anses ej böra ske. Såsom ytterligare förutsättning stadgas, dels att lägenhetsinnehavaren tillhörigt bo­ ningshus av beskaffenhet, som nyss sagts, fanns å området uppfört den 1 januari 1926, och dels att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga byggnader äger, belöper å lägenhetshavarens byggnader. Dessa förutsättningar äro något avvikande från dem, som gälla i fråga örn lösningsrätt enligt den s. k. ensittarlagen. Enligt ensittarlagen fordras, att området skall vara upplåtet på innehavarens livstid eller hava under tio år innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal örn

224 Kungl. May.ts proposition nr 187. nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år. Någon motsvarande ford­ ran uppställes ej av den kyrkliga försäljningslagen. Vidare fordras enligt ensittarlagen, att bostadshus fanns uppfört den 1 ja­ nuari 1919, medan motsvarande dag i kyrkliga försäljningslagen är den 1 januari 1926. I dessa två avseenden är alltså den kyrkliga försäljningslagen mera välvil­ lig mot lägenhetshavarna än ensittarlagen. Å andra sidan är den kyrkliga försäljningslagen snävare i det hänseendet, att den endast medgiver, att till­ stånd må under vissa betingelser meddelas till avhändelse och alltså -— i mot­ sats mot ensittarlagen — icke medför någon rätt för lägenhetshavaren att inlösa. Denna åtskillnad torde emellertid i praktiken icke böra tilläggas alltför stor vikt. Tendensen vid prövning av friköpsärenden torde gå i riktning mot att, då tvekan uppstår örn förutsättningarna för friköp föreligga, lagens tillämpning i möjligaste mån anpassas efter motsvarande rättsliga avgöranden beträffande tillämpningen av ensittarlagen. Utredningsmännen hava framhållit, att ensittarlagen, som enligt sin 19 § icke är tillämplig å kronan tillhörig jord, i stor omfattning gäller för den kyrkliga jorden, enär det övervägande flertalet av prästboställena vore do­ nerade av enskilda eller anskaffade av församlingarna och alltså icke tillhörde kronan. I anslutning härtill hava utredningsmännen föreslagit, bland annat, för att uppnå ett förenklat förfarande för friköpen, att ensittarlagen skulle göras tillämplig även å de av kronan anslagna boställena och att sålunda den i kyrkliga försäljningslagen och därtill ansluten kungörelse stadgade ordningen för friköp av lägenheter å kyrklig jord icke längre skulle bibehållas. De sakkunniga hava icke funnit skäl att vidtaga ändring i fråga örn ensittarlagens och den kyrkliga försäljningslagens tillämpningsområden i före­ varande hänseende men däremot föreslagit, att friköpsförfarandet, såvitt anginge kyrklig jord, skulle decentraliseras och närmare anknytas till den ord­ ning, som gäller om friköp enligt ensittarlagen. För att möjliggöra detta hava de sakkunniga föreslagit, att det skulle överlämnas åt Konungen att i admini­ strativ väg bestämma proceduren. De sakkunnigas förslag innebär, att kammar­ kollegiets befattning med dessa ärenden skulle upphöra. En förenkling av det nuvarande friköpsförfarandet, när det gäller lägen­ heter å kyrklig jord, är också enligt min mening önskvärd. Sådan för­ enkling torde emellertid i betydande mån kunna åstadkommas genom ändringar i kungörelsen örn tillvägagångssättet vid dessa ärendens handläggning. För närvarande finner jag ej heller skäl att föreslå borttagande av kammarkollegiets befattning med friköpen. De sakkunnigas förslag till ändring i bestämmelserna om friköp har därför icke upptagits av mig. Arronderin- Jag övergår till frågan örn försäljning av kyrklig jord, som icke, gar, åtgärder är räntabel. I sådant hänseende kunna ifrågasättas dels åtgärder för beträffande oräntabel avskiljande av vissa ägoområden — alltså arronderingsåtgärder — dels också egtndomm.m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 225

genom försäljning och köp skeende omplacering, eventuellt sammanförande av ecklesiastika förvaltningsobjekt. Det spörsmål, som jag nu behandlar, gäller alltså försäljning, som åsyftar att göra de kyrkliga avlöningstillgångarna i högre grad än för närvarande skickade att fylla det med dem avsedda ända­ målet, nämligen att bidraga till prästerskapets avlöning och utvecklingen av den kyrkliga organisationen och verksamheten samt att lindra den för dessa ändamål nödvändiga beskattningen. I fråga om dessa skäl, räntabilitetsskälen, hava 1927 års sakkunniga påpekat, 1927 åra sakkunniga. att intresset att bevara en kommande jordvärdestegring för det ändamål, prästlönejorden tjänade, icke vore ett bärande skäl mot försäljning i de fall, då jorden icke lämnade en tillfredsställande ränteavkastning, i det förlusterna på den dåliga räntabiliteten inom kort bleve större än värdestegringsvinsten. Till­ lika, hava de sakkunniga framhållit, att därest köpeskillingsmedlen för försåld prästlönejord återplacerades i värdebeständig valuta på sätt de föreslagit, det sist angivna skälet förlorade ännu mer av sin betydelse.

Utredningsmännen hava, efter omnämnande av de på räntabilitetsskäl stödda 1931 års

prästlöne-

yrkandena örn försäljning, vidare anfört: utredning.

Man stöder sig härutinnan på det förhållandet, att den ecklesiastika jord­ egendomen för närvarande mångenstädes icke lämnar så stor avkastning, som köpeskillingen för densamma kan förväntas giva, därest jorden försåldes. Gent­ emot denna synpunkt har anförts, att den omständigheten, att boställenas av­ kastning icke utgör skälig förräntning av deras saluvärden, icke så mycket är ett skäl för försäljning som fastmer för reform av sättet för förvaltningen. Till denna åsikt giva också utredningsmännen sin anslutning och hysa där­ vid övertygelsen, att det av dem föreslagna sättet för boställenas förvaltning kommer att förbättra dessas räntabilitet. Utredningsmännen anse dock, att man överdrivit räntabilitetens betydelse i detta sammanhang. Vid all förinögenhetsplacering ställes man inför valet mellan hög avkastning och större grad av trygghet. Mycket räntabla place­ ringar äro vanligen förenade med betydande risk, medan uppnåendet av risk­ fri placering förutsätter eftergifter i anspråken på avkastningens storlek. En­ ligt utredningsmännens mening bör placeringens säkerhet vara det avgörande vid bedömandet av frågan örn placeringsobjekt för den kyrkliga förmögen­ heten. Från denna synpunkt är placering i jord att föredraga framför varje annan placerings form. Till utveckling av dessa påståenden få utredningsmän­ nen erinra örn att den kyrkliga förmögenhetens nuvarande placering har möj­ liggjort dess bevarande för sitt ändamål sedan elfte och tolfte seklen. Trots alla förändringar i tidsförhållandena, krig, revolutioner och andra omvälv­ ningar, trots de växlande konjunkturerna för jordbruk och skogsbruk fyller den kyrkliga jorden ännu i dag samma uppgift i kyrkans tjänst som under medeltiden. Att nu vidtaga åtgärder, som äventyra den kyrkliga förmögen­ hetens säkerhet i syfte att bereda högre avkastning för stunden, synes ur anförda synpunkter icke försvarligt, och anse utredningsmännen därför, att kyrkans verksamhet bäst tillgodoses därigenom, att prästlönejorden bibehålies oförändrad, där ej av andra än räntabilitetsskäl försäljning av sådan jord påkallas. Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 155 höft. (Nr 187.) 15

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

1931 års 1931 års sakkunniga hava icke upptagit förslaget om att i större omfattning

sakkunniga.

än hittills medgiva försäljning av boställen, vilkas avkastning är otillfreds­ ställande. Myndig­ Ur utlåtandena över förslaget må anföras följande: heterna. Länsstyrelsen i Stockholms län kan icke finna, att det är god ekonomisk politik att behålla sådana boställen, som äga ringa eller ingen avkastningsförmåga men likväl förorsaka förvaltningskostnader till stundom stora belopp. Länsstyrelsen i Uppsala län: Huruvida lagstiftningen bör medgiva, att eckle­ siastik jord säljes i större utsträckning än hittills, blir en lämplighetsfråga. Den i 1929 års betänkande förebragta utredningen och de sedermera inkomna yttrandena över samma betänkande synas giva vid handen, att ett antal eckle­ siastika fastigheter finnas, vilka för närvarande och för överskådlig framtid lämna alls ingen eller så låg avkastning, att de icke lämpligen böra bibehållas såsom avlöningstillgång. Den av utredningsmännen (I sid. 65) framställda anmärkningen, att det här skulle gälla val mellan en hög avkastning och en större grad av trygghet, synes knappast träffande. Här skulle ju endast vara fråga örn att bereda möjlighet till försäljning av alltför oförmånliga fastig­ heter för att i stället verkställa arrondering av ecklesiastika skogar eller eljest inköp av skogbärande mark. Visserligen bör, såsom länsstyrelsen redan i ytt­ randet den 4 juli 1930 framhållit och nu behöver än starkare betona, stor var­ samhet med hänsyn till växlande konjunkturer iakttagas och församlingens eller socknens blivande behov av mark uppmärksammas. Men även med iakt­ tagande härav återstår säkerligen ett avsevärt antal fall, då boställsjord bör säljas. Beträffande förutsättningarna för försäljningen hava i 1929 års betänkande framställts vissa förslag, vilka torde kunna tjäna till ledning vid avgörandet av de individuella fallen. Särskilt vill länsstyrelsen framhålla, att onödiga byggnadskostnader med ytterligare kapitalutlägg för kyrkofonden böra und­ vikas. Länsstyrelsen i Kronobergs län: Bevarandet av den ecklesiastika jorden i det allmännas ägo har varit och är allt fortfarande ägnat att lända till kyrkans och dess prästerskaps fromma, och varsamhet i dess avhändande bör förty iakttagas. Länsstyrelsen i Hallands län påyrkar försäljning av löneboställen av helt obe­ tydlig storlek, vilkas förvaltning med syner och besiktningar samt därav för­ anledda dyrbara resor vore i hög grad oekonomisk, varjämte byggnadskostnaderna ofta åte upp hela arrendet lång tid framåt. De små spridda boställsskogarna borde enligt länsstyrelsen säljas eller bortbytas, varvid i många fall en lämplig reglering torde kunna åstadkommas genom byte med skogar, som tillhörde domänfonden. Länsstyrelsen anser nämligen, att en ändamålsenlig reglering av den ecklesiastika jordegendomen vore en nödvändig förutsättning för att avvinna densamma tillfredsställande avkastning och nedbringa förvalt­ ningskostnaderna. Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Även örn länsstyrelsen icke delar på sina håll hysta önskningar om försäljningar av ecklesiastik jord i större omfattning, vill länsstyrelsen än en gång framhålla lämpligheten av underlättade former för försäljning av obebyggda utjordar, utmarksskiften eller andra dylika ägor, vilka, såsom avskilt belägna från huvudgården eller inneslutna inom annan fastighets ägoområde, icke utan olägenhet kunna brukas tillsammans med huvudgården och vilkas utarrendering såsom särskilda arrendelotter ställer sig oekonomisk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 227 Domänstyrelsen anser vägande skäl — arrondering av jorden samt tillgodo­ seendet av sociala intressen — tala för att försäljning må kunna komma till stånd i större omfattning än hittills. I övrigt hänvisar jag till utlåtandena över 1927 års förslag i det tryekta sammandraget sidorna 535—576.

Enligt min åsikt bör problemet om försäljning av prästlönejord, vars av­ Departements­

chefen.

kastning är alltför låg i förhållande till jordens kapitalvärde, icke ses endast ur synpunkten av det hittillsvarande driftresultatet. Den otillfredsställande avkastningen torde nämligen i icke ringa grad bero på det nuvarande sättet för förval trången. Jag erinrar i detta hänseende om de för arrendatorerna syn­ nerligen betungande och äventyrliga arrendevillkoren, vilka icke kunnat undgå att inverka på arrendeavgifterna. Dessutom hava under den gångna tiden bo­ ställena till största delen nybyggts i en utsträckning, som icke kan förekomma i framtiden. Därest, sedan nybyggnadsperioden inom kort är slut, boställena överlämnas till en förvaltning, vilken bättre än den nuvarande är anpassad efter boställenas ofta ringa storlek och spridda belägenhet, torde man kunna förvänta att avkastningen av de hittills oräntabla boställena i många fall blir normal. I varje fall synes det knappast vara välbetänkt att, innan man vunnit erfarenhet om verkningarna av det ifrågasatta förbättrade sättet för boställsförvaltningen, i större omfattning försälja boställen, vilka under det äldre förvaltningssättet varit mindre räntabla. Emellertid är det sannolikt, att även med den reformerade förvaltningen vissa boställen eller delar av sådana på grund av ogynnsamma förhållanden eller förändringar i jordvärde eller i jordbrukstekniken bliva oräntabla. Detta kommer med säkerhet att bliva fallet exempelvis med utjordar på längre avstånd ifrån boställets huvuddel men även med åtskillig annan jord. Redan den nuvarande lagstiftningen giver emellertid möjligheter till försäljning i nu avsedda fall. En betydande utvidgning av de äldre möjligheterna till för­ säljning av kyrklig jord anser jag emellertid även här böra äga rum. Nu stadgas i 2 § kyrkliga försäljningslagen, att kyrklig jord må försäljas, utom i särskilt angivna fall, då den eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes icke kunna för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot skälig avgift utarrenderas. Jag föreslår nu en förändring av detta stadgande till att jorden skall kunna, utom i samma fall som enligt den äldre lagstiftningen, försäljas, då den eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes icke lämpligen kunna för sitt ändamål bibehållas eller mot skälig avgift ut­ arrenderas. Det är min övertygelse, att möjligheterna till försäljning av oräntabel boställsjord komma att utnyttjas i långt större utsträckning än för närvarande, därest pastoraten omhändertaga boställsförvaltningen. De föreslagna stiftsintendenterna komma säkerligen i de fall, då boställsjorden visar sig oräntabel, att både taga initiativ till försäljning och anvisa lämpliga fastigheter — väl i

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. regel skogsmark — till inköp i stället för det försålda, varigenom också en arrondering av jorden ofta kan ernås, eventuellt i samarbete med andra pastorat. Även i den nu omhandlade frågan angående köp och försäljning för arron­ dering samt beträffande oräntabel egendom är det givetvis av betydelse, att pastoraten lämna sin intresserade medverkan. Redan under nuvarande för­ hållanden hava myndigheterna tillämpat en praxis, som vid köp och försälj­ ning av kyrklig jord fästat avseende vid pastoratens mening och omdöme. Ett avbrott i denna praxis torde icke vara att förvänta, därest pastoraten, under det nu föreslagna förvaltningsskicket, skola nedlägga besvär och kostnader på förbättring av löneboställena. Av betydelse i detta sammanhang är givetvis den ståndpunkt, som riksdagen intagit vid antagandet av 1927 års kyrkliga för­ säljningslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 229

ANDRA HUVUDAVDELNINGEN.

Författningsförslagen.

Sedan jag angivit den huvudsakliga ståndpunkt, jag funnit mig böra in- Dcpartementstaga till de framlagda förslagen, torde jag få övergå till en detaljgranskning av de föreslagna lagbestämmelserna. Såsom framgår av vad jag anfört i 1 huvudavdelningen, har jag med vissa undantag anslutit mig till de principer för förvaltningen av prästlönetillgångarna och finansieringen av prästlönekost­ naderna, som kommit till uttryck i 1931 års sakkunnigas förslag. I stort sett anser jag också de särskilda anordningar, som på dessa områden föreslagits av bemälda sakkunniga, vara lämpliga. Då emellertid i de sakkunnigas förslag bestämmelserna om förvaltning av prästlönetillgångar och finansiering av prästlönekostnader sammanförts med stadgandena örn lönereglering för prästerskapet i en enda lag samt jag av skäl, som förut anförts, icke anser mig kunna förorda, att löneregleringsfrågan nu upptages, har det blivit nödvändigt att vidtaga en genomgripande omredige­ ring av lagtexten. Därvid har det befunnits lämpligt att, i anslutning till vad nu gäller, uppdela ifrågavarande bestämmelser på två lagar, nämligen en ecklesiastik boställsordning och en lag örn kyrkofond. I samband härmed hava övergångsbestämmelserna, vilka av de sakkunniga inrymts i en särskild lag, uppdelats å de två författningarna. Åtskilliga paragrafer i de sakkunnigas för­ slag hava underkastats en huvudsakligen formell överarbetning, varjämte lag- ■ texten disponerats på annat sätt än i förslaget. Den av 1931 års sakkunniga intagna ståndpunkten till frågan om försälj­ ning av ecklesiastik jord har jag, som förut anförts, icke kunnat dela. I följd härav och då 1927 års sakkunniga, till vilkas ställningstagande jag i det vä­ sentliga anslutit mig, icke avlämnat något förslag till lagtext, har jag låtit utarbeta nytt förslag till lag om ändring i den så kallade kyrkliga försälj­ ningslagen. De nu omförmälda lagförslagen föranleda en del ändringar i vissa andra med prästlöneväsendet sammanhängande lagar, som äro avsedda att bibehållas. Enär det är angeläget att snarast möjligt erhålla lagrådets yttrande över

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. de lagförslag, som skola underkastas dess granskning, torde jag för närvarande fa inskränka mig till en redogörelse för dessa förslag, nämligen 1) förslaget till ecklesiastik boställsordning (bil. 1 A); 2) förslaget till lag örn tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt (bil. 1 B); samt 3) förslaget till lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (bil. 1 C). Sedan lagrådets yttrande inkommit, anhåller jag att få, samtidigt med att nyssnämnda yttrande anmäles, fortsätta detaljgranskningen med övriga författningsförslag. Jag kommer i det följande att särskilt uppehålla mig vid sådana bestämmel­ ser, beträffande vilka invändningar framkommit från myndigheter och samman­ slutningar, som yttrat sig i ärendet, eller eljest givit anledning till erinringar från min sida; i övrigt hänvisas till motiveringen i de sakkunnigas betänkande.

Följande förkortningar komma att begagnas: prästlöneregleringslagen eller P. L. = lagen den 9 december 1910 om regle­ ring av prästerskapets avlöning; nuvarande boställsordning = ecklesiastik boställsordning av samma dag; nuvarande kyrkofondslag - lagen samma dag örn kyrkofond; S. K. = de sakkunnigas förslag till lagtext.

Förslaget till ecklesiastik boställsordning.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Motsvarar 1 och 2 §§ i nuvarande boställsordning. Departements- Paragrafen innehåller allenast definitioner. En terminologisk nyhet, förechefen. stavad av praktiska skäl, är, att de boställen, vilkas avkastning i sin helhet ingår till kyrkofonden, i förslaget icke kallas löneboställen utan allmänna kyrko­ hemman. Då i förslaget talas örn löneboställe, avses alltså endast de av de nu­ varande löneboställena, som äro lönetillgång för visst pastorat.

2 §.

Motsvarar 54 § 1—3 mom. S. K. Denna paragraf innehåller de grundläggande stadgandena rörande den reform av förvaltningen av prästlönetillgångarna, som föreliggande lagförslag åsyftar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. I annat sammanhang har redogjorts för de allmänna uttalanden dessa stadganden givit anledning till bland myndigheter och andra, som yttrat sig i äm­ net, och vilka uttalanden nu vid detaljgranskningen av paragrafen kunna för­ bigås. Här må endast omnämnas en detaljanmärkning av länsstyrelsen i Kalmar Yttranden. län, vilken i princip tillstyrkt förvaltningsreformen. Länsstyrelsen har fram­ kastat, att pastorat, som uppenbarligen missvårdade löneboställe, skulle kunna fråntagas förvaltningen, vilken i stället skulle uppdragas åt domkapitlet. I betraktande av de tvångsmedel, som enligt förslaget kunna komma tiU Bepartementa användning mot pastoraten, torde ett stadgande av den innebörd länsstyrelsen föreslår knappast vara behövligt. Härtill kommer, att förslaget saknar regler för den tilltänkta fastighetsförvaltningen genom domkapitlen. Att överlåta åt Konungen att bestämma därom liksom beträffande förvaltningen av de allmänna kyrkohemmanen, torde icke vara lämpligt, och det lärer vara opraktiskt att nu utarbeta särskilda bestämmelser rörande en förvaltningsorganisation, som skulle sätta domkapitlen i stånd att i omförmält fall övertaga den direkta för­ valtningen av löneboställen. Att en sådan särskilt anordnad förvaltning mäste ställa sig ganska dyrbar är också en avhållande faktor.

3 §. Motsvarar 115 § S. K. Paragrafen har underkastats en formell omredigering. Ur de sakkunnigas motiv må återgivas följande: kunniga. I förslaget givas icke detaljerade föreskrifter, hur pastoraten skola ut­ öva sin beslutanderätt i förvaltningsfrågor och hur pastoratens beslut i så­ dana frågor skola bringas till verkställighet. Avsikten är, att lagen örn församlingsstyrelse härutinnan skall lända till efterrättelse. Beslutanderätten kommer alltså — åtminstone i frågor av större betydelse — att utövas av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige och verkställigheten att ombesörjas av kyrkorådet. . . Då kyrkorådet emellertid icke alltid kan förväntas bliva sammansatt med hänsyn till den förvaltning av fast egendom, som salunda skall ankomma pa rådet, anse de sakkunniga, att om pastorat finner erforderligt att tillsätta sär­ skilt organ för boställsförvaltningen, detta skall få ske. I anledning härav hava de sakkunniga i förevarande paragraf intagit bestämmelser om ett sådant organ, vilket — i analogi med benämningen fortsättningsskolestyrelse och biblioteksstyrelse —- förslagsvis kallats boställsstyrelse. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett, att boställsstyrelsen borde Yttranden, göras obligatorisk, enär man då enligt länsstyrelsens uppfattning skulle hava bättre garanti för att förvaltningen bomme i händerna pa pastoratets kunni­ gaste och mest intresserade män. Länsstyrelsen i Kristianstads län har funnit det vara en olägenhet, att boställsstyrelsens sammansättning kunde bliva beroende av växlande majo­ riteter å kyrkostämmorna.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. ^partert6- Att göra boställsstyrelsen obligatorisk — vilket för övrigt skulle förut­ sätta ändring i lagen om församlingsstyrelse — synes icke böra ifrågakomma, då ju med all sannolikhet fastighetsförvaltningen i många pastorat är av den enkla beskaffenhet, att dylik särskild styrelse icke är behövlig. Pastoraten torde själva vara bäst i stånd att bedöma behovet därav.

4 §. Motsvarar 89 § S. K. Yttrande. Domkapitlet i Göteborg har örn denna paragraf anfört: Mot föreskrifterna i denna paragraf har domkapitlet intet att anmärka, men domkapitlet måste i detta sammanhang framhålla, att domkapitlen icke förfoga över medel att kunna bestrida de kostnader, som utövandet av den föreslagna kontrollen och eventuellt beivrande av överträdelser mot gällande bestämmelser betinga. Domkapitlet anser därför, att i denna paragraf bör införas bestäm­ melse om, att domkapitlet för bestridande av utgifter av här ifrågavarande slag äger från kyrkofonden erhålla såväl gottgörelse för havda kostnader som ock erforderligt förskott. Tillika synes det domkapitlet böra i denna paragraf när­ mare angivas, på vilket sätt den erforderliga kontrollen bör utövas. En liknande tankegång förekommer i yttrande av domkapitlet i Linköping.

Departements- Förut har betonats, att föreliggande förslag icke innefattar någon avsevärd chefen. utvidgning av domkapitlens befogenheter. Den omedelbara kontrollen av pastora­ tens boställsförvaltning skall sålunda utövas av boställsnämnderna och stiftsintendenterna; blott i fråga örn fondförvaltningen får domkapitlet enligt 22 § P. L. tillfälle till mera omedelbar kontroll. Den möjlighet till ingripande, som närmast står domkapitel till buds, när det gäller t. ex. hävden av ett löneboställe, är att förordna örn ekonomisk besiktning. Det kan icke förväntas och är ej heller avsett, att domkapitlen skola lägga sig i förvaltningens detaljer. Men överträdelser av meddelade bestämmelser kunna lämpligen till domkapitlen inrapporteras av stiftsintendenterna; skyldighet härutinnan kan inryckas i instruktionen för dem. I övrigt giver paragrafen domkapitlen tillfälle att ingripa, då till deras vet­ skap kommer, att organ, som närmast har kontrollen örn hand, icke uppfyller sina åligganden. Det bör särskilt beaktas, att örn i något fall domkapitels ombud finner ekonomisk besiktning otillfredsställande, det endast erfordras hän­ vändelse till domaren i orten för omprövning genom laga syn. Det torde därför mycket sällan bliva fråga örn ett sådant utförande av talan i formlig rättegång fran domkapitlens sida, som domkapitlen i Göteborg och Linköping möjligen hava i tankarna, och i de undantagsfall, där sådant kan förekomma, lärer stiftssekreterarens kvalifikationer förslå; denne skall ju vara juridiskt bildad. Några domkapitel hava berört frågan örn behovet av en med speciell sakkun­ skap i boställsärenden utrustad föredragande i domkapitlen. Enligt min mening föreligger behov av en sådan föredragande. Då emellertid domkapitlens arbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 233

med boställsärenden kommer att minskas, synes det icke påkallat att inrätta en ny befattning för ändamålet utan det torde vara lämpligast, att stiftsintendenten erhåller till biuppgift att lämna domkapitlet erforderligt biträde. Före­ skrift härom bör intagas i instruktionen för stiftsintendenterna.

2 kap. Om prästgård och löneboställe.

Mitt förslag avviker i så måtto från nuvarande boställsordningen och S. K., Departementsatt föreskrifterna örn ordningen för bestämmande, hur prästgård skall vara an- cl>efen. ordnad och hur löneboställe skall bebyggas, skiljts från de materiella bestäm­ melserna i ämnet och sammanförts i en enda paragraf, 28 §.

Om prästgård. Bestämmelserna örn prästgård motsvara i allt väsentligt nuvarande stadganden. Ehuru åtskilliga av nu gällande föreskrifter örn prästgård te sig för­ åldrade, har jag dock i likhet med de sakkunniga ansett ändring däri böra före­ tagas endast med försiktighet. Praxis har nämligen visat sig, oberoende av

lagrummens formulering, följa utvecklingen på hithörande område på ett lyck­

ligt sätt. Ett ytterligare skäl till varsamhet har varit, att flertalet av landets prästgårdar uppförts enligt de gamla föreskrifterna. I det följande kommer jag endast att uppehålla mig vid de paragrafer, som upptaga nyheter av större vikt eller som eljest föranlett erinringar. I övrigt hänvisas till motiven i de sakkunnigas betänkande. Några i de sakkunnigas betänkande anförda allmänna synpunkter torde dock här böra återgivas: Förmånen av fri bostad åtnjutes i regel i form av prästgård. De nuvarande De sakstadgandena örn prästgård förete i mångt och mycket drag, som härleda sig från kunniga, den tid, då prästerna ännu innehade jordbruksboställen. Sålunda återfinnas stadgandena i en »boställsordning», vari prästen kallas för »boställshavare». Åtskilliga äldre stadganden angående boställshavares rättigheter och skyldig­ heter anses också tillämpliga på prästerna. Då ombyte av präst äger rum, kan sålunda i vissa fall hållas av- och tillträdessyn å prästgården, därvid likvid mellan den avträdande och tillträdande prästen uppgöres. Vid ekonomisk be­ siktning å prästgård undersökes icke blott, huru pastoratet utan också huru prästen fullgjort sina skyldigheter, och örn ett område av en prästgård tages i anspråk för annat ändamål, t. ex. genom expropriation, anses prästen berättigad till ersättning o. s. v. Å andra sidan har i de betydelsefullaste avseendena prästens ställning som boställshavare upphört redan genom 1910 års lagstiftning, i det att pastoratet ålagts hela nybyggnads- och underhållsskyldigheten beträffande prästgårds­ byggnaderna. Prästen har således därigenom i dessa avseenden likställts med en person, vilken enligt tjänstavtal tillförsäkrats fri bostad såsom löneförmån. Enligt de sakkunnigas mening bör prästen ej heller i övriga avseenden längre betraktas som boställshavare. De sakkunniga föreslå därför, att av- och tillträdessynen å prästgård av-

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. skaffas samt att vid ekonomisk besiktning å prästgård boställsnämnden skall konstatera befintliga brister utan att ingå i prövning av frågan, huruvida de uppkommit genom prästens vanvård. Skulle prästen eller annan, som eljest uppbär de med tjänsten förenade löneförmånerna, göra sig skyldig till van­ vård eller åverkan, blir förhållandet att bedöma närmast enligt samma regler som äro tillämpliga i fall av vanvård av hyresgäst. Å andra sidan skola prästens rättigheter icke sträcka sig längre än till att erhålla prästgård av lagstadgad beskaffenhet. Han skall alltså vara skyldig att finna sig i föränd­ ringar i prästgården och dess område, blott därvid iakttages, att förmånerna icke bliva mindre, än lagen avser att tillförsäkra honom.

Yttrande. Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört: Ämbetsverken finna sig ej övertygade örn lämpligheten att vidtaga ändring i prästens ställning som boställshavare.

Departements­ De komplicerade bestämmelser, som gälla för boställshavare, torde icke be­

chefen.

höva tillämpas på innehavare av prästgård. Jag ansluter mig därför till de sakkunnigas ståndpunkt i detta avseende.

5 §. Motsvarar närmast 55 § första och andra styckena i S. K. samt 3 § i nu­ varande boställsordning. Yttrande. I fråga örn platsen för förläggande av ny prästgård har länsstyrelsen i Upp­ sala län invänt: Enligt förslaget skall ny prästgård förläggas å löneboställe eller å annat område, »som av pastoratet erbjudes». Exempel saknas icke på att från pasto­ ratets sida föreslagits prästgårdstomt, som, antingen på grund av sin naturliga beskaffenhet eller grannskapet, varit olämplig för ändamålet. Boställsnämnden bör därför erhålla friare händer även i avseende å förläggningen av präst­ gården. Förläggningen synes böra av domkapitlet godkännas. Departements­ Jag ansluter mig till S. K. Den passus i lagtexten, mot vilken länsstyrelsen

chefen.

i Uppsala län vänder sig, återfinnes i gällande bestämmelse, och det kan icke anses ådagalagt, att en förändring är av behovet påkallad.

6 §. Motsvarar 56 § S. K. och 4 § i nuvarande boställsordning. Bestämmelsen att, där sådant prövas erforderligt, garage må inrättas är nytillkommen. Yttranden. Domkapitlet i Luleå har anfört, att örn garage skall motsvara sitt ändamål det måste vara ombonat, så att det kan hållas varmt om vintern, samt yrkat, att bestämmelse därom måtte införas i lagen. Domkapitlet i Linköping har uttalat, att till komministers laga hus borde räknas såväl visthus som tvättstuga, enär intet skäl kunde anföras, varför icke komminister lika väl som kyrkoherde vore i behov av sådana hus.

Kungl. Majda proposition nr 187. 235 Stadgandet i 9 § 2 morn., att andra laga hus än boningshus — om vilket Departemeutsnärmare föreskrifter lämnas i första stycket — skola uppföras efter ortens sed av ändamålsenliga byggnadsämnen är tillämpligt även å garage. Härav torde följa, utan att särskilt stadgande därom erfordras, att garage skall upp­ föras på sätt som motsvarar behovet. I anledning av det av domkapitlet i Linköping framförda önskemålet vill jag till en början understryka, att enligt paragrafens ordalydelse visthus och tvättstuga å komministersgård må uteslutas endast, örn de prövas kunna und­ varas, vilket icke torde inträffa, örn icke nödigt utrymme för förvaring av livs­ förnödenheter o. dyl. samt möjlighet till tvätt på annat sätt beredes komministern, låt vara att anordningarna härför bliva av enklare slag. För övrigt lärer vid uppförande av nya prästgårdar för kyrkoherdar mera sällan förekomma att visthus och tvättstuga byggas såsom särskilda hus, utan tendensen i byggnadssättet går snarare mot ett sammanbyggande av de olika lokalerna. För min del är jag icke beredd att övergiva den nuvarande principen att för­ månerna för högre tjänst skola vara något större än för lägre tjänst. Till slut må ånyo betonas vad förut inledningsvis framhållits, att landets flesta präst­ gårdar redan uppförts enligt hittillsvarande föreskrifter. Jag har sålunda ej funnit skäl att ändra S. K.

7 §. Motsvarar 57 § S. K. S. K. upptager endast stadgandet i 1 morn., vilket motsvarar 5 § nuvarande boställsordning. Då det numera mångenstädes anses lämpligt att i boningshusets källarvåning inrätta tvättstuga och andra utrymmen, som tidigare plägat uppföras fristående, har den nu gällande inskränkningen i rätten att sammanbygga laga hus borttagits. Prästföreningen har hemställt, att det uttryckligen måtte medgivas stads- Yttrande, pastorat att, där särskilda förhållanden sådant motiverade, bereda bostad för flera präster i samma prästgårdsbyggnad. Då önskemålet att kunna inrätta tjänstebostäder åt två präster i samma bygg- Departementsnad synes mig berättigat beträffande städer och stadsliknande samhällen, har chefen, jag såsom 2 mom. tillfogat en föreskrift, att Konungen äger lämna tillstånd till inrättande därstädes av dylik kombinerad tjänstebostad. Det torde icke möta större svårigheter för boställsnämnden att träffa avgörande, huru denna i övrigt skall vara inrättad, med ledning i tillämpliga delar av föreskrifterna om huru bostäderna för vardera befattningshavaren skola vara beskaffade.

8 §. Motsvarar 58 § S. K. och 6 § i nuvarande boställsordning. S. K. saknar i båda momenten orden »eller kapprum», oell 1 mom. S. K. upp­ tager i sista punkten oförändrat nu gällande stadgande: »Där vid ny- eller

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ombyggnad av boningshus ett brandfritt valv finnes vara av behovet påkallat, skall sådant inrättas.» Yttranden. Yrkanden hava framställts örn åtskilliga tillägg till paragrafen enligt dess lydelse i S. K. Sålunda har domkapitlet i Visby yttrat: I § 58 mom. 1 bör efter expeditionsrum tilläggas: »som möbleras av pasto­ ratet». Även om prästen jämväl för sitt enskilda behov begagnar expeditionsrummet, är det ej mer än rätt och billigt, att pastoratet, som också begagnar rummet, bekostar möbleringen, då ju prästen får bekosta städningen och upp­ värmningen. Sådan fördelning av kostnaderna för hållande av expeditionsrummet i ordentligt skick torde också tämligen väl överensstämma med gällan­ de rättsuppfattning på förevarande punkt.

Domkapitlet i Lund har anfört: Bestämmelserna örn prästgård böra göras tänjbarare. Man får i annat fall den uppfattningen, att prästgård allenast skall hava till ändamål att bereda prästen bostad. I stället bör åt dessa bestämmelser givas den avfattningen, att lokal för konfirmationsundervisningen och för det frivilliga kyrkliga arbetet ävenledes bör beredas inom prästgården. Och helst på ett sådant sätt, som upp­ muntrar vederbörande byggnadsskyldig till inredande av dylika lokaler. Mången­ städes är ju svårt att få lämpligt rum till konfirmationsundervisningen — icke alltid kan skollokaler stå till förfogande, särskilt nu när prästens självskriven­ het tili ordförandeskapet i skolrådet är borttagen och konflikter alltså kunna antagas uppstå örn sådant disponerande av skollokaler. Vidare har domkapitlet i Luleå uttalat: Föreskrifterna i 58 § rörande boningshus för kyrkoherde respektive kommi­ nister innehålla bl. a. bestämmelsen om »en eller två förstugor» men däremot intet örn kapprum eller klosettanordning. Dessa senare bekvämligheter torde visserligen få anses inbegripna i orden »erforderliga garderober», men detta är visst icke självfallet, och då en ny lag nu föreslås, synas föreskrifterna i dessa stycken böra förtydligas, då därigenom tvister vid syneförrättningar kunna förebyggas. En förstuga på en nutida prästgård kan väl icke tänkas. I stället för »en eller två förstugor» bör stå »nödiga jförstugor», och tydlig före­ skrift bör tillfogas örn kapprum, som kan uppvärmas, och om klosettanordning.

Önskemål örn inrättande av brandfria valv hava framkommit från ett pär håll. Domkapitlet i Växjö har velat utvidga den föreslagna bestämmelsen därhän, att där pastorsexpedition är inrymd i redan uppförd prästgård eller skall in­ rymmas i tillämnad prästgård, brandfritt valv skall vid ny- eller ombyggnad av sådant boningshus inrättas. Riksarkivet har efter inhämtande av yttranden i ämnet från landsarkivarierna anfört:

Då i 1910 års ecklesiastika boställsordning, 6 §, infördes bestämmelsen, att vid behov brandfritt valv skall inrättas vid ny- eller ombyggnad av prästgårdsbyggningar, innebar detta ett stort framsteg till kyrkoarkivens skydd mot eldfara. Emellertid har det, såsom framgår av några i landsarkivariernas skrivelser anförda exempel, i många fall visat sig, att bestämmelserna icke efter­ följts, eller att de tillämpats på ett opraktiskt och ineffektivt sätt. Boställsordningens ersättande med en prästlönelag bereder nu ett tillfälle, som icke torde böra lämnas obegagnat, till förtydligande av dessa bestämmelser och till ytterligare förbättrande av kyrkoarkivens lokalförhållanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 7. 237 Enligt riksarkivets uppfattning behöver i lagen utsägas, att syftet nied det brandfria valvets inrättande är arkivaliers skydd. Vidare synes det nödvändigt att intaga bestämmelser, som giva säkerhet, att vid behov, alltså då ej på annat sätt, exempelvis genom brandsäkra dokumentskåp, är sörjt för arkivaliernas brand- och fuktfria förvaring, dylika lokaler verkligen bliva på ett tillfreds­ ställande sätt inrättade. Detta torde bäst ske genom föreskrift örn obligatoriskt samråd i ämnet med vederbörande arkivmyndighet. Vad stadsarkivarien i Stockholm anfört örn lämpligheten att giva bestäm­ melserna en form, som passar även för förhållandena i huvudstaden och som medgiver användning av andra betryggande arkivlokaler än valv, synes sam­ tidigt böra uppmärksammas. Riksarkivet får alltså i underdånighet hemställa, att slutet av 58 § mom. 1 måtte få en lydelse av i huvudsak följande innehåll: »------------ en eller två förstugor. Vid ny- eller ombyggnad av boningshus eller annan lokal inom vilken kyrkoarkivalier förvaras, skall, där ej fullt brandsäkra, för arkivet i dess helhet tillräckligt rymliga skåp av vederbörande arkivmyndighet anses tillfyllestgörande, arkiwalv eller annan brand- och fuktfri arkivlokal efter samråd med nämnda myndighet inrättas, där så ske kan i omedelbar anslutning till expeditionen.»

I landsarkivariernas åberopade yttranden har framhållits, bl. a., att brister med avseende å vården av kyrkoarkivalierna ofta påtalats och förstörelse genom brand eller skada genom fukt ej sällan förekommit samt att, även där brand­ fria valv inrättats, dessa i flera kända fall på grund av valvens förläggning, ibland avlägset från expeditionen, eller genom användande av olämpligt ma­ terial visat sig på grund av fukt eller eljest mindre användbara eller oan­ vändbara. Det av domkapitlet i Lund framställda förslaget om mera tänjbara bestäm- Departements dlofCQ melser örn prästgård anser jag av flera skäl icke genomförbart. Säkert är att man kan räkna med starkt motstånd från pastoratens sida mot detta förslag. Till frågan örn uppvärmning och städning av pastorsexpedition har jag an­ ledning återkomma vid 12 §. Domkapitlets i Luleå anmärkningar har jag funnit mig kunna tillmötesgå så tillvida, att i lagtexten efter orden »en eller två förstugor» tillagts orden »eller kapprum». Med kapprum lärer nämligen enligt gängse terminologi avses en omedelbart innanför ingångsdörr belägen tambur eller liknande utrymme, och där sådant finnes, förefaller förstuga onödig; dennas huvudsakliga funk­ tion är väl egentligen att tjänstgöra såsom vindfång. Vad åter angår anordnan­ det av klosett påpekas att, där hemlighus icke uppföres såsom särskild bygg­ nad, detsamma i stället måste ingå i, d. v. s. sammanbyggas med boningshuset i form av klosettanordning. Frågan örn inrättande av arkivlokal kan tydligen här upptagas endast såvitt angår prästgård. Enligt gällande författningar av år 1924 är landet indelat i landsarkivdistrikt, dock att i Gotlands län finnes en s. k. arkivdepå. I arkiv­ stadgan den 8 september 1924 stadgas bl. a. beträffande kyrlcoarkivalier, att arkivets vårdare har att övervaka, att arkivalierna förvaras på ett fullt be-

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. tryggande sätt och skyddas mot fukt och brandfara, att handlingar, som er­ fordras för handläggning av löpande tjänstärenden, må förvaras i befattnings­ havarens expeditionslokal med iakttagande av lämpliga åtgärder för deras vård samt att arkiv må inrymmas i enskild bostad, endast örn och i den mån sådant på grund av särskilda förhållanden befinnes nödvändigt, samt under de villkor, som efter framställning av arkivets vårdare och sedan, där så anses behövligt, riksarkivets yttrande inhämtats, för sådant fall bestämmes av veder­ börande konsistorium. Då det torde vara synnerligen lämpligt att vid sådan örn- och nybyggnad, som nu avses, arkivmyndigheten, d. v. s. vederbörande landsarkiv eller arkivdepå, får tillfälle att yttra sig örn behovet av särskild arkivlokal — alltså något, som måste beaktas vid själva byggnadsarbetet — har jag låtit omarbeta paragrafens sista punkt för att möjliggöra detta, men beträffande den formella beslutanderätten undvikit uttryckssätt, som kunna synas stå i strid mot vad arkivstadgan innehåller om domkapitlets befogenhet därvidlag. I detta sammanhang lärer icke finnas tillräcklig anledning att ingå på spörsmålet örn anskaffande av flyttbara arkivskåp, vilken fråga ju enligt arkivstadgan i regel tillkommer domkapitlet att bedöma.

9 §•

Motsvarar 59 och 60 §§ S. K. samt 7 och 8 §§ i nuvarande boställsordning. Föreskriften örn inledande av elektrisk belysning är nytillkommen, men i rättspraxis har skyldighet redan förut ålagts pastorat att bekosta anordningar för inledande av elektrisk ström i prästgård. Yttrande. Domkapitlet i Luleå har erinrat: I 59 § vid sista styckets slut synes böra föreskrivas, att vattenledning skall indragas i boningshuset, vid behov försedd med lämplig pumpanordning, och i samband därmed avloppsledning anläggas, örn sådant lämpligen kan ske. Då inledandet av vatten faller under villkoret i samma stycke »så framt sådant utan oskälig kostnad kan ske» och vatten- och avloppsledning numera finnas i många allmogehem, lärer bestämmelse därom för prästgård icke få anses oberättigad.

Departements­ Vid tillkomsten av 1910 års boställsordning hade lagstiftaren sin uppmärk­

chefen.

samhet riktad på frågan örn prästgårds förseende med vatten, och ansågs då tillfyllest att införa den föreskrift, som nu återfinnes i 6 § i författningsförslaget, att, där sådant prövas nödigt, brunn skall finnas. En ovillkorlig skyldig­ het för pastoratet att inrätta vattenledning (eller avloppsledning) ålades så­ lunda icke pastoratet. De skäl jag inledningsvis vid detta kapitel anfört mot vidtagande av alltför genomgripande förändringar i nu gällande föreskrifter på detta område — bl. a. den omständigheten att flertalet av landets prästgårdar byggts enligt bestämmelserna i 1910 års lag — synas mig äga giltighet be­ träffande domkapitlets yrkanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 239

10 §. Motsvarar 61 § S. K. och 9 § nuvarande boställsordning.

11 §.

I S. K., där paragrafen motsvaras av 62 §, förekommer endast första stycket, vilket i sak överensstämmer med 10 § i nuvarande boställsordning. I andra stycket har intagits bestämmelsen i 54 § 4 mom. i S. K., att pasto­ raten skola hålla de laga husen brandförsäkrade till fulla värdet.

12 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i S. K. Åtskilliga yrkanden hava emellertid Yttranden, framställts avseende kostnaderna för möblering m. m. av pastorsexpedition. Sålunda hava domkapitlen i Uppsala, Göteborg och Växjö samt prästföreningen yrkat, att i lagen måtte intagas föreskrift örn skyldighet för pastoratet att be­ kosta uppvärmning av pastorsexpedition med tillhörande lokaler, även då dessa äro inrymda i prästgård. Domkapitlet i Växjö har dessutom hemställt, att pasto­ ratet skulle åläggas bekosta även renhållning och städning av samma lokaler. Förslagsställarna synas utgå ifrån att åtminstone skyldighet att uppvärma pastorsexpedition redan nu får anses åligga pastoratet. Denna fråga har varit föremål för regeringsrättens bedömande. Särskilt äro Departementstvå rättsfall av intresse, refererade i regeringsrättens årsbok, det ena år 1922 nr chefeD' 39 och det andra år 1928 nr 20. I det första fallet, där det var fråga om ett till pastorsexpedition använt rum, som icke blivit särskilt anordnat för sådan expe­ dition utan samtidigt begagnades som boningsrum, ansågs pastoratet icke skyl­ digt att — såsom yrkats — bekosta uppvärmning och städning av lokalen. I det andra fallet gällde det däremot en av pastoratet särskilt anordnad, med egen ingång försedd expeditionslokal, som icke ingick i prästens bostad. Utom expeditionsrummet funnos inrättade brandfritt valv, garderob för förvaring av mässkrud, prästkappa m. m. samt tambur. Lokalen var möblerad av pastoratet. Regeringsrätten ansåg lika med underinstansen, att pastoratet var skyldigt be­ strida kostnaderna för uppvärmning, städning och renhållning av lokalen med tillhörande utrymmen. För undvikande av missuppfattning och framtida tvister har det synts mig riktigast att i lagen intaga stadgande, som överensstämmer med rättsläget på detta område. Uttrycket städning torde vara liktydigt med renhållning. 13 §.

I 64 § S. K. har stadgandet följande lydelse: Prästgård skall, där hinder ej möter, omfatta erforderligt område till träd­ gård. Det åligger pastoratet att å trädgårdsområdet, efter vad boställsnämnden prövar skäligt, ombesörja nödig stenbrytning, röjning och dikning.

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Där anlagd och planterad trädgård tillhandahålles präst, skall han väl vårda och vidmakthålla densamma. Eftersätter prästen vad sålunda åligger honom, är han skyldig att ersätta pastoratet uppkommen skada. Jämväl eljest åligger det prästen att hålla prästgårdsområdet i ordnat skick.

De sak­ I sina motiv anföra de sakkunniga:

kunniga.

Första punkten upptager ett stadgande, som nu återfinnes i 3 § ecklesiastik boställsordning. Andra punkten överensstämmer med 14 § första stycket eckle­ siastik boställsordning. Angående stadgandena om trädgård å prästgård anförde lagrådet i utlå­ tande den 16 juni 1910: De i 14 § boställsordningen förekommande bestämmelserna rörande område för träd­ gårds anläggande och. örn boställshavares skyldighet att vårda och vidmakthålla träd­ gård lede i viss mån av otydlighet. Det vore nämligen ej tydligt, huruvida, när ett till trädgård förut icke använt område blivit i sådant skick, som paragrafen förutsatte, överlämnat till boställshavaren, denne vore pliktig att därå vidtaga de ytterligare an­ ordningar, som tarvades för trädgårds åstadkommande; och erforderliga bestämmelser saknades även för bedömande av rättsförhållanden, som emellan en dylik boställshavare och hans efterträdare kunde uppstå i anledning av åtgärder, som den förre vidtagit för att bringa trädgård till stånd. Vad sålunda blivit erinrat borde emellertid enligt lag­ rådets mening icke utgöra hinder för förslagets godkännande, då den ändring i förslaget, som vore av nöden, torde kunna komma till stånd under den tid av flera år, som komme att förflyta innan tillämpning av omförmälda bestämmelser kunde äga rum. De sakkunniga hava för att avhjälpa de brister, som lagrådet sålunda på­ talat, föreslagit förtydligande bestämmelser. Därvid hava de sakkunniga med vissa modifikationer anslutit sig till vad som enligt boställsordning den 18 september 1918 gäller för folkskollärare. Andra möjliga lösningar av förevarande fråga, som de sakkunniga övervägt, hava visat sig olämpliga. Antingen hade nämligen i dessa fall prästens ställ­ ning som boställshavare måst bibehållas och i följd därav av- och tillträdessyn äga rum vid ombyte av präst, eller ock hade pastoratet måst åläggas underhålls­ skyldighet i fråga örn trädgården.

Yttranden. Domkapitlen i Uppsala, Växjö, Linköping och Härnösand samt prästförenin­ gen hava ansett, att pastoratet borde bekosta plantering i trädgård. Domkapitlet i Växjö föreslår, att detta sker i den formen, att prästen tillhandahålles visst anslag för anläggning och planering av trädgården samt för kostnaderna för plantering i densamma av sådana alster, som vederbörande vid avflyttning från bostället icke kan föra med sig, såsom fruktträd, bärbuskar m. m. Lik­ nande förslag har framställts av domkapitlet i Linköping. Domkapitlet i Härnö­ sand håller före, att pastoratet skall bekosta även grusning i trädgården. Kammarkollegiet och statskontoret — vilka velat motsätta sig, att prästen får ersättning för plantering o. d. — hava framhållit, att, örn denna ersättningsrätt borttages, frågan örn nyanlagd trädgårds förseende i skälig utsträckning med fruktträd och bärbuskar, eventuellt prydnadsträd, icke vore löst samt påyrkat en omarbetning. Domkapitlet i Linköping har vidare hemställt örn uttrycklig bestämmelse örn att gårdsplanen skall grusas och i övrigt underhållas av pastoratet för und­ vikande av ovisshet därutinnan. Enligt vad domkapitlet uppgivit skulle inom stiftet hava uppkommit tveksamhet, huruvida det ålåge pastoratet eller tjänst-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 241 innehavaren att grusa och underhålla såväl gårdsplanen som den inom prästgårdsområdet belägna uppfartsvägen. I fråga örn trädgård föreslogs i proposition nr 163 till 1910 års riksdag ett Departementsstadgande av innehåll att, örn å prästgård trädgård saknades eller vore otillräck- chefen' lig, borde, där så lämpligen kunde ske, pastoratet anlägga ny trädgård eller utvidga den gamla efter vad synerätt prövade skäligt. Riksdagen ansåg emeller­ tid den föreslagna skyldigheten för pastoratet att anlägga trädgård alltför vitt­ gående och inskränkte därför skyldigheten till att avse ombesörjande av nödig dikning, röjning och stenbrytning. Då således förslaget att ålägga pastoratet att bekosta trädgårdsanläggning redan en gång fallit i riksdagen, anser jag mig icke nu åter böra upptaga det­ samma, därvid jämväl de skäl, sorn, enligt vad förut framhållits, tala emot större förändringar överhuvudtaget i gällande bestämmelser angående anordnande av prästgård, torde äga giltighet. Frågan bör likväl ses i sammanhang med det föreslagna stadgandet i 17 § rörande, å ena sidan, skyldighet för präst att till pastoratet till inlösen hembjuda av honom planterade träd och buskar m. m. och, å andra sidan, möjligheten för honom att antingen erhålla ersättning av pastoratet därför eller bortföra vad han planterat. Denna bestämmelse kan näm­ ligen tänkas gynna uppkomsten av trädgård i pastoratets ägo, i det att prästen åtminstone i någon mån uppmuntras till plantering och pastoratet beredes möj­ lighet att för en säkerligen betydligt mindre kostnad, än pastoratet skulle fått vidkännas för anläggning av trädgård, förvärva planterad sådan. Ehuru detta icke är utsagt i nu gällande boställsordning, förefaller det mig tämligen klart, att pastoratet bör hava skyldighet att å prästgårdsområde an­ lägga och underhålla gårdsplan och tillfartsväg till denna; vägen kan allt­ efter behovet vara körväg eller endast gångväg. För att bringa klarhet i dessa förhållanden har jag låtit omarbeta den av de sakkunniga föreslagna para­ grafen. Till underhållet torde räknas erforderlig grusning, men däremot icke nödig skyffling för att hålla sandgångarna fria från ogräs, krattning o. d., utan dessa åtgärder synas mig ingå i prästens skyldighet att hålla området i ordnat skick. Andra stycket i S. K. har inarbetats i 15 §.

14 §. Paragrafen, som motsvarar 65 § S. K., ansluter sig till 15 § i nu gällande boställsordning. Det torde böra framhållas, att medan 13 § innehåller bestämmelser örn väg Departementspå prästgårdsområdet, förevarande paragraf upptager stadganden om väg chefen till områdets gräns. Anordnande av enskild väg uteslutande för präst­ gårdens behov är en angelägenhet, som ligger under boställsnämndens bedömande. Uttryckligt stadgande, att pastoratets skyldighet att underhålla sådan väg även omfattar öppenhållande vintertid, har infogats i paragrafen. Är fråga örn enskild väg, som är gemensam för flera fastigheter, följer av Bihang till riksdagens protokoll 103S. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.) 16

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lagen om enskilda vägar, att skyldigheten att öppenhålla vägen vintertiden är delad mellan dem, som i övrigt hava att underhålla vägen.

15 §.

I paragrafen har sammanförts bestämmelser, som innehållas i 63 § och 64 § andra stycket i S. K. De motsvara 12 § och 14 § andra stycket i nu gällande boställsordning. I övrigt hänvisar jag till vad jag anfört vid 13 §.

16 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 18 § första och andra styckena nu gällande boställsordning, motsvarar 66 § S. K., vilken har följande lydelse:

Prästgård avträdes vid första fardag efter frånträdandet av övriga löneför­ måner vid den tjänst, varmed prästgården är förenad. Det åligger avträdaren att intill fardagen väl vårda prästgårdens laga hus och trädgård ävensom att åt den, som i egenskap av vikarie uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare tillträder densamma, upplåta erforderligt utrymme i prästgården. Pardagar äro den 1 april och den 1 oktober.

Do sak­ Ur de sakkunnigas motiv må återgivas följande:

kunniga.

Till de sakkunniga har överlämnats en framställning från allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse, att åtgärder måtte vidtagas för att icke vid ledighet å tjänst prästgårdsträdgård skall förfaras. Redan enligt gällande lag är visserligen sörjt för att det ständigt finnes någon som är vårdnadsskyldig i fråga örn sådan trädgård, men det har visat sig vara förenat med svårighet att få vårdnadsskyldigheten ordentligt fullgjord. Särskilt har detta varit fallet, då prästgård skolat avträdas under vegetationsperioden. I anledning härav före­ slå de sakkunniga den ändring i nu gällande bestämmelser, att prästgård skall avträdas å fardagarna den 1 april eller den 1 oktober. Härigenom vinnes, för­ utom att prästgård icke byter innehavare under vegetationsperioden, jämväl att avträdaren lättare kan anskaffa ny bostad. För tillträdaren, vilken väl i allmänhet innehar antingen annan prästgård eller förhyrd lägenhet, bör det ej erbjuda alltför stor svårighet att vänta med inflyttningen till nästa fardag. Stadgandet innebär icke blott rätt att kvarsitta i prästgården utan ock skyldighet att intill fardagen vårda byggnader och trädgård.

Yttranden. Mot de föreslagna ändringarna i gällande bestämmelser örn tiden för av­ träde av prästgård hava anmärkningar framställts av domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara och Härnösand samt präst förening en, vilka hava anfört: Domkapitlet i Uppsala: Den tid, då prästgård skall avträdas, bestämmes i § 66; och skola den 1 april och den 1 oktober vara fardagar. Upphöjande av den sålunda föreslagna bestämmelsen till lag skulle enligt domkapitlets mening vara högst betänkligt och kunna komma att förorsaka många besvärligheter och komplikationer. Om till exempel en kyrkoherde avlidit under april och nyutnämnd efterträdare äger att tillträda tjänsten den 1 november, skulle det dröja hela fem månader, innan han kan taga sin prästgård i besittning, då ju företrädarens familj inne-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 243

har besittningsrätten till den 1 påföljande april, låt vara med skyldighet att till den nye innehavaren upplåta erforderligt utrymme i prästgården. Har denne familj, så skulle två familjer inrymmas i prästgården under fem må­ nader, som kunna bliva allt annat än angenäma för vederbörande nytillträdande. Bestämmelserna härutinnan äro ingalunda tillfredsställande. Antingen bör enligt domkapitlets mening fardagsbestämmelsen helt uteslutas eller ock bestämmelse utfärdas att ordinarie prästerlig tjänst skall tillträdas å den far­ dag, som infaller närmast efter den dag, då tjänsten eljest på grund av laga kraftvunnet val eller andra omständigheter skolat av den nye innehavaren till­ trädas. Men en sådan bestämmelse kan väl svårligen ifrågakomma. Ty huru skulle det förhållas med löneförmånerna i det ovan anförda exemplet, där en kyrkoherde antages vara död. Sterbhuset har icke rätt till lönen längre än sex månader, fem månader återstå till den nye kyrkoherden äger tillträda, men vem skall uppbära lönen under tiden. Härvid kan varken prästerskapets änkeoch pupillkassa eller sterbhuset ifrågakomma. Återstår alltså pastoratet, som kunde tänkas få disponera lönen efter de i § 391 stadgade grunder. Emellertid skulle, enligt vad det anförda exemplet visar, med en sådan anordning, vakansen vid en tjänst betydligt utsträckas, något som bleve än mer olägligt, örn sterb­ huset vöre nådårsberättigat och sålunda ägde uppbära inkomsterna i 18 månader. Då syftet med tjänstårets inskränkning till sex månader var förhindrandet av långvarig vakans, skulle detta syfte omintetgöras genom den i senare alternativ här ovan antydda förändring av tillträdestiden. Varje tanke i sådan riktning bör därför enligt domkapitlets mening förfalla. Då det för domkapitlet icke mött avsevärda svårigheter att få frågan örn vården av prästgårdsträdgård under vakans ordnad vid vakanser och dom­ kapitlet icke kan dela de sakkunnigas uttalade mening, att det för tillträdaren, vilken väl i allmänhet innehar antingen annan prästgård eller förhyrd lägenhet, ej bör erbjuda alltför stor svårighet att vänta med inflyttningen till nästa fardag, får domkapitlet hemställa, att de sakkunnigas förslag örn fardagar icke måtte godkännas.

Domkapitlet i Linköping: De i 66 § föreslagna bestämmelserna angående tid för prästgårds avträdande synas vara förestavade av omsorgen örn prästgårdsträdgårdarna, men torde för visso komma att giva anledning till många svårigheter och tvister mellan avträdare och tillträdare, då det ju kan tänkas inträffa, att en tjänst skall till­ trädas t. ex. den 1 maj, men prästgården i fråga icke får tillträdas av tjänst­ innehavaren förrän den 1 påföljande oktober.

Domkapitlet i Skara: Med anledning av förslaget i § 66, att prästgård icke skall få tillträdas förr än å fardagen närmast efter den dag, då tjänsten tillträdes, vill domkapitlet påpeka, att denna anordning ej sällan skulle komma att vålla stora svårigheter. Domprosten Berglund, domkapitlet i Skara, skiljaktig: De sakkunnigas förslag i § 66 bör enligt min mening ersättas med en före­ skrift därom, att fardag för tillträde av ordinarie prästerlig tjänst är 1 april och 1 oktober eller kanske hellre 1 maj och 1 november. Platsen finge då till­ trädas å nästa fardag efter den dag, tillträde enligt nu gällande bestämmelser skall ske. För det prästerliga arbetet i församlingarna skulle det hava sin be-

1 39 § i S. K. innehöll föreskrift, att prästlön vid suspension skulle disponeras för avlönande av vikarie. Överskott skalle under nästkommande år användas till prästlön.

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. tydelse, att ombyte av tjänsteinnehavare bomme att äga ruin antingen på våren eller på hösten. Särskilt vore det förmånligt, att ombyte ej behövde ske under de tider, då konfirmandundervisning brukar äga rum. Domkapitlet i Härnösand: Domkapitlet finner bestämmelsen örn prästgårds av- och tillträdande å de vanliga fardagarna den 1 april och den 1 oktober ändamålsenlig, men den förut­ sätter egentligen för att bli fullt lämplig att tillträdestiden till de prästerliga tjänsterna sättes till samma dagar. Då ecklesiastikåret numera förlorat sin betydelse och då det ur flera synpunkter såväl för av- och tillträdare som för pastoratet kan vara önskvärt att ha vissa lagbestämda tillträdestider till präs­ terliga tjänster, kunde ett fastslående av nämnda två dagar såsom tillträdes­ dagar synas påkallat. Andra synpunkter motsäga emellertid en sådan anord­ ning. Spörsmålet förtjänar dock ingående beaktande. Prästföreningen: Bestämmelserna angående den tid, då prästgård skall avträdas, innebär bl. a., att en kyrkoherde kan komma att tillträda sin tjänst t. ex. den 1 januari, men att företrädarens familj äger disponera bostaden intill den 1 april. Detta för­ hållande är icke tillfredsställande. Över huvud taget synes det centralstyrelsen lämpligt att, sedan numera ecklesiastikåret förlorat sin ursprungliga innebörd, sådana bestämmelser utfärdas, att ordinarie prästerlig tjänst tillträdes å den fardag, som infaller närmast efter den dag, då tjänsten eljest på grund av laga kraft vunnet val eller andra omständigheter skolat av den nya innehavaren tillträdas. Under alla förhållanden synes det vara synnerligen lämpligt ur arbetssynpunkt, detta ej minst med hänsyn till konfirmationsundervisningen och kyrkobokföringsarbetet, att utbyte av tjänstförrättande präster inom ett pasto­ rat sker just den 1 april eller 1 oktober. Slutligen har domkapitlet i Göteborg erinrat, att åläggandet för avträdaren att väl vårda prästgårdens laga hus och trädgård även borde utsträckas till att hålla prästgårdsområdet i övrigt i ordnat skick.

Departements­ På grund av den kritik, som framförts mot S. K., och då det enligt min chefen. mening skulle på ett otillbörligt sätt inkräkta på pastoratens intressen, om man läte en prästerlig tjänst stå vakant längre än nödigt, förordar jag, att det äldre stadgandet bibehålies. Skyldigheten att ansvara för prästgårdens behöriga skötsel och vård omfattar otvivelaktigt allt, som hör till denna, således även trädgården och prästgårdsområdet i övrigt. Stadgandet i sista stycket av 18 § i nu gällande boställsordning innehåller, att domkapitlet, örn det vid tiden för avträdande av prästgård icke är bestämt, vem som kommer att tillträda densamma, skall föranstalta, att prästgården var­ der behörigen vårdad, intill dess tillträdare kan övertaga dess skötsel och vård. Föreskriften förklaras av att prästerskapets änke- och pupillkassa under vakans äger rätt till behållen inkomst vid prästsysslan mot den vårdnadsskyldighet, som eljest åligger tjänstinnehavaren. I sådant fall handlar domkapitlet å kassans vägnar. Den nya ställning till prästlönejorden, som pastoratet intager enligt mitt förslag, medför, att pastoratet självt under vakans omhänderhar vården av prästgården. Av 18 § i mitt förslag följer, att pastoratet äger rätt till ersätt-

Kungl. May.ts proposition nr 187. 245

liing av kassan för kostnaderna för prästgårdens skötsel och vård under ifråga­ varande tid. På grund härav har jag ansett stadgandet böra utgå.

17 §. Motsvarar 67 § S. K.

S. K. upptager i stället för orden »träd eller buskar» orden »fruktträd, bär­ buskar eller prydnadsträd». Enligt S. K. skall vidare pastoratet inom en månad efter hembud giva besked, örn pastoratet vill lösa, och är den föreslagna tiden, inom vilken vad som påkos­ tats prästgården skall vara bortfört, tre månader efter frånträdandet av präst­ gården. De sak­ De sakkunniga hava beträffande denna paragraf i sitt betänkande anfört:

kunniga.

67 § ersätter 13 § ecklesiastik boställsordning. Paragrafen har med beak­ tande av lagrådets vid 64 §x återgivna yttrande omarbetats bland annat i syfte att bereda avträdande präst ersättning även för plantering i prästgårdens trädgård. I övrigt har paragrafen avfattats i nära anslutning till 2 kap. 18 § allmänna nyttjanderättslagen. De sakkunniga erinra, att frågan om elektrisk belysning i prästgård av de sakkunniga behandlats i annat sammanhang. Då skyldigheten att gälda ersättning för byggnadsämne, som från boställe tagits till överloppshus, redan under förarbetena till 1910 års lagstiftning ansågs kunna såsom saknande praktisk betydelse uteslutas ur lagtexten, hava de sakkunniga ansett onödigt att här intaga föreskrift därom.

Mot den föreslagna bestämmelsen örn rätt för präst att vid avträdet tillgodo­

Yttranden.

göra sig vad han planterat i trädgården hava erinringar framställts av dom­ kapitlen i Uppsala och Göteborg samt kammarkollegiet och statskontoret. Så­ lunda har domkapitlet i Uppsala anfört:

Bestämmelserna i § 67 böra omarbetas. Domkapitlet kan nämligen icke finna det lämpligt, att en avflyttande präst skall äga rätt att ur prästgårdsträdgården borttaga fruktträden och bärbuskarna, även örn han själv har planterat dem. På det sättet kan ju en prästgårdsträdgård spolieras gång på gång. Domkapitlet har föreslagit, att pastoratet skall vara skyldigt att ombesörja plantering vid nyanläggning. Vinner detta förslag framgång, tillhöra de sålunda planterade fruktträd och bärbuskar pastoratet och få av ämbetsinnehavaren disponeras på samma sätt som prästgården. Vill sedan en präst plantera flera träd och buskar, är detta hans ensak, men han bör ha klart för sig vid detta arbetes utförande, att han vid eventuell avflyttning icke äger rätt att bortföra, vad han planterat. Kan han träffa överenskommelse med pastoratet eller efterträdaren om inlösen av det planterade, må så vara, men huvudsaken är, att trädgården får stå i fred.

Domkapitlet i Göteborg har yttrat: En bestämmelse beträffande överloppsbyggnad torde nog vara behövlig; däremot ifrågasätter domkapitlet, huruvida övriga bestämmelser angående plantering av fruktträd m. m. äro nödvändiga eller nyttiga. Bestämmelsen örn

1 Under 13 § i departementschefens förslag

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hembud och lösen av träd och bärbuskar m. m. icke blott kan gynna småaktig­ het utan till och med förorsaka trassel och ledsamheter. Skulle pastoratet icke reflektera på ett hembud, skall avträdaren, därest det styrkes, att han gjort mer än honom ålegat enligt dessa föreskrifter, icke ens ha rätt att bortskänka fruktträd och buskar utan måste bortföra dem och återställa jorden i förut befintligt skick. Det synes domkapitlet vara både bäst och enklast, att dessa bestämmelser helt utgå.

Kammarkollegiet och statskontoret hava ansett, att för vad präst i ifråga­ varande hänseende påkostat torde han i de flesta fall, där hans tjänstetid ej varit alltför kort, haft valuta i form av avkomst eller trevnad, men samtidigt framhållit — vad som redan vid 13 § här ovan omnämnts — att, om ersättningsrätten borttoges, frågan örn trädgårdens förseende med träd och buskar icke vore löst. Beträffande bestämmelsernas utformning i övrigt hava ävenledes vissa önske­ mål framkommit. Sålunda har domkapitlet i Härnösand yttrat:

Med den utformning, som givits åt denna §, torde pastoratet, när det gäller av prästen utförda överloppsplanteringar, i realiteten alltid kunna räkna med att få dessa utan att behöva utge ersättning. Pastoratet behöver blott vägra att lösa desamma. Avträdaren lärer nämligen endast i rena undantagsfall kunna begagna sig av sin rätt att bortföra desamma och efter tre månader från dagen för frånträdet tillfalla de sedan pastoratet utan lösen. En omarbetning i syfte att bättre tillvarataga avträdarens intresse torde vara erforderlig. Den i para­ grafen stadgade hembudstiden bör räknas från den nye tjänstinnehavarens tillträde till prästgården.

Domkapitlet i Luleå har ansett paragrafen tarva någon omredigering, då den i andra stycket angivna tiden av en månad torde vara för kort för hörande av kyrkoråd och kyrkofullmäktige, vilka senare knappast kunde tänkas böra sammanträda enbart för här avsett ärendes handläggning, och då, örn prästgård frånträdes den 1 oktober, bärbuskar eller fruktträd icke lämpligen alltid kunde bortföras från trädgård inom tre månader därefter, åtminstone icke i övre Norr­ land. Slutligen har centralstyrelsen för prästföreningen anfört:

Bestämmelserna i denna paragraf synas lida av en viss oklarhet. Örn pastor exempelvis i prästgårdsträdgården har undanröjt en del äldre bärbuskar och i stället planterat fruktträd, så äger han vid avflyttning bortföra vad han så­ lunda påkostat. Men hur skall det bliva honom möjligt att efterkomma bestäm­ melsen »återställe dock jord i det skick, vari han mottog den»? Å andra sidan kan följande situation tänkas: pastor har uppfört vissa byggnader eller utfört en kostbar plantering i trädgården. När han flyttar, är i många fall icke ännu känt, vem som blir hans efterträdare. Han har alltså endast att hänvända sig till pastoratet med förslag till inlösen. Pastoratet förklarar sig icke villigt därtill. Då har han enligt § 67 andra stycket rätt att bortföra vad han påkostat blott det sker inom tre månader efter frånträdandet av prästgården. Men enligt tredje stycket i samma § 67 äger han icke denna rätt. utan ärendet skall avgöras av skiljemän. Denna paragraf kräver uppenbarligen en omarbetning

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. och centralstyrelsen tillåter sig därvid framhålla önskvärdheten av att dylika ärenden alltid i förekommande fall av tvistighet måtte avgöras av skiljeman, samt att således möjlighet icke måtte givas att t ex skövla en vacker prastgårdsträdgård, men å andra sidan skälig rättvisa alltid matte vederfaras pastor med hänsyn till vad han under sin tjänstetid påkostat prästgården och prastgårdsträdgården.

Enär de föreslagna nya bestämmelserna örn rätt för prästen att vid avträdet DeparWntstillgodogöra sig vad han planterat i trädgården enligt min uppfattning, pa satt jag redan vid 13 § utvecklat, snarast kunna förväntas gynna uppkomsten av trädgårdsanläggning i pastoratets ägo, anser jag mig icke böra frångå S. K. i detta avseende. Som enligt mitt förmenande undantag ej bör göras för exempel­ vis rosenbuskar och andra prydnadsbuskar, har jag utbytt S. K:s snavare be­ grepp mot orden »träd eller buskar». Jag erinrar för övrigt örn lagrådets vid 13 § återgivna yttrande. Beträffande de av de sakkunniga föreslagna tiderna för pastoratets besked örn det vill lösa samt för bortförandet av planterade buskar och träd torde emellertid finnas giltiga skäl för betydlig jämkning utan att någon olägenhet kan anses förbunden därmed, och jag har därför företagit en omarbet­ ning av föreskrifterna i denna riktning. Lika med domkapitlet i Härnösand har jag funnit lämpligt att låta terminen, inom vilken rätten att bortföra vad som påkostats prästgården skall begagnas, börja löpa först från det ny tjänstinne­ havare tillträtt prästgården — där ej fristen skall börja löpa från senare tid­ punkt, nämligen då anspråk på inlösen slutligen ogillats ty det förefaller icke otänkbart att, örn pastoratet icke vill lösa vad avträdande prästen planterat, den nye tjänstinnehavaren kan befinnas villig att för egen trevnads skull med­ verka till att det nyplanterade får stå kvar genom att till avträdaren gälda nå­ gon ersättning, varmed denne åtnöjes hellre än att underkasta sig kostnaderna för bortförande av sin egendom. Resultatet i dylikt fall torde bliva en kompro iniss mellan de båda prästernas intressen, av vilken visserligen pastoratet sam­ tidigt får nytta, då ju pastoratet blir ägare av ifrågavarande träd och buskar. I anledning av en erinran av domkapitlet i Göteborg framhålles, att paragrafen icke ålägger avträdaren någon skyldighet att bortföra vad pastoratet icke vill lösa. Vad centralstyrelsen för prästföreningen anmärkt mot avfattningen av paragrafen torde icke förtjäna avseende. Paragrafen är i formellt avseende avfattad med 2 kap. 18 § allmänna nyttjanderättslagen såsom förebild, och tilllämpningen av det föreslagna stadgandet torde icke möta större svårigheter än tillämpningen av nyssnämnda lagrum. På grund av den i 15 § föreskrivna skyldigheten att vidmakthålla tillhandahållen trädgard, har prästen icke rätt att bortföra träd och buskar, som han planterat i stället för äldre sådana. Att belasta lagtexten med föreskrifter för vissa speciella tillämpningsfall synes icke motiverat. Centralstyrelsens anmärkning, att paragrafens innehåll i visst avseende skulle vara motsägande, är icke befogad. En uppmärksam läsning av lagtexten giver vid handen, att det i sista stycket angivna skiljemannaförfaran-

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

det endast kail förekomma, när pastoratet vill lösa men överenskommelse icke kan träffas örn vad pastoratet bör ntgiva i lösen. Har däremot pastoratet, såsom styrelsen förutsätter, förklarat sig icke vilja lösa, är ju prästen enligt andra stycket berättigad bortföra vad han pakostat. Styrelsens förslag att ytterligare utsträcka skiljemannaförfarandet kan jag ej biträda.

Om löneboställe.

I 1 huvudavdelningen kap. I har jag redogjort för innebörden av de förändringar med avseende å fastighetsförvaltningen, som nu före­ slås, samt den kritik, som av åtskilliga myndigheter riktats mot detta för­ slag. Vid förevarande detaljgranskning av lagförslaget kan det emellertid vara på sin plats att såsom en kort rekapitulation av de sakkunnigas och min stånd­ punkt ur deras specialmotiv återgiva vissa partier till bättre förståelse av de detaljanmärkningar, vilka här böra upptagas till särskild behandling. De sak­ Inledningsvis anföra de sakkunniga vid detta kapitel:

kunniga.

Hittillsvarande myndighetsförvaltning av ifrågavarande löneboställen, från­ sett skogen, har egentligen gått ut på att i samband med utarrendering till­ förbinda arrendatorerna att sörja för löneboställenas bebyggelse och hävd. Någon sådan skyldighet har däremot icke ålegat vare sig pastoraten eller de utarrenderande myndigheterna. Skogen har stått under skogsstatens omedel­ bara vård och förvaltning. Genom den nu föreslagna reformen kommer vederbörande pastorat att i stort sett utöva en ägares befogenheter med avseende å löneboställenas förvalt­ ning. Pastoratet, som sålunda enligt förslaget principiellt kommer att hava bestämmanderätten i fråga örn löneboställenas utnyttjande, skall alltså å ena sidan äga uppbära all avkastning av desamma, men å andra sidan bliva skyl­ digt att vidkännas bl. a. kostnaderna för löneboställenas bebyggelse och hävd samt skogens vard. Det förtjänar framhållas, att denna omläggning av för­ valtningen icke innebär en ny tunga för pastoraten, då ju löneboställena lik­ som hittills skola vara självförsörjande. Som det emellertid är ett allmänt intresse, icke minst för kyrkofondens vid­ kommande, att det i löneboställena nedlagda kapitalet, vilket i viss mån kan jämställas med stiftelseegendom, såvitt möjligt bibehålies oförminskat och vid god avkastningsförmåga, har det icke ansetts lämpligt att giva pastoraten fullt fria händer beträffande löneboställenas skötsel, utan givas i förslaget för tillgodoseende av nämnda intresse vissa positiva föreskrifter rörande sagda för­ valtning, vilka närmast gå ut på viss kontroll av densamma.

19 och 20 §§.

19 § motsvarar 68 § 2 mom. i S. K., och 20 § har sin motsvarighet i 68 § 3 mom. S. K. Den i S. K. intagna bestämmelsen om boställsnämndens befogenhet att meddela föreskrifter rörande löneboställes bebyggelse har flyttats till 28 §. I övrigt hava stadgandena undergått formell omredigering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 249

Be sakkunniga anföra: Tidigare voro i lag tämligen noggranna bestämmelser givna angående vilka »laga hus», som skulle finnas å boställena. I ecklesiastik boställsordning i dess ursprungliga lydelse förekommo även stadganden om insyning av vissa andra byggnader å löneboställe, vilka icke betecknades såsom laga hus, nämligen å torp, fäbodställe, nyodling samt kvarnplats, beträffande vilka dock i huvud­ sak gällde samma föreskrifter som örn laga hus. Genom 1925 års reform av ecklesiastik boställsordning slopades emellertid dessa bestämmelser och ersattes med stadgande, att vid utarrendering av löneboställe skulle bestäm­ mas vilka hus, benämnda »skyldighetshus», skulle finnas å bostället, samt om husens storlek, inredning och övriga beskaffenhet. Vidare föreskrevs, att löneboställets bebyggande skulle ske på ett i förhållande till boställets storlek och avkastningsförmåga och med hänsyn till angelägenheten att för bostället er­ hålla skäligt arrende så ekonomiskt sätt, som omständigheterna medgåve. Före­ skrifter örn vilka »laga hus» eller »skyldighetshus» skola finnas har också meddelats för alla boställen, beträffande vilka ecklesiastik boställsordning trätt i kraft. I en del fall har därvid bestämts, att löneboställe skall vara obebyggt. Huvudregeln i de sakkunnigas förslag är nu i anslutning till vad vid detta kapitel inledningsvis anförts, att de byggnader, som enligt äldre föreskrifter skola finnas å löneboställe, fortfarande skola såsom laga hus bibehållas, dock att på yrkande av pastoratet boställsnämnden eller, då fråga är örn viss syn­ nerligen vittgående inskränkning av bebyggelsen, domkapitlet skall äga att, när skäl därtill äro, meddela ändrade föreskrifter därutinnan. Vid sådana beslut skall, liksom för närvarande, iakttagas, att bebyggelsen avpassas efter löneboställets storlek och avkastningsförmåga. Endast i det fall att en sådan inskränkning i bebyggelsen på ett löneboställe ifrågasättes, att därstädes bedrivet självständigt jordbruk icke vidare kail bedrivas såsom sådant, bör enligt de sakkunnigas mening beslutanderätten förbehållas domkapitlet. I enlighet med den i förslaget hävdade ståndpunkten, att förvaltningen skall tillkomma pastoratet och att boställsnämnden och domkapitlet endast skola vara kontrollerande organ, få enligt den föreslagna avfattningen av 2 mom. nämnden och domkapitlet icke av eget initiativ föreskriva ökning av antalet laga hus å löneboställe, vilket ju skulle medföra ett tvång för pasto­ ratet att investera nytt kapital. Vill pastoratet, vilket dock endast undantags­ vis torde förekomma, bygga flera hus än som i gällande ordning prövats er­ forderliga för löneboställes utnyttjande, äro dessa att anse såsom överloppshus, såvida icke pastoratet begär deras insynande såsom laga hus. Å andra sidan fordras medgivande av nämnden respektive domkapitlet för att pastoratet skall kunna ernå befrielse från skyldigheten att vidmakthålla byggnad, som i ve­ derbörlig ordning bestämts skola vara laga hus. Av bestämmelsen följer ock, att boställsnämnd vid prövning av sådant ärende icke är bunden av föreskrift, som en föregående nämnd under andra förhållanden meddelat. Det bör uppmärksammas, att definitionen på laga hus i 2 mom. även om­ fattar i hittills gällande ordning lill utförande föreskrivna »skyldighetshus», vilka, då nya lagen träder i kraft, ännu icke kommit till utförande. Jämlikt grunderna för stadgandet i momentets andra stycke äger sålunda, för att taga ett exempel, domkapitlet, när synnerliga skill därtill föreligga, helt befria pastoratet från skyldighet att å obebyggt löneboställe uppföra föreskriven arrendegård. Då pastoratet under förhållanden, som angivas i 3 morn., blir ägare av bygg-

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7.

nåder, vilka icke kunnat bliva föremål för insyning i den ordning, som gällt i fråga örn vid nya lagens ikraftträdande föreskriven bebyggelse, bör enligt de sakkunnigas åsikt boställsnämnden äga rätt företaga sådan insyning obero­ ende av yrkande från pastoratets sida. Det förtjänar framhållas, att köp av ny, till löneboställe avsedd fastighet, knappast torde förekomma annorledes än med anlitande av medel, som influtit vid försäljning av förutvarande löne­ boställe. Yttranden. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat tvivel, örn icke begränsningen i pastoratens byggnadsskyldighet kunde föranleda, att utnyttjandet av boställsjorden icke komme att följa med jordbrukstekniken. Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att de laga husen borde i lagen uppräknas och hänvisning ej ske till förut gällande eller upphävda bestämmelser. Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört: Det synes oklokt och opåkallat att beröva de kontrollerande myndigheterna initiativ i frågor örn ändrade bestämmelser örn boställes bebyggande. De sakkunniga hava för de hus, som enligt föreskrifter, meddelade i den ord­ ning lagförslaget innehåller, skola finnas å löneboställe, bibehållit uttrycket laga hus. Detta uttryck synes vilseledande då fråga är örn ett utarrenderat löne­ boställe, vars bebyggande bestämmes på enskild väg. En bestämmelse, mot­ svarande den i 20 § ecklesiastik boställsordning intagna angående lämpligheten att under viss förutsättning hålla boställe obebyggt, synes böra upptagas i den föreslagna lagen. Efter vad erfarenheten visat är det förenat med svårighet att få bestämmelser rörande löneboställes bebyggande begränsade på ett sätt som tillgodoser kravet på att bostället måtte på bestående sätt lämna bästa ekonomiska utbyte. Måhända skulle detta ändamål befrämjas genom att åt sista delen av 2 mom. andra stycket gåves formen av ett förbud mot boställes bebyggande med skyldighetshus som till storlek, inredning och övrig beskaffen­ het överstege vad som strängt fordrades med hänsyn till löneboställets stor­ lek och avkastningsförmåga. Man bör i varje fall undvika bestämmelser som mana till eftergifter mot krav på att överloppshus måtte insynas som skyldig­ hetshus. Å andra sidan är det angeläget att tillse att löneboställe, som för att tjäna sitt ändamål bör vara fullbyggt, också hålles försett med därför av­ passade byggnader.

Departements­ Enligt S. K. skola pastoraten bibehålla de av dem förvaltade löneboställena chefen. i tillfredsställande skick. Detta innebär, att den i boställena — såväl i jorden som i bebyggelsen — nedlagda förmögenheten skall bevaras. Beträffande be­ byggelsen innebär detta först och främst, att en del av boställsavkastningen varje år användes för nödiga underhållsarbeten. Därutöver måste ytterligare en del av den årliga avkastningen reserveras för att, sedan en byggnad blivit så gammal, att den måste utdömas, användas till byggande av en ny i den gamlas ställe. Endast den avkastning, som härefter återstår, blir tillgänglig för prästlön. Förslagen att tillerkänna de kontrollerande myndigheterna initiativ i bygg­ nadsfrågor syfta längre, nämligen till att dessa myndigheter skulle erhålla be­ fogenhet att ålägga pastoraten att uppföra byggnader, som tidigare icke funnes å vederbörande boställe. De för ett sådant byggnadsföretag erforderliga medlen skulle, örn anordningen infördes, antingen tagas ur boställsavkastningen, i vil-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 251

ket fall pastoraten finge lägre sådan avkastning till bestridande av sin präst­ lönekostnad, eller också anskaffas av pastoraten genom uttaxering eller upp­ låning. Enligt min mening skulle den föreslagna anordningen bliva alltför be­ tungande för pastoraten, och jag har därför icke ansett mig böra frångå S. K. i förevarande avseende. Det av de sakkunniga från den ursprungliga boställsordningen återupptagna uttrycket »laga hus» synes mig väl försvarligt — särskilt med hänsyn till att det dock från viss synpunkt sett är fråga örn allmän egendom — samt är att före­ draga framför det i boställsordningen och arrendeförordningen år 1925 införda ordet »skyldighetshus». Länsstyrelsens i Blekinge län yrkande, att i lagtexten skulle uppräknas vilka hus, som vore laga hus, beror uppenbarligen på bristande aktgivande på stadgandets innebörd och torde därför icke tarva bemötande.

21 §.

Första stycket motsvarar 68 § 1 mom. S. K. Andra stycket har hämtats från 54 § 4 mom. S. K. Jag hänvisar till mitt uttalande vid 19 och 20 §§.

22 §.

Första och andra styckena motsvara 69 § S. K. I andra stycket har inskjutits ordet »kapell», vilket icke förekom i S. K. Tredje stycket har hämtats från 70 § S. K. De sakkunniga hava anfört: De sak­ kunniga. Medan den kontroll över löneboställes förvaltning, som utövas av boställsnämnd, av naturliga skäl huvudsakligen kommer att inrikta sig på tillsyn över boställenas hus och hävd — den löpande tillsynen — och därför lämp­ ligen bör begränsas härtill, synes kontrollen, då fråga blir örn substansuttag utöver husbehovet eller väsentlig förändring i sättet för brukande av löneboställe, böra anförtros åt domkapitlet, vilket är bäst skickat att tillvarataga intresset av boställets bevarande för framtiden. Det förutsättes, att domkapit­ let, åtminstone i regel, inhämtar boställsnämndens eller åtminstone dess ord­ förandes yttrande i nu avsedda frågor. Dessutom har ju domkapitlet enligt förslaget i sin stiftsintendent tillgång till biträde med sakkunskap. Enligt paragrafen skall domkapitlets tillstånd inhämtas, så snart antingen en väsentlig förändring i sättet att använda löneboställe eller del därav skall företagas eller substans bortföras därifrån. I jämförelse med vad nu gäller innebär förslaget i denna del decentralisation och en betydande förenkling. För närvarande skola nämligen frågor örn upplåtelse med nyttjanderätt av område å bostället för församlingsändamål samt för kommunalt eller annat allmänt ändamål (»ändamålsupplåtelse») ävensom frågor örn substansupp­ låtelser avgöras av kammarkollegiet, vilket sker efter ett omständligt remiss­ förfarande. Hittills har föreskrift örn fondering av inflytande inkomst av substansupp­ låtelser i varje särskilt fall meddelats i sammanhang med upplåtelsen eller genom särskilt efterföljande beslut av kammarkollegiet. Då enligt de sak-

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kunnigas förslag befogenheten att medgiva substansupplåtelser decentraliserats till domkapitlet, har i förevarande paragraf intagits en bestämmelse, att dom­ kapitlet vid meddelandet av sadant tillstånd må föreskriva, att influten in­ komst skall fonderas och utgöra prästlönetillgång för pastoratet. Det förut­ sattes härvid, att fondering icke föreskrives annat än då substansuttaget är så omfattande, att det inverkar på löneboställets saluvärde. I annat fall får ut­ taget anses såsom avkastning av bostället. — Att domkapitlet såsom villkor för tillstånd till substansuttag kan föreskriva, att uttaget begränsas till viss årlig myckenhet, har ansetts självklart och ej behöva utsägas i lagtexten. Det har ansetts rimligt, att pastoratet utan särskilt tillstånd får använda substans fran löneboställe för de i andra stycket i paragrafen angivna ända­ målen. Härvid ifrågakommer ingen fondering; jämför 25 § i nuvarande boställs­ ordning. Vill pastoratet däremot tillgodogöra sig substans för andra ändamål, exempelvis för framställning av tegel till avsalu, erfordras tillstånd av dom­ kapitlet, och substansens värde får i sadant fall anses såsom inkomst, vilken bör fonderas. «... mark av löneboställe tages i anspråk för församlingsändamål, ålägger föi närvarande kammarkollegiet församlingen att betala avgäld för marken till pastoratets prästlönekassa. Enligt förslaget skall någon sådan avgäld icke vi­ dare förekomma.

Yttranden. Domkapitlet i V österås har rörande den av de sakkunniga sist berörda frå­ gan erinrat:

Aud en detalj vill domkapitlet sätta ett frågetecken. Det gäller den i sak­ kunnigas lagförslag § 69, första stycket, förutsatta grundsatsen, att, då mark av löneboställe tages i anspråk för församlingsändamål, någon avgäld härför icke såsom hittills skall från pastoratets sida erläggas till dess prästlönekassa. Da de ifrågavarande boställena äro avsedda för prästerskapets avlöning, synes det domkapitlet icke riktigt, att delar därav, som eventuellt kunna bliva ganska betydande, skola kunna utan ersättning för all framtid — helt annorlunda ställer det sig, när det gäller pastorats rätt att disponera över eventuellt upp­ kommande överskott på avkastningen, där domkapitlet snarast skulle i likhet med utredningsmännen vara benäget att gå något längre än de sakkunniga — undandragas detta sitt egentliga ändamål.

Även domkapitlet i Lund förutsätter, att vid ifrågavarande upplåtelse av mark för församlingsändamål avgäld fastställes att tillgodokomma prästlönetillgångarna, likaså länsstyrelsen i Blekinge län , som anser, att avgiftsfri upp­ låtelse för ändamålet strider mot de sakkunnigas principståndpunkt att skydda prästlönetillgångarna. Kammarkollegiet och statskontoret hava i ämnet yttrat:

Den decentralisation till domkapitlen av viss beslutanderätt, som föreslagits enligt förevarande paragraf, anse ämbetsverken icke vara fördelaktig. Avgörandet av här ifrågavarande ärenden bör träffas av den myndighet som har överinseendet över prästlönejorden. Uppfattningen därom att avgäld icke vidare skall förekomma, då mark av löneboställe tages i anspråk för församlingsändamål, dela icke ämbetsverken. »Prästlönekassan» och dess ändamål böra strängt särhållas från församlingens (pastoratets) ekonomi i övrigt. Uppfattningen strider mot grundsatsen örn att en till prästlöneändamal anvisad fastighet skall bibehållas för just detta ända-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 253 mål. Ett godkännande av uppfattningen kan leda till säkert ej avsedda konse­ kvenser. Ett boställe skulle t. ex. kunna tagas helt i anspråk för att anvisas som avlöningstillgång åt klockare, ringare, kyrkovaktare och dödgrävare, var­ igenom kostnaden för dessa församlingsändamål kunde komma att faktiskt över­ flyttas på kyrkofonden genom åtgärd av pastorat och domkapitel. Ämbets­ verken måste på det bestämdaste motsätta sig bestämmelser, som skulle fritaga församling (pastorat) från skyldighet att erlägga avgäld för mark, som från prästlönejord tages i anspråk för församlingsändamål. Av motiveringen framgår ej örn de sakkunniga åsyftat att avgälder, som redan blivit av Kungl. Majit eller kammarkollegium bestämda, skulle efter den föreslagna lagstiftningens genomförande upphöra att utgå. Är detta meningen, kan det än mindre av ämbetsverken tillstyrkas. Vad en sådan eftergift skulle betyda i penningar finnes ej ens antytt. Boställes exploatering i större eller mindre utsträckning för annat än sitt egentliga ändamål bör ej få äga rum utan vederbörligt tillstånd. Bestämmelse härom bör införas i paragrafen. Ämbetsverken hava vidare ifrågasatt införande av bestämmelser örn upplå­ telse av löneboställe med vattenfallsrätt. De framställda erinringarna mot borttagande av avgäld för markupplåtelse Departementstill församlingsändamål komma att behandlas i sammanhang med redogörelsen för bestämmelserna örn uppskattning av löneboställes normalavkastning. Antages föreliggande förslag, torde detta medföra, att av Kungl. Majit och kammarkollegiet förut bestämda avgälder icke vidare skola utgå. Upplåtelse av vattenfallsrätt kan enligt 4 kap. 10 § allmänna nyttjanderättslagen äga rum beträffande vattenfall, som tillhöra kronan. Det förefaller icke behövligt eller ens lämpligt att här erinra örn detta förhållande, och anledning saknas att i detta sammanhang ingå på frågan, huruvida bestämmelserna örn vattenfallsrätt i nämnda lag böra utvidgas till att omfatta kyrklig jord, som icke tillhör kronan. 23 §. Paragrafen saknar motsvarighet i S. K. Åtskilliga myndigheter, i främsta rummet sådana, som utgå ifrån att pasto- Yttranden, raten icke kan anförtros att själva utan bistånd och löpande kontroll av domänintendent, boställsnämnd eller annan myndighet sköta utarrenderingen och i övrigt omhänderhava förvaltningen av löneboställena, hava framställt olika förslag till reglementerande föreskrifter för denna förvaltning. Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län, — utan att dock närmare utföra, hur läns­ styrelsen tänker sig den föreslagna ordningen genomförd i praktiken — ansett bl. a., att pastoratens förvaltning i allt fall borde kontrolleras av domän­ intendenter, vilka vid prövningen av arrendefrågor, rättstvister m. m. torde behöva stöd av lokal myndighet, att »redovisningen från församlingen» skulle ingå till domänintendenten och av denne befordras till en byrå i domänstyrelsen samt att med avseende å »uppskattning», förslag beträffande byggnadsskyl­ dighetens fullgörande och tillsynen över densamma m. m. boställsnämnderna

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. torde bibehållas. Länsstyrelsen i Södermanlands län, som emellertid förordar decentraliseringslinjen, håller före att, örn församlingens egna organ helt skulle bestämma över innehållet i arrendeavtalen, det icke vore uteslutet, att arrende­ villkoren skulle påverkas av boställenas huvudsyften ovidkommande omstän­ digheter samt för den skull föreslagit, att utarrenderingar skulle ske under medverkan av ecklesiastik domänintendent. Länsstyrelsen i Kristianstads län befarar, att pastoratens utarrenderingar icke komma att ske med erforderlig oväld och opartiskhet. Länsstyrelsen i Malmöhus län tänker sig möjligheten av att pastoraten kunna upplåta arrenderätten på livstid mot hög engångs­ avgift och låga årliga avgifter. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förmenar, att det vore välbetänkt att även framdeles i särskild författning sammanföra före­ skrifter för utarrenderingen, motsvarande dem som återfinnas i nuvarande ecklesiastika arrendeförordningen. Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att slopandet av av- och tillträdessyner vore ett missgrepp, som kunde vålla av­ sevärda olägenheter. Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit önskvärt, att det stöde pastorat och arrendator till buds att kunna påyrka av- och tillträdessyn av boställsnämnd. Slutligen hava kammarkollegiet och statskontoret, som ävenledes velat bibe­ hålla av- och tillträdessyn av boställsnämnd, anfört: Även för det fall att man anser löneboställenas förvaltning lämpligen kunna överlämnas till pastoraten synes det önskvärt att som allmän regel uppställa att boställena skola genom pastoratet och under medverkan av boställsnämnden utarrenderas. Anses det åter böra vara beroende på pastoratets bestämmande örn boställe må utarrenderas lärer ett uttryckligt medgivande därtill böra med­ delas pastoratet. I annat fall svävar talet om arrendator i förevarande para­ graf och andra paragrafer i luften. Enligt de sakkunnigas mening skulle för ett eventuellt arrendeförhållande gälla allmänna nyttjanderättslagens bestäm­ melser. Några dessa bestämmelser kompletterande föreskrifter hava knappast lämnats i lagförslaget. Då för det nuvarande systemet med utarrendering ge­ nom myndighets försorg ansetts nödigt att utfärda en hel del kompletterande föreskrifter, synes det mindre välbetänkt att så helt och hållet som skett över­ lämna villkorens bestämmande till pastoratens godtycke.

Av paragrafens ordalag synes vara avsett att även boställen, vilkas avkast­ ning tillkommer präst utöver lönen, skulle förvaltas av pastoraten. Motiven upplysa dock intet härom; och det kan ifrågasättas örn ej prästen bör ensam övertaga ansvaret för förvaltningen, givetvis under kontroll. Departements De framställda erinringarna föranleda mig att åter understryka, att lag­ chefen. förslaget vilar på grundsatsen, att pastoraten själva skola få bestämma, huru löneboställena på mest ekonomiska sätt skola utnyttjas och sålunda även huru­ vida och i vilken omfattning de böra bebyggas — dock med skyldighet att bibehålla vissa befintliga hus — samt huruvida och på vilka villkor de böra ut­ arrenderas eller på annat sätt göras inkomstbringande. Det är alltså följdriktigt, att förslaget icke upptager åläggande för pastoraten att utarrendera lönebo­ ställena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 255

Däremot har jag ansett lämpligt att lata komma till synes i lagtexten, att örn löneboställe utarrenderas, allmän lag skall tillämpas i allt som ej regleras av boställsordningen. Stadgandet härom utgör en parallell till 19 § 2 mom. i nu­ varande boställsordning. Huvudanmärkningarna innefatta i själva verket yrkanden, att pastoratens förfogande över jorden skall i detalj regleras i lag eller genom myndighets be­ slut, vilket skulle göra pastoratens förvaltningsbefogenhet ganska illusorisk och omintetgöra syftet med de föreslagna förvaltningsbestämmelserna, näm­ ligen att man skulle komma ifrån de nuvarande, tyngande byråkratiska for­ merna. De flesta motförslagen bottna för övrigt i en allmän misstro mot pastora­ tens förmåga att själva omhänderhava sina ekonomiska angelägenheter. Talet att de icke komma att visa erforderlig »opartiskhet» är svårförståeligt, då ju pasto­ raten givetvis böra sträva efter att på bästa sätt tillgodose sina egna intressen. Vad angår förslaget att, åtminstone fakultativt, låta boställsnämnderna hålla avoch tillträdessyner vid ombyte av arrendatorer bör till en början beaktas, att en dylik anordning är oförenlig med en tillämpning av allmänna nyttjanderättslagens bestämmelser i ämnet. Den föreslagna anordningen innebure säker­ ligen ett första steg i riktning mot tillskapande av en ny ecklesiastik arrendeförordning av det slag föreliggande lagförslag vill undvika. De uppgifter, lagförslaget i övrigt tillägger boställsnämnd med avseende a löneboställenas förvaltning, äro dessutom helt olika dem, som tillkomma synemän enligt all­ männa nyttjanderättslagen, i det att boställsnämnden enligt lagförslaget skall hava skyldighet att kontrollera pastoratens skötsel av löneboställena och före­ skriva vissa positiva åtgärder, medan däremot berörda synemän hava att i pen­ ningar uppskatta befintliga brister till stöd för en ekonomisk uppgörelse mellan jordägare och arrendator. Kammarkollegiets och statskontorets förslag, att när fråga är örn lönebo­ ställe, vars avkastning enligt donation skall tillkomma präst utöver lönen, prästen själv skulle övertaga förvaltningen, kan jag icke biträda utan anser lämpligast, att pastoratet förvaltar även sådant boställe.

24 §.

Paragrafen motsvarar ett stadgande i 68 § 1 mom. S. K. De sakkunniga hava anfört, att de funnit lämpligt att i lagtexten inrycka en De sak­ kunniga. erinran om att pastoratet kan tillförbinda arrendatorn att i förhållande till pastoratet svara för pastoratet åliggande skyldigheter beträffande förvaltning av löneboställe. Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört: Yttrande. Den i paragrafen intagna erinran örn rätt för pastorat att tillförbinda arren­ dator att i förhållande till pastoratet ansvara för nybyggnadsskyldighet strider uppenbart mot de grunder de sakkunniga angivit i motiven beträffande för­ valtningsfrågans ordnande för erhållande av tillfredsställande avkastning.

256 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Departements- 1 S' K' överlämnas det> enligt min mening med rätta, åt pastoraten att av­ göra, huruvida de anse sig kunna ernå den mest tillfredsställande avkastningen genom att tillförbinda arrendatorn att utföra nybyggnad eller genom att själva ombesörja densamma. Stadgandet innebär givetvis icke, att pastoraten och deras arrendatorer skulle vara förhindrade att inom de i allmän lag uppdragna gränserna avtala, att även andra skyldigheter än de i paragrafen angivna överflyttas å arrendatorn.

25 §.

Denna paragraf motsvarar 72 § i S. K., vilken dock saknar de nu föreslagna o och 6 mom. Ordet »måg» har utbytts mot »barns make». Smärre redaktio­ nella ändringar hava företagits. Om optionsrätten hava de sakkunniga i betänkandet anfört:

För närvarande äger arrendator av löneboställe under vissa förutsättningar optionsrätt till nytt arrende av bostället. Ehuru enligt de sakkunnigas för­ slag rättsförhållandet mellan pastoratet och arrendatorn i allmänhet skall reg­ leras av allmänna nyttjanderättslagen, hava de sakkunniga ansett bibehållan­ det av bestämmelsen örn optionsrätt vara av sådant värde för både boställe­ nas hävd och arrendatorernas välfärd, att det motiverat en avvikelse från den allmänna nyttjanderättslagen beträffande löneboställena. I förevarande para­ graf har därför införts en bestämmelse, som avser att med inskränkning av pastoratets förvaltningsbefogenheter inrymma åt arrendatorn en av kontrakts­ villkor oberoende företrädesrätt till förnyat arrende av bostället. Beträffande förutsättningarna för optionsrätt ansluter sig förslaget till vad som för närvarande gäller enligt 5 § i ecklesiastik arrendeförordning. I fråga örn sättet för utövande av optionsrätten hava de sakkunniga före­ tagit några modifikationer, sammanhängande med att förvaltningsbefogenheterna överflyttats från statlig myndighet till pastoratet. Hittills förekom­ mande hembud och underrättelse, att optionsrätt icke anses äga rum, hava er­ satts med skyldighet för såväl pastoratet som arrendatorn att inom bestämda tider giva varandra vissa meddelanden i fråga örn arrendets förnyande. Fatalietiderna äro valda med hänsyn till att pastoratet, därest optionsrätten icke utövas, skall hava tid att anskaffa ny arrendator. I avseende å optionsrättens omfattning hava i 3 och 4 mom. upptagits be­ stämmelser, som i huvudsak motsvara dem som för närvarande gälla. Optionsrätten skall, liksom för närvarande, bestå i företrädesrätt att över­ taga lönebostället till nytt arrende på villkor, som bestämmas av boställets för­ valtare. Enligt förslaget blir det alltså pastoratet, som bestämmer villkoren för det nya arrendet. Rörande arrenden, som tillkommit före nya lagens ikraftträdande, föreslå de sakkunniga vissa övergångsbestämmelser.

Yttranden. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat farhåga att, då pastoraten hä­ danefter skulle bliva obundna i fråga örn uppställande av arrendevillkor, den kontinuitet i boställenas brukande, som optionsrätten torde avse att bevara, ge­ nom pastoratens åtgöranden skulle i otid brytas. Länsstyrelsen i Kronobergs län har funnit den föreslagna optionsrätten ganska illusorisk, då närmare villkor

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 257

för dess åtnjutande icke funnes angivna. Länsstyrelsen i Blekinge län har an­ fört betänkligheter mot att församling genom att övertaga brukningen av löneboställe skulle kunna beröva optionsberättigad arrendator möjlighet att få sin arrenderätt förnyad. Länsstyrelsen i Kristianstads län samt domkapitlet i Lund befara, att personliga hänsyn och tillfälliga majoriteter på kyrkostämma mången gång skola göra optionsrätten i hög grad illusorisk; domkapitlet föreslår där­ för, att, örn kontrahenterna ej kunna enas örn nya arrendevillkor, frågan skall avgöras av länsstyrelsen och domkapitlet. Slutligen hava kammarkollegiet och statskontoret framkommit med synpunkter liknande de nu anförda, varjämte ämbetsverken anmärkt, att av lagen icke uttryckligen framginge, att bestäm­ melserna om optionsrätt skulle vara av tvingande natur. Såsom de sakkunniga antytt har ändring icke företagits i den hittillsvarande Departements principen, att arrendevillkoren vid förnyat arrende skola bestämmas av den för-* chefen, valtande myndigheten. Då nu förvaltningen lägges i pastoratens händer, är det naturligt och ofrånkomligt att pastoraten få fatta beslut örn arrendevillkoren. Det torde icke kunna komma i fråga, att länsstyrelsen och domkapitlet eller någon annan utomstående myndighet skulle få besluta därom, varigenom pasto­ raten skulle fråntagas en av deras viktigaste förvaltningsbefogenheter och där­ med också ansvaret och intresset för förvaltningen; i realiteten skulle därmed för visso förvaltningsreformen till väsentlig del omintetgöras. Lika otänkbart vore att fastslå, att arrendatorerna allt framgent skulle få arrendera på oför­ ändrade villkor. Skall man överhuvud bibehålla optionsrätten för framtiden —• och därtill förefinnas åtskilliga skäl — kan denna sålunda enligt min uppfattning icke få annat innehåll än den nu föreslagna. I praktiken lärer en skötsam arrendator icke löpa någon större risk att bliva åsidosatt vid förnyad utarrendering, utan torde hans intresse sammanfalla med pastora­ tets att få behålla honom som arrendator. Det förtjänar understrykas, att även i gällande lagstiftning uttryckligt stadgande finns därom, att optionsrätt icke föreligger för det fall, att lönebostället eller del därav icke efter utgången av löpande arrendetid kommer att ånyo utarrenderas. Det säger sig självt, att i de undantagsfall, där pastoratet finner fördelaktigt att utnyttja löneboställe på annat sätt än genom utarrendering, den enskildes intresse måste vika för det allmänna intresset. För att undanröja varje tvekan örn att stadgandena örn optionsrätten äro av tvingande natur har jag infört erinran därom i ett nytt 5 mom. Föreskriften i 6 mom. har tillkommit närmast med hänsyn till att enligt förslaget det är arren­ datorn, som viss tid före arrendets slut skall anmäla örn han önskar begagna sig av sin optionsrätt.

26 §. Paragrafen överensstämmer med 71 § S. K.

Bihang lill riksdagens protokoll 198%. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.) 17

258 Kungl. Majlis proposition nr 187.

Om boställsnämnd oell dess uppsikt över boställsförvaltning-en.

De sak­ I de sakkunnigas specialmotiv förekommer följande allmänna uttalande kunniga. rörande uppsikten:

De sakkunniga föreslå icke någon genomgripande reform av kontrollen över förvaltningen av löneboställena. Såväl boställsnämndernas som domkapitlens befogenheter i fråga örn kontrollen bibehållas i huvudsak att utövas i samma former som hittills. Icke heller beträffande sättet för klagan över kontroll­ organens beslut föreslå de sakkunniga några väsentliga förändringar. Genom att boställsnämndens befattning med arrendeuppskattningar, vilka varit ett led i myndigheternas förvaltning av löneboställena, samt av- och tillträdessynerna i deras hittillsvarande gestaltning enligt de sakkunnigas för­ slag upphöra, komma nämnderna att i huvudsak bliva rena kontrollorgan. Att domkapitlet enligt de sakkunnigas förslag bibehålies vid sin ställning såsom part inför nämnden med rätt att överklaga dess beslut har sin förklaring däri, att nämnden endast har att efterse, att gällande föreskrifter angående boställsförvaltningen efterlevas, varemot domkapitlet tillika tillvaratager de speciellt kyrkliga intressena ävensom kyrkofondens, d. v. s. alla pastorats samfällda, intresse av att fonden icke blir oskäligt betungad med utgifter till visst pastorat. Icke heller synerättens befattning med kontrollen över förvaltningen av bo­ ställena strider mot vad som eljest är vedertaget. Domstolarna hava sig näm­ ligen ålagda åtskilliga kontrolluppgifter, bland vilka tillsynen över förmyndarna är mest jämförlig med kontrollen över boställsförvaltningen. Liksom personer, vilka hava intressen att bevaka i förmynderskapsärenden, äga upp­ träda och föra talan vid förmynderskapsdomstolen, även när fråga icke är örn tvistemål utan örn utövande av kontroll, samt fullfölja talan mot dom­ stolens avgörande, äger domkapitlet föra talan vid boställsnämnden och synerätten, då dessa kontrollera boställsförvaltningen.

Departements­ Bestämmelserna örn boställsnämnd och dess uppsikt över boställsförvaltningen chefen. överensstämma i huvudsak med vad som för närvarande gäller. Endast ett fåtal erinringar hava framställts mot förslaget i denna del. Eör dem skall redogöras i det följande. Beträffande icke särskilt omnämnda avvikelser från gällande rätt torde jag få hänvisa till de sakkunnigas motivering.

27 §.

Motsvarar 92 § S. K. och ansluter sig nära till 82 § 1 mom. första t. o. m. fjärde styckena i nu gällande boställsordning. Yttranden. D omkapitlen i Uppsala, Göteborg och Härnösand samt prästföreningen hava ansett, att ordföranden i boställsnämnden borde utses av domkapitlet och icke, såsom för närvarande, av länsstyrelsen; sistnämnda domkapitel har tillika framhållit lämpligheten av att dugliga nämndordförande skulle kunna fungera såsom ordförande i flera nämnder samt föreslagit, att andre nämndledamoten skulle utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Kungl. Majlis proposition nr 187. 259 Länsstyrelsen i Västmanlands län har förmenat, att ordförandena borde utses för större områden, exempelvis länen, varvid arvodena skulle tillmätas så pass höga, att dessa personer kunde ägna sin huvudsakliga tid åt ifrågavarande uppgifter, vilka dock enligt länsstyrelsens förslag skulle bliva av annat slag än lagförslaget avser. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund är slutligen av den åsikten, att redan med nämndernas nuvarande uppgifter före­ skriften att en boställsnämnd skall finnas för varje tingslag icke är lämplig, enär de särskilda nämndernas tjänsteförrättningar ofta bliva alltför fåtaliga, för att nämnderna skola bliva tillräckligt förtrogna med sina arbetsuppgifter. Lika med de sakkunniga anser jag, att länsstyrelserna fortfarande böra utse Departementsordförande i boställsnämnderna, bl. a. av det skäl, att boställsnämnds beslut ju får överklagas av vederbörande domkapitel — som äger hava ombud när­ varande vid förrättning — varför det är önskvärt, att nämnden intager en ganska fri ställning gent emot domkapitlet, liksom även mot pastoratet. Vidare torde man kunna antaga, att länsstyrelsen i följd av sin mera mångsidiga verk­ samhet lättare än domkapitlet kommer i kontakt med personer, som speciellt lämpa sig för ifrågavarande viktiga uppdrag. För övrigt har det vid upp­ görandet av förevarande förslag varit en ledande grundsats att icke föreslå en förändring av det nedärvda förhållandet mellan kyrkan och staten. Det synes därför olämpligt att beröva den ekonomiska besiktningen den statliga karaktär, som den av ålder baft. I detta sammanhang må erinras örn att en­ ligt de sakkunnigas förslag vid boställsnämnds uppskattning av skogens nor­ malavkastning den av Konungen utnämnde stiftsintendenten inträder såsom ledamot i boställsnämnden. Stadgande härom har intagits i förslaget till lag örn kyrkofond. Av yttrandena framgår, att det mångenstädes är ett önskemål, att boställsnämndernas ordförande få större verksamhetsområden, än de för närvarande hava. Dessa önskemål äro säkerligen ofta väl motiverade. Lika säkert är emeller­ tid, att det i andra fall och troligen i regel är lämpligt att bibehålla de nuvarande tjänstgöringsdistrikten. En viss frihet att anpassa distriktens storlek efter ortsförhållandena och tillgången på lämpliga och villiga personer torde därför vara på sin plats och stadgandet i sista stycket i paragrafen giver också möjlighet till sådan anpassning. I viss mån föreligger redan nu dylik möjlighet även för länsstyrelserna, eftersom de kunna förordna samma person till ordförande inom flera områden. Ett hinder däremot utgör emellertid den omständigheten, att i sådant fall fullt ordförandearvode icke utgår för båda förordnandena. Ändring i denna bestämmelse synes böra ske vid utfärdande av de administrativa tilllämpningsföreskrifterna till boställsordningen.

28 §.

I paragrafen har sammanförts bestämmelser, som i S. K. innehållas i 55 § tredje stycket, 68 § 2 mom. samt 97 §.

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. De sak­ De sakkunniga hava ifråga om anordnande av prästgård anfört: kunniga. För närvarande är beslutanderätten angående hur prästgård skall vara an­ ordnad fördelad mellan boställsnämnd och synerätt. De sakkunniga anse med hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av boställsnämndernas hittillsvarande verksamhet, att denna beslutanderätt i dess helhet med trygghet kan anför­ tros boställsnämnderna. Synerätten blir enligt de sakkunnigas förslag endast klagoinstans. Med nu föreslagna anordning uppnås även en större enhetlighet i boställsärendenas behandling.

Beträffande boställsnämndens beslutanderätt ifråga örn löneboställes bebyg­ gelse hava de sakkunniga vidare anfört: Till närmare utveckling av skälen till de sakkunnigas förslag beträffande boställsnämnds och domkapitels befattning med ifrågavarande bebyggelse må anföras följande. Före 1925 års reform var beslutanderätten angående de laga husens antal anförtrodd synerätten. Husens storlek och övriga beskaffenhet ävensom byggnadsplats kunde däremot föreskrivas vid ekonomisk besiktning. Då denna anordning visade sig medföra, att ofta alltför kostsam bebyggelse föreskrevs för boställena, förlädes vid reformen beslutanderätten till de ut­ arrenderande myndigheterna. Enligt de sakkunnigas mening bör beslutande­ rätten angående de laga husens antal, storlek, inredning och övriga beskaf­ fenhet väl kunna anförtros boställsnämnden. De sakkunniga föreslå därför, att befogenheten att besluta örn ändring i meddelade föreskrifter i nämnda hän­ seenden förlägges till boställsnämnden.

Yttranden I inkomna yttranden hava bland myndigheter, som förutsätta att boställs­ nämnderna skola bibehållas, meningarna örn de befogenheter, som borde till­ komma dessa nämnder, starkt brutit sig mot varandra. Domkapitlet i Strängnäs haller före, att någon utvidgning av boställsnämn­ dens befogenheter icke bör äga rum. Domkapitlet i Västerås, som hyser någon betänklighet mot sådan utvidgning, har ifrågasatt ett närmare samarbete mellan nämnden och stiftsintendenten även beträffande jordbruksärendena. Enligt domkapitlets i Visby asikt borde boställsnämndsordförandena erhålla utvidgad befogenhet att när som helst göra sig underrättade örn prästgårdars och jordbruksboställens hävd och i sadant avseende meddela erforderliga anvisningar. Domkapitlet i Härnösand har uttalat vissa betänkligheter mot den föreslagna utvidgningen av boställsnämndens befogenhet med avseende å prästgårdsbygg­ nad men förklarat sig icke vilja motsätta sig förslaget. Länsstyrelsen i Söder­ manlands län har, såsom förut omnämnts, velat avskaffa boställsnämnderna och i stället införa ecklesiastika domänintendenter. Länsstyrelsen i Blekinge län har däremot tillstyrkt den föreslagna utsträckningen av boställsnämndens befogenhet till att handlägga alla byggnadsfrågor i första instans. Medan t. ex. länsstyrelsen i Stockholms län funnit åtskilligt att anmärka på boställs­ nämndernas nuvarande kompetens, har länsstyrelsen i Skaraborgs län förordat, att nämnderna erhölle befogenhet att föreskriva förbättringsarbeten såsom täckdikning, betesanläggning o. dyl. samt förmenat, att jordbruket eljest icke komme att följa med sin tid utan komme att lämna allt sämre avkastning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 261 Länsstyrelsen i Västmanlands län har gått ännu ett steg längre och ansett, att över huvud beslutanderätten rörande förvaltningen borde läggas hos boställsnämnderna och att närmast överordnade myndighet endast skulle hava. att pröva besvär mot dylika beslut; endast i fall, då part uttryckligen i sina besvär be­ gärde häradssyn, skulle besvären ställas till domaren i orten, eljest skulle nyss­ nämnda myndighet hava att besluta, örn häradssyn skulle påkallas eller icke. Åtskilliga myndigheter hava uttalat sin tillfredsställelse med boställsnämndernas verksamhet och förordat deras bibehållande för framtiden.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört: Med hänsyn till prästgårdens egenskap av löneförmån synes önskvärt att synerätt bibehålies vid befogenheten att bestämma prästgårdsområdets omfatt­ ning och bebyggande, detta senare åtminstone vad angår sätesbyggningens — »boningshusets» — beskaffenhet. De i 55 § föreslagna bestämmelserna synas i än högre grad än för närvarande kunna giva anledning till missbruk genom att tillägga prästgård större område än som överensstämmer med grunderna för 1910 års lagstiftning och de grunder, som i denna del fortfarande böra äga giltighet, nämligen att prästen skall hava tomt och trädgård men ej område för småbruk. Vad myndigheterna sålunda anfört har icke föranlett mig att frångå S. K. Departemcnts- Kammarkollegiets och statskontorets farhåga att de föreslagna bestämmelserna skulle i högre grad än för närvarande kunna giva anledning till att prästgård skulle tilläggas större område än tillbörligt, är enligt min uppfattning ogrundad. 29 §. Motsvarighet till första stycket finnes i 90 § i S. K. Andra stycket är hämtat från 93 § andra stycket i S. K. och motsvarar 32 § 2 mom. i nuvarande bo­ ställsordning. 30 §. Stadgandena om tiden för hållande av ekonomisk besiktning återfinnas i 90 § S. K. och 31 § nuvarande boställsordning.

De sakkunniga yttra örn denna paragraf, att de ansett, att befogenheten att De sakförordna örn avvikelse från de i paragrafen stadgade tiderna för ekonomisk besiktning bör decentraliseras från Konungen till domkapitlet. Jag ansluter mig till vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn decentralise- Departcmentsring till domkapitlet av viss i paragrafen nämnd beslutanderätt. Paragrafen har chefenomredigerats i förtydligande syfte.

31 §. Motsvarar 91 § S. K. Den i 31 § under e) upptagna föreskriften, som ej återfinnes i S. K., är föranledd av förut omtalade omredigering av 13 §; punkterna f) och g) äro följaktligen i S. K. betecknade med resp. e) och f).

262 Kungl. May.ts proposition nr 18 7.

De sak­ De sakkunniga yttra om dessa stadgande^ bland annat: kunniga. 91 § ansluter sig till 37 § ecklesiastik boställsordning. a) motsvarar de äldre punkterna a) och b). Då den ekonomiska besiktningen riktar sig mot pastoratet och icke mot arrendatorn, hava åtskilliga uppgifter för boställsnämnden kunnat upphöra. Det synes sålunda. icke vara lämpligt att ålägga nämnden att kontrollera, huruvida pastoratet i sitt arkiv förvarar de handlingar angående lönebostället, som pastoratet fått mottaga. Icke heller förekommer vidare någon kontroll över husröte- och brandskadeersättningar eller skola andra medel »för bostäl­ lets räkning» redovisas. Årsbelopp komma icke att inflyta. Kvar står kontrol­ len över brandförsäkringen och över att förut föreskrivna nybyggnader, för­ bättringar och andra åtgärder blivit verkställda. Då enligt förslaget pastora­ tet får sig ålagd skyldighet att hålla byggnaderna å prästgård brandförsäkrade, kommer kontrollen att avse också fullgörande av denna skyldighet. b) motsvarar den äldre punkten c). Då synerätten enligt förslaget endast är överinstans, har orden »eller syn» utgått. I övrigt äro endast redaktionella ändringar vidtagna. c) motsvarar punkterna d) och g) i den nu gällande paragrafen. I paragrafen hava de ändringar vidtagits, som betingas dels av att det enligt 55 och 68 §§1 är boställsnämnden, som i regel har avgörandet angående vilka laga hus som skola finnas å prästgård och löneboställe, dels ock av att be­ siktningen enligt förslaget blott riktar sig mot pastoratet och alltså icke längre har att befatta sig med frågan, »huruvida anmärkta bristfälligheter kunna anses hava^ uppkommit genom boställshavarens eller, å löneboställe, arrenda­ torns vanvård». Förmenar pastoratet, att vanvård föreligger och att det på grund därav äger rätt till skadestånd av prästen eller arrendatorn, och träffas icke uppgörelse i godo, får pastoratet efter stämning till domstol framställa sina yrkanden härom. Då husröteersättningar icke vidare komma att utdömas av boställsnämnden, har det icke ansetts nödvändigt att utsätta kostnad för föreskriven bättring. d) motsvarar punkterna e) och f) i den nuvarande paragrafen. Ändringarna äro föranledda av att, såsom ovan nämnts, beslutanderätten i ^byggnadsfrågor anförtrotts boställsnämnden. Se härom specialmotiven till 55 och 68 §§.1 e) 2 motsvarar nuvarande punkten h). Då enligt de sakkunnigas förslag boställsnämnden icke skall meddela före­ läggande för prästen samt pastoratets skyldigheter i avseende å trädgård å prästgård icke sträcka sig längre än till stenbrytning, röjning och dikning, hava de sakkunniga uteslutit föreskrifterna örn tillsyn å prästgårds trädgård. Liksom i punkten c) har föreskriften om utsättande av kostnad för före­ skriven åtgärd utgått. I övrigt hava endast redaktionella ändringar företagits. f) 3 motsvarar nuvarande punkten i).

Då.besiktningen enligt förslaget riktar sig endast mot pastoratet, har pasto­ ratet i stället för »vederbörande» angivits såsom den förpliktade.

Yttranden. I fråga örn brandförsäkring av byggnader har domkapitlet i Lund föreslagit, att brandförsäkringsvärdet skulle fastställas av boställsnämnd vid ekonomisk

1 Motsvara 28 § i departementschefens förslag. Motsvarar punkten f) i det till lagrådet remitterade förslaget. Motsvarar punkten g) i det till lagrådet remitterade förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 2G3

besiktning och att under mellantiden mellan besiktningarna även domkapitlet skulle kunna meddela beslut därom.

Kammarkollegiet och statskontoret hava i avgivet yttrande anfört bl. a.: I det föregående hava ämbetsverken angivit som sin mening att det borde till­ komma synerätt att bestämma storleken, inredningen och övriga beskaffenheten av bostadshuset å prästgård. I händelse av bifall härtill böra erforderliga jämk­ ningar företagas i förslagets 91 §. Ämbetsverken kunna ej finna skal för att på sätt förslaget i 91 § innebär, pastoratet skulle befrias fran kontroll över att vederbörliga boställshandlingar finnas i behåll och fran redovisning rörande eventuella husröte- och brandskadeersättningar. Såsom ämbetsverken förut uttalat bör skyldighet att uppföra hus utöver dittills befintliga kunna Maggas pastorat även mot dess bestridande. Bärande skal för att fran ekonomisk b siktning utesluta prästgårdens trädgård har icke anförts Med hänsyn till pastoratets och kyrkofondens inbördes förhållande framställer det sig sorn ett fullt berättigat krav från det allmännas sida att pastoratets eventuella för­ summelser beträffande underhåll icke måtte komma att fa bårås av kyrko on­ den vilket kunde tänkas ske så att belopp, som rätteligen vöre att betrakta som husröte- eller vanhävdsbelopp, vid en förnyad uppskattning av normal­ avkastningen räknades som nybyggnads- eller förbättringskostnader. Benna synpunkt förefaller ej vara tillräckligt beaktad vid redigeringen av förevarande 91 §, som bland annat icke upptager bestämmelse örn utsattande av kostnad

En revidering av ifrågavarande paragrafer bör enligt ämbetsverkens mening företagas med beaktande av nu gjorda erinringar. I allmänhet bör vid en revi­ dering av förslaget iakttagas att bestämmelsernas innehåll och utformning lam­ pas därefter att pastoraten i fråga örn boställena äro uppdragstagare.

Kontrollen över att brandförsäkringsvärdena äro tillfredsställande har i förslå- Departementsget förlagts till boställsnämnden genom föreskriften i a). Denna kontroll torde chefenvara tillfyllest. Då kammarkollegiet och statskontoret fasthålla vid, att till bo­ ställsnämnden skall lämnas »redovisning» för husröte- och brandskadeersättningar, förbise ämbetsverken att, sedan boställsnämnd enligt den nya ordningen ålagt pastoratet att ombesörja erforderliga underhålls- och byggnadsarbeten, pastoratet har att utföra dessa med de medel, pastoratet finner lämpligt taga i anspråk här­ för, och att det således icke finnes utrymme för inspektion av några for andamalet avskilda medel. Icke heller synes det vara angeläget, att boställsnämnden kon­ trollerar, huruvida pastoratets handlingar, vilka ju förvaras under tjänstemanna­ ansvar, finnas i behåll. Föreskriften om skyldighet för nämnden att besiktiga av pastoratet anlagd gårdsplan och väg å prästgårdsområde sammanhänger med redigeringen av 13 §. I likhet med de sakkunniga finner jag det konsekvent att fasthålla vid, att boställsnämnden är ett organ för kontrollen av att pastoratet uppfyller sina skyldigheter med avseende å boställenas vidmakthållande och att det får an­ komma på pastoratet att självt tillse, att prästen uppfyller sina skyldigheter mot pastoratet beträffande underhållet av en av pastoratet tillhandahållen trädgård — helst som ekonomisk besiktning å prästgård i regel ej sker oftare .in

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. vart tionde år. Och vad prästen möjligen vid besiktningstillfället kan hava eftersatt med avseende å skyldigheten enligt 15 § att hålla prästgårdsområdet i ordnat skick -— sålunda väl närmast åtgärder för att hålla tomten fri från bråte, torra kvistar o. dyl. — torde näppeligen vara av beskaffenhet att böra föranleda formligt föreläggande i ett besiktningsinstrument. Vidkommande slutligen kammarkollegiets och statskontorets farhåga för att pastorats försummelse i fråga om underhåll skall gå ut över kyrkofonden erin­ ras, att vid uppskattning av löneboställes normalavkastning bedömas även kost­ naderna för boställets underhåll under uppskattningsperioden, varvid bl. a. se­ nast upprättade protokoll över ekonomisk besiktning i regel torde komma att tjäna till ledning, samt att det för det tänkta fall, att pastoratet trots åläggande underlåter att sörja för löneboställets hävd och arbetena ej heller tvångsvis i vederbörlig, ordning bliva på pastoratets bekostnad utförda, berörda kostnader självfallet icke få vid ny normaluppskattning åter avdragas. Icke heller får avdrag göras för nybyggnad, som blivit nödvändig på grund av pastoratets vanvård av äldre byggnader. Att belasta lagtexten med en erinran härom sy­ nes opåkallat.

32 §. Motsvarar 119 § S. K., i vad detta lagrum har avseende å beslut av boställsnämnd. En viss motsvarighet till denna paragraf återfinnes i 56 § nuvarande bo­ ställsordning, enligt vilken anmälan örn fullgörandet av föreskrivna underhållsoch nybyggnadsarbeten skall göras hos vederbörande kontraktsprost, vilken i händelse sådan anmälan försummas, har att anmäla förhållandet till domka­ pitlet.

De sak­ I motiven anföra de sakkunniga: kunniga. Uteblir anmälan, finnes anledning att undersöka, huruvida försummelse föreligger. I instruktionerna för stiftsintendenten och den honom underställda perso­ nalen torde lämpligen inryckas ett åläggande för dessa personer att biträda domkapitlen jvid kontrollerandet av att föreskrivna nybyggnads- och under­ hållsarbeten å de av pastoraten förvaltade löneboställena behörigen fullgöras. Kontrollen kan med minsta omgång utövas i samband med att tjänstemännen i andra ärenden besöka löneboställena. Ben nu förefintliga möjligheten att i exekutiv väg bereda säkerhet för husrotebelopp har icke ansetts behöva bibehållas gentemot pastoratet och därför slopats. Däremot har möjligheten att få föreskrivna underhålls- och nybygg­ nadsarbeten utförda på den försumliges bekostnad bibehållits. De sakkunniga öresla nu, att samma utväg far anlitas för verkställande av skogsvårdsåtgärder, som föreskrivits av stiftsintendent.

Yttranden. Domkapitlet i Skara har ansett, att anmälan rörande verkställda arbeten borde, såsom nu vore fallet, ske hos vederbörande kontraktsprost, som finge anses hava lättare än domkapitlet att utöva nödig kontroll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 265

Domkapitlet i Linköping har ävenledes yrkat, att sagda anmälan skulle ske hos kontraktsprosten och i följd därav, att denne också skulle få del av alla syneinstrument och kontrakt rörande boställena inom hans distrikt. Enligt dom­ kapitlets förslag skulle det sålunda åligga kontraktsprosten att vaka över att anmälan örn fullgörandet i behörig ordning inkommer, granska densamma och med eget yttrande insända densamma till domkapitlet. Enligt domkapitlets åsikt uteslöte icke förhandenvaron av en stiftsintendent att domkapitlet kunde behöva anlita kontraktsprostens sakkunskap och draga nytta av honom såsom mellaninstans mellan pastoraten och domkapitlet. Kontraktsprosten Kuné, vilken såsom sakkunnig deltagit i förarbetena till Departements- • • chefen lagförslaget, har i ett till länsstyrelsen i Värmlands län avgivet yttrande an­ fört, att borttagandet av kontraktsprostarnas befattning med ifrågavarande kon­ troll innebär bl. a. en kostnadsbesparing. Det torde också bliva fallet för den händelse kontraktsprostarna icke blott inskränka sig till att, såsom gällande be­ stämmelse bjuder, göra anmälan hos domkapitlet örn uteblivande av underrät­ telse örn att föreskrivna arbeten utförts utan även företaga inspektionsresor för att utröna, huruvida och i vad mån arbetena bliva fullgjorda. I vilken ordning kostnaderna för en dylik resa skola gäldas finnes icke föreskrivet. Ut­ övande av kontroll genom kontraktsprostarna måste i allt fall anses vara en nödfallsutväg, som enligt min mening icke längre, när stiftsintendent finnes att tillgå, bör anlitas. Stiftsintendentens kontroll torde, såsom de sak­ kunniga antytt, lämpligen kunna äga rum i samband med andra förrättningar å bostället i fråga eller i dess grannskap, och må härutöver tilläggas, att det måste anses synnerligen lämpligt, att stiftsintendenten på detta sätt förvärvar sig kunskap örn de olika boställenas tillstånd och behov.

33 §. Paragrafen motsvarar 93 § första och tredje styckena i S. K.

34 §. Motsvarar 95 § S. K. och 35 § i nuvarande boställsordning.

35 §. Saknar direkt motsvarighet i S. K. och nuvarande boställsordning. Skyldig­ heten för ordföranden att kalla övriga ledamöter hava de sakkunniga tydligen ansett följa av föreskriften att förrättning påkallas hos ordföranden.

36 §. Motsvarar 94 § S. K. och 33 § nuvarande boställsordning. Kammarkollegiet och statskontoret hava såsom sin uppfattning anfört, att Yttrande, medlemskap i pastoratet skulle grunda jäv för ledamot i boställsnämnd vid förrättning för uppskattning av löneboställes normalavkastning.

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. Departements­ Jag kan icke dela ämbetsverkens uppfattning i anmärkta hänseende, då med­ chefen. lemskap i kommun icke anses grunda domarjäv i rättegång, vari kommunen är part. 37 §. Motsvarar 96 § S. K. och 36 § i nuvarande boställsordning.

38 §. Motsvarande stadgande återfinnes i S. K. i 55 § tredje stycket och 91 § d).

De sak­ De sakkunniga hava framhållit, att pastoratets rätt att i byggnadsfrågor kunniga. framlägga förslag till ritningar och arbetsbeskrivning avser att bereda pastora­ tet tillfälle att framlägga förslag, som i ekonomiskt avseende ställa sig förmån­ liga för pastoratet. Yttrande. Domkapitlet i Linköping har ansett, att då fråga uppstått örn ny- eller om­ byggnad av prästgård, borde icke blott pastoratet beredas tillfälle inkomma med ritningar m. m. utan även tjänstinnehavaren, eller örn sådan ej finnes, kontraktsprosten lämnas tillfälle yttra sig.

Departements­ Något tillägg till lagtexten av det innehåll domkapitlet i Linköping antytt chefen anser jag icke erforderligt. Såväl tjänstinnehavaren som konsistorieombud få underrättelse örn boställsnämndens sammanträde och äga därvid yttra sig över förslaget; finnes vid tiden för ritningars uppgörande tjänstinnehavare utnämnd, lärer han för övrigt alltid hava tillfälle att under hand till vederbörande inom pastoratet framföra sina önskemål. 39 §. Stadgandet har hämtats från 103 § S. K. Jag återkommer härtill vid redo­ görelsen för 45 §.

40 §. Stadgandet är hämtat från 98 § S. K.

41 §. Jag hänvisar till 55 § fjärde stycket och 68 § 2 mom. andra stycket i S. K. samt 59 § i nuvarande boställsordning.

Om laga syn.

42 §. Motsvarar ett stadgande i 98 § första stycket S. K. samt i 37 § 1 mom. k) i nuvarande boställsordning.

Kungl. May.ts proposition nr 187. 267 43 §. Motsvarar 99 § andra punkten S. K. Då laga syn lämpligen torde kunna hållas av domare och endast två nämn- Departementsdemän, anser jag lika med de sakkunniga obehövligt att bibehålla möjligheten att kalla mer än två nämndemän.

44 §. Motsvarar 101 § S. K. 45 §. Stadgandet har hämtats från 103 § S. K. Jämför 39 § i mitt förslag. Departements- Bestämmelsen återfinnes i 38 och 52 §§ nuvarande boställsordning, såvitt angår rätt för domare å landet och rådstuvurätt i stad att till rättens biträde vid syn, där så finnes behövligt, tillkalla byggnadskunnig person. Någon mot­ svarande rätt är för närvarande icke tillagd ordförande i boställsnämnd annat än i fråga örn av- och tillträdessyn enligt 43 § gällande boställsordning. Enligt

35 § samma boställsordning har domkapitlet befogenhet att förordna sakkunnig person att å domkapitlets vägnar närvara vid ekonomisk besiktning. Enligt de sakkunnigas mening, vilken jag biträder, bör boställsnämndens ordförande tillerkännas rätt att vid varje förrättning av nämnden, där så finnes behövligt, tillkalla biträde av byggnads- eller eljest sakkunnig person. Häri­ genom torde vara sörjt för att tillräcklig sakkunskap finnes att tillgå vid dessa förrättningar. Det har därför icke funnits påkallat att upptaga något stadgande örn rätt för domkapitlet att förordna sakkunnig person att närvara vid ekonomisk besiktning. Naturligtvis står det likväl domkapitlet fritt att vid sådan besikt­ ning, liksom vid varje annan förrättning av boställsnämnd, låta sig represen­ teras av ombud. 46 §. Motsvarar 102 § S. K. samt 51 § 2 mom. nuvarande boställsordning.

Om förrättningskostnad.

47—49 §§. Motsvara 104 § S. K.; 47 § motsvarar 1 morn.; 48 § motsvarar 2 och 3 morn.; 49 § motsvarar 4 mom. Angående 48 § första stycket yttra de sakkunniga: De sak_ • • • kunniga Stadgandet motsvarar 54 § 1 mom. ecklesiastik boställsordning samt 37 § 2 mom. ecklesiastik arrendeförordning, sådant sistnämnda författningsrum lyder enligt kungl, kungörelse den 13 december 1929 (nr 389). Det i arrendeförordningen förekommande stadgandet, att ordförande i bo­ ställsnämnd för uppdrag, som icke föranleder resa, kan efter länsstyrelsens beprövande erhålla särskilt arvode med sex kronor för dag, har, sedan ord-

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förandena erhållit årligt arvode, förlorat i praktisk betydelse. Då härtill kom­ mer, att de i arrendeförordningen angivna uppdrag, för vilka berörda dag­ arvoden i främsta rummet varit avsedda att utgöra gottgörelse, enligt de sak­ kunnigas förslag skola upphöra, har arvodet icke av dem bibehållits. Yttrande. Domkapitlet i Göteborg har anmärkt: Till såväl innehåll som form är denna bestämmelse hämtad ur ecklesiastik arrendeförordning. Icke desto mindre synes uttrycket »när förrättning för­ anleder resa» vara mindre tillfredsställande. Skall uttrycket tolkas i överens­ stämmelse med 17 § i allmänna resereglementet skulle detta medföra, att såväl ordförande som ledamot i boställsnämnd i många fall icke skulle erhålla någon som helst ersättning för förrättningen, även örn denna skulle kräva en hel dag. Då ledamot i boställsnämnd, som icke är ordförande, icke uppbär arvode, synes det vara rimligt, att han tillförsäkras dagtraktamente även örn förrättning icke föranleder resa.

Departements­ I betraktande av att resekostnads- och dagtraktamentsersättning enligt rese­ chefen. reglementet utgår, så fort förrättning föranleder förflyttning 3 kilometer från bostadsorten samt resekostnadsersättning vid färd över en kilometer, torde det ytterst sällan inträffa, att dylik ersättning icke utgår till ledamot i boställs­ nämnd. I de undantagsfall, då vederbörande bor helt nära intill bostället i fråga, kan emellertid besväret att deltaga i synegången knappast anses större än vad många medborgare utan gottgörelse underkasta sig t. ex. i det kommunala livet. På grund av det anförda finner jag praktiskt behov icke föreligga av en ändring i sak. Bestämmelserna örn reseersättningens storlek hava uteslutits, enär de ansetts hava sin rätta plats i tilläggsbestämmelserna till resereglementet.

3 kap. Om lönebostiilles skog.

Beträffande huvudgrunderna för förslaget örn pastoratens förvaltning av boställsskogarna hänvisar jag till vad jag anfört därom i 1 huvudavdelningen (kap. I sid. 195 och 201). Såsom jag där utvecklat, har jag låtit omarbeta ifråga­ varande del av sakkunnigförslaget i huvudsaklig anslutning till de synpunkter, som framförts av skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd. Förslaget har sam­ tidigt undergått en formell överarbetning.

50 §. Stadgandet i denna paragraf örn anställande hos pastoratet av särskild för­ valtare såsom biträde vid skogsskötseln saknar motsvarighet i S. K. Utöver vad jag på förut angiven plats i 1 huvudavdelningen anfört beträffande dessa förvaltare må här tilläggas följande. Förvaltarens huvudsakliga uppgift skulle bliva att under pastoratets inseende ombesörja utstämplingar, avverkningar och skogsvårdsåtgärder samt biträda vid försäljning av virke. I regel torde det

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 269 ligga i pastoratets intresse att före val av förvaltare rådgöra med stiftsintendenten, som därvid får tillfälle att ej blott angiva huru stora krav, som böra ställas på kompetensen hos förvaltaren, utan även giva råd rörande anställ­ ningsvillkoren. Där icke lämplig person utan ersättning ställer sig till för­ fogande, får förvaltaren avlönas av pastoratet med belopp, varom kontrahen­ terna överenskomma. Stiftsintendenten har ingen beslutanderätt i detta avse­ ende men bör naturligtvis stå pastoratet till tjänst med råd angående avlö­ ningens skäliga belopp. För att icke pastoraten skola kunna vid bestämman­ det av avlöning åt sina förvaltare obehörigen gynna dessa på kyrkofondens bekostnad, bör boställsnämnden vid fastställande av normalavkastningen pröva avlöningens skälighet. Vad beträffar anställningstidens längd är det angeläget att söka undvika, att pastoratet blir bundet av avtal med förvaltare, som visar sig icke fylla måt­ tet för uppdraget. I detta hänseende har stiftsintendenten möjlighet att god­ känna anställning av förvaltare endast för den tid han anser behövlig för att mannens duglighet skall hinna prövas. Klart är, att då till förvaltare med heltidstjänst utses exempelvis en jägmästare, som för att kunna mottaga syss­ lan måste med familj bosätta sig på orten, denne kan hava berättigade an­ språk på längre avtalstid, än när fråga är örn en i orten bosatt person, som kan utöva uppdraget såsom bisyssla. Förvaltare lärer i utövningen av sin befattning vara underkastad det an­ svar, som i 25 kap. strafflagen stadgas för tjänsteman. Av bestämmelserna örn pastoratens skogsförvaltning framgår, att skogen icke får utarrenderas och att avverkningsrätt må upplåtas endast till utstämplad skog; det har icke ansetts nödigt att uttryckligen angiva detta i lagtexten.

51 §. Stadganden motsvarande de i denna paragraf avhandlade återfinnas i 116 § S. K. Sistnämnda paragraf upptager även bestämmelser örn skyldighet för stiftsintendenten dels att biträda domkapitlet vid handläggning av ansökningar i de ämnen, som i föreliggande förslag omnämnas i 19 § sista punkten och 22 §, ävensom i övrigt vid domkapitlets kontroll av pastoratens förvaltning av präst­ gårdar och löneboställen, dels ock att biträda vid förvaltningen av de s. k. all­ männa kyrkohemmanen, vilken enligt 69 § i förslaget skall ombesörjas av domkapitlet. Jag kommer därför att i detta sammanhang beröra även dessa uppgifter för intendenten. Enligt S. K. skulle stiftsintendenten vara ordinarie tjänsteman, och skulle såsom biträde åt honom vid behov kunna anställas extra ordinarie tjänstemän, nämligen en assistent med i regel jägmästareutbildning samt en eller flera skog­ vaktare, varjämte i Lunds stift skulle få anställas en assistent med agronom­ utbildning. Av de sakkunnigas motiv kan följande tjäna till ledning för bedömande av I)c sak­ föreliggande förslag. kunniga

270 Kungl. Marits proposition nr 18 7.

Benämningen stiftsintendent, vilken är analog med domänintendent, Ilar ansetts lämpligare än de av utredningsmännen ifrågasatta benämningarna stiftsjägmästare och stiftsekonom. Den förra benämningen är icke användbar i Lunds stift, där en väsentlig del av tjänstemannens arbete torde komma att ägnas till kyrkofonden indragna boställen. Den senare benämningen, som vis­ serligen härleder sig från äldre förhållanden, synes mindre lämplig, då den numera brukar förutsätta handelsutbildning. Kompetensfordringarna för stiftsintendents befattning överensstämma med dem som gälla för länsjägmästartjänst. I vissa fall torde en stiftsintendent kunna tjänstgöra hos två dom­ kapitel. I Lunds stift torde böra finnas en assistent med jordbruksutbildning i stället för skogsutbildning. Hans förnämsta uppgift kan nämligen förvän­ tas bliva att biträda vid förvaltningen av nyssnämnda till kyrkofonden in­ dragna löneboställen. De sakkunniga hava icke ansett det möjligt eller lämp­ ligt att i lagen bestämma antalet befattningshavare. Innan den föreslagna per­ sonalstaten fixeras, torde nämligen först nödig erfarenhet av behovet av ar­ betskraft böra vinnas. De sakkunniga vilja därför lämna denna fråga öppen och föreslå, att beslutanderätten härutinnan överlämnas till Konungen. Därvid förutsätta de sakkuniga givetvis, att all nödig sparsamhet kommer att iakttagas. Beträffande avlöningarna till ifrågavarande tjänstemän hava de sakkunniga tänkt sig, att stiftsintendent bör placeras i lönegraden B 28 i civila avlöningsreglementet, assistent i B 18 och skogvaktare i B 7. I övrigt böra för dessa tjänstemän gälla motsvarande bestämmelser, som gälla för statens civila be­ fattningshavare. De sakkunniga hava emellertid velat undvika, att i lagen hän­ visa till avlöningsreglementet för sistnämnda befattningshavare, ty efter sådan hänvisning bleve det nödvändigt att så fort reglementet förändrades, varom förslag redan föreligger, vidtaga ändring även i prästlönelagen. De sakkunniga föreslå därför, att avlöningsförmånerna bestämmas i författning, som utfärdas i administrativ ordning. Det blir då möjligt att utan större svårighet anpassa avlöningsbestämmelserna efter vad som gäller för statstjänstemännen.

Yttranden. Ur inkomna yttranden rörande stiftsintendentens biträde åt domkapitlen m. m. må i detta sammanhang återgivas följande uttalanden:

Domkapitlet i Västerås: Överhuvud faller det i ögonen, att de sakkunniga i sitt förslag rörande stifts­ intendentens uppgifter och utbildning på ett från tidigare förslag i samma rikt­ ning avvikande sätt lagt den allt avgörande tonvikten på skogsförvaltningens krav. Domkapitlet, som väl behjärtar de motiv, som härvid för de sakkunniga varit bestämmande, har dock, med hänsyn till det nyss sagda och med tanke på de nya uppgifter, som jämväl i fråga om jordbruksdomänerna enligt för­ slaget skola tillkomma domkapitlet, icke kunnat värja sig för intrycket, att här en viss ensidighet föreligger. I övrigt vill domkapitlet, som------- ■— -— •— ---------------------------—■ — på det livligaste ansluter sig till själva grund­ tanken i förslaget, endast betona nödvändigheten av, att de med detta ämbete, på vilket i själva verket det rätta fungerandet av hela det föreslagna för­ valtningssystemet i första hand kommer att bero, förbundna löneförmånerna bliva sådana, att det kan draga till sig de yppersta krafter som på området stå till buds.

Domkapitlet i Lund: Kör Lunds stifts vidkommande synes en avvikelse böra ske från vad som föreslagits såsom kompetens för stiftsintendentsbefattning eller skoglig ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 271

bildning. Med hänsyn till att Lunds stift allenast rymmer ett fåtal ecklesiastika skogar, som knappast kunna lämna åt stiftsintendenten full sysselsättning, och till att stiftsintendenten skall stå till domkapitlets förfogande beträffande öv­ rig förvaltning av den ecklesiastika jorden — omkring 800 utarrenderingsenheter, varjämte kommer ett högst avsevärt antal lägenheter, jakt- och fiske­ rätter -—■ synes en annan kompetens nödvändig än i rikets övriga stift. För att bereda domkapitlet nödig kompetens att självständigt handlägga dessa nya göromål, måste därför i domkapitlet anställas en fullt sakkunnig person på dessa områden. Stiftets skogsärenden kan lätt tänkas bliva handlagda av stifts­ intendenten i Göteborg, örn han erhåller biträde av en assistent. Stiftsintenden­ ten i Lund kan därför tillsättas utan hänsyn till förfarenhet i skogsförhållanden. Kompetensbestämmelserna böra i stället avfattas så, att domkapitlet kan hos Kungl. Maj:t till befattningen föreslå en med stiftets jordbruksför­ hållanden synnerligen kunnig och erfaren man, som under förtroendefullt sam­ arbete med boställsnämndsordföranden kan medverka till ett lyckligt resultat av den nya lagstiftningen. Som biträde åt honom bör en assistent med agronom­ utbildning anställas, vilket för övrigt förslaget också avser. En viss förstärk­ ning av arbetskrafterna å domkapitelexpeditionen torde säkerligen visa sig nödvändigt. Därom torde dock ej något för närvarande med bestämdhet kunna sägas, detta beroende på huru följdförordningarna till denna lag komma att avfattas.

Domkapitlet i Härnösand: Vid sin sida skulle domkapitlen få en forstligt utbildad stiftsintendent så­ som rådgivare och i de flesta skogsfrågor ensam avgörande. Även örn önskligt är, att den nye funktionären jämväl skulle ha agronomutbildning, så torde vid personvalet hänsyn kunna tagas till insikter och förfarenhet på jordbruks­ området samt på så sätt denna sida av saken kunna tillgodoses. Det torde emel­ lertid icke vara lämpligt att, såsom utredningsmännen tänkt sig, göra stiftsin­ tendenten till föredragande i domkapitlet i boställsärenden. Denna uppgift kräver andra kvalifikationer än de som äro önskvärda för stiftsintendentens praktiska skogs- och jordbruksverksamhet. Med hänsyn till omfattningen av berörda expeditionsgöromål — en hel arbetskraft torde erfordras — är också en sådan anordning ej gärna tänkbar. Utredningsmännens berörda förslag, som ej heller synes hava upptagits av de sakkunniga, skulle sålunda_ uppenbarli­ gen komma att verka förryckande på stiftsintendentens egentliga, till det prak­ tiska området förlagda, synnerligen viktiga uppgift. Anordningen är även onödig, då domkapitlen redan förfoga över personal med utbildning för omförmälda uppgift.

Domkapitlet i Visby och länsstyrelsen i Gotlands län hava betonat behovet av särskild stiftsintendent för Gotland, ehuru möjligen med lägre kompetens än för stiftsintendenter i allmänhet skulle erfordras.

Enligt min mening är det icke behövligt att giva stiftsintendenten ställning Departementsav ordinarie tjänsteman. Föreskrifterna i S. K. örn assistenter och skogvaktare hava av mig ersatts med den smidigare bestämmelsen, att stiftsintendenten skall till sitt förfogande erhålla erforderliga biträden. Såsom förut flera gånger framhållits kommer enligt lagförslaget domka­ pitlens befattning med förvaltningsärenden att bliva betydligt mindre än åt-

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. skilliga myndigheter föreställa sig. De ärenden rörande pastoratens fastighets­ förvaltning, som skulle handläggas av domkapitlen, äro så pass fåtaliga och av så exceptionell natur, att dessa ärenden icke kunna utöva något nämnvärt inflytande på domkapitlens arbetsbörda. I regel torde ej heller den domkapit­ len tillagda uppgiften att ombesörja förvaltningen av boställen, vilkas av­ kastning direkt ingår till kyrkofonden, bliva särdeles betungande, då dessa hem­ man i de flesta stift, där sådana förekomma, torde vara fåtaliga och dessutom kunna förväntas bliva utarrenderade på lång tid. Det är egentligen endast i Lunds stift, som dylika hemman förekomma i stort antal och förvaltningen blir mera maktpåliggande. Såsom domkapitlet i Härnösand framhållit står alltid den utvä­ gen öppen att vid val av stiftsintendent taga hänsyn till insikter även på jord­ bruksområdet, vilka nöjaktigt förslå för de uppgifter, som på detta område kunna vänta honom. Enligt nu föreliggande förslag kan emellertid, örn detta visar sig erforderligt, anställas ett agronomutbildat biträde åt stiftsintendenten med huvudsaklig uppgift att ägna sig åt jordbruksfrågorna. Intet hindrar att man t. ex. kan låta en för två stift gemensam stiftsintendent hava inseende över skogs­ vården och en för samma stift gemensam agronom sköta jordbruksärendena. En sådan anordning förefaller synnerligen lämplig i Skåne. Särskilt beak­ tande förtjänar också domkapitlets i Härnösand anmärkning, att det icke vore lämpligt att göra stiftsintendenterna till föredragande i domka­ pitlen. Med avseende å ärenden, som skola avgöras av domkapitlen, torde ibland vara tillräckligt med ett tjänsteutlåtande av stiftsintendenten, men under vissa förhållanden kan naturligtvis en föredragning av denne vara på sin plats. Huvudsaken är, att hans tid icke över hövan tages i anspråk för expeditionsgöromål, som ligga på sidan örn hans praktiska verksamhet. I detta sammanhang vill jag betona, att då stiftsintendenternas arbetsbörda kan kom­ ma att växla åtskilligt i olika stift — en fullständig utjämning kan knappast åstadkommas genom sammanslagning av tjänstgöringsdistrikt -—- följden för­ modligen kommer att bliva, att lönerna för dessa befattningshavare böra be­ stämmas något olika inom olika stift, en anordning, som dock enligt min upp­ fattning snarast är till fördel, då däri ligger en sporre för dugande fackmän att söka arbeta sig upp till de ansvarsfullaste och bäst avlönade posterna. Då såsom från flera håll understrukits, bl. a. av centralrådet för skogs­ vård sstyrelsernas förbund, skogsförvaltningens effektivitet i hög grad blir be­ roende av stiftsintendenternas intresse och duglighet, böra också, såsom dom­ kapitlet i Västerås hävdat, lönerna så bestämmas, att dessa poster förmå draga till sig fullt kvalificerad arbetskraft. I övrigt torde erfarenheten få giva an­ visning om behovet av stiftsintendenter inom de olika stiften och huru deras tjänstgörings- och avlöningsförhållanden i detalj böra ordnas. Att märka är, att till förberedelse av nya boställsordningens och nya kyrkofondslagens ikraftträ­ dande ett avsevärt arbete, med anlitande av skogligt utbildade personer, måste företagas för upprättande av awerkningsplaner, uppskattning av skogens nor­ malavkastning m. m. — allt förberedande åtgärder, vilka Konungen enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 273

lagförslagen äger besluta — och att dessa arbeten helt säkert komma att lämna gott material till bedömande såväl av kvalifikationerna hos de för ändamålet anlitade fackmän, som sedermera kunna komma att söka anställning inom skogsförvaltningen, som ock av organisationen i dess helhet. Ytterligare ett skäl att icke i lag fixera antalet stiftsintendenter och biträden är, att en del frågor örn förvaltningsreform beträffande annan ecklesiastik jord än prästboställen vänta på sin lösning och att det måhända kan visa sig prak­ tiskt att låta stiftsintendenterna taga befattning även med denna jord. På grund av den utredning, som förebragts av utredningsmännen och de sak­ kunniga, anser jag mig dock böra i finansplanen räkna med 11 stiftsintendenter och 18 skogvaktare. Några biträden motsvarande de i S. K. omnämnda assisten­ terna lära icke bliva erforderliga, såvitt angår skogsvården, varemot, såsom förut antytts, ett biträde med agronomutbildning torde böra anställas i Lunds stift. Av stadgandet att Konungen äger förordna angående biträden åt stiftsintendent samt bestämmelsen i 74 § örn rätt för Konungen att utfärda nödiga tilllämpningsföreskrifter till boställsordningen följer bl. a., att Konungen äger be­ stämma i vilken ordning sådana biträden skola förordnas. Biträde med agronom­ utbildning lärer lämpligen förordnas av Konungen, varemot det torde finnas goda skäl för att, sedan Konungen bestämt antalet biträden för skogsvården och avlöningen åt dem, överlämna åt stiftsintendenterna att utvälja och förordna personerna. I detta sammanhang vill jag betona, att för de fall, då stiftsintendent jäm­ likt 69 § biträder domkapitlet vid förvaltningen av allmänt kyrkohemman, denne bör beredas samma ställning gentemot domkapitlet som stiftssekreteraren intager på grund av bestämmelserna i arbetsordningen den 5 juni 1931 (nr 220) för domkapitlens expeditioner. Han bör sålunda erhålla befogenhet att del­ taga i domkapitlets överläggningar samt att, då beslut ej överensstämmer med av honom uttalad mening, anteckna denna till protokollet. Bestämmelse härom bör inflyta i instruktionen för stiftsintendenten. Det bör framhållas, att enligt det framlagda förslaget pastoraten, i motsats till vad de sakkunniga föreslagit, icke skola utgiva någon ersättning till kyrko­ fonden för stiftsintendentens arbete och resor; pastoraten skola endast vara skyl­ diga att ersätta vissa biträden åt denne samt biträde vid utstämplingar enligt 65 § andra stycket. Lagförslaget innehåller nu ingen uttrycklig föreskrift örn skyldighet för stiftsintendenten att biträda domkapitlet vid dess uppsikt över pastoratens för­ valtning av prästgårdar och löneboställen, men i anslutning till vad ovan an­ förts förutsättes, att sådant åläggande likväl får intagas i instruktionen för honom.

Bihang till riksdagens protokoll JOSS. 1 sami. 155 haft (Nr 187.) 18

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

52 §. Paragrafen motsvarar 73 § andra stycket S. K., som stadgar, att vården avskogen skall handhavas så, att ur skogen kan utvinnas den största avkastning, som är förenlig med uthålligt skogsbruk. Departements­ Stadgandet har i mitt förslag omformulerats i anslutning till den åsikt an­

chefen.

gående syftemålet för förvaltningen av boställsskogarna, varåt jag givit ut­ tryck i 1 huvudavdelningen. I sakligt avseende torde föreskriften icke skilja sig ifrån vad de sakkunniga åsyftat med sitt förslag. När i paragrafen talas örn jämn avkastning, menas icke i främsta rummet jämn avkastning varje år utan utjämningen kan likaväl avse längre tidsperioder. Mot den av mig föreslagna formuleringen kan invändas, att man vet för litet örn framtiden för att kunna bedöma, vilken behandling av skogen som i ett givet fall är ekonomiskt fördelaktigast. Erfarenheten har emellertid visat, att man kommer längst i skogsbruket genom att låta sitt handlande bestäm­ mas av ekonomiska synpunkter, även om de antaganden rörande framtiden, som därvid måste göras, vanligen äro behäftade med viss osäkerhet. Om ut­ vecklingen varaktigt slår in på andra vägar än dem man antagit, får man tid efter annan korrigera sin uppfattning och anpassa skogens behandling därefter. Den föreslagna formuleringen skulle, såsom jag tidigare antytt, göra slut på de oklara föreställningar örn ett eftersträvat normalt skogstillstånd, som så ogynnsamt påverkat den tidigare hushållningen. Man får taga skogen så­ dan den är och efter bästa förstånd utnyttja den i varje särskilt fall förelig­ gande situationen. Men medvetandet om alla kalkylers osäkerhet bör föran­ leda, att man därvid undviker större rubbningar i avverkningens jämnhet, som icke uppenbarligen äro motiverade av ekonomiska skäl. Det förtjänar framhållas, att uthålligt skogsbruk i egentlig mening knap­ past kan förekomma å de minsta skogarna, utan torde en tillämpning av 52 § i avseende å dem komma att ungefär motsvara den behandling av skogen, som eftersträvas med 1923 års skogsvårdslag.

53 §. Första stycket. Motsvarar 77 § S. K. Den av de sakkunniga föreslagna lydelsen har i visst avseende ändrats till närmare överensstämmelse med skogsvårdslagens avfattning. Departements­ Till kostnader, som på grund av denna paragraf uppkomma för pastorat,

chefen.

skall givetvis hänsyn tagas såväl vid redovisning av överskott till kyrkofonden som vid beräknande av tillskott av kyrkofonden till pastoratet. De sak­ De sakkunniga hava i förevarande hänseende anfört:

kunniga.

Stiftsinten den tens befogenhet att föreskriva skogsvårdande åtgärder är i paragrafen inskränkt till att avse dels bibehållande av skogsbestånd i god kultur, vilket framför allt förutsätter gallring, dels ock återväxt å område,

Kungl. Maj:ts proposition nr IS7. 275

där avverkning ägt ruin. Han skall alltså icke äga föreskriva markförbättrin­ gar och andra åtgärder, som kunna tvinga pastoratet till investering av nytt kapital.

Centralrådet för skogvårdsstyrelsernas förbund har anfört: Yttranden,

Dessa bestämmelser synas enligt centralrådets mening ur skogsvårdssynpunkt ej vara i alla avseenden tillfredsställande. För de av ålder kala skogsmarker, som till äventyrs finnas å de ecklesiastika boställsskogarna, kan sålunda, för att taga ett exempel, stiftsintendent ej föreskriva skogsodling. En sådan be­ gränsning av hans befogenhet synes mindre lämplig, då väl i förslaget till för­ ändrad förvaltningsorganisation även bör ligga en strävan att å boställssko­ garna åstadkomma bästa möjliga skogsvård. Örn stiftsintendent utrustas med nu ifrågasatta befogenhet, kan dock denna lämpligen begränsas genom upp­ ställandet av de villkoren, att företagets i fråga skogsproduktiva båtnad minst skall täcka kostnaden samt att han ej skall äga föreskriva åtgärder, vars ut­ förande skulle draga kostnader, som i förhållande till avkastningens från sko­ gen storlek vore oskäligt höga.

Vad slutligen angår den föreslagna ordningen vid torrläggning av försumpade marker, myrar och kärr, synes enligt centralrådets mening även beho­ vet av dylika åtgärder bäst bedömas av stiftsintendenten. Centralrådet anser följaktligen, att det bör ankomma på denna tjänsteman att föreskriva åtgär­ der av ifrågavarande slag, för vilkas utförande — i likhet med vad föresla­ gits beträffande skogsodling av gamla kalmarker eller liknande åtgärder — dock bör gälla som villkor, att den skogsproduktiva båtnaden av företaget minst täcker kostnaden, och att denna ej är av oskälig höjd. För räntabilitetens kalkylerande vid nu berörda skogsvårdsåtgärder kunna lämpligen de normer tillämpas, som användas av skogsvårdsstyrelserna vid upprättandet av förslag till åtgärder, avsedda att understödjas medelst bidrag från statens skogsutdiknings- och skogsodlingsanslag. Stiftsintendenternas arbete i nu ifrågavarande avseenden kan säkerligen för­ väntas komma att i betydande grad underlättas av de lokala skogsförvaltarna, i vilkas intresse det måste ligga att bringa av dem omhänderhavda skogar i bästa möjliga skick. Den av centralrådet föreslagna ökade befogenheten för stiftsintendenterna torde ej behöva befaras komma att minska församlingarnas intresse för skogarnas skötsel. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län , domänstyrelsen samt kammarkollegiet och statskontoret hava givit uttryck åt liknande synpunkter.

Enligt min mening kan man förvänta, att pastoraten, sedan de fått ekono­ Departements­

chefen.

miskt intresse av boställsförvaltningen, komma att frivilligt företaga åtgär­ der för förbättring av skogsavkastningen. Ett gynnsamt inflytande i denna riktning kommer också säkerligen att utövas av skogsförvaltarna och stiftsinten­ denterna samt av anordningen med så kallade frihetsår. På grund härav anser jag icke erforderligt att pastoraten tvingas till åtgärder, som erfordra investe­ ring av nytt kapital. Andra stycket. Motsvarar 78 § S. K.

Ur de sakkunnigas motivering må anföras: De sak­

kunniga.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Stadgandet innebär en inskränkning i den i föregående stycke stiftsintendenten ^ tillagda befogenheten att föreskriva vissa skogsvårdsåtgärder. Där­ emot ^får stadgandet icke förstås så, att bete å skogsmark får förekomma en­ dast å sådant område, som anvisats i den i paragrafen angivna ordningen. De sakkunniga utgå nämligen från att bete skall förbjudas endast å områden, där på grund av särskilda förhållanden, t. ex. sådd eller plantering, skada kan förväntas uppkomma genom betande kreatur.

Yttranden. Länsstyrelsen i Jönköpings län hemställer, att förbud mot bete å skogs­ mark ma kunna meddelas i varje fall, där det för rationellt skogsbruk är på­ kallat. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund yrkar, att stiftsintendenten skall äga föreskriva i vilken omfattning skogsbete må utnyttjas. Departements­ - Bestämmelsen i första stycket innebär bland annat, att stiftsintendenten äger

chefen.

förbjuda bete å skogsmark i den mån detta finnes vara erforderligt för skogsbru­ ket. Härvid måste han givetvis taga hänsyn till pastoratets ekonomiska för­ hållanden, så att t. ex. icke förlusten i följd av betesförbudet blir större än den vinst för skogen, som kan förväntas därav. Den i förevarande paragraf stadgade rätten för pastoratet att erhålla mark till beteskultur avser givetvis, att ett därtill lämpligt område, väl i regel hagmark, skall avskiljas från skogsmarken och reserveras för bete. På detta område ifrågakommer sedan icke något skogs­ bruk. Av vad jag nu anfört torde framgå, att de i yttrandena framförda önske­ målen äro fullt tillgodosedda i förslaget.

54 §. Motsvarande huvudstadgande återfinnes i 119 § S. K., enligt vilket emeller­ tid anmälan örn fullgörandet av föreskrivna skogsvårdsåtgärder skulle ske hos domkapitlet som även skulle äga föranstalta örn verkställighetsåtgärder. Departements­ Anmälan örn fullgörandet av de åtgärder stiftsintendenten föreskrivit synes

chefen.

mig lämpligen böra ställas till denne, varjämte det också torde böra ankomma på honom att föranstalta örn erforderliga verkställighetsåtgärder. I enlighet med denna uppfattning har lagtexten av mig avfattats.

55 §. Enahanda stadgande förekommer i 79 § S. K.

56 §. Motsvarar 74 § S. K. Departements­ I föreliggande lagförslag användes beteckningen awerkningsplan med hän­

chefen.

syn till att denna plan innefattar något mindre än den hittills ganska all­ mänt begagnade beteckningen hushållningsplan, vilken även förekommer i den till årets riksdag framlagda propositionen med förslag till lag örn häradsallmänningar. Frågan örn vidtagande av erforderliga skogsvårdsåtgärder, vil-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 277

ken hittills plägat behandlas i hushållningsplanerna, löses enligt föreliggande förslag genom att stiftsintendenten, jämlikt 53 §, gives befogenhet att i viss omfattning föreskriva sådana åtgärder. Avverkningsplanen skall utgöra ledning för utnyttjandet av skogen un­ der den tioårsperiod, planen omfattar. Då vid uppgörande av planen såväl forstligt-tekniska som ekonomiska synpunkter böra beaktas, skall planen upp­ göras av stiftsintendenten i samförstånd med pastoratet. Därest dessa icke kunna enas, synes fastställandet av planen böra ankomma på högre myndig­ het. På grund härav föreslås, att avverkningsplanen, i händelse pastoratet och stiftsintendenten icke kunna enas därom, fastställes av den kommission, som enligt förslaget skall leda den nya ordningens genomförande. Uppgiften synes lämpligen kunna, sedan kommissionen slutfört sin uppgift, överflyttas på den befattningshavare eller institution, som övertager kommissionens öv­ riga uppgifter. Föreskrift härom återfinnes i 68 §. Enligt ordalagen i S. K. skulle avverkningsplanen utvisa de virkesbelopp, som årligen i genomsnitt finge uttagas under planens giltighetstid. Detta har av mig ändrats till att planen skall utvisa den virkesmängd, som under nämn­ da tid får uttagas. Det torde nämligen icke vara lämpligt eller behövligt att uppställa en allmän regel av förstnämnda innehåll; det bör i normala fall kunna vara tillfyllest, att planen angiver storleken av den sammanlagda vir­ kesmängd, som får tillgodogöras under perioden. Beträffande tidpunkten för uttaget bör pastoratet äga all frihet, som icke äventyrar en god skogsskötsel. I anledning av det sagda har ur lagtexten utgått vad i S. K. 75 § stadgas örn särskilt tillstånd till utstämpling av virkesmängd, som motsvarar mer än fem års avverkning. I ovannämnda förslag till lag örn häradsallmänningar finnas intagna be­ stämmelser av innebörd, att avverkning, som överskjuter skogens normala virkesavkastning, skall i hushållningsplanen särskiljas från övrig avverkning och att denna extra avkastning i regel skall användas för sådana grundförbättrin­ gar å allmänningen, som äro ägnade att öka skogsproduktionen; sådan avkast­ ning må dock enligt förslaget utdelas till delägarna, där det finnes nödigt för att bereda dem en i möjligaste mån jämn inkomst från allmänningen. Vad beträffar prästskogarna torde det av flera skäl icke vara behövligt att i lagen intaga liknande bestämmelser. Jag erinrar örn vad jag förut yttrat angående företrädet för de ekonomiska synpunkterna vid skogsskötselns handhavande. I den mån det anses vara ur ekonomisk synpunkt lämpligt att i avverkningsplan medgiva uttag av ett uppsamlat virkesförråd, synes detta så­ lunda icke kunna med fog betecknas såsom extra avkastning utan bör det i sin helhet få tillgodogöras av pastoratet. Tvingas pastoratet åter genom vind­ fälle eller annan olyckshändelse att uttaga större virkesmängd än i planen angivits, är pastoratet skyldigt att av de influtna inkomsterna bestrida kost­ naderna för skogskulturåtgärder, som bliva erforderliga i följd av det inträf­ fade olycksfallet. Huruvida eventuellt återstående del av sådan inkomst skall

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. användas för grundförbättringar eller annan kapitalkrävande åtgärd å skogs­ marken, bör pastoratet självt få bedöma. Härvid må erinras örn de föreslagna bestämmelserna i 55 § samt föreskrifterna i förslaget till ny kyrkofondslag rörande s. k. frihetsår till uppmuntran av torrläggningsföretag å skogen. Han lärer för övrigt hava anledning att hysa förhoppningar, att stiftsintendenten och skogvaktarnas upplysande och handledande verksamhet, även utan tvingande föreskrifter, skall medföra intresse för sådana åtgärder. Slutligen bör uppmärksammas, att avkastningen från prästskogarna — i motsats till avkastningen från skog å häradsallmänningar — i intet fall kan utgöra någon privatekonomisk vinst utan är avsedd att komma gemensamma församlingsändamål tillgodo, varför man här icke har att räkna med att ett enskilt vinstintresse skall kunna framdriva en överdriven avverkning.

57 §. Bestämmelserna i denna paragraf hava viss motsvarighet i 80 § sista stycket i S. K. 58—60 §§. Utom föreskriften att avverkning skall ske efter utstämpling, som återfinnes i 75 § S. K., sakna bestämmelserna i ifrågavarande paragrafer motsvarighet i S. K.

Departements­

Huvudbestämmelsen är att utstämplingarna skola ombesörjas av pastoratens

chefen.

förvaltare. Övriga stadganden avse i främsta rummet att innefatta garantier för att eftergiften av kravet på skoglig utbildning hos förvaltarna icke skall medföra risker för skogsvården och kyrkofonden. Jag hänvisar till vad jag i 1 huvudavdelningen anfört härom. I detta sammanhang vill jag tillägga följande. Biträde av skogstjänsteman vid utstämpling bör företrädesvis lämnas, då en av pastoratet anställd förvaltare ännu icke förvärvat tillräcklig erfarenhet för att på egen hand kunna utföra utstämplingen tillfredsställande, samt innan stiftsintendenten förvissat sig örn förvaltarens kompetens. I dylika fall måste tydligen — i motsats till vad eljest gäller — utstämplingen på förhand anmä­ las till stiftsintendenten. Befogenheten för den vid utstämpling närvarande skogstjänstemannen att lämna anvisningar för utstämplingen är avsedd att an­ vändas för att förhindra ur skogsvårdssynpunkt felaktigt förfarande. Skogs­ tjänstemannen bör däremot icke giva anvisningar, som skulle lända till in­ skränkning i pastoratets rätt att inom gränserna för en god skogsvård be­ stämma, huru pastoratet vill utnyttja skogen. Tjänsteplikt att följa anvisningar av stiftsintendenten underställd skogstjänsteman föreligger endast, då denne förordnats närvara vid utstämpling. Det förutsättes, att stiftsintendenten skall äga avfordra förvaltarna eller pastoraten vissa årliga statistiska uppgifter angående företagna utstämplingar, avverkningar, skogsvårdsåtgärder och försäljningar, på det att stiftsintendenten skall kunna få önskvärd överblick över skogsskötseln i stiftet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 279

Skyldigheten att anmäla verkställda utstämplingar avser att bereda stiftsintendenten tillfälle att kontrollera, att utstämplingarna icke utförts på sådant sätt, att skogsvården äventyras, eller att de överskrida vad som enligt avverk ningsplanen får uttagas. Det sista är av vikt särskilt med hänsyn till kyrko­ fondens intressen. Undantag från anmälningsskyldigheten göres för den i 60 § första punkten omförmälda årliga virkesmängd, vilken är avsedd för tillfälliga behov. Avsikten med detta undantag är, att pastoratet icke i fråga om virke, som erfordras för de behov, som lämpligen kunna tillgodoses in natura, skall nödgas avvakta den i paragrafen stadgade fristen av en manad. Även i andra fall kan stiftsintendenten medgiva undantag från anmälningsskyldigheten, t. ex. beträffande vissa utstämplingar av högt kvalificerade skogsförvaltare. Att pastoratens förfoganderätt över utstämplat virke i regel inträder först en månad efter anmälan, torde, då merendels längre tid förflyter mellan utstämpling och avverkning, icke medföra någon olägenhet för pastoraten för övrigt lärer i brådskande fall medgivande till tidigare förfogande utan svårighet kunna erhållas. Lagtexten lägger för övrigt icke hinder i vägen för stiftsintendent att inom stiftet medgiva kortare väntetid än en manad. Det blir givetvis omöjligt för stiftsintendenten och hans medhjälpare att kontrollera varje utstämpling. Lndast stickprov kunna tagas. Av vikt är emellertid, att pastoratens skogsförvaltare vid utstämplingsarbetet äro medvetna örn att kontroll kan komma att utövas. Endast under förutsättning, att nu föreslagna möjlighet till kontroll föreligger, torde man kunna överlåta den direkta förvaltningen av de smärre och medel­ stora boställsskogarna åt personer, som sakna skoglig utbildning, utan att där­ igenom risk uppstår, att skogsskötseln försämras och kyrkofondens intressen trädas för nära. Sedan pastoratet erhållit förfoganderätt över utstämplat virke kan pastoratet försälja skogen, använda den för löneboställets husbehov, till prästgårdsbyggnad eller för vilka andra ändamål som helst. Därest pastoratet skall redovisa över­ skott av boställsavkastning till kyrkofonden, måste pastoratet naturligtvis även redovisa värdet av virke, som det tillgodogjort sig annorledes än genom försälj­ ning, därvid avdrag dock tillåtes för vissa rättigheter till virke in natura.

61 §. Motsvarar 76 § S. K. För närvarande finnas ett flertal rättigheter att erhålla virke in natura från boställsskogarna. Enligt kungörelsen den 9 december 1910 angående grun­ der för ändringar i lagstiftningen örn ecklesiastika boställsskogar gäller sa­ lunda, att skog å löneboställe i första rummet skall användas till boställets husbehov samt att därutöver från boställets skog ma erhallas dels av vederböran­ de tjänstinnehavare ved till husbehov, dels ock i ordning därefter virke av pas­ toratet till uppförande och underhåll av laga hus och hägnader å prästgård samt, örn tillgång jämväl därtill finnes, av församling till kyrkobyggnad. Av

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

de angivna rättigheterna skall enligt mitt förslag tjänstinnehavarens rätt till husbehovsved upphöra, medan rättigheterna till virke för boställets husbehov och för prästgårdsbyggnad skola uppgå i pastoratets rätt till det utstämplade virket. Vid redovisning av överskott till kyrkofonden och vid bestämmande av tillskott från samma fond skall dock hänsyn tagas till sist angivna rättigheter.

De sak­ De sakkunniga hava anfört:

kunniga.

Den återstående rättigheten, församlings rätt till virke för kyrkobyggnad, bör enligt de sakkunnigas mening bibehållas. Denna rättighet har i förevarande sammanhang förbehållits vederbörande församling. Församlingens rätt har emellertid hittills fått stå tillbaka för rätten till husbehovsvirke för bostället och till byggnads- och hägnadsvirke för prästgård. Denna förmånsrättsordning har bibehållits i de sakkunnigas förslag. Vilken församling, som är berättigad till virke för kyrkobyggnad från visst boställe, har hittills icke uttryckligen utsagts och kan anses tvivelaktigt. De sakkunniga hava emellertid icke velat göra någon ändring i vad som för närvarande må gälla i detta avseende och föreslå därför blott, att förut inne­ havd rätt till virke för kyrkobyggnad bibehålies. I praxis har rätten till virke för byggande och underhåll av kyrka hittills ansetts sa snävt begränsad, att utstämpling medgivits endast, då fråga varit örn byggande eller underhåll av själva församlingskyrkan, men icke för upp­ förande eller underhåll av klockstapel, stängsel omkring kyrkan eller kapell. Denna snäva tolkning, vilken torde bero på stadgandets ordalag, synes de sakkunniga alltför sträng, och hava de sakkunniga därför avfattat stadgandet så, att därav tydligt framgår, att det omfattar virke även för sistnämnda ändamål. Med det i detta sammanhang av de sakkunniga använda ordet kyrko­ gård avses såväl det inhägnade området omkring församlingskyrka och kapell som ock därifrån avskilda begravningsplatser. I en till 1927 års sakkunniga överlämnad underdånig skrivelse den 3 mars 1925 har riksantikvarien hemställt örn sadan ändring av 1910 års kungörelse, att församling skulle berättigas till virke jämväl för restaurering och underhåll av ödekyrkor, kastaler, tiondelador och dylika fordomdags för kyrkliga ända­ mål nyttjade byggnader. Såsom motiv härför har riksantikvarien huvudsak­ ligen anfört, att genom den föreslagna lagändringen strävandena att bevara de åsyftade kulturminnesmärkena skulle väsentligen underlättas. Visserligen anse de sakkunniga det synnerligen önskvärt, att ifrågavarande kyrkliga minnesmärken bevaras, men finna det dock betänkligt, att för ända­ målet anlita tillgångar, vilka främst hava till syfte att tjäna det egentliga kyrkliga arbetet. De sakkunniga hava därför icke i sitt förslag upptagit bestämmelser i det av riksantikvarien ifrågasatta syftet.

Yttranden. Domkapitlet i Uppsala har i avgivet yttrande anfört:

Örn denna bestämmelse tolkas efter ordalydelsen, blir följden den, att i pasto­ rat med flera församlingar endast den, inom vilken boställets skog är belägen, får disponera skogen till angivna ändamål. Men som bostället med skog skall utgöra pastoratets gemensamma avlöningstillgång, varav följer att alla för­ samlingar inom pastoratet böra i förevarande hänseende vara lika berättigade, bör till undvikande av missförstånd uttrycket församling utbytas mot ordet pastorat. I sammanhang härmed tillåter sig domkapitlet uttala önskemålet, att virke till

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 281 byggande och underhåll av församlingshem även finge under de i § 76 angivna förutsättningar tagas från boställsskogen. Domkapitlet i Växjö förordar, att virke ställes till förfogande även för restau­ rering och underhåll av ödekyrkor och andra tidigare kyrkobyggnader. Dom­ kapitlet i Visby anser, att virke bör få tagas till församlingshus. Rik santikvarien har anfört: Genom den föreslagna formuleringen synes icke med full klarhet framgå, huruvida till underhållet av exempelvis fristående stigluckor eller andra till kyrkan hörande och fortfarande i bruk varande byggnader av kulturhistoriskt värde såsom gravkor, utsynat virke skall kunna erhållas. I sin berörda skri­ velse har riksantikvarien emellertid tänkt sig, att rätten till utsyning av virke skulle omfatta alla sådana kyrkliga byggnader, för vilka församling är bygg­ nads- och underhållsskyldig.

I anslutning till de av de sakkunniga framförda synpunkterna synes det icke uteslutet, att virkesutsyning skulle kunna medgivas för restaurering av ödekyrka, vilken vore avsedd att av församlingen åtminstone i viss utsträck­ ning tagas i bruk för gudstjänständamål. Enligt riksantikvariens mening torde likväl det ur skilda synpunkter lämpligaste sättet att bispringa kulturminnes­ vårdens uppgifter alltjämt vara att rätten till virkesutsyning utsträckes i hela den omfattning riksantikvarien tidigare föreslagit. Jag ansluter mig till den begränsning av de till virke berättigande ändamå- Departementslen, som föreslagits av de sakkunniga. Samtliga de kyrkliga byggnader, chefen vilka församling är skyldig bekosta, få anses inbegripna i stadgandet. Till för­ tydligande av lagtexten har jag emellertid tillagt, att rätten till virke även avser byggande och underhåll av kapell. En viss tvekan har jag hyst därom, huruvida de till kyrkobyggnadsvirke berättigade församlingarna utpekats med erforderlig tydlighet i paragrafen, men inför svårigheten att finna ett uttryck, som med säkerhet kan anses täcka det nuvarande rätts­ läget, har jag funnit mig böra godkänna de sakkunnigas formulering.

62 §. Denna paragraf förekommer ej i S. K. Den har en viss motsvarighet i skogs­ vårdslagen den 15 juni 1923 och är avsedd att giva stiftsintendenten ett snabbt verkande maktmedel mot förvaltare eller pastorat, som icke följer avverkningsplan eller meddelade anvisningar eller som i övrigt överskrider sina befogen­ heter med avseende å skogsavverkningen.

63 och 64 §§. Motsvara 81 § och 82 § första och andra styckena i S. K. I detta samman- Departementehang upptager jag även granskningen av 70 § i mitt förslag, som har sin mot- lhefen svårighet i 82 § sista stycket och 118 § sista stycket i S. K. Liksom i allmänhet vid klagan över administrativ myndighets beslut bör besvärstiden räknas från delfåendet. Klagotiden Ilar i förslaget satts till 45

282 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. dagar med hänsyn till att pastoratet i sin egenskap av menighet bör få åt­ njuta sedvanlig förlängning med 15 dagar av den i regel stipulerade besvärstiden, 30 dagar, och det synts opåkallat att stadga kortare besvärstid för dom­ kapitlet än för pastoratet. Den sedan äldre tid kvarstående förlängningen av besvärstiden för de norra länen har slopats i likhet med vad som skett i skogs­ vårdslagen. Förslaget innehar, att endast pastorat och domkapitel skola äga fullfölja talan i nu ifrågavarande förvaltningsärenden och att följaktligen fullföljdsrätt icke skall tillkomma enskild medlem av pastorat. Dessa ärenden hava näm­ ligen ansetts vara av sådan art, att klagorätt icke bör medgivas enskilda för­ samlingsmedlemmar, vartill kommer, att det givetvis är synnerligen önskvärt, att proceduren med delgivning av myndigheternas beslut i möjligaste mån förenklas. Enligt 70 § i förslaget ifrågakommer sålunda icke uppläsande av så­ dant beslut i pastoratets kyrkor, utan skall pastoratet anses hava behörigen er­ hållit del av beslutet, då detta tillställts ordförande i kyrkofullmäktige, respek­ tive kyrkostämman. Om pastoratet består av två eller flera församlingar, skall beslutet självfallet delgivas ordföranden i den gemensamma kyrkostämman (pas toratskyrkostämman) eller, örn kyrkofullmäktige finnas utsedda för pastora­ tet — vilket i regel blir fallet, örn pastoratet utgör kyrklig samfällighet — ordföranden hos dessa. Det har icke avsetts, att delgivningen skall ske genom stämningsman eller eljest i viss form utan att det skall vara tillräckligt t. ex. att ordföranden skriftligen erkänner mottagandet av beslutet. I detta sammanhang må erinras därom, att när fråga är om förrättningar av boställsnämnd, vid vilka ofta handläggas ärenden av långt större ekonomisk betydelse än de i förevarande paragrafer åsyftade ärenden, pastoratet enligt gäl­ lande rätt — och i detta avseende upptager förslaget bestämmelser av sam­ ma sakliga innebörd — anses vederbörligen kallat till förrättningen, då med­ delande därom tillställts kyrkostämmans ordförande eller i vissa fall ordfö­ randen hos kyrkofullmäktige, samt att tiden för fullföljd av talan mot boställsnämnds beslut vid sådan förrättning löper från dagen för beslutets av­ kunnande. Något till de enskilda medlemmarna av pastoratet riktat tillkänna­ givande örn förrättningens företagande förekommer ej, ehuru de visserligen kunna erhålla vetskap därom i samband med kyrkostämmas behandling av fråga örn utseende av ombud för pastoratet att närvara vid förrättningen. Nyss­ nämnda form för delgivning med pastoratet av kallelse till förrättning an­ sluter sig för övrigt nära till föreskriften i 11 kap. 16 § rättegångsbalken örn sättet för delgivning av stämning å socken. Boställsnämndens beslut bringas icke på något sätt till enskilda pastoratsmedlemmars kännedom.

65 §. Första stycket upptager bestämmelser, som återfinnas i 116 § S. K. Departements­ Bestämmelsen i andra stycket har delvis annat innehåll än i S. K., där mot­

chefen.

svarande paragraf, 80 §, avfattats i enlighet med de sakkunnigas, från det nu

Kungl. May.ts proposition nr 187. 288 framlagda avvikande förslag till skogsförvaltning. Stadgandet utgör en til­ lämpning av regeln, att boställena skola vara självförsörjande. Enligt denna regel böra boställena bära kostnaderna för sin förvaltning och alltså även för upprättande av avverkningsplaner och för biträde vid utstämplingar.

4 kap. Om ecklesiastik boställskommission.

66—68 §§. Dessa paragrafer motsvaras i S. K. av 117 §. Enligt S. K. skulle kommissionen bestå av tre personer. De sakkunniga hava härom i sina motiv, utöver vad i 1 huvudavdelningen jannis*, kap. I därav återgivits, anfört: Såsom förebild för bestämmelserna om kommissionen har fastighetsregisterkommissionen tjänat. Då sammansättningen av kommissionen torde bliva beroende på tillgången på personer, som äro skickade att genomföra kommissionens grannlaga arbets­ uppgifter, hava de sakkunniga icke intagit några utförliga bestämmelser därom i lagförslaget. De sakkunniga förutsätta emellertid, att såväl erfarenhet av den kommunala självstyrelsen som juridisk och skogsteknisk sakkunskap bliva ve­ derbörligen företrädda inom kommissionen. De närmare föreskrifterna angå­ ende kommissionens verksamhet och formerna därför torde böra meddelas i ad­ ministrativ ordning. Bland de sakkunniga hava herrar A. W. Gustafson i Kasenberg och Per Persson i Trången haft en mot de övriga avvikande mening, som framgår av följande av dem avgivna reservation: Beträffande den ecklesiastika boställskommissionen, som omförmäles i 117 § i förslaget till prästlönelag, anse vi, att kommissionen icke bör utgöra mellaninstans för prövning av besvär. Kommissionen bör enligt vårt förmenande en­ dast vara ett kontrollerande och rådgivande organ av provisorisk _ natur och fungera allenast under reformens genomförande. I de fall, då stiftsintendenten och pastoraten icke kunna enas, är det lämpligare, att kommissionen avgiver yttrande i ärendet, innan stiftsintendenten meddelar beslut, samt att besvär över sådant beslut få anföras hos Kungl. Maj :t direkt. Som jag tidigare återgivit och bemött framställda erinringar i anledning av Yttranden, förslaget att inrätta ifrågavarande kommission, torde nu endast återstå att omnämna, att domkapitlen i Västerås och Göteborg instämt i det reservationsvis framställda yrkandet, att kommissionen ej måtte göras till besvärsinstans. Av det föregående torde framgå, att jag vid bedömandet av det föreliggande Dopartementsförslagets sannolika verkningar lägger en avgörande vikt vid valet av boställs- thelen, kommissionens skogligt sakkunnige ledamot. Denne torde nämligen i sin tur fa ett betydande inflytande på valet av stiftsintendenter, och det blir säkerligen hans anda, som kommer att prägla hela den nya organisationens skogliga verk-

284 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. samhet. Särskilt vid verksamhetens startande och under en viss övergångstid därefter torde anspråken på honom bliva betydande. Att man på denna post får en fullt kompetent och genom sina personliga egenskaper lämplig man, är där­ för av synnerlig vikt. Emellertid blir det enligt min mening icke så lätt att finna en för denna uppgift fullt kvalificerad kraft. Det kan då vara klokt att vid organiserandet av boställskommissionen skapa möjlighet för erhållande av impulser och kritik från närgränsande skogliga arbetsområden. I sådant syfte torde det vara lämpligt att i en eller annan form bereda plats i kommis­ sionen för representanter för t. ex. domänverket, skogsvårdsstyrelserna och den skogliga forskningen. Jag vill därför, isynnerhet som från första början stor vikt måste läggas vid utformningen av riktlinjerna för vården av de ecklesia­ stika skogarna, föreslå, att Konungen får rätt att vid behov utöka det av de sak­ kunniga föreslagna medlemsantalet med ytterligare två personer, vilka skulle hava till uppgift att tillföra kommissionen värdefull och möjligast allsidig sak­ kunskap i nämnda hänseende. Dessa personer förutsättas icke bliva tillkallade annat än när vissa specialfrågor sådant påkalla, varom närmare bestämmelser torde få inflyta i instruktionen för kommissionen. Det ligger nära till hands att antaga, att den skogligt utbildade ledamot, vilken på ett mera stadigvarande sätt skulle vara förbunden med kommissio­ nens verksamhet, kommer att utväljas med hänsyn tagen till vederbörandes lämplighet att vid kommissionens upplösning övertaga uppgiften såsom in­ spektör och chefsmyndighet över stiftsintendenterna. Mot herrar Gustafsons och Perssons förslag synas mig allvarliga in­ vändningar kunna göras, icke minst från praktiska synpunkter. Det inne­ bär bl. a., att stiftsintendent aldrig skall kunna meddela något beslut i de frågor, som nu avses, utan att först efterhöra örn pastoratet åtnöjes därmed, och vid minsta divergens i önskemålen skall, innan stiftsintendenten får meddela beslut, yttrande inhämtas av kommissionen i Stockholm, vilket för­ modligen måste föregås åtminstone av skriftväxling med båda parterna. Som antagligen icke sällan åtminstone någon skiljaktighet i uppfattningarna mellan intendent och pastorat kan förväntas uppkomma, skulle denna anordning enligt min uppfattning leda till stor tidsutdräkt och omgång och belasta kommissionen med detaljarbete i den grad, att man med fog kan befara, att denna till följd därav sväller ut till ett litet ämbetsverk. Om stiftsintendenterna däremot ge­ nast få meddela beslut, kan man säkerligen förvänta, att pastoraten i regel låta därvid bero, även örn de helst skulle önskat någon modifikation i beslutets inne­ håll. Då man numera på allt sätt söker begränsa de högsta instansernas arbets­ börda, synes det icke heller tilltalande att låta stiftsintendenternas beslut över­ klagas direkt hos regeringsrätten. Särskilt är att märka, att, såsom de sakkun­ niga antyda, här närmast är fråga om ärenden av skogsteknisk eller i allt fall av rent förvaltnings-ekonomisk natur och icke egentligen av judiciell beskaffen­ het, vilka icke lämpa sig för ett omedelbart avgörande i andra instans hos rege­ ringsrätten. Boställskommissionen, respektive en blivande inspektör, som ju skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 285 söka främja största möjliga enhetlighet i hithörande förhållanden, är där­ emot ett fackorgan, speciellt utrustat för att åtminstone såsom mellaninstans bedöma dylika ärenden. Det lärer också vara något exceptionellt att till­ låta ett överklagande av ett fackmannabeslut av denna natur direkt hos Kungl. Maj:t. Jag ansluter mig därför till S. K. i detta avseende.

5 kap. Om allmänt kyrkohemman.

69 §. Bestämmelsen i första stycket är hämtad ur S. K. 54 § 1 mom. Domkapitlet i Lund har ansett, att nu ifrågavarande kyrkohemman borde Yttrande, förvaltas på samma sätt som de av pastoraten förvaltade löneboställena. Den omständigheten att avkastningen av vissa boställen ingår direkt till Departementskyrkofonden, måste uppenbarligen föranleda en mera centraliserad förvaltning cl>efen. av samma boställen. I vad mån det kan finnas lämpligt att ordna denna förvalt­ ning efter mönstret av de för pastoratens löneboställen föreslagna förvaltnings­ formerna torde bliva en senare fråga, som enligt förslaget Konungen får avgöra. Innehållet i andra stycket har jag berört vid redogörelsen för 51 §.

6 kap. Särskilda bestämmelser.

70 §. Om denna paragraf har jag yttrat mig vid 64 §.

71 §. Paragrafen överensstämmer med 121 § i S. K. Boställsordningen använder konsekvent begreppet pastorat för att, i överens- Departementsstämmelse med gängse terminologi, beteckna den primära territoriella enheten c e för prästlönekostnadens utgörande, vilken enhet sammanfaller med tjänstgöringsområdet för en kyrkoherde. Pastorat kan alltså omfatta en eller flera församlingar. Förevarande paragraf syftar närmast på den sammanslutning av flera stadspastorat, som omtalas i 67 § gällande boställsordning och som enligt nu gällande lagstiftning örn församlingsstyrelse normalt får formen av kyrklig samfällighet. En dylik samfällighet utgör t. ex. pastoraten i Göteborg (svensk författningssamling år 1931 nr 201). För att förebygga missförstånd har det ansetts lämpligt att uttryckligen föreskriva, att vad i boställsordningen sägs örn pastorat skall äga tillämpning å sådan samfällighet. Däremot torde det vara överflödigt att i lagtexten angiva, att i dylikt fall vad i boställsordningen sägs

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

om kyrkoråd, boställsstyrelse, kyrkostämma och kyrkofullmäktige skall hava avseende å de för samfälligheten gemensamma organen och icke dem, som kunna finnas utsedda för de särskilda pastoraten eller församlingarna.

72 §. Motsvarar 118 § S. K. De sak­ Ur de sakkunnigas motiv till denna paragraf må anföras följande:

kunniga.

För närvarande är kammarkollegiet mellaninstans i boställsmål, vilka hand­ läggas av länsstyrelse eller domkapitel. Anordningen synes i främsta rummet vara motiverad av att de mångahanda avgöranden i förvaltningsfrågor, som nu meddelas av nämnda myndigheter, föranleda ett jämförelsevis stort antal överklaganden. Enligt förslaget skall, frånsett en kortare övergångsperiod, länsstyrelsernas befattning med hithörande förvaltningsfrågor helt upphöra, och de förvaltningsärenden, som skola avgöras av domkapitlen, bliva icke på långt när så många som hittills. De sakkunniga anse därför, att ingen väsentlig olägenhet kan förväntas av att klagan över domkapitels beslut får föras direkt hos Kungl. Majit.

Yttrande. Kammarkollegiet och statskontoret hava ansett bärande skäl icke hava an­ förts för åtgärden att borttaga kammarkollegiet såsom mellaninstans i ifråga­ varande mål. Departements­ Därest nu framlagda lagförslag vinner riksdagens bifall, kommer den gamla

chefen.

myndighetsförvaltningen att i stort sett upphöra. Därmed kommer också, såsom förut påvisats, kammarkollegiets uppgifter att i väsentlig grad inskränkas. Vad särskilt angår de i denna paragraf åsyftade ärenden, vilka skola hand­ läggas av domkapitlen, torde dessa ärenden, såsom närmare framgår av vad som anförts tidigare, icke bliva av den betydenhet, att de påkalla kammar­ kollegiets bibehållande såsom mellaninstans, utan synas dessa mål utan olägen­ het kunna få fullföljas hos Kungl. Majit direkt.

73 §. Motsvarar 122 § i S. K.

74 §.

Denna paragraf motsvaras i S. K. av 123 §. De sak­ De sakkunniga hava i motiven härom yttrat:

kunniga.

De tillämpningsbestämmelser, som komma att utfärdas, torde huvudsakligen komma att utgöra instruktioner i olika avseenden för statskontoret, domkapitlen, stiftsintendenterna och boställsnämnderna. I fråga örn pastoraten torde tillämp­ ningsföreskrifter utfärdas endast såvitt fråga är om det närmare ordnandet av samarbetet med de kontrollerande myndigheterna. Det skulle nämligen strida mot den föreslagna lagens grunder att genom föreskrifter av administrativ natur kringskära den frihet i förvaltningen av prästlönetillgångarna, som enligt lagen tillägges pastoraten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 287 Kammarkollegiet och statskontoret hava i anledning härav erinrat: Yttrande. Oberoende av vilken åsikt man må hysa rörande arten och omfattningen av den rätt, som tillkommer ett pastorat i avseende å de till pastoratets disposition stående prästlönetillgångarna, måste från det allmännas sida framstå fullt be­ fogat anspråk på att betryggande former stadgas rörande den förvaltning, som är anförtrodd åt pastoraten. Även för den som må anse pastoraten lagligen be­ rättigade att utöva förvaltningen av prästlöneboställena måste det framstå som naturligt krav att för denna förvaltning uppställas sådana garantier att bostäl­ lenas bibehållande vid högsta avkastningsförmåga icke äventyras. Genom de förändringar rörande det prästerliga avlöningsväsendet, som genomfördes genom 1910 års ecklesiastika lagstiftning och enligt den nu föreslagna lagstiftningen skulle ytterligare utvecklas, har för övrigt boställenas, inklusive boställsskogarnas, utnyttjande efter ekonomiska linjer fått en — frånsett det nationalekono­ miska intresset — vidgad och mera allmän betydelse, därigenom att pastoraten numera icke längre äro »självförsörjande» i avseende å prästerskapets avlönande. Ämbetsverken anse alltså, att, därest, emot ämbetsverkens avstyrkande, den omedelbara vården av löneboställena (vare sig med eller utan skog) överlämnas till pastoraten, erforderliga föreskrifter rörande grunderna för förvaltningen måtte varda meddelade.

Jag instämmer helt i de sakkunnigas tankegång. För att icke hela förvalt- Departementsningsreformen skall bliva förfelad är av vikt att hålla i sär förvaltningen och kontrollen av densamma och noga tillse, att icke genom tillkomsten av en rad administrativa föreskrifter kontrollen övergår till att bliva en i detalj reglerad myndighetsförvaltning av den typ, som de gångna årens erfarenhet synes hava utdömt och föreliggande förslag därför söker avskaffa.

I de sakkunnigas förslag till prästlönelag i de delar, som motsvara det av mig nu framlagda lagförslaget, hava åtskilliga stadganden i nu gäl­ lande, till upphävande föreslagna boställsordning utelämnats. I en del fall hava skälen härför angivits i sammanhang med behandlingen av de särskilda delarna av lagförslaget. I andra fall torde stadgandenas bortfallande icke tarva uttrycklig motivering. Beträffande en tredje grupp hava de sakkunniga angivit skälen för utelämnandet och tillåter jag mig att i detta avseende hänvisa till motiven i deras betänkande.

7 kap. Övergångsbestämmelser.

I det följande skall lämnas redogörelse för framställda erinringar mot S. K. — i de delar som motsvara föreliggande författningsförslag -— frånsett sådana önskemål beträffande lagtextens avfattning, som vid dess slutliga redigering vunnit beaktande och icke torde tarva närmare motivering. De sakkunnigas motivering kommer att beröras i den mån nyssnämnda redogörelse sådant påkal­ lar. Beträffande specialmotiven till övriga stadganden, som icke mött någon erinran, får jag hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7.

75 §.

Motsvarar 1 och 17 §§ i de sakkunnigas förslag till lag om införande av prästlönelagen (S. K.).

De sak- Om dessa paragrafer hava de sakkunniga anfört:

kunniga.

De sakkunniga föreslå, att den nya lagen skall träda i kraft samtidigt för alla pastorat, där lönereglering skett enligt 1910 års prästlöneregleringslag. Det lärer knappast låta sig göra att i lag bestämma dagen för ikraftträdandet. Innan nya lagen kan börja tillämpas, måste nämligen åtskilliga förarbeten verkställas. Sålunda måste bland annat en del tillämpningsförfattningar ut­ färdas och avverkningsplaner uppgöras för de boställsskogar, som skola förvaltas av pastoraten, ävensom uppskattning av löneboställenas normalavkastning ske. Det är ännu ovisst, huru lång tid, som erfordras för dessa arbeten. De sakkun­ niga föreslå därför, att det överlämnas åt Konungen att bestämma, när nya lagen skall träda i kraft. Nämnda åtgärder måste utföras med anlitande av sär­ skilt förordnade, skogligt utbildade personer, vartill kommer, att förrättningarna måste äga rum under sådana former, att de bliva bindande mot pastoraten och kyrkofonden. I dessa och andra tänkbara fall, då förberedande åtgärder måste vidtagas, bör Konungen tillika äga möjlighet utfärda erforderliga före­ skrifter. Då det synes vara ett allmänt kyrkligt intresse, att nya lagens införande blir på nöjaktigt sätt förberedd, anse de sakkunniga det vara motiverat, att kyrkofonden får bära kostnaden för åtgärderna. Det torde bliva ofrånkomligt att från nya lagens tillämpningsområde tills­ vidare undantaga pastorat, för vilket lönereglering, tillkommen enligt bestäm­ melserna i 1862 års förordning, ännu gäller, då nya lagen i övrigt skall börja tillämpas. Undantaget betingas bland annat av sambandet med tiondeavskriv­ ningens begynnelse. Efter den 1 maj 1934 återstår endast ett oreglerat pasto­ rat, nämligen Hassela pastorat i Uppsala stift. Det förefaller icke otänkbart, att man på överenskommelsens väg skall kunna bringa den äldre löneregleringen i detta pastorat till upphörande i förtid, så att nya lagen omedelbart kan vinna tillämpning även därstädes.

Yttrande. Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, att samtliga bestämmelser i de sakkunnigas förslag till prästlönelag — icke blott däri upptagna avlöningsbestämmelser — skulle kunna vinna successiv tillämpning i de olika pastoraten alltefter utgången av gällande löneregleringsperioder. Departementa- Någon anledning att låta de nya bestämmelserna örn boställenas förvaltning chefen. träda i tillämpning allenast successivt inom de olika pastoraten torde icke före­ ligga, varför jag lämnat S. K. orubbat i detta avseende.

76 §.

Paragrafen motsvarar 2 och 3 §§ i S. K. i de delar, som hava avseende å bestämmelserna i nu föreslagna boställsordning.

77 §. Motsvarar 10 § S. K.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 289

78 och 79 §§.

Motsvara 11 och 12 §§ S. K. 79 § upptager innehållet i 66 § gällande boställs­ ordning till den del sistnämnda paragraf ännu har praktisk betydelse. Skånska prästerskapets byggnadskassa har hemställt, att enär efter ny Yttrande, pastoratsindelning tvist yppat sig därom, vilket pastorat, som vore ansvarigt för avgifternas erläggande till kassan, föreskrift matte intagas i förevarande paragraf, att betalningsskyldigheten skulle åvila det pastorat, inom vilket bostället vore beläget, till dess efter byggnadskassans hörande annorlunda för­ ordnades. Vid nypTflyttning av förevarande bestämmelse från äldre boställsordningen Dcpartementatill ny författning lärer det icke kunna ifrågakomma att giva bestämmelsen ett innehåll, som möjligen kan visa sig stå i strid mot innebörden i den gamla avfattningen. Den uppkomna tvisten örn tillämpningen av stadgandet i visst fall torde få lösas i annan ordning.

80 §. Motsvarar 14 § S. K. 5 punkten i S. K., som tillhör övergångsbestämmelserna till ny kyrkofondslag, har här utgått. Det har befunnits erforderligt att genom tillägg till nya 5 punkten till boställsnämndens prövning även hänföra fråga, som nu omhandlas i 17 § 6 mom. ecklesiastik arrendeförordning, nämligen huruvida hus, som av arren­ dator byggts större eller dyrbarare än som föreskrivits, finge godkännas såsom skyldighetshus och likställas med laga hus enligt nya boställsordningen. I samband med denna paragraf torde böra behandlas en framställning av Yttrande. kammarkollegiet och statskontoret i fråga örn dispositionen av uppsamlade årsbelopp för uppskattad nybyggnadskostnad. Ämbetsverken hava i detta av­ seende yttrat:

Enligt mom. 1) skola årsbelopp för uppskattad nybyggnadskostnad under de i paragrafen angivna förutsättningarna erläggas till pastoratet. Varken här eller eljest i lagförslagen finnes angivet huru sålunda inflytande eller redan influtna årsbelopp skola, efter det att då löpande arrendeperiod upphört, dispo­ neras. Det synes ämbetsverken vara med det föreslagna systemet bäst överens­ stämmande att årsbeloppsfonder skola bibehållas såsom särskilda fonder och göras räntebärande, med rätt för pastoratet att vid kommande byggnadsföretag å lönebostället använda medlen för ändamålet. Sådana fonder böra givetvis tagas i beräkning vid uppskattningen av boställes normalavkastning, därest sådan uppskattning blir föreskriven. Nu kan inträffa att vid ett obebyggt boställe fonderats årsbelopp i tanke att framdeles, sedan fonden stigit till erforderligt belopp, använda dem till löneboställets bebyggande, men att pasto­ ratet finner med sin fördel förenligt att uppgiva tanken på bebyggandet. I sådant fall bör fonden enligt förordnande i behörig ordning förklaras vara avlöningsfond. I dessa hänseenden synas bestämmelser böra meddelas i promulgationslagen. Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.) 19

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 187. Departements­ Anordningen att låta en viss del av arrendeavgiften utgå i förra av s. k. års-

chefen.

belopp för uppskattad nybyggnadskostnad, avsedda att i mån av utförd be­ byggelse återbetalas till arrendatorn, är en konsekvens av den ståndpunkt, nu gällande rätt intager, att ansvaret för löneboställes behöriga bebyggelse åvilar arrendatorn men icke pastoratet. Efter avveckling av de före nya boställsordningens ikraftträdande ingångna arrendeavtalen har denna anordning sålunda intet existensberättigande. För närvarande gäller, att årsbeloppen skola förvaltas och förräntas av kyrkorådet och efter bestämmelser, som meddelas av länssty­ relsen, användas för bestridande av kostnader för nybyggnad. Vid ekonomisk besiktning skall boställsnämnden avfordra pastoratet redovisning för årsbelopp, som skolat inbetalas till kyrkorådet. Av förevarande paragraf följer, att alla i fråga örn arrendeupplåtelser, ingångna före nya boställsordningens ikraftträ­ dande, förut tillämpliga bestämmelser — med vissa angivna undantag — fort­ farande skola gälla intill avtalstidens slut. Bl. a. bibehålies sålunda arrendators rätt att av kyrkorådet ur uppsamlade årsbelopp erhålla ersättning för fullgjord Nybyggnad — nybyggnad skall dock ej längre föreskrivas av länsstyrelsen —, samt pastoratets skyldighet att bevara och vid behov tillhandahålla honom inbe­ talda årsbelopp. Beträffande dessa arrendeförhållanden skall dessutom den ekono­ miska besiktningen i dess nuvarande gestalt, såsom riktande sig i främsta rum­ met mot arrendatorn, bibehållas och följaktligen även skyldigheten för boställs­ nämnden att avfordra pastoratet redovisning för uppsamlade årsbelopp. Äm­ betsverkens anmärkning avser nu, huru skall förfaras med de årsbelopp, som vid arrendetidens slut möjligen icke äro förbrukade för avsett ändamål. Såsom nyss antytts finns emellertid, därest föreliggande förslag bifalles, intet skäl att bibehålla dylika årsbeloppsfonder, då ju för framtiden, oberoende av befintligheten av uppsamlade årsbelopp från äldre arrenden, ansvaret för löne­ boställes bebyggelse primärt åligger pastoratet. Då härtill kommer, att dessa medel i själva verket icke äro annat än uppsamlad avkastning av lönebostället av alldeles samma karaktär som de blivande arrendeavgifterna, över vilka pastoratet äger förfoga, synes det mig icke motiverat, att ålägga pastoratet någon förpliktelse att för framtiden bevara dessa medel såsom särskilda fonder med ty åtföljande redovisningsskyldighet, utan torde pastoratet äga rätt att förfoga däröver såsom över annan behållen boställsavkastning.

81 §. Departements­ Denna paragraf saknas i S. Iv. Den har tillkommit med hänsyn till att den

chefen.

första tiden efter nya boställsordningens genomförande det på sina håll, där rikligt med överårig skog finnes, kan visa sig behövligt att företaga ganska om­ fattande genomhuggningar av skogen.

82 §. Departements­ Om syftet med stadgandet i denna paragraf, vilken ej förekommer i S. K.,

chefen.

har jag förut talat i 1 huvudavdelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 291

Förslaget till lag om tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Utbrytandet ur de sakkunnigas förslag till prästlönelag av de föreskrifter, som nu upptagas i förslag till ny ecklesiastik boställsordning, har föranlett en redaktionell jämkning i slutorden av S. K:s text. Enligt förslaget till ny boställsordning skola domkapitlen och ecklesiastika boställskommissionen hava beslutanderätt i vissa ärenden, som beröra förvalt­ ningen av löneboställen. Dessa ärenden torde vara av sådan natur, att pröv­ ningen av desamma i högsta instans lämpligen bör ske hos regeringsrätten. Kammarkollegiet och statskontoret hava antagit, att omnämnandet i S. K:s Yttrande, lagtext av ecklesiastika boställskommissionen och domkapitlen skett för att fastslå instansordningen samt, då de funnit anledning härtill hava saknats och det för övrigt rörde sig örn en provisorisk kommission, föreslagit, att till­ lägget borde erhålla lydelsen »mål angående förvaltningen av prästlönetillgång, som avses i prästlönelagen». Som ämbetsverken avstyrkt inrättandet av kommissionen, yrkades i allt fall dess uteslutning ur paragrafen. Enligt vad jag inhämtat av de sakkunniga är ämbetsverkens antagande icke Departementsriktigt. Att målen skola härröra från ecklesiastika boställskommissionen eller chefen' domkapitel hava de sakkunniga icke angivit för att fastslå instansordningen utan i syfte att avskilja den stora grupp mål angående förvaltningen av boställen, som i första instans skola handläggas av boställsnämnd och sedermera i händelse av överklagande bedömas av synerätt, hovrätt och högsta domstolen, exempelvis rörande åläggande för pastorat att vidtaga vissa nybyggnads- eller underhålls­ arbeten. Med den av ämbetsverken föreslagna avfattningen skulle man icke nå detta syftemål. Jag har därför ansett mig böra bibehålla S. K:s formulering i anmärkta hänseende. Att kommissionen är avsedd att sedermera avlösas av annan myndighet torde icke kunna vara något avgörande hinder för dess omnämnande i detta sammanhang. När denna avlösning sker, måste ändring i boställsordningen vidtagas, i samband varmed motsvarande ändring torde få vidtagas i lagen örn regeringsrätt. Avsikten är att förevarande lag skall träda i kraft samma dag som den föreslagna nya boställsordningen.

292 Kungl. Majlis proposition nr 187.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning ay kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse ay sådan jord under tomträtt.

Såsom framgår av vad som i 1 huvudavdelningen kap. II anförts avviker det nu framlagda förslaget (bil. 1 C) i väsentlig mån från motsvarande, av de sak­ kunniga uppgjorda förslag till lag örn ändring i vissa delar av kyrkliga för­ säljningslagen, nämligen såvitt angår avhändelse av jord enligt 2 §. 2 §■ För att på förut angivet sätt främja nybildning av smärre jordbruk och egna hem har jag omarbetat nuvarande 2 §. Uppmärksammas bör, att förändringarna åsyfta all kyrklig jord och ej allenast de s. k. prästboställena. Närmare motive­ ring till lagtexten i dessa delar synes icke erforderlig utom så till vida, att jag i detta sammanhang jämväl föreslår ett tillägg till försäljningslagen av inne­ håll, att Konungen tillerkännes befogenhet att ensam medgiva försäljning av kyrklig jord för de i 1 § av expropriationslagen angivna ändamål. Det synes nämligen praktiskt att i expropriationsfall frivillig överenskommelse mellan pastoratet och expropriationssökanden må kunna äga rum. Erinras må, att i nämnda paragraf av expropriationslagen förekommer ett stadgande, som bereder möjlighet till inrättande i socialt syfte av egna hem och tryggade bostadsför­ hållanden inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning.

1 och 6 §§. I 1 § nämnda lag föreslås allenast, att hänvisning till lagrum i äldre boställsordningen ersättes med hänvisning till motsvarande lagrum i den före­ slagna boställsordningen. Beträffande 6 § föreslås i sak ingen annan ändring än inskjutande av det i andra stycket av den nu föreslagna paragrafen upptagna stadgandet. Detta över­ ensstämmer med S. K. De sak- De sakkunniga hava beträffande det nu angivna andra stycket i sina motiv kunmsa' anfört: Hittills hava frågor örn disposition av köpeskillings medel för kyrklig jord avgjorts av kammarkollegiet, där ej Kungl. Maj :t för visst fall i sammanhang med meddelande av tillstånd till försäljning lämnat föreskrifter i ämnet. Kam­ markollegiets beslut hava, då fråga varit om pastorats prästlönejord, alltid gått ut på, att köpeskillingen skolat fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång i pastoratet. De sakkunniga hava funnit det mera praktiskt att intaga föreskrift härom i lagen, varigenom ett omständligt administrativt förfarande undgås. Förbehåll om Kungl. Maj:ts rätt att för visst fall föreskriva annan användning av medlen'har emellertid bibehållits i förslaget. Med föreskriften avses ej, att varje köpeskilling skall utgöra en särskild fond, utan flera köpeskillingar kunna sammanföras till en gemensam fond, åt­ minstone om de härröra från samma boställe.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 293 I avgivet yttrande hava kammarkollegiet och statskontoret beträffande det Yttrande, föreslagna stycket anfört: Ämbetsverken ville framhålla, att en allmän föreskrift om mellangifts eller köpeskillings fonderande för att utgöra prästlönetillgång icke synes lämp­ lig. Det förekommer ej sällan att avvikelser så till vida äga rum, att arrenda­ tor berättigas att under arrendeperioden uppbära räntan å köpeskilling eller del därav såsom ersättning för mistning av förut av honom åtnjuten avgäld. Enligt förslaget vore det väl Konungen förbehållet att förordna annorlunda än i lagförslaget angives som regel, men en sådan bestämmelse torde komma att bliva tämligen illusorisk, enär friköpsärenden ej passera Konungen, och den ej angivna myndighet, som komme att avgöra friköpsärende, icke kan förut­ sättas alltid uppmärksamma när dispositionsfrågan skall underställas Ko­ nungen. Vad ämbetsverken anfört föranleder mig icke att frångå S. K. Den omstän- Departements-

chefen

digbeten att friköpsärenden icke i det enskilda fallet passera Konungen torde enligt mitt förmenande icke komma att hindra att Konungen, örn så finnes lämpligt, lämnar vissa allmänna föreskrifter örn dispositionen av influtna friköpsmedel. Med säkerhet torde man kunna antaga, att kammarkollegiet, vilket fortfarande skall handlägga friköpsärenden, kommer att underställa Konungen de fall, då särskilda föreskrifter örn disposition av köpeskillingsmedel erfordras. Arrendatorn kan i varje fall ej bliva lidande av fonderingen, ty skulle t. ex. en arrendator å löneboställe, som förvaltas av pastorat, till följd av ett friköp gå miste örn honom tillkommande avgäld, blir enligt vanliga civilrättsliga regler pastoratet skyldigt gottgöra honom skadan genom avdrag å arrendet eller annorledes. Motsvarande skyldighet åligger envar annan, som upplåter jord till arrendator. Den nu föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft samtidigt med den nya ecklesiastika boställsordningen.

Departementschefen uppläser härefter förslagen till ecklesiastik boställsord- Hemställan, ning, lag om tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts re­ geringsrätt samt lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt och hemställer, att lagrådets ytt­ rande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål in­ hämtas genom utdrag av detta protokoll.

Statsrådet Hamrin anför härefter: De sakkunniga, vilka haft till uppgift att förbereda ifrågavarande proposition, hava utarbetat dels förslag till ny lönereglering för prästerskapet och dels för­ slag om ändrade grunder för förvaltningen av prästlönejorden ävensom i sam­ band därmed ändrade bestämmelser rörande bestridande av kostnaderna för prästerskapets avlöning. Såsom framgår av utredningen, äro dessa olika frågor

294 Kungl. Majlis proposition nr 187. förbundna nied varandra. Det föreliggande förslaget till proposition upptager blott den sistnämnda delen av utredningsmännens förslag. Då, såsom departementschefen framhåller, tiden ännu icke är inne att upp­ taga frågan om och genomföra en ny reglering av prästerskapets avlöning, fin­ ner jag redan på grund härav det icke vara ändamålsenligt och följdriktigt att föreslå så genomgripande ändringar beträffande förvaltningen av prästlönetillgångarna som förslaget innebär. Jag finner det vidare olämpligt att, såsom förslaget avser, skapa en ny tjänste­ mannakår, vilken torde komma att visa sig bliva större än som beräknats. Stats­ verket förfogar redan nu över tillräcklig och väl kvalificerad personal för ifråga­ varande ändamål. Även i andra hänseenden måste förslagets genomförande kom­ ma att medföra större kostnader än vad utredningen angiver. Slutligen finner jag i likhet med ett flertal av de hörda myndigheterna den föreslagna uppsiktsmyndigheten — domkapitlen — sakna kompetens för ut­ övande av nämnda uppsikt. Även i övrigt anser jag förslaget icke i sitt nu­ varande skick böra remitteras till lagrådet för att därefter genom proposition föreläggas riksdagen.

Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande departementschefen och behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall till Arnd denne hemställt.

Ur protokollet: H. B. Hammar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 295

Bil. 1 A.

Förslag

till

Ecklesiastik boställsordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §■ Till boställen räknas i denna boställsordning all den fasta egendom, som är avsedd till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella pastorat el­ ler som donerats till prästänkesäte. Boställe, som är anvisat till löntagares bostad, kallas i denna boställsord­ ning prästgård. Boställe, som är avsett till avlöning at prästerskapet i visst pastorat eller utgör änkesäte, kallas löneboställe. Boställe, vars avkastning i sin helhet skall ingå till kyrkofonden, benämnes allmänt kyrkohemman.

2 §• 1. Prästgård och löneboställe förvaltas av pastoratet under iakttagande av vad i denna boställsordning stadgas. De skyldigheter, som enligt lag eller särskild författning åligga fastighets ägare, skola beträffande prästgård och löneboställe fullgöras av pastoratet. 2. Örn förvaltningen av allmänt kyrkohemman stadgas i 5 kap.

3 §. Pastorat äger, där så finnes lämpligt, uppdraga åt en särskild boställsstyrelse att i avseende å förvaltningen av prästgård och löneboställe fullgöra de åligganden, som eljest tillkomma kyrkorådet. Vad örn val av ledamot och suppleant i kyrkoråd är stadgat skall äga mot­ svarande tillämpning i fråga om ledamot och suppleant i boställsstyrelse, dock må antalet ledamöter icke vara under tre eller över fem. Boställsstyrelse väljer inom sig för varje år ordförande och, där så finnes påkallat, vice ordförande. 4 §• Domkapitlet åligger tillse, att gällande bestämmelser örn pastorats boställsförvaltning efterlevas och att överträdelser beivras. Domkapitlet ina, da dom­ kapitlet finner skäl därtill, överklaga domstolars och andra myndigheters be­ slut angående boställsförvaltningen.

296 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2 kap. Om prästgård ock löneboställe.

Om prästgård.

5 §.

Prästgård skall omfatta område av lämplig storlek, bebyggt på sätt i detta kapitel föreskrives. Erfordras ny prästgård eller flyttning av äldre prästgård, må enligt Ko­ nungens bestämmande prästgården läggas å boställe inom pastoratet eller ock annorstädes å område, som av pastoratet för ändamålet erbjudes.

6 §. Å prästgård skola finnas följande laga hus: 1) boningshus, 2) visthus, 3) hushållskällare, 4) tvättstuga, 5) vedbod och 6) hemlighus ävensom, där så­ dant prövas erforderligt, garage samt brunn. Å prästgård för komminister må visthus och tvättstuga eller ettdera ute­ slutas, när de prövas kunna undvaras.

7 §.

1. De laga hus, som för varje prästgård föreskrivas, må sammanbyggas, i den mån sådant prövas lämpligt. Alla hus skola läggas och inrättas så, att eldfara såvitt möjligt undvikes samt brandförsäkring av desamma ej förhindras eller onödigt fördyras. 2. I stad eller stadsliknande samhälle må, där Konungen det medgiver, prästgårdar för två eller flera tjänstinnehavare sammanbyggas. I sådant fall skall beträffande bostädernas anordnande i tillämpliga delar gälla vad i detta kapitel stadgas örn bostad för envar av tjänstinnehavarna.

8 §.

1. För boningshus å prästgård för kyrkoherde må föreskrivas minst sex, högst nio boningsrum, av vilka ett tillika skall vara expeditionsrum, jämte kök, skafferi, erforderliga garderober och en eller två förstugor eller kapp­ rum. Då fråga uppkommer örn ny- eller ombyggnad av boningshus, inom vil­ ket kyrkoarkivalier skola förvaras, skall föreståndaren för vederbörande lands­ arkiv eller arkivdepå lämnas tillfälle att yttra sig; finnes brandfritt valv eller annan brandsäker och fuktfri arkivlokal vara av behovet påkallad, skall sådan inrättas. 2. För boningshus å prästgård för komminister må föreskrivas minst fyra. högst sex boningsrum jämte kök, skafferi, erforderliga garderober och en el­ ler två förstugor eller kapprum. Vad i 1 mom. stadgas om expeditionsrum och arkivlokal i boningshus a prästgård för kyrkoherde skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn boningshus å prästgård för komminister, som på eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 297 9 §■ .1. Boningshus uppföres på sockel av sten eller betong av minst fem deci­ meters höjd ovan jord, med väggar av tegel eller timmer eller annat ända­ målsenligt byggnadsämne. Till byggnaden i övrigt användas ämnen, som fin­ nas lämpliga. Boningsrummen skola vara försedda med nödiga och lämp­ liga anordningar för uppvärmning. Alla boningsrum förses med dubbelfönster, gipsade, boaserade eller spända tak, oljemålning å panel, dörrar, dörr- och fönsterinfattningar samt tapeter eller lämplig målning a väggarna. 2. Övriga laga hus uppföras efter ortens sed av ändamålsenliga byggnads­ ämnen. Tvättstuga skall vara försedd med panna. 3. För boningshus och andra laga hus må efter behovet och ortens sed tjänlig beklädnad och bestrykning föreskrivas. 4. Där elektrisk ström för belysningsändamål finnes att tillgå i orten, skola, såframt det utan oskälig kostnad kan ske, belysningsledningar indragas i prästgårdens byggnader i den omfattning, som prövas skälig.

10 §. Vid bestämmandet av storleken, inredningen och beskaffenheten i övrigt av laga hus å prästgård skall iakttagas, å ena sidan, att byggnadens varak­ tighet och tjänstinnehavarens skäliga behov tillgodoses samt, å andra sidan, att de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnader ej varda mer än nödigt betungande.

11 §.

Å prästgård skola alla laga hus underhållas och vid behov nybyggas av pastoratet. De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

12 §.

Har pastoratet i prästgård anordnat särskild lokal för pastorsexpedition, vilken lokal icke ingår i tjänstinnehavarens bostad, skall pastoratet bekosta möblering, uppvärmning och städning av lokalen med tillhörande utrymmen.

13 §. Det åligger pastoratet att å prästgårdsområdet anlägga och underhålla gårdsplan och väg till denna från områdets gräns. Prästgård skall, där hinder ej möter, omfatta erforderligt område till träd­ gård. För trädgårdsanläggning erforderlig stenbrytning, röjning och dikning skall pastoratet ombesörja. 14 §. Pastoratet åligger att, där så prövas erforderligt, uppföra och underhålla stängsel kring prästgård, såvida ej hägnad skall hållas av granne.

298 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Enskild väg, som erfordras uteslutande för prästgårds räkning, skall an­ läggas och underhållas av pastoratet. Sådan väg skall vintertiden vid snö­ fall öppenhållas av pastoratet. Det åligger jämväl pastoratet att svara för den på prästgård ankommande skyldighet att deltaga i byggande och underhåll av enskild väg, som är gemensam för prästgården och annan fastighet.

15 §. Tjänstinnehavaren är skyldig att väl vårda prästgårdens laga hus och hålla prästgårdsområdet i ordnat skick, så ock, där trädgård tillhandahålles honom, väl vårda och vidmakthålla denna. Eftersätter tjänstinnehavaren vad sålunda åligger honom, är han skyldig ersätta pastoratet kostnaden för avhjälpande av uppkommen brist eller skada.

16 §. Prästgård avträdes samtidigt med frånträdande! av övriga löneförmåner vid den tjänst, varmed prästgården är förenad. Skola löneförmånerna på grund av tjänstinnehavarens dödsfall frånträdas vid tjänstårets utgång och återstår vid denna tid ej mera än tre månader till nästa fardag för tillträde och avträde av förhyrd lägenhet, äga dödsbodel­ ägarna kvarsitta å prästgården till nämnda fardag, med skyldighet för dem att under tiden ej mindre ansvara för prästgårdens behöriga skötsel och vård än även upplåta erforderligt utrymme i prästgården åt den, som i egenskap av vikarie uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare tillträtt densamma.

17 §. Har tjänstinnehavare å prästgård uppfört annan byggnad än laga hus, eller har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av träd eller buskar, skall han hembjuda det pastoratet till inlösen, när han frånträder präst­ gården. Vill ej pastoratet lösa eller har pastoratet ej inom tre månader efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villigt, äger tjänstinnehavaren bortföra vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den. Är ej vad tjänstinnehavaren sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom sex månader efter det ny tjänstinnehavare tillträtt prästgården eller anspråk på inlösen därav slutligen ogillats, tillfaller det pastoratet utan lösen. Kan överenskommelse ej träffas örn vad pastoratet enligt denna paragraf bör utgiva i lösen, skall frågan avgöras i den ordning, som stadgas i 2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

18 §. Vad i denna boställsordning stadgas örn tjänstinnehavare skall äga mot­ svarande tillämpning i fråga örn annan, som åtnjuter de med tjänsten förenade löneförmåner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 299

Om löneboställe.

19 §• Laga lius å löneboställe äro de byggnader, som enligt föreskrift, medde­ lad med stöd av äldre lag, skolat finnas å lönebostället vid tiden för pastora­ tets övertagande av förvaltningen. Då omständigheterna därtill giva anledning, må på yrkande av pastoratet ändring meddelas i föreskrift rörande vilka laga lius, som skola finnas, deras storlek, inredning och beskaffenhet i övrigt; dock skall bebyggelsen städse an­ passas efter löneboställets storlek och avkastningsförmåga. För självständigt jordbruk avsedd bebyggelse må ej utan tillstånd av domkapitlet inskränkas så, att sådant jordbruk icke längre kan bedrivas å lönebostället.

20 §.

Har pastoratet genom köp eller byte förvärvat fast egendom att utgöra löne­ boställe, skola såsom laga hus insynas å egendomen befintliga byggnader, som finnas erforderliga för egendomens ändamålsenliga utnyttjande såsom löne­ boställe.

21 §.

Pastoratet skall underhålla och vid behov nybygga löneboställes laga hus, så ock städse hålla boställets åker och äng samt därtill hörande anstalter i fullgott stånd. De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

22 §.

Vill pastoratet å löneboställe taga mark i anspråk för begravningsplats eller andra församlingsändamål eller med nyttjanderätt upplåta mark för kom­ munala behov eller till egna hem, industri eller andra liknande ändamål, skall pastoratet därtill inhämta tillstånd av domkapitlet. Lag samma vare, örn pastoratet vill från löneboställe för annat ändamål än byggande och underhåll av prästgård, kyrka, kapell, kyrkogård och till präst­ gård hörande väg bortföra grus, sten, torv, lera eller därmed jämförbara na­ turtillgångar. Meddelas tillstånd därtill, må domkapitlet föreskriva, att in­ komsten skall fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för pastoratet. Om upplåtelse av tomträtt å löneboställe är särskilt stadgat.

23 §. I fråga om upplåtelse av löneboställe på arrende skall, jämte vad i 24 och 25 §§ stadgas, tillämpas allmän lag.

24 §. Arrendator må tillförbindas att i förhållande till pastoratet ansvara för de skyldigheter, som enligt 21 § åvila pastoratet.

300 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7. 25 §. 1. Därest arrendator innehaft arrendet så lång tid, att denna till­ sammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till tio år, samt väl brukat lönebostället, skall arrendatorn eller, örn han avlidit, hans änka och barn äga företrädesrätt att, där pastoratet ämnar fortfarande utarrendera bostället, ånyo arrendera detsamma (optionsrätt), såvida begäran härom framställes hos pastoratet minst nio månader före arrendetidens utgång. Har, där sådan begäran framställts, pastoratet icke senast sju månader före arrendetidens utgång lämnat arrendatorn meddelande, att pastoratet icke ämnar utarrendera bostället eller icke medgiver honom optionsrätt, och ej heller, där utarrendering skall ske och optionsrätt icke förvägras arrendatorn, för honom tillkännagivit villkoren för nytt arrende, skall förutvarande arrende anses vara på oförändrade villkor förlängt på fem år. Har arrendatorn icke inom en månad efter mottagandet av pastoratets anbud å nytt arrende träffat överenskommelse med pastoratet örn arrendevillkoren, anses optionsrätten för­ fallen. 2. Har under de sista tio arrendeåren arrendators dödsbodelägare övertagit arrendet eller arrendator å barn eller barns make överlåtit arrenderätten, äger vid ny utarrendering den, som på sådant sätt blivit innehavare av arrende­ rätten, för åtnjutande av optionsrätt räkna sig till godo den tid, varunder företrädaren varit i besittning av arrendet. 3. Därest efter arrendetidens utgång lönebostället i sin helhet eller till nå­ gon del ej vidare kommer att utarrenderas eller skall upplåtas under ett ar­ rende med annan egendom eller ock visst område skall särskilt upplåtas, äger arrendatorn icke att för den honom eljest tillkommande optionsrätt erhålla någon ersättning. Örn bostället finnes böra vid förnyad utarrendering upp­ låtas i två eller flera lotter, äger arrendatorn optionsrätt till endast en av dessa lotter, därvid han äger själv bestämma, vilken av de olika lotterna han fortfarande vill bruka. 4. Optionsrätt äger rum allenast i avseende å område, som utarrenderas för jordbruk eller bebyggande, dock ej beträffande torpställe å löneboställes skogsmark. 5. Ej må genom förbehåll i avtal mellan arrendator och pastoratet arren­ dator betagas optionsrätt, varom i denna paragraf stadgas; har sådant för­ behåll skett, vare det utan verkan. 6. Bestämmelserna om arrendator tillkommande optionsrätt skola intagas i arrendekontraktet.

26 §. Innan pastoratet utarrenderar löneboställe, som ligger i nära grannskap av prästgård, eller godkänner överlåtelse av arrende av sådant boställe, skall tjänstinnehavaren beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.