Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder. D. 1

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1941:5

FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ME D

ALLMÄNNA R I K T L I N J E R F Ö R

ÅSTADKOMMANDE AV TIDIGARE INBETALNING AV UTSKYLDER

DEL I

S

T

O

C 1 9

K

H

O

1 L

M

Statens offentliga utredningar 1941 K r o n o l o g i s k

Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. ra. Beckman. 120 s. Fö. Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 82 s. 16 pl. E.

f ö r t e c k n i n g -

3. Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar. Norstedt. 58 s. J i . 4. Utredning angående byggnadskostnaderna. Beckman, viij, 386 s. S. 5. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning avutskylder. Dell. Marcus. 522 s. Fl.

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1941:5 FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED

ALLMÄNNA R I K T L I N J E R FÖR

ÅSTADKOMMANDE AV TIDIGARE INBETALNING AV UTSKYLDER

DEL I

STOCKHOLM

1941 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 408779

mm °CKV\0V

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 20 september 1940 givna bemyndigande har Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet beslutat tillkalla t. f. underståthållaren, skattedirektören K. G. A. Sandström såsom utredningsman med uppdrag att verkställa utredning angående åtgärder för åstadkommande av en tidigare inbetalning av kronoutskylder samt därmed sammanhängande spörsmål. Samtidigt har Herr Statsrådet förordnat kammarrättsassessorn N. A. Bodin att såsom sekreterare biträda vid nämnda utredning. Enligt de meddelade direktiven skulle hinder icke möta att vid utredningens verkställande även upptaga därav betingade frågor rörande ändringar beträffande folkbokföringen och taxeringsförfarandet. I den mån en bättre utgångspunkt för omläggningen av uppbördsförfarandet därigenom kunde vinnas borde även förslag framläggas rörande en förenkling av beskattningsreglerna. Vidare uttalades i direktiven, att utredningen, som borde bedrivas med skyndsamhet, syntes icke omedelbart böra utmynna i några utarbetade författningsförslag utan närmast hava till ändamål att uppdraga allmänna riktlinjer för en reform i det avsedda syftet. Den nu verkställda utredningen har skett i enlighet med de i direktiven sålunda lämnade anvisningarna och avser sålunda allenast att framlägga allmänna riktlinjer för den ifrågasatta uppbördsreformen. Det må emellertid tillåtas att i detta sammanhang framhålla, att under den tid, som utredningen pågått, har utredningsmannen icke varit ledig från det av honom innehavda ämbetet. Det har alltså endast varit en starkt begränsad tid, som under de gångna fyra eller fem månaderna kunnat av honom ägnas åt uppdragets fullgörande. I direktiven uttalades vidare, att utredningen, för att densamma icke skulle alltför mycket kompliceras, lämpligen borde åtminstone till en början begränsas att avse allenast uppbörden av kronoutskylder. Under arbetets fort-

gång har det emellertid av skäl, för vilka närmare redogörelse lämnas i betänkandet, visat sig erforderligt att låta utredningen omfatta även uppbörden av kommunalutskylder. Enligt Herr Statsrådets särskilda bemyndigande hava vid utredningen biträtt avdelningschefen i Svenska livförsäkringsanstalten Trygg T. Askelöf, kontorschefen i generalpoststyrelsen K. G. F. Wilhelmsson och byråchefen i lantbruksstyrelsen G. R. Ytterborn. Från organisationer och enskilda hava inkommit ett flertal framställningar rörande hithörande frågor. Den utredning, som i enlighet med vad ovan anförts blivit verkställd, överlämnas härmed vördsamt till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet. Stockholm den 15 februari 1941. K. G. A. SANDSTRÖM. /

Nils

Bodin.

HISTORIK OCH REDOGÖRELSE FÖR GÄLLANDE RESTÄMMELSER ANGÅENDE UPPRÖRDSFÖRFARANDET SAMT ÖVERSIKT AV UTLÄNDSK RÄTT

FÖRSTA

KAPITLET.

Om t i d e n för s k a t t e r n a s e r l ä g g a n d e , s e d d i förhållande till t i d e n för i n k o m s t f ö r v ä r v e t . § 1.

Kronoutskylder.

I äldre tid synes skattebetalningen stundom hava varit uppdelad på ett stort antal betalningsterminer. Sålunda skulle enligt ett år 1606 utfärdat Kungl. brev månatligen erläggas viss avgift för samma år till knektarnas utrustning. 1 Sedermera erlades emellertid kronoutskylderna i allmänhet vid två uppbördsstämmor. I de under 1700-talet utfärdade bevillningsförordningarna föreskrevs, att av bevillningen hälften skulle erläggas viss tid på våren (i allmänhet i maj månad) och den andra hälften mestadels i november månad. Genom kammarkollegii cirkulärbrev den 11 maj 1724 och den 20 december 1729 påbjöds, att mantalspenningarna skulle — utom i Kopparbergs län — erläggas i mitten av mars och vara indrivna före den 1 maj samt att jordeboksräntan och mantalsräntan i allmänhet skulle erläggas vid två särskilda uppbördsstämmor, för vilka tiderna något varierade i olika landsändar, men som båda åtminstone i regel inföllo under taxeringsåret. 2 I kammarkollegii cirkulär den 2 april 1794 förordnades emellertid, att den enligt nyssnämnda båda cirkulärbrev föreskrivna första uppbördsstämman, som i regel hållits i mars månad, skulle inställas samt uppbörden förrättas om hösten, tidigare eller senare, allt eftersom allmogen i varje landsort ägde tillfälle att erhålla penningar för sina produkter. En motsvarande bestämmelse infördes sedermera även beträffande bevillningen. Sålunda stadgades i 1812 års bevillningsförordning, att uppbördsstämmorna »under loppet av oktober, november och december månader ofelbart böra företagas och vid sistnämnda månads utgång vara fulländade, så att de så kallade restantiemöten eller andra uppbördsstämman i början av det kommande året må obehindrat kunna hållas». Även i de därpå följande bevillningsförordningarna (t. o. m. 1835 års förordning) fanns en sådan bestämmelse, varvid dock tiden för uppbördsstämmans hållande angivits till november och december månader. Meningen var alltså, att alla skatter — med undantag av dem, som utgingo 1

Linde, Sveriges finansrätt 1887, sid. 247. Bet. ang. förenklande av beskattningsväsendet samt uppbörds- och redogörelseverket, 1847, sid. 160. 2

8 efter markegång (t. ex. mantalsränta och tionde) — skulle erläggas vid en uppbördsstämma i slutet av taxeringsåret och att den senare uppbördsstämman i början av nästföljande år, varvid de av markegång beroende utskylderna erlades, skulle i fråga om övriga skatter vara allenast en reststämma för uppbärande av de vid den första stämman ej erlagda utskylderna. Då emellertid indrivningsåtgärder ej vidtogos förrän efter denna reststämma, ledde detta småningom därhän, att skattebetalningen i allmänhet skedde först å den senare stämman. Detta förhållande blev — sedan statskontoret i kungörelse den 8 december 1836 meddelat nya föreskrifter i ämnet — en allm ä n regel. Genom nämnda kungörelse påbjöds nämligen, att den så kallade första uppbördsstämman, som vanligen börjats i november månad av taxeringsåret, skulle upphöra och sammanslås med den andra uppbördsstämman, vilken sålunda blev den enda och borde hållas i januari, februari och mars månader eller, där särskilda omständigheter någon gång gåve anledning till längre anstånd, sist i mitten av april månad året efter taxeringsåret. Utvecklingen hade sålunda gått i riktning mot ett framflyttande av tiden för utskyldernas erläggande. Frågan om lämpligheten härav blev emellertid föremål för övervägande inom den kommitté, som år 1847 avgav betänkande angående förenklande av beskattningsväsendet samt uppbörds- och redogörelseverket. Kommittén yttrade bland annat (sid. 168), att det i flera avseenden vore lämpligast, om skatterna erlades under loppet av det år, för vilket de utgjordes, samt att avvikelse därifrån även försvårade uppbörden p å grund av de många förändringar beträffande skattskyldigs vistelseort och ekonomiska ställning, som kunde inträffa under en längre tidsutdräkt. Enligt kommitténs förslag skulle i städerna hållas en uppbördsstämma, vilken borde förläggas till september månad av taxeringsåret och vara avslutad före flyttningstiden den 1 oktober. Beträffande landsbygden föreslog kommittén, att skattebetalningen skulle uppdelas på två terminer. Den första uppbördsstämman skulle hållas under tiden från mitten av september till mitten av oktober taxeringsåret och den senare uppbördsstämman under tiden från mitten av februari till mitten av april året efter taxeringsåret. Nämnda kommittéförslag föranledde emellertid icke någon ändring i fråga om tiden för skattebetalningen. De genom 1836 års kungörelse meddelade föreskrifterna i detta hänseende förblevo nämligen gällande ända till å r 1895, då nytt uppbördsreglemente utfärdades (uppbördsreglementet den 10 maj 1895, SFS 37/1895). Tillkomsten av detta reglemente innebar dock i sak icke någon avvikelse från de regler, som dittills gällt angående tiden för uppbörden. I reglementets 9 § återfunnos samma bestämmelser härom som gällt enligt 1836 års kungörelse. Genom kungörelse den 17 juni 1908 (SFS 63/1908) erhöll 9 § i 1895 års uppbördsreglemente ändrad lydelse, varigenom en tillbakaflyttning av tiden för uppbörden ägde rum. Enligt den nya lydelsen föreskrevs nämligen, att den allmänna uppbörden skulle förrättas under tiden från och med den 1 november till och med den 15 december varje år. Om särskilda omständigheter för någon ort därtill föranledde, skulle dock, där Konungen efter där-

9 om av KB gjord framställning sådant medgåve, med uppbörden få anstå till senare hälften av januari eller till februari månad nästföljande år. Denna tillbakaflyttning av tiden för uppbördsstämman sammanhängde med de ändringar, som år 1907 blevo genomförda i fråga om beskattningsåret och för vilka i det följande skall lämnas en närmare redogörelse. 1 Nytt uppbördsreglemente utfärdades den 19 maj 1911 (SFS 27/1911). I detta reglementes 10 § återfanns samma bestämmelse angående tiden för uppbörden som i 9 § av 1895 års reglemente enligt dess år 1908 antagna lydelse. 1911 års reglemente innebar således icke någon förändring i ifrågavarande hänseende. Det nuvarande uppbördsreglementet utfärdades den 14 december 1917 (SFS 838/1917). Detta reglemente, vars 9 § och 11 § 1 mom. innehålla bestämmelser om tiden för uppbörden, har vid flera tillfällen ändrats. Enligt den ursprungliga lydelsen av dessa paragrafer skulle den allmänna uppbörden äga rum å landet under tiden från och med den 21 november till och med den 5 december varje år och i stad viss dag eller vissa dagar under tiden från och med den 1 november till och med den 15 december varje år. För såväl landet som stad gällde, att, om särskilda omständigheter för någon ort därtill föranledde, den allmänna uppbördsterminen kunde efter Kungl. Maj:ts medgivande få anstå att äga rum visst antal dagar nästföljande år under tiden från och med den 16 januari till och med februari månads utgång. Genom kungörelse den 13 november 1931 (SFS 382/1931) infördes ändrade föreskrifter i fråga om tiden för skattebetalningen, som därvid uppdelades på två terminer. I 9 §, som avser uppbörden å landet, föreskrives enligt den nuvarande lydelsen av denna paragraf följande: »Å landet försiggår den årliga allmänna uppbörden under två allmänna uppbördsterminer, den första från och med den 10 till och med den 20 november taxeringsåret, och den andra från och med den 25 april till och med den 5 maj nästföljande år; dock skall, om särskilda omständigheter för någon ort därtill föranleda samt Kungl. Maj:t på framställning av KB och efter generalpoststyrelsens hörande sådant föreskriver, med erläggandet av de utskylder, som enligt nedan givna stadganden förfalla under första uppbördsterminen, anstå till tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, dock ej längre än till andra uppbördsterminen. Under förutsättning att vad den skattskyldige å kronodebetsedel påföres i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, landstingsskatt, tingshusmedel, vägskatt och annuiteter å avdikningslän uppgår till sammanlagt minst Ho kronor, förfalla dessa utskylder till betalning med hälften av sina belopp under vardera uppbördsterminen. Vad eljest den skattskyldige å kronodebetsedel påföres, förfaller till betalning under första uppbördsterminen. För erläggande av kronoutskylder, som finnas upptagna i särskild, av häradsskrivare upprättad uppbördslängd, må KB, där så befinnes böra äga rum och annat uppbördssätt ej är i särskild författning stadgat, efter samråd med generalpoststyrelsen bestämma särskild uppbördstermin. Eljest erläggas sådana utskylder å tid, som KB äger i varje särskilt fall bestämma.» 1

Prop. 1907:47, sid. 138.

10 Bestämmelserna i 11 § 1 mom., som avse uppbörden i stad, hava numera följande lydelse: »I stad förrättas den årliga allmänna uppbörden vid två allmänna uppbördsstämmor, som äga rum, den första viss dag eller vissa dagar under tiden från och med den 5 till och med den 20 november taxeringsåret, och den andra viss dag eller vissa dagar under tiden från och med den 25 april till och med den 5 maj nästföljande år; dock må, om särskilda omständigheter för någon ort därtill föranleda samt Kungl. Maj:t på framställning av KB sådant medgiver, med erläggandet av de utskylder, som enligt nedan angivna stadganden förfalla vid första uppbördsstämman, anstå till tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, dock ej längre än till andra uppbördsstämman. Under förutsättning att vad den skattskyldige å kronodebetsedel påföres i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, landstingsskatt och annuiteter å avdikningslån uppgår till sammanlagt minst tio kronor, förfalla dessa utskylder till betalning med hälften av sina belopp vid vardera uppbördsstämman. Vad eljest den skattskyldige å kronodebetsedel påföres, förfaller till betalning vid första uppbördsstämman. Är skattskyldig berättigad att erlägga honom å kronodebetsedel påförda utskylder vid två uppbördsstämmor, äger han vid första uppbördsstämman med företeende av debetsedeln erlägga jämväl den del av kronoutskylderna, som förfaller till betalning först vid andra uppbördsstämman.» Beträffande de för uppbördsförfarandet i övrigt gällande bestämmelserna må nämnas följande. Till kronoutskylder hänföras i uppbördsreglementet årliga utskylder och avgifter till kronan samt sådana utskylder och avgifter, som enligt allmän författning eller med tillämpning av särskilda av Kungl. Maj:t meddelade stadganden uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden. I enlighet härmed uppbäras i samband med kronouppbörden följande utskylder: 1) statsskatter: statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, utskiftningsskatt, ersättningsskatt och prästerskapets till statsverket indragna tionde; 1 2) kommunala skatter: landstingsmedel, vägskatt och tingshusmedel; 3) statliga försäkringsavgifter: pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering och olycksfallsförsäkringsavgifter; 4) avgifter till vissa ömsesidiga försäkringsanstalter för brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkring; 5) frivilliga ledamotsavgifter: riddarhuskapitationsavgifter och ledamotsavgifter till hushållningssällskap; samt 6) avgifter under diverse titlar såsom avbetalningar å avdikningslån, annuiteter å egnahemslån, annuiteter å förskott för avlösning av frälseräntor, skogsvårdsavgifter och debetsedelslösen. Enligt uppbördsreglementet verkställes debiteringen av kronoutskylder å landet och i stad, där magistrat ej finnes, av vederbörande häradsskrivare. I magistratsstad (utom Stockholm) verkställes debiteringen av sådana ut1

Prästerskapets till statsverket indragna tionde är en under avskrivning ställd objektskatt ä fast egendom, som jämlikt lagen d. 9 dec. 1910 om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför (SFS 141/19 LO) upphör att utgå senast under år 1944.

11 skylder av magistraten eller, där särskild tjänsteman finnes därtill förordnad, av denne under magistratens inseende och ansvar. Kronoutskylder, som förfalla till betalning under allmän uppbördstermin eller (i magistratsstad) å allmän uppbördsstämma, debiteras i uppbördsbok. Utskylder, som icke påföras de skattskyldiga i uppbördsbok, skola upptagas i särskild uppbördslängd. Före tillkomsten av 1917 års uppbördsreglemente förrättades uppbörden på landet och i stad, där magistrat ej finnes, av vederbörande kronofogde. Detta ändrades genom berörda reglemente på så sätt, att uppbörden på landet och i stad, som nu nämnts, förrättas genom postverkets försorg. Uppbörd av utskylder, som debiterats i särskild uppbördslängd, kan dock efter KB:s förordnande verkställas av vederbörande landsfiskal eller annan landsstatstjänsteman eller, då fråga är om sådan stad utan magistrat, där stadsfogde finnes, av denne. För stad med magistrat förrättas uppbörden av magistraten eller, där särskild tjänsteman finnes därtill förordnad, av denne under magistratens inseende och ansvar. I särskilda kungörelser hava meddelats ytterligare bestämmelser beträffande kronouppbörden i vissa magistratsstäder, enligt vilka bestämmelser de allmänna uppbördsstämmorna kunna hållas — utom av kronouppbördskassör eller motsvarande tjänsteman — jämväl av bank, med vilken magistraten därom träffat avtal. För Stockholms stad gäller ett särskilt uppbördsreglemente. Det första reglementet för Stockholm utfärdades den 16 november 1814. Sedermera hava tid efter annan nya reglementen avlöst varandra. Beträffande de äldre, numera upphävda reglementena må här endast nämnas, att enligt uppbördsreglementena den 23 juli 1908 (SFS 84/1908) och den 1 april 1921 (SFS 219/1921) kronouppbördsstämman skulle vara avslutad senast den 15 december det år taxeringen skett, d. v. s. samma dag som uppbörden för hela landet skulle vara avslutad enligt 1895 års reglemente (i dess lydelse enligt 1908 års kungörelse) och enligt 1917 års reglemente vad angår stad. Det nu gällande uppbördsreglementet för Stockholm utfärdades den 17 april 1936 (SFS 130/1936). Enligt detta reglemente verkställes debiteringen av vederbörande taxeringsinspektörer. Uppbörden försiggår vid två uppbördsstämmor, som skola vara avslutade, den första den 20 november taxeringsåret och den andra den 5 maj nästföljande år. Tiderna för uppbördsstämmornas avslutande äro alltså desamma som enligt 1917 års uppbördsreglemente i dess nuvarande lydelse gälla för stad. Vid de allmänna uppbördsstämmorna skall uppbörden, i den mån densamma ej sker å överslåthållarämbetets avdelning för skatteärenden, verkställas av postverket och de banker, med vilka överståthållarämbetet därom träffat avtal. I den ovan lämnade redogörelsen har i överensstämmelse med uppbördsförfattningarnas formulering tiden för uppbörden angivits i förhållande till det år, då taxeringen ägt rum. Av väsentlig betydelse i förevarande sammanhang är emellertid den tid, som förflyter mellan inkomstens intjänande och skatteuppbörden. Det torde fördenskull böra undersökas, vilket inkomstår,

12 som under tidernas lopp avsetts med taxeringen. Frågan är med andra ord, huruvida taxeringen — liksom enligt nuvarande skattelagstiftning är fallet — avsett det nästföregående årets inkomster eller om taxering skett för det löpande årets inkomster. De under 1700-talet utfärdade bevillningsförordningarna voro i allmänhet icke så formulerade, att med ledning enbart av lagtexten någon klar uppfattning kan vinnas angående deras innebörd i ifrågavarande hänseende. Genom 1810 års bevillningsförordning avsågs emellertid uppenbarligen, att det nästföregående årets inkomst skulle beskattas. I denna förordnings artikel I — enligt vilken skatt skulle uttagas antingen genom en progressiv avgift för behållen inkomst eller såsom skydds- eller minimiavgift — föreskrevs nämligen i § 1 mom. 1 bland annat följande: »Med behållen inkomst förstås allt det överskott, som under året vunnits genom avkastning av egendom, penningar eller vad slags näring, rörelse och befattning som helst, sedan därifrån blivit avdragna de omkostnader, som i och för dess erhållande varit oundgängliga, samt räntor för skulder jämte utbetalte hushyror för eget och rörelsens behov.» I de efter år 1810 följande bevillningsförordningarna (till och med 1858 års förordning) taxerades inkomst av rörelse efter den inkomst, som åtnjutits under nästföregående år. Beträffande inkomst av tjänst voro bestämmelserna i de särskilda författningarna något olika formulerade, varför tvekan stundom kan råda om vilket års inkomst som avsågs med taxeringen. Uppenbart är emellertid, att i bevillningsförordningarna av år 1848, 1851, 1855 och 1858 inkomst av tjänst i allmänhet taxerades för det löpande året. I alla dessa förordningar funnos nämligen bestämmelser av följande innehåll: En ämbets- och tjänstemans hela påräknade inkomst för året skulle till bevillning taxeras. Om nämnda inkomst sedermera icke till hela beloppet utfölle, finge rättelse i laga ordning äga rum vid debiteringen eller, därest avgiften blivit erlagd, genom restitution. Under lön skulle hänföras all den inkomst, som en löntagare påräknade att under loppet av året genom tjänsten förvärva. Extra arvoden, traktamenten, sportler och andra extra ordinarie inkomster skulle däremot beräknas efter det belopp, vartill desamma året förut uppgått. Med 1861 års bevillningsförordning blev taxering för det löpande årets inkomst helt genomförd. Enligt denna förordning skulle inkomst av bruks-, fabriks- och handelsrörelse, sjöfart, hantverk eller annat yrke samt med tjänstebefattning förenade obestämda eller extra inkomster taxeras för det löpande året. Inkomstens beräkning skulle dock i allmänhet ske med ledning av förhållandena under det nästföregående året. Dessa bestämmelser, som med en del kompletteringar och förtydliganden återkommo i de följande bevillningsförordningarna, förblevo gällande ända till år 1907. I 1897 års bevillningsförordning och 1902 års förordning om inkomstskatt funnos — förutom ett stadgande om, att inkomsten skulle taxeras för det löpande året — följande föreskrifter till ledning vid taxeringen (10 § bevillningsförordningen och 5 § inkomstskatteförordningen):

13 »a) Inkomst av kapital och annan inkomst av arbete än lön eller pension upptages med det belopp, vartill inkomsten under nästföregående året uppgått; med iakttagande likväl dels att inkomsten första året, den åtnjutes, ävensom då den icke åtnjutits för hela föregående året, skall upptagas med det belopp, vartill densamma, enligt de upplysningar taxeringsmännen kunnat förskaffa sig, skäligen må anses för det löpande året uppgå, dels ock att, då inkomsten under det löpande året upphör, densamma upptages med det belopp, som, med det nästföregående årets inkomst till beräkningsgrund, motsvarar den tidrymd av det löpande året, för vilken inkomsten åtnjutes. b) Med allmän eller enskild tjänstebefattning förenad lön så ock pension upptages med det belopp, vartill densamma för det löpande året blivit i stat eller annorledes bestämd; börande däremot med tjänstebefattning förenade tjänstgöringspenningar, dagavlöning, sportelersättning och obestämda eller extra inkomster beräknas på sätt under a) är föreskrivet. c) Vikariatsarvode,.arvode för uppdrag av övergående beskaffenhet och all dylik tillfällig inkomst, som härflutit av annan den skattskyldiges verksamhet än hans redan till beskattning taxerade tjänst, rörelse eller yrke och som tillfallit honom så sent under ett år, att densamma icke kunnat av det årets taxerings- eller prövningsnämnd beräknas, taxeras det näst därpå följande året.» G e n o m 1907 å r s b e v i l l n i n g s f ö r o r d n i n g och f ö r o r d n i n g o m i n k o m s t s k a t t återinfördes i s k a t t e l a g s t i f t n i n g e n p r i n c i p e n o m t a x e r i n g för det nästföregående å r e t s i n k o m s t . I d e n till g r u n d för n ä m n d a f ö r f a t t n i n g a r liggande proposition e n 1 a n f ö r d e v e d e r b ö r a n d e d e p a r t e m e n t s c h e f s å s o m m o t i v e r i n g h ä r f ö r , att det blivit a l l t m e r a u p p e n b a r t , att en tillfredsställande o r d n i n g av l a n d e t s d i r e k t a s k a t t e v ä s e n ö v e r h u v u d i c k e k u n d e v i n n a s a n n o r l e d e s ä n efter g e n o m f ö r a n d e t a v helt n y a b e s t ä m m e l s e r i fråga o m b e s k a t t n i n g s å r e t j ä m t e en o m o r g a n i s a tion av t a x e r i n g s m y n d i g h e t e r n a . D e p a r t e m e n t s c h e f e n f r a m h ö l l v i d a r e , a t t de i n v e c k l a d e o c h s v å r t i l l ä m p l i g a b e s t ä m m e l s e r o m b e s k a t t n i n g s å r , s o m d å gällde, vållat en h ö g s t b e t ä n k l i g o r e d a i b e s k a t t n i n g s f ö r h å l l a n d e n a . Detta tills t å n d h a d e f ö r v ä r r a t s , s e d a n 1902 å r s i n k o m s t s k a t t e f ö r o r d n i n g t i l l k o m m i t . O h å l l b a r h e t e n a v d e n n a o r d n i n g h a d e n ä m l i g e n f r a m t r ä t t i en s k a r p a r e d a ger g e n o m i n f ö r a n d e t a v e n d e k l a r a t i o n s p l i k t , s o m p å g r u n d av s a k e n s n a t u r m å s t e a v s e det f ö r e g å e n d e året, m e d a n t a x e r i n g e n i regel avsåge det löp a n d e året. D e t t a f ö r h å l l a n d e , s o m m e d f ö r d e , a t t d e k l a r a t i o n e n ofta k o m m i t att s a k n a b e t y d e l s e för t a x e r i n g e n , h a d e o c k s å s t å t t h i n d r a n d e i v ä g e n för a n o r d n a n d e a v ett e n k l a r e och för d e n uppgiftspliktige l ä t t a r e fullgjort d e k l a r a t i o n s f ö r f a r a n d e ä n det d å v a r a n d e . D e p a r t e m e n t s c h e f e n y t t r a d e h ä r efter f ö l j a n d e : »Enligt såväl bevillningsförordningen som inkomstskatteförordningen avser taxeringen för närvarande i regel att fastställa det löpande årets inkomst. Uppenbarligen ligger häri en brist redan så till vida, som det löpande årets inkomst icke kan vara till det exakta beloppet känd, förrän året gått till ända. Skattelagstiftningen har också nödgats taga hänsyn härtill. Lön eller pension skall visserligen upptagas med det belopp, vartill densamma blivit för det löpande året bestämd i stat eller annorledes. Men icke ens denna grundsats har kunnat helt genomföras, utan avkortning av påförd skatt har måst medgivas för det fall, att lönen eller pensionen upphört under det löpande året. För övrig inkomst av arbete samt för inkomst 1

Prop. 1907: 47, sid. 129 ff.

14 av kapital gäller däremot såsom huvudregel, att den skall beräknas till det belopp vartill samma inkomst under nästföregående året uppgått, d. v. s. att inkomstkällan skall anses under löpande året lämna lika stor avkastning som under nästföregående året. Har den skattskyldige emellertid icke haft inkomst av samma inkomstkälla under nästföregående året eller har han haft inkomst därav endast under en del av det nästföregående året, kan regeln icke tillämpas. F ö r detta fall är därför föreskrivet, att taxeringen skall upptagas med det belopp, vartill inkomsten enligt de upplysningar, taxeringsmännen kunnat förskaffa sig, skäligen må anses uppgå för det löpande året. Taxeringen blir således beroende av en mera godtycklig uppskattning av den ifrågavarande inkomstkällans möjliga avkastning, och det är naturligtvis endast i sällsynta undantagsfall som en sådan uppskattning kan träffa det riktiga beloppet. Om inkomst, som skattskyldig åtnjutit hela nästföregående året, under det löpande året men före dess utgång upphör, kan huvudregeln icke heller tillämpas. I sådant fall skall inkomsten upptagas med det belopp, som med det nästföregående årets inkomst till beräkningsgrund motsvarar den tidrymd av det löpande året, för vilken inkomsten åtnjutes. Denna bestämmelse kan väl göras gällande, då inkomstkällan upphör så tidigt under året, att den skattskyldige hinner hos prövningsnämnden påkalla bestämmelsens tillämpande. Men i alla de fall, då sådant icke kan ske, är föreskriften faktiskt satt ur giltighet. Den är icke heller förenad med något stadgande om avkortning. Om en persons rörelse upphör t. ex. under oktober månad, får han i regel på grund av denna föreskrift, sammanställd med gällande processuella regler, ändock erlägga skatt för ett helt års inkomst. Taxeringen blir följaktligen i detta fall oriktig. Det finnes emellertid en grupp av inkomster, vars taxering icke är ordnad genom de av mig omnämnda bestämmelserna. Det är sådana inkomster av arbete, som icke härflyta av någon varaktig inkomstkälla, såsom tillfälliga arvoden, tillfälliga spekulationsvinster och dylikt. Att för en uppskattning av dylik inkomst under löpande året lägga till grund nästföregående års förhållanden är tydligen till följd av sakens natur uteslutet. Har inkomsten tillfallit den skattskyldige så tidigt under året, att den kan av det årets taxeringsmyndigheter beräknas, sker därför taxeringen på grund av uppskattning av löpande årets inkomst. Om åter inkomsten tillfallit den skattskyldige efter prövningsnämndens sammanträde, skulle den bliva obeskattad. För att undvika detta har gällande skattelagstiftning tillgripit en nödfallsutväg. Den föreskriver nämligen, att inkomster av ifrågavarande slag i detta fall skola eftertaxeras, d. v. s. inkomst från föregående år skall sammanslås med inkomsten under det löpande året. Genom alla dessa bestämmelser blir den inkomst, som skall utgöra föremål för taxeringen, ett ytterst heterogent begrepp.» D e p a r t e m e n t s c h e f e n a n f ö r d e v i d a r e , att f r å n d e n s k a t t s k y l d i g e s s y n p u n k t m å s t e p å t a x e r i n g e n ställas det k r a v e t , a t t d e n s a m m a icke överstege h a n s v e r k l i g a i n k o m s t . Med de d å v a r a n d e t a x e r i n g s b e s t ä m m e l s e r n a k u n d e d e t t a k r a v i m å n g a fall icke u p p f y l l a s o c h t a x e r i n g e n bleve ofta för h ö g . Å a n d r a s i d a n b o r d e f r å n s t a t e n s s y n p u n k t t a x e r i n g e n m o t s v a r a det a n s p r å k e t , att all i n k o m s t verkligen bleve b e s k a t t a d . Även d ä r u t i n n a n b r u s t e det d å v a r a n d e s y s t e m e t i m å n g a a v s e e n d e n . F ö r s t k o m m e d ä r v i d i b e t r a k t a n d e , a t t gen o m u p p s k a t t n i n g e n av det l ö p a n d e å r e t s s a n n o l i k a i n k o m s t t a x e r i n g e n n a turligtvis i flera fall bleve för låg. M e n v i d a r e m å s t e det ofta inträffa, att i n k o m s t första å r e t d e n å t n j u t e s icke alls t a x e r a d e s . B e t r ä f f a n d e s å d a n v e r k s a m h e t , s o m toge sin b ö r j a n efter p r ö v n i n g s n ä m n d e n s s a m m a n t r ä d e , v o r e det s ä k e r l i g e n e n regel, a t t i n k o m s t e n d ä r a v icke bleve f ö r e m å l för t a x e r i n g . D e a n m ä r k t a b r i s t e r n a k u n d e a v h j ä l p a s e n d a s t d ä r i g e n o m att till g r u n d

15 för taxeringen lades inkomsten för ett enda fullt bestämt år. Och skulle föremålet för taxeringen vara givet i verkligheten, kunde detta uppenbarligen icke vara något annat än det nästföregående årets inkomst. Genom att beskattningen bestämdes efter nästföregående årets inkomst, vunne man, att taxeringen alltid komme att avse en inkomst, som redan förvärvats och om vars storlek således faktiska upplysningar kunde vinnas. Mot grundsatsen att taxeringen skulle gälla det nästföregående årets inkomst hade — yttrade departementschefen — tidigare invänts, att det skulle förflyta alltför lång tid mellan inkomstens åtnjutande och skattens betalande. Man hade ansett, att det skulle medföra svårighet för den skattskyldige att gälda skatten, vilket i synnerhet bleve fallet, då inkomsten upphört, ävensom att skatten därigenom komme att lämna staten mindre avkastning än som beräknats. Departementschefen ville medgiva, att beaktansvärda skäl kunde anföras till stöd för det påståendet, att skattebetalningen särskilt i vissa fall skulle bliva väl betungande, nämligen då inkomsten upphört genom dödsfall och betalningsskyldighet således skulle komma att åligga stärbhusdelägare för inkomst, som den avlidne i livstiden åtnjutit. Enligt departementschefens mening borde därför också särskilda åtgärder vidtagas för att i dylika fall lindra stärbhusdelägares betalning av skatt för den avlidnes inkomst. I övrigt kunde den ifrågavarande olägenheten i någon mån förekommas därigenom att tiden för uppbörden av utskylderna flyttades tillbaka och således närmare tiden, då inkomsten åtnjutits. Det vore departementschefens avsikt att föreslå, att kronouppbörden, som då ägde rum under januari, februari, mars eller undantagsvis i april året efter det taxeringen skett, skulle hållas redan i november eller december under det år taxeringen verkställts. (Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen blev också tiden för uppbörden framflyttad genom kungörelsen den 17 juni 1908, enligt vilken uppbörden skulle — därest icke Konungen för någon ort medgivit anstånd — äga rum under tiden från och med den 1 november till och med den 15 december.) Av förenämnda proposition framgår vidare, att kammarrätten, som vid föregående tillfällen med stor bestämdhet avstyrkt införandet i skattelagstiftningen av grundsatsen om taxering för nästföregående års inkomst, i sitt yttrande över ifrågavarande förslag låtit sina betänkligheter därutinnan falla och förordat förslaget. Kammarrätten hade sålunda vitsordat, att de gällande reglerna angående beskattningsåret medförde ganska stora svårigheter vid tillämpningen, att samma regler stundom föranledde till att skattskyldig bleve taxerad för inkomst från två år på en gång och stundom till att inkomst bleve alldeles obeskattad samt att den bristande överensstämmelsen mellan den tid, som avsåges med taxeringen, och den tid, som självdeklarationen åsyftade, gjort olägenheterna av gällande föreskrifter än större och vållat ett tämligen allmänt missnöje med förhållandena på detta område. Två ledamöter i kammarrätten hade emellertid uttalat skiljaktig mening och ansett, att taxeringen borde omfatta det löpande årets inkomst. Till stöd därför hade dessa ledamöter huvudsakligen anfört, att vid övergången till

16 det nya systemet dubbelbeskattning icke kunde undvikas, i det att ett och samma års inkomst bleve föremål för två års taxeringar. Den ena reser T anten synes därför hava framhållit, att de föreslagna övergångsbestämmesern a komme att föranleda en skattetunga, ökad med en och en halv årsslatt. Gentemot den av reservanterna framställda invändningen framhöll d o a r tementschefen, att övergångsbestämmelserna utformats på sådant sätt, att den ökade skattebördan skulle inskränka sig till ett halvt års extra stahbeskattning. (Enligt 1907 års bevillningsförordning och inkomstskatteförordning utgjorde skattesatsen hälften av vad som eljest skolat tillämpas och som efter övergångsårets slut även tillämpades.) Reservanterna i kammarrätten hade beträffande frågan om beskattnhgsåret föreslagit den lösningen, att taxeringen skulle förklaras avse det löiande årets inkomst men upptagas med det belopp, vartill inkomsten nästföregående år uppgått. Därigenom skulle ernås, att taxering sista gången ägde rum under det år, då inkomsten upphörde. Departementschefen framiöll däremot, att en dylik metod, som ej vore oförsökt utomlands, uppenbarligen vore behäftad med betänkliga brister samt utvecklade detta på följande sätt: ^ »För det första lämnar den ingen regel för beskattningen av inkomst första året, sådan åtnjutes. Antingen måste därför förslaget kompletteras med föreskrirt i detta hänseende, vilken otvivelaktigt skulle komma att lida av det nuvarande systemets fel, eller ock varder den skattskyldige skattefri för första året. Men vicare måste metoden medföra, att det sista årets inkomst antingen icke alls eller endast till en del komme att med avseende å beloppet inverka på taxeringen. Om inkomsten upphörde vid ett årsskifte, skulle den skattskyldige för det sista året, då inkomsten åtnjutes, taxeras till det belopp, inkomsten utgjort nästföregående år, och till det sista årets inkomstbelopp toges icke hänsyn vid någon taxering. Därest inkomsten upphörde under årets lopp, t. ex. efter fem månader, skulle väl principen konsekvent genomförd innebära, att den skattskyldige för det sista året taxerades för fem månaders inkomst, beräknad till fem tolftedelar av nästföregående års inkomst. I detta fall skulle sju tolftedelar av nästföregående års inkomst och inkomsten under det sista årets första fem månader icke i fråga om beloppet bliva föremål för taxering. Dessa nu angivna resultat skulle i olika fall ställa sig fördelaktiga eller ofördelaktiga för den skattskyldige. Jag framhåller häremot, att den av mig föreslagna metoden föranleder till att all inkomst varder taxerad till det verkliga beloppet, ingenting mera och ingenting mindre.» Det i ovannämnda proposition framlagda förslaget bifölls av riksdagen. I 1907 års bevillningsförordning och inkomstskatteförordning intogos sålunda bestämmelser av innehåll, att skattskyldig skulle taxeras för den inkomst, han åtnjutit under det nästföregående året. Samma grundsats bibehölls i 1910 års skatteförfattningar och återfinnes jämväl i vår nu gällande skattelagstiftning. Enligt nämnda lagstiftning åsyftas med taxeringen den inkomst, som den skattskyldige åtnjutit under beskattningsåret. Till förklaring av innebörden härav sägs i 3 § kommunalskattelagen — vilken bestämmelse jämlikt 3 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äger tillämpning jämväl vid den statliga taxeringen — att med taxeringsår förstås »det kalenderår, under vilket taxering verkställes, och med beskattningsår det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret, eller, där

17 räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret». Av den här lämnade redogörelsen torde framgå, att tiden mellan inkomstförvärv och skattebetalning varit mycket kort under perioden 1861—1907. Taxeringen avsåg då det löpande årets inkomst och uppbörden skedde redan i januari—mars året därpå. Ä andra sidan kan sägas, att efter den år 1931 beslutade uppdelningen av kronouppbörden på två terminer den tid, som förflyter mellan inkomstförvärv och skattebetalning är mera vidsträckt än någonsin förut. Sedan inkomsten intjänats under ett år, erlägges sålunda en del av kronoskatten i november året därpå och återstående del av denna skatt först i april—maj under det därefter följande året. § 2.

Kommunalutskylder.

Kommunaluppbörden avser följande utskyldstitlar: 1) allmän kommunalskatt, varunder även inbegripes avgifter till kyrka och skola samt till prästerskapets avlöning; samt 2) skogsaccis, som dock ej behöver uppbäras i sammanhang med den allmänna kommunaluppbörden utan i stället kan uppbäras vid särskild uppbördsstämma efter utgången av oktober det år, då virkestaxeringen ägt rum. I viss utsträckning kan jämväl vägskatt debiteras och uppbäras i sammanhang med kommunaluppbörden. 1 Vissa kommunala avgifter såsom sotnings-, renhållnings- och snöskottningsavgifter uppbäras även flerstädes — särskilt i städer, köpingar och municipalsamhällen — i samband med uppbörden av kommunalutskylder. Debiterings- och uppbördslängd upprättas för landskommun av kommunalnämnden. Beträffande tiden för uppbörden föreskrevs i 1862 års förordning om kommunalstyrelse på landet (SFS 13/1862) enligt förordningens ursprungliga lydelse, att stämma för uppbörd av kommunalutskylder skulle på lämplig ort inom kommunen före februari månads utgång förrättas av kommunalnämnden eller vissa dess medlemmar, såvida icke kommunalstämman funne skäligt att på annat sätt om uppbörden förordna. Den kommitté, som utarbetade de till grund för 1862 års kommunalförfattningar liggande förslagen, yttrade i sin motivering beträffande uppbördstiden följande: »Den på rättvisa och klokhet grundade och av vår lagstiftning även i allmänhet omfattade grundsats, att skatten ej förr bör ifrågakomma än inkomsten för samma tid är inskördad, en grundsats, som allmänna lagen uttrycker med de konkreta orden 'rätter avradsdag är Thome dag före jul, då skall bonde avråd utgiva', och från vilken alla föreskrifter om uppbördstiderna hos oss utgå, har även i detta förslag blivit tillämpad. Den leder emellertid till den lätt förklarliga följd, att stämman för uppbörd av utskylderna för ett löpande år ofta icke förr än inpå närmast följande kan komma att hållas; och av skäl, som redan ligga uttalade i det ovan sagda, har den ock i detta förslag måst inskjutas på det nästa året.» 1 Enligt kungörelsen d. 13 aug. 1936 med vissa bestämmelser angående förfarandet vid debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av vägskatt annorledes än genom länsstvrelsens försorg (SFS 485/1936).

2—J08779.

18 Enligt den ursprungliga lydelsen av nyssnämnda förordning skulle alltså uppbördsstämma i landskommun alltid hållas före februari månads utgång. Detta ändrades genom kungörelse den 29 oktober 1881 (SFS 57/1881) så till vida, att kommunalstämman medgavs rätt att om tiden eller sättet för uppbörden annorlunda förordna. Avsikten med denna ändring var, att lämna landskommun samma frihet, som stadskommun redan ägde, att — där så befanns lämpligt — besluta annan tid för uppbörden än den reguljära och att fördela uppbörden på flera terminer. 1 Vad angår tiden för uppbörden gälla enligt den nuvarande kommunallagstiftningen samma föreskrifter. Sålunda stadgas i 73 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet (SFS 251/1930), att uppbördsstämma för erläggande av kommunalutskylder skall före februari månads utgång på lämpligt ställe inom kommunen förrättas av kommunalnämnden eller på dess ansvar av vissa dess medlemmar eller kommunens tjänstemän, såvida icke kommunalstämman eller, där kommunalfullmäktige finnas, dessa annorledes bestämt om tiden eller sättet för uppbörden. I stad — utom Stockholm — åligger det magistraten eller, där sådan ej finnes, drätselkammaren att låta upprätta debiterings- och uppbördslängd å kommunalutskylderna. Angående uppbörds tiden i stad föreskrevs i 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad (SFS 14/1862), att drätselkammaren, sedan debiterings- och uppbördslängden blivit slutligen granskad, skulle utfärda debetsedlar och verkställa uppbörden på den tid, varje stad kunde finna för sig lämplig. Ovannämnda kommitté yttrade i sin motivering till stöd för denna anordning, att kommittén ej ansett sig böra utsätta tiden för uppbördens anställande i stad samt att tidens bestämmande helst syntes böra få ankomma på kommunen själv efter prövning av olika bruk och förhållanden. E n bestämmelse av likartat innehåll återfinnes i lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad (SFS 252/1930). I 68 § av denna lag sägs nämligen, a t t uppbörd verkställes med iakttagande av därom i drätselkammarens reglemente givna föreskrifter av drätselkammaren å tid och i ordning, som bestämmas av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan. I Stockholm verkställes kommunaluppbörden vid tre av de fem allmänna uppbördsstämmor, som enligt uppbördsreglementet för Stockholm årligen skola äga rum. Såsom framgår av vad ovan nämnts skedde inbetalningen av kommunalutskylder efter tillkomsten av 1862 års kommunalförfattningar och intill å r 1907 under året efter inkomståret. Genom 1907 års författningsändringar i fråga om beskattningsåret har emellertid kommunaluppbörden kommit att förläggas till andra året efter inkomståret. I fråga om uppbörden i den kyrkliga kommunen föreskrevs i 38 § förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd 1

Riksdagens skriv. 1881:7.

19 (SFS 15/1862), att kyrkostämmans beslut om uttaxering skulle delgivas, i kyrkoförsamling p å landet vederbörande kommunalnämnd och i stad drätselkammaren, vilka det var i sin ort ålåge att verkställa debitering och uppbörd av dessa avgifter. Någon viss tid för uppbörden var således icke föreskriven, men det torde hava förutsatts, att uppbörd skulle ske samtidigt som uppbörden av den borgerliga kommunens skatter. Därest så icke skulle vara fallet, ägde kyrkostämman besluta om annan ordning för uppbördens verkställande. Vad särskilt angår avgifterna till prästerskapets avlöning, så hade det enligt tidigare bestämmelser ankommit på prästerna själva att verkställa uppbörden härav. Detta ändrades genom förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster (SFS 43/1862) på så sätt, att uppbörden skulle ombesörjas av vissa av församlingen utsedda uppbördsmän. Enligt sistnämnda förordning skulle uppbörden av de avgifter, som blivit bestämda i penningar, verkställas senast den 1 oktober och uppbörden av de avgifter, som vore bestämda i persedlar att utgå efter medelmarkegångspris, senast den 1 mars följande år. Genom lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning (SFS 141/1910) föreskrevs (20 §), att församlingsavgifterna till gäldandet av prästerskapets avlöning skulle inom varje församling debiteras och uppbäras i samma ordning som avgifter till kyrka och skola, d. v. s. i regel på sätt, som om kommunalutskylder är stadgat. I 60 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse (SFS 259/1930) givas angående uppbörden av vad kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutat till uttaxering i huvudsak samma föreskrifter som enligt 38 § i 1862 års förordning. Den enligt nämnda förordning kyrkostämman medgivna rätten att besluta om annan ordning för uppbördens verkställande är emellertid upphävd. I detta sammanhang må även nämnas, att enligt 5 § lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond (SFS 404/1932) skall till kyrkofonden erläggas en allmän kyrkoavgift. Denna utgöres av varje pastorat i förhållande till det antal skattekronor, för vilket församlingsavgifter erläggas till pastoratet. Kyrkoavgiftens grundbelopp utgör 15 öre för skattekrona. Konungen bestämmer årligen, hur stor del av grundbeloppet som skall för året uttagas. Med kyrkofondens inkomster — däribland influtna kyrkoavgifter — finansieras bland annat emeritilöner för präster. Prästlönekostnaderna i övrigt gäldas däremot i huvudsak av pastoraten själva genom avkastningen av vederbörande pastorats prästlönetillgångar ävensom med uttaxerade församlingsavgifter. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är att den allmänna kyrkoavgiften såsom framgår av vad nu nämnts utgöres efter en för samtliga pastorat i riket lika utdebitering. Den innebär sålunda en form av skatteutjämning mellan pastoraten. Frågan om en sådan skatteutjämning var under förarbetena till lagen om kyrkofond föremål för ingående överväganden. 1927 års prästlöneregleringssakkunniga framhöllo i sitt år 1929 avgivna betänkande, att prästlönekostnaderna i princip borde helt utjämnas mellan de

kyrkliga kommunerna. Kyrkofonden skulle enligt de sakkunnigas förslag vara ett centralorgan för det prästerliga avlöningsväsendet. För bestridandet av prästlönekostnaderna erforderliga medel skulle anskaffas — förutom genom ersättningar av staten och viss förmögenhetsavkastning — genom en kyrkligt-kommunal beskattning, som proportionellt belastade de särskilda församlingarna i förhållande till varje församlings kommunala skatteunderlag. 1931 års prästlöneutredning ansåg däremot någon allmän skatteutjämning pastoraten emellan icke böra ifrågakomma samt anförde därom följande: 1 »Vad särskilt beträffar utjämningen pastoraten emellan av bördorna för avlönande av prästerskapet, så anse de sakkunniga, att frågan om skatteutjämning mellan kommunerna bör lösas för alla kommunala utgiftsområden samfällt. En sådan allmän skatteutjämning förekommer ju redan genom utjämningsskatten och de därmed gäldade bidragen till skattetyngda kommuner. Denna skatteutjämning omfattar även prästlönekostnaderna. Vill man åstadkomma en längre gående skatteutjämning mellan kommunerna, torde man enligt de sakkunnigas mening böra vidare utbygga den allmänna skatteutjämningen. En isolerad utjämning på ett enda utgiftsområde synes däremot icke vara lämplig, ty den kan i det särskilda fallet medföra en skärpning av olikheten pastoraten emellan av den totala skattebördan. Det är nämligen ingalunda säkert, att de pastorat, som hava den tyngsta totala skattebördan, också äro de mest betungade i fråga om avgifter till prästerskapet.» 1931 års prästlöneutredning föreslog emellertid, att därest kyrkofondens inkomster efter gäldandet av tillskotten till pastoraten icke försloge för täckandet av fondens utgifter för pastoratens gemensamma ändamål, medel därtill skulle anskaffas genom uttagande från de särskilda pastoraten av en allmän kyrkoavgift. Denna skulle utgå på så sätt, att varje pastorat till kyrkofonden erlade ett visst över hela riket lika högt belopp för skattekrona. Vid framläggandet av proposition till 1932 års riksdag med förslag bland annat till lag om kyrkofond anslöt sig vederbörande departementschef i ifrågavarande hänseende till 1931 års prästlöneutrednings förslag samt anförde därvid följande: 2 »När jag alltså intager ståndpunkten, att prästlöneväsendet alltfort bör vara en pastoratens angelägenhet, förbiser jag ingalunda, att frågan om en längre gående utjämning av de kommunala skattebördorna än den, som för närvarande äger rum, blir en alltmer trängande nödvändighet. Enligt min mening är det emellertid icke lämpligt att genomföra utjämningen, isolerad till ett speciellt område, helst som skatteutjämningsfrågan för närvarande i hela sin vidd är föremål för behandling.3 I varje fall måste det tillses, att utjämningen icke sker på sådant sätt, att härigenom den kommunala självstyrelsen inskränkes.» I nämnda proposition föreslogs emellertid, att jämte församlingsavgiften skulle erläggas en allmän kyrkoavgift, vilken skulle utgå lika för hela riket. Såsom motivering härför anförde departementschefen, att det icke vore överensstämmande med rättvisa och billighet, att storstadspastoraten, vilka 1

Prop. 1932:187, sid. 122. Prop. 1932:187, sid. 190. i ' • 8 Därmed åsyftades skatteutjämningsberedningens då pågående utredning angående skatteutjämningsfrågan. Beredningens, principbetänkande avgavs under år 1932. 2

21 med ytterst låga församlingsavgifter kunde gälda sina prästlönekostnader, skulle med lägre belopp än skattetyngda landsortspastorat bidraga till utgifterna för pastoratens gemensamma ändamål, exempelvis det prästerliga pensionsväsendet och adjunktsinstitutionen. Enligt dittills gällande bestämmelser vore detta emellertid fallet. Då berörda obillighet skulle avlägsnas genom införandet av den föreslagna allmänna kyrkoavgiften, tvekade departementschefen icke att biträda detta förslag. Förslaget om införande av allmän kyrkoavgift bifölls av riksdagen. Beträffande vissa städer och även åtskilliga landskommuner får inbetalning av kommunalutskylder numera — förutom å uppbördsstämma — ske genom förmedling av banker eller genom beloppets insändande medelst postanvisning eller inbetalningskort, som vidfogats debetsedeln, ävensom genom skattebeloppets insändande i check eller postremissväxel. Inbetalning kan i allmänhet även ske genom beloppets insättande på vederbörande kommuns postgirokonto.

ANDRA

K A P 1 T L E T.

A n o r d n i n g a r för frivillig f ö r s k o t t s a v s ä t t n i n g till g ä l d a n d e av utskylder. Frågan om uppmuntran från det allmännas sida åt sådana anstalter, som hava till syfte att för de skattskyldiga underlätta skattebetalning, har under de senaste årtiondena vid flera tillfällen varit under omprövning. I en vid 1918 års riksdag i första kammaren väckt motion, nr 124, hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående möjligheten att genom statsbidrag åt organisationer, som avsåge att främja skatteinbetalning, eller genom andra liknande åtgärder åstadkomma minskade restantier och avskrivningar av skatter, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Motionen bifölls av riksdagen, som i samband därmed uttalade, att det syntes kunna ifrågasättas, om icke medlemmarna i sammanslutningar av antytt slag genom att avstå från ränta å i förskott gjorda inbetalningar kunde bidraga till förvaltningskostnaderna, helst som förvaltningen därigenom skulle i icke oväsentlig grad förenklas. Den skrivelse, som i enlighet med riksdagens ifrågavarande beslut avläts, föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I anledning av två vid 1921 års riksdag väckta motioner, nr 145 i första kammaren och nr 244 i andra kammaren, om åtgärder för en mer effektiv skatteuppbörd framhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t, att det vore av vikt för det allmänna att uppmuntra sådana anstalter, som avsåge att i småposter uppsamla och sedermera inbetala skattebelopp. Dylika anstalter vore dels s. k. intressekontor och dels anordningar av arbetsgivare, som efter frivillig överenskommelse innehölle en del av arbetarnas inkomster för att gälda skatterna. Då intressekontoren avsåge såväl krono- som kommunalskatterna, syntes det riksdagen böra ankomma på staten lika väl som på kommunerna att stödja dessa anstalter. 1924 års uppbördssakkunniga, som hade i uppdrag att verkställa utredning angående åtgärder för åvägabringande av en rationell skatteuppbörd, anförde i skrivelse den 10 december 1925 till chefen för finansdepartementet, att det för det fortsatta utredningsarbetet rörande en omläggning av uppbördsförfarandet vore önskvärt, om genom postverkets försorg kunde i anslutning till postgirorörelsen inrättas ett kontor med uppgift att för de skattskyldigas räkning mottaga förskottsavsättningar för skatteändamål samt full-

göra skatteinbetalningar till vederbörande uppbördsmyndighet. De sakkunniga anhöllo därför, att bemyndigande måtte utverkas för postverket att inrätta ett dylikt kontor. I anledning av nämnda framställning bemyndigade Kungl. Maj:t genom brev den 15 januari 1926 generalpoststyrelsen att tillsvidare i anslutning till postgirorörelsen förmedla betalning av skatt enligt de närmare bestämmelser, som styrelsen meddelade. Samtidigt förordnade Kungl. Maj:t om skyldighet för redogörare hos statsmyndighet att tillsvidare enligt de närmare bestämmelser, som av riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen gemensamt utfärdades, till postverket redovisa belopp, som tjänsteman önskade genom avdrag å sin avlöning avsätta till skatt medelst inbetalning å postgirokonto. Ifrågavarande bestämmelser meddelades av de båda ämbetsverken genom kungörelse den 9 februari 1926, vari bland annat stadgades, att befattningshavare i statens tjänst, som önskade genom avdrag å sin avlöning avsätta medel till skatt medelst inbetalning å postgirokonto, hade att ingiva skriftlig anmälan härom till redogöraren hos den myndighet, vilken utbetalade avlöningen, och därvid uppgiva, huru stort belopp, som vid varje avlöningstillfälle skulle avsättas för ändamålet. Postgirokontorets skatteinbetalningsförmedling, som omhänderhades av en särskild »skatteavdelning» inom kontoret, trädde i funktion i februari 1926. Redogörelse för skatteavdelningens organisation och verksamhet har lämnats i en den 16 februari 1932 dagtecknad promemoria av dåvarande byråchefen Döss, vilken promemoria intagits som bilaga till första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4 vid 1932 års riksdag. I promemorian anföres, bland annat, följande: »Såsom av innehållet i ovan angivna kungörelser och meddelanden etc. framgår, hygger postgirots skatteförmedlingsverksamhet på systemet med förskottsavsättningar av skatt. Beträffande löntagare sker detta i allmänhet så, att vederbörande avlöningsförrättare vid avlöningstillfällena innehåller överenskommet belopp av lönen. Bemyndigande härtill har av vederbörande löntagare lämnats å nedre delen av den blankett, vara han anmält sin önskan att anlita skattepostgirot. De innehållna medlen redovisas till postgirokontoret genom insättning å postgirokontorets postgirokonto nr 1926 ('skattebetalarnas postgirokonto'). Samtidigt skall till postgirokontoret insändas specifik förteckning över sålunda redovisade medel. Redogörare hos statsmyndighet är (jämlikt kungl. kungörelsen den 15 januari 1926, nr 7) skyldig biträda vid sådan förskottsavsättning. I fråga om privata företag är avlöningsförrättarens medverkan däremot helt beroende av respektive företags inställning till saken. Personer, som icke äro löntagare eller som av andra skäl icke kunna lämpligen få sina skatteavsättningar gjorda genom löneavdrag, kunna anlita skattepostgirot genom att själva till postgirokontoret insända förskottslikvider för skatteändamål. Debetsedel skall i god tid insändas till postgirokontoret. Även detta sker i många fall genom förmedling av vederbörande avlöningsförrättare. Sedan skatten genom postgirokontorets försorg till fullo gäldats och försetts med vederbörande skatteuppbördsmyndighets kvitto, återsändes debetsedeln till den skattskyldige. För arbetet med skattebetalningsuppdragen har inom postgirokontoret upprättats en särskild avdelning, postgirokontorets skatteavdelning. Denna arbetar efter i stort sett samma system som postgirokontoret i övrigt. För varje skattebetalare

24 upplägges sålunda ett konto med sitt särskilda nummer, vilket konto krediteras respektive debiteras gjorda in- och respektive utbetalningar. Genom kontoutdrag, som utfärdas varje kvartal, underrättas de skattskyldiga om förekomna omsättningar samt beloppet av innestående behållning. Skulle denna icke förslå till gäldande av förestående skattebetalning, påminnes skattskyldig om angelägenheten att göra en kompletterande inbetalning. Postgirokontoret remitterar skattebeloppen till respektive uppbördsmyndigheler antingen genom girering till uppbördsmyndighets postgirokonto eller — i de fall konto saknas — genom utbetalningskort. Samtidigt översändas debetsedlarna för kvittering. Inga avgifter upptagas för postgirots bestyr med skatteförmedlingen. — — •— — Postgirokontoret har icke funnit anledning vägra de till skattepostgirot anslutna sin medverkan till betalning även av andra större och mera regelbundet återkommande utgiftsposter än skatter. Sålunda har skattepostgirot åtagit sig att förmedla betalning av hyror, försäkringspremier o. d. Tillvägagångssättet har härvidlag i stort sett varit detsamma som gällt beträffande skattebetalningen. — — — ; Angående det ekonomiska resultatet av postgirokontorets skattebetalningsförmedling må i korthet nämnas, att inkomsterna av ifrågavarande verksamhet, vilka endast utgöras av ränteinkomster för å skattekontona innestående medel, för närvarande knappast fullt täcka de å verksamheten belöpande utgifterna. — •— — Men man torde utan tvekan kunna påstå, att skattebetalningsförmedlingen i fråga varit och är till stor nytta för de därtill anslutna enskilda skattskyldiga och att såväl staten som respektive kommuner genom anordningen tillförts avsevärda skattebelopp, som de den förutan icke, i varje fall icke utan kostnader, kunnat uttaga.» I n t r e s s e k o n t o r s f r å g a n u p p t o g s p å n y t t i e n m o t i o n , n r 179 i första k a m m a r e n , vid 1927 å r s r i k s d a g . Efter att först h a v a n ä r m a r e angivit f ö r u t s ä t t n i n g a r n a för i n r ä t t a n d e a v i n t r e s s e k o n t o r o c h r e d o g j o r t för d y l i k a a n s t a l t e r s olika a r b e t s u p p g i f t e r o c h a r b e t s s ä t t a n f ö r d e m o t i o n ä r e n : »Vad jag här ämnar begära är, att statsmakterna måtte undersöka, om de icke kunde genom ett administrativt förfogande verksamt bidraga till att statstjänstemän i gemen finge, om de så önskade, komma i åtnjutande av de fördelar, som intressekontorsrörelsen kan medföra. Vad jag vill föreslå är, att staten erbjuder sin personal samarbete, där personalen önskar driva intressekontorsrörelse, och då först och främst gör allt för att underlätta dylika intressekontors indrivningsarbete, det led i deras verksamhet, som hart när oundgängligen kräver arbetsgivarens medverkan. » M o t i o n ä r e n f r a m h ö l l , att d e n e n d a f o r m a v d i r e k t e k o n o m i s k t b i d r a g , s o m s t a t s v e r k e t b e h ö v d e l ä m n a , syntes v a r a ett m e d g i v a n d e för c e n t r a l k a s s o r (vilk a t ä n k t e s skola f u n g e r a s å s o m ett slags i n t r e s s e k o n t o r ) a t t a n l i t a v e d e r b ö r a n d e v e r k s t j ä n s t e b r e v s r ä t t för sina r e k v i s i t i o n e r o c h p e n n i n g r e m i s s o r . I f r å g a v a r a n d e m o t i o n avslogs av första k a m m a r e n , v a r m e d f r å g a n för d e n g å n g e n fallit. F r å g a n förelades å n y o r i k s d a g e n i en m o t i o n , n r 230 i första k a m m a r e n , v i d 1930 å r s r i k s d a g . M o t i o n e n a n g a v s a v s e »att p å k a l l a r i k s d a g e n s u p p m ä r k s a m h e t p å s t a t e n s s k y l d i g h e t s o m a r b e t s g i v a r e a t t m e d v e r k a till i n t r e s s e k o n t o r s r ö r e l s e n s f r ä m j a n d e b l a n d i s t a t s f ö r v a l t n i n g e n a n s t ä l l d a » . Efter en h ä n v i s n i n g till en redogörelse för f r å g a n s tidigare b e h a n d l i n g i r i k s d a g e n u t -

25 talades vidare, bland annat, att inrättandet av ett intressekontor lika mycket vore en arbetsgivarens angelägenhet som en angelägenhet för den anställde. I anslutning härtill erinrades om att enskilda arbetsgivare i ett flertal fall energiskt gått in för att realisera intressekontorsidén vid sina företag och icke ens dragit sig för mycket betydande kostnader härför. Motionen utmynnade i en hemställan, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande möjligheterna för staten att medverka till inrättande av och stöd åt intressekontor eller därmed jämförliga välfärdsanordningar för inom statsförvaltningen anställda. Över motionen infordrades yttranden från statskontoret och generalpoststyrelsen samt vissa personalorganisationer. Statskontoret förklarade sig anse frågan vara av den vikt, att den borde göras till föremål för närmare utredning, samt framkastade i samband därmed tanken p å intressekontor, omfattande alla slag av medborgare och tillkomna genom kommunernas medverkan. Generalpoststyrelsen uttalade, att inrättandet av en statlig intressekontorsrörelse enligt något av i motionen angivna olika alternativ, såvitt för det dåvarande kunde bedömas, icke torde medföra något nämnvärt ökat arbete för postanstalterna. Samtliga från personalsammanslutningar gjorda uttalanden underströko livligt önskvärdheten av en statlig utredning av här berörda frågor. Motionen bifölls av riksdagen, som i sin skrivelse 1 i ärendet för egen del, bland annat, anförde: »Även riksdagen håller före, att frågan om statens stödjande av intressekontorsrörelsen är av den vikt, att den bör göras till föremål för en närmare utredning. De olika förslag, som i motionen anförts, liksom även statskontorets uppslag böra därvid prövas. Riksdagen, som i frågans nuvarande läge givetvis icke vill förorda något visst av dessa förslag, vill dock påpeka, att redan förslagen och det utredningsmaterial, som riksdagens vederbörande utskott införskaffat, giva vid handen, hurusom det syfte, som en intressekontorsrörelse inom statsförvaltningen avser att främja, torde kunna nås genom jämförelsevis obetydliga kostnader för staten och att intressekontor för statsanställda säkerligen läte sig utformas så, att de kunna bliva till tjänst för alla tjänstemannagrupper, oberoende av om dessa äro fåtaliga eller stora. Ehuruväl från statens synpunkt intressekontorens skatteindrivande verksamhet är av mycket stor betydelse, synes det dock riksdagen som om denna verksamhet icke får göras till den alltför dominerande, när frågan skall utredas.» Ehuru riksdagen sålunda redan till Kungl. Maj:t avlåtit skrivelse i intressekon torsfrågan, återupptogs denna fråga genom en motion, nr 102 i första kammaren, vid 1932 års riksdag. I motionen erinrades om det aktuella kravet på uppbördsreformer och som ett led häri på inrättande av s. k. intressekontor. Efter att hava hänvisat till en redogörelse för verksamheten vid Örebro stads kommunala intressekontor hemställde motionären, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville begära, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning om det ungefärliga antalet medlemmar, som i landet nu * funnes anslutna till intressekontor och skattekassor, samt utreda huruvida statsbidrag till dessas kostnader icke lämpligen borde utgå eller om på 1

Riksdagens skriv. 1930: 250, sid. 5.

26 annat sätt verksamheten kunde uppmuntras för erhållande av ökad medlemsanslutning och därigenom ett bättre uppbördsresultat. Motionen avslogs av riksdagen. I en den 19 oktober 1931 dagtecknad, till finansdepartementet ingiven promemoria föreslog statstjänarnas centralorganisation, att samtliga avlöningsförrättare inom statsförvaltningen skulle åläggas skyldighet att, där tjänsteman anmälde sig tillhöra för inkasso- och hjälpverksamhet bildad särskild centralkassa, verkställa det avdrag å vederbörande tjänstemans avlöning, som av centralkassan begärdes, och omedelbart redovisa de sålunda från avlöningen avdragna medlen till centralkassan medelst tjänstepostgiro, ävensom att verksmyndighet skulle äga medgiva sådan centralkassa, som av myndigheten prövades kunna godkännas, att för korrespondens och försändning av medel använda myndighetens tjänstebrevsrätt. Härvid förutsattes, att myndighetens prövning av centralkassan närmast skulle avse att konstatera, att erforderlig kontroll funnes anordnad i fråga om medlens redovisning. Under hänvisning till 1930 års riksdagsskrivelse och nyss omförmälda promemoria anbefallde Kungl. iMaj.t genom brev den 13 november 1931 statskontoret att, med särskilt beaktande av vad i berörda promemoria anförts och förordats, verkställa utredning rörande möjligheterna för staten att medverka till inrättande av och stöd åt intressekontor eller därmed jämförliga välfärdsanordningar för inom statsförvaltningen anställda ävensom att inkomma med det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. Statskontoret avgav utlåtande den 11 februari 1932. I detta erinrades först om 1930 års riksdags uttalande om vad som borde beaktas vid en dylik utredning. Därefter anförde statskontoret, bland annat: »Statskontoret är av den uppfattningen, att statens understödjande verksamhet gentemot intressekontor och centralkassor tills vidare bör avse allenast sådana intressekontor och centralkassor, som antingen äro till sitt verksamhetsområde lokalt begränsade eller omfatta viss större personalsammanslutning. Givetvis bör dessutom fordras, att verksamheten är eller kan anses bliva av mera betydande omfattning och att en fast organisation förefinnes såsom underlag för denna verksamhet. Därest så icke skulle vara förhållandet, torde nämligen skattepostgirokontoret kunna fylla det behov av förenkling i fråga om inbetalningen av allmänna avgifter m. m., som gör sig gällande. Det synes böra tillkomma Eders Kungl. Maj:t att efter närmare prövning avgöra, huruvida ett intressekontor eller en centralkassa är av den omfattning och fyller sådana fordringar i övrigt, att statligt understöd bör lämnas densamma. Därest Eders Kungl. Maj:t skulle finna förutsättningarna i nämnda hänseende vara för handen, torde Eders Kungl. Maj:t vilja antingen själv utse någon person att övervaka verksamheten eller uppdraga åt någon myndighet att genom ombud följa denna. Statens representant lärer därvid särskilt böra beakta, att kontrollanordningarna beträffande omhänderhavda medel äro tillfredsställande och betryggande samt att verksamheten kan anses i fortsättningen tjäna ett mera allmänt ändamål, framför allt beträffande uppbörd av statliga och kommunala skatter och avgifter. Intressekontor och centralkassor, som sålunda blivit av Eders Kungl. Maj:t godkända för erhållande av statligt understöd, torde böra såväl medgivas rätt att, såsom i promemorian föreslagits, betjäna sig av vederbörande redogörare hos statsmyndigheterna för innehållande, efter anmälan av vederbörande tjänsteman, utav

27 avlöning och det innehållna beloppets översändande till intressekontoret eller centralkassan som ock erhålla tjänstebrevsrätt för korrespondens i inkassoärenden. Statskontoret bortser icke från att genom dessa anordningar ökat arbete i någon mån kommer att åläggas redogörarna samt att detta liksom medgivandet att begagna sig av tjänstebrevsrätten föranleder i någon mån ökade kostnader för statsverket. Då emellertid riksdagen tydligen varit av den meningen, att understöd i någon form bör lämnas intressekontor eller därmed jämförliga välfärdsanordningar, torde de nu föreslagna åtgärderna fä anses stå i anslutning till det med riksdagsskrivelsen den 21 maj 1930, nr 250, avsedda ändamålet. De centralkassor, som här torde komma i fråga, böra givetvis vara verksamma inom statsförvaltningen, och intressekontoren böra avse statstjänstemännen inom visst område eller viss grupp bland dem.» Efter tidigare muntliga förhandlingar mellan statsförvaltningens tjänstemannaförening, föreningen Kvinnor i statens tjänst och centralförvaltningens personalförening, å ena, samt generalpoststyrelsen, å andra sidan, ingåvo dessa organisationer den 28 oktober 1932 till styrelsen en gemensam framställning i frågan om inrättande av intressekontor för statens befattningshavare. Med anledning av denna framställning avlät generalpoststyrelsen den 29 november 1932 en underdånig skrivelse, vari hemställdes bland annat, att ett intressekontor för statens befattningshavare och sådana f. d. befattningshavare, som åtnjuta statspension, skulle från och med 1933 års ingång tills vidare försöksvis vara anordnat inom postgirokontoret. Över generalpoststyrelsens förslag avgav statskontoret den 14 december 1932 av Kungl. Maj.t begärt utlåtande, vari anfördes bland annat, att statskontoret ej hade något att erinra mot att såsom ett led i den av riksdagen genom skrivelse år 1930 begärda utredningen försöksvis från och med 1933 års ingång intressekontorsrörelse anordnades vid postgirokontoret i enlighet med de allmänna grunder, som angivits i generalpoststyrelsens nyssnämnda i ärendet gjorda framställning. Genom brev den 12 oktober 1933 till generalpoststyrelsen förordnade Kungl. Maj:t, att vid postgirokontoret skulle från 1934 års ingång tillsvidare vara anordnat ett intressekontor för befattningshavare och pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst (statens intressekontor). Detta skulle hava till huvudsaklig uppgift att med medel, som inflöte till intressekontoret genom regelbundna avdrag å vederbörandes avlöning eller pension, ombesörja betalning av skatt samt, jämte skatt, andra mera regelbundet förekommande utgifter. I nämnda brev föreskrev Kungl. Maj:t angående intressekontorets verksamhet »att vid utbetalningar från intressekontoret skall iakttagas, att kontoret icke vid något tillfälle har utestående tillgodohavande hos vederbörande befattningshavare till högre belopp än det som enligt träffad överenskommelse månatligen avdrages å hans avlöning för kontorets räkning; att intressekontoret ä tillgodohavanden hos befattningshavarna äger tillgodoräkna sig ränta efter en räntesats av 5 procent;1 att ränta icke skall utgå för hos intressekontoret innestående medel; 1

Genom beslut den 29 november 1935 förordnade Kungl. Maj:t, att räntan skulle utgå med minst 50 öre för halvår.

28 att tjänsteman, som har att utbetala avlöning eller pension varom nu är fråga, skall äga att för korrespondens i intressekontorsärende begagna sig av vederbörande verks eller pensionsanstalts tjänstebrevsrätt; samt att generalpoststyrelsen skall hava att snarast möjligt efter varje kalenderårs utgång till Kungl. Maj:t avgiva redogörelse rörande verksamheten vid intressekontoret under året, därvid särskilt skall uppgivas storleken av intressekontorets ränteinkomster samt av dess kostnader för verksamheten, börande, där kostnaderna överstiga ränteinkomsternas belopp, styrelsen hos Kungl. Maj:t göra framställning angående sättet för täckande av nettoutgiften». Kungl. Maj:t förklarade vidare, att generalpoststyrelsen skulle äga meddela de närmare bestämmelser rörande intressekontorets verksamhet, som kunde befinnas erforderliga. Genom kungörelse den 12 oktober 1933 (SFS 573/1933) föreskrev Kungl. Maj:t, att myndighet eller tjänsteman, som hade att utbetala avlöning eller pension varom nu är fråga, skulle vara skyldig att tillsvidare enligt de närm a r e bestämmelser, som meddelades av riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen gemensamt, till nämnda intressekontor redovisa belopp, som befattningshavare eller pensionstagare önskade genom avdrag å sin avlöning eller pension avsätta för berörda ändamål. De närmare bestämmelserna, som riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen enligt nyssberörda kungörelse ägde att meddela, utfärdades av ämbetsverken gemensamt genom kungörelse den 9 december 1933 (SFS 646/ 1933). Därvid föreskrevs bland annat, att befattningshavare eller pensionerad f. d. befattningshavare i statens tjänst, som önskade genom regelbundna avdrag å sin avlöning eller pension avsätta medel för betalning av skatt samt, jämte skatt, andra mera regelbundet förekommande utgifter, hade att till statens intressekontor å av generalpoststyrelsen fastställd blankett ingiva skriftlig anmälan härom ävensom bemyndigande för den myndighet eller tjänsteman, som hade att utbetala avlöningen eller pensionen (i kungörelsen benämnd redogöraren), att verkställa avdragen. Intressekontoret skulle till redogöraren översända det erhållna bemyndigandet, sedan detta försetts med bland annat numret å det intressekonto, som för befattningshavaren eller pensionstagaren (i kungörelsen benämnd kontoinnehavaren) öppnats hos intressekontoret. Det skulle åligga redogörare att, därest på grund av ändring i kontoinnehavares tjänsteförhållanden e. d. annan redogörare skulle verkställa avdrag, till denne översända det av kontoinnehavaren utfärdade bemyndigandet och att samtidigt underrätta intressekontoret.om förhållandet. Redogöraren skulle vidare, efter det avlönings- respektive pensionsmedlen förfallit till betalning, ofördröjligen till intressekontorets postgirokonto inbetala eller girera ett belopp, motsvarande summan av de verkställda avdragen. Samtidigt med beloppets översändande hade redogöraren att till intressekontoret insända i två exemplar upprättad förteckning å de översända medlen. Intressekontoret fick sålunda till uppgift att ombesörja dels den intressekontorsrörelse för befattningshavare och f. d. befattningshavare i statens tjänst, som reglerades genom Kungl. Maj:ts brev till generalpoststyrelsen den 12 oktober 1933 och kungörelsen av samma dag, dels även den skattebetal-

29 ningsförmedling, som var grundad på Kungl. Maj:ts brev till generalpoststyrelsen den 15 januari 1926 och som, sedan nyssnämnda egentliga intressekontorsrörelse för statsanställda kommit till stånd, avsåg endast icke statsanställda personer. Även den senare betalningsförmedlingen omfattade dock i vissa fall andra personliga utgifter än skatt. Genom beslut den 26 juli 1935 medgav Kungl. Maj:t på framställning av generalpoststyrelsen att statens intressekontor finge komma i åtnjutande av tjänstebrevsrätt ävensom att vanliga brevförsändelser till intressekontoret från befattningshavare och pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst, som anlitade intressekontoret, finge avlämnas till postbefordran utan att avsändaren skulle vara skyldig att förse försändelsen med frimärken eller kontant erlägga belöpande portoavgift. Under år 1936 utvidgades intressekontorets verksamhet så till vida, att kontoret bemyndigades att jämväl i fråga om icke statsanställda personer ombesörja förmedling av andra uppdrag än betalning av skatt. De för den utvidgade verksamheten erforderliga bestämmelserna utfärdades av Kungl. Maj:t genom brev den 30 april 1936, varigenom förordnades, att statens intressekontor finge med medel, som inflöte till kontoret genom regelbundna inbetalningar, ombesörja betalning av skatt samt, jämte skatt, a n d r a mera regelbundet förekommande personliga utgifter jämväl åt person, som icke vore befattningshavare eller pensionerad f. d. befattningshavare i statens tjänst, att intressekontoret finge verkställa utbetalning för dylik persons räkning eller för pensionerad f. d. befattningshavare i statens tjänst, även om härigenom underskott skulle uppkomma å vederbörandes konto hos kontoret, under förutsättning att för underskottet ställts säkerhet som av generalpoststyrelsen godkänts, 1 samt att intressekontoret å tillgodohavande hos kontoinnehavare, som icke vore befattningshavare i statens tjänst, ägde tillgodoräkna sig ränta efter samma grunder, som gällde för sådan befattningshavare. I samband härmed bemyndigade Kungl. Maj:t generalpoststyrelsen att av intressekontoinnehavare, som icke vore befattningshavare eller pensionerad f. d. befattningshavare i statens tjänst, för förmedling av andra uppdrag än betalning av skatt upptaga särskild avgift med belopp motsvarande intressekontorets nettoutgifter för nämnda förmedling. Vad sålunda stadgats skulle äga tillämpning från och med den dag, som generalpoststyrelsen bestämde, dock senast från och med den 1 februari 1937. Beträffande verksamheten vid statens intressekontor hänvisas i övrigt till den av 1936 års uppbördskommitté i sådant hänseende lämnade redogörelsen. 2 Såsom av nämnda redogörelse framgår förmedlar intressekontoret numera betalning även av restförda utskylder. Den i berörda betänkande (sid. 284 och 290) omförmälda praxis vid överståthållarämbetet tillämpas fortfarande och anses giva ett i stort sett gott resultat. Det förekommer dock, 1

Genom brev d. 5 nov. 1937 förordnade Kungl. Maj:t, att säkerhet för dylikt underskott icke behövde ställas av pensionerad f. d. befattningshavare i statens tjänst. 2 Bet. 1938, I, sid. 281—290.

att personer, som häfta för restförda skatter, begagna sig av denna möjlighet för att därigenom förskaffa sig anstånd med indrivningen. Med frånräknande av de fall, där överenskommelsen att anlita intressekontoret icke fullföljts, utgör antalet skattskyldiga, som under tiden maj 1937—september 1940 anlitat intressekontoret för amortering av restförda utskylder till överståthållarämbetet, cirka 18 000. Syftet att möjliggöra frivillig förskottsavsättning till gäldande av skatter främjas även av andra anstalter än statens intressekontor. Dessa anstalter k u n n a uppdelas i följande kategorier, nämligen 1) intressekontor, skattekassor, skattebetalningsföreningar och andra organisationer för personal inom särskilda företag, 2) intressekontor och andra anstalter, som omhänderhavas eller understödjas av kommuner, och 3) sparbankernas (inklusive postsparbankens) skattesparverksamhet. En redogörelse för dessa anstalters organisation och verksamhet finnes i 1936 års uppbördskommittés ovannämnda betänkande (sid. 269—274).

TREDJE

KAPITLET.

U p p b ö r d s f r å g a n s tidigare b e h a n d l i n g . § 1.

Före år 1924 gjorda framställningar om utredning rörande uppbördsväsendet.

1921 års riksdag anhöll hos Kungl. Maj:t om utredning rörande vilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för åvägabringande av en rationell skatteuppbörd. Denna riksdagens framställning föranleddes av två i riksdagens båda kamrar väckta motioner, i vilka såsom en framkomlig väg till uppbördsproblemets lösning angivits införande av en allmän och obligatorisk förskottsavsättning till skatteändamål, och dels av en inom andra kammaren väckt motion, vari påyrkades utredning för utrönande, huruvida och i vad mån något kunde åtgöras för uttagande av påförda utskylder av försumliga och tredskande skattskyldiga. I riksdagens skrivelse förordades vissa åtgärder i syfte att underlätta skattebetalningen såsom att uppbördsterminerna ordnades på ändamålsenligt sätt. Huvudvikten ansågs böra läggas på indrivningsförfarandets effektivitet gentemot skatteskolkare samt på att uppmuntra skattebetalarna själva till enkla och praktiska åtgärder i syfte att underlätta skattebetalningen. I motioner vid 1922 och 1923 års riksdagar hemställdes bland annat, att riksdagen ville anhålla om utredning, huruvida en förenkling av skatteuppbördsväsendet kunde åstadkommas genom att uppbörden av krono- och kommunalskatt anförtroddes åt samma myndigheter, huruvida och på vilket sätt åtgärder kunde vidtagas för att åstadkomma, att stat och kommun bereddes större säkerhet för skatternas erläggande särskilt med hänsyn till de förhållanden, som inträdde vid ekonomiska kristider, samt huruvida en omläggning av debiteringsväsendet kunde ske i så måtto, att samtliga direkta skatter påfördes den skattskyldige i en och samma debetsedel. Dessa motioner blevo emellertid avslagna med hänsyn till den år 1921 avlåtna riksdagsskrivelsen. § 2.

Direktiven för 1924 års uppbördssakkunniga.

År 1924 tillsatte Kungl. Maj:t sakkunniga — benämnda 1924 års uppbördssakkunniga — med uppgift att uppdraga riktlinjer för en allmän revision av uppbörds- och indrivningsväsendet. I direktiven för de sakkunnigas arbete framhöll föredragande departementschefen, att det vore ett allmänt intresse av största vikt, att de av sam-

32 h ä l l e t p å f ö r d a s k a t t e r n a verkligen bleve h o s de s k a t t s k y l d i g a u t t a g n a . E n ligt d e p a r t e m e n t s c h e f e n s m e n i n g r å d d e d e t icke n å g o t tvivel o m a t t v å r t u p p b ö r d s f ö r f a r a n d e d ä r u t i n n a n l ä m n a d e åtskilligt övrigt att ö n s k a . Efter iitt h a v a m e d d e l a t vissa s t a t i s t i s k a u p p g i f t e r a n g å e n d e u p p b ö r d s r e s u l t a t e l för å r e n 1921, 1922 och 1923 a n f ö r d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n b l a n d a n n a t följande: »Bristande effektivitet i skatteuppbörden inverkar menligt icke allenast på statens och kommunernas finanser. Redan i och för sig ligger det något i hög grad stötande i att stora grupper av skattskyldiga låta komma sig försumlighet till last vid skattens inbetalande. Genom att vissa skattskyldiga undandraga sig sina utskylder kommer skattebördan att så mycket hårdare trycka övriga skattskyldiga, och ett i övrigt rättvist och väl avvägt beskattningssystem kan komma att verka ojämnt och obilligt. En mindre effektiv indrivning medför, enligt vad erfarenheten giver vid handen, i det enskilda fallet lätteligen, att skatterestantierna undan för undan ökas, och till sist blir det omöjligt för vederbörande att betala den skatt, som det vid en tidigare tidpunkt skulle ha varit möjligt för honom att erlägga. Slutligen kan, såsom riksdagen också framhållit, indrivningsmyndigheternas vanmakt gentemot skatteskolkarna lätt ingiva allmänheten den uppfattningen, att det icke är sä noga med skattens erläggande, något som i sin ordning ökar skatteskolkarnas antal och jämväl i övrigt verkar skadligt för samhällets auktoritet. Det är emellertid ej allenast för effektiviteten i uppbörds- och indrivningsförfarandet, som frågan om en rationell skatteuppbörd äger så stor betydelse. Svårigheter för de skattskyldiga att erlägga sina utskylder inverka lätteligen — till skada för deklarationsmoralen — ogynnsamt pä vederbörandes benägenhet att i sina uppgifter till taxeringen samvetsgrant upptaga alla sina inkomster. Frågan om den rationella skatteuppbörden blir med andra ord av största vikt jämväl för värt taxeringsväsen. Uppbörden bör därför ordnas pä ett för de skattskyldiga bekvämt och praktiskt sätt, och allmänheten bör beredas all den lättnad med skattens inbetalande, som över huvud taget är möjligt. Ett underlättande av skatternas erläggande medför ock, såsom någon gång framhållits, ett ökat stöd för viljan att fullgöra skattskyldigheten, ett förhållande, som jag tillmäter den allra största betydelse vid bedömande av hithörande frågor. De anmärkningar, som i huvudsak riktats mot det nuvarande uppbördssystemet och vilka efter det riksdagen år 1921 avlåtit sin berörda framställning snarast vuxit i styrka, bottna — jag bortser tills vidare frän den bristande kontrollen å den mera rörliga delen av befolkningen — dels däri, att avsevärd tid förflyter mellan inkomstens förtjänande och uttagandet av den därpå belöpande skatten, dels däri, att hela kronoskatten skall på en gång erläggas utan att möjlighet förefinnes att fä betalningen av densamma uppdelad på flera terminer. Det lider enligt mitt förmenande intet tvivel, att häri ligga de största svagheterna i det nuvarande uppbördssystemet, utan vilkas undanröjande en verklig och varaktig förbättring i rådande förhållanden knappast torde stå att vinna. Då en omläggning av beskattnings- och taxeringsförfarandet i den riktning, att tidsskillnaden mellan inkomstförvärvet och taxeringen väsentligt förkortas, icke torde låta sig genomföra, lärer, såvitt man över huvud taget vill komma till rätta med de rådande missförhållandena, allenast återstå att söka vinna en lösning av förevarande spörsmål på uppbördsväsendets område. I detta avseende synes särskilt det i 1921 ärs motioner framkastade uppslaget om obligatoriska förskottsavsättningar till skatteändamäl förtjäna beaktande. Vad särskilt beträffar löntagare, synes sä småningom hava alltmer utbrett sig den uppfattningen, att för dem den bästa lösningen vore, att löngivaren vid varje utbetalning — med undantag möj-

33 ligen för en eller annan månad — obligatoriskt innehölle medel till täckande av skatter, som kunde beräknas komma att belöpa å lönen. I och med avdraget skulle givetvis löngivaren i stället för löntagaren gent emot det allmänna bliva ansvarig för skatten till motsvarande belopp. Löngivaren borde omedelbart insätta de avdragna beloppen i bank för statens räkning eller än hellre å statsverkets giroräkning i riksbanken eller med postverket. Redovisning skulle periodvis ske till vederbörande uppbördsmyndigheter. Sedan skatten fastställts till beloppet, skulle en utjämning på enklast möjliga sätt äga rum. Fördelarna av en dylik anordning, organiskt infogad i ett därefter lämpat uppbördssystem, ligga i öppen dag. Flera länsstyrelser hava också, på sätt jag redan erinrat, framhållit denna väg såsom den enda framkomliga till vinnande av verklig effektivitet i skatteuppbörden. Skatterna till stat och kommun skulle inflyta regelbundet och jämväl åtskilligt tidigare, än vad nu är fallet. Utmätningsförrättningarna skulle bliva färre, likaså efterforskningarna av skatteskolkare. För den skattskyldige vore fördelarna icke mindre. Skatterna komme att inpassas i dennes hushållning på ett lämpligt sätt samt bleve därigenom lätt överkomliga. Särskilt vid nedåtgående konjunkturer, under vilka skatter måste erläggas för inkomster till högre belopp än som inflyta under det är, skatterna skola betalas, skulle systemets goda verkningar göra sig märkbara. Behovet av införsel i lön, som ej sällan försätter löntagaren i en svårare belägenhet än någonsin, skulle bortfalla eller förminskas. Kort sagt, de svårlösta frågorna om skattens uttagande i så omedelbar anslutning som möjligt till inkomstens förvärvande samt om uppdelning av uppbörden på flera terminer skulle utan vidare hava vunnit sin lösning. Vilken omfattning ett dylikt avdragssystem, därest det kunde helt genomföras, skulle få, framgår därav, att antalet löntagare torde kunna skattas till inemot 70 procent av samtliga skattskyldiga. Men även övriga skattskyldiga borde pä ett eller annat sätt åläggas att göra förskottsavsättningar, och detta icke blott av likställighetsskäl utan även av rent praktiska grunder till säkerställande av skattens utgående vid insolvens m. m. Gent emot de fördelar, ett avdragssystem av nu antytt slag onekligen medför, måste emellertid vägas de olägenheter, som därmed äro förknippade. Många svårlösta frågor möta, icke blott av organisatorisk natur utan jämväl andra. En alldeles särskild svårighet ligger däri, att systemet bygger på avsättningar i förskott till betalande av del löpande inkomstårets skatter och således betingar avdrag efter procentsatser eller skattebelopp m. m., som icke äro kända, med därav föranledda uppgörelser efteråt. Jämväl övergången till ett sådant system skulle bereda åtskilliga vanskligheter. Även utan nu nämnda förskottsförfarande torde emellertid ett avdragssystem kunna anordnas, om ock fördelarna därmed icke bleve desamma, nämligen sä, att avdragen verkställas efter det skatternas belopp fastställts. I dylikt fall vore det emellertid synnerligen angeläget, att förfallotiden för skatten bestämdes sä tidigt som möjligt. Det borde sålunda övervägas, huruvida icke med ledning av taxeringsnämnds beslut — och således utan avvaktande av prövningsnämnds utslag — avdragsförfarandet skulle kunna börja, i allt fall såvitt avser kronoskatten, under budgetårets första månad eller juli månad. Att stora svårigheter måste övervinnas, innan en god lösning av hithörande frågor kan ernås, är tydligt. Frågan om avdrag å lönen för skatt har dock synts mig så viktig och de fördelar, som därmed stå att vinna, så många och obestridliga, att ett allvarligt försök att komma till rätta med problemet torde böra göras. I allt fall synes det mig uppenbart, att en utredning i frågan om en rationell skatteuppbörd icke kan förbigå ett system, sådant som det nu antydda, så mycket mindre som liknande metoder sedan länge praktiserats i flera länder och nu senast i modifierad form föreslagits till införande i Norge. Att vid en dylik utredning böra tillgodogöras erfarenheterna från dessa länder, är självfallet.» 3—408779.

34 Departementschefen anförde vidare, att den frågan icke borde lämnas obeaktad, huruvida och i vad mån uppbörden av statliga och kommunala utskylder kunde samlas på en hand eller i allt fall så anordnas, att onödigt dubbelarbete med debitering, uppbörd och indrivning undvekes.

§ 3.

1924 års uppbördssakkunnigas förslag.

De sakkunniga avgåvo år 1929 betänkande med förslag angående rationell skatteuppbörd. 1 Till en början diskuterade de sakkunniga möjligheten av att förkorta tiden mellan inkomstens förvärvande och uppbördens förrättande under den förutsättningen, att skatteuppbörden skulle äga rum först efter avslutad taxering och debitering. De sakkunniga funno emellertid, att på sådan väg någon väsentlig framflyttning av tiden för skattebetalningen icke kunde ställas i utsikt. Annorlunda bleve förhållandet, om uppbörden kunde påbörjas, innan ännu taxering och debitering avslutats. En sådan metod innebure, att skattemedel skulle uppbäras i avräkning å det belopp, vara blivande debetsedel komme att lyda och att, sedan debetsedeln färdigställts, vidräkning skedde för utrönande, huruvida influtna belopp försloge till skattens fulla gäldande. Gällande skattebestämmelser innebure emellertid hinder för ett exakt beräknande av skattens belopp redan vid den tidpunkt, då inkomsten inflyter. Att därutinnan ändra skatteförfattningarna för att möjliggöra definitiv skatteuppbörd redan vid källan, såsom skedde bland annat i Tyskland, skulle innebära en så genomgripande omläggning av själva grunderna för den kommunala beskattningen, att det vore uteslutet att söka en lösning av uppbördsproblemet på denna väg. Endast beträffande vissa inkomster kunde en dylik anordning ifrågasättas. Man nödgades således nöja sig med en ungefärlig uppskattning av det blivande skattebeloppet. Olika möjligheter vore därvid tänkbara. En möjlighet vore, att avsättningarnas storlek skulle bestämmas på grundval av det löpande årets inkomst. Utginge man från den uppburna inkomsten och därifrån gjorde vissa avdrag efter genomsnittligt beräknade grunder för omkostnader vid inkomstens förvärvande, för avdragsgilla försäkringsavgifter eller dylikt samt för den skattskyldige tillkommande ortsavdrag, torde från den därefter återstående inkomsten kunna innehållas viss kvotdel i avräkning å blivande skatt. Med hänsyn till att skattetrycket vore olika i olika kommuner och det vid tidpunkten för avdragets bestämmande vore ovisst, inom vilken kommun skattskyldigheten slutligen skulle fullgöras, komme svårigheter att uppstå. I varje fall förutsatte en dylik metod tämligen detaljerade tabeller för beräkning av de avdrag för omkostnader m. m., som kunde ifrågakomma, samt för bestämmande av den kvotdel, som skulle innehållas. Om tabellerna gjordes summariska, riskerande man, att de innehållna beloppen i åtskilliga fall komme att avsevärt avvika från vad som 1

Bet. 1929:17.

35 efter debiteringens avslutande skulle visa sig hava varit erforderligt. De sakkunniga ansågo det knappast vara möjligt att med en dylik metod taga hänsyn till andra den skattskyldiges inkomster än som utginge på grund av tjänst. Ej heller vore det möjligt att fästa avseende vid den skattskyldiges förmögenhet. Denna metod att bestämma skatteavsättningarna ansågs fördenskull icke kunna komma i fråga såsom en allmän regel. En annan möjlighet vore emellertid att låta förskottsavsättningarna beräknas på grundval av det nästförflutna årets sammanlagda utskyldsbelopp. Man kunde tänka sig den anordningen, att i avräkning på blivande debetsedels belopp förskottsvis avsattes 9/io av nästföregående års sammanlagda utskyldsbelopp. Med en sådan anordning skulle förskottsavsättningarna för löntagare i regel icke komma att överstiga den blivande debetsedelns slutsumma. För egna företagare växlade skatterna olika år i högre grad och berörda metod kunde därför beträffande dessa synas mindre tillfredsställande. Någon metod, som för dessa skattskyldiga bättre lämpade sig för beräkning av förskottsavsättningarna, torde dock icke finnas. De sakkunniga förutsatte att möjlighet skulle förefinnas för den skattskyldige att efter särskild prövning kunna erhålla jämkning i avsättningarnas belopp, därest anledning funnes till antagande, att det blivande utskyldsbeloppet skulle komma att mera väsentligt avvika från nästföregående års utskylder. Till förmån för metoden att beräkna förskottsavsättningarna på grundval av föregående års utskyldsbelopp talade jämväl den omständigheten, att förskottsavsättningarna kunde göras lika stora för varje betalningstermin. De sakkunniga förordade denna väg. I detta sammanhang upptogo de sakkunniga till behandling frågan, huruvida stämpelmärken (s. k. skattemärken) kunde begagnas vid förskottsavsättningarna för att sedan av den skattskyldige avlämnas såsom likvid vid den slutliga uppbördsterminen. De sakkunniga ansågo denna metod icke böra komina till användning samt anförde till motivering härför följande: »Systemet med stämpelmärken är behäftat med flera väsentliga olägenheter. Det måste för de skattskyldiga vara förenat med besvär och risk att förvara dessa i avbidan på den slutliga uppbördsterminen. Skulle märkena förkomma, har den .skattskyldige förlorat det inbetalda beloppet, enär han torde sakna möjlighet att styrka, att han fullgjort sin betalning. Det kan även tänkas, att en skattskyldig, som verkställt dylik förskottsbetalning, sedermera till följd av penningbehov säljer sina skattemärken samt därefter underlåter fullgöra sin skattebetalning. Den säkerhet för skattens rättidiga erläggande, man velat åstadkomma genom förskottsinbetalningarna, går härigenom förlorad. Skulle, såsom beträffande arbetare ofta är fallet, utmätningsbara tillgångar saknas, skulle alltså föga vara vunnet med metoden. Ett dylikt obehörigt förfogande över stämpelmärkena skulle möjligen kunna förhindras genom att stämpelmärkena inklistrades i en skattebok eller liknande strängt personlig handling och efter inklistrandet makulerades. En dylik anordning vore dock tämligen omständlig. Det måste även anses vara för redovisningen synnerligen betungande, om skattemärkena skulle av de skattskyldiga avlämnas vid den slutliga uppbördsterminen till den myndighet, som förrättar uppbörden, beträffande kronouppbörden å landet för det närvarande postverket. Märkena skulle då likställas med kontanta penningar, varigenom uppbördsarbetet skulle i hög grad försvåras. Kontroll och revision skulle antagligen även bliva besvärliga. I händelse för myc-

36 ket skatt erlagts genom stämpelmärken, torde även restitutionsförfarandet ställa sig besvärligt. Att låta överskottet utan vidare överföras i ny räkning torde knappast kunna ske. De sakkunniga anse sig därför böra bestämt avstyrka användandet av skattemärken.» De sakkunniga föreslogo i stället, att förskottsinbetalningarna skulle verkställas med på förhand bestämda, varje gång lika belopp, vilka å regelbundna tider genom postverket inbetalades till uppbördsmyndigheten. Beträffande förfaringssättet vid förskottsavsättningarnas verkställande skulle det i fråga om skattskyldiga, vilka vore anställda i allmän eller enskild tjänst eller uppbure pension eller understöd på grund av förutvarande arbetsanställning, åligga vederbörande löngivare att ombesörja innehållandet av avdragsbeloppen och medlens översändande till uppbördsmyndigheten. Sedan uppbördsmyndigheten bestämt storleken av de belopp, som skulle innehållas, ansvarade löngivaren för, att avdrag därför skedde å avlöningen. Ifall den anställde för någon uppbördsperiod saknat anställning, skulle det åligga honom själv att direkt till uppbördsmyndigheten insända under perioden förfallet skattebelopp utan förmedling av löngivare. Egna företagare skulle själva ombesörja skattebetalning till uppbördsmyndigheten. Beträffande mera tillfällig personal ansågo de sakkunniga skyldighet att innehålla medel för gäldande av utskylder icke kunna åläggas arbetsgivare. Att exempelvis under förfarandet indraga tillfällig hjälp i hushållet eller liknande tillfälliga tjänare vore icke praktiskt. De sakkunniga föreställde sig, att en lämplig gräns kunde uppdragas på så sätt, att från förfarandet avskildes sådan personal, vars anställningstid icke uppginge beträffande hushåll till 14 dagar och i övriga företag till en vecka. Uppbördsmyndighet skulle i regel vara länsstyrelsen i länet, i Stockholm överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden. Utskyldernas inleverering till uppbördsmyndigheten från den skattskyldige eller löngivaren borde lämpligast ske över postgiro, vilket utgjorde den bekvämaste och billigaste formen för likvider av detta slag. Uppbörd av förskottsavsättningarna syntes lämpligen böra äga r u m under tiden den 25 februari—den 24 november. Uppbördsmånaden skulle alltså omfatta tiden från och med den 25 i en kalendermånad till och med den 24 i nästföljande kalendermånad. Efter verkställd debitering och vidräkning kunde uppbörd av möjligen återstående skattebelopp verkställas under tiden den 25 januari—den 24 februari påföljande år. Uppbördsåret skulle därigenom komma att löpa från och med den 25 februari till och med den 24 februari nästföljande år. Tiden den 25 november—den 24 januari skulle vara fri från skattebetalningar. För dem, som första gången hade att erlägga utskylder borde samma betalningsterminer gälla, men vidräkningen komme första gången att ske ett år senare. Under tiden den 25 februari—den 24 november borde i regel innehållas förslagsvis 9/io av nästföregående års sammanlagda utskyldsbelopp med lika stort belopp för varje månad beträffande anställda och för varje period om 3 månader beträffande egna företagare. Om utskylderna nästföregående år

icke uppgått till 20 kronor, skulle emellertid även löntagare göra förskot Isavsättningar kvartalsvis. Efter färdigställandet av debetsedeln, vilket arbete syntes kunna ske före taxeringsårets utgång, skulle uppbörd verkställas av möjligen felande skattebelopp. Därvid toges icke hänsyn till restantier från förskottsuppbörden, utan dessa skulle bliva föremål för ett särskilt indrivningsförfarande. Under den slutliga uppbördsterminen (den 25 januari—den 24 februari) skulle alltså erläggas det belopp, varmed debetsedelns slutsumma överstege de påbjudna förskottsbetalningarna. Restitution av för mycket inbetalade belopp borde i görligaste mån begränsas. För restitution syntes böra fordras, förutom rekvisition av den skattskyldige, att det för mycket inbetalade beloppet för den äldre gruppen skattskyldiga överstege ett års skatt och för gruppen nytillkomna skattskyldiga två års skatt. De sakkunniga ansågo nämligen befogat att kvarhålla medel för gäldande av de skattelikvider, som skulle äga rum under det påföljande året. Bokföringen av inflytande skattemedel skulle ske dels hos postgirokontoret å vederbörande länsstyrelses postgirokonto och dels hos länsstyrelsen genom anteckning å avräkningskort. För varje skattskyldig skulle uppläggas ett sådant avräkningskort, vara uppgift skulle finnas bland annat om den skattskyldiges skattenummer och namn samt å det skattebelopp, som varje inbetalningstermin skulle förskottsvis erläggas. Avräkningskorten för skattskyldiga, som vore anställda i annans tjänst, skulle dessutom förses med uppgift om arbetsgivarens skattenummer, namn och adress. Allt efter som skatteinbetalningskorten inkomme till postgirokontoret från postanstalterna, skulle inbetalningskorten ordnas kommunvis och inom varje kommun efter skattenummer. Efter bokföring å vederbörande länsstyrelses postgirokonto översändes korten jämte kontoutdrag till länsstyrelsen. De skattemedel, som inf lote på länsstyrelsens skattepostgirokonto, skulle av länsstyrelsen överföras till statsverkets giroräkning i riksbanken. Kommun eller annan tillkommande andel av skattemedlen skulle utanordnas av länsstyrelsen över postgiro dels successivt under löpande uppbördsår med preliminärt beräknade belopp i avräkning på blivande redovisning dels efter uppbördsårets utgång med återstoden enligt slutlig redovisningsräkning. Såsom framgår av vad ovan anförts skulle förskottsavsättningarna i regel avse de utskylder, som påfördes under samma år avsättningarna gjordes. Avsikten med förskottsavsättningarna var alltså att uttaga den å nästföregående årets inkomst belöpande skatten. De sakkunniga föreslogo emellertid därjämte, att beträffande nytillkommen skattskyldig förskottsinbetalningar av skatt skulle börja redan under det första inkomståret. För sådan skattskyldig skulle följaktligen även i fortsättningen förskottsavsättningar komma att ske ett år tidigare än för skattskyldig, som vid systemets införande redan haft att erlägga utskylder. Dessa förskottsmedel borde ej få disponeras på samma sätt som förskottsinbetalningar från den äldre gruppen skattskyldiga förrän under året näst efter inbetalningen. Med tiden komme detta att gälla samtliga skattskyldiga. Därigenom skulle hos statsverket samlas högst betydande belopp. Dessa medel borde förvaltas skilda från övriga skattemedel

38 i avbidan på den slutliga dispositionen under uppbördsåret näst efter det de influtit. Uppbördsförfarandet borde begränsas till att avse egentliga skatter. Debitering, uppbörd och eventuellt erforderlig indrivning borde ske gemensamt för såväl statliga som kommunala skatter. Något principiellt hinder mot att överlämna den kommunala skatteuppbörden åt statlig myndighet funnes icke. Såsom ovan nämnts skulle enligt de sakkunnigas förslag förskottsavsättningarna i regel beräknas på grundval av det nästförflutna årets sammanlagda utskyldsbelopp. Denna metod ginge icke att tillämpa beträffande sådana skattskyldiga, som föregående år icke blivit påförda utskylder (nytillkomna skattskyldiga). I fråga om dessa skattskyldiga föreslogo de sakkunniga, att förskottsavsättningarna skulle beräknas på grundval av en förhandsuppskattning av det sannolika utskyldsbeloppet. Beträffande anställda borde denna uppskattning kunna ske närmast med ledning av uppgifter om avlöningens storlek och familjeförhållandena med mera, vilka förutsattes skola lämnas i samband med anmälan om antagande av den anställde i vederbörande arbetsgivares tjänst. Till andra inkomster än av tjänst torde hänsyn svårligen kunna tagas vid förskottsavsättningarnas bestämmande, såvida icke uppgift därom lämnades av den skattskyldige själv. Med hänsyn till det säkerligen ganska ringa antalet dylika fall ansågo de sakkunniga knappast erforderligt att meddela föreskrift om lämnande av sådan uppgift. Vad anginge gruppen egna företagare ställde det sig svårare att finna en lämplig norm för förhandsuppskattningen av blivande utskyldsbelopp. Man kunde dock tänka sig, att liksom fallet vore i Österrike med avseende å näringsskatten (Erwerbssteuer), företagaren ålades att vid företagets igångsättande göra anmälan till vederbörande myndighet om vissa yttre förhållanden såsom angående anläggnings- och rörelsekapitalet, taxeringsvärdet å i företaget använd fastighet, påräknad omsättning av varor eller dylikt, varjämte det kunde stå den skattskyldige öppet att uppgiva det belopp, till vilket han själv kalkylerade den blivande nettovinsten för året. Ifrågavarande uppskattning skulle ligga till grund för förskottsavsättningarna under såväl första som andra verksamhetsåret, intill dess en säkrare grund för skattskyldighetens bedömande erhölles efter avslutad taxering. Då omständigheterna talade för att utskylderna under löpande kalenderår komme att i hög grad avvika från nästföregående års utskylder, borde det föreligga möjlighet för uppbördsmyndigheten att föreskriva erforderlig höjning respektive minskning av förskottsavsättningarna. Att ett dylikt forhållande förelåge, skulle dock i regel komma till uppbördsmyndighetens kännedom först i samband med debiteringen av utskylderna. Enär debiteringen kunde påbörjas senast under juni månad, förefunnes möjlighet att åtminstone under senare delen av det löpande året åstadkomma en dylik jämkning av förskottsavsättningarna. Beträffande övergången till den föreslagna nya ordningen för skatteuppbörden skulle enligt de sakkunnigas mening för kronoutskyldernas vidkom-

39 mande ej vållas någon svårighet genom omläggningen. Annorlunda ställde sig emellertid saken i fråga om kommunalutskylderna. Om särskilda anordningar icke träffades, skulle förskottsbetalningarna av kommunalutskylder komma att ske under kalenderåret näst före det budgetår, under vilket de skulle upptagas, och allenast den slutliga uppbördsterminen komme att infalla under budgetåret i fråga. Två års kommunalutskylder skulle under övergångsåret förfalla till betalning och detta måste undvikas. Det vore icke genomförbart att anvisa förskottsbetalningarna till bestridande av de kommunala utgifterna under hela det kalenderår, varunder uppbörd av desamma ägde rum. Budgeten måste nämligen fastställas före budgetårets ingång. Den taxering, varigenom beskattningsunderlaget för utskylderna bestämdes, hade emellertid icke ens påbörjats vid kalenderårets ingång och det mötte alltså hinder att på ett så tidigt stadium besluta angående budgeten. Denna utväg att lösa övergångsårets svårigheter vore alltså icke framkomlig. De sakkunniga ifrågasatte i stället, att det kommunala budgetåret skulle omläggas till att omfatta tiden från och med den 1 juli till och med den 30 juni påföljande år. Vid övergången till den nya ordningen kunde tillgå så, att för första hälften av övergångsåret kommunalbudgeten fastställdes enligt den gamla ordningen. Denna budget skulle alltså avse tiden den 1 januari—den 30 juni av övergångsåret. Debiteringen och uppbörden av utskylderna, vilka kunde antagas uppgå till ungefär halva beloppet av vad som skulle hava utgjorts för helt år, verkställdes enligt hittillsvarande ordning. För det därefter kommande budgetåret (den 1 juli övergångsåret—den 30 juni nästföljande år) fastställdes budgeten i juni månad övergångsåret efter den nya ordningen på grundval av taxeringsnämndernas beslut. Med en sådan anordning skulle under senare hälften av övergångsåret endast ett års utskylder erläggas. Under det första halvåret av övergångsåret skulle dock dubbel skattebörda trycka skattebetalarna. För att undvika denna olägenhet kunde man under en viss övergångstid — 3 eller 4 år — förlägga förskottsavsättningarna till andra tider än de förut angivna, därvid tiderna för dessa avsättningar successivt framflyttades så, att den nya ordningen bleve helt tillämpad under exempelvis det fjärde året. Vid överläggningar med representanter för städernas och landskommunernas kommunalförvaltningar hade till de sakkunniga uttalats, att från den kommunala förvaltningens synpunkt avgörande hinder för en omläggning av budgetåret knappast förefunnes. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore åtskilliga andra fördelar än de, som sammanhängde med skatteuppbörden, förenade med det kommunala budgetårets ifrågasatta omläggning, bland vilka kunde nämnas, att överensstämmelsen med statens budgetår underlättade beräkningarna av vissa statsbidrag till kommunerna. De sakkunniga föreslogo alltså, att budgetåret för kommuner, församlingar, skoldistrikt, fattigvårdssamhällen, municipalsamhällen och tingslag skulle omläggas till att omfatta tiden den 1 juli—den 30 juni. Med hänsyn till de svårigheter, som kunde uppstå vid en omläggning av budgetåret för landsting och vägdistrikt, ansågo sig de sakkunniga icke böra föreslå en sådan omlägg-

ning för dessa utan förordade i stället åtgärder för vinnande av en tidigare debitering av landstingsmedel och vägskatt. Beträffande uppbördsförvaltningens organisation framhöllo de sakkunniga, att debiteringen av utskylderna, bestämmandet av förskottsavsättningarnas storlek och arbetet med bokföringen av inflytande uppbördsmedel borde förenas hos en och samma myndighet. Det vore vidare angeläget, att det folkregister, som av de sakkunniga förordades, bleve fört hos samma myndighet, som verkställde debitering och bokföring av inflytande uppbördsmedel, så att de vid detta arbete erforderliga uppgifterna om befolkningen utan omgång kunde erhållas från folkregistret. Uppbördsförvaltningen borde fördenskull centraliseras. De sakkunniga föreslogo, att inom landskontoret i varje län inrättades en särskild uppbördsavdelning. Under landskamrerarens chefskap för landskontoret borde ledningen för uppbördsavdelningen anförtros åt en tjänstem a n av länsassessors tjänstegrad. Inom avdelningen skulle inrättas två underavdelningar. Den ena, förslagsvis benämnd mantalskontoret, skulle hava att ombesörja förande av folkregistret och därmed sammanhängande göromål. Den andra underavdelningen, förslagsvis benämnd skattekontoret, skulle hava till huvudsaklig uppgift att verkställa debitering av skatterna samt p å länsstyrelsen ankommande åtgärder för uppbörd, indrivning och redovisning av desamma. Mantalsskrivningen, som tänktes bibehållen på i huvudsak dittillsvarande sätt, syntes kunna verkställas genom samarbete mellan mantalskontorets och skattekontorets tjänstemän och under medverkan av lokala organ, däribland pastorsämbetena. Å skattekontoret skulle finnas anställda dels häradsskrivare och dels dem underlydande personal. Häradsskrivarna skulle hava att leda arbetet å skattekontoret, att med biträde av personalen verkställa debitering av utskylder, att fatta beslut rörande beloppet å förskottsavsättningarna, att pröva inkommande ansökningar om jämkning i skatteavsättningarna ävensom att i övrigt fullgöra häradsskrivares dittillsvarande åligganden, i den m å n dessa icke genom den nya organisationen bleve obehövliga eller ålades annan. I Göteborg och Malmö, vilka städer vore av den storlek att de ansåges böra utgöra egna förvaltningsområden, förordade de sakkunniga inrättande av särskilda uppbördsförvaltningar, underordnade magistraten. De sakkunniga föreslogo även ändrade bestämmelser rörande folkbokföringen. Skäl ansågos tala för att det i Stockholm år 1926 införda systemet. med en fortlöpande, å kort förd registrering av befolkningen komme till användning över hela riket. Registreringen skulle enligt de sakkunnigas förslag ske länsvis och förläggas till länsstyrelserna. Göteborg och Malmö borde dock med hänsyn till sin storlek utgöra självständiga registreringsområden. Hos länsstyrelserna och i nämnda städer skulle uppläggas ett folkregister, vilket skulle bestå av folkregisterkort. Ett kort skulle finnas för varje person, som uppnått femton års ålder. Gift kvinna, som sammanlevde med mannen, skulle dock uppföras å mannens folkregisterkort. Hemmavarande b a r n uppfördes å faderns (eventuellt moderns) kort. Barn under femton år, som icke vistades hos föräldrarna eller någon av dem, erhölle eget kort.

41 Folkregisterkorten skulle ordnas socken- eller församlingsvis samt därinom efter fastighet. Den dittillsvarande kyrkobokföringen hos pastorsämbetena skulle emellertid bibehållas. Förutom folkregistret skulle hos uppbördsmyndigheten föras ett adressregister, ett register över obefintliga och ett arkivregister. Adressregistret skulle utgöra ett i bokstavsordning uppställt uppslagsregister till folkregistret. I fråga om uppbörd av utskylder för skallskyldiga i utlandet framhöllo de sakkunniga de svårigheter, som förefunnes, då det gällde att av sådana skattskyldiga tvångsvis uttaga utskylder, särskilt för inkomst av kapital. De sakkunniga förordade införandet av en särskild kupongskatt beträffande utdelning å aktier, banklotter och andelar i ekonomiska föreningar, såvitt anginge i utlandet bosatta fysiska personer eller utländska juridiska personer. Därjämte hemställde de sakkunniga, att frågan om införande av en kupongskatt å utdelningar måtte bliva föremål för undersökning jämväl beträffande här i riket bosatta fysiska personer ävensom inländska juridiska personer. De sakkunniga sade sig slutligen hava den bestämda uppfattningen, att, om m a n ville införa ett effektivt skatteuppbördssystem, som i lika hög grad tillgodosåge såväl det allmännas som de enskilda skattskyldigas intressen, de sakkunnigas förslag om förskottsavsättningar till skatt genom löngivarens medverkan borde i främsta rummet komma i åtanke. Om förslaget emellertid, särskilt i vad detsamma avsåge skyldigheten för löngivare att innehålla och till uppbördsmyndigheten redovisa viss del av löntagares avlöning, icke skulle vinna statsmakternas gillande, uppkomme den frågan, huruvida andra åtgärder kunde tänkas för erhållande av en förbättring på uppbördsväsendets område. En möjlighet vore, att tillämpa de sakkunnigas förslag men med uteslutande av det ifrågasatta åläggandet för löngivare att förmedla förskottsavsättningarna. I sådant fall skulle alltså all skattebetalning verkställas av de skattskyldiga själva på sätt föreslagits beträffande egna företagare men med ökat antal betalningstillfällen. Ett annat sätt vore att frångå tanken på förskottsavsättningar och söka åstadkomma bättre resultat av skatteuppbörden genom åtgärder efter verkställd debitering. Dessa åtgärder borde gå ut på dels bekväma betalningsformer och dels skärpta anordningar beträffande indrivningen. Det torde även böra övervägas, huruvida icke intressekontorens verksamhet borde på lämpligt sätt uppmuntras och stödjas av det allmänna. § 4.

Yttranden över 1924 års uppbördssakkunnigas förslag.

ö v e r 1924 års uppbördssakkunnigas förslag avgåvos efter remiss yttranden av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. I dessa yttranden vitsordades allmänt behovet av en reform av uppbördsväsendet. Mot tanken att tvångvis låta göra förskottsavsättningar av anställdas avlöning under lön-

42 givarnas medverkan och ansvar riktades en så gott som enhällig kritik. I fråga om lämpligheten av vissa andra huvudlinjer i förslaget, såsom sammanslagningen av krono- och kommunaluppbörden samt omläggningen av det kommunala budgetåret, kommo delade meningar till synes. Allmänt framhölls att de sakkunniga sett alltför förhoppningsfullt på möjligheterna att med det föreslagna uppbördssystemet nedbringa skatterestantierna. Många av de hörda myndigheterna betvivlade möjligheten av att praktiskt genomföra detta system, önskvärdheten av skattebetalningens fördelning på flera inbetalningstillfällen underströks däremot genomgående. Beträffande de föreslagna förskottsbetalningarna av ämiu icke slutligt debiterad skatt sade sig kammarrätten anse, att ett sådant system skulle minska skatterestantierna och sannolikt även medföra ett gynnsammare ekonomiskt resultat av uppbörden än enligt nuvarande ordning. Emellertid kunde mot förslaget göras tungt vägande invändningar. Förslaget nödvändiggjorde, att avsättningarnas storlek regelmässigt bestämdes efter schablonmässiga grunder, i allmänhet efter senast kända utskyldsbelopp. Detta summariska förfaringssätt kunde väl passa vid ett skattesystem, som på sätt fallet vore i Österrike medgåve, att förskottsavsättningarna bleve definitiva, men stämde dåligt överens med det svenska skattesystemet, som avsåge att genom de mest detaljerade bestämmelser utröna den verkliga inkomsten och skattekraften. Det måste befaras, att förskottsavsättningarnas fastställande på angivet sätt skulle kunna i enskilda fall vålla allvarliga olägenheter eller åtminstone verka orättvist gentemot sådana skattskyldiga, vilkas inkomster av någon orsak befunne sig i nedgående. En dylik skattskyldig hade visserligen möjlighet att erhålla jämkning i förskottsavsättningarnas belopp, men resultatet av en framställning om jämkning måste alltid vara beroende av utredningens beskaffenhet och vore därför ovisst. Från flera håll underströks att, då m a n i skattelagstiftningen numera infört vidlyftiga och minutiösa bestämmelser för ernåendet av ett tillfredsställande resultat i fråga om fixerandet av de skattskyldigas beskattningsbara inkomster, det vore inkonsekvent att uttaga förskottsavsättningarna så schablonmässigt, som enligt förslaget skulle ske. Vidare påpekades, att den inkomst, som enligt förslaget skulle ligga till grund för beräkningen av förskottsinbetalningarnas storlek, åtnjutits av den skattskyldige redan två år tidigare och att förändringar givetvis under denna tid kunnat inträffa beträffande den skattskyldiges inkomstförhållanden, varför en sådan beräkningsgrund kunde bliva ohållbar. Såsom en brist i förslaget framhölls i åtskilliga yttranden, att detta ej toge hänsyn till förhållandena vid ekonomiska kriser, som särskilt beträffande egna företagare kunde föranleda en betydande nedgång i inkomsten. Från redarhåll anfördes, att rederinäringen vore en av de näringar, där konjunkturerna kunde i icke ringa m å n skifta från ett år till ett annat och att, om ett gott år efterföljdes av ett dåligt år, bestämmandet av förskottsbetalningar till skatt kunde medföra stora olägenheter. I ett flertal yttranden invändes mot förslaget, att beräkningen av förskottsbetalningarnas storlek skulle bereda svårigheter beträffande sådana

43 skattskyldiga, som vore egna företagare. Särskilt framhölls det vanskliga i att bestämma förskottsbetalningarna för nytillkomna skattskyldiga. I sådana fall, då i inkomsten inginge naturaförmåner, ansågs svårigheter även kunna uppstå. Såsom ovan nämnts mötte förslaget om obligatorisk medverkan från arbetsgivarnas sida vid skattens uttagande så gott som enhälligt motstånd. Av domänstyrelsen framhölls, att det beträffande domänverkets arbeten i många fall torde bliva svårt att avgöra, vem som vore att anse såsom arbetsgivare. De sakkunniga hade anfört, att en viss ledning därvid i tveksamma fall skulle kunna erhållas av olycksfallförsäkringslagens tillämpning. Däremot genmäldes, att enligt sagda lag, sådan den tillämpades, vore en arbetsgivare ersättningsskyldig för den skada, som t. ex. en huggare ådragit sig under sitt arbete, oaktat denne ej vore direkt anställd hos arbetsgivaren utan hos den av arbetsgivaren anställde köraren. Att tillämpa detta förfaringssätt vid avgörandet av vem som vore att anse som arbetsgivare vid föreliggande förslag torde icke vara möjligt. I de flesta fall bortsattes nämligen avverkningen inom en trakt till vissa personer, som vore hästägare — körarna — mot ett visst pris per kubikfot, i vilket pris inkluderades både trädens fällning, kvistning, aptering och framdrivning till flottled etc. Körarna anskaffade i sin tur huggare och avlönade själva dessa. Huggarna fällde, kvistade och apterade träden, under det att köraren ombestyrde virkets framforsling. Den avlöning köraren betalade åt huggaren vore ofta obekant för den, som bortsatt avverkningen, och mycket ofta ersatte köraren sina huggare för deras arbete dels med avlöning i kontanter dels med fri mat. Det torde under sådana förhållanden icke vara möjligt för jägmästaren eller kronojägaren att kunna fullgöra en eventuellt ålagd anmälningsplikt för den inkomst huggarna haft. Lantbruksstyrelsen yttrade bland annat, att styrelsen ställde sig mycket tvivlande till spörsmålet, huruvida det föreslagna uppbördssystemet överhuvud taget kunde användas beträffande tillfällig arbetskraft. Det torde förmodligen vara bland tillfällighetsarbetare av olika slag som de flesta skatteskolkarna vore att söka och därest det föreslagna systemet skulle slå fel på denna punkt, skulle även den vinst, som man räknat med att uppnå genom dess genomförande, i väsentlig grad reduceras. Från jordbrukets sida vore det föreslagna uppbördssystemets användbarhet just på tillfällighetsarbetare förtjänt av den största uppmärksamhet. Vissa mindre och medelstora jordbrukare saknade i stor utsträckning vana vid skrivarbete och det kunde befaras, att ifrågavarande löngivare icke skulle äga förmåga att uppfylla de skyldigheter i fråga om skatteuppbörden, som skulle åläggas dem. Liknande synpunkter anfördes av socialstyrelsen, som därjämte framhöll bland annat, att enligt förslaget skulle i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare införas ett nytt moment genom åliggandet för de förra att omhänderhava skatteuppbörden. På den industriella arbetsmarknaden skulle därigenom ett nytt ömtåligt ämne komma in, vilket kunde bidraga till skärpandet av motsättningarna mellan parterna. Bortsett från att förslaget i denna

44 del betecknade ett avgjort avsteg från den önskvärda utvecklingen fram mot ökad självständighet och självansvar för samtliga befolkningsgrupper syntes därav jämväl kunna befaras, att hos de stora grupperna löntagare intresset för de allmänna angelägenheterna förringades, i samma mån känslan av eget ansvar för skattebetalningen borttoges. Svenska arbetsgivareföreningen yttrade, att då de allmänna utskylderna tillkomme stat och kommun, måste det vara rättvist, att kostnaderna för deras indrivning också drabbade staten eller kommunen. Att ålägga arbetsgivarna att i detta avseende delvis bära det allmännas tunga, syntes icke försvarligt. Det vore otvivelaktigt, att denna skyldighet för arbetsgivarna skulle medföra ett ökat besvär och en ökad kostnad, som för många av dem bleve kännbar. Vid införsel hade den betalningsskyldige redan brustit i gäldande av sina utskylder och vid sådant förhållande överensstämde det med god svensk rättsordning, att kvarstad lades å hans tillgodohavande. Ett helt annat förhållande bleve det emellertid, om man skulle, såsom h ä r föreslagits, taga i beslag viss del av den skattskyldiges lön, innan h a n brustit i sin betalningsskyldighet. Vidare framhöll föreningen, att vid beräknandet av den förskottslikvid, som arbetsgivarna skulle utbetala, syntes de sakkunniga hava utgått från den uppfattningen, att arbetarnas månadsförtjänst i regel vore tämligen konstant, såsom fallet vore med tjänstemäns avlöning. Man hade väntat sig några föreskrifter, om huru det skulle förfaras, ifall arbetarnas arbetsförtjänst upphörde under någon tid, utan att de därför avskedades, t. ex. därigenom att arbetsnedläggelse skedde. Även för säsongindustrien torde den av de sakkunniga föreslagna ordningen med lika månatliga avdrag för skatten, oberoende av den under månaden utgående arbetsförtjänsten, kunna leda till svårigheter. Högst sannolikt vore även, att från de anställdas sida skulle framställas krav på fria skatter såsom avlöningsförmån. Landsorganisationen i Sverige påpekade, att vissa arbetaregrupper såsom skogsarbetare, flottningsarbetare och byggnadsarbetare i många fall saknade inkomster under en del av året och därför torde hava svårare att erlägga en över hela året fördelad skattebetalning än att vid en viss tidpunkt, då ackordsöverskott eller slutlikvid för ett arbete erhållits, på en gång betala ett större belopp. Vidare framhölls, att det vore ett psykologiskt missgrepp av de sakkunniga att dela upp medborgarna i två grupper, varav den ena finge förtroendet att själv handhava sina medel och betala sin skatter samt den andra förvägrades denna rätt och därtill i viss utsträckning bleve beroende av den förstnämnda gruppens omtanke och ärlighet. I yttrandena anfördes i övrigt, att den föreslagna kategoriklyvningen mellan äldre och nytillkomna skattskyldiga vore ägnad att leda till svårigheter för såväl uppbördsmyndigheter som de skattskyldiga, att gränsen mellan företagare och anställda stundom vore svår att draga, att arbetsgivarna skulle åsamkas avsevärda kostnader och mycket besvär genom de dem pålagda uppgifterna samt att vid förskottsbetalningarnas bestämmande icke bleve möjligt att taga hänsyn till ömmande omständigheter, ehuru avdrag av sådan anledning kunde ifrågakomma vid taxeringen.

45 Hiksräkenskapsverket framställde bland annat den invändningen mot förslaget, att uppbörden skulle bliva ordnad olika för den nuvarande generationen skattskyldiga och nytillkomna skattskyldiga så till vida, att de från vardera gruppen skattskyldiga inflytande förskottsavsättningarna skulle hänföras till särskilda finansår och följaktligen vid bokföringen hållas skarpt isär. En dylik uppdelning av de inflytande skattebeloppen och skattemedlens fondering under kortare och längre tid skulle göra bokföringen av skatteinkomsterna onödigt invecklad. Den föreslagna fonderingen av skattemedel stode också i bestämd strid med de budgettekniska principer, som numera tillämpades inom statsförvaltningen. Under sådana förhållanden funne riksräkenskapsverket sig böra avstyrka en anordning i enlighet med de sakkunnigas förslag. Något avgörande hinder att jämväl vid ett godtagande i övrigt av de sakkunnigas förslag till förskottsbetalningar låta samtliga inflytande skattemedel tillgodoföras det finansår, under vilket de influtit, torde enligt riksräkenskapsverkets uppfattning ej heller föreligga. Kammarrätten framhöll, att de föreslagna bestämmelserna om restitution av för höga förskottsavsättningar icke syntes vara med billigheten överensstämmande, särskilt vad gällde nytillkomna skattskyldiga. Förslaget att kronoutskylderna och de kommunala utskylderna skulle sammanföras till gemensam debitering och uppbörd tillstyrktes av det övervägande antalet hörda myndigheter och organisationer. Den föreslagna omläggningen av budgetåret för primärkommuner och kommunala menigheter samt för tingslag tillstyrktes i allmänhet av de centrala ämbetsverk, som upptogo frågan till behandling. Hos länsstyrelserna voro meningarna rörande sistnämnda spörsmål delade. Rörande användandet av skattemärken yttrade sig bland annat pensionsstyrelsen, vilken därvid framhöll, att de sakkunniga icke syntes hava ägt förståelse för eller i varje fall alldeles förbigått möjligheterna att utnyttja skattemärkena för att mellan löngivarna och de hos dem anställda underlätta och reglera de föreslagna förskottsavsättningarna till skatt. Denna brist i utredningen torde närmast sammanhänga därmed, att de sakkunniga överhuvud taget, efter vad det förefölle styrelsen, i hög grad underskattat behovet av en sådan regulator. Vad pensionsavgifterna anginge hade frågan om införandet av ett märkessystem för avgifternas kvitterande vid upprepade tillfällen varit föremål för pensionsstyrelsens omprövning. I motsats till de sakkunniga hade pensionsstyrelsen funnit, att åtminstone i avseende å pensionsavgifterna ett användande av märkessystem skulle medföra obestridliga fördelar, måhända framför allt i fråga om ett underlättande av avgiftsredovisningen och ett förstärkande av kontrollen över densamma. Pensionsstyrelsen lämnade emellertid öppet, i vad mån dessa fördelar kunde motvägas av olägenheterna hos ett märkessystem eller icke. Givet vore ock att frågan om ett märkessystem för pensionsavgifternas kvitterande ingalunda vore oskiljaktigt knuten till frågan om skattemärken.

§ 5.

1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag i fråga om s. k. pensionsmärken.

I förevarande sammanhang torde böra nämnas, att 1928 års pensionsförsäkringskommitté upptagit frågan om användande av ett märkessystem beträffande pensionsavgifterna till behandling. 1 Kommittén anförde i sitt betänkande, att kommittén i avvaktan på en eventuell reformering av den allmänna skatteuppbörden icke i sitt förslag vidtagit någon väsentlig omläggning i fråga om uppbörden av pensionsavgifterna annat än så till vida, att denna enligt förslaget skulle i sin helhet verkställas i samband med kronouppbörden och ej såsom dittills gällt delvis i samband med uppbörden av kommunalskatten. För den händelse det emellertid icke skulle låta sig göra att på ett tillfredsställande sätt ordna uppbörden av pensionsavgifter i samband med uppbörden av kronoutskylder, hade kommittén uppgjort ett förslag till uppbörd av pensionsavgifterna genom ett system med särskilda s. k. pensionsmärken. Systemet innebure, att varje avgiftsbetalare skulle vara försedd med en s. k. pensionsbok, vari då avgifterna erlades pensionsmärken till motsvarande belopp skulle inklistras såsom kvittens. Med denna anordning vunnes, förutom viss kontroll, jämväl att avgiftsbetalarna kunde i sina böcker följa huru summan av deras erlagda avgifter växte. Genom att pensionsmärken i låga valörer ständigt skulle hållas till salu hos postverket, skulle möjlighet beredas den som så önskade att fördela sina utgifter för avgiftsbetalningen på ett flertal tillfällen. I det av kommittén uppgjorda märkessystemet inginge även skyldighet för arbetsgivare, som hade flera än fem arbetare i sin tjänst, att till dem utbetala viss andel av deras lön i form av pensionsmärken, som arbetsgivaren inköpt hos postverket. På detta sätt skulle genom arbetsgivarnas medverkan vara sörjt för att pensionsavgifterna för anställda hos större arbetsgivare komme att inflyta. Såsom en förtjänst hos märkessystemet framhölls vidare, att genom detsamma medelsredovisningen skulle kunna ordnas på ett mycket enkelt sätt, nämligen i likhet med frimärkesförsäljningen vid postverket. E n närmare redogörelse för kommitténs förslag angående pensionsmärken lämnades i en vid kommitténs betänkande fogad bilaga. Däri erinrades om att även statens besparingskommitté i sitt år 1925 avgivna betänkande angående socialförsäkringens organisation varit något inne på denna fråga. Besparingskommittén hade sålunda framlagt ett utkast till uppbörd genom arbetsgivarna, i vilket s. k. skattekort och skattemärken skulle komma till användning. Därvid utgick besparingskommittén från att för anställda all uppbörd av utskylder skulle verkställas enligt ett enhetligt märkessystem genom arbetsgivarnas försorg. På grund av då pågående utredning genom 1924 års uppbördssakkunniga ansåg sig emellertid besparingskommittén icke böra ägna frågan någon mera ingående behandling. 1

1928 års pcnsionsförsäkringskommitté bet. 1934, sid. 147 och 355—362.

47 I n ä m n d a b i l a g a till 1928 å r s p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g s k o m m i t t é s b e t ä n k a n d e f r a m h ö l l s v i d a r e , a t t f r å g a n o m a n v ä n d a n d e a v s ä r s k i l d a m ä r k e n för u p p b ö r d e n a v a l l m ä n n a utskylder u p p t a g i t s till b e h a n d l i n g — e h u r u s y n n e r l i g e n k n a p p h ä n d i g t — a v 1924 å r s u p p b ö r d s s a k k u n n i g a , vilka b e s t ä m t a v v i s a t t a n k e n p å e n s å d a n a n o r d n i n g . Gentemot d e n a v de s a k k u n n i g a a n f ö r d a m o t i v e r i n g e n för d e t t a ställningstagande p å p e k a d e s , a t t o m ett m ä r k e s s y s t e m s k u l l e k o m m a till a n v ä n d n i n g e n d a s t för u p p b ö r d e n av p e n s i o n s a v g i f t e r n a , f r å g a n t o r d e k o m m a i ett väsentligt a n n a t läge ä n o m m ä r k e s s y s t e m e t s k u l l e i n p a s s a s i d e t a v u p p b ö r d s s a k k u n n i g a u p p g j o r d a s y s t e m e t för s k a t t e u p p b ö r d e n i dess h e l h e t , varefter y t t r a d e s f ö l j a n d e : »Anmärkningen att det för de skattskyldiga måste vara förenat med besvär och risk att förvara märkena i avbidan på den slutliga uppbördsterminen har visst fog för sig. Denna risk får ej underskattas men å andra sidan ej heller överdrivas. Om den betalande allmänheten väl får klart för sig, att dessa märken vid uppbörden ha samma karaktär som reda penningar, och om förvarandet av märkena därjämte underlättas genom att alla märken undan för undan uppklistras på ett och samma kort, torde man kunna förvänta, att risken ej kommer att bliva så stor, att den i och för sig kan utgöra ett avgörande hinder för införandet av ett märkessystem. Mot ett obehörigt utnyttjande av märkena genom försäljning till annan person hava de sakkunniga själva anvisat en säkerligen effektiv metod, nämligen att märkena vid utlämnandet till de betalningsskyldiga uppklistras och makuleras i en strängt personlig handling. Gentemot en sådan anordning anmärka de emellertid, att den skulle vara tämligen omständlig, en anmärkning, som dock torde bortfalla, om anordningen genomföres på sätt i det följande tänkts. Vad övriga anmärkningar mot märkessystemet angår, sålunda i fråga om redovisning, kontroll, revision och restitution, äro de måhända riktiga, om fråga gäller märkesuppbörd av samtliga allmänna utskylder, vilken fråga emellertid saknar intresse i nu förevarande sammanhang. Om däremot märken skola komma till användning enbart för uppbörd av pensionsavgifterna, synas dessa anmärkningar vara så långt ifrån riktiga, att det är just i fråga om den kontanta redovisningen och kontrollen, som märkessystemet har sina största förtjänster, ett förhållande, som skall närmare utvecklas och belysas i samband med redogörelsen för det här tänkta systemet. Avgiftsbetalningen fullgöres genom inköp av särskilda märken, vilka av postverket tillhandahållas i olika valörer. Genom ett konsekvent genomförande av denna princip torde den kontanta redovisningen bliva ordnad på enklast möjliga sätt, nämligen så att postverket endast har att till ålderdomspensioneringsfonden undan för undan inleverera medel, som inflyta för försålda märken. All medelskontroll blir förlagd till postverket efter i huvudsak samma grunder, som tillämpas i fråga om frimärkesförsäljningen, med visst undantag i samband med indrivningen av restförda avgifter. Märkena skola uppklistras och makuleras antingen å särskilda avgiftskort eller i försäkringsbok. Avgiftskorten användas vid inbetalningar i förskott under löpande avgiftsår, d. v. s. från kronouppbördsterminen i november månad ena året till samma uppbördstermin följande år. Avgiftskort skall vara påtecknat vederbörande avgiftspliktiges namn samt försett med uppgift om vilket avgiftsår kortet avser och huvudsakligen tjäna till, dels att underlätta för den avgiftspliktige att förvara märkena, till dess att de under uppbördsterminen skola användas såsom betalningsmedel, dels ock att förhindra märkenas obehöriga utnyttjande genom försäljning till annan per-

48 son. Avgiftskort komma till användning dels för sådana avgiftspliktiga, som själva frivilligt verkställa förskottsbetalning av pensionsavgiften genom inköp å postanstalt av avgiftsmärken, dels ock för dem, av vilka föreskrivna förskottsbetalningar uttagas genom arbetsgivare. Nytt kort utfärdas för varje avgiftsår i samband med den första inbetalningen för året och utställes för den förstnämnda kategorien avgiftsbetalare av postanstalten och i övriga fall av arbetsgivaren. Korten tillhandahållas av postverket. Arbetsgivare är skyldig att för hos honom anställd vid varje avlöningstillfälle under månaderna januari—oktober innehålla förslagsvis en procent av den till betalning förfallna kontanta avlöningen och därvid å den anställdes avgiftskort uppklistra och makulera avgiftsmärken till motsvarande belopp. De erforderliga märkena får arbetsgivaren anskaffa genom inköp å posten, varigenom någon särskild redovisning icke torde behöva ifrågakomma. För det fall att anställd genom företeende av sitt avgiftskort kan styrka, att han själv genom posten frivilligt verkställt föreskriven inbetalning synes något innehållande av lön icke böra ske. Under november och december månader sker ej heller något dylikt innehållande med hänsyn till bl. a. då pågående definitiv uppbörd. I samband med införandet av skyldighet av nyss angiven art för arbetsgivare torde emellertid begreppen arbetsgivare och anställd böra närmare bestämmas. Närmast till hands torde ligga att låta nämnda begrepp i ålderdomspensioneringslagens mening sammanfalla med motsvarande begrepp enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. I så fall torde böra tagas under övervägande, huruvida den ifrågasatta skyldigheten att förmedla avgiftsbetalningen skall omfatta samtliga enligt sistnämnda lag försäkringspliktiga arbetsgivare och sålunda bland annat även ett mycket stort antal enskilda personer med i regel endast en anställd för hjälp i det husliga arbetet eller möjligen givas en mindre omfattning. Ur avgiftsbetalningens synpunkt tala givetvis starka skäl för att skyldigheten utsträckes så långt som möjligt. Men å andra sidan synes åtskilligt tala för att man åtminstone till en början och intill dess någon erfarenhet vunnits av märkessystemets verkningar samt allmänheten hunnit bliva mera förtrogen med detsamma inskränker tillämpningen till huvudsakligen s. k. större arbetsgivare. För att i görligaste män undvika i tillämpningen besvärliga gränsfall synes den föreliggande frågan kunna regleras genom införande i ålderdomspensioneringslagen av en bestämmelse, att såsom arbetsgivare i lagens mening skall anses arbetsgivare med olycksfallsförsäkring i riksförsäkringsanstalten, som dit inbetalar försäkringsavgift i annan ordning än i samband med kronouppbörden, vidare arbetsgivare ansluten till ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag samt slutligen staten och kommun i egenskap av arbetsgivare. Emellertid torde det knappast vara praktiskt lämpligt att utan något som helst undantag föreskriva skyldighet för arbetsgivare, å vilken en bestämmelse av antydd innebörd skulle äga tillämpning, att verkställa avdrag vid varje utbetalning av kontant ersättning för utfört arbete, som faller under olycksfallsförsäkringslagen. En dylik generell föreskrift skulle medföra, att avdrag icke sällan vid fall av tillfällig anställning skulle komma att verkställas med endast några få ören, t. ex. med 2 öre vid en arbetsersättning av 2 kronor. För att undvika detta kunde från den allmänna regeln undantagas tillfällig arbetsanställning, varvid innebörden av detta begrepp samtidigt finge så noga som möjligt definieras. En dylik undantagsbestämmelse skulle dock säkerligen komma att medföra en hel del tveksamma gränsfall med ty åtföljande svårigheter vid den praktiska tillämpningen. Enklare torde vara att i stället fixera visst lägsta avlöningsbelopp, å vilket avdrag för pensionsavgift skall verkställas, exempelvis 10 kronor. Till högre belopp torde ifrågavarande gräns ej böra fastställas, enär därigenom ett säkerligen icke ringa antal unga personer skulle komma att uteslutas från anordningen, t. ex. affärsanställda i början av deras bana. Mot en så låg gräns som 10 kronor kan måhända anmärkas, att den medför, att många fall av rent tillfällig arbetsanställning medtagas, ett för-

49 hållande som väl dock icke kan anses vålla några praktiska olägenheter av nämnvärd betydelse. Definitiv uppbörd av pensionsavgifterna äger rum vid första kronouppbördsstämman i november månad. Avgiftsbetalningen verkställes därigenom att den avgiftspliktige inköper märken till den påförda pensionsavgiftens belopp, vilka märken tillhandahållas av uppbördsförrättaren och av denne inklistras och makuleras i vederbörandes försäkringsbok eller, som den i de här meddelade författningsutkasten i anslutning till terminologien i lagen om allmän ålderdomspensionering benämnes, pensionsbok. Avgiftskort med därå uppklistrade märken gälla därvid såsom betalningsmedel lika väl som kontanta penningar. Om det sammanlagda värdet av de å kortet uppklistrade märkena är högre än pensionsavgiften, återbetalas kontant till den avgiftspliktige det överskjutande beloppet (vilket ju då lämpligen kan av denne användas till betalning av övriga å debetsedeln upptagna utskylder). För det fall att kronouppbörden förrättas av annan myndighet än postverket, måste det genom en särskild anordning göras möjligt för uppbördsförrättaren att på angivet sätt tillhandahålla och i pensionsböckerna inklistra avgiftsmärken. Detta torde utan att medföra några komplikationer kunna ordnas så, att den, som i stad med egen uppbördsförvaltning förrättar kronouppbörden, får rätt att i samband med novemberuppbördsstämman å posten utan avgift utkvittera erforderliga märken, vilka sedermera omedelbart efter avslutad uppbördsstämma skola av honom redovisas genom överlämnande till posten av de avgiftskort och kontanta penningar, som influtit, samt överblivna märken, som ej kommit till användning. Det här ifrågasatta systemet innebär, att vid uppbördsstämma erlagd pensionsavgift utan undantag skall kvitteras genom att avgiftsmärken till beloppet motsvarande den erlagda avgiften inklistras och makuleras i vederbörandes pensionsbok. Emellertid kan det givetvis inträffa, att avgiftspliktig inställer sig vid uppbördsstämma och önskar betala den påförda pensionsavgiften utan att kunna förete sin pensionsbok på grund av att densamma förkommit. Att i dylika fall vägra att emottaga avgiften synes icke böra ifrågakomma. De mot avgiften svarande märkena torde för sådant fall kunna uppklistras och makuleras antingen i en av uppbördsförrättaren mot särskild avgift utfärdad ny pensionsbok eller ock å ett tillfälligt ersättningskort, mot vars återställande avgiftsbetalaren sedermera, sedan ny pensionsbok erhållits, får vederbörlig kvittering införd i den nya boken. Denna fråga sammanhänger intimt med frågan om sättet för pensionsböckernas utfärdande, vilket spörsmål här lämnats åsido. All kontant redovisning av avgiftsmedel, som inflyta före och under uppbördstermin, sker, såsom förut framhållits, genom att postverket till ålderdomspensioneringsfonden inlevererar genom märkesförsäljning influtna belopp. Därjämte måste lämnas för varje avgiftspliktig person specificerad redovisning, huruvida påförd pensionsavgift blivit under uppbördsterminen erlagd eller icke, dels för att möjliggöra indrivning av ej erlagda avgifter, dels ock med hänsyn till den individuella bokföring av erlagda avgifter, som skall verkställas av pensionsstyrelsen. Denna redovisning torde i fråga om landsbygden och städer utan egen uppbördsförvaltning på enkelt sätt kunna ordnas så, att pensionsavgiften uppföres för sig å en särskild talong till kronodebetsedeln, vilken talong, försedd med påstämpling, att avgiften blivit i vederbörlig ordning erlagd vid uppbördsstämman, av postverket insändes till landskontoret antingen särskilt för sig eller tillsammans med den skattepostanvisning som använts för inbetalning av övriga utskylder. Beträffande städer med egen uppbördsförvaltning torde några särskilda anordningar för här ifrågavarande ändamål icke vara av behovet påkallade, enär i dylikt fall anteckningar om erlagda pensionsavgifter kunna verkställas direkt i uppbördsboken. Efter uppbördsterminens slut upprättas över ej erlagda pensionsavgifter restlängder, vilka för indrivning överlämnas till vederbörande utmätningsmän. För att märkessystemet skall bliva konsekvent genomfört, bör även därvid kvittering av 4—408779.

50 erlagd pensionsavgift verkställas genom att avgiftsmärken motsvarande pensionsavgiftsbeloppet inklistras och makuleras i vederbörandes pensionsbok. Liksom vid uppbördsstämman böra de avgiftspliktiga kunna likvidera den restförda avgiften, förutom genom kontant betalning, genom att till indrivningsförrättaren överlämna avgiftskort med tillhörande märken. För att möjliggöra dylik märkeskvittering måste då utmätningsman, d. v. s. å landet landsfiskal och i stad stadsfogde, förses med erforderliga avgiftsmärken. Ett tänkbart sätt att ordna denna fråga vore, att utmätningsman erhölle rätt att, på sätt förut ifrågasatts beträffande uppbördsförrättare i stad med egen uppbördsförvaltning, å posten mot redovisningsskyldighet utkvittera dylika märken. En sådan anordning torde dock vara förenad med vissa olägenheter, förnämligast den att för varje utmätningsman i riket måste hos posten föras ett ständigt löpande konto. Detta undvikes om i stället pensionsstyrelsen vid märkessystemets införande förser varje utmätningsman med ett efter det inom vederbörande distrikt föreliggande behovet avpassat belopp i märken. Pensionsstyrelsen i sin tur erhåller märkena efter rekvisition från postverkets centrala märkesförråd. Formellt kan ju detta, om man önskar fasthålla vid principen, att inga märken få av postverket utlämnas utan föreskriven likvid, anses ske på så sätt, att pensionsstyrelsen inköper märkena för medel ur ålderdomspensioneringsfonden, till vilken det ifrågakommande beloppet därefter åter inlevereras. Om den märkeskassa, som på dylikt sätt ställes till utmätningsmans disposition, blir pä lämpligt sätt avpassad, något som lätt torde låta sig göra efter en tids erfarenhet, blir den kontanta redovisningen och medelskontrollen i fortsättningen synnerligen enkel. Allt efter som märkena förbrukas, inflyta i stället kontanta penningar eller avgiftskort till motsvarande belopp, vilka av utmätningsmannen skola användas till förnyande av märkesförrådet genom anskaffande å posten undan för undan av nya märken. Med hänsyn till lättheten att på detta sätt förnya märkesförrådet torde med fog kunna krävas, att märkeskassan praktiskt taget alltid skall till huvudsaklig del redovisas i obegagnade avgiftsmärken. Utmätningsmännens märkeskassor kontrolleras genom inventeringar. Att pensionsavgift blivit uttagen efter indrivning, redovisas till den, som lämnat indrivningsuppdraget, endast med ett meddelande, att betalning influtit.» Enligt 17 § i lagen d e n 28 j u n i 1935 o m f o l k p e n s i o n e r i n g , för vilken lag 1928 å r s p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g s k o m m i t t é s förslag låg till g r u n d , skola p e n sionsavgifterna u p p b ä r a s o c h redovisas i s a m m a n h a n g m e d k r o n o u p p b ö r den. F ö r s l a g e t att a n o r d n a u p p b ö r d e n av p e n s i o n s a v g i f t e r n a m e d a n v ä n d a n d e av s ä r s k i l d a p e n s i o n s m ä r k e n v a n n alltså icke b e a k t a n d e . I d e n p r o position, 1 v a r i g e n o m förslag till b e r ö r d a lagstiftning f r a m l a d e s för r i k s dagen, u t t a l a d e s , att förslaget a n g å e n d e p e n s i o n s m ä r k e n a v s t y r k t s i n ä s t a n alla de y t t r a n d e n , i vilka det b e h a n d l a t s , m e s t a d e l s a v p r a k t i s k a skäl. Vederb ö r a n d e d e p a r t e m e n t s c h e f a n f ö r d e i d e t t a s a m m a n h a n g , a t t det av k o m m i t tén u t a r b e t a d e förslaget o m p e n s i o n s m ä r k e n ej tillvunnit sig gillande i yttr a n d e n a och att d e p a r t e m e n t s c h e f e n f u n n e sig icke b ö r a u n d e r s t ö d j a detsamma. § 6.

Överväganden rörande förnyad utredning o m

uppbördsfrågan.

1924 å r s u p p b ö r d s s a k k u n n i g a s förslag f ö r a n l e d d e i c k e a n n a n lagstiftn i n g s å t g ä r d ä n att k r o n o u p p b ö r d e n å r 1931 u p p d e l a d e s p å t v å t e r m i n e r . 1 den p r o p o s i t i o n , v a r i förslag f r a m l a d e s till b e s t ä m m e l s e r i s å d a n t h ä n s e e n d e , 1

Prop. 1935:217, sid. 170.

51 anförde vederbörande departementschef bland annat, att det av 1924 års uppbördssakkunniga avgivna betänkandet till reformering av uppbördsoch indrivningsväsendet icke utan ytterligare utredningar och överväganden kunde läggas till grund för ett förslag i ämnet. 1 Vad beträffade den del av betänkandet, som avsåge införandet av skattelikvid medelst förskottsbetalningar, för anställda under obligatorisk medverkan av löngivare, framhöll departementschefen, att den kritik, som i de avgivna yttrandena däröver framkommit, vore av den beskaffenhet, att ett anordnande av skatteuppbörden efter denna linje ej borde ifrågasättas, i varje fall icke i den omfattning, som 1924 års uppbördssakkunniga föreslagit. Enligt departementschefens mening borde i stället undersökas möjligheten av skatteuppbördens anordnande medelst förskottsbetalningar utan obligatorisk medverkan av löngivare. Föremål för ytterligare undersökningar syntes vidare böra bliva frågan om sammanslagning av debitering och uppbörd av statliga och kommunala utskylder samt delning av denna gemensamma uppbörd å lämpligt antal terminer. Därest man ville ernå, att uppbörden avslutades under första hälften av kalenderåret näst efter taxeringsåret, torde en dylik sammanslagning dock näppeligen kunna komma till stånd utan att budgetåret för kommuner, församlingar, skoldistrikt, fattigvårdssamhällen, municipalsamhällen och tingslag samt måhända jämväl för landsting och väghållningsdistrikt omlades till att omfatta samma tid som det statliga budgetåret eller sålunda tiden den 1 juli—den 30 juni. Vidare borde frågan om civilbokföringen och om ett mera rationellt ordnande av indrivningsväsendet bliva föremål för särskild utredning. Då de ytterligare utredningar och överväganden, som sålunda borde ske, måste kräva en avsevärd tid, hade departementschefen ansett böra undersökas möjligheten av att inom den befintliga organisationens ram genomföra förbättringar beträffande uppbördsväsendet och därvid i första hand, huruvida genom en delning av kronouppbörden å ett lämpligt antal terminer erläggandet av kronoutskylder kunde underlättas. Det i ovannämnda proposition framlagda förslaget gick ut på uppdelning av kronouppbörden på så sätt, att å landet den andra uppbörds terminen skulle äga rum under tiden den 1—den 10 februari året efter taxeringsåret och i stad den andra uppbördsstämman viss dag eller vissa dagar under samma tid. (Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen frångicks detta förslag så till vida, att tiden för den andra skatteinbetalningen för såväl landet som stad sattes till den 25 april—den 5 maj.) I sammanhang med frågan om tiden för den andra skatteinbetalningen anförde departementschefen följande: »Vad av äskilliga myndigheter anmärkts därom, att genom det föreliggande förslaget tiden för skattens erläggande ytterligare avlägsnas från tidpunkten från inkomstens förvärvande, finner jag ej böra tillmätas allt för stor vikt. Det kan ifrågasättas, om icke denna synpunkt i den tidigare diskussionen angående riktlinjerna för en reformering av uppbörds- och indrivningsväsendet tillmätts en något större roll än den förtjänar. Visserligen är vid nedgående konjunkturer inom det eko1

Prop. 1931:186, sid. 14 ff.

52 nomiska livet av större vikt än under normala förhållanden, att skatten uppbäres inom kortast möjliga tid efter inkomstförvärvet, men för den vida övervägande delen av befolkningen äro växlingarna i inkomster från det ena året till det andra jäm< förelsevis obetydliga. För denna kategori av befolkningen är, åtminstone under normala förhållanden, det uppenbarligen av mindre betydelse, om skatten erlägges något kortare eller något längre tid efter inkomstförvärvet. Beträffande möjligheten för det allmänna att utfå debiterad skatt är det däremot i fråga om den del av befolkningen, som växlar vistelseort eller har oregelbundna inkomster, städse av intresse, att skatten uppbäres så snart som möjligt efter inkomstens åtnjutande. Resultatet av kronouppbörden i riket kan dock icke anses särskilt otillfredsställande. Av de av 1924 års uppbördssakkunniga verkställda utredningar rörande det slutliga resultatet av kronouppbörden framgår, att efter verkställd indrivning skatteförlusterna å kronouppbörden för landet i dess helhet under senare år kunna antagas icke hava överstigit 5 procent av de debiterade beloppen. I varje fall torde den ringa förlängning av tiden mellan inkomstförvärvet och skattens erläggande, som i förevarande proposition kommer att föreslås, icke vara av beskaffenhet att menligt inverka å uppbördsresultatet.» De av departementschefen i propositionen sålunda gjorda uttalandena föranledde icke någon erinran från bevillningsutskottets eller riksdagens sida. I en vid 1933 års riksdag inom andra kammaren av herr Christiernsson m. fl. väckt motion (nr 396) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att den tidigare begärda utredningen rörande åvägabringandet av en rationell skatteuppbörd måtte med beaktande av de i motionen framhållna synpunkterna utvidgas att avse möjligheten överhuvud taget att förlägga skatteuppbörden så nära källan av skatteinkomsten som möjligt samt att de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, så snart som möjligt måtte föreläggas riksdagen. I motionen framhölls, att en annan skatteuppbörd än den alltjämt i vårt land gällande otvivelaktigt skulle hava, i all synnerhet under dåvarande ekonomiska betryck, räddat betydande skattebelopp både för stat och kommuner. I avgivet yttrande över den ifrågavarande motionen hänvisade riksräkenskapsverket, som i likhet med vad i motionen framhållits fann det vara en angelägenhet av vikt att en effektiv uppbördsreform komme till stånd, till sitt över 1924 års uppbördssakkunnigas betänkande avgivna yttrande. Vederbörande utskott förklarade sig 1 beakta de olägenheter, som vore förknippade med uppbördsväsendets nuvarande organisationsform, och utgå ifrån att frågan om skatteuppbördens mera rationella ordnande till det allmännas gagn och enskildas bekvämlighet gjordes till föremål för ytterligare överväganden och utredningar. Utskottet fann emellertid sådana omständigheter ej föreligga, som motiverade vidtagandet av omedelbara åtgärder för att tillmötesgå motionärernas krav utan ansåg det lämpligare, att resultaten av de i utsikt ställda utredningarna avbidades. På grund därav hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd, vilket även blev kammarens beslut. 1

Andra kammarens femte tillfälliga utskott, utlåtande nr 5.

53 § 7.

Direktiven för 1936 års uppbördskommitté.

År 1936 tillsatte Kungl. Maj:t ånyo en kommitté — benämnd 1936 års uppbördskommitté — med uppdrag att verkställa utredning rörande skatteuppbörd och folkbokföring m. m. I direktiven för denna kommitté anförde departementschefen — efter att hava erinrat om vad dåvarande departementschefen anfört i samband med framläggandet vid 1931 års riksdag av förslaget rörande uppdelning av kronouppbörden på två terminer — bland annat följande: »Vad först angår uppbörden är det utan tvivel en olägenhet med nuvarande system, att så lång tid förflyter mellan inkomstens åtnjutande och uppbörden av den å inkomsten belöpande skatten. Under denna tid kan den skattskyldiges betalningsförmåga avsevärt försämras, och en skatt som han utan svårighet kunnat bära, därest uppbörden skett i närmare anslutning till inkomstens förvärvande, är det måhända icke möjligt för honom att erlägga, när uppbördstiden är inne. Den är 1931 genomförda delningen av kronouppbörden i två terminer innebar i detta avseende icke någon förbättring; tvärtom framflyttades därvid tiden för en del av kronouppbörden. En med den nu nämnda sammanhängande olägenhet med gällande system är, att skattebetalningen i väsentlig mån är beroende av den skattskyldiges egen goda vilja. Inkomsttagare utan fast anställning och i saknad av utmätningsbara tillgångar kan alltför lätt undandraga sig betalningen av påförda skatter, och indrivningsförfarandet når honom ofta icke eller alltför sent. Enligt givna direktiv sökte 1924 års uppbördssakkunniga utforma en ordning, enligt vilken icke blott tiden mellan skatteunderlagets tillgodonjutande och skatteuppbörden skulle förkortas utan även uttagande av skatter av den stora massan anställda skulle säkerställas. Deras förslag synes emellertid förutsätta så omfattande anordningar och i övrigt vara förenat med sådana nackdelar att det — såsom ock framhållits i flertalet yttranden och av min företrädare i det förut omnämnda yttrandet till statsrådsprotokollet — knappast kan komma till genomförande. Svårigheterna torde i själva verket bottna i vårt skattesystem, som i olikhet mot andra länders, där liknande anordningar med framgång genomförts, rör sig med ett stort antal skatteformer av repartitionsskatts natur. Vid sådant förhållande torde en fortsatt utredning av frågan om ett ändrat uppbördsförfarande böra inriktas på vägar, som närmare än de av 1924 års uppbördssakkunniga beträdda ansluta sig till de av ålder i vårt land använda. Utan tvivel bör det vara möjligt att även på dylikt sätt åstadkomma avsevärda förbättringar.» Departementschefen framhöll därjämte, att med frågan om uppbördens och folkbokföringens organisation nära sammanhängde frågan om en reglering av häradsskrivarnas ställning. I detta sammanhang erinrades om att häradskrivarnas ställning varit föremål för omnämnande i propositionen nr 148 till 1935 års riksdag rörande vissa ändringar i taxeringsförordningen. Länsstyrelsen i Örebro län m. fl. hade påtalat, att taxeringsnämndsordförandena och kronoombuden alltför mycket togos i anspråk för arbete av rent teknisk art, framför allt längdföringen, och föreslagit, att förandet av taxeringslängderna överflyttades från taxeringsnämnderna till häradsskrivarna. I taxeringsnämnderna skulle i så fall endast göras vederbörliga anteckningar om meddelade beslut å deklarationerna eller andra handlingar, vilka därefter skulle överlämnas till häradsskrivarkontoren för längdföring.

54 Departementschefen erinrade vidare om, att han i anledning av berörda framställning i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, då ovannämnda proposition beslöts, anfört följande: »För egen del är jag benägen tro, att utvecklingen på taxeringsväsendets område måste gå i den riktningen, att åtskilliga av de uppgifter, som nu handhavas såsom bisysslor av tjänstemän eller andra, påläggas tjänstemän att i tjänsten fullgöras. Särskilt gäller naturligtvis detta i fråga om de mera tekniska uppgifterna. Berörda förslag angående längdföringen går därför enligt min mening i rätt riktning. Att jag dock icke för närvarande kan föreslå åtgärder av detta slag beror närmast därpå, att frågan så ingripande berör häradsskrivarnas ställning att den lämpligen torde kunna lösas endast i samband med den allmänna omprövning härav, som sedan en tid stått på dagordningen; jag vill härvidlag erinra, att även länsstyrelsen i Örebro län förutsätter, att genomförande av förslaget skulle nödvändiggöra anställande hos häradsskrivarna av statsavlönade assistenter. Det förefaller mig för egen del sannolikt, att lösningen av dessa frågor snarast kommer att sökas efter de linjer, som 1924 års uppbördssakkunniga angivit, d. v. s. häradsskrivareuppgifternas inflyttning till särskilda uppbördsavdelningar i länsstyrelserna. Detta spörsmål sammanhänger emellertid också med föreliggande reformfrågor beträffande mantalsskrivningsväsendet och åklagarväsendet.» Detta yttrande av departementschefen hade icke föranlett något särskilt uttalande av bevillningsutskottet eller riksdagen.

§ 8.

1936 års uppbördskommittés förslag.

1936 års uppbördskommitté avgav under år 1938 betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. 1 I betänkandet lämnade kommittén en redogörelse för de brister, som vidlådde det nuvarande uppbördsförfarandet. Därvid framhölls, att såsom framginge av statistiska utredningar ett förhållandevis mycket stort antal skattskyldiga icke i vederbörlig ordning erlade sina utskylder, i följd varav ett betydande antal utskyldsposter, tillhopa uppgående till ansenliga belopp, måste göras till föremål för indrivningsåtgärder. Ehuru detta missförhållande icke uteslutande vore beroende av uppbördssystemet och h u r än uppbörden anordnades bristande vilja hos den skattskyldige att fullgöra sina förpliktelser ofta vore orsaken till att utskylder bleve restförda, syntes angivna förhållanden giva vid handen, att det nuvarande systemet för uppbördens verkställande vore behäftat med brister. Ej heller restindrivningsförfarandet fyllde i fråga om effektivitet de anspråk, som borde kunna ställas på detsamma. Kommittén anförde härefter bland annat följande 2 : »Bristerna i det nuvarande uppbördssystemet torde kunna hänföras till i huvudsak följande förhållanden. Alltför lång tid förflyter från det inkomst förvärvats eller förmögenhet deklarerats till dess den å samma inkomst eller förmögenhet belöpande skatten uppbäres. Olägenheterna härav, särskilt vid inträde i pensionsåldern och vid dödsfall, äro så påtagliga och så allmänt kända, att de icke torde behöva här 1 2

Bet. 1938, I, II och III. Bet. 1938, I, sid. 131 o. f.

55 närmare utvecklas. Den nuvarande åtskillnaden mellan den mera enhetliga ordningen för uppbörden av kronoutskylder å ena sidan och de från ort till ort starkt växlande reglerna för uppbörden av utskylder till kommunen å andra sidan framstår såsom mindre rationell, detta icke minst med hänsyn till att, såsom i det föregående nämnts, i sammanhang med kronouppbörden även uppbäras vissa utskylder av kommunal natur. Med nuvarande system med särskild uppbörd av krono- och kommunalutskylder äro möjligheterna att jämnt fördela den samfällda skatteutgiften på lämpligt antal uppbördstillfällen mycket begränsade. Om kommunalskattens fördelning å olika betalningstillfällen och om i vilken ordning oguldna sådana utskylder skola uppföras å restlängd finnas inga bestämmelser. Antalet uppbördstillfällen för kommunalutskylders erläggande varierar från ort till annan liksom ock de tider, då uppbördsstämmor hållas. Befolkningens alltmer ökade rörlighet har på senare tid gjort olägenheterna av nu nämnda förhållanden särskilt märkbara. Det är uppenbart, att den nuvarande åtskillnaden mellan debitering, uppbörd och indrivning av egentliga kronoutskylder och i sammanhang med dessa uppburna utskylder och avgifter å ena sidan samt kommunalutskylder å andra sidan, då båda slagen av utskylder i stort sett avse samma skattskyldiga, måste föranleda dubbelarbete. Sålunda sker nu utskrift av två särskilda uppbördslängder med huvudsakligen ensartat innehåll i fråga om de skattskyldigas namn och vistelseort m. fl. förhållanden samt av dubbla debetsedlar. Visserligen torde redan nu i ett flertal magistratsstäder till undvikande av dubbelarbete vid debiteringen ett visst samarbete äga r u m mellan krono- och kommunaluppbördskontoren, exempelvis i den formen att kommunaluppbördskassören erhåller en kopia av de av kronokassören upprättade längderna och sålunda ej behöver upprätta helt nya längder, eller sålunda att man inrättat gemensamt uppbördskontor, men även i dylika fall kan visst dubbelarbete ej undvikas. Även i avseende å det egentliga uppbördsförfarandet vållas uppenbarligen onödigt arbete med nuvarande förfarande. För den skattskyldige måste det också vara olämpligt att utskylderna uppbäras i olika ordning. För denne torde det vara mest naturligt att betrakta all skatt som ett och samma slags utgift. Att den skattskyldige måste handskas med särskilda debetsedlar för de båda slagen av utskylder vållar honom givetvis visst besvär liksom än mer det förhållandet, att uppbörderna ej äga rum å för hela riket enhetliga, under året jämnt fördelade tider. Sistnämnda förhållanden torde för den skattskyldige försvåra överblicken över skatternas inordnande bland hans utgifter och därmed också ett systematiskt avsättande av medel till deras betalande. Här erinras om att enligt uppbördsreglementet för Stockholm uppbörden dock sker i samma ordning för krono- och kommunalutskylder. Vad restindrivningen beträffar, föranleder det nuvarande systemet med skilda uppbördssätt ett dubbelarbete i avseende på restlängdernas utskrivande, expedierande, indrivande och redovisning, i det att skatterestantier, upptagna i restlängder, vilka överlämnats till utmätningsman för indrivning, från exekutionsbiträdenas och utmätningsmännens sida bliva föremål för åtgärder i olika ordning, allt eftersom fråga är om utskylder av ena eller andra slaget. Olägenheten härav är så mycket mera påtaglig, som personer, vilka försumma att i rätt tid erlägga utskylder av det ena slaget, enligt vad erfarenheten visar, jämväl i stor utsträckning försumma att i rätt tid erlägga det andra slaget av utskylder och därför ofta återfinnas i restlängderna såväl över kronoutskylder som över kommunalutskylder. Härigenom betungas indrivningsarbetet med redovisandet av ett onödigt stort antal restförda poster. Till följd av olikheten mellan kronoutskylder och kommunalutskylder i fråga om förmånsrätt och preskriptionstid gör sig vid indrivningen ofta en viss konkurrens gällande mellan de båda slagen av utskylder. Detta förhållande framträder ej minst, då viss indrivningsåtgärd vidtagits för uttagande av vissa utskylder, exempelvis införsel meddelats för uttagande av oguldna kommunalutskylder, men begäran om handräckning för uttagande av oguldna kronoutskylder hos samme

5G skattskyldige härefter inkommer till utmätningsmannen. Det förekommer dä, att utmätningsmannen avbryter den för kommunalutskyldernas uttagande meddelade införseln och meddelar nytt införselbeslut för uttagande av de oguldna kronoutskylderna eller också att han låter genom införselförfarandet uttagna medel i första hand komma sistnämnda utskylder till godo. Då vid utskyldernas uttagande genom införsel den skattskyldige ej erhåller något indrivningskvitto utan detta lämnas till arbetsgivaren, kan det ofta inträffa, att den skattskyldige svävar i okunnighet om vilka utskylder han har erlagt, särskilt som kvittot på det av arbetsgivaren levererade beloppet icke behöver specificeras, då det avser flera anställda. Den uppsikt över indrivningsförrättarnas medelsförvaltning, som utövas genom föreskrivna inventeringar, försvåras uppenbarligen därigenom, att kronoutskylder och kommunalutskylder redovisas på olika sätt. Den kontroll över utmätningsmännens redovisning av kronoutskylder, som består däri, att de utestående oredovisade restantierna två gånger om året specificeras i särskilda balanslängder, saknas i fråga om redovisningen av kommunalutskylder. Att indrivningsverksamheten i fråga om restförda kommunalutskylder bedrives med tillbörlig effektivitet torde det ankomma på vederbörande kommun att kontrollera, vilket medför, att härvidlag mindre enhetliga principer tillämpas. Restindrivningsförfarandet är behäftat med allvarliga brister, sammanhängande med den för närvarande i många avseenden mindre tillfredsställande folkbokföringen. Det tidigare skildrade efterspaningsförfarandet, då skattskyldig ej kunnat anträffas i den ort, där utskylderna påförts honom, med dess omständliga och föga effektiva efterforskande hos de lokala pastorsämbetena har visat sig vara alltför tidsödande och synes ej motsvara de krav å större snabbhet, som följa av befolkningens tilltagande rörlighet. Härigenom förhindras ofta ett snabbt handräckningsförfarande, och möjligheterna att utfå restförda utskylder bliva mindre. Beträffande i utlandet vistande skattskyldige saknas ofta effektiva indrivningsmedel, ehuru på senare år med vissa länder avtal hava träffats, som möjliggöra ett handräckningsförfarande för utskylders uttagande. De maktmedel, som kunna komma till användning vid indrivningsförfarandet äro i vissa fall begränsade. Kännedomen härom torde stundom inverka menligt på uppbördsresultatet. Detta torde framför allt gälla vissa kategorier av skattskyldiga, gentemot vilka ett införselförfarande icke är tillämpligt, framför allt egna företagare och anställda, som uppbära inkomster i annan form än fast avlöning. Bland dylika kategorier av skattskyldiga torde notoriska skatteskolkare i stort antal återfinnas. Emot det generellt användbara maktmedlet utmätning förstå dessa ofta att skydda sig.» K o m m i t t é n s a m m a n f a t t a d e h ä r e f t e r ö n s k e m å l e n vid en r e f o r m e r i n g av u p p b ö r d s v ä s e n d e t p å följande sätt: U p p b ö r d e n av s k a t t e n b o r d e s k e n ä r m a r e t i d p u n k t e n för i n k o m s t e n s f ö r v ä r v a n d e ä n v a d n u ä r fallet. S t o r a f ö r d e l a r s k u l l e v i n n a s g e n o m att u p p b ö r d av k r o n o - o c h k o m m u n a l u t s k y l d e r s a m m a n f ö r d e s . D e n e n s k i l d e s s a m m a n l a g d a s k a t t e b ö r d a b o r d e fördelas p å ett l ä m p l i g t a n t a l betalningstillfällen. Dessa b o r d e så j ä m n t s o m möjligt f ö r d e l a s över h e l a å r e t m e d i a k t t a g a n d e av att m å n a d e r , vilka v o r e t y n g d a a v a n d r a r e g e l b u n d e t å t e r k o m m a n d e s t ö r r e utgifter, s å d a n a s o m e x e m p e l v i s k v a r t a l s h y r a , ej y t t e r l i g a r e b e l a s t a d e s m e d s k a t t e u t b e t a l n i n g . Å a n d r a s i d a n b o r d e o m möjligt tillfälle b e r e d a s d e n s k a t t s k y l d i g e att, d ä r e s t h a n så ö n s k a de, erlägga sina u t s k y l d e r p å en g å n g eller g e n o m f ö r s k o t t s a v s ä t t n i n g a r vid t i d p u n k t e r , s o m h a n själv k u n d e f i n n a l ä m p l i g a . P å g r u n d a v d e g o d a erf a r e n h e t e r , s o m v u n n i t s av p o s t v e r k e t s o m b e s ö r j a n d e a v k r o n o u p p b ö r d e n p å landet, och s ä r s k i l t m e d h ä n s y n till de g o d a m ö j l i g h e t e r till k o n t r o l l ö v e r

57 u p p b ö r d e n s r e d o v i s n i n g , s o m ett s å d a n t system visat sig m e d f ö r a , t o r d e postverket i allmänhet böra ombesörja uppbörden. I f r å g a o m m ö j l i g h e t e r n a till f ö r k o r t a n d e av t i d e n m e l l a n i n k o m s t f ö r v ä r vet o c h s k a t t e n s e r l ä g g a n d e a n f ö r d e k o m m i t t é n till en b ö r j a n f ö l j a n d e : »Beträffande spörsmålet om en förkortning av tiden mellan inkomstens förvärvande och uttagandet av å densamma belöpande skatt inställer sig givetvis först den frågan, huruvida man icke skulle kunna uttaga skatten redan vid källan, d. v. s. samtidigt som inkomsten uppbäres. Härvid måste man emellertid hålla i minnet, att vårt skattesystem rör sig med en mångfald skattetitlar av olika natur och att i samband med de egentliga skatterna uppbäras ett flertal allmänna avgifter. Även om man begränsade skatteuppbörden till att avse endast egentliga skatter till stat och kommun, skulle man, enär flera av dessa hava karaktären av repartitionsskatter, likväl icke kunna slutligt fastställa grunderna för uttagandet av dessa skatter, innan såväl utgiftsbehovet som skatteunderlaget kan överblickas. Skatteunderlaget fastställes för närvarande genom det på självdeklarationerna grundade taxeringsförfarandet. Genom detaljrika bestämmelser och effektiva arbetsmetoder vid taxeringsarbetet åsyftar vårt skatte- och taxeringssystem att med ytterlig noggrannhet utröna den verkliga, skattepliktiga inkomsten och att anpassa utskylderna till den individuella skatteförmågan. En dylik noggrann avvägning i det enskilda fallet torde vara den ordning, som bäst överensstämmer med vårt folks rättsmedvetande. Därest man ville slutgiltigt uttaga skatten redan vid inkomstförvärvet, bleve man tvingad att tillämpa schablonmässiga regler för beskattningen. Om man vill eftersträva att, i den mån det är möjligt med bibehållande av vårt system med en å individuell taxering grundad skattskyldighet, uttaga skatten redan samtidigt med inkomstförvärvet, återstår möjligheten att förskottsvis upptaga skatt efter en mera summarisk grund och därefter vidtaga korrigeringar, sedan den exakta debiteringen blivit verkställd. Varje sådant system måste emellertid i viss utsträckning medföra dubbelarbete och ökade kostnader.» K o m m i t t é n u p p t o g d ä r e f t e r till b e h a n d l i n g f r å g a n o m u p p b ö r d u n d e r m e d v e r k a n a v a r b e t s g i v a r e . I detta h ä n s e e n d e a n f ö r d e k o m m i t t é n : »Mot det av 1924 års uppbördssakkunniga framlagda förslaget om förskottsbetalningar, beräknade i visst förhållande till den skattskyldiges utskyldsbelopp under nästföregående år och, i fråga om anställda, uttagna genom löngivarens försorg, gjordes såsom tidigare nämnts sådana invändningar och uttalades allmänt sådana betänkligheter, att tanken på ett så ordnat system har måst övergivas.» D ä r e m o t u n d e r s ö k t e k o m m i t t é n , h u r u v i d a d e b i t e r i n g skulle k u n n a s k e p å g r u n d v a l av s ä r s k i l d a v den s k a t t s k y l d i g e avgiven f ö r h a n d s u p p g i f t a n g å e n d e h a n s påräknade i n k o m s t u n d e r det l ö p a n d e eller n ä s t f ö l j a n d e å r e t o c h u p p b ö r d r e d a n u n d e r i n k o m s t å r e t ä g a r u m i enlighet m e d s å d a n d e b i t e r i n g m e d k o r r i g e r i n g i en eller a n n a n f o r m , sedan i n k o m s t e n t a x e r a t s i s a m m a o r d n i n g som n u . K o m m i t t é n u p p t o g d ä r v i d till g r a n s k n i n g t v å till k o m m i t tén ö v e r l ä m n a d e f r a m s t ä l l n i n g a r , d e n e n a från ö v e r s t å t h å l l a r e n T o r s t e n N o t h i n och d e n a n d r a f r å n f. d. p r o f e s s o r n Karl L j u n g b e r g , d ä r i förslag f r a m lagts o m t a x e r i n g s å s ä t t a n d e m e d l e d n i n g av d y l i k a f ö r h a n d s u p p g i f t e r a n gående b e r ä k n a d i n k o m s t . K o m m i t t é n f a n n emellertid en s å d a n u t v ä g icke f r a m k o m l i g . E t t s y s t e m a v d e n n a a r t syntes — o m det vore t e k n i s k t g e n o m förbart — k u n n a m e d fördel t i l l ä m p a s e n d a s t p å d e k a t e g o r i e r s k a t t s k y l d i g a , i f r ä m s t a r u m m e t l ö n t a g a r e , som k u n d e m e d n å g o n s t ö r r e s ä k e r h e t i f ö r v ä g b e r ä k n a sin å r s i n k o m s t . Men för a n d r a kategorier, b l a n d a n d r a s t o r a g r u p -

58 per av näringsidkare, måste verkliga svårigheter möta att göra tillförlitliga förhandsberäkningar av den blivande årsinkomsten. Att under året »nytillträdande» skattskyldiga (d. v. s. sådana som tidigare ej haft någon inkomst) skulle så snart de började förvärva inkomster ingiva uppgift om det belopp, vartill dessa kunde beräknas komma att uppgå under den närmaste framtiden, och genast börja erlägga utskylder, som ännu ej blivit fastställda, vore icke lämpligt. Vidare framhöll kommittén, att då de kommunala skatterna i allmänhet hade karaktär av repartitionsskatter, kunde de ej slutgiltigt debiteras, förrän såväl skatteunderlaget blivit känt som även utgiftsoch inkomststat för det kommande året blivit fastställd. Förslagens genomförande skulle med hänsyn därtill medföra mycket stora svårigheter. I sådana fall, då den skattskyldige under inkomståret flyttat till annan kommun och avräkning sålunda skulle ske i den nya hemortskommunen, bleve avräkningsförfarandet särskilt besvärligt. Kommittén berörde även de olägenheter, som komme att uppstå vid övergången till den nya ordningen, varvid — om extra belastning av de skattskyldiga skulle undvikas — kronoutskylder, motsvarande ett och ett halvt års uppbörd, samt kommunalutskylder för två år skulle få efterskänkas. I anslutning härtill framhöll kommittén, att efterskänkande av skatter vore med nu rådande direkta beskattning en högst allvarlig sak. Enligt kommitténs åsikt borde uppbörd ske på grundval av verkställd taxering. Beträffande frågan om en omläggning av det kommunala budgetåret fann kommittén de skäl, som anförts mot en omläggning, föranleda till att i första hand andra utvägar borde sökas för genomförande av en uppbördsreform. Detta i all synnerhet som det syntes möjligt att finna ett system för debiteringens och uppbördens anordnande, varigenom i det närmaste samma fördelar kunde vinnas som vid en omläggning av det kommunala budgetåret. Efter vilka riktlinjer man än ville genomföra en reform av uppbördsväsendet hade det synts kommittén, att en sammanslagning beträffande såväl debitering som uppbörd av statliga och kommunala utskylder borde ske. En sådan ordning innebure avgjort en rationalisering, som u r skilda synpunkter vore önskvärd. Kommittén föreslog även införande av enhetliga bestämmelser i fråga om bland annat förmånsrätt och preskription för de båda slagen av utskylder. För att begränsa antalet utskyldstitlar föreslog kommittén, att avgifter till försäkringsbolag samt frivilliga ledamotsavgifter såsom avgifter till hushållningssällskap och riddarhuskapitationsavgift borde uteslutas från uppbörden. Vederbörande kunde själva över postgiro eller på annat lämpligt sätt ombesörja uppbörden av dessa avgifter. Kommittén ansåg vidare, att debiteringen och redovisningen av utskylder kunde underlättas genom att kommunalutskylder, landstingsmedel och tingshusmedel debiterades såsom en titel med angivande i varje uppbördsbok eller -längd av det kvottal eller procenttal av de sålunda sammanförda titlarnas debiterade belopp, som belöpte å varje titel. Enligt kommitténs förslag skulle debetsedelslösen icke vidare förekomma.

59 Beträffande frågan om handhavandet av den samlade uppbörden fann kommittén, att uppbörden, frånsett magistratsstäderna, borde handhavas av länsstyrelserna. Även om någon ökad kostnad skulle uppkomma genom statens övertagande av kommunaluppbördens handhavande, vore dock enligt kommitténs mening den rationalisering med därav följande förbättring av uppbördsresultatet, som kunde vinnas genom sammanslagningen, så betydande, att den måste anses mer än väl uppväga den till äventyrs uppkommande merkostnaden för kommunaluppbörden i och för sig. Sammanslagningen medförde i varje fall icke något merarbete utan en arbetsbesparing för det allmänna. Såsom ovan nämnts ansåg kommittén, alt uppbörden borde ombesörjas av postverket. I regel skulle uppbörden ske medelst postanvisning. För magistratsstäder borde dock möjlighet lämnas öppen att med bank träffa avtal om förrättande av uppbörd, varvid bankens kvitto skulle äga samma giltighet som postverkets. önskemålet om en tidigare skatteuppbörd sökte kommittén tillgodose på så sätt, att med ledning av taxeringsnämndernas, av prövningsnämnden ännu ej granskade beslut skulle ske en preliminär debitering samt att på grund av den sålunda verkställda debiteringen uppbörd till en början skulle äga rum av förskott å det utskyldsbelopp, som sedermera vid en med ledning av prövningsnämndernas beslut verkställd slutlig debitering kunde bliva fastställt. Enligt kommitténs förslag skulle principiellt hälften av det samlade utskyldsbelopp, som kunde förväntas bliva fastställt, uttagas genom dylik förskottsbetalning. Förskottsdebiteringen skulle ske enligt de för det löpande året gällande grunder utom beträffande kommunalutskylder, landstingsmedel, tingshusmedel och vägskatt, som skulle upptagas approximativt med ledning av det föregående årets uttaxering av sistnämnda skatter men på grundval av skatteunderlaget för det löpande året enligt taxeringsnämnds beslut. Utskyldsbetalningen borde fördelas på högst sex uppbördstillfällen, som skulle förläggas till augusti, september, november, februari, mars och maj månader. Sedan under höstens lopp kännedom erhållits om de av prövningsnämnderna fastställda taxeringarna och om de uttaxeringar, som under det löpande året beslutats av landsting, vägdistrikt, tingshusbyggnadsskyldige, kommuner och municipalsamhällen, skulle samtliga härav beroende skatter och avgifter debiteras definitivt, varvid den exakta utskyldssumman — i förekommande fall efter avdrag av tidigare förskottsvis påförda belopp — skulle fördelas å terminerna för efterskottsuppbörden. Restföring borde ej ske efter varje uppbördstermin utan endast efter andra, tredje, femte och sjätte uppbördsterminerna. Kommittén föreslog även, att särskilda åtgärder skulle vidtagas för underlättandet av frivillig förskottsavsättning för skattebetalning. Sålunda förordades, att sådana anstalter (intressekontor, skattekassor, skattebetalningsföreningar, sparbanker, jordbrukskreditkassor m. fl.) samt enskilda personer och företag, som förmedlade inbetalning av utskylder och hade post-

)

60 girokonto, skulle äga att direkt till postgirokontorets skatteavdelning kostnadsfritt insända debetsedlar och vid likvid för dessa medelst girering, som avsåge betalning av minst 50 debetsedlar, erhålla viss rabatt. Vidare skulle postsparbankens verksamhet i fråga om sjömännens skattebetalning utvidgas och frankeringsfrihet införas för samtliga försändelser till Statens intressekontor. Sistnämnda anstalt skulle även äga förmedla skattebetalning för sådana skattskyldiga, som önskade på en gång erlägga skatt för ett eller flera år framåt. Kommitténs betänkande omfattade jämväl förslag till en genomgripande omorganisation av folkbokföringen.

§ 9.

Yttranden över 1936 års uppbördskommittés förslag.

Över 1936 års uppbördskommittés förslag hava ett flertal myndigheter och sammanslutningar avgivit yttranden. Förslaget blev därvid i åtskilliga avseenden föremål för kritik. Allmänt framhölls, att den tidsvinst i fråga om utskyldernas erläggande, som skulle erhållas efter förslagets genomförande, vore ganska ringa och icke kunde anses motivera de avsevärda kostnader och olägenheter, som kunde förväntas uppkomma. Av åtskilliga myndigheter framställdes erinringar mot förslaget om förskottsdebitering av utskylder. Särskilt uttalades betänkligheter mot den föreslagna anordningen, att förskottsdebiteringen av kommunalutskylder skulle beräknas approximativt med ledning av det nästföregående årets uttaxering av dessa utskylder. Det framhölls bland annat, att med ledning av de nuvarande kronodebetsedlarna kunde den skattskyldige, så snart uttaxeringen till kommunen bestämts d. v. s. i regel endast någon månad efter kronodebetsedelns mottagande, lätt uträkna vad han sammanlagt hade att erlägga i utskylder under uppbördsåret. Enligt förslaget finge den skattskyldige en motsvarande överblick över sina utskylder först omkring 6 månader efter förskottsdebetsedelns mottagande. Styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening yttrade i detta sammanhang, att förslaget om förskottsdebitering icke kunde genomföras på det sätt och inom den tid, som kommittén föreslagit, samt påpekade särskilt de stora tekniska och praktiska svårigheter, vilka skulle uppkomma vid avräkningen av debiterade förskottsbelopp mellan skilda kommuner i det stora antal fall, då skattskyldig bytt mantalsskrivningsort. Flera länsstyrelser ansågo det vara mindre tilltalande, att en obetald förskottsdebetsedel, som blott approximativt beräknats i förhållande till hela skattelikviden, skulle göras till föremål för indrivningsförfarande. Önskvärdheten av en omläggning av det kommunala budgetåret underströks genomgående av de hörda myndigheterna. Genom en omläggning av detta budgetår till att i likhet med det statliga omfatta tiden den 1 juli—den 30 juni skulle en definitiv debitering av samtliga skattetitlar kunna verkställas och de skattskyldiga alltså erhålla endast en debetsedel, varvid någon omräk-

61 ning av den kommunala utdebiteringen, som måste företagas vid en förskottsdebitering, icke behövde ske. Av några länsstyrelser ifrågasattes, att — därest en omläggning av det kommunala budgetåret skulle befinnas icke kunna genomföras — uppbörd av kronoutskylder skulle äga rum under höstens och uppbörd av kommunalutskylder under vårens uppbördsterminer vid de av kommittén föreslagna tiderna. Beträffande den föreslagna sammanslagningen av krono- och kommunaluppbörden blev denna i allmänhet tillstyrkt av de hörda myndigheterna. Sålunda sade sig riksräkenskapsverket finna denna sammanslagning vara u r många synpunkter önskvärd. Ämbetsverket ville som sin uppfattning framhålla det betydelsefulla i att, hur en blivande uppbördsreform än utformades, samtliga de fördelar, som ur såväl det allmännas som den enskilde skattebetalarens synpunkt stode att vinna på en dylik sammanslagning, bleve tillvaratagna. De förslag, som framkommit om att låta uppbörden omfatta kronoutskylder på hösten och kommunalutskylder på våren ansåge riksräkenskapsverket ur denna synpunkt vara utan större värde. Även kammarrätten sade sig till fullo beakta betydelsen av ett sammanförande av den statliga och den kommunala debiteringen. Statskontoret ansåg emellertid böra övervägas, huruvida anledning förelåge att å debetsedlarna sammanföra krono- och kommunalutskylder. Statskontoret, som fann den i förslaget vunna förskjutningen i tiden mellan inkomståret och skattebetalningen vara tämligen betydelselös för såväl det allmänna som skattebetalarna, tänkte sig den anordningen, att kronouppbörden skulle förläggas till november, mars och maj samt kommunaluppbörden till februari, augusti och september. För det fall att uppdelningen av krono- och kommunaluppbörden på detta sätt bibehölles, syntes enligt statskontorets mening tillräckliga skäl knappast föreligga att låta länsstyrelserna handhava sistnämnda uppbörd. Enklare och för statsverket mindre kostnadskrävande vore, att kommunalutskylderna direkt eller genom postverkets förmedling inbetalades till vederbörande kommuner. Av länsstyrelserna uttalade sig så gott som alla till förmån för förslaget om sammanslagning av uppbörden och — därest det vore tekniskt möjligt att genomföra — jämväl av debiteringen av statliga och kommunala utskylder, varvid framhölls, att dubbelarbete därigenom kunde undvikas och uppbörden i allmänhet rationaliseras. Styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening framhöll, att en sammanslagning av krono- och kommunaluppbörden i och för sig vore att anse som en rationell åtgärd och styrelsen ville betona, att något hinder för en sammanslagning ur debiteringstekniska synpunkter icke förelåge. Denna fråga borde emellertid ej bedömas ensidigt ur rationaliseringens synvinkel. Det finge ej förvåna, om de ledande männen inom kommunerna skulle anse överflyttandet av bestyret med kommunaluppbörden på statliga organ som ett ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Problemet vore måhända mera av psykologisk än av praktisk art, vilket icke hindrade att avseende borde fästas vid kommunernas inställning därtill. Slutligen erinrade styrelsen om, att ett sammanförande av krono- och kommunalutskylder å en debetsedel kunde leda till en måhända icke avsedd skärpning av skattestrec-

ket vid kommunala val. 1 Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund yttrade, att beträffande frågan om ett gemensamt uppbördsverk för kronoskatt och kommunalskatt syntes från kommunal synpunkt någon principiell invändning mot den föreslagna reformen knappast kunna göras. En stor arbetsbörda skulle avlyftas från kommunerna genom att uppbördsväsendet lades på staten. Huruvida det för samhället bleve billigare vore emellertid tvivelaktigt. Många kommunala förtroendemän hade för ringa eller ingen ersättning nedlagt ett uppoffrande arbete på det kommunala uppbördsväsendet. Även om man således knappast kunde räkna med att en uppbördsreform grundad på förslaget kunde bliva billigare eller i övrigt medföra så stora fördelar, torde det dock få anses vara en rationalisering av uppbördsväsendet, som i längden kunde vara till fördel. Styrelsen för Svenska stadsförbundet åberopade sitt yttrande över 1924 års uppbördssakkunnigas förslag, i vilket yttrande bland annat medgivits, att genom en gemensam uppbörd vissa fördelar kunde utvinnas, men å andra sidan framhållits, att man icke borde skjuta åt sidan den personkännedom, som funnes i kommunerna och som vore av betydelse särskilt för indrivningsarbetet. Styrelsen hade i sitt ovannämnda yttrande ifrågasatt en närmare undersökning om möjligheten att låta magistratsstäderna omhänderhava uppbörden av skatt även för statens räkning. Kommittén avvisade nu denna tanke med framhållande att landskommunerna saknade organ för den förenade uppbörden. Ehuru styrelsen svårligen kunde finna det anförda skälet så särdeles övertygande för magistratsstädernas del, ville styrelsen dock icke motsätta sig den nu föreslagna ordningen. I fråga om statens redovisning av kommunalutskylderna till kommunerna framkastades av vissa myndigheter (kommerskollegium samt länsstyrelserna i Gotlands län och Göteborgs och Bohus län) den tanken, att staten skulle från kommunerna övertaga hela den debiterade kommunalskatten mot skyldighet att till kommunerna i bestämda rater inleverera det debiterade skattebeloppet med visst procentuellt avdrag, motsvarande vad som erfarenhetsmässigt ej kunde indrivas. Länsstyrelsen i Gotlands län anförde till stöd fölen sådan metod följande: »En sådan ordning torde för kommunerna befinnas synnerligen tillfredsställande. Nuvarande osäkerhet och ojämnhet, beroende på lokala förhållanden och tillfälliga omständigheter, skulle ersättas av fullkomlig säkerhet och jämnhet. Varje kommun skulle på kronan känna beloppet av den skatt, varmed den hade att räkna (självfallet med reservation för utfallet av taxeringstvister), och de exakta tidpunkterna för skattens inbetalning till den kommunala kassan. Något statligt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten skulle ett sådant system ej innebära. Kommunerna borde kunna bibehållas vid sin rätt att efterskänka utskylder utan att därigenom vållades någon olägenhet i deras förhållande till staten. Då beslut om efterskänkande av utskylder fattats, finge beloppet debiteras kom1 Enligt 11 § lagen om kommunalstyrelse på landet och 11 § lagen om kommunalstyrelse i stad må rättighet att deltaga i kommunalstämmas överläggningar och beslut resp. rösträtt vid val av stadsfullmäktige ej utövas av den, som >i avseende å honom påförda utskylder till kommunen (staden), vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder för flera än två av dessa år>.

63 munen vid en följande avräkning från länsstyrelsens sida. En invändning, som helt naturligt är att förvänta mot det nu framförda förslaget till rationalisering, är den att kommunerna, om ett sådant system genomfördes, skulle förlora sitt' intresse för resultatet av restindrivningen och att det vore att befara, att detta förhållande skulle ofördelaktigt inverka på sagda resultat. Emellertid vill det av den tillgängliga statistiken icke förefalla, som om indrivningsresultaten — beträffande kronoutskylder och kommunalutskylder, i städer och på landsbygden — rönte något klart påvisbart inflytande av förefintligheten eller saknaden av nämnda intresse. Härvid böra åtskilliga mera indirekta faktorer även tagas i betraktande, bl. a. att förmänsrätten och preskriptionstiden för närvarande äro olika för kronoutskylder och för kommunalutskylder. Slutligen och framför allt bör beaktas, att befriandet från det oavlåtliga myllret av detaljerade redovisningar till tusentals håll torde komma att bereda staten en så avsevärd arbetslättnad och en så märkbar därav följande kostnadsminskning för det allmänna, att detta bör kunna uppväga åtskilligt.» De av kommittén föreslagna enhetliga reglerna angående förmånsrätt och preskription för utskylder tillstyrktes av de myndigheter, som särskilt yttrade sig därom. Angående postverkets medverkan vid den av kommittén föreslagna omorganisationen av uppbördsväsendet sade sig generalpoststyrelsen icke hava något att erinra mot att postverket toges i anspråk i av kommittén föreslagen omfattning. De uppgifter, som skulle anförtros verket, fölle inom ramen för dess nuvarande verksamhet och deras fullgörande torde icke komma att vålla några större tekniska svårigheter. På många platser, där postlokalerna vore otillräckliga eller i minsta laget under nuvarande förhållanden, komme dock genomförandet av uppbördsreformen att påkalla snabbare åtgärder än eljest skulle krävts för utvidgningar och tillbyggnader eller, om ökade utrymmen icke kunde vinnas på annat lämpligt sätt, att föranleda nybyggnader för verkets behov. Såsom ovan nämnts framhölls i flertalet yttranden, att den tidsvinst, som skulle erhållas efter förslagets genomförande, vore obetydlig. I allmänhet uttalades, att en omläggning av det kommunala budgetåret vore förutsättningen för att någon mera avsevärd tidsvinst skulle kunna åstadkommas. Vissa myndigheter berörde emellertid i detta sammanhang frågan om möjligheten att uttaga skatten redan under det löpande inkomståret. Sålunda yttrade kommerskollegium, att en reform i antydd riktning väl enligt kollegii mening skulle kunna medföra vissa beaktansvärda fördelar för skattebetalarna. F r å n näringslivets sida hade emellertid lagts i dagen föga intresse för en sådan reform. Med beaktande av vad kommittén i frågan anfört, ansåge kollegium en dylik till sina konsekvenser svårbedömbar omgestaltning på området icke för närvarande böra komma i fråga. Överståthållaråmbetet ville beträffande frågan om möjligheten att genomföra en skatteuppbörd under löpande inkomstår framhålla, att detta spörsmål i allt fall vore av den betydelse, att en ingående utredning varit påkallad rörande möjligheten av dess genomförande. Det vore givetvis tänkbart, att en sådan utredning skulle utvisa vissa olägenheter, som kunde tala emot en dylik reforms genomförande. Men det syntes överståthållarämbetet ofrånkomligt, att en utredning

64 av sådant slag borde äga r u m och denna tanke icke på sätt här skett avvisas med mindre en dylik utrednings resultat därtill föranledde. Den ringa tidsvinst, som skulle erhållas enligt kommitténs förslag, vore av föga betydelse för vinnandet av ett bättre uppbördsresultat och skulle ej heller lända de skattskyldiga till någon verklig båtnad. De därmed förenade olägenheterna vore däremot avsevärda, varjämte ett dylikt systems genomförande skulle draga synnerligen betydande kostnader. Sistnämnda förhållanden borde måhända icke avskräcka, i den mån man vunne en verklig beskattning vid inkomstkällan. Enligt förslaget bleve emellertid detta på intet sätt fallet. Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrade, att en — även för de skattskyldiga — bättre skattebetalning skulle komma till stånd, därest skatt uttoges i sammanhang med inkomstens förvärvande. Olägenheterna av att allt för lång tid finge förflyta från det inkomsten förvärvades och till dess därå belöpande skatt uttoges framstode särskilt vid dödsfall och vid inträde i pensionsålder. Kommittén, som ingående behandlat framkomna förslag till skattebetalning i sammanhang med inkomstförvärvet, hade på anförda skäl icke velat förorda uppbördsfrågans lösning efter denna linje. Även om länsstyrelsen icke delade alla de skäl, som kommittén anfört mot en sådan reform, hade länsstyrelsen i likhet med kommittén funnit dessa förslag icke vara så utformade, att länsstyrelsen med hänsyn till de betydande svårigheter, som från skilda håll kunde uppkomma, för närvarande kunde förorda desamma. Länsstyrelsen i Malmöhus län, som ansåg att det funnes mycket små utsikter att med det av kommittén ifrågasatta uppbörds- och indrivningssystemet i någon nämnvärd grad reducera den nuvarande förlustsiffran genom utebliven skattebetalning, framhöll i sammanhang därmed, att det säkraste sättet för ernående av detta mål enligt länsstyrelsens förmenande vore en beskattning i omedelbar anslutning till inkomstförvärvet. Det vore att beklaga, att man ansett sig icke kunna komma till en lösning av frågan på denna väg. De åtgärder i riktning däremot, som kommittén vågat sig på att föreslå, kunde visserligen sägas innebära en viss förbättring jämfört med nuvarande förhållanden, men dock för obetydlig för att därur skulle kunna förväntas något mera givande resultat. Av ett par länsstyrelser ifrågasattes, att vid en mera avsevärd minskning i inkomsten, då tiden för skattens erläggande inträtt, genom lagstiftning borde öppnas möjlighet för vederbörande beskattningsmyndigheter att, i den m å n så befunnes skäligt, befria vederbörande från skyldighet att erlägga påförda skatter eller viss del därav. F r å n flera håll underströks även lämpligheten av att uppmuntra till frivillig förskottsavsättning till skatt genom intressekontorsrörelsen. Frågan om förskottsbetalning av skatt under obligatorisk medverkan av arbetsgivaren berördes i några yttranden. Sålunda yttrade socialstyrelsen, att den kritik, som mötte 1924 års uppbördssakkunnigas förslag i denna riktning, torde hava givit vid handen, att ett sådant system icke kunde vara för svenska förhållanden lämpligt. Införandet på dylikt sätt av skatteärendens ombesörjande i relationerna mellan arbetgivare och arbetare kunde som re-

65 gel ej anbefallas. Landssekretariatet för landsorganisationen i Sverige uttalade sin tillfredsställelse över att kommittén icke upptagit det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget om tvångsvisa förskottsavsättningar av anställdas avlöning under arbetsgivarnas medverkan och ansvar. I vissa yttranden framhölls betydelsen av en förbättrad taxering såsom grundval för ernående av ett förbättrat uppbördsresultat. Riksräkenskapsverket yttrade, att den förbättring av uppbörden, som man genom ett förbättrat taxeringsförfarande skulle kunna uppnå, i första hand skulle visa sig i en gynnsammare relation mellan antalet utfärdade och antalet restförda, respektive guldna debetsedlar. Därvid åsyftades närmast det förhållandet, att enligt nuvarande bestämmelser en skattskyldig ofta påfördes utskylder, som då de bleve föremål för indrivning icke kunde uttagas genom införsel av den anledningen, att inkomsten understege beräknat existensminimum. Även överståthållarämbetet framhöll, att det varit önskvärt om kommittén kunnat vid sitt uppdrags fullgörande jämväl behandla frågan om taxeringsväsendets lämpligaste ordnande. Behovet av en omorganisation beträffande taxeringsväsendet underströks av flera länsstyrelser. Sålunda yttrade länsstyrelsen i Skaraborgs län, att trängande behov av en förbättrad taxeringsorganisation förelåge, särskilt i fråga om landsbygden. Taxeringsnämndernas utomordentliga betydelse för taxeringsarbetet grundade sig på deras kännedom om de skattskyldigas levnadsvillkor samt på deras orts- och personkännedom över huvud inom taxeringsdistriktet. Nämndernas arbete kunde och borde underlättas genom den lokala länsförvaltningens medverkan i det tidsödande tekniska taxeringsarbetet dels före den egentliga taxeringens början genom ordnande av deklarationer och andra taxeringsuppgifter, uppläggande av stommarna till taxeringslängderna — även inkomstlängderna — och dels efter det egentliga taxeringsarbetets avslutande genom summering av längderna m. m. För att lokalförvaltningen skulle kunna effektivt biträda taxeringsnämndsordförandena borde förvaltningsdistrikten ej göras alltför stora. I större samhällen och kommuner borde särskilda längdförare av länsstyrelsen förordnas att utföra det taxeringstekniska arbetet. Länsstyrelsen i Gotlands län framhöll liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Örebro län erinrade om sin tidigare gjorda, i kommitténs direktiv åberopade framställning rörande ifrågasatt avlyftande från taxeringsnämnderna av det tekniska arbetet och därvid framför allt längdföringen. Länsstyrelsen framhöll, att behovet därav genom 1938 års skattereform blivit än mera framträdande. Genom denna reform hade nämligen taxeringsnämndernas arbete av rent teknisk art erhållit ett sådant omfång, att det kunde befaras att själva laxeringen bleve lidande för formens skull. Länsstyrelsen föreslog, att längdföringen skulle övertagas av häradsskrivarna såsom varande de enda, som därför kunde komma i fråga. En reform av taxeringsförfarandet i antydd riktning vore enligt länsstyrelsens mening ofrånkomlig. Även länsstyrelsen i Västmanlands län framhöll önskvärdheten av en reformering av taxeringsförfarandet, vilken länsstyrelsen betecknade såsom ur det allmännas synpunkt lika viktig som frågorna om uppbörd och folkbokföring. Länsstyrelsen hölle före, att en medverkan från hä5—408779.

66 radsskrivarna i taxeringsarbetet, icke blott i formellt avseende genom handhavandet av längdföringen utan även materiellt såsom lokala handledare och övervakare av detsamma under landskamreraren vore av sådant gagn för ett gott taxeringsresultat att arbete av nämnd art borde tagas i beräkning vid nyordning av häradsskrivararbetet. Länsstyrelsen funne alltså nödigt, att en lokal organisation med kameral syftning bibehölles ute i orterna och uttalade sig emot inflyttande å landskontoren av häradsskrivararbetet. § 10. Utredning rörande frågan om frivillig förskottsinbetalning av skatter. I skrivelse den 12 oktober 1939 till Kungl. Maj:t framlade fullmäktige i riksbanken förslag om inrättande av räntebärande postgirokonton för frivillig förskottsinbetalning av skatter till stat och kommun. Förslaget motiverades av penningpolitiska synpunkter. Enligt fullmäktiges mening förefunnes vissa monetära förutsättningar för en större prisstegring. Sålunda kunde exempelvis de tillgodohavanden, som den stora allmänheten hade i affärsbanker, sparbanker, postsparbanken och jordbrukskasserörelsen, utan vidare disponeras för varuinköp i sådan omfattning, att stark prisstegring utlöstes. Därtill komme att stora, av det utrikespolitiska läget föranledda statliga utbetalningar, skulle i stor omfattning ställa ny köpkraft till allmänhetens förfogande. Då fullmäktige ej ansågo, att en räntehöjning vid denna tidpunkt kunde påverka allmänhetens insättningar och uttag i samma utsträckning som under mera normala förhållanden, borde bland annat övervägas att direkt till staten indraga en del av den köpkraft, varöver allmänheten förfogade. Jämte andra möjligheter i sådan riktning framförde fullmäktige den tanken, att staten skulle bevilja enskilda skattebetalare rabatt på de skatter till stat och kommun, som de inbetalade före förfallotiden. Detta kunde ske exempelvis genom utgivande av räntelöpande skatteobligationer. Som en mera praktisk åtgärd med samma syfte angåvo fullmäktige medgivande av rätt för envar skattskyldig att upplägga ett spärrat postgirokonto, vara innestående medel skulle få begagnas endast för betalning av vederbörande kontoinnehavares skatter till staten och till kommunerna. Konton av detta slag skulle löpa med ränta. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 3 november 1939 givna bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet särskilda sakkunniga med uppdrag att inom nämnda departement biträda med utredning av frågan om förskottsinbetalning av skatter till det allmänna. De sakkunniga voro riksgäldsfullmäktiges ordförande, fil. doktor K. E. H. Hildebrand, vice riksbankschefen G. E. F. Wallberg och postsparbankschefen J. Enger. Departementschefen framhöll i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, att det av bankofullmäktige penningpolitiskt motiverade förslaget om anordningar för att möjliggöra och även stimulera allmänheten till förtidsinbetalning av skatter till det allmänna — vilket givetvis också kunde betraktas som en form av tillfällig upplåning för statens räkning — syntes böra bliva föremål för en närmare prövning.

67 En dylik anordning syntes även kunna vara av värde för den, som funnit sig ha olägenheter av det betydande tidsavstånd, som vid vårt nuvarande uppbördssystem föreligger mellan inkomstens förtjänande och skatternas upptagande. De sakkunniga avgåvo den 21 juni 1940 en redogörelse för resultatet av den verkställda utredningen. Däri framhölls, att betydande svårigheter ställde sig hindrande i vägen för strävandet att med själva uppbördssystemet införliva en obligatorisk förskottsuppbörd, ägnad att mera väsentligt inknappa tiden mellan inkomstförvärvet och erläggandet av den på samma inkomst belöpande skatten. De sakkunniga ansågo emellertid, att även inom ramen av nuvarande uppbördssystem mycket skulle kunna vinnas genom lämpliga åtgärder för frivillig förskottsbetalning av skatter. De sakkunniga hade kommit till den uppfattningen, att en anordning med spärrade — eller med den benämning de sakkunniga komme att använda — bundna konton för förskottsinbetalning av medel, avsedda för bestridandet av ännu ej förfallna skatter, skulle vara av stort värde u r uppbördssynpunkt. Därest ett sådant system gåves en praktisk utformning, bereddes åt envar skattskyldig möjlighet att i god tid avsätta medel till gäldandet av de skatter, som han visste måste komma att i sinom tid påföras honom. Enär behållningen å dessa konton icke finge användas för andra uttag än till skattelikvider, bleve de verkställda förskottsavsättningarna, i motsats till vad fallet vore, om man på annat sätt reserverade medel till skatt, från den skattskyldiges synpunkt verkliga skattebetalningar. Genom att ränta gottgjordes å de verkställda skatteavsättningarna kompenserades den skattskyldige för möjligheten att på annat sätt bereda sig avkastning av medlen. De sakkunniga framhöllo vidare, att det för det allmänna måste vara en stor fördel att, bortsett från dödsfall, de risker för skatteförluster som det nuvarande dröjsmålet med skatteuppbörden onekligen medförde bleve eliminerade, i den mån förskottsinbetalning komme till stånd. Dessa risker framträdde särskilt i tider med stigande skattesatser samt då tidsutdräkten mellan inkomstförvärvet och uppbörden av den efter storleken av samma inkomst beräknade skatten mera allmänt medfört försämrade möjligheter för de skattskyldiga att erlägga skatten i fråga. Efter att hava erinrat bland annat om de åtgärder, som 1936 års uppbördskommitté föreslagit till uppmuntrande av anstalter för förmedlande av inbetalning av utskylder, anförde de sakkunniga, att den nu ifrågasatta anordningen med räntebärande, bundna konton för förskottsavsättningar till gäldande av skatter ej avsåge att inkräkta på redan befintliga anstalter för förmedling av skatteinbetalningar men syntes hava en väsentlig uppgift att fylla vid sidan av dessa. Den av de sakkunniga föreslagna metoden för förskottsbetalning av skatt skulle helt byggas på frivillighetens grund. Emellertid torde enligt de sakkunnigas mening de erfarenheter, som komme att vinnas av en på frivillighetens väg genomförd förskottsbetalning, kunna bliva av praktiskt värde, därest man framdeles ville genomföra ett uppbördssystem, grundat på generell förskottsbetalning av ännu ej slutligt debiterade utskylder.

68 Då det gällde att träffa anordningar för frivillig förskottsbetalning av skatt, togo de sakkunniga hänsyn till två väsentligt skilda grupper av skattebetalare. Den ena gruppen utgjordes av skattskyldiga, som uppbure inkomster i större poster, så att det i regel icke kunde bereda dem några olägenheter att individuellt göra förskottsbetalningar, om endast tillräckligt bekväma och lockande anordningar därför funnes. Till denna grupp borde i förevarande sammanhang även räknas större företag, banker och andra, vilkas skatter brukade uppgå till höga belopp. Den andra gruppen bestode av arbetare och anställda i allmänhet, varav flertalet torde uppbära veckoavlöning. Denna grupp torde omfatta det övervägande antalet skattebetalare. Beträffande den förstnämnda huvudgruppen av skattebetalare föreslogo de sakkunniga i första hand, att särskilda skattesparböcker skulle tillhandahållas genom postverkets försorg. Skattesparböckerna, vilka i likhet med postsparbanksböckerna skulle kunna användas vid rikets samtliga fasta postanstalter, skulle givas en utstyrsel, som helt skilde dem från postsparbanksböckerna. Högst 10 000 kronor skulle för varje skattebetalare få insättas på skattesparbok. Behållningen å en skattesparbok skulle vara bunden på så sätt, att den endast finge användas till betalning av skatt. Vid skattebetalningen hade bokens ägare att förete debetsedeln och sin skattesparbok och samtidigt avlämna en ifylld och underskriven blankett, innefattande begäran om att visst angivet belopp skulle avskrivas ur boken för betalning av skatter. De sakkunniga tänkte sig, att en person skulle kunna med insättningar å sin skattesparbok betala även andra personers skatter. Sparmärken liknande dem, som nu tillhandahållas för inköp av sparobligationer, skulle eventuellt få användas som likvid vid insättningar å skattesparbok. Förslaget upptog även en annan form av individuell skatteavsättning. Den skattskyldige skulle nämligen kunna få öppna ett särskilt, bundet skattepostgirokonto. Denna anordning tog närmast sikte på större skattebetalare och andra, som även i vanliga fall brukade anlita postgirorörelsen för betalningsförmedling. Inga begränsningar skulle i detta fall gälla i fråga om insättningarnas storlek. Erläggande av skatt skulle ske genom girering från kontot. Den skattskyldige skulle ej såsom då skattesparbok användes behöva avvakta uppbördsterminerna utan kunna i förväg lämna in debetsedeln till posten, varefter postgirokontoret skulle sköta om likviderna för hans räkning. För det stora flertalet av anställda och arbetare med vecko- och halvmånadsavlöning ansågo de sakkunniga systemet med individuella insättningar på skattesparbok eller skattepostgirokonto icke innebära det ändamålsenligaste sättet för förskottsbetalning av skatt. Att en sådan löntagare var eller varannan vecka skulle göra insättning å skattesparbok vore opraktiskt och överlämnades det åt honom själv att samla till ett större belopp för insättning på en gång, förelåge risk för att pengarna komme att användas till annat. I dessa fall borde man i stället enligt de sakkunnigas mening anknyta till redan befintliga kollektiva anordningar för uppsamling av medel till skatt (skattekassor, intressekontor och andra dylika sammanslutningar).

69 Dessa borde uppmuntras till utvidgad verksamhet, varjämte man borde på effektivt sätt stimulera till bildandet av nya sådana. För vinnande av detta syfte borde det i första hand eftersträvas att få till stånd en medverkan från arbetsgivarnas sida på så sätt, att företagen själva i samarbete med de anställda bildade intressekontor eller skattekassor. Arbetsgivaren skulle därvid ombesörja såväl löneavdragen för skatt och bokföringen av dessa som skattelikviderna vid uppbördstillfällena. Om arbetsgivaren endast åtoge sig att verkställa avdragen, borde de anställda själva bilda en fullständig skattekassa och alltså taga hand om de genom avdragen influtna beloppens bokföring å respektive medlemmars konton och det arbete, som uppstode i samband med skattelikviden. I de fall, då en organisation för fullständig skatteförmedling i någon av antydda former icke kunde komma till stånd, hänvisades till möjligheten av anslutning till statens intressekontor. Om arbetsgivaren ej ville ombesörja löneavdrag, föreslogo de sakkunniga, att de anställda själva skulle uppsamla och vidarebefordra beloppen såsom skedde i sparklubbarna. I vilken form den kollektiva förskottsavsättningen än ägde rum, borde enligt förslaget eftersträvas att de avsatta medlen omedelbart tillfördes staten genom att insättas å ett för skattekassan upplagt, bundet postgirokonto i stället för att i avbidan på skattebetalningstillfällena hållas placerade på annat sätt. För vinnande av detta syfte föreslogs, att å bundet konto i dessa fall skulle gotigöras en särskilt förmånlig ränta samt att till fullständiga skattekassor (varmed avsågs även privata intressekontor av olika slag) skulle utgå förvaltningsbidrag med 30 öre för varje förmedlad skattelikvid. För att stimulera till bildande av skattekassor i anslutning till postgirokontoret borde en systematisk propaganda bedrivas genom postverkets försorg. Beträffande det tekniska förfarandet anförde de. sakkunniga att — vad anginge de lokala skattekassorna (intressekontoren) — varje dylik kassa skulle öppna att för skattekassan gemensamt skattepostgirokonto, till vilket medlemmarnas genom löneavdrag eller på annat sätt gjorda skatteavsättningar undan för undan skulle inbetalas. Skattekassorna skulle själva övervaka, att de belopp, som skulle avsättas vore rätt avvägda, samt tillse att medlem inbetalade eventuellt erforderligt fyllnadsbelopp. Postgirokontoret skulle alltså hava att taga befattning endast med själva betalningsförmedlingen. Betalningen av förfallande utskylder skulle gå så till att skattekassan utställde betalningsorder i form av girokort från det bundna kontot till vederbörande uppbördsmyndighet, vilken order upptoge det sammanlagda belopp som skulle tillgodoföras uppbördsmyndighetens konto. I fråga om statens intressekontor skulle skattebetalningsförmedlingen försiggå i enahanda ordning som gällde för övriga till intressekontoret anslutna, dock med undantag för den särskilda behandling som betingades av att kontona vore bundna. Beträffande storleken av den ränta, som borde utgå å de förtidsinbetalade skattemedlen, ansågo de sakkunniga det vara av vikt, att räntan å de bundna kontona sattes något högre än de gängse inlåningsräntorna, eftersom det

TO vore denna favörsränta som skulle stimulera skattebetalarna till att begagna de bundna kontona för avsättning till skatt. Enligt förslaget skulle därvid en viss differentiering äga rum, så att ränta komme att beräknas efter en högre räntesats i fråga om behållning upp till en viss storlek och därefter enligt en något lägre räntesats. Sålunda borde enligt de sakkunnigas åsikt räntan för belopp upp till 10 000 kronor utgå efter en räntesats, som intill 5 000 kronor med 1 procent överstege den allmänt gängse sparbanksräntan och för överskjutande belopp med 1/2 procent Överstege nämnda ränta. För högre belopp än 10 000 kronor, vilka ju endast skulle ifrågakomma å skattepostgirokonton och som regel torde komma att avse affärsföretag och andra större skattebetalare, borde räntesatsen å hela beloppet med 1f4: procent överstiga räntan å depositionsräkning. Ä medel, som innestode å kollektiva skattepostgirokonton, borde — oberoende av behållningens storlek — ränta utgå enligt den räntefot som skulle gälla för förskottsinbetalade skattemedel i allmänhet upp till 5 000 kronor, alltså med 1 procent utöver sparbanksräntan. Enligt de sakkunnigas förslag skulle uppbörden av förskottsavsättningar och förmedlingen av efterföljande skattebetalningar helt anförtros åt postverket. Därest systemet skulle utvidgas till att bygga även på bankernas medverkan, skulle vissa svårigheter uppstå. De sakkunniga framhöllo bland annat, att bankuppbörden hade en helt lokal karaktär, medan inbetalning av skatt genom postverkets försorg kunde ske vid varje fast postanstalt i riket. De sakkunniga anförde vidare, att staten borde hava en så stark garanti som möjligt för att förtidsinbetalade medel verkligen komme att inflyta såsom skatter. Det vore fördenskull önskvärt, att tillgodohavanden i form av förskottsavsatta skattemedel bleve skyddade från utmätning för andra fordringar än statens och kommunernas fordringar för oguldna utskylder. Av hänsyn till övriga fordringsägare kunde dock en fullständig frihet från utmätning ej tänkas utan att samtidigt rätten att insätta belopp på bundet konto inskränktes. Då en dylik maximering skulle bliva opraktisk i tillämpningen, föreslogs i stället att utmätningsfriheten för annan fordran än skatter begränsades att avse en summa, utgörande dubbla beloppet av de utskylder till stat och kommun, som senast påförts den skattskyldige. Vid konkurs skulle avsatta medel utan vidare ingå i konkursboet. Särskilda tabeller för beräknandet av krono- och kommunalskatter vid olika inkomster, ortsgrupper och familjeförhållanden borde enligt förslaget tillhandahållas allmänheten för att tjäna till ledning vid bedömande av storleken av de nödvändiga skatteavsättningarna. § 11.

Yttranden över förslaget angående frivillig förskottsinbctalning av skatter.

Över den verkställda sakkunnigutredningen rörande frivillig förskottsinbetalning av skatter hava under år 1940 yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar. Yttrandena kunna indelas i två grupper. Den ena gruppen avser sådana

71 yttranden, där förslaget huvudsakligen betraktats såsom ett medel att minska tiden mellan inkomstförvärv och skattebetalning. I den andra gruppen av yttranden åter har förslaget mera bedömts ur finanspolitiska synpunkter. Vad som anförts i sistnämnda hänseende kommer här nedan att beröras allenast i korthet. Förslaget har till sina huvudgrunder i allmänhet tillstyrkts men i de flesta yttrandena föreslogos ändringar på vissa punkter. De myndigheter, som yttrat sig över förslaget ur den synpunkten, att därigenom avsåges att minska tiden mellan inkomstförvärv och skattebetalning, hava i vissa fall framhållit önskvärdheten av att sådana bestämmelser erhölles, som möjliggjorde en tidigare skattebetalning av obligatorisk natur. Fullmäktige i riksgäldskontoret anförde, att därest frågan om en obligatorisk tidigare skattebetalning snart skulle kunna bringas till en tillfredsställande lösning — något som enligt fullmäktiges mening vore synnerligen önskvärt med hänsyn till det nuvarande otillfredsställande systemet — skulle det givetvis vara mindre påkallat att nu vidtaga åtgärder för anordnande av ett frivilligt inbetalande av skattemedel i förskott. Då det emellertid med hänsyn till de därmed förbundna svårigheterna måste anses ovisst, när en lösning av den större frågan kunde komma att vara genomförd, hölle fullmäktige före, att tanken på en frivillig förskottsbetalning av skatt nu borde förverkligas. En sådan anordning borde enligt fullmäktiges mening kunna bliva till fördel i avvaktan på lösningen av det större problemet. En förutsättning därför vore emellertid, att anordningen med förskottslikvid komme att av skattebetalarna omfattas med ett allmänt intresse. För att detta skulle bliva fallet komme säkerligen, såsom de sakkunniga framhållit, en omfattande upplysnings- och propagandaverksamhet att bliva erforderlig. Även om en sådan komme till stånd, kunde det emellertid icke anses säkert, att de frivilliga förskottsinbetalningarna skulle komma att nå en sådan omfattning, att anordningen komme att bliva av någon större betydelse. Enligt fullmäktiges mening talade dock under föreliggande omständigheter vissa skäl för att ett försök i denna riktning gjordes. En av fullmäktige — herr Magnusson — lät till protokollet anteckna bland annat det uttalandet, att den föreslagna anordningen icke under några omständigheter finge bliva en anledning till uppskov med den angelägna lösningen av frågan om obligatorisk tidigare skatteinbetalning. Fullmäktige i riksbanken, vilka i huvudsak tillstyrkte de sakkunnigas förslag, framhöllo, att detta förslag icke löste den stora principiella frågan om allmän skatteinbetalning i samband med inkomsternas förvärvande. De möjligheter till dylik skatteinbetalning, som öppnades genom förslaget, torde i stort sett komma att utnyttjas endast av sådana skattskyldiga, som även eljest skulle i vederbörlig ordning hava betalat sin skatt. För att få med även övriga skattskyldiga måste bestämmelser av tvångsnatur tillgripas. Enligt fullmäktiges mening skulle det för stat och kommun vara av mycket stor ekonomisk betydelse, om ett dylikt mera långtgående system kunde genomföras och fullmäktige ville framhålla önskvärdheten av att denna fråga snarast möjligt gjordes till föremål för förnyad utredning.

72 Överståthållarämbetet anförde, att de sakkunniga ej ingått på den större frågan om skattens erläggande vid eller möjligast nära inkomstens förvärvande. Den verkliga innebörden av förslaget vore, att staten skulle beredas en tillfällig upplåning. I gengäld därför skulle skattebetalarna erhålla vissa fördelar, bland annat i form av förmånligare ränta än eljest. Såsom villkor för dessa fördelar skulle dock gälla, att förskottsmedlen insattes hos postverket, varifrån desamma omedelbart skulle tillföras statsverket. Till synes innebure förslaget den fördelen, att skattebetalaren finge tillfälle att under hela året fördela de löpande skattelikviderna. Denna möjlighet stode honom emellertid öppen även nu genom insättningar på bankkonton, deltagande i intressekontor o. d. I verkligheten beredde förslaget alltså den skattskyldige endast den förmånen, att honom gåves något högre ränta å avsatta skattemedel än vad han eljest skolat erhålla. Någon avkortning av tiden mellan inkomstens förvärvande och skattens slutliga gäldande skedde icke, lika litet som någon rättelse vunnes i det för medborgarna — med de alltjämt växande skattesatserna — allt mera bekymmersamma förhållandet, att skatteprocenten bestämdes, vad statsskatten anginge ett halvt år och vad kommunalskatten beträffade först ett helt år efter inkomstårets utgång. Någon möjlighet för den skattskyldige att redan under det löpande inkomståret erhålla tillförlitlig kännedom om, hur stor del av inkomsten, som finge förbrukas och hur mycket, som måste reserveras för kommande års skatter, öppnades icke. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhöll, att förslaget icke borde betecknas såsom någon verklig lösning av större betydelse för frågan om en uppbördsreform i den mening, som 1936 års uppbördskommitté haft sig förelagd. Försiktigheten bjöde att alltför höga förväntningar icke borde ställas å förslaget i fråga om möjligheten att erhålla en minskning i antalet av klientelet i restlängderna och de notoriska skatteskolkarna. Länsstyrelsen i Örebro län tillstyrkte, att förslaget — med viss jämkning — lades till grund för lagstiftning i ämnet samt ifrågasatte i detta sammanhang, om icke de föreslagna åtgärderna måste anses vara av den betydelse, att de senast införda bestämmelserna om befrielse från skattskyldighet för dödsbon nu borde upptagas till omprövning. I en tid då alla skattekällor måste utnyttjas till det yttersta, kunde det enligt länsstyrelsens mening icke anses välbetänkt att efterskänka skatt å inkomst i fall, då skatteförmågan väl medgåve skattens erläggande. Svenska arbetsgivareföreningen yttrade, att med hänsyn till att en obligatorisk form för skattebetalning i samband med inkomstens förvärvande ej kunde genomföras utan att man först lyckades bemästra betydande ekonomiska och organisatoriska svårigheter, särskilt under övergångstiden och då det nuvarande tidsläget icke inbjöde till en sådan mera genomgripande reform, ansåge föreningen det riktigt att man för närvarande inriktade intresset på att främja en frivillig förskottsinbetalning av skatter. Detta vore så mycket mer lämpligt som den erfarenhet dylika frivilliga åtgärder otvivelaktigt måste skänka vore av stort värde för en framtida prövning av frågan

om längre gående ingripanden. De huvudtyper av förskottsinbetalning av skattemedel, som förordades av de sakkunniga, vore enligt föreningens uppfattning väl valda och föreningen funne i det stora hela den tilltänkta organisationen vara väl avvägd. Vad anginge själva löneavdragsförfarandet vore redan därmed förenade vissa extra kostnader, från vilka man ur företagsekonomisk synpunkt ej kunde bortse. Det syntes tveksamt, om de sakkunnigas förslag rörande skattekassors rätt till statligt förvaltningsbidrag avsåge även det fall, då företagarens kostnader för skatteavsättningen begränsade sig till löneavdragsförfarandet. Föreningen uttalade även vissa farhågor för att det föreslagna avdragsförfarandet kunde komma att på ett olyckligt sätt inverka på lönepolitiken. En sådan avkortning av det kontanta lönebeloppet, som detta avdragssystem medförde, kunde så småningom komma att förvanska löntagarnas uppfattning om lönens storlek. Det förefunnes en risk för att en dylik uppdelning av lönen skulle giva näring åt den uppfattningen, att det vore arbetsgivarna, som skulle svara för löntagarnas skatter, och att sålunda endast den kontanta lönen utgjorde den egentliga löneförmånen. Att märka vore att ett övertagande från arbetsgivarens sida av omsorgen för fullgörandet av arbetstagarens skatteförpliktelser utgjorde ett avsteg från senaste årtiondens utveckling, vilken kännetecknades av arbetstagarnas i och för sig förståeliga strävan att själva fritt få förfoga över hela vederlaget för arbetsprestationen. Ehuru dessa invändningar ur företagsekonomisk synpunkt vore beaktansvärda, funnes det dock ej anledning att enbart av sådana skäl avstå ifrån att främja en kollektiv skatteförmedling, som vore av frivillig natur. Då arbetsgivaren vid en dylik anordning stode obunden, finge de med systemet förenade fördelarna och nackdelarna i vederbörlig grad fritt utöva sin inverkan på den framtida utvecklingen. Nämnda risk för ogynnsamma återverkningar på lönepolitiken kunde ock måhända minskas genom att löntagarna alltid bibehölles vid rätt att disponera över förekommande överskott av avsatta medel. Man finge emellertid enligt föreningens mening ej förutsätta, att företagarna mera allmänt skulle påtaga sig en social verksamhet av sådan omfattning, varom här vore fråga. Själva skatteförmedlingen i samband med en förskottsavsättning borde principiellt handhavas av de skattskyldigas egna organ eller allmänna inrättningar. Det vore som regel ej förenligt med det enskilda företagets or ganisation och uppgifter att i dess administration infogades en uppbördsverksamhet av förevarande slag, även om full gottgörelse för merkostnaden erhölles från det allmänna. En skatteförmedling, som sköttes inom ett privatföretag av där anställda tjänstemän, erhölle ej heller sådan självständig organisationsform, som vore önskvärd i fråga om en verksamhet med sådant allmänt syfte som skattekasserörelsens. Detta framträdde särskilt, då fråga vore om medelöverflyttning i samband med byte av arbetsplats. Det låge nära till hands att här göra en jämförelse med organisationen av de erkända sjukkassorna. Skattekassan borde sålunda framträda såsom ett organ, vilket uppbure mera samhälleliga uppgifter och därvid organiserades lokalt eller centralt allt efter den effektivitet som därav kunde ernås. Frå-

74 gan huruvida man borde på förhand ge förord åt den lokala formen av skattekasseverksamhet eller lägga tyngdpunkten på en allmän centraliserad intressekontorsverksamhet, borde måhända ej definitivt besvaras, förrän man vunnit ytterligare erfarenhet av förskottsavsättningssystemet såsom sådant. Otvivelaktigt medförde den lokala formen fördelen av en intimare kontakt mellan kassan och de skattskyldiga, något som vore av betydelse särskilt vid förskottens anpassande och ordnandet med erforderliga utfyllnadsbelopp. Ä andra sidan förenklades organisationen, om förmedlingsverksamheten sköttes centralt för alla av ett gemensamt statligt intressekontor. Värdet därav accentuerades allteftersom systemet med förskottsavsättning till skatt vunne mera allmän utbredning. Då det centrala kontoret förde särskilt konto för varje förskottsbetalare, behövde denne vid byte av arbetsgivare ej göra annat än upplysa intressekontoret om den skedda förändringen. Vore han däremot ansluten till en lokal skattekassa, krävdes en omflyttning av medlen från den ena kassans konto till den andras. Den lokala skattekasseverksamheten vore därför mindre ändamålsenlig, särskilt inom sådan intermittent verksamhet som t. ex. anläggningsarbetet. En utveckling till ökad centralisering av organisationen förefölle därför föreningen naturlig och gynnsam. Landssekretariatet för landsorganisationen i Sverige anslöt sig i princip till de sakkunnigas förslag under framhållande av att det både för den enskilde skattebetalaren och för samhället låge så stora fördelar i att skattebetalningen framflyttades till att ligga så nära som möjligt tidpunkten för den skattepliktiga inkomstens förvärvande, att åtgärder i sådant syfte borde vidtagas. Beträffande den kollektiva förskottsinbetalningen så hade de stora folkliga organisationerna intresse av att denna angelägenhet så organiserades, att den kunde vinna allmän anslutning. Gåves det hela alltför mycket karaktär av frivillig sparverksamhet, så vore det icke alldeles säkert att det mål vunnes man syftade till, nämligen att förmå dem, som i allmänhet h a d e svårt att samla penningar till skattelikviderna, att redan vid inkomstens förvärvande avsätta medel för kommande skatter. Risk förelåge, att det endast bleve de bättre situerade vid företagen, som begagnade sig av sparverksamheten till förmån för skattebetalningen. Propagandan för denna förskottsinbetalning måste därför läggas efter sådana linjer, att det så småningom präntades i vederbörande, att det vore en medborgerlig skyldighet att ansluta sig till denna speciella sparverksamhet. I fråga om uppbörden av förskottsinbetalningarna skedde denna både lämpligast och effektivast genom avdrag på lönen genom arbetsgivarens försorg. Därför erfordrades emellertid arbetsgivarnas medverkan och landssekretariatet förutsatte att denna komme att lämnas; i varje fall från alla större företag med ordnad kontorsorganisation. Helt naturligt komme en sådan anordning att stöta p å svårigheter vid de mindre företagen, där mången gång kontorsarbetet utfördes av innehavaren själv på övertid. Det vore dock möjligt, att för dylika företag frågan kunde ordnas genom bildande av skattekassor eller skattesparklubbar, vilka uppbure och till vederbörande förvaltningsmyndighet redo-

75 visade förskottsinbetalningarna. Landssekretariatet framhöll slutligen önskvärdheten av att, så länge inbetalningarna vilade på frivillighetens grund, möjlighet medgåves den skattskyldige att vid oundgängligt behov få disponera medlen för annat ändamål. Rörande de av de sakkunniga föreslagna åtgärdernas penningpolitiska verkningar yttrade sig ett flertal myndigheter och sammanslutningar, särskilt de som företrädde bankers och sparbankers intressen. Lämpligheten av de föreslagna räntesatserna ifrågasattes från flera håll. I allmänhet ansågos dessa räntesatser vara för höga och det ifrågasattes, om överhuvud taget någon favörsränta borde föreskrivas. Vidare riktades kritik mot den föreslagna anordningen med postsparbanken såsom ensam förmedlare av förskottsbetalningarna, varvid framhölls de menliga konsekvenser, som därigenom kunde uppkomma för affärsbanker och sparbanker. I vissa yttranden berördes även organisatoriska detaljspörsmål i förslaget och sättet för redovisningen av de förskottsinbetalade medlen.

§ 12.

Uppbördsfrågans behandling vid 1940 års lagtima riksdag.

Sedan riksdagens år 1939 församlade revisorer i sin berättelse meddelat vissa av dem gjorda iakttagelser angående restförda utskylder och indrivningen av desamma, anhöll riksdagen i skrivelse den 6 mars 1940 (nr 71), att Kungl. Maj:t ville till prövning av samma års riksdag framlägga förslag till vinnande av effektivare åtgärder i fråga om betalningen och redovisningen av å kronoskattesedel upptagna utskylder ävensom till den förstärkning av kontrollen på detta område, som i samband därmed prövades erforderlig. Under hänvisning till berörda riksdagsskrivelse anhöll Kungl. Maj:t i proposition nr 279 till 1940 års lagtima riksdag om riksdagens yttrande angående vissa av chefen för finansdepartementet förordade förslag till åtgärder för åvägabringande av effektivare kronouppbörd och skärpt kontroll därå. Dessa åtgärder, som angåvos vara provisoriska, gingo närmast ut på dels anordnande inom riksräkenskapsverket av uppbördsstatistik, grundad på de från länsstyrelserna ingående redogörelserna, i vissa avseenden kompletterade, dels ändrad avfattning av de s. k. hindersbevisen och dels meddelande av föreskrifter om särskilda åtgärder gentemot vissa tjänstemän, som försummade sin egen skattebetalning. Riksdagen 1 förklarade sig under åberopande av bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande i ärendet icke hava något att erinra mot de i propositionen föreslagna åtgärderna. Bevillningsutskottet hade i nämnda betänkande yttrat bland annat följande: »Frågan om vidtagande av åtgärder för åvägabringande av större effektivitet vid uppbörden och indrivningen av kronoutskylder är av synnerlig vikt. Särskilt starkt gor sig kravet på ett förbättrat resultat av uppbörden och indrivningen av kronoutskylder gällande i nuvarande statsfinansiella läge. De nu framlagda, av departe1

Riksdagens skriv. 1940: 405, bevillningsutskottets bet. nr 41.

76 mentschefen förordade förslagen innebära ett led i strävandena att ernå ett bättre uppbördsresultat. Enligt utskottets mening kan dock icke någon mera avsevärd förbättring på uppbörds- och indrivningsväsendets område vinnas, förrän en genomgripande reform av det nuvarande uppbörds- och skattebetalningssystemet blivit genomförd. Det är alltså angeläget, att en sådan reform snarast genomföres. De nu föreslagna åtgärderna synas därför böra betraktas allenast såsom provisoriska, i avbidan på att nämnda reform kommer till stånd. Ur denna synpunkt har utskottet intet att erinra mot de förevarande förslagen.» F r å g a n o m s ä t t e t för s k a t t e b e t a l n i n g e n k o m j ä m v ä l av a n n a n a n l e d n i n g u n d e r b e d ö m a n d e vid 1940 å r s l a g t i m a r i k s d a g . I två l i k a l y d a n d e m o t i o n e r , n r 71 i f ö r s t a k a m m a r e n a v h e r r a r Ö m a n och H o l m s t r ö m s a m t n r 131 i a n d r a k a m m a r e n av h e r r S v e d m a n m . fl., h e m s t ä l l d e s , att r i k s d a g e n m å t t e h o s Kungl. Maj:t a n h å l l a o m f r a m l ä g g a n d e av förslag till s å d a n ä n d r i n g av s k a t t e b e t a l n i n g s s y s t e m e t , att s k a t t e r n a k o m m e att b e t a l a s s a m m a å r s o m inkomsten intjänas. B e v i l l n i n g s u t s k o t t e t a n f ö r d e i sitt b e t ä n k a n d e (nr 40) i a n l e d n i n g av m o t i o n e r n a — efter att h a v a e r i n r a t o m d e tidigare u t r e d n i n g a r n a r ö r a n d e ifråg a v a r a n d e s p ö r s m å l och o m de svårigheter, s o m m ö t t e vid f ö r s ö k e n a t t förl ä g g a s k a t t e b e t a l n i n g e n n ä r m a r e d e n tid, d å i n k o m s t e n i n t j ä n a t s — b l a n d a n n a t följande: »Något tvivel kan icke råda därom att ändrade bestämmelser angående tiden för skatternas erläggande äro i hög grad av behovet påkallade. Att, såsom nu är fallet, skattebetalningen påbörjas först i slutet av taxeringsåret och att den övervägande delen av utskylderna erlägges först under året efter taxeringsåret d. v. s., ungefär 2 år efter det inkomsten intjänats, måste anses såsom en allvarlig olägenhet för såväl den enskilde som det allmänna. Behovet av en bättre ordning på detta område framträder med särskild skärpa under nuvarande förhållanden, då på grund av det ovissa läget och ändrade konjunkturer den enskildes ekonomiska ställning hastigt kan bliva avsevärt försämrad. Risken för att det allmänna därigenom kan i stor utsträckning tillskyndas skatteförluster är påtaglig. Vid sitt övervägande av de nu föreliggande motionerna har utskottet kommit till den uppfattningen, att en lösning av ifrågavarande spörsmål icke kan undanskjutas utan fastmera bör snarast möjligt komma till stånd. På grund av den numera avsevärt skärpta beskattningen synes varje möjlighet till åvägabringande av en tidigare skattebetalning böra tagas under noggrant övervägande. Vad som förekommit i samband med de tidigare utredningarna på detta område, vilka utredningar ännu icke föranlett lagstiftningsåtgärder, kan enligt utskottets mening icke anses giva vid handen, att en lösning — åtminstone av provisorisk art — skulle vara omöjlig att åstadkomma. Utskottet är självfallet icke berett att giva anvisning om huru frågan lämpligen bör lösas. Utskottet anser sig dock böra framhålla, att, såvitt utskottet kan finna, 1924 års uppbördssakkunnigas förslag angående obligatoriska förskottsavsättningar av anställdas avlöning under löngivarens medverkan bör tagas under förnyad omprövning.» B e v i l l n i n g s u t s k o t t e t b e r ö r d e i sitt b e t ä n k a n d e j ä m v ä l d e n d å ä n n u ej a v s l u t a d e u t r e d n i n g e n r ö r a n d e f r å g a n o m frivillig f ö r s k o t t s i n b e t a l n i n g av s k a t ter. U t s k o t t e t a n s å g sig b ö r a s å s o m sin m e n i n g u t t a l a , att en a n o r d n i n g m e d frivillig f ö r s k o t t s b e t a l n i n g av s k a t t e r icke k u n d e r å d a bot m o t d e brister, s o m v i d l å d d e det n u v a r a n d e s k a t t e b e t a l n i n g s s y s t e m e t . F ö r att en m e r a a v s e v ä r d f ö r b ä t t r i n g skulle k u n n a v i n n a s , syntes enligt u t s k o t t e t s u p p f a t t n i n g n å g o n

77 m e t o d b ö r a u t f i n n a s , som m ö j l i g g j o r d e o b l i g a t o r i s k f ö r s k o t t s b e t a l n i n g för d e skattskyldiga. U t s k o t t e t s b e t ä n k a n d e g o d k ä n d e s av r i k s d a g e n , s o m i skrivelse (nr 404) till K u n g l . Maj:t a n h ö l l , a t t K u n g l . Maj:t ville m e d b e a k t a n d e a v v a d u t s k o t tet i b e t ä n k a n d e t a n f ö r t s n a r a s t möjligt för r i k s d a g e n f r a m l ä g g a förslag i syfte att t i d i g a r e i n b e t a l n i n g a v s k a t t e r till stat o c h k o m m u n s k u l l e k u n n a äga rum. S i s t n ä m n d a r i k s d a g s s k r i v e l s e h a r v a r i t d e n n ä r m a s t e a n l e d n i n g e n till igångsättandet av förevarande utredning.

§ 13.

Direktiven för n u förevarande utredning.

1 d i r e k t i v e n a n f ö r d e chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t — efter att h a v a erinr a t o m d e t i d i g a r e v e r k s t ä l l d a u t r e d n i n g a r n a i ä m n e t — b l a n d a n n a t följande: »På grund av de genom krigsutbrottet förändrade förhållandena har det fortsatta arbetet inom finansdepartementet med uppbördsreformen och därmed sammanhängande frågor icke kunnat fullföljas på sätt som varit avsett. I nuvarande statsfinansiella läge har dessutom självfallet stort avseende måst fästas vid de ekonomiska konsekvenserna av en omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen av så genomgripande natur som uppbördskommittén föreslagit. Då nu riksdagen hemställt om framläggande för riksdagen av förslag i syfte att tidigare inbetalning av skatter till stat och kommun må kunna äga rum, har därmed uppenbarligen avsetts en mera begränsad reform av uppbördssystemet. Även enligt min mening är den av riksdagen upptagna frågan av så stor betydelse, icke minst under nu rådande förhållanden, att jag finner mig böra tillstyrka att en särskild utredning företages rörande möjligheterna av en partiell reform i detta hänseende. De problem som möta vid utredningen äro till sina huvuddrag väl kända. Vad man vill vinna är att i så stor utsträckning som möjligt skatten betalas under samma tidsperiod som inkomsten förvärvas. Man kan också uttrycka saken så, att man vill söka ernå en uppbörd vid själva inkomstkällan. De svårigheter, som stå i vägen för ett fullständigt genomförande av en sådan anordning, äro uppenbara. För stora grupper av inkomsttagare synes emellertid en långt tidigare skatteinbetalning än nu kunna åvägabringas. Den allmänna opinionen i landet torde för övrigt numera på helt annat sätt än tidigare ha gjort sig förtrogen med tanken på ett system med betalning av skatt genom avdrag från den beskattade inkomsten, när denna uppbäres. I detta sammanhang vill jag betona, att den inbetalning av skatter, som med utredningen avses, skall principiellt vara obligatorisk. Vad angår frågan om frivillig förtidsinbetalning av skatter har den nyligen företagna utredningen i ämnet enligt min mening visat, att åsyftade fördelar för det allmänna icke skulle vinnas genom de föreslagna anordningarna. Ett obligatoriskt och allmänt innehållande av viss del av inkomsten till skatt torde i längden vara den enda framkomliga vägen till vinnande av verklig effektivitet i skatteuppbörden. För att utredningen icke skall alltför mycket kompliceras synes det vara lämpligt att åtminstone till en början begränsa densamma att avse allenast uppbörden av kronoutskylder. Utredningen bör tydligtvis avse dessa utskylders erläggande överhuvud taget. Vissa inkomsttyper torde dock mindre lämpa sig för en obligatorisk förskottsuppbörd, vilket kan väntas medföra svårig-

78 heter för en generell reform av angivet slag. Om en fullständig övergång till det ifrågasatta uppbördssystemet ej skulle bliva möjlig, bör man i vart fall söka finna former för en med inkomsten samtidig uppbörd av skatt för inkomst av tjänst och dylikt. Frågan om s. k. kupongskatt å utdelningar å värdepapper bör givetvis i detta sammanhang även bliva föremål för beaktande. Resultaten av de utredningar som beträffande denna fråga företagits av bolagsskatteberedningen samt under senare år inom finansdepartementets skatteberedning torde därvid kunna tillgodogöras. Den nu ifrågasatta utredningen skulle, såsom framgått av det föregående, närmast avse uppbördsförfarandet. Det samband, vari uppbörden står till folkbokföring och taxering, lär emellertid göra ofrånkomligt, att utredningen måste i större eller mindre mån beröra jämväl dithörande frågor. Hinder synes därför icke böra möta att vid utredningens verkställande även upptaga därav betingade frågor rörande ändringar i fråga om folkbokföringen och taxeringsförfarandet. I den mån en bättre utgångspunkt för omläggningen av uppbördsförfarandet därigenom kan vinnas böra även förslag framläggas rörande en förenkling av beskattningsreglerna. I frågans nuvarande läge synes det mig lämpligast att utredningen verkställes genom en särskilt tillkallad utredningsman. Utredningen, som bör bedrivas med skyndsamhet, synes icke omedelbart böra utmynna i några utarbetade författningsförslag utan närmast ha till ändamål att uppdraga allmänna riktlinjer för en reform i det avsedda syftet.» I d e t t a s a m m a n h a n g m å j ä m v ä l n ä m n a s , att första s ä r s k i l d a u t s k o t t e t vid 1940 å r s u r t i m a r i k s d a g i sitt u t l å t a n d e n r 10 a n g å e n d e p r o p o s i t i o n e n m e d förslag till f ö r o r d n i n g o m a l l m ä n o m s ä t t n i n g s s k a t t f r a m h å l l i t ö n s k v ä r d h e t e n a v att m e d a v s e e n d e å d e n d i r e k t a b e s k a t t n i n g e n i n f ö r d e s s å d a n a s k a t t e f o r m e r , s o m m ö j l i g g j o r d e att s k a t t e b e t a l n i n g e n k u n d e ä g a r u m i m i n d r e p o s t e r och n ä r m a r e den t i d p u n k t , d å den b e s k a t t a d e i n k o m s t e n u p p b u r e s .

FJÄRDE

KAPITLET.

T i d i g a r e förslag o m i n f ö r a n d e av s. k. k u p o n g s k a t t . F r å g a n om införande av en beskattning vid källan, d. v. s. i omedelbar anslutning till inkomstens förvärvande, har i vårt land vid upprepade tillfällen varit under övervägande beträffande inkomst genom utdelning å aktier. Det förhållandet att företagen icke äro skyldiga att vid utdelningens utbetalande innehålla något belopp till gäldande av de skatter, som komma att påföras vederbörande för sådan inkomst och för den i företaget nedlagda förmögenheten, har betecknats såsom en brist i vårt skattesystem. Särskilt har därvid framhållits, att några tvångsmedel för uttagande av skatter, påförda skattskyldiga, som uppehålla sig i utlandet, icke stode till uppbördsmyndigheternas förfogande. Förslag till undanröjande av detta missförhållande hava flera gånger framlagts, men förslagen hava icke föranlett några lagstiftningsåtgärder. Då en fullständig historik rörande ifrågavarande spörsmål finnes intagen i 1928 års bolagsskatteberednings betänkande del I, sid. 158—166, lämnas h ä r allenast en kortfattad redogörelse för de framlagda förslagens innehåll.

§ 1.

Äldre förslag.

Ett förslag att avhjälpa nämnda bristfällighet i beskattnings- och uppbördssystemet framlades redan år 1904, såvitt angick skattskyldiga i utlandet. Ett av särskilda sakkunniga samma år avgivet förslag till förordning om skatt av inkomst och förmögenhet m. m. upptog nämligen i 29 § ett stadgande av innehåll, att i fråga om skatt för utlännings utdelning å aktier i svenska aktiebolag och för utlännings i sådana aktier nedlagda förmögenhet vederbörande aktiebolag skulle svara för skattens gäldande, i vilket syfte förslaget även innehöll föreskrifter om vissa tekniska åtgärder för att möjliggöra skattens fördelning, där utlänning hade inkomst från flera aktiebolag eller i flera sådana nedlagd förmögenhet. Förslaget i fråga avstyrktes av kammarrätten, som anförde, att detsamma strede mot den grundsats, som eljest gällde nästan oinskränkt i vår lagstiftning, att en var skattskyldig själv hade att svara för skattelikviden och att således icke heller husbonde eller arbetsgivare ansvarade för skattelikviden för hos honom anställda personer. Stadgandet bleve dessutom, enligt kammarrättens mening, svårt att tillämpa samt förutsatte väl,

80 att vederbörande aktiebolag tillerkändes laga rätt att söka sitt åter av vederbörande. Frågan återupptogs av landskamrer ar en Otto V. Landén i en av honom den 31 januari 1917 avgiven promemoria angående utlänningars beskattning. I denna promemoria framställdes och motiverades åtskilliga förslag till bestämmelser i syfte att göra beskattningen av här i riket icke mantalsskrivna svenska medborgare och av utlänningar effektiv. Sålunda ifrågasatte Landén i anslutning till nyssnämnda förslag från år 1904 bland annat införande i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt av ett stadgande, enligt vilket för gäldande av skatt, som bleve påförd här i riket icke mantalsskriven svensk medborgare ävensom utlänning och utländskt bolag för utdelning å aktier i svenskt aktiebolag och å lotter i solidariskt bankbolag ävensom för förmögenhet, som vore nedlagd i sådana aktier och lotter, det skulle åligga bolaget att svara lika med den skattskyldige. I motiveringen för detta förslag anförde Landén bland annat, att han icke ansett alltför stor betydelse böra tillmätas den av kammarrätten emot 1904 års förslag i denna del framhållna synpunkten, att förslaget strede mot den i vår skattelagstiftning nästan oinskränkt gällande principen, att envar skattskyldig själv hade att svara för skattelikviden. Erfarenheten hade visat, att bestämmelserna om inkomstbeskattning av utlänningar, som vore bosatta utom Sverige, i många fall vore i saknad av effektivitet, i det att påförd skatt i stor omfattning måste avskrivas på grund av omöjligheten att indriva densamma. Ett sådant tillstånd kunde givetvis icke få fortbestå. Den föreslagna utvägen att avhjälpa denna brist i lagstiftningen vore icke till sin princip främmande för andra länders skattelagstiftning utan tillämpades flerstädes i en eller annan form. Över Landéns förslag avgåvos yttranden av vissa myndigheter och organisationer, varvid förslaget i allmänhet blev avstyrkt. Sålunda vände sig överst åt håll ar ämbetet mot den föreslagna skyldigheten för bolag att lika med den skattskyldige ansvara för skatten. Överståthållarämbetet framhöll, att bolaget för att utan ekonomisk risk kunna göra detta måste, därest annan överenskommelse i sådant syfte ej kunde träffas med aktieägaren, vara berättigat att av utdelningen innehålla en mot skatten svarande del av utdelningen, en rätt som förslaget icke tillerkände bolaget och som bolaget icke utan särskilt medgivande torde äga. Att beräkna storleken av det belopp, som borde innehållas, mötte även vissa svårigheter. För övrigt kunde bolagen ofta ej veta, å vilka aktier innehållande borde ske. Bolagen kände ej till, om aktieägarna vore utlänningar eller eljest icke här mantalsskrivna, och vid tiden för utdelningen här mantalsskrivna svenska medborgare kunde nästkommande taxeringsår hava upphört att vara detta. Skulle bolagen ansvara för vissa aktieägares skattelikvid, borde debetsedlar tillställas även bolagen och dessa berättigas att överklaga taxering och debitering. Överståthållarämbetet ifrågasatte emellertid, om icke åtminstone utlännings skattskyldighet för utdelning å aktier lämpligast kunde ordnas på annan väg än den direkta beskattningens,

81 nämligen genom införande av skyldighet för inländskt aktiebolag att vid utbetalande av utdelning till utlänning stämpelbelägga kupongen. Därvid komme visserligen varken större aktieutdelningar att drabbas av progressiv skatt eller i aktierna nedlagd förmögenhet att bliva föremål för beskattning, men dessa olägenheter, som i någon mån kunde utjämnas genom en högre skatteskala, syntes uppvägas därav att skatten i allmänhet komme att inflyta till statsverket ett och ett halvt år tidigare än eljest samt att mer eller mindre invecklade och långvariga transaktioner icke behövde förekomma mellan bolagen och vissa deras delägare. Även kammarrätten och handelskammaren i Göteborg gjorde i huvudsak samma invändningar som överståthållarämbetet. Sveriges allmänna exportförening framhöll, att det föreslagna tillvägagångssättet skulle komma att medföra ganska stora olägenheter såväl för bolag som för aktieägare och icke kunde gillas av föreningen. Däremot ifrågasatte föreningen, huruvida det icke skulle låta sig göra att belägga utdelningskupongerna med stämpel, som avpassades efter den skatt, som skulle utgå efter fastställd beräkningsgrund. Stämpelavgiften skulle därefter avdragas från utdelningen vid dess utbetalande, och skatten vore därmed betald. Landéns förslag blev icke förelagt riksdagen. Frågan återupptogs av inkomstskattesakkunniga,1 som i sitt år 1923 avgivna betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt föreslogo intagande i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt av följande stadgande: »För nedan angivna fall åligger det den, som verkställer utbetalning till svensk medborgare, som icke är här i riket mantalsskriven, utlänning eller utländskt bolag, att innehålla ett belopp, motsvarande 10 procent av vad som skolat utbetalas, samt att till uppbördsmyndigheten i den ort, där den, som verkställt utbetalningen, skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, inbetala det innehållna beloppet. Detta belopp skall användas till gäldande, i den mån det därtill förslår, av den inkomstoch förmögenhetsskatt, som kan komma att påföras den, till vilken utbetalningen skett, med rätt för denne att, om det innehållna beloppet överstiger skattens belopp, utbekomma det överskjutande beloppet i den ordning som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder. Nu omförmäld skyldighet åligger a) aktiebolag, solidariskt bankbolag och ekonomisk förening: i fråga om utdelning, som sker i förhållande till insatsen; b) huvudredare: i fråga om vinst, som tillkommer någon såsom redare i svenskt fartyg; c) den, som förvärvat rätt att här i riket tillverka viss vara enligt särskilt förfaringssätt eller att försälja viss vara med användande av särskilt varumärke, därest gottgörelsen för rätten står i förhållande till den årliga tillverkningens eller försäljningens omfattning eller till den ärliga vinstens belopp eller eljest utgår på sådant sätt, att rättighetens överlåtare blir ekonomiskt intresserad i näring, som för den överlåtna rättighetens utövande bedrives här i riket: i fråga om gottgörelse för rättighetens utövande.» 1 Betänkandet var undertecknat av landskamreraren Otto V. Landén och dåvarande hovrättsrådet, sedermera regeringsrådet Harald Waller.

6—408779.

82 De sakkunniga anförde i sin motivering till det föreslagna stadgandet bland annat, att det syntes innebära en avsevärd lättnad för den, som gjorde utbetalningen, att det belopp, för vilket han vore skyldig ansvara, bestämdes till en fix procent av det utbetalade. Svårigheten att vid aktieutdelningar kontrollera, huruvida den, som uppbure utdelningen, hörde till någon av de angivna kategorierna, ansågo de sakkunniga icke vara allt för stor, då det blivit vanligt att den, som lyfte en utdelning, därvid avlämnade uppgift till ledning vid taxeringen. Vederbörande bolag kunde därvid fordra, att uppgiften innehölle en förklaring, huruvida den till utdelning berättigade tillhörde någon av dessa kategorier. Ifrågavarande spörsmål berördes icke i presidenten Albert Peterssons år 1925 avgivna förslag till förordning angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och ej heller i propositionerna till 1927 och 1928 års riksdagar i kommunalskattefrågan m. fl. därmed sammanhängande beskattningsfrågor. Såsom i annat sammanhang framhållits föreslogo 1924 års uppbördssakkunniga i sitt år 1929 avgivna betänkande införande av en särskild kupongskatt beträffande utdelning å aktier, banklotter och andelar i ekonomiska föreningar, såvitt anginge i utlandet bosatta fysiska personer eller utländska juridiska personer. De sakkunniga hemställde även, att frågan om införande av en kupongskatt å utdelningar måtte bliva föremål för undersökning jämväl beträffande här i riket bosatta fysiska personer ävensom inländska juridiska personer. I dessa hänseenden anförde uppbördssakkunniga följande: 1 »I fråga om sådana utom riket sig uppehållande fysiska personer eller sådana utländska juridiska personer, vilkas inkomst härflutit av utdelning å aktier, banklotter eller föreningsandelar, torde någon verkligt effektiv skatteuppbörd icke kunna åvägabringas, med mindre det utdelande företaget göres ansvarigt för skattens behöriga erläggande. Härvid är emellertid att beakta svårigheten att redan vid tidpunkten för utdelningens lyftande bestämma vad som skall behöva innehållas för skatten. Avdrag för ränta å skuld, som vilar å aktierna etc, är nämligen tillåtet. Vidare äro de skatter, som utgå för dylik inkomst, progressiva, nämligen statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kommunal progressivskatt och utjämningsskatt. Vid taxeringen till dessa skatter skall hänsyn jämväl tagas till den skattskyldiges förmögenhet. Med nuvarande bestämmelser kan således icke enbart på grund av utdelningens storlek verkställas exakt beräkning av det blivande utskyldsbeloppet. Innehölles skatt efter en procensats, som bestämdes likformigt för alla skattskyldiga, oavsett utdelningens belopp och utan hänsyn till förefintlig skuldränta, skulle därav otvivelaktigt följa, om denna procentsats sattes för låg, att en rest komme att uppstå. Denna rest skulle icke kunna tvångsvis uttagas hos den skattskyldige, utan erläggandet vara beroende av den skattskyldiges gottfinnande. Sattes åter procentsatsen förhållandevis hög, riskerade man att i många fall bliva nödgad restituera för mycket inbetald skatt. Vilkendera utvägen man än valde, skulle resultatet ur det allmännas synpunkt bliva föga tillfredsställande, och de skattskyldiga skulle otvivelaktigt finna uppbördsmetoden besvärande. Under dylika förhållanden ligger den tanken nära till hands, att ifrågavarande inkomst i stället bör beläggas med 1

Bet. 1929, sid. 69—70.

83 en fristående proportionell skatt, som uttages vid källan, det vill säga då utdelningen förfaller till betalning, och att hänsyn till skuldränta eller omkostnader ej må göras. De sakkunniga hava dock ansett sig icke böra närmare ingå på frågan om det närmare utformandet av en sådan skatt, då denna fråga torde ligga vid sidan om de sakkunnigas uppdrag. Därest en dylik lösning anses icke kunna ifrågakomma, torde icke återstå annan utväg än att påbjuda förskottsavsättningar efter enhetlig procentsats med efterföljande tilläggsbetalning eller restitution i analogi med vad som av de sakkunniga förordas beträffande förskottsavsättningar för skatt av arbetslön. Vid vägande av de med denna metod uppstående olägenheterna mot fördelarna att erhålla åtminstone en betydande del av skattebeloppen, torde fördelarna få anses betyda mest. Vilkendera metoden man än väljer, kan befaras, att, om densamma skall tillämpas allenast å utlänningar och utländska juridiska personer, det utdelande bolaget endast med svårighet kan avgöra, huruvida den till utdelning berättigade bör drabbas av förfarandet eller ej. Det kan även tänkas, att en utlänning, i syfte att undgå skatteaysattningen, överläte den utdelningsberättigade kupongen till någon svensk, som sålunda bleve skattskyldig för utdelningen, men icke drabbades av dylikt innehållande av skatt. Även andra utvägar att kringgå bestämmelserna kunna tänkas. Annorlunda ställde sig saken, därest skyldighet ålades utdelande företag att innehålla viss del av utdelningen, oavsett vem den utdelningsberättigade än vore. Då skulle den skattskyldige knappast hava intresse av att anlita någon bulvan för utdelningens lyftande eller genom andra konstgrepp söka undgå att drabbas av förfarandet. Emellertid inställa sig därvid vissa andra svårigheter. Tänker man sig ett för alla lika proportionellt avdrag, som skulle utgöra definitiv skatt beträffande de utländska skattskyldiga men för inländska endast avbetalning å blivande, på grund av taxering beroende utskylder, skulle, om procentsatsen sattes förhållandevis hög, avdraget bliva kännbart för sådana skattskyldiga, vilka äro berättigade till mera betydande avdrag från inkomsten för skuldräntor eller i form av ortsavdrag. Sattes åter procentsatsen relativt låg, bleve skattens avkastning beträffande utländska skattskyldiga måhända alltför ringa. Det måste även utfinnas en anordning, varigenom eljest förekommande förskottsavsättningar för skatteändamål jämkades med hansyn till inflytande förskottsavsättningar på grund av utdelning å aktier etc. Då dessa jämkningar icke kunna tänkas beräknade på förhand, tarvades en individuell provning för varje gång redovisning skett beträffande medel, som innehållits vid utbetalning av utdelningar. Dylika individuella prövningar skulle otvivelaktigt komplicera det normala uppbördsförfarandet. De torde dock knappast kunna undvikas om man överhuvud taget vill genom innehållande av skatt vid utbetalning av utdelning å aktier eller dyl. vinna garanti för en effektiv skatteuppbörd beträffande utlandska skattskyldigas inkomster av ifrågavarande slag. Emellertid torde frågan om innehållande av skatt vid utbetalning av utdelning å aktier etc. aga nära samband med frågan om aktiebolagens beskattning, vilken fråga ar foremål för utredning av särskilda sakkunniga. Vid den fortsatta bearbetning av de sakkunnigas förslag, som enligt de meddelade direktiven är förutsatt torde frågan om aktiebolagens beskattning måhända hava kommit i sådant läge att möjligheterna av att åstadkomma förskottsavsättning efter antydda riktlinjer lättare kunna bedomas.» F ö r e v a r a n d e s p ö r s m å l u p p t o g s ä v e n i en a v överståthållarämbetet den 8 december 1928 till K u n g l . Maj:t a v l å t e n f r a m s t ä l l n i n g . D ä r i e r i n r a d e s o m att enligt 11 § a v d å g ä l l a n d e t a x e r i n g s f ö r o r d n i n g ä v e n s o m 33 § a v t a x e r i n g s förordningen d e n 28 s e p t e m b e r 1928 styrelse för svenskt a k t i e b o l a g vore skyldig att l ä m n a u p p g i f t å d e l ä g a r e , s o m u p p b u r i t u t d e l n i n g , s a m t å u t -

84 delningens belopp, i den mån ägare av aktie vore känd för styrelsen. 1 För att kunna fullgöra denna uppgiftsskyldighet avfordrade i allmänhet bolagen den person, till vilken utdelning utbetalades, uppgift å dennes n a m n och bostadsadress, överståthållarämbetet framhöll emellertid, att någon skyldighet därtill icke förelåge och särskilt torde underlåtas, då utbetalningen skedde till utländska aktieägare. Enligt överståthållarämbetets mening vore mest praktiskt att ordna skattskyldigheten för aktieutdelning genom införande av en kupongskatt. Om detta icke ansåges böra ske, föreslog överståthållarämbetet införande av ett stadgande om skyldighet att avfordra den, till vilken utdelning från aktiebolag utbetalades, uppgift om namn och bostadsadress. § 2.

Bolagsskatteberedningens förslag.

I sitt år 1931 avgivna betänkande framhöll bolagsskatteberedningen, att bestämmelserna i vår skattelagstiftning angående beskattning för inkomst genom utdelning å aktier m. m. icke vore effektiva och att lagstiftningens brister därutinnan vore särskilt framträdande beträffande i utlandet bosatta ägare av svenska aktier. Utan medverkan av de utdelande bolagen vore det icke möjligt att vinna säkerhet för att skatt för aktieutdelning verkligen komme att behörigen utgöras av samtliga vederbörande. De av 1904 års sakkunniga och av Landén föreslagna bestämmelserna i sådant syfte hade emellertid mötts av så vägande invändningar, att en lösning av frågan efter de av dem anvisade linjerna torde vara utesluten. Ej heller det av inkomstskattesakkunniga år 1923 framlagda förslaget i ämnet kunde av beredningen biträdas. Sistnämnda förslag förutsatte nämligen, att företagen vore i tillfälle att vid utbetalning av utdelning bedöma, huruvida mottagaren vore h ä r i riket icke mantalsskriven medborgare, utlänning eller utländskt bolag, men en dylik prövning måste i många fall bliva mycket svår att verkställa. Att därvid utgå enbart från uppgifterna i aktieboken kunde i regel icke vara tillräckligt. Icke ens för det fall, att på grund av lag eller bolagsordning utdelning icke finge uppbäras av annan än den, som i behörig ordning styrkt sin äganderätt till aktien, torde aktieboken innehålla alla för prövningen erforderliga uppgifter. Någon skyldighet att anteckna aktieägarens mantalsskrivningsort och nationalitet vore nämligen icke i lag föreskriven och förändringar i dessa avseenden behövde icke ens bringas till bolagets kännedom. I de fall, då aktierna vore försedda med utdelningskuponger, torde också, såvida icke annat uttryckligen föreskrivits, innehavet av en utctel~ ] Härutinnan' gälla numera ändrade bestämmelser. Genom förordning den 31 maj 1935 har nämligen berörda stadgande i 33 § 1928 års taxeringsförordning upphävts och i stället i 42 § 3 ;mom. taxeringsförordningen införts ett stadgande av innehåll bland annat, att envar, som här i riket utbekommit utdelning å svenska aktier eller å andelar i svensk ekonomisk förening eller från utländsk juridisk person, är skyldig att till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet vid mottagandet av utdelningen avgiva särskild uppgift härom. Beträffande skattskyldig, som utomlands uppburit utdelning av nu angivet slag, finnas däremot fortfarande icke några föreskrifter om uppgiftsplikt.

85 ningsberättigad kupong i och för sig innefatta tillräcklig legitimation för utdelningens lyftande. Skattskyldighet för aktieutdelning ålåge emellertid i regel aktieägaren och endast undantagsvis kuponginnehavaren, då denne vore en a n n a n än aktieägaren. Inkomstskattesakkunniga hade visserligen beaktat dessa omständigheter och för genomförandet av sitt förslag förutsatt, att envar, som lyfte aktieutdelning, därvid skulle lämna uppgift till bolaget om de förhållanden, som vore av betydelse för bolaget att känna i och för ifrågavarande prövning. Men något förslag att lagfästa dylik uppgiftsskyldighet hade icke framlagts av inkomstskattesakkunniga och en sådan lagstiftning vore jämväl enligt beredningens mening svår att genomföra. Och även om anordningar kunde träffas, varigenom det utdelande bolaget bleve i tillfälle att pröva, huruvida i varje särskilt fall skyldighet för bolaget att innehålla skatt för utdelning förefunnes eller ej, skulle ändock kvarstå de anmärkningar, som tidigare riktats mot metoden att individuellt taxera i utlandet bosatta skattskyldiga och beräkna deras skatt efter progressiva skalor. Stundom skulle det innehållna beloppet befinnas otillräckligt och stundom skulle detsamma överstiga den på grund av taxeringen uträknade skatten. Rörande huvudgrunderna för beskattningens anordnande enligt bolagsskatteberedningens förslag anförde beredningen följande: 1 »Då sålunda vägande skäl föreligga mot inkomstskattesakkunnigas ifrågavarande förslag, har beredningen funnit sig böra undersöka, huruvida det är möjligt att åstadkomma en anordning för effektiv beskattning av utdelning å aktier och liknande andelsbevis av beskaffenhet, att den skulle gå fri från anmärkningar av sådant slag som de nu anförda. Det av 1924 års uppbördssakkunniga upptagna förslaget att belägga alla aktieutdelningar med en för alla skattskyldiga lika stor kupongskatt, som för utländska skattskyldiga skulle vara definitiv och alltså onödiggöra efterföljande taxering och uppbörd, resp. restitution, medan skatten för inländska skattskyldiga skulle gå i avräkning å blivande på taxering beroende skatt, har därvid befunnits vara förtjänt av närmare övervägande. Härvid har emellertid framstått såsom en förutsättning, att de kommunala skatterna lämnas ur räkningen. Anledningen härtill är icke blott angelägenheten att vederbörande företag vid kupongskattens innehållande må kunna behandla inländska och utländska aktieägare lika utan även svårigheten för att icke säga omöjligheten att vid tiden för utdelningens utbetalning avgöra, vilken kommun är rätt beskattningsort för den kommunala inkomstskatten. Härtill kommer, att redovisningen till vederbörande kommun av dess andel i en kupongskatt, som skulle avräknas å den kommunala inkomstskatten, otvivelaktigt skulle erbjuda mycket arbete. Beredningen har därför ansett övervägandena böra begränsas till frågan om lämpligheten och möjligheten av att genomföra en statlig kupongskatt å utdelningar å aktier och liknande andelsbevis. Såsom önskemål torde böra uppställas, att formerna för kupongskattens uttagande och avräknande å inkomst- och förmögenhetsskatten göras enkla och att restitution av kupongskatt såvitt möjligt undvikes eller i varje fall filiates endast i begränsad utsträckning. Beredningen har ägnat denna fråga ingående undersökning och efter prövning av olika uppslag stannat för en anordning efter nedan anförda huvudgrunder, vilka närmare utformats i beredningens förslag till förordning om kupongskatt. Dä svenskt aktiebolag eller svenskt solidariskt bankbolag verkställer utdelning å aktier eller lotter, skall det åligga bolaget att av utdelningen innehålla och till sta1

Bolagsskatteberedningens bet., sid. 172—175.

86 ten såsom inkomst- och förmögenhetsskatt erlägga viss procent av utdelningens belopp. Skatt, som skall sålunda erläggas, benämnes kupongskatt. Bolagets styrelse skall inom viss kort tid, förslagsvis sist å fjortonde dagen efter den, då utdelningen blivit tillgänglig att lyfta, lämna Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, inom vilket styrelsen har sitt säte, underrättelse om vad beslutet om utdelning innehåller och tillika inbetala kupongskattens belopp i dess helhet, utan hänsyn till om utdelningen inom nämnda tid blivit lyftad eller icke. Försumlighet att inom föreskriven tid inbetala kupongskatt skall föranleda skyldighet för bolaget att erlägga dröjsmålsränta av sådan storlek, att bolaget i eget intresse måste finna angeläget att icke försumma den rättidiga inbetalningen. För rättande av försummelse från bolagets styrelse vid fullgörandet av dess skyldigheter i angivna hänseenden skall Kungl. Maj:ts befallningshavande äga förelägga styrelsen lämpligt vite. Befallningshavanden skall därjämte äga att förordna om tvångsvis uttagande av resterande kupongskatt hos bolaget. När utdelningen lyftes, skall mottagaren erhålla ett bevis av styrelsen om den på utdelningen belöpande kupongskatten. Har utdelningen tillfallit en person, som icke är bosatt i Sverige och som icke heller stadigvarande vistas härstädes, eller har utdelningen tillfallit utländskt bolag, skall någon taxering för inkomst genom utdelningen icke äga rum, utan den innehållna kupongskatten skall i sådant fall utgöra den enda skatt, som här i riket drabbar utdelningen. För övriga mottagare av utdelning skall däremot taxering i vanlig ordning verkställas, i den mån skattskyldighet för utdelningen föreligger. För dessa skattskyldiga skall kupongskatten avräknas å den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt, som på grund av taxeringen påföres. Att på ett samtidigt enkelt och betryggande sätt anordna dylik avräkning har befunnits vara förenat med vissa svårigheter. Skulle, såsom i Finland gäller, det ankomma på den skattskyldige att i deklaration eller vid skatteuppbörden påkalla sådan avräkning, kan befaras, att härav skulle uppkomma åtskilliga svårigheter för såväl den skattskyldige som myndigheterna. Särskilt vad angår landsbygden skulle, vid det förhållande att uppbörden äger rum genom postverkets försorg, det knappast vara möjligt att vid uppbördstillfället verkställa en sådan avräkning. Och det torde vara förenat med en viss risk för att det utfärdade beviset om kupongskattens innehållande komme på villovägar, därest det skulle krävas, att det bifogas deklarationen. Beredningen har därför stannat vid att föreslå den anordningen, att det skall åligga taxeringsmyndigheten att alltid, när skattskyldig taxeras för aktieutdelning, för vilken kupongskatt författningsenligt skall utgöras, verkställa anteckning uti inkomstlängden om den på utdelningen belöpande kupongskatten, utan att det utfärdade beviset behöver vara företett. Beredningen har härvid ansett sig k u n n a förutsätta såsom nästan undantagslös regel, att kupongskatten i fråga skall hava influtit i kronans kassa vid tiden för taxeringen. De tvångsmedel, som stå till Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande för framtvingande av behörig leverans av kupongskatt, torde nämligen vara så effektiva, att risken för underlåten leverans av kupongskatt är synnerligen ringa. Det är vid riktig tillämpning avföreskrifterna endast för det fall att vederbörande bolag, sedan det beslutat utdelning, men innan kupongskatten hunnit levereras, blir insolvent, som dylik risk k a n tänkas föreligga, men ett dylikt fall torde vara så sällsynt, att man icke behöver räkna med detsamma. För övrigt må erinras om att det allmänna å ett a n n a t område, där betydligt större risk för insolvens hos den, som förmedlar uttagande av skatt, förefinnes, nämligen vid införselförfarandet, ansett sig böra bära denna risk. Blir en arbetsgivare, som på grund av införselbeslut för en hos honom a n ställd person innehållit något belopp ur dennes avlöning såsom skatt, oförmögen att leverera det innehållna beloppet till utmätningsmannen, anses nämligen skatten ändock vara behörigen erlagd av den skattskyldige. Samma betraktelsesätt torde med visst fog kunna anläggas på förevarande spörsmål. Ett särskilt skäl för att

87 anteckning om erlagd kupongskatt göres, även om yrkande därom icke framställts av den skattskyldige, utgör dessutom den omständigheten, att taxering för inkomst av aktieutdelning ofta påföres med stöd av till taxeringsmyndigheten avlämnad uppgift från vederbörande bolag utan att utdelningen deklarerats av den skattskyldige. Även i dylikt fall synes den skattskyldige redan vid taxeringen böra bliva tillgodoräknad den för utdelningen erlagda kupongskatten. Ar utdelningens mottagare sådant bolag eller sådan ekonomisk förening, som på grund av stadgad frihet från s. k. kedjebeskattning icke skall utgöra statlig inkomstoch förmögenhetsskatt för aktieutdelning, skall kupongskatt ändock innehållas för utdelningen. I dylikt fall kommer kupongskatten att tillgodoräknas utdelningens mottagare såsom avbetalning å statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, som för annan inkomst påföres mottagare, och förslaget innefattar därför föreskrift, att även för sådan skattskyldig anteckning i inkomstlängden skall göras om kupongskattens belopp. Härför förutsattes, att uppgift om utdelningen lämnas till taxeringsmyndigheten. Föreskrifter härom i taxeringsförordningen föreslås. En särskild fråga är, huruvida besvär över verkställd eller underlåten anteckning uti inkomstlängden om erlagd kupongskatt bör få anföras i den för överklagande av taxering eller för överklagande av debitering stadgade ordning. Eftersom anteckningen skall ske i samband med taxeringen, torde i fråga om dylika besvär böra gälla detsamma som är föreskrivet beträffande klagan över taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, som på grund av uppenbart förbiseende blivit felaktig. Härigenom kommer besvärstiden att löpa för den skattskyldige såsom för debiteringsbesvär till natt och år efter det utskylderna avfordrats honom och för landskamreraren till utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret. Att i sådana fall, då utdelningens mottagare på grund av föreskrifterna i 7 § a), c), d) eller e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är frikallad från skyldighet att utgöra skatt för utdelningen, under alla omständigheter kräva uttagande av kupongskatt för samma utdelning, vilken kupongskatt senare måste restitueras till utdelningens mottagare, synes innebära en föga lämplig anordning. Den skulle kunna anses ofrånkomlig, om så vore, att det utdelande bolaget saknade möjlighet att pröva förefintligheten av det förhållande, som konstituerar friheten frän skattskyldighet, eller därest anordningen utgjorde en förutsättning för kontrollen därå, att bolaget fullgör sina skyldigheter med avseende å uppbörden av kupongskatten. Merendels torde så icke vara förhållandet. Beredningen har därför funnit möjlighet böra öppnas för frikallande frän skyldighet att innehålla kupongskatt beträffande utdelning, som tillfallit skattskyldiga, som avses i nämnda moment av 7 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Då emellertid för medgivande av dylik befrielse torde erfordras vissa föreskrifter till ledning för det utdelande bolagets bedömande, huruvida förutsättningarna för skattefrihet enligt berörda 7 § föreligga, samt till vinnande av nödig kontroll vid redovisningen av kupongskatt, torde det böra överlämnas åt Kungl. Maj:t att meddela föreskrift i vad mån och under vilka förutsättningar befrielse från skyldigheten att innehålla och inbetala kupongskatt må medgivas, såvitt angår utdelning till förevarande grupper av skattskyldiga. Till underlättande av det utdelande företagets prövning, huruvida frihet från skattskyldighet kan grundas å 7 § e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle för sådana fall, då anledning till tvekan kan finnas, kunna föreskrivas, att såsom tillfyllestgörande utredning må godtagas av behörig person, t. ex. landskamrerare, utfärdat intyg om att mottagaren vid senaste taxering ansetts hänförlig till nämnda författningsrum. Det torde icke vara behövligt att i förevarande sammanhang utförligare behandla frågan om vad som bör fordras för tillgodonjutande av dylik befrielse.» B e r e d n i n g e n b e h a n d l a d e d ä r e f t e r s p ö r s m å l e t h u r u v i d a r e s t i t u t i o n a v erlagd k u p o n g s k a t t skulle v a r a m e d g i v e n i de fall, d å k u p o n g s k a t t e n finge av-

88 räknas å den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Det komme nämligen att inträffa, att för vissa till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattskyldiga mottagare av utdelning den erlagda kupongskatten uppgått till större belopp än den inkomst- och förmögenhetsskatt, som vederbörande mottagare i vanlig ordning skolat utgöra för beskattningsåret i fråga. Man finge även räkna med att skattskyldiga, som på grund av bestämmelserna i 7 § a), c), d) eller e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vore frikallade från skattskyldighet för inkomst genom utdelning, fått vidkännas avdrag för kupongskatt. Beredningen framhöll därvid, att olika synpunkter kunde anläggas på frågan om restitution i dylika fall. Å ena sidan kunde göras gällande, att förfarandet skulle vinna avsevärt i enkelhet och säkerhet, om kupongskatt aldrig finge restitueras. Å andra sidan kunde emellertid åtskilliga skäl anföras för medgivande av rätt till restitution. Den omständigheten att vid kupongskattens uttagande hänsyn icke toges till gäldränta eller andra omkostnader, som vidlådde utdelningen, skulle, om restitution ej medgåves, nödvändiggöra att skattesatsen för kupongskatten sattes lägre än eljest kunde ifrågakomma. Kupongskatten skulle annars i fall av mera betydande gäldränta eller andra omkostnader verka obillig, över huvud taget syntes det nödvändigt att medgiva rätt till restitution, om beskattningen skulle kunna mera noggrant anpassas efter den enskilde aktieägarens skatteförmåga. Efter övervägande av de andragna skälen för och emot restitution av kupongskatt ansåg sig beredningen böra förorda medgivande av restitution i vissa fall, där särskilt obilliga verkningar skulle inträffa, såvida kupongskatt icke finge restitueras. Rätt till restitution synes först och främst böra tillerkännas sådana fysiska eller juridiska personer, vilka jämlikt 7 § a), c), d), e) eller g) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke vore skattskyldiga för inkomst genom utdelning, för vilken utgjordes kupongskatt. Vidare torde restitution böra medgivas sådana här i riket obegränsat skattskyldiga fysiska personer, som för taxeringsåret näst efter det beskattningsår, under vilket kupongskatten utgått, antingen icke taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt — vare sig detta berott på att det beräknade taxerade beloppet icke uppnått det stadgade minimibeloppet 600 kronor eller anledningen varit den, att efter medgivna skattefria avdrag beskattningsbart belopp icke förefunnits — eller ock påförts dylik skatt för ett taxerat belopp ej överstigande 2 000 kronor. Däremot syntes tillräcklig anledning att medgiva restitution åt fysiska personer, som taxerats för högre belopp, eller åt andra juridiska personer än nyss nämnts icke förefinnas. Då det av praktiska skäl vore oundgängligen nödvändigt att förebygga restitution av småbelopp — kostnaderna för restitutionen skulle eljest mången gång överstiga det restituerade beloppet — hade beredningen såsom förutsättning för erhållande av restitution dessutom uppställt det villkor, att det till restitution ifrågasatta beloppet skulle uppgå till minst 25 kronor för det beskattningsår, varom fråga vore. Beträffande kupongskattens storlek föreslog beredningen, att skattesatsen skulle sättas till 5 procent.

89 Särskilda bestämmelser föreslogos till förhindrande av försök att genom användande av bulvan erhålla obehörig skattelindring. Eftersom kupongskatten enligt beredningens förslag skulle vara definitiv för sådana personer, som icke hade bostad i Sverige eller stadigvarande vistades härstädes, för oskifta dödsbon efter sådana personer samt för utländska juridiska personer, föreslogs i anslutning härtill sådan ändring i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt att nämnda skattskyldiga skulle enligt samma förordning vara befriade från skyldighet att utgöra skatt för inkomst genom utdelning å svenska aktier eller banklotter ävensom för fömögenhet, som nedlagts i dylika värdehandlingar.

§ 3.

Yttranden över bolagsskatteberedningens förslag.

Över bolagsskatteberedningens förslag avgåvos yttranden av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. I många yttranden blev förslaget till sina huvuddrag tillstyrkt. Av åtskilliga myndigheter påyrkades emellertid ändringar på vissa punkter, framför allt beträffande de föreslagna bestämmelserna om avräkning och restitution av kupongskatt, vilka bestämmelser kritiserades av nästan alla de hörda myndigheterna. En del myndigheter ansågo vissa principiella skäl tala för förslaget men befarade, att detsammas genomförande skulle medföra stora praktiska olägenheter. Några myndigheter avstyrkte förslaget av såväl principiella som praktiska skäl. I princip tillstyrktes förslaget av bank- och fondinspektionen, kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen, statskontoret, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län. Därvid framhöll kommerskollegium att förslaget om införande av en kupongskatt borde genomföras snarast möjligt. Statskontoret motiverade sitt tillstyrkande av förslaget på följande sätt: >I själva verket innebär förslaget, att den skatt, som belöper å utdelning från aktiebolag, till sin huvudsakliga del kommer statsverket tillhanda minst ett och ett halvt år tidigare än vad som nu är fallet. Ur statsverkets synpunkt måste detta anses vara en betydande fördel, som mer än väl uppväger de i och för sig icke alltför väsentliga olägenheter i avseende å restitution av dylik skatt m. m., som bliva följden av förslagets genomförande. För den enskilde torde den omläggning av uppbörden, som sålunda föreslagits, icke hava sådan betydelse, att därav skulle kunna motiveras ett avstående från att ingå för den i och för sig rationella åtgärden att uttaga en skatt i samband med mottagandet av den inkomst, vara skatten skall utgå.» Många av de myndigheter, som sålunda i princip tillstyrkt förslaget, uttalade betänkligheter med hänsyn till det betydande arbete, förslagets genomförande komme att medföra för de därav berörda myndigheterna, särskilt med avseende å restitutionsförfarandet. Från flera håll framhölls önskvärd-

90 heten av att restitutionsförfarandet kunde inskränkas eller helt undvikas. Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrkte de föreslagna restitutionsbestämmelserna och framhöll därvid, att dessa skulle komma att visa sig ganska svårtillämpliga och medföra en avsevärd ökning i länsstyrelsernas arbetsbörda utan att ändå möjliggöra full rättvisa i alla förekommande fall. I anslutning därtill yttrade länsstyrelsen, att som en fördel hos förslaget kanske kunde räknas möjligheten att genom kupongskatt minska lusten till aktieförvärv som kapitalplacering för mindre bemedlade personer utan förmåga att bedöma aktiers verkliga värde, en fördel som dock ej skulle vinnas, därest de föreslagna restitutionsbestämmelserna skulle bliva gällande, överståthållarämbetet ifrågasatte, huruvida restitution av erlagd kupongskatt behövde medgivas fysiska personer, samt framhöll, att en vägran av restitution skulle minska spekulationsköpen av aktier med lånade penningar. Av övriga detaljanmärkningar från de myndigheter och sammanslutningar, som i princip tillstyrkt förslaget, må nämnas följande. Bank- och fondinspektionen hemställde, att den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för det utdelande bolaget att tillställa utdelningens mottagare bevis om beloppet av innehållen kupongskatt måtte utgå. Sådana bevis hade betydelse endast i de fall, då restitution av kupongskatt skulle sökas. För styrkande av aktieägares rätt till restitution torde enligt inspektionens mening någon enklare anordning kunna föreskrivas. Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund och svenska bankföreningen framhöllo, att bestämmelsen om dröjsmålsränta vid bolags försummelse att i rätt tid inbetala kupongskatt, vilken ränta enligt förslaget skulle utgöra 12 procent, syntes böra utbytas mot föreskrifter, motsvarande de som gällde för försummelse att inbetala kronoutskylder i rätt tid. Statskontoret ifrågasatte, huruvida icke uppbörden av kupongskatten och kontrollen däröver, som enligt förslaget skulle vara förlagd till länsstyrelserna, kunde förläggas till en central myndighet, förslagsvis statskontoret, överståthållarämbetet ansåg den föreslagna skattesatsen, 5 procent, vara för låg i de fall, då kupongskatten vore avsedd att vara definitiv. Länsstyrelsen i Blekinge län framhöll önskvärdheten av att även den kommunala skatten säkerställdes kommunerna genom kupongskatt, vilket skulle kunna ske exempelvis på så sätt, att skatten skulle utgå med 10 procent samt att vederbörande kommun skulle äga utbekomma intill hälften av det innehållna skattebeloppet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kritiserade den i förslaget medgivna befrielsen från skyldighet att innehålla kupongskatt beträffande utdelning, som tillfallit i 7 § e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmälda skattskyldiga (fromma stiftelser m. fl.). Det av beredningen föreslagna förfaringssättet att vederbörande bolag skulle pröva förefintligheten av det förhållande, som skulle konstituera skattefrihet, syntes länsstyrelsen vara outförbart. Enda framkomliga vägen vore enligt länsstyrelsens mening, att kupongskatten även i sådana fall uttoges och att vederbörande utdelningsmottagare medgåves rätt till restitution. I de yttranden, där förslaget avstyrktes eller starka betänkligheter utta-

91 lades mot detsamma, framhölls i allmänhet, att det vore en stor apparat, som komme att sättas i gång för erhållande av skatt från det relativa fåtal aktieägare, som vore bosatta i utlandet. Sålunda ifrågasatte länsstyrelsen i Skaraborgs lån, huruvida det icke kunde utfinnas ett enklare sätt att till beskattning åtkomma aktieutdelning till i utlandet bosatta aktieägare. Nämnda länsstyrelse betecknade det såsom en orättvisa mot personer med aktieinkomst i jämförelse med övriga skattedragare, att de förra dels tvingades erlägga en del av den dem ett visst år åvilande inkomst- och förmögenhetsskatten i form av kupongskatt avsevärt tidigare än de senare, dels riskerade att under vissa ej sällan förekommande förutsättningar få vidkännas högre skatt än som rätteligen belöpte på dem enligt deras taxering, och dels i fall, där restitution skulle förekomma, åsamkas besväret att bevaka och söka sin rätt. Lånsstyrelsen i Jönköpings län, som ansåg att förslaget i dess helhet krävde en överarbetning i syfte att vinna förenklingar, framhöll bland annat, att den föreslagna avräkningen och restitutionen av erlagd kupongskatt erbjöde praktiska olägenheter samt att bestämmelserna om innehållande av kupongskatt kunde befaras föranleda de skattskyldiga att upptaga allenast det uppburna nettobeloppet efter avdrag av kupongskatten såsom inkomst av aktieutdelning. Då taxeringsnämnderna ofta saknade kännedom om det exakta beloppet för utdelningen, komme i många fall det nödiga underlaget för beräkningen av kupongskatten att saknas. Vidare fann länsstyrelsen den föreslagna begränsningen i rätten till restitution av kupongskatt vara godtycklig och kunna särskilt beträffande starkt skuldsatta aktieägare verka oskäligt hård. Sistnämnda synpunkt framhölls även av länsstyrelsen i Örebro län, som i detta hänseende anförde följande: »Det bör fasthållas, att kupongskatten icke är avsedd att vara en ytterligare pålaga utan endast en förskottsinbetalning av en del av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Summan av erlagd kupongskatt och av den inkomst- och förmögenhetsskatt, som skall upptagas på debetsedeln, bör icke i något fall överstiga det skattebelopp, som den skattskyldige jämlikt förordningen om statlig inkomstoch förmögenhetsskatt har att för året gälda, överstiger den erlagda kupongskatten den uträknade inkomst- och förmögenhetsskatten, har staten icke någon rätt att behålla överskottet, huru litet det än är. Det ligger i sakens natur, att i fall, då hela inkomst- och förmögenhetsskatten ej uppgår ens till kupongskattens belopp, den skattskyldiges ekonomiska ställning är svag. Det är icke tilltalande att genom undantagsbestämmelser av ifrågavarande slag öka skattetrycket för de minst bärkraftiga i samhället.» Länsstyrelsen i Örebro län framhöll även, att någon framställning från den skattskyldiges sida om restitution icke syntes erforderlig. Det måste förutsättas, att många skattskyldiga av ren okunnighet om stadgandena därutinnan skulle underlåta att göra dylik framställning. Enligt beredningens förslag skulle för var och en, som erlagt kupongskatt, i taxeringslängden göras anteckning om kupongskattebeloppet. Debiteringsförrättaren kunde då vid jämförelse med den av honom uträknade inkomst- och förmögenhetsskatten i varje fall avgöra, huruvida och med huru stort belopp överbetalning av kupongskatt ägt rum. Sedan debiteringen för året slutförts, kunde av debi-

92 teringsförrättaren upprättas en förteckning å personer, som vore berättigade till restitution, vilken förteckning utan vidare torde kunna läggas till grund för länsstyrelsens beslut därom. Länsstyrelsen ansåg, att bärande skäl för det dåvarande saknades för införande av en kupongskatt å aktieutdelningar till inländska aktieägare. För utlänningar åter syntes en skatt vid källan, kupongskatt eller en skatt med annan utformning, under vissa ekonomiska betingelser vara av värde, synnerligast genom åstadkommande av en effektiv indrivning av skatten. Men det kunde ifrågasättas, om tiden för förslagets framläggande vore den lämpligaste, även om hänsyn toges allenast till frågan om lämpligaste formen för utlänningars beskattning för aktieutdelning. Länsstyrelsen i Malmöhus län ställde sig tveksam mot införandet av en kupongskatt, åtminstone i den av beredningen föreslagna formen. Däremot borde övervägas, huruvida det icke vore lämpligt att i likhet med vad som vore fallet i en del andra länder införa en fristående kupongskatt för samtliga skattskyldiga — såväl inländska som utländska — att utgå med exempelvis 2 eller 3 procent. En sådan beskattning, som skulle vara definitiv, komme att utmärka sig för stor enkelhet och skulle knappast ens för mindre bärkraftiga inkomsttagare kännas så besvärande, enär denna skatt vore att betrakta såsom en speciell skatt, med vilken finge räknas vid valet av kapitalplacering i aktier. Länsstyrelsen i Värmlands län ansåg, att förnyad utredning borde verkställas för åvägabringande av en annan lösning av frågan om kupongskatt än den av beredningen föreslagna. Därvid borde undersökas, huruvida icke möjlighet förelåge att undgå det av beredningen föreslagna förfarandet gentemot inländska skattskyldiga. Vid en blivande utredning borde även beaktas, huruvida icke annan inkomst från näringsföretagen än utdelning av aktier, främst ränteinkomst å obligationer, kunde bliva föremål för beskattning genom kupongskatt. Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrade, att det ej borde ifrågakomma att lägga kupongskatt på all aktieutdelning med mindre denna skatt gjordes definitiv, så att den skattskyldige helt befriades från deklarationsplikt, för inkomsten i fråga. Skattesatsen borde i så fall sättas högre än beredningen angivit, förslagsvis till 12 procent. Den ena hälften av skatten skulle gå till statsverket, medan den andra hälften skulle användas för kommunala ändamål. Länsstyrelsen framhöll i anslutning härtill, att införandet av en definitiv kupongskatt givetvis i viss mån strede mot den för vårt beskattningssystem grundläggande principen, att skatt skulle utgöras efter förmåga. Det avsteg från denna princip, som här ifrågasattes, syntes dock ej vara av den vikt, att det borde få hindra införandet av en så betydande lättnad i taxerings- och uppbördsförfarandet, som här stode att vinna. Riksräkenskapsverket anförde i sitt yttrande följande: »Riksräkenskapsverket finner den föreslagna skatteformen, varigenom å utdelningen belöpande skatt innehålles och av bolagen inbetalas direkt till uppbörds-

93 myndigheterna (skatt vid källan), innebära obestridliga fördelar för såväl den skattskyldige som för staten. För den skattskyldige måste åtminstone under normala förhållanden skattens upptagande i omedelbart samband med inkomstens förvärvande anses utgöra den bekvämaste anordningen. För staten skulle samtidigt vinnas ett snabbare och säkrare uppbördsresultat. Såsom av beredningens utredning framgår, är emellertid anordnandet av en kupongskatt förenat med vanskligheter i andra avseenden. Särskilt synes rätten till restitution i vissa fall av erlagd kupongskatt öppna möjligheter till missbruk samt medföra ett omfattande och kostsamt restitutionsförfarande. Jämväl avräkningsförfarandet skulle otvivelaktigt medföra osäkerhet samt ökat arbete för skattemyndigheterna. Den riksräkenskapsverket åliggande förhandsberäkningen av statens inkomster skulle ock för kupongskattens vidkommande bliva synnerligen osäker. Därtill kommer, att den förskjutning tillbaka i tiden av skattebetalningen, som genom kupongskattens tillkomst skulle åstadkommas, under en övergångstid skulle medföra viss anhopning av skattebetalning, vilket skulle kunna åsamka de skattskyldiga betydande svårigheter. Angivna olägenheter hava hos riksräkenskapsverket framkallat tvekan rörande lämpligheten av att i nu förevarande sammanhang och utan en radikal omläggning av gällande uppbördssystem införa ett beskattningssystem, där skatten för visst slag av inkomster uttages vid källan. Rörande redovisningen av en eventuell kupongskatt synes lämpligen böra sä förfaras, att å hithörande inkomsttitel bruttouppbörden bokföres såsom inkomst för det budgetår, under vilket kupongskatten inflyter, samt avräkningsbeloppen (i den mån kvittning kunnat genomföras) omföringsvis bokföras såsom utgifter under det budgetår, då de mot avräkningsbeloppen svarande, på grundval av taxering debiterade inkomst- och förmögenhetsskattebeloppen inbetalas. Genom en dylik anordning skulle såsom behållen inkomst å kupongskattetiteln slutligt redovisas endast den del av kupongskatten, som finge karaktären^ av definitiv skatt. Vid kupongskattens tillkomst skulle emellertid under två budgetår å den tillhörande titeln redovisas belopp motsvarande kupongskattens samlade bruttoavkastning.» Kammarrätten, som tagit del av de yttranden, som avgivits av övriga myndigheter och sammanslutningar, anförde, att det såsom jämväl av statskontoret framhållits måste ur statsverkets synpunkt anses vara en betydande fördel att den skatt, som belöpte å utdelning från aktiebolag, till sin huvudsakliga del komme statsverket tillhanda minst ett och ett halvt år tidigare än nu vore fallet. Däremot syntes det kammarrätten tvivelaktigt, huruvida denna fördel såsom statskontoret gjort gällande mer än väl skulle uppväga de enligt statskontorets mening i och för sig icke alltför väsentliga olägenheter i avseende å restitution m. m., som bleve en följd av förslaget. Kammarrätten hölle för sin del före, att den grundläggande principen för den föreslagna kupongskatten att uttaga skatten vid källan vore riktig och att förslaget även under dåvarande ekonomiska förhållanden vore förenat med avsevärda fördelar. Det måste emellertid befaras, att denna beskattningsform komme att förorsaka beskattningsnämnder och andra myndigheter väsentligt ökad arbetsbörda och därigenom föranleda ökade utgifter för statsverket. Det borde därför tagas under övervägande, huruvida de fördelar, som genom beredningens förslag stode att vinna, uppvägde de med förslaget förenade olägenheterna. Kammarrätten hade vid prövning av detta spörsmål funnit sannolika skäl tala för att så icke komme att bliva fallet och nödgades därför, oaktat sin till förslagets grundtanke intagna ståndpunkt, avstyrka införandet

94 av en på sätt beredningen föreslagit konstruerad kupongskatt på utdelning å aktier. Kammarrätten föreslog i stället, att skattesatsen för kupongskatten å aktieutdelning skulle bestämmas till 7 procent samt att avräkning och restitution skulle i huvudsaklig överensstämmelse med de av beredningen angivna grunderna medgivas med allenast 5 procent. Av kupongskatten bleve då den del av densamma, som motsvarade 2 procent av utdelningen, städse definitiv d. v. s. finge karaktär av en speciell, aktierna åvilande objektskatt. Om kupongskatten höjdes till 7 procent och restitution icke medgåves för någon del därav, skulle skattebördan för här i riket bosatta aktieägare i vissa fall bliva alltför tyngande. Man torde därför under angivna förutsättningar vara nödsakad att bibehålla rätten till restitution och syntes ej heller kunna inskränka det av beredningen föreslagna restitutionsförfarandet. Emellertid ifrågasatte kammarrätten sådan ändring av de föreslagna restitutionsbestämmelserna, att rätten till restitution icke gjordes beroende av det taxerade utan av det beskattningsbara beloppet samt att restitution medgåves, därest det beskattningsbara beloppet icke överstege 2 000 å 3 000 kronor. Kammarrättens förslag om införande av en definitiv kupongskatt på aktieutdelning måste ses i samband med syftet med de av bolagsskatteberedningen föreslagna reformerna av bolagsbeskattningen överhuvud taget. Avsikten med dessa reformer var att åstadkomma en lindring i bolagsbeskattningen. Beredningen föreslog införande av en proportionell statsbeskattning för aktiebolagen, därvid skatten skulle utgå efter ett grundbelopp av 5 procent av det beskattningsbara beloppet. Riksräkenskapsverket föreslog i sitt yttrande nedsättning av grundbeloppsprocenten till 4, vilket förslag kammarrätten fann vara värt synnerligt beaktande. Med hänsyn därtill angav kammarrätten såsom förutsättning för införande av en definitiv kupongskatt med 2 procent att grundbeloppet för aktiebolagen skulle bestämmas till allenast 4 procent, enär syftet med omläggningen av bolagsbeskattningen eljest kunde befaras bliva äventyrat. Då emellertid full ersättning för de genom lindringen i bolagsbeskattningen bortfallande skatteintäkterna icke erhölles genom de av kammarrätten föreslagna ändringarna i fråga om kupongskatt å aktieutdelning, måste annan utväg anvisas för bristens täckande. I sådant syfte föreslog kammarrätten införande av en definitiv kupongskatt å 2 procent för obligationsräntor. Beträffande denna kupongskatt å obligationsräntor anförde kammarrätten, att debiteringen och uppbörden av densamma lämpligen kunde anordnas i enlighet med de grunder, beredningen föreslagit i fråga om kupongskatt på utdelning å aktier. Det skulle således åligga låntagaren att innehålla och avräkna kupongskatten vid räntans utbetalande samt att inom viss tid efter förfallodagen inleverera den till statsverket. Med hänsyn till önskvärdheten av att vinna likformighet med kupongskatten på utdelning å aktier syntes vid räntetagarens taxering såsom inkomst böra upptagas det av denne uppburna räntebeloppet med tillägg av kupongskatten. Detta torde även bäst överensstämma med den i gällande skattelagstiftning tillämpade principen,

95 att kronoutskylder icke finge avdragas vid taxering för inkomst. En enligt angivna grunder anordnad beskattning saknade icke motsvarighet i utländsk skattelagstiftning. Så utginge t. ex. i Schweiz definitiv kupongskatt i form av stämpelavgift med 3 procent å utdelning från inländska aktiebolag och med 2 procent för ränta å inländska obligationer. Den omständigheten, att förevarande av kammarrätten ifrågasatta definitiva kupongskatter icke stode i full överensstämmelse med skatteförmågoprincipen, borde enligt kammarrättens mening med hänsyn till de med denna beskattningsform förenade påtagliga fördelarna icke tillmätas avgörande betydelse. Skatteförmågoprincipen komme till fullödigt uttryck i de progressiva skatteskalorna. Emellertid torde kunna invändas, att det icke vore konsekvent att belägga räntor å obligationer med särskild beskattning, men undantaga annan ränteinkomst. Denna omständighet hade emellertid icke ansetts utgöra hinder för skatteformens inordnande i det schweiziska skattesystemet. Mot en utsträckning av beskattningen till annan kapitalinkomst talade först och främst de olägenheter av praktisk natur, som skulle uppstå för skattens debitering och uppbörd, men jämväl den omständigheten, att en särskild skatt å t. ex. inteckningsräntor kunde befaras i sista hand komma att drabba fastighetsägaren, då fråga vore om jordbruksfastighet, och hyresgästerna, om inteckningen belastade hyresfastighet. Den genom skatt å obligationsräntor uppkommande skattebördan komme däremot, i vad den belöpte på redan emitterade obligationslån, icke att drabba industriföretag och övriga låntagare utan obligationsinnehavarna. För den händelse kammarrättens uppslag rörande en definitiv kupongskatt å aktier icke vunne bifall, borde enligt kammarrättens mening undersökas, huruvida icke beredningens förslag kunde omarbetas i den riktningen, att de med detsamma förenade olägenheterna minskades. Kammarrätten anförde i detta hänseende, att med den jämförelsevis ringa statsfinansiella betydelse, som en enligt beredningens förslag anordnad kupongskatt på utdelning å aktier kunde väntas erhålla, torde det bliva nödvändigt att — om någon ändring i syfte att öka den behållning, som genom skattens införande tillfördes statsverket, icke vidtoges i förslaget — genom slopande av de föreslagna stadgandena rörande restitution till fysiska personer minska olägenheterna med skatteformen. En konsekvent tillämpning av skatteförmågoprincipen, vilken skulle leda till restitution i alla de fall, då kupongskatten överstege inkomstoch förmögenhetsskatten, hade beredningen icke ansett sig kunna förorda och kammarrätten vore icke övertygad om, att det av beredningen föreslagna restitutionsförfarandet komme att bliva tillämpligt just i de fall, där särskilt obilliga verkningar kunde befaras. Om den förenklingen vidtoges i beredningens förslag, att fysiska personer icke berättigades till restitution, ansåge sig emellertid kammarrätten, om ock med stor tvekan, kunna förorda en enligt dessa grunder anordnad kupongskatt. Länsstyrelsens i Örebro län förslag om ändrade bestämmelser rörande restitutionernas verkställande fann kammarrätten beaktansvärt. Kammarrätten framhöll i anslutning härtill, att därest rätten till restitution för fysiska per-

96 söner bibehölles och restitutionsförfarandet ordnades enligt länsstyrelsens i Örebro län förslag, en bestämmelse borde meddelas av innehåll, att det skulle åligga vederbörande länsstyrelse att, då en skattskyldigs taxering till inkomstoch förmögenhetsskatt ändrades, utan ansökning verkställa den restitution av kupongskatt eller debitering av ytterligare kupongskatt, som därav kunde föranledas. Flera ledamöter i kammarrätten uttalade skiljaktig mening. En ledamot ansåg, att kupongskatten för utdelning å aktier borde utformas såsom en låg och definitiv objektskatt med en skattesats av högst 3 procent. En annan ledamot fann något hinder icke föreligga att, även om grundbeloppet för aktiebolagen sattes till 5 procent, såsom huvudsaklig ersättning för de genom bolagsbeskattningens omläggning bortfallande skatteintäkterna uttaga en definitiv kupongskatt på utdelning å aktier med 2 procent (7 procent vad anginge aktier, som innehades av i utlandet bosatta personer). Däremot ansåg denne ledamot anledning saknas att i detta sammanhang söka finna nya utvägar för ökning av statens skatteintäkter vare sig genom skatt å vissa obligationsräntor eller på annat sätt. § 4.

Motion vid 1934 års riksdag om införande av kupongskatt.

I en vid 1934 års riksdag i andra kammaren väckt motion av herr Jacobsson m. fl. (nr 254) hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan om införande av kupongskatt att utgå vid inlösen av kuponger å svenska aktier från utländska uppdragsgivare. Motionärerna framhöllo, att några tvångsmedel för uttagande i utlandet av skatter, som påförts därstädes bosatta skattskyldiga, icke stode till uppbördsmyndigheternas förfogande och att sådana skattskyldiga i många fall kunnat undandraga sig skattebetalning utan att träffas av indrivningsåtgärder. Bevillningsutskottet yttrade i sitt över motionen avgivna betänkande (nr 30), att de i motionen påtalade bristerna i beskattningssystemet vore av den art, att ett avhjälpande av desamma måste anses i hög grad angeläget. Då emellertid frågan sedan lång tid tillbaka varit föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet och utskottet vore förvissat om att Kungl. Maj :t efter den ytterligare utredning, som kunde befinnas vara erforderlig, snarast möjligt komme att framlägga förslag i syfte att avhjälpa nämnda missförhållanden, ansåg sig utskottet icke böra föreslå någon skrivelse i ämnet. I enlighet med utskottets hemställan avslogs motionen av andra kammaren. § 5.

Inom finansdepartementet år 1940 utarbetat förslag rörande kupongskatt å vissa aktieutdelningar.

I en den 28 oktober 1940 dagtecknad, inom finansdepartementets skatteberedning utarbetad promemoria föreslås införande av kupongskatt i viss begränsad omfattning. Enligt ett i denna promemoria framlagt utkast till förordning om kupongskatt skall skyldighet att utgöra statlig inkomst- och

97 förmögenhetsskatt i form av kupongskatt för utdelning å aktie i svenskt aktiebolag åligga den som, när utdelningen blir tillgänglig för lyftning, är ägare av den till aktien hörande kupongen eller eljest berättigad lyfta utdelningen, i följande fall nämligen a) därest den utdelningsberättigade är i utlandet bosatt fysisk person eller utländskt bolag eller annan i riket icke hemmahörande juridisk person, som enligt 25 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall likställas med sådant bolag, eller b) därest den utdelningsberättigade förvärvat rätt till utdelningen utan att också hava förvärvat aktien, eller c) därest den utdelningsberättigade är bulvan för annan, i det att han huvudsakligen för dennes räkning innehar aktie, å vilken utdelningen belöper. Kupongskatten skall utgå med 15 procent av utdelningen. Det utdelande bolaget skall vid utdelningens utbetalande innehålla och till staten erlägga det för kupongskatt avsedda beloppet. Kupongskatten skall vara definitiv. Någon avräkning av kupongskatten skall alltså icke ske från de utskylder, som på grund av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt kunna bliva påförda den skattskyldige. Å andra sidan föreslås beträffande fysisk person, som ej varit här i riket bosatt, borttagande av den nuvarande skattskyldigheten till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för utdelning å svenska aktier och för förmögenhet, som utgjorts av svenska aktier. Rörande förfaringssättet vid den sålunda föreslagna kupongbeskattningen anföres i promemorian följande: »Det förfarande som alltså ifrågasattes anknyter till de numera -— men ej när bolagsskatteberedningens förslag framlades — gällande bestämmelserna om uppgiftsskyldighet rörande aktieutdelningar. Denna uppgiftsskyldighet omfattar enligt nuvarande föreskrifter de allra flesta fall av aktieutdelning men lärer ej genomgående fullgöras på sätt önskvärt vore. En effektivisering härutinnan är i och för sig önskvärd och torde kunna betraktas som ett särskilt motiv för den ifrågasatta anordningen. Grundtanken i förfarandet är i huvudsak den, att aktieägarna vid lyftande av utdelningar själva få meddela uppgifter till ledning för dem som verkställa utbetalningen huruvida kupongskatt bör innehållas eller ej. En sådan uppgiftsskyldighet måste uppenbarligen anordnas på ett så enkelt sätt att utbetalaren omedelbart kan bedöma om avdrag skall göras eller ej. Detta synes kunna ske pä följande sätt. Aktieägaren älägges att ä den uppgift, han har att ifylla, med ja eller nej besvara en eller flera uppställda enkla frågor. Besvaras frågan eller frågorna med ja, göres intet avdrag för kupongskatt. Besvaras någon fråga med nej, innehålles däremot sådan skatt. Bolaget redovisar hos ett särskilt till överståthållarämbetets taxeringsavdelning anknutet organ, förslagsvis benämnt statens kupongskattekontor, de inkomna uppgifterna samt erlägger för kupongskatt avsett belopp dels beträffande sådana utdelningar å vilka kupongskatt innehållits dels beträffande ännu ej utbetalda utdelningar. I den mån bolaget sedermera redovisar uppgifter å utdelningar, som utbetalts under innehållande av kupongskatt, får bolaget tillbaka den erlagda kupongskatten. Visar det sig, att kupongskatt innehållits i fall där detta ej bort ske, äger den som fått vidkännas avdraget begära restitution. Har återigen utdelningen utbetalts utan innehållande av kupongskatt, där sådan bort innehållas, får kupongskatt påföras honom genom beslut av en under enkla former arbetande nämnd, den s. k. kupongskattenämnden, även denna i Stockholm. De organisato7—408779.

98 riska anordningar som skulle bliva erforderliga torde kunna betecknas såsom mycket enkla. Fråga torde i själva verket vara, om ej kostnaderna för dem komma att inom kort uppvägas av besparingar beträffande den s. k. centrala taxeringsnämnden i Stockholm och uppbördsavdelningen därstädes, vilka för närvarande måste nedlägga ett betydande arbete å beskattningen av aktieägare i utlandet. Därest den nu ifrågasatta lagstiftningen antages med tanke på att inom jämförelsevis kort tid ersättas med en annan, är det uppenbart att de erforderliga organens karaktär av tillfälliga bör betonas. Detta synes ej behöva vålla några olägenheter. En åtminstone formell svaghet i förslaget är att skyldigheten att avlämna uppgifter rörande utdelningar ej kan göras effektiv, när utdelningarna utbetalas i utlandet. Därest utbetalning skett utan att uppgift erhållits från den utdelningsberättigade, blir emellertid följden att för kupongskatt avsett belopp måste av bolaget inbetalas till staten. Detta resultat är i det stora flertalet fall riktigt. Skulle undantagsvis någon som icke är skattskyldig till kupongskatt — t. ex. en i Sverige bosatt person på resa i utlandet — utomlands uppbära aktieutdelning och därvid få kupongskatt innehållen, bör han emellertid ej vara förhindrad att erhålla restitution. Om han ej förskaffar sig erkännande att avdrag skett vid utdelningens uppbärande, kan sådan bevisning eventuellt erbjuda svårigheter, varför det är i den utbetalningsberättigades intresse att skaffa sig sådant erkännande. Utan tvivel är det också i bolagens intresse att om möjligt förmå sina förbindelser i utlandet att alltid kräva utdelningsuppgift, vilken praktiskt taget genomgående bör bliva av det slag som skall lämnas i fall då avdrag för kupongskatt sker. Det förefaller uppenbart, att det här skisserade förslaget kommer att på myndigheterna ställa väsentligt mindre anspråk än bolagsskatteberedningens förslag med dess avräknings- och restitutionsförfarande. För bolagen och dem som å deras vägnar ombesörja betalning av aktieutdelningar skulle beredningens förslag medfört besväret att för varje utdelning lämna kvitto å erlagd skatt. Beträffande det nu föreliggande utkastet inskränkes denna skyldighet till att avse det ringa antal fall, då å uppgifterna angiven fråga skall besvaras med nej. Det torde kunna antagas, att detta sista åliggande för utbetalaren ej blir mera betungande eller nämnvärt svårare än det av bolagsskatteberedningen ifrågasatta. F ö r vissa större bolag torde i övrigt det föreliggande förslaget möjligen kunna antagas ställa sig något mera betungande än beredningens med hänsyn till kontrollen å uppgiftsskyldighetens fullgörande m. m. Å andra sidan torde såväl bolag som isynnerhet bankerna i förhållande till vad som för närvarande är fallet befrias från mycket besvär med skriftväxling med utlandet beträffande de skattefall som uppstå enligt gällande lagstiftning i ämnet. Det är allmänt bekant att den skattepåföring, som nu här ifrågakommer med utsändande av debetsedlar o. s. v., utomlands möter ringa förståelse och betraktas som ägnad att irritera. Lättheten att undgå skatten genom att underlåta att betala denna ställer ofta vederbörande inför det för många ej angenäma valet att försumma sin skyldighet eller besparas en utgift. Dylika olägenheter skulle genom kupongskatten undanröjas. Det torde böra tilläggas, att för det vida övervägande antalet bolag det föreliggande förslaget icke kan förväntas bliva i minsta mån betungande. Aktieägarna i de flesta aktiebolag äro få och väl kända av bolagsledningarna samt dessutom bosatta i riket. Utdelningarna utbetalas vanligen direkt av bolagen till aktieägarna i n o m kort tid efter det de gjorts tillgängliga för lyftning. Bolagen äro fördenskull mestadels i tillfälle att mycket snart fullständigt redovisa sådana utdelningsuppgifter, som befria dem från skyldigheten att vidare bekymra sig för kupongskatten. Besvärligheter på grund av förslaget kunna i regel förväntas uppstå närmast för <de bolag, vilkas aktier äro börsnoterade, och några få andra bolag med många aktSeägare. För dem torde det emellertid vanligen erbjuda intresse att själva erhålla dien kännedom rörande äganderätten till aktierna som kan erhållas av uppgifterna.»

99 S å s o m m o t i v e r i n g för de f ö r e s l a g n a b e s t ä m m e l s e r n a o m s k a t t s k y l d i g h e t till k u p o n g s k a t t i s å d a n a fall, d å d e n u t d e l n i n g s b e r ä t t i g a d e f ö r v ä r v a t r ä t t till u t d e l n i n g e n u t a n att o c k s å h a v a f ö r v ä r v a t a k t i e n eller d å d e n u t d e l n i n g s b e r ä t t i g a d e ä r b u l v a n för a n n a n , a n f ö r e s i p r o m e m o r i a n f ö l j a n d e : T Uppenbarligen måste det i förevarande sammanhang så ordnas att kupongskatten kommer att såvitt möjligt avse just de personer som enligt statsskatteförordningen bliva undantagna från skattskyldighet beträffande den ordinarie skatten. Det bör bl. a. i den mån det låter sig göra tillses, att kupongskatteavdrag ej kommer att vid lyftande av utdelning ske beträffande dem som äro enligt nämnda förordning skattskyldiga. Särskilda svårigheter härutinnan föreligga i sådana fall då aktien och rätten att uppbära utdelning tillkomma olika personer, d. v. s. i sådana fall då kupong eller rätt att eljest uppbära utdelning överlåtits utan samband med aktie eller där aktie överlåtits med rätt att uppbära utdelning behållits. Dessa fall voro föremål för särskild uppmärksamhet inom bolagsskatteberedningen, som också framlade förslag om ett sådant inkomstbegrepp beträffande aktieutdelningar, som skulle vara lämpligt bl. a. med hänsyn till kupongskatten. Skyldighet att erlägga skatt för utdelning skulle i regel åligga den som vid den tidpunkt då utdelningen blev tillgänglig för lyftning var ägare av aktien. Om aktie övergått från en ägare till en annan men överlåtaren behållit rätten att lyfta utdelningen, skulle emellertid utdelningen räknas såsom intäkt för den som överlåtit aktien. I det motsatta fallet, d. v. s. då utdelningens mottagare förvärvat rätten till utdelning (vanligen genom inköp av kupong) utan samband med förvärv av själva aktien, skulle skattskyldighet för utdelningen beträffande den ordinarie beskattningen ej föreligga, men skulle i stället det vid överlåtelse av rätten till utdelningen erhållna vederlaget för överlåtaren behandlas såsom intäkt av kapital. Den som förvärvat kupongen skulle såsom för realisationsvinst eller inkomst av rörelse beskattas för utdelningen i den mån den överstege köpeskillingen för kupongen. I verkligheten skulle alltså inkomsten av utdelningen fördelas på säljaren och köparen av kupongen. Att i detta senare fall medgiva rätt till restitution av kupongskatt skulle kunna befaras medföra missbruk. Kupongskatten gjordes därför i detta fall definitiv. Kupongskatt skulle sålunda alltid erläggas av den som hade rätt att uppbära utdelningen, men denne skulle i förevarande fall ej få rätt till restitution. Följaktligen skulle för utdelning i dylikt fall dubbelbeskattning uppstå. Denna anordning var avsedd att verka rent prohibitivt i det överlåtelser av enbart kuponger kunde väntas bli sällsynta. Samma anordning föreslås i det nu utarbetade utkastet, och förslag till ändringar i 38 § kommunalskattelagen och anvisningarna till nämnda lagrum h a r avfattats i anslutning till bolagsskatteberedningens förslag. Bolagsskatteberedningen föreslog jämväl (11 §) att om skattskyldig som uppgivit inkomst genom utdelning varit bulvan för annan, i det han huvudsakligen för dennes räkning innehaft aktie eller banklott, vara utdelning belöpt, han icke skulle vara berättigad att tillgodonjuta kupongskatten såsom avdrag från den ordinarie skatten å aktieutdelning. Stadgandet avsåg att förekomma missbruk. Motsvarande stadgande synes vara önskvärt även i det förevarande sammanhanget. Stadgandet synes emellertid här böra erhålla formen av en bestämmelse om skattskyldighet, eftersom kupongskatten i detta fall bör bliva definitiv.» S å s o m o v a n a n t y t t s skall vid l y f t a n d e a v u t d e l n i n g d e n u t d e l n i n g s b e r ä t t i g a d e å s ä r s k i l d uppgift b e s v a r a vissa frågor. T r e s ä r s k i l d a f o r m u l ä r till u p p giftsblanketter föreslås skola fastställas. E n b l a n k e t t ( f o r m u l ä r n r 18 a) avs e r s å d a n a fall, d ä r a v d r a g f ö r k u p o n g s k a t t icke skall ske, en b l a n k e t t (formulär n r 18 b) avser fall, d ä r a v d r a g för k u p o n g s k a t t skall ske, och e n b l a n k e t t ( f o r m u l ä r n r 18 c) skall a n v ä n d a s i fråga o m u t d e l n i n g å a n d e l a r i s v e n s k

100 ekonomisk förening eller utländsk juridisk person. De å de två förstnämnda formulären framställda frågorna skola tjäna till ledning för bedömande, huruvida den utdelningsberättigade är skyldig utgöra kupongskatt. Kan den utdelningsberättigade ej besvara frågorna så, att av svaren uppenbarligen framgår, att han icke är skyldig utgöra kupongskatt för utdelningen, skall den på utdelningen belöpande kupongskatten vid utdelningens utbetalande innehållas och formulär nr 18 b skall i sådant fall användas. Å en till nämnda formulär hörande vidhäftad del, vilken avskiljes och tillställes den utdelningsberättigade, skall den som utbetalar utdelningen teckna erkännande av att kupongskatt innehållits. Styrelse för aktiebolag, som beslutat utdelning, skall inom viss tid till kupongskattekontoret avlämna bestyrkt avskrift av beslut om utdelning jämte till bolaget inkomna uppgifter ävensom inbetala den kupongskatt, som av bolaget innehållits eller som kan belöpa å utdelning, för vilken behöriga uppgifter icke avlämnats. Inbetalar icke styrelsen kupongskatt inom föreskriven tid, skall bolaget till statsverket gälda ränta å det felande beloppet efter 9 procent om året från den dag kupongskatten senast bort inbetalas. Inkomma uppgifter till aktiebolag efter det bolaget inbetalt kupongskatt, skola dessa uppgifter inom viss tid överlämnas till kupongskattekontoret. Bolaget äger därvid efter därom gjord framställning hos kontoret erhålla restitution av den kupongskatt, som belöper på utdelning enligt uppgifter, vid vilkas avgivande kupongskatt ej skolat innehållas. I tveksamma fall prövas frågan om restitution av kupongskattenämnden. Särskilda bestämmelser givas angående värderingen av utdelade tillgångars värde i sådana fall, där utdelning skall utgå i annat än penningar i svenskt mynt. Värderingsfrågan anses böra avgöras av vederbörande länsstyrelse. Därest vid utdelningens utbetalande kupongskatt icke innehållits, ehuru detta bort ske, skall kupongskatt påföras den utdelningsberättigade av kupongskattenämnden. Om däremot vid utbetalande av utdelning för kupongskatt avsett belopp innehållits i fall, då sådan skatt ej skall utgöras, äger den som uppburit utdelningen hos kupongskattenämnden erhålla restitution av det innehållna beloppet. Ansökan om restitution av kupongskatt skall senast under kalenderåret efter det då utdelningen uppburits, dock senast under tredje kalenderåret efter det då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning, ingivas hos länsstyrelsen i det län, där den utdelningsberättigade har sin hemortskommuin. I förslaget till förordning om kupongskatt hava slutligen intagits särskilda föreskrifter om besvärsrätt, varjämte meddelas vissa ansvarsbestämmelser. Promemorian innehåller även förslag till vissa ändringar i kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt taxeringsförordningen, vilka ändringar äro betingade av det framlagda förslagfet till förordning om kupongskatt.

101 § 6.

Yttranden över 1940 års förslag rörande kupongskatt.

Kammarrätten yttrade, att förslaget väl icke torde undgå att i viss utsträckning drabbas av tidigare framställda erinringar. Med hänsyn till angelägenheten av att i nuvarande statsfinansiella läge effektivisera skatteuppbörden och i betraktande jämväl av författningens karaktär av provisorium ville kammarrätten för sin del tillstyrka, att tanken på införandet av en kupongskatt av i huvudsak föreslagen omfattning nu realiserades. I fråga om förslagets detaljer framställde kammarrätten emellertid vissa anmärkningar. Sålunda framhöll kammarrätten bland annat, att såsom svenska aktiebolag borde i förevarande hänseende jämväl upptagas de juridiska personer, som avses i 64 § 2 mom. kommunalskattelagen. Någon anledning att icke låta utdelning från dessa träffas av kupongskatt syntes icke föreligga. Stadgandet om skattskyldighet till kupongskatt i det fall, att den utdelningsberättigade förvärvat rätt till utdelningen utan att också hava förvärvat aktien, borde enligt kammarrättens mening begränsas till att omfatta allenast sådana fall, då någon genom köp, byte eller därmed jämförligt fång förvärvat viss eller vissa kuponger utan att hava förvärvat aktien. Beträffande den föreslagna skattesatsen av 15 procent yttrade kammarrätten, att i stadgandet därom borde angivas, att Kungl. Maj:t med hänsyn till avtal med främmande stat ägde fastställa annan skattesats. Vidare ifrågasatte kammarrätten nödvändigheten av en särskild nämnd. De uppgifter, som enligt utkastet tilldelats denna, kunde utan olägenhet fullgöras av kupongskattekontoret, därest detta erhölle en för ett överståthållarämbetets särskilda organ lämpad organisation. Statskontoret framställde vissa detaljanmärkningar mot förslaget. Bland annat ifrågasatte statskontoret lämpligheten av att avkräva bolag kupongskatt för till utdelning avsett belopp, innan detta ännu lyfts av den utdelningsberättigade. Riksräkenskapsverket tillstyrkte, att förslaget gjordes till föremål för fristående lagstiftning, därest en mera genomgripande uppbördsreform icke omedelbart kunde komma till stånd. Skattesatsen borde emellertid bestämmas för varje år i anslutning till storleken av den senast beslutade direkta statsbeskattningen. Den föreslagna skattesatsen syntes i varje fall vara tillmätt i underkant. Bank- och fondinspektionen tillstyrkte förslaget i princip men ansåg en överarbetning av förslagets detaljer i olika avseenden vara påkallad. Länsstyrelsen i Örebro län fann grunddragen i förslaget i stort sett vara riktiga och framkomliga. Vissa icke oväsentliga detaljer hade emellertid i förslaget tillmätts mindre vikt för frågan än de i verkligheten hade. Hit räknade länsstyrelsen uppgiftsskyldighetens fullgörande. Av den mängd tvister, som förekommit rörande bosättningsförhållandena, torde man få draga den slutsatsen att i många fall tvekan skulle uppstå, om den som

102 lyfte utdelning vore bosatt här eller i utlandet och sålunda om kupongskatt skulle innehållas eller icke. Att ovissheten skulle vara än större, då utdelning lyftes i utlandet, vore så uppenbart att länsstyrelsen ifrågasatte, om icke för dylikt fall kupongskatt alltid borde innehållas men rätt till restitution medgivas om obehörigt innehållande skett. Länsstyrelsen ville vidare ifrågasätta nödvändigheten av att, på sätt som föreslagits, tillskapa ett särskilt organ, den s. k. kupongskattenämnden, för handhavandet av vissa med kupongskatten sammanhängande frågor. Det torde icke vara uteslutet att de ärenden, som enligt förslaget skulle handläggas av kupongskattenämnden, överlätes åt något redan fungerande organ exempelvis den för riket gemensamma taxeringsnämnden, vars uppgift redan nu vore att handlägga ärenden, som nära hörde samman med de nu ifrågavarande. Lånsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhöll, att förslaget avsåge en provisorisk reform i avvaktan på en allmän kupongskatt. Med beaktande därav syntes inga väsentliga erinringar kunna göras emot förslaget. Länsstyrelsen ansåge sig emellertid icke kunna underlåta att framhålla de risker för ett kringgående av beskattningen, som förelåge så länge kupongskatten ej gjordes allmän. Redan det för den vanliga inkomstskatten gällande systemet med uppgiftsskyldighet rörande aktieutdelning, uteslöte icke att ett utkvitterande i falskt namn kunde omintetgöra den avsedda kontrollen. Om sådant ej förekommit i särskilt uppmärksammad utsträckning, torde detta hava sin grund dels i den lojalitet mot det allmänna, vara hela deklarationsförfarandet byggde, dels ock i det förhållandet att det h ä r endast gällde ett kontrollförfarande. För kupongskatten vore däremot de avlämnade uppgifterna direkt avgörande för beskattningen. Då dessutom samma förutsättning för ett lojalt uppgiftslämnande knappast finge påräknas, då det gällde utländska kapitalplacerare, torde man få räkna med möjligheten att anordningarna i viss utsträckning komme att utnyttjas för ett undvikande av beskattning. Förslagets 13 § räknade ju också med risken för oärligt förfarande genom bulvanskap. Då det gällde utdelningarna från de stora bolagen torde i princip nog kunna sägas, att den utdelningsberättigades identitet endast undantagsvis vore känd för den, som förmedlade utbetalning av utdelning. Någon svårighet förefunnes därför nog icke att genom utkvitterande i fingerat namn undvika kupongskatt. Då utdelning som regel lyftes på våren och uppgift därom först följande år bleve behandlad av taxeringsmyndigheterna, förefunnes, om förhållandet över huvud upptäcktes, i varje fall ingen risk för upptäckt förrän tidigast efter ett års förlopp. Med h ä n syn till gällande bestämmelser om straffpreskription torde därför också ansvarsbestämmelserna lätt bliva mindre effektiva. Länsstyrelsen hade ej velat underlåta att framhålla dessa synpunkter men insåge väl att ett eliminerande av dessa risker förutsatte någon form av identitetskontroll, vilken i varje fall bleve betungande. Då emellertid en beskattning enligt förslaget i och för sig innebure en avsevärd effektivisering av beskattningen å utländska aktieinnehav, kunde det måhända med rätta sägas, att angivna

103 möjligheterna för skatteskolkning ej borde hindra förslagets genomförande. — Beträffande sättet för skattens uttagande ville emellertid länsstyrelsen göra en erinran. Enligt förslaget skulle skatten avdragas vid utdelningens utbetalande, varvid särskilt kvitto skulle lämnas av vederbörande utbetalningsfunktionär, i regel kanske tjänsteman å bankkontor. Enligt länsstyrelsens förmenande innebure detta ej fullt betryggande garanti för skattebeloppets behöriga redovisande till statsverket. Detta riskmoment syntes även onödigt, då det på ett fullt betryggande sätt borde kunna undanröjas genom sådan anordning att kupongskatten uttoges genom användande av dubbla beläggningsstämplar eller, om så ansåges bättre, av fondstämplar. Det erkännande om innehållen kupongskatt, som enligt förslaget skulle av utbetalaren lämnas till den utdelningsberättigade, torde därvid böra förses med ena delen av de dubbla stämplarna till belopp, motsvarande kupongskatten. Den andra delen av stämpeln åsattes utdelningsuppgiften, som redovisades till kupongskattekontoret. I praktiken komme väl sådan stämpelbeläggning icke ifråga vid andra eller flera tillfällen än att anordningen kunde verkställas utan svårigheter. Den kunde även komma till användning vid utbetalningar, som gottgjordes för i utlandet betald utdelning. Sådan betalning borde givetvis icke ske genom utländskt ombud utan innehållning för kupongskatt, vilken sedan hit kontant redovisades till uppdragsgivaren och förbyttes i stämplar på sätt ovan sagts. Genom den sålunda tänkta anordningen skulle bestyret med kontant redovisning av kupongskatt såsom ordinärt förfarande uteslutas. Men även för de fall då kupongskatt avfordrades vederbörande enligt 11 § i förslaget till förordning kunde samma förfarande komma till användning. Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrade, att principiellt sett intet torde vara att erinra mot införande av en kupongskatt i den utsträckning som föreslagits. Det kunde nämligen icke råda någon tvekan om, att för närvarande åtskilliga skattebelopp, belöpande å inkomster av här ifrågavarande slag, aldrig komme statsverket tillgodo. Även om ej heller nu ifrågavarande förslag skapade full säkerhet för att dylika skatter för framtiden komme att inflyta, torde detsamma dock kunna anses råda bot mot de huvudsakliga bristfälligheterna. I fråga om detaljutformningen av förslaget framställde länsstyrelsen vissa erinringar samt ifrågasatte huruvida icke med hänsyn till nu gällande skärpta beskattning skattesatsen för kupongskatten bort något höjas. ' överståthållarämbetet avstyrkte förslaget samt framhöll, att den naturligaste lösningen vore att redan från början utgå från införandet av en allmän kupongskatt att betalas av bolagen. Förslag, som förut framlagts i dylik riktning, hade kombinerats med ett betungande avräkningsförfarande vid den ordinarie taxeringen, särskilt med hänsyn till den statliga taxeringens progressivitet. Om ett avräkningsförfarande måhända icke helt kunde undvikas, syntes det dock ämbetet angeläget, att detta kunde väsentligt förenklas. Beträffande bolagen gällde, att dels bolaget finge skatta för hela sin vinst dels ock aktieägarna för utdelningen av denna vinst. I båda fallen påfördes

104 skatt till såväl stat som kommun. Därest kommunen, såsom tidigare varit fallet, finge åtnöjas med den skatt, som komme på bolagets vinst, och beskattningen av aktieutdelningen i sin helhet förbehölles staten, kunde detta för aktieägarens del ske i form av kupongskatt. Vid sådant förhållande skulle utdelning å aktier vara vid ordinarie taxeringen helt skattefri inkomst och hänsyn därtill ej behöva tagas genom avräkningsförfarande. För att motverka det eftergivande av progressiviteten, som därigenom skedde, skulle kunna tänkas att förmögenhet i aktier i stället beskattades hårdare. Ämbetet bortsåge icke från att svårigheter kunde möta för genomförande av ett förslag i denna riktning men ville särskilt framhålla, att h u r frågan än löstes, allt borde göras för att icke deklarations- och taxeringsförfarandet, som redan nu vore synnerligen komplicerat, ytterligare försvårades, överståthållarämbetet erinrade vidare om den åt utredningsmannen anförtrodda utredningen och uttalade betänkligheter mot att en förordning om kupongskatt skulle utfärdas innan denna utrednings resultat förelåge. Övriga yttranden hava vid tiden för detta betänkandes avgivande icke inkommit till finansdepartementet.

FEMTE

KAPITLET.

Ö v e r s i k t av b e s k a t t n i n g s - o c h u p p b ö r d s f ö r f a r a n d e t i v i s s a främmande länder. Den följande översikten upptager endast sådana länder, inom vilka en beskattning vid inkomstkällan helt eller delvis genomförts eller varit föremål för mera ingående överväganden. De ifrågakommande länderna äro England, Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakiet, Norge, Finland och Danmark; beträffande Österrike och Tjeckoslovakiet hänför sig framställningen givetvis till förhållandena före dessa länders införlivande med Tyskland. Framställningen rörande såväl sistnämnda två länder som Tyskland har hämtats u r ett i det följande omförmält norskt kommittébetänkande. 1 De inledande korta översikterna av norsk och finsk skattelagstiftning härröra från de år 1936 publicerade undersökningarna rörande det samlade skattetrycket i Sverige och utlandet. 2 I varje särskilt fall har dock givetvis jämförelse ägt rum med gällande lagstiftning i respektive länder; till förhållanden, inträdda efter krigsutbrottet, har dock hänsyn i allmänhet icke kunnat tagas.

§ 1.

England.

I diskussionen om lämpligheten och möjligheten av en skatteuppbörd redan vid inkomstkällan har åtminstone tidigare det engelska beskattningsväsendet spelat en framträdande roll. Detta land torde nämligen vara det, som först infört en dylik källbeskattning, låt vara endast partiell. År 1798 genomförde William Pitt en allmän inkomstskatt, vilken emellertid var rent subjektiv och innefattade sålunda icke någon allmännare källbeskattning. Denna inkomstskatt, motiverad av Englands under dåvarande krigsförhållanden inträdda ekonomiska läge, framkallade ett starkt missnöje, och skatten upphävdes efter 1802 års fredsslut. Redan 1803 återinförde Addington en allmän inkomstskatt, men densamma erhöll en helt ändrad karaktär, en karaktär, som det engelska inkomstskattesystemet, alla följande ändringar till trots, alltjämt bibehållit. Utmärkande för detta nya skattesystem var, att deklarationsskyldigheten, som 1798 införts, nu, så vitt möjligt var, begränsades samt framför allt att skatten skulle upptagas omedelbart, 1 2

Innstilling fra Skattekomitteen av 1936, Oslo 1940. Bet. 1936:18.

106 när inkomsterna inflöto. Även denna skatt framkallade ett starkt och allmänt missnöje och efter Napoleonkrigens slut avskaffades år 1816 även denna skatt. Därvid beslöt parlamentet att alla handlingar rörande skatten ifråga skulle uppbrännas för att icke genom sin tillvaro bevara minnet av skatten eller bidraga till dess framtida införande; detta beslut gick även i verkställighet. År 1842 återinförde emellertid Robert Peel en inkomstskatt i huvudsaklig överensstämmelse med den av Addington lanserade. Denna skatteform, ehuru från början antagen endast temporärt, har sedan alltjämt bibehållits, ehuru naturligen åtskilliga ändringar däri under årens lopp ägt rum. Man skulle i korthet kunna sammanfatta det engelska skatteväsendets utveckling så, att den engelska inkomstskatten — bortsett från 1798 års — från början var en ren objektskatt, där ingen hänsyn togs till den skattskyldiges samlade skatteförmåga, men att sedermera allt starkare framträtt behovet av en sådan hänsyn, till följd varav det engelska systemet allt starkare glidit över mot en subjektbeskattning, dock med bibehållande till det yttre av objektskattens kännemärken. Skattebestämmelserna av 1842 voro i huvudsak gällande till 1918, ehuru med årliga tillägg och ändringar. De viktigaste av dessa voro inkomstskattelagen av 1853 och lagen av 1880. År 1918 skedde en samarbetning av alla äldre gällande bestämmelser, vilka ersattes med inkomstskattelagen av sistnämnda år. Emellertid har därefter under varje följande år meddelats särskilda finanslagar, vilka innehållit olika bestämmelser i hithörande ärenden. Följaktligen regleras för närvarande den engelska beskattningen av 1918 års skattelag jämte de följande 21 årens särskilda skatteförfattningar. Resultatet har givetvis blivit, att synnerliga svårigheter möta, då man vill vinna en överblick av gällande bestämmelser; detta förhållande minskas icke därav, att de olika skatteförfattningarna stundom äro varandra motsägande, i mycket äro ofullständiga samt avfattade enligt olika metoder. I fråga om fysiska personer föreligga egentligen två inkomstskatter, dels en formellt proportionell bottenskatt, normal income tax, och en starkt progressiv tilläggsskatt, surtax, som dock endast drabbar inkomster, som överstiga 2 000 £. Man skiljer mellan olika inkomstslag: A. Inkomst, som tillkommer ägare av fast egendom; B. Inkomst, som tillkommer brukare av fast egendom; C. Inkomst av räntor, dividender eller annuiteter, som erläggas i England; D. Inkomst av självständig förvärvsverksamhet, däri inbegripet den s. k. fria förvärvsverksamheten ävensom vissa räntor och andra intäkter, som icke kunna hänföras till någon av de andra grupperna; E. Inkomst av icke självständigt arbete; hit hänföres all intäkt av tjänst, ävensom pensioner, tantieme o. dyl. Taxeringsåret löper från den 6 april till och med den 5 april följande år. I fråga om skatteuppbörden äger denna rum omedelbart vid inkomst-

107 källan, först och främst så vitt fråga är om inkomster enligt A ovan. Härvid tillämpas genomgående det systemet, att skatten erlägges icke av den skattskyldige själv, utan av den person, som har att till honom verkställa utbetalningar. Arrendatorn av en fastighet betalar således fastighetsägarens skatt och avdrager sedan skattebeloppet å arrendeavgiften; han är därvid skyldig att, om fastighetsägaren så påfordrar, förete kvitto å den erlagda skatten. Har å andra sidan fastighetsägaren inteckning i fastigheten, betalar h a n den å inteckningsräntan belöpande skatten och drager av detta belopp, då räntan gäldas till inteckningshavaren. I fråga om brukare av fastighet, gruppen B ovan, är emellertid förhållandet ett annat. Där finnes som regel ingen, som kan fungera så att säga såsom primär skattebetalare för brukarens räkning, utan han får själv gälda sin skatt; brukaren av fastighet får således betala såväl fastighetsägarens som sin egen skatt. Det är vidare blotta innehavet av fastighet som konstituerar skattskyldighet; följaktligen är ur denna synpunkt likgiltigt om fastigheten lämnar avkastning eller ej. Till grund för skattepåföringen ligger fastighetens »årliga värde», varmed förstås det årliga arrendebeloppet eller, om sådant ej förekommer, den årliga arrendeavgift, som borde kunna erhållas för fastigheten. Detta »årliga värde» fastställes av skattemyndigheterna för perioder om fem år. Beträffande inkomst enligt C avdrages skatten omedelbart vid utbetalandet av beloppet utav den offentliga myndighet eller den representant för myndigheten, som verkställer utbetalningen. Vidkommande inkomst enligt D förekommer icke någon skatteuppbörd vid källan. Här föreligger i stället en allmän deklarationsplikt, som dock är begränsad till utövare av affärsverksamhet och hantverk. Realisationsvinst beskattas icke i andra fall än då densamma härflyter av yrkesmässig verksamhet. Däremot förekommer uppbörd vid inkomstkällan beträffande inkomst enligt E, men dock i begränsad omfattning. Skatteavdrag å lön förekommer nämligen i England allenast beträffande offentliga tjänstemän samt tjänstemän vid järnvägsföretag. Beträffande arbetarna sker inget som helst avdrag å lönen; däremot äro arbetsgivarna skyldiga att årligen överlämna förteckningar till taxeringsmyndigheterna om arbetspersonalen och deras beskattningsbara inkomster. Aktiebolagen erlägga inkomstskatt i likhet med fysiska personer men erlägga icke någon tilläggsskatt (surtax). Inkomstskatten åvilar endast den aktiebolagsinkomst, som icke utdelas till aktieägarna. Skatten å själva utdelningen uttages vid källan, i det att densamma inbetalas av bolagen, men dessa draga sedan av skattebeloppen vid utbetalandet av utdelning, vadan alltså skatten å utdelning kommer att bäras av aktieägarna. Beträffande tilläggsskatten (surtax) föreligger deklarationsskyldighet och skatten fastställes efter taxering samt betalas i efterskott. Det ovan sagda torde ådagalägga att beskattningen vid inkomstkällan i England framgått å ganska skilda vägar mot dem, som under diskussionen förordats inom andra länder. Emellertid har denna uppbördsform alltjämt

108 en mycket stor betydelse i England, enär skatten å inkomster enligt A och C ovan, vilken skatt ju alltid uttages vid inkomstkällan, utgör omkring 2U av inkomstskattens hela belopp. Av det ovan anförda framgår vidare, att deklarationsskyldigheten i England är av begränsad omfattning. Emellertid äro i England liksom annorstädes en mängd avdrag medgivna vid den skattepliktiga inkomstens beräknande; vissa skattefria existensminima finnas, avdrag medgivas i fall av särskild försörjningsskyldighet, likaså vid uppnådda 65 års ålder, erlagda försäkringspremier få avdragas från inkomsten o. s. v. Vidare kan ju förhållandet ofta vara, att en person, som haft viss inkomst, t. ex. å aktieutdelningar, haft förluster å andra håll, som minska eller helt taga i anspråk den förefintliga inkomsten. Till allt detta kan ingen hänsyn tagas i de fall, då skatten uppbäres vid källan. Här blir i stället den skattskyldige nödsakad att söka restitution och att i samband därmed avgiva en fullständig deklaration, som utvisar hans under beskattningsåret havda inkomst, sedan alla medgivna avdrag gjorts. En synnerligen avsevärd del av alla skattskyldiga måste anlita denna utväg och följden har blivit att — förutom de som alltid äro deklarationspliktiga — även flertalet andra skattskyldiga på detta sätt komma att i efterhand deklarera. Redan vid sekelskiftet beräknades att i verkligheten 5/6 av alla skattskyldiga på detta sätt avgåvo deklarationer. § 2.

Tyskland.

Översikten omfattar följande skatter till tyska riket: 1. Einkommensteuer: allmän inkomstskatt för fysiska personer. 2. Körperschaftsteuer: allmän inkomstskatt för bolag och andra juridiska personer. 3. Vermögensteuer: allmän förmögenhetsskatt för både fysiska personer och bolag m. fl. Utom till riket erlägges i Tyskland skatt till delstaterna och till kommunerna. Skatt på fast egendom (Grundbesitz) och på rörelse (Gewerben) uitgick tidigare i de flesta fall både till delstaten och till kommunen. I laig voro då fastställda endast vissa reglerande bestämmelser om debitering m. n i . av dessa skatter. I lag av den 1 december 1936 fastställdes emellertid, attt skatt på fast egendom och på rörelse för framtiden endast skulle utgå till kommunerna. Därigenom har delstaternas befogenhet att debitera skaitt blivit begränsad till ett minimum. Från år 1931 debiteras av kommunernia en särskild inkomstskatt för fysiska personer, »die Burgersteuer». I denma översikt är det endast den sistnämnda skatten, som närmare omtalas. Att m ä r k a är, att inkomsterna av flera av de viktigaste skatterna, som utgå till riket, fördelas mellan riket, delstat och kommun, genom att det i lag är föreskrivet, att riket till sig underordnade förvaltningsorgan skall överföra vissa andelar bl. a. av de medel, som inflyta genom Einkommenisteuer och Körperschaftsteuer.

109 Bortsett från mantalsskrivningen och utskrivningen av skattekort ha de kommunala myndigheterna icke något att skaffa med taxeringen och uppbörden av skatterna till riket. Taxeringen och kontrollen av de skattskyldiga, inbegripet även kontrollen av att alla skattskyldiga kommit med vid mantalsskrivningen, handhas av rikets skattekontor (Finanzamt) inom vederbörande distrikt. All inbetalning av skatt sker även till skattekontoret. Varje skattekontor förestås av en tillsatt föreståndare (Vorsteher). I ärenden av mer allmän betydelse och i viktigare frågor skall föreståndaren för skattekontoret inhämta yttrande från ett råd, som består av ordförandena i de kommuner, som höra under skattekontoret, och en del särskilt tillsatta personer. Det synes vara vanligt, att varje skattekontor omfattar 5—8 kommuner. Inom varje delstat finns det ett eller flera landsskattekontor (Landesfinanzamt). Den högsta besvärsinstansen är »Reichsfinanzhof». Administrativt lyda skattekontoren under riksfinansministeriet. Einkommensteuer. Denna är, som ovan nämnts, en inkomstskatt, som omfattar alla fysiska personer. Efter lagens huvudregel skall skatten uträknas på grundval av den skattskyldiges samtliga inkomster under kalenderåret. Lagen uppräknar alla de slag av inkomster, som bliva föremål för beskattning. Omfånget av skattskyldigheten är i stort sett detsamma som skattelagarna föreskriva i vårt land. Aktieutdelning medräknas. För omkostnader för inkomstens förvärvande, säkrande och vidmakthållande (Werbungskosten), erhålles avdrag å den inkomst, till vilken omkostnaden hänför sig. För vissa andra omkostnader (Sonderausgaben), erhålles avdrag i årsinkomsten, nämligen 1) 50 RM per månad för varje i hushållet anställd hjälp, som den skattskyldige har, 2) gäldräntor, som icke direkt hänföra sig till någon bestämd inkomstkälla, 3) församlingsavgifter, 4) vissa liv- och sjukförsäkringspremier och 5) insättningar i byggnadssparkassor för erhållande av byggnadslån. För de avdrag, som angivits under 4) och 5), har det satts ett maximum, som stiger med försörjningsplikten. För avdrag för avskrivning å verktyg, inventarier m. m. gäller en rad specialregler. Beträffande de olika reglerna för debitering och inbetalning skiljer man mellan tre slags »Einkommensteuer», nämligen: 1) Lohnsteuer, avseende skatt på inkomst av tjänst. Denna skatt avdrages vid utbetalningen av lönen och beräknas efter en särskild »Lohnsteuertabelle». 2) Kapitalertragsteuer, avseende skatt på vissa slag av kapitalavkastning. Denna skatt avdrages vid utbetalningen av avkastningen till den skattskvldige. 3) Veranlagte Einkommensteuer. Skatt på all annan inkomst fastställes vid taxering och beräknas efter lagens »Einkommensteuertabelle». På sådan skatt skall förskott inbetalas under inkomståret. 1. »Lohnsteuer». I förordningen om införande av skatteavdrag å lön har det givits mycket detaljerade bestämmelser om vad som skall anses vara »arbetslön» och vem som skall anses vara »Arbeitnehmer» (i det följande översatt med löntagare). Som huvudregel kan det sägas, att envar som ar-

110 betar eller har arbetat i allmän eller enskild tjänst är löntagare i lagens mening och att varje vederlag för detta arbete till den anställde själv elier hans rättsinnehavare är arbetslön. För skatteavdrag å arbetslön är, som ovan nämnts, en särskild tabell (die Lohnsteuertabelle) fastställd. Denna angiver skatten per månadslön. Utbetalas lönen för skift (icke överstigande 4 timmar) utgår skatten med 7 52 , för mer än 4 timmar men icke överstigande 1 dag 7 2 8 och för hel vecka 7 2 6 av tabellens belopp. I tabellen finnas särskilda kolumner för ensamstående, för gifta, för den som har 1 barn att försörja o. s. v. Tabellen gäller endast när lön utbetalas för en viss tidsrymd eller när lönen, t. ex. vid ackordsbetalning, avser en viss arbetsprestation, vars varaktighet kan beräknas. Utbetalas till löntagaren andra belopp, exempelvis gratifikation eller tantiem, gäller fasta skattesatser, som endast variera efter försörjningsplikten (från 16 till 1 procent). Avdraget göres av arbetsgivaren vid utbetalningen av lönen med tillhjälp av ett skattekort. Dessa kort utfärdas av de kommunala myndigheterna på löntagarens bosättningsort. De kommunala myndigheterna uppföra invånarna i kommunen i en mantalslängd, vilken grundar sig på årliga folkräkningar. Skattekorten utskrivas med ledning av mantalslängden. De utskrivas samtidigt som »die Urliste», en förteckning över samtliga skattskyldiga och med kolumner för upplysningar av olika slag till ledning för rikets skattekontor. Skattekortet har samma nummer som den skattskyldige har i »die Urliste», och upptager i övrigt den skattskyldiges namn, bostadsadress, familjeförhållanden etc. De kommunala myndigheterna föra en särskild lista, upptagande de utfärdade skattekorten. Kortet skall överlämnas till löntagaren senast en månad före början av det kalenderår, för vilket kortet gäller. En löntagare, som är anställd och får lön hos flera arbetsgivare, skall ha ett skattekort hos varje arbetsgivare. Skattekort nr 2 o. s. v. skall vara märkt »Zweite (Dritte) Steuerkarte». På dessa kort skall det också göras anteckning om, att innan skatten uträknas, följande tillägg skola göras till den verkliga lönen: för månadslön 52 RM, för veckolön 12 RM, för dagslön 2 RM och för skiftlön 1 RM. Skattebeloppen i löneskattetabellen äro uträknade efter progressiva skattesatser, och avsikten med bestämmelserna om ovannämnda tillägg är att förhindra, att den som får lön på flera ställen skall komma lindrigare undan än den, som erhåller motsvarande lön på ett och samma ställe. Ovannämnda tilllägg skall även göras till hustruns lön, då både hon och mannen ha löneinkomst; eventuellt till mannens inkomst, i det fall det är hustrun, som är den egentliga familjeförsörjaren. Vid uträkningen av skattebeloppen i löneskattetabellen är det beräknat ett avdrag för kostnader för inkomstens förvärvande etc. på 40 RM per månad. Har den skattskyldige »Werbungskosten» för anställningen och »Sonderausgaben», som belöpa sig till mer än 40 RM per månad, kan han, genom att bevisa detta inför skattekontoret, få antecknat på kortet, att det överskjutande skall såsom skattefritt avdragas från lönen. Hänför sig till anställning n r 2 »Werbungskosten» och dessa tillsammans med »Sonderausgaben», som äro avdragsgilla men icke uppförda på kort nr 1, uppgå till mer ä n

Ill 40 RM per månad, kan också här avdrag yrkas för det överskjutande (efter anteckning på kort nr 2). På samma sätt där hustrun har egen löneinkomst. För varje anställd i hushållet kan löntagaren yrka 50 RM avdrag per månad. Föreligga ömmande omständigheter, som minska den skattskyldiges skatteförmåga, kan skattekontoret medgiva skönsmässiga extra avdrag. Som ömmande omständigheter räknas osedvanligt stora utgifter för underhåll, uppfostran och utbildning av barn och andra släktingar, utgifter på grund av sjukdom, olyckshändelse, stora skulder etc. Sådana avdrag kunna dock endast medgivas, när lönen icke överstiger 20 000 RM, respektive 30 000 RM, det sistnämnda, när den skattskyldige har två eller flera personer att försörja. Storleken av det vid löneutbetalningen skattefria beloppet skall alltid framgå av skattekontorets anteckning å skattekortet. Den tid kortet gäller skall även vara antecknad å skattekortet. Kortet får icke vara gällande längre än till kalenderårets slut. Varje löntagare är skyldig att inneha skattekort och kortet skall inlämnas till arbetsgivaren före kalenderårets, eventuellt anställningens början. Kortet skall förvaras hos arbetsgivaren och får utlämnas till löntagaren endast i de fall denne kan bevisa, att det skall uppvisas för någon av de myndigheter, som ha med detta att skaffa. Om en löntagare icke inlämnar skattekort till arbetsgivaren, skall denne, innan skatten uträknas, till den verkliga lönen göra samma tillägg som de för skattekort nr 2 fastställda. Skatten innehålles vid utbetalning av lön, likaså vid utbetalning av förskott. Består lönen till en del av annat än kontanter och dessa icke förslå till avdraget, skall löntagaren inbetala det resterande till arbetsgivaren. Sker icke detta, kan arbetsgivaren innehålla naturaförmåner till ett motsvarande belopp. Arbetsgivaren skall föra ett särskilt lönekonto för varje löntagare. Bestämmelserna för förandet av dessa konton äro sådana, att det lätt skall kunna kontrolleras, att skatten är riktigt uträknad. Personer, som icke äro bosatta eller stadigvarande uppehålla sig inom riket, äro skattskyldiga, när arbetet utförts eller lönen utbetalats inom riket. Skatt beräknas då som för ensamstående och avdrag kan endast medgivas för »Werbungskosten», icke för »Sonderausgaben». Den skatt, som avdrages under tiden den 1 till den 15 i varje månad, skall inbetalas till skattekontoret före den 20 i samma månad, och den skatt, som avdrages under den senare hälften av månaden, före den 5 i därpå följande månad. Inbetalningen skall göras i kontanter eller med check och bestå av en summa utan specifikation av de enskilda löntagarna. Uppgår det belopp, som avdrages under månadens första hälft, icke till 200 RM, kan alltsammans inbetalas före den 5 i den därpå följande månaden. Arbetsgivare, som icke sysselsätter mer än fem löntagare, behöver icke insända det avdragna beloppet, förrän det uppgår till 50 RM. Sådan inbetalning måste dock ske minst en gång per kvartal och då före den 5 i den efter kvartalsskiftet följande månaden.

112 Arbetsgivaren skall vidare insända en löneskatteanmälan för varje månad, eventuellt för varje kvartal. Anmälan skall endast upptaga det skattebelopp, som är avdraget, och skall insändas till det skattekontor, som har emottagit beloppet. Arbetsgivaren skall på skattekortet göra anteckning om under vilken tid löntagaren varit anställd hos honom, den lön, som utbetalts, och det avdragna skattebeloppet. Det är arbetsgivaren, som inför myndigheterna är ansvarig för skattens erläggande. Löntagaren är ansvarig endast när 1) behörigt skatteavdrag icke har ägt rum, 2) när han icke ombesörjt att anteckning blivit gjord å skattekortet rörande omständigheter som medfört en ändring i skattskyldigheten och 3) när arbetsgivaren icke inlevererar riktiga belopp till skattekontoret och löntagaren känner till detta förhållande. I detta sista fall kan han befria sig från ansvar genom att underrätta skattekontoret. För löntagare, vars inkomst uppgår till över 8 400 RM per år, skall löneuppgift insändas till skattekontoret. I uppgiften skall upplysning lämnas om både hela lönen och det avdragna beloppet. Skattekontoret för ett kortregister över alla arbetsgivare inom distriktet och företager noggranna kontroller hos dessa för att tillse att löneskatten inbetalas efter de givna föreskrifterna. Vid kontrollen äro arbetsgivarna, löntagarna och övriga skyldiga lämna alla de upplysningar, kontrollörerna anse nödvändiga. Alla skattekort skola insändas till skattekontoret efter utgången av det år, de gälla för. Korten skola insändas av arbetsgivaren, därest löntagaren ä r i hans tjänst vid årets slut. Har arbetsgivaren icke kunnat på skattekortet göra anteckning om lön, arbetstid och plats, exempelvis av den orsaken att löntagaren icke innehaft något skattekort, skall arbetsgivaren i stället till skattekontoret ingiva en särskild anmälan upptagande dessa uppgifter. E n löntagare, som vid årets utgång icke innehar någon anställning, skall själv insända kortet. Skattekontoret kontrollerar, att skatten är riktigt beräknad efter de anteckningar, som äro gjorda å kortet, och inför i »die Urliste» u p p gifterna om lön m. m. Dessa uppgifter om lön m. m. äro nödvändiga vid taxeringen till »Burgersteuer» och församlingsavgift. Det är också nödvändigt att ha en uppgift på det sammanlagda löneskattebelopp, som inbetalts, i varje särskilt distrikt, med hänsyn till beräkningen av den andel av skatten, som skall återbäras till det distrikt, där skatten är uppburen. Skattekorten insändas slutligen till statistiska centralkontoret. 2. Kapitalertragsteuer. Följande slag av kapitalavkastning äro föremål för skatteavdrag: 1) Utdelningar, räntor, vinstandelar och annan avkastning av aktier och andra andelar i aktiebolag och vissa föreningar med begränsat ansvar o c h skiftande medlemsantal. 2) Inkomst som tyst bolagsman i handelsbolag. 3) Räntor på »Teilschuldverschreibungen», där det förutom fast ränta tillkommer rätt till utdelning å andelar, eller rätt till tilläggsränta, som är beroende av storleken på den utgivna utdelningen. Avdrag sker dock icke, när (de

113 fastställda räntorna endast tillfälligtvis äro nedsatta och när samtidigt en tillläggsränta är bestämd, som skall rätta sig efter den utbetalade utdelningen och icke får överskrida den ursprungliga räntefoten. Även alla slag av speciella intäkter, som ingå under 1—3 här ovan, t. ex. gratisaktier, naturaförmåner och bonus, skola göras till föremål för skatteavdrag. Skatt skall icke erläggas, då, vid den tidpunkt då utdelningen skall utbetalas, den utbetalande och mottagaren är en och samma person. Icke heller n ä r utdelningen utbetalas från ett bolag till ett annat och mottagaren är intresserad i det andra bolaget med minst */* av grundkapitalet. Avdraget sker alltid å bruttoavkastningen och efter en fast procentsats, densamma för alla. Satsen är 10 procent. Har den utbetalande förbundit sig att hålla mottagaren skadeslös för skatteavdraget, anses detta som en förm å n för mottagaren, och skatten skall beräknas efter 1111 procent eller 7 9 av det som betalas till denne. Skatt skall också avdragas å utdelning, som tillfaller personer, som icke äro bosatta eller vistas inom riket. Den som utbetalar utdelning och dylikt, på vilken »Kapitalertragsteuer» skall utgå, är skyldig att innehålla skatten och är ansvarig för densamma. Skatten skall innehållas, då utdelningen utbetalas till den berättigade. När utdelning från bolag utbetalas, skall skatten innehållas, vid den tidpunkt, som är fastställd för utdelningen. Skatt för utdelning till en tyst bolagsman skall innehållas, när utdelningen bestämts och senast sex månader efter utgången av räkenskaps- eller kalenderåret. Skatten skall inbetalas till skattekontoret inom en vecka. Inom samma tid skall också skatteanmälan göras till skattekontoret. Härvid skall angivas, vad det är för slag av kapitalavkastning, som avses, när den utbetalades och när skattebeloppet översänts till skattekontoret. Endast för tysta bolagsmän i handelsbolag skall den berättigades namn uppgivas. Skattekontoret för en förteckning över alla, som utbetala kapitalavkastning, som är föremål för avdrag, och kontrollerar genom att jämföra inbetalningarna med förteckningen, genom bokgranskning etc. att avdrag sker i enlighet med föreskrifterna. Veranlagte Einkommensteuer. Som förut nämnts, skall den slutgiltiga inkomstskatten efter lagens huvudregel uträknas på grundval av den årsinkomst, som fastställts genom taxering. Emellertid föreskriver lagen, att när årsinkomsten helt eller delvis består av intäkter, som varit föremål för skatteavdrag, skall taxering endast ske när 1) årsinkomsten (den skattepliktiga nettoinkomsten) överstiger 8 000 RM, 2) de intäkter, som icke varit föremål för skatteavdrag överstiga 400 RM eller 3) den skattskyldige icke har någon att försörja och de intäkter, å vilka avdrag gjorts till »Kapitalertragsteuer», överstiga 1 000 RM. När enligt dessa föreskrifter taxering icke skall ske, anses skatten vara slutgiltigt betald i och med skatteavdragen. Restitution av avdragna belopp kan då icke krävas. Ursprungligen hade löntagaren rätt till restitution, om 8—408779.

114 det var avdraget mer än vad årsskatten skulle ha utgjort efter taxering. Restitutionsyrkandena medförde en mängd arbete för skattekontoren. Taxeringen verkställes av skattekontoren på grundval av självdeklarationer. Skatten uträknas med tillhjälp av en tabell »die Einkommensteuertabelle», vilken finnes medtagen i lagen. Som exempel medtagas här tre avsnitt ur tabellen: Avdrag i skatten efter För kolumn För personer, som ha barn andra, 9 för att försörja För som ej varje ensam- ha barn barn utstående att för1 barn 2 barn 3 barn 4 barn 5 barn över 5 sörja Skatt i riksmark

Inkomst i riksmark

Avsnitt

Avrundat

17 210

Från

1425— 1575

i

4 150— 5 250

5 000

>

14 5 0 0 - 1 5 500

15 000

3 488

1 960 1744

850 Taxeringen sker liksom här i landet efter utgången av inkomståret. På skatt, som fastställes vid taxeringen, skall emellertid förskott inbetalas under inkomståret. Förskott skall varje år inbetalas den 10 i var och en av månaderna mars, juni, september och december. Varje termin skall inbetalas ett belopp, motsvarande 1j4 av den skatt, den skattskyldige taxerats till vid den senaste taxeringen. För skattskyldiga, som ha sin huvudsakliga inkomst från jordbruk eller av skog, sammanslås de två sista terminerna till den 10 december. Om det vid fastställandet av inkomsten vid den senaste taxeringen medtagits intäkter, som äro föremål för skatteavdrag — alltså lön eller kapitalavkastning — skola förskotten regleras efter det skattebelopp, som belöpte sig på de andra intäkterna. Inträder skattskyldighet under kalenderåret, skola förskotten fastställas på grundval av den inkomst, som kan påräknas under de första tolv månaderna efter starten. I det fall den senaste taxeringen endast gällde inkomst för en del av ett kalenderår, skola förskotten beräknas å det belopp, skatten skulle ha utgjort, om vederbörande haft samma inkomst under ett helt år. Reglering uppåt eller nedåt av förskotten kan ske, när det är sannolikt, att skatten kommer att gå uppåt eller nedåt med minst '/s, dock lägst 300 RM uppåt och 100 RM nedåt. När taxeringen har verkställts, skall det göras avdrag för de förskott, som fastställts för inkomståret, eventuellt även för avdragna belopp. Återstår det något att betala, förfaller detta till betalning en månad efter det den skattskyldige blivit underrättad om taxeringsresultatet. Har det betalts för mycket, kan det överskjutande återfordras eller avräknas på förskotten för nästföljande år. Körperschaftsteuer. Denna är en inkomstskatt på bolag och andra sammanslutningar, som ha förvärv till ändamål eller som driva ekonomisk verk-

115 samhet. Skatt skall erläggas för hela inkomsten. Det har ingenting att betyda o m inkomsten fonderas eller utdelas till aktieägarna, medlemmarna etc. För fastställandet av inkomsten gälla reglerna i »Einkommensteuergesetz» med en del specialregler, i synnerhet vad avdragen beträffar. Den allmänna skattesatsen var förut 20 procent. Allmänna kreditanstalter skulle endast betala 10 procent på inkomsten av långfristiga lån till kommuner och andra. For hypoteksbanker var satsen likaså 10 procent. Dessa satser äro nu höjda. För inkomster över 100 000 RM voro satserna för 1938 sålunda respektive 35 och 17 6 procent, och för åren 1939 och 1940 äro de fastställda till respektive 40 och 20 procent (med vissa undantag). Beträffande taxering, förskotts- och slutbetalning ha reglerna i »Einkommensteuergesetz» givits motsvarande tillämpning. Det kan nämnas, att då det i augusti 1938 blev bestämt om höjda satser för beräkningen av Körperschaftsteuer för inkomståret 1938, bestämdes det samtidigt att förskotten skulle höjas så att inbetalningarna under inkomståret fortfarande gåvo täckning for hela skatten, förutsatt att inkomsten låg på samma nivå som förut Vermogensteuer. »Vermögensteuergesetz» gäller för både fysiska personer och bolag m. fl. Skatten taxeras icke såsom fallet är här i landet tillsammans med inkomstskatten. Skatten beräknas efter en sats, som lagen fastställer pa grundval av den förmögenhetstaxering, som normalt gäller för tre budgetår. Vid förmögenhetstaxeringen lägges till grund förmögenhetsställningen vid början av det kalenderår, som föregår treårsperioden. Ny taxering kan verkställas under treårsperioden när förmögenhetsställningen undergår en förändring med mer än 7.. Taxeringen skall då bygga på förmogenhetsställningen den 1 januari året efter det, då förändringen inträtt. Uppstår skattskyldighet under treårsperioden, taxeras den skattskyldige enligt formogenhetsställningen den 1 januari året efter det förmögenheten förvarvats och skatt skall betalas från och med det påföljande budgetåret. När skattskyldighet upphör, skall skatt betalas under det budgetår, som tager sin början under vederbörande kalenderår. Fysiska personer erhålla ett skattefritt avdrag å förmögenheter på 10 000 RM. Beloppet höjes med 10 OOtf RM för hustru och med ytterligare 10 000 RM for varje minderårigt barn. För aktiebolag och »Gesellschaften mit beschrankter Haftung» kan förmögenheten icke sättas lägre än till det minimikapital, de enligt lagen för aktiebolag äro skyldiga att ha. Andra skattskyldiga bolag och sammanslutningar påföras förmögenhetsskatt endast, när förmögenheten överstiger 10 000 RM. Årets skatt erlägges med 7 4 den 10 i var och en av månaderna maj, augusti, november och februari. Jordbrukare och skogsägare inbetala 7 4 den 10 m a j ' U den 10 november och 7 . den 10 februari. Är skatten icke fastställd vid forfallotiden, erlägges som förskott en motsvarande del av skatten för det föregående budgetåret. När skatten fastställts, skall tilläggsbetalning, ev. återbetalning eller utjämning äga rum under nästa termin. Burgersteuer. Som nämnts i inledningen är denna en kommunalskatt Skatten infördes 1930. Burgersteuer erlägges av alla fysiska personer, som

116 äro bosatta eller stadigvarande vistas inom en kommun i riket. Den utgår för kalenderår och bosättningsförhållandet den 10 oktober kalenderåret före taxeringsåret är avgörande både för skattskyldigheten och för till vilken kommun skatten skall erläggas. Vid beräkningen av skatten skall i allmänhet inkomsten under det nästföregående kalenderåret ligga till grund. När inkomsten för vederbörande år har fastställts genom taxering enligt Einkommensteuergesetz, lägges denna taxering till grund. Har den skattskyldige endast inkomster, som äro föremål för skatteavdrag till riket, skall medborgarskatten beräknas på grundval av bruttoinkomsten med ett avdrag på 500 RM. Avdraget är dock endast 200 RM, om inkomsten uteslutande består av kapitalavkastning. Medborgarskatten kan fastställas på grundval av förmögenheten, om skatten då blir högre än om den skulle beräknas på inkomsten. Taxeringen enligt Vermögensteuergesetz lägges i så fall till grund. I lagen är ett grundbelopp fastställt för varje inkomstavsnitt: 3 RM för personer, som icke erlägga inkomstskatt till riket, 6 RM för dem, som ha en inkomst icke överstigande 4 500 RM, 9 RM för dem, som ha en inkomst överstigande 4 500 RM men ej överstigande 6 000 RM o. s. v. Vad förmögenhet beträffar, är satsen 6 RM, när förmögenheten icke överstiger 100 000 RM, 9 RM, när förmögenheten ligger mellan 100 000 och 150 000 RM o. s. v. Från dessa satser skola vissa avdrag göras, när den skattskyldige har mer än ett barn att försörja. Kommunerna fatta beslut om en bestämd procentsats, efter vilken skatten skall beräknas, t. ex. 150, 300 eller 600 procent på grundbeloppet. Beslutet skall vara fattat före den 1 januari taxeringsåret i det fall procentsatsen överstiger 300 och i andra fall före den 1 juli taxeringsåret. Satsen kan höjas senare under taxeringsåret, därest så visar sig nödvändigt. Sådan höjning kan dock icke ske mer än en gång under året. I en redogörelse från 1936 uppgives, att skatten 1934 utgick med i genomsnitt 600 procent på grundbeloppet. Detta motsvarar en skatteprocent på från c:a 08 upp till c:a 12. Medborgarskatt, som påföres löntagare, skall i allmänhet avdragas å lönen. Skattekorten ha en särskild sida för anteckningar rörande denna skatt. Skatten förfaller till betalning under 24 terminer, den 10 och 24 i varje månad, när den skattskyldige avlönas per dag eller vecka. Överstiger löneterminen en vecka, förfaller den skatt, som skall avdragas å lönen, under 12 terminer, den 10 i var månad. Det belopp, som skall avdragas vid varje termin, skall alltid vara antecknat å skattekortet. Någon uträkning av skattebeloppet behöver arbetsgivaren aldrig göra, vad medborgarskatten beträffar. Medborgarskatt på annan inkomst än arbetslön och skatt, som är beräknad på grundval av den skattskyldiges förmögenhet, skall alltid inbetalas av den skattskyldige själv efter erhållen debetsedel. Förfallodagarna äro då den 10 i var och en av månaderna februari, maj, augusti och november. Skattebelopp upp till 5 RM förfalla i sin helhet den 10 maj. Har kommunalstyrelsens beslut om beräkningen av skatten fattats efter den 21 oktober året före taxeringsåret, skola även löntagarna själva inbetala medborgarskatten.

117 Uppbördsterminerna äro då desamma som för skattskyldiga med inkomst av annat slag. Denna bestämmelse har tydligen till ändamål att förhindra, att anmärkningar rörande medborgarskatten skola medföra en försenad utskrivning av skattekorten och därmed störande inverka på uppbörden av löneskatt till riket. Om inkomsten under taxeringsåret icke överstiger 150 procent, för ensamstående 130 procent, av det försörjningsbidrag, den skattskyldige skulle ha erhållit, utkräves icke medborgarskatten. När skatten avdrages å lönen, skall den fria gränsen per vecka eller månad antecknas å skattekortet. Visar det sig senare, att årslönen överstiger gränsen, kan betalning i efterskott utkrävas. När inkomsten under taxeringsåret nedgår med mer än 30 procent, jämfört med inkomsten under det år, som i regel skall ligga till grund för uträkningen, kan den skattskyldige fordra, att medborgarskatten beräknas efter inkomsten under taxeringsåret. Avlider den skattskyldige eller utflyttar han ur riket bortfaller skyldigheten att betala senare förfallande skatt. Inbetalningen av medborgarskatten skall ske till kommunalkassan både när den skattskyldige själv verkställer inbetalningen och när skatten avdrages å lönen. Kontrollen över arbetsgivarnas avdrag ombesörjes däremot av rikets skattekontor. Dessa skola också tillhandahålla de kommunala myndigheterna alla nödvändiga upplysningar om åsättandet av taxeringar, löner m. m. Reglerna för inbetalning av skatt för fast egendom och rörelse är det knappast anledning komma in på i denna översikt, då dessa regler icke utgöra något led i systemet med inbetalning av skatt under inkomståret. § 3.

Österrike.

Följande skatter avhandlas i översikten: 1. Die Einkommensteuer. Inkomstskatt på alla fysiska personers (även dödsbons) inkomst. 2. Die Vermögensteuer. Förmögenhetsskatt på alla inkomstbringande förmögenheter, tillhöriga personer, som erlägga Einkommensteuer. 3. Die allgemeine Erwerbsteuer. Skatt på självständig rörelse utom jordbruk och skogsbruk (dock ej för dem som erlägga Körperschaftsteuer). 4. Die Besoldungsteuer. Skatt på inkomst av vissa mera fasta tjänster och på all löneinkomst, som överstiger 12 000 Sch. per år. 5. Rentensteuer. Skatt på olika slags kapitalinkomster, i synnerhet räntor av alla slag. 6. Die Tantiemensteuer. Skatt på inkomst som medlem av styrelse, representantskap m. m. i aktiebolag. 7. Die Körperschaftsteuer. Skatt på bolag och andra liknande sammanslutningar. Bestämmelserna för de ovannämnda skatterna gåvos senast i Personalsteuergesetz av år 1934 med tilläggsförordningar 1936.

118 Alla ovannämnda skatter utgingo till förbundsstaten. Av skatter, som utgingo till delstaterna och kommunerna må nämnas skatter på tomter och byggnader, lyxskatter, skatter på »das Halten von Tieren» och vissa avgifter. Delstaterna och kommunerna erhöllo den väsentligaste delen av de behövliga medlen genom överförande från staten av i lag bestämda andelar i vissa av de skatter, som utgingo till denna (die gemeinschaftlichen Abgaben). Alla ovannämnda inkomstskatter med undantag av die Besoldungsteuer och die Tantiemensteuer voro dylika »fördelningsskatter». Frågan om fördelningen av dessa skatter mellan de berättigade synes ha vållat stora besvärligheter och medfört åtskilliga förvecklingar. Fördelningen mellan stat, delstat och kommun skedde efter bestämda procentsatser. Dessa satser voro olika för olika skatter. Direkta skatter fördelades med 50 procent till staten, 25 procent till delstaten och 25 procent till kommunen och omsättningsskatten, som var den viktigaste fördelningsskatten näst efter inkomstskatten, med respektive 60, 20 och 20 procent. (Siffrorna äro hämtade från en 1928 utgiven redogörelse.) Grunden för fördelningen mellan delstaterna och mellan kommunerna inbördes var icke heller densamma för de olika slags skatterna. Uttaxerad inkomstskatt fördelades efter summan av den taxerade skatten i varje distrikt, avdragen inkomstskatt i allmänhet efter antalet skattskyldiga (löntagare, räntemottagare) och omsättningsskatten efter invånarantalet, varvid dock folkrikare kommuner fingo en efter befolkningssiffran större del av skatten än de mindre. (»Denn die Jahresrechnungen der Gemeinden lassen erkennen, dass der kommunale Finanzbedarf mit der Bevölkerungsziffer in einem geometrischen Verhältnis zunimmt».) För enstaka av de större städerna gällde särskilda fördelningsregler. Tillskotten till kommunerna kunde i begränsad omfattning regleras efter vederbörande kommuns finansiella ställning liksom det kunde ske en begränsad avsättning till en fond för hjälp till kommuner med stora svårigheter. Bestämmelser om att förbundsstat och delstat skulle ha befogenhet att påföra tillägg (Zuschlag) till vissa statliga skatter synes ha haft liten praktisk betydelse. Die Einkommensteuer. Skattskyldiga voro fysiska personer och sterbhus. Personer, som icke voro bosatta eller stadigvarande uppehöllo sig inom riket, voro skattskyldiga för inkomst av realförmögenhet inom riket (likaså för inteckningar i fast egendom), för inkomst av rörelse, för inkomst av tjänst, när lönen utbetalades av allmänna kassor, och för utdelning m. m. på aktier. Taxeringen skedde på grundval av inkomsten under kalenderåret eller avvikande räkenskapsår. Med hänsyn till lagens inkomstbegrepp kan märkas, att inkomst av spekulationsaffärer blev belagd med skatt. Förlust på sådana affärer kunde avdragas från spekulationsvinst under samma kalenderår men icke från annan inkomst. För övrigt sammanföll inkomstbegreppet i stort sett med den tyska lagens. Bestämmelserna om avdrag för omkostnader voro likaså i stort sett av samma innehåll. Avdrag för hjälp i hushållet medgavs dock icke.

119 Skattesatserna voro fastställda i lagen och utgjorde för en årsinkomst på mer än 1400 Sch. men icke överstigande 3 400 Sch. 1'1 procent » » » > > > 3 400 > » > » 5 300 > 2-2 > » » » > » » 5 300 » > » » 7 200 » 3-3 > » > » » » » 7 200 » » » » 10 200 » 4-0 » » » > > » > 10200 » > > > 14400 > 4-4 > .

Inkomster, som icke överstego 1 400 Sch. voro skattefria. Vid uträkningen måste man tillse, att det, som återstod av inkomsten efter avdrag av skattebeloppet, icke blev mindre än det högsta inkomstbeloppet i skiktet närmast under i tabellen efter avdrag av den skatt, som belöpte sig på denna inkomst. För skattskyldiga med en årsinkomst över 14 400 Sch. beräknades skatten med 44 procent på de första 14 400, 6 procent på nästa 4 800, 8 procent på nästa 4 800 och upp till 45 procent på det som översteg 240 000 Sch. Skattskyldiga, som voro bosatta i utlandet, skulle erlägga skatt med 1 procent på den skattepliktiga inkomsten. Ett avdrag på 5 procent på skattebeloppet medgavs för varje person, den skattskyldige hade att försörja, dock endast när inkomsten icke översteg 10 200 Sch. När inkomsten understeg detta belopp kunde taxeringsmyndigheterna medgiva en nedsättning med intill 3/10 av skattebeloppet på grund av omständigheter, som i särskild grad nedsatte vederbörandes skatteförmåga. Självdeklaration skulle ingivas före utgången av mars. Skattskyldiga, vilkas inkomst icke översteg 4 200 Sch., behövde endast meddela, att inkomsten icke låg över denna gräns. Skattskyldiga, vilkas inkomst bestod av arbetslön, icke överstigande 14 400 Sch., voro icke skyldiga ingiva självdeklaration, n ä r de andra skattepliktiga inkomsterna icke överstego 720 Sch. För dessa skattskyldiga var skatten slutgiltigt betald med de belopp, som drogos av vid utbetalningen av lönen. Taxeringen verkställdes dels av »die Steuerbehörde I Instanz», som var statstjänsteman, dels av en taxeringsnämnd, som delvis tillsattes av statens finansminister. Besvär avgjordes av »die Berufungskommission». Besvär över beslut av »die Steuerbehörde» gingo dock till »die Finanzlandesbehörde». Inkomstskatten skulle inbetalas i förskott under loppet av inkomståret, för såvitt den icke uppbars genom avdrag på arbetslön (jfr nedan). Förskott skulle betalas den 1 mars, 1 juni, 1 september och 1 december, varje gång med 7* av det senast uttaxerade skattebeloppet. Utjämning skedde när taxeringen var fastställd för vederbörande inkomstår. Eventuell tilläggsskatt skulle inbetalas inom 30 dagar efter det underrättelse om taxeringsresultatet tillställts den skattskyldige. När skattskyldighet inträdde vid början eller under loppet av ett kalenderår, ålåg det den skattskyldige att anmäla detta inom 14 dagar efter det skattskyldighet inträtt. Samtidigt skulle han ingiva självdeklaration och uppgiva den sannolika inkomsten under vederbörande kalenderår. Med ledning av denna självdeklaration och de undersökningar, som vederbörande tjänsteman eljest fann nödvändiga, kunde en särskild förhandstaxering verkställas, och den skattskyldige skulle då betala förskott på de sedvan-

120 liga betalningsdagarna i enlighet med förhandstaxeringen. När skatteplikten inträdde under loppet av kalenderåret kunde också företagas en förhandstaxering för det följande kalenderåret (det första hela inkomståret). Förskotten kunde höjas, när den skattskyldiges inkomst steg med mer än 7s, jämförd med den inkomst, som varit bestämmande vid förskottsberikningen, och ökningen berodde på arv eller gåva (av inkomstbringande iörmögenhetsobjekt), övergång från inskränkt till full skattskyldighet (inflyttning till riket), giftermål eller att andra personer, som skulle taxeras tillsammans med familjeöverhuvudet kommo att tillhöra den skattskyldi^es hushåll. Den skattskyldige skulle göra anmälan till die Steuerbehörde, när dylika omständigheter inträffade. När skattskyldighet upphörde under kalenderåret, kunde taxering ske före årets slut. Nedsättning av förskottsbeloppen kunde medgivas, när den skattskyldige kunde göra troligt, att inkomsten under kalenderåret skulle komma att gå ned till under 2U av den årsinkomst, som varit avgörande för beräkningen av förskottsbeloppen, på grund av att en inkomstkälla bortfallit, på grund av olycksfall eller andra osedvanliga omständigheter. Ansökan måste ingivas till die Steuerbehörde inom 14 dagar efter att den omständighet inträffat, på vilken ansökningen grundade sig. över beslut vid förhandstaxeringen och vid handläggandet av ärenden rörande höjning och nedsättning av förskottsbelopp kunde besvär anföras hos taxeringsnämnden. Nämndens beslut var slutgiltigt. Förskott på skatt på arbetslön betalades i form av avdrag vid utbetalningen av lönen. Avdrag skulle förutom på avtalad lön göras på varje ersättning löntagaren erhöll från sin anställning, exempelvis gratifikation, tantiem och provision. Avdrag skulle också göras på ersättning för ackordsoch styckearbete. Gottgörelse för övertidsarbete var undantagen från beskattning, då årsinkomsten, övertidsersättningen medräknad, icke översteg 7 200 Sch. per år. Tillägg för söndags- och nattarbete voro undantagna på samma villkor, även om arbetet utförts inom avtalad eller lagstadgad arbetstid. Skatteavdraget gjordes av arbetsgivaren. Skattebeloppet skulle beräknas på grundval av lagens procentsatser (ursprungligen skulle skatt avdragas med 9 procent av det utbetalade lönebeloppet med vissa avdrag) och arbetsgivaren måste därför räkna ut, vilken årsinkomst det utbetalade lönebeloppet motsvarade. Från inkomsten skulle det göras ett fast avdrag på 9 procent för avdragsgilla omkostnader, som hänförde sig till löneinkomsten. På grundval av den beräknade årsinkomsten skulle så årsskatten uträknas och i denna skulle vanlig reduktion göras efter den skattskyldiges försörjningsplikt. Vid varje löneutbetalning skulle så avdragas det belopp, som proportionsvis belöpte på den tidsrymd, löneutbetalningen avsåg. Säsongarbetare, som icke hade arbete inom sitt fack utom säsongen och som icke heller brukade ha andra inkomster under denna tid, kunde beviljas nedsättning till en lägre sats i skatteskalan än den, som svarade mot det utbetalda lönebeloppet. Till hjälp för arbetsgivaren vid dessa beräkningar funnos tabeller iordningställda, som utvisade vilka belopp, som skulle avdragas å lönebelopp av olika storlek och gällande olika perioder. Naturaförmåner

121 skulle medräknas i lönen, men lagen innehöll en föreskrift om att det genom förordning kunde bestämmas, att skatt på dessa förmåner skulle bortfalla. Huruvida sådana bestämmelser utfärdades, framgår icke av det tillgängliga materialet. Arbetsgivaren skulle föra listor över utbetalade löner och avdragna belopp för varje enskild löntagare. Listorna skulle insändas till die Steuerbehörde i det distrikt, där lönen utbetalats. När anställningen upphörde, skulle löntagaren ha en avskrift av den kolumn i listan, som berörde honom. Vederbörande tjänsteman kontrollerade, att skatteavdragen voro gjorda i enlighet med föreskrifterna. När arbetsgivaren var i tvivelsmål om hur avdraget skulle ske, kunde han begära uträkningens verkställande hos die Steuerbehörde. Avdragna skattebelopp skulle insändas till statskassan inom 14 dagar efter utgången av den månad, då avdraget ägt rum. Som förut nämnts skulle skattskyldiga med en löneinkomst icke överstigande 14 400 Sch. och andra inkomster icke överstigande 720 Sch. icke ingiva självdeklaration och skulle icke i något fall taxeras. Andra löntagare blevo taxerade. Omkostnader för förvärvande etc. av löneinkomsten skulle också vid taxeringen alltid sättas till 9 procent av bruttoinkomsten. Andra avdrag medgåvos efter lagens allmänna regler. Löneinkomsten skulle specificeras å debetsedeln och förskott för det påföljande kalenderåret skulle beräknas på grundval av det skattebelopp, som hänförde sig till de andra inkomsterna. När löntagaren taxerats, kunde han krävas på tilläggsskatt och kunde själv fordra restitution efter samma regler som den, som betalade förskott. Die Vermögensteuer. Denna skatt uttaxerades tillsammans med Einkommensteuer och var »eine der Einkommensteuer ergänzende Steuer vom ertragbringenden Vermögen». I fråga om arten av skattskyldiga, tillvägagångssättet vid taxeringen, förskotts- och slutbetalning fingo föreskrifterna om Einkommensteuer tillämpning. Fria från skatt voro personer, vilkas förmögenhet icke översteg 36 000 Sch. Ursprungligen voro också personer, som icke erlade Einkommensteuer på grund av för låg inkomst (årsinkomst under 1 400 Sch.) fria från förmögenhetsskatt. Genom Personalsteuernovelle av 1936 bestämdes, att förmögenhetsskatt skulle erläggas även om inkomsten icke var så stor, att vederbörande var skyldig erlägga »Einkommensteuer». Skatten skulle beräknas på nettoförmögenheten. Bruttoförmögenheten framkom genom kapitalisering av årsavkastningen. I regel skulle denna tjugudubblas. Skuld skulle avdragas med det tjugudubbla räntebelopp, som godkänts som avdrag vid inkomsttaxeringen för vederbörande år. Förmögenhet i jord- och skogsegendomar, som ägaren själv brukade, i rörelse m. m. fastställdes till den tiodubbla nettoavkastningen. Skattesatserna voro: 3 promille när förmögenheten översteg 360 000 Sch. 2 » v » » 240 000 men icke 360 000 » 1 » » » » 120 000 » » 240 000 » 72 » > » icke översteg 120 000 »

122 Die allgemeine Erwerbsteuer. Denna skatt skulle erläggas av alla rörelseidkare i riket och av alla som drevo en verksamhet, inriktad på vinst, med undantag av 1) bolag och andra sammanslutningar, som erlade Körperschaftsteuer, 2) löntagare och 3) jordbrukare och skogsägare. För verksamhet, som utövades inom riket, skulle skatt erläggas, även om innehavaren bodde i utlandet. Fritagna voro arbeterskor, som utförde sitt arbete i kundernas hem eller som utförde det hemma hos sig utan lejd hjälp, jordbrukare, som drevo mindre binäring, studerande, som gåvo privatlektioner och dylika. Skatten beräknades på grundval av nettointäkten (affärs vinsten) under kalenderåret eller avvikande räkenskapsår. De skattskyldiga voro indelade i två grupper. Den första omfattade alla fria yrken (advokater, läkare, konstnärer) och annan förvärvsverksamhet, där det nedlagda kapitalet hade liten betydelse i förhållande till innehavarens arbetskraft. Vad som ingick under detta kunde finansministern bestämma. I denna grupp var skattesatsen 1 till 4 procent. 4 procent tillämpades, när inkomsten låg över 7 200 Sch. För andra skattskyldiga var skattesatsen efter inkomstens storlek 5 till 7*5 procent. När förvärvsverksamheten utövades av en enskild person, som var skyldig erlägga Einkommensteuer, skulle vederbörande i den självdeklaration, som skulle ingivas enligt bestämmelserna i lagen om Einkommensteuer, lämna de ytterligare upplysningar, som voro erforderliga för taxeringen till Erwerbsteuer. Eljest skulle en speciell självdeklaration insändas. I fråga om taxering, inbegripen även förhandstaxering av nya rörelseidkare, gällde bestämmelser, som i stort sett motsvarade bestämmelserna för Einkommensteuer. Start och upphörande skulle anmälas till die Steuerbehörde. I självdeklarationen till ledning för förhandstaxering av nytillkommen skattepliktig verksamhet skulle bl. a. uppgift lämnas om verksamhetens art, antalet anställda tjänstemän och arbetare och storleken av det nedlagda kapitalet. I fråga om förskottsbetalning, nedsättning av förskottsbeloppen och slutbetalning gällde samma regler som för Einkommensteuer. När en rörelse hade flera innehavare ansvarade dessa i allmänhet solidariskt. Tyst bolagsman ansvarade endast för den del av skatten, som belöpte sig på hans vinst. För gårdfarihandlare m. fl. gällde en del särskilda regler. Skatten fastställdes enligt skönsmässigt bedömande av die Steuerbehörde i det distrikt, där gårdfarihandlaren skulle lösa tillståndsbevis. Die Besoldungsteuer. Denna var en skatt på inkomst av tjänst för fast anställda löntagare, på all löneinkomst över 12 000 Sch. per år och på pensioner och dylikt från tidigare arbetsgivare eller från fonder eller kassor, till vilka arbetsgivaren hade gjort tillskott. Lagen definierade mycket utförligt, vem som var skattskyldig på grund av fast tjänst. Löntagaren måste vara anställd på obegränsad tid eller på minst 20 år och endast kunna uppsägas, då i kontrakt eller lag bestämda villkor förelåge, eller han måste ha rätt till pension eller tillägg till folkpension, när anställningen upphörde. Inom de nämnda gränserna skulle skatt erläggas för alla löne- och pensionsintäkter av sådan art, att för dem skulle erläggas »Einkommensteuer»;

123 inkomster, för vilka skulle erläggas Tantiemensteuer, dock undantagna. Fria voro personer med skattepliktig löneinkomst icke överstigande 3 000 Sch. Gränsen var 3 400, när vederbörande hade två, 3 800 när han hade tre eller fyra och 4 000 när han hade mer än fyra personer att försörja. Inkomst av pension beskattades, när den översteg 1 400 Sch. Om avdrag för omkostnader för inkomsternas förvärvande m. m. gällde ungefär samma regler som vid Einkommensteuer. Skattesatserna voro: För inkomst över 1400 Sch. men icke över 3 800 Sch. I i procent > » 4 800 » > » > 9 000 » 1'65 » » » » 9 000 » > » > 14 400 » 2-2 » o. s. v. Högsta skattesats var 10 procent, när inkomsten översteg 80 000 Sch. Skatten skulle innehållas vid utbetalningen av lönen och föreskrifterna om avdrag för Einkommensteuer hade givits motsvarande tillämpning. Taxering skulle ske, när av ett eller annat skäl avdrag icke hade ägt rum och när inkomsten, för vilken Besoldungsteuer skulle erläggas, översteg 14 400 Sch. När taxering skulle verkställas, skulle självdeklaration ingivas. För tillvägagångssättet vid taxering, om slutbetalning av skatt m. m. gällde samma regler som vid Einkommensteuer. Die Rentensteuer. Denna skatt skulle erläggas av alla, som hade inkomst av förmögenhetsobjekt och förmögenhetsrättigheter, om denna inkomst icke var belagd med skatt för tomter, byggnader eller rörelse (Erwerb). Av intäkter, som lagen speciellt räknade upp, må nämnas vinstandelar, och räntor på stats-, delstats- och kommunallån, räntor på alla andra privata och allmänna lån och skuldsedlar, diskonto, avgifter för förpaktning i rörelser, rörelserättigheter och andra objekt som icke beläggas med tomt- eller byggnadsskatt, och andra fortlöpande förmåner eller understöd på grund av förpliktelser genom kontrakt, lag eller domstolsutslag. Vidare vinstandelar och räntor på utländska värdepapper. Befriade från skatt voro — förutom stat, delstat och andra offentliga myndigheter — personer, vilkas sammanlagda inkomst icke översteg 1 400 Sch. För personer över sextio år var denna gräns höjd till det dubbla. Passiva räntor kunde endast i vissa fall få avdragas. Det viktigaste var att de passiva räntorna kunde avdragas i kontokurantmellanhavanden. Vid utbetalningen av räntorna etc. skulle avdrag göras i följande fall: 1. Vid varje utbetalning av skattepliktiga belopp från statskassan eller delstaternas kassor eller från allmänna fonder. 2. Kommunala kassor och Körperschaften (till Körperschaftsteuer skattepliktiga sammanslutningar) skulle göra avdrag vid utbetalningen av a) vinstandelar och räntor på värdepapper, utfärdade av vederbörande institution, b) räntor på sparmedel. 3. Alla, som bedrevo bank- eller bankirverksamhet, skulle göra avdrag vid varje utbetalning av skattepliktiga räntor på belopp, som vederbörande

124 emottagit med skyldighet att förränta. Undantag från denna skyldighet för banker och bankirer att verkställa avdrag gällde endast i den utsträckning, som var nödvändig för att förhindra dubbelbeskattning. Viktigast var att avdrag icke skulle göras, när utbetalning skedde till annan bank eller bankir. 4. Slutligen skulle de kommunala kassorna göra avdrag från de jaktarrendeavgifter, som passerade genom dem. Andra institutioner än statskassan skulle insända de avdragna beloppen inom 14 dagar efter utgången av den månad, då avdraget ägt rum. Inom samma tid skulle till die Steuerbehörde insändas en summerad uppgift å de avdragna beloppen. Uppgiften skulle bestyrkas genom utdrag u r räkenskaperna eller på annat sätt. Die Steuerbehörde kontrollerade, att avdragen voro riktigt gjorda. Han kunde kräva den som verkställt avdragen på eventuella tilläggsbelopp, över beslut rörande avdragen, fattade av die Steuerbehörde, kunde besvär anföras hos die Finanzlandesbehörde. När avdrag skedde vid utbetalningen till den berättigade, var skattesatsen i allmänhet 10 procent. Den var 5 procent vid avdrag på vinstandelar i vissa stats-, delstats- och kommunalobligationer, på räntor på pantobligationer (inteckningar) , utställda av Centralbanken för sparkassorna m. m. och 3 procent vid avdrag på räntor på vissa sparmedel och på pantobligationer, som hänförde sig till de allmänna kreditanstalterna. När skatten icke erlades genom avdrag, var skattesatsen 10 procent i samtliga fall, bortsett från skatt på arrendeavgifter för jakträtt. För dessa avgifter skulle skatt erläggas enligt en speciell bestämmelse i lagen och skattesatsen var alltid 15 procent. Den, som hade skattepliktiga intäkter, å vilka avdrag icke gjorts vid utbetalningen, skulle ingiva självdeklaration särskilt för ränteskatten. I deklarationen skulle utom inkomstbeloppet även uppgivas fordringens art och belopp och i regel även gäldenärens namn. Vidare skulle uppgivas räntefot, avdragsbelopp etc. När den skattskyldige 1) hade erlagt ränteskatt under det föregående året, 2) icke hade ändrat bostadsadress sedan den senaste taxeringen och 3) icke under det sista kalenderåret haft ökade inkomster av hithörande slag, var han befriad från att inlämna självdeklaration, och skatten uträknades efter vad som åsattes föregående år. Taxeringen verkställdes av die Steuerbehörde. Han kunde, då deklaration saknades, företaga en uppskattning, dock endast efter att den skattskyldige uttryckligen hade anmanats att ingiva självdeklaration och hade underrättats om följderna av att underlåta detta. Över beslut, fattade av die Steuerbehörde, kunde besvär anföras hos die Finanzlandesbehörde. Förskott på årets skatt skulle inbetalas på samma tider som för die Einkommensteuer och varje gång med rU av den skatt, som belöpte sig på de under vederbörande kalenderår förfallande inkomstbeloppen. (Här var det ju lätt att både fastslå intäkterna och beräkna skattebeloppet.) Nya skattskyldiga skulle göra anmälan till die Steuerbehörde. Likaledes skulle die Steuerbehörde underrättas, när skattskyldighet upphörde. Die Tantiemensteuer. Personer, som sutto i genom statliga eller kommu-

125 naia lagar föreskrivna förvaltningsutskott, styrelser eller kontrollkommittéer i inhemska aktiebolag eller kommanditbolag, skulle erlägga Tantiemensteuer för varje gottgörelse, de erhöllo för dessa sysslor. Skattesatsen var 15 procent. I fråga om skattens inbetalning etc. fingo bestämmelserna om avdrag för Rentensteuer motsvarande tillämpning. Die Körperschaftsteuer. Lagens namn på skatten var »die Erwerbsteuer der Korperschaften und gewisser zur offentlichen Rechnungslegung verpflichteten Unternehmungen». Skattskyldiga voro aktiebolag, kommanditbolag, gruvbolag, ömsesidiga försäkringsbolag, inregistreringsskyldiga och icke inregistreringsskyldiga kooperativa företag (inbegripet både produktions-, konsumtions-, byggnads- och bostadsföreningar), »Gesellschaften mit beschränkter Haftung», sparkassor och vissa halvofficiella institutioner av privaträttslig natur. Slutligen andra sammanslutningar, som voro skyldiga offentligt framlägga sina räkenskaper. Utländska Korp erschaf ten skulle erlägga skatt, när de bedrevo verksamhet inom riket, och aktiebolag m. fl. även när de endast ägde fast egendom inom landet eller därstädes voro delägare i förvärvsverksamhet. Befriade voro bl. a. föreningar, som icke hade rörelse till ändamål, vissa sparkassor och kooperativa föreningar på landsbygden för anskaffande av utsäde, gödsel, maskiner och redskap. Skatt skulle erläggas för bolagets hela inkomst utan hänsyn till om den utdelades till aktieägarna, medlemmarna etc. eller ej. Lagens allmänna skattesats var 25 procent av inkomsten, dock minst 2'5 promille av det nedlagda kapitalet och minst en summa på 420 Sch. F r å n regeln om att skatten skulle utgöra minst 420 Sch. gjordes dock undantag för skattskyldiga offentliga inrättningar och »andra till offentligt framläggande av räkenskaperna skyldiga sammanslutningar». För försäkringsaktiebolag var skatten minst 25 promille av nettopremierna med avdrag för bonus. Bolag, som för ett år utdelade en vinstandel på mer än 10 procent av grundkapitalet, skulle erlägga en tilläggsskatt med 5 procent av det, som utdelats till aktieägarna utöver 10 procent. Tilläggsskatten var 10 procent på vinstandelar över 15 procent. Sparkassor betalade efter inkomstens storlek 10 till 25 procent i skatt. Kooperativa företag, som icke drevo handel med andra än medlemmar, erlade ej skatt, när årsvinsten icke översteg 1 500 Sch. När inkomsten var 1 500—3 000 Sch., utgick skatten för dessa företag med 8 procent, när inkomsten var 3 000—4 500 Sch. med 10 procent och över 4 500 Sch. med 12 procent. Någon minimiskatt var icke fastställd. Utländska bolag, som endast voro skattskyldiga för vinst av fast egendom eller för vinst som delägare i rörelse inom riket, erlade skatt med 15 procent. Skatten skulle erläggas för räkenskapsåret. Självdeklaration skulle ingivas inom 14 dagar efter det räkenskaperna blivit godkända och senast 6 månader efter utgången av räkenskapsåret. När skatten blivit uträknad, skulle bolaget alltid underrättas. Varje avvikelse från självdeklarationen måste motiveras. Förskott på skatten för det löpande räkenskapsåret skulle betalas den 1

126 januari, 1 april, 1 juli och 1 oktober. Förskotten fastställdes på grundval av den senast uträknade årsskatten. Höjning eller sänkning under räkenskapsperioden synes icke ha förekommit. Nytt skattskyldigt bolag skulle anmälas till die Steuerbehörde, som fastställde förskottsbeloppen med iakttagande av föreskrifterna om minimiskatt på 420 Sch. Die Steuerbehörde skulle likaså underrättas, när skattskyldiga bolag upphörde med sin verksamhet och han skulle då genast fastställa skatt för den tid, som förflutit efter det sista räkenskapsår, för vilket skatt påförts.

§ 4. Tjeckoslovakiet. De viktigaste direkta skatterna voro här desamma som i Österrike med undantag av att det i Tjeckoslovakiet icke påfördes någon allmän förmögenhetsskatt. Einkommensteuer, allgemeine Erwerbsteuer o. s. v. skulle erläggas av samma personer, sammanslutningar etc. som i Österrike och bestämmelser om vilka slag av inkomster, som hänförde sig till varje enskild skatt, voro i stora drag likalydande med de österrikiska. Organisationen av taxeringsväsendet var också i stora drag densamma. Däremot var systemet med förskottsbetalning av årets skatt icke genomfört i Tjeckoslovakiet. § 4 i första delen i lagen om de direkta skatterna löd i översättning: »Skatten för varje enskilt taxeringsår skall fastställas p å grundval av den verkligen förvärvade, skattepliktiga inkomsten under det kalenderår, som föregår taxeringsåret. Huruvida den skattskyldige eller skatteobjektet (das Subjekt und der Gegenstand der Steuer) äger bestånd vid taxeringsårets början har ingenting att betyda. Förändringar under loppet av taxeringsåret inverka inte heller på skatten.» Bestämmelsen gällde Einkommensteuer, men det fanns ungefär likalydande bestämmelser om de andra skatterna. I § 269 första delen, som gällde alla direkta skatter, bestämdes det: »I den utsträckning skatten icke infordras genom avdrag och lagen icke bestämmer annorlunda förfalla de enskilda skatterna jämte tillägg till betalning i fyra lika stora delar (Anticipativraten) den 1 januari, 1 april, 1 juli och 1 oktober taxeringsåret.» Inkomstskatt på arbetslön, Tantiemensteuer och Rentensteuer erlades genom avdrag. I övrigt skulle skatterna alltså betalas i fyra lika stora poster på de i § 269 angivna tiderna under det kalenderår, som följde efter inkomståret. Intill dess årets skatt blev fastställd, beräknades skattebeloppet efter den sista årsskatt, den skattskyldige fått underrättelse om den 1 januari taxeringsåret. När skatten debiterats skedde tilläggsbetalning, eventuellt återbetalning. Fristen för inbetalning av tilläggsbelopp utöver terminsbetalningarna var 50 dagar. Lagens allmänna regel om nya skattskyldiga var att skatt först skulle betalas, när taxering verkställts för det första inkomståret. Inom 30 dagar efter det den skattskyldige underrättats om skattebeloppets storlek, skulle alla förfallna skattebelopp betalas. När den nytillkomne skattskyldige fick sådan underrättelse först efter utgången av skatteåret skulle han, förutom hela den

127 utdebiterade skatten, även betala de enligt § 269 förfallna beloppen på skatten för det efterföljande året. För inbetalning av dessa skatter hade h a n då en frist om 60 dagar. Lagen föreskrev emellertid att »die Bemessungsbehörde» kunde påföra alla nya skattskyldiga Einkommensteuer, allgemeine Erwerbsteuer, Rentensteuer och besondere Erwerbsteuer (Körperschaftsteuer) i terminer, som fastställts i § 269, ända från den tidpunkt, då inkomsten uppstod (intäkten började inflyta till den skattskyldige). Dessa nya skattskyldiga voro därför ålagda att insända särskild anmälan till die Bemessungsbehörde, så snart de omständigheter, som orsakat skattskyldigheten, inträdde. Skattebeloppets storlek fastställdes av die Bemessungsbehörde efter storleken av den inkomst den skattskyldige kunde väntas få och med hänsyn tagen till de andra förhållanden, som enligt lagen hade betydelse för skattebeloppets storlek. När die Bemessungsbehörde på detta sätt bestämt, att den skattskyldige ända från början skulle göra terminsbetalningar, blevo inbetalningarna förskott på nästa års skatt ( = skatten på grundval av det löpande inkomståret), och systemet vad dessa skattskyldiga beträffar detsamma som i Österrike. Bestämmelserna om i vilka fall avdrag för Rentensteuer skulle äga rum voro helt likalydande med de österrikiska. Tantiemensteuer, 10 procent av inkomsten, skulle avdragas vid utbetalningen. Däremot icke Besoldungsteuer, som skulle påföras Einkommensteuerpliktig årsinkomst, som bestod av arbetslön och översteg 100 000 kronor. Skattesatsen var 3 procent. Bestämmelserna om avdrag av skatt vid utbetalning av arbetslön skilde sig på flera punkter från de motsvarande i Österrike. För avdrag på lägre löner funnos avdragstabeller uppställda i lagen. Tabellerna omfattade veckolön från 193 till 453 och månadslön från 837 till 1 963 kronor. Veckolön på 193 och månadslön på 837 utgjorde de minsta skattepliktiga lönebeloppen för dessa tider. Lön för 14 och 24 dagar omräknades till veckolön och avdrag skedde efter tabellen för vecka; lön för 10 dagar omräknades till månadslön och avdrag skedde efter månadstabellen. När lönen utbetalades i andra terminer, skulle det på varje dagslön avdragas Ve av avdragsbeloppet för den veckolön, som motsvarade den utbetalade dagslönen. Vid utbetalning av lön för en dag, skulle skatt icke avräknas. Belopp, som utbetalades utanför de regelbundna betalningstiderna (även förskott), medräknades vid påföljande ordinarie utbetalning (eventuellt vid slutbetalningen). Om i lönen för tillfället underskred de minimibelopp, som voro angivna i tabellerna, men det kunde antagas, att årslönen skulle komma att ligga över gränsen, skulle man i alla fall draga av 1 krona på varje månadslön eller lön för 28 dagar, 50 heller på lön för 14 dagar och 25 heller på löner för kortare tid. När lönen för tillfället översteg den högsta tariffen i tabellen, skulle tabellens avdrag höjas med 50 heller för varje tiotal kronor eller del därav. Familjeavdrag voro ej medgivna, men den lägsta gränsen för den skattepliktiga löneinkomsten steg med försörjningsbördan. Löntagaren måste till arbetsgivaren inlämna intyg från vederbörande offentliga myndighet om antalet personer, han hade att försörja.

128 Avdrag efter lagens tabeller för de lägre avlöningarna gåvo i regel avsevärt mindre skatt än om vederbörande skulle erlägga skatt efter lagens allmänna satser, men normalt skulle skatten för det efterföljande kalenderåret likaväl anses slutgiltigt betald genom de avdragna beloppen. Undantag gällde å ena sidan, när löntagaren påvisade, att avdragen sammanlagda utgjorde ett större belopp än den skatt, han skulle ha blivit debiterad efter taxering enligt lagens allmänna regler. Då avdragen skedde på bruttolönen, kunde detta förekomma för personer med särskilt stora avdragsgilla omkostnader eller stor försörjningsplikt. Löntagaren fick i dessa fall det överskjutande restituerat. Voro avdragen icke korrekt företagna, kunde å andra sidan die Bemessungsbehörde ålägga löntagaren att betala tillägg. Även arbetsgivaren ansvarade för det som var för litet avdraget. Beloppet kunde, om det icke frivilligt erlades, indrivas genom införsel i lön. Löntagare med flera arbetsgivare skulle betala skillnaden mellan det avdragna beloppet och det — på grund av progressionen i skattesatserna — större belopp, som skulle ha avdragits, om allt utbetalats av en och samma arbetsgivare. När en löntagare, vars arbetslön låg inom de gränser, som voro fastställda i lagens avdragstabell, även hade andra inkomster på mer än 1 000 kronor, blev han taxerad för de andra inkomsterna utan att hänsyn togs till löneinkomsten. Avdrag medgavs då endast för omkostnader, som stodo i omedelbart sammanhang med de andra inkomsterna. Vid andra inkomster på 1 000 kronor eller mindre fästes intet avseende. Detta gällde även, när avdrag icke gjorts på grund av att löneinkomsten varit för liten. När löneinkomsten låg under gränsen enligt avdragstabellen, men den skattskyldige hade andra inkomster på mer än 1 000 kronor blev han taxerad för hela inkomsten, varvid dock skattesatsen var lägre än den ordinarie, därest totalinkomsten icke översteg 10 000 kronor per år. När lönen låg över den högsta tariffen i lagens avdragstabell, var tillvägagångssättet vid avdragen i stora drag detsamma som i Österrike. Det utbetalade beloppet omräknades till årslön. Från den beräknade årslönen, i vilken dock icke inräknades belopp, som löntagaren hade fått utbetalade utom den ordinarie lönen, skulle det göras ett avdrag på 20 procent på de första 20 000 kronor, 10 procent på de nästa 30 000 kronor och 5 procent på de nästa 50 000 kronor för avdragsgilla omkostnader. Årsskatten uträknades efter lagens allmänna satser på basis av den återstående inkomsten, och vid varje utbetalning avdrogs det belopp, som proportionsvis belöpte sig på den tid, betalningen avsåg. Belopp, som avdrogos enligt dessa bestämmelser, räknades som förskott på den skatt, som påfördes efterföljande kalenderår. Tilläggseller återbetalning ägde rum, när taxeringen verkställts. Visade det sig vid taxeringen, att löneinkomsten för året icke översteg 23 550 kronor, motsvarande den högsta tariffen i den särskilda avdragstabellen, skulle skatten icke vara högre än summan av det, som enligt tabellen skulle ha blivit avdraget, därest inkomsten hade varit jämnt fördelad under inkomståret. Arbetsgivaren skulle vid anställningens upphörande eller vid kalenderårets

129 utgång lämna löntagaren en uppgift om utbetalad lön och avdraget belopp. De närmare bestämmelserna om arbetsgivarens räkenskaps- och uppgiftsskyldighet voro fastställda genom en statlig förordning.

§ 5.

Norge.

Statsbeskattningen av inkomst och förmögenhet sker efter olika grunder för fysiska personer och för aktiebolag. A. För fysiska personer utgår inkomstskatten enligt en starkt progressiv skala, som från 16 procent för de första 3 000 kronor beskattningsbar inkomst stiger till 40 procent för vad som överstiger 875 000 kronor. Enligt samma grunder utgår numera även en s. k. krisskatt, vars belopp är 1/4 av inkomstskattens. Till grund för båda skatterna ligger det till kommunal inkomstskatt taxerade beloppet. Detta motsvarar i stort sett den skattskyldiges nettointäkt. Dock skall den genomsnittliga inkomsten under de tre sista åren taxeras i fråga om inkomst av jordbruk med binäringar, av fiske samt av handel och annan bokföringspliktig näring. Som inkomst av skog taxeras en viss procent av skogens taxeringsvärde, varvid denna procent bestämmes med hänsyn till den genomsnittliga årsavkastningen av skog. En liknande beräkningsgrund kan också, efter beslut av kommunen, tillämpas på jordbruk. — Från den sålunda fastställda inkomsten få avdrag göras för skatt å fast egendom samt för liv- och sjukförsäkringspremier å högst 400 kronor. Vidare få avdragas 900 kronor för den skattskyldige personligen samt 500 å 2 900 kronor för av honom försörjda familjemedlemmar, beroende på deras antal. Som försörjd räknas alltid den ena av två tillsammans taxerade makar. På taxerade inkomster understigande 2 000 kronor utgår ingen skatt. Förmögenhetsskatten och den extraordinära förmögenhetsskatten utgå efter starkt progressiva skalor, som stiga från, i det förra fallet 03 promille för de första 10 000 kronor till 6 promille för vad som överstiger 4 000 000 kronor, och i det senare fallet 4 promille för förmögenhetsskiktet mellan 125 000 och 200 000 till 30 promille för vad som överstiger 30 000 000 kronor. Förmögenhetsskatten träffar ej förmögenheter under 5 000 kronor. Den extra förmögenhetsskatten utgår f. n. med 60 procent av grundbeloppet och avskrives helt eller delvis, i den mån genom densamma den totala skatten till stat och kommun skulle överstiga 75 procent av inkomsten. Vid beräkningen av den beskattningsbara förmögenheten för denna senare skatt tages hänsyn även till husgeråd och dylikt, i den mån värdet därav överstiger 50 000 kronor. B. För aktiebolagens del tillämpas däremot genomgående en proportionell beräkningsgrund. På inkomsten vila dels den ordinarie inkomstskatten, som utgår med 6 procent av inkomsten med avdrag för den kommunala fastighetsskatten, dels en extra skatt, »fondskatten», som utgår med 8 procent av vad som ej delas ut till aktieägarna, dels slutligen den s. k. krisskatten, som 9—408779.

130 ansluter sig till de båda förstnämnda skatterna och utgår med resp. 2 och 0 8 procent av de beskattningsbara belopp som gälla för dessa skatter. Att märka är, att »fondskatten» träffar även den del av bolagets inkomst, som icke fonderas utan användes till gäldsbetalning eller erlägges som skatt till stat och kommun. Förmögenhetsskatten utgör 2 promille av aktiebolagets förmögenhet, som beräknas med utgångspunkt från dessa fonder och därför ej behöver överensstämma med aktiestockens börsvärde. Den kommunala beskattningen av inkomst och förmögenhet sker i motsats till den statliga efter likartade grunder för fysiska personer och för aktiebolag; följande redogörelse avser, där ej annat anges, båda kategorierna. Inkomstskatten är proportionell och utgår med olika procentsats i olika kommuner. För inkomstbegreppet gälla här samma regler som vid statsbeskattningen. Till undvikande av kommunal dubbelbeskattning medräknas dock icke sådan inkomst, som tidigare träffats av kommunal inkomstskatt varpå främsta exemplet är aktieutdelning. Avdrag få göras för skattskyldig fysisk person och hans familjemedlemmar, större i städerna än på landsbygden. Avdragen växa med antalet familjemedlemmar samt intill en viss gräns med inkomsten. Deras närmare utformning bestämmes i viss utsträckning av kommunen. Denna kan sålunda avgöra vilka familjemedlemmar som skola medräknas vid avdragets bestämmande, dock att barn under 15 år i regel måste medräknas. Kommunen äger vidare ordinärt höja eller sänka den i lagen fastställda normalavdragstabellens siffror med intill 50 procent. Denna rätt har ock i allmänhet utnyttjats, i det att städerna sänkt dessa siffror med i genomsnitt 30 procent och landskommunerna i allmänhet med 50 procent. Endast i Oslo och ett par andra större städer ha avdragen höjts. Denna kommunernas bestämmanderätt i olika avseenden är av stor betydelse för det faktiska skattetrycket. Om den ordinarie inkomstskatten utgår med minst 10 procent, äro kommunerna berättigade att därjämte uttaga en måttligt progressiv »tilläggsskatt å större inkomster», varmed åsyftas inkomster med över 12 000 kronor beskattningsbart belopp. Skatten beräknas på det sätt, att det till ordinarie inkomstskatt beskattningsbara beloppet förhöjes med en viss procentsiffra, 1—5, allt efter beloppets storlek, varefter den ordinarie skatteskalan tillämpas. Denna förhöjning kan av kommunerna ökas till det femdubbla. Den kommunala förmögenhetsskatten utgår med en bestämd promille av förmögenheten, olika i olika kommuner, dock högst 4 promille. Även h ä r undvikes kommunal dubbelbeskattning. Sålunda inräknas exempelvis aktieinnehav ej i en persons förmögenhet, då aktiebolagets förmögenhet träffas av skatten. Kommunen äger bestämma, att förmögenheter under 3 000 kronor på landet och 6 000 kronor i städerna skola vara skattefria. Slutligen utgår fastighetsskatt, »eiend oms skatt», som på landsbygden egentligen består av två skilda skatter, dels den av »fylkesskattestyret» omedelbart pålagda fastighetsskatten, dels den till »herredet» utgående fastighetsskatten, vilken senare även avser att jämte andra skatter täcka den »herredene» p å lagda »fylkesrepartitionsskatten». »Fylke» (tidigare »amt»), resp. »fylkesting» motsvarar ju de svenska länen, resp. landstingen, medan »herredene» äro pri-

131 märkommunerna på landsbygden. »Fylket» får ordinärt utdebitera 2—5 kronor per »skyldmark», medan maximum för »herredene» är 4 kronor. »Eiendomsskatten» i städerna utgår med minst 2 och högst 7 promille av taxeringsvärdena, dock att maximum för »gårdsbruk» är 4 promille. Dessa skattesatser må i vissa undantagsfall överskridas med regeringens tillstånd.

Taxeringsarbetet skall i allmänhet börja i januari månad närmast efter inkomståret och bör vara avslutat på landet före den 15 april och i städerna före den 1 juni. I fiskeridistrikten kan emellertid taxeringen äga rum under senare del av året, och även i andra distrikt förekomma betydande förskjutningar av de fastställda tidsfristerna. Uppbörd av statsskatten äger som regel rum vid fyra uppbördsstämmor, som hållas den 1 september och den 1 november taxeringsåret samt den 1 mars och den 1 maj året därefter. Kommunalskatteuppbörden kan tidigast begynna den 1 juli taxeringsåret (kommunernas budgetår i Norge omfattar tiden %—30/6). Antalet uppbördsstämmor och tiderna för deras hållande fastställas av kommunerna, i följd varav starka variationer härutinnan förefinnas.

I Norge har, liksom i Sverige, frågan om tidigare uppbörd av skatt upprepade gånger varit föremål för överväganden. Den 15 december 1920 infördes i Norge en lag om avsättning till täckande av skatt. Denna lag gällde dock endast skattskyldiga, som haft en nettoinkomst om minst 100 000 kronor, räknat enligt skattelagarnas bestämmelser. Dylika skattskyldiga skulle, innan tiden för deklarations avlämnande gått till ända, avsätta viss del av inkomsten (enligt en från 25 till 40 procent stigande skala) såsom täckning för den inkomst- och förmögenhetsskatt, som skulle påföras dem. Beloppen skulle insättas i bank å spärrat konto; i stället kunde dock godkänd säkerhet ställas för skattens inbetalande. Den skattskyldige var berättigad till räntegottgörelse å sålunda nedsatt belopp. Inga särskilda övergångsbestämmelser gåvos, vadan de skattskyldiga, som drabbades av lagen, under övergångsåret fingo betala skatt två gånger. Redan år 1921 framställdes yrkanden om lagens upphävande, och dessa yrkanden vunno i styrka under följande år. Bestämmelserna hade medfört stora svårigheter för beskattningsmyndigheterna. Då ju det avsatta skattebeloppets storlek var beroende å det tilländalupna årets nettoinkomst, beräknad enligt skattelagarnas bestämmelser, nödgades taxeringsmyndigheterna omedelbart vid taxeringens början preliminärt behandla deklarationerna från sådana skattskyldiga, som föllo under lagen; detta orsakade merarbete och fördröjde det vanliga taxeringsarbetet. För uppbördsmyndigheterna inträdde svårigheter vid avräkningen mellan det avsatta beloppet och den slutligen påförda skatten, särskilt på grund av ränteberäkningen; svårigheterna gjorde

132 sig framför allt gällande, då det i förväg avsatta beloppet avsåg skatt till fera kommuner, enär då även den räntegottgörelse, som tillkom den skattskylcige, skulle fördelas till betalning mellan olika kommuner. — Den praktiska ny tan av detta system med förskottsbetalning av skatt från de största inkomsttagarna hade även visat sig ringa. Genom en den 12 februari 1926 utfärdad lag upphävdes 1920 års omtörmälda lagstiftning. Den 24 januari 1936 utfärdades en lag om skatt å bankinsättningar, vilken lag på detta speciella område innebär ett system med avdrag för skatt innan intäktsbeloppet utbetalas till den skattskyldige. Lagen har dock endast tilllämpning i fråga om kommunalskatten, icke beträffande statsskatten. Enligt sistsagda lag gäller, att insättningar i norska banker och räntcrna därå icke skola tagas i betraktande vid kommunaltaxeringen. I stället erlägges en skatt med 25 procent av det räntebelopp, som en bank vid räkenskapsårets utgång eller vid slutlig uppgörelse vid viss tid gottskriver insättarens konto. Skatten skall emellertid utgöra minst 3 promille av det belopp, som innestår vid räkenskapsårets utgång; denna bestämmelse har tillkommit för att hindra att skatten skulle utgå med för lågt belopp, när medel insatts i bank först mot slutet av året. Uttagas däremot medel före årets utgång, beräknas skatten endast å tillkommande räntebelopp. Skattebeloppen avdragas av bankerna och inbetalas av dessa till Norges bank i en klumpsumma årligen. Dessa inbetalningar skulle till en början äga rum den 1 juli, men inbetalningsdagen fastställdes sedan till den 1 april. Från och med år 1940 är fastställd en inbetalningsperiod från och med den 2 januari till och med den 15 februari; sker senare inbetalning utkräves ränta. Uppbördsmyndigheten har ingen befattning med denna skatt. Bankerna inbetala beloppen direkt till Norges bank å ett särskilt konto, »skattefordelingsfondet». Samtidigt med inbetalningen sänder banken en anmälan härom till finansdepartementet, som dessutom erhåller underrättelse om inbetalningen från Norges bank. Vid anmälan till finansdepartementet skall bifogas utdrag av bankens räkenskaper. Skatt uttages dock icke på alla räntemedel. I fråga om insättare, som en bank anser vara fria från skattskyldighet (personer, bosatta i utlandet, utländska bolag, fromma stiftelser o. d.), behöver banken icke erlägga någon skatt, men i anmälan till finansdepartementet skall då uppgivas antalet sådana konton och summan av där innestående medel. Banken är dock skyldig att föra särskild förteckning över dessa insättare. Hälften av de medel, som varje budgetår på dessa sätt inflyter till fonden, fördelas mellan Norges landsdistrikt och städer i förhållande till summan av bankinsättningar, som, om lagen icke funnits, skulle hava medräknats vid kommunaltaxeringen i varje distrikt eller stad. För att klarlägga denna fördelningsgrund äro taxeringsmyndigheterna skyldiga att utarbeta specificerade listor över de uppgivna insättningarna. Den andra hälften av de influtna medlen utdelas till skattetyngda kommuner efter särskilda regler i skatteutjämningssyfte.

133 Enligt lagens ursprungliga lydelse saknade de skattskyldiga varje rätt till restitution, även om skatt uttagits i sådana fall, där densamma ej bort utgå. Genom en tilläggslag av den 13 maj 1938 har dock medgivits en begränsad restitutionsrätt. Sålunda kan en skattskyldig erhålla restitution, därest han visar, att h a n icke skulle haft någon som helst beskattningsbar inkomst under året i vederbörande kommun, även om bankräntorna räknats med, och att h a n icke heller skulle haft detta, om inkomsten beräknats efter de regler, som gälla för statsbeskattningen i Norge. Däremot erhålles icke restitution i sådana fall, där enligt angivna regler någon inkomst uppkommit, även om det är uppenbart, att räntebeloppen ej bort medräknas däri. Minsta belopp, som restitueras, är 2 kronor. Den kommitté, som framlade förslag om nu berörda lagstiftning, 1 åberopade såsom skäl för förslagets genomförande, att enligt gjorda beräkningar hade vid 1930—1931 års taxering från beskattning undandragits belopp, insatta i banker, om tillhopa 1 213 miljoner kronor, eller 44 procent av det insättarbelopp, vara skatt bort utgå. Även om dessa beräkningar måste anses tämligen osäkra vore dock uppenbart att betydliga belopp undandroges beskattning; ett sådant förhållande borde icke tillåtas fortbestå. En minoritet inom kommittén avstyrkte emellertid förslaget och framhöll till en början att alla på området sakkunniga avrått från den föreslagna beskattningsformen. En huvudanmärkning vore, att så länge icke obligationsräntor beskattades skulle en skatt å bankinsättningar vara meningslös och endast förorsaka kapitalomplaceringar; en beskattning av innehavarobligationer på motsvarande sätt vore dock för det dåvarande icke genomförbar. 2 Förslaget gällde endast kommunalbeskattningen, medan den statliga beskattningen skulle äga rum på eljest brukligt vis; detta vore irrationellt och måste vålla besvärligheter. Genom en lag av den 10 april 1938 har vidare ålagts alla aktiebolag och ett flertal andra sammanslutningar att göra avsättningar till en särskild skattefond för varje sammanslutning. Härutöver har i Norge betalningen av skatt genom frivilliga löneavdrag vunnit ej obetydlig utbredning. Härför förutsattes en överenskommelse mellan skatteborgenären (staten eller kommunen) samt skattebetalaren och dennes arbetsgivare. Vissa bestämmelser äro som regel i förväg givna rörande dylika avdrag. De arbetsgivare, som vilja medverka vid ett system av angiven art, insända till uppbördsmyndigheten en lista över de löntagare, som önska erlägga skatten på detta sätt. Systemet avser emellertid icke någon förskottsbetalning av skatt, utan går ut på att arbetsgivaren skall uttaga den under löpande år förfallande skatten genom avdrag på lön per månad eller vecka under i regel tio månader av skatteåret. De innehållna beloppen skola därpå sändas in till uppbördsmyndigheten efter utgången av varje månad eller varje kvartal. 1 2

Kommunalkomitteen, innstilling den lö januari 1936. Med avseende å skälen härför hänvisas till den följande framställningen.

134 Förutsättningen från skattemyndighetens sida är, att avtalet om dylika löneavdrag skall vara bindande under skatteåret såväl för den skattskyldige som för arbetsgivaren samt att arbetsgivaren ansvarar för att löneavdrag äga rum i enlighet med avtalet. Därest avtalet hålles, sker ingen ränteberäkning. Om däremot det frivilliga avdraget upphör, anses skatten förfallen vid de ordinarie uppbördsstämmorna, och ränta utkräves enligt därför gällande regler. Detta frivilliga skatteavdrag måste emellertid stå tillbaka i den händelse införselbeslut mellankommer. Ett avtal om frivilliga skatteavdrag ä r därför förbundet med en viss risk för den kommun, som eventuellt skall erhålla skatten, i sådana fall då den skattskyldige resterar för äldre skatter till andra kommuner eller till staten. Det har också påpekats, att detta system med inbetalning av löpande skatt under tio månader blir dyrt för stat och kommun på grund av den ränteförlust, som uppstår genom att skatter, som avdragas på detta sätt, inflyta åtskilligt senare än skatter, som betalas å de ordinarie uppbördsstämmorna. Den nu angivna formen för skattebetalning har vunnit stor anslutning i större städer och i vissa större landsdistrikt. 1936 års norska skattekommitté anför som exempel, att under budgetåret 1937/38 27 procent av alla skattebetalare i Oslo och 16 procent av alla skattebetalare i Åker erlade skatt på detta sätt. I detta sammanhang må ytterligare anmärkas, att på enstaka håll också på frivillighetens väg anordnats skatteinbetalning på så sätt, att mejerierna avdraga vissa skattebelopp å de medel, som mejerierna utbetala till sina fasta mjölkleverantörer. År 1936 tillsattes i Norge en särskild skattekommitté — förut omnämnd —• med uppgift att utreda »spörsmålet om övergång till sådant system, att inkomst- och förmögenhetsskatt till stat och kommun skulle utgå av inkomsten allteftersom densamma intjänas under loppet av det år, som i allmänhet ligger till grund för inkomsttaxeringen». Kommittén avgav sitt betänkande den 16 december 1939.1 I detta betänkande diskuterar kommittén de frågor, som uppstå vid en omläggning av angiven art, och redogör jämväl för huru en sådan omläggning skulle enligt kommitténs mening kunna tänkas genomförd. Kommittén avstyrkte emellertid för sin del införandet av ett sådant system. I anslutning därtill har kommittén jämväl undersökt möjligheterna för ett system, som i stället för att bygga å skatteuppbörd vid inkomstkällan i stället baserades å förskottsbetalning av senare förfallande skatt. Även en dylik anordning avstyrkes av kommittén. Då förhållandena å förevarande område äro tämligen likartade i Sverige och i Norge, synes en mera ingående redogörelse för kommittébetänkandets innehåll h ä r vara på sin plats. Den norska kommittén framhåller inledningsvis, att det varje år är tio1

Innstilling fra Skattekomitéen av 1936, tryckt i Oslo 1940.

135 tusentals skattskyldiga, som stå inför svårigheten att betala en hög inkomstskatt efter det att inkomsten nedgått eller upphört. Ett system som helt eller delvis gjorde slut på dessa svårigheter skulle därför utgöra en mycket viktig reform, även om man endast betraktade saken från skattebetalarnas synpunkt. Men härtill kommer att det för närvarande i Norge gällande systemet särskilt i tider med sjunkande konjunkturer ledde till större skatteförluster för stat och kommun än som skulle inträda, därest skattebetalningen anknöts närmare till inkomstförvärvet. Kommittén övergår därefter till att diskutera följande alternativ I. a) Avdrag av inkomstskatt vid utbetalandet av arbetslön på sådant sätt, att avdraget i allmänhet utgör den slutgiltiga beskattningen (lönskatt). b) Skyldighet att under inkomståret erlägga förskott å skatt för inkomst, som icke utgör arbetslön, med efterföljande avräkning sedan taxering ägt rum. II. Förskottsbetalning för alla skattskyldiga, så att den slutliga skatten senare fastställes genom taxering jämväl beträffande löntagare. Beträffande detta alternativ uppstår bl. a. frågan om förskottsbetalningen skall vara frivillig eller om m a n i någon utsträckning bör införa automatiska avdrag vid vissa inkomstkällor. Under diskussionen av alternativ I a), den s. k. lönskatten, erinrar kommittén till en början om svårigheten att vid skatteberäkningen värdera utgående naturaförmåner. I övrigt angiver kommittén grunddragen för ett system med lönskatt på följande sätt: 1) Det måste upprättas tabeller, som arbetsgivarna hava att följa vid skatteavdragets verkställande. För kommunalskattens vidkommande måste härvidlag i Norge uppställas en mångfald tabeller (enligt en uträkning av kommittén förekomma i Norges kommuner ett par hundra varianter av kombinationen skatteprocent—reduktionstabell; antalet möjliga sådana kombinationer är så gott som obegränsat). « 2) Det måste införas skattekort för alla löntagare. På detta skall antecknas löntagarens namn, bostad m. m., försörjningsplikt och de omkostnadsavdrag löntagaren h a r rätt till. Korten måste upprättas av taxeringskontoret i bostadsdistriktet och gälla under budgetåret. Löntagaren måste vara skyldig att skaffa sig skattekort, varjämte arbetsgivaren måste vara skyldig att verkställa skatteavdrag även om löntagaren icke har sådant kort. 3) Arbetsgivaren måste vara personligen ansvarig för, att författningsenliga skatteavdrag verkställas. Redovisning måste sändas med korta mellanrum, högst kvartalsvis, och detta blott när avdragsbeloppen äro små. Under ett system med lönskatt skulle en väsentlig förändring inträda, om gemensam uppbörd ägde rum av skatt till stat och kommun, så att varje arbetsgivare endast behövde leverera medlen till en uppbördsmyndighet. Arbetsgivaren måste åläggas att föra särskilda avlöningsräkenskaper, dock möjligen med undantag för den, som endast hade en eller två arbetare. Arbetares skattekort skulle läggas som bilagor till avlöningsräkenskaperna och insändas till kontrollmyndigheten vid utgången av den tidsrymd, för vilken de gälla.

136 4) Kontrollen över avdragens verkställande måste bliva ett omfattande arbete och bör antagligen verkställas av uppbördsmyndigheten, därest man genomförde gemensam skatteuppbörd. Därest åter stats- och kommunalskatt fortfarande uppbäres var för sig, bör kontrollen troligen förläggas till taxeringskontoret. I båda fallen måste vederbörande myndighet öva kontroll över alla arbetsgivare i distriktet och detta även beträffande löntagare, som äro bosatta i andra distrikt. 5) Uppgiften att utfärda bestämmelser om värdesättning av naturaförmåner måste antagligen åläggas fylkesskattestyret (landskontoret). Särtryck av dessa bestämmelser måste tillställas varje arbetsgivare tillsammans med den avdragstabell, som skall nyttjas. 6) Alla löntagare med en årsinkomst, som överstiger visst belopp, förstegsvis 6 000 kronor, skola få den slutliga inkomstskatten fastställd genom taxering. Alla löntagare, som hava en lägre årsinkomst men som vid sidan av löneinkomsten hava andra inkomster om t. ex. minst 100 kronor, skola få skatten på den inkomst, som icke utgör lön, fastställd genom taxering. I dylikt fall medgives icke familjeavdrag, och den inkomst, för vilken den skattskyldige skall taxeras, anses ligga ovanför löneinkomsten. Kommittén uttalar i anslutning härtill, att den finner det ytterst tveksamt om det skulle i praktiken vara möjligt att på ett någorlunda tillfredsställande sätt få genomfört ett system av angivet slag samt att kommittén enhälligt är av den uppfattningen att det icke skulle vara ändamålsenligt att genomföra allmän lönskatt till stat och kommun i Norge. Fördelarna därav skulle icke vara tillräckliga för att uppväga de uppenbara olägenheterna. Främst pekar kommittén härvid på det växlande skattetrycket och de skiftande reglerna för skattens beräknande i de olika kommunerna — förhållanden, som icke hava motsvarighet i de mellaneuropeiska land, där lönskatt genomförts. Men även om skattetrycket utjämnades mellan kommunerna så att man kunde utdebitera kommunalskatt på löneinkomst efter samma grunder över hela riket eller större delar därav, så kvarstode dock de svårigheter, som uppkomma genom att ett så stort antal skattskyldiga — på grund av arbetets säsongartade karaktär eller av andra orsaker — hade osäkra inkomster som aldrig flöto jämnt under hela året. Vidare framhållas de svårigheter, som uppstå på grund av att ersättning i tjänsteförhållanden i så stor utsträckning utgår i form av naturaförmåner. Kommittén anser det icke vara möjligt att genomföra ett lönskattesystem som kan förutsättas fungera tillfredsställande med mindre man på många punkter låter hänsynen till att reglerna skola vara enkla och lätta att tilllämpa väga tyngre än kravet på att reglerna skola så utformas, att fullständig hänsyn tages till varje särskild skattskyldigs individuella förhållanden. Med denna kommitténs inställning har kommittén icke närmare undersökt alternativ I, b), som ju närmast var avsett som en komplettering till alternativ I, a), utan övergår till alternativ II, av vilket ju alternativ I, b) kan sägas endast vara en del. Alternativ II avsåg spörsmålet om förskottsbetalning av skatt i förening med efterföljande avräkning vid taxeringen.

137 Kommittén diskuterar de olika möjligheterna att med ett dylikt system i förväg beräkna det skattebelopp, vara förskottsavsättning skall göras och kommer därvid beträffande »äldre» skattskyldiga — i motsats till under löpande år nytillkommande skattskyldiga — till samma resultat som 1924 års svenska uppbördssakkunniga eller att man i dessa fall måste bygga å resultatet av föregående års taxering. Därvid bör dock hänsyn tagas till extraordinära förhållanden, som under ett visst år ökat eller minskat inkomsten, t. ex. en särpräglad, avdragsgill förlust eller tillfälliga intäkter, som icke kunna förväntas återkomma. Dylika hänsyn skulle kunna tagas därigenom att lastställandet av förskottsbeloppen för ett visst år verkställdes av taxeringsmyndigheterna året förut. Vid dylika avgöranden borde taxeringsmyndigheterna hava tämligen stor frihet. Beträffande under året ny tillträdande skattskyldiga funnes ingen annan möjlighet än att taxeringsmyndigheterna fingo göra en — visserligen högst osäker — överslagsberäkning av vad vederbörande kan tänkas uppbära i inkomst under året. Därvid skulle naturligtvis den största försiktighet iakttagas. Härjämte förutsätter kommittén att möjlighet skall finnas att under löpande år reglera de fastställda förskottsbeloppen med hänsyn till om den verkliga inkomsten väsentligt avviker — uppåt eller nedåt — från den inkomst, som låg till grund för beräknandet av förskottsbeloppen. Här uppkommer en särskild svårighet, nämligen att få kännedom om inkomststegringar; underrättelse om nedgång av inkomsten kan däremot med säkerhet påräknas från de skattskyldiga. Ingen annan utväg synes här föreligga än att ålägga de skattskyldiga uppgiftsplikt beträffande väsentliga inkomststegringar, ehuruväl det måste bliva besvärligt att framtvinga sådana uppgifter. Därjämte borde taxeringsmyndigheten vara befogad att under pågående taxering besluta om höjning av storleken av de förskottsbelopp, som utgingo enligt myndighetens föregående år meddelade beslut; anledning till sådan höjning förelåge, när deklaration utvisade väsentlig inkomststegring, som kunde antagas forlbestå under följande år. Särskilda besvärligheter måste ofta uppstå vid inträdande arbetslöshet; taxeringsmyndigheterna fingo då efter skön bedöma om nedsättning skulle medgivas av de fastställda förskottsbeloppen. I fråga om den del av skatten enligt föregående års debetsedel, som skall läggas till grund för beräkningen av skatteförskotten, anser sig den norska kommittén icke kunna förorda så hög andel, som 1924 års svenska uppbördskommitté föreslagit, eller 9/io; man befarar i så fall alltför många restitutioner med därav följande omfattande arbete. Kommittén stannar vid att föreslå 5/s av föregående år påfört skattebelopp. Kommittén sammanfattar huvuddragen i den skisserade nyordningen sålunda: Den slutgiltiga taxeringen för varje inkomstår uträknas på samma sätt som nu efter intäktsårets slut. Å det påförda skattebeloppet avdrages vad som inbetalats i förskott. Återstoden skall av den skattskyldige erläggas såsom slutskatt. Samtidigt härmed fastställer taxeringskontoret de för-

138 skott å skatt, som envar av de skattskyldiga skall betala under tiden till nästa taxering. Förskotten beräknas i normalfallen på grundval av den debiterade skatten vid den avslutade taxeringen. I debetsedeln skall den skattskyldige erhålla uppgift såväl om uppbördsstämma för slutskatten som ock om förskottsbeloppens storlek. Då taxeringsmyndigheten höjer eller sänker förskottsbeloppen, tillställes den skattskyldige ny debetsedel; härom underrättas samtidigt uppbördsmyndigheten. Nytillkommande skattskyldiga taxeras till förskottsskatt av vederbörande taxeringsmyndighet och även härom underrättas uppbördsmyndigheten. I fråga om inbetalningsterminer för förskottsbeloppen anser kommittén sex sådana terminer böra som regel ifrågakomma, nämligen den 1 september för slutskattens erläggande samt, i och för förskottsbetalningar, den 1 oktober, den 1 december, den 1 februari, den 1 mars och den 1 maj. Kommittén behandlar särskilt frågan om betydelsen av skattskyldigs flyttning under inkomståret. Enligt bestämmelserna i Norge skall, liksom i Sverige, skatt i regel erläggas i den kommun, där den skattskyldige är bosatt den 1 januari taxeringsåret. Om denna regel bibehölles i ett system med förskottsbetalningar, bleve följden, att förskotten i stor utsträckning erlades till en annan kommun än den som slutligen skulle erhålla desamma; det vore enligt kommitténs uppfattning ingen tvekan om att den uppgörelse mellan olika kommuner, som därav bleve följden, skulle bliva mycket besvärlig. Kommittén föreslår därför att, i händelse av förskottsbetalning av skatt, avgörande för skattskyldigheten blir bosättningen den 1 januari inkomståret, icke som nu taxeringsåret. För det fall att en person utflyttar ur riket eller från utlandet inflyttar dit, erfordras emellertid särskilda regler. Kommittén behandlar ytterligare en del andra hithörande spörsmål, bl. a. frågan om kommunernas budgetuppställning vid ett system med förskottsbetalning av skatt; vad därom anföres torde i detta sammanhang kunna lämnas åsido. Vidkommande frågan, huruvida förskottsbetalningen bör gälla såväl fysiska som juridiska personer, intager kommittén den ståndpunkten, att systemet bör begränsas till fysiska personer. Inga fördelar vore att vinna genom att utsträcka systemet även till juridiska personer; den skattskyldige juridiske personen har ingen fördel av en förskottsbetalning av skatt, ej heller löper det allmänna några särskilda risker genom att, som nu uppbära skatten i efterhand. Däremot är av synnerlig vikt för kommuner, vilkas huvudsakliga skatteintäkt härflyter från en juridisk person med stor verksamhet, att vid beräknande av skatteintäkten bestämt veta, hur mycket eller hur litet denne skattskyldige är pliktig erlägga. Slutligen behandlar kommittén frågan om övergången till ett nytt system av ovan angiven art. Kommittén berör 1924 års svenska uppbördssakkunnigas förslag, enligt vilket »äldre» skattskyldiga skulle under en övergångstid av fem år få vidkännas en skatteökning med cirka 10 procent årligen, men finner detta system alltför betungande för de »äldre» skattskyldiga; därjämte finner kommittén det svenska förslagets regler rörande särskiljandet av skat-

139 terna från nytillkomna och från äldre skattskyldiga alltför invecklat. Kommittén angiver i stället följande övergångsordning: Man förutsätter att det nya systemet tillämpas från och med den 1 januari 1942 med skyldighet att erlägga förskottsbetalningar från och med denna dag. Vid uppgörandet av budgeterna för 1941/42 har man att räkna med intäkterna av förskotten under första halvåret 1942. Dessa intäkter utgöra med hänsyn till ovan angivna betalningsterminer omkring hälften av ett års skatt och böra alltså täcka hälften av de utgifter för budgetåret 1941/42, som skola gäldas av skattemedel. Den slutliga skatten för detta budgetår, grundad å 1940 års inkomst, behöver då endast uttagas med hälften av det belopp, som skulle hava erfordrats enligt nuvarande system. — Vid debitering av skatt för budgetåret 1942/43 på grundval av 1941 års inkomst går man tillväga på motsvarande sätt endast med iakttagande av att under detta budgetår förskottsbetalningar äga rum hela året och därigenom täckning erhålles för 5/6 av ifrågavarande utgifter. Skatten å 1941 års inkomst skall alltså uttagas med endast x/o av det belopp, som enligt nuvarande ordning skolat debiteras. — Taxeringen för 1943/44 skall grundas å 1942 års inkomst. Under hela sistnämnda år har emellertid erlagts skattebetalning i förskott. Dessa förskott skola avdragas å den debiterade skatten och därmed har det nya systemet helt trätt i kraft. Enligt dessa övergångsbestämmelser skulle 1940 års inkomst bliva belastad med endast 1[2 och 1941 års inkomst med endast Vo av normal skattebörda. Någon verklig lättnad skulle dock de flesta skattebetalare icke härigenom erhålla. Endast om inkomsten starkt växlat mellan dessa båda år och de närmast följande kommer en skattskyldig att märka någon skillnad mot vad enligt nuvarande system är fallet. När kommittén sammanfattar sin uppfattning om det ovan angivna systemet med förskottsbetalning av skatt, sker det med följande ord: »Kommittén är och har under hela sitt arbete varit av den uppfattningen, att en tillfredsställande lösning av det spörsmål, kommittén erhållit i uppdrag att utreda, skulle innebära en mycket önskvärd reform. Kommittén har emellertid under sitt arbete kommit till den enhälliga uppfattningen att genomförandet av ett förskottssystem skulle föra med sig så många praktiska svårigheter och vara ägnat att framkalla så stora betänkligheter, att kommittén icke vågar förorda att en så omfattande nyordning för det närvarande sättes i verket. Det är framförallt det ökade arbetet för taxeringsmyndigheterna och den osäkerhet, förskottssystemet skulle orsaka vid budgetförslags uppgörande i kommunerna, som kommittén finner betänkliga. Kommittén hänvisar i samband härmed till resultatet av reformarbetet i Sverige. Där har under tidsperioden 1924— 1938 två olika kommittéer arbetat med dessa frågor. Resultatet har blivit att tanken på att flytta skatteinbetalningen till inkomståret uppgivits. I stället förberedas reformer som icke bryta systemet med efterskottsbetalning.»

140 Emellertid hava numera bestämmelser utfärdats angående skatteavdrag å lön i vissa fall. Den 19 oktober 1940 har sålunda finans- och tulldepartementet utfärdat »Regler om adgang til ved större ekstraordinaere anleggsarbeider m. v. å anta saerskilt oppkrever vedrorende skattetrekk». Enligt en av departementet den 26 oktober 1940 utfärdad rundskrivelse hava bestämmelserna närmast föranletts av svårigheten att erhålla införsel i lön tillräckligt snabbt och effektivt vid större byggnadsföretag o. dyl. För att säkra skatteinbetalningen från arbetstagare, som uppbära god ersättning men som endast under begränsad tid arbeta vid dylika företag, har departementet ansett bestämmelser böra meddelas om rätt för fylkesmännen att anställa särskilda uppbördsmän vid företagen i fråga. Dessa skulle emellertid ej blott meddela införsel för förfallen skatt utan även äga verkställa avdrag å lön etc. i förskott å blivande skatter. Kostnaderna för denna anordning skulle täckas av de intresserade kommunerna och staten, genom att dessa garantera en inkassogottgörelse beräknad efter storleken av de skattebelopp, som staten och kommunerna på detta sätt erhålla. De särskilda reglerna för förfarandet ifråga äro mycket kortfattade. Då en särskild uppbördsman på angivet sätt blivit anställd, skola alla hänvändelser till och från arbetsgivaren, härunder inbegripet anmälan om arbetsanställning och beslut om och plan för skatteavdrag, sändas genom uppbördsmannen. Uppbördsmannen är befogad att, intill dess annan myndighets beslut inkommer rörande skatteavdrag o. dyl., ålägga arbetsgivaren att avdraga 20 procent å alla utbetalda lönebelopp. Vidare har uppbördsmannen tillerkänts rätt att träffa slutligt avgörande rörande avdragsprocentens storlek beträffande varje enskild löntagare, att meddela befrielse från avdrag o. s. v. Arbetsgivare och arbetstagare äro skyldiga att lämna uppbördsmannen alla de upplysningar, som denne finner nödvändiga för att verkställa avdraget. Uppbördsmannen är berättigad att själv eller genom anställd tjänsteman taga del av arbetsgivarens löneräkenskaper med tillhörande verifikationer. Fylkesmännen har att, efter departementets godkännande, fastställa instruktion för uppbördsmannen samt bestämmer lönen för denne och h a n s eventuella underordnade personal och meddelar föreskrifter om revision m. m. När fylkesmännen finner att nu berörda ordning med särskild u p p bördsman ej längre är erforderlig, kan han besluta om avveckling därav. Departementet bestämmer i varje särskilt fall på vad sätt utgifterna för uppbördsmannens lön, kontorskostnader o. s. v. skola bestridas. Nu berörda regler bära tydlig prägel av att vara tämligen hastigt tillkomna. Någon kunskap om huru de nya reglerna hittills verkat har icke kunnat erhållas.

141 § 6.

Finland.

I. Utmärkande för statsbeskattningen är, att inkomst- och förmögenhetsskatt upptagas av fysiska personer och aktiebolag efter i stort sett samma grunder. A. Fysiska personer. Inkomstskatten utgår enligt en progressiv skala, som från 04 procent för inkomster å 6 000 mark stiger till 20 procent för inkomster över 1 500 000 mark. Inkomster under 6 000 mark beskattas ej. Den beskattningsbara inkomsten bestämmes principiellt med hänsyn till den skattskyldiges nettointäkt, varifrån vissa avdrag få göras. Som inkomst av jordbruksfastighet räknas dock genomsnittliga nettoinkomsten under föregående år från likartade fastigheter inom kommunen. Från den sålunda fastställda inkomsten göres avdrag för bl. a. hälften av under beskattningsåret erlagd inkomst- och förmögenhetsskatt och, om båda makarna varit sysselsatta i förvärvsarbete utom hemmet, hälften av den makes inkomst, som förtjänat minst, dock ej mer än 8 000 mark, samt försäkringsavgifter för den skattskyldige och hans familj, högst 200 mark för en var försäkrad. Vidare avdragas 1 200 mark för varje på grund av försörjningsplikt underhållet barn under 15 år samt för den skattskyldige själv intill 5 000 mark å orter med höga levnadskostnader, om hans inkomst ej överstiger 40 000 mark. Dessutom kan nedsättning av inkomsten, eventuellt fullständig skattefrihet, beviljas vid vissa fall av nedsatt skatteförmåga. Förmögenhetsskatten drabbar förmögenheter över 40 000 mark enligt en progressiv skiktskala. Denna börjar med 0 15 promille av de första 100 000 mark och stiger till 8 promille av förmögenheter, som överstiga 30 miljoner mark. — Enligt lag den 14 december 1935 har inkomst- och förmögenhetsskattelagen ändrats i mera socialt betonad riktning. Barnavdraget — för varje barn under 16 år — har höjts till 2 500 mark. Inkomster under 10 000 mark och förmögenheter under 100 000 mark ha helt befriats, och skatten å de lägsta inkomstskikten har lättats något (0 7 procent å de första 10 000 mark, 16 procent å nästa 5 000 och 3 procent å nästa 15 000). Därjämte har införts en 20 procent ökning av den uträknade skatten för skattskyldiga över 24 år, som icke huvudsakligen underhålla andra närstående än makan. Dock äro de fria, som i minst 16 år fullgjort underhållsskyldighet mot barn. B. För aktiebolagen gäller, som nämnt, i huvudsak samma regler för inkomstbeskattningen som för fysiska personer. Sålunda tillämpas samma progressiva skala. Förutom avdrag för hälften av inkomst- och förmögenhetsskatten sker här en minskning av inkomsten med hälften, dock högst med 4 procent av bolagets förmögenhet. Om bolagets oförminskade inkomst överstiger 12 procent av bolagets förmögenhet, höjes skatten med lika många procent som inkomsten överstiger ifrågavarande 12 procent, dock högst med 100 procent. För förmögenhetsbeskattningen gälla samma principer som beträffande fysiska personer. Dock torde i praxis värderingen av förmögenheten ske efter i viss mån avvikande grunder.

142 Genom de regler, som sålunda gälla, drabbas de större aktiebolagen särskilt hårt av den statliga beskattningen. En reformering av bolagsbeskattningen har länge varit på tal och föreslogs senast 1930 av en enhällig kommitté. Dess förslag, som åsyftade en proportionell inkomstskatt av i normala fall 8 procent samt en progressiv förmögenhetsskatt på maximalt 4 promille, har emellertid ej lett till något resultat. II. Till kommunerna erlägges endast en inkomstskatt, som för såväl fysiska personer som aktiebolag är proportionell. Vid inkomstens uppskattning fortares beträffande inkomst av jordbruksfastighet på samma sätt som vid statsbeskattningen. Därjämte sker ytterligare ett par avvikelser från den allmänna regeln att hänsyn tas till den verkliga nettointäkten. Sålunda får vid beräkning av inkomst av fast egendom ränta å intecknad gäld avdragas endast till ett belopp av 1 500 mark eller, om räntan överstiger 3 000 mark, hälften därav, dock högst 15 000 mark. Därjämte kan vid beräkningen av behållen inkomst av näring, rörelse eller annan fastighet än jordbruksfastighet, taxeringsnämnden med frångående av den skattskyldiges uppskattning fastställa det högre belopp, som med avseende på rörelsens omfattning anses skäligen böra påföras. Från den enligt dessa grunder fastställda inkomsten får avdrag göras för kommunalutskylder. För fysiska personer sker vidare, enligt vad kommunen inom vissa gränser själv fastställer, personliga avdrag för mindre inkomsttagare samt för på grund av försörjningsplikt underhållet barn under 15 år. Statsskatten regleras i lag den 5 december 1924 om inkomst- och förmögenhetsskatt med däri vidtagna ändringar jämte följdförfattningar. Bestämmelserna om den kommunala beskattningen återfinnas dels i förordningen den 15 augusti 1883, innefattande ändringar av förordningen den 8 december 1878 angående kommunalförvaltningen i stad, dels ock i förordningen den 15 juni 1898 angående kommunalförvaltning på landet. Betydelsefulla ändringar hava emellertid vidtagits i dessa förordningar, främst genom lagar den 20 januari 1922 och den 21 december 1923. Genom de nu gällande bestämmelserna om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt har man sökt åstadkomma så stor enhetlighet som möjligt. Ett närmare sammanförande av den statliga och den kommunala beskattningen har länge varit på tal men har ännu ej nått något resultat. Lagberedningen har emellertid efter uppdrag av finansministeriet och justitieministeriet den 15 februari 1934 framlagt ett inom beredningens tredje avdelning utarbetat förslag till skattelag och beskattningslag med därtill hörande promulgationsbestämmelser jämte motiv. Lagberedningen har sedermera i ett den 30 november 1936 framlagt förslag jämte motiv vidtagit vissa ändringar i det tidigare lagförslaget. En av huvudpunkterna i denna beskattningsreform har varit att skapa enhetliga regler för stats- och kommunalskatt samt att sammanföra beskattningen så att den sker samtidigt och verkställes av samma beskattningsorgan. Om lagförslaget yttrar lagberedningen bl. a. följande: 1 1

Bet. med förslag till skattelag, beskattningslag samt lag om införande av dem, 1934, sid. 58.

143 »Enligt lagberedningens förslag komme grunderna för ifrågavarande skatter att, på några få undantag när, vara enahanda. Vid sådant förhållande ha stadgandena rörande grunderna för de båda skatterna kunnat sammanföras i en enda lag, skattelagen. I följd av att fullständigare likhet i avseende å skattegrunderna genomförts, har också beskattningsförfarandet i lagberedningens förslag kunnat nästan helt och hållet förenas, så att för stats- och kommunalbeskattningen skulle användas gemensam skattedeklaration, gemensam skattelängd och gemensamma beskattningsmyndigheter, en beskattningsnämnd och en prövningsnämnd, jämte det till och med debiteringen av de båda skatterna skulle verkställas av sagda gemensamma beskattningsnämnd. Det är därför såväl möjligt som sakenligt, att bestämmelserna angående beskattningens verkställande, vilka nu äro spridda i lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt samt i kommunalförordningarna för städerna och landskommunerna, intagas i en gemensam beskattningslag. Samtliga stadganden rörande statens inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt kommer sålunda att ingå i två lagar: en skattelag och en beskattningslag. Den förstnämnda omfattar alla bestämmelser angående grunderna för dessa skatter, däri inbegripna jämväl stadgandena angående grunderna för beskattning av inkomst från länt- och skogshushållning, fast egendoms beskattningsvärde samt förhöjning av inkomst- och förmögenhetsskatt till staten och av antalet kommunala skattören ävensom efterbeskattning. Enligt lagberedningens förslag höra till skattelagen även stadgandena såväl angående beloppet av inkomst- och förmögenhetsskatt till staten som angående kommunala skattören, av vilka de senare stadgandena hittills ingått i förordningarna angående kommunalförvaltning. I beskattningslagen åter komma att upptagas de bestämmelser, som angå själva beskattningens verkställande och vinnande av rättelse däri samt skatteuppbörden.» Uppbörden av skatt till staten handhaves enligt gällande rätt på landet och i köping av kronofogde samt i stad av stadsstyrelsen, medan uppbörden av kommunalskatten verkställes på landet av kommunalnämnden, i stad av stadsstyrelsen och i köping av köpingsstyrelsen. I praktiken sker emellertid ganska allmänt, i synnerhet vid uppbörden av kommunalskatt i städerna, uppbörd genom förmedling av banker och sparbanker, ehuru därtill i lag ej finnes uttryckligt bemyndigande. Enligt lagberedningens förslag av år 1934 skulle möjlighet givas att överlämna skatteuppbörden åt post- och telegrafverket. Dessutom skulle uppbörden kunna anordnas genom förmedling av banker och sparbanker. Skatteuppbörd

i

förskott.

I Finland är det liksom i Sverige brukligt, att såväl stats- som kommunalskatten får erläggas under flera uppbördsterminer. Sålunda är det vanligt, att statsskatten erlägges i två och kommunalskatten i tre eller fyra omgångar. En jämn fördelning av skatteuppbördstiderna är svår att anordna under årets första hälft, enär beskattningen ej kan vidtaga förrän beskattningsåret gått till ända och dess resultat blivit känt och då verkställandet av beskattningen kräver rundlig tid. I det dubbla syftet att råda bot på denna olägenhet samt att få indrivningen av skatterna tryggad har föreslagits, att en del av skatterna måtte uppbäras redan i förskott.

144 A.

Skatt å utdelning från aktiebolag och å räntor.

I ovannämnda hänseende har dock endast resultat uppnåtts i ett specialfall, nämligen beträffande utdelning av aktiebolags vinst. Inkomst av aktiebolags verksamhet är i allmänhet underkastad dubbelbeskattning: aktiebolag är skattskyldigt för sina inkomster utan att få från dessa avdraga utdelade dividender, och till aktieägares beskattningsbara inkomst räknas jämväl de dividender han uppburit från aktiebolag. Som ovan sagts sker dock vid statsbeskattningen en minskning av aktiebolagens inkomst. I den tidigare lagstiftningen beträffande den statliga beskattningen voro aktieägare emellertid befriade från skatt för dividendutdelningar från bolag, vilka erlade inkomstbevillning. Dylik skattskyldighet infördes genom en förordning den 1 februari 1915 angående kapital- och kupongskatt, vilken skulle gälla för den tid kriget varade. Däri stadgades, att såväl å räntor, vilka utgingo på bankkonton, som å särskilda aktiebolags dividendkuponger vid verkställandet av utdelningen skulle innehållas 5 procent i skatt till staten. Denna beskattning gällde dividendkuponger till aktie i aktiebolag för bedrivande av bank- och industriell rörelse samt järnvägs- och annat företag. Förordningen upphävdes genom lagen den 31 december 1917 angående kapital- och kupongbevillning. Såväl i denna förordning som i den såsom varaktig avsedda lagen den 28 december 1918 angående skatt å ränta och dividend upptogs bestämmelsen om innehållande av 5 procent i skatt å till betalning förfallna dividender samt å bank- och obligationsräntor m. m. Då enligt lagen den 3 augusti 1920 om inkomst- och förmögenhetsskatt allmän inkomstskatt skulle utgå även för dividender, begränsades — genom en särskild lag den 30 december 1921 angående ränte- och dividendskatt, som avutlänning bör erläggas — den särskilda skatten att gälla endast utlänningar. Sistnämnda lag upphävdes år 1926, då i stället utfärdades en nedan närmare berörd lag angående skatt å utdelning. Från aktiebolag erhållna dividender skola dock, som ovan nämnts, fortfarande räknas till de med inkomst- och förmögenhetsskatt belagda inkomsterna. I 11 § 2 p. av 1924 års lag om inkomst- och förmögenhetsskatt säges nämligen blott, att såsom inkomst icke anses vad som erhållits såsom dividend från öppna, kommandit- eller rederibolag. I lagstiftningen angående den kommunala beskattningen har sedan gammalt varit stadgat, att aktiebolag skulle vara underkastade samma skatteplikt som fysiska personer. Sedan den kommunala skattskyldigheten åren 1883 och 1898 blev närmare ordnad, h a r det även funnits ett uttryckligt stadgande därom, att den som lyfter dividend skall för sin dividend beskattas, även om aktiebolaget betalar skatt för den inkomst, ur vilken dividenden utdelas. Vid beräkning av skatteinkomst skola likväl icke göras avdrag, som medgivits endast fysiska personer. Denna ståndpunkt intar jämväl gällande finsk rätt. Vid antagandet av 1924 års lag om inkomst- och förmögenhetsskatt uppmanade riksdagen regeringen att taga under övervägande, huruvida icke upp-

145 börden av skatt å inkomster från dividender kunde anordnas i samband med utbetalningen av dividender, enär »en sådan åtgärd skulle underlätta den fullständiga beskattningen av inkomsterna från dividender och av den i aktiebolag placerade förmögenheten samt skulle göra den särskilda av utlänningar för närvarande erlagda dividendskatten onödig». 1 Detta förslag till beskattning vid källan förstås lättast, då man tager i beaktande att fruktlösa ansträngningar tidigare gjorts för att tvinga samtliga dividendinkomster fram i dagen. Proposition i frågan överlämnades till 1925 års riksdag. Statsrådet hade i sin proposition gått längre än riksdagen hade begärt, i det att statsrådet även föreslagit innehållande av skatt vid utbetalning av ränta vid penninganstalterna, med hänvisande till att tidigare för statsverkets räkning innehållits särskild skatt på ränta samt att i sådant fall skatt på kapitalavkastning för utlänningar kunde helt och hållet upphöra. Statsutskottet föreslog, att hela lagförslaget skulle förkastas, bl. a. efter att hava tagit del av avstyrkande skrivelser från direktionen för sparbankerna i Finland och bankföreningens i Finland styrelse. Utskottet fann t. o. m. för dividend de praktiska svårigheterna så stora, att ett lagförslag icke utan grundligare utredning var genomförbart. För dividendernas vidkommande föreslogo dock vänsterrepre.sentanterna i en reservation, att lagförslaget skulle antagas. Trots statsutskottets avstyrkande betänkande antog riksdagen den 11 december 1925 efter påtryckning av regeringen lagförslaget i den form det hade i nämnda reservation. Den 2 januari 1926 godkändes lagen av presidenten. Särskilda tilllämpningsföreskrifter fastställdes av statsrådet genom beslut den 8 januari 1926. Denna lag angående innehållande av inkomst- och förmögenhetsskatt vid erläggande av dividend, såsom rubriken lyder, ersatte stadgandena i lagen den 30 december 1921 om ränte- och dividendskatt, som av utlänning bör erläggas. Lagens bestämmelser äro i huvudsak följande: När aktiebolag utbetalar eller gottskriver dividend, skall den betalande av dividenden innehålla åtta för hundra såsom avbetalning å inkomst- och förmögenhetsskatt för den, som dividenden tillfaller, vilket belopp i sinom tid skall till statsverket inbetalas. Å innehållandet skall därvid till den, som dividenden tillkommer, utfärdas bevis. Vad sålunda innehållits äger den, som dividenden tillfaller, räkna sig till godo såsom avbetalning å sin inkomst- och förmögenhetsskatt för det år, varunder innehållandet ägt rum. Har å dividend innehållits mera än vad den, som dividenden tillfaller, har att i inkomst- och förmögenhetsskatt för året erlägga, skall det överskjutande beloppet till denna återbetalas, så snart därom framställts yrkande. Straff inträder enligt allmänna strafflagen för den, som med falsk uppgift eller annat svek söker undanhålla statsverket vad han äger att för detsamma innehålla; därjämte är vederbörande skyldig att ersätta statsverket dubbla skadan. 1

Riksdagens svar å prop, nr 66 år 1924, sid. 20.

10—408779.

146 Enligt tillämpningsföreskrifterna skall innehållande icke äga rum från dividend å sådan aktie, som äges av staten eller någon dess inrättning, komm u n eller församling, ej heller från dividend å aktie, vars ägare ä r sådan sammanslutning, anstalt eller stiftelse, som på grund av 6 § i lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt vid senaste beskattning icke blivit beskattad, om häröver till den, som utbetalar dividenden, lämnas bevis, utfärdat å beskattningsnämndens vägnar. De sammanslutningar, som avses i sagda paragraf, äro enskilda järnvägar, barmhärtighets- och undervisningsanstalt samt för främjande av folkupplysning, vetenskap eller konst bildad sammanslutning eller annan sådan sammanslutning, anstalt och stiftelse, vars medel användas uteslutande för allmännyttigt ändamål. Del av mark, som uppkommer vid beräknande av avdrag från dividend, tages icke i betraktande, för så vitt fråga är om belopp, understigande tio penni. I bevis, som bör utfärdas över innehållet avdrag från dividend, skola angivas dividendtagaren, det aktiebolag, vilket utdelar dividenden, för vilken tid den erlägges, dess storlek och det innehållna beloppet ävensom ort och tid för bevisets utfärdande. Beviset bör undertecknas av den, som erlägger dividenden; dock kan detsamma, där dividenden utbetalas av ett aktiebolag eller annan firma, undertecknas av den, som verkställer utbetalningen, med angivande även av firman. Vad aktiebolag ålegat att av utbetald eller gottskriven dividend under halvåret för statsverkets räkning innehålla, skall inom en månad efter halvårets utgång inlevereras till lantränteriet i det län, där bolaget har sin hemort. Tillika skall bifogas uppgift över aktieägare, av vilka skatt icke innehållits, samt över beloppen av till dem erlagda dividender. Till sådan uppgift böra fogas å beskattningsnämndernas vägnar utfärdade bevis angående skattefrihet. Aktiebolag skall inom en månad efter utgången av det halvår, under vilket ordinarie bolagsstämma eller den bolagsstämma, som beslutit om utdelande av dividend, hållits, till landskontoret i det län, där bolaget har sin hemort, inlämna eller per post i frankerat brev insända bestyrkt utdrag ur det vid stämman förda protokollet ävensom andra erforderliga handlingar, utvisande, huruvida beslut fattats om utdelande av dividend och, i så fall, till vilket belopp, antalet till dividend berättigade aktier, det dividendbelopp, som belöper sig på varje aktie, ävensom dagen, från vilken dividend begynt utbetalas. Landskontoret skall årligen inom februari månad insända nämnda handlingar till ordföranden i beskattningsnämnden å den ort, där bolaget har sin hemort. Ordföranden bör granska handlingarna och utan dröjsmål återställa dem till landskontoret, med angivande tillika av de fel han upptäckt. Finner ordföranden, att något bolag underlåtit att inlämna de i 1 momentet nämnda handlingar, skall anmälan jämväl göras därom. Landskontoret åligger att övervaka, att aktiebolagen iakttaga de i lagen och i detta beslut meddelade bestämmelserna om innehållande av skatt vid

147 utbetalning eller gottskrivning av dividend samt om inleverering av innehållna belopp. För att vid uppbörden av inkomst- och förmögenhetsskatt få tillgodoräkna sig vad av dividend innehållits, bör skattskyldig till deklarationen över inkomst och förmögenhet under det år, då innehållandet skett, foga det däröver utfärdade beviset. Där inkomst- och förmögenhetsskatt skall erläggas i två eller flera rater, skall den av dividend innehållna skatten avdragas från det skattebelopp, som bör erläggas vid första uppbörden. Överstiger den innehållna skatten nämnda belopp, skall den överskjutande delen därav avdragas från de skattebelopp, som erläggas vid andra eller, i mån av behov, vid följande uppbörd. Har av dividend innehållits mera än vad den, som dividenden tillfaller, skall erlägga uti inkomst- och förmögenhetsskatt för det år, då innehållandet ägt rum, eller har innehållandet skett från sådan person tillkommande dividend, som det året icke varit skattepliktig, skall det överskjutande eller, i senare fallet, hela det innehållna beloppet återbetalas till vederbörande vid uppbörden av inkomst- och förmögenhetsskatt mot företeende av debetsedeln eller, då vederbörande icke varit skattepliktig, det över innehållandet utfärdade beviset samt intyg av ordföranden i beskattnings- eller prövningsnämnden över skattefrihet. I dessa fall må av ombud icke fordras fullmakt. Finansministeriet kan beträffande stad förordna, att återbetalning må ske även annorlunda än i 1 mom. är stadgat. ö n s k a s återbetalning tidigare än vad nyss sagts, må ansökan därom göras hos landskontoret. Till skattskyldig, som underlåtit att vidfoga deklarationen bevis över innehållen skatt, bör det av dividenden innehållna beloppet efter skatteuppbörden på anhållan genom landskontorets försorg återbetalas, för såvitt han redan erlagt skatt för samma dividend; ansökan härom bör åtföljas av bevis över innehållen skatt, avskrift av deklarationen samt debetsedel eller till riktigheten styrkt avskrift därav. Var, som icke inom stadgad tid till lantränteriet inlevererar, vad för statsverkets räkning bort av dividend innehållas, eller underlåter att inlämna föreskrivna handlingar, straffas, där brottet icke annorstädes är belagt med strängare straff, med högst tjugu dagsböter. I sitt förslag av år 1934 yttrar lagberedningen om denna lag följande: 1 »På grund av sagda rätt inflyter med visshet åtminstone den innehållna delen av inkomst- och förmögenhetsskatten, enär den, som utbetalar dividend, i allmänhet icke torde underlåta att erlägga den till staten. Men en sådan förhandsuppbörd ar torenad med stora olägenheter. Isynnerhet för sådana aktiebolag, vilka ha talrika aktieägare, medför utgivandet av intyg över de innehållna beloppen och deras redovisning till staten mycket besvär och kostnader, vilka ytterligare skulle ökas därest skyldigheten att innehålla skatt, såsom enhetligheten skulle kräva, utsträcktes_jamval_ till kommunalskatten. Skatteuppbördsmännen måste särskilt handhava 1 Bet. med förslag till skattelag, beskattningslag samt lag angående införande av dem 1934 sid. 158. ' '

148 och redovisa för innehållna belopp, vartill ytterligare kommer återbetalandet av de för högt uppburna beloppen. Den skattskyldiga slutligen måste hålla reda på av honom innehållna belopp och angående dem foga intyg vid sin skattedeklaration, därest han önskar få dem på sin debetsedel avkortade från skatten. Med anledning av nämnda olägenheter har lagberedningen i stället för det nuvarande systemet föreslagit ett stadgande därom, att den, som uppbär dividend, bör till den, av vilken dividenden utbetalas, avgiva bevis, upptagande för mottagarens beskattning erforderliga uppgifter. Dessa bevis är aktiebolaget sedan skyldigt att i början av följande år insända till skattenämndens på orten ordförande, vilken översänder dem till vederbörande skattenämnder. På detta sätt blir förfarandet mindre invecklat och klarare, man undviker förhandsuppbörd av en mekaniskt bestämd del av skatten och alla därav föranledda besvär, och vederbörande skattenämnd erhåller uppgift om de dividendinkomster, vilka vid beskattningen skola beaktas, så att de ej kunna undgå beskattning. Vid uppbärandet av dividend kan dess mottagare jämförelsevis lätt giva det fordrade beviset, därest vederbörliga blanketter för ändamålet tillhandahållas. Av naturliga skäl kan det föreslagna förfarandet gälla blott inhemska bolags och andelslags dividender och av praktiska skäl borde det ej heller utsträckas till sådana fall, i vilka den uppburna dividendinkomsten ej stiger till minst 100 mark. Den skyldighet att avgiva bevis och att anmäla inkomsttagaren för skattenämnden, som föreslagits beträffande uppburna dividender, kan lämpligen iakttagas jämväl i fråga om utdelning från inhemskt aktiebolag eller andelslag vid dess upplösning och nedsättning av kapitalet, så ock beträffande vinster å penninglotterier. Till varulotterier har den däremot icke ansetts kunna utsträckas, enär det vid dessa är svårt att få vinsternas värde utrett. Den som på varulotteri får en så betydande vinst, att den inverkar på beskattningen, är naturligtvis enligt de allmänna stadgandena skyldig att uppgiva den i sin skattedeklaration, på samma sätt som även mottagare av dividend och penninglotterivinst oberoende av förberörda särskilda medel för utrönande av dessa inkomster.» I a n l e d n i n g av a t t vissa a n m ä r k n i n g a r r i k t a t s m o t l a g b e r e d n i n g e n s n u n ä m n d a förslag till n y a regler a n g å e n d e i n n e h å l l a n d e av s k a t t vid erlägg a n d e a v d i v i d e n d , h a r l a g b e r e d n i n g e n vid f ö r n y a d p r ö v n i n g i ett den 30 n o v e m b e r 1936 f r a m l a g t b e t ä n k a n d e a n s e t t s k ä l föreligga a t t ej blott i p r i n cip låta det n u g ä l l a n d e s y s t e m e t k v a r s t å u t a n ä v e n u t v i d g a d e t s a m m a a t t avse j ä m v ä l r ä n t a , s o m u t b e t a l a t s eller gottskrivits a v b a n k eller a n n a n p e n n i n g a n s t a l t s a m t vinst å p e n n i n g l o t t e r i eller p r e m i e o b l i g a t i o n . F ö r så vitt p å d e t t a sätt i n n e h å l l i t s m e r a ä n s o m s k a l l b e t a l a s i skatt, v o r e enligt lagb e r e d n i n g e n s m e n i n g visserligen r i k t i g t a t t gottgöra r ä n t a , m e n l a g b e r e d n i n g e n f r a m h å l l e r att d e t t a s k u l l e vid v e r k s t ä l l i g h e t e n bliva så b e s v ä r l i g t , a t t t i l l ä m p n i n g e n av h e l a s y s t e m e t d ä r i g e n o m omöjliggjordes. 1 Enligt l a g b e r e d n i n g e n s sist b e r ö r d a förslag skulle, d å a k t i e b o l a g u t b e t a l a r eller gottskriver d i v i d e n d eller b a n k - eller a n n a n p e n n i n g i n r ä t t n i n g r ä n t a å t a n d r a ä n s å d a n a m o t t a g a r e , v i l k a icke ä r o s k a t t s k y l d i g a , u t b e t a l a r e n i n n e h å l l a tio för h u n d r a . Över i n n e h å l l a n d e t skall åt dividend- eller r ä n t e t a g a r e n l ä m n a s intyg och det i n n e h å l l n a b e l o p p e t erläggas till staten. I n n e h å l l e t b e l o p p skulle r ä k n a s s å s o m a v k o r t n i n g p å v e d e r b ö r a n d e s i n k o m s t - och förm ö g e n h e t s s k a t t för det å r e t eller vid s k a t t e u p p b ö r d e n r e s t i t u e r a s till h o n o m 1

Bet. med förslag till skattelag, beskattningslag samt lag angående införandet av dem, 1936, sid. 26.

149 i den mån han icke vore skyldig att erlägga nämnda skatt. Den, vilken skulle innehålla medel, skulle vara ansvarig för erläggandet till staten av det belopp, som borde innehållas. Vad som sålunda föreslagits angående dividend och ränta, skulle äga motsvarande tillämpning jämväl på andel, som utdelas, då inhemskt aktiebolag eller andelslag upplöses eller sänker aktie- eller andelskapitalet, så ock på vinst, som erhållits på penninglotteri eller premieobligation. För att vid uppbörden av inkomst- och förmögenhetsskatt få räkna sig till godo vad som innehållits, borde av skattskyldig intyg över innehållandet fogas till skattedeklarationen över inkomst och förmögenhet för det år, då innehållandet skett. En finsk vetenskapsman har närmare redogjort för verkningarna av skatten å utdelningar; 1 härav må återgivas följande: »Då lagstiftaren hos oss i lagen av den 2 jan. 1926 försökte genomföra beskattningen vid källan med avseende å dividendinkomsterna, ställde man sig på många håll rätt tveksam till ändamålsenligheten av ett sådant förfarande. Det är därför av intresse att undersöka, huru denna lag blivit genomförd. Enligt den officiella skattestatistik, som bygger på 1929 års inkomster, steg den för dividend innehållna skatten till c:a 30 8 miljoner, av vilken summa 264 miljoner mark kommo på de enskilda personernas andel. Enligt de av statistiska centralbyrån på basen av 'dividendskatten' utförda beräkningarna skulle dessa skattebelopp motsvaras av dividendinkomster p å resp. 3854 miljoner och 3305 miljoner mark. Uppdela vi denna summa för de fysiska personerna på inkomstklasser och sätta summorna i relation till samtliga beskattade inkomster, komma vi till följande resultat. Inkomstklass (enligt de beskattade inkomsterna) mark 6D00— 8 900 9 000— 14 900 15 000— 29 900 30 000— 44 900 45 000— 59 900 60 000 — 74 900 75 000 — 89 900 90 000— 134 900 135 000— 179 900 180 000— 359 000 360 000— 539 900 540 000— 899 900 900 000—;t 499 900 1 500 000—

Beskattade inkomster 1 000 mark 2 286 108-9 2 373 6 0 1 2 2 989 811-1 858 346-1 531 310-7 330 840 8 235 5 6 5 4 404 777-2 179 393-3 306 833-6 98 950-5 86 603-7 57 9 3 3 7 49 836-8 Summa 10 789 913'o

1 2

Beräknade dividendinkomster 1 000 mark 1 920-5 3 391-1 11436-7 9 785-0 13 972-3 12 348-9 13 492-1 33 242-0 26 462-7 66 222-2 32 148-7 39 461-7 24 331-4 33 034-3 2

321 249-6

De senare i procent av de förra o-i o-i 0-4 1-1 2-6 3-7 5-7 8-2

14-8 21-6 32-5 45-6 42-0 66-3 3o

Lindberg, Utvecklingen av den allmänna inkomstskatten i Finlands skattesystem, 1934, sid. 339. (Häri ingå naturligtvis icke de skatter, som restituerats åt personer, helt befriade från skatt.)

150 Man lägger märke till, huru oerhört liten del av inkomsterna (3.0 procent), som träffas på detta sätt vid källan och bliva effektivt dragna in under beskattningen. Saken kommer dock i en annan belysning, då man finner, att största delen av dividendinkomsterna tillfaller de största inkomsttagarna, som annars äro synnerligen svåra att kontrollera. Dessutom äro just dividendinkomsterna dessa inkomsttagares nära nog viktigaste inkomster. Innehållandet av skatten på dividend skulle sålunda hava en viktig mission att fylla. Likväl förminskas nyttan härav avsevärt — åtminstone i förhållande till de uppoffringar, som detta uppbördssätt kräver — därigenom, att just i de klasser, som med avseeende på dividendinkomsterna spela en mera betydande roll (över 135 000 mark), de i skatteskalan fastställda skattesatserna överstiga den procentsats (8 procent), som innehålles vid dividendutbetalningen. Detta kan självfallet utgöra en frestelse för de största inkomsttagarna. Man måste därför fastställa, alt den s. k. dividendskatten är av relativt ringa betydelse för vår inkomstskatt, även om man härmed ingalunda vill bestrida det principiellt riktiga i beskattningen vid källan.» Samma författare har sammanfattat sitt omdöme om lagstiftningen ifråga sålunda: 1 »Man inskränkte sig icke till att uppfordra aktiebolagen till uppgiftsskyldighet för sina aktionärer, utan tvang dem dessutom direkt under sträng kontroll att medverka vid skatteuppbörden. Här föreligger en beskattning vid källan i dess mest renodlade form. Skall man ur principiell synpunkt bedöma detta stadgande, måste man först betrakta saken ur statens synpunkt. Det kan icke råda något tvivel därom, att icke ett sådant förfaringssätt är till en viss gräns synnerligen effektivt, med beaktande av att dessa inkomster annars måste anses synnerligen svåra att kontrollera. Därtill kommer, att staten mycket snabbare kan uppbära skatten för inkomsterna, d. v. s. just när dessa inflyta. Men de skattskyldiga kunna allt annat än rosa marknaden; en sådan beskattning innebär ett räntefritt lån till staten. Dessutom använder staten hänsynslöst gentemot bolagen sin maktställning. Enligt principerna för den organiska statsuppfattningen kan visserligen ett konsekvent utnyttjande av källans beskattning icke fördömas — om icke som hos oss endast ett fåtal måste böja sig under sådana maktanspråk från statens sida.» B.

Förslag till skatteuppbörd

i

förskott.

Beträffande skatteuppbörd i förskott hava även andra förslag uppkommit. Sålunda har regeringen i proposition av år 1928 (Nr 26) angående lagstiftningen om inkomst- och förmögenhets- samt kommunalbeskattning föreslagit en sådan förskottsuppbörd, vilken skulle verkställas först sedan beskattningsåret gått till ända, men innan skatten slutligt fastställts. Enligt 1

Lindberg, sid. 324.

151 denna proposition skulle en del av inkomst- och förmögenhetsskatten till staten, sammanlagt högst hälften av i samma kommun senast debiterad skatt, därest denna utgör minst 200 mark, uppbäras i förskott under förra hälften av beskattningsåret och sedan avkortas från den senare fastställda skatten. Har i förskottsbetalning högre belopp blivit innehållet, än vartill skatten sedan stiger, skulle det överskjutande återbäras. Ett liknande förskottsbetalningssystem skulle kommunens fullmäktige berättigas taga i bruk jämväl vid kommunalbeskattningen. Förslaget motiverades i propositionen på följande sätt: »Såväl för statens som särskilt för kommuns ekonomi är det till fördel, om skattmedlen delvis inflyta redan under förra hälften av året, och för de skattskyldiga är skattebetalningen mindre betungande, om den kan ske i flere rater och på olika tider av året. Likaså vore det ur synpunkten av statens och kommuns samt stundom även de skattskyldigas intressen önskligt, att skatteuppbörden skulle verkställas snarast möjligt efter det den inkomst erhållits, på grund av vilken skatten debiterats, ty ju längre tid hinner förgå från inkomstens förvärvande till skatteuppbörden, desto flera skattskyldiga hava under mellantiden kunnat flytta till annan ort, vilket försvårar skattens indrivning, eller ock avlida eller råka uti sämre ekonomisk ställning, varvid skatten kan bliva helt och hållet eller delvis ogulden eller dess erläggande bliva för den skattskyldiga mycket betungande.» Vid 1928 års riksdag vann ej det i propositionen ingående förslaget om indrivande av skatter i förskott understöd. Statsutskottet ansåg varken nödigt eller skäligt, att inkomst- och förmögenhetsskatt skulle uppbäras redan innan skattenämnden fastställt skatterna, utan uteslöt stadgandena därom ur lagförslaget. Däremot förordade utskottet förslaget därom, att kommunens fullmäktige kunde besluta angående kommunalskattens uppbärande i förskott, dock sålunda att användandet av denna rätt skulle begränsas till sådana fall, då uppbörden av kommunalskatten av någon anledning fördröjts så, att den ej kunnat verkställas i vanlig tid. I ett inom finansministeriet år 1933 utarbetat förslag angående innehållande av skatt å lön har åter, jämte innehållande av lön, varom vidare blir tal här nedan, föreslagits, att såväl statsskatt som kommunalskatt i allmänhet skulle uppbäras i förskott redan under loppet av skatteåret. Enligt detta förslag skulle de skattskyldiga åläggas att redan under loppet av skatteåret erlägga skatteinbetalningar, vilkas belopp vore beroende av den under föregående år erlagda skatten. Skattskyldiga, med undantag av löntagare, borde erlägga förskottsbetalning kvartalsvis å det skattebelopp, som för dem senare komme att fastställas. Av löntagarna åter skulle skatten innehållas vid lönebetalningen, såsom i det följande anföres. På detta sätt ansåg man, liksom även i 1928 års proposition, att indrivningen av skatten skulle bli tryggad. Tillika skulle därigenom även innehållandet av skatt å lön underlättas. Löntagarna, av vilka skatten helt och hållet eller till största delen skulle uttagas redan under det år, under vilket de erhålla sin skattbara lön, komme annars i en sämre ställning än övriga skattskyldiga, vilka ej skulle behöva betala sin skatt förrän följande år.

152 I lagberedningens förslag har förslaget om förskottsuppbörd icke upptagits. Lagberedningen yttrar härom följande: 1 »Nämnda förfarande skulle visserligen för staten och kommunen medföra den fördelen, att dessa finge sin skatt tidigare och bättre indriven. Men denna fördel skulle ernås på bekostnad av beskattningens säkerhet och rättvisa. Skatten skulle uttagas, förrän betalarens skattskyldighet officiellt fastställts. Den skulle uttagas, enligt beskattningen för föregående år, på grund av fiktiva och icke verkliga inkomster. Sålunda kunde skatt bliva erlagd i sådana fall, i vilka sedermera vid beskattningen befunnes, att betalaren ej alls är skattskyldig eller åtminstone icke pliktig att erlägga så mycket, som av honom i förskott uttagits. Härav skulle åter följa nödvändigheten att återbetala det som för mycket i skatt uppburits. Om förskottsuppbörd verkställes redan under loppet av skatteåret, kan skatten komma att drabba inkomster, som betalaren ej definitivt haft och måhända ej ens kommer att hava. Nämnda möjlighet undvikes visserligen, om förskottsuppbörden verkställes först efter skatteårets utgång under början av beskattningsåret. Men därvid minskas även den eftersträvade säkerheten att få skatten indriven, och likväl kommer man ej ifrån, att av betalaren uttages skatt utan att hans skattskyldighet och skattebeloppet äro officiellt fastställda, och ehuru man ej kan veta, huruvida för dem finnes hållbar grund eller ej. Vid sådant förhållande har lagberedningen icke kunnat föreslå, att uppbörd av skatt skulle i förskott verkställas under skatteåret eller ens under början av beskattningsåret.» Innehållande

av

skatt

å

lön.

I Finland är angående innehållande av skatt å lön icke stadgat i lag. Endast såsom en frivillig åtgärd har detta i en del stora affärer anordnats för hos dem anställda. Ett vid affären inrättat intressekontor åtar sig därvid bland annat att för löntagare, vilka önska sådant, erlägga skatter och innehåller för sådant ändamål antingen i förskott eller efteråt medel vid utbetalning av löner. Yrkanden och förslag hava dock framställts om ett allmänt obligatoriskt innehållande av lön för skattebetalning. Sådana hava särskilt framställts av kommittén Kunnallistaloudellinen neuvottelukunta (ungefär = kommunalekonomiska rådet) i ett betänkande av den 17 december 1932 (1933 Nr 1) och, i anslutning därtill, i en av riksdagen år 1932 godkänd hemställan samt i finansministeriets ovannämnda förslag av år 1933. Dessa förslag hava föranletts därav, att skatter årligen redan en längre tid i hög grad blivit utestående i synnerhet i landskommuner, och under inverkan av ekonomiska depressionstider ha de oguldna skatterna på ett skrämmande sätt tillväxt. Orsaken härtill har ansetts vara bland annat den, att det finnes en stor mängd sådana arbetsföra personer med jämförelsevis god inkomst, av vilka man på grund av täta ombyten av arbets- och vistelseort icke lyckas få skatterna indrivna. För avhjälpande av ifrågavarande missförhållande föreslår kommittén Kunnallistaloudellinen neuvottelukunta, att den, som utbetalar lön, skulle åläggas innehålla å den till betalning utfallande lönen t. ex. 8 procent till be1

F. bet. 1934, sid. 172.

153 talning av den kommunalskatt, som komme att påföras löntagaren. Fördenskull skulle löntagaren årligen anskaffa en skattebok, i vilken nämndes hans namn samt beskattningsorten för hans personliga inkomster. Vid varje utbetalning av lön skulle den betalande i boken, till det innehållna beloppets värde, fästa skattemärken, vilka skulle hållas till salu av en särskild skattebyrå, genom kommunalbyråer m. fl. försäljare. Efter årets förlopp borde skatteboken, i vilken kommunalbyrå som helst, utbytas mot en ny. De använda skatteböckerna skulle byrån insända till i boken antecknad beskattningsort. Denna kommun finge på grund av boken från skattebyrån lyfta det belopp, som motsvarade skattemärkenas värde, och låta anteckna den innehållna skatten i uppbördsboken. Det återstående skattebeloppet skulle vid skatteuppbörden erläggas och det, som innehållits utöver skattens belopp, återbäras. Riksdagens hemställan av år 1932 avsåg, att regeringen skulle till prövningupptaga frågan om åstadkommande av sådana ändringar i de nuvarande skattelagarna, att arbetsgivare, med rätt att innehålla en skatterna motsvarande del av sina arbetares avlöning, förpliktades att ansvara för betalningen av deras skatter, och att regeringen i sinom tid skulle överlämna proposition härom till riksdagen. Huru innehållandet skulle verkställas, nämndes ej närmare i riksdagens beslut. Det i finansministeriet utarbetade förslaget i frågan förutsätter, att om innehållande av skatt å lön införes, borde såväl inkomst- och förmögenhetsskatt till staten som kommunalskatten innehållas, och det innehållna beloppet skulle för lågt avlönade utgöra slutlig beskattning, för övriga åter förskottsuppbörd på den skatt, som framdeles skulle fastställas. Av dem, för vilka innehållandet av lön utgjorde slutlig beskattning, skulle på samma sätt uppbäras till kommunalbeskattningen anslutna skatter till särskilda samhällen och kyrkoutskylder. Löntagare, vilka varje kalendermånad under skatteåret i lön erhållit högst 1 500 mark och vilkas övriga skattbara inkomster under året utgjort högst 1 000 mark och förmögenhet högst 100 000 mark, skulle enligt förslaget ej alls beskattas vid den egentliga beskattningen, utan de innehållna lönebeloppen betraktades såsom deras slutliga skatt. För övriga skattskyldiga skulle de innehållna lönebeloppen däremot utgöra blott i förskott uttagna avkortningar på de skatter, vilka sedan vid den egentliga beskattningen fastställdes för dem. Fördenskull borde skattenämnden även särskilt uträkna, huru mycket statsskatt och huru mycket kommunalskatt av envar sådan skattskyldig å lönen innehållits, varemot denna uträkning ej behövde verkställas beträffande det, som å små löner innehållits. Lönebetalaren borde månatligen vid lönens utbetalning innehålla å lönen ett gemensamt belopp för statsskatt och kommunalskatt. Innehållandet skulle av arbetsgivaren verkställas på grund av officiella tabeller och ett för varje löntagare årligen utfärdat skattekort. För de båda löntagargrupperna skulle finnas särskilda tabeller. De å tabellen för lågt avlönade, d. v. s. sådana som erhålla högst 1 500 mark i må-

154 nåden, upptagna skatterna beräknades sålunda, att från den årsinkomst, som motsvarade den faktiska månadsinkomsten, skulle avdragas grundavdrag och barnavdrag samt för eventuella andra avdrag å inkomsterna 1 000 mark. Å den sålunda reducerade inkomsten skulle inkomst- och förmögenhetsskatt uttagas enligt den allmänna skalan, kommunalskatt åter enligt det procenttal, som under närmast föregående år utgått för skattöre. Det härigenom uppkommande sammanlagda belopp, som skulle innehållas, utrönte arbetsgivaren sålunda, att han å en tabell i den kolumn, vilken upptoge det barnantal löntagarens skattebrev utvisade, uppsökte den reducerade skattbara årsinkomst, som motsvarade löntagarens faktiska månadslön, och å en annan tabell i kolumnen för vederbörande procent (2—12 procent) det mot sagda reducerade årsinkomst svarande belopp, som för månad skulle innehållas. Den förskottsbetalning, som för den andra, de högre avlönade löntagarnas grupp skulle för månad innehållas, finge lönebetalaren likaså uppsöka ur olika tabeller. De borde uträknas sålunda, att i inkomst- och förmögenhetsskatt skulle innehållas så många hela procent minskade med en procent, som i skatt skulle erläggas för motsvarande för år uträknade inkomst, samt i kommunalskatt så många hela procent minskade med två, som i denna skatt uti samma kommun för inkomst erlagts det närmast föregående året, för vardera skatten likväl minst 1 procent. Båda skatterna, för vilka de nämnda avdragsprocenterna vore beräknade att motsvara medgivna avdrag å inkomsterna, vore i tabellerna städse inbegripna i ett gemensamt för innehållande avsett belopp. över de månatligen innehållna beloppen vore lönebetalaren skyldig att till skattenämnden insända två förteckningar, den ena upptagande dem, vilkas månadslön utgjort högst 1 500 mark, den andra dem, som erhållit större månadslön. Förteckningarna skulle granskas i skattenämnden och med anledning av fel fordras tilläggsbetalningar eller det överdebiterade återsändas för restitution samt förteckningarna sedermera insändas till länsstyrelsen. De innehållna skatterna borde lönebetalaren, då enligt ifrågavarande förslag skattemärken ej förekomme, inom 15 dagar efter månadens utgång insända till den myndighet, till vilken inkomst- och förmögenhetsskatt skall erläggas, alltså på landet till kronofogden och i stad till de kommunala skatteuppbördsmyndigheterna. De medel, vilka sålunda genom innehållande av lön influtit, skulle av länsstyrelsen med stöd av förteckningarna över de innehållna beloppen fördelas mellan staten och kommunen. Det som innehållits från löner, uppgående till högst 1 500 mark i månaden, skulle fördelas sålunda, att för hela kommunen alla oavkortade löner, för vilka sådant innehållande ägt rum, sammanräknades, därifrån avdroges det sammanlagda beloppet av inkomstavdrag (för barn och underhåll av anhöriga i medeltal). Från återstoden skulle för kommunens räkning avskiljas så många procent, som i kommunalskatt å lönerna innehållits, och resten tillfalla staten. Av det belopp åter, som in-

155 n o h å l l i t s å l ö n e r ö v e r s t i g a n d e 1 500 m a r k , skulle d e n k o m m u n t i l l k o m m a n d e a n d e l e n b e r ä k n a s m e d stöd av s a m m a p r o c e n t t a l av dessa l ö n e r s s a m m a n r ä k n a d e b e l o p p , s o m blivit följt vid i n n e h å l l a n d e t av l ö n e r n a , och s t a t e n skulle erhålla återstoden. O m s a m m a p e r s o n e r h å l l i t lön i a n n a n k o m m u n ä n å sin egentliga b e s k a t t n i n g s o r t eller vid olika t i d e r u n d e r l o p p e t a v s k a t t e å r e t i olika k o m m u n e r o c h a v h o n o m s å l u n d a i d e m ä v e n i n n e h å l l i t s skatt, b o r d e d e n i n n e h å l l n a k o m m u n a l s k a t t e n egentligen tillfalla k o m m u n e n p å b e s k a t t n i n g s o r t e n . Men för u n d v i k a n d e av s v å r i g h e t e r skulle enligt förslaget likväl i n n e h å l l e n k o m m u n a l s k a t t å d e r a s löner, vilka a n n a r s ej alls b e s k a t t a d e s , u t g å till den k o m m u n , i vilken d e n blivit i n n e h å l l e n . O m å t e r d e n i n n e h å l l n a s k a t t e n u t g j o r d e b l o t t f ö r s k o t t p å d e n s k a t t , s o m vid d e n egentliga b e s k a t t n i n g e n b e s t ä m d e s , b o r d e en s å d a n i n n e h å l l e n s k a t t i n s ä n d a s till d e n k o m m u n , d ä r d e n egentliga b e s k a t t n i n g e n v e r k s t ä l l d e s . L a g b e r e d n i n g e n h a r icke i sitt förslag u p p t a g i t n å g o t s t a d g a n d e o m i n n e h å l l a n d e av s k a t t å lön. O m skälet h ä r t i l l y t t r a r l a g b e r e d n i n g e n f ö l j a n d e : 1 »Vid prövning av möjligheten och önskvärdheten därav har lagberedningen kommit till den uppfattningen, att ett sådant uppbördssätt skulle medföra synnerligen stora svårigheter och likväl icke leda till tillfredsställande resultat. Innehålles kommunalskatten tillsammans med statsskatten, uppstå svårigheter att riktigt fördela den förra mellan kommunerna, oavsett den omständigheten, att skatter från den kommun, där skatten innehållits och vilken erhållit penningarna, ofta borde sändas till andra kommuner. Försändningssvårigheterna kunna ej avlägsnas därigenom, att den av löntagaren innehållna skatten skulle gå till den kommun, där lönen innehållits, enär denna kommun är en annan än beskattningsorten för Övriga inkomster. Och försöker man begränsa detta undantag till inkomster, understigande något visst belopp, kan av de skattskyldiga innehållen kommunalskatt gå för några månader dit, där lönen blivit innehållen, men för andra månader till den kommun, vilken är beskattningsorten för deras personliga inkomster och dit alla av andra, högre avlönade innehållna skatter skola insändas. Därigenom skulle uppkomma en fullständig oreda, då det icke finnes skäl att ändra den tidigare stadgade beskattningsorten för personliga inkomster, ej heller den för inkomster av fastighet eller näring. Jämväl fördelningen av de innehållna skattebeloppen mellan staten och kommunen skulle medföra mycket arbete och komme, även om fel ej skulle begås, icke att bliva noggrann, delvis baserad som den är på uppskattade medeltal. För fördelningen mellan stat och kommun, liksom ock för fördelningen mellan kommunerna och för hela innehållandet av lön är det svårt att finna en hållbar grund. Såsom sådan lämpar sig icke skillnaden mellan löner, understigande eller överstigande ett visst belopp, av vilka de förra skulle beskattas blott genom innehållande av lön, å de senare innehållas förskott på en skatt, som särskilt skall fastställas. Innehålles skatten och fördelas mellan stat och kommun samt mellan olika kommuner månatligen, är det under skatteåret ej ännu möjligt att veta, till vilkendera gruppen den skattskyldiga enligt inkomsten för hela året kommer att höra. Om han exempelvis under årets första månader haft lön, som understigit gränsbeloppet, och av honom sålunda bort innehållas en del av lönen såsom slutlig skatt, kunde han för följande månader i samma eller i andra kommuner haft så stor inkomst, att av honom för densamma bort innehållas blott förskott och han 1

F. bet. 1934, sid. 175.

156 för hela året kan ha eller icke ha haft ett inkomstbelopp, som bort särskilt beskattas. Isynnerhet vid kommunalbeskattning är ifrågavarande system svårt att tillämpa. Kommunalskattens storlek, dess för skattöre, d. v. s. inkomst av 100 mark, utgående belopp, är efter kommunens behov och mängden betalande skattören synnerligen växlande i olika kommuner och under olika år, och vid innehållandet av lön är det ännu icke bekant, huru mycket för skattöre överhuvud för skatteåret kommer att uttagas. Det kan sålunda icke stadgas, att å lön i kommunalskatt skall innehållas ett fast belopp, t. ex. 8 procent, såsom Kunnallistaloudellinen neuvottelulautakunta (kommunalekonomiska underhandlingsnämnden) föreslagit. Ty då den för skattöre utgående skatten t. ex. för år 1927 varierade, frånsett undantagsfall, mellan 2 och 12 procent, måste i mången kommun, där skatten är förhållandevis låg, till nästan alla löntagare återbäras av dem innehållen skatt. Att ej heller föregående års skatteprocent, minskad med t. ex. 2 procent, är tillfredsställande, framgår av det ytterlighetsfall, att det finnes kommuner, i vilka hela skatten ej stigit till mer än 2 procent, och att i dem sålunda efter en minskning av 2 procent ej skulle återstå något procenttal, enligt vilket skatten borde beräknas. En annan svårighet kommer sig därav, att den kommunalskatt, som för skattöre skall erläggas, ej sällan kan vara kännbart större eller mindre än under det föregående året. Skulle detta belopp å lönen innehållas och sålunda för en stor del av löntagarna bliva slutlig skatt, vore deras skatt oberoende därav, huru mycket av den erforderliga skatteinkomsten, efter fördelning mellan alla skattören, bör för varje skattöre erläggas, och för olika skattskyldiga utginge sålunda ett olika stort belopp för skattöre. På detta sätt uppkomme en från den stadgade försnillningen 1 av skattebördan avvikande orättvisa. För den skattskyldiga bleve den genom innehållande av lön vare sig till staten eller kommunen utgående skatten orättvis jämväl såtillvida, att den uttoges av de skattskyldiga redan under loppet av skatteåret och förrän den för det året skattbara inkomsten i sin helhet erhållits och blivit känd, medan övriga skattskyldiga skulle erlägga sin skatt för densamma först följande år. Denna orättvisa vore synnerligen kännbar i det fall, att skattskyldigheten ej alls blir officiellt fastställd, utan definitivt beroende av lönebetalarens, arbetsgivarens, åtgärder. Kommer härtill, att lönen innehålles, enligt invecklade beräkningar och tabeller, kan den skattskyldige icke hava visshet om, att skatten är riktigt fastställd. Detta måste i vidsträckta kretsar försvaga det även annars bristande förtroendet till det berättigade och rättvisa i beskattningen. För upphjälpande av saken är det icke nog, att den skattskyldiga genom att anlita särskild ansökan kan få sin skatt fastställd vid den egentliga beskattningen. Oriktig beskattning kan även föranledas därav, att uträkningen av den skatt, som skall innehållas, även om den sker på grund av officiella tabeller, för mången lönebetalare är allt för svår och invecklad. Faran av godtycke ökas ytterligare, om bestämmandet av tiden för lönens innehållande och av det belopp, som skall innehållas, i vissa fall överlämnas åt arbetsgivaren själv. De missförhållanden, för vilka ovan redogjorts, motvägas på intet sätt för den skattskyldige därav, att utjämningen av skattetungan gör den mindre kännbar och att han befrias från avgivande av skattedeklaration och från att infinna sig vid skatteuppbörden, helst skatteuppbörden dels redan ordnats, dels ännu kan ordnas bekvämare än förr. För arbetsgivare skulle innehållandet av skatt å lön förorsaka vida mera besvär och olägenheter, än vad honom annars för beskattningen åsamkas. 1

Skall uppenbarligen vara »fördelningen*.

157 Enligt gällande lag fordras ej av arbetsgivare beträffande erlagda löner och löntagare för inkomst- och förmögenhetsskatten vidare än att han lämnar en uppgift för den årliga beskattningen. Har arbetsgivaren haft mindre än fem arbetare eller rör saken kommunalskatten, behöver ingen uppgift lämnas utan särskild anmaning. Om innehållande av skatt å lön toges i bruk, vore envar lönebetalare tvungen att flere gånger om året verkställa innehållande av lön efter detaljerade beräkningar för varje löntagare, lämna förteckningar över de innehållna lönerna och att till myndigheterna erlägga de skatter han innehållit samt de tilläggsbetalningar, som med anledning av granskning av nämnda förteckningar måhända fordras, eller att förmedla återbetalningen av överdebiterade medel. Nämnda skyldigheter skulle ingalunda underlättas, om lönebetalaren, vare sig denna är staten, kommun, församling eller enskild arbetsgivare, ägde jämväl för sina funktionärer ansvara för att innehållet av skatt på ett sakenligt sätt verkställes. Från lönebetalarnas sida har förslaget om innehållande av skatt å lön mötts av sträng kritik även i Sverige. De sakkunniga, vilka hade tillsatts för att överväga åtgärder för åstadkommande av en rationell skatteuppbörd, förordade i sitt betänkande av den 30 juni 1929, att å lönen för i statens, kommuns eller enskildas tjänst anställda skattskyldiga månatligen skulle innehållas VIÖ av skatten för föregående år och att lönebetalaren ägde insända de innehållna medlen till skatteuppbördsmyndigheterna. Men bland andra Sveriges industriförbund, Sveriges bankförening och Stockholms handelskammare anförde i ett till kommerskollegiet avgivet gemensamt utlåtande, att förpliktandet av lönebetalarna att för skattebetalning innehålla och till skatteuppbördsmyndigheterna redovisa en del av i deras tjänst anställda personers lön skulle för arbetsgivarna medföra avsevärda kostnader och stort besvär, varförutom ett sådant system vore ägnat att föranleda tvistigheter mellan arbetsgivarna och arbetarna. För beskattningsmyndigheterna skulle kontrollen över vad av arbetsgivarna innehållits ävensom övriga av innehållandet föranledda åligganden medföra en synnerligen stor ökning av arbetet. Särskilt såvitt det innehållna beloppet skulle utgöra förskott på en skatt, som framdeles bestämmes, bleve fastställandet av skatten mera invecklat, enär de innehållna beloppen måste beräknas skilt för statsskatten och skilt för kommunalskatten samt från båda avdragas. De lågt avlönade, för vilka den innehållna lönen skulle utgöra slutlig skatt, behövde skattenämnden däremot i allmänhet ej särskilt beskatta och befriades sålunda från en avsevärd arbetsbörda, även om dessa borde på anhållan särskilt beskattas och de å deras lön innehållna beloppen i skattenämnden kontrolleras. Många till denna grupp av skattskyldiga hörande beskattas likväl redan nu, isynnerhet i de större städerna, genom ett föga invecklat förfarande klassvis sålunda, att t. ex. alla hembiträden, alla torghandlande m. fl. d., vilka vanligen ha lika stora inkomster, i allmänhet påföras ett lika stort skattebelopp, därest icke särskild anledning för avvikelse härutinnan förefinnes. För den till erhållande av skatt berättigade, för offentliga samhällen, skulle genom innehållandet av skatt å lön ernås uppenbara fördelar. Skatteinkomsten skulle inflyta jämnare under hela året och särskilt kunna användas för kassautgifter jämväl under början av året, skatteindrivningen skulle ej ske långt efter det den inkomst erhållits, på vilken skatten grundar sig, och indrivningen av skatten bleve bättre tryggad. För ernående av den förstnämnda fördelen behoves dock ej en så invecklad och betungande åtgärd, som innehållande av skatt å lön innebär. På ett mera rationellt sätt kan den uppnås genom en ändamålsenlig anordning av skatteuppbördstiderna och genom en sådan dispositionsfond, från vilken medel kunna användas för ut-

158 gifter under förra hälften av året och vilka sedan ånyo kan utökas till det stadgade beloppet, såsom Kunnallistaloudellinen neuvottelukunta föreslagit. 1 Att skattebetalningen följer kort efter det inkomsten erhållits, har i främsta rummet den betydelsen, att indrivningen av skatten sålunda underlättas. Det är även av största vikt att skatteindrivningen tryggas. Av de offentliga skatterna förblir en betänkligt stor del vid skatteuppbörden obetald och måste t. o. m. såsom helt och hållet utebliven avskrivas ur räkenskaperna. Sålunda har i landets alla städer för åren 1924—1929 av kommunalskatterna i medeltal 20-7 procent uteblivit och under samma tid ur räkenskaperna avskrivits 7-6 procent. I landskommunerna beräknas åter de till utsökning gående skatteresterna för närvarande stiga till 25—35 procent och avskrivningarna åtminstone till 9—10 procent. Inkomst och förmögenhetsskatt till staten har influtit bättre, så att av denna under åren 1926—1929 i medeltal ej behövt avskrivas mer än 28 procent. Sådana resultat som de ovan anförda medföra uppenbarligen särskilt för kommunernas ekonomi synnerligen stora olägenheter och svårigheter. Statistiska uppgifter, som skulle utvisa huru stor del av skatteresterna och avskrivningarna som faller på löntagarnas andel, finnas icke. Vid den kommunaltaxering, som verkställdes på grund av inkomsterna under år 1927, utgjorde löntagarna i städer och köpingar 71-5 procent, på landet 4 6 i procent och i hela landet 532 procent av samtliga skattskyldiga. Men då löntagare med en lön av högst 1 500 mark i månaden utgjorde 3742 procent av alla beskattade enskilda personer och 70—80 procent av alla löntagare, framgår därav, att största delen av löntagarna har jämförelsevis små skatter. Vid sådant förhållande och då de få högre avlönade och beskattade löntagarna merendels intaga en sådan ställning i statens, kommunernas och affärsföretags tjänst, att de i allmänhet alltid betala sin skatt, kan ej heller en synnerligen stor del av det skattebelopp, som förblivit obetalt, utgöras av löntagare påförda skatter, utan största delen och de största beloppen falla på andra skattskyldigas anpart. Innehållandet av lön skulle därför ej inverka på minskning av skatterester och avskrivningar ens närmelsevis så mycket som skulle motsvara löntagarnas antal och hela beloppet av dem påförda skatter. Frånsett dem, som stå i ordinarie tjänst, torde också en del av dem, som befinna sig i tillfälligt arbete på främmande ort, förmås att betala skatt på sin personliga beskattningsort, och bland dem, av vilka skatt skulle erhållas blott genom innehållande av lön, ha många så små inkomster for hela året, att de icke bli skattskyldiga eller att dem åtminstone ej kunna påföras nämnvärda skattebelopp. Den förbättring, som i ifrågavarande missförhållande kunde ernås genom innehållande av skatt å lön, är sålunda i verkligheten mycket mer begränsad än det förefaller. Och i varje fall skulle systemet med innehållande av lön vara förenat med så betänkliga rättsliga svagheter och praktiska olägenheter, att lagberedningen icke kunnat upptaga detsamma i lagförslaget. 1

Däremot är det enligt lagberedningens uppfattning icke önskvärt, att en sådan utjämningsfond grundas, för vilken medlemmar av kommun beskattas till förmån för andra kommuner. Ty den skulle komma kommunerna att sköta sin ekonomi sämre, än om kommunen själv borde svara för den utan att kunna förlita sig på att erhålla medel från utjämningsfonden. En sundare utjämning kunde fås till stånd, om också hos oss skulle genomföras den föreslagna självstyrelsen av högre ordning, vilken kunde övertaga en del kommunala åligganden. Nödvändigt understöd åt kommun, som är i behov därav, kunde åter ändamålsenligare utgivas ur allmänna medel blott då och i den mån behovet av hjälp blivit prövat i varje enskilt fall. Även i Sverige, där en utjämningsfond av ifrågavarande art funnits, söker man för närvarande ernå ifrågavarande ändamål huvudsakligen genom att överföra kommunala åligganden dels i ännu större omfattning än förr till självstyrelsesamfund av högre ordning (landstingen), dels till staten.

159 De missförhållanden, som vidlåda systemet med innehållande av lön, skulle visserligen förminskas, om det genomfördes i begränsad form. Skulle sålunda innehållandet tillämpas blott på en skatt, befriades man från fördelningen på de olika skatterna, och vid innehållandet av lönen använda tabeller bleve enklare; isynnerhet om kommunalskatt ej innehölles, bortfölle de av dess särskilda natur föranledda svårigheterna, såsom fördelningen av skatteinkomsten mellan olika kommuner, fastställandet av de skatteprocent, som skola innehållas, och uppgörandet av tabeller i enlighet härmed, användningen av de därigenom invecklade tabellerna o. s. v. Men om innehållandet av skatt bleve inskränkt blott till en skatt, skulle systemet medföra ungefär samma arbete för skattemyndigheterna och arbetsgivarna samt samma men för de skattskyldiga, medan det motsedda gagnet skulle i hög grad inskränkas, isynnerhet om innehållandet av lön ej kunde användas för uppbörden av kommunalskatt, vid vilken det vore ojämförligt mest påkallat. Mycket lättare att realisera bleve innehållandet av skatt å lön, om det ej heller för de lågt avlönade skulle betraktas såsom slutlig beskattning, utan på sätt Kunnallistaloudellinen neuvottelukunta föreslagit, för alla såsom förskott på skatt, som framdeles fastställes. Då skulle olösliga konflikter undvikas, och de skattskyldiga behövde ej befara att, på sätt ovan anförts, bliva utsatta för orättvisa och godtycke. Men å andra sidan skulle skattemyndigheterna ej heller erhålla någon lättnad i arbetet, utan bleve, förutom med beskattningen av alla skattskyldiga, ytterligare betungade med det mödosamma arbete, som påkallas av innehållande av skatt. Kunnallistaloudellinen neuvottelukunta avsåg, att hos oss, såsom i en del andra länder, skattemärken skulle användas för innehållande av skatt å lön. Då skulle arbetsgivaren ej behöva erlägga de å lön innehållna medlen till och redovisa dem för myndigheterna. Men å andra sidan skulle det för arbetsgivaren medföra en avsevärd tunga, om han vore tvungen att på förhand köpa skattemärkena, och nödvändigheten att hålla lämpliga skattemärken alltid i beredskap vid utbetalning av löner även på spridda arbetsplatser kunde medföra nästan oövervinneliga svårigheter. Härtill komme ytterligare den med kostnader förenade tillverkningen av märkena och deras saluhållande samt, om systemet med innehållandet utsträckes även till andra än statsskatten, den arbetsdryga fördelningen av den genom märkena influtna skatten mellan vederbörande skattetagare, för vilket allt skulle erfordras särskilda ämbetsverk, en allmän centralbyrå och lokala kommunalbyråer. Det missförhållande, att av en del skattskyldiga komme att uttagas skatt samma skatteår, under vilket inkomsten influtit, och måhända förrän den ens erhållits, skulle undvikas, om skatt skulle innehållas å lönen först sedan skatteåret gått till ända. Men i övrigt skulle detta, såvitt lönen innehålles under förra delen av året, innan skatten blivit officiellt fastställd, vara förenat med samma svagheter som under loppet av skatteåret verkställt innehållande av skatt. För indrivning av vederbörligen fastställd skatt är åter innehållande av lön ej en så nödvändig utväg, att man fördenskull borde underkasta sig alla därmed förenade olägenheter och kostnader. För nämnda ändamål finnes ju exekutionsväsendet, till vilket man i alla fall måste trygga sig för indrivning av andra skatter än dem, som innehållas å lön. För närvarande är visserligen indrivningen av skatter i exekutiv väg icke tillfredsställande, men däri bör erhållas bot genom avhjälpande av bristerna ifråga om exekutionen. Vid ovan anförda förhållande har lagberedningen icke ansett sig kunna understöda innehållandet av skatt å lön ens i begränsad form. Därtill har funnits så mycket mindre skäl, som ur lagberedningens förslag, på tidigare anförda skäl, jämväl innehållandet av skatt i förskott å dividendinkomster utelämnats och en sådan uppgiftsskyldighet anordnats, att dessa inkomster bliva beaktade vid den vanliga beskattningen. >

§ 7.

Danmark.

Statsbeskattningen utgöres av dels en allmän inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ett par fristående fastighetsskatter. A. Å fysiska personer vilar en progressiv inkomstskatt, som enligt lag den 20 mars 1940 om utskrivning av inkomst- och förmögenhetsskatten till staten för skatteåret 1940/41 stiger från 2 procent av de första 200 kronorna av den beskattningsbara inkomsten till 50 procent av vad som överstiger 400 000 kronor. Därjämte utgår f. n. en extra inkomstskatt, som likaledes är progressiv. Till grund för inkomstskatten ligger den skattskyldiges nettointäkt. Från denna får avdrag göras för samtliga skatter till stat och kommun samt för försäkringspremier å intill 400 kronor. Skattskyldiga med mindre än 5 000 kronors inkomst erhålla avdrag för existensminimum, i Köpenhamn och Frederiksberg med 800 kronor för ogift och 1 600 kronor för gift, i andra städer med 700, resp. 1 400 kronor samt i landskommunerna med 600, resp. 1 200 kronor. Om inkomsten uppgår till 5 000 kronor eller mer, nedsättes avdraget successivt för att helt upphöra vid en inkomst av 10 000 kronor. Därjämte avdrages i dessa ortsgrupper resp. 300, 250 och 200 kronor för varje barn under 15 år. Slutligen åtnjuter gift kvinna, som idkar förvärvsarbete, avdrag med hälften av sin inkomst, dock högst hälften av mannens avdrag. Förmögenhetsskatten stiger från 0 8 promille för de första 15 000 kronorna till 20 promille för vad som överstiger 1 000 000 kronor. B. För aktiebolagen är liksom tidigare i Sverige inkomstskatten progressiv i förhållande till inkomstprocentens storlek men belastar här endast den del av inkomsten, som efter avdrag för samtliga skatter överstiger 5 procent av aktiekapital och reservfond. Den stiger från 7 procent vid en inkomstprocent av högst 6 till 20 procent av den del av inkomsten, som överstiger en inkomstprocent av 50. För inkomst, som överföres till reservfonden, nedsättes skatten med V*. När dylik inkomst sedan utdelas, beskattas den i gengäld med endast halva beloppet. Aktiebolagen erlägga ingen förmögenhetsskaft. Såväl aktiebolag som fysiska personer drabbas slutligen av två fristående fastighetsskatter, »Grundskyld» och »Ejendomsskyld». Den förra utgår med 15 promille av tomtvärdet och den senare med 1*1 promille av fastighetsvärdet i övrigt, minskat med 10 000 kronor. Fastighetsvärdet fastställes till allmänna saluvärdet vid allmän fastighetstaxering vart femte år. Beträffande aktiebolag m. fl. uttages, förutom den vanliga inkomstskatten, även en extraordinär inkomstskatt från och med år 1940. Denna extraordinära skatt är uppdelad i två skikt, utdelningsskatt (»Udbytteraten») och restskatt (»Restraten»). Bägge dessa skatter drabba bolagen själva, men måste säkerligen slutligen komma att belasta aktieägarna genom minskad utdelning. Utdelningsskattens storlek är beroende av relationen mellan utdelningsbelopp och aktiekapital, eventuellt med tillägg av en del fonder; skattebeloppet stiger allteftersom utdelningen är större i förhållande till aktiekapi-

161 talet. Restskatten grundas å förhållandet mellan bolagets skattepliktiga inkomst å ena, och bolagets aktiekapital, eventuellt ökat med vissa fonder, å andra sidan. Senast den 15 april eller, om ordinarie bolagsstämma hålles efter den 7 april, senast åtta dagar därefter skall varje bolag inkomma med skriftligt besked om alla uppgifter, som erfordras för att beräkna utdelningsskatten. Beskattningsmyndigheten uträknar med ledning härav utdelningsskattens belopp och underrättar bolaget härom, med föreläggande tillika att inom fjorton dagar inbetala beloppet. Försittes denna tid, påföres straffränta med 7 2 procent i månaden, räknad för varje påbörjad månad. — Här föreligger en definitiv skatteuppbörd, som äger rum åtskilligt tidigare än eljest är fallet. Restskatten fastställes däremot senare, med början den 1 juli, men avkräves därefter med föreläggande av fjorton dagars frist. Nu omförmälda extraordinära inkomstskatt får icke avdragas vid taxeringen till ordinära skatter. Även kommunalbeskattningen består av dels fristående fastighetsskatter och dels personliga skatter, som dock äro av något annan karaktär än den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. A. Till primärkommunerna utgår för fysiska personer en inkomstskatt, benämnd »Personlig Skat till Kommunen», som är konstruerad på olika sätt i å ena sidan Köpenhamn och Frederiksberg och å andra sidan övriga kommuner. I de förra utgår skatten med viss efter kommunens behov årligen fastställd procent av ett grundbelopp, som stiger progressivt med inkomstens storlek från 1*5 procent för de första 800 kronorna till 25 procent för vad som överstiger 1 000 000 kronor. Inkomstskatten i huvudstadskommunerna liknar sålunda den statliga inkomstskatten, ehuru den drabbar lägre inkomster hårdare än denna. I andra kommuner åter utgår skatten med en efter kommunens behov årligen fastställd procent av det beskattningsbara beloppet. Detta erhålles genom en jämkning uppåt eller nedåt av det till statlig inkomstskatt taxerade beloppet med hänsyn till inkomstens storlek, inkomstkällan (inkomst av t. ex. kapital och fastighet kan höjas med intill 50, resp. 35 procent), den skattskyldiges civilstånd m. m. Härigenom ernås att skatten i själva verket stiger progressivt med inkomstens storlek. I de kommuner, där man vidtager en höjning av vissa inkomstslag, uppnås också ett slags förmögenhetsbeskattning, vilket däremot ej i någon form förekommer i Köpenhamn och Frederiksberg. Till grund för inkomstskatten ligger samma inkomstberäkning som för den statliga inkomstskatten. Avdrag få göras i såväl huvudstaden som andra kommuner för samtliga skatter samt med 100 —400 kronor, beroende på boningsorten, för varje barn under 15 år. För kyrkliga ändamål uttages av statskyrkans medlemmar en s. k. Kirkeskat, som nära ansluter sig till den kommunala inkomstskatten. B. Aktiebolagen erlägga till primärkommunerna en inkomstskatt, benämnd »Selskabsskat», som utgår proportionellt med den för kommunen 11—408779.

162 eljest gällande skatteprocenten, dock högst 3 procent av den årliga nettointäkten med avdrag för skatter. Såväl aktiebolag som fysiska personer erlägga till kommunerna »Grundsky Id» och »Ejendomsskyld», vilka utgå med en efter kommunens behov fastställd procentsats av taxeringsvärdet. Skattesatsen bestämmes i viss relation till den kommunala beskattningen av inkomst. Vid beräknandet av »Ejendomsskyld» avdrages liksom vid den statliga skatten ett visst belopp från taxeringsvärdet (3 000—10 000 kronor, beroende på fastighetens belägenhet). Denna skatt skall utgöra 3/* av »GrundskyIden». För fastigheter på landsbygden erlägges fastighetsskatt även till »Amtet», motsvarigheten till det svenska länet; den utgår efter ovan angivna grunder, dock att relationen mellan »Ejendomsskyld» och »Grundskyld» i detta fall är som 3 till 5. Frågan om skatteuppbörd vid inkomstkällan synes under tidigare år icke hava varit föremål för större intresse i Danmark. En närstående beskattningsform har dock varit under övervägande därstädes under åren 1932— 1933. Således hava under nämnda år förslag framlagts om införandet av en särskild ränteskatt, vilka förslag dock icke vunno riksdagens bifall. Enligt det först framlagda förslaget skulle räntesatsen utgöra 21l2 procent, enligt det senare förslaget 10 procent. Denna ränteskatt var emellertid icke avsedd att drabba i bank insatta medel och var närmast ett led i danska regeringens finanspolitik och företagen i syfte att lätta ränteläget. Genom en lag av den 1 maj 1933 hade föreskrivits att inlåningsräntan i banker och sparbanker skulle nedsättas till 3, respektive 37 2 procent och att utlåningsräntan skulle nedsättas i minst samma omfattning. Ränteskatten var avsedd att på motsvarande sätt minska ränteinkomsten för dem, vilka erhöllo sådan å obligationer, aktier eller andra in- eller utländska värdepapper samt å utestående fordringar; härjämte skulle skatt utgå å avgäld vid upplåtelse av fast egendom. Undantag gjordes för vissa kredit- och hypoteksföreningsobligationer, varjämte lägre inkomsttagare medgåvos rätt till vissa avdrag, som nedbringade skattebeloppet. Skatten skulle påföras av skattemyndigheterna i samband med den vanliga årliga taxeringen. Den föreslagna ränteskatten skulle utgöra en definitiv särskalt; procentsatsen skulle emellertid under vissa angivna förutsättningar nedgå till 5 procent. Förslagen vunno, som förut nämnts, icke riksdagens bifall. Under debatterna betecknades ränteskatten såsom »ett ovanligt elakartat skattepolitiskt påhitt» och såsom »fullkomligt meningslös och orimlig». Oppositionen ansåg att den föreslagna lagen, därest densamma genomfördes, skulle leda till kapitalflykt från Danmark. Under senaste tid har emellertid i Danmark uppstått en livlig debatt, närmast influerad av förhållandena i Tyskland, om en sådan omläggning av uppbörden, att skatten upptages redan vid källan. Ett dylikt system h a r haft varma förespråkare såväl i dagspressen som i folktidskrifter, och enligt vad upplysts skola jämväl vederbörande myndigheter för närvarande hava detta spörsmål under övervägande.

UTREDNINGSMANNENS

FÖRSLAG

Inledning. Principdiskussion. För närvarande uppbäres kronoskatt å ett visst års inkomster ett å ett och ett halvt år efter inkomstårets utgång. De egentliga kommunalutskylderna uppbäras under andra året efter utgången av inkomståret. Spörjer man vad anledningen är till att skatteuppbörden infaller så lång tid efter inkomstens uppbärande, är svaret redan givet i den föregående historiska översikten: Förhållandet beror på den långa tid, som förflyter, innan skattebeloppets storlek kunnat något så när definitivt fastställas, och längden av denna tidrymd är återigen beroende på det nuvarande taxeringsförfarandet. När man, såsom i äldre tider var fallet, rörde sig med dels personliga utskylder till fixa belopp och dels en genom taxering fastställd skatt, som även den utgick med ett inom vissa gränser i förväg fastställt belopp och som avsåg det löpande årets inkomst, mötte tydligtvis inga svårigheter att uttaga dessa skatter i tämligen nära anslutning till inkomstens förvärvande. I den mån återigen taxeringen omlades att avse föregående års inkomst samt därjämte gjordes alltmera invecklad genom att olika och individuellt växlande avdrag medgåvos, särskilda bestämmelser gåvos för äkta makars beskattning, inkomstskatt och förmögenhetsskatt sammanfördes till en gemensam skatt samt en progressiv skatteskala infördes, ökades naturligen svårigheterna att upptaga skatten i något så när anslutning till inkomstens förvärvande och som följd därav försköts uppbördsstämman alltmera i förhållande till inkomståret. En ytterligare förskjutning härutinnan förorsakades, såvitt kronoskatten är i fråga, genom densammas fördelande å två uppbördsterminer. Att den egentliga kommunalskatten uppbäres ännu senare än kronoskatten sammanhänger med att primärkommunerna fastställa den skattesats, efter vilken kommunalskatten skall uttagas, först under de sista månaderna av taxeringsåret; även här inverkar dessutom naturligen uppbördens fördelning på flera uppbördsstämmor. De svårigheter, som man, vid ett försök att lösa problemet om uppbörd vid eller i anslutning till inkomstens förvärvande, i första hand har att bemästra, hänföra sig således till det nuvarande taxeringsförfarandet, den sena tidpunkten för fastställande av den kommunala skattesatsen samt fördelningen av uppbörden å flera uppbördsstämmor. Det förstnämnda spörsmålet — som närmare utvecklat avser, hur man vid en tidigare uppbörd skall kunna veta storleken av den skatt, som skall

166 uttagas, då den härför grundläggande taxeringen icke ägt rum — ville 1924 års uppbördssakkunniga lösa därigenom, att man årligen skulle, i förskott å den ännu icke debiterade skatten å föregående års inkomst, uppbära utskylder efter den senast fastställda debiteringen. Detta innebar i sak, att man i förskott å det löpande årets skatt uppbar belopp, beräknade med hänsyn till den två år tidigare havda inkomsten. För genomförandet av ett sådant system måste då tydligtvis en vidsträckt möjlighet vara beredd att erhålla jämkning med avseende å förskottsinbetalningarnas storlek; härjämte krävdes särskilda regler för nytillträdande skattskyldiga, vilka ju ej tidigare påförts någon debitering, men dessa regler hade icke av de sakkunniga närmare utformats. — 1936 års uppbördskommitté sökte för sin del vinna en lösning genom att till grund för skatternas beräknande lägga taxeringsnämndernas beslut och sedan verkställa justering i erforderliga delar efter det prövningsnämnderna avslutat sin verksamhet. Enligt uppbördssakkunnigas förslag skulle således, beträffande förutvarande skattskyldiga, skatt å ett års inkomst erläggas i förskott under året därefter; beträffande nytillträdande skattskyldiga skulle däremot skatten enligt ej klarlagd beräkningsgrund erläggas i förskott redan under löpande inkomstår. Uppbördskommitténs förslag innebar att man i augusti månad året efter inkomståret började erlägga skatten för föregående års inkomst. I båda nu berörda förslag måste även ståndpunkt tagas till tidpunkten för fastställandet av de kommunala skattesatserna. För uppbördssakkunniga var detta av betydelse i fråga om övergången till den ifrågasatta nyordningen; de föreslogo att, till underlättande därav, det kommunala budgetåret skulle omläggas till överensstämmelse med det statliga. Uppbördskommittén framlade intet sådant förslag, utan ansåg i stället, att kommunalskatt, som uttoges innan skattesatsen bestämts, finge uttagas med ledning av senast fastställda skattesats och avräkning sedermera ske sedan kommunerna beslutat den nya skattesatsen. Med den ståndpunkt, som uppbördssakkunniga och uppbördskommittén intogo, var tydligtvis ogörligt att begränsa uppbördsstämmornas antal. Tvärtom föreslogs, för att underlätta skatteinbetalningen, en utökning av uppbördsstämmornas antal, av de sakkunniga till i regel tio och av kommittén till sex. Den förkortning av tiden mellan inkomstförvärv och skattebetalning, som nu berörda utredningar åsyftade, anknöt således genomgående till en verkställd taxering; i ena fallet till taxeringen året före det, då förskottsbetalningen fullgjordes, i andra fallet till taxeringen i taxeringsnämnderna samma år, som skattebetalningen skulle börja. I förstnämnda fall tillämpade man därjämte de skattesatser, som gällt vid föregående års debitering, i sistnämnda fall förfor man på samma sätt beträffande den preliminära beräkningen av kommunalskattens belopp, men kunde beträffande kronoskatten tillämpa den av riksdagen under året definitivt fastställda skatteprocenten.

167 Vill m a n nu gå längre än i de båda berörda förslagen samt ordna ett verkligt uppbördsförfarande i samband med inkomstens förvärvande, är tydligtvis ogörligt att över lag anknyta denna till någon företagen taxering. Ej heller uppbördssakkunnigas förslag är härvid godtagbart, ty en skattebetalning vid inkomstkällan måste i möjligaste mån vara anpassad efter inkomstens verkliga storlek och icke vara beroende av den inkomst, vederbörande uppburit ett eller två år tidigare. Med sistnämnda system skulle ju skatt avkrävas t. o. m. under tider, då vederbörande icke uppbar någon inkomst — men därmed har man kommit så långt som möjligt från uppbörd vid inkomstkällan. För denna sistnämnda uppbörd måste i stället så långt möjligt den verkligt uppburna inkomsten vara normgivande. I den utsträckning detta är görligt, blir därför även denna källbeskattning frigjord från tidigare taxeringar. Om man på detta sätt kan finna en utväg att anpassa källskatten efter den verkliga inkomsten, kan dock aldrig denna anpassning utsträckas därhän, att den vid källan uppburna skatten i någon större utsträckning blir till beloppet identisk med den skatt, som efter taxering av hela inkomsten under året finnes hava bort utgå; man kommer säkerligen väsentligt närmare detta mål än med den av uppbördssakkunniga förordade metoden, men m a n kan endast undantagsvis helt nå detsamma. När man på sina håll utomlands låter källbeskattningen vara definitiv, exempelvis för vissa mindre inkomsttagare, betyder detta icke att man vunnit en sådan form för beskattning vid inkomstkällan, som giver ett exakt riktigt resultat för inkomståret i dess helhet; detta är som nyss antytts uteslutet. Då man förfar på sist angivet sätt har man fastmera låtit en skenbar rättvisa träda i stället för den verkliga; av praktiska skäl låter man bero vid den skatteuppbörd, som ägt rum vid inkomstkällan, och låter därmed den sålunda uttagna skatten framstå såsom rätt avvägd i förhållande till inkomsten. Ett dylikt förfaringssätt kan emellertid icke ens ifrågasättas för vårt lands vidkommande. I ett flertal fall måste — exempelvis beträffande näringsidkare med deras i vårt land tillerkända möjlighet att genom lagervärderingen snart sagt efter gottfinnande bestämma årsresultatet — städse en efterföljande taxering äga rum. Att återigen allenast beträffande exempelvis löntagare nöja sig med en schablonmässig beskattning vid källan skulle säkerligen hos dessa väcka en stark och befogad opposition. Man torde därför icke kunna undgå att låta skatteuppbörden vid källan efterföljas av sedvanlig taxering och debitering, i samband varmed en avräkning måste ske beträffande den redan erlagda skatten under inkomståret samt den slutligen påförda. Denna avräkning bör emellertid äga r u m på enklaste sätt genom att den i efterhand utskrivna debetsedeln endast upptager vad som återstår å debiterad skatt sedan den under inkomståret erlagda skatten avdragits; har för mycken skatt erlagts under inkomståret, bör denna genom enklast möjliga restitutionsförfarande tillgodoföras den skattskyldige. En förutsättning för den praktiska tillämpningen av detta system måste

168 dock alltjämt vara, att i normalfallet den under inkomståret innehållna skatten ungefär motsvarar den sedermera debiterade. I annat fall blir avräkningsförfärandet alltför omfattande och tidsödande samt därjämte antingen de skattskyldiga under inkomståret oskäligt betungade eller ock skatteinkomsterna alltför låga med påföljd att vid den slutliga debiteringen betydande belopp måste uttagas. I sistnämnda fall kan resultatet bliva att man dels verkställer uppbörd vid inkomstkällan och dels därjämte kanske ett par gånger under samma år uttager större skattebelopp vid uppbördsstämmor; därmed vore emellertid hela systemet förfelat. Det torde emellertid vara uppenbart, att med nuvarande beskattningsregler ingen möjlighet gives att ens beträffande löntagare kunna med utgångspunkt allenast från inkomsten vid ett visst avlöningstillfälle tillnärmelsevis bestämma, vilken skatt vederbörande bör erlägga å denna inkomst. Olika former äro visserligen tänkbara för att i förväg fastställa skatteprocenten — detta må här lämnas åsido — men hela vårt nuvarande beskattningsförfarande ä r baserat på så minutiösa och invecklade beräkningar för att fastställa den »verkliga skatteförmågan», att denna förmåga först långt efter inkomstens åtnjutande kan utrönas. Här må erinras om, att man även i nu förevarande enkla löntagarfall måste lösa fyra eller fem ekvationer, innan man kan börja att uträkna skatten. Vi laborera sålunda med bruttoinkomsten, nettoinkomsten, den taxerade inkomsten och den beskattningsbara inkomsten; först å den sistnämnda k a n skatten beräknas. Beträffande kronoskatten tillkommer ytterligare en ekvation, enär till den på visst sätt reducerade inkomsten skall läggas Vioo av eventuell förmögenhet, varefter erhålles ett »taxerat belopp», som sedan reduceras till »beskattningsbart belopp», vara slutligen skatten uträknas. De olika härav föranledda procedurerna kunna i korthet sammanfattas sålunda: Från bruttoinkomsten dragas »kostnader för inkomstens förvärvande», varefter nettoinkomsten erhålles. Från nettoinkomsten göras »allmänna avdrag» av skiftande slag, varefter den taxerade inkomsten framkommer. Till denna lägges i förekommande fall Vioo av den skattskyldiges (eventuellt även av hans barns) skattepliktiga förmögenhet, varefter erhålles det taxerade beloppet. Därefter verkställas ortsavdrag, inbegripande grundavdrag och familjeavdrag, det sistnämnda beroende å familjens storlek; dessa avdrag äro fastställda med olika belopp vid kommunal och statlig taxering. Slutligen verkställes den s. k. »bankningen», därvid den taxerade inkomsten, respektive det taxerade beloppet minskas — förutom med ortsavdraget —, om inkomsten uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa, med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och, om inkomsten ej uppgår till ortsavdragets dubbla summa, med hälften av det belopp, varmed inkomsten överskjuter ortsavdraget. Härutöver försvåras ett bestämmande i förväg av skattebeloppet även ge-

169 nom att i vissa fall s. k. avdrag för ömmande omständigheter kunna ifrågak o m m a samt genom de särskilda reglerna för sambeskattningen av äkta makar och det förhållandet, att den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten är ej blott degressiv genom ortsavdragen och bankningen utan därjämte utformad efter progressiv skala. Denna kortfattade redogörelse torde i vart fall vara tillräcklig för att klargöra, att det omöjligen kan tänkas att, med bibehållande av hela detta invecklade system, utfinna en metod för uppbörd redan vid inkomstkällan, där skatteavdraget skulle ens något så när motsvara det efter en slutlig taxering framkomna. Ej ens beträffande den stora gruppen löntagare vore detta möjligt. Det vore otänkbart att ålägga arbetsgivarna att enligt de angivna, besvärliga reglerna i förväg uträkna skattebeloppen. Även med uppställande av hjälptabeller skulle systemet bliva allt för invecklat, tabellerna för många och de okända faktorerna ändock för stora. Att återigen ålägga skattemyndigheterna att i varje särskilt fall i förväg uträkna skattebeloppet och därom underrätta varje särskild arbetsgivare skulle medföra en orimlig arbetsbörda för myndigheterna och draga kostnader av en mycket betydande storleksordning; trots detta skulle resultatet med hänsyn till förberörda okända faktorer bliva skäligen approximativt och därför föga användbart. Med hänsyn till sålunda anförda förhållanden måste frågeställningen bliva, huruvida sådana förenklingar av det invecklade taxeringsförfarandet kunna vidtagas, att man på ett enkelt sätt kan, med kännedom allenast om en inkomsttagares bruttoinkomst, därav med tämlig sannolikhet sluta till den honom rätteligen åvilande skatten; intresset anknyter sig härvid närmast till löntagarna. Tillika måste dock behörig hänsyn tagas till att dylika förenklingar i systemet icke få leda till någon för den skattskyldige menligare återverkan i skattehänseende. Härvidlag kommer först och främst i betraktande kombinationen av statlig inkomstskatt med en statlig förmögenhetsskatt. En inkomsttagares förmögenhet kan som regel icke vara känd för arbetsgivaren; behålles den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten, är arbetsgivarens medverkan vid skattens uttagande därför i många fall utan värde. En bland de åtgärder, som med angiven utgångspunkt måste vidtagas, är därför att upphäva detta sammanförande av två olika skatter och att sålunda erhålla en ren inkomstskatt; den minskade avkastningen i jämförelse med nuvarande kombinerade skatt finge då gottgöras genom en omläggning av den särskilda förmögenhetsbeskattningen. En åtgärd av nu angiven art möter inga allt för stora svårigheter i det praktiska utformandet; förslag i sådan riktning uppgjordes redan av 1936 års skattekommitté. Ytterligare synes i detta sammanhang en omläggning erforderlig beträffande realisationsvinstbeskattningen; den okända faktor, som realisationsvinsten utgör vid inkomstberäkningen, måste i förväg elimineras. Då beskattningen av realisationsvinst redan nu intager en särställning i skattesystemet, synas inga principiella betänkligheter böra möta mot dess fullständiga utbrytande därur och dess överförande till samma grupp som arvs- och gåvo-

170 skatten. Ett dylikt utbrytande, fast av annan innebörd, har redan tidigare ägt rum beträffande lotterivinstbeskattningen. Vidare gäller att undersöka, huruvida icke en begränsning kan ske av de nu medgivna avdragen å bruttoinkomsten; i den mån m a n vill biträda en sådan ordning vinnes, att skillnaden mellan bruttoinkomst och nettoinkomst minskas och kanske i flertalet fall helt försvinner. Därjämte måste undersökas, huruvida icke en beskärning kan ske av de nuvarande allmänna avdragen. Särskild uppmärksamhet påkallar, vid en ifrågasatt omläggning av skatteuppbörden, spörsmålet huruvida avdrag för erlagda kommunalskatter bör i fortsättningen medgivas. Vidare måste granskning ske beträffande avdrag för periodiskt understöd, för försäkringspremier och för pensionsavgifter. Varje förenkling, som här kan vinnas genom avdragsrättens begränsande eller avskaffande, innebär ett steg framåt mot möjligheten att med ledning av bruttoinkomsten med relativ säkerhet bedöma skattens storlek. Grundavdrag och framförallt familjeavdrag måste tydligtvis bibehållas. Emellertid synes den förenkling lätteligen kunna ske, att dessa avdrag, så vitt fråga är om uppbörden vid inkomstkällan, äro i förväg verkställda i de erforderliga skattetabellerna. Detta betyder emellertid ändock, med hänsyn till dessa avdrags växlande storlek i olika ortsgrupper, att fem tabeller måste upprättas, därav dock varje arbetsgivare förutsattes behöva använda endast en tabell. Tabellerna böra avse såväl gifta som ogifta skattskyldiga; h u r u långt differentieringen beträffande gifta skattskyldiga skall drivas är en omdömesförmåga. Nödvändig hänsyn till arbetsgivaren kan här möjligen framtvinga en begränsning. Genom förenklingar av nu antytt slag kommer uppenbarligen att vinnas, att man åtminstone i flertalet löntagarefall med kännedom om löntagarens bruttoinkomst (eller, vilket h ä r blir detsamma, hans med ledning av avlöningen vid varje särskilt avlöningstillfälle beräknade bruttoinkomst) kan med något så när säkerhet beräkna den på honom belöpande skatten. Naturligtvis komma även h ä r felkällor att förekomma, och i det övervägande flertalet fall blir alltjämt en avräkning erforderlig. Denna bör dock tydligtvis bliva av mindre omfattning genom nu föreslagna förenklingar i taxeringen. I det föregående har redan framhållits, att det icke gärna är tänkbart, att allenast vid skattens preliminära beräknande använda nu antydda förenklade beskattningsregler, för att sedan vid den slutliga taxeringen bibehålla de nuvarande invecklade reglerna. Därigenom skulle nämligen skillnaden mellan det preliminärt beräknade skattebeloppet och det slutligen fastställda säkerligen i flertalet fall bliva så stor, att systemet förfelade den därmed avsedda verkan. Närmast blir då frågan, huruvida inför den enskildes befogade krav a en rättvis beskattning nu föreslagna förenklingar i beskattningsförfarandet k u n na försvaras; att därav följer en något mera summarisk beskattning an nu,

171 är nämligen otvivelaktigt. Svaret på denna fråga blir givetvis beroende på vad en närmare undersökning av de olika nu medgivna avdragens karaktär och betydelse ur beskattningssynpunkt kan giva vid handen. Ett par allmänna synpunkter må dock redan nu anföras. Nu gällande minutiösa regler angående fastställande av det belopp, vara skatten slutligen beräknas, äro — med ett obetydligt undantag — tillkomna för att man skall kunna avväga skattens belopp så exakt som möjligt efter den skattskyldiges verkliga förmåga. Med godtagande av denna utgångspunkt vill emellertid synas, som om det erhållna resultatet vore behäftat med två allvarliga fel. Det ena är dock rätteligen att hänföra till nuvarande uppbördsförfarande, därvid ju uppbördstillfällena fastställts oberoende av inkomsttillfällena. Man konstaterar exempelvis, att en arbetare har en inkomst om 3 600 kronor. Antaget att kronoskatten på detta belopp är 200 kronor, blir resultatet — om skattebetalningen fördelas å två skatteterminer — att arbetaren i fråga skall under någon vecka i november månad betala en skatt på omkring 100 kronor och dessutom bestrida sina levnadsomkostnader. Detta blir i praktiken resultatet av en skattepåföring, baserad å principen, att vid skattens bestämmande skall hänsyn tagas till den skattskyldiges förmåga. Det sålunda framkomna resultatet är emellertid naturligen icke riktigt. Då arbetaren uppbär sin lön veckovis — i det angivna exemplet med omkring 70 kronor i veckan — kan den omständigheten att hans sammanlagda årsinkomst uppgår till 3 600 kronor, ingalunda vara något bevis för, att han under en viss vecka i november kan betala 100 kronor i skatt. Troligen kan h a n då endast betala en större eller mindre del av veckoavlöningens belopp om 70 kronor, enär tidigare veckoavlöningar förbrukats till hans livsuppehälle. Däremot kan man tydligtvis i ett fall av angiven art, utan att göra sig skyldig till något felslut, med tämlig säkerhet säga, att arbetaren i fråga bör kunna under varje vecka betala 2 eller kanske 4 kronor i skatt. Då sistnämnda slutsats dragés, anknyter man till de faktiska förhållandena. Då man däremot med utgångspunkt från en viss årsinkomst sluter till, att vederbörande under en vecka av året kan betala ett belopp, som överstiger veckolönen, gör man en slutledning, som icke är hållbar. Man bortser ifrån att skatteförmågan, baserad å årsinkomsten, icke är liktydig med likviditeten under en viss kortare tidsperiod. Riktigheten av det nu sagda torde tillfyllest bestyrkas av den stora omfattning, vari just de samhällsmedlemmar, som uppbära lönen veckovis, drabbats av införselförfarande — ett förfarande, som för övrigt just bygger på ett hänsynstagande vid restantieindrivningen till de verkliga inkomsttillfällena. Redan här må bestämt utsägas, att de anmärkningar, som stundom framställts mot stora arbetargrupper för att bestå av s. k. skatteskolkare, i största utsträckning äro obefogade, i vart fall för så vitt man med skatteskolkare menar en person, som avsiktligt försummar honom åliggande skattebetalningar. Felet i nu berörda fall ligger icke hos den enskilde arbetaren. Det ligger i

172 stället hos gällande ordning för skatteuppbörden, som utgår från nyss påpekade felaktiga tillämpning av principen om skatteförmågan. Vad nu sagts torde i och för sig utgöra ett starkt skäl för en omläggning av uppbördsförfarandet med hänsyn tagen till inkomstterminerna, och detta oberoende av om man vill uppbära skatt å det löpande årets inkomst eller å något tidigare års. Härtill kommer emellertid ytterligare en tillsynes betydelsefull anmärkning. Med den mest minutiösa noggrannhet och detaljuträkning skola taxeringsmyndigheterna för närvarande fastställa en persons verkliga skatteförmåga och därmed skipa ett slags millimeterrättvisa, om uttrycket i detta sammanhang må tillåtas. Det kan ej heller på något sätt bestridas, att man vid den slutliga taxeringen — självfallet förutsatt, att densamma riktigt bedrivits — också så långt möjligt är når det avsedda målet, nämligen att fastställa den skattskyldiges verkliga skatteförmåga under ett visst år. Emellertid lider hela detta förfarande av en fundamental brist. Vad man rimligtvis vill hava fram är personens skatteförmåga under just det år, då skatten skall betalas. Vad man däremot i verkligheten får fram är hans skatteförmåga för ett eller två år sedan; med andra ord, det resultat som ernås är på intet sätt avgörande för frågan om den skattskyldiges skatteförmåga just vid den tid, då densamma verkligen är av betydelse, enär skatten då skall betalas. Följderna härav visa sig med synnerlig tydlighet i tider av fallande konjunkturer men göra sig även eljest med styrka gällande så snart en persons inkomst nedgår, t. ex. vid pensionstillfällen och vid dödsfall. Godtages det nyss förda resonemanget, synes spörsmålet om lämpligheten av förenklade taxeringsbestämmelser närmast böra bedömas u r följande synpunkt: Vilket är att föredraga, ett taxeringsförfarande som med ingående noggrannhet klarlägger den skattskyldiges verkliga skatteförmåga men vid en helt annan tidpunkt än den, då skatteförmågan skall tagas i anspråk, eller ett system, där man efter mera summariska grunder utletar den verkliga skatteförmågan, men där man också — fast något mera schablonmässigt — söker fastställa denna skatteförmåga redan i det ögonblick, densamma tages i anspråk? Anser m a n förstnämnda förfarande alltjämt vara att föredraga, är problemet om skattens upptagande omedelbart vid inkomstkällan visserligen ingalunda olösligt, men i vart fall icke möjligt att praktiskt lösa. Biträder man åter den senare uppfattningen, torde en, visserligen med åtskilliga olägenheter behäftad men dock praktiskt genomförbar lösning kunna ernås. Den följande utredningen måste därför baseras på den uppfattningen, att under angivna förutsättningar en förenkling av taxeringsväsendet är önskvärd. Den första avdelningen i föreliggande förslag behandlar förty de såsom erforderliga ansedda omläggningarna av taxeringsväsendet. I det föregående har endast berörts en dylik förenklings betydelse för uppbördens omläggning. Tydligt är dock, ehuru i detta sammanhang av mindre vikt, att en förenkling av taxeringsförfarandet även ur andra synpunkter kan

173 vara önskvärd. Därigenom skulle till en början deklarationsförfarandet underlättas för en mångfald skattskyldiga, något som ju är ett ofta uttalat, väl motiverat önskemål. Ytterligare skulle de nu av arbete överlupna beskattningsmyndigheterna erhålla en välbehövlig lättnad med därav följande möjlighet att kunna ägna mera arbete åt viktigare taxeringsfrågor. Slutligen skulle med säkerhet antalet bagatellmål i kammarrätt och regeringsrätt komma att minskas, utan att därför någon inskränkning i fullföljdsrätten behövde stadgas. Spörsmålet om den skattesats, som skall tillämpas vid en uppbörd, som äger rum vid inkomstkällan, får sin särskilda betydelse ifråga om kommunalskatterna. Beträffande dessa skatter äro ju lika många skattesatser tänkbara, som det finnes kommuner av olika slag. Att för varje särskild k o m m u n årligen i förväg räkna ut den skatt, som påföljande år skall uttagas vid inkomstkällan i olika fall, synes praktiskt ogenomförbart, även om skattesatserna kunde fastställas tidigare än nu. Att återigen här laborera med en antagen fastställd skattesats — exempelvis, såsom uppbördskommittén föreslog, föregående års — vore ju ur förevarande synpunkt skäligen meningslöst. Vissa möjligheter att ändock, med bibehållande i dess helhet av nuvarande grund för kommunalskatternas beräknande, genomföra en uppbörd vid inkomstkällan även av dessa skatter, diskuteras emellertid i följande delar av förevarande utredning. En uppbörd vid inkomstkällan jämväl av kommunalskatterna synes dock förutsätta, att dessa skatter eller viss del därav uttages över hela riket efter en och samma, i god tid före inkomståret fastställda grund. Kunde möjlighet förefinnas att göra åtminstone en större del av kommunalskatten till gemensam för riket, skulle denna skatt utan vidare kunna uttagas jämte kronoskatten, medan det behov av ytterligare uttaxering, som inom vissa kommuner kunde förefinnas, finge av dessa tillgodoses genom uttaxering och uppbörd i nu gällande ordning. Ett dylikt förfarande förutsätter emellertid, därest ej vidlyftiga och besvärliga avräkningar mellan olika kommuner skola årligen äga rum, att en skatteutjämning av större eller mindre omfattning äger rum mellan kommunerna och detta enligt helt andra grunder än nu. Om såsom utgångspunkt tages år 1939, växlade utdebiteringen av kommunalutskylder detta år enligt tillgängliga statistiska uppgifter mellan lägst 6 kronor per skattekrona och högst 42 kronor per skattekrona. Därest denna utdebitering fördelades lika å alla skattskyldiga, skulle densamma bliva 10 kronor 53 öre per skattekrona. Under förutsättning att debiterat belopp i dess helhet inflöte, d. v. s. att restantier icke uppkomme, torde beloppet kunna sänkas till 10 kronor. Med en utdebitering av 10 kronor per skattekrona inom riket i dess helhet skulle således erforderliga medel hava erhållits för att täcka samtliga kommuners av skattemedel bestridda utgifter under år 1939. Det är tydligt, att en skatteutjämning efter fullt så enkla grunder av åt-

174 skilliga skäl icke kan ifrågakomma. Däremot synes tänkbart att med vissa jämkningar lägga ett dylikt förfarande till grund för en kommunal skatteutjämning. Därvid skulle såsom utgångspunkt tagas medeltalet av erforderlig utdebitering i hela riket under exempelvis sistförflutna tio år, och den därvid erhållna skatteprocenten eller den lägre del därav, som statsmakterna funno lämplig, fastställas till uppbörd under löpande år samtidigt med kronoutskylderna. Den sålunda influtna gemensamma kommunalskatten skulle sedan fördelas proportionsvis å kommunerna. Härvid finge emellertid vissa anordningar träffas till förebyggande av att kommunerna erhöllo större andel av den gemensamma kommunalskatten, än som erfordrades för deras legitima behov. Självklart är, att härmed på intet sätt något intrång finge ske i kommunernas självbestämmanderätt. Deras befogenhet att själva besluta om erforderlig uttaxering skall givetvis kvarstå orubbad. Skillnaden blir i korthet uttryckt endast, att vid förhandsberäkning av inkomsterna för ett visst år såsom en till beloppet ganska fix post kan upptagas andel i gemensam kommunalskatt samt därefter, i den mån övriga tillgångar icke förslå till utgifternas betäckande, beräknas erforderlig särskild uttaxering av kommunalskatt. Därest uppbörden i största möjliga utsträckning äger rum vid inkomstkällan, måste ändock, såsom nyss antytts, en slutlig avräkning äga rum påföljande år efter verkställd taxering. Därest taxeringsförfarandet förenklats enligt ovan angivna riktlinjer, bör dock den uppburna källskatten så pass n ä r a ansluta sig till den slutligen fastställda, att ifrågakommande tilläggsdebiteringar — avseende såväl kronoskatt som gemensam kommunalskatt — icke avse större belopp, än att desamma kunna uttagas å en enda uppbördsstämma; denna stämma kunde då hållas, liksom nu är fallet med första kronouppbördsstämman, i november månad året efter inkomståret. Vid en omläggning av uppbördsförfarandet på här ifrågasatt vis, kan givetvis icke i samma omfattning, som nu, avgifter av olika slag uppbäras samtidigt med utskylderna. En omläggning härutinnan blir således erforderlig. Förfarandet i fråga om uppbörd vid inkomstkällan måste tydligtvis gestalta sig olika vid olika inkomstarter. Vad angår inkomst av tjänst lärer h ä r ej kunna ifrågakomma annat system än medelst skatteavdrag å lön under medverkan av arbetsgivarna; utan sådan medverkan kan ett rationellt uppbördsförfarande icke i detta fall tänkas genomförbart. Avdragets storlek måste anpassas efter storleken av den vid varje avlöningstillfälle uppburna lönen. Stora krav måste emellertid i dylikt fall ställas å uppbördsförfarandet: Arbetsgivaren måste i minsta möjliga mån betungas; alltför omfattande anmälningsskyldighet rörande nyanställda och avgångna arbetare måste undvikas, bokföringsskyldigheten beträffande innehållna skattebelopp måste begränsas till det minsta möjliga och redovisningen till beskattningsmyndigheten måste göras på enklaste tänkbara sätt. Arbetaren återigen får icke

175 betungas med skattebelopp, som överstiga hans skatteförmåga, och han måste därjämte erhålla tydligt bevis å, att det av arbetsgivaren innehållna beloppet verkligen kommer beskattningsmyndigheten tillhanda. Beskattningsmyndigheterna få å sin sida icke belastas med en sådan arbetsbörda, att deras omkostnader överhövan stegras; i nuvarande tidsläge är givetvis närmast önskemålet att reformen skulle kunna genomföras utan nämnvärd stegring av omkostnaderna för det allmänna. Slutligen måste med nu angivna förutsättningar också förenas den synnerligen viktiga, att en tillfredsställande kontroll ernås därå, att skatteavdrag i föreskriven ordning verkligen äga rum samt att desamma komma det allmänna tillgodo. Beträffande inkomst av kapital torde det avsedda syftet icke kunna ernås annorledes än genom införande av kupongskatt beträffande aktieutdelningar och obligationsräntor samt ett motsvarande skattesystem i fråga om ränteutbetalningen från penninginrättningar. Särskilda svårigheter framkallas här dels genom gällande bestämmelser rörande skattefrihet bl. a. för fromma stiftelser och dels genom den gällande begränsning av skattskyldigheten för utom riket bosatta fysiska personer och utländska juridiska personer. Sagda föreskrifter leda ju till att i åtskilliga fall skatt icke skall uttagas, men klarhet härom kan ofta knappast vinnas redan vid utbetalningen av ifrågavarande belopp. Här kräves ett övervägande av huruvida icke denna skattefrihet och denna begränsning av skattskyldigheten borde avskaffas. Då fråga är om inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet — realisationsvinst dock såsom förut anmärkts därifrån undantagen — lärer bliva nödvändigt att tillämpa ett avdragssystem med viss fixerad procent. Vidkommande inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av annan fastighet finnas även här vissa möjligheter att ordna en verklig uppbörd vid inkomstkällan. Den bristande kännedomen om storleken av de i dessa fall i hög grad växlande omkostnaderna gör emellertid ett dylikt system vanskligt att genomföra. Däremot möta inga svårigheter att, såvitt fråga är om den kommunala fastighetsskatten, i förväg beräkna dennas belopp. I de fall, då skattepliktig inkomst av fastighet kan anses föreligga, vill synas, som om skatten å denna preliminärt kunde beräknas till viss andel av fastighetsskatten. Då verklig uppbörd vid inkomstkällan å nyss anförda skäl icke här torde böra ifrågakomma, böra tydligtvis debetsedlar å den preliminärt beräknade skatten i stället utskickas och den påförda skatten erläggas under vissa tidsperioder av inkomståret. Vad slutligen angår gruppen näringsidkare, äro svårigheterna att under löpande år fastställa samma års verkliga nettoinkomst synnerligen stora. Här inverkar särskilt möjligheten för dessa att genom lagervärdering påverka resultatsredovisningen. Å andra sidan föreligger dock här icke samma nödvändighet, som beträffande löntagare, att redan vid det löpande årets ingång fastställa det skattebelopp, som skall avdragas, eftersom här inkomsttillfällena icke äro på samma sätt omedelbart anknutna till varje vecka eller månad. För näringsidkarna föreligger därför möjligheten att låta skatteinbetalningarna avse längre tidsperioder, exempelvis tre månader. Att söka

176 lägga driftsresultatet eller eventuellt omsättningssiffrorna under en del av året till grund för en preliminär beskattning synes emellertid icke giva tillfredsställande resultat. Här lärer näppeligen annan utväg stå till buds, än att lägga senast föregående taxering till grund för den preliminära beskattningen och med stöd härav utsända preliminära debetsedlar. Rätt till jämkningar i det sålunda bestämda skattebeloppet måste emellertid då finnas. En ledning för bedömandet av riktigheten av detta skattepåförande torde kunna vinnas u r de för närvarande föreskrivna uppgifterna angående omsättningens storlek. De frågor, som stå i direkt samband med den ifrågasatta nya uppbördsformen, behandlas i andra avdelningen av föreliggande betänkande. De föreslagna åtgärderna komma att påverka arbetet vid postverket och länsstyrelserna samt häradsskrivarnas och taxeringsnämndsordförandenas arbetsuppgifter. Viss personalförstärkning vid länsstyrelserna bliver därvid säkerligen oundgängligen nödvändig och vissa ökade kostnader för statsverket måste inträda. Dessa organisatoriska och ekonomiska frågor behandlas i betänkandets tredje avdelning.

FÖRSTA AVDELNINGEN. Frågor berörande taxeringsväsendet. FÖRSTA

KAPITLET.

D e n s u b j e k t i v a s k a t t s k y l d i g h e t e n ; frågan o m de s k a t t s k y l d i g a s u b j e k t e n o c h o m f a t t n i n g e n a v d e r a s skatteplikt. § 1.

Fysiska personer.

Avgörande för skattskyldigheten, såvitt angår fysiska personer, är numera bosättningen. I.

Fysiska personer, bosatta i Sverige.

Enligt den allmänna regeln i KL 53 § och SF 6 § är fysisk person, han må vara svensk eller utlänning, oinskränkt skattskyldig för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats under tid, då han varit i riket bosatt. Från denna allmänna regel finnas dock vissa undantag. 1) Medlem av konungahuset är frikallad från skattskyldighet för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital. Ur uppbördssynpunkt behöver tydligen en tillämpning av denna undantagsregel icke framkalla komplikationer. De statliga anslagen böra utanordnas utan skatteavdrag och i fråga om inkomst av kapital kan utbetalaren av medlen lätt iakttaga, att i dessa fåtaliga specialfall intet skatteavdrag göres. Emellertid bör beaktas, att stadgandets avfattning icke är fullt otvetydig. Däri omnämnes endast »medlem av konungahuset», icke — såsom eljest plägar vara händelsen i fråga om sådana personer tillförsäkrade privilegier — medlem av konungahuset, »som kunglig eller furstlig värdighet inom riket åtnjuter» (jfr t. ex. strafflagen 9 kap. 3 §). Denna motsättning kunde föranleda till antagande att även sådana medlemmar av konungahuset, vilka avsagt sig sin kungliga eller furstliga värdighet, fortfarande skulle vara behållna vid ifrågavarande skattefrihetsprivilegium. Så har dock säkerligen icke varit lagstiftarens mening och så har ej heller bestämmelsen tillämpats av beskattningsmyndigheterna. Då nu blir nödvändigt, i händelse av 12—408779.

178 ifrågasatt reform av uppbördsväsendet, att stadgandet åtminstone preliminärt skall tillämpas av penninginrättningar och andra, synes påkallat, att varje tvekan om bestämmelsens innebörd avlägsnas. I detta hänseende föreslås sådant tillägg till författningarnas innehåll, att skattefriheten i fortsättningen angives gälla »medlem av konungahuset, som kunglig eller furstlig värdighet inom riket åtnjuter». 2) Personer anställda vid främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat åtnjuta i viss omfattning befrielse från skattskyldighet. Befrielsen är i detta fall olika för utländska och svenska medborgare. Utlänning, som tillhör beskickningen eller konsulatet eller dess betjäning, är med hustru och barn under 18 år samt enskilda tjänare av utländsk nationalitet att anse såsom bosatt i utlandet och är dessutom befriad från skattskyldighet för inkomst av aktier, lotter och andelar i svenska företag samt för förmögenhet, som utgöres av dylika aktier, lotter och andelar. Svensk medborgare, som har motsvarande anställning, är däremot blott frikallad från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den främmande makten. Person som har anställning som olönad utländsk konsul beskattas icke heller, han må vara svensk eller utländsk medborgare, för förmåner åtnjutna på grund av tjänsteanställningen (SF 27 §; jfr KL 70 §). De inkomster, som ifrågakomma till beskattning beträffande utlänningar, anställda vid främmande makts beskickning eller konsulat, bliva följaktligen i huvudsak endast inkomst av här belägen fastighet och av här bedriven rörelse. En omläggning av uppbördsförfarandet påverkas tydligen av nu berörda regler i så måtto, att vid beskattning av bankräntor och utdelningar hänsyn måste tagas till den för ifrågakomna utlänningar stadgade skattefriheten. Någon ändring av bestämmelserna kan emellertid i detta fall tydligen icke sättas ifråga och följaktligen har man endast att vid genomförandet av en eventuell uppbördsreform beakta anmärkta förhållande. 3) Beträffande svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, skall enligt KL 69 § och SF 26 § tillämpas vad som är stadgat angående här i riket bosatt person; detsamma gäller i tillämpliga delar även sådan persons hustru samt barn under 18 år, därest de äro svenska medborgare och bo hos honom. Emellertid är härvid ytterligare stadgat, att dylik person icke är skattskyldig till kommunalskatt — men väl till statsskatt — här i riket för sin inkomst av berörda tjänst. En bestämmelse av sådan innebörd återfanns redan i § 40 av den förordning om kommunalstyrelse i Stockholm, som utfärdades den 23 maj 1862. Bestämmelsen fanns emellertid icke i det ursprungliga förslaget utan tillades utav departementschefen, dock utan motivering. Denna bestämmelse angående skattebefrielse torde icke vålla några olägenheter ur uppbördssynpunkt. Vid avlöningarnas utanordnande har en-

179 dast vederbörande myndighet att beakta vad sålunda gäller. Har vederbörande under året flyttat från Sverige till utlandet eller tvärtom, skall tydligen kommunalskatt uttagas endast för den tid vederbörande vistats här i riket. II.

Fysiska personer, ej bosatta i Sverige.

Beträffande skattskyldigheten för fysisk person under tid, då han ej varit h ä r i riket bosatt, gälla mera invecklade bestämmelser. I detta fall föreligger endast en begränsad skattskyldighet, vilken därjämte är av olika omfattning vid den kommunala och den statliga taxeringen. Vid båda taxeringarna är vederbörande skattskyldig a) för inkomst av här belägen fastighet, b) för inkomst av rörelse, som här bedrivits, c) för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tjänst, d) för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse. Härutöver föreligger vid den statliga taxeringen skattskyldighet e) för vad som tillflutit den skattskyldige genom restitution av allmänna skatter, för vilka avdrag åtnjutits vid tidigare års taxeringar, f) för inkomst genom utdelning å aktier och andelar i ekonomiska föreningar, såvitt företagen äro svenska. I nu berörda fall förefinnas således vissa inkomster, som utgå från inkomstkälla här i landet men vilka icke alls eller blott delvis äro föremål för beskattning här i landet. Följande inkomstarter äro helt fria från beskattning: 1) Från riket uppburen inkomst av tjänst, förvärvad genom verksamhet utom riket. 2) Ränta å obligationer. 3) Ränta å utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel. 4) Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet med undantag för realisationsvinst vid försäljning av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör därtill. 5) All inkomst, som förvärvats utom riket. Följande slag av inkomster äro fria från kommunal beskattning men underkastade statlig sådan: 1) Vad som tillflutit den skattskyldige genom restitution av allmänna skatter, varför avdrag åtnjutits vid tidigare års taxeringar. 2) Inkomst genom utdelning å aktier i svenska bolag och andelar i svenska ekonomiska föreningar. Det är givet att nu berörda förhållande måste uppmärksammas, då man överväger en reform, som åsyftar skatteuppbörd vid inkomstkällan. Särskilt inverkar tydligtvis den angivna skattefriheten, då fråga är om införande av en kupongskatt å aktieutdelningar och en motsvarande skatt å

180 bankräntor o. dyl. Ett bibehållande av de nuvarande beskattningsreglerna måste då orsaka komplikationer vid uppbördssystemets anordnande. Antingen måste finnas någon form för att redan vid beloppens utbetalande klarlägga om mottagaren är skattskyldig eller ej — t. ex. såsom i Norge genom att låta det utbetalande organet pröva detta — eller ock måste ett vidlyftigt restitutionsförfarande bliva följden. Innan dessa frågor närmare diskuteras bör emellertid en översyn göras av de nuvarande reglerna i ämnet, närmast till utrönande av om dessa kunna anses ändamålsenliga och lämpade att bibehållas eller om sådana ändringar därav kunna anses motiverade, vilka även skulle underlätta den ifrågasatta uppbördsreformens genomförande. I det följande upptagas därför de olika ovan angivna grupperna var för sig till undersökning. A.

Inkomster,

som äro helt fria från

beskattning.

1) Från riket uppburen inkomst av tjänst, förvärvad genom verksamhet utom riket. Enligt tidigare gällande bestämmelser beskattades dylik inkomst h ä r i riket och detta oberoende av om mottagaren var svensk eller utlänning. Genom en förordning av den 19 november 1920 upphävdes denna bestämmelse, såvitt fråga var om inkomstbevillningen och därmed även beträffande den dåvarande kommunala beskattningen. 1928 års lagstiftning gick vidare på den inslagna vägen och befriade i detta fall även från den statliga beskattningen. Man ansåg därvid att några vägande skäl icke kunde åberopas till stöd för statlig beskattning av sådan inkomst. Visserligen stodo ifrågavarande personer, därest de voro svenska medborgare, under svenska statens skydd och åtnjöto därigenom vissa förmåner. Men godtoge man denna ståndpunkt borde alla svenska medborgare, som voro bosatta utomlands, beskattas statligt för all inkomst härifrån riket. Denna ståndpunkt hade man emellertid icke intagit beträffande ränteinkomster från Sverige och då vore ologiskt att vilja hävda ståndpunkten beträffande inkomst av tjänst. 1 Det sålunda förda resonemanget verkar näppeligen övertygande. Snarare borde detsamma hava lett till att såväl ifrågavarande inkomst av tjänst som ock ränteinkomster, gående till utlandet, underkastades beskattning. Vad först angår svenska medborgare i utlandet är givet att, såsom anförts, dessa åtnjuta förmåner från svenska staten. Dessa förmåner äro emellertid ingalunda obetydliga och äro därjämte högst kostsamma för staten; hela vår utlandsrepresentation är ju i icke ringa utsträckning till för att tjäna svenskarna i utlandet. Det förefaller då i hög grad befogat att dessa bidraga till kostnaderna därför, åtminstone genom att skatta för härifrån uppburen inkomst av tjänst. Vidkommande utlänningar, som vistas utomlands, kan måhända sägas, att dessa, även om de härifrån uppbära inkomst av tjänst, icke åtnjuta några särskilda förmåner från svenska statens sida. Men uppbär en 1

Prop. 1927:102, Bilaga, sid. 53.

181 utlänning annan inkomst härifrån riket, såsom räntor och dylikt, lärer gälla att den i utlandet bosatte mottagaren därav åtnjuter ej ringa förmån av svenska staten, icke minst under nuvarande tid, i form av ökad trygghet för sin inkomst. Denna förmån har vederbörande icke erhållit utan kostnader för staten; väl äro kostnader för rikets försvar därå nedlagda av andra skäl, men det är som resultat härav som bland annat berörda förmån kunnat åtnjutas ej blott av svenska medborgare utan även av utländska medborgare inom och utom Sverige. Under sådana förhållanden synas alla skäl tala för att även dessa utlänningar bidraga till bestridandet av statens kostnader. Att då göra undantag enbart för utlänningar, som från riket uppburit inkomst av tjänst, förvärvad genom verksamhet utom riket, förefaller näppeligen påkallat. Däremot kunde ju synas mindre befogat att i fall av angiven art påkalla fullgörandet av skattebetalning även till kommunerna. Varje samband mellan den i utlandet bosatte och någon svensk kommun saknas ju som regel. Då emellertid den kommunalskatt, som uttages av utomlands bosatta personer, går till gemensamt kommunalt ändamål — skatteutjämning — är detta i verkligheten icke en kommunalskatt utan en statsskatt, ehuru med annan ursprungsbeteckning, 1 och intet principiellt hinder borde därför möta att i förevarande fall uttaga även sådan s. k. kommunalskatt. Ur här angivna synpunkter skulle utredningsmannen närmast vilja förorda en ändring av nuvarande bestämmelser så att alla utomlands bosatta underkastades beskattning av härifrån uppburen inkomst av tjänst; en återgång alltså, beträffande statsbeskattningen till förhållandena före 1928 och beträffande kommunalbeskattningen till förhållandena före 1920. Emellertid skulle en dylik ändring endast delvis giva resultat med hänsyn till innehållet i nu gällande olika avtal till förekommande av dubbelbeskattning. Då vidare några nämnvärda olägenheter för uppbördsförfarandet icke torde kunna befaras med avseende å nu ifrågavarande inkomstslag — det lärer väl här endast röra sig om löneintäkter från större arbetsgivare, som lätt kunna vidtaga anstalter för tillgodoseende av de icke skattskyldiga löntagarnas intressen — synes anledning icke föreligga att i detta sammanhang föreslå någon ändring. 2) Ränta å obligationer samt 3) ränta å utlånade eller i bank innestående medel. Såsom ovan nämnts beskattas aktieutdelningar statligt, även när desamma gå till utlandet. Ränta å obligationer beskattas däremot icke alls, då räntedestinatören är bosatt utomlands. Såsom skäl härför har åberopats, att en beskattning av ränteinkomst i detta och liknande fall skulle med sannolikhet verka betungande för de svenska företag, som nödgades anlita kredit utomlands. Det måste antagas, att de utländska långivarna beredde sig ersättning för den skatt de nödgades utgiva i Sverige för sina inkomsträntor genom höjning av räntefoten, och skatten komme således att i sista hand 1

Jfr Kammarrättens yttrande i prop. 1927:102, sid. 259.

182 bäras av de svenska låntagarna. För övrigt vore anledning befara att de utomlands bosatta eller hemmahörande personer, som hade banktillgodohavande i Sverige och för räntor därå erlade stämpel — enligt förordningen angående stämpelavgiften den 9 november 1914 utgick sådan avgift med 1 procent av avkastningens belopp — genom ytterligare räntebeskattning föranleddes draga nämnda kapital u r landet. 1 Man motiverade sålunda denna skattebefrielse dels med att man ansåg att en skatteövervältning — incidens — skulle komma att ske från de utländska »långivarna» till de svenska »låntagarna» 2 och dels med en hänvisning, såvitt fråga var om i bank innestående medel, till den därå utgående stämpelavgiften. Vad först angår sistnämnda skäl, bortföll detta redan år 1929, då stämpelavgiften i fråga upphävdes genom kungl. förordningen den 14 juni 1929. Denna stämpelavgift kvarstod alltså nätt opp så länge, att densamma kunde åberopas såsom ett skäl vid genomförandet av 1928 års skattelagstiftning i nu förevarande hänseende; därmed var dess roll slutspelad. Vad härefter angår det skäl, som utgöres av faran för skatteincidens, är ju detta sådant, att dess riktighet aldrig kan bedömas förrän den ifrågasatta beskattningsåtgärden genomförts och under ej alltför kort tid fått visa sina verkningar. Så vitt fråga är om utländska inköp av svenska obligationer må emellertid anmärkas, att den utländske köparen väl näppeligen känner sig såsom en långivare gentemot staten eller det enskilda företag, som emitterat obligationslånet. Hans strävan är säkerligen endast att vinna tryggaste och bästa kapitalplacering. Det är givet, att beskattningens anordnande kan komma den eventuella köparen att anse obligationsköpet ekonomiskt oförmånligt och förmå honom att avstå därifrån. Så synes emellertid icke beskattningen hittills hava verkat till den del densamma drabbat utdelningen å svenska aktier, som dock äro mindre säkra placeringsobjekt än obligationer, och man torde därför kunna våga påstå, att en på motsvarande sätt anordnad beskattning av ränteutdelning å obligationer icke skulle i alltför hög grad förminska det utländska kapitalets placering å den svenska obligationsmarknaden. Mot en beskattning av obligationsräntor, som utbetalas till personer i utlandet, har stundom invänts, att en sådan beskattning skulle vid framtida upplåning medelst obligationer nödvändiggöra en höjning av låneräntan. Skatten skulle därigenom i viss mån komma att övervältras å obligationsutfärdaren, vilket naturligen måste betraktas såsom en olägenhet. Så vitt utredningsmannen kan finna, innebär detta emellertid icke något avgörande skäl mot den här ifrågasatta utvidgningen av skattskyldigheten. Beträffande obligationer, som utfärdats av svenska staten, torde i förevarande sammanhang kunna bortses från betydelsen av en genom beskattningen föranledd räntehöjning. Vad åter angår sådana obligationer, som utfärdats av enskilda näringsföretag, synes frågan om skäligheten av den nu ifrågasatta 1 Prop. 1927:102, Bilaga, sid. 55. • Jfr Eberslein, sid. 89, 101.

183 beskattningen icke böra bedömas såsom ett isolerat problem. I den mån en sådan beskattning kommer att drabba det svenska näringslivet, torde frågan därom böra bedömas i samband med näringslivets beskattning i dess helhet. Vidkommande utländska banktillgodohavanden i Sverige torde väl dessa åtminstone för närvarande finna sin främsta förklaring däri, att denna placering av medlen anses vara särskilt trygg. Någon anledning antaga att en beskattning av ränteutdelningarna skulle förorsaka kapitalflykt synes därför näppeligen föreligga. Ett skäl, som starkt talar för en utvidgad beskattning av utlännings inkomster från Sverige, utgör däremot det förhållandet, att den nuvarande skattefriheten för räntor utnyttjas till kringgående av beskattningen å aktieutdelningar. En utlänning, som här skall bilda ett bolag med behövligt aktiekapital om 100 000 kronor, kan naturligtvis bestämma aktiekapitalet till nämnda belopp, bolaget får då skatta för sin vinst och utlänningen för sin lyftade utdelning. I stället kan han emellertid ordna så, att aktiekapitalet sättes till exempelvis 5 000 kronor, medan återstående 95 000 kronor av honom lämnas såsom lån mot räntelöpande revers. Bolaget avräknar då räntorna såsom omkostnad och blir själv ej beskattat, enär i regel ingen vinst återstår, och utlänningen lyfter räntorna samt behöver ej skatta för desamma; det är ju ej längre fråga om utdelning. Uppenbarligen är icke ett system tillfredsställande, som medgiver ett kringgående av statens skattekrav med så enkla, i skatteförfattningarna nästan direkt anvisade medel. Slutligen torde böra bemärkas att nu berörda bestämmelser rörande skattefrihet för inkomster, destinerade till utlandet, tillkommo under en tidsperiod, då man ville främja kapitaltillströmningen till världsfamnande svenska företag; de inadvertenser, som kommo att vidlåda lagstiftningen, vägde föga gentemot de stora ekonomiska intressen, man hoppades gagna. Det världsfamnande finansföretaget har emellertid försvunnit och behovet att dit främja en kapitaltillströmning naturligen likaså. Kvar stå emellertid de brister, som vidlådde 1928 års lagstiftning i denna del, och de framträda nu på ett starkare sätt. Det må även framhållas, att då kammarrätten i sitt yttrande över bolagsskatteberedningens förslag föreslog införande av en definitiv kupongskatt å 2 procent för obligationsräntor, denna kupongskatt var avsedd att träffa jämväl obligationsinnehavare, som voro bosatta utomlands. Samtliga nu anförda skäl tala enligt utredningsmannens mening för en sådan lösning, att i fortsättningen räntor å obligationer samt i bank placerade eller eljest utlånade medel upptagas till beskattning. Någon principiell anledning att begränsa denna beskattning att avse allenast skatt till staten synes icke föreligga, därest skatten går till gemensamt kommunalt ändamål. Betraktar man åter spörsmålet ur synpunkten av den ifrågasatta uppbördsreformen lärer vara uppenbart, att ett bibehållande av nuvarande ordning skulle i avsevärd grad komplicera uppbördsförfarandet. Man vore i så

184 fall tvungen att skilja mellan utdelningar och räntor, som gå till utlandet, och övriga sådana utfallande medel. Beträffande de sistnämnda skulle skatt alltid uttagas vid inkomstkällan. Beträffande medel, som gå till utlandet, stode två vägar till buds. Man kan givetvis även här, för att icke för mycket belasta utbetalarna av medlen, upptaga skatten vid källan och sedan låta vederbörande mottagare begära restitution; följden skulle dock bliva en mångfald restitutionsansökningar med därav följande högst väsentliga ökning av myndigheternas arbete. Å andra sidan kan man ålägga de utbetalande institutionerna att själva verkställa så att säga en sortering av betalningsmottagarna. Detta torde emellertid förutsätta en omfattande uppgiftsskyldighet från betalningsmottagarna och, så vitt fråga är om bankräntor, måhända en särskild bokföring på sätt i Norge blivit fallet. Härutöver bleve nödvändigt med en ingående kontroll och med särskilda föranstaltningar därför; det må erinras om att i ett nyligen avgivet förslag rörande kupongskatt förordats inrättandet av en särskild kupongskattenämnd och ett särskilt kupongskattekontor. Därest man återigen ändrar förevarande regler rörande skattefrihet i vissa fall för räntor å obligationer, bankinsättningar m. m., så att skattefriheten bortfaller, föreligger intet behov av sådana särskilda anordningar och de angivna svårigheterna vid uppbörden skulle bortfalla. Däremot kräves i detta fall en utvidgning av räntebetalarens skyldighet att till beskattningsnämnderna överlämna mottagna uppgifter rörande lyftad ränta, så att denna skyldighet även beträffande obligationsräntor blir obligatorisk och ej, som nu, beroende av konungens förordnande. Med avseende härå må hänvisas till följande avdelning. Med hänsyn till de avsevärda fördelar, som därigenom skulle vinnas, föreslår således utredningsmannen, att även sådana fysiska personer, som äro bosatta utom riket, skola vara skattskyldiga till såväl stat som kommun för ränta å svenska obligationer samt å medel, placerade i bank eller eljest utlånade här i riket. 4) Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet med undantag för realisationsvinst vid försäljning av rörelse eller fastighet. Härom anfördes i en bilaga till propositionen till 1927 års riksdag följande: 1 »Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet (se 40 § kommunalskattelagförslaget) beskattas enligt förslagen till skatteförfattningar ej här i riket, varken statligt eller kommunalt, om den åtnjutes av fysisk person, som ej är bosatt här i riket, eller av utländsk juridisk person. För bedömande av frågan, om skäl till ändring härutinnan föreligger, bör till en början framhållas, att förvärvskällan i många fall knappast kan anses lokaliserad till något visst land och att det vid sådant förhållande kan vara svårt att avgöra, huruvida inkomsten 'härifrån åtnjutits'. Ej sällan lärer detta vara fallet med vinster å icke yrkesmässig avyttring av egendom. Exempelvis torde vinst genom enstaka försäljning av aktier i svenskt aktiebolag eller av obligationer, utgivna av svenskt företag, vare sig försäljningen äger rum här i riket eller utomlands, antagligen ej kunna anses hava härflutit från Sverige. Skulle lik1

Prop. 1927: 102, Bilaga, sid. 54.

185 väl en annan åsikt med framgång kunna göras gällande, torde i allt fall, om vinsten åtnjutes av utom riket bosatt eller hemmahörande person, föga skäl finnas för intäktens beskattning statligt eller kommunalt i Sverige. Beträffande vissa andra så dana vinster skulle däremot mera anledning föreligga för en sådan beskattning. Särskilt gäller detta beträffande vinst genom icke yrkesmässig avyttring av här i riket belägen fastighet eller härstädes utövad rörelse eller i Sverige befintliga tillbehör till fastigheten eller rörelsen, vilken vinst torde anses hava åtnjutits härifrån riket. Beskattning av sådan vinst härstädes står i god samklang därmed, att inkomst av här belägen fastighet eller av rörelse, som här bedrivits, blir föremål för beskattning i Sverige, då den uppbäres av person, varom ovan förmälts. Beträffande andra inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet än vinster å icke yrkesmässig avyttring av egendom framhålles, att ersättning, som utomlands bosatt idkare av i Sverige bedriven rörelse vid överlåtelse av densamma betingat sig för utfästelse att ej utöva viss verksamhet, bör i förevarande hänseende underkastas samma bestämmelser som vinst genom icke yrkesmässig avyttring av rörelse.1 Till att utsträcka skattskyldigheten till återstående, i 40 § kommunalskattelagförslaget omförmälda intäkter, som åtnjutas av utom riket bosatta fysiska eller utländska juridiska personer, lärer däremot ej föreligga skäl.» 1 den mån, på sätt nedan föreslås, beskattningen av realisationsvinst urskiljes från det nuvarande inkomstskattesystemet, påkallar frågan om dess beskattning icke i förevarande sammanhang något yttrande. Kvar står då frågan om beskattning av — för att följa exemplifieringen i KL 35 § — »intäkt genom tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, intäkt av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning, arvskifte, auktion, besiktning, värdering, skogsräkning, ävensom intäkt av annan därmed jämförlig inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur». Med denna begränsning av förevarande inkomstbegrepps omfattning torde den ovan återgivna anmärkningen, alt förvärvskällan i många fall knappast kan anses lokaliserad till något visst land och att det vid sådant förhållande kan vara svårt att avgöra, huruvida inkomsten »härifrån åtnjutits», icke längre kunna tillmätas betydelse. Någon svårighet att avgöra var vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet bedrivits lärer i allmänhet icke uppkomma. Ej heller torde vara svårt att avgöra var något annat av de uppräknade tillfälliga uppdragen utförts. Något hinder av praktisk art mot att utvidga beskattningen att avse även inkomst av här i riket bedriven tillfällig förvärvsverksamhet synes därför icke föreligga. Däremot kunde möjligen med större skäl anföras, att en dylik utsträckning av skatteplikten skulle ur ekonomisk synpunkt vara betydelselös; det är alltför obetydliga skattebelopp som därigenom skulle tillföras det allmänna. En dylik anmärkning är troligen riktig. Dock måste vid denna frågas bedömande uppmärksammas — vilket i följande kapitel n ä r m a r e utvecklas — att ingen som helst klar gräns är dragen mellan begreppen »inkomst av tjänst» och »inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet». Detta har dock 1

Ersättning för utfästelsen ingår ofta i köpesumman för rörelsen, och det kan då bliva svårt att utreda, huru mycket därav som utgör dylik ersättning.

186 för närvarande ingen särskild betydelse med avseende å här i riket bosatta personer. Beträffande utomlands bosatta personer föreligger däremot det egendomliga förhållande, att inkomst av tjänst, bedriven här i riket, är skattepliktig men att inkomst av här bedriven tillfällig förvärvsverksamhet är skattefri — oaktat, som nämnts, gränsen mellan dessa båda inkomstbegrepp är oklar. Här är givetvis en möjlighet lämnad öppen för utomlands bosatta personer att, genom en i och för sig icke klandervärd tolkning av begreppet tillfällig förvärvsverksamhet, undgå beskattning till Sverige. Även om betydelsen härav icke får överskattas, synes dock onödigt att en dylik lucka i lagstiftningen skall fortbestå. Vid en övergång till beskattning vid inkomstkällan kompliceras frågan ytterligare, därest nuvarande regel bibehålles. Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet måste då beskattas efter relativt enkla och schematiska regler, för vilka i det följande redogöres. Dessa föreslagna regler vålla i och för sig ingen svårighet i tillämpningen. Denna tillämpning måste dock i första hand ankomma å utbetalaren av beloppen, och med bibehållande av nuvarande bestämmelser måste således denne från fall till fall pröva, om mottagaren varit bosatt i riket medan h a n utförde den verksamhet, varför det utbetalade beloppet utgör betalning. Finner han, att vederbörande under angiven tid var bosatt utomlands, måste utbetalaren ytterligare pröva och avgöra, huruvida mottagarens verksamhet var att anse såsom tjänst — stundom kanske rörelse — eller tillfällig förvärvsverksamhet. Det synes föga rimligt att, om icke synnerligen tvingande skäl därtill föranleda, orsaka en dylik belastning av enskilda arvodesutbetalare, vilka till på köpet måste i stor utsträckning anses sakna förutsättningarna för det därmed förenade rättsliga bedömandet. Då några skäl för intagandet av en dylik ståndpunkt knappast synas föreligga men tvärtom även ur taxeringsarbetets synpunkt starka skäl tala för en omläggning av beskattningsregeln ifråga, föreslår utredningsmannen, att fysisk person för tid, under vilken h a n ej varit här i riket bosatt, skall vara skattskyldig jämväl för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Det är givet, att en dylik ändring kan hava viss betydelse för de olika n u gällande dubbelbeskattningsavtalen. I allmänhet lärer visserligen frågan om beskattning av intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet icke vara däri berörd, men indirekt ligger ju i avtalens natur, att en dylik ändring kan leda till en däremot stridande dubbelbeskattning. I den mån avtalen till annat föranleda, skola givetvis desamma enligt KL 72 § och SF 29 § lända till efterrättelse. 5) All inkomst, som förvärvats utom riket. Skatt å dylik inkomst ifrågakommer icke till uppbörd här i riket och med avseende därå saknas förty varje anledning att i detta sammanhang framställa något förslag.

187 B.

Inkomster,

som äro fria från kommunal beskattning statlig beskattning.

men

underkastade

1) Vad som tillflutit den skattskyldige genom restitution av allmänna skatter, för vilka avdrag åtnjutits vid tidigare års taxeringar. Att dylik intäkt endast är underkastad statlig beskattning sammanhänger helt med avdragsrättens utformning; avdrag för skatt får ju icke ske vid kommunaltaxeringen. Då i det följande föreslås, att avdragsrätten för erlagd skatt skall upphävas även vid den statliga taxeringen, följer därav att, därest utredningsmannens uppfattning godtages, ifrågavarande intäkt kommer att försvinna. Anledning saknas därför att närmare beröra densamma. 2) Inkomst genom utdelning å aktier och andelar i ekonomiska föreningar, såvitt företagen äro svenska. Anledningen till att skattskyldigheten för sådan inkomst begränsats till att avse allenast statsbeskattningen har angivits vara, att inkomstkällan ifråga väl är lokaliserad till riket men icke till någon särskild kommun. 1 Detta skäl kan måhända åberopas till stöd för att icke uttaga kommunalskatt inom någon viss kommun men synes på intet sätt bärande, då fråga är om en skatt för gemensamt kommunalt ändamål, vilken skatt endast till namnet är av kommunal natur. På sätt ovan ifrågasatts beträffande ränta å obligationer och banktillgodohavanden m. m. intager utredningsmannen även här i princip den ståndpunkten att utdelning å aktier och andelar i ekonomiska föreningar bör upptagas till beskattning jämväl kommunalt.

§ 2.

Andra än fysiska personer.

Här givas olika regler för olika skattesubjekt, vilka subjekt i det följande behandlas var för sig. 1) Staten. Staten är naturligen frikallad från all statlig beskattning. Ifråga om kommunal beskattning är staten likaledes frikallad från skattskyldighet, dock med två undantag. Staten är nämligen kommunalt skattskyldig till inkomstskatt för a) inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter samt b) inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse eller av kommunikations verk med tillhörande byggnader och anläggningar eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens egna behov, eller av leverans av elektrisk kraft till nämnda kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller industriella verksamhet, som nyss sagts. 1

Bet. 1924, sid. 441, bet. 1925, sid. 20-21.

188 Dessutom är staten underkastad fastighetsskatt i viss utsträckning enligt KL 5 §. Denna skattefrihet är av betydelse närmast vid uppbörd av skatt å bankräntor och utdelningar. Därvidlag bör dock utan svårighet kunna ordnas så att skattefriheten beaktas redan vid lyftandet av räntorna eller utdelningen. 2) Landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap äro helt frikallade från statlig beskattning men beskattas kommunalt för inkomst av fastighet och rörelse. Även här lärer gälla det nyss anförda, att skattebefrielsen torde kunna beaktas redan vid inkomstens uppbärande. 3) Kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser ävensom stipendiefonder, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, hypoteksföreningar, Svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar, Svenska skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, pensionsanstalter som icke äro bolag, sjukkassor, understödsföreningar, jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen om försäkringsrörelse icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla utanför Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Nu angivna stiftelser och sammanslutningar äro helt befriade från statlig beskattning och beskattas kommunalt endast för inkomst av fastighet (samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst). Med avseende å nu angivna kategorier råder som bekant den största oklarhet i beskattningshänseende. Speciellt gäller detta frågan om vilka subjekt, som skola räknas till s. k. fromma stiftelser; rättspraxis å detta område erbjuder en provkarta å skiftande uppfattningar och vid de årliga taxeringarna föreligga ständigt nya, tveksamma fall. Bes vars vägen dragas allt flera dylika frågor under beskattningsdomstolarnas avgörande och öka i icke oväsentlig grad deras förut stora arbetsbörda. Denna oklarhet, som för övrigt icke är inskränkt till begreppet »from stiftelse» i nu förevarande lagrum, måste tydligtvis vålla allvarliga olägenheter, därest man övergår till ett förfarande med uppbörd vid inkomstkällan. Vid uttagandet av en kupongskatt och ränteskatt måste synnerligen ofta uppstå tvekan, huruvida den institution, som äger uppbära visst belopp, är skattskyldig därför. Att låta denna frågas avgörande ankomma — låt vara endast preliminärt — å betalningsutbetalaren, är tydligtvis här fullkomligt otänkbart. Att återigen uttaga skatten vid källan i alla ifrågakommande fall och

189 sedan låta vederbörande söka restitution är naturligtvis en tänkbar utväg, men skulle i hög grad belasta myndigheterna och giva upphov till en mångfald nya, fortlöpande skatteprocesser. En förenkling kunde ju i sistnämnda fall tänkas i så måtto, att den, som företedde regeringsrättens utslag angående skattefrihet, icke behövde vidkännas avdrag för skatt. Även här skulle emellertid då en prövning åläggas betalningsutbetalaren, vartill denne ofta skulle sakna förutsättning med hänsyn bl. a. till utslagens med nödvändighet ofta svårtillgängliga innehåll, vartill kommer, att ett utslag, avkunnat kanske för tjugu år sedan, ingalunda med visshet giver uttryck åt nu rådande rättsuppfattning. Då nu antydda vägar uppenbarligen icke äro framkomliga, nödgas man tydligen söka på annat sätt komma till rätta med frågan. Densamma kan icke lämnas olöst åsido, ty i så fall kominer det ifrågasatta uppbördsförfarandet att från början vara behäftat med en brist av allvarligaste slag, som med nödvändighet skulle framkalla befogad olust såväl hos myndigheterna som hos den därav berörda allmänheten, ej minst penninginrättningarna. 1936 års skattekommitté har i sitt år 1939 avgivna betänkande, 1 ehuru med annan utgångspunkt, upptagit frågan om beskattningen av stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer. Såsom av Bilaga 1 framgår ansåg kommittén, att någon principiell grund för skattefrihet icke kunde av någon åberopas. Kommittén övervägde även möjligheten att helt borttaga skattefriheten för enskilda juridiska personer och att i stället medgiva sådana stiftelser och ideella föreningar, som främjade vissa i hög grad allmännyttiga ändamål, lättnad i eller befrielse från beskattning på så sätt, att de finge från sina inkomster avdraga vad de utgivit till fullföljande av sitt ändamål. Kommittén fann emellertid denna väg icke vara framkomlig samt framhöll, att en sådan anordning stundom skulle medföra obilliga verkningar och därjämte i många fall orsaka taxeringsmyndigheterna ett besvärligt och tidsödande arbete utan att detta ledde till någon taxering. Skattekommittén ansåg sig fördenskull icke kunna föreslå ett borttagande av den nuvarande skattefriheten utan föreslog i stället en annan och tydligare formulering av ifrågavarande bestämmelser, virken bl. a. innebar, att begreppet »from stiftelse» icke vidare skulle bibehållas. Enligt kommitténs förslag skulle akademier, allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus och järnkontoret åtnjuta skattefrihet vid statsbeskattningen för all inkomst och vid kommunalbeskattningen för annan inkomst än av fastighet. Vidare föreslog kommittén, att »kyrkor, sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser, som utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer hava till huvudsakligt ändamål att främja vård och uppfostran av barn eller att lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksam1

Bet. 1939:47, sid. 50.

190 het bland behövande eller att främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar, som utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art» skulle åtnjuta skattefrihet vid statsbeskattningen för annan inkomst än av rörelse samt vid kommunalbeskattningen för annan inkomst än av fastighet och av rörelse. Beträffande motiveringen för kommitténs förslag hänvisas till Bilaga 1. Enligt utredningsmannens mening torde den rationella lösningen av förevarande fråga, såsom av skattekommittén även framhållits, vara att helt borttaga skattefriheten för ifrågavarande grupp juridiska personer. P å sätt kommittén uttalat torde någon principiell grund för skattefrihet icke kunna av någon åberopas. Att skattekommittén icke velat föreslå borttagande av skattefriheten berodde såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår på att den av kommittén ifrågasatta metoden med viss avdragsrätt för utbetalningar befarades kunna medföra obilliga verkningar och orsaka taxeringsmyndigheterna onödigt arbete. Detta är otvivelaktigt riktigt, men dessa olägenheter sammanhänga med den av kommittén antydda metoden för beredande av understöd åt institutionerna ifråga. Därest man icke tillämpar denna metod utan söker på annat sätt tillgodose det avsedda syftet, torde möjlighet finnas att åtminstone delvis undgå de anmärkta olägenheterna. Grunden för skattefriheten i förevarande fall måste tydligen vara, såsom skattekommittén uttrycker saken, att stiftelserna främja ett i hög grad samhällsnyttigt ändamål. Där så är händelsen är förvisso befogat, att det allmänna i en eller annan form stöder verksamheten. Däremot synes icke utan fog kunna ifrågasättas, om just privilegiet av skattefrihet är den riktigaste och bästa vägen för lämnandet av dylikt stöd. överhuvud taget äro dylika privilegier för ett nutida åskådningssätt av föga tilltalande natur; så långt ifrån att några principiella skäl kunna åberopas till stöd därför, torde i stället principiellt sett denna privilegieform vara mindre önskvärd. Dess ursprung är att söka i länge sedan förflutna tider, då just skattebefrielsen var — eller åtminstone i teorien var avsedd att vara — en särskild erkänsla åt enskilda och sammanslutningar för samhällsgagnande verksamhet. Tillkommet i en tid, då utskyldernas betydelse var en annan än nu, verkade privilegiet, begränsat till ett fåtal »fromma stiftelser», kanske föga betungande. I tider, då skatteintäkterna äro av största vikt, blir, som även skattekommittén framhållit, verkan därav en annan. Härtill komma två synpunkter, vilka måhända äro förtjänta av visst beaktande. Till en början gäller att, när skattefrihetsprivilegiet en gång är beviljat, detsamma praktiskt taget fortbestår år efter år utan någon prövning av om den bedrivna verksamheten fortfarande är sådan, att motiv för skattefriheten alltjämt finnes — ja, utan prövning av om verksamheten fortfarande bedrives. Vidare gäller, att detta ytterst värdefulla privilegium — baserat på stiftelsens samhällsgagnande verksamhet — icke förlänas av Kungl. Maj:t

191 utan i första hand av beskattningsnämnderna; ytterst hava dessa att, föga vägledda av lagstiftarens dunkla och ofta missuppfattade föreskrifter, pröva huruvida ur synpunkten av det allmännas gagn skattefrihet bör beviljas. Det är ingen kritik av beskattningsnämnderna, om här konstateras, att dessa som regel måste sakna den härför erforderliga allmänna överblicken av framförallt statsnyttans intresse. Med dessa utgångspunkter ligger närmast till hands att förorda ett fullständigt upphävande i förevarande fall av det ålderdomliga skattefrihetsprivilegiet och dess ersättande med statsunderstöd åt vederbörande institutioner efter saklig, årligen återkommande prövning i varje särskilt fall. Visserligen lärer väl då med all sannolikhet visa sig, att beloppet av de direkta statsunderstöden icke kommer att sammanfalla med beloppet av de indirekta understöd, som skattefriheten medför. Framför allt torde nog bliva följden, att i ekonomiskt brydsam tid en åtstramning måste äga rum; detta förhållande kan synas beklagligt, men finner sin förklaring däri, att statsmakterna, vid sitt övervägande av vad statsnyttan kräver, måst sätta andra intressen, exempelvis försvarets, framför nu ifrågakomna institutioners intressen. För närvarande är ju förhållandet det motsatta. Ju större behov statsmakterna hava av penningmedel och ju mera skatterna stiga — ju större bliva faktiskt de indirekta understöd, som genom skattefriheten lämnas. — Ett dylikt förhållande kan icke betecknas såsom tillfredsställande. Anser man sig emellertid icke kunna intaga nu angivna ståndpunkt — vilken enligt utredningsmannens uppfattning är den principiellt riktiga — synes tänkbart att lösbryta frågan, huruvida en viss institution bör åtnjuta skattefrihet, från de egentliga skatteprocessernas ram och lägga denna prövning hos länsstyrelserna med besvärsrätt till Kungl. Maj:t i statsrådet. Man skulle då i rent administrativ ordning pröva och avgöra frågan och vederbörande, som ansågos böra erhålla skattefrihet, fingo i det kungl. brevet ett slags motsvarighet till de medeltida fribreven; genom att översända avskrift därav till vederbörande bolag och bankinrättningar skulle därefter kunna vinnas, att den medgivna skattefriheten bleve beaktad. Till ledning för ett bedömande av vad en dylik åtgärd skulle innebära ifråga om arbetsökning — låt vara elldäst temporär — för vederbörande myndigheter, må anföras, att antalet hos länsstyrelserna anmälda stiftelser den 31 december 1937 utgjorde 4 940, varierande mellan 686 i Stockholms stad och 35 i Gotlands län; medeltalet per länsstyrelse var 1976. Härvid bör emellertid beaktas, å ena sidan, att säkerligen ett flertal stiftelser icke anmälts till länsstyrelserna samt, å andra sidan, att vissa av de anmälda stiftelserna uppenbarligen äro av den natur, att det icke kan ifrågakomma ens för stiftelsen själv, att vilja räkna densamma till gruppen »fromma stiftelser». Även om man antoge att till prövning skulle ifrågakomma 50 procent flera stiftelser, än som funnos hos länsstyrelserna anmälda, synes antalet i och för sig icke böra avskräcka från en dylik prövning. Antalet ärenden, som fullföljdes till Kungl. Maj:t, skulle uppenbarligen bliva väsentligt ringare än vad nyss angivna siffror utvisa.

192 På sist angivna väg skulle tydligtvis ett snabbare och säkrare avgörande kunna vinnas, än som under nuvarande förhållanden är möjligt. Därmed skulle även vinnas att prövningen av skattefrihetsprivilegiet kunde antagas ske efter enhetligare grunder än nu och därjämte med fullt beaktande av de grunder, som enligt vad ovan anförts synas böra vara därför avgörande. Vill man ej heller godtaga en sådan lösning av frågan, lärer endast återstå att låta spörsmålet om skattefrihet eller icke skattefrihet preliminärt avgöras av tjänstemän vid beskattningsväsendet för att sedan slutligen prövas av beskattningsnämnderna. På vad sätt detta kommer att påverka uppbördsförfarandet behandlas i följande avdelning. I varje händelse förordar utredningsmannen i sista hand den ändrade avfattning av ifrågavarande bestämmelser, som av skattekommittén föreslagits, och sålunda även den begränsning av de skattefria subjektens antal, som därav är en följd. En särskild ställning intaga de pensionsstiftelser, som äro bildade enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, och vilka enligt punkt 6 av anvisningarna till KL 53 § skola hänföras till gruppen pensionsanstalter samt såsom följd därav åtnjuta skattefrihet (vid kommunalbeskattningen dock ej för inkomst av fastighet). En sådan stiftelses tillgångar utgöras i allmänhet av en stiftelsens fordran å bolaget. För en sådan fordran åtnjuter stiftelsen givetvis skattefrihet, men bolaget kan tydligen icke göra anspråk därpå för några mot fordringen svarande tillgångar. 4) Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, äro frikallade från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar. Ett första stadgande rörande denna skattefrihet meddelades år 1919, då man befriade aktiebolagen från skyldighet att erlägga bevillning för utdelning å aktier i andra bolag. Vid 1928 års lagstiftning erhöllo bestämmelserna sin nuvarande avfattning. Ehuruväl lämpligheten av nu ifrågavarande partiella skattefrihet ur många synpunkter kan ifrågasättas, synes i detta sammanhang icke böra föreslås ändring därutinnan. Vissa svårigheter kunna visserligen uppkomma vid kupongskattens uttagande, men desamma synas icke böra tillmätas alltför stor betydelse, på sätt framgår av utredningen i följande del. Dock bör här beaktas att begreppet »penningrörelse» icke kan anses tillräckligt tydligt angiva arten av därmed åsyftad rörelse. Sålunda har regeringsrätten i ett nyligen meddelat utslag 1 — ehuruväl domsmotiveringen är dunkel — till synes ansett, att med penningrörelse skulle bl. a. förstås yrkesmässig handel med aktier i större omfattning. Regeringsrätten torde härvid hava stött sig å ett uttalande av särskilda utskottet vid 1928 års riksdag. 2 En 1 2

B. 1910, ref. 35. Särskilda utskottets utlåtande nr 1, sid. 54.

193 dylik tolkning strider dock mot gängse språkbruk och man synes äga rätt att kräva, att en författning av sådan betydelse, som den här förevarande, också får tolkas efter sin erhållna avfattning. — Det synes erforderligt, att såväl i KL 54 § som i punkt 2 av anvisningarna till KL 28 § begreppet penningrörelse klart definieras. Utredningsmannen skulle närmast vilja föreslå, att därvid utsädes, att till penningrörelse icke räknas sådan rörelse, vilken uteslutande består i yrkesmässig handel med aktier. Skulle man emellertid vilja anse, att dylik handel med värdepapper skall räknas till penningrörelse, bör detta komma till tydligt uttryck i författningstexten. 5) Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag, rederier och gruvbolag beskattas icke, utan delägarna beskattas i stället, envar för sin andel i vinsten. I den m å n dylika företag äga bankmedel och värdepapper, synes uttagandet av ränteskatt och kupongskatt böra ordnas så, att dylik skatt uttages av företagen på eljest tillämpat sätt men att delägarna få tillgodoräkna sig, envar den andel av skatten som belöper å hans andel av vinsten. Detta blir således en tillämpning för visst fall av det engelska beskattningssystemet. Under sådana förhållanden saknas anledning att här föreslå någon ändring av nu gällande bestämmelser. 6) Svenska juridiska personer äro, med förut angivna undantag, skattskyldiga för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats. 7) F r ä m m a n d e stat, utländsk menighet, bolag och förening ävensom annan här i riket icke hemmahörande juridisk person hava enligt KL 53 § f) och 67 § samt SF 6 § c) och 25 § 2 mom. erhållit samma begränsning av skattskyldigheten, som gäller för i utlandet bosatt, dock att någon inkomst av tjänst här tydligtvis icke ifrågakommer. Dessa juridiska personer äro således helt befriade från skattskyldighet för a) ränta å obligationer, b) ränta å utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel, c) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet med undantag för realisationsvinst vid försäljning av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör därtill, d) all inkomst, som förvärvats utom riket. Vidare äro utländska juridiska personer fria från kommunal beskattning men underkastade statlig sådan så vitt fråga är om e) vad som tillflutit den skattskyldige genom restitution av allmänna skatter, varför avdrag åtnjutits vid tidigare års laxeringar, f) inkomst genom utdelning å aktier i svenska bolag och andelar i svenska ekonomiska föreningar. Å skäl, som i det föregående anförts beträffande beskattningen av i utlandet bosatta personer, föreslås att dessa regler om skattefrihet ändras, så att till statlig och — om sådan ifrågakommer — kommunal beskattning hädanefter tagas a) ränta å obligationer, 13—408779.

194 b) ränta å utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel, c) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Vidare föreslås på enahanda skäl att ej blott till statlig utan även till kommunal beskattning skall upptagas f) inkomst genom utdelning å aktier i svenska bolag och andelar i svenska ekonomiska föreningar. Restitution av skatt (inkomstart e) ovan) skulle enligt föreliggande förslag icke vidare ifrågakomma, enär det allmänna avdraget för erlagda utskylder föreslås skola upphävas. Då fråga är om skattskyldigheten för andra än fysiska personer bör uppmärksammas i vad mån möjlighet verkligen föreligger att göra den skattskyldighet, som finnes stadgad, effektivt gällande. I detta hänseende brister för närvarande mycket, enär det främsta hjälpmedlet vid beskattningen av fysiska personer, mantalsskrivningen, här saknar motsvarighet. Det synes i hög grad av behovet påkallat, att ändring härutinnan äger rum. Emellertid torde den nu ifrågasatta beskattningen vid inkomstkällan komma att bringa i dagen åtskilliga juridiska personer, som tidigare undgått beskattning, och därmed avhjälpa nu föreliggande bristfällighet. Härtill återkommer framställningen i följande avdelning.

§ 3.

Utredningsmannens förslag; sammanfattning.

På i det föregående anförda skäl föreslår utredningsmannen följande ändringar: 1) att bestämmelsen om skattefrihet för medlem av konungahuset kompletteras så att skattefriheten begränsas till den, som »kunglig eller furstlig värdighet inom riket åtnjuter», 2) att fysisk person under tid han är bosatt utom riket beskattas för a) ränta å obligationer, b) ränta å utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel, c) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, 3) att bestämmelsen om beskattning hos dylik person av inkomst genom restitution av utskylder måtte upphävas, 4) att fysisk person, bosatt utom riket, beskattas även kommunalt för inkomst genom utdelning å aktier i svenska aktiebolag och andelar i svenska ekonomiska föreningar, 5) att bestämmelserna om skattefrihet för fromma stiftelser upphävas eller, om detta anses icke kunna ske, att bestämmelserna om denna skattefrihet avfattas på sätt 1936 års skattekommitté föreslagit, 6) att i övrigt den begränsning av skattefriheten för juridiska personer, som 1936 års skattekommitté föreslagit, varder genomförd,

195 7) att utländska juridiska personer beskattas såväl statligt som kommunalt för a) ränta å obligationer, b) ränta å utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel, c) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, 8) att utländska juridiska personer beskattas jämväl kommunalt för inkomst genom utdelningar å aktier i svenska aktiebolag och andelar i svenska ekonomiska föreningar, 9) att bestämmelsen om beskattning hos dylika personer av inkomst genom restitution av utskylder måtte upphävas.

ANDRA

KAPITLET.

B r u t t o i n k o m s t e n s fastställande. Frågan om bruttoinkomstens fastställande kan sägas vara redan i föregående kapitel delvis behandlad, nämligen till den del däri upptagits spörsmålet i vad mån vissa subjekt endast äro partiellt skattskyldiga. Därvid har emellertid, i anslutning till skatteförfattningarnas visserligen ingalunda oklanderliga systematik, utgångspunkten varit, icke inkomstens art utan inkomsttagarens personliga förhållanden. I förevarande sammanhang är frågeställningen en annan, det gäller här att fastställa vilka inkomstslag, som icke utgöra skattepliktig intäkt; denna inkomstens egenskap av att vara undantagen beskattning är då helt oberoende av vem, som uppbär densamma. Det är en självklar förutsättning för en något så när tillfredsställande beskattning av inkomst vid källan, att ingen tvekan kan råda om vad som är skattepliktig bruttoinkomst. I den mån viss inkomst överhuvud taget icke är skattepliktig, måste detta med andra ord vara i författningarna klart utsagt och intet utrymme lämnat åt skönsavgöranden i dylika fall. Den grundläggande bestämmelsen härom innehålles i KL 19 §, så lydande: »Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke: vad som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make eller vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva; vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall än som avses i 35 §; vinst i lotteri av den beskaffenhet, att för vinster i lotteriet skall erläggas skatt jämlikt förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster, och ej heller andra lotterivinster, därest deras sammanlagda belopp under beskattningsåret understigit 100 kronor; vad som i annan form än livränta tillfallit den försäkrade eller hans dödsbo på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring eller vad som annorledes än genom försäkring i annan form än livränta tillfallit någon såsom ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete; kapital, som på grund av kapitalförsäkring utfallit vid inträffat försäkringsfall eller återköp av försäkringen, där det utfallna kapitalet icke är att anse såsom intäkt av rörelse; ersättning på grund av försäkring av fast eller lös egendom i annat fall än då köpeskilling, som skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse; vinstandel eller premieåterbäring, som försäkringstagare fått uppbära från försäkringsanstalt på grund av avtal rörande annan försäkring än livränteförsäkring, därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring;

197 periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag; stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda för mottagarens utbildning.» Med avseende härå vill synas, som om inga särskilda svårigheter skulle ur uppbördssynpunkt behöva uppstå, även vid en omläggning till uppbörd vid inkomstkällan. De intäkter, varom här är fråga, kunna icke gärna framkalla tvekan med avseende å deras beskaffenhet. Visserligen kan beträffande periodiskt understöd tvekan komma att råda, huruvida detsamma skall beskattas hos mottagaren eller icke. Denna fråga, som naturligtvis får slutgiltigt avgöras ett påföljande år vid taxeringen, torde i fråga om uppbörden vid inkomstkällan lätt kunna lösas genom att — på sätt nedan i vederbörligt sammanhang närmare beröres — skattebetalningen även i det fall, att mottagaren av understödet är skattskyldig därför, ålägges understödets utbetalare. Att vissa ändrade bestämmelser i det följande föreslås beträffande avdragsrätten i fråga om periodiskt understöd inverkar tydligtvis icke på nu förevarande fråga. Då i det följande vidare föreslås, att realisationsvinst och lotterivinst icke längre skola beskattas såsom inkomst, påkallas emellertid vissa ändringar av KL 19 §, i det att tredje och fjärde satserna böra erhålla följande lydelse: »vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom; vinst i lotteri;» Till ovan återgivna KL 19 § ansluta sig emellertid anvisningarna till samma paragraf. Före den lagändring, som skedde år 1940, lydde punkt 1 av sagda anvisningar — punkt 2 saknar i detta sammanhang betydelse — på följande sätt: »Fattigunderstöd, begravningshjälp, natura- och andra förmåner, som utgått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen, underhåll, som lämnats fånge eller patient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skattepliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till andra föreningar än bostadsföreningar influtna medlemsavgifter (jfr 24 § sista stycket).» I den mån häri är tal om vissa medlemsavgifter, saknar stadgandet intresse såvitt nu är ifråga. Beträffande övriga från inkomstbeskattningen undantagna förmåner må här — i anslutning till innehållet i en av utredningsmannen tidigare verkställd utredning 1 — här anmärkas följande: 1) Fattigunderstöd. Med avseende härå lärer utan vidare vara klart, att dylikt understöd icke utgör beskattningsbar inkomst, enär detsamma är förenat med återbetalningsskyldighet. 2 Fattigunderstöd är närmast att jämställa med »vad som erhållits genom upplåning», vilket av inkomstskattesakkunniga hänfördes till »enligt grunderna för denna förordning icke skattepliktiga intäkter». 3 Då emel1 Promemoria angående beskattning av förmåner, utgående under värnpliktstjänstgöring och till fast anställd personal, Stockholm den 4 maj 1940, intagen i prop. 1940 B : 15, sid. 27 o. f. 2 Jfr R. 1934: ref. 55 och Hedelius, Arbetslöshetsunderstöden, i Svensk skattetidning 1934, sid. 73. • • 3 Bet. 1923:69, sid. 4.

198 lertid lagstiftaren följde kommunalskattekommitténs uppfattning, att icke inrymma bestämmelser om sådant »som för den allmänna uppfattningen framstår såsom så självklart, att ett särskilt omnämnande därav skulle vara ägnat mera att grumla inkomstbegreppet än att reda detsamma» 1 , borde näppeligen heller hava särskilt angivits, att fattigunderstöd ej är beskattningsbar inkomst. I norsk och dansk skattelagstiftning omnämnes icke detta fall, ehuru någon beskattning av fattigunderstöd naturligen icke förekommer; finsk skattelagstiftning har däremot i denna del, liksom i stor utsträckning eljest, följt det svenska exemplet. 2) Begravningshjälp. Beträffande begravningshjälp lärer återigen vara lika klart, att detta är en i princip skattepliktig inkomst, i vart fall när densamma har samband med innehavd tjänst. Föreskriften om skattefrihet härför synes fördenskull, om nu densamma anses böra av humanitära skäl bibehållas, 2 icke hava sin plats i anvisningarna till KL 19 § utan i stället i KL 32 § eller anvisningarna därtill. 3) Underhåll, som lämnats fånge eller patient å hospital. Såsom motivering till skattefriheten i detta fall har på senare tid åberopats »förmånernas egenskap att utgå utan mottagarens samtycke». 3 Denna förklaring synes svårbegriplig. Vederbörande fånge eller hospitalspatient har givetvis berövats friheten utan eget samtycke, men därifrån och till att påstå, att han icke heller samtycker till att mottaga underhåll under vistelsen å straffanstalt eller hospital är förvisso ett stort steg. Att skatt icke skall utgå för underhåll av nu angivet slag h a r säkerligen en annan, närmare till hands liggande förklaring. Straffet är ett brottslingen av samhället avsiktligt tillfogat lidande och att beteckna undergåendet härav såsom likställt med ett tjänsteförhållande vore ju orimligt; det underhåll, som lämnats fången, är därför icke hänförligt till inkomst av tjänst och naturligtvis ej heller till någon av de övriga i författningen angivna inkomstkällorna och följaktligen med nödvändighet ej skattepliktigt. 4 Vidkommande underhåll av patient å hospital kan h ä r rimligtvis endast åsyftas icke betalande patient, som vårdas utan skyldighet att återbetala vårdkostnaden, enär eljest bestämmelsen om fattigunderstöd är tillämplig. De enda hithörande fallen torde vara, då tilltalad eller annan intagits för undersökning av sinnesbeskaffenheten enligt 77 § 3. sinnessjukstadgan (SFS 328/1929) samt möjligen då fånge intagits å sinnessjukavdelning enligt 48 § sinnessjuklagen. Härvidlag föreligger emellertid exekverandet av en samhällets skyddsåtgärd, och även här är varje jämförelse med ett tjänsteförhållande utesluten. 1 övrigt må anmärkas att avfattningen av förevarande stadgande är mindre i Bet. 1924:53, sid. 407. Behovet härav kan möjligen ifrågasättas med hänsyn till de nya bestämmelserna rörande skattebefrielse för dödsbo samt till den nya lagstiftningen om understödsföreningar. 8 Svensk skattetidning 1934, sid. 74, * Jfr Sandström, Om taxering, Stockholm 1940, sid. 78. 2

199 lycklig. Såsom icke skattepliktig inkomst angives allenast »underhåll» åt fånge eller hospitalspatient; de kontant utgående flitpengarna till vissa fångar skulle med denna formulering närmast vara att anse såsom skattepliktig inkomst. Så kan dock icke rimligen vara förhållandet å nyss angivet skäl, nämligen att inkomsten icke härflyter u r någon av de i författningen avsedda inkomstkällorna, och någon beskattning av dessa kontanta förmåner har givetvis aldrig ifrågasatts. 4) Natura- och andra förmåner, som utgått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen. Någon motivering har icke givits till denna bestämmelses införande. Emellertid har gjorts gällande, att grunden till dessa förmåners undantagande kunde sammanhänga med att värnplikten är en skyldighet, som principiellt full gör es utan vederlag. 1 Den första fråga, som här uppkommer, är givetvis, om värnpliktstjänstgöring utgör eller kan jämställas med vad skattelagarna inbegripa under uttrycket »tjänst». Som skäl häremot skulle kunna åberopas, att värnplikten är en medborgerlig skyldighet, som utkräves tvångsvis och där alltså medborgaren saknar frihet att själv besluta om han vill fullgöra värnplikten eller ej. Emellertid torde denna synpunkt icke kunna tillmätas avgörande betydelse, enär även i andra fall staten k a n tvångsvis påkalla arbetsprestationer, t. ex. enligt tjänstepliktslagen, utan att fördenskull då utgående ersättning rimligen kunde antagas bliva skattefri. En annan sak är att den till värnpliktiga utgående ersättningen i penningar under fredstid som regel är synnerligen blygsam och då som regel endast avsedd för nödvändiga personliga utgifter. En inkomsts storlek saknar emellertid betydelse för frågan om inkomsten till sin art är skattepliktig eller ej; här ingriper i stället regeln om skattefritt existensminimum såsom regulator. Förklaringen till att ifrågavarande förmåner av lagstiftaren hänförts till icke skattepliktig inkomst synes i stället vara att billighetshänsyn fått fälla utslaget. Då staten på detta sätt tager medborgarens arbetskraft i anspråk utan annan ersättning än vad som fordras för de oundgängliga levnadsbehoven, har man ansett billigheten kräva, att det allmänna icke därutöver uttager skatt å de lämnade förmånerna. Med denna uppfattning bliva alltså förmånerna i fråga, på sätt även inkomstskattesakkunniga uttalat, principiellt sett att hänföra till skattepliktig inkomst, ehuruväl på anförda skäl ett undantag sedan gjorts för dessa förmåner. Detta undantag har emellertid, om den angivna utgångspunkten är riktig, icke sin plats i anvisningarna till KL 19 § utan i KL 32 § eller anvisningarna därtill. En sådan överflyttning har jämväl ägt rum från och med den 1 januari 1941. 5) »m. m. dyl.» Uppräkningen av nyttigheter, som icke äro att hänföra till skattepliktig inkomst, avslutas med orden »m. m. dyl.». Dessa tillagda ord, som synas 1

Svensk skattetidning 1934, sid. 73.

200 angiva att den föregående uppräkningen endast är en exemplifiering och att således åtskilliga andra nyttigheter av liknande slag skulle vara fria från beskattning, hava vållat mycken ovisshet och orsakat åtskilliga onödiga taxeringsprocesser. Ursprunget till punkt 1 av anvisningarna till KL 19 § är att söka i inkomstskattesakkunnigas förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, 8 § 2 mom. Emellertid angavs uttryckligen i motiveringen till detta stadgande, att »det ligger i sakens natur att denna uppräkning är avsedd att vara uttömmande». 1 Visserligen förekommo även i detta förslag orden »med mera dylikt», men desamma hänförde sig icke till hela uppräkningen av förmåner till värnpliktiga, underhåll åt fånge etc. utan allenast till ordet »begravningshjälp»; stadgandet slutade med orden »fattigunderstöd; begravningshjälp med mera dylikt». Vid den omredigering, som gjordes av kommunalskattekommiltén och som återgår i lagtexten, ändrades såväl ordningsföljden mellan de uppräknade nyttigheterna som ock interpunkteringen, men uppräkningen avslutades fortfarande med orden »m. m. dyl.». Dessa ord kommo således, troligen oavsiktligt, att hänföra sig till hela ifrågavarande uppräkning i stället för enbart till »begravningshjälp» samt förvandlade därmed den såsom »uttömmande» avsedda uppräkningen till att bliva allenast en exemplifiering. Spörsmålet om de övriga nyttigheter, som med hänsyn till angivna formulering kunde avses inbegripna under anvisningarna till KL 19 § blev på sin tid särskilt aktuellt i fråga om arbetslöshetsunderstöden. I vissa län ansågos dessa understöd skattefria, i andra beskattades desamma. 2 Denna fråga löstes slutligen genom ett utslag av regeringsrätten, 3 som fann arbetslöshetsunderstöden utgöra skattepliktig inkomst. Den tidigare verkställda utredning, varur ovan återgivna uttalanden hämtats, utmynnade i förslag till vissa ändringar av KL 32 § samt av anvisningarna till KL 19 och 32 §§, åsyftande ändrade beskattningsregler beträffande under militär tjänstgöring utgående förmåner. I samband därmed föreslogs emellertid att orden »m. m. dyl.» i punkt 1 till anvisningarna till 19 § skulle utgå. Såsom motivering åberopades vad ovan härom anförts, varjämte erinrades om att den sålunda föreslagna ändringen endast syntes utgöra en rättelse av en tidigare gjord felredigering. Departementschefen följde härutinnan utredningsmannens förslag, men första särskilda utskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, återinförde orden »m. m. dyl.» i anvisningarna till KL 19 §. Såsom motivering härför anförde utskottet: »I propositionen föreslås jämväl den ändringen i punkt 1 av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen, att orden 'm. m. dyl.' skola utgå. Såsom av det förut anförda framgår är i propositionen huvudsakligen fråga om reglering av beskatt1

Bet. 1923:69, sid. 107. Se härom Svensk skattetidning 1934, sid. 75. 3 R. 1934, ref. 55. 2

201 ningen av de under militärtjänstgöring utgående förmånerna och nyssberörda ändringsförslag äger icke samband med huvudfrågan i propositionen. Med hänsyn härtill och då viss tveksamhet torde råda om vilka slag av intäkter som avses med sagda uttryck, anser utskottet detta spörsmål böra tagas under omprövning i samband med en förestående allmän omarbetning av bestämmelserna i kommunalskattelagen. Utskottet kan sålunda icke förorda bifall till förenämnda förslag till ändring av punkt 1 av anvisningarna till 19 §.» F r å n och med den 1 januari 1941 lyder första meningen av punkt 1 i berörda anvisningar sålunda: »Fattigunderstöd, begravningshjälp samt underhåll, som lämnats fånge eller patient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skattepliktig inkomst.» P å sätt av det tidigare anförda framgår borde enligt utredningsmannens uppfattning hela den nu återgivna meningen utgå ur anvisningarna. Bestämmelsen rörande begravningshjälp borde, om densamma ansåges böra bibehållas, införas i annat författningsrum; den i övrigt gjorda uppräkningen av förmåner, som icke hänfördes till skattepliktig inkomst, vore delvis missvisande och helt onödig. I förevarande sammanhang finnes emellertid icke anledning att närmare ingå h ä r å i vidare mån än som angår de mångomskrivna orden »m. m. dyl.» På sätt utskottet uttalat gäller att »viss tveksamhet torde råda om vilka slag av intäkter som avses med sagda uttryck». En dylik tveksamhet, då det gäller något vid beskattningen så fundamentalt, som frågan om vad som principiellt är skattepliktig eller icke skattepliktig inkomst, är alltid en allvarlig brist. Detta visade sig klart i ovan berörda fall rörande beskattning av arbetslöshetsunderstöd, där olika myndigheter förf oro på olika sätt; en liknande situation hade år 1940 uppkommit i fråga om beskattningen av familjebidragen, därest icke rikets landskamrerare enats om en gemensam ståndpunkt. Redan under nuvarande uppbördssystem — d ä r dock möjlighet kan föreligga att i beskattningsmyndighetens beslut vinna rättelse, innan skatten förfaller till betalning — medför nu berörda förhållande en allvarlig olägenhet för de skattskyldiga. Vid en omläggning av uppbördssystemet så att skatten uttages omedelbart vid inkomstens förvärvande, bliva emellertid dessa olägenheter accentuerade på ett sätt, som enligt utredningsmannens mening nödvändiggör en ändring av anvisningarna till KL 19 §. En sådan situation bör helt enkelt icke få inträda, att exempelvis vid tillkomsten av en ny bidragsform på grund av oklarhet i gällande skattelagars avfattning vissa skattskyldiga få vidkännas skatteavdrag därå, och vissa andra icke få vidkännas sådana avdrag. Alldeles bortsett från den eventuella ekonomiska betydelsen härav för stat och kommun i vissa fall, lärer vara uppenbart, att ett dylikt missförhållande måste framkalla de mest allvarliga och synnerligen befogade klagomål från de skattskyldiga. Varje möjlighet till dylika förhållanden synes förty böra undanröjas. Föreligger någon bidragsform eller införes någon ny sådan, som anses böra vara icke skattepliktig, synes kunna begäras att uttryckligt stadgande härom meddelas i anvisningarna till KL 19 §.

202 I anslutning till vad sålunda anförts, h a r utredningsmannen ansett sig böra vidtaga en kort översikt av de bidragsformer, som kunna ifrågasättas vara av sådan art, att desamma möjligen böra vara undantagna från beskattning. 1) Folkpension enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering. I fråga om grundpensionen råder i och för sig ingen tvekan om att densamma för närvarande är att räkna till skattepliktig inkomst. Beträffande tilläggspensionen har frågan ansetts tveksam — en tveksamhet, som utredningsmannen icke delar. Med avseende å nu berörda förhållanden, må emellertid hänvisas till den följande framställningen rörande rätten till avdrag för avgifter till allmänna folkpensioneringen. Då där föreslås, att avdragsrätten för avgifter till folkpensioneringen icke längre skola vara avdragsgilla, synes konsekvensen kräva, att utfallande pensionsbelopp undantagas från beskattning, något som ju redan i stor utsträckning faktiskt bliver händelsen på grund av ortsavdragen. 2) Blindhetsersättning enligt kungl. förordningen den 20 april 1934. Denna ersättning utgår med ett belopp av 500 kronor för år och får icke tilldelas den vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning är sådan att blindhetsersättning icke rimligen bör till honom utgå. Då blindhetsersättning icke är uttryckligen omnämnd i anvisningarna till KL 19 § och denna ersättning icke är jämförlig med fattigvård, enär ingen återbetalningsskyldighet föreligger, måste ersättningsbeloppet anses såsom skattepliktig intäkt. I praxis torde man emellertid regelmässigt hava undvikit dylik beskattning genom användande i förekommande fall av avdrag för ömmande omständigheter. På sina håll hava även direktiv härom utfärdats. 1 Det synes emellertid nödvändigt att i samband med en omläggning av uppbördsväsendet erhålla bestämt besked rörande blindhetsersättningens beskattning. I detta avseende synas alla skäl tala för att densamma uttryckligen undantages från beskattning. 3) Invalidunderstöd enligt kungl. förordningen den 28 juni 1935. Understödet utgår till den, som är till arbete varaktigt oförmögen och ej blivit påförd avgift till folkpensionering eller, undantagsvis, blivit påförd sådan avgift men ej erlagt den. Även detta understöd lärer för närvarande, av skäl som anförts under 2) ovan, vara skattepliktig inkomst. Även härvidlag torde emellertid nu erfordras direkt lagföreskrift rörande beskattningen och en sådan synes icke rimligen kunna gå i annan riktning än att invalidunderstödet undantages från beskattning. 4) Moderskapshjålp enligt kungl. förordningen den 11 juni 1937 angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (280) om erkända sjukkassor. Dylik hjälp utgår med 110 kronor till kvinnlig medlem av erkänd sjukkassa och utbetalas av centralsjukkassa. Moderskapshjälpen måste tydligen 1

Jfr Svensk skattetidning 1937, sid. 111.

203 anses inbegripen bland de skattefria intäkter, som omförmälas i KL 19 §, femte satsen; något förtydligande av detta stadgande synes icke erforderligt. 5) Moderskapspenning enligt kungl. förordningen den 11 juni 1937. Bidraget utgår av statsmedel med 75 kronor till kvinna, som ej är berättigad till moderskapshjålp från erkänd sjukkassa. Såsom förutsättning gäller vidare, att för kvinna, eller om hon är gift och sammanlever med mannen, för makarna tillsammans icke vid senaste taxering till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt upptagits beskattningsbart belopp med 3,000 kronor eller däröver. Moderskapspenningen utgår till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaderna. Även denna understödsform måste principiellt anses vara sådan, att skatteplikt föreligger beträffande uppburet belopp. Emellertid lärer vara uppenbart, att synnerligen starka skäl tala för att beskattning icke i detta fall bör äga rum. Uttrycklig bestämmelse härom bör meddelas i anvisningarna till KL 19 §. 6) Mödrahjälp enligt kungl. förordningen den 11 juni 1937. Kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd må tillerkännas mödrahjälp av statsmedel. Tillsammans må utgå högst 300 kronor. Då anledning därtill finnes, må mödrahjälp helt eller delvis lämnas såsom räntefritt lån. I den mån hjälpen lämnats såsom räntefritt lån, föreligger ingen inkomst i egentlig mening och följaktligen ej heller någon skatteplikt. I övriga fall, då hjälpen alltså lämnats utan återbetalningsskyldighet, äro däremot de uppburna beloppen principiellt underkastade beskattning. Någon anledning att vidbliva en sådan ståndpunkt, som väl för övrigt hittills saknat praktisk betydelse, lärer icke förefinnas. Föreskrift torde därför böra meddelas om att mödrahjälp icke utgör skattepliktig intäkt. 7) Barnbidrag enligt lagen den 18 juni 1937. Dylikt bidrag utgår till barn under 16 år, därest dess föräldrar eller fader avlidit eller därest föräldrarna eller en av dem är arbetsoförmögen. Barnbidragets belopp varierar, då fråga är om ett barn, mellan 240 och 420 kronor årligen. Viss reduktion inträder, om målsmannens årsinkomst uppgår till visst belopp, och bidraget upphör helt vid ytterligare ökning av detta inkomstbelopp. Även detta understöd utgår utan ersättningsskyldighet, men torde enligt bestämmelserna i KL 19 § böra anses vara fritaget från skatteplikt. Uttrycklig föreskrift härom synes dock böra meddelas i anvisningarna. 8) Bidragsförskott till barn enligt lagen den 18 juni 1937 om förskottering av underhållsbidrag till barn. Dylikt bidragsförskott beviljas av vederbörande barnavårdsnämnd och utgår till barn, vars fader enligt rättens beslut eller skriftligt avtal är förpliktad utgiva underhållsbidrag till barn men icke å förfallodagen guldit sålunda bestämt bidrag. Beloppet är olika bestämt allteftersom fråga är om ett eller flera barn och varierar dessutom efter olika ortsgrupper. För ett barn är beloppet lägst 240 kronor, högst 360 kronor per år. Förutsättning

204 för förskottets beviljande är att den inkomst, barnets moder uppbär, icke överstiger vissa i lagen angivna belopp, olika för olika ortsgrupper. Den underhållsskyldige är pliktig återbetala de förskotterade beloppen. Dessa bidragsförskott hava såtillvida en egendomlig karaktär, att barnet icke är återbetalningsskyldigt för beloppen men sådan skyldighet däremot åligger barnafadern. Sett ur barnets synpunkt utgör därför förskottsbeloppet en verklig intäkt. Med hänsyn till bestämmelserna i KL 19 § torde få antagas, att denna intäkt dock icke utgör skattepliktig sådan. Uttrycklig föreskrift härom torde dock böra meddelas i anvisningarna till samma paragraf. 9) Kommunala pensionstillskott m. m. enligt lagen den 18 juni 1937. Till beredande av understöd må, där vederbörande fattigvårdssamhälle så beslutat, fattigvårdsstyrelsen bevilja dels tillskott till folkpension, invalidunderstöd, blindhetsersättning, barnbidrag och bidragsförskott dels ock kommunala sjukvårdsbidrag. Dessa understöd och bidrag lämnas i stället för fattigvårdsunderstöd, men få ej anses såsom fattigvård. Desamma torde alltså principiellt böra anses utgöra skattepliktig intäkt. Av skäl, som i det föregående anförts, föreslås emellertid, att även ifrågavarande understöd och bidrag hänföras till icke skattepliktig intäkt. Utredningsmannen föreslår i anslutning till det sålunda anförda, att i anvisningarna till KL 19 § uttryckligen angives att folkpension, blindhetsersättning, invalidunderstöd, moderskapspenning, mödrahjälp, barnbidrag, bidragsförskott samt understöd och bidrag enligt lagen den 18 juni 1937 om kommunala pensionstillskott m. m. icke utgöra skattepliktig intäkt. I samband därmed böra ur sagda anvisningar utgå orden »m. m. dyl.». I det föregående har endast varit tal om vad som överhuvud taget skall hänföras till bruttoinkomst. Ett annat spörsmål är tydligen vad som vid varje särskild inkomstart skall utgöra bruttoinkomst. Detta kan med andra ord sägas i huvudsak vara spörsmålet, huruvida gränserna mellan de olika inkomstslag, för vilka skatt utgår, äro dragna med tillfredsställande tydlighet. I sådant hänseende är det egentligen endast två inkomstarter, som påkalla uppmärksamhet, nämligen inkomst av tjänst och inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Enligt KL 31 § hänföres till tjänst »allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande uppdrag ävensom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning». Till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres, såvitt nu är fråga, »intäkt av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning, arvskifte, auktion, besiktning, värdering, skogsräkning ävensom intäkt av annan därmed jämförlig inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur». Den sålunda uppdragna gränsen mellan tjänst, å ena sidan, samt tillfällig förvärvsverksamhet, å den andra, kunde synas vara fullt tydlig och icke behöva föranleda osäkerhet hos allmänhet och myndigheter. Emellertid har visat sig, att högst skiftande meningar råda bland deklaranter och beskatt-

205 ningsmyndigheter, huruvida ett visst uppdrag skall hänföras till den ena eller den andra kategorien. De skattskyldiga kunna ej blott sins emellan hava olika uppfattning härom. Det inträffar till och med ej sällan, att en och samme skattskyldige ena året redovisar ett uppdrag såsom tjänst, andra året såsom tillfällig förvärvsverksamhet. E n avgränsning kan, som nämnts, synas giva sig själv med författningens nyss återgivna definitioner. Till tjänst hänföres varje fast eller tillfällig arbetsanställning samt varje stadigvarande uppdrag. Till tillfällig förvärvsverksamhet hänföras alla tillfälliga uppdrag. Någon större svårighet att draga gränsen mellan stadigvarande och tillfälliga uppdrag borde icke förefinnas. Det är emellertid icke skillnaden mellan ett tillfälligt och ett stadigvarande uppdrag, som vållar osäkerheten, utan det är, hur man skall skilja mellan tillfällig arbetsanställning och tillfälligt uppdrag. Därutöver orsakas emellertid också viss tveksamhet genom att i KL 35 § anföres såsom exempel å tillfälligt uppdrag sådana uppdrag, vilka åtminstone stundom kunna vara av stadigvarande natur. En bouppteckning kan pågå i åratal, en besiktning eller värdering kan också draga lång tid, en skogsräkning gör det med säkerhet och kan väl dessutom innefatta en arbetsanställning. För närvarande saknar det egentlig betydelse, om en viss inkomst upptages såsom härflytande av tjänst eller av tillfällig förvärvsverksamhet. Dock inverkar förhållandet, då det gäller beskattning av utomlands bosatta personer, ty dessa äro här skattskyldiga för viss inkomst av tjänst, men icke för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet; denna fråga har ovan behandlats i samband med spörsmålet om den subjektiva skattskyldigheten. I den mån återigen man vill genomföra en beskattning vid inkomstkällan, kan det bliva av största betydelse, att gränsen mellan inkomst av tjänst och inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet är otvetydig. Det kan nämligen visa sig nödvändigt att åtminstone i vissa fall uttaga skatten efter andra grunder, då fråga är om tillfällig förvärvsverksamhet, än då fråga är om tjänst. Några större ändringar synas icke härför erforderliga i gällande författningar. Exemplifieringen i KL 35 § å tillfälligt uppdrag synes böra utgå ur den egentliga tagtexten samt överföras till anvisningarna. Därvid bör en omformulering ske, så att tydligt framgår att stadigvarande uppdrag av angiven art hänföras till inkomst av tjänst. Härjämte synes till allmänhetens vägledning böra i anvisningarna till KL 31 § angivas vissa exempel å vad som med i KL 31 § givna definition hänföres till begreppet tjänst.

TREDJE

KAPITLET.

B r u t t o i n k o m s t o c h n e t t o i n k o m s t ; frågan o m d e s. k. n a t u r l i g a avdragen. På sätt inledningsvis påpekats skulle ett bestämmande redan vid inkomstbeloppets utfallande av därå belöpande skatt givetvis i hög grad underlättas, om det antal räkneoperationer kunde minskas, varigenom man framkommer till det slutliga belopp, vara skatt skall beräknas; likaså och i än högre grad om skillnaden mellan sistnämnda belopp och det såsom känt antagna bruttoinkomstbeloppet kunde nedbringas. Den första frågan blir här, huruvida möjligheter i angivna hänseenden föreligga beträffande de s. k. naturliga avdrag, varigenom man från bruttoinkomsten framkommer till nettoinkomsten. De avdrag, varom här i huvudsak är fråga, betecknas i kommunalskattelagen såsom »alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande» (KL 20 §). I fråga om de olika inkomstarterna användas såsom härmed synonyma andra uttryck, såsom »avdrag för omkostnader» (KL 22 §, 25 §, 36 §, 39 §), »driftkostnad» (KL 29 §), »utgifter, vilka äro att anse såsom kostnader för fullgörande av tjänsten» (KL 33 §). Att avdrag för omkostnader för intäktens förvärvande måste verkställas innan man kan erhålla ett inkomstbelopp, som kan läggas till grund för skatteberäkningen, är givetvis självklart. Däremot kan tydligtvis tvekan råda om vad som skall räknas till dylika omkostnader. I detta hänseende synes utvecklingen hava gått mot allt större frikostighet vid avdragens medgivande; särskilt påfallande är detta i fråga om inkomst av rörelse, där den skattskyldige kan påverka årets resultatsredovisning ej blott genom lagervärdering utan även, såvitt fråga är om aktiebolag, genom avsättningar till pensionsstiftelse och konjunkturinvesteringsfond samt genom den fria avskrivningen. Även beträffande ett i fråga om avdragsmöjligheterna så begränsat område som inkomst av tjänst kan emellertid en motsvarande tendens skönjas. Naturligtvis vore ur de synpunkter, föreliggande utredning har att beakta, synnerligen tillfredsställande, därest mängden utav avdrag under de olika inkomsttitlarna kunde begränsas. Beträffande inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse har emellertid detta spörsmål ej alltför stor betydelse; uppbördsförfarandet måste i dessa fall i stor utsträckning grundas å den skattskyldiges eget initiativ, och vid sådant förhållande ligger huvudvikten å att de medgivna naturliga avdragen äro för den skattskyldige själv klara och begripliga.

207 Emellertid synas böra uppmärksammas två numera synnerligen ofta förek o m m a n d e avdrag, vilka kunna ifrågakomma vid samtliga inkomstarter men företrädesvis göra detta vid inkomst av rörelse och inkomst av tjänst, nämligen avdrag för kostnader för inköp av facklitteratur och för kostnader för resor till och från arbetsplatsen. F ö r bedömande av betydelsen av dessa avdrag har undersökning verkställts rörande 1940 års taxering inom en av Stockholms ytterförsamlingar, Bromma församling, varest särskilt spårvägsresor borde vara talrikt förekommande, men där även avdrag för facklitteratur kunde förväntas äga rum i viss utsträckning, enär i församlingen äro bosatta åtskilliga tjänstemän. Resultatet av denna undersökning redovisas såsom Bilaga 5. P å sätt därav framgår, h a r den redovisade bruttoinkomsten av tjänst utgjort 112 963 530 kronor. Avdrag för resekostnader har ägt rum med 4 198 631 kronor eller med 3 71 procent och för facklitteratur m. m. med 177 887 kronor, motsvarande 0 16 procent av inkomsten. Dessa siffror kunna icke i och för sig sägas vara särskilt avskräckande. Ser m a n i stället på antalet fall, vari avdrag av angiven art medgivits, finner man följande: Antalet fall av redovisad inkomst av tjänst utgjorde 25 584. Avdrag för resekostnader hade beviljats i 16 940 fall, eller således i 66 21 procent av samtliga fall. Avdrag för facklitteratur medgavs i 1 866 fall, utgörande 7 29 procent av hela antalet. Det lärer vara tydligt, att den talrika förekomsten av dessa avdragsyrkanden måste försvåra taxeringsarbetets verkställande utan att ändock näppeligen kunna sägas vara till alltför stort gagn för den skattskyldige. En närmare granskning av förevarande avdragsbestämmelser synes därför motiverad. § 1. Avdrag för kostnader för facklitteratur. I de tidigare bevillningsförordningarna förekom ett stadgande, enligt vilket vid beräkning av inkomst av arbete avdrag fick ske »för kostnader, som äro förenade med utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd» 1 . Denna avdragsrätt synes, såvitt fråga är om facklitteratur, i praxis hava medgivits endast i begränsad omfattning. Avdrag för kostnad för facklitteratur synes nämligen endast hava fått ske i fall, då verksamheten otvetydigt kunde — såvitt nu närmast är fråga — hänföras till vetenskaplig sådan. 2 Enligt ett rättsfall från år 1903 3 förvägrades sålunda en praktiserande läkare begärt avdrag för inköp av medicinsk litteratur (med 134 kronor 50 öre). Den enda motiveringen — lämnad av prövningsnämnden — var, att avdraget ej kunde medgivas. En journalist förvägrades avdrag 4 för inköp av »nö1 1883 års bevillningsförordning, § 10, mom. 3, d). 1910 års bevillningsförordning, 11 §, 2 mom. 2 Jfr Davidson, sid. 135. 3 Rettig, X, nr 14. 4 R. 1913, not. Fi. 274.

208 dig litteratur»; motiveringen var här dock, att handlingarna icke föranledde till antagande, att journalisten »för inkomstens förvärvande fått vidkännas utgifter till uppgivna beloppet». En professor erhöll däremot år 1929 1 — ehuru först i regeringsrätten — »avdrag för nödiga utgifter för anskaffande av för tjänstens fullgörande erforderlig facklitteratur». Även en hovrättsassessor erhöll detta år 2 avdrag — med 50 kronor — för inköp av facklitteratur. En krigsarkivarie och lektor tillerkändes 3 avdrag med endast 20 kronor för inköp av skolböcker. Vid 1928 års lagstiftning ändrades avfattningen av bestämmelsen rörande ifrågavarande avdrag, varjämte avdragsrätten utsträcktes att gälla jämväl vid inkomst av tjänst. Sålunda föreskrives nu dels att till driftkostnad, varför avdrag må göras å bruttointäkten av rörelse, räknas bland annat »kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för utövande av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet» (KL 29 §, 1 mom.) och dels att från inkomst av tjänst får avdrag ske, bland annat, för »kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för tjänstens fullgörande» (KL 33 §). Någon som helst motivering till denna ändrade avfattning — vilken först föreslogs av inkomstskattesakkunniga 4 och av 1921 års kommunalskattekommitté 5 — föreligger icke, vare sig i kommittébetänkandena eller i propositionerna till 1927 och 1928 års riksdagar. Kort tid efter tillkomsten av 1928 års lagstiftning har en vetenskaplig författare, professor Eberstein, något berört frågan om dessa avdrag. Han anför därutinnan: 6 »En annan ändring, som principiellt sett knappast utgör någon nyhet i sak men sannolikt kommer att vid den praktiska tillämpningen få en reell innebörd, föreligger, då bestämmelsen i SF 1910 9 § om avdragsrätt för 'kostnad för utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd' utbytts mot den nuvarande formuleringen, som uttryckligen omnämner även kostnad för 'facklitteratur'. Den i praxis hittills framträdande obenägenheten att medgiva avdrag för dylik kostnad (jfr Rettig, Samling av kungl. resolutioner och brev rörande tillämpningen av bevillningsoch inkomstskatteförordningarna X nr 14: kungl. res. 27 mars 1903) har väl mindre varit av principiell natur än dikterad av svårigheten att beräkna den ifrågavarande kostnadens verkliga belopp. Tvekan kan ju råda, huruvida man bör betrakta facklitteraturen såsom underkastad 'hastig förbrukning' eller i besittning av 'längre varaktighet', och det lärer i olika fall finnas utrymme för såväl det ena som det andra betraktelsesättet. Det synes ligga närmast att medgiva avdragsrätt för inköpspriset, minskat med vad en försäljning vid den framtida tidpunkt, då litteraturen ej längre är för verksamheten erforderlig, kan tänkas inbringa; då härvid ofta måste räknas med total värdeförlust, kommer i stor utsträckning avdraget att sammanfalla med inköpspriset. Stadgandets omformulering kan emellertid tänkas föranleda, att taxeringsmyndigheterna i regel taga de i deklarationerna upptagna kostnadsbeloppen för goda.» 1

R. 1929, not. Fi. 90. R. 1929, not. Fi. 91. 3 R. 1929, not. Fi. 92. 4 Bet. 1923, sid. 13. 2

6 8

Bet. 1924, sid. 18, 21. Eberstein, sid. 225, not. 2.

209 Den utveckling, professor Eberstein sålunda befarat, har även kommit till ståud. Yrkandena om avdrag för kostnad för facklitteratur har blivit allt talrikare och benägenheten att medgiva dessa avdrag har alltmera ökat, måh ä n d a främst å den grund att mångfalden dylika yrkanden omöjliggör en undersökning av deras befogenhet under den till buds stående, korta taxeringsperioden. Med avseende härå må åberopas vad en annan författare i s a m m a ämne härom uttalar: 1 »Få avdrag äro så omstridda, eller låt mig säga omkivade, som avdraget för facklitteratur. Det finns i denna stund — med någon liten överdrift — knappast någon yrkesman, som inte gör anspråk på avdrag för facklitteratur eller 'dylikt'. Jag har funnit avdraget i deklarationerna för ämbets- och tjänstemän, läkare och lärare, vetenskapsmän, ingenjörer och teknici av olika slag och utbildningsgrad, apoteksbiträden och anställda av liknande slag — ja, t. o. m. för ett uppenbarligen med sällsynt ambition försett men eljest helt vanligt butiksbiträde. Att göra avdrag för facklitteratur har kommit att stå i paritet med fullgörande av de medborgerliga skyldigheterna.» Härjämte h a r praxis tydligen helt lämnat å sido den riktiga synpunkt, som av professor Eberstein betonats i ovan återgivna yttrande — m a n h a r tillsynes genomgående betraktat kostnaden för inköp av facklitteratur såsom i dess helhet avdragsgill utan avseende å det värde, litteraturen eventuellt representerade. Ur denna synpunkt belysande är ett rättsfall från år 1932,2 där en hovrättsassessor medgavs avdrag bl. a. för hela kostnaden för inköp av Nytt juridiskt arkiv, Avd. I, för åren 1874—1906 jämte en del senare årgångar. Här förelåg i viss mån en kapitalplacering, som kanske i en framtid rent av kunde visa sig vinstbringande; ingen hänsyn togs dock härtill utan, som nämnts, avdraget medgavs i dess helhet. Det synes uppenbart, att den ståndpunkt nuvarande praxis intagit till ifrågavarande avdrag icke är tillfredsställande. Redan detta förhållande motiverar i och för sig en ändring därav. Därtill kommer emellertid, att nu ifrågavarande, inom stora befolkningsgrupper vanliga avdrag är ägnat att i ej obetydlig grad förrycka möjligheten att i förväg bedöma en persons nettoinkomst, särskilt som avdragen äro till beloppet högst växlande och ingalunda alltid av obetydlig storleksordning. Då, såsom vid förevarande utredning är fallet, man önskar vinna ett närmande vid skattens beräknande av bruttoinkomsten och nettoinkomsten i skatteteknisk mening, är därför detta avdrag ett av dem, vilkas avskaffande så långt möjligt framträder såsom ett angeläget önskemål. Härvid synes enklast att återgå till förhållandena före 1928 års lagstiftning. Avdrag å inkomst av rörelse bör således fortfarande medgivas för facklitteratur, som varit nödig för utövandet av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, varemot det uttryckliga stadgandet om rätt till avdrag å inkomst av tjänst för kostnad för »facklitteratur» bör utgå u r KL 33 §. 1 2

Kammarrättsrådet Bratt, Svensk skattetidning 1936, sid. 112 R. 1932: ref. 59.

14—408779.

210 Detta innebär tydligtvis icke, att dylikt avdrag aldrig skulle medgivas vid inkomst av tjänst; uppräkningen i KL 33 § är endast en exemplifiering och även om ordet »facklitteratur» därur utgår, kan naturligen avdrag för inköp därav undantagsvis medgivas, när denna verkligen klart framstår såsom en nödvändig och verklig omkostnad. Särskilt synes detta kunna vara fallet, beträffande sådan tjänst, som innebär utövande av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet. Nuvarande praxis att snart sagt obegränsat och utan prövning medgiva dylika avdrag skulle därigenom effektivt stävjas. § 2.

Avdrag för kostnader för resor till och från arbetsplatsen.

Beträffande behandlingen under tidigare lagstiftningsarbeten av frågan om rätten till avdrag för resor till och från arbetsplatsen hänvisas till Bilaga 1. I punkt 3 av anvisningarna till KL 33 § finnes följande bestämmelse: »Har skattskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt att åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för den ökning i levnadskostnaden, som den skattskyldige kan hava fått vidkännas på den grund, att han vistats utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum, ökad kostnad för föda o. s. v. Därest av staten anvisats särskild ersättning för kostnaderna, får avdrag dock icke äga rum (jfr punkt 4 av anvisningarna till 32 §). Avdrag för ökade levnadskostnader är däremot icke medgivet enbart på den grund, att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den, där han har sin bostad. Har den skattskyldige bosatt sig på annan ort än den, där han har tjänst eller anställning, eller antagit arbete, som skall utföras på annan ort än den, där han är bosatt, är avdrag i regel icke medgivet. Avdrag medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där arbetet skall utföras.» I punkt 4 av samma anvisningar finnes därjämte följande stadgande: »Även för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel.» Den i ovannämnda punkt 4 medgivna avdragsrätten för kostnader för resor till och från arbetsplatsen har vid tillämpningen vållat betydande svårigheter för beskattningsmyndigheterna och olika principer följas på olika håll i landet. En författare, som något behandlat denna fråga, vänder sig särskilt mot denna rätt att alltid få avdraga »skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från h a n s bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel». Han anför i anslutning härtill: 1 1 Bratt, i Svensk skattetidning 1936, sid. 106. — Jfr Hedelius, ib. sid. 213, vilken visserligen anser avdraget teoretiskt försvarbart, men som dock^ uttalar att »praktiskt sett kanske avdraget hellre borde försvinna>.

211 »Detta medgivande, som efter ordalagen är obegränsat utom såtillvida, att det avser allenast 'skälig' kostnad, har såsom allom är bekant givit upphov till ett verkligt florilegium av avdragsyrkanden, gentemot vilka taxeringsmyndigheterna ibland stå hjälplösa. Varje i Stockholm anställd person t. ex., som valt att bosätta sig i förorterna eller på landet i stadens närhet och som därvid blivit delaktig av de förmåner av olika slag en dylik bosättning medför, äger laglig rätt att minska sitt skatteunderlag med kostnad för resor till och från arbetsplatsen. Denna utomordentligt betydelsefulla avvikelse från skatteförfattningarnas eljest med några få undantag uppehållna princip om levnadskostnadernas icke avdragsgilla natur är för mig synnerligen svår att förstå.» Till vad denne författare uttalat vill utredningsmannen för sin del ansluta sig. Endast undantagsvis äro förhållandena sådana, att dylikt avdrag är teoretiskt försvarbart; de i Bilaga 1 återgivna uttalanden av kommunalskattesakkunniga och av kommunalskattekommittén synas härvidlag belysande. Därjämte föranleder detta avdrag åtskilliga u r praktisk synpunkt meningslösa tvister, som ej sällan fullföljas ända till högsta instans. Olika myndigheter hava dessutom olika uppfattningar om huru långt avståndet mellan boningsplats och arbetsplats skall vara, för att avdrag för resekostnad skall medgivas; den som flyttar från ort till annan kan, ehuru nyss nämnda avstånd är detsamma i båda fallen, å ena orten anses berättigad till avdraget, å den andra icke berättigad. Det synes ej heller rimligt att, såsom förekommit, vidlyftiga utredningar och långvariga processer skola förekomma till utredande av om gångvägen från bostaden till arbetsplatsen drager en tid av 29 eller av 31 minuter. Även i det flertal fall, då så kanske ej blir händelsen, synes näppeligen tilltalande att taxeringsmyndigheten, belastad med mycket och verkligt viktigt arbete, skall nödgas att därutöver vid granskningen av ett flertal deklarationer sitta med karta och passare för att mäta en vägsträckas längd och därmed avgöra en avdragsfråga; uttrycket milimeterrättvisa föres här osökt i tankarna. Avdraget ifråga är därjämte ett av dem, som genom sin talrika förekomst i hög grad rubbar förhållandet mellan bruttoinkomst och nettoinkomst. I händelse av en reform av det slag, som avses med förevarande utredning, synes därför påkallat, att även nu berörda avdrag avskaffas. Detta skulle i så fall enklast ske genom att punkt 4 av anvisningarna till KL 33 § upphäves. Även i så fall gäller naturligtvis, att avdrag för resekostnader ändock undantagsvis kan medgivas när verkliga skäl därför förebringas. Avdrag för resekostnader synes sålunda böra medgivas under samma förutsättningar som enligt andra stycket av punkt 3 i anvisningarna till KL 33 § gälla för erhållande av avdrag för ökade levnadskostnader. Tydligt är även, att vid inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet skäl att medgiva dylikt avdrag kan i något större omfattning föreligga; så är emellertid redan nu händelsen, utan att för den skull till KL 36 § fogats någon anvisning av sådan lydelse! som den nu berörda i KL 33 §.

F J Ä B D E K A P I T L E T. N e t t o i n k o m s t o c h t a x e r a d i n k o m s t ; frågan o m de a l l m ä n n a avdragen. Från den vid taxeringen framkomna nettoinkomsten få vissa allmänna avdrag äga rum (KL 46 §, SF 4 §). Dessa avdrag äro icke fullt lika utformade vid den statliga och den kommunala taxeringen. Avdrag för allmänna skatter, erlagda under beskattningsåret, får sålunda endast ske vid den statliga taxeringen. Därjämte äro även övriga avdrag mera begränsade vid taxeringen till kommunal inkomstskatt än vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Nu berörda allmänna avdrag medföra tydligtvis synnerligen betydande avvikelser mellan nettoinkomsten och den taxerade inkomsten; visserligen minskas betydelsen härav något beträffande mera avsevärda inkomster, men beträffande det övervägande flertalet skattskyldiga är avvikelsen synnerligen stor. Till belysande härav åberopas följande med ledning av tillgängliga statistiska uppgifter gjorda sammanställningar rörande taxeringen inom riket i dess helhet under ettvart av åren 1935—1939: Taxering till kommunal inkomstskatt åren 1935—1939. .1935

a) uppskattad inkomst 5 21G 000 000 5 765 000 000 6 216 000 000 6 921000 000 7 349 000000 b) taxerad inkomst.... 4 998 000 000 5 537 000 000 5 970 000 000 6 644 000 000 7 049 000 000 218 000 000 228 000 000 246 000 000 277 000 000 300 000000 c) allmänna avdrag c) i procent av a)

4-18

3-96

3-96

4-00

4-08

Taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åren 1935—1939. Motsvarande uppställning kan här icke omedelbart erhållas utav tillgängligt statistiskt material. De uppgifter, som finnas, utvisa endast de taxerade beloppen, vari ingår viss förmögenhetsdel. Uppgift saknas således å den uppskattade inkomsten, liksom å de allmänna avdragens belopp. Om man bortser från avdraget för under beskattningsåret gulden skatt, torde visserligen återstående allmänna avdrag vid statsbeskattningen överstiga motsvarande avdrag vid den kommunala inkomstbeskattningen. Om exempelvis nettointäkten understiger procentavdraget, finnes ej vid sistnämnda beskattning utrymme för några allmänna avdrag. I samma riktning verkar det förhållandet, att rät-

213 ten till allmänna avdrag vid kommunalbeskattningen, men ej vid statsbeskattningen, är knuten till hemortskommunen. Att döma av resultaten av vissa provtaxeringar, som i mindre omfattning verkställts av kommunalskatteberedningen, torde emellertid skillnaden mellan de ifrågavarande allmänna avdragen ej vara särskilt stor vid den kommunala och den statliga beskattningen. För de undersökta kommunerna har skillnaden för kommun i dess helhet oftast rört sig endast om något hundratal kronor. Den högsta förekommande avvikelsen har rört sig om ett belopp av cirka 1 500 kronor. Det synes följaktligen godtagbart, att ur nu förevarande synpunkt antaga de allmänna avdragen, bortsett från skatteavdraget, vara lika stora vid den statliga beskattningen som vid den kommunala. I vart fall beräknas avdragen med denna metod icke till för höga belopp. Härutöver tillkommer emellertid vid statsbeskattningen avdraget för under beskattningsåret erlagda allmänna skatter, med undantag för kronoutskylder. Bland tillgängligt statistiskt material finnes uppgift å summan av för varje år betalda dylika skatter. Det torde vara befogat antaga, att dessa skatter i allmänhet även blivit avdragna vid taxeringen. Visserligen kan tänkas, att vissa skattskyldiga försumma detta, men erfarenheten liar dock klart visat, att de skattskyldiga tämligen sällan underlåta att göra de avdrag, som äro medgivna. En annan felkälla, vilken dock verkar i motsatt riktning, grundar sig därå, att avdrag ofta begäres även för kronoskatt och för oguldna skatter; omöjligheten att kontrollera detta avdragsyrkande gör, att även dylika avdrag ofta få passera utan rättelse. Med hänsyn till vad sålunda anförts, torde man komma rätta förhållandet tämligen nära, om man utgår ifrån, att ett belopp, motsvarande summan av under beskattningsåret verkligen guldna kommunalskatter, även avdragits vid taxeringen. Med dessa u t g å n g s p u n k t e r e r h å l l e r m a n d e n u p p s k a t t a d e i n k o m s t e n vid statlig t a x e r i n g g e n o m att till d e n u t r ä k n a d e t a x e r a d e i n k o m s t e n (vilken i sin t u r erhålles g e n o m att från det k ä n d a t a x e r a d e b e l o p p e t d r a g a det a p p r o x i m e r a d e b e l o p p , v a r m e d f ö r m ö g e n h e t s d e l e n d ä r i ingår) lägga de k ä n d a a l l m ä n n a a v d r a g e n vid k o m m u n a l t a x e r i n g e n s a m t d e likaledes k ä n d a b e l o p p , m e d vilka k o m m u n a l s k a t t guldits u n d e r b e s k a t t n i n g s å r e t . I a n s l u t n i n g h ä r t i l l e r h å l l e s följande u p p s t ä l l n i n g : 1935 a) uppskattad inkomst b) taxerad inkomst c) allmänna avdrag.... c) i procent av a)

5 736 000 000 6 339 000 000 6 726 000 000 7 449 000 000 7 923000 000 5 062 000000 5 682 000 000 6 034 000 000 6 691 000 000 7 102 000 000 674 000 000

657 000 000

11-75

10*86

692 000 000 10-29

758000 000 10-18

821 000 000 10-36

P å sätt av n u å t e r g i v n a t v å tabeller f r a m g å r a v v i k e r den i n o m riket u p p s k a t t a d e i n k o m s t e n p å g r u n d a v d e a l l m ä n n a a v d r a g e n v ä s e n t l i g e n från d e n t a x e r a d e i n k o m s t e n . D e s s a a v d r a g u p p g å vid k o m m u n a l t a x e r i n g e n till i gen o m s n i t t 4 p r o c e n t a v n e t t o i n k o m s t e n o c h vid den statliga t a x e r i n g e n till m e r a ä n 10 p r o c e n t a v m o t s v a r a n d e n e t t o i n k o m s t . D e b e l o p p , d e a l l m ä n n a a v d r a g e n u p p g å till, ä r o ä v e n av b e t y d a n d e s t o r l e k s o r d n i n g . B l a n d dessa a v d r a g ä r vid d e n statliga t a x e r i n g e n s k a t t e a v d r a g e t det d o m i n e r a n d e , p å s ä t t f r a m g å r r e d a n a v f ö r e s t å e n d e s a m m a n s t ä l l n i n g a r ; till y t t e r l i g a r e belysn i n g h ä r a v å b e r o p a s följande s a m m a n s t ä l l n i n g :

214 Allmänna avdrag åren 1935—1939: 1936

429 000 000 446 000 000 481 000 000 521000000 218 000 01)0 228 000 000 246 000 000 277 000 000 300 000 000 758000000 821000000 674000000 657 000000 692000000 456 000 000

Skatteavdrag övriga avdrag Summa

Ovan har angivits den procent, som beloppet av de allmänna avdragen utgör i förhållande till nettoinkomsten. Denna procent ä r tämligen stabil, men det torde böra ytterligare understrykas att så endast ä r fallet, så länge man jämför de sammanlagda summorna av inkomst och utav avdrag inom riket. Beträffande de enskilda skattskyldiga kommer däremot motsvarande procenttal tydligtvis att förete högst väsentliga variationer, beroende på skilda personliga förhållanden, såsom förhandenvaron av underhållsskyldighet, förhandenvaron av underskott å förvärvskälla o. dyl. Det är därför icke görligt att med ens någon grad av säkerhet lägga de för riket i dess helhet erhållna procenttalen till grund för en metod, varigenom man med en enkel räkneoperation skulle i förväg kunna från nettoinkomsten framkomma till den taxerade inkomsten. Mest framträdande bliva tydligtvis dessa växlingar vid den statliga beskattningen på grund av kommunalskatteavdragets skiftande storlek inom olika kommuner. Särskilt intresse påkallar därför det endast vid sagda beskattning medgivna avdraget för vissa erlagda skatter; att detta avdrag även på grund av sin storleksordning förtjänar att uppmärksammas är givet. Även beträffande övriga avdrag är emellertid påkallat att undersöka, i vad mån en begränsning av den nu medgivna avdragsrätten kan äga r u m utan ett allvarligt laederande av de skattskyldigas berättigade intressen. Det ä r här mer än eljest uppenbart att varje åtgärd, som minskar avdragens omfattning, även bidrager till att underlätta bestämmandet i förväg av den skatt, som bör utgå. I den följande framställningen upptagas de allmänna avdragen var för sig till behandling. § 1.

Underskott å förvärvskälla.

Enligt SF 4 § får från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor avdrag ske för underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att underskott å förvärvskälla, som utgöres av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom eller deltagande i lotteri må avdragas endast om och i den mån den skattskyldiges inkomst från annan sådan förvärvskälla därtill förslår. — Denna avdragsrätt

215 är medgiven oberoende av om den skattskyldige varit här i riket bosatt under någon del av beskattningsåret. Enligt KL 46 § gäller att, därest vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla uppkommer underskott, sådant underskott må, i den m å n det är att hänföra till en kommun, avdragas å sådan den skattskyldiges inkomst, som skall tagas till beskattning i samma kommun. Avdrag är emellertid ej heller här medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom eller å deltagande i lotteri eller för underskott å fastighet och rörelse i utlandet, varjämte tillkommer den ytterligare, men tämligen naturliga begränsning, att avdrag icke är medgivet för underskott, som uppstått därigenom, att avdraget för fastighetsskatt (KL 45 §) överstigit nettointäkten av förvärvskällan. — Även i detta fall är likgiltigt, om den skattskyldige varit eller icke varit bosatt här i riket under någon del av beskattningsåret. I detta sammanhang bör emellertid även uppmärksammas det allmänna stadgandet i KL 20 §, vilket enligt SF 2 § även gäller vid den statliga beskattningen, nämligen att förlust, som är att hänföra till kapitalförlust, icke får avdragas. Såsom motsättning härtill står driftförlust, vilken närmast ansluter sig till inkomst av rörelse. Punkt 10 av anvisningarna till KL 29 § behandlar dessa två begrepp och vad där stadgas om kapitalförlust i rörelse skall äga motsvarande tillämpning även för andra förvärvskällor. Punkt 10 av anvisningarna till KL 29 § lyder sålunda: »I anslutning till vad som enligt anvisningarna till 28 § betecknats såsom intäkt i rörelse, skall såsom driftförlust i denna förvärvskälla anses uteblivandet av en intäkt, som normalt bort inflyta i rörelsen. Detta innebär, att intäktens uteblivande skall vara av sådan beskaffenhet, att det i den förvärvsverksamhet, varom fråga är, kan räknas med eventuellt uppkommande förlust i stället för vinst samt att förlusten alltså ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten. Hit räknas alltså exempelvis till följd av köpares insolvens utebliven betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige fört i handel eller tillverkat, prisfall under inköps- eller tillverkningspris, förstöring eller försämring av varulager, tillverkningar, lager av råvaror och förbrukningsartiklar eller dyl., utebliven återbetalning av lån, som skattskyldig i av honom driven penningrörelse utlämnat på förfalskade lånehandlingar m. m. dyl. I dylika fall är skattskyldig berättigad att i beskattningsavseende göra nödig nedskrivning å varulagrets värde eller erforderlig avskrivning å utestående fordringar eller vidtaga därmed jämförlig åtgärd för minskande av sin eljest skattepliktiga inkomst. Däremot räknas icke hit förlust, som skattskyldig kan hava lidit vid sidan av vad som normalt ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten, således i regel icke genom borgensförbindelse eller genom prisfall å eller förstöring genom brand eller olyckshändelse av sådana tillgångar, som användas till stadigvarande bruk i rörelsen. Den förlust, som föranledes av en dylik, oberoende av rörelsen uppkommen skada, är att anse såsom kapitalförlust.» Beträffande behandlingen av förevarande spörsmål under tidigare lagstiftningsarbeten hänvisas till Bilaga 1. Rätten till avdrag för underskott å förvärvskälla kan tydligen medföra betydande nedsättningar vid övergången från nettoinkomst till taxerad inkomst. Då avdragsrätten vid den kommunala taxeringen numera är be-

216 gränsad till sådan inkomst, som skall tagas till beskattning inom den kommun, dit förlusten är att hänföra, men någon sådan begränsning icke finnes vid den statliga taxeringen, komma tydligen avdragsrättens verkningar att göra sig starkast gällande vid sistnämnda taxering. Rätten till nu ifrågavarande avdrag är emellertid en nödvändig förutsättning för en rättvis beskattning, därest densamma helt eller delvis skall grunda sig å den skattskyldiges förmåga och under sådana förhållanden är uteslutet att — även om detta vore till avsevärt gagn ur uppbördssynpunkt såvitt nu är i fråga — föreslå någon begränsning härav. För övrigt gäller även härvidlag, att detta avdrag har sin största betydelse vid sådana inkomstarter, där uppbörden vid inkomstkällan måste förutsätta visst initiativ av den skattskyldige själv och där således huvudvikten lägges å att gällande regler äro för de skattskyldiga lättillgängliga. Emellertid torde förevarande avdragsrätt kunna få betydelse även beträffande inkomst av tjänst. Så är nämligen fallet i de ej sällan förekommande fall, då en tjänsteinnehavare äger en mindre fastighet, en sommarvilla el. dyl. Enligt regeringsrättens praxis synes avdrag böra medgivas för underskott å dylik fastighet. 1 Ur synpunkten, att avdragsrättens omfattning bör vara så klart angiven, att ingen egentlig tvekan därom bör hos den skattskyldige uppkomma, vore givetvis i hög grad önskvärt, att klara bestämmelser kunde meddelas rörande vad som skall förstås med kapitalförlust; den osäkerhet, som oftast möter vid tolkningen av detta uttryck, försvårar i hög grad för den skattskyldige bedömandet av det belopp, som skall ligga till grund för beskattningen. En sakkunnig uttalade härom i samband med inkomstskattesakkunnigas utredning, att han aldrig lyckats komma på det klara med, hur termen kapitalförlust egentligen skall tolkas. 2 Detta uttalande kan säkerligen underskrivas ej blott av de skattskyldiga i gemen utan jämväl av beskattningsmyndigheterna. I ett skattesystem, där emellertid ej ens det grundläggande inkomstbegreppet blivit definierat — något som visserligen är fallet även i flertalet utländska skattelagar — kan man dock ej förutsätta, att det subsidiära begreppet kapitalförlust skall vinna en tillfredsställande definition. Det synes med avseende härå för närvarande icke vara annat att göra, än att låta förbliva vid nuvarande otillfredsställande förhållande. I ett hänseende föreslås emellertid en ändring, som dock icke i sak påverkar ifrågavarande avdragsrätt. På sätt tidigare i korthet omnämnts och nedan under kap. 8 närmare utvecklas, föreslås att realisationsvinstbeskattningen utbrytes ur den nuvarande inkomstbeskattningen och i stället göres till en särskild statsskatt vid sidan av arvs- och gåvobeskattningen. Därav följer alltså, att avdragsrätt för realisationsförlust icke kan förekomma vid taxeringen; detta innebär dock i sak intet nytt, då redan enligt gällande bestämmelser dylikt avdrag endast får ske å intäkt från samma förvärvskälla (eller lotteri). 1 2

R. 1929: not. 55 och 1939: not. 76. Professor Wicksell; bet. 1923, II, sid. 59.

217 På sätt ovan framhållits synes på där anförda skäl uteslutet att vidtaga någon begränsning av den gällande avdragsrätten för underskott å förvärvskälla; snarare borde hänsynen till den enskilde skattskyldige påkalla en utvidgning av denna avdragsrätt vid kommunalbeskattningen, ehuruväl kommunernas intresse av tillräckligt skatteunderlag ansetts lägga hinder i vägen härför. Det torde emellertid böra i detta sammanhang framhållas, att betänkligheterna mot en sådan utvidgning borde i hög grad förminskas, i händelse det förslag till skatteutjämning genomfördes, som utredningsmannen i det följande framlägger. Detta innebär i korthet att en kommunalskatt uttages inom hela riket efter av Kungl. Maj:t årligen bestämd skattesats, samt att medlen sedan fördelas mellan kommunerna i proportion till medeltalet av deras skatteintäkter under vissa år. Med en sådan omläggning av en betydande del av kommunalskatteuppbörden bör kommunernas intresse av skatteunderlagets storlek — ehuru detta underlag alltjämt bliver av betydande vikt — knappast längre behöva föranleda till nuvarande begränsning av avdragsrätten ifråga. I vart fall skulle därmed marken möjligen vara beredd för en återgång till de avdragsregler, som gällde under åren 1921—1928. På sätt det ovan anförda utvisar, framlägger utredningsmannen intet förslag till saklig ändring av gällande regler rörande avdrag för underskott å förvärvskälla; viss formell ändring härav blir dock följden av nedan framlagt förslag beträffande ändrad beskattning av realisationsvinst.

§ 2.

Periodiskt understöd.

Enligt KL 46 §, 2 mom., 1), får avdrag ske för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning, som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla, dock att avdrag icke må ske för vad som utgått till person, tillhörande givarens hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för vad som utgått till annans undervisning eller uppfostran. Dylikt avdrag får dock endast ske i hemortskommunen, och för det fall att skattskyldig endast under del av beskattningsåret varit här i riket bosatt skall avdraget åtnjutas allenast i den mån det belöper å tiden för vistelsen härstädes. Motsvarande bestämmelser gälla enligt SF 4 § vid den statliga taxeringen. I samband härmed böra observeras de förut anmärkta allmänna bestämmelserna i KL 19 § och 20 §, vilka enligt SF 2 § gälla även vid den statliga taxeringen. Enligt KL 19 § räknas icke till skattepliktig inkomst »periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag». KL 20 § föreskriver åter, att avdrag icke m å ske för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i den skattskyldiges

218 hushåll och ej heller för sådant understöd eller utbetalning till annans undervisning eller uppfostran; dock må i sistnämnda fall avdrag ske om understödet h a r karaktär av skadestånd eller är föranlett av tidigare tjänsteförhållande. P å sätt av den i Bilaga 1 lämnade redogörelsen framgår har lagstiftningen och rättstillämpningen å förevarande område företett skiftande ståndpunkter, stundom abrupt omkastade från den ena ytterligheten till den andra. F r å n år 1861 till år 1910 beskattades hos mottagaren endast årliga understöd, som utgått av allmänna medel, samt sådana från enskild person utgående, som kunde rättsligen uttvingas. I intet fall fick emellertid den enskilde givaren göra avdrag för dylika understöd. År 1910 stadgades vid den statliga beskattningen i princip skattskyldighet för understödets mottagare, därest givaren var berättigad till avdrag därför. Samtidigt medgavs i fråga om den statliga beskattningen — men endast i fråga om denna — rätt till avdrag för lämnat understöd, som grundade sig å en rättsligt eller frivilligt åtagen förpliktelse, därest nämligen denna förpliktelse sträckte sig utöver den genom lag ålagda försörjningsplikten, men icke för såvitt understödet höll sig inom denna snäva ram. Ehuru författningen såsom förutsättning för avdragsrätten uttryckligen krävde, att en verklig förpliktelse skulle föreligga att utgiva understödet, avvek praxis härifrån och medgav avdrag även där ingen dylik förpliktelse förelåge. År 1920 infördes avdragsrätt för periodiskt understöd jämväl vid bevillningstaxeringen. Samtidigt borttogs den förutvarande begränsningen i avdragsrätten, enligt vilken avdrag icke fick ske för understöd, som hölls inom gränsen för den lagstadgade försörjningsplikten. I 1928 års ännu gällande lagstiftning har man visserligen i princip bibehållit korrespondensen mellan mottagarens skattskyldighet och givarens avdragsrätt, men man har — bortsett från fall av tidigare tjänsteförhållande — avstått från varje försök att angiva vad som skall förstås med »periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt», respektive »periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning». Resultatet har blivit, att beskattningsmyndigheterna, som saknat varje vägledning i lagtexten vid tolkningen av detta oklara begrepp, kommit att på de mest skiftande sätt tillämpa bestämmelserna härom. Ett otal skatteprocesser har jämväl därav blivit följden, men det kan icke sägas att ens beskattningsdomstolarnas avgöranden lämnat tillräcklig ledning för frågans lösning; även dessa domstolars utslag äro ej sällan till sitt innehåll mot varandra stridande. E n mångfald viktiga spörsmål äro alltså härvidlag fortfarande oavgjorda, även om m a n i vissa fall kan med större eller mindre sannolikhet försöka sluta till vad rättspraxis ställning möjligen kan vara. Såsom exempel å dylika oklara frågor må endast anföras följande: Kan periodiskt understöd utgå till annan än fysisk person? — Kan annan än fysisk person medgivas avdrag för periodiskt understöd? — Föreligger periodiskt understöd oberoende

219 av om mottagaren har behov av understödet eller ej? — När är ett understöd att anse som periodiskt? Vissa allmänna principer torde emellertid kunna klarläggas genom vanlig lagtolkning; i den mån dessa principer icke beaktats av rättspraxis skulle ju dylikt beaktande sedan kunna ernås genom utförligare lagbestämmelser. I sådant hänseende må anmärkas följande: 1) Till en början skall fråga vara om »understöd», varmed enligt vanligt språkbruk förstås en hjälp, som efter behovsprövning lämnas en person med bristande förmåga till egen försörjning och utan direkt motprestation av den behövande. 1 Gåva, lämnad till någon, som icke har något som helst behov därav, är icke ett understöd. Härvid kan till en början spörjas, huruvida understöd kan utgå till andra än fysiska personer. Dåvarande regeringsrådet Palmgren anförde i sitt arbete »Självdeklaration» följande definition å periodiskt understöd: »Med beskattningsbart periodiskt understöd förstås med en viss regelbundenhet utgående underhåll, som föräldrar lämna vuxna barn, vilka ej längre vistas i deras hem eller barn lämna föräldrar eller som frånskild hustru erhåller av sin förre man.» Denna definition tager uteslutande sikte å fysiska personer. I samma riktning tala förarbetena till 1920 års lagstiftning. Denna grundade sig i förevarande del på kommunalskattesakkunnigas förslag, vilket endast medgav avdrag för periodiska understöd till enskilda personer. I propositionen 1920: 191 yttrade departementschefen allenast, att han beträffande periodiskt understöd följt detta förslag. Emellertid kom i propositionen och lagtexten icke att inflyta den däri upptagna begränsningen, som innebar avdragsrätt endast för understöd till enskilda personer. Kammarrätten hade i sitt yttrande över förslaget uttalat, att det syntes kammarrätten tveksamt, huruvida avdrag för periodiska understöd icke borde medgivas även i andra fall. Då den slutliga lagtexten icke upptog begränsningen ifråga, synes emellertid hinder icke möta för att bevilja avdrag för dylika understöd även åt juridiska personer. Tidigare rättspraxis har jämväl i ett flertal fall ansett periodiska understöd kunna ifrågakomma till andra än fysiska personer och medgivit avdrag härför. Därvid torde emellertid i samtliga fall understöden hava utgått till institutioner, som bedrivit understödjande verksamhet, och där man utan vidare torde hava ansett sig kunna presumera förhandenvaron av bidragsbehov. Rättspraxis ståndpunkt är emellertid ingalunda klar. 2 1 Jfr Eberstein, Om skatt på arv och gåva, sid. 262, not 1, däri han beträffande 1910 års lagstiftning anser att orden >periodiskt understöd» bort utgå och ersättas med en bestämmelse motsvarande den tyska ang. skattebefrielse för »Schenkungen an Bediirftige zum Zwecke ihres Unterhalts». 2 I tre rättsfall (R. 1936 not. 308 och 309 samt 1938 ref. 59) har Timmermansorden förvägrats begärt avdrag för »periodiskt understöd» till ordens hem i Nya Eriksberg. I ett senare rättsfall rörande samma skattesubjekt (R. 1940 not. 332) har däremot avdrag medgivits för periodiskt understöd, vilket dock synes hava utgått till fysiska personer. I ett den 17 januari 1941 av regeringsrätten avgjort mål har avdrag vägrats för periodisk utbetalning till juridisk person.

2) För att ett understöd skall anses utgå »periodiskt» skall detsamma regelbundet återkomma. Häri torde böra ligga, ej blott att utbetalning äger rum med bestämda tidsintervaller, utan även att själva beloppet är regelbundet återkommande. Om man utbetalar till en behövande, för att taga ett tillspetsat exempel, 100 kronor ena året, 10 000 kronor det andra, 500 kronor det tredje året o. s. v., kan med fog ifrågasättas, om detta verkligen är ett periodiskt understöd. Alldeles särskilt måste detta göra sig gällande, då ingen som helst bestämmelse finnes ens rörande maximum eller minimum för de utbetalade beloppens storlek. 1 Godtages vad sålunda anförts, föreligga tydligtvis vissa möjligheter att närmare fixera begreppet »periodiskt understöd». En svårighet kommer man dock ej heller med en sådan ståndpunkt ifrån, nämligen svårigheten att just då ett understöd börjar utgå kunna avgöra, om detta understöd kommer att bliva periodiskt. Denna svårighet, som föreligger redan nu, när man har att bedöma karaktären av ett understöd, som utgått endast ett år, skarpes avsevärt, om ståndpunktstagandet måste ske redan den första vecka eller månad som ett understöd utbetalas. Ytterligare må beaktas de avsevärda möjligheter för den enskilde att undandraga sig en del av honom rätteligen åvilande skattskyldighet, som den nuvarande avdragsrätten för periodiskt understöd medför. Här må i första hand erinras om att dylik avdragsrätt anses föreligga även då understödet uppgives hava utgått till i utlandet bosatta personer, 2 i vilket fall varje kontrollmöjlighet praktiskt taget saknas. Vidare må framhållas, att även ifråga om uppgivna understöd till personer, bosatta inom riket, finnas betydande möjligheter att trots gällande kontrollföreskrifter missbruka avdragsrätten. Uppenbart är att ifrågavarande avdragsinstitut måste bereda svårigheter vid ett genomförande av en tidigare skattebetalning, särskilt som yrkande om avdrag för periodiskt understöd numera torde förekomma synnerligen ofta vid taxeringen. Ett bibehållande av avdragsrätten vid sin nuvarande omfattning skulle säkerligen i ej ringa grad försvåra ett effektivt skattebetalningssystem av det slag, varom här är fråga. Att en begränsning av förevarande avdragsrätt bör äga rum har även i yttrandena över 1936 års skattekommittés förslag vitsordats av så gott som alla de över förslaget hörda myndighe1

Jfr hilrutinnan regeringsrådet Thulins särskilda mening i rättsfall 1929 ref. 95, däri han — visserligen bland andra skäl — anför, att, då en utbetalning lämnats med hänsyn till resultatet av varje års verksamhet för sig, periodiskt understöd i lagens mening icke förelegat, samt lagberedningens uttalande i dess förslag till lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. sid. 151: »I praxis har i vissa fall avdrag medgivits bolag för avsättningar till pensionsstiftelser, pensionskassor o. d. som äro rättsligt skilda från bolaget. Då enligt föreliggande förslag är sörjt för att till aktiebolags pensionsstiftelse från bolaget överförda vinstmedel ej kunna återgå till bolaget, synes avdragsrätt böra finnas för medel som överföras till sådan stiftelse. Emellertid märkes, att enligt förslaget överföring må ske av vinstmedel till växlande belopp för olika år efter bolagets fria bestämmande, vilket bestämmande ofta torde komma att bliva beroende av årsvinstens storlek. Det synes följaktligen vara i någon m å n tvivelaktigt, om dessa överföringar fullt träffas av uttrycket periodiska utbetalningar för personal som är eller varit anställd hos bolaget.» * R. 1927: ref. 21.

221 terna. Endast kammarrätten har härutinnan intagit en annan ståndpunkt. I flera yttranden uttalades emellertid — såsom framgår av den i Bilaga 1 lämnade redogörelsen för yttrandena — tveksamhet med avseende å den av kommittén valda metoden för avdragsrättens begränsning, i det att den föreslagna skälighetsbedömningen beträffande avdragens storlek befarades kunna medföra praktiska svårigheter vid taxeringen. Även utredningsmannen hyser för sin del betänkligheter i detta hänseende. Frågan om skäligheten av utgivna understöd kan utan tvivel bliva föremål för högst skiftande bedömanden och saken blir särskilt komplicerad därigenom, att mottagarens skatteplikt för understödet är beroende av det avdrag, som medgivits understödsgivaren. Dessa svårigheter skulle få en ännu större betydelse vid ett genomförande av en uppbördsreform av nu ifrågavarande slag. Med hänsyn härtill har utredningsmannen ansett sig böra undersöka möjligheten av att på annan väg än den av skattekommittén föreslagna genomföra en begränsning av avdragsrätten för periodiskt understöd. Vid denna undersökning hava ej allenast uppbördssynpunkter varit avgörande. Ifrågavarande avdrag är ju såsom av skattekommittén framhållits helt föranlett av hänsyn till understödsgivarens skatteförmåga och utredningsmannen har sökt finna en metod, som på ett tillfredsställande sätt möjliggör sådant hänsynstagande. Den första frågan, som man vid ett sådant övervägande ställes inför, torde vara, huruvida avdrag för periodiskt understöd kan sägas utgöra den lämpligaste formen för det beaktande av skatteförmågan, som med avdraget avses. I och för sig finnes naturligen intet hinder mot att begagna en sådan metod. Bland annat vinnes därigenom den fördelen, att det utgivna beloppet blir — eller åtminstone bör bliva — beskattat hos mottagaren. I de fall, då givare och mottagare äro bosatta i olika kommuner, kunna även ur kommunal synpunkt vissa skäl anses tala för en sådan anordning. Å andra sidan torde emellertid icke kunna förnekas, att metoden med hänsyn till den numera starkt skärpta progressiviteten vid statsbeskattningen har avsevärda olägenheter. Bortsett från svårigheten att förekomma missbruk av avdragsrätten torde avdragsrättens utnyttjande regelmässigt innebära en skatteförlust för staten, vars storlek blir beroende av huru stor understödsgivarens inkomst är. Den å avdraget belöpande skatten ligger ju så att säga i toppen av den beskattade inkomsten och är understödsgivarens inkomst mycket hög, kan denna skatt motsvara en avsevärd del av understödet. Den skatt, som uttages hos mottagaren, blir däremot i allmänhet relativt ringa. Med den progressiva skatteskalan sammanhänger även, att den skattelättnad, som understödsgivaren erhåller genom avdrag för ett visst understödsbelopp, blir större ju högre hans skattepliktiga inkomst är. Avdragsrätten för periodiskt understöd måste sålunda anses vara ett ganska ofullkomligt medel för mätande av nedsättningen i skatteförmågan genom utgivande av understöd. Den enligt utredningsmannens mening mest betydelsefulla synpunkten i förevarande sammanhang är emellertid, att avdraget, sådant det för närvarande är konstruerat, icke kan utnyttjas av alla skattskyldiga, som lämna understöd åt annan person. Avdrag medgives icke för understöd, som utgått

222 till person tillhörande givarens hushåll eller till annans undervisning eller uppfostran. I sistnämnda fall är dock avdrag tillåtet, om understödet utgjort skadestånd. Utredningsmannen kan för sin del icke finna, att ett bibehållande av denna bristande likställighet vid beskattningen för olika kategorier av skattskyldiga är förenligt med det krav på rättvisa och billighet vid beskattningen, som städse ställts på vår skattelagstiftning. Särskilt gäller detta med avseende å förbudet mot avdragsrätt vid hushållsgemenskap. Det kan icke anses riktigt att av hänsyn till skatteförmågesynpunkter bibehålla ett u r principiell synpunkt icke motiverat avdrag, då detsamma icke kan tillgodokomma alla de skattskyldiga, vilkas skatteförmåga på motsvarande sätt blivit nedsatt. Kan likställighet icke uppnås genom begagnande av ifrågavarande avdragsinstitut, torde böra tagas under övervägande huruvida icke en annan metod kan utfinnas som giver ett mera tillfredsställande resultat. Vid ett sådant övervägande lärer någon annan möjlighet icke stå till buds än en utvidgad tillämpning av avdraget för ömmande omständigheter. Enligt utredningsmannens mening torde denna väg även vara framkomlig. Frågan om utformningen av detta avdragsinstitut kommer i det följande att upptagas till särskild behandling. Ett utbytande av avdragsrätten för periodiskt understöd mot en rätt till skattelindring av nu antytt slag får framför allt den betydelsen, att den skattskyldiges ovillkorliga rätt till nedsättning av taxeringen bortfaller. En skattelindring i form av ett extra avdrag utöver ortsavdragen torde — liksom för närvarande gäller i fråga om avdrag för ömmande omständigheter — böra medgivas efter beskattningsnämnds beprövande. Otvivelaktigt får den skattskyldige därigenom en sämre rätt än han nu har. Enligt utredningsmannens mening kan detta dock icke betraktas såsom en bristfällighet. De utgifter, för vilka avdrag nu är medgivet såsom periodiskt understöd, torde åtminstone i de allra flesta fall närmast få anses hänförliga till levnadskostnader för den skattskyldige. Det synes då ganska naturligt, att hänsynstagandet till sådana kostnader sker i form av ett extra avdrag, vars storlek kan bestämmas efter omständigheterna i det särskilda fallet. Såvitt utredningsmannen kan finna, torde endast beträffande en grupp av periodiska understöd vägande invändningar kunna göras mot ett upphävande av avdragsrätten. Denna grupp utgöres av sådana understöd, som utgå på grund av rättsligt bindande förpliktelse. Såsom sådana understöd synas kunna anses understöd, som grunda sig på domstols beslut eller eljest på sådan förbindelse, för vars fullgörande införsel kan erhållas. Med ett visst fog skulle beträffande dessa former av periodiskt understöd kunna göras gällande, att principiella skäl tala för avdragsrättens bibehållande. I varje fall torde det enligt utredningsmannens mening kunna ifrågasättas, huruvida icke ett borttagande av avdragsrätten för sådana klart fixerade understöd skulle innebära en alltför stor hårdhet mot givaren. Svårigheten att bedöma skäligheten av utgivna belopp föreligger icke här. Å andra sidan kan naturligen icke förnekas, att vissa olägenheter äro förknippade med en anordning, varigenom understöd, som utgå på grund av

223 rättsligt bindande förpliktelse, behandlas annorlunda i skattehänseende än a n d r a understöd. Sålunda k a n häremot resas den invändningen, att man därigenom så att säga premierar den, som måst genom domstols utslag eller bindande avtal förpliktas att fullgöra sin underhållsskyldighet, under det att en underhållspliktig, som frivilligt fullgör sin underhållsskyldighet, försättes i en sämre ställning. Detta förhållande är obestridligt, men måste ses i samband med frågan, på vad sätt man, med en sådan reglering av avdragsrätten, bör förfara med de nu föreskrivna undantagen från avdragsrätt, särskilt beträffande understöd till annans undervisning eller uppfostran. Då det knappast kan anses rimligt, att de understöd av detta slag, som utgå till barn efter föräldrarnas skilsmässa, och underhållsbidragen till barn utom äktenskap få en i skattehänseende gynnsammare behandling än de understöd, som föräldrar under bestående äktenskap lämna sina barn till deras undervisning och uppfostran, synes förbudet mot avdragsrätt för understöd av ifrågavarande art fortfarande böra bibehållas. Därigenom kommer sålunda en avsevärd del av understöden på grund av rättsligt bindande förpliktelse — troligen de allra flesta — att undantagas från avdragsrätt. Vad beträffar förbudet mot avdragsrätt vid hushållsgemenskap synes däremot någon anledning icke förefinnas att vid en begränsning av avdragsrätten till understöd på grund av rättsligt bindande förpliktelse bibehålla detta undantag. Det lärer för övrigt kunna antagas, att — om avdragsrätten utformas på sätt här ifrågasatts — de fall, då givare och mottagare tillhöra samma hushåll, skola vara ganska sällan förekommande. Utredningsmannen anser sig fördenskull böra föreslå, att avdrag för periodiskt understöd skall vara medgivet allenast i sådana fall, då understödet utgått på grund av rättsligt bindande förpliktelse, och med den ytterligare begränsningen, att understödet, såvida detsamma ej utgjort skadestånd, icke får hava utgått till annans undervisning eller uppfostran. Skattskyldig, som utgivit understöd, för vilket avdrag sålunda icke skall vara medgivet, bör äga möjlighet att erhålla skattelättnad i form av ett extra avdrag, närmast jämförligt med avdraget för ömmande omständigheter. Genom en sådan reglering av avdragsrätten för periodiskt understöd skulle vinnas ej blott en klar och otvetydig bestämmelse rörande avdragsrättens omfattning utan även den väsentliga fördelen, att denna avdragsrätt kan utan fara för felaktigheter beaktas redan då skattebeloppet skall uppbäras. Beträffande den närmare utformningen av ett sådant system hänvisas till den följande framställningen.

§ 3. Avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt till viss annan pensionsförsäkring. Enligt KL 46 §, 2 mom., 2), får avdrag göras för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig pensionsförsäkring, därest avgiften erlagts för den skattskyldige själv eller för hans make eller hans omyndiga barn; dock får avdrag icke ske för avgift, som erlagts till ränte- och kapitalförsäkrings-

224 anstalt, eller på grund av försäkring mot engångspremie samt naturligtvis ej heller för sådana avgifter för pensionering, som enligt KL 33 § redan avdragits i och för fastställande av nettointäkten. — Avdraget ifråga får endast ske i hemortskommunen och helt avdrag medgives blott då den skattskyldige varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret; i annat fall åtnjutes avdraget endast i den mån det belöper å tid, varunder den skattskyldige varit bosatt i riket. Enligt SF 4 § åtnjutes samma avdrag vid den statliga laxeringen. I samband härmed böra observeras följande stadganden i KL 32 §, 2 mom.: Med försäkring mot engångspremie förstås försäkring, där enligt försäkringsavtalet hela premien skall erläggas på en gång eller erläggas i olika poster inom en tid av högst fem år från dagen för försäkringsavtalets ingående. — Allmänna pensionsförsäkringen anses ej innefatta försäkring mot engångspremie. Ifrågavarande rätt till avdrag för avgifter till pensionsförsäkring tillkom vid 1928 års lagstiftning. Redan därförut medgavs dock i praxis avdrag för dessa avgifter, men då såsom ingående i 200-kronorsavdraget för försäkringspremier. 1 Inkomstskattesakkunniga föreslogo 2 för sin del en uttrycklig, fristående bestämmelse om rätt till avdrag, dock utan begränsning till visst belopp, för avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen. Även kommunalskattekommittén föreslog en dylik avdragsrätt, utformad såsom en rätt till allmänt avdrag, 3 men omfattande även andra pensionsförsäkringsavgifter, och departementschefen följde detta förslag, 4 som även biträddes av riksdagen. Ett förtydligande av bestämmelserna om denna avdragsrätt skedde år 1932. Överståthållarämbetet hade påpekat, att olika meningar gjort sig gällande om och i vad mån avdragsrätt vid taxeringen vore medgiven för frivilliga avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen. 5 Med anledning härav infördes ett stadgande i 32 § 2 mom. kommunalskattelagen av innehåll, att allmänna pensionsförsäkringen ej anses innefatta försäkring mot engångspremie. 1932 års proposition innehåller i övrigt en redogörelse för beskattning av inkomst på grund av pensionsförsäkring, varur må återgivas följande all manna principuttalande. 6 »Beskattning av inkomst på grund av livförsäkringsavtal kan försiggå i endera av två huvudformer, nämligen antingen hos försäkringsanstalten i försäkringstagarens ställe, såsom fallet är vid kapitalförsäkring, eller hos försäkringstagarna själva, såsom fallet är vid livränteförsäkring. I förra fallet får i princip ej avdrag äga rum för erlagda försäkringspremier, dock att ett konventionellt avdrag å högst 200 kronor medgivits, och beskattas ej utfallande försäkringsbelopp. Vid livrämte1

Jfr Palmgren, 17:e uppl. sid. 211. - Bet. 1923, sid. 119. :i Bet. 1924, sid. 289, 428. 4 Prop. 1927:102, sid. 23, Prop. 1928:213, sid. 24. 5 Prop. 1932:220, sid. 118. 6 Prop. 1932:220, sid. 110.

225 försäkring åter äro två alternativ tänkbara, nämligen antingen att avdrag medgives för hela premien, i vilket fall hela den utfallande livräntan beskattas, eller att avdrag — med undantag för konventionellt sådant —- ej medgives för premien, i vilket fall den utfallande livräntan beskattas blott med reducerat belopp. Det förra är förhållandet med sådan livränteförsäkring, som i huvudsak är att betrakta som pensionering, det senare åter med livränta mot engångspremie, d. v. s. vad som i dagligt tal brukar benämnas 'inköpt' livränta el. dyl.» Den avdragsrätt, som är medgiven jämlikt ovanberörda lagrum, korresponderar således mot att de utfallande försäkringsbeloppen underkastas beskattning. De två undantag, som gjorts beträffande avdragsrätten ifråga, äro föranledda av följande skäl. Avdrag för avgift till ränte- och kapitalförsäkringsanstalt medgives ej, enär utfallande livränta enligt 32 §, 2 mom., d), endast beskattas till reducerat belopp. Avdrag för engångspremie är icke medgivet i huvudsak å den grund, att den skattskyldige som regel icke skulle kunna utnyttja ett så stort avdrag, vilket oftast torde överstiga hans årsinkomst. 1 Vid bedömandet av ifrågavarande avdrag synes lämpligen skillnad böra göras mellan de obligatoriska avgifterna till allmänna pensionsförsäkringen, å ena, samt övriga ifrågakommande avgifter, å den andra. Vad först angår sistnämnda grupp är tydligt att avdragen ifråga, som kunna uppgå till ej obetydliga belopp, kunna medföra att den taxerade inkomsten avsevärt understiger nettoinkomsten. Ett borttagande av rätten till avdrag för dylika avgifter skulle emellertid nödvändiggöra en ändring i beskattningen av utfallande försäkringsbelopp och därmed rulla upp ett ur inånga synpunkter svårlöst spörsmål. Då ifrågavarande avdrag icke äro särskilt ofta förekommande — även om en viss tendens till ökning av dessa avdrag kunnat skönjas under senare år — synes den olägenhet, som ur uppbördssynpunkt är förenad med avdragets bibehållande, icke vara allt för stor. Särskilda åtgärder måste dock vidtagas till förhindrande av att skattskyldig, som tager försäkring av hithörande slag, får vidkännas för stort skatteavdrag vid inkomstens förvärvande. Beträffande de obligatoriska avgifterna till allmänna pensionsförsäkringen är läget ett annat. Dessa avgifter röra sig om mindre belopp — för ogift person varierande mellan 6 och 20 kronor samt för äkta makar varierande mellan 12 och 40 kronor — men å andra sidan äro dessa avgifter allmänt förekommande. Beloppens ringa storleksordning kunde synas göra det likgiltigt ur uppbördssynpunkt, om avdragsrätten bibehålles eller ej. Å andra sidan bör bemärkas att ett allmänt förekommande avdrag, som således genomgående minskar den taxerade inkomsten i förhållande till nettoinkomsten, är en faktor, som — då dessa avdrags exakta belopp som regel icke kan beräknas vid inkomstens förvärvande — måste göra det övervägande flertalet förhandsberäkningar av skattens belopp felaktiga. Även om felen bliva tämligen ringa, kunna de öka besvärligheterna vid det allmänna avräkningsoch restitutionsförfärandet. 1

Bet. 1926:18, sid. 125.

15—40877!!.

226 Ä ifrågavarande avdragsrätt synes emellertid även en annan synpunkt kunna anläggas. Principiellt skola utfallande folkpensioner beskattas, eftersom avdrag medgives för inbetalda pensionsavgifter. I verkligheten kommer emellertid i det övervägande antalet fall någon skatt icke att utgå å pensionsbeloppen, enär dessa efter verkställda avdrag icke uppgå till skattepliktigt belopp. I dessa fall blir således situationen faktiskt den, att den skattskyldige både fått göra avdrag för pensionsavgifterna och slipper betala skatt å den utfallande pensionen. Det vill synas som om ett materiellt sett riktigare resultat skulle ernås, om avdragsrätt icke medgåves för pensionsavgifterna, men i stället folkpensionen fritoges från beskattning. I samband därmed skulle då utan vidare en fråga lösas, som nyligen varit föremål för riksdagens prövning, nämligen frågan om beskattning av tilläggspensioner. I motion vid 1939 års riksdag 1 hemställdes att riksdagen måtte begära utredning angående frågan huruvida och i vilken utsträckning tilläggspension kunde undantagas från beskattning. Motionärerna föreslogo för sin del, att tilläggspensionerna borde vara undantagna från beskattning eller att eljest de personer, som tillerkänts högsta tilläggspension, borde vara befriade från skyldighet att erlägga skatt. Bevillningsutskottet 2 anförde — efter att först hava erinrat om gällande bestämmelser rörande avdrag för s. k. ömmande omständigheter — i anslutning till motionen följande: »Vad angår frågan, huruvida tilläggspensionerna vid taxeringen för närvarande undantagas från beskattning eller icke, framgår av de utskottet tillhandakomna upplysningarna från landskamrerarna, att beskattningsnämndernas praxis i fråga om beskattning av nämnda pensioner hittills icke varit enhetlig. Detta förhållande har medfört, att jämlikhet icke ernåtts vid taxeringen de skattskyldiga emellan. Såvitt utskottet kunnat utröna har frågan om beskattningen av ifrågavarande pensioner ännu icke varit underställd skattedomstolarnas prövning. Något prejudicerande utslag i ämnet föreligger sålunda icke. Beträffande motionärernas förslag, att de personer, som tillerkänts högsta tillläggspension, böra vara befriade från skyldighet att erlägga skatt, finner utskottet ur principiell synpunkt det vara synnerligen betänkligt att generellt undantaga en viss kategori medborgare från skattskyldighet. Avgörande för en persons skatteförmåga är i regel icke, varifrån den av honom åtnjutna inkomsten härleder sig, utan storleken av det belopp, han uppburit. Ett avsteg från denna princip beträffande nu ifrågavarande inkomsttagare skulle kunna leda till icke önskvärda konsekvenser. I icke ringa utsträckning förekommer nämligen, att de pensionsberättigade vid sidan av folkpension åtnjuta annan inkomst, samt att deras sammanlagda inkomst uppgår till belopp, för vilka andra skattskyldiga i samma inkomstläge äro pliktiga att erlägga skatt. Ett bifall till motionärernas förslag skulle emellertid leda till, att tilläggspension skulle bliva fri från skatt, medan åter ett belopp av samma storlek, vilket en person uppbure i form av pension från sin arbetsgivare, skulle betraktas såsom skattepliktig inkomst. En sådan lösning av den föreliggande frågan kan utskottet icke biträda. Oberoende av vilken ställning skattedomstolarna komma att intaga till förevarande tolkningsfråga, vill utskottet framhålla, att detta spörsmål ur praktisk synpunkt för framtiden icke torde erhålla samma betydelse som tidigare. I den före1 3

Mot. A K 1939:319. Utsk. bet. 1939:12, sid. 7.

227 gående redogörelsen har utskottet fäst uppmärksamheten på de uttalanden, som från statsmakternas sida gjorts rörande en utvidgad tillämpning av gällande bestämmelser angående särskilda avdrag vid ömmande omständigheter. Genom en riktig användning av nämnda bestämmelser är det givetvis möjligt för beskattningsmyndigheterna att åstadkomma en relativt tillfredsställande differentiering efter skatteförmågan i de individuella fallen mellan skattskyldiga i ett och samma inkomstläge utöver den som åstadkommes genom familjeavdragen. Därest beskattningsmyndigheterna för framtiden ägna denna fråga större uppmärksamhet än som hittills varit fallet, torde det kunna förväntas, att den grupp av inkomsttagare, varom nu är fråga, endast mera undantagsvis kommer att drabbas av skatt till stat eller kommun.» Utskottet hemställde å sålunda anförda skäl och med hänsyn till pågående utredningar på beskattningsområdet, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd och riksdagens beslut avfattades i enlighet härmed. Vidkommande den av bevillningsutskottet berörda frågan om tilläggspensionernas ställning ur beskattningssynpunkt råder för utredningsmannen ingen tvekan därom, att tilläggspensionen liksom grundpensionen redan nu är att hänföra till skattepliktig intäkt; tilläggspensionen är ju icke omnämnd i anvisningarna till KL 19 § och ej heller jämförlig med där uppräknade förmåner, vadan tilläggspensionen ej heller kan ingå under orden »m. m. dyl.» i sagda anvisningar. Därest, på sätt utredningsmannen föreslagit, orden »m. m. dyl.» utgå ur anvisningarna till KL 19 § blir förhållandet ännu tydligare. Visserligen hava beskattningsmyndigheterna i viss utsträckning underlåtit upptaga tilläggspensionerna till beskattning, därmed tillgodoseende det av motionärerna avsedda syftet, men detta förhållande är icke tillfredsställande, så länge dessa pensioner måste anses innebära i princip skattepliktig inkomst. Väljer man åter den ovan antydda vägen att icke medgiva avdrag för pensionsavgifterna men att förklara utfallande pensionsbelopp utgöra icke skattepliktig intäkt, är därav endast en naturlig konsekvens, att även tilläggspensionerna hänföras till icke skattepliktig intäkt. Möjligt är, att för en del mindre kommuner en dylik ändring av skattelagstiftningen kan medföra en viss försämring i fråga om skatteunderlaget; i vart fall lärer emellertid, även då tilläggspension utgår, någon skatteplikt icke förekomma med mindre även annan inkomst förefinnes. Utredningsmannen har därför icke kunnat tillmäta berörda förhållande avgörande betydelse; därjämte må erinras om att i händelse den väg för skatteutjämning, som i det följande föreslås, skulle komma att accepteras, så blir nyssberörda olägenhet för vissa kommuner av mindre betydelse. Skulle man emellertid anse övervägande skäl tala för att folkpensionerna fortfarande beskattas, är givetvis den utvägen tänkbar, att bryta mot den vanliga principen och ändock vägra avdrag för pensionsavgifterna; dessas relativt ringa belopp medför att en dylik åtgärd skulle åsamka de skattskyldiga föga olägenhet. A skäl, vilka sålunda anförts, föreslår utredningsmannen, att nuvarande rätt till avdrag för avgifter till allmänna folkpensioneringen upphäves. I första hand föreslås därjämte att utfallande pensionsbelopp liksom även tilläggspensioner hänföras till icke skattepliktig intäkt.

§ 4.

Avdrag för premier och andra försäkringsavgifter, högst 200 kronor.

Enligt KL 46 §, 2 mom., 3), må avdrag åtnjutas för premier och andra avgifter, som skattskyldig för sig och i förekommande fall även för sin make och sina omyndiga barn betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, för kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom för livränteförsäkring, där ej denna avgift fått avdragas enligt § 3 ovan eller enligt KL 33 § fått avdragas redan å bruttoinkomsten. — Nu berörda avdrag får ej för skattskyldig åtnjutas till högre belopp än 200 kronor och beträffande äkta makar ej till högre belopp än 200 kronor för dem tillhopa. Har vinstutdelning eller premieåterbäring ägt rum, får avdrag endast ske med det belopp, varmed premien överstiger vad sålunda uppburits, dock givetvis aldrig med högre belopp än 200 kronor. I anvisningarna erinras om att, därest vinstutdelning eller premieåterbäring överstiger de under året erlagda premiernas belopp, utgör enligt KL 19 § överskottet icke skattepliktig intäkt. Beträffande skattskyldig, som endast under en del av beskattningsåret varit bosatt i riket, åtnjutes avdraget allenast i den mån det belöper å nämnda tid. Motsvarande bestämmelser gälla vid den statliga taxeringen enligt SF 4 §. På sätt av den i Bilaga 1 lämnade översikten framgår, står avdragsrätten för ifrågavarande premier och avgifter för försäkring i uppenbar strid med principerna för beskattningens utformande beträffande försäkringar. Då utfallande försäkringsbelopp enligt KL 19 § icke räknas till skattepliktig intäkt, böra premierna principiellt icke till någon del vara avdragsgilla. Då avdragsrätten ändock, ehuru på angivet sätt maximerad, införts och bibehållits, h a r detta avsteg från den eljest uppehållna principen uteslutande motiverats av sociala skäl och av önskan att därmed skapa en sporre till sparsamhet. 1 Vikten och betydelsen av dessa skäl få givetvis på intet sätt underskattas. Säkerligen har avdragsrätten ifråga medverkat till ökat intresse för försäkringars tagande och därmed fyllt en värdefull uppgift. Emellertid äro givetvis förhållandena å detta område väsentligt annorlunda nu än för trettio år sedan, då denna avdragsrätt infördes. Numera torde insikten om försäkringsformens betydelse för de enskilda medborgarna, icke minst genom de olika försäkringsföretagens målmedvetna och energiska arbete, vara fast rotad hos flertalet medborgare. Såsom motiv för att förmå dessa att taga försäkringar torde därför avdragsrätten ifråga, huru viktig den än i ett tidigare skede må hava varit i sådant hänseende, numera hava i stort sett förlorat sin betydelse. Därtill kommer att, med försäkringsväsendets växande insteg i det allmänna medvetandet, flertalet skattskyldiga naturligen också kommit att utnyttja avdragsrätten för försäkringsavgifter. Härmed har emel1

Jfr även Eberstein, sid. 258.

229 lertid delta avdrag i icke ringa omfattning fått karaktären av en allmän nedsättning av nettoinkomsten, vilken, i den mån denna nedsättning mera märkbart påverkar skatteunderlaget såsom särskilt vid kommunalbeskattningen kan vara händelsen, måste kompenseras genom motsvarande höjning av skattesatsen. Slutligen synes vara obestridligt, såsom en reservant i kammarrätten uttalat, att de uppgifter rörande försäkringspremier, som skola lämnas i deklarationsformuläret, i viss mån verka tyngande å detta samt förorsaka beskattningsmyndigheter och deklaranter »mera besvär än hela saken är värd». Redan nu anförda synpunkter synas motivera ett borttagande av den nu medgivna rätten till avdrag för försäkringspremier av här ifrågavarande slag. Bedömes därefter avdragsfrågan ur de synpunkter, förevarande utredning har att beakta, är det uppenbart, att borttagandet av denna avdragsrätt måste framstå såsom ett viktigt önskemål. Då avdragen äro regelmässigt förekommande, medföra desamma en genomgående förskjutning av förhållandet mellan nettoinkomst och bruttoinkomst och försvåra därmed i betydande grad möjligheten av att, med kännedom endast om inkomstens storlek, i förväg beräkna därå belöpande skatt. Att schematisera detta avdrag och t. ex. alltid avräkna 200 kronor å inkomsten såsom motsvarande premieavdraget skulle medföra onödig omgång vid skattetabellernas uppställande och dessutom öka arbetet med det senare skeende avräkningsförfarandet. Dessutom är ju ett dylikt, låt vara preliminärt, likartat avdrag å all inkomst ur skatteteknisk synpunkt skäligen meningslöst. Utredningsmannen föreslår på anförda skäl att den nuvarande begränsade rätten till avdrag för premier och andra försäkringsavgifter helt upphäves.

§ 5.

Avdrag för allmänna skatter, erlagda här i riket under beskattningsåret, med undantag av kronoutskylder.

Vid den kommunala taxeringen är intet allmänt avdrag medgivet för erlagda utskylder. Däremot gäller enligt SF 4 §, att vid den statliga taxeringen avdrag får ske för allmänna skatter, som av den skaltskyldige under beskattningsåret här i riket erlagts, med undantag av kronoutskylder. Denna avdragsrätt är icke ställd i beroende av om den skattskyldige vistats här i riket eller ej. Beträffande behandlingen av förevarande spörsmål under tidigare lagstiftningsarbeten hänvisas till Bilaga 1. Ifrågavarande avdrag, som varit medgivet under trettio år, har såväl under denna tid som dessförinnan varit föremål för livlig diskussion. Därvid har man å flertalet håll utgått från såsom från en självklar sats, att det vore en uppenbar orättvisa mot den skattskyldige att icke avräkna det skattebelopp, som erlägges visst år, från den inkomst under året, vara skatt skall beräknas; i sin enklaste form möter denna argumentation hos 1910 års motionärer, vil-

230 ka uttalade, att det allmänna, om dylikt avdrag icke medgåves, uttoge skatt även på det belopp, som fråntagits den skattskyldige genom beskattningen. Hela denna argumentering vilar emellertid, på sätt redan Waller visat i sin i Bilaga 1 återgivna promemoria, på en felbedömning — en felbedömning, som dock är förklarlig med hänsyn till det sedan år 1907 gällande beskattningssystemet, enligt vilket den å ett visst års inkomst belöpande skatten upptages först ett eller två år därefter. Att inkomstskattesakkunniga icke biträdde Wallers uppfattning utan ville medgiva avdragsrätt för alla utskylder motiverades bl. a. uttryckligen med, att ett mycket allmänt missnöje var rådande hos de skattskyldiga med anledning av avdragsrättens begränsning samt att den borde ses mera ur lämplighetssynpunkt än såsom en principfråga; alltså rena opportunitetsskäl. Ett sakligt bärande skäl för medgivande av den mera begränsade avdragsrätt, som ännu gäller — avdrag enbart för kommunalutskylder vid den statliga beskattningen — ligger emellertid däri, att man härigenom erhöll viss skattelindring vid den statliga beskattningen för sådana skattskyldiga, som trycktes av höga kommunalskatter. Detta förhållande har dock icke hindrat, att, då den kommunala progressivskatten borttogs och rätten till avdrag för erlagd sådan skatt följaktligen bortföll, man icke fann anledning att bereda någon ersättning för denna minskning i avdragsrättens omfattning; erinras må dock att kommunal progressivskatt icke uttogs förr än det beskattningsbara beloppet översteg 3 000 kronor, vadan de lägre inkomsttagarna icke drabbades därav och sålunda ej heller fingo vidkännas någon minskning i avdragsrätten, när den kommunala progressivskatten upphävdes. Nu anförda skäl — att avdraget medför en skatteutjämning — har emellertid väsentligt förlorat i styrka, sedan statsmakterna på andra vägar inskridit i skatteutjämnande syfte. Så var ännu icke fallet, då skatteavdraget år 1910 infördes, men redan år 1917 utfärdades de första författningarna, som avsågo tilldelandet av statsunderstöd åt synnerligen skattetyngda landskommuner och därefter gick utvecklingen å detta område ganska raskt och statsunderstödet utsträcktes till skattetyngda kommuner överhuvud taget, alltså ej blott landskommuner. Jämte det man således p å detta sätt meddelat ingående bestämmelser rörande skatteutjämning beträffande särskilt skattetyngda kommuner — för dessa bestämmelser redogöres närmare nedan i annat sammanhang — bibehöll man emellertid alltjämt det likaledes i skatteut jämnande syfte medgivna avdraget för kommunalutskylder vid den statliga beskattningen. Villigt skall medgivas att nuvarande regler angående statsunderstöd åt skattetyngda kommuner icke leda till resultat, som k u n n a anses innebära en slutgiltig lösning av skatteutjämningsfrågan. Denna frågas lösning förbättras dock icke av att man samtidigt söker p å en a n n a n och till sina verkningar föga överskådlig väg bidraga till samma syftes förverkligande; anmärkas må för övrigt att man vid avgivande av de olika förslagen till åtgärder för skatteutjämning mellan kommunerna icke synes hava beaktat verkningen i samma hänseende av de medgivna skatteavdragen. Rätten till skatteavdrag vid den statliga taxeringen, betraktad enbart så-

231 som en faktor av skatteutjämnande betydelse, lider för övrigt av iögonenfallande brister. Det är sålunda ej blott innevånarna i skattetyngda kommuner, som äga rätt till dylika avdrag; samma rätt tillkommer även innevån a r n a i kommuner med låg kommunalskatt. Även dessa sistnämnda skattskyldiga få således en rätt att minska det inkomstbelopp, vara statsskatten skall beräknas och därmed tillsynes även en rätt att minska skattebeloppet ifråga — en rätt, som dock endast är skenbar och vilseledande. D å staten vill i skatt uttaga visst belopp, kunna statsmakterna uttaga detta å ett uträknat inkomstbelopp, vara avdrag för kommunalskatter icke medgivits och framkomma då till en viss skatteprocent; medgivas åter avdrag för kommunalskatter, minskas givetvis det inkomstbelopp, vara statsskatt skall beräknas — enligt förut lämnad uppgift uppgingo skatteavdragen år 1939 till 521 000 000 kronor — och man måste då fastställa en högre skattesats än eljest. Det sätt vara avdraget anordnats medför, att många skattskyldiga icke erhålla någon minskning av statsskattens belopp på grund av avdraget; tvärtom bliva de hårdare beskattade än om inga skatteavdrag medgivits och följaktligen en lägre statlig skatteprocent uttagits. Först de skattskyldiga, som erlagt kommunalskatter efter viss högre procent erhålla någon skattelindring. Denna återigen står på intet sätt i relation till det av dem verkligen erlagda kommunalskattebeloppet, utan i relation till det belopp, varmed deras guldna kommunalskatt överstiger ett visst gränsvärde. Vissa undersökningar hava i samband med förevarande utredning företagits till belysande av ifrågavarande avdrags verkningar. Därvid h a r till en början för vissa inkomstgrupper uträknats det gränsvärde, över vilket den kommunala uttaxeringen måste stiga, för att skatteavdraget över huvud taget skall medföra skattelindring; faller den kommunala uttaxeringen under detta gränsvärde, medför den allmänna avdragsrätten för skatter i stället en skattehöjning. Vidare har undersökts, huru ett borttagande av avdragsrätten skulle verka, under förutsättning givetvis att för staten den totala inkomstskatten i båda fallen skulle vara lika. En sammanställning av dessa undersökningars resultat bifogas såsom Bilaga 6. En granskning av det härvid vunna resultatet är icke utan intresse. Att avdraget i någon mån verkar skatteutjämnande har förut påpekats och ligger för övrigt i sakens natur. Spörsmålet är emellertid på vad sätt denna utjämning vinnes, eller med andra ord vilka biverkningar som därvid inträda. Först och främst giver denna granskning vid handen, att skatteavdraget ifråga vida tidigare och på väsentligt bättre sätt kan utnyttjas av de större inkomsttagarna än av de lägre. Avdraget bidrager sålunda att överflytta skattetrycket från dem, som bättre kunna bära det, till dem, som äro minst bärkraftiga. Den ernådda skatteutjämningen vinnes således genom en proportionsvis ökad belastning av de mindre inkomsttagarna. Vidare faller omedelbart i ögonen huru oregelbundet och nyckfullt avdragsrätten i fråga verkar. För att motverka den nedsättning av skatteför-

232 mågan, som inträder i orter med särskilt höga levnadskostnader, hava ju kommunerna indelats i fem ortsgrupper, därvid ortsavdraget höjts alltefter dyrortsgrupperingen. Ser man nu på de lägsta inkomsttagarna finner man, att dessa erhålla en ytterligare lindring i dyrortsgrupperna IV och V genom att skatteavdraget där kan tidigare och bättre utnyttjas än i de lägre ortsgrupperna. I fråga om högre inkomstskikt inträder däremot skattelindringen vid ungefär samma gränsvärde i alla ortsgrupperna. Mest framträdande är oregelbundenheten vid en inkomst omkring 10 000 kronor. Här motverkas — genom att gränsvärdet ligger högre för äkta makar än för ensamstående — den avsedda skattelindringen vid äktenskaps ingående, och ännu makar med ett barn hava i allmänhet en sämre ställning i skattehänseende än den ensamstående; först i ortsgrupp IV och V inträder här en obetydlig förbättring. Då inkomsten uppnått 50 000 kronor äro verkningarna av äktenskap och barnantal mera konsekvent framträdande genom en oavbrutet stigande skattelindring, dock med mycket små intervaller. Det torde vara befogat uttala, att ett avdragssystem, som medför sådana oberäkneliga verkningar — som stundom orsakar skattelindring på grund av faktorer, vartill hänsyn redan tagits vid införandet av andra skattenedbringande åtgärder, men som stundom verka i motsatt riktning, som därjämte å de minsta inkomsttagarna övervältrar en oproportionerligt stor del av den i skatteutjämningssyfte ökade skattebelastningen på vissa håll — icke p å behörigt sätt fyller det avsedda syftemålet och bör ersättas med ett annat på mera tillfredsställande sätt verkande system. Det är visserligen givet, att i skatteutjämningens natur ligger att de, som beskattas efter en lägre skattesats, få vidkännas en skattestegring och de, som beskattas efter en högre skattesats, en skattelindring. Dock förefaller den metod för skatteutjämning, som nu berörts, föga sympatisk. Till en början framträder densamma maskerad såsom en förmån för samtliga skattskyldiga, medan i verkligheten ifrågavarande allmänna avdragsrätt faktiskt verkar till nackdel för flertalet skattskyldiga. Men även det mindretal skattskyldiga, för vilka avdraget verkligen medför skattelindring, vilseledas beträffande avdragets betydelse härvidlag. Det är ju endast en del av detta avdrag, ofta en mycket ringa del därav, som har någon betydelse såsom medförande en skattelindring. De krav, som på sin tid framställts rörande införandet av denna avdragsrätt liksom det motstånd, som från de skattskyldigas sida mött försöken att avskaffa densamma, bottna säkerligen i stor utsträckning just däri, att de skattskyldiga icke haft klart för sig avdragets verkliga innebörd utan såsom en förmån betraktat vad som för flertalet av dem varit en nackdel. Den skatteutjämning, som åsyftas med avdragsrätten för erlagda kommunalutskylder, ernås därjämte ingalunda alltid; stundom verkar avdraget återigen i motsatt riktning och medför en skattelindring, där intet behov härav föreligger. Detta sammanhänger med befolkningens ökade rörlighet. Vore alla skattskyldiga fast bosatta i en och samma kommun, skulle tyd-

233 ligen ifrågavarande avdrag städse verka på samma sätt. När däremot en skattskyldig flyttar från ort till annan, förryckas i regel skatteavdragets verkningar. Den som flyttar från en kommun med låg kommunalskatt till en k o m m u n med hög sådan blir påföljande år påförd statlig taxering i sistnämnda kommun. Därvid får han naturligtvis endast erhålla avdrag för de under beskattningsåret påförda låga kommunalskatterna i utflyttningskommunen. Då han emellertid därjämte under första året efter utflyttningen fortfarande erlägger kommunalskatt i den förra vistelsekommunen, får han alltså även andra året efter utflyttningen endast göra avdrag för denna lägre kommunalskatt, men har att i den nya kommunen erlägga där påförda höga kommunalskatt. I stället för att erhålla skattelindring vid flyttning till komm u n med högre kommunalskatt drabbas i dylikt fall den skattskyldige under ett år av en skärpning i beskattningen vid jämförelse med övriga skattskyldiga i den nya kommunen. — Flyttar återigen en skattskyldig bort från en kommun med hög kommunalskatt och bosätter sig i en kommun med låg sådan, får han under andra året efter inflyttningen på motsvarande sätt en fullkomligt omotiverad extra skattelindring. I princip torde kunna sägas, att den givetvis nödvändiga skatteutjämningen bör framgå endast på en väg — eljest rubbas möjligheten att överblicka utjämningens verkningar — och därjämte på ett sådant sätt att skatteutjämningen verkar likformigt och rättvist samt så att innebörden av de i dylikt syfte vidtagna åtgärderna klart framstår för de därav drabbade skattskyldiga. Ur dessa synpunkter synas övervägande skäl tala för ett borttagande av den nuvarande rätten till avdrag för erlagda kommunalutskylder och dess ersättande med skatteutjämning i annan form, antingen enligt hittills i övrigt följd riktlinje eller enligt en annan, men enhetlig sådan. Ytterligare en allvarlig olägenhet vidlåder rätten till avdrag för guldna kommunalutskylder, nämligen att detta avdrag praktiskt taget är omöjligt att till sin riktighet kontrollera. Att i varje särskilt fall införskaffa uppgift från uppbördsmyndigheten rörande den under beskattningsåret guldna skatten låter sig nämligen icke göra; å ena sidan tillåter taxeringsmyndigheternas tid på intet sätt detta och, å andra sidan, skulle ett sådant uppgiftsinsamlande i oerhörd grad betunga uppbördsmyndigheterna och nödvändiggöra en avsevärd förstärkning av deras arbetskrafter — det rör sig ju här om i runt tal 1 å 2 miljoner skattebetalare. Denna bristande kontrollmöjlighet blir till sina verkningar desto allvarligare, som en betydande del av de skattskyldiga missuppfatta avdragsrättens innebörd. Sålunda sker säkerligen ofta avdrag även för guldna kronoutskylder, ehuru detta ej är medgivet — måhända i vissa fall enbart för sådana utskylder — vidare avdragas ofta debiterade kommunalutskylder, även då desamma icke guldits, och förväxling äger jämväl rum i fråga om vilket års utskylder, som få avdragas; å andrå sidan händer säkert ej sällan, att personer, som under beskattningsåret guldit äldre års restförda skatter, på grund av okunnighet försumma att göra avdrag därför. Betraktar man slutligen ifrågavarande skatteavdrag med utgångspunkt från

dess inverkan å möjligheten till en omläggning av uppbördssystemet på sätt i denna utredning åsyftas, lärer ingen närmare motivering krävas för påståendet, att detta allmänna avdrag — i storleksordning vida överstigande övriga allmänna avdrag tillhopa — är den faktor, som mest försvårar ett bestämmande i förväg av det skattebelopp, som skall uttagas vid inkomstkällan. Skall en omläggning av uppbördsförfarandet kunna ske på ett sätt, som giver ett något så när godtagbart resultat, framstår därför såsom ett ofrånkomligt krav, att nuvarande bestämmelse rörande rätt till avdrag för erlagd kommunalskatt blir upphävd. På ovan anförda skäl föreslår alltså utredningsmannen ett upphävande av bestämmelsen om rätt vid den statliga taxeringen till avdrag för under beskattningsåret guldna kommunalutskylder.

FEMTE

KAPITLET.

T a x e r a d i n k o m s t o c h t a x e r a t b e l o p p ; frågan o m fullständigt särs k i l j a n d e av f ö r m ö g e n h e t s b e s k a t t n i n g e n från b e s k a t t n i n g e n av inkomst. Beskattning av förmögenhet infördes i svensk skattelagstiftning först genom 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, vari föreskrevs, att 1/60 av den skattskyldiges förmögenhet skulle vid taxering till såd a n skatt upptagas till beskattning på så sätt, att nämnda del av förmögenheten skulle jämte inkomsten utgöra det taxerade beloppet. Grunden för införandet av denna beskattningsmetod var, att den s. k. fonderade inkomsten ansågs innebära större skatteförmåga än annan inkomst. Genom att till den verkliga inkomsten lägga 1 / 3 av förmögenhetens till 5 procent beräknade avkastning (d. v. s. Veo av förmögenheten) ansågs skälig hänsyn hava tagits till denna större skattekraft hos den fonderade inkomsten. 1 1928 års skattelagstiftning medförde icke någon ändring i fråga om förmögenhetsbeskattningen. År 1932 infördes en extra inkomst- och förmögenhetsskatt, som skulle erläggas av fysiska personer och oskifta dödsbon, för vilka det vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda beskattningsbara beloppet översteg 6 000 kronor. Denna extra inkomst- och förmögenhetsskatt uttogs sedermera på grund av särskilda förordningar jämväl för åren 1933—1938. Vid sidan av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsbeskattningen infördes år 1934 en särskild skatt å förmögenhet, som under åren 1934—1938 uttogs på grund av särskilda, varje år upprepade förordningar. Skattskyldighet ålåg fysisk person, oskift dödsbo, utländsk juridisk person och familjestiftelse, därest den enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktiga förmögenheten översteg 50 000 kronor. Bevillningsutskottet vid 1935 års riksdag 2 framhöll angelägenheten av att en översyn av inkomst- och förmögenhetsskatterna, som borde avse att ersätta de dåvarande skatteformerna på ifrågavarande område med ett mera enhetligt system, bleve igångsatt. Utskottets uttalande godkändes av riksdagen. I anledning härav verkställdes inom finansdepartementet utredning rörande förefintliga möjligheter till rationalisering av de direkta skatterna till sta1 2

Prop. 1910:88, sid. 149. Bet 1935:62.

ten. Denna utredning resulterade i en promemoria med förslag till viss omläggning av den direkta statsbeskattningen. I promemorian framlades tre alternativa förslag till beskattning av fysiska personer. Två av dessa alternativ bestodo av en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt samt en särskild förmögenhetsskatt. Det tredje alternativet innefattade endast en skatt, nämligen en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt. Rörande anledningen till att förslag icke framlagts om en fullständig uppdelning av beskattningen i en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt yttrades i promemorian bland annat följande: 1 »Systemet med två särskilda skatter måste synbarligen medföra, att vid bestämmandet av förmögenhetsskatten hänsyn svårligen kan tagas till inkomstens storlek och den särskilda skattekraft, som uppkommer då förmögenheten — mindre eller större — är förenad med god inkomst, under det att till förmån för gällande system framhållits, att kombinationen med beskattningen av inkomst möjliggör uttagande av förhållandevis högre förmögenhetsskatt i de fall, då en relativt liten förmögenhet är förenad med en stor inkomst. En särskild svårighet vid ett system med skilda skatter är att finna en anordning avsedd att lindra förmögenhetsbeskattningen i de fall då förmögenheten lämnat ringa eller ingen avkastning och ej heller annan inkomst funnits.» I promemorian framhölls därjämte, att, därest vid en fristående förmögenhetsbeskattning skattefrihet skulle äga rum för förmögenheter upp till visst belopp, deklarationsplikt i avseende å förmögenheten knappast kunde stadgas eller i varje fall svårligen göras effektiv, då skattskyldighet för densamma ej förefunnes. Det påpekades vidare, att det ur taxeringssynpunkt vore av mycket stor betydelse, icke minst för kontroll å inkomsten, att fullständiga uppgifter även om smärre förmögenhetsbelopp inflöte i deklarationen. Genom att en förmögenhetsdel funnes, som städse toges till beskattning, undginge man dessa olägenheter. I propositioner till 1936 års riksdag, 2 vari förslag framlades till omläggning av den direkta statsbeskattningen, anslöt sig departementschefen till det ena alternativet, innefattande en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt samt en särskild förmögenhetsskatt. Förslaget avslogs emellertid av riksdagen, som hemställde om förnyad utredning angående den statliga beskattningen av inkomst och förmögenhet. Utredning i ämnet verkställdes av 1936 års skattekommitté, som i sitt år 1937 avgivna betänkande framlade förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen. Kommittén utarbetade tre alternativa förslag till skattesystem, benämnda A, B och C. Alternativ A bestod av en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt, var för sig fristående. Alternativ B innehöll en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt samt en särskild förmögenhetsskatt. Alternativ C innebar en enda skatt, nämligen en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt. Skatteplikt skulle enligt alternativ A inträda vid en beskattningsbar förmögenhet av 10 000 kronor och skattesatsen skulle i det lägsta skiktet, nämligen vid en beskattningsbar förmögenhet mellan 10 000 1 2

Prop. 1936:232, sid. 42. Prop. 1936:232, 269.

237 och 20 000 kronor, utgöra 1 promille. Verkningarna av de tre alternativen gjordes av kommittén till föremål för ingående undersökningar, vilka resulterade i att kommittén förordade alternativ B, d. v. s. en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt, där förmögenhetsdelen utgjorde Vioo — i stället för såsom dittills Veo — samt en särskild förmögenhetsskatt, där skattskyldigheten skulle inträda vid en beskattningsbar förmögenhet av 20 000 kronor. Kommittén framhöll därvid bland annat, att alternativ B sett såsom helhet bättre än de övriga alternativen loge hänsyn till de omständigheter, som inverkade på skatteförmågan. 1 I yttrandena över 1936 års skattekommittés förslag förordade det övervägande antalet myndigheter och sammanslutningar i likhet med kommittén alternativ B. 2 Det i propositionen till 1938 års riksdag framlagda förslaget till omläggning av den direkta statsbeskattningen var likaledes grundat på alternativ B, och förslaget bifölls av riksdagen.

Enligt nu gällande skatteförfattningar inrymmer sålunda vårt skattesystem i överensstämmelse med omförmälda alternativ B en kombinerad inkomstoch förmögenhetsskatt samt en särskild förmögenhetsskatt. Då 1924 års uppbördssakkunniga sammanfattade de skäl, som enligt deras mening omöjliggjorde att till grund för beräkning av det löpande årets skatt lägga samma års inkomst, åberopade de sakkunniga även, att det i så fall ej torde vara möjligt att fästa avseende vid den skattskyldiges förmögenhet. Då beskattningen av den förmögenhetsdel, som jämte inkomsten ligger till grund för nuvarande kombinerade statsskatt, på grund av den progressiva skalan starkt influeras av inkomstens storlek — eller, om man hellre vill uttrycka det så, inkomstens beskattning starkt influeras av förmögenhetsdelens storlek — kan tydligen h ä r uppkomma en felkälla, som i större eller mindre grad försvårar att i förväg beräkna den skatt, som i ett visst fall bör uttagas vid inkomstkällan. Denna felkälla kan med nuvarande skattesystem icke på ett praktiskt sätt neutraliseras, framför allt icke beträffande tjänsteinnehavare som tillika besitta förmögenhet. Att ålägga arbetsgivaren att vid beräknande av den skatt, som belöper å utbetalad lön, även taga hänsyn till den inverkan härå, som inkomsttagarens förmögenhet utövar, lärer vara otänkbart; dels skulle arbetsgivarens åligganden härigenom i alltför avsevärd grad försvåras och dels skulle säkerligen de skattskyldiga av lättförstådda skäl komma att i största utsträckning underlåta att göra arbetsgivaren underkunnig om deras förmögenhetsförhållanden. Lika otänkbart är att vid uttagande av skatt på inkomst av kapital — vilken skatt i denna utredning föreslås skola i viss utsträckning upptagas vid inkomstens förvärvande — kunna taga hänsyn till inkomsttagarens eventuella inkomst på grund av innehavd tjänst. i1 Bet. 1937, sid. 171. i, » Prop. 1938:258, sid. 150.

238 Ett eliminerande av nu berörda felkälla vid beräknandet av skatt å det löpande årets inkomst synes därför endast kunna ske genom ett särskiljande av de två skäligen heterogena beståndsdelarna i den nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatten så att i stället erhålles en renodlad inkomstskatt och en likaledes renodlad förmögenhetsskatt; den sistnämnda bör då tydligtvis inarbetas i nu utgående särskilda skatt å förmögenhet. För ett upphävande av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsbeskattningen torde även tala skattetekniska skäl. Av den ovan lämnade redogörelsen för förmögenhetsbeskattningens utveckling i vår skattelagstiftning får anses framgå, att förmögenhetsskatten — efter att från början närmast hava tänkts såsom en skatt å förmögenhetens avkastning — numera helt förlorat denna karaktär. Såsom förmögenhetsbeskattningen nu är anordnad måste densamma utan tvivel anses innebära en beskattning av förmögenheten såsom sådan. Ur principiell synpunkt förefaller det då föga rationellt att vid beskattningen bibehålla kombinationen mellan inkomst och förmögenhet. Enligt uppgift av 1936 års skattekommitté är också ett system med två från varandra fristående skatter det i utlandet mest förekommande och brukas sålunda bland annat i Danmark, Finland, Norge, Holland, Schweiz och Tyskland.1 Ett närmare övervägande av nu berörda spörsmål förutsätter tydligtvis till en början en undersökning av den andel, varmed förmögenhetsskatten ingår i den kombinerade statsskatten. En sådan undersökning, verkställd av förste kanslisekreteraren G. W. Sjögren, närslutes betänkandet såsom Bilaga 2. På sätt av denna undersökning framgår, skulle vid 1936 års taxering — om det nuvarande skattesystemet tillämpats — inkomst- och förmögenhetsskatten vid grundbeloppsnivå hava utgjort 1565 miljoner kronor och däri ingått förmögenhetsskatt med 15 miljoner kronor, eller 96 procent. Vid 1940 års taxering beräknas inkomst- och förmögenhetsskatten vid en utdebitering för bottenskatten av 150 procent hava utgjort 281 miljoner kronor och den däri ingående förmögenhetsskatten 205 miljoner kronor (73 procent) . — Det är således avsevärda belopp, varom här är fråga, och felkällans betydelse framträder därigenom särskilt starkt. Det är givet, att ett uppbördsförfarande, avseende skattens uppbärande redan vid inkomstkällan, teoretiskt sett är genomförbart utan att förmögenhetsbeskattningen lösgöres från inkomstbeskattningen. Resultatet bliver emellertid, att i alla de fall, då den skattskyldige har någon förmögenhet jämte från annat håll härflytande inkomst, beräkningarna av den skatt, som bör honom påföras, giva för lågt resultat samt att sedan i efterskott får uttagas resterande belopp. Då dessa belopp enligt nyssberörda undersökning skulle under år 1940, därest den ifrågasatta reformen då varit genomförd, hava uppgått till över 20 000 000 kronor, lärer vara uppenbart, att härigenom skulle föranledas en mångfald krav å ytterligare inkomst- och förmögenhetsskatt med därav följande avsevärd omgång för myndigheter och enskilda. Det så1

Bet. 1937, sid. 161.

239 som en förutsättning för omläggningen av uppbördsförfarandet uppställda önskemålet, att det efterföljande avräkningsförfarandet skulle bliva av relativt ringa omfattning, skulle härigenom vara omöjligt att uppfylla. Härtill kommer ytterligare en synpunkt, vars betydelse icke bör underskattas. De fördelar för de skattskyldiga, som man vill vinna vid en omläggning av uppbördsförfarandet, kunna sammanfattas sålunda: Skatten skall uttagas hos varje skattskyldig just då men också endast då han h a r sådan inkomst, att han rimligen k a n betala skatten. Den skattskyldige skall kunna basera sin ekonomi bland annat på det kända faktum, som beloppet av den vid varje inkomsttillfälle avgående skatten utgör. Han skall icke i efterh a n d drabbas av några större skattekrav, som kunna rubba hans ekonomiska status. Vill m a n emellertid vinna dessa fördelar, synes ett ovillkorligt krav vara, att den skattskyldige verkligen i varje ögonblick vet, vilka skattekrav som ställas å honom. För den, som enbart har inkomst men ingen förmögenhet, torde detta med det föreslagna systemet från början med tämlig riktighet vara klart. För den, som förutom inkomst även har förmögenhet, skulle däremot, om den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten bibehålles r någon sådan klarhet icke vinnas. En viss inkomstskatt uttages visserligen även hos honom, men storleken av den blivande förmögenhetsskatten är honom obekant och kan icke av honom beräknas, såvitt fråga är om den del därav, som ingår i den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten. Han saknar sålunda möjlighet att med något så när visshet kunna avgöra, vilka avsättningar som böra göras för att möta förmögenhetsskatten och h a n blir därigenom i nu berörda avseende sämre ställd än den skattskyldige, som saknar förmögenhet. Häremot kan icke gärna invändas, att anmärkta förhållandet är av mindre betydelse, enär en skattskyldig med förmögenhet alltid kan tillgripa denna för skattens gäldande. Det är ju tvärtom ett önskemål av allmän vikt, ej minst i nuvarande tider, att de skattskyldiga kunna planera sina utgifter så, att den direkta kapitalförbrukningen i görlig mån undvikes. Med hänsyn till nu anförda skäl föreslår utredningsmannen en sådan omläggning av den statliga beskattningen, att kombinationen av inkomst- och förmögenhetsskatt upphör samt att i stället uttagas två från varandra fristående skatter, nämligen dels en ren inkomstskatt och dels en ren förmögenhetsskatt. Med avseende å förutsättningarna för och sättet för genomförandet av en dylik omläggning föreligga redan ingående undersökningar, verkställda av 1936 års skattekommitté 1 och utmynnande i det av samma kommitté framlagda, ovan berörda alternativ A.2 Vill man välja detta alternativ, synes dock en betydelsefull utvidgning av skattekommitténs förslag böra äga rum, i det att gränsen för skattepliktig förmögenhet bör sänkas till 1 000 kronor från av kommittén föreslagna 1 2

Bet. 1937, sid. 273 o. f. Bet 1937, sid. 150 och 161.

240 10 000 kronor. Skattesatsen för de förmögenheter, vilka härigenom skulle underkastas beskattning utöver vad kommittén avsett, torde förslagsvis kunna sättas till x/2 promille. Genom en sådan utvidgning torde till väsentlig del den olägenhet undanröjas, som man ansett behäfta skattekommitténs ifrågavarande alternativ A, nämligen att man enligt detta alternativ icke erhölle fullständiga uppgifter i deklarationerna rörande smärre förmögenhetsbelopp. 1 A andra sidan skulle härigenom arbetet med uppläggande och förande av den särskilda förmögenhetslängden — redan nu besvärligt — komma att i väsentlig grad ökas. De åtgärder, vilka till förebyggande härav synas bliva erforderliga, behandlas i det följande (andra avdelningen kap. 10, § 1). Tydligt är dock, att ett accepterande av alternativ A skulle, även med nu föreslagen utvidgning av skatteplikten, medföra en viss minskning i statens skatteintäkter. För att utröna verkningarna av en sådan omläggning av skattesystemet hava beräkningar verkställts av de skattebelopp, som vid tilllämpning av dessa ändrade grunder och med hänsyn till under år 1940 fastställda procenttal för bottenskattens uträknande, kunde antagas hava blivit påförda i inkomstskatt, förmögenhetsskatt och värnskatt. Dessa beräkningar giva vid handen, att det ifrågasatta nya systemet kunde anses i jämförelse med det nuvarande skattesystemet medföra en minskning av skatteintäkterna till staten med omkring 168 miljoner kronor, varav 13 3 miljoner kronor hänföra sig till den förmögenhetsskatt som med nuvarande system utvinnes av värnskatten för budgetåret 1940/41 och 3 5 miljoner kronor till den förmögenhetsskatt, som utgår på grund av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten. Anser man med hänsyn härtill alternativ A icke kunna accepteras, står alltid den möjligheten öppen att med utgångspunkt från nuvarande skatteintäkter framkonstruera två fristående skatteskalor, en för inkomstbeskattning och en för förmögenhetsbeskattning, vilka i tillämpningen tillhopa giva samma skatteintäkter som det nuvarande skattesystemet. E n utredning härom har verkställts av förenämnde förste kanslisekreteraren Sjögren och bifogas betänkandet såsom Bilaga 3. Till belysande av denna metods verkningar hava utarbetats de tabeller, som återfinnas i Bilaga 4 och till vilkas innehåll hänvisas. Olägenheten med sist angivna metod är tydligtvis att vid större förändringar i skattesatserna skalorna måste helt omräknas; denna olägenhet är dock näppeligen av mera framträdande art. Utredningsmannen har icke ansett på honom ankomma att göra något uttalande rörande lämpligheten av den ena eller andra metoden vid en uppdelning av inkomst- och förmögenhetsskatten; ur utredningens syfte är endast påkallat att en sådan uppdelning äger rum, medan sättet därför är ur denna synpunkt likgiltigt. Statsfinansiella skäl lära emellertid, såvitt fråga är om de nu framlagda förslagen fälla utslag till förmån för det sist återgivna. 1

Bet. 1937, sid. 166.

SJÄTTE

KAPITLET.

T a x e r a t b e l o p p o c h b e s k a t t n i n g s b a r t b e l o p p ; frågorna o m o r t s a v d r a g o c h b a n k n i n g , o m a v d r a g för ö m m a n d e o m s t ä n d i g h e t e r s a m t o m äkta m a k a r s beskattning. Rörande dessa frågors behandling under tidigare lagstiftningsarbeten hänvisas till den i Bilaga 1 lämnade redogörelsen.

§ 1.

Ortsavdrag och bankning.

Till belysande av dessa avdrags betydelse åberopas nedanstående, med ledning av tillgängligt statistiskt material upprättade sammanställning. Sammanställningen utvisar ortsavdragens verkan efter verkställd bankning. I ortsavdragen ingår dock även avdrag för ömmande omständigheter, men dessa avdrag torde vara av så ringa relativ storleksordning att desammas inverkan i detta sammanhang kan lämnas åsido. Inkomstbelopp och ortsavdrag äro angivna i miljoner kronor. På sätt tabellen utvisar medföra ortsavdragen att av den samlade beskattningsbara inkomsten (resp. det samlade beskattningsbara beloppet) undandrages från beskattning, vid den kommunala beskattningen ungefär 30 procent och vid den statliga beskattningen ungefär 50 procent. Vid bedömandet av dessa avdrag torde var för sig böra upptagas grundavdraget och familjeavdraget. Frågan om det i ortsavdraget ingående grundavdraget har givetvis sin betydelse även då spörsmålet gäller en omläggning av uppbördssystemet p å sätt, här ifrågasatts. Särskilt är detta fallet beträffande skatteavdrag å lön, enär tydligtvis dessa avdrag bliva olika alltefter den ortsgrupp, vars grundavdrag skall iakttagas vid skattens beräknande. Så länge fem olika ortsgrupper finnas i beskattningsavseende, nödvändiggör detta upprättandet av fem olika tabeller till ledning för arbetsgivarna vid avdragens verkställande. Då emellertid grundavdragen äro olika vid den statliga och den kommunala beskattningen, blir arbetet med tabellernas upprättande besvärligare och denna besvärlighet upprepas beträffande tabellerna för varje särskild ortsgrupp. 1 Det är givet, att det med hänsyn till syftet med ifrågavarande 1 Spörsmålet om tabellernas upprättande, därest uppbörd i förskott skall ske av kommunalskatter, utgående efter nuvarande skiftande grunder, lämnas här åsido; denna fråga behandlas i annat sammanhang.

16—407005.

242 Ortsavdrag. Ta* 1935 Vid

e r i n g sår 1937

kommunalbeskattningen.

Taxerad inkomst:

Beskattningsbar inkomst

>

>

> b

Vid

slatsbeskaltningen.

346-1

406-6

533-6

681-2

656-1

4 651-9

5 130-0

5 436-1

5 962-8

6 393-2

4 998-0

5 536-0

5 969-7

6 644-0

7 049-3

3 321-6

3 785-1

4 152-0

4 7196

5 049-2

1 676-4

1 751-5

1817-7

1 924-4

2 000-3

28 Taxerat belopp: 409-1

478-2

608-9

760-2

720-5

4 902-3

5 480-6

5 722-0

6 236-1

6 575-9

5 311-4

5 958-8

6 330-9

6 996-3

7 296-4

2 436-4

2 909-6

3 158-7

3 625-6

3 647-0

2 875-0

3 049-2

3 172-2

3 370-7

3-649-4

59 54

utredning vore önskvärt, om nu berörda förhållande kunde undvikas. Vissa svårigheter framkallas därav, ej blott genom merarbetet med tabellernas upprättande utan även, och framförallt, genom den tvekan, som kan uppstå angående vilken tabell, som skall användas, samt de felaktigheter i tilllämpningen, som därav kunna föranledas. Kunde grundavdragen göras ensartade vid den statliga och den kommunala beskattningen skulle åtskillig lättnad vinnas vid tabellernas upprättande och kunde ortsgruppernas antal minskas, skulle risken för misstag nedgå. Emellertid finnes ingen anledning påstå, att nyssberörda divergenser i fråga om avdragens beräknande skulle omöjliggöra en förhandsberäkning av skattens belopp och därmed även en uppbörd av skatten vid inkomstkällan. Även med nuvarande ordning beträffande grundavdragen går en omläggning av uppbörden att genomföra, om än densamma blir något besvärligare än vad eljest blivit händelsen; de svårigheter, som kunna tillmätas större betydelse, när det gäller att bedöma möjligheten av en dylik omläggning, äro hänförliga till andra områden. Familjeavdragen, vilka likaledes ej blott variera efter varje ortsgrupp utan därjämte äro inom ortsgrupperna olika vid statlig och kommunal taxering, komplicera givetvis ytterligare problemet om förhandsberäkning av skatten. I enahanda riktning verkar bankningen, vilken redan vid det ordinära taxeringsarbetet ej blott orsakar mycket arbete utan även är anledning till

243 åtskilliga feldebiteringar. Ett borttagande av reglerna om bankning är ock otvivelaktigt ett önskemål, vars tillgodoseende skulle underlätta taxeringsarbetet i icke oväsentlig mån. En sådan åtgärd förutsätter emellertid ingående undersökningar och är av så genomgripande betydelse, att detta icke kan i förevarande sammanhang föreslås. Utredningsmannen anser sig icke böra förorda någon ändring av nu berörda avdragsregler. Vid sådant förhållande blir frågan, huru man, med bibehållande av sagda regler, skall kunna ändock genomföra en sådan förhandsberäkning av skattens belopp, som möjliggör en uppbörd vid inkomstkällan. Detta spörsmål behandlas i följande avdelning. Här må endast förutskickas att så rimligtvis endast kan ske genom utarbetandet av tabeller, minst en för varje ortsgrupp, där med utgångspunkt från olika inkomstbelopp skatten beräknats med iakttagande av grundavdrag, familjeavdrag och bankning; detta nödvändiggör återigen en uppdelning av tabellen å ogifta, gifta utan barn samt gifta med ett eller flera barn.

§ 2.

Avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga.

Beträffande det enligt nuvarande bestämmelser medgivna avdraget för s. k. ömmande omständigheter är läget ett annat. önskvärdheten för att icke säga nödvändigheten av detta avdrag har vid olika tillfällen understrukits. Ingen tvekan kan enligt utredningsmannens uppfattning r å d a därom, att möjlighet till ett dylikt avdrag är ett nödvändigt komplement till en skattelagstiftning med den struktur, som här i landet förefinnes. Tyvärr råder emellertid för närvarande en betydande oklarhet, kanske icke om förutsättningarna för avdragets beviljande, men väl om den tidpunkt, då de ömmande omständigheterna böra föreligga för att avdrag skall kunna medgivas. Förhållandet var annorlunda, så länge inkomstår och taxeringsår sammanföllo. Det var då allenast sådana omständigheter, som kunde vinna beaktande, vilka förelågo samma år taxeringen verkställdes. Även då förelåg emellertid svårighet att avgöra det befogade i avdragets medgivande; det avgörande borde ju vara, ej blott att skäl till skattenedsättning förelåg då beskattningsnämnden fattade sitt beslut, utan även att detta skäl fortbestod eller i allt fall fortfarande övade ekonomisk inverkan, då skatten — eller rättare sagt skatterna — vid olika senare tillfällen skulle betalas. Situationen blev emellertid väsentligt oklarare, sedan man år 1907 beslutat att taxeringen i fortsättningen skulle avse föregående års inkomst. Den deklarerande allmänheten har i allt större utsträckning yrkat avdrag för ömmande omständigheter. Då deklarationerna avgivas i början av taxeringsåret hänföra sig emellertid de uppgivna skälen för avdraget till omständigheter, som förelågo under det därförut tilländalupna beskattnings-

244 året. Den tidsperiod, då skattetungan — d. v. s. den skattetunga som föranledes av nämndernas beslut under taxeringsåret — gör sig gällande, börj a r först i november taxeringsåret och fortgår sedan t. o. m. åtminstone september månad året efter taxeringsåret. Ett enkelt exempel å här uppkommande frågeställning må upptagas: En person har drabbats av olyckshändelse i maj 1939, och därav orsakats kostnader och minskade intäkter. I 1940 års deklaration yrkar han på grund härav avdrag för ömmande omständigheter. Är olyckshändelsen i maj 1939 tillräckligt skäl för nedsättning av den kronoskatt, som skall betalas i november 1940 och maj 1941, eller för nedsättning av den kommunalskatt, som skall gäldas under 1941? Vad sålunda sagts gäller ej blott olyckshändelse; en långvarig sjukdom, som pågått under 1939, kan hava upphört långt innan skatten skall betalas i november 1940 och under 1941; underhållsskyldighet mot närskylda, som förelåg år 1939, kan hava upphört under år 1940; ålderdomen fortbestår visserligen, och detta i ökad grad, men den ekonomiska ställningen kan vid skattens betalning hava väsentligt förbättrats o. s. v. I mindre samhällen, där taxeringsnämndens ledamöter väl känna de skattskyldiga, lära väl de anförda olägenheterna kunna delvis undgås. I exempel sådana som de anförda lärer då icke avdrag medgivas för en år 1939 föreliggande omständighet, som vid 1940 års taxering ej längre var för handen. Inom större samhällen äga taxeringsnämnderna icke denna personkännedom och stadgandets tillämpning blir i sina verkningar slumpartat; skattelindringen drabbar förtjänta och oförtjänta utan egentlig möjlighet till diskrimination. Men även inom de mindre samhällena kvarstår dock den olägenheten, att — även om man vet att den ömmande omständigheten fortbestår, då taxeringsnämnden eller prövningsnämnden fattar sitt beslut — så vet dock ingen om den fortbestår vid alla de olika tillfällen, då skatten skall betalas. Här måste ej sällan inträffa att skattelindring kommer en person till del, som väl behövde den, då densamma beslöts, men som icke behöver den, då skatten skall betalas. Vad värre är — då en person drabbas av en omständighet, som påkallar skattelindring, så är det ju just då, som han behöver denna lindring. Den som drabbas av en olyckshändelse i maj 1939, h a n behöver lindring i den skatt, som förfaller just i denna maj månad; det är denna skatt, och kanske de närmast följande, han icke kan betala. Föga är han betjänt av att erhålla skattelindring i november 1940 och under år 1941, om han måst betala skatterna under den period hans inkomster hade nedgått, eller om han blivit restförd för dessa skatter, påförd indrivningsavgift därför och sedan kommit in i införselsystemets ständiga trampkvarn. Härtill kommer även en annan omständighet. Det sätt, varpå förevarande avdrag kan medgivas, innebär att den beslutande nämnden i många fall icke utan ingående beräkningar kan veta, huru stor skattelindringen bliver. Här är ju icke fråga om en direkt nedsättning av påförd skatt, utan om nedsättning av den inkomst, vara skatt skall beräknas. Vad sålunda anförts synes i och för sig motivera att, även utan en omlägg-

245 ning av uppbördssystemet, ändring äger rum beträffande rätten till avdrag för ömmande omständigheter på så sätt, att skattelindringen inträder i det ögonblick, densamma behöves — icke vid ett långt senare tillfälle, då behovet kanske ej ens längre fortbestår. I händelse en omläggning av uppbördssystemet kommer till stånd enligt de för denna utredning givna direktiv, lärer det visserligen vara tydligt, att behovet av att kunna medgiva avdrag för ömmande omständigheter i viss utsträckning försvinner. En inträdande inkomstminskning medför nämligen då omedelbart en minskad skattskyldighet, detta dock oberoende av vad som orsakat inkomstminskningen. Å andra sidan kvarstå emellertid det övervägande flertalet fall, då avdrag därutöver är befogat och påkallat. Härjämte tillkommer — i händelse ovan framlagt förslag om inskränkning av rätten till avdrag för periodiskt understöd skulle genomföras — ytterligare denna grupp av orsaker till avdrag, en grupp som för närvarande är mycket heterogent sammansatt men där vid en prövning av nu ifrågasatt art säkerligen åtskilliga fall skola befinnas förekomma, där skattelindring bör inträda. Vid genomförandet av en sådan skattelindring torde man hava att välja mellan två olika vägar, nämligen antingen att låta beslutet om skattelindring avse nedsättning i den taxerade inkomsten eller också att låta detta beslut taga sikte på den redan debiterade, för den skattskyldige närmast förfallande skatten. Såsom ovan nämnts är avdragsrätten för ömmande omständigheter enligt nuvarande bestämmelser utformad enligt förstnämnda metod. Vidare må erinras om att enligt de år 1940 införda bestämmelserna om skattebefrielse för dödsbo (SFS 137—138/1940) samma metod skall tillämpas även vid behandlingen av frågor av denna art. Sålunda äger dödsbo enligt KL 75 § 1 och 2 mom. samt SF 24 § 1 mom. i dessa författningsrums nuvarande lydelse hos beskattningsnämnd göra framställning om befrielse från erläggande helt eller delvis av utskylder. Vid bifall till sådan framställning skall beskattningsnämnden bestämma beskattningsbart belopp för det beskattningsår skatten avser och meddela beslut, att skatten efter dödsfallet skall utgå å detta beskattningsbara belopp i stället för å det som vid taxeringen fastställts. Det torde emellertid kunna starkt ifrågasättas, huruvida en metod med avdrag å den taxerade inkomsten kan anses fullt ändamålsenlig efter genomförandet av ett uppbördssystem, där skatten åtminstone i huvudsak uttages vid inkomstkällan. Vid tillämpningen av ett sådant system måste givetvis möjlighet finnas att redan då skatten erlägges taga hänsyn till sådana omständigheter, som nedsätta den skattskyldiges skatteförmåga. Såsom i annat sammanhang kommer att närmare utvecklas föreslår utredningsmannen, att frågor om skattelindring på grund av nedsatt skatteförmåga skola avgöras av vederbörande länsstyrelse, som alltså skall meddela ett preliminärt beslut i detta hänseende. Vid taxeringen påföljande år skola vederbörande beskattningsnämnder pröva, huruvida sådant avdrag jämväl vid taxeringen bör medgivas. Det vore naturligtvis icke otänkbart, att låta såväl det preliminära som det slutliga beslutet i avdragsfrågan avse nedsättning av den beräknade

246 inkomsten. Med en sådan metod skulle emellertid enligt utredningsmannens mening syftet med ifrågavarande avdragsrätt bliva i viss m å n förfelat. Vad som vid det preliminära beslutet närmast skall fastställas, är huru stor skatt den skattskyldige skäligen kan erlägga vid exempelvis ett visst avlöningstillfälle eller vissa avlöningstillfällen. Att bestämma detta torde icke behöva möta några större svårigheter. Väljer man åter metoden med avdrag på inkomsten, så utgör detta en omväg i syfte att vinna samma mål nämligen ett med hänsyn till den nedsatta skatteförmågan skäligt skattebelopp. Därtill kommer, att med hänsyn till ortsavdragen och den statliga beskattningens progressivitet en nedsättning av den vid vissa avlöningstillfällen uppburna inkomsten icke får samma effekt vid taxeringens fastställande som vid de särskilda tillfällen, då avdraget skett vid källan. Med hänsyn härtill anser utredningsmannen en utformning av avdraget på grund av nedsatt skatteförmåga såsom ett avdrag å den debiterade skatten vara den mest rationella lösningen. Ett system med avdrag å skatten är för övrigt icke fullständigt främmande för svenskt beskattningsväsende. En ungefärlig motsvarighet därtill gavs i förordningen den 15 december 1939 (SFS n r 858) om värnskatt. Mot ett system med avdrag å skatten kan invändas, att det med en sådan uppläggning av problemet ej längre rör sig om en taxeringsfråga utan om en uppbördsfråga. Detta är riktigt. En uppbördsfråga är det visserligen — men endast i det ögonblick, då skatten uppbäres vid inkomstkällan. Däremot är det helt och hållet en taxeringsfråga, när följande år skall prövas, huruvida den medgivna skattelindringen är motiverad med hänsyn till årsinkomsten. Denna prövning bör därför ankomma på beskattningsnämnderna. Frågan bliver då, huru därvid skall tillgå. Därest man begränsar beskattningsnämndernas åtgörande till att innebära allenast ett godkännande eller ett vägrat godkännande av det preliminära avdraget, är spörsmålet enkelt. Godkännes icke avdraget, vidtages ingen åtgärd för erhållande av lägre taxering och debitering; godkännes däremot avdraget, underrättas debiteringsförrättaren om att sedan skatten debiterats skall därå avdragas visst angivet belopp ( = det preliminära avdraget). Svårigheter uppstå ej heller om man vill låta beskattningsnämnderna medgiva mindre avdrag å skatten, än som preliminärt beslutats; därvid är endast att förfara på samma sätt, som då det preliminära avdraget godkännes. Härvid kan man emellertid icke stanna. Beskattningsnämnderna måste vara bibehållna vid sin rätt att efter eget beprövande medgiva avdrag och detta även då preliminärt avdrag icke gjorts eller med högre belopp än som då skett. Detta synes nödvändigt för vinnande av likformighet i den preliminära avdragsrättens tillämpning och därmed även i rättvisans intresse. Det är sant, att i dylika fall inträder återigen den åsyftade lindringen på ett senare stadium, än då den bäst behövdes; dock lärer väl detta endast ske i undantagsfall. Denna olägenhet är i vart fall icke möjlig att helt undgå, och lärer icke vara det med något system, så länge olika myndigheter och nämnder kunna hava divergerande uppfattning vid prövning av skatteförmågan.

247 I fall av dylik art lärer bliva nödvändigt, att beskattningsnämnden till sitt förfogande har en uppgift å vad den debiterade skatten bliver å vederbörandes inkomst. Med ledning därav får beslutet sedan fattas. Genomförandet av den föreslagna ordningen förutsätter en omläggning av bestämmelserna om avdrag för ömmande omständigheter. Dessa bestämmelser, som nu äro intagna i KL 50 § 2 mom., tredje stycket och SF 17 § 2 mom., andra stycket, böra, därest förslaget genomföres, i likhet med stadgandena om befrielse för dödsbo från erläggande av utskylder, i stället införas i KL 75 § och SF 24 § och omformuleras på så sätt att avdrag göres å den uträknade skatten. Beträffande avdragsrättens utformning i övrigt förefinnes enligt utredningsmannens mening icke någon anledning att vidtaga ändring i fråga om förutsättningarna för avdragets erhållande. Avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga skall således kunna medgivas, då skattskyldigs skatteförmåga befinnes vara väsentligen nedsatt till följd av sådan orsak, som i de nuvarande bestämmelserna angives. Avdragets storlek bör givetvis bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Att här giva några direktiv till ledning vid ett sådant bedömande synes svårt. Enligt utredningsmannens mening bör emellertid, därest det nu föreslagna uppbördssystemet genomföres, en ökad möjlighet att i förekommande fall erhålla lättnad i beskattningen beredas de skattskyldiga. Detta torde kunna anses ligga redan i källbeskattningens natur. Genom en källbeskattning kommer nämligen skatten att tvångsvis bliva uttagen hos den skattskyldige så snart inkomsten överhuvud taget uppgår till så stort belopp, att skatteplikt kan antagas föreligga vid beskattningsårets slut. Skatterna komma sålunda att uttagas även i sådana fall, då enligt nu tillämpad praxis angående storleken av den skattskyldige förbehållet existensminimum indrivning icke äger rum. Med hänsyn därtill bliva för närvarande relativt betydande inkomster undantagna från indrivning. 1 I betraktande härav torde det få anses uteslutet att bibehålla skattelättnaden inom så snäva gränser som enligt nuvarande skattelagstiftning är föreskrivet. Eli fråga är emellertid huruvida något maximibelopp bör vara angivet vid den utformning av avdraget på grund av nedsatt skatteförmåga som av utredningsmannen föreslås. För egen del har utredningsmannen kommit till den uppfattningen, att något sådant maximibelopp icke kan anses erforderligt. En viss kontroll över att alltför höga avdrag icke medgivas torde kunna vinnas därigenom att enligt utredningsmannens i det följande framlagda förslag beloppet å den av taxeringsnämnden medgivna skattelindringen skall antecknas i en särskild kolumn i taxeringslängden, vilket medgiver ökad möjlighet till övervakning av de ifrågavarande avdragen. Inkomna framställ1

Vid indrivning beräknat existensminimum varierar efter dyrortsgrupp samt uppskattas exempelvis för ogift person till mellan 80 och 180 kronor i månaden och för makar utan barn till mellan 100 och 230 kronor i månaden.

248 ningar och i anledning därav meddelade preliminära beslut böra bifogas taxeringsnämndens protokoll. Vederbörande landskamrerare skall givetvis — liksom även vederbörande kommun — äga besvärsrätt i fråga om avdrag av detta slag. § 3.

Äkta makars beskattning.

Spörsmålet om äkta makars beskattning har vid upprepade tillfällen varit föremål för överväganden. En utförlig redogörelse härför återfinnes i befolkningskommissionens år 1936 avgivna betänkande angående familjebeskattningen. 1 Kommissionen framhöll att merbeskattningen av äkta makar, som båda hade inkomst, berodde dels på att det skattefria familjeavdraget, som beräknades för hustrun, vore lägre än det grundavdrag, som hon skulle hava åtnjutit såsom ogift, och dels, i den mån den sammanlagda inkomsten översteg den gräns där progressivitet i beskattningen begynner, på att efter inkomsternas sammanläggning högre skattefot komme att tillämpas för en del av den sammanlagda inkomsten. Den förstnämnda orsaken till anmärkta förhållande är numera undanröjd för statsbeskattningens vidkommande, sedan efter förslag av 1936 års skattekommitté 2 grundavdrag och familjeavdrag gjorts identiska för äkta makar vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vid kommunalbeskattningen har motsvarande åtgärd ännu icke vidtagits, men lärer vara föremål för kommunalskatteberedningens övervägande. Ett upphävande av progressivitetens nyssberörda inverkan vid äkta makars sambeskattning lärer, på sätt befolkningskommissionen uttalat, näppeligen låta sig direkt göra på annat sätt än genom upphävande av själva sambeskattningen. Någon anledning att ifrågasätta en så genomgripande och till sina konsekvenser svåröverskådlig reform föreligger icke för utredningsmannens vidkommande. De olägenheter, som de nuvarande beskattningsreglerna rörande äkta makar framkalla, äro nämligen vid uppbördsfrågans lösning av motsatt art mot dem, som uppstå vid taxeringen. På sätt framgår av den i det följande lämnade redogörelsen för förslaget rörande omläggning av uppbördssystemet, komma nämligen äkta makar, som båda hava inkomst, därvid i en så till vida gynnsammare ställning, att avdragen å lön under löpande år bliva mindre än för äkta makar, av vilka endast mannen har inkomst. Till gengäld måste emellertid i förstnämnda fall uttagas mera skatt vid den slutliga avräkningen. Detta förhållande sammanhänger med avdragens verkställande, därvid praktiska skäl tala för den enklaste metoden, vilket innebär, att vid skattepåföring vid inkomstkällan mannen får fullt ortsavdrag (d. v. s. såväl grundavdrag för sig själv som familjeavdrag för hustru och barn) samt hustrun därutöver erhåller avdrag såsom ogift, d. v. s. enligt nuvarande tabell för ensamstående. Till ifrågavarande spörsmål återkommer framställningen i vederbörligt sammanhang. 1 2

Bet. 1936:13, sid. 45. Jfr sid. 31. Bet. 1937, sid. 89 o. f.

SJUNDE

KAPITLET.

B e s k a t t n i n g s o r t e n ; tillika frågan o m vilket å r s m a n t a l s l ä n g d , s o m skall ligga till g r u n d vid t a x e r i n g e n . Från den historiska framställningen erinras om att under åren 1861— 1907 taxeringen alltid gällde det löpande årets inkomst, och detta såväl beträffande egentlig inkomstskatt som beträffande fastighetsskatt. Man hade sålunda under denna tid möjliggjort en skattebetalning, som i tiden inföll vida närmare inkomstens förvärvande än vad därefter blev fallet. Under denna period sammanföllo tydligtvis de nuvarande begreppen »beskattningsår» och »taxeringsår», och beskattningsort blev i allmänhet den ort, där den skattskyldige för detta år mantalsskrivits. Då man år 1907 övergick till att taxera föregående års inkomst, måste tydligtvis också ett avgörande träffas angående i vilken kommun taxeringen därefter skulle äga rum. Departementschefen anförde härom: 1 »Om taxeringen skall avse nästföregående års inkomst, uppkommer frågan, vilket års mantalslängder skola följas vid taxeringen, eller med andra ord, i vilken kommun — den skattskyldiges mantalsskrivningsort för nästföregående år eller hans mantalsskrivningsort för löpande året — sådan inkomst, som skall beskattas i mantalsskrivningsorten, bör bliva föremål för taxering. Enligt min mening måste av praktiska skäl frågan besvaras sålunda, att beskattningsorten skall vara det löpande årets mantalsskrivningsort. Eljest skulle den, som flyttat under nästföregående år från en kommun till en annan, icke bliva taxerad i sin boningsort. Han skulle vidare avgiva deklaration icke i den kommun, där han är bosatt, utan i en annan kanske långt avlägsen ort. Vid sådant förhållande skulle all förhandling emellan taxeringsmyndigheterna i beskattningsorten och honom angående deklarationen och vad därmed sammanhänger försvåras eller omöjliggöras. Utskylderna skulle i sådant fall erläggas å en annan ort än där han vistades, vilket skulle å ena sidan medföra besvär eller kostnader för den skattskyldige och å andra sidan otvivelaktigt leda till att skatterestantierna högst betydligt ökades. Och då kommunal skattskyldighet utkräves och kommunal rösträtt i regel inträder året efter taxeringen, skulle han ännu andra året efter avflyttningen erlägga kommunalutskylder till den förra kommunen, likasom hans kommunala rösträtt därstädes skulle framskjutas till inemot två år efter det han lämnat kommunen. Slutligen skulle, därest mantalspenningar såsom hittills debiteras för det löpande året, och till ändring därutinnan föreligger ingen anledning, mantalslängderna för två år komma att ligga till grund för debiteringen, varigenom debiterings- och uppbördsarbetet skulle väsentligen förökas. Det synes mig uppenbart, att alla dessa skäl avgjort tala för att taxeringen bör ske i det löpande årets mantalsskrivningsort. 1

Prop. 1907:47, sid. 149.

250 Däremot måste givetvis beskattningsorten för sådan inkomst av rörelse eller yrke, som till bevillning taxeras i den ort, där rörelsen eller yrket idkas, hänföra sig till nästföregående års förhållanden. Om en person år 1907 idkat rörelse i Uppsala men år 1908 har sin verksamhet förlagd till Stockholm, skall naturligtvis 1907 års inkomst av rörelsen i Uppsala vid taxeringen år 1908 upptagas därstädes och icke i Stockholm. I sådant fall blir intresset för den kommun, där rörelsen utövats, att erhålla skattebidrag av den där förvärvade inkomsten avgörande för frågan. I det föregående har jag yttrat mig allenast om taxering av inkomst. Det är med avseende på denna taxering, som missnöjet med nu rådande förhållanden framträtt. Emellertid uppställer sig nu det spörsmålet, om en ändring av beskattningsåret vid inkomsttaxeringen bör föra med sig även en ändring av beskattningsåret i fråga om fastighetstaxeringen, så att skattskyldig skall taxeras för den fastighet, han haft nästföregående år, och icke för den fastighet, han äger under löpande året. Härvid är det dock klart, att spörsmålet gäller allenast bevillningstaxeringen och icke inkomstskattetaxeringen. Vid sistnämnda taxering, däri för närvarande en beräknad avkastning av fast egendom upptages såsom inkomst, är det fråga om att sammanräkna den skattskyldiges hela inkomst av alla inkomstkällor under ett år, och det kan således icke ifrågasättas annat än att, då taxeringen i övrigt skall avse nästföregående års inkomst, samma grundsats skall tillämpas även i fråga om den beräknade inkomsten av fastighet, så att taxeringen till inkomstskatt omfattar beräknad avkomst av fast egendom, som den skattskyldige ägt eller innehaft under nästföregående år. Beträffande åter fastighetsbevillningen, synas mig huvudsakligen praktiska skäl övervägande tala för att någon rubbning icke göres i de bestående förhållandena och att således, även sedan reformen genomförts i fråga om inkomsttaxeringen, fastighetsbevillning erlägges för löpande året, d. v. s. för varje fastighet av den, som för löpande året mantalsskrivits såsom ägare eller med ägare likställd innehavare av fastigheten. De grunder, som enligt vad jag förut anfört, påkalla, att inkomsttaxeringen avser nästföregående års inkomst, gälla ej heller i och för sig angående fastighetstaxeringen. Om det också på visst sätt kan synas, som om det vore mest följdriktigt, om båda taxeringarna skedde för samma år, så kan det å andra sidan icke heller förnekas, att fastighetsbevillningen utgör en beskattning av så egenartad beskaffenhet, att den i mycket måste följa sina egna regler. Om fastighetsbevillningen skulle erläggas för nästföregående år, skulle detta innebära bland annat, att den utginge enligt ett nästföregående år bestämt taxeringsvärde. Varje år skulle således taxeringsvärde åsättas den fasta egendomen i riket utan något under det året föreliggande praktiskt syfte; taxeringen skulle ske i och för den bevillning, som nästföljande år skulle utgå. Man finge följaktligen årligen laborera med två särskilda fastighetstaxeringslängder: den ena, som upprättats nästföregående år, skulle ligga till grund för löpande årets debitering och uppbörd, den andra upprättades under året för att nästföljande år tjäna samma ändamål. Bevillningsbeloppet, vilket bland annat av redovisningsskäl bör upptagas i taxeringslängden, skulle under löpande året införas i nästföregående års längd. Därest, såsom jag tror mig hava nyss ådagalagt vara nödvändigt, vid inkomsttaxeringen skulle följas löpande årets mantalslängder, men fastighetsbevillningen skulle erläggas för nästföregående år och således debiteras enligt nästföregående års mantalslängder, skulle för ett och samma års debitering och uppbörd två olika års mantalslängder ligga till grund. Att härigenom debiterings- och uppbördsarbetet, till vilket kortast möjliga tid måste anslås, skulle över hövan försvåras, ligger i öppen dag. Slutligen får jag för denna frågas bedömande framhålla en synpunkt, som principiellt synes hava en mycket stor betydelse, även om densamma icke rent praktiskt kan tillerkännas så stor vikt. Därest fastighetsbevillningen skulle erläggas på grund av nästföregående års taxeringsvärde, komme det oftast att inträffa, att taxerings-

251 värdet bleve bestämt i första taxeringsinstansen, innan ännu riksdagen beslutat, att någon bevillning på grund därav skulle utgöras. Om jag tänker mig reformen genomförd år 1908, måste i inånga fall det årets taxeringsnämnder, vilkas arbeten böra vara avslutade senast den 15 maj, hava bestämt de taxeringsvärden, efter vilka bevillning år 1909 skulle erläggas, innan ännu 1908 års riksdag åtagit sig bevillning att utgå år 1909. Ty riksdagens beslut om bevillningen fattas på grund av sakens natur i slutet av riksdagen, och det händer ju numera icke ofta, att detta beslut är fattat och kungjort redan den 15 maj. Man må icke invända, att samma förhållande äger rum redan under den nuvarande ordningen. Bevillningsberedningen får väl nu föreslå taxering, innan riksdagen åtagit sig någon bevillning, men det är först taxeringsnämnden, som bestämmer taxeringen, och denna sammanträder enligt nu gällande stadganden icke tidigare än den 21 juni, alltså efter det riksdagens beslut om bevillningen hunnit fattas och kungöras. Denna sak synes mig således böra ordnas på det sätt, att inkomsttaxeringen avser nästföregående års inkomst men fastighetsbevillningen erlägges av löpande årets ägare eller innehavare av fast egendom. Sålunda skulle, så vitt nu är i fråga, 1907 års riksdag åtaga sig inkomstbevillning och inkomstskatt att betalas år 1908 enligt taxering år 1908 av 1907 års inkomst samt fastighetsbevillning att erläggas år 1908 av 1908 års ägare eller innehavare av fast egendom på grund av 1908 års fastighetstaxering. I sitt utlåtande i ämnet har kammarrätten också utan förbehåll anslutit sig till denna mening. Kammarrätten har därvid åberopat huvudsakligen de av mig nu angivna skälen, varjämte kammarrätten till stöd för sin uppfattning, såsom mig synes, fullt riktigt anfört, att den, som förvärvat fast egendom, därmed har att omedelbart inträda i de rättigheter inom stat och kommun, som fastighets innehavare betinga, och härav bör följa, att även bevillningsplikten inträder fortast möjligt. Den uppställda regeln kan emellertid medföra, att en skattskyldig får under ett och samma år erlägga bevillning två gånger för avkastningen av sitt kapital. Om han år 1908 haft kapitalet utlånat mot ränta och år 1909 har det placerat i fastighet, får han år 1909 utgöra bevillning både för 1908 års ränteinkomst och för den fastighet han äger år 1909. Med avseende på inkomstskatten inträffar däremot icke liknande resultat, då denna i allo skulle utgå på grund av nästföregående års förhållanden. Vad bevillning beträffar, bör man ihågkomma, att någon dubbeltaxering dock icke uppkommer, så att samma års inkomst bleve två gånger beskattad. Saken är allenast den, att inkomster från två olika år kunna komma att beskattas under ett och samma år. Då bevillningen är en proportionell skatt, ökas således icke härigenom skattebördan, den endast sammantränges på en kortare tid. Och det är att märka, att det är endast i det sannolikt ej så ofta förekommande fall, att omplaceringen av kapitalet sker vid ett årsskifte, som två hela års intäkter på detta sätt upptagas till beskattning under ett år. Det låter sig visserligen icke förnekas, att en sålunda hopad beskattning i vissa fall kan bliva oläglig för den skattskyldige, men det är min övertygelse, att olägenheten, som i regel kan drabba endast ägare av kapital och således skattskyldiga i en ekonomiskt gynnsam ställning, dock icke skall visa sig vara av den art, att fördenskull ett annat system för fastighetsbeskattningen bör väljas. Ej heller synes detta böra föranledas av det motsatta fallet, nämligen att den, som vid ett års slut säljer sin fastighet och därigenom erhåller kapital, vara han nästföljande år uppbär ränta, sistnämnda år icke kommer att taxeras till bevillning vare sig för fastigheten eller för ränteinkomst av det kapital, som genom försäljningen frigjorts. I sammanhang härmed anhåller jag att få beröra en fråga, som av de sakkunniga upptagits och av vilkens lösning sedan länge ett starkt behov gjort sig gällande. Den för varje år för en fastighet påförda fastighetsbevillningen är till sin natur odelbar. Om fastigheten under året byter ägare, påföres icke fastighetsbe-

252 villningen varje ägare i förhållande till den del av året han ägt fastigheten, utan för varje år endast en person. Men vilken av flera ägare under ett år bevillningen bör påföras, är icke i lagstiftningen bestämt. De olika ägarna emellan ordnas väl denna sak oftast genom avtal vid övergången av äganderätten. Detta gör emellertid icke ett reglerande genom lagstiftningen obehövligt. Ett sådant kräves bland annat för åstadkommande av reda och konsekvens vid taxeringen. I praxis har emellertid frågan besvarats på olika sätt. Enligt en mening skulle den böra upptagas såsom skattskyldig, som ägt fastigheten största delen av året. Denna tolkning skulle således göra taxeringen beroende av en omständighet, om vilken den första taxeringsinstansen icke kan äga någon kännedom. En annan mening, som åtminstone de senare åren mera allmänt omfattats är, att den bör taxeras för fastigheten, som äger den vid årets början. Jag ansluter mig till denna, även av de sakkunniga biträdda uppfattning vilken innebär, att den, som bör mantalsskrivas för fastigheten, skall upptagas såsom den skattskyldige. Om sålunda en person före årets ingång inköpt en jordbruksfastighet för att tillträda densamma den 14 mars, bör han mantalsskrivas för fastigheten och på denna grund även taxeras därför. Vad som i detta avseende gäller om ägare, bör naturligtvis gälla även om innehavare, som är lagligen pliktig erlägga fastighetsbevillning. Även kammarrätten har omfattat den sistnämnda meningen och gjort allenast en formell erinran, i enlighet med vilken de sakkunnigas förslag blivit förtydligat.» Bestämmelserna i ämnet avfattades i enlighet med departementschefens förslag och motsvarande bestämmelser gälla alltfort, ehuru givetvis med åtskilliga ändringar. De nuvarande reglernas innehåll är i huvudsak följande: a) Beskattningsort vid den statliga beskattningen är enligt SF 22 § hemortskommunen. Saknar skattskyldig hemortskommun, taxeras han i Stockholm. Hemortskommun för fysisk person är enligt KL 66 § den kommun, där han författningsenligt skall vara för taxeringsåret mantalsskriven. Med taxeringsår förstås återigen enligt KL 3 § det kalenderår, under vilket taxering verkställes. Vilket kalenderår detta egentligen är meddelas indirekt i samma paragraf genom föreskriften att beskattningsår är det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret. Dessa icke alltför lättillgängliga bestämmelser torde i korthet kunna översättas sålunda, att för den inkomst en fysisk person åtnjutit under ett år taxeras han i den kommun, där han påföljande år skall vara mantalsskriven. Saknar han hemortskommun, taxeras han i Stockholm. Härvid bör dock ytterligare märkas, att enligt KL 66 § anses fysisk person, som under beskattningsåret eller någon del därav varit bosatt i Sverige, aldrig sakna hemortskommun; skulle han ingenstädes hava mantalsskrivits, anses den kommun vara hans hemortskommun, där han senast varit bosatt under beskattningsåret. Slutligen märkes att vad sålunda sagts om fysisk person, som varit här i riket »bosatt», skall enligt KL 68 § jämväl äga tillämpning å person, som i Sverige »stadigvarande vistas» utan att vara härstädes bosatt. Beträffande juridisk person anses i regel såsom hemortskommun den kommun, där vederbörande styrelse eller förvaltning haft sitt säte vid taxeringsårets ingång, d. v. s. vid ingången av året näst efter det, då inkomsten förvärvats.

253 b) Beträffande kommunalbeskattningen äro reglerna om beskattningsorten mera invecklade; desamma må här endast till sina huvuddrag angivas. Vidkommande först den kommunala inkomstskatten gälla följande olika regler: 1) Skatt för inkomst av jordbruksfastighet eller av annan fastighet skall enligt KL 56 § utgöras till kommun, där fastigheten är belägen. I denna kommun skall således även särskild taxering äga rum för nu angiven inkomst, oberoende av om den skattskyldiges hemortskommun är en annan. 2) Skatt för inkomst av rörelse skall enligt KL 57 § utgöras till kommun, varest rörelsen utövats från »fast driftställe»; vad som förstås med fast driftställe angives i KL 61 §. I denna kommun skall således även i nu angivna fall särskild taxering äga rum beträffande inkomsten av rörelsen, fastän den skattskyldiges hemortskommun kan vara en helt annan. Har fast driftställe för rörelsen icke begagnats, skall taxeringen ske antingen i hemortskommunen, vilket är fallet beträffande fysisk person under tid, då han varit här i riket bosatt, samt beträffande inländsk juridisk person, eller i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål, vilket är händelsen beträffande fysisk person under tid, då han icke varit här i riket bosatt, samt beträffande utländsk juridisk person. För vissa speciella slag av rörelse givas härutöver särskilda regler i KL 57 § 2 mom. och 58 §. 3) Skatt för inkomst av tjänst, av tillfällig förvärvsverksamhet 1 och av kapital utgöres i hemortskommunen; dock att fysisk person beträffande tid, då han ej varit i riket bosatt, ävensom utländsk juridisk person skola för dylik inkomst taxeras i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål. En sammanfattning av dessa regler giver vid handen — vilket ju även framgår av departementschefens ovan anförda yttrande — att den omläggning av reglerna om taxering och beskattningsort, vilken år 1907 genomfördes, varken var fullständig eller konsekvent. Visserligen är den allmänna huvudregeln numera, att beskattningsorten för ett års inkomst blir beroende av förhållandena under påföljande år eller närmare bestämt, förhållandena vid detta års ingång — var fysisk person då skall mantalsskrivas och var styrelsen för juridisk person då har sitt säte. Men denna regel gäller icke inkomst av fastighet och av rörelse — här blir beskattningsorten den kommun, där fastigheten är belägen eller rörelsen bedrevs, ehuruväl man även i detta fall verkställer taxeringen året efter det inkomsten förvärvats. Beträffande fastighetsskatten åter — vilken ju kan definieras såsom en beskattning å fastighetens efter schematiska grunder uppskattade inkomst — sammanfalla fortfarande taxeringsår och beskattningsår; det är det löpande årets, efter viss procent av taxeringsvärdet uppskattade inkomst, som under samma år tages till beskattning, ehuruväl skatten erlägges först året därpå. 2 1 Inkomst genom icke yrkesmässig avyttring av fastighet beskattas dock i den kommun, där fastigheten är belägen. 2 Jfr Eberstein, sid. 759.

254 Sist anmärkta förhållande kan tydligtvis stundom leda till en av departementschefen år 1907 påpekad ökad beskattning. En skattskyldig, som under år 1940 haft inkomst av kapital men som från och med år 1941 placerat detta i en fastighet, för vilken han mantalsskrives för år 1941, blir under år 1941 kommunalt taxerad, dels för inkomsten av kapitalet under år 1940 och dels för exempelvis 5 procent av fastighetens taxeringsvärde under år 1941. Frågan om beskattningsortens bestämmande påkallar tydligen förnyat övervägande, därest man övergår till ett system med beskattning av inkomst redan vid dess förvärvande. Härvidlag är av vikt att fasthålla vid, att det varken med detta eller något annat system är fråga om — såsom förhållandet stundom felaktigt uttryckts — att uppbära förskott å en på ett eller flera senare år belöpande skatt. Det gäller i stället en verklig skatteuppbäring under inkomståret av därå belöpande skatt; låt vara att en justering av de sålunda uttagna skattebeloppen kommer att äga rum under påföljande år. Men en sådan justering — även om den resulterar i ytterligare skattepåföring och utsändande av särskild debetsedel — ändrar ingenting i nu angivna sakförhållande. Måhända kunde man enklast säga, att stat och kommun för närvarande medgiva ett å två års anstånd med den å visst inkomstår belöpande skatten; man uttager sålunda nu hela skatten i efterskott. Med en omläggning av uppbördssystemet på ifrågasatt vis gör man i huvudsak slut på denna oavbrutna kreditgivning; visserligen kan inträffa — och lärer väl ofta inträffa — att den omedelbart uttagna skatten icke stämmer med den slutligen uträknade, men den därefter påförda, resterande skatten är fortfarande endast en efterskottsbetalning av skatt belöpande å tidigare år; en efterskottsbetalning, som därjämte blir av väsentligt ringare mått än vad nu är fallet. Godtages denna uppfattning — och för utredningsmannen synes densammas riktighet ej gärna kunna ifrågasättas — lärer den enda riktiga lösningen av frågan om rätt beskattningsort vara, att därvid låta förhållandena under inkomståret, icke under det s. k. taxeringsåret, vara avgörande. Vill man vidare tänka sig uppbörd vid inkomstkällan jämväl av en kommunalskatt, vilken som nu utgår med skiftande belopp inom olika kommuner, lärer en sådan omläggning av begreppet beskattningsort vara ofrånkomlig. Därest den ifrågasatta ändringen av skatteuppbörden genomföres, måste nämligen kommunerna under löpande år erhålla sina andelar av den uttagna skatten, vilka andelar tydligtvis förbrukas till kommunernas utgifter. Vid denna fördelning av omedelbart influten kommunalskatt kan ju icke hänsyn tagas till förhållandena ett kommande år, varom man intet vet och intet kan veta, utan till förhållandena under det löpande inkomståret. Skulle emellertid nuvarande regel bibehållas, enligt vilken slutligen avgörande för rätten att uppbära kommunalskatten är förhållandet under året efter inkomståret, skulle därav nödvändiggöras en omfattande avräkning mellan olika kommuner i sådana fall, då hemortskommunen ändrats. En dylik avräkning skulle ej blott bliva synnerligen besvärlig att verkställa, den skulle därjämte med säkerhet vålla tal-

255 rika tvister och stridigheter mellan kommunerna och innebära en allvarlig friktionsanledning av stora mått; erfarenheterna från mantalsskrivnings- och fattigvårdsprocesserna tala här sitt tydliga språk. Varje reform, som ledde till dylika resultat, vore enligt utredningsmannens mening förkastlig. Skall alltså ett uttagande äga rum av kommunalskatter, vilka utgå enligt växlande grunder, lärer detta nödvändiggöra, att begreppet beskattningsort på ett eller annat sätt bestämmes med hänsyn till förhållandena under inkomståret. Vill man åter välja den väg, som i det följande förordas, eller att i större eller mindre omfattning uttaga en gemensam kommunalskatt över hela riket efter enhetlig skattesats, bortfaller tydligen nu angivna olägenhet. I detta fall blir nämligen grunden för skattens fördelning mellan kommunerna oberoende av den skattskyldiges beskattningsort; vilka regler som givas beträffande beskattningsortens bestämmande blir alltså i detta fall likgiltigt. Emellertid tillkommer ytterligare en omständighet, som i förevarande avseende torde böra tillerkännas avgörande betydelse. Enligt bestämmelserna i KL 48 och 65 §§ äro förhållandena vid taxeringsårets ingång avgörande för rätten till grundavdrag ävensom för rätten till familjeavdrag i den mån detta är beroende på förhandenvaron av barn och deras ålder. Frågan om skattskyldig skall beskattas såsom gift avgöres med ledning av det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret. Kommunalskattekommittén hade föreslagit, att det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret, skulle vara avgörande ej blott för frågan om skattskyldig skall anses hava varit gift utan även för frågan om skattskyldig haft barn och om barns ålder. 1 I några yttranden över detta förslag riktades kritik särskilt mot sistnämnda bestämmelse, vilken skulle förutsätta att noggranna anteckningar fördes icke blott om barns födelseår utan även om dagen för dess födelse. Departementschefen anförde i detta ämne i proposition till 1927 års riksdag. 2 »Vad först beträffar frågan om förändring i förhållande, som har betydelse för gift skatt§kyldigs taxering, så saknas för närvarande uttryckliga bestämmelser härutinnan. Uppkomna spörsmål i denna del hava därför vid taxeringarna fått lösas från fall till fall, därvid stundom en tendens visat sig att låta det förhållande, som rått under större delen av året, bliva utav avgörande betydelse. Det sätt att lösa denna fråga, som nuvarande praxis således i viss mån anvisat och som kommunalskattekommittén upptagit, synes mig — med hänsyn till alla de variationer, som härutinnan kunna inträffa — naturligast och ägnat att i flertalet fall leda till de riktigaste resultaten. Jag har således låtit avfatta förevarande paragraf i denna del i överensstämmelse med kommittéförslaget. Vidkommande därefter frågorna om skattskyldig har barn och om barns ålder, så innebär kommitténs förslag i regel, att den avgörande tidpunkten för dessa spörsmål satts till den 1 juli i stället för till den 31 december. Emellertid synes det mig bättre att i överensstämmelse med nuvarande bestämmelser utgå från den tid1 2

Bet. 1924, sid. 467. Prop. 1927:102, sid. 482.

256 punkt under beskattningsåret, som vid deklarationens avgivande ligger närmast i tiden. De taxeringstekniska svårigheter, som skulle föranledas av kommitténs förslag, anser jag även böra beaktas. Jag har därför låtit avfatta denna del av förevarande paragraf i överensstämmelse med gällande bestämmelser.» Vid tillämpning av den bestämmelse, som reglerar frågan huruvida skattskyldig skall anses hava varit gift eller icke under beskattningsåret, har rättspraxis, 1 måhända i anslutning till vad departementschefen ovan yttrat, ansett att äkta makar, som ingått äktenskap den 1 juli, varit ogifta under större delen av året; i verkligheten hade makarna dock varit gifta 184 dagar och ogifta 181. Frågan om rätt till barnavdrag kompliceras ytterligare genom numera gällande bestämmelser rörande halvt barnavdrag i vissa fall, KL 48 §, 2 mom., och SF 16 §, 1 mom. Nu berörda regler äro helt och hållet avfattade med hänsyn till en beskattning, som äger rum efter inkomstårets utgång. Då fråga nu är om en beskattning under själva det löpande inkomståret är tydligt, att reglerna då icke äro möjliga att tillämpa. Olika andra möjligheter stå här till buds. Sålunda kan man — vilket onekligen ur den materiella rättvisans synpunkt är mest tilltalande — låta varje under beskattningsåret skeende ändring omedelbart inverka å beskattningen. Sedan äktenskap ingåtts, beskattas vederbörande då såsom gift men därförut såsom ogift; då ett b a r n fötts, ökas omedelbart barnavdraget; då ett äktenskap upplösts eller ett barn dött eller blivit överårigt, sker likaledes därav betingad ändring i beskattningen. Utan tvekan vore en sådan ändring att förorda, därest densamma jämväl kunde iakttagas vid den slutligen följande taxeringen. Häremot har emellertid anmärkts, att ett dylikt system icke lärer vara praktiskt genomförbart. Även om man lade taxeringsårets mantalslängd till grund för taxeringen funnes däri icke alla erforderliga uppgifter och att ålägga vederbörande att införa dylika betydde ett avsevärt merarbete för myndigheterna; den på sina håll bristfälliga folkbokföringen skulle även förringa värdet av anteckningarna. Tänkbart vore givetvis att ålägga de skattskyldiga att med prästbevis, fogat till deklarationen, styrka de olika uppgifterna. Även härav skulle dock orsakas väsentligt merarbete, i detta fall för prästerskapet, varförutom man väl kunde då förvänta sådana uppgifter, som bidrogo att minska skattebördan, men ingalunda med samma säkerhet sådana uppgifter, som verkade i motsatt riktning. En annan lösning, som ägde fördelen av att vara lätt genomförbar, vore att såväl vid skattens första uttagande som ock vid den slutgiltiga taxeringen låta det avgörande vara förhållandena vid beskattningsårets ingång. Härvid inträder dock den menliga påföljden, att ökning av försörjningsplikten under beskattningsåret icke medför därav påkallad omedelbar minskning av skattebördan, ett resultat som icke synes tilltalande. 1

R. 1935, ref. 47.

257 Vid övervägande av på vilket sätt man skall förfara i fråga om avdragen vid en sådan omläggning av uppbörden, som här ifrågasattes, synes erforderligt att till en början något närmare granska det nuvarande systemets verkningar beträffande de avsedda skattelindringarna. Detta torde lämpligast kunna ske genom några exempel. 1) Grundavdragen. A är 1940 bosatt inom ortsgrupp I men flyttar under året till ortsgrupp V. Någon skattelindring i form av ökat avdrag kan icke under år 1940 ifrågakomma. Statsskatten i maj 1941 utgår också utan hänsyn till flyttningen, likaså hela kommunalskatten under år 1941. Först från och med den kronoskatt, som förfaller i november 1941, och den kommunalskatt, som förfaller under 1942, har hänsyn tagits till det högre grundavdraget. 2) Avdrag för hustru. a) A har gift sig under första halvåret 1940. Den skattelindring, som härav påkallas, gör sig fortfarande gällande först i november 1941. b) A har gift sig under andra halvåret 1940. Han taxeras då såsom ogift under 1941. Ingen skattelindring inträder här i november 1941, utan först i november 1942, d. v. s. två år efter inträffandet av det förhållande, som motiverade skattelindringen. 3) Barnavdrag. A har under år 1940 fått ett barn. Skattelindring inträder här — liksom i exemplen 1) och 2 a) — i november 1941. Vid en jämförelse mellan dessa verkningar av nu gällande regler och verkningarna av det andra alternativ, vilka ovan framförts, nämligen att låta förhållandena vid beskattningsårets ingång vara helt avgörande, blir resultatet i nyss anförda exempel: 1) Grundavdragen. A är 1940 bosatt inom ortsgrupp I men flyttar under året till ortsgrupp V. Någon skattelindring i form av ökat avdrag kan icke under år 1940 ifrågakomma. Däremot inträder sådan lindring omedelbart från och med den 1 januari 1941, d. v. s. ungefär ett år tidigare än med nuvarande regler. 2) Avdrag för hustru. a) A har gift sig under första halvåret 1940. Den skattelindring, som härav påkallas, gör sig gällande från och med den 1 januari 1941, d. v. s. fortfarande ungefär ett år tidigare än med nuvarande regler. b) A har gift sig under andra halvåret 1940. Skattelindringen inträder fortfarande från och med den 1 januari 1941, d. v. s. i detta fall omkring två år tidigare än nu. 3) Barnavdrag. A har under år 1940 fått ett barn. Skattelindringen begynner i januari 1941, alltså omkring ett år tidigare än nu. Det visar sig således att även nu berörda alternativ för en omläggning av reglerna ifråga medför betydande fördel för de skattskyldiga genom att skattelindringen inträder vida tidigare än nu. Med hänsyn härtill synes det sist anförda alternativet vara ur olika synpunkter att föredraga. Detta betyder sålunda, att vid bedömandet av an17—408779.

258 givna förhållanden skulle i fortsättningen det avgörande vara — icke förhållandena vid taxeringsårets ingång eller under sagda år, vilket med det ifrågasatta systemet vore otänkbart — utan förhållandena vid beskattningsårets ingång. Härav följer emellertid ofrånkomligen, att beskattningsårets mantalslängd måste läggas till grund för taxeringen. Även vissa praktiska fördelar äro härigenom att vinna. Till grund för taxeringen måste alltid läggas mantalslängden för ett visst år. Med nuvarande regler skall i huvudfallen till grund för taxeringen läggas mantalsskrivningen för taxeringsåret och på grundval av detta års mantalslängder upprättas taxeringslängderna. Detta medför emellertid att taxeringsnämndsordförandena först in i mars månad kunna hava de längder färdiga, som äro en förutsättning för taxeringen, och sålunda icke kunna tidigare påbörja den egentliga sorteringen av arbetsmaterialet. Därest emellertid till grund för taxeringen lades föregående års mantalslängd — vilket ju bleve ett resultat av den ifrågasatta omläggningen — kunde taxeringslängderna utskrivas i god tid före den 15 februari taxeringsåret och taxeringsnämndsordförandena påbörja sitt arbete tidigare än nu. Vid övergången till den ifrågasatta nya ordningen vore vidare av särskilt värde, om de skattskyldiga taxerades i ett och samma distrikt under två på varandra följande år. Så skulle bliva fallet genom en omläggning av bestämmelserna om beskattningsorten på här föreslaget sätt. I avseende härå hänvisas till framställningen i andra avd., kap. 14. Emot tanken att lägga föregående års mantalslängd till grund för taxeringen anförde departementschefen år 1907 åtskilliga skäl, förut återgivna, vilka här må något närmare upptagas till granskning. 1) En sådan åtgärd medförde att vederbörande, om han flyttat, icke bleve taxerad i sin boningsort; därigenom skulle förhandlingarna mellan taxeringsmyndigheterna i beskattningsorten och den skattskyldige försvåras eller omöjliggöras. Härtill m å erinras, att denna svårighet föreligger redan nu beträffande kommunaltaxeringen av skattskyldiga, som taxeras för inkomst av fastighet eller av rörelse i annan kommun än hemortskommunen. Vidare m å anmärkas, att då en person flyttat under beskattningsåret vissa olägenheter u r taxeringssynpunkt aldrig kunna undvikas. Taxeringsnämnden i den nya kommunen kan visserligen i flertalet fall komma till tals med den skattskyldige — men nämnden i denna kommun saknar all personlig erfarenhet av den skattskyldiges inkomst i den förra kommunen; taxeringsnämnden i sistnämnda kommun har denna erfarenhet — men får ej taxera vederbörande. Den principiellt riktiga lösningen vore tydligtvis att den som vistats olika delar av året i olika kommuner, taxerades i varje kommun för sin där havda inkomst. Detta är dock av praktiska skäl uteslutet och vid sådant förhållande synes skäligen likgiltigt, i vilkendera av ifrågavarande kommuner, som taxeringen verkställes. Viss vikt torde måhända dock böra tillmätas det för-

259 hållande, att sådana skattskyldiga, vilkas deklarationer äro av mera invecklad art, väl i allmänhet flytta om höstarna och således torde hava vistats större delen av beskattningsåret i den kommun, där de mantalsskrivits vid detta års början. 2) Utskylderna skulle erläggas å annan ort än där den skattskyldige vistades, vilket skulle å ena sidan medföra besvär eller kostnader för den skattskyldige och å andra sidan otvivelaktigt leda till att skatterestantierna högst betydligt ökades. Häremot må först anföras, att utskyldernas inbetalande ju numera på synnerligen enkelt sätt och mot ringa kostnad kan ske genom allmänna posten. Någon ökning av restantierna lärer knappast kunna härigenom befaras. Ytterligare erinras att den, som flyttat under beskattningsåret, väl även kan flytta under taxeringsåret och påföljande år, innan samtliga honom för beskattningsåret påförda skatter blivit av honom erlagda. Vidare kan den, som icke flyttat under beskattningsåret, flytta påföljande år eller året därpå. Då föreligga samma olägenheter, i den mån de kunna så betecknas; någon allvarligare inverkan härav å skattebetalningen torde dock ej hava konstaterats. 3) Den kommunala rösträtten skulle påverkas och likaså debiteringen av mantalspenningarna. Dessa skäl hava numera genom verkställda lagändringar av olika slag helt bortfallit. Om sålunda avgörande betydelse icke torde kunna tillmätas de av departementschefen år 1907 anförda skälen mot att lägga inkomstårets mantalslängd till grund för taxeringen, torde vissa andra förhållanden möjligen tala däremot. a) Enligt kungörelsen den 29 januari 1937 angående påföring m. m. av pensionsavgifter 1 skall pensionsavgiftsförteckning årligen upprättas med ledning av samma års mantalslängd. I denna förteckning skall debitering äga rum av pensionsavgifter, vilka sedan upptagas i samma års kronodebetsedel och uppbäras vid kronouppbördsstämman i november. Därest nu taxeringen äger rum efter föregående års mantalslängd, men pensionsavgifterna påföras enligt det löpande årets, måste tydligtvis komplikationer av olika slag uppstå. b) Enligt förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete skola även dessa avgifter, med vissa undantag, uppbäras i samband med kronouppbörden. För sådant ändamål skall riksförsäkringsanstalten årligen till vederbörande debiteringsförrättare överlämna förteckning över ifrågavarande arbetsgivare med angivande av bl. a. avgiftens belopp. Dessa förteckningar äro upprättade med ledning av det löpande årets mantalslängd. Även här kunna således komplikationer uppstå. 1

SFS 28/1937.

260 Anmärkningarna under a) och b) avse rena uppbördsfrågor och däri berörda förhållanden behandlas nedan i samband med uppbördsförfarandet. Utan att föregripa resultatet av den härom följande utredningen torde emellertid kunna sägas, att uppbörden av pensions- och olycksfallsförsäkringsavgifter uppenbarligen kan tillfredsställande ordnas, även om till grund för taxeringen lägges beskattningsårets mantalslängd.

Sammanfattning. Utredningsmannen föreslår således, under förutsättning att uppbördsförfarandet omlägges på angivet sätt, att, med bibehållande i övrigt av gällande bestämmelser, såsom hemortskommun för fysisk person skall förstås den kommun, där h a n författningsenligt skall vara för beskattningsåret mantalsskriven, respektive — vilket härav bliver en följd — om han under beskattningsåret varit bosatt i riket utan att vara mantalsskrivningsskyldig, den kommun, där han först varit bosatt under beskattningsåret, att för juridisk person — beträffande vilka personer motsvarande ändring bör äga rum i nu gällande bestämmelser — såsom hemortskommun skall anses den kommun, där vederbörande styrelse eller förvaltning vid beskattningsårets ingång haft sitt säte eller där syssloman eller ombud vid nämnda tid varit bosatt, att beskattningsårets mantalslängd lägges till grund för taxeringen, att frågan huruvida skattskyldig varit gift eller icke samt om han haft barn eller ej, liksom ock frågan om barns ålder skall bedömas efter förhållandena vid beskattningsårets ingång. Den nu föreslagna omläggningen av taxeringssystemet innebär, att begreppet taxeringsår — om detta begrepp överhuvud taget skall bibehållas — får •en helt annan betydelse än nu. Visserligen kommer efter den nya ordninge n med taxeringsår fortfarande att förstås det år, då taxeringen äger rum. Några rättsverkningar skola emellertid enligt utredningsmannens förslag icke vara knutna vid förhållandena under taxeringsåret. Detta synes böra föranleda en ändring även i terminologiskt hänseende. För den inkomst, den skattskyldige åtnjutit exempelvis under år 1940, skall h a n taxeras under år 1941, men denna taxering torde böra benämnas såsom taxering för år 1940.

ÅTTONDE

KAPITLET.

B e s k a t t n i n g e n a v r e a l i s a t i o n s v i n s t och lotterivinst. Rörande dessa beskattningsformers utveckling och innebörden av nu gällande bestämmelser i förevarande avseende hänvisas till den i Bilaga 1 lämnade historiska översikten. På sätt av denna framställning framgår infördes i vårt land uttryckliga bestämmelser om beskattningen av vinster av tillfällig natur först genom 1910 års skattelagstiftning. Till sådana vinster hänfördes såväl realisationsvinst som lotterivinst. Båda dessa beskattningsformer inrymdes sålunda enligt 1910 års skattelagar inom den ordinarie inkomstbeskattningens ram. Genom 1928 års skattereform blev detta ändrat. Medan realisationsvinsten fortfarande utgör objekt för inkomstbeskattning till stat och kommun, hava vissa lotterivinster utbrutits ur inkomstbeskattningen för att underkastas beskattning i annan ordning. Sålunda beskattas numera vinst i svenskt penninglotteri och vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade premieobligationer (härunder inbegripet vadhållning i samband med idrottstävlingar dock ej medelst totalisator) genom en särskild skatt vid inkomstkällan, vilken är proportionell och utgör tio procent av vinstens belopp. Denna skatt utgår till staten. Skatteplikt föreligger dock ej, därest vinsten icke överstiger 25 kronor eller i fråga om halvlott i penninglotteri 12 kronor 50 öre. Vinster å andra lotterier betraktas enligt KL 19 och 35 §§ såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet och beskattas såsom inkomst, såvida vinsternas sammanlagda belopp under beskattningsåret uppgått till minst 100 kronor. Den omläggning av lotterivinstbeskattningen, som genomfördes år 1928, innebar sålunda, att de ifrågavarande lotterivinsterna helt undandrogos den kommunala beskattningen och blevo objekt för statlig beskattning. Enligt den ursprungliga lydelsen av förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster skulle visserligen hälften av den influtna skatten användas till utjämning av skattetrycket olika kommuner och andra menigheter emellan. Denna bestämmelse upphävdes emellertid såsom av historiken framgår år 1939. Med avseende å resultaten av lotterivinstbeskattningen har inhämtats, att statsverket därav beretts en inkomst, under år 1938 av 5 089 474 kronor 35 öre och under år 1939 av 5 529 498 kronor 50 öre. Skatteintäkten under år 1940 torde dock kunna antagas bliva lägre. Vidkommande åren 1938 och 1939 har uppenbarligen, eftersom skatten uttages efter 10 procent, summan

262 av ifrågavarande lotteri vinster utgjort, under år 1938 50 894 743 kronor 50 öre och under år 1939 55 294 985 kronor. Beträffande realisationsvinstbeskattningen finnes för närvarande knappast någon möjlighet att erhålla uppgifter rörande beskattningens omfattning och dess resultat i fråga om skatteintäkter. En utredning angående förhållandena inom Stockholms stad vid 1940 års taxering och således avseende inkomståret 1939 har emellertid i förevarande sammanhang verkställts och en sammanfattning av denna utrednings resultat återfinnes såsom Bilaga 7 till detta betänkande. Det inkomstår, som härvid av praktiska skäl måst väljas, har så till vida varit mindre representativt som det på samma gång utgör slutet på en högkonjunktur och början av en lågkonjunktur. Vissa slutsatser kunna måhända ändock dragas av det framkomna materialet. Vid undersökningen har avsetts att utröna 1) huru lång tid varje försåld tillgång innehafts samt huruvida försäljningen av densamma resulterat i vinst eller förlust, 2) i vad mån vinster och förluster övervägande hänföra sig till korttidseller långtidsaffärer samt på vad sätt vinster och förluster fördela sig med hänsyn till den tid, varunder tillgångarna ägts, 3) huru resultatet skulle bliva vid en förkortning av tiden för beskattningen av realisationsvinst å lös egendom från 5 till 3 år, 4) betydelsen för beskattningen av avdragsrätt för realisationsförlust från ett senare år deklarerad realisationsvinst under t. ex. en femårsperiod, samt 5) huruvida de skattskyldiga, varom här är fråga, huvudsakligen sysslat med aktieaffärer eller med obligationsaffärer samt i vad mån dessa varit kortfristiga (spekulativa) eller långfristiga. Såsom framgår av Bilaga 7 har undersökningen icke kunnat fullföljas i den mån den avsett att utröna resultatet av en avdragsrätt för realisationsförlust från realisationsvinst under ett senare år. Det torde även vara uppenbart, att någon fullständig och tillförlitlig utredning i berörda hänseende icke kan vinnas enbart med ledning av det material, som finnes i de avlämnade deklarationerna. Då enligt nuvarande bestämmelser avdrag för realisationsförlust är medgivet endast om realisationsvinst samtidigt redovisats, har den skattskyldige endast i sådana fall haft anledning att i deklarationen angiva dylik förlust. Även utan tillgång till siffermässigt material rörande betydelsen av en utsträckning av avdragsrätten för realisationsförlust torde man emellertid kunna utgå ifrån att en vid realisationsvinstbeskattningen medgiven avdragsrätt för realisationsförlust under tidigare år skulle innebära en viss utjämning av denna beskattning mellan de olika åren inom en konjunkturperiod. Enligt den verkställda utredningen (tab. I) skulle vid 1940 års taxering i Stockholms stad antalet skattskyldiga, som i sina deklarationer redovisat realisationsvinst, uppgå till 1 381 och totalsumman av realisationsvinsterna till 4 636 947 kronor. Den kommunalskatt, som härå utgått till Stockholms stad och kyrkoförsamlingarna därstädes, kan beräknas till i runt tal 365 000

263 kronor. Av de skattskyldiga hava 943 stycken (68 3 procent) åtnjutit realisationsvinst genom försäljning av aktier eller obligationer. Realisationsvinst genom försäljning av fastighet eller annan egendom har redovisats av 411 skattskyldiga (29 8 procent). Vidare hava 27 skattskyldiga (19 procent) uppgivit realisationsvinst genom försäljning av båda dessa slag av tillgångar. Det övervägande flertalet av de skattskyldiga har sålunda redovisat realisationsvinst genom försäljning av aktier eller obligationer. Vid en motsvarande uppdelning av de erhållna realisationsvinsterna mellan aktie- och obligationsförsäljningar, å ena sidan, samt fastighetsförsäljningar, å andra sidan, blir emellertid förhållandet det motsatta. Av realisationsvinsternas totalsumma, vilken såsom ovan nämnts utgjorde 4 636 947 kronor, hänförde sig nämligen 1 740 250 kronor (37"5 procent) till aktie- och obligationsförsäljningar samt 2 896 697 kronor (62'5 procent) till försäljningar av fastigheter m. m. Av tab. II och III kunna vissa slutsatser dragas rörande de realisationsaffärer, som framgå av deklarationsmaterialet vid 1940 års taxering i Stockholms stad, och dessa affärers beskaffenhet. Antalet av de i deklarationerna redovisade försäljningarna av aktier och obligationer utgjorde såsom framgår av tab. II 4 178. Om såsom kortfristiga affärer anses sådana, där värdepapperen innehafts under kortare tid än 6 månader, och till långfristiga affärer räknas sådana, där försäljning skett senare än 6 månader efter förvärvet, fördela sig aktie- och obligationsförsäljningarna på följande sätt: Kortfristiga affärer. Vinstgivande Förlustbringande

1 667 st. (39" 9 procent) 892 » (218 » )

2 559 st.

(61'2 procent)

Långfristiga affärer. Vinstgivande Förlustbringande

1 282 st. (30" 7 procent) 337 » (8'i » ) Summa

1619 st. (38*8 procent) 4 178 st. (100*0 procent)

Såvitt framgår av den sålunda verkställda undersökningen synes flertalet av aktie- och obligationsförsäljningarna under år 1939 hava varit av kortfristig natur. Det bör emellertid framhållas, att uppgifterna angående de förlustbringande affärerna äro rätt osäkra. Då såsom ovan nämnts någon anledning icke förefunnits för de skattskyldiga att i sina deklarationer redovisa en uppkommen realisationsförlust, som icke kunnat avdragas från en under samma år erhållen realisationsvinst, kan det antagas, att antalet å de förlustbringande affärerna varit högre än som framgår av tab. II. Några mera exakta beräkningar rörande proportionerna mellan kortfristiga och långfristiga affärer kunna därför icke göras. Om allenast de vinstgivande affärerna tagas i betraktande, är det dock uppenbart, att flertalet av dessa varit kortfristiga.

264 Uppgifterna om de långfristiga affärernas förekomst inom eller efter tre år från tillgångens förvärvande äro likaledes behäftade med samma osäkerhet som nu nämnts. Med hänsyn till storleksordningen av de å tab. II angivna procenttalen (76'2 procent inom och 23 8 procent utom treårsperioden) är man dock måhända berättigad att draga den slutsatsen, att flertalet av de långfristiga affärerna falla inom treårsperioden. Av tab. III framgår på vad sätt det sammanlagda antalet skattskyldiga, som i sina deklarationer redovisat realisationsvinst, fördela sig på de olika slagen av vinster. Det ojämförligt största antalet sådana skattskyldiga har såsom var att vänta erhållit vinsten genom aktieaffärer (552 procent). Motsvarande siffror beträffande obligationsaffärer samt fastighets- och andra affärer äro 15 respektive 298 procent. Tabellen utvisar vidare, att av de skattskyldiga, som bedrivit aktieaffärer, flertalet haft sådana affärer av långfristig art (40 procent långfristiga mot 15"2 procent kortfristiga affärer, räknat per deklarant). Såsom i Bilaga 7 framhålles torde detta mot uppgifterna å tab. I skenbart stridande förhållande finna sin förklaring däri att de skattskyldiga med ett ringa antal affärer av långfristig natur äro i majoritet men att dessa affärer icke tillsammans kunna uppväga de stora börsspekulanternas många korta affärer. Tab. IV utvisar slutligen på grundval av 1940 års taxeringsmaterial i Stockholms stad resultatet av en förkortning av tiden för realisationsvinstbeskattningen av aktier och obligationer till tre år. Då, såvitt framgår av det material, som vid den verkställda undersökningen stått till buds, en mycket stor del av aktie- och obligationsaffärerna falla inom treårsperioden, är det ju att vänta, att en sådan tidsbegränsning icke skulle i alltför hög grad innebära en minskning av de beskattade intäkterna. Av tab. IV framgår även att denna tidsbegränsning skulle medföra en sänkning av antalet fall, där realisationsvinst genom aktie- eller obligationsförsäljning beskattats, med 20 procent och av beloppet å de beskattade intäkterna med 254 procent. Å andra sidan skulle i ett mindre antal fall höjning ske av det beskattade beloppet, vilket tydligen sammanhänger med att i dessa fall gjorda avdrag för förlust å värdepapper, innehavda längre tid än tre år, komme att bortfalla. Spörsmålet om beskattningen av realisationsvinster liksom även den därmed sammanhängande frågan om rätten till avdrag för realisationsförluster har såväl i vårt land som annorstädes varit föremål för livlig diskussion under de senaste decennierna. Huru dessa frågor lämpligen böra lösas blir dock helt beroende av den allmänna inställningen till beskattningsproblemen. Anser man beskattningen enbart böra hava till huvudsyfte att bereda det allmänna intäkter, blir inställningen en annan än om m a n därjämte anser beskattnigen böra medföra en konfiskation i större eller mindre grad av oförtjänta inkomster eller kapitalförvärv. För denna utredning lärer dock vara ovidkommande att taga ställning i sagda fråga, huru betydelsefull densamma än må vara. Det bör emellertid framhållas, att vid en omläggning av uppbördsförfa-

265 randet på sätt här föreslagits de nu gällande bestämmelserna angående realisationsvinsters beskattning skulle vålla betydande svårigheter. Någon möjlighet att med bibehållande av dessa bestämmelser genomföra en beskattning vid inkomstkällan beträffande realisationsvinst torde icke förefinnas. Skatten för realisationsvinst ävensom för sådan lotterivinst, som icke redan nu är underkastad beskattning vid inkomstkällan, skulle således, därest den av utredningsmannen föreslagna uppbördsreformen anses böra äga rum, kunna uttagas först efter i vederbörlig ordning verkställd taxering och debitering d. v. s. efter ett, kanske bortåt två år från inkomstens förvärvande. Då dessa vinster stundom kunna uppgå till betydande belopp, bleve resultatet av den preliminära beskattningen i dylika fall synnerligen missvisande. Uppenbart är visserligen, att med det nu föreslagna uppbördssystemet den slutligt debiterade skatten ofta kommer att skilja sig från den skatt, som erlagts vid den preliminära uppbörden. För att detta uppbördssystem skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt är det emellertid enligt utredningsmannens uppfattning i hög grad angeläget, att åtgärder i möjligaste m å n vidtagas till förebyggande av att alltför stora restbelopp i skatt skola uppkomma. Ett uppbördssystem, där skatten regelmässigt uttages vid inkomstkällan, kan nämligen innebära ökad risk för att en skattskyldig, som åtnjutit en vid källan icke beskattad intäkt av mera betydande storlek, vid tiden för den långt efter förvärvet skeende definitiva skattepåföringen ej längre äger förmåga att erlägga därav belöpande skatt. Vidare måste den nuvarande realisationsvinstbeskattningen anses äga en föga gynnsam inverkan i fråga om kommunernas skatteunderlag. Beträffande detta skatteunderlag kräver ju hänsynen till en sund ekonomisk förvaltning en viss stabilitet, helst givetvis en ökning i skatteunderlaget men ingalunda snabba och starka förskjutningar i detsamma uppåt eller nedåt. En större realisationsvinst, utfallen inom framför allt en mindre kommun, medför emellertid just en dylik kraftig förskjutning uppåt av skatteunderlaget för att som regel ett senare år åtföljas av en lika stark tillbakagång. Detta förhållande förorsakar återigen betydande skiftningar i fråga om uttaxeringen inom kommunerna, vilket skulle ofördelaktigt inverka vid bestämmandet av den andel, varmed kommunerna enligt föreliggande förslag skulle bliva delaktiga i de vid inkomstkällan uppburna skatteintäkterna. Vad senast anförts torde i varje fall kunna berättiga till ett övervägande, huruvida realisationsvinsterna och därmed i beskattningshänseende likställda lotterivinster äro lämpliga objekt för den kommunala beskattningen. Det torde för övrigt även kunna ifrågasättas, om ett inrymmande av vinster av förevarande slag inom den ordinarie inkomstbeskattningens ram överhuvud taget kan anses utgöra en lämplig anordning, detta framför allt med hänsyn till progressiviteten vid den statliga beskattningen. I detta sammanhang må här erinras om att den år 1928 tillkomna särskilda beskattningen av vissa lotterivinster just föranletts av önskemålet att från progressiv beskattning undantaga tillfälliga vinster. Sålunda framhölls i den vid 1927 års riksdag väckta motionen I: 114, där tanken på en särskild beskattning av

266 lotterivinster ursprungligen blev framförd, att man vid utmätande av den för vanliga inkomster tillämpade progressiva skatteskalan helt visst mera tagit sikte på den skatteförmåga, som grundade sig på en år efter år någorlunda regelbundet återkommande inkomst, än på tillfälliga vinster. Samma synpunkt uttalades även i 1928 års kommunalskatteproposition. 1 Departementschefen framhöll nämligen i motiveringen för den föreslagna särskilda beskattningen av vissa lotterivinster, att denna särskilda beskattning skulle medföra även den fördelen, att vinsterna icke komme att träffas av den foldern icke avsedda progression, som gäller vid inkomstbeskattningen. Dessa synpunkter torde måhända med lika fog kunna åberopas jämväl i fråga om realisationsvinster och sådana lotterivinster, som enligt nuvarande bestämmelser ej äro underkastade beskattning i särskild ordning; i synnerhet beträffande lotterivinsterna måste ju framstå såsom egendomligt, att vinster i olika slag av lotterier bliva i beskattningshänseende behandlade olika, allt eftersom vinsterna utgå i penningar eller i ekvivalenter till motsvarande värde. Det torde vidare kunna sägas, att det år 1928 anförda skälet för en särskild, proportionell beskattning numera fått ökad styrka, eftersom progressiviteten i skatteskalorna vid inkomstbeskattningen nu är avsevärt starkare än den var år 1928. Utredningsmannen vill fördenskull — och därvid med hänsyn framför allt till den nuvarande ordningens oförenlighet med en preliminär uppbörd vid inkomstkällan — för sin del föreslå, att beskattningen av realisationsvinster och sådana lotteri vinster, där skatten ej redan nu uttages vid källan, utbrytes ur inkomstbeskattningens ram. Omhänderhavandet av denna beskattning synes i stället kunna läggas å länsstyrelserna på sätt redan nu är fallet beträffande beskattningen av gåvor. I fråga om de materiella reglerna för beskattning av realisationsvinst anser sig utredningsmannen icke hava anledning att däri föreslå någon ändring. Vad särskilt angår den mycket diskuterade frågan om rätt att från realisationsvinst avdraga realisationsförlust under ett tidigare beskattningsår, må här endast framhållas, att införandet av en sådan avdragsrätt synes kunna möta betänkligheter, särskilt i nuvarande statsfinansiella läge. En dylik avdragsrätt skulle nämligen, såsom jämväl uttalats av inkomstskattesakkunniga 2 och bolagsskatteberedningen, 3 i viss mån möjliggöra för den skattskyldige att själv reglera beskattningen på så sätt att förluster väl bleve avdragsgilla, medan däremot vinster undginge beskattning. Vid en omläggning av beskattningen av realisationsvinster och lotterivinster i enlighet med vad här föreslagits bör givetvis föreskrivas särskild deklarationsplikt rörande sådana vinster. Deklarationsplikten torde böra avse vinster och förluster under ett kalenderår. Tiden för deklarationspliktens fullgörande synes lämpligen kunna sättas till den 1—den 15 januari nästföljande år. I deklarationen torde böra upptagas samtliga affärer av ifrågavarande slag under det tilländalupna året. Skattebeloppet bör erläggas i sam1

Prop. 1928: 213, sid. 235. Bet. 1923:69, sid. 92 och 93. 3 Bet. 1931:40, sid. 318. 2

267 band med deklarationens ingivande i överensstämmelse med vad som nu gäller beträffande gåvoskatten. Tydligtvis böra länsstyrelserna på enahanda sätt, som nu vanligen sker beträffande gåvor, underrätta taxeringsnämnderna om deklarerade realisationsvinster. I fråga om skattesatsens utformande kunna olika åsikter med lika fog framföras, beroende på den inställning man över huvud intager till beskattningens syfte i detta fall. Ur förevarande utrednings synpunkt är denna fråga, som nyss erinrats, närmast ovidkommande; vad som här är av väsentlig betydelse är ju, att beskattningen ifråga avskiljes från den egentliga inkomstbeskattningen. Hinder möter givetvis icke att även i fortsättningen anordna en progressiv beskattning, exempelvis i anslutning till klass IV i förordningen om arvsskatt och skatt för gåva; denna progressiva beskattning bleve dock tydligtvis fristående i förhållande till vederbörandes beskattning i övrigt. Härigenom vore i vart fall vunnet, att lotterivinster av lika värde icke såsom nu bleve föremål för väsentligt olika beskattning, allt eftersom vinsten utginge i penningar eller i ekvivalenter därför. Å andra sidan tala onekligen de tidigare beträffande lotterivinstbeskattningen anförda skälen närmast för en proportionell beskattning; i sådan händelse synes skattesatsen förslagsvis kunna sättas till 25 procent, vilken skattesats i det följande på där anförda skäl föreslås beträffande den preliminära beskattningen av räntor och utdelningsbelopp. Väljer man denna väg, kräver följdriktigheten, att skattesatsen i förordningen om särskild skatt å vissa lotteri vins ter — vilken förordning i övrigt bör bibehållas i oförändrat skick — jämväl höjes till 25 procent. Detta skulle med utgångspunkt från utfallna vinster under åren 1938 och 1939 kunna antagas giva statsverket en ökad skatteintäkt av omkring 7 5 miljoner kronor. De ändringar, som i anledning härav påkallas i KL 19 §, hava förut angivits. Den i sistnämnda paragraf givna föreskriften att vissa lotterivinster icke skola beskattas, därest deras sammanlagda belopp under beskattningsåret understigit 100 kronor, bör dock i särskild författning ersättas med en bestämmelse av motsvarande innehåll beträffande realisationsvinster och sådana lotteri vinst er, vilka ej avses i den nuvarande förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster. Härigenom skulle förebyggas ett alltför omfattande deklarationsförfarande i fråga om vinster till relativt obetydliga belopp. En följd av den nu föreslagna omläggningen beträffande beskattningen av ifrågavarande vinster skulle ju bliva, att kommunerna ej längre finge åtnjuta skatteintäkter av denna beskattning. Såsom ovan anförts torde detta knappast kunna betraktas såsom någon större olägenhet. Därest vad i det följande föreslås angående viss kommunal skatteutjämning skulle vinna beaktande, torde ej heller de ekonomiska verkningarna härav för kommunerna bliva särskilt framträdande. Därest någon allmännare slutledning kan dragas av den ovan berörda utredningen rörande realisationsvinstbeskattningen i Stockholm, torde för närvarande ej heller vara fråga om större skattebelopp, som genom den föreslagna omläggningen skulle undandragas kommunerna.

NIONDE

KAPITLET.

Gällande avtal m e d f r ä m m a n d e m a k t e r till u n d v i k a n d e a v d u b b e l b e s k a t t n i n g o c h d e s s a s i n v e r k a n å de f ö r e s l a g n a nya beskattningsreglerna. Avtal till undvikande av dubbelbeskattning hava träffats, med Tyskland den 25 april 1928, med Finland den 16 mars 1931, med Danmark den 6 maj 1932, med Nederländerna den 21 mars 1935, med Ungern den 17 juni 1936, med Frankrike den 24 december 1936, med Norge den 14 juni 1937, (detta avtal avser dock allenast beskattningen av Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags inkomster) och med Island den 8 september 1937. Därjämte har den 23 mars 1939 träffats dylikt avtal med Amerikas Förenta Stater, och tilllämpningskungörelse har utfärdats den 20 december 1940. Genom dessa avtal träffade bestämmelser kunna tydligtvis i större eller mindre utsträckning lägga hinder i vägen dels överhuvud taget för en beskattning vid inkomstkällan och dels för de, huvudsakligen kanske ur denna synpunkt motiverade nya regler angående skattskyldigheten, vilka ovan föreslagits. Det senare spörsmålet har sitt huvudsakliga intresse beträffande inkomst av kapital; vad som föreslagits beträffande övriga inkomstarter influeras föga av dubbelbeskattningsavtalen. I den mån så är fallet beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet lärer denna fråga i de säkerligen sparsamt förekommande fallen lätt kunna ordnas. Däremot träder i förgrunden spörsmålet, huruvida avtalen ifråga kunna sägas förhindra en beskattning vid inkomstkällan av räntor å bankmedel och dylikt samt å svenska obligationer ävensom av utdelningar å aktier i svenska aktiebolag och andelar i svenska ekonomiska föreningar i den utsträckning, som ovan föreslagits. I några fall lärer vara uppenbart alt så icke är fallet. Avtalet med Tyskland innehåller i artikel 7 en föreskrift under punkt 1) av innehåll, att skatt å inkomst av kapital utgöres allenast i den stat, där den skattskyldige är bosatt, men i punkt 2) tillägges: »Såframt i någon av de båda staterna skatt å inländsk kapitalavkastning uttages i avdragsväg (vid källan), beröres ej rätten att verkställa skatteavdrag av bestämmelsen i punkt 1).» Här är således i avtalet direkt uttalat, att något hinder för en källbeskattning av inkomst av kapital icke föreligger på grund av samma avtal. Enligt avtalet med Ungern artikel 3 skall inkomst och förmögenhet endast beskattas i den stat, inom vars område den skattskyldige har sitt skatterättsliga hemvist. Artikel 10 i samma avtal innehåller emellertid följande begräns-

269 ning: »Därest i någon av de båda staterna skatt å utdelningar eller obligationsräntor uttages genom avdrag (vid källan), skall vad i artikel 3 stadgas ej medföra inskränkning i rätten att verkställa dylikt avdrag.» Ej heller detta avtal förhindrar således en beskattning vid källan av utdelningar och obligationsräntor. Däremot är enligt avtalet uteslutet att på samma sätt beskatta ränta å bankmedel o. dyl. Emellertid torde placeringen av medel från Ungern i svenska banker vara av så ringa omfattning, att denna inskränkning saknar praktisk betydelse. I eventuellt förekommande fall torde restitutionsvägen få anlitas. Beträffande Frankrike föreskriver artikel 8 i avtalet, att skatt å inkomst av försträckning, deposition, depositionsräkning eller varje annat slags fordran som ej grundar sig på värdepapper, skall — med visst mindre undantag — utgöras allenast i den stat, där fordringsägaren har sitt hemvist. »Likväl bibehåller vardera staten», fortsätter samma artikel, »rätten att, i enlighet med sin allmänna lagstiftning, uppbära skatter som av bolag och juridiska personer innehållas vid källan.» Ifråga om värdepapper gäller enligt artikel 9 i avtalet, att inkomst därav beskattas i den stat, inom vars område inkomsttagaren har sitt hemvist; härutöver stadgas emellertid i samma artikel: »Likväl bibehåller vardera staten rätten att i enlighet med sin allmänna lagstiftning uppbära skatt å inkomster av värdepapper, utgivna av bolag eller andra sammanslutningar, som hava sitt skatterättsliga hemvist inom dess område.» Av dessa bestämmelser framgår, att hinder i sagda avtal icke möter för en källbeskattning av bankräntor o. dyl. (ty skatten skall ju i detta fall av en juridisk person innehållas vid källan), samt ej heller för en sådan beskattning av räntor å obligationer och aktier, utgivna av bolag eller a n d r a sammanslutningar. Huruvida hinder möter för en beskattning på detta sätt av räntor å statsobligationer och å obligationer, utgivna av svenska kommuner, kunde synas icke klart framgå av avtalets innehåll. Emellertid är att märka, att det uttryck, som i avtalets svenska text återgivits med »sammanslutningar», i den franska orginaltexten motsvaras av uttrycket »collectivités»; sistnämnda uttryck har en vidsträcktare innebörd än det vid översättningen i dess ställe nyttjade ordet »sammanslutningar» och inbegriper även offentiigrättsliga subjekt såsom stat och kommun. Även av dessa utgivna obligationer k u n n a sålunda utan hinder av ifrågavarande avtal göras till föremål för källbeskattning beträffande räntorna. Enligt avtalet med Finland, artikel 3, beskattas inkomst och förmögenhet allenast i den av de avtalsslutande staterna, där den skattskyldige är bosatt. Ett undantag har dock gjorts i slutprotokollet, punkt 4, enligt vilken punkt skatt å inkomst genom utdelning å aktier är undantagen från avtalets tillämpning, intill dess särskild överenskommelse rörande undvikande av dubbelbeskattning i fråga om dylik skatt må träffas; detta undantag är tydligtvis föranlett av den finska särlagstiftningen rörande skatt å aktieutdelningar. Avtalet ifråga utgör således hinder för beskattning på föreslaget sätt av bankräntor o. dyl. samt obligationsräntor men ej för beskattning av aktieutdelningar.

270 Även avtalet med Danmark innehåller i artikel 3 den allmänna klausulen, att inkomst och förmögenhet beskattas allenast i den av de avtalsslutande staterna, där den skattskyldige anses vara bosatt. Slutprotokollet, punkt 4, innehåller emellertid följande undantagsbestämmelser: »Därest i någondera staten införes beskattning av inkomst av kapital vid källan (genom avdrag), skall, intill dess särskild överenskommelse träffas, dylik beskattning ej innefattas under avtalet.» Beträffande Danmark utgör således avtalet intet hinder för den föreslagna källbeskattningen av inkomst av kapital. Även avtalet med Nederländerna innehåller i artikel 3 bestämmelse om att inkomst endast beskattas i den av de avtalsslutande staterna, inom vars område den skattskyldige har sitt skatterättsliga hemvist, men slutprotokollet utvisar samma undantag från avtalets giltighetsområde, som ovan angivits beträffande Danmark. Punkt II i slutprotokollet lyder nämligen: »Därest i en av de avtalsslutande staterna skatt å inkomst av kapital uttages genom avdrag (vid källan), skall denna skatt vara undantagen från detta avtal, intill dess särskild överenskommelse träffats i detta avseende.» Ej heller avtalet med Nederländerna hindrar alltså införandet av en dylik källbeskattning. För Norges vidkommande utgör avtalet rörande Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag intet hinder för en beskattning av detta bolags inkomster redan vid inkomstkällorna; iakttagas skall allenast att 9Ao av bolagets samlade inkomst slutligen beskattas i Sverige och Vi o i Norge. Avtalet med Island innehåller i artikel 3 en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken avtalet ej skall vara tillämpligt beträffande eventuella skatter vid källan å inkomst av kapital. Enligt avtalet med Amerikas Förenta Stater, artikel VII, skall utdelning å aktier eller andelar beskattas allenast i den stat, där den som uppbär utdelningen bor. Emellertid har förbehållits rätt att uttaga och innehålla skatt, som skall avdragas vid källan, dock ej mer än 10 procent av utdelningens belopp. Även beträffande ränta å obligationer, skuldsedlar eller andra låneförbindelser är den allmänna regeln den först angivna. Härtill har dock i artikel VIII fogats ett förbehåll om rätt för vardera staten att uttaga och innehålla skatt, som enligt dess skattelagstiftning skall uttagas vid källan; i detta fall är avdragsrätten icke begränsad. Den lämnade översikten torde giva vid handen, att de ingångna avtalen icke innebära hinder för en källbeskattning av kapitalinkomst såvitt fråga är om skattskyldiga, bosatta i Tyskland, Frankrike, Danmark, Nederländerna och Island. Avtalet med Ungern medgiver icke källbeskattning av bankräntor o. dyl., tillkommande i Ungern bosatta skattskyldiga. Avtalet med Fin 1 land förhindrar källbeskattning av bankräntor o. dyl. samt obligationsräntor överhuvud taget. Det amerikanska avtalet begränsar källbeskattningen av aktieutdelningar till 10 procent. Ifråga om övriga länder finnes intet hinder för källbeskattningen ifråga, då inga avtal till undvikande av dubbelbeskattning äro med dem träffade.

271 Resultatet av den gjorda översikten kan således i korthet sammanfattas på följande sätt: 1 Källskatt å bankräntor o. dyl. J

Tyskland . . . . Danmark . . . . Nederländerna Frankrike .. . Island Ungern Finland Amerika . . . .

/

Källskatt å obligationsräntor

/ —

Källskatt å "tdelning a m m \ -> procent

aktier

10 Den ovan föreslagna utvidgningen av den subjektiva skattskyldigheten möter således hinder allenast beträffande tre stater. Vad angår Ungern synes, såsom redan uttalats, någon nämnvärd betydelse icke böra tillmätas hindret ifråga. Annorlunda ställer sig förhållandet beträffande Finland. Här framstår av skäl, som lärer vara överflödigt att anföra, såsom av största betydelse att en sådan tilläggsbestämmelse om möjligt knytes till dubbelbeskattningsavtalet att källbeskattning här i landet kan äga rum även beträffande bankräntor o. dyl. samt obligationsräntor, tillkommande i Finland bosatta personer; en följd härav skulle tydligen bliva att finska staten erhåller motsvarande beskattningsrätt beträffande i Sverige bosatta personer. Huruvida förutsättningarna för ett dylikt tilläggsavtal äro för handen, undandrager sig naturligen helt utredningsmannens bedömande. Erinras må dock, att i Finland för närvarande föreligger ett förslag till skatteavdrag å bankräntor m. m. Ett genomförande av detta förslag torde för Finlands del påkalla, att dubbelbeskattningsavtalet med Sverige sättes ur kraft, så vitt fråga är om bankräntor o. dyl. Än vidare torde måhända kunna antagas, att om Sverige övergår till systemet med beskattning vid inkomstkällan, så komma de övriga nordiska länderna, inom vilka samma fråga så ofta dryftats, att ånyo till övervägande upptaga införandet av samma system. Även för Finlands del blir då av intresse att det hinder härför, som avtalet ifråga utgör, varder undanröjt. Det amerikanska avtalet måste ur nu förevarande synpunkt betraktas såsom synnerligen beklagligt genom den begränsning av källbeskattningen av aktieutdelning till 10 procent, som därigenom äger rum; avtalet kommer för övrigt att orsaka staten ej obetydlig minskning i skatteintäkterna, då inemot hälften av alla skattskyldiga i den för riket gemensamma taxeringsnämnden utgöres av amerikanska medborgare. Någon förhoppning om ändring beträffande sagda procentsats lärer väl icke nu kunna hysas, då avtalet är så nyligen ingånget. Beträffande i Amerika bosatta personer, vilka uppbära kapitalinkomst från Sverige, måste således i den mån skatteavdraget för aktieutdelning sättes över 10 procent — vilket emellertid uppenbarligen är nödvän1 Tecknet — betyder att hinder icke möter för beskattningen ifråga, / betyder att dylikt hinder möter.

272 digt — ett särskilt och besvärligt vidräkningsförfarande äga rum. Detta förfarande kommer emellertid att helt belasta överståthållarämbetets personal, eller rättare sagt den personal vid överståthållarämbetet, som tjänstgör vid den gemensamma nämnden. Den härav föranledda arbetsökningen lärer dock uppvägas av minskade uppgifter å annat arbetsområde, därest, såsom i annat sammanhang föreslås, källskatten göres definitiv beträffande utom riket bosatta personer. Utredningsmannen hemställer att förhandlingar måtte upptagas med finska staten i syfte att ernå sådan ändring av nu gällande avtal med sagda stat till undvikande av dubbelbeskattning, att avtalet ifråga icke längre utgör hinder för en källbeskattning här i landet av all inkomst av kapital, tillkommande i Finland bosatta personer.

ANDRA A V D E L N I N G E N . Uppbördsförfarandet. FÖRSTA

KAPITLET.

D e n f ö r e s l a g n a r e f o r m e n s i n n e b ö r d o c h omfattning; frågan h u r u vida u p p b ö r d v i d i n k o m s t k ä l l a n skall a v s e a l l e n a s t k r o n o s k a t t e l l e r jämväl k o m m u n a l s k a t t . § 1.

Reformens innebörd och omfattning.

De utredningar rörande tidigare uppbörd av utskylder, vilka under den gångna tiden ägt rum i vårt land hava, till den del de icke åsyftat att uppbördsstämmorna skulle hållas närmare tidpunkten för inkomstens förvärvande, avsett att ernå vad man kallat en förskottsbetalning av skatt. Man har härvid således utgått ifrån, att någon skattskyldighet icke inträder för medborgarna förr än uppbördsstämma hålles för erläggande av debiterade utskylder. Utredningsmannen kan för sin del icke biträda en sådan uppfattning. Det ä r visserligen ofrånkomligt, att någon betalningsskyldighet icke med gällande bestämmelser inträder förrän i och med uppbördsstämmans hållande. Detta beror dock endast därpå att statsmakterna — numera — beslutat att skyldigheten att betala skatten skall inträda först vid denna senare tidpunkt. Rent principiellt måste däremot hävdas, att skattskyldigheten uppkommer i och med inträffandet av det faktum, vid vilket lagstiftaren knutit den särskilda skatt, varom fråga är; vid inkomstbeskattningen således i och med inkomstens förvärvande. 1 I och med detta faktums inträde föreligger en abstrakt skattskyldighet, som sedan genom taxering och debitering till sitt slutliga belopp bestämmes. 2 Avfattningen av de svenska skatteförfattningarnas bestämmelser synes även giva uttryck åt denna uppfattning. Tydligast 1

Eberstein, sid. 91, 94. Sandström, sid. 206. Jfr Willgren, sid. 66. — Nu angivna förhållande har i tysk lag kommit till klart uttryck. Sålunda stadgas i Steueranpassungsgesetz av den 16 oktober 1934, § 3: >Die Steuerschuld entsteht, sobald der Tatbestand verwirklicht ist, an den das Gesetz die Steuer knupft.> En likalydande bestämmelse fanns förut i Reichsabgabenordnung av den 13 december 1919, § 81. 2

18—408779.

274 har måhända detta kommit till uttryck i T F 26 §, vilken visserligen behandlar deklarationsplikten men som i samband därmed talar bl. a. om den den som »under beskattningsåret haft inkomst av beskaffenhet, att skattskyldighet därför åligger honom». 1 Med denna utgångspunkt kan det nuvarande uppbördssystemet närmast sägas innebära — såsom förut antytts — att stat och kommun bevilja de skattskyldiga anstånd från ett till två år med utskyldernas erläggande; med andra ord, utskylderna erläggas för närvarande i efterskott. En omläggning av uppbördssystemet på sätt nu ifrågasattes innebär således icke, att man därefter avkräver medborgarna »förskott» å skatt; det innebär tvärtom att det allmänna inskränker sin kreditgivning beträffande utskylderna och i stället uttager desamma omedelbart då skattskyldigheten uppkommer. Varje tanke att vid en dylik omläggning laborera med »räntegottgörelse» åt de skattebetalande måste under sådana förhållanden vara utesluten. Bibehölle man nuvarande kreditsystem kunde naturligen sakligt motiveras att den, som ej begagnade krediten utan omedelbart erlade skatten, erhölle viss rabatt. Avskaffar man helt kreditsystemet är däremot varje sådan ordning otänkbar. En omläggning av uppbördssystemet på angivet sätt kan tänkas ske mer eller mindre fullständigt. Man kan begränsa reformen att avse endast vissa grupper av skattskyldiga eller endast viss skatt; man kan kombinera dessa begränsningar så att reformen endast avser vissa grupper av skattskyldiga och beträffande dem endast viss skatt. Exempel å sistnämnda begränsning erbjuda i viss mån våra grannländer. I Norge finnes en förut omförmäld skatt, vilken endast drabbar bankinsättningar och vars avkastning helt kommer kommunerna tillgodo; alltså en kommunalbeskattning vid inkomstkällan för vissa skattskyldiga. I Finland återigen beskattas vid källan utdelning å aktier och det innehållna beloppet får sedan tillgodoräknas såsom avbetalning å den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten; här föreligger således en statsbeskattning vid inkomstkällan för vissa skattskyldiga. Det nyligen framlagda svenska förslaget rörande kupongskatt å vissa aktieutdelningar innefattar likaså en statlig beskattning vid inkomstkällan för vissa skattskyldiga. En dylik de partiella reformernas väg är tydligtvis lätt framkomlig; den följer väl regelrätt det minsta motståndets lag. Värdet av en dylik reform är dock ringa såväl för de skattskyldiga som för det allmänna; därigenom ernås ej heller någon verklig lösning av det spörsmål, som utgör föremålet för denna 1 Beträffande ett likartat stadgande i den finska lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt av den 5 december 1924 uttalar Willgren (sid. 66): >Beträffande Finlands positiva beskattningsrätt kan konstateras, att våra nyaste och viktigaste skattelagar intaga den här angivna ståndpunkten, som innebär, att den av beskattningsmyndigheten verkställda skattepåföringen (debiteringen) i huvudsak bör betraktas som ett fastställande av en redan bestående skatteplikt, enär det stadgas, att skattskyldigheten uppkommer redan då det i lagen betecknade faktum är förhanden, varvid sagda skyldighets uppkomst blivit förknippad — vilket stadium ovan betecknats som abstrakt skattskyldighets

275 utredning. Betydelsen av reformen skulle visserligen ökas i den mån flera grupper skattskyldiga medtoges, särskilt om så skedde beträffande dem som uppbära inkomst av tjänst. Ju mer antalet skattskyldiga utvidgades, som reformen avsåge, desto mer skulle dock, så länge icke alla skattskyldiga därunder inbegrepos, oppositionen mot en dylik reform ökas. Därvid synes icke så mycket avseende böra fästas vid tidigare framförda anmärkningar, att ett uttagande av skatt hos löntagare genom avdrag å lön skulle för dessa innebära ett opåkallat förmynderskap och vara ett uttryck för misstroende gent emot löntagarna. Däremot kunde väl anmärkas, att i dylikt fall det allmänna så att säga vägrade kredit åt vissa skattskyldiga men tillerkände andra dylik kredit utan att samtidigt tillerkänna den förstnämnda gruppen någon särskild ekonomisk förmån. Därutöver skall icke bestridas, att ett dylikt system, som icke träffar alla lika, i sig är opsykologiskt och med nödvändighet även eljest måste framkalla en kritik, som — om ock i mycket obefogad — dock komme att orsaka onödiga friktioner samt lätt bringa systemet i missaktning. Vid övervägande av sålunda anförda skäl vill utredningsmannen såsom sin bestämda uppfattning uttala, att, därest den ifrågasatta omläggningen avuppbörden skall komma till stånd, densamma bör omfatta samtliga skattskyldiga; härigenom visserligen icke uteslutet, att av praktiska skäl olika inbetalningsformer måste väljas för olika inkomstgrupper. Med denna allmänna utgångspunkt återstår frågan, huruvida den avsedda reformen skall avse de utgående skatterna överhuvud taget eller allenast viss eller vissa av dessa. Enligt de givna direktiven skall förevarande utredning i första hand avse en omläggning av kronouppbörden; frågeställningen blir följaktligen i så måtto förenklad att densamma gäller huruvida omläggningen skall avse allenast kronouppbörden eller jämväl uppbörden av kommunalskatter. Intet hinder kan ur tidigare anförda synpunkter möta mot att begränsa reformen att avse allenast uppbörden av kronoutskylderna. Betraktas frågan ensidigt ur statsnyttans synpunkt måste fastmera sägas, att en dylik begränsning vore av väsentligt gagn. Den skatt, som uttoges vid källan, bleve ju betydligt mindre, än om även kommunalskatten uttoges på detta sätt, och därför lättare att bära av de skattskyldiga. Staten erhölle sitt behov av skatteintäkter vid tidigaste tänkbara tidpunkt och de nuvarande restantierna å kronoutskylderna skulle praktiskt taget försvinna. Staten bleve därmed i fråga om resultatet av kronouppbörden oberoende av nedgående konjunkturer, vilka nu förorsaka statsverket ej obetydliga skatteförluster. Sett ur kommunernas synpunkt är läget ett annat. Redan nu är kommunalskatten — bortsett från fastighetsskatten — i förmånsrättshänseende sämre ställd än kronoskatten. Vidare uppbäras kronoutskylderna, i vart fall första delen, vida närmare den beskattade inkomstens förvärvande än vad fallet är med kommunalskatten. Slutligen bidraga i vissa fall uppbördsterminernas anordnande att i och för sig giva ett bättre utfall åt kronouppbörden än åt kommunalskatteuppbörden; i de fall, där värnskatt uttages i

276 februari och första kommunalskatteuppbörden infaller i mars månad, framträder denna tendens rätt tydligt. Skulle nu en omläggning av uppbörden att äga rum vid inkomstkällan komma att begränsas till kronoskatten, måste tydligtvis kommunalskatteuppbörden än ytterligare och måhända katastrofalt försämras. De nuvarande restantierna avse såväl kronoskatt som kommunalskatt; man torde kunna säga, att den bristande skattebetalningsförmågan giver i stort sett lika utslag beträffande kronoskatt och kommunalskatt. Med angiven omläggning av kronouppbörden men icke av uppbörden av kommunalskatt blir tydligtvis följden, att kronoskatten praktiskt taget utgår i det närmaste fullt. Hela trycket av eventuellt bristande skatteförmåga kommer då att utlösas vid kommunalskatteuppbörden, och följden måste bliva att restantierna vid denna uppbörd avsevärt stiga. Teoretiskt tänkbart är, framförallt i tider med fallande konjunkturer, att omedelbart efter en sådan omläggning restantiernas summa blir konstant men kommer att avse uteslutande kommunalskatt. En dylik försämring av betalningsresultatet å kommunaluppbördsstämmorna torde få anses för kommunernas vidkommande innebära en allvarlig nackdel. Betraktar man slutligen nu berörda spörsmål ur de skattskyldigas synpunkt — vilken synpunkt utredningsmannen redan förut tillåtit sig framhålla såsom den enligt hans förmenande betydelsefullaste — måste sägas att en reform, begränsad till kronoskatten, icke för de skattskyldiga medför de fördelar, som synas önskvärda och påkallade. En fullständig omläggning av uppbörden skulle innebära en hjälp vid ordnandet av den skattskyldiges ekonomi och bereda honom möjlighet att inom rimliga gränser överblicka sin ekonomiska ställning, att bedöma relationen mellan inkomster och förestående utgifter. En omläggning, begränsad till kronouppbörden, skulle väl minska de okända utgifternas marginal men ingalunda skänka möjlighet att ens något så när bedöma de blivande skatteskulderna; alltjämt skulle därjämte i tider med inkomstminskning skatt för år med goda inkomster bliva att gälda, då inkomsten gått ned; detta sistnämnda förhållande gör sig särskilt starkt gällande beträffande kommunalskatten, vilken ju i sin helhet gäldas först under andra året efter inkomståret. Vad sålunda anförts synes böra föranleda, att en omläggning av uppbörden på angivet sätt bör, av hänsyn till såväl de skattskyldigas som kommunernas berättigade intressen, såvitt möjligt omfatta både kronoskatt och kommunalskatt. § 2.

Förutsättningarna för att reformen skall kunna avse jämväl kommunalskatten.

Uppställer man frågan, huru ett skattesystem skall vara konstruerat för att på bästa sätt möjliggöra ett uppbördsförfarande vid inkomstkällan, är svaret tydligtvis lätt funnet. Enklast löses uppbördsfrågan, därest endast ett och samma belopp skall uttagas i skatt av varje medborgare; således vid

277 ett system med en fixerad personlig avgift. Därnäst är lättast att ordna en dylik uppbörd, om skatterna väl variera för olika skattskyldiga, men beskattningen dock är proportionell. Svårast att på lämpligt sätt ordna bliver ett dylikt uppbördsförfarande, därest skatten är progressiv, eller såväl degressiv som progressiv. Med nu angivna synpunkt är tydligt, att större svårigheter möta beträffande uppbörd vid inkomstkällan, då fråga är om den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten än då frågan gäller kommunalbeskattningen; även kommunalskatten är visserligen degressiv, men detta betyder föga i jämförelse med det viktiga faktum att denna skatt utgår efter en proportionell beräkningsgrund. Rent tekniskt sett borde således vara väsentligt enklare att på tillfredsställande sätt anordna en uppbördsreform av angivet slag beträffande kommunalskatten än beträffande statsskatten. Så är också fallet så länge man endast betraktar förhållandena i en enda kommun. Relativt enkelt skulle sålunda vara att exempelvis i Stockholm ordna en uppbörd av kommunalskatten omedelbart vid inkomstkällan. Vad som däremot i så oerhörd grad komplicerar problemet är mångfalden av kommuner, eller, rättare sagt, mångfalden av skiftande skattesatser i olika kommuner. Naturligtvis finnas åtskilliga kommuner med en och samma skattesats; här tillkomma emellertid församlingsavgifterna, som kunna orsaka skiljaktigheter mellan kommunerna. Vidare tillkomma landstingsskatt, som kan vålla förskjutning av skattesatsen mellan kommuner i olika län, samt vägskatt och tingshusmedel. Givetvis inträffar ändock att flera kommuner kunna uppvisa en och samma siffra å det sammanlagda skattetrycket. Vid ett bedömande av de tänkbara största differenserna mellan kommunernas sammanlagda kommunalbeskattning har man dock att utgå från den teoretiskt tänkbara möjligheten att samtliga rikets 2 523 borgerliga kommuner kunna uppvisa sinsemellan olika skattesatser; möjligheterna äro för övrigt ännu större då ju vissa kommuner äro delade i flera församlingar, där församlingsavgifterna likaledes kunna vara sinsemellan olika. Då man för att genomföra en skattebetalning vid inkomstkällan alltid måste, såvitt fråga är om avdrag å inkomst av tjänst, arbeta med i förväg uppgjorda tabeller och dessa då tydligtvis måste anpassas bl. a. efter de olika kommunala skattesatserna, vill sålunda synas, som om man skulle behöva tillhandahålla kanske 2 500 tabeller enbart med hänsyn till olikheterna i de kommunala skattesatserna. Då därjämte olika tabeller måste finnas för envar av de fem ortsgrupperna, når man den respektingivande siffran av cirka 12 500 olika tabeller. Redan det årliga iordningställandet av detta arbetsmaterial är praktiskt outförbart. Att detsamma, även om möjlighet funnes att anskaffa det, skulle kunna bemästras av olika arbetsgivare och myndigheter är fullkomligt uteslutet. Här föreligga alltså ungefär samma förhållanden, som föranledde den norska skattekommittén att avstyrka en uppbörd vid inkomstkällan. Den anförda argumenteringen är emellertid på intet sätt utslagsgivande.

278 Det är visserligen sant, att man såsom arbetshypotes bör utgå ifrån förhandenvaron av låt säga 2 500 olika skattesatser för kommunernas vidkommande. Om man emellertid till en början bortser från sådana variationer, som icke överstiga en krona, blir resultatet ett helt annat. På sätt nedanstående sammanställning utvisar, föllo under åren 1936—1940 skattesatserna för det övervägande antalet kommuner mellan 7 och 25 kronor. Hölle man sig till att i dessa fall vid inkomstkällan endast uttaga jämna krontal, skulle för dessa kommuner endast erfordras 19 tabeller eller, med hänsyn tagen även till ortsgrupperingen, inalles 95 tabeller. Härutöver tillkomme dock särskilda tabeller för kommun med lägre skattesats än 7 kronor eller högre än 25 kronor, kanske ett sextiotal tabeller eller, med hänsyn tagen till ortsgrupperna omkring 300 tabeller. Man är här nere i siffror av en mera överkomlig storleksordning och de tabeller, varom här är fråga, skulle, så länge statsskatten håller sig vid samma procent, kunna oförändrade tillämpas år efter år. Kommunerna i riket fördelade efter storleken av det kommunala utdebiteringsbehovet olika år. Uppgifterna avse summan av utdebiteringarna per inkomstskattekrona till allmän kommunalskatt, landstingsskatt, vägskatt och tingshusmedel. Hela antalet 40 30och kom39-99 högre muner

Antal kommuner med en sammanlagd utdebitering a\ ' kronor År mindre än 7

7— 7-99

8— 8-99

99-99

10— 11-99

12— 14-99

1519-99

2024-99

25— 29-99

Landskommuner. 1936

15 12

.1939

8 9

678 704

38 24

3 2409

90 126

2 408 2 2 408

365 355

137 124

2 2 406

16 21

5 4

25 24

45 53

3 2

—

— — — — —

— — — — —

— — — — -

4 2 410

Städer.

116 116 116 116 117

Låter man i stället intervallerna vid tabellernas upprättande uppgå till 2 kronor samt upprättar tabeller från en skattesats å 8 kronor till en skattesats å 40 kronor kräver hänsynen till skattesatserna 17 tabeller ooh hänsynen till ortsgrupperingen att envar av dessa tabeller upprättas i 5 exemplar. Resultatet blir alltså här 85 tabeller, varförutom fordras särskilda sådana för

279 det fåtal kommuner, där skattesatsen ligger under 8 kronor eller över 40 kronor. Här kan icke längre sägas, att praktiska skäl helt omöjliggöra dessa tabellers upprättande eller tillämpande. Vid en tillämpning av dylika metoder kunna i huvudsak två vägar stå till buds. Med utgångspunkt från den skattesats, som är i fråga, kan man — om densamma icke slutar å jämnt krontal, i vilket fall denna skattesats omedelbart återfinnes i tabellen — välja att uttaga antingen den närmast högre skattesatsen enligt tabellen eller den närmast lägre. Väljer man den närmast högre är emellertid antagligt, att de skattskyldiga bliva onödigt hårt belastade samt att en allmän restitution av skatt senare måste äga rum; detta bör tydligtvis undvikas. Väljer man den närmast lägre skattesatsen, blir åter resultatet, att skatteintäkterna bliva något för ringa. I detta fall blir då nödvändigt att — samtidigt som man fastställer den skattesats varigenom under nästföljande år uppbörd skall äga rum vid inkomstkällan — även bestämma den ytterligare utdebitering, som under nämnda år på grundval av verkställd taxering måste äga rum för att täcka kommunens samlade behov av skatteintäkter. Det belopp, som på detta sätt måste uttagas genom särskild debitering, kan dock antagas bliva så ringa, att denna skatt torde kunna erläggas på en gång vid novemberstämman under inkomståret. Mot det hittills förda resonemanget kan omedelbart göras den erinran, att man därvid laborerat med skattesatserna såsom utgörande kända faktorer. I verkligheten äro skattesatserna icke alls kända under löpande kalenderår utan fastställas först vid slutet av detta år. Detta är naturligtvis riktigt och man kan därför icke vid början av ett år veta, vilken kommunalskatt som kommer att åvila detta års inkomst. Emellertid kan man under normala tider tämligen väl i förväg beräkna den ungefärliga skatten åtminstone på 2 kronor när. Om man vid skattesatsens bestämmande för nästkommande beskattningsår utgår från det löpande årets skatt och fastställer skatten vid inkomstkällan under nästa år efter närmast lägre skattesats i den tillämpliga tabellen, torde i allmänhet ett ganska riktigt resultat uppnås. I tider av försämrad ekonomi kan naturligtvis anledning förefinnas att uttaga skatten efter en högre skattesats i tabellen. Återstående skatteintäkter finge uttagas genom extra utdebitering i slutet av inkomståret. För genomförandet av ett dylikt system fordras inga som helst ingripanden i nuvarande kommunala förhållanden; det kommunala budgetåret behöver icke omläggas — en sådan omläggning vore med skisserade system utan varje värde. Kommunerna skulle på hösten varje år som vanligt uppgöra sina stater och fastställa skattesatsen. Enda skillnad vore, att därvid skulle fastställas dels den skattesats enligt vilken skatt under nästföljande år skall uppbäras redan vid inkomstens uppbärande ooh dels den skattesats, enligt vilken kommunalskatt enligt hittills tillämpad ordning skall uppbäras under nästinstundande år. Den olikheten mot vad nu är fallet föreligger naturligtvis, att kommunerna för närvarande vid skattesatsens bestämmande veta, med vilket skatteunderlag de hava att räkna; detta har ju framkommit genom beskattningsnämn-

280 dernas arbete. Med det föreslagna systemet veta däremot kommunerna icke, vilket skatteunderlag det instundande året kommer att bjuda. Olägenheterna härav torde dock icke vara alltför stora. I allmänhet torde man genom tillgänglig statistik kunna rätt väl beräkna ett kommande års skatteunderlag och följaktligen också rätt väl i förväg bestämma skattesatsen. I tider av konjunkturväxlingar är läget ett annat, särskilt då konjunkturerna gå nedåt. Emellertid föreligga då samma svårigheter redan med nuvarande system. Det är sant, att de kommunala myndigheterna på hösten 1940 veta å vilket skatteunderlag kommunalskatten för år 1941 skall utgå, men detta skatteunderlag hänför sig till inkomsten under år 1939 och huruvida inkomsterna under år 1941 skola förslå att betala en på sådant sätt beräknad skatt, därom vet man intet. Följaktligen måste man även här laborera med en okänd faktor — skatteinbetalningsprocenten under år 1941. Här finnas stora möjligheter till felbedömningar och sådana äga ock ej sällan rum. Med det föreslagna systemet bortfaller praktiskt taget ovissheten om inbetalningsprocenten; densamma kommer tydligen att ligga väsentligen högre än eljest och några allvarliga förskjutningar av densamma kunna ej befaras. Däremot finnes en i viss grad okänd faktor även här, nämligen skatteunderlagets storlek ett följande år. Det vill dock synas som om osäkerhetsmomentet i detta sistnämnda fall borde vara mindre än i det förstnämnda. Såsom en försiktighetsåtgärd vid nu antydda lösning kunde m å h ä n d a tänkas, att kommunerna under löpande år ägde ändra uttaxeringsprocenten för den skatt, som skulle uppbäras särskilt, därest de inflytande skatteintäkterna syntes vålla sådan ändring. Det sålunda skisserade systemet för uppbörd av kommunalskatt vid inkomstkällan är förvisso intet idealsystem; det innebär allenast en icke helt oframkomlig väg för frågans lösning. Många och betydande svårigheter uppstå dock härvid; dessa hänföra sig kanske främst till frågan om influtna belopps fördelning mellan olika kommuner samt till kombinerandet av kronoskatteuppbörden med uppbörden av de varierande kommunalskatterna. Dessa svårigheter äro enligt utredningsmannens mening av den art att, därest kommunalskatt skall ingå i uppbörden vid inkomstkällan, en annan och enklare form härför måste utfinnas. Den till synes enda tänkbara möjligheten vore, om en sådan ordning kunde vinnas, att kommunalskatten eller en större del därav kunde inom riket i dess helhet utgå efter en och samma grund; givetvis utan att man därigenom på något sätt komme att göra intrång på kommunernas självbestämningsrätt. Spörsmålet, huruvida en sådan lösning är genomförbar, sammanhänger helt med det kommunala skatteutjämningsproblemet.

281 § 3.

Det kommunala

skatteutjämningsproblemet uppbördsreformen.

och

den

föreslagna

Med avseende å de åtgärder, vilka hittills vidtagits eller ifrågasatts i syfte att ernå en kommunal skatteutjämning, hänvisas till den historiska översikten i Bilaga 8. På sätt därav framgår har problemet om kommunalskatteutjämning här i landet under några och fyrtio år varit föremål för överväganden och står alltjämt på dagordningen. Det vill emellertid synas, som om strävandena till en lösning av problemet under hela denna tid framgått på samma linjer; det h a r därvid endast varit fråga om att gå mer eller mindre långt å de gamla färdvägarna. De diskuterade medlen för problemets lösande eller åtminstone förenklande torde kunna sammanfattas sålunda: 1) Sammanförandet på ett eller annat sätt av de nuvarande småkommunerna till större enheter. Såsom medel härför kunde tjäna lagarna om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning och om kommunalförbund. Det är visserligen tydligt, att på denna väg en viss begränsad skatteutjämning är tänkbar; särdeles mycket torde dock icke vara att vinna härigenom, även om dylika sammanföranden av mindre kommuner kunde mera genomgående äga rum. När därtill kommer, att kommunerna, naturligt nog ur deras synpunkt, visat sig synnerligen obenägna att beträda denna väg, torde utan vidare kunna konstateras att densamma i sin nuvarande utformning icke utgör någon lösning av skatteutjämningsproblemet. 2) Lämnandet av statsbidrag till sådana av kommunerna omhänderhavda uppgifter, vilka anses vara av statlig karaktär. På denna väg har man fortskridit rätt så långt; som exempel må endast nämnas folkskoleväsendet. Det är givet, att en viss minskning av kommunernas utgifter härigenom blir följden. Mindre klart är, huru en verklig skatteutjämning därav skulle kunna följa. Då alla kommuner erhålla bidrag efter enahanda grunder, exempelvis för sina kostnader till folkskoleväsendet, kunna samtliga kommuner minska kommunalskatten med visst belopp, som eljest måst uttagas. I stort sett måste dock detta innebära en ungefärligen proportionell skattenedsättning över hela linjen — men icke någon skatteutjämning. Denna skattenedsättning är därjämte i mångt och mycket endast skenbar. Den nedsättning, som sker av kommunalskatten, återkommer i form av höjning av kronoskatten och denna höjning drabbar i stort sett samma skattskyldiga som erhållit nedsättning i kommunalskatten. Då därjämte kommunalskatten vid uppbörden så att säga ligger efter kronoskatten, kan vara tveksamt, om kommunernas vinst av dylika statssubventioner i verkligheten blir så stor. Härmed skall naturligtvis icke förnekas, att genom en överflyttning av vissa utgifter på så sätt, att medlen till deras bestridande lämnas av staten i stället för kommunerna, de mindre kommunerna i allmänhet erhålla en viss lättnad. Minskningen av utgående kommunalskatt lärer nämligen i dylika kommuner som regel överstiga det

282 belopp, varmed kronoskatten kan anses ökad. Den ovan återgivna sammanställningen utvisar i vart fall att man genom denna metod icke kommit långt på skatteutjämningens väg. Ett bättre resultat skulle tydligen metoden giva, därest statsbidragen till vissa uppgifters fullgörande anpassades ej blott efter storleken av kostnaderna för dessa uppgifter utan jämväl efter vederbörande kommuners ekonomiska ställning. Beträder man en sådan väg, har man emellertid förlorat ur sikte den princip, som motiverar — och ensam kan motivera — bidrag av denna art. Denna princip innebär ju, att kostnaderna för statliga intressens tillgodoseende skola i sista hand bäras av staten, även om kommunerna i första hand få drabbas därav. En följdriktig tillämpning härav måste leda till, att alla kommuner i dylika fall erhålla ersättning efter enahanda grund. Avviker man härifrån, så är det ej längre fråga om statsbidrag till ersättning för kommunernas fullgörande av statliga funktioner, utan en sammanblandning av denna tankegång med den nedan under 3) behandlade — den direkta understödslinjen i skatteutjämnande syfte. I detta sammanhang bör erinras om skatteutjämningsberedningens förslag, enligt vilket åtskilliga kommunerna anförtrodda uppgifter, som kunde anses vara av statlig natur, skulle överflyttas å statsverket. Detta förslag kan alltså sägas innebära detsamma, som om statsbidrag lämnats till bestridande av samtliga av dylika uppgifter föranledda kostnader. 3) Bidrag av statsmedel till särskilt skattetyngda kommuner. På denna väg har obestridligen mycket åtgjorts för att ernå en kommunal skatteutjämning. Den utredning angående de kommunala skattesatserna, som återfinnes i Bilaga 9 och varav sammanställningen i § 2 utgör en sammanfattning, visar en variation av skattesatserna mellan, för år 1936 kronor 592 och kronor 4933 samt för år 1940 kronor 6 48 och kronor 4520. I verkligheten hava emellertid genom skatteutjämningsbidrag framförallt de högsta skattesatserna nedbringats så att den högsta kommunala utdebiteringen, om dessa statsbidrag frånräknas, håller sig omkring 19 a 20 kronor. Emellertid bör härvid bemärkas, att detta icke betyder en från början minskad uttaxering för de mest skattetyngda kommunerna. Dessa hava att i vanlig ordning besluta den uttaxering, som för deras behov erfordras, utan hänsyn till eventuella statsbidrag. Under första halvåret därefter måste även uppbörd äga rum efter denna höga skattesats. Först under andra halvåret kommer statsbidraget till synes såsom en lindring för de skattskyldiga, i det att vid då infallande uppbördsstämmor å varje särskilt kommunalskattebelopp avkortas vad som av statsbidraget belöper därå i förhållande till storleken av varje skattskyldigs kommunalskatt. Med hänsyn härtill har även föreskrivits såsom ett villkor för dylikt statsbidrag, att kommunen skall hava i laga ordning beslutat att uppbörd av minst hälften av den under det löpande året beslutade kommunalskatten skall verkställas tidigast efter utgången av juni månad påföljande år. Sett u t de skattskyldigas synpunkt är det visserligen en fördel att på detta sätt få efterskänkt en del av skatten, i vissa fall mer än hälften därav. Det

283 måste dock för dessa skattskyldiga vara en väsentlig olägenhet, att denna skattelindring äger rum först sedan ett halvår gått, varunder skatt måst betalas enligt den högre skattesatsen. I sak betyder detta att inom nu berörda kommuner skattebördan kommer att förskjutas till första hälften av varje kalenderår; i vissa av de skattetyngda kommunerna torde så gott som hela den skatt, som ankommer å de skattskyldiga, gäldas under första halvåret och då efter en skattesats, som icke rönt intryck av skatteutjämningsbidraget, medan andra halvåret blir praktiskt taget skattefritt. Att detta förhållande måste verka i hög grad ogynnsamt i fråga om skattebetalningsfrekvensen torde vara uppenbart. För vederbörande myndigheter innebär systemet ett icke obetydligt merarbete genom den extra avkortningslängd, som årligen måste uppgöras för det sista halvåret. En sammanställning har verkställts av beviljade understöd av skatteutiämningsmedel under åren 1931—1940, vilken sammanställning bifogas såsom Bilaga 10. På sätt därav framgår är antalet kommuner, som erhålla dylikt understöd, högst betydande, och de belopp, som utanordnats jämväl av ej ringa storleksordning; med avseende härå åberopas nedanstående uppställning: £r

Antal kommuner

uSumma

Är

1931 1932 1933 1934 1935

771 818 898 1 141 1 302

5 839 114 7 401 737 10 776 521 16 615 449 17 106 100

1936 1937 1938 1939 1940

cr-

. , .

uSumma

1308 1 233 1217 1091 1086

15 433 337 14 600 485 15 014 922 13 779 234 14 978 614

*—— ssr

Under vissa år hava således mer än hälften av landets alla kommuner erhållit understöd av skatteutjämningsmedel och under de senaste sju åren har antalet aldrig understigit ettusen; att antalet under den nu började lågkonjunkturen åter kommer att stiga lärer vara ofrånkomligt.

Det är tydligt, att sist berörda regler angående statsbidrag till skattetyngda kommuner förtjäna sitt särskilda beaktande, då m a n överväger en omläggning av uppbörden på sätt här är ifråga. Därest dessa regler bibehållas oförändrade, skulle för dessa skattetyngda kommuner resultatet vid en sådan omläggning bliva, att man under sex månader av året finge göra höga avdrag å utfallande inkomster för att under följande sex månader — sedan beslutet om statsbidrag meddelats — nedsätta skatteavdragen; härför lärer då måhända påfordras särskilt beslut av den kommunala representationen eller något dess organ. I de extrema fallen skulle skatteavdrag verkställas under första halvåret med högst betydande belopp, medan inga avdrag gjordes under andra halvåret. Det kan visserligen tyckas som om detta endast vore en fullföljd av det redan nu tillämpade

284 systemet. Men även om denna anmärkning vore riktig, kan icke den omständigheten, att ett hittills tillämpat system verkar orättvist, vara ett tillräckligt skäl för orättvisans bibehållande vid en omläggning av systemet. Därjämte är emellertid icke förhållandet, att situationen i övrigt är oförändrad, därest m a n övergår till uppbörd vid inkomstkällan. Under nuvarande förhållanden h a r var och en, som under året skall erlägga skatt, sin debetsedel, utvisande vad som skall betalas under första och andra halvåret. Genom denna debetsedel är vederbörande så att säga identifierad såsom den där är berättigad till avkortning i händelse statsbidrag erhålles. Då fråga blir om uppbörd vid inkomstkällan, finnes ingen sådan legitimationshandling. Har statsbidragets inverkan varit, att de skattskyldiga betala hög skatt under första halvåret men ingen skatt under andra, betyder nu detta, att överhuvud taget intet skatteavdrag skulle verkställas inom denna kommun under andra halvåret. Men verkningarna av detta förhållande, i sig föga rimligt, begränsa sig icke till dem, som enligt nuvarande begrepp äro i kommunen bosatta. De måste, i vart fall primärt, drabba även alla andra, som uppbära inkomst inom kommunen, så att även dessa bliva hårt beskattade under första halvåret; detta kan dock restitutionsvägen gottgöras dem senare. Värre är, att de, som under andra halvåret uppbära sådan inkomst, icke alls eller i vart fall mycket lindrigt beskattas. Om en inkomsttagare stannade hela året i kommunen, betydde förhållandet kanske mindre. Stannar h a n endast en del av året, kunna komplikationerna bliva högst betänkliga. Framför allt skulle förhandenvaron av det »skattefria halvåret» — om detta uttryck må tillåtas — kunna befaras locka personer att under detta halvår, kanske mot lägre lön än annorstädes, söka anställning inom en dylik kommun. Att avhjälpa sistberörda missförhållande genom att ålägga arbetsgivare i förevarande kommuner att hålla reda på de anställdas hemortskommuner samt att med hänsyn därtill stundom avdraga skatt och stundom icke göra det under andra halvåret, förefaller helt uteslutet. Förutom rent praktiska skäl må åberopas, att även den anställde, som bor inom annan kommun, kan på grund av där rådande förhållanden vara berättigad att slippa skattebetalning under senare halvåret — ett förhållande som väl i allt fall icke kan åläggas arbetsgivare att kontrollera. Oberoende av varje omläggning av uppbördsförfarandet synes det utredningsmannen, att nuvarande system i fråga om skattebetalningen inom här berörda skattetyngda kommuner tarvar en snar och genomgripande revision. Skall en omläggning av uppbörden äga rum enligt h ä r angivna linjer är enligt utredningsmannens mening en sådan revision ofrånkomligen nödvändig. Den enklaste formen för en dylik omläggning är tydligtvis, att åtminstone, då den för följande år beräknade skattesatsen med visst belopp överstiger 20 kronor, det beräknade statsbidraget ingår som inkomstpost i budgeten samt att hälften av det statsbidrag, som kräves för skattens nedbringande till 20 kronor, får förskottsvis tagas i anspråk för första halvåret nästföljande år. Vad detta ur budgetteknisk synpunkt skulle betyda för ifrågakommande kommuner framgår kanske enklast av följande exempel.

285 Vid uppgörande av stat för A kommun år 1941 finner man, att en uttaxering av 45 kronor per skattekrona erfordras. För närvarande måste då denna uttaxering beslutas och uppbörd i enlighet därmed äga rum under första halvåret 1942. I stället borde enligt nyssberörda förslag såsom beräknat statsbidrag för år 1942 upptagas så stort belopp, att därutöver för kostnadernas bestridande erfordras allenast en uttaxering om 20 kronor. Efter detta belopp uttages den kommunalskatt, som förfaller under tiden 1 januari— 30 juni 1942. Samtidigt disponeras i förskott hälften av det begärda statsbidraget. Framställningen om statsbidrag prövas i vanlig ordning inom finansdepartementet och beslut meddelas före 1 juli 1942. Erhålles det begärda bidraget fullt ut och har skattesatsen fastställts just under denna förutsättning, påkallas tydligtvis ingen vidare åtgärd från kommunens sida. Sker en nedsättning av statsbidraget under vad som begärts, k a n däremot en justering bliva nödvändig beträffande skattesatsen för andra halvåret 1942. En dylik ändring av bidragsförfarandet synes i och för sig icke innebära några större faror för oövervägda statbeslut inom kommunerna. Ej heller synes därmed statsmakternas ofrånkomliga granskningsrätt föregripas, då ju blott hälften av det statsbidrag, som erfordras för skattens nedbringande till 20 kronor, får i förskott förbrukas. Vidtages en anordning av detta slag, blir tydligtvis övergången till det ifrågasatta nya uppbördsförfarandet på intet sätt försvårad genom skatteutjämningsbidragen, även om m a n vill låta uppbördsförfarandet omfatta nu utgående varierande kommunalskatter. Tvärtom, genom en dylik anordning skulle antalet erforderliga tabeller för skatteavdrag å lön väsentligt nedgå. Man skulle nämligen med angivna förutsättning icke behöva arbeta med tabeller med högre skattesats än t. o. m. 20 kronor; sistnämnda tabell skulle användas för en skattesats t. o. m. 22 kronor. Räknar man med 6 kronor såsom lägsta skattesats och, såsom nämnts, 20 kronor såsom högsta samt lägger intervallerna vid 2 kronor, behövas allenast 8 tabeller för envar av de fem ortsgrupperna eller inalles 40 tabeller. Därmed har man nått en sådan begränsning av tabellernas antal, att knappast mångfalden av tabeller längre kan anföras såsom skäl mot att upptaga kommunalskatt vid källan. Emellertid är givet att även om de olika möjligheterna beträffande skatteavdragens storlek vid en och samma inkomst begränsas till 40, räcker detta väl till för att orsaka mångahanda besvärligheter. Då man, såsom förut framhållits, icke kan ålägga varje arbetsgivare att hålla reda på varje anställds beskattningsort och att sedan laborera med 40 tabeller, är enda utvägen att låta den tabell, som gäller å arbetsorten, vara avgörande för skatteavdragen. Därvid uppkomma olägenheter för den skattskyldige vid flyttning till kommun med högre skattesats än som gäller i beskattningsorten; för sistnämnda ort inträda svårigheter att erhålla full likvid, i vart fall tillräckligt tidigt, vid skattskyldigs flyttning till kommun med lägre skattesats. Alla förekommande flyttningar samt förändringar av hemortskommun måste dessutom alltjämt orsaka synnerligen invecklade och högst besvärliga avräkningsförfaranden mellan kommunerna.

286 Fortfarande måste därför framstå såsom nödvändigt att finna en metod enligt vilken samtliga dessa svårigheter kunde såvitt möjligt undgås. En dylik lösning står dock endast till buds genom en mer eller mindre fullständig skatteutjämning. Innan frågan härom upptages till behandling må ytterligare något erinras om verkningarna av det nuvarande, skiftande kommunala skattetrycket. Skilda meningar torde knappast råda därom, att det måste framstå såsom en orättvisa att vissa medborgare skola för erhållande av olika förmåner erlägga en kommunalskatt, som kanske tre till fyra gånger överstiger, vad andra medborgare erlägga för samma förmåner. Härtill kommer, att de förmåner inom kommunen, som erhållas av den, vilken erlägger hög kommunalskatt, ofta äro vida torftigare än de förmåner som komma den mindre skattebelastade medborgaren tillgodo. Man behöver i detta avseende endast jämföra förhållandena i Stockholm, med en samlad kommunalskatt år 1940, som ej översteg 8 kronor, och förhållandena i Överkalix med en utdebitering samma år av 4374 kronor, eller, efter avdrag av utjämningsmedel, 2155 kronor. Det lärer även vara obestridligt, att det skiftande skattetrycket indirekt kan verka till skada för intressen, som det allmänna vill skydda. I sådant hänseende må erinras om den rådande tendensen inom vidsträckta befolkningslager att från landsbygden söka sig in till städerna med härav följande allvarliga konsekvenser bl. a. för jordbruksnäringen. Här inverka givetvis ett flertal faktorer, som helt undandraga sig utredningsmannens bedömande. Så mycket torde dock kunna här sägas, att de höga skattesatserna i vissa landskommuner måste medverka till att de, som så kunna, söka sig från dessa kommuner till andra sådana med billigare skattesatser; i sistnämnda hänseende intaga ju städerna en förgrundsplats. Kvar bliva ofta i de skattetyngda kommunerna endast de, vilka ej kunna lämna desamma — på grund av innehav av fastighet eller rörelse, familjeförhållanden eller dylikt — och härigenom försämras kommunens ekonomi alltmera; på frivilligt inflyttande nya skattesubjekt är ej att tänka. Slutligen innebär olikheten i kommunalskatternas storlek faktiskt ett intrång i den enskilde medborgarens personliga frihet, såvitt därmed förstås hans rätt att bosätta sig var han vill inom riket. I detta hänseende verka de olika kommunalskatterna i sak på samma sätt, som om riket vore delat i 2 500 stater, där vissa — låt vara ofrivilligt — omgärdat sig med höga skyddstullar medan andra driva en frihandelsbetonad politik. Ingen medborgare lärer väl av fri vilja — även om h a n eljest gärna ville genomföra en sådan flyttning — bosätta sig å en ort med mycket hög kommunalskatt. Däremot flyttar han gärna till en ort, där kommunalskatten är lägre än han därförut betalar; å dylika fall av s. k. skatteflykt saknas förvisso icke exempel. Systemet med vitt skiftande kommunalskatter medför med andra ord att den enskilde icke k a n utan vidare välja sin bosättningsort. Han måste först — naturligtvis bland många andra förhållanden, men säkerligen främst bland dessa — undersöka skattesatserna å den ifrågasatta nya bo-

287 sättningsorten. Är denna skattesats för hög, undviker han om möjligt att flytta dit. Utredningsmannen har i annat sammanhang tillåtit sig beteckna de ännu förefintliga skattefrihetsprivilegierna såsom i viss mån ett medeltida relikt. Med fog synes även kunna så betraktas det nuvarande systemet med skiftande kommunalskatter. För den, som icke genom vanans makt blivit blind för detta systems verkningar, borde det närmast framstå såsom en den svenske medborgarens oförgripliga rätt att, var helst han än bosätter sig inom riket, bliva beskattad efter en och samma grund. Frågar m a n sig, varför under de fyra decennier och mera, som skatteutjämningsproblemet diskuterats, icke denna lösning upptagits till närmare undersökning — bortsett från Eisermans i Bilaga 8 omförmälda uttalande inom 1921 års kommunalskattekommitté, däri han i viss utsträckning behandlar frågan — lärer svaret bliva, att man ansett problemet om en allmän kommunal skatteutjämning olösligt utan att man samtidigt laederade kommunernas fria självbestämmanderätt; att återigen ens till närmare behandling upptaga en fråga, som skulle leda till sådant, från början oantagbart resultat, h a r man ansett meningslöst. Beträffande kyrkoförsamlingarna synes emellertid icke samma ståndpunkt hava intagits. Här har ett högst betydande ingrepp ägt rum i självbestämmanderätten, i det att Kungl. Maj:t numera för varje år äger bestämma efter vilken beräkningsgrund allmän kyrkoavgift skall uttagas inom pastoraten; dessa hava endast att uttaxera vad som erfordras för ernående av sålunda fastställt belopp. Denna kyrkoavgift går till allmänna kyrkofonden, varur sedermera bestridas olika kyrkliga kostnader inom olika kyrkliga enheter. Här föreligger således, låt vara på ett begränsat område, en verklig kommunal skatteutjämning. Utredningsmannen vill emellertid det oaktat för sin del såsom en ofrånkomlig förutsättning för varje skatteutjämning acceptera satsen, att intrång därvid icke får ske i kommunernas självbestämningsrätt. Däremot är utredningsmannen icke beredd att säga, det varje lösning av problemet om allmän skatteutjämning skulle med den sålunda accepterade utgångspunkten vara utesluten. Om man i detta sammanhang bortser från de nu utgående statsbidragen till särskilt skattetyngda kommuner, kunna beträffande primärkommunerna variationer i skattesatserna föreligga från, i runda tal räknat, 6 kronor till 50 kronor; sålunda en högst betydande skillnad mellan minimum och maxim u m av kommunalt skattetryck. Härvid har räknats med skatt till kommun, församlingsavgifter, landstingsmedel, vägskatt och tingshusmedel, däremot icke med skogsaccis. Undersöker man emellertid nu, vilken enhetlig skatteprocent som erfordras för att vid en uppbörd över hela riket erhålla samma samlade skatteintäkt, som nu ernås genom de varierande skattesatserna i varje särskild kommun, framkommer man till det resultat, som framgår av följande tabell, avseende

288 Å r

Kommunal medelskattesats

Avgår statsbidrag per skattekrona

9-89

0-36

9-53

9-54

0-30

9-24

9-58

0-29

9-29

0-24

9-34

10-53

0-24

10-29

Återstående medelskattesats

åren 1936—1940 och med uppgifter hämtade ur Årsbok för Sveriges kommuner: 1 Dessa medelskattesatser avse emellertid den debiterade skatten, vara alltid vissa restantier uppstå. Beräknas dessa till 5 procent, så skulle man alltså kunna nedsätta de angivna skattesatserna med 5 procent. Man erhåller då följande uppställning, däri dock utdebiteringsprocenten avrundats: Å r

Medelskattesats utan hänsyn till nuvarande statsbidrag

Efter avdrag av nuvarande statsbidrag

9-40

9-05

1937 1938

9-05

8-75

9-10

8-80

9-10

8-85

10-00

9-75

Genom en enhetlig utdebitering över hela riket skulle alltså kommunernas sammanlagda skattebehov under ettvart av åren 1936—1940 kunnat tillgodoses efter en skattesats av omkring 10 kronor eller — om hänsyn tages till då utgående statsbidrag — efter en något lägre skattesats. Hade en dylik ordning genomförts, skulle detta naturligtvis hava inneburit en skatteförhöjning utöver vad egna behovet påkallade för vissa kommuner och en skattenedsättning för vissa andra. Med avseende härå åberopas nedanstående sammanställning, som dock innehåller endast ungefärliga uppgifter : 1

Uppgifterna för åren 1936—1939 avse utdebiteringen per skattekrona av allmän kommunalskatt, municipalskatt och landstingsskatt samt av tingshusmedel, i den utsträckning dessa utdebiterats i sammanhang med kommunalutskylderna. För år 1940 hava däremot medräknats även utdebiteringarna av vägskatt och av tingshusmedel uppburna i sammanhang med kronouppbörden. Siffran för år 1940 angiver den sammanlagda utdebiteringen per inkomstskattekrona och hänsyn har vid uträkningen ej tagits till den högre belastning, som i fråga om vägskatt pålagts fastighetsskattekronorna. 1940 års uppgifter äro sålunda ej fullt jämförbara med uppgifterna för de tidigare åren.

289 Å r

Antal kommuner med skatteökning

Antal kommuner med skatteminskning

1936 1937 1938 1939 1940

362 184 181 197 459

2163 2 342 2 343 2 327 2 064

Förklaringen till såväl att — trots på sina håll förekommande höga skattesatser — medelskattesatsen ligger så relativt lågt, som ock att antalet kommuner, vilka vinna å tillämpningen av en medelskattesats, så väsentligt överstiger antalet av dem, som förlora därå, är bland annat 1 att söka i ett och samma förhållande; de abnormt höga skattesatserna äro i regel att söka i kommuner med ringa invånarantal, medan de låga skattesatserna i regel äro tillfinnandes i tätt befolkade samhällen. En ringa höjning av skattesatsen för de i skattehänseende gynnade kommunerna betyder därför starkt ökade skatteintäkter, medan ett relativt ringa inkomstbelopp ofta är tillräckligt för att nedbringa skattens höjd i en skattetyngd kommun. Vad hittills anförts har endast ådagalagt det i och för sig föga anmärkningsvärda förhållande, att kommunernas samlade årliga skattebehov, om detsamma uttogs efter en enda skattesats över hela riket, icke skulle påkalla en särskilt hög sådan skattesats; tvärtom en skattesats som låg vida under den nu vanligaste skattenivån. I anslutning härtill är givetvis teoretiskt tänkbart ett system, enligt vilket, sedan kommunerna årligen bestämt sina skattebehov, den medelskattesats uträknas, som bör tillämpas för att av rikets samlade skatteunderlag utfå de sålunda erforderliga skatteintäkterna. Allteftersom denna gemensamma kommunalskatt inflöte, skulle densamma fördelas mellan kommunerna i förhållande till deras beräknade skatteintäkter — vilka i sin tur för varje kommun utgöra en produkt av den beslutade skattesatsen samt skatteunderlaget. Om den för hela riket debiterade kommunalskatten skolat giva 300 000 000 kronor samt därav influtit 290 000 000 kronor, skulle alltså en kommun, som behövt utdebitera 3 000 000 kronor, som sin andel av kommunalskatten erhålla 2 900 000 kronor. E n dylik anordning kan sägas innebära allenast att staten övertager bestyret med kommunalskatteuppbörden och därvid fördelar utdebiteringen av skatten efter enhetlig grund på rikets samtliga skattskyldiga. Kommunernas självbestämmanderätt lider intet intrång, varje kommun erhåller för densamma beräknade medel i samma utsträckning som nu, men vissa kommuners invånare få betala något högre skatt för att invånarna i vissa andra 1 Naturligen inverka en mångfald andra orsaker, främst förhandenvaron av stora inkomsttagare.

19—408779.

290 kommuner icke skola oskäligt hårt beskattas; det sistnämnda är dock ett förhållande som ligger i själva begreppet skatteutjämning. Ett dylikt system skulle dock icke låta sig genomföra. Först och främst vore näppeligen möjligt att i tillräckligt god tid kunna centralisera alla för uträknandet av medelskattesatsen erforderliga uppgifter. Förmodligen bleve kommunerna i så fall tvungna att tidigare än nu fastställa sina utgifts- och inkomststater, men ändock skulle nog stora praktiska svårigheter möta. Den avgörande invändningen är emellertid att under angivna förhållanden varje sparsamhetssträvan torde förkvävas i kommunerna. Då en skatteökning icke skulle betyda motsvarande belastning av de enskilda kommunmedlemmarna utan fördelas över hela landet, skulle säkerligen en allmän tävlan uppstå att genom skattehöjningar bereda den egna kommunen fördelar å övriga kommuners bekostnad. Främst skulle väl denna tendens visa sig hos de fattiga kommunerna, men därigenom skulle de ekonomiskt bärkraftigare kommunerna antagligen föranledas att följa samma linje för att därigenom tillse att även dessa kommuner fingo någon andel i avkastningen av den ökade beskattning, som särskilt starkt drabbade dess invånare. Ett system med dylika möjliga verkningar är tydligen ogenomförbart. Frågan är då, om man, med tillvaratagande av systemets i skatteutjämningshänseende gynnsamma effekt, kan tänka sig en sådan konstruktion därav, att nyss påpekade olägenheter bortfalla. Om m a n till utgångspunkt tager, icke kommunernas för varje kommande år i förväg bestämda skattesats och beräknade skatteintäkt, utan medeltalet av kommunernas skatteunderlag och skattesatser under en viss förfluten, icke för kort period av år — helst tio, möjligen kanske fem år — vinner m a n tydligen en utgångspunkt, där kommunerna icke gärna kunna genom eljest onödiga skattehöjningar ernå ökad andel av den gemensamma skatteintäkten. Skulle en dylik metod användas första gången med avseende å år 1941, bleve tydligen — om man räknar med en period av fem år — d e n för riket gemensamma skattesatsen för år 1941 medeltalet av samma skattesatser för åren 1936—1940 (eller måhända åren 1935—1939). En kommunal uttaxering skulle då ske över hela riket efter sagda skatteprocent och de olika kommunerna erhålla sina andelar av skatteintäkten envar efter medeltalet av skattesatser och skatteunderlag under den gångna femårsperioden. Det lärer visserligen vara tydligt, att denna erhållna kommunalskatteintäkt icke skulle förslå att täcka flertalet kommuners av skattemedel beroende utgifter för år 1941 med detta års starkt stegrade utgifter även för kommunernas vidkommande. I dylika fall finge vederbörande kommun verkställa en särskild tilläggsbeskattning av sina egna medlemmar, en beskattning, som då i allt fall skulle röra sig om så låga belopp, att uppbörden därav kunde ske på en enda stämma och kanske samtidigt med den eventuella kronoskatteuppbörden i november månad; nu berörda uttaxering måste då, liksom för närvarande är fallet, grundas å det föregående årets skatteunderlag, ehuru uppbörden skulle äga rum tidigare än nu ä r händelsen.

291 Fastställandet av den för riket gemensamma skattesatsen borde givetvis ankomma på Kungl. Maj:t och riksdagen. Därvid är naturligen icke nödvändigt att medelskatteuppbörden sättes till exakt medeltalet för den gångna fem- eller tioårsperioden; densamma kan givetvis sättas lägre, i vilket fall den särskilda kommunala tilläggsbeskattningen finge bliva högre. Klart är att den nu skisserade anordningen ingalunda behöver innebära en fullständig kommunal skatteutjämning; den kan visserligen i huvudsak göra detta, men försiktigheten torde måhända bjuda att så icke sker. Emellertid skulle i vart fall mycket vara vunnet, om på detta sätt en skatteutjämning ernåddes beträffande huvudparten av kommunalskatternas belopp och om den återstående, av kommunerna själva utdebiterade mindredelen kunde uppbäras under en enda uppbördsstämma under löpande kommunala budgetår. Sett ur budgetteknisk synpunkt innebär detta för kommunernas del, att man vid uppgörande av staten för kommande år har att, förutom andra inkomstposter, räkna med dels en till beloppet bestämd andel av den för riket gemensamma kommunalskatten och dels eventuellt ett belopp därutöver, som måste uttagas genom uttaxering av kommunens medlemmar. Härvid vore emellertid erforderligt att, för erhållande av jämförelsetal under kommande år, å statens inkomstsida uppställa dessa poster så, att man först redovisar det belopp, som erfordras i skatteintäkter för att balansera staten, med angivande av erforderlig uttaxering, därest hela detta belopp skolat uttagas av kommunens egna medlemmar, och därefter redovisar från statsverket inflytande andel av gemensam kommunalskatt samt slutligen utför resterande belopp att uttaxera inom kommunen med angivande av därför erforderlig skattesats. Kommunernas självbestämningsrätt kan, som nyss framhållits, härigenom icke komma att lida något intrång. En vanlig — och mycket befogad — invändning mot olika skatteutjämningsförslag är att kommunalt slöseri kan därav föranledas. Undersöker man det nu angivna systemets verkningar i sådant hänseende, synes resultatet bliva följande: För enkelhetens skull antages att medelskattesatsen är 10 procent och att kommunen A därigenom erhåller så mycket skattemedel, som erfordras för att med sparsamhet bestrida kommunens nödiga utgifter. Vederbörande vilja emellertid erhålla högre andel av den gemensamma skatteintäkten och uttaga därför — onödigtvis — en särskild kommunalskatt av sina egna medlemmar efter 2 kronor per skattekrona. Påföljande år erhåller kommunen visserligen något större andel av den gemensamma skatteintäkten, men denna andel blir blott vad som motsvarar, om man räknar efter medeltalet per femårsperiod 40 öre per skattekrona och, om m a n räknar etter medeltalet per tioårsperiod, 20 öre per skattekrona. Återstoden av den sålunda förhöjda utdebiteringen, respektive en krona 60 öre och en krona 80 öre per skattekrona, får bäras av kommunens medlemmar själva. Först om kommunen i onödan belastat sina egna medlemmar med en skatt av 2 kronor per å r under fem respektive tio år, ernår kommunen vid slutet av perioden en oförtjänt andel av den allmänna skatteintäkten, motsvarande 2 kronor

292 per skattekrona. Det synes föga troligt, att dylika på lång sikt ställda spekulationer verkligen skola göras, än mindre att kommunmedlemmarna tåligt skola finna sig i sådana för dem kännbara experiment. Snarare håller utredningsmannen före, att, därest medelskattesatsen från början bestämmes på ett väl övervägt sätt, skall inom kommunerna under normala förhållanden uppkomma en strävan att hålla utgifterna inom den sålunda givna ramen. Värdet av att hava en inom hela riket lika stor kommunalskatt måste nämligen — när vederbörande väl kommit till insikt därom — innebära en tillgång för varje kommun av så betydande mått, att kommunerna ej gärna skola vilja förspilla densamma. Däremot är obestridligen med ifrågavarande system förenad den faran, att kommunerna över lag skola underlåta att nedsätta sin beräknade totala uttaxering under medelskattesatsen, ehuru så kunnat ske. En dylik nedsättning skulle ju icke medföra någon egentlig skattelindring för kommunmedlemmarna — dessa få ju ändock betala efter medelskattesatsen — men däremot ofördelaktigt påverka kommunens jämförelsetal under kommande år när det gällde att beräkna dess andel i den gemensamma kommunalskatten. Någon möjlighet till statligt ingripande till förhindrande av dylika tendenser inom viss kommun skulle det angivna systemet icke medföra. Däremot skulle tydligen i statsmakternas händer ligga, att när tidsläget så motiverade sänka medelskattesatsen och därigenom även minska samtliga kommuners andel av den gemensamma skatteintäkten. En dylik åtgärd skulle med säkerhet också föranleda ett nedbringande över lag av flertalet kommuners utgifter och därmed av deras beräknade totala utdebitering. Väljer man därjämte ett sådant system, att kommunerna städse av skattemedel erhålla något lägre belopp, än som verkligen erfordras, lärer den antydda risken i huvudsak bliva eliminerad. Därmed bleve ju kommunerna städse tvungna till en särskild uttaxering utöver den gemensamma och en minskning därav skulle alltid för kommunmedlemmarna innebära en given fördel. Det är sant, att en skatteutjämning enligt nu föreslagen ordning icke innefattar någon absolut rättvisa. Vissa kommuner — kanske framför allt kyrkoförsamlingar — kunna under en lång följd av år hava uppfört anslag i strid mot kommunallagarnas bestämmelser och dessa oriktiga åtgärder komma dem nu tillgodo i form av något ökad andel av den gemensamma skatteintäkten. Andra kommuner kunna under jämförelseperioden hava varit särskilt hårt belastade för visst ändamål, men denna belastning h a r sedermera bortfallit. Frånsett, att den absoluta rättvisan överhuvud taget icke går att genomföra, torde gälla att dylika inadvertenser spela ganska liten roll gentemot vad som genom den ifrågasatta reformen skulle kunna vinnas. Ej heller behöva utvägar saknas för att rätta till de flesta felkällor av angivet slag, därest så anses erforderligt. Det vanligaste fallet torde väl vara, då en kommun avbetalar ett amorteringslån och på grund härav har hög skattebelastning under amorteringstiden men sedan lånet slutbetalats får en betydande utgiftsminskning. H ä r stå ju åtskilliga möjligheter till buds bl. a. att genom länsstyrelsernas försorg erhålla kontroll i dylika fall och därvid till-

293 se, att därav icke föranledes någon obehörig vinning för kommunen eller ock att verkställa en begränsning av ifrågakommande bidragsbelopp enligt särskilda regler; härtill återkommer framställningen i det följande. För att kunna biträda kommuner, som av oförutsedd anledning drabbats av stora utgifter, bör uppläggas en särskild fond av ifrågakommande skattemedel med rätt för Kungl. Maj:t att därur lämna extra bidrag till dylika kommuner. En allmän skatteutjämning av antydd eller liknande art skulle enligt utredningsmannens uppfattning i och för sig innebära så pass stora fördelar, att densamma vore förtjänt övervägas, oberoende av frågan om uppbörd vid inkomstkällan. Måhända skulle därigenom även väg vara röjd för ett avskaffande av åtskilliga interkommunala tvister; särskilt fattigvårdsprocesserna tilldraga sig här uppmärksamheten. Utan alt i detta sammanhang kunna ingå härå synes dock under angiven förutsättning värt att utreda, om icke fattigvårdsprocesserna emellan kommunerna kunde avskaffas och ersättas med utökad rätt till ersättning av statsmedel, där fattigvårdskostnaden visst år överskridit den normala. Kommunernas intresse för mantalsskrivningen skulle däremot troligen minskas. Någon större olägenhet härav torde dock knappast böra befaras; en effektivisering av folkbokföring och mantalsskrivning är ändock nödvändig att inom rimlig tid genomföra. Betraktar man spörsmålet i fråga med utgångspunkt från den tilltänkta uppbördsreformen, torde icke behöva i detalj utvecklas de synnerliga fördelar för en dylik uppbördsreform, som en allmän skatteutjämning skulle medföra. E n uppbörd vid inkomstkällan skulle visserligen endast kunna avse den för riket gemensamma kommunalskatten, men beträffande denna skatt — som dock utgjorde den övervägande huvudparten av kommunala utskylder — behövde man endast arbeta med en enda skattesats för hela riket. Alla tvister mellan kommunerna rörande andelarna i den under ett visst år influtna skatteintäkten bortföllo, eftersom dessa bestämdes efter andra grander än begreppet beskattningsort. Den skattskyldiges flyttning från kommun till annan behövde av samma skäl icke orsaka några komplikationer. Antalet för reformens genomförande erforderliga tabeller för skatteavdrag å lön skulle slutligen begränsas till fem, d. v. s. en för varje ortsgrupp. Ett särskilt spörsmål bliver, vid uttagande av gemensam kommunalskatt samtidigt med kronoskatten, huru redovisning skall ske av dessa två olika poster, samt tillika hur den inflytande kommunalskatten skall fördelas mellan landsting, kommuner, församlingar, vägdistrikt och tingshusbyggnadsskyldiga. Denna fråga behandlas för sig i det följande.

294 § 4. Allmän överblick av det föreslagna systemet; skatteprocent, budgetår och beskattningsår. P å sätt i principdiskussionen redan uttalats anser utredningsmannen uteslutet att — i allt fall för närvarande — låta den vid källan uttagna skatten bliva definitiv. Man måste därför med denna utgångspunkt räkna med två stadier av uppbördsförfarandet: dels skattens uttagande under löpande år efter preliminärt bestämda grunder dels ock bestämmandet påföljande år av samma skatts slutliga belopp jämte därav föranledd ytterligare skatteuppbörd eller restitution av tidigare uppburen skatt. Härtill kommer såsom ett tredje stadium, såsom nyss antytts, redovisning och fördelning av influtna medel. Vad till en början angår det första stadiet, själva uppbörden vid inkomstkällan, erfordras här, därest den uttagna skatten i rimlig grad skall motsvara den verkliga, kunskap om åtskilliga förhållanden. Först och viktigast är att veta den skatteprocent, som skall tillämpas. Godtager man det system för kommunalskatteuppbörden, som förut angivits, möter här ingen svårighet att i god tid före inkomstårets ingång fastställa den skattesats, varefter den över hela riket utgående, gemensamma kommunalskatten skall uttagas. Med vilka procenttal vid den statliga beskattningen, som bottenskattens grundbelopp skall utgå, bestämmes av riksdagen i slutet av andra kvartalet av varje kalenderår, under senare år till och med under sista delen av juni månad. Med nuvarande uppbördsförhållanden, då den med ledning av detta riksdagens beslut debiterade kronoskatten icke uppbäres förrän i november månad, har detta sena bestämmande av skatteprocenten ej alltför stor betydelse, ehuruväl därav orsakas åtskillig försening i och merarbete vid debiteringen. Vid den föreslagna omläggningen av uppbördssystemet borde däremot den nya skatteprocenten tillämpas redan från och med den 1 juli samma år riksdagens beslut fattas, därest man skall iakttaga hittills i allmänhet tillämpade principer rörande bevillningens periodicitet. Emellertid erhåller man på detta sätt två skattesatser, den statliga och den kommunala, av vilka den ena bör tillämpas från och med den 1 juli och den andra från och med den 1 januari. För att härvidlag endast beröra frågan om skatteavdrag å lön måste från början anses uteslutet att laborera med två slag av tabellserier, en för statsskatt och en för kommunalskatt, av vilka den ena skulle tillämpas under tiden från och med 1 juli ena året till och med 30 juni året därpå och den andra under tiden 1 januari—31 december, och där arbetsgivaren under varje särskild period finge i varje särskilt fall sammanlägga siffrorna i båda tabellerna för att framkomma till det skattebelopp, som skall avdragas. Skall ett system med skatteavdrag å lön införas, är det minsta krav, som från arbetsgivarens sida kan uppställas, att åtminstone alltid kunna i en tillgänglig tabell få uppgift om hela det belopp, som skall innehållas. Om vidare den ena tabellen skulle utbytas mot ny sådan

295 den 1 juli och den andra den 1 januari — vilket ju ofta kunde bliva fallet, då endera skattesatsen ändrades — skulle förväxlingar med lätthet uppstå och en allmän oreda kunna förorsakas, för att icke tala om det myckna arbete av olika slag som härigenom skulle åsamkas myndigheterna. Det är enligt utredningsmannens mening nödvändigt att i fråga om berörda skatteavdrag endast hava en enda tabellserie tillämplig under en och samma tidsperiod och denna period bör vara så lång som möjligt, d. v. s. aldrig kortare än ett år. Av sistnämnda skäl, liksom även av hänsyn till att myndigheternas arbetsbörda ej får alltför mycket stegras, måste även anses uteslutet att arbeta med en tabellserie, vari inarbetats båda skattesatserna men som skulle ombytas både den 1 juli och den 1 januari i den mån den statliga eller den kommunala skattesatsen ändrades. Kvar stå då endast två alternativ: att låta en gemensam tabellserie tilllämpas från och med den 1 juli ena året till och med den 30 juni andra året, eller att låta en sådan tabellserie tillämpas under tiden 1 januari— 31 december. Härmed är man, såvitt fråga är om skatteuppbörd vid källan, framme vid kärnpunkten i det problem, som förorsakas av att det statliga budgetåret avviker från det kommunala. Denna problemställning, ofta mött i tidigare utredningar, är emellertid något för enkel, enär ytterligare en faktor måste beaktas: Den nämligen, att beskattningsåret sammanfaller med kalenderåret, medan det statliga budgetåret icke gör detta utan omfattar hälfterna av två olika beskattningsår. Tänkbart är givetvis att låta de nya avdragsbeloppen, avseende såväl statlig som kommunal skatt, träda i tillämpning från och med den 1 juli. För kommunerna betyder emellertid detta, att man vid statens uppgörande mot slutet av kalenderåret väl vet, huru mycket kommunalskatt, som genom statsverkets försorg uppbäres och inlevereras under första hälften av nästa kalenderår, men att man icke vet motsvarande belopp för andra hälften av samma kalenderår; att fastställa erforderlig särskild uttaxering inom kommunen blir därmed nästan ogörligt. Ur taxeringssynpunkt betyder åter sist omförmälda ordning att, därest statsskatteprocenten ändrats från och med den 1 juli, man vid den slutliga taxeringen borde utdebitera statsskatt efter en viss procent för första halvårets inkomst och efter en annan för andra halvårets inkomst — men ändock, för progressionens skull, vid båda debiteringarna taga hänsyn till hela årets samlade inkomst. Slutligen må erinras om att därest riksdagen fastställer skatteprocenten först mot slutet av första kalenderhalvåret, praktiska svårigheter möta att iordningställa och distribuera erforderliga tabeller. E n utväg, som utan vidare skulle lösa samtliga dessa svårigheter, vore om det statliga budgetåret ånyo kunde omläggas, så att detsamma liksom före år 1922 komme att sammanfalla med kalenderåret. Något intresse av att omlägga det kommunala budgetåret till överensstämmelse med det statliga kan däremot icke förefinnas ur de synpunkter, som motiveras av den föreslagna uppbördsreformen.

296 E n omläggning av det statliga budgetåret kan naturligen icke n u ifrågasättas. Det återstår då endast att se till, på vad sätt olägenheterna av att skatteavdragen alltid skulle börja per den 1 juli bäst kunde avhjälpas. De anmärkta olägenheterna voro tre: 1) Vid fastställande av kommunernas inkomststater för ett kommande å r vet m a n icke, hur stort belopp av den för riket gemensamma kommunalskatten som kommer respektive kommuner tillgodo under andra kalenderhalvåret. Ett undanröjande av denna olägenhet synes endast kunna ske på det sätt, att statsmakternas beslut om ändring av den kommunala medelskattesatsen måste meddelas omkring ett halvt år innan ändringen skall träda i kraft. Skall alltså sådan ändring äga r u m från och med den 1 juli ett år, bör beslut därom fattas under hösten föregående år och bringas till kommunernas kännedom. Därest, såsom torde vara ofrånkomligt, riksdagens medverkan erfordras vid skattesatsens bestämmande, måste dess beslut föreligga ännu tidigare. Kommunerna skulle emellertid därigenom erhålla nödig grund för beräknande av ifrågavarande inkomstpost och kunna på sedvanligt vis besluta om eventuell särskild uttaxering inom kommunen. Några praktiska svårigheter att besluta om ändring av medelskattesatsen så pass långt i förväg synas icke böra föreligga. Medelskattesatsen lärer väl i allmänhet icke undergå alltför stora kastningar. En ändring av den en gång fastställda skattesatsen förutsätter rätt genomgripande förändringar av det allmänna konjunkturläget, förändringar, som tämligen säkert måste hava gjort sig gällande under rätt så lång tid, innan en ändring av skattesatsen kan anses tillrådlig. 2) En ändring av skattesatsen i mitten av beskattningsåret vållar betydande svårighet vid den slutliga taxeringen. Vilken skattesats skall tillämpas? Skola olika sådana användas alltefter tidpunkten under beskattningsåret då inkomsten förvärvats? Och h u r skall under sistnämnda förutsättning behörig hänsyn kunna tagas till progressionen? Det lärer av åtskilliga skäl vara uteslutet att tillämpa olika skattesatser alltefter den tidpunkt under beskattningsåret, då inkomsten förvärvats. Detta skulle för det första ytterligare betunga de skattskyldiga med nya uppgifter vid deklarationernas upprättande samt för det andra möjliggöra omfattande spekulationer i skatteundandragande; i åtskilliga fall kan en skattskyldig själv bestämma tidpunkten för en intäkts utfallande — som exempel må endast nämnas tantieme och provisioner — och det är ju då en enkel sak att, om första halvåret är ur skattesynpunkt lindrigare än det andra, låta intäkten utfalla i slutet av juni, sedan riksdagens beslut om skattehöjning fattats, eller att i motsatt fall låta intäkten utfalla efter den 30 juni. Även bortsett från dylika fall skulle säkerligen en mångfald tvister uppkomma om tidpunkten under året, då en viss inkomst influtit. Lika uteslutet synes vara, att vid den slutliga taxeringen endast använda en av de två skattesatser, som gällt under beskattningsåret. Använder man den lägre, måste restitutioner äga rum till så gott som samtliga skattskyldiga

297 och varje finansiell mening med den gjorda skattehöjningen faller bort. Använder man den högre skattesatsen, straffbeskattar man medborgarna för en period, då rätteligen icke denna högre skatt bort uttagas; de intäkter, som därigenom vinnas, komma dessutom statsverket tillgodo under en senare period, då kanske det ekonomiska läget icke påkallar denna extrabeskattning eller då måhända å andra sidan skattetrycket redan förut är så högt, att en dylik extrabeskattning icke kan bäras av de skattskyldiga. Den tillsynes enda godtagbara lösningen av nu förevarande spörsmål lärer vara följande: Inkomsten under beskattningsåret i dess helhet betraktas och beskattas fortfarande såsom en enhet. Vid debiteringen av statsskatten anses emellertid halva inkomsten belöpa å envar av beskattningsårets två hälfter. Den ena hälften av inkomsten beskattas enligt den lägre skatteprocenten, den andra hälften enligt den högre; i båda fallen iakttages progressionen. Omsatt i praktiken innebär denna regel, att hela inkomsten beskattas efter den procent, som utgör medeltalet mellan de båda procentsatserna. Om således å bottenskattens grundbelopp skall utgå skatt före den 1 juli med 120 procent och efter den 1 juli med 150 procent, utgår bottenskatten för hela beskattningsåret efter 135 procent av grundbeloppet. 3) Därest riksdagen först mot slutet av första kalenderhalvåret exempelvis i juni m å n a d fastställer skattesatsen för nästa budgetår, möta praktiska svårigheter att hinna iordningställa och distribuera erforderliga skattetabeller före den 1 juli samma kalenderår. Dessa svårigheter äro obestridliga men böra icke till sin betydelse överskattas. Till en början lärer väl under normala förhållanden dylika fall icke behöva inträffa utan riksdagen fastställa skatteprocenten så pass tidigt att nyss berörda arbete medhinnes. Där särskilda omständigheter föranleda att beslutet om skatteprocenten meddelas senare, lärer dock dessförinnan vara känt, vilka alternativ som äro tänkbara, och alternativa tabeller kunna i förväg upprättas på grundval härav. Enligt utredningsmannens mening är sålunda ingalunda uteslutet att man, vid ändring av skattesatserna, alltid tillämpar de nya skattesatserna under tidsperioden 1 juli ena året—30 juni påföljande år. Onekligen äro dock de härmed förenade olägenheterna av den art, att önskvärt vore om en dylik ordning icke behövde genomföras. Att tillämpa en ny skattesats och därmed även en ny tabellserie från och med den 1 januari är därjämte obestridligen det naturligaste och säkerligen det för allmänheten närmast till hands liggande. Arbetet med tabellernas upprättande behövde icke forceras; båda ifrågakommande procentsatser vore kända åtminstone ett halvår tidigare. För det kommunala budgetarbetet vore även denna tidpunkt den mest lämpliga; inga svårigheter mötte heller för den slutliga taxeringen, då ju en och samma skattesats tillämpades hela beskattningsåret. För statsverkets vidkommande skulle däremot en sådan ordning kunna anses medföra åtskilliga olägenheter, framförallt i tider, då skattesatsen måste höjas. En dylik höjning avser att skaffa statsverket öka-

298 de inkomster under närmast kommande budgetår. Skulle höjningen icke träda i kraft förrän den 1 januari, hade halva budgetåret gått utan någon ökning av skatteintäkten; endast hälften av det belopp, skattesatsens höjning beräknades giva, skulle då inflyta. Vidare bleve följden av ett dylikt system, att under första delen av följande budgetår statsskatt fortfarande uttoges efter den under föregående budgetår fastställda höga skattesatsen, ehuru dåmera skattesatsen kanske bort nedsättas. Sistnämnda förhållande kan visserligen icke ur statsverkets synpunkt betraktas såsom en alltför allvarlig olägenhet, men är så från de enskilda medborgarnas ståndpunkt. Dessa erinringar torde emellertid icke vara alltför tungt vägande. En åtgärd, sådan som den sist ifrågasatta, skulle i sak endast innebära en återgång på denna enstaka punkt till förhållandena före budgetårets omläggning; att det därförut rådande systemet på denna punkt verkat på ett ofördelaktigt eller orättvist sätt torde knappast kunna sägas. Anmärkas må även, att intäkterna av de direkta skatterna icke på något sätt hava samma betydelse för statsfinanserna, som de hava för kommunernas finanser. Ett skäl av annan men därför icke mindre betydelsefull art mot förslaget att låta de nya skattesatserna gälla per kalenderår är emellertid, såsom ovan redan antytts, att m a n därigenom bryter mot principen om bevillningens periodicitet. Enligt § 61 regeringsformen gäller ju att »alla avgifter, som riksdagen beviljat, skola utgöras intill början av det statsregleringsår, för vilket den nya bevillningen av riksdagen fastställd bliver», vilket numera innebär, såvitt här är i fråga, att statsskatteprocenten skall beslutas att gälla för hela budgetåret men heller icke för längre tid. Från den princip, varför § 61 regeringsformen är ett uttryck, har dock ej sällan avsteg ägt rum, 1 och det synes i och för sig icke behöva väcka allvarligare konstitutionella betänkligheter att göra ytterligare det här ifrågasatta avsteget, om därigenom ett praktiskt och förnuftigt syfte främjas. Vill man icke gå så långt, lärer frågan kunna formellt ordnas så, att varje riksdag liksom nu beslutar skatteprocenten per budgetår men därvid i förekommande fall fastställer olika procent för första och andra hälften av budgetåret. För dettas första hälft borde då alltid bestämmas samma skattesats som för sista hälften av föregående budgetår, så att därigenom vunnes enhetlig skatteprocent för hela kalenderåret ifråga. Vid övervägande av sålunda anförda skäl har utredningsmannen ansett sig böra föreslå, att ändring av skattesatserna, där sådan äger rum, skall äga tillämpning per kalenderår. 1

Se härom Herlitz, Riksdagens finansmakt (Sveriges riksdag, del XII), sid. 86 o. f.

ANDRA

KAPITLET.

N ä r m a r e r e d o g ö r e l s e för u p p b ö r d s r e f o r m e n s tillämplighet vid olika direkta s k a t t e f o r m e r ; tillika frågan o m u p p b ö r d a v de särs k i l d a avgifter, v i l k a för n ä r v a r a n d e u p p b ä r a s i s a m b a n d med utskylder. I föregående kapitel har diskuterats frågan, h u m vida den ifrågasatta uppbördsreformen borde avse allenast kronoutskylder eller jämväl kommunalutskylder och har därvid utredningsmannen för sin del funnit mest önskvärt, att en eventuellt blivande skatteuppbörd vid inkomstkällan omfattade båda utskyldsslagen. Den sålunda förda allmänna diskussionen måste emellertid kompletteras med en närmare undersökning av de olika ifrågakommande statliga och kommunala skatteformerna till vinnande av klarhet, huruvida i särskilda fall hinder möter att genomföra den sålunda i princip intagna ståndpunkten. Härvid är jämväl erforderligt att uppmärksamma de olika slag av särskilda avgifter, vilka i större eller mindre utsträckning uppbäras i samband med utskylder.

§ 1.

Statsskatter.

1) Den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten skulle enligt i det föregående framlagt förslag förvandlas till en ren statlig inkomstskatt, i samband varmed den särskilda skatten å förmögenhet skulle erhålla en vidgad omfattning. Att denna statliga inkomstskatt skulle göras till föremål för preliminär uppbörd vid inkomstkällan har varit utgångspunkten för ifrågavarande utredning och behöver således ej särskilt påpekas. 2) Beträffande den särskilda skatten å förmögenhet torde cle skäl, som kunna motivera en uppbörd vid inkomstkällan, icke föreligga eller i vart fall icke på långt när med samma styrka som i fråga om de rena inkomstskatterna. Framför allt m å observeras, att förmögenhetsskatten beräknas med ledning av vederbörandes förmögenhet »vid utgången av det beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret». Någon ändring i berörda hänseende synes icke böra ifrågasättas. Då förmögenhetsskattens uttagande vid den preliminära uppbörden därjämte skulle möta svårigheter, måste således erläggandet av förmögenhetsskatten anstå till den

300 slutliga uppbörden. Uppenbart är emellertid, att något hinder icke b ö r möta, att vid det slutliga avräkningsförfärandet taga hänsyn även till den då debiterade särskilda skatten å förmögenhet och att låta de preliminärt inbetalda belopp, som eventuellt överskjuta den påförda inkomstskatten, gå i avräkning å påförd särskild förmögenhetsskatt. Dock måste såsom i hög grad önskvärt framhållas, att den särskilda skatten å förmögenhet, därest omläggningen av uppbördssystemet genomföres, därefter erlägges å en enda uppbördsstämma, och då tydligtvis å novemberstämman taxeringsåret. En av fördelarna med uppbördens omläggning, sedd u r arbets- och kostnadssynpunkt för det allmänna, har ju varit, att därigenom uppbördsstämmorna borde kunna nedbringas till en enda slutlig sådan, därvid resterande såväl statliga som kommunala skatter skulle gäldas. Att giva detta resultat till spillo beträffande uppbörden av den särskilda förmögenhetsskatten skulle vara en ur nyss anförda synpunkter högst beklaglig åtgärd. Såvitt fråga är om smärre förmögenheter lära ifrågakommande skattebelopp vara av så ringa storleksordning, att någon fördelning av uppbörden å två stämmor på intet sätt är erforderlig. Beträffande större förmögenheter torde — med bättre fog, än då samma argument under nuvarande system anföres rörande löntagare av olika slag — kunna begäras, att vederbörande skattskyldige i tid beräknar skatteutgifterna och i förväg ordnar för skattens erläggande. Utredningsmannen föreslår således, att den särskilda skatten å förmögenhet i fortsättningen i dess helhet uppbäres å uppbördsstämman i november månad taxeringsåret. 3) Den värnskatt, som för närvarande uttages, borde, så länge härigenom inflytande skatteintäkter alltjämt erfordras, lämpligen inarbetas i det ordinarie skattesystemet. Med utredningsmannens härtill intagna ståndpunkt skulle detta således medföra en ändring av omfattningen av såväl inkomstbeskattningen som förmögenhetsbeskattningen. 4) Enligt kungl. förordningen den 27 juni 1927, med ändringar den 17 juni 1938 och den 21 juni 1940, utgår särskild skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar. Taxering till utskiftningsskatt skall som regel äga r u m året efter det, då nedsättning av aktiekapital eller upplösning skett. Deklaration för sådan taxering skall avgivas inom den tid och i den ordning, som gäller för bolags deklaration till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Ifrågavarande utskiftningsskatt bör tydligtvis helt falla utom ramen för en eventuell uppbördsreform. 5) Ersättningsskatt uttages, enligt kungl. förordningen den 26 juni 1933, i huvudsak av svenska aktiebolag eller ekonomiska föreningar, vilkas verksamhet väsentligen består i förvaltning av fastighet eller av värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom, och som underlåtit utdela vinst, oaktat denna underlåtenhet ej skäligen kan anses påkallad av företagets

301 ställning, eller ock utdelat vinst med mer än skäligt ringa belopp, under förutsättning dock att ett väsentligt syfte härvid varit att bereda fysiska personer, vilka ägt del i företaget, lindring i deras beskattning här i riket. Taxeringen verkställes av den prövningsnämnd, som har att handlägga företagets taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, efter yrkande av landskamreraren. Även beträffande ersättningsskatten lärer vara tydligt, att densamma faller utom ramen för den avsedda uppbördsreformen. 6) Särskild skatt å vissa lotterivinster utgår enligt kungl. förordningen den 28 september 1928, med ändringar den 22 februari 1935, den 13 maj 1938 och den 2 juni 1939. För denna skatteform, vilken utgör en redan förefintlig definitiv källbeskattning, har tidigare redogjorts. 1 Denna skatt faller helt utom det vanliga uppbördsförfarandet men kan vid omläggning till beskattning vid inkomstkällan sägas ingå såsom ett fristående led i ett dylikt system. 7) Prästerskapets till statsverket indragna tionde. Detta är en under avskrivning ställd objektskatt å fast egendom. Den utgår enligt lagen den 9 december 1910 om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför. Avskrivning sker under loppet av tjugu ecklesiastikår, räknade för varje pastorat från och med det år, då inom pastoratet indragning av tionden vidtagits. Det belopp, som skall erläggas, minskas årligen enligt i angivna lag fastställda grunder för avskrivningen. Vad som ej förfallit till betalning den 30 april 1944 skall helt avskrivas. Enligt gällande bestämmelser om indragning till statsverket av ifrågavarande avgifter lära desamma för tiden fr. o. m. budgetåret 1940/41 kunna beräknas till ungefärligen följande belopp: Budgetår

Kronor

Budgetår

Kronor

1940/41 1941/42

353 500 225 800

1942/43 1943/44

139 600 82 400

1936 års uppbördskommitté 2 erinrade på sin tid om att fråga tidigare väckts genom motion i riksdagen om ett påskyndat avskrivande av ifrågavarande avgifter, därvid i ett av kammarkollegiet och statskontoret den 21 mars 1934 gemensamt avgivet utlåtande i anledning av motionen bland annat anförts, att dylikt avskrivande icke borde vidtagas, förrän det statsfinansiella läget vore sådant, att budgeten kunde bära förlusten av ifrågavarande inkomst i dess helhet. I anslutning härtill erinrade kommittén vidare om att varje inskränkning av antalet titlar medförde en förenkling av arbetet med debitering och redovisning och att ett avskrivande av utskyldstiteln i fråga före övergången till det nya uppbördssystemet sålunda syntes ur uppbördssynpunkt önskvärt. 1 2

Sid. 261 o. f. Bet. 1938:1, sid. 91.

302 Härtill må endast fogas att ifrågavarande avgifter i stor utsträckning utgå med belopp av så ringa storleksordning, att kostnaderna för debetsedlars utskrivande och för uppbörden ofta överstiger avgiften. Därest en omläggning av uppbördssystemet skulle komma till stånd och detta äga rum innan ifrågavarande avgifter upphört att utgå, hemställer utredningsmannen att avgifterna helt avskrivas i samband med omläggningen. Det skulle därvid bliva fråga om så relativt obetydliga belopp att ingen rimlig anledning kunde förefinnas att för desammas skull hindra en förenkling av uppbördsboken och av den slutliga skatteavräkningen. 8) Allmän kyrkoavgift. Rörande denna avgift hänvisas till tidigare lämnad redogörelse. 1 Här må endast erinras om att densamma årligen uttages efter av Kungl. Maj:t bestämd, enahanda grund inom alla pastorat, högst 15 öre för skattekrona. Detta innebär emellertid icke, att avgiften skall uttagas med exempelvis 15 öre för skattekrona och att sedan så mycket skall till kyrkofonden inlevereras, som av sålunda debiterat belopp inflyter. I stället skall alltid inlevereras så stort belopp, som i det anförda exemplet svarar mot en utdebitering av 15 öre för skattekrona och pastoraten få således i regel utdebitera mera än 15 öre (om detta var det fastställda beloppet) för att efter avdrag av restantier verkligen erhålla erforderliga skatteintäkter. Den allmänna kyrkoavgiften har under åren 1935—1939 utgått efter följande grunder och medfört en inkomst för kyrkofonden med nedan angivna belopp: Ar

Beräkningsgrund

Belopp kronor

i/6 1934—3% 1935 1 U 1935—31/i21935 1936 1937 1938 1939

1 1 5 öre 9 » 11 » 10 » 12 » 12 »

6 039 768: 98 3 444 754: 59 4 683 851:41 4 814 002: 51 6 176 517:05 6 954 272:61

Nu berörda avgift har tydligen i mångt och mycket samma karaktär som den i förevarande utredning ifrågasatta gemensamma kommunalskatten. Det synes vid sådant förhållande råda föga mening i att låta båda dessa system i fortsättningen fortbestå, det ena så att säga inbegripande det andra. Särskilt talar häremot, att grunden för beräkningen av den allmänna kyrkoavgiften fastställes av Kungl. Maj:t samt att sålunda pastoraten sakna varje möjlighet att genom egna åtgöranden nedbringa denna utgiftspost. Det senast sagda leder tydligtvis till två resultat: a) Vid beräkningen av församlingarnas skattesatser under de år, som förflutit fr. o. m. 1933, bör, då fråga är om utrönande av dem tillkommande andel av gemensam kommunalskatt, avdrag ske för den del av sagda skattesatser, som föranletts av allmänna kyrkoavgiftens erläggande. För enkelhetens 1

Sid. 19 o. f.

303 skull lärer emellertid härvid endast böra räknas med den del av avgiftens grundbelopp, som Kungl. Maj :t för varje särskilt år fastställt att utgå. Visserligen kommer detta beräkningssätt att verka till församlingarnas förmån och detta därjämte i något skiftande mån. Här är emellertid fråga om relativt obetydliga belopp — det lärer kanske röra sig om från 1 till 3 eller 4 öre per skattekrona, som kan komma en församling till godo — och denna ringa avvikelse är vida att föredraga framför det högst omfattande arbete, som skulle nödvändiggöras, därest hänsyn i stället skulle tagas till den verkliga höjning av uttaxeringen, som föranletts av den allmänna kyrkoavgiften. b) I fortsättningen måste ifrågavarande bidrag till kyrkofonden utanordnas av statsverket till kyrkofonden direkt ur inflytande skattemedel. Detta kunde måhända anses påkalla, att vid bestämmande av det antal skattekronor och skatteören, varmed gemensam kommunalskatt skall uttagas, hänsyn även skulle tagas till den del av kyrkoavgiftens grundbelopp, som skall uttagas. Anses så erforderligt, möter tydligtvis intet hinder härför. Ifrågasättas kan dock, om icke i stället bidraget till kyrkofonden borde utgå i vanlig anslagsform och på eljest övligt sätt täckas av till buds stående medel; detta skulle i så fall innebära, att statsverkets utgifter ökades i motsvarande grad med därav föranledd påverkan av den statliga beskattningen.

§ 2.

Kommunala skatter.

1) Allmän kommunalskatt, varunder inbegripes den i städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner upptagna kommunalskatten. Med avseende h ä r å lärer av den redan lämnade framställningen framgå, att enligt utredningsmannens uppfattning denna kommunalskatt bör i största möjliga omfattning övergå till en för hela riket gemensam kommunalskatt och i denna form inbegripas i den preliminära skatteuppbörden. 2) Församlingsavgifter, varmed förstås de i kyrkoförsamlingarna och skoldistrikten utttagna avgifterna till kyrka och skola samt prästerskapets avlöning. Den i det föregående antydda metoden för skatteutjämning genom uttagande av gemensam kommunalskatt skulle medföra, så länge man håller sig allenast till de borgerliga primärkommunerna, att en fördelning under löpande år av inflytande skatteintäkter finge äga rum till 2,523 kommuner. Detta förutsätter tydligtvis, att erforderliga anteckningar rörande bidragstilldelning föras centralt, även om själva utbetalningen sedan får verkställas av länsstyrelserna efter givna direktiv. Detta kan synas innebära en rätt betydande arbetsuppgift, men därvid bör dock hållas i minnet, att för närvarande betydligt noggrannare undersökningar måste ske och anteckningar föras rörande de över 1 000 kommuner, som åtnjuta understöd av skatteutjämningsmedel; antalet sådana kommuner har ju för övrigt tidigare, såsom förut framhållits, överstigit 1 300 och lärer måhända åter uppnå denna siffra.

304 Skulle emellertid därutöver skattebidrag ifrågakomma även till alla församlingar, ökades antalet primärkommuner med 2 541 och m a n vore framme vid en summa av 5 064 primärkommuner. Även om det icke kan betecknas såsom ogörligt att jämväl beträffande de kyrkliga kommunerna genomföra samma metod, som här ifrågasatts beträffande de borgerliga kommunerna, skulle dock detta medföra åtskilliga besvärligheter, vilka dessutom måhända icke kunde anses över lag motiverade med hänsyn till det ringa belopp, vartill församlingsavgifterna ofta uppgå. Härvidlag bör uppmärksammas, att församlingsavgifternas storlek äro i avsevärd grad beroende å, huruvida, jämlikt lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner, folk- och fortsättningsskoleväsendet omhändertagits av den borgerliga kommunen. Förutsättningarna härför äro att kommunen sammanfaller med skoldistriktet samt att i kommunen finnas kommunal- eller stadsfullmäktige. I den mån en dylik sekularisering ägt rum, vilket för närvarande torde vara fallet i minst 1 251 kommuner, hava församlingsavgifterna därstädes i väsentlig mån nedgått. Till närmare belysning av variationerna beträffande församlingsavgifternas storlek åberopas nedanstående sammanställning, däri var för sig redovisas utdebitering för skola och för kyrkliga ändamål. Antal församlingar med fördelning efter storleken av utdebitering per skattekrona åren 1934—1938. Utdebitering för skolan per skattekrona, kronor

Utdebitering för kyrkliga ändamål per skattekrona, kronor

Inalles

-0-99 1-00-1-99 2-00-2-99 300-3-99 4-00-4-99 5-00-5-99 6-00-6-99 7-00-7-99

Å r 1934. 1192

0 0-01— 0-99 1-00— 1-99

417 14

637 61

— 1

— —

—

—

— — 1

2-00— 2-99 300— 399

31 10

236 105

— 1

— —

4-00— 4-99

— — 1

—

—

500— 5-99 6-00— 6'99

—

—

—

—

— 1

—

—•:

29 19

97 486 416 215

7-00— 7-99

—

—

—

—

—

—

8 - 0 0 - 8-99

—

—

—

—

—

—

9-00— 9-99

—

—

2 —

—

—

—

—

10-00—10-99

—

—

—

—

—

—

1 —

—

11-00—11-99

1 —

: i — —

—

—

—

2 —

12-00—12-99

—

—

—

—

—

—

—

—

—

13-00—13-99

— —

— —

— —

— —

— —

— —

— —

— —

— —

14-00—14-99 15-00—15-99 Summa

—

—

—

—

—

—

'—

3 I

305 Antal f ö r s a m l i n g a r m e d f ö r d e l n i n g efter s t o r l e k e n av u t d e b i t e r i n g p e r s k a t t e k r o n a å r e n 1934—1938. (forts.) Utdebitering för skolan per skattekrona, kronor

Utdebitering för kyrkliga ändamål per skattekrona, kronor -0-99 1-00-1-99 200-2-99 3-00-3-Ö9 4-00-499 5-00-5-9S 6-00-699 7-00-7-99

Å r 1935. 0

In• allés

-i

0 0 1 — 0'99 1-00— 1-99

—

— — —

— —

— — — —

— —

— — — — — — — —

— — — — — — —

95 449 425

2'00— 2-99

3-00— 3-99

105 64

4-00—4-99

5-00— 5-99

6-00— 6-99

— — — — — —

—

5 2

— — —

— — —

— 1

— — — — —

— — — — —

2 543

0 0-01— 0-99

—

— —

— —

— —

1-00— 1-99

— —

7-00— 7-99 8-00— 8-99 9-00— 9-99 10-00—10-99 11-00—11-99 Summa

• -

— — 1

28 24 5 6

— 1 2

Å r 1936.

2-00— 2-99

3-00— 399

4-00— 4-99

5-00— 5"99

6-00— 6-99

7-00— 7-99

10-0C —10-99

— — — —

—

—

—

— — — — — — — — —

Summa

0 0-01— 0-99

1-00— 1-99

55 276

8-00— 8-99 9-00— 9-99

403 225

— — — — — —

— — — — — — — —

— —

— — — — — — — —

—

—

—

81 28 20 6 2 4 1

Å r 1937.

2-00— 2-99

— — — —

3-00— 3-99

j.

4-00— 4-99

5-00— 5-99

—

6-00— 6-99

—

—

—

— —

20—408779.

92 508 402 189 63 27 14

306 Antal församlingar med fördelning efter storleken av utdebitering p e r s k a t t e k r o n a å r e n 1934—1938 (forts.). Utdebitering för skolan per skattekrona, kronor

Utdebitering för kyrkliga ändamål per skattekrona, kronor -0-99 1-00-1-99 2-00-2-99 3-00-3-99 4-00-4"99 3-00-5-99 6 00-6-99 7-00-7-99

— — — — — —

— — — — 1

— — — — — — —

0-01— 0-99

—

1-00— 1-99

— —

2-00— 2-99

5 14

— — 1

2 2

— — — —

7-00— 7-99 8-00— 8-99 9-00— 999 10-00—10-99 11-00 — 11-99 12-00—12-99 13-00—13-99 Summa

Inalles

i

—

—

— — — —

— — — — —

— — — — —

— — — — — — —

— — — — — — — —

4 4

— — 1

— 1 2 543

År 1938. 0

3-00— 3-99 4-00— 499

12 1

5-00— 5-99

6-00— 6-99

5 1

4 o

—

—

7-00— 7-99 8-00— 8-99 9-00— 9-99 10-00—10-99 11-00—11-99 12-00—12-99 13-00—13-99 Summa

— — — — — — —

—

— — — — —

— — — — —

— — — — — —

— — — — — — — —

— — — 1 552

— — — — — 5

— — — —

1 251

— —

— — — — —

53 445 454 63

6 9

— —

•

— <>

1 2 541

Vid bedömandet av utdebiteringen för kyrkliga ändamål måste här hållas i minnet, att däri även ingår den utdebitering, som erfordras för erläggande av allmän kyrkoavgift. Med hänsyn därtill lära samtliga för församlingarnas egna ändamål avsedda utdebiteringsbelopp ligga mer än 10 öre under de ovan angivna. I fråga om församlingsavgifternas storlek föreligger av förut anförda skäl en tydlig gräns mellan församlingar, som ännu omhänderhava skolväsendet, och övriga församlingar. Dessa sistnämnda församlingar äro såsom nyss framhållits tydligtvis minst 1 251, detta med utgångspunkt tagen från 1938 års siffror, där antalet församlingar, som icke hava någon utdebitering till skolan, redovisas med nämnda siffra. Emellertid hava åtskilliga församlingar utdebitering till skolväsendet, ehuru de ej längre omhänderhava detsamma; det rör sig här om anslag till barnkolonier, fjällfärder m. m. dyl. och

307 i enstaka fall till kommunal mellanskola. Antalet församlingar, som ej längre omhänderhava folkskoleväsendet, lärer därför vara ej obetydligt högre än nyss angivits. Vill man göra en begränsning i fråga om församlingarnas medtagande i den kommunala skatteutjämningen, synes denna gräns möjligtvis kunna dragas så, att allenast de församlingar, vilka ännu omhänderhava skolväsendet, få till kostnaderna härför uppbära bidrag av den gemensamma kommunalskatten enligt samma grund, som borgerliga kommuner, medan i övriga fall församlingarna få sköta sin utdebitering på hittills övligt sätt. Resultatet härav skulle bliva, att för närvarande högst 1 290 församlingar, troligen åtskilligt färre, skulle uppbära andelar av gemensam kommunalskatt. Såsom ett skäl för en uppdelning på angivet sätt torde kunna åberopas, att det skulle förefalla anmärkningsvärt att, då en borgerlig kommun övertagit skolväsendet, kostnaderna härför skulle påverka dess tilldelning av gemensamma skattemedel, medan så icke skulle bliva händelsen för den kyrkliga församlingen, som ännu omhänderhade detsamma. Med en sådan begränsning skulle emellertid kvarstå ett ej obetydligt antal kyrkoförsamlingar, där utdebiteringen för enbart kyrkliga ändamål ligger mellan 3 och 8 kronor; deras antal utgjorde 146 år 1934, men hade stigit till 195 år 1938 och torde för närvarande säkerligen vara ännu större. Härvidlag skulle man då kanske vara tvungen att i någon form ingripa med särskilda bidrag av skatteutjämningsmedel. Ett resultat av den nu diskuterade begränsningen i fråga om bidrag till församlingsavgifterna skulle tydligtvis bliva, att medlemmarna i ungefär hälften av rikets församlingar finge erlägga en kommunalskatt för skoländamål i den andra hälften av församlingarna utan att själva erhålla något bidrag till församlingsavgifterna. Bidrag till kostnaderna för skolväsendet i dessa församlingar, vilka icke omhänderhava detsamma, skulle dock utgå genom skattebidraget till den borgerliga kommunen. Ehuruväl en åtgärd av nu angivet slag icke förefaller ogenomförbar, vill dock synas som om de därmed förenade besvärligheterna, ej minst i fråga om beräknandet av bidragsandelarna till vissa församlingar, skulle vara så stora, att ur arbetssynpunkt näppeligen någon vinning därmed skulle stå att ernå. Såväl med hänsyn härtill som ock med hänsyn till önskvärdheten av att, därest den ifrågasatta skatteutjämningen kommer till stånd, densamma verkligen får bliva gemensam för hela riket, utan någon mer eller mindre irrationell begränsning, vill därför synas, som om, trots de därmed förenade olägenheterna, systemet ifråga bör utsträckas till samtliga rikets församlingar. 3) Vägskatt, vilken uttages av vägdistrikten för täckande av deras behov. Vägskatt utgöres av vederbörande skattskyldig i förhållande till det antal vägskattekronor och vägskatteören, som påföras honom. Bestämmelserna härom återfinnas i 56 § lagen om vägdistrikt, och desamma grunda sig å påföringen av skattekronor och skatteören enligt kommunalskattelagen. Så-

308 lunda skall för varje skattekrona, som påförts såsom underlag för fastighetsskatt, räknas lV 2 vägskattekrona såvitt fråga är om jordbruksfastighets jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde ävensom l 3 / 4 vägskattekrona såvitt angår jordbruksfastighets skogsvärde. Vägskatt uppbäres i regel i samband med kronoutskylderna men kan dock även uppbäras i samband med kommunalutskylder, vilket i viss utsträckning förekommer. Särskilda svårigheter skulle här förorsakas genom den nyss angivna beräkningsgrunden för vägskatten, därest man skulle inbegripa även denna skatteform i det preliminära uppbördsförfarandet. Emellertid bör härvid tagas i betraktande, att utredning för närvarande pågår om vägväsendets förstatligande. Därest en sådan åtgärd vidtages, uppkommer givetvis icke någon fråga om särskild uppbörd av vägskatt. I vart fall lärer vara att förvänta, att även om ett förstatligande av vägväsendet icke för närvarande äger rum, beräkningsgrunderna för vägskatten skola komma att förändras till överensstämmelse med grunderna för den vanliga kommunalskatten. Därmed är även möjlighet skapad att enligt samm a grund som övriga förut berörda kommunalskatter inbegripa även vägskatten i den preliminära skatteuppbörden. Skulle återigen vägskatten oförändrad kvarstå i sin nuvarande gestaltning, lärer annan utväg ej finnas än att densamma fortfarande finge bliva föremål för särskild utdebitering. Vid bedömandet av vad detta skulle innebära, må åberopas följande sammanställning rörande utdebiteringen per vägskattekrona inom landets 170 vägdistrikt, vilken utdebitering varierar från 030 till 484 kronor per vägskattekrona. Antal Antal 3-oi—3'50 -0-50 33 3-01—3-50 4 3-51—4-00 15 0*51—1*00 4-oi—4*50 75 1*01—1"50 4-51—5-oo 38 1-51—2-00 38 4-51—5-00 1 225 5 2-01—2-50 Summa 170 6 2*51—3'00 Såsom av det förut anförda framgår, vore med hänsyn till den ifrågasatta uppbördsreformen synnerligen önskvärt, att vägskatten i sin nuvarande gestaltning upphörde att utgå. I avbidan å statsmakternas ståndpunktstagande till denna fråga, vilket lärer vara att tämligen snart förvänta, föreslår ut redningsmannen, att vägskatten icke inbegripes i det preliminära uppbördsförfarandet. 4) Landstingsmedel, som utgå efter de enligt kommunalskattelagen påförda skattekronor och skatteören och som debiteras enligt av vederbörande landsting för varje år beslutad skatteprocent. Landstingsmedlen uppbäras i samband med kronoutskylderna. Vad angår landstingen meddelas i följande sammanställning utdebiteringen av landstingsskatt, uppburen inom de olika landstingsområdena åren 1936—1940:

309 L a n d s t i n g s s k a t t e n å r e n 1936—1940. Landsting

1940 Stockholms läns

2-20

2-15

2 20

2-25

2-50

Uppsala läns

2-35

2-25

2-25

2-25

Södermanlands läns

2-3G

2-25

2-48

2-48

Östergötlands läns

2-60

2-40

2-50

2-50

2-70

Jönköpings läns

2-45

2-25

2-25

2-25

2-40

Kronobergs läns

2-50

2-80

3-00

3-00

3-00

Kalmar läns norra

3-10

3-10

3-25

3-25

3-25

Kalmar läns södra

3-40

3-20

3-10

3-10

Gotlands läns

3-70

3-60

4-30

4-00

3-70

Blekinge läns

2-90

2-90

2-93

2-98

3-35

Kristianstads läns

2-50 2-50

2-GO

2-80

2-90

Malmöhus läns

2-40

2-50

2-55

2-90

Hallands läns

2-25

2-20

2-40

2-40

2-50

2-60

2-60

2-65

2-65

2-50

2-50

Göteborgs och Bohus läns

2-60

Älvsborgs läns

2-50

2-50

2-50

Skaraborgs läns

2-50

2-50

2-50

2-65

2-75

2-90

3-10 2-56

Värmlands läns

2-90

2-90

2-90

Örebro läns

2-27

2-27

2-41

2-56

2-30

2-50

2-50 3-00

Västmanlands läns

2-30

2-30

Kopparbergs läns

2-80

2-80

2-80

2-80

Gävleborgs läns

2-80

2-80

3-00

3-00

4-12

4-14

Västernorrlands läns

4-22

Jämtlands läns

3-73 3-50

3-30

3-30

3-40

Västerbottens läns

3-15

3-19

3-60

395 Norrbottens läns Samtliga

4-00

4-00

4-30

4-30

4-30

2-68

2-62

2-75

2-81

2-93

Till de i tabellen meddelade siffrorna må framhållas, att dessa icke alltid gälla för vederbörande landstingsområde i dess helhet utan utvisa medeltalet för området. Inom vissa landstingsområden utgår nämligen landstingsskatten efter olika grunder inom olika kommuner, beroende på om viss k o m m u n bildar eget epidemidistrikt och om särskild uttaxering äger rum för järnvägsändamål. I sådant avseende åberopas följande rörande år 1938 inhämtade uppgifter. Södermanlands läns landsting. Allmän landstingsskatt: Eskilstuna (eget epidemidistrikt) 2 21. Övriga delar 235. Dessutom i följande kommuner för järnvägsändamål: Tuna 0 24, Lunda 028, Kila 026, Björkvik 0'07, Hälla 0*11, Nykyrka 006, Stigtomta 013, Barbo 0 13, Bergshammar 029, Tunaberg 009, Oxelösunds municipalsamhälle 014, S:t Nikolai i övrigt 011, Svärta 0 35, Helgona 0 26, Råby-Rönö 0 06, Runtuna

310 0 15, Lid 0 08, Ludgo 0 05, Spelvik 0"09, Bogsta 0 42, Sättersta 0'33, Tystberga 0 23, Bälinge 0*35, Lästringe 0 36, Torsåker 0 12, Västerljung 0 32, Trosa-Vagnhärad 026, Mörkö 0 27, Hölö 0'32, Nyköpings stad 0 14, Trosa stad 0 19. Örebro läns landsting. Örebro (eget epidemidistrikt) 2 32. övriga delar 2 45. Västernorrlands läns landsting. Sundsvall (eget epidemidistrikt) 410. övriga delar 4"25. Ifrågavarande kommunala utskylder skilja sig tydligtvis i åtskilliga hänseenden från de förut berörda genom att landstingsmedlen i fråga om utdebiteringsbeloppens storlek äro mera stabila än övriga kommunala skatter. Detta förhållande framkallar spörsmålet, huruvida man icke skulle kunna tänka sig en sådan form av skatteutjämning beträffande landstingsmedlen, att dessa skulle kunna utgå till fulla beloppet även fastän man i övrigt icke vågar tillämpa en sådan princip. En given fördel härav vore ju, att denna särskilda titel då skulle helt utgå ur uppbördsboken och ur redovisningarna; särskilt vore detta av betydelse beträffande just förevarande skatt, enär densamma uppbäres i samband med kronoutskylderna. Härvid måste dock uppmärksammas, dels att sex städer icke deltaga i landsting, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, och dels att, såsom nyss berörts, tre städer, Eskilstuna, Örebro och Sundsvall, bilda självständiga epidemidistrikt och därför hava något lägre landstingsskatt, än de landstingsområden dit de i övrigt höra. Vill man beträffande landstingsmedlen ernå nyss angivet resultat, synes detta kunna ske i viss anslutning till nu tillämpad form för meddelande av statsbidrag till skattetyngda kommuner. Man skulle då enligt förut angivna grunder alltid fastställa ett fixt belopp, varmed landsting hade att räkna vid staternas uppgörande, medan härutöver förefintliga behov av skattemedel skulle i sedvanlig ordning bliva föremål för beslut om uttaxering. Därefter skulle landstingen äga att hos Kungl. Maj.t begära ytterligare bidrag till täckande av det belopp, som sålunda eljest behövde uttaxeras. Hos Kungl. Maj:t skulle en granskning äga rum av landstingens stater och, där anledning till erinran icke förekom, beslut fattas om de erforderliga beloppens utanordnande, i vilket fall en särskild uttaxering av landstingsmedel ej behövde äga rum. Kunde erforderligt belopp icke i dess helhet godkännas, bleve däremot nödvändigt med en särskild uttaxering av landstingsmedel. Beträffande de städer, vilka icke deltaga i landsting, skulle i anslutning härtill gälla, att dessa alltid erhölle ett fast bidrag enligt förut angivna grunder, men därutöver finge hos Kungl. Maj:t söka bidrag med det belopp, som erfordrades för täckande av deras utgifter för sådana ändamål, som eljest hänföras till landstingens förvaltningsområde. Detta skulle således betyda, att om städerna i fast bidrag erhållit exempelvis 80 procent av sina verkliga

311 utgifter, skulle de därefter på ansökan kunna erhålla ytterligare 20 procent av utgifterna för nu angivna ändamål. I fråga om städer, som utgöra eget epidemidistrikt skulle motsvarande utjämning äga rum. 5) Tingshusmedel. Enligt lag den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse skola alla de, vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder, deltaga i kostnaderna för uppförande och underhåll av tingshus och häradsfängelse efter de grunder, som gälla för utgörande av kommunalutskylder i allmänhet. I avsaknad av enhetliga bestämmelser om uppbörden av tingshusmedel har denna i vissa tingslag verkställts i samband med kronouppbörden och i andra i samband med kommunaluppbörden, allt eftersom de tingshusbyggnadsskyldige vänt sig till länsstyrelsen eller till kommunal myndighet med begäran om förmedling av uppbörden av ifrågavarande medel. Genom förordning den 30 juni 1933 har fastslagits skyldighet för länsstyrelse att på begäran ombesörja, att av tingshusbyggnadsskyldige till uttaxering beslutade medel debiteras och indrivas i sammanhang med kronoutskylderna. Så sker dock endast i ett mindretal tingslag, under det att i övriga det till uttaxering beslutade beloppet fördelas på de i tingslaget ingående kommunerna, vilka inleverera den å dem ankommande andelen samt uttaga motsvarande summa av kommunmedlemmarna. År 1940 utdebiterades tingshusmedel på kronodebetsedlarna i 56 av de 181 tingslagen. Utdebiteringen varierade mellan 2 och 60 öre per skattekrona. I 20 fall låg utdebiteringen mellan 1 och 10 öre, i 28 fall mellan 11 och 20 öre, i 6 fall mellan 21 och 30 öre, i ett fall var densamma 36 och i ett fall 60 öre. Med hänsyn till tingshusmedlens ringa storleksordning vill synas, som om dessa, oaktat desamma endast avse att främja ändamål av betydelse för landsbygden, skulle kunna helt utgå av den gemensamma kommunalskatten för hela riket. Förhållandet skulle då gestalta sig på enahanda sätt som beträffande landstingsmedlen. Även här borde således en granskning av utgifts- och inkomststaterna äga rum, vilken granskning, ehuru tingslagen äro väsentligen flera än landstingsområdena, dock tydligtvis bleve av föga krävande natur. Genom en sådan åtgärd skulle ytterligare förenkling äga rum av bokföring och redovisning; även här bör beaktas att tingshusmedlen i viss utsträckning påföras å kronodebetsedlarna. Visserligen skulle genom den föreslagna ordningen städernas innevånare få vidkännas viss kostnad för landsbygdens domstolar. Detta är emellertid ej annat än vad som skulle äga rum i händelse staten övertoge ifrågavarande kostnader och synes därjämte, med hänsyn till ifrågavarande uttaxerings ringa storlek, näppeligen vara ägnat att avskräcka. Utredningsmannen föreslår således, att även tinghusmedlen inbegripas i den preliminära uppbörden samt att dessa medel på angivet sätt må kunna utgå till vederbörande tingslag med hela det erforderliga beloppet.

312 6) Skogsaccis. Vid avverkning av skog skall, med vissa undantag, till den kommun, inom vilken skogen är belägen, för det avverkade virket utgöras skogsaccis att utgå i förhållande till virkets genom taxering fastställda rotvärde. Skogsaccis utgår jämväl till församling, skoldistrikt och fattigvårdssamhälle. Skogsaccisen utgår å det taxerade rotvärdet efter en skattesats, vilken för 100 kronor utgör 7* av det belopp, som på en skattekrona i medeltal under de senast förflutna fem åren utdebiterats inom kommunen. Skogsaccismedel, som inflyta till stad eller köping med egen kommunalförvaltning, äro i fråga om användningen likställda med andra kommunens skattemedel. Dylika medel, som inflyta till landskommun, skola däremot avsättas till en skogsaccisfond, från vilken kommunen äger anvisa medel såsom tillskott till täckande av sådana utgifter för kommunen, till vilka enligt gällande författningar medel eljest skolat beredas genom allmän kommunalskatt. Såsom sådant tillskott må under löpande året anvisas till användning för påföljande år högst så stort belopp, som motsvarar en tredjedel av fondens behållning den 1 september under löpande året och en tredjedel av den skogsaccis, som debiteras på grund av samma års taxering till skogsaccis. Tillskott, varom nu sagts, skall upptagas såsom inkomst i kommunens stal. Har skogsaccisfond så nedgått, att densamma jämte den skogsaccis, som skall utgå på grund av löpande årets taxering, ej skulle förslå till beredande av nedsättning i den eljest för täckande av kommunens skattebehov erforderliga utdebiteringen inom kommunen med fem öre på en skattekrona, må fonden och skogsaccismedlen för året upptagas som inkomst i kommunens stat för påföljande år. Debitering av skogsaccis verkställes av respektive kommunalnämnderna och drätselkamrarna, i Stockholm av överståthållarämbetet. I fråga om debetsedel och uppbörd gäller att antingen må särskild debetsedel utfärdas å skogsaccisen och särskild uppbördsstämma därför hållas efter utgången av oktober månad eller ock må skogsaccisen påföras debetsedeln för allmänna kommunalutskylder och uppbörd äga rum i sammanhang med uppbörden av nämnda utskylder. Beträffande skogsaccisen må framhållas att denna ju icke utgör någon inkomstskatt — inkomst av skogsbruk beskattas såsom inkomst av jordbruks fastighet — utan är, såsom namnet anger, en särskild skatt, lagd å råvaran under dess väg till konsumenten. Det egendomliga med denna speciella accis är emellertid, dels att densamma kommer kommunerna och icke staten till godo och dels att densamma kan utgå med växlande belopp, ej blott inom olika komuner utan ock inom en och samma kommun under olika år. Denna speciella skatt lämpar sig tydligtvis på intet sätt för en uppbörd av här diskuterat slag och detta, förutom å nyss angivna principiella skäl, även å den grund, att skyldigheten att utgöra accisen inträder redan då virket avverkas och ej först då detsamma försaljes — låt vara, att i verk ligheten denna försäljning lärer regelrätt hava ägt rum, innan skattskyldigheten utkräves.

313 Därest, såsom torde vara ofrånkomligt, skogsaccisen uteslutes från de skatteformer, beträffande vilka uppbörd vid inkomstkällan ifrågasattes, lärer därav bliva en nödvändig följd, att debitering och uppbörd av skogsaccis icke heller kan äga rum i samband med slutlig debitering och uppbörd av resterande kronoskatt och resterande gemensam kommunalskatt. Då skogsaccisen icke ingått bland de skatter, för vilkas utgörande preliminär uppbörd äger rum, kan densamma nämligen ej heller ingå i det slutliga avräkningsförfarandet. Däremot möter tydligtvis intet hinder att, därest en kommun uttager särskild kommunal tilläggsskatt, i samband därmed även uppbäres skogsaccismedel. Angivna förhållande kan synas väcka betänkligheter i fråga om förslaget till beräknande av det belopp, varmed olika kommunala enheter skola uppbära andel av den gemensamma kommunalskatten. Emellertid är att märka, att vid beräknandet av sagda andelar hänsyn icke tages till skogsaccistaxeringen. Det är då blott en följdriktig konsekvens, att dessa medel även i fortsättningen få stå till kommunernas förfogande såsom en särskild inkomstpost, liksom så många andra vid sidan av de egentliga kommunala skattemedlen. För landskommunernas vidkommande underlättas detta förfarande genom ovan angivna regler angående fonderingen av skogsaccisme del. Beträffande städer och köpingar lära skogsaccismedlen vara av så ringa betydelse, att nämnvärd hänsyn därtill icke behöver tagas; skulle undantagsvis motsatsen vara förhållandet, torde även i dylika fall en fondering böra ifrågakomma.

§ 3.

Särskilda avgifter, vilka för närvarande uppbäras i samband med utskylder.

Enligt för närvarande gällande bestämmelser uppbäras åtskilliga särskilda avgifter i samband med utskylderna. Så är fallet med avgiften till folkpensioneringen, avgifter jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, avgifter till vissa försäkringsbolag, riddarhusmedel, ledamotsavgifter till hushållningssällskap, avbetalningar å avdikningslån, annuiteter å egnahemslån och å förskott för avlösning av frälseräntor, skogsvårdsavgift och debetsedelslösen, varjämte tillkomma åtskilliga andra, ehuru i mera obetydlig utsträckning på enahanda sätt uttagna avgifter. Denna kortfattade översikt av berörda avgifter, vilka i det följande komma att mera ingående behandlas, utvisar omedelbart den betydande utsträckning, vari det allmänna uppbördsförfarandet fått tagas i anspråk för uppgifter, vilka åtminstone i stor utsträckning måste betecknas såsom för detsammas egentliga ändamål främmande. Det vill härvid synas, som om man ansett denna form för avgifternas inkasserande vara särskilt lämplig, då det allmänna haft intresse av avgifternas riktiga inflytande eller då det ändamål, för vilket avgifterna vore avsedda, syntes förtjänt av stöd från det allmännas sida. I dylika fall har man till förfogande ställt hela den offentliga uppbörds- och indrivningsappa-

314 raten i fråga om allmänna utskylder, tillsynes utan att tillräckligt överväga, vilken allvarlig merbelastning som härav förorsakades. Denna merbelastning visar sig ej blott vid själva debiteringen, uppbörden och redovisningen utav avgifterna ifråga utan jämväl och kanske främst vid bokföringen och redovisningen därav. Man behöver blott kasta en blick på den vanliga uppbördsboken för att finna, vilken besvärlig och tidsödande bokföring som av berörda förhållande föranletts. P å sistone hava dock vissa åtgärder vidtagits, vilka, även om detta ej varit åtgärdernas huvudsyfte, ändock medfört någon minskning av antalet titlar i uppbördsboken. Sålunda hava avskaffats mantalspenningar samt allmän sjukvårdsavgift och personlig avgift till skolan, ävensom utjämningsskatten och den kommunala progressivskatten, vilka utskyldstitlar tidigare ytterligare betungade uppbörden och redovisningen. I fråga om mångfalden av förut angivna avgifter har emellertid hittills intet åtgjorts för att vinna en förbättring av nu i förevarande avseende rådande förhållanden. Det torde i och för sig kunna betecknas såsom en synnerligen önskvärd åtgärd att en allmän översikt ägde rum av de avgifter, som nu uppbäras i samband med utskylderna, samt att en omfattande utrensning därvid komme till stånd. Skall därjämte en omläggning äga rum till skatteuppbörd vid inkomstkällan, lärer en dylik åtgärd bliva en tvingande nödvändighet. Detta spörsmål h a r tidigare varit föremål för uppmärksamhet i samband med framlagda förslag till omläggning av uppbördsförfarandet. Sålunda anförde härom 1924 års uppbördssakkunniga: 1 »För det närvarande upptagas å kronodebetsedlarna förutom egentliga skatter även vissa avgifter till försäkringsanstalter med flera. En omläggning av skatteuppbörden, grundad på de principer, som framställts i nästföregående kapitel, kan svårligen utsträckas att gälla dylika avgifter, som icke hava karaktär av skatt. De måste således utsöndras från förfarandet. Avgifter till den statliga olycksfallsförsäkringen och till den allmänna pensionsförsäkringen böra dock, i den mån de bittills upptagits å krono- eller kommunaldebetsedlarna, i fortsättningen uppbäras i samband med skatteuppbörden. Postgirorörelsen innebär ett bekvämt medel för försäkringsinrättningarnas uppbörd av avgifter från de försäkrade. Under de senaste åren hava flera ömsesidiga försäkringsbolag, som tidigare låtit uppbära sina avgifter i samband med kronouppbörden, övergått till uppbörd över postgiro. Postgiroinbetalningskort utställas av bolagen och tillsändas försäkringstagarna för att av dem användas vid avgifternas inbetalning. Efter överenskommelse med postgirokontoret betala försäkringsbolagen befordringsavgiften för dylika inbetalningar. Från flera bolag har vitsordats, att avgifterna influtit bättre på detta sätt än tidigare varit vanligt. Ur kostnadssynpunkt har förfaringssättet icke ansetts betungande. Det bör således icke vara förenat med olägenheter för ifrågavarande anstalter, att rätten till avgifternas uppbärande i samband med kronouppbörden upphäves. Av betydelse för nämnda bolag är däremot att få behålla rätten till indrivning av resterande avgifter i den för indrivning av utskylder stadgade ordning. Anledning att ifrågasätta inskränkning av sistberörda rätt förefinnes icke. Vidare förekomma vissa avgifter i statens verksamhet, vilka upptagas av uppbördsmyndigheterna, utan att dock avgifterna hava karaktär av skatt, till exempel 1

Bet. 1929, sid. 54.

315 arrenden för utarrenderade jordbruksdomäner, annuiteter för återbetalning av lån ur vissa statens lånefonder eller för återbetalning av förskott för avlösning av frälseräntor. För dylika avgifter kan uppbörd genom förskottsavsättningar icke lämpligen ifrågakomma, utan måste för dem anordnas en speciell uppbördsform.» 1936 å r s u p p b ö r d s k o m m i t t é y t t r a d e i d e n n a del, efter att först h a v a f r a m hållit ö n s k v ä r d h e t e n av e n s a m m a n s l a g n i n g a v k r o n o - och k o m m u n a l u p p börden, i h u v u d s a k följande:1 »För ett praktiskt genomförande av sammanslagningen erfordras vidare, att uppbördstitlarnas antal i möjligaste mån nedbringas. Som framgår av framställningen — — behöver man vid en uppbördsreforms genomförande icke vidare räkna med mantalspenningar, sjukvårdsavgift, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, utjiimningsskatt och kommunal progressivskatt för gemensamt kommunalt ändamål, vilka skattetitlar för närvarande förekomma å kronodebetsedeln, samt icke heller med personlig avgift till skolan och kommunal progressivskatt bland kommunalutskylderna. Den å kronodebetsedeln förekommande skattetiteln prästerskapets till statsverket indragna tionde kommer också — — att helt bortfalla inom den närmaste framtiden — —. För att begränsa antalet utskyldstitlar anser kommittén, att avgifter till försäkringsbolag samt frivilliga ledamotsavgifter, såsom avgifter till hushållningssällskap och riddarhuskapilationsavgift böra uteslutas från uppbörden. Vederbörande kunna över postgiro eller på annat lämpligt sätt själva ombesörja uppbörden av dessa avgifter. En omläggning av uppbörden av berörda avgifter torde icke heller medföra sådana olägenheter, att desamma böra hindra det åsyftade nedbringandet av utskyldstitlarnas antal. Beträffande hushållningssällskapen kan nämnas, att enligt vad en inom kommittén verkställd utredning givit vid handen sju hushållningssällskap redan för närvarande upptaga sina medlemsavgifter genom postförskott eller eljest utan sammanhang med kronouppbörden samt att en del av medlemsavgifterna till ytterligare ett hushållningssällskap uttagas genom postförskott. Enligt vad två av berörda hushållningssällskap meddelat, skulle ett uttagande av medlemsavgifterna i samband med kronouppbörden medföra olägenhet i olika hänseenden (ökat arbete och oregelbunden uppbörd). Vid sådant förhållande och då en omläggning i förevarande hänseende ur uppbördssynpunkt måste vara ett önskemål av icke ringa betydelse, har kommittén ansett av flertalet övriga hushållningssällskap anförda betänkligheter mot den föreslagna ändringen icke böra tillmätas avgörande betydelse. Kommittén anser vidare, att debiteringen och redovisningen av utskylder kunna underlättas genom att kommunalutskylder, landstingsmedel och tingshusmedel debiteras såsom en titel med angivande i varje uppbördsbok eller -längd av det kvottal eller procenttal av de sålunda sammanförda titlarnas debiterade belopp, som belöper å varje titel. I detta sammanhang må slutligen nämnas, att enligt kommitténs förslag debetsedelslösen icke vidare skall förekomma.» I det följande k o m m a de förut a n g i v n a s ä r s k i l d a avgifterna a t t v a r för sig u p p t a g a s till b e h a n d l i n g m e d u t g å n g s p u n k t f r å n det i h ä n d e l s e a v d e n föreslagna u p p b ö r d s r e f o r m e n s g e n o m f ö r a n d e i n t r ä d d a läget. 1) Allmän

pensionsavgift.

E n l i g t lagen o m f o l k p e n s i o n e r i n g d e n 28 j u n i 1935, s o m t r ä t t i k r a f t d e n 1 j a n u a r i 1937, u p p b ä r a s o c h redovisas p e n s i o n s a v g i f t e r n a i s a m m a n h a n g med kronouppbörden. Bet. 1938, I, sid. 175.

316 Påföring av pensionsavgifter skall med ledning av taxeringslängden verkställas av den, som har att debitera kronoutskylder, enligt följande grunder. Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket h a n fyller aderton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiofem år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges ej heller av person, som åtnjuter folkpension, invalidunderstöd eller blindhetsersättning eller är omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Från avgiftsplikt undantages likaledes den, som ej tidigare fått avgift sig påförd och som befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Efter det avgiftsbelopp förfallit till betalning, medför dock varken inträffande av sådan omständighet som ovan nämnts eller dödsfall eller förlust av svenskt medborgarskap befrielse från skyldighet att erlägga detta belopp. Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig årligen erläggas, utgör sex kronor eller, om han enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för året har taxerat belopp överstigande 600 kronor, en procent av det taxerade beloppet. Om avgiftspliktig är gift med annan avgiftspliktig och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, skola de för makarna så beräknade avgiftsbeloppen sammanläggas och skall vardera makens pensionsavgift utgöra hälften av det sammanlagda beloppet. Högsta pensionsavgift är 20 kronor. Pensionsavgift, som enligt ovan angivna grunder ej skulle vara bestämd till helt antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast lägre hela krontal. I och för påföringen av berörda avgifter upprättas årligen med ledning av samma års mantalslängd en förteckning över avgiftspliktiga personer. Till pensionsstyrelsen avgives sedermera besked angående vilka som ej erlagt avgifterna ifråga. Den blivande avgiftspensionens storlek står i förhållande till antalet erlagda avgifter. Pensionsavgifterna ingå till folkpensioneringsfonden. Konung och riksdag fastställa plan för fondens användning, innefattande regler för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens placering och fondens förvaltning i övrigt (12 § lagen om folkpensionering). Till pensionskostnaderna lämnas bidrag av staten och kommunerna. Av kostnaden för tilläggspensionen bestrides viss andel av vederbörande kommuner. Denna andel utgör 1fa för orter tillhörande ortsgrupp 1, */• för orter tillhörande ortsgrupp 2 och l/* f ö r o r t e r tillhörande ortsgrupp 3 (för Stockholm och Göteborg dock 3/io)Staten bidrager med vad av kostnaden för folkpensioner återstår efter avdrag av kommunernas bidrag och tillskott från folkpensioneringsfonden (13 § lagen om folkpensionering). Även landstingen skola emellertid i vissa fall lämna bidrag till bestridande av pensionskostnaderna. I fråga om tilläggspension, som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före den 1 januari 1937. gäller nämligen, att jämte kommunen landstinget skall bidraga med Vie av kostnaden för tilläggspensionen och att stad, som icke deltager i landsting, skall utöver vad ovan sagts bidraga med 1/16 av kostnaden för tilläggspensio-

317 nen. Denna bidragsskyldighet kommer, såsom av det sagda framgår, så småningom att upphöra. Vid antagandet av lagen om folkpensionering godkändes vissa riktlinjer, enligt vilka folkpensioneringsfonden skulle komma att tillväxa med på förhand för varje år fixerade belopp. Återstoden av fondens årliga avkastning skulle, sedan dess utgifter bestritts, inlevereras till staten såsom bidrag till minskande av det allmännas kostnader för folkpensioneringen. Denna successiva ökning skulle enligt dessa riktlinjer fortgå, intill dess fonden nått en viss storlek, varefter fondens samtliga behållna inkomster skulle få tagas i anspråk för täckandet av dessa kostnader. 1 Enligt från pensionsstyrelsen inhämtad uppgift uppgick folkpensioneringsfonden den 1 juli 1937 till 747 miljoner kronor. I proposition nr 217 till 1935 års riksdag med förslag till lag om folkpensionering uttalade departementschefen, att fondökningen skulle utgöra 20 000 000 kronor årligen under åren 1937—1944 och därefter vissa lägre belopp, intill dess fonden uppginge till 1000 000 000 kronor. Riksdagen framställde icke någon erinran mot detta uttalande. I anslutning till dessa riktlinjer framlade pensionsstyrelsen i skrivelse den 30 september 1935 förslag till plan för folkpensioneringsfondens användning. Denna plan fastställdes år 1936 av Kungl. Maj:t och riksdagen. Planen gick bland annat ut på att varje budgetår till och med det, under vilket fonden uppnådde en storlek av minst 910 000 000 kronor, skulle till fondökning avsättas 20 000 000 kronor och sedermera, intill dess fonden nått en storlek av 1 000 000 000 kronor, ett belopp, som för varje budgetår med 2 000 000 kronor understege fondökningen närmast föregående budgetår. De fondens inkomster, som beräknades under ett budgetår icke åtgå till den sålunda föreskrivna fondökningen och till bestridande av fondens löpande utgifter, borde enligt planen successivt inlevereras till statsverket. Å riksstatens inkomstsida skulle motsvarande post för varje budgetår upptagas med ett av pensionsstyrelsen beräknat approximativt belopp. I samband med uppgörandet av bokslut för tilländalupet budgetår skulle för budgetåret i fråga reglering ske för fastställande av det definitiva inkomstbelopp, som sålunda tillfölle statsverket. Efter dessa grunder skulle folkpensioneringsfonden uppnå sitt maximibelopp omkring budgetåret 1951/52.2 Med ledning av vissa vid tillkomsten av de nu gällande bestämmelserna om folkpensionering gjorda kalkyler 3 må här anföras följande sammmandrag av beräknade inkomster och utgifter för folkpensioneringen (beloppen i miljoner kronor): 1

Prop. 1936:1, femte huvudtiteln, sid.*,89. Av statsfinansiella skäl har avsättning till fondökning inhiberats senaste år. 3 Särskilda utskottets vid 1935 års riksdag utlåtande nr 1, sid. 36, och proposition 1937:15, sid. 38. 2

318 1960 Inkomster. Pensionsavgifter Fondränta Statsbidrag Landstingsbidrag Kommunbidrag

36 33 79 9 26

38 33 98 7 25

39 30 134 3 27

38 30 170 1 30

Summa 183

163 20

181 20

225 8

269 —

Summa 183

269 Utgifter. Pensioner Fondökning

F r å n p e n s i o n s s t y r e l s e n h a r i n h ä m t a t s följande uppgifter a n g å e n d e folkpensioneringsfondens inkomster och utgifter u n d e r b u d g e t å r e n 1937/38, 1938/39 och 1939/40: Inkomster. „Pensionsavgifter . .,. kronor 43 271 689: 62 45 317 792: 06 47 553 497: 34

„Budgetar . ., 1937/38 1938/39 1939/40

Räntor „avkastning , och . .annan _ kronor 30 702 250: 85 30 324 888: 73 30 236 967: 41

„,„ cSumma kronor 73 973 940: 47 75 642 680: 79 77 790 464: 75

Utgifter. Budgetår 1937/38. 1938/39. 1939/40.

Återbetalning av erlagda pensionsavgifter kronor 43 353: — 56 155: — 16 950:61

Överföring till frivillig förs. 4-3 procent fond kronor 11 676: 82 — —

Bidrag till staten

Fondökning

Summa

kronor 53 918 910:65 55 586 525:79 77 773 514:14

kronor

kronor

20 000 000: — 20 000 000: — —

73 973 940: 47 75 642 680: 79 77 790 461: 75

B e t r ä f f a n d e storleken av de av staten, kommunerna och landstingen lämnade bidragen till folkpensionerna h a r pensionsstyrelsen vidare meddelat, a t t f ö r d e l n i n g e n av dessa k o s t n a d e r m e l l a n staten, k o m m u n e r och landsting verkställdes p e r k a l e n d e r å r . F ö r d e tre senaste k a l e n d e r å r e n v o r o kostn a d e r n a för tilläggspensioner och invalidunderstöd följande: s 1937 1938 1939

Staten kronor 98 209 200: 90 111041894:07 112 8 5 1 5 6 2 : 6 5

Kommunerna kronor 15*052 628: 38 23*585 419: 40 24 275 607:64

Landstingen kronor 7 159"197: 73 7.100 560:21 6'557;405: 93

{Summa kronor 1

1 2 0 421 027: 01 141 727 873: 68 143 684 576: 22

Staten h a r d ä r u t ö v e r haft att för pensioner på grund av obligatoriska pensionsavgifter u t b e t a l a å r 1937 k r o n o r 10 0 1 1 3 4 7 : 4 2 , å r 1938 k r o n o r 11 721 734: 24 o c h år 1939 k r o n o r 14 027 8 3 4 : 92. 1

Inklusive kostnader för barntillägg kronor 3 091231:60.

319 Enligt uppgifter, för vilka närmare redogörelse lämnas i det följande, uppgick år 1937 antalet till folkpensioneringen avgiftspliktiga personer till 3 932 800. Antalet för dessa utfärdade kronodebetsedlar har beräknats till cirka 2 931 000. Då antalet personer, som erlägga skatt till staten, enligt i fortsättningen lämnade uppgifter utgör i runt tal 16 miljoner, av vilka åtskilliga ej äro avgiftspliktiga till folkpensioneringen, följer således, att debetsedlar, upptagande allenast pensionsavgift, för närvarande utfärdas till ett antal av måhända ej obetydligt över 13 miljoner årligen. I och för sig vore utan tvekan önskvärt att en annan form kunde utfinnas för de ifrågavarande avgifternas uttagande. Särskilt i den mån debetsedlarna blivit eller bliva av sådan uppställning att framställningskostnaderna fördyras, synes mindre tilltalande att använda desamma i den myckenhet fall, där endast pensionsavgift skall utkrävas. Det av uppbördsförfarandet ifråga föranledda merarbetet och den härigenom uppkomna kostnaden för det allmänna är ju dessutom, bortsett från kostnaden för själva debetsedlarna, tydligtvis av betydande mått. Det lärer emellertid icke kunna ifrågakomma att i förevarande sammanhang föreslå någon ändring i formen för bestridandet av folkpensioneringskostnaderna utan torde böra förutsättas, att pensionsavgifterna även efter en eventuell omläggning av uppbördsförfarandet skola uttagas i samband med kronoutskylderna. Åtskilliga frågor påkalla emellertid i så fall sin lösning. Under angiven förutsättning borde även pensionsavgifterna uppbäras vid inkomstkällan; hinder härför möter ej heller — men i ett betydande antal fall — ovan uppskattat till mer än 13 miljoner — skall pensionsavgift utgå av personer, som ej hava någon beskattningsbar inkomst. Även om åtskilliga av dessa ändock hava inkomst till mindre belopp, varur avgiften kan uttagas, återstår ändock en mångfald personer, vilka aldrig drabbas — och aldrig böra drabbas — av uppbörd vid inkomstkällan, men som ändock skola gälda pensionsavgift. Hur skall förfaras med dessas inbetalningar? Enligt vad tidigare framhållits bör inkomstårets taxeringslängd, och därmed även dess mantalslängd, läggas till grund för den påföljande år skeende slutliga taxeringen. Pensionsavgiftsförteckningen skall däremot detta senare år enligt gällande bestämmelser upprättas med stöd av det årets mantalslängd. Här kommer sålunda taxeringen att som regel avse ett annat personurval än pensionsavgiftspåföringen, oaktat denna sistnämnda skall ske med hänsyn till de taxerade beloppen. Slutligen uppkomma vissa frågor rörande redovisningen av influtna avgifter, vilka frågor emellertid nedan behandlas i samband med redovisningsförfarandet i övrigt. Vidkommande övriga nyss angivna spörsmål torde till en början vara uppenbart, att det sätt, vara pensionsavgifternas storlek gjorts beroende av taxeringen, nödvändiggör att ett och samma års mantalslängd lägges till grund för såväl taxeringslängd som pensionsavgiftsförteckning. Då vidare den ifrågasatta uppbördsreformen lärer förutsätta, att taxeringslängden skall

320 baseras å inkomstårets (icke taxeringsårets) mantalslängd, torde annan möjlighet icke stå öppen än att även pensionsavgiftsförteckningen grundas å inkomstårets mantalslängd. Härför torde förutsättas vissa ändringar av lagen om folkpensionering berörande författningar. Någon särskild olägenhet i fråga om pensionsavgifternas behöriga debiterande synes härav icke föranledas. Under inkomståret uttages på vanligt sätt även pensionsavgifterna vid inkomstkällan, där sådan förefinnes. Detta innebär beträffande inkomst av tjänst, att avdragstabellerna måste uträknas med hänsyn tagen även till pensionsavgifterna. Vid den slutliga taxeringen finge därefter på hittillsvarande sätt debetsedlar utskrivas å dem, av vilka icke under året därförut pensionsavgift uttagits, och avgifterna uppbäras i november månad detta senare år. Härigenom blir uppbörden av de å ett och samma år belöpande pensionsavgifterna uppdelad i två grupper; en uppbörd under inkomståret och en uppbörd under påföljande år. I sak lärer emellertid detta icke hava någon praktisk betydelse annat än under övergångsåret. 2) Olycksfallsförsäkringsavgift. Dylik avgift debiteras i samband med kronouppbörden enligt förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Omfattar försäkring arbetare, som användes i rörelse, företag eller annan verksamhet, vari i regel minst fem arbetare äro anställda, skola dock avgifterna, där ej Konungen annorlunda förordnar, uttagas direkt av riksförsäkringsanstalten genom postförskott eller, om riksförsäkringsanstalten anser sådant påkallat, erläggas genom inbetalning å riksförsäkringsanstaltens postgirokonto eller genom insändande till anstalten av postremissväxel eller check eller på annat sätt, som anstalten finner lämpligt föreskriva. Även i fråga om försäkring av mindre omfattning må, på ansökan av arbetsgivare eller där omständigheterna eljest därtill föranleda, riksförsäkringsanstalten föreskriva, att avgifterna skola uppbäras på detta sätt. Olycksfallsförsäkringsavgifter debiterades vid kronouppbörden år 1935 med 4 475 270 kronor. För de mindre arbetsgivarna verkställes uppbörden av avgifterna till riksförsäkringsanstalten i samband med den allmänna kronouppbörden. I Stockholm erhåller överståthållarämbetet, i annan stad med magistrat, magistraten och för övrigt i landet häradsskrivaren eller den, som eljest verkställer debitering av kronoutskylder, förteckningar över arbetsgivarna. Dessa förteckningar, som bl. a. upptaga försäkringsavgiftens belopp för varje arbetsgivare, insändas från riksförsäkringsanstalten till överståthållarämbetet före den 15 juni och till vederbörande i landet i övrigt före augusti månads utgång. Efter de omnämnda förteckningarna införas avgifterna i debiteringslängderna eller uppbördsböckerna och upptagas å kronodebetsedlarna samt förfalla till betalning under första uppbördsstämman. Länsstyrelserna (överståthållarämbetet) utanordna efter stämman till riksförsäkringsanstalten vad som influtit. Restantierna indrivas i samband med kronoutskylderna och inlevereras till statsverket. 35 kvinnliga befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten

321 sysselsättas enligt uppgift under tiden januari—medio av augusti med debiteringsarbetet. Uppbörden av avgifterna för de större arbetsgivarna ombesörjes, såsom redan nämnts, av riksförsäkringsanstalten, dock endast i den m å n anstalten är försäkringsgivare. Arbetet härmed utsträckes under hela året, varvid för varje månad uttages ett visst antal arbetsgivare, vilka per post erhålla uppgifter angående inbetalningen av avgifterna. I början av månaden sändes från riksförsäkringsanstalten till vederbörande arbetsgivare först ett meddelande om bl. a. beloppet, som debiterats, samt tid och sätt för betalningens fullgörande och efter fjorton dagar en postförskottsförsändelse å avgiften. Avgifterna kunna även inbetalas genom postgiro eller insändande av postremissväxel eller check eller på annat sätt som föreskrivits. Vid dessa senare inbetalningssätt skall riksförsäkringsanstalten i rekommenderat brev tillsända arbetsgivaren förut omnämnt meddelande och har arbetsgivaren att sist inom fyra veckor efter det meddelandet kommit honom till hända till riksförsäkringsanstalten inbetala beloppet, ö v e r de avgifter, som icke erlagts i föreskriven ordning, uppgör riksförsäkringsanstalten särskilt för varje län förteckning, som överlämnas till vederbörande länsstyrelse för indrivning av avgifterna. Enbart för de större arbetsgivarna sysselsättas hos riksförsäkringsanstalten omkring 18 manliga och 60 kvinnliga befattningshavare. Härvid är dock att märka, att i dessa befattningshavares åligganden ingår som första arbete att införskaffa uppgifter angående de anställda samt debitering av avgifterna. Huru många av dessa 18 respektive 60 befattningshavare, som uteslutande syssla med uppbördsarbetet, kan ej uppgivas; ej heller har kunnat beräknas huru stor del av året de uteslutande arbeta med uppbörden. Beträffande de mindre arbetsgivarna, som uppgå till omkring 667 000, mottager riksförsäkringsanstalten endast i en summa sammanlagda inbetalda belopp från varje län, sålunda ej någon specifik redovisning, varför riksförsäkringsanstalten ej har vetskap om, vilka arbetsgivare som betalat eller vilka som uraktlåtit detta. På de större arbetsgivarnas inbetalningar däremot h a r riksförsäkringsanstalten, som här omhänderhar uppbörden, kontroll. De större arbetsgivarnas antal uppgår till omkring 58 000. Medeltalet av avgifterna för de mindre arbetsgivarna är omkring 9 kronor. Av hela antalet utgöra omkring 250 000 allenast den lägsta avgiften eller en krona 5 öre. I det föregående har redan framhållits önskvärdheten av att en reducering måtte äga rum av det antal titlar, som för närvarande redovisas i uppbördsboken. Vad sålunda sagts gäller även beträffande olycksfallsförsäkringsavgiften. Dess kvarstående såsom en post, vilken skulle särskilt redovisas efter den slutliga uppbördsstämman, skulle i ej ringa m å n komplicera ett redovisningsförfarande, vilket eljest, i motsats till det nuvarande, synes kunna bliva av synnerligen enkel natur. 21—408779.

322 Ur rent principiell synpunkt likaväl som av praktiska skäl synes därför erforderligt att lösgöra olycksfallsförsäkringsavgiften från varje samband med den egentliga uppbörden. Därest ändock inkasserandet av dessa avgifter anses böra ankomma å länsstyrelserna — och vissa skäl tala måhända härför lärer ett dylikt lösgörande enklast kunna ske genom att avgifterna ifråga inkrävas för sig med anlitande av postverkets hjälp, på sätt redan nu är fallet exempelvis med avgiften för radiolicenserna; vill man hellre välja ett exempel från skatteområdet, må anmärkas att i Stockholm sedan några år hundskatten uttages på detta sätt och med mycket tillfredsställande resultat. I övrigt må här anmärkas, att erfarenheten i rikt mått givit vid handen, att inkassouppdrag beträffande offentliga avgifter ingalunda behöva sammankopplas med uppbörden av utskylder, för att avgifterna skola inflyta. Särskilt då, såsom här, fråga är om avgifter till obetydliga belopp, torde snarast vara till gagn om dessa få betalas för sig utan att deras inbetalning göres beroende av vederbörandes förmåga att därutöver gälda en kanske avsevärt högre skatt. Såsom redovisningsjournal för olycksfallsförsäkringsavgifterna synes arbetsgivareförteckningen utan större svårighet kunna användas. 3) Försäkringsavgifter till bolag. Enligt kungörelse den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter må på ömsesidighet grundad brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalt, vars reglemente blivit fastställt av Kungl. Maj:t eller länsstyrelse och vars verksamhet omfattar minst ett härad, få avgifter för delägare på landet till anstalten debiterade, indrivna och redovisade i sammanhang med kronouppbörden. Såsom villkor härför är stadgat, att det vid prövning befinnes, att anstaltens reglemente innehåller nödiga bestämmelser med avseende å uttaxering av delägarnas avgifter. Prövningen tillhör Kungl. Maj:t om bolagets verksamhet omfattar mer än ett län, men eljest länsstyrelse. Försäkringsavgifter av nu ifrågavarande slag torde numera ej i samma utsträckning som tidigare debiteras å kronodebetsedel. Hela beloppet av dylika vid kronouppbörden påförda avgifter utgjorde år 1935 något över 45 miljoner kronor. Härav utgjordes största delen av kreatursförsäkringsavgifter, vilka debiterades inom samtliga län till ett belopp av 3 624 597 kronor. Brandstodsmedel debiterades samma år vid kronouppbörden inom Kalmar, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Jämtlands och Västerbottens län med sammanlagt 723 268 kronor, hästförsäkringsavgifter inom Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med tillhopa 74 815 kronor och andra försäkringsavgifter inom Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län med 106 639 kronor. I likhet med såväl 1924 års uppbördssakkunniga som 1936 års uppbördskommitté anser utredningsmannen, att dessa avgifter böra uteslutas från uppbörden och att det bör överlämnas åt vederbörande att själva ombesörja

323 avgifternas inkasserande. En uppbörd av dessa avgifter vid inkomstkällan vore icke praktiskt genomförbar och någon anledning att därmed betunga den slutliga uppbördsstämman synes icke förefinnas. 4) Frivilliga ledamotsavgifter. Vid kronouppbörden år 1935 debiterades riddarhusmedel med 30 890 kronor och ledamotsavgifter till hushållningssällskap med 237 036 kronor. Om den förra avgiften stadgas i riddarhusordningen den 22 juni 1866 § 5 mom. 1 och om de senare avgifterna i nådigt brev den 29 augusti 1919 angående uppbörd av årsavgifter för hushållningssällskapen i sammanhang med kronouppbörden. Även med avseende härå gälla samma skäl, som ovan under 3) anförts för avgifternas frånskiljande från uppbörden. Samma ståndpunkt intogo även uppbördssakkunniga och uppbördskommittén. 5) Debetsedelslösen. Enligt kungörelse den 3 december 1897 angående ersättning till vederbörande tjänstemän för utfärdande av debetsedlar äger den, som utfärdar debetsedel, att såsom ersättning för detta bestyr åtnjuta och å debetsedeln upptaga: för varje sådan sedel, vars slutsumma icke överstigit 7 kronor, 3 öre, och däröver till och med 75 kronor, 12 öre samt för debetsedel å högre belopp 50 öre. I Stockholm upptages debetsedelslösen i debetsedel litt. B (kommunaldebetsedeln), då sådan utfärdas, men eljest å kronodebetsedel. År 1935 påfördes debetsedelslösen med 546 355 kronor. 1936 års uppbördskommitté föreslog 1 att debetsedelslösen icke vidare skulle uttagas. Upptagandet av denna avgift, anförde kommittén, torde för många skattskyldiga framstå såsom obilligt, och det torde råda enighet om att detta sätt för debiteringskostnadernas täckande vore i hög grad otidsenligt. Arbetet med debitering, indrivning och redovisning av debetsedelslösen vore även avsevärt i förhållande till de belopp, som inflöto. Med biträdande av dessa synpunkter vill utredningsmannen ytterligare anföra följande. För närvarande utgör debetsedelslösen en ersättning för besväret med debetsedelns utskrivande, vilken ersättnings storlek är ställd i visst förhållande till storleken av debetsedelns slutsumma på sådant sätt, att den som påföres lägre belopp även får vidkännas lägre debetsedelslösen, minst 3 öre, och den som påföres högre belopp drabbas av högre debetsedelslösen, visserligen högst 50 öre. Avgörande för debetsedelslösens belopp blir alltså ytterst inkomstens storlek. Bibehöllos dessa bestämmelser vid en omläggning av uppbörden på sätt här föreslagits, hade man att taga ställning till följande fall. a) Uppbörden vid inkomstkällan har inbragt all erforderlig skatt och den slutliga skattesedeln utgör endast ett bevis härom. Att i detta fall avkräva vederbörande 3 öre för att han erhåller detta bevis och föra särskild bokföring över beloppet samt eventuellt indriva detsamma synes vara en tanke, 1

Bet. 1938, I, sid. 176, III, sid. 35.

324 som näppeligen på allvar kan diskuteras. I dessa fall lärer vara helt uteslutet att påföra debetsedelslösen. b) Uppbörden vid inkomstkällan har inbragt mera skatt, än som slutligen finnes skola uttagas, och vederbörande skall alltså underrättas om detta sitt tillgodohavande samt erhålla detsamma restituerat. Här lärer vara ännu orimligare att för detta meddelande uttaga en debetsedelslösen å 3 öre (ty att låta lösenbeloppet stiga alltefter storleken av det belopp, söm skall restitueras, kan väl icke ens ifrågasättas). Har statsverket uttagit för hög skatt och sedermera återbetalar det för mycket uppburna, kan möjligen tänkas att den skattskyldige skall erhålla viss räntegottgörelse — men icke att h a n skall vidkännas ytterligare, låt vara aldrig så ringa kostnader. c) Uppbörden har inbragt mindre skatt, än som slutligen finnes skola uttagas, och vederbörande skall alltså erhålla skattesedel å resterande belopp. Här kunde möjligen utrymme anses finnas för fortsatt tillämpning av bestämmelserna om debetsedelslösen; här är ju alltjämt fråga om en verklig debefsedel. Emellertid är frågan, huruvida en skattskyldig skall erhålla dylik debetsedel, med nu ifrågavarande system helt beroende av huru uppbörden vid inkomstkällan är av statsmakterna ordnad. Har detta skett på sådant sätt, att rätt skattebelopp från början uttagits, inträffar aldrig här förevarande fall; ej heller om källuppbörden ordnats så, att något för stort skattebelopp uttagits. Spörsmålet, huruvida en skattskyldig behövde betala debetsedelslösen eller ej skulle således bliva helt beroende av hur den preliminära uppbörden fungerade. Redan detta synes föga tilltalande. Härtill kommer emellertid, att även storleken av debetsedelslösens belopp skulle i detta fall bliva beroende av, icke den skattskyldiges inkomst i och för sig utan huru stor del därav, som blivit preliminärt beskattad. Härmed synes emellertid varje rimlig grund för debetsedelslösens uttagande, i vart fall i nuvarande form, vara försvunnen. Därest slutligen enighet råder därom, att i fallen a) och b) ovan något lösenbelopp för skattesedeln icke kan uttagas, lärer konsekvensen kräva, att ej heller så sker i någon som helst form i det fall, som här behandlats under c). Utredningsmannen föreslår således, att, i händelse av en övergång till preliminär uppbörd vid inkomstkällan, debetsedelslösen avskaffas. Det härigenom uppkommande spörsmålet om ersättning till de befattningshavare m. fl., som nu uppbära denna lösen, behandlas i det följande i samband med övriga organisatoriska och ekonomiska frågor. 6) Skogsvårdsavgift. Dylik avgift debiteras och uppbäres i samband med kronoutskylderna enligt 3 § förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift och kungörelsen den 8 februari 1918 angående uppbörd av skogsvårdsavgifter m. m. Dylik avgift erlägges av den, som är skyldig erlägga skogsaccis, med 13 procent av taxerade rotvärdet å sådant avverkat virke, som enligt gällande be-

325 stämmelser taxerats till skogsaccis. De influtna medlen fördelas sålunda, att av de inom varje landstingsområde influtna avgifterna, 90 procent tillhandahållas skogsvårdsstyrelsen inom vederbörande landstingsområde och 10 procent redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj :t kunna fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser vid förefallande behov. Skogsvårdsavgifter debiterades år 1939 till ett belopp av 3 418 698 kronor. Då storleken av skogsvårdsavgifterna endast kan klarläggas i samband med virkestaxeringen och då skogsaccisen såsom förut framhållits icke gärna kan bliva föremål för uppbörd vid inkomstkällan, lärer även vara nödvändigt att skogsvårdsavgiften uteslutes därifrån. Detta förhållande behövde dock icke innebära, att skogsvårdsavgiften i fortsättningen ej uppbures i samband med kronoskatten. Vid den slutliga avräkningen kunde givetvis skogsvårdsavgiften räknas med bland debetposterna och upptagas i utsänd skattesedel, därigenom ändrande dennas eventuella kredit eller ökande dess debet. Emellertid vill förefalla, bl. a. med hänsyn till önskvärdheten att erhålla minsta möjliga antal titlar i uppbördsboken och enklaste möjliga redovisning av vid uppbörden influtna belopp, som om skogsvårdsavgifter borde avföras från den allmänna upbörden. Med hänsyn till denna avgifts samband med skogsaccisen synes även ur praktisk synpunkt lämpligast, att uppbörden därav äger rum samtidigt med uppbörden av den kommunala skogsaccisen. Därigenom komma visserligen kommunerna att få handhava uppbörden av en i viss mån statlig avgift, men så har även tidigare och i vida större omfattning varit händelsen, nämligen före 1928 års skattereform beträffande den kommunala progressivskattens utjämningsandel. De svårigheter, som därvid stundom lärer hava mött att erhålla rättidig redovisning från kommunerna, torde i förevarande fall ej möta i tillnärmelsevis samma utsträckning, då ju i så fall ett innehållande torde kunna ske av viss del av vederbörande kommuns andel i den gemensamma kommunalskatten. Utredningsmannen föreslår således, att skogsvårdsavgiften i samband med en ifrågasatt uppbördsreform uppbäres i samband med skogsaccisen och således icke genom statsverkets försorg. 7) Avbetalningar å avdikningslån. 8) Annuiteter å egnahemslån. 9) Annuiteter å förskott för avlösning av frälseräntor. Någon hänsyn till dessa avgifter kan icke tagas vid en uppbörd vid inkomstkällan. Då desamma därjämte synas kunna utkrävas och uppbäras utan samband med skatteuppbörden, närmast med anlitande av postverkets vanliga former för inbetalningar, föreslår utredningsmannen att nu berörda avgifter icke längre skola uttagas i samband med skatteuppbörden. 10) Diverse andra avgifter, uttagna i samband med kronoutskylder. Härunder kunna sammanfattas vissa kvarstående rester av äldre skatteformer, vissa lokalt utgående allmänna avgifter, annuiteter å lån ur vissa

326 f o n d e r och vissa k o m m u n a l a medel, vilka samtliga u t t a g a s i s a m b a n d m e d k r o n o u p p b ö r d e n . Efter en av u p p b ö r d s k o m m i t t é n l ä m n a d redogörelse, h ä n f ö r a n d e sig till å r 1935, m å h ä r återgivas följande: 1 »Vid kronouppbörden år 1935 påfördes dylika titlar till ett belopp av närmare 298 000 kronor. Härav utgjordes omkring 214 000 kronor av lasaretts- m. fl. medel i Gävle stad, vilka medel efter det staden utträtt ur landstinget på grund av nådigt brev den 14 april 1893 till länsstyrelsen i Gävleborgs län påföras å kronodebetsedeln. Enligt beslut av stadsfullmäktige den 31 maj 1937 uttagas emellertid nämnda medel numera vid kommunaluppbörden. Av övriga till ett sammanlagt belopp av omkring 84 000 kronor debiterade titlar utgjorde: 30 766 kronor vattenavgifter till befrämjande av fisket inom landet, 1 200 kronor särskilda medel för fiskets befrämjande, inemot 4 000 kronor avgifter enligt 4 kap. 14 § och 2 kap. 10 § vattenlagen, 8 777 kronor bidrag till Olandsåns sänkning (inom Stockholms och Uppsala län), något över 2 000 kronor avgifter till åtgärder för fiskets uppehållande i Motala ströms vattenområde, avgifter till Strolångens sjösänkningsbolag och avgifter till fiskodling och andra åtgärder för fiskets uppehållande i Svartåns vattensystem (inom Östergötlands län), 11 562 kronor domänstyrelsens medel, omkring 5 700 kronor annuiteter till Västerbottens och Norrbottens bostadsförbättringsoch nybyggeslånefond, 3 800 kronor allmänna nödhjälpsfondens medel, 5 566 kronor skolavgift, inemot 5 000 kronor f. d. hospitalsfondens medel, 2 842 kronor grundskatt, 1 700 kronor tomtöresavgift, något mer än 1 600 kronor fiskredskapslån samt tillhopa något över 700 kronor trosspassevolansavgift, skogsrekognitionsavgift, avgäld, kronotionde, jordskyldsmedel ävensom skogs- och stubbören, omkring 850 kronor bevillningsavgift för särskilda förmåner och rättigheter, 710 kronor cellfängelseavgift (inom Göteborgs och Bohus län), 331 kronor fängelseunderhållsavgift (inom Gävleborgs län), 243 kronor statens fiskredskapsfonds medel, 231 kronor Västerbottens lappfonds medel samt tillhopa ej fullt 100 kronor ersättning åt pastor i Annerstad, suveränitetsavgift, Vadstena krigsmanshuskassas medel och ljungskogsvägröjningsmedel.» U t a n att n ä r m a r e k u n n a ingå å de s ä r s k i l d a s å l u n d a b e r ö r d a a v g i f t e r n a vill u t r e d n i n g s m a n n e n u t t a l a , att d e s a m m a u p p e n b a r l i g e n icke k u n n a i n g å i d e n p r e l i m i n ä r a u p p b ö r d e n vid i n k o m s t k ä l l a n s a m t att det synes föga p å k a l l a t a t t l å t a d e s a m m a k o m p l i c e r a den slutliga a v r ä k n i n g e n och d ä r m e d ä v e n b o k föringen. U t r e d n i n g s m a n n e n föreslår alltså att dessa avgifter ej v i d a r e skola u p p b ä r a s i s a m b a n d m e d u p p b ö r d e n av k r o n o u t s k y l d e r . 11) Diverse andra avgifter, uttagna i samband med kommunalutskylder. I åtskilliga k o m m u n e r — särskilt l ä r e r detta v a r a h ä n d e l s e n i städer, k ö p i n g a r och m u n i c i p a l s a m h ä l l e n — u p p b ä r a s i s a m b a n d m e d k o m m u n a l s k a t t e u p p b ö r d e n ä v e n k o m m u n a l a avgifter av olika slag, s å s o m sotnings-, r e n h å l l n i n g s - och snöskottningsavgifter. D e t ä r givet, att dessa avgifters u p p b ä r a n d e p å intet sätt k a n o m f a t t a s av en p r e l i m i n ä r s k a t t e u p p b ö r d . I d e n m å n v e d e r b ö r a n d e k o m m u n v e r k s t ä l l e r s ä r s k i l d u t t a x e r i n g b l a n d k o m m u n m e d l e m m a r n a , k a n naturligtvis å d ä r v i d u t f ä r d a d debetsedel ä v e n u p p t a g a s avgifterna ifråga. I a n n a t fall å t e r s t å r e n d a s t att, l i k s o m a n n o r s t ä d e s , välja a n n a n f o r m för u p p b ö r d e n . 1

Bet. 1938, I, sid. 95.

TREDJE

KAPITLET.

B e s t ä m m a n d e t av d e n s k a t t e s a t s , v a r m e d g e m e n s a m k o m m u n a l skatt skall utgå; tillika frågan o m s k a t t e u t j ä m n i n g e n s genomförande. I de närmast föregående kapitlen har diskuterats dels den mera allmänt ställda frågan, huruvida en uppbörd vid inkomstkällan borde omfatta ej blott kronoskatt utan även kommunalskatt dels det mera speciella spörsmålet, huruvida i så fall samtliga de olika statliga och kommunala skatter samt avgifter av skilda slag, som nu återfinnas å debetsedlarna, borde inbegripas i denna uppbörd vid inkomstkällan eller om en mer eller mindre långt gående begränsning därvidlag borde äga rum. I detta sammanhang har även till behandling upptagits frågan, om en dylik preliminär uppbörd bör åsyfta att bereda vederbörande kommunala enheter full ekvivalent för uttaxeringsbehovet eller blott en partiell sådan. Det lärer härefter vara erforderligt att söka närmare sammanfatta de resultat, vartill utredningsmannen i berörda avseenden trott sig komma, samt att närmare undersöka den praktiska framkomligheten av de därvid föreslagna åtgärderna för skatteutjämning. Därest man godtager det hittills förda resonemanget, skulle detta i korthet sammanfattat giva följande resultat: Uppbörden vid inkomstkällan bör avse statlig inkomstskatt samt skatt till borgerliga och kyrkliga primärkommuner ävensom landstingsmedel, tingshusmedel och allmän pensionsavgift. Vägskatten inbegripes däremot icke i denna preliminära uppbörd (denna skatt förutsattes komma att i sin nuvarande form avskaffas) samt ej heller skogsaccis eller de övriga avgifter av olika slag, som nu uttagas i samband med uppbörden av utskylder. För att i uppbördsförfarandet skola kunna inbegripas nu angivna kommunala skatter, måste desamma uttagas efter en för hela riket gemensam grund. Genom en sådan åtgärd skulle jämväl kunna vinnas en skatteutjämning mellan de olika kommunala enheterna. Till utgångspunkt för beräknandet av denna gemensamma kommunalskatt skulle tagas den genomsnittligt utdebiterade skatten inom varje särskild kommunal enhet under en viss tidsperiod och av sålunda inflytande gemen-

328 sam kommunalskatt skulle varje särskild enhet erhålla ett mot den sålunda uträknade genomsnittliga skatten svarande belopp. Landsting och tingslag skulle härutöver äga att, efter föregången prövning av utgifts- och inkomststaterna, av Kungl. Maj:t erhålla ytterligare andel av den gemensamma kommunalskatten, så att särskild uttaxering för deras vidkommande bleve överflödig. Vid beräknande av den gemensamma kommunala skattesatsen måste följaktligen hänsyn tagas till detta medelsbehov. Städer, som icke deltaga i landsting, skulle på enahanda sätt äga åtnjuta särskilt bidrag till kostnaderna för ändamål, vilka eljest tillhöra landstingens förvaltningsområde, och städer, som bilda eget epidemidistrikt, bidrag till epb demi vården. Vid bestämmande av ifrågavarande skattesats borde iakttagas, att till de kommunala enheterna som regel skulle utgå något lägre belopp, än som kunde tänkas vara för deras behov erforderligt. En särskild uttaxering skulle således förutsättas för fullständigt täckande av medelsbehovet. Beträffande landsting och tingslag förutsattes dock, i enlighet med det nyss anförda, att ytterligare bidrag skall regelrätt erhållas till sådant belopp, att ytterligare uttaxering icke behöver förekomma. Den allmänna kyrkoavgiften skulle upphöra att utgå och ersättas av anslag till kyrkofonden. Spörsmålet om längden av den tidsperiod, som skulle läggas till grund för beräknande av den gemensamma kommunalskattens belopp, har i det föregående redan berörts. Utgår man från normala förhållanden, då konjunkturcyklarna kunna antagas omfatta en period av omkring 10 år, synes en tänkbar utgångspunkt kunna vinnas genom att för varje kommun beräkna genomsnittet av den utdebiterade skatten under en gången tioårsperiod. Man erhåller därmed även en siffra, som i allmänhet torde kunna läggas till grund för besluten om kommunernas andelar av den gemensamma kommunalskatten. Härvid måste dock beaktas, att i den mån avsättning ägt rum till allmän fond, denna del av utdebiteringen icke skall medräknas, medan å andra sidan, i den mån dylika fondmedel tagas i anspråk, utdebiteringen skall höjas med motsvarande belopp. Beträffande församlingarna skall vidare, därest kyrkoavgiften, på sätt föreslagits, avskaffas i sin nuvarande form, från utdebiteringen av församlingsavgifter avdragas vad som åtgått för erläggande av den allmänna kyrkoavgiften. Huru härvid lämpligen borde förfaras har i det föregående berörts. Än vidare måste beaktas mera genomgripande särdrag hos vissa kommuner, främst sådana fall där en nybildad kommun är i stark tillväxt med påföljd att utgiftsbehovet stegras utöver det normala eller då en kommun befinner sig i stadig tillbakagång. Resultatet av det sålunda sagda skulle bliva, att centralt måste föras en förteckning över kommunernas behov av skattemedel år från år. Dessa uppgifter synas lämpligen kunna insamlas länsvis och sammanställas av länsstyrelserna i början av varje år, därvid länsstyrelserna jämväl skulle anmär-

329 ka, i den mån särskilda förhållanden av nyss angiven art kunde föranleda till avvikelser från den vanliga normen. Av det för varje kommun på detta sätt fastställda jämförelsetalet skulle sedan hela beloppet eller viss del därav, exempelvis 80 procent, uttagas genom uppbörd vid inkomstkällan i samband med kronoskatten och motsvarande belopp kvartalsvis under löpande år, förslagsvis genom vederbörande länsstyrelses försorg, utbetalas till kommunerna. I de särskilda fall, varom nyss varit tal, skulle efteråt viss justering av beloppet äga rum. Kommunerna skulle sålunda i enlighet med det nyss anförda vid uppgörandet av staten på hösten varje år hava att bland inkomsterna räkna med dels en fast post, utgörande andel av gemensam kommunalskatt och dels den därutöver erforderliga utdebiteringen. Härigenom skulle visserligen föranledas, att den gemensamma kommunalskatten utginge av det löpande årets inkomst, medan den i kommunerna utdebiterade särskilda kommunalskatten skulle liksom nu hänföra sig till inkomsten ett tidigare år. Några komplikationer synas dock icke härigenom uppkomma, eftersom den gemensamma kommunalskatten skulle utgå efter en och samma grund inom riket i dess helhet. Beträffande landsting och tingslag förutsattes dock i enlighet med vad nyss anförts, att såsom regel någon särskild utdebitering icke skall behöva förekomma utan föreliggande behov av skattemedel helt täckas genom andelen i den gemensamma kommunalskatten. Ett tillgodoseende av nu angivna syfte kan dock komma att medföra, att erforderliga utbetalningar till kommunala enheter komma att överstiga det belopp, som ett visst år influtit i gemensam kommunalskatt. Till mötande av dylika särskilda utgiftskrav lärer vara nödvändigt — vilket även av andra skäl torde få anses erforderligt — att en allmän fond upplägges av de medel, som inflyta genom gemensam kommunalskatt. Denna skulle sålunda i sak bliva en motsvarighet till de allmänna fonder, som numera få uppläggas inom de olika kommunerna, ehuruväl här vore fråga om en för hela riket centraliserad sådan fond. Ett bedömande av det nu angivna systemets verkningar förutsätter en mera ingående undersökning av skattetryckets växlingar inom kommunerna från år till år. Beträffande skiftningarna i det samlade kommunala skattetrycket har tidigare åberopats en å sid. 278 given sammanställning. Densamma utvisar emellertid endast skattetryckets växlingar mellan olika kommuner. I förevarande hänseende är däremot av särskild betydelse, i vad mån skattetrycket inom en och samma kommun växlar starkt från år till år. Det är nämligen uppenbart, att, i den mån så icke är händelsen, genomsnittet av utdebiteringen under en viss tidsperiod tämligen väl låter lägga sig till grund för beräknandet av kommunens andel i gemensam kommunalskatt, medan där starka skiftningar äga rum i utdebiteringen från år till år, särskilda svårigheter uppkomma.

330 Utgår man alltjämt från det samlade kommunala skattetrycket, finner man, att för städernas vidkommande variationerna under normala förhållanden i regel äro mycket små. Åren 1936—1940 var skillnaden mellan högsta och lägsta utdebitering mindre än 1 krona i 63 städer. I 43 städer var skillnaden mellan 1 krona och 199 kronor, i 8 städer mellan 2 kronor och 299 kronor och i 2 städer mellan 3 kronor och 399 kronor. Med utgångspunkt härifrån torde kunna sägas, att genomsnittet av utdebiteringen under angivna period under normala förhållanden borde utgöra en godtagbar utgångspunkt för ett bedömande i förväg av stadskommunernas andel av den gemensamma kommunalskatten. Lämnades bidrag med belopp motsvarande hela genomsnittsutdebiteringen, borde den därefter erforderliga särskilda uttaxeringen icke behöva avse särskilt stora belopp. Vad landskommunerna angår äro variationerna väsentligt större. För icke mindre än 519 kommuner uppgick för åren 1936—1940 skillnaden mellan högsta och lägsta utdebitering av allmän kommunalskatt (innefattande skatt till såväl den borgerliga som den kyrkliga primärkommunen) ävensom landstingsskatt, vägskatt och tingshusmedel till 3 kronor eller högre belopp med följande fördelning efter differensens storlek: Skillnaden mellan högsta och lägsta utdebitering åren 1936-1940 kronor 3-00—4-99 5-00—6-99 7-oo—9'99 10*00 och högre

. . . Antal

kommu

-

374 94 35 16 Summa

519 Beträffande, de omkring 1 900 landskommuner, där skillnaden mellan högsta och lägsta utdebitering låg under 3 kronor, torde — alltjämt under förutsättning av normala förhållanden — kunna antagas, att den föreslagna beräkningsgrunden för andel i gemensam kommunalskatt skulle lämna godtagbara verkningar. Beträffande åter de 519 kommuner, där differensen ligger högre, blir däremot förhållandet ett annat. Till ytterligare belysande: härav har närmare undersökning verkställts rörande de 16 kommuner, inom vilka skillnaden i fråga om det totala kommunala utdebiteringsbehovet uppgick till 10 kronor eller högre belopp. Denna undersökning, som dock endast avser utdebiteringen till borgerlig primärkommun och till kyrklig sådan, har givit följande resultat:

331 1936

K o m m u n Överselö, Södermanlands

1940 I medeltal

län.

Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

10-21 6-90 7-25 16-50 10-30 10-10 51166 35 205 31865 25 716 25 723 33 935

Kyrkliga kommunen (endast kyrkan): Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

4-50 2-20 6 822 15381

2-60 8 203

2-75 9 754

2-10 7 829

2-83 9 593

Hall, Gollands län. Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

16-00 4 768

9-25 2 525

16-65 5 511

11-00 3 575

5-30 2 305

11-64 3 737

Kyrkliga kommunen (kyrka och skola): Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

9-85 2 935

14-60 3 986

11-67 3863

13-87 4508

10-07 4 380

12-01 3 934

Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

15-90 9 206

12-50 7 287

8-28 5 581

950 7 229

4-88 4187

1021 6 698

Kyrkliga kommunen (kyrka och skola): Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

5-80 3 358

420 2 449

622 4192

550 4185

7-62 6 538

5-87 4144

Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

12-00 6 684

6-00 4170

4-50 2 898

4-00 3 472

3-50 3 350

6-00 4115

Kyrkliga kommunen (kyrka och skola): Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

6-80 3 788

4-70 3 266

5-10 3 284

4-00 3 472

400 3 828

4-92 3 528

Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

7-50 3 375

900 4 455

6-20 3 026

375 2 441

3-75 2 242

6-04 3108

Kyrkliga kommunen (kyrka och skola): Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

8-10 3 645

10-25 5 074

19-40 9 467

13-25 8 626

12-25 7 325

12-65 6 827

Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

23-00 8 004

18-00 7 056

10-00 4 020

6-50 2 496

6-00 2 412

12-70 4 798

Kyrkliga kommunen (kyrka och skola): Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

12-00 4176

1200 4 704

11-50 4 623

11-75 4512

14-00 5 628

12-25 4 729

Lummelunda,

Gollands län.

Bro, Gollands län.

Viklau, Gollands län.

Nordända,

Gollands län.

332 1936

1940 I medeltal

Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

11-50 2 978

7-60 2 949

6-05 2172

5-90 2 625

8-04 2 721

Kyrkliga kommunen (kyrka och skola): Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

12-78 3 310

9-25 3 589

13-19 4155

9-00 3 231

7-90 3 515

10-42 3 560

Borgerliga kommunen : Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

10-49 3 692

16-23 5 827

14-11 5 319

14-08 5 759

10-29 5 310

13-04 5181

Kyrkliga kommunen (kyrka och skola): Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

13-17 4 636

15-30 5 493

1577 5 945

13-61 5 566

10-40 5 366

13-65 5 401

Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

14-30 21-29 8 008 11816

11-84 6 926

10-88 6 397

13-29 8 572

14-32 8 344

Kyrkliga kommunen (kyrka och skola): Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

6-30 3 528

6-26 3 474

7-34 4 294

6-86 4 034

6-71 4 328

6-69 3 932

Elleholm, Blekinge län. Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

12-72 8153

10-50 7 497

3-20 4 890

1-80 4 523

2-40 5 707

612 6154

Kyrkliga kommunen (kyrka och skola) Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

5-31 3 404

3-80 2 713

2-82 4 309

2-32 5 830

2-72 6 468

3-39 4 545

K o m m u n Angå, Gotlands län.

Träkumla, Gollands län.

Tjurkö, Blekinge län.

Svenneby, Göteborgs o. Bohus län. Borgerliga kommunen (inkl. skola): 1 Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

20-74 18-70 19-33 14-43 1305 17-25 36 440 33 679 36 920 28 571 32 964 33 715

Kyrkliga kommunen (endast kyrkan): Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp ,

4-96 6-00 5-97 7-67 8 715 10 806 14 650 11821

3-85 5-69 9 725 11143

Trönö, Gävleborgs län. Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona 22"69 21-61 17-84 10-51 11-28 16-79 Utdebiterat belopp 65 710 64 765 64 920 50 721 53 275 59 878 Kyrkliga kommunen (endast kyrkan): Utdebitering per skattekrona T42 1-97 2"26 8*17 1-60 1' Utdebiterat belopp 4112 5 904 8188 10 472 7 557 7 247 1

Skolan har här genomgående hänförts till den borgerliga kommunen, ehuru den överfördes dit först år 1940.

333 1936

K o m m u n

1939 I medel- 80 % tal därav

1940 Råneå, Norrbottens län. Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

28-36 33-67 34-28 29-67 24-49 30-09 24-07 389 269 458 552 474 230 519 611 530 012 474 335 379 468

Kyrkliga kommunen (endast kyrkan): 1-88 Utdebitering per skattekrona 1-64 2-52 233 2-02 Utdebiterat belopp 22 511 25604 34 862 40 805 43 717 Nederlorneå, Norrbottens län. Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

2-08 33 500

1-66 26 800

17-50 27-00 30-00 25-50 29-00 20-64 25-80 159 985 237492 321120 295 137 322 161 267179 213 743

Kyrkliga kommunen (endast kyrkan) Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

1-09 9 965

1-33 13 936

1-06 11149

Tärendö, Norrbottens län. Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona I" Utdebiterat belopp

16-58 18-13 25-64 20-21 23-64 20-84 51216 56 439 79 022 84 478 102 905 74 812

16-67 59 850

Kyrkliga kommunen (endast kyrkan). Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

1-22 3 768

2-85 1-87 7 817 12 406

1-88 6 952

1-50 5 562

Junosuando, Norrbottens län. Borgerliga kommunen: Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

5J3-93 29-00 24-30 18-04 18-38 48 721 61190 50 690 69 652 73 502

22-73 60 751

18-18 48 600

Kyrkliga kommunen (endast kyrkan): Utdebitering per skattekrona Utdebiterat belopp

2-78 5 660

2-49 6 779

1-99 5 423

Av

förestående

sammanställning

sigt i dessa n u b e r ö r d a till a n n a t .

1-02 1-84 1-35 1-35 8 972 14 450 21296 14 997

1-41 4 389

2-07 6 380

2-61 5 507

lärer

2-74 5 716

Oregelbundenheten

är

kanske

avsevärda variationer

1940 kronor, kronor

från

och från

7 90 k r o n o r

mest

10 40 k r o n o r

under perioden till

1-85 7 398

tydligt framgå,

e x t r e m a fall s k a t t e s a t s e r n a

den borgerliga k o m m u n e n , m e n även beträffande föreligga

2-49 9 614

till 1577 k r o n o r .

medeltalet,

troligen

alltför stor medelstilldelning.

skulle

betyda,

att

år

beträffande

den kyrkliga

kommunen

från

från

810 k r o n o r

till

kronor

7 67

till

Sammanställningen

d ä r j ä m t e vid h a n d e n , att i m å n g a av dessa fall en b i d r a g s a n d e l , efter

oregelmäs-

variera från

framträdande såsom

1319 k r o n o r ,

huru

kunna

kommunerna

giver

beräknad

ifråga

erhöllo

Ä v e n e n b e g r ä n s n i n g till 80 p r o c e n t a v m e d e l -

t a l e t skulle troligen i åtskilliga fall f ö r a n l e d a en för h ö g tilldelning a v s k a t t e bidrag. V a d till e n b ö r j a n

gäller s å d a n a

resultat en för h ö g tilldelning av

fall, d ä r j ä m f ö r e l s e t a l e t skattebidrag,

en regel, s o m effektivt förebygger möjligheten

måste härtill.

skulle giva

tydligtvis

till

uppställas

334 Såsom en till synes effektiv spärr till förebyggande av att vissa kommuner på detta sätt ändock utbekomma större belopp, än som behövdes — de starka kastningarna i skattesatserna från ena året till det andra inom vissa kommuner möjliggöra ju detta — skulle därvid kunna bestämmas, att av det beräknade andelsbeloppet aldrig finge under året till en viss kommun utbetalas mera än som motsvarade dess enligt för samma år fastställd stat föreliggande behov av skattemedel, minskat med de höjningar av anslag, som skett sedan föregående år, samt med bortseende från alla för året nya anslag. Följande exempel må här anföras. En kommun skulle enligt den allmänna regeln (d. v. s. efter låt säga 80 procent av den genomsnittliga utdebiterade kommunalskatten under perioden) för år 1'941 erhålla bidrag med 400 000 kronor. Dess utgiftsstat för år 1941 utvisar ett behov av skattemedel å 500 000 kronor. Vid jämförelse med 1940 års stat befinnes emellertid, att ett tidigare anslag å 50 000 kronor höjts till 100 000 kronor och att ett nytt anslag å 100 000 kronor tillkommit. Efter avdrag av anslagsökningen och det nytillkomna anslaget slutar skattemedelsbehovet å 350 000 kronor. Det blir då detta belopp, som skall utanordnas, i stället för det preliminärt beräknade beloppet å 400 000 kronor. Med en sådan spärranordning synes kunna tillses att kommunerna icke underlåta att verkställa eljest genomförbara besparingar i syfte att därmed i vissa fall utfå större andel gemensam kommunalskatt än som vederborde. Tillika möjliggöres härigenom ett inkasserande av den utgiftsbesparing, som borde äga rum, när en viss utgiftspost — t. ex. annuiteter å amorteringslån — bortfallit från det ena året till det andra. Här måste dock tydligtvis länsstyrelserna inordnas såsom granskande och utanordnande myndighet. Detta betyder således, att länsstyrelserna årligen finge genomgå kommunernas utgifts- och inkomststater samt vidtaga den kontrollräkning, som ovan angivits. Detta arbete torde emellertid kunna i avsevärd grad underlättas genom att kommunerna ålades att själva vid staternas ingivande till länsstyrelsen bifoga en förteckning över verkställda ändringar i jämförelse med föregående års stat; en dylik förteckning måste ändock uppgöras inom varje kommun i och för fastställandet av vad kommunen har att förvänta i andel av gemensam kommunalskatt. Beträffande sådana fall återigen, där genomsnittstalet giver till resultat, att vederbörande kommun erhåller för lågt bidrag av skattemedel, lärer annan utväg icke finnas än att Kungl. Maj:t alltjämt bibehålles vid rätten att efter vissa grunder lämna ytterligare bidrag i syfte att minska den särskilda uttaxeringen inom vederbörande kommun. Vad sålunda sagts torde kunna anses äga tillämplighet under normala förhållanden, varmed härvidlag då skulle förstås tider, varunder konjunkturväxlingarna icke äro alltför starka. Helt annorlunda blir emellertid förhållandet, då starka skiftningar äga rum i konjunkturläget. Vid övergången från en utpräglad högkonjunktur till en lika utpräglad lågkonjunktur är visserligen det skisserade systemet alltjämt tillämpligt, men giver säkerligen ett alltför lågt jämförelsetal, beroende på att ett ökat behov av skatteintäkter

335 automatiskt inträder. Detta vill med andra ord säga, att vid en sådan tidpunkt kommunerna skulle erhålla alltför ringa bidrag till utgifternas täckande. Vid övergången återigen från lågkonjunktur till högkonjunktur blir förhållandet det motsatta, kommunerna erhålla för höga bidrag. För ögonblicket har man ju i vårt land passerat en högkonjunktur och befinner sig nu mitt inne i lågkonjunkturen utan att kunna bedöma vare sig dess långvarighet eller huru starkt densamma kommer att i fortsättningen verka. Det är därför, ehuruväl måhända görligt, dock till föga gagn att i förevarande läge söka vinna direkt anknytning till det förut angivna allmänna jämförelsetalet. Vad sålunda sagts innebär emellertid icke, att övergången till ett system med uppbörd vid inkomstkällan jämväl av kommunalskatt skulle i förhandenvarande läge vara försvårat. Snarare torde kunna påstås, att denna övergång är lättare i en tidrymd med stark ekonomisk deklination, såsom för närvarande är fallet, enär härigenom framkallats en nödtvungen sparsamhet i fråga om kommunernas finanser och en anspänning till det yttersta av de ekonomiska resurserna för täckande av rent nödvändiga utgifter, vilket allt tillsammantaget föranleder, att den förut berörda faran för överdåd i den kommunala finansförvaltningen för närvarande kan praktiskt taget anses utesluten. Detta innebär med andra ord, att exempelvis de för år 1941 antagna utgiftsstaterna torde kunna överlag godtagas såsom ett riktigt uttryck för kommunernas verkliga ekonomiska behov i nuvarande läge och att alltså ett bidragslämnande från statsverkets sida kan med anspråk å tämlig riktighet i fråga om bedömandet direkt anpassas till dessa utgiftsstater; givetvis dock fortfarande med nyss angivna begränsning ifråga om det utbetalda beloppets storlek. Samtidigt torde kunna sägas, att under förutsättning av konjunkturlägets fortsättning även för närmast kommande år nu berörda utgiftsbehov kan anses utgöra en rättvisande grund för bidragsbeloppens fortsatta bestämmande. Därefter blir emellertid förr eller senare tydligtvis nödvändigt att med beaktande av förändringarna i det ekonomiska läget anpassa bidragsbeloppen efter vad sålunda kan anses krävas, och skulle en återgång så småningom ske till mera normala förhållanden, bör därmed också denna anpassning så småningom föranleda till, att jämförelsetalet alltmera kommer att närma sig genomsnittsdebiteringen under en normal konjunkturperiod. En särskild fråga uppstår emellertid å den grund, att utdebiterat belopp och verkligen uppburet sådant ingalunda stämma överens, beroende p å restantierna vid uppbörden. Förhållandet kompliceras av att dessa restantier äro olika på olika orter; relativt små i en socken med bofast jordbrukarbefolkning men relativt stora i en stad med rörlig befolkning. Emellertid inträder här alltid ett visst jämviktsläge, i det att naturligtvis stora restantier vid en uppbördsstämma motsvaras av lika stora fordringar å de försumliga skattskyldiga. Dessa fordringar indrivas till större eller mindre del så småningom, vilket medför att man bland varje års skatteintäkter måste

336 skilja mellan å uppbördsstämma gäldade belopp och vad som influtit vid restindrivning. Dessa två poster tillhopa utvisa naturligen ej lika stora skiftningar mellan kommunerna som vad resultaten av enbart uppbördsstämmorna göra. En framkomlig väg synes därför vara att, då statsverket omhändertager en större del av kommunaluppbörden, statsverket samtidigt övertager då utestående kommunala restantier, vilka därefter alltså skulle inflyta till statsverket. Kommunens andelar av den gemensamma kommunalskatten beräknas med andra ord efter genomsnittet av de debiterade skatteintäkterna under den föregående perioden. Saken kan även uttryckas så, att staten med andel av gemensam kommunalskatt gäldar viss del av utestående restantier mot övertagande av samtliga dessa.

FJÄRDE

KAPITLET.

U p p b ö r d s f ö r f a r a n d e t s g e s t a l t n i n g vid olika inkomstarter. § 1. Försök till överblick av de skattskyldigas samt skatteintäkternas fördelning å de olika inkomstarterna. Då fråga är om uppbörd vid inkomstkällan, har tydligtvis sitt givna intresse att veta dels hur de skattskyldiga till antalet fördela sig å de olika inkomstarterna, d. v. s. å inkomst av jordbruksfastighet, inkomst av annan fastighet, inkomst av rörelse, inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet samt inkomst av kapital, dels ock dessa olika inkomstarters betydelse för skatteintäkten i dess helhet. I den mån sådana upplysningar kunna erhållas har man ju en mätare för bedömandet av de olika inkomstarternas betydelse för skatteintäkten, och därmed även en utgångspunkt vid bedömandet av huru pass omfattande åtgärder för uppbördens anordnande i ena eller andra fallet, som ur synpunkten av det allmännas ekonomiska intressen kunna vara motiverade. Några direkta upplysningar i nu angivna avseenden stå icke till buds. I det följande göres emellertid ett försök att med ledning av på olika tidpunkter och för olika ändamål gjorda undersökningar framkomma till vissa, naturligen i hög grad approximativa siffror. Enligt undersökningar, som verkställts av 1936 års uppbördskommitté utfärdades å 1930 års utskylder 346 miljoner kronodebetsedlar och 310 miljoner kommunaldebetsedlar. Motsvarande antal avseende 1933 års utskylder voro respektive 362 och 318 miljoner. För åren 1934 och 1935 utfärdades 3-69 respektive 378 miljoner kronodebetsedlar. Antalet »skattskyldiga» torde emellertid hava varit icke oväsentligt lägre än antalet debetsedlar, beroende på att debetsedlar de nämnda åren utfärdats för ett stort antal personer, som endast haft att erlägga personliga avgifter — mantalspenningar, sjukvårdsavgift, skolavgift eller folkpensionsavgift. En grov uppskattning av antalet kronodebetsedlar, som numera årligen utfärdas, har även gjorts med utgångspunkt från vissa av pensionsstyrelsen lämnade uppgifter angående de till folkpensioneringen avgiftspliktiga. Särskild debetsedel utfärdas nämligen för varje avgiftspliktig person med undantag för gifta kvinnor, som ej äro taxerade för egen inkomst. För dessa uppföres pensionsavgiften å mannens debetsedel, därest jämväl denne är avgifts22—408779.

338 pliktig. Antalet år 1937 avgiftspliktiga personer med fördelning på olika civilstånd framgår av följande sammanställning, där siffrorna angivas i tusental. Antal år 1937 avgiftspåförda personer: Gifta män Ej gifta män Gifta kvinnor Ej gifta kvinnor

10513 900- 5 1 085" 7 895" 3 Summa 3 932-8

Enligt 1936 års partiella folkräkning uppgick vidare antalet gifta kvinnliga yrkesutövare bland folkräkningsmaterialet till 16 900 motsvarande ett antal av 84 500 för hela riket. Om man antager, att samtliga dessa bliva taxerade för egen inkomst och jämväl äro avgiftspliktiga till folkpensioneringen — det fel som härigenom uppkommer är ju betydelselöst — kommer m a n fram till att särskilda kronodebetsedlar år 1937 utfärdats för cirka 2 931 000 avgiftspliktiga personer. Härutöver utfärdas debetsedlar för juridiska personer och för fysiska personer, som äro skattskyldiga men ej avgiftspliktiga, d. v. s. i huvudsak inkomsttagare under 18 år eller över 65 år. Antalet juridiska personer är enligt punkt II här nedan i jämförelse med antalet fysiska försvinnande litet. Ej heller antalet inkomsttagare utanför de avgiftspliktiga åldrarna torde vara särskilt stort. Hela antalet kronodebetsedlar torde därför kunna uppskattas till något över 3 miljoner och troligen ej överstiga 31/* miljoner. I.

Fysiska personer.

Vad angår den ojämförligt största gruppen skattskyldiga, nämligen fysiska personer, uppgick enligt 1930 års folkräkning antalet inkomsttagare till 263 miljoner och deras inkomst enligt 1931 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt till 4 944 miljoner kronor. Enligt 1936 års partiella folkräkning hade vidare inom den undersökta delen av befolkningen vid 1936 års taxering 471 400 personer (eller i förekommande fall äkta makar) en till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerad inkomst ( = taxerat belopp minskat med däri ingående förmögenhetsdel) av lägst 600 kronor. Då denna folkräkning omfattade en femtedel av hela befolkningen, blir motsvarande tal för riket i dess helhet 236 miljoner, eller cirka 25 miljoner. Den taxerade inkomsten uppgick för folkräkningsmaterialet till 1 036 miljoner kronor, motsvarande ett belopp av 5 180 miljoner kronor för hela riket. P å grund av ortsavdragen blir emellertid antalet skattepliktiga väsentligt lägre än antalet inkomsttaxerade. Enligt 1936 års skattekommitté uppgick sålunda antalet enskilda skattskyldiga, d. v. s. andra skattskyldiga än juridiska personer, med beskattningsbart belopp vid 1935 års taxering till 162 miljoner.

339 Enligt det föregående kan antalet inkomsttagare i landet uppskattas till cirka 2 5 miljoner. Enligt 1930 års folkräkning fördela sig dessa på olika socialklasser sålunda: Antal i miljoner

Företagare Funktionärer Arbetare Medhjälpande familjemedlemmar F. d. yrkesutövare och änkor Ej angiven social ställning Summa

_ Procent

0-58 0'2 8 l- 4 4 0'17 0*13 0*03

22"0 10'6 548 6-5 5-o Ti

2 63

100 o

Motsvarande fördelning av den yrkesutövande delen av befolkningen enligt 1936 års partiella folkräkning framgår av följande sammanställning. Folkräkningsmaterialet i^Wr

P r 0 C e n t

miljoner

Företagare Funktionärer Arbetare Medhjälpande familjemedlemmar F. d. yrkesutövare och änkor.. Ej angiven social ställning Summa

n-12 Oo6 0'29 0*03 003 O.oo 0-53

... Beräknat antal

D

fÖF

^

r I k e t

i miljoner

22o 119 534 6*2 6*3 0*2 100-o

0-58 0'32 142 0*17 0i7 0*oo 2-66

Enligt de senaste folkräkningarna utgjorde alltså den del av befolkningen, som h a r sin inkomst av tjänst eller arbetsanställning år 1930 654 och år 1936 653 procent av den inkomsttagande delen av befolkningen, d. v. s. i runt tal två tredjedelar. I det föregående har omnämnts att år 1935 antalet personer med enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp uppgick till 162 miljoner. Om man utgår från antagandet, att även av dessa personer två tredjedelar äro att hänföra till socialgrupperna funktionärer eller arbetare, kommer man sålunda fram till att något över 1 miljon av skattebetalarna hava inkomst av tjänst eller arbetsanställning. I fråga om beloppet av den statsskatt, som hänför sig till arbetsinkomst, föreligga inga direkta uppgifter. Frågan om storleken av den inkomst, som härflyter u r envar av de olika inkomstarterna, belyses emellertid i viss mån av skattestatistikens uppgifter angående den enligt kommunalskattelagen »uppskattade inkomsten». Ur publikationen »Skattetaxeringarna» hava härutinnan följande uppgifter hämtats, vilka uppgifter avse andra skattskyldiga än svenska aktiebolag, alltså även vissa juridiska personer.

340 1935 Inkomst av: Jordbruksfastighet Annan fastighet Rörelse m. m Tjänst m. m Kapital

1936 1937 1938 Miljoner kronor

165'9 15" i 509'8 3 874*5 297#4

198-2 163 583-0 4 172-5 385-4

229-2 15-3 641-9 4 456-8 337-0

316-3 15-3 677-4 4 874-0 354*0

321-6 15-2 716-7 5 265-4 371-6

Summa 4 862-7

5 355-4

5 680-2

6 237-0

6 690-5

D e i d e n n a s a m m a n s t ä l l n i n g b e t r ä f f a n d e fastighet a n f ö r d a s i f f r o r n a u t visa emellertid n e t t o i n k o m s t e n sedan det s. k. p r o c e n t a v d r a g e t v e r k s t ä l l t s , v a r f ö r de för att k u n n a j ä m f ö r a s m e d övriga u p p g i f t e r b ö r a ö k a s m e d n ä m n d a a v d r a g i d e n m å n d e t t a k u n n a t u t n y t t j a s vid t a x e r i n g e n . O m m a n förslagsvis r ä k n a r m e d a t t en tredjedel av p r o c e n t a v d r a g e t ej k u n n a t u t n y t t j a s , s k o l a i n k o m s t s i f f r o r n a för fastighet ö k a s m e d t v å t r e d j e d e l a r av det i n k o m s t b e l o p p , s o m b e s k a t t a t s g e n o m fastighetsskatten. E f t e r s å d a n o m r ä k n i n g erh å l l e s följande p r o c e n t u e l l a fördelning av i n k o m s t e n p å olika slag a v i n k o m s t : Inkomst av: Fastighet Rörelse m. m Tjänst m. m Kapital

II.

15 9 70 6 Summa 100

14 10 70 6 100

15 10 70 5 100

15 10 70 5 100

14 10 71 5 100

Andra än fysiska personer.

B e t r ä f f a n d e andra juridiska personer än svenska aktiebolag h a r a v 1936 å r s s k a t t e k o m m i t t é en s p e c i a l u n d e r s ö k n i n g v e r k s t ä l l t s a v s e e n d e t a x e r i n g e n för å r 1937, v a r u r f ö l j a n d e uppgifter h ä m t a t s : Uträknad inTaxerat och för(= beskattnings- komstmögenhetsskatt Antal bart) belopp (170 procent) miljoner kronor miljoner kronor Familjestiftelser Svenska ekonomiska föreningar Försäkringsanstalter Sparbanker Utländska bolag Systembolag Ideella föreningar Övriga

257 4 847 67 442 49 44 1 444 595 Summa 7 745

R ö r a n d e de svenska aktiebolagen års skattekommittés betänkande:

1'23 30-26 11-30 23-13 1-93 3-96 1027 6-88

0*08 2-98 1-15 1-57 0-25 020 0-52 0-35

88-96

7-10

h a v a följande u p p g i f t e r h ä m t a t s u r 1936

341 År 1934 1935 1936

III.

Antal taxerade bolag

Taxerat (= beskattningsbart) belopp miljoner kronor

7 060 8 668 9 437

27289 389-01 451-39

Skatteintäkternas fördelning mellan fysiska och juridiska personer.

Av d e a n f ö r d a siffrorna f r a m g å r , a t t e n d a s t n å g o t över 1 p r o c e n t a v s a m t liga b e t a l a r e av statlig i n k o m s t - och f ö r m ö g e n h e t s s k a t t ä r o a t t h ä n f ö r a till g r u p p e n j u r i d i s k a p e r s o n e r . O m folkpensionsavgiften b e t r a k t a s s o m en p e r sonlig s t a t s s k a t t , vilket m e d den n y a lagstiftningen o m f o l k p e n s i o n e r i n g t o r d e v a r a det n a t u r l i g a s t e , o m f a t t a r g r u p p e n fysiska p e r s o n e r c i r k a 9 9 5 p r o c e n t a v s a m t l i g a s k a t t e b e t a l a r e ; h e l a a n t a l e t till f o l k p e n s i o n e r i n g e n avgiftspliktiga p e r s o n e r u p p g i c k n ä m l i g e n å r 1938 till i det n ä r m a s t e 4 miljoner. I f r å g a o m b e l o p p e t av statlig i n k o m s t - o c h f ö r m ö g e n h e t s s k a t t o c h d e s s f ö r d e l n i n g p å s v e n s k a a k t i e b o l a g o c h a n d r a s k a t t s k y l d i g a h a r u r d e n officiella s k a t t e s t a t i s t i k e n h ä m t a t s följande u p p g i f t e r : Åren 1935—1939

debiterad statlig inkomst-

1935 1936 1937 1938 1939

och

förmögenhetsskatt.

Svenska aktie- Andra skattSumma bolag skyldiga Miljoner kronor 36o 120-2 156*2 44-1 144-5 188-6 61o 152-9 213-9 88-4 180-6 269-0 93-8 241*3 335'i

F ö r å r 1937 ingick i det för » a n d r a s k a t t s k y l d i g a » d e b i t e r a d e b e l o p p e t , 152 9 m i l j o n e r k r o n o r , ett b e l o p p a v c i r k a 7 m i l j o n e r k r o n o r , s o m h ä n f ö r d e sig till a n d r a s k a t t s k y l d i g a ä n fysiska p e r s o n e r s a m t oskifta d ö d s b o n o c h familjestiftelser. O m s a m m a p r o p o r t i o n a n t a g e s gälla ä v e n för övriga å r , e r h å l l e s följande f ö r d e l n i n g av d e n d e b i t e r a d e statliga i n k o m s t - o c h förm ö g e n h e t s s k a t t e n p å olika g r u p p e r a v s k a t t s k y l d i g a .

År

1935 1936 1937 1938 1939

Fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser miljoner Drocent kronor procent 114*7 73*4 137-9 73-1 1459 68*2 172-3 64o 230-4 68-8

. ... *kf a k t l e ' bola g miljoner n r o p e n t procent kronor 36-0 23'i 44i 23 4 61*0 28*5 88*4 32*9 93s 28*0 c Sven

. , Andra

.... Judiska

Personer miljoner n r o r p n t procent kronor 5*5 3*5 6-6 3*5 7*0 3*3 8*3 3'i 10*9 3*2

miljoner kronor

156*2 188*6 213-9 269*o 335i

342 Till jämförelse med de nyss anförda siffrorna i vad de avse år 1939 må återgivas följande ur »Skattetaxeringarna år 1939» hämtade uppgifter. Specificerade uppgifter för olika grupper skattskyldiga lämnas nämligen från och och med nämnda år. Enligt taxeringen år 1939 debiterad statlig inkomst- och förmögenhetsskall. Debiterat skattebelopp Grupp av skattskyldiga miljoner kronor procent Fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser 230*7 688 Svenska aktiebolag 93'8 28*o Andra juridiska personer 10 6 3*2 Summa 335*1 100*0 Det torde böra ånyo erinras om att de ovan gjorda beräkningarna med hänsyn till materialets beskaffenhet på intet sätt kunna göra anspråk å exakthet. Vissa slutsatser kunna dock därav dragas. Svenska aktiebolag och andra juridiska personer utgöra endast omkring 1 procent av hela antalet skattebetalare. Deras betydelse såsom skattesubjekt belyses dock av att omkring Va av hela statsskatten betalas av dessa juridiska personer. Fysiska personer utgöra omkring 99 procent av alla skattebetalare och erlägga cirka 2A av hela statsskatten. Av dessa skattebetalare uppbära omkring 70 procent inkomst av tjänst och torde måhända kunna antagas erlägga minst lika stor del av den skatt, som fysiska personer gälda. Därnäst i betydelse för inkomstskattens storlek torde följa fysiska personer med inkomst av fastighet samt fysiska personer med inkomst av rörelse och av kapital, i nu nämnd ordning.

§ 2.

Allmän översikt av uppbördsförfarandet.

De metoder till vinnande av tidigare uppbörd, som 1924 års uppbördssakkunniga förordade, voro desamma beträffande alla slag av skattskyldiga. För »äldre» skattskyldiga skulle under löpande år under tio terminer »i förskott» erläggas 9/io av senast påförda utskyldsbelopp, dock med rätt att erhålla jämkning häri under särskilda förhållanden, och beträffande nytillträdande skattskyldiga skulle med ledning av dessas uppgifter göras en uppskattning av deras blivande inkomst under året och utskylder härå beräknas, vilka utskylder skulle likaledes »i förskott» erläggas i enahanda ordning, som för äldre skattskyldiga. Den kritik, som mötte uppbördssakkunnigas förslag, drabbade båda metoderna. Beträffande »äldre» skattskyldiga påpekades, att inkomsten ingalunda, ej ens då fråga är om inkomst av tjänst, inflyter med lika belopp år efter år. Den föreslagna uppbördsmetoden skulle därför giva anledning till

343 en mångfald framställningar om jämkningar, ofta svåra att rätt avgöra, vilket skulle helt förrycka systemet. I fråga om nytillträdande skattskyldiga erinrades om omöjligheten av att, även med de mest sanningsenliga upplysningar till grund för bedömandet, kunna med någon exakthet uppskatta deras blivande inkomst under året; även härvidlag bleve säkerligen nödvändigt med jämkningsbeslut i det övervägande antalet fall. Riktigheten av dessa anmärkningar låter sig svårligen bestridas, och desamma gälla naturligen i lika hög grad då fråga är om en verklig uppbörd vid inkomstkällan som då spörsmålet gällde en förskottsinbetalning å blivande skatt. De angivna vägarna äro säkerligen icke framkomliga, såvitt fråga är om flertalet skattskyldiga; att de måhända i vissa fall kunna erbjuda en supplerande grund för beskattningen vid källan förändrar icke angivna förhållande. Den ideala formen för beskattningen vid inkomstkällan vore tydligen en sådan, där man av varje utfallande inkomstbelopp uttoge exakt så mycket, som svarade mot vad därå belöpte i skatt vid jämförelse med den skatt, som belöpte å inkomsten för hela beskattningsåret. Vad sammanlagda inkomsten för vederbörande skattskyldige bliver, när året är slut, är emellertid helt och hållet okänt, när skatten skall börja uttagas, och lika okänt är följaktligen det slutliga skattebeloppet. Det är därför naturligen omöjligt att verkställa en beskattning vid inkomstkällan, som kan förväntas från början bliva exakt och riktig. E n annan sak är, att man kan giva källbeskattningen ett sken av exakthet och rättvisa genom att föreskriva, att densamma, åtminstone intill viss inkomstgräns, skall vara definitiv, så att ingen efterprövning äger rum. Ett sådant förfarande lärer emellertid i vårt land vara uteslutet med hänsyn till svenskens ytterst starka känsla för rättvisa i beskattningen — eller, vilket i detta sammanhang leder till samma resultat, för vad han tror vara rättvisa i beskattningen; en i detalj verkligt rättvis beskattning är ju något, som aldrig kan genomföras. För utredningsmannen framstår därför såsom en ofrånkomlig förutsättning, att beskattningen vid inkomstkällan, vilken med nödvändighet äger r u m efter mindre exakta grunder, måste följas av en slutlig taxering och debitering i syfte att kontrollera källbeskattningens riktighet och att rätta vad därvid brustit. Även med detta postulat gäller dock att finna någon metod, som i det övervägande flertalet fall möjliggör en uppbörd vid inkomstkällan, som ej alltför mycket avviker från vad som kan antagas bliva det slutliga beskattningsresultatet. Problemets lösning försvåras genom att inkomsten inflyter på så varierande sätt, ej blott beträffande olika inkomstarter utan ock inom en och samma inkomstart. Inkomst av jordbruksfastighet torde väl i genomsnitt till viss del inflyta under hela året, ehuru med växlande belopp under olika årstider — mjölkförsäljningen — men till andra delar koncentreras densamma i regel till vissa tider av året — skörden försäljes höst och vår, nötkreaturen på hösten o. s. v.

344 Inkomst av annan fastighet, till den del densamma icke avser ägarens bostadsförmån, inflyter i regel kvartalsvis eller månadsvis. Inkomst av tjänst kan inflyta per vecka eller var tionde eller fjortonde dag eller per månad eller kvartal. Inkomsten kan tillika delvis inflyta på angivet sätt och delvis utfalla med större belopp på en gång — tantieme, ackordsöverskott, intjänt provision. Tjänsteinkomsten kan fördela sig något så när jämnt över hela året eller vara begränsad till viss del därav — säsongarbetare m. fl. Inkomst av kapital inflyter stundom en gång om året — räntor å bankmedel, aktieutdelningar — stundom två gånger om året — obligationsräntor, inteckningsräntor i åtskilliga fall — stundom åter kvartals- eller månadsvis eller rent av oftare. I fråga om inkomst av rörelse är näppeligen möjligt att angiva några allmänna grunder för inkomstens inflytande. Denna är beroende å ett otal, icke i förväg överblickbara faktorer, även om man beträffande vissa branscher kan lokalisera toppunkterna å omsättningskurvan till vissa tidpunkter av året. Beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet är onödigt påpeka dess särskilt ovissa karaktär. I fråga om inkomst av tjänst föreligga emellertid fyra speciella omständigheter, som i detta sammanhang förtjäna uppmärksammas. Varje särskilt inkomstbelopp hänför sig regelrätt till arbetsprestationer under en viss bestämd tidsperiod, antingen redan förfluten eller ock omedelbart förestående. De avdragsgilla omkostnaderna för inkomstens förvärvande äro regelrätt obetydliga, eller bliva det i vart fall därest härom ovan framlagda förslag godtagas. Tjänsteinkomsten har därjämte under normala förhållanden en relativt konstant karaktär; detta gäller även säsongarbetet, som under säsongen torde vara särdeles konstant, just på grund av att alla arbetsuppgifters lösande här koncentreras till en kortare tid. Slutligen kan i allmänhet antagas, att tjänsteinkomsten utgör den skattskyldiges huvudsakliga inkomstkälla; att åtskilliga undantag finnas, rubbar icke allmängiltigheten av det sagda. Allt detta möjliggör att vid beskattningen av inkomst av tjänst tilllämpa en beskattningsmetod, som icke kan komma till användning vid övriga inkomstarter. Man synes nämligen, utan risk för alltför stora misstag, kunna betrakta varje särskild inkomstpost såsom isolerad för sig under den tidsperiod, densamma avser, och beskatta densamma i förhållande därtill; detta vill med andra ord säga, att man beträffande varje särskild inkomstpost såsom arbetshypotes kan utgå ifrån, att inkomsten under hela året skall utfalla efter enahanda grund, samt därefter av den skatt, som belöper å en sålunda beräknad årsinkomst, uttaga vid inkomstkällan så stor del, som inkomstbeloppet utgör av hela den beräknade årsinkomsten. För den, som under en viss månad uppburit 500 kronor, avdrager man alltså denna månad Vi2 av skatten å 6 000 kronors årsinkomst, uppbär han en annan månad 400 kronor, avdragas då V12 av skatten å 4 800 kronors årsinkomst o. s. v. Vad angår inkomst av kapital kan väl denna alltid hänföras till viss pe-

345 n o d och jämväl, i än högre grad än inkomst av tjänst, betraktas såsom konstant. Likaså kan sägas, att de avdragsgilla omkostnaderna för intäktens förvärvande äro relativt obetydliga. Däremot kan icke med någon visshet antagas, då man anträffar en viss dylik inkomstpost för en skattskyldig, t. ex. bankränta, att detta skulle vara hans huvudsakliga inkomst. Han kan hava en mångfald andra inkomster — aktieutdelningar, inteckningsräntor, inkomst av fastighet och även av tjänst. Här är icke möjligt att presumera något sammanhang mellan en isolerad inkomstpost och den skattskyldiges hela årsinkomst. Tvärtom torde i allmänhet kunna presumeras, att den skattskyldige, utöver inkomsten av visst kapital, har även annan inkomst. Här står endast till buds en mera schematisk inkomstbeskattning i form av kupongskatt och ränteskatt, vilken beskattning dock torde kunna ordnas relativt tillfredsställande, enär man kan tillåta sig antaga, att den skattskyldige å andra inkomster fått tillgodonjuta ortsavdragen och därför kan bortse från dem vid denna beskattning. Beträffande inkomst av jordbruksfastighet och annan fastighet ökas svårigheterna genom att här såsom ett viktigt moment tillkomma de okända omkostnaderna. I de föregående fallen voro visserligen omkostnaderna även okända, men av så ringa betydelse att m a n kunnat bortse därifrån; här däremot äro omkostnaderna som regel betydande i förhållande till bruttoinkomsten. För kommunalskattens vidkommande är dock frågan enkel; här har man tydligtvis att utgå från den i KL presumerade inkomsten i form av viss procent av taxeringsvärdet. Beträffande den statliga beskattningen synes man även nödsakad att tillgripa en mera schematisk metod för inkomstens beräknande, med vidsträckt möjlighet till jämkning. Inkomst av rörelse är av naturliga skäl svårast att i förväg uppskatta. Särskilt gäller detta aktiebolagen med deras vidsträckta möjlighet att genom dispositioner å bolagsstämman minska eller helt avlägsna nettovinsten. Ehuruväl olika möjligheter för beskattningens anordnande här kunna tänkas, vill dock synas, som om i detta speciella fall man nödgades falla tillbaka å föregående års taxering samt preliminärt upptaga då påförd skatt även under det därefter närmast följande inkomståret; även i detta fall bleve då tydligen nödvändigt att bereda möjlighet till jämkning av det sålunda preliminärt påförda skattebeloppet. Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet kan beskattas antingen efter en schematisk grund, därvid då viss fixerad procent skulle avdragas, eller ock efter motsvarande grund som inkomst av tjänst.

FEMTE

KAPITLET.

P r e l i m i n ä r b e s k a t t n i n g av i n k o m s t av tjänst. § 1.

Begreppen »arbetstagare» och »arbetsgivare»; frågan om skatteavdrag vid tillfällig anställning.

En preliminär beskattning av inkomst av tjänst kan, såsom i det föregående redan angivits, endast äga rum i den form, att arbetsgivaren ålägges avdraga vissa belopp å den anställdes lön. Införandet av ett dylikt system, varigenom arbetsgivarna således åläggas vissa skyldigheter i fråga om skatteavdrag å arbetstagarnas avlöningar, förutsätter först och främst, att innebörden av begreppen arbetsgivare och arbetstagare i huvudsak klarlagts. Fullständigt kan detta visserligen aldrig ske i lagstiftningens form, då ju tveksamma gränsfall alltid kunna yppas — här borde då i stället möjlighet föreligga att av vederbörande beskattningsmyndighet erhålla besked i frågan — men frågan är här närmast i vad mån en allmän definition å sagda begrepp kan och bör av lagstiftaren givas. I lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete gives i 2 § en definition å berörda två begrepp, så lydande: »I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande. Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej heller den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare, ej heller, där arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande barn eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom.» I en av riksförsäkringsanstalten utarbetad handledning för upprättande av arbetsgivarförteckningar 1 finnes en närmare utveckling av dessa definitioner. Enligt denna skulle med arbetsgivare förstås »var och en, som vid utövande av yrke, rörelse eller verksamhet (företag i egentlig mening) eller för sin personliga bekvämlighet (hushåll) vare sig under hela året eller en1

Utg. av riksförsäkringsanstalten, Stockholm 1934.

347 dast någon del därav (även t. ex. en gång i veckan under någon tid varje höst e. d.) sysselsätter manliga eller kvinnliga arbetare eller tjänare». I fråga om begreppet arbetare anföres, efter en erinran om lagtextens definition: »Begreppet arbetare innefattar följaktligen icke allenast kroppsarbetare u t a n även personer med intellektuellt arbete. Såsom 'arbetare' räknas alltså t. ex. kommunala tjänstemän; ävenså verkmästare, ingenjörer och andra anställda inom industrien, personal å banker, försäkringsinrättningar, advokatbyråer, lärare vid skolor och andra undervisningsanstalter m. fl., vidare styrelseledamöter och likvidatorer hos bolag och föreningar (för så vitt de åtnjuta avlöning för uppdraget), hos föreningar och sällskap anställda avlönade kassörer, sekreterare och andra biträden.» I T F 33 § talas även om arbetsgivare; någon definition å begreppet lämnas emellertid icke. Dock är tydligt, att begreppet arbetsgivare enligt T F måste fattas något vidare än enligt olycksfallsförsäkringslagen, enär i T F även åsyftas den som lämnat tillfälligt arbete åt annan. 1 1924 års uppbördssakkunniga kunde icke helt undgå att uppmärksamma ifrågavarande spörsmål, men behandlade detsamma i största korthet. Under rubriken »Vem är att anse som arbetsgivare» anförde de allenast: »Såsom arbetsgivare torde böra betraktas, förutom statliga och kommunala myndigheter, allmänna verk och inrättningar samt med dem likställda beträffande hos dem tjänstgörande personal, envar som gentemot annan intager ställningen såsom egen företagare. Den omständigheten att en person, som med denna definition räknas såsom egen företagare, själv har anställning hos annan, inverkar givetvis icke. Det kan uppenbarligen icke sättas i fråga, att exempelvis ett statens verk skulle vara skyldigt ombesörja innehållande av skatt för personalens enskilda tjänare. Gentemot dessa tjänare äro verkets befattningshavare att anse såsom egna företagare. Att det i vissa fall kan uppstå svårigheter att avgöra, huruvida någon är att anse såsom anställd hos visst företag eller under företaget sorterande person, är obestridligt. Så kan t. ex. ett sågverksbolag utackordera utdrivning av skog till vissa personer, vilka i sin tur till medhjälpare antaga andra. Huruvida dessa andra böra anses såsom anställda hos bolaget eller hos entreprenörerna kan ofta bliva föremål för tvekan. Liknande svårigheter hava förelegat och föreligga säkerligen alltjämt beträffande tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen. En viss ledning av denna lags tillämpning torde därför kunna erhållas vid avgörande av tveksamma fall.» Beträffande frågan, huru långt arbetsgivares skyldighet i fråga om skatteavdrag borde sträcka sig, anförde uppbördssakkunniga vidare: »Skyldighet att innehålla' medel för gäldande av utskylder påförda anställd personal kan skäligen icke åläggas arbetsgivare beträffande mera tillfällig- personal. Skulle dylik skyldighet föreligga utan någon som helst inskränkning, kunde man befara oöverkomliga svårigheter såväl beträffande kontrollen å avdragens behöriga verkställande som även beträffande bokföring av inflytande belopp. Det skulle icke vara möjligt att på det sätt, planen förutsätter, innehålla lika stora belopp månadsvis, utan avsättningarna skulle göras med oregelbundna belopp. En viss gräns måste därför föreskrivas för avskiljande av denna mera tillfälliga personal. Härvid torde böra göras viss skillnad mellan förhållandena inom näringsföretagen och mera privat anställning. Att exempelvis under förfarandet indraga tillfällig 1

Se härom närmare Sandström, sid. 121.

348 hjälp i hushållet eller liknande tillfälliga tjänare torde uppenbarligen icke vara praktiskt. De sakkunniga föreställa sig, att en lämplig gräns kan uppdragas på det sättet, att från förfarandet avskiljes sådan personal, vars anställningstid icke uppgår, beträffande hushåll till 14 dagar och i övriga företag en vecka.» I de a v g i v n a y t t r a n d e n a a n m ä r k t e s m o t d e s a k k u n n i g a s f ö r s l a g i d e n n a del, att i m å n g a fall t v e k a n m å s t e u p p s t å a n g å e n d e v e m s o m v o r e a t t a n s e s o m a r b e t s g i v a r e i s å d a n m e n i n g , a t t h o n o m skulle åligga a t t v e r k s t ä l l a skatteavdrag å utbetalade belopp. F r å g a n o m t o l k n i n g e n a v b e g r e p p e t a r b e t s g i v a r e h a r nyligen i a n n a t s a m m a n h a n g v a r i t f ö r e m å l för ö v e r v ä g a n d e n . De s a k k u n n i g a , v i l k a å r 1937 a v g å v o b e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m semester 1 h a d e i d e n f ö r e s l a g n a § 1 i lagen i n t a g i t i h u v u d s a k s a m m a definitioner, som r e d a n f ö r e f u n n o s i olycksfallsförsäkringslagen. D e a n f ö r d e i a n s l u t n i n g h ä r t i l l : »I §:n hava vidare upptagits bestämmelser angående vem som skall betraktas såsom arbetsgivare och vem som skall anses vara arbetstagare. Den använda formuleringen å dessa definitioner h a r hämtats ur lagen d. 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Härvid har dock vidtagits den förändringen, att ordet arbetstagare använts i stället för ordet arbetare. Beteckningen arbetare synes nämligen icke böra användas för att åsyfta samtliga arbetstagare, då orden arbetare och anställda rent språkligt sett numera kommit att beteckna skilda grupper av arbetstagare. Vidare har i förhållande till olycksfallsförsäkringslagen gjorts den förändringen, att praktikanter, lärlingar och elever, som utan avlöning utföra arbete för annans räkning, icke skola falla under lagen om semester. I fråga om tolkningen av de givna definitionerna å begreppen arbetstagare och arbetsgivare torde ledning kunna hämtas från den praxis, som utbildats med hänsyn till olycksfallsförsäkringslagen. Beträffande ett specialfall vilja de sakkunniga anföra följande. Vid avgörande av frågan om någon i förhållande till en uppdragsgivare är att betrakta såsom självständig företagare eller såsom arbetstagare, har försäkringsrådet bl. a. tagit hänsyn till uppdragstagarens ekonomiska och sociala ställning. Om han i huvudsak är jämställd med en arbetare men ändock har anställt andra arbetare, har försäkringsrådet ansett honom ur försäkringssynpunkt vara en osjälvständig mellanman, och detta även om han gentemot arbetarna civilrättsligt sett är den allena berättigade eller förpliktade. Försäkringsrådet har härvidlag följt ett uttalande i frågan från särskilda utskottet vid 1916 års riksdag. Avgörandet av denna fråga har stor betydelse inom skogsbruket. Det är speciellt i Norrland och mellan-Sverige vanligt, att en bonde eller arrendator åtager sig att mot visst pris verkställa en avverkning. Denne person, vanligen kallad köraren, anställer i sin tur skogsarbetare såsom huggare, varjämte han själv deltager i arbetet med timmerkörningen. Försäkringsrådet har vid avgörande av frågor enligt olycksfallsförsäkringslagen förklarat, att körare icke är att betrakta såsom självständig företagare. Detta innebär alltså, att virkesägaren ur olycksfallsförsäkringslagens synpunkt anses vara arbetsgivare gentemot huggarna. De sakkunniga äro för sin del av den uppfattningen, att det icke är möjligt att beträffande förevarande spörsmål anställa jämförelser mellan en lagstiftning angående viss i arbetsavtalet ingående materiell förmån och en försäkringslagstiftning. Vid en lagstiftning om semester bör den anses vara arbetsgivare, som enligt allmänna civilrättsliga regler ingått arbetsavtalet med arbetstagaren. Det kan icke anses vara 1

Bet. 1937:49.

349 rimligt, att ett skogsbolag skall betala semesterlönen till huggarna, om köraren i övrigt svarar för avlöningen. Den omständigheten, att köraren själv deltager i arbetet, måste härvidlag sakna betydelse. Huruvida de i avtalen mellan skogsbolagen och körarna numera intagna bestämmelserna om visst huggarpris och att huggarna må kunna utfå sin avlöning direkt av skogsbolaget kunna medföra, att huggarna skola anses vara direkt anställda av bolaget, är däremot en tolkningsfråga, å vilken de sakkunniga icke anse sig kunna närmare ingå. Den av de sakkunniga avsedda lösningen av frågan om en körare skall anses såsom en självständig företagare eller ej — därvid bortses från de angivna bestämmelserna i avtalen mellan bolag och körare — ansluter sig till vad som rent språkligt framgår av den från olycksfallsförsäkringslagen hämtade ordalydelsen. Visserligen kommer vid sådant förhållande samma bestämmelse att tolkas på olika sätt i två skilda lagar. Detta måste givetvis anses vara olämpligt. Det torde emellertid icke vara möjligt att på annat sätt klarare uttrycka vad de sakkunniga avse än genom användande av den i olycksfallsförsäkringslagen förekommande ordalydelsen. Vid sådant förhållande hava de sakkunniga funnit sig böra vid definitionen av begreppen arbetstagare och arbetsgivare använda det i olycksfallsförsäkringslagen intagna stadgandet; dock under betonande av att detta bör tolkas på sätt nu angivits.» I p r o p o s i t i o n e n till 1938 å r s r i k s d a g 1 uteslöt emellertid d e p a r t e m e n t s c h e f e n v a r j e definition å i f r å g a v a r a n d e b e g r e p p , u n d e r a n f ö r a n d e : »I likhet med de sakkunniga anser jag det icke vara möjligt att för semesterlagens vidkommande utgå från den tolkning av arbetsgivar- och arbetstagarbegreppen, som enligt numera stadgad praxis tillämpas beträffande lagen om försäkring för olycksfall i arbete. För semesterlagens vidkommande måste frågan om vem som i det särskilda fallet skall betraktas som arbetsgivare resp. arbetstagare bedömas med hänsyn till vem som slutit arbetsavtalet. Det måste emellertid, såsom försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten yttrat, anses vara olämpligt att i semesterlagen intaga en definition å arbetsgivar- och arbetstagarbegreppen, som sammanfaller med den i olycksfallsförsäkringslagen använda, ehuru man avser, att tolkningen av bestämmelsen i väsentlig grad skall skilja sig från den för olycksfallsförsäkringslagen tillämpade. Det synes dock ej vara nödvändigt att över huvud i semesterlagen lämna en definition å begreppen arbetsgivare och arbetstagare, då avsikten är, att rent avtalsrättsliga regler skola vara avgörande. Jag vill även framhålla, att några andra allmänt avtalsrättsliga regler icke intagits i semesterlagen. Ej heller h a r i lagen om kollektivavtal intagits någon definition å begreppen arbetsgivare och arbetstagare. En följd av slopandet av den av de sakkunniga föreslagna definitionen å arbetstagare blir, att semester enligt lagen tillkommer jämväl praktikanter och lärlingar, som utan avlöning utföra arbete åt en arbetsgivare. Då de emellertid icke kunna utfå någon lön under semestern, kan deras semesterrätt icke medföra någon belastning för arbetsgivaren. Det måste i övrigt anses vara skäligt, att viss tids ledighet beredes dessa arbetstagare. Med hänsyn till vad svenska lantarbetsgivareföreningen yttrat om det av de sakkunniga föreslagna undantaget för sådana arbetstagare, som äro anställda hos viss närstående släkting, förordar jag, att bestämmelsen utbytes mot en generell föreskrift om att lagen icke skall äga tillämpning å den, som är medlem av arbetsgivarens familj. Jag har därvid beaktat, att denna formulering av bestämmelsen återfinnes både i den allmänna lagen om arbetstidens begränsning och lantarbetstidslagen. Försäkringsrådet har anfört, att det av den föreslagna lydelsen av undantagsbestämmelsen för den, som arbetade åt vissa anhöriga, icke framginge, huruvida un1

Prop. 1938:286.

350 dantaget omfattade det fall, att arbete utfördes åt anhörig jämte annan eller andra personer gemensamt. Jag vill härtill framhålla att, om en arbetstagare är anställd hos flera arbetsgivare gemensamt, varibland blott en utgöres av familjemedlem, det för undantagets tillkomst avgörande skälet icke kan anses vara gällande. Med hänsyn härtill synes en sådan arbetstagare böra äga rätt till semester. Någon särskild bestämmelse härom torde icke vara erforderlig. En dylik bestämmelse meddelas ej heller i arbetarskyddslagen eller lagen om arbetstidens begränsning. Med anledning av vad riksförsäkringsanstalten yttrat om att handelsresande och andra agenter, som avlönades uteslutande genom provision, enligt olycksfallsförsäkringslagen ansåges som arbetare endast för den händelse de vore förhindrade att vid sidan av agenturen bedriva annan verksamhet av väsentlig omfattning, vill jag framhålla, att handelsresande komma att falla under semesterlagen, så snart de kunna anses såsom anställda i huvudmannens tjänst. Undantag för dessa personer äger enligt lagen rum, endast såvida de avlönas uteslutande genom andel i vinsten eller om deras arbete för arbetsgivarens räkning kan betraktas endast såsom en bisyssla. Den av riksförsäkringsanstalten angivna tolkningen av begreppet arbetstagare för delägare i handelsbolag och enkla bolag synes vara tillämplig jämväl för semesterlagens vidkommande.» Kungl. Maj:ts förslag följdes i denna del av riksdagen. I tysk skattelagstiftning h a r man, just med hänsyn till där gällande lönskatt, sökt närmare definiera begreppen arbetsgivare och arbetstagare. § 1 i andra förordningen angående verkställande av skatteavdrag å arbetslön uttalar härom: »Arbetstagare äro personer, som äro eller varit anställda i allmän eller privat tjänst och som på grund av detta eller tidigare tjänsteförhållande äro berättigade till arbetslön. Även arvingarna efter sådana personer äro arbetstagare, för så vitt de äro berättigade till arbetslön på grund av arvlåtarens tidigare tjänsteförhållande. Ett tjänsteförhållande föreligger, då den anställde är skyldig ställa sin arbetskraft till arbetsgivarens1 förfogande. Detta är fallet, då den handlande personen står under arbetsgivarens ledning i fråga om sin affärsmässiga verksamhet eller inom arbetsgivarens organisation är skyldig efterkomma dennes anvisningar. Såsom arbetstagare betraktas icke den som mot ersättning verkställer leveranser eller andra prestationer från en av honom inom riket självständigt utövad verksamhet, dock att detta gäller endast såvitt fråga är om ersättningen för dylika leveranser eller andra prestationer.» Därest en definition å begreppen arbetsgivare och arbetstagare skulle i förevarande sammanhang uppställas, komme densamma tydligtvis att nära sammanfalla med den definition, som givits i olycksfallsförsäkringslagen och som även föreslogs av de sakkunniga, vilka framlade förslaget till lag om semester, dock utan några av de i dessa fall angivna undantagen. Med arbetstagare skulle således förstås envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig företagare. Med arbetsgivare skulle åter förstås envar, för vilkens räkning sådan arbetstagare användes till arbete utan att mellan dem stode någon tredje person, vilken som självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande. 1

Menighet, företagare, hushållsföreståndare.

351 Emellertid skulle uppställandet av en sådan definition framkalla enahanda olägenheter, som på sin tid föranledde departementschefen att ur semesterlagen utesluta definitionen ifråga. Densamma skulle nämligen efter ordalydelsen sammanfalla med definitionen i olycksfallsförsäkringslagen, men måste även i fråga om beskattningsförfarandet tolkas på annat sätt än definitionen i sistnämnda lag. Även i fråga om beskattningen måste nämligen den anses såsom arbetsgivare, som enligt allmänna civilrättsliga regler ingått arbetsavtalet med arbetstagaren. Med hänsyn härtill synas de skäl, departementschefen på sin tid anförde i fråga om semesterlagen, böra föranleda till att ej heller i nu förevarande sammanhang en direkt definition uppställes. Det torde kanske icke behöva befaras, att alltför stor osäkerhet härigenom skall i tillämpningen orsakas. En definition, som utesluter all tveksamhet, låter sig överhuvud taget icke uppställas. Då man i fråga om semesterrätten ansett en tillfredsställande tillämpning av bestämmelserna kunna förväntas utan att någon definition av angiven art lämnades, synes ej obefogat antaga, att så skall kunna ske även i förevarande fall. Till underlättande av tillämpningen bör dock, såsom förut framhållits, möjlighet finnas för vederbörande att genom myndighet erhålla upplysningar i tveksamma fall; det övervägande flertalet fall torde dock icke vara ägnade att framkalla någon tvekan. Till vissa av dessa såsom tveksamma betecknade fall återkommer framställningen i det följande. I ett hänseende måste dock bestämmelser meddelas, nämligen till klarläggande av huruvida skatteavdrag å lön skall äga rum även vid tillfälliga anställningar. Härvidlag gälla alltjämt i huvudsak de erinringar, 1924 års uppbördssakkunniga framställde, ehuru utgångsläget är något förändrat. Teoretiskt sett möter intet hinder att genomföra nu ifrågasatta system även vid de mest tillfälliga avtalsförhållanden — då man anlitar ett stadsbud på gatan, då man låter en reparatör verkställa en installation o. s. v. Praktiska skäl omöjliggöra dock helt en sådan utsträckning av systemets tilllämpning; dessa skäl bottna ej så mycket i kontroll- och bokföringssvårigheter som desto mera i den oerhörda omgång för allmänheten, som därav skulle föranledas. Vid övervägande av en lämplig begränsning av avdragsskyldigheten synes den kontanta betalningsperiod, som i regel kommer ifråga, nämligen veckoterminen, lämpligen böra läggas till grund. Undantag från avdragsskyldigheten synes därför böra stadgas i fråga om sådana tillfälliga arbetsanställningar, som varat kortare tid än en vecka. Däremot kan naturligen icke till detta undantag hänföras fall av längre anställningstid än en vecka, även om lönen beräknas per del av vecka eller om bristande arbetstillgång orsakat att arbetstagare endast få arbeta vissa dagar i var vecka.

§ 2.

Skatteavdragens beräknande.

I. Förfaringssättet i allmänhet; inkomsttagare med varierande inkomst samt säsongarbetare. I föregående kapitel, § 2, har redan berörts, på vad sätt skatteavdragen torde kunna beräknas. Framför tidigare förordade metoder synes vara att föredraga att lägga det vid varje avlöningstillfälle utbetalade beloppet till grund för skatteberäkningen, d. v. s. att, såvitt sagda avlöningsbelopp är ifråga, utgå från att detta är konstant under beskattningsåret, att beräkna skatten å den sålunda erhållna årsinkomsten och att vid varje lönebetalning avdraga så stor del av skatten för året, som svarar mot avlöningsperioden i förhållande till kalenderåret. Detta förfaringssätt, som låter invecklat vid en beskrivning i ord, blir i praktiken skäligen enkelt; dess tillämpning kräver dock, såsom förut framhållits, en i förväg uppgjord tabell, vilken alltså skall innehålla uppgift bl. a. å vilket skattebelopp, som skall innehållas å viss inkomst, allteftersom inkomsten är beräknad per månad eller vecka. Ett dylikt förfarande innebär således, att m a n löser frågan om årsinkomstens storlek så att säga från avlöningstillfälle till avlöningstillfälle eller, som man också kan uttrycka saken, genom att slå sönder det enhetliga beskattningsåret i mindre beskattningsperioder, till antalet lika med antalet avlöningsperioder. Uppbördssakkunniga uttalade på sin tid, att »erfarenheten torde hava visat, att under vanliga förhållanden, åtminstone för löntagare, inkomsterna olika år icke växla särdeles mycket». 1 Utredningsmannen har förut framhållit, att han icke kan ansluta sig till denna uppfattning. Däremot synes man kunna våga det påståendet, att beträffande löntagare inkomsterna, åtminstone i flertalet fall, icke under normala förhållanden växla särdeles mycket under ett och samma år. Det är givet, att sådana växlingar inträda; arbetslöshet, pensionering, dödsfall, sjukdom inverka tydligtvis alltid i denna riktning, och beträffande säsongarbetarna är ju inkomstväxlingen under året ett regelmässigt återkommande förhållande. Med allt beaktande härav lärer ändock kunna antagas, att för majoriteten av löntagarna inkomsten under ett och samma år är tämligen konstant. För denna grupp av löntagare, man må sedan tvista om huruvida densamma är större eller mindre, blir tydligen det föreslagna systemet ganska rättvist verkande redan vid den preliminära uppbörden. Där inkomsten är varierande under året, måste däremot systemet med nödvändighet giva ett mer eller mindre oriktigt resultat. Frågan bliver tydligen, huruvida denna oriktighet i allmänhet är av större betydelse, eller om man kan anse densamma icke vara av sådan omfattning, att därav bör föranledas systemets förkastande; vid denna frågas besvarande bör hållas i 1

Bet. 1929, sid. 41.

353 minnet, att förelupna felaktigheter under alla omständigheter komma att påföljande år rättas. Till belysande av frågan må här återgivas några exempel å det föreslagna systemets verkningar (sid. 354—356) .x Vad angår fall av varierande inkomst blir i allmänhet resultatet, att något för stora avdrag äga rum å de större inkomstposterna. Detta är givetvis en olägenhet. Men om man härmed jämför nuvarande system, finner man, att olägenheterna kunna vara vida större — utom i de relativt sällsynta fall, då inkomsterna år från år äro på enahanda sätt varierande. Den som haft viss inkomst år 1939, vilken inkomst år 1940 nedgått, får såväl år 1940 som år 1941 betala skatt för 1939 års höga inkomst — en således avsevärd skattebelastning. Med det här föreslagna systemet får han däremot, så fort inkomsten nedgår, vidkännas en skatteminskning; att han på de högre inkomstbelopp, som utfallit under året, fått betala något högre skatt än som med hänsyn till de lägre inkomsterna i övrigt under året bort ifrågakomma, lärer vara av ringa betydelse mot den verkligen inträdda, omedelbara skattelindringen vid inkomstminskning. Någon tvekan synes ej heller kunna råda om att det föreslagna systemet på ett tämligen tillfredsställande sätt löser de gamla, ständigt återkommande frågorna om beskattningens anpassande till inkomständringar på grund av dödsfall och inträde i pensionsåldern. Beträffande säsonginkomst visar systemet däremot betänkligare resultat. I vissa fall kan t. o. m. hända, att i skatt innehålles mer än dubbelt så mycket som rätteligen visar sig hava bort innehållas. Att härvidlag kan röra sig om tämligen obetydliga belopp i och för sig inverkar ej å det uttalade omdömet, ty det rör sig i så fall även om ringa inkomster. Man kan ej heller här till förmån för det föreslagna systemet göra någon jämförelse med det nuvarande; säsongarbetaren beskattas ju nu efter sin inkomst under året i sin helhet och drabbas därför — förutsatt att han år efter år sysslar med enahanda arbete — icke av någon extra skattebelastning enligt nuvarande system. Visserligen kan åberopas, att det för stora skatteavdraget om något år återbetalas och att sålunda endast är fråga om en, låt vara nödtvungen sparsamhet, kanske särskilt motiverad beträffande säsongarbetare. Detta argument är dock föga bärande: Skall ett tvångssparande införas, måste detta drabba alla lika, ej blott en enda grupp samhällsmedlemmar; att en säsongarbetare bör spara av sin inkomst må vara riktigt, men detta sparande skall då i första hand ske med tanke på den del av året, då han saknar arbete — icke för att ett påföljande år hava visst belopp tillgodo. Mera värde bör däremot tillerkännas det faktum, att den för hårda skattebelastningen i nor1

Det förutsattes att vid varje avlöningstillfälle avdrag verkställes å lönen enligt en tabell, upprättad under antagande av konstant lön under hela året och så beräknad, att summan av samtliga avdrag under året blir lika med summan av statlig inkomstskatt, folkpensionsavgift och kommunalskatt. I exemplen, som hänföra sig till ortsgrupp V, har räknats med att taxerad inkomst är lika med löneinkomsten, d. v. s. att inga allmänna avdrag äro medgivna och att kommunalskatt utgår med 10 procent av den beskattningsbara inkomsten. Beträffande den statliga bottenskatten har räknats med dels 100 procent och dels 130 procent, vilken sistnämnda procentsats torde ungefär motsvara 150 procent, därest avdrag för kommunalutskylder medgives. 23—408779.

354 För stort (+ ) eller för litet(—) avdrag kronor

Summa skatteavdrag

Uträknad skatt

kronor

kronor

297-60

299-70

-

l-io

246-40

237-80

+

8'GO

2 barn

173-00

149-90

+ 23-10

125-60

99-00

+ 26*00

976-80

914-00

+ 62*80

868-50

833-60

+ 34*90

719-80

674-70

+ 45-10

594-20

543-60

+ 50*60

1)

Varierande

inkomst.

A.

B o t t e n s k a t t 100 p r o c e n t .

Lön 150 kronor i 8 mån. och 400 kronor i 4 mån. = 2800 kronor.

T

>

med

>

>-

>

»

Lön 200 kronor i 4 mån., 500 kronor i 4 mån. och 1000 kronor i 4 mån. = 6 800 kronor.

Lön 100 kronor i 2 mån., 150 kronor i 4 mån., 400 kronor i 2 mån. och 500 kronor i 4 mån. , = 3 600 kronor. F.nsnmslnenrlo

Lön 300 kronor i 3 män., 500 kronor 600 kronor i 3 mån. och 1 000 kronor = 7200 kronor.

421-05

415-70

+

366-87

354-40

+ 12 17

276-55

254-90

214-30

175-00

+ 21-65 + 39'3 0

5'35

3 mån., 3 mån., 1021-62

980-60

917-70

895*60

+ 41*02 + 22-10

760-68

733-30

+ 27-38

618-85

592-60

+ 26-25

Ensamstående

319-72

322-11

-

Gift man utan barn

258-92

246-44

+ 12-48

177-60

150-17

99-00

+ 27-13 + 26-88

1 072-22

1 000-70

+ 71-52

942-15

899-18

+ 42-97

770-32

710-61

+ 59*71

622-04

558-18

+ 63-86

Hifl man ntnn barn >

»

B.

med 2

»

B o t t e n s k a t t 130 p r o c e n t .

Lön 150 kronor i 8 mån. och 400 kronor i 4 mån. = 2800 kronor.

> >

» »

med 2 barn > 4

>

2-39

Lön 200 kronor i 4 mån., 500 kronor i 4 mån. och 1 000 kronor i 4 mån. = 6 800 kronor. Ensamstående Gift man utan barn » >

» »

med 2 barn > 4 >

355 Summa skatteavdrag

Uträknad skatt

kronor

kronor

458" 5 5 390-63

443-91 37222

287-21 217-54

Ensamstående Gift man utan barn

För stort ( +) eller för litet(—) avdrag kronor

Lön 100 kronor i 2 mån., 150 kronor i 4 mån., 400 kronor i 2 mån. och 500 kronor i 4 mån. = 36*00 kronor. +

7'64

259-57

+ +

18*41 27-64

175-oo

+

42-54

1121-12

1075-28

+

45-81

993-92

987-78

810-08

774-79

+ 26-14 -t- 3529

644-01

609-88

+

34-13

120-00

62-40

92-40

+ +

57-60 49-40

52-50

23-00

+

29-50

37-50

18-00

-1- 19-50

Ensamstående

180-00

148-20

+

31-80

Gift man utan barn

138-60

105-30

+

33-30

78-75

59-00

+

19-75

56-25

39-00

+

17-25

79-90

Gift man utan barn »

x

J

>

med 2 barn >

>

Lön 300 kronor i 3 mån., 500 kronor i 3 mån., 600 kronor i 3 mån. och 1 000 kronor i 3 mån. — 7200 kronor.

>

>

>

J>

med 2 barn »

>

2) Säsonginkomst. A. B o t t e n s k a t t 100 p r o c e n t . Lön 200 kronor i 6 mån. = 1 200 kronor. Ensamstående > >

> »

med 2 barn > 4

>

Lön 200 kronor i 9 mån. = 1 800 kronor.

>

»

med 2 barn

Lön 600 kronor i 5 mån. = 3 000 kronor. Gift man utan barn

408-60

3-28-70

+

373-25

264-30

305-50

176-40

+ 108-95 + 129-10

246-95

111-00

+ 135-95

Ensamstående

653-76

596-30

+

57-46

Gift man utan barn

597-20

528-4 0

+

68-80

488-80

400-90

+

87-90

395-12

298-60

4- 96-52

Lön 600 kronor i 8 mån. = 4 800 kronor.

> >

t >

med 2 barn » 4 >

356 Summa skatteavdrag

Uträknad skatt

kronor

kronor

För stort ( + ) eller för l i t e t ( - ) avdrag kronor

817-20

785-60

4- 31-60

746-50

709-60

+

36-90

611-00 493-90

558-70 445-60

-t +

52-30 48-30

Ensamstående

128-18

+

64-16

Gift man utan barn

95-37 52-50

43-00

4- 5237

23-00

37-50

18-00

4- 29-50 4 19-50

Ensamstående

192-28

155-76

4- 36-52

Gift man utan barn

107-19

+

78-75

59-00 39-00

4- 19-75 4

17-25

94-24

Lön 600 kronor i 10 mån. = 6 000 kronor. Ensamstående Gift man utan barn »

>

»

>

med 2 barn > 4

>

B. B o t t e n s k a t t 130 p r o c e n t . Lön 200 kronor i 6 mån. = 1 200 kronor.

>

»

»

>

med 2 barn »

»

Lön 200 kronor i 9 mån. = 1 800 kronor.

i

»

i

>

med 2 barn >

5r25

»

Lön 600 kronor i 5 mån. = 3000

35-86

kronor.

Ensamstående

448-05 40325

353-81 274-29

4 Gift man utan barn med 2 barn

322-85

178-02

251-10

111-00

+ 144-83 + 143-10

Ensamstående

716-88

Gift man utan barn

645-20

647-69 562-42

4- 69-19 4- 82-78

516-56

414-67

4- 101-89

406-56

299-68

4 106-88

Ensamstående

896-10

857-78

4- 38-32

Gift man utan barn

806-50

761-98

4- 44-52

645-70 508-20

583-81

+

454-78

4- 53-42

y>

>

>

»

J

»

4 128-96

Lön 600 kronor i 8 mån. = 4 800 kronor.

»

»

>

>

med 2 barn »

>

Lön 600 kronor i 10 mån. = 6 000 kronor.

J

>

»

>

med 2 barn » 4

>

61-89

357 malfallen — där vederbörande fortsätter i samma yrke — endast gäller ett år, nämligen det första året efter reformens genomförande, respektive det första arbetsåret i yrket; under följande år restitueras ju regelmässigt ungefär samma belopp, som för mycket innehållits året förut. Ej heller sist anförda skäl kan emellertid leda till ett godtagande av systemets verkningar, såvitt fråga är om säsongarbetare. Det återstår därför endast att för dessas vidkommande söka finna någon enkel regel, som möjliggör att undanröja de allvarligaste olägenheterna av detta system. Härvid måste emellertid, vilket under den hittills förda argumenteringen icke varit erforderligt, först och främst ett bestämmande ske av själva begreppet »säsongarbete». Detta synes enklast kunna ske genom att till denna grupp hänföra sådana yrken, vilka i regel endast bereda sysselsättning under högst sex månader av året. På Kungl. Maj :t torde böra ankomma att närmare angiva, vilka yrkesgrupper, som äro hit hänförliga; en viss rätt att meddela supplerande bestämmelser synes böra anförtros länsstyrelserna. För skattskyldiga, sysselsatta med säsongarbete, synes vidare böra stadgas, att å dem tillkommande lönebelopp bör avdragas endast hälften av i tabellerna angivna belopp. Med en sådan justering, som står i nära anslutning till den ovan ifrågasatta bestämningen av begreppet »säsongarbete», skulle de viktigaste olägenheterna av det skisserade avdragssystemet till synes vara undanröjda. Ytterligare bör emellertid gälla att, när särskilda skäl därtill föranleda, jämkning av de sålunda bestämda beloppen bör kunna äga rum; denna fråga behandlas nedan för sig. Anmärkas må i detta sammanhang, att de utpräglade säsongarbetena torde utvisa en viss tendens till minskning, föranledd av olika förhållanden, och att det därför ej lärer vara alltför många arbetargrupper, som komma att hemfalla under dessa specialregler. Beträffande säsongarbetarna synes emellertid särskilt böra beaktas de med skogsavverkning sysselsatta. En kortfattad redogörelse rörande härvid förekommande avlöningsformer bifogas såsom Bilaga 11. På sätt därav framgår lärer den egentliga svårigheten möta i fråga om bestämmandet av det skatteavdrag, som skall äga ram å till körarna utbetalade ersättningsbelopp; detta belopp inkluderar nämligen ej blott körarnas egen ersättning utan även avlöningarna till huggare och brossiare, men utan att någon specifikation äger rum. I detta och likartade fall synes ingen annan lämplig utväg finnas än att bestämmelse meddelas, att avdrag skall ske med belopp, motsvarande vad som skulle hava utgått, om den som lyfter beloppet ensam intjänat detsamma, dock med rätt för denne att, om han angiver hur stor del därav som tillkommer andra personer och under huru lång tid dessa arbetat, erhålla skatteavdragen fördelade å varje särskild betalningsemottagare. Vissa specialfall av varierande inkomst synas böra särskilt behandlas, nämligen tantiem samt provisionsinkomst och ackordsöverskott. Med tantiem förstås i allmänhet den inkomst, i regel utöver fast lön, som stundom

358 åtnjutes av chefer och andra högre befattningshavare inom affärsföretag och som vanligen beräknas på grundval av företagets nettovinst. I tantiemets karaktär ligger tydligtvis, att detsamma hänför sig till hela verksamhetsåret. Vid beskattningen innebär detta, om en riktig skatteberäkning skall äga rum, att den, som utbetalar tantiem, nödgas först i tabellen taga reda på dels hela skatten å vederbörandes inkomst för året med inräknande däri av tantiemet, dels ock skatten allenast å inkomsten med bortseende från tantiemet samt därefter å tantiemet avdraga så mycket, som svarar mot skillnaden mellan dessa skattebelopp. Det erkännes, att härmed skulle vållas visst extra besvär; det lärer dock endast vid större företag ifrågakomma tantiem och då endast åt ett fåtal anställda, vadan de uppkommande besvärligheterna icke behöva tillmätas för stor betydelse. De stora belopp, varmed tantiemen ej sällan utgå, synas påkalla en relativt noggrann skatteberäkning med hänsyn tagen till den i dessa fall starkt inverkande progressionen. I fråga om provisionsinkomst och ackordsöverskott kan däremot ett liknande system icke gärna ifrågakomma. Detta skulle nämligen, med hänsyn till talrikheten av dessa betalningsformer, innebära en högst allvarlig merbelastning av ett flertal arbetsgivare. Spörsmålet om beskattningens anordnande beträffande skattskyldiga, vilka åtnjuta inkomst i form av provision, har i viss mån beaktats av 1936 års uppbördskommitté, vilken, efter att hava erinrat om svårigheten att av dessa utfå utskyldsbeloppen, ytterligare anförde: 1 »Ett sätt att råda bot på berörda missförhållande vore möjligen att stadga skyldighet för den, hos vilken den provisionsberättigade är anställd, att efter hänvändelse av exekutionsmyndighet meddela denne, att provision tills vidare icke finge av den provisionsberättigade avdragas utan skulle utbetalas av uppdragsgivaren, vilken skulle hava att vid utbetalande av provision innehålla så stor del därav räknat i procent, som exekutionsmyndigheten funnit skäligt föreskriva, och översända det innehållna beloppet till myndigheten. Genom en sådan ordning skulle emellertid den grupp av företagare, som bäva bos sig anställda personer mot avlöning uteslutande i form av provision, tagas i anspråk för den statliga uppbördsverksambelen på ett för dem mera betungande sätt än andra företagare. Med hänsyn härtill har kommittén icke funnit lämpligt föreslå införande av ett stadgande av sådan innebörd.» Detta uttalande tager dock sikte allenast å förfarandet vid tvångsindrivning av redan förfallen skatt. För vinnande av någon översikt av hithörande förhållanden har en stickprovsundersökning verkställts rörande avlöningsförhållandena å hithörande område inom vissa större företag. I den mån man vågar draga några mera vittgående slutsatser av detta begränsade material torde kunna sägas, att beträffande försäljare, bundna vid visst företag, flertalet uppbära såväl fast lön som provision, att i dessa fall provisionen i genomsnitt motsvarar halva den fasta lönen, att beträffande fast anknutna försäljare, som endast avlönas 1

Bet. 1938, I, sid. 323.

359 med provision, flertalet lyfta provisionsersättningen per månad, samt att beträffande övriga försäljare provisionen i allmänhet lyftes allt efter det densamma intjänats. I och för sig skulle i samtliga dessa fall hinder ej möta att tillämpa de vanliga avdragsreglerna, därest icke här ett särskilt osäkerhetsmoment tillkomme, nämligen den eventuella rätten till avdrag å provisionsbeloppen av omkostnader för resor ni. m. En definitiv lösning av frågan om avdragssystemet i dylika fall lärer icke vara att vinna förrän några års erfarenhet ernåtts beträffande skatteavdragens förhållande till den slutliga skatten i olika fall. I avbidan härå synes annat icke vara att göra, än att överlämna åt arbetsgivarna att avgöra, huru stor del av ifrågakommande provisionsbelopp som skall anses såsom nettoinkomst. Eventuellt bör avgörandet härav kunna hänskjutas till beskattningsmyndigheten. Tages till beskattning såväl fast lön som provisionsbelopp, blir avdragets storlek tydligen att bestämma efter summan av dessa två belopp. Beträffande ackordsöverskott synes kunna som allmän regel bestämmas, att avdrag därå skall ske med hänsyn tagen till längden av den tidsperiod, vartill detsamma hänför sig. Rätteligen borde visserligen härvid hänsyn tagas även till övrig under samma tid från arbetsgivaren intjänt inkomst, men härigenom skulle, såsom nyss påpekats, å arbetsgivaren läggas en väl stor arbetsbörda, såvitt fråga är om de yrkesgrenar, varest denna betalningsform är vanlig. II.

Naturaförmåners beräknande vid skatteavdragens bestämmande; frågan om drickspenningar.

Beträffande ett ej obetydligt antal skattskyldiga med inkomst av tjänst gäller att avlöningsförmånerna delvis utgå in natura; undantagsvis utgå de helt och hållet på detta sätt. Såsom exempel å dylika skattskyldiga må endast anföras jordbruksarbetare, fast anställda vid krigsmakten, hembiträden, hotell- och restaurantpersonal samt personal vid banker och försäkringsanstalter m. m., som åtnjuta fri lunch. Här måste således ståndpunkt tagas till vad dessa skattskyldigas inkomst, utmätt helt i penningar, kan anses uppgå till; först sedan detta bestämts kunna avdragstabellerna tillämpas. Denna fråga borde dock i och för sig icke medföra några större svårigheter. Densamma har långt tidigare måst lösas vid den årliga taxeringen och inom varje län finnas särskilda beräkningsgrunder för dylika fall. Det synes enklast att låta dessa redan tillämpade beräkningsgrunder komina till användning jämväl vid skatteuppbörden vid inkomstkällan. Därvidlag lärer vara tillräckligt att stadga, att vid beräknande av en arbetstagares inkomst hänsyn skall tagas jämväl till honom tillkommande naturaförmåner, vilka uppskattas till av länsstyrelserna angivna värden. Detta innebär således, att länsstyrelserna måste offentliggöra sina beräkningar av naturaförmåners värde; detta torde dock redan nu i stor utsträckning ske. Givetvis kan i stället — och måhända vore detta till gagn för bestämmelsernas likformighet

360 — Kungl. Maj:t utfärda föreskrifter i ämnet. Uppstår tvekan hos arbetsgivaren i dylika fall, böra erforderliga upplysningar kunna lämnas av vederbörande myndigheter och för övrigt även av taxeringsnämndsordförandena, vilka ju redan nu i och för taxeringsarbetet måste känna väl till ifrågavarande värden. Problemet tillspetsas emellertid, då fråga är om personal, som uppbär ersättning allenast in natura — eller, vilket i fråga om uppbördsförfarandet blir detsamma — som från arbetsgivaren uppbär ersättning allenast in natura; exempelvis hotell- och restaurantpersonal, som erhåller endast naturaförmåner av arbetsgivaren men därutöver uppbär kontant inkomst i form av drickspenningar. Redan under nuvarande system är en av de svåraste frågorna vid uppbörden, på vad sätt skattemyndigheterna skola erhålla likvid för oguldna skatter av på detta sätt avlönad personal, och särskilda anstalter hava därvid på flera håll måst träffas utan att för den skull ett tillfredsställande resultat ernåtts. I stor utsträckning kan sägas att hithörande personalgrupper icke på tillfredsställande sätt erlägga skatt till stat och kommun, och det kan icke gärna ifrågakomma att låta ett dylikt förhållande fortbestå vid den ifrågasatta omläggningen. En redogörelse för hithörande förhållanden har lämnats av 1936 års uppbördskommitté, 1 vartill utredningsmannen tillåter sig hänvisa. Kommittén sammanfattade sin ståndpunkt sålunda: »Enligt vad kommittén inhämtat har det visat sig, att personer, som förutom drickspengar åtnjuta fast lön, ofta i medvetandet om att införselåtgärder kunna mot dem vidtagas erlägga sina utskylder i vederbörlig ordning. Där så ej sker, utgör införselförfarandet ett verksamt maktmedel för de restförda utskylclernas uttagande. Därest personal, som för närvarande åtnjuter enbart drickspengar, kommer att erhålla fast lön eller sådan lön i förening med drickspengar, bliver införselförfarandet tillämpligt å vederbörande skattskyldiga. Då utsikter synas föreligga, att inom en snar framtid för de viktigaste grupperna av skattskyldiga, som nu åtnjuta sina inkomster i form av drickspengar, avlöningsförhållandena skola bliva så ordnade, att införsel kan äga rum för uttagande av dem påförda utskylder, torde de påtalade missförhållandena med avseende å uppbörden av utskylder påförda sådana personer komma att väsentligen minskas särskilt som införselförfarandet enligt den av kommittén föreslagna ordningen för restindrivningen snabbare än nu kan träda i tillämpning. Kommittén finner därför för närvarade icke anledning att beträffande ifrågavarande kategori av skattskyldiga föreslå några särskilda bestämmelser i uppbördshänseende.» Den rationella lösningen, vilken dock faller helt utom ramen för denna utredning, vore tydligtvis att hela det nuvarande drickspenningesystemet avskaffades och ersattes med en å notan debiterad servisavgift, vilken då passerade företagets kassaavdelning och därifrån utbetalades till vederbörande. På sina håll har så även skett, men i åtskilliga fall har man ansett sig icke kunna genomföra en sådan nyordning. I tysk lagstiftning har man beträffande dylik personal meddelat en specialbestämmelse av följande innehåll: »Om arbetslönen helt eller delvis utgöres av naturaförmåner och den kontanta lönen icke förslår till att täcka lönskatten, skall arbetstagaren till arbetsgivaren 1

Bet. 1938, I, sid. 320 o. f.

361 inbetala det belopp, som erfordras för att täcka lönskatten. Försummar arbetstagaren detta, skall arbetsgivaren efter egen uppskattning innehålla en motsvarande del av naturaförmåner samt betala lönskatten.»1 En dylik bestämmelse kan obestridligen förefalla föga tilltalande för svensk rättsuppfattning. Man ålägger arbetsgivaren, ej blott att verkställa skatteavdrag å den anställdes eventuella kontanta avlöningsförmåner, utan därutöver att uppträda såsom inkasserare av skattebelopp, som ej kunna erhållas genom avdrag å lön. Därjämte ställer man till arbetsgivarens förfogande tvångsmedel av allt annat än tilltalande art. I sak innebär föreskriften ifråga för övrigt, att skattskyldigheten faktiskt överflyttas från den, som uppbär inkomsten, till dennes arbetsgivare; huru dessa sedan inbördes reglera sina mellanhavanden i denna del är för myndigheterna skäligen likgiltigt. Befaras kan därför vidare, att en bestämmelse av angiven art skulle så småningom medföra, att i de anställdas förmåner ansåges ingå jämväl att skatten erlades av arbetsgivaren. Att dessa anmärkningar i huvudsak äro riktiga låter sig svårligen bestridas. Därmed är dock icke sagt, att en anordning av angivet slag med nödvändighet måste förkastas; detta lärer väl närmast bliva beroende å huruvida de obestridliga nackdelar, anordningen skulle medföra för en viss grupp arbetsgivare och arbetstagare, måste anses för rättskänslan alltför stötande. Vid bedömandet härav lärer man icke kunna undgå att beakta den egendomliga ställning i skattehänseende, som ifrågavarande arbetstagare intaga. I motsats till andra medborgare gäller beträffande dessa, att det egentligen helt beror på deras egen goda vilja, huruvida de överhuvud taget skola betala skatt eller ej. Så sker naturligtvis i icke obetydlig utsträckning; i ett mycket stort antal fall erläggas emellertid icke frivilligt några utskylder, och då i sådana fall inga tvångsmedel stå till buds — införsel är utesluten, då ingen kontant lön förefinnes, och utmätning är regelrätt utsiktslös — blir följden att vederbörande uppbördsmän endast hava möjligheten att genom mer eller mindre kraftig övertalning söka erhålla åtminstone någon skattelikvid. Dessa förhållanden äro tydligtvis föga tilltalande och intrycket härav förminskas icke då man besinnar, att ingen egentlig svårighet förefunnes att undanröja desamma, därest viljan därtill förfunnes; så har ju redan, såsom nyss erinrats, i vissa fall ägt rum. Det kan naturligen icke ifrågakomma — detta har redan framhållits — att i detta sammanhang söka reglera frågan om drickspenningesystemet. Däremot förefaller befogat att uttala, det vederbörande arbetsgivare synas, där de så vilja, hava möjlighet att på ett eller annat sätt ordna ifrågavarande förhållanden. Anser man denna uppfattning riktig, synes även befogat att ålägga arbetsgivaren det primära ansvaret för skattens utgörande. På vad sätt denne sedan vill ordna skattebetalningen från arbetstagarna synes, såsom nyss anmärkts, böra bliva hans ensak. Dock bör naturligen stadgas skyldighet för arbetstagaren att till arbetsgivaren inbetala det belopp, som erfordras för skattebetalningen; något uttryckligt 1

Einkommensteuergesetz, § 38; andra förordningen angående skatteavdrag å arbetslön, § 30.

362 stadgande om rätt för arbetsgivaren att vid underlåtenhet härutinnan innehålla naturaförmånerna, synes däremot icke lämpligen böra meddelas. Utredningsmannen föreslår således, att, där arbetslönen helt eller delvis utgöres av naturaförmåner och den kontanta lönen icke förslår till att täcka erforderligt skatteavdrag, arbetstagaren skall till arbetsgivaren inbetala det resterande beloppet samt att det skall åligga arbetsgivaren att i fall av angiven art inbetala arbetstagarens skatt. För beräknande av drickspenningarnas storlek fordras emellertid särskilda föreskrifter. Härvidlag torde vara lämpligt, vilket i viss utsträckning redan äger rum, att beträffande serveringspersonal — vilken personal lärer vara den egentligen ifrågakommande — beräkna drickspenningarna till viss procent å vederbörandes bruttoomsättning. För ändamålet kräves då, vilket i och för sig lärer vara föga besvärligt, att anteckningar föras rörande den dagliga omsättningen. Vilken procent därav, som skall anses utgöra drickspenningar, torde böra ankomma å länsstyrelserna att bestämma, detta med hänsyn till att procenttalet lärer växla, ej blott inom olika anställningskategorier utan även inom olika orter. III. Hänsynstagandet till omständigheter, som minska den beskattningsbara inkomsten; ortsavdragen. I det föregående har försök gjorts att angiva de grunder, enligt vilka skatteavdrag å lön skulle äga rum. Därvid har man utgått från det verkliga inkomstbeloppet och ansett avdragsbeloppet kunna med ledning därav direkt angivas i för ändamålet upprättad tabell. Någon hänsyn till skillnaden mellan bruttoinkomst, nettoinkomst och taxerad inkomst har således icke tagits. Med de begränsningar av rätten till naturliga och allmänna avdrag, som i det föregående föreslagits och som enligt utredningsmannens mening äro en förutsättning för uppbördssystemets omläggning, torde i allmänhet ej heller någon nämnvärd sådan skillnad uppkomma. Vad som framför allt här dock kan inverka är tydligtvis avdrag för ränta å gäld, för underskott å annan förvärvskälla samt för avgift till frivillig pensionsförsäkring; hänsynstagande härtill bör dock kunna ske efter särskild framställning till beskattningsmyndigheterna i varje särskilt fall. Annorlunda ställer sig förhållandet beträffande de faktorer som föranleda skillnaden mellan taxerat belopp och beskattningsbart belopp, d. v. s., såvitt här är i fråga, grundavdrag och familjebidrag. Det är ju ofrånkomligt, att vid en beskattning vid inkomstkällan beakta nu berörda avdrag; i annat fall drabbar denna beskattning på ett i högsta grad orättvist sätt samt föranleder i sinom tid ett omfattande restitutionsförfärande. I det föregående har även angivits, att nödig hänsyn till grundavdragen påkallar upprättandet av en särskild tabellserie för var och en av de fem ortsgrupperna. I dessa tabeller måste vidare hänsyn tagas till de skattskyldigas familjeförhållanden. Härvid kan tydligen tänkas vissa olika alternativ. Man kan

363 för varje särskild ortsgrupp hava en tabell med särskilda avdragsbelopp såväl för ensamstående som för gift utan barn och för gift med barn; i sistnämnda fall med differentiering efter barnantalet. Man kan vidare i förenklande syfte tänka sig ett enda genomgående skatteavdrag efter normalfallet, exempelvis gift person med två barn, vilket avdrag sedan skulle tilllämpas lika för alla skattskyldiga, gifta eller ogifta, barnlösa elier icke. Vidare kan man bland andra variationer tänka sig att för varje inkomstbelopp funnes två avdragsbelopp, ett att tillämpas för ogifta och ett att tilllämpas för gifta, oberoende av barnantalet; sistnämnda avdragsbelopp finge i så fall även anpassas efter normalfallet, exempelvis fortfarande gift med två barn. Varje sådan schematisering medför dock betydande olägenheter. De skattskyldiga, vilka ej motsvara mallens egentliga ursprungsbeteckning — vid sistnämnda alternativ således gitta utan barn eller med mindre eller flera än två barn — blevo föremål för en oriktig primärbeskattning. Särskilt allvarligt vore detta förhållande för de barnrika familjerna, som först i efterhand erhöllo dem tillkommande skattelindring. Visserligen kan även här sägas, att denna olägenhet drabbar vederbörande endast under övergångsåret; därefter kommer ju varje år en skatterestitution, som ungefär motsvarar det alltför stora skatteavdraget under inkomståret. Vidare kan framhållas, att den som för närvarande ingår äktenskap eller i vars familj barn födes, icke erhåller någon skattelindring härför förrän efter något års förlopp; i detta fall orsakar omläggningen ingen ändring av vad nu gäller. Dessa skäl kunna dock icke anses tillfyllestgörande. Den avsedda reformen bör, enligt utredningsmannens ofta uttalade mening, i främsta rummet tillgodose de skattskyldigas intressen. Så sker i förevarande avseende icke, med mindre inträffande förändringar, berättigande till skattenedsättning, åtminstone inom rimlig tid beaktas. Härtill kommer ånyo, att även den antydda schematiseringen av familjeavdragen måste förorsaka ett vidlyftigt avräkningsförfarande och därmed en allvarlig belastning av beskattningsmyndigheterna. Med hänsyn till anförda skäl anser sig utredningsmannen icke kunna förorda någon begränsning i fråga om rätten till ortsavdrag vid primärbeskattningen. Följaktligen föreslås att tabellserien inom varje ortsgrupp skall för varje inkomstbelopp angiva de olika avdragsbelopp, som skola tillämpas alltefter som den skattskyldige är ensamstående eller gift eller har ett eller flera barn. En sådan ordning medför tydligen en något ökad arbetsbörda för arbetsgivarna, men detta kan icke undgås, därest behörigt beaktande av de skattskyldigas intresse skall ske. En annan fråga gäller, från och med vilken tidpunkt förändring beträffande ortsgrupp och familjeförhållanden skall kunna vinna beaktande. Spörsmålet om vilken tidpunkt, som bör vara avgörande för den skattskyldiges hänförande till viss ortsgrupp, för frågan om han varit gift eller ej, om han haft barn och om dessas ålder, har emellertid varit föremål för behandling i samband med utredningen angående beskattningsorten. Under hänvisning

364 till v a d d ä r a n f ö r t s a n s e r u t r e d n i n g s m a n n e n att det a v g ö r a n d e i n u b e r ö r d a a v s e e n d e n b ö r v a r a f ö r h å l l a n d e n a vid beskattningsårets ingång. Det å t e r s t å r emellertid att avgöra, h u r dessa f ö r h å l l a n d e n skola b r i n g a s till arbetsgivarens k ä n n e d o m . 1924 års u p p b ö r d s s a k k u n n i g a b e h a n d l a d e d e n n a f r å g a dels b e t r ä f f a n d e ett särfall, d å fråga v a r o m n y t i l l t r ä d a n d e s k a t t s k y l d i g a , d ä r p r o b l e m s t ä l l n i n g e n v a r u n g e f ä r d e n s a m m a som i f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g , dels ock bet r ä f f a n d e de s k a t t s k y l d i g a i a l l m ä n h e t , d ä r frågan gällde p å v a d sätt d e s k a t t s k y l d i g a och l ö n g i v a r n a skulle e r h å l l a u n d e r r ä t t e l s e o m s k a t t e a v d r a g e n s b e l o p p . Med a v s e e n d e å f ö r s t n ä m n d a fall a n f ö r d e de s a k k u n n i g a . 1 »För skattskyldiga, vilka föregående år icke fått utskylder sig påförda, skall, såsom förut anförts, förskottsavsättningarna beräknas på grundval av en förhandsuppskattning av det sannolika utskyldsbeloppet. I fråga om anställda bör denna uträkning kunna ske närmast med ledning av uppgifter om avlöningens storlek och familjeförhållandena med mera, vilka förutsättas skola lämnas i samband med anmälan om antagande av den anställde i vederbörande arbetsgivares tjänst. Till andra hans inkomster torde svårligen hänsyn kunna tagas vid förskottsavsättningarnas bestämmande, med mindre uppgift härom lämnas av den skattskyldige själv. Det synes dock med hänsyn till det säkerligen ganska ringa antalet dylika fall knappast vara erforderligt att meddela föreskrift om lämnande av dylik uppgift.» V i d k o m m a n d e frågan, h u r s k a t t e a v d r a g e n s storlek skulle b r i n g a s till ved e r b ö r a n d e s k ä n n e d o m , y t t r a d e de s a k k u n n i g a v i d a r e : 2 »De skattskyldiga och vederbörande löngivare böra givetvis underrättas om vad som vid varje tillfälle skall inbetalas i skatt. Vid uppbördsårets början synes böra till varje skattskyldig, vare sig han har anställning eller är egen företagare, utsändas ett skriftligt meddelande härom. Detta meddelande, som i det följande benämnes skattekort, bör innehålla uppgift om den skattskyldiges skattenummer samt hans fullständiga för- och tillnamn, yrke eller titel, födelseår och -dag, födelseort och -län, ävensom adress. Därjämte bör skattekortet upptaga erforderliga föreskrifter rörande förskottsbeloppens storlek och formerna för deras betalning. Vid skattekortet för egna företagare fogas därjämte postgiroinbetalningskort. I fråga om kvittering av genom inbetalningskort inbetalade belopp synes böra gälla vad som nu är föreskrivet rörande kvittering av skattepostanvisningar för kronoutskylder, nämligen att inlämningsbevis skall uppklistras å debetsedeln (i detta fall alltså skattekortet) och att ett avtryck av postanstaltens datumstämpel skall göras å såväl kvittot som skattekortet. Det kunde väl synas vara av intresse för de skattskyldiga att å skattekortet erhålla närmare upplysningar rörande uppbördsförfarandets allmänna gestaltning och vad de hava att iakttaga för vinnande av jämkning i beslut om förskottsavsättningar m. m. Plats för dessa upplysningar torde svårligen kunna beredas å skattekorten. Måhända kunna de intagas i almanackan och därigenom erhålla tillräcklig spridning. För de skattskyldiga, som vid uppbördsärets ingång hava anställning, skall från uppbördsmyndighetens sida särskilt meddelande avsändas till löngivaren, upptagande meddelande om, vad löngivaren har att under varje uppbördsperiod innehålla för envar hos honom anställd. Om under uppbördsäret ombyte av anställning äger rum, bör det åligga den anställde att snarast möjligt för den nya lön1 2

Bet. 1929, sid. 55. Bet. 1929, sid. 56.

365 givaren uppvisa sitt skattekort, och har löngivaren att därefter verkställa skatteavdrag för den anställde och redovisa desamma till uppbördsmyndigheten i enlighet med föreskrifterna i skattekortet.» V i d a r e föreslogo u p p b ö r d s s a k k u n n i g a i n f ö r a n d e t av en särskild legitimat i o n s h a n d l i n g , s. k. m e d b o r g a r b o k — för varje »till v u x e n ålder» k o m m e n p e r s o n . De u t t a l a d e i d e t t a s a m m a n h a n g följande: 1 »De sakkunniga förorda, att dylik legitimationshandling, förslagsvis benämnd medborgarbok, utställes för envar till vuxen ålder kommen person. Vid sökande av anställning skulle innehavet av en dylik handling bestyrka den sökandes identitet, och den ovisshet i sådant avseende, som allt emellanåt förekommer och som är en av anledningarna till den bristande effektiviteten i förfarandet vid indrivning av utskylder, skulle vara undanröjd. Överhuvud taget skulle förefintligheten av dylika legitimationshandlingar bidraga till skapande av ordning och reda. De skattekort, som, enligt vad i annat sammanhang anförts, skulle komma att erfordras för de skattskyldigas underrättande om storleken av förskottsavsättningarna för skatt, kunna i mångt och mycket tillgodose de framförda önskemålen. Emellertid kunna dessa skattekort icke lämpligen upptaga uppgifter angående vederbörandes familjeförhållanden eller andra upplysningar än sådana, som direkt sammanhänga med skattebetalningen. Skattekorten måste även utfärdas årligen och lämpa sig alltså icke såsom grundläggande dokument rörande folkregistreringen.» F ö r s l a g e t o m m e d b o r g a r b o k u p p t o g s av 1936 å r s u p p b ö r d s k o m m i t t é , e h u ru n a m n e t föreslogs u t b y t t m o t » m e d b o r g a r k o r t » . K o m m i t t é n a n f ö r d e . 2 »Kommittén har haft under övervägande att införa medborgarböcker av samma beskaffenhet som i tidigare framkomna förslag omförmälda s. k. kyrkoskrivningsböcker, vilka skulle kunna mera effektivt utnyttjas vid den löpande folkbokföringen. Kommittén har emellertid ansett, att ett system byggt på användningen av utav de enskilda omhänderhavda identitetshandlingar skulle vara förenat med ölägenheter, som icke stode i proportion till de fördelar, som vore att vinna därmed. Bland olägenheterna må särskilt nämnas, att befolkningens medverkan vid avgivande av vissa anmälningar, särskilt flyttningsanmälningar, skulle bliva alltför betungande. Kommittén h a r därför stannat vid att föreslå införandet av medborgarkort, vilka icke såsom ovannämnda kyrkoskrivningsböcker utnyttjas för registrering av ändringar beträffande vederbörandes folkbokföringsort men torde tillgodose behovet av ett för den enskilde lätt tillgängligt och för de flesta förhållanden användbart, officiellt identitetsbevis. Medborgarkort eiier avskrift därav, för besörjande varav särskilda blanketter böra tillhandahållas allmiänheten, synes vara till fyllest i åtskilliga fall, då nu ålders- eller arbetsbetyg erfordras. Införandet av medborgarkort kan därför förväntas medföra en väsentlig minskning av behovet av sädana folkbokföringsbevis, vilka för närvarande förekomma i stor utsträckning, och därmed en minskning av folkbokföringsmyndigheternas arbetsbörda.» N å g r a »skattekort» a v d e n art, 1924 å r s u p p b ö r d s s a k k u n n i g a ifrågasatte, s k u l l e tydligen icke b e h ö v a f ö r e k o m m a enligt det n u föreslagna s y s t e m e t ; d y l i k a k o r t skulle icke h a v a n å g o n uppgift att fylla. D ä r e m o t ä r tydligt, att förefintligheten av en m e d b o r g a r b o k eller ett m e d b o r g a r k o r t s k u l l e väsentligen u n d e r l ä t t a den frågas lösning, v a r o m h ä r ä r t a l : att b r i n g a till a r b e t s 1 2

Bet. 1929, sid. 94. Bet. 1938:41, sid. 335.

366 givarens kännedom de förhållanden, som inverka å ortsavdragens storlek. I den mån dylika legitimationshandlingar införas, kommer således detta säkerligen att vara till avsevärt gagn ur nu angivna synpunkt. Att emellertid föreslå att en sådan rätt vittgående åtgärd skulle vidtagas allenast för att underlätta uppbördsförfarandet, synes däremot icke erforderligt. De uppgifter, varom fråga är, kunna på enklare sätt bringas till arbetsgivarens kännedom. I detta hänseende synes böra föreskrivas, att envar, som erhåller anställning hos annan, skall skriftligen lämna uppgift å fullständigt namn, senaste mantalsskrivningsort och adress samt om han vid årets ingång var gift eller ogift och det antal barn under 18 år han då hade. Varje mera ordentlig arbetsgivare torde väl redan nu kräva dessa uppgifter, och uppgifternas lämnande torde i vart fall icke betunga arbetsgivaren, då ju skyldigheten åligger den skattskyldige. Underlåtenhet hos denne att lämna dylik uppgift bör medföra, att löneavdrag sker såsom för ensamstående; det lärer vid sådant förhållande ligga helt i den skattskyldiges intresse att, åtminstone då han icke är ensamstående, lämna uppgiften ifråga. Enkla formulär till uppgifterna kunna, om detta ur kostnadssynpunkt anses lämpligt, tillhandahållas genom statens försorg. Väljer man den i det följande föreslagna metoden med särskild s. k. skattebok, lärer densamma kunna tjäna nu avsedda sylte, vadan i så fall särskilda meddelanden därutöver icke erfordras. Lämnandet av oriktiga uppgifter i fråga om den skattskyldiges namn och familjeförhållanden bör tydligtvis straffbeläggas. Genom en dylik anordning synes i allmänhet erforderlig garanti vinnas för att den skattskyldige icke vidkännes löneavdrag med högre belopp än hans familjeförhållanden berättiga till. Ävenledes är därigenom en förutsättning skapad för att taga hänsyn till dyrortsgrupperingen — men också endast en förutsättning därför. Det är nämligen icke nog, att arbetsgivaren vet, vilken kommun som är arbetstagarens hemortskommun. Han måste också veta, till vilken ortsgrupp denna kommun hör; detta förutsätter tillgång till en förteckning över rikets samtliga kommuner med angivande av deras gruppering i angivna avseende. Varje arbetsgivare måste vidare hava tillgång till samtliga de fem tabellserierna och för varje särskild arbetare teckna sig till minnes, efter vilken tabellserie avdragen skola ske. Det förefaller rätt så uppenbart, att några dylika vidsträckta skyldigheter icke rimligen kunna åläggas arbetsgivaren. Enbart uppgiften att utfinna, var arbetstagarens hemortskommun är placerad i ortsgrupperingen, överstiger säkerligen vad som är möjligt för flertalet mindre arbetsgivare; tillhandahållandet av härför erforderliga kommunförteckningar skulle för övrigt även draga avsevärda kostnader. Slutligen skulle även hos mera förfarna arbetsgivare ändock aldrig kunna helt undgås misstag av olika slag. På denna punkt lärer därför vara nödvändigt att eftergiva kravet, att den preliminära skatten vid inkomstkällan skall i görlig m å n anpassas efter vad den slutliga skatten kan tänkas bliva. I stället bliver erforderligt att fastställa, att arbetsgivaren i alla förekommande fall skall verkställa avdrag efter en

367 och samma tabell; därvidlag kan tydligtvis endast förekomma den tabell, som gäller för den ort, inom vilken arbetsplatsen är belägen. Detta kommer naturligen att leda till att vissa skattskyldiga erhålla för höga skatteavdrag och vissa andra för låga sådana. Genomgående blir avdraget felaktigt bestämt, då arbetstagarens hemortskommun vid årets början tillhör annan dyrortsgrupp än den, inom vilken arbetsplatsen är belägen. Denna olägenhet, i sig obestridlig, bör dock icke till sina verkningar överskattas. Till en början lärer för det övervägande antalet skattskyldiga arbetsplatsen vara lokaliserad till hemortskommunen. Där så icke visar sig vara fallet, är dock hemortskommunen regelrätt belägen i omedelbar närhet av den kommun, inom vilken arbetsplatsen är belägen. I dessa sistnämnda fall torde ganska ofta visa sig, att de båda ifrågakommande kommunerna äro belägna inom samma ortsgrupp. En sammanställning, härvid fogad såsom Bilaga 12 och utvisande kommunernas fördelning å ortsgrupper inom de olika länen, torde i någon mån bestyrka detta uttalande. Kvar står dock ofrånkomligen att i ett visst antal fall — huru stort är omöjligt att i förväg angiva — summan av skatteavdragen kommer att av nyssberörda skäl avvika från den slutligen bestämda skatten. I de fall, då avdragen bliva mindre än som vederbort, lärer tydligtvis ingen klagan häröver förspörjas från de skattskyldigas sida under själva inkomståret. Där avdragen bliva för höga kan detta däremot bliva en icke ringa tunga för den skattskyldige. Här torde dock med större fog än eljest kunna hänvisas till, att detta i sig otillfredsställande förhållande till sina verkningar endast är temporärt. Det gäller för övergångsåret samt första året, då en person arbetar inom kommun med högre placering i dyrortsgrupperingen än hemortskommunen. Under följande år kommer vederbörande, förutsatt att arbetsoch bosättningsförhållandena äro likartade, genomgående att genom skatterestiiution årligen återfå ungefär lika mycket, som han under hela året inbetalar för mycket i skatt. Möjligt vore givelvis -att även i fall av denna art medgiva att den skattskyldige på framställning hos beskattningsmyndigheten kunde erhålla jämkning i skatteavdraget me-d hänsyn till hemortskommunen. Härav skulle dock på sina håll, §är§kiU li«tnske beträffande städerna, vållas en betydande och under hela året troligen tämligen konstant arbetsbelastning av myndigheterna, varförutom arbetsgivarna alltjämt skulle åsamkas besvärligheter genom tvånget att använda olika tabellserier i olika fall. Utredningsmannen kan fördenskull icke tillstyrka en åtgärd av sist angivna slag. Den olägenhet med det föreslagna systemet, som här varit på tal, synes böra accepteras såsom ofrånkomlig, därest systemet överhuvud taget skall genomföras.

368 IV. Skatteavdragets konstruktion beträffande äkta makar, vilka båda hava inkomst av tjänst; frågan om barnavdrag i olika fall. De i det föregående angivna reglerna angående äkta makars beskattning inneburo, att från makarnas sammanlagda inkomst verkställdes ifrågakommande ortsavdrag. Då fråga är om uppbörd vid inkomstkällan skulle detta betyda, att rätteligen kanske hälften av ortsavdraget skulle tillgodoräknas vardera maken, därest båda hade arbetsinkomst, medan, om blott ena maken hade sådan inkomst, hela ortsavdraget skulle komma honom tillgodo. De ifrågasatta tabellerna måste emellertid vara upprättade för normalfallen och sålunda beräknade med iakttagande av att helt ortsavdrag verkställts. Skall nu hänsyn tagas till ortsavdragets uppdelning mellan äkta makar, vilka båda hava inkomst av tjänst, erfordras tydligtvis särskilda hjälptabeller härför; vidare måste ett system anordnas, enligt vilket arbetsgivaren med någorlunda säkerhet skulle erhålla besked om angivna förhållande. Här kan man icke räkna med effektiv medverkan av de skattskyldiga; ur dessas synpunkt betraktas säkerligen såsom en fördel, om båda makarna vid primärbeskattningen kunna erhålla fullt ortsavdrag; att detta sedan leder till en motsvarande skattebetalningsplikt påföljande år torde icke avskräcka vederbörande från att söka komma i åtnjutande av denna, låt vara fiktiva fördel. I tyskt beskattningsväsende, där man använder sig av skattekort, upprättade av myndighet, har man löst spörsmålet så, att beträffande hustrur, som leva tillsammans med sina män och som hava arbetsinkomst, antecknas på skattekorten att, innan skatteavdrag verkställes, hustruns arbetsinkomst skall höjas med visst belopp. Därigenom anser man sig kunna förhindra, att tabellerna i nu angivna fall så att säga slå fel. Det synes dock tveksamt, om detta mål verkligen härigenom ernås. För vårt lands vidkommande torde ett dylikt förfarande få anses helt uteslutet, även om man i övrigt ansåge sig kunna acceptera skattekorten; alltför stor omgång skulle i dylika fall förorsakas. Den närmast till hands liggande lösningen torde vara, att som allmän regel uppställa, att mannen, vilken ju i regel har den största inkomsten, vid primärbeskattningen får åtnjuta hela ortsavdraget, medan hustrun beskattas såsom ensamstående; härigenom kommer hustrun dock i åtnjutande av grundavdraget för ensamstående. Till ledning vid bedömandet av verkningarna utav en sådan regel må här anföras några exempel: 1 1 Det förutsattes att vid varje avlöningstillfälle avdrag verkställes å lönen enligt en tabell, upprättad under antagande av konstant lön under hela året och så beräknad, att summan av samtliga avdrag under året blir lika med summan av statlig inkomstskatt, folkpensionsavgift och kommunalskatt. I exemplen, som hänföra sig till ortsgrupp V, har räknats med att taxerad inkomst är lika med löneinkomsten, d. v. s. att inga allmänna avdrag äro medgivna och att kommunalskatt utgår med 10 procent av den beskattningsbara inkomsten. Beträffande den statliga bottenskatten har räknats med dels 100 procent och dels 130 procent, vilken sistnämnda procentsats torde ungefär motsvara 150 procent, därest avdrag för kommunalutskylder medgives.

369 För stort ( + ) eller för litet(—) avdrag kronor

Summa avdrag

Uträknad skatt

kronor

kronor

167-70

264-30

-

96*60

121-40

176-40

-

55-00

101-40

111-00

-

9-60

709-60

- 118*80

463-30

558-70

-

95-40

361*00

445-60

-

84-60

434*00

528-40

-

94*40

387-70

400-90

-

13-20

367-70

298-60

+

69-10

A. B o t t e n s k a t t 100 p r o c e n t . Lön: mannen 1800 = 3 000 kronor. 2 4

kronor, hustrun

kronor

> »

Lön: mannen 4 800 kronor, hustrun = 6 000 kronor. 2 4

kronor

> i

Lön: mannen 1800 = 4 800 kronor. 2 4

kronor, hustrun

kronor

» >

Lön: mannen 6 000 kronor, hustrun = 9 000 kronor.

kronor 1 038*30

1181-80

- 143-50

b

887-40

>

774-30

1012*80 803-10

-

Lön: mannen 6000 = 12000 kronor.

kronor, nustrun

- 124-90 28-80

6 000 kronor 1495-20

1711-20

- 216-00

»

1 344-30

1 495*90

- 151-60

»

1 231*20

1 262-20

-

Lön: mannen 12000 = 15 000 kronor.

kronor, hustrun 3000

kronor 2 039*90

2320-60

- 280*70

»

1 824-60

2 065-30

- 240-70

>

1 590-90

1 748-40

- 157-50

171-21

274-29

- 103-08

>

123-02

178-02

-

55-00

>

103-02

111-00

-

7-98

B.

B o t t e n s k a t t 130 p r o c e n t .

Lön: mannen 1800 = 3 000 kronor. Inga barn 2 4

24—408779.

kronor, hustrun

kronor

kronor

Uträknad skatt kronor

För stort ( + ) eller för litet(—) avdrag kronor

Summa avdrag

Lön: mannen 4 800 kronor, hustrun — 6 000 kronor.

kronor 626-44

761-98

>

478-69

583-81

- 135-54 — 105-12

>

363-70

454-78

-

Lön: mannen 1800 = 4800 kronor.

kronor, hustrun

91-08

kronor 461-00

562-42

- 101-42

412-81

414-67

-

1-86

392-81

299-68

+

93-13

Inga barn 2 »

1115-79

1 285-84

- 170-05

808-59

1083-49 842-53

— 145-87 - 33-94

1 441-59

1 873-74 1622-17

- 180-58

1312-56

1 336-36

-

2 4

> >

Lön: mannen 6 000 kronor, hustrun = 9 000 kronor.

kronor

>

Lön: mannen 6 000 kronor, hustrun = 12000 kronor.

kronor 1 619-76

2 4

> >

Lön: mannen 12000 = 15 000 kronor.

- 253-98 23-80

kronor, hustrun 3000 kronor 2 227-55

2 541-64

- 314-09

»

1 975-98

2 250-07

»

1690-17

1878-18

- 274-09 - 188-01

På sätt dessa exempel utvisa och som ju för övrigt i förväg var tydligt, inträffa här vissa oregelmässighctcr vid primärbeskattningen. Dessa leda emellertid så gott som genomgående till något för låg beskattning; om någon extra belastning av dessa skattskyldiga blir således icke tal. De belopp, som på detta sätt icke uttagas vid primärbeskattningen, äro därjämte icke högre än att desamma böra kunna uppbäras å en enda uppbördsstämma följande år. Härjämte gäller fortfarande att under förutsättning av oförändrade förhållanden denna skenbara skattelindring endast inträder under övergångsåret samt under det första år, två äkta makar båda hava inkomst, respektive under det första året, efter det två arbetsanställda ingått äktenskap. Då nu föreslagna ordning har fördelen att vara enkel och lätt att tillämpa förordas densamma. Med denna utgångspunkt får man beträffande familjeavdragen taga hänsyn till följande grupper inkomsttagare:

371 1) Gift man, vilken alltid erhåller fullt familjeavdrag i förhållande till barnantalet. 2) Ensamstående man eller kvinna utan barn, som icke erhåller familjeavdrag. 3) Gift kvinna, vilken icke erhåller familjeavdrag utan beskattas såsom ensamstående skattskyldig. 4) Ogift man eller kvinna, berättigad till helt eller halvt barnavdrag. 5) Ogift man eller kvinna, vilken haft husföreståndarinna och hemmavarande barn; i detta fall skall avdrag äga rum ej blott för barnen utan jämväl för husföreståndarinnan. Sistnämnda avdrag utgör vid kommunalbeskattningen samma belopp som familjeavdraget för hustru och vid den statliga beskattningen hälften av detta belopp. Vid upprättandet utav avdragstabellerna är emellertid av praktiska skäl uteslutet att laborera med samtliga dessa olika grupper; därigenom skulle tabellerna alltför mycket kompliceras och deras användning försvåras. Ur nu anförda synpunkt torde vid tabellernas upprättande hänsyn endast böra tagas till dels ensamstående skattskyldig, till vilken grupp i regel även skulle föras gift kvinna, dels gift man utan barn och dels gift eller ogift man med hemmavarande barn under 18 år, till vilken sistnämnda grupp även finge föras kvinna, som är änka, frånskild eller ogift och har barn. Detta inn«ebär således-,, att ogift man eller kvinna, som är berättigad till barnavdrag, får åtnjuta diet något större avdraget för äkta makar med barn samt att någon uppdelning av barnavdragen icke äger rum. Härav uppkommande olägenheter synas; icke vara av större betydelse. Med avseende å n u föreslagen anmälningsskyldighet bör för gift man hinder icke möta a4t för arbetsgivaren anmäla äktenskap och barnantal. Däremot är nära tillhands liggande, att ogift man och framförallt ogift kvinna skall vara ovillig att för arbetsgivaren yppa sitt föräldraskap. Här kunde därför vara motiverat att i dylika fall låta vederbörande välja mellan att om förhållandet göra anmälan till arbetsgivaren eller att hos beskattningsmyndigheten begära särskilt fastställande av det belopp, varmed avdrag skall äga rum; alltså elt fastställande, som icke innebär hänvisning till viss tariff i tabellen — detta vore ju tillsynes att ändock bringa förhållandet till arbetsgivarens kännedom — utan som endast angav vilket belopp, som skall avdragas. Då emellertid lönebeloppen kunna skifta, är tydligtvis nödvändigt, att ett dylikt beslut tid efter annan upprepas. Härmed förbundna olägenheter måste dock i detta fall tagas, enär eljest en tillfredsställande lösning icke står till buds. Uppenbart är att i fall av angiven art beslutet måste innehålla ej blott uppgift om avdragsbeloppets storlek utan även uppgift å det lönebelopp, å vilket detta avdrag skall äga rum. Vad slutligen angår de halva barnavdragen torde tillämpningen av bestämmelserna härom vara så pass besvärlig, att dylika avdrag icke böra förekomma vid primärbeskattningen. Även härom bör tydligtvis uttrycklig föreskrift meddelas.

372 I fall, då hustrun är den, som ensam uppbär inkomst, böra emellertid nyss angivna regler justeras, så att hon erhåller fullt ortsavdrag; detta bör på enkelt sätt kunna ske genom hänvändelse till beskattningsmyndigheten, som därefter meddelar beslut i ärendet samt underrättar vederbörande. V. Jämkning utav avdragsbeloppen; hänsyn till s. k. ömmande omständigheter, periodiskt understöd m. m. För de nu gällande bestämmelserna om avdrag för ömmande omständigheter har i det föregående redogjorts; på sätt därav framgår inträder den med dylikt avdrag åsyftade skattelindringen icke vid den tidpunkt, då avdraget bäst behövs, utan vid en långt senare tid, då kanske varje behov av skattelindring är försvunnet. Vid en omläggning av uppbördsförfarandet måste en ändring härutinnan äga rum; då ömmande omständigheter sådant påkalla, bör lindring inträda snarast möjligt genom en minskning av skatteavdragets storlek vid visst tillfälle eller under viss tidsperiod. Beslut härom kan tydligen endast meddelas av myndighet efter framställning av den skattskyldige; å vilken myndighet detta bör ankomma behandlas i samband med övriga organisationsfrågor. Beslutet måste tydligen meddelas skriftligen och torde, av skäl som i föregående avsnitt anförts, böra innehålla, att skatt skall utgå med visst lägre belopp än avdragstabellen utvisar. Om beslutet bör i sinom tid vederbörande taxeringsnämnd erhålla besked. En rätt till jämkning i de tabellenliga avdragsbeloppen synes emellertid böra införas även i andra fall än sådana, som kunna betecknas såsom direkt »ömmande» enligt den nuvarande lagstiftningens ståndpunkt. I första h a n d åsyftas härmed att bereda möjlighet till avdrag för periodiska understöd i fall, då verklig anledning till sådant avdrag kan anses för handen. Även härvidlag m å hänvisas till föregående framställning. Möjligheten till skattenedsättning på grund av periodiskt understöd, utbetalat av den skattskyldige, blir på detta sätt jämväl beroende av prövning av vederbörande myndighet efter framställning av den skattskyldige. Huruvida motsvarande avdrag bör ske vid taxeringen, skall nästföljande år prövas av taxeringsnämnden, vilken alltså skall underrättas om beslutet. VI. Skatteavdragens beräknande, då inkomst uppbäres från flera arbetsgivare för samma tid. Då inkomst uppbäres från flera arbetsgivare för en och samma tidsperiod, leda de föreslagna tabellerna uppenbarligen till för låg primärbeskattning av den skattskyldige. Han får hos båda arbetsgivarna tillgodoräkna sig ortsavdrag, och progressionen, som bygger å den samlade inkomsten, får tydligtvis icke i erforderlig utsträckning göra sig gällande. I Tyskland har denna fråga lösts så, att ett nytt skattekort med särskild beteckning utfärdas för varje extra anställning, därvid föreskrives att den

373 verkligen utgående lönen skall höjas med visst belopp, innan avdragstabellen tillämpas. För vårt lands vidkommande torde ingen praktisk lösning av spörsmålet stå till buds, om också mångahanda teoretiskt tänkbara lösningar kunna anföras; exempelvis att ålägga arbetstagaren att hos arbetsgivarna anmäla sin dubbelanställning samt att tillika föreskriva, att den ene arbetsgivaren då skall tillämpa en högre tariff eller, vilket i sak blir detsamma, liksom i Tyskland beräkna skatteavdraget å en högre lön än den verkligen utgående. Allt detta skulle dock medföra betydande besvär för arbetsgivaren och synes av detta skäl icke böra ifrågasättas. Den rättelse, som äger rum vid påföljande års taxering, torde h ä r få anses tillräcklig. Utredningsmannen föreslår således att även i fall av dubbelanställningar de vanliga skatteavdragen skola äga rum å varje särskild löneinkomst.

§ 3.

Kontrollen å skatteavdragen. I.

Principdiskussion.

Ett system med skatteavdrag å lön förutsätter med nödvändighet ett fullt effektivt kontrollsystem. Denna kontroll måste avse dels att skatteavdrag verkställas, där så skall ske, dels att avdragen göras med riktiga belopp och dels att de avdragna beloppen verkligen komma det allmänna tillgodo. Å andra sidan får denna kontrollapparat icke vara för invecklad och kostsam; i så fall omöjliggöres systemet redan av ekonomiska skäl. Ej heller får kontrollen över hövan belasta arbetsgivarna eller de skattskyldiga; skulle så ske måste systemet i dess helhet anses ogenomförbart på grund av det aktiva och framförallt passiva motstånd däremot, som kunde befaras uppkomma. De anförda kontrollsiynpunkterna böra därjämte beaktas så att säga i två riktningar. Det är icke tillräckligt, att staten har en effektiv kontroll å skattebetalningarna ifråga; även den enskilde skattebetalaren har ett befogat intresse av att v e t a , a t t de hos honom uttagna medlen verkligen komma det allmänna till§8ä8; samt naturligen ett ännu större intresse av att, då tvister uppkomma, kuinna styrka att han i vart fall fullgjort den honom åliggande betalningsskyldigheten. För frågan, om överhuvud taget en uppbörd av skatt redan vid inkomstkällan är praktiskt genomförbar, lära möjligheterna att erhålla ett tillfredsställande kontrollsystem vara avgörande. Är detta icke görligt, eller i vart fall icke inom rimlig kostnadsram görligt, måste hela systemet tydligen anses icke vara godtagbart. Det torde vid övervägandet härav vara lämpligt att erinra om, huru detta spörsmål lösts i andra länder, respektive vilka förslag i denna del som därstädes och i vårt land framförts. I Tyskland är, såsoin av tidigare lämnad översikt torde framgå, inbetalningssystemet ordnat så att vederbörande arbetsgivare som regel skall före

374 den 20 i varje månad till skattekontoret i orten inbetala vad som innehållits i skatt under tiden 1—15 i samma månad samt före den 5 i påföljande månad inbetala vad som innehållits under senare hälften av månaden. Arbetsgivaren skall vidare månads- eller stundom kvartalsvis göra särskild löneskatteanmälan till skattekontoret, angivande avdraget skattebelopp. Å arbetstagarens skattekort, som emellertid förvaras hos arbetsgivaren, antecknas utbetald lön och verkställt skatteavdrag. Skattekontoret för kortregister över samtliga arbetsgivare i dess distrikt och bokför gjorda inbetalningar. Därjämte verkställes genom skattekontoret en fortlöpande och noggrann kontroll av alla arbetsgivare genom särskilda utsända kontrollörer; arbetsgivarna äro skyldiga att föra en mycket ingående bokföring över utbetalda löner och därvid beräknade skatteavdrag, vilken bokföring granskas av kontrollörerna. I Österrike gällde, att arbetsgivaren skulle till statskassan insända avdraget skattebelopp inom 14 dagar efter utgången av den månad, varunder avdraget ägt rum. Vidare skulle arbetsgivarna föra särskilda listor över utbetalda löner och avdragna belopp för varje särskild arbetstagare. Dessa listor skulle insändas till skattemyndigheten i orten, som kontrollerade avdragen. Arbetstagaren var berättigad att på anfordran erhålla utdrag av listan i vad den avsåg honom. Då man i Norge diskuterade frågan om skattens upptagande redan vid inkomstkällan, angavs såsom nödvändiga förutsättningar härför bl. a., att arbetsgivaren skulle redovisa innehållna belopp med korta mellanrum, att arbetsgivaren måste åläggas att föra särskilda avlöningsräkenskaper samt att en omfattande kontroll måste verkställas av vederbörande myndighet, avseende alla arbetsgivare i distriktet, varöver således förteckning skulle föras. Då man i oktober 1940 verkligen genomförde vissa avdrag i förskott å skatt för löneinkomst, valde man emellertid den vägen, att en särskild uppbördsman fick förordnas vid de större arbetsplatser, där sådana avdrag ifrågakommo; denne skulle tydligen i detalj kontrollera arbetsgivarens bokföring och medlen skulle, såvitt den knapphändiga författningen utvisar, inlevereras genom uppbördsmannen. Vid de utredningar i frågan, som förekommit i Finland, hava olika förslag framlagts. Enligt det första förslaget, som dock endast avsåg innehållande av vissa kommunalskattebelopp, skulle varje löntagare hava en skattebok, gällande ett år, med uppgift om namn och beskattningsort. Vid varje löneutbetalning skulle den betalande i skatteboken inklistra skattemärken i valörer, motsvarande det innehållna beloppets storlek. Vid årets utgång byttes skatteboken mot en ny och den gamla sändes till vederbörande beskattningsmyndighet. — Ett senare framlagt förslag upptog emellertid icke vare sig skattemärken eller skatteböcker. I stället föreslogs att arbetsgivaren skulle inom 15 dagar efter varje månads utgång insända de under månaden avdragna beloppen samt tillika insända detaljförteckning över dessa belopp, specificerade för varje särskild löntagare. Vad Sverige angår föreslogo 1924 års uppbördssakkunniga ett synnerligen

375 detaljerat kontrollsystem. Ett bokföringskort med ett flertal uppgifter skulle uppläggas för varje skattskyldig och härå skulle vid varje inbetalning anteckning därom ske. Arbetsgivarna skulle vid mantalsskrivningen lämna en förteckning över hos dem anställda och pensionärer samt därefter vecka för vecka anmäla alla ändringar i anställningsförhållandena. Före uppbördsmånadens utgång skulle innehållna belopp inlevereras. Skattekontoret skulle noggrant övervaka, att alla arbetsgivare i föreskrivna tider inlevererade föreskrivna belopp. I händelse av försummelse härutinnan skulle arbetsgivaren omedelbart erhålla påminnelse. Arbetstagarnas möjlighet att styrka gjorda skatteavdrag ville de sakkunniga reglera genom följande förfarande: 1 »Då arbetsgivaren innehåller medel till skatt för en anställd, skall till denne lämnas ett kvitto eller erkännande i annan form om den verkställda avsättningen av skatt. Enligt vad som för de sakkunniga uppgivits, plägar det inom industrien vara vanligt, att vid avlöningstillfällena arbetarna erhålla dem tillkommande avlöning inlagd i särskilda kuvert eller påsar, å vilka i förväg antecknats avlöningens belopp och härifrån gjorda avdrag för skilda ändamål, såsom hyra, förskott eller dylikt. Det synes som om en anteckning å dylika avlöningskuvert om beloppet av verkställd avsättning för skatt skulle kunna ur arbetarens synpunkt innebära tillräckligt bevis om den verkställda skattebetalningen. Möjligen torde dock i någon form böra fastställas formulär för dylika avlöningskuvert, för att desamma skola kunna godtagas såsom kvitto å skatt. Användas icke dylika auktoriserade avlöningskuvert, torde särskilda kvitton böra utställas. Även härför böra formulär fastställas. Kvitteras avlöning i avlöningslista och förefinnes däri jämväl specifikation över avdrag, skulle måhända någon ytterligare anordning för verificerande av avdraget ej behövas.» För ifrågavarande och andra kontrollarbeten beräknade de sakkunniga en relativt omfattande personal. Härtill kommo ersättningsbelopp till postverket efter en beräknad årlig kostnad av 1 766 000 kronor samt engångskostnader för inventarier. De sammanlagda årliga kostnaderna uppskattades till 6 500 000 kronor och engångskostnaderna för inventarier till 2 660 0Ö0 kronor. 2 Vid bedömandet av frågan om kontrollens anordnande bör hållas i minnet, vad deiQna kontroll egentligen skall avse. Någon omedelbar kontroll å varje arbetstagares inbetalningar — vilken skulle medföra uppläggandet av omkring en miljon bokföringskonton — torde icke vara påkallad; dels måste ju en sådan kontroll ske vid den följande år verkställda taxeringen och debiteringen, dels blir den omedelbara kontrollen å arbetstagarna onödig och meningslös, därest en tillräckligt effektiv sådan kan anordnas beträffande arbetsgivarnas fullgörande av avdragsskyldigheten. Det är därför tydligen på denna sista punkt, som kontrollförfarandet bör inriktas. Härvid bör beaktas, att antalet arbetsgivare i riket, på sätt Bilaga 13 utvisar, enligt riksförsäkringanstaltens arbetsgivareförteckning utgjorde 725 712 för år 1939, fördelade å olika län på sätt av bilagan framgår; bland dessa arbetsgivare ingå emellertid även alla sådana, vilka exempelvis blott hava ett 1 2

Bet. 1929, sid. 77. Bet. 1929, sid. 156, 159.

376 biträde anställt för husliga sysslor o. dyl. Fördelar man antalet arbetsgivare efter arbetarstammens storlek, finner man att endast 58 564 hade fem arbetare eller flera, medan 667 148 hade färre arbetare än fem. Till ytterligare jämförelse må anmärkas, att Svenska arbetsgivareföreningen år 1939 omfattade 5 673 medlemmar med ett sammanlagt arbetareantal av 426 159. I detta sammanhang är även av intresse att söka erhålla en överblick av antalet statsanställd personal. Enligt en av 1928 års pensionsförsäkringskommitté år 1933 gjord undersökning uppgick antalet ordinarie befattningshavare i statens tjänst, däri dock ej inräknat fast anställt manskap vid försvarsmakten, till 56 000. Om antalet icke ordinarie beräknas till hälften härav, eller 28 000, erhålles slutsiffran 84 000. Manskap och arbetare vid försvarsväsendet utgjorde vid 1930 års folkräkning 17 000; enligt vad 1936 års folkräkning utvisar torde antalet då hava stigit, måhända bortåt 25 000. Med ledning av nu berörda siffror torde kunna sägas, att antalet statsavlönade befattningshavare icke understiger 100 000 men troligen ligger ett eller annat tiotusental däröver. En detaljkontroll skulle tydligen förutsätta, att särskilt konto upplades för varje arbetsgivare, därå skulle bokföras skeende inbetalningar. Genom utnyttjande av uppgifterna rörande arbetarstammens storlek hos varje särskild arbetsgivare — sådana uppgifter finnas ju, ehuru ett år gamla, tillgängliga hos riksförsäkringsanstalten — skulle man ungefärligen, men också endast ungefärligen, kunna bedöma, om riktiga skattebetalningar fullgjordes. Efter några år skulle också ett jämförelsematerial stå till förfogande, som kan antagas ej oväsentligt underlätta kontrollen. Ett dylikt kontrollförfarande skulle visserligen omfatta ett icke obetydligt arbete, då ju i runt tal 725 000 konton skulle uppläggas, väl lämpligen å särskilda bokföringskort. I och för sig är dock icke denna siffra avskräckande; materialet är icke större än vad som nu finnes upplagt enbart å bokföringsavdelningen vid överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden. Om detta material dessutom fördelas å de olika länsstyrelserna, blir den ifrågakommande bokföringen naturligtvis betydligt förenklad; det antal konton som skulle behöva uppläggas å varje länsstyrelse framgår av förut åberopade Bilaga 13, därvid dock i fråga om uppgifterna för länen bör uppmärksammas att städerna Göteborg, Malmö och Norrköping redovisas för sig. Emellertid skulle en dylik kontroll föga motsvara därmed avsedda syften. Visserligen kunde därmed konstateras, om en viss arbetsgivare gjort någon inbetalning eller ej under viss period, respektive inbetalningens storlek, men man visste icke, om de inbetalda beloppen voro riktiga, och i fall, då inbetalning underlåtits, visste man ej heller, om denna underlåtenhet varit befogad, t. ex. på grund av driftsnedläggelse, eller om verkligen inbetalning bort ske. Systemet måste därför tydligen kompletteras, på sätt exempelvis skedde i Österrike, med en skyldighet för arbetsgivaren att insända avlöningslistorna eller avskrifter därav samt att beträffande period, varunder inga belopp inlevererats, anmäla anledningen härtill. Härmed har emellertid kontrollapparaten nått en omfattning, som i fråga om de mindre arbetsgivarna omöjliggör

377 dess genomförande; man kan icke förvänta, att varje enskild man, som har ett hembiträde, eller varje lantbrukare med ett enda biträde, skall icke blott upplägga avlöningslistor utan därjämte med jämna mellanrum sända dessa eller avskrifter därav till myndigheterna. Med de utomlands tillämpade systemen vinner man ej heller — lika litet som enligt uppbördssakkunnigas förslag — någon verklig trygghet för att arbetsgivaren inlevererar de innehållna skattemedlen; ej sällan händer redan nu i vårt land i fråga om införselmedel, att desamma väl av arbetsgivaren innehållas men sedan aldrig avlämnas till uppbördsmyndigheten. Visserligen kan detta tämligen snart upptäckas, liksom fallet skulle bliva vid en verklig uppbörd genom skatteavdrag å lön, men glädjen därav är ringa, då arbetsgivaren i dylika fall regelrätt är oförmögen att redovisa medlen; förlusten för det allmänna föreligger alltjämt, även om arbetsgivarens åtgörande upptäckts. Beträffande den viktiga frågan, huru de skattskyldiga skola kunna styrka de genom löneavdrag fullgjorda skattebetalningarna, synes ingen tillfredsställande lösning hittills hava ernåtts. Det österrikiska systemet, enligt vilket arbetstagaren på begäran erhöll utdrag av lönelistan, har visserligen sina fördelar; dylikt utdrag är dock intet absolut säkert bevismedel, sett ur det allmännas synpunkt. Vad angår uppbördssakkunnigas förslag härutinnan, torde utan vidare kunna sägas, att detsamma icke kan godtagas. En påteckning, icke undertecknad, å ett avlöningskuvert är förvisso intet tillfredsställande bevismedel — eller, rättare sagt, det är intet bevismedel alls. Att låta arbetsgivaren vid varje avlöningstillfälle lämna särskilt kvitto å innehållna avlöningsmedel, såsom de sakkunniga alternativt ifrågasatte, lärer vara praktiskt outförbart; för de större arbetsgivarna skulle härför erfordras en betydande och kostsam apparat, för åtskilliga mindre arbetsgivare skulle själva skrivgöromålen vålla besvärligheter. Ofrånkomligen måste emellertid krävas, att arbetstagaren erhåller ett oangripligt bevis å den genom löneavdrag erlagda skatten samt att arbetsgivaren icke skall i någon högre grad betungas genom utlämnandet av detta bevis. Vidare måste krävas en sådan ordning, att full säkerhet råder för att skatteavdragen verkligen komma det allmänna till godo, utan risk alltså för att medlen genom arbetsgivarens åtgöranden undandragas sitt ändamål, samt att kontrollen över arbetsgivarnas inbetalningar och arbetstagarnas gottskrivande därjämte blir så enkel som möjligt. Härjämte bör systemet om möjligt fungera så att statsverket när som helst kan kontrollera huru mycket skattemedel, som vid en viss tidpunkt influtit; detta är av särskild vikt vid ett av ekonomiska växlingar så omedelbart påverkat uppbördsförfarande, som här ifrågasattes. Då det gäller att finna ett system, som kan tänkas något så när fylla samtliga de krav, som ovan uppställts ur såväl de skattskyldigas som det allmännas synpunkter, vill det synas, som om det enda tänkbara vore att åtminstone

378 i viss utsträckning upptaga den ofta diskuterade men hittills aldrig definitivt godtagna tanken på särskilda skattemärken. För arbetarna vore dessa märken ojäviga bevis om fullgjord skattebetalning. För arbetsgivarna utgjorde desamma ett slag av kvitton å skatteavdragen, som synes kunna utan större svårighet vid varje avlöningstillfälle tillhandahållas. För statsverkets vidkommande fordrades inga leveranser av de innehållna skattemedlen; dessa voro redan i förväg inlevererade. Kontrollen å att skattemärken verkligen av arbetsgivaren utlämnades komme att åvila arbetstagarna, vilka härav tydligt hade ett starkt ekonomiskt intresse. Slutligen skulle statsverket kunna kontrollera skatteuppbördens resultat genom att taga uppgift å beloppet av försålda skattemärken. Å andra sidan är systemet med skattemärken naturligtvis behäftat med åtskilliga brister. 1924 års uppbördssakkunniga sammanfattade på sin tid dessa i åtskilliga erinringar; de sakkunnigas uttalande i denna del har återgivits i den historiska översikten. I korthet voro dessa anmärkningar följande: 1) Det är besvärligt för de skattskyldiga att förvara skattemärkena. 2) Det är även riskfyllt, ty förkomma skattemärkena har den skattskyldige förlorat det inbetalda beloppet. 3) En skattskyldig, som fullgjort sin betalning och erhållit skattemärken, kan sälja desamma och därefter underlåta fullgöra skattebetalningen. 4) Visserligen kunde tänkas, att märkena uppklistrades i en skattebok eller dylikt samt makulerades, men en dylik anordning vore tämligen omständlig. 5) Uppbörd och redovisning skulle försvåras, om skattemärkena finge avlämnas vid den slutliga uppbörden och därvid likställas med kontanta penningar. 6) I händelse för mycket skatt erlagts genom stämpelmärken, komme restitutionsförfarandet att ställa sig besvärligt. Dessa anmärkningar hava i det följande i så måtto upptagits till bemötande, att förslag framlagts till sådana åtgärder, som antagas kunna avhjälpa de anmärkta bristerna, i den mån dessa med här föreslaget system fortfarande äro för handen. Redan här torde emellertid en kort översikt böra göras av de gjorda erinringarnas bärkraft. 1) Ett visst besvär blir det obestridligen för de skattskyldiga att förvara skattemärkena; även om detta besvär i vissa fall icke är annat eller större, än som föreligger vid förvaringen av andra värdehandlingar eller av penningar, synas åtgärder erforderliga till minskande därav. 2) Med den nedan föreslagna utformningen av systemet lärer den skatt skyldige icke löpa alltför stor risk att skattemärkena förkomma; hans fullgjorda inbetalningar torde för övrigt ändock kunna styrkas. 3) Frestelsen att sälja skattemärken är säkerligen stor vid en sådan ordning, då desamma faktiskt gälla lika med kontanta penningar vid en blivande skattebetalning; enligt föreliggande förslag är så icke händelsen — märkena äro blott kvitton å verkställd skattebetalning. 4) Denna anmärknings vikt är helt beroende å om man även vill upptaga

379 tanken å särskild skattebok. I så fall är anmärkningen av väsentligt större betydelse, än uppbördssakkunniga synas hava ansett. 5) Uppbörd och redovisning försvåras icke genom skattemärkena, då ju, såsom nyss erinrats, avsikten icke är att dessa skola i något hänseende likställas med kontanta penningar. 6) Restitutionsförfarandet, där sådant förekommer, synes icke försvåras genom en sådan användning av märkessystemet, som här föreslagits. För övrigt förutsattes i det följande en väsentlig förenkling av restitutionsförfarandet. II. Skattemärken och skattebok; systemets praktiska utformning. Genomförandet av ett system med skattemärken förutsätter åtskilliga praktiska spörsmåls besvarande. Dessa hänföra sig till sättet för märkenas distribution och tillhandahållande, märkenas förvarande av de skattskyldiga, sättet för märkenas uppvisande till styrkande av fullgjord skattebetalning samt arbetsgivarnas möjlighet att redovisa medelst skattemärken. 1) Skatte märkenas distribution och tillhandahållande. Det är uppenbart, att det enda statliga organ, som har möjlighet att tillfredsställande fullgöra dessa uppgifter, är postverket. Det måste tillsynes därför bliva postverket, som har att tillverka och besörja försäljning av märkena i fråga. Därmed skulle ju en omfattande och väl inarbetad distributionsapparat stå till förfogande. Svårigheterna för postverket att fullgöra härav föranledda åligganden torde icke bliva större än vad fallet är beträffande frimärksförsäljningen. Naturligen orsakas härigenom kostnader av olika slag, men med de begränsningar i märkessystemets tillämpning, som i det följande föreslås, synas dessa kostnader kunna hållas inom rimliga gränser. Till kostnadsfrågan återkommer framställningen i det följande. Emellertid torde vara erforderligt, att försäljningen av skattemärken icke begränsas att äga m m allenast vid postverkets anstalter. Alla möjligheter att vinna ökiit antal försäljningsställen torde böra tillvaratagas och detta såväl i städerna, där v i s s a veckodagar en koncentrerad försäljning av skattemärken kan förväntas, som ock åtminstone å vissa delar av landsbygden; även här synes kunna åberopas analogien med frimärkesförsäljningen. 2) Skatte märkenas förvarande av de skattskyldiga. Frågan huru sksttemärkena skola förvaras av de skattskyldiga, vilken fråga uppställdes redan av 1924 års uppbördssakkunniga, kan vid första påseendet synas av mindre vikt. Så är dock icke händelsen; redan antalet skattemärken, som en enskild arbetstagare kan erhålla, lärer utvisa detta. Tager man det enkla exemplet av en arbetstagare med veckolön — och dessa äro ju de ojämförligt talrikaste — erhåller denne skattemärken 52 gånger om året. Därvid torde höra till sällsyntheterna att vid varje tillfälle kan lämnas ett enda skattemärke; med hänsyn till skattebeloppens bestämmande lärer i stället regeln vara såsom även framgår av förslagen till avdragstabeller, att

380 arbetstagaren vid varje särskilt tillfälle erhåller flera märken, i allmänhet kanske tre, möjligen fyra. Därmed är man för en enda dylik arbetstagare uppe i ett antal av 156, kanske möjligen 208 märken per år. Det är tydligt, att frågan om dessa märkens lämpliga förvaring under sådana förhållanden blir av ganska framträdande karaktär. Enklast vore naturligtvis att ålägga arbetstagarna själva att genom klistring eller på annat sätt fästa märkena å lämpligt papper, alltefter desamma erhöllos. En dylik föreskrift bleve emellertid endast en gest utan praktisk innebörd; en mångfald skattskyldiga skulle underlåta att fullgöra detta åliggande, med påföljd att skattemärken i stor utsträckning förkomme samt att åtskilliga tvister skulle uppstå beträffande frågan, om vederbörande guldit vissa skattebelopp eller ej. Härjämte skulle ju all kontroll försvåras, om märkena icke funnos tillgängliga. Vill man undgå ett dylikt förhållande — och detta är enligt utredningsmannens mening nödvändigt — återstår endast att ålägga arbetsgivaren att på lämpligt sätt fästa märkena redan vid deras utlämnande. Härvid är dock erforderligt att anordning härför är i förväg träffad. Så torde endast kunna ske genom att tilldela varje ifrågakommande skattskyldig en särskild förvaringshandling, vilken den skattskyldige i sin tur skall tillhandahålla arbetsgivaren. Därmed är man alltså framme vid den i tidigare diskussioner berörda skatteboken. Det synes erforderligt föreskriva att varje skattskyldig, som uppbär inkomst av tjänst, skall erhålla dylik skattebok. Densamma torde dock icke behöva ifyllas med vederbörandes namn etc. genom myndighets försorg; det synes vara tillräckligt, att boken tillhandahålles av vederbörande myndigheter, varefter ifyllandet av namn etc. skulle ske av den skattskyldige själv. Skatteboken skulle avlämnas till arbetsgivaren vid anställningens början och därmed även tjäna syftet att upplysa om den anställdes familjeförhållanden, vilka i sin tur ju äro grundläggande för avdragsbeloppets storlek. Vid första avlöningstillfället skulle skatteboken återställas med inklistrade och makulerade skattemärken till belopp, motsvarande skatteavdragets storlek. Därefter skulle boken behållas av den skattskyldige men vid varje avlöningstillfälle uppvisas för motsvarande åtgärd; boken torde icke böra förvaras hos arbetsgivaren, enär arbetstagaren då berövades varje möjlighet att kontrollera att märkena verkligen åsatts. Makuleringen av skattemärkena torde lämpligen kunna ske genom antecknande därå av arbetsgivarens namn samt dag och år för makuleringen. Av skäl, som i det följande angivas, måste förutsättas, att särskild skattebok skall utfärdas för varje nytt kalenderår, men att den skattskyldige, sedan systemet genomförts, alltid skall disponera sådan bok såväl för löpande år som för året därförut. Å varje sida i skatteboken måste på ett tydligt sätt, som icke medgiver utplåning, angivas för vilket år densamma är avsedd; detta torde exempelvis kunna ske genom att varje år ändra bladens färg. Vid ombyte av skattebok bör den äldsta av de två omhänderhavda skatteböckerna ingivas till vederbörande myndighet.

381 Särskilda åtgärder kunna måhända anses påkallade till förebyggande av att skattskyldig onödigtvis skaffar sig flera skatteböcker. I allmänhet lärer nämligen en skattebok vara tillräcklig, även om den skattskyldige har flera arbetsgivare, eftersom han själv förvarar densamma. Vid första utdelningen torde därför varje ifrågakommande skattskyldig böra erhålla skattebok sig tillställd under sin adress. Den som icke erhållit skattebok bör skriftligen rekvirera dylik bok, varvid boken visserligen omedelbart utlämnas men kontroll sedan utövas att icke dubbelrekvisition ägt rum. För denna första distribution av skatteböcker torde kunna utnyttjas samma system, som nu användes vid utdelning av ransoneringskort, och som därvid visat sig fungera tillfredsställande; att i detta sammanhang lämna redogörelse för sagda system lärer icke vara erforderligt. Under följande år skulle, såsom nämnts, den ena innehavda boken ett år efter giltighetstidens utgång utan vidare kunna bytas. Nytillträdande skattskyldiga fingo emellertid särskilt rekvirera skattebok. För skatteböckernas utbytande eller rekvirerande torde postverket lämpligen kunna anlitas. De inlämnade äldre skatteböckerna böra därefter lämpligen tillställas vederbörande länsstyrelse. I fråga om skatteböckernas uppställning må här endast anmärkas, att två särskilda typer av dylika böcker måhända borde upprättas, den ena avsedd för veckolöntagare m. fl. och den andra för personer, vilka uppbära lön per månad eller längre period. Beträffande sistnämnda kategori behöver ju skatteboken icke bliva på långt när så omfångsrik som beträffande den förstnämnda. Såväl för att skapa ökad trygghet för de skattskyldiga i sådana fall, då skatteboken förkommit, som ock ur kontrollsynpunkt synes dock erforderligt stadga viss bokföringsskyldighet för arbetsgivarna såvitt fråga är om utbetalda löner och därå innehållna skattebelopp; härtill återkommes nedan under p u n k t 4), vari jämväl redogöres för vissa jämkningar i systemet, som påkallas för att detsamma icke skall verka alltför betungande för vissa arbetsgivare. 3) Skattemårkenas uppvisande Ull styrkande av fullgjord skattebetalning. I motsats till (den anordning med skattemärken, som uppbördssakkunniga flyktigt beTörcle, skulle märkena enligt föreliggande förslag icke vara likställda med kontanta medel och således icke inlevereras å uppbördsstämma såsom likvid för påförd skatt. Skattemärkena skulle uteslutande utgöra kvitton å verkställd skattebetalning. Icke desto mindre måste dessa kvittons innehåll bringas till beskattningsmyndighetens kännedom, så att vid påförande av slutlig skatt hänsyn till den förut gjorda skattebetalningen kan tagas. Detta måste ske, innan den slutliga skatten debiteras och då tydligen i samband med deklarationens avgivande. Därvid kan dock icke begäras att skatteboken skall biläggas deklarationen; om skatteboken förkomme, hade den skattskyldige förlorat det viktigaste beviset om de inbetalda skattebeloppen. Att införa en anordning med dubbla beläggningsstämplar, varav blott ena exemplaret insändes, vore givetvis tänkbart, men skulle bliva tämligen dyrbart och framförallt besvärligt. Enklast torde vara att skatteboken göres i sådant format,

382 att märkena alltid placeras under varandra. I samband med deklarationens avgivande avskiljes ena delen av sidorna i skatteboken på sådant sätt, att endast halva skattemärkena kvarsitta i boken. Den andra delen av sidorna med vidsittande halva skattemärken bifogas deklarationen. Därvid bör å deklarationen å särskild plats antecknas, att skattemärken bifogas samt sammanlagda beloppet vidfogade märken. Skulle de vid deklarationen fogade märkena sedermera förkomma, skall jämförelse äga rum med den skattskyldiges skattebok, vilken den skattskyldige då skall anmodas uppvisa. Med hänsyn till vad sålunda föreslagits är såsom redan framhållits nödvändigt att vederbörande skattskyldiga alltid disponera två års skatteböcker, varav den äldre bytes först när ett år förgått efter det att densamma använts; i annat fall hade boken ombytts vid ingången av det år, under vilket deklarationen skall avgivas, och varken skattemärken eller uppgift om skatteavdragens belopp funnes tillgängliga vid deklarationens uppgörande och avlämnande. Till förebyggande av att inbetalningar, som gjorts under deklarationsåret, åberopas såsom bevis om erlagd skatt under året därförut, måste, såsom förut uttalats, skattebokens olika sidor tydligt utvisa giltighetsåret och därjämte hava annan färg än närmast föregående år. Vid den första utdelningen av skatteböcker bör dock sådana utlämnas endast för ett år. Mot slutet av första giltighetsåret utlämnas därefter skatteböcker för följande år, utan att därför den första skatteboken återfordras. Först mot slutet av andra året utbytes skatteboken för det första året mot ny sådan, då avseende tredje året. Genom en sådan ordning torde förebyggas förväxlingar av skatteböcker för olika år. 4) Arbetsgivarnas möjlighet att redovisa uppburna skatteavdrag medelst skattemärken samt att fullgöra viss bokföring rörande utbetalda löner. Här uppkomma två frågor: Möjligheten för arbetsgivarna att erhålla skatlemärken och möjligheten för dem att vidtaga ovan föreslagna åtgärder vid märkenas utlämnande. I vad den första frågan avser den lokala möjligheten att erhålla skattemärken, hänvisas till vad som ovan under 1) anförts. Frågan har emellertid även en ekonomisk sida: Det kan vara sådana förhållanden, särskilt å landsbygden, att arbetsgivaren mera sällan kommer in till den ort, där skattemärken tillhandahållas. Han behöver då på en gång inköpa märken för en längre tidsperiod, vilket emellertid kan medföra en relativt stor engångsutgift. Därest arbetsgivaren i dylika fall icke förmår att på en gång erlägga märkesavgiften, synes möjlighet böra beredas honom att, eventuellt mot säkerhet av lämpligt slag — borgen ligger närmast till hands — undantagsvis få på kredit inköpa märken mot redovisningsskyldighet. Det lärer emellertid härvid vara uteslutet att ålägga postverket att avgöra, huruvida säkerhet skall krävas samt att i förekommande fall kontrollera säkerhetens beskaffenhet. Bortsett från härav föranledd tidsutdräkt finnas ju på åtskilliga håll i landet mindre postanstalter, vilkas innehavare näppeligen äga erforderliga förutsättningar för verkställandet av en dylik kontroll. Uppgiften i fråga

383 måste därför säkerligen åvila vederbörande tjänstemän hos beskattningsmyndigheten. Sedan dessa, därest säkerhet skall ställas, tecknat godkännande å handlingen i fråga, har vederbörande postanstalt endast att godtaga densamma såsom tillfyllestgörande säkerhet. Har sådant godkännande lämnats och befinnes sedermera den ställda säkerheten icke hava varit tillfyllest, har postanstalten tydligtvis intet ansvar, därest likvid utebliver. Detsamma skall givetvis gälla, om beskattningsmyndigheten medgivit, att skattemärken må utbekommas utan att säkerhet ställes, och likvid för skattemärkena sedan icke inflyter. Det andra spörsmålet gäller, huruvida arbetsgivaren överhuvud taget har möjlighet att fullgöra de uppgifter, som enligt vad ovan anförts skulle åligga honom. Dessa uppgifter voro — förutom att i tillgänglig tabell uträkna skatteavdragets belopp, varom tidigare varit tal — att föra anteckningar över utbetalda avlöningsbelopp och därå gjorda skatteavdrag samt att fästa skattemärkena i skatteboken och makulera desamma. Vad först beträffar den enkla bokföring, som sålunda kräves, vållar denna naturligt nog inga svårigheter för de större arbetsgivarna; dessa föra regelrätt redan nu en avlöningsbokföring, som blott tarvar viss komplettering. För de mindre arbetsgivarna däremot, särskilt kanske inom jordbruket, kan bokföringen i fråga bliva besvärlig; det erinras om att tid efter annan diskuterats införande av allmän bokföringsskyldighet för jordbrukarna 1 men att alla sådana förslag torde hava strandat därå, att svårigheter ansetts möta för bokföringens riktiga fullgörande. Dock föreligger en väsentlig skillnad mellan att stadga en allmän bokföringsskyldighet för jordbrukare och att allenast av dem kräva, liksom av alla andra arbetsgivare, en avlöningsbokföring i enklaste form. En dylik bokföring kan väl därjämte anses under alla förhållanden erforderlig för en arbetsgivare, som vill hålla erforderlig ordning i sina affärer. Redan nu torde det för deklarationspliktens behöriga fullgörande vara nödvändigt, att en jordbrukare eller rörelseidkare för noggranna anteckningar över utbetalade arbetslöner. Bokföringen kan för övrigt underlättas, därest genom statsverkets försorg upprättas och tryckas enkla bokföringsböcker för nu avsedda ändamål, vilka till självkostnadspris tillhandahållas allmänheten. Utredningsmannen kan sålunda för sin del icke finna hinder möta för ett allmänt åläggande för arbetsgivare att fullgöra den ifrågasatta enkla bokföringen. I fråga om skattemärkenas fästande i skatteboken och makulerande vill återigen synas, som om detta icke borde medföra någon besvärlighet för de mindre arbetsgivarna. När fråga i detta fall däremot är om större arbetsgivare, blir förhållandet det motsatta. Att varje vecka sortera ut erforderliga valörer skattemärken, att klistra upp dem och makulera dem blir ett högst 1 Bokföringsskyldighet för jordbruket har ifrågasatts även i riksdagen. Se bevillningsutskottets bet. 1939:30.

384 maktpåliggande arbete, när arbetarstammen stigit till något hundratal eller tusental; redan med några tiotal arbetare bliva för övrigt dessa åtgärder besvärliga nog. Det synes ofrånkomligt att finna en metod, enligt vilken beträffande de större arbetsgivarna nu berörda åligganden kunna förenklas och helst högst avsevärt förenklas. I sådant avseende synes det i Österrike tidigare tillämpade systemet erbjuda betydande fördelar. Detta system — som visserligen där tillämpades å samtliga arbetsgivare — innebar ju att avlöningslistorna skulle insändas till beskattningsmyndigheten i och för kontroll. Anpassad efter det här föreslagna systemet synes denna metod bereda tillfälle till den såsom synnerligen önskvärd betecknade förenklingen. Man skulle då beträffande arbetsgivare med större antal arbetare kunna medgiva, att dessa arbetsgivare befriades från skyldigheten att genom skattemärken i skattebok redovisa innehållna medel, men såsom förutsättning härför uppställa, att arbetsgivarna snarast möjligt efter varje avlöningstillfälle — visst kort frist finge naturligen fastställas — skulle till beskattningsmyndigheten insända en kopia av avlöningslistorna med däri angivna skatteavdrag samt tillika förete bevis i en eller annan form (kvitto från postanstalt, bevis om insättning i riksbanken etc.) om att summan av dessa avdrag inbetalats för statsverkets räkning. Här bleve tydligen nödvändigt att hos vederbörande länsstyrelse föra en fortlöpande förteckning i och för kontroll över de arbetsgivare, som erhållit dylik dispens. På sätt framgår av tidigare meddelade uppgifter rörande det antal arbetsgivare, vilka sysselsatte fem arbetstagare eller flera, skulle här dock röra sig om högst kanske några tusen arbetsgivare i varje län. Att över dessa föra en noggrann kontrollbokföring möter tydligen inga svårigheter; övervakandet av inbetalningarna lärer fastmera kunna ske på ganska enkelt sätt. Avgörandet av, huruvida en arbetsgivare skall erhålla nu omförmäld dispens, synes emellertid icke böra en gång för alla fastslås i en blivande författning; härvidlag synes tjänligast att varje länsstyrelse får pröva och avgöra, vilka arbetsgivare, som skola erhålla dylik dispens, samt tillika bestämma om någon säkerhet för inbetalningarnas fullgörande skall i dylikt fall krävas. — En fördel u r det allmännas synpunkt, därest de större arbetsgivarna på detta sätt befrias från att använda skattemärken, blir naturligen att förbrukningen av dylika märken väsentligt nedgår, vilket betyder minskade kostnader för märkesframställandet och mindre arbetsbelastning för postanstalter och andra försäljningsställen. För arbetstagaren synes emellertid systemet medföra den olägenheten, att han icke längre erhåller kvitto på skatteavdragen genom skattemärkenas anbringande i skatteboken. Dessutom kan för honom bliva ganska förvillande, att han stundom — hos mindre arbetsgivare skall kräva skattemärken såsom bevis å inbetald skatt, men stundom — hos de större arbetsgivarna — icke är berättigad härtill. Den första olägenheten kan icke avhjälpas genom att ålägga arbetsgivaren att vid varje avlöningstillfälle anteckna de innehållna beloppen i skatteböckerna; härigenom skulle på nytt uppkomma en belastning av arbets-

385 givarna av sådan omfattning, att den avsedda förenklingen därmed icke i erforderlig utsträckning ernåddes. Det torde emellertid vara tillräckligt att stadga skyldighet för arbetsgivaren att dels vid varje årsskifte och dels så snart en arbetare slutade sin anställning på lämpligt sätt, helst kanske med mekanisk apparat, instämpla i skatteboken summan av de under året, resp. anställningstiden, innehållna skattebeloppen; med hänsyn till de uppgifter, vilka skola bifogas arbetstagarens deklaration, bör instämplingen av beloppet ske två gånger för varje särskild post. Då fråga är om arbetsgivare, vilka av myndigheterna erhållit befrielse från skyldigheten att använda skattemärken, torde kunna förväntas, att arbetstagarna låta sig nöjas med en sådan ordning. Dock måste nödvändigtvis krävas, att den arbetstagare, som anställes hos dylik arbetsgivare, omedelbart av arbetsgivaren erhåller skriftligt besked om att skatteavdragen enligt myndighets medgivande icke redovisas medelst skattemärken, men att i stället bevis om verkställda skatteavdrag meddelas på förut angivet sätt. En allmän befrielse från skyldigheten att använda skattemärken bör dock tydligen stadgas för statliga institutioner; här är uppenbarligen tillfyllest med att bevis lämnas i sist angiven, väsentligt enklare ordning. Någon skyldighet att insända avlöningslistor behöver i detta fall ej heller ifrågakomma. III.

Kompletterande kontrollanordningar.

I det föregående har redan antytts att genom införandet av skattemärken arbetstagarna skulle så att säga engageras såsom kontrollanter över att arbetsgivarna verkligen till det allmänna inlevererat de innehållna medlen. Detta är naturligtvis ett uttalande, som kräver åtskilliga modifikationer. Om arbetsgivaren verkställer visst avdrag å lön, kan nog i allmänhet förutsättas, att arbetstagaren verkligen tillser, att skattemärken till motsvarande belopp utlämnas. Arbetsgivaren lärer ej heller i allmänhet hava något intresse av att underlåta verkställa skatteavdrag; en viss sanning ligger säkerligen i den gamla engelska satsen, att en skattebetalning, som fullgöres för annans räkning, alltid verk ställes med större villighet än då det gäller att betala den egna skatten: Å andra sidan kan aldrig ifrånkommas, att åtskilliga arbetsgivare skola befinnas villiga att underlåta skatteavdrag, antingen av ren tröghet eller för att slippa besväret att köpa skattemärken eller ock för att visa arbetstagaren ett tillmötesgående. I dylika fall har arbetstagaren som regel intet personligt intresse att påkalla avdragets verkställande. Hans kontroll blir därför i fall av angiven art av ringa eller intet värde. Det är följaktligen tydligt att till förebyggande av dylika fall ändock är nödvändigt med en särskild kontroll från det allmännas sida. Däremot synes icke erforderligt att denna kontroll göres löpande. Det torde vara tillräckligt om densamma sker i efterhand. Visserligen förebygges icke därmed varje särskilt fall av skattedefraudation under ett visst år — vilket väl för övrigt icke med något som helst kontrollsystem kan helt förhindras — men redan vetskapen om den blivande kontrollen måste utgöra ett tillbakahållande mo25—408779.

386 ment gentemot frestelsen att icke göra föreskrivna avdrag. Då därjämte tydligtvis, på sätt i det följande närmare utvecklas, arbetsgivaren måste stå i ansvar för skattebelopp, som av honom icke på sätt ske bort uttagits, bör nu berörda avhållande moment vara av rätt kraftig verkan. Genom att på detta sätt låta kontrollapparaten inträda i efterhand vinner man betydande fördelar. Man synes nämligen då icke behöva upplägga något omfattande kortsystem över arbetsgivare eller arbetstagare och ej heller behöva verkställa någon omfattande särskild bokföring. I stället torde man kunna helt anknyta kontrollsystemet till de vid denna senare tidpunkt ändock föreliggande förteckningarna över de skattskyldiga, nämligen taxerings- och debiteringslängderna. Detta betyder icke, att taxeringsnämnderna behöva inkopplas i själva kontrollarbetet beträffande primäruppbörden; det blir i stället å debiteringsförrättaren och länsstyrelserna, som granskningsuppgiften faller. Kontrollsystemet bliver då i sin slutliga utformning skäligen enkelt. I längderna måste införas ytterligare kolumner, upptagande beloppet av under beskattningsåret av den skattskyldige erlagd skatt. Dessa kolumner måste av taxeringsnämndsordföranden ifyllas. När längderna sedan överlämnats till debiteringsförrättaren, har denne att uträkna och längdföra det verkliga beloppet av den skatt, som åvilat den skattskyldige, och att därifrån draga den införda guldna skatten, varefter i ytterligare en kolumn utföres det resterande skattebeloppet, vara debetsedel skall utfärdas, resp. det belopp, som den skattskyldige eventuellt har sig till godo. I samband härmed skall ankomma å debiteringsförrättaren att uppmärksamma fall av större avvikelse mellan inbetalt belopp och slutligen uträknad skatt samt att själv verkställa eller hos länsstyrelsen påkalla undersökning härav. Här torde endast böra anmärkas, att vid en dylik undersökning i första hand lärer böra infordras vederbörande arbetsgivares löneanteckningar för granskning och jämförelse med arbetstagarnas uppgifter. Överhuvud taget torde årligen i viss omfattning sådant infordrande böra äga rum för vinnande av en kontinuerlig stickprovsgranskning. IV. Arbetsgivares ansvar vid underlåtenhet att verkställa skatteavdrag med föreskrivet belopp. Ett effektivt genomförande av systemet med skatteavdrag å arbetsinkomst förutsätter med nödvändighet, att den, som har att verkställa avdraget, drabbas av ett kännbart ansvar vid försummelse i fråga om avdragsskyldigheten. Om några straffbestämmelser synes här icke kunna vara tal annat än vid rent bedrägliga förfaranden. Däremot bör i andra dylika fall ett kännbart ekonomiskt ansvar drabba vederbörande, och detta därjämte vara så ordnat, att omedelbart utkrävande därav kan ske. Detta ekonomiska ansvar bör tydligen bestå i att arbetsgivaren blir själv gentemot det allmänna betalningsskyldig för de belopp, som icke blivit av honom innehållna, varjämte indrivningsavgift omedelbart bör påföras. Be-

387 loppet ifråga skall anses omedelbart förfallet till betalning och indrivning således kunna omedelbart verkställas. Visserligen kunde häremot anmärkas att en dylik föreskrift kunde komma att hårt drabba arbetsgivaren i sådana fall då ett rent misstag ägt r u m samt i anledning härav ifrågasättas att i dylika fall icke utkräva någon ersättning av arbetsgivaren. Emellertid lärer i praktiken i flertalet fall vara omöjligt att styrka, att ett uppsåtligt fel är begånget. Följden av en gränsdragning av antydd art skulle säkerligen bliva, att alla felaktiga avdrag angåvos bero på förbiseende samt att därmed varje sanktion vore borta, när det gällde att trygga ett riktigt verkställande av avdragen. Har arbetsgivaren verkställt avdrag, men underlåtit redovisa detta med skattemärken, ehuru så bort ske — sådana fall äro givetvis tänkbara för så vitt arbetstagaren icke bryr sig om att påfordra skattemärken — kan man emellertid icke stanna vid den ekonomiska påföljden. Här föreligger ett rent brottsligt förfarande — detsamma må sedan kunna karakteriseras såsom uppsåtligt eller ovarsamt — i det att vederbörande uppburit medel, som för annans räkning skolat inlevereras till staten, samt underlåtit detta. Även om arbetsgivaren senare inbetalar beloppet, bör straffansvar utkrävas; ansvaret bör tydligen skärpas i den mån arbetsgivaren icke kan redovisa beloppet. Här torde icke vara påkallat att diskutera lämplig straff latitud. Så mycket må endast anmärkas, att man såväl därvid som i fråga om brottskonstruktionen måste undvika den olyckliga avfattning, som motsvarande bestämmelser i införsellagen erhållit och som medfört, att arbetsgivares underlåtna redovisande av innehållna införselmedel praktiskt taget är oåtkomligt. I strafflatituden synes därjämte frihetsstraff böra ingå.

§ 4.

Förslag till tabeller angående skatteavdrag å lön.

På sätt förut i olika sammanhang erinrats förutsätter ett uppbördssystem med skatteavdrag å lön för sin praktiska tillämpning med nödvändighet särskilda avdragstabeller. Dessa kunna naturligen upprättas på åtskilliga olika sätt. Till en början kan tänkas, dels att i tabellerna endast angivas de procenttal, varmed avdrag skall äga rum, dels ock att uträknade avdragsbelopp angivas i stället för procentsatser. Den förstnämnda metoden har vissa fördelar ur ren uppställningssynpunkt, i det att tabellerna bliva väsentligt lättare att utarbeta samt något mindre omfattande. Denna metod förutsätter emellertid att det egentliga uträknandet av avdragsbeloppen överflyttas från myndigheterna till arbetsgivarna; därmed skulle således dessas arbetsbörda ytterligare ökas utöver vad avdragssystemet i övrigt måste medföra. En avsevärd risk skulle vidare uppkomma för att felräkningar skulle äga rum och att därigenom felaktiga skatteavdrag i stor utsträckning skulle verkställas. Den nu antydda metoden synes därför icke vara tänkbar att praktiskt genomföra. Följaktligen återstår allenast att i tabellerna angiva det verkliga, uträknade

388 avdragsbeloppet. Därvidlag är emellertid uteslutet att angiva varje förekommande avlöningsbelopp med därå belöpande skatteavdrag; en dylik tabell bleve i högsta grad ohanterlig och skulle dessutom kanske just genom sin fullständighet lätt föranleda förväxlingar mellan närstående tal. Det är i stället nödvändigt att låta varje särskilt avdragsbelopp svara mot ett visst antal olika avlöningsbelopp, d. v. s. att indela de tänkbara lönebeloppen — vilka teoretiskt sett löpa från det minsta möjliga upp till det högsta tänkbara — i särskilda skift och låta varje sådant skift svara mot ett visst avdragsbelopp; man kan då exempelvis fastställa att å månadslöner i storleksläget 100—150 kronor alltid skall avdragas 10 kronor, å löner i läget 150—200 kronor avdragas 20 kronor o. s. v. Även med denna utgångspunkt stå emellertid två vägar till buds, beroende på de invecklade grunderna för skatternas beräknande, vilka föranleda att i verkligheten nästan aldrig mot jämna inkomstbelopp svara lika jämna skattesummor; det nyss anförda exemplet är därför ur denna synpunkt missvisande. Utgår man således från något så när avrundade avlöningsbelopp, bliva de däremot svarande avdragsbeloppen siffermässigt sett synnerligen ojämna och sluta ofta med myntslagets lägsta enheter. Som exempel må åberopas den tyska avdragstabellen, vilken alltid utgår från månatliga avlöningsbelopp. Ett par på måfå tagna avsnitt i denna tabell 1 hava följande utseende: Löneskattens belopp för arbetstagare, vilken skall betraktas som Löpande nr

Månadslön RM

från

arbetstagare med ogift RM

gift RM

1 barn RM

2 barn RM

3 barn RM

4-68

4 barn RM

5 barn RM

t. o. m.

247— 260

29-90

14-30

10-92

7-80

3 5 1 - 364

50-96

27-04

19*76

14-56

5-20

0*26

111-02

78-78

61-10

236-60

219-18

45-50 201*50

77 115

6 barn RM

1092-1118 2 132—2 184

222-04 474-76

13834 296-66

125-84 283-92

269-10

31*72 184-08

Beträffande den tyska avdragstabellen må i detta sammanhang ytterligare bemärkas, att intervallerna i lönebeloppen utgöra 13 mark för månadsinkomster t. o. m. 1 040 mark, därefter 26 mark för månadsinkomster t. o. m. 2 028 mark och för högre inkomster 52 mark. Några avdragstabeller för andra avlöningsperioder än månad hava icke upprättats genom myndigheternas försorg; det ankommer i sådana fall på arbetsgivaren att uträkna ifrågakommande belopp enligt vissa fastställda regler; för en arbetsdag utgör avdragsbeloppet 1\26 av samma belopp för månad, för en arbetsvecka är avdragsbeloppet sex gånger avdragsbeloppet för arbetsdag (d. v. s. 6/2G av det i tabellen angivna avdragsbeloppet per månad) o. s. v. Ett avdragssystem utformat på nu angivet sätt är tydligen för arbetsgivaren ' l Enligt dess år 1938 havda lydelse.

389 rätt besvärligt att tillämpa och detta även om man läte upprätta särskilda avdragstabeller för veckoavlöningar. De ojämna avdragsbeloppen förorsaka nämligen åtskilliga räkneoperationer och framkalla därjämte viss risk för att felaktiga avdrag göras. Emellertid är naturligtvis ett dylikt system ändock möjligt att tillämpa så länge arbetsgivarna endast hava att kontant redovisa innehållna belopp. Skola emellertid, såsom i detta betänkande föreslagits, skattemärken i viss utsträckning komma till användning, medför systemet i fråga högst betydande svårigheter och kan rent av omöjliggöra metodens praktiska realiserande genom den mångfald valörer å skattemärken, som måste krävas, och genom den därav föranledda mängd skattemärken, som i varje särskilt fall kunde bliva erforderlig. Att återigen använda den tyska metoden — skatteavdragens beräknande med utgångspunkt från i förväg bestämda regelbundna avlöningsskikt — och sedan avrunda de erhållna avdragsbeloppen, skulle leda till stor ojämnhet inom de olika löneskikten i fråga om det årliga avdragets förhållande till den sedermera uträknade skatten; någon starkare avrundning av avdragsbeloppen per månad eller vecka torde därför icke vara möjlig. Det återstår då endast att framgå motsatt väg mot den, man valt i Tyskland, och att således såsom utgångspunkt välja en viss i förväg bestämd intervall i fråga om skatteavdragen samt att därifrån uträkna motsvarande lönebelopp. Progressiviteten vid den statliga beskattningen medför härvidlag tydligen att intervallerna i fråga om lönebeloppen bliva allt mindre, ju större lönen är. Vidare blir resultatet, att medan avdragsbeloppen alltid utvisa avrundade belopp, framträda oregelbundenheterna i stället beträffande däremot svarande löneintervaller. Med tillämpning av nu angivna beräkningsmetod hava vissa avdragstabeller upprättats. Därvid har intervallen i fråga om avdragsbeloppen satts till 1 krona vid månadslön och 25 öre vid veckolön. Vid tabellernas upprättande har hänsyn tagits till pensionsavgifter samt kommunal och statlig beskattning; kommunalskatten har beräknats utgöra 10 kronor per skattekrona och i fråga om statsskatten har antagits att av bottenskattens grundbelopp uttages 130 procent, enär avdrag för erlagda kommunalutskylder antagits icke vara medgivna. Tabellerna närslutas såsom Bilaga 14. Anmärkas bör, att tabellerna i fråga i syfte att belysa det resultat, deras användning leder till, gjorts utförligare än vad avsikten är beträffande de tabeller, som eventuellt skola ställas till allmänhetens förfogande; angående dessa sistnämnda tabellers utformning hänvisas till det följande. Av åberopade Bilaga 14 framgår till en början, att i fråga om månadslönerna för ensamstående intervallen beträffande lönebeloppen i ett enda fall uppgår till över 16 kronor och i ett fall något överstiger 12 kronor men eljest håller sig under 8 kronor och sjunker ned mot 3 kronor. För makar med två barn uppgår intervallen i två fall till omkring 17 kronor, i tre fall till omkring 16 kronor men sjunker sedan under 11 kronor och ned mot 3 kronor. Det erinras härvidlag om att enligt de tyska avdragstabellerna voro de i förväg fixerade löneintervallerna respektive 13, 26 och 52 mark.

390 Av Bilaga 14 framgår vidare att den genom löneavdrag innehållna skatten, för år räknat, icke avviker från det verkliga skattebeloppet med mera än högst 6 kronor vid månadslön och högst 6 50 kronor vid veckolön. Vid exempelvis en månadslön av 160 kronor avdrages för ensamstående skattskyldig i ortsgrupp V månatligen ett belopp, som för år räknat uppgår till 180 kronor; verkliga skattebeloppet är 174 78 kronor. Vid en månadslön om 165 kronor avdrages per år tillhopa likaledes 180 kronor; verkliga skattebeloppet är 18587 kronor. För ytterligare exempel hänvisas till tabellbilagan. Olägenhetenia med nu föreslagna avdragstabeller äro två: Dels äro inkomstbeloppen i intervallerna angivna i oregelbundna tal och dels äro skatteavdragen icke absolut exakta för varje inom intervallerna fallande lönebelopp. Den förstnämnda olägenheten synes emellertid av föga praktisk betydelse och kunde ju, såsom förut framhållits, undgås genom att låta skatteavdragen utgå med oregelbundna belopp; vid valet mellan dessa två alternativ har utredningsmannen å tidigare framhållna skäl ingen tvekan att förorda det i tabellerna följda. Att skatteavdragen icke bliva absolut exakta för varje inom intervallerna fallande belopp är en ofrånkomlig följd av varje system, som arbetar med intervaller av ett eller annat slag; att undgå att laborera med intervaller är, såsom även förut framhållits, av praktiska skäl otänkbart. Då missvisningen i fråga om preliminärbeskattningen är så ringa, som nyss påpekats, synes ej heller denna olägenhet böra tillmätas nämnvärd betydelse. Ur det allmännas synpunkt lärer vara tillfyllest, att felaktigheterna vid preliminärbeskattningen kunna, med hänsyn till avdragstabellens konstruktion, antagas utjämna varandra så att den samlade preliminära skatteintäkten blir tämligen riktig till sin storleksordning. Ur de enskilda skattskyldigas synpunkt uppkommer här spörsmålet om eventuell tilläggsbeskattning, i händelse för liten skatt uttagits vid inkomstkällan, respektive om restitution i motsatt fall. Denna fråga behandlas i ett följande kapitel; redan här må dock förutskickas att de obetydliga avvikelser, varom här är fråga — beloppen uppgå ju regelrätt till högst 6 kronor 50 öre — icke synas böra föranleda vare sig tilläggsbeskattning eller restitution. Den uppställning av tabellerna, vara Bilaga 14 innehåller exempel, är såsom nyss framhållits icke avsedd att återgå i de tabeller, som vid en eventuell omläggning av uppbördsförfarandet skulle ställas till allmänhetens förfogande. Dessa tabeller finge emellertid upprättas i fem serier, en för varje ortsgrupp. Därjämte synes av praktiska skäl önskvärt att var för sig hava tabeller för avdrag å månadslön och för avdrag å veckolön. Vid andra ifrågakommande betalningsterminer synes endera av dessa två tabeller städse kunna tillämpas. Utbetalas avlöning var tionde dag, tillämpas månadstabellen, därvid avdragssiffrorna finge delas med 3 och i förekommande fall avrundning ske till närmaste tjugufemtal ören, dock så att hela det per månad innehållna beloppet bleve lika med det i tabellen angivna; utbetalas avlöning var fjortonde dag, användes veckotabellen, därvid avdragsbeloppen fördubblas o. s. v.

391 I det föregående har redogjorts för de olika kombinationer av familjeavdrag, vilka äro tänkbara. På sätt därvid framhållits skulle ett hänsynstagande till samtliga dessa fall i ej obetydlig grad komplicera tabellernas utseende och därmed även deras användande. För enkelhetens skull är därför lämpligt att sammanföra vissa av de tänkbara olika fallen till en och samma grupp, ehuruväl därigenom avdragen icke bliva fullt riktiga för samtliga i en sådan grupp ingående fall. Grupperna bliva i enlighet med tidigare förslag följande: 1) Ensamstående skattskyldig till vilken grupp även hänföres gift kvinna och detta även om hon har barn; att i sådana fall, där den gifta kvinnan är ensam inkomsttagare, annan tabell skall för henne tillämpas efter besked av vederbörande beskattningsmyndighet, har även tidigare framhållits. 2) Gift man utan barn. 3) Gift man med hemmavarande barn under 18 år samt ogift man eller ogift kvinna med hemmavarande barn under 18 år. I fråga om tabellens uppställning synes densamma måhända vinna i tydlighet genom att man utsätter avdragsbeloppen särskilt för varje grupp skattskyldiga, d. v. s. så att m a n först angiver löneintervallerna för ensamstående med däremot svarande avdragsbelopp samt sedan motsvarande löneintervaller och avdragsbelopp för makar utan barn, för skattskyldiga med ett barn, med två barn o. s. v. Tabellen erhåller då ungefär följande utseende: Skatteavdrag vid månadslön. Ortsgrupp I (II, III, IV, V). Ensamstående x

Gift man utan barn

Manlig arbetstagare (samt kvinnlig, som är änka, frånskild eller ogift) med 1 barn

Månadslön fr. t. o. m.

Månatligt avdrag kronor

Månadslön fr. t. o. m.

Månatligt avdrag kronor

Månadslön fr. t. o. m.

Månatligt avdrag kronor

2 barn

3 barn

Månadslön

MånatMånatMånadsligt ligt avdrag lön avdrag kronor kronor

fr. t. o. m.

fr. t. o.m.

o. s. v. 1

Såsom ensamstående betraktas även gift kvinna, oberoende av barnantalet, därest ej vederbörande myndighet annorledes beslutat.

Den nyttjade metoden för avdragsbeloppens fastställande medför emellertid, att avdragsbeloppen äro desamma vid alla olika grupper av skattskyldiga, ehuruväl dessa avdragsbelopp i varje särskild grupp svara mot olika löneintervaller. Följaktligen kan lönetabellen väsentligt förenklas, därest man icke anser överskådligheten påkalla ovan angivna, mera utförliga uppställning. En på dylikt sätt förenklad avdragstabell kunde erhålla ungefär följande utseende:

392 S k a t t e a v d r a g vid m å n a d s l ö n . Kr.

avdragas vid nedan angivna månadslön för ensamstående 1

gift man utan barn

manlig arbetstagare (samt kvinnlig, som är änka, frånskild eller ogift) med 1 barn

1 Ortsgrupp I (II, III, IV, V).

2 barn

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

fr. t. o. m. fr. t. o. m. fr. t. o. m. fr. t. o. m. fr. t. o. m. fr. t. o. m. fr. t. o. m. fr. t. o. m.

2 3 4 5 o. s. v.

o. s . v.

1 Såsom ensamstående betraktas även gift kvinna, oberoende av barnantalet, därest ej vederbörande myndighet annorledes beslutat.

Tabellen synes i likhet med vad fallet är i Tyskland kunna begränsas till att omfatta äkta makar med högst tio barn. Därest undantagsvis skulle förekomma arbetstagare med flera än tio barn torde kunna ankomma å beskattningsmyndigheten att lämna särskilt besked angående skatteavdragets storlek. I avbidan å sådant besked synes den tabell, som avser ett antal av tio barn, kunna tillämpas. § 5.

Eventuell konkurrens mellan införselbeslut och skatteavdrag å lön.

Enligt lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta med däri sedermera gjorda ändringar kan dylik införsel erhållas dels för utbekommande av underhållsbidrag till barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar, eller den, med vilken vederbörande är eller varit gift eller utom äktenskap avlat barn, dels till utbekommande av oguldna utskylder eller allmänna avgifter jämte stadgad indrivningsavgift, därest ej mer än tre år förflutit, efter det utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning, dels ock beträffande böter eller viten, som äro förfallna till betalning och ej erlagts, därvid även härvidlag gäller, att tre år icke få hava förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft. Vidare är stadgat, att om införsel beviljas till gäldande av såväl underhållsbidrag som utskylder eller avgifter, och det belopp, som må innehållas, ej förslår till bådadera, skall beloppet i första hand gå till underhållsbidragets betalning. Beviljas vidare införsel till gäldande förutom av böter eller viten jämväl av underhållsbidrag eller av utskylder eller allmänna avgifter och förslår ej därtill det belopp, som må innehållas, äga böter och viten minsta rätt. Därest införsel beviljas, förordnar utmätningsmannen, huru stort belopp av avlöningen skall, i den mån densamma förfaller, innehållas till gäldande

393 av ifrågakommande belopp. I samband därmed skall föreskrivas, att vid varje avlöningstillfälle visst angivet belopp skall förbehållas den skattskyldige samt att förty innehållande må ske endast i den mån avlöningen överskjuter sistnämnda belopp. Detta belopp skall motsvara vad den underhållsskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och för maka och oförsörjda barn eller adoptivbarn. Några bestämda regler för fastställande av sistberörda s. k. existensminimum äro icke givna, och som följd därav meddelas ganska skiftande beslut härutinnan även beträffande kommuner, tillhörande en och samma dyrortsgrupp. Till belysande härav åberopas en såsom Bilaga 15 vidfogad sammanställning, utvisande sättet för bestämmande av existensminimum inom vissa delar av landet; siffrorna hänföra sig dock till föregående år och torde numera hava något justerats uppåt. Den olika uppfattning av vad som skall utgöra existensminimum, vilken kommer tillsynes även beträffande samhällen i en och samma dyrortsgrupp, beror tydligtvis på skiftande åsikter hos utmätningsmännen om vad som behoves för en persons underhåll. I åtskilliga fall lärer man laborera med en mera detaljerad analys härav, vars resultat sedan sammanfattats på sätt åberopade sammanställning utvisar. De poster vilkas belopp ingå i det beräknade existensminimum äro exempelvis i Stockholm följande: hyra, mat, kläder, tvätt, lagning (även skolagning), hygien, föreningsavgift, diverse. Det bör här bemärkas att posten »diverse» upptages med 15 kronor för ogift man, 15 kronor för ogift kvinna och 20 kronor för äkta makar. Gemensamt för alla olika införselbeslut lärer otvivelaktigt vara, att existensminimum alltid fastställes åtskilligt högre än den gräns, vid vilken skattskyldighet inträder. Redan för närvarande gäller därför, att personer i icke ringa utsträckning påföras skatt, ehuru, om de underlåta erlägga densamma, införsel för skatten icke kan beviljas i deras avlöning, enär densamma icke överstiger vederbörligt existensminimum. Åtskilliga av dessa skattskyldiga erlägga även dem sålunda påförd skatt, medan andra opåtalt underlåta detta. Vid en sådan omläggning av uppbördsförfarandet, att skatteavdrag å lön verkställes Tedan vid lönens uppbärande, accentueras tydligtvis nu anmärkta förhållande. Då tabellerna för skatteavdrag å lön givetvis måste utformas i anslutning till gällande beskattningsregler, kommer dylikt skatteavdrag att begynna vid en inkomst, vari införsel icke skulle meddelas. Ett generellt förebyggande härav kan endast ske genom att de kommunala ortsavdragen avsevärt höjas — det är tydligtvis kommunalskatten, som i främsta rummet utgår även vid låga inkomster — samt att reglerna för pensionsavgifternas beräknande omläggas. Intetdera torde emellertid kunna på allvar ifrågasättas; vad den förstnämnda åtgärden beträffar skulle kommunernas skatteunderlag därigenom lida en högst allvarlig beskärning. Det enda, som i detta fall kan åtgöras, lärer vara, att den förut föreslagna möjligheten att erhålla jämkning i avdragsbeloppen får komma till användning. Detta måste dock tydligen äga rum med största försiktighet så att icke en allmän höj-

394 ning av de skattefria inkomsterna här på en omväg inträder. Vill man genomföra en sådan höjning bör ju detta ske genom ett statsmakternas beslut, icke genom vid sidan därav vidtagna åtgärder av underordnade organ. Vad hittills sagts gäller endast det förhållandet, att skattskyldigheten ofta inträder vid en inkomst, som till beloppet är lägre än det existensminimum, vid vilket införsel kan meddelas. Situationen kompliceras emellertid i sådana fall, då inkomsten överskridit för orten tillämpat existensminimum, men all inkomst därutöver tages i anspråk för införsel av ett eller flera slag. Här blir närmast frågan, huruvida avdrag för den å inkomsten belöpande skatten skall utgå före de belopp, för vilkas uttagande införsel beviljats. I vissa fall skulle detta betyda att skatten uttoges till fullo, ehuru införselbeslutet ej kunde i sin helhet exekveras, enär det existensminimum överskjutande lönebeloppet ej förslog därtill. Svaret kunde synas tämligen enkelt och närmast tänkas formulerat sålunda: Böter och viten hava redan nu sämsta rätt; de böra således stå tillbaka för skatteavdraget. Beträffande införsel för äldre skatt synes även rimligt att denna får komma i efterhand i förhållande till skatten å utfallande inkomst. Det är ju en given förmån för den skattskyldige, att icke restposterna ständigt tillväxa utan den löpande skatten i vart fall betalas; förlusterna för det allmänna torde ej heller härigenom bliva så stora i händelse uppbörden omlägges på ifrågasatt sätt, enär ju då skatteinförslarnas antal och det belopp, desamma representera, bör avsevärt nedgå. Däremot ville synas som om införsel för underhållsbidrag alltid borde utgå tillfullo, innan avdrag å lönen verkställes för skatten å den utfallande inkomsten. Frågeställningen är emellertid icke så enkel, som vid första påseendet kan synas. Om en persons inkomst uppgår exakt till existensminimum, skall han enligt gällande regler i allmänhet betala viss skatt; att han sedan för närvarande kan opåtalt underlåta detta, har nyss framhållits. Vid en omläggning av uppbördsförfarandet utkräves denna skattskyldighet automatiskt, ehuruväl — undantagsvis — jämkning kan ske. Om sedan inkomsten stiger över existensminimum, samt införsel lägges i överskjutande belopp, vore högst egendomligt, om skyldigheten att erlägga skatt då helt plötsligt skulle upphöra å den grund att införselbeslulet icke kunnat tillfullo exekveras. — Vidare bör uppmärksammas, att denna förmån endast skulle inträda beträffande försumliga försörjare, vilkas underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter föranlett ingripande med införselbeslut. För dem, som ordentligt fullgjorde sina skyldigheter ifråga om underhållsbidrag, kunde aldrig ifrågakomma någon skattebefrielse av nyss angivet slag. Föga anledning synes dock föreligga att här ekonomiskt premiera de försumliga försörjarna på de ordentligas bekostnad, så att i fortsättningen det innebure en ekonomisk fördel att i största möjliga utsträckning underlåta fullgöra ifrågavarande underhållsskyldighet. Det lärer säkerligen endast finnas två möjligheter att här välja mellan: Antingen att fastställa en och samma inkomstgräns för skattskyldighet och för existensminimum eller att låta införselbesluten fortfarande exekveras i

395 hittillsvarande ordning, medan den preliminära skatten uttages av därefter återstående inkomst. För närvarande synes endast den sistnämnda av dessa båda vägar framkomlig; att genom jämkningsbelut hänsyn skall kunna tagas till särskilt ömmande fall utgör därvid en viss regulator, vars betydelse dock ej får överskattas. I den mån existensminimum beräknats på sätt ovan angivits för Stockholm lärer emellertid knappast anledning till jämkning förefinnas; skatteavdraget lärer då kunna täckas av den del av existensminimets belopp, som motsvarar posten »diverse». Intages nu angivna ståndpunkt, erfordras tydligen ingen ändring ifråga om förmånsrättsordningen för olika införselbeslut. Dessa skola fortfarande utgå enligt hittillsvarande grunder och å hittillsvarande del av inkomsten. Avdrag för skatt å utfallande inkomst kommer däremot att i gränsfallen uttagas av den del av inkomsten, vari införsel icke lägges.

SJÄTTE

KAPITLET.

P r e l i m i n ä r u p p b ö r d a v skatt å i n k o m s t a v kapital. Till intäkt av kapital räknas i huvudsak (KL 38 §) 1) ränta å obligationer och utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel, 2) utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt å andelar i utländska bolag, dock givetvis under förutsättning att icke räntan eller utdelningen varit att hänföra till intäkt av rörelse. Då fråga gäller att här söka ordna en uppbörd vid inkomstkällan, är till en början självklart, att utdelning å andelar i utländska bolag icke torde kunna inbegripas under en sådan uppbördsreform; i vart fall lärer dylikt inbegripande sakna praktisk betydelse, enär större antal utländska aktier ej torde vara placerade i Sverige. Beträffande utdelningar å aktier och andelar i svenska företag kan däremot en uppbördsreform tydligen i viss utsträckning genomföras genom en allmän s. k. kupongskatt. I fråga om räntor å obligationer och i bank eller annorstädes insatta medel står jämväl möjligheten öppen att genom en kupong- eller ränteskatt åvägabringa en tidigare uppbörd. Vidkommande eljest utlånade medel ställer sig förhållandet tveksammare. I och för sig borde hinder icke möta att här tillämpa det engelska systemet samt således ålägga låntagaren att vid räntans gäldande avdraga visst skattebelopp; detta borde då lämpligen redovisas medelst skattemärken. Särskilt då fråga är om inteckningslån, som torde utgöra huvudparten av ifrågakommande lån, därest lånebeloppens storlek tages till indelningsgrund, torde åtskilliga skäl tala för en sådan bestämmelse. Emellertid synes icke rådligt att, därest den föreslagna uppbördsreformen skulle i en eller annan form genomföras, från början utsträcka densamma utöver de områden, där reformens verkningar kunna med någorlunda säkerhet överblickas; så skulle bliva fallet om nu antydda ordning omedelbart vidtoges. Därest reformen genomföres, torde, sedan någon tids erfarenhet vunnits om dess verkningar, tidpunkten vara inne att överväga en ytterligare utvidgning därav. Utredningsmannen anser sig därför böra begränsa förevarande framställning att avse primär beskattning av räntor å bankmedel o. dyl., av räntor å obligationer och av utdelningar å aktier i svenska bolag.

397 § 1.

Ränta å bankmedel o. dyl.

I Tyskland hava dylika räntemedel numera icke gjorts till föremål för någon beskattning vid utbetalandet eller gottskrivandet men ingå i den allmänna beskattningsbara inkomst, som taxeras efter inkomstårets utgång och vara under inkomståret förskottsbetalningar skola göras. I Österrike erlades däremot redan vid inkomstkällan skatt å bl. a. räntor å alla lån. Envar, som bedrev bankrörelse, skulle göra avdrag för skatten vid varje utbetalning av räntor, dock med vissa undantag till undvikande av dubbelbeskattning. Skattesatsen var 3 procent i fråga om räntor å vissa sparmedel, eljest 10 procent. Avdragna belopp skulle inlevereras inom 14 dagar efter månadens utgång; samtidigt skulle insändas en summerad uppgift å de avdragna beloppen, bestyrkt genom räkenskapsutdrag eller på annat sätt. Helt motsvarande bestämmelser gällde även i Tjeckoslovakiet. I Norge gäller sedan år 1936 att 25 procent av räntebeloppen å i bank insatta medel innehållas vid utbetalning eller gottskrivande; minimum är dock 3 promille av vid årets slut innestående belopp. Den höga procentsatsen förklaras av att däri inbegripes såväl skatt å inkomst som å förmögenhet. Dessa medel gå helt till kommunala ändamål, varför därutöver ingen kommunalbeskattning ifrågakommer beträffande bankräntor men däremot statlig sådan. Innehållna belopp inlevereras årligen senast den 15 februari, varvid även insändas erforderliga räkenskapsutdrag. En skatt genom avdrag å ränteutdelningar fanns införd i Finland under åren 1917—1926; redan år 1921 begränsades dock denna skatt att avse endast utlänningar. Skatteavdraget var bestämt till 5 procent av räntebeloppet. Enligt lagberedningens år 1936 avgivna särskilda förslag skulle emellertid en skatt genom avdrag å räntor åter införas; därav skulle drabbas ej blott räntor å bankmedel utan ock vinster å premieobligation eller penninglotteri. Avdrag skulle ske med 10 procent, och det avdragna beloppet skulle avräknas vid vederbörandes statliga beskattning, respektive i förekommande fall helt eller delvis restitueras. Någon svårighet att anordna primärbeskattning å bankräntor o. dyl. redan vid deras utbetalande eller gottskrivande lärer i och för sig icke möta. Emellertid bör undersökas, huruvida av andra skäl en dylik beskattningsform kan anses mindre önskvärd. I Danmark riktades, såsom i det föregående erinrats, en stark kritik mot framlagda förslag till sådan beskattning, och även i Norge, där frågan länge dryftats, innan 1936 års lag i ämnet utfärdades, uttalades allvarliga betänkligheter mot en dylik lagstiftning. Dels avsågo dessa betänkligheter det ovan berörda förhållande, att ränta å innehavarobligationer icke samtidigt belades med skatt, dels grundades de därå, att skatten var avsedd att vara definitiv utan egentlig möjlighet till rättelse eller restitution; ur sistnämnda synpunkt framhölls bl. a. faran av att denna särbeskattning skulle orsaka räntestegring och motverka det enskilda sparandet samt

398 därigenom hårt drabba bankernas verksamhet, för vilken insättarkapitalet vore av vital betydelse. Vidare anfördes att skatteformen ifråga skulle medföra betydligt arbete för bankerna; särskilt vore detta fallet i fråga om tilllämpningen av minimiregeln (3 promille av innestående kapital). Slutligen innebure lagstiftningen ett allvarligt avsteg från den eljest gällande regeln om skattens avpassande efter förmågan, i det att många små sparare, vilka enligt eljest gällande regler voro fria från skatt å sina sparmedel, n u underkastades en dylik beskattning, som särskilt härigenom finge karaktären av en straffskatt å sparande i bankinrättning. Riktigare hade varit att helt undantaga mindre insättarmedel från beskattning, vare sig man ville sätta gränsen vid 500 eller 5 000 kronor. Dessa anmärkningar, vilkas riktighet synes svår att bestrida, torde emellertid icke drabba en preliminär ränteskatt i den här givna utformningen. Alldeles särskilt lärer detta gälla, då denna ränteskatt icke framstår såsom en speciell beskattning av i bank innestående medel, utan såsom ett led i en allmän uppbördsreform, och då skattens uppbärande vid källan skall följas av en senare taxering med behörigt iakttagande av den samlade skatteförmågan. Att denna uppbördsreform skulle särskilt starkt motverka det enskilda sparinitiativet synes icke troligt; vad vederbörande här berövas av ränteutdelningen kommer ju honom dock faktiskt slutligen tillgodo såsom en minskad utgift å andra inkomstkällor, respektive återbetalas ett följande år; i sistnämnda fall, vilka med en förnuftig utformning av primärbeskattningen borde vara ett mindretal, har visserligen staten erhållit ett räntefritt lån under ett år, men denna ökade beskattning av kapitalinkomst torde icke böra framkalla allvarligare betänkligheter. En ökad arbetsbelastning inträder emellertid obestridligen för bankernas vidkommande, men även dennas omfattning blir beroende på hur systemet utformas. Med avseende å verkningarna av en dylik primär räntebeskattning må här lämnas en sammanfattning av beräknade räntor å i banker (jämför Bilaga 16) och i Kooperativa förbundet samt konsumtionsföreningarna innestående medel; räntebeloppen angivas i miljoner kronor. År

Affärsbanker

Sparbanker

1935 1936 1937 1938 1939

6292 64*42 67-66 6829 7295

85*62 8666 8964 90*77 90*59

P

£jEn" 11-82 1004 1069 11*82 12*77

K

°^

^

Summa

3-38 3'53 3*65 3-87 404

163*74 164*65 171*64 174-75 180-35

Ingen tvekan lärer råda om att betydande medel, som för närvarande undgå beskattning, genom den föreslagna beskattningsformen skulle bliva beskattade. I Norge beräknade man, såsom förut nämnts, att under taxeringen 1930—1931 ett insättarbelopp å 1 213 miljoner kronor undgått beskattning; efter en beräknad genomsnittsränta av 3 procent skulle detta betyda att i runt tal inkomster av bankräntor om 36 miljoner kronor icke beskattats.

399 Skattekontrollsakkunniga beräknade på sin tid, 1 att här i landet 110—120 miljoner kronor, utgörande inkomst av kapital, under år 1928 undandragits beskattning; härav torde säkerligen en betydande del hava belöpt å inkomst av räntor å bankmedel. Om alla dessa siffrors riktighet kan naturligtvis tvistas; här är ej heller meningen att lägga desamma till grund för några beräkningar. Så mycket kan dock säkerligen sägas, att införandet av en primärbeskattning å bankräntor komme att giva stat och kommun ej obetydligt ökade skatteintäkter genom att förut obeskattade inkomster därmed skattlades. Den närmare utformningen av en dylik skatteform synes icke behöva bliva särskilt invecklad. Skatteprocentens storlek kommer att i det följande behandlas i samband med motsvarande spörsmål beträffande skatt å obligationsräntor och utdelningar. Här torde endast böra anmärkas att någon minimigräns för skattebeloppet, beräknad i promille av det insatta beloppet, icke synes böra ifrågakomma. Den i Norge havda motiveringen härför — att man eljest finge ut så liten skatt å belopp som insatts mot slutet av året — är föga begriplig ur principiell skatterättslig synpunkt; förfaringssättet skulle därjämte onödigtvis försvåra bankernas arbete. Detta arbete skulle för övrigt kunna ordnas till ytterlighet enkelt, därest icke de många bestämmelserna funnes om skattefrihet för olika personer och institutioner. Dessa bestämmelser torde nödvändiggöra att bankerna så att säga föra och redovisa dessas konton för sig. Därest emellertid utredningsmannens förslag i fråga om inskränkning av skattefrihetsprivilegierna skulle vinna beaktande, blir hithörande grupp skarpt avgränsad och antalet dit hänförliga subjekt starkt decimerat, vilket givetvis måste underlätta bankernas arbete. Vinner förslaget i denna del icke beaktande, kunna en mängd för bankerna svårbedömda fall uppstå; här synes då icke finnas annan utväg, än att genom myndigheternas försorg upprättas en förteckning över sådana institutioner, som enligt vad för vederbörande myndighet är känt äro befriade från skattskyldighet för inkomst av kapital och alltså icke skola vidkännas skatteavdrag å dylik inkomst. Denna förteckning skulle naturligen blott vara till vägledning för bankerna vid den preliminära uppbörden och på inlet Sätt vara bindande vid den slutliga taxeringen. Givet är att upprättandet av en sådan förteckning, vilket torde böra ankomma på länsstyrelserna, till en början måste bereda svårigheter. Då någon allmän registreringsplikt för närvarande icke finnes beträffande stiftelser och ideella föreningar (och det är närmast dessa båda slag av rättssubjekt det här gäller), äga länsstyrelserna icke ens kännedom om alla de hithörande institutioner som kunna ifrågakomma till skattefrihet. Det måste därför antagas, att den första tiden efter uppbördsförfarandets omläggning endast ett relativt fåtal sådana institutioner kunna av länsstyrelserna upptagas å denna förteckning och att i följd härav — sedan skattskyldighetsfrågan blivit prövad av vederbörande beskattningsmyndigheter — restitutionerna kun1

Bet. 1933: 27, sid. 42.

400 na bliva många till antalet. Sedan det nya uppbördssystemet fått verka några år och frågan om skattskyldigheten blivit vederbörligen prövad, kan förteckningen emellertid efter hand fullständigas. Det må även påpekas, att den här skisserade anordningen skulle medföra vissa fördelar ur skattekontrollsynpunkt. Därigenom skulle nämligen bliva möjligt att tillse, att skattskyldiga rättssubjekt av det slag, varom här är fråga, icke undgå beskattning. Med nuvarande bestämmelser torde det däremot — såsom 1936 års skattekommitté även påpekat — bereda taxeringsmyndigheterna stora svårigheter att effektivt övervaka, att sådana rättssubjekt icke undgå beskattning för sina inkomster. 1 De ifrågasatta bestämmelserna böra tydligtvis äga tillämpning å inrättningar, som bedriva bankmässig inlåning, d. v. s. å bankaktiebolag, sparbanker, postsparbanken och centralkassor för jordbrukskredit. Därjämte bör möjlighet vara lämnad öppen för Kungl. Maj:t att utsträcka bestämmelsernas tillämplighet jämväl till andra företag. Närmast till hands liggande äro sammanslutningarna inom den kooperativa föreningsrörelsen (såväl konsumentkooperationen som jordbrukskooperationen). Måhända böra dessa sammanslutningar, i den mån de till sina medlemmar utbetala ränta å gjorda insatser, redan från början inbegripas inom bestämmelsernas tillämplighetsområde. Den primära skatten uttages med viss procent av räntebelopp, som gottskrives insättarna vid räkenskapsårets utgång eller vid tidigare avslutande av deras konton. Beträffande de egentliga ränteposterna, vilka påföras vid räkenskapsårets utgång, hava bankerna att uttaga den fastställda procentsatsen å summan av skattepliktiga ränteposter samt att med uppgift härom inleverera beloppet, förslagsvis till riksbanken, inom viss föreskriven tid — senast exempelvis den 15 februari; vid eftersättande av denna tidsfrist bör straffränta påföras, vilken då givetvis drabbar banken, icke insättarna. Det torde böra stadgas, att envar, som innehar särskilt insättarkonto i bank, skall beskattas för ränteutdelningen, oberoende av om vederbörande samtidigt häftar i skuld till banken å annan grund. Samtidigt med beskedet om inlevererade medel bör uppgift lämnas å sådana kontohavare, av vilka skatt icke uttagits. Beträffande konton, som gottskrivas ränta under löpande år, synes kunna anstå med redovisningen till samma tidpunkt, som då huvudparten av skatten redovisas. De till riksbanken överlämnade handlingarna böra därefter, med besked om beloppet av inbetald skatt, från riksbanken överlämnas till lämplig myndighet i och för granskning. I Norge äger denna granskning rum inom finansdepartementet; för Sveriges vidkommande kan ifrågasättas om icke granskningen kunde anförtros åt överståthållarämbetet, som redan nu handhaver åtskilliga beskattningsärenden, vilka beröra riket i dess helhet. Om sålunda beräknandet av vad bankerna skola inleverera till statsverket blir skäligen enkelt, framkallas ett visst merarbete för bankerna, därest 1

Bet. 1939: 47, sid. 49.

401 vid påförandet å kontona, i motböckerna o. s. v. icke blott ränta utan även skatteavdrag samt därefter återstående räntebelopp skola utföras. Visserligen underlättas detta arbete, om skatteprocenten alltid bestämmes till belopp, som är lätt att tillämpa vid uträknandet, men den ökade arbetsbelastningen blir ändock ej ringa. Häremot kan visserligen anmärkas, att då i Norge en vida besvärligare ordning, sedd ur bankernas synpunkt, kunnat genomföras, borde ett mindre besvärligt förfarande icke vara omöjligt här i landet. Även om detta kan anses riktigt lärer härav på intet sätt följa, att man utan noggrant övervägande bör vålla en sådan extra arbetsbelastning av bankerna. En utväg att undvika detta vore, att å kontona — med undantag tydligtvis för sådana, vara skatt icke skulle uttagas, vilka konton, såsom förut anmärkts, lära böra föras för sig — icke infördes både ränta, skatteavdrag och restbelopp, utan allenast sistnämnda belopp. Om således räntan utgjorde 5 procent och skattesatsen 20 procent därav, skulle endast 4 procent å insatta beloppet utföras å kontot. Naturligtvis skulle då instämplingen å kontot till angivande av ränteinsättningens art bliva något annorlunda lydande än nu; måhända kunde densamma avfattas sålunda: »Ränta (efter avdrag av 00 procent skatt)». Med nu angiven form för banknoteringarna i motböckerna erhåller emellertid den skattskyldige icke besked om det verkligen åtnjutna räntebeloppet utan allenast om restbeloppet, sedan skatteavdrag verkställts. Här uppstår frågan, huru en dylik skattskyldig skall förfara vid deklarationens upprättande, när han däri skall redovisa ränteinkomst. Härvidlag torde då annat icke kunna ifrågasättas, än att den skattskyldige skulle uppgiva räntebeloppet efter verkställt skatteavdrag; rubriken till ifrågavarande kolumn i deklarationsblanketten borde då ändras i överensstämmelse härmed. Emellertid måste då i sådant fall å taxeringsmyndigheterna ankomma att till den redovisade ränteinkomsten (vara skatteavdrag gjorts) lägga skattebeloppet för att därigenom erhålla rätt inkomstsiffra. En dylik ordning skulle medföra en allvarlig merbelastning av taxeringsmyndigheterna och säkerligen giva anledning till flerfaldiga misstag. Det måste även betecknas såsom principiellt oriktigt, att en skattskyldig skulle såsom inkomstbelopp deklarera en summa, som icke motsvarade inkomstens verkliga storlek. Metoden i fråga skulle därför knappast kunna förordas, med mindre icke annan sådan vore otänkbar. Så är dock icke händelsen, då ju bankerna givetvis kunna, om ock med därav föranledd ökad arbetsbelastning, i motböckerna införa såväl räntebelopp som skatteavdrag. Anmärkas må även att bankerna tidigare, då stämpelavgift utgick å i bank insatta medel, verkställde dylika anteckningar. Vid valet mellan nu anförda två olika möjligheter anser sig utredningsmannen därför böra förorda, att i insättarnas motböcker sker anteckning om såväl verkliga räntebeloppet som skatteavdraget. Motsvarande anteckning bör även av den skattskyldige göras i deklarationsblanketten. 26-408779.

402 I ett stort antal fall, där fråga är om inkomst av rörelse, ingår i röreisen även kapital och i inkomsten av rörelsen således även ränteinkomst, ehuru densamma ej självständigt redovisas. För att dubbelbeskattning ej skall äga rum, måste givetvis å den slutliga skatten avdrag göras för vad som erlagts i form av skatteavdrag å ränteinkomsten. I dylika fall torde böra ankomma å rörelseidkaren att genom bevis från vederbörande bankinrätlning visa med vilket belopp skatteavdrag ägt rum vid räntegottgörelse. Med ledning av dessa uppgifter skulle i vederbörlig kolumn i taxeringslängden antecknas jämväl den skatt, som erlagts i form av avdrag vid räntegottgörelsen. Slutligen gäller, att framför allt i sparbankerna finnes en stor mängd konton, vilkas innehavare icke äro skattskyldiga å den grund, att deras sammanlagda årsinkomst ej uppgår till härför erforderligt belopp. Oberoende härav skulle dock med det föreslagna systemet preliminär ränteskatt uttagas av dessa. Visserligen kunde i dylika fall restitution tänkas äga rum påföljande år, men härigenom skulle en onödigt stor apparat sättas i gång till föga verklig båtnad; de belopp, varom här är fråga, äro ju i och för sig synnerligen obetydliga. På sätt i det följande närmare angives föreslås för övrigt, att restitutionsförfarande icke skall äga rum, då fråga är om alltför små belopp; att då göra ett undantag från denna regel beträffande nu angivna fall synes ej vara påkallat. Närmast till hands liggande lärer därför vara att låta den allmänna regeln om begränsning av restitutionsförfarandet gälla även här, vilket då skulle innebära att i nu berörda fall den preliminära ränteskatten faktiskt bleve definitiv. Vill man icke gå så långt, finnes tydligen möjlighet att låta sparbankerna — här lärer väl framför allt bliva fråga om dessa — i sina böcker särskilt redovisa även sådana grupper insättare, som uppenbarligen av angivet skäl icke böra påföras ränteskatt; närmast vore väl fråga om skolbarnens sparbanksböcker. En sådan åtgärd skulle dock komplicera systemet och nödvändiggöra särskild redovisning från bankernas sida även av dessa fall. § 2.

Ränta å obligationer.

I England avdrages skattebeloppet omedelbart vid räntans utbetalande och inlevereras till statsverket. Däremot har Tyskland numera icke någon omedelbar källbeskattning i detta fall; dock ingår även i detta fall skatt å ränteinkomsten i de skattebelopp, som förskottsvis skola av den skattskyldige erläggas. För Österrikes del förelåg en skyldighet att avdraga skatt vid beloppens utbetalande och reglerna härom voro desamma som beträffande skatten å bankräntor. Tjeckoslovakiet hade samma bestämmelser som Österrike. I Norge har någon omedelbar beskattning av obligationsräntor icke genomförts, oaktat detta — såsom ock från flera håll i Norge påpekats — borde vara ett ofrånkomligt komplement till beskattningen av bankräntor. An-

ledningen härtill har uppenbarligen varit, att de norska statsobligationerna och åtskilliga andra obligationer äro försedda med en tryckt försäkran av innehåll, att obligationsinnehavaren icke skall påföras »särskatter eller stämpelavgift för obligationerna och/eller kupongerna». Enligt en förklaring från norska finansdepartementet är denna försäkran bindande, så att därmed försedda obligationer icke kunna göras till föremål för kupongskatt. 1 I Finland upptogs under åren 1917—1926 skatt å obligationsräntor redan vid deras utbetalande; från och med 1921 var dock detta förfarande inskränkt att tillämpas endast å utlänningar. Någon ny lagstiftning rörande skatt å obligationsräntor har därefter ej föreslagits. I Sverige torde denna fråga icke hava varit föremål för överväganden i vidare mån än att kammarrätten i sitt yttrande över bolagsskatteberedningens förslag, återgivet i den historiska översikten, föreslog en kupongskatt å obligationsräntor av 2 procent. Till en början torde böra uppmärksammas frågan, huruvida rättsliga hinder kunna möta för en omedelbar beskattning av obligationsräntor. Någon klausul, innefattande frikallelse från skattskyldighet, torde visserligen numera icke förekomma å svenska obligationer, men om en sådan klausul skulle anses giltig kunde tydligtvis befaras att vid kommande emissioner av obligationslån de enskilda låntagarna införde dylika klausuler i obligationernas text. Frågan har en gång varit föremål för domstolarnas prövning här i landet. Den 15 juni 1919 upptog riksgäldskontoret i Amerika ett lån å 25 miljoner dollars och utfärdade obligationer å beloppet. Obligationstexten innehöll ett uttalande, att obligationernas kapital och ränta skulle betalas »utan avdrag från vare sig kapital eller ränta för eller på grund av några nuvarande eller kommande stats-, kommunala eller andra skatter eller avgifter, som upptagas av eller inom konungariket Sverige», varefter tillades »och förklaras härmed denna obligation samt den därå förfallande räntan uttryckligen vara för alltid fritagna för var och en och alla av dessa skatter och avgifter». Sedan en del av obligationslånet kommit i svenska händer, beskattades innehavarna härav för inkomst av obligationsräntorna och för förmögenhet, nedlagd i obligationerna. Besvär anfördes. Kammarrätten fann besvären ej förtjäna avseende »enär klaganden blivit för ifrågavarande ränta och förmögenhetsdel taxerad i överensstämmelse med beskattningsförordningarnas bestämmelser» och regeringsrätten fann ej skäl göra ändring i detta utslag. 2 — En obligationsinnehavare uttog därefter stämning å riksgäldskontoret och yrkade, under åberopande av den obligationerna åtryckta försäkringen om skattefrihet, att återfå den skatt, som erlagts för inkomst av och förmögenhet placerad i obligationerna. Svea hovrätt ogillade denna talan »enär den i obligationernas text intagna klausulen om skattefrihet måste anses allenast 1 Se härom närmare kommunallovkomiteens skrivelse till Justisdepartementet den 31 dec. 1935, tryckt som bilaga till innstilling 0. VIII, 1936. 2 R. 1927, ref. 57.

404 avse att tillförsäkra obligationsinnehavarna frihet från skatteavdrag vid gäldande av obligationernas kapital eller ränta» och högsta domstolen fastställde hovrättens dom. 1 Hovrättens dom i sistberörda mål torde få anses innebära, att en skattefrihetsklausul av angiven art är av bindande natur, såvitt fråga är om skatteavdrag vid räntans utbetalande — men naturligtvis endast för utfärdaren. Om ett enskilt företag utfärdar obligationer med dylik klausul, äro obligationsinnehavarna berättigade fordra, att intet avdrag sker å utbetalade belopp; därmed är emellertid icke staten hindrad att uttaga kupongskatt men väl obligationslånets ulfärdare skyldig att själv erlägga denna skatt utan att minska utdelningen. Skulle däremot staten utfärda obligationer med dylik klausul, vore ock staten bunden därav. Efter vad hittills förekommit härutinnan lärer dock ej behöva befaras att några dylika skattefrihetsklausuler vidare meddelas med mindre frågan underställts riksdagen. Erinras bör emellertid i detta sammanhang att statsmakterna år 1940 meddelat särskilda bestämmelser rörande räntan å de s. k. sparobligationerna, vilkas försäljning började under år 1940. Utmärkande för dessa obligationer kan sägas vara, att desamma, som skola inlösas efter 6 år, emitterades till en kurs, som med 20 procent understeg inlösningsvärdet och utan särskild räntegottgörelse därutöver. Enligt en förordning av den 18 oktober 1940 (nr 877) skall vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch förmögenhetsskatt belopp, som vid inlösen av svenska statens sparobligationer erhållits utöver inköpspriset, icke utgöra skattepliktig inkomst. Vid uppskattning av förmögenhet enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skola obligationerna upptagas till inköpspriset. Detta innebär med andra ord, att den ackumulerade ränteavkastningen har förklarats skattefri. I den till grund för författningen liggande propositionen framhöll finansministern, 2 att starka skäl talade för en sådan åtgärd, samt anförde vidare: »Den form av upplåning för statens behov, som sparobligationerna representera, vänder sig till de små spararna. Man bör undvika att ställa dessa inför beskattningskrav, vilka förutsätta en deklarationsskyldighet, som icke kan väntas bliva allmänt känd eller till sin innebörd rätt förstådd. Med hänsyn till att innehavet av sparobligationer är maximerad till 1 000 kronors inlösningsvärde för varje person bli de inkomster som skulle befrias från beskattning av förhållandevis ringa omfattning. Den förmånliga ställning i räntehänseende för sparobligationerna, som skulle följa av skattefriheten, synes icke behöva medföra ogynnsamma följder vare sig vid statens fortsatta upplåning under andra former eller för banker och övriga institutioner, som förvalta allmänhetens sparmedel. Den av mig här motiverade skattefriheten torde böra avse även redan försålda sparobligationer samt de fall, då sparobligation av staten inlöses i förtid. Vad förmögenhetsbeskattningen angår torde skäl saknas att låta det i sparobliga1 H. 1933, ref. 6. — Rörande nu omförmälda rättsfall må i övrigt hänvisas till Svensk Skattetidning, arg. 1940, sid. 133 o. f. 3 Prop. 1940:9, sid. 6.

405 tioner nedlagda kapitalet få en särskilt förmånlig ställning. För att underlätta deklarationsskyldigheten synes dock böra stadgas, att obligationerna vid förmögenhetsuppskattningen skola upptagas till inköpspriset.» Frågan om skatteprocenten vid en primär kupongskatt å obligationsräntor behandlas i det följande samtidigt med motsvarande frågor rörande primär beskattning av räntor och aktieutdelningar. Sättet för kupongskattens uttagande försvåras även här genom mångfalden av heterogena bestämmelser rörande skattefrihet för enskilda personer och institutioner. Om ovan framlagda förslag rörande väsentligt snävare bestämmelser härutinnan skulle beaktas, förenklas dock problemet avsevärt. I motsatt fall synes ingen annan utväg stå öppen, än att — då den som vill lyfta obligationsränta enligt T F 42 § 3 mom. b) städse skall lämna skriftlig uppgift om för vems räkning räntan lyftes, dennes nationalitet och hemvist m. m. — utbetalaren av räntebeloppet med ledning därav får bedöma om skatteplikt föreligger eller ej. En förteckning av det slag, som närmare angivits i samband med frågan om skatteavdrag å bankräntor, finge därvid upprättas för att tjäna bankerna till ledning. Kontrollförteckning över utfärdade och utelöpande obligationslån måste tydligtvis föras. Denna kontroll synes i förevarande fall kunna centraliseras till Stockholm och i så fall uppdragas åt överståthållarämbetet. Innehållna skattebelopp borde inlevereras till riksbanken inom viss tid efter det desamma blivit tillgängliga för lyftning, förslagsvis inom en månad därefter. Samtidigt borde till kontrollmyndigheten ingivas uppgift å hela räntebeloppet samt uppgift å belopp, som utlämnats utan skatteavdrag, och å mottagarna därav; härvid borde bifogas de erhållna beskeden om de lyftningsberättigade för att vidare befordras till länsstyrelserna och genom dessa i sinom tid tillställas taxeringsnämnderna. I sistnämnda avseende förutsattes således en ändring i T F 42 § 4 mom., så att skyldigheten för ränteutbetalama att avlämna uppgifterna ifråga blir obligatorisk. Anteckning bör även ske å dessa uppgifter angående skatteavdragets storlek. Å belopp, som inom angiven tid icke lyftats, skulle skatteavdrag verkställas och beloppet inlevereras, med rätt dock att erhålla restitution i sådana fall, där sedermera yppats att skatteplikt icke förelåg. I fråga om uppgifterna i deklarationen skall givetvis verkliga beloppet av lyftad ränta angivas men tillika antecknas med vilket belopp skatteavdrag verkställts. Den sistnämnda uppgiften skall tjäna till ledning vid anteckning i taxeringslängden om beloppet av erlagd skatt. Lämnandet av berörda uppgift i deklarationen synes därjämte i viss mån ägnad att förebygga att skattskyldiga upptaga allenast ränta efter verkställt skatteavdrag och därigenom dels minska den skattepliktiga inkomsten och dels få ännu en gång åtnjuta skatteavdrag. Samma syfte fullföljes genom anteckningen angående skatteavdraget å meddelandet rörande gjord ränteutbetalning. Då obligationer ingå i rörelse måste tydligtvis även i detta fall uppgift lämnas om erlagd skatt för beaktande vid taxering och debitering.

406 Särskilda regler synas icke erforderliga för det fall, att obligationer byta ägare. Det torde i dylika fall böra ankomma å vederbörande parter att i köpeavtalet reglera den privaträttsliga frågan om ränteskattens fördelning dem emellan. Vid den slutliga taxeringen bör tydligtvis den preliminärt guldna ränteskatten gottskrivas den, som erlagt densamma. — Ej heller synes särskild bestämmelse påkallad för sådana fall, då obligationens ägare säljer enbart kupongen, enär utredningsmannen i överensstämmelse med vad bolagsskatteberedningen på sin tid anfört 1 utgår från att i denna händelse likviden för kupongen utgör inkomst av kapital.

§ 3.

Utdelning å aktier i svenska aktiebolag.

1 Tyskland beskattas aktieutdelningar redan vid inkomstkällan. Avdrag sker med 10 procent av utdelningens belopp och det innehållna beloppet skall inbetalas inom en vecka därefter, samtidigt som anmälan göres angående utbetalningen, tidpunkten därför och tiden då skattebeloppet inlevererades. För Österrikes vidkommande vill synas, som om utdelningar icke gjorts till föremål för källbeskattning. Däremot förelåg i dessa fall viss speciell deklarationsplikt samt skyldighet att förskottsvis gälda å de deklarerade beloppen belöpande skatt. I Norge hava inga åtgärder vidtagits för vinnande av dylik beskattning; såvitt utrönas kunnat har frågan ej heller närmare diskuterats. Finland har däremot en alltjämt gällande lag om »innehållande av inkomst- och förmögenhetsskatt vid erläggande av dividend». Enligt denna lag innehålles av utdelningen 8 procent, som inlevereras inom en månad efter utgången av varje kalenderhalvår; erforderliga handlingar rörande utdelningsbeloppet m. m. skola jämväl insändas. Skatt skall icke innehållas å utdelning till skattefria subjekt; förteckning över dessa utdelningar skall emellertid tillställas myndigheterna. I Sverige har förslag om införandet av kupongskatt å utdelningar framlagts vid olika tillfällen, bl. a. av inkomstskattesakkunniga och av 1924 års uppbördssakkunniga, vilka sistnämnda dock icke ingått å några detaljer i problemet, av 1928 års bolagsskatteberedning, som framlagt utarbetat förslag till lagtext, samt senast av finansdepartementets skatteberedning, som föreslagit införandet av kupongskatt för vissa skattskyldiga, huvudsakligen de s. k. inskränkt skattskyldiga; rörande dessa, liksom tidigare förslag, hänvisas till den förut lämnade historiska översikten. Då frågan gäller en primär beskattning av utdelningar, möta till en början samma spörsmål beträffande de skattefria subjekten, som tidigare varit på tal. Denna fråga blir emellertid i förevarande fall av större omfattning, enär här tillkommer en särskild, mycket omfattande grupp av skattefria subjekt: 1

Bet. 1931: 40, sid. 373.

407 Jämlikt KL 54 § och SF 7 § gäller ju att bl. a. svenska aktiebolag, vilka icke driva bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, äro frikallade från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar. Beträffande övriga fall av skattefrihet gäller alltjämt, att problemet blir skäligen förenklat, därest vad ovan föreslagits om begränsning av skattefriheten vinner beaktande. I annat fall måste även här den som verkställer utbetalningen ingå å prövning av mottagarens skatterättsliga ställning i förevarande avseende. Till underlättande härav kan ju tänkas — på sätt gäller i Finland och av bolagsskatteberedningen föreslogs även för Sveriges vidkommande — att vederbörande myndighet på begäran i förväg utfärdade bevis om att den utdelningsberättigade vid senaste taxering blivit ansedd såsom icke skattskyldig. Lämpligare synes dock vara att — såsom ovan i annat sammanhang redan föreslagits — genom offentlig myndighets försorg utfärdades en förteckning över subjekt, beträffande vilka skatteavdrag å utdelning icke skulle verkställas. Ännu större svårigheter bereda emellertid de nyss berörda bestämmelserna om skattefrihet i vissa fall för utdelning från aktiebolag och föreningar. I Finland föreligger ingen motsvarande föreskrift och man har följaktligen icke där haft att taga ståndpunkt till detta problem. Bolagsskatteberedningen föreslog däremot för Sveriges vidkommande, på sätt tidigare erinrats, att i dylika fall kupongskatt ändock skulle innehållas samt avräknas å skatt, som för annan inkomst påföres mottagaren av utdelningen. I det senaste förslaget till kupongskatt, upprättat inom finansdepartementets skatteberedning, har frågan icke aktualiserats med hänsyn till denna föreslagna kupongskatts begränsade tillämplighetssområde. Bolagsskatleberedningens förslag skulle kanske i allmänhet icke orsaka alltför många restitutioner, då flertalet bolag och ekonomiska föreningar få antagas hava även andra inkomster än utdelningar. Beträffande de rena förvaltningsbolagen, s. k. holdingbolag, blir emellertid tydligen förhållandet det motsatta; där bleve restitutionsförf ärande t städse att tillämpa och restitutionen skulle därjämte avse kanske hela det innehållna beloppet. Här syne§ Överhuvud taget icke möjligt att låta den, som verkställer utbetalningen, ingå i prövning av huruvida mottagaren skall vara skattefri eller ej. Detta skulle nämligen inbegripa ett bedömande av om mottagaren dre ve »bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse» och rörande särskilt vad med »penningrörelse» skall förstås råda högst olika uppfattningar; med avseende härå må hänvisas till vad ovan i annat sammanhang anförts. Än mindre kunde ifrågakomma att låta den utbetalande verkställa prövning av frågan, huruvida mottagaren vore att anse såsom ett förvaltningsbolag. Annan framkomlig väg synes icke stå till buds än att man stadgar allmän skyldighet att avdraga kupongskatt vid varje utdelning till bolag och föreningar men tillika medgiver undantag härifrån beträffande sådana bolag, vilka förete medgivande härtill från vederbörande beskattningsmyndig-

408 het, närmast då från landskamreraren. Å denne skulle ankomma att årligen efter särskild framställning preliminärt pröva, huruvida bolaget vore att anse såsom förvaltningsbolag och i dylikt fall — men också endast i dylikt fall — utfärda besked av innehåll att skatteavdrag å utdelning icke skulle äga rum. Beträffande i Amerikas Förenta Stater bosatta personer bör vidare beaktas, att enligt gällande avtal är rätten till skatteavdrag å utdelningar begränsad till 10 procent av utdelningens belopp. Här synes dock kunna ifrågasättas att förfara sålunda, att kupongskatten uttages i sin helhet och restitution sedan äger rum. Denna restitution borde dock ske omedelbart efter därom gjord ansökan och blanketter till sådana ansökningar kunde lämpligen tillhandahållas hos vederbörande bolag. Det restitutionsförfarande, som härav föranleddes, skulle helt centraliseras till överståthållarämbetet, eftersom den för riket gemensamma taxeringsnämnden är lokaliserad till Stockholm, och således icke belasta länsstyrelserna. Att tillställa den som lyfter utdelningen något särskilt bevis å det innehållna skattebeloppet, vilket ju i Finland städse skall utfärdas och vilket även av bolagsskatteberedningen föreslogs, kunde måhända synas icke behöva ifrågasättas; vid den slutliga taxeringen borde kupongskatt städse anses vara rätteligen erlagd. De många och olika fallen av skattebefrielse synas emellertid nödvändiggöra att dylika bevis utfärdas. Desamma skulle då bifogas deklarationen och i deklarationen skulle redovisas utdelningens verkliga belopp, således utan skatteavdrag, men med antecknande tillika i förekommande fall av det belopp, varmed skatteavdrag ägt rum. I övrigt synes det av bolagsskatteberedningen på sin tid framlagda förslaget kunna i huvudsak läggas till grund för inlevererings- och kontrollförfarandet. Varje länsstyrelse bör föra förteckning över samtliga aktiebolag, vilkas styrelse hava sitt säte inom vederbörande län. Beträffande dessa bolag skall ju fullständigt kortregister redan nu finnas enligt kungl. cirkulär till länsstyrelserna den 10 februari 1928 angående upprättande av kortregister i och för tillämpning av förordningen den 27 juni 1927 om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar; detta kortregister bör kunna ligga till grund för den avsedda förteckningens upprättande och därmed väsentligt underlätta detta arbete. Sist inom en månad efter den dag, då utdelning blir tillgänglig för lyftning, bör bolagets styrelse till länsstyrelsen ingiva erforderliga handlingar till utvisande av utdelningens belopp och tillika ingiva bevis om att därå belöpande skatt inlevererats till riksbanken; bolagsskatteberedningen föreslog visserligen en tidsfrist av endast 14 dagar, men denna tidsfrist synes väl snäv. Samtidigt skola ingivas de av utdelningsmottagarna avgivna bevisen om vem som lyft utdelningen, varvid för sig böra redovisas sådana, vilka avse fall där skatteavdrag icke skett. E n sammanfattning av de utdelade beloppen och dessas fördelning å skattskyldiga och skattefria mottagare bör jämväl bifogas. Om utdelning vid denna tidpunkt ännu icke lyftats, bör därå

409 belöpande skattebelopp ändock av bolaget inlevereras, med öppen lämnad rätt för vederbörande att sedermera, om anledning därtill föreligger, i vanlig ordning söka restitution. Särskilda bestämmelser erfordras för det fall, att utdelning utgår i annat än penningar i svenskt mynt. 1 de tidigare framlagda förslagen angående kupongskatt, vilka ju endast avsågo utdelning å aktier, funnos intagna vissa bestämmelser till förhindrande av att nämnda skatteform utnyttjades på sådant sätt att den, som vore skattskyldig till kupongskatt, undginge att träffas av denna skatt. Sålunda föreslog bolagsskatteberedningen, att den mottagare av utdelning medgivna rätten att efter verkställd taxering få å inkomst- och förmögenhetsskatten avräkna erlagd kupongskatt eller att få kupongskatten restituerad icke skulle vara för handen i följande fall, nämligen dels beträffande sådan mottagare av utdelning, som förvärvat rätten till utdelning utan samband med förvärv av själva aktien, och dels i fråga om skattskyldig, som uppgivit inkomst av utdelning men allenast varit bulvan för annan person. Till stöd för den förstnämnda undantagsbestämmelsen anförde beredningen, att därigenom förhindrades, att uppköpare av utdelningskuponger — ehuru icke skattskyldig för utdelningen — gottskreves den på utdelningen belöpande kupongskatten eller erhölle restitution för densamma. Kupongskatten skulle kunna göras ineffektiv genom överlåtande av rätten till utdelning å någon, som antingen icke vore skattskyldig för utdelning eller som på annan grund, t. ex. rätt till avdrag för gäldränta eller annat, skulle bliva berättigad till restitution av kupongskatt. Då i dylikt fall den på de avyttrade kupongerna belöpande kupongskatten icke heller finge gottskrivas eller restitueras åt säljaren av kupongen, bleve kupongskatten definitiv. Beträffande undantagsbestämmelsen vid fall av bulvanförhållande framhöll beredningen, att denna avsåge att förhindra, att skattskyldig undandroge sig att träffas av kupongskatt genom att överlåta sina aktier å en bulvan, som antingen icke vore skattskyldig för utdelning eller vilkens inkomst- och förmögenhetsskatt kunde på grund av rätt till avdrag för gäldränta eller av annan orsak antagas uppgå till lägre belopp än kupongskatten. Beredningen yttrade därvid, att vad anginge inländska fysiska personer, som ägde aktier i svenska bolag, torde väl risken för dylika transaktioner icke vara särdeles stor — den aktiebolag medgivna friheten från skattskyldighet för aktieutdelning medförde dock, att en dylik risk icke helt kunde lämnas ur räkningen — men beträffande utländska ägare av aktier torde större anledning finnas att räkna med dylika försök att erhålla obehörig skattelindring. Därtill bidroge det förhållandet, att den svenska civillagstiftningens långt gående förbud för utlänningar att äga svenska aktier redan i och för sig kunde utgöra en frestelse till ordnande av dylika bulvanförhållanden. Tilllika föreslogs befogenhet för taxeringsnämnden och landskamreraren att avkräva skattskyldig förklaring, att bulvanförhållande icke förelåge, varjämte bestämmelser upptagits om straff för oriktig förklaring. I det år 1940 inom finansdepartementets skatteberedning upprättade för-

410 slaget angående kupongskatt föreslogs, att skattskyldighet till kupongskatt skulle föreligga bl. a., därest den utdelningsberättigade förvärvat rätt till utdelningen utan att också hava förvärvat aktien eller den utdelningsberättigade vore bulvan för annan, i det att han huvudsakligen för dennes räkning innehade aktie, å vilken utdelningen belöpte. Beträffande motiveringen för detta förslag får utredningsmannen hänvisa till den historiska översikten. Av såväl bolagsskatteberedningen som finansdepartementets skatteberedning föreslogos i anslutning till de sålunda framlagda förslagen om kupongskatt vissa ändringar i KL 38 § 1 och 3 mom. jämte anvisningar. Med den föreslagna ändringen av 1 mom. avsågs, att till intäkt av kapital skulle räknas jämväl intäkt genom överlåtelse av rätt till utdelning å aktie eller å andel i svensk ekonomisk förening eller i utländskt bolag, där aktien eller andelen förblir överlåtarens egendom. Beträffande 3 mom. föreslogs följande ändrade lydelse: »Har, då aktie, andel i ekonomisk förening eller andel i utländskt bolag övergått från en ägare till annan, överlåtaren behållit en eller flera av de till aktien eller andelen hörande kupongerna eller eljest förbehållit sig rätten att lyfta utdelningen, då den blir för lyftning tillgänglig, skall sagda utdelning räknas såsom intäkt för överlåtaren.» Bolagsskatteberedningen anförde till motivering av de sålunda föreslagna bestämmelserna, att nuvarande bestämmelser i detta avseende vore ofullständiga och att det, särskilt med anledning av förslaget om införande av kupongskatt, ansetts angeläget att här åstadkomma full klarhet. Beträffande motiveringen för beredningens förslag tillåter sig utredningsmannen hänvisa till beredningens betänkande. 1 Även utredningsmannen finner för sin del de nuvarande bestämmelserna i KL 38 §, i vad desamma angå utdelning å aktier, ofullständiga och i behov av omarbetning. Såsom bolagsskatteberedningen anfört skulle kupongskatten kunna göras ineffektiv genom överlåtande av rätten till utdelning å någon, som antingen icke är skattskyldig för utdelning eller som på annan grund skulle bliva berättigad till restitution av kupongskatt. Utredningsmannen ansluter sig fördenskull till de av bolagsskatteberedningen och finansdepartementets skatteberedning framlagda förslagen till ändringar av KL 38 § jämte anvisningar. Till förebyggande av att rätten till avräkning eller restitution av erlagd kupongskatt obehörigt utnyttjas, föreslår utredningsmannen vidare, i överensstämmelse med de tidigare förslagen, att kupongskatten såsom regel skall vara definitiv i de fall, då den utdelningsberättigade förvärvat rätt till utdelningen utan att också hava förvärvat aktien. Avräkning eller restitution av kupongskatt skall således i sådana fall icke vara medgiven. I anslutning till av kammarrätten i detta sammanhang gjort påpekande torde dock detta böra gälla endast då den utdelningsberättigade genom köp, byte eller därmed jämförligt fång förvärvat kupongen utan att hava förvärvat aktien. Utredningsmannen anser sig jämväl böra biträda de tidigare förslagen, att kupongskatten skall vara definitiv i fall av bulvanförhållande. Därest ut1

Bet. 1931:40, sid. 373—377.

411 delning uppburits utan att för kupongskatt avsett belopp innehållits, synes likaledes i överensstämmelse med dessa förslag rätt böra medgivas taxeringsmyndigheterna att anmana den skattskyldige inkomma med en på heder och samvete avgiven försäkran att han icke varit bulvan för annan.

§ 4.

Avdragsprocentens beräknande.

I de förslag rörande kupongskatt, som hittills framlagts, har genomgående varit avsett att inflytande skattebelopp endast skulle komina statsverket tillgodo; för så vitt fråga varit om kupongskatt, avsedd att drabba allenast utomlands bosatta personer, har detta följt redan av nuvarande regler angående skattskyldighetens begränsning i dylika fall. Enligt föreliggande förslag skulle denna begränsning upphävas och således även dylika personer beskattas kommunalt i vida större utsträckning än nu. Därjämte skulle de olika preliminära avdragsformerna avse uppbörd såväl av kommunala som statliga skatter. Vid bedömande av avdragsprocentens storlek måste således hänsyn tagas jämväl till kommunalbeskattningen. Då fråga var allenast om statlig beskattning föreslogo inkomstskattesakkunniga att avdrag skulle ske med 10 procent, bolagsskatteberedningen föreslog 5 procent, i vissa yttranden över detta förslag nämndes 7 procent och i det nyligen avlåtna förslaget rörande kupongskatt i vissa fall framfördes 15 procent såsom lämplig skattesats, ehuruväl även 20 procent nämndes såsom tänkbar. Ränteskatten i Norge, vilken går helt till kommunala ändamål, uttages med 25 procent (stundom högre), utdelningsskatten i Finland, som utgör förskott å statsskatten, uttages efter 8 procent. — Här föreligger således en ganska riklig provkarta å olika avdragsprocent. Vid ett försök till bedömande av lämplig procentsats vid ett avdragssystem enligt här föreslagna linjer kunna måhända följande synpunkter vara värda visst beaktande. Därest en allmän skatteutjämning skulle genomföras i enlighet med här framlagt förslag, vill till en början förefalla som om man för närvarande hade att utgå från en gemensam kommunal utdebitering om 8 å 10 procent. Frågan om lämplig avvägning av den procentsats, som härtill bör läggas lör att erhålla erforderliga skatteintäkter även för statens behov, tarvar däremot mera ingående överväganden. Rätteligen borde ju här icke ifrågakomma en fast procentsats, utan i stället avdrag ske efter en progressiv skala; endast på detta sätt kunde erforderlig hänsyn tagas till den verkliga skattskyldigheten. Att utarbeta en dylik skala för dessa skatteavdrag skulle icke möta några särskilda svårigheter; tillämpningen därav skulle däremot bliva till ytterlighet besvärlig för ifrågakommande banker, obligationsutgivare, bolag och föreningar. Därjämte skulle en dylik skala, som är väl motiverad i fråga om arbetsinkomst, icke äga samma berättigande beträffande inkomst av kapital. Här kan man ju icke utgå ifrån, att kapitalinkomsten regelrätt är den huvudsakliga inkomsten, än mindre att så skulle vara förhål-

412 landet i fråga om kapitalinkomst av en enda isolerad kapitalplacering. Man finge därför här icke använda samma avdragstabeller som beträffande inkomst av tjänst utan nyttja andra sådana, däri mer eller mindre bortsetts från ortsavdragen; ett fullständigt bortseende från ortsavdragen vore dessutom erforderligt med hänsyn till utomlands bosatta personer och juridiska personer, vilka icke äga åtnjuta sådana avdrag. Härigenom skulle avdragens riktiga verkställande än ytterligare försvåras. Dessa skäl synas föranleda till att endast en enda fix procentsats bör ifrågakomma. Därvid måste då tillses att denna procentsats så bestämmes, att dels icke för stort avdrag verkställes i så många fall, att restitutionsförfarandet blir alltför betungande, och dels att avdraget icke sättes så lågt, att statsverkets intäkter under löpande inkomstår bliva för ringa. Att tillgodose båda dessa viktiga önskemål är naturligen icke lätt. Vid bedömandet av desammas vikt synas dock vissa beaktanden böra göras. Som regel — att inånga undantag finnas, är givet — har den, som uppbär inkomst av kapital, även annan inkomst. Ett något för stort avdrag å kapitalinkomsten behöver därför icke betyda, att vederbörande å sin sammanlagda inkomst från flera inkomstkällor fått vidkännas för stort avdrag; progressiviteten i beskattningen av sålunda sammanlagd inkomst kan aldrig vinna direkt beaktande vid en uppbörd vid inkomstkällan. Däremot torde progressiviteten i allmänhet kunna sägas i viss mån bliva indirekt beaktad, därest kapitalinkomst beskattas något högre än som bort ske, om denna betraktats såsom isolerad inkomstkälla. Denna synpunkt vinner måhända i styrka, om man beaktar, att vid den slutliga taxeringen även förmögenhetsskatt ifrågakommer, varigenom således vid den slutliga taxeringen skattebeloppet ytterligare förhöjes. Vidare bör ur statsfinansiell synpunkt beaktas, att säkerligen avsevärda intäkter av kapital nu undandragas beskattning. Vid ett system med uppbörd vid inkomstkällan skulle nu även dessa intäkter beskattas, men blir skatten vid källan alltför låg, skulle dessa intäkter måhända icke alltid återfinnas vid den efterföljande taxeringen. Det förefaller då vara starka skäl, som tala för att icke sätta avdragsprocenten för lågt; den därigenom erhållna skatten skulle ju i dessa fall bliva den enda, som inflöte, och det vore då bättre att här uttaga något högre skatt vid inkomstkällan, även med risk för ökat antal restitutioner, än att låta dessa undanhållna belopp slippa för lindrigt undan vid beskattningen. Slutligen bör bemärkas, att av utomlands boende personer det vid källan avdragna skattebeloppet ofta blir det enda, som erhålles i skatteintäkt. Även i dessa fall tala starka skäl för att icke utmäta avdragsprocenten för lågt och desamma accentueras än ytterligare, därest man beträffande utomlands bosatta personer gör källbeskattningen definitiv. Tager man till utgångspunkt nuvarande skatteläge, värnskatten sålunda inbegripen i beräkningarna, finner man att den lägsta skatteprocent i fråga om den statliga beskattningen, som ifrågakommer för i utlandet bosatt person, för närvarande utgör 1175 procent. På förut anförda skäl synes någon nedgång under denna procentsats icke böra ifrågakomma; det synes därför

413 icke tänkbart att stanna vid 10 procent, vilket framförallt i nuvarande tid icke vore tillrådligt. I stället vill synas som om ett avdrag, fixerat till 15 procent i fråga om statsskatten, skulle vara närmast tillhands liggande, ehuru ändock måhända väl lågt beräknat. Då den gemensamma kommunala skattesatsen enligt vad förut anförts synes böra bliva 8 a 10 procent, ernår man ett sammanlagt avdrag, som lämpligen synes böra bestämmas till 25 procent, att tillämpas vid utbetalning av räntor å bankmedel och obligationer samt utdelning å aktier; någon som helst anledning att i dessa fall tillämpa annat än en och samma avdragsprocent lärer icke föreligga.

§ 5.

Den föreslagna beskattningsformens verkan beträffande utom Sverige bosatta skattskyldiga.

1 den föregående redogörelsen för gällande avtal till undvikande av dubbelbeskattning har uttalats, att sagda avtal — med vissa undantag — icke iägga hinder i vägen för en beskattning vid källan av inkomst av kapital. Huruvida så är händelsen allenast beträffande sådana fall av beskattning, där de gjorda avdragen även utgöra den slutliga och definitiva skatten å inkomsten i fråga, eller om detsamma kan sägas gälla även då skatteavdragen äro preliminära och skola följas av en slutlig taxering och debitering, är måhända svårare att avgöra. Det vill dock synas, som om avtalen endast medgåve en beskattning vid inkomstkällan, som vore definitiv. Beträffande länder, med vilka avtal icke slutits, möter däremot ej hinder mot att låta den preliminära källbeskattningen efterföljas av en definitiv taxering och debitering. Enligt utredningsmannens mening synes emellertid vara lämpligast att göra den avdragna skatten definitiv beträffande alla utom Sverige bosatta personer. Till stöd för en sådan åtgärd kan åberopas — förutom önskvärdheten att i möjligaste mån anpassa beskattningen efter de ingångna dubbelbeskattningsavtalen — att det för ifrågavarande skattskyldiga måste framstå såsom Stötande att, sedan de en gång fått vidkännas avdrag för skatt, sedermera erhålla ytterligare skattekrav beträffande samma inkomst. En viss lättnad skulle även, om en dylik åtgärd genomfördes, inträda i arbetet vid den för riket gemensamma taxeringsnämnden i Stockholm, ehuru denna lättnad torde komma att motvägas av att sagda nämnd i andra avseenden erhåller ökade arbetsuppgifter. I detta sammanhang må även erinras om att såväl enligt bolagsskatteberedningens förslag som enligt det under år 1940 inom finansdepartementets skatteberedning utarbetade förslaget var avsett, att kupongskatten skulle vara definitiv beträffande angivna personer. Jämväl utredningsmannen anser sig på anförda skäl böra föreslå, att den nu ifrågavarande källskatten skall vara definitiv beträffande utomlands bosatta skattskyldiga.

414 Någon anledning att på grund härav vidtaga ändring av de förut föreslagna bestämmelserna i KL och SF angående skattskyldighetens omfattning har utredningsmannen icke kunnat finna. Det synes tvärtom önskvärt, att i de grundläggande skatteförfattningarna klart utsäges, i vilken omfattning skattskyldighet föreligger även för utomlands bosatta personer. Att sedan denna skatt uttages efter en mera schematisk grund bör icke föranleda, att regleringen av denna skattskyldighet förlägges till någon särskild författning. Lämpligast synes därför vara att — jämte det bestämmelser införas i skatteförfattningarna rörande skattskyldighetens omfattning — tilllika i samma författningar införes ett särskilt stadgande under den redan nu förekommande rubriken »Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall». Detta stadgande torde då endast böra innehålla, att inkomst avkapital, vara utgått ränteskatt eller kupongskatt, icke skall bliva föremål för ytterligare beskattning, för så vitt fråga är om utländskt bolag eller person, som ej varit i riket bosatt vid tiden för beloppens lyftande. Motsvarande bestämmelse finge vidare införas i förordningen om särskild skatt å förmögenhet.

SJUNDE

KAPITLET.

P r e l i m i n ä r u p p b ö r d a v skatt å i n k o m s t av r ö r e l s e . En beskattning av inkomst av rörelse redan vid inkomstkällan möter tydligtvis avsevärt större svårigheter än en motsvarande beskattning av tjänsteinkomst och kapitalinkomst. I de två sistnämnda fallen är åtminstone klart, att den vid en viss tidpunkt utfallande inkomsten verkligen är en del av eller hela bruttoinkomsten för året. När fråga är om inkomst av rörelse kan däremot aldrig med någon säkerhet påstås, att den bruttovinst, som en viss månad eller ett visst kvartal utvisar, verkligen också kommer att återfinnas såsom en del av eller hela brutto vinsten för året; övriga månader eller kvartal kunna ju utvisa förlust på rörelsen med påföljd att räkenskapsåret i dess helhet utvisar mindre vinst än som viss månad eller visst kvartal, betraktat isolerat för sig, har utvisat; slutresultatet kan naturligtvis även bliva att förlust uppkommit å rörelsen under året. Härutöver tillkommer för aktiebolagens del att den svenska skattelagstiftningen tillerkänt dessa vittgående möjligheter, förut berörda, att genom dispositioner av bolagsstämman helt eller delvis reducera den faktiskt uppkomna vinsten, så vitt fråga är om dess beskattning. Hur skall man under dylika förhållanden kunna framkomma till en skatteuppbörd under löpande år, avpassad efter samma års inkomst? I Tyskland erlägges under löpande år kvartalsvis V4 av föregående års skatt, varefter vid den slutliga taxeringen avräkning sker. Under löpande år sker höjning eller nedsättning av förskottsbeloppen, när årets skatt kan (av olika skäl) beräknas bliva V5 högre eller lägre än förra årets skatt, dock minst 300 mark högre eller 100 mark lägre. Samma system tillämpades i huvudsak i Österrike; dock att för ändring av förskottsbeloppen krävdes att den skattskyldiges inkomst ökade med minst V3 eller kunde antagas nedgå under 2 / 3 av den inkomst, som låg till grund för beräkningen av förskottsbeloppen. Den kommitté i Norge, som nyligen behandlat förevarande fråga, kom ej heller till annat resultat än att den skatt, som under löpande år skulle erläggas å samma års inkomst — därest man överhuvud taget ville införa ett sådant system, vilket kommittén för sin del avstyrkte — finge bestämmas med hänsyn till senast påförda skattebelopp. Härvid ansåg kommittén att i förskott å löpande årets skatt borde under fem terminer erläggas tillhopa 5 /6 av senast påförda skatt.

416 I Finland har på sin tid förslag framlagts att förskott å skatten för löpande år skulle erläggas under samma år, därvid det i förskott erlagda skattebeloppet skulle vara beroende av den under föregående år erlagda skatten. Den finska lagberedningen har, såsom förut erinrats, funnit sig icke kunna tillstyrka införandet av ett dylikt system. För Sveriges del föreslogo 1924 års uppbördssakkunniga förskottsinbetalning under tio terminer med tillhopa 7 1 0 av nästföregående års sammanlagda utskyldsbelopp. Även 1936 års uppbördskommitté föreslog i viss mån en förskottsinbetalning av skatt, i det att med ledning av taxeringsnämndernas beslut de skattskyldiga skulle påföras utskylder enligt de för löpande året gällande grunder, dock att kommunalskatten skulle upptagas approximativt med ledning av föregående års uttaxering av dylik skatt men på grundval av det skatteunderlag, som framkommit enligt taxeringsnämndernas beslut för det löpande året. Härutöver skulle, enligt samtliga nu berörda författningar eller förslag därtill, tillämpas en särskild uppskattningsmetod för nytillträdande skattskyldiga, beträffande vilka ingen tidigare skattepåföring funnes tillgänglig. Inom alla de länder, där ifrågavarande omläggning av uppbördssystemet genomförts eller diskuterats, har man således ansett sig icke hava annan väg att välja, än att under löpande år utkräva skatt, beräknad — på ett eller annat sätt — i förhållande till senast påförda skattebelopp. Ett dylikt förfaringssätt förefaller vid första påseendet synnerligen otillfredsställande. Man uttager således skatt av ett års inkomst, beräknad, låt vara preliminärt, efter en inkomst under ett tidigare år, och man fäster sålunda icke avseende vid — annat än i undantagsfall — huru inkomsten under det löpande året förändrats i förhållande till det tidigare, för skatteberäkningen grundläggande. Allt detta är riktigt — men det är ingenting annat än vad som redan nu sker. Å den inkomst, en person haft under år 1939, betalar han kronoskatt i november 1940 och maj 1941 samt kommunalskatten i dess helhet under å r 1941; ingen hänsyn tages till att hans inkomst under åren 1940 och 1941 kan hava förändrats i förhållande till inkomsten under år 1939. Om man nu ändrar skatteuppbörden så att skatt upptages redan under inkomståret och därvid i nu förevarande fall preliminärt uppbär senast påförda skatt, innebär detta ingen försämring av den skattskyldiges läge i jämförelse med vad nu är fallet. Snarare inträder ju en förbättring så till vida, att om pa detta sätt uttagits för stor skatt under inkomståret en återbetalning sker under påföljande år. Har för låg skatt uttagits, påföres däremot en tilläggsskatt nästa år och den sålunda höjda skatten lägges till grund för skatteinbetalningen under därefter följande inkomstår. I sak innebär detta således ingen egentlig ändring i nuvarande system, ehuruväl olägenheterna av detta system vid en dylik omläggning framträda i skarpare dager. Nu berörda form för preliminär skattebetalning torde således få anses försvarbar, ehuruväl, såsom redan uttalats, ingalunda tillfredsställande. Vill man söka vinna ett system, som bättre anknyter till den verkliga skat-

417 teförmågan, synes annan väg icke stå till buds än att anknyta den preliminära beskattningen till driftsresultatet under särskilda delar av inkomståret; av praktiska skäl skulle endast beskattning av kvartalsresultaten kunna ifrågakohima. Detta innebure således, att vederbörande rörelseidkare eventuellt finge kvartalsvis verkställa bokslut och ingiva detta till beskattningsmyndigheten, som med ledning därav beräknade den å detta kvartal belöpande skatten och infordrade densamma. E n enklare men därmed även med större felmöjligheter behäftad metod vore att endast lägga omsättningssiffrorna per kvartal till grund för skatteberäkningen och sålunda, i händelse av oförändrad omsättning jämfört med tidigare år, anse även den beskattningsbara vinsten oförändrad men att i övriga fall göra motsvarande ändringar beträffande den beräknade vinsten. Undersöker man framkomligheten av en dylik väg, är tydligt att man därvid måste var för sig taga hänsyn till aktiebolag, övriga rörelseidkare, som äro bokföringspliktiga eller som utan att vara detta ändock föra handelsböcker, samt rörelseidkare, som icke föra handelsböcker. 1) För aktiebolagen föreligger det ofta påpekade särförhållande, att dessa vid balansräkningens fastställande inom vida gränser kunna reglera den beskattningsbara vinsten genom avsättningar av olika slag, genom nedskrivningar m. m. Vid en beskattning under löpande år efter kvartalsbokslut eller dylikt kan ingen hänsyn tagas till sådana förhållanden; först när årsavslutet är klart, kan bolagsstämman träffa avgörande rörande vinstdispositionen, då ju förhandenvaron av någon vinst och dennas eventuella storlek icke förr är konstaterbar. Detta medför att för aktiebolagen blir en sådan, på rörelseresultatet av viss utbruten del av året baserad beskattning synnerligen otillfredsställande. Däremot vore tydligen tänkbart att låta bolagen verkställa preliminär inbetalning av skatten så snart vinstdispositionen är bestämd. Detta skulle innebära, att exempelvis inom åtta dagar efter balansräkningens fastställande densamma insändes till beskattningsmyndigheten tillika med bevis att skatt blivit erlagd för den beskattningsbara vinsten; att preliminärt uträkna dennas belopp torde måhända i allmänhet ej möta alltför stora svårigheter, då ju även den statliga inkomstskatten är proportionell för bolagens vidkommande. Härigenom skulle väl i regel vinnas, att halvparten av bolagens kronoutskylder erlades ett halvt år och andra halvparten ett helt år tidigare än nu; bolagens kommunalutskylder komme att erläggas ett a ett och ett halvt år tidigare än vad för närvarande är fallet. Emellertid erlades bolagens skattebelopp ändock icke under inkomståret utan några månader efter dettas utgång — alltså vid en väsentligt senare tidpunkt än som gällde för övriga skattskyldiga. Detta förhållande skulle föranleda rätt egendomliga resultat, då en enskild rörelse ombildades i aktiebolagets form. Om så sker per den 1 januari ett visst år, upphör omedelbart förutvarande ägarens skyldighet att göra inbetalningar å skatt för rörelsen, medan bolagets skyldighet därtill icke inträder förrän under nästa år, troligen visserligen under dess 27—408779.

418 första hälft. Sker övergången exempelvis per den 1 oktober och räkenskapsåret vid övergången utsträckes till 18 månader, erlägges ingen skatt förrän under andra året efter övergången; erinras må dock att vid omläggning av räkenskapsår även med nuvarande system kan inträffa att den skattskyldige under ett år icke skall taxeras (jämför anvisningarna till KL 3 §). Nu berörda förhållande skulle orsaka betydande vanskligheter, därest kommunalskatten fortfarande skulle beräknas särskilt för varje kommuns vidkommande. En kommun kunde då under angivna förhållanden under ett visst år gå miste om avsevärda skatteintäkter, som med fog beräknats skola inflyta. Upptages däremot en gemensam kommunalskatt på här föreslaget sätt, göra sig olägenheterna icke i samma utsträckning gällande. Vill man icke godtaga en ordning av angiven utformning, lärer endast återstå att preliminärt beskatta aktiebolagen genom att uttaga skatten med enahanda belopp som föregående år, samt att verkställa vidräkning vid den slutliga taxeringen påföljande år. 2) Andra rörelseidkare, vilka föra handelsböcker. I detta fall föreligger icke fullt ut samma svårigheter att verkställa en beskattning med ledning av delbokslut el. dyl., då ju dessa rörelseidkare icke hava fullt ut samma möjligheter som aktiebolagen att begränsa den beskattningsbara vinsten. Sant är visserligen, att på detta sätt skatt kunde komma att uttagas av den vinst, rörelsen under ett kvartal uppvisat, ehuru med hänsyn tagen till hela årets resultat kanske alls ingen skatt kunde ifrågakomma. I sådant fall erhåller dock vederbörande i sinom tid restitution av skatten och han har icke, såsom nu, måst under ett dåligt verksamhetsår betala hela skatten för ett gånget bättre år. I och för sig skulle måhända en beskattning av detta slag kunna i förevarande fall anses tämligen tillfredsställande och ägnad att bättre än den nuvarande tillgodose de skattskyldigas intresse. Förutsättningen för dess effektiva genomförande är emellertid, att kvartalsbokslut skola genomgående förrättas och tillställas beskattningsmyndigheten samt att myndigheten med ledning därav skall uträkna skatten och inkräva densamma. Här möta hinder av olika slag: E n mångfald rörelseidkare, framförallt de smärre, hava knappast någon möjlighet att verkställa kvartalsbokslut, än mindre att göra dessa rättvisande. Betydande frestelser måste framkallas för rörelseidkarna att genom oriktiga kvartalsbokslut uppskjuta skattebetalningen intill närmare två år. För beskattningsmyndigheterna skulle ett tidskrävande arbete tillkomma genom uträknandet av skattebeloppen och utsändandet av besked därom. Den å andra kvartalet belöpande kronoskatten kunde icke inflyta förrän under tredje kvartalet, d. v. s. under ett annat budgetår än då densamma skolat inflyta, och kommunalskatt, belöpande på fjärde kvartalet, skulle på samma sätt komma att ingå i ett annat års räkenskaper än som vederbort. Nöjde man sig med att vid den preliminära skatteberäkningen utgå från omsättningssiffrorna, underlättades visserligen arbetet för rörelseidkarna. Kvar stode emellertid det omfattande arbetet för skattemyndigheterna — ett

419 arbete som säkerligen i detta fall dessutom bleve besvärligare än om kvartalsbokslut förelåge — på grund av olika yrkanden från de skattskyldiga, vilka yrkanden endast med svårighet kunde till sin riktighet kontrolleras. 3) Återstående skattskyldiga. Beträffande de s. k. fria yrkena (advokater, läkare, tandläkare, veterinärer, ingenjörer och arkitekter m. fl.) vore tänkbart att kräva en uppgift å nettoinkomsten per kvartal och med ledning därav verkställa beskattningen. I övrigt möta emellertid här samma besvärligheter som ovan under 2) angivits. Vidkommande övriga hithörande skattskyldiga lärer i flertalet fall inga möjligheter föreligga att kvartalsvis erhålla erforderliga uppgifter för den preliminära skattens beräknande. Här återstår endast möjligheten att utkräva preliminär skatt med ledning av senaste debitering. Vid övervägande av sålunda tänkbara möjligheter har utredningsmannen icke ansett sig kunna förorda annat system än det som tillämpas överallt annorstädes, där skatt å löpande årets inkomster uppbäres redan under detta år, nämligen att rörelseidkare få erlägga preliminär skatt enligt senaste skattedebitering. Detta betyder, såsom förut erinrats, i stort sett att den preliminära skatt, som skall erläggas ett visst år, beräknas efter enahanda grunder som den definitiva skatt, som nu skall erläggas under året, samt att sedan justering äger r u m påföljande år. Någon anledning att beräkna den preliminära skatten till vissa bråkdelar av den senaste skatten (vare sig 9/io eller 5/e, såsom i olika sammanhang föreslagits), synes icke föreligga. Ej heller finner utredningsmannen skäl vara för handen att beträffande aktiebolagen föreslå en annan ordning. Nackdelarna för de skattskyldiga av detta system äro förut påpekade. För myndigheternas del erbjuder emellertid detsamma betydande fördelar, jämfört med de nyss diskuterade. Man slipper ifrån de eljest kvartalsvis återkommande skatteberäkningarna och därav föranledda meddelanden till de skattskyldiga; man behöver endast lämna ett enda meddelande, vilket måhända bör kunna ske samtidigt med utfärdandet av den slutliga debetsedeln (i förslaget benämnd skattesedeln) i september eller oktober månad. En komplikation kan dock även här uppstå å den grund att det statliga budgetåret icke sammanfaller med beskattningsåret. Den uppgift om skatteinbetalningarnas belopp, som i enlighet med vad nyss sagts utsändes på hösten, avser hela nästa år; förslagsvis torde beloppet böra inbetalas med 1U varje kvartal. Om emellertid riksdagen under året fastställer annat procenttal för bottenskattens grundbelopp, än som gällde året förut, skulle kunna tänkas att ändring borde ske av de skattebelopp, som uppgivits skola erläggas under sista halvåret efter riksdagsbeslutet. Därest man emellertid, på sätt utredningsmannen föreslagit, låter dylika ändringar träda i kraft först vid årsskiftet, bortfalla dessa komplikationer. Ytterligare komplikationer uppkomma i sådana fall, då en person är bosatt i en kommun men driver rörelse i en annan; i detta fall blir ju vederbörande taxerad å

420 två skilda orter. Vidare böra beaktas de fall, då en skattskyldig flyttar rörelsen från en kommun till en annan. Än vidare gäller emellertid — och detta torde vara den allvarligaste anmärkningen mot det nu diskuterade systemet i dess här erhållna utformning — att rörelseidkarna i stor omfattning hava inkomst även från andra inkomstkällor än rörelsen, särskilt inkomst av kapital men även inkomst av fastighet och kanske av tjänst. Varken av debetsedeln eller av taxeringslängden framgår emellertid för närvarande, huru vid den statliga taxeringen inkomsten fördelar sig å olika inkomstarter, än mindre hur inkomstskatten fördelar sig på dessa. I den mån rörelseidkaren har inkomst av kapital eller av fastighet eller av tjänst, blir denna på annat sätt beskattad; detta gäller för övrigt även om inkomsten av kapital eller fastighet ej redovisas särskilt utan ingår i rörelsen. Skall således rörelseidkaren under löpande år erlägga hela den honom föregående år påförda skatten, blir han tydligtvis — låt vara blott tillsvidare — i stor utsträckning dubbelbeskattad och som följd därav måste påföljande år restitutioner äga rum med troligen betydande belopp. Ett dylikt resultat är uppenbarligen icke godtagbart. För att undgå detsamma är erforderligt att erhålla en särskild debitering av skatt å ifrågakommande skattskyldigas inkomst av själva rörelsen, skild alltså från övriga inkomstslag. Alltför stor omgång lärer ej heller möta för en sådan, visserligen blott ungefärlig debitering. Den uppskattade inkomsten av rörelse finnes redan nu i taxeringslängden upptagen för sig beträffande kommunaltaxeringen och denna siffra kan tydligen i allmänhet läggas till grund för en särskild debitering. Förutsättningen för att en sådan debitering skulle behöva verkställas vore emellertid, att även andra inkomstkällor förefunnos; även dessa måste alltså vara med sin verkliga avkastning upptagna i taxeringslängden. Så är emellertid icke fallet beträffande inkomst av fastighet, där det s. k. femprocentavdraget har ägt rum innan inkomst upptages, med påföljd att i många fall inkomst av fastighet icke redovisas, ehuru sådan förefunnits, samt att i alla upptagna fall den redovisade inkomsten av fastighet är väsentligt lägre än den verkliga. Nu berörda förhållanden påverkar för övrigt även inkomstsiffran för rörelse, till den del — och detta är väl regel vid alla större industrier — även fastighet ingår i rörelsen. För att erhålla en användbar utgångspunkt är i vart fall nödvändigt att taxeringslängdens uppställning omlägges, så att specifikationen av inkomstarterna överflyttas under rubriken »taxering enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt»; därmed skulle i längden redovisas de verkliga inkomstbeloppen utan något femprocentavdrag. En dylik omläggning torde även ur andra synpunkter vara av behovet påkallad och enligt vad utredningsmannen inhämtat torde förslag i sådan riktning inom den närmaste tiden vara att förvänta från särskilda av chefen för finansdepartementet tillkallade sakkunniga rörande finansstatistiken. Med ledning av sålunda i taxeringslängden erhållna siffror synes förfarandet förslagsvis kunna erhålla följande gestaltning.

421 Beträffande den som endast taxerats för inkomst av rörelse blir den debiterade slutskatten jämväl grundläggande för de inbetalningar, vilka under påföljande år skola äga rum. Har vederbörande därjämte taxerats även för annan inkomst och utgör denna viss ej alltför obetydlig del av rörelseinkomsten — exempelvis minst V™ — skall särskild debitering äga rum för inkomsten av rörelse. I dylikt fall synes kunna bortses från ortsavdragen och debiteringen äga rum omedelbart å det redovisade beloppet av inkomst av rörelse; progressiviteten å den samlade inkomsten vinner ju i detta fall icke beaktande och ortsavdragen torde ofta kunna anses i erforderlig del beaktade dels härigenom och dels genom primärbeskattningen av övriga inkomstkällor. Anteckning om denna debitering synes böra ske i särskild kolumn i uppbördsboken. Alltför stort merarbete lärer ej orsakas genom nu föreslagna förfarande. Även om alla rörelseidkare antagas från annan inkomstkälla hava inkomst av den storleksordning, att densamma enligt vad förut anförts bör föranleda särtaxering — vilket dock uppenbarligen icke på långt när är fallet — skulle, såsom i det följande närmare angives, hela antalet fall inom riket näppeligen överstiga 240 000, motsvarande i genomsnitt 9 å 10 000 fall per län. Med iakttagande härav skulle den närmare utformningen av nu föreslagna system då kunna tänkas på följande sätt: Vid den på vanligt sätt skeende årliga taxeringen verkställes en reglering av skattemellanhavandena för föregående år och vederbörande skattskyldiga erhålla besked om resterande skatteskuld, respektive om dem tillkommande tillgodohavande med hänsyn till under föregående år gjorda inbetalningar. Samtidigt erhåller var och en, som taxerats för inkomst av rörelse, underrättelse om att h a n kvartalsvis under året efter taxeringsåret skall inbetala 7 4 av visst skattebelopp, nämligen det honom vid taxeringen till statlig inkomstskatt och gemensam kommunalskatt påförda sammanlagda beloppet utskylder (därest utskylderna avse förutom inkomst av rörelse jämväl annan inkomst förfares på sätt ovan nämnts). Uppbördsstämmorna torde förslagsvis böra förläggas till mars, juni, september och december månader, varjämte den slutliga uppbördsterminen, avseende tilläggsskatt å föregående års inkomst, skulle infalla i november. De skäl, som eljest med styrka tala mot att en uppbördsstämma förlägges till december månad, synes icke äga samma giltighet beträffande rörelseidkare, vilkas största omsättning ofta infaller i denna månad. Beträffande personer, som driva rörelse inom skilda taxeringsdistrikt, gäller ju för närvarande, att dessa beskattas kommunalt i varje särskilt distrikt. Hinder möter icke att även vid en omläggning av föreslagen art bibehålla detta förfarande även beträffande den gemensamma kommunalskatten. En olägenhet förorsakas dock tydligen härigenom, i det att det slutliga avräkningsförfarande! då måste uppdelas mellan de olika distrikt, varest den skattskyldige taxerats. Man finge således två eller flera dylika avräkningar. Därvid kunde inträffa, att för mycken skatt inbetalats i en kommun och därifrån restituerades, medan för låg skatt uttagits i en annan, varifrån ytter-

422 ligare skattekrav då framställdes. Särskilt beträffande rörelseidkare med filialer i ett flertal kommuner skulle nu angivna förhållande kunna leda till synnerlig omgång, varförutom en mångfald skattesedlar fingo utskrivas och tillställas vederbörande. Det synes med hänsyn till vad sålunda anförts vara att föredraga, att beträffande rörelseinkomst låta debiteringen av den gemensamma kommunalskatten i dess helhet äga rum i hemortskommunen. Därstädes skall ju alltid avgivas deklaration för rörelsen i dess helhet, avsedd att ligga till grund för den statliga beskattningen. Med ledning av därvid lämnade uppgifter, eventuellt något kompletterade, bör hinder icke möta att i hemortskommunen verkställa taxering och debitering för den gemensamma kommunalskatten i dess helhet. Därvid måste dock tydligtvis en uppdelning ske mellan inkomst av rörelse i hemortskommunen, vara allmänna avdrag och ortsavdrag få äga rum, samt inkomst av rörelse i annan kommun, vara sådana avdrag icke äro medgivna. Samtidigt måste dock tydligen taxering för inkomst av rörelse verkställas i varje särskild kommun, där sådan drives, ehuruväl där ingen debitering av gemensam kommunalskatt äger rum. Sistnämnda taxering skall ju ligga till grund för den särskilda kommunalskatt, som uttages i dessa andra kommuner. På vanligt sätt skall givetvis taxeringsnämnden i sistnämnda kommuner underrätta taxeringsnämnden i hemortskommunen om verkställd taxering till kommunal inkomstskatt, varigenom således sistnämnda taxeringsnämnd erhåller ytterligare material för dess egen taxering. Närmare redogörelse för nu antydda ordning lämnas i det följande i samband med redogörelsen för taxeringslängderna (10 kap., §1). Sedan taxeringslängden är avslutad upplägges med ledning av dess innehåll särskild förteckning, lämpligen å kort, över varje däri upptagen rörelseidkare, som skall erlägga skatt på angivet sätt. Dessa förteckningar centraliseras till länsstyrelsen. Enligt beräkningar, framlagda i samband med 1931 års företagsräkning, skulle antalet skattskyldiga rörelseidkare k u n n a inom hela riket uppskattas till i runt tal 238 000, fördelade å Stockholms stad och olika län på sätt Bilaga 11 utvisar. Antalet är störst i Stockholm, 28 362, och lägst i Gotlands län 2 326; medeltalet utgör 9 520. Att länsvis upprätta förteckning över dessa rörelseidkare kan icke anses över hövan betungande. Kvartalsinbetalningarna böra äga r u m förslagsvis under senare hälften av varje kvartals sista månad och verkställas å posten eller i bank, i sistnämnda fall under förutsättning att särskild överenskommelse därom träffats. Bevis om inbetalningens fullgörande skall tillställas länsstyrelsen för vederbörlig bokföring. Kvartalsvis efter inbetalningsterminens utgång skall förteckningen granskas och indrivningsåtgärd vidtagas mot de försumliga. Med avseende å förfarandet i övrigt hänvisas till framställningen i 10 kap. § 2. Möjlighet att erhålla jämkning i preliminärt påfört skattebelopp bör även här förefinnas. I den m å n jämkning påkallas av det skäl, att den verkliga skatten synes komma att understiga den preliminärt påförda, lärer dock en begränsning böra ske av möjligheterna att erhålla sådan jämkning. Måhända kunde härvidlag i anslutning till förhållandena i Tyskland bliva be-

423 stämt, att den beräknade skatten måste understiga den preliminärt påförda med minst 1/s och likaledes minst 100 kronor. I fall av stigande inkomst bör då även jämkning kunna under samma förutsättning ske, dock att härvid synes böra krävas att beloppet av den beräknade skatteökningen är högre än nyss sagts, eller exempelvis 300 kronor. — Vid tidigare diskussioner rörande möjligheten att verkställa en dylik höjning har bl. a. i Norge framhållits, att detta måste förutsätta att de skattskyldiga anmälde, när deras inkomst steg, samt att för genomförandet av en dylik anmälningsplikt — om detta överhuvud taget vore möjligt — fordrades ingående tvångsregler. Denna anmärkning är till sin riktighet obestridlig men har naturligen sin största betydelse för det fall att den preliminära skatten bleve för alla skattskyldiga fastställd på det sätt, som här föreslagits allenast för rörelseidkare. Denna begränsning medför ej blott att antalet ifrågakommande skattskyldiga minskar i antal från 1 600 000 till 238 000 utan därjämte att övervakningen inskränkes till en enda inkomstart, beträffande vilken det torde vara lättare än eljest att av rent yttre tecken sluta till ekonomiskt uppsving eller nedgång. För det fall, att en skattskyldig rörelseidkare flyttar, påkallas, såsom nyss framhållits, vissa särbestämmelser. Dessa synas dock ej behöva bliva särskilt omfattande, enär i regel endast vid flyttning från län till annat ifrågakommer att ändra övervakningsmyndighet. I sådant fall bör tydligtvis länsstyrelsen i det förra länet översända meddelande om flyttningen till länsstyrelsen i det nya länet och i samband därmed överlämna det kort, vara anteckningar angående rörelseidkaren verkställts. Den föreslagna förteckningen över rörelseidkare kunde givetvis anses tämligen besvärlig att upprätta. I och för kontroll å den innevarande år beslutade omsättningsskatten skall emellertid varje länsstyrelse i början av å r 1941 upplägga just en sådan förteckning, vilken måste hållas aktuell så länge omsättningsskatt uttages. För den händelse den ifrågasatta uppbördsreformen skulle bliva genomförd och detta ägde rum medan omsättningsskatt ännu uttoges, vore sålunda tämligen enkelt att upprätta den särskilda förteckning över rörelseidkare, som erfordrades för kontroll å inbetalningar å den vanliga skatten. De uppgifter rörande bruttoinkomsten, som rörelseidkarna skola månatligen avgiva i samband med inbetalning av omsättningsskatt, synas därjämte vara väl ägnade att tjänstgöra så att säga såsom varningssignaler beträffande sådana fall, då den preliminärt påförda skatten är felaktig. Naturligtvis kan icke på något sätt påstås, att vinsten alltid stode i samma proportion till bruttoomsättningen; då denna ökar, förbliva de fasta kostnaderna intill en viss gräns på samma nivå som förut, vadan vinsten blir proportionsvis större; minskar bruttoomsättningen, blir av samma skäl vinstnedgången proportionsvis större; en mångfald extraordinära omständigheter kunna i övrigt i de individuella fallen påverka vinstresultatet. Med beaktande av allt detta torde dock kunna sägas, att bruttoomsättningen utgör en rätt användbar mätare av vinstfluktuationerna. Då man har uppgift å bruttoomsättningen per månad under en följd av år — dessa uppgifter erhåller man ju av angivet skäl fr. o. m. den 1 januari 1941 — och tillika

känner de å tidigare år belöpande skatterna, får man en ungefärlig bild av skattens relation till bruttoomsättningen; naturligtvis måste därvid beaktas ändringar av skattesatsen. I praktiken skulle detta innebära, att man varje kvartal av löpande år skulle jämföra omsättningssiffrorna med samma siffror från föregående år. Under förutsättning att skattesatsen vore oförändrad kunde m a n antaga, att därest omsättningen vore i huvudsak oförändrad, så vore ock den preliminärt påförda skatten i huvudsak riktig. I händelse av större fluktuationer uppåt eller nedåt i fråga om siffrorna å omsättningen borde återigen länsstyrelsen närmare undersöka, huruvida justering av den preliminärt påförda skatten skulle äga rum; denna undersökning finge naturligtvis äga rum genom förhandlingar med den skattskyldige. Vad sålunda anförts synes böra föranleda till övervägande i sinom tid, om icke vid omsättningsskattens eventuella avskaffande skyldigheten för rörelseidkarna att lämna uppgift å omsättningssiffrorna borde bibehållas, dock att denna skyldighet dåmera måhända endast behövde kvartalsvis fullgöras — detta givetvis alltjämt under förutsättning att den föreslagna uppbördsformen bleve genomförd. Observeras bör dock, att förteckningen över omsättningsskattepliktiga rörelseidkare icke bliver helt tillräcklig för nu omförmälda ändamål, enär ju vissa varor äro undantagna från omsättningsskatt. Ej heller upptagas i förteckningen utövarna av de fria yrkena. En komplettering med uppgifter rörande nu berörda rörelseidkare måste alltså äga rum. Till antalet torde dessa dock icke vara alltför många; till största delen ingå för övrigt dessa i den förut lämnade uppgiften å antalet rörelseidkare. Särskilda bestämmelser krävas beträffande under året nytillkommande skattskyldiga rörelseidkare, vilka således icke förut taxerats för inkomst av rörelse. 1924 års uppbördssakkunniga berörde något denna fråga, därvid de sakkunniga, sedan de först behandlat detta spörsmål beträffande nytillkommande skattskyldiga, som äro anställda i allmän eller enskild tjänst, ytterligare anförde: 1 »För egna företagare gäller i huvudsak detsamma, men härvid inställer sig en särskild svårighet, nämligen vanskligheten att före beskattningsårets utgång uppskatta inkomsten. Det torde dock vara möjligt att beräkna förskottsavsättningarna på grundval av vissa uppgifter, från vilka slutsatser kunna dragas angående utskyldernas sannolika belopp.» De sakkunniga återkommo i annat sammanhang till denna fråga och yttrade därvid: 2 »I fråga om anställda bör denna uträkning kunna ske närmast med ledning av uppgifter om avlöningens storlek och familjeförhållandena med mera, vilka förutsättas skola lämnas i samband med anmälan om antagande av den anställde i vederbörande arbetsgivares tjänst. Till andra hans inkomster torde svårligen hänsyn kunna tagas vid förskottsavsättningarnas bestämmande, med mindre uppgift härom lämnas av den skattskyldige själv. Det synes dock med hänsyn till det säkerligen 1 2

Bet. 1929, sid. 44. Bet. 1929, sid. 55.

425 ganska ringa antalet dylika fall knappast vara erforderligt att meddela föreskrift om lämnande av dylik uppgift. I fråga om gruppen egna företagare ställer det sig svårare att finna lämplig norm för förhandsuppskattningen av blivande utskyldsbelopp. Man kan dock tänka sig, att, liksom är fallet i Österrike med avseende å näringsskatten (Erwerbssteuer), företagaren ålägges att vid företagets igångsättande göra anmälan till vederbörande myndighet om vissa yttre förhållanden, såsom angående anläggnings- och rörelsekapitalet, taxeringsvärdet å i företaget använd fastighet, påräknad omsättning av varor eller dylikt, varjämte det kan stå den skattskyldige öppet att uppgiva det belopp, vartill han själv kalkylerar den blivande nettovinsten för året. Efter anmaning bör den skattskyldige kunna åläggas lämna närmare upplysningar till ledning för den förhandstaxering, som sålunda skall förrättas av uppbördsmyndigheten. Uppskattningen i fråga skall ligga till grund för förskottsavsättningarna under första verksamhetsåret och jämväl under andra verksamhelsåret, intill dess en säkrare grund för skattskyldighetens bedömande erhålles efter avslutad taxering.» Uppbördssakkunniga synas emellertid med dessa kortfattade uttalanden hava tagit sikte allenast å de egentliga näringsidkarna, däremot icke utövarna av de fria yrkena. De svårigheter, som enligt uppbördssakkunnigas förslag mötte beträffande nytillträdande skattskyldiga, berodde ju på att samtliga dessa måste så att säga omedelbart vid sitt inträde i förvärvsarbete uppspåras och inregistreras; något förslag, huru härvid skulle tillgå, synes emellertid icke hava av de sakkunniga framställts. När man begränsar den krets av nytillkommande skattskyldiga på sätt här skett, vill däremot synas, som om problemet väsentligt förenklades. Enligt 1864 års näringsfrihetsförordning, § 9, gäller ju att envar, som vill idka grosshandel eller försälja varor i butik eller från annat upplagsställe eller, med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn, till avsalu tillverka fabriks- eller hantverksarbeten eller såsom yrke utöva annan hantering, skall skriftligen anmäla sig, i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad hos magistrat eller stadsstyrelse, samt på landet hos länsstyrelse. Beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar finnes därjämte särskild registrerings- och anmälningsskyldighet stadgad beträffande en mångfald näringsgrenar, vilka icke falla under näringsfrihetsförordningen. Därest vederbörande myndigheter åläggas underrätta beskattningsmyndigheten i dylika fall av påbegynt rörelseutövning, kommer säkerligen flertalet av dessa fall till beskattningsmyndighetens kännedom. Beträffande mindre kommuner torde även den lokala myndighetens personkännedom bereda möjlighet till upplysningar i berörda avseende. Besvärligare är förhållandet beträffande de fria yrkena. I Stockholm torde visserligen vara relativt enkelt att ordna detta genom att mantalskontoret kan lämna uppgifter i vart fall om nyinflyttade sådana yrkesutövare; sammalunda lärer förhållandet vara i Göteborg och Malmö. I övrigt torde emellertid dylika rörelseutövare i allmänhet vara nödsakade att mera allmänt kungöra sin verksamhet och genom att följa yrkesannonserna samt genom samarbete med de olika yrkessammanslutningarna bör en viss kunskap kunna vinnas. Där denna icke är tillfyllest, synes vid den årliga mantalsskriv-

426 ningen möjlighet finnas att på ett visserligen senare stadium vinna kunskap om dessa nytillkomna skattskyldiga. När kunskap vunnits om viss nytillträdande skattskyldig, skulle i så fall på skattemyndigheten ankomma att träda i förbindelse med denne och att i samråd med vederbörande fastställa den skatt, som av honom bör under löpande år erläggas. Uppenbart lärer dock vara, att i fråga om nyss begynta rörelser någon tid alltid torde förgå innan överhuvud taget något beskattningsbart överskott kan tänkas uppkomma. Måhända kan man härvid i allmänhet förutsätta att åtminstone det första året lämnar skäl igen obetydlig behållning. Med hänsyn härtill synes även böra övervägas, huruvida överhuvud taget särskilda åtgärder behöva vidtagas beträffande nytillträdande rörelseidkare. Detta innebure emellertid för deras vidkommande, att de i november andra året efter det rörelsen begynt finge erlägga hela skatten för första årets vinst samt att de under tredje året finge dels erlägga det löpande årets skatt och dels i november skatt för andra årets inkomst. I åtskilliga fall lärer detta förhållande kunna leda till betänkliga ekonomiska konsekvenser för vederbörande rörelseidkare. En medelväg synes emellertid stå till buds, vilken utredningsmannen för sin del vill förorda. Föreskrift synes böra meddelas att nytillträdande rörelseidkare skall omedelbart efter utgången av det första kalenderår, varunder rörelsen drivits, lämna beskattningsmyndigheten preliminär uppgift å rörelsens beräknade resultat. Med ledning därav beräknas den skatt, som skall erläggas under andra kalenderåret, vartill kommer skattebetalningen i november månad av den skatt, som påföres för det första kalenderåret — därest överhuvud taget sådan skattepåföring ifrågakommer. Någon särskild straffpåföljd för underlåten sådan anmälan synes icke erforderlig. Tillräcklig sanktion synes given genom den eljest inträdande konsekvensen att rörelseidkaren får en troligen väsentligt ökad skattebelastning under tredje verksamhetsåret.

ÄTTONDE

KAPITLET.

P r e l i m i n ä r u p p b ö r d a v fastighetsskatt s a m t a v skatt å i n k o m s t av j o r d b r u k s f a s t i g h e t o c h a v a n n a n fastighet. Såsom redan inledningsvis erinrats föreligga betydande svårigheter att under löpande år kunna ens tillnärmelsevis bedöma den blivande årsinkomsten av jordbruksfastighet och annan fastighet. Svårigheterna återgå emellertid icke i samma utsträckning, då frågan gäller att beräkna det å visst år belöpande skattebeloppet. Såsom underlag för den kommunala fastighetsskatten skall ju nämligen den skattskyldige påföras fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens taxeringsvärde (fyra skatteören för varje etthundra kronor av skogsvärdet). Är fastighetens taxeringsvärde 20 000 kronor, blir således underlaget för fastighetsskatten 5/ioo • 200, eller 10 kronor. Om kommunalskatten bestämmes att utgå med 10 kronor per skattekrona, kommer alltså den kommunala fastighetsskatten för en fastighet med 20 000 kronors taxeringsvärde att utgå med 100 kronor (vid motsvarande skogsvärde blir skattebeloppet tydligtvis 80 kronor). Då vidare skattskyldigheten enligt KL 14 § skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid taxeringsårets ingång (vilket i detta fall, såsom förut påpekats, är detsamma som beskattningsårets ingång) och fastighetens taxeringsvärde vid denna tidpunkt i allmänhet är känt, vet man således regelrätt, huru stor fastighetsskatt som därunder skall för viss fastighet gäldas. Enligt KL 45 § gäller vidare, att inkomst från fastighet skall anses vara beskattad genom fastighetsskatten till ett belopp motsvarande 5 procent av taxeringsvärdet (4 procent av skogsvärdet). Detta något oegentligt så kallade femprocentavdrag betyder alltså, att för fastigheter, varav inkomsten ej överstiger 5 procent av taxeringsvärdet, påföres ingen ytterligare kommunalskatt utöver fastighetsskatten; överstiger den behållna inkomsten 5 procent av sagda värde, underkastas däremot den överskjutande delen på vanligt sätt kommunal beskattning. Naturligtvis förekomma åtskilliga fall, då inkomsten överstiger 5 procent av taxeringsvärdet. Betraktar m a n emellertid beskattningen av inkomst av fastighet i dess helhet, torde visa sig, särskilt beträffande jordbruksfastighet, att den behållna inkomsten ofta icke överstiger femprocentavdraget, vilket med andra ord vill säga, att för det övervägande flertalet fastigheter icke utgöres annan kommunalskatt än fastighetsskatten. Under sådana förhållanden synes det vara en rimlig utgångspunkt för lösningen av frågan om uppbörd under löpande år av skatt för inkomst av

428 fastighet att till en början alltid uppbära den skatt, som efter en gemensam kommunal skattesats belöper å underlaget för fastighetsskatten. Detta betyder för det fall att skattesatsen ändras från år till annat, att man vid den preliminära debiteringen under hösten ena året tillämpar den för följande år fastställda gemensamma skattesatsen. Stundom uttages visserligen härigenom för låg eller för hög skatt, därest nämligen taxeringsvärdet höjes eller sänkes vid årets ingång, men ur det allmännas synpunkt är detta förhållande av betydelse endast under det år dylik ändring sker; under följande år bör utjämning äga rum i samband med det slutliga avräkningsförfärandet. Dessutom står möjligheten öppen att i dylika fall, då ändring äger rum av taxeringsvärdet, omräkna fastighetsskatten och utsända ny debetsedel. Genom användandet av en gemensam skattesats inbegriper man, såsom tidigare framhållits, samtliga kommunala utskylder med undantag för vägskatt, om sådan i fortsättningen skulle utgå; någon särskild beräkning kräves ej beträffande landstingsmedel, församlingsavgifter etc. Någon anledning att utöver fastighetsskatten söka uttaga preliminär kommunalskatt å inkomst av fastighet synes redan på tidigare anförda skäl icke föreligga. — Det föreslagna förfarandet med avseende å fastighetsskatten föranleder en tämligen omfattande debitering innan preliminära debetsedlar utsändas. Till gengäld vinnes att den slutliga avräkningen i fråga om fastighetsskatten blir synnerligen enkel, dock med undantag för sådana år, då allmän fastighetstaxering äger rum. Härutöver gäller emellertid att bestämma, huru stort belopp, som under löpande år skall uttagas i kronoskatt. Här är för närvarande icke möjligt att falla tillbaka på föregående års debetsedel redan på den grund, att ett stort antal fastighetsägare ofta hava inkomst även från andra inkomstkällor än fastigheten (inkomst av tjänst, av kapital o. s. v.) samt att av debetsedeln icke framgår, huru stor del av den statliga skatten, som belöper å inkomst av fastighet. Visserligen skulle med den omläggning av taxeringslängdens uppställning, som i det föregående föreslagits, inkomst av fastighet med verkliga beloppet redovisas i längden och möjlighet sålunda föreligga att därå verkställa särskild taxering. På sätt av närslutna sammanställning, Bilaga 18, framgår, utgjorde emellertid antalet fastighetstaxeringsenheter år 1938 ej mindre än 1 224 525, eller, med avdrag för skattefria fastigheter, 1 183 981; dessa fördelade sig med högst 92 468 enheter i Malmöhus län och minst 15 466 i Gotlands län. Naturligen är det endast en del av dessa fastigheter, vara inkomst verkligen uppbäres, ehuru några detaljerade uppgifter härom icke äro tillgängliga; såvitt fråga är om jordbruksfastigheter åberopas dock i det följande lämnade uppgifter. Även om man emellertid skulle antaga, att endast hälften av samtliga fastigheter tillföra ägaren inkomst, blir dock materialet för stort för att medgiva en särskild taxering av varje förekommande sådant fall. För vinnande av en överblick av inkomstförhållandena inom jordbruket hava vissa undersökningar verkställts, vilkas resultat sammanfattats i Bilaga 19.

429 Deji förut åberopade förteckningen över fastighetstaxeringsenheter, Bilaga 18, utvisar ett antal av 490 603 jordbruksfastigheter år 1938. Nu ifrågavarande utredning, vilken omfattar jordbruksfastigheter om minst 2 hektar, redovisar 307 379 sådana; detta innebär således, att i runt tal 183 000 jordbruksfastigheter äro av så obetydlig storleksordning, att det överhuvud taget icke kan vara tal om någon därifrån utgående inkomst av beskaffenhet att böra beskattas. På sätt av utredningen framgår utvisa de kontanta inkomsterna från jordbruksfastighet högst betydande variationer under de tre år, 1932, 1935 och 1937, som undersökningen avser. Betydande skiftningar utvisa även de avdragsgilla omkostnaderna, ehuru dessa ingalunda stå i proportion till variationerna i de kontanta inkomsterna. Nettobehållningen å de kontanta inkomsterna framgår av nedanstående sammanställning (siffrorna angiva miljoner kronor): 1932 1935 1937 Inkomster 867 1 148 1403 Utgifter 765 869 1022 Behållen inkomst 102 279 381 Till dessa inkomster skola emellertid ytterligare läggas värdet av naturaförmåner av olika slag, som vederbörande skattskyldiga tillgodogöra sig, varemot avdrag får göras för kost till arbetspersonal m. m. Med hänsyn tagen härtill erhållas följande nettoinkomster (siffrorna angiva miljoner kronor), nämligen 2995 under år 1932 och 4517 under år 1935 samt 5504 under år 1937. Av särskilt intresse är utredningen rörande jordbrukarnas nettointäkter från andra inkomstkällor än jordbruksfastighet samt förhållandet mellan de olika intäkterna; resultatet av denna utredning är sammanfattat i tabellerna 9 och 10 i Bilaga 19. Därav framgår, att dessa andra inkomstkällor representera en ingalunda obetydlig del av jordbrukarnas samlade inkomster samt att sålunda en motsvarande del av inkomsterna bör bliva preliminärt beskattad i annan ordning än som kan bliva fallet beträffande inkomst av jordbruksfastighet. Härjämte ingå i inkomsterna från de mindre enheterna en icke obetydlig ersättning för körslor, redovisad såsom inkomst av jordbruksfastighet; även denna inkomst torde bliva beskattad i annan ordning. Slutligen må erinras om den fördelning av jordbruksfastigheterna efter storleksordning, som framgår av tabell 3 i Bilaga 19. Av hela det redovisade antalet brukningsdelar 307 379, utgöras ej mindre än 289 063 av fastigheter om högst 30 hektar åker, medan endast 18 316 äro större än 30 hektar. Visserligen framgår av utredningen att den största inkomsten av jordbruksfastighet belöper å de mindre brukningsenheterna eller på fastigheter under 30 hektar, men per fastighet räknat blir inkomsten vid de mindre brukningsdelarna synnerligen låg. Vad angår år 1937 har i åberopade Bilaga 19 verkställts en beräkning rörande bl. a. den beskattningsbara inkomstens storlek. Resultatet härav åter-

430 finnes i tabellerna 11 och 12, varur följande uppgifter rörande den genomsnittliga nettoinkomsten av jordbruksfastighet per brukningsdel inom olika storleksklasser hämtats. Slorleksgrupp, hektar åker: Södra och mellersta Sveriges slättbygder.. Södra och mellersta Sveriges skogsbygder. Norra Sverige

2_5 890 1169 1 341

5—10 1 371 1647 2 017

10—20 2 105 2 217 2 739

20—30 2 893 2 839 3 759

Man är här tydligen framme vid inkomstsiffror, där vid den statliga beskattningen praktiskt taget ingen eller i vart fall ytterst ringa skatt kan komma att uttagas, detta naturligen beroende å ortsavdragens inverkningar. Någon anledning att i dessa fall söka vidtaga särskilda åtgärder för att ernå en preliminär uppbörd av skatt å inkomst av jordbruksfastighet lärer tydligtvis icke föreligga. Utredningen ådagalägger ytterligare, att av jordbrukets försäljningsinkomster en högst betydande del, sannolikt omkring 85 procent, torde inflyta från huvudsakligen av jordbrukarna själva ägda uppköpsföretag av olika slag, såsom andelsmejerier, slakteriföreningar samt försäljningsföreningar för andra produkter. Sist angivna förhållande kunde synas utvisa en möjlig väg för införande av en verklig källbeskattning av inkomst från jordbruksfastighet. Denna skulle då äga rum genom att låta de stora uppköparna verkställa skatteavdrag vid likviderandet av inköpta jordbruksprodukter och inleverera de sålunda avdragna skattebeloppen till statsverket. En dylik anordning — vilken ju för övrigt i mindre omfattning förverkligats i Norge — är måhända icke ogenomförbar; densamma innebär dock åtskilliga riskmoment. Redan nu h a r visat sig, att, i den mån en effektiv kontroll etablerats å större uppköpare av jordbruksprodukter inom ett län, jordbrukarna därstädes i icke ringa omfattning vid sina leveranser i stället börjat hänvända sig till andra avnämare. Skulle nu en källskatt införas vid leveranserna till vissa grupper större avnämare, låter sig med fog befaras, att jordbrukarna i allt större omfattning skulle övergiva dessa avnämare och uppsöka andra sådana. Ett förebyggande härav kunde endast ske genom uttagande av skatt vid all jordbrukarnas försäljning av jordbruksprodukter — men detta är redan av praktiska skäl ogörligt; det m å vara tillräckligt att påpeka de oerhörda svårigheterna att i dylikt fall anordna en effektiv kontroll. Ytterligare tillkommer här svårigheten att fastställa skatteavdragets storlek; man kan ju icke här, liksom då fråga är om inkomst av tjänst, såsom arbetshypotes utgå från att ett visst uppburet belopp utgör nettointäkt, enär från inkomst å försäljning av jordbruksprodukter alltid skola dragas havda omkostnader; att dessa omkostnader äro av betydande storleksordning framgår av den ovan intagna sammanställningen. Slutligen står öppen frågan, i vad mån en dylik primär källbeskattning skulle influera å priserna å jordbruksprodukterna; att så icke borde äga rum är givet, eftersom här icke är fråga om någon ny särbeskatt-

431 ning av jordbrukets produkter, men lika givet är ingalunda att så icke komme att ändock ske; bleve så händelsen, skulle man här möta ett fall av skatteincidens som icke anknöt till en ny skatt men som innebure, att en förändrad uppbördsform i fråga om en redan bestående skatt medförde skattens övervältrande å andra än dem, som hittills drabbats därav. De nu angivna skälen hava synts äga sådan vikt, att utredningsmannen icke anser sig kunna förorda den nu antydda formen av källbeskattning. Såvitt fråga är om annan fastighet än jordbruksfastighet, skulle en verklig källbeskattning måhända lättare kunna anordnas, åtminstone då fråga är om hyreshus, övergiver man emellertid denna tanke beträffande jordbruksfastigheterna, synas skäl icke föreligga att enbart i fråga om annan fastighet — och för sådan fastighet därjämte endast i begränsad omfattning — söka genomföra ett dylikt system. Finner m a n sålunda ogörligt att anordna beskattningen enligt någondera av de ovan antydda vägarna, återstår allenast att under löpande år uttaga statlig skatt efter en mer schematisk grund. Härvid torde böra beaktas, såsom redan anmärkts, att den kronoskatt, som utgår från mindre jordbruksfastigheter, säkerligen är skäligen obetydlig, om ens någon; beträffande dessa synes därför icke behöva ifrågakomma att under löpande år uttaga en på angivet sätt beräknad skatt utan kan eventuellt tillkommande skattebelopp uttagas vid avräkningen påföljande år. I fråga om annan fastighet än jordbruksfastighet gäller vidare, att å ett avsevärt antal sådana fastigheter ingen som helst kronoskatt utgår. Detta ä r först och främst förhållandet beträffande sommarvillor, sportstugor o. dyl. — vilka säkerligen utgöra en mycket talrik grupp — men även i fråga om åtskillig egnahemsbebyggelse, där ingen behållen inkomst av fastighet redovisas i deklarationen. Även h ä r måste således från den ifrågasatta beskattningens område avskiljas en icke obetydlig grupp fastigheter. Huru gränsen härvidlag skall dragas k a n givetvis vara tveksamt. Det vill emellertid synas som om, därest man uttoge nu ifrågasatta skatt under löpande år allenast å fastigheter med ett taxeringsvärde över 50 000 kronor, man därigenom skulle hava med tämlig säkerhet avskilt de fastigheter, å vilka sådan skatt icke bör läggas. En översikt av jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, som återfinnes i förut åberopade Bilaga 19, utvisar att det i genomsnitt per län högsta taxeringsvärdet vid 1938 års fastighetstaxering utgjorde 1 447 kronor per hektar. Med tämlig säkerhet lärer därför kunna sägas, att jordbruksfastigheter upp till 30 hektars storlek som regel hava lägre taxeringsvärde än 50 000 kronor. Dragés sålunda gränsen för ifrågavarande beskattning vid sist angivna värde, skulle till beskattning på angivet sätt endast ifrågakomma högst 18 316 jordbruksfastigheter. I fråga om annan fastighet möta större svårigheter att avgöra, huru en sådan gränsdragning skulle verka, enär erforderligt material för ett dylikt bedömande saknas. Det torde emellertid kunna antagas, att den föreslagna begränsningen till fastigheter med mera än 50 000 kronors taxeringsvärde även härvidlag skulle giva ett relativt godtagbart resultat. Huru många sådana fastigheter, som förefinnas, är å nyss anförda

432 skäl omöjligt angiva. I Stockholm torde emellertid antalet hålla sig omkring 9 000 och med ledning härav torde måhända hela antalet inom riket ifrågakommande fastigheter kunna antagas icke överstiga 30 000. Vid avgörandet av vilket belopp, som bör under löpande år erläggas såsom skatt å inkomst av fastighet, lärer annan utgångspunkt icke givas, än den kommunala fastighetsskatten; den ytterligare skatt, som bör uttagas, skulle då bestämmas till viss andel av fastighetsskatten, men med rätt att erhålla jämkning i förekommande fall. Det gäller då närmast att bestämma huru stor del av fastighetsskatten som ytterligare skall uttagas såsom preliminär inkomstskatt. Härvid kan man icke längre utgå omedelbart från taxeringsvärdet, då ju detta icke direkt utvisar fastighetsägarens kapitalinsats i fastigheten; det är ju endast avkastningen å denna kapitalinsats, det nu gäller att beskatta. Det vill här synas, som om en grund för skattens preliminära beräknande lättare läte sig uppställa beträffande annan fastighet än vad förhållandet är i fråga om jordbruksfastighet. Utgår man härvidlag från normalfallen torde kunna sägas, att fastighetsägarnas kapitalinsatser i annan fastighet i genomsnitt lära utgöra 25 procent av taxeringsvärdet, medan övriga 75 procent utgöra investerat främmande kapital; i åtskilliga fall kanske siffrorna i stället bliva Vs och 2/3, men genomsnittet torde kunna antagas vara det först angivna. Enligt vid olika tillfällen gjorda beräkningar torde vidare kunna antagas, att fastighetsägarnas behållna nettoinkomst av fastighet håller sig vid omkring 5 procent å insatt kapital. Är den förut antagna fördelningen mellan eget och främmande kapital riktig, betyder detta, att, räknat å fastigheternas taxeringsvärde, fastighetsägarnas behållna inkomst i genomsnitt utgör 1U av 5 procent d. v. s. 125 procent av taxeringsvärdet. Det kunde då naturligen tänkas, att m a n med denna utgångspunkt verkställde en verklig debitering av inkomstskatt. Ett dylikt förfarande synes dock näppeligen lämpligt, eftersom utgångspunkten icke är den verkliga inkomsten i varje särskilt fall, utan en framkonstruerad genomsnittlig inkomst. Enklare synes vara att här, såsom redan förut antytts, endast anknyta till den preliminära fastighetsskattens belopp och uttaga skatten å den presumerade inkomsten med viss del av denna fastighetsskatt. Då till grund för fastighetsskatten ligger en presumerad inkomst av i regel 5 procent å taxeringsvärdet och fastighetsägarens verkliga inkomst beräknats till 125 procent av samma värde, synes tänkbart att i nu förevarande fall till den preliminära fastighetsskatten lägga V* av dess belopp för att erhålla en ungefärlig inkomstskatt å fastighetens avkastning. Det är uppenbart, att den sålunda erhållna siffran är resultatet av ett på allmänna antaganden byggt resonemang, som på intet sätt kan sägas vara rättvisande i varje särskilt individuellt fall. Såsom utgångspunkt för den ifrågasatta preliminära skattepåföringen torde emellertid detsamma kunna accepteras. Förekommande felaktigheter bliva ju tillrättalagda påföljande år. Antages denna utgångspunkt för beskattningen av annan fastighet, synes anledning saknas att välja annan sådan i fråga om den preliminära beskattningen av det relativa fåtal jordbruksfastigheter, varom här är fråga.

433 Med nu angivna utgångspunkter skulle uppbördsförfarandet kunna anordnas på följande sätt: Samtidigt med att den slutliga avräkningen årligen äger rum och slutlig skattesedel utsändes, bör varje fastighetsägare tillställas preliminär debetsedel å fastighetsskattens belopp med anmodan att inbetala detsamma å vissa bestämda tider under följande år; inbetalningsperioderna böra begränsas till tre förslagsvis i mars, juni och september månader; i november skulle som vanligt följa slutuppbörden av skatt å föregående års inkomst men samtidigt även avräkningen å den under året erlagda fastighetsskatten. Därjämte skulle ägare av fastighet, vars taxeringsvärde överstege 50 000 kronor, i särskild debetsedel anmodas att exempelvis i december månad erlägga ytterligare en fjärdedel av fastighetsskattens belopp. Beträffande denna sista del skulle fastighetsägaren vara berättigad att under löpande år erhålla jämkning eller befrielse i den m å n han kunde göra troligt, att den skatt, som borde belöpa på hans inkomst av fastigheten, avsevärt avveke från den preliminärt påförda; även här synes böra föreskrivas viss större avvikelse för att jämkning skulle ifrågakomma, exempelvis att den preliminära skatten är minst 7 5 högre än den borde vara och därjämte är minst 100 kronor för hög. Jämkning uppåt borde ävenledes vara för myndigheterna medgiven, ehuru detta väl endast undantagsvis torde ifrågakomma. Vad angår den slutliga taxeringen till fastighetsskatt, måste denna tydligtvis, liksom hittills, äga rum i den kommun, där fastigheten är belägen; fastighetsskatten måste sålunda bliva föremål för särskilt avräkningsförfarande, vilket dock icke synes kunna framkalla betänkligheter, enär den preliminära och den slutligen fastställda fastighetsskatten i allmänhet torde komma att till beloppet sammanfalla. Den statliga taxeringen till skatt å inkomst av fastighet skall däremot äga rum i hemortskommunen. Beträffande taxeringen till gemensam kommunalskatt för inkomst av fastighet synes sådan jämväl böra äga r u m i hemortskommunen för att möjliggöra hänsynstagande till denna inkomstskatt vid den slutliga avräkningen. På sätt fallet var beträffande rörelseidkare måste emellertid taxering till särskild kommunal inkomstskatt äga rum jämväl i den kommun, där fastigheten är belägen. Härav föranledda spörsmål rörande taxeringslängdernas utseende behandlas i 10 kap. En längd måste emellertid vara för myndigheterna tillgänglig, dels för debitering av den preliminära fastighetsskatten och dels för kontroll å inbetalningen därav. Denna längd måste tydligen upptaga överhuvud taget alla de fastigheter, varför kommunal fastighetsskatt uttages. Att årligen upplägga en sådan längd skulle emellertid innebära ett högst avsevärt arbete; det erinras om att enligt förut åberopad sammanställning, Bilaga 18, torde antalet fastighetstaxeringsenheter inom riket kunna uppskattas till bort emot 1 200 000. Emellertid finnes ju redan nu en sådan årligen inom varje taxeringsdistrikt i tre exemplar upprättad längd, fastighetstaxeringslängden. Det vill synas som om en stomme till uppbördsbok kunde uppläggas samtidigt med denna längd. Enklare ä r dock att komplettera ett års uppbördsbok med anteckningar för preliminär uppbörd av fastighetsskatt påföl28—408779.

434 jande år. I denna del av uppbördsboken, som skulle avse allenast den preliminära fastighetsskatten, finge då upptagas vissa kolumner, avseende de tre inbetalningsterminerna, och skeende inbetalningar däri anmärkas. Denna uppbördsbok bör däremot icke avse den preliminära skatten å inkomst av fastighet; uppbördsbok för detta ändamål synes i stället, liksom beträffande preliminär skatt å inkomst av rörelse kunna kombineras med den allmänna uppbördsboken. Därjämte synes, på sätt även föreslagits beträffande rörelseidkare, särskilt kortregister böra föras över nu ifrågavarande skattskyldiga. Med avseende å nu berörda spörsmål hänvisas i övrigt till framställningen i 10 kap., § 2. Med nu föreslagna schematiska beräkning av inkomstskatten lärer överhuvud taget icke erfordras någon ändring av det preliminärt påförda beloppet, därest riksdagen under löpande år beslutar ändring av skatteprocenten och detta beslut skulle tillämpas från och med den 1 juli. Mot den föreslagna formen för preliminär skatteuppbörd kan omedelbart göras den erinringen att anledning egentligen synes saknas att p å detta sätt uttaga någon ytterligare skatt utöver den kommunala fastighetsskatten. Beträffande jordbruksfastigheter blir det ju endast ett försvinnande fåtal, som drabbas därav, och även i fråga om annan fastighet är det troligen blott mindretalet, som inbegripes under den föreslagna ordningen. Det kunde då synas enklare att helt avstå från detta förfaringssätt och låta själva inkomstskatten i fråga om fastighet enbart uttagas efter den slutliga taxeringen, d. v. s. i samma ordning som nu. Det må gärna medgivas att, sett ur statsfinansiell synpunkt, detta resonemang säkerligen är befogat. Emellertid måste spörsmålet bedömas även från de skattskyldigas ståndpunkt och därvid synes tämligen tydligt, att även de, som erhålla inkomst av fastighet, böra i fråga om tidigare skatteinbetalning i görlig mån behandlas på samma sätt som övriga skattskyldiga. Ur dessa senares synpunkt skulle verka skäligen egendomligt, om vissa inkomsttagare, låt vara endast beträffande en del av skatten, helt undantoges från det system, som tillämpades beträffande alla andra. Skattebelastningen å ifrågavarande fastighetsägare skulle därjämte troligen bliva alltför stark, om hela inkomstskatten för föregående år uttoges vid uppbördsstämman i november påföljande år. Att återigen här medgiva en uppdelning av inbetalningen med överskjutande av en delbetalning till efterföljande år, skulle sönderbryta hela det ifrågasatta systemet. Utredningsmannen vill således förorda att under löpande år uttages dels preliminär fastighetsskatt 1 och dels preliminär inkomstskatt till staten för fastighet med taxeringsvärde över 50 000 kronor respektive för fastigheter med ett sammanlagt taxeringsvärde, överstigande 50 000 kronor, därvid skatten beräknas till x/4 av den preliminära fastighetsskattens belopp. » Termen »preliminär fastighetsskatt» kan givetvis diskuteras; i flertalet fall blir det den verkliga fastighetsskatten, som på detta sätt uttages. För tydlighetens skull har emellertid berörda uttryck ansetts även i detta fall böra komma till användning.

NIONDE KAPITLET. Preliminär uppbörd av skatt å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, Den sista inkomstart, där det gäller att bestämma formen för den preliminära skatteuppbörden, är inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Härunder inbegripes en synnerligen heterogen grupp av inkomstförvärv, från sådana som stå inkomst av tjänst nära till de rent sporadiska och obetydliga extraförtjänsterna. I många fall skulle tydligtvis den vanliga tabellen för skatteavdrag å lön kunna tillämpas. En förutsättning härför vore dock att tiden för uppdragets utförande vore känd eller att man eljest fastställde viss allmängiltig norm för denna tids beräknande, exempelvis så att avdrag städse ägde rum med belopp, som svarade mot skatt å en månadslön av enahanda storlek som den tillfälliga inkomsten. Man behövde här i allmänhet nog ej befara, att genom en sådan metod beskatta inkomsten av tillfällig förvärvsverksamhet alltför hårt. Vederbörande finge ju härvidlag ännu en gång tillgodonjuta det ortsavdrag, han förut en gång tillgodonjutit å eventuell inkomst å tjänst, och någon hänsyn till progressionens inverkan å den samlade inkomsten toges icke vid primärbeskattningen av inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Emellertid äro inkomstslagen under denna inkomstart såsom nyss anmärkts alltför skiftande för att gärna medgiva en dylik ordning. ^ Till en början är härvid nödvändigt att från primärbeskattningens område undantaga mängden av små inkomstbelopp av tillfällig förvärvsverksamhet, och detta redan för att icke orsaka allmänheten en betydande omgång. Var gränsen här skall dragas är en fråga, som egentligen kan besvaras på en mångfald olika sätt. Det vill emellertid synas, som om en åtminstone antaglig begränsning vore, att låta primärbeskattningen drabba allenast sådana ifrågavarande inkomstposter, som uppgå till 100 kronor. Man anknyter då till den gräns för arbetsgivares uppgiftsskyldighet rörande ersättning för tillfälligt arbete, som redan nu finnes dragen i T F 33 §, a). Därvid lärer dock vara nödvändigt att även h ä r tillägga, att om en person under året från en och samme uppdragsgivare erhållit dylika ersättningar, som tillhopa uppgått till 100 kronor, skall dylikt avdrag äga rum. Detta avdrag kan då tydligtvis endast ske å belopp, som utbetalas efter det den angivna gränsen uppnåtts, men bör då, i den m å n sistberörda belopp därtill förslå, beräknas å summan av det utbetalda ersättningsbeloppet.

436 Anser m a n sig icke heller efter denna begränsning kunna bestämma avdragens belopp med ledning av löneavdragstabellen, återstår endast att, såsom i Tyskland, verkställa avdrag i alla förekommande fall efter en och samma procent. Även härvidlag torde väl avdragsprocenten då böra bestämmas till 25 procent, på sätt redan föreslagits i fråga om beskattningen av kapitalinkomst. Genom en dylik schematisk föreskrift når man naturligtvis i huvudsak det avsedda syftet. Om härmed förknippas en rätt att på sedvanligt sätt erhålla beslut om jämkning, torde ej heller de skattskyldiga — vilka här naturligen i stor utsträckning tillhöra andra kategorier än de, vilka uppbära inkomst av kapital, och vilka därför säkerligen äro i större behov av jämkning i skatteavdragen än sistnämnda grupp — kunna sägas bliva för hårt belastade. Åtskilliga extrainkomster, som nu aldrig uppgivas till beskattning, skulle med all sannolikhet på detta sätt verkligen bliva beskattade. En dylik beskattningsmetod lärer i övrigt böra bygga å samma system, som primärbeskattningen av inkomst av tjänst. Den som utbetalade ersättningen skulle verkställa avdrag med skattebeloppet och redovisa detsamma med skattemärken, som fästes i mottagarens skattebok. Då skatteboken skulle omhänderhavas av arbetstagaren själv, bör hinder icke för honom möta att använda boken även i fall av angiven art. Därest emellertid skatteboken icke företeddes av vederbörande — vilket kan tänkas bero på olika orsaker, bland annat för att därigenom undgå skatteavdraget — skall tydligtvis skatteavdrag ändock äga rum, och i dylikt fall får uppdragsgivaren utlämna lösa märken, givetvis på vanligt sätt makulerade genom påskrift av utbetalarens namn och utbetalningsdagen. Beträffande utbetalningar av nu förevarande slag synes anledning icke förevara att stadga särskild bokföringsskyldighet i fråga om sålunda utbetalade belopp. Utbetalaren och mottagaren av dylika belopp stå här i allmänhet icke i den konstanta relation till varandra, att beloppens bokförande kan synas även för utbetalaren naturlig. En föreskrift om sådan bokföring skulle i många fall, därest föreskriften överhuvud taget efterkommes, säkerligen endast resultera i en mängd lösa anteckningar utan egentligt bevisvärde. Att personer med ordnad bokföring skulle rätt fullgöra en sådan skyldighet är visserligen givet, men beträffande dessa synes befogat utgå från att erforderliga anteckningar göras utan att därför påkallas någon ytterligare bestämmelse härom.

TIONDE

KAPITLET.

Taxeringslängder och uppbördsböcker. § 1.

Taxeringslängder.

Jämlikt T F 86 § föras för närvarande fem taxeringslängder: två fastighetslängder, av vilka den ena skall med visst undantag innehålla uppgift å fastigheter, som äro undantagna från skatteplikt, och den andra uppgift å skattepliktiga fastigheter, en inkomstlängd över taxeringen till kommunal inkomstskatt och till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, en förmögenhetslängd över taxeringen till särskild skatt å förmögenhet samt en skogsaccislängd över taxeringen till skogsaccis. Närmare detaljbestämmelser rörande längdernas förande meddelas i F T 20 §. Fastighetslängderna beröras icke av förevarande förslag och skogsaccislängden ej heller i vidare mån, än att däri i enlighet med vad förut anförts bör verkställas debitering jämväl av skogsvårdsavgift. Däremot beröras i hög grad såväl förmögenhetslängden som inkomstlängden av förslaget i fråga. 1) Förmögenhetslängden. Denna längd, som föres skild från inkomstlängden och vari verkställes debitering till särskild skatt å förmögenhet, har närmast tillkommit för att skapa skydd för uppgifterna rörande skattskyldigas förmögenhet. Medan inkomstlängden framlägges till offentlig granskning (dock ej i Stockholm) under minst 14 dagar före den 15 juli, sker så icke beträffande förmögenhetslängden. Denna längd är därjämte kringgärdad med särskilt sekretessskydd. Det torde i samband härmed böra erinras om vad 1936 års skattekommitté på sin tid anförde i nu förevarande avseenden: 1 »Kommittén vill därför föreslå sekretesskydd för förmögenhetslängd ävensom för den avdelning av ändringslängden, som avser taxering till särskild skatt å förmögenhet. Det sekretesskydd, som härigenom beredes rörande förmögenhetstaxering, blir visserligen ej så effektivt, att varje kännedom om förmögenhetssiffrorna blir utesluten. Av uppbördsboken framgår nämligen skattens storlek, och med dess hjälp kunna alltså de beskattningsbara förmögenheterna uträknas. En sådan uträkning kommer dock att kräva viss omgång, och uppbördsboken kommer att utgöra en mindre lättillgänglig källa för förmögenhetsuppgifter än förmögenhetslängden skulle göra. Tillräcklig anledning att i fråga om uppbörden vidtaga särskilda an1

Bet. 1937:42, sid. 264.

438 stalter, som skulle möjliggöra hemlighållandet även av uppgifter rörande debiterad förmögenhetsskatt, synes för närvarande ej föreligga. Däremot skulle det enligt kommitténs mening vara av stort värde, om debetsedlarnas distribution kunde försiggå under sådana former, att ej de uppgifter om de skattskyldigas ekonomiska förhållanden, som framgå av dessa, bliva i onödan tillgängliga för främmande personer.» Redan under nuvarande förhållanden förorsakar förandet av den särskilda förmögenhetslängden ett betydande merarbete, vilket på intet sätt är påkallat för själva taxeringen och debiteringen. Därest, på sätt tidigare föreslagits, förmögenhetsskatten helt skiljes från inkomstbeskattningen och i samband därmed den undre gränsen för förmögenhetsbeskattningen sättes till 1 000 kronor, skulle arbetet med förandet av en särskild förmögenhetslängd mångdubblas och kostnaderna härför stiga i proportion därtill. Detta förhållande måste föranleda ett förnyat övervägande av, huruvida de anförda sekretessynpunkterna verkligen påkalla detta betydande och för beskattningsförfarandet onödiga arbete, eller om icke förmögenhetslängden kunde sammanslås med inkomstlängden och ändock ett rimligt skydd vinnas mot förmögenhetsuppgifternas bringande till allmän kännedom. Till en början må framhållas att, såsom 1936 års skattekommitté påpekat, den nuvarande sekretessen beträffande förmögenhetsuppgifterna ingalunda är effektiv. Tvärtom kan vem som helst ur uppbördsboken, vilken är en offentlig handling, utläsa förmögenhetsskattens storlek och därefter uträkna vederbörandes förmögenhet. Däremot är obestridligt, att uppbördsboken utgör en mindre lättillgänglig källa än taxeringslängderna, eftersom uppbördsboken icke, såsom de sistnämnda längderna, framlägges till offentlig granskning. Till stöd för att taxeringslängderna fortfarande skola framläggas till offentlig granskning har åberopats att detta utgör ett betydelsefullt led i själva taxeringskontrollen. 1 Betydelsen ur kontrollsynpunkt av taxeringslängdernas offentliga granskning torde emellertid ej böra överskattas. Det ursprungliga syftet med längdernas framläggande, varom först stadgades i 1883 års bevillningsförordning, synes hava varit att bringa besluten rörande taxeringen till därav berörda skattskyldigas kännedom. Detta skäl för längdernas framläggande har emellertid numera försvunnit. Vederbörande skattskyldig, från vars deklaration avvikelse skett, skall ju nämligen enligt T F 90 § erhålla skriftligt besked härom. Att återigen vissa personer skulle vilja granska längderna för att se om andra blivit rätt beskattade, är möjligt; att något större bidrag till beskattningens riktiga verkställande härigenom skulle vinnas, lärer dock vara tvivelaktigt. Vill m a n undvika det kostsamma och i hög grad improduktiva arbetet med upprättandet av särskild, sekretesskyddad förmögenhetslängd — varigenom ändock, såsom nyss erinrats, intet verkligt skydd vinnes för förmögenhetsuppgifterna — synes en tänkbar utväg vara att upphäva de n u givna föreskrifterna rörande taxeringslängdernas offentliga framläggande (vilka 1

Bet. 1937: 42, sid. 264.

439 föreskrifter för övrigt aldrig gällt i Stockholms stad) samt att i samband därmed sammanslå de båda ifrågavarande längderna. Man skulle då således erhålla en inkomst- och förmögenhetslängd med särskilda kolumner för den beskattningsbara förmögenheten och för debiterad förmögenhetsskatt. En följd av denna sammanslagning bleve, att de nu givna bestämmelserna angående hemlighållande av förmögenhetsuppgifterna finge upphävas. Utredningsmannen vill för sin del av praktiska och ekonomiska skäl förorda en lösning av nu angivet slag. 2) Inkomstlängden. På sätt ovan under 1) anförts skulle enligt förslaget föras en gemensam inkomst- och förmögenhetslängd. Utkast till uppställning av denna längd återfinnes å sid. 440—441. Av tidigare lämnad redogörelse för den preliminära skattens uttagande vid inkomst av rörelse och av fastighet torde framgå, att i dessa fall kommunal inkomsttaxering skall verkställas i hemortskommunen även i fråga om inkomst, som på grund av bestämmelserna i KL rörande beskattningsort jämväl skall kommunalt taxeras inom annat administrativt område, varest rörelse bedrives från fast driftställe eller fastigheten är belägen. Som följd härav måste inkomst- och förmögenhetslängden uppdelas i tre avdelningar i vad avser redovisningen av den kommunala inkomsttaxeringen. a) Skatteunderlag, som skall tillkomma hemortskommunen och å vilket såväl gemensam som särskild kommunalskatt skall därstädes debiteras. Här skola redovisas alla löntagare, de som åtnjuta inkomst av kapital och tillfällig förvärvsverksamhet samt fastighetsägare och rörelseidkare, som äga fastighet respektive driva rörelse i hemortskommunen; detta blir således det övervägande flertalet av alla skattskyldiga. Denna avdelning av inkomstlängden skulle innehålla fyra kolumner: taxerad inkomst, kommunalt ortsavdrag, beskattningsbar inkomst samt antalet skattekronor och skatteören. b) Skatteunderlag, som skall tillkomma kommunen, men å vilket gemensam kommunalskatt icke skall debiteras därstädes. Däremot skall detta skatteunderlag tagas i anspråk då kommunen har att verkställa egen utdebitering utöver den gemensamt utgående kommunalskatten. Hit kommer att föras inkomst av fastighet och rörelse, som äges respektive bedrives inom kommunen men vars ägare är bosatt i annan kommun. c) Skatteunderlag, som tillhör annan kommun, men å vilket gemensam kommunalskatt skall debiteras i hemortskommunen. I denna avdelning införes sådan kommunal inkomsttaxering av fastighet och rörelse, som enligt vad ovan angivits skulle verkställas i hemortskommunen för skattskyldiga, som äro där bosatta men som äga fastighet respektive driva rörelse i annan kommun än hemortskommunen. I detta fall skulle i var och en av de kommuner, där fastighet äges eller rörelse bedrives och där inkomst härav föreligger, jämväl ske en taxering utvisande vad varje kommun skulle erhålla i skatteunderlag. Här skulle alltså komma att verkställas en tvåfaldig taxering dels i hemortskommunen av den sammanlagda inkomsten av fastighet och rörelse belägen i annan kommun som grundval för debitering av den ge-

440 Förslag till formulär rörande

(Vänstersida.) Hemman och lägenhet å landet Rote, kvarter och tomt eller stadsäga i stad

2 c

B B n>

ö B Cfl

If? p

c/i

p p&: B < B P"

*"<

Den skattskyldiges namn och titel eller yrke

B p£ w ** er HJ CS p p r+ OQ o ' P 3 C Xi •d

ro

3 Namn

C/1

P,

Av

< P CL i-l H 3 ca •*, p:2: era a> <-i g. i-i PT C »4 3 i- * P

upp-

&

av av jordannan bruks3 fastigO* fastighet 1 het

3 3

<

re

C/1

o

i-S

> 5

3 TO <•+

(Högersida.) Taxering enligt förordningen om skatt å förmögenhet

Taxering enligt kommunalskattelagen skatteunderlag till- skatteunderlag tillhörande annan kom- hörande denna kommun, men vara ge- mun, men vara gemensam kommunal- mensam kommunalskatt här debiteras skatt ej debiteras här

skatteunderlag i hemortskommunen, vara gemensam kommunalskatt skall debiteras

av prövningsuträknad nämnden antagen förmögen- beslutad beskattändring ningsbar hetsskatt i antagen anförmöbeskatttagen genhet ningsbar taxeförmörad ingenhet komst kr öre 23

medgivet kommunalt ortsavdrag

antagen beskattningsbar inkomst

uträknat uträknat antal antal skatteskatteantagen antagen kronor kronor beskattbeskattoch och ningsbar skatteören ningsbar skatteören inkomst inkomst kr

öre

kr 29

kr

öre 81

uträknat antal skattekronor och skatteören

öre 33

inkomst- och förmögenhetslängd. Taxering enligt förordningen om statlig inkomstskatt

taxeringsnämnden skattad inkomst av av anrörelse el. från tjänst med- anta- med- tagen gen vanligt eller givna givet behantaxetillstatligt skattalldelsav Sumrad bolag, fällig kapital orts- ningsma männa inkomföravdrag bar inavdrag mandit- värvskomst komst bolag verkeller rederi samhet 9

25 av prövningsgånger nämnden beden till slutad ändanta- statlig ring i gen inskatte- komstanta- pliktig skatt antagen förmö- taxegen be- genhet rade taxeinskattrad komsningsinten bar inkomst komst

uträknad inkomstskatt

totalbelopp

därav tilläggsskatt

kr

kr

öre 17

öre 18

22 Under inkomståret inbetald skatt

av pröv§ ningsi nämnden PN:s beslutad protoändring koll i antagen beskattningsbar inkomst

35 Taxeringsnämndens anteckningar

3G

Summa taxeringsvärden å ägda fastigheter, sammanlagt överstigande 50 000 kr

genom arbetsgivare m. fl.

kupongskatt

ränteskatt

kr

kr

kr

öre 38

öre 39

öre 40

enligt preliminär debetsedel

Summa

.. 1 . ore kr

kr 41

ore 42

Avdrag vid nedsatt skatteförmåga

kr

öre 43

442 mensamma kommunalskatten dels i var och en av de kommuner, där fastighet äges respektive rörelse bedrives för fastställande av respektive kommuners skatteunderlag samt till grundval, då utdebitering skall verkställas av kommunen själv. I sistnämnda kommuns inkomstlängd skulle ifrågavarande taxering komma att införas i förenämnda avdelning b). Beträffande avdelningarna b) och c) skulle i inkomstlängden endast behövas två kolumner för varje, upptagande beskattningsbar inkomst samt antalet skattekronor och skatteören. Då något kommunalt ortsavdrag icke kan ifrågakomma i dessa fall, blir kolumnen härför, liksom den upptagande taxerad inkomst, onödig. Vid fastställande av det kommunala skatteunderlaget för viss kommun summeras avdelningarna a) och b) tillsammans. Då debiteringsförrättaren återigen skall i uppbördsboken införa det antal skattekronor och skatteören, å vilka gemensam kommunalskatt skall debiteras inom kommunen sammanlägger han för varje skattskyldig avdelningarna a) och c). Beträffande inkomstlängdens utseende i övrigt har föreslagits en överflyttning av den hittills under taxering till kommunal inkomstskatt verkställda specifikationen av inkomsten från respektive förvärvskällor till den avdelning, som innehåller taxering till statlig skatt. En särskild kolumn för införande av summan av taxeringsvärdena å av den skattskyldige ägda fastigheter med taxeringsvärden å tillhopa 50 000 kronor och däröver skulle uppläggas. Anteckningar härom skulle ske vid längdföringen med ledning av den skattskyldiges i hemortskommunen avgivna deklaration eller eljest inhämtade uppgifter. Samma anteckning finge sedan överföras till uppbördsboken och till särskilt kortregister över ägare av fastigheter med taxeringsvärden å 50 000 kronor och däröver inom viss kommun att tjäna till ledning vid förskottsdebitering av statlig skatt å inkomst av fastighet. Beträffande den kommunala fastighetsskatten förutsattes att preliminär debitering för dylik skatt alltid kommer att ske i den kommun, där fastigheten är belägen, och att denna skatt även om fastigheten är belägen i ägarens hemortskommun ändock alltid föres i särskild längd och å särskild preliminär debetsedel samt att avräkning sker utan sammanblandning med skatten å eventuell inkomst. I inkomstlängden skulle vidare finnas uppgifter om antagen beskattningsbar förmögenhet och uträknad förmögenhetsskatt, vilka uppgifter för närvarande föras i särskild förmögenhetslängd. Denna skulle i fortsättningen, såsom ovan framhållits, ej behöva föras såsom särskild längd. Den avdelning av inkomstlängden, som skulle upptaga under inkomståret verkställda preliminära skattebetalningar, skulle uppdelas på följande sätt. 1) Skatt, som erlagts genom avdrag å lön etc. 2) Skatt, som erlagts i form av kupong- eller ränteskatt. 3) Verkställd inbetalning under inkomståret enligt preliminär debetsedel. Denna kolumn skulle, innan taxeringslängden överlämnades till taxerings-

443 nämndsordföranden, ifyllas å länsstyrelsen med ledning av uppbördsbok eller särskilda kortregister å fastighetsägare och rörelseidkare. 4) Summa 1)—3). Uppgifterna enligt punkt 4) skulle senare överföras av debiteringsförrättaren till motsvarande kolumn i uppbördsboken. Slutligen skulle uppläggas en kolumn, i vilken vid längdföringen infördes det skattebelopp, varmed vid taxeringen avdrag medgivits för nedsatt skatteförmåga. Även anteckningarna i denna kolumn skulle sedermera överföras till en motsvarande kolumn i uppbördsboken.

§ 2.

Uppbördsböcker.

Enligt i det föregående angivna grunder skulle kontrollanteckning föras rörande vissa inbetalningar av skatt under löpande inkomstår, fullgjorda enligt utsänd preliminär debetsedel. Så skulle ske beträffande inbetalning av gemensam kommunalskatt i form av kommunal fastighetsskatt samt av skatt för inkomst av fastighet och av rörelse; för detta ändamål erfordras uppbördsböcker av ett eller annat slag, vilka för närvarande sakna motsvarighet. Vidare måste givetvis föras uppbördsbok över den slutliga debiteringen av statsskatter och gemensam kommunalskatt; detta blir en motsvarighet till den nuvarande uppbördsboken, ehuru med väsentligt ändrad uppställning. 1) Uppbördsbok för gemensam kommunal fastighetsskatt. Enligt den förut angivna ordningen skulle dylik skatt erläggas preliminärt under löpande år, varefter, sedan årets taxering avslutats, avräkning skulle äga rum och debetsedel å resterande skattebelopp utfärdas eller restitution äga rum av för mycket inbetald skatt. En och samma uppbördsbok synes lämpligen kunna användas för anteckning rörande såväl det löpande årets slutliga avräkning beträffande fastighetsskatten för detta år som ock den preliminära fastighetsskatt, vara debetsedel samtidigt utfärdas men som gäldas under påföljande år. Såväl nu berörda avräkning som den preliminära debetsedel, som då utsändes, hänföra sig nämligen till fastighetsvärdena vid ingången av ett och samma år. Stommen till uppbördsboken ifråga skulle, i enlighet med vad förut uttalats, uppläggas samtidigt med fastighetslängden. Från fastighetslängden överföres för varje fastighetsägare antalet skattekronor och skatteören, på vilka fastighetsskatt skall debiteras. I övrigt blir uppbördsboken delad i två avsnitt, avseende två olika, på varandra följande år. Förslag till uppställning av denna uppbördsbok återfinnes å sid. 444—445. Det första avsnittet i uppbördsboken avser det tidigare av de två år, boken omfattar. Från föregående boks andra avsnitt överföres hit i särskild kolumn vad som under det löpande året erlagts enligt särskild preliminär debetsedel. Å därefter resterande belopp utfärdas debetsedel i samband med den

444 Förslag till formulär rörande (Vänstersida.) •

Den

Fastighetens namn

Fastighetens nr

titel eller yrke och namn

s k a t t !

(Högersida.) Å skattesedel påföres

Avgår betald preliminär skatt under året 8

Debet

Kredit

Av debetbeloppet erlagt å uppbördsstämma

11 P r eKreditbeloppet restituerat den 12

Deå l:a stämman 13

Förslag till formulär rörande (Vänstersida.) Den skattskyldiges

Fastighetens

3 3 ro -i 2

mantal eller motsvarande beteckning

namn

B B

titel eller yrke och namn

lr. p. 3 CL

postadress

(5

o

(Högersida.)

Gemensam kommunalskatt

13 Summa

14 Å skattesedel påföres

Avgår betald skatt under inkomståret

Avgår avdrag vid nedsatt skatteförmåga

För verkställighet

Utan verkställighet

Debet

Debet

17 Kredit

Av debetbeloppet erlagt

Kreditbeloppet restituerat den

20 Kredit 18

445 u p p b ö r d s b o k för fastighetsskatt. ! s k y l d i g e s Anteckningar

Påföres skattekronor och skatteören

Summa gemensam kommunalskatt för fastighet

postadress 4

Ii m i n är

s k a t t

för

p å f ö l j a n d e

år

å 2:a stämman

å 3:e stämman

å l:a stämman

å 2:a stämman

å 3:e stämman

Summa

Skattesedelns och preliminärdebetsedelns nr

biterad

Erlagd

allmän uppbördsbok. Enligt Äger fastigheter kommun ilmed ett samman- för inkomst påförda lagt tax.-värde skattekronor och av skatteören

Anteckningar

8 Pensionsavgifter Statlig inkomstskatt

Skatt å förmögenhet

egen

makas

12 Preliminär skatt för rörelseidkare och vissa fastighetsägare påföljande år

a l:a stämman

a 2:a stämman

å 3:e stämman

å 4:e stämman

å l:a stämman

å 2:a stämman

å 3:e stämman

å 4:e stämman

Summa

Skattesedelns och preliminärdebetsedelns nr

30 Debiterad

Erlagd

446 slutliga debiteringen av fastighetsskatt för löpande år. Har under året inbetalats högre belopp än som slutligen debiteras, äger restitution r u m av skillnadsbeloppet. Anteckning av belopp, som ytterligare avkräves eller som restitueras, sker likaledes i särskild kolumn. Härutöver erfordras två kolumner, den ena för redovisning av belopp, som enligt den slutliga skattesedeln erlagts å avräkningsuppbördsstämma, den andra för angivande av när kreditbelopp restituerats. Det andra avsnittet i uppbördsboken avser det senare av de två år, vilkas uppbördsresultat däri redovisas. I detta avsnitt antecknas de belopp, som under detta senare år skola erläggas i preliminär fastighetsskatt, särskilt för varje uppbördsstämma. Vidare skola finnas kolumner för anteckning av de belopp, som å respektive uppbördsstämmor gäldas, tillika med en kolumn, utvisande summan av preliminärt gulden fastighetsskatt. Det är beloppet i sistnämnda kolumn, som överföres till första avsnittet i påföljande uppbördsbok. Såsom tidigare påpekats skulle avräkningen å den kommunala fastighetsskatten ske oberoende av inkomstskatteavräkningen samt skattesedlarna och de preliminära debetsedlarna å fastighetsskatten ej alls sammanblandas med övriga sedlar. Den kommunala fastighetsskatten skulle även, liksom för närvarande sker, uttagas i den kommun, där fastigheten är belägen. Exempel: År 1941 lämnas detta års fastighetstaxeringslängd och stomme till uppbördsbok till debiteringsförrättaren den 20 maj. Debiteringsförrättaren har därefter att överföra skattekronor och skatteören från taxeringslängden till uppbördsboken samt debitera gemensam kommunalskatt. Sedan de preliminära uppbördsstämmorna under samma år avhållits, överföras från föregående års (1940 års) uppbördsbok för fastighetsskatt anteckningarna om summan av å de preliminära uppbördsstämmorna i mars, juni och september 1941 erlagd skatt. Restbelopp resp. överskjutande belopp uträknas och införas i härför avsedda kolumner och skattesedel utfärdas härå. Vidare debiteras, att erläggas å uppbördsstämmor 1942, det belopp, som enligt förut anförda grunder skall utgå i gemensam kommunalskatt, vilket belopp fördelas med lika delar å de tre preliminära uppbördsstämmorna (mars, juni och september 1942). Vad som sedan verkligen inbetalas å dessa stämmor under år 1942 införes i härför avsedda kolumner, sedan stämmorna avhållits. Den preliminära debiteringen för år 1942 samt betalningen härav under samma år skulle alltså noteras i 1941 års uppbördsbok. På sätt tidigare påpekats lärer emellertid i allmänhet överensstämmelse föreligga mellan den preliminärt uttagna fastighetsskatten och den slutligen påförda. Vill man bortse från stundom förekommande ändringar i taxeringsvärdena efter det den preliminära debetsedeln utsänts kunde uppbördsbokens förande i hög grad förenklas. I så fall skulle densammas uppställning i huvudsak motsvara den nuvarande uppbördsboken för fastighetsskatt och den enda sakliga ändringen bleve, att i denna uppbördsbok skulle redovisas uppbörd av fastighetsskatt för löpande år under mars, juni och september

447 månader av samma år, i stället för att nu fastighetsskatten uppbäres och redovisas året efteråt. Komplikationer skulle dock då inträda de år allmän fastighetstaxering äger rum. 2) Uppbördsbok för slutligen debiterad skatt samt för preliminär uppbörd av skatt för inkomst av fastighet och av rörelse. Även härvidlag föreslås att i en och samma uppbördsbok skall redovisas dels det löpande årets slutliga avräkning rörande under föregående år i olika former erlagd källskatt och dels den preliminära skattepåföring för påföljande år, som äger rum beträffande inkomst av fastighet och av rörelse. Förslag till uppställning av dylik uppbördsbok återfinnes å sid. 444—445. Det första avsnittet i denna uppbördsbok är den egentliga motsvarigheten till den nuvarande uppbördsboken, ehuru i åtskilliga avseenden avvikande därifrån. Ett flertal av de nuvarande trettio rubrikerna i uppbördsboken skulle enligt föreliggande förslag försvinna, nämligen: 1) landstingsmedel, 2) tingshusmedel, 3) vägskatt, vilkas titlar skulle ersättas med en enda titel »gemensam kommunalskatt» el. dyl., varunder dock även inbegrepes olika andra kommunala utskylder, men icke vägskatt, 4) annuiteter å avdikningslån, 5) olycksfallsförsäkringsavgift, 6) riddarhusmedel, 7) kreatursförsäkringsavgift, 8) annuiteter å förskott för avlösning av frälseräntor, enär dessa avgifter skulle uppbäras i annan ordning, 9) prästerskapets till statsverket indragna tionde, 10) debetsedelslösen, enär dessa avgifter föreslås ej vidare skola utgå, 11) uppdelningen av utskyldsbelopp å andra och första uppbördsstämman, enär endast en stämma i fortsättningen skulle ifrågakomma. I stället skulle emellertid tillkomma en del kolumner i detta avsnitt av uppbördsboken, varjämte en del av de nuvarande skulle erhålla ändrade rubriker. Först upptagas de olika till debitering förekommande skatteposterna m. m.: Statlig inkomstskatt, skatt å förmögenhet, pensionsavgifter och gemensam kommunalskatt. Här införda poster grunda sig å den slutliga taxeringen året efter inkomståret. Vidare följer en särskild kolumn för redovisning av summan av påförda skatte- och avgiftsbelopp. Härefter följa två »avdragskolumner», utvisande 1) summan av de belopp, varmed skatt erlagts under inkomståret, vare sig detta skett genom avdrag å lön eller dylikt, genom avdrag å utdelningsbelopp, obligationsräntor, bankräntor o. dyl. eller genom kontant inbetalning

448 av skatt för inkomst av rörelse eller av fastighet (men icke kommunal fastighetsskatt) , 2) belopp, varmed avdrag å skatt medgivits under inkomståret på grund av nedsatt skatteförmåga. Vilka belopp, som här skola införas, framgår av taxeringslängden. I en särskild kolumn framkommer därefter det belopp, som skall antingen debiteras den skattskyldige, därest den slutligen påförda skatten icke under inkomståret tillfullo guldits, eller krediteras honom, om för stort skattebelopp erlagts under inkomståret. Särskilda kolumner förekomma vidare för anteckning, då den slutligt påförda restskatten guldits eller då överskjutande skattebetalning restituerats. Emellertid måste här uppmärksammas vad tidigare uttalats därom, att ytterligare skattekrav icke skulle framställas, med mindre bristen uppginge till visst, ej alltför lågt belopp, samt att ej heller restitution skulle äga rum, där överskottet ej uppginge till samma belopp. Denna fråga behandlas närmare i 11 kap. § 4. Biträder man denna uppfattning — och starka praktiska skäl synas tala för densamma — torde i uppbördsboken böra var för sig redovisas de poster, som verkligen skola inkrävas, respektive utbetalas, och sådana poster, beträffande vilka ingen dylik verkställighet ifrågakommer. Delta lärer bland annat vara ur kontrollsynpunkt erforderligt. Med hänsyn härtill har i förslaget till uppbördsbok under rubriken »Å skattesedel påföres» var för sig upptagits belopp, som i ena eller andra formen skola föranleda verkställighetsåtgärd (»För verkställighet») samt belopp, som icke skola föranleda sådan åtgärd (»Utan verkställighet»). Det andra avsnittet i uppbördsboken avser även i detta fall det senare av de två år, uppbördsboken omfattar. Här antecknas de belopp, varmed preliminär skatt å inkomst av fastighet och av rörelse i förekommande fall skall erläggas på grund av utsänd särskild preliminär debetsedel; beloppen fördelas å de ifrågakommande fyra uppbördsstämmorna på förut angivet sätt. Tillika förekomma motsvarande antal kolumner för anteckning om belopp, som guldits å de preliminära uppbördsstämmorna. Slutligen skall i en kolumn sammanfattas summan av preliminärt guldna skattebelopp.

ELFTE

KAPITLET.

Det slutliga a v r ä k n i n g s f ö r f a r a n d e t ; tilläggsdebitering o c h skatterestitution. S k a t t e s e d e l n . Under de diskussioner, som i olika länder förts rörande skatteuppbörd vid inkomstkällan, synes enighet hava rått därom, att ett dylikt uppbördsförfarande alltid måste följas av ett slutligt avräkningsförfarande mellan den skattskyldige och det allmänna, ett avräkningsförfarande, som då skulle baseras å en mera detaljerad beräkning av den skattskyldiges havda inkomst och av härå belöpande skatt. I den mån olika meningar i förevarande avseende gjort sig gällande, hava desamma endast avsett den utsträckning, vari avräkningsförfarandet borde komma till stånd, huruvida detsamma borde begränsas till skattskyldiga med viss högre inkomst eller med inkomst av visst slag eller om någon sådan begränsning icke borde äga rum. På sätt tidigare framhållits lärer, om ett dylikt uppbördssystem skall införas i Sverige, icke kunna ifrågasättas annat än att avräkningsförfarandet skall tillämpas beträffande alla skattskyldiga (med undantag beträffande kupong- och ränteskatt i vissa förut angivna fall). Uppställandet av en dylik allmän förutsättning hindrar dock naturligen ej att en begränsning av verkningarna utav avräkningsförfarandet äger rum, så att alltför obetydliga resterande skattebelopp ej utkrävas liksom att alltför ringa tillgodohavanden ej restitueras; en dylik begränsning förefaller erforderlig, därest ej avräkningsförfarandet skall resultera i ett lika kostsamt som meningslöst skrivardöme. I fråga om avräkningsförfarandet och det till grund därför liggande kontrollsystemet rörande under inkomståret erlagd skatt vid källan torde inga svårigheter möta att organisera desamma på synnerligen effektivt sätt; närmast till hands låge då att föra särskild bokföring över varje skattskyldig och i anslutning till månadsvis eller kvartalsvis infordrade rapporter däri under inkomståret anteckna varje särskilt av den skattskyldige i ena eller andra formen erlagt skattebelopp vid inkomstkällan. Därmed hade man emellertid tillskapat ett system, som krävde en invecklad bokföringsapparat och ett betydande antal nya tjänstemän samt därjämte droge högst avsevärda kostnader. För utredningsmannen har, vilket även tidigare uttalats, varit en av utgångspunkterna för denna utredning att söka åstadkomma ett kontroll- och 29—408779.

450 avräkningssystem, som inom rimlig kostnadsram skulle kunna anses tillfredsställa skäliga krav i fråga om trygghet och säkerhet. Om detta läte sig göra stode sedan alltid möjligheten öppen att så småningom med stöd av vunnen erfarenhet utbygga och förbättra systemet; detta är tydligtvis att föredraga framför att från början nedlägga stora kostnader, innan behovet därav ännu vore erfarenhetsmässigt ådagalagt. Väljer man denna metod är emellertid nödvändigt att utnyttja redan förefintliga organ av olika slag utöver vad hittills varit händelsen. De organ, vilka härvid ifrågakomma, äro, såsom av det föregående torde hava framgått, taxeringsnämnderna, häradsskrivarna, länsstyrelserna och postverket. Såvitt fråga är om taxeringsnämnderna kan en dylik åtgärd framkalla alldeles särskilda betänkligheter med hänsyn till den ofta omvittnade stora arbetsbörda, vilken redan nu åvilar dessa. Emellertid erinras om de i det föregående föreslagna förenklingarna i taxeringsförfarandet, vilka i händelse av desammas genomförande torde komma att medföra en viss, ej alltför obetydlig arbetsminskning för taxeringsnämnderna. Vidare må framhållas att de ifrågasatta nya arbetsuppgifterna för taxeringsnämnderna helt anknyta till längdföringen och sålunda i kvalitativt hänseende ej äro alltför betungande. Denna sista erinran kan synas något irrelevant med hänsyn till att taxeringsnämnderna redan nu äro belastade med alltför mycket manuellt arbete och att snarare en lindring härutinnan vore erforderlig. Dock må härtill anmärkas, att, om man samtidigt med påläggande av vissa nya arbetsuppgifter av angiven art tillika minskar vissa andra arbetsuppgifter, torde slutresultatet icke bliva en enbär ökning av den samlade arbetsbördan; måhända kan tänkas att denna samlade arbetsbörda blir ungefär densamma som förut. Detta skulle då innebära att man visserligen icke förbättrat ett rådande synnerligen otillfredsställande förhållande, men att man åtminstone icke förvärrat detsamma. Därmed skulle i denna del även förutsättningen vara vunnen för att i vart fall till en början kunna vedervåga en sådan åtgärd som den föreslagna. Det avräkningsförfarande, vartill man med angivna utgångspunkter framkommer, innefattar följande moment: 1) För avräkningen grundläggande uppgifter från andra än beskattningsmyndigheterna. Dessa uppgifter skola lämnas dels av den skattskyldige själv (bevis om skatteavdrag å lön) och dels av andra personer (uppgift om innehållen ränte- och kupongskatt). 2) Taxeringsnämndsordförandens åligganden beträffande sålunda erhållna uppgifter. 3) För avräkningen grundläggande uppgifter från beskattningsmyndigheterna. 4) Debiteringsförrättarens åligganden; tilläggsdebitering och skatterestitution. 5) Skattesedeln och den slutliga uppbörden. De olika momenten behandlas i det följande var för sig.

§ 1. För avräkningen grundläggande uppgifter från andra än beskattningsmyndigheterna. Skattskyldig, som uppburit inkomst av tjänst och därå fått vidkännas skatteavdrag, skall hava erhållit bevis härå i skatteboken, antingen genom inklistrade skattemärken eller — vilket väl är händelsen i det övervägande flertalet fall — genom en eller ett par instämplade uppgifter; sistnämnda förfarande skulle komma till användning i fråga om den som var anställd hos större arbetsgivare, beträffande vilken länsstyrelsen medgivit befrielse från skyldigheten att redovisa skatteavdragen medelst skattemärken. Å dylik skattskyldig skall ankomma att i deklarationen påföljande år å särskilt angiven plats anteckna summan av gjorda skatteavdrag samt att tillika bifoga bevis därom. Dessa bevis skulle erhållas genom att i skatteböckerna avskildes hälften av skattemärkena eller av arbetsgivarens påstämpling om avdraget belopp, förslagsvis genom att dela ifrågakommande sidor i skatteboken — och därmed även där placerade skattemärken — mitt itu, varefter den avskilda delen eller de avskilda delarna fogades vid deklarationen. Härjämte skall ankomma å arbetsgivaren att i fall, då uppgiftsskyldighet rörande utbetald lön el. dyl. åligger honom enligt TF, jämväl därå utsätta avdraget skattebelopp. Motsvarande gäller skattskyldig, som uppburit inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Skattskyldig, som uppburit inkomst av kapital, investerat i aktier eller obligationer eller som varit innestående i penninginrättning, har som regel fått vidkännas skatteavdrag å uppburna belopp. Rörande utdelningsbelopp samt lyftade räntor å obligationer skall enligt vad tidigare föreslagits uppgift städse lämnas av utbetalaren med angivande av utdelningens eller räntans bruttobelopp samt av storleken av gjort skatteavdrag. Härjämte skall ankomma å skattskyldig, som uppburit kapitalinkomst av sist angivet slag, att i deklarationsblanketten — varest plats härför bör beredas å sidan 4 under rubriken »Specifikation över bankfordringar och värdepapper» samt dessutom å motsvarande bilaga — angiva ej blott uppburna bruttobelopp utan även avdragna skattebelopp, dessa senare särskilt beträffande obligationsräntor och särskilt beträffande utdelningar å aktier etc. Beträffande räntor å bankmedel o. dyl. skulle enligt vad som i det föregående föreslagits den skattskyldige anteckna uppburet räntebelopp samt storleken av därå gjort skatteavdrag; här erfordras sålunda icke någon ytterligare uppgift av beloppets utbetalare rörande skatteavdragets storlek. Har emellertid rörelseidkare fått vidkännas avdrag för ränta å medel, ingående i rörelsen och som ej särskilt redovisas, bör särskild uppgift lämnas härom och bevis i detta fall bifogas rörande avdragsbeloppet i fråga. På enahanda sätt förfares i motsvarande fall beträffande i rörelse ingående värdepapper.

452 Fastighetsägare och rörelseidkare, som enligt särskild debetsedel under beskattningsåret erlagt preliminär skatt för inkomst, synas jämväl böra å deklarationen anteckna sålunda guldna skattebelopp. Visserligen skall särskild förteckning häröver föras hos debiteringsförrättaren, men en kontroll å dessa förteckningars riktighet skulle genom den föreslagna åtgärden vinnas.

§ 2. Taxeringsnämndsordförandens åligganden beträffande sålunda erhållna uppgifter. Enligt T F 78 § d) åligger taxeringsnämndens ordförande att »ordna och granska för taxeringen avlämnade deklarationer, uppgifter och andra handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers och andra uppgifters införskaffande samt i övrigt söka inhämta upplysningar till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering». Ordföranden har sålunda bl. a. skyldighet att granska inkomna löneuppgifter och uppgifter om utdelningar samt att tillse, att dessas innehåll överensstämma med den skattskyldiges i deklarationen redovisade inkomster. I händelse överensstämmelse härvidlag icke föreligger, har ordföranden att utreda, var felaktigheten är för handen. Enligt föreliggande förslag skulle därutöver på ordföranden ankomma att mottaga uppgifter rörande ränta å obligationer samt att även därvidlag tillse att överensstämmelse vinnes mellan innehållet i sagda uppgifter och i deklarationen. Vidare måste emellertid å ordföranden ankomma vissa kontrollåtgärder beträffande uppgifterna rörande skatt, som erlagts under inkomståret. I fråga om skatteavdrag å inkomst av tjänst o. dyl. skulle därvid åligga honom att jämföra den skattskyldiges egen uppgift i deklarationen med därvid fogade bevis (skattemärken o. dyl.) samt i förekommande fall med arbetsgivarens statuppgift. I händelse skiljaktigheter upptäckas vid denna granskning böra den skattskyldige och arbetsgivaren anmanas att inom viss tid klarlägga förhållandet; den skattskyldige har ju därvid närmast att förete sin skattebok och arbetsgivaren sin lönebokföring. Kan på detta sätt klarhet icke ernås, lärer böra godtagas det belopp, vara skattemärken eller andra bevis inlämnats. Anteckning om redovisade skatteavdrag å inkomst av tjänst o. dyl. skall därefter ske i särskild ny kolumn i taxeringslängden, varjämte, där divergenser alltjämt kvarstå mellan de olika uppgifterna, detta anmärkes i anteckningskolumnen. Det kontrollarbete, som härigenom skulle åläggas ordföranden, kan synas vara rätt främmande för hans egentliga arbetsuppgifter. Ett närmare övervägande lärer dock visa, att detta i vart fall icke kan sägas helt och hållet vara händelsen. Å ordföranden ankommer ju att utreda den skattskyldiges verkliga inkomster och därför bör redan nu städse undersökning ske, när olika uppgifter föreligga från den skattskyldige och från hans arbetsgivare; att detta tyvärr för närvarande ej sällan försummas ändrar icke riktigheten av det sagda. De redovisade skatteavdragen synas närmast möjliggöra en

453 ytterligare kontroll å den skattskyldiges verkliga inkomster. Uppgiver den skattskyldige samma inkomst som en viss arbetsgivare, men redovisar större skatteavdrag än denne, lärer anledning vara att befara, att den skattskyldige undandolt viss inkomst från annan arbetsgivare, och detta påkallar givetvis utredning. Har återigen arbetsgivaren redovisat större skatteavdrag än den skattskyldige, är anledning undersöka, om oegentligheter förekommit från arbetsgivarens sida; denna utredning bör dock inskränkas till en enkel kontroll. Fortbestå ändock olikheterna i uppgifterna, bör ankomma å länsstyrelsen att ombesörja vidare utredning. Härutöver skall åligga ordföranden att med varandra jämföra den skattskyldiges uppgift om verkställda skatteavdrag å utdelningsbelopp och obligationsräntor med därom av vederbörande utbetalare lämnade besked. Denna kontrolluppgift torde, i motsats mot den nyss berörda, näppeligen kunna anses särskilt arbetskrävande. Själva de utbetalade beloppens storlek skall dock alltid kontrolleras av ordföranden, och att därvid även kontrollera skatteavdragen synes ej alltför betungande. I händelse att de uppgivna avdragsbeloppen äro olika, måste visserligen undersökning ske, men så torde kunna antagas mera sällan bliva händelsen; själva avdragsprocenten är ju känd och vad som således är riktigt avdragsbelopp kan lätt konstateras. Har föreskriven uppgift ej inkommit från beloppets utbetalare, måste sådan infordras; detta är dock redan nu föreskrivet, ehuruväl här en utvidgning av arbetsbördan i denna del kommer att inträda, då allmän uppgiftsplikt införes även rörande obligationsräntor. Beträffande räntor å bankmedel o. dyl. skulle granskningen tillsynes bliva av föga betungande art, då här ingen jämförelse behöver ske med andra uppgifter än rörande räntebeloppens storlek. Viss uppmärksamhet bör dock ägnas åt att det uppgivna avdraget överensstämmer med den fastställda avdragsprocenten; tänkbart är nämligen att i stället för bruttobeloppet av ränteintäkt stundom uppgives samma belopp efter verkställt skatteavdrag. Därefter skall ankomma å ordföranden att i särskilda kolumner i taxeringslängden införa jämväl de skattebelopp, som vid källan guldits i fråga om nu berörda inkomster av kapital, d. v. s. var för sig skatt å utdelningar, skatt å obligationsräntor och skatt å bankräntor o. dyl. Än vidare har ordföranden att med ledning av i deklarationen gjorda anteckningar kontrollera de uppgifter rörande erlagd skatt för inkomst av rörelse och för inkomst av fastighet, vilka uppgifter skola i taxeringslängden finnas införda i enlighet med i följande paragraf framlagt förslag. Slutligen skall även åligga ordföranden att i särskild kolumn i längden för vederbörande skattskyldiga anteckna de skattebelopp, varmed avdrag medgivits på grund av nedsatt skatteförmåga. Formulär till taxeringslängd finnes återgivet vid föregående kapitel.

§ 3.

För avräkningen grundläggande uppgifter från beskattningsmyndigheterna.

Enligt den föregående framställningen skulle i den egentliga uppbördsboken föras särskilda anteckningar över vissa grupper skattskyldiga. Dessa anteckningar skulle avse rörelseidkare, beträffande vilka skulle anmärkas de belopp, som av dem gäldats under löpande inkomstår, ävensom sådana skattskyldiga, vilka hade att erlägga preliminär skatt för inkomst av fastighet, även härvidlag med anmärkande av inbetalade belopp; anteckningar härom skulle även äga rum i särskilt kortregister. Vidare skulle föras särskild uppbördsbok rörande den gemensamma kommunala fastighetsskatten, vari, förutom den slutliga debiteringen därav, jämväl skulle antecknas den preliminära utdebiteringen av dylik skatt för påföljande år; denna särskilda uppbördsbok påkallades av den särskilda, snabbt preskriptibla förmånsrätt, som är förbunden med denna skatteform. Upprättandet av uppbördsböckerna skall liksom nu ankomma å debiteringsförrättarna. Anteckningarna om under året verkställda inbetalningar måste ankomma, i Stockholm å överståthållarämbetet, beträffande landsbygd och fögderistäder å vederbörande länsstyrelse samt i magistratsstäderna å den tjänsteman, som nu handhaver kronouppbörden därstädes. Av nu berörda uppbördsböcker är i förevarande hänseende endast den förstnämnda här av intresse. Avräkningen beträffande den preliminära fastighetsskatten, vilken å nyss anfört skäl måste redovisas och kontrolleras helt för sig, påkallar icke särskilda åtgärder. Till grund för avräkningen i övrigt skall läggas, förutom taxeringslängden med däri gjorda anteckningar om under inkomståret erlagd skatt m. m., de i den egentliga uppbördsboken förefintliga anteckningarna över preliminärt erlagd skatt för rörelse och inkomst av fastighet. Dessa sistnämnda anteckningar böra emellertid hava överförts till vederbörlig kolumn i taxeringslängderna, innan desamma tillställas taxeringsnämndsordförandena. Därest, såsom här förutsatts, inkomstårets mantalslängd ligger till grund för taxeringen, böra inga svårigheter möta att i tid verkställa dylik överföring.

§ 4.

Debiteringsförrättarens åligganden; tilläggsdebitering och skatterestitution.

Debiteringsförrättare är härads skrivaren beträffande landsbygd och fögderistäder, men i magistratsstäderna ankommer det å magistraten att verkställa debiteringen eller, där särskild tjänsteman finnes därtill förordnad, å denne under magistratens inseende och ansvar. Å debiteringsförrättaren skulle tydligtvis ankomma att, liksom nu, upprätta uppbördsbok. Med avseende å förfarandet härvid m å hänvisas till kap. 10, § 2. Med ledning av uppbördsbokens innehåll skulle sedermera skatte-

455 sedel utskrivas och tillställas den skattskyldige. Därest denne befunnits ej hava inbetalt så mycken skatt, som vederbort, slutade skattesedeln på ett belopp den skattskyldige till last, som denne alltså hade att erlägga. Hade den skattskyldige under inkomståret erlagt mera skatt, än som å honom bort ankomma, slutade skattesedeln å ett belopp den skattskyldige till godo. överensstämde erlagt skattebelopp med slutligen påfört sådant, ifrågakomme naturligtvis ej annan åtgärd än att skattesedeln innehölle besked härom. I den mån tilläggsdebitering ägt rum, synes kunna påfordras, att det sålunda påförda beloppet — vilket, om ej den skattskyldige på ett eller annat sätt undandragit sig den preliminära skattens erläggande under inkomståret, borde vara relativt litet i jämförelse med vad nu skall erläggas å olika uppbördsstämmor — varder erlagt å en enda uppbördsstämma, förslagsvis liksom nu i november månad. Skulle återigen den skattskyldige hava undandragit sig honom åliggande skattebetalningsskyldighet under inkomståret, synes varje anledning saknas att därutöver medgiva honom ytterligare anstånd med skattens gäldande. Därest avräkningen utvisar ett belopp, den skattskyldige till godo, bör samtidigt med skattesedelns utfärdande beloppet tillställas den skattskyldige. Någon anledning att i stället innehålla detta belopp såsom avbetalning å skatt, som skall erläggas under då löpande eller följande inkomstår synes icke föreligga; ett dylikt förfarande skulle för övrigt medföra en besvärlig räkenskapsuppsikt över ifrågavarande belopp och skulle troligen påkalla en särskild, omfattande och kostsam bokföring. Däremot synes erforderligt att stadga, att, där skillnaden mellan erlagd skatt under inkomståret och slutligen påförd skatt icke överstiger visst belopp, någon ytterligare skattebetalning icke skall krävas men ej heller i förekommande fall någon restitution äga rum, detta såvitt fråga är om den egentliga inkomstskatten. Det synes utan överord kunna betecknas såsom föga rimligt, att — såsom för närvarande kan vara händelsen beträffande prästerskapets tionde — utsända en debetsedel för att avkräva en person ett eller annat öre, medan debetsedeln och arbetet med dess färdigställande och utsändande betingar mångdubbelt högre kostnad. Ej heller vore rimligt att restituera belopp av denna ringa storleksordning. Frågan blir emellertid var den gräns skall dragas, om vilken skall gälla att därinom fallande belopp icke skola föranleda vare sig tilläggskrav eller restitution. Från den föregående framställningen erinras om att de föreslagna tabellerna rörande skatteavdrag å lön så konstruerats, att uppkommande avvikelser från verkliga skattebeloppet för år räknat — förutsatt att tabellerna användas uteslutande för de fall, desamma avsågo — som regel icke överstege 6 kronor, då fråga var om månadslön, och 6 kronor 50 öre i fråga om veckolön. Ehuruväl utredningsmannen vid åtskilliga tillfällen uttalat sig för att en avräkning mellan den skattskyldige och det allmänna alltid borde ske till korrigering av gjorda skatteavdrag under inkomståret, anser sig utredningsmannen icke kunna utsträcka denna princip att gälla även fall av sistberörda art, detta av rent praktiska och iögonenfallande skäl. Följaktligen torde i första hand böra

456 uppställas som önskemål, att intet ytterligare skatteavdrag men ej heller någon restitution kommer i fråga, därest icke divergensen mellan ifrågakommande skattebelopp överstiger 6 kronor 50 öre. Det vill dock synas som om man icke borde stanna härvid utan om möjligt fastställa gränsen något högre, förslagsvis till 10 kronor. Dels är detta tal lättare att arbeta med och faller sig obestridligen naturligare för den som ej särskilt undersökt varför talet 6 kronor 50 öre uppställes som gräns, men dels och framförallt skulle härigenom en säkerligen ej oväsentlig arbets- och kostnadsbesparing inträda. Skattesedel finge visserligen ändock tillställas de skattskyldiga i dessa fall, men ingen uppbördsstämma behövde med dem hållas och ej heller behövde utbetalningskort skrivas och expedieras. I den mån det ifrågasatta preliminära uppbördssystemet eventuellt bleve inarbetat och smidigare verksamt skulle dessutom säkerligen antalet inom denna gräns fallande poster bliva allt större och besparingen i direkta omkostnader stiga i proportion därtill. För det allmänna torde kunna antagas — detta har redan i annat sammanhang uttalats — att en regel av nu angivet slag varken skall leda till egentlig vinst eller förlust. Man rör sig härvid med sådana tal, att överskott och underskott med all sannolikhet komma att årligen utjämna sig. För de enskilda skattskyldiga kan förhållandet synas annorlunda. Den föreslagna fixa gränsen, 10 kronor, skulle gälla både för en stor inkomsttagare, där ett ytterligare skattebelopp å 10 kronor saknar betydelse, och fölen person med ringa inkomst, för vilken beloppet i fråga tvärtom är en tillgångspost av vikt. Anmärkningen är givetvis riktig. Emellertid bör, utan underkännande av det bärande i nyss förda argumentering, dock hållas i minnet, att densamma verkar i två riktningar. I den mån det allmänna efterskänker skattebelopp å högst 10 kronor, är detta säkerligen en mycket välkommen åtgärd för små inkomsttagare men skäligen likgiltigt för personer med stora inkomster. Då staten återigen ej återbetalar motsvarande för mycket uppburna belopp, drabbar detta däremot den mindre inkomsttagaren betydligt hårdare än den större. Dock kan väl även här förutsättas att under årens lopp i allmänhet en viss utjämning skall äga rum. Den sålunda föreslagna begränsningen gäller emellertid uteslutande det fall, då under inkomståret skatt verkligen erlagts. Har så ej varit fallet, synes däremot det påförda skattebeloppet böra oberoende av beloppets storlek utkrävas. En följd av nu föreslagna begränsning skulle även bliva, att skatteavdrag å räntor å bankmedel o. dyl. icke restituerades, när avdragen ej överstege 10 kronor, och detta oaktat måhända skattskyldighet överhuvud taget icke förelegat. Denna olägenhet, om den så betraktas, kan på sätt i det föregående påpekats undgås genom att vissa konton föras för sig i bankerna och därigenom undgå beskattningen. I sak vill emellertid icke synas, som om i detta fall verkligen skulle påkallas någon sådan särskild åtgärd, som alltid vållar extra arbete och kostnader. De ringa skattebelopp, som här äro i fråga, utgå dock av kapitalavkastning och samma skäl synas knappast här föreligga för

457 ett särskilt undantag från huvudregeln, som obestridligen kunde åberopas i det nyss berörda fallet. Vad ovan sagts synes däremot icke böra gälla i fråga om den gemensamma fastighetsskatten, där ju kan antagas att det preliminärt uttagna beloppet regelrätt överensstämmer med det slutligen påförda. P å sätt ovan under § 1 framhållits, skulle till grund för avräkningsförfarandet bl. a. ligga av den skattskyldige i deklarationen lämnade uppgifter rörande under inkomståret erlagd skatt. En given följd härav bliver tydligen, att, därest deklaration icke avgivits, något restitutionsförfarande ej kan ifrågakomma. Till ledning härför måste ju ligga kunskap om den skattskyldiges sammanlagda inkomst och om totalbeloppet av därå belöpande skatt. Den omständigheten återigen, att deklaration ingives för sent eller kanske först i samband med anförda besvär, bör däremot naturligen icke hindra, att hänsyn tages till dåmera visade skatteinbetalningar under inkomståret. Den i T F 39 §, 1 mom., stadgade påföljden synes icke böra utsträckas att avse förlusten av eventuell rätt till restitution.

§ 5.

Skattesedeln och den slutliga uppbörden.

P å sätt i det föregående i olika sammanhang framhållits, anser utredningsmannen att den slutliga avräkningsuppbördsstämman bör hållas i november månad samt att därvid hela det eventuellt resterande skattebeloppet bör inbetalas. Endast en uppbördsstämma skulle således ifrågakomma beträffande å ett visst år belöpande kronoskatt och gemensam kommunalskatt. Denna uppbörd synes inom riket i dess helhet böra ske genom postverkets försorg. De restitutioner av för mycket inbetald skatt, vilka samtidigt förekomma, synas jämväl böra ske genom postverkets förmedling. Redan nu ombesörjer ju postverket kronouppbörden å rikets landsbygd och i fögderistäderna, och någon ändring härutinnan kan icke rimligen tänkas. Med nu föreslagna omläggning av uppbörden synes ett enhetligt system erforderligt för riket i dess helhet, och detta torde då endast kunna ske genom postverkets anlitande jämväl för uppbörden i magistratsstäderna. Även starka praktiska skäl, främst ur kontrollsynpunkt, tala härför. — Något hinder synes dock ej möta, att i sistnämnda städer även bankerna anlitas vid uppbörden, på sätt redan nu i ej ringa utsträckning sker; en sådan åtgärd skulle tvärtom vara till gagn genom att öka antalet inbetalningsställen samt minska postverkets arbetsbörda. Huruvida bankerna skola på detta sätt anlitas, lärer böra ankomma på vederbörande kommunala myndighet att avgöra. Den skattesedel, som är avsedd att användas, då postverket anlitas, bör oförändrad kunna nyttjas, därest även bankernas medverkan anlitas. I överensstämmelse med vad sålunda och tidigare anförts har upprättats det förslag till skattesedel, som återfinnes å sid. 459—460. Utskylderna för-

458 dela sig därå i enlighet med vad förut anförts å allenast fyra titlar. Efter summa utskyldsbelopp följer uppgift å vad som under inkomståret erlagts samt skillnadsbeloppet, som antingen skall utkrävas eller restitueras, under förutsättning att detsamma överstiger 10 kronor. Vid skattesedeln finnas fogade dels skatteinbetalningskort, att användas, om den skattskyldige debiteras högre belopp än 10 kronor, dels skatteutjämningskort att nyttjas om vederbörande krediteras mera än 10 kronor; vid vartdera kortet är fogad särskild redovisningskupong. Ä baksidan av utbetalningskortet är kvittoformulär anbragt. I det återgivna exemplet är inbetalningskortet avsett för betalning över postgiro, på sätt i Stockholm är fallet. Lika väl kan naturligtvis i stället infogas en postanvisningsblankett, på sätt för närvarande sker med debetsedlarna å landsbygden. Anmärkas må dock redan här att kostnaderna för uppbördsförfarandet blivit vida lägre, därest inbetalning av skatt äger rum över postgiro. Utbetalningskortet är jämväl avsett att nyttjas å postanstalt. Därest ytterligare skatt skall uttagas, avlägsnas utbetalningskortet före skattesedelns utsändande, i motsatt fall makuleras inbetalningskortet. Skall varken ny skatt utkrävas eller restitution äga rum, avlägsnas båda korten. Redovisningskupongerna skola tydligtvis avlägsnas samtidigt som däremot svarande inbetalnings- eller utbetalningskort. Då skatt inbetalas eller restituerat belopp lyftes, skall vederbörande funktionär avskilja ifrågakommande kort med tillhörande kupong. Kupongen tillställes uppbördsförrättaren såsom bevis om verkställd ut- eller inbetalning. E n förutsättning för restitutionernas verkställande på nu angivet sätt är emellertid, att summan av de medel, som skola restitueras, ställes till postverkets förfogande samtidigt med att utbetalningskorten å restitutionsbeloppen utsändas. Denna utanordning bör tydligtvis äga rum genom vederbörande länsstyrelses försorg. Enligt § 6 i uppbördsreglementet skall uppbördsboken av häradsskrivare och magistrat ingivas till länsstyrelsen fyra dagar före uppbördsterminens början, och länsstyrelsen utfärdar därefter uppbördsorder samt återställer uppbördsboken. Motsvarande bestämmelse bör fortfarande gälla, men länsstyrelsen finge därutöver på vederbörligt utbetalningsgirokonto insätta de belopp, som enligt uppbördsboken skulle restitueras. Detta förfarande borde tillämpas jämväl beträffande magistratsstäderna, ehuru medlen här torde böra insättas å uppbördstjänstemannens utbetalningskonto; uppbördsförrättaren i magistratsstäderna har ju nämligen att själv föra uppbördsboken och bör förty erhålla besked från postverket rörande utbetalda belopp. Vad i övrigt angår vederbörande uppbördstjänstemän i magistratsstäderna bör på dem ankomma att föra anteckningar även rörande preliminära skatteinbetalningar på sätt förut sagts. Denna uppgift synes med så mycket större fog kunna åläggas dem, som den ifrågasatta uppbörden ju även skulle inbegripa gemensam kommunalskatt. Några ändrade bestämmelser rörande kontrollen över uppbördsförrättarna i magistratsstäderna synas icke härigenom påkallade.

459 F ö r s l a g till f o r m u l ä r till s k a t t e s e d e l . Framsida).

Skattesedel för år 194 N. N. stad resp. fögderi

N. N. församling

Kronor Utskylder. 1. Inkomstskatt 2. Skatt å förmögenhet . . Pensionsavg.: egen . . makes . . 4. Allmän kommunalskatt . Summa Härav har erlagts Skillnadsbelopp, som i förek. fall skall erläggas resp. återbetalas (se nedan) Därest summan av debiterade utskylder överstiger det redan erlagda skattebeloppet med mera än 10 kr., skall skillnadsbeloppet i sin tielhet inbetalas vid uppbördsstämman den

H

.

resp. socken

Taxering. Enligt kommunalskattelagen påförda skattekronor och skatteören för fastighet (taxeringsvärde se omst. sida) kr. taxerad kr. \ inkomst kr. besk.-bar kr. / Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt: (Tax. bel kr. Besk.-b. bel Skatt å förmögenhet. (Besk.-b. form

kr.) kr.)

Å uppbördsstämman förfallande belopp kvitteras:

194 Skulle däremot redan erlagt skattebelopp överstiga summan av debiterade ltskylder med m e r a än 10 kr., kommer hela skillnadsbeloppet att återbetalas. Jppbördsstämman 194

Kronor

Uppbördsstämman 194.

Skatteinbetalningskort. Frimärkes ej.

Kronor

Kupongnummer

Kupongnummer K u p o n g för bokföring. O

"JH

*H

postgirokonto.

O

GO

Postfunktionärs namn eller signatur Tillse vid likvid, att mottagande tjänsteman frånskiljer och behäller skatteinbetalning skörtet jämte tillh. O

Jppbördsstämman 191 rån postgirokonto nr ..

Kronor

Uppbördsstämman 194.

kupong.

Skatteutbetalningskort. Från postgirokonto nr

Kronor

Förestående belopp har utbetalts och debiterats ovan angivna konto.

Kupong nr

Förestående belopp utbetalas å postanstalt vid företeende av skattesedeln med vidfästat skatteutbetalningskort och mot kvitto å omstående sida. Posttjänsteman skall vid utbetalningen frånskilja och behålla skatteutbetalningskortet jämte tillhörande kupong nr

(Baksida).

Specifikation å fastighetsvärden. Jordbruksfastighet. Jordbruksvärde

Fastighetens beteckning

Annan

Tomt- och industrivärde

Summa

Byggnadsvärde *•)

Parkvärde

Summa

fastighet. Markvärde

Fastighetens beteckning

Skogsvärde

') Därav särskilt maskinvärde (angives specifikt för varje fastighet), kr.

U n d e r r ä t t e l s e r för de skattskyldiga.

: seuiiiAag :uurejs[ Ui3

6T

9J0

i5i (

P

)

d d o p q BUAråuB Bpis apuaB^suio

y

461 Dock skall givetvis exempelvis i månadsredovisningen efter den slutliga uppbördsstämmans hållande även uppgift lämnas å de restituerade medlen, och länsstyrelsen har då tydligtvis att tillse, att beloppet härav överensstämmer med räkenskaperna. Denna kontroll kan exempelvis verkställas på följande sätt: Såsom utgångspunkt tages summan av a) den slutligt debiterade skatten i dess helhet (utan avdrag för under inkomståret gulden skatt), b) kreditförda poster i uppbördsboken, som skola återbetalas till den skattskyldige, c) kreditförda poster i uppbördsboken, som icke skola återbetalas till den skattskyldige, enär beloppet i varje särskilt fall icke överstiger 10 kronor. Mot det sålunda erhållna beloppet skall svara summan av följande poster: a) under inkomståret inbetald skatt, b) å uppbördsstämma erlagda belopp, c) avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga, d) vid uppbördsstämman omedelbart avkortade belopp, e) debetposter i uppbördsboken, som icke avfordras den skattskyldige, enär beloppet i varje särskilt fall icke överstiger 10 kronor (i den mån icke, vilket synes närmast till hands liggande, dessa poster kunna ingå i de under d) redovisade), f) restförda belopp. Till ytterligare kontroll å restitutionsbeloppen torde postverket böra månadsvis tillställa länsstyrelserna vederbörliga kontoutdrag rörande de medel, som insatts i och för restitutionernas bestridande. Närmare bestämmelser angående kontrollens anordnande böra tydligtvis meddelas av vederbörande myndighet.

TOLFTE

KAPITLET.

F ö r d e l n i n g e n av influtna s k a t t e m e d e l . De medel, vilka enligt föreliggande förslag skulle inbetalas under löpande inkomstår, komma tydligtvis samtliga att i första hand ingå till statsverket. Medel, som influtit genom skatteavdrag å lön o. dyl., inbetalas antingen över postverket (genom inköp av skattemärken eller inbetalning å postgiro) eller via länsstyrelserna. Å bankräntor avdragna skattebelopp inlevereras direkt till riksbanken, likaså skattebelopp, som innehållits å obligationsräntor och å aktieutdelningar. Fastighetsskatt, skatt för inkomst av fastighet och av rörelse ingår likaledes till riksbanken över postverket eller bankinrättning. Även de skattemedel, som vid den slutliga avräkningen befinnas skola ytterligare utkrävas och som skola erläggas å uppbördsstämma i november månad, inflyta i första hand till statsverket. Medlen i fråga skola emellertid ingalunda i sin helhet komma statsverket till godo. I dessa medel skola enligt förslaget ingå belopp, som skola utbetalas till vederbörande borgerliga primärkommuner, till kyrkoförsamlingarna, till landsting och tingslag, varjämte däri ingå även pensionsavgifter. Vad först angår pensionsavgifterna innebär den nuvarande ordningen for redovisningen därav, att, såsom av tidigare lämnad redogörelse torde framgå dessa avgifter av länsstyrelserna inlevereras till pensionsstyjrelsen, att pensionsstyrelsen därav avsätter föreskrivet belopp till folkpensioneringsfonden samt att återstående belopp av pensionsstyrelsen inlevereras till statsverket, som å riksstatens inkomstsida för varje budgetår upptager motsvarande, ungefärligen beräknade post. Att avgifterna på detta sätt först inlevereras till pensionsstyrelsen har sin förklaring däri, att pensionsstyrelsen från länsstyrelserna erhåller uppgift å vilka avgiftspliktiga, som erlagt eller icke erlagt avgifterna i fråga, samt att pensionsstyrelsen h a r att granska denna redovisning. Även om detta system kan anses motiverat under nuvarande uppbördsförfarande, lärer någon anledning att bibehålla detsamma efter uppbördsförfarandets föreslagna omläggning knappast förefinnas. Väsentligen enklare synes vara att statsverket allenast till pensionsstyrelsen inlevererar de medel, som skola avsättas till folkpensioneringsfonden, samt att å riksstatens inkomstsida i en post redovisas allmänna utskylder och pensionsavgifter. Ville man draga konsekvenserna fullt ut av nu skisserade tankegång,

463 skulle därav följa, att pensionsstyrelsen ej vidare behövde föra räkenskap över vilka som erlagt pensionsavgift eller icke samt att således full folkpension skulle i fortsättningen utgå även till dem, som vid ett eller flera tillfällen brustit i avgiftens erläggande. Till stöd härför kunde åberopas att med det nu föreslagna uppbördsförfarandet kan tagas för visst, att alla, som hava inkomst, regelrätt under inkomståret erlägga så stort belopp, som motsvarar pensionsavgiften. Beträffande dem, som bort erlägga avgift, men saknat tillgång därtill, kunde vidare synas, som om ingen större orätt skedde, om dessa ändock i sinom tid erhölle hel folkpension. Vill man emellertid icke vidtaga en så långt gående åtgärd — och starka principiella skäl kunna naturligen anföras däremot — möter dock intet hinder att fortfarande tillställa pensionsstyrelsen förteckning över dem, som guldit, och dem, som icke guldit pensionsavgift. Härvid borde dock, i anslutning till vad upprepade gånger föreslagits, bliva föreskrivet, att erlagda utskyldsbelopp skola i första hand avräknas å pensionsavgiften. Beträffande frågan härom må hänvisas till framställningen i nästföljande kapitel. Vad härefter angår utbetalningarna till borgerliga kommuner, kyrkoförsamlingar, landsting och tingslag, skola ju dessa enligt förslaget för varje kalenderår erhålla visst i förväg bestämt belopp, varjämte ytterligare bidrag förutsattes skola lämnas till landsting och tingslag (samt vissa städer). Med hänsyn till medelsbehovet för dessa olika slag av kommuner och i anslutning till nuvarande former för uppbörd av kommunalutskylder synas ifrågavarande belopp böra under löpande år utbetalas till varje särskild kommunal enhet med V* i början av april, juli och oktober månader samt med återstående 7 4 i december månad. Detta betyder således, att statsverket så att säga står risken för att under inkomståret inflytande medel verkligen förslå såväl för bestridande av kommunernas andel av den gemensamma kommunalskatten som ock för täckande av statens medelsbehov till den del härför erfordras skatteintäkter, eller, om man så vill uttrycka det, att kronoutskylderna, i motsats mot vad nu är fallet, erhålla sämre rätt än den gemensamma kommunalskatten. Detta förhållande kan synas föga försvarbart ur statsekonomisk synpunkt; rimligare kunde förefalla, att kronoutskylder och gemensam kommunalskatt borde utgå med samma förmånsrätt och eventuellt underskott vid uppbörden proportionsvis fördelas dem emellan. Till en början skulle emellertid ett dylikt förfarande ånyo nödvändiggöra uppläggandet av åtskilliga titlar i uppbördsboken, som eljest undvikas, samt därutöver framkalla ett ganska invecklat vidräkningsförfarande, som dessutom icke bleve definitivt förrän under slutet av påföljande år, då den slutliga uppbördsstämman för inkomståret hållits. Än vidare må anmärkas, att då enligt förslaget statsmakterna skulle bestämma ej blott skattesatsen för kronoutskylderna utan jämväl huru mycket, som skall utgå i gemensam kommunalskatt, så bör ansvaret för ett riktigt utfall av skatteuppbörden järn-

464 väl åvila statsmakterna. Med ett sådant system för gemensam kommunalskatteuppbörd, som h ä r ifrågasatts, måste dessutom kommunerna med bestämdhet kunna räkna med de i förväg angivna andelar därav, som skola komma dem till del. Skulle en nedsättning av dessa andelar äga rum, efter det kommunerna fastställt sina stater, skulle detta betyda ett rubbande, kanske på högst allvarligt sätt, av det ekonomiska läget inom samtliga rikets kommuner av högre och lägre ordning. Det måste anses uteslutet att vidtaga åtgärder, varigenom ett dylikt förhållande skulle uppkomma. Å andra sidan må tillfogas, att den risk statsverket skulle löpa genom att först i sista h a n d tillgodonjuta sin andel av influtna skattemedel, i vart fall icke bör överskattas. Genom de föreslagna utvidgningarna av skattskyldigheten och genom själva det nya uppbördsförfarandet komma säkerligen skatteintäkterna att flöda rikligare, än vad eljest varit fallet. Utgångspunkten för beräknandet av kommunernas andelar av gemensam kommunalskatt hänför sig däremot under den första tioårsperioden (eller femårsperioden) till tidigare år, vilkas skatteunderlag var beräknat efter snävare grunder än den följande periodens. Under sistnämnda period lärer tillräcklig erfarenhet vinnas för att därefter kunna med tillbörlig insikt avväga skattesatserna. Ytterligare kunna statsmakterna härutöver vid bestämmande av skattesatsen för den gemensamma kommunalskatten avväga densamma så att en viss säkerhetsmarginal städse är för handen. I verkligheten torde kunna antagas, att den under löpande å r skeende uppbörden kommer att beträffande den gemensamma kommunalskatten — och endast denna är för närvarande på tal — lämna större intäkter för det allmänna än som krävas för utbetalningarna till olika kommuner. Frågeställningen blir då närmast, huru med härvid uppkommande överskott skall förfaras; storleken därav låter sig i vart fall påföljande år approximativt beräknas. Härvid synes ur olika synpunkter lämpligast, att såsom i ämnat sammanhang anförts en fondering av överskottet äger rum och detta i syfte att tjäna två olika ändamål: dels att i en framtid möjliggöra att, i händelse av underskott å den gemensamma kommunalskatteuppbörden, utfylla, bristen, och dels att i särskilda fall lämna ytterligare bidrag till sådana kommuner, vilkas utdebitering alltjämt komme all ligga avsevärt över den normala. Med nu föreslagna utformning av den gemensamma kommunalskatten och särskilt med avseende å redovisningen därav ligger den anmärkningen nära till hands, att denna gemensamma kommunalskatt i verkligheten är en statsskatt, anlitad för att efter vissa grunder lämna ekonomiska bidrag till kommunerna. Ur viss synpunkt kan denna uppfattning vara riktig, men detsamma gäller då också, ej blott den nu utgående allmänna kyrkoavgiften — vilken obestridligen är en statlig skatt lagd å pastoraten såsom sådana, att sedan av dessa efter gottfinnande uttagas av de skattskyldiga — utan även den kommunalskatt, som uttages för gemensamt kommunalt ändamål, samt den under åren 1921—1928 föreskrivna kommunala progressivskattens utjämningsandel.

465 Det blir i dessa som i så många andra fall i själva verket helt och hållet en omdömesfråga, huruvida man vill beteckna ett visst syfte såsom statligt eller kommunalt. Då utredningsmannen för sin del ansett sig böra föreslå beteckningen »gemensam kommunalskatt», har detta skett därför att genom denna beteckning fastslås skattens syfte på sådant sätt, att därå inflytande medel kunna anses klart bestämda att nyttjas allenast för kommunernas särskilda behov, samt vidare därför, ehuru detta skäl är av mindre vikt, att skatten skall beräknas enligt i kommunalskattelagen angivna grunder.

30—408779.

TRETTONDE

KAPITLET.

S ä r s k i l d a frågor r ö r a n d e u p p b ö r d och i n d r i v n i n g a v u t s k y l d e r . 1 § 1.

Förmånsrätt för utskylder.

Enligt gällande bestämmelser åtnjuter kronan förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbanken för direkta utskylder till staten för sista och löpande året. Samma förmånsrätt åtnjuter kronan för vad statsverket enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift för sista och löpande året. För prästerskapets till statsverket indragna tionde, årliga avbetalnings- och räntebelopp i anledning av avlösning av vissa frälseräntor och årliga avbetalnings- och räntebelopp i anledning av lån från statens avdikningslånefond åtnjuter kronan förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, där ej avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen. (Jfr lagarna den 22 maj 1891, innefattande tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken, den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor, § 13, och den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån, 2 §.) Förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer jämväl kommun eller annan menighet för fastighetsskatt. Förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken men efter den rätt, kronan h a r enligt samma lagrum, tillkommer med lika rätt dem emellan kommunalutskylder, skogsaccis, vägskatt och tingshusmedel (häradsmedel) samt landstingsmedel, samtliga för sista och löpande året. I den mån utskyld tiii kommun eller annan menighet skall utgå för fast egendom, åtnjuter kommunen eller menigheten dock härför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, såvida skatten ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen. För det fall att utskylderna endast delvis gäldas äro särskilda bestämmelser icke meddelade i vidare mån än att genom kungörelse den 29 januari 1937 angående påföring, debitering, uppbörd och redovisning av pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering bestämts, att om restfört kronoutskyldsbelopp, vari pensionsavgift ingår, endast delvis erlagts, vad som betalts i första hand skall anses vara pensionsavgift, såvida den betalningsskyldige icke tillkännagivit annan önskan. Vidare har i denna kungörelse föreskrivits att, om debetsedel upptager pensionsavgifter för äkta makar 1

Den i det följande lämnade redogörelsen för gällande rätt ansluter nära till motsvarande redogörelse av 1936 års uppbördskommitté (Bet. 1938, I, sid. 203 o. f.).

467 och erlagt belopp ej är tillräckligt för täckning av båda makarnas avgifter, vad som erlagts skall fördelas lika å avgifterna. Beträffande fördelningen i övrigt av kronouppbördsmedel har utbildat sig en praxis, som, sedan riksräkenskapsverket i ett cirkulär till länsstyrelserna den 13 april 1933 upptagit frågan till behandling, kan anses vara stadgad. Enligt ämbetsverkets mening bör fördelningen av delbelopp, vilka icke kunnat helt indrivas, äga rum i enlighet med följande regel: medlen skola i första hand tillgodoföras titeln »pensionsavgift» och i andra hand övriga titlar med fördelning huvudsakligen i proportion till å desamma debiterade belopp, dock att i de fall, då den skattskyldige uttryckligen förklarat inbetalt belopp gälla utskyld eller avgift, för vilken fast egendom svarar, det erlagda beloppet skall tillgodoföras häremot svarande titel. Fördelningen av blott delvis erlagda utskylder, som debiterats å kommunalskattesedel, torde i tvistiga fall anses böra rätteligen ske enligt samma regel i tillämpliga delar. Angående frågan, i vilken inbördes ordning en skattskyldig i olika kommuner påförda, resterande krono- och kommunalutskylder skola indrivas och redovisas, förefinnas inga uttryckliga bestämmelser. Enligt uppgift av 1936 års uppbördskommitté lära emellertid utmätningsmännen i allmänhet förfara på följande sätt. Utskylder uttagas i den ordning distriktets restlängder och begäran om handräckning från andra utmätningsmän inkomma till utmätningsmannen. Äro sådana omständigheter för handen, att införselinstitutet kan och bör begagnas, beviljas införsel för utskylderna. Föreligga vid införsels beviljande samtidigt till indrivning utskylder, upptagna i olika restlängder eller handräckningsansökningar, uppföras utskylderna å beslutet efter ålder med den äldsta först. Är fråga om krono- och kommunalutskylder av samma år, antecknas kronoutskylderna före kommunalutskylderna med hänsyn till den kortare preskriptionstiden för förstnämnda slag av utskylder. Influtna belopp tillgodoföras de olika skatterna i den ordning de upptagits å beslutet, så att äldre utskylder bliva fullt betalda före yngre. Inkommer, medan införsel pågår, begäran om handräckning rörande andra utskylder, upphäves icke införselbeslutet, utan meddelas förordnande angående de senare utskylderna, sedan medlen enligt det första beslutet blivit innehållna. Undantag från denna regel göres emellertid för det fall, att den nya begäran om handräckning gäller s. k. nödlidande skatt, d. v. s. utskylder, som äro så gamla, att den tid, inom vilken införsel kan beviljas, håller på att utlöpa. Vid sådant förhållande upphäves gällande beslut med hänsyn till preskriptionsbestämmelsen i 21 § 2) lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta, och nytt förordnande utfärdas för den »nödlidande» skatten jämte återstående, på det förra beslutet ännu icke innehållna utskyldsmedel eller också tillföras sedermera influtna medel utan ytterligare beslut i första hand den »nödlidande» skatten. Föreskriften om fördelning av innehållet belopp i 7 § 2 stycket nyssnämnda lag anses icke kunna tilllämpas beträffande utskylder, då den korta preskriptionstiden för kronoutskylder ofta lägger hinder i vägen för fördelning samt en tillämpning av bestämmelsen skulle möta alltför stora praktiska svårigheter, åtminstone i

468 industridistrikten och distrikten utanför de större städerna, på grund av det i jämförelse med ärenden rörande införsel för uttagande av underhållsbidrag stora antalet ärenden angående införsel för uttagande av utskylder. 1924 års uppbördssakkunniga framhöllo i sitt betänkande, 1 att föreskrift borde lämnas, huru avbetalningar å utskylder skola vid redovisning å titlar fördelas mellan dessa. De sakkunniga ansågo befogat att låta inbetalta belopp i första hand avse avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. I sista hand borde belopp tillgodoföras de titlar, som hade bästa förmånsrätt, således fastighetsskatt. Övriga, titlar borde äga lika rätt, vadan å dessa belöpande belopp borde fördelas proportionellt efter de debiterade beloppen. Självfallet vore att föreskrift, som den skattskyldige vid betalningen meddelat angående fördelningen å olika utskyldstitlar, skulle iakttagas. Den enligt nuvarande bestämmelser föreliggande olikheten i förmånsrätt mellan krono- och kommunalutskylder syntes icke längre böra upprätthållas, sedan uppbördsförfarandet blivit gemensamt för samtliga utskylder, utan dessa borde äga lika rätt, i den mån de icke utginge av fastighet. Pensionsstyrelsen framlade i underdånig skrivelse den 11 juli 1936 förslag till sådan ändring av bestämmelserna i 17 kap. 12 § handelsbalken, att pensionsavgiften skulle åtnjuta förmånsrätt framför övriga i lagrummet omförmälda utskylder och avgifter. Förslaget, som tillstyrktes eller lämnades utan erinran av de däröver hörda myndigheterna, synes hava föranlett utfärdandet av ovannämnda kungörelse den 29 januari 1937. 1936 års uppbördskommitté yttrade, att för ett rationellt utnyttjande av de fördelar, som kunde vinnas genom en sammanslagning av debitering och uppbörd av statliga och andra utskylder, erfordrades enligt kommitténs förmenande, att de olika slag av utskylder och allmänna avgifter, som vore föremål för gemensam debitering och uppbörd — med undantag för pensionsavgifter — finge åtnjuta samma förmånsrätt, i den mån de icke skulle utgå för fastighet. Utskyldernas och avgifternas likaberättigande i fråga om förmånsrätt vore även en förutsättning för att statliga utskylder och allmän na avgifter samt andra utskylder skulle kunna likställas i preskriptionshänseende. Kommittén föreslog därför, att alla utskylder och allmänna avgifter, som icke utgingo för fastighet — med nyssnämnda undantag — skulle åtnjuta samma förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken, varav skulle följa, att influtna belopp skulle proportionellt fördelas mellan ifrågavarande skattetitlar, såvida den betalningsskyldige icke tillkännagivit annan önskan. Med nu gällande bestämmelser kunde utskylder, som debiterats på grundval av en under ett och samma år verkställd taxering komma att åtnjuta eller icke åtnjuta förmånsrätt, allt eftersom de grundats å taxering i vanlig ordning eller å eftertaxering. En sådan ordning funne kommittén icke tillfredsställande. Enligt kommitténs åsikt borde förmånsrätten icke, såsom för närvarande skedde, anknytas till det år, då den skattskyldige haft den 1

Bet. 1929, sid. 58.

469 inkomst, utskylderna avsåge eller då fastighet blivit taxerad, utan till det uppbördsår, då utskylderna eller avgifterna förfölle till betalning, oavsett om debiteringen skett i vanlig ordning eller i anledning av eftertaxering. Kommittén föreslog därför, att förmånsrätten skulle avse utskylder och avgifter, såvitt de förfallit eller förföllo till betalning under sistförflutna eller löpande uppbördsår. Beträffande pensionsavgifterna ansåg kommittén övervägande skäl tala för att desamma borde åtnjuta förmånsrätt framför andra utskylder och allmänna avgifter. Kommittén framhöll vidare, att de nuvarande bestämmelserna om att pensionsavgift skulle kunna särskilt erläggas och att, om sådan avgift för den avgiftspliktige erlagts av dennes arbetsgivare, den avgiftspliktige ägde särskilt erlägga återstoden av honom påförda utskylder, av tekniska skäl icke kunde bibehållas vid ett anordnande av uppbörden enligt kommitténs förslag. Med hänsyn till innehållet i de ovannämnda i administrativ ordning tillkomna bestämmelserna angående redovisningen av sådana utskylder, vilka icke kunnat helt indrivas, torde — yttrade kommittén — den av kommittén föreslagna bättre förmånsrätten för pensionsavgifter i förhållande till andra utskylder i sak icke innebära någon ändringav betydelse. Av de utskylder och avgifter, som avsåges i 17 kap. 12 § handelsbalken, borde de, som förfallit till betalning under sistförflutna uppbördsåret, åtnjuta förmånsrätt framför dem, som förfallit eller förfölle till betalningunder det löpande uppbördsåret. I övrigt borde den praxis i fråga om ordningen för uttagande av äldre utskylder, som enligt vad ovan angivits finge anses gängse, i administrativ ordning fastställas. Beträffande förmånsrätten för sådana utskylder och avgifter, vilka skulle utgå för fast egendom, fann kommittén ej anledning föreslå annan ändring än att förmånsrätten anknötes till det uppbördsår, då utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning. Spörsmålet om förmånsrätten för utskylder har såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen varit föremål för överväganden vid de tidigare utredningarna rörande uppbördsväsendet. Såväl uppbördssakkunniga som uppbördskommittén föreslogo, att alla utskylder och allmänna avgifter, som ej utginge för fastighet, skulle åtnjuta samma förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken samt att pensionsavgifter borde åtnjuta förmånsrätt framför andra i nämnda lagrum omförmälda utskylder och allmänna avgifter. Med den reglering av uppbördssystemet, som avsågs med de tidigare förslagen, torde förvisso även en sådan uppfattning hava varit följdriktig och de föreslagna ändringarna i förevarande hänseende ändamålsenliga. Det av utredningsmannen framlagda förslaget är emellertid utformat efter helt andra grunder. Därest den av utredningsmannen föreslagna metoden för kommunal skatteutjämning kommer att läggas till grund för lagstiftning i ämnet, skulle detta få till följd, att beträffande huvudparten av kommunalutskylderna staten ansvarade för att kommunerna erhölle desamma. Av den gemen-

470 samma kommunalskatten finge således varje kommun ut sin andel till fulla beloppet. Däremot skulle kommunerna — om de nuvarande bestämmelserna angående förmånsrätt för utskylder bibehållas oförändrade — åtnjuta sämre rätt än staten beträffande de kommunalutskylder, som efter verkställd taxering bliva uttagna genom särskild debitering. Utredningsmannen kan emellertid för sin del icke finna detta förhållande ägnat att väcka betänkligheter. Genom den föreslagna skatteutjämningen och statens åtagande att ansvara för vad som av den gemensamma kommunalskatten tillkommer kommunerna beredas dessa en avsevärd förmån. Det synes med hänsyn därtill rimligt, att staten beträffande sådana utskylder, som uttagas först efter slutlig taxering och debitering och som torde kunna antagas komma att motsvara endast en mindre del av de totala skatteintäkterna, bibehålles vid den nu medgivna bättre förmånsrätten, som då bör gälla även den gemensamma kommunalskatten. Såsom framgår av vad ovan i samband med frågan om fördelningen avinflutna skattemedel anförts anser emellertid utredningsmannen, att — därest nuvarande ordning för inlevereringen och redovisningen av pensionsavgifterna bibehålles — föreskrift bör lämnas om att erlagda utskyldsbelopp i första hand skola avräknas å pensionsavgiften. Om detta ansetts motiverat redan med nuvarande uppbördssystem, lärer så i än högre grad bliva fallet med ett system, enligt vilket avdrag å inkomsten verkställes redan vid källan utan att den skattskyldige, såsom nu är händelsen, har möjlighet att bestämma att erlagt belopp skall avse pensionsavgift. Pensionsavgifterna böra således enligt utredningsmannens förslag åtnjuta förmånsrätt före övriga i 17 kap. 12 § handelsbalken omförmälda utskylder och avgifter. Den nu medgivna rätten att särskilt erlägga pensionsavgift torde av tekniska skäl icke kunna bibehållas. Därest utredningsmannens förslag genomföres, torde staten böra tillerkännas förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken för den gemensamma kommunala fastighetsskatten. Tillräckliga skäl synas icke föreligga att här låta staten erhålla förmånsrätt framför kommunerna, vilka ju fortfarande skola äga förmånsrätt enligt nämnda lagrum för den efter särskild debitering uttagna fastighetsskatten. Staten och kommunerna böra således beträffande fastighetsskatten åtnjuta samma förmånsrätt. § 2.

Efterkrav och preskription av utskylder.

Enligt gällande bestämmelser är beträffande statliga utskylder, som blivit obehörigen uteslutna från debitering eller debiterats till för ringa belopp, den skattskyldige fortfarande ansvarig, därest krav delgives honom inom tre år efter slutet av det år, under vilket utskylderna skolat erläggas, samt utslag i målet är meddelat inom två år, efter det kravet hos honom anställdes. (Jfr uppbördsreglementet, § 29.) Genom reservationskrav jämlikt kungörelsen den 17 december 1920 angående anställande av reservationskrav avbrytes preskription, som nyss nämnts, och ny preskriptionstid börjar löpa från kravets

471 anställande. Tiden för preskription av resterande statliga utskylder anses böra räknas från slutet av det kalenderår, under vilket utskylderna skolat erläggas. Beträffande andra utskylder än statliga finnes icke någon motsvarighet till berörda stadgande. I fråga om sådana utskylder gälla de vanliga bestämmelserna om preskription av fordran och avbrott av sådan preskription i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer. 1924 års uppbördssakkunniga ansågo samma preskriptionsbestämmelser böra gälla för alla slag av utskylder samt föreslogo, att preskriptionstiden sattes till fem år. I anledning av vid 1932 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 104 och 11:268), varöver riksräkenskapsverket avgav yttrande, anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning rörande preskriptionstiden för resterande kronoutskylder och framläggande av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Riksdagen anförde i berörda skrivelse bland annat följande: I likhet med motionärerna och riksräkenskapsverket ansåge riksdagen, att utredningen borde taga sikte på en utsträckning av preskriptionstiden för kronoutskylder. Skillnaden mellan preskriptionstiden för kronoutskylder, tre år, och den för kommunalutskylder, tio år, vore enligt riksdagens mening alltför stor och ej betingad av några bärande skäl, varför en höjning av preskriptionstiden för kronoutskylder till närmande av den för kommunalutskylder torde vara berättigad. I skrivelse den 5 juni 1934, nr 307, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse anhöll riksdagen, under punkten 2, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande vad revisorerna i nämnda berättelse anfört, varvid revisorerna fäst uppmärksamheten på huruvida icke enhetliga preskriptionsbestämmelser borde införas för såväl krono- som kommunalutskylder. 1936 års uppbördskommitté anförde, att för tillvaratagande av de fördelar, som kunde vinnas genom den av kommittén föreslagna sammanslagningen av debitering och uppbörd av statliga och andra utskylder, borde för de olika slagen av utskylder införas samma bestämmelser i fråga om preskription. Kommittén ansåge vidare, att i fråga om samtliga allmänna utskylder, som förfölle till betalning under ett och samma uppbördsår, preskriptionstiden borde utgå vid samma tidpunkt. Beträffande utskylder, som i vederbörlig ordning påförts den skattskyldige, hade kommittén funnit preskriptionstiden böra bestämmas till fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket utskylderna enligt verkställd debitering skolat erläggas. Detta innebure en förlängning av preskriptionstiden för statliga utskylder med omkring två år och en förkortning av preskriptionstiden för övriga utskylder med omkring fem år. Mot en förlängning av preskriptionstiden för statliga utskylder, vilken tid för närvarande måste anses väl kort, torde några befogade erinringar knappast kunna göras. Däremot kunde givetvis invändningar resas mot en så avsevärd förkortning av preskriptionstiden för övriga utskylder, som av

472 kommittén föresloges. Det torde stundom inträffa, att indrivning av kommunalutskylder ägde rum även efter ganska lång tid. Kommittén ville dock erinra om att det av kommittén föreslagna uppbörds- och indrivningssystemet borde vara ägnat att medföra bättre uppbörds- och indrivningsresultat än för närvarande. Den tid, inom vilken efterkrav av utskylder, som obehörigen uteslutits från debitering eller påförts till för ringa belopp, måste ske, hade kommittén funnit böra tillmätas kortare än nyss angivna preskriptionstid. Den tid härför, som vore stadgad i § 29 uppbördsreglementet, torde vara bestämd med hänsyn till den riksräkenskapsverket åliggande granskningsskyldighet i fråga om debiteringen och uppbörden av de statliga utskylderna. Den föreslagna sammanslagningen av debiteringen av statliga och andra utskylder torde icke giva anledning till åvägabringandet av en statlig revision av debiteringen av andra utskylder än statliga. Den i angivna författningsrum stadgade tiden torde vara till fyllest för att giva kommuner och andra menigheter tillfälle att bevaka sin rätt i fråga om debitering av dem tillkommande utskylder. Kommittén hade därför ansett, att den tid, inom vilken efterkrav av från debitering obehörigen uteslutna eller till för ringa belopp påförda utskylder skulle få ske, borde bestämmas till tre år efter utgången av det uppbördsår, under vilket utskylderna, om debitering i vederbörlig ordning skett, skolat erläggas. Därjämte hade den ytterligare inskränkning i möjligheten att utkräva ej debiterade eller till för ringa belopp påförda utskylder, som för närvarande gällde beträffande statliga utskylder, eller att utslag i målet måste vara meddelat inom två år efter det kravet hos den skattskyldige anställdes, ansetts böra bibehållas och gälla alla utskylder. Beträffande efterkrav av utskylder borde preskriptionen kunna avbrytas genom reservationskrav på sätt nu vore stadgat. Vid en omläggning av uppbörden, på sätt här ifrågasatts, synes behovet av att förlänga den nuvarande preskriptionstiden beträffande kronoutskylderna icke med samma styrka som nu göra sig gällande. I fråga om landstingsmedel och tingshusmedel kunde en förkortning av preskriptionstiden givetvis äga rum; i verkligheten bleve väl här aldrig fråga om någon preskription av skattekrav. I fråga om den gemensamma kommunalskatten synes även en förkortning av nuvarande preskriptionstid för kommunalutskylder utan olägenhet kunna äga rum. Annorlunda är däremot förhållandet med utskylder till borgerliga och kyrkliga primärkommuner, vilka utskylder uttagas efter särskild uttaxering. Här är att befara, att dessa utskylder skola bliva ^besvärligare att indriva, än vad nu är fallet beträffande motsvarande utskylder. Detta förhållande talar mot en begränsning av preskriptionstiden i detta fall; alldeles särskilt bliver detta händelsen, därest den ifrågasatta reformen begränsas att avse allenast uppbörd av kronoutskylder. Ehuruväl utredningsmannen icke underskattar styrkan av de skäl, som tala för uppbördskommitténs ståndpunkt, anser sig utredningsmannen — med sin från kommitténs i fråga vitt skilda utgångspunkt — på anförda

473 skäl icke för närvarande kunna förorda ett genomförande i detta samman hang av dess förslag. Däremot synes preskriptionstiden beträffande gemensam kommunalskatt böra begränsas till samma tidrymd av tre år, som nu gäller för kronoutskylder. I fråga om bestämmelserna rörande efterkrav av utskylder ansluter sig utredningsmannen till uppbördskommitténs förslag.

§ 3.

Restitution av utskylder.

Enligt gällande bestämmelser är envar, som vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförda kronoutskylder, till vilka även hänföras sådana utskylder och avgifter, som uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden, berättigad att, efter ansökning hos länsstyrelsen i det län. varest debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad h a n för mycket erlagt. Därest någon, utan att sådant fall, som nyss nämnts, är för handen, hos länsstyrelsen visar, att för samma år mer än en pensionsavgift erlagts för honom, skall länsstyrelsen återbetala vad som befinnes erlagt utöver den högsta avgiftens belopp (uppbördsreglementet, § 21). Den, som hos länsstyrelsen klagat över obehörig eller oriktig debitering av kommunalutskylder. är förbehållen rätt, att därest hans besvär godkännas, få det för mycket erlagda åter (lagen om kommunalstyrelse på landet, 74 § sista stycket, och lagen om kommunalstyrelse i stad, 69 § sista stycket). Envar, som efter besvär över taxering eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld eller avgift, äger vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt, tillika erhålla ränta därå efter fem för hundra om året från och med den dag, beloppet visas vara av honom guldet, till den dag, detsamma återbekommes; dock att ränta ej må utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit, efter det Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmålet meddelats eller underordnad myndighets beslut däri tagit åt sig laga kraft (förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m.). Vad sålunda stadgats gäller emellertid ej med avseende å återbetalning av pensionsavgift (förordning den 2 april 1937). 1936 års uppbördskommitté har — sedan redogörelse lämnats för tidigare framlagda ändringsförslag rörande detta ämne — anfört, att kommittén funne de nu gällande bestämmelserna om restitution och ränta vid restitution av utskylder medföra olägenheter i åtskilliga hänseenden. Sålunda måste det anses som ett missförhållande, att utskylder, som felaktigt påförts en person i en kommun och blivit där erlagda, på ansökan skulle restitueras, därvid vederbörande tillika skulle åtnjuta ränta även i sådana fall, då samma person hade att i stället erlägga utskylder — måhända till högre belopp — i annan kommun eller häftade för restförda utskylder. Enligt kommitténs förmenande borde restitution kunna erhållas allenast om och i den mån

474 den skattskyldige erlagt för mycket med hänsyn tagen till hans vid tiden för restitutionsbeslutet förfallna skatteskulder, oavsett var dessa rätteligen skulle infrias. Den skattskyldige borde sålunda endast utfå den del av erlagda beloppet, som överstege det utskyldsbelopp, som han i stället rätteligen hade att utgöra i annan ort eller som restförts. Återstoden av det på grund av den undanröjda debiteringen erlagda utskyldsbeloppet borde gottskrivas den skattskyldige till gäldande av de utskylder, h a n enligt behörig debitering hade att utgöra. Kommittén ansåge det vidare förenligt med rättvisa och billighet, att därest vid granskning av statsmyndighet befunnes, att utskylder påförts någon felaktigt eller till för högt belopp, vad som erlagts för mycket skulle kunna restitueras till vederbörande utan hinder därav, att tiden för ingivande av besvär över debiteringen vore tilländalupen. Sådan restitution borde utan framställning från den därtill berättigade verkställas av vederbörlig länsstyrelse. Kommittén framhöll vidare, att en räntefot av fem procent under dåvarande förhållanden på penningmarknaden väl torde vara alltför hög. Emellertid måste även andra synpunkter än hänsynen till ränteförlusten beaktas vid bedömandet av räntefoten, nämligen de kostnader och olägenheter i övrigt, som tillskyndats den skattskyldige genom den felaktiga taxeringen eller debiteringen. Då enligt kommitténs förslag den, som eljest vore berättigad återfå utskylder, som debiterats i en ort, men i stället hade att utgöra utskylder, vilka skulle debiteras i annan ort, eller häftade för restförda utskylder, skulle äga återbekomma allenast vad av det erlagda beloppet, som överstege det belopp — i förekommande fall jämte indrivningsavgift — han sålunda hade att utgöra, förelåge enligt kommitténs förmenande än mindre anledning att göra ändring i fråga om räntefoten. Kommittén ansåg sig sålunda böra förorda bibehållande av den nuvarande räntefoten. Då enligt kommitténs förslag restitution icke skulle ske av belopp, som rätteligen tillkommit annan kommun än den, för vilken debitering skett, och ränta förty ej heller skulle utgå å detta belopp, skulle sistsagda kommun kunna komma att göra en i vissa fall icke obetydlig vinst på den andras bekostnad genom att kanske under avsevärd tid utan ränteutgift få tillgodogöra sig ett utskyldsbelopp, som icke tillkommit densamma. Kommittén fann därför skäligt, att, därest den vinst, som sålunda kunde anses uppkomma, skulle uppgå till något större belopp, förslagsvis 50 kronor, gottgörelse borde utgå till den andra kommunen. Om den räntefot, enligt vilken sådan gottgörelse skulle beräknas, sattes lika med en räntefot, som vid tiden för beslutet om restitution tillämpades av postsparbanken vid inlåning, torde den kommun, till förmån för vilken utskylderna ursprungligen debiterats, icke under några förhållanden kunna anses lida skada genom en sådan ersättningsskyldighet. För det restitutionsförfarande, som enligt utredningsmannens förslag i förekommande fall skall äga rum i anslutning till den slutliga taxeringen och debiteringen, har redogörelse lämnats i det föregående. Här må endast

475 tilläggas, att det vid restitutioner av detta slag icke torde böra ifrågakomma, att ränta skall utgå å de restituerade skattebeloppen. Enligt utredningsmannens förslag skall staten svara för restitutionen av alla de utskylder, som utgå vid den preliminära beskattningen. Även de medel, som restitueras av den i samband med nämnda beskattning erlagda gemensamma kommunalskatten, skola sålunda bestridas av staten. Därest den slutliga taxeringen och avräkningen resulterar i, att vederbörande påförts ytterligare skatt att gäldas å uppbördsstämma men, sedan denna skatt guldits, vinner nedsättning av den påförda skatten, synes även härvidlag statsverket böra tillhandahålla för restitutionen erforderliga medel och detta även till den del, som restitutionen avser gemensam kommunalskatt. Detta lärer följa redan av vad i det föregående sagts om önskvärdheten av att rubbning icke äger rum i de kommunerna tillkommande andelar av gemensam kommunalskatt. Däremot skola kommunerna själva bära de restitutioner, som hänföra sig till den efter särskild debitering påförda kommunalskatten. Uppbördskommitténs förslag angående ändrade grunder för restitutionsförfärandet biträdes i övrigt av utredningsmannen; dock bör beaktas att följderna av att en person taxerats inom fel kommun lära bliva mindre framträdande efter den föreslagna omläggningen av uppbördsförfarandet.

§ 4.

Indrivningsavgiften.

I § 17 mom. 1 uppbördsreglementet stadgas, att skattskyldig, vilken underlåtit att inbetala sina kronoutskylder i föreskriven tid och ordning, åligger att vid indrivningen av resterande utskylder erlägga avgift, beräknad efter tre öre för varje full krona av resterande utskyldernas slutsumma, då densamma ej överstiger tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre, och efter sex öre för varje full krona av berörda slutsumma, när denna överstiger tjugufem kronor. Vad sålunda stadgats rörande skyldighet att erlägga indrivningsavgift skall icke äga tillämpning, därest skattskyldig, som är berättigad att erlägga honom påförda kronoutskylder i två terminer men försummat att inom utgången av första uppbördsterminen erlägga vad av utskylderna å nämnda termin belöper, inom sju dagar efter första uppbördsterminens utgång till utmätningsmannen i orten inbetalar debetsedelns hela belopp. I 76 § tredje stycket lagen om kommunalstyrelse på landet och 71 § tredje stycket lagen om kommunalstyrelse i stad stadgas, att vid indrivandet av resterande utskylder därutöver uttages en avgift av tre öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än tjugufem öre. Jämlikt 12 § restindrivningsförordningen äger för indrivning av kronooch kommunalutskylder den utmätningsman, inom vilkens distrikt medlen uttagits, åtnjuta ersättning med stadgad indrivningsavgift, dock att när ut-

476 mätningsman i eller för indrivningen anlitat exekutionsbiträde, denne må uppbära hälften av indrivningsavgiften för medel, med vilkas indrivande han sålunda tagit befattning. Där i stad finnas meddelade särskilda föreskrifter rörande dispositionen av sådan avgift, skola dessa föreskrifter fortfarande tills vidare tillämpas. I åtskilliga städer har i samband med löneregleringar bestämts, att indrivningsavgift eller del därav skall tillfalla staden. 1936 års uppbördskommitté fann att skattskyldig vid försummelse att i vederbörlig ordning erlägga utskylder borde drabbas av viss påföljd i form av skyldighet att erlägga indrivningsavgift. Bibehållandet av en dylik påföljd vore oundgängligt som ett allmänt korrektiv mot sådan försummelse. En indrivningsavgift torde, i den mån den tillfölle den eller de tjänstemän, som verkställde indrivningen av de restförda utskylderna, även kunna utgöra en ersättning för det med indrivningen förenade arbetet. Andelar i indrivningsavgifter torde för närvarande utgöra en icke oväsentlig del av exekutionsbiträdenas inkomst. Indrivningsavgiften utgjorde slutligen för den som omedelbart verkställde indrivningen helt visst en verksam drivfjäder till energiskt arbete för utskyldernas utkrävande. Huruvida indrivningsavgiften, i den mån densamma till någon del tillkomme utmätningsman, som hade att övervaka restindrivningen och i förekommande fall själv indriva restfört utskyldsbelopp, borde tillmätas någon betydelse för indrivningens snabba och effektiva utförande torde däremot kunna ifrågasättas. Kommittén fann uppenbart, att indrivningsavgiften vid en sammanslagning av krono- och kommunaluppbörden borde utgå efter enhetlig grund för alla de utskylder, som uppbures gemensamt. Enligt kommitténs mening förelåge intet skäl att tillämpa skilda grunder för indrivningsavgiftens beräknande i fråga om olika utskyldsbelopp. Kommittén ansåge därför, att indrivningsavgift alltid borde beräknas efter samma grund. Då en avgift av tre öre per krona ansetts tillfyllest beträffande kommunalutskylderna, oavsett det restförda beloppets storlek, samt då med den av kommittén föreslagna ordningen för restindrivningen skattskyldig, som icke i vederbörlig ordning erlagt sina utskylder, komme att träffas med indrivningsåtgärder snabbare än vad nu vore fallet och restindrivningen även i övrigt torde bliva mera effektiv än för närvarande, funne kommittén indrivningsavgiftens syfte att vara ett verksamt korrektiv mot försumlighet att i behörig ordning erlägga utskylder kunna vinnas, om avgiften bestämdes till tre öre för varje full krona av de vid varje restföringstillfälle restförda utskyldernas summa, dock lägst 25 öre. Vad därefter beträffade frågan om vem indrivningsavgiften borde tillfalla, funne kommittén övervägande skäl tala för att indrivningsavgiften helt skulle tillkomma den som omedelbart hade att verkställa indrivningen. Kommittén ansåge, att indrivningsavgiften borde tillkomma det exekutionsbiträde, som verkställt indrivningen av de restförda utskylderna, eller om

477 indrivningen skett annorledes än genom exekutionsbiträdes försorg, det exekutionsbiträde, som normalt skulle hava anlitats i och för indrivningen. Den omständigheten att utmätningsman i undantagsfall själv komme att verkställa indrivningen ansåge kommittén icke böra föranleda till att indrivningsavgiften eller andel däri tillades denne. Då indrivningsavgiften i vissa fall kunde uppgå till jämförelsevis höga belopp, kunde det emellertid icke anses skäligt, att densamma städse oavkortad tillfölle vederbörande exekutionsbiträde, utan borde maximering ske av det belopp, som skulle tillfalla exekutionsbiträdet — av kommittén föreslagen till femtio kronor — och överskjutande del av indrivningsavgiften ingå till statsverket. Med den omläggning av uppbördsförfarandet, som här föreslagits, lärer kunna antagas, att arbetet med restindrivning av utskylder kommer att väsentligt nedgå. Härtill bidrager i första hand det förhållande, att med en uppbörd vid inkomstkällan själva uppbördsresultatet bör förbättras och restantieposternas antal således nedgå; i vilken utsträckning detta kan bliva fallet, undandrager sig tydligen varje bedömande, men man torde utan fara för överdrift kunna säga, att nedgången i restantieposternas antal säkerligen ej blir obetydlig. Än vidare lärer arbetet med restindrivningen komma att nedgå genom förslaget om att ytterligare skattekrav icke skall framställas, därest den vid avräkningsförfarandet framkomna bristen ej överstiger 10 kronor. Ehuruväl således även i fortsättningen restantier säkerligen uppkomma, lärer detta bliva fallet i vida mindre utsträckning än nu. Ingen restantiepost kommer vid den slutliga avräkningen att understiga 10 kronor, men restantieposterna lära i allmänhet av naturliga skäl ej heller uppgå till så höga belopp som nu. Ä andra sidan uppkommer säkerligen ett visst arbete med restindrivning i fråga om preliminärt påförd fastighetsskatt och preliminär skatt för inkomst av fastighet och av rörelse. Vidare uppkommer behov av restindrivning beträffande den av kommunerna utdebiterade särskilda kommunalskatten. Även med hänsyn till sistnämnda förhållanden kvarstår säkerligen ändock, att en nedgång kommer att inträda i fråga om restantieposternas såväl antal som storlek. I följd härav komma även indrivningsavgifterna att till beloppen nedgå. Någon anledning att under sådana förhållanden föreslå en större nedsättning av nu gällande indrivningsavgift i fråga om kronoutskylderna, har utredningsmannen icke funnit föreligga. De, som i fortsättningen föras å restlängd, torde i väsentligt större utsträckning än nu är fallet själva vara skuld därtill. Att då mera avsevärt mildra nu gällande påföljd synes icke påkallat. Ej heller synes under denna förutsättning anledning förefinnas att laborera mecl olika indrivningsprocent allteftersom restbeloppet översti-

478 ger 25 kronor eller icke. Däremot synes givetvis väl påkallat att, med beaktande av vad sålunda anförts, söka tillgodose det av uppbördskommittén framförda önskemålet om en enhetlig indrivningsavgift för såväl statliga som kommunala utskylder. En medelväg, som tillgodoser detta önskemål, synes vara, att indrivningsavgiften för samtliga utskylder fastställes till fem öre för varje full krona av resterande utskyldernas slutsumma, dock minst 25 öre. Utredningsmannen vill för sin del förorda en sådan enhetlig bestämmelse.

FJORTONDE Den föreslagna

§ 1.

KAPITLET.

uppbördsreformens övergångsperioden.

genomförande;

Erforderliga allmänna bestämmelser.

Ett genomförande av uppbördsreformen bör tydligtvis äga rum i och med ett kalenderårs början; samma skäl, vilka talade för att ändring av skattesatsen borde ske vid ingången av ett kalenderår, tala för att reformen bör träda i kraft vid enahanda tidpunkt. Åtskilliga frågor uppstå emellertid beträffande tiden närmast efter övergången till det nya systemet. Enligt detta skulle ju skatt i görlig mån uppbäras redan vid inkomstkällan. Enligt nuvarande system däremot lämnas anstånd med skattskyldighetens fullgörande intill dess ett å två år förflutit från inkomstårets utgång. Å 1940 års inkomst betalas för närvarande kronoskatt med ungefär halva beloppet i november 1941 och med återstående belopp i maj 1942, varjämte kommunalskatt erlägges under olika perioder 1942; hade den föreslagna reformen varit genomförd, skulle däremot skatten å 1940 års inkomst hava i huvudsak erlagts under samma år. Hade uppbördsreformen trätt i kraft den 1 januari 1941 och således betalning under detta år ägt rum för skatten å samma års inkomst, måste tydligen avgörande träffas, huru under åren 1941 och 1942 skall förfaras med skatten å 1940 års inkomst; tillika måste bestämmas, huru man skall förfara med andra hälften av kronoskatten å 1939 års inkomst, vilken skatt förfaller i maj 1941, ävensom med kommunalskatten å 1939 års inkomst, vilken skatt förfaller under olika perioder under år 1941. Motsvarande frågor hava tidigare dryftats av 1924 års uppbördssakkunniga och av 1936 års norska skattekomité. Innan närmare redogörelse lämnas för därvid framkomna förslag, må erinras om att uppbördssakkunnigas förslag innebar en förskottsinbetalning av skatt, icke å det löpande årets inkomst, utan å inkomsten under det föregående året (enligt detta förslag skulle således under år 1932 hava betalats förskott å skatten för 1931 års inkomst), medan det norska förslaget innebar, att under löpande kalenderår skulle betalas förskott å den på samma års inkomst belöpande skatten; det norska förslaget står således i detta avseende vida närmare det nu framlagda. Än ytterligare må erinras om att då uppbördssakkunniga framlade sitt förslag hade ännu ingen uppdelning skett av kronoutskylderna på

480 två uppbördsstämmor, utan samtliga kronoutskylder erlades på en gång å uppbördsstämma i november månad året efter inkomståret. Uppbördssakkunnigas förslag angående övergången till den nya ordningen innebar följande: Det antages att den nya uppbördsmetoden trätt i kraft den 1 januari 1932. I november år 1931 hava då betalats kronoutskylder för 1930 års inkomst och under år 1932 äga förskottsavbetalningar rum å de kronoutskylder, vilka belöpa å 1931 års inkomst. För kronoutskyldernas vidkommande erfordras således inga särskilda övergångsbestämmelser. — Beträffande kommunalutskylderna skulle däremot under år 1932 dels i förut vanlig ordning betalas dylika utskylder för 1930 års inkomst och dels samtidigt verkställas förskottsbetalningar för kommunalutskylder, belöpande å 1931 års inkomst. Två års kommunalutskylder skulle således under övergångsåret förfalla till betalning. Till undvikande av detta resultat föreslogo de sakkunniga till en början en omläggning av det kommunala budgetåret att omfatta, i stället för kalenderår, tidsperioden 1 juli ena året — 30 juni påföljande år. Fortfarande under antagande att reformen trätt i kraft den 1 januari 1932 skulle då för tiden 1 januari—30 juni 1932 enligt tidigare ordning å uppbördsstämmor upptagas halva den eljest ifrågakommande kommunalskatten å 1930 års inkomst; samtidigt skulle emellertid förskottsinbetalningar äga rum å kommunalskatten för 1931 års inkomst. Under andra halvåret 1932 skulle däremot endast förskottsbetalningar äga rum å kommunalskatten å 1931 års inkomst. Detta de sakkunnigas förslag innebar således, ehuru så ej direkt utsädes, att halva kommunalskatten å 1930 års inkomst efterskänktes. Emellertid kvarstod ändock, att under första halvåret 1932 nödgades de skattskyldiga gälda kommunalskatt såväl för 1930 års som för 1931 års inkomst. De sakkunniga föreslogo därför ytterligare vissa åtgärder, varigenom denna dubbla skattebörda skulle fördelas å flera år, exempelvis fem, varunder de skattskyldiga således årligen skulle få vidkännas en extra belastning med 10 procent av kommunalskatten å 1930 års inkomst. Den norska kommittén, som bland annat även diskuterade nu berörda förslag, stannade för sin del vid ett annat sådant, som i sak innebar ett efterskänkande av alla äldre, ännu icke förfallna skatter fr. o. m. den tidpunkt, då det nya systemet eventuellt trädde i kraft. Då emellertid den norska kommittén tänkt sig förskottsbetalningar med 5/e av senast påförda utskyldsbelopp, men fördelade så att 3/e inflyta under första halvåret, och då i Norge det kommunala budgetåret redan löper från 1 juli ena året till 1 juli året därpå, blev resultatet för övergångsbestämmelsernas vidkommande följande: Det antages, att den nya ordningen träder i kraft den 1 januari 1942. Under tiden 1 januari—30 juni 1942 erlägges i förskott ungefär halva den för året erforderliga skatteintäkten. På hösten 1941 har uttagits skatt å 1940 års inkomst, men därvid har då blott behövt utkrävas halva beloppet av vad denna skatt utgör för helt år räknat. Under budgetåret 1942/43 har i förskott erlagts 5/6 av erforderlig skatt; å hösten 1942 uttages därför blott 1jG av eljest ifrågakommande skatt å 1941 års inkomst. Enligt detta system skulle såle-

481 des efterskänkas årets.

hälften

av ena årets skatter och B/e av det påföljande

Då fråga gäller, vilken ståndpunkt som vid övergången till nu ifrågasatt uppbördssystem skall intagas till skatter, belöpande å tidigare år men ännu icke förfallna till betalning, äro två ytterlighetsståndpunkter tänkbara. Den ena skulle innebära, att dessa skatter — i likhet med all annan rätteligen uppkommen gäld — skola till hela sitt belopp indrivas. Konsekvensen härav skulle bliva, att under de två första åren efter reformens genomförande finge betalas kommunalskatt med dubbelt belopp mot vad eljest blivit fallet och kronoskatt med, praktiskt taget, under första året dubbelt belopp och under andra året 50 procent högre belopp än vad eljest bort ifrågakomma. En viss lindring kunde dock även med denna ståndpunkt ifrågakomma så att de å äldre år belöpande skatterna finge gäldas under loppet av till exempel tio år. Även med en sådan anordning skulle den ökade skattebelastningen i allmänhet uppgå till bortåt 35 procent årligen. Den andra ståndpunkten vore att från och med det nya systemets ikraftträdande helt och hållet avskriva alla å tidigare års inkomst belöpande, ännu icke förfallna skatter. Den förstnämnda metoden är tvivelsutan teoretiskt fullt försvarbar. Densamma är emellertid redan under normala förhållanden knappast möjlig att genomföra på grund av den därav föranledda starka skattebelastningen å de skattskyldiga. I nuvarande läge, då den direkta beskattningen genom omständigheternas makt i så avsevärd grad skärpts, lärer överhuvud taget en sådan metod icke behöva diskuteras. Den andra möjligheten — att helt efterskänka alla på tidigare år belöpande, ännu ej förfallna skatter — har i vart fall enkelhetens förtjänst och måste därjämte ur de skattskyldigas synpunkt vara synnerligen tilltalande. Sett ur det allmännas synpunkt vill måhända synas, som om en dylik åtgärd i realiteten läte sig reduceras till en ren bokföringsfråga. Det gäller att för ett visst budgetår erhålla skattemedel till erforderlig myckenhet; huruvida dessa skattemedel sägas belöpa på årets inkomst eller på tidigare års kan synas skäligen likgiltigt. Vad senast anförts vore säkerligen i huvudsak riktigt, därest varje särskild skattskyldig årligen uppbure en och samma inkomst. Så är ju emellertid icke förhållandet, och därför skulle ett efterskänkande av skatt i angiven utsträckning lända den ene skattskyldige till fördel men icke den andre; i förstnämnda fall skulle det allmänna gå miste om skatteintäkter, som eljest bort inflyta. Om en person åren närmast före reformens ikraftträdande haft goda inkomster, men därefter har låga sådana, skulle han, därest de å tidigare år belöpande skatterna ej uttagas, befrias från de höga skatter h a n bort utgiva för de större inkomsterna och blott hava att erlägga den på den mindre inkomsten belöpande lägre skatten; i tider av fallande konjunkturer kan detta förhållande betyda, att det allmänna går miste om ej obetydliga skatte31—408779.

482 fordringar. Å andra sidan kan anmärkas, att ej sällan under angivna förhållanden de stora skattefordringarna å tidigare inkomster icke kunna indrivas, vadan den faktiska förlusten för det allmänna måhända ej bleve alltför stor. — Nu berörda olägenhet synes i vart fall icke vara av den betydelse, att på grund därav kan anses uteslutet att förorda en allmän avskrivning av ännu ej förfallna skatter för tidigare år i samband med reformens genomförande. Det nyss sagda har emellertid haft avseende allenast å nedgång i inkomster, föranledd av annat än den skattskyldiges egna avsiktliga åtgöranden. Allvarligare blir förhållandet, då man besinnar, att de skattskyldiga hava fria händer att, sedan beslut fattats om avskrivning i angiven omfattning av äldre skatter, utnyttja de härigenom uppkommande skattefria åren genom att därunder bereda sig inkomster, kanske i betydande omfattning, vilka inkomster helt och hållet undginge beskattning, oaktat desamma rätteligen bort utfalla under senare, icke skattefria år. Därest fortfarande antages, att omläggningen ägt rum fr. o. m. den 1 januari 1941, skulle detta under förhandenvarande förutsättning innebära, att å 1939 års inkomst erlades ingen kommunalskatt och blott halv kronoskatt samt att å 1940 års inkomst erlades ingen som helst skatt. Ett genomförande av reformen i fråga fr. o. m. den 1 januari 1941 hade förutsatt proposition till åtminstone 1940 års riksdag; dessutom, för att medhinna erforderliga förberedelser för ikraftträdandet, säkerligen till 1940 års lagtima riksdag. Därest denna riksdag biträtt Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, hade vederbörande skattskyldiga haft åtminstone ett halvt år till sitt förfogande för att spekulera i skattevinster, om detta uttryck här m å användas. Denna möjlighet står öppen för ett flertal skattskyldiga; personer med innestående ackordsöverskott kunna ordna så att desamma uppbäras under det skattefria året, pensionsförmåner kunna under detta år utbytas mot sitt kapitaliserade värde, beträffande bolag, som i sak ägas av en eller ett fåtal personer, kunna betydande medel utdelas under det skattefria året och överhuvud taget kunna rörelseidkare just under detta år låta betydande vinster träda i dagen. Än vidare kunna aktiebolag, som under den nya ordningen skulle hava fått vidkännas betydande skatteutgifter, upplösas före övergångsårets ingång och därmed vinna befrielse ej blott från tidigare skatter utan även från därefter följande. Även om man godtager de konsekvenser av skatteefterskänkandet, vilka föranledas av sådana omständigheter, som äro av den skattskyldiges vilja oberoende, kan tydligtvis icke ifrågakomma att lämna fältet fritt för ett allmänt undandragande av skatt genom medvetna åtgärder av de skattskyldiga. Vad först angår sådana fall, då aktiebolag upplöses, ingriper visserligen här utskiftningsskatten, vilken, sedan densamma genom beslut vid 1940 års lagtima riksdag höjts till 30 procent, torde få anses innebära tillräcklig beskattning av utskiftade medel. Beträffande övriga fall av nu antydd art synas, vid övervägandet av olika åtgärder till undvikande av ett olämpligt utnyttjande av övergångsperioden i och för skatteundandragande, tre möjligheter stå till buds.

483 1) Den tidsperiod, varunder åtgärder av angivet slag kunna vidtagas, omfattar, i enlighet med vad tidigare anförts, två kalenderår; för det sistförflutna av dessa (exempelvis år 1940) skulle varken krono- eller kommunalskatt utgå, för det närmast föregående (år 1939) endast halv kronoskatt men ingen kommunalskatt. Till en början bliver frågan om särskilda åtgärder äro påkallade även beträffande det längst tillbaka liggande av de två åren, i det anförda exemplet år 1939. Svaret härå bliver i någon mån beroende å, huru snabbt statsmakterna förverkligat tanken å omläggningen av uppbördsförfarandet. I varje fall lärer dock städse finnas personer, som på vinst och förlust vidtaga åtgärder av förevarande art och som därigenom kunna undandraga sig dem åliggande skattskyldighet för vissa inkomster. En möjlighet att generellt förebygga detta vore säkerligen, om man begränsade skattebefrielsen för det längst tillbaka liggande året till att avse allenast kommunalskatten. Därmed blev emellertid nödvändigt, antingen att året före övergångsåret uppbära hela kronoskatten å uppbördsstämman i november eller ock att under första året efter ikraftträdandet, förutom skatten vid inkomstkällan, i maj månad uppbära hälften av tidigare påförd kronoskatt. Intetdera kan av utredningsmannen i nuvarande läge förordas. En annan åtgärd av mera allmän verkan vore måhända, att från början utgå ifrån att, sedan riksdagen beslutat omläggningen ifråga, å Kungl. Maj:t skulle bero att fastställa dagen för ikraftträdandet. Därest tanken varit att låta reformen träda i kraft den 1 januari 1941, men 1940 års taxering utvisar betydande inkomststegring, skulle då kunna tänkas att uppskjuta tidpunkten för ikraftträdandet. Genom ett dylikt förfarande torde måhända spekulationerna kunna begränsas till året omedelbart före ikraftträdandet. Spörsmålet blir då slutligen, vilka åtgärder som beträffande detta sistnämnda år äro erforderliga. Härvid må till en början anmärkas, att, vilken ståndpunkt man än intager angående övergångsperioden, måste den årliga taxeringen orubbad följa å hittillsvarande vis och detta således även beträffande de eventuellt skattefria åren. Detta påkallas först och främst för erhållande av jämförelsetal för kommunernas skatteunderlag och för utfärdandet av preliminär debetsedel å fastighetsägare och rörelseidkare men kan vidare även vara erforderligt i och för påförandet av pensionsavgifter. Med hänsyn härtill skulle kunna meddelas en allmän föreskrift av innehåll, att om skattskyldig finnes hava under året före ikraftträdandet berett sig inkomst, som överstiger hans föregående år havda och vars åtnjutande just under året före ikraftträdandet varit beroende av hans egna dispositioner, särskild skatt skall påföras härför efter påföljande års taxering; dock måste här säkerligen såsom ytterligare förutsättning uppställas, att åtgärderna i fråga skäligen kunna antagas hava ägt rum i syfte att undgå beskattning. Beloppet i fråga bör då anses ligga i toppen av inkomstbeloppet. Särskilt torde härvid böra uppmärksammas följande fall: a) Därest skattskyldig ur av honom i sak ägt bolag under året i fråga uttagit medel och därmed berett sig högre inkomst än föregående år, bör detta

484 beaktas vid påföljande års taxering ocb särskild skatt då uttagas å detta belopp, därvid vederbörande skattskyldige skall erhålla särskild debetsedel, vars belopp skall gäldas i november sistnämnda år. b) Därest rörelseidkare på angivet sätt berett sig särskilt stora inkomster under året före ikraftträdandet, bör detta likaledes beaktas vid påföljande års taxering och särskild skatt uttagas å det överskjutande beloppet på sätt under a) angivits. Härvid måste ytterligare beaktas, att den vid taxeringen framkomna inkomsten icke i detta fall lämpar sig såsom grund för den preliminära skattepåföringen för nästföljande år, utan att reducering av taxerade inkomsten härvid måste ske. Den nu i korthet angivna metoden förutsätter emellertid ett rätt krävande arbete av taxeringsnämnderna. Dessa blevo nödsakade, ej blott att jämföra övergångsårets deklarationer med föregående års — detta är ju något som redan med nuvarande ordning bör ske — utan därjämte att avgöra, huruvida en inkomstökning skall anses vara av sådan i det föregående angiven art, att särskild »straffskatt» skall utkrävas. Härför erfordras säkerligen rätt ingående undersökningar i ett ej obetydligt antal fall, och själva det diskretionära bedömandet skulle ställa stora anspråk å taxeringsnämnderna. Ett flertal besvärsmål till prövningsnämnd och högre instanser kunde även antagas bliva en sannolik följd. 2) En annan utväg kan tänkas, varigenom åtminstone skulle förebyggas att något helt och hållet skattefritt år uppkomme. Detta vore, att låta reformen ifråga först träda i kraft allenast beträffande kronoutskylder och att ej förr än två år förflutit låta densamma gälla även kommunalutskylderna. Om den nya ordningen fortfarande tankes hava börjat tillämpas den 1 januari 1941, men då endast beträffande förstnämnda utskylder, skulle resultatet bliva följande: Å 1939 års inkomst erlades halva kronoskatten i november 1940; andra hälften av denna skatt, som skulle förfallit i maj 1941, bleve däremot efterskänkt. Å 1940 års inkomst erlades ingen som helst krcmoskatt. Däremot uttoges full kronoskatt å 1941 och följande års inkomst. Beträffande kommunalskatten uttoges full sådan under år 1941 (å 1939 års inkomst) och under år 1942 (å 1940 års inkomst). Den nya ordningen trädde sedan i kraft den 1 januari 1943 jämväl i fråga om kommunalskatten, och fr. o. m. sagda dag uppbures full kommunalskatt å 1943 och följande års inkomst. Däremot efterskänktes kommunalskatten å 1941 och 1942 års inkomst. Med ett sådant system komme skattebefrielsen att fördela sig sålunda: å 1939 års inkomst uttoges x/a kronoskatt, Vi kommunalskatt, » 1940 » » » 0 » , Vi » , » 1941 > » » Vi » , 0 » » 1942 > > > Vi » , 0 » , » 1943 » > » Vi » . Vi »

485 På detta sätt bleve intet års inkomst helt skattefri; alltid uttoges, antingen enbart hel kommunalskatt eller enbart hel kronoskatt eller ock Va kronoskatt och hel kommunalskatt. Beträffande landstingsskatten, vilken påföres kronodebetsedeln, synes dock omläggningen böra äga rum samtidigt som beträffande kronoutskylderna, under iakttagande härvid av vad förut sagts rörande städer, vilka ej deltaga i landsting eller vilka bilda eget epidemidistrikt. Tingshusmedlen åter synas under övergångsperioden kunna inom riket i dess helhet uttagas i samband med kommunalskatteuppbörden; så sker ju för närvarande inom bortåt 2/s av rikets tingslag. Möjligheten att här spekulera i skattevinster bleve törhända i detta fall ej fullt så lockande. Emellertid kunde så ändock tänkas ske, framför allt i fråga om det år, då endast kommunalskatt utginge. Härtill kommer, att för de skattskyldiga en ur skattebetalningssynpunkt säkerligen besvärlig mellanperiod skulle uppkomma innan systemet i dess helhet trätt i kraft samt att kommunernas skattekrav under denna tid tydligtvis bleve sämre tillgodosedda än statsverkets. 3) En tredje möjlighet vore, att låta reformen i dess helhet träda i kraft vid en och samma tidpunkt samt att därvid efterskänka ett och ett halvt års kronoskatt och två års kommunalskatt, men låta på taxeringsresultaten under övergångsåret och det närmast följande året bero, vilket inkomstår, som i varje särskilt individuellt fall skall bliva helt skattefritt. Därest omorganisationen fortfarande antages hava trätt i kraft den 1 januari 1941, skulle då resultatet bliva följande: Å 1939 års inkomst uppbäres halva kronoskatten i november 1940 men ingen kommunalskatt utgår härå. År 1941 — från och med vilket år preliminär skatt utgår — taxeras i vanlig ordning 1940 års inkomst, men någon allmän debitering av skatt härå behöver ej vidtagas. År 1942 taxeras 1941 års inkomst och avräkning skall verkställas beträffande under år 1941 erlagd källskatt. Till utgångspunkt för avräkningen tages emellertid icke utan vidare 1941 års inkomst, utan en jämförelse verkställes mellan inkomsten under år 1940 och inkomsten under år 1941, varefter den högsta av dessa lägges till grund för avräkningen. Från och med 1943 års taxering lägges däremot alltid föregående års inkomst till grund för avräkningsförfarandet. Vad sålunda sagts innebär tydligen, att om 1942 års taxering visar lägre inkomstbelopp än 1941 års, lägges sistnämnda års taxering till grund för 1942 års avräkning; det skattefria inkomståret blir då 1941, icke 1940. Visar 1942 års taxering högre belopp än 1941 års, lägges åter 1942 års taxering till grund för avräkningen; det skattefria inkomståret blir i detta fall 1940. Det återstår emellertid att bestämma vilket inkomstbegrepp, som i förevarande avseende skall vara avgörande — nettoinkomsten, den taxerade inkomsten eller den beskattningsbara inkomsten. Vidare måste, därest något av sistnämnda två inkomstbegrepp väljes, bestämmas huruvida avseende skall fästas vid den statliga eller den kommunala taxeringen. Vid övervägandet härav bör utgångsläget hållas i minnet: Det är här fråga

486 om vilketdera av två på varandra följande år, som skall bliva helt skattefritt. Huru man än träffar sitt val mellan dessa två år synes uppenbart, att inkomsten under det år, som väljes, bör beskattas med hänsyn till just under detta år rådande förhållanden. Att t. ex. stanna för den taxerade inkomsten under det tidigare året men sedan därur framdeducera en beskattningsbar inkomst med hänsyn till förhållandena under påföljande år skulle med denna utgångspunkt vara inkonsekvent. Även om sistnämnda förfarande skulle giva ett för den skattskyldige gynnsammare resultat synes varje anledning därtill saknas; han befrias ju ändock helt från ett års skatter. Då vidare statsbeskattningen avser den samlade inkomsten, synes riktigast att låta den statliga taxeringen vara avgörande. Resultatet skulle således bliva, att den ifrågasatta jämförelsen mellan inkomsterna under två år skulle avse den efter verkställd taxering till statlig inkomstskatt för vartdera året framkomna beskattningsbara inkomsten. Sedan avgörande angående inkomståret på detta sätt träffats, skulle tydligtvis alla ifrågakommande skatter beräknas med hänsyn till inkomstförhållandena under sagda år. Till den kommunala fastighetsskatten skulle i detta sammanhang ingen hänsyn tagas. Även om man anser det förda resonemanget kunna i princip godtagas, kan emellertid synas som om anledning förefunnes till åtskilliga anmärkningar däremot ur rent praktisk synpunkt. För det första skulle de skattskyldigas flyttningar från ort till annan i många fall väsentligt försvåra om icke helt omintetgöra en dylik jämförelse mellan två års deklarationer och — vilket tydligtvis även bleve erforderligt — två års taxeringslängder. För det andra skulle en dylik jämförelse beträffande alla skattskyldiga vålla en avsevärd omgång för beskattningsmyndigheterna. För det tredje skulle spekulationer i skattevinster ändock icke omöjliggöras, enär en vinst kunde fördelas på två år, varav i så fall alltid ena årets inkomst bleve skattefri. För det fjärde skulle beskattningsstatistiken med det angivna förfarandet bliva högst missvisande under ett eller möjligen två år. Den första anmärkningen kunde anses i och för sig vara av så vägande art, att hela det ifrågasatta systemet därmed finge anses otänkbart. Emellertid må erinras om vad i det föregående föreslagits rörande vilken mantalslängd, som skulle ligga till grund för taxeringen, därest omläggning skedde av uppbördsförfarandet. Enligt detta förslag skulle ej, såsom nu är fallet, taxeringsårets mantalslängd komma till användning vid taxeringslängdens upprättande, utan i stället inkomstårets mantalslängd. Övergången till detta nya system måste tydligtvis medföra, att varje särskild taxeringsnämnd kommer att under övergångsåret hava till sitt förfogande taxeringslängder för två olika år men avseende exakt samma skattskyldiga; likaså deklarationerna från exakt samma skattskyldiga under två på varandra följande år. Fortfarande antaget att nyordningen trätt i kraft den 1 januari 1941, skulle på hösten detta år taxering äga rum av 1940 års inkomst. Den härför upprättade taxeringslängden grundar sig, liksom nu, på 1941 års mantalslängd. År 1942 skall taxering äga rum av 1941 års inkomst. I enlighet

487 rried det nyss sagda skall emellertid även då taxeringslängden grunda sig å 1941 års mantalslängd; det blir med andra ord samma taxeringslängd som vid föregående års taxering, ehuru andra inkomsttal och skattebelopp. Något hinder möter således icke för genomförandet av den föreslagna jämförelsen mellan två års inkomsttal. Den andra invändningen — att ett betydande merarbete skulle orsakas beskattningsmyndigheterna — skulle närmast gälla taxeringsnämnderna. Dessa skulle på vanligt sätt svara för taxeringslängdens förande varje särskilt år. Dock vore erforderligt att, där ett tidigare inkomstår skall läggas till grund för avräkningen, anteckning härom skedde i taxeringslängdens anmärkningskolumn till ledning för debiteringsförrättaren. Alltför stor arbetsökning lärer detta dock icke innebära. Debiteringsförrättarens arbete torde under nyss angiven förutsättning icke bliva mera betungande än hittills. Möjlighet finnes därjämte att efter olika grunder begränsa de fall, då jämförelse skall äga rum, t. ex. till fall av viss högre inkomst, till rörelseidkare och aktiebolag o. s. v. Den tredje invändningen är till sin riktighet obestridlig. Vissa skattskyldiga kunde måhända förfara sålunda, att i förekommande fall under båda ifrågakommande inkomstår finge träda i dagen ungefär lika stor inkomstökning; inkomstökningen under det ena året undginge då beskattning, och därjämte beskattning efter högre skattesats än som varit fallet, därest hela inkomstökningen beskattats på en gång. Denna olägenhet synes dock icke vara av avgörande natur; i vart fall skulle dylika åtgärder näppeligen ifrågakomma annat än då exempelvis en rörelseidkare kan med tämlig säkerhet förutse, att de två på varandra följande åren skola giva i stort sett samma resultat. Åtskilligt vore således ändock vunnet med en regel av sist berörd art. Vad slutligen angår anmärkningen rörande beskattningsstatistiken må anmärkas, att beträffande båda de förevarande åren skulle riktiga inkomstsiffror förefinnas i respektive taxeringslängder. Det vill då synas som om olägenheterna i antytt avseende dock skulle bliva av relativt begränsad omfattning. Utöver nu angivna tre möjligheter att i viss utsträckning reglera beskattningsförhållandena under övergångsperioden, kunna naturligen även kombinationer dem emellan tänkas. Varje sådan kombination inbegriper emellertid de olägenheter, som med varje särskild ifrågakommande metod är förenad. Utredningsmannen anser ettdera av alternativen under punkterna 2) och 3) här ovan böra ifrågakomma och vill för sin del förorda det under punkt 3) angivna alternativet.

§ 2.

Särskilda föreskrifter rörande pensionsavgifterna.

De pensionsavgifter, som uppbäras ett visst år, äro till sin storlek beroende av den skattskyldiges inkomst under föregående år. Avgifterna kunna därför sägas på visst sätt belöpa å året innan de påföras, ehuru ingen erlägger sådan avgift förr än det år, han uppnår 18 års ålder. Vid övergången till den nya ordningen skulle däremot flertalet inkomsttagare redan under löpande år erlägga pensionsavgifter för samma års inkomst. Att av dessa därutöver uppbära ytterligare pensionsavgift för föregående år lärer icke kunna ifrågakomma. Emellertid förekommer en betydande grupp avgiftsskyldiga, vilka icke uppbära någon inkomst och som därför icke genom avdrag därå kunna gälda avgiften. Dessa borde därför under övergångsåret efter taxeringens avslutande erhålla debetsedel å avgiftsbeloppet. Vid denna tidpunkt vet man dock icke, vilka av dessa som eventuellt erlagt avgiften eller del därav under det löpande året; kunskap härom vinnes först vid taxeringen påföljande år. Det kunde då ifrågasättas att vid taxeringen under övergångsåret låta det avgörande vara, vilka skattskyldiga som — därest nuvarande uppbördsförfarande då fortfarande tillämpats — skulle hava enligt den gamla ordningen erhållit debetsedlar å pensionsavgift men icke å kronoutskylder. Å dessa skulle under övergångsåret utfärdas debetsedlar å pensionsavgiften, att gäldas å uppbördsstämman i november. Förvisso finnes ingen säkerhet för att alla dessa, vilka sålunda erhålla debetsedel å pensionsavgift, under övergångsåret saknat inkomst, vara skatteavdrag kunnat äga rum, men viss, icke alltför ringa sannolikhet talar dock härför. Vad dessa eventuellt redan erlagt i pensionsavgift genom skatteavdrag å inkomst skulle i en eller annan form kunna räknas dem till godo vid avräkningen påföljande år. En dylik ordning skulle emellertid vålla åtskilliga besvärligheter, kanske icke minst för pensionsstyrelsen. En enklare utväg synes vara, att beträffande dem, som vid den nya ordningens införande icke åtnjuta inkomst och som därför icke erlägga pensionsavgift under löpande år, låta avgiftsbetalningen tillsvidare förskjutas ett år. Gången bleve då följande. De som under övergångsåret åtnjuta inkomst erlägga då, liksom följande år, avgiften genom skatteavdrag vid inkomstkällan. De som icke hava någon inkomst under övergångsåret påföras icke någon pensionsavgift detta år, utan först vid den slutliga taxeringen följande år. Det år, dessa personer börja erhålla inkomst, erlägges det löpande årets avgift genom avdrag å inkomsten, men samtidigt hava de att enligt skattesedel på hösten erlägga pensionsavgiften för föregående år. De få sålunda detta år erlägga två pensionsavgifter, men hava till gengäld ett tidigare år icke erlagt någon avgift. Skulle en person varken under övergångsåret hava eller senare erhålla inkomst, har han att året efter uppnådda 65 år erlägga ytterligare en avgift, avseende föregående år.

489 Genom en dylik ordning skulle väl under övergångsåret en minskning inträda i beloppet av influtna pensionsavgifter med kanske 6 eller 7 miljoner kronor, men detta belopp utgjorde icke någon direkt förlust utan skulle så småningom komma att inflyta. Det synes utredningsmannen, som om senast angivna lösning skulle kunna vara godtagbar.

T R E D J E AVDELNINGEN. Organisationsfrågor och vissa ekonomiska frågor. FÖRSTA

KAPITLET.

Organisationsfrågor. En omläggning av nu ifrågasatt slag måste i betydande omfattning påverka olika organ, vilka för närvarande äro sysselsatta med taxering samt med debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av utskylder. De av dessa organ, som här närmast ifrågakomma, äro tydligtvis taxeringsnämnderna, länsstyrelserna och överståthållarämbetet, häradsskrivarna och uppbördstjänstemännen i magistratsstäderna, landsfiskaler, fjärdingsman, stadsfogdar och exekutionsbiträden samt slutligen postverket. De uppkommande organisationsfrågorna äro emellertid av olika slag. I första hand måste uppmärksammas sådana enligt förslaget nytillkommande uppgifter, vilkas fullgörande uppenbarligen påkalla inrättandet i större eller mindre utsträckning av nya befattningar. Vidare måste beaktas i vad mån förslagets genomförande, utan att direkt kvantitativt påverka arbetsuppgifterna, dock kommer att skänka ökad vikt åt uppgifter, för vilkas fullgörande organ redan finnas, men där den föreslagna omläggningen sålunda kan komma att kräva ökad effektivitet i dessa organs verksamhet. Slutligen bör även uppmärksamhet ägnas åt de fall, då arbetsbelastningen kan tänkas i fortsättningen bliva mindre än hittills eller där nytillkommande arbetsuppgifter synas uppvägas av en minskning i de hittillsvarande.

§ 1.

Nytillkommande arbetsuppgifter, som synas påkalla inrättandet av särskilda befattningar.

I den föregående framställningen har i annat sammanhang framhållits, att den föreslagna skatteuppbörden vid inkomstkällan med nödvändighet förutsätter, att någon myndighet förefinnes, som under löpande inkomstår äger meddela beslut angående sådana frågor av olika slag, som ofrånkomligen måste uppkomma i samband med en dylik uppbördsform. Särskilt gör sig behovet härav gällande, då fråga är om skatteavdrag å lön. Enligt utredningsmannens förslag tages visserligen, vid beräknande av skatteavdragets

491 storlek, hänsyn till den skattskyldiges familjeförhållanden och försörjningsbörda, genom att ortsavdragen i görlig utsträckning beaktas. Härvid kan m a n dock, såsom i det föregående ofta framhållits, icke stanna. Att införa en källbeskattning av detta slag utan möjlighet för den skattskyldige att, då behov därav föreligger, kunna erhålla jämkning i skatteavdragen, vore i hög grad obilligt och skulle ej låta sig göra utan allvarliga vådor. Den ifrågavarande myndighetens främsta uppgift skulle därför vara att under löpande år preliminärt fatta beslut i anledning av gjorda framställningar om jämkning i skatteavdragen å lön; att taxeringsnämnderna påföljande år skulle med hänsyn till vederbörandes inkomst under året i dess helhet pröva behovet av dylik nedsättning jämväl vid taxeringen har ävenledes framhållits. Utöver denna uppgift tillkomma emellertid enligt den ovan lämnade redogörelsen för förslaget jämväl vissa andra sådana. Av dessa torde i detta sammanhang kunna nämnas följande: 1) Att i sådana fall, då med hänsyn till innebörden av begreppen arbetsgivare och arbetstagare föreligger tveksamhet, huruvida skatteavdrag skall äga rum, meddela besked i detta hänseende. 2) Att efter framställning från den skattskyldige meddela beslut om jämkning i den preliminärt påförda beskattningen på grund av den skattskyldige tillkommande avdrag för ränta å gäld, för underskott å förvärvskälla eller för avgift till frivillig pensionsförsäkring. 3) Att i sådana fall, då av äkta makar hustrun ensam uppbär inkomst, efter framställning meddela beslut, att ortsavdrag helt skall tillkomma hustrun. 4) Att i särskilda fall på framställning av arbetsgivare besluta, huruvida denne skall medgivas rätt att på kredit — mot eller utan säkerhet — hos postverket inköpa skattemärken. Att överlåta dessa uppgifter åt något redan nu förefintligt organ utan att därjämte bereda detta en kvantitativ förstärkning är tydligtvis ogörligt. Frågan är därför närmast, om en utbyggnad av den nuvarande organisationen på en eller annan punkt kan äga rum för att därmed tillgodose det avsedda syftet. Valet synes i så fall stå mellan taxeringsnämnderna, häradsskrivarna och länsstyrelserna. Tänkbart vore måhända att åminstone, så vitt fråga är om framställningar rörande jämkning av skatteavdrag å lön, låta dessa handläggas av vederbörande taxeringsnämnder, som då även finge sammanträda efter det deras arbete i övrigt avslutats. En sådan lösning skulle icke vara helt främmande för vårt taxeringsväsende, då en liknande anordning finnes föreskriven i förordningen den 14 juni 1933 om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet. Att välja en dylik väg synes emellertid vara förenat med avsevärda olägenheter. Taxeringsnämndsordföranden är ofta bosatt på annan ort än där nämnden sammanträder, och även ledamöterna äro på landsbygden mången gång bosatta på stort avstånd från denna plats. Då största skyndsamhet måste krävas vid handläggningen av de ärenden, varom h ä r

492 är fråga, synes en anordning av detta slag vara mindre lämplig. Den skulle givetvis ej heller kunna genomföras utan en betydande höjning av anslaget till kostnaderna för taxeringsnämndernas arbete. Utredningsmannen anser för sin del en sådan lösning av ifrågavarande organisationsspörsmål icke kunna ifrågakomma. En annan möjlighet vore att utbygga den nuvarande kronoombudsinstitutionen hos taxeringsnämnderna, så att uppdragen såsom kronoombud i fortsättningen skulle anförtros åt tjänstemän, anknutna till vederbörande länsstyrelse. Dessa tjänstemän, av vilka var och en för att erhålla sysselsättning i erforderlig utsträckning torde böra tjänstgöra såsom kronoombud vid flera taxeringsnämnder, skulle då samtidigt fullgöra de ovannämnda av uppbördssystemets omläggning påkallade funktionerna. Under den tid på året, då taxeringsnämnderna icke voro samlade, skulle tjänstemännen ifråga därjämte biträda med taxeringsarbete å länsstyrelserna och därvid framförallt med granskningsarbete hos prövningsnämnden. Genom en sådan omläggning skulle ej blott det här ifrågavarande syftet tillgodoses, utan därjämte en välbehövlig förbättring vinnas ifråga om taxeringsorganisationen. En dylik ordning skulle emellertid — hur önskvärd densamma än måste anses vara och ehuruväl utredningsmannen för sin del håller före, att utvecklingen förr eller senare måste leda därhän — framkalla rätt avsevärda kostnader, och sådan omläggning torde ej heller böra verkställas förr än en ofta påkallad ingående omprövning ägt rum av den nuvarande taxeringsorganisationen i dess helhet. Med hänsyn härtill anser sig utredningsmannen ej kunna för närvarande förorda den nyss berörda omvandlingen av kronoombudsinstitutionen. Närmast uppkommer då frågan, i vad mån uppgifterna ifråga skulle kunna anförtros åt häradsskrivarna. Med avseende härå erinras om, att riket är indelat i 119 fögderier (häradsskrivardistrikt). Fögderiindelningen omfattar landskommuner, köpingar och städer, som lyda under landsrätt, men däremot icke magistratsstäder. På grund av de ändringar i uppbördsorganisationen, som under en följd av år varit ifrågasatta, hava ledigblivna häradsskrivartjänster alltsedan slutet av år 1923 icke återbesatts med ordinarie innehavare; för närvarande finnas därför endast 31 ordinarie häradsskrivare, medan återstående häradsskrivartjänster uppehållas på förordnande tills vidare. Fögderiernas storleksordning är mycket varierande. Enligt uppgift av 1936 års uppbördskommitté omfattar ett fögderi endast 3 kommuner, men ett annat 60 kommuner. 1 I 70 fögderier synes antalet kommuner hålla sig till mellan 11 och 30. — Häradsskrivarna hava ett flertal arbetsuppgifter, varav de viktigaste äro förrättande av mantalsskrivningar och upprättande av mantalslängder samt debitering av kronoutskylder jämte vissa kommunala utskylder och andra avgifter. I häradsskrivarnas tjänsteåligganden ingår däremot icke att taga befattning med taxeringsväsendet. (Enligt inhämtade uppgifter hava emellertid 96 av de 119 hä1

Bet. 1938, III, sid. 31.

493 radsskrivarna under år 1940 innehaft förordnande såsom ordförande i taxeringsnämnd.) 1936 års uppbördskommitté, som upptog frågan om häradsskri varorganisationen till behandling, föreslog omreglering av häradsskrivartjänsterna beträffande såväl fögderiindelningen som häradsskrivarnas arbetsuppgifter. Enligt kommitténs förslag skulle antalet fögderier ökas till 130. Vissa allmänt administrativa göromål, som nu äro anförtrodda åt landsfiskalerna, skulle enligt förslaget överflyttas på häradsskrivarna. Kommittéförslaget innebar vidare för häradsskrivarnas del en ökning beträffande arbetet med debiteringen, varemot viss minskning i arbetsbördan kunde antagas uppkomma därigenom att bland annat mantalslängderna skulle tryckas å den tryckningsavdelning, vilken enligt förslaget skulle inrättas vid länsstyrelserna. Förslaget innefattade däremot icke någon utvidgning av häradsskrivarnas arbetsuppgifter till taxeringsväsendets område. Kommittén tänkte sig emellertid möjligheten av att häradsskrivartjänsterna i en framtid kunde bliva fast anknutna till taxeringsväsendet. Häradsskrivarna skulle enligt förslaget inordnas under det allmänna avlöningsreglementets bestämmelser med placering av häradsskrivartjänsterna i vissa större fögderier — fem till antalet — i lönegraden A 25 och av häradsskrivartjänsterna i övriga fögderier i lönegraden A 24. Biträdena å häradsskrivarkontoren skulle beredas fast anställning i statens tjänst. Enligt utredningsmannens mening vore nära till hands liggande att häradsskrivarna fingo övertaga de arbetsuppgifter, som enligt den föreslagna omorganisationen skulle påkalla särskild prövning. Det må i detta sammanhang erinras om, att enligt det förslag, som på sin tid avgavs av 1924 års uppbördssakkunniga, 1 skulle framställningar om jämkning i beslut rörande skatteavsättningar handläggas av häradsskrivarna, vilkas beslut finge överklagas hos länsstyrelsen. Även i samband med en dylik omläggning skulle med säkerhet möjlighet förefinnas att jämväl tillgodose behovet av en förstärkning i taxeringsorganisationen, i det att häradsskrivarna skulle kunna inordnas i denna med åliggande att övervaka taxeringen inom fögderierna samt att biträda vid föredragningen i prövningsnämnden. För att häradsskrivarna skulle kunna åtaga sig dessa uppgifter vore dock uppenbarligen erforderligt att en avlastning ägde rum i fråga om deras nuvarande arbetsuppgifter. Närmast skulle väl därvidlag ifrågakomma att, såsom tidigare varit på tal, centralisera debiteringen till länsstyrelserna, varest då behov av ytterligare arbetskraft uppkomme. Ytterligare ett skäl att i detta sammanhang överväga, huruvida icke häradsskrivarna kunde tagas i anspråk för de nytillkommande uppgifterna, ligger däri, att, på sätt i det följande närmare beröres, frågan om en slutlig reglering av häradsskrivartjänsterna uppenbarligen aktualiseras i samband med en sådan omläggning av uppbörden som här satts i fråga. 1

Bet. 1929, sid. 78.

494 I detta sammanhang kan dock anmärkas, att häradsskrivarna i allmänhet icke torde besitta en så ingående orts- och personkännedom, som i förevarande avseende måste erfordras. Den av 1936 års uppbördskommitté verkställda utredningen utvisade i detta hänseende, att av de 119 häradsskrivarna för det dåvarande endast 29 stycken voro bosatta å orter, som hörde till vederbörande fögderier. 1 Enligt kommittéförslaget skulle antalet häradsskrivare med sådan bosättningsort dock ökas till 55. 2 Det kunde givetvis ändock ifrågasättas, om icke fögderierna för närvarande äro och även enligt uppbördskommitténs förslag skulle bliva alltför stora för att medgiva någon mera ingående personkännedom. Enligt den av kommittén föreslagna fögderiindelningen skulle folkmängden i varje fögderi i allmänhet uppgå till omkring 30 000 å 35 000 personer. — Även om man sålunda kan ifrågasätta om häradsskrivarna besitta tillräcklig kännedom om de skattskyldiga och förhållandena i orten, torde det dock bland de nuvarande myndigheterna inom lokalförvaltningen icke finnas någon annan ortsmyndighet, som framför dem borde ifrågakomma till dessa uppgifters handhavande. Landsfiskalerna torde visserligen i regel hava större orts- och personkännedom än häradsskrivarna — landsfiskalsdistrikten äro ju avsevärt mindre ä n fögderierna — men å andra sidan äro icke landsfiskalernas allmänna tjänsteåligganden av den art, att desamma lämpligen synas böra sammankopplas med uppgifter av nu förevarande slag. Vad som sålunda kan tänkas anmärkt om häradsskrivarnas bristande lokal- och personkännedom gäller emellertid i väsentligt högre grad om länsstyrelsernas tjänstemän. Skulle dessa sistnämnda anlitas för besluten om jämkning i skatteavdrag m. m., måste på något sätt tillgodoses nyssberörda särskilda kännedom, och på enahanda sätt kunde då tydligtvis förfaras i den mån häradsskrivarna anlitades för uppgiften i fråga. En anmärkning av större vikt synes vara, att genom häradsskrivarnas anlitande för nyssberörda uppgifter dessa dock icke skulle vinna någon lösning såvitt fråga vore om magistratsstäderna; för dessas vidkommande måste då tillskapas särskilda organ. Då utredningsmannen icke anser sig i nuvarande läge kunna föreslå ett utnyttjande av häradsskrivarbefattningarna på förut angivet sätt, sker det emellertid framför allt av den anledningen, att en dylik åtgärd måste förutsätta en mera ingående specialutredning än som kunnat av utredningsmannen verkställas; en dylik utredning torde jämväl falla utom ramen för det utredningsmannen anförtrodda uppdraget. Att en dylik utredning emellertid snarast torde böra igångsättas är en uppfattning, som utredningsmannen ofrånkomligt bibringats. Därest man anser en omläggning av uppbörden böra komma till stånd i anslutning till vad här föreslagits, måste emellertid i första hand tillses, att en dylik omläggning icke fördröjes eller förhindras av andra utredningar, som icke därmed stå i omedelbart sammanhang. 1 2

Bet. 1938, III, sid. 30. Bet. 1938, III, sid. 80.

495 Utredningsmannen anser därför för närvarande böra framläggas förslag till en sådan ordning, som åtminstone provisoriskt löser ifrågavarande spörsmål, helst dock utan att därmed för framtiden slutligen avgöra detsamma. Med denna utgångspunkt återstår endast att söka anknyta uppgifterna i fråga till länsstyrelserna och i samband därmed söka i stora drag beräkna den arbetsförstärkning hos dessa, som härav kan föranledas. Å länsstyrelserna skulle förutom nyssberörda särskilda uppgifter, som föreslås skola uppdragas åt dessa, även ankomma vissa andra sådana, som i det föregående berörts. Vid bedömandet av personalbehovet till den del någon möjlighet därtill nu föreligger, synas de olika uppgifterna böra behandlas var för sig. Vad till en början angår arbetet med beslut rörande jämkningar i skatteavdrag å lön m. m. torde måhända viss ledning kunna vinnas av den arbetskraft, som för närvarande kräves för motsvarande uppgifter i fråga om införselbeslut. Om såsom utgångspunkt må tagas förhållandena i Stockholm, behandlas här årligen omkring 50 000 framställningar rörande jämkning i införselbeslut, såvitt fråga är om införsel för skatt, samt likartade ärenden. Härmed äro sysselsatta 5 befattningshavare i lönegrupp B 171, vilka dock endast torde för dessa uppgifter tagas i anspråk halva arbetstiden. Med hänsyn till folkmängdsförhållandena i Stockholm och inom riket i dess helhet synes approximativt kunna antagas, att för riket i övrigt skulle erfordras icke fullt 25 manliga befattningshavare för motsvarande uppgifters fullgörande. Om man vidare antager att antalet framställningar rörande jämkning ifråga om skatteavdrag å lön o. dyl. skulle uppgå till det dubbla mot vad nu är fallet beträffande jämkning i införselbeslut, skulle för riket i övrigt erfordras ej fullt 50 befattningshavare. Dessa skulle då kunn a handlägga 1 000 000 framställningar, vilken siffra måhända kan anses godtagbar, då antalet skattskyldiga löntagare — om dem är ju närmast fråga — bortsett från Stockholm torde uppgå till omkring 750 000; att åtskilliga av dessa komma att årligen göra flera framställningar är givet, men å andra sidan lära åtskilliga andra icke göra någon framställning av förevarande art. Ytterligare torde erfordras ett kvinnligt biträde vid varje länsstyrelse. Huru dessa befattningshavare skulle fördelas å de olika länsstyrelserna förutsätter mera ingående undersökningar än som här varit möjligt verkställa. Förslagsvis vore emellertid tänkbart med två manliga befattningshavare och en kvinnlig sådan vid samtliga länsstyrelser med undantag för länsstyrelsen i Gotlands län, där mer än en manlig befattningshavare icke lärer vara påkallad. Man skulle då framkomma till ett erforderligt antal av 47 manliga befattningshavare och 24 kvinnliga. De kvinnliga befattningshavarna synas böra placeras i lönegrad A 4 eller motsvarande extra ordinarie eller extra lönegrad. Beträffande de manliga befattningshavarna synes den ene kunna 1

Befattningshavarna hava icke inplacerats å den nya statliga lönestaten.

496 placeras såsom landskontorist i lönegrad A 17. Å den andre befattningshavaren synes däremot böra ställas väsentligt högre krav ifråga om kunskap om skatteförfattningar och dylikt; detta bl. a. ur den synpunkten, att denne, i den mån h a n icke bliver upptagen av de nu förevarande mindre krävande uppgifterna, bör kunna biträda länsstyrelsen vid handläggningen av olika taxerings- och beskattningsfrågor. Att ett behov av förstärkning i denna del av länsstyrelsernas arbetskraft föreligger lärer vara obestridligt. Det föreslås därför att denne befattningshavare placeras i lönegrad A 24; måhända torde innehavaren lämpligen kunna benämnas taxeringsrevisor. Mot nu föreslagna anordning skulle måhända kunna resas den invändningen, att länsstyrelsernas beslut rörande jämkning i skatteavdrag å lön komme att i sinom tid prövas av taxeringsnämnderna, vilka därigenom finge fungera såsom ett slags överinstans i förhållande till länsstyrelserna. Ett dylikt betraktelsesätt är dock enligt utredningsmannens uppfattning icke riktigt. De omständigheter, som skola beaktas vid länsstyrelsens beslut, äro nämligen icke av samma slag som de, vilka kunna föranleda beslut om avdrag vid taxeringen på grund av nedsatt skatteförmåga. Den prövning, som enligt förslaget skall ske å länsstyrelsen, avser frågan huruvida med hänsyn till den skattskyldiges ekonomiska förhållanden vid ett visst tillfälle eller vid vissa tillfällen fog finnes för medgivande av anstånd med erläggande — helt eller delvis — av skattebelopp, som den skattskyldige har att preliminärt utgiva. Länsstyrelsens beslut i sådana ärenden torde fördenskull närmast få anses avse en uppbördsfråga. Vid taxeringsnämndens beslut om avdrag vid taxeringen på grund av nedsatt skatteförmåga skall däremot hänsyn tagas till den skattskyldiges inkomst och förhållanden i övrigt under hela beskattningsåret. Något hinder av principiell natur torde därför enligt utredningsmannens mening icke kunna anses möta mot en anordning av nu ifrågasatt slag. Behovet av personkännedom vid handläggningen av dessa ärenden synes kunna tillgodoses på så sätt att länsstyrelsen före ärendenas avgörande infordrar skyndsamt yttrande från vederbörande taxeringsnämndsordförande eller kronoombud. Länsstyrelsens arbete med avseende å uppbörd och restindrivning skulle vidare efter genomförandet av det föreslagna uppbördssystemet bliva helt och hållet omlagt. I stället för den nuvarande uppbörden av kronoutskylder å två ordinarie uppbördsstämmor skulle till länsstyrelserna under hela året inflyta fortlöpande redovisningar för verkställda skatteavdrag å lön från arbetsgivare, vilka icke vid skatteavdragen begagnade skattemärken. Beträffande fastighetsägare och rörelseidkare skulle preliminär skatteinbetalning ske under tre eller fyra terminer årligen. Därest för lågt skattebelopp uttagits vid den preliminära uppbörden, skulle för alla skattskyldiga efter verkställd taxering hållas en slutlig uppbördsstämma. Hade däremot skatt erlagts med för högt belopp, skulle det överskjutande beloppet restitueras. Uppbörden komme att omfatta ej allenast kronoutskylder utan även den gemensamma

497 kommunalskatt, som enligt förslaget skall utgå, samt avse såväl landsbygden som städerna. Givetvis måste det möta stora svårigheter att i detta sammanhang göra några beräkningar angående det personalbehov, som i fråga om uppbördens handhavande skulle vid genomförande av utredningsmannens förslag uppstå för länsstyrelsernas del. Detta kommer nämligen att i hög grad bliva beroende på huru det nya systemet verkar och därvid framför allt på den utsträckning, i vilken det visar sig möjligt att redan i samband med den preliminära beskattningen uttaga de å inkomsten belöpande utskylderna. Att kommunerna i regel torde bliva nödsakade att verkställa en särskild utdebitering av kommunalskatt torde härvidlag sakna betydelse, eftersom kommunerna själva skola hava att ombesörja uppbörden av denna skatt. Beträffande den uppbörd, som enligt förslaget skall äga rum vid den slutliga stämman i november månad, synes emellertid den av utredningsmannen föreslagna begränsningen av skyldigheten att erlägga resterande skatt, respektive av rätten till restitution av för mycket erlagd skatt, till att avse belopp över 10 kronor kunna antagas medföra, att i många fall någon vidräkning visar sig icke vara erforderlig. Länsstyrelsernas arbete med upprättande av restlängd och övervakning av restindrivningen torde säkerligen även komma att minskas. Att å andra sidan det föreslagna uppbördssystemet kan väntas medföra ökat arbete i övriga hänseenden synes uppenbart. Utredningsmannen har för egen del ansett sig kunna räkna med att någon ytterligare förstärkning av länsstyrelsernas personal — utöver vad ovan föreslagits — icke skulle vara erforderlig i vidare mån än att å varje landskontor anställdes ytterligare ett kvinnligt biträde med placering i lönegrad A 4. Härutöver skulle givetvis den för närvarande med uppbördsarbetet sysselsatta personalen vid länsstyrelserna tagas i anspråk för uppgiften i fråga. I detta sammanhang uppkommer frågan, huruvida icke uppbördstjänstemännen i magistratsstäderna äro i behov av förstärkning i fråga om arbetskraften. Dessa tjänstemän skulle ju fullgöra enahanda uppgifter i fråga om den egentliga uppbörden, som beträffande riket i dess helhet åligga länsstyrelserna. Detta är en fråga, vars besvarande ytterst beror på organisationen av uppbördsväsendet i varje särskild stad. Vad Stockholm angår vill synas, som om den föreslagna omläggningen skulle kunna försiggå utan att egentlig personalökning krävdes, i vart fall sedan införselbesluten nedgått i antal. Den eventuellt ifrågakommande ökningen av personalen torde i vart fall bliva av rätt så blygsamma mått. Det synes måhända befogat antaga, att så skall i allmänhet vara fallet även i magistratsstäderna. Härjämte bör beaktas att, såsom i det följande närmare beröres, vissa tjänstemän i magistratsstäderna efter omläggningen torde erhålla minskad arbetsbörda. En viss möjlighet att utnyttja den sålunda ledigblivande arbetskraften för här avsedda ändamål torde kunna antagas föreligga.

32—408779.

§ 2.

Behovet av ökad effektivitet i fråga om vissa hittillsvarande uppgifters fullgörande.

I det föregående har uttalats, att den föreslagna omläggningen skulle medföra vissa ökade krav å taxeringsnämndernas ordförande men att samtidigt åtskilliga lättnader skulle beredas dessa. Man kunde måhända våga antaga, att vid en jämförelse skulle befinnas, att den slutliga arbetsbelastningen icke skulle bliva större än för närvarande vore händelsen. Att emellertid redan den nuvarande arbetsbördan för taxeringsnämndsordförandena är för stor, h a r ofta och med styrka framhållits. De krav på en i möjligaste mån effektiv och riktig taxering, som städse måste uppställas, därest kraven på rättvisa och likformighet i beskattningen skola kunna tillgodoses, bliva på intet sätt försvagade genom den föreslagna uppbördsreformen. Tvärtom måste dessa krav under angiven förutsättning ytterligare vinna i styrka. Den efterföljande taxeringen bliver ju i detta fall en kontroll å den föregångna preliminära skatteuppbörden, och taxeringens resultat bliver avgörande, ej blott för ytterligare skattekravs framställande utan även för restituerandet av för mycket inbetald skatt. Möjligheten att genom klagan hos beskattningsdomstolarna vinna ändring i beskattningsnämndernas beslut förefinnes visserligen, men här uppstår, sett ur det allmännas synpunkt, en betydande olikhet mot vad för närvarande gäller. En för låg taxering betyder nu, att från början för liten skatt uppbäres; vinnes sedermera rättelse i högre instans, kan ej sällan hända, att höjningen av skattebeloppet ej vidare kan uttagas, enär den skattskyldige saknar erforderliga tillgångar. Det sagda innebär visserligen att en förlust inträder för det allmänna, men detta beroende på att den riktiga skatten ej kunnat i tid uttagas. Det är ju bland annat även detta missförhållande, som den ifrågasatta reformen skulle avhjälpa. — Om emellertid denna uppbördsreform fungerar något så när på avsett vis, och ungefärligen riktiga skattebelopp uttagas vid inkomstkällan, men den därefter följande taxeringen bedrives felaktigt, så att inkomsterna taxeras under de verkliga, förfelas helt den nu avsedda fördelen av uppbördssystemet; i detta fall komma ju då rätteligen uppburna skattebelopp att restitueras till den skattskyldige. Väl kan även i detta fall ändring vinnas i högre instans, men då föreligger ånyo den för närvarande uppkommande faran för att vederbörande ej längre kan betala skatten. Vad som särskilt utmärker vår nuvarande taxeringsorganisation är det starka lekmannainflytandet vid taxeringens verkställande. Detta har länge ansetts och anses fortfarande vara en för våra förhållanden lämplig anordning. Även enligt utredningsmannens uppfattning måste lekmännens medverkan vid taxeringen betraktas såsom en värdefull tillgång i vår taxeringsorganisation. En viss skillnad föreligger dock därvidlag mellan städerna — särskilt de större — och landsbygden. I storstäderna kan lekmannaelementet

499 i beskattningsnämnderna av lättförklarliga skäl icke göra sig gällande på samma sätt som i andra delar av landet. På landsbygden åter torde förhållandet säkerligen vara, att ett tillfredsställande resultat av taxeringen i regel icke skulle kunna uppnås utan lekmännens medvefkan. Emellertid äro med taxeringsorganisationens utformning förbundna vissa olägenheter, som särskilt under de senare åren tilldragit sig uppmärksamhet. Taxeringsorganisationen kan nämligen, såsom den nu är anordnad, endast i begränsad utsträckning anpassas efter en mera väsentlig ökning — kvalitativ eller kvantitativ — i beskattningsnämndernas arbetsbörda. I organisatoriskt avseende har taxeringsväsendet i vårt land icke undergått några mera betydande förändringar sedan år 1910. Av de åtgärder, som vidtagits för förstärkning av taxeringsorganisationen, må nämnas den landskamrerare medgivna rätten att tillkalla särskild sakkunnig för granskning av skattskyldigs bokföring samt den för några år sedan införda rätten att vid länsstyrelse förordna bokföringssakkunnig person såsom taxeringsrevisor eller taxeringsassistent. Taxeringsnämnderna äro i det väsentliga organiserade på samma sätt nu som för 30 år sedan. Om man då betänker i vilken oerhörd grad de materiella reglerna angående beskattningen under denna tid ändrats till att bliva mera komplicerade samt i vilken omfattning beskattningsnämndernas arbetsuppgifter även kvantitativt ökats, kan det icke vara ägnat att förvåna, om en förstärkning av taxeringsorganisationen ansåges vara av behovet påkallad. Behovet av en sådan förstärkning har särskilt aktualiserats genom de senaste årens lagstiftning på beskattningens område. Vid upprepade tillfällen hava också — ej minst från de myndigheter, som närmast hava att övervaka taxeringens behöriga verkställande — i anledning av den starkt ökade belastningen av taxeringsapparaten uttalats betänkligheter med avseende å beskattningens effektivitet. Visserligen har väl särskilt under de senaste åren mycket åtgjorts för att vinna ett bättre och jämnare taxeringsresultat. Taxeringsnämndsordförandenas rekrytering ägnas av länsstyrelserna stor uppmärksamhet och genom vederbörande landskamrerares försorg lämnas i stor utsträckning instruktioner och anvisningar till ledning vid nämndernas arbete. Ofta uppstå emellertid svårigheter att erhålla för dessa uppdrag lämpliga personer, helst som de för närvarande utgående arvodena till taxeringsnämndsordförandena äro synnerligen knappt tillmätta. Den väsentligaste orsaken till att man kan hava grundad anledning att hysa farhågor med avseende å beskattningens effektivitet är emellertid, att deklarationsmaterialets myckenhet och den korta tid, som står till buds för arbetets utförande, stundom lägger hinder i vägen för en effektiv granskning. Visserligen sker eftergranskning av taxeringarna hos prövningsnämnden, men det måste betänkas, att det material, som därvid skall granskas, är av betydande omfattning och att även länsstyrelsernas tillgång till arbetskraft är begränsad. För övrigt må i detta sammanhang erinras om följande uttalande av 1936 års uppbördskommitté: 1 1

Bet. 1938, III, sid. 19.

500 »Vad särskilt angår taxeringsväsendet må framhållas, att taxeringarna icke kunna övervakas och rättas endast genom prövningsnämndernas granskning och ändringar. Redan på taxeringsnämndsstadiet äro ofta åtgärder behövliga för att hålla taxeringarna vid en riktig nivå. Är en kommun från början genomgående feltaxerad, är det svårt att råda bot på detta förhållande i prövningsnämnden. Behovet av lokala tjänstemän, som enligt landskamrerarens direktiv kunna biträda vid taxeringarna i första instans, är redan nu tydligt framträdande.» Något förslag till förstärkning av taxeringsorganisationen framlades emellertid icke av uppbördskommittén. I yttranden över förslaget framhöllo flera länsstyrelser önskvärdheten av en sådan förstärkning, varvid särskilt anvisades den utvägen, att taxeringsarbetet skulle i högre grad än vad nu är fallet ske under medverkan av för dessa uppgifter anställda tjänstemän. På sätt i det föregående anförts anser utredningsmannen erforderligt, att åtgärder snarast vidtagas för vinnande av en effektivare taxering inom riket. Även härutinnan synes särskild utredning erforderlig. Utan att här söka föregripa en dylik utrednings resultat, vill utredningsmannen erinra om sin i det föregående uttalade mening, att därvid förtjänar uppmärksammas i vad mån icke de nuvarande häradsskrivarbefattningarna härvidlag skulle kunna tagas i anspråk. Den här ovan föreslagna förstärkningen av länsstyrelsernas arbetskraft skulle enligt utredningsmannens mening icke omöjliggöra en dylik omläggning. Alldeles bortsett ifrån att länsstyrelsernas arbetskraft åtminstone för närvarande torde vara för ringa, gäller ju, att en förbättring av taxeringsorganisationen icke kan äga rum utan en personalförstärkning av ena eller andra slaget. Anlitas därför häradsskrivarna, kräves till en början säkerligen en utvidgning av dessas antal. Uppbördskommittén föreslog på sin tid en utökning med 11, varjämte ytterligare arbetskraft vore erforderlig, för den händelse man till länsstyrelserna centraliserar debiteringsarbetet. Det säkerligen till ett minimum begränsade antalet befattningar vid länsstyrelserna, som i det föregående föreslagits, skulle därför, långt ifrån att lägga hinder i vägen för en omläggning beträffande taxeringsväsendet, snarare underlätta densamma genom att viss erforderlig personal från början kunde påräknas. På sätt av det föregående framgår, hemställer utredningsmannen, att särskild utredning måtte snarast igångsättas i syfte att vinna en förbättrad taxeringsorganisation. I avbidan därå lärer med nödvändighet påkallas en förbättring av nu utgående arvoden till taxeringsnämndsordförandena, vilka ju enligt föreliggande förslag erhålla nya och viktiga uppgifter. För närvarande torde härvidlag måhända endast kunna förutsättas en återgång till de arvodesbelopp, vilka gällde före den år 1940 vidtagna nedsättningen därav.

501 § 3.

Den föreslagna reformens inverkan i andra hänseenden å olika offentliga organ.

Häradsskrivarna skulle efter det föreslagna uppbördssystemets genomförande i vissa hänseenden få lättnad i sin arbetsbörda. Sålunda skulle bortfalla debiteringen av ett flertal särskilda avgifter, som för närvarande uppbäras och redovisas i samband med kronoutskylderna. Debitering av landstingsmedel och tingshusmedel skulle likaledes försvinna, eftersom dessa utskylder avses skola uttagas genom den föreslagna gemensamma kommunalskatten. Häradsskrivarna skulle jämväl befrias från den dem nu åliggande skyldigheten att upprätta skogsvårdsavgiftslängder. Uppdelningen vid debiteringen av kronoutskylder på två särskilda stämmor skulle icke vidare förekomma. Å andra sidan torde emellertid i vissa avseenden uppkomma ökat arbete för häradsskrivarna. Debiteringen skulle bliva av mera invecklad art, framför allt på grund av den vidräkning, som skulle ske mellan slutligt påförd skatt och skatt, som erlagts vid källan eller eljest vid den preliminära beskattningen. Beträffande fastighetsägare skall upprättas särskild uppbördsbok, varjämte debetsedlar skola utskrivas å såväl fastighetsägare som rörelseidkare för att ligga till grund vid den preliminära uppbörden. I fråga om häradsskrivarnas arbetsuppgifter efter den nu föreslagna ordningen har utredningsmannen emellertid ansett sig kunna räkna med att i varje fall icke någon mera väsentlig ökning i häradsskrivarnas arbetsbörda skulle uppkomma. Beträffande landsfiskaler, fjärdingsman, stadsfogdar och exekutionsbiträden torde kunna antagas, att förslagets genomförande skulle för dessa över lag resultera i en arbetsminskning till följd av nedgången i restantiernas antal samt, såvitt fråga är om uppbördstjänstemännen i vissa städer, genom omläggningen av sättet för uppbördsstämmas hållande. Såvitt fråga är om landsfiskaler och fjärdingsman torde väl detta endast betyda, att de erhålla större möjlighet än nu att ägna sig åt sina egentliga polisuppgifter. Beträffande övriga nu berörda befattningshavare lärer frågan om utnyttjandet av deras arbetskraft närmast ankomma å vederbörande stadskommuner; förut har påpekats att den ledigblivande arbetskraften möjligen torde i magistratsstäderna kunna utnyttjas till mötande av den enligt förslaget ökade arbetsbördan därstädes. Den ekonomiska inverkan av nu berörda nedgång i arbetsuppgifterna beröres i följande kapitel. Att postverket genom omläggningen ifråga skulle erhålla ej obetydlig ökning i dess nuvarande arbetsuppgifter är tydligt. Såvitt h ä r är ifråga finnes emellertid ingen anledning att närmare ingå därå, då dessa uppgifter ju helt falla inom ramen för postverkets nuvarande organisation. Spörsmålet i denna del reduceras därför till en ren kostnadsfråga och därtill återkommer framställningen i följande kapitel.

ANDRA

KAPITLET.

Vissa kostnadsberäkningar. § 1.

Inledning.

Att i detta sammanhang söka framlägga mera ingående beräkningar rörande kostnaderna för den ifrågasatta nya uppbördsordningen lärer av naturliga skäl vara uteslutet. Då här endast varit fråga om att söka uppdraga allmänna riktlinjer för en dylik reform, följer redan härav, att några detaljerade kostnadsberäkningar icke kunna förebringas. Däremot är givetvis nödvändigt att söka vinna en allmän överblick över de kostnader, nyordningen kan tänkas medföra. Endast härigenom kan möjlighet skapas för ett bedömande av i vad mån kostnadsskäl redan från början omöjliggöra varje tanke på en omläggning. Det är utredningsmannen angeläget att understryka denna utgångspunkt för nedan lämnade sifferuppgifters bedömande; att desamma på många punkter komma att av erfarenheten korrigeras är ofrånkomligt. För det av utredningsmannen avsedda syftet är emellertid tillräckligt, om dessa avvikelser icke kunna antagas vara av alltför stor ekonomisk innebörd. Ifrågavarande kostnader synas vara hänförliga till tre olika grupper. Först möta de direkta kostnadsökningarna på grund av förslagets innehåll, föranledda av personalökning inom länsstyrelserna, av kostnaderna för tillverkning av skattekort och skatteböcker samt av postverkets ökade arbetsuppgifter. Vidare möta inkomstminskningar i icke ringa omfattning för olika befattningshavare, vilka i stort sett icke på annat vis beröras av den nya organisationen än att en större eller mindre del av deras nuvarande sportelinkomster upphöra att utgå. Slutligen bör uppmärksammas den direkta inkomstminskning för statsverket, som bliver följden av att till statsverket indragna (eller till indragning föreslagna) sportler upphöra att utgå.

§ 2.

Direkta kostnadsökningar, föranledda av förslaget.

De direkta kostnadsökningarna hänföra sig närmast till länsstyrelsernas organisation och till postverkets ökade arbetsuppgifter; i detta sammanhang bör även beaktas frågan, i vad mån kostnaderna för postverkets medverkan vid uppbörden i magistratsstäderna och i Stockholms stad böra åvila dessa

503 städer eller bestridas i annan ordning. Däremot har hänsyn icke tagits till den av utredningsmannen föreslagna återgången till tidigare beräkningsgrunder för taxeringsnämndsordförandenas arvoden. Detta innebär ju icke i sak en verklig kostnadsökning utan allenast en åtgärd, som oberoende av uppbördsformen torde få anses förestående, så snart statsfinansiella skäl det tillåta. I. Länsstyrelserna. I första hand märkes här den kostnad, som föranledes av i det föregående föreslagen personalökning. Denna skulle utgöras av 23 taxeringsrevisorer i lönegrad A 24, 24 landskontorister i lönegrad A 17 samt 48 kontorsbiträden i lönegrad A 4. Vid beräknande av de härav föranledda ökade lönekostnaderna, har som utgångspunkt tagits lägsta löneklassen i vederbörande lönegrad och en placering å medeldyr ort (ortsgrupp E). Rörligt tillägg har beräknats efter 15 procent, varjämte hänsyn tagits till särskilt kristillägg med 4 procent; vidare hava beaktats kostnaderna för egen pensionering. Efter nu angivna beräkningsgrunder skulle de årliga avlöningskostnaderna för ifrågavarande befattningshavare uppgå till följande belopp: 23 taxeringsrevisorer (A 24) 24 landskontorister (A 17) 48 kontorsbiträden (A 4)

kronor 209 500 » 133 100 » 149 200 Summa kronor 491 800.

Särskilda kostnader för lokalhyra hava icke här beräknats med hänsyn till den begränsade personalökning, varom fråga är. Årliga omkostnader för materiel och dylikt (kort, blanketter etc.) hava förslagsvis beräknats till 24 000 kronor för samtliga länsstyrelser. Engångskostnader för anskaffande av möbler, skrivmaskin, kortkrubbor och dylikt beräknas överslagsvis till 100 000 kronor. Kostnaderna fördela sig i enlighet härmed på följande sätt: Årliga kostnader. Lönekostnader Skriv- och tryckkostnader m. m

kronor 491 800 » 24 000 Summa kronor 515 800.

Engångskostnader. Inventarier

kronor 100 000. II. Postverket.

Utöver de uppgifter, som enligt förslaget med nödvändighet måste ankomma å postverket, synes åt sagda myndighet lämpligen böra uppdragas att jämväl ombesörja tryckning av skattemärken och skatteböcker. Då distributionen därav föreslagits skola ankomma å postverket, synas prak-

504 tiska skäl tala för en sådan lösning, och uppgifterna ifråga kunna ju icke sägas vara för postverket främmande. I fråga om kostnaderna för skattemärken synas följande beräkningar kunna göras. Därest de större arbetsgivarna (med minst fem anställda) antagas icke k o m m a att använda skattemärken, återstå i runt tal 667 000 arbetsgivare, som skulle inköpa skattemärken för vecka eller månad. Om 500 000 av dessa antagas inköpa märken per vecka samt var och en vid varje tillfälle anskaffar 8 märken för två anställda d. v. s. 4 märken per anställd, skulle för varje vecka inköpas sammanlagt 4 miljoner och för år sammanlagt 208 miljoner märken. Med hänsyn bl. a. till förekommande månatliga inköp, torde antalet för år inköpta märken böra höjas till 250 miljoner. Det förutsattes, att märkesförsäljningen genom postverket kan ordnas på samma sätt som frimärkesförsäljningen, d. v. s. märkena utlämnas utan skriftlig rekvisition och medlen redovisas i postkontorens postmedelsräkningar. Tillverkningskostnaden för skattemärken torde kunna beräknas till omkring en krona per 1 000 märken eller således för 250 miljoner märken till 250 000 kronor. Såsom ersättning till postverket för märkenas försäljning synes kunna beräknas 0 25 öre per försålt märke eller således tillhopa 625 000 kronor. Sammanlagda kostnaden för märkenas tillverkning och försäljning bliver då 875 000 kronor. Skatteböcker torde behöva tryckas i en årsupplaga av minst 2 miljoner. Efter ett antaget tillverkningspris av 5 öre per bok bleve årskostnaden härför 100 000 kronor. Därest skatteböckerna utlämnas till allmänheten genom postanstalterna eller arbetsgivarna få å postanstalterna avhämta böckerna för att distribuera dem till de anställda samt postverket icke ålägges kontroll av böckerna i någon form, synes ersättningen för postverkets bestyr med böckernas utlämnande böra beräknas till högst 75 000 kronor för år. Sammanlagda kostnaden bliver alltså 175 000 kronor. Skattesedlar, vilka ju skola tillställas alla skattskyldiga, torde kunna antagas erforderliga till ett antal av 3 x / 4 miljoner och tillverkningskostnaden för desamma till 15 öre per styck, motsvarande en sammanlagd kostnad av i avrundat tal 50 000 kronor. Särskilda debetsedlar skola användas vid påförandet av fastighetsskatt samt preliminär inkomstskatt av vissa skattskyldiga, nämligen rörelseidkare och ägare av fastigheter med taxeringsvärde överstigande 50 000 kronor. Såsom i annat sammanhang framhållits torde antalet rörelseidkare kunna beräknas till 238 000 och antalet fastighetstaxeringsenheter till inemot 1 200 000, vartill komma cirka 50 000 skattskyldiga med inkomst av fastighet. Antalet debetsedlar synes sålunda kunna antagas uppgå till omkring 1 500 000. Efter en tillverkningskostnad av 15 öre per styck skulle kostnaderna för debetsedlarnas framställande kunna uppskattas till omkring 22 500 kronor. Kostnaden för utsändande av skattesedlar och debetsedlar beräknas till 4 öre per försändelse, därvid försändelserna ändock antagas skola vara förseglade. Medgivande till denna portosats i dylika fall har lämnats genom

505 Kungl. Maj:ts beslut den 11 oktober 1940.1 Sammanlagda kostnaden för utsändandet av 4 750 000 skatte- och debetsedlar skulle således bliva 190 000 kronor. Ersättningen till postverket för mottagande och redovisning av skatteinbetalningar blir givetvis beroende av den utsträckning, i vilken skattebetalningen kommer att ske genom postverket, samt huruvida därvid anlitas postanvisning eller inbetalning över postgiro. Enligt nuvarande bestämmelser sker inbetalningen av kronoutskylder å landsbygden och i fögderistäder medelst skattepostanvisning, i Stockholm genom postverket — över postgiro — eller i bank, med vilken överståthållarämbetet därom träffat avtal, samt i magistratsstäderna vid uppbördsstämma, som hålles av vederbörande kronouppbördskassör, eller av bank, med vilken magistraten därom träffat avtal. Utredningsmannen har för sin del redan tidigare framhållit att, i händelse en omläggning av uppbörden äger rum på föreslaget sätt, all inbetalning av ifrågakommande utskylder — d. v. s. kronoskatt och gemensam kommunalskatt — bör ske genom postverket; vederbörande magistratsstäder dock obetaget att efter överenskommelse anordna skatteinbetalning jämväl i bankinrättning. Såsom framgår av vad ovan nämnts beräknas antalet skattesedlar komma att uppgå till omkring 3 250 000. Huru stor del av dessa skattesedlar, som kommer att innebära krav på ytterligare skatt utöver vad som under inkomståret erlagts eller som kommer att föranleda restitution av för mycket erlagd skatt, är naturligtvis icke möjligt att på förhand bedöma. Med hänsyn särskilt till den av utredningsmannen föreslagna begränsningen av skattekraven, respektive restitutionerna, till att avse belopp överstigande 10 kronor synes det icke kunna anses vara alltför optimistiskt, om man antager, att 10 procent av skattesedlarnas totala antal icke skola föranleda vare sig ytterligare skatteinbetalning eller restitution. Detta innebär således, att återstående 90 procent eller i avrundat tal 2 900 000 skattesedlar skulle föranleda skatteinbetalning eller restitution. För bedömandet av det inbördes förhållandet mellan antalet restitutionsfall och antalet fall, då ytterligare skatt avkräves, saknas varje utgångspunkt. Förslagsvis beräknas emellertid antalet restitutioner till 30 procent och antalet tilläggskrav å skatt till 70 procent av sist angivna siffra, motsvarande respektive 870 000 och 2 030 000 poster. Med ledning av i 1936 års uppbördskommittés betänkande meddelade uppgifter angående antalet år 1935 utfärdade kronodebetsedlar i magistratsstäderna och på landsbygden 2 kan antagas, att av nyssnämnda antal skattesedlar omkring 1 miljon stycken hänföra sig till magistratsstäderna, därav 400 000 till Stockholms stad, och 1 900 000 stycken till landsbygden och fögderistäderna. Antalet restitutioner och inbetalningar torde i enlighet med vad nyss anförts kunna antagas utgöra i Stockholm resp. 120 000 och 280 000, i magistratsstäderna resp. 180 000 och 420 000 samt å landsbygd och i fögderistäder resp. 570 000 och 1 330 000. 1 2

Kungl. Generalpoststyrelsens cirkulär nr 110 år 1940. Bet. 1938, I, sid. 384.

506 K o s t n a d e n för u t b e t a l n i n g av m e d e l p å g r u n d av s k a t t e r e s t i t u t i o n torde, i a n s l u t n i n g till en i d a g a r n a till r i k s d a g e n a v l å t e n p r o p o s i t i o n 1 k u n n a b e r ä k n a s u p p g å till 15 ö r e p e r post. K o s t n a d e r n a för i n b e t a l n i n g av s k a t t b e r ä k n a s till 20 öre p e r post, o m p o s t g i r o a n l i t a s , m e n till 30 öre p e r post, o m i n b e t a l n i n g sker m e d e l s t p o s t a n v i s n i n g . I enlighet h ä r m e d e r h å l l a s följande a l t e r n a t i v a k o s t n a d s s a m m a n s t ä l l n i n g a r : Alternativ

I.

Skatteinbetalningar över postgiro (2 030 000 å 20 öre) Restitutioner över postgiro (870 000 å 15 öre)

kronor 406 000 » 130 500 Summa kronor 536 500.

Alternativ

II.

Skatteinbetalningar medelst postanvisning (2 030 000 å 30 öre). . . . kronor 609 000 Restitutioner över postgiro (870 000 å 15 öre) » 130 500 Summa kronor 739 500. Specificerade m e d h ä n s y n till s k i l l n a d e n m e l l a n l a n d s b y g d och fögderistäder, å e n a , s a m t övriga städer, å a n d r a sidan, bliva s a m m a n s t ä l l n i n g a r n a följande: Alternativ

I.

Skatteinbetalningar över postgiro: Stockholms stad (280 000 å 20 öre) Magistratsstäderna (420 000 å 20 öre) Landsbygd och fögderistäder (1 330 000 å 20 öre) Restitutioner över postgiro: Stockholms stad (120 000 å 15 öre) Magistratsstäderna (180 000 å 15 öre) Landsbygd och fögderistäder (570 000 å 15 öre). .

kronor 56 000 » 84 000 > 266 000 » » »

18 000 27 000 85 500

Summa kronor 536 500. Alternativ

II.

Skatteinbetalningar medelst postanvisning: Stockholms stad (280 000 å 30 öre) Magistratsstäderna (420 000 å 30 öre) Landsbygd och fögderistäder (1 330 000 å 30 öre) Restitutioner över postgiro: Stockholms stad (120 000 å 15 öre) Magistratsstäderna (180 000 å 15 öre) Landsbygd och fögderistäder (570 000 å 15 öre)

kronor 84 000 » 126 000 > 399 000 » » »

18 000 27 000 85 500

Summa kronor 739 500. 1

Prop. 1941:40.

507 Sammanlagda kostnaderna enligt sist angivna fördelningsgrund bliva således: Alternativ I. Stockholms stad kronor 74 000 Magistratsstäderna » 111 000 Landsbygd och fögderistäder » 351 500 Summa kronor 536 500. Alternativ II. Stockholms stad Magistratsstäderna Landsbygd och fögderistäder

kronor 102 000 » 153 000 » 484 500 Summa kronor 739 500.

Antalet särskilda debetsedlar kan såsom ovan nämnts beräknas till omkring 1 500 000, varav 250 000 skulle avse rörelseidkare och 1 200 000 fastighetsägare samt 50 000 dessutom avse fastighetsägare med fastigheter, vilkas taxeringsvärde överstiger 50 000 kronor. Rörelseidkare skola erlägga den preliminära skatten vid fyra uppbördsstämmor, fastighetsägarna fastighetsskatt vid tre uppbördsstämmor och ägare av fastigheter med taxeringsvärde över 50 000 kronor preliminär inkomstskatt vid en uppbördsstämma. Under dessa förutsättningar skulle det sammanlagda antalet preliminära skatteinbetalningar under året uppgå till 4 650 000. Såväl antalet rörelseidkare som antalet fastighetsägare antages fördela sig lika mellan landsbygden och fögderistäderna, å ena, samt Stockholms stad och magistratsstäderna, å andra sidan. För Stockholms vidkommande beräknas antalet rörelseidkare till 30 000 och antalet fastighetsägare till likaledes omkring 30 000, varav 9 000 erlägga skatt för inkomst av fastighet. Under enahanda förutsättningar som tidigare angivits erhållas i överensstämmelse härmed följande alternativa kostnadsberäkningar: Alternativ I. Preliminära skatteinbetalningar över postgiro (4 650 000 å 20 öre) kronor

930 000.

Alternativ II. Preliminära skatteinbetalningar medelst postanvisning (4 650 000 a 30 öre) kronor 1 395 000. Därest kostnaderna även här fördelas med hänsyn till landsbygd och fögderistäder samt övriga städer, erhålla de alternativa förslagen följande uppställning: Alternativ I. Preliminära skatteinbetalningar över postgiro: Stockholms stad (219 000 å 20 öre) kronor 43 800 Magistratsstäderna (2 106 000 å 20 öre) * 421 200 Landsbygd och fögderistäder (2 325 000 å 20 öre) » 465 000 Summa kronor 930 000.

508 Alternativ II. Preliminära skatteinbetalningar medelst postanvisning: Stockholms stad (219 000 a 30 öre) Magistratsstäderna (2 106 000 å 30 öre) Landsbygd och fögderistäder (2 325 000 å 30 öre)

kronor 65 700 » 631 800 » 697 500 Summa kronor 1 395 000,

Den lämnade framställningen giver vid handen, att kostnaderna för skatteinbetalningar av olika slag samt för restitutioner skulle uppgå till 1 466 5C0 kronor om postgiro anlitas, men till 2 134 500 kronor om skatteinbetalning verkställes medelst postanvisning. Kostnadsökningen i sistnämnda fall utgör således i runt tal 670 000 kronor per år. Det är givet, att det för länsstyrelserna är av stort intresse, att postanvisningar användas i nu berörda fall, enär förekommande felaktigheter då lätt kunna rättas till genom samarbete med postkontoret i länsresidensstaden. Anlitas i stället postgiro, måste eventuella förfrågningar i stället riktas till postgirokontoret i Stockholm. Det vill dock synas, som om kostnadsökningen för det fall att postanvisningar användas är så avsevärd, att ekonomiska skäl borde föranleda till att inbetalningarna i stället skulle äga rum över postgiro. Utgår man härifrån skulle den sammanlagda ersättningen till postverket i enlighet med det ovan anförda bliva följande: Skattemärken Skatteböcker Skattesedlar Debetsedlar Portokostnader Skatteinbetalningar och restitutioner Preliminära skatteinbetalningar

kronor 875 000 » 175 000 » 50 000 » 22 500 » 190 000 » 536 500 » 930 000 Summa kronor 2 779 000.

Ersättningen till postverket för bestyret med uppbörden torde sålunda efter nu angivna grunder kunna beräknas till i avrundat tal 2 780 000 kronor. Såsom jämförelse må nämnas, att enligt inhämtad upplysning postverkets ersättning för utsändning av debetsedlar och för uppbörden under skatteuppbördsåret 1939/1940 beträffande landsbygden och fögderistäder utgjort 1 396 800 kronor. Kostnadsökningen skulle följaktligen kunna beräknas till omkring 1 383 000 kronor, därest häri inräknas även kostnaderna för Stockholms stad och magistratsstäderna. I annat fall blir ökningen väsentligt mindre. Vad sistberörda fråga angår, må erinras om, att Stockholms stad och magistratsstäderna ju av ålder haft att bekosta jämväl uppbörden av kronoutskylder. Emellertid föreslog redan 1936 års uppbördskommitté, att statsverket skulle bestrida kostnaderna för skatteinbetalningar genom postverket i sagda städer, och detta oaktat enligt kommitténs förslag uppbörd skulle äga rum samtidigt av kronoutskylder och kommunalutskylder. Även vid ett genomförande av det nu framlagda förslaget vill synas, som om städerna

509 ifråga icke borde åläggas att själva bära kostnaderna för den genom postverkets försorg verkställda uppbörden, respektive utbetalningen av för mycket inbetalda skattemedel. Å andra sidan saknas anledning att föreslå, att kostnaderna härför skulle direkt bestridas av statsmedel. Om man, på sätt här föreslagits, jämte kronoutskylderna uppbär en gemensam kommunalskatt, synes ligga nära till hands att kostnaderna för uppbörden i sin helhet bestridas av sålunda för kommunernas räkning uppburna skattemedel. Detta innebär, om man så vill, att samtliga kommuner få proportionsvis bära lika stor andel av dessa kostnader. Detta synes emellertid vara väl överensstämmande med rättvisans krav, i den mån man nämligen, såsom här förutsattes, genom detta uppbördsförfarande också verkställer en allmän skatteutjämning mellan kommunerna. III.

Sammanfattning.

De direkta årliga kostnadsökningarna bliva i enlighet med vad nyss anförts: För länsstyrelserna För postverket

kronor 515 800 » 1 383 000 Summa kronor 1 898 800.

Av dessa kostnader skulle dock, därest postverkets kostnader få utgå av den gemensamma kommunalskatten, endast 515 800 kronor belasta statsverket. Härtill komma beräknade engångskostnader för länsstyrelserna med 100 000 kronor.

§ 3.

Inkomstminskningar för vissa befattningshavare m. fl. I. Häradsskrivarna.

Enligt en av 1936 års uppbördskommitté verkställd undersökning uppgingo häradsskrivarnas bruttoinkomster i tjänsten under år 1935 till omkring 2 475 000 kronor, vilket belopp i avrundade tal synes fördela sig på följande inkomstslag: 1 Löner och ersättningar från statsverket kronor 1 255 000 Ersättningar från menigheter och enskilda: Debetsedelslösen kronor 350 000 Ersättning från kommuner och vägdistrikt för röstlängder » 200 000 Andra ersättningar » 117 000 Expeditionslösen m. m » 60 000 Debiteringsprovisioner m. m » 493 000 » i 220 000 Summa kronor 2 475 000. 1

Bet. 1938, III, sid. 27—28 och 137—139.

510 I ovannämnda debiteringsprovisioner ingingo provisioner å landstingsmedel med 226 000 kronor, å vägskatt med 172 000 kronor, å tingshusmedel med 20 000 kronor, å avgifter till hushållningssällskap med 8 000 kronor och å försäkringsavgifter med 67 000 kronor, allt i avrundade tal, eller tillhopa ovan angivna belopp, 493 000 kronor. Därest den föreslagna omläggningen av uppbördssystemet genomföres, skulle därigenom bortfalla debetsedelslösen samt debiteringsprovisioner överhuvud taget, enligt ovan anförda uppgifter sammanlagt uppgående till 843 000 kronor. Emellertid innefattar ju detta inkomstbelopp jämväl ersättning för de direkta kostnaderna för det ifrågavarande arbetet, då ju häradsskrivarna själva hava att bestrida alla kostnader för kontorslokal, biträden och skrivmateriel samt övriga expenser. Det torde dock icke böra ifrågasättas, att de själva skola bära den genom uppbördssystemets omläggning uppkommande minskningen i deras nettoinkomster. Bibehålles den nuvarande häradsskrivarorganisationen oförändrad, synes det utredningsmannen, att statsverket rimligen bör lämna häradsskrivarna gottgörelse för denna inkomstminskning. Frågan om en reglering av häradsskrivarorganisationen blir emellertid därvid aktuell. Vid ett övervägande av spörsmålet om en statlig reglering av häradsskrivartjänsterna kunna givetvis under nuvarande förhållanden statsfinansiella skäl anses tala emot en sådan reglering. Då emellertid ett genomförande av det av utredningsmannen föreslagna uppbördssystemet — om häradsskrivarna, på sätt utredningsmannen förutsätter, erhålla ersättning för mistade avlöningsförmåner — skulle medföra, att en betydande del av häradsskrivarnas nuvarande extra inkomster i tjänsten komme att uppbäras direkt från statsverket, förefaller det föga rimligt att behålla skalet av en föråldrad löneform, vars reella underlag icke längre förefinnes. Utredningsmannen anser sålunda riktigast, att en reglering av häradsskrivarorganisationen i detta sammanhang genomföres. Det har redan framhållits, att det knappast torde kunna anses ingå i det till utredningsmannen lämnade uppdraget att framlägga förslag därtill. En omfattande utredning rörande detta ämne har emellertid verkställts av 1936 års uppbördskommitté, som jämväl framlade förslag till omorganisation och statlig reglering av häradsskrivartjänsterna. Detta förslag innebar en kostnadsökning för statsverket av 435 000 kronor. 1 Även om på vissa punkter erinringar mot förslaget framställts av de över detsamma hörda myndigheterna, synas dock enligt utredningsmannens mening de av kommittén gjorda beräkningarna i stort sett kunna läggas till grund för en reglering av ifrågavarande tjänster. Såvitt utredningsmannen kunnat finna, synas dock kostnaderna för kontorslokaler vara väl lågt beräknade, varjämte några fögderier med hänsyn till vissa i yttrandena gjorda påpekanden måhända böra erhålla något annorlunda omfattning än den av kommittén föreslagna. Utredningsmannen vill även framhålla, att, därest en omorganisation av häradsskrivartjänsterna kommer till stånd, statsverket synes böra övertaga och ersätta de maskiner, som finnas i bruk å härads1

Bet. 1938, III, sid. 119.

511 skrivarkontoren vid omorganisationens genomförande. Vad angår frågan om häradsskrivartjänsternas placering i lönegrad, så torde denna bliva beroende av vikten av de åligganden, som skola tillkomma häradsskrivarna, ävensom av de kompetenskrav, som komma att uppställas. Detta spörsmål torde vid en kommande utredning böra beaktas. Därvid synes vidare böra ingående övervägas, huruvida icke häradsskrivarna kunde erhålla i uppdrag att handhava förutberörda uppgift att meddela beslut rörande jämkning i skatteavdrag å lön samt att i övrigt, såsom länsstyrelsen underställda organ, öva uppsikt över taxeringsarbetet inom vederbörande fögderier. I avbidan h ä r å lärer emellertid vara erforderligt att bereda häradsskrivarna ersättning för i samband med omläggningen mistade avlöningsförmåner. För vinnande av en säkrare utgångspunkt för beräkningen härav har en undersökning verkställts rörande medeltalet av häradsskrivarnas inkomster av debetsedelslösen och provisioner under åren 1936—1940. Det härvid framkomna medeltalet uppgår till i runt tal 1 050 000 kronor. Häri ingå emellertid även ersättningar för debitering av diverse avgifter, vilka avgifter enligt förslaget ej längre skulle uppbäras tillsammans med utskylderna. Begränsar man undersökningen att i stället avse provisioner å landstingsmedel, tingshusmedel och vägskatt, erhålles ett belopp av, i avrundat tal, 960 000 kronor. Det vill synas, som om sist angivna siffra lämpligen kunde läggas till grund för beräkningen av ifrågakommande ersättningsbelopp till häradsskrivarna. Även om beloppet möjligen kan anses något högt, bör beaktas, att en faktisk nedsättning ägt rum å nyss anförda skäl med 90 000 kronor, att häradsskrivarna hava att bestrida utgifter för personal och lokaler m. m., vilka utgifter icke lära nämnvärt nedgå efter omläggningen (dessa kostnader hava enligt uppgift ökat från något över 1 miljon år 1935 till 1 262 000 kronor år 1940) samt att såsom ny arbetsuppgift skulle tillkomma debitering av gemensam kommunalskatt utan att särskild ersättning därför skulle utgå. I den mån en nedgång i omkostnaden kan konstateras, bör tydligtvis motsvarande jämkning av ersättningsbeloppen äga rum. II. Landsfiskaler och fjärdingsman. Vad landsfiskalerna angår uppbära dessa för närvarande indrivningsprovisioner med belopp, som av 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning uppskattades till 500 000 kronor per år; 1 siffran hänför sig till år 1937. Emellertid torde den omorganisation av landsfiskalstjänsterna, vilken i princip godkändes av 1940 års lagtima riksdag, komina att inom den närmaste tiden genomföras och bl. a. indrivningsprovisionen att då indragas till statsverket. Det har vid sådant förhållande ansetts riktigast att redovisa berörda indrivningsprovision under följande paragraf. Antalet ordinarie fjärdingsman uppgick år 1940 till 1 242 och antalet extra till 861; tillhopa således 2 103. Dessa uppbära sportler av olika slag, därav 1

Bet. 1939:9, sid. 244. — Jfr prop. 1940 A: 219, sid. 87.

512 dock indrivningsprovisionen utgör huvudparten. Denna indrivningsprovision uppgick år 1938 till ungefär 445 000 kronor (beloppet kan ej med full exakthet angivas). Därav belöpte ungefär 396 000 kronor å ordinarie fjärdingsman och cirka 49 000 kronor å extra fjärdingsman. 1 Det lärer vara ofrånkomligt, att ett genomförande av den ifrågasatta uppbördsreformen måste medföra en betydande minskning av indrivningsprovisionernas belopp, främst genom att restposterna i fortsättningen komma att avse mindre belopp än hittills. I någon mån motväges kanske detta förhållande av den föreslagna höjningen av indrivningsavgiften beträffande kommunalutskylder, men verkan härav förtages dock delvis genom nedsättningen av sagda avgift i fråga om kronoutskylderna. Att ens tillnärmelsevis bedöma nedgången av indrivningsprovisionen är så gott som ogörligt. Måhända torde man dock kunna antaga, att provisionen kommer att nedgå med 3/4 av sitt nuvarande belopp, vilket — med utgångspunkt från nyss angivna siffra, som dock torde ligga över den normala med hänsyn till förhållandena år 1938 — skulle innebära, att indrivningsprovisionen nedginge från 445 000 kronor till ungefär 111 000 kronor eller med i runt tal 334 000 kronor. Det är givetvis ofrånkomligt, att fjärdingsmannen måste beredas ersättning för sålunda inträdande inkomstminskning. På vad sätt denna ersättning bör beredas, behandlas nedan under V. III.

Stadsfogdar och exekutionsbiträden; frågan om till stadskassa indragna provisionsbelopp.

Även stadsfogdar och exekutionsbiträden i städerna uppbära ersättning i form av indrivningsprovision. Stundom har dock — exempelvis i Stockholms stad — indrivningsprovisionen indragits till stadskassan, medan staden i stället helt bestrider vederbörandes avlöning. Några uppgifter rörande storleken av det belopp, varmed indrivningsprovision utgår i rikets städer, hava icke kunnat erhållas. Vissa approximativa beräkningar hava emellertid verkställts med utgångspunkt från förhållandet mellan utdebiterad skatt, å ena, samt indrivningsprovisionens belopp, å andra sidan, såvitt fråga är om landsbygden och Stockholms stad, där indrivningsprovisionernas belopp äro kända. Utgår man från att denna relation är densamma i rikets övriga städer som i Stockholms stad, skulle i dessa städer indrivningsprovisionen år 1938 hava uppgått till ett sammanlagt belopp av 1 040 000 kronor. Vore relationen i nu berörda städer densamma som å landsbygden, skulle indrivningsprovisionen i städerna (med undantag för Stockholm) år 1938 hava uppgått till 1 130 000 kronor. Med ledning av dessa, såsom nämnts, ytterst approximativa siffror, skulle indrivningsprovisionernas sammanlagda belopp i rikets städer med undantag för Stockholm, måhända kunna uppskattas till omkring 1 100 000 kronor. Härtill kommer indrivningsprovisionen i Stockholms stad, som för år 1

Ovan lämnade uppgifter hava meddelats av sekreteraren i 1939 års polisutredning.

513 1938 uppgick till i runt tal 560 000 kronor. Slutsumman blir då 1 660 000 kronor. Beräknas nedgången i dessa provisionsbelopp efter enahanda grund som ovan skett beträffande fjärdingsmannen, skulle beloppet minska från 1 660 000 kronor till 415 000 kronor, motsvarande en nedgång med 1 245 000 kronor; härav skulle 420 000 kronor belöpa å Stockholms stad och 825 000 kronor å övriga städer. Även härvidlag gäller, att ersättning i en eller annan form måste beredas ifrågavarande befattningshavare, även om så småningom ett nedbringande av dessas antal torde kunna äga rum och därmed ersättningsbeloppen så småningom bringas att försvinna. I den mån städerna genomfört löneregleringar för nu ifrågavarande tjänstemän och i samband därmed indragit provisionsbeloppen ifråga till stadskassan, synes anledning icke föreligga till annat ståndpunktstagande. Även i dessa fall synes enahanda ersättning böra utgå, ehuruväl då givetvis till vederbörande stad. IV. Kronouppbördsmän i städerna ni. fl. Till kronouppbördsmän i städerna m. fl. befattningshavare utgå jämväl vissa ersättningsbelopp för debiteringsarbetet. Enligt uppgift av 1936 års uppbördskommitté 1 utgick i sådant avseende under år 1934 ett sammanlagt belopp av 361 519 kronor och under år 1935 ett belopp av 379 112 kronor. Häri ingår debetsedelslösen med respektive 148 367 kronor och 156 985 kronor. Även dessa inkomster komma med den föreslagna omläggningen att försvinna och även här inträder sålunda behovet av ersättning till vederbörande nuvarande befattningshavare. V.

Frågan om ersättning till befattningshavare m. fl., vilkas sporfelinkomster nedgå genom en uppbördsreform.

De beräknade inkomstminskningarna — att beräkningarna i vissa delar äro ytterst approximativa må här ytterligare betonas — för nu ifrågavarande befattningshavare skulle enligt det föregående gestalta sig sålunda: Häradsskrivare Fjärdingsman Stadsfogdar och exekutionsbiträden Stockholms stad Kronouppbördsmän i städerna m. fl

kronor 960 000 » 334 000 » 825 000 » 420 000 » 380 000 Summa kronor 2 919 000.

Härvid har emellertid endast beträffande häradsskrivarna kunnat uppgivas en siffra, som motsvarar medeltalet av inkomsterna ifråga under någon längre tidsperiod. I övrigt har i varje särskilt fall som utgångspunkt endast kunnat tagas ett visst år, för vilket erforderliga siffror varit tillgängliga. Be1

Bet. 1938, III, sid. 27.

33—408779.

514 loppen ifråga förete emellertid betydande variationer olika år, beroende på lidsförhållandena. För ernående av godtagbara siffror bör givetvis i samtliga nu berörda fall medeltalet av sagda belopp uträknas under en viss period; för utredningsmannen har möjlighet härtill icke förefunnits. De anförda siffrorna torde dock äga sitt värde genom att skänka ett begrepp om storleken av de ersättningsbelopp, varom fråga är. Beträffande häradsskrivare och fjärdingsman torde kunna antagas, att en omorganisation av tjänsterna ifråga skall inom rimlig tid äga rum. Därvid lära väl sportelinkomsterna, om sådana alltjämt finnas, indragas till statsverket och i stället utgå avlöning efter fastställda grunder. I avbidan därå måste emellertid ersättning utgå till befattningarnas innehavare. Efter omreglering av tjänsterna skulle emellertid denna upphöra, vilket innebär, att statsverket därefter finge vidkännas kostnaderna ifråga, ovan uppskattade till 1 294 000 kronor. Med hänsyn härtill kunde synas närmast till hands liggande, att statsverket från början iklädde sig den ersättningsskyldighet, som här kan ifrågakomma. Ifråga om ersättningen till stadsfogdar och exekutionsbiträden samt till städer, vilka i samband med löneregleringen för sagda tjänstemän indragit sportlerna till stadskassan, är läget ett annat än beträffande förut berörda statliga befattningshavare. Att emellertid även i dessa fall ersättning bör utgå, synes ofrånkomligt. Det vill då synas som om en tämligen rättvis grund för samtliga ifrågavarande kostnaders bestridande vore att fördela dessa — vilka ju avse såväl landsbygd som städer — lika över rikets samtliga kommuner. Detta skulle då i sak innebära, att erforderliga ersättningsbelopp, sedan desamma definitivt bestämts, utginge av den föreslagna gemensamma kommunalskatten; eventuellt finge då vid bestämmande av dennas skattesats hänsyn tagas till nu berörda förhållande. En dylik utväg har redan tidigare ifrågasatts beträffande den allmänna kyrkoavgiften och postverkets kostnader för uppbörden. Genom nu ifrågasatta förfarande skulle följaktligen egentliga statsmedel icke tagas i anspråk för ersättningsbeloppen ifråga. Utredningsmannen vill sålunda föreslå, att efter verkställd närmare utredning ersättning beredes tjänstemän och kommuner för genom uppbördsreformen orsakad minskning av indrivningsavgifternas belopp samt att dessa ersättningsbelopp utgå av den gemensamma kommunalskatten. § 4.

Till statsverket indragna sporUer, vilka till beloppet nedgå genom uppbördsreformen.

Till statsverket hava indragits vissa andelar av olika, i förevarande sammanhang aktuella sportler, vilka tidigare tillkommit landskamrerare, kronofogdar och lanträntmästare. Så är bl. a. fallet med provisioner å landstingsmedel, vägskatt, tingshusmedel, riddarhusmedel, avgifter till hushållningssällskap och försäkringsavgifter.

515 Enligt uppgift av 1936 års uppbördskommitté utgjorde beloppet av dessa till kronan indragna sportelandelar 602 917 kronor år 1934 och 616 512 kronor år 1935. Under budgetåret 1939/1940 hade beloppet stigit till 800 437 kronor. Dessa belopp utgå av de kommunala enheter m. fl., vilka för verkställande av debitering av utskylder och avgifter anlita statliga organ. Genom den föreslagna omläggningen av uppbörden skulle en del av dessa avgifter bortfalla och den nuvarande grunden för de övrigas beräknande skulle försvinna; beträffande provision å vägskatt — beloppet härav var 202 097 kronor under budgetåret 1939/1940 — erinras om att densamma i händelse av vägväsendets förstatligande ändock skulle komma att försvinna. Den landsfiskalerna tillkommande indrivningsprovisionen, i runt tal beräknad till 500 000 kronor, skall enligt den förestående löneregleringen för dessa befattningshavare indragas till statsverket. I händelse uppbörden omiägges på sätt här ifrågasatts, kommer denna inkomstkälla att nedgå; i anslutning till vad tidigare anförts torde man måhända kunna beräkna inkomstminskningen till 375 000 kronor årligen. Den direkta årliga minskningen i statsverkets nuvarande eller blivande inkomster å indragna sportler torde i enlighet med det anförda kunna för närvarande beräknas till omkring 1 200 000 kronor. Det kunde även härvidlag tänkas att statsverket bereddes ersättning härför genom att viss andel av den gemensamma kommunalskatten i sådant syfte inlevererades till statsverket. Till ledning härför finge clå tagas medelinkomstbeloppet under en viss tidsperiod. Emellertid vill synas som om i detta sammanhang vore riktigare att helt avskriva ifrågavarande belopp. Vad särskilt indrivningsprovisionen angår, lärer minskningen därav mer än väl uppvägas av ökade skatteintäkter, och beträffande övriga nu ifrågavarande inkomsttitlar synes föga tilltalande att uppbära ersättning för en debitering, som ej längre verkställes, eller att å annan grund uttaga ersättning av vissa kommunala enheter, men icke av alla, för ett arbete, som i ungefär samma utsträckning verkställes för samtligas räkning. § 5.

Sammanfattning.

I enlighet med ovan gjorda beräkningar erhålles följande sammanställning av kostnaderna för uppbördsreformens genomförande: 1) Direkta kostnadsökningar kronor 1 898 800 2) Ersättning till vissa befattningshavare » 2 919 200 3) Inkomstminskning för statsverket » 1 200 000 Summa kronor 6 018 000. Man möter sålunda här en kostnad av betydande mått. Det är emellertid att märka, att de under 2) och 3) upptagna posterna avse belopp, som för närvarande utgå av i huvudsak allmänna medel eller i form av skatt (debetsedelslösen) . Indragandet av debetsedelslösen innebär, såsom redan uppbörds-

516 kommittén påpekade, på sin höjd att en skatteform utbytes mot en annan. I övrigt gäller att, i den mån beloppen ifråga i fortsättningen uttagas av den gemensamma kommunalskatten — vilket utredningsmannen beträffande beloppet under punkt 3) dock ansett icke böra ifrågakomma — inträder för statsverkets vidkommande icke någon ändring i nuvarande förhållanden. Därest på detta sätt bestredes ersättningarna enligt punkt 2) ovan samt postverkets under punkt 1) ingående kostnadsökning skulle statsverkets kostnad för reformens genomförande begränsas till följande belopp: 1) Direkt kostnadsökning 2) Inkomstminskning för statsverket

kronor 515 800 » 1 200 000 Summa kronor 1715 000.

Även om man emellertid ville betrakta hela det ovan först angivna beloppet, omkring 6 miljoner kronor, såsom en måttstock å den verkliga kostnadsökningen, torde kunna antagas, att den föreslagna omläggningen skall i ökade skatteintäkter giva en merinkomst, som motsvarar om icke överstiger kostnadsökningen. Anser man, vilket enligt utredningsmannens mening är riktigast, den verkliga kostnadsökningen begränsad till det förut angivna beloppet, 1715 000 kronor, lärer riktigheten av det senast sagda vara än tydligare.

Förkortningar. AK Bet. Davidson Eberstein

= andra kammaren. = betänkande. — Davidson, Kommentar till bevillningsförordning en, Stockholm 1889. = Eberstein, Om skatt till stat och kommun enligt svensk rätt, Stockholm 1929— 1937. F. bet. = finskt betänkande. FK = första kammaren. FT — kungörelse med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet den 28 september 1928. H. = Nytt juridiskt arkiv. KL = kommunalskattelagen. Lindberg = Lindberg, Utvecklingen av den allmänna inkomstskatten i Finlands statsskattesystem, Helsingfors 1934. Mot. = motion. Prop. = proposition (prop. 1927: 210 = proposition nr 210 till 1927 års riksdag.) R. = regeringsrättens årsbok. Rettig = Rettig, Samling af Kongl. resolutioner och b r e f . . . . rörande tillämpningen av bcvillningsförordningen. Sandström = Sandström, Om taxering för inkomst eller förmögenhet, Stockholm 1940. SF = förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den 28 september 1928. SFS = Svensk författningssamling. TF = taxeringsförordningen den 28 september 1928. Willgren = Willgren, Finlands finansrätt, andra upplagan, Tammerfors 1932.

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

3 Historik och redogörelse för gällande bestämmelser angående uppbördsförfärandet samt översikt av utländsk rätt. Kap.

1. Om liden för skatternas värvet

erläggande, sedd i förhållande

Ull liden för inkomsiför7

§ 1. Kronoutskylder § 2. Kommunalutskylder Kap.

2. Anordningar

för frivillig förskottsavsättning

Kap.

3. Uppbördsfrågans tidigare behandling

7 17 Ull gäldande av utskylder

§ 1. Före år 1924 gjorda framställningar om utredning rörande uppbördsväsendet § 2. Direktiven för 1924 års uppbördssakkunniga § 3. 1924 års uppbördssakkunnigas förslag § 4. Yttranden över 1924 års uppbördssakkunnigas förslag § 5. 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag i fråga om s. k. pensionsmärken § 6. Överväganden rörande förnyad utredning om uppbördsfrågan § 7. Direktiven för 1936 års uppbördskommitté § 8. 1936 års uppbördskommittés förslag § 9. Yttranden över 1936 års uppbördskommittés förslag §10. Utredning rörande frågan om frivillig förskottsinbetalning av skatter § 11. Yttranden över förslaget angående frivillig förskottsinbetalning av skatter § 12. Uppbördsfrågans behandling vid 1940 års lagtima riksdag § 13. Direktiven för nu förevarande utredning Kap

4. Tidigare förslag om införande av s. k. kupongskatt

31 31 34 41 46 50 53 54 60 66 70 75 77 79

§ 1. § 2. § 3. § 4. § 5.

Äldre förslag 79 Bolagsskatteberedningens förslag 84 Yttranden över bolagsskatteberedningens förslag 89 Motion vid 1934 års riksdag om införande av kupongskatt 96 Inom finansdepartementet år 1940 utarbetat förslag rörande kupongskatt å vissa aktieutdelningar 96 § 6. Yttranden över 1940 års förslag rörande kupongskatt 101 Kap.

5. Översikt av beskattnings- och uppbördsförfarandet § 1. § 2. § 3. § 4. § 5.

England Tyskland Österrike Tjeckoslovakiet Norge

i vissa främmande

länder

105 105 108 117 126 129

519 § 6. Finland Skatteuppbörd i förskott A. Skatt å utdelning från aktiebolag och å räntor B. Förslag till skatteuppbörd i förskott Innehållande av skatt å lön § 7. Danmark

_ 141 143 144 150 152 _ 1 gQ

Utredningsmannens förslag. Inledning

^g^

Principdiskussion

Ig.-,

FÖRSTA AVDELNINGEN. Frågor berörande taxeringsväsendet. Kap.

1. Den subjektiva skattskyldigheten; ningen av deras skatteplikt

frågan

om de skattskyldiga

subjekten och omfatt177

§ 1. Fysiska personer 177 I. Fysiska personer, bosatta i Sverige 177 II. Fysiska personer, ej bosatta i Sverige 179 A. Inkomster, som äro helt fria från beskattning 180 B. Inkomster, som äro fria från kommunal beskattning men underkastade statlig beskattning 187 § 2. Andra än fysiska personer 187 § 3. Utredningsmannens förslag; sammanfattning 194 Kap.

2. Rruttoinkomstens

Kap.

3. Bruttoinkomst

fastställande

och nettoinkomst;

19g frågan om de s. k. naturliga avdragen

§ 1. Avdrag för kostnader för facklitteratur § 2. Avdrag för kostnader för resor till och från arbetsplatsen

206 207 210

Kap.

4. Nettoinkomst och laxerad inkomst; frågan om de allmänna avdragen 212 § 1. Underskott å förvärvskälla 214 § 2. Periodiskt understöd 217 § 3. Avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt till viss annan pensionsförsäkring 223 § 4. Avdrag för premier och andra försäkringsavgifter, högst 200 kronor 228 § 5. Avdrag för allmänna skatter, erlagda här i riket under beskattningsåret, med undantag av kronoutskylder 229

Kap.

5. Taxerad inkomst och taxerat belopp; frågan om fullständigt genhetsbeskattningen från beskattningen av inkomst

särskiljande av förmö235

Kap. 6. Taxerat belopp och beskattningsbart belopp; frågorna om ortsavdrag och bankning, om avdrag för ömmande omständigheter samt om äkta makars beskattning 241 § 1. Ortsavdrag och bankning 241 § 2. Avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga 243 g 3. Äkta makars beskattning 248 Kap.

7. Beskattningsorlen; tillika frågan grund vid taxeringen Sammanfattning

om vilket års mantalslängd,

som skall ligga till 249 260

520 Kap.

8. Beskattningen

Kap.

9. Gällande avlal med främmande makter till undvikande dessas inverkan å de föreslagna nya beskattningsreglerna

Sid. 261

av reatisationsvinst och lotterivinst av dubbelbeskattning och

268 ANDRA AVDELNINGEN.

Uppbördsförfarandet. Kap.

1. Den föreslagna reformens innebörd och omfattning; frågan huruvida uppbörd vid inkomstkällan skatl avse allenast kronoskatt eller jämväl kommunalskatt 273 § 1. Reformens innebörd och omfattning 273 § 2. Förutsättningarna för att reformen skall kunna avse jämväl kommunalskatten 276 § 3. Det kommunala skatteutjämningsproblemet och den föreslagna uppbördsreformen 281 § 4. Allmän överblick av det föreslagna systemet; skatteprocent, budgetår och beskattningsår 294

Kap.

2. Närmare redogörelse för uppbördsreformens tillämplighet vid olika direkta skalieformer; tillika frågan om uppbörd av de särskilda avgifter, vilka för närvarande uppbäras i samband med utskylder 299 § 1. Statsskatter 299 § 2. Kommunala skatter 303 § 3. Särskilda avgifter, vilka för närvarande uppbäras i samband med utskylder 313

Kap.

Kap.

3. Bestämmandet av den skattesals, varmed gemensam kommunalskatt lika frågan om skatteutjämningens genomförande 4. Uppbördsförfarandets gestaltning vid olika inkomslarter

skall utgå; till327 337

§ 1. Försök till överblick av de skattskyldigas samt skatteintäkternas fördelning å de olika inkomstarterna 337 I. Fysiska personer 338 II. Andra än fysiska personer 340 III. Skatteintäkternas fördelning mellan fysiska och juridiska personer 341 § 2. Allmän översikt av uppbördsförfarandet Kap.

5. Preliminär beskattning av inkomst av tjänst

342 346

§ 1. Begreppen >arbetstagare» och »arbetsgivare»; frågan om skatteavdrag vid tillfällig anställning 346 § 2. Skatteavdragens beräknande 352 I. Förfaringssättet i allmänhet; inkomsttagare med varierande inkomst samt säsongarbetare 352 II. Naturaförmåners beräknande vid skatteavdragens bestämmande; frågan om drickspenningar 359 III. Hänsynstagandet till omständigheter, som minska den beskattningsbara inkomsten; ortsavdragen 362 IV. Skatteavdragets konstruktion beträffande äkta makar, vilka båda hava inkomst av tjänst: frågan om barnavdrag i olika fall 368

521 Sid. V. Jämkning utav avdragsbeloppen; hänsyn till s. k. ömmande omständigheter, periodiskt understöd m. m 372 VI. Skatteavdragens beräknande, då inkomst uppbäres från flera arbetsgivare för samma tid 372 § 3. Kontrollen å skatteavdragen

373 I. II. III. IV.

Principdiskussion 373 Skattemärken och skattebok; systemets praktiska utformning 379 Kompletterande kontrollanordningar 385 Arbetsgivares ansvar vid underlåtenhet att verkställa skatteavdrag med föreskrivet belopp 386 § 4. Förslag till tabeller angående skatteavdrag å lön 387 § 5. Eventuell konkurrens mellan införselbeslut och skatteavdrag å lön 392 Kap.

6. Preliminär uppbörd av skatt å inkomst av kapital

§ 1. Ränta å bankmedel o. dyl 397 § 2. Ränta å obligationer 402 § 3. Utdelning å aktier i svenska aktiebolag 406 § 4. Avdragsprocentens beräknande 411 § 5. Den föreslagna beskattningsformens verkan beträffande utom Sverige bosatta skattskyldiga 413 Kap.

7. Preliminär uppbörd av skatt å inkomst av rörelse

415 Kap.

8. Preliminär uppbörd av fastighetsskatt samt av skatt å inkomst av fordbruks fastig het och av annan faslighet 427

Kap.

9. Preliminär uppbörd av skatt å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet

435 Kap. 10. Taxeringslängder och uppbördsböcker

§ 1. Taxeringslängder § 2. Uppbördsböcker

437 443

Kap. 11. Det slutliga avräkningsförfarandet; tilläggsdebitering och skatterestitution. Skatlesedeln 449 § 1. För avräkningen grundläggande uppgifter från andra än beskattningsmyndigheterna 451 § 2. Taxeringsnämndsordförandens åligganden beträffande sålunda erhållna uppgifter 452 § 3. För avräkningen grundläggande uppgifter från beskattningsmyndigheterna 454 § 4. Debiteringsförrättarens åligganden; tilläggsdebitering och skatterestitution.. 454 § 5. Skattesedeln och den slutliga uppbörden 457 Kap. 12. Fördelningen av influtna skattemedel

462 Kap. 13. Särskilda frågor rörande uppbörd och indrivning av utskylder

§ 1. Förmånsrätt för utskylder § 2. Efterkrav och preskription av utskylder § 3. Restitution av utskylder § 4. Indrivningsavgiften

466 470 473 475

Kap. 14. Den föreslagna uppbördsreformens genomförande; övergångsperioden

§ 1. Erforderliga allmänna bestämmelser § 2. Särskilda föreskrifter rörande pensionsavgifterna

479 488

34—408779

522 Sid. T R E D J E AVDELNINGEN.

Organisationsfrågor och vissa ekonomiska frågor. Kap.

1. Organisationsfrågor

§ 1. Nytillkommande arbetsuppgifter, som synas påkalla inrättandet av särskilda befattningar 499 § 2. Behovet av ökad effektivitet i fråga om vissa hittillsvarande uppgifters fullgörande 49g § 3. Den föreslagna reformens inverkan i andra hänseenden å olika offentliga or an S 501 Kap.

2. Vissa kostnadsberäkningar

5Q2

§ 1. Inledning 502 § 2. Direkta kostnadsökningar, föranledda av förslaget 502 I. Länsstyrelserna 503 II. Postverket 503 III. Sammanfattning 509 § 3. Inkomstminskningar för vissa befattningshavare m. fl 509 I. Häradsskrivarna 509 II. Landsfiskaler och fjärdingsman 511 III. Stadsfogdar och exekutionsbiträden; frågan om till stadskassa indragna provisionsbelopp 512 IV. Kronouppbördsmän i städerna m. fl 513 V. Frågan om ersättning till befattningshavare m. fl., vilkas sportelinkomster nedgå genom en uppbördsreform , 513 § 4. Till statsverket indragna sportler, vilka till beloppet nedgå genom uppbördsreformen 514 § 5. Sammanfattning 515

Förkortningar

Statens offentliga utredningar 1941 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning, Rättsskipning. F å n g v å r d . Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar. [3]

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning

Handel oeli sjöfart. Kommunalförvaltning.

K o m m u n i k a t i o n s väsen. Statens oeli k o m m u n e r n a s finansväsen. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder. [5] Bank-, kredit- och penningväsen. Politi.

Förs ä k r i n g s väsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Utredning ang. byggiiadskostnaäerna. [4]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. [2]

Hälso- och sjukvård.

F ö r s vars väsen. Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m. [1]

Allmänt näringsväsen.

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar.

Utrikes ärenden.

Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm 4087

I n t e r n a t i o n e l l rätt.