('med förslag till kommunal\xad skattelag m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 1

Nr 102.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till kommunal­ skattelag m. m.; given Stockholms slott den 22 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till dels kommunalskattelag, dels förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihamj till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. (Nr 102.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Förslag

till

Kommunalskattelag.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Allmänna stadganden.

1 *. Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall utgöras i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres en var skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder. Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till allmän kommunalskatt stadgas i gällande taxeringsförordning.

2 §.

Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomstskatt. Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig: för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje fulla etthundra kronor av fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje fulla etthundra kronor av fastighetens tomt och industrivärde samt fyra skatteören för varje fulla etthundra kronor av fastighetens skogsvärde; för annan fastighet: fem skatteören för varje fulla etthundra kronor av fastighetens taxeringsvärde. Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett skatteöre för varje krona beskattningsbar inkomst. Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

3 *. Med taxeringsår förstås i denna lag det kalenderår, under vilket taxering verkställes, och med beskattningsår det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret, eller, där räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret. (Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 3

2 kap.

Om fastighetsskatt.

Skattepliktig fastighet.

4 %. För all inom riket belägen fastighet skall utom i de fall, varom i 5 och 15 §§ sägs, fastighetsskatt utgöras. Med fastighet förstås i denna lag vad enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom, så ock byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig till fast egendom; dock skall registrering enligt lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtill, att sålunda regi­ strerad egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende hänföres till fastighet.

5 §. 1 mom. Fastighetsskatt utgöres icke för: a) nationalparker; b) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser; c) staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den för sådant ändamål nyttjas, för såvitt fastigheten ej är att anse som en fri­ stående industriell anläggning; d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning; e) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjuk­ vårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser till­ höriga, för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda bygg­ nader, så ock dylik institution tillhöriga allmänna platser; f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser till begagnande under tjänstgöring därstädes uppförda byggnader; g) nykterhetsföreningars byggnader ävensom byggnader, som tillhöra sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara med­ lemmar, därest byggnaderna äro avsedda för nu nämnda föreningars eller sammanslutningars verksamhet såsom sådana; h) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus, muséer och så kallade soldathem; i) post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda byggnader. Därest under d)—i) angiven fastighet jämväl användeå för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes till begagnande för

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. annat ändamål än ovan är sagt, vare fastigheten underkastad fastighetsskatt för däremot svarande del av dess värde. 2 mom. För kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd eller upplåten för allmän trafik, så ock för allmän farled eller allmän flottled jämte till sagda kommunikationsanstalter hörande, för driftens omedel­ bara behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden skall fastig­ hetsskatt ej heller utgöras. 3 mom. Är enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. byggnad helt eller delvis undantagen från beskattning, vare lag samma beträffande tomtområde, som hörer till byggnaden. 4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken byggnadsägaren icke är skattskyldig, understiger 500 kronor, skall fastighetsskatt ej utgöras för byggnaden eller byggnaderna. 5 mom. Att främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat härstädes avsedd fastighet i visst fall kan undantagas från beskattning, därom stadgas i 73 §. (Se vidare anvisningarna.)

Grunder för taxering av fastighet.

6 §. Fastighet skall, med undantag för sådan, som avses i 5 § 2 och 4 mom., taxeras i enlighet med vad här nedan stadgas. Vid taxeringens verkställande skall, dock med iakttagande av vad i 12 § sägs, hänsyn tagas till förhållandena vid taxeringsårets ingång. Har där­ efter, innan, taxeringen verkställes, fastighets värde väsentligen ökats genom ny-, till- eller ombyggnad, må dock, därest den skattskyldige och, om fastig­ heten övergått till ny ägare, jämväl denne det begär, vid taxeringsvärdets åsättande hänsyn tagas till det ökade värdet.

7 *. Fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet, då den användes för jordbruk eller skogsbruk, och såsom annan fastighet, då den användes för annat ändamål. Användes fastighet delvis för jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat ändamål, skall den del, som användes för jordbruk eller skogsbruk, med därtill hörande byggnader och inrättningar taxeras såsom jordbruksfastighet och den del, som användes för annat ändamål, med därtill hörande bygg­ nader och inrättningar taxeras såsom annan fastighet. Ligger fastighet oanvänd, skall fastigheten taxeras såsom jordbruksfastighet, så framt i ej påtagligt är, att densamma är avsedd att användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 5 Under jordbruk inbegripes jämväl binäring till jordbruk. Frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri taxeras såsom annan fastighet. (Se vidare anvisningarna.)

8 *. Varje taxeringsenhet skall åsättas särskilt taxeringsvärde. Taxeringsenhet är inom var kommun för sig: a) där ej annat följer av vad nedan under d) och e) stadgas, å landet varje hemman eller lägenhet eller i jordregistret särskilt redovisad del därav samt i stad och annat samhälle, där fastighetsregister såsom för stad skall föras, varje tomt eller stadsäga, dock att del av dylik fastighet skall utgöra taxeringsenhet, där fastighets­ delen antingen tillhör särskild ägare eller upplåtits till annan för självstän­ digt, mera stadigvarande nyttjande eller eljest stadigvarande brukas särskilt eller användes för annat ändamål än fastigheten i övrigt; b) frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri; c) byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans mark; d) skogsområde, vilket är att anse såsom förvaltningsenhet, samt vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning, även om området eller samfälligheten består av flera hemman eller lägenheter eller delar av sådana; e) komplex av fastigheter eller delar av fastigheter, varom i a) sägs, därest de tillhöra samme ägare och ligga i oskift samfällighet eller i sambruk med gemensamma åbyggnader eller av annan anledning icke kunna till sina inbördes värden tillförlitligen bedömas. Tillhöra delar av taxeringsenhet olika administrativa områden, inom vilka menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är del av taxeringsenhet belägen inom och annan del utom särskilt sådant område, skall angivas, huru stor del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden anses skäligen belöpa å varje sådan del av taxeringsenheten. Ingå i taxeringsenhet flera fastigheter eller delar av fastigheter, skall, därest ägare eller arrendator av dylik fastighet eller del av fastighet det påfordrar, angivas, huru stor del av taxeringsvärdet och de i 10 § omför­ mälda särskilda värden som belöper å fastigheten eller fastighetsdelen. (Se vidare anvisningarna.)

9 §• Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, åsättas till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet). Skogsmark och växande skog skola upptagas till det värde, som de kunna

6 liungl. Maj:ts proposition Nr 102. anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Finnes å skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra sig, eller tomt- och industrivärde, varom i 10 § förmäles, skall vid uppskattningen hänsyn tagas jämväl därtill. Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan be­ räknas utgå. (Se vidare anvisningarna.)

10 §.

Vid taxering av fastighet skola, i den mån förhållandena därtill föran­ leda, följande särskilda värden, vilka tillsammans utgöra fastighetens taxe­ ringsvärde, redovisas, nämligen: för jordbruksfastighet: a) jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde i dess helhet, utom värdet av växande skog, under förutsättning att fastigheten användes för jordbruk med binäringar eller skogsbruk, skolande därvid särskilt angivas vad av jordbruksvärdet, som belöper å till skogsbörd lämplig mark (produktiv skogsmark); b) skogsvärde, varmed förstås värdet av växande skog; samt c) tomt- och industrivärde, varmed förstås värde, som fastigheten eller del därav äger utöver jordbruksvärdet på grund därav, att till fastigheten hörande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med bi­ näringar eller skogsbruk; för annan fastighet: a) markvärde eller värdet av marken med bortseende från därå befintliga träd och anläggningar; b) byggnadsvärde eller värdet av byggnader å fastigheten; samt c) parkvärde eller det värde, som fastigheten äger utöver markvärdet och byggnadsvärdet på grund av därå befintliga träd, trädgårdsanläggningar och dylikt. (Se vidare anvisningarna.)

11 *. Taxeringsvärde utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande be­ lopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller. Likaledes skola de enligt 10 § redovisade särskilda värden utföras i fulla hundratal kronor, och skall härför erforderlig jämkning ske, med iakttagande av att nämnda värden skola sammanlagt motsvara det åsätta taxeringsvärdet. Uppgår taxeringsenhets hela värde icke till 100 kronor, skall detta värde införas i vederbörande taxeringsl ängds anteckningskolumn. Likaså skall endast i nämnda kolumn införas värdet å sådan fastighet, för vilken jämlikt 15 § fastighetsskatt icke utgöres.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102. 7

Taxeringsperiod.

12 §.

1 mom. Allmän uppskattning av fastighets värde (allmän fastighets­ taxering) skall ske år 1928 och därefter vart femte år. De vid sådan upp­ skattning fastställda värdena må ej ändras förrän vid nästa allmänna fastig­ hetstaxering, där ej annat föranledes av stadgandena i 2 mom. 2 mom. Nya taxeringsvärden skola åsättas i stället för de vid den all­ männa fastighetstaxeringen bestämda, därest under löpande taxeringsperiod sådant förhållande inträffat, att taxeringsenhet bör uppdelas i flera taxe­ ringsenheter eller flera taxeringsenheter böra sammanslås till en, eller ändring i fastighets beskattningsnatur inträtt, eller fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik an­ ledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning så min­ skats, att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet med minst en femtedel, eller fastighets värde genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts, att därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel. Taxering, som i detta mom. avses, skall verkställas med hänsyn till det allmänna prisläge, som legat till grund för den närmast föregående all­ männa fastighetstaxeringen.

Skattskyldighet.

13 §. 1 mom. Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger, där icke i 2 mom. annorlunda stadgas, fastighetens ägare. Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommiss­ rätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande. 2 mom. I ägares ställe skattskyldig är: a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt] eller med vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt; b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergs­ hanteringens understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet; samt c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord. Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse såsom innehavare i fall och under tid, då boställets avkast­ ning utgör avlöningstillgång jämlikt 19 § i lagen nyssnämnda dag om reg­ lering av prästerskapets avlöning.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller e) omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond eller inrättning, vilken icke är att anse såsom fastighetens innehavare, åligger skattskyldigheten, såvitt angår fastighetens skogsvärde, samma fond eller inrättning. Där i andra fall beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt icke äger tillgodogöra sig skogsvärde å egen­ domen, vare han icke skattskyldig i avseende å sådant värde.

14 $. Skattskyldighet avser den ägare eller innehavare av fastigheten, som för taxeringsåret författningsenligt skolat mantalsskrivas för fastigheten.

15 $. 1 mom. Understiger taxeringsvärde å fastighet, vilkens enda eller huvud­ sakliga värde utgöres av för ägarens eller innehavarens personliga behov använd åbyggnad, 1,000 kronor, vare denne befriad från utgörande av fastig­ hetsskatt, såvida han eller, om han är gift, den andre maken ej av annan grund skall erlägga skatt enligt bestämmelserna i denna lag. 2 mom. Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid döds­ fallet varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den av­ lidne efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna av beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skyldighet att utgöra fastig­ hetsskatt för det år han avlidit eller för året näst därefter. Fråga om be­ frielse, som här avses, upptages beträffande taxering, som skolat äga rum under dödsåret, av beskattningsnämnd för detta eller nästpåföljande år och beträffande taxering, som skolat äga rum under året efter dödsåret, av be­ skattningsnämnd för detta år.

Beskattningsort.

16 Fastighetsskatt skall utgöras till kommun, där fastigheten är belägen.

3 kap.

Om kommunal inkomstskatt.

Skattepliktig inkomst.

17 $. Kommunal inkomstskatt utgår för: a) inkomst av jordbruksfastighet, b) inkomst av annan fastighet, c) inkomst av rörelse,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 9 d) inkomst av tjänst, e) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, samt f) inkomst av kapital. För ett vart av nu nämnda slag av inkomst skall inkomsten av varje särskild förvärvskälla uppskattas för sig.

18 §. Såsom särskild förvärvskälla anses i fråga om: a) jordbruksfastighet: varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens hand är att anse såsom förvalt­ ningsenhet ; b) annan fastighet: varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastig­ heter, som är att anse såsom förvaltningsenhet; dock att fastighet, till den del densamma använts uti av ägaren driven rörelse, skall ingå i förvärvs­ källan rörelse; e) rörelse: varje förvärvsverksamhet, som med avseende å enhetlighet i verksamhetens art samt gemensamhet i driftledning och driftkostnader är att anse såsom självständig rörelse; d) tjänst: all den förvärvsverksamhet av ifrågavarande slag, som skatt­ skyldig utövat, ävensom alla honom tillkommande, till tjänst hänförliga inkomstgivande rättigheter; e) tillfällig förvärvsverksamhet: 1. icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom del­ tagande i lotteri; 2. all övrig tillfällig förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat; f) kapital: 1. all skattskyldig tillhörig egendom, därav intäkten skall hänföras till intäkt av kapital, dock med undantag av fastighet och rörelse i utlandet; 2. all fastighet och rörelse, som skattskyldig haft i utlandet. (Se vidare anvisningarna.)

19 %. Till skattepliktig inkomst räknas icke: andel i bo, som vid dess delning tillfallit make, eller vad som förvärvats genom giftorätt, arv, testamente, hemföljd, morgongåva, fördel av oskift bo eller gåva; vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall än som avses i 35 §; lotterivinst, därest sammanlagda beloppet av de under beskattningsåret erhållna vinsterna understigit 100 kronor; vad som i annan form än livränta tillfallit den försäkrade eller hans dödsbo på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring eller

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vad som annorledes än genom försäkring i annan form än livränta tillfallit någon såsom ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;1 kapital, som på grund av kapitalförsäkring utfallit vid inträffat försäkringsfall eller återköp av försäkringen, där det utfallna kapitalet icke är att anse såsom intäkt av rörelse; ersättning på grund av försäkring av fast eller lös egendom i annat fall än då köpeskilling, som skulle hava influtit, därest egendomen i stället för­ sålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse; vinstandelar, som försäkringstagare fått uppbära från försäkringsanstalt på grund av avtal rörande annan försäkring än livränteförsäkring, därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring; periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag; stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda för mottagarens utbildning. (Se vidare anvisningarna.)

20 §. Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i pen­ ningar eller penningars värde (bruttointäkterna) avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag må icke ske för: den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt under­ stöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll eller, där understödet icke utgör skadestånd eller är av den art, varom i 22, 25 eller 29 § förmäles, till annans undervisning eller uppfostran; värdet av den skattskyldiges, andre makens eller hemmavarande barns under 16 år arbete i den skattskyldiges förvärvsverksamhet; ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda kapital; allmänna skatter; kapitalavbetalning å skuld; förlust, som är att hänföra till kapitalförlust. (Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av jordbruksfastighet.

21 §.

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i riket, som taxerats såsom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren tillgodo, såsom:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 11 a) årliga värdet av bostad, som skattskyldig därå åtnjutit för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning; b) intäkt av jordbruk med binäringar, vartill hänföras: intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda inventarier, så ock genom avyttring av produkter från jordbruket eller dess binäringar eller genom avyttring av växande gröda i samband med avytt­ ring av marken; intäkt genom annan inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess binäringars alster, inventarier eller arbetspersonal, såsom körslor, uthyrning av dragare, maskiner och dylikt; värdet av vad skattskyldig direkt gjort sig till godo av jordbrukets eller dess binäringars avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört den skattskyldiges hushåll, eller för förädling eller förbrukning i rörelse, som av den skattskyldige drivits, eller för utgörande av undantagsförmåner eller annan förpliktelse, som ålegat den skattskyldige i förhållande till någon, som icke tillhört hans hushåll; c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras: intäkt genom avyttring av skogsprodukter, därunder inbegripna produkter av sådan förädlingsverksamhet, som ingår i skogsbruket, genom upplåtelse av avverkningsrätt till skog eller genom avyttring av växande skog i sam­ band med avyttring av marken; värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-» till- eller ombyggnad eller reparation och underhåll av byggnader, stängsel och inventarier å fastigheten eller för sitt hushåll eller, eljest för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för arbetspersonalens behov eller å annan av den skattskyldige innehavd fastig­ het eller i rörelse, som av honom drivits; d) intäkt av annat slag än förut nämnts, vartill hänföras: intäkt genom avyttring eller annan användning av vissa fastighetens be­ ståndsdelar såsom sten, torv, grus, lera och dylikt samt genom jakt och fiske, som av den skattskyldige eller för hans räkning bedrivits å fastig­ heten och ej är att anse såsom binäring till jordbruk; arrende för utarrenderad fastighet, evad arrendet utgått i penningar, varor eller tjänstbarheter, ävensom avgäld eller annan förmån, som influtit till fastigheten på grund av servitut, upplåtelse av lägenhet eller dylikt; intäkt genom upplåtelse åt annan att i visst avseende tillgodogöra sig eller utnyttja fastigheten eller del därav, såsom till sten-, torv-, grus- eller lertäkt eller dylikt, till bete, jakt eller fiske, till utvinnande av vattenkraft, till framdragande av ledningar, till upplags- eller lastageplats med mera sådant. (Se vidare anvisningarna.)

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må avdrag göras för omkostnader, såsom för: allt, som är att hänföra till driftkostnader, såsom lön och underhåll åt arbetspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen använts för jordbruket eller dess binäringar; anskaffning av levande eller döda inventarier till ersättning för avyttrade, utrangerade eller genom olycksfall eller kreaturssjukdom förlorade; reparation och underhåll av byggnader, stängsel, diken och inventarier; inköp av utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader för skogs vård och underhåll, såsom förvaltning, bevakning, väg- och bygg­ nadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt, ävensom, då fråga är om skogsavverkning, kostnader för virkets huggning, tillredning, utdrivning, flottning med mera; försäkring av arbetspersonal, byggnader, skog, gröda, förråd och inventarier, som ej äro att hänföra till personlig lösegendom, med mera sådant; värdeminskning, som till jordbruket eller dess binäringar eller till skogs­ bruket hörande byggnader äro underkastade; undantagsförmåner, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämför­ liga periodiska utbetalningar på grund av förutvarande anställning å fastig­ heten ; arrende, som fastighetens brukare haft att därför utgöra, samt frälseränta eller annan avgäld, som skolat utgå av fastigheten; ränta å lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital; speciella skatter eller avgifter till det allmänna. Har skog avverkats eller försålts, och understiger det återstående virkeskapitalet därefter virkeskapitalet vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade fastigheten (ingående virkeskapitalet), må ägaren njuta avdrag med så stor del av skogens för honom gällande ingångsvärde, som kan anses motsvara minskningen av det ingående virkeskapitalet. Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i arbetet å fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen. 2 mom. Avdrag får icke göras för: kostnad för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundför­ bättring därå, såsom nyodling, vattena vledning, sjösänkning med mera dylikt; nyuppsättning av eller värdeminskning å inventarier. (Se vidare anvisningarna.)

23 §. 1 mom. Vad som återstår av intäkt av jordbruksfastighet, sedan avdrag enligt 22 § gjorts, utgör nettointäkt av jordbruksfastighet. 2 mom. Från nettointäkten av jordbruksfastighet må med tillämpning av de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår av nettointäkten utgör inkomst av jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 13

Inkomst av annan fastighet.

24 $. Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av vad nedan i andra stycket stadgas, hänföras vad av fastighet här i riket, som taxerats såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom: hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning; hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav, som upplåtits till annan; intäkt genom försäljning eller annat tillgodogörande av fastighetens alster eller naturtillgångar; avgäld med mera dylikt, som influtit från fastigheten; frälseränta. Har fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse, skall intäkt genom nyttjande av fastigheten till den del, som sålunda använts, räknas till intäkt av rörelsen. Förmån av plantering eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom tillbehör till egen bostadslägenhet, beräknas ingå i bostadsvärdet, och skall fördenskull avkastning av planteringen eller trädgårdslandet ej särskilt redovisas. Där fastighet tillhört bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall hyres­ värdet för bostad eller annan förmån från fastigheten, som tillkommit medlem av föreningen eller delägare i bolaget, ävensom utdelning från föreningen eller bolaget, som utgått annorledes än å andel eller aktie, räknas som med­ lemmens eller delägarens intäkt av fastigheten, men skall vad som i övrigt influtit från fastigheten ävensom sådana avgifter och andra inbetalningar, som medlem eller delägare i sådan egenskap haft att utgöra till föreningen eller bolaget, räknas såsom föreningens eller bolagets intäkt av samma fastighet. (Se vidare anvisningarna.)

25 §. 1 mom. Från bruttointäkten av annan fastighet må avdrag göras för omkostnader, såsom för: brandförsäkring, reparation och underhåll av byggnader; vicevärd, portvakt, gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning, förbrukningsartiklar med mera dylikt, i den mån dessa kostnader kunna anses åligga fastighetsägaren såsom sådan; pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga periodiska utbetal­ ningar på grund av förutvarande anställning å fastigheten; värdeminskning, som byggnad är underkastad; värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av fastighets­

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. ägaren tillhöriga maskiner och andra inventarier, som höra till fastigheten och äro av längre varaktighet; ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital. Medlem i bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag äger njuta av­ drag för ovan angivna omkostnader, såvitt de bestritts direkt av honom själv, ävensom för sådana avgifter och andra inbetalningar till föreningen eller bolaget, som, efter ty i 24 § är sagt, äro att räkna som föreningens eller bolagets intäkt av fastigheten. 2 mom. Avdrag får icke göras för: kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring å fastigheten; kostnad för underhåll av plantering eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom tillbehör till egen bostadslägenhet. (Se vidare anvisningarna.)

26 $. 1 mom. Vad som återstår av intäkt av annan fastighet, sedan avdrag enligt 25 § gjorts, utgör nettointäkt av annan fastighet. 2 mom. Från nettointäkten av annan fastighet må med tillämpning av de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår av nettointäkten utgör inkomst av annan fastighet.

Inkomst av rörelse.

27 §. Till rörelse hänföras: handelsrörelse, bank-, emissions- och annan penningrörelse, försäkringsrörelse, agentur- och mäklarverksamhet, järnvägs- och kanaldrift, rederirörelse och annan transport- eller kommunikationsverksamhet, verksamhet, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, industriell verksamhet, gruvdrift och bergshantering, skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse, värdshus-, hotell-, teater-, biograf- och där­ med jämförlig rörelse, yrkesmässig byggnadsverksamhet, hantverk, yrkes­ mässigt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, såvitt verksamheten ej utövats på grund av tjänst, så ock annan yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet, såvitt icke intäkten därav är att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av tjänst. (Se vidare anvisningarna.)

28 $. Till intäkt av rörelse hänföres allt vad som av här i riket driven rörelse kommit rörelseidkaren tillgodo, såsom: vad som i rörelsen influtit i penningar eller varor;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 15 värdet av i rörelsen tillverkade eller saluhållna varor eller produkter, som förbrukats för rörelseidkarens, hans familjs eller övriga hushållsmedlemmars räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört rörelse­ idkarens hushåll, så ock av annan förmån, som i rörelsen kommit honom tillgodo. Räntor samt utdelningar å aktier, banklotter, kommanditlotter och an­ delar i ekonomiska föreningar räknas såsom intäkt i rörelse, såvitt de in­ flutit från kapital, som tillhört rörelsen. Ersättning, som idkare av rörelse uppburit för upplåtelse av driften till annan, räknas likaledes som intäkt av rörelse. (Se vidare anvisningarna.) 29 $. 1 mom. Från bruttointäkten i rörelse må avdrag göras för allt, som kl­ ätt anse som driftkostnad. Hit räknas bland annat: hyra för annan tillhörig fastighet eller del därav, som använts i rörelsen; kostnad för anskaffning av råämnen och varor till förädling, förbrukning eller försäljning i rörelsen; skolande, där vad sålunda förädlats eller eljest kommit till användning utgjorts av produkter eller råämnen från fastighet, som av den skattskyldige ägts eller hrukats, eller från annan av honom idkad rörelse, som är att anse som särskild förvärvskälla, värdet av samma produkter eller råämnen upptagas till det belopp, varmed de redovisas såsom intäkt av fastigheten eller av den särskilda förvärvskällan; avlöningar, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga peri­ odiska utbetalningar och andra kostnader för personal, som är eller varit anställd i rörelsen; kostnad för reparation och underhåll av till driften hörande byggnader, inrättningar, maskiner, inventarier och dylikt; värdeminskning genom slitning eller dylikt, som byggnad, vilken är av­ sedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad; värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren tillhöriga maskiner och andra inventarier av längre varaktighet; värdeminskning å patenträtt och annan liknande rättighet; värdeminskning å naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott och dylikt genom deras tillgodogörande; ränta å lånat kapital, som nedlagts i rörelsen, så ock å gäld, som den skattskyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen; kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för utövande av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verk­ samhet; speciella för rörelsen utgående skatter eller avgifter till det allmänna; förlust, som uppstått i rörelsen och ej är att hänföra till kapitalförlust. Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och biträtt i rörelsen, anses tillhöra arbetspersonalen.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 2 mom. Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller för­ säljningar, må föreningen njuta avdrag för dylik utdelning. 3 mom. För sparbank må avdrag ske för belopp, som avsatts till reserv­ fond, i den mån avsättningen är nödvändig för uppbringande av spar­ bankens fonder till det enligt gällande lag i förhållande till sparbankens inlåning erforderliga minsta belopp eller, i förekommande fall, till det be­ lopp, som skolat minst erfordras, därest från sparbankens fonder avdragits säkerhetsfond eller, under de tio första räkenskapsåren efter sparbankens bildande, grundfond. 4 mom. Avdrag får icke göras för: hyra för rörelsei dkaren tillhörig fastighet, som använts i rörelsen; kostnad för ny-, till- eller ombyggnad av i rörelsen använd fastighet eller annan anläggning eller för grundförbättring därå. (Se vidare anvisningarna.)

30 §. 1 mom. Vad som återstår av intäkt av rörelse, sedan avdrag enligt 29 § gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör nettointäkt av rörelse. 2 mom. För inländsk försäkringsanstalt skall såsom nettointäkt anses över­ skottet å försäkringsrörelsen samt beträffande livförsäkringsrörelse, förutom överskottet å rörelsen, ett belopp motsvarande en tredjedel av dels den beräknade räntan å premiereserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar, dels den ränta, som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv för dylika försäk­ ringar, dock att nämnda belopp icke må överstiga den på livförsäkrings­ rörelsen belöpande andel av behållningen å bolagets hela verksamhet. Vid beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott å försäkringsrörelse må i den utsträckning, som närmare angives i anvisningarna, från bruttoin­ täkten göras avdrag för avsättning till försäkringsfond, premieåterbärings­ reserv och andra fonder, i den mån de beräknas motsvara anstaltens för­ bindelser enligt ingångna försäkringsavtal, dock icke för avsättning till vinstutdelning å andra försäkringar än livränteförsäkringar. 3 mom. För försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkrings­ anstalt, skall såsom här i riket skattepliktig nettointäkt upptagas 5 procent av anstaltens premieinkomst av här bedriven sjöförsäkringsrörelse, 15 pro­ cent av anstaltens premieinkomst av här bedriven livförsäkringsrörelse och 10 procent av anstaltens premieinkomst av annan här bedriven försäkringsrörelse. 4 mom. Från nettointäkten av rörelse får i förekommande fall med tilllämpning av de i 45 § meddelade närmare bestämmelser frånräknas det inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår av nettointäkten utgör inkomst av rörelse. (So vidare anvisningarna).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. IT

Inkomst av tjänst.

31 §. Till tjänst hänföres allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande upp­ drag ävensom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning. Med tjänst likställes rätt till: pension, livränta och undantagsförmåner; periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därest givaren enligt 22, 25, 29 eller 46 § är berättigad till avdrag därför; royalty och periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt, såvitt icke royaltyn eller avgiften är av beskaffenhet att höra hänföras till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse; inkomst av lediga ecklesiastika sysslor, som enligt gällande föreskrifter kan tillkomma allmän kassa och icke utgjort intäkt av jordbruksfastighet eller av annan fastighet. (Se vidare anvisningarna.)

32 §. 1 mom. Till intäkt av tjänst hänföras: avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar, bostad eller annat, som utgått för tjänsten; vad som tillflutit skattskyldig såsom pension, livränta, undantagsförmåner, periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som i 31 § avses, i den mån ej annat följer av vad nedan i 2 mom. stadgas; vad som av skattskyldig uppburits såsom royalty eller avgift för utnytt­ jande av patent, mönster eller dylikt; vad som ingått till allmän kassa från ledig ecklesiastik syssla. Har tjänstinnehavare såsom löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt, att han enligt 13 § är skattskyldig för fastigheten, skall dock intäkt, som han åtnjutit från fastigheten, räknas såsom intäkt av jordbruksfastighet eller av annan fastighet. 2 mom. Har livränta utgått på grund av försäkring, skall såsom skatte­ pliktig intäkt räknas: a) om livräntan utgått på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter erlagts på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie: livräntans hela belopp med avdrag av 600 kronor; b) om livräntan i fall, som ej inbegripas under a), utgått på grund av pensionsförsäkring, för vilken avgift på grund av tjänst erlagts av arbets­ givaren eller av den anställde: livräntans hela belopp; c) om livräntan eljest utgått på grund av pensionsförsäkring samt liv­ räntan är livsvarig och ej utgått på grund av försäkring mot engångspremie: livräntans hela belopp; samt Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. Si hd fl. (Nr 102.) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. d) om livräntan utgått på grund av annan försäkring än här ovan sagts, och livräntetagaren under beskattningsåret fyllt högst 35 år 80 procent av livräntans belopp » 36 till och med 47 år 70 » » » » » 48 » » » 56 » 60 » » » » » 57 » » » 63 » 50 » » » » » 64 » » » 69 » 40 » » » » » 70 » » » 76 » 30 » » » » » 77 » » >> 86 » 20 » » » » » minst 87 år 10 » » » »

Om livränta utgått från rånte- och kapitalförsäkringsanstalt, skall, även om räntan är av beskaffenhet, som under a)—c) sägs, såsom skattepliktig intäkt räknas ett enligt d) beräknat belopp. Såsom skattepliktig intäkt räknas jämväl vinstandelar, som försäkrings­ tagare fått från försäkringsanstalt uppbära på grund av avtal om livränte­ försäkring, därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring. Har livränta annorledes än genom försäkring tillfallit någon såsom er­ sättning för skada till följd av olycksfall i arbete, skall såsom skattepliktig intäkt räknas ett enligt d) beräknat belopp. Med försäkring mot engångspremie förstås försäkring, där enligt försäk­ ringsavtalet hela premien skall erläggas på en gång eller erläggas i olika poster inom en tid av högst fem år från dagen för försäkringsavtalets in­ gående. 3 mom. Såsom intäkt upptages icke vad som av staten anvisats till be­ stridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom: ortstillägg samt fri bostad jämte bidrag till kostnad för uppvärmning och belysning därav för utom landet anställd diplomatisk eller konsulär personal; förvaltningskostnadsbidrag och anslag till andra expenser; å stat uppförd häst- och båtlega; till beställningshavare vid armén utgående hästgottgörelse för egna tjänstehästar; avlöningsförmåner enligt särskilda angående avlöning vid armén och marinen på krigsfot meddelade föreskrifter, i den mån dessa avlöningsförmåner överstiga de för fredstid gällande; resekostnads- och traktamentsersättning; arvode eller traktamente för deltagande i riksdag, statsrevision, kyrkomöte eller kommitté å annan ort, än där arvodes- eller traktamentstagaren varit bosatt; ägande i följd härav skattskyldig icke att göra avdrag för underskott, som kan uppkomma därigenom, att sålunda anvisat anslag icke förslår till täckande av därmed avsedda utgifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 19 4 mom. Är vid kommunal eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas såsom intäkt. (Se vidare anvisningarna.)

33 $. Från intäkt av tjänst må avdrag göras för samtliga utgifter, vilka äro att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, på sätt i 32 § 3 mom. är sagt, ej skall upptagas såsom intäkt. Avdrag får i enlighet härmed ske för, bland annat: avgifter, som den skattskyldige på grund av sin tjänst erlagt för egen eller efterlevande familjs pensionering; hyra eller annan kostnad för tjänste- eller arbetslokal, för vilken den skattskyldige haft att själv vidkännas utgift; kostnad för arbetsbiträde, som den skattskyldige använt för tjänsts utfö­ rande och som han själv avlönat; förlust å medel, för vilka den skattskyldige varit på grund av sin tjänst redovisningsskyldig; kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad angår statstjänst, särskild ersätt­ ning varit därför anvisad; kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för tjänstens fullgörande. Har den skattskyldige för sin utbildning eller eljest i och för tjänsten ådragit sig gäld, må ock ränta å sådan gäld avdragas. (Se vidare anvisningarna.)

34 §. Vad som återstår av intäkt av tjänst, sedan avdrag enligt 33 § gjorts, utgör inkomst av tjänst. (Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

35 §. Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres intäkt, som skatt­ skyldig haft av annan förvärvskälla än förut nämnts och som ej heller härflutit av kapital. Hit räknas således dels vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, om det är fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år (realisa­ tionsvinst), ävensom lotterivinst, dels ock intäkt genom tillfälligt bedriven

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, intäkt av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning, arvskifte, auktion, besiktning, värdering, skogsräkning, ävensom intäkt av annan där­ med jämförlig inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur. Avyttras här i riket belägen fastighet med växande skog eller växande gröda, skall, på sätt framgår av 21 §, vad av köpeskillingen belöper på skogen eller grödan räknas såsom intäkt av fastigheten. (Se vidare anvisningarna.)

36 §. Från bruttointäkten av tillfällig förvärvsverksamhet må avdrag göras för omkostnader, såsom för: kostnader, som varit erforderliga för intäktens förvärvande, såsom resor, ersättning till biträden med mera; ränta å upplånade medel, som använts i tillfällig förvärvsverksamhet; förlust, som uppkommit i förvärvskällan. (Se vidare anvisningarna.)

37 Vad som återstår av intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, sedan avdrag enligt 36 § gjorts, utgör inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. (Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av kapital.

38 §. 1 mom. Till intäkt av kapital räknas: ränta å obligationer och å utlånade eller i hank eller annorstädes insatta medel, så ock utdelning å svenska aktier, svenska banklotter, svenska kommanditlotter och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt å andelar i utländska bolag, allt såvitt icke räntan eller utdelningen varit att hänföra till intäkt av rörelse. 2 mom. Till intäkt av kapital räknas även intäkt av fastighet i utlandet samt av utomlands självständigt bedriven rörelse. 3 mom. Har aktie, banklott, kommanditlott, andel i ekonomisk förening eller andel i utländskt bolag under beskattningsåret övergått från en ägare till annan, skall utdelning, som utgått för aktien, banklotten eller andelen, räknas som intäkt för den, som varit ägare av den till samma aktie, bank­ lott, kommanditlott eller andel hörande kupongen eller eljest berättigad lyfta utdelningen vid den tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning. (Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 21

39 $. 1 mom. Från bruttointäkt, varom i 38 § 1 mom. förmäles, må avdrag göras för förvaltningskostnad ävensom för ränta å gäld, som icke skolat avdragas enligt bestämmelserna i 22, 25, 29, 33 och 36 §§ samt i 2 mom. av denna paragraf; dock att, om svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening åtnjutit inkomst genom sådan utdelning å aktier, banklotter, kommanditlotter eller föreningsandelar, för vilken jämlikt 54 § a) skatteplikt icke föreligger, bolaget eller föreningen ej må njuta avdrag för ränta å gäld, som belöper å nämnda värdehandlingar, i vidare mån än som räntan överstiger utdelningen. 2 mom. Från bruttointäkt av varje fastighet eller rörelse i utlandet får avdrag ske för därå belöpande omkostnader. Därjämte får avdrag ske för vad av behållen inkomst av sådan fastighet eller rörelse använts för fastig­ heten eller för rörelsen. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet eller å rörelse därstädes, må avdrag för sådant underskott göras från annan intäkt av fastighet eller rörelse i utlandet. (Se vidare anvisningarna.)

40 Vad som återstår av intäkt av kapital, sedan avdrag enligt 39 § gjorts, utgör inkomst av kapital.

För beräkning av inkomst gemensamma bestämmelser.

41 §. Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, i den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i denna lag. I andra fall än nu sagts skall intäkt anses hava åtnjutits det beskatt­ ningsår, under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för lyftning, och skall utgift eller omkostnad anses belöpa på det beskattnings­ år, varunder utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum. (Se vidare anvisningarna.)

42 §. Värdet av bostadsförmån skall beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris eller, i saknad av tillfälle till sådan jämförelse, efter annan grund, som må finnas lämplig. Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön eller annan inkomst, beräknas efter ortens pris. (So vidare anvisningarna.)

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

43 §. Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i lians näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i följd härav, inkomsten av företaget blivit avsevärt lägre än den eljest skolat bliva, samt är tillika den, vilken inkomsten i stället tillförts, icke för inkomsten skattskyldig här i riket, skall inkomsten av företaget beräknas till det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest dylika åtgärder icke vidtagits. (Se vidare anvisningarna.)

44 §. Är skattskyldig berättigad till avdrag för ränta å upplånat kapital och kan utredning ej vinnas, huru stor del av samma kapital hänför sig till olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall i och för räntans fördelning kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångar. (Se vidare anvisningarna.)

45 Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara be­ skattad till ett belopp motsvarande, i fråga om jordbruksfastighet, 6 procent av jordbruksvärdet, 5 procent av tomt- och industrivärdet samt 4 procent av skogsvärdet och, i fråga om annan fastighet, 5 procent av taxeringsvärdet. Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse skall fördenskull, i den mån fastighet, som är underkastad fastig­ hetsskatt, använts i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom fastighetsskatt beskattats. Rätt till förenämnda avdrag skall tillkomma fastighetens ägare, dock att, om jordbruksfastighet under året varit upplåten på arrende, ägaren och arrendatorn skola äga rätt en var till hälften av förenämnda avdrag, i vad detta avser jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde, och att medlem av bostadsförening eller bostadsaktiebolag skall tillgodonjuta den del av avdraget, som vid en fördelning kan anses belöpa på lägenhet, vars hyresvärde jäm­ likt 24 § skall för honom anses utgöra inkomst av annan fastighet. Därjämte skall iakttagas, att, om under året fastighet bytt ägare eller jordbruksfastighet övergått från en brukare till annan brukare, avdraget skall emellan ägarna eller brukarna fördelas i förhållande till den tid, en var av dem ägt eller brukat fastigheten;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 23 samt att, om under året jordbruksfastighet till olika områden utnyttjats av olika ägare eller brukare eller annan fastighet uppdelats mellan flera ägare, utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika bruknings­ delarna, avdraget skall mellan ägarna eller brukarna fördelas i förhållande till de värden, som vid en uppdelning av taxeringsvärdet finnas skäligen belöpa å de olika brukningsdelarna. Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före taxeringsåret. Skall fastighetsskatt utgå för fastigheten för taxeringsåret, men har fastig­ heten icke varit underkastad dylik skatt för året därförut, får avdrag äga rum utan hinder därav, att skatt för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas å taxeringsvärdet året före taxeringsåret, utom för det fall, att jämlikt 6 § taxeringsvärde nämnda år icke varit fastig­ heten åsatt, då avdraget får beräknas å det för taxeringsåret gällande taxeringsvärdet. (Se vidare anvisningarna.)

Allmänna avdrag.

46 1 mom. Därest vid beräkning enligt ovan angivna grunder av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla uppkommer underskott, må, med nedan i detta mom. angivna undantag och med iakttagande av föreskriften i 74 §, sådant underskott, i den mån det med tillämpning av de i 56 —59 §§ meddelade bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till en kommun, avräknas å sådan den skattskyldiges inkomst, som skall tagas till beskattning i samma kommun. Är underskottet att hänföra till annan kommun än den skattskyldiges hemortskommun, och förslår skatt­ skyldigs i samma kommun skattepliktiga inkomst icke till underskottets täckande, må det återstående underskottet avdragas från den skattskyldiges i hemortskommunen skattepliktiga inkomst. Avdrag är icke medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande i lotteri, för underskott å fastig­ het och rörelse i utlandet eller för underskott, som uppstått därigenom, att avdrag, varom förmäles i 45 §, överstigit nettointäkten av förvärvskällan. 2 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag: 1) för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning, som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla, dock att avdrag icke må ske för vad som utgått till person, tillhörande givarens hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för vad som utgått till annans undervisning eller uppfostran; 2) för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig pensionsför­ säkring, som ej avses i 33 §., därest försäkringen avser pupillpensionering

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. eller livsvariga livräntor, dock ej om avgiften erlagts till rånte- och kapitalförsäkringsanstalt eller på grund av försäkring mot engångspremie; samt 3) för premier och andra avgifter, som skattskyldig för sig och i före­ kommande fall även för sin make betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäk­ ring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, för kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom för livränteförsäkring, som ej avses i 33 § eller punkt 2) härovan. Därest skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, åtnjutas allenast i den mån det belöper å nämnda tid. Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, må ej för skattskyldig eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och båda makarna under året haft försäkringar, för. dem båda tillsammans åtnjutas till högre belopp än 100 kronor. Har skattskyldig för försäkring, som i första stycket 3) avses, fått uppbära vinstutdelning eller premieåterbäring, må avdrag ske med allenast det belopp, varmed premien överskjuter vad sålunda uppburits. 3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 200 kronor. (Se vidare anvisningarna.)

47 §. Sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvskällor, vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fall enligt 46 §, utgör den skattskyldiges inom samma kommun taxerade inkomst. Den taxerade inkomsten skall angivas i jämna tiotal kronor, så att över­ skjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Ortsavdrag.

48 §. 1 mom. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de billi­ gaste och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna. Denna in­ delning verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter, Konun­ gen äger meddela, och gäller för en tid av fem år i sänder. 2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag) på sätt nedan sägs. Grundavdraget utgör i ortsgrupp I och ortsgrupp II: 500 kronor, i ortsgrupp III: 600 kronor, i ortsgrupp IV: 700 kronor och i ortsgrupp V: 800 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1U2. 25 Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsam­ mans med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 16 år, vilket icke haft minst 450 kronors inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeavdrag. Familjeavdraget utgör i ortsgrupp I: för hustru 150 kronor och för varje barn likaledes 150 kronor; i ortsgrupp II: för hustru 200 kronor, för ett barn 200 kronor och för varje ytterligare barn 150 kronor; i ortsgrupp III: för hustru 250 kronor, för ett barn 250 kronor och för varje följande barn 150 kronor; i ortsgrupp IV: för hustru 250 kronor, för ett barn 250 kronor och för varje följande barn 200 kronor; samt i ortsgrupp V: för hustru 300 kronor, för ett barn 300 kronor och för varje följande barn 200 kronor. Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad er­ hålla avdrag, att åtnjuta samma familjeavdrag, som tillkommer skattskyldig för hustru. För barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt nu givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till av­ drag för barnet, avdraget tillkomma fadern, om denne haft barnet i sin vård under hela eller större delen av beskattningsåret, men eljest modern. 3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast under en del av beskattningsåret, äger i hemortskommunen åtnjuta kom­ munalt ortsavdrag, utgörande för varje kalendermånad eller del därav, var­ under han varit här i riket bosatt, en tolvtedel av det enligt bestämmelserna i 2 mom. utgående avdrag. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles, av­ rundas nedåt till jämnt femtiotal kronor. (Se vidare anvisningarna.)

49 §. 1 mom. Därest delägarna i boet efter avliden person, som vid dödsfallet varit här i riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av dödsboets inkomst, må dödsboet efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande kunna för senare beskattningsår än det, då dödsfallet inträffade, tillerkännas grundavdrag och avdrag för barn med högst samma belopp, som den avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag, därest han fort­ farande levt. 2 mom. Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka ortsavdrag enligt 48 § är medgivet, eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges i hemortskommunen taxerade in­ komst nedsättas med, utöver honom enligt 48 § tillkommande ortsavdrag,

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ytterligare högst ett belopp, som motsvarar ett helt grundavdrag. Det belopp, varmed nedsättning sålunda medgives, skall fastställas i jämna femtiotal kronor. (Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar inkomst.

50 §. Såsom skattskyldigs inom en kommun beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande av vad nedan i 51 och 52 §§ stadgas, upptagas: a) för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, inom hemortskommunen: hans där taxerade inkomst, minskad med av­ drag efter ty i 48 och 49 §§ sägs, inom annan kommun: hans där taxerade inkomst; b) för annan skattskyldig: hans inom kommunen taxerade inkomst.

51 Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret och vilkens inom hemortskommunen taxerade inkomst icke uppgår till 600 kronor, skall icke upptagas till beskattning för sådan inkomst. I övrigt inträder skatteplikt i fråga om kommunal inkomstskatt: för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret: i hemortskommunen, då den beskattningsbara inkom­ sten där uppgår till minst 10 kronor, och i annan kommun, då sådan inkomst där uppgår till minst 100 kronor; för annan skattskyldig: då den beskattningsbara inkomsten i kommunen uppgår till minst 100 kronor. (Se vidare anvisningarna.)

Äkta makars beskattning.

52 §. 1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens skatte­ pliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst i hemorts­ kommunen. Avdrag, varom stadgas i 48 och 49 §§, ävensom beskattningsbar inkomst skall beräknas för makarna gemensamt; och skall, därest någon­ dera maken det påfordrar, den beskattningsbara inkomsten i jämna tiotal kronor fördelas dem emellan efter förhållandet mellan deras i kommunen taxerade inkomster.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 27 2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga om taxering till kommunal inkomstskatt anses såsom av varandra obe­ roende skattskyldiga.

Skattskyldighet.

53 §. 1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej annat föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade i den ordning 72 och 73 §§ angiva: a) fysisk person: för tid, under vilken han varit här i riket bosatt: för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats; samt för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt: för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tjänst; för härifrån åtnjuten royalty och ersättning för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt; samt för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan fastighet eller rörelse; b) staten: för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomt­ rätt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter; samt för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens egna behov, eller av leverans av elektrisk kraft till nämnda kommunikations­ verk med tillhörande byggnader och anläggningar eller industriella verk­ samhet, som nyss sagts; c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållnings­ sällskap: för inkomst av fastighet och av rörelse; d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser även­ som stipendiefonder, pensionsanstalter, som icke äro understödsföreningar eller bolag, sjukkassor, understödsföreningar, vilka icke äro pliktiga att årligen försäkringstekniskt beräkna sin försäkringsfond, Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. av egendom å landsbygden, å vilka lagen om försäkringsrörelse icke äger tillämpning, ävensom sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som av­ ses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete: för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst; e) svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar ävensom under punkt d) ej nämnda samfund, stiftelser, verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för del­ ägarnas gemensamma räkning: för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats; f) utländska bolag: för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; för härifrån åtnjuten royalty och ersättning för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt; samt för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan fastighet eller rörelse. 2 mom. Vanliga handelsbolag, enkla bolag och rederier taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för en var motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets inkomst. Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola dess delägare taxeras en var för den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet. Kommanditbolag skall för den del av sin inkomst, som belöper å kommanditdelägarna, taxeras i enlighet med vad om aktiebolag är sagt, varemot den del av kommanditbolagets inkomst, som belöper å de solidariska del­ ägarna, fördelas till beskattning dem emellan på sätt om handelsbolag är stadgat. 3 mom. Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet inti'äffade, oskift dödsbo efter honom taxeras såväl för inkomst, vilken den avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått till dödsboet efter dödsfallet, och skall därvid för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i denna lag skolat gälla för den avlidne. (Se vidare anvisningarna.)

54 §. Från skattskyldighet frikallas: a) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva bank-, emissions- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse: för utdelning från svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag,(svenska kommanditbolag och svenska ekonomiska föreningar;

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102. 29

b) medlem av konungahuset: för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital; c) utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare, vilken givit eller medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning an­ gående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter: för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller be­ träffande vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i samma förordning åtnjutits; d) ägare av sådan fastighet, varom förmäles i 5 § 1 mom.: för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i nämnda mom. avsedda ändamål. e) i riket bosatt delägare i oskift dödsbo efter person, som vid sitt från­ fälle icke varit här i riket bosatt: för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet skall utgöra kommunal inkomstskatt. Att personer, om vilka i 70 § förmäles, äro frikallade från skattskyldig­ het för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf. (Se vidare anvisningarna.)

55 §. Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den avlidne efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna av beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skattskyldighet för sådan den avlidnes inkomst, som skolat upptagas till beskattning under det år han avlidit eller under året näst därefter. Fråga om befrielse, som här avses, upptages beträffande inkomst, som skolat taxeras under dödsåret, av beskatt­ ningsnämnd för detta eller nästpåföljande år och beträffande inkomst, som skolat taxeras under året efter dödsåret, av beskattningsnämnd för detta år.

Beskattningsort.

56 *. Skatt för inkomst av jordbruksfastighet eller av annan fastighet skall ut­ göras till kommun, där fastigheten är belägen. Äro fastigheter inom olika kommuner att anse som en förvärvskälla, efter ty i 18 § sägs, skall den från fastigheterna gemensamt härflutna inkomsten tagas till beskattning i varje kommun till så stor del, som kan anses hava inom kommunen influtit. Kan utredning härom icke vinnas, skall inkomsten fördelas till beskattning mellan kommunerna efter ty som kan finnas skäligt

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. med hänsyn till den bruttointäkt, som influtit inom varje kommun, eller till det förhållande, vari fastigheternas taxeringsvärden stått till varandra. (Se vidare anvisningarna.)

57 §. 1 mom. Skatt för inkomst av rörelse skall utgöras till kommun, där rörelsen utövats från fast driftställe. Har fast driftställe icke begagnats, skall skatt för inkomsten utgöras till den skattskyldiges hemortskommun eller, om hemortskommun saknas, till den kommun, där rörelsen huvudsak­ ligen utövats. 2 mom. Inkomst av nedannämnda slag av rörelse beskattas: av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft: i kommun, där huvudkontor eller vatten-, gas- eller kraft­ verk funnits, samt i kommun, där förbrukning ägt rum; av järnvägsdrift: i kommun, där järnvägen haft huvudkontor, samt i kom­ mun, där järnvägen framdragits och vid järnvägen anställd personal varit bosatt eller stationerad; av spårvägsdrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun, där spårvägen framdragits; av linjetrafik med omnibus: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun, där linjetrafik ägt rum; av kanaldrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun, som av kanalanläggningen berörts; av rederirörelse: i kommun, där fast driftställe för rörelsen funnits, eller, om fast driftställe saknats, i den skattskyldiges hemortskommun; saknar skattskyldig hemortskommun, taxeras hans inkomst av rörelsen i den kom­ mun, där fartyget har sin hemort. 3 mom. Har i annat fall än det, varom förmäles i 43 §, näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i följd härav, näringsidka­ rens inkomst blivit avsevärt lägre än den eljest skolat bliva samt inkomst i stället tillförts annan, skall denne för nämnda inkomst utgöra skatt i den eller de kommuner, där skatt skulle utgjorts för inkomsten, om näringsföretaget beskattats för densamma. Vad nu stadgats gäller dock icke, när svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening gent emot delägare, som icke är aktiebolag, ekonomisk förening, solidariskt bankbolag eller utländskt bolag, vidtagit åtgärder, som här sagts.

58 $. Där inkomst av rörelse, efter ty i 57 § är sagt, skall tagas till beskatt­ ning i mera än en kommun, skall i fråga om inkomstens uppdelning gälla, att inkomsten beskattas i fråga om:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 31 bankrörelse i varje kommun, där huvud- eller avdelningskontor funnits, till så stor del, som å kontoret belöper efter förhållandetal, vilka uträknas på sätt i anvisningarna närmare angives; annan penningrörelse, emissionsrörelse och handel med värdepapper i varje kommun, där kontor funnits, till så stor del, som å kommunen be­ löper efter förhållandet mellan de vid varje kontor influtna bruttointäkterna; försäkringsrörelse, som drivits av inländsk försäkringsanstalt, i kommun, där avdelningskontor (ej agentur) funnits, till så stor del, som motsvarar för­ hållandet mellan å ena sidan den premieinkomst, som influtit vid kontoret, och å andra sidan samtliga intäkter av rörelsen, samt i kommun, där huvud­ kontor funnits, till återstående delen; försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt, i de kom­ muner, där sysslomannen (generalagenten) haft kontor, efter förhållandet mellan de vid varje kontor influtna premieinkomsterna; jordstyckningsföretag till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i övrigt i kommun, där fastighet, som varit föremål för styckning, är belägen, eller, därest fastigheter i olika kommuner varit föremål för styck­ ning, i en var av dessa kommuner till så stor del, som belöper å köpeskil­ lingarna för inom kommunen belägna, under beskattningsåret försålda fastig­ heter i förhållande till köpeskillingarna för samtliga under samma år för­ sålda fastigheter; rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i övrigt i de kommuner, där vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget eller förbrukning ägt rum, med iakttagande av de härom i anvisningarna med­ delade närmare bestämmelser; järnvägsdrift i vederbörande kommuner efter förhållandet mellan de inom varje kommun till järnvägens personal utbetalta avlöningsförmåner, sko­ lande beräkningen härav ske enligt i anvisningarna meddelade närmare föreskrifter; spårvägsdrift till fem procent i kommun, där spårvägen haft huvudkontor, samt i övrigt i de kommuner, där spårvägen framdragits, efter förhållandet mellan antalet inom varje kommun tillryggalagda vagnkilometer; linjetrafik med omnibus till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i övrigt i de kommuner, där linjetrafik ägt rum, efter förhållandet mellan antalet inom varje kommun i sådan trafik tillryggalagda vagnkilo­ meter; kanaldrift till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i övrigt i de kommuner, som av kanalen berörts, efter fördelningstal, som fastställas av vederbörande länsstyrelse i enlighet med de i anvisningarna närmare angivna grunder; rörelse av annat slag än de förut särskilt angivna till fem procent eller, där omständigheterna därtill föranleda, högre procent i kommun, där huvud­ kontor funnits, samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe begagnats,

32 Kungl. Maj:ts proposition Ni' 102. efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje kommun till­ verkade varors värde, handelsomsättnings storlek, antalet där sysselsatta arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för bedömande av den inkomst, som kan anses hava åtnjutits inom kommunen. (Se vidare anvisningarna.)

59 %.

1 mom. Skatt för annan inkomst av tjänst än i 2 mom. sägs, samt skatt för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet ävensom av kapital utgöres, om inkomsten förvärvats under tid, då skattskyldig varit här i riket bosatt, i hans hemortskommun. 2 mom. Inkomst från lediga ecklesiastiska sysslor, som influtit till all­ män kassa, beskattas i den kommun, där inkomsten av sysslan eljest bort beskattas. 3 mom. Har under tid, då skattskyldig ej varit här i riket bosatt, denne åtnjutit inkomst av tjänst, varom i 1 mom. sägs, eller inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, beskattas inkomsten i Stockholm för gemensamt kom­ munalt ändamål.

60 §. Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt om­ råde, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskatt­ ningsbar inkomst som å dylikt område belöper, och skola därvid de i denna lag givna bestämmelser om beskattningsort hava motsvarande tillämpning. Innefattar stad flera församlingar, skall dock fysisk person, som skall där mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven handelsrörelse beskattas i den församling, där han skall mantalsskrivas. (Se vidare anvisningarna.)

61 Såsom fast driftställe i rörelse skall anses plats, å vilken för stadig­ varande bruk vid rörelsens utövande funnits särskild anläggning eller vid­ tagits särskild anordning, såsom kontor, fabrik, verkstad, verk, bruk, handels­ bod eller annat stadigvarande försäljningsställe. Med fast driftställe lik­ ställes gruva eller annan fyndighet, som varit föremål för bearbetning, stenbrott eller torvmosse, fastighet, som varit föremål för jordstyckning, samt plats, där entreprenadarbete av större omfattning drivits under lokal ledning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 33

Eftertaxering.

62 §. Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav för­ anletts, att han icke blivit inom vederbörande kommun taxerad till kom­ munal inkomstskatt eller att han blivit därstädes för lågt taxerad till sådan skatt, skall han där eftertaxeras till kommunal inkomstskatt för vad som genom berörda förfarande förut undgått taxering. Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering. (Se vidare anvisningarna.)

63 §. Med avseende å beräkningen av det antal skattekronor och skatteören, i förhållande till vilket allmän kommunalskatt skall enligt 1 § utgöras, skall genom eftertaxering fastställd beskattningsbar inkomst vara likställd med annan beskattningsbar inkomst, som fastställts vid taxering det år, då eftertaxeringen skett.

Särskilda bestämmelser rörande den kommunala inkomstskatten.

64 %. Vid taxering till kommunal inkomstskatt skall med ägare av fastighet likställas den, som jämlikt 13 § är att anse såsom ägare eller är i ägares ställe skattskyldig för fastighet.

65 §. Frågan, huruvida skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om barns ålder skall bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång. Har under beskattningsåret förändring inträtt i förhållande, som har be­ tydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skatt­ skyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattnings­ året, vara bestämmande för taxeringen.

66 $.

Med hemortskommun förstås i denna lag den kommun, där den skatt­ skyldige författningsenligt skall vara för taxeringsåret mantalsskriven.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft■ (Nr 102.) 3

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. För den, som varit under ett beskattningsår eller del därav bosatt här i riket utan att mantalskrivningsskyldighet i någon kommun beträffande honom förelegat för taxeringsåret, skall såsom hemortskommun anses den kommun, där han senast varit bosatt under beskattningsåret. För oskift dödsbo efter avliden person, som varit vid dödsfallet bosatt här i riket, skall såsom hemortskommun anses den avlidnes hemorts­ kommun. För annan juridisk person än oskift dödsbo gäller såsom hemortskommun den kommun, där vederbörande styrelse eller förvaltning vid taxerings­ årets ingång haft sitt säte eller där syssloman eller ombud vid nämnda tid varit bosatt. (Se vidare anvisningarna.)

67 §. Med utländskt bolag likställes i denna lag främmande stat samt utländsk menighet, försäkringsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke hemmahörande juridisk person.

68 §.

Vad i denna lag stadgas om person, som är här i riket bosatt, skall jäm­ väl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistas utan att vara härstädes bosatt.

69 §. Å svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, skall tillämpas vad i denna lag stadgas angående här i riket bosatt person; dock är han icke skattskyldig här i riket för sin inkomst av berörda tjänst, och skall för annan hans inkomst, som enligt föreskrifterna i denna lag och § 3 mom. 2 mantalsskrivningsförordningen skolat beskattas i S:t Nikolai församling i Stockholm, skatt i stället utgöras i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål. Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar jämväl sådan persons hustru samt barn under 16 år, därest de äro svenska medborgare och bo hos honom. (Se vidare anvisningarna.)

70 §. 1 mom. Person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som icke är svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke vara här

Kungi. Maj:ts proposition Nr 102. 35 i riket bosatt. För inkomster, vilka enligt föreskrifterna i denna lag beskattas i hemortskommunen, skall skatt av sådan person utgöras i den kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egent­ liga bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande vistats. Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru och barn under 16 år därest de bo hos honom och icke äro svenska medborgare. 2 mom. Svensk medborgare, som tillhör främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets be­ tjäning, är frikallad från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den främmande makten. 3 mom. Olönad utländsk konsul, vare sig han är svensk eller utländsk medborgare, beskattas icke för de förmåner, som han åtnjutit på grund av tjänst hos den främmande makten. (Se vidare anvisningarna.)

71 §. Skatt, som jämlikt bestämmelserna i 59 § 3 mom. och 69 § utgöres för gemensamt kommunalt ändamål, skall användas till utjämning av skatte­ trycket olika kommuner eller andra menigheter emellan. 4

4 kap.

Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.

72 §. Därest inkomst, för vilken kommunal inkomstskatt utgöres, tillika är underkastad kommunal beskattning i annat land, äger Konungen att, till förekommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, med nämnda lands regering träffa överenskommelse om fördelning i beskattningshänseende mellan berörda land och Sverige av inkomsten eller ock att, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna, att viss inkomst eller in­ komst av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket. Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom ovan förmäles, skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller*närmast efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit. Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforder* liga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom i denna paragraf stadgas.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

73 §. Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från utgörande av skatt för främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat härstädes avsedd fastighet, så ock för inkomst av densamma.

74 §. Skall i anledning av överenskommelse eller beslut, varom i 72 § eller 73 § sägs, inkomst, som enligt denna lag är skattepliktig, ej här i riket beskattas, får underskott, som uppkommer vid inkomstberäkningen, icke vid taxering avräknas å inkomst, som skall här beskattas. (Se vidare anvisningarna.)

5 kap.

Särskilda stadgande».

75 §. För kommunal utskyld, som påförts avliden person eller på grund av bestämmelserna i 53 § 3 mom. oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera, än hans lott i boet utgör. Lag samma vare om kommunal utskyld, som på grund av eftertaxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

76 $. Där för tillämpningen av denna lag erfordras tabeller eller föreskrifter utöver vad de vid lagen fogade anvisningarna innehålla, äger Konungen utfärda sådana tabeller eller föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928; dock att vad i denna lag stadgas om fastighetsskatt skall äga tillämpning i fråga om 1928 års all­ männa fastighetstaxering även i den mån åtgärder för samma taxering skola vidtagas under år 1927. Vid den nya lagens tillämpning skall följande iakttagas: 1. Därest någon skall jämlikt bestämmelserna i förordningen den 28 oktober ' 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst efter den nya lagens ikraftträdande eftertaxeras till bevillning för inkomst, skall han tillika taxeras till kommunal inkomstskatt för den till bevillning beskattningsbara inkomsten. 2. Är vid den nya lagens ikraftträdande fastighet upplåten till annan eller lägenhet avsöndrad på viss tid eller på livstid, skall skyldighet att ut-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 37 gorå skatt för fastigheten eller lägenheten för den tid, upplåtelsen eller av­ söndringen avser, åligga den, som enligt förut gällande bestämmelser skulle varit skattskyldig till kommunen för fastigheten eller lägenheten, samt rätt att åtnjuta avdrag enligt 45 § i denna lag för samma tid tillkomma den, som enligt förut gällande bestämmelser skulle ägt rätt till sådant avdrag. 3. Avdrag för underskott vid avyttring av skog på grund av tillämpning av 22 § 1 mom. andra stycket medgives icke, om förvärvet av fastigheten ägt rum före denna lags ikraftträdande, men skall nämnda underskott i stället anses såsom realisationsförlust, för vilken avdrag medgives under de villkor och i den ordning 36 § stadgar. 4. För fastigheter, vilka år 1927 varit underkastade fastighetsbevillning, skall vid 1928 års taxering åtnjutas avdrag enligt 45 § efter samma regler som om fastigheterna förstnämnda år varit underkastade allmän kommunal­ skatt för fastighet. 5. Har efter utgången av september 1926 men före utgången av det räken­ skapsår, som ligger till grund för 1928 års taxering, av försäkringsbolag vidtagits sådan ändring i grunder eller bolagsordning, som avses i punkt 2 sjätte och elfte styckena av anvisningarna till 30 § av denna förordning, skall denna ändring anses hava inneburit nedsättning av utjämningsreserven eller utjämningsfonden under nämnda räkenskapsår. 6. På grund av den nya lagens bestämmelser om det beskattningsår, till vilket en intäkt är att hänföra, må icke på nytt tagas till beskattning in­ täkt, vilken jämlikt bevillningsförordningens bestämmelser blivit taxerad före den nya lagens ikraftträdande.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Anvisningar.

till 3 §. I denna paragraf angives vad som avses med de i lagen använda beteck­ ningarna »taxeringsår» och »beskattningsår». Det kan stundom inträffa, att såsom beskattningsår skall räknas en kor­ tare eller längre tid än 12 månader. Om nämligen en person börjar eller slutar näringsverksamhet under ett år, som eljest är att anse såsom beskatt­ ningsår, kommer naturligtvis hans första eller sista räkenskap att omfatta allenast den tid av samma år, varunder han drivit näringen, och denna tidsperiod skall i sådant fall anses såsom beskattningsår. En omläggning av räkenskapsåret kan ock föranleda, att ett visst beskattningsår blir längre eller kortare än 12 månader. Sker omläggningen på det sätt, att ett räken­ skapsår förlänges att omfatta mer än 12 månader, kan det inträffa, att den skattskyldige ett år icke alls skall taxeras, liksom det vid omläggning genom förkortning av ett räkenskapsår kan hända, att den skattskyldige ett år skall taxeras för två beskattningsår, av vilka det senare är kortare än 12 månader. Beskattningsåret, sådant det i denna paragraf bestämts, avser naturligtvis normala förhållanden. Uppkommer fråga om eftertaxering, kan beskatt­ ningsåret komma att ligga längre tillbaka i tiden. Beskattningsår blir i dylikt fall det år, som enligt huvudregeln skulle varit beskattningsår, om taxering skett i rätt tid. till 5 $. 1. Med allmänna platser förstås ej endast sådana områden, vilka uteslu­ tande äro avsedda för allmänhetens begagnande, utan jämväl platser, som, ehuru de samtidigt tjäna annat ändamål, tillika måste anses vara avsedda för allmänheten. I enlighet härmed böra exempelvis Djurgården i Stock­ holm — i den mån densamma ej är upplåten till särskilda ändamål — samt de botaniska trädgårdarna i Uppsala och Lund anses såsom allmänna platser. 2 * *

2. Stadgandet om skattefrihet för staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den för sådant ändamål nyttjas, innebär exem­ pelvis, att, om ett staten tillhörigt örlogsvarv mera stadigvarande användes jämväl för byggande av fartyg, som ej avse försvarsändamål, vare sig detta sker för statens eller för annans räkning, fastighetsskatt skall utgöras för så stor del av varvsfastighetens värde, som prövas skäligt med hänsyn till denna verksamhets genomsnittliga omfattning i förhållande till hela den å varvet bedrivna verksamheten, samt att, om ett övningsfält upplåtes för jordbruk eller därmed jämförligt ändamål, fastighetsskatt skall utgöras för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 39 den del av övningsfältets värde, som skäligen kan anses utnyttjad genom upplåtelsen. Användes fastigheten endast i ringa utsträckning för annat än försvarsändamål, föranleder detta ej skatteplikt; sålunda skall ej fastighets­ skatt utgöras på den grund, att en mindre betesrätt upplåtes å en för mili­ tärövningar använd plats. Kasernbyggnader anses vara avsedda för försvars­ ändamål även i den mån i dem äro inrymda bostadslägenheter för andra än man­ skap. Däremot anses ej andra byggnader, som i huvudsak nyttjas till tjänste­ bostäder och uthyrningsbostäder, vara avsedda för försvarsändamål. Därest annan byggnad än kasernbyggnad i huvudsak nyttjas till försvarsändamål men i densamma tillika är inrymd en mera betydande tjänstebostad, är byggnaden underkastad fastighetsskatt för så stor del av sitt värde, som kan anses skäligen belöpa på den till tjänstebostad nyttjade delen av fastigheten. För fristående industriell anläggning åtnjutes ej skattefrihet. Med dylik anläggning förstås här exempelvis sådan fabrik för tillverkning av vapen eller ammunition, som ej är sammankopplad med en försvarsanläggning i egentlig mening, såsom ett örlogsvarv. Ett kronobageri, som levererar bröd till truppförband å orten, är ej att anse såsom fristående industriell anlägg­ ning.

3. Till byggnader för statens allmänna styrelse eller förvaltning räknas exempelvis de kungl. slotten, riksdagshuset, statsdepartementens och de cen­ trala ämbetsverkens byggnader — även om ämbetsverken hava inseende över eller ombesörja någon statens affärsverksamhet — länsresidens och övriga allmänna förvaltningsmyndigheters byggnader. Däremot räknas icke hit sådana byggnader, som äro avsedda för statens affärsdrivande verksamhet, således icke till vattenfallsverken eller domänförvaltningen hörande bygg­ nader, ej heller riksbankens byggnader. Tull- och lotsverken driva ingen affärsverksamhet; deras byggnader äro alltså att anse som andra statens förvaltningsbyggnader.

4. För att en byggnad eller anläggning skall betraktas som museum erfordras, dels att den skall vara inrättad i huvudsak för detta ändamål, varför exempelvis en slottsbyggnad, vari samlingar förvaras, ej är att anse såsom museum, därest densamma mera regelbundet användes även såsom bostad för annan än vaktpersonalen, dels att de i byggnaden eller anlägg­ ningen förvarade samlingarna skola hållas regelbundet tillgängliga för all­ mänheten i kulturellt eller liknande syfte men ej i direkt förvärvssyfte. Med soldathem förstås sådan vid militär mötesplats uppförd byggnad, som i ideellt syfte är inrättad för manskapets trevnad och bekvämlighet. 5

5. För att skattefrihet enligt 1 mom. d)—i) helt eller delvis skall åt­ njutas för byggnad, kräves, att den skall i väsentlig utsträckning nyttjas för ändamål, som föranleder skattefrihet. Sålunda är exempelvis byggnad, som i huvudsak tjänar bostadsändamål, i sin helhet underkastad fastighetsskatt, även om i densamma finnes inrymd någon förvaltningslokal. För präst-

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

gård på landet skall fastighetsskatt utgöras. Dock kan bostadsbyggnad vara att anse som sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den frihet från fastighetsskatt, som åtnjutes för anläggningen, även bör gälla bostadsbygg­ naden. Sålunda är exempelvis en inom ett lasaretts område uppförd läkar­ bostad att anse såsom en del av lasarettsanläggningen. Föreskriften att, därest under 5 § 1 mom. d)—i) angiven fastighet jäm­ väl användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtits till begagnande för annat ändamål än i 1 mom. sägs, fastigheten skall vara underkastad fastighetsskatt för däremot svarande del av dess värde, avser närmast det fall, att dylik fastighet delvis utarrenderas eller uthyres. Härmed är att jämställa exempelvis det fall, att en staten tillhörig byggnad användes dels för verksamhet, som medför frihet från fastighetsskatt, och dels för annan verksamhet. Om sålunda i en postverket tillhörig, huvudsakligen till postkontor avsedd fastighet vissa lokaler äro upplåtna till avdelningskontor för riksbanken, erlägges fastighetsskatt för en mot de upplåtna lokalerna svarande del av fastighetens värde. Upplåtas däremot i fastigheten lokaler till telegrafstation, föranleder denna upplåtelse ej skatteplikt. Med det förhållande, att del av fastighet upplåtes mot ersätt­ ning, bör likställas det fall, att lokal, som eljest nyttjas för ändamål, vilket föranleder frihet från fastighetsskatt, tidvis uthyres. I dylikt fall skall vid bestämmandet av plikten att erlägga fastighetsskatt hänsyn tagas jämväl till den tidrymd, för vilken sådana upplåtelser ägt rum. Plikt att erlägga fastighetsskatt för viss del av fastighetens värde inträder dock endast om den användning, som skulle föranleda skatteplikten, ej är av alltför obetyd­ lig omfattning. Den omständigheten, att i förvaltningsfastighet är inrymd bostad om ett eller annat rum för någon till vederbörande förvaltning hörande befattningshavare, medför sålunda ej, att för någon del av fastig­ heten skall utgöras fastighetsskatt. Likaså skola uthyrningar föranleda skatteplikt endast om de äga rum mera regelmässigt. Om ett missionshus någon enstaka gång upplåtes till biograf- eller liknande föreställning eller ett församlingshus tillfälligtvis uthyres till samkväm eller dyl., är detta ej tillräcklig anledning att låta fastighetsskatt utgöras. 6

6. För att till kommunikationsanstalt hörande byggnad eller annan anlägg­ ning skall vara fri från skatt erfordras, att den skall vara avsedd för driftens omedelbara behov, d. v. s. tjäna den löpande driften. Under denna bestämmelse falla stationshus, förvaltningsbyggnader, godsmagasin, lokomotivstallar, ban­ vaktstugor och andra vaktstugor, spårvagnshallar m. m. dyl. Däremot äro särskilda, för stations- eller trafikpersonalen avsedda bostadshus, som ej äro att hänföra till vaktstugor, underkastade beskattning, evad de ligga inom eller utom det för driften i anspråk tagna området. Skattefrihet åt­ njutes icke för verkstad, där större reparationer eller nybyggnadsarbeten utföras, men väl för sådan, där allenast mindre, så att säga löpande repara­ tions- och tillsynsarbeten utföras. Beträffande järnväg eller spårväg, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 41 drives med elektrisk kraft, åtnjutes skattefrihet för stolpar och ledningar m. in., som höra till själva järnvägs- eller spårvägsanläggningen, men där­ emot ej för kraftstation eller sådan transformatorstation, som får anses höra till kraftverksanläggningen. Restaurations- eller hotellbyggnad, som tillhör en järnväg och ligger inom dess område, är frikallad från skatt, om genom densamma huvudsakligen tillgodoses den å järnvägen resande allmänhetens behov. Om däremot byggnaden tjänar ett mera självständigt ekonomiskt ändamål, i det den i större utsträckning användes av personer på platsen eller eljest andra än de resande eller för resandes uppehåll under längre tid, är den underkastad beskattning. Till kommunikationsanstalt hörande mark­ område, som ej upptages av någon anläggning, bör bliva undantaget från fastighetsskatt i det fall, då området ej användes för uppläggning av gods under längre tid, utan allenast till förvaring under kortare tid av gods, som fraktas å kommunikationsanstalten i fråga. För grustag till järn­ väg bör i regel ej skattefrihet åtnjutas, dock att anledning ej linnes att låta ett invid järnvägen beläget mindre grustag, som användes allenast till grusning av någon kort närliggande sträcka av järnvägen, bliva underkastat fastighetsskatt.

7. Såsom tomtområde till byggnad skall, förutom själva byggnadsgrunden, anses vad som till utrymme för byggnad av ifrågavarande slag i allmänhet är brukligt. I enlighet härmed bör exempelvis ett område, å vilket lasarettsbyggnader eller museibyggnader ligga kringspridda, inbegripas under skatte­ friheten för byggnaderna, även om mellan dessa ligga mindre planteringar.

8. Huruvida fastighet skall helt eller delvis vara frikallad från fastighets­ skatt, skall i överensstämmelse med regeln i 6 § andra stycket bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång. Detta bör, om fastighet tidvis uthyrts, så förstås, att fastigheten skall hava vid taxeringsårets ingång disponerats på sätt, som inneburit, att fastigheten tidvis plägat uthyras, även om uthyrningen ej ägt rum just vid tiden omkring årsskiftet. till 7 §. 1. Fastighets kamerala beskaffenhet är icke avgörande för frågan, huru­ vida fastigheten skall i beskattningshänseende anses såsom jordbruksfastighet eller såsom annan fastighet, utan beror detta av användningen. Användes sålunda i mantal satt jord såsom underlag för industriell verksamhet, taxeras den såsom annan fastighet, varemot tomtområde, därå jordbruk bedrives, taxeras såsom jordbruksfastighet. Om å ägorna till en jord bruksegendom anlägges en fabrik eller uppföres en till uthyrning avsedd byggnad, skola de områden, som för sådant ändamål tagas i anspråk, tillika med anläggningarna anses såsom annan fastighet, medan egendomen i övrigt hänföres till jord­ bruksfastighet. Användes sådan byggnad delvis till uthyrning eller dyl. och delvis för ändamål, som bör föranleda byggnadens hänförande till jord­ bruksfastighet, får den huvudsakliga användningen vara avgörande. Lika­

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. ledas skall, om visst område av en jordbruksegendom utnyttjas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, detta område anses såsom annan fastighet. En torvmosse, som tillgodogöres i ett torvindustriellt företag, skall således taxeras såsom annan fastighet, likaledes ett på arrende upplåtet sten- eller kalkbrott o. s. v.

2. För att fastighet skall anses vara använd för skogsbruk fordras, att arealen av skogbärande mark icke är alltför ringa. Den omständigheten, att någon ringa virkestillgång finnes å fastighet, där bostaden är det väsent­ liga, utgör ej hinder för att fastigheten i sin helhet taxeras såsom annan fastighet. Detsamma gäller om exempelvis villabyggnad med park, mark, som användes till s. k. sommarnöje, o. dyl.

3. Drives å en skogsegendom förädlingsindustri, vilken icke är att anse såsom binäring till jordbruk, medför icke detta förhållande, att egendomen i sin helhet skall anses såsom annan fastighet. Åro å egendomen uppförda byggnader eller andra inrättningar för förädlingsindustrien såsom förvaltaroch arbetarbostäder, sågverk, träsliperi o. dyl., skola visserligen dessa byggnader med anläggningsområde taxeras såsom annan fastighet, men icke egendomen i övrigt.

4. Sådan förändring i fastighets användning, som är allenast tillfällig, bör icke medföra ändring av fastighetens taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet.

5. I fråga om vad som är att hänföra till jordbruk, till jordbrukets binäringar och till skogsbruk hänvisas till anvisningarna till 21 §.

till 8 §. 1. I fråga om vad som skall särskilt för sig taxeras (taxeringsenhet) upp­ ställes till en början såsom regel, att varje kameral enhet är taxeringsenhet, således å landet hemman och i jordeboken särskilt upptagen lägenhet samt i stad eller samhälle å landet, där fastighetsregister såsom för stad skall föras, tomt eller stadsäga. År den kamerala enheten genom laga förrättning delad och äro i följd därav delarna särskilt redovisade i jord- eller fastig­ hetsregister, skall ock i allmänhet varje sådan del vara taxeringsenhet. 2

2. Emellertid måste i vissa fall en uppdelning i andra och flera taxerings­ enheter, än som följer av den i jord- eller fastighetsregistret redovisade upp­ delningen, äga rum. I sådant hänseende är att märka, att, om fastighet, som eljest skulle vara taxeringsenhet, är delad mellan olika ägare, så att varje ägare har sin till området å marken bestämda del av fastigheten, varje sådant område utgör taxeringsenhet. Detsamma gäller, om del av fastighet upplåtits till annan för självständigt,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 43 mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis torp, därå jordbruket av torpinnehavaren bedrives som självständig näring och väsent­ ligen med egna inventarier, särskilt taxeras. Om däremot innehavet av torpet väsentligen är att anse såsom en del av den ersättning, som tillkommer torparen för åtagen arbetsskyldighet till huvudfastigheten, bör torpet icke behandlas såsom särskild taxeringsenhet. År upplåtelsen av tillfällig art, så att det upplåtna området kan förväntas inom kortare tid komma att i brukningsavseende återförenas med den fastighet, varifrån upplåtelsen skett, föreligger ej anledning att åsätta området särskilt taxeringsvärde. Ej heller medför upplåtelse av sådant mindre område som till exempel lott i en S. k. koloniträdgård, att det upplåtna området skall anses såsom särskild taxeringsenhet. Vidare skall såsom taxeringsenhet anses från en fastighet icke rättsligen avskilt område, vilket — utan att vara till annan upplåtet — stadigvarande brukas särskilt eller stadigvarande användes för annat ändamål än fastig­ heten i övrigt. Under denna bestämmelse faller exempelvis utgärd med sär­ skilda åbyggnader och särskild drift. I övrigt torde stadgandet hava sin största betydelse för det fall, att fastigheten visserligen huvudsakligen användes för jordbruk med binäringar, men till en del av sitt område utgör underlag för eller eljest nyttjas i samband med byggnader eller inrättningar, som ej höra till jordbruket med binäringar, såsom bostadshus, avsedda för uthyrning, s. k. sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland samt anläggningar för sådan drift, som icke kan anses såsom binäring till jordbruk. Under stadgandet i fråga inbegripes även det fall, att en tomt i stad användes för skilda ändamål, till exempel till ena hälften är bebyggd med bostadshus till uthyrning och till andra hälften användes för någon industriell anläggning. Under liknande förhållanden kan även ett sammanhängande område av fastighet å landet, som användes för skilda ändamål, komma att uppdelas i olika taxeringsenheter. Huruvida så skall ske eller icke beror väsentligen därav, om området i ägarens hand är att anse såsom en enhet eller ej. Om sålunda flera för uthyrning avsedda boningshus, exempelvis s. k. sommarvillor, äro uppförda i omedelbar närhet av varandra, kan den mark, som nyttjas till dem, betraktas såsom ett särskilt för sig nyttjat område, utan hinder därav att, praktiskt taget, olika delar av området kunna anses åtminstone företrädesvis anvisade för begagnande av de olika hyresgästerna och för sådant ändamål tilläventyrs inhägnats eller eljest sär­ skilt utmärkts (jfr punkt 2 av anvisningarna till 18 §). Likaså må alle­ nast ett, särskilt för sig nyttjat område kunna anses föreligga i det fall, att flera skilda företag, exempelvis såg- och kvarnrörelse, av samme företagare drivas å ett sammanhängande område. Byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans mark skola ock särskilt för sig taxeras. Användas byggnaderna för jordbruksändamål, exempelvis om arrendator äger de till den arrenderade fastighetens drift använda byggnaderna eller vissa av dem, skola de jämlikt 7 § uppr

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

tagas såsom jordbruksfastighet. Särskild taxering av den mark, därå byggnaderna äro uppförda, kommer då ej i fråga, enär marken ingår i och taxeras tillsammans med jordbruksfastigheten i övrigt. Användas däremot byggnaderna för annat ändamål, så att de skola taxeras såsom annan fastighet, kommer den mark, därå byggnaderna äro uppförda eller som eljest för dem tagits i anspråk, att vara taxeringsenhet. I sådant fall bliva alltså bygg­ naderna, å ena sidan, och den mark, som till dem nyttjas, å den andra, var för sig särskilt taxerade.

3. Understundom äro förhållandena sådana, att fastigheter, som äro rätts­ ligen skilda, eller områden, som tillhöra sådana fastigheter, dock böra till­ sammans bilda taxeringsenhet. Detta är fallet med skogsområde, som är att anse såsom brukningsenhet, ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning. Hit höra kronopark, vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomän undantagen skog, boställsskog under skogsstatens omedelbara vård och för­ valtning, häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken innehavaren enligt 13 § är skattskyldig (gruvskogar, gruvallmänningar, kanalskogar, städernas skogar), ävensom under särskild förvaltning ställd samfälld skog, såsom de s. k. besparingsskogarna och vissa s. k. skogsundantag i Koppar­ bergs län. Såsom brukningsenhet må ock behandlas enskild skog, i den män den i innehavarens hand bildar en i brukningshänseende naturlig enhet (skogsblock). Därest vid skifte undantagen samfällighet ej står under särskild förvalt­ ning, skall värdet av den andel i samfälligheten, som hör till varje särskild andelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma egendoms taxe­ ring såsom en densamma tillhörande särskild förmån. Vidare böra såsom en enhet taxeras fastigheter eller delar därav, som till­ höra samme ägare och vilkas inbördes värden icke kunna vart för sig till­ förlitligen bedömas. Detta inträffar, då fastigheterna ligga i oskift sam­ fällighet eller i sambruk med gemensamma åbyggnader. I dessa fall lära fastigheterna vara så intimt med varandra förenade i drift och utnyttjande, att det svårligen låter sig göra att med tillförlitlighet angiva vad den ena eller den andra av dem kan vara särskilt värd. Understundom kunna lik­ nande svårigheter att vid taxeringen följa de kamerala enheterna uppkomma även av annan anledning, och bör även då det gemensamma komplexet be­ handlas som en taxeringsenhet. En förutsättning för att sådan gemensam taxering, som nu sagts, skall få ske, är dock, att fastigheterna ligga inom samma kommun. Tillhöra de olika kommuner, måste under alla förhållan­ den vad som ligger inom en viss kommun för sig taxeras. Då ägare eller arrendator av kameral enhet, som utgör del av taxerings­ enhet, stundom kan hava särskilt intresse att få officiellt fastslaget, huru stort värde i taxeringshänseende tillkommer den kamerala enheten, skall det, om ägaren eller arrendatorn sådant påfordrar, angivas, huru stor del

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102. 45

av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden som kan anses belöpa på den kamerala enheten. Därvid märkes, att, i samma mån som bebyggd jordbruksfastighet är mera värd än obebyggd sådan, ett större värde tillkommer den kamerala enhet, å vilken åbyggnaderna äro belägna. Påfordran, som nyss är nämnd, må det år, varunder allmän fastighetstaxe­ ring äger rum, ske hos berednings- eller fastighetstaxeringsnämnd samt eljest hos taxeringsnämnd.

4. Styckena under a) och e) böra tillämpas vid sidan av varandra på sådant sätt, att ett komplex av kamerala enheter, vilka enligt bestämmel­ serna under e) skola taxeras gemensamt, betraktas såsom en fastighet, varå sedermera bestämmelserna i senare delen av a) komma i tillämpning.

5. Det kan inträffa, att en taxeringsenhet inom en kommun är fördelad på olika administrativa områden, inom vilka menighet äger beskattnings­ rätt, eller att en del av taxeringsenheten faller inom och en annan del utom särskilt sådant område, såsom i fråga om municipalsamhällen ofta är fallet. Administrativa områden, som här avses, äro municipalsamhälle, kyrkoförsamling, skoldistrikt, tingslag och väghållningsdistrikt. Där taxeringsenhet på sådant sätt tillhör olika administrativa områden, måste taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden i enlighet härmed uppdelas. Vid en dylik uppdelning bör å varje del av taxeringsenheten läggas det värde, som med hänsyn till dess storlek och beskaffenhet i övrigt å den kan anses skäligen belöpa av värdet å det hela, med iakttagande av att den del, å vilken åbyggnaderna äro belägna, åsättes förhållandevis större del av det gemensamma värdet. Vad nu är sagt äger tillämpning ej blott då fastighet sträcker sig över gränsen till administrativt område utan jämväl då till en fastighet hörer utjord, urfjäll eller annan för sig liggande äga, som tillhör annat dylikt område än fastigheten i övrigt.

6. Regeln, att fastigheter, som ligga i olika kommuner, alltid skola utgöra skilda taxeringsenheter, åsyftar icke det fall, att allenast en geografisk oregel­ bundenhet föreligger, såsom om en i jordeboken såsom enhet upptagen fastig­ het har äga innesluten (enklaverad) inom annan kommuns område. I dylikt fall är fastigheten att anse såsom i sin helhet tillhörande den kommun, i vilken den enligt jordebok eller annat behörigt förordnande skall ingå.

7. Därest flera kamerala enheter tillsammans utgöra en taxeringsenhet, skall fastighetsbeteckningen för varje sådan kameral enhet i vederbörande taxeringslängd angivas. till 9 §. 1. Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten,

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. om den tankes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom kan antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens be­ skaffenhet lämpligt utnyttjande. Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt hetalts för en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava påverkats av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o. dyl., kan densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda motsvarar det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för försälj­ ningen rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av särskilt tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obe­ tänksamt ingånget avtal m. m. dyl. Först om ett något så när tillräck­ ligt antal olika försäljningar föreligga, om vilka anledning ej finnes antaga, att ovidkommande omständigheter inverkat å prisbildningen, kan ur dem dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna saluvärdet. Detta' värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i handel och vandel, icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet faktiskt betald köpeskilling. Härmed är emellertid faktiskt betald köpeskillings betydelse såsom uppskattningsgrund för det allmänna saluvärdet ingalunda förringad. Men sådan köpeskilling kan och bör underkastas undersökning, om den må anses avvika från det normala värdet i handel och vandel; och där så är fallet, hör taxeringsvärdet därefter lämpas. Därför måste taxeringsmyndigheten vid taxeringsvärdets åsättande taga hänsyn jämväl till andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning vid värdesättningen. I detta hänseende hän-' visas taxeringsmyndigheten till de enhetsvärden, som kunna hava föreslagits i den ordning, som i taxeringsförordningen närmare omförmäles, samt till fastighetens avkastning och andra kända förhållanden, som kunna tjäna till ledning för bedömande av dess allmänna saluvärde, brandförsäkringsvärde ä byggnader m. m. Härvid må ihågkommas, att även s. k. impediment, var­ till hänföras mossar, myrar, berg och annan dylik mark med ringa avkast­ ningsförmåga ur skoglig synpunkt, regelmässigt har något, större eller mindre; värde på grund av dess användbarhet ur andra synpunkter. Taxeringsvärdet bör framgå såsom resultat av ett övervägande av samtliga berörda förhål­ landen. 2

2. Vid värdesättningen skall noga beaktas, om och i vilken omfattning ökning eller minskning i värdet för viss fastighet i förhållande till andra fastigheter i orten bör äga rum till följd av förhållanden, som äro för den fastigheten säregna, såsom beträffande jordbruksfastighet: fastighetens storlek och läge samt mer eller mindre goda eller dåliga av­ sättnings- och användningsförhållanden; ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än vanligt goda eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 47

svåra brukningsförhållanden samt om fastigheten är i synnerligt god hävd eller vanhävdad och förfallen; åbyggnadernas beskaffenhet, om de skilja sig från i orten vanligt medel­ bestånd, d. v. s. om å fastigheten finnes förnämligare bostadsbyggnad eller eljest ovanligt goda åbyggnader eller om åbyggnaderna äro olämpliga, för­ fallna eller otillräckliga; särskilda naturtillgångar eller förmåner, som kunna finnas å fastigheten, såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutningsbara fyndigheter, jaktmarker, fiske­ vatten o. dyl., försåvitt samma naturtillgång eller förmån ej är av be­ skaffenhet att, efter ty under 8 § sägs, böra särskilt taxeras; servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten; med mera sådant; beträffande annan fastighet: fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter i fråga om dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: om inskränkningar gälla i rätten till dess bebyggande, om den ligger i stadens affärscentrum eller i yttre område, om den ligger vid huvudgata eller bigata, om den är hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet, upplagsplats, sten­ brott, grustäkt o. dyl.: om den äger bättre eller sämre tillgång till erforder­ liga kommunikationer o. s. v.; markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis om tomtmark före­ ter synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, om vattenfall, stenbrott, grustäkt o. dyl. för sitt utnyttjande erbjuder större eller mindre av naturförhållandena förorsakade svårigheter o. s. v.; servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastig­ heten; med mera sådant. Vid värdesättningen måste emellertid alltid fasthållas, att det, alldeles oavsett vilken metod som användes för denna — om man bortser från skogen — alltid är allmänna saluvärdet, som skall vara avgörande för taxeringen. En riktig tillämpning av de här stadgade reglerna bör således ej kunna medföra ett sådant resultat, som att en tomt med tillhörande åbyggnad, taxerad som annan fastighet, erhåller högre taxeringsvärde än ett annat i närheten liggande lika värdefullt område med liknande åbyggnad, vilket taxerats såsom jordbruksfastighet, allenast på den grund att beträf­ fande den senare fastigheten värdesättningen skett på grundval av de i punkt 1 härovan angivna enhetsvärden. 3

3. Om två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommuner, skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort gemen­ sam taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som om detta varit förhållan­ det och det skolat angivas, huru stor del av taxeringsvärdet som belöpt å vad som faller inom varje särskild kommun.

48 Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

4. Vad nu sagts om fastighets uppskattning efter allmänna saluvärdet gäller icke skogsmark och därå växande skog. Dessa skola upptagas till de värden, de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogs­ bruk, och skall denna uppskattning ske efter i särskild ordning fastställd instruktion. Till skogsmarkens sålunda uppskattade värde lägges i förekom­ mande fall värdet av bete. Dylikt värde skall ej beräknas, där å skogsmark, å vilken rationellt skogsbruk bedrives, betet ej plägar utnyttjas.

5. Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före taxerings­ året; dock att, där räntan i enlighet med 14 § i kungörelsen den 11 maj 1855 utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör läggas till grund för be­ räknande av räntans belopp.

6. Har vid uppskattning av fast egendom hänsyn tagits till förekomsten av andra naturtillgångar än träd och inmutningsbara fyndigheter, skall dessas beräknade värde i vederbörande taxeringslängd antecknas.

till 10 §. 1. Vid angivande av jordbruksvärde bar vederbörande beskattningsmyndigbet att utgå ifrån att fastigheten i fråga användes till jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Med denna förutsättning skall såsom jordbruks­ värde upptagas värdet av fastighetens hela ägoområde i åker, äng, produktiv skogsmark, utmark, impediment, vatten m. m. — dock utan att värdet å växande skog medräknas — ävensom värdet av jordägaren tillhöriga mangårds- och driftbyggnader, såsom bostadsbyggnad för ägare eller brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader, samt byggnader, uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyx­ hästar, jaktstuga o. dyl., förvaltar- eller inspektorsbyggnad, drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader, bostad för skogvaktare och annan skogspersonal, stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. dyl., ävensom byggnader, avsedda för sådan verksamhet, som är att hänföra till jordbrukets binäringar. Om dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem likaledes utföras såsom jordbruksvärde.

2. Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och särskilt angivas värdet av till skogsbörd duglig mark, varmed förstås sådan mark, som, på sätt i punkt 4 av anvisningarna till 9 § sägs, skall värde­ sättas enligt särskild instruktion. 3

3. Tomt- och industrivärde förefinnes i allmänhet blott å sådana jord­ bruksfastigheter, som äro belägna i närheten av större städer eller i tillväxt varande industri- och järnvägssamhällen. Men även närbelägenhet till gruvoch vattenkraftsanläggningar, badortsanläggningar och andra sådana företag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 49 kan medföra ett mervärde av ifrågavarande art. I den mån utvecklingen å en dylik ort fortskrider, behöver närbelägen, därför lämpad mark tagas i anspråk för nya bostäder, industriella anläggningar m. m. Där en sådan utveckling framträtt, har den mark, som kan antagas komma att därvid bliva föremål för användning, utöver jordbruksvärdet ett värde, som bör särskilt för sig angivas. Understundom kan ock vattenfall eller brytvärdig fyndighet grundlägga ett liknande mervärde, som jämväl bör upptagas såsom tomt- och industrivärde, där ej naturtillgången i fråga är av beskaffenhet att böra taxeras såsom annan fastighet. Tomt- och industrivärde utgör alltså den del av taxeringsvärdet, som till­ kommer mark utöver jordbruksvärde på grund därav, att den kan tillgodo­ göras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk, såsom för bostadsbyggnader, industriella anläggningar o. dyl., och sålunda be­ tingar ett högre försäljningspris, än om den skulle användas endast för jordbruk. Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Beflnnes fastighet till sär­ skilda områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes sådant i längden angivas.

4. Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet har taxeringsmyn­ digheten att taga hänsyn till de ovan i anvisningarna till 9 § angivna för­ hållanden. Är å annan fastighet mark och byggnad i samme ägares hand, skall byggnadsvärdet utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fastig­ hetens allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet jämte eventuellt parkvärde. Parkvärde torde endast undantagsvis förekomma. I allmänhet lärer å fastighet, som skall såsom annan fastighet taxeras, mera sällan förekomma växande träd eller anläggning, som ej är att hänföra till byggnad, av den betydenhet, att fastighetens värde i allmänna marknaden därigenom i någon väsentligare grad påverkas. Men om å fastigheten finnes trädbestånd eller till byggnad ej hänförlig anläggning, exempelvis en mera avsevärd trädgård eller park, och denna förmån kan anses i avsevärd mån inverka på fastig­ hetens allmänna saluvärde, bör värdet å sådan förmån särskilt redovisas såsom parkvärde.

till 18 §. 1. I allmänhet torde — vad angår jordbruksfastighet — förvärvskälla sammanfalla med taxeringsenhet. Men detta är icke alltid fallet, utan kunna understundom flera taxerings­ enheter i innehavarens hand bilda en förvärvskälla. Detta inträffar exem­ pelvis, om fastigheter inom olika kommuner brukas tillsammans såsom eu Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. H7 höft. (Nr 102.) 4

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. förvaltningsenhet, något som jämförelsevis ofta inträffar i fråga om skogsfastigheter. För att fastigheter skola tillsammans bilda en förvaltningsenhet fordras icke blott att de hava gemensam innehavare och stå under överinseende av innehavaren eller dennes representant, utan jämväl att de stå under gemen­ sam förvaltning och drift på sådant sätt, att de framträda, ekonomiskt sett, såsom en naturlig enhet. I enlighet härmed få exempelvis de statens skogar, som tillhöra olika revir, icke anses tillhöra en och samma förvärvskälla, lik­ som ej heller, därest ett bolag har så många skogskomplex, att skilda för­ valtningar inrättats, till en och samma förvärvskälla skola räknas fastig­ heter, som höra under olika förvaltningar. Åven är att märka, att, om olika skattskyldiga draga inkomst av samma fastighet, så kan denna fastighet för den ene skattskyldige vara att anse som särskild förvärvskälla men för den andre som ingående i en mera omfattande förvärvskälla. Om sålunda ägaren av ett större gods har vissa därunder lydande hemman eller liemmansdelar utarrenderade men en del under eget bruk, så är varje sålunda utarrenderat område att för arrendatorns del räkna som särskild förvärvskälla, under det att för ägaren godset i dess helhet kan bli en enda förvärvskälla. Härför erfordras emellertid, att fastig­ heterna i ägarens hand bilda ett verkligt driftkomplex, som har ej blott gemensam central ledning utan även gemensam förvaltning eller andra gemensamma driftkostnader. Om flera fastigheter, som utgöra en förvaltningsenhet, ligga till en del inom en kommun och till annan del inom annan kommun, skall inkomsten av sådan förvärvskälla fördelas till beskattning inom de olika kommunerna enligt bestämmelserna i 56 §.

2. Om flera fastigheter av annan fastighets natur i ägarens hand varit att anse som förvaltningsenhet, gäller därom vad ovan under punkt 1 är sagt angående jordbruksfastighet, fn kom sten av fastigheterna skall då redovisas såsom fluten ur en förvärvskälla. Såsom exempel på dylik förvaltningsenhet kan angivas villor å en brunns- eller badortsanläggning, sommarställen å en fastighet m. m. dyl. Likaledes torde fastighetsbolags fastighetsinnehav i regel utgöra en förvärvskälla. Av vikt är emellertid, att i nu nämnda fall kravet å fastigheternas karaktär av förvaltningsenhet uppehälles. Därest skattskyldig helt eller delvis använder egen fastighet i av honom driven rörelse, ingår hyresvärdet av fastigheten, i den mån den sålunda disponerats, i intäkten av rörelsen och skall följaktligen icke upptagas såsom intäkt av annan fastighet, liksom omkostnader och utgifter för sålunda använd fastighet eller del därav icke få avdragas från intäkt av annan fastighet. 3

3. Om rörelse drivits huvudsakligen med den skattskyldiges egen arbets­ kraft, föreligger i regel en förvärvskälla, såsom exempelvis om en författare jämväl sysslar med målning eller bildhuggeri eller om en hantverkare är både snickare och smed.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 51 r Har rörelse drivits1 med användande av i företaget nedlagt nämnvärt kapital eller avlönad arbetskraft, kan ej sällan uppstå spörsmål, om olika slag av förvärvsverksamhet, som därvid utövats, äro att anse som en och samma förvärvskälla eller som skilda förvärvskällor. Äro de särskilda slagen av förvärvsverksamhet till arten helt olika och utan något egentligt inre sammanhang, såsom om någon drivit både diversehandel och rederirörelse eller både bagerirörelse och mekanisk verkstad, äro dessa att anse som särskilda förvärvskällor. Verksamhetens särskilda grenar framträda här såsom ekonomiskt sett särskilta företag, oavsett att företagaren eller hans representant naturligtvis har överinseendet och ledningen av det hela. Om bokföringen är gemensam eller icke är av underordnad betydelse. Annorlunda ligger saken, om de olika förvärvsgrenarna framträda såsom ett enhetligt företag, däri den ena rörelsegrenen är beroende av eller under­ stöder den andra (integration). Ett dylikt inre sammanhang framträder i allmänhet däri, att ej allenast driftledningen är gemensam utan även gemen­ samhet i verksamhetsart och i driftkostnader är förhanden. Gemensamhet i verksamhetsart föreligger, då verksamheten är av fullt likartad beskaffenhet eller då det är vanligt, att de olika slag av verksamhet, som i det särskilda fallet föreligga, drivas tillsammans. Gemensamhet i driftkostnader är för­ handen, då sådana utgifter, som omedelbart avse själva driften, de egentliga driftutgifterna, äro med varandra så förbundna, att en uppdelning av dem på de olika rörelsegrenarna praktiskt taget icke låter sig tillförlitligen ut­ föras. Härvid är emellertid icke att räkna med kontorskostnader och andra dylika kostnader, vilka, utan att i stort sett missvisande resultat uppkommer, kunna fördelas å de olika verksamhetsslagen efter omsättningens eller brutto­ avkastningens storlek eller dyl. I fråga om enhetliga företag är förvärvsverksamheten i sin helhet att anse som en förvärvskälla. Sålunda utgöra exempelvis flera diversehandelsaffärer i en innehavares hand en förvärvskälla, därest driftledningen är gemensam. Likaledes utgöra de olika formerna av järnförädlingsrörelse i samme innehavares hand under nyss angiven förutsättning en förvärvs­ källa. Detsamma gäller om träförädlingsrörelse och vad därtill hörer. Om någon vid sidan av en av honom såsom huvudnäring bedriven verksamhet tillvaratager och förädlar biprodukter från denna verksamhet, föreligger allenast en förvärvskälla.

4. För försäkringsanstalt skall livförsäkringsrörelse anses utgöra en för­ värvskälla samt sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse tillsammans bilda en förvärvskälla (jfr punkt 1 av anvisningarna till 30 §).

till 19 §. Fattigunderstöd, begravningshjälp, natura- och andra förmåner, som ut­ gått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen, underhåll, som läm­ nats fånge eller patient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skatte­

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. pliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till andra föreningar än bostadsföreningar influtna medlemsavgifter (jfr 24 § sista stycket).

till 20 §. 1. Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna paragraf ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga för* säkringar och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar, i vilka den skattskyldige är medlem. Att i vissa speciella fall avdrag dock får göras för dylika premier och avgifter, framgår av stadgandena i 25, 33 och 46 §§.

2. Såsom allmänna skatter räknas allmänna utskylder till staten samt till landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som avses i 6 § lag om fattigvården, tingslag, väghållningsdistrikt och municipalsamhälle. Såsom allmän skatt räknas däremot icke skogsaccis.

3. Angående vad som är att hänföra till kapitalförlust i rörelse hänvisas till anvisningarna till 29 § punkt 8. Vad där stadgats angående sådan för­ lust i rörelse skall äga motsvarande tillämpning även för andra förvärvs­ källor.

till 21 $. 1. Till bostad hänföres ej allenast vad den skattskyldige för sådant ändamål tillgodogjort sig för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning utan även vad av honom använts för ändamål, som närmast avser egen bekvämlighet och trevnad, såsom gästrum, lusthus, badhus, stall och bilgarage för personligt behov, jaktstuga m. m. dyl. Ärliga värdet av bostad, som upplåtits till i fastighetens drift anställd personal, upptages icke såsom ägares eller brukares inkomst av fastigheten och får förty ej heller avdragas såsom driftkostnad.

2. Till jordbruk hänföres åkerbruk och ängsskötsel, även då sådant bedrives för industriellt behov, så ock i samband därmed bedriven husdjursskötsel, varunder inbegripes utnyttjande av bete å såväl skogsmark som annan mark. Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling under glas, räknas till jordbruk, då den drives tillsammans med annat jordbruk. Såsom binäring till jordbruk är att anse sådan i sammanhang med jord­ bruk bedriven förvärvsverksamhet, som avser att med utnyttjande av fas­ tighetens alster eller naturtillgångar, av vid jordbruket anställd arbetskraft eller av därför avsedda inventarier utvinna en biförtjänst. I enlighet här­ med räknas såsom binäring till jordbruk mejerihantering och kvarndrift för förädling av väsentligen det egna jordbrukets produkter, kalkbränning, tegel­ tillverkning o. dyl., som huvudsakligen drives för eget behov och med fas­ tighetens ordinarie arbetskraft. Hit räknas ock under ovan angiven förut*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 53

sättning bi- och fjäderfäskötsel, jakt, fiske, hemslöjd, verkställande av körslor mot lega, uthyrning av dragare, maskiner och redskap, hemslakt m. m. dyl. Drives åter sådan verksamhet i större omfattning såsom mera fristå­ ende företag och med särskilda därför avsedda byggnader eller inrättningar, särskilda maskiner eller inventarier och i huvudsak särskild arbetspersonal, är verksamheten att hänföra till rörelse. I enlighet härmed äro icke att hänföra till jordbrukets binäringar sådana företag som kvarndrift för för­ malning huvudsakligen av inköpt eller annan tillhörig spannmål, brännerihantering, kalkbränning eller tegeltillverkning huvudsakligen för avsalu m. m. dyl. Skogsbruk, varmed avses fastighets utnyttjande för skogshantering å egen eller arrenderad mark, anses som ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten och räknas förty icke såsom binäring till jordbruk. Under skogsbruk inbegripes skogsavverkning på grund av avverknings­ rätt, som skattskyldig vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den av­ yttrade fastigheten, men däremot icke skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse av avverkningsrätt; dylik verksamhet är att hän­ föra till rörelse. Har den, som idkat skogsbruk, tillika drivit virkesförädling eller utvin­ ning av biprodukter av skogsbruket såsom tjära o. dyl., anses denna verk­ samhet som skogsbruk, där den varit av mindre omfattning eller väsent­ ligen avsett husbehov, men som särskild rörelse, om den varit av större omfattning, t. ex. i fasta kolugnar, i fasta tjärugnar eller dyl. och huvud­ sakligen avsett framställning av produkter till avsalu.

3. Såsom intäkt av jordbruk med binäringar skall upptagas, bland annat, intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda inventarier. Härvid är att märka, att detta stadgande avser allenast den normala omsättningen i levande och döda inventarier. Om uppsättningen av kreatur, redskap m. m. å en fastighet av en eller annan anledning helt eller till väsentligaste delen realiseras, t. ex. vid avflyttning från fastig­ heten, så föreligger en kapitalomsättning eller eljest ett sådant förhållande, att vad som influtit vid realisationen icke skall upptagas såsom intäkt av fastigheten. Huruvida vinst, som härvid till äventyrs uppkommit, är att räkna till skattepliktig intäkt, bedömes efter stadgandena i 35

4. Har den skattskyldige i någon av honom driven rörelse använt pro­ dukter från egen eller av honom brukad fastighet, skall värdet av produk­ terna räknas som intäkt av jordbruk, jordbrukets binäringar eller skogs­ bruk, men får samma värde avräknas som omkostnad i rörelsen (jfr punkt 2 av anvisningarna till 29 §). 5 *

5. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas jämväl vad som influtit på grund av upplåten nyttjanderätt till fastigheten eller del därav, såsom

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

arrende, avgäld för lägenhet, som är avsöndrad från fastigheten, eller för servitut, som vilar å fastigheten, m. m. dyl. Hör till fastigheten rätt att på visst sätt utnyttja någon annan fastighet såsom till skogsfång, mulbete eller dyl., skall givetvis även vad som därigenom kommer fastighetens innehavare tillgodo räknas som intäkt av fastigheten. I fråga om för ge­ mensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemen­ samma räkning, skall som samfällighetens inkomst räknas även vad som in natura utdelats till innehavarna av de fastigheter, som hava del i samfälligheten. Då inkomsten således beskattas hos samfälligheten (jfr 53 § e), följer härav, att innehavare av fastighet, som har del i samfällighet av ovannämnda art, icke är skyldig att som intäkt av sin fastighet upptaga vad han uppburit såsom utdelning från samfälligheten, vare sig utdelningen utgått in natura eller i penningar.

6. Såsom intäkt av jordbruksfastighet skall upptagas utdelning, som skatt­ skyldig från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit i förhållande till gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till gjorda försäljningar (pristillägg), därest kostnaden för inköpet varit av7 beskaffenhet att få avdragas från in­ täkt av jordbruksfastighet eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas såsom intäkt av jordbruksfastighet.

7. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas ersättning på grund av för­ säkring mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av för­ säkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till intäkt av jordbruksfastighet. 8

8. Enligt 7 § skall frälseränta taxeras såsom »annan fastighet». Frälseräntetagare har således att uppgiva influten frälseränta icke såsom inkomst av jordbruksfastighet, även om frälseräntan utgår från sådan fastighet, utan som inkomst av annan fastighet.

till 22 §. 1. Såsom driftkostnad får icke avföras kostnad för anskaffande av så­ dana nya inventarier, till vilka motsvarighet förut icke funnits å fastig­ heten. Om alltså en lantbrukare inköper lokomobil, traktor, elektrisk mo­ tor eller andra maskiner av annan art än dem han förut haft eller till följd av brukningssättets omläggning inköper ökat antal kreatur m. m. dyl., så är detta att hänföra till nyuppsättning, därför kostnaden ej får avräknas som driftkostnad. Ersättes förbrukad äldre maskin med ny av annan och dyrbarare konstruktion, må såsom driftkostnad ej upptagas större belopp än som skulle belöpa å en den förbrukade maskinen motsvarande ny sådan. Värdet av fastighetens egna jordbruksprodukter, som användas för fastig-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 55 hetens fortsatta drift, såsom spannmål till utsäde, foder, gödsel m. m., får ej avföras som driftkostnad men skall ej heller upptagas som intäkt (jfr 21 § b). Endast kostnaden för inköpta dylika förnödenheter är att räkna som driftkostnad.

2. Avdrag medgives för sådan värdeminskning å till jordbruket eller till dess binäringar eller till skogsbruket hörande byggnader, som dessa även med normalt underhåll och aktsam vård äro underkastade. Avdraget bör bestämmas till viss procent av byggnadens skäliga värde, olika allt efter den tid en byggnad av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål ut­ nyttjas. Vid bestämmande av denna tid skall vederbörlig hänsyn tagas exempelvis därtill, att en av arrendator uppförd byggnad enligt arrende­ avtalet icke skall vid arrenderättens upphörande lösas av jordägaren (jfr punkt 3 av anvisningarna till 29 §). Vid bestämmande av byggnaders skäliga värde skall iakttagas, att värdet icke får sättas högre än vad som av det för fastigheten i dess helhet under beskattningsåret gällande taxeringsvärde kan anses belöpa å byggnaderna, och får byggnadernas värde icke sättas högre än hälften av förenämnda taxeringsvärde, där icke i enstaka fall särskilda omständigheter kunna för­ anleda annat.

3. Såsom speciella skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas skogsaccis och skogsvårdsavgift. Allmänna skatter till stat och kommun få icke avdragas (se 20 §). 4

4. Med skogs för ägaren gällande ingångsvärde förstås det värde, var­ med växande skog kan anses hava ingått i fastighetens värde vid den tid­ punkt, då ägaren förvärvade fastigheten. Såsom fastighetens värde är att anse vid köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen och vid annat för­ värv det belopp, efter vilket stämpelplikten med avseende å fastighetsförvärvet beräknats. Har förvärv av fastigheten annorledes än genom köp skett före denna lags ikraftträdande, skall dock, om det kan visas, att det belopp, efter vilket stämpelplikten beräknats, i vad det belöpt å den växande skogen, understigit allmänna saluvärdet å denna, såsom skogens ingångsvärde i stället anses det belopp, som visas hava utgjort skogens verkliga värde vid tiden för fastighetens förvärvande. Minskning av ingående virkeskapital skall anses vara för handen, då ur skogen uttagits kvantitativt eller kvalitativt mera, än- som motsvarar tillväxten under den tid, som förflutit sedan ägaren förvärvade densamma. Minskning av ingående virkeskapital skall värde­ sättas efter de enhetspris, som kommit till användning vid beräkning av ingångsvärdet. Skattskyldig, som vill åtnjuta avdrag för minskning av ingående virkeskapital, har att uppgiva den vid skogens avverkning eller försäljning influtna intäkten och därjämte förebringa utredning för be-

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. dömande av skogens ingångsvärde samt av den minskning eller försämring som virkeskapitalet därefter undergått. Om minskningen i ingående virkeskapitalet, värderad enligt ovan angivna grunder, uppgår till högre belopp, än som vid försäljningen influtit, och förlust alltså uppstår, får denna förlust avdragas i vanlig ordning. Har avdrag för minskning av ingående virkeskapital medgivits, anses skogens för ägaren gällande ingångsvärde hava i motsvarande mån nedgått, och skall alltså, därest ytterligare avverkning eller försäljning därefter sker, såsom ingångsvärde räknas det sålunda nedsatta värdet. Exempel: I. A. försäljer från sin fastighet skog på rot för en köpeskilling av 20,000 kronor. Vid taxering påföljande år visar han, att skogsvärdet å egendomen, som han genom arv erhållit, vid tillträdet var enligt då gäl­ lande fastighetstaxering upptaget till 44,400 kronor efter en skogsareal av 300 hektar med bonitet 3, rotvärde 6 kronor per kubikmeter och relativ skogstillgång 0.8. Vidare gör han trovärdigt, att genom avverkningar efter till­ trädet år för år ungefärligen uttagits skogens årliga tillväxt, vadan den nu gjorda försäljningen, beräknad till 3,000 kubikmeter, motsvarande 10 kubikmeter per hektar, är att anse som minskning av ingående virkes­ kapitalet. Då denna minskning kan anses utgöra 10 procent av den för egendomen normala skogstillgången måste skogens ingångsvärde anses minskat i motsvarande grad, d. v. s. med 10 procent av normal skogstillgång eller med =12.5 procent av den vid tillträdet befintliga skogstillgån-

U. 8

gen, vilket i penningar utföres med 5,550 kronor. A. bör sålunda taxeras för inkomst av endast 20,000 — 5,550 = 14,450 kronor. II. B. avverkar och förädlar skog från sin fastighet till ett beräknat värde i oförädlat skick av 75,000 kronor. Vid påföljande års taxering gör han genom köpehandling för fastigheten eller på annat sätt trovärdigt, att av köpeskillingen för fastigheten, utgörande 500,000 kronor, ett belopp av 300,000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså utgör dennas in­ gångsvärde. Likaledes göres trovärdigt, att utöver den sedan köpet upp­ lupna och tidigare icke uttagna tillväxten nu avverkats en virkeskvantitet, utgörande en femtedel av det ingående virkeskapitalet. Avdrag får alltså ske med en femtedel av 300,000 kronor eller 60,000 kronor. III. C. har försålt avverkningsrätt till all skog å sin fastighet med un­ dantag för nödigt husbehovsvirke mot en köpeskilling av 15,000 kronor. Vid nästa års taxering gör han trovärdigt, att av den vid förvärvet av fastigheten erlagda köpeskillingen å den växande skogen belöpt 12,000 kronor, vilket belopp sålunda är att anse som skogens ingångsvärde. Ytterligare gör han trovärdigt, att den från försäljning undantagna virkestillgången, värdesatt efter samma enhetspris för skilda sortiment, som skäligen kunna anses ha varit bestämmande för ingångsvärdet, kan anses hava ett värde av 3,000 kronor. Skillnaden mellan ingångsvärdet 12,000 kronor och den undantagna skogens värde 3,000 kronor eller 9,000 kronor är sålunda att

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 102. 57 anse som minskning i virkeskapital, vadan inkomsten upptages till endast 15,000 — 9,000 = 6,000 kronor.

5. I avseende å hemmavarande barn gäller, att barn, som uppnått 16 år och deltagit i arbetet å fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen. Barnet taxeras alltså självt för den inkomst, det kan hava haft i avlöning och natura­ förmåner eller eljest, varemot föräldrarna få gorå avdrag såsom för annan arbetshjälp. För hemmavarande barn under 16 år får däremot intet avdrag göras, även om barnet deltagit i arbetet (se 20 §), varav följer, att lön och underhåll åt barnet ej heller skall upptagas såsom inkomst för barnet. Den lindring i föräldrarnas skattskyldighet, som medgives för sådant barn, regleras genom ortsavdragen (se 48 §). Åldersfrågan bestämmes efter förhållandet vid taxeringsårets ingång (se 65 $.)

6. Till avdragsgill underhållskostnad räknas, bland annat, även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdickning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.

till 24 $. 1. Har annan fastighet helt eller delvis varit använd i ägarens egen rö­ relse, kommer hyresvärdet för vad som använts i rörelsen, vilket värde ej får avdragas såsom omkostnad (jfr punkt 1 av anvisningarna till 29 §), att ingå i den allmänna inkomstberäkningen för rörelsen och att sålunda be­ skattas i sammanhang med den totala inkomsten därav. Har idkare av rörelse i honom tillhörig fastighet upplåtit bostad för den i rörelsen anställda arbetspersonalen i denna deras egenskap, skola dessa bo­ stadslägenheter anses vara använda i rörelsen, och det är härvid utan bety­ delse, huruvida upplåtelsen skett mot särskild hyresersättning eller persona­ len tillförsäkrats fri bostad. Om däremot ägaren av ett hyreshus tillfälligt­ vis uthyr en lägenhet i huset till en i hans rörelse anställd arbetare, skall icke i följd härav denna lägenhet anses använd i rörelsen.

2. Såsom av näst sista stycket i 24 § framgår, skall avkastning av plan­ tering eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom tillbehör till bostads­ lägenhet, icke särskilt redovisas, och får å andra sidan enligt 25 § under­ hållskostnaden ej avdragas. Värdet av förmånen att få disponera planterin­ gen eller trädgårdslandet skall tagas i beräkning vid bestämmande av bo­ stadsvärdet.

3. Med bostadsförening och bostadsaktiebolag förstås ekonomisk förening och aktiebolag, som har till uteslutande eller huvudsakligt ändamål att be­ reda sina medlemmar eller delägare bostäder.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Såsom intäkt för bostadsförening eller bostadsaktiebolag samt såsom ut­ gift för medlem eller delägare skall icke räknas medlems ursprungliga an­ del i föreningen eller av delägare gjord inbetalning på aktie, men däremot andra inbetalningar även till den del de äro avsedda till avbetalning av föreningens eller bolagets skulder eller i annan form utgöra kapitalinsats.

4. Till intäkt av annan fastighet är att hänföra ersättning på grund av försäkring mot utebliven inkomst av annan fastighet liksom ock ersättning på grund av försäkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpe­ skilling, som skulle hava influtit, därest egendomen istället försålts, bort hänföras till intäkt av annan fastighet.

till 25 §. 1. Avdrag för värdeminskning å byggnad skall bestämmas på sätt i punkt 2 första stycket av anvisningarna till 22 § är sagt. Såsom byggnads värde skall anses taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

2. Avdrag för värdeminskning å inventarier får ske på sätt och i den ordning, som gäller för avdrag för värdeminskning å inventarier i rörelse (se punkt 4 av anvisningarna till 29 §).

3. Att medlem av bostadsförening icke äger åtnjuta avdrag för ursprung­ ligen inbetald andel och ej heller delägare i bostadsaktiebolag för vad av honom inbetalts för aktie framgår av punkt 3 av anvisningarna till 24 §.

till 27 §. I punkt 2 av anvisningarna till 21 § har påpekats, att en förvärvsverksam­ het, som utövas vid sidan av jordbruk, i vissa fall är att anse som en jord­ brukets binäring, eventuellt som skogsbruk, men i andra fall bör räknas som särskild rörelse, och att det senare i allmänhet är fallet, då förvärvsverksam­ heten är av större omfattning och framstår såsom ett mera självständigt, från jordbruket eller skogsbruket relativt fristående företag. Vad särskilt angår försäljning av jordbrukets eller dess binäringars produkter, är den i regel att räkna som tillhörande jordbruket men kan någon gång få karak­ tären av rörelse. Detta senare är fallet, då försäljningen idkas från han­ delsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe utom fastighetens område.

till 28 §. 1. Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller varor, som influtit i rörelsen. Detta innebär, att intäkten skall vara av sådan beskaffenhet, att den normalt är att räkna med och ingår såsom ett led i den förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså in­ flytande betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige för i handel eller tillverkar, och gäller detta även för det fall, att rörelseidkaren

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 59 vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga va­ ror eller produkter. Denna överlåtelse utgör då så att säga den sista affärs­ händelsen i hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, som till den skattskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som normalt är att anse såsom driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring av personlig lösegendom eller vid realisation av tillgångar till stadigvarande bruk i rörelsen eller vid avyttring av rörelsen själv. Den intäkt, som erhålles genom en dylik, oberoende av rörelsen verkställd avyttring, skall tagas i betraktande vid inkomstberäkningen för förvärvskällan tillfällig för­ värvsverksamhet och bedömas efter de för denna förvärvskälla stadgade grunder. I enlighet härmed skall alltså ett bolag, som har till ändamål att driva jordstyckning, som intäkt av rörelsen upptaga vad som influtit vid försälj­ ning av en fastighetslott, varefter frågan om och i vad mån denna intäkt blir beskattningsbar kommer att bero på resultatet av bolagets verksamhet. Om ett industribolag avyttrar någon för bolagets industriella verksamhet avsedd fastighet, upptages vad som därvid influtit icke såsom intäkt av rö­ relsen, men skall, därest vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 §> angivna förutsättningarna föreligga, vinsten upptagas såsom intäkt av till­ fällig förvärvsverksamhet. Ett rederi, som har till uppgift icke blott att driva rederirörelse i egentlig mening, d. v. s. idka sjöfart med egna eller förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa och sälja, d. v. s. driva handel med fartyg, har att såsom intäkt i sin rörelse upptaga vad som influtit vid försäljning av något bolagets fartyg. Om ägaren av ett skeppsvarv, i avbidan på därstädes byggda fartygs försäljning, för egen räk­ ning driver sjöfart med samma fartyg, skall likaledes intäkt genom avytt­ ring av sådant fartyg räknas som intäkt i varvsrörelsen. Men om ett rederi icke har till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med fartyg och icke heller driver sådan handelsrörelse, så skall vad som. influtit vid avyttring av något bolagets fartyg icke räknas som intäkt i rederi­ rörelsen, utan skall, där vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 § angivna förutsättningarna föreligga, vinsten hänföras till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Enbart den omständigheten, att försäljning av fartyg understundom förekommer inom en rederirörelse, utgör ej tillräcklig anled­ ning att antaga, att rederiet driver handel med fartyg.

2. Ränteintäkt samt utdelning å aktier, banklotter, komma nditlotter och andelar i ekonomiska föreningar är i allmänhet att räkna som intäkt av förvärvskällan kapital. Understundom skall dock ränteintäkt hänföras till intäkt av rörelse, näm­ ligen då det kapital, varav intäkten flutit, är att anse som tillhörande rörel­ sen. Detta kan vara fallet, även om kapitalet icke för tillfället användes i rörelsen, så snart det blott står till disposition för dylik användning. Kapital, som icke är avsett att tagas i bruk för rörelsen utan hållas därifrån avskilt,

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. är däremot icke att anse såsom tillhörande rörelsen. I följd härav får i regel ränteintäkt, som uppbäres av aktiebolag och andra juridiska personer, som driva rörelse, anses utgöra intäkt av rörelse. I hank-, emissions- och annan penningrörelse ävensom försäkringsrörelse är utdelning å aktier, hanklotter, kommanditlotter och andelar i ekonomiska föreningar att räkna som intäkt i rörelsen.

3. Har innehavare av rörelse upplåtit driften därav till annan mot årligt arrende eller eljest på villkor, som innebära, att den förre fortfarande kvar­ stått som ägare av rörelsen, skall även sådan ersättning för upplåtelsen anses såsom intäkt av rörelse.

4. Har skattskyldig från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit utdelning i förhållande till gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till gjorda försäljningar (pristillägg), skall rabatten eller pristillägget upptaga^ såsom intäkt av rörelse, därest kostnaden för inköpet fått avdragas från in­ täkt av rörelse eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas såsom in­ täkt av rörelse.

5. Såsom intäkt av rörelse skall upptagas ersättning på grund av för­ säkring mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av för­ säkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till intäkt av rörelse. I vissa fall kan jämväl kapital, som uppburits på grund av personförsäk­ ring, utgöra intäkt av rörelse, så t. ex. om ett aktiebolag tagit en försäk­ ring på sin verkställande direktörs eller en hos bolaget anställd uppfinnares liv för att därigenom skydda sig mot den minskning i inkomst, som den försäkrades frånfälle förväntas medföra för bolaget.

6. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren (filial) av en rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna intäkter såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 3 av anvisningarna till 38 §).

till 29 §. 1. Har annan fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse, får hyresvärdet av vad så använts icke avdragas såsom omkostnad i rörelsen. Detta hyresvärde har nämligen icke upptagits såsom inkomst av annan fastighet (jfr punkt 1 av anvisningarna till 24 §). Avkastningen av fastig­ heten kommer i stället till synes som en del av rörelseinkomsten.

2. Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling eller förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon dess binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 61 honom brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall, såsom av 21 och 24 §§ framgår, värdet av sådana produkter eller råämnen upptagas såsom intäkt av fastigheten. Samma värde får därför avföras såsom omkostnad i rörelsen. Detsamma gäller, om han i rörelsen tillgodogjort sig produkter av annan rö­ relse, som han utövat och som, efter ty i 18 § sägs, är att anse som särskild förvärvskälla.

3. Avdrag medgives ock för den värdeminskning, som byggnad, vilken är avsedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad. Avdraget bör bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid byggnaden anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Vid bestämmande av denna tid har man att taga hänsyn jämväl till sådana omständigheter som att den rörelse, för vilken byggnaden är avsedd, kan antagas komma att fortsätta blott ett jämförelsevis litet antal år, såsom då fråga är om byggnad för utnyttjande av en begränsad malmfyndighet, eller att å annans grund belägen byggnad, som användes i rörelse, vid nyttjanderättens upphörande icke skall av jordägaren lösas. I fråga om rent tillfälliga byggnader, som användas blott ett fåtal år, exempelvis baracker vid ett järnvägs- eller dammbygge, får avdrag ske för den verkliga kostnaden sålunda, att den antingen i sin helhet avdrages det år, då utgiften ägt rum, eller fördelas på de år, under vilka byggnaden användes.

4. Såsom driftkostnad får under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden för anskaffande av redskap och andra inventarier, som äro underkastade hastig förbrukning eller förslitning, vilket i regel kan anses vara fallet, när de beräknas hava kortare varaktighetstid än fem år. I fråga om maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inven­ tarier, vilka hava längre varaktighet, får däremot avdrag för anskaffnings­ kostnaden ske i form av avdrag för värdeminskning. Avdraget, vilket av­ ser värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, skall för­ delas på flera år med vissa efter tillgångens varaktighet så avpassade belopp, att anskaffningskostnaden för en tillgång kan till fullo avdragas under den tidrymd, densamma är för sitt ändamål ekonomiskt användbar, och bör det årliga avdraget i regel bestämmas till viss bråkdel av anskaffningskostnaden, dock att, där detta på grund av bristande utredning icke kan ske, avdrag får ske med viss procent å bokförda värdet eller efter annan grund, som kan finnas skälig. Blir en tillgång av förevarande slag, innan kostnaden för dess anskaffande fått i sin helhet avdragas, utsliten eller föråldrad, så att dess fortsatta användande i driften icke är ekonomiskt lämpligt, får av­ drag äga rum för den ännu icke avdragna anskaffningskostnaden, i den mån denna återstående anskaffningskostnad överstiger vad som influtit vid för­ säljning av den utrangerade tillgången.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning, som patenträtt och likL nande tidsbegränsad rättighet, vilken rörelseidkare förvärvat för utnyttjande vid en av honom driven tillverkning, undergått på grund av minskning av giltighetstiden, och skall avdraget fördelas på giltighetstiden, så att under densamma anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen. Blir före giltighets­ tidens utgång en tillgång av nu förevarande art värdelös på grund av nya uppfinningar eller eljest förändrade förhållanden, får den resterande anskaff­ ningskostnaden omedelbart avdragas. Är det åter fråga om patenträtt eller annan liknande rättighet, vilken rörelseidkare tillgodogör sig genom att överlåta exploateringen därav till annan, är rättigheten att anse såsom vara eller produkt och får behandlas efter de för dylika tillgångar gällande regler. Avdrag för värdeminskning å varumärke, firmanamn och andra liknande rättigheter av good wills natur må medgivas blott i den mån deras värde kan anses i verkligheten begränsat till viss tid.

6. För substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott m. m. får avdrag ske i form av årlig avskrivning så av­ passad, att anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen under den tid, tillgången beräknas räcka. I anskaffningskostnaden inräknas icke blott vad som erlagts vid inköp eller annat förvärv av fyndigheten utan jämväl de kostnader, som nedlagts för fyndighetens exploaterande, såsom exempelvis för upptagande av schakt vid gruva eller anläggning av utfartsvägar vid stenbrott m. m. dyl., allt i den mån dessa kostnader icke fått avdragas såsom kostnader i den löpande driften.

7. Såsom speciella för rörelse utgående skatter eller avgifter till det all­ männa må nämnas vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och hamnumgälder, skogsaccis, skogsvårdsavgift, nöjesskatt m. m. dyl. Däremot få allmänna skatter till stat eller kommun icke avdragas (se 20 §).

8. I anslutning till vad som enligt anvisningarna till 28 § betecknats såsom intäkt i rörelse, skall såsom driftförlust i denna förvärvskälla anses uteblivandet av en intäkt, som normalt bort inflyta i rörelsen. Detta inne­ bär, att intäktens uteblivande skall vara av sådan beskaffenhet, att det i den förvärvsverksamhet, varom fråga är, kan räknas med eventuellt upp­ kommande förlust i stället för vinst, samt att förlusten alltså ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten. Hit räknas alltså exempelvis till följd av köpares insolvens utebliven betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige fört i handel eller tillverkat, prisfall under inköps- eller tillverkningspris, förstöring eller försämring av varulager, tillverkningar, lager av råvaror och förbrukningsartiklar eller dyl., utebliven återbetalning av lån, som skattskyldig i av honom driven penningrörelse utlämnat på för­ falskade lånehandlingar m. m. dyl. I dylika fall är skattskyldig berättigad

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102. 63 att i beskattningsavseende göra nödig nedskrivning å varulagrets värde eller erforderlig avskrivning å utestående fordringar eller vidtaga därmed jämförlig åtgärd för minskande av sin eljest skattepliktiga inkomst, här­ emot räknas icke hit förlust, som skattskyldig kan hava lidit vid fä dan av vad som normalt ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten, såloues i regel icke genom borgensförbindelse eller genom prisfall å eller förstöring genom brand eller olyckshändelse av sådana tillgångar, som användas till stadigvarande bruk i rörelsen. Den förlust, som föranledes av en dylik, oberoende av rörelsen uppkommen skada, är att anse såsom kapitalförlust.

9. Angående hemmavarande barn, som användas i rörelse, gäller vad om sådana är stadgat beträffande jordbruk (se 22 § och dithörande anvisningar punkt 5).

10. Eu ekonomisk förening är i beskattningshänseende att anse såsom kooperativ, därest den är öppen och i sina angelägenheter tillämpar lika röst­ rätt. För att en förening skall anses vara öppen fordras icke blott att den en­ ligt sina stadgar är berättigad att när som helst antaga nya medlemmar, utan också att den faktiskt visar sig villig att antaga till medlem var och en, som är bosatt inom föreningens verksamhetsområde eller tillhör dess angivna verksamhetskrets, förbinder sig att följa föreningens stadgar och beslut och som därjämte skäligen kan antagas komma att som medlem bidraga till förverkligandet av föreningens i stadgarna angivna syfte. Den omständig­ heten, att styrelsen eller annat föreningsorgan äger rätt att pröva inträdes­ ansökningarna och avvisa sådana sökande, som icke besitta nu nämnda kvalifikationer för medlemskap, betager icke föreningen dess egenskap av öppen. I det fall att en förening säljer till utomstående, kan den som regel icke utan att förlora sin öppna karaktär vägra att mottaga som medlem någon, som kan ådagalägga, att han plägar köpa förnödenheter genom föreningen. Anser föreningens styrelse emellertid, att vederbörande köpare på grund avrent personliga förhållanden icke kan beviljas medlemskap — i eu stor för­ ening, som säljer till utomstående, är det omöjligt att i varje fall inskränka försäljningen till personer, som skulle vara önskvärda som medlemmar — så bör föreningen för att anses såsom öppen hava skyldighet att i ekono­ miskt hänseende jämställa honom med medlem, det vill såga giva honom samma återbäring på köpta varor, som medlem erhåller. Kooperativa föreningars centralorganisationer äro att anse såsom öppna, även om inträde beviljas blott sådana lokala föreningar, som fylla av central­ organisationen uppställda krav på stadgar, skötsel och ekonomisk soliditet och om endast ett enda företag inom varje område antages såsom medlem. Vad angår kravet på lika rösträtt, så berövas en centralorganisation icke dess kooperativa karaktär, om rösträtten bland dess förstahandsmedlemmar, föreningarna, utövas efter föreningarnas medlemsantal.

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

till 30 1. Beräkning av försäkringsrörelses överskott skall ske särskilt för å ena sidan livförsäkringsrörelse, å andra sidan sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäk ringsrörelse. Försäkring, som meddelats i samband med huvudförsäkring, räknas som tillhörande huvudförsäkringens art (t. ex. livränta, som med­ delats som ersättning vid olycksfallsförsäkring, räknas till olycksfallsförsäk­ ring, sjukförsäkring, som av livförsäkringsbolag meddelats i kombination med livförsäkring, räknas till livförsäkring). Intäkter samt driftkostnader eller andra avdrag, vilka icke kunna bokföringsmässigt fördelas på de båda arterna av rörelse, skola fördelas på skäligt sätt. Med försäkringsfond för egen räkning förstås försäkringsfond (premie­ reserv, ersättningsreserv) enligt försäkringslagen, minskad med värdet av återförsäkrares .ansvarighet. I ersättningsreserven inbegripes dock i fråga om försäkringsanstalt, som driver sjöförsäkring, den förstärkning av försäkrings­ fonden, som sådant bolag gör enligt bolagsordningen, och i fråga om bolag, som driver livförsäkring, återköpsreserven. Med premieinkomst, förvaltningskostnader m. m. för egen räkning förstås bolagets premieinkomst, förvaltningskostnader m. m., minskade med åter­ försäkrares andelar.

2. Vid beräkning av överskottet å sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse må från bruttointäkten avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 29 §, för avsättning till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv och i lag föreskriven säkerhetsfond ävensom, med nedan angiven inskränkning, för ökning av utjämningsfonderna, i den mån denna ökning icke överstiger vinsten å själva försäkringsrörelsen. Denna vinst skall beräknas till ett belopp, som utgör skillnaden mellan å ena sidan summan av följande inkomstposter, nämligen: a) ingående försäkringsfond för egen räkning, b) premieinkomst för egen räkning, c) 4 procent ränta å post a); å andra sidan summan av följande utgiftsposter, nämligen: d) utbetalningar för egen räkning för försäkringsfall, e) förvaltningskostnader för egen räkning, f) utgående försäkringsfond för egen räkning. Avdrag för ökning av utjämningsfonderna medgives icke i den mån utjämningsfonderna genom ökningen komma att överskjuta ett belopp av tjugu gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning för brandförsäkring, ökat med två gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning för annan försäkring. Med utjämningsfond förstås här fond, som enligt bolagsordningen må an­ vändas endast till att helt eller delvis täcka förlust å själva försäkrings­ rörelsen samt efter sådan disposition kvarstående förlust å rörelsen i dess

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 65 helhet, i den mån den icke kan täckas av andra till framtida förfogande avsatta medel. I fråga om ömsesidigt försäkringsbolag räknas som utjämnings­ fond jämväl fond, som utöver försäkringsfond, premieåterbäringsreserv och säkerhetsfond funnits före denna lags ikraftträdande och vilkens användning enligt bolagsordningen icke begränsats på sätt nyss sagts; dock att vid til­ lämpning av dessa anvisningar dylik fond icke må upptagas till högre be­ lopp vid årets slut än vid dess början. Som utjämningsfond skall ej anses i lag föreskriven säkerhetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond. Den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning skall upptagas till ett belopp, vilket beräknas som skillnaden mellan å ena sidan a) ingående premiereserven för egen räkning, b) premieinkomsten för egen räkning, c) 4 procent ränta å post a); å andra sidan d) utgående premiereserven för egen räkning. Nedsättning av premieåterbäringsreserv och säkerhetsfond ävensom minsk­ ning av utjämningsfonderna skall anses som intäkt. Utbetald premieåter­ bäring får avdragas som utgift. Ändring av bolagsordningen, som innebär, att bolaget får rätt att på annat sätt än ovan sagts disponera vid denna lags ikraftträdande befintlig utjämningsfond, för vilken bestämmelser om in­ skränkt dispositionsrätt funnits, eller utjämningsfond, som bildats efter lagens ikraftträdande, skall räknas som minskning av fonden med hela det belopp, vartill den uppgick före ändringen. Avdrag må icke ske för avsättning till omedelbar eller framtida vinstut­ delning till försäkringstagare.

3. Vid beräkning av överskottet å livförsäkringsrörelse må från brutto­ intäkten avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 29 §, för av­ sättning till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv och i lag föreskriven säkerhetsfond, ävensom för ökning av utjämningsreserverna och livränteförsäkringsrörelsens garantifonder. Med utjämningsreserv förstås här fond (såsom katastrofreserv, riskutjäm­ ningsfond m. fl.), vilken enligt grunderna eller bolagsordningen må användas endast till att helt eller delvis täcka förlust på dödlighet, sjuklighet och invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående förlust på rörelsen i dess helhet, i den mån densamma icke kan täckas av andra till framtida förfogande avsatta medel. Som utjämningsreserv skall ej anses i lag föreskriven säker­ hetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond. Med garantifond för livränteförsäkringsrörelsen förstås här fond, som av­ satts av överskottet på denna rörelse och som enligt grunderna eller bolags­ ordningen må användas endast till vinstutdelning å livränteförsäkringar eller till att helt eller delvis täcka förlust inom denna rörelse på dödlighet, sjuk­ lighet och invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående förlust på Bihang Ull riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft. (Nr 1(12.) 5

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. rörelsen i dess helhet, som icke kan täckas av andra till framtida förfogande avsatta medel. Avdrag för ökning av utjämningsreserverna må icke ske i den mån de­ samma genom ökningen komma att överskjuta två procent av sammanlagda risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall med avdrag av den del därav, för vilken återförsäkrare svara. Med risksumma för kapitalförsäkring för dödsfall förstås här det belopp, som är att anse som utsatt för dödsrisk. Nedsättning av premieåterbäringsreserv och säkerhetsfond ävensom minsk­ ning av utjämningsreserverna och garantifonderna skall anses som intäkt. Utbetald premieåterbäring och vinst å livränteförsäkring, vilken utbetalts ur garantifond för dylik försäkring, få avdragas såsom utgift. Ändring av grunder eller bolagsordning, som innebär, att bolaget får rätt att disponera utjämningsreserv eller garantifond på annat sätt än ovan sagts, skall räknas som minskning av dylik fond med hela det belopp, vartill den uppgick före ändringen. Avdrag må icke ske för annan avsättning till omedelbar eller framtida vinstutdelning åt försäkringstagarna än avsättning till garantifond för livränteförsäkringsrörelse.

4. Vid beräkning av det räntebelopp, som jämte överskottet skall tagas till beskattning, skall, där ej särskilda förhållanden påkalla annat, räntan å premiereserven beräknas å medeltalet av dess belopp vid årets början och slut efter den räntefot, som legat till grund för dess beräkning; i fråga om rånte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes räntan å premiereserven lika med det belopp, vilket såsom ränta gottskrivits besparingsfonden, med avdrag av den ränta, som under året utbetalts till besparingsfondens delägare. Det belopp, som enligt denna punkt skall tagas till beskattning, må dock aldrig överstiga vad av behållningen å bolagets hela verksamhet belöper på livförsäkringsrörelsen, d. v. s. förutom överskottet å livförsäkringsrörelsen, beräknat på sätt i punkt 3 sagts, dels de avsättningar till andra fonder än försäkringsfonden, vilka fått avdragas vid överskottets beräkning, dels ock de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende äro att hänföra till annan förvärvskälla än försäkringsrörelse; dock att i fråga om försäkringsanstalt, som jämväl driver sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse, sist­ nämnda inkomstbelopp endast medräknas i den mån de i försäkringstekniskt hänseende äro att hänföra till livförsäkringsverksamheten.

5. Vad här stadgats angående försäkringsrörelse, som drives av försäkrings­ anstalt, skall äga tillämpning även beträffande sådan försäkringsrörelse, som drives av understödsföreningar.

6. Vid uppskattning av utländsk försäkringsanstalts här i riket skatte­ pliktiga nettointäkt avses med premieinkomst bruttobeloppet av årets försäk­ ringspremier, d. v. s. utan avdrag för återförsäkringspremier.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 67

till 31 §. 1. Såsom periodiskt understöd betraktas vad som uppbäres från stiftelse, om och i den mån det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet, att stiftelsens intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla vissa familjer eller bestämda personer. Såsom periodiskt understöd räknas där­ emot exempelvis icke vad en skattskyldig i annat fall i penningar eller för­ måner uppbär av en from stiftelses inkomst.

2. Där upplåtelse att mot royalty använda en viss materiell tillgång, så­ som exempelvis en gruvfyndighet, eller att mot avgift utnyttja patent, mönster eller dyl. (licens) ingår såsom ett led i yrkesmässig förvärvsverk­ samhet, är royaltyn eller avgiften att anse som intäkt av rörelse. Så är exempelvis fallet, då ett bolag, som äger en gruvfyndighet eller förvärvat ett patent eller å sin experimentverkstad låtit utarbeta en uppfinning eller ett mönster, sedermera tillgodogör sig rätten härtill genom att överlåta exploateringen helt eller delvis åt annan eller andra. Vad som härför in­ flyter är i bolagets hand intäkt av rörelse. Men om dylik upplåtelse annor­ ledes än i rörelse skett mot årlig eller eljest periodvis inflytande ersättning, är med hänsyn till ersättningens mera konstanta beskaffenhet dylik inkomst i beskattningshänseende likställd med intäkt av tjänst. En sådan icke yrkes­ mässig upplåtelse av en rätt av ifrågavarande slag är ofta förhanden, då ägaren eller uppfinnaren själv upplåter exploateringsrätten till annan. Understundom kan royalty vara att hänföra till intäkt av fastighet, exem­ pelvis då stentäkt eller dylikt utarrenderas mot royalty.

till 32 §. 1. Vissa befattningshavare i statens tjänst äga att utöver de vanliga av­ löningsförmånerna åtnjuta särskild gottgörelse för tjänstgöring under mera krävande eller besvärliga förhållanden. Hit är att räkna s. k. kallortstilllägg för tjänstgöring i de nordligare delarna av riket, särskilda avlöningstillägg till provinsialläkare i svårbesatta distrikt, ersättning till personal vid armén och marinen under flygtjänstgöring och för dykeriarbete, sjötillägg till beställningshavare vid flottan och kustartilleriet, lokomotivtjänstpenningar vid järnvägarna, vinterdagavlöning till personal å fyrskepp eller å lotsverkets ångfartyg. Dessa och andra sådana ersättningar äro att räkna som avlöningsförmåner och såsom sådana att hänföra till intäkt av tjänst.

2. Till skattepliktig intäkt räknas jämväl beklädnadsförmån eller ersätt­ ning därför samt premie till beställningshavare vid armén och marinen, som i tjänsten iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med materialier och förbrukningsartiklar, ävensom vissa tjänstemän tillkommande åklagarandel eller beslagspro vision. Felräkningspenningar äro likaledes att anse som in­ täkt i tjänsten, men får å andra sidan avdrag ske för genom felräkning

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

liden förlust, även om denna överstiger det såsom felräkningspenningar upp­ burna beloppet (se punkt 2 av anvisningarna till 33 §).

3. Såsom intäkt av tjänst skall upptagas, bland annat, hyresvärdet av bo­ stad, som kan vara åt den anställde upplåten. För den, som är anställd såsom arbetare i jordbruk med binäringar eller i rörelse eller eljest lios annan person och såsom löneförmån åtnjuter bostad, skall alltså värdet av denna bostadsförmån medräknas vid löneförmånernas uppskattning (jfr punkt 1 av anvisningarna till 21 §). Vidare skall såsom intäkt upptagas värdet av andra utav den skattskyldige åtnjutna förmåner, därest han icke skulle varit berättigad att åtnjuta avdrag för utgifterna för förmånernas förvärvande för den händelse, att han själv förskaffat sig dem. Såsom intäkt skall så­ ledes, under nyss angivna förutsättning, upptagas exempelvis värdet av fri kost och fria resor ävensom skatter, försäkringsavgifter o. dyl., som arbets­ givaren betalat för den anställdes räkning. Angående värdesättningen å bostadsförmån och andra naturaförmåner, som kunna ingå i avlöningen, meddelas bestämmelser i 42 § och därtill hö­ rande anvisningar. Är bostad, som upplåtits till tjänstinnehavare, med hän­ syn till honom åliggande representationsskyldighet större än som skäligen kan anses erforderligt för en person i motsvarande ställning men utan sär­ skild, med tjänsten förenad representationsskyldighet, skall såsom värde å bostadsförmånen upptagas allenast vad som kan anses motsvara en bostad av sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller, därest tjänstebostad av annan anledning är större än som kan anses erforderligt för tjänstinne­ havarens och hans familjs behov. Har tjänstinnehavare fått utgiva ersätt­ ning för bostadsförmån, skall givetvis bostadens uppskattade värde därmed minskas.

4. I vissa tjänster är särskild ersättning anvisad för särskilda, med tjän­ sten förenade kostnader, som av den skattskyldige måste bestridas. I fråga om sådan ersättning skall i beskattningshänseende skillnad göras mellan statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst. I förra fallet skall den anvisade ersättningen icke upptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som skola med ersättningen bestridas, ej få avföras så­ som utgift, även om ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för de fall, då den anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna i fråga. Är ersättningen däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas bestridande, skall ersättningen i sin hel­ het upptagas såsom intäkt, medan å andra sidan kostnaderna få avdragas såsom utgift, även i den mån de överskjuta ersättningen. I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättningen upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed bestridas, av­ föras såsom omkostnader i tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras å intäkten av tjänsten i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 69 5. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning förstås vad som enligt resereglementet med flera författningar eller särskilt av Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet meddelat beslut utgår såsom resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden å annan ort än bostads- eller stationsorten. Härunder falla således sådana ersättningar som mässpenningar och servisbidrag till beställningshavare vid flottan och kustartilleriet, fast respenninganslag till vissa tjänstemän vid domänverket, reseersättning eller resetraktamente samt härbärgesersättning till den s. k. resande personalen vid statens järnvägar och postverket, lotsar tillkommande s. k. hemvägsersättning o. dyl.

6. Till ersättning, som anvisats av staten till bestridande av viss med tjänsten förenad kostnad och som följaktligen ej är underkastad skatte­ plikt, räknas även den till tjänsteman vid förflyttning från eu tjänstgörings­ ort till en annan utgående ersättning för flyttningskostnad samt för den ökade utgift, som för honom må hava uppstått därigenom, att han måst vidkännas kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgörings­ orten. Detsamma gäller i fråga om bidrag till representationskostnader, som är vissa statens tjänstemän anslaget.

7. Understöd, som vid arbetskonflikt utgått till i konflikten indragen arbetare från organisation, som han tillhört, är icke att hänföra till skatte­ pliktig intäkt.

8. Har delägare i vanligt handelsbolag, enkelt bolag eller rederi eller solidarisk delägare i kommanditbolag åtnjutit inkomst från bolaget eller rederiet i form av avlöning, hänföres sådan inkomst till intäkt icke av tjänst utan av den förvärvskälla, varur bolagets eller rederiets inkomst härflutit.

9. Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor, som upphöra att utgå först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifte.

till 33 §. 1. Skattskyldig äger att från intäkten av sin tjänst avdraga avgifter, som han på grund av tjänsten erlagt för egen pensionering, vare sig avgif­ terna erlagts till arbetsgivaren, till särskild för ändamålet bildad kassa eller till försäkringsanstalt. Likaledes får avdrag äga rum för avgifter, som på grund av tjänsten erlagts för överlevelseränteförsäkring såsom änke- och pupillförsäkring o. dyl. Angående skattskyldigs rätt till avdrag för avgifter, som han annorledes än på grund av tjänst eller anställning erlagt för egen pensionsförsäkring samt för änke- och pupillförsäkring, se 46 § 2 mom.

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 2. Har skattskyldig, som i sin tjänst eller anställning omhänderhar medel, för vilka han är redovisningsskyldig, blivit ålagd viss ersättningseller återbetalningsskyldighet för dessa medel, äger han njuta avdrag för den förlust, som han på grund därav lidit. Hit räknas exempelvis bank­ kassörs ersättningsskyldighet för felräkning och redogörares återbetalnings­ skyldighet för felaktigt utbetalta avlöningsbelopp. Avdrag är dock ej med­ givet, därest ersättnings- eller återbetalningsskyldigheten grundar sig på av den skattskyldige begången förskingring eller annan kriminell handling.

3. Har skattskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verk­ samhetsorten, äger skattskyldig rätt att åtnjuta avdrag icke blott för kost­ naden för själva resan utan jämväl för den ökning i levnadskostnaden, som den skattskyldige kan hava fått vidkännas på den grund, att han vistats utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum, ökad kostnad för föda o. s. v. Därest av staten anvisats särskild ersättning för kostnaderna, får avdrag dock icke äga rum (jfr punkt 4 av anvisningarna till 32 §). Avdrag för ökade levnadskostnader är däremot icke medgivet enbart på den grund, att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den, där han har sin bostad. Har den skattskyldige bosatt sig på annan ort än den, där han har tjänst eller anställning, eller antagit arbete, som skall utföras på annan ort än den, där han är bosatt, är avdrag i regel icke medgivet. Avdrag medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där arbetet skall utföras.

4. Även för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt av­ draga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

till 34 §. Då fastighet ej kan ingå i förvärvskällan tjänst, är något avdrag för in­ komstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt, icke medgivet.

till 35 §. Har vid överlåtelse av rörelse avträdaren betingat sig ersättning för värde av good wills natur, såsom firmanamn, tidnings titel, varumärke, utfästelse att icke utöva viss verksamhet o. dyl., är sådan ersättning att anse som in­ täkt av tillfällig förvärvsverksamhet, om och i den mån sådana förhållanden föreligga, att ersättningen kan hänföras till realisationsvinst vid avyttring av lös egendom (jfr punkt 1 av anvisningarna till 28 §).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 71

till 36 §. 1. Vid beräkning av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som erhållits för den avyttrade egendomen. Avdrag får ske för alla omkostna­ der för förvärvet och avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad som nedlagts på förbättring av egendomen, för inköps- och försäljnings­ provision, för stämpelkostnader m. m. Har den skattskyldige tidigare fått åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen eller dyl., skall å andra sidan omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag. Vidare får vid vinstberäkningen den skattskyldige åtnjuta avdrag för under be­ skattningsåret utbetalade förvaltningskostnader och räntor, därest dessa ej böra hänföras till annan förvärvskälla.

2. För att förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom skall få avdragas erfordras, att förlusten under beskattningsåret uppkommit genom avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i säljarens ägo, om det är fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år. Realisations­ förlust beräknas efter samma regler, som gälla för beräkning av realisations­ vinst. Avdrag är medgivet för alla de utgifter, som den skattskyldige under beskattningsåret haft för inköp av lotter, men om den skattskyldige haft lotterivinst till så litet belopp, att densamma enligt 19 § icke är skatte­ pliktig, få utgifterna avdragas från realisationsvinst endast i den mån de överstigit lotterivinsten.

3. Icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande i lotteri utgör enligt 18 § en särskild förvärvskälla och all övrig tillfällig förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat, en förvärvskälla. Vid beräk­ ning av inkomsten av de olika förvärvskällorna få realisationsförlust och förlust å deltagande i lotteri således kvittas endast mot realisationsvinst och lotterivinst men icke mot intäkt av övrig tillfällig förvärvsverksamhet. På sätt framgår av 46 § 1 mom., får underskott, som uppstått i förvärvs­ källan icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom del­ tagande i lotteri, icke avdragas från inkomst av annan förvärvskälla.

till 37 §. Intäkt av fastighet ingår icke i förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet. Något avdrag för vad som beskattats genom fastighetsskatt är således icke medgivet i denna förvärvskälla*

till 38 §. 1. L vilka fall ränteintäkt samt utdelning å aktier m. m. är att hänföra till intäkt av rörelse framgår av punkt 2 av anvisningarna till 28 <j>.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2. Till intäkt av kapital hänföres sådan utdelning från aktiebolag eller ekonomisk förening, som utgår i förhållande till innehavda aktier eller an­ delar, men däremot icke utdelning, som utgår efter annan grund, t. ex. i förhållande till gjorda inköp eller försäljningar. Dylik utdelning är skatte­ fri, där den blott innebär en minskning i levnadskostnader, och skall i annat fall hänföras till den förvärvskälla, vartill den på grund av sin beskaffenhet är att räkna. Sålunda hänföres exempelvis till inkomst av annan fastighet sådan utdelning från bostadsförening, som skett i förhållande till erlagd hyra eller årlig avgift, samt till inkomst av jordbruk respektive rörelse näringsidkares utdelning från ekonomisk förening i form av pris­ tillägg å varor, som han sålt till föreningen, eller i form av rabatt för varor, som han för sin näring inköpt av föreningen.

3. Från inkomst, som härflutit av fastighet i utlandet, får avdrag ske för vad som av inkomsten använts för fastigheten, såsom för ny- eller om­ byggnad. Från inkomst, som härflutit av rörelse i utlandet, må likaledes avdrag göras för vad som av inkomsten använts för rörelsen, exempelvis för ny- eller ombyggnad av i rörelsen använda fastigheter och anläggningar. För att sådant avdrag må ske erfordras dock, att inkomsten under beskatt­ ningsåret på ovan angivna sätt disponerats. Reserveras inkomsten för att framdeles användas för det ena eller andra ändamålet, är den underkastad beskattning. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet eller å rörelse därstädes, må avdrag för sådant underskott göras endast från annan intäkt av fastighet eller rörelse i utlandet, men får däremot avdrag icke ske från annan intäkt av kapital och ej heller enligt 46 §. Med rörelse i utlandet avses sådan rörelseverksamhet, som därstädes själv­ ständigt bedrivits. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren (filial) av en rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna intäkter såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 6 av anvisningarna till 28 §).

4. Vad som gäller om utdelning från utländskt bolag skall enligt be­ stämmelsen i 67 §, tillämpas jämväl å utdelning från annan här i riket icke hemmahörande juridisk person. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt från­ fälle icke varit bosatt eller stadigvarande vistats här i riket, anses såsom en här i riket icke hemmahörande juridisk person (jfr punkt 3 i anvisningarna till 53 §). Utdelning från sådant dödsbo till i Sverige bosatt delägare av inkomst, som förvärvats under den tid delägarna suttit i oskift bo — men givetvis ej utskiftning av den avlidnes efterlämnade tillgångar — skall således här i riket bliva föremål för beskattning. Från denna föreskrift meddelas likväl ett undantag i 54 § första stycket e)/

till 39 §. 1. Vid beräkningen av inkomsten av kapital får avdrag göras för all gäldränta, som icke skall avdragas från intäkterna av andra förvärvskällor.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 102. 73 Härav följer, att, om den skattskyldige utbetalt dylik gäldränta men icke åtnjutit intäkt av kapital eller han haft sådan intäkt till lägre belopp än gäldräntan, förvärvskällan kapital kommer att utvisa underskott. För sådant underskott får den skattskyldige sedermera åtnjuta avdrag på sätt och i den ordning, som i 46 § stadgas. Belöper på annan förvärvskälla så stor gäld­ ränta, att intäkten av förvärvskällan icke förslår till täckande av räntan, får den överskjutande gäldräntan icke avdragas vid beräkningen av in­ komsten av kapital. Det underskott, som på grund av gäldräntan kan uppstå i förvärvskällan i fråga, får avdragas endast uti den i 46 § föreskrivna ordning. För svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka jämlikt 54 § första stycket a) äro befriade från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag, svenska kommanditbolag och svenska ekonomiska föreningar, har stadgats viss inskränkning i rätten till avdrag för gäldränta. Inskränkningen innebär, att dylikt aktiebolag eller dylik ekonomisk förening icke får för gäldränta, som belöper å aktier, banklotter eller föreningsandelar, åtnjuta avdrag i vidare mån än räntan överstiger utdelningen. Därest icke annat framgår av förebragt utredning, skall jämlikt anvisningarna till 44 § å nämnda värdehandlingar i regel anses belöpa lika stor del av bolagets eller föreningens hela gäld, som värde­ handlingarnas bokförda värde utgör utav bokförda värdet av bolagets eller föreningens samtliga tillgångar.

2. Avdrag för ränta får allenast ske för det beskattningsår, varunder räntan utbetalts, dock att i rörelse, varöver förts handelsböcker i enlighet med vad därom är särskilt stadgat, ränteavdraget må göras efter bokföringsmässiga grunder (jfr 41 § jämte tillhörande anvisningar).

3. I vad mån de bestämmelser, som meddelats rörande beskattning av aktiebolag, skola tillämpas jämväl i fråga om kommanditbolag, är stadgat i 53 § 2 mom.

till 41 §. 1. Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, och skall i följd härav hänsyn tagas till in- och utgående lager av varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m. ävensom till fordringar och skulder. För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av in­ komst av rörelse ske på grundval av hans bokföring, med iakttagande dock av följande. Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upp­ tagits sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller ute­ slutits intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifter avförts sådana poster, för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas erforderlig justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överens­ stämmelse med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.

74 Kull f/l. Maj:ts proposition Nr 102. Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för om­ sättning eller förbrukning i rörelse, skall endast om särskilda omständigheter därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen. Vad här är stadgat gäller särskilt då fråga är om bestämmandet av det år, varunder eu inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller alltså, att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma enligt allmänt vedertagen köp­ mannased bör i räkenskaperna uppföras såsom inkomstpost, även om den ännu icke av den skattskyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest kommit honom tillhanda t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda presta­ tioner eller på annat härmed jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga om inkomstposterna har motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna. I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters upptagande enligt bokföringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet, att for­ dringar i rörelse uppföras såsom inkomst under det år, då de uppkomma, och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år, på vilket de belöpa, i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit under nämnda år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget, att förskottsvis in­ flutna räntor, som till större eller mindre del belöpa å ett kommande år, till denna del bokföringsmässigt hänföras till det sistnämnda årets inkomst. Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skattskyldiges på hans räkenskaper grundade inkomstberäkning, såsom inkomst för ett år beskattat vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstberäkningen för det följande år, då vinsten i bokföringen kommer till synes, det sist­ nämnda årets i bokföringen redovisade vinstresultat med hänsyn härtill justeras på sådant sätt, att den redan beskattade vinsten icke för det året ånyo tages till beskattning. Motsvarande gäller för det fall, att beskattningsmyndighet ansett förlust, av beskaffenhet att avdrag därför får ske, icke böra beaktas vid inkomst­ beräkningen för det år, under vilket den kommit till synes i räkenskaperna, eller beskattningsmyndighet eljest något år frångått den skattskyldiges bok­ föring i avseende, som kan hava inflytande på följande års inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla än rörelse gäller såsom allmän regel, att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma från den skattskyldiges synpunkt är att anse såsom verkligen förvärvad och till sitt belopp känd. Detta är framför allt förhållandet, då inkomsten av den skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning eller, såsom i fråga om bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den på amiat sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av huruvida inkomsten intjänats under året eller tidigare. Vissa intäkter, t. ex. av tjänst, ränta å i bank eller annan penninginrättning innestående medel o. s. v., kunna dock hänföras till nästföregående års inkomst, ehuru de icke upp-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 75

burits eller varit tillgängliga för lyftning förr än efter nämnda års ut­ gång. Förutsättningen härför är emellertid, att de intjänats under be­ skattningsåret och uppburits eller blivit för lyftning tillgängliga omedelbart efter det årets utgång eller i varje fall så tidigt under nästföljande år, att de praktiskt taget kunna hänföras till inkomsten under beskattningsåret. Ä andra sidan skola utgifterna och omkostnaderna för inkomstförvärvet avdragas från intäkten under det år, då de verkligen blivit av den skatt­ skyldige bestridda, även om de avse inkomst, som tidigare förvärvats eller först under ett senare år beräknas verkligen inflyta, dock med iakttagande av de särskilda bestämmelser, som i avseende härå gälla i fråga om reali­ sationsvinst. I enlighet härmed skola fordringar för utfört arbete räknas såsom intäkt för det år, varunder de inflyta, och utgifter, vilka icke omedelbart guldits, avräknas från intäkterna för det år, varunder de betalas. Ränta å pennin­ gar, som innestå i bank å sådan räkning, å vilken räntan gottskrives insättaren per den 31 december, anses såsom nämnda dag influten intäkt, me­ dan däremot ränta å penningar, som innestå å annan räkning, räknas så­ som inkomst för det år, då räntan förfaller till betalning, även om räntan till någon del belöpt å ett tidigare eller senare år. Om någon upplåtit av­ verkningsrätt till skog mot betalning, som skall erläggas under loppet av flera år, skall såsom intäkt för varje år upptagas den del av köpeskillingen, som under samma år influtit. Avdrag för minskning i ingående virkeskapital, vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas därvid på de sär­ skilda åren i förhållande till den under varje år influtna likviden. Det­ samma gäller i tillämpliga delar i fråga om annan terminsvis inflytande intäkt i egentlig mening. Är åter fråga om intäkt, vilken icke i och för sig är att anse såsom skattepliktig — exempelvis köpeskilling vid icke yrkes­ mässig avyttring av fast eller lös egendom — men vilken i förekommande fall under härför stadgade förutsättningar skall beskattas såsom realisations­ vinst, är det utan betydelse, om köpeskillingen eller ersättningen skall er­ läggas på en gång eller i särskilda terminer. Så skall realisationsvinst resp. realisationsförlust beräknas med hänsyn till köpeskillingens totala belopp, oavsett om detta skall betalas på en gång eller terminsvis.

till 42 §. Stundom inträffar, att å en ort saknas möjlighet att uthyra bostäder och att för den skull något hyrespris för orten icke kan fastslås. Särskilt gäller detta i glest befolkade orter, där befolkningen huvudsakligen består av jordbrukare, vilka bo å fastigheter, som av dem brukas. Den omständig­ heten, att uthyrningsmöjlighet icke föreligger, medför dock icke, att bostads­ förmån saknar värde, enär förmånen alltid representerar ett värde för jord­ brukaren, vilken har sin verksamhet på platsen. Vid bestämmande av bostadsförmånens värde i nu angivet fall kan hyrespriset i kringliggande orter tjäna till ledning.

76 Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön eller annan inkomst, skall beräknas efter det pris, som i orten gällt, därest det varit fråga om att för penningar förskaffa sig dem. Kan ej dylikt pris direkt angivas, skola nyttigheterna upptagas till det belopp, som med hän­ syn till föreliggande förhållanden kan beräknas hava åtgått, om de skolat gäldas i penningar, eller, då fråga är om produkter eller varor från egen jordbruksfastighet eller egen rörelse, det belopp, som det kan beräknas, att den skattskyldige skulle hava erhållit vid försäljning i detalj.

till 43 §. I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser för det fall, att överflytt­ ning av vinst ägt rum från här i riket skattskyldig näringsidkare till här­ städes icke skattskyldig person. I 57 § 3 mom. givas bestämmelser för vissa fall av överflyttning av vinst, där båda kontrahenterna varit här i riket skattskyldiga.

till 44 §. 1. Den i 44 § meddelade särskilda regel för fördelning av gäldränta skall användas, i den mån utredning ej kan vinnas, att gäldränta hänför sig till viss förvärvskälla. Vid prövningen av frågan, huruvida ett upplånat kapital i verkligheten hänför sig till den ena eller andra förvärvskällan, är det i regel av underordnad betydelse, att tillgångar tillhörande den ena eller andra förvärvskällan lämnats såsom säkerhet för lånet. Vad utredningen skall avse att visa är, att det upplånade kapitalet kan anses hava använts i eller disponerats för viss förvärvskälla.

2. I fråga om skattskyldig, som haft ordnad bokföring, bör, då utred­ ningen ej föranleder till annat, det upplånade kapitalet i regel fördelas i förhållande till det bokförda värdet av tillgångarna i de olika förvärvs­ källorna. Endast om tillgångarna i viss förvärvskälla i den skattskyldiges bokföring värdesatts orimligt lågt eller orimligt högt i jämförelse med. till­ gångarna i annan förvärvskälla, skola de bokförda värdena frångås och till­ gångarnas värde i stället beräknas till saluvärdet eller, därest därigenom ett lägre värde erhålles, den faktiska anskaffningskostnaden. Såsom fast egen­ doms saluvärde skall anses taxeringsvärdet. För skattskyldig, som icke haft ordnad bokföring, får i regel fördelningen av upplånat kapital ske i förhållande till saluvärdet av tillgångarna i de olika förvärvskällorna.

3. Vad i 44 § stadgas bör uppenbarligen i tillämpliga delar gälla jämväl vid fördelningen av ränta mellan olika förvärvskällor, även om intäkten från någon förvärvskälla icke skulle vara skattepliktig, exempelvis vid beräkning av upplånat kapital, som skall hänföras till ett svenskt aktiebolags innehav av aktier i ett annat bolag, eller när utländskt bolag drivit rörelse här i riket.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 77 4. Därest tillgångarna i en förvärvskälla äro i stort sett desamma år från år, under det att storleken av tillgångarna i en annan förvärvskälla är underkastad växling, är man ofta berättigad antaga, att till den förra för­ värvskällan bör för de olika åren hänföras oförändrat gäldbelopp. Så kan det exempelvis, om ett aktiebolag driver rörelse samt dessutom äger aktier och till rörelsen icke hänförliga fastigheter, ofta antagas, att till aktierna och till fastigheterna böra hänföras år från år oförändrade gäldbelopp, under det att däremot den till rörelsen hänförliga gälden växlar.

till 45 §. 1. Vad i denna paragraf stadgats om ägare av fastighet gäller i före­ kommande fall den, som jämlikt 13 § är i ägarens ställe skattskyldig för fastigheten (se 64 §).

2. Tillhör fastighet bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall det enligt 45 § medgivna avdraget fördelas mellan bolaget eller föreningen samt de medlemmar, vilka taxerats för hyresvärde för bostad eller annan förmån från fastigheten. För detta ändamål beräknas vad av fastighetens taxerings­ värde belöper på de olika lägenheter i fastigheten, vilka medlemmar inne­ haft under sådana villkor, att hyresvärdet därav skall för medlemmarna utgöra inkomst av fastigheten. Varje medlem får därefter åtnjuta avdrag med 5 procent å det sålunda beräknade taxeringsvärdet för av honom inne­ havd lägenhet samt föreningen eller bolaget åtnjuta avdrag med 5 procent å vad av fastighetens taxeringsvärde belöper på de lägenheter, som icke innehafts av medlemmar.

till 46 §. 1. Har skattskyldig för försäkring, som avses i 46 § 2 mom. första stycket 3), uppburit vinstutdelning eller premieåterbäring, skall vad sålunda uppburits avräknas från premiernas belopp, så att blott vad därefter återstår av verkligen utbetalta premier får avdragas, dock högst 100 kronor. Har vinstutdelning eller premieåterbäring överstigit de under året erlagda pre­ miernas belopp, utgör enligt 19 § överskottet icke skattepliktig intäkt.

2. Vad som i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall på grund av föreskriften i 68 §. tillämpas ii ven å person, som här i riket stadigvarande vistats. 3

3. Om en person varit gift eller om en gift kvinna levt tillsammans med sin man bedömes jämlikt 65 § efter det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret.

till 48 §.

1. Vad som i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. här i riket stadigvarande vistats. Jämlikt 65 § bedömes frågan, om eu person varit gift eller om en gift person levt tillsammans med sin make, efter det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret, och bedömes frågan, huruvida skattskyldig har barn eller icke, liksom ock frågan om barns ålder efter förhållandena vid taxeringsårets ingång. Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande för frågan, huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret.

2. Av bestämmelserna i 52 § 1 mom. framgår, att makar, som under be­ skattningsåret levt tillsammans, äga att gemensamt åtnjuta ett grundavdrag, ett avdrag för make och, i förekommande fall, ett avdrag för varje barn.

3. Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 3 mom. anföres följande exempel: En man har varit bosatt i kommun, tillhörande ortsgrupp III, under tiden den 1 januari—den 5 mars. Efter avflyttning från riket sistnämnda dag ingår han den 1 april äktenskap, vilket består under återstoden av året. Vid taxering nästföljande år utgör honom tillkommande ortsavdrag 3/12 x (600 + 250) = 212.5 0 , vadan avdrag får åtnjutas med 200 kronor.

till 49 §. 1. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle varit här i riket bosatt, äger på grund av bestämmelserna i 53 § 3 mom. att för det beskatt­ ningsår, under vilket dödsfallet inträffat, åtnjuta ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag) med belopp, som skulle hava tillerkänts den avlidne, därest han fortfarande levt. Har nämnda person icke varit under hela tiden mellan beskattningsårets ingång och dödsfallet här i riket bosatt, skall av­ drag medgivas dels för den tid han varit härstädes bosatt, dels för tiden efter dödsfallet till beskattningsårets utgång och för den sammanlagda tiden beräknas i enlighet med de i 48 § 3 mom. meddelade bestämmelserna. Avdrag, varom nu sagts, utgår utan hänsyn därtill, att dödsboet efter den avlidne skiftats före utgången av det beskattningsår, under vilket dödsfallet ägt rum.

2. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle icke varit bär i riket bosatt, må vid taxering bär i riket medgivas ortsavdrag allenast för den tid, under vilken nämnda person det beskattningsår, då dödsfallet inträffade, varit här i riket bosatt.

till 51 §. Vid tillämpning av bestämmelsen i paragrafens första stycke tages ej hän­ syn till huru lång tid den skattskyldige varit här i riket bosatt. En skatt­ skyldig, som varit här i riket bosatt allenast en kortare tid och därunder

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 79

ej åtnjutit någon inkomst i hemortskommunen men under återstoden av året i samma kommun haft taxerad inkomst, som icke uppgår till 600 kronor, upptages icke till beskattning för någon inkomst i kommunen i fråga. Har han däremot exempelvis i hemortskommunen, under den tid han varit i riket bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst och under återstoden av året, då han bott utomlands, tillgodonjutit i kommunen skattepliktig inkomst till belopp av 700 kronor, utgör den skattskyldiges hela taxerade inkomst i nämnda kom­ mun 1,200 kronor och föreligger alltså skatteplikt för honom, därest icke honom tillkommande ortsavdrag skulle uppgå till sistnämnda belopp.

till 53 §. 1. Såsom bosatt här i riket räknas den, som här har sitt egentliga bo och hemvist. Med sådan person likställes emellertid jämlikt 68 § den som, utan att vara i Sverige bosatt, härstädes stadigvarande vistas. Svensk med­ borgare, som uppehåller sig å resor i främmande land men har bo eller familj kvar i riket, anses vara bosatt härstädes, även om vistelsen utom­ lands är långvarig, och han beskattas följaktligen härstädes för all sin inkomst. På samma sätt behandlas i beskattningshänseende eu utlänning, som stadigvarande bor härstädes eller som under längre tid, utan andra avbrott än rent tillfälliga, vistas härstädes. Häremot bör i allmänhet en i allmän tjänst anställd person eller en missionär, som för sin verksamhet uppehåller sig och har fast bostad å utrikes ort, icke anses som här i riket bosatt, även om han fortfarande är mantalsskriven härstädes. Han blir således icke skattskyldig i Sverige för exempelvis inkomst av kapital. Detsamma gäller rörelse- eller yrkesidkare, som för sin verksamhet på ett mera stadigvarande sätt slagit sig ned å utrikes ort, liksom ock arbetare, som för längre tid tagit anställning utomlands. Sjöman, som under utövning av sitt yrke uppehåller sig å främmande farvatten men är inskriven å sjö­ manshus här i riket eller har sin familj härstädes, anses fortfarande vara bosatt här i riket. Person, som uppehåller sig längre tid i Sverige under kringresande (t, ex. en utländsk handelsresande), anses icke på grund härav vistas stadigvarande i riket. Huruvida en person skall här mantalsskrivas eller ej, är således utan be­ tydelse för frågan om hans skattskyldighet. Ej heller avgöres frågan om omfattningen av hans skattskyldighet uteslutande med hänsyn till förhål­ landena vid beskattningsårets utgång, utan avseende fästes vid omständig­ heterna under hela året, och kan i anledning härav en person komma att beskattas såsom här bosatt för allenast en del av samma år.

2. Verksamhet på grund av anställning i svenskt företag anses utövad här i riket, även om tjänstinnehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfälliga besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig därstädes under kring­ resande (t. ex. handelsresande). Förmåner, som härröra av ett förutvarande tjänsteförhållande (pension, vissa undantagsförmåner o. s. v.) och åtnjutas

80 Kungl. Muj:ts proposition Nr 102. av person, som icke är bosatt eller stadigvarande vistas här i landet, be­ skattas i Sverige, om den tidigare verksamheten huvudsakligen utövats här­ städes. För sådan person föreligger ej skattskyldighet för livränta eller andra enligt 31 § med inkomst av tjänst likställda förmåner, som icke åtnjutas på grund av något tjänsteförhållande.

3. Oskift dödsbo anses i skattskyldighetsavseende såsom inländsk juridisk person, då den avlidne varit vid sitt frånfälle här i riket bosatt eller vid samma tid stadigvarande vistats härstädes, samt i annat fall såsom här i riket ej hemmahörande juridisk person.

4. Bestämmelsen i 53 § 1 mom. om statens skattskyldighet för inkomst av uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter avser allenast inkomsten av sådana fastigheter, som normalt användas på angivet sätt, men icke sådan inkomst, som inflyter av en för annat ändamål avsedd, staten tillhörig fastighet, som tillfälligtvis upplåtes. Så skall alltså icke som skattepliktig inkomst räknas vad som influtit, om exempelvis en för ämbets­ verk avsedd lokal tillfälligt uthyrts för en utställning eller dyl. eller om betesrätt upplåtits å ett övningsfält, m. m. sådant.

5. Delägare i vanligt handelsbolag, enkelt bolag och rederi, så ock soli­ darisk delägare i kommanditbolag beskattas för den del av bolagets eller rederiets vinst, som å honom belöper, huru denna än må hava av bolaget eller rederiet använts, och oberoende av vad han må hava lyftat av bolagets eller rederiets under beskattningsåret eller tidigare förvärvade vinst.

till 54 §. 1. Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva bank-, emissions- eller annan penningrörelse och ej heller försäkrings­ rörelse, äro befriade från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag, svenska kommanditbolag och svenska eko­ nomiska föreningar, vare sig utdelningen uppburits i förhållande till inne­ havda aktier, lotter och andelar eller uppburits efter annan grund. Beträffande utdelning, som från bostadsaktiebolag eller bostadsförening uppburits efter annan grund än i förhållande till aktier eller andelar, gäller frikallelsen dock icke i vidare mån än utdelningen överstigit sådana avgifter eller andra inbetalningar till bostadsaktiebolaget eller bostadsföreningen, som avses i 24 § sista stycket.

2. Av stadgandet i 53 § 2 mom. följer, att kommanditbolag är befriat från skattskyldighet för utdelning, varom förmäles i punkt 1 här ovan, i den mån denna utdelning belöper å kommanditdelägarna, samt att för bolaget gäller den i 39 § stadgade begränsningen i rätten till avdrag för gäldränta, såvitt densamma belöper å kommanditdelägarna. De solidariska delägarna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 81 äro däremot skattskyldiga för å dem belöpande andel i sådan utdelning, som nyss nämnts, men berättigade till fullt avdrag för gäldränta. Exempel: Ett kommanditbolag, däri kommanditdelägarna äro delägare till tre fjärdedelar och de solidariska delägarna till en fjärdedel, har haft en inkomst av 96,000 kronor. Denna inkomst utgöres av inkomst av rörelse, 80.000 kronor, och utdelning å aktier i svenska aktiebolag, 20,000 kronor, från vilket sistnämnda belopp avräknats ränta å gäld, som upptagits för aktiernas förvärvande, med 4,000 kronor. Kommanditbolaget skall i detta fall taxeras för kommanditdelägarnas andel i bolagets inkomst, med bort­ seende från såväl utdelningen å aktierna som gäldräntan, eller sålunda för 60.000 kronor. Å de solidariska delägarna skall däremot till beskattning fördelas en fjärdedel av inkomstbeloppet 96,000 kronor eller sålunda 24,000 kronor.

3. Till ledning vid tillämpning av bestämmelsen i 54 § e) anföres följande exempel: Dödsboet efter en person, som vid frånfället icke varit bosatt i Sverige, består av fyra delägare, vilka sitta i oskift bo. En av delägarna är bosatt här i landet. Under beskattningsåret har stärbhuset åtnjutit 1,000 kronors inkomst från en i Sverige belägen fastighet och 2,000 kronor såsom ränta å en utländsk bankräkning. Av inkomsterna hava 500 kronor åtgått till omkostnader och 300 kronor reserverats. 2,200 kronor hava utdelats till del­ ägarna. Som emellertid dödshoet är skyldigt i Sverige utgöra skatt för först­ nämnda 1,000 kronor, skall den svenske delägaren i Sverige utgöra kom­ munal inkomstskatt allenast för 1/i av 1,200 kronor eller således 300 kronor.

till 56 §. Därest annan skälig grund för fördelning av fastighetsinkomst mellan olika kommuner icke kan utfinnas, får fördelningen ske med hänsyn till det förhållande, vari fastigheternas taxeringsvärden inom kommunerna stått till varandra. Har inkomsten av jordbruksfastighet till mera avsevärd del här­ flutit från skogsbruk, bör hänsyn härtill tagas vid fördelningen, så att in­ komsten av skogsbruket fördelas i förhållande till skogsvärdet i de olika kommunerna samt inkomsten av jordbruk med binäringar fördelas i för­ hållande till jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde.

till 58 §. 1. Förhållandetal, efter vilka bankrörelses inkomst fördelas till beskatt­ ning inom olika kommuner, uträknas för varje kontor på följande sätt. De belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje månads slut balan­ serats å kontorets in- ocli utlåningsräkningar, utelöpande postremissväxlar oberäknade, sammanläggas. Det förhållande, i vilket denna summa står till den på enahanda sätt beräknade summan av samtliga kontors sammanlagda in- och utlåning, utgör kontorets förhållandetal. Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. (Nr 107.) (i

82 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102. 2. I fråga om fördelning av försäkringsrörelses inkomst till beskattning inom flera kommuner skall med premieinkomst förstås bruttobeloppet av årets försäkringspremier, d. v. s. utan avdrag för återförsäkringspremier.

3. Beträffande fördelning till beskattning inom flera kommuner av inkomst av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft gäller, att — därest icke till rörelseidkaren av annan levererats vatten, gas eller elektrisk kraft för distribution — rörelseinkomsten fördelas sålunda, att, sedan den kommun, där huvudkontor funnits, tilldelats fem procent, fyrtiofem procent taxeras i kommun, där vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget, samt femtio procent i kommun, där förbrukning ägt rum. Om i ett företag finnas flera inom olika kommuner belägna vatten-, gas­ eller kraftverk, fördelas den å dessa anläggningar belöpande delen av in­ komsten mellan kommunerna i förhållande till anläggningarnas taxerings­ värden. Ligga delar av ett och samma vatten-, gas- eller kraftverk i olika kommuner, fördelas den å verket belöpande delen av inkomsten mellan dessa kommuner i förhållande till taxeringsvärdena å de särskilda delarna av verket. Har förbrukning ägt rum i flera kommuner, fördelas den å förbrukningen belöpande delen av inkomsten mellan kommunerna efter bruttointäkten inom varje kommun. Har vatten, gas eller elektrisk kraft levererats till någon, som inom olika kommuner utövat distribution därav, skall förbrukningen för leverantörens del anses hava skett i den kommun, där leveransen ägt rum. Har förbrukning skett i utlandet, skall taxering ske, såsom om den ägt rum i den kommun, där huvudkontoret funnits. Har till rörelseidkaren av annan levererats vatten, gas eller elektrisk kraft för distribution, skall så stor andel av de på kommun, där vatten-, gas- eller kraftverk är beläget, belöpande fyrtiofem procenten av inkomsten, som motsvarar den av rörelse­ idkaren mottagna leveransen av vatten, gas eller elektrisk kraft i förhållande till hela den av rörelseidkaren levererade mängden vatten, gas eller elektrisk kraft, taxeras i de kommuner, där förbrukning ägt rum, enligt förut an­ given regel angående fördelning av den å förbrukningen belöpande delen av inkomsten. Har således en leverantör av elektrisk kraft själv producerat */. av den levererade kraften och av annan inköpt 3/r,> skall inkomsten för­ delas sålunda, att fem procent taxeras i kommun, där huvudkontor funnits, aderton procent (2/ft av 45 procent) i kommun, där kraftverk varit beläget, och sjuttiosju procent (3/s av 45 procent + 50 procent) i de kommuner, där förbrukning ägt rum. Beträffande en distributionsförening, som icke själv producerat någon elektrisk kraft, skall rörelseinkomsten fördelas sålunda, att fem procent taxeras i kommun, där huvudkontor varit beläget, och nittiofem procent i de kommuner, där förbrukning ägt rum. Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att medelst led­ ning tillhandahålla elektrisk kraft, skall, därest kraft levererats till statens kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller till sådan statens industriella verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 83 statens egna behov, iakttagas följande. Inkomsten i dess helhet beräknas i vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés därefter den del därav, som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet. Återstoden utgör taxerad inkomst. Kan den inkomst, som härrör från leverans av kraft till statens kommunika­ tionsverk eller nämnda industriella verksamhet, icke på annat sätt tillför­ litligen beräknas, må den upptagas till så stor del av hela inkomsten, som den till sagda verk och industriella verksamhet levererade kraften utgör av all från kraftverket levererad kraft. Vid fördelningen av den å förbruk­ ningen belöpande delen av inkomsten skall hänsyn icke tagas till kraft, som levererats till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verk­ samhet, liksom vid fördelning å olika kraftverk av den på dem belöpande delen av inkomsten andel ej heller skall tillgodoräknas kraftverk, i den mån från detsamma levererats kraft till dylikt ändamål.

4. Vad angår inkomst av järnvägsdrift skall vid inkomstens fördelning till beskattning inom flera kommuner iakttagas följande: Har driften ägt rum uteslutande å egen bana eller uteslutande å främ­ mande bana, skall i varje kommun taxeras så stor del av inkomsten, som summan av järnvägens inom kommunen till dess personal utbetalta avlönings­ förmåner — därunder inbegripet värdet av fria bostäder och andra natura­ förmåner — utgjort av järnvägens totala utgifter för sådan avlöning; och skall därvid iakttagas, att i avlöningsförmåner skola inräknas såväl styrelseoch revisorsarvoden som ock de bidrag till avlöning åt annan järnvägs personal, vilka järnvägen i form av förvaltningsbidrag eller därmed liknande bidrag haft att erlägga, att summan av utbetalta avlöningsförmåner skall minskas med de bidrag av nu nämnd art, som influtit från annan järnväg, att styrelse- och revisorsarvoden anses utbetalta inom den kommun, där järnvägen haft sitt huvudkontor, att avlöningsbidrag, som nyss nämnts, skall anses utbetalt i den kommun, där anslutningsstationen varit belägen, samt att avlöning i övrigt anses utbetald i löntagarens bostadskommun, därest beskattning av järnvägens inkomst skall äga rum därstädes, men eljest i den kommun, där löntagaren haft sin huvudsakliga tjänstgöring vid järn­ vägen förlagd. Har järnvägsdriften ägt rum, förutom å egen, jämväl å främmande bana, skall inkomsten av rörelsen å vardera banan särskilt för sig beräknas. För detta ändamål uppskattas först den behållna inkomsten av rörelsen i dess helhet, dock utan avdrag vare sig för ränta å gäld eller för ersättning, som skolat utbetalas för nyttjande av den främmande järnvägen. Det på detta sätt bestämda totala driftöverskottet fördelas därefter mellan de trafikerade banorna efter sammanlagda trafikvärdet av vardera banans stationer. Statio­ nernas trafikvärden beräknas därvid såsom om banorna utgjorde en enda järnväg, dock att för station, som tillhört båda banorna, stationens uträknade trafikvärde uppdelas i två trafikvärden, allt efter som stationens trafik hänfört

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. sig till deu ena eller den andra banan. Från den del av driftöverskottet, som enligt denna beräkningsgrund kommer på den främmande järnvägen, avdrages den ersättning, som skolat utbetalas för nyttjandet av den främ­ mande järnvägen, jämte ränta å gäld, som kan anses belasta driften å den­ samma. Återstoden, som utgör den skattskyldiges skattepliktiga inkomst av den främmande järnvägen, skall, sedan fem procent tillgodoräknats den ort, där huvudkontoret för den egna järnvägen varit beläget, fördelas mellan de kommuner, där den främmande banans inkomst skall beskattas, efter samma grunder, som här ovan föreskrivits för fördelning av inkomst av järnvägs­ drift å en enda bana. Från den del av driftöverskottet, som faller på den skattskyldiges egen järnväg, göres avdrag för ränta å gäld, som belastar denna järnväg, varefter återstoden fördelas på nyssnämnda sätt mellan de kommuner, där denna järnvägs inkomst skall taxeras. På liknande sätt förfares, om järnvägsdriften ägt rum å egen jämte flera främmande banor eller uteslutande å främmande banor. En stations trafikvärde beräknas till hälften av järnvägens bruttoinkomst av stationens avsända och anlända godstrafik (ilgods, styckegods och vagns­ lastgods), ökad med järnvägens bruttoinkomst av vid stationen försålda personbiljetter. Gods, som i samtrafik eller transitotrafik inkommit från främmande bana, räknas såsom avsänt från övergångsstationen; likaså räknas till annan bana utgående gods såsom anlänt till övergångsstationen. Såsom järnvägens station räknas härvid även av densamma använd, annan järnväg tillhörig station. Där ägare av järnväg icke själv omhänderhaft trafiken, fördelas hans inkomst av järnvägen på enahanda sätt som den trafikerande järnvägens inkomst av banan.

5. De fördelningstal, efter vilka inkomst av kanaldrift skola emellan vederbörande kommuner fördelas, fastställas efter den skattskyldiges hörande att lända till efterrättelse till dess annorlunda förordnas. Fördelningstalen erhållas genom att till kilometertalet av kanalens längd inom varje kommun lägga antalet slussar inom kommunen. Kanallängden, vartill endast hän­ föras sträckor, som först genom kanalföretaget gjorts segelbara, räknas i kilometer och tiondelar därav, varvid bråkdel, som ej uppgår till full tiondel, bortfaller. Utgör kanalanläggning på någon sträcka gräns mellan två kommuner, uppdelas fördelningstalet för denna sträcka lika på vardera kommunen. Har, då denna lag träder i kraft, fördelningstal fastställts att gälla för taxering till bevillning, skola dessa fördelningstal fortfarande gälla för taxering till kommunal inkomstskatt, till dess annorlunda förordnas.

till 60 §. Till ledning vid tillämpningen av denna paragraf anföres följande exempel: A är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 85 utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen till belopp av 9,000 kronor och dels av kapital till belopp av 3,000 kronor eller sålunda tillhopa 12,000 kronor. Efter frånräknande av allmänna avdrag och ortsavdrag utgör den beskattningsbara inkomsten 8,000 kronor. Av sist­ nämnda belopp skola alltså 2,000 kronor upptagas såsom belöpande å municipalsamhället. till 62 $. Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om eftertaxering anföres följande exempel: En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år 1928 för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 1,200 kronor. Hans be­ skattningsbara inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48 och 50 §§ 700 kronor. År 1930 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2,000 kronor. Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av nyssnämnda lagrum år 1928 rätteligen bort vara 1,500 kronor, och till efter­ taxering år 1930 skall upptagas ett belopp av 1,500—700 = 800 kronor. Detta belopp upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara inkomst, som kan i vanlig ordning fastställas — i 1930 års taxeringslängd.

till 66 %. 1. Av bestämmelserna i denna paragraf, jämförda med föreskriften i 68 §, framgår, att för den som under ett beskattningsår eller del därav stadig­ varande vistats här i riket utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon kommun beträffande honom förelegat för taxeringsåret, skall såsom hem­ ortskommun anses den kommun, där han senast under beskattningsåret vistats, utan att vistelsen varit allenast tillfällig. 2. På grund av förevarande paragrafs stadganden, jämförda med 53 § 3 mom., skall för oskift dödsbo efter avliden person, som under det år frånfället timat men icke vid dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande vistats här i riket, vid taxering nästföljande år såsom hemortskommun anses den kommun, som utgjort den avlidnes hemortskommun.

till 69 §. Skattskyldig, som i denna paragraf omförmäles, åtnjuter vid sin taxering i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmåner i beskatt­ ningshänseende, som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom äro således tillämpliga bestämmelserna om allmänna avdrag (46 §), ortsavdrag (48 § och 49 § 2 mom.) och de i 51 § för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 § 1 mom. och 55 § meddelade stadgandena äro jämväl tillämpliga beträffande dödsbo efter person, varom i förevarande paragraf förmäles.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Bestämmelsen i 46 § 1 mom. därom, att underskott i vissa fall får av­ dragas från den skattskyldiges i hemortskommunen skattepliktiga inkomst, tillämpas beträffande person, varom i 69 § förmäles, sålunda, att sådant underskott får avräknas från inkomst, som i Stockholm beskattas för gemen­ samt kommunalt ändamål.

till 70 $. Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga de om allmänna avdrag i 46 § 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna och icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (48 § och 49 § 2 mom.) eller de i 51 § för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 § 1 mom. och 55 § meddelade stadgandena äro icke gällande för dödsbo efter person, varom i 1 mom. av före­ varande paragraf är fråga. Bestämmelsen i 46 § 1 mom. därom, att underskott i vissa fall får av­ dragas från den skattskyldiges i hemortskommunen skattepliktiga inkomst, är icke tillämplig beträffande person, varom i 70 § 1 mom. förmäles.

till 74 $. Skall jämlikt överenskommelse eller beslut, som i 72 eller 73 § sägs, allenast viss del av skattepliktig inkomst undantagas från beskattning här i riket och uppstår underskott vid inkomstberäkningen, får en motsvarande del av underskottet icke avräknas vid taxering här i riket. Därest således överenskommelse träffas mellan Sverige och annan stat därom, att beträffande inkomst av viss rörelse, som bedrives i båda staterna, två tredjedelar skola beskattas i Sverige och en tredjedel i den andra staten, få allenast två tredjedelar av det underskott, som uppstår vid inkomstberäkningen, av­ räknas vid taxering i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 87

Förslag

till

förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet.

Härigenom förordnas, att vid taxering av fastighet skall utom de före­ skrifter, som stadgas i kommunalskattelagen, tillämpas följande

Instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog.

1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog.

A. Skogsmark. 2. Skogsmark skall värdesättas efter arealen av till skogsbörd duglig mark och dennas normala avkastningsförmåga. I arealen inräknas icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vatten­ förhållanden, näringsbrist hos marken eller de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan på­ räknas. Sådan marks eventuella värde skall medräknas vid värdesättning av fastigheten i övrigt. Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas efter den år­ liga avkastning, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk och under antagande att marken vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång). Vid uppskattningen av markens normala avkastningsförmåga tages alltså ej hänsyn till om normal skogstillgång därå faktiskt föreligger eller ej. Är skogsbeståndet mer än vanligt väl slutet eller innehåller det relativt stor tillgång på moget virke, kommer den avkastning, som under närmaste tiden faktiskt kan uttagas, att överstiga det genomsnittliga och i längden uttagbara beloppet. Är åter skogen utglesnad eller vanskött, kom­ mer den avkastning, som under lång tid framåt kan uttagas, att understiga den normala, som bör kunna påräknas i framtiden, då skogen kommit i ett ur skoglig synpunkt tillfredsställande skick. Vid beräkningen av den normala av­ kastningen är vidare att märka, att den skall vara genomsnittlig och således icke får grundas allenast å vissa mindre arealer av skogsmarken, därå tilläventyrs

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. särskilt god eller särskilt dålig växtlighet förefinnes, utan skall gälla skogskomplexet i dess helhet. I enlighet med vad nu sagts är såsom normal av­ kastning att anse exempelvis den, som i medeltal uppnås på sådana större skogsbruk, där det väl sörjes för såväl återväxt som beståndsvård, och där det finnes ett väl slutet och på behöriga åldrar väl fördelat virkesförråd. Till avkastningen skall räknas jämväl virke, som användes till husbehov, d. v. s. sådant, som åtgår till hus- och vägbyggnad, vedbrand, stängsel med mera dylikt. Bonitering skall ske efter den virkesproducerande förmågan utan hänsyn till försäljningsmöjligheten. Finnes å skogsmark, därå rationellt skogsbruk bedrives, bete, skall värdet därå tilläggas markens värde såsom skogsproducerande, så framt betet plägar utnyttjas. Betesvärdet upptages särskilt för sig till den storlek, som kan ernås utan att intrång på det rationella skogsbruket göres. Kan på grund av betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som förutsatts vid bestämmande av värdet å skogsmarken såsom skogsproducerande, skall betes­ värdet sättas så mycket lägre än det verkliga, att totalsumman ej blir högre än den skulle blivit, om skogsmarken såsom skogsproducerande värderats med hänsyn till den avkastning, marken faktiskt lämnar. Även om å skogbeväxt hagmark eller betesmark betestillgången är det väsentliga och skogsproduktionen är av underordnad betydelse, skall marken likväl taxeras såsom skogsmark, varefter betesvärdet tillägges, för såvida icke ifrågavarande hagmark eller betesmark är att betrakta såsom betesvall under ordnad skötsel. I senare fallet skall marken taxeras såsom betesvall, varvid, om växande träd finnas på densamma, dessa skola särskilt uppskattas till sitt fulla värde. Till betesvall under ordnad skötsel räknas hagmark eller betesmark, om å densamma för betets förbättrande vidtagas särskilda åtgärder för röjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling av marken ävensom för fröanskaffning och stängseluppsättning, i den mån nämnda åtgärder erfordras för ändamålet. Sådan betesmark, som ej är skogbevuxen och ej heller att anse såsom betesvall, taxeras ej såsom skogsmark utan såsom »annan betesmark». Ljungmark och annan utmark, som av ålder ligger skoglös, skall upp­ tagas såsom skogsmark, så framt den kan anses lämpa sig för skogspro duktion.

3. Arealen av till skogsbörd duglig mark beräknas, vad angår statens och andra allmänna skogar efter därom av domänstyrelsen meddelade eller eljest tillgängliga officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar under ord­ nad hushållning med tillgängliga och tillförlitliga hushållningsplaner, efter uppgifter i hushållningsplanerna; samt, vad angår övriga skogar, med ledning av uppgifter från jordregistret, ekonomiska kartverk eller andra offentliga handlingar, så ock efter ingivna deklarationer och andra upplysningar, som kunna införskaffas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 89 4. Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet). Uppskattningen skall avse virke i rått tillstånd, på bark samt i verklig kubikmassa och fast mått, d. v. s. den virkeskvantitet, som erhålles, då virket mätes på rot efter noggranna s. k. massatabeller. Boniteten angives såsom en för hela skogen i fråga gällande medelbonitet. Finnes för skogen tillförlitlig hushållningsplan, angivande skogsmarkens olika boniteter eller innehållande andra uppgifter, varav markens normala produktionsförmåga kan bedömas, sker uppskattningen av medelboniteten med ledning därav. Saknas dylika uppgifter, uppskattas produktionsförmågan med ledning av vad som är känt eller kan utrönas om skogsmarken i fråga, jämfört med medelboniteten å trakten i övrigt. Den uppskattade boniteten infogas i någon av de i tabell I upptagna bonitetsklasserna. I vissa fall, där tillförlitliga sammandrag finnas över kubikmassa och tillväxt i olika åldersklasser, kan markens genomsnittliga produktionsför­ måga lätt uträknas, under förutsättning att beståndens slutenhet i genom­ snitt är typisk för ett välskött större skogsbruk. För 100-årig omloppstid ger följande exempel upplysning om beräkningens allmänna gång.

Åldersklass Medelkubikmassa Tillväxt Tillväxt i kbm. (20-årig) per hektar procent per år per 20 år

V 200 1.6 3.2 64 Summa för 100 år 344

Tilläggas 5 år för kalmarkstid, blir den genomsnittliga årliga produk- 344 tionsförmågan å dylik skog =3.8 kubikmeter per hektar. 105 Det bör observeras, att, om t. ex. å dylik skog enbart finnes III ålders­ klassen och skogen följaktligen för närvarande uppvisar en löpande till­ växt av 4.6 kubikmeter per hektar, bonitering dock icke skall ske efter denna tillfälliga siffra, utan efter vad som under en hel omloppstid i ge­ nomsnitt kan uppnås eller 3.3 kubikmeter. På samma sätt få låga till­ växter å glesa eller överåriga skogar ej föranleda bonitering efter skogens nuvarande abnorma tillstånd.

5. Värdet i penningar av den sålunda uppskattade normala avkastningen beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot enligt de pris, som för liknande sortiment under åren 1922—1926 i genomsnitt varit å orten gällande. Finnes för skogen i fråga ordnad bokföring tillgänglig, må den­

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. samma kunna läggas till grund för prissättningen under förutsättning, att det uttagna virket och de bokförda prisen varit av ordinär beskaffenhet. Saknas ordnad bokföring för skogen eller hava för det genomsnittliga pris­ läget representativa virkesförsäljningar ej förekommit eller anses de bok­ förda prisen icke kunna läggas till grund för beräkningen, uppskattas rot­ värdet med ledning av medelpriset för orten efter en med hänsyn till sko­ gens läge och produktionsförmåga beräknad, till såväl kvantitet som sam­ mansättning normal avkastning, Det funna värdet jämkas till den av prisklasserna å tabell I, som ligger närmast. Vid uppskattningen skall givet­ vis tillbörlig hänsyn tagas till att sämre mark producerar ej blott kvanti­ tativt mindre virke utan även kvalitativt sämre och mindre värdefulla sortiment ävensom till utdrivningens större eller mindre svårigheter i fråga om körvägar, flottningsförhållanden in. m. dylikt, som inverkar å virkets rotvärde. Vid en uppskattning efter nu angivna grunder finnes alltså möj­ lighet att taga hänsyn till varje särskild skogs läge i förhållande till av­ sättningsort och annat, som inverkar å virkesvärdet. I de fall, där ordnad bokföring finnes, erhållas de för prissättningen be­ hövliga medeltalen enklast om virket försålts å rot. Så sker i stor utsträck­ ning på de allmänna skogarna. Men, även om rotförsäljning förekommit, kunna de erhållna priserna ej alltid utan jämkning användas som taxeringsunderlag. Så t. ex. kan inträffa, att endast den grövsta och värde­ fullaste skogen sålts å rot, medan småvirket använts till husbehov, såsom vanligt är i jordbruksbygderna, eller kvarlämnats i skogen, såsom sker i vissa trakter med otillfredsställande avsättningsförhållanden. Men även om dylika extrema fall ej föreligga, kan det inträffa, att å viss egendom års­ avkastningen, åtminstone vissa år, kan vara sammansatt av onormala mängder grovt eller klent virke eller att avverkning skett på särskilt långa eller korta körvägar m. m., och kunna även i dylika fall jämkningar i de erhållna prisen ofta bliva nödvändiga. Å skogar med ordnad bokföring, där virket försäljes i upparbetat skick, måste man vid prissättningen dels avdraga alla direkta avverknings- och transportkostnader, dels omföra det sålunda erhållna rotvärdet att gälla verklig massa, fast mått på bark, i stället för t. ex. toppmätt massa inom bark, enligt vilken senare mätning timmer ofta säljes. Om avkastningens sammansättning är känd, bör för varje sortiment rotvärdet utrönas för vart och ett av de år, som skola läggas till grund för beräkningen, samt medel­ tal för dessa årsvärden uträknas. Uträkning av totala avverkningens me­ delpris sker enligt metod, som framgår av följande exempel: 45

Medelpris per kubikmeter kronor 7: 5 5.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 91 Skulle å viss trakt småveden ej vara avsättningsbar, bör i exemplet detta virke utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 6 kronor 95 öre per kubikmeter. Detta gäller tydligen även då försäljning skett på rot, men virke under viss brösthöjdsdimension ej kan vinna avsättning, ehuru dess kubikmassa ingår i den för skogen beräknade årliga virkesavkastningen.

6. Från värdet av den enligt ovan angivna grunder beräknade avkast­ ningen skall avdragas en fjärdedel för kostnader för skogens vård, för­ valtning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning, skatter m. m. Vad därefter återstår lägges till grund för värdesättningen å skogsmarken sålunda, att markvärdet per hektar sättes till tre och en halv gånger den reducerade årsavkastningen. Till underlättande av värdeberäkningen hänvisas till tabell I, som angiver markvärdet per hektar vid de olika kombinationer mellan bonitetsklass och virkespris, $pm kunna antagas förekomma vid de i punkterna 4 och 5 an­ givna uppskattningar. För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt stor del av den alstrade avkastningen, må avdraget för kostnader efter pröv­ ning i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräknade normala avkastningen. I sådant fall kan icke tabellen användas, utan särskild värdeberäkning måste göras.

B. Växande skog. 7. Växande skog skall — oavsett om avverkningsrätt till densamma upp­ låtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt befinner sig, och den avkastning, som för framtiden därur kan uttagas under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen inne­ håller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att den beräknade normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas och sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes värdet å den växande skogen till 16.5 gånger den enligt punkt 6 reducerade årsavkastningen. I fråga om denna värdeberäkning hänvisas till tabell I, som jämväl angiver den växande skogens värde per hektar vid normal skogstillgång för samma kombinationer, som upptagits i fråga om markvärdet. Emellertid avviker skogstillgången ofta från det normala måttet. Antingen kan den virk esa vkastning, som ratio­ nellt bör uttagas ur det förhandenvarande virkesförrådet, understiga den normala, såsom förhållandet är vid utglesnade eller vanskötta skogar med allmän virkesbrist eller vid välskötta skogar med brist å moget virke. Där så är fallet, skall det för normal skogstillgång angivna skogsvärdet jämkas nedåt till 0.9, 0.8, 0.7 o. s. v. av det normala (relativ skogstillgång). Eller

92 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 102. ock kan skogsbeståndet till följd av mer än vanligt god slutenhet eller av jämförelsevis stor tillgång på moget virke tidvis medgiva större avverk­ ning eller uttagandet av dyrbarare dimensioner än som för normal avkast­ ning bör beräknas. I sådant fall jämkas skogsvärdet uppåt till l.i, 1 . 2 , 1.3 o. s. v. av det normala (relativ skogstillgång). Jämkningen sker med stöd av de kända avvikelser, skogens virkesförråd uppvisar vid jämförelse med förrådet å en normalt sammansatt skog av grövre och klenare sortiment och skogens därav beroende förmåga att giva en mot den åsätta boniteten och det åsätta normala rotvärdet svarande framtida avkastning. För att underlätta bedömandet av när å en skog förefinnes normal skogs­ tillgång, har upprättats bifogade tabell II, som, med utgångspunkt från dels den omloppstid, vilken anses vara den för orten lämpliga, dels den marken åsätta boniteten, angiver för erforderliga kombinationer den virkesmassa per hektar, som bör å skogen förefinnas för att virkesförrådet skall anses vara av normal storlek. År ett dylikt virkesförråd jämväl av tillfredsställande sammansättning med avseende på åldrar och sortimentsförekomst m. m., föreligger normal skogstillgång (relativa skogstillgången = 1). Tabell II vilar på följande grunder. Det behövliga virkesförrådets stor­ lek beror på tillväxtenergien, vilken i sin tur nära sammanhänger med skogens ålder. Om i en viss landsända skogen mera allmänt anses avverkningsmogen vid t. ex. 100 år, bör en skog, där uthålligt skogsbruk skall bedrivas, innehålla virke av alla åldrar från 1 till 100 år i någorlunda jämn blandning. En dylik skog visar en tillväxt i massa av omkring 3 procent av virkesförrådets massa. För att kunna ur skogen uttaga en år­ lig avkastning av t. ex. 2.5 kubikmeter per hektar, fordras sålunda ett stå­ ende virkesförråd på 83 kubikmeter per hektar, emedan 3 procent på 83 kubikmeter ger 2.5 kubikmeter i skörd. Om nu en skog å dylik mark på grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter i genomsnitt per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och sortimentsfördelning kan betraktas som normal, är dess relativa skogstillgång 50/83 eller 0.6 av det normala. Därvid förutsättes som sagt, att ålders- och sortimentsfördelningen å skogen är att betrakta såsom normal, med andra ord att den kan tänkas med den använda driftsformen för framtiden lämna en jämn, d. v. s. under längre tid uthålligt lika stor avverkning. Är däremot denna normala ålders- och sortimentsfördelning rubbad och måste därför avverkningen för framtiden väntas bliva ojämn och samman­ satt av ovanligt klena eller ovanligt grova sortiment, så måste den enligt ovanstående regel funna relativa skogstillgången jämkas ytterligare, näm­ ligen uppåt, om förrådet är sammansatt av äldre bestånd eller grövre virke än normalt, och nedåt, om de äldre åldersklasserna saknas eller bestånden äro sammansatta av övervägande klena dimensioner. Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade hushållningsplaner finnas, och för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar i den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 93

framtida skörden, som av nämnda orsaker äro att vänta, kunna därvid dessa avkastningar värderas i penningar och kan därefter hela skogsbrukets till nutiden diskonterade avkastning uträknas efter 5 procent räntefot. Efter avdrag dels av 25 procent för omkostnader dels också för själva mark­ värdet, som ju värderas efter andra grunder, erhålles den växande skogens fristående värde. Detta värde jämföres med värdet vid normal avverkning (16.5 gånger normalavkastningen), och erhålles härvid den relativa skogstillgången.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1927 och skall första gången tillämpas i avseende å 1928 års allmänna fastighetstaxering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 97

Exempel.

Ett hemman innehåller enligt taxeringslängden bland annat 30 hektar produktiv skogsmark. Med hänsyn till skogens läge och normala avkast­ ningsförmåga hava rotvärdesiffran 5 kronor per kubikmeter och bonitetssiffran 3 kubikmeter per hektar ansetts kunna användas, vadan skogsmarks­ värdet per hektar enligt hjälptabellen blivit beräknat till 39 kronor och således skogsmarksvärdet å hela arealen till 1,170 kronor. Den relativa skogstillgången har ansetts motsvara 0.8 av normal skogstillgång. Då enligt hjälptabellen virkesvärdet per hektar skolat utgöra 186 kronor, blir alltså den faktiska skogstillgångens värde per hektar 186 x 0.8 = 148.8 kronor eller således sammanlagt för hela arealen 4,464 kronor. Hemmanet har alltså med hänsyn till skogsmarken och växande skogen uppskattats till respektive 1,170 och 4,464 kronor eller sammanlagt 5,634 kronor. I taxeringslängdens anmärkningskolumn antecknas siffrorna 5; 3; 0.8.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. / samt, H7 höft. (Nr 102.)

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl . Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 22 februari 1927.

Närvarande: Statsministern E kman , ministern för utrikes ärendena L öfgren , statsråden

T hyrén , R ibbing , M eukling , G ärde , P ettersson , H ellström , R osen ,

H amrin , A lmkvist , L yberg .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg: För Kungl. Maj:ts prövning vill jag nu anmäla frågan om en reformerad kommunalskattelagstiftning samt andra spörsmål, som därmed äga sam­ manhang.

Historik.

Kommunal- Alltifrån våra nu gällande kommunallagars tillkomst har den kommunala 'sammankopp18 beskattningen varit sammankopplad med den allmänna bevillningen till ling med staten. Ett upphävande av detta samband ifrågasattes i en riksdagens bevillningen. skrivelse till Kungl. Maj:t år 1897 (nr 65). En avveckling av det direkta sambandet med statsbeskattningen har ock sedermera kommit till stånd, men icke på det sätt, att kommunalbeskattningens sammankoppling med bevill­ ningen upphört, utan i stället så, att bevillningen upphört att äga någon bety­ delse såsom statsskatt, i det att det jämförelsevis obetydliga belopp, varmed densamma utgår, oavkortat utbetalas till landsting och städer, som ej deltaga i landsting. Olika förslag om inrättande av en särskild grund för den kom­ munala beskattningen hava dock förelegat, och vill jag — under erinran att en mera ingående redogörelse i vad avser tiden före år 1920 lämnats i propositionen nr 191 nämnda år — i detta avseende allenast lämna följande kortfattade orientering.

1897 års kol- I anledning av 1897 års förberörda riksdagsskrivelse tillsattes den 15 munaiskatte- o^ber 1897 en kommitté under ordförandeskap av fil. doktorn Carl Herslow

kommitté. .

med uppdrag att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen. Kommitténs betänkande avgavs den 18 maj 1900 och innehöll förslag till omlägg­ ning av såväl den direkta beskattningen till staten som den kommunala beskattningen. Vad den senare beskattningen angår, innebar förslaget i princip, dess ordnande såsom en inkomstbeskattning. I fråga om beskatt­ ningen av fast egendom ville dock kommittén för kommunalbeskattningens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 99 vidkommande icke låta fastighetsägarna under alla förhållanden undslippa med skatteplikt enbart för nettoinkomsten. Med avseende å den starka skuldsättning, varav särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämli­ gen befaras, att en beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet skulle inom ett stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och således åstadkomma alltför våldsamma rubbningar i den fördelning av den kom­ munala skattebördan, som med gällande beskattningsgrunder vore rådande. För undvikande härav anordnades fastighetsägarnas kommunala skattskyl­ dighet såsom en till sitt minimum garanterad inkomstskatt, vilket minimum -således ovillkorligen och under alla omständigheter kunde av kommunen påräknas. Fastighetsägare ålades nämligen i första hand skatteplikt för en beräknad inkomst av fem procent å fastighetens taxeringsvärde och där­ jämte för den behållna inkomsten, i den mån denna vid taxeringen utrönts överstiga nämnda procentsats. Skattetekniskt framträdde denna anordning i kommitténs förslag under formen av en kombinerad fastighets- och in­ komstskatt, därvid från vad som skulle såsom inkomst taxeras medgavs avdrag med fem procent av fastighetens taxeringsvärde. Det överskott, som efter detta avdrag bleve föremål för taxering såsom för inkomst, likställdes med annan inkomst därutinnan, att skattefrihet eller skattelindring skulle inträda allt efter som beloppet folie inom de inkomstgrupper, vilka komme i åtnjutande av sådan. Skyldigheten att erlägga kommunalskatt efter fastighets taxe­ ringsvärde skulle i regel åligga fastighetens ägare, vadan det således vore denne, som vid uppskattningen av inkomsten finge tillgodonjuta avdraget för vad som genom fastighetsskatten beskattats. Kommittéförslaget, som avstyrktes av, bland andra, kammarrätten, föran­ ledde emellertid icke någon lagstiftning.

Redan innan granskningen av 1897 års kommunalskattekommittés förslag 1902 och 1910 slutförts, hade ett reformarbete begynts i syfte att omlägga den direkta stats-

års skatte­ reformer.

beskattningen, ett reformarbete, som bar frakt i 1902 års förordning om inkomstskatt och 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Sedan statsbeskattningen genom 1910 års riksdagsbeslut ordnats, vidtogos 1910 års ut­ åtgärder för ett planmässigt fullföljande av reformarbetet på den kommu­ redningsupp­

drag rörande

nala beskattningens område. kommunalbe­ Den 14 oktober 1910 erhöll sålunda chefen för finansdepartementet be­ skattningen. myndigande att tillkalla en sakkunnig för utarbetande av en översikt över kommunalbeskattningens utveckling och dåvarande gestaltning inom vissa utländska stater. Såsom sakkunnig tillkallades professorn Gustaf Cassel, och en av denne utarbetad översikt i ämnet förelåg färdig i april 1912. Vidare erhöll chefen för finansdepartementet den 18 november 1910 bemyndigande att tillkalla högst tre personer att såsom sakkunniga inom finansdepartementet biträda med utförandet av de arbeten, vilka för lös­ ningen av kommunalskattefrågan kunde anses erforderliga.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. De sakkunniga blevo efter vissa personombyten slutligen landskamreraren G. V. Eiserman och f. d. kammarrättsrådet E. J. von Wolcker. Sedan Kungl. Maj:t den 29 september 1911 och den 10 juni 1912 förordnat, att samarbete skulle äga rum mellan de kommunalskattesakkunniga och en eller två represen­ tanter för de sakkunniga, vilka tillkallats för utarbetande av värdestegringsskatt å fastighet, förordnade chefen för finansdepartementet landskamreraren O. V. Landén att såsom representant för sistnämnda sakkunniga deltaga i berörda samarbete. Med hänsyn till under fortgången av arbetet yppade väsentliga meningsskiljaktigheter mellan å ena sidan Eiserman och von Wolcker, å andra sidan Landén rörande de allmänna grunderna för reform­ arbetet, erhöll Landén den 13 februari 1915 av chefen för finansdepartementet uppdrag att avgiva särskilt förslag i enlighet med den mening, som av honom omfattades.

Eiserman- Den 29 april 1917 avgåvo Eiserman och von Wolcker till chefen för von Wolckers finansdepartementet ett den 16 april 1917 dagtecknat förslag till lag angå­ förslag år ende kommunal taxering och skattskyldighet jämte anvisningar, motiv och 191bilagor, och samma dag avgav även Landén ett särskilt, den 31 januari 1917 dagtecknat betänkande om allmänna grunder för den kommunala skatte­ reformen. Eisermans och von Wolckers förslag innebar eu kombination av dels en fristående fastighetsskatt, att utgå efter fastighets taxeringsvärde, i regel åsatt på grundval av värdet i handel och vandel (allmänna saluvärdet), dels en allmän avkastningsskatt, avsedd att träffa nettoavkastningen av varje förvärvskälla för sig, dels ock slutligen, vad anginge enskilda skatt­ skyldiga (fysiska personer) en allmän och rent personlig inkomst- och för­ mögenhetsskatt efter skatteförmåga, vilken sistnämnda skatt, principiellt betingad därav att kommunen handhade angelägenheter, som tillika avsåge statsändamål, hade till särskild uppgift att tjäna till utjämning av skatte­ trycket å fast egendom samt avkastning och därmedelst lindra den hårdhet i beskattningen, vartill ett objekt- och avkastningsskattesystem, enbart tilllämpat, skulle föranleda. Ur utjämningssynpunkt vore slutligen en särskild skatt å oförtjänt värdestegring av jord avsedd att tillfogas såsom ett fjärde, dock mera fristående led i det ifrågasatta systemet. Landéns förslag åter upptog en skatt å fast egendom, en skatt å lös egen­ dom, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Även Landén tänkte sig systemet kompletterat med en särskild skatt å värdestegring av jord.

1920 års Efter remiss å nämnda förslag överarbetades de inom finansdepartementet, kommunal- varvfi] biträdde sex år 1919 tillkallade sakkunniga. Resultatet av denna proposition, överarbetning förelåg i 1920 års förenämnda proposition (nr 191) med för­ slag till kommunalskattelag m. m. Detta förslag innebar dels två enligt intresseprincipen utbildade skatteformer, eu fristående objektskatt å fast egen­ dom och en fristående objektskatt å näringsföretag (jordbruket ej inbegripet),

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 101 samt två enligt skatteförmågeprincipen utbildade skatteformer, en propor­ tionell inkomstskatt och en progressiv inkomstskatt. Förslaget vann emellertid ej bifall av riksdagen, som i stället antog det nu gällande kommunalskatteprovisoriet. Detta tog sig uttryck dels i vissa ändringar i förut gällande skatteförfattningar (1920 nr 758—760), dels i vissa nya författningar med giltighet till och med år 1924 (1920 nr 761— 763), vilken giltighetstid emellertid sedermera förlängts till och med år 1927 (1924 nr 450-451, 1926 nr 128-129).

Tillika beslöt riksdagen att i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att 1920 års riksdags­ Kungl. Maj:t täcktes, med beaktande av synpunkter, som i särskilda av­ skrivelse. seenden framhållits, föranstalta om A. förnyad, skyndsam och allsidig prövning av frågan om en reformerad kommunalskattelagstiftning samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill denna prövning kunde föranleda; B. särskild och skyndsam, förnyad utredning av frågan om den kom­ munala beskattningen av skog med aktgivande å ena sidan på kommu­ nernas behov av säkra och stadigvarande skattekällor, å andra sidan av angelägenheten att främja ett uthålligt skogsbruk, börande härvid tagas i övervägande, huruvida och i vad mån den kommunala skogsbeskattningen kunde ske i form av en fastighetsskatt grundad på skogsmarkens värde jämte inkomstskatt eller skogsaccis i sammanhang med skogens avverkning, samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda; C. skyndsam utredning angående ändrade grunder för dels beskattningsnämndernas organisation och taxeringsförfarandet dels uppskattning av fast egendoms värde, avsedda att lända till efterrättelse vid den allmänna fastig­ hetstaxering, som enligt riksdagens mening borde verkställas under år 1922, samt för 1921 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda; D. skyndsam utredning om ordnande av frågan om skattskyldigs rätt till avdrag från de på grundval av bevillningstaxerad inkomst av fast egen­ dom påförda utskylder till den borgerliga och kyrkliga kommunen för be­ lopp, motsvarande erlagd skogsaccis, samt för 1921 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda; B. förnyad utredning av frågan om beskattning av moder- och dotter­ företag med särskild hänsyn till beskattning av utländska dotterföretag i Sverige samt den kommunala beskattningen av moder- och dotterföretag, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde för­ anleda. Några uttryckliga direktiv för utredningsarbetet meddelades icke av riks­ dagen. I detta avseende gjorde vederbörande utskott följande av riksdagen gillade uttalande:

102 Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

»Det torde på grund av det läge, vari kommunalskattefrägan nu kom­ mit, icke vara möjligt att angiva några andra principiella riktlinjer än att prövningen bör utgå dels från det material, som sammanförts i Kungl. Maj:ts proposition, dels från det uppslag, som framlagts av reservanterna bland 1919 års sakkunniga, dels slutligen från de synpunkter, som fram­ kommit i de vid innevarande riksdag väckta motionerna och i utskottets föregående uttalanden. Utskottet anser det angeläget att betona, att de pro­ visoriska förslag, vartill dess arbete lett, från dess sida icke äro avsedda att i något hänseende vara bindande för den blivande nya utredningen, på samma gång utskottet förutsätter, att, därest detta provisorium vinner giltighet, erfarenheterna från dess tillämpning bliva vederbörligen beaktade.»

För tillmöteskommande av riksdagens hemställan hava verkställts utred­ Efter 1920 års riksdag ningar och utarbetats förslag, som framgå av följande sammanställning. verkställda I september 1920 beslöt Kungl. Maj:t utse en kommitté (under ordförande­ utredningar m. m. skap av presidenten i kammarrätten G. A. Petersson) med uppdrag att, i 1920 års anslutning till vad riksdagen därom anfört, verkställa dels utredning av frågan om den kommunala beskattningen av skog och dels utredning an­

skogsbeskattnings-

kommitté gående ändrade grunder för uppskattning av fast egendoms värde, avsedda att lända till efterrättelse vid allmän fastighetstaxering år 1922, ävensom

ock taxerings-

sakkunniga. att till Kungl. Maj:t avgiva det förslag, vartill utredningarna kunde för­ anleda. Samtidigt bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga att, i anslutning till vad riksdagen i ämnet anfört, inom finansdepartementet verkställa utredning och avgiva förslag angående ändrade grunder för beskattningsnämndernas organisation och taxeringsförfarandet, avsedda att lända till efterrättelse vid allmän fastighetstaxering år 1922. De sakkunnigas ordförande blev landskamreraren Eiserman. Kommittén och de sakkunniga avgåvo i februari 1921 förslag, vilka för­ anledde propositioner till samma års riksdag dels med förslag till förord­ ning om allmän fastighetstaxering år 1922 (nr 214), dels om taxerings­ myndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922 (nr 215). Propositionerna biföllos i huvudsak av riksdagen och författningar (nr 381 —383) utfärdades den 7 juli 1921.

Utredning rö­ Åt kammarrättsrådet C. O. Smerling uppdrogs, likaledes hösten 1920, att utföra den av riksdagen under punkt D begärda utredningen. Det av denne

rande avdrag från kommu­

nalskatt för avgivna förslaget i ämnet föranledde ej lagstiftning, utan i stället föreslog Kungl. Maj:t i proposition år 1921 (nr 246) vissa ändringar i lagen om

erlagd skogsaccis.

skogsaccis, varigenom, bland annat, det för skogsaccisen nu stadgade maximi­ beloppet skulle nedsättas till hälvten. Propositionen bifölls emellertid ej av riksdagen.

Utredning rö­ Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för finansdeparte­

rande moder-

mentet den 3 december 1920 ledamoten av riksdagens första kammare, då­

ocli dotter­

företags be­ varande sekreteraren Anders örne att verkställa den av riksdagen under

skattning.

punkt E ifrågasatta utredningen om moder- och dotterföretags beskattning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 103

Pa grund av Örnes utnämning till statsråd upphörde det honom lämnade uppdraget, innan utredningen slutförts, men i en den 5 december 1921 dagtecknad promemoria redogjorde Örne för de grundsatser, varpå hans förslag varit ämnat att byggas.

Uppdraget att verkställa utredning i frågan om en reformerad kommunal­

1921 års kom- ,inunalskatte-

skattelagstiftning överlämnades av Kungl. Maj:t den 27 maj 1921 åt en för kommitté. ändamålet tillsatt kommitté. Till ordförande i denna kommitté (1921 års kommunalskattekommitté) förordnade Kungl. Maj:t f. d. presidenten i kammarrätten G. A. Petersson samt till ledamöter kammarrättsrådet J. A. Lybeck, landskamreraren G. V. Eiserman, ledamöterna i riksdagens första kammare borgmästaren A. O. Kulle, dåvarande telegraffullmäktigen G. E. Svensson och godsägaren G. K. Sederliolm, dåvarande ledamoten i riksdagens första kammare hemmansägaren Ahlmans Olof Olsson samt ledamoten av riksdagens andra kammare pensionsfullmäktigen J. B. Eriksson. Genom beslut den 21 oktober 1921 förordnades ledamoten av riksdagens andra kammare A. A. Lindqvist att i dåmera statsrådet Svenssons ställe vara ledamot av kommittén. Genom beslut den 8 januari 1923 förordnades professorn vid skogshögskolan T. W. Jonson att såsom ledamot i kommunalskattekommittén deltaga i kommitténs överlägg­ ningar och beslut, i vad de avsåge frågor, vilka inbegripits i 1920 års skogsbeskattningskommittés uppdrag. Sedan av riksdagen medel för ändamålet anvisats, verkställdes genom kom­ mitténs försorg en provtaxering angående verkningarna av vissa inom kom­ mittén utarbetade alternativa förslag. Provtaxeringen grundade sig på 1922 års deklarationer samt särskilt inhämtade upplysningar och avsåg 32 kom­ muner och 3 kommundelar, innefattande något över 43,000 skattskyldiga. Kommunalskattekommittén avgav sitt betänkande angående den kom­ munala beskattningen den 15 oktober 1924 (Stat. off. utredn. 1924:53 och 54). Över betänkandet hava i anledning av remiss yttranden avgivits av över­ stå thållarämbetet och samtliga länsstyrelser, ämbetsverk, universitet och domkapitel, landstingens förvaltningsutskott, ett stort antal kommunala representationer och taxeringsnämndsordförande, hushållningssällskapens för­ valtningsutskott, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas för­ bund och Svenska landstingsförbundet, handelskamrarna samt representanter för korporationer och enskilda. Samtliga yttranden hava överlämnats till kammarrätten, som den 31 oktober 1925 inkom med sitt den 30 juni samma är dagtecknade utlåtande.

liedan den 28 juni 1918 hade chefen för finansdepartementet jämlikt

Inkomstskattsakkunnigas

erhållet bemyndigande tillkallat tre sakkunniga — landskamreraren O. V. förslag;. Landén som ordförande samt revisionssekreteraren H. Waller och f. d. pro­ fessorn K. Wicksell — att biträda vid en revision av lagstiftningen rörande den direkta beskattningen till staten (1918 års inkomstskattesakkunniga). Då

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. under arbetets fortgång fråga uppkom om verkställande av en ingående utredning angående bland annat själva inkomstbegreppets utformning, för­ stärktes de sakkunniga enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 september 1920 med ytterligare en ledamot, och utsågs härtill f. d. professorn D. David son. Den 30 april 1923 upphörde utredningsarbetet i den givna formen, men arbetet fullföljdes av Landén och Waller, vilka med skrivelser, dagtecknade den 7 juli och den 28 september 1923 avgåvo ett betänkande om inkomstoch förmögenhetsskatt med tillhörande motivering jämte speciella utred­ ningar och utlåtanden (Stat. off. utreda. 1923: 69 och 70). Detta har varit utremitterat till i stort sett samma verk och myndigheter m. fl. som kommunalskattekommitténs betänkande.

Presidenten Den 5 december 1924 uppdrog Kungl. Maj:t åt f. d. presidenten Petersson rCtilTstatlig att uPPrätta författningsförslag angående den statliga inkomst- och förmögen­ inkomst- och hetsbeskattningen i anslutning till kommunalskattekommitténs förslag till f0rTkSa«hetS' kommun al skatt olag. Dylikt förslag avlämnades med ett betänkande den 3 mars 1925 (Stat. off. utredn. 1925:10), vilket varit utremitterat i sam­ band med kommunalskattekommitténs förslag.

1923 års Jämlikt Kungl. Maj:ts den 27 juli 1923 givna bemyndigande tillkallades sakkumdgä. borgmästaren P. Gamstorp och länsassessorn A. Lundevall (1923 års taxeringssakkunniga) för att verkställa utredning rörande omorganisation av taxeringsväsendet. Dessas betänkande med förslag avgavs den 30 juni 1925 (Stat. off. utredn. 1925: 2 7).

Förenings- Vidare erinrar jag i detta sammanhang om ett den 20 december 1920 av sakkunniga, särskilda den 10 januari 1918 tillkallade sakkunniga, v. häradshövdingen J. T. Larsson och kammarrättsrådet J. Erici, avgivet betänkande om ideella föreningars .skattskyldighet. De frågor, som i detta betänkande berördes, voro sedermera föremål för övervägande vid utarbetandet av kommunal­ skattekommitténs förslag till kommunalskattelag och presidenten Peterssons förslag till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

1924 års De av olika kommittéer och sakkunniga framlagda författningsförslag hava skattebered sedermera alltifrån hösten 1924 varit föremål för överarbetning av särskilda sakkunniga, vilka tillsammans utgjort 1924 års skatteberedning. Denna har bestått av byråchefen för lagärenden juris doktorn C. W. TJ. Kuylenstierna. revisionssekreteraren Waller och assessorn E. Geijer, av vilka dock Kuylen­ stierna till den 1 juli 1925 varit företrädesvis sysselsatt med annat uppdrag och Geijer tidvis huvudsakligen tjänstgjort såsom föredragande hos rege­ ringsrätten. Inom skatteberedningen hava även verkställts vissa nya utred­ ningar och förslag, av vilka följande föreligga i tryck, nämligen: 1) P. M. rörande detaljbestämmelser i kommunalskattekommitténs år 1924 avgivna förslag till kommunalskattelag samt rörande inkomstskattesakkunnigas år 1923

Kungl. Muj:ts proposition Nr 102. 105 avgivna förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt under jäm­ förelse med nu gällande bestämmelser och motsvarande bestämmelser i 1920 års förslag till kommunalskattelag, januari 1925; 2) P. M. angående landstingsbeskattningen, augusti 1925; 3) undersökning om vägbeskattningens ord­ nande, 8 oktober 1925 (Stat. off. utredn. 1925:31); 4) betänkande angående den kommunala skatteutjämningen, 18 november 1925 (Stat. off. utredn. 1925:35); 5) P. M. angående den kommunala progressivskatten och anskaff­ ning av medel för kommunal skatteutjämning, september 1926; 6) betän­ kande angående beskattning av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet (innefattande, bland annat, även slutförande av utredningen om moder- och dotterföretags beskattning), 14 oktober 1926 (Stat. off. utredn. 1926:18); samt 7) P. M. angående rätt till avdrag vid beskattningen för värde­ minskning å inventarier, byggnader m. m. i rörelse eller yrke, 30 oktober 1926. Vid utarbetande av betänkande angående beskattning av juridiska personers inkomst m. m., i vad detta avsåge beskattning av kooperativa föreningar och därmed sammanhängande frågor, har deltagit kassadirektören i kooperativa förbundet E. Persson. Vid behandlingen av frågan om en förändrad taxeringsorganisation har i skatteberedningens arbeten deltagit länsassessorn Lundevall. I fråga om en särskild ordning för fullföljd av talan i fastighetstaxeringsmål har jämlikt Kungl. Maj:ts den 26 november givna bemyndigande kammarrättsrådet S. Norrman tillkallats att såsom sak­ kunnig jämte skatteberedningen biträda med utredningen. Vid behandlingen av frågan om utländska personers skattskyldighet m. m. har skattebered­ ningen biträtts av kammarrättsrådet O. J. Ekenberg. Samtliga förslag, som innehållits i nu omnämnda promemorior och betänkanden, hava varit i veder­ börlig ordning utremitterade.

Sedan vid 1926 års riksdag i enlighet med därutinnan framlagd proposi­ Sakkunniga tion beslut fattats om sådan ändring i vissa delar av förordningen den 28

ang. beskatt­ ning av bolags

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, att den s. k. B-skatten besparade avskaffades utan att någon annan skatteform i liknande syfte trädde i stället,

vinstmedel.

uppdrog chefen för finansdepartementet åt sakkunniga, ledamöterna av riks­ dagens första kammare, häradshövdingen K. G. T. Borell och lektorn J. E. Björnsson samt kanslirådet A. E. C. Sundberg, att inom departementet bi­ träda vid fortsatt utredning av frågan om beskattning av bolags besparade vinstmedel. Ett förslag till förordning om skatt vid utskiftning av aktie­ bolags och solidariska bankbolags tillgångar har av de sakkunniga avlämnats i december 1926.

Slutligen hava tre ledamöter av kammarrätten verkställt en teknisk Granskning av granskning av de nu föreliggande författningsförslagen.

föreliggande författningsförslag.

Här må ock erinras, att även skatteuppbördsväsendet i anledning av riks­

1924 års

dagsskrivelse gjorts till föremål för särskild utredning av sakkunniga, till­ uppbördssakkallade jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1924.

k un niga.

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Plan för de olika frågornas behandling'.

Omfattninyen Det frågekomplex, som i det föregående berörts, innefattar i sig fyra stora gandeproposi- huvudavdelningar, nämligen 1) frågan om beskattningsgrunderna för den tion. statliga inkomstbeskattningen och den allmänna kommunala beskattningen. 2) frågan om den kommunala skatter! tjärn ningen, 3) frågan om taxeringsorganisationen och 4) frågan om uppbördsorganisationen. Inom den först­ nämnda av dessa grupper faller ett flertal stora specialfrågor, såsom frå­ gorna om landstings- och vägbeskattningen och om skogsaccisen samt om eu utskiftningsskatt för bolag. Beträffande alla de frågor, som innefattas under de tre första huvud­ grupperna, torde förslag nu höra föreläggas riksdagen. Den utan tvivel högst betydelsefulla frågan om uppbördsväsendets omorganisation befinner sig däremot ännu på ett mera förberedande utredningsstadium. I nu förevarande sammanhang kommer jag att för Kungl. Maj:t anmäla flertalet av förenämnda betänkanden m. m. Frågan om en förändrad taxeringsorganisation ävensom om den kommunala skatteutjämningen ämnar jag emellertid särskilt anmäla. Beträffande den statliga inkomst- och förmögen­ hetsskatten kommer jag att här upptaga den allmänna motiveringen samt de special frågor, som ej hänföra sig endast till inkomst- och förmögenhets­ skatten. I övrigt ämnar jag beträffande denna skatt föreslå särskild propo­ sition. Särskilt förslag synes även böra avlåtas rörande utskiftningsskatt för aktiebolag m. fl. Rörande skogsbeskattningen berör jag i förevarande sam­ manhang de mera principiella frågorna men kommer för övrigt att senare anmäla ett förslag till lag om skogsaccis att framläggas i särskild proposition. Likaså har jag för avsikt att nu principiellt beröra frågan om progressivitet vid den kommunala beskattningen, medan frågan om en ersättningsskatt för den nuvarande kommunala progressivskatten synes mig böra bliva föremål för eu särskild proposition. Landstingsbeskattningens principer kommer jag även­ ledes att beröra. Frågan om vägbeskattningen åter kommer att anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet. Med det föreliggande lagstiftningskomplexet sammanhängande smärre specialfrågor komma likaledes att an­ mälas av vederbörande departementschefer.

Plan för citat I det följande förutsättes, att tillgång finnes till kommunalskattekommitténs ur och hän- blänkande. I detta hava under varje särskild punkt lämnats kortfattade visningar till kommunal- redogörelse!’ rörande lagstiftningens nuvarande ståndpunkt, rörande vad skattekommit- digare förekommit beträffande olika spörsmål o. s. v. Det torde ej kunna tens och inkomstsicatte- anses nödvändigt eller ens lämpligt att här i allmänhet återgiva vare sig Mänlandpif dessa redogörelse!’ eller kommitténs olika förslag med motiveringar, utan hänvisas i detta avseende till betänkandet. Vad nu sagts om kommunal­ skattekommitténs betänkande gäller även i tillämpliga delar inkomstskattesakkunnigas betänkande. Emellertid skola meddelas sidhänvisningar till dessa två betänkanden, varjämte i viktigare punkter kortfattade samman­ drag av vad betänkandena innehålla komma att lämnas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 107

Principerna för skattesystemet.

1921 års kommunalskattekommittés förslag till kommunalskattelag (det Kommunalskatte kommit­ reviderade A-förslaget) — vilket är av samma principiella innebörd som téns förslag 1920 års förslag — upptager skatt för fastighet, näring och inkomst ävensom jämte reserva­ tioner. skogsskatt och särskild progressiv inkomstskatt. Av dessa äro fastighetsskatten och näringsskatten fristående objektskatter, vilka utgå i förhållande till fastig­ hets taxeringsvärde och närings på visst sätt beräknade så kallade skattevärde. Inkomstskatten är en personlig, i huvudsak proportionell inkomst­ skatt. Skogsskatten utgår vid skogens avverkning i förhållande till det taxerade rotvärdet. Den är en utbruten del av fastighetsskatten och är avsedd att kompensera den lättnad i fråga om den årliga fastighetsskatten, som den växande skogen under uppväxttiden åtnjuter därigenom, att för skogsvärde repartitionstalet satts lägre än för jordbruksvärde. Progressiv­ skatten ansluter sig liksom den nuvarande kommunala progressivskatten till den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen och utgår efter viss progressiv skala. Vad särskilt den föreslagna nya näringsskatten angår, har kommittén såsom näringsskatteobjekt uppställt värdet av de lösa realtillgångar, som äro nedlagda i näringen och med vilka den stadigvarande drives, d. v. s. dels lös egendom, som är avsedd till stadigvarande bruk i näringen, såsom motorer, maskiner, redskap, transportmedel, ledningar, levande och döda inventarier m. m. (anläggningsmedel), dels lös egendom, som är avsedd att omsättas eller förbrukas i näringen, såsom varulager o. dyl., fordringar i löpande driften samt till näringsdriften hörande, å bank insatta eller annor­ ledes placerade eller kontant tillgängliga medel med avdrag för skulder i den löpande driften (rörelsemedel). Angående den närmare utformningen av näringsskatteobjektet, varom för vissa rörelsegrenar, däribland jordbruk, lämnas särskilda bestämmelser, hänvisas till lagförslagets avdelning II kap. 2 med därtill hörande anvisningar. Med näring förstås i förslaget jordbruk med binäringar samt rörelse eller yrke, som drives med användande av i rörelsen eller yrket nedlagt kapital eller avlönad arbetskraft. Från näringsbeskattning undantagas vissa slag av rörelse, angivna i för­ slagets 17 §, exempelvis drift av till allmän trafik upplåten kanal, järnväg eller spårväg, rederirörelse, vissa statsdrivna företag m. m. För all näring göres därjämte den begränsning, att, om näringsskattevärdet ej uppgår till 2,000 kronor, ingen näringsskatt utgår.

Två reservanter inom kommittén, herrar Rune och Sederholm, förorda ett skattesystem (det reviderade C-för slaget), som i princip överensstämmer med nu gällande kommunalskatteprovisoriuin. C-förslaget vill tillgodose kommunernas krav på mera konstant inkomst från fastigheterna på det sätt. att fastighetsägaren visserligen skall deltaga i den kommunala repartitionen

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. allenast efter den inkomst, som fastigheten lämnat, men att denna inkomst skall under alla förhållanden beräknas minst till vad som motsvarar viss procent av taxeringsvärdet. Fastighetsägaren skall »garantera» kommunen ett visst minimum av inkomst att beskatta, men om inkomsten överstiger detta mi­ nimum, får han i vanlig ordning skatta för hela inkomsten. Skattetekniskt genomföres detta så, att fastighetsägaren påföres fastighetsskatt efter ett enligt taxeringsvärdet åsatt repartitionstal men vid inkomstberäkningen er­ håller motsvarande avdrag (procentavdrag). Förslaget upptager fastighetsskatt, skogsskatt, proportionell inkomstskatt och progressiv inkomstskatt. Såväl fastighetsskatten, vilken utgår i för­ hållande till fastighets taxeringsvärde, som skogsskatten, vilken utgår i för­ hållande till taxerat rotvärde, utgöra enligt förslaget led i garantiskatte­ systemet. Det mot en beräknad minimiinkomst svarande belopp, som blivit beskattat genom fastighetsskatten och skogsskatten, får således vid beräk­ ningen av den till inkomstskatten skattepliktiga inkomsten avdragas. C-förslaget upptager ingen .särskild näringsbeskattning.

Under förarbetena till kommittéförslaget hade ifrågasatts även ett förslag, vilket upptog även näringsbeskattning i form av garantiskatt (B-förslaget). Detta förslag förordas emellertid ej i betänkandet av någon av kom­ mitténs ledamöter.

Fn kommittéledamot (herr Lybeek), som icke haft något att erinra mot kommittéförslagets utformning av näringsbeskattningen, har emellertid an­ sett, att med införande av sådan beskattning bör tillsvidare anstå. Bn kommittéledamot (herr Olsson) har ansett, att näringsskattevärde, som ej uppgår till minst 5,000 kronor, bör fritagas från näringsbeskattning.

Enligt såväl A-förslaget som C-förslaget skall den nuvarande skogsaccisen upphöra.

A-förslaget har följande repartitionstal, nämligen för jordbruksfastighet: jordbruksvärde 0.0 4, tomt- och industrivärde 0.0 3 och skogsvärde O.oi, samt för annan fastighet 0.03, allt per 100 kronors taxeringsvärde, för näring 0.03 per 100 kronors näringsskattevärde samt för inkomst l.oo per 100 kronors inkomst. En ledamot av kommittén (herr Olsson) har ansett det av kommittén före­ slagna repartitionstalet för jordbruksvärde vara för högt tilltaget och böra minskas till 0.0 3. Herrar Eriksson och Lindqvist hava ansett repartitionstalet för tomt- och industri värde böra sättas till 0.04. C-förslaget med dess garantiskattesystem har andra repartitionstal för fastighet, nämligen 0.0 6 för jordbruksvärde, 0.0 5 för tomt- och industri­ värde, O.oi för skogsvärde, 0.0 5 för annan fastighet. För inkomst är repar­ titionstalet detsamma som enligt A-förslaget eller l.oo.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 109

Kommitténs allmänna utgångspunkt torde klarast framgå av följande Kommittén# motivering. principuMalande av kommittén.

Allmänna

»Kommittén har under sitt arbete oj funnit anledning att till diskussion utgångs­ upptaga frågan om huruvida kommunalbeskattningen borde byggas väsent­ punkter. ligen a principen 'skatt efter intresse’ eller å principen 'skatt efter förmåga . Kommittén bär funnit detta spörsmål vara av föga praktisk betydelse. I verkligheten är det nog så, att, såsom även i alla föregående förslag faktiskt skett, hänsyn måste tagas till båda de sidor av problemet, som tagit sig uttryck i nämnda formler. Såsom förut nämnts, måste kommunalskatten fylla vissa förhandenvarande behov, och problemet blir att fördela skattesumman på kommunens skattdragande medlemmar så rimligt och skäligt, d. v. s. så rättvist som möjligt. Skall detta kunna ske, är det förvisso icke nog att såsom i fråga om statsskatten allenast spörja om skatteförmågan; även andra synpunkter måste härvid få göra sig gällande. Inom det rela­ tivt trånga beskattningsområde, som kommunen bildar, finnas vissa slag av beskattningsobjekt, som äro mera intimt förbundna med kommunen än andra, vissa, som av de kommunala anordningarna kunna hava mera omedelbart och direkt gagn än andra, vissa, som kunna förorsaka kommunen direkta kostnader i högre grad än andra; och det måste vara rimligt och skäligt, att hänsyn tages härtill vid utmätande av deras bidragsskyldigbet till kom­ munen. Eu sådan särställning intaga enligt A- och B-förslagen fastighet och näring inom kommunen, enligt C-förslaget fastighet. Vidare måste beaktas nödvändigheten av att åt kommunen anvisa vissa mera stabila be­ skatta ingsobjekt, så att icke omkastningar i konjunkturerna föranleda brist på sådana objekt och därigenom bringa oreda i kommunens ekonomi. Å andra sidan är det självfallet, att vid skattesystemets utformande synnerlig hänsyn måste tagas till beskattningens skälighet i förhållande till de olika beskatta ngsobjekten, så att intet varder över hövan betungat. Med andra ord: det kommunala skattesystemet måste framgå ur en syntes av förut­ nämnda olika faktorer, och åt denna syntes kan ej givas uttryck i någon generell formel. Man lärer härutinnan få åtnöja sig med att säga, att de olika kategorierna av skattskyldiga inom kommunen böra var för sig draga den del av bördan, som med hänsyn till samtliga ovan antydda förhållanden kan finnas rimlig och skälig. Frågan är därför, huru en sådan syntes skall kunna åstadkommas. Därvid lärer det till eu början vara klart, att kommunalbeskattningen icke kan i sin helhet eller till väsentliga delar byggas på progressiv grund. Redan det förhållande, att vid skattebördans fördelning hänsyn måste tagas även till andra förhållanden än det för eu progressivskatt grundläggande, nämligen skatteförmågan, är härutinnan avgörande. Men härtill kommer, att ett progressivt skattesystem svårligen later förena sig med kommunal­ skattens egenskap att vara repartitionsskatt, liksom ej heller med kravet pa alt varje kommun skall få tillgodogöra sig de beskattningsföremål, som finnas inom dess område. Härutinnan liksom i fråga om de skattetekniska svårigheter, som skulle möta vid ett försök att införa progressivvitet i den kommunala repartitionsbeskattningen, hänvisas till föredragande departe­ mentschefens — — — uttalande i propositionen till 1920 års riksdag. Annan utväg för skattebördans fördelning måste alltså sökas. Den när­ mast till hands liggande och antagligen även den, som bäst leder till målet, har kommittén funnit vara den i alla föregående förslag i ämnet anvisade: nämligen en anordning med flera olika kommunala skatteformer, vilka verka på olika si i tf och komplettera varandra. Tillsammans kunna och böra dessa

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

giva till resultat en rimlig och skälig fördelning av skattebördan inom kommunen. I enlighet med denna uppfattning upptaga alla de inom kommittén upp­ gjorda förslagen olika skatteformer att samtidigt komma till användning för skattebehovets fyllande.»

iastighetts- De skäl, som ligga till grund för kommittémajoritetens ställningstagande i fråga om fastighetsbeskattningen, finnas utförligt angivna i 5 kap. av

beskattningen

den allmänna motiveringen. De gå väsentligen ut därpå, att det endast med ett objektskattesystem är möjligt att åstadkomma rättvisa och jämlikhet i beskattningen dels emellan de olika fastighetsägarna inbördes, dels ock emel­ lan dessa fastighetsägare såsom grupp betraktade och andra skattdragande. Ävenså anser kommittén, att ur taxeringsteknisk synpunkt ett objektskatte­ system är vida överlägset ett garantiskattesystem, som medför tekniska svårig­ heter av den art, att resultatet av taxeringarna kan befaras bliva i stor omfattning förryckt.

Näringabe- Den objektbeskattning å näring, som kommittén föreslår, angives vara av'

akattningen.

helt annan art än den, som tidigare ifrågasatts (d. v. s. en s. k. intresseskatt). Kommittén utgår därifrån, att materiella tillgångar, som användas i produk­ tionens tjänst och som äro lokaliserade inom kommunen, kunna och böra underkastas objektbeskattning, evad de äro av fast eller lös egendoms natur. Liksom alltså fastighetsskatt utgår efter fastighetens taxeringsvärde, kan och bör en näringsskatt utgå efter det taxerade värdet av det materiella produk­ tiva underlag för näringen, som är av lös egendoms natur.

Inkomstbe­ Rörande kommitténs motivering för inkomstbeskattningen, den proportio­ nella och den progressiva, torde ingen annan redogörelse vara erforderlig än

skattningen.

den, som i det följande meddelas under respektive specialavdelningar.

litat r v änter­ Huvudreservanternas, herrar Runes och Sederholms, motivering för deras nät moti­ särskilda mening återfinnes å sid. 495 ff. i betänkandet. Reservanterna dela vering. kommittémajoritetens uppfattning därom, att fastigheterna med avseende å uppbärandet av skattetungan inom kommunerna intaga en särställning. Att en fastighet på grund av sitt närmare och fastare samband med kom­ munen och större beroende av de kommunala institutionerna har ett större ansvar för kommunens ekonomi, vore av gammalt anfört och erkänt, och det läge i viss mån i sakens natur, att, i den mån andra skattekällor sinade, fastigheterna inom kommunen måste träda till för att fylla de oundgängliga behoven. Däremot delade ej reservanterna majoritetens uppfattning, att fastighet såsom skatteobjekt hade en annan och större bärkraft än exempelvis den rena arbetsinkomsten. Lösningen av kommunalskattefrågan borde fort­ farande som hittills sökas i en riktigt avvägd kompromiss mellan hänsynen till den enskildes skatteförmåga och kommunens intresse att i fastigheterna äga säkerhet för behövlig skatteintäkt. C-förslaget innebure en sådan kom-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 111 premiss, som å ena sidan — utan att medföra någon omvälvning av det bestående — skänkte kommunerna avsedd trygghet, å andra sidan ej ställde hårdare krav på fastighetsägaren än som vore nödvändigt. Reservanterna hänvisa till vissa uppgifter angående jordbrukets räntabilitet och den om­ ständigheten, att året 1921, vars förhållanden avsåges i den av kommittén verkställda provtaxeringen, utgjort ett synnerligen dåligt år för jordbruket. Om nu ett sådant exceptionellt år A- och C-förslagen visade jämvikt, vore påtagligt, att, i samma mån som normala ekonomiska förhållanden inträdde inom jordbruket med därmed följande normal förräntningsprocent, den be­ skattningsbara inkomsten skulle stiga och därmed A-förslagets skattebestämmelser visa sig, i förhållande till det nuvarande provisoriet eller C-förslaget, innebära en ökad skattetunga för fastigheterna, vilken icke motsvarades av ett ökat behov av skattekronor inom kommunen. Kommittémajoriteten hade framhållit’ (sid. 218), att den »velat bibehålla belastningen på jord­ bruksfastighet vid ungefärligen den nivå, som den haft under provisoriet». Reservanterna åsyftade ej heller någon lindring, men ansåge att just status quo äventyrades genom A-förslaget, som i stället komme att medföra en ytterligare övervältning av skattebördan på jordbruket och andra näringar, vilka för sin verksamhet vore beroende av ’ ett större fastighetsinnehav Provisoriet hade medfört en sådan övervältning på fastigheterna, som därvid fått upptaga 33 procent av skattetrycket mot förut 19 procent. Denna över­ flyttning kunde förklaras och åtminstone i viss grad försvaras av den då ännu bestående relativt gynnsamma konjunkturen för vårt näringsliv. Situa­ tionen vore nu en annan, och en ytterligare övervältning av skattebördan på fastigheterna kunde ej undgå att hava för jordbrukare och andra fastig­ hetsägare samt därmed för hela vårt land synnerligen ödesdigra följder. Rörande den av kommittémajoriteten föreslagna näringsskatten uttalade reservanterna, att de, oberoende av frågan om en särskild näringsskatts be­ rättigande över huvud taget inom kommunalbeskattningen, hade funnit, att det av majoriteten framlagda förslaget till sådan skatt ej bort ingå i kom­ mitténs förslag till kommunalskattelag. Denna avvisande ståndpunkt berodde på den föreslagna skattetypens konstruktion och därmed förbundna svårig­ heter för såväl en rättvis fördelning av skattebördan som själva det tekniska genomförandet av taxeringen. Nu rådande förhållanden inom vårt näringsliv inbjöde ej heller på något sätt till en lagstiftning i förevarande riktning. En depression, svårare än på många decennier, minskade våra näringars skattekraft och skulle snarare motivera en lindring än eu ökning av det på dem vilande skattetrycket. Att under sådana förhållanden ifrågasätta en ökad beskattning av dessa, något som näringsskatten ej skulle kunna undgå att medföra, kunde reservanterna ej finna vara klokt eller riktigt.

Herr Lybeck har i sin reservation angående näringsskatten hänvisat till industriens betryckta läge samt taxeringstekniska svårigheter.

112 Kanal. Maj:ts proposition Nr 102. Yttranden an­ Ett fullständigt återgivande av alla de yttranden angående beskattningsgående prin­ förslagets principer, som avgivits av olika myndigheter, sammanslutningar ciperna i kommunal­ och enskilda personer kan ej komma ifråga. Jag nöjer mig med att här skatt ekommitredogöra för den ståndpunkt i huvudfrågorna, som intagits i yttrandena, téns förslag. samt att närmare redogöra för innehållet av några få representativa utta­ landen. Överståthållarämbetet och aderton länsstyrelser hava förordat ett system med fristående objektskatter, medan fem länsstyrelser (i Stockholms, Göte­ borgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län) förordat garantiskattesystemet i huvudsaklig anslutning till C-förslaget. En läns­ styrelse (i Örebro län) har ansett, att båda förslagen kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Av de nitton länsstyrelser, som ej uttryckligen förordat A-förslaget, hava nio i likhet med överståthållarämbetet avstyrkt näringsskatten, medan tio i princip tillstyrkt densamma. Ett par läns­ styrelser hava dock gjort sitt tillstyrkande beroende av att man kunde finna en tillfredsställande taxeringsorganisation, medan åter ett par andra läns­ styrelser ifrågasatt andra grunder för näringsskattevärdets beräkning än de av kommittén föreslagna. De ämbetsverk, som yttrat sig angående förslagets principer — domänstyrelsen, kammarkollegium, lantbruksstyrelsen och riksräksnskapsverket ävensom kammarrätten — hava samtliga tillstyrkt ett system med fristående objektskatter å fastighet. Domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava dock ifrågasatt, huruvida ej de av kommittén föreslagna repartitionstalen för jordbruksfastighet äro för höga. Inom kammarrätten hava två reservanter tillstyrkt C-förslaget. Vad näringsskatten angår, har denna tillstyrkts av lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket, av vilka dock den förra ansett någon särskild taxering av jordbruksnäring ej böra äga rum utan ersättas med en genomsnittlig värdesättning av jordbrukets inventarier m. m. till 40 procent av fastighetens taxeringsvärde. Domänstyrelsen samt bank- och fondinspektionen ävensom kammarrätten avstyrka en näringsskatt; kammar­ kollegium avstyrker näringsskatt å jordbruket. Inom kammarrätten hava två reservanter tillstyrkt en näringsskatt, den ene dock med den inskränkningen, att den ej borde införas under rådande depression för det ekonomiska livet. Kanslern för rikets universitet har själv avstått från att yttra sig i prin­ cipfrågan men har överlämnat yttranden från, bland andra drätselnämn­ derna vid Uppsala och Lunds universitet, av vilka den förra under åbe­ ropande av ett yttrande av professorn F. Broek tillstyrkt C-förslaget, medan den senare ej uttalat sig angående vilket förslag som borde föredragas. Vad härefter angår hörda sammanslutningar m. fl., så har Skånes handels­ kammare tillstyrkt fristående objektbeskattning, medan övriga handelskamrar anslutit sig till C-förslaget, ehuruväl de i allmänhet medgivit A-förförslagets principiella överlägsenhet. Samtliga handelskamrar hava avstyrkt näringsskatten. Till den ståndpunkt, som intagits av flertalet handels­ kamrar, hava Stockholms handelskammare, Svenska bankföreningen och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 113 Sveriges industriförbund i ett gemensamt utlåtande anslutit sig. Sistnämnda utlåtande har åberopats av järnkontoret. Sveriges skogsägareförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges hantverksorganisation hava anslutit sig till C-förslaget, den sistnämnda under åberopande av det skälet, att C-förslaget ej innehölle någon näringsskatt. Sveriges redareförening har tillstyrkt A-för­ slaget, men har ansett sig sakna anledning att uttala sig om näringsskatten, då rederirörelsen enligt förslaget ej skulle träffas av närings­ skatt. Sveriges köpmannaförbund har uttalat sig mot en näringsskatt utan att i övrigt ingå på principfrågan. Sveriges fastighetsägareförening har vänt sig mot objektbeskattning i allmänhet. Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän har förordat A-förslaget. Styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet (det sistnämnda i ett yttrande angående landstingsbeskattningen) hava till­ styrkt A-förslagets principer. Inom stadsförbundets styrelse hava vissa reser­ vanter avstyrkt en näringsskatt. Landstingsförbundets styrelse har ej haft något att erinra mot en näringsskatt men har avstyrkt den i den föreslagna formen. Inom landstingsförbundets styrelse har en reservant förklarat sig ej vara beredd att tillstyrka A-förslaget. Styrelsen för svenska landskom­ munernas förbund har avstått från att yttra sig i principfrågan. Samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott — utom Gävleborgs läns, vilket utskott ej velat uttala sig om vilketdera systemet vore att före­ draga — hava anslutit sig till C-förslagets principer, ehuru några förvalt­ ningsutskott ansett de ifrågasatta repartitionstalen för jordbruksfastighet allt­ för höga. Av domkapitlen hava sex uttalat sig till förmån för A-förslaget, medan fyra avstyrkt detta eller tillstyrkt C-förslaget. De övriga domkapitlen hava ej uttalat sig till förmån för någotdera förslaget. Av landstingens förvaltningsutskott hava åtta tillstyrkt en fristående ob­ jektbeskattning ( ett förvaltningsutskott har avstyrkt näringsskatten), medan nio tillstyrkt C-förslaget och åtta avstått från att yttra sig i principfrågan. Av hörda taxeringsnämndsordförande, som uttalat sig angående förslagens principer, hava trettionio uttalat sig för en fristående objektbeskattning (av dessa hava fyra avstyrkt näringsskatten), medan sexton tillstyrkt C-förslaget eller i varje fall avstyrkt A-förslaget. Av städer och landskommuner, som uttalat sig rörande principerna, hava fyrtiosju tillstyrkt fristående objektbeskattning ( femton utan näringsskatt), medan tjugosex ställt sig på provisoriets ståndpunkt eller tillstyrkt C-för­ slaget. I de yttranden, däri A-förslaget förordats, har detta i regel skett under åberopande av kommitténs motivering. I vissa av de yttranden åter, som förordat C-förslaget, har en mera ingående motivering lämnats.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 sand. S7 höft. (Nr 102.) 8

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Länsstyrelser. För att härefter övergå till innehållet i några speciella yttranden, så har överståthållarämbetet anfört:

»Då det gäller att i särskild grad utnyttja en viss skattekälla, blir den viktigaste synpunkten, utom undersökning av skattekällans bärkraft, över­ huvudtaget att välja den metod, som verkar mest rättvis de olika inne­ havarna emellan, så att den ekonomiskt starkare får betala relativt mera och den ekonomiskt svagare relativt mindre. Att en objektskatt å fastighet av det slag kommittémajoriteten föreslagit verkar i denna riktning, medan det av reservanterna förordade garantiskattesystemet får en rakt motsatt verkan, har majoriteten inom kommittén enligt överståthållarämbetets mening på ett övertygande sätt visat, och anser ämbetet sig därför böra tillstyrka det före­ liggande förslaget, i vad detsamma innebär uttagande av en särskild objekt­ skatt å fastighet. I detta tillstyrkande ligger givetvis en anslutning till kommittémajoritetens åsikt, att fastighet såsom skatteobjekt har en större bärkraft än exempelvis den rena arbetsinkomsten, och anser ämbetet, att denna större bärkraft icke blivit i för hög grad utnyttjad genom de av kommittén föreslagna procent­ talen av resp. 3 och 4 procent av fastighets taxeringsvärde. Vidkommande härefter den föreslagna näringsskatten utgår kommittén därifrån, att inom kommunen lokaliserad näring i väsentliga hänseenden intager en med fastighet likartad ställning till kommunen och dess anord­ ningar samt anser därför, att rörelse eller yrke, som är att räkna till näring, bör i likhet med fastighet deltaga i repartitionen, utom med inkomsten efter samma repartitionstal som annan inkomst, efter ett repartitionstal, som åsättes på grund av ett på visst sätt beräknat näringsskattevärde. Det av kommittén uppgivna skälet för en särskild näringsskatt gäller dock endast sådana företag, för vilkas drivande erfordras särskilda anläggningar av mera stadigvarande natur, och hade bort leda till en begränsning av näringsskattekapitalet till den omfattning, landskamreraren Landén givit detsamma i sitt år 1917 avgivna betänkande om allmänna grunder för den kommu­ nala skattereformen m. in. eller till en egendomsskatt å för näringsdrift gjorda anläggningar och inrättningar. Vill man nämligen, såsom ämbetet anser riktigt, i likhet med kommittén giva underlaget för en särskild näringsskatt en vidsträcktare omfattning, blir det teoretiska skälet härför näringsföretagens intressegemenskap med kommunen, från vilken i tidigare kommunalskatteförslag åberopade grund kommittén dock tager ett bestämt avstånd. Utan att vilja närmare inlåta sig på frågan, huruvida den föreslagna näringsskatten, vilken till sin utformning mera erhållit karaktären av en ren kapitalskatt än en rationell näringsskatt, är ägnad att åstadkomma rättvisa de olika näringsidkarna emellan, anser överståthållarämbetet sig böra understryka de av reservanterna inom kommittén framhållna svårig­ heterna för det tekniska genomförandet av taxeringen enligt detta förslag. Redan vid den av kommittén anordnade provtaxeringen uppgivas dessa svårigheter hava framträtt. Huru mycket större skola desamma icke visa sig, då taxeringsmyndigheterna mot sig få näringsidkarnas intresse att i största möjliga mån nedpressa när i ngsskatte värdet 1 Vidare torde icke heller helt kunna bortses från det av reservanten herr Lybeck påpekade förhållandet, att de ännu rådande förhållandena inom in­ dustrien mana till varsamhet vid ökandet av näringslivets belastning i skattea vseende.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 115

överståthållarämbetet anser sig således böra avstyrka införandet åtmin­ stone för närvarande av en kommunal näringsskatt.»

Länsstyrelsen i Stockholms län, som ägnat A-förslaget en särskilt ingå­ ende kritik, hänvisar till en början till det förhållandet, att avvägningen av primärkommunernas skattebörda ej kunde rätt bedömas utan ett hänsyns­ tagande till landstings- och vägbeskattningen, som ej behandlats i kommitténs betänkande. Länsstyrelsen påpekar såsom ett osäkerhetsmoment i den verkställda utred­ ningen den omständigheten, att den av kommittén föranstaltade provtaxe­ ringen knappast kunde anses tillräckligt vägledande. Undersökningsmaterialet vore alltför bristfälligt; och detta gällde icke blott antalet och urvalet av provtaxerade kommuner och kommundelar, utan därjämte och i än högre grad den tidsperiod, som provtaxeringen avsåge, nämligen året 1920 — 21. Såsom reservanterna herrar Rune och Sederholm framhållit, hade jordbrukets räntabilitet då varit exceptionellt låg, och även på andra områden av det ekonomiska livet hade abnorma förhållanden varit rådande. Det borde vara tydligt, att siffror från ett sådant år bliva mycket missvisande. Det vore under uttrycklig reservation för materialets ofullständighet i olika avseenden, som länsstyrelsen avgåve det anbefallda yttrandet angående nu föreliggande betänkande.

Länsstyrelsen fortsätter därefter: »Kommitténs majoritet har i sin grundläggande motivering för fristående fastighetsskatt och näringsskatt (betänkandet sid. 149) förklarat sig icke vilja ingå i någon diskussion, om kommunalbeskattningen bör byggas väsent­ ligen å principen 'skatt efter intresse’ eller å principen 'skatt efter förmåga’, emedan den 'funnit detta spörsmål vara av föga praktisk betydelse’. Visser­ ligen kan det synas, som om intresseprincipen likväl kommer fram i moti­ veringen för de två 'objektskatterna’. Så talas om 'vissa slag av beskattningsobjekt, som äro mera intimt förbundna med kommunen än andra, vissa, som av de kommunala anordningarna kunna hava mera omedelbart gagn än andra, vissa, som kunna förorsaka kommunen direkta kostnader i högre grad än andra’. Men den avgörande synpunkten uttryckes dock så, att det gäller 'att fördela skattesumman på kommunens skattdragande medlemmar så rimligt och skäligt, det vill säga så rättvist som möjligt’. Och denna formel — en fördelning som är 'rättvis och skålig’ — möter sedan på punkt efter punkt såsom det rättesnöre, vilket man anser sig hava följt. Det kan erinras, huru 1920 års särskilda utskott i sitt utlåtande konstaterade, att under utskottets överläggningar visat sig en tendens att undanskjuta 'intresseteorien’ — vilken intagit en viktig plats i den då behandlade pro­ positionen — och i stället identifiera de olika slagen av särskilt 'intresse' inom kommunen med vissa 'objekt' för fristående skatter (kommitténs be­ tänkande sid. 141). Denna förskjutning i frågeställningen har sålunda fullföljts av kommittén. Frågan om intresseprincipens berättigande kan under sådana förhållanden även från länsstyrelsens sida lämnas åsido, och prövningen av de förevarande alternativen begränsas till synpunkten av vad som efter andra, allmänna grunder bör anses mera 'rimligt och skäligt’. Vad A-förslaget angår, är härvid att märka, att den fristående objektskatten på fastighet nära förbundits med den fristående objektskatten på

116 Kungl. May.ts proposition Nr 102.

näring. Den senare betecknas såsom en 'konsekvens’ av den förra och behandlas som ett integrerande led i systemet. Det får väl antagas, att näringsskattens sålunda angivna ställning såsom motsvarighet till fastighets­ skatten också beror därpå, att kommitténs majoritet funnit den oumbärlig för att fylla kommunens behov av 'mera stabila beskattningsobjekt' (be­ tänkandet sid. 149) med hänsyn till det repartitionstal, som föreslagits för fastighetsskatten. Emellertid har näringsskatten såväl tidigare, vid behandlingen av 1920 års proposition, som inom kommittén och efter fram­ läggandet av dess betänkande varit föremål för särskilt starka anmärkningar. Bland annat har en kommittéledamot — herr Dybeck vilken i övrigt väsentligen anslutit sig till A-förslaget, i avgiven reservation 'ansett det mindre välbetänkt att redan nu ifrågasätta införande av näringsskatt’, med hänsyn särskilt till de ekonomiska svårigheterna under depressionens tryck, samt uttalat sig för att denna skatteform bör ställas 'på framtiden’. Det torde därför vara lämpligt att först behandla A-förslagets näringsskatt. Den är lagd såsom eu skatt på alla slag av näring, sålunda även jord­ bruk med binäringar, med undantag för de så kallade fria yrkena; såsom näringsskatteobjekt har uppställts värdet av de lösa realtillgångar, vilka äro nedlagda i näringen och med vilka den stadigvarande drives, vare sig anläggningsmedel eller rörelsemedel eller kontanta medel, enligt för olika näringsgrenar specificerade regler. Kommittémajoritetens principmotivering inskränker sig — frånsett dess ovan anförda allmänna uttalanden angående objektskatten — till ett par kortfattade satser, nämligen att 'inom kommunen lokaliserad näring i väsentliga hänseenden intager en med fastighet likartad ställning till kommunen och dess anordningar’, samt att 'industriella före­ tag ofta föranleda en del kommunala anordningar och utgifter, som göra det ganska rimligt och skäligt, att dylika företag få i lämplig mån bidraga till de kommunala utgifterna även under år, då inkomsten därav varit ringa eller ingen’. Länsstyrelsen kan ej undgå att finna denna motivering föga övertygande, i all synnerhet för en så utsträckt näringsskatt som den föreslagna. Att en näring är 'lokaliserad' inom en kommun behöver icke giva den 'eu med fastighet likartad ställning’, redan därför att näringen såsom sådan, i mot­ sats till fastigheten, kan förflyttas. När i fortsättningen talas om 'indu­ striella företag såsom vållande kommunala utgifter’, kan först anmärkas, att här sålunda icke säges något om annan affärsverksamhet eller om jord­ bruket och dess binäringar, vilka kategorier dock även skulle falla under näringsskatten. Det är vidare påfallande, att man angående industriföre­ tagen ej kan säga mera, än att de 'ofta' föranleda kommunala utgifter. Den avslutande satsen att i de fall, då industriföretag vålla kommun utgifter, det skulle vara 'ganska' rimligt och skäligt att beskatta dem såsom sådana, oberoende av inkomst, till och med om inkomsten varit 'ingen', är endast ett påstående utan analyserande bevisning.»

Länsstyrelsen ansåge, att det ur synpunkten av rimlighet och skälig­ het syntes hava legat nära till hands att något beröra frågan, om närings­ livet över huvud taget utan allvarligt men kunde bära ifrågavarande sär­ skilda skatt vid sidan av de övriga föreslagna. Så hade icke skett i be­ tänkandet. Det heter vidare:

»Kritiken har vidare riktats mot näringsskattens utformning. Kommittén har funnit det nödvändigt att 'kraftigt betona’, att dess nu framlagda för­ slag i denna del är 'av helt annan art’ än tidigare näringsskatteförslag,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 117

bland annat det som ingick i 1920 års proposition. Det kan anmärkas, att häri ligger ett indirekt vitsordande av, huru berättigat motståndet mot 1920 års näringsskatt på sin tid var. Kommitténs nya förslag är också obestrid­ ligen av 'annan art’, så till vida, att såsom närings skattevärde bestämts endast värdet av de lösa realtillgångar, med vilka den drives, alltså en värderingsgrund i stället för de tre, varmed 1920 års proposition laborerade. Givetvis innebär detta en viss formell förenkling. Men frågan är, om resul­ tatet blir tillfredsställande. Man kan hava anledning att betvivla den nya beräkningsgrundens håll­ fasthet redan med hänsyn därtill, att den varit föreslagen långt tidigare — av en ledamot i kammarrätten — men då underkänts av kammarrätten och ej heller upptagits vid utarbetande av 1920 års proposition. Kommittén har icke på något sätt sökt uppvisa, att den nu skulle vara mera tillfreds­ ställande än när idén först fördes fram. Allt tyder på att den upptagits egentligen av det skäl, att man velat i någon mån förenkla proceduren; huruvida den skulle verka 'så rättvist som möjligt’, är däremot icke under­ sökt. Såsom reservanterna herrar Rune och Sederholm anmärka, torde emellertid det i ett näringsföretag investerade kapitalet ingalunda alltid ut­ göra en mätare vare sig av företagets skattekraft eller av den särskilda sam­ hörighet med kommunen, som kommittén principiellt lagt till grund för näringsskatten. Reservanterna anföra typexempel på motsatsen, och flera sådana skulle kunna givas. Särskilt bör uppmärksammas, att fristående näringsskatt nu — i motsats till vad som var fallet i 1920 års proposition — föreslås även för jordbruk med dess binäringar, samt att näringsskattevärdet för denna beskattningsgrupp enligt förslaget bestämts såsom värdet av kreatur, jordbruksmaskiner, motorer, inventarier och annan för driften avsedd lösegendom. Det blir anledning att återkomma till frågan om upp­ skattningen av detta värde; i nu förevarande sammanhang skall blott an­ tecknas, att kommittén själv förutsett verkningar, som synas betänkliga. Den uttalar (sid. 386), att näringsskattevärdet efter de angivna grunderna i allmänhet torde bliva proportionsvis större å en liten fastighet än å eu större fastighet, varav följer, att näringsskatten skulle drabba mindre fastig­ heter jämförelsevis hårdare. Samtidigt måste, såsom här nedan skall fram­ hållas, även den fristående beskattningen av jordbruksfastighet verka tyngre på de små jordbrukarna: Att 'de minsta jordbruken’ skulle fritagas från näringsskatt genom den generella bestämmelsen, att näringsskattevärde icke taxeras, om det icke upp­ går till 2,000 kronor, torde med nuvarande priser på kreatur och inventarier av olika slag icke bereda någon hjälp åt det stora llertalet jordbrukare.»

Länsstyrelsen uttalar härefter beträffande förslaget om hänsynstagande i vissa fall till »arbetarkapitalet», att vanskligheter med den uppställda be­ räkningsgrunden förvisso skulle uppkomma, samt att hjälpregeln bröte hela systemet på ett godtyckligt sätt. Länsstyrelsen hade sålunda kommit till den meningen, att A-förslagets relativa »förenkling» av beräknings­ grunden för näringsskattevärdet skett på bekostnad av garantierna för ett någorlunda rättvist resultat. Icke heller hade sagda förenkling kunnat undan­ röja de taxeringstekniska svårigheter, som alltid varit en stötesten för för­ slagen om näringsskatt. Att dessa svårigheter alltjämt måste bliva höge­ ligen allvarliga, framginge omedelbart vid ett studium av de vidlyftiga specialbestämmelserna med tillhörande anvisningar och vore framhållet av

118 Kungl. Maj:t s proposition Nr 102.

samtliga reservanter. Provtaxeringsförrättarna hade också funnit arbetet med näringsskatten »rätt så betungande» samt påpekat särskilt besvärliga frågor. Länsstyrelsen måste beträffande Stockholms län ifrågasätta, huru vida det skulle vara möjligt att annat än undantagsvis få tillgång till per­ soner, verkligt kompetenta att utföra taxering av näringsskattevärde enligt A-förslaget. Och denna uppfattning, att en dylik uppgift skulle bliva för svår för taxeringsmyndigheterna, torde delas på många båll ute i länen. Man kunde jämväl hysa den farhågan, att förfrågningar och undersök­ ningar skulle bliva nödvändiga i hittills osedd utsträckning, och detta icke blott beträffande större näringsföretag, utan även i fråga om mindre, exem­ pelvis jordbruk, vilkas kreatursbesättning, maskiner och inventarier ju kunde hava mycket växlande värde. Länsstyrelsen nödgades för sin del sammanfatta sin mening om A-förslagets näringsskattebestämmelser så, att trots det arbete, som nedlagts på detta kapitel, det föreslagna näringsskatteobjektet icke kunde anses på ett tillfreds­ ställande sätt motiverat — vare sig teoretiskt eller praktiskt — och att de taxeringstekniska svårigheterna vid genomförandet av en dylik näringsskatt måste bliva alltför stora. Reservanterna herrar Rune och Sederholm hade icke utan skäl ifrågasatt, om icke problemet — efter alla fruktlösa försök att på ett tillfredsställande sätt lösa detsamma — Ange betraktas såsom olös­ ligt, så vida man avsåge en praktiskt genomförbar lösning. I varje fall måste länsstyrelsen avstyrka det föreliggande förslaget. Vidare anför länsstyrelsen: »Då näringsskatten, såsom förut omnämnts, utgör ett integrerande led i A-förslagets objektskattesystem, kan ett avvisande av näringsskatten tydligen ej undgå att rubba förutsättningarna för systemets andra objektskatt, den fristående fastighetsskatten. Kommittén har efter allt att döma själv icke ifrå­ gasatt, att den senare skulle kunna genomföras utan den förra. Att de båda objektskatterna i A-förslaget sålunda äro ömsesidigt beroende av varandra, framgår av hela den principiella frågeställningen och betänkandets allmänna läggning. Härtill kommer det — — — praktiska sambandet dem emellan, nämligen att med de repartitionstal för fastighetsskatten, som kommittén föreslagit, denna sistnämnda uppenbarligen icke skulle kunna utan närings­ skatten såsom komplement åstadkomma den tillgång till 'mera stabila beskattningsobjekt’, som kommittén framhållit såsom nödvändig. Det kan erinras, att 1920 års proposition med hänsyn till behovet av fast påräkneliga skattekronor satte repartitionstalen för den fristående fastighetsskatten högre än kommittén gjort i sitt A-förslag, och detta ehuru även sagda proposition upptager näringsskatt (dock icke på jordbruk med binäringar). En objektskatt, som ger allt för litet av sådana skattekronor, skulle icke fylla sitt ändamål. För övrigt kan en eliminering av näringsskatten ur A-förslaget icke undgå att förskjuta skattebördans fördelning på ett sätt, som i flera avseenden torde strida mot vad kommittén avsett med sitt förslag. Då länsstyrelsen avstyrkt A-förslagets näringsskatt bör sålunda efter dess mening redan med hänsyn härtill samma förslags objektskatt å fastighet icke heller kunna ifrågakomma.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 119

Gentemot möjligheten att höja de av kommittémajoriteten föreslagna repartitionstalen framhåller länsstyrelsen, att det även av uttalanden från vissa av majoritetsförslagets anhängare vore tydligt, att de föreslagna repartitionstalen av dem ansetts vara de högsta, som kunde ifrågakomma. Härefter anföres:

»De anförda uttalandena om möjlighet till jämkningar i A-förslagets repartitionstal äro emellertid synnerligen anmärkningsvärda ur en annan syn­ punkt. Det torde icke kunna bestridas, att ett skattesystem, i vilket på för­ hand förutsättas sådana eventuella förändringar på den mest ömtåliga punkten, bör te sig såsom mycket oberäkneligt för de skattskyldiga. För närvarande är endast tal om sänkningar i repartitionstalen för A-förslagets objektskatter. Men om detta förslag skulle antagas och träda i kraft, kan med hänvisning till den allmänna motiveringen snart resas krav på höjningar. Ett dylikt osäkerhetstillstånd på ett så viktigt och komplicerat område som grunderna för den kommunala beskattningen måste betecknas såsom i många hänse­ enden betänkligt.» Ehuru länsstyrelsen på anförda grunder ansåge, att i och med näringsskattens avstyrkande även A-förslagets fristående fastighetsskatt borde föras utom räkningen, vore det nödvändigt att något ingå på denna del av kom­ mittémajoritetens system för objektbeskattning. Reservanterna hade mot majoritetsförslaget framhållit, att detta innebure en dubbelbeskattning av fastighetsägarna, vilken skulle oskäligt be­ lasta i synnerhet ägare av jordbruksfastighet. Kommitténs majoritet hade inlagt »en gensaga» mot detta uttalande. Länsstyrelsen kunde icke finna denna »gensaga» övertygande. Sakens kärna vore nämligen, att fastighets­ ägaren just genom de två repartitionstal, som för honom inginge i det totala, bleve beskattad tvenne gånger för samma skattekälla, nämligen fastig­ heten — dels för dess taxeringsvärde och dels för inkomsten därav. Att detta innebure dubbelbeskattning, syntes ofrånkomligt.

Till slut anför länsstyrelsen: »Huvudfrågan är emellertid, såsom kommittén också antyder, huruvida denna dubbelbeskattning medför allt för stort skattetryck. Att detta icke är ’avsett’ utesluter icke, att systemet kan få sådan verkan. Enligt länsstyrelsens mening hava reservanterna anfört starka skäl för sin uppfattning att så måste befaras bliva förhållandet, särskilt beträffande medelstora och mindre jord­ brukare, om man räknar med 'normala år’. De siffror, som framgått ur provtaxeringarna, hava reservanterna med fullt fog underkänt såsom miss­ visande på grund av taxeringsårets, här ovan berörda abnorma förhållanden beträffande jordbrukets avkastning. Reservanternas egna beräkningar synas, även om de skulle något jämkas nedåt beträffande jordbruksfastighets inventarievärde, tydligt nog ådagalägga, att belastningen å nämnda kategorier av jordbrukare enligt A-förslaget skulle under normala år bliva avsevärt högre än hittills och alltså högre än kommittén angivit såsom skäligt. Anledningen är naturligtvis den, att så snart inkomsten av jordbruksfastighet blir någor­ lunda normal i förhållande till fastighetsvärdet, A-förslagets fristående objektskatt på fastigheten verkar tyngre än den genom provisoriet införda — och i ('-förslaget bibehållna — garantiskatten, emedan den förra utgår oberoende

120 Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

av fastighetens beskattade inkomst, medan garantiskattens repartitionstal för fastighetsvärdet avdrages från den uppskattade inkomsten av vederbörande fastighet. Såsom reservanterna påvisa, skulle för mindre jordbruksfastigheter A-förslagets objektskatt kunna komma att verka såsom ett rent tillskott ut­ över provisoriets och C-förslagets garantiskatt. Under sådana förhållanden måste länsstyrelsen anse, att A-förslagets fastighetsbeskattning även ur dessa synpunkter icke kan accepteras. Bland de anmärkningar, som kommittémajoriteten riktat mot C-förslaget, är väl den viktigaste den, som framfördes redan vid kommunalskattefrågans behandling vid 1920 års riksdag, nämligen att 'garantiskatten ej skipar rättvisa de olika fastighetsägarna emellan’, särskilt icke mellan skuldsatta och icke skuldsatta fastighetsägare. Därpå svarades redan 1920, att icke heller den fristående objektskatten å fastighet skipar sådan rättvisa, och samma invändning träffar kommitténs A-förslag. Dess objektskatt på fastighet grundar sig nämligen — alldeles på samma sätt som C-förslagets garanti­ skatt — på fastighetens taxeringsvärde utan avdrag för skuld, och även A-förslagets näringsskatt — vilken ju också skall drabba jordbruk — bygger på ett näringsskattevärde, vid vars beräkning icke får göras avdrag för skuld å det i näringen fast investerade kapitalet; vad angår jordbruksfastig­ het avdrages sålunda icke skuld å kreatur, maskiner, inventarier etc. Skill­ naden mellan A-förslaget och C-förslaget i nu förevarande avseende lärer allt­ så icke bliva allt för stor. Kommitténs övriga anmärkningar mot C-förslaget röra i stort sett vissa detaljer i tillämpningen, som enligt kommitténs mening skulle medföra tek­ niska besvärligheter. Anmärkningarna synas genom reservanternas bemötande vara väsentligt reducerade, och vad som kan kvarstå torde i varje fall icke vara av den betydelse, att A-förslagets eventuella tekniska företräden skulle kunna uppväga C-förslagets avgörande företräde i fråga om skattebördans fördelning.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län har till en början framhållit de skäl, som föranledde att systemet med fristående objektskatter åstadkomme en lämpligare avvägning av skattebördan mellan fastighetsägarna inbördes än garanti­ skattesystemet, samt därefter hänvisat till att C-förslaget vore förknippat med avsevärda taxeringstekniska svårigheter, vilka ej vidlådde A-förslaget. Dessa svårigheter, som framför allt bestode uti invecklade räkneoperationer i an­ ledning av den skattskyldiges rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta procentu­ ella avdrag å dels fastighetens taxeringsvärde dels avverkat virkes taxerade rotvärde, vore i kommitténs betänkande påvisade. Länsstyrelsen anför här­ efter beträffande den av kommittén föreslagna näringsskatten: »Såsom redan anförts, gillar länsstyrelsen i princip förslaget att i näring placerat kapital göres till föremål för eu särskild objektskatt eller så kallad näringsskatt. Det kan emellertid icke bestridas, att stora svårigheter möta vid bestäm­ mandet av det kapital, som bör bliva föremål för dylik skatt, samt att mot kommitténs förslag till lösning av denna fråga kunna göras tungt vägande anmärkningar. I detta avseende må här endast erinras om följande. Lager av varor och fabrikat skola enligt förslaget ingå i näringsskattevärdet och värderas med utgångspunkt från och på grundval av näringsföretagets utgående balansräkning för beskattningsåret, där sådan finnes. Den utgående balansens värden å lager och fabrikat kunna dock ofta vara

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 121

ett mycket otillförlitligt uttryck för det i dem investerade kapitalet. Så är fallet exempelvis för säsongindustrier samt sådana industrier, vilka för varor­ nas transport äro i avsevärd grad beroende av isförhållandenas inverkan på skeppningsmöjligheterna. Hos dessa industrier kan varuproduktionen pågå jämnt under hela året, medan avsättningen är förlagd till vissa delar. Vid bokslutet kunna sålunda år från år uppträda abnormt höga eller låga varu­ värden i utgående balansen. Nämnda förhållanden kunna ock inbjuda den skattskyldige att genom förskjutning av räkenskapsåret söka inverka på näringsskattebeloppet. Vid skattevärdets bestämmande tages enligt förslaget icke tillbörlig hänsyn till, att i åtskilliga näringsföretag omsättningen av varor och fabrikat sker avsevärt raskare, än vad som torde vara normalt. Det är emellertid uppen­ bart, att den olika omsättningstiden har en betydande inverkan på värdet av det i näringen nedlagda kapitalet. Om nämligen en slakteriaffär och en möbelhandel båda ha samma årsomsättning, exempelvis 100,000 kronor, kom­ mer den förra, vilken torde omsätta sitt lager 50 gånger om året, att hålla varulager å 2,000 kronor, medan den senare, som omsätter sitt lager ungefär en gång om året, får hålla ett lager av 100,000 kronor. Den förra får alltså jämte de med eu snabb omsättningstid förenade fördelarna även förmånen av lägre skatt, medan den senare till nackdelarna av en lång omsättnings­ tid även får tyngre skattebörda. I nyss berörda och likartade fall kan näringsskattevärdet icke skäligen bestämmas till det kapital, som erfordras för driften, utan värdet måste bestämmas med hänsyn till, huru ofta kapitalet kan frigöras för ny använd­ ning. Kapitalet lämnar nämligen högre avkastning ju oftare det frigöres. Vid värdesättningen får man utgå från, att kapitalets normala omsättningseller, om man så vill, omloppstid utgör ett år. Om sålunda omloppstiden för en viss näring är ett halvt år, bör värdet å det i rörelsen använda kapitalet fördubblas för att kunna anses motsvara det verkliga skattevärdet. En reglering av kapitalet är således nödvändig i ovan berörda fall. Kommittén har visserligen sökt åstadkomma en regulator av näringsskatte­ värdet för vissa näringsgrupper genom den föreslagna bestämmelsen, att näringens skattevärde icke må sättas lägre än till det belopp, som fram­ kommer, då medeltalet av det i näringen under beskattningsåret anställda antalet arbetare multipliceras med 2,000. — Förutsättningen för regelns användande är att arbetarantalet icke understiger fem. — Men utom det att denna regulator enligt förslaget icke synes vara avsedd att tillämpas på ovan exemplifierade näring med mycket kort omsättningstid, torde densamma i det angivna fallet icke vara tillräcklig för att skattevärdet må komma upp i ett skäligt belopp. De taxeringstekniska svårigheterna vid näringsskattevärdets bestämmande måste befaras i många fall ställa allt för stora anspråk på taxeringsmännen ute i orterna. Sådana svårigheter möta redan i avseende på tillgångarnas beräkning. Detta gäller bland annat fordringarnas fördelning på förlagsfordringar och så kallade likvida medel. Att avgöra huruvida å bankinrätt­ ning insatta eller i obligationer placerade medel äro avsedda till stående placering eller till likvida medel, som vid behov skola frigöras för att in­ sättas i den löpande driften, lär ofta vara fullständigt omöjligt. I varje fall kräver saken en tidsödande utredning. Än större bliva svårigheterna, när det gäller att skilja skuld för anläggningen från skuld i den löpande driften. Om exempelvis eu niiringsidkare lagt en inteckning i sin fastighet till säkerhet för ett lån, så lär hans uppgift om lånets hänförande till den

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

löpande driften icke utan vidare kunna godtagas, utan taxeringsmyndig­ heterna torde få inhämta upplysningar, och saken kan bliva föremål för olika uppfattningar samt tvister. I det av kommittén såsom exempel anförda fall, att en näringsidkare, som arbetar med ringa eget kapital samt alltså med kortlån och varuskulder, dock måste anses hava ett anläggningslån, som ej må frånräknas vid näringsskattevärdets bestämmande, lära ej objek­ tiva grunder för bedömande av detta låns storlek kunna utfinnas. Men även om fördenskull kommitténs förslag till ordnandet av näringsskatten icke kan anses innefatta en fullt rättvis och tillräckligt enkel lös­ ning av det föreliggande problemet, torde dock svårigheterna att uppnå en antaglig lösning icke vara oöverstigliga.» Länsstyrelsen framlägger härefter ett utkast angående en näringsskatt med utgångspunkt från det antagandet, att avkastningen ä det investerade kapitalet för näringsidkare inom eu viss näringsgren genomsnittligt stode i ett bestämt förhållande till näringsföretagets årliga omsättning samt att detta förhållande för det stora flertalet näringsgrupper vore tämligen likartat. Kunde detta förslag realiseras, skulle det enligt länsstyrelsens mening inne­ bära stora fördelar för de skattskyldiga genom förenklad uppgiftsskyldighet men framför allt för taxeringsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför: »Som A-förslagets största förtjänst framhålles, att det åstadkommer en rättvisare fördelning av skattetrycket mellan fastighetsägarna inom samma kommun. Denna förtjänst, sådan den nu är, motväges emellertid i bety­ dande grad därav, att inom olika kommuner fastighetsägarna genom A-för­ slaget försättas i mycket olika ställning. Den fristående objektskattens merbelastning är nämligen helt beroende av den relativa ökning av antalet skattekronor, som objektskatten pålägger, i förhållande till kommunens totala antal skattekronor. Ju större antal inkomstskattekronor, som finnas i en kommun, desto hårdare kommer objektskatten att träffa fastighetsägarna. Vidare framhålles, att under ogynnsamma år den föreslagna garantiskatten kommer att trycka hårdare än den fristående objektskatten med det före­ slagna repartitionstalet O. 04 . Denna anmärkning är naturligtvis riktig, men den vilar på förutsättningen, att repartitionstalet 0,0 4 skall bli antaget och även bestående. Härom kan råda tvivel. Repartitionstalet 0.0 4 är föreslaget i ett skattesystem, som även upptager en näringsskatt, vilken beräknas lämna ett betydande antal beskattningsbara skattekronor. Näringsskatten har emel­ lertid rönt ett betydande motstånd, och även länsstyrelsen kommer att av skäl, som nedan anföres, avstyrka densamma. Huruvida kommunerna utan nä­ ringsskatt med ett repartitionstal O .04 för fastighetsskatten kunna erhålla ett tillräckligt antal skattekronor att vid sinande inkomstskattekronor beskatta utan alltför våldsamma kastningar i utdebiteringens storlek, synes tvivel­ aktigt. Är repartitionstalet O .04 väl avvägt i förslaget med näringsskatt, blir den naturliga konsekvensen av ett uteslutande av näringsskatten, att repartitionstalet måste höjas. I den mån åter den fristående fastighetsskattens repartitionstal höjes mot garantiskattens 0.0 6, försvagas styrkan av den mot garantiskatten nu gjorda invändningen. Emellertid är ovädersägligt, att A-förslaget genom förändringar av repartitionstalen lätt kan anpassa sig efter förändrade situationer, exempelvis den som skulle uppkomma, i händelse näringsskatten ej skulle vinna statsmak-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 123

ternas godkännande. Särskilt kommitténs ordförande har i eu av honom utgiven skrift med styrka framhållit denna A-förslagets rörlighet som eu dess synnerligen stora förtjänst. Visserligen framliålles fördelen av att re­ pa rtitionstalen lätt kunna sänkas, men det går naturligtvis lika lätt att höja dem. I själva verket är denna lättrörlighet, enligt länsstyrelsens uppfattning, så långt ifrån att vara eu fördel hos förslaget, dess största nackdel. Stabi­ litet är ett beskattningssystems största dygd. Ett känsligt näringsliv kan lättare uthärda en något mindre teoretisk rättvisa, som man varit i tillfälle att taga med i sina beräkningar, än opåkallade kastningar i skattetrycket. Stabilitet kan svårligen förenas med lättrörlighet. Finnes denna, finnes också frestelsen att vidtaga förändringar. Dessa eventuella jämkningar och förändringar av repartitionstalen, varpå hela skattesystemets verkan vilar, förutsättas givetvis komma att ske för vinnande av allt högre rättvisa. Man behöver ingalunda betvivla den goda avsikten att åstadkomma ökad rättvisa, men klokheten bjuder, att man ej glömmer, att anpassningen av repartitionstalen är en avvägning mellan in­ tressemotsatser och att de, som efter bästa förstånd och samvete skola skipa rättvisa, ofrånkomligt själva äro påverkade av intressen. Det är nu ett historiskt faktum att veterligen ingen härskande samhällsklass förmått att vid beskattningen helt bortse från egna intressen. Det är därför ursäktligt, om under en tid, då den politiska tyngdpunkten är stadd i stadig rörelse från fastighetsägarna till inkomsttagarna, de förra föredraga det mera säkra C-förslaget mot de osäkra gåvor, som bjudas i A-förslaget. Garantiskatten fastställd vid talet O.oe har en viss hävd, som ger sanno­ likhet för dess stabilitet. Den anses även vara så pass hårt tryckande för vissa fastighetsägare, att ytterligare höjningar synas osannolika. Det är dessa egenskaper, som säkerligen tillvunnit C-förslaget de mesta sympatierna från jordbrukarhåll. Dessa sympatier äro uppenbara, och då de finnas, anser läns­ styrelsen att, åtminstone med motiveringen att skipa rättvisa bland jord­ brukarna, A-förslaget ej bör påtvingas jordbrukarklassen. En sista vägande invändning mot A-förslaget är det ofullständiga skick, i vilket utredningen om kommunalskattefrågan i dess helhet befinner sig, trots det synnerligen grundliga arbete, som blivit nedlagt på av utredningen berörda delar av problemet. Så länge nämligen landstingsskatt och väg­ skatt ej äro medtagna, är varje slutgiltigt omdöme om de utslagsgivande repartitionstalen uteslutet. Frånsett denna brist har även osäkerhet upp­ kommit vid sakkunnigas bedömande av skattetryckets fördelning mellan olika skatteobjekt, enär den vägledande provtaxeringen olyckligtvis blivit företagen år 1921, ett år med notoriskt abnorma ekonomiska förhållanden. Länsstyrelsen, som på anförda skäl icke kan tillstyrka ett kommunalskatte­ system grundat på A-förslaget, vill samtidigt framhålla, att en slutgiltig lösning av kommunalskattefrågan förutsätter, att nu senast påvisade brister i utredningen bli nöjaktigt fyllda. Då nuvarande provisorium i stort sett fungerat väl, har länsstyrelsen intet att invända mot ett uppskov med kom­ munalskattefrågans lösning, tilldess mera normala ekonomiska förhållanden kunna underlätta den svårlösta frågans sakliga bedömande.»

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar till en början, att den meningen vore tämligen allmän, att provisoriet i kommunalskattefrågan utfallit vida bättre än som kunnat förväntas. Länsstyrelsen hade härigenom allenast velat på­ visa, att förhållandena icke i och för sig motiverade någon omedelbar över-

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. gång till annat system, medan i dess ställe andra omständigheter, i främsta rummet det osäkerhetstillstånd, som präglade det ekonomiska livet, manade till betänksamhet mot övergång till nytt skattesystem, innan nödig stabili­ sering kunnat konstateras. Med anförande av siffermaterial, utvisande de förskjutningar, som under ett antal år ägt rum mellan olika kategoriers av inkomsttagare inbördes skattebörda, uttalade länsstyrelsen, att det ej vore tillrådligt att draga alltför säkra slutsatser av förhållandena under provtaxe­ ringsåret. Länsstyrelsen förordade bestämt, att beslut om definitiv övergång till nytt kommunalskattesystem icke fattades, förrän stabilisering av det eko­ nomiska livet kunde antagas hava inträtt. Länsstyrelsen ansåge, att, vare sig man stannade för A-förslaget eller C-förslaget, resultaten för de skatt­ skyldiga likasom för kommunerna kunde förväntas bliva i det stora hela likvär­ diga, ehuru det kunde ifrågasättas, om icke genom garantiskattesystemet kom­ munerna bereddes trygghet för ett något större fast underlag för utdebiteringen än genom A-förslagets fristående objektskatt å fast egendom. Det antoges vidare komma att bliva förenat med större svårighet att hålla särskilt jord­ bruksfastigheternas taxeringsvärden uppe i normalt läge vid en fristående objektbeskattning än vid ett garantiskattesystem. Frånsett sistnämnda för­ hållande borde framhållas, att A-förslagets objektskatt förefölle avsevärt enk­ lare än C-förslagets garantiskatt. Länsstyrelsen vore av den uppfattningen, att åtminstone införandet av en näringsskatt borde uppskjutas. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län innebure systemet med fristå­ ende objektskatt en ojämförligt mycket större rättvisa såväl för den enskilde skattdragaren i förhållande till andra enskilda skattdragare som för den ena gruppen skattdragare gentemot den andra. Särskilt skarpt framträdde ga­ rantiskattesystemets orättvisa vid fördelning av skattebördan mellan olika fastighetsägare, enär enligt detta system en fastighetsägare, som haft ingen eller ringa inkomst, finge betala garantiskatt för en inkomst, som han icke haft, och därtill icke komme i åtnjutande av ortsavdrag eller andra allmänna avdrag. Vidkommande näringsskatt ställde sig länsstyrelsen mycket tvek­ sam, huruvida tillräckliga skäl kunde anses föreligga för en sådan skatt i den omfattning kommittén föreslagit. Länsstyrelsen ansåge sig kunna till­ styrka densamma endast i vad den avsåge i näringen nedlagda realtillgångar, med vilka näringen stadigvarande dreves. Länsstyrelsen hade dock icke kunnat undgå att inse det berättigade i att ett industriellt företag med ringa eller inga anläggningsmedel borde, även där företaget något år icke lämnat beskattningsbar inkomst, i någon mån bidraga till kommunens utgifter. Det hade förekommit, att företag i länet för förlustår frivilligt låtit upptaxera sig till viss inkomst till förekommande av för stora rubbningar i kommu­ nens stat. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, bland annat: »Då det gäller att välja mellan de inom kommittén uppgjorda alternativa förslagen, skulle det vara önskvärt att äga material, som tydligt visade verk­ ningarna av de olika alternativen i praktiken. Utan tillgång därtill blir

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 125

omdömet alltför osäkert. Den av kommittén anordnade provtaxeringen avser att fylla denna brist. Det måste dock framhållas, att materialet har så liten omfattning, begränsningen har naturligtvis tillkommit för att spara tid och kostnader, att slutsatserna synas ganska osäkra, i all synnerhet som de år, provtaxeringen avser, torde få anses som mindre normala. Osäkerheten ökas, därigenom att den offentliggjorda statistiska bearbetningen i huvudsak endast innefattar sammandrag och icke specificerar verkningarna för kommuner av olika struktur. Med de reservationer, som dessa erinringar innebära, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande funnit A-förslaget vara att föredraga framför Boch C-förslagen. Härvid må uttryckligen betonas, att A-förslaget, såsom också av kommitténs majoritet framhålles, icke i och för sig är bindande för en viss fördelning av skattebelastningen mellan de olika grupperna av skattebetalare inbördes. Denna repartition torde helt och hållet bero på, vilka repartitionstal som fastställas. Om således vid närmare undersökning fastighetsägarna befinnas genom den i A-förslaget innefattade objektskatten och inkomstskatten vara allt för hårt belastade, behöver icke på denna grund A-förslagets teknik övergivas, utan endast repartitionstalet ändras. Men Aförslaget synes äga en given överlägsenhet över de övriga alternativen i särskilt två hänseenden. Först och främst torde det vara obestridligt att såsom kommittémajoriten framhåller A-förslaget innehåller en rättvisare för­ delning mellan fastighetsägarna inbördes än de övriga förslagen. Och vidare torde endast A-förslaget hava löst den svåra frågan om skogsheskattningens ordnande på tekniskt tillfredsställande sätt. Beträffande den i A-förslaget ingående näringsbeskattningen kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke ansluta sig till kommitténs förslag. Enligt vad som framhållits i det föregående, får objektskatten huvudsakligen anses motiverad av nödvändigheten att med primärkommunernas nuvarande uppgifter och delvis svaga struktur ställa säkerhet för att tillräckliga skatteföremål finnas tillgängliga, men objektskatten måste dock begränsas av hän­ syn till skatteförmågan, såsom också av kommittén i princip uttalats. Såvitt man kan döma av den föreliggande statistiken från provtaxeringen, skulle nu den föreslagna näringsskatten i Stockholms stad — och detsamma får väl antagas gälla större industrisamhällen i allmänhet — medföra en allvarlig ökning av beskattningen. Särskilt synes näringsskattens betydelse vara på­ fallande för aktiebolagens beskattning, i det att av de framlagda tabellerna synes framgå, att näringsbeskattningens införande i skattesystemet med­ fört en objektbeskattning, som för aktiebolagen är mångdubbelt högre än för övriga skattskyldiga. Det förefaller, som om man här skulle hava över­ skridit den lämpliga gränsen för skattebelastningen. A andra sidan torde i de större samhällena icke finnas behov av en sådan skatt för att åstad­ komma tillräcklig stabilitet i beskattningen. I jordbrukskommunerna åter synes, att döma av statistiken, näringsskatten inbringa mycket obetydliga belopp. För åtskilliga jordbrukare kan den dock komma att bliva ganska kännbar. Även här gäller således, att den icke torde motsvara behovet och ej heller vara väl avvägd efter förmåga. Att icke näringsskatten, såsom den utformats i förslaget, lämpats efter »intresset» av de kommunala inrätt­ ningarna, torde vara uppenbart. Det bör också framhållas, att just under nuvarande tidpunkt, dä så många industriidkare och jordbrukare dragas med skuldsättning för maskiner, elektrifiering, kreatur eller andra inven­ tarier, det skulle vara särskilt tryckande, att icke någon hänsyn till skuld­ sättningen får tagas vid näringsbeskattning. Stadgandet härom torde vara

126 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 102.

en konsekvent tillämpning av objektbeskattningen, men torde dock, icke minst under nuvarande ekonomiska förhållanden, anstränga skatteförmågan väl hårt. För beskattningsmyndigheterna synes näringsskatten komma att vålla mycket väsentliga olägenheter, och det måste på grund av uttalanden, som gjorts från annat håll, uttryckligen betonas, att i Jämtlands län redan arbetet med nuvarande beskattning framkallat mycket allvarliga svårig­ heter, då det gällt att finna lämpliga och villiga ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna. En ytterligare belastning å dessa funktionärer med ett tyngande och obehagligt detaljarbete måste därför möta mycket starka betänkligheter, och endast kunna försvaras, om den nya beskattningsformen i övrigt har starka skäl för sig. För de skattedragande torde också näringsbeskattningen med dess krav på ökade detaljuppgifter medföra ett arbete, som icke får förbises. Såsom exempel kan framhållas, att de stora oljeimportaktiebolagen, vilka numera upprättat bensinförsäljningsanläggningar i tusental spridda över hela riket, torde få avge särskild deklaration till de olika kommunerna, upptagande varje sådan anläggning.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, bland annat, följande: »Vid fråga om det system, som bör läggas till grund för den blivande kommunala beskattningen, ansluter sig länsstyrelsen i princip till det av kommittén förordade objektskattesystemet. Länsstyrelsen instämmer ock i den motivering, som kommittén anfört för nämnda systems företräde fram­ för nu gällande eller föreslagna garantiskattesystem. I likhet med kommu­ nalska ttekommittén måste länsstyrelsen finna, att fastighet och även i viss mån näring inom kommunen intaga en sådan ställning, att de böra vid den kommunala repartitionen belastas något hårdare än exempelvis den rena arbetsinkomsten. Vidare innebär objektskattesystemet i sig en större möj­ lighet att åstadkomma en rättvisare fördelning mellan objekten inbördes än garantibeskattningen. Åt den taxeringstekniska synpunkten måste därjämte i detta fall tillerkännas en ej ringa betydelse. I nämnda hänseende är det ostridigt, att objektskattesystemet är vida att föredraga framför det nu gäl­ lande garantiskattesystemet. Av den erfarenhet, som inhämtats från taxe­ ringarna inom länet, kan länsstyrelsen till alla delar vitsorda, att de nu­ varande bestämmelserna om avdrag vid inkomsttaxeringen av respektive 6 och 5 procent å taxeringsvärdena visat sig i hög grad besvärliga och att taxe­ ringsmyndigheterna måste offra väsentlig del av sin tid för att rätt placera dessa avdrag. Ehuru länsstyrelsen av sålunda anförda och i kommitténs utlåtande vidare utförda skäl principiellt ansluter sig till kommitténs förslag om objektskatte­ systemet, anser sig länsstyrelsen emellertid oförhindrad till erinran mot det förslag till utformning av den föreslagna näringsskatten, som kommittén framställt. Denna erinran avser särskilt beskattningen av handels- och näringsidkares varulager. Redan i kommittébetänkandet har av reservanter påvisats, hurusom en slakteriaffär, som icke behövde hålla mera lager än för dagen, i huvudsak undginge näringsbeskattningen, varemot t. ex. en manufakturaffär, som endast långsamt omsatte sitt lager, finge ett högt näringsskattevärde. För de norrländska förhållandena och trävaruindustrien skulle denna beskattning medföra bl. a. att ett trävarubolag, som till följe dåliga konjunkturer icke finge sälja sina tillverkningar, utan måste lagra dem och måhända stode i skuld för råvaran och andra omkostnader, finge utgöra näringsskatt för minst halva lagrets värde. Däremot skulle bolaget

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 127

under gynnsamma år, då bolaget försålt sina tillverkningar, icke få något motsvarande näringsskattevärde. Dessa anmärkningar mot förslagets ut­ formning kunna enligt länsstyrelsens mening ej förbises. Vidare måste erkännas, att kommitténs förslag om skattskyldigs bokföring för beräknande av skattepliktiga näringsskattevärdet äro omständliga och skulle för skatt­ skyldiga och taxeringsmyndigheter vålla betydande svårigheter. Det kan sålunda enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas, om icke en blivande näringsbeskattning i varje fall borde ytterligare inskränkas att avse mera det anläggningskapital, som nedlagts i näringen, och bestämmel­ serna i övrigt förenklas.»

Kammarrättens majoritet anför: Kammar­

rätten.

»I fråga om fastigheternas deltagande i den kommunala skattebörden har kammarrätten icke funnit anledning frångå sin----------tidigare ståndpunkt, att fastigheterna böra tillhandahålla kommunen ett konstant skatteunderlag, man må nu söka teoretiska motiv för en sådan skyldighet i intresseteorin eller någon annan teori, eller, såsom kommittén, lämna åsido fastställandet av en vetenskaplig princip för den valda beskattningsmetoden. Kommitténs förslag i sina huvuddrag synes för övrigt val ägnat att vara en praktisk tillämpning av just intresseteorin, vilken kammarrätten — — — gav sin anslutning, då den framträdde i 1917 års förslag i ämnet. Svagheterna i C-förslaget träda i dagen, då man undersöker det skattetryck förslaget lägger på olika fastighetsägare samt i övrigt skärskådar förslaget ur synpunkten av de skattskyldigas intresse. Kammarrätten skall här icke ingå på någon uppräkning av anmärkningsanledningarna. Den kritik, som redan i kommittébetänkandet (sid. 156 ff.) bestås C-förslaget, innehåller i huvudsak vad som kan och bör sägas. Några ytterligare skäl av betydelse innehålla ej heller de inkomna yttrandena i vad de förorda A-förslaget. Skulle bland de av kommittén framförda anmärkningarna några ställas framför de andra, vore det erinringarna, att C-förslaget dels ej skipar rättvisa mellan fastighetsägarna inbördes, i det att garantiskatten komme att rela­ tivt hårdare betunga den skuldsatte fastighetsägaren än den ekonomiskt bättre lottade, dels icke medför den önskvärda differentieringen i skatte­ trycket mellan fastigheter och andra beskattningsföremål, vilket ändamål torde kunna tjänas endast av en objektskatt, som proportionellt lika be­ lastar fastigheterna utan hänsyn till innehavarnas personliga förhållanden. Kammarrätten får således i princip tillstyrka A-förslagets fastighetsbe­ skattning. Endast beträffande dess praktiska utformning har kammarrätten funnit anledning till vissa mindre väsentliga erinringar, som i det följande skola angivas. Vad härefter angår den i A-förslaget upptagna näring sskatten, föreligga reservationsvis gjorda uttalanden ej blott från C-förslagets anhängare utan ock från ledamoten kammarrättsrådet Lybeck. Medan de förras avvisande ståndpunkt berott dels på »den föreslagna skattetypens konstruktion och där­ med förbundna svårigheter för såväl en rättvis fördelning av skattebördan som själva det tekniska genomförandet av taxeringen», dels ock på de aktuella förhållandena inom näringslivet, som icke inbjöde till lagstiftning i sådan riktning, har den senares reservation tillkommit mera uteslutande av hänsyn till rådande läge för näringarna, såväl jordbruket som övriga näringsgrenar, vilkas skattetryck skulle över hövan skärpas av en näringsskatt, vartill komme tvivel på taxeringsmyndigheternas förmåga att jämte

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

övriga nya uppgifter kunna rå med de krav den för våra förhållanden främmande näringsbeskattningen måste ställa på dem. Samtliga nu antydda synpunkter gå igen i den kritik, som i inkomna yttranden ägnats förslaget om näringsskatt, varvid, såsom naturligt är, de principiella eller taxeringstekniska synpunkterna mera understrukits i ve­ derbörande myndigheters och med taxeringsarbetet sysselsatta organs an­ märkningar, under det att näringslivets målsmän lagt huvudvikten vid näringarnas betryckta läge. I sistberörda hänseende förtjänar att särskilt bemärkas vad i ämnet an­ förts av hushållningssällskapen, handelskamrarna, Sveriges allmänna lant­ brukssällskap, Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges allmänna exportförening. Vad som förekommit har icke givit kammarrätten skäl att frånträda sin tidigare intagna principiella ståndpunkt, att en objektskatt å näring under normala förhållanden är ett rationellt led i det kommunala skattesystemet. Vid jämförelse mellan kommitténs förslag och tidigare framkomna förslag i ämnet måste erkännas, att kommittén, ledd av kritiken mot de äldre förslagen, förstått att utforma en skattetyp, som synes vara både enklare i tillämpningen och mera ägnad att tillgodose den erforderliga differentierin­ gen av såväl näringarna med hänsyn till skattskyldigheten som skatteobjekten inom varje skattskyldig näring. Om kammarrätten ändock funnit sig böra för närvarande avstyrka in­ förande av en näringsskatt, så beror detta på hänsyn till det faktiska läget för näringslivet. Den så gott som enhälliga opinionen härutinnan har in­ givit kammarrätten övertygelsen, att för det närvarande och intill dess ändrade och till det normala stabiliserade konjunkturer inträda, en särskild näringsskatt icke bör komma till stånd. För ett sådant uppskov talar även, att hänsyn måste tagas till svårigheten för taxeringsmyndigheterna att göra sig förtrogna med, utom andra nyheter i taxeringsavseende, som de före­ liggande förslagen medföra, för våra förhållanden så främmande beskatt­ ningsregler som förslaget om näringsskatt innehåller. Kammarrättens upp­ fattning sammanfaller alltså till motiv och slutsats med herr Lybecks reser­ vation.»

Föredraganden i kammarrätten har, med instämmande av en annan leda­ mot, varit skiljaktig och anfört följande: »Kammarrättens majoritet har, under hänvisning till de faktiska förhål­ landena inom näringslivet, funnit sig för närvarande förhindrad att till­ styrka särskild näringsbeskattning. Efter min uppfattning borde redan denna omständighet hava föranlett majoriteten att åtminstone tillsvidare avstyrka även den särskilda fastighetsbeskattningen. Fastighetsskatt och näringsskatt utgöra tillsammans det objektskatteelement, som kommittén velat införa i kommunalskattesystemet såsom kommunernas mera konstanta debiteringsunderlag, och i likhet med kommittén anser jag de båda skatteformerna, om över huvud taget någon objektskatt skulle påläggas, vara ett odelbart helt, ej allenast principiellt sett utan ock med hänsyn till skatte­ tryckets behöriga fördelning mellan fastigheterna och övriga beskattningsföremål. Hade kammarrättens majoritet på berörda punkt iakttagit vad efter min mening varit konsekvent, skulle densamma följaktligen i fråga om fastig­ hetsbeskattningen stått inför valet att antingen tillstyrka förlängning av det rådande provisoriet i avbidan på normala konjunkturer för näringarna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 129

eller ock biträda ('-förslaget. Med hänsyn till de företräden i vissa avse­ enden, detta förslag även från majoritetens synpunkt måste anses äga i jämförelse med provisoriet, torde man hava rätt förmoda, att valet därvid skulle hava utfallit till förmån för det förra. För min personliga ståndpunkt är det emellertid icke huvudsakligen av­ görande, att A-förslaget i sitt efter kammarrättens avstyrkande av näringsskatten beskurna skick icke kan anses fylla vad kommittén därmed avsett. Då jag funnit mig böra förorda en lösning av kommunalskattefrågan i väsentlig överensstämmelse med C-förslaget, ligga skälen därtill djupare och sammanhänga med frågan, om förhållandena påkalla eller ens göra önskligt ett införande i vår kommunalbeskattning av objektskatter. I likhet med såväl kammarrätten som kommittén lämnar jag öppet, vilket system från allmän teoretisk synpunkt må verka mest tilltalande. Kommu­ nalskattefrågan måste ses och lösas främst i enlighet med sin för vårt sam­ hälle ingripande praktiska betydelse, även om den vetenskapliga fulländ­ ningen hos systemet skulle lida därpå. I detta ligger emellertid, att man måste söka utgångspunkten för reformarbetet i de faktiska förhållandena och i redan vunna erfarenheter. Insikten härom har stått klarare för C-förslagets anhängare i kommittén än för majoriteten därinom, och i samma män kammarrättens majoritet följt den senare, har den också löpt risken att fjärma sig från de praktiska synpunkterna. I både kommittébetänkandet och kammarrättens utlåtande förklaras ut­ tryckligen, att man icke känt sig bunden av någon teori, intresseteorien eller någon annan, men ändock stannar man i båda fallen för förslag, som innebära otvetydig intressebeskattning. Fastighetsskatten och näringsskatten äro motiverade och formade såsom intresseskatter, i det att den subjektiva skattskyldigheten grundas på fastighetsägarnas och näringsidkarnas särskilda, lill kommunen och dess inrättningar lokaliserade intressen, låt vara att samtidigt kommunens skatterätt liänföres till den faktiska förekomsten inom det kommunala territoriet av hithörande objektiva tillgångar. Enligt sakens natur ligger kommunalskattefrågans, liksom skattefrågors i allmänhet, lösning i ett rätt avvägande mellan två motsatta intressen, den skatteberättigades och de skattskyldigas. Emot kommunens intresse av till­ räcklig och någorlunda säker skatteinkomst står kommuninvånarnas intresse att icke betungas mera än dels för kommunens behov tarvas, dels ock deras skatteförmåga skäligen medgiver. Efter den sistnämnda grunden, den subjektiva skatteförmågan, är skatt­ skyldigheten till staten numera reglerad, och rent principiellt sett borde efter samma grundsats regleras även skattskyldigheten till kommunen.’ Här in­ ställer sig emellertid kommunens intresse. Kommunen är icke eu stat i sta­ ten ocli bär icke inom sitt område handlingsfrihet vid bestämmandet av vare sig inkomster eller utgifter. Kommunen bär icke annan beskattnings­ rätt än staten medgivit densamma, men har å andra sidan fått sig pålagda utgifter för även statsändamål, och härtill kommer det yttre förhållande^, att många kommuner äro mycket små, i följd varav eu begränsning av debiteringsunderlaget till innevånarnas subjektiva skatteförmåga över exi­ stensminimum och skatteanspråken från staten och sekundärkommunerna kunde bida till, att kommunerna bleve utan medel för sina behov. Dessa förhål­ landen framtvinga modifikationer av inkomstskattcprincipen, ägnade att till­ godose kommunens ifrågavarande intresse. Redan på ett tidigt stadium i vår kommunalskattelagstiftning löstes denna truga sa, att fastigheterna inom en kommun fingo sig pålagd viss av deras Hihang till riksdaueus protokoll 1027. 1 samt ,V; käft. (Xr 10?.) 0

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

faktiska avkastning oberoende bidragsskyldighet till kommunens behov, varvid å landet intill tiden för införandet av 1862 års allmänna kommunallagstiftning mantalet väsentligen bestämde bidragets storlek. I samband med sistberörda lagstiftning erhöll emellertid kommunens allmänna beskattningsrätt den gestaltning, den i sina huvudlinjer hade ända till införandet av 1920 års provisorium. Mantalet förlorade sin betydelse vid bestämmandet av skatt­ skyldigheten, och bevillningen av fast egendom samt av inkomst blev grunden för skattskyldighetens reglerande, vad landskommunerna beträffade genom förmedling av s. k. fyrktalssättning. Sedan fyrktalssättningen med år 1909 upphört, erhöll principen en formu­ lering, lika för stad och land, vilken tydligare avspeglade den natur av in­ komstbeskattning, den kommunala bidragsskyldigheten dock i grunden haft även förut. Enligt den från och med 1910 gällande lydelsen av hithörande stadganden skulle bidragen i fråga om fastigheter utgöras i förhållande till inkomsten, beräknad för jordbruksfastighet till sex procent och för annan fastighet till fem procent av taxeringsvärdet. Man har kallat denna fixerade bidragsskyldighet 'ackordsskatt’. Fastighetsägarna blevo i förhållande till kommunen förbundna att skatta för eu viss presumerad avkastning, den verkliga kunde hava varit större eller mindre. Fördelarna härav för kom­ munen voro påtagliga, denna hade ett fast beskattningsunderlag, men även de skattskyldiga kunde anses hava gagn av att i stort sett veta, varmed de hade att räkna. Emellertid var det endast naturligt, att statsbeskattningens efter hand skeende utveckling till rationell inkomstskatt skulle inverka på de uppfattningar angående kommunalbeskattningens rätta ordnande, som kommo till synes i det jämsides pågående utredningsarbetet på detta område. Jag skall här icke ingå på någon detaljering, utan vill endast framhålla, hurusom 1900 års kommunalskatteförslag innebar en konsekvent utveckling av gällande rätt, i det att skattskyldigheten för inkomst av fastighet föreslogs utsträckt till eventuellt överskott i verklig inkomst utöver vad som motsvarade den presumerade inkomsten. 1917 och 1920 års kommunalskatteförslag däremot upptogo väl kommunala inkomstskatter, men vid sidan av dessa ställdes rena intresse- eller objektskatter. 1920 års provisoriska skattereform anslöt sig åter nära till 1900 års förslag, vars garantiskattesystem således under åren efter 1920 varit underkastat praktisk prövning. Valet i närvarande stund står mellan detta system, framlagt i det s. k. C-förslaget, samt den i vissa avseenden förbättrade form av de tidigare förslagen med blandade system, som det remitterade majoritetsförslaget innebär, ett val således mellan ett prövat och ett oprövat system. Nu invändes givetvis, att genom den på 1921 års kommunalskattekommittés begäran anordnade provtaxeringen även majoritetsförslagets praktiska effekt skulle vara åskådliggjord. Reservanterna för C-förslaget ävensom ett flertal av dem, som yttrat sig i ärendet, hava dock tydligt påvisat, huru missvisande provtaxeringens siffror äro och måste vara med hänsyn till de extraordinära konjunkturer, som under 1921 rådde, i varje fall för jordbruket i vårt land. Det har icke från något håll påståtts, att icke en garantiskatt i huvud­ saklig överensstämmelse med C-förslaget skulle fullt tillgodose kommunens intresse. Det är i stället för de skattskyldiga, särskilt för jordbrukarna, som A-förslagets anhängare inom och utom kommittén sagt sig ömma. Det märkliga är emellertid, att fastighetsägarnas egna målsmän, såvitt de inkomna yttrandena giva vid handen, nära nog enhälligt anslutit sig till C-förslaget. Det torde icke vara lämpligt att belasta protokollet med någon utförligare

Kungl. Majrts proposition Nr 102. 131

redogörelse för vad därvid från skilda håll anförts. Endast ur trenne av dessa yttranden skall jag tillåta mig i korthet återgiva några märkliga uttalanden. Särskilt belysande i nämnda avseende är det av Sveriges allmänna lant­ brukssällskap avgivna yttrandet, vilket också blivit vägledande för hushåll­ ningssällskapens ställning. Efter konstaterande att år 1921, vars förhållanden legat till grund för den av kommittén åberopade provtaxeringen, varit ett för jordbruket exceptionellt dåligt år, i det att förräntningsprocenten varit endast 1.3 mot i medeltal 5.75 under åren 1918—1920, har framhållits, att provtaxeringens resultat icke kunde utan vidare läggas till grund för bedöm­ ning av A- och C-förslagens verkningar under för jordbrukets ekonomi mera normala förhållanden. För vinnande av klarhet med avseende å de båda förslagens relativa skälighet ur jordbrukssynpunkt bär det synts lantbruks­ sällskapet nödvändigt att mera ingående belysa deras inflytande på jordbrukets skattetryck under olika förutsättningar med hänsyn till jordbrukets inkomster. Den undersökning, som lantbrukssällskapet därutinnan verkställt, ger vid banden, att antalet skattekronor blir lägre enligt A-förslaget, endast då den beskattningsbara inkomsten ej överstiger 1.4 procent eller, under viss förut­ sättning beträffande näringsskattevärdets relativa storlek, 0.5 procent av fastig­ hetens taxeringsvärde. Vid en inkomstprocent av 6 komme skattekronornas antal enligt A-förslaget att överstiga antalet skattekronor enligt C-förslaget med ej mindre än 77 respektive 92 procent. Vid högre inkomstprocent komme A-förslagets merbelastning att avtaga, så att t. ex. vid en inkomstprocent av 15 överskottet bleve 31 respektive 37 procent. Detta innebär, på sätt i yttrandet framhållits, en tendens bos A-förslaget att avlasta skattetrycket från jordbruk med hög inkomstprocent på jordbruk med mera måttlig sådan. Såsom antytts har i lantbrukssällskapets utredning tagits hänsyn även till A-förslagets näringsskatt. Skulle nu, på sätt kammarrätten tillstyrker, Aförslagets fastighetsskatt tagas utan samband med näringsskatt, föreligger risken, att fastighetsskatten måste i kommunens intresse skärpas genom högre repartitionstal, varav skulle följa än sämre siffror för A-förslaget än de av lantbrukssällskapet framlagda. Närmast från skogsbrukets synpunkt har Sveriges skogsägareförbund fram­ hållit fördelarna hos C-förslaget framför A-förslaget. Sålunda har erinrats, att C-förslaget icke skulle medföra någon dubbelbeskattning, samt att redan vid en medelräntabilitet hos skogsbruket av 2 procent skattetrycket enligt A-förslaget, trots dettas lägre repartitionstal, bleve lika starkt som enligt Cförslaget. Så snart skogsbrukets avkastning stege över 2 procent, bleve skatte­ trycket enligt det sistnämnda lindrigare än enligt A-förslaget. Vidare hava i förbundets yttrande bemötts en del i kommittébetänkandet eller eljest gjorda anmärkningar mot C-förslaget, såsom att dettas skogsskatt med hänsyn till avdragsrätten icke skulle komma att utgöra någon verklig garanti för säker minimiinkomst för kommunen, att skogsskatten såsom garanti­ skatt komme att i vissa fall orsaka praktiska svårigheter vid skattebeloppets beräknande och påförande, att garantiskatteformen skulle medföra svårigheter att rätt uppskatta värdet av på rot sålda virkesposter ävensom fresta köpare och säljare av avverkningsrätter att ingå skenavtal för att dölja den verkliga köpeskillingen, samt att det skulle uppstå svårigheter att vid skogsskattens uppbärande anträffa personer, som sålt sina fastigheter och avflyttat från kommunen men fortfarande vore skattskyldiga på grund av tidigare upplåtna avverkningsrätter. Slutligen har skogsägareförbundet uttalat, att C-förslagets allmänna grunder

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

för beskattningen av skogsbruket vore väl funna och borde komma i tilllämpning, men att man knappast kunde tillförlitligt bedöma verkningarna av de för garantiskatten å skogsbruket föreslagna repartitionstalen, förrän eu jämförande provtaxering i detta avseende bleve verkställd. Sveriges allmänna exportförening har likaledes konstaterat, att A-förslaget komme att medföra dubbelbeskattning och oskälig övervältring av skattebördan på fastighetsägarna, samt påpekat, att repartitionstalen med hänsyn till kom­ munerna ej kunde sättas så låga, att nämnda risk undginges. Gentemot kommitténs anmärkning, att C-förslaget komme att jämförelsevis hårt drabba den skuldsatte fastighetsägaren, har föreningen erinrat, att även om så skulle ske i några fall, A-förslaget dock för det långt övervägande flertalet fastig­ hetsägare vore sämre. Då full rättvisa ej stode att vinna för alla, ansåge exportföreningen sig böra tillstyrka ett förslag, varigenom det stora flertalet icke komme att drabbas av de ökade bördor, mot vilka föreningen finge varna ur både ekonomisk och social synpunkt. Vidare har föreningen betonat otill­ förlitligheten av den verkställda provtaxeringens resultat. I sakens natur ligger, att intet förslag, ägnat att tjäna båda de motsatta intressen, varom här är fråga, kan uppgöras så, att det icke åsidosätter något i och för sig berättigat önskemål, vars tillmötesgående emellertid kanske skulle giva grund till annan, mera befogad anmärkning. Efter tagen del av å ena sidan den kritik, som i kommittébetänkandet eller eljest i ärendet riktats mot C-förslaget, samt å andra sidan de erinringar mot A-förslaget och skäl för C-förslaget, som anförts av anhängarna av sistnämnda förslag inom och utom kommittén, har jag stannat vid att i valet mellan de två förslagen föredraga C-förslaget. Denna min ståndpunkt innebär dock icke ett tillstyrkande av detta förslag i alla dess detaljer, sådana dessa föreligga i det av reser­ vanterna utformade författningsförslaget. Tvärtom håller jag före, att för­ bättringar kunna vidtagas på vissa håll, exempelvis i fråga om skogsbeskattningen och i en del taxeringstekniska avseenden. En överarbetning härutinnan av C-förslaget bör därför företagas. För den fortsatta diskussionen i ämnet skulle det också vara av synnerlig vikt, om en ny provtaxering kunde åvägabringas på basis av mera normala konjunkturer, en sak som ju emellertid förutsätter, att ärendet icke förelägges nästa års riksdag. Med min ställning till C-förslaget kan jag ju ej heller se någon allvarligare olägenhet uti något eller några års förlängning av gällande provisorium. Sammanfattande skälen för min ståndpunkt att förorda den kommunala fastighetsbeskattningens ordnande i huvudsaklig överensstämmelse med C-förslaget, vill jag slutligen framhålla, att garantiskattesystemet sluter sig till den hävdvunna ordningen för den kommunala beskattningen såsom eu organisk utveckling av denna; att, ej minst därför, de skattskyldiga själva i stort sett funnit sig väl med den under provisoriet tillämpade garantiskatteformen och nu genom sina målsmän i detta ärende uttalat sig för principens bibehållande i C-förslagets form, en psykologisk faktor av betydelse, som icke får underskattas; att det ej ens påståtts annat än att kommunens skatteintresse med nu gällande bestämmelser blivit och således också efter C-förslaget komme att bliva be­ hörigen tillgodosett; att ett garantiskattesystem, rätt utformat, icke synes behöva medföra några särskilda taxeringstekniska svårigheter; att redan av sålunda angivna grunder man måste ställa sig tveksam gent-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 133 emot de i praktiken oprövade nyheter, som A-förslagets fastighetsbeskattning innesluter; samt att A-förslaget i och för sig, med eller utan näringsskatt, synes innebära fara för skattetryckets obehöriga förskjutande till fastighetsägarnas nackdel.»

I anledning av de anmärkningar, som i avgivna yttranden framställts därom, Statistiska undersöknin­ att det inkomstår, kommunalskattekommitténs provtaxering avsåge, nämligen gar angående år 1921, utvisade en särskilt dålig konjunktur för jordbruket, har jag låtit förslagens nerkningar. verkställa en summarisk provtaxering avseende inkomståret 1924, som ut­ visade en mera normal konjunktur för jordbruket. Vid denna provtaxering har dock hänsyn ej kunnat tagas till förslaget om näringsskatt, utan under­ sökningen har avsett att få fram, huru det gällande provisoriet skulle verkat, därest i stället för en garantiskatt å 6 respektive 5 procent å fastigheternas taxeringsvärden gällt en fristående objektbeskattning å 4 respektive 3 pro­ cent av taxeringsvärdena. Tillika har jag gått i författning om att i mot­ svarande avseenden bearbeta 1922 års provtaxeringsmaterial ävensom en del av det material, som år 1918 hopbragts för att belysa 1917 års för­ hållanden enligt då föreliggande förslag till lagstiftning i kommunalskatte­ frågan. Angående den närmare innebörden av detta material hänvisas till särskild utredning, vilken torde få såsom bilaga (bil. 1) fogas vid statsrådsproto­ kollet. Här må, under framhållande att en fullt enhetlig statistik för de olika åren ej stått att erhålla, allenast anföras vissa huvudsakliga resultat. Materialet för 1918 omfattar 16 landskommuner. Genom en omläggning av garantibeskattningen till en fristående objektbeskattning skulle skattekronornas antal i dessa kommuner ökas med i genomsnitt 5.8 procent. Ser man åter på de särskilda kommunerna, skulle minskning i skattekronornas antal ske i 4 kommuner och ökning i 12 kommuner. Den största minskningen skulle utgöra 11.5 procent i Los kommun (Gävleborgs län), den största ökningen 19.7 procent i Hällums kommun (Skaraborgs län). En förskjutning avskattetrycket till fastighetsägares nackdel skulle ske i 11 kommuner, till deras fördel i 5 kommuner. Den största relativa ökning i skattebördan, som någon kommun skulle utvisa för fastighetsägarna, skulle innebära en stegring från 54.7 till 61.i procent i Västra Kärrstorp (Malmöhus län), den största relativa minskningen, från 57.5 till 51.9 procent, skulle äga rum i Los kommun. Beträffande 1922 års provtaxering må anföras följande. Denna av­ såg, bland annat, 27 landskommuner, som i förevarande avseende under­ sökts. Vad dessa beträffar skulle vid övergången till fristående objekt­ beskattning skattekronornas antal ökas i 6 kommuner, minskas i 21 kommuner. Den största ökningen skulle utgöra 9.6 (i Hemmingsdynge, Malmöhus län), den största minskningen 13.3 procent (Gladhammar, Kal­ mar län). I genomsnitt skulle en minskning av skattekronornas antal äga. rum med 1.3 procent. Om man frånser aktiebolagen, så skulle eu förskjutning till jordbrukarnas nackdel — bär kunna särskilda siffror för dessa erhållas — ske i 15 kommuner, en förskjutning till deras fördel i 12 kommuner. Den största relativa förskjutningen uppåt för jordbrukarna skulle bär ske i

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. Edsele (Västernorrlands län), där dessa skulle se sin skattebörda ökad från 26.3 till 31.o procent av det hela. Den starkaste relativa förskjutningen till förmån för jordbrukarna skulle däremot ske i Mollösund (Göteborgs och Bohus län), där jordbrukarna enligt garantiskattesystemet skulle bära 4.9 procent men enligt systemet med fristående objektskatter 3.6 procent av skattebördan. Av förstnämnda 15 kommuner förete 8 ökning även för grup­ pen tjänstemän och löntagare. Anledningen till ökningen för både jordbrukargruppen och tjänstemannagruppen är i regel att finna i den betydande lindringen i aktiebolagens skattebörda. För dessa skulle nämligen en obe­ tydlig ökning av skattebördan uppstå i 6 fall men en rätt betydlig minsk­ ning av skattebördan i 20 fall (oförändrat i 1 fall); i 1 fall (Ramnäs socken, Västmanlands län) skulle bolagen från att förut ha burit 18.i pro­ cent av skattebördan med den fristående objektbeskattningen få bära allenast 10.7 procent av skattebördan, en minskning alltså med cirka 40 procent; i ett annat fall (Gladhammar socken) skulle bolagen få en minskning från 23.0 till 12.6 procent, d. v. s. en minskning med närmare 50 procent. Förhållandena under år 1924 hava undersökts i alla utom 2 av de kom­ muner, som avsågos i 1918 och 1922 års provtaxeringar — nämnda 2 kom­ muner hava på grund av materialets bristfällighet ej kunnat komma med vid undersökningen. Hela materialet för detta år utgör 35 kommuner, av vilka 4 varit gemensamma för alla tre provtaxeringarna. Ökning i skatte­ kronornas antal — med högst 29.3 procent i Los kommun — skulle vid övergång till systemet med fristående objektskatter ske i 18 kommuner, minskning (med högst 15.4 procent i Rolfstorp), i 17 kommuner. Det må framhållas som en egendomlighet att, såsom nyss anförts, år 1918 Los utvisade den största relativa minskningen i skattekronornas antal. I genomsnitt skulle skattekronornas antal detta år ökats med 2.4 procent. Om det tillsvidare bortses från aktiebolagen, så skulle detta år en för­ skjutning till fastighetsägares nackdel ske i 18 kommuner till deras fördel i 15 kommuner, medan 2 kommuner utvisa oförändrad siffra. Den största relativa förskjutningen till fastighetsägarnas nackdel under förutsättning av övergång till fristående objektbeskattning utvisar liksom vid 1922 års provtaxering Edsele med en ökning från 27. i till 30.4 procent av den samlade skattebördan. Den största relativa minskningen åter för fastighets­ ägarna utvisar Österpiana (Skaraborgs län) med en förskjutning från 3.9 till 3.4 procent av hela skattebördan. Även detta år utvisar en rätt stark förskjutning för aktiebolagen, uppåt i 14 kommuner, nedåt i 17 kommuner, medan för detta år 4 kommuner ej upptaga några skattskyldiga aktiebolag. Omnämnas må Kvillinge (Östergötlands län) med en förskjutning uppåt från 13.3 till 18.3 procent av hela skattebördan och Norra Vram (Malmöhus län) med en förskjutning nedåt från 10. i till 6.7 procent av hela skattebördan.

Departements­ När jag nu går att taga ställning till frågan om de principer, som för fram­ chefen. tiden skola vara grundläggande för vårt kommunala beskattningssystem,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 135 sker det i en stark känsla av önskvärdheten att till sist vinna ett påtagligt resultat av ett i år jämnt trettioårigt reformarbete. Vågade jag hoppas, att den lagstiftning, som må bliva resultatet av stats­ makternas övervägande på detta område, kunde få karaktären av en slut­ giltigt fullbordad byggnad, som skulle äga bestånd genom tiderna, så skulle jag väl hysa tvekan, huruvida frågan ännu är mogen för avgörande. Det bar nämligen visat sig, att ett antal frågor, och viktiga sådana, icke i denna stund äro så allsidigt belysta, som önskvärt kunde vara. Detta för­ hållande innebär för ingen del en anmärkning mot det utredningsarbete, som nedlagts på hithörande spörsmål. Det är mig tvärtom angeläget att vitsorda den grundlighet, som under utredningens olika skeden utmärkt ar­ betet på lösningen av dessa spörsmål och som slutligen resulterat i kommunalskattekommitténs nu föreliggande, i många avseenden tvivelsutan fram­ stående förslag till kommunalskattelag. Anledningen till att otillräckligt utredda spörsmål alltjämt föreligga är fastmera att söka däri, att den eko­ nomiska utvecklingen företett och alltjämt företer sådana växlingar, att nya beskattningsproblem ständigt uppkomma och därför vid varje särskild tid­ punkt måste till någon del vara av lagstiftningen bristfälligt eller utan tillräckligt förutseende behandlade. Men vad som nu gäller om den gångna tiden gäller med rätt stor visshet även den kommande. Man kan, med andra ord, förutse, att nya tider skola skjuta i förgrunden nya frågor, vilka skola tarva ett förnyat övervägande med utgångspunkt från den större vikt, som då tillkommer dessa frågor. Ställde man sig på den ståndpunkten, att kom­ munalskattefrågan ej borde lösas, förrän en i bokstavlig mening definitiv lösning kunde erhållas, funnes därför, synes det mig, anledning misströsta om att en lösning någonsin skall komma till stånd. Den omständigheten, att vissa spörsmål nu måste skjutas åt sidan, synes mig alltså ej böra för­ dröja frågans upptagande. Om jag hade blivit övertygad om nödvändigheten att ordna det kommu­ nala skatteväsendet efter huvudsakligen nya linjer, skulle jag emellertid hyst stor tvekan, huruvida ej i allt fall med frågans upptagande bort ytterligare anstå. Ty ehuruväl man gått i författning om att i möjligaste mån utöka det av kommunalskattekommittén hopbragta statistiska materialet till frågans be­ lysande, står det för mig fortfarande som en oklar fråga, huru ifrågasatta omläggningar efter dessa nya linjer skulle kommit att verka. Redan den omständigheten, att enligt det förslag till mera genomgripande omläggning av beskattningsprinciperna, som — att döma av inkomna yttranden — torde haft de största utsikterna att genomföras, och till vilket jag återkommer i det följande, skattekronornas antal i vissa kommuner skulle väsentligen ned­ bringas, är ägnad att väcka betänksamhet. Men än värre är, att ingen som helst garanti finnes, att ej resultatet i en eller annan av rikets många iivriga kommuner skulle bliva eu än större minskning i antalet skatte­ kronor. Ett någorlunda tillförlitligt bedömande av ett dylikt nytt förslag

136 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102.

synes mig knappast möjligt utan en synnerligen omfattande provtaxering, vilken om möjligt borde avse olika konjunkturförhållanden. Nu är jag emellertid av den övertygelsen, att det i kommunalskattefrågan finnes många punkter, beträffande vilka man på praktiskt taget alla håll bör vara ense om behovet av reformer. I främsta rummet gäller detta vår nuvarande skattelagstiftnings formella gestaltning. Redan det förhållandet, att hela kommunalbeskattningen bygger på en för staten betydelselös stats­ skatt, nämligen den allmänna bevillningen, innebär en konstitutionell oegent­ lighet och medför vissa praktiska olägenheter. Av än större praktisk betydelse är emellertid, att det nuvarande förlåt!ningskomplexet efter de många ändringar, som successivt företagits, genom sin brist på överskådlighet och enhetlighet vållar beskattningsnämnder och myn­ digheter varjehanda besvärligheter och onödigt arbete vid tillämpningen. Man kan föreställa sig omfattningen av dessa olägenheter, om man betän­ ker, att i riket torde finnas minst ett par tusental taxeringsnämnder, samt att varje taxeringsnämnd utgöres av ett flertal ledamöter, vilka ju alla böra skaffa sig kännedom om skattelagstiftningens innebörd. I många avse­ enden har eu utbildad praxis hos regeringsrätten och kammarrätten utfyllt de luckor, som skattelagstiftningen företer. Mestadels lär dock denna praxis vara obekant för beskattningsnämnderna. Genom lagfästande av dylik Praxis kan större enhetlighet vid taxeringarna åstadkommas och skattemålens antal hos beskattningsdomstolarna hållas inom rimliga gränser — ett syn­ nerligen eftersträvansvärt förhållande. I andra avseenden åter förefinnes och liar sedan länge förefunnits ett reformbehov, vars fyllande uppskjutits i avvaktan på eu mera genomgripande reform. Skulle nu endast partiella reformer ske, bleve man ånyo nödsakad att infoga nya bestämmelser på skilda ställen i de gamla författningarna, och dessas bristfällighet skulle bli ånnu mer i ögonen fallande. Nu föreligger ett klart och systematiskt upplagt kommittéförslag med tydliga anvisningar, vilket efter viss omarbetning synes väl ägnat att ersätta våra nuvarande författningar. Jag finner det därför i hög grad önskvärt, att facit äntligen dragés av de många årens utrednings­ arbete och en lagstiftning antages, som är ägnad att i sina huvuddrag be­ stå under avsevärd tid framåt. Det är ett beklagligt men, såvitt jag för­ står, ofrånkomligt förhållande, att behov av detaljändringar även i den nya lagstiftningen snart torde uppstå, men detta är ett fel, vilket, såsom jag nyss anfört, torde med nutidens snabba ekonomiska utveckling enligt sakens natu tvidlåda all skattelagstiftning. Anmärkas må, att, om sådana förhållanden skulle inträffa, att man i framtiden skulle vilja övergå till ett nytt skatte­ system enligt något av de förslag, som hittills framlagts, det endast kan betraktas som en fördel att kunna utgå från en stomme, som i sina väsent­ liga drag kan bibehållas, även om det nya systemet införes. Av det anförda framgår, att jag är beredd att nu tillstyrka ett förslag till kommunalskattelagstiftning att av Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen. Jag vill ej underlåta att framhålla, att ett särskilt skäl till förslagets fram-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 137 läggande .just i år är att tiiina däri, att ett ytterligare uppskov med den allmänna fastighetstaxering, som ursprungligen varit avsedd att äga ruin innevarande år men som enligt 1926 års riksdags beslut uppskjuta till år 1928, icke torde vara möjligt. Då denna taxering bör grundas på de ut­ arbetade nya bestämmelserna, skulle sålunda 1927 års riksdag i alla hän­ delser bliva nödsakad att pröva frågan i denna del. Men önskvärt är uppen­ barligen, att prövningen av frågan i dess helhet kommer att ske i ett sam­ manhang. Tillika vill jag erinra därom, att 1920 års riksdag hemställt om förslag i ämnet redan till 1924 års riksdag, och att, även om denna hem­ ställan ej kunnat villfaras, riksdagens önskan uppenbarligen varit att se förslagen på sitt bord, så snart omständigheterna gjorde det möjligt. Bland de anmärkningar, som på sin tid av riksdagen framställdes mot 1920 års kommunalskatteförslag, torde en av de mest betydelsefulla hava varit, att förslag till lösning av viktiga, därmed sammanhängande frågor, såsom angående en förbättrad taxeringsorganisation, skatteutjämningen, landstings- och vägbeskattningen m. m., ej samtidigt kunde prövas. I vissa utlåtanden över kommunalskattekommitténs förslag har även såsom en brist framhållits, att förslag rörande dessa frågor ej på samma gång förelåge. Denna brist förefinnes ej längre. Förslag angående bland andra dessa spörsmål hava utarbetats efter inhämtande i vederbörlig ordning av yttranden över verkställda utredningar. Hela detta komplex av frågor kommer, såsom jag redan förut framhållit, att underställas Kungl. Maj:t, och riksdagen torde alltså bliva i tillfälle att på en gång taga ställning till dem alla. Här vill jag allenast erinra, att behovet av en i viktiga avseenden ändrad taxeringsorganisation, alldeles oavsett kommunalskatte­ frågan i övrigt, är trängande, men att det är en påtaglig fördel, om båda frågorna kunna upptagas i ett sammanhang, att även bestämmelserna om skatteutjämning tarva omedelbar översyn, samt att vägskattefrågans snara upptagande och lösning måste betraktas som ett önskemål av största be­ tydelse.

Vid utformningen av 1920 års kommunalskatteproposition hade man ut­ gått ifrån att intresseprincipen skulle vara grundläggande för en avsevärd del av den kommunala beskattningen. De då föreslagna fristående objekt­ skatterna å fastigheter och näringsföretag voro avsedda att utgöra ett ut­ tryck för denna princip, medan den ifrågasatta kommunala inkomstskatten och den kommunala progressivskatten voro grundade på skatteförmågeprincipen. Det för kommunalskattefrågans prövning tillsatta särskilda utskot­ tet, vars betänkande godkändes av riksdagen, gjorde härom följande ut­ talande: »Angående den i propositionen hävdade principen om 'intresset’ såsom grund för eu särskild kommunal beskattning skall utskottet inskränka sig till att uttala, att denna princip vid en mera ingående prövning synas synnerligen vansklig att omsätta i praktiska skattebestämmelser med hänsyn

138 Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 102. till omöjligheten att på ett tillförlitligt sätt gradera olika skattskyldigas In­ tresse’ i kommunen. Vid utskottets överläggningar bär också en märkbar tendens visat sig bland det kungliga förslagets anhängare att undanskjuta den egentliga intresseteorien och i dess ställe låta begreppet 'objektbeskatt­ ning’ träda i förgrunden genom att identifiera de olika slagen av särskilt 'intresse’ inom kommunerna med vissa 'objekt’ för särskilda skatteformer samt att motivera en dylik särskild objektbeskattning dels med behovet av fasta skattekällor, som äro oberoende av växlingarna i kommunmedlemmarnas personliga inkomster, dels med den särskilda skattekraft, som kan antagas följa av innehavet av ett dylikt skatteobjekt. Utskottet hyser för sin del den meningen, att en dylik förskjutning av den principiella frågeställningen borde kunna bliva av ett visst värde såsom innebärande en mindre omstridd utgångspunkt för det kommunala skatteproblemets fortsatta behandling. Att en viss objektbeskattning i kommunerna kan vara behövlig och berättigad vid sidan av skatt på personlig inkomst, lärer icke kunna principiellt be­ stridas, så mycket mindre som redan vår nuvarande beskattning av jord­ bruksfastighet och annan fastighet utgör eu form av dylik objektbeskatt­ ning. Men utskottet vill understryka, att, därest en objektskatt skall kunna motiveras genom den särskilda skattekraft, som innehavet av ett visst objekt anses medföra, så måste också frågan, huruvida en sådan skatteform bör användas och huru skatten i så fall bör avvägas, avgöras genom en pröv­ ning av denna skattekraft, vilken prövning i realiteten uppenbarligen måste ske enligt principen om skatt efter förmåga.» Till detta uttalande kan jag helt ansluta mig. En praktiskt taget full­ ständig enighet torde råda därom, att objektbeskattning i någon form är nöd­ vändig inom kommunerna, på det att dessa må kunna under dåliga in­ komstår vara tryggade i avseende å tillgången till beskattningsföremål. Även därom torde eu ganska enhällig mening råda, att denna objektbeskattning måste åtminstone i främsta rummet avse fastigheter. Under de senaste årens diskussion om kommunalbeskattningen har också frågan om intresse­ principens berättigande i allmänhet lämnats utom räkningen. Kommunalskattekommittén förklarar själv, att den ej uppställt nämnda princip såsom rättesnöre. Den förskjutning av den principiella frågeställningen, som 1920 års särskilda utskott funnit önskvärd, synes sålunda hava inträtt. Om enighet kunnat konstateras i fråga om behovet av en objektskatt å fastigheter, så har i stället stor tvekan yppat sig rörande lämpligheten att in­ föra en motsvarande skatteform beträffande näringsföretag. Väl lärer mot kommitténs tankegång att låta systemet med en fristående objektbeskattning å fast egendom kompletteras av en liknande objektbeskattning av lös egen­ dom någon invändning ur principiell synpunkt knappast kunna framställas. En såvitt möjligt likformig beskattning av produktionsmedlen torde i regel utöva en jämnare verkan på näringslivet än en beskattning av allenast vissa produktionsmedel. Detta betraktelsesätt skulle utan tvivel även äga prak­ tisk giltighet, om det gällde att från grunden nydana beskattningssystemet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 139 Nu förhåller det sig emellertid i stället så, att beskattningen av fastigheter redan sedan gammalt existerat och för länge sedan utövat sina verkningar på priser å fastigheter och å fastigheternas avkastning. Den ifrågasatta ut­ vidgningen av objektbeskattningen skulle därför komma att verka som en ny skattebelastning, icke på produktionsmedlen i allmänhet utan allenast på de näringar, som träffades av utvidgningen. De principiella skäl, som skulle kunna anses tala för införandet av en näringsskatt, avsedd att utgöra ett komplement till en fastighetsskatt, synas därför ej äga full giltighet annat än möjligen vid en omvandling av vårt skatteväsende över huvud taget. Ser man det förevarande spörsmålet ur rent praktisk synpunkt, måste man ställa sig den frågan: hur skulle en näringsskatt nu komma att verka? Svaret på denna fråga är ingalunda lätt att giva. Näringsföretagen själva komma givetvis att i en näringsskatt se en direkt omkostnad, som skall tagas ut av köparna av de varor, företagen tillverka eller omsätta. I den mån detta lyckas, kommer näringsskatten att verka som en vanlig konsumtionsskatt, I den mån åter som det icke lyckas att övervälta denna beskattning på köparna, kommer skatten att stanna på företagen, såvida ej dessa kunna genom nedsättning av arbetslönerna återtaga skatten av de anställda arbetarna. Om, såsom för närvarande i många fall är hän­ delsen, ett näringsföretag arbetar under sådana förhållanden, att det nätt och jämnt bär sig, skulle den sistnämnda eventualiteten utan tvivel bliva den omedelbara följden av skattens införande, därest ej företaget i stället tvin­ gades att likvidera, varigenom kommunen skulle berövas beskattningsföremål, under det syftet med näringsskatten väl skulle vara att tillföra den sådana. Huru en näringsbeskattning i tidernas längd skulle verka, är än svårare att överskåda; någon utredning i dylikt avseende föreligger icke och torde knappast kunna åvägabringas. Den föreslagna näringsskatten har också i de avgivna yttrandena mött starkt motstånd, därvid man i många fall åberopat även de tekniska svårig­ heter och de ojämnheter, som skattens tillämpning skulle föra med sig. Sär­ skilt förslagets uppdelning av skulderna i fasta och tillfälliga skulle i prak­ tiken möta nära nog oöverkomliga svårigheter. Även om det vore möjligt att åstadkomma tekniska förenklingar, skulle det alltid bli svårt att finna eu sådan utformning av skatten, att den bleve någorlunda jämnt verkande. Jag har av de sålunda framförda erinringarna bibragts den uppfattningen, att tiden ej är mogen för införande av en näringsskatt; detta synes mig framgå också därav, att även de, som äro anhängare av en sådan skatt, visat sig hysa mycket olika uppfattningar om huru densamma bör gestaltas.

Härefter övergår jag till vad som plägar anses vara huvudfrågan be­ träffande den tillämnade kommunalskattereformen: skall provisoriets garanti­ skattesystem bibehållas eller skall det utbytas mot en fristående objektbe­ skattning av fastigheter vid sidan av en inkomstskatt? Härvid vill jag till en början bringa i erinran, att genom 1920 års reform

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. den kommunala skattebördan till eu mycket betydande del överflyttades pa fastighetsägarna från övriga inkomsttagare. Denna förskjutning — som på landsbygden beräknats medföra en genomsnittlig ökning av fastighetsägarnas skattebörda med mer än 50 procent — är i någon mån att tillskriva den om­ ständigheten, att den inkomst, som överskjuter i fråga om jordbruksfastighet 6 procent och i fråga om annan fastighet 5 procent å taxeringsvärdet, efter 1920 års reform, i motsats till vad som förut var fallet, tages till beskattning. Men huvudanledningen till förskjutningen är dock att söka i de skattefria avdragen, vilka genom reformen avsevärt höjdes och kommo att gälla samt­ liga inkomsttagare, och som beträffande fastighetsägare på sin höjd kunde hava den verkan, att beskattningsunderlaget kunde nedbringas till det gamla, d. v. s. 6 resp. 5 procent av fastigheternas taxeringsvärden, men som beträf­ fande övriga inkomsttagare minskade beskattningsunderlaget i mycket avse­ värd grad. Härav blev givetvis en följd, att, då kommunens utgiftsbehov skulle slås ut å samtliga beskattningsföremål, en relativt större del kom att falla på fastighetsägarna. Att nu införa en ordning, som skulle betyda eu ytterligare överflyttning av skattebördan på fastighetsägarna, kan jag för min del ej anse rimligt. Ej heller kommittén eller någon av dess ledamöter har åsyftat en dylik förskjutning. Även i denna punkt synes att döma av de avgivna yttrandena jämförelsevis stor enighet råda. Frågan blir då först, vilka verkningarna skulle bliva, om den objektskatt, som innefattas i den nuvarande garantiskatten, slås ut på samtliga fastig­ heter i förhållande till dessas taxeringsvärden, varigenom en fristående objektbeskattning vid sidan av en inkomstbeskattning åstadkommes. De verkställda provtaxeringarna synas visa, att med ett repartitionstal av 0.0 4 för jordbruksfastighet och (ko3 för annan fastighet det genomsnittliga resul­ tatet av en fristående objektbeskattning skulle bliva en jämförelsevis obe­ tydlig förskjutning i förhållandet mellan å ena sidan fastighetsägarna, ä andra sidan övriga skattskyldiga. Men därav att detta skulle bliva det genomsnittliga resultatet följer icke, att samma resultat varje år skulle in­ träffa i alla de särskilda kommunerna. Det visar sig tvärtom — såsom var att vänta — dels att belastningen av fastigheterna skulle bliva även relativt starkare under det bättre inkomståret för jordbruket (1917) och svagare under det sämre inkomståret (1921), dels ock att i några kommuner en viss för­ skjutning skulle äga rum över på fastigheterna, medan i andra kommuner det motsatta förhållandet skulle inträffa. I en del fall hade, såsom jag redan anmärkt, beskattningsunderlaget ej obetydligt minskats, i det skattekronor­ nas antal sjunkit. Förskjutningarna äro i vissa fall ej så obetydliga, och jag anser det för min del ej uteslutet, att, om statistik, utvisande skattetryckets förskjutning i varje särskild provtaxeringskommun, ingått i kommunalskattekommitténs betänkande — vilket ej varit fallet — denna skulle givit anledning till en viss eftertänksamhet. Ty uppenbart är, att en reform på beskattningsområdet måste bedömas med hänsyn ej allenast till genomsnittsresultatet utan även till verkningarna i de speciella fallen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 141 Även den, som ej ryggar tillbaka för de vid provtaxeringen erhållna resul­ taten, måste säga sig, att särskilt under exceptionella förhållanden inom en kommun väsentligt större förskjutningar kunna inträda, vilka skulle i vissa fall verka till fastighetsägarnas nackdel men i andra fall hava motsatt verkan. En viss osäkerhet även hos kommittéförslagets anhängare beträffande förslagets verkningar i nu berörda avseende synes mig för övrigt hava tagit sig uttryck i den omständigheten, att majoriteten icke kunnat enas om repartitionstalen för fastighet, ehuru majoriteten varit ense därom, att systemets rättvisa, i vad angår förhållandet mellan olika grupper skattskyldiga, är helt beroende av repartitionstalens avvägning. Det torde vara sannolikt, att repartitionstal, som för vissa kommuner och under vissa konjunkturer icke medföra nämnvärd förskjutning av skattebördan från en grupp till en annan, kunna för andra kommuner eller under andra konjunkturer ställa sig annorlunda. En övergång från det nuvarande systemet med hävdvunna repartitionstal till ett nytt system med oprövade sådana kan icke minst av denna anledning befaras giva upphov till upprepade ändringar i repartitions- 1alen eller åtminstone till ofta återkommande försök därtill. Härav or­ sakade växlingar i skattetrycket eller stadigvarande ovisshet beträffande detsamma skulle otvivelaktigt verka störande, särskilt på näringslivet. Att övergå till ett system med fristående objektskatter å fastighet ter sig sålunda alltför mycket som ett steg ut i det ovissa, vilket med säkerhet ej skulle medföra endast gynnsamma verkningar. Under alla förhållanden synes det mig ovedersägligt, att reservanterna, herrar Rune och Sederholm, liksom åtskilliga andra av dem, som förordat C-förslaget, haft rätt, när de gjort gällande, att A-förslaget ej i samma grad som C-förslaget tillgodosåge garantisynpunkten, om vars beaktande dock alla äro ense. I detta sammanhang må även hänvisas till det i vissa yttranden påpekade förhållandet — vilket jämväl kommit till uttryck i kommittébetänkandet — att ur rent principiell synpunkt ett system med fristående objektskatter å allenast fastigheter innebär en ofullkomlighet. Övergången till fristående objektskatt på fastighet utan motsvarande näringsskatt skulle emellertid även hava den betydelsefulla konsekvensen, att kommunernas garanti just från Häringsföretagen skulle i särskild grad försämras. Ty den nuvarande be­ skattning, som träffar 5 procent av de i näringsföretagen nyttjade fastig­ heternas inklusive fasta maskiners taxeringsvärden, innebär redan den ett slags näringsskatt. Skall denna skatt i stället träffa allenast 3 procent av taxeringsvärdet, innebär detta en mycket påtaglig försämring av garantien under dåliga år, medan däremot under år, när företagen kunna förränta det nedlagda kapitalet, den fristående objektskatten i regel skulle innebära en tydlig utökning av den skattebörda, som påvilar dem för närvarande, då det s. k. procentavdraget i dylika fal! enligt nuvarande system vanligen kan utnyttjas i sin helhet. Till förmån för systemet med fristående objektskatter kan enligt min upp­ fattning obestridligen åberopas dels den omständigheten, att det åstadkommer

142 Ku.tgl. Maj:ts proposition Nr 102. en fördelning av skattebördan mellan fastighetsägarna inbördes, som teoretiskt sett tager större hänsyn till skatteförmågan än garantiskattesystemet, dels att det har vissa tekniska företräden. Dessa fördelar hava blivit så utförligt belysta i kommunalskattekommitténs betänkande, att jag ej behöver här ytter­ ligare utveckla desamma. Vore den uppfattningen allmän i landet, att det nuvarande systemet är orättvist just i avseende å skattebördans fördel­ ning mellan fastighetsägarna inbördes, så skulle väl därför skäl finnas att på allvar reflektera på ett system, som i detta hänseende vore bättre, och göra detsamma till föremål för ingående provundersökningar för att med större grad av visshet än det nu är möjligt konstatera dess verkningar. Av de inkomna yttrandena övertygas man dock ej, att en dylik uppfattning allmänt råder. I stället bibringas man den bestämda föreställningen, att framför allt bland fastighetsägarna själva råder den meningen, att det nu­ varande systemet är rättvisare än den fristående objektbeskattningen och att någon ändring ej är behövlig. Detta för majoritetsförslagets anhängare måhända svårförklarliga ståndpunkttagande torde i viss mån vara grundat på den omständigheten, att fastighetsskatten för närvarande icke alltid i realiteten är blott en objektskatt, utan i sig inkluderar skatt på inkomst av det arbete, som nedlägges å fastigheten av brukaren och hans familj, samt att den stora massan av brukningsenheter i vårt land äro sådana, för vilka inkomsten av detta arbete är större än av det kapital, som fastigheten re­ presenterar. För den skull måste den nuvarande fastighetsskatten vid en eventuell övergång till ett fristående objektskattesystem ersättas med en objektskatt av betydligt mindre tyngd än den av kommittén föreslagna för att icke av den stora massan fastighetsägare kännas såsom en ökad belast­ ning. Med hänsyn till berörda ståndpunkttagande och då övriga skattskyl­ diga i allmänhet ej skulle beröras av reformen — ty man tänker sig ju för­ delningen mellan å ena sidan fastighetsägarna, å andra sidan övriga in­ komsttagare oförändrad — synes anledning saknas för dessa övriga att söka framtvinga reformen. Jag anser mig till sist böra erinra om ett förhållande, som visserligen icke får vara avgörande i valet mellan skattesystem för primärkommunerna, men som i detta sammanhang dock torde vara förtjänt av ett visst beaktande. Såsom jag i det följande kommer att närmare utveckla, är det synnerligen önskvärt, att skattesystemet inom landstingskommunen blir i huvudsak det­ samma som inom primärkommunerna. Men om en fristående objektbeskatt­ ning för mången synes olämplig för de senares vidkommande, måste detta i än högre grad vara fallet i fråga om landstingsområdena, beträffande vilka en objektbeskattning i allmänhet ur principiella synpunkter lärer vara synnerligen svår att motivera. Är detta riktigt, skulle följden av de fri­ stående objektskatternas upptagande i primärkommunernas skattesystem bliva antingen att man nödgades uppgiva tanken på likformiga skatter för dessa och sekundärkommunerna, eller att man för vinnande av likformigheten måste godkänna ett för de senare olämpligt skattesystem.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 143 De tekniska olägenheter, som vidlåda det nuvarande systemet i motsats till systemet med fristående objektskatter, kunna visserligen ej helt undan­ röjas. Jag är dock av den uppfattningen, att de kunna avsevärt minskas. Jag återkommer härtill i det följande. Men det må betonas, att den större garanti för kommunerna, som garantiskattesystemet medför, måste anses väga mycket tyngre än de tekniska företrädena hos det andra systemet. Av det anförda framgår, att jag icke anser tillrådligt, att någon närings­ sätt nu införes, och att jag ej finner tillräckliga skäl förebragta att överge det system i fråga om fastighetsbeskattning, som vi redan hava. Satsen »gamla skatter äro goda skatter» har sin obestridliga sanningskärna såtillvida, att det ekonomiska livet har anpassat sig efter de sedan gammalt förefintliga skatterna. Man bör därför ej omstöpa dem i nya former, såvida icke det dels är uppenbart, att det nya medför väsentliga fördelar, men dels ock är tydligt, att det nya ej skulle medföra betydande olägenheter i viktiga punkter. Till slut vill jag framhålla, att den fråga, det här gäller, ej är av den vikt ur de skattskyldigas synpunkt, som man på sina håll velat tillmäta densamma. Någon mera radikal omläggning av skattebördan i förhållandet mellan fastighetsägarna inbördes skulle den fristående objektbeskattningen ej medföra, lika litet som med denna åsyftas någon starkare förskjutning i förhållandet mellan fastighetsägare och andra. De farhågor, vilka jämte andra skäl föranlett mig att i det föregående avstyrka den fristående objekt­ beskattningen, hänföra sig mera till undantagsfallen, men en reform, som i några som helst fall skulle föranleda mer påtagliga nya risker eller orätt­ visor, skulle enligt min mening vara av tvivelaktigt värde.

Att en inkomstbeskattning fortfarande bör hava sin plats i det kommu­ nala skattesystemet, är ej föremål för tvekan. Till sin huvudsakliga del bör denna beskattning liksom nu ingå i den allmänna repartitionsbeskattningen och alltså vara proportionell. Någon mera betydelsefull ändring bör ej heller ske i den progressivitet, som nu gäller för de skattskyldiga beträf­ fande den sammanlagda skatten till primär- och sekundärkommuner. Den närmare innebörden av sistberörda spörsmål skall behandlas i det följande.

Kravet på enkelhet i skattelagstiftningen.

Beträffande den tillämnade lagstiftningens allmänna läggning vill jag ytterligare uttala följande: I det anförande, med vilket dåvarande chefen för finansdepartementet den 27 maj 1921 för Kungl. Maj:t anmälde frågan om tillsättande av en kommunalskattekommitté, yttrade denne, bland annat, att han för egen del icke ville meddela några riktlinjer för den beramade utredningen i vidare mån än att utredningen borde inriktas på att åstadkomma en i tillämpningen såvitt möjligt enkel kommunalskattelagstiftning, som i huvudsak innefattade en definitiv lösning av detta spörsmål. Av skilda uttalanden i kommunalskattekommitténs betänkande torde fram-

144 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. gå, att även kommittén ansett kravet på enkelhet böra i möjligaste mån tillgodoses. Liknande synpunkter hava framkommit i åtskilliga av de av­ givna yttrandena. För min del finner jag det även vara av allra största vikt, att lagstift­ ningen i tillämpningen kommer att bliva så enkel som möjligt. Under ut­ redningsarbetets slutförande har jag också haft denna synpunkt ständigt för ögonen. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att författningarnas omfång ej är ett uttryck för att dessa gjorts mera komplicerade, utan att tvärtom meddelandet av uttryckliga anvisningar i många fall torde komma att underlätta taxeringsarbetet. Det torde dock vara ofrånkomligt, att be­ stämmelserna på sina håll bliva omständliga. Detta är händelsen med kommittéförslaget och lärer väl vara fallet jämväl med föreliggande för­ slag, även om man i en del viktiga punkter sökt göra detta enklare än det förra. Jag är emellertid angelägen betona, att flertalet av de bestämmelser, som förefalla mest invecklade, så sällan toi'de behöva tillämpas, att de en­ dast obetydligt inverka på det normala taxeringsarbetet, och att de beträf­ fande de fall, de avse att reglera, innebära lösningen av spörsmål, som ti­ digare stått öppna och förorsakat tvistigheter, samt att de sålunda, ehuru de komplicera lagtexten, innebära en förenkling av taxeringen. För en modern skattelagstiftning, som skall anpassa sig efter olika förhållanden, lärer det ej vara möjligt att lämna alltför många frågor oreglerade, ty detta skulle betyda ett ökat antal anledningar till slitning mellan de skattskyldiga och beskattningsmyndigheterna till men för hela vårt beskattningsväsen.

Skogsbeskattningen.

I fråga om skogsbeskattningen vill jag särskilt bringa i erinran följande förhållanden. När skogsaccisen år 1909 infördes, skedde det med i huvudsak den moti­ veringen (prop. 1909 nr 25), att taxeringen av växande skog i regel vore så låg, att den väsentligt understege skogens verkliga värde, samt att, då skogens avkastning endast beskattades genom den skatt, som utginge i förhållande till taxeringsvärdet, denna avkastning bleve alldeles otillräckligt beskattad. I anslutning till uttalanden av departementschefen anförde även vederbörande riksdagsutskott, att enligt dess mening skogsaccislagen hade endast provisorisk karaktär och åsyftade ett omedelbart avhjälpande av betydande missför­ hållanden, som syntes ej böra få bestå ända till dess en definitiv lösning av frågorna om skogsbeskattningens och den kommunala beskattningens ord­ nande kommit till stånd. Genom 1920 års kommunalskatteprovisorium togs all inkomst av skogs­ bruk till beskattning. I samband därmed ifrågasattes en sådan anordning, att det belopp, som erlagts i skogsaccis, skulle kunna avdragas från skatten för inkomst, ett förslag som det dock icke lyckades att sedermera förverk­ liga. Tillika hava genom de senare allmänna fastighetstaxeringarna, och synnerligast den år 1922 avslutade taxeringen, taxeringsvärdena å den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 145 växande skogen bragts upp till en höjd, som väl ej så mycket skiljer sig från de verkliga saluvärdena. Utvecklingen har härigenom kommit att gå från en utpräglad underbeskattning av skogen före 1909 till en obestridlig överbeskattning av densamma efter 1920 och 1921 års lagstiftning. A- och C-förslagens frambärare äro ense därutinnan, att denna överbe­ skattning bör bringas ur världen. Men för övrigt bildar den kommunala skogsbeskattningen en av de huvudpunkter, där A- och C-förslagen skilja sig. För den olika innebörden av de båda förslagens skogsskattetyper har kom­ mittén å sid. 230 lämnat en sammanfattande redogörelse. I sammanhang där­ med har kommittémajoriteten kritiserat C-förslagets skogsskatt. Fn kortfattad redogörelse för förslagen har jag lämnat i det föregående vid behandlingen av principerna för skattesystemet. När jag nu går att behandla denna fråga, finner jag det erforderligt att i ett sammanhang upptaga tre olika spörsmål, nämligen om själva huvud­ principerna för skogsbeskattningen, om skattefrihet eller skatteplikt för husbehovsvirke och om repartitionstalen. Den ställning, som man intager till de senare två frågorna, kan nämligen icke undgå att påverka ställnings­ tagandet i huvudfrågan. De inkomna yttrandena behandlas här under var och en av de tre punkterna.

Uti de avgivna yttrandena hava, med hänsyn till sambandet i konstruk- Yttranden antionen av fastighetsbeskattningen och skogsskatten, de som tillstyrkt A-för- ,jående sko'Js~ slagets fastighetsskatt också i huvudsak godkänt dess skogsskatt. Å andra gens \mudsidan hava anhängarna av C-förslaget i regel betecknat dettas skogsskatt så- vri™iper. som en ovillkorlig del av systemet utan att ingå på någon närmare gransk­ ning av A-förslagets skogsskatt. De erinringar i detalj beträffande den sist­ nämnda, som kommit till synes i de inkomna yttrandena, föreligga i sådana yttranden, där A-linjen i allmänhet förordats.

Länsstyrelserna hava i regel tagit bestämd ståndpunkt i fråga om skogs- Länsstyreibeskattningens anordnande, antingen de därvid följt A- eller C-förslaget. serna- Särskilt uttalande härutinnan föreligger dock icke från öv er ståthållar ämbetet samt länsstyrelserna i Gotlands och Örebro län. Av övriga länsstyrelser hava sjutton uttalat sig till förmån för kommitténs förslag, medan återstående i stället förordat reservanternas förslag. Länsstyrelsernas yttranden innebära i huvudsak följande: Länsstyrelsen i Stockholms län accepterar C-förslaget i fråga om skogs­ skatten, varemot länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län ansluta sig till A-förslaget. Länsstyrelsen i Östergötlands län har icke haft något egentligt att i sak erinra mot A-förslagets skogsskatt. Den föreslagna formen för skogens be­ skattning dels genom en reducerad fastighetsskatt, dels genom skogsskatt eller skogsaecis, dels slutligen genom kommunal inkomstskatt eller, enligt förslaget, kommunal repartitionsskatt för inkomst, kunde vid väl avvägda

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. S7 höft. (Sr 102.) 10

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

repartitionsgrunder leda till ett skäligt och rättvist utnyttjande av skogs­ markens och skogens skattekraft. Länsstyrelsen i Jönköpings län, som uttalat, att objektskatten å fastighet borde anordnas såsom en fristående sådan, har tillstyrkt, att den kommunala skogsskatten, som vore avsedd att utgöra en del av fastighetsskatten, ord­ nades på sätt kommittén föreslagit. Emot reservanternas förslag till frågans lösning har länsstyrelsen anmärkt bland annat följande:

»Under nuvarande provisorium utgår av jordbruksfastighet garantiskatt med 6 procent av taxeringsvärdet. De år, då skogsavverkning icke ägt rum, kommer garantiskatten rätt ofta särskilt å fastigheter med jämförelsevis ringa jordbruksareal men stor skogsareal att bliva effektiv, i det att in­ komsten av fastigheten understiger 6 procent av taxeringsvärdet, men skatten blir ineffektiv de år, då avverkning skett. Genom att enligt reservanternas förslag inkomst av skogsförsäljning eller försäljning av skogsavverkningsrätt icke såsom hittills skall utgå endast det år, då försäljningen skett, utan uppdelas på de år, under vilka köpeskillingen för skogen influtit, kommer garantiskatten mera sällan än hittills att bliva effektiv, ty inkomsten kommer att under ett större antal år än för närvarande täcka 6-procentavdraget till den del, detta motsvarar 60 procent av den avverkade eller till avverkning upplåtna skogens rotvärde. Denna lindring i skatten för skogsfastighet, för vilken något skäl icke av reservanterna anförts, torde måhända stå i sam­ band med det allmännas intresse att skydda skogskapitalet för allt för stark skattebelastning. Denna synpunkt har dock redan i tillräcklig grad blivit beaktad genom att skogs taxeringsvärde fastställes med hänsyn till det värde, skogen vid uthålligt bruk kan hava, och att taxeringsvärdena fördenskull, såsom erfarenheten visat, stå vida lägre än saluvärdena. Beskattningens uppdelning på de år, då köpeskillingen för försåld skog eller försåld avverkningsrätt inflyter, kommer att föranleda skattetekniska svårigheter av synnerligen betänklig art, såsom ock kommittén framhållit. Beskattningsnämnderna kunna icke förväntas medhinna så fullständiga an­ teckningar angående alla skogsförsäljningar, att, där köpeskillingarna inflyta under en längre följd av år, säkerhet kan vinnas, att ej belopp bortglömmas. Med den arbetsbelastning, som redan påvilar taxeringsmyndigheterna, vore kravet på förandet av dylika anteckningar obilligt och utsikterna till dess förverkligande små. Kommitténs förslag att överflytta taxeringen av avverkad skogs rotvärde från den kommunala myndigheten till taxeringsmyndigheten synes länssty­ relsen ändamålsenligt.»

Länsstyrelsen i Kronobergs län har icke funnit anledning till erinran emot A-förslagets bestämmelser om kommunal skogsskatt.

Länsstyrelsen i Kalmar län har yttrat: »De skäl, som av kommittén anförts för inrymmande i systemet av skogs­ skatten, synas länsstyrelsen övertygande; och då det torde få anses ur skogsvårdssynpunkt fördelaktigare att på detta sätt ordna skogsbeskattningen än medelst ett högre repartitionstal för det i taxeringsvärdet ingående skogs­ värdet, får länsstyrelsen ansluta sig till kommitténs förslag i denna del.»

Länsstyrelsen i Blekinge län har anmärkt, att skogsaccisen skulle under namnet skogsskatt fortfarande utgöras och räknas som en slags realskatt,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 147

fastän den ansetts lämpligast böra uttagas i sammanhang med avverkningen, då härigenom skattens erläggande bleve lättare och skogens sparande upp­ muntrades, och har därefter anfört följande: »Under det att för närvarande skogsaccis utgår med hälften av det repartitionstal, som samtidigt beräknas för annan beskattningsbar inkomst inom kommunen, doek med begränsning till högst två för hundra av det taxerade rotvärdet, upptager A-förslaget repartitionstalet för skogsskatt till en tredje­ del men utan begränsning i övrigt. Härigenom torde i det stora flertalet fall skogsskatten komma att utgå med vida högre belopp än den nuvarande skogsaccisen, men blir givetvis, jämförd med denna, mera rättvist avvägd i förhållande till den kommunala skattetungan i olika fall. Då emellertid å skogs taxeringsvärde fastighetsskatt föreslagits utgå med ett repartitionstal av allenast O.oi, under det att detta repartitionstal enligt nuvarande provi­ sorium utgör O.o 6, uppstår härigenom faktiskt en väsentlig lindring i skogsbeskattningen. Vid inkomsttaxeringen av intäkter från skogsbruk får visser­ ligen avdrag ej göras för fastighetsskatten, men däremot för det kapital­ uttag ur skogen, som, efter jämförelse med skogsbeståndet vid ägarens för­ värv av fastigheten, kan anses hava uppstått genom skogsavverkningen. Enligt nuvarande bestämmelser får avdrag endast ske för den minskning, som skett i skogens ingångsvärde för ägare, vilket givetvis i flertalet fall bliver betydligt mindre. Då C-förslaget föreskriver, att vid taxeringen för inkomst av skogsbruk får avdragas såväl hela det belopp, som taxeras till skogsskatt, som ock det å fastighetens taxeringsvärde belöpande skatte­ beloppet, synes det länsstyrelsen, som om beskattningen för inkomst av skogs­ bruk skulle enligt detta förslag på ett högst betänkligt sätt nedbringas och ingalunda komma i rättvist förhållande till beskattningen av annan inkomst. Länsstyrelsen håller därför före, att A-förslaget i denna del äger ett bestämt företräde framför C-förslaget.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län har yttrat:

»Jämväl vad skogsbeskattningen beträffar synes densamma enligt läns­ styrelsens uppfattning principiellt riktigare anordnad enligt A-förslaget med dess objektskatt å det avverkade virket samt med avverkaren som skatt­ skyldig än enligt C-förslaget med dess garantibeskattning samt därav föl­ jande överflyttning av skattskyldigheten från avverkaren till fastighetsägaren och dess till synes mindre tillfredsställande bestämmelser om tiden för be­ skattningens effektiva utgörande.»

Länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län hava anslutit sig till Aförslaget i fråga om skogsskatten. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värm­ lands län hava, på grund av den principiella ståndpunkt länsstyrelserna in­ tagit beträffande beskattning av fastighet och näring, förordat till antagande C-förslagets bestämmelser beträffande skogsskatten. Från länsstyrelsernas i Göteborgs och Bohus samt Värmlands län yttranden i denna punkt hava föredragande landskamrerarna anmält skiljaktig mening och förordat Aförslaget. Landskamreraren i Värmlands län yttrar, bland annat, följande:

»Med min ståndpunkt till fastighetsskatten följer sålunda, att jag icke heller beträffande skogsskatten kan ansluta mig till garantibeskattningsprincipen, utan delar jag den uppfattning, — såsom i A-förslaget kommit till

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

uttryck, — att en skogsskatt i överensstämmelse med nuvarande skogsaceisen är en lämplig form för beskattning av skog. Den fleråriga tillämpningen av accisen giver kraftigt stöd för en skatteform som i så hög grad ansluter sig till gängse föreställningssätt. Några anmärkningar mot accisbeskattningen ha i stort sett icke förekommit, icke ens under den oegentlighet, som med provisoriet uppkommit genom skogsinkomstens dubbeltaxering, en olägen­ het, som med kommitterades förslag Ange anses avlägsnat. Utan erinran synes också böra lämnas motiveringen av förslagets detaljer såsom beträffande repartitionstal å skogsvärdet, grunderna för skogsskattens utgörande och be­ stämmelserna rörande medlens fondering. Då jag för övrigt funnit C-förslaget alltför invecklat för att icke vid tillämpningen bereda taxeringstekniska svårigheter, ansluter jag mig jämväl i denna del till kommitterades förslag.» Länsstyrelserna i Västmanlands och Kopparbergs län hava ingen huvud­ saklig erinran i fråga om förslaget till kommunal skogsskatt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lön har anfört: »Visserligen har i kommunalskattekommitténs båda huvudförslag tagits vederbörlig hänsyn till skogshushållningens krav genom avlyftande i möj­ ligaste mån från växande skogen av årlig beskattning och genom bestäm­ melser om fondering av skattemedel till utjämnande av kommunernas skatte­ inkomster, men då skogsskatten såsom särskild kommunal skatteform i kom­ mitténs förslag framträder som en ren objektbeskattning och i reservanternas förslag såsom en garantibeskattning, anser sig länsstyrelsen böra även i fråga om denna skatteform principiellt ansluta sig till kommittéförslaget.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har yttrat:

»Att skogsskatt är en lämplig form för beskattning, är otvivelaktigt, och bör således denna beskattningsform bibehållas. Vilken betydelse denna skatt har för kommunerna särskilt inom Västernorrlands län, torde bäst framgå därav, att under sistlidet år det inom länet jämlikt lagen om skogsaccis och om virkestaxering taxerade virkesvärde uppgick till i runt tal 13,800,000 kronor. Önskligt hade dock varit, att denna skatt fortfarande fått behålla sin re­ lativt fristående ställning och icke inordnats såsom ett led i den allmänna kommunalbeskattningen.» Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört: »Eder Kungl. Maj:ts befallningshavande har förut framhållit, att det egent­ ligen bärande skälet för kommunal objektbeskattning synes vara att kom­ munerna, åtminstone de nuvarande, behöva säkerhet för att i varje fall några av beskattningsföremålen äro mera konstanta, samt att dessa skäl hava jämförelsevis liten betydelse i större kommuner med mera sammansatt nä­ ringsliv, men däremot så mycket större verkan i små kommuner, där befolk­ ningen huvudsakligen är hänvisad till en och samma inkomstkälla och så­ ledes i stort sett underkastad samma konjunkturväxling. Ur dessa synpunkter har skogsbeskattningen enligt kommitténs förslag för en stor del av länets kommuner stor betydelse. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande utgår härvid från att för Jämt­ lands län skogsbruket är och för framtiden måste vara en av de viktigaste inkomstkällorna, vars avkastning bör hållas uppe genom uthålligt skogsbruk, såvida icke befolkningens levnadsstandard i framtiden skall sänkas. I vad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 149

mån det sålunda önskvärda, uthålliga skogsbruket överensstämmer eller strider mot nuvarande avverkning torde icke för närvarande kunna bedömas med någon säkerhet. Så mycket synes dock vara visst, att det är oklok politik för framtiden att pressa avverkningen i höjden genom en allt för hård be­ skattning av skogen i samband med fastighetstaxeringen. Denna fara har riksdagen också uttryckligen velat undvika, såsom framgår av dess skrivelse År 1920. Enligt de av professor Jonson i hans reservation framlagda beräkningarna synes det emellertid sannolikt, att den av kommitténs majoritet föreslagna skogsbeskattningen innebär en avsevärd skärpning av beskattningen av fastig­ heter med skogsmark och växande skog i jämförelse med vad som nu gäller. Enligt samma utredning synes också skärpningen vara starkare, om avkast­ ningen är mindre än den normala, och likaledes starkare i kommuner, där inkomstskattekronorna äro fåtaliga. Därtill kommer att, såsom professor Jonson också påpekat, det ligger i skogsbrukets natur att skogens tillväxt måste uttagas periodiskt med anhopning av inkomsten i större belopp än om den årliga tillväxten kunde beskattas. Då skatteskalan, såsom i den kommunala progressivskatten och inkomst- och förmögenhetsskatten till staten, är pro­ gressiv, kommer således inkomsten av skogsbruk att bliva beskattad efter en högre procent än annan avkastning av jordbruksfastighet. Å andra sidan äro en del av kommunerna i länet så svaga i avseende å tillgången på beskattningsföremål, att en sänkning av skogsbeskattningen skulle kunna medföra ödesdigra verkningar både för de återstående skattedragarna och den kommunala hushållningen i dess helhet och därjämte fram­ kalla starkt ökade krav på statsbidrag till skatteutjämning. Med hänsyn till sistnämnda förhållanden kan en nedsättning av de repartitionstal för skogsmark och avverkat virke, kommittémajoriteten före­ slagit, icke förordas, men det bör dock framhållas, att omtanken för fram­ tiden manar att ej pressa talen uppåt, så länge man saknar full visshet om det nuvarande skogsbrukets uthållighetsförmåga. I detta sammanhang anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande böra understryka, att A-förslagets tekniska anordning av skogsbeskattningen enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning avgjort bör före­ dragas framför C-förslagets. Reservanterna till förmån för det senare torde i hög grad hava underskattat de svårigheter, som C-förslaget skulle förorsaka vederbörande nämnder.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt utlåtande framlagt en utred­ ning om skogsaccisens belopp i vissa kommuner inom länet. Länsstyrelsen har anmärkt, att mest påtagliga vore verkningarna av den föreslagna nya lagstiftningen beträffande den nuvarande skogsaccisen, vilken ej längre skulle utgå. Länsstyrelsen har åberopat uppgift rörande de belopp skogsaccis, som under senaste fem år debiterats i femton av länets kommuner, belägna i lappmarken eller å kustlandet. Sammanställdes medeltalet därav med an­ talet bevillningskronor i samma kommuner år 1924, framginge, vilken vä­ sentlig tillgång skogsaccisen varit för dessa kommuner vid fyllandet av de kommunala behoven. Sålunda hade under åren 1920—1924 i dessa femton kommuner utdebiterats skogsaccis till belopp av sammanlagt cirka 1,376,000 kronor eller i medeltal cirka 275,000 kronor per år. Antalet bevillningskronor i samma kommuner hade år 1924 utgjort tillhopa cirka 274,000.

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

I fråga om den kommunala skogsbeskattningens framtida ordnande tiar länsstyrelsen anfört följande: »Vad härefter angår skogsbeskattningen, synes enligt länsstyrelsens mening icke vara något att erinra mot de föreslagna nya grunderna, enligt vilka den kommunala beskattningen för växande skog skulle huvudsakligen utgå vid skogens avverkning och med det avverkade virkets rotvärde som grund ansluta sig till den kommunala uttaxeringen i övrigt. Emellertid bliva länets skogskoinmuner i hög grad berörda av denna omläggning av beskattningsväsendet. Så kan beräknas, att av det nuvarande värdet å jordbruks­ fastighet i lappmarken, omfattande lappmarks fögderi och Malå socken av Skellefteå fögderi, tillhopa cirka 125 miljoner kronor, omkring två tredjedelar belöper å skogsvärdet. Sänkningen av repartitionstalet från nuvarande 0.0 6 till föreslagna O.oi skulle minska de kommunala skattekronornas antal i lappmarken med cirka 40,000. Då antalet bevillningskronor i lappmarken enligt 1924 års taxering utgjorde tillhopa c:a 164,000, framgår därav, vilken betydande förändring det föreslagna skattesystemet medför. Ersättning för sålunda inträdd minskning i antalet skattekronor för fastighet skulle väl vinnas genom den kommunala skogsskatten, som skulle utgå vid skogens avverkning. Emellertid måste, såsom framgår av ovan angivna utredning om skogsaceisens belopp i vissa kommuner inom länet, hänsyn tagas ej blott till större och mindre avverkningar under olika år utan även till de växlande pris, som den avverkade skogens värde vid olika tider representerar. Även med bestämmelserna om fondering av viss del av skogsskatten och dess an­ vändning för utjämning av olika års skattebehov blir givetvis denna skatteform icke till fullo av den stabilitet, som karakteriserar nuvarande skatteform. Härtill kommer, att bestämmelserna om skogsaceisens bortfallande medföra, att skogskommunerna komma att gå miste om 10 å 20 procent av sina nuvarande beskattningsföremål, i något fall mera. För dessa kommuner uppstår fördenskull en allmän stegring i de kommunala utskylderna. Vissa av lappmarkens skogskommuner hava väl för närvarande relativt låga kom­ munala utskylder. För de redan nu mindre bärkraftiga komma anspråken på bidrag av skatteutjämningsmedel att stegras och kunna helt visst icke avvisas. Ehuru länsstyrelsen enligt vad ovan angivits principiellt ansluter sig till kommunalskattekommitténs förslag om ändrade grunder för skogsbeskattning, håller länsstyrelsen dock av nu angivna skäl före, att, därest skogskommunernas ekonomiska ställning icke skall för mycket rubbas, det repartitionstal O.oi, som kommittén föreslagit för skogsvärdet, är det minsta möjliga. Vid bedömandet av frågan om den blivande skogsskattens utformning an­ sluter sig länsstyrelsen till de bestämmelser, som närmare angivits i kom­ mitténs förslag. Till stöd för särskilt bestämmelsen däri, att skattskyldig­ heten fortfarande bör vila å avverkaren, kunna jämväl åberopas de, så vitt länsstyrelsen känner, gynnsamma erfarenheter, som vunnits enligt nu gäl­ lande lag om skogsaccis. Sedda häremot måste C-förslagets bestämmelser om skogsskattens uttagande av fastighetsägaren och det härav föranledda taxeringstekniska förfarandet anses onödigt invecklade. Länsstyrelsen an­ sluter sig ock i övrigt till A-förslagets bestämmelser såväl om skattesats som om sättet för skogsskattens användning för de kommunala behoven.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ingen principiell anmärkning emot kommunalskattekommitténs förslag till skogsskatt, men har om principens praktiska utformning uttalat följande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 151

Tyvärr saknades i kommitténs betänkande någon som helst utredning om, huru den av kommittén föreslagna omläggningen av skogsbeskattningen komme att verka, men då länsstyrelsen förmodat, att denna omläggning för de egentliga skogskommunernas del skulle komma att medföra en väsentlig lindring i beskattningen av skogen och sålunda ett överflyttande på andra beskattningsföremål av en del av den skattebörda, som förut åvilat skogen, hade länsstyrelsen försökt göra en jämförande beräkning, vad de egentliga skogskommunerna inom länet beträffade, över kommunernas inkomst av skogen enligt gällande bestämmelser och enligt kommitténs förslag. Härvid hade lagts till grund medeltalet av utdebiteringen för åren 1920—1924, samt den debiterade skogsaccisens medeltal för åren 1922—1924. Beträffande taxerade skogsvärdet hade den svårigheten förelegat, att i taxeringslängderna i all­ mänhet detta värde ej vore särskilt nedsummerat, utan hade därför beträffande en del socknar skogsvärdet endast beräknats med ledning av förhållandet i övriga socknar mellan hela taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna och det taxerade skogsvärdet, varvid detsamma satts till 50 procent av jordbruks­ fastigheternas taxeringsvärde, medan detta värde i de övriga socknarna väx­ lade mellan 34 och 65 procent. Denna beräkning gåve vid handen, att för samtliga därvid medtagna kommuner kommitténs förslag skulle medföra en avsevärd minskning av kommunernas inkomst av skogen i förhållande till enligt nu gällande bestämmelser inflytande inkomster, en minskning, som i ett fall uppginge ända till 32 procent och i flertalet fall hölle sig omkring 12 — 18 procent av kommunens hela debiterade uppbörd till såväl kommun som kyrka och skola för år 1924. En sådan minskning, som ju innebure en avsevärd överflyttning av skattebördan från skogen till andra beskatt­ ningsföremål och som för många av dessa kommuner skulle bliva rent kata­ strofal, syntes ej hava varit av kommunalskattekommittén avsedd. En än­ dring i kommitténs förslag i denna del ansåge länsstyrelsen således vara absolut oundgänglig, antingen på så sätt, att repartitionstalet för skogsvärdet höjdes eller så att skogsskatten fastställdes att utgå med en högre andel än tredjedelen av det belopp, som på en skattekrona i medeltal under de senast förflutna fem åren utdebiterats inom kommunen.

Domänstyrelsen har anfört följande: Domän- »Under den förutsättningen, att skatt å till skogsbruk /laglig mark endast styrelsen. skall drabba mark med uppenbara ekonomiska betingelser för skogsproduk­ tion, kan denna skatt, lämpligt avvägd, leda till en mera allmän strävan att effektivt utnyttja skogsmarkens produktionsförmåga. Domänstyrelsen anser därför lämpligt, att en del av det skogsbruket åvilande skattebeloppet uttages i form av en årlig fastighetsskatt å till skogs­ bruk duglig mark. Helt annorlunda är förhållandet med den i fastighetsskatten ingående skatten å växande skog, här kallad skogsvärdeskatt. Kommunalskattekom­ mittén och speciellt dess skogssakkunnige ledamot ha anfört vägande skäl mot denna beskattningsform och bland annat framhållit, att en dylik skatt skulle för ungskogens vidkommande bliva synnerligen betungande, samt motverka intresset för kalmarkernas återplantering och skogskapitalets bibe­ hållande och förkovran överhuvud. Domänstyrelsen, som tidigare i — — utlåtande den 19 september 1918 uttalat sig i samma riktning, vill ännu en gång understryka de av nämnda ledamot i såväl den av honom för kommitténs räkning utarbetade prome-

152 Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

morian rörande skogsbeskattningen som i hans reservation framförda syn­ punkter. Ett skattetryck, som ökas i samma män, som skogen växer, kan föranleda en strävan att minska skattebördan genom uttagande av jämväl sådana delar av virkeskapitalet, i fråga om vilka tillväxten är ekonomiskt mest givande. Detta kan ske på grund av virkesförrådets dubbla egenskap av att vara på en gång produktionsmedel och färdig produkt. Beskattandet av en bygg­ nad kan tvinga ägaren till ökade ansträngningar för byggnadens effektiva utnyttjande, medan beskattandet av en växande skog kan utan vidare för­ anleda densammas omedelbara konsumtion. Skogsvärdeskatten innebär en skatt på sparandet, och kan skatten fram­ kalla en minskning av sparandet, det vill säga en varaktig beskärning av en produktion, som i och för sig förutsättes hava ekonomiska betingelser. Styrelsen tror sig veta, att det till följd av nu gällande provisoriska skattebestämmelser inträffat fall, då skogsvärdeskatten framkallat obenägenhet att till exempel vidtaga skogskulturåtgärder, och liknande erfarenheter torde föreligga från skogsvårdsstyrelsernas och skogsvårdande sällskaps verksamhet. Styrelsen kan visserligen gilla de av kommitténs skogssakkunnige ledamot anförda synpunkter beträffande en auktoriserad skogsvärdeuppskattning, vil­ ka synpunkter föranlett honom, ehuru principiell motståndare till skogs­ värdeskatten, att, om än med tvekan, bibehålla sagda skatt, men anser sty­ relsen icke dessa skäl vara i frågan tillräckligt avgörande. För sin del vill därför styrelsen bestämt uttala sig mot, att den växande skogen upptages som skatteobjekt». Vad anginge den föreslagna skogsskatten, hade domänstyrelsen i princip intet att erinra mot en dylik skatteform, som — vare sig skatten formellt skulle betalas av avverkaren eller av skogsägaren — lade en utgift å virket vid det tillfälle, då detta skildes från roten.

Vidare har domänstyrelsen yttrat:

»Kommittén har funnit de fastigheter och näringar påvilande skatterna väl motiverade, med hänsyn till de fördelar, som dessa skatteobjekt erhålla genom kommunernas allmänna omsorger om sina medlemmar (sid. 149). Såsom exempel härpå har kommittén framhållit de stora kostnader för såväl nyttiga väganläggningar och dylikt som ock för fattigvård, kyrko- och skolväsen m. m., som vissa skatteobjekt kunna i högre grad än andra för­ orsaka kommunerna. Kommittén har icke direkt uttalat, att skogsbruket skulle hava en all­ deles särskild intressegemenskap med alla de olika ändamål, vartill de kom­ munala skattemedlen användas, utan torde kommittén härvid förutom jord­ bruket i första hand avsett de industriella företagen, som inom sig upptaga den största arbetskraften. För skogsbrukets del torde ock en dylik intressegemenskap föreligga i jäm­ förelsevis ringa utsträckning. Skogshanteringen binder vid sig självt ringa arbetskraft och kräver följaktligen för sig mindre del än till exempel indu­ strierna av de rent sociala omkostnaderna. Skogsbruket får dessutom ofta anlägga egna skogsvägar, anordna flottleder m. in., vartill bidrag icke utgått av kommunala skattemedel, medan skogsbruket å andra sidan ofta haft föga nytta av de med kommunala medel anordnade trafiklederna. Kommittén föreslår, att högre inkomster än 3,000 kronor skola, förutom inkomstskatten, jämväl drabbas av den kommunala progressivskatten. Denna

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102. 153

kommer ofta att för skogsbruket kunna verka hårdare än för andra skatte­ betalare, alldenstund ej sällan flera års samlade inkomster uttagas på en gång, varigenom progressionen kommer att verka starkare än om årlig av­ verkning ägde rum.»

Lantbruks- Lantbruksstyrelsen har funnit sig närmast böra räkna med ett genom­ styrelsen. förande i princip av en skogsbeskattning enligt A-förslaget.

I yttrande av domkapitlet i Härnösand har uttalats, att A-förslagets Domkapitlet objektskatter, fastighetsskatten, skogsskatten och näringsskatten, anordnats ,Iaillösan(5på ett sätt, som äventyrade den rättvisa utskiftningen av skattebördan mel­ lan olika grupper av skattskyldiga. Beträffande den föreslagna skogsskatten syntes varken A-förslaget eller C-förslaget vara fullt tillfredsställande- I A-förslaget vore skogsskatten objektskatt. Huru detta förslag kom me att verka i övervägande skogskommuner, där allra största skogsarealen vore i skogsbolags eller industribolags ägo och stora skulder påvilade skogen, vore ej möjligt att avgöra utan grundlig utredning. C-förslaget, som väl ville behålla garantibeskattning å skog, innehölle dock sådana bestämmelser i fråga om denna skatts uttagande, att dess verkningar i de stora skogskommunerna kunde bliva ödesdigra. För skogskommunernas skyddande för ekonomisk ruin syntes nuvarande provisoriet böra i huvudsak bibehållas och skogsskatten utgå såsom garantiskatt efter repartitionstalet 0.0 6.

En taxeringsnämndsordförande i Södermanlands län har i avgivet ytt­ Taxeringsnämndsordrande anfört, bland annat, följande: förande. »Skogsvärdet skulle fullt renodlat särskilt angivas i längden. Detta hän­ ger samman med att samtliga förslagen utgå ifrån att skogsvärdet endast skulle repartisera med 1 procent i stället för nuvarande 6 procent. Härvid kommer jag in på den del av C-förslaget, som måste ingiva allvarliga betänk­ ligheter. Genom 1920 års provisorium blev skogsbeskattningen hårdare än tidi­ gare, ty nu tillkom inkomstbeskattningen för skogen, utan att den å skogen vi­ lande skogsaccisen borttogs. Samtliga förslagen söka nu lösa denna fråga på så sätt, att den å sko­ gens taxeringsvärde lagda beskattningen, beräknad efter en inkomst av 6 procent å taxeringsvärdet, minskas ner till 1 procent av taxeringsvärdet, samt att skogs­ accisen ersättes med en särskild skogsskatt. Denna skogsskatt får i A-förslaget objektskatts natur och kan i stort sett helt jämställas med den nuvarande skogsaccisen. C-förslaget låter skogs­ skatten vara garantiskatt. Förslagsställarna åstadkomma härmed ett litet trolleri. När Rune och Sederholm befriat skogen från garantiskatten så gott som helt — sänkt den å taxeringsvärdet beräknade beskattningsbara inkomsten från 6 procent till 1 procent samt borttagit skogsaccisen, så komma de med sin skogs­ skatt som garantiskatt, vilken alltid får fråndragas från inkomsten. Detta kommer att göra C-förslagets skogsskatt fullständigt illusorisk, ty det kan ej bliva någon skogsskatt enligt C-förslaget om ej avverkning till avsalu föreligger och då bliver det alltid inkomstbeskattning och skogsskatten kan fråndragas. När jag här säger att den ena skatten kan dragas från den

154 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

andra, så menar jag att den till beskattning beräknade inkomsten dragés från den andra. Det enda fall då verklig skogsskatt enligt C-förslaget skulle kunna ifrågakomma vore, då taxeringsnämnderna värderat rotvärdet vid taxering till skogsskatt högre än vid en försäljning kunde inbringas och sålunda hel kvittning icke kunde ske. Man kan då fråga sig varför ej förslagsställarna valt den enklare vägen att endast borttaga skogsaccisen? Som C-förslaget i denna del nu är utformat kommer det att medföra högst betänkliga verkningar.» Efter att hava anfört exempel på huru C-förslagets skogsskatt skulle kom­ ma att verka i praktiken fortsätter vederbörande: »Av det förut av mig anförda framgår att jag anser att C-förslagets 2 kap. helt bör utgå. Jag anser nämligen att om någon lättnad i den å skogen nu vilande kommunala beskattningen skulle befinnas böra ske, denna lättnad bör sökas på andra vägar, än som C-förslaget föreslår. C-förslaget har också härvid gått för långt, ty det har i realiteten — som förut framhållits — nästan helt och hållet befriat skogen från garantiskatt. En beskattningsbar inkomst, beräknad efter 1 procent å skogens taxeringsvärde, måste som garantiskatt be­ traktas som betydelselös. Skogen måste liksom jordbruksjorden garantera kommunen en viss skatte­ inkomst. Denna garanti sker bäst och ur taxeringssynpunkt enklast genom att bi­ behålla en garantiskatt av 6 procent å skogens taxeringsvärde.»

Delegerade för taxeringsnämndsordförandena i Malmöhus län hava avgivit ett yttrande, däri bland annat garantiskattesystemet underkastats eu gransk­ ning, och i fråga om C-förslagets skogsbeskattning anförts bland annat följande:

»I C-förslaget är även skogsbeskattningen anordnad såsom en garantibe­ skattning. Sålunda är föreskrivet, att avdrag för den bestämda minimibeskattningen för den till avverkning upplåtna skogen tillkommer den, som är skyldig att för taxeringsåret utgöra skogsskatt härför. Skattskyldigheten i förevarande fall är ålagd den, som var ägare av fastigheten, då upplåtel­ sen skedde, och skatten skall utgöras under det taxeringsår, då köpeskilling för skogen är föremål för inkomstbeskattning. I händelse skogen är föremål för in­ komstbeskattning under olika år, kan sålunda skogsskatten komma att ut­ göras först flera år efter det upplåtelsen skedde. Kontrollen från taxerings­ myndigheternas sida att avdraget tillkommer rätt person blir givetvis betyd­ ligt svårare i förevarande fall, än då det gäller beskattningen av den rena fastighetsinkomsten».

Stockholms Stockholms handelskammare, svenska hankföreningen och Sveriges handelskam­ industriförbund hava i sitt gemensamma yttrande över kommunalskattemare, svenska bankförenin­ kommitténs betänkande m. m. anfört: gen och Sveri­ »Det må hava sin riktighet, att det med C-förslagets konstruktion av ges industri­ förbund. fastighetsbeskattningen möter större svårighet att på ett enkelt och rationellt sätt inordna beskattningen av avverkat virke i den allmänna kommunala beskattningen, än i ett system med objektskatt å fastighet. Dessa svårig­ heter torde emellertid icke vara oöverkomliga, och de grunder för skogsbeskattningens anordnande, som i C-förslaget föreslås, synas i huvudsak

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 102. 155

kunna godtagas, ehuru bestämmelserna förefalla väl komplicerade. Det vore därför önskligt att nämnda grunder, därest fastighetsbeskattningen kommer att ordnas enligt C-förslaget, bleve underkastade en överarbetning för vin­ nande av större enkelhet och lätthet i tillämpningen».

Smålands och Blekinge handelskammare har erinrat följande: Smålands och Blekinge »Skulle garantiskattesystemet fastställas, finner handelskammaren erforder­ handels­ kammare. ligt, att en genomgripande omarbetning av den i enlighet härmed föreslagna skogsbeskattningen sker. Det nu gällande provisoriet bestämmer en garanti­ skatt av 6 procent å fastighets såväl jordbruks- som skogsvärde. Enligt reservanternas förslag skall garantiskatt utgå med 6 procent å jordbruks­ värdet och 1 procent å skogsvärdet. Härvid göra reservanterna gällande, att de återstående 5 procent å skogsvärdet bliva uttagna i form av den som garantiskatt utgående skogsskatten. Här torde ett förbiseende föreligga. De år, då skogsskatt skall utgå, komma att i flertalet fall uppvisa sådan inkomst, att garantibeloppet täckes av inkomsten. De år, då skogsskatt ej skall utgå, kommer i flertalet fall garantibeloppet ej att täckas med den behållna inkomsten av små och medelstora fastigheter. Reservanternas för­ slag kommer således att medföra dels en sänkning av det enligt provisoriet fastställda garantibeloppet — i och för sig en avsevärd förmån — och dels faktiskt en skattelindring för innehavarna särskilt av små och medelstora skogsfastigheter. En dylik förbättring av villkoren för en begränsad grupp av skattskyldige har ej i reservanternas förslag motiverats, ej heller har själva sakförhållandet i önskvärd grad framhållits. Handelskammaren kan ej finna denna lättnad motiverad, då enligt bestämmelserna taxeringsvärdet å skog skall fastställas till det värde, som skogen vid bruk på lång sikt kan anses ha och vilket sålunda vida understiger det gällande värdet vid köp och försäljning. Ur taxeringsteknisk synpunkt hyser handelskammaren också allvarliga betänkligheter mot reservanternas förslag i avseende å skogsskattens utformning.»

Sveriges skogsägare förbund har yttrat i huvudsak följande: Sveriges skogsägare- Vidkommande de allmänna principerna för skogsbeskattningen har förbundet förbund. erinrat, att förbundet, allt sedan frågan om den kommunala beskattningens omläggning först blev aktuell, städse intagit den ståndpunkten, att en fastig­ hetsskatt å det produktiva skogskapitalet vore ägnad att motverka strävandena efter ett rationellt och uthålligt skogsbruk. Därjämte har framhållits, att inom skogssakkunniga och skogligt intresserade kretsar åsikterna vore fullt samstämmiga därutinnan, att beskattningen av skogar och skogsbruk borde fotas just på den grundläggande princip, som av kommittén förordats. Man syntes ej heller behöva befara, att denna på grund av ändrade förhållanden på det skogliga området i en framtid skulle visa sig vara mindre ändamåls­ enlig. Förbundet har därför på det livligaste tillstyrkt kommittémajoritetens ocli reservanternas principiella ståndpunktstagande därutinnan, att skogs­ beskattningen ordnades så, att fastighetsskatt å det växande skogskapitalet i möjligaste mån undvekes och i stället skatt uttoges å det vid avverkningstillfällena utfallande virket. I huvudregeln om skatt på avverkat virke men ej ä växande skog hade emellertid såväl kommittémajoriteten som reservanterna ansett sig böra göra

156 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. vissa modifikationer. I första hand gäilde detta, att fastigheternas skogs­ marksvärden i beskattningshänseende jämställts med deras jordbruksvärden. Förbundet hade även i denna punkt haft samma uppfattning som kommitténs majoritet och reservanter. I stort sett vore skogsmarksvärdet tämligen stabilt, och en fastighetsskatt därå kunde ej anses innebära något riskmoment för en rationell skogsskötsel; snarare vore förhållandet det motsatta. Jämväl i ett annat avseende hade kommitténs majoritet och reservanterna gjort avsteg från den föreslagna grundregeln om skogsbrukets objektbeskatt­ ning genom en avverkningsskatt, då — ehuru under skilda motiveringar — bibehållits en fastighetsskatt å skogsvärdet, utgående efter repartitionstalet O.oi. Ehuru Sveriges skogsägareförbund med hänsyn till skogsvårdens krav principiellt vore emot varje form av fastighetsskatt å det produktiva skogskapitalet, måste förbundet dock medgiva, att de anförda skälen för bibe­ hållandet av en dylik skatt efter ett lågt repartitionstal vore starka. För­ bundet tänkte därvid särskilt på vikten av att taxeringsvärdena åsattes med tillbörlig omsorg. Förbundet tillstyrkte sålunda, att fastigheternas skogs­ marksvärden i beskattningshänseende behandlades lika som jordbruksvärdena, samt att en fastighetsskatt — eventuellt garantiskatt — efter ett repartitions­ tal av O.oi lades å skogsvärdet. Förbundet har härefter underkastat kommittémajoritetens och reservan­ ternas förslag en granskning ur synpunkten av vilket förslag vore bäst ägnat att i den praktiska tillämpningen tillgodose de allmänna synpunkterna i frågan. Förbundet har därvid — med hänsyn till kommitténs motivering för objektbeskattning av fastighet — inledningsvis påpekat, att jordbruket vore knutet med en starkare intressegemenskap just vid den kommun, där näringen utövades, än vad fallet vore med övriga inkomsttagare. Med skogshante­ ringen däremot rådde väsentligen ett annat förhållande. Skogsbruket vore en kapitalintensiv men arbetsextensiv näring. Det krävde för sin produktion under rationell drift enligt av sakkunniga verkställda beräkningar blott omkring en femtedel så stor arbetsmängd per producerad värdesumma som jordbruket. Skogshanteringen belastade därför i förhållande till de alstrade värdena icke kommunens anstalter för undervisning och social omvårdnad närmelsevis så hårt som lantbruket. Skogshanteringens ekonomiska intresse­ gemenskap med kommunen vore sålunda avsevärt mindre än jordbrukets. Därav följde även, att den merbelastning å fastigheterna, som objektskatten avsåge att utgöra, icke hade samma berättigande i fråga om skogsvärdena som beträffande jordbruksvärdena. De grunder, som i A-förslaget framlagts för skogsbrukets beskattning, måste enligt förbundets förmenande väcka den allra största betänksamhet; detta dels med hänsyn till den ojämnhet och nyckfullhet, varmed tungan av objektbeskattningen komme att drabba inom olika kommuner, och dels med hänsyn till skattetryckets å skogsbruket absoluta storlek. Förbundet fortsätter därefter:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 157

»Om man antoge, att inom två angränsande kommuner den ena inrymde betydande industrier och att på grund därav dess objektskattekronor utgjorde exempelvis blott 5 procent av samtliga skattekronor, medan den andra vore eu ren jordbrukskommun, vars fastighetsskattekronor utgjorde 25 procent av samtliga skattekronor, så bleve — under antagande av 3 procent räntabilitet hos skogsbruket i båda kommunerna — skattehöjningen på grund av objekt­ skatten i den förra kommunen 122 procent och i den senare kommunen blott 75 procent. Vid beräknandet av den ökning i effektiva skattetrycket å skogshante­ ringen, som objektbeskattningen medförde, måste man därjämte hava i minne, att skogsbrukets räntabilitet vore låg och avsevärt mycket svagare än man i allmänhet föreställde sig. Jonson hade i sin reservation räknat med en medelräntabilitet av 5 procent hos statsskogarna, 4 procent hos bolagsskogarna och (beroende på deras lägre taxeringsvärden) högst 6 procent hos allmoge­ skogarna. Förbundet förmenade, att denna räntabilitetsprocent, även om de tidigare stundom uppnåtts, icke inom en något så när nära liggande framtid ånyo kunde ernås inom det svenska skogsbruket. Kronoparkernas räntabilitet av cirka 6 procent under den ur konjunktursynpunkt tämligen normala perioden 1901—1913 torde till övervägande del berott av statsskogarnas dåvarande alltför låga taxeringsvärden. När dessa 1922 kommit upp i paritet med verkliga värdena, så hade räntabiliteten sjunkit till under 3 procent. För 1923 hade den utgjort 2.4 procent och för 1924 1.2 procent. Måhända torde man få anse, att de nuvarande taxeringsvärdena vore en smula för höga, vilket verkade sänkande på räntabilitetsprocenten; å andra sidan borde då även observeras, att en högst betydande överavverkning utöver tillväxten ägde rum å statsskogarna i norra Sverige, varför avkast­ ningen till avsevärd del grundade sig på kapitaluttag. Denna temporära överavverkning verkade givetvis till synes höjande på räntabiliteten. Som jämförelse kunde nämnas, att statsskogarna i gamla tyska konungariket Sachsen under de senaste 50 åren haft en medelräntabilitet av blott cirka 2.5 procent; och detta trots att nämnda skogar hade utomordentligt goda avsättningsförhållanden och levde under mycket gynnsammare biologiska betingelser än våra. Detta visade, att skogsbrukets genomsnittliga avkast­ ningsförmåga icke vore så särdeles stor. För de enskilda skogsägarna, bönder såväl som bolag, verkade deras nu­ varande höga skuldsättning ytterligare sänkande på skogsbrukets räntabilitet. På grund därav bleve jämväl den procentuella höjning, som objektskatten kommc att orsaka i skattetrycket för skogsnäringen, mycket hög.»

Vidkommande C-förslaget har förbundet yttrat sig sålunda: I jämförelse med A-förslaget hade C-förslaget det stora företrädet, att det icke innehure någon dubbelbeskattning. Repartitionstalen vore ju visser­ ligen något högre enligt C-förslaget än enligt A-förslaget, men detta torde mer än väl uppvägas av den i det förra förslaget medgivna rätten till av­ drag. Redan vid eu medelräntabilitet hos skogsbruket av 2 procent bleve skattetrycket enligt A-förslaget — trots dettas lägre repartitionstal — lika starkt som med C-förslagets garantiskatt. Så snart skogsbrukets avkastning stege över 2 procent, bleve skattetrycket enligt C-förslaget lindrigare än en­ ligt A-förslaget. Härtill kommc emellertid, att C-förslaget framför A-förslaget hade en annan och betydande fördel. Enligt det senare bleve skatte­ trycket å skogsnäringen inom de olika kommunerna beroende av två vari-

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

abla faktorer, nämligen dels objektskattekronornas frekvens i förhållande till övriga skattekronor i kommunen och dels skogsbrukets räntabilitet. Av dessa båda faktorer varierade den första starkt och inom mycket vida grän­ ser samt orsakade därigenom enligt A-förslaget en ytterst nyckfull och svårberäknelig ojämnhet med avseende å den merbelastning, som komme att vila på fastigheterna i de olika kommunerna. Nämnda olägenhet gjorde sig däremot enligt C-förslaget knappast gällande, enär skattetrycket enligt detta förslag varierade endast med skogsbrukets räntabilitet. Denna sistnämnda faktor vore emellertid långt mer konstant och rörde sig icke inom närmelsevis så vida gränser som objektskattekronornas relativa antal. På grund härav komme även C-förslaget att träffa skogsbruket betydligt jämnare och mindre nyckfullt, än vad fallet vore med A-förslaget. Förbundet har i anledning av yppad tvekan om skogsskattens garanti­ verkan framhållit, att det vore så långt ifrån, att icke C-förslagets skogsskatt skulle utgöra en verklig garantiskatt, att förbundet tvärt om hyste vissa farhågor för att denna garantiskatt skulle visa sig vara alltför effektiv, i det att vid flertalet avverkningar å enskildes skogar den verkliga nettobe­ hållningen kunde komma att ligga långt under den till 60 procent av rotvär­ det bestämda gränsen för garantibeloppet. I avseende å de framhållna prak­ tiska svårigheterna vid skattebeloppets beräknande och påförande i anled­ ning därav, att C-förslaget lagt skattskyldigheten å ägaren, har förbundet, som icke kunnat finna, att dessa anmärkningar hade något berättigande med hänsyn till de praktiska förhållandena, uttalat sig på följande sätt: »Vad först angår frågan om svårigheterna för taxeringsnämnderna att hålla reda på de skogsskattebelopp, som förfalla till betalning under senare år än då avverkningsrättsupplåtelsen skedde, får förbundet anföra: Enligt A-förslaget är visserligen avverkaren deklarationsskyldig till skogsskatt, men fastighetsägaren skall, då avverkningsrätt upplåtits, deklarera till inkomst­ skatt under olika år de delar av likviden för avverkningsrätten, som inflyta under respektive år. Här föreligga sålunda enligt A-förslaget beträffande inkomstskatten fullständigt enahanda bokföringssvårigheter för skattemyndig­ heterna, som de vilka — enligt kommitténs förmenande — skulle vid C-för­ slagets praktiska tillämpande framkomma vid uppbörden av skogsskatten. Kommittémajoriteten torde för A-förslagets vidkommande hava tänkt sig, att man beträffande inkomstbelopp, som under visst år inflyter på grund av tidigare upplåten avverkningsrätt, skall kunna lita på deklarantens på heder och samvete avgivna uppgift om det skattskyldiga inkomstbeloppets storlek. Förbundet kan då ej förstå, varför man ej på enahanda sätt skulle kunna lita på de skattskyldiges ärliga fullgörande av deklarationsplikten även då det gäller uppgifterna för skogsskatt. Kommittémajoriteten torde väl ej kunna giva skäl för den åsikten, att de skattskyldiga äro ärliga när det gäller att deklarera sina inkomster, men oärliga då fråga är om att uppgiva mängden avverkat virke. Ej heller kan förbundet dela de farhågor, som uttalats rörande svårig­ heterna att rätt uppskatta värdet av på rot sålda virkesposter, eller miss­ tankarna att köpare och säljare av avverkningsrätter skulle ingå skenavtal för att dölja den verkliga köpeskillingen. Uppskattningen av rotvärdet skall verkställas av taxeringsnämnden med ledning av den skattskyldiges äckla-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 159

rerade uppgift om det sålda virkets massa samt med tillämpande på denna kvantitet av de i orten vid tillfället gällande prisen på rot för virke av dylik beskaffenhet. Den rätta taxeringen är alltså beroende av de båda fak­ torerna kvantiteten och kubikmeterpriset. Den förra skall deklareras av den skattskyldige. Fusk med denna uppgift kan endast ske genom medveten förfalskning. Att sådan skall förekomma i större omfattning enligt C- än enligt A-förslaget kan ej med fog förutsättas. I övrigt skulle en dylik för­ falskning mycket lättare och med större framgång kunna ske, om skatt­ skyldigheten enligt A-förslaget lades på avverkaren, eller exempelvis nu vid skogsaccisdeklarationerna, ty dessa deklarationer ingivas först efter det virket blivit avverkat, bortfört ur skogen och skingrat, varför vid taxeringstillfället alla kontrollmöjligheter äro borta. I fråga om upplåtna avverknings­ rätter däremot står det sålda virket ofta kvar på rot vid taxeringstillfället och kan utan svårighet göras till föremål för en ungefärlig kontrolluppskatt­ ning. Vad åter beträffar priset per kubikmeter, torde taxeringsnämnden ha fullt ut lika stor eller lika liten möjlighet att rätt bedöma detta, vare sig skogen är såld på rot eller i upphugget skick. Slutligen har anmärkts, att det kunde vålla svårigheter att för skogsskattens uppbörd anträffa personer, som sålt sina fastigheter och avflyttat från kommunen, men som det oaktat vore skattskyldiga i denna på grund av tidigare upplåtna avverkningsrätter. Härtill är endast att genmäla, att enahanda svårigheter möta enligt A-förslaget, då dels samma personer skola påföras inkomstskatt för efter deras avflyttning uppburen likvid för avverk­ ningsrätter och dels en avverkare, om han från orten avflyttat, skall er­ lägga skogsskatt. Någon reell skillnad mellan de båda förslagen förefinnes sålunda icke i denna punkt.»

Sammanfattningsvis har Sveriges skogsägareförbund dels avstyrkt A-förslaget såsom innebärande en ofrånkomlig dubbelbeskatt­ ning av skogsbruket och därjämte medförande en nyckfull ojämnhet i skatte­ trycket å skogsnäringen inom skilda kommuner; dels bestämt avstyrkt de av kommittémajoriteten i A-förslaget framlagda repartitionstalen såsom orsakande en allt för stark absolut skattebelastning å skogsbruket; dels beträffande de i Jonsons reservation föreslagna lägre repartitionstalen för skogsbeskattningen uttalat, att det absoluta skattetrycket givetvis efter dessa komme att bliva rimligare, men att dubbelbeskattningens verkningar även med användande av dessa repartitionstal ej läte sig överblickas förr­ än en provtaxering för frågans klarläggande blivit utförd; dels beträffande C-förslaget uttalat, att dettas allmänna grunder för be­ skattningen av skogsbruket syntes vara väl funna och borde komma i tillämp­ ning, men att man knappast kunde tillförlitligt bedöma verkningarna av de för garantiskatten å skogsbruket föreslagna repartitionstalen, förrän en jäm­ förande provtaxering härom blivit verkställd; samt dels slutligen framhållit, att de praktiska svårigheter, som befarats komma att möta vid objektskattens å skogsbruket ordnande som garantiskatt, i verkligheten icke syntes komma att bliva till något nämnvärt hinder.

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Fullmäktige i Fullmäktige i järnkontoret hava yttrat: järnkontoret. Enär många av de i järnkontoret delaktiga bruken ägde betydande skogs­ områden, vore givetvis frågan om den kommunala skogsbeskattningens ord­ nande för dem av stor vikt. Fullmäktige kunde i denna del ansluta sig till vad i ett för fullmäktige tillgängligt förslag till Sveriges skogsägareförbunds utlåtande blivit anfört. Med godkännande av de ledande principerna för kommitténs förslag rörande skogsbeskattningen avvisades de av majoriteten framlagda repartitionstalen såsom orsakande en alltför stark absolut beskatt­ ning å skogsbruket, varjämte föresloges en mera ingående jämförande ut­ redning av de dels utav professor Jonson och dels i det s. k. C-förslaget avgivna reservationerna. Det slutliga bedömandet av dessa måste därför uppskjutas, till dess omförmälda utredning blivit åvägabragt.

Kammar­ Kammarrätten har framhållit, att en jämförelse mellan de båda före­ rätten. slagna skogsskatterna, betraktade för sig, icke kunde hava annat än teore­ tiskt intresse. De vore var för sig till sin konstruktion bestämda av och knutna till respektive fastighetsbeskattningssystem. C-förslagets skogsskatt vore oförenlig med A-förslaget och tvärtom. Vidare har kammarrätten an­ fört i huvudsak följande: Genom sin anslutning till A-förslaget i fråga om fastighetsskatt hade kammarrätten även bundit sig med avseende å skogsskattetypen; denna skatt Unge sedan författningstekniskt inordnas i kommunalskattelagen, på sätt kommittén förfarit och kammarrätten lämnat utan erinran, eller reg­ leras i en särskild lag såsom den nuvarande skogsaccisen. Kommittéför­ slagets skogsskatt vore, efter kammarrättens uppfattning, i stort sett väl ägnad att fylla sin uppgift i systemet. De reservanter i kammarrätten, som förordat C-förslagets allmänna prin­ ciper, hava i sin motivering åberopat, bland annat, Sveriges skogsägare­ förbunds yttrande beträffande skogsbeskattningen.

Yttranden be* Här må erinras, dels att enligt kommunalskattekommitténs förslag jäm­ träffande be­ väl avverkning för husbehov skall underkastas skogsskatt, medan enligt handlingen av husbehovs­ huvudreservanternas förslag (C-förslaget) icke någon dylik särskild skatteplikt virke. föreligger, dels att även av kommitténs majoritet en ledamot vänt sig mot förslaget om skatt å husbehovsvirke. I de avgivna yttrandena framträda ock skilda ståndpunkter i berörda fråga.

Länsstyrel­ Då länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrkt skogsskattens ordnande enligt serna. C-förslaget, bär länsstyrelsen såsom en särskild fördel med detta förslag på­ pekat, att det icke upptoge skogsskatt å husbehovsvirke. Länsstyrelsen i Uppsala län, som anslutit sig till kommitténs förslag om skogsskatten, har dock ansett det kunna på goda skäl ifrågasättas, huruvida husbehovsvirke verkligen borde indragas under denna beskattning. Husbehovsvirkets undan­ tagande från skogsskatt komme väl knappast att nämnvärt inverka på kom­ munernas ekonomi, men skulle säkerligen medföra en icke obetydlig lättnad i taxeringsarbetet. Länsstyrelsen i Gotlands län har — i samband med be-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 161

handling av frågan om naturaförmåners värdering — vänt sig mot kom­ mitténs förslag i vad detta innebure ett övergivande, även i vad anginge husbehovsvirket, av nuvarande kvittningssystem och en fordran å redovisning härav bland såväl inkomster som utgifter. Länsstyrelsen har vidare anfört följande:

»Förslaget indrager under skogsskattetaxeringen även husbehovsvirke. Teo­ retiskt förklaras detta med, att även den del av skogsvärdet, som motsvarar husbehovet, blir föremål för nedsättning i repartitionstal till O.oi. En dylik skattereform måste emellertid uppenbarligen ställa sig främmande och mot­ bjudande för den skattskyldiges uppfattning. Det i hans naturaförmåner in­ gående bränslet för egen bostad bliver ju uppskattad såsom inkomst av jord­ bruket och borde skäligen ej bliva föremål för ytterligare beskattning. Samma förhållande, eller uppskattning såsom inkomst, råder ju med virke, som an­ vändes för nybyggnad eller grundförbättring. Återstår så det husbehovs­ virke, som användes för byggnaders underhåll samt stängsel. Detta taxeras visserligen ej såsom inkomst, eller rättare det skulle väl enligt kommitté­ förslaget upptagas såsom inkomst, men med motsvarande kvittningsvis gjord {ivräkning å utgiftssidan. Någon dubbelbeskattning för avverkaren, i detta fall fastighetsägare, innebär väl icke detta virkes inrangerande under skogsskatten, men den fiskaliska betydelsen härav bleve ganska ringa, (hiskligt vore att — med begagnande i detta fall av en uti reservationen för C-förslaget använd synpunkt — husbehovsvirkets skogsvärde kompenserades genom andel i repartitionen å fastighetsvärdet såtillvida att — med slopande av särskild skogsskatt härå, — en fastighets skogsvärde finge till lämpligt av­ vägd, mot husbehovsvirket svarande del ingå i fastighetstaxeringen med ett i förhållande till skogsvärdet i övrigt något förhöjt repartitionstal. Möta här­ för emellertid avsevärda taxeringstekniska hinder lärer med skäl kunna ifi agasättas, huruvida i allt fall ett uteslutande av husbehovsvirket från skogsskatt behöver anses innebära en så pass stor rubbning i hela det före­ slagna systemet, att detsammas rationella uppbyggande härigenom äventyras. År så ej fallet, synes husbehovsvirkets undantagande från skogsskatten vara att förorda.»

Länsstyrelsen i Hallands län har icke velat ansluta sig till förslaget att indraga även husbehovsvirket under beskattning, enär en sådan åtgärd syntes skola medföra praktiska svårigheter. Länsstyrelsen i Värmlands län, som förordat skogsbeskattningens ordnande enligt C-förslaget, har såsom en sär­ skild förtjänst hos detta i denna del betecknat den omständigheten, att hus behovsvirket undantag^ från skogsbeskattningen. Såsom uti den allmänna motiveringen angivits, har dock föredragande landskamreraren anmält av­ vikande mening och för sin del anslutit sig till skogsskattens anordnande enligt A-förslaget.

Domänstyrelsen har uttalat, att inga väsentliga hinder förelåge för be­ Domän skattningen av husbehovsvirket, vilket enligt styrelsens förmenande borde styrelser upptagas till sitt försäljningsvärde. I samband härmed förtjänar följande yttrande av domänstyrelsen uppmärksamhet:

bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. t Xr 102.) I |

162 Kungl. May.ts proposition Nr 102.

»Kommunalskattekommittén utgår i sitt betänkande från, att som intäkt av skogsbruk även skall räknas värdet av de skogsprodukter, som den skatt­ skyldige tillgodogjort sig för eget och sina underlydandes husbehov. Med denna utgångspunkt hade det principiellt sett varit önskvärt, anser styrelsen, att från skogsskatt icke undan tagits avverkat virke, då dettas rotvärde undeistiger 100 kronor. I jordbruksbygderna i södra Sverige inträffar det ofta, att ett stort antal hemmansägare uppköpa på rot stående virke i så små partier, att köpeskillingen för varje parti icke uppgår till 150 kronor, det vill säga det från skogsaccis och skogsvårdsavgift nu skattefria beloppet. Det lärer säkerligen förekomma fall, då inom en kommun sammanlagda rot­ värdet av på detta sätt i smärre poster av en enda skogsägare försåld, å rot stående skog årligen uppgår till cirka 20,000 kronor. Enligt A-förslaget äro markägarna frikallade från skyldighet att erlägga skogsskatt och avgiva specificerad redovisning för det å rot försålda virket. I skogsvårdens intresse förtjänar det ock överhuvudtaget att papekas, att härigenom ej oväsentliga skogsvårdsavgifter kunna gå förlorade. C-forslaget har bättre tillgodosett kravet på större effektivitet i skattebelastningen genom att ålägga markägaren skattskyldighet.»

Domkapitel Mot liusbeliovsvirkets indragande under skogsskatten hava även två domm' fl' kapitel, åtskilliga kommunrepresentationer, några taxer ing snämndsord för­ ande, samt tio hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat sig. Såsom belysande för huru denna fråga på sina håll kan uppfattas må åter­ givas följande uttalande av Norrbottens läns hushållningssällskaps förvalt­ ningsutskott: »Förslaget innehåller även skatt på husbehovsskog. Att begära att jord­ brukarna lojalt skola medverka till beskattning av sina egna skogsprodukter, som de använda för underhåll av byggnader, inventarier och grundtorbättringar i sin egen näring, är orimligt. En sådan beskattning star i strid med deras rättsuppfattning. Det är ett lagförslag, som har alltför mycket släkttycke med kristidens tvångslagstiftning och kommer helt säkert att mötas med samma sinne, som gjorde kristidslagarna ohållbara. — — —■ I C-förslaget ingår klokt nog ej heller skatt på husbehovsskog. Kot värdet på virke eller skog, som ej skall upptagas till beskattning, bör honas tran 100 kronor till 150 kronor.»

Sveriges skogs- Sveriges skogsägareförbund har anfört följande. ägäreförbnmi. ^ A_förslaget innebär, att skogsskatt skall utgå även för liusbeliovsvirket. Förbundet kan icke tillstyrka detta. Hos den stora massan mindre jordägare är kännedomen om den kvantitet virke, de använda till husbehov, ytterst ofullständig, och ett införande av liusbeliovsvirket i skogsskattedeklarationerna skulle då endast leda till dels att dessa ökades enormt i antal utan att någon nämnvärd höjning i skogsskattens totala belopp vunnes samt dels att deklara­ tionernas pålitlighet betänkligt rubbades. Vidare bör bemärkas, att värdet av den avverkning sstatistik, man hoppas kunna få fram genom att husbehovsvirket belägges med skogsskatt, blir särdeles omtvistligt, ty man har ju ansett sig nödsakad att från skatten befria husbehovsvirke av mindre än 100 kronors rotvärde, och undantagandet av alla dessa småposter torrycker i ej oväsentlig mån statistiken. — Förbundet får såsom sm mening uttala, att liusbeliovsvirket under alla omständigheter bör lämnas fritt tran skogsskatt.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 163

Kammarrätten har i denna fråga yttrat sig sålunda: Kammar­ rätten. »Från taxering till kommunal skogsskatt synes, i likhet med vad herr Olsson i avgiven reservation hemställt samt en del länsstyrelser förordat, avverkning för husbehov böra undantagas. Till stöd för ett sådant stad­ gande, som överensstämmer med gällande föreskrift om skogsaccis, må an­ föras dels att en sådan förman för jordägaren torde vara skälig i betraktande därav, att fastighets skogsmarksvärde enligt förslaget åsättes samma repar­ titionstal som värdet å egentlig jordbruksmark, dels att det i praktiken skulle visa sig särdeles svårt att riktigt uppskatta värdet å husbehovsvirket, dels ock att det ökade besväret för deklaranter och taxeringsmyndigheter icke komme att stå i rimlig proportion till de skattebelopp, som skulle vinnas genom att husbehovsvirket medtages. Beträffande omfattningen av begreppet husbeliovsvirke torde samma hän­ syn, som enligt 27 § bestämmer avdragsrätten för reparation och underhåll av byggnader, stängsel och inventarier, här böra komma till användning. Sålunda bör virke, som erfordras för nybyggnad, taxeras till skogsskatt.» Presidenten och en ledamot i kammarrätten hava lämnat kommittéförslaget i förevarande punkt utan anmärkning.

Frågan om sättet för skogsskattens beräkning behandlas i kommittéför­ Yttranden an­ slaget, utom i den allmänna motiveringen, jämväl under 82 §. Huvudregeln gående repartitionstalen innebär enligt majoritetsförslaget, att skogsskatt skall utgå för varje 100 vid sko g sbe­ kronor av det avverkade virkets rotvärde med en tredjedel av det belopp, skattningen. som på en skattekrona i medeltal under de senast förflutna fem åren utdebiterats inom kommunen sammanlagt för kommunens, kyrkans och skolans behov. Med denna bestämmelse sammanhänger stadgandet i 63 § av kom­ mitténs förslag, att repartitionstal åsättes jordbruksfastighet med ett skatteöre för varje 100 kronor av fastighetens skogsvärde. I kommitténs förslag liar nämligen såsom underlag för objektbeskattningen å jordbruksfastighet — frånsett tomt- och industrivärde — beräknats ett repartitionstal av 0.0 4 per 100 kronor av taxeringsvärdet. Av den enligt detta repartitionstal å skogsvärdet belöpande skatten har kommittén ansett, att tre fjärdedelar lämpligen kunde anvisas att utgå såsom skogsskatt, vadan alltså skogsvärdet skulle ingå i den allmänna repartitionen med ett repartitionstal av 0.o i per 100 kronor av samma värde. Underlaget för skogsskatten är följaktligen enligt kommitténs förslag satt till 0.03 per 100 kronor av skogsvärdet, vilket enligt verkställd utredning innebär en skattesats, som för varje 100 kronor av avkastningens rotvärde utgör 0.3o7575 kronor för varje per skattekrona utdebiterad krona. Sistnämnda tal har av kommittén föreslagits avrundat till en tredjedel av den anledningen, att skogsskatten avsetts att ersätta ej blott huvudsakliga delen av fastighetsskatten å skogsvärdet utan även den objektskatt å näring, som enligt förslaget skulle åvila näring i allmänhet, men från vilken skogsavverkning såväl å egen som å annans mark skulle vara undantagen. Vid kommitténs berörda- förslag hava herrar Olssoyi och Jonson var för sig anmält reservationer. Olsson har ansett, att det repartitionstal för

164 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. fastighets skogsvärde, (ko 3 , som legat till grund för kommitténs beräkning av skogsskatten, bort minskas till O. 02 ; i följd härav skulle skogsskatten utgå med en fjärdedel av det förutnämnda medeltalet av utdebiteringen för­ vissa kommunala, behov. Jonson har vid 63 § påyrkat den ändring, att repartitionstalet 1 skatteöre skulle avse jämväl skogsmarksvärdet, varjämte uti 82 § skulle stadgas, att skogsskatt skulle utgå med en fjärdedel av nyss­ nämnda utdebiteringsbelopp. Då i det följande redogörelse lämnas för de avgivna yttrandena i fråga om skogsskattens beräkning — i den mån de ej redan förut återgivits bortses från förekommande allmänna uttalanden om repartitionstalen, av­ seende att dessa icke kunna definitivt bedömas förrän i samband med för­ slag om landstings- och vägbeskattningens ordnande, m. m. dyl.

läns­ Länsstyrelsen i Södermanlands län har anmärkt, att, då länsstyrelsen icke styrelserna. kunnat tillstyrka antagandet av förslaget om näringsskatt, bortfölle det av kommittén åberopade skälet för höjning av repartitionstalet för skogsskatten över det belopp, som framkommit vid kommitténs kalkyler, och borde därför enligt länsstyrelsens mening och till lättnad vid användandet deltalet i fråga nedsättas från en tredjedel till tre tiondelar. Det torde här böra erinras om länsstyrelsens i Gotlands län förut åter­ givna yttrande beträffande husbehovsvirkes undantagande från skogsskatten, därvid länsstyrelsen ansett önskligt att — med begagnande av en uti reserva­ tionen för C-förslaget använd synpunkt — husbehovsvirkets fritagande från skogsskatt kompenserades genom högre repartitionstal å skogsvärdet. Länsstyrelsen i Blekinge län har i förevarande avseende anfört, att de i A-förslaget upptagna repartitionstalen för den kommunala repartitionsskattens utgående enligt länsstyrelsens förmenande syntes vara ganska väl avvägda. Skulle åter den kommunala skattelagen komma att grunda sig å C-förslaget, måste däremot en nedsättning av repartitionstalet för skogsvärdet till O .01 betraktas som alldeles orimlig, helst inkomstbeskattningen av skogsbruk skarpt beskurits. Det syntes länsstyrelsen, att enligt C-förslaget den gamla skattefriheten för skogen och dess avkastning skulle komma att under för­ ändrade former återinföras. Länsstyrelsen i Västmanlands län har erinrat, att det syntes kunna sättas i fråga, huruvida icke, därest den kommunala utdebiteringen jämte lands­ tingsskatten och vägskatten i medeltal för de närmast förflutna 5 åren under­ stigit ett visst belopp, förslagsvis 7 kronor per skattekrona, hela den kom­ munala skogsskatt, som det året debiterats i sådan kommun, skulle ingå till statsverket för skatteregleringsändamål. Jag erinrar här, att, på sätt tidigare omnämnts, länsstyrelserna i Väster­ bottens och Norrbottens län framhållit, att den största försiktighet borde iakttagas vid fastställande av repartitionstal för växande skog ocli avverkat virke, på det att skogskommunernas ekonomiska ställning ej måtte alltför mycket rubbas.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102. 165

Av grunder, som hänföra sig till kammarkollegii ståndpunkt i fråga om Kammar­ kollegium. jordbrukets näringsbeskattning, och i övrigt på de skäl kommittéledamoten Jonson anfört i sin skiljaktiga mening, har kollegium ansett, att skogsskatt borde utgå för varje 100 kronor av det avverkade virkets rotvärde med en fjärdedel av det belopp, som på en skattekrona under de senast förflutna 5 åren utdebiterats inom kommunen.

Domänstyrelsen har om skogsskatten anfört följande, som i detta samman­ Domän­ styrelsen. hang torde vara att beakta: »I huvudsak kan emot denna beskattningsform, liksom mot flertalet av kommittén härutinnan föreslagna olika bestämmelser, endast råda skilda meningar om storleken av det tal, som skall angiva skattesatsen. Uppen­ barligen växlar den verkliga skatteförmågan avsevärt beträffande tvenne skogar, där nettovärdet av det skattepliktiga virket uppgår till samma be­ lopp. Särskilt i ögonen fallande blir detta vid en jämförelse mellan, å ena sidan, det skogsbruk, där avverkningarna icke stå i förhållande till en ut­ hållig hushållning och varest därjämte stora kapitalinvesteringar komma att krävas för anläggande av nya skogsbestånd och, å andra sidan, det uthålliga skogsbruket med virkesuttag, som för varje år äro avpassade till skogens varaktiga prestationsförmåga. I ena fallet innebär skogsskatten en beskatt­ ning av såväl skogens avkastning som en del av det uttagna kapitalet, i andra fallet endast beskattning av avkastningen. Det synes styrelsen angeläget, att i samband med skattesatsens faststäl­ lande, hänsyn tages till här nämnda, av den särskilt skogssakkunnige reser­ vanten även påpekade förhållanden.»

Lantbruksstyrelsen har funnit sig närmast böra räkna med ett genom­ Lantbruks­ styrelsen. förande i princip av kommittémajoritetens förslag till skogsbeskattning, det vill säga en beskattning enligt A-förslaget. Styrelsen har härom vidare anfört: »Emot nämnda förslag vill lantbruksstyrelsen göra den erinran, att repartitionstalet för objektskatten å fastighets skogsvärde synes böra nedsättas till fl. 03 per 100 kronors skogsvärde i överensstämmelse med styrelsens ovan fram­ lagda förslag i fråga om repartitionstalet för fastighets jordbruksvärde. Nämnda repartitionstal bör enligt lantbruksstyrelsens förmenande åtminstone åsättas sådan skog, som närmast är att betrakta såsom supplement till jordbruk. Någon ändring i den årliga repartitionen för skog enligt förslaget synes emellertid knappast böra vidtagas, utan nedsättningen bör uteslutande drabba underlaget för den egentliga skogsskatten, vilket i följd härav borde ned­ sättas till O.o 2 per 100 kronors skogsvärde. Huruvida en dylik nedsättning i repartitionstalet för objektskatten å skogsvärdet bör ske även i fråga om sådan skog, som ej skäligen kan betraktas som supplement till jordbruket utan är föremål för mera självständig skogsdrift, undandrager sig styrelsens bedömande. Det synes dock ingalunda uteslutet, att en dylik skiljaktighet i fråga om repartitionstalen kan vara motiverad, då fråga är, å ena sidan, om skog, som närmast är att betrakta såsom en del av jordbruket, och, å andra sidan, om skog, som är föremål för mera självständig skogsdrift bland annat med hänsyn därtill, att det rena skogsbruket icke skulle bliva under­ kastat särskild objektbeskattning såsom näring. Emellertid vill lantbruksstyrelsen i detta sammanhang fästa uppmärksam-

166 Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

heten på det uttalande i ämnet, som gjorts i det av Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott avgivna yttrandet, och däri ut­ skottet gör gällande, att den starka nedsättningen i den årliga repartitionsskatten i fråga om skogsvärdet, som skulle bliva en följd utav eu skogsbebeskattning enligt A-förslaget, komme att försätta de norrländska skogskommunerna i verkligt nödläge. Då lantbruksstyrelsen saknar närmare känne­ dom om ifrågavarande förhållanden, kan styrelsen icke göra något bestämt uttalande i saken, utan inskränker sig styrelsen till att hänvisa till säll­ skapets yttrande, som synes förtjäna särskilt beaktande i omförmälda hän­ seende. Emellertid synes det påkallat, att en närmare undersökning göres beträffande anmärkta förhållande, innan statsmakterna gå att taga slutlig ställning till föreliggande förslag.»

Uppsala uni­ Skogsförvaltaren vid Uppsala universitets skogs för vallning har yttrat, att versitets skogsför­ då i A-förslaget bestämts att till grund för skogsskattens beräkning skulle valtare. läggas medeltalet av den utdebitering per skattekrona, som under de senast förflutna fem åren skett för den borgerliga kommunens, kyrkans och skolans behov (§ 82), syntes en lycklig stabilitet ha uppnåtts, varigenom skogsskattens storlek kunde av avverkaren vid inköpet beräknas, och A-förslaget syntes även härutinnan hava en stor fördel framför C-förslaget, där, på grund av bestämmelse att skattesatsen skulle utgå enbart efter den utdebitering, som för kommun bleve gällande det år då taxeringen skedde, oangenäma över­ raskningar lätt kunde inträffa för skattebetalaren (här fastighetsägaren), i all synnerhet som repartitionstalet enligt detta förslag måste sättas rätt så högt — för varje etthundra kronors taxerat rotvärde 60 procent av årets utdebitering per skattekrona. I fråga om skogsskattens storlek har för­ valtaren dock, på skäl som av reservanten Jonson anförts, helt anslutit sig till hans yrkande om ändring av 82 § i kommittémajoritetens förslag.

Taxerings- Eu taxeringsnämndsordförande i Kronobergs län har vidkommande Anämndsförslagets verkan å jordbruksfastighet med huvudsakligen skogsbruk anfört ordförande m. fl. följande: »Vad beträffar ovannämnda fastigheter, kommer deras andel i den kom­ munala beskattningen enligt förslaget otvivelaktigt att minskas. Det låga repartitionstalet å skogsvärde måste ovillkorligen hava detta till följd. Då man betänker, att det i en skogsbygd är skogsvärdet, som huvudsakligen bestämt de nuvarande taxeringsvärden, varefter bevillningen utgår, förstår man, vilken väldig minskning i kommunens skattekronor, det nya förslaget innebär. Den föreslagna skogsskatten uppväger icke på långt när under en längre tidrymd den minskning, som uppstår genom den låga beräkningen av skogsvärdet. Skatteansvaret och skattebördan å skogen har minskats alltför mycket. Då den har så oerhört stor betydelse, särskilt i skogstrakter, borde bådadera vara större, helst som skogen är ett naturvärde, för vars tillväxt och avkastning ej särdeles mycket behöver göras å ägarens sida. Jag är icke blind för de åsikter, kommittén uttalat, men anser, att den gått för långt, och att ägare av stora skogsbruk blivit otillbörligt gynnade .»

I anslutning härtill har ordföranden framhållit, att den föreslagna skogs­ skatten icke skulle giva, vad som förut utgått från skogen. Vid en järn-

Kungl. M<ij:ts proposition År 102. 167

förelse med den nu utgående skogsaccisen, hade han funnit, att skogsskatten i viss kommun skulle giva i medeltal 1/li mer än skogsaccisen. Det låga repartitionstalet å skogsvärdet, jämfört med 6 procent på taxeringsvärdet enligt provisoriet, avlyfte ju en betydlig del av skattebördan och skatteansvaret å skogen. Visserligen inginge inkomsten av skogen i repartitionstalen, men då en försäljning icke skedde så ofta, utan ibland med mycket långa mellantider, framginge tydligt, att kommitténs förslag vore ofördel­ aktigt för skogskommuner och betydligt minskade dessas nuvarande in­ komster från skogen. Slutligen har uttalats, att repartitionstalet å skogsvärde borde höjas till 2 skatteören för varje 100 kronor av taxeringsvärdet.

En taxeringsnämndsordförande i Jämtlands län har yttrat: >Mot fastighetsbeskattningen som objektskatt har jag ingen erinran, ehuru det måste väcka starka betänkligheter att med de av kommittén använda repartitionstalen antalet skattekronor (= bev. kronor) kommer att reduceras inom Rätan med ej mindre än 2/;i emot de nu befintliga under förutsätt­ ning, att den nya fastighetstaxeringen lämnar ett med den nuvarande lik­ artat resultat. Någon höjning av dessa tal torde dock knappast kunna ifrågasättas och särskilt är kommitténs motivering för talet O.oi för skogs­ värde så utomordentligt stark, att man med hänsyn till behovet att jämväl för de närmast kommande generationerna bevara skogen som inkomstkälla mot förslaget i denna del ej kan resa några invändningar. Den minskning i skatteobjekt, som blir en följd av donna reducering i antalet skattekronor för fastigheterna, måste emellertid kompenseras på annat håll, nämligen genom förändring och höjning av skogsbeskattningen. A-förslaget har här ansett skattesatsen böra sättas till 0.3 3 skattekrona per 100 kronors rotvärde, under det C-förslaget använder repartitionstalet 0.6 o per 100 kronors rot­ värde. Under förutsättning, att distrikten bildade en tämligen likformig grupp av mindre självägande skogsägare, vore det med hänsyn till behovet av jämnhet och rättvisa i beskattningen utan tvivel likgiltigt, vilketdera av dessa förslag, som lades till grund för beskattningen. Så är emellertid icke fallet. Av t. ex. Rätans sockens jord och skog tillhör efter taxerings­ värde räknat 40 procent sågverksbolag, 38 procent självägande bönder samt återstoden eller 22 procent staten och ecklesiastikt boställe. I Klövsjö torde eu förskjutning till förmån för den självägande bondeklassen vara förefint­ lig, beroende därpå, att skog och skogsmark därstädes varit mindre efter­ sökta, men jordbruket mera värdefullt tillfölje jordmånens större bördighet. Kommittén har jämväl i sitt betänkande beaktat den ojämnhet i skogs­ beskattningen, som varit en följd av 1920 års bestämmelser. Den påpekar där (sid. 505 och 506), att bestämmelserna haft till följd en oskälig beskatt­ ning av särskilt det mindre skogsbruket, under det de allra största skogs­ ägarna kunnat genom ett likformigt uttag av skog lindra trycket av denna tyngande beskattningsform. Till sist nämnda skäl kunde man med ännu större rätt lägga den av alla större skogsägare tillämpade » sambruksprin- (■igen», som från skattesynpunkt i så hög grad gynnat dem framför de små skogsägarna. Den under provisorietiden vunna erfarenheten rörande skogs­ beskattningen synes mig dock giva vid handen, att kommitténs förslag om ett repartitionstal av 0.3 3 icke är tillfredsställande, dä det alldeles säkert ej kan avhjälpa bristerna i den nuvarande skogsbeskattningen, ännu mindre åstadkomma önskvärd jämnhet och rättvisa de större och mindre skogsägarna

168 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

emellan. Kommitténs ovan citerade uttalande torde förvisso efter en even­ tuell lagändring i denna riktning hava samma skäl för sig som nu. Rörande de större fastighetsinnehavarna äga de i regel mycket stora komplex av fastigheter inom alla s. k. skogssocknar, för vilka de äga rätt att kommun­ vis avge gemensam deklaration. Sedan skuldräntor, förvaltnings- och andra för beskattningsmyndigheterna fullkomligt okontrollerbara omkostnader av­ dragits, torde sällan eller aldrig komma att återstå någon beskattningsbar inkomst utöver ovanberörda 0.3 3. Professor Tor Jonson påpekar också med rätta, att, när industrien förädlar virke från egna skogar, skogsbrukets rätta kreditering för levererat virke ofta blir en »inre bokföringsfråga». C-förslaget med sitt repartitionstal av 0.6 o har det stora företrädet, att alla, såväl större som mindre skogsägare erhålla eu jämn, rättvis och likformig beskattning. Väl är det sant, att utöver dessa 60 procent torde man ej i regel hos några fastighetsägare kunna påräkna någon beskattningsbar in­ komst, enär jordbruket här är av mindre betydelse, men säkerligen skulle detta oaktat skatteresultatet bliva avsevärt gynnsammare för distrikten efter C-förslagets linjer än efter A-förslagets. Det starka missnöje, som bland de mindre skogsägarna för närvarande är rådande över ojämnheterna i beskattningen, göra det jämväl till en bjudande plikt att på lagstift­ ningens väg snarast möjligt råda bot för dessa missförhållanden.»

Åtskilliga andra taxeringsnämndsordförande ävensom kommunrepresen­ tationer hava uttalat sig för lägre repartitionstal vid skogsbeskattningen än de i kommittéförslaget förordade. I

Landstings I en reservation inom Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott förvaltnings­ utskott. har uttalats, att, om skogsskatt överhuvudtaget skulle utgå, en betydande nedsättning i föreslagna repartitionstal borde ske. Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott har fäst sig vid den genomgående låga repartitionsskyldighet, som A-förslaget upptoge för jord­ bruk, annan fastighet och i synnerhet för skog. Den föreslagna lägre repartitionsskyldigheten vore delvis motiverad av att från viss synpunkt åstadkomma större rättvisa skattedragarna emellan, i synnerhet då mellan de olika fastighetsägarna, än den nu tillämpade. Då utskottet från samma men framförallt andra synpunkter, vilka sistnämnda måste tillmätas större betydelse, vore övertygat om, att en repartition såsom den nu gällande bättre fyllde sin uppgift, ville utskottet obetingat förorda den nuvarande repartitionen för fastighet och för skog. Härutöver har förvaltningsutskottet i förevarande sammanhang anfört följande: »Utskottet tillåter sig påpeka, att vissa säregna norrländska förhållanden ej alls eller i så ringa grad tillvunnit sig kommitterades uppmärksamhet att rent vådliga för att ej säga katastrofala följder kunna uppstå, därest något av de tre skatteförslagen bliver antaget. I förhållande till hela jord­ bruksfastighetsvärdet här i länet ingår skogsvärdet, varierande inom olika socknar, från 30 till 72 procent eller till ett medelvärde av 50 procent. Genom den föreslagna nedskärningen av repartitionen från den nuvarande med bland annat fem sjättedelar för skog kommer sålunda den genomsnitt­ liga minskningen från nuvarande värden å jordbruksfastigheter att sjunka

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 102. 169

till allenast 41.6 procent (å jordbruksvärde = 50 procent — 2/,. = 33.3 procent; ä skogsvård e = 50 procent — f’/n = 8.3 procent). Skattekommitterade fram­ hålla, att man i viss grad får se till att kommunerna beredas skäliga skatteunderlag för att därå utslå sina skattebehov och att man diirvid mindre får fästa sig vid, huruvida varje skattekälla är fotad på ur alla synpunkter teoretiskt försvarliga grunder, än det absoluta behovet av skä­ ligt underlag för skattebehovets fyllande. Med detta resonemang, som måste godtagas, synes det utskottet som tankegången bort leda till först och främst att bibehålla skatteunderlag obeskurna, med vilka man av ålder vant sig vid och funnit goda i stället för att på grundval av alltför teoretiska beräkningar, vilka grundats på ett alltför litet omfattande undersöknings­ material, beskära säkra, fasta och godtagna skattekällor. Från de större skogsägarnas skogsbruk är icke att vänta någon som helst kompensation för den nedsatta skogsrepartitionsskyldigheten, enär dessa dels hava så dryga arbetskostnader och dels skuldräntor, som oftast överstiga värdet av hela skogsuttaget, vadan den inkomst, som skulle komma att uppstå från skogs­ bruk, i stort kommer att inskränka sig till allenast inkomst genom en­ skildas försäljning av avverkningsrätter eller från försäljning av framforslat virke, i vilket senare fall även visst arbetsvärde ingår. Men då dessa in­ komster, som, i den mån de förekomma, redan nu beskattats, genom A-förslagets inkomstskatt skulle beskattas till hela sitt belopp, kommer detta en­ ligt vad ovan anförts att drabba enbart de mindre och ekonomiskt svagare fastighetsägarna. Med utgångspunkt från skattekommitterades ovan anförda resonemang, synes därföre försiktighet, billighet och rättvisa fordra, att fastigheterna och i synnerhet skog bibehålies vid nuvarande repartitionsskyldighet, varigenom man jämväl som skatteunderlag kan vänta sig den inkomst, som beskattas genom fastighetsvärdet å de stora skogarna. Utskottet finner sig särskilt böra betona dessa anförda säregna norrländska förhållanden, emedan den befarade nedgången av skatteunderlag för lands­ tingsskatt och vägskatt skulle bliva synnerligen kännbar för länet, Det torde också i detta sammanhang böra påpekas, att större behov av skatteutjämningsmedel torde bliva den närmaste följden av den låga repartitionsskyldigheten.»

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott har beträffande frågan om repartitionstalen anfört följande:

>1 den delen synes kommittén hava skilt sig från sin uppgift på ett sätt som är långt ifrån tillfredsställande. Särskilt framträder detta, när man betraktar det sätt varpå repartitionstalet för skogsskatten bestämts. Be­ träffande skogsmarksvärdet har detta av kommitténs flertal satts avsevärt ]lägre, än som av den för frågans utredning tillkallade speciellt sakkunnige ansetts rimligt. Framförallt för Norrland med sina längre omloppsperioder för skogens återväxt skulle kommitténs förslag i denna del verka allt för tryckande.»

Åtskilliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava uttalat sig för Hushållnings­ sällskaps för­ sänkning av repartitionstalen beträffande skattskyldighet för skog. valtnings­ Vöster norr lands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat: utskott. »I avseende på repartitionstalen för olika slag av skatteobjekt tillåter sig utskottet fästa synnerlig uppmärksamhet vid följande allt för litet eller icke

170 Kanyl. Maj:in proposition Kr 102.

alls beaktade synpunkter. Kommitterade hava vidgått, att man i viss mån måste förbise att vissa grunder för skattepåläggningen jämförda med andra icke låta sig helt och fullt försvaras (sid. 149), men att detta förhållande med hänsyn till nödvändigheten att bilda skatteunderlag åt kommunerna för mötande av ofrånkomliga utgifter måst givas eu underordnad betydelse. Med utgång från detta resonemang, som tyvärr måste godtagas, synes som om kommitterade bort låta tankegången logiskt leda till ett obeskuret bibehållande av skatteobjekt, med vilka man ända från bevillningsförordningens första antagande varit van och som därför ansetts fasta och ofrånkomliga, i stället för att som i § 63 är föreslaget nedbringa repartitionstalen å fastighet för att därefter, med tillämpning av andra bestämmelser genom påläggande av näringsskatt och inkomstbeskattning jämsides med garantiskatten ändå nå de enskilda fastigheterna med ett skatteunderlag, som tillhopa minst uppgår till den nu gällande repartitionen. Genom kommitterades nämnda förslag ha sålunda sådana värden, som t. ex. skogarna i Norrland, Dalarna och Värmland representera, nedskurits i fråga om garantiskatt med fem sjättedelar. Vilken inverkan detta kan ha för Norrland framgår av följande. Inom en Norrlands­ kommun av blandad typ uppgår skogsvärdet (skogsmark och växande skog) till cirka 30 procent för att i egentliga skogssocknar öka till 60 procent av hela det taxerade jordbruks- och skogsvärdet. Med tillämpning av reparti­ tionstalen enligt § 63 kommer sålunda skatterepartitionen för dessa skogar att sjunka från respektive 30 till 5 procent och från 60 till 10 procent av det förutvarande värdet av all skogsmark. Man förväntar måhända att genom inkomst från själva skogsbruket ernå ett mot antydda nedgång av skatte­ underlagen svarande vederlag, men detta är icke alls sannolikt, enär ytterst få av de stora bolagens skogar komma att lämna något överskott, emedan bolagen hava så stora omkostnader för sina skogar ej minst i form av skuld­ räntor å lån på ifrågavarande skogsfastigheter. Den skatt från skogsbruket, som för kommunernas del kan förekomma, är emellertid redan nu genom inkomst från skogsbruk och skogsaccis tagen i anspråk, vadan den föreslagna låga repartitionen för skogsvärdet alltid kommer att innebära en absolut säker nedgång av skatteunderlaget, enligt vad ovan anförts. För skogsfastigheternas delaktighet i utgörande av vägskatt enligt nu gällande grunder skulle — därest repartitionen anses inverka därpå på enahanda sätt, som i avseende på utgörande av landstings- och kommunalskatt kommer att bliva fallet — nedgången av skatteunderlaget för vägdistrikten komma att bliva rent katastrofal. I förhållande till det värde, varmed skogsvärdet (skogsmark och växande skog) ingår i en fastighets totala värde, torde med hänsyn till den förhållandevis ringa kostnaden för skötseln utan överdrift kunna sägas, att skogen lämnar den bästa avkastningen. Åtminstone i fråga om enskilda skogar. Även denna omständighet talar för, att skogen bör åsättas enahanda repartitionstal, som den övriga delen av fastigheten. Då vidare enligt lag till fast egendom utom annat hörer fastighetens totala område jämte därå varande byggnader samt växande träd, borde även denna omständighet leda till ett fullt motiverat bibehållande av en enhetlig repartition av hela fastig­ hetens olika delar, där ej annat föranledes av bestämmelsen i föreslagna lydelsen av § 7, enligt vilken viss del skulle böra hänföras under begreppet »annan fastighet». Skatteförslagets bestämmelser rörande fast egendoms del­ aktighet i repartiseringen synes sålunda, särskilt beträffande skogskapitalet, stå i en viss strid med kommitterades omtanka!', avseende nödvändigheten att bibehålla vissa skatteobjekt såsom ett fast underlag för den kommunala skattefördelningen. Vägen till detta mål synes vara tämligen klart utstakad

Kung!-. Maj:tv proposition Nr 102. 171

i nu gällande bevillningsförordning genom att bibehålla den reparation, som nu åvilar jordbruks- och annan fastighet. För den skattskyldige är det likgiltigt, huruvida skatteunderlaget är enkelt eller invecklat, om i båda fallen de faktiska skatterna komma att uppgå till så gott som samma summa, men ju enklare och på samma gång säkrare skatteunderlaget är, ju större blir tryggheten för att skattelagarna bliva riktigt tillämpade. Av det anförda torde framgå, att utskottet med styrka vill hävda, att repartitionstalen för jordbruksegendom och annan fastighet böra bibehållas vid nuvarande respek­ tive sex och fem skatteören för 100 kronor, under villkor dock att näringsskatt icke ifrågasättes för jordbrukets vidkommande, då detta tillika skall vara underkastat garantiskatt.»

Handelskammaren i Gävle, som tillstyrkt kommitténs principiella stånd- Handels­ kammare. punktstagande i skogsskattefrågan, har däremot beträffande de repartitionsgrunder, efter vilka kommittémajoriteten beräknat skogsskatten, hyst en mot kommittén avvikande mening. Handelskammaren har därvid anfört, bland annat:

»Eu reservant i kommittén, professor Jonson, har påvisat, att i de av kommittén undersökta provtaxeringskommunerna kommer den effektiva höjning av skattetrycket utöver inkomstskatten å skogsbruk, som objektskatten vållar jordägaren, att utgöra 54 å 85 procent, beroende av om skogsbrukets ränta­ bilitet uppgår till 6 eller 4 procent å taxeringsvärdena. Skulle nu emellertid räntabiliteten, såsom ofta i realiteten torde vara fallet, sjunka under 4 procent, så stiger skogsbrukets merbelastning genom skogs- och fastighetsskatten genast över 85 procent. Handelskammaren måste av denna anledning instämma med professor Jonson i hans uttalande, att de av kommitténs majoritet före­ slagna repartitionstalen för skogsbrukets objektbeskattning äro alldeles för höga och komma att leda till en oskäligt betungande skattebelastning.»

Beträffande förevarande punkt i kommittéförslaget har kammarrätten inled­ Kammar­ rätten. ningsvis erinrat, att reservanterna herrar Olsson och Jonson var för sig förordat en sänkning av skogsskatten till ‘/4 i stället för Va av medeltalet av de sist­ förfluten fem årens utdebitering i kommunen, en ståndpunkt, vartill kammar­ kollegium och domänstyrelsen anslutit sig. I motsatt riktning hade läns­ styrelserna i Västerbottens och Norrbottens län uttalat sig, i det att de ansett den föreslagna skogsbeskattningen inom respektive län komma att medföra en alltför stark förskjutning av det kommunala skattetrycket från skogsfastigheterna till andra beskattningsföremål. Härtill har kammarrätten för egen del fogat följande yttrande:

»Det vill alltså synas, som om kommittén intoge eu medlande ställning mellan motsatta uppfattningar. Det torde kunna antagas, att dess förslag innebär den riktigast möjliga avvägningen av en skogsskatt, som skall vara lika för alla delar av landet. Kammarrätten vill emellertid icke lämna oanmärkt, att i händelse näringsskatt icke beslutas, en jämkning kan bliva erforderlig beträffande skogsskattens beräkning. Såsom kommittén anfört (s. 236) har vid denna beräkning av­ setts, att den även skall inbegripa näringsskatt å skogsbruk. Härtill kommer, att vid näringsskattens bortfallande utdebiteringen ä de kvarstående skatte­ kronorna ökas, vilket i sin mån verkar till höjning av skogsskatten.»

172 Kungl. Maj.ts proposition Nr 102. epartements- Av de återgivna yttrandena angående frågan om den växande skogens be­ ckefen. skattning framgår med all önskvärd tydlighet, att uppfattningen om vad härutinnan bör åtgöras är utomordentligt skiftande. Alla torde kunna sägas vara ense därom, att den nuvarande beskattningen av den växande skogen innebär en belastning av denna, som är jämförelsevis starkare än belastningen av andra motsvarande beskattningsföremål, och alltså en överbelastning, som bör undanröjas. De skäl, som på sin tid anfördes för införande av den nuvarande skogsaccisen, hava det ena efter det andra bortfallit, och denna accis kan sägas falla helt vid sidan av det i övrigt gällande skattesystemet. Även i ett annat avseende är man i stort sett ense, nämligen om önskvärd­ heten i och för sig att förlägga beskattningen av växande skog i så stor ut­ sträckning som det låter sig göra till tiden för avverkningen. Skogens rationella skötsel kräver, att avverkningar verkställas med hänsyn till vad som är lämpligt för skogsbeståndet och ej med hänsyn till behovet att an­ skaffa medel till en årlig fastighetsskatt i sådana fall, då medel härtill ej kunna annorledes erhållas. Det är fördenskull önskvärt att, i den mån det med beaktande av andra berättigade intressen kan ske, utbyta den årliga fastighetsskatten å växande skog mot en vid avverkningstillfället utgående accis. Men härefter skilja sig uppfattningarna. Av ställningstagandet till frågan om fristående objektbeskattning eller garantibeskattning såsom grund för kommunalbeskattningen i allmänhet har, såsom jag redan förut framhållit, också i regel följt ett motsvarande ställnings­ tagande till frågan om skogsbeskattningens ordnande efter A-förslagets eller C-förslagets linjer. Meu även inom vardera av de kretsar, som förordat det ena eller det andra systemet, hava meningarna varit delade dels beträffande frågan, huru stor den totala skattebelastningen på skogen borde vara, dels beträffande frågan, huru denna skattebelastning borde fördelas på fastighets­ skatt å den växande skogen och på skatt vid avverkningstillfället. Slutligen hava även olika meningar visat sig råda rörande frågan om husbehovsvirkets behandling: om det bör träffas av skatt vid avverkningen eller ej, och, därest detta anses ej böra vara fallet, om skattefriheten bör kompenseras med någon höjning av repartitionstalet för beskattning av skog i övrigt. Med mycken skärpa har från vissa håll, särskilt i de norrländska länen, framhållits, att överhuvud den allra största försiktighet måste iakttagas vid medgivande av skattelättnad för skog på grund av den utomordentligt stora betydelse, som tillkommer den växande skogen som beskattningsföremål i många kommuner. Redan den nuvarande accisens bortfallande skulle, har man menat, på sina håll göra ställningen bekymmersam. Och den omständig­ heten, att den säkert och jämnt inflytande årliga fastighetsskatten i betydande utsträckning skulle bortfalla och ersättas med den stundom med långa mellan­ rum inflytande accisen, vore i särskild grad ägnad att inge farhågor. Frågan om skogsbeskattningens ordnande synes mig i själva verket i för-

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 102. 173 handenvarande läge vara det mest betydelsefulla av alla de spörsmål, som det i förevarande sammanhang gäller att reglera. I allmänhet hör man en­ ligt min uppfattning ej vid den tillämnade skattereformen syfta till någon mera avsevärd överflyttning av skattebördan från en kategori skattskyldiga till en annan. Vad däremot skogen beträffar, synes det vara ett ganska oavvisligt krav, att den orättvist hårda beskattning, som ovedersägligen nu åvilar skogsbruket, bliver lättad. Här gäller det alltså en verklig över­ flyttning av skattebördan på övriga kategorier skattskyldiga, och man har att taga i betraktande de verkningar, som eu dylik överflyttning skulle medföra. Undersökningar i syfte att utröna dessa verkningar hava företagits i vissa skogskommuner och givit ett sådant resultat, att jag måste ansluta mig till dem, som anse den allra största försiktighet på förevarande område böra iakttagas. Stor vikt bör enligt mitt förmenande även tillmätas de varningar, som av länsstyrelserna i de båda nordligaste länen uttalats mot att ändra bestämmelserna om skogsbeskattningen därhän, att kommunerna ej i skogen skulle kunna påräkna en säker inkomstkälla. Önskemålen om utbytande av viss del av den årliga fastighetsskatten hava emellertid med stor enstämmighet gjort sig gällande, och förslagen därom hava vunnit en praktiskt taget enhällig tillstyrkan. Jag finner det även högst önskvärt, att dessa förslag realiseras. Svårigheten blir emellertid att finna en sådan avvägning av den särskilda skogsskatten å ena och den årliga fastighetsskatten å andra sidan, att de kommunala synpunkterna till­ börligen beaktas, och det kan tänkas, att med hänsyn till sådana synpunkter det blir nödvändigt att åtminstone för närvarande inskränka sig till en mindre långt gående överflyttning än som eljest kunde synas berättigad. I detta avseende har jag tagit ett starkt intryck a\ den i åtskilliga yttran­ den framkomna kritiken mot det förslag, som framlagts av reservanterna i kommunalskattekoinmittén. Eu årlig fastighetsskatt å den växande skogen efter repartitionstalet O.oi med karaktären av garantiskatt har ytterst ringa praktisk betydelse; i flertalet fall torde det däremot svarande avdraget från inkomsten kunna utnyttjas. Den årliga skatten på skogen skulle med detta förslag bliva så liten, att, om avverkning under längre tid ej ägde rum i en skogskommun, dennas ställning kunde bli synnerligen prekär. Mot den skogsskatt åter, som skulle svara mot de återstående 5 procenten, torde den anmärkningen kunna resas, att den med reservanternas anordning även i tidernas längd i realiteten icke skulle inbringa till kommunerna lika mycket som eu årlig fastighetsskatt; detta på den grund att vid ett system med årlig fastighetsskatt procentavdraget på skogsvärdet endast i mindre utsträckning kan utnyttjas och att alltså garantien till betydande de! tages i anspråk, medan vid ett system med särskild skogsskatt regelmässigt så stor inkomst finnes under avverkningsåret, att avdraget för det genom särskild skogsskatt beskattade beloppet i huvudsak utnyttjas och garantien alltså i obetydlig grad tages i anspråk. Med visst fog kunde visserligen

174 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. göras gällande, att rättvisan ej kräver större skatt av den växande skogen, än att denna genomsnittlig en garanterade en skatt å 6 procent av skogsvärdet, och att detta resultat vinnes enligt reservanternas förslag. Detta hindrar emellertid ej, att i förhållande till vad som nu gäller detta förslag skulle innebära en väsentlig lindring i skogsbeskattningen utöver den, som skulle följa av den gamla skogsaccisens avskaffande. Denna lindring komme att medföra en motsvarande försämring av kommunernas beskattningsunderlag. Mot reservantförslaget i denna punkt torde även kunna framställas invänd­ ningar av teknisk art, som ej träffa garantiskattesystemet i övrigt. Jag syftar härvid närmast på de komplikationer, som skulle uppstå på grund av att skattskyldigheten vid upplåtna avverkningsrätter skulle läggas på ägaren i stället för avverkaren. Att ett dylikt system kan genomföras, håller jag för tänkbart; men det skulle innebära ett avsteg från det sedan länge beprövade och såsom lämpligt befunna nu gällande systemet och före­ faller i rätt hög grad invecklat. Vidare förutsätter detta system, att utdebiteringsprocenten för den särskilda skogsskatten bestämmes efter utdebiteringsprocenten just det år, då beskattningen sker, och ej såsom enligt majoritetsförslaget efter en medelprocent för flera år. Även detta är ägnat att inge betänkligheter, då tillfälligtvis utdebiteringsprocenten kan göras onormalt hög eller låg, till nackdel antingen för skogsägaren, som ej haft anledning räkna med denna särskilt höga omkostnad, eller för kommunen, som skulle få uppbära den till avverkningstillfället sparade garantiskatten efter en väsentligen lägre grund än den rätteligen bort. Den anmärkning, jag i det föregående riktat mot skogsbeskattningen en­ ligt reservantförslaget, träffar i viss grad även majoritetsförslaget i denna punkt; ty den garanti, som det nu gällande systemet inrymmer, skulle be­ tydligt reduceras även genom detta förslag med dess lägre repartitionstal för fastighetsskatten, och just i skogskommunerna är, såsom av det förut an­ förda framgår, behovet av en garanti synnerligen stort. Svagheten hos majoritetsförslaget skulle enligt mitt förmenande kvarstå, till och med om man uttoge årlig fastighetsskatt såsom fristående objektskatt efter hela repartitionstalet (Ko4 på skogsvärdet och ingen del av skatten vid avverkningen. En lämplig lösning av skogsbeskattningsproblemet synes mig däremot erbjuda sig med utgångspunkt från garantiskattesystemet, därest man går fram efter de linjer, som uppdragits i det s. k. oreviderade C-förslaget, vilket låg till grund för den inom kommunalskattekommittén verkställda prov­ taxeringen rörande de båda inom kommittén företrädda huvudståndpunk­ terna. Detta förslag innehar, att objektskatt å växande skog skulle utgå efter repartitionstalet (Ko3, med karaktären av garantiskatt, under det att den för jordbruksfastighet i övrigt utgående garantiskatten å ytterligare 3 pro­ cent av skogsvärdet utbyttes emot en skogsskatt å avverkat virke vid avverkningstillfället, vilken skogsskatt emellertid skulle ha karaktären av en fristående objektskatt. Mot detta förslag kan givetvis göras den invändningen, att det i viss ut-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 175

sträckning innebär ett frångående av garantiskattesystemets princip. Enligt min uppfattning är emellertid denna invändning icke synnerligen vägande, då jag i garantiskattesystemet ser mindre en från teoretiska utgångspunkter konsekvent genomförd beskattningsnorm än ett praktiskt sätt att på det beståendes grund komma till rätta med rent praktiska spörsmål. Att i visst avseende, där detta system visar sig olämpligt, frångå detsamma synes mig på den grund ej ägnat att väcka betänkligheter, desto mindre om det, som skulle sättas i stället, har hemul redan i gällande lagstiftning. Så är i själva verket här fallet. Ty en motsvarighet till den ifrågasatta objekt­ skatten å avverkad skog förefinnes ju i den nuvarande skogsaccisen. Rent praktiskt ligger frågan till på det sätt, att den nuvarande garantibeskatt­ ningen å 6 procent av fastighetens skogsvärde samt den nuvarande skogs­ accisen utbytas mot en nedsatt garantibeskattning och en ny accis, i regel större än den nuvarande accisen men ej så stor som den bortfallande garanti­ skatten och den nuvarande skogsaccisen sammanräknade. Någon principiell invändning mot en dylik åtgärd synes svårligen kunna med fog framställas. Med utgångspunkt från den tankegång, som ligger till grund för det oreviderade C-förslaget, skulle man väl rätteligen närmast komma till det resultatet, att den fristående skogsskatten borde exakt motsvara nuvarande garantiskatt å 3 procent av skogsvärdet, endast i den mån denna garanti­ skatt utgör en verklig objektskatt, d. v. s. i den mån garantien nu tages i anspråk. Då den del av garantien, som motsvarar skillnaden mellan repartitionstalen 0.0 6 och O. 03 , i verkligheten icke alltid till fullo torde tagas i anspråk, borde, om man utgår från en genomsnittlig beräkningsgrund, den särskilda skogsskatten alltså uträknas i förhållande till ett underlag, som motsvarar ett något lägre repartitionstal på skogsvärdet än O. 03 . I många kommuner torde emellertid det regelmässiga vara, att tillfälle till procent­ avdrag ej gives beträffande någon nämnvärd del av sagda 3 procent på skogsvärdet, varför skatten på dessa ofta torde i huvudsak hava karaktären av en fristående objektskatt. Detta bör enligt sakens natur vara förhål­ landet i de mycket vanliga fall, då större skogsavverkningar i kommunen ej regelbundet förekomma. Även den begränsade undersökning, som vid­ tagits, erbjuder exempel på det anförda förhållandet i en så utpräglad skogskommun som Sorsele i Västerbottens län. Hänsynen till dylika kom­ muner synes böra medföra, att man med den givna utgångspunkten, det oreviderade C-förslagets system, beräknar den särskilda skogsskatten på ett underlag, som utgör 3 procent av skogsvärdet. Ehuru, såsom av det följande framgår, det nu berörda systemet för skogsbeskattning av mig förordas allenast med viss modifikation, har jag ansett det vara av värde att fastställa, vart en följdriktig utveckling från den givna utgångspunkten synes leda. Innan jag övergår till frågan om huru de olika skatteformerna synas mig nu böra avvägas, torde jag böra med några ord beröra frågan om behandlingen av husbehovsskog.

176 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. Den nu utgående skogsaccisen träffar ej skog, som avverkas för husbehov. Enligt det reviderade C-förslaget inbegripes ej heller husbeliovsvirke under den föreslagna särskilda skogs,skatten, utan har man i stället tänkt sig någon höjning av repartitionstalet för denna skogsskatt, avsedd att genomsnittligen kompensera den minskning, som skulle uppstå genom husbehovsvirkets fri­ tagande. Enligt A-förslaget skulle däremot även husbehovsvirke träffas av särskild skogsskatt. Den motsättning mellan de båda förslagen, som i förevarande punkt gjort sig gällande, torde hänföra sig mera till praktiska än principiella synpunkter. Det är nämligen tydligt, att enligt båda ståndpunkterna objektskatten å den avverkade skogen är avsedd att inbringa lika mycket, som den objektskatt å växande skog, vilken den särskilda skogsskatten skall ersätta, skulle hava gjort. I dylikt avseende torde man böra erinra sig, att den nuvarande garantiskatten å skogsvärde avser all fastighetens skog, alltså även den som användes till husbehov. Till förmån för liusbehovsskogens fritagande synas kunna anföras mycket beaktansvärda skäl. Det är givet, att själva taxeringsförfarandet skulle ställa sig betydligt lättare, om någon deklaration av de många små virkeskvantiteter, som representera husbehovet, ej ifrågakommer, samt att en uppskatt­ ning av husbehovsskog måste ske efter i allmänhet rätt godtyckliga grunder. Ett undantagande av husbehovsskog från särskild skogsskatt har också till­ styrkts från många håll — i vissa fall har man som ett särskilt skäl att acceptera C-förslagets skogsskatt betecknat just den omständigheten, att den ej omfattade husbeliovsskogen. Av en del yttranden vill det synas, som om möjligheten att beskatta husbehovsskog för den allmänna uppfattningen vore nästan oförståelig. Betecknande är i detta avseende Norrbottens läns hus­ hållningssällskaps förvaltningsutskotts uttalande, däri en dylik tanke be­ tecknas som snarast absurd. Det kan givetvis befaras, att en skatteform, som saknar underlag i rättsmedvetandet, skall visa sig i tillämpningen svår att på ett tillfredsställande sätt handhava. Mot förslaget att ersätta den särskilda skogsskatten å husbehovsvirke med eu genomsnittlig höjning av denna skatt å övrigt virke synes däremot i främsta rummet tala den omständigheten, att denna anordning skulle träffa i ganska hög grad ojämnt. I vissa län med tämligen betydande skogsarealer användes en så avsevärd del av skogen till husbehov, att en däremot svarande höjning av den särskilda skogsskatten å övrig skog ej gärna kan ifråga­ komma. I dessa län skulle den sammanlagda särskilda skogsskatten bli för låg. I andra län skulle det motsatta förhållandet inträffa; den sär­ skilda skogsskatten skulle inbringa mer än som bortfölle därigenom att hus­ behovsvirke ej beskattades. I ena som i andra fallet skulle de skogsägare, som ej uttoge husbehovsskog, få betala för dem, som uttoge sådan skog; många fastigheter med skog skulle slippa helt undan särskild skogsskatt. Ett dylikt resultat är icke lyckligt. Ett, låt vara sekundärt, skäl till att låta den särskilda skogsskatten omfatta jämväl husbehovet synes mig också ligga däri, att taxeringen till sådan skatt skulle ligga till grund även för de till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 177 skogsvårdsstyrelserna utgående skogsvårdsavgifterna, och att det är rimligt, att även husbeliovsskogen, som torde förorsaka skogsvårdsstyrelserna mycket besvär och kostnad, bidrager till dessas verksamhet. Skogsvårdsstyrelsernas förhållandevis ingående kännedom om dispositionen av det avverkade virket från fastigheterna kan även sägas utgöra en viss borgen för att de svårig­ heter, som alltid måste uppstå att med särskild skogsskatt belägga husbehovsvirke, skola visa sig överkomliga. Skogsvårdsstyrelserna lära i regel hava en ganska god uppfattning om den genomsnittliga husbehovsförbrukningen på landsbygden. Om ock med tvekan finner jag mig böra ansluta mig till den uppfatt­ ning, som anser, att även husbehovsvirke bör träffas av särskild skogsskatt, då de skäl, som tala för denna ståndpunkt, synas mig äga den större räck­ vidden. Gentemot kammarrätten — som tillstyrker husbehovsskogens undan­ tagande från särskild skogsskatt — kan till förmån för det av mig biträdda förslaget, som även framförts av kommunalskattekommitténs skogssakkunnige ledamot, åberopas domänstyrelsens utlåtande. Givetvis böra dock smärre kvantiteter av husbehovsvirke liksom av annat virke — lämpligen virkesfångst om mindre än 100 kronors värde per år räknat — undantagas från särskild skogsskatt. För att undvika mindre tilltalande konsekvenser av en på sådant sätt medgiven skattefrihet har jag ansett, att densamma skall oberoende av avverkningens omfattning avse virke intill ett värde av 100 kronor. Denna undantagsbestämmelse torde i ej ringa grad tillgodose den syn­ punkt, som föranlett förslaget om husbehovsvirkes fritagande från skatteplikt. En utsträckning av skattefriheten på detta sätt synes böra föranleda någon justering uppåt av repartitionstalen för ifrågavarande skatt.

Jag övergår härmed till fragan om den lämpliga avvägningen av de båda skatterna. I dylikt avseende synes mig först böra undersökas, efter vilket repartitionstal den särskilda skogsskatten bör utgå. Vid sin avvägning av repartitionstalet för den särskilda skogsskatten hava såväl kommittémajoriteten som reservanterna stött sig på beräkningar, som utgå ifrån att den växande skogens taxeringsvärde vid avverkningstillfället ungefärligen motsvarar dess värde enligt skogsskattetaxeringen. Endast om detta i genomsnitt kan anses vara fallet, kommer den särskilda skogsskatten att vid oförändrad utdebiteringsprocent inbringa ungefär lika mycket, som fastighetsskatten a den växande skogen skulle givit under omloppstiden, om den utgått helt. Härvidlag förhåller det sig ju så, att den växande skogen taxeras till ett avkastningsvärde, som stundom torde ligga lägre än salu­ värdet å skogen vid avverkningstillfället. Är detta fallet, borde den särskilda skogsskatten från den givna utgångspunkten inbringa mer än motsvarande fastighetsskatt skulle gjort. Nu lärer det emellertid ej vara tillrådligt att utgå från ett antagande, att detta skulle vara ett normalt förhållande. Priskon­ junkturerna för virket måste enligt sakens natur skifta mer än taxerings­ värdena. Under en högkonjunktur kunna påräknas jämförelsevis höga vir- Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft. (Nr It)2.) 12

178 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102. kespriser, men under lågkonjunkturen, då kommunens behov av beskattningsföremål är som störst, äro virkesprisen lägre. Det torde sålunda få förutsättas, att skogsvärdet och skogens värde enligt värderingen vid avverkningstillfället motsvara varandra. Om man utgår från att den särskilda skogsskatten skall motsvara en fri­ stående objektskatt å 3 procent av skogsvärdet, ligger det nära till hands att här utan vidare upptaga kommittémajoritetens förslag om utdebiteringsprocent för skogsskatten, d. v. s. en tredjedel av de fem senaste årens medelutdebitering. Härvid måste man emellertid erinra sig, att det matematiska resultatet av kommitténs beräkningar är ej 0.3 3 utan närmast 0.3 o av nämnda medelut­ debitering. Vad som överstiger sistnämnda siffra skulle utgöra en ersättning för näringsskatten, vilken ej skulle träffa skogsbruket. Kommitténs skogssakkunnige ledamot har vänt sig mot det föreslagna repartitionstalet och i stället förordat ett repartitionstal av 0.2 5 med den motivering, att den växande skogen rimligtvis borde deltaga i den kommunala repartitionen efter billigare grunder än jordbruksfastighet i allmänhet. Av byråchefen i riksförsäkringsanstalten D. Östrand har nu på mitt uppdrag, företrädes­ vis ur matematisk synpunkt, företagits en granskning av de kalkyler, som verkställts av komniunalskattekommittén och dess skogssakkunnige ledamot. Östrand avslutar sitt utlåtande — vilket torde få såsom bilaga (bil. 2) fogas vid statsrådsprotokollet — med ett sammanfattande uttalande av den innebörd, att en skcgsskatteprocent utgörande 0.3 av de fem senaste årens medelut­ debitering sannolikt skulle komma att resultera i skogsskattebelopp, som i genomsnitt motsvarade den del av fastighetsskatten å växande skog, som skulle komma att ersättas med särskild skogsskatt. Ville man emellertid vara på den säkra sidan, med andra ord hava säkerhet för att skogsskattebeloppen i genomsnitt icke skulle komma att understiga fastighetsskatten, syntes i varje fall en avrundning nedåt av berörda skogsskatteprocent icke kunna tillrådas. Jag är även av den uppfattningen, att en skogsskatte­ procent utgörande 0.3 av de fem senaste årens medelutdebitering i kom­ munen vore mest följdriktig. Någon avrundning uppåt synes dock mo­ tiverad därav, att förslaget om undantag från den särskilda skogsskatten för 100 kronor av rotvärdet utan tvivel borttager en ej så ringa del av skogsskatteunderlaget, och att en kompensation härför, såsom jag redan påpekat, är skälig. En skogsskatteprocent, som utgör 0.33 av de fem senaste årens medelutdebitering, är måhända att anse såsom något hög, men hänsyn till kommunerna kräver, att man håller sig i överkanten. Om densamma godtages, synes i stället för landstingens del kunna ifråga­ sättas, att särskild skogsskatt till dessa räknas i underkanten. Till denna fråga återkommer jag i det följande vid behandling av frågan om landstingsbeskattningen i allmänhet. Den förut omförmälda undersökningen rörande verkningarna av skogsbeskattningen har avsett att för några skogskommuner utröna, bland annat, hur ett förslag med garantiskatt å 3 procent av skogsvärdet och en särskild skogs-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 179 skatt efter ett procenttal, motsvarande en tredjedel av de fem senaste årens medelutdebitering av allmän kommunalskatt, skulle ställa sig. Resultatet har blivit, att det icke torde kunna anses försvarligt att förorda detta förslag, då det kan befaras medföra en alltför betydande ökning av den kommunala utdebiteringsprocenten i skogskommunerna. Däremot har ett likaledes under­ sökt alternativ med en garantiskatt på 4 procent av skogsvärdet och särskild skogsskatt av samma storlek som enligt det förstnämnda alternativet visat sig i jämförelse med nämnda alternativ medföra en sådan ökning av be­ skattningsunderlaget, att detsamma synes mig medföra önskad trygghet för kommunerna. Jag vill emellertid uttryckligen framhålla att, om de farhågor beträffande det förra alternativet, som blivit resultatet av de gjorda undersökningarna, skulle visa sig oberättigade, till förnyad prövning synes böra upptagas frågan om den ytterligare jämkning, som av hänsyn till rätt­ visa mot skogsägarna må visa sig lämplig. Även genom det av mig nu förordade förslaget blir kravet på rättvisa mot skogsägarna emellertid i ej ringa grad tillgodosett. Att dessa få sin skatt minskad, är otvivelaktigt. Såsom en fördel för skogsägarna torde även få betecknas den omständigheten, att en del av den nuvarande årliga skatten utbytes mot en anordning, som mera än hittills tager hänsyn till tidpunkten för skogsavkastningens till­ godonjutande. Vad åter hänsynen till kommunerna angår, må i avseende å A-förslaget framhållas, att en garantiskatt efter repartitionstalet 0.0 4 å växande skog för kommunerna är betydligt mera värd än en fristående objektskatt efter repartitionstalet O.oi synnerligast under dåliga konjunkturer, då nöd­ vändigheten av en effektiv skogsbeskattning är mest påfallande. Till jäm­ förelse i detta sammanhang torde böra erinras om att enligt 1920 års pro­ position i ämnet en tillämpning av den då antagna intresseprincipen vid den kommunala beskattningen ansågs kräva, att växande skog borde deltaga i den kommunala repartitionen med blott hälften så stort belopp som fastighet i övrigt, utan att ersättning för den bortfallna fastighetsskatten i någon form skulle givas — en ståndpunkt som, enligt vad av det föregående framgår, för vissa kommuner skulle hava medfört mycket svåra följder. Av den utredning, som genom domänstyrelsen och statistiska centralbyrån förebragts angående vid 1922 års allmänna fastighetstaxering åsätta värden å växande skog, framgår, att dessa värden i vissa fall medvetet blivit för lagt satta, enär man ansett den skatteökning, som skulle blivit följden av en riktig uppskattning, alltför orimlig. Det synes vara att förvänta, att med en fastighetsskatt i form av garantiskatt efter repartitionstalet 0.0 4 på skogsvärdet varje anledning till en sådan alltför låg uppskattning skall bort­ falla, och att, till båtnad för kommunerna, riktiga värden nästa gång allmän fastighetstaxering äger rum skola komma att åsättas. Såsom jag antytt, har jag genom olika undersökningar sökt åvägabringa en så mångsidig utredning, som det med till buds stående resurser varit möjligt, angående vissa av de faktorer, som i särskilt hög grad påverka be­ dömandet av skogsbeskattningsfrågan. De viktigaste resultaten av dessa

180 Kungl, Maj:ts proposition Nr 102. utredningar återgivas i förenämnda bilaga 1. I övrigt skall utredningsmate­ rialet hållas tillgängligt för riksdagens vederbörande utskott. Till sist vill jag anmärka, att jag i likhet med en reservant i kommunalskattekommittén är av den uppfattningen, att även för den nya särskilda skogsskatten bör bibehållas den hävdvunna beteckningen »skogsaccis». Denna benämning är mer ägnad att förekomma förblandning med fastighets­ skatten å växande skog än benämningen skogsskatt. De olägenheter, som under övergången till det nya systemet möjligen kunna förväntas uppstå på grund av att man har att röra sig med två olika slag av accis, torde utan större svårighet kunna övervinnas.

Beskattning av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet.

Uti inkomstskattesakkunnigas betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt hava vissa spörsmål rörande de juridiska personernas beskattning behandlats. I detta betänkande togs hänsyn endast till den statliga inkomst- och för­ mögenhetsskatten, men däremot icke till förhållanden, som kunna antagas verka därhän, att vid en kommunal skatt på inkomst de juridiska perso­ nernas inkomster lämpligen böra beräknas på annat sätt än vad fallet borde vara vid en ren inkomstbeskattning sådan som den statliga. 1921 års kom­ munal skattekommitté åter har, med utgångspunkt från kommunalbeskatt­ ningen, ansett vissa hithörande frågor böra lösas på annat sätt än inkomstskattesakkunniga föreslagit. Presidenten Petersson har ock i sitt förslag berört vissa frågor om juridiska personers skattskyldighet. I sitt betänkande angående beskattning av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet har därefter 1924 års skatteberedning upptagit frågan om beskattning av flertalet juridiska personer. Skatteberedningen har sålunda dels i ett kapitel berört de allmänna principerna för juridiska personers beskattning, dels i ett kapitel behandlat beskattningen av olika slag av juridiska personer, nämligen handelsbolag och rederier, kommandit­ bolag, gruvbolag, ideella föreningar och stiftelser, häradsallmänningar m. fl., sparbanker, aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska föreningar (med särskild utredning rörande bostadsföreningar och bostadsaktiebolag samt försäkringsbolag), dels ock i ett fristående kapitel berört frågan om beskatt­ ningen av moder- och dotterföretag samt därmed sammanhängande problem, såsom angående beskattning av aktiebolags och ekonomiska föreningars ut­ delning från andra aktiebolag eller ekonomiska föreningar. Såsom skäl för ett enhetligt ordnande av juridiska personers beskattning har skatteberedningen anfört i huvudsak följande. Av praktiska skäl borde inkomstberäkningen såvitt möjligt vara den­ samma vid både den statliga och den kommunala beskattningen. I betän­ kandet gjordes ett försök att med hänsynstagande till såväl stats- som kommunalbeskattningen sammanföra de särskilda reglerna för beskattning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 181

av inländska juridiska personer under beaktande av olika på saken in­ verkande förhållanden. Det syntes underlätta lösningen av enskilda problem, om flertalet spörsmål framställdes i ett större sammanhang. Skatteberedningen hade trott sig finna, att en betydande oklarhet rådde angående själva de grundläggande principerna i fråga om juridiska personers beskattning, och hade därför ansett en analys av denna fråga med anläggande delvis av teoretiska utgångspunkter önskvärd. över skatteberedningens nu omförmälda betänkande hava yttranden in­ kommit från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, från bankoch fondinspektionen och försäkringsinspektionen samt kammarrätten, från Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och Sveriges industri­ förbund gemensamt, från rikets övriga handelskammare, järnkontoret, svenska sparbanksföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, kooperativa förbundet, Sveriges köp­ mannaförbund, lantmännens mjölkförsäljningsförening, svenska lantmännens riksförbund m. fl., från andelsslakteriföreningar i åtskilliga län, svenska livförsäkringsbolagens direktörsförening, svenska försäkringsföreningens sak­ kunnignämnd, Stockholms stads brandförsäkringskontor m. fl. ömsesidiga brandförsäkringsbolag, skånska brandförsäkringsinrättningen och skånska städernas brandstodsförening samt från Sveriges privatanställdas pensionskassa.

Rörande de allmänna principerna för juridiska personers beskattning må De allmänna principerna till en början erinras, att dessa i stort sett ej berörts av vare sig inkomstför juridiska skattesakkunniga, 1921 års kommunalskattekommitté eller presidenten Peters­ personers be­ skattning. son. En proportionell beskattning av andra skattskyldiga än enskilda per­ soner, dödsbon, ekonomiska föreningar, utländska bolag samt inländska aktie­ bolag och solidariska bankbolag har emellertid föreslagits av inkomstskattesakkunniga. Presidenten Petersson har däremot föreslagit en proportionell beskattning för föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet ägde del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare av för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar, s. k. gruvbolag och andra likartade samfälligheter, som förvaltas själv­ ständigt för delägarnas gemensamma räkning, ävensom stiftelser, i den mån skattskyldighet för dessa juridiska personer föreligger.

1924 års skatteberedning har rörande de allmänna principerna för juridiska 1924 års skattebered­ personers beskattning yttrat, bland annat, följande. ning. »Huvudregeln för beskattning av juridiska personers inkomst synes böra vara den, att såsom inkomst hos den juridiska personen betraktas allenast sådana intäkter, som i princip äro skattepliktig inkomst hos de fysiska personer, vilka äro delägare i den juridiska personen eller eljest i sista hand komma i åtnjutande av dess intiikter, och om vilkas beskattning det egent­ ligen är fråga. Ty inkomstskatten avser alltid att till sist träffa fysiska personer, och det är dessas skattcförmåga man vill träffa även genom be­ skattning av juridiska personer.

182 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Hos den juridiska personen beskattas alltså fysiska personers inkomst. Men härvid kan man tänka sig två olika möjligheter: hos den juridiska personen beskattas vederbörande intressenters inkomst i stället för hos dem själva; eller hos den juridiska personen beskattas inkomster, som därjämte beskattas hos vederbörande intressenter. Det förra sker, när man av olika anledningar finner det mera praktiskt att taga inkomsten till beskattning hos den juridiska personen i stället för hos dess intressenter, t. ex. på grund av svårigheten att träffa de senare med skatt. Här föreligger ett fall av enkelbeskattning. En beskattning av den juridiska personen tillika med dess intressenter innebär däremot en beskattning av samma inkomst i två olika former eller vad som vanligen plägar benämnas dubbelbeskattning. Dylik äger rum, när inkomst, som härleder sig från juridiska personer, anses vara uttryck för en större skatteförmåga än annan inkomst. Formerna för beskattningen av juridiska personer böra utbildas med hän­ syn till dessa utgångspunkter. Enkelbeskattningen bör helst utformas så, att man träffar den juridiska personen med samma skatt, som rätteligen borde träffat dess intressenter, om dessa själva direkt beskattats. Antag t. ex. att en häradsallmänning beskat­ tas i stället för dess många delägare. På var och en av dessa skulle i pro­ gressiv statsskatt i genomsnitt kommit exempelvis 5 procent skatt på in­ komsten av häradsallmänningen. Följdriktigt synes då häradsallmänningen böra beskattas med en skatt på 5 procent. Inkomsten av en stiftelse tillfaller med lika stora belopp till vardera ett fåtal personer, så att dessas skatt, om de i stället beskattats själva, skulle uppgått till 8 procent. Stiftelsen bör följ­ aktligen skatta med 8 procent. Skulle man tänka sig en progressiv skatt på juridiska personer, när dessa beskattas i stället för intressenterna, borde väl skatteprocenten bestämmas efter en skala, som loge hänsyn till den genomsnittliga inkomsten från den juridiska personen per intressent. En dylik beräkning skulle dock förutsätta rätt invecklade regler, då man måste söka förhindra missbruk. Det må därför ifrågasättas, huruvida det ej är lämpligast att, på sätt först inkomstskattesakkunniga och därefter presidenten Petersson föreslagit, låta. enkelbeskattningen av inkomst hos juridiska perso­ ner bli proportionell. För det dominerande antalet fall blir tvivelsutan en dylik beskattning tillräcklig. Fara, att skatten skall bliva orättmätigt låg, synes föreligga endast i sådana fall, där en stor inkomst årligen tillfaller ett fåtal intressenter och dessa år efter år bliva i stort sett desamma. Det riktigaste synes dock vara att i dylika fall låta intressenterna själva skatta för sin inkomst, något som t. ex. i fråga om stiftelser synes låta sig göra genom en tillämpning av reglerna om periodiskt understöd, vilka kunna formuleras med särskild hänsyn till dessa fall. Klart är i varje fall, att den nuvarande progressiva skatteskalan nästan genomgående är olämplig vid enkelbeskattning av inkomst hos juridiska personer; man synes kunna utgå från den proportionella skatten såsom princip och undersöka dess lämplighet för varje särskilt slag av juridiska personer. För den beskattning av inkomster hos juridiska personer, som avser att innebära en dubbelbeskattning, ligger saken helt annorlunda till. Här skall den inkomst, som beskattas hos intressenterna, träffas av en tilläggsskatt, som bör utbildas med hänsyn till den speciella skattekraften hos ifrågava­ rande inkomst. Den nu gällande principen för aktiebolag, att skatten skall vara beroende av vinstens storlek i förhållande till det insatta kapitalet, synes i detta avseende innebära en följdriktig utveckling av den givna ut­ gångspunkten. Därjämte kan det vid denna dubbelbeskattning ifrågakomma, att inkomstbegreppet för den juridiska personen i vissa fall lämpligen bör

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 183

erhålla en något annan omfattning än när det är fråga om beskattning direkt av fysiska personer. Avgörande för frågan om vad som bör beskattas såsom inkomst hos juri­ diska personer är alltså i första band det förhållandet, huruvida en inkomst föreligger för de fysiska personer, som utgöra de juridiska personernas in­ tressenter. Om detta är fallet eller ej, måste givetvis avgöras efter all­ männa regler.»

Skatteberedningen ingår härefter på frågan om vad som vid inkomstbe­ skattningen borde betraktas som inkomst och utgår härvid från följande principiella uttalande. »Man beskattar 'inkomsten’, därför att denna anses utgöra en tämligen god mätare på vederbörandes skatteförmåga. Denna omständighet torde böra framför andra beaktas vid fastställande av skattelagstiftningens inkomstbe­ grepp. Huruvida detta täcker vad man kan kalla ett 'nationalekonomiskt’ inkomstbegrepp, är härvid av mindre betydelse — inom nationalekonomien synas för övrigt ett mycket stort antal meningar råda om vad som skall förstås med inkomst. De inom nationalekonomien vanliga bestämningarna av vad som skall förstås med inkomst synas lämpliga såsom utgångspunkt vid utformningen av det skattetekniska inkomstbegreppet, men varje tvist om huruvida en nationalekonomisk inkomst föreligger eller ej torde kunna lämnas å sido, blott det står fast, att en omständighet föreligger av beskaf­ fenhet att böra tagas i betraktande vid mätande av skatteförmågan vid en beskattning av inkomstbeskattningens karaktär.»

För den mera ingående utläggning, som skatteberedningen i förevarande avseende gjort, torde någon redogörelse här ej vara erforderlig. Omnämnas må allenast, att skatteberedningen utgår ifrån att beskattning redan enligt gällande regler sker ej allenast av vad som vanligen plägar benämnas in­ komst utan även av tjänster som man gör sig själv, s. k. utgiftsbesparingar, samt förutsätter, att skattelagstiftningen även i framtiden borde utgå från ett liknande inkomstbegrepp. Skatteberedningen uttalar sig härefter om i vilka speciella fall rent prin­ cipiellt sett beskattning av inkomst hos juridiska personer borde ifråga­ komma. Vad dubbelbeskattningen angår, framhåller beredningen, att sådan för närvarande förekommer på inkomst av aktier och lotter i solidariska bankbolag, vinster å insatser i ekonomiska föreningar samt dessutom i vissa specialfall. Beredningen ingår ej i förevarande sammanhang på frågan, i vilken utsträckning denna dubbelbeskattning borde bibehållas, utan hänvisar i detta hänseende till behandlingen av de speciella slagen av juridiska personer. Härefter yttrar skatteberedningen: »Vad åter frågan om beskattning av inkomst hos den juridiska personen i stället för hos intressenterna angår, så bör beaktas, att olika hänsyn göra sig gällande vid den statliga och vid den kommunala beskattningen. Med principerna för inkomstskatten, vilken är avsedd att i första hand vara en skatt i förhållande till de fysiska personernas skatteförmåga, sådan denna kommer till uttryck i vars och ens samlade, renodlade inkomst, överens­ stämmer bäst, att såvitt möjligt en juridisk persons inkomst beskattas hos dess delägare i förhållande till vars och ens andel.

184 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Vid den kommunala beskattningen kommer ett dylikt förfaringssätt i kollision med vederbörande kommuns intresse av att få beskatta inom kom­ munen befintliga beskattningsföremål utan hänsyn till förhållandena inom annan kommun. Om man lika med kommunalskattckommittén ställer sig på den ståndpunkten, att vid denna konflikt hänsyn till de skattskyldiga bör vika för kommunens intresse, torde man för kommunalbeskattningens del böra draga samma konsekvens, som kommittén dragit, eller den att i regel låta skattskyldigheten för en juridisk persons inkomst åvila den juridiska personen men icke dess delägare. (Jfr kommittébetänkandet sid. 254, 445, 446, 448, 449.) Det viktigaste ur kommunens synpunkt är, att denna får beskatta all den inkomst, som faller av inom kommunen beliigen fastighet eller av där driven rörelse. Åtnjutes dylik inkomst av en juridisk person, är det för kommunen skäligen likgiltigt, huruvida den juridiska personen haft få eller många delägare. Vill man träffa inkomsten, där fastigheten är belägen eller rörelsen bedrives, sker detta enklast genom att låta skatt­ skyldigheten påvila den juridiska personen. Det önskade resultatet skulle visserligen i viss utsträckning kunna vinnas genom att i den kommun, där fastigheten är belägen eller rörelsen drives, beskatta delägarna, en var för hans andel av den juridiska personens inkomst, men för det fall, att del­ ägarna äro bosatta på annan ort, skulle det självfallet bereda alla myndig­ heter avsevärt ökat arbete att taxera flera personer i stället för en enda. Härtill kommer, att en stor del av den juridiska personens inkomst komme att undgå beskattning, enär varje särskild delägares andel därav i ett flertal fall komme att understiga 100 kronor, vilket belopp bildar gränsen för skatte­ plikten i annan kommun än hemortskommunen. Då den kommunala in­ komstskatten är avsedd att vara proportionell med blott visst mindre ortsavdrag, är det ej heller av så stor betydelse vem skattskyldigheten formellt påvilar. Vid statsbeskattningen föreligger icke någon intressekonflikt av samma art som vid kommunalbeskattningen, utan vid statsbeskattningen bör följdriktigt hos den skattskyldiga fysiska personen beskattas dennes samlade, renodlade inkomst. Detta är desto mera önskvärt med hänsyn till skattens progressivitet. Men betraktar man beskattningen i dess helhet till både stat och kommuner, framträder här det rent taxeringstekniska intresset, vilket kräver att för varje särskild förvärvskälla inkomstberäkningen skall vara den­ samma vid stats- och kommunal beskattningen (jfr presidenten Peterssons betänkande sid. 18, 19), varemot intet hinder torde föreligga att i fråga om beräkningen av den samlade inkomsten (förlustavdrag) och av den beskatt­ ningsbara inkomsten (ortsavdrag) hava olika regler vid statsbeskattningen och vid kommunalbeskattningen. Möjligen kan man därför låta hänsynen till vad kommunernas intresse kräver föranleda, att man även vid statsbe­ skattningen i praktiken ställer sig på den ståndpunkten, att en juridisk per­ sons inkomst i regel beskattas hos den juridiska personen och ej hos de fysiska intressenterna. Detta synes desto hellre kunna ske, som det — såsom inkomstskattesakkunniga påvisat — i alla fall ej vid något slag av beskattning är möjligt att alltid hos delägarna beskatta en juridisk persons inkomst; i sådant hänseende må blott erinras om att det icke ansetts möjligt att hos delägarna beskatta den del av den juridiska personens inkomst, som icke utdelats.» I

Inkomna ytt­ I de avgivna utlåtandena har i allmänhet ingen erinran framställts mot randen. de huvudprinciper, som ligga till grund för skatteberedningens förslag. Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett någon erinran ej kunna fram­ ställas angående förslaget om borttagande av den nuvarande progressiva

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 185 skatteskalan vid enkelbeskattning av inkomst hos juridiska personer, särskilt som beredningen för det fall, där skatten med tillämpning av de tänkta grunderna för dess utmätande skulle kunna befaras bli oskäligt låg, ifråga­ satt undantagsregler. Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett huvudregeln, att såsom inkomst hos den juridiska personen skall betraktas allenast sådana intäkter, som i princip äro skattepliktig inkomst hos vederbörande fysiska intressenter, böra tillerkännas ett betydande värde vid klarläggande av beskattningsgrunderna, och icke mindre värde har länsstyrelsen ansett böra tillerkännas beredningens framställning om utgiftsbesparingar som skatteföremål. Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att skatteberedningen syntes vara inne på en väg i den rätta riktningen, då beredningen föresloge åt­ skilliga enligt länsstyrelsens mening önskvärda omläggningar av lagstift­ ningen i de delar, som i betänkandet avhandlades. Länsstyrelsen uttalar dock tvivelsmål, huruvida vissa av skatteberedningens utläggningar angående inkomstbegreppet vore ur teoretisk synpunkt oangripliga. Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett sig icke kunna tillstyrka förslaget att för vissa juridiska personer borttaga den progressiva skatteskalan. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar ett beklagande av att skattebered­ ningen ej upptagit den av länsstyrelsen i dess utlåtande över inkomstskattesakkunnigas betänkande berörda frågan om en särskild korporationsbeskattning och framlägger från denna utgångspunkt en kritik mot skatteberedningens förslag under de olika punkterna. Ehuru det synts länsstyrelsen, som om skatteberedningens teoretiska utgångspunkter måhända i flera hänseenden skulle kunna lämna rum för befogade invändningar, ville länsstyrelsen ej inlåta sig på denna fråga. Länsstyrelsen i Hallands län uttalar, att skatteberedningen syntes hava på ett synnerligen lämpligt sätt lyckats i sina bemödanden att sammanföra de särskilda reglerna för den bebådade statliga och kommunala beskattningen. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att betänkandet i det stora hela syntes väl motiverat och ägnat att läggas till grund för blivande lagstiftning i ämnet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar sin tillfredsställelse över att skatte­ beredningen försökt såvitt möjligt åvägabringa likartade regler för taxe­ ringen till stat och kommun av ifrågavarande skattskyldiga. Skånes handelskammare uttalar, att handelskammaren för sin del måste betrakta skatteberedningens förslag såsom i huvudsak förfelade, emedan förslagen väsentligen ginge ut på att utvidga tillämpningen av dubbel­ beskattningen. Kammarrätten, slutligen, uttalar beträffande de allmänna principerna huvudsakligen, att en dubbelbeskattning icke vore eller kunde vara något led i ett rationellt skattesystem.

186 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. Departements­ Jag kan för min del ansluta mig till de grundläggande principer i fråga om chefen. de juridiska personernas beskattning, som utvecklats av skatteberedningen. Emellertid saknar jag anledning att nu taga ställning till frågan, i vad mån den av skatteberedningen uppdragna gränslinjen mellan skattepliktiga och icke skattepliktiga tjänster, som man gör sig själv, eller s. k. utgiftsbesparingar bör vara bestämmande för lagstiftningen. Av skäl, som jag senare kommer att utveckla, har jag nämligen funnit, att den fråga, för vilken denna gränslinje företrädesvis äger betydelse, nämligen frågan om aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas skattskyldighet för rabatter o. dyl., som utdelats till aktieägare eller föreningsmedlemmar, icke ännu är mogen för lösning. En proportionell beskattning av juridiska personer, när dessa skola erlägga skatt i stället för vederbörande intressenter, finner jag rättvis. Utan tvivel medför förslaget i denna punkt vissa konsekvenser med avseende å statens behållning av inkomst- och förmögenhetsskatten. Förslaget har emellertid i denna del tillstyrkts i det närmaste enhälligt, och jag tror, att genom principens genomförande vissa nu förefintliga anledningar till anmärkning mot oskäliga beskattningsnormer beträffande juridiska personer skola undan­ röjas.

Handelsbolag Beträffande handelsbolag och rederier har skatteberedningen liksom tidigare och rederier. kommunalskattekommittén i princip anslutit sig till gällande rätt, enligt vilken bolaget eller rederiet ej skattar, utan bolagets eller rederiets inkomst hänföres till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för envar motsvarar hans andel i bolagets eller rederiets inkomst. Beträffande skatteberedningens förslag i nu omförmälda del har erinran framställts endast av länsstyrelsen i Malmöhus län, som ansett, att det skulle bättre överensstämt med de av beredningen uppställda grundprin­ ciperna, om ifrågavarande juridiska personer finge erlägga skatt i stället för delägarna. Olägenheter med det nuvarande systemet, hade ofta förekom­ mit, i synnerhet i sådana fall, där ifrågavarande juridiska personer hade ett mycket stort antal intressenter. Lösningen av denna fråga skulle emeller­ tid hava underlättats genom införande av den av länsstyrelsen förordade korporationsbeskattningen.

Departements­ För egen del anser jag ett bibehållande av den nuvarande lagstiftningens chefen. ståndpunkt, på sätt skatteberedningen m. fl. ifrågasatt, för närvarande vara att förorda.

Kommandit­ Enligt nu gällande bestämmelser beskattas kommanditbolags inkomst efter bolag. samma regler, som gälla för beskattningen av handelsbolags inkomst, d. v. s. en var av delägarna beskattas för sin andel av bolagets vinst, och vad kom­ munalbeskattningen angår sker taxeringen i den kommun, där bolagets rörelse drivits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 187 Uti 1920 års förslag till kommunalskattelag liksom ock i kommunalskattekommitténs betänkande och presidenten Peterssons förslag till statlig inkomst­ skatteförordning har föreslagits, att kommanditbolag skulle självt skatta för den del av sin inkomst, som belöper på kommanditdelägarna, och dessa där­ utöver erlägga skatt för vad som till dem utdelas. I fråga om statsskatten och den kommunala progressivskatten skulle tillämpas samma skatteskalor som för aktiebolag, och skulle härvid såsom kapital betraktas kommanditdelägarnas insatser i bolaget. Ett kommanditbolag skulle alltså i beskatt­ ningsavseende så att säga uppdelas i två delar, en del, som motsvarade kommanditdelägarnas insatser och vinstandelar, vilken del skulle behandlas i enlighet med de för aktiebolag gällande reglerna, samt en del motsvarande de personligen ansvariga delägarnas insatser och vinstandelar, vilken del skulle behandlas i enlighet med reglerna för vanliga handelsbolag. Beträffande skälen till de sålunda föreslagna stadgandena hänvisas till proposition nr 191 vid 1920 års riksdag sid. 294—297 och kommunalskattekommitténs be­ tänkande sid. 450 och 451. Uti flera av de yttranden, som över kommitténs betänkande avgivits av handelskammare och andra sammanslutningar på näringslivets område, har framhållits, att någon utsträckning av dubbelbeskattning icke borde äga rum, utan dubbelbeskattningen snarare avskaffas på de områden, där den vore införd.

Skatteberedningen har nu ifrågasatt, att den av kommunalskattekommittén 1924 års skatteberedföreslagna skattskyldigheten för kommanditbolag och för kommanditdelägares ning. utdelning från dylikt bolag skulle inträda först då kommanditdelägarnas antal överstege fyra. Fastställandet av en dylik gräns syntes vara lämpligt även ur en annan synpunkt än beskattningssynpunkten. Därest dubbel­ beskattning infördes för alla kommanditbolag, kunde nämligen befaras, att kommanditbolagsformen i framtiden ytterst sällan komme till användning och att skattelagstiftningen alltså komme att avskaffa en organisationsform, vilken civillagstiftningen ansett önskvärd.

Skatteberedningens förslag i denna punkt har lämnats utan erinran av Inkomna yttranden. femton länsstyrelser, medan öv erståthållar ämbetet och åtta länsstyrelser föror­ dat kommunalskattekommitténs förslag, samt en länsstyrelse uttalat, att helst ingen dubbelbeskattning borde ifrågakomma beträffande kommanditbolag. Kammarrätten, som tidigare förordat kommunalskattekommitténs förslag beträffande kommanditbolags beskattning, har avstyrkt skatteberedningens därtill knutna restriktion såsom av säkerligen föga praktiskt värde. Kam­ marrätten erinrar, att skatteberedningens motiv vore att söka däri, att beredningen till förekommande av att aktiebolag i syfte av lindrigare be­ skattning ombildades till kommanditbolag ej velat utsträcka dubbelbeskatt­ ningen längre än nödigt vore, samt anmärker härtill:

188 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

»Vid bedömandet av den sålunda föreslagna differentieringens värde får dock ej förbises, hurusom i många aktiebolag med ofta nog betydande kapital och rörelse (t. ex. många s. k. familjebolag) de verkliga delägarnas antal understiger det obligatoriska minimiantalet. Dessa bolag, för vilka frestelsen att antaga kommanditbolagsform givetvis skulle vara större än för mindre bolag med större antal delägare, skulle enligt beredningens förslag vara oförhindrade härutinnan.»

Departements­ Det synes mig principiellt riktigt, att likställighet genomföres mellan aktie­ chefen. bolag och kommanditbolag. Den av skatteberedningen uppdragna gränsen mellan kommanditbolag, för vilka dubbelbeskattning skulle förekomma, och kommanditbolag, som skulle vara därifrån undantagna, förefaller mig föga rationell. Detta lärer framgå bland annat därav, att antalet delägare i ett kommanditbolag kan växla, samt att vid bifall till beredningens förslag ett bulvansystem för att hålla delägarnas antal nere kunde befaras uppkomma. Jag anser mig därför i detta avseende böra förorda kommunalskattekommitténs förslag.

Gruvbolag, Enligt numera stadgad praxis beskattas ett gruvbolag men icke dess in­ tressenter. Kommunalskattekommittén har föreslagit bibehållande av den beträffande juridiska personers beskattning givna huvudregeln att låta gruvbolaget skatta i intressenternas ställe. Körande den av kommittén an­ förda motiveringen till detta förslag hänvisas till kommittébetänkandet sid. 448 och 449. Kommittén har emellertid även diskuterat möjligheten att låta intressenterna skatta i stället för gruvbolaget och funnit denna utväg erbjuda vissa fördelar, ehuruväl kommittén stannat för att låta bolaget bliva skattskyldigt.

1924 års Skatteberedningen har föreslagit, att skattskyldigheten skulle läggas på skatteberedintressenterna i gruvbolaget, och med syftning på kommunalskattekommitténs ning. ståndpunkt uttalat följande: »Det torde ej kunna förnekas, att ur kommunalbeskattningens synpunkt den sålunda intagna ståndpunkten är den lämpligare. Beträffande statsbeskattningen stannar man däremot inför svårigheten att för dessa bolags vidkommande finna en lämplig norm för skattesatserna. Delägarna äro väl i regel rätt få, men deras ekonomiska ställning kan vara mycket olika och även vinsten på den gemensamma gruvdriften högst varierande. En pro­ portionell skatt synes här mindre lämplig, och något riktigt mått för en progressivskatt är svårt att finna. Alla dessa svårigheter lösas av sig själva, om man låter delägarna själva skatta för sin inkomst i den gemen­ samma rörelsen. Då en kommunal beskattning av delägarna i rörelse­ kommunen här är möjlig, förorda vi, att gruvbolagen ej skola taxeras utan i stället delägarna själva.»

Inkomna Av de länsstyrelser, som yttrat sig över skatteheredningens förslag i denna yttranden. del, hava femton tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan erinran,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 189

medan förslaget avstyrkts av fem länsstyrelser, vilka i anslutning till kommunalskattekommitténs förslag förordat bibehållande av nuvarande praxis. Fullmäktige i järnkontoret, vilkas mening inhämtats av kommunalskattekommittén och av denna åberopats såsom skäl för bibehållande av nuva­ rande regler, hava yttrat följande: »På särskild framställning av kommunalskattekommittén hava fullmäktige den 6 juni 1923 framlagt sina synpunkter i fråga om beskattningen av gruvbolag samt därvid under åberopande av utlåtanden av sakkunniga uttalat sig för att någon ändring i nu gällande praxis rörande gruvbolags beskatt­ ning icke måtte ifrågakomma. 1924 års skatteberedning har beträffande gruvbolag föreslagit, att de ej skola taxeras såsom bolag utan i stället delägarna själva. Ehuru de härför anförda skälen icke synas fullmäktige till fullo övertygande, vilja dock fullmäktige, om sådant av skattetekniska synpunkter visar sig särskilt angeläget, icke motsätta sig skatteberedningens förslag, då frågan för järnhanteringen numera icke är av större reell betydelse.» Kammarrätten förmenar, att för skatteberedningens förslag verkliga skäl torde saknas. Det åberopade motivet, svårigheten att finna det riktiga måttet för skattens progression, bleve ju också utan betydelse för den, som i likhet med presidenten Petersson ansåge gruvbolagen liksom andra likartade samfälligheter böra erlägga allenast proportionell statsskatt.

Sedan numera även järnkontoret uttalat, att det ej har något att erinra Departementsmot en beskattning av gruvbolagens inkomst hos intressenterna, finner jag rhefl­ inig i denna punkt böra tillstyrka skatteberedningens förslag. Gruvbolagen torde ej vara att anse som juridiska personer i egentlig mening utan snarast såsom ett slags representanter för samäganderätt i gruva. Gruvbolagsformen förekommer numera i så jämförelsevis få fall, att en beskattning av del­ ägarna ej torde medföra större praktiska olägenheter. Att, såsom presidenten Petersson och kammarrätten ifrågasatt, gruvbolagen skulle erlägga allenast proportionell inkomstskatt efter ett lågt grundbelopp, anser jag för min del icke kunna ifrågakomma, då detta skulle innebära ett skatteprivilegium, vilket lätteligen kunde missbrukas. Då ett gruvbolag ej rätteligen är att anse såsom en juridisk person, torde åtminstone i beskattningsavseende få anses, att gruvbolagets fastigheter i verkligheten ägas av intressenterna. Då dessa sålunda i realiteten torde böra erlägga fastighetsskatt för fastigheterna, böra de, för att procentavdra­ get skall kunna åtnjutas, även bliva skattskyldiga för inkomsten från fastig­ heterna. Detta synes med den allmänna princip för kommunalbeskattningen, som i föreliggande förslag följts, utgöra ett ytterligare skäl för biträdande av skatteberedningens förslag.

De så kallade föreningsskattcsakkunniga hava föreslagit, att alla ideella Ideella för­ föreningar skola helt befrias från skattskyldighet till staten samt att de till e st"fte^ser5.h kommunen icke skola erlägga skatt för annan inkomst än inkomst av fast egendom. Kommunalskattekommittén har föreslagit, att ideella föreningar,

190 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vilka uteslutande avse att främja ett religiöst, fosterländskt, kulturellt, väl­ görande eller allmännyttigt ändamål, samt stiftelser med likartat ändamål skola kommunalt beskattas endast för inkomst av fastighet och rörelse; och har i an­ slutning härtill presidenten Petersson föreslagit, att dessa föreningar och stiftel­ ser skola helt befrias från skattskyldighet till staten. Inkomstskattesakkunniga hava i ett över föreningsskattesakkunnigas förslag avgivet utlåtande, vilket finnes i huvudsakliga delar intaget uti kommunalskattekommitténs betänkande (sid. 337—341), ansett skattefrihet även för rent ideella föreningar kunna ifrågakomma i blott ringa utsträckning, utan att de sakkunniga dock ingått på någon undersökning, vilka särskilda föreningar som kunde tänkas böra erhålla skattefrihet. De hava i sitt förslag till inkomstskatteförordning icke upptagit skattefrihet för ideella föreningar eller utsträckt skattefrihet för stiftelser men föreslagit proportionell skatt för dessa juridiska personer. Inom kommunalskattekommittén hava två reservanter, herrar Eriksson och Lindqvist, anslutit sig till föreningsskattesakkunnigas ståndpunkt. (Kom­ mittébetänkandet sid. 556 — 559.)

1924 års Skatteberedningen har anslutit sig till inkomstskattesakkunnigas uppfatt­ skatteberedning. ning och förordat skattskyldighet i fråga om såväl inkomst som förmögen­ het för alla ideella föreningar och andra stiftelser än s. k. fromma stiftelser. Statsskatten skulle emellertid bli proportionell och utgå efter ett grundtal av 3 procent. Kommunal progressivskatt skulle ej erläggas av ideella föreningar och stiftelser. Såsom motivering för detta förslag anför skatteberedningen i huvudsak följande. »I fråga om ideella föreningar och stiftelser kunna de nu gällande skatte­ skalorna ställa sig särskilt obilliga. Det mest utpräglade exemplet härpå erbjuder Nobelstiftelsen, vars sammanlagda skatter utgöra omkring 40 procent av inkomsten. Å andra sidan synas rena skatteprivilegier ej böra medgivas utom i undantagsfall. Man kan med inkomstskattesakkunniga betrakta detta spörsmål så, att varje avkastning av fast egendom eller kapital är att uppfatta såsom ett förvärv, vilket kräver samhällets skydd och medverkan, samt att det bidrag till det allmännas utgifter, som avkräves ägaren av fastigheten eller kapitalet, alltså i väsentlig mån innebär en omkostnad för möjliggörande av förvärvet, från vilken omkostnad befrielse ej bör medgivas. I fråga om kommunalbeskattningen skulle visserligen kunna med visst fog göras gällande, att icke någon viss kommun har ett berättigat intresse att beskatta kapitalinkomst, som tillfaller en ideell förening eller en stiftelse, vilkens verksamhet sträcker sig över hela landet. Detta utgör dock intet skäl att befria stiftelserna m. fl. från dylik skatt, ty deras intressenter borde rätteligen få betala kommunalskatt för dessa juridiska personers inkomst. Samma skäl för kommunal skattefrihet skulle dessutom kunna åberopas i fråga om många andra skattskyldiga. Det synes därför icke vara anledning att vid den kommunala beskattningen medgiva en mera utsträckt skatte­ frihet än vid den statliga. I anslutning till det förut anförda ifrågasättes i stället bibehållande av nuvarande bestämmelser om stiftelsers och ideella föreningars skattskyldighet, men med skyldighet för dem att erlägga endast

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 191

proportionell skatt till stat och kommun. Att utsträcka skattefriheten längre än kommunalskattekommittén föreslagit synes icke under några förhållanden böra ifrågakomma. I det föregående har berörts det fall, att viss person eller vissa personer enligt gällande statuter skola komma i åtnjutande av inkomst från en stiftelse. I förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva behandlas motsvarande fall i ett annat avseende, i det där stadgas, att frihet från gåvoskatt för stiftelser m. fl. ej skall äga rum, där gåva är gjord under villkor, att givaren skall under sin livstid eller under viss tid äga behålla egendomen i sin besittning eller uppbära avkastning därav, ävensom om och i den mån avkastningen av den givna egendomen är för all framtid eller för viss tid förbehållen vissa familjer eller bestämda personer. Vad inkomstbeskattningen beträffar, synes den princip, som ligger bakom nämnda undantagsbestämmelse, böra ha den betydelse, att mottagare av avkastning, varom här nämnts, blir själv skattskyldig för densamma, ett resultat, som, på sätt förut antytts, lättast synes kunna vinnas genom att betrakta dylik avkastning som periodiskt understöd. Vad förmögenhetsbeskattningen åter angår, kunde olika utvägar tänkas. Följdriktigast vore väl att beskatta den, som uppbär avkastningen från stiftelsen, för kapitalvärdet av denna förmån och låta stiftelsen få skatta för återstoden. Detta alternativ synes emellertid komma att medföra svårigheter i tillämpningen. Lämpligast synes förden­ skull vara att låta stiftelsen skatta för hela förmögenheten, medan mottagaren blir fri från förmögenhetsskatt, och sålunda bortse från den minskning i den sammanlagda progressionen, som en dylik anordning kan komma att med­ föra. Skulle denna fråga i framtiden få större räckvidd än nu torde vara fallet, kan givetvis frågan upptagas till ny behandling, därvid synes kunna ifrågakomma, att anknytning sökes till gällande regler om beskattning av fideikommiss.»

Rörande frågan, huruvida ideella föreningar och stiftelser borde erlägga förmögenhetsskatt, har beredningen uttalat, att man tvivelsutan, i likhet med vad presidenten Petersson föreslagit, kunde tänka sig att i stället för att beskatta själva förmögenheten öka procenttalet för inkomstskatten, men att en särskild beskattning av förmögenheten syntes bäst överensstämma med de principer, som eljest utmärkte vårt skattesystem.

Av de länsstyrelser, som yttrat sig angående skatteberedningens förslag Inkomna yttranden. beträffande beskattning av ideella föreningar och stiftelser, hava aderton förordat förslaget eller lämnat detsamma utan erinran. Överståthållarämbetet har förklarat sig icke i allmänhet hava något att erinra mot skatteberedningens förslag men däremot uttalat tvekan, huru­ vida de föreslagna reglerna om proportionell beskattning borde vinna tillämpning på föreningar för tillvaratagande av medlemmarnas yrkes- och kårintressen. Till belysande av förslagets innebörd härutinnan anföres, att svenska arbetsgivareföreningen år 1926 påförts inkomst- och förmögenhets­ skatt med 4,062 kronor samt kommunal progressivskatt med 1,364 kronor. Enligt skatteberedningens förslag bortfölle sistnämnda skatt och bleve inkomstoch förmögenhetsskatten för året 2,591 kronor. Landsorganisationen i Sverige åter skulle med tillämpning av förslaget hava erhållit befrielse från en kom-

192 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. munal progressivskatt av 9,969 kronor samt fått sin inkomst- och förmögen­ hetsskatt nedsatt från 22,440 kronor till 9,506 kronor. Även länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett, att skattefrihet eller inskränkt skattskyldighet horde medgivas allenast för rent ideella föreningar och stiftelser. Tre länsstyrelser hava slutligen tillstyrkt kommunalskattekommitténs förslag i denna del. Kammarrätten, som tidigare tillstyrkt kommunalskattekommitténs förslag, har förklarat sig icke i beredningens argumentering hava funnit anledning ändra mening. Kammarrätten hölle alltfort före, att föreningar och stif­ telser med rent ideella ändamål borde så långt som möjligt vara fria från skatteanspråk från det allmänna, samt att, då ändamålets allmännyttiga syftning vore grunden för eftergifter härutinnan, det vore fullt befogat att göra skillnad mellan föreningar och stiftelser av nyssberörda slag och sådana, vilkas ändamål vore mer eller mindre bemängt med uppgifter till med­ lemmars eller intressenters nytta eller nöje (ideella föreningar och stiftelser med blandade ändamål). Inom kammarrätten har en reservant uttalat sig till förmån för föreningssakkunnigas förslag och en annan reservant tillstyrkt skatteberedningens förslag beträffande beskattning av ideella föreningars och stiftelsers inkomst.

Departements­ Jag är av den uppfattningen, att en fullständig skattefrihet för nu skatt­ chefen. skyldiga ideella föreningar och stiftelser ej bör ifrågakomma. Vid med­ delande av skatteprivilegier måste man nämligen ihågkomma, att den frihet, som meddelas på ett håll, ofelbart måste motsvaras av en ökning av skattskyldigheten på andra håll, och att en avvägning med hänsyn härtill måste företagas. Det förefaller mig tillika rimligt, att den mycket bety­ dande fondbildning, som representeras av ideella föreningar och stiftelser, i någon mån bidrager till det allmännas utgifter. Såsom redan av mitt yttrande angående principerna för juridiska per­ soners skattskyldighet framgår, är jag emellertid av den uppfattningen, att beskattningen av ideella föreningar och stiftelser icke bör vara progressiv. Det får ej förbises, att, såsom jag redan antytt, genomförandet av en pro­ portionell beskattning utan tvivel kommer att få en ej oväsentlig statsflnansiell betydelse. Att uppskatta skattelättnadens storlek har visat sig ej vara möjligt. Vissa kalkyler hava dock företagits, vilka synas ådagalägga, att minskningen i statens skatteintäkter enligt skatteberedningens förslag skulle för Stockholms stads vidkommande belöpa sig till omkring 350,000 kronor. Den största posten representeras av Nobelstiftelsen, för vilken skattelättnaden i fråga om statsbeskattningen skulle uppgå till cirka 250,000 kronor. Nu torde redan 1926 års riksdag genom sitt beslut om restitution av större delen av Nobelstiftelsens inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1926 hava givit uttryck åt den uppfattningen, att Nobelstiftelsens nuvarande skatte­ börda är att anse såsom orimligt hög. De motiv, som föranlett detta beslut, tala, ehuru enligt min mening ej i lika grad, för en liknande skattelättnad

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102. 193 för Övriga stiftelser och ideella föreningar. Att för Nobelstiftelsen medgiva skattelindring i större omfattning än för andra liknande stiftelser har jag ansett mig icke kunna ifrågasätta med hänsyn till riksdagens ställning sist­ lidet år till då föreliggande förslag i ämnet. Ett särskilt spörsmål, som i förevarande sammanhang uppställer sig, avser beskattningen av fackföreningar och därmed likartade föreningar. Skattefrihet för dem har ju från vissa håll förordats. Å andra sidan har uttalats viss tvekan, huruvida ens den av skatteberedningen även för nämnda föreningars vidkommande ifrågasatta lättnaden i beskattning borde ifråga­ komma. Det förefaller mig, som om förslaget om en måttlig proportionell beskattning av jämväl dessa föreningar skulle innebära en lämplig medel­ väg mellan de båda ytterliglietsståndpunkterna. Betydelsen av skattelättna­ den belyses i någon mån av de siffror, som anförts av överståthållarämbetet.

I anslutning till gällande lagstiftning samt kommunalskattekoinmitténs Haradsalloch presidenten Peterssons förslag har skatteberedningen beträffande härads- ""“m" m8ar allmänningar, besparingsskogar och dylika samfälligheter föreslagit, att dessa skatteberedborde beskattas i intressenternas ställe efter en proportionell beskattnings- ningen. grund. Inkomstskatt syntes böra utgå efter ett grundtal av 3 procent och befrielse ske från kommunal progressivskatt. I motsats mot förhållandet enligt presidenten Peterssons förslag skulle enligt skatteberedningens förslag förmögenhetsskatt, pa sätt nu sker, erläggas av allmänningen och icke av dess intressenter.

Skatteberedningens förslag i denna punkt har tillstyrkts eller lämnats Inkomna, utan erinran av samtliga länsstyrelser utom fyra, av vilka länsstyrelsen i yttranden- Södermanlands län ifrågasatt dubbelbeskattning av inkomst från häradsallmänningar, länsstyrelsen i Östergötlands län ansett statsskatten för häradsallmänningars inkomst böra läggas på delägarna i stället för på intressen­ terna, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrkt presidenten Peters­ sons förslag beträffande förmögenhetsbeskattningen och länsstyrelsen i Norr­ bottens län påyrkat ytterligare lättnad i den föreslagna proportionella beskatt­ ningen, så att statsskatt borde utgå efter exempelvis ett grundtal av 2 procent. Kammarrätten, som på sin tid biträtt presidenten Peterssons förslag även i fråga om skattefrihet för förmögenhet, förklarar sig vidhålla denna sin ståndpunkt. Det finge för övrigt ej förbises, att för närvarande dubbel­ beskattning av förmögenheten i så måtto läge i praktiken nära till hands, att tillhörigheten till en jordbruksfastighet, särskilt på landsbygden, av allmänningslott enligt sakens natur påverkade fastighetens saluvärde samt följ­ aktligen kunde komma att öva inflytande på taxeringsvärdet och därmed också pa uppskattningen av iigarens förmögenhet.

Ehuru jag ej vill helt förneka betydelsen av det skäl, kammarrätten Departementtanfört för att beskattning av förmögenheten hos häradsallmänningar ej borde chefenifrågakomma, ansluter jag mig till skatteberedningens förslag i fråga om haradsallmänningars m. fl. samfälligheter beskattning. Med hänsyn till Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 sand. 87 höft- (Nr 1112 ) I t

194 Kungl. Majrts proposition Nr 102. den proportionella skatteskalan och bortfallandet av den kommunala pro­ gressivskatten kommer lättnaden beträffande häradsallmänningarna att bliva så betydande, att jag anser en ytterligare lättnad ej påkallad. Här torde böra erinras, att vissa sammanslutningar enligt vattenlagen, vilka ej åsyfta förvärv av inkomster utan att för gemensam räkning omhänderhava driftsanordningar, ej äro att anse såsom med häradsallmänningar m. fl. likartade samfälligheter. Den inkomst, som ifrågavarande anordningar indirekt lämna intressenterna, blir dessas egen inkomst och beskattas hos dem. Å andra sidan få de givetvis var för sig komma i åt­ njutande av procentavdrag för de fastigheter, till vilka de själva äro ägare, likasom de torde i beskattningsavseende få anses äga del av sammanslut­ ningen som sådan tillhöriga fastigheter, i likhet med förhållandet beträffande gruvbolag.

Sparbanker. Enligt gällande lagstiftning förefinnes skattefrihet för sparbanker för in­ komst av rörelse, därest sparbankens reservfond understiger 5 procent av insättarnas fordran. Kommunalskattekommittén har föreslagit borttagande av denna skatte­ frihet (sid. 447).

1924 års Skatteberedningen har föreslagit, att från inkomst av rörelse för sparbank skatteberedavdrag må ske för belopp, som avsatts till reservfond, i den mån avsätt­ ning. ningen är nödvändig för uppbringande av sparbankens fonder till det enligt gällande lag i förhållande till sparbankens inlåning erforderliga minsta be­ lopp eller, i förekommande fall, till det belopp som skolat minst erfordras, därest från sparbankens fonder avdragits säkerhetsfond eller, under de tio första räkenskapsåren efter sparbankens bildande, grundfond. Skatteberedningens motivering i fråga om sparbanks skattskyldighet är av följande lydelse: »Den vinst, som redovisas å sparbankernas verksamhet, är i regel för­ hållandevis obetydlig, enär sparbanksrörelsen är en form av kooperativ rörelse så anordnad, att någon nämnvärd synlig vinst ej skall uppkomma. Den vinst, som skulle kunnat redovisas, kommer i stället insättare och låntagare till godo i form av högre inlåningsränta eller lägre utlåningsränta än den normala. För den räntevinst, som insättare och låntagare såmedelst göra, få de ju skatta i form av ökad intäkt eller minskat avdrag för gäldräntor. Den vinst, som redovisas å sparbankens rörelse, användes dels till fondering, dels till vissa välgörande eller liknande ändamål, och mottagarna torde i senare fallet bliva fria från skatt för vad de erhållit. Ur de synpunkter, som i förevarande betänkande anläggas, är det rimligt, att en proportionell skatt lägges på dessa vinster. Det synes emellertid lämpligt, att, i den mån vinsten användes till sådan minimifondtäckning, som kräves enligt 25 § sparbankslagen, beskattning ej äger rum. De medel, som användas för dylik fondering, äro ej avsedda att någonsin komma några fysiska personer till godo, utan skola bevaras hos sparbankerna såsom en reserv för mötande av förluster. I den mån fonderingen överstiger den enligt sparbankslagen ound­ gängliga, synes däremot skäl för skattefrihet ej föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 195

Därest sparbank fyller minimikraven på fonder allenast tack vare befintlig s. k. säkerhetsfond, synes vinst, som avsättes till fonder, ej böra beskattas. Säkerhetsfonden skall nämligen återbetalas till bidragstecknarna och är mera att beteckna såsom en garanti än som en sparbankens egen fond. I före­ varande avseende torde det därför vara riktigast att ej bland fonderna inräkna säkerhetsfond. I svenska sparbanksföreningens yttrande över kommunalskattekommitténs förslag till kommunalskattelag har framhållits önskvärdheten av att ej genom beskattning försvåra tillkomsten av nya sparbanker och att fördenskull bevilja sparbankerna skattefrihet för de 10 första verksamhetsåren. Under en sparbanks första tid spelar sparbankens grundfond så stor roll såsom fondunderlag, att sparbanken, även om den ej gjorde några ytterligare avsättningar till fonder, skulle fylla minimikraven enligt 25 § sparbanks­ lagen, varför under denna tid sparbanken skulle komma i ett såtillvida sämre läge än många äldre livskraftiga sparbanker, att enligt den ovan givna huvudregeln all vinst skulle komma att beskattas. Skäl synes därför föreligga att på det sätt tillmötesgå sparbanksföreningens önskemål, att under de 10 första åren av sparbanks verksamhetstid i beskattningsavseende ej bland fonderna medräknas sparbankens grundfond. En dylik bestämmelse blir i viss mån analog med ovan ifrågasatta bestämmelse rörande säkerhets­ fond. Skäl för en sådan likställighet finnes särskilt för det fall, att grund­ fond skall återbetalas, men anledning torde knappast förefinnas att ställa en sparbank, vars grundfond ej skall återbetalas, annorlunda eller sämre än en sparbank, vars grundfond skall återbetalas. Sistnämnda förhållande synes utgöra ett skäl att i nu förevarande avseende uppställa en schematisk regel sådan som den här ifrågasatta. Statlig inkomstskatt synes även här böra utgå efter ett grundtal av 3 procent. Befrielse från förmögenhetsskatt synes däremot liksom nu kunna medgivas. Kommunal progressivskatt bör ej utgöras av sparbanker.»

Tjugo länsstyrelser tillstyrka skatteberedningens förslag eller lämna det­ Inltomnu samma utan erinran. yttranden. Överståthållarämbetet anser, att skatteberedningens förslag vore ägnat att giva åtminstone de större sparbankerna en i förhållande till övriga bank­ inrättningar, med vilka de dreve en i viss mån konkurrerande verksamhet, en privilegierad ställning i skatteavseende. Stockholms stads sparbank vore år 1926 påförd inkomst- och förmögenhetsskatt med i runt tal 302,000 kronor samt kommunal progressivskatt med cirka 94,000 kronor. Med tillämpning av skatteberedningens förslag skulle sparbanken blivit frikallad från sist­ nämnda skatt samt haft att i inkomst- och förmögenhetsskatt erlägga endast omkring 75,000 kronor. Länsstyrelsen i Södermanlands län har åberopat sitt utlåtande över kom­ munalskattekommitténs förslag, däri beträffande sparbanker ifrågasatts full­ ständig skattefrihet eller i varje fall ett borttagande av den progressiva be­ skattningen. Länsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens lön förorda koinmunalskattekommitténs förslag. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ställer sig tveksam inför behovet av de föreslagna lättnaderna i fråga om sparbankernas beskattning. Vad an-

19ö Kung!. Maj:ts proposition Nr 102. ginge nybildade sparbanker, torde skattebördan under de första verksamhets­ åren bliva skäligen ringa, och det syntes svårligen kunna antagas, att ett fullgörande av normal skattskyldighet skulle komma att störande inverka på sparbankernas verksamhet och syften. Svenska sparbanksföreningen yttrar i denna del: »Mot den i betänkandet anförda motiveringen för sparbankers och därmed jämförliga juridiska personers beskattning har styrelsen för sin del intet att erinra. I likhet med skatteberedningen finner styrelsen det därför vara rimligt, att skatt i allmänhet lägges å de bärkraftiga sparbankernas vinster. Enär beredningen uttryckligt framhåller, att även statlig inkomstskatt bör för sparbankernas vidkommande utgå efter en proportionell skatteskala, samt i anslutning härtill uttalar, att kommunal progressivskatt ej bör utgöras av sparbanker, finner styrelsen ej heller något vara att invända mot de före­ slagna allmänna grunderna för beskattningen.» Kammarrätten uttalar, under hänvisning till sitt över kommunalskattekommitténs förslag avgivna yttrande, att sparbankernas hävdvunna privi­ legium borde bibehållas. Möjligen skulle kunna ifrågasättas att låta skatte­ friheten bero även av grundfonden, i den mån denna icke skulle återbäras. Två ledamöter av kammarrätten hava uttalat skiljaktig mening, i det en ledamot tillstyrkt skatteberedningens förslag och en annan ledamot icke an­ sett tillräckliga skäl vara förebragta för frångående av kommunalskattekommitténs enhälligt uttalade mening. Sistnämnde reservant har emellertid ansett hinder ej böra möta för tillmötesgående av svenska sparbanksföre­ ningens önskemål, att sparbankerna måtte tillerkännas skattefrihet undei de tio första verksamhetsåren.

Departements­ Det har förefallit, som om skatteberedningens förslag beträffande beskatt­ chefen. ning av sparbanker skulle innebära en lämplig medelväg mellan de båda ytterligheterna: fullständig skattefrihet och fullständig skatteplikt efter den för enskilda personer nu gällande progressiva skatteskalan. Vad frågan om skatteskalan beträffar, måste jag för min del beteckna som orättvis den beskattningsnorm, som för närvarande tillämpas exempelvis beträffande Stock­ holms stads sparbank. Sparbankerna arbeta ju med en i förhållande till om­ slutningen jämförelsevis obetydlig vinstmarginal, varför, om sparbanken hade aktiebolagets form, en beskattning efter den högsta ifrågakommande skattesatsen med 12 procent för grundbeloppets fastställande, med säkerhet icke skulle ifråga­ komma. Den föreslagna proportionella beskattningen i fråga om sparbanker torde därför få anses vara rimlig. Förslaget om skattefrihet för så stor del av vinsten, som användes för enligt sparbankslagen nödig fondavsättning, är beträffande i gång varande någorlunda bärkraftiga sparbanker icke av någon större betydelse. Endast när en sparbank under beskattningsåret ökat sin inlåning och på den grund kräver en starkare obligatorisk fondbildning, kommer bestämmel­ sen om skattefrihet i allmänhet att kunna tillämpas. Beträffande sparbanker med en någorlunda stark fondställning ävensom sparbanker med konstant inlåning kommer en måttlig, jämn beskattning att inträda. I stark mot-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 197 sättning till den föreslagna bestämmelsen framstår den nu gällande, som inne­ bär, att vissa år sparbanker kunna få bära en mycket stor skattebörda, under det att följande år samma sparbanker bli helt frikallade från skatt. Emot den ifrågasatta skattelindringen för nybildade sparbanker har jag intet att erinra.

I fråga om dubbelbeskattning för aktiebolag och solidariska bankbolag Aktiebolag och ekono­ har ej i något av föreliggande betänkanden ifrågasatts annan ändring än miska för­ den som framgår av vad jag kommer att sedermera anföra angående beskatt­ eningar. ning av rabatter och pristillägg i förhållande till gjorda inköp och försälj­ Frågan otft dubbelbeskatt­ ningar samt angående moder- och dotterföretags beskattning. ningen. Skatteberedningen har redogjort för de motiv, som föranlett den nu gäl­ Föreliggande lande dubbelbeskattningen, men har ej själv beträffande denna gjort annat förslag. uttalande, än att en ändring i princip på denna punkt icke nu torde vara tänkbar, varför någon närmare prövning av frågan ej verkställts.

Vad beträffar aktiebolagen, har frågan om dubbelbeskattningen av dessas Inkomna yttranden. inkomst berörts i ett flertal yttranden. Vad först länsstyrelserna beträffar, hava ett par länsstyrelser ifrågasatt, huruvida ej beskattning hos aktiebolagen av dessas vinster borde inträda först om desamma överstege 6 procent av aktiekapital och reservfond. Det har även hlivit ifrågasatt, huruvida ej beskattning av utdelning å aktier åtminstone till utlänningar borde kunna ske medelst kupongernas beläggande med stämpelavgift. Från sammanslutningar av olika näringsföretag har med mycken styrka framställts krav på borttagande av eller lättnad i dubbelbeskattningen av aktiebolagens inkomster. Jag tillåter mig i detta avseende särskilt hänvisa till det utlåtande, som avgivits av Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund. Nämnda sammanslutningar vända" sig emot påståendet, att den inkomst, som förvärvades genom ett aktiebolag, skulle äga större skattekraft än annan inkomst. Även i de fall, då den från aktieplacering härflytande inkomsten vore i förhållande till kapitalinsatsen procentuellt högre än annan kapital­ inkomst, vore detta icke liktydigt med en större skattekraft hos den förra inkomsten. Även om det vore riktigt, att de olika kapitalinsatsernas för­ ening till ett aktiekapital ofta utgjorde en förutsättning för affärsdrift i större skala, vore det icke kapitalsammanslutningen i och för sig, som i vissa lyckliga fall åstadkomma den högre vinsten, utan denna berodde på andra mindre beständiga faktorer, såsom konjunkturer, driftig affärsledning m. m. Vad beträffade det stundom åberopade argumentet, att aktiebolagsformen för de personer, som begagnade sig av densamma, medförde så stora fördelar med avseende å affärsdriften — begränsad ansvarighet, lätthet att genom aktie­ försäljning överlåta sin andel i företaget, bekväm form för förvaltningen m. m. — att därigenom en extra beskattning av vinsten å företaget bleve be­ fogad, vilade detsamma på den oriktiga föreställningen, att det skulle vara

198 Kungl. Maj:ts proposition N? 102.

med en sund och rättvis skattelagstiftning förenligt att utöver aktiestämplar och dylikt jämväl pålägga extra beskattning på de medborgare, som rättade sig efter och begagnade sig av de former, staten föreskreve för närings­ verksamhetens utövande. Sammanslutningarna uttala vidare, att i varje fall en progressiv beskattning av aktiebolagen ej vore befogad. Därefter anföres följande: Sedan extrabeskattningen av aktiebolagsinkomsten en gång blivit införd och kommit att få en avsevärd betydelse för stadsbudgeten, kunde det givet­ vis möta svårigheter att med ett slag undanröja densamma, men vad som syntes kunna begäras vore, att skattelagstiftningen inställdes på successiv avskrivning av denna extra beskattning och att början härmed gjordes i det förslag till beskattning av juridiska personer, som nu vore under utarbetande. Ett första steg till en dylik avskrivning syntes lämpligen kunna bestå däri, att rätt medgåves till avdrag från inkomsten för exempelvis 6 procent av bolagskapitalet. Härigenom skulle åtminstone de bolag, vilkas inkomst icke överstege 6 procent av kapitalet och beträffande vilka fiktionen om aktiebolagsinkomstens mervärdighet i jämförelse med annan kapitalinkomst så­ lunda direkt vederlagts av verkligheten, undgå extra beskattning. En dylik beskattningsregel skulle bland annat underlätta nödvändiga rekon­ struktioner av bolag på det sätt att fonderingar kunde överföras till aktie­ kapital, utan att någon ökad beskattning av den utgående räntan därav förorsakades. Slutligen anföra sammanslutningarna: »Förutom de erinringar rörande principerna för aktiebolags och därmed jämställda juridiska personers beskattning, som förut gjorts, anse vi oss slutligen böra framställa en anmärkning av mera allmän ekonomisk inne­ börd. Såsom redan framhållits, är företagareverksamhet av större omfatt­ ning i regel med nödvändighet hänvisad till aktiebolagsformen. Tyngas från aktiebolag härflytande inkomster med alltför höga skatter, måste detta givetvis hämma utvecklingen av redan förefintliga företag och hindra ska­ pandet av nya sådana. Den fara för vårt lands ekonomiska förkovran, som härav uppstår, är uppenbar. Åtskilliga företeelser under de senaste åren synas giva vid handen, att den gräns överskridits, över vilken beskattningen av de från aktiebolag härflytande inkomster icke utan sådan risk kan höjas. Än större blir den nationalekonomiska faran av en betungande aktiebolagsbeskattning, om aktiebolagen i Sverige i skattehänseende intaga en sämre ställning än i andra länder. Beklagligtvis har en på föranstaltande av Sveriges Industriförbund igångsatt utredning av de i en del främmande länder tillämpade regler för aktiebolags beskattning ännu icke hunnit avslutas. Detta utredningsarbete, vars resultat inom kort torde komma att överlämnas till herr statsrådet, har emellertid fortskridit så långt, att man redan nu kan konstatera, att — även efter genomförande av den utav skatteberedningen föreslagna skattebefrielsen för viss inkomst av aktier — aktiebolagens skatte­ börda efter svensk rätt kommer att bliva avsevärt tyngre än som är för­ hållandet i ett flertal andra länder.» Den av Sveriges industriförbund föranstaltade utredningen angående aktiebolagens beskattning i vissa främmande länder, verkställd av docenten E. Lindahl, har sedermera inkommit till finansdepartementet. Bank- och fondinspektionen förklarar sig anse, att presumtionen om bo-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 199 lagsinkomstens större skattekraft icke längre kunde upprätthållas med samma berättigande som tillförene, och ifrågasätter därför sådan ändring i de före­ liggande beskattningsförslagen, att vid aktiebolags och solidariska bankbolags taxering till kommunal inkomstskatt samt inkomst- och förmögenhetsskatt avdrag finge ske för ett belopp, motsvarande den till aktie- eller lottägare bestämda utdelningen, dock icke för mer än sex procent å inbetalt aktieeller lottkapital samt reservfond. Även kammarrätten förordar förslaget, att bolag skulle vid sin taxering få avdrag för utdelning till och med sex procent. Såsom motivering till detta förslag anföres en mera principiell argumentering mot dubbelbeskatt­ ning i allmänhet. Därjämte anföres, bland annat, att för ett bolag, som be­ hövde skaffa sig ökad kapitaltillgång på längre sikt, vanligen erbjöde sig två vägar, antingen nyemission av aktier eller ock upptagande av obliga­ tionslån. Även i förra fallet måste bolaget, om det ville bibehålla sin all­ männa kredit, reservera medel för räntegottgörelse åt nytecknarna i form av aktieutdelning, men denna finge i motsats mot obligationsräntan icke av­ dragas vid bolagets taxering. Gällde det stora bolag med ringa kontakt med aktieägarna, tedde sig den praktiska skillnaden föga stor.

Kommunalskattekommittén har föreslagit, att den nu gällande skattefri­ Frågan om ekonomiska heten för rabatter och pristillägg från kooperativa föreningar till deras med­ föreningars lemmar skulle bortfalla. beskattning samt om be­ Från kommitténs förslag i denna punkt voro herrar Eriksson och Lind­ skattning av qvist skiljaktiga och förklarade sig anse nuvarande skattefrihet för koopera­ rabatter och pristillägg. tiva föreningar böra bibehållas. Till stöd för denna sin skiljaktiga mening Föreliggande hava reservanterna förebragt en ingående motivering (sid. 539—553 i kom­ förslag. mittébetänkandet). Skatteberedningen har föreslagit, att utdelning å insatser i ekonomi­ ska föreningar i likhet med vad nu är fallet skulle dubbelbeskattas, men hos föreningen, till skillnad mot nuvarande förhållanden, träffas av skatt enligt den för aktiebolag gällande skatteskala, därvid som kapital skulle räknas insatskapitalet samt, i den mån avsättningar till reservfond ansåges belöpa på andelarna, jämväl sådan fond. Rabatter och pristillägg, som eko­ nomisk förening lämnat sina medlemmar i förhållande till gjorda köp eller för­ säljningar, skulle beskattas, men avdrag skulle få ske med pristilläggens eller rabatternas halva belopp, som skulle anses utgöra driftkostnad för föreningen. Skatten på rabatter och pristillägg skulle emellertid vara ej progressiv utan proportionell. Inkomst- och förmögenhetsskatt skulle alltså betalas efter ett grundtal av tre procent, medan kommunal progressivskatt ej skulle ifråga­ komma på denna del av de ekonomiska föreningarnas vinst. Någon beskatt­ ning av rabatternas belopp hos konsumenterna själva skulle ej förekomma, varemot rabatter och pristillägg till producenter i vanlig ordning skulle be­ traktas såsom inkomst i dessas rörelse. Motsvarande bestämmelser om rabatter och pristillägg skulle gälla i fråga

200 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

om aktiebolag, för vilka dock icke någon proportionell skatt skulle ifråga­ komma utan rabatterna och pristilläggen inräknas i aktiebolagens övriga vinst. Beredningen har tillika framlagt förslag till anvisningar för att klargöra, i vilka fall rabatterna eller pristilläggen skulle anses hava utgått av vinsten. Detta skulle enligt förslaget anses vara förhållandet även i vissa fall, där pristilläggen eller rabatterna lämnas innan bokslut ägt rum. Vad nu anförts gäller ej försäkringsinrättningar, bostadsaktiebolag eller bostadsföreningar, till vilka jag återkommer i det följande. Skatteberedningens betraktelsesätt i fråga om beskattning av rabatter och pristillägg torde i korthet kunna återgivas på följande sätt:

En beskattning kan, liksom eljest när det gäller juridiska personer, ifråga­ komma allenast av vad som rent principiellt är inkomst hos föreningens intres­ senter, d. v. s. dess medlemmar. Vinst på gjorda kapitalinsatser är likställd med aktieinkomst och bör beskattas som denna. Återbäring (rabatt) och pristillägg, som en producent — t. ex. en jordbrukare, vilken köper utsäde i en samköpsförening eller säljer mjölk till ett mejeri — erhåller på till hans näring hänförliga varor, är utan tvivel inkomst, vilken kommer till synes på det sätt, att pristillägget direkt ökar avkastningen, medan återbäringen minskar omkostnaderna och sålunda indirekt ökar vinsten. Mera tvivelaktig ställer sig frågan, då det gäller återbäring i förhållande till inköp, som en vanlig konsument gjort. Från kooperativt håll har man i den tidigare diskussionen brukat göra gällande, att denne har gjort eu utgiftsbesparing och ej haft en inkomst. Häremot genmäler skatteberedningen, att en utgiftsbesparing mycket väl i beskattningsavseende kan räknas som inkomst. Det finns sådana fall, där det är otvivelaktigt att utgiftsbesparingar, d. v. s. tjänster som man gör sig själv, beskattas; men andra utgiftsbesparingar finnas, som det är lika otvivelaktigt att man ej beskattar. Någon rent principiell skillnad mellan det ena och det andra slaget av utgiftsbesparingar finnes icke, utan inom dessas kategori måste en rent kon­ ventionell gräns dragas emellan vad man vill beskatta och vad man ej vill beskatta. Gränsen torde i gällande lagstiftning i allmänhet vara dragen så, att utgiftsbesparingar, som man gör i sin rörelse eller sitt yrke, beskattas, andra ej. Gränsen kan dragas så, att kooperationens återbäring, vilken innebär en utgiftsbesparing, åstadkommen därigenom att man tillsammans med andra drivit en rörelse, kommer med bland det som principiellt anses som inkomst hos medlemmarna, men den kan också dragas på annat sätt. Skatteberedningen har ansett, att beskattning borde äga rum, men denna beskattning borde ej ske hos föreningens medlemmar själva utan hos före­ ningen i stället för hos dessa. Då det här gäller en mängd medlemmar, som var för sig skulle fått betala skatt efter en låg procent, om de skattat själva, bör föreningen få en proportionell skatt efter detta låga procenttal på den del av vinsten, varom här är fråga. Emellertid har det ansetts sannolikt, att en del av kooperationens återbäring endast motsvarar sådana rabatter, som lämnas även av enskilda handlande — vilka givetvis ej kunna beskattas för rabatter, som de lämna främmande personer — och att återbäringen alltså endast delvis utgör handelsvinst. Vidare har det ansetts troligt, att om delägarna i stället skattade själva, de skulle komma att åtnjuta skattefria avdrag, som skulle medtagit en del av återbäringsbeloppet. Av dessa skäl har man funnit det rimligt, att blott viss del av återbäringen, efter en ge-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 201 nomsnittlig norm skäligen bestämd till hälften av denna, skulle be­ skattas. För den ståndpunkt, skatteberedningen sålunda intagit, hava talat även vissa praktiska skäl, bland annat hänsyn till kommunerna. Därvid kan framhållas, bland annat, att, om en enskild producent, en skogsägare, har skog i en kommun och ett sågverk i en annan kommun, den del av hans rörelse, som avser sågverket, beskattas i den kommun, där sågverket är beläget. Om flera skogsägare tillsammans bilda en förening, som äger sågverket, är det likaledes rimligt, att den kommun, där sågverket är beläget, erhåller skatt av vinsten på sågverkets rörelse. Då producenterna äro många, kan detta svårligen ordnas på annat sätt än att föreningen göres skattskyldig. En producentförening bör sålunda vara skattskyldig. Med hänsyn till omöjligheten att i många fall skilja mellan producent- och konsumentföreningar, enär samma föreningar ofta hava såsom medlemmar såväl producenter som konsumenter och för övrigt samma personer kunna vara både producenter och konsumenter, blir härav en följd, att även kon­ sumentföreningarna böra beskattas.

Kassadirektören i kooperativa förbundet Ernst Persson, vilken såsom re­ presentant för kooperationen deltagit i skatteberedningens arbete på föreva­ rande område, har vänt sig emot förslaget om beskattning av återbäring och pristillägg, som förklarats till ingen del utgöra handelsvinst. Skattebe­ redningens förslag skulle för kooperativa förbundet och de därtill anslutna föreningarna medföra en sammanlagd skatteökning i stats- och kommunal­ skatt av i runt tal 225,000 kronor. Direktören Persson har föreslagit, att de öppna kooperativa föreningarna måtte fortfarande få åtnjuta den nu stad­ gade avdragsrätten för vad som återbetalades i förhållande till gjorda köp och försäljningar.

Vad angår frågan om beskattningen av ekonomiska föreningar samt aktie­ Inkomna bolags och ekonomiska föreningars skattskyldighet för rabatter och pristill- yttranden. lägg, har skatteberedningens förslag i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av tretton länsstyrelser. Vissa av dessa länsstyrelser ha emel­ lertid ansett de av skatteberedningen föreslagna författningsbestämmelserna invecklade. Överståthållarämbetet och en länsstyrelse ifrågasätta, huruvida den av skatteberedningen föreslagna halveringen av kooperationens rabatter vore befogad. En länsstyrelse finner halveringen något godtycklig men tillstyrker skatte­ beredningens förslag i denna del, varemot länsstyrelsen anser, att propor­ tionell skatt för ekonomiska föreningar ej borde ifrågakomma. Vad övriga länsstyrelser beträffar, har kommunalskattekominitténs förslag beträffande beskattningen av kooperationens rabatter tillstyrkts av 7 läns­ styrelser.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar: »Under medgivande, att viss tvekan kan föreligga om huruvida icke kon­ sumentföreningarna i många fall genom rätten till avdrag för rabatter beredas en lättnad i skatteavseende, som icke kommer andra rörelseidkare till del,

202 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. måste det fastslås, att något rationellt förslag om inskränkning av denna rätt icke föreligger. Då beredningens förslag kan medföra beskattning av vinst, som icke är verklig, finner sig länsstyrelsen icke kunna förorda det­ samma.» Länsstyrelsen i Kopparbergs län har tillstyrkt herr Perssons reservation mot skatteberedn ingens förslag. Kooperativa förbundet bar i sitt yttrande hemställt, att det av skatteberedningen framlagda förslaget måtte såtillvida vinna beaktande, att koope­ rativ förening skulle för vad som utdelades å insatser eller fonderades erlägga statsskatt efter den för aktiebolag gällande grund, men att förslaget i vad det rörde beskattning av de av kooperativa föreningar lämnade rabatter respektive pristillägg ej måtte läggas till grund för blivande lagstiftning i ämnet. Förbundet uttalar, att om man ville för de konsumentkooperativa före­ tagen upphäva avdragsrätten för rabatterna, man vore skyldig att ovederläggligt klargöra, att enligt nu gällande bestämmelser de konsumentkoopera­ tiva företagen betalade för ringa skatt till stat och kommun i jämförelse med den enskilda handeln eller att avdragsrätten för rabatterna ensidigt gynnade de konsumentkooperativa företagen, vilka därigenom Ange en skattepolitiskt betingad förmån i jämförelse med de enskilda företag, till vilka de stode i konkurrensställning. Förbundet ansåge, att alla tillgängliga fakta gåve vid handen, att konsumentkooperationen i jämförelse med de enskilda köpmännen lämnade mycket betydande skattebidrag till stat och kommun samt att konsumentkooperationen enligt gällande lagstiftning till inkomstoch förmögenhetsbeskattning framvisade beskattningsbara inkomster, som i förhållande till medelkapitalet genomsnittligt vore väsentligt högre än vad aktiebolagen framvisade. Kooperationen ifrågasatte icke, att den för sin ostridigt allmännyttiga verksamhet härutinnan skulle på något sätt av sam­ hället privilegieras, men rörelsen krävde bestämt, att den i beskattnings­ avseende icke ställdes ogynnsammare än andra företagsformer. Kooperativa förbundet uttalar jämväl, att förbundet även i fråga om de kooperativa producentföreningarna funne förslaget vara av sådan natur, att det icke borde upphöjas till lag. Åven de jordbrukskooperativa sammanslutningar, som yttrat sig i den föreliggande frågan, ha vänt sig emot skatteberedningens förslag. I det av svenska lantmännens riksförbund m. fl. avgivna yttrandet uttalas, att av betänkandet icke klart framginge vad beredningen avsett skola betecknas som insatskapital och huruvida därmed menades sammanlagda beloppet av tecknade andelar eller blott vad som å dessa kontant inbetalats eller möj­ ligen sammanlagda värdet av vad som inbetalats och vad som vore till betalning förfallet. Vore meningen den, att endast det inbetalade andelsbeloppet skulle anses såsom insatskapital, skulle användandet av aktiebolagsskalan för beskattning av vinster på insatserna kunna leda till orimliga konsekvenser, i det att stundom en betydande vinst bleve att utslå på ett helt obetydligt kapital. Men även om man utginge ifrån att betänkandet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 203 avsett att med ordet insatskapital beteckna hela det tecknade andelsbeloppet, måste en tillämpning av aktiebolagsskalan vid de kooperativa föreningarnas beskattning verka ganska ojämnt, och dessvärre så att de stora och väl kon­ soliderade föreningarna bleve lindrigare beskattade än de små och outveck­ lade, som ännu icke hunnit samla någon avsevärd reservfond. Sveriges köpmannaförbund har däremot tillstyrkt skatteberedningens för­ slag om beskattning av kooperativa föreningars rabatt- respektive pristilläggsutdelning men avstyrkt förslaget, att för konsumentkooperationen alltjämt viss förmånsställning skulle bibehållas i fråga om sättet för återbäringens beskattning. Kammarrätten anför, att det enligt dess mening icke kunde förnekas, att konsumentföreningarna i förslaget erhållit en allt för gynnad ställning och detta i förhållande ej blott till produktionsföreningarna utan ock gentemot sina egentliga konkurrenter, de enskilda affärsmännen. Då producentkoopera­ tionen, exempelvis inom jordbruket, alltjämt torde vara i behov av den skatteförmån, som nu tillkomme densamma, torde icke vara nationalekono­ miskt berättigat att med kommunalskattekommittén upphäva sagda förmån, varefter för övrigt skulle kvarstå den olikhet med konsumentföreningarna, att dessas rabatter ginge fria från beskattning hos medlemmarna. Rättvisa åt alla skulle däremot skipas, om saken så ordnades, att produktionsförenin­ garna bibehölles vid nu gällande avdragsrätt men att konsumtionsförenin­ garna uteslötes från motsvarande förmån. Denna utväg tilläte sig kammar­ rätten alltså förorda såsom en måhända skälig modifikation av kammar­ rättens förra ståndpunkt, vilken inneburit ett tillstyrkande av kommunalskattekommitténs förslag i detta avseende. Nu kunde invändas, att även skatteberedningens förslag tilläventyrs skulle kunna jämkas i samma syfte. De föreslagna reglerna med uppdelning av vinsten i olika beståndsdelar för beskattning efter olika skattesatser samt rabatternas uppdelning i avdrags­ gilla och icke avdragsgilla delar syntes dock så krångliga och svårtilllämpliga, att desamma redan på denna grund icke syntes kunna tillstyrkas utan genomgående omarbetning.

Den ojämförligt viktigaste av de synpunkter, som framförts i diskussionen Departementsom aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas beskattning, gäller enligt cAc/*”min uppfattning storleken av det svenska näringslivets och i synnerhet den svenska industriens beskattning i jämförelse med motsvarande beskattning i främmande länder. Det material, som av Sveriges industriförbund fram­ lagts för denna frågas belysning, kan enligt mitt förmenande ej lämnas obeaktat. Ur viss synpunkt är frågan om det svenska näringslivets be­ skattning att betrakta som ett specialspörsmål inom den större frågan om kapitalets förflyttning. Man bär velat göra gällande, att den svenska aktiebolagsbeskattningen utgjorde dels en drivfjäder till flykt av svenskt kapital ur riket, dels ett hinder för ett eljest cj osannolikt ti 11 flöde av utländskt kapital. Givetvis vill jag ej gorå mig till tolk för den uppfattningen,

204 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. att en dylik förflyttning av kapitalet ur riket eller uteblivandet av främmande kapital under alla omständigheter måste vara av ondo, men det förefaller dock, som om en olämpligt inriktad beskattning skulle kunna utgöra ett ej önskvärt konstlat hinder för kapitalets naturliga vandringar. Beflnnes det vid en ingående undersökning av de svenska näringsföretagens beskattning i jämförelse med beskattningen i övrigt inom landet, att avvägningen ställer sig för dessa företag väsentligt ogynnsammare än i andra med oss jämför­ bara länder, så synes mig detta utgöra ett avgörande skäl att, alldeles oav­ sett den ståndpunkt man i övrigt må intaga till frågan om rättvisan i en dubbelbeskattning av aktiebolagens inkomster, upptaga frågan om denna beskattning till prövning. Därvid torde man särskilt böra uppmärksamma den nyss berörda frågan om denna beskattnings ur nationalekonomisk syn­ punkt naturliga inriktning. Problemet om en rationell beskattning av aktiebolagen och deras utdel­ ningar är tvivelsutan högst komplicerat. Gällande beskattningsform innebär icke genomgående en skärpning av den beskattning, som eljest drabbar skatt­ skyldiga fysiska personer; i vissa undantagsfall har, enligt vad av tillgängligt material framgår, möjligheten att bilda aktiebolag och bliva underkastad de för dylika gällande beskattningsbestämmelserna kunnat användas för att vinna en mycket betydande lindring i den skatt, som vederbörande skulle fått er­ lägga, om aktiebolaget ej funnits. Detta förhållande utgör för mig ett av skälen att nu ej framlägga förslag till ordnande av affärsföretags rätt till av­ drag vid beskattningen för värdeminskning å inventarier m. m. enligt de uppslag, som jag kommer att senare beröra. Försök att på olika sätt und­ slippa den beskattning, som lagstiftaren tillämnat aktiebolagen, hava även förmärkts. Vare sig dessa äro att betrakta som utslag av en kanske be­ rättigad strävan att så förmånligt som möjligt anpassa sig efter det gällande skattesystemet eller de äro att anse såsom till sin syftning illojala försök att kringgå gällande skattelagar, medföra de en ojämnhet i beskattningen, som lagstiftaren icke avsett. Jag är av den uppfattningen, att alla dessa spörsmål tarva undersökning. Möjligen kan det visa sig lämpligt att, på sätt från något håll ifrågasatts, därvid ävenledes upptaga frågan, huru­ vida skatt på aktieinkomster helt eller delvis bör uppbäras i form av en kupongskatt av den art, som förekommer i vissa främmande länder. Såsom en integrerande del av det beskattningsområde, på vilket jag nu är inne, framstår frågan om rabatter och pristillägg, som aktiebolag och ekonomiska föreningar utdela till sina medlemmar i förhållande till gjorda inköp och försäljningar. Denna fråga, vilken föreligger mest renodlad beträffande de ekonomiska — enkannerligen de kooperativa — föreningarna, har numera onek­ ligen erhållit en viss belysning, som den tidigare saknat. Men outredd före­ faller mig alltjämt frågan, huruvida och i vilken utsträckning kooperationens rabatter och pristillägg äro att anse såsom handelsvinst i den mening, skatteberedningen nyttjat detta uttryck, d. v. s. i betydelsen av vinst, som, därest företaget ej varit en förening, skulle tillkommit företagaren. Åtskilliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 205 bland dem, som yttrat sig härom, hava påstått, att dessa rabatter m. m. borde i sin helhet betraktas som handelsvinst, medan från kooperativt håll gjorts gällande, att rabatterna m. m. icke till någon del skulle hava sådan karaktär. Skatteheredningen har ställt sig på den ståndpunkten, att de kunde presumeras till viss del utgöra handelsvinst. Måhända kommer det att visa sig omöjligt att fullt klarlägga denna fråga. Det vill dock förefalla mig, som om det skulle låta sig göra att komma spörsmålet närmare in på livet än hittills skett. Den viktigaste synpunkten härvid är, såvitt jag kan finna, att kooperationen icke kommer att erhålla en i konkurrenshänseende vare sig privilegierad eller missgynnad ställning. Detta måste anses betyda väsentligt mera än den i och för sig rätt obetydliga frågan, om staten och kommunerna skola bekomma skatt för de »utgiftsbesparingar» m. in., varom bär må vara fråga. Kooperationen har nämligen nått en sådan styrka och dess verksamhet har fått sådan betydelse för det ekonomiska livet i dess helhet, att beredande av en särställning åt densamma numera ej lärer höra ifrågakomma. Då jag erhållit den uppfattningen, att ej heller kooperationens speciella målsmän eftersträva någon företrädesställning — i detta hänseende kan jag hänvisa till, bland annat, kooperativa förbundets förut omförmälda yttrande — anser jag mig kunna alltjämt påräkna biträde från kooperationen vid en fortsatt förutsättningslös utredning om hithörande spörsmål. Härvid synas även jordbrukskooperationens förhållanden böra uppmärksammas mera än som hittills skett. Uppenbart är för övrigt, att frågan om rabatter och pristillägg måste ses i sitt större sammanhang, sålunda som en fråga av intresse ej allenast för de kooperativa föreningarna utan även för aktie­ bolagen. Bland de frågor, som framförts beträffande de ekonomiska föreningarna, ingår spörsmålet om tillämpning av aktiebolagsskalan vid beskattning av vinst på insatser. Svårighet att besvara detta spörsmål yppas redan därutinnan, att viss tvekan yppats om vad som skall förstås med insatskapital. Om de s. k. »förbindelser», som avlämnats av delägarna, ej inräknas i detta kapital, skulle, har man menat, aktiebolagsskalan stundom medföra en alltför hög beskattning. Huruvida detta skulle bliva fallet, därom saknar jag anled­ ning att nu uttala mig, då det uppenbarligen ej är lämpligt att upptaga denna fråga för sig, eftersom densammas lösning kan röna inflytande av det sätt, på vilket man finner sig böra komma till rätta med beskattningen av rabatter och pristillägg. Det nu anförda synes mig utgöra tillräckliga skäl för att låta tillsvidare anstå med en mera slutgiltig lösning av det komplex av frågor, som rör aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna. Jag förordar därför, att i de förslag, som föreläggas innevarande riksdag, dessa frågor i allt väsentligt ordnas efter nu gällande regler, varigenom emellertid ej ett kommande ut­ redningsarbete må föregripas. Att vissa fristående specialfrågor rörande aktie­ bolag och ekonomiska föreningar av mig anses redan nu mogna för avgörande, framgår av det följande.

206 Kung!. Maj:ts proposition Nr 102. Bostads­ Jämlikt gällande beskattningsregler taxeras bostadsförening eller bostads­ föreningar aktiebolag icke för värdet av bostads- eller andra förmåner, som i föreningen och bostads­ aktiebolag. eller aktiebolaget tillhörig fastighet tillkommit delägare i sådan egenskap. På grund härav bliva dylika förmåner underkastade allenast enkelbeskatt­ ning, nämligen hos delägarna såsom inkomst av kapital. Inkomstskattesakkunniga och kommunalskattekommittén hava föreslagit sinsemellan något olika bestämmelser rörande beskattning av bostadsfören­ ingar och bostadsaktiebolag samt dessas delägare. I båda förslagen utgår man emellertid ifrån att den inkomst, som består i att delägarna i föreningens eller bolagets fastighet åtnjutit bostads- eller annan förmån, icke lämpligen bör underkastas dubbelbeskattning, samt att dylika förmåner böra för del­ ägarna upptagas såsom inkomst av fast egendom. Även skatteberedningen är av den uppfattningen, att förmåner, varom här är fråga, skola allenast enkelbeskattas. Den princip, från vilken de olika förslagen sålunda utgå, har i allmänhet lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Uppsala län har dock ansett det vara mest naturligt, att den förmån av hyresfri bostad, som åtnjutes av delägare i bostadsaktiebolag eller bostadsförening, beskattas som utdelning från bolaget eller föreningen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anmärkt, att, om C-förslaget lägges till grund för beskattningen, viss svårighet skulle, såsom jämväl skatteberedningen framhållit, uppkomma på grund av bestämmelserna om procentavdrag. Med hänsyn härtill har länsstyrelsen förordat, att skatt­ skyldigheten för bostadsförmånerna lägges å föreningen, därest kommunal­ beskattningen ordnas i enlighet med C-förslaget.

Departements­ Även jag är av den uppfattningen, att värdet av bostads- och andra för­ chefen. måner, som tillkommit delägare i bostadsförening eller bostadsaktiebolag i sådan egenskap, bör allenast enkelbeskattas. Bestämmelserna härom synas böra avfattas i enlighet med vad skatteberedningen föreslagit. Till frågan, huru procentavdraget skall anordnas, återkommer jag vid 45 § i lagförslaget.

Inländska Försäkringsföretagens beskattning är för närvarande mera beroende av försäkrings efter hand stadgad rättspraxis än av uttryckliga lagbestämmelser. Beskatt­ anstalter. ning drabbar i allmänhet försäkringsföretagens överskott, sådant detta ter sig efter avdrag av vissa fondavsättningar. Ömsesidigt sakförsäk­ ringsbolag skattar enligt praxis allenast för den del av överskottet, som ut­ delas till försäkringstagarna. Är försäkringsinrättningen ett aktiebolag, tilllämpas på hela detta överskott de för aktiebolag gällande skatteskalor, medan däremot, om försäkringsföretaget icke har denna form, detsamma beskattas för sin vinst enligt den för enskilda personer gällande skatteskalan. Kommunalskattekommittén, som ägnat hithörande spörsmål en ingående behandling och lämnat förslag till positiva regler, har i stort sett, utom vad angår ömsesidiga sakförsäkringsbolag, stannat vid lagfästande av praxis, var-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 207 emot kommittén beträffande nämnda ömsesidiga bolag förordat en utsträckt skattskyldighet. Någon beskattning av utfallande försäkringssummor skulle enligt förslaget i allmänhet ej förekomma utom beträffande pensioner och livräntor, vilka skulle beskattas till visst enligt en i lagen upptagen skala uträknat belopp. Enligt kommitténs förslag skulle pensionsanstalter vara fria från skatt för annan inkomst än inkomst av fastighet. Frågan om beskattning av försäkringsföretag och utfallande försäkrings­ belopp har behandlats även av inkomstskattesakkunniga. I fråga om utfallande försäkringar hava de sakkunniga föreslagit, att kapital, som uppburits på grund av liv- eller kapitalförsäkring, skulle beskattas, men att livränta skulle beskattas endast i den mån livräntan ej ansåges utgöra amortering av kapital. Beträffande försäkringsanstalter hava de sakkunniga ej föreslagit större ändringar i vad som för närvarande gäller.

Skatteberedningen har däremot upptagit frågan om försäkringsföretagens 1924 års skatteberedbeskattning efter nya linjer. Beträffande annan försäkringsrörelse än livför­ ning. säkringsrörelse resultera dessa i beskattning av försäkringsanstaltens över­ skott, vilket beräknas efter avdrag för avsättning till försäkringsfond och andra fonder, som anses motsvara anstaltens förbindelser enligt ingångna försäkringsavtal, häri inräknat avsättning till s. k. utjämningsfond. Avdrag får dock icke ske för avsättning för utfäst vinstutdelning. I livförsäkrings­ rörelse, som drivits av inländsk försäkringsanstalt, skulle enligt beredningens förslag såsom inkomst upptagas, förutom det på visst sätt beskattade över­ skottet å rörelsen, ett belopp motsvarande en tredjedel av den beräknade räntan å premiereserv och premieåterbäringsreserv för direkt tecknade kapital­ försäkringar, dock att nämnda belopp icke finge överstiga den på försäkrings­ tagarna belöpande delen av överskottet å rörelsen. Den närmare innebörden av dessa regler har utvecklats i detaljerade anvisningar. Enligt beredningens förslag skall å ena sidan utfallande livränta vilken har karaktären av pension, såsom regel beskattas till sitt fulla belopp, medan å andra sidan avdrag för försäkringspremier i fråga om sådan för­ säkring må ske med premiernas fulla belopp. Utfallande livräntor, som ej hava karaktär av pension, skola enligt bered­ ningens förslag beskattas enligt den av kommunalskattekommittén för liv­ räntor ifrågasatta särskilda skala. Avdrag för erlagda premier för dylik livränteförsäkring må ej ske. Tillika har skatteberedningen i förslag till ändringar i förordningen an­ gående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt föreslagit, att allenast den på aktieägare i ett försäkringsaktiebolag belöpande del av inkomsten skall be­ skattas progressivt, medan däremot för försäkringsinrättningens inkomst, i den mån denna icke belöpt på aktieägare i denna deras egenskap, proportio­ nell skatt skall utgöras efter ett grundtal av sex procent av det beskattnings­ bara beloppet. För sistnämnda inkomst skall kommunal progressivskatt ej utgå.

208 Kungl. Maj:In proposition Nr 102.

Frågan, huruvida pensionsanstalt borde åtnjuta .skattefrihet, liar ej be­ rörts av skatteberedningen. Motiven för skatteberedningens förslag utvecklas av beredningen på föl­ jande sätt:

»En grundläggande skillnad i beskattningsavseende förefinnes mellan personoch sakförsäkringar. I första hand torde såsom exempel kunna uppställas å ena sidan liv- och kapitalförsäkringar, å andra sidan brandförsäkringar. Det förra slaget av försäkringar innebär, att visst kapital (premierna) av­ sättes för att göras räntebärande, men tillika ligger häri ett slags spekulationsmoment, i det vederbörande räknar med att vid ett hastigt dödsfall hans familj skall erhålla ett större belopp, än som skulle bliva resultatet allenast av en förräntning, något som möjliggöres därigenom att andra försäkrings­ tagare leva längre än som beräknats. Rent principiellt borde, om man utgår från gällande allmänna regler, både ränteinkomsten och spekulationsvinsten i den försäkrades eller hans rättsägares hand utgöra skattepliktig inkomst. Vad brandförsäkring beträffar har redan förut påvisats, att rent principiellt såsom inkomst för den enskilde det belopp borde tagas till beskattning, varmed, under eljest lika förutsättningar, den enes premie för brandför­ säkring av personligt lösöre understiger den andres. Vad beträffar pre­ mier för försäkring av varor eller inventarier, som nyttjas i rörelse eller yrke, bör en motsvarande differentiering ske och sker i själva verket också enligt gällande lagstiftning. Ty en rörelseidkare får göra avdrag för brand­ försäkringspremie såsom omkostnad, och, om den ene betalar mer och den andre mindre, kommer detta till synes i utfallet av rörelsen. Utfallande försäkringssumma upptages bland inkomsterna, om det gäller en vara i näring — gäller det annan tillgång, blir eventuell vinst skattefri. Betraktar man det föreliggande spörsmålet från försäkringsföretagens utgångspunkt, så måste man hos dessa skilja mellan den vinst, som till­ kommer de försäkrade, och den vinst, som i ett försäkringsaktiebolag be­ löper på aktieägare. Den senare är en typisk företagarevinst och bör såsom sådan dubbelbeskattas med tillämpning av den skala, som eljest gäller för aktiebolag. Den vinst åter, som belöper på de försäkrade, kan, i den mån den överhuvud bör beskattas, tagas till beskattning hos de försäkrade själva eller hos försäkringsinrättningen men ej hos bådadera. Sker beskattningen av de försäkrades vinster hos försäkringsinrättningen, bör, i enlighet med de grundsatser, som utvecklats i det föregående, beskattningen bli propor­ tionell och ej progressiv. Vad nu personförsäkringar beträffar, så äger enligt gällande regler icke någon beskattning rum av utfallande försäkringsbelopp, dock med undantag för livräntor, pensioner och dylikt. Eu beskattning hos de försäkrade av utfallande liv- och kapitalförsäkringar, i den mån deras belopp överstiger inbetalta premier, har, bland annat av inkomstskattesakkunniga, ifrågasatts. Det vill emellertid förefalla, som om en dylik utväg — mot vilken ur rent skattesystematisk synpunkt någon befogad invändning knappast torde kunna göras — icke äger stora sympatier. En utfallande liv- eller kapitalför­ säkring betraktas av allmänheten såsom ett kapital, vilket ej bör reduceras genom någon inkomstskatt. Sannolikt skulle en dylik beskattning även motverka utvecklingen av den ur social och nationalekonomisk synpunkt uppmuntransvärda livförsäkringsrörelsen. Liknande invändningar synas ej med fog kunna framställas mot en måttlig proportionell beskattning av de försäkrades räntevinst och spekulationsvinst hos försäkringsinrättningen i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 209

stället för hos de försäkrade. Redan nu tagas faktiskt försäkringstagarnas vinster delvis till beskattning hos bolaget och detta efter en progressiv skala, som i regel verkar mycket hårt. Av praktiska skäl, vilka seder­ mera skola utvecklas, lärer det ej heller hädanefter bliva möjligt att fullt ut beskatta hela den vinst, som egentligen borde beskattas. En viss ut­ ökning av skattskyldigheten i förhållande till det nuvarande synes dock böra ifrågasättas. Detta behöver emellertid ej betyda någon ökning av skattens belopp; ty den proportionella skattens procenttal kan avvägas så, att i stort sett status quo bibehålies. Då värdet av livränta, i den mån det utgör förräntning av inbetalta belopp, alltjämt torde böra beskattas hos försäkringstagaren, bör någon be­ skattning av motsvarande värde hos försäkringsinrättningen ej ifrågakomma. De ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som handhava försäkring enligt lagen om olycksfall i arbete, synas liksom nu praktiskt taget sker böra i likhet med riksförsäkringsanstalten vara fria från skatt. Vad sakförsäkringar beträffar, synes motsvarande spörsmål uppställa sig huvudsakligen endast för de ömsesidiga försäkringsinrättningarna, som redo­ visa vinst till de försäkrade. Hos försäkringsaktiebolagen utbetalas i regel ej vinst till de försäkrade utan förekommer allenast en sänkning av pre­ mierna. Någon beskattning i dylikt fall lärer ej kunna ifrågakomma — det är endast sådan vinst, som kommer till synes i försäkringsinrättningens bokföring, som man praktiskt taget kan komma åt. Hos de ömsesidiga sakförsäkringsbolagen kan — efter en proportionell beräkningsgrund — tagas till beskattning all vinst på rörelsen, vare sig denna besparas eller utdelas till de försäkrade. Vissa fondavsättningar höra dock av praktiska skäl göras fria. Å andra sidan bör ett uttryckligt stadgande införas, att vinst, som beskattas hos försäkringsinrättningen, ej hör beskattas hos för­ säkringstagaren. För närvarande sker en dylik beskattning, när vinsten belöper å försäkring i rörelse eller yrke; och då utbetald vinst torde be­ skattas även hos försäkringsinrättningen, sker i detta fall en dubbelbeskatt­ ning, som ej synes stå i god överensstämmelse med gällande principer i övrigt. Vid behandlingen av frågan om försäkringsföretagens beskattning bör man även ihågkomma, att hos dessa företag finnas samlade mycket stora fonder, vilka förräntas för försäkringstagarnas räkning. Det synes vara ett alldeles särskilt intresse för det allmänna, att ej den rätt betydliga del av nationalinkomsten, som dessa räntor representera, undkommer bidragsplikt till det allmänna, i all synnerhet om en sådan bidragsplikt även ur andra synpunkter iir motiverad.» Rörande detaljutformningen av skatteberedningens förslag hänvisar bered­ ningen i huvudsak till en av förste revisorn i försäkringsinspektionen fil. doktorn T. Jansson i samråd med beredningen utarbetad promemoria, vilken tinnes såsom bilaga fogad vid beredningens betänkande. Beredningen framhåller dock några av de skäl, vilka ansetts böra föranleda en modifikation av de resul­ tat, som skulle följa av ett konsekvent tillämpande av do antagna grund­ principerna. I dylikt avseende anför skatteberedningen följande: »Don proportionella skatt, som skulle läggas på livförsäkringsbolag för att ersätta en skatt på försäkringstagarnas räntor m. in., torde rätteligen böra beräknas till det belopp, som försäkringstagarna i genomsnitt skulle erlagt, om de i stället skattat själva. Detta belopp torde för statsbeskattniagens vidkommande knappast kunna kalkyleras lägre än efter ett grundtal av 3 å fiihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. S7 höft. (Sr 102.) N

210 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

4 procent, motsvarande under nuvarande förhållanden en skatt av 5 å 7 pro­ cent på inkomsten. Då det här i regel skulle gälla inkomst av förmögenhet, borde dessa siffror ökas med bortåt en tredjedel (motsvarande förmögenhets­ skatten) och statsskatten sålunda kunna beräknas till 6 å 9 procent av in­ komsten. Härtill skulle komma allmän kommunalskatt samt kommunal progressivskatt — även den senare beräknad med hänsyn till att det till stor del vore fråga om förmögenhetsinkomst — representerande tillsammans minst 0 å 8 procent (de skattefria avdragen skulle här ha ringa betydelse). Den sammanlagda proportionella skatten på bolagen skulle fördenskull komma att uppgå till 12 å 17 procent. Om detta genomfördes, skulle det betyda en fullständig omkastning av försäkringsbolagens skattskyldighet, vilken torde kunna ogynnsamt påverka försäkringsrörelsens framtid. Lämpligare förefaller det att på den försäkringstagarna tillkommande ränteinkomsten lägga endast en jämförelsevis låg proportionell skatt men att i stället utöka skatten på försäkringsbolagens överskott, så att den sammanlagda skatten i stort skulle ungefär motsvara vad som nu betalas. I betraktande av livförsäk­ ringsrörelsens särskilda beskaffenhet och försäkringsbolagens lagstadgade ovillkorliga förpliktelse att förränta premierna efter viss minimiprocent bör denna minimiränta ej få medtagas av skatten, som alltså väl skall utmätas med hänsyn till räntan men utgå allenast av överskottet, Av billighetsskäl och för att ej för mycket bryta mot bestående förhållanden på detta område synes till och med böra så ordnas, att blott en viss procentuell del, ej överstigande exempelvis halva överskottet, medtages av ränteskatten. Med hänsyn, bland annat, till dess betydelse för begränsning av skatte­ beloppet bör det överskott bestämmas, som i beskattningsavseende skall betraktas såsom sådant. Skatt bör exempelvis lämpligen ej utgå på belopp, som avsättes till katastrof- eller säkerhetsfonder, i den mån avsättningen är att anse såsom riktig och nödvändig. Huru man i detta avseende förfar, behöver ej få någon betydelse för det belopp i skatt, som uttages av för­ säkringsföretagen, ty skatteprocenten kan, såsom redan antytts, bestämmas så, att sammanlagda skatten i alla fall blir densamma. Kommunalskatten, sedd isolerad, måste dock givetvis röna inverkan av vilka avdrag som med­ givas, ty den kommunala skatteprocenten synes böra bliva densamma för försäkringsföretag som för andra beskattningsföremål. I anslutning till det nu sagda och den utförligare motivering, som med­ delas i Janssons promemoria, hava kalkyler verkställts, vilka synas visa, att en lämplig avvägning skulle kunna erhållas genom följande anordning. Grundtalet i statsskatt bestämmes för ränteskatten till 2 procent och för skatten på överskottet till 6 procent. Detta resultat åstadkommes lättast på det sätt, att såsom skattepliktig inkomst utföres överskottet med tillägg av en tredjedel av det belopp, som skall träffas med ränteskatt. På hela detta belopp (efter vederbörliga allmänna avdrag) utgår statsskatt efter ett grundbelopp av 6 procent. På ett efter liknande grunder uträknat belopp utgår även allmän, d. v. s. proportionell, kommunalskatt efter vanlig utdebiteringsgrund. Detta innebär, att hela det belopp, som man vill träffa med allenast ränteskatt, blir kommunalt beskattat till en tredjedel, eller, om man så vill, med en tredjedel av den eljest gällande utdebiteringen, medan överskottet beskattas efter full skatteprocent. Då överskottet i huvudsak är lika med det belopp, som enligt nuvarande grunder beskattas kommunalt, innebär det anförda en ökning av det kommunala beskattningsunderlaget. Då emellertid försäkringsbolagen skulle befrias från kommunal progressiv­ skatt på denna del av sin vinst, så innebär utökningen av det kommunala

Kungl. Maj.ts proposition Nr 102. 211

beskattningsunderlaget en — efter vad uträkningarna visa ganska väl av­ passad —- ersättning härför. Om det antages, att kommunalskatten utgår efter 6 procent, och att stats­ skatten utgår med 160 procent på grundbeloppet, så blir den effektiva skatt, som utgår i ränteskatt, 73 x 6 x l.eo = 3. 2 o procent i statsskatt och 1 x 6 = 2 procent i kommunalskatt, d. v. s. sammanlagt något mer än 5 procent. På överskottet kommer statsskatten att utgöra 6 x l.eo = 9.6 0 procent och kom­ munalskatten 6 procent, d. v. s. sammanlagt 15.6 0 procent. Genomsnittligt blir resultatet väsentligt lägre än de minst 12 procent på det hela, med vilka man vid en konsekvent tillämpning av den förutsatta principen skulle räkna. Ytterligare en inskränkning skulle göras därigenom, att den samlade skatten ej borde få medtaga mer än viss del av överskottet. Fastslår man, att det räntebelopp, som beskattas, ej får överstiga 3 gånger överskottet! d. v. s. att hela den uppskattade inkomsten (efter en tredelning av räntan) ej får överstiga dubbla överskottet, så erhålles en sådan begränsning, att praktiskt taget aldrig mer än 30 å 40 procent av överskottet skall kunna medtagas av skatt. I fråga om livräntor och dylikt har skatteberedningen i allmänhet ställt sig på den ståndpunkten, att vad som för försäkringstagaren närmast ter sig som en av honom själv eller andra bekostad pensionering bör fullt beskattas hos försäkringstagaren i analogi med vad gäller om tjänstepensioner och dylikt, medan övriga livräntor beskattas enligt den av kommunalskattekommittén föreslagna formeln. Försäkringstagarens rätt till avdrag för premier blir beroende därav, huruvida livräntan skall beskattas på det ena eller andra sättet. Skall livräntan beskattas fullt, böra premierna få avdragas, men i annat fall bör avdrag för premier icke tillåtas. Den av kommunalskatte­ kommittén av sociala skäl ifrågasatta skattefriheten för utfallande pupillför­ säkring har inskränkts i syfte att större försäkringsbelopp ej på denna väg skola helt undgå beskattning. Med dessa beskattningsgrunder torde livförsäkringsrörelsens sammanlagda bidrag till det allmänna i stort sett ej komma att mycket skilja sig från det nuvarande; men det vill synas, som om en rättvisare fördelning av skattebördan på de olika bolagen skulle vinnas. Den anomali i skatte­ systemet, som nu ligger däri, att försäkringstagarnas räntor bliva helt fria från skatt, undanröjes. Dessutom synas i stort sett beskattningsgrunderna bli sådana, att det ej skulle förefinnas något mera betydelsefullt skatteprivilegium för försäkringsrörelsen, varigenom denna verksamhets plats i det ekonomiska livet kunde påverkas i felaktig riktning. Vad sakförsäkringar angår, skulle principen bliva densamma som för per­ sonförsäkringar. Dock torde man böra här taga skatt blott på överskottet och icke någon ränteskatt. De skäl, som för livförsäkringsföretagens del motivera ränteskatten, synas nämligen ej föreligga här. Vid beräkning av iiverskottet bör försäkringsfonden betraktas såsom en bolagets skuld och av­ sättning till densamma bör fördenskull få avdragas. Vid överskottets beräk­ ning synes avdrag jämväl böra få ske för avsättning till fonder för mötande av katastrofer o. dyl., i den mån avsättningen icke överstiger vad som kan anses skäligt. För denna avsättning måste göras en viss schablon. Det är tydligt, att, om dylika ej beskattade reserver sedermera användas till annat ändamål än täckande av framtida förluster, de då måste redovisas såsom vinster för bolaget och underkastas beskattning. Vad som av överskottet belöper på aktieägare i sakförsäkringsaktiebolag bör beskattas progressivt såsom vanlig aktiebolagsinkomst. På överskottet

212 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

i ett ömsesidigt bolag liksom ock på den del av överskottet i ett aktiebolag, som till äventyrs tillfaller försäkringstagare, lägges en proportionell skatt, som lämpligen synes kunna liksom i fråga om livförsäkringsbolagen för statsbeskattningen bestämmas till ett grundbelopp av 6 procent, vilket före­ faller skäligt med hänsyn till att försäkringsstocken till stor del torde hänföra sig till jämförelsevis höga inkomsttagare och att överskottet ofta härleder sig från ränta på sparade fonder, d. v. s. förmögenhet, För de bolag, som utdelat större del av sin vinst, torde härigenom uppstå skatteminskning, medan däremot för övriga bolag en ny eller ökad skatteplikt uppkommer. Härtill skulle komma proportionell men ej progressiv kom­ munalskatt. Beträffande såväl person- som sakförsäkringsföretag bör märkas, att prak­ tiska hänsyn måste betydligt modifiera de resultat, till vilka en följdriktig utveckling av de givna utgångspunkterna skulle leda. Härtill bidrager, bland annat, den synpunkten, att aktiebolag och ömsesidiga bolag ej böra i konkurrenshänseende ställas alltför olika och att för blandade person- och sakförsäkringsbolag någorlunda ensartade beskattningsgrunder böra gälla. Det kan mot de föreslagna bestämmelserna anmärkas, att de förefalla in­ vecklade och åtminstone för lekmannen föga förståeliga. Med hänsyn där­ till att det gäller ett fåtal företag, vilka hava till sitt förfogande kompetent personal, synes detta förhållande ej böra avskräcka. De viktigare försäk­ ringsföretagen äro nästan undantagslöst förlagda till storstäderna, som äro väl utrustade med taxeringsförrättare; och den omständigheten, att de äro underkastade försäkringsinspektionens kontroll, utgör i sin mån en borgen för att några mera betydelsefulla avsteg från de antagna beskattningsgrunderna ej skola komma att göras. Möjligen bör man dock vara betänkt på att för underlättande av deklarationernas avgivande upprätta särskilda deklarationsformulär för försäkringsbolag.»

inkomna ytt- Av länsstyrelserna har i allmänhet skatteberedningens förslag rörande förranden. säkringsföretags beskattning lämnats utan erinran. Vissa länsstyrelser hava dock funnit de av skatteberedningen föreslagna bestämmelserna invecklade.

Länsstyrelser. Överståthållarämbetet anser förslaget i förevarande punkt så invecklat, att det icke varit ämbetet möjligt att på den tid, som stått ämbetet till buds, bilda sig ett omdöme vare sig om dess materiella rättvisa eller dess prak­ tiska konsekvenser. Överståthållarämbetet har emellertid anfört siffror för visst bolag, vilka skulle utvisa, att försäkringsföretag komme att få sin skatt­ skyldighet minskad. Det anförda stickprovet gåve ämbetet anledning för­ moda, att de teoretiska spekulationer, på vilka förslaget grundats, skulle vid deras omsättande i praktiken medföra rätt vittgående konsekvenser för statens skatteinkomster. Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig ej hava varit i tillfälle att djupare intränga i föreliggande spörsmål. Länsstyrelsen funne bestämmel­ serna invecklade men ansåge, att av skäl, som skatteberedningen anfört, detta icke borde avskräcka från att pröva de föreslagna bestämmelserna, vilka ju vore framgångna som resultat av grundlig och sakkunnig under­ sökning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att det undandragit sig

Kungl. Muj:ts 'proposition Nr 102. 213 länsstyrelsens bedömande, i vad mån de föreslagna bestämmelserna om för­ säkringsföretags beskattning vore riktiga och tillfyllestgörande. Enligt vad länsstyrelsen emellertid från försäkringshåll inhämtat, skulle den ifrågasatta förändringen beträffande livförsäkringsrörelsen vara riktig och välgrundad. Även de uppställda reglerna för skattefria avdrag för avsättningar till för­ säkringsföretags fonder skulle med visst undantag vara riktiga och väl ut­ formade. De invecklade och svåra bestämmelserna krävde givetvis en full­ ständig lojalitet från försäkringsanstalternas sida, men att sådan också skulle komma att förefinnas, hade man ju ej någon anledning att betvivla. Det syntes vara nödvändigt att, såsom skatteberedningen framhållit, särskilda deklarationsblanketter upprättades, vilka anslöte sig till försäkringsanstal­ ternas egenart och speciella bokföring.

Med hänsyn till den principiella betydelsen av den omläggning, som skatte­ Representan­ ter för beredningen föreslagit i fråga om beskattningen av försäkringsföretag och försäkrings­ utfallande försäkringsbelopp, torde här böra lämnas en mera ingående redo­ företag. görelse för vad de intresserade parterna själva, de olika försäkringsföreta­ gen och deras sammanslutningar, i detta avseende yttrat.

Svenska livförsäkringsbolagens direktörsförening hänvisar till vissa av föreningen i anledning av kommunalskattekommitténs och inkomstskattesakkunnigas förslag framställda önskemål och uttalar, att skatteberedningen i huvudsak tillmötesgått de gjorda framställningarna. Direktörsföreningen tillmätte härutinnan största betydelse åt det i princip betydelsefulla med­ givandet, att de försäkrades vinstandelar borde hos försäkringsanstalten be­ skattas efter en proportionell skatteskala. Detta vore också i full överens­ stämmelse med principen i skatteberedningens förslag, att för juridiska per­ soners vidkommande progressiv skatt endast skulle utgå å vinst på insats­ kapitalet. Skatteberedningen hade ansett sig böra komplettera den proportio­ nella skatten å överskottet med en särskild skatt på de räntor, som icke inginge i överskottet, benämnd ränteskatt. Skatteunderlaget för denna ränteskatt skulle utgöras av räntan å premiereserven samt de räntebelopp, som tillförts premieåterbäringsreserven. Direktörsföreningen, som funne det av skatteberedningen framlagda förslaget till beskattning av livförsäkringsbolag vara bättre än andra dittills framlagda, ansåge sig med hänsyn till vad genom förslaget skulle vinnas till främjande av rättvisare beskattning än nu böra tillstyrka förslaget till antagande, trots det att förslaget angående ränteskatten, särskilt i dess kombination med beskattning av överskotten, kunde göras till föremål för anmärkningar. Beträffande den föreslagna ränteskatten utginge direktörsföreningen från att skatteberedningen avsett att med denna skatt träffa endast de räntor, som icke inginge i överskottet. Härav och av vissa andra anmärkta förhållanden borde föranledas ett par detaljändringar i skatteberedningens förslag. Direktörsföreningen gör vidare följande principiella uttalande.

214 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

»Vid utarbetande av nya regler för livförsäkringsbolagens beskattning bör den ledande tanken vara att åstadkomma en i största möjliga mån rättvis och skälig beskattning, oberoende av de skattebelopp, som hos bolagen för närvarande uttagas. Skatteberedningen har emellertid icke åsyftat en dylik allsidig utredning utan endast sökt åstadkomma en utjämning bolagen emellan, som skulle beträffande det totala skattebeloppet resultera i status quo. De grundprinciper, som äro vägledande för hela betänkandet, ha fört skatte­ beredningen fram till skatt på ränteavkastning hos livförsäkringsbolagen. På grund av dels den för livförsäkringsrörelsen säregna tekniken, dels nämnda förutsättning om bibehållande av status quo beträffande skattebe­ loppets storlek, har skatteberedningen helt naturligt stött på stora svårig­ heter och dess förslag resulterat i en kompromiss, inför vilken direktörsföreningen måste ställa sig nog så frågande, ehuru själva förslaget om ränteskatt möjligen torde kunna anses som ett steg i rätt riktning. Direktörsföreningen har visserligen med hänsyn till den korta tid, som stått till dess förfogande, ej varit i tillfälle att bilda sig ett bestämt omdöme, huruvida något annat förslag skulle kunna uppställas, som vore ägnat att bättre fylla kraven på en skälig och rättvis beskattning, men anser ej uteslutet, att detta skulle vara möjligt. Beträffande den analogi, som skatteberedningen uppställer mellan sparande hos livförsäkringsbolag och hos bank, vill direktörsföreningen icke under­ låta att påpeka, att densamma icke är så fullständig, som skatteberedningen vill göra gällande. I en bank står hela det insatta kapitalet jämte räntor till insättarens disposition; i ett livförsäkringsbolag disponerar den försäk­ rade endast över återköpsvärdet. Även om räntan å premiereserven kan anses ha karaktär av intäkt för den försäkrade, så är den ingalunda direkt jämförbar med ränteavkastning i bank, då den försäkrade endast äger di­ sponera över den del av räntan, som ökar återköpsvärdet, under det att den övriga delen av räntan vid flera försäkringsformer rent automatiskt — oberoende av den försäkrades vilja — går till risktäckning och, i den mån den icke förbrukas för detta ändamål ingår i överskottet, där den beskattas. Härigenom träffar ränteskatten sparandet väsentligt olika vid olika försäk­ ringsformer.»

Direktörsföreningen vänder sig emot skatteberedningens uppfattning, att viss del av utfallande livförsäkringsbelopp skulle hava karaktären av spekulationsvinst. Vidare åberopar direktörsföreningen en i anledning av kommunalskattekommitténs förslag av föreningen gjord hemställan, att i kommunalskatte­ lagen skulle stadgas, att de understödsföreningar med godkända stadgar, som vore pliktiga att årligen försäkringstekniskt beräkna sin försäkrings­ fond, ävensom de pensionsanstalter, som utan att vara registrerade såsom understödsföreningar inrättats av annan än staten, skulle, evad de benämn­ des pensionskassor eller ej, vara underkastade skatteplikt enligt samma grun­ der som livförsäkringsbolag. Om direktörsföreningens utlåtande hava förenat sig samtliga till direktörs­ föreningen anslutna bolag utom allmänna livförsäkringsbolaget, som uttalat sin reservation mot yttrandet i de delar, som berörde beskattning av juridiska personers inkomst och förmögenhet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 215

Brand- och livförsäkringsbolaget Svea liar för sin del i särskilt tillägg till direktörsföreningens yttrande ifrågasatt viss detaljändring i skattebered ningens förslag.

Svenska brandtariff öreningen yttrar: »Med den inskränkning i avdragsrätten vid avsättning till utjämnings­ fond, som förslaget upptager, kan föreningen anse sina principiella erin­ ringar mot kommunalskattekommitténs förslag till ordnande av brandför­ säkringsrörelsens beskattning vara i huvudsak beaktade. Eu invändning måste dock göras i fråga om den gräns, där rätten till avdrag skall under alla förhållanden upphöra. Så skall enligt förslaget ske, när sammanlagda beloppet av utjämningsfond och vid lagens ikraftträdande redan befintliga övriga fonder med undantag av försäkringsfond, till den del dessa till­ kommit genom skattefria avsättningar, vid ytterligare avsättning till först­ nämnda fond skulle komma att överskjuta ett belopp av tjugu gånger den på räkenskapsåret belöpande premieinkomsten för egen räkning — denna inkomst härvid så beräknad som anvisningarna till lagförslaget föreskriva. En i enlighet härmed bestämd yttergräns skulle emellertid vida över­ stiga vad hittills vunnen erfarenhet kan anses ge vid handen såsom ett fullt rimligt och tillräckligt mått. För aktiebolagens del bör enligt vår mening, om man tar hänsyn till denna erfarenhet, en utjämningsfond av två gånger premieinkomsten (årsnettopremien) kunna betraktas såsom fullt tillräcklig. Vad därefter beträffar de ömsesidiga bolagen torde måhända den delvis mera hopade sammansättningen av försäkringsbeståndet hos åtmin­ stone vissa av dem motivera att kravet på utjämningsfond ställes något högre, men otvivelaktigt skulle, om utjämningsfonden för dem bestämdes till det dubbla mot vad föreningen anser tillfyllest för aktiebolagen eller således fyra gånger premieinkomsten, behovet av en riskutjämningsfond för de ömsesidiga bolagens vidkommande bliva synnerligen väl tillgodosett.»

I syfte att belysa verkningarna i beskattningsavseende för de större ömse­ sidiga brandförsäkringsbolagen av förslagets gränssiffra, jämförd med alter­ nativen fyra och två gånger årsnettopremien, hade föreningen låtit på grund­ val av 1924 års bokslut uppgöra en tablå, därvid beloppen uträknats med iakttagande av förslagets bestämmelser i denna de!.

Svenska försäkrings}öreningens sakkunnig nämnd har angående principerna för skatteberedningens förslag beträffande livförsäkringsrörelsen uttalat följande.

»De förslag, som möta till ett nyordnande av försäkringsrörelsens be­ skattning äro av mycket genomgripande betydelse och synas innefatta eu följdriktig utveckling av förslagets ledande principer. Främst ingår i dessa en strävan att åvägabringa en nu i alltför hög grad saknad likställighet i beskattningsavseende, ett indragande under beskattning av hittills på otillräckliga grunder skattefria företag och en omläggning av de hittills beskattade företagens .inbördes ställning i beskattningsavseende i syfte av ökad likformighet. Mera rationellt fördelad än hittills är dock alltjämt eu i stort sett lika skattebörda avsedd att påvila försäkringsrörelsen. Sär­ skilt är ju så fallet med livförsäkringsrörelsen. Med orubbad lojalitet kommer också den nu i utsikt ställda skattetungan för denna rörelse att

216 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bäras, men nämnden har med särskild hänsyn till verkningarna av den nya beskattningsform som möter i förslaget om ränteskatt, icke velat tillbakahålla en erinran därom att skattelagstiftningen här opererar på ett synnerligen ömtåligt område, berörande en av livsnerverna för en socialt betydelsefull verksamhet, och att det aldrig får lämnas ur sikte, att den nu ifrågasatta skattelagstiftningen icke under några förhållanden må så ändras, att den kommer att i någon som helst mån äventyra eller försvåra livbolagens förmåga att fullgöra åtagna förbindelser enligt avtal på basis av förutbestämda grunder.» Rörande sakförsäkringen yttrar nämnden: »Den viktiga frågan var yttergränsen må dragas, när det gäller skattefria avsättningar för sakförsäkringsföretagen, har av brandtarifföreningen gjorts till föremål för en undersökning, som för brandförsäkringsbolagens del ut­ mynnat dels i en överhuvudtaget mycket stark beskärning av det föreslagna maximum och dels i ett uttalande, enligt vilket kravet på utjämningsfond i förslagets mening på anfört skäl kunde ifrågasättas att ställas något högre för de ömsesidiga bolagen än för aktiebolagen. I sådant hänseende har för de ömsesidiga bolagen föreslagits en gränssiffra av fyra gånger årsnettopremien mot två för aktiebolagen. Till en början är det utan vidare uppenbart, att den i förslaget ifrågasatta marginalen är långt rymligare tillmätt, än vad hittills vunnen erfarenhet skäligen föranleder, och skulle nämnden helst sett, att den kunnat förorda en lika skattefrihetsgräns för bägge bolagsformerna. Lika med brandtarifföreningen gör nämnden gällande, att för aktiebolagens vidkommande en utjämningsfond motsvarande två gånger årsnettopremien kan betraktas såsom fullt tillräcklig, och anser sig, med hänsyn till vad som anförts till stöd för en dylik åtskillnad, kunna såsom tillsvidare antaglig förorda en bestämmelse för de ömsesidiga bolagens del i enlighet med vad brandtarifföreningen ifrågasatt. Beträffande övriga sakförsäkringsbolags ställning i nu berört hänseende biträdes förslaget.» Rörande skatteberedningens förslag i fråga om pensionsanstalters ställning har nämnden uttalat, att det ville synas, som om skatteberedningens förslag lämnade rum för någon oklarhet i fråga om den lösning, som skatteberedningen för sin del velat giva detta spörsmål. Givetvis borde varje anledning till tvekan härutinnan undanröjas vid ärendets fortsatta beredning; och hade nämnden för egen del velat uttala, att en slutgiltig lösning syntes böra ske efter en fullt enhetlig linje, så att pensionsanstalter (pensionskassor), evad de lydde under försäkringslagen eller ej, måtte i beskattningsavseende lik­ ställas. Rörande sakkunnignämndens uttalande hade samtliga nämndens ledamöter enats utom direktören för försäkringsbolaget allmänna brand, vilken åberopat ett av ett antal ömsesidiga sakförsäkringsbolag avgivet särskilt yttrande. I

I det av Stockholms stads brandförsäkringskontor in. fl. ömsesidiga för­ säkringsbolag avgivna yttrande hänvisa till bolagens över kommunalskattekommitténs betänkande avgivna yttrande, däri gjorts gällande, att av såväl historiska skäl som med hänsyn till olikheten i de ömsesidiga bola-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 217

gens konstruktion och syfte i jämförelse med aktiebolagen tillräckliga grun­ der saknades för den föreslagna skatteskärpningen. Härom anföra nu bola­ gen följande.

»Till belysande av våra utgångspunkter i ett par viktiga delar av frågan torde det vara nödigt att först klargöra den särställning, de ömsesidiga brandförsäkringsbolagen intaga gent emot brandförsäkringsaktiebolagen. De förra äro till upprinnelsen de äldsta. Från början har den bärande idén bos sammanslutningar för lämnande av ömsesidig hjälp vid eldsolycka varit den att kostnaderna härför skulle i mån av behov bestridas genom tillskott från medlemmarna i sammanslutningen. Samma princip följes än i dag av läns-, härads- och sockenbolagen, vilka för varje år uttaxera å medlemmarna belöpande kostnader för timade skador och förvaltning. Vid större sam­ manslutningar, avsedda endast för städerna i riket eller omfattande hela landet eller större delar därav, visade sig en sådan ordning för utgifternas bestridande obekväm för delägarna genom den stora ojämnhet i uttaxerin­ gen, som vissa tider gjorde sig gällande. För att i möjligaste mån undgå denna ojämnhet bar man därför övergått till att uppbära försäkringsavgifter i förskott. Vad som ej går åt av avgifterna eller premierna för ett år sparas ihop till ett annat, då kanske avgifterna, även i förening med de tidigare gjorda besparingarna, visa sig otillräckliga att därmed betala skadorna. I så fall får man utkräva extra tillskott av delägarna, så att inkomster och ut­ gifter gå ihop. Denna ordning gäller principiellt än i dag för samtliga ömsesidiga brandförsäkringsbolag, som ej uteslutande tillämpa uttaxering. Aktiebolagen däremot äro rena affärsföretag, fotade på ett i rörelsen insatt främmande kapital, som såvitt möjligt skall förräntas och förkovras i aktie­ ägarnas intresse. Man lägger sig också särskilt vinn om att kapitalet icke äventyras. Aktieägarna äro bolagets enda delägare. Något extra tillskott för mötande av oförutsedda utgifter kan icke uttagas från försäkringstagarna. Dessas intresse beaktas också endast, då det icke strider mot aktieägarnas eller i den mån konkurrensen med de ömsesidiga bolagen det kräver. Av det sagda torde framgå, att den ställning de ömsesidiga bolagen i skattehänseende intaga icke såsom någon konsekvens betingar likställighet för aktiebolagen. För en nivellering här, den må gå ut på skattefrihet för båda eller skattskyldighet för båda, kan i varje fall icke åberopas, att de båda slagen av bolag skulle hava så besläktade syften eller likartade verk­ samhetsformer, att redan på den grund lika behandling i skatteavseende vore påkallad. Något dylikt göres emellertid gällande i betänkandet (sid. 114 tredje stycket), och då det vore 'uteslutet att medgiva praktiskt taget obegränsad skattefrihet för samtliga dessa fall’, har man i stället velat skapa likställdhet genom att göra de ömsesidiga bolagen skattskyldiga, i samband varmed man tillerkänt även aktiebolagen den begränsade avdragsrätt som man funnit sig icke kunna undgå att medgiva de ömsesidiga. Det resultat av skatteutjämning bolagen emellan, som skulle nås genom den föreslagna reformen, får väl ock anses hava varit dennas syfte. Det säges tydligt ifrån dels att något fiskaliskt intresse icke medverkat (bolagens sammanlagda skatt skulle komma att utgå med ungefär samma belopp som nu), dels ock att det nuvarande tillståndet innebure ett obehörigt gynnande av de ömsesidiga bolagen i konkurrensen med aktiebolagen. Denna synpunkt bör ses i belysning av det förhållandet, att de ömsesidiga bolagen föro aktiebolagens tillkomst ensamma ombesörjde all brandförsäkring

218 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

i landet. Sedan aktiebolagen tillkommit, lia dessa givetvis förvärvat sina försäkringar på de ömsesidiga bolagens bekostnad. Fråga är om denna ut­ veckling från allmän synpunkt varit till obetingat gagn. Man synes även kunna fråga, vilket intresse det allmänna kan ha att ytterligare lätta kon­ kurrensen för aktiebolagen. Lindrigare beskattning eller större konkurrens­ möjlighet för aktiebolagen i förhållande till de ömsesidiga betyder ökad vinst åt de förras aktieägare. Ökad beskattning av de ömsesidiga bolagen betyder däremot minskad fondavsättning, långsammare konsolidering, ökad risk för uttaxering å delägarna. Sparsamhet och fondbildning skulle alltså på sätt och vis bestraffas. Från samhällsnyttans och nationalekonomiens synpunkt synes det över­ huvudtaget föga gagneligt att utan tvingande skäl införa beskattning på en kapitalbildning, som av ålder fortgått utan skattetribut till det allmänna. I vårt kapitalfattiga land måste det vara en angelägen sak att icke genom beskattning eller annorledes onödigtvis hämma kapitalbildning. De på sina håll för våra förhållanden stora fonder, som ansamlats hos de ömsesidiga försäkringsbolagen, representera i och för sig en styrka för värt land och äro till gagn för det allmänna bland annat därigenom, att de till allra största delen placeras i stats- eller kommunlån samt bostadskredit. De hos dessa bolag hopsparade fonderna komma antagligen icke att någonsin tagas i anspråk för annat ändamål än eventuellt inträffande katastrofskador, och det föreligger därför icke någon fara för att dessa medel konsumeras för annat än samhällsnyttiga syften. Skulle i strid mot detta antagande fram­ deles ifrågakomma att genom utdelning till delägarna taga redan fonderade medel i anspråk, skulle ju för övrigt sådan utdelning redan efter nu gäl­ lande beskattningsprinciper bliva beskattad. Efter dessa inledande synpunkter vilja vi övergå till en närmare gransk­ ning av de föreslagna nya beskattningsnormernas betydelse för de ömsesidiga brandförsäkringsbolagen. Dessa normer innebära, såsom redan inledningsvis antytts, huvudsakligen i två betydelsefulla avseenden avsteg från hittills tillämpade regler. Medan för närvarande all behållen inkomst, som ej användes till utdelning utan fon­ deras, är skattefri, skulle dels under alla omständigheter behållen avkast­ ning av bolagens samlade fonder (med undantag av 4 procent å försäkrings­ fonden) beskattas och dels skulle även behållen inkomst av själva försäkrings­ rörelsen under året beskattas även till den del, som fonderas, så snart fon­ derna utom försäkringsfonden nått en storlek av tjugo gånger premie­ inkomsten för egen räkning under året. Den sålunda föreslagna uppdelningen av bolagens vinst i två delar, den ena härrörande från fonderna och den andra från årets verksamhet, har icke blivit närmare motiverad. Enligt vår mening föreligga icke några bärande skäl för en sådan uppdelning. Försäkringsbolagens hela inkomst måste anses vara inkomst av och avsedd för verksamheten. Bolagen svara ju icke allenast med premieinkomsten utan även med annan inkomst för sina förbindelser, vilket särskilt framträder då, såsom understundom in­ träffar, den förra på grund av nedpressade premier lämnat ringa eller ingen behållning utöver bolagets normala, löpande utgifter för administration och skador. I sådana fall (jfr bil. A) kan icke desto mindre eller kanske just där­ för ett fullt legitimt behov av utjämningsfondens förstärkande med inkomst av kapital förefinnas. Om man överhuvudtaget medger skattefrihet för av­ sättning till utjämningsfond intill en viss gräns är det svårt att förstå,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 219

varför detta icke skall gälla sådan avsättning, varifrån medlen därtill än tagas, så länge gränsen för fondens 'skäliga’ storlek icke är nådd. Gent emot tanken att införa en begränsning av rätten till skattefri avsätt­ ning anse vi oss vidare böra framhålla följande. Vid brandförsäkring låter sig icke den risk, försäkringsgivaren löper, be­ räknas med ens tillnärmelsevis samma noggrannhet som vid t. ex. livför­ säkring. Det kvarstår och torde alltid komma att kvarstå en katastroffara av rent tillfällig och oberäknelig natur, som försäkringsgivaren måste gar­ dera sig mot så gott han kan. Denna fara söka brandförsäkringsaktiebo­ lagen parera med att återförsäkra sina risker i in- eller utländska försäk­ ringsbolag. De ömsesidiga bolagen begagna sig ju numera för samma ända­ mål även av återförsäkring, ehuru de av många skäl icke kunna göra det i samma utsträckning som aktiebolagen. Det ligger i sakens natur, att riskutjämningen aldrig kan för de ömsesidiga bolagen, som i de flesta fall äro hänvisade till bestämda trängre kretsar eller områden för sin rörelse, bliva lika effektiv som för aktiebolagen, vilka nästan undantagslöst äga möjlighet dels att teckna försäkring såväl i stad som på land, i utlandet lika väl som inom landet, och dels att ej blott till andra bolag genom åter­ försäkring överlåta direkta risker, utan även själva från andra bolag både inom och utom landet i återförsäkring mottaga deras risker. De ömse­ sidiga bolagen ha i stället som sista utväg uttaxeringsmöjligheten att lita sig till, om de från föregående års avgifter hopsparade medlen jämte deras avkastning ej förslå att möta utgifterna för ett dåligt år. Dessa fonderade medel — de må gå under namn av reserv-, dispositions-, garanti-, ersättningsfond eller annan benämning — äro således ett av inbesparade avgifter (obs. de mindre reassuranspremierna) hopsamlat kapital, avsett att anlitas vid behov till undvikande av motsvarande uttaxering å delägarna i bolaget. De äro också egentligen i lika hög grad som den redovisade för­ säkringsfonden, premie- och ersättningsreserverna, att anse såsom en skuld till försäkringstagarna — delägarna. Främmande kapital har ej heller an­ litats för bildandet av dessa reserver, utom möjligen i de få fall, där garantikapital tillskjutits vid igångsättandet av ett ömsesidigt brandförsäkringsf öretag. Vid anmärkta förhållanden vill det synas, som om de ömsesidiga sakför­ säkringsbolagens hittills i praktiken erkända skattefrihet för inkomst, som icke användes eller avsättes till utdelning åt delägarna, alltjämt vore ratio­ nell och välbefogad. Som från ömsesidiga försäkringsbolag och även från försäkringsinspektionens och kammarrättens sida tidigare framhållits, är det heller icke möjligt att finna någon på verkliga sakskäl fotad gräns, över vilken utjämningsfonder försäkringstekniskt icke behöva stiga. Vi måste för den skull vidhålla riktigheten av den av oss förfäktade principen, att avsättningar till dylika fonder böra, oavsett det belopp, till vilket fonden stiger, bliva skattefria. Det må för övrigt framhållas, att för de bolag, vilka gå framåt och i mera avsevärd män öka sin försäkringsstock, kommer i regel förhållandet mellan ansvarssumman och utjämningsfonden att för­ sämras 1 ocli denna senare sålunda allt bättre behövas för sitt ändamål (se bil. B). Endast i tider av mer eller mindre utpräglad stagnation kan fonderingcn gå hastigare än ansvarssummans ökning. Det förtjänar ock i detta sammanhang framhållas att, därest nämnda relation mellan de ömse­ sidiga bolagens reserver och ansvarssumma skulle genom på grund av be­ skattningen minskad fondavsättning komma att ytterligare försämras, det

1 Härtill bidrager tidvis även och detta gäller alla bolag penningvärdets bill.

220 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

kan befaras att bolagen finna sig böra i större omfattning än hittills återförsäkra sina risker. Då dessa bolag för närvarande äro i regel hänvisade till utlandet för reassurans, skulle den berörda utvecklingen innebära ytter­ ligare minskad behållning å rörelsen och betalning till utlandet av medel, som eljest kunnat fonderas hos bolagen. Skälen för skattefrihet rubbas icke i och för sig av det undantagsfall av skattskyldighet, som självfallet är förhanden, om ett ömsesidigt bolag an­ vänder årets eller reserverade vinstmedel till utdelning åt delägarna. Vad beträffar sättet för bestämmande av den gräns, intill vilken avsätt­ ning till utjämningsfonden skulle få vara skattefri, ter sig den föreslagna regeln ganska godtycklig. Premieinkomsten för egen räkning utgör i och för sig självfallet ett sämre mått för ett lämpligt förhållande mellan bolagets reserver och bolagets ansvarssumma än denna ansvarssumma själv utgör. Detta framgår även av det förhållandet att medelpremien för brandför­ säkring är i stadigt sjunkande (se bil. B). Tanken att ställa fondernas sammanlagda belopp i relation till bolagets ansvarssumma avfärdas emeller­ tid i en not på sid. 115 i betänkandet, där det förklaras, att över försäk­ ringssumman för egen räkning, vilken eljest kunde ifrågasättas som mått, torde sakförsäkringsbolagen ofta sakna statistik. Även om så i några fall är händelsen, borde oöverstigliga svårigheter icke möta att erhålla någon använd­ bar uppgift om försäkringssumman för egen räkning. Även en ungefärlig sådan beräkning synes giva eu rättvisare och riktigare beräkningsgrund än premieinkomsten. Än riktigare synes vara att använda totala försäkrings­ summan såsom mått, då ju bolagen dock i första hand själva bära ansvaret för hela sin försäkringssumma, även för den del därav, som på mer eller mindre betryggande sätt kan för tillfället vara reassurerad. Man frågar sig i varje fall, hur förslagets författare ha kommit till den föreslagna pro­ dukten 20 gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning. Talet 20 synes helt gripet ur luften och intet försök göres att motivera det­ samma. Önskvärt är ju, att godtycklighet i största möjliga mån undvikes vid fastställande av beskattningsregler. Det sätt, varpå överskottet på försäkringsrörelsen enligt förslaget skall beräknas och beskattas, verkar ock mycket olika på de olika bolagen och leder överhuvudtaget till en hög och oskälig beskattning.»

Bolagen åberopa en sammanställning beträffande den beskattning, som enligt skatteberedningens förslag skulle drabba de ömsesidiga bolagen på grundval av 1924 års resultat, och uttala, att av denna framginge att flera av de svagast situerade och minsta bolagen komme att drabbas av procentuellt lika hög och t. o. in. högre skatt än vida större och starkare bolag. Härefter yttras: »Att beskattningen skulle bliva åtskilligt hårdare än vad beredningen från sina egna utgångspunkter synes åsyfta torde bero därpå, att grunda beloppet för statsskatten satts så högt som till 6 procent av årsvinsten. Då beredningen synes utgå från den principen, att det är de enskilda delägarnas eller försäkringstagarnas i ett ömsesidigt bolag förmån av försäkringar där­ städes, som bör beskattas, ävensom att skatten från dessa bolag borde så lämpas, att den skulle bliva ungefär densamma, som om de enskilda för­ säkringstagarna blivit själva direkt beskattade för ifrågavarande förmån, är ett grundbelopp av 6 procent för taxering till statsskatt uppenbarligen orimligt högt. Detta skulle nämligen motsvara hos de enskilda försäkrings-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 221 tagarna en genomsnittlig inkomst av över 100,000 kronor och, där det gäller aktiebolag, en vinst av cirka 14 procent på aktiekapitalet. Gentemot vad skatteberedningen anför därom att grundbeloppet 6 procent blivit valt för att ernå ett vid jämförelse med de konkurrerande försäkringsaktiebolagens beskattning rättvist resultat, åberopas vad tidigare och nu från vår sida framhållits därom att anledning saknas att i beskattningsavseende jämställa försäkringsaktiebolagens och de ömsesidiga försäkringsbolagens vinster. Bered­ ningens (se sid. 43 i betänkandet) antagande, att de ömsesidiga bolagens försäkringsstock till stor del skulle hänföra sig till jämförelsevis höga inkomst­ tagare är fullständigt felaktigt. Överhuvudtaget torde brandförsäkringen vara den försäkringsform, som är mest spridd bland de mindre bemedlade, och vad särskilt de ömsesidiga bolagens fastighetsförsäkringar angår, avse dessa i vida större omfattning än försäkringsaktiebolagens civilrisker (icke industriella risker) och därtill smärre sådana (egnahem). Slutligen synes oss icke opåkallat att åberopa jämförelse med de allmänna kreditinrättningar, allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och hypoteksföreningarna, vilka likasom våra bolag av gammalt åtnjutit skattefrihet för inkomst av sin rörelse, däri inbegripet även ränta å fonderat kapital, men vilka i olikhet med våra företag alltfort skulle lämnas orubbade i denna sin ställning. Det allmännyttiga i våra företags syften lärer icke vara mindre påtagligt än beträffande berörda kreditinrättningar och därförutom är att märka, att hypoteksföreningarna i likhet med de ömsesidiga försäkrings­ bolagen för mötande av framtida förluster samla utjämningsreserver samt ytterst äro för sin solvens beroende av uttaxering hos delägarna. Att hypoteksinrättningarna tidigt lyckades få sin skattefrihet uttryckligen erkänd i skattelagarna, medan vår skattefrihet vilar på hävdvunnen praxis, bör ju icke betinga någon skiljaktig behandling i sak. Av det anförda framgår, att det måste anses stridande mot den ömsesidiga sakförsäkringens idé att belasta de inrättningar, som handhava sådan för­ säkring, med beskattning i större omfattning än för närvarande. Det är oriktigt och skadligt att pålägga skattskyldighet, så snart denna försäkrings­ rörelse drives så, att den icke längre vilar på uttaxering utan strävar efter att för sina delägare under eu längre tidsperiod utjämna riskerna genom att utkräva fasta tillskott, till beloppet oberoende av skadeförloppet under året. En sådan beskattning kan befaras leda därtill att dessa försäkrings­ företag mer eller mindre drivas att åter närma sig uttaxeringssystemet och att därigenom försvaga sin soliditet, en för det allmänna knappast önskvärd utveckling. Vid det praktiska genomförandet av en dylik beskattning visar sig ock dess godtycklighet och orättvisa. Det framgår nämligen, att någon annan tillfredsställande grund för sådan beskattning ej gives än att sådan bör äga rum först när hos försäkringsinrättningen en kapitalsamling skett av sådan storlek, att den under alla förhållanden måste anses tillfyllest. Bevis härom föreligger icke förrän utdelning till försäkringstagarna göres.» Bolagen hemställa slutligen, att de för sakförsäkringsbolagen hittills tilllämpade beskattningsnormerna måtte få bestå, och att i allt fall icke det föreliggande förslaget måtte antagas.

Stockholms stads brandförsäkringskontor framhåller därjämte i ett sär­ skilt yttrande på anförda skäl nödvändigheten av att, om skatteberedningens förslag i fråga om den beskattningsbara vinstens beräkning skulle, emot

222 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vad brandförsäkringskontoret ansåge önskvärt, bliva lag, detta icke måtte ske utan att även övriga principer i förslaget bleve iakttagna, i vad det anginge borttagande och begränsning av progressivskatten och införande av för­ säkringstagarnas skattefrihet för utdelningar. Brandförsäkringskontoret vidhölle emellertid sitt avstyrkande av skatteberedningens förslag och hemställde om bibehållande av hittills tillämpade regler.

Skånska brandförsäkringsinrättningen och skånska städernas brandstods­ förening hava avgivit särskilt utlåtande av i huvudsak enahanda inne­ håll som det av Stockholms stads brandförsäkringskontor med flera ömse­ sidiga brandförsäkringsbolag avgivna.

Styrelsen för Sveriges privatanställdas pensionskassa anför, bland annat, följande:

»Styrelsen vill förutskicka den anmärkning, att förevarande framställning grundar sig på en granskning av de i betänkandet framförda förslagen med avseende å deras inverkan å beskattningen av de medel, vilka till pensionsinrättningar inbetalas, där förräntas och därifrån utbetalas. Vid denna granskning har styrelsen haft de syftemålen för ögonen, l:o) att inga luckor skulle uppstå vid beskattningen av nämnda medel, 2:o) att ej heller någon dubbelbeskattning därvid skulle förekomma och 3:o) att de lindringar i beskattningshänseende, som av sociala skäl eller eljest skulle tillkomma kapitalförsäkringen, i icke mindre grad skulle till­ komma pensions- eller livränteförsäkringen. I sistnämnda hänseende är det nämligen uppenbart, att pensions- eller livränteförsäkringen är för det allmänna väsentligt mera värdefull än kapital­ försäkringen, dels därigenom att såväl staten som kommunerna genom den förra försäkringen komma i åtnjutande av direkta utgiftsbesparingar i form av minskade pensionstillägg enligt pensionsförsäkringslagen, minskade fattig­ understöd o. s. v., dels därigenom att staten och kommunerna bliva tillför­ säkrade vissa beskattningsbara inkomster, vilka icke kunna tillintetgöras. Det skydd, som kapitalförsäkringarna i nämnda hänseenden utgöra för det allmänna, är väsentligt svagare än det av pensionsförsäkringarna lämnade, i det att dels det utfallande kapitalet ej sällan går tillspillo utan att det avsedda ändamålet uppnåtts, dels att kapitalförsäkringarna ofta tillintetgöras genom belåning eller återköp. I motsats härtill innebär en pensionsförsäk­ ring dels att den försäkrade får försäkringssumman fördelad på hela den tid försörjningsbehovet förefinnes, dels i regel att återköp eller belåning av försäkringen ej medgives. Varje till en pensionsinrättning gjord inbetal­ ning kan alltså — ur det allmännas synpunkt — sägas vara en premie, som tillförsäkrar det allmänna ett praktiskt taget oförstörbart skydd mot utgifter i form av pensionstillägg, fattigunderstöd etc.»

Pensionskassan redogör vidare för skatteberedningens förslag samt anför emot detsamma ett antal detaljerinringar. Tillika framställas önskemål om viss särskild skattelindring beträffande utfallande pensionsbelopp.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 223

Försäkringsinspektionen anför i principfrågan följande: Försäkrings­ inspektionen. »Vad först angår sakförsäkringsbolagen (i den vidsträcktare betydelse denna beteckning har enligt anvisningarna i förslaget) vill försäkringsin­ spektionen anföra följande. När ett bolag bestämmer premien för en försäkring, måste det grunda den på försäkringsförpliktelsens enligt tillgänglig erfarenhet uppskattade medelvärde under goda och dåliga år. I följd härav behöver bolaget utöver premiereserven, som endast är den på tid efter räkenskapsåret belöpande delen av bolagets premieinkomst, en 'utjämningsfond’, som ger en praktiskt taget betryggande säkerhet för att bolaget skall kunna fylla sina förbin­ delser även under ogynnsamma år, då den på året belöpande premieinkomsten är otillräcklig för att täcka de på året belöpande skadeersättningarna och förvaltningskostnaderna. Beredningen föreslår därför, att det vid beräk­ ningen av bolagets överskott skall medgivas avdrag för avsättning till dylik utjämningsfond. Den likställer i detta avseende aktiebolag och ömsesidiga bolag. Försäkringsinspektionen finner detta förslag synnerligen lyckligt och väl­ grundat. Beredningen föreslår emellertid begränsningar i två avseenden. Den ena är att avdrag ej må göras, i den mån utjämningsfonden genom avsättningen kommer att överstiga viss gräns, nämligen i fråga om utjämningsfond för brandförsäkring respektive annan sakförsäkring 20 respektive 2 gånger bo­ lagets på året belöpande premieinkomst för egen räkning. Den andra är att avsättningen ej skall vara avdragsgill till den del den må överstiga det be­ lopp, varmed den på året belöpande premieinkomsten må överstiga de på året belöpande skadeersättningarna och förvaltningskostnaderna ('vinsten på själva sakförsäkringsrörelsen’). Då, såsom även beredningen framhåller, det ej är möjligt att försäkringstekniskt bestämma hur stor utjämningsfond ett bolag behöver, är det uppen­ barligen ej på försäkringstekniska grunder som beredningen funnit sig böra föreslå den förstnämnda gränsen. Om fiskaliska hänsyn fordra att någon gräns bestämmes, har emellertid försäkringsinspektionen ingenting att er­ inra mot den föreslagna, alldenstund densamma är så hög, att det ej synes kunna bliva av någon större ekonomisk betydelse för ett bolag, som nått gränsen, att erlägga skatt för ytterligare avsättningar till utjämningsfonden, därest bolaget anser sig behöva öka densamma. Den senare gränsen torde motiveras därav, att utjämningsfonden skall avse att utjämna själva sakförsäkringsrörelsens årsresultat och att avsätt­ ning till densamma ej anses vara av den natur, att den i likhet med av­ sättning till premiereserven bör kunna medföra minskning av den skatte­ pliktiga inkomsten på rörelsen i övrigt. Vid det förhållandet, att det ej karl försäkringstekniskt bestämmas hur stor avsättningen till utjämnings­ fonden bör vara och att den ej är i lag föreskriven, har försäkringsin­ spektionen ingen erinran att göra mot denna begränsning. I fråga om sakförsäkringsaktiebolag föreslår beredningen, att dess med nu angivna avdrag beräknade överskott skall beskattas enligt hittills gällande regler. ömsesidigt sakförsäkringsholag erlägger nu skatt endast för vad det av sitt överskott eller av sina fonder använder för annat ändamål än försäk­ ring (t. ex. vinstutdelning). Beredningen föreslår nu, att det med angivna avdrag beräknade överskottet beskattas och att sålunda vinstutdelning ur av beskattade överskottsmedel bildad fond icke beskattas. Dock föreslås skatte-

224 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

frihet för bolag, som meddela försäkring enligt lagen om olycksfall i arbete. Om hela 'vinsten på själva sakförsäkringsrörelsen’ avsatts till utjämnings­ fond och avdragits vid överskottets beräkning, är detta att anse som ren affärsvinst för delägarna, uppkommen genom räntor på bolagets fonder ut­ över försäkringsfond, kapitalvinster m. in. Vare sig överskottet utdelas till delägarna eller avsättes till fonder (t. ex. till utjämningsfond), är detsamma enligt den av beredningen uppställda grundprincipen för bolags beskattning en intäkt för delägarna, som kan och bör beskattas hos bolaget, när den, såsom beredningen föreslår, ej beskattas bos de förra. Om däremot ej hela 'vinsten på själva sakförsäkringsrörelsen’ avdragits, utan sålunda någon del därav ingår i överskottet, blir i visst fall ej hela denna del intäkt för delägarna, med mindre 'utgiftsbesparing' anses likställd med intäkt. Detta gäller i den mån den i överskottet ingående delen av 'vinsten' belöper å försäkringar, för vilkas premier försäkringstagarna icke haft rätt att göra avdrag vid beräkning av sin beskattningsbara inkomst. Försäkringsinspektionen, som icke anser sig böra taga ställning till frågan om 'utgiftsbesparingens’ karaktär av intäkt, anser att, även om beredningens åsikt i nämnda fråga icke godkännes, nämnda förhållande icke ger anledning till anmärk­ ning mot beredningens förslag, alldenstund dock i regel 'vinsten' kan di­ sponeras till avdragsgill avsättning till utjämningsfond. Det torde egent­ ligen endast bliva de stora brandförsäkringsbolagen, som få så stor utjäm­ ningsfond, att 'vinsten' ej på detta sätt blir i sin helhet skattefri. Och i fråga om dem vore det praktiskt omöjligt att uppdela den på försäkringar med och utan avdragsrätt för premierna. Det framgår av det anförda, att försäkringsinspektionen icke bar någon erinran att göra mot beredningens beräkning av ömsesidigt sakförsäkrings­ bolags skattepliktiga inkomst. I fråga om livförsäkringsbolags beskattning vill försäkringsinspektionen anföra följande. Den ränta, som enligt bolagets grunder beräknats belöpa å premie- och premieålerbäringsreserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar, samt den ränta, som eljest tillförts premieåterbäringsreserven för desamma, är enligt beredningens åsikt en intäkt för försäkringstagarna, som kan beskattas bos bolaget. Att hela den beräknade räntan å premiereserven kommer dess för­ säkringstagare till godo, är uppenbart, enär premierna så beräknats, att de endast under förutsättning av denna ränta äro tillräckliga. Så är tydligen förhållan­ det även i vissa fall, där en del av räntan användes till risktäckning. Svenska livförsäkringsbolags direktörsförening, som påpekat denna användning av rän­ tan, lär ej hava avsett att därmed påstå, att räntan ej vore i sin helhet intäkt för försäkringstagaren, utan endast att den ej vore fritt disponibel för honom. Härav synes direktörsföreningen vilja draga den slutsatsen, att premie­ reservens ränta borde beskattas mindre än ränta å bankinsättning och mindre i de försäkringsformer, där den vore mindre disponibel för försäk­ ringstagaren. Men att den skattskyldige sålunda förbundit sig att använda denna intäkt på visst sätt, lär icke kunna åberopas som skäl för mindre beskattning. Det bör ej hava inflytande på försäkringstagarens beskattning, om lian bestrider sina riskpremier med andra intäkter än premiereservens ränta eller helt eller delvis med denna. Då han i förra fallet i princip icke har rätt att vid beräkning av sin skattepliktiga inkomst göra avdrag för sina riskpremier, så bör lian ej heller liava det i senare fallet. Vad nu sagts gäller även om premieåterbäringsreservens ränta. Enligt skatteberedningen skall som intäkt för försäkringstagarna vidare

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 225

räknas och lios bolaget beskattas bolagets överskott, beräknat med avdrag för avsättningar till försäkringsfond, premieåterbäringsreserv, säkerhetsfond och utjämningsreserver. De fondavsättningar, som sålunda skola vara av­ dragsgilla, hava hittills ej beskattats, ehuru tydliga lagbestämmelser ej fun­ nits. Försäkringsinspektionen finner det synnerligen lyckligt, att denna praxis lagfästes. I fråga om den av beredningen föreslagna gränsen, intill vilken avsättning till utjämningsreserv skall vara avdragsgill, vill försäk­ ringsinspektionen åberopa vad ovan anförts angående motsvarande gräns för utjämningsfond för sakförsäkring. I livförsäkringsaktiebolag tillfaller viss, enligt bolagsordningen starkt be­ gränsad del av överskottet akdeägarna. Beredningen föreslår, att denna del skall beskattas enligt nu gällande regler för aktiebolags beskattning. Vad fingår frågan om överskottet i ömsesidigt livförsäkringsbolag och den del av livförsäkringsaktiebolags överskott, som belöper å försäkringstagarna, är att anse som en försäkringstagarnas intäkt, som bör beskattas hos bo­ laget, vill försäkringsinspektionen anföra följande. I detta överskott ingår 1) bolagets kapitalavkastning utöver ovan omförmälda beräknade ränta a premie- och premieåterbäringsreserv, 2) vinst på kapitalplacering, 3) vinst, som i fråga om icke vinstberättigade försäkringar uppkommit på dödligheten och på premiernas bruttotillägg, 4) vinst, som uppkommit i fråga om vinstberättigade försäkringar på samma sätt som i 3); vinster enligt 3) och 4) ingå dock i överskottet, endast i den mån de icke disponerats för avdragsgill fondavsättning. Att de under 1)—3) nämnda vinstbeloppen äro beskattningsbar inkomst torde icke be­ stridas, när man godkänt beredningens ovannämnda grundprincip för be­ skattningen. Däremot ligger saken annorlunda till i fråga om vinst enligt 4). Denna vinst uppkommer nämligen därigenom, att försäkringstagarna erlagt för höga riskpremier och bruttotillägg; utdelas vinsten, innebär det eu återbetalning av för högt beräknade premier. I den mån premierna be­ räknats för högt i avsikt att bereda vinst, borde vinsten, såsom även be­ redningen medgiver, icke beskattas. Och den, som ej delar beredningens åsikt, att ’utgiftsbesparing’ är att räkna som intäkt, kan göra gällande, att denna vinst även i övrigt icke är beskattningsbar. Vare sig man godkänner beredningens åsikt härom eller ej, borde alltså från bolagets överskott fä dragas åtminstone någon del av vinsten enligt 4), i den mån detta kunde ske utan att därigenom återstoden bleve mindre än summan av vinstbeloppen enligt 1)—3). Ett sådant medgivande skulle emellertid, som synes, kräva en så ingående analys av bolagets vinstkällor, att det är praktiskt sett ogenom­ förbart. Försäkringsinspektionen anser därför liksom beredningen, att hela överskottet bör tagas till beskattning. Att av ovan antydda skäl viss del av detsamma rätteligen icke borde beskattas, bör emellertid föranleda, att skattesatsen sättes lägre än den eljest skulle bestämts, något som även av beredningen framhålles. Som ovan nämndes, räknas enligt förslaget som beskattningsbar inkomst för bolaget ej räntan på premie- och premieåterbäringsreserv för alla försäk­ ringar utan endast för kapitalförsäkringar. Undantagna äro alltså pensions­ försäkringar (livräntor, överlevelseräntor). I fråga om dessa är det nämligen enligt förslaget (liksom för närvarande) så ordnat, att pensionstagaren genom den utfallande li vräntans beskattning får betala skatt för hela den för hans räkning under årens lopp samlade ränteinkomsten och för årets ränta på Bihang till riksdagens protokoll 192 7. 1 sand. H7 höft. (Xr 102.) 15

226 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

lians premie- och premieåterbäringsreserv. Detta gäller vare sig pensions­ försäkringen tagits i det ena eller andra slaget av försäkringsanstalter. Däremot äro för närvarande olika slag av försäkringsanstalter icke likställda med avseende på beskattningen av överskottet på pensionsförsäkringsrörelse; detta beskattas hos livförsäkringsbolag, men icke hos pensionsanstalt som ej är livförsäkringsbolag. Även beredningen föreslår dess beskattning hos liv­ försäkringsbolag, som meddelar även annan livförsäkring än pensionsför­ säkring. Och den uttalar sig icke om kommunalskattekommitténs förslag, att det skall beskattas jämväl hos livförsäkringsbolag, som ej meddelar annan försäkring än pensionsförsäkring och sålunda är en ren pensionsanstalt (t. ex. de ömsesidiga bolagen Allmänna änke- och pupillkassan i Stockholm, Allmänna pensions- och änkekassan i Göteborg, Pensionsanstalten Sverige i Stockholm). Det kan, enligt försäkringsinspektionens mening, ej vara lämp­ ligt, att de pensionsförsäkrade på detta sätt beskattas efter olika regler i olika slag av försäkringsanstalter. Och intet synes vara att ur fiskalisk syn­ punkt invända mot att samma regler tillämpas i fråga om livförsäkrings­ bolag som för övriga pensionsanstalter. Ty de regler som nu gälla för de .senare och deras delägare, innebära icke, att det allmänna går miste om skatt för anstalternas överskott, utan att denna skatt uttages av delägarna, när dessa komma i åtnjutande av de av överskotten betingade förmånerna, nämligen av nedsättning i avgifterna eller höjning av pensionerna. För­ säkrings inspektionen föreslår därför sådan ändring i anvisningarna till § 3;> angående beräkningen av livförsäkringsbolags överskott, att denna likställig­ het vinnes. I princip bör bolagets ränteskatt så avvägas, att den motsvarar summan av de skatter som försäkringstagarna skulle hava att erlägga, om de själva skulle skattat för räntan. Men det är uppenbart, att man ej kan ålägga bolaget att betala eu ränteskatt så stor, att dess förmåga att uppfylla sina förbindelser enligt försäkringsavtalen vedervågas. Det är därför nödvändigt att begränsa ränteskatten, så att skatten i dess helhet ej kan komma att överstiga överskottet. I det syftet och för att vinna en mjuk övergång har beredningen föreslagit, att det räntebelopp, som skall tagas till beskattning, ej får överstiga överskottet. Det kan tänkas, att denna begränsning kan komma att visa sig för stark. Ty överskottet skall enligt beredningens för­ slag beräknas med avdrag för avsättningar till premieåterbäringsreserv, säkerhetsfond och utjämningsreserver. Av dessa avsättningar är det endast avsättningen till säkerhetsfonden, som är i lag föreskriven. Bestämmelserna om de övriga göras i de av Konungen fastställda grunderna. Visserligen torde man kunna förutsätta, att försäkringsinspektionen ej kommer att till­ styrka och Konungen ej att fastställa sådana grunder för beräkning av av­ sättningar till premieåterbäringsreserv och utjämningsreserver, att det ej med tillbörlig säkerhet kan förväntas, att de kunna av bolaget göras. Men här­ för fordras måhända ej, att bolagen hava utsikt till så stora överskott ut­ över dessa avsättningar, som de nu hava. Överskotten kunna därför komma att nedgå så väsentligt, att det till beskattning tagna räntebeloppet beskäres alltför mycket enligt beredningens förslag. Försäkringsinspektionen vill därför föreslå, att det stadgas, att nämnda räntebelopp ej må överstiga över­ skottet, ökat med avdragsgilla avsättningar till andra fonder än försäkrings­ fonden. I detta sammanhang vill emellertid försäkringsinspektionen påpeka, att om bolagens överskott i framtiden skulle komma att bliva väsentligt mindre än nu, är det för det allmänna fördelaktigt, att icke blott överskottet utan även räntan tages till beskattning.

Kungl. Maj:Is proposition Nr 102. 227

Beredningen bär med en motivering, som bär ej torde beböva återgivas, 1 öreslagit, att endast ys av räntan skall ingå jämte överskottet i den be­ skattningsbara inkomsten och att grundtalet för statsskatten skall vara 6 procent. Detta innebär, att staten beskattar ränteinkomsten efter grundtalet 2 procent och överskottet efter grundtalet 6 procent. Den förra beskatt­ ningen är sannolikt lägre och den senare högre än den skulle vara, om för­ säkringstagarna själva betalade skatt för dessa inkomster. Verkställda be­ räkningar för åren 1924 och 1925 visa, att det totala skattebeloppet till staten enligt de föreslagna grunderna blir ungefär detsamma, som om skatten uttagits bos försäkringstagarna. Skulle framdeles överskotten ökas i för­ hållande till ränteinkomsten, kommer statsskatten att bliva högre, än om försäkringstagarna själva erlagt skatt för sina andelar i räntan och över­ skottet. Motsatsen inträffar, om, såsom nu synes sannolikt, överskotten fram­ deles minskas i förhållande till ränteinkomsten. Vad angår kommunalskatten föreslås, att den progressiva skatten borttages. Beräkningarna visa, att ränteskatten ger kommunerna ersättning härför och att den totala kommu­ nalskatten understiger med ungefär 1 miljon kronor summan av deskatter, som försäkringstagarna skulle haft att erlägga, om deras andelar i bolagens ränteinkomster och överskott beskattats hos dem i stället för hos bolagen. Försäkringsinspektionen finner i övrigt, att beredningens avvägning av ränte­ skatten och skatten på överskottet dels utgör en medelväg mellan beskatt­ ningen enligt nu gällande regler och den beskattning, som fullt motsvarar vad försäkringstagarna skolat erlägga, om de beskattats för sina andelar i bolagens inkomster, dels medger en mjuk övergång från de gamla till de nya beskattningsreglerna. Emellertid bär brand- och livförsäkringsaktiebolaget Svea, som driver viss del av sin livförsäkringsrörelse för aktieägarnas räkning och på deras risk, påpekat, att ränteskatten skulle innebära en extra beskattning av aktieägarna, något som man förmodligen icke avsett att införa. Bolaget hemställer därför, att ränteskatten icke uttages å sådan rörelse eller att, om detta icke kan bifallas, det räntebelopp, som tillägges denna rörelses över­ skott, icke må överstiga detsamma. Försäkringsinspektionen finner, att an­ märkningen visserligen är i viss män teoretiskt riktig, åtminstone i fråga om ränteskatt för äldre försäkringar, för vilka man vid premieberäkningen icke kunnat taga hänsyn till ränteskatt. Men då dylik rörelse hittills ej varit av någon större betydelse annat än i fråga om livränteförsäkringar, för vilka ränteskatt icke skall utgå, och aktieägarnas beskattning minskas, därigenom att vid skattesatsens bestämmande hänsyn ej vidare skall tagas till försäkringstagarnas andel i överskottet, finner försäkringsinspektionen ej anledning till anmärkning mot förslaget i denna del.»

En reservant inom försäkringsinspektionen har vänt sig dels emot skatteberedningens förslag rörande beskattning av ömsesidiga sakförsäkringsbolag, dels emot samma förslag i fråga om rätt till avsättning till utjämningsfond för nämnda bolag, dels mot förslaget om begränsning av skattefriheten för avsättningar till vissa tekniska reserver, såsom katastrofreserver, och dels mot den föreslagna ränteskatten å livförsäkringsbolag. Det förefaller emellertid, som om reservantens skiljaktighet i sistnämnda avseende mera avsåge skatteberedningens motivering än det framlagda förslaget.

228 Kungl. Matris proposition AV 102. Kammar­ Kammarrätten förklarar sig livligt instämma i den av skatteberedningen rätten. framställda anmärkningen, att de för försäkringsföretags beskattning före­ slagna bestämmelserna »förefalla invecklade och åtminstone för lekmannen föga förståeliga». Då det alltså kunde förutses, att tillämpningen skulle komma att vålla beskattningsnämnderna stora svårigheter och medföra tvister med besvär i högre och högsta instans, kunde för kammarrätten redan härutinnan föreligga tillräcklig anledning att avstyrka reformen i dess hel­ het samt i korthet hänvisa till kammarrättens i förhållande till kommunalskattekommitténs förslag intagna ståndpunkt, vilken utom beträffande de ömsesidiga sakförsäkringsbolagen inneburit ett tillstyrkande av nämnda förslag. Kammarrätten hade dock funnit sig böra företaga en realgranskning. Körande sakförsäkringsaktiebolagen finge kammarrätten, då något behov av skattelindring icke yppats hos dessa, samt de föreslagna reglerna skulle i tillämpningen vålla stora svårigheter, vartill ko mule att kammarrätten av rent sakliga skäl måste avstyrka förslaget beträffande de ömsesidiga bo­ lagen, vidhålla sin anslutning till kommunalskattekommittén. Beträffande de ömsesidiga sakförsäkringsholagen uttalar kammarrätten, att skatteberedningens förslag skulle medföra en synnerligen kännbar skärp­ ning ej allenast i förhållande till nuvarande praxis utan ock jämfört med kommunalskattekommitténs förslag. Representanter för ett flertal större ömsesidiga bolag hade också i avgivet yttrande gjort starka erinringar mot skatteberedningens förslag. Kammarrätten hyste alltfort uppfattningen, att prövningen av skattskyldighets tillvaro hos de ömsesidiga sakförsäkrings­ bolagen med hänsyn till vinst i försäkringsteknisk mening icke kunde göras efter ett fixt schema utan borde såsom hittills få bero på undersökning i varje särskilt fall, med bistånd eventuellt i händelse av avsevärt ändrade för­ hållanden av sakkunnig myndighet, närmast försäkringsinspektionen. Kam­ marrätten avstyrkte skatteberedningens förslag rörande de ömsesidiga sakför­ säkringsbolagen. Rörande livförsäkringsbolagen uttalar kammarrätten: »Kammarrätten för sin del har funnit sig ej kunna frångå sin tidigare ståndpunkt i vidare män än att skäl synes föreligga att i avdragsrätten även inbegripa sådan säkerhetsfond, som är i försäkringslagen föreskriven, varvid kammarrätten emellertid förutsatt, att begreppet livförsäkring er­ håller samma omfattning, som i lagen om försäkringsrörelse ävensom kom­ mitténs förslag avses. Till denna avvisande hållning föranledes kammar­ rätten huvudsakligen av de föreslagna bestämmelsernas alltför invecklade natur, såväl beträffande avsättning till utjämningsreserver som ock i fråga om den nykonstruerade ränteskatten. Åven om det hela är försäkringstekniskt tillfredsställande, vilket kammarrätten givetvis ej kan kontrollera, måste man dock taga hänsyn till taxeringsmyndigheterna, vilka skulle få mycket svårt att granska de ytterst komplicerade deklarationer, som i hit­ hörande fall skulle avlämnas. Alldeles utan vikt är ej heller den stats- och kommunalfinansiella synpunkten, även om det här rör sig om ej alltför be­ tydande skattebelopp.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 229 Nu gällande bestämmelser rörande försäkringsföretags beskattning äro till Departementssin principiella innebörd ganska oklara. Om jag bortser från ömsesidiga chefensakförsäkringsbolag, beskattas i allmänhet försäkringsföretagets överskott. Detta belöper i ömsesidiga försäkringsbolag helt och hållet på försäkrings­ tagarna. I försäkringsaktiebolagen belöper överskottet antingen helt och hållet på aktieägarna, vilket är regel i fråga om rena sakförsäkringsaktiebolag, eller, såsom är fallet i livförsäkringsaktiebolagen, till viss, oftast mindre del på aktieägarna, återstoden på försäkringstagarna. Det är alltså ställt utom tvivel, att redan nu i stor utsträckning försäkringstagarna beskattas hos bolaget. Denna beskattning sker dock ej efter någon genomförd princip. Betraktas frågan ur försäkringstagarnas synvinkel, torde i stället kunna göras gällande, att beskattningen blir i hög grad ojämn. Det nya i skatteberedningens föreliggande förslag beträffande livförsäk­ ringsrörelsen är alltså icke, att försäkringstagarna beskattas, utan att deras beskattning blir konsekvent genomförd efter en rimlig norm. Vad man vill beskatta för envar är givetvis icke de inbetalda premierna, utan den ränta och den vinst, som uppstår på försäkringarna. Och någon dubbelbeskattning av försäkringstagarna synes ej böra ifrågakomma. Det önskade resultatet kan nås på skilda vägar. Den närmast till hands liggande vägen är väl att beskatta försäkringsbeloppet, när detta utfaller, och därvid medgiva avdrag för erlagda premier. Denna beskattningsform ifrågasattes av inkomstskattesakkunniga såsom princip i fråga om liv- och kapitalförsäkringar, medan skatteberedningen tänkt sig en dylik beskattning endast för livränteförsäkring i inskränkt mening, d. v. s. annan livränteförsäkring än den, som benämnes pensions­ försäkring. I fråga om pensionsförsäkring — ett begrepp, som skattebered­ ningen sökt utforma i anslutning till vad som populärt plägar beti aktas som pensionering i försäkringens form vare sig frivilligt eller på grund av tjänst eller anställning — har beredningen föreslagit beskattning av hela det utfallande pensionsbeloppet, medan å andra sidan vid inbetalning av premier avdrag får ske för dessa i deras helhet. Skatteberedningen torde härvid hava beaktat, att denna beskattningsform är för försäkringstagarna särskilt gynnsam, därför att de utbetalta pensionsbeloppen i regel till stor del medtagas av skattefria orts- och familjeavdrag m. m. Den tredje möjligheten är slutligen att låta försäkringstagaren personligen bli helt fri från beskattning av utbetalda försäkringsbelopp men låta försäkringsanstalten betala skatt för hans räkning; vid den anordning skatteberedningen för sådant fall föreslagit bör något avdrag för försäkringstagaren för erlagda försäkringspremier ej få ske — frågan om visst mindre avdrag av sociala skäl är oberoende av det spörsmål, varom nu är fråga, och beröres i annat sammanhang. I alla tre fallen bör vidare skatt erläggas för det å försäk­ ringstagarna belöpande överskottet å anstaltens rörelse. Beskattningen av försäkringstagarna hos försäkringsföretaget bör i enlighet med de principer, som i övrigt tillämpats beträffande juridiska personer, bli proportionell och ej progressiv. Något vid sidan av det nu förda resonemanget ligger frågan,

230 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. i vad mån ett utfallande försäkringsbelopp, som tillfaller en rörelse, bör beskattas. Denna fråga behandlas här i annat sammanhang. Dessa principiella utgångspunkter hava, i den män de kommit till uttryck i skatteberedningens förslag, knappast rönt någon gensaga, och de synas även mig riktiga. Någon beskattning i regel av utfallande försäkringsbelopp anser jag icke böra ske, då en dylik beskattning troligen skulle medföra ett av­ bräck för den ur många synpunkter mycket betydelsefulla livförsäkrings­ rörelsen. Yad nu livförsäkringsrörelsen beträffar, har skatteberedningen i fråga om andra än livränte- (inklusive pensions-) försäkringar föreslagit en proportio­ nell beskattning av räntor och vinst hos försäkringsföretaget. Den i för­ slaget utformade beskattningen innebär i viss mån ett avsteg från det kon­ sekventa fullföljandet av de givna utgångspunkterna, i det att en del av det belopp, som anses böra beskattas, i realiteten träffas av en annan proportionell skatt än den andra delen, detta i syfte att den nya beskattningen skall såtill­ vida ansluta sig till bestående förhållanden, att ej helt plötsligt förutsättning­ arna för försäkringsrörelsens bedrivande helt omkastas. Jag finner skatte­ beredningens tankegång beträffande principerna för livförsäkringsrörelsens be­ skattning hava göda skäl för sig och ser i den omständigheten, att förslaget vunnit gillande inom försäkringsvärlden i allmänhet, ett bevis för att man här är inne på rätta vägar. Möjligen kunde den förmodan ligga nära till hands, att detta tillstyr­ kande kunde vara beroende av eu väntad lättnad i beskattningen. En dylik lättnad kan väntas inträda i vissa fall, men, enligt vad utförda beräkningar giva vid handen, talar all sannolikhet för att i längden någon minskning av det allmännas inkomster ej skall komma att inträda genom tillämpningen av de nya reglerna. I själva verket torde det i stället förhålla sig så, att, om man liksom för närvarande hölle sig allenast till överskottet å rörelsen, en successiv minskning av det allmännas inkomster vore sannolik; skattebered­ ningens förslag verkar hämmande på en dylik minskning och giver, i synner­ het i den modifierade form försäkringsinspektionen förordat, en viss garanti, att det allmännas skatteintäkter från livförsäkringsrörelsen icke skola bliva alltför obetydliga. Enligt min uppfattning innebära de förordade modifika­ tionerna en mycket värdefull ändring i det ursprungliga förslaget. Vär­ det för livförsäkringsrörelsen med förslaget lärer väl ligga dels däri, att en rättvisare avvägning i förhållandet mellan försäkringsföretagen inbördes åstadkommes, dels däri att det blir fastslaget, att en beskattning av försäkringstagarna sker hos företaget och att en beskattning av utfallande kapitalförsäkringsbelopp hos försäkringstagarna alltså skulle innebära en dubbelbeskattning. Även till tanken att beskatta utfallande livräntor i vidsträckt mening hos försäkringstagarna men ej hos försäkringsföretaget ansluter jag mig. Rörande avgränsningen mellan de olika försäkringstyperna hava olika förslag fram­ ställts. Jag kommer i det följande att huvudsakligen ansluta mig till skatte-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 231 beredningens förslag men med vissa modifikationer. Särskilt anser jag det vara av vikt att få en sådan bestämning av gränserna, att vederbörande redan när premierna betalas skall ha full klarhet om i vilken utsträckning avdragsrätt för dessa föreligger. Att gränsen måste bli i någon mån god­ tycklig, beror därpå, att i verkligheten de olika försäkringsformerna övergå i varandra, varför en mera schablonmässig gräns måste dragas. Rörande bestämningen av vad som skall förstås med överskott i livförsäkringsröx-else kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad försäkringsinspektionen i dylikt hänseende yttrat. Jag tillåter mig framhålla, att frågan om vilka avdrag för fondavsättningar o. dyl. som skola medgivas, äger sin egentliga betydelse för avvägningen av skattebördan mellan före­ tagen inbördes; skatteprocenten kan bestämmas så, att den totala skatte­ bördan för dem samtliga blir den, som man må finna i dylikt avseende skälig. Det föreliggande förslaget är ägnat att undanröja den nuvarande dua­ lismen mellan aktiebolag och ömsesidiga försäkringsinrättningar; för när­ varande tillämpas ju beträffande aktiebolag skalan för aktiebolag och be­ träffande ömsesidiga bolag skalan för enskilda personer. Endast den om­ ständigheten, att för båda typerna av företag maximitariffen i så stor ut­ sträckning kommit i tillämpning, torde hava föranlett, att denna ojämnhet ej kommit att te sig än mera påfallande än som varit fallet. Vad härefter angår sakförsäkringsföretag, så synes någon tvekan egent­ ligen råda endast beträffande företag av den ömsesidiga typen. Någon ratio­ nell grund för den nuvarande regeln, att endast utbetalda vinstmedel be­ skattas men i stor utsträckning beskattas dubbelt, d. v. s. både hos försäk­ ringsföretaget och försäkringstagaren, synes svår att finna. Försäkringsinspektionen har tillstyrkt eu beskattning i enlighet med skatteberedningens förslag och ansett denna beskattning motiverad, även om man ej utginge från skatteberedningens utgångspunkter. För mig står det klart, att, i all synnerhet i den mån det gäller ränteavkastning av fonder, som av tidigare generationer försäkringstagare hopsamlats för de nuvarande försäkrings­ tagarnas räkning, en beskattning bör äga rum. Men även i övrigt torde kunna göras gällande, att, då de ömsesidiga livförsäkringsbolagen få skatta även för annan vinst än upplupna räntor, en motsvarande beskattning bör ske av sakförsäkringsbolagen. Det förslag, som framlagts av skatteberedningen, innebär, vill det synas, en mycket måttlig beskattning. Särskilt medgivandet rörande avsättningar till utjämningsfonder innebär ett bety­ dande tillmötesgående mot de ömsesidiga bolagen och har den verkan, att endast i ringa utsträckning en beskattning av annat än räntor å besparade fonder kommer att äga rum. Från sakförsäkringsaktiebolagen har även gjorts gällande, att skatteberedningens förslag vore alltför gynnsamt för de ömsesidiga bolagen -- för aktiebolagen själva spelar frågan mindre roll, då hos dem fondavsättningar, varom här är fråga, endast i begränsad ut­ sträckning väntas förekomma — medan de ömsesidiga bolagen själva ansett

232 Kung1. Maj. ts proposition Nr 102. full frihet beträffande avsättning till utjämningsfond böra medgivas. Mig förefaller det, som om skatteberedningens även i denna punkt av försökringsinspektionen tillstyrkta förslag skulle innebära en lämplig väg mellan de olika ytterligheterna. Det är uppenbart, att i en sådan fråga som den om försäkringsföretagens beskattning stor vikt måste tillmätas försäkringsinspektionens uttalanden. I fråga om detaljutformningen har jag också i allmänhet ansett mig böra följa inspektionens förslag. I inspektionens uttalanden finner jag även en garanti för att förslaget skall visa sig genomförbart. Rörande svårigheterna för taxeringsmyndigheterna att tillämpa förslaget vill jag uttala, att dessa ej torde vara väsentligen större än de, som redan nu finnas; om nuvarande praxis för beskattning av ömsesidiga sakförsäkringsbolag, såsom kammar­ rätten uppfattat den, skall anses i princip innebära en undersökning i varje särskilt fall, kan den rent av ställa taxeringsmyndigheterna inför ett pro­ blem, som av olika sakkunniga förklarats vara olösligt, nämligen att i varje särskilt fall ingå på en skälighetsprövning av utjämningsfondernas storlek. Flertalet av de räkneoperationer, som förutsättas enligt det nya förslaget, måste ske redan nu, fastän kontroll saknas, hur de gjorts av försäkrings­ företagen. Förslaget innebär alltså en ökad möjlighet för taxeringsmyndig­ heterna att komma till rätta med försäkringsföretagens beskattning. Att förslagens tillämpning i praktiken kommer att vålla taxeringsmyndigheterna besvär, skall emellertid ej förnekas. Till underlättande av deras tillämpning torde särskilt deklarationsformulär böra komma till användning. Förslag till dylikt formulär är under arbete. Till slut vill jag nämna, att det torde bli möjligt att finna någon form för biträde från försäkringsinspektionen vid utredningar i vissa fall.

Beskattning 1916 års riksdag anhöll i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t av moder- och dotterföretag måtte föranstalta om utredning av vissa frågor rörande beskattning av ut­ samt därmed länningar. I anledning härav uppdrog chefen för finansdepartementet åt sammanhäng­ ande problem. landskamreraren O. V. Landén att företaga en utredning av hithörande Frågans be­ frågor. handling Landén lämnade i januari 1917 en promemoria i ämnet jämte förslag till

fiire 1930.

författningsändringar. Bland annat föreslog han, att i anvisningarna till inkomstskatteförordningen och bevillningsförordningen skulle införas bestäm­ melse av det innehåll, att, om en näringsidkare på grund av sina förbin­ delser med någon, som vore ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller kunde öva inflytande på företagets ledning och som icke vore bär i riket skattskyldig för inkomst, som han på grund av sina berörda förbin­ delser med företaget kunde hava berett sig, till denne försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande, inkomsten av näringsidkarens företag skulle beräknas till det belopp, vartill den kunde antagas hava uppgått, därest dylika åtgärder icke vidtagits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 233 De myndigheter, som hördes över Landéns förslag, lämnade det i denna del utan anmärkning. I proposition (nr 238) till 1918 års lagtima riksdag föreslog Kungl. Maj:t införande av bestämmelse av likartat innehåll med den av Landén föreslagna, men skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag en omräkning av inkomsten alltid ske, när genom åtgärder av ifrågavarande slag en näringsidkares inkomst hade minskats under vad den vid normal prissättning bort vara, alltså icke blott när inkomst överflyttats till någon, som icke vore här i riket skatt­ skyldig för densamma. Propositionen vann riksdagens bifall, dock först sedan det föreslagna stadgandet i viss mån omformulerats. Stadgandet skulle träda i kraft den 1 januari 1920. Redan vid 1919 års riksdag väcktes emellertid motion, vari, bland annat un­ der hänvisning till de verkningar, som berörda bestämmelse skulle medföra för de kooperativa föreningarna, yrkades, att riksdagen måtte i bestämmelsen i fråga besluta ändring av den innebörd, att, därest det gällde företag inom landet, kammarrätten i första hand skulle kunna besluta om tillämpning av den antagna regeln. Alternativt yrkades bestämmelsens fullständiga upphävande. Riksdagen beslöt stadgandets upphävande, och det upphörde alltså att gälla redan innan det hunnit tillämpas. För en fullständigare redogörelse angående ärendets behandling vid 1919 års riksdag hänvisas till propositionen nr 191 till 1920 års riksdag (sid. 510—514).

Frågan om beskattningen av moder- och dotterföretag upptogs på nytt vid 1920 års riksdag. 1920 års riksdag i samband med kommunalskattefrågan. Kungl. Maj:t före­ slog, att omräkning av näringsidkares inkomst skulle ske under i stort sett samma förutsättningar som enligt det år 1918 antagna stadgandet, dock med den ändring, dels att, därest omräkning skett, motsvarande jämkning skulle ske i fråga om beräkningen av den inkomst, för vilken den gynnade personen skulle taxeras, dels ock att under vissa villkor omräkning icke finge äga rum i fråga om kooperativ förenings inkomst. Andra särskilda utskottet vid 1920 års riks­ dag avstyrkte Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del, men då bestämmelser syntes vara av behovet påkallade dels för att hindra utländska företag att undandraga sig stats- eller kommunalskatt i Sverige för dotterföretag här­ städes, dels ock för att i fall, då ett svenskt företag hade ett dotterföretag i annan kommun, förekomma att någondera kommunen i väsentlig mån ginge miste om skatt för inkomst, som skäligen där bort beskattas, föreslog utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förnyad utredning av frågan med särskild hänsyn till beskattning av utländska dotterföretag i Sverige samt den kommunala beskattningen av moder- och dotterföretag. Denna utskottets hemställan vann riksdagens bifall.

234 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Förberedande [ anledning av riksdagens skrivelse tillkallade enligt Kungl. Maj:ts be­ afredning ay myndigande chefen för finansdepartementet den 3 december 1920 ledamoten sakkunnig. av riksdagens första kammare, dåvarande sekreteraren Anders Örne att verk­ ställa den av riksdagen begärda utredningen. Vid muntliga överläggningar med departementschefen begränsades Örnes arbete i främsta rummet till övervägande av frågan, huru en interkommunal beskattning av företag, mellan vilka intressegemenskap rådde, lämpligen skulle kunna ordnas. På grund av Örnes utnämning till statsråd upphörde det honom lämnade upp­ draget, innan utredningen hunnit bliva slutförd, men uti eu den 5 december 1921 dagtecknad promemoria till chefen för finansdepartementet redogjorde Örne för de grundsatser, varpå hans förslag varit ämnat att byggas.

I denna promemoria anförde Örne till en början i huvudsak:

Den företeelse i det ekonomiska livet, som givit upphov till det före­ liggande problemet, vore i främsta rummet den s. k. integrationen. Denna bestode däri, att företag, som stode på olika trappsteg inom produktions­ processen, sammanslötes mer eller mindre intimt för att göra de skilda företagen mer oberoende av marknadens växlingar. Den fullt genomförda integrationen skulle medföra, att ett enda företag eller en grupp av samver­ kande företag behärskade hela produktionen inom en viss bransch från rå­ varornas urkälla fram till den siste konsumenten. — Integrationen kunde försiggå på två vägar. Antingen samlades de olika företagen i en enda ägares — vanligen ett aktiebolags — hand. Eller också förbleve de juridiskt sett fristående, men behärskades från en punkt i serien genom inköp av aktiemajoriteterna i de föregående och efterföljande ledens företag. En speciell form av integration erbjöde kooperationen, där de personer, som hade behov av varor eller tjänster, sammanslöte sig i lokala företag antingen för anskaff­ ning av konsumtionsartiklar eller råvaror för yrkesutövningen eller också för avsättning av yrkesutövningens alster; dessa lokala företag sammanslöte sig sedermera till centralorganisationer, som vore organ för de lokala före­ tagens varuanskaffning och produktion (eventuellt varuavsättning). De fall, där integrationen framträdde i det enhetliga affärsföretagets form, där sålunda ett enda aktiebolag direkt ägde samtliga de anläggningar och anstalter, som inginge i integrationsserien, erbjöde i beskattningshänseende inga större svårigheter. De kunde bedömas helt efter gällande regler. De teoretiska och praktiska svårig­ heterna framträdde först beträffande den andra gruppen, där man sålunda hade att göra med från juridisk synpunkt fullt självständiga företag, som dock genom eu mer eller mindre fullständig intressegemenskap samman­ hölies till en faktisk enhet. Mest besvärliga vore helt naturligt de koncerner av detta slag, vars skilda företag vore belägna i olika länder. Jämte den form av intressegemenskap integrationsprocessen medfört torde föreligga vissa andra former, där enskilda personers eller sammanslutningars makt över olikartade företag kunde tänkas medföra möjlighet till manipulationer i syfte att flytta beskattningsbar inkomst från en kommun till en annan. Dessa former torde dock vara sällsynta eller i varje fall av ringa betydelse i jäm­ förelse med de övriga. — Den nuvarande svenska skattelagstiftningen syntes utgå från den föreställningen, att varje särskilt företag i sammanslutningens form hade intresse av att frambringa den största möjliga vinst i penningar. Med integrationen bortfölle emellertid detta intresse helt eller delvis be­ träffande flera eller färre led i den samverkande företagsserien. Ett pappers-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 235

bruk, som skaffat sig en träinassefabrik med tillhörande skogar, hade i de flesta fall blott intresse av att få trämassan så fördelaktigt som möjligt, då trämassefabriken anlagts och skogarna inköpts för detta ändamål. Om pappers­ bruket ägde trämassefabriken och skogarna direkt, kunde, såsom redan förut framhållits, den nuvarande lagstiftningen anses tillfredsställande åtminstone i lika hög grad som beträffande vanliga industri- och handelsföretag med filialer. Skattemyndigheterna hade full frihet att inom ramen av företagets sammanlagda inkomst bestämma inkomstens fördelning mellan olika verk­ samhetsgrenar efter vad de funne rätt och skäligt. Vore däremot trämasse­ fabriken ett särskilt aktiebolag, där bestämmanderätten över ledningen läge hos pappersbruket på grund av dess aktieinnehav, saknade beskattningsmyndigheterna möjlighet att pröva skäligheten av den vinstfördelning mellan pappersbruket och trämassefabriken, som pappersbrukets ledning åstadkommit genom sin makt att fastställa de priser, vartill trämassefabriken avlevererat sina tillverkningar till detsamma. Hade priserna varit låga, uppstode för trämassefabriken minskad vinst, för pappersbruket däremot ökad vinst (respek­ tive minskad förlust). Det vore naturligtvis också tänkbart, att det företag, som tillverkade halvfabrikatet, betraktades som huvudföretag och genom annan prisberäkning erhölle ökad i stället för minskad vinst.

Sedan Örne därefter redogjort för det år 1918 införda stadgandet samt omnämnt, att detsamma redan år 1919 upphävts, anförde han vidare huvud­ sakligen:

Utan tvivel skulle berörda stadgande i tillämpningen kommit att medföra — frånsett de internationella svårigheterna — en rad av olägenheter och orättvisor. Sålunda hade det alldeles förbisetts, att den prisbedömning, som enligt bestämmelsen skulle ålegat taxeringsmyndigheterna, i de flesta fall skulle stött på oöverkomliga svårigheter, särskilt i de talrika fall, då be­ stämmelsen i fråga användes på företag, som sysslade med ett stort antal olikartade varor, för vilka prisläget vore underkastat täta växlingar och där ofta även kvalitetsbedömning erfordrades. Vidare kunde med skäl an­ märkas, dels att taxeringsmyndigheternas bestämmanderätt gjorts alltför vidsträckt, vilket kunde leda till för vissa företags bestånd farliga konsekvenser, dels att ett företag skulle kunna åläggas att betala dryga skatter, ehuru det icke haft någon inkomst, och följaktligen skulle tvingas att tillgripa sitt kapital för att betala dem, dels även att bestämmelsen skulle kunna leda till flerdubbel beskattning av samma inkomst. Slutligen hade under be­ stämmelsen fallit den stora gruppen av kooperativa företag, vilkas uppgift icke vore att frambringa vinst åt sina delägare utan att tjäna medlemmarna på bästa sätt genom anskaffning av billiga varor och tjänster. Den sista an­ märkningen hade beaktats i det förnyade förslag i ämnet, som förelagts 1920 års riksdag i samband med kommunalskattereformen, i det de kooperativa föreningarna uttryckligen undantagits från dess tillämpning. De övriga invändningarna hade kvarstått i huvudsak även beträffande detta förslag, som ej heller bifallits av riksdagen. — Vid övervägande av det problem, som förelagts honom till utredning, hade örne beträffande den interkommunala beskattningen utgått från att beskattningen av integrerade, formellt själv­ ständiga företag icke kunde göras hårdare, un om respektive företag sam­ manstöta sig (fusionerades) till ett enda enhetligt företag. Principen borde sålunda vara, att dylika företag i beskattningshänseende behandlades såsom eu enhet med de modifikationer, som påkallades av företagstypens säregna

236 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

beskaffenhet. Bestämmelserna i skattelagarna borde avfattas så, att intet undantag behövde ifrågakomma för de kooperativa företagen. Detta vunnes därigenom, att varje till en intressegrupp hörande företag förberedelsevis betraktades såsom fristående och dess inkomst fastställdes enligt vanliga taxeringsgrunder, d. v. s. med hänsyn till företagets deklaration och egen bokföring. I den mån därigenom olika kommuners skäliga anspråk på andel i skatten av företagsgruppens samlade årsresultat icke tillgodosåges, borde möjlighet till jämkningar beredas, dock med strängt fasthållande vid grund­ satsen, att det eller de företag, hos vilka en för stor andel av den samlade vinsten hopats, även bleve skyldiga att erlägga skatten; att ålägga de företag, vars verkliga inkomst blivit ringa eller ingen, att betala ut skatt på eu godtyckligt beräknad inkomst, kunde icke från någon synpunkt försvaras. Om man återginge till det förut anförda exemplet, enligt vilket ett pappers­ bruk i kommunen A ägde aktiemajoriteten i en trämassefabrik i kommunen B och ordnat saken så, att vinsten på trämassetillverkningen flyttades över i dess egna böcker, borde följaktligen enligt den hävdade principen en skälig del av pappersbrukets vinst beskattas i kommunen B i stället för kommunen A. En särskild fråga uppstode i det fall, att vissa av intressegruppens företag lämnat vinst och andra förlust. Med fasthållande av grundsatsen, att de till gruppen hörande företagen borde behandlas såsom ett enda företag, borde från summan av vinster i vissa fall få avdragas förluster. Detta torde emellertid ej kunna medgivas, enär det kunde tänkas leda till svåra miss­ bruk.

inkomstskatte- Inkomstskattesakkunniga hava i sitt betänkande berört frågan om modersakknnmga. oc}, dotterföretags beskattning, i den mån den rör internationella förhållanden. De hava sålunda föreslagit, dels att under vissa omständigheter den, som till annan överlåtit rätt att här i riket tillverka viss vara enligt särskilt förfaringssiitt eller att försälja viss vara med användande av särskilt varu­ märke, skall för sin inkomst på grund av överlåtelsen beskattas här i Sverige, dels ock att, om inkomst av ett näringsföretag på grund av särskilda av näringsidkaren vidtagna åtgärder blivit lägre än den eljest skolat bliva och inkomsten i stället tillförts någon, som icke är här i riket skattskyldig för inkomsten, inkomsten av företaget skall beräknas till det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits (anvis­ ningarna till 7 § IV andra och fjärde styckena samt motiven sid. 109, 110). För säkerställande av skatten för det fall, som avses i det förstnämnda stadgandet, hava de sakkunniga föreslagit, att den, som har att utbetala ersättning för den överlåtna rättigheten, skall vara pliktig att innehålla och till uppbördsmyndighet inbetala viss del av ersättningen (27 § och motiven sid. 126, 127).

Kommunal- Kommunalskattekommittén har icke ingått på frågan om moder- och kommittén dotterföretags beskattning men har föreslagit, att utlänningar och utländska bolag skola vara skattskyldiga för härifrån åtnjuten royalty och ersättning för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt (49 § 1 mom. b) och h), anvisningarna till 36 § och motiven sid. 444, 445).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 237 Slutligen erinras därom, att taxeringssakknnniga föreslagit vissa bestäm- Taxeringssak kunniga. melser för möjliggörande av enhetlighet i taxeringen, vilka jag emellertid torde här kunna förbigå.

Skatteberedningen har i sitt betänkande berört även denna fråga och i 1924 års skattebered dylikt avseende föreslagit, bland annat, följande.

ning.

Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar skola frikallas ej allenast såsom nu från kommunal utan även statlig skattskyldighet för annan utdelning från svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag och svenska ekonomiska föreningar än sådan utdelning å aktie, banklott eller andel, som är att hänföra till intäkt av rörelse eller yrke. (50 § för­ slaget till kommunalskattelag, 7 § förslaget till statsskatteförordning.) Har svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening åtnjutit inkomst genom sådan utdelning å aktier, banklotter eller föreningsandelar, för vilken sålunda skatteplikt icke föreligger, må bolaget eller föreningen ej njuta av­ drag för ränta å gäld, som belöper å nämnda värdehandlingar, i vidare mån än som räntan överstiger utdelningen (41 § förslaget till kommunal­ skattelag). År skattskyldig berättigad till avdrag för ränta å upplånat kapital, och kan utredning ej vinnas, huru stor del av samma kapital hänför sig till olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall i och för räntans fördelning kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångar (69 § samma förslag). Rörande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten föreslås vidare, att, om aktiebolag eller ekonomisk förening haft intäkt genom utdelning, för vilken skatteplikt sålunda enligt vad nyss nämnts icke föreligger, hän­ syn dock skall tagas till dessa intäkter vid beräkning av det förhållande, vari bolagets eller föreningens inkomst står till kapitalet, och att för sådant fall den beskattningsbara inkomsten skall ökas med behållen inkomst av utdel­ ning (anvisningar till 18 § statsskatteförordningen). Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i följd härav, inkomsten av företaget blivit avsevärt lägre än den eljest skolat bliva och är den, vilken inkomsten i stället tillförts, icke för inkomsten skattskyldig här i riket, skall inkomsten av företaget beräknas till det be­ lopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest dylika åtgärder icke vid­ tagits (67 § förslaget till kommunalskattelag). Har i annat fall än det, varom förmäles i 67 §, näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åt­ gärder och har, uppenbarligen i följd härav, näringsidkarens inkomst blivit

238 Kuiigl. Maj:ts proposition Nr 102.

avsevärt lägre än den eljest skolat bliva samt inkomst i stället tillförts annan, skall denne för nämnda inkomst utgöra skatt i den eller de kom­ muner, där skatt skulle utgjorts för inkomsten av näringsföretaget. Vad nu stadgats gäller dock icke, när svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening gent emot delägare, som icke är aktiebolag, ekonomisk förening, solidariskt bankbolag eller utländskt bolag, vidtagit åtgärder, som bär sagts (59 § 3 mom. samma förslag). Angående innebörden av det spörsmål, varom bär är fråga, yttrar skatteberedningen till eu början:

;>Det är självfallet, att nu gällande regler om dubbelbeskattning av aktie­ bolags och ekonomiska föreningars inkomst skolat föranleda en viss strävan att inrätta näringsorganisationerna på sådant sätt, att dubbelbeskattningen skall bliva så litet tryckande som möjligt. Särskilt torde det hava för­ märkts en önskan att undkomma den mångdubbla beskattning, som kan bliva en följd av bestämmelserna att aktiebolag och ekonomiska föreningar hava att erlägga statsskatt samt kommunal progressivskatt för utdelning från aktiebolag och ekonomiska föreningar. Bland annat från företrädare av näringslivets intressen har det framhållits, att ifrågavarande bestäm­ melser förhindra bildandet av dotterbolag även i de fall, då detta ur orga­ nisationssynpunkt vore lämpligt; hellre än att påtaga sig den extra beskatt­ ning, som skulle bliva följden av ett dotterbolags bildande, driver ett aktiebolag självt den rörelse, som lämpligare skulle hava drivits genom ett dotterbolag. Vidare torde det i de fall, då dotterbolag funnits, ej vara ovanligt, att prissättningen av de varor, som dotterbolaget köpt av eller sålt till moderbolaget, skett på ett sådant sätt, att dotterbolaget icke redovisat någon vinst, utan den verkliga vinsten på dotterbolagets rörelse formellt tillfallit moderbolaget. På liknande sätt har förfarits i fråga om svenska, dotterbolag till utländska bolag för att undkomma skatt i Sverige på vinsten av den härstädes drivna verksamheten.»

Beträffande moder- och dotterbolag i inskränkt mening har skatteberedningen följande inledande uttalande: »Det problem, som i förevarande sammanhang synes böra främst lösas, gäller, huru beskattningen skäligen bör ordnas, när ett svenskt aktiebolag har aktier i ett eller flera svenska aktiebolag, och särskilt intresse erbjuder härvid det fall, att det gäller moder- och dotterbolag i inskränkt mening, d. v. s. då ett moderbolag behärskar andra företag inom produktionsserien eller ett fåtal bolag tillsammans bildat ett dotterbolag t, ex. för avsättning av moderbolagens alster, örne synes också för sin del hava närmast tänkt på dylika företag. Med nuvarande beskattningsregler kan den inkomst, som kommer de fysiska delägarna i moderbolaget tillgodo, bliva underkastad en mångdubbel beskattning, därest vinsterna redovisas hos de bolag, som verk­ ligen intjänat desamma. Dotterbolaget skall skatta såväl kommunalt (repartitionsskatt och progressivskatt) som statligt för sin vinst, moderbolaget er­ lägga statsskatt och kommunal progressivskatt för utdelningen från dotter­ bolaget samt aktieägarna i moderbolaget erlägga såväl stats- som kommunal­ skatt (repartitionsskatt och progressivskatt) för sin utdelning från moderbolaget, däri även ingår vad som återstår av dotterbolagets utdelade vinst. Har utdelningen av dotterbolagets bokförda vinst skett i form av pristillägg eller rabatt, blir skattebördan ännu större, enär moderbolaget torde hava varit

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102. 239

pliktigt att erlägga jämväl kommunal repartitionsskatt för eu dylik utdel­ ning. Därest det linnes en hel rad av företag, vilka driva verksamhet i form av moder- och dotterföretag, blir skatten självfallet ännu hårdare, och man kan konstruera upp fall, då endast en ringa bråkdel av ett dotter­ bolags vinst kommer fram till de fysiska personer, som äro delägare i moderbolaget, under det att den ojämförligt största delen av denna vinst åtgått till skatter.» Härefter utvecklas, att aktiebolagsinkomst, som går genom flera händer, såsom t. ex. inkomst, som intjänas av ett bolag, av detta utdelas till ett annat, av detta utdelas till ett tredje samt slutligen av detta utdelas till de fysiska personer som äro dess delägare, näppeligen torde hava en så mycket större skattekraft än vanlig inkomst, att den större skattekraften motiverade eu flerdubbel beskattning. Särskilt i fråga om moder- och dotterbolag i inskränkt mening syntes man tvärtom böra ställa sig på den ståndpunkten, att den sammanlagda skatten för bolaget och dess delägare ej borde vara större (och ej heller mindre) än om bolagen sammanslutit sig till ett enda bolag. Skatteberedn ingen fortsätter: »Alldeles oavsett de rent teoretiska skälen för eu dylik ståndpunkt måste här hänsyn tagas av allmänt ekonomisk innebörd. Den svenska skattelag­ stiftningen lärer i förevarande punkt intaga en betydligt strängare stånd­ punkt än flertalet övriga länder, varigenom den svenska industrien kommer i ett sämre läge än den utländska. Ett dylikt förhållande synes, i den mån det är möjligt, böra undvikas. Dotterbolagsformen lärer i vissa fall ur organisationssynpunkt innebära mycket betydande fördelar för större företag, fördelar, som kunna vara så stora, att denna form knappast kan undvaras. Utan tvivel lägger för närvarande skattelagstiftningen i vissa fall hinder i vägen för dess användande, där den skulle vara nyttig. Det har uppgivits, att nämnda hinder understundom rent av skulle kunna omöjliggöra för vårt ekonomiska liv betydelsefulla åtgärder. Om genomförandet av en ändring i berörda avseende kan ske, utan att vägen lämnas öppen för missbruk i syfte att kringgå eljest gällande beskattningsregler, synas därför mycket starka statsfinansiella skäl böra krävas, för att de nuvarande reglernas bibe­ hållande skall anses motiverat.»

Skatteberedningen undersöker härefter olika utvägar att nå det åsyftade resultatet och uttalar, att den enklaste syntes vara att formellt betrakta varje bolag såsom ett självständigt företag men anordna beskattningen på sådant sätt, att det önskade resultatet i möjligaste mån vunnes. Härom yttras: »Första förutsättningen för att en flerdubbel beskattning av en viss in­ komst skall kunna undvikas synes då vara, att man i statsbeskattningen inför samma bestämmelse, som nu gäller beträffande bevillningen, eller att aktiebolag äro frikallade från skatt för aktieutdelning, men denna fri­ kallelse måste avse icke blott utdelning, som sker i förhållande till aktie­ innehav, utan även utdelning, som i form av rabatt eller pristillägg sker i förhållande till gjorda inköp från eller försäljningar till bolaget. Införes en dylik bestämmelse, kommer ett överförande av vinsten från ett bolag till ett annat i regel icke att medföra några särskilda fördelar i beskattnings­ avseende. Då bolagen, blund annat för att kunna kontrollera huru varje

240 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

särskild gren av produktionen lönar sig, torde ur organisationssynpunkt hava intresse av att bokföringen utvisar den vinst, som rätteligen bör tillkomma varje särskild del av rörelsen, torde man våga antaga, att efter en dylik omläggning av beskattningen bolagens bokföring skulle komma att i stort sett överensstämma med den verkliga vinstfördelningen. I vissa fall torde det dock komma att fortfarande föreligga en lockelse att placera vinsten hos annat bolag än det, som verkligen intjänat densamma.» Skatteberedningen övergår därpå till en undersökning dels av frågan, i vilken utsträckning skuldräntor borde anses belöpa på den skattefria in­ täkten av aktieutdelning och alltså icke få avdragas vid beskattningen, dels ock av frågan huruvida särskilda regler borde meddelas för beräknande av inkomstprocenten vid statsbeskattningen. Frågan om fördelningen av skuldräntor kommer att behandlas senare i den speciella motiveringen. Rörande frågan om beräkningen av inkomstprocenten vid statsbeskatt­ ningen framhålles av skatteberedningen, att två möjligheter syntes stå öppna, nämligen att antingen borträkna den del av kapitalet, som kunde anses be­ löpa å främmande aktier, eller ock medräkna hela kapitalet men i och för inkomstprocentens beräkning taga hänsyn jämväl till bolagets intäkt av aktierna. Skatteberedningen förordade för sin del den senare vägen. Här­ igenom komme inkomstprocenten och därmed skatteprocenten att bestämmas med hänsyn till resultatet av bolagets verksamhet såsom en helhet, vilket torde vara det rätta vid eu beskattning av statsskattens karaktär. Rörande verkningarna av det ifrågasatta förslaget har skatteberedningen yttrat:

»Vid avfattandet av de föreslagna bestämmelserna har skatteberedningen bland annat måst utgå från nödvändigheten att förhindra aktiebolag att genom bildande av dotterbolag och manipulationer mellan de olika bolagen erhålla lägre skatt än om dotterbolag icke bildats. Att dylikt förhindras, torde vara förutsättningen för att aktiebolagen skola kunna befrias från statsskatt på utdelningen. Vad angår statsbeskattningen torde faran ligga däri, att dotter­ bolag skulle bildas för att på denna väg nedbringa inkomstprocenten genom att placera upplånat kapital såsom aktiekapital hos ett dotterbolag, vilket övertager en del av rörelsen. Det föreslagna sättet för beräkning av moder­ bolagets inkomstprocent kommer att minska utsikten till skattevinst på en dylik transaktion; och den omständigheten, att moderbolaget icke får av­ draga gäldränta, som belöper på aktier, torde komma att verka hämmande på lusten till dylika transaktioner. Någon större risk synes därför knappast föreligga, att bolag skulle kunna nedbringa sin skatt genom bildande av dotterbolag. Självklart är däremot, att borttagandet av aktiebolags skatt­ skyldighet för aktieutdelning skall minska skatten för redan befintliga moder- och dotterbolag. Att ens tillnärmelsevis beräkna, huru stor denna skatteminskning skulle vara, möter avsevärda svårigheter, och skattebered­ ningen har ansett sig icke böra i detta sammanhang göra något försök därtill. Vad angår kommunalbeskattningen, har uti det föregående antagits, att följden av ett borttagande av aktiebolagens skattskyldighet för aktieutdel­ ning skulle bliva, att bolagens bokföring komme att i stort sett överens­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 241

stämma med den verkliga vinstfördelningen. En följd härav skulle bliva att vinsten pa en rörelse komme att redovisas hos det bolag, som verkligen intjanat densamma, och då bleve även beskattningsorten den riktiga Man maste doek förutsätta, att det även i framtiden kommer att finnas vissa tall, da bolagen hava intresse av en felaktig vinstfördelning, så t. ex. då kommunalskatten är hög i dotterbolagets rörelsekommun och låg i den kommun, där moderbolagets inkomst skall beskattas. För dessa fall eriordras en särskild bestämmelse av den innebörd, som Örne föreslagit, så att det bolag, som fått okad inkomst, kommer att för inkomstökningen be­ skattas i den kommun, där inkomsten skolat beskattas, därest vinsten icke överförts från det ena bolaget till det andra. Man torde dock kunna hoppas, att, fn, ,< yllk bestämmelse skall behöva tillämpas endast i ett vtterst ringa antal tall.»

Beträffande beskattningen av utdelning hos andra aktiebolag än moder­ bolag i inskränkt mening samt hos solidariska bankbolag och ekonomiska föreningar uttalas, bland annat, följande:

. Y;ul ,s°m föreslagits rörande beskattning av moder- och dotterbolag i

inskränkt mening syntes böra gälla även i andra fall, då ett aktiebolag agde aktier i ett annat aktiebolag. Aktiebolagen borde bliva frikallade från skattskyldighet för aktieutdelning, vare sig denna skett i förhållande till aktieinnehavet eller i förhållande till gjorda inköp eller försäljningar. Från vad som sålunda sagts om skattefrihet för utdelning å aktier måste dock undan­ tag goras för det fall, att aktieutdelningen vore att anse som inkomst av rörelse, ty da syntes aktieutdelningen böra underkastas såväl stats- som kommunalskatt. Vad anginge solidariska bankbolag, borde för dem aktie­ utdelning ingå i rorelseinkomsten och alltså underkastas beskattning. Ute ning från solidariskt bankbolag syntes böra behandlas på samma sätt Ekonomiska föreningar syntes höra följa samma regler som aktiebolag och utdelning från ekonomisk förening likställas med utdelning från aktiebolag.

Under rubriken »överflyttning av ett aktiebolags eller en förenings vinst till de fysiska delägarna» har skatteberedningen behandlat dels frågan om en överflyttning av såväl producentföreningars och därmed likställda aktie­ bolags som konsumentföreningars och därmed likställda aktiebolags vinst fysisk delägarna. Då denna fråga nära sammanhänger med spörsmålet om de kooperativa föreningarnas beskattning, torde någon redogörelse för skatteberedningens motivering i denna punkt ej vara er­ forderlig. Härefter övergår skatteberedningen till frågan om behandlingen av svenska dotterföretag till utländska moderföretag och uttalar rörande denna fråga:

»När det finnes ett svenskt dotterbolag till ett utländskt moderbolag, torde det vara ratt vanligt, att, för undvikande av beskattning i Sverige, priserna pa de av dotterbolaget från moderbolaget inköpta eller till detsamma försålda varorna sattas så, att dotterbolaget redovisar ingen eller ringa vinst. I en­ lighet med de synpunkter, som anlagts i fråga om svenska moder- och dotterolag, läge det då närmast till hands att här i Sverige beskatta det utländska bolaget för den vinst, som genom den onormala prissättningen tillförts det­ samma. Detta torde dock i regel visa sig omöjligt. Naturligtvis kan man nar taxera det utländska bolaget, men därmed är icke mycket vunnet, ty Bihang till riksdagens protokoll i 927. 1 samt. Si hiift. (.Yr 102.) pj

242 Kungl. Maj-.ts -proposition Nr 102.

bolaget skulle, på sätt i liknande fall fyrfaldiga gånger hänt, vägra att god­ villigt betala skatten, och man har icke några tvångsmedel för skattens ut­ tagande utom för det sällsynta fall, att det utländska bolaget bär egendom i Sverige. Enda möjligheten synes därför vara att verkställa en omräkning av det svenska bolagets inkomst och alltså beskatta detta för den till det utländska bolaget överförda vinsten. I de fall, då det utländska bolaget är här i Sverige skattskyldigt för den överförda vinsten, såsom t. ex. enligt inkomstskattesakkunnigas och kommunalskattekommitténs förslag i fråga om royalty, licensavgift o. dyl., bör en omräkning tydligen icke äga rum.» Till sist har skatteberedningen under rubriken »överflyttning av vinst i andra fall än de hittills nämnda» gjort följande uttalande: »Slutligen bör behandlas det fall, att av en eller annan anledning två näringsidkare i andra fall än de hittills omnämnda använda onormal pris­ sättning vid affärer med varandra. Denna fråga torde icke äga någon större räckvidd. När båda näringsidkarna skola beskattas i Sverige, synes från statsbeskattningens synpunkt några åtgärder icke vara påkallade, utan envar bör beskattas för sin verkliga inkomst. Vid kommunalbeskattningen torde däremot med hänsyn till beskattningsorten särskilda bestämmelser kunna ifrågasättas. Det synes emellertid vara tillräckligt, om man, i överensstäm­ melse med vad som föreslagits i fråga om svenska moder- och dotterbolag, föreskriver, att den genom prissättningen gynnade näringsidkaren skall för en del av sin inkomst beskattas i den andres rörelsekommun. Är den, som gynnats genom prissättningen, icke skattskyldig i Sverige, torde det kunna komma i fråga att omräkna inkomsten för den här i Sverige bosatte närings­ idkaren på sätt föreslagits i fråga om svenskt dotterföretag till utländskt moderföretag.»

Inkomna ytt­ Skatteberedningens förslag rörande såväl avskaffandet av aktiebolags och randen. ekonomiska föreningars skattskyldighet för utdelningar från aktiebolag, soli­ dariska bankbolag och ekonomiska föreningar ävensom rörande de speciella frågor, som avse moder- och dotterföretags förhållande till varandra, har praktiskt taget enhälligt tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Förslaget rörande skattefrihet för utdelning å aktier m. m. har från många håll kraftigt tillstyrkts. Överståthållarämbetet uttalar emellertid att, ehuru ämbetet delade den uppfattningen, att den flerdubbla beskattning av samma inkomst, som genom nu gällande bestämmelser förekomme på detta område, vore mycket be­ tungande och orättvis, ämbetet icke kunde finna annat än att den förebragta utredningen härom vore otillfredsställande. En konsekvens av fri­ het för aktiebolag från skattskyldighet för aktieutdelning kunde väntas bliva, att enskilda personer, som hade sin förmögenhet placerad i aktier, komme att i större utsträckning än för närvarande bilda aktiebolag på denna, då de därigenom undginge beskattning för den del av avkastningen av dem tillhörigt kapital, som icke behövde för konsumtion uttagas ur bolaget.

Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och Sveriges in­ dustriförbund yttra i förevarande avseende, bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 243 Förslaget, att aktiebolag skulle i fråga om såväl stats- som kommunal­ beskattning befrias från skatt för utdelning å aktier, innebure givetvis ett betydande framsteg i jämförelse med vad som för närvarande gällde, och dess genomförande skulle tvivelsutan bli till avsevärd fördel för närings­ livet genom underlättande av en rationell organisation av affärsdriften i sådana fall, där det vore nödvändigt att arbeta med dotterbolag. Då emel­ lertid från denna skattebefrielse undantagits aktiebolag, som dreve handel med värdepapper, torde böra uppmärksammas, att även dylika bolag kunde för sin affärsverksamhet begagna sig av dotterbolag i egentlig mening, vilkas aktier icke vore föremål för handel, och att för utdelningen från dylika dotterföretag regeln om skattebefrielse borde gälla även bolag av ifråga­ varande art. Kammarrätten yttrar: »Emot vad beredningen i ovanberörda ämnen föreslagit har kammarrätten icke funnit annat att erinra än att det synes böra tagas i övervägande, om ej jämkningar vore behövliga i följande hänseenden. Enligt beredningens förslag, liksom enligt gällande rätt i tillämpligt av­ seende, är rätten till avdrag för utdelning beroende av att denna icke skall taxeras som inkomst av rörelse. Det torde dock kunna tänkas, att billigheten krävde upphävande av detta villkor, som i stor utsträckning komme att göra avdragsrätten illusorisk. Saken synes böra undersökas. Fråga är vidare, om ej den antagna utgångspunkten — att moder- och dotterföretagets sammanlagda skattebörda ej bör bliva större än, om allenast ett stort företag funnits, detta skulle haft att draga — borde betinga avdrag för ränta även beträffande aktier och föreningsandelar i dotterföretag. Det finnes anledning att vara tveksam i detta avseende.»

Trots finansiella betänkligheter finner jag mig böra tillstyrka för- Departementsslaget om borttagande av den statliga skattskyldigheten för inkomster, chefen. som aktiebolag m. fl. åtnjuta från andra aktiebolag, solidariska bank­ bolag och ekonomiska föreningar. Redan den omständigheten, att kom­ munal skattefrihet i motsvarande avseende föreligger, synes visa, att statsmakterna hyst en viss tvekan rörande rättmätigheten av en dylik beskattning. Jag kan ur rättvisans synpunkt knappast se någon möj­ lighet att förebringa ett verkligt hållbart försvar för densamma. Här­ till kommer, att just detta slag av beskattning utan tvivel utgjort ett be­ tydelsefullt hinder för åstadkommande inom det ekonomiska livet av ratio­ nella omläggningar i organisatoriskt avseende. Jag återkommer här till den synpunkt jag berört beträffande aktiebolags beskattning i allmänhet, nämli­ gen att beskattningen här i riket ej lämpligen bör försätta näringslivet i ett relativt sämre läge än motsvarande beskattning i främmande länder. I fråga om beskattningen av inkomster från dotterbolag är, enligt vad jag in­ hämtat, den svenska skattelagstiftningen väsentligen strängare än skatte­ lagstiftningen i främmande länder. Jag ansluter mig till skatteberedningens förslag, vilket synes i möjligaste mån innehålla sådana bestämmelser, att

244 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

egentliga missbruk borde kunna förhindras. Med hänsyn till faran för dylika missbruk finner jag mig icke kunna förorda att, på sätt kammar­ rätten ifrågasatt såsom möjligt, medgiva avdrag för ränta å skuld för aktier och föreningsandelar i dotterföretag. Jag vill dock framhålla, att försök att använda aktiebolagsformen i syfte att kringgå gällande beskattnings­ regler torde bliva föga lönande, då man vid den utredning, som, enligt vad jag förut anfört, synes böra företagas rörande aktiebolagsbeskattningen i allmänhet, givetvis kommer att hava uppmärksamheten inriktad därpå, att några luckor i systemet ej skola förekomma. Rörande omfattningen av den inkomstminskning, statsverket har att emotse genom den ifrågasatta skattefriheten, är det omöjligt att verk­ ställa några tillförlitliga beräkningar, och jag betvivlar, att det ens i framtiden skall visa sig möjligt att åstadkomma dylika. Ett av syftena med reformen är ju nämligen, att vinster från de olika företagen skola komma att redovisas, där vinsterna uppkommit. I vad mån en över­ flyttning av vinster kommer att ske, kan ej förutses. Ej heller är det möjligt att bedöma, i vilken utsträckning avdragen för gäldräntor komma att minskas därigenom, att dylika räntor anses motsvara inkomst av aktie­ utdelning m.m. Jag vågar dock uttala såsom sannolikt, att den omedelbara skatteminskningen knappast skall kunna överstiga ett belopp av 3 å 4 miljoner kronor. Indirekt kan förslaget väntas så småningom medföra en ökning av det allmännas inkomster på grund av de gynnsamma verk­ ningar, förslaget kan väntas utöva på näringslivet. Vad härefter angår frågan om förfarandet vid oriktig prissättning i förhållandet mellan moderföretag och dotterföretag, anser jag de av skatteberedningen framlagda förslagen i huvudsak kunna godkännas. Rörande den regel, som avser förhållandet till utlandet, vill jag endast uttala, att densamma fått en sådan avfattning, att en viss varsamhet vid tillämp­ ningen bör kunna påräknas. I fråga om företag inom landet torde det förfarande, som på sin tid ifrågasatts av herr örne och som nu upptagits av skatteberedningen, på ett tillfredsställande sätt lösa den gamla tviste­ frågan om moder- och dotterföretags beskattning. Detta innebär icke, att ett företag, som sålt varor till för låga priser eller köpt till för höga priser, blir skattskyldigt för en vinst, som ej redovisats på detta företag, utan att det företag, på vilken vinsten redovisats, får skatta för densamma i den kommun, där vinsten rätteligen bort redovisas. Da utredningen rörande beskattning av rabatter och pristillägg, som lämnats av aktiebolag eller ekonomisk förening till delägare i förhållande till gjorda inköp eller för­ säljningar, icke bör föregripas, är detta för mig ett skäl att i likhet med skatteberedningen i lagförslaget upptaga ett stadgande, att, när svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening gent emot delägare, som icke är aktiebolag, ekonomisk förening, solidariskt bankbolag eller utländskt bolag, företagit åtgärder för oriktig prissättning eller dylikt, dessa fall ej skola beröras av stadgandet. Med det förslag, jag i det före-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 245

gående förordat om skattefrihet för utdelning på aktier i dotterföretag, är det mycket sannolikt, att de fall, då en oriktig prissättning förekommer, bliva helt få, och att den nu förevarande bestämmelsen blott sällan skall behöva komma i tillämpning.

S. k. I skrivelse den 10 maj 1921, nr 198, anhöll riksdagen, att Kungl, systembolag. Maj:t ville låta verkställa utredning av frågan, i vilken utsträckning och

1921 års riks­

under vilka former bolag, som enligt bestämmelserna i 17, 18 och 19 §§ dagsskrivelse. förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker ute­ slutande hava till ändamål att idka handel med rusdrycker, skulle kunna befrias från kommunal skattskyldighet, samt för riksdagen framlägga det förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Kungl. Maj:t anbefallde 1921 års kommunalskattekommitté att verk­ Uppdrag åt kommunal­ ställa den sålunda ifrågasatta utredningen. skattekommit­ Kommittén begärde ett uttalande i frågan av kontrollstyrelsen. Vid tén. kommitténs i dylikt syfte avlåtna skrivelse var fogad en inom kommittén utarbetad kortfattad promemoria angående synpunkter i fråga om s. k. systembolags kommunala beskattning. Kommittén mottog därefter från kontrollstyrelsen ett utlåtande, vilket finnes intaget i kommitténs be­ tänkande (sid. 319).

I kontrollstyrelsens utlåtande framhålles, bland annat, att kontroll- Utredning av kontroll­ styrelsen ansåge sig kunna fastslå, att, även om rusdrycksförsäljnings- styrelsen. bolagen befriades från den kommunala skattskyldigheten, det alltjämt och med styrka skulle komma att anföras andra, nykterhetsfrågan såsom sådan ovidkommande synpunkter som motiv för inrättande av rusdryckshandel. Kontrollstyrelsen ansåge det vara tvivelaktigt, huruvida rusdrycksförsäljningsbolagens befriande från kommunal skattskyldighet komme att medföra den härmed åsyftade effekten i nykterhetsavseende. Det funnes enligt kontrollstyrelsens mening föga sannolikhet för att en minskning av bolagens antal utöver den, som ägt rum på grund av 1922 års riks­ dagsbeslut, skulle ske på grund av bolagens befriande från kommunal skattskyldighet. Kontrollstyrelsen anför härefter för varje bolag siffror, utvisande huru stor del skatten från varje bolag representerade av varje kommuns skattebehov. Sammanställningen utvisade, att bolagens skattemedel hade en jämförelsevis liten betydelse för de större kommunernas ekonomi, men att för flera av de mindre kommunerna bolagsskattemedlen utgjorde ett icke ringa tillskott i budgeten, vilket icke utan svårighet torde kunna avvaras.

Vid de förhållanden, som av kontrollstyrelsen sålunda påpekats, fann Kommunalkommunalskattekommittén icke skäl att föreslå ändring i nämnda bolags skattekommitténs förslag. kommunala skattskyldighet.

246 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inom kommittén voro två ledamöter, herrar Eriksson och Lindqvist, skiljaktiga och ansågo, att ytterligare utredning borde äga rum i frågan, (sid. 555 i betänkandet). Keservanterna åberopade för sitt ståndpunkt­ tagande mindre nykterhetssynpunkten, ehuruväl kontrollstyrelsen syntes hava alltför mycket förringat skattefrågans betydelse ur denna synpunkt, än framförallt den omständigheten, att det här gällde monopolvinster, vilka i sin helhet borde tillfalla staten och ej borde beskäras genom kommunal beskattning.

Inkomna

Endast i ett par yttranden över kommittéförslaget har förevarande yttranden. ämne berörts. Ett domkapitel och kommunalfullmäktige i en kommun hava tillstyrkt herrar Erikssons och Lindqvists reservation.

1924 års

Frågan om systembolagens skattskyldighet har icke berörts i skatte-

skattebered-

ning. beredningens betänkande rörande juridiska personers beskattning.

Framställ­ I en till Kungl. Maj:t ställd, den 28 december 1926 till finansdeparte­

ning från

riksdagens mentet inkommen skrivelse hava nu riksdagens nykterhetsgrupp, riksdagens nykterhets- socialdemokratiska nykterhetsgrupp samt förbudsvännernas landsförbund

grupp in. fl.

hemställt om ytterligare utredning av den föreliggande frågan samt om frågans föreläggande för riksdagen i samband med kommunalskattefrågan. Jämte de skäl, som anförts av reservanterna i kommunalskattekommittén, åberopa sammanslutningarna även följande: »Den omständigheten, att åtskilliga kommuner skulle komma att kännbart beröras av ett eventuellt borttagande av systembolagens kommunala skatt­ skyldighet, kan väl icke få vara avgörande för ett ståndpunkttagande till denna fråga, då densamma fastmer tydligt visar behövligheten av att åt­ gärder i detta avseende vidtagas. Att märka är dessutom, att den gång, då det avgörande steget togs emot kommunernas ekonomiska frigörelse från beroende av rusdryckshanteringen och denna princip av statsmakterna fast­ slogs, oerhört mycket större kommunala intressen fingo uppgivas. Vill man främja principens genomförande i praktiken, blir konsekvensen givetvis ofelbart, att de kommunala intressena få giva vika. Om sedan, såsom reser­ vanterna i kommunalskattekommittén föreslagit, åtgärder vidtagas för att underlätta svårigheterna för dessa kommuner under en övergångstid, torde detta säkert hälsas med tillfredsställelse av envar. Beträffande åter den invändningen, att även om systembolagen befrias från kommunal skatt­ skyldighet, det alltjämt och med styrka skulle komma att anföras andra, nykterhetsfrågan som sådan ovidkommande synpunkter såsom motiv för inrättande av rusdryckshandel, tillåta vi oss allenast att anmärka, att den omständigheten, att man i praktiken har svårt att i alla avseenden genom­ föra en princip, icke kan få utgöra hinder för att man söker vinna, vad som därutinnan kan vinnas. I detta sammanhang vilja vi även anföra, att den risk, som enligt kontrollstyrelsens mening uppstode, för att system­ bolagen vid borttagande av deras kommunala beskattning i större utsträck­ ning än hittills komme att överlåta utskänkningsrättigheter till enskilda, i samma mån förminskas, som det enskilda intresset avkopplas även från utskänkningen av rusdrycker, ett spörsmål som vi ävenledes i skrivelse till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 247

Eders Kungl. Maj:t denna dag hemställt måtte utredas. Än vidare vilja vi fästa uppmärksamheten på, att även om enligt 1922 års lagändring, såsom kontrollstyrelsen erinrat, rätten att inrätta självständiga systembolag in­ skränktes, möjligheter i stället öppnats för inrättande i kommunen av fdial till systembolag i annan kommun.»

Med reservanterna i kommunalskattekommittén kan jag instämma däri, Departement*-

chefen.

att utsikterna för en kommun att erhålla skattemedel från systembolags rörelse knappast kunna antagas helt sakna inflytande vid en kommunal representations bedömande av frågan, huruvida dylik rörelse skall få drivas i kommunen eller ej, även om denna synpunkt är långt ifrån den enda betydelsefulla vid ett sådant bedömande. Jag kan naturligtvis ej heller förneka riktigheten av påståendet, att de vinster, varom här är fråga, delvis hava karaktär av monopolvinster, och att det berättigade i en kommunal beskattning av dylika vinster kan sättas i fråga. Å andra sidan syns kunna göras gällande, att, i den mån det ej är fråga om mono­ polvinster, kommunerna hava ett påtagligt intresse att beskatta ifråga­ varande bolags rörelse liksom annan rörelse, och att ett fullständigt av­ skaffande av all kommunal beskattning av dessa skulle kunna med­ föra ganska vittgående ekonomiska konsekvenser för vissa kommuner. Kontrollstyrelsens utredning visar, att år 1922 i ett par fall över fjärde­ delen av kommunens skattebehov täckts med skatt från systembolag. För närvarande torde man därför böra begränsa sig till att befria systembolagen från utgörande av kommunal progressivskatt. Enligt vad jag i det följande kommer att föreslå, skulle visserligen pro­ gressivskatten i allmänhet tillfalla landstingen, och kommunerna i lands­ tingsområdena skulle alltså redan på grund av denna reform ej erhålla någon progressivskatt. Men sex städer, som ej deltaga i landsting, skulle dock enligt detta förslag behålla sin progressivskatt, vilket ej synes lämpligt. Även för landstingens del kan för övrigt göras gällande, att dessa ej böra få beskatta monopolvinster. Genom borttagandet av den progressiva be­ skattningen och behållandet av allenast en proportionell sådan, komma de mest utpräglade utslagen av en monopolvinstbeskattning att avlägsnas, och givetvis reduceras därigenom även det föreliggande spörsmålets be­ tydelse ur nykterhetssynpunkt. Den sålunda ifrågasatta ändringen är ingalunda betydelselös. Av cirka 2,600,000 kronor, som av systembolagen år 1926 betalts i kommunalskatt, representera ej mindre än omkring 770,000 kronor kommunal progressivskatt. Såsom kommunalt skatteproblem synes mig frågan om systembolagens beskattning härigenom få en lämplig lösning. Härmed vill jag emellertid ej hava sagt, att det är uteslutet att på annan väg komma det ur allmän hushållningssynpunkt önskvärda resultatet något närmare. Därest det blir möjligt att på ett någorlunda tillfredsställande sätt fastslå, huru stor del av varje systembolags vinst är att anse såsom monopolvinst, så synes det mig riktigt, att denna monopolvinst direkt indrages till staten utan att redo-

248 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

visas såsom vinst hos de olika bolagen. Frågan härom synes emellertid höra underkastas prövning i annat sammanhang än vid de kommunala skatteproblemens lösande.

Ortsavdrag in. m.

Nu gällande,

Beträffande tillkomsten av nu gällande bestämmelser om ortsavdrag m. m.

bestämmelser

' tillåter jag mig hänvisa till den framställning i ämnet, som kommunalskattekommittén lämnat i sitt betänkande. Här må dock erinras om följande. En var här i riket mantalsskriven svensk medborgare är berättigad att vid taxeringen till inkomstbevillning samt till inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta ett avdrag, ortsavdrag, vilket varierar med hänsyn till den ortsgrupp, vartill hans mantalsskrivningskommun är att hänföra. Ortsgruppernas antal utgör fem. Utöver ortsavdraget äger skattskyldig, som varit gift eller haft hemmavarande eller av honom underhållna barn under 18 år, vilkas inkomst understigit visst belopp, att åtnjuta familjeavdrag, vilka avdrag äro lika stora för alla ortsgrupper. Enahanda avdrag som för hustru får under vissa förutsättningar åtnjutas för husföreståndarinna. Utöver orts- och familjeavdragen är ytterligare lindring medgiven, i det att av den överskjutande inkomsten ett belopp, högst motsvarande summan av medgivna orts- och familjeavdrag, medräknas blott till sitt halva belopp (s. k. »Isänkning»). Det faktiskt åtnjutna avdraget kan alltså uppgå till högst en och en halv gånger orts- och familjeavdragens summa. Orts- och familje­ avdragen, vilka äro högre vid statsbeskattningen än vid kommunalbeskatt­ ningen, hava på grund av dyrtiden under alla år utgått med högre belopp än de i bevillningsförordningen och den statliga inkomstskatteförordningen fastställda. De avdrag, som åtnjutas för hustru och för varje barn, utgöra enligt bevillningsförordningen 100 kronor och enligt inkomstskatteförord­ ningen 200 kronor, men hava genom särskilda förordningar höjts till 150 respektive 300 kronor. Den inkomst, som ett barn må äga utan att för­ äldrarna förlora rätten till ortsavdrag, får under normala förhållanden icke uppgå till 300 kronor, men gränsen har provisoriskt höjts till 450 kronor. Vid gränsens bestämmande har man utgått därifrån, att det högsta belopp, vartill ett barns inkomst får uppgå utan att rätten till barnavdrag för­ loras, bör vara lika med det belopp, vartill harnavdraget kan högst uppgå, enär eljest den omständigheten, att barnet har en inkomst, skulle kunna för familjen medföra en sämre ställning än om barnet icke alls hade någon inkomst. Barnavdraget kan på grund av den s. k. bankningen vid statsbeskattningen uppgå till 450 kronor.

Framlagda Inkomstskattesakkunniga hava, utan att närmare ingå på ämnet, före­

förslag.

slagit bibehållande av de nuvarande bestämmelserna om ifrågavarande avdrag, dock med minskande av ortsgruppernas antal till tre; detta senare i överens-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 249 stämmelse med de av kommunalskattekommittén utarbetade preliminära för­ slås» som lago till grund för den av kommittén verkställda provtaxeringen. Kommunalskattekommittén har däremot föreslagit ändrade bestämmelser på förevarande område. Till en början har kommittén med hänsyn till de klagomål, som framkommit därom, att bankningen föranledde svårigheter och misstag vid taxeringen, föreslagit borttagande av bestämmelserna om bankning. Vidare har kommittén ansett, att jämväl avdragen för hustru och barn borde differentieras med hänsyn till de olika ortsgrupperna, och i sådant ändamål föreslagit, att avdraget för hustru skall utgöra hälften och för varje barn fjärdedelen av det för ortsgruppen gällande ortsavdraget. Åldersgränsen i fråga om barn, för vilka avdrag får åtnjutas, har i över­ ensstämmelse med fattigvårdslagens föreskrift om minderårighet satts till 16 år, och har för rätt till barnavdrag uppställts det villkoret, att barnet ej haft inkomst till så stort belopp, att barnet är därför självt skattskyldigt. Slutligen har föreslagits, att vissa skattskyldiga, vilka skola själva taxeras, skola åtnjuta blott halvt ortsavdrag; detta lägre ortsavdrag skall enligt för­ slaget åtnjutas av skattskyldigt hos fader eller moder hemmavarande barn under 16 ar samt sadant barn över 16 år, som icke är för sin utkomst väsentligen beroende av arbetsförtjänst utom hemmet. För att uppväga den minskning av de faktiska avdragen, som bankningens borttagande medför, har föreslagits en viss förhöjning av ortsavdragen. De av kommittén före­ slagna ortsavdragen hava beräknats utan hänsyn till nu gällande provi­ soriska förhöjning av ortsavdragen. En ledamot av kommittén, herr Sederholm, har, utan att direkt reservera sig emot kommitténs förslag, uttalat vissa betänkligheter mot att sätta ortsavdragen så högt, som kommittén föreslagit, samt har förklarat sig anse en nedsättning av de föreslagna avdragen med exempelvis 50 kronor över hela linjen kunna ifrågasättas. Presidenten Petersson har i sitt förslag till förordning om statlig inkomstoch förmögenhetsskatt föreslagit, att vid statsbeskattningen avdragen måtte fastställas till en och en halv gånger det belopp, som den skattskyldige får åtnjuta vid kommunalbeskattningen.

I de inkomna yttrandena har kommitténs förslag, i vad det avser bort­ hJcomna ytt­ tagande av bankningen samt fastställande av den för rätt till barnavdrag randen. avgörande åldersgränsen för barn till 16 år, i stort sett lämnats utan an­ märkning. Mot kommittéförslaget i övrigt i förevarande avseende hava vissa erinringar gjorts. I sådant avseende har i huvudsak framhållits följande: Den av kommittén förfäktade åsikten, att avdragen för hustru och barn borde göras olika för de olika ortsgrupperna, måste anses riktig, men de av kommittén föreslagna bestämmelserna, att avdragen skulle fastställas till vissa bråkdelar av avdragen för ensamstående skattskyldiga, syntes onödigt tillkrånglade och kunde väntas bereda taxeringsmyndigheterna svårigheter

250 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. vid tillämpningen. Samma vore förhållande! med stadgandet, att hemma­ varande barn, som självt taxerades, i vissa fall blott skulle erhålla halvt ortsavdrag. Tillräckliga skäl att införa sistnämnda särbestämmelse syntes icke föreligga, särskilt om man toge hänsyn därtill, att hemmavarande barn ofta hade så liten inkomst, att de saknade förmåga att erlägga påförd skatt. De föreslagna avdragen syntes väl höga, och i synnerhet kunde det ifrågasättas, huruvida avdraget för hustru borde sättas så högt som till halvt ortsavdrag. Departements­ Jag kan i stort sett ansluta mig till de principer, som ligga till grund chefen . för de av kommittén föreslagna bestämmelserna om ortsavdrag. Sålunda anser jag, att antalet ortsgrupper hör fortfarande utgöra fem, att den s. k. bankningen med hänsyn till de med densamma förenade olägen­ heterna i praktiskt avseende bör upphöra, samt att avdrag icke bör få åtnjutas för barn, som fyllt 16 år. Likaledes finner jag det riktigt, att avdragen för hustru och barn differentieras med hänsyn till ortsgruppsindelningen. Däremot kan jag icke följa kommittén i fråga om sättet för avdragens utformning. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om avdrag för hustru och barn med halvt och fjärdedels ortsavdrag resultera i mycket ojämna avdragshelopp och medföra en differentiering för olika ortsgrupper, som synes onödigt minutiös. Då skillnaden i ortsavdrag för närliggande ortsgrupper enligt kommittéförslaget är 50 kronor, skulle enligt kommitténs och presidenten Peterssons förslag skillnaden i hustruavdrag och barnavdrag utgöra vid kommunalbeskattningen respektive 25 kronor och 12 kronor 50 öre samt vid statsbeskattningen respektive 37 kronor 50 öre och 18 kronor 75 öre. Även om hänsyn tages till att avdragen skulle avrundas till jämna tiotal kronor, förefaller nyanseringen finare än som kan anses behövligt. Ej heller kan jag biträda kommitténs för­ slag, att vissa skattskyldiga skulle erhålla blott halvt ortsavdrag. Den föreslagna bestämmelsen skulle förefalla den skattskyldige obillig. Dess­ utom skulle den säkerligen medföra svårigheter vid tillämpningen, då det ofta skulle vara svårt att avgöra, huruvida en person varit för sin utkomst väsentligen beroende av arbetsförtjänst utom hemmet eller icke. Under­ stundom komme bestämmelsen, att hemmavarande barn under 16 år skulle erhålla allenast halvt ortsavdrag, att lämna rent stötande resultat. Om exempelvis två hos sina föräldrar boende syskon, det ena 15 och det andra 16 år, hava lika anställning med lika lön, skulle den yngre av dem få erlägga en högst väsentligt mycket högre skatt än den äldre. Ej heller har jag kunnat ansluta mig till kommitténs förslag att låta rätten till avdrag för barn vara beroende därav, att barnen icke skola själva taxeras. De skäl, som föranledde, att man år 1922 med frångående av nämnda villkor stadgade, att avdrag skulle medgivas, när barnets inkomst icke uppgått till en fix summa, synas fortfarande äga giltighet. Då enligt de nu framlagda för­ slagen det högsta barnavdrag, som kan ifrågakomma, d. v. s. vid stats­ beskattningen i ortsgrupp V, är 450 kronor, bör avdrag för barnet få åt­ njutas allenast om barnets inkomst icke uppgår till detta belopp.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 251 I övrigt synas mig vid utformningen av bestämmelserna om ortsavdrag i huvudsak följande synpunkter böra anläggas. Tiden lärer nu vara inne att utbyta de provisoriska avdragen mot fasta, i vederbörande författningar fixerade avdrag. Prisnivån har nått en sådan stabilitet, att detta synes möjligt; skulle någon större ändring i prisnivån inträda, kan självfallet frågan om en — eventuellt tillfällig — sänkning eller höjning av ortsavdragen upptagas till prövning. Då de förslag, som nu framläggas, överhuvud ej åsyfta att åvägabringa någon större förändring i skattebördans fördelning, har jag utgått från att de nya ortsavdrag, som skola införas, böra i allmänhet till sina verkningar ungefärligen överensstämma med de nu tillämpade provisoriska avdragen. Visserligen kan invändas, att de nu gällande provisoriska avdragen från början fastställts vid ett penningvärde, som var ej oväsentligt lägre än det nuvarande, och att alltså någon sänkning av de effektiva avdragen — d. v. s. avdragen efter bankningen — kunde vara befogad. Jag är emellertid av den uppfattningen, att, om man vid avdragens fastställande vill taga någon hänsyn till storleken av existensminimum, avdragen ur de skattskyldigas synpunkt alltjämt ej äro höga. Framför allt gäller detta uppenbarligen kommunalbeskattningen. Men just för denna beskattnings vidkommande är det å andra sidan särskilt klart, att en höjning av avdragen, i synnerhet för de smärre kommunerna, d. v. s. i regel kommuner i de båda lägsta ortsgrupperna, är utesluten. I dessa kommuner bortfaller nämligen en synnerligen stor del av den taxerade in­ komsten genom skattefria avdrag, så att den beskattningsbara inkomsten kommer att utgöra endast en ringa bråkdel av den taxerade. Då nu bank­ ningen enligt en, såvitt av tillgängligt material framgår, enhällig uppfatt­ ning bör borttagas, ligger det stor vikt vid att ej de nya avdragen göras så höga, att man i de sämst ställda kommunerna riskerar en ytterligare reducering av beskattningsföremålen. Det är möjligt, att, då ändrade avdragsbestämmelser alltid måste komma att träffa något ojämnt, följden i någon kommun kan bliva en ej alldeles obetydlig minskning av de skattefria avdragen, som i och för sig ej kan anses erforderlig. Men det bör då mär­ kas, att detta ej betyder vare sig att flera personer än förut bli skattskyl­ diga eller att skatteökningen för de övriga kommer att stå i proportion till ökningen i den beskattningsbara inkomsten. I stället blir det så, att ett något större antal personer än förut bliva helt skattefria, ty med bankningens borttagande måste grundavdraget i allt fall bliva högre än nu. På dem, som icke bliva skattefria, kommer en något större sammanlagd skattebörda än förut, ty kommunens totala skattebörda ändras ju ej genom en omlägg­ ning av beskattningsbestämmelserna. Men ökningen i skattebördan kommer för varje skattskyldig ej att stå i proportion till den ökning av det beskatt­ ningsbara beloppet, som blir en följd av det minskade avdraget, ty utdebiteringsprocenten blir mindre än förut. Den verkliga skatteökningen blir följaktligen helt obetydlig.

252 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. Vad statsbeskattningen beträffar är jag av den uppfattningen, att de nu gällande avdragen, om de också i genomsnitt icke kunna anses för höga, å andra sidan ej heller äro för låga. Emellertid vill det synas, som om diffe­ rentieringen mellan de olika ortsgrupperna lämpligen bör göras något större än för närvarande, d. v. s. att jämvikten bör upprätthållas på det sätt, att man vid omräkning av avdragen till det nya systemet räknar dessa beträf­ fande de lägre ortsgrupperna snarare lägre än nu och beträffande de högre ortsgrupperna snarare högre än nu. Från statsflnansiell synpunkt medför detta icke några risker, eftersom det stora flertalet skattskyldiga finnes i de lägre ortsgrupperna; ett avdragssystem, som i verkligheten resulterade i en genomsnittlig höjning av de effektiva avdragen i dessa ortsgrupper, skulle däremot kunna föranleda en minskning av inkomst- och förmögenhetsskatten, som bleve oläglig för statsbudgeten. Vid övervägande av frågan om de skattefria avdragens storlek bör för övrigt ej lämnas obeaktat, att prisnivån fortfarande visar någon tendens till nedgång, och att en lagstiftning, inriktad på att ej såsom den för när­ varande tillämpade gälla endast för ett år i sänder, för den skull bör grunda sig på en försiktig beräkning. Utom den differentiering med hänsyn till ortsgrupperingen, som enligt vad jag nyss anfört synes böra ske även i fråga om avdrag för hustru och barn, finner jag en viss differentiering i avdragen böra komma till stånd även i förhållandet mellan hustru och barn inbördes. I synnerhet det första barnets födelse försvårar ofta en familjs försörjningsmöjligheter, i regel mer än giftermål och de övriga barnens födelse. Jag har därför varit betänkt på att föreslå större avdrag för första barnet än för hustru och de följande barnen. Ett särskilt skäl att medgiva ett jämförelsevis stort avdrag även för hustrun ligger emellertid i det ofta och, såvitt jag kan finna, ej utan fog överklagade förhållandet, att äkta makar komma i en i beskattnings­ avseende sämre ställning än de, som leva tillsammans utan äktenskap, och att den fria sammanlevnaden därigenom på visst sätt uppmuntras. Åt­ minstone för närvarande synes någon annan lämplig utväg att i någon mån neutralisera detta missförhållande knappast stå till buds än att medgiva ett jämförelsevis stort skattefritt avdrag för hustru. Jag har fördenskull stannat vid att föreslå lika stora avdrag för hustrun och det första barnet och — utom i ett av tekniska skäl betingat undantagsfall, vartill jag återkommer i det följande — mindre avdrag för vart och ett av övriga barn. Det må framhållas, att kommunalskattekommittén föreslagit större avdrag för hustrun än för barnen. Det är vidare av vikt, att avdragen fastställas till jämna siffror, lämp­ ligen jämna femtiotal kronor, på det att uträkningen må bliva enkel. Uppnåendet av detta syfte betyder enligt min mening mer än det tidigare framförda önskemålet om visst enkelt förhållande mellan stats- och kom­ munalskatteavdragen — ett önskemål som för övrigt redan nu visserligen är tillgodosett beträffande de obankade avdragen men ej beträffande de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 253

effektiva avdragen, d. v. s. avdragen efter bankningen. Av varandra obe­ roende avdragssystem torde därför kunna fastställas för vartdera slaget av beskattning. Från dessa utgångspunkter har jag låtit verkställa en bearbetning av taxeringslängderna över 1925 års taxering i ett antal kommuner. Denna utrednings resultat framgår av en redogörelse, intagen i den promemoria rörande vissa statistiska utredningar, som, på sätt jag förut hemställt, torde få fogas vid statsrådsprotokollet (bil. 1). Bearbetningen avser dock endast kommunalbeskattningen. Vad denna beträffar, har det visat sig, att de synpunkter, jag i det föregående utvecklat, med fördel torde låta omsätta sig i verkligheten. Grundavdragen uppgå enligt det förslag, jag förordat beträffande kommunal skattskyldighet, till så jämna belopp som 500, 500, 600, 700 och 800 kronor i stället för nu provisoriskt gällande 350, 400, 450, 550 och 600 kronor, medan avdragen för hustru och första barnet variera från 150 till 300 kronor och för följande barn från 150 till 200 kronor. Med hänsyn till att den nuvarande skattskyldighetsgränsen, 600 kronor, synes böra bibehållas, har jag ansett ett grundavdrag av 400 kronor i ortsgrupp I för lågt. Å andra sidan har det ej synts tillrådligt att i de båda lägsta ortsgrupperna höja ortsavdraget över 500 kronor, då man eljest skulle riskera, att alltför stor del av den taxerade inkomsten bortfölle. På grund av önskvärdheten att ej räkna med andra belopp än jämna 50-tal kronor har i ortsgrupp I avdraget för hustru och alla barnen måst sättas lika. Resultatet av det av mig förordade förslaget synes, att döma av utfallet i de undersökta kommunerna, bliva någon — i många fall säkerligen mycket obetydlig — minskning i de effektiva avdragen i de två lägre ortsgrupperna men i övrigt praktiskt taget bibehållande av status quo. Beträffande statsbeskattningen har en motsvarande bearbetning av taxeringslängderna ej kunnat utan större svårighet åstadkommas och skulle väl för övrigt blivit föga vägledande, om den ej omfattade ett mycket stort antal kommuner. Här hava i stället kalkyler gjorts beträffande verkan av ändrade avdrag i förening med en av bankningens borttagande betingad justering av skatteskalan. Resultatet har blivit ett system med grundavdrag om 500 kronor med 200 kronors intervaller upp till 1,300 kronor samt avdrag för hustru och första barn från 250 till 450 kronor samt för följande barn från 200 till 350 kronor och vidare jämkning av skatteskalan såtillvida, att för den del av det beskattningsbara beloppet, som icke överstiger 2,000 kronor, skatteprocenten sänkts från 3 till 2. Detta system har vid undersökning visat sig giva det enligt min mening mest tillfredsställande resultatet. Jag har även låtit undersöka ett system med genomgående 100 kronor större grundavdrag och 50 kronor mindre hustru- och barnavdrag. I stort sett torde ett dylikt system i genomsnitt komma att medföra lika stora avdrag som det av mig förordade systemet, men det skulle betyda en till synes ej lämplig förskjutning av skatte-

254 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bördan över på gifta personer och i synnerhet barnrika familjer till förmån för ensamstående. För ortsgrupp I betyder den omständigheten, att grund­ avdraget sättes till 500 kronor, uppenbarligen icke någon sänkning av skattskyldigbetsgränsen. Denna skulle fortfarande utgöra 600 kronor. Såvitt gjorda undersökningar givit vid handen, synes det svårt att, om man vill åstadkomma ett enkelt system, finna ett sådant, som utan bankning närmare än de två särskilt undersökta ansluter sig till det nu gäl­ lande, såvida man ej vill riskera antingen en mera betydande höjning eller en mera avsevärd sänkning av avdragen. Vissa olikheter mot vad som nu gäller komma dock otvivelaktigt att bliva en följd dels av den större differentieringen mellan ortsgrupperna, dels av den införda differen­ tieringen beträffande hustru och barn. Avdrag, varom här är fråga, synas, på sätt kommunalskattekommittén föreslagit, böra tillkomma ej allenast svenska medborgare utan även i riket bosatta utlänningar.

Åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell dubbel­ beskattning.

En fråga, åt vilken jag ägnat särskild uppmärksamhet, rör åtgärder till förekommande av att samma inkomst eller samma förmögenhet underkastas beskattning såväl här i riket som i utlandet. Med de stränga bestämmelser om skattskyldighet och de höga skattetariffer, som numera gälla i flertalet stater, bliva de fall, då sådan dubbelbeskattning inträffar, ganska talrika, och dubbelbeskattningen träffar ofta den skattskyldige mycket hårt. Till förekommande av dubbelbeskattning hava mellan åtskilliga utländska stater avslutats skattetraktater, och även för Sveriges del hava underhandlingar i sådant hänseende inletts med främmande makt. Det har emellertid visat sig, att en del av de svenska författningsbestämmelser, som inverka på de inter­ nationella förhållandena, lämpligen borde i viss mån omarbetas. Med an­ ledning härav har inom finansdepartementet verkställts utredning, därvid utarbetats en promemoria angående åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell dubbelbeskattning m. m., vilken promemoria torde få fogas vid statsrådsprotokollet (bil. 3) och till vilken jag i det följande kommer att hänvisa. De viktigaste lagstiftningsåtgärder, som i denna promemoria förordas, avse i korthet följande. Den för närvarande gällande förordningen den 22 maj 1925 med föreskrifter angående medgivande i vissa fall av undantag från gällande bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (svensk för­ fattningssamling 1925 nr 155) upphäves, och motsvarande stadganden införas i kommunalskattelagen samt i förordningen om statlig inkomst- och förmögen­ hetsskatt. Bestämmelserna om skattskyldighet för inkomst avfattas så, att oinskränkt skattskyldighet inträder för den tid av beskattningsåret, då den skattskyldige är här i riket bosatt. I motsats till vad som för närvarande

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 102. 255 gäller och mot vad som föreslagits av kommunalskattekommittén och av presidenten Petersson skulle således förhållandena vid taxeringsårets ingång ej vara av avgörande betydelse för bestämmande av skattskyldighetens om­ fattning för hela beskattningsåret. Jämväl stadigvarande vistelse här i riket skulle för vistelsetiden komma att grunda oinskränkt skattskyldighet. Skattskyldigheten för fysiska personer, som ej äro i riket bosatta eller härstädes stadigvarande vistas, ävensom för utländska juridiska personer (»inskränkt skattskyldiga») ändras i viss mån. I de fall, då skattskyldiga, tillhörande sist­ nämnda grupp, här i riket skola utgöra kommunalutskylder för inkomst, som härrör av förvärvskälla, vilken icke kan anses lokaliserad till någon viss svensk kommun, böra utskylderna utgå »för gemensamt kommunalt ändamål», och har i sådant hänseende föreslagits, att desamma skola användas till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan. Särskilda be­ stämmelser hava utarbetats angående beskattningsorten, vilka bestämmelser, bland annat, medföra upphävande av den för närvarande gällande före­ skriften därom, att i vissa fall taxering skall ske å ort, där inkomsten huvudsakligen förvärvats, eller, om taxeringen uteslutande avser förmögen­ het, å ort, där förmögenheten huvudsakligen varit nedlagd. Till förekom­ mande eller lindring av dubbelbeskattning ifrågasättas slutligen föreskrifter, som berättiga Kungl. Maj:t att i vissa fall kunna efterskänka inkomst- och förmögenhetsskatt. I det följande skall jag i korthet yttra mig angående var och en av dessa frågor.

Mot upphävande av förenämnda förordning den 22 maj 1925 samt Överflyttning

av bestämmel­

förordningens ersättande med likartade bestämmelser i kommunalskatte­ serna i för­ lagen samt i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt har kammar­ ordningen den

22 maj 1925.

rätten förklarat sig icke hava något att erinra. Förslaget, som motiveras av lagtekniska skäl, biträdes av mig.

Då jag nu ingår på de i promemorian föreslagna bestämmelserna an­ Skattskyldig­

heten.

gående skattskyldighet för inkomst och förmögenhet, anser jag mig böra i korthet redogöra även för övriga frågor angående sådan skattskyldighet, vilka frågor lämpligen böra i sammanhang härmed behandlas. Enligt gällande lagstiftning beror skattskyldighetens omfattning, vad fysiska personer angår, på medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet. Svenska medborgare, som författningsenligt äro eller böra vara i riket mantalsskrivna, äro skattskyldiga för all inkomst, vare sig den förvärvats här eller utom riket, samt för all den förmögenhet de äga, vare sig här eller å utrikes ort. För andra fysiska personer är skattskyldigheten in­ skränkt; härutinnan gälla olika föreskrifter för svenska medborgare, som icke äro eller böra vara här i riket mantalsskrivna, för utlänningar, för vilka författningsenligt mantalsskrivningsskyldighet föreligger, samt för andra utlänningar. För de svenska juridiska personerna är skattskyldigheten, åt-

256 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

minstone vad inkomstskatten angår, oinskränkt; för utländska juridiska perso­ ner begränsas skattskyldigheten till vissa slag av inkomster och förmögenhetstillgångar. De närmare bestämmelserna i detta ämne äro intagna i 3 och 12 §§ förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt och 10 § bevillningsförordningen. Kommunalskattekommittén har frångått anordningen med skattskyldig­ hetens bestämmande efter medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet. Enligt dess förslag bliva svenska medborgare eller utlänningar, vilka äro här i riket bosatta, ävensom de flesta svenska juridiska personer oinskränkt skattskyldiga, varemot andra fysiska personer samt utländska juridiska per­ soner bliva skattskyldiga allenast för visst slags inkomst. Angående de närmare bestämmelserna härom hänvisas till 49 § i kommitténs förslag till kommunalskattelag. Huruvida någon är att anse som bosatt i riket eller ej, skall bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång eller, där han dessförinnan avlidit, efter förhållandena vid dödsfallet (65 § i sistnämnda förslag). Presidenten Petersson har i sitt förslag till förordning angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (6 och 12 §§) följt samma principer. Kommunalskattekommitténs och presidenten Peterssons förslag i denna del hava i allmänhet lämnats utan erinran.

Kammarrätten har i sitt utlåtande över berörda förslag ifrågasatt, om det kunde vara billigt, att utlänning, som hitflyttade, eller svensk med­ borgare, som återvände hit från utlandet, skulle bliva skattskyldig för mera av där före inflyttningen till riket förvärvad inkomst än han infört och här använt. Ofta hade den inflyttade i utlandet betalt skatt för löpande året. Det syntes icke rättvist, att han här ånyo skulle beskattas för samma inkomst. Det borde undersökas, i vad mån denna olägenhet kunde förekommas.

Oinskränkt Beträffande därefter vad berörda promemoria innehåller angående skatt­ skattskyldig­ het. skyldighet för här i riket bosatt person (sid. 8—10) anför kammarrätten till en början: »En svensk medborgare, som återflyttat till Sverige under beskattningsåret och som för taxeringsåret skall här mantalsskrivas, blir på grund av bestämmelserna i de nuvarande skattelagarna skattskyldig jämväl för av honom före återflyttningen i utlandet förvärvad inkomst, och enligt förslagen till kommunalskattelag och till förordning angående statlig inkomst- och för­ mögenhetsskatt gäller detsamma för utlänning, som hitflyttat under beskatt­ ningsåret. Kammarrätten har redan i sitt ovannämnda utlåtande av den 30 juni 1925 ifrågasatt, huruvida i dessa fall indragandet under svensk beskattningsrätt av en före inflyttning förvärvad inkomst kunde anses för­ enligt med rättvisa och billighet samt hemställt om undersökning i ämnet. Kammarrätten, som vidhåller sin sålunda uttalade mening, vill därjämte nu framhålla, att det påtalade förhållandet visserligen motsvaras, vad angår person, som under beskattningsåret utflyttar från riket, av frihet från skatt för under det året härstädes förvärvad inkomst av sådant slag, som ej är

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 257

under alla förhållanden här i riket skattepliktig, men att det för en sådan eftergift av skatt knappast torde kunna åberopas någon giltig grund, så framt ej fullt analoga beskattningsregler gälla i det land, dit han utflyttat. Då så emellertid icke torde i regel vara fallet, måste erkännas, att enligt de nu föreslagna bestämmelserna beskattningen för en person, som under beskattningsåret inflyttat till riket eller utflyttat därifrån, blir mera rättvist ordnad. Att de bestämmelser i detta ämne, som innehållas i de nuvarande skattelagarna och i förenämnda författningsförslag, fått förut antydda mera summariska karaktär, torde hava berott på en strävan att möjliggöra en be­ kväm och effektiv tillämpning av bestämmelserna. Utan tvivel måste större svårigheter möta vid tillämpningen av den i promemorian föreslagna för­ delningen av skattskyldigheten. Emellertid framhålles i promemorian, att dessa svårigheter i de jämförelsevis få fall, varom det här kan bliva fråga, kunna avsevärt minskas. Härtill kommer, att de föreslagna bestämmelserna om förutsättningarna för oinskränkt skattskyldighet ansluta sig till vad i sådant avseende gäller i de flesta europeiska länder, med vilka skattetraktater kunna tänkas ifrågakomma. En följd härav blir, att dubbeltaxering av en under beskattningsåret inflyttad person kan i avsevärd omfattning förekommas och att åtskilliga förhandlingar om skattetraktater eljest vid­ lådande vanskligheter komma att bortfalla. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig kammarrätten böra biträda det i promemorian framställda förslaget, att oinskränkt skattskyldighet skall åligga fysisk person för tid, varunder han varit här i riket bosatt.»

Vidkommande därefter frågan om stadigvarande vistelse såsom förutsätt­ ning för oinskränkt skattskyldighet (promemorian sid. 11—12) yttrar kam­ marrätten. »Förslaget i denna del anser sig kammarrätten böra avstyrka såsom ofta ledande till mindre tillfredsställande konsekvenser. Om exempelvis en ut­ ländsk ingenjör, ehuru bosatt utomlands, för övervakande av ett av utländsk firma härstädes bedrivet byggnadsarbete stadigvarande vistas här i riket under några månader, skulle han bliva skattskyldig i Sverige kommunalt och statligt ej blott för sin inkomst hos firman, utan för all annan inkomst, som han under samma tid förvärvat, såsom inkomst av fast egendom i ut­ landet, i utlandet lyftade räntor och så vidare, ävensom, därest han vistats härstädes över ett årsskifte, hava att erlägga statlig skatt för all sin för­ mögenhet både här och i utlandet. Att. på sätt promemorieförfattaren gör, giva den tilltänkta utsträckningen av den oinskränkta skattskyldigheten den form, att 'stadigvarande vistas’ inordnas under begreppet 'vara bosatt’, måste under alla omständigheter anses mindre lyckligt, enär detta vidgade bosattbegrepp långt ifrån kommer att täckas av vare sig vad mantalsskrivningsförordningen menar med 'bosatt’ eller vad i allmänt språkbruk därunder inbegripes. Dessutom måste gränsen mellan stadigvarande vistelse och till­ fällig sådan bliva flytande.» f promemorian (sid. 12—14) behandlas vidare spörsmålet, huruvida vad som föreslagits beträffande förutsättningarna för inträde av oinskränkt skatt­ skyldighet skall tillämpas vid förmögenhetsbeskattningen. Resultatet av undersökningen har blivit, att någon ändring i bestämmelserna angående nämnda beskattning icke på grund av omförmälda omläggning av skattskyldighetsföreskrifterna torde böra ske för niirvarande. I denna del anför kammarrätten:

Diliany till riksdai/cns protokoll 1927. 1 saml. 87 hult. (Nr 102.) 17

258 Kungl. May.ts proposition Nr 102. »I fråga om förmögenhetsbeskattningen anser kammarrätten i likhet med promemorieförfattaren, att någon ändring ej bör ske i vad förslaget till för­ ordning angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt innehåller be­ träffande förutsättningarna för fysisk persons oinskränkta skattskyldighet, eller att sådan skattskyldighet åligger allenast person, som vant här i riket bosatt vid beskattningsårets utgång. Mot lämpligheten av att på annat sätt bestämma skattskyldigheten talar jämväl den omständigheten, att härstädes bosatt person måste — såsom vårt taxeringsväsende för närvarande är ordnat — bliva skattskyldig för den förmögenhet, han vid beskattningsårets utgång innehar, även om han ägt denna förmögenhet endast en kortare tid under samma år.» [Departe­ Kommunalskattekommitténs förslag angående förutsättningarna för oin­

mentschefen.

skränkt skattskyldighet synes mig i stort sett riktigt, och jag är beredd att i huvudsak följa detsamma. För fysisk persons vidkommande bör sålunda oinskränkt skattskyldighet inträda, då denne varit här i riket bosatt, Där­ emot ansluter jag mig till förslaget i promemorian därom, att omständig­ heterna under hela beskattningsåret och icke allenast förhållandena vid taxe­ ringsårets ingång skola tillmätas betydelse för avgörande av frågan, om en person varit här i riket bosatt. Såsom i promemorian anförts, lärer emellertid ej den konsekvensen därav böra dragas, att bestämmelserna angående för­ mögenhetsbeskattningen härigenom skulle behöva i någon avsevärd mån ändras. På de i promemorian anförda skäl anser jag även riktigt, att de personer, som här i riket stadigvarande vistas utan att vara härstädes bosatta, för vistelsetiden underkastas oinskränkt skattskyldighet. Vidkommande kam­ marrättens invändningar häremot får jag såsom min mening uttala, att de föreslagna bestämmelserna icke lära giva anledning till att — annat än möj­ ligen i undantagsfall — underkasta personer, som uppehålla sig i riket allenast några månader, full skattskyldighet. Att gränsen mellan stadigvarande och tillfällig vistelse i enstaka fall kan bliva svår att draga medgives, men lik­ nande svårighet torde med gällande lagstiftning föreligga, då det gäller att avgöra, om en person är bosatt här i riket och således oinskränkt skatt­ skyldig eller om han allenast tillfälligt vistas härstädes, i vilket sistnämnda fall full skattskyldighet ej kan utkrävas. I stället för att, på sätt i pro­ memorian föreslagits, under begreppet »här i riket bosatta» inordna dem, som stadigvarande vistas härstädes, har emellertid i de nu utarbetade för­ slagen till kommunalskattelag och förordning om statlig inkomst- och för­ mögenhetsskatt föreskrivits, att vad som stadgas om person, som är här i riket bosatt, jämväl skall äga tillämpning å person, som i Sverige stadig­ varande vistas utan att vara härstädes bosatt.

Inskränkt Beträffande därefter vad promemorian innehåller angående förändring av skattskyldig­ den inskränkta skattskyldigheten (sid. 15—22 i promemorian), anför kam­

het.

marrätten: »Det synes kammarrätten kunna råda tveksamhet angående lämpligheten, åtminstone vad kommunalbeskattningen angår, av den föreslagna utvidg-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 259

ningen av skatteplikten. Den inkomst, som härigenom göres skattepliktig, kan nämligen icke, med undantag möjligen för royalty och därmed likartad inkomst, sägas härflyta av en förvärvskälla, som är lokaliserad till viss kommun här i riket. Men det låter sig icke förneka, att beträffande in­ komst, varom här är fråga, ett visst samband kan spåras mellan den åt­ njutna inkomsten eller den person, som åtnjutit inkomsten, å ena sidan, och en kommun här i riket, å andra sidan. Oavsett detta torde inkomstens ursprung och beskaffenhet kunna åberopas såsom skäl för att tillerkänna Sverige företrädesrätt till beskattningen. Att under sådana förhållanden med hänsyn till de regler, som här i riket gälla eller kunna antagas komma att gälla för interkommunal beskattning, avstå från att beskatta omförmälda inkomst kommunalt torde måhända kunna anses onödigt, i synnerhet som det är att antaga, att inkomst av berörda slag i allmänhet är i utlandet underkastad kommunalskatt. Kammarrätten anser sig förty höra tillstyrka den föreslagna omfattningen av den skatteplikt för inkomst, som anses skola åligga här ifrågavarande inskränkt skattskyldiga, dock under förutsättning att frågan om beskattningsort ordnas på sätt kammarrätten här nedan före­ slår.»

Komnmnalskattekommitténs och presidenten Peterssons förslag rörande [Departe­ mentschefen.] bestämmelser angående inskränkt skattskyldighet, med de modifikationer däri, som gjorts i promemorian, är jag beredd att biträda. Till frågan om beskattningsorten återkommer jag i det följande.

Beträffande frågan om beskattning för gemensamt kommunalt ändamål Beskattning för gemen­ anför kammarrätten: samt kom munalt ända­ »Beträffande den kommunala beskattningen av viss inkomst av tjänst och mål samt be­ av tillfällig förvärvsverksamhet, som uppbäres av utomlands bosatt eller skattningsort. hemmahörande skattskyldig, har i promemorian föreslagits, att beskattningen skulle ske genom taxering för gemensamt kommunalt ändamål. En dylik anordning förefaller kammarrätten alltför irrationell för att kunna godtagas. För kommunalbeskattningen måste förutsättas en kommuns i högre eller lägre grad berättigade intresse att få beskatta inkomsten i fråga. °Om nu, såsom i promemorian synes antagas, sådan kommun i avseende å viss in­ komst saknas, bör kommunal beskattning av denna inkomst icke komma till stånd. Skatt att användas till utjämning skattetryckta kommuner emellan är ej heller någon kommunalskatt i verklig mening utan, såsom ofta framhållits, i själva verket en statsskatt.»

Presidenten i kammarrätten har varit skiljaktig och yttrat, att, da i vår samhällsförfattning icke funnes någon skarp gräns mellan statliga och kommunala uppgifter, utan exempelvis staten i stor utsträckning lämnade bidrag till kostnaderna för den kommunerna i första hand åvilande folk­ undervisningen, medan kommunerna, särskilt stadskommuner, hade att vid­ kännas kostnader för fyllande av sådana uppgifter av principiellt statlig art som rättskipning med mera, avgörande betänkligheter icke syntes mota mot förslaget att anordna beskattning för gemensamt kommunalt ändamål. Vidkommande därefter beskattningsorten (promemorian sid. 22—25) yttrar kammarrätten:

260 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

»Av vad kammarrätten i det föregående anfört i fråga om beskattning av inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, som åtnjutes av utomlands bosatt eller hemmahörande skattskyldig, framgår, att kammar­ rätten anser dylik inkomst böra kommunalt beskattas i den kommun, dit inkomsten närmast kan vara att hänföra. Med denna utgångspunkt bör givetvis inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet beskattas i den kommun, där den egendom varit belägen eller den rörelse bedrivits, som föranlett inkomstförvärvet. Vad angår inkomst av tjänst kan saken ställa sig mera komplicerad Sådan inkomst av tjänst, som är att hänföra till royalty och ersättning för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt, skall enligt kommunalskattekommittens förslag, därest hemortskommun saknas, beskattas i den kommun, varest inkomsten huvudsakligen förvärvats. Det synes icke föreligga någon anledning att häri göra ändring. Inkomst av tjänst, som härrör av ett förutvarande tjänsteförhållande, skulle kunna hänföras till den kommun, varest den skattskyldige senast varit bosatt. Härifiån riket upp­ buren inkomst, som härflyter av tjänst å svenskt fartyg, torde lämpligen kunna beskattas i den kommun, där rederiet beskattas. Beträffande annan inkomst av tjänst, som i detta sammanhang kan komma i fråga, synes den kommun, varest den skattskyldige uppehållit sig under den tid verksam­ heten utövats, vara rätt beskattningsort. I övrigt föranleder förslaget,_ såvitt beskattningsorten angår, ingen annan erinran från kammarrättens sida än att med anledning av kammarrättens ställning till den under nästföre­ gående rubrik behandlade frågan (om taxering för gemensamt kommunalt ändamål) den taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som, i händelse hemortskommun saknas, enligt promemorian skulle verkställas av den ge­ mensamma taxeringsnämnden, i stället bör ske inom en viss (Nikolai) för­ samling i Stockholm.»

[Departe­ Vad i promemorian anförts angående beskattning för gemensamt kom mentschefen.] munalt ändamål är jag för min del beredd att biträda. Att i stället för sistnämnda beskattning verkställa kommunal beskattning i de många olika kommuner, som kammarrätten i sådant hänseende föreslagit, anser jag ute­ slutet. De av kammarrätten föreslagna bestämmelserna i ämnet äro synnerligen invecklade samt innebära en alltför stor avvikelse från eljest gällande principer om beskattningsort för olika slag av förvärvskällor. Stadganden av innebörd, att beskattning av inkomster av tjänst eller av tillfällig förvärvsverksamhet, åtnjutna av utomlands bosatta eller hemma­ hörande skattskyldiga, skulle ske i den kommun, där inkomsten förvärvats, äro icke överensstämmande med föreskrifterna om beskattningsort beträf­ fande dylika inkomster, åtnjutna av här i riket bosatta eller hemmahörande skattskyldiga, eftersom sistnämnda inkomster skola beskattas i de skatt­ skyldigas hemortskommuner och icke där inkomsterna förvärvats. Något skäl, varför de skattskyldiga, varom här är fråga, skulle helt und­ komma kommunalskatt, kan jag ej finna. Och det synes mig vara en mycket naturlig utväg att i dylikt fall använda inflytande skattemedel till något gemensamt kommunalt ändamål eller till fördelning på de kommuner, som äro i särskilt behov av skattekällor. Att den omständigheten, att ifråga­ varande medel skola användas för utjämningsändamål, behöver betyda, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 261 det här skulle vara fråga om eu statsskatt, kan jag icke medgiva; för dylikt ändamål kunna otvivelaktigt användas såväl statliga som kommu­ nala medel. Anmärkas må för övrigt, att i de fall, då på grund av be­ stämmelse i skattetraktat kommunal beskattning skulle komma att ske bär i riket för inkomst, som eljest här ej är föremål för skatt, någon annan kommunal beskattning än för gemensamt kommunalt ändamål icke gärna lärer kunna ifrågakomma. Vad som i övrigt i promemorian anförts angående beskattningsorten bi­ träder jag. Beträffande särskilt upphävandet av den för närvarande gäl­ lande, även i kommunalskattekommitténs förslag införda bestämmelsen därom, att i vissa fall taxeringen skall ske å ort. där inkomsten huvud­ sakligen förvärvats — vilken bestämmelse beträffande beskattningen till inkomst- och förmögenhetsskatt kompletterats med en föreskrift därom, att, om taxering uteslutande avser förmögenhet, taxeringen skall ske å ort, där förmögenheten huvudsakligen varit nedlagd — vill jag framhålla, att hem­ ställan om en sådan åtgärd, åtminstone vad statsskatten angår, gjorts av flera myndigheter, då de yttrat sig över ett till dem för granskning re­ mitterat förslag till taxeringsförordning, samt att dessa myndigheter jämväl föreslagit, att i förevarande fall taxering alltid skall ske i Stockholm.

Vad slutligen angår frågan om efterskänkande av skatt (promemorian Efterst* än-

kandeav skatt.

sid. 25—26), anför kammarrätten: »Trots de betänkligheter av principiell natur, förslaget i denna del kan väcka, anser sig kammarrätten likväl, med hänsyn till de säregna omstän­ digheter, som vid internationell dubbelbeskattning av inkomst eller för­ mögenhet kunna föreligga, böra förorda förslaget.»

På de i promemorian anförda skäl anser jag, att den föreslagna bestäm­ melsen om efterskänkande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt bör införas i vederbörande skatteförfattning.

Landstingsskatten.

När 1920 års proposition med förslag till kommunalskattelag framlades, avsåg man att bibehålla landstingsbeskattningen i stort sett oförändrad. För detta ändamål tänkte man sig att med begagnande i möjligaste mån av de resultat, som uppnåtts vid taxeringen till kommunalskatt, verkställa en sär­ skild taxering till landstingsskatt. När provisoriet i kommunalskattefrågan samma år av riksdagen antogs, lät man detta få giltighet även i avseende å landstingsbeskattningen.

1921 års kommunalskattekommitté upptog ej frågan om landstingens beskatt­ Utredning av

1924 ärs

ning, som däremot gjorts till föremål för viss utredning inom 1924 års

skatteber vå­

skatteberedning på sätt framgår av förut omförmälda i augusti 1925 till ning.

262 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. chefen för finansdepartementet avgivna promemoria angående landstingsbeskattningen. I denna dryftas frågan om landstingsbeskattningens ordnande dels med utgångspunkt från A-förslaget, dels med utgångspunkt från det reviderade C-förslaget. I densamma meddelas vidare eu historik rörande ifrågavarande spörsmål samt lämnas vissa statistiska uppgifter rörande lands­ tingens ekonomiska förhållanden. Promemorian torde få såsom bilaga (bil. 4) fogas vid statsrådsprotokollet. I promemorian framhålles, bland annat, att man vid antagande av ett garantiskattesystem för primärkommunerna vore, praktiskt taget, bunden att använda identiskt samma system för sekundärkommunema, under det att ett system med fristående objektskatter vid sidan av inkomstbeskattning medförde större frihet i fråga om möjligheterna att ordna sekundärkommu­ nernas beskattning, enär det utan olägenhet läte sig göra, att repartitionstalen för objekten sattes högre eller lägre än vid beskattningen till primär­ kommunerna, liksom ock att ett vid dessas beskattning använt objekt kunde vid beskattningen till sekundärkommunema uteslutas. Vad beträffar den skog sskatt, som upptages i såväl A-förslaget som Cförslaget, framhålles i promemorian, att C-förslagets skogsskatt vore på ett sådant sätt inarbetad i skattesystemet, att, om C-förslaget skulle användas vid kommunalbeskattningen, en skogsskatt av samma konstruktion som Cförslagets måste ingå i landstingsbeskattningen. Även A-förslaget medgåve, att särskild skogsskatt till landstingen infördes, men den särskilda skogsskatten till landstingen, vilken givetvis skulle medföra en komplicering av skattesystemet, kunde vid detta förslag undvikas genom att vid landstings­ beskattningen höja repartitionstalet för fastighetsskatten å skogsvärde från O.oi till 0.04. I promemorian förordades sistsagda anordning, därest någon särskild skogsskatt till landstingen ansåges icke böra utgå. Med hänvisning till de yrkanden, som ofta framförts, att skogsvärdet skulle beskattas lind­ rigare än jordbruksvärdet, framhålles i promemorian, att detta krav kunde tillgodoses sålunda, att vid landstingsbeskattningen särskild skogsskatt uteslötes och repartitionstalet för skogsvärde likväl bibehölles vid O.oi. En variation av denna tanke vore att — fortfarande utan skogsskatt till lands­ tingen — sätta repartitionstalet för skogsvärde till O .02 vid såväl kommu­ nalbeskattningen som landstingsbeskattningen, därvid höjningen av reparti­ tionstalet för skogsvärde vid kommunalbeskattningen borde kompenseras av en motsvarande nedsättning i den kommunala skogsskatten. Någon fondering av skogsskatt, om dylik skulle utgå till landstingen, borde icke före­ komma, vilketdera förslaget som än komme till användning.

Inkomna ytt­ Över ifrågavarande promemoria hava yttranden avgivits av länsstyrel­

randen.

serna, landstingen eller deras förvaltningsutskott i samtliga län med undan­ tag av Jönköpings och Kopparbergs län, styrelsen för svenska landstings­ förbundet och föreningen Sveriges städers kronouppbördsmän.

Kungl. Majds proposition Nr 102. 263

Rörande frågan, efter vilket system landstingsbeskattningen i allmänhet

Systemet för landstingsbe­

skulle ordnas, inhämtas av yttrandena följande — vad som uttalats om skattningen. progressivitet i landstingsbeskattningen förbigås här, då denna fråga senare göres till föremål för särskild behandling. Länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge, Hallands och Kopparbergs län samt Stockholms läns, Kalmar läns södra, Kristianstads läns och Väst­ manlands läns landstings förvaltningsutskott hava, utan att ingå på den remitterade promemorians detaljer, förklarat sig icke hava något att erinra mot den i promemorian förordade lösningen. Länsstyrelserna i Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott samt Gotlands, Blekinge och Örebro läns landstings förvaltningsutskott hava, likaledes utan att ingå på de­ taljer, förordat att landstingsbeskattningen ordnas efter samma grunder som för primärkommunema. Huruvida därmed avses att, om A-förslaget lägges till grund för kommunalbeskattningen, skogsskatt skall utgå till landstingen, samt att fondering av skogsskatt skall kunna äga rum hos landstingen, angives ej i yttrandena. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, som förordar C-förslaget, anser att detta kan läggas till grund för landstingsbe­ skattningen. Av övriga myndigheter och korporationer, som avgivit yttranden, hava samtliga utom länsstyrelsen i Kronobergs län förordat, att landstingsbeskatt­ ningen skulle ordnas efter samma system eller så nära som möjligt anslutas till det system, som kunde bliva gällande för primärkommunernas repartitionsbeskattning. Länsstyrelsen i Stockholms län anför: »Då, såsom i promemorian uttalas, landstingen i många avseenden full­ följa samma ändamål som landskommunerna samt gränsen mellan landstingens och primärkommunernas verksamhetsområden ej ligger fullt klar, lärer en synnerligen omfattande utredning vara nödvändig, därest något förslag till andra beskattningsgr under för landstingen än för primär kommunerna skall kunna uppgöras. Enär något sådant förslag icke föreligger, samt det givet­ vis av tekniska skäl måste anses önskvärt, att en särskild taxering för se­ kundärkommunernas räkning undvikes, får länsstyrelsen ansluta sig till för­ slaget om landstingsbeskattningens ordnande efter samma system, som blir gällande för primärkommunernas repartitionsbeskattning.» Liknande synpunkter åberopas i ett flertal yttranden. Föreningen Sveri­ ges städers kronouppbördsmän påpekar, att särskild taxering för lands­ tingskommunen icke blott, såsom i promemorian utsäges, bör undvikas, utan att dylik taxering kan och måste undvikas. Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar i första hand utredning av den i promemorian endast i förbigående berörda frågan, huruvida för sekundär­ kommunernas räkning skäl kunde föreligga att söka anslutning till deri statliga inkomsts kattetaxeringen, samt yttrar: »Å ena sidan hava landstingen visserligen att fullfölja i många avseen­ den samma ändamål som primiirkomrnunerna, men å andra sidan framträda såsom landstingens uppgifter att med för landstingens utgifter dominerande.

264 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

belopp sörja för ändamål, vilka ligga rent statliga mycket nära och i varje fall icke kunna i ett utvecklat samhälle åsidosättas, utan måste betraktas såsom för samhällslivet centrala och nödvändiga. Hänsyn till sistberörda förhållande synes i första hand kunna motivera anslutning av landstings­ skatten till den statliga inkomstskattetaxeringen. Endast i den mån av­ görande hinder härför möter, synes annan anordning böra sökas; och detta då helt naturligt med användning av de skatteformer, som beträffande pri­ märkommunerna kunna befinnas användbara.» Kammarrätten förordar, att i samband med en kommunalskattereform de nu utgående personliga sjukvårdsavgifterna måtte avskaffas. Kammar­ rätten berör härefter spörsmålet om progressivitet vid landstingsbeskattningen, ett spörsmål, till vilket jag, såsom förut nämnts, senare återkommer. Här­ efter uttalar kammarrätten, att kammarrätten anslöte sig till förslaget, att repartitionsbeskattningen till landstingen skulle byggas på den grund, som komme att läggas för motsvarande beskattning till primärkommunerna, samt erinrar, att kammarrätten i princip förordat A-förslaget utan Härin geskatt. Presidenten i kammarrätten har varit skiljaktig och yttrat: »Med hänsyn till beskaffenheten av de uppgifter, som landstingen före­ trädesvis hava att tillgodose, kan jag icke finna, att en objektskatt å vare sig fastighet eller näring är lika väl motiverad för landstingens del som för primärkommunernas, och kan jag därför icke tillstyrka, att denna skatteform kommer till användning för landstingsbeskattningen.» Rörande repartitionstalen uttalas i allmänhet ingen önskan om annan av­ vägning än för primärkommunerna. Dock har från ett par håll med syft­ ning på A-förslaget ifrågasatts lägre repartitionstal för objektbeskattningen.

Vad härefter angår frågan om en särskild skogsskatt för landstingens vid­

Skogsbeskattuingen i fråga

om lands­ kommande, uttalas allmänt, att, om A-förslagets grundprinciper godkändes, någon dylik icke borde utgå till landstingen, enär detta skulle vara ägnat

tingen.

att i onödan komplicera skattesystemet. Länsstyrelsen i Norrbottens län och landstingets förvaltningsutskott i samma län anse, att icke ens om C-förslaget antoges skogsskatt borde utgå till landstingen. Länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs och Västernorrlands län samt styrelsen för svenska landstingsförbundet hava dock annan mening. Sistnämnda styrelse anför i denna del: »Att en särskild avverkningsskatt för landstingens vidkommande skulle, såsom påstås i promemorian, medföra en komplicering av skattesystemet, kan styrelsen icke finna, helst som i enlighet med taxeringssakkunnigas förslag även taxeringen till avverkningsskatt skall företagas av de ordinarie taxe­ ringsmyndigheterna. Tvärtom torde en dylik fullständig överensstämmelse mellan kommunalskattesystemet och landstingsskattesystemet medföra debiteringstekniska fördelar.» I frågan huruvida repartitionstalet för skogsvärdet bör höjas, därest skogsskatt under ovan angivna förutsättning icke skall utgå till landstingen,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 265 äro meningarna mera delade. Länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Kristian­ stads, Göteborgs och Bohus, Västerbottens och Norrbottens län samt lands­ tingens förvaltningsutskott i Södermanlands, Hallands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom styrelsen för svenska landstingsförbundet förorda höjning av repartitionstalet till det för jordbruksvärde gällande. Länssty­ relsen i Västerbottens län har därvid, under framhållande av den stora betydelse skogsbeskattningen äger för sagda län, åberopat sin i yttrande över kommunalskatteförslaget framförda mening, att det vore ovisst, huruvida icke ett genomförande av A-förslaget komme att under nuvarande konjunk­ turer medföra minskad skatteplikt för jordbruket inom länet. Därest nu för landstingens del beskattningen ansåges böra läggas efter de i promemo­ rian angivna riktlinjer, måste kravet på en skatteutjämning mellan de olika landstingen, som länsstyrelsen i sagda yttrande förordat, anses än mera be­ fogat. Styrelsen för svenska landstingsförbundet anser för sin del det vara principiellt oriktigt att, på sätt från något håll ifrågasatts, bättra en even­ tuell orättvisa i kommunalbeskattningen genom en lättnad i landstingsbeskattningen. En motsatt mening, d. v. s. att repartitionstalet för skogsvärdet icke eller åtminstone endast i mindre mån borde höjas, även om skogsskatt ej utginge, representeras av åtskilliga länsstyrelser och förvaltningsutskott. Repartitionstalets bibehållande vid det för primärkommunerna i avseende å skogsvärde gällande förordas av länsstyrelserna i Malmöhus, Gävleborgs och Jämtlands län, av den senare bland annat på grund av betänkligheter mot en alltför hård skogsbeskattning, ävensom av landstingets förvaltnings­ utskott i Kronoborgs län, till beredande av lättnad för skogsnäringen och vinnande av önskvärd enkelhet vid taxering och debitering. Länsstyrel­ serna i Östergötlands och Värmlands län samt landstingets förvaltnings­ utskott i Östergötlands län och landstinget i Värmlands län förorda någon höjning av repartitionstalet för såväl kommunal- som landstingsbeskattningen. Att bereda landsting möjlighet att fondera skogsskatt tillstyrkes allenast av länsstyrelsen i Uppsala län. Kammarrätten anser, att någon särskild skogsskatt icke borde utgå till landstingen, därest A-förslaget genomfördes, ty det måste anses vara av vikt, att skattesystemet ej i onödan komplicerades. Skulle däremot C-förslaget komma att antagas, syntes det bliva nödvändigt att låta skogsskatt utgå även till landstingen. Rörande frågan om kompensation för skogsskatten genom höjning av repartitionstalet för skogsvärde uttalas, att, då det i de skogrika länen torde även vid landstingsbeskattningen vara av betydelse för en skälig fördelning av skattebördan, att skogen Ange tjäna till skatte­ underlag i fullt den utsträckning, som avsåges, kammarrätten, under åbe­ ropande av vad länsstyrelsen i Västerbottens län härutinnan anfört, för sin de! finge förorda, att repartitionstalet för skogsvärde, om skogsskatt icke

266 Kungi. Maj:ts 'proposition Nr 102. skulle utgå till landstingen, vid landstingsbeskattningen sattes lika med repartitionstalet för jordbruksvärde. Vad angår frågan om fondering av skogsskatt hos landstingen, därest skogsskatt skulle till dem utgå, uttalar kammarrätten, att behov av dylik fondering ej syntes föreligga. Presidenten i kammarrätten, vilken, såsom nyss nämnts, ansett objektbe­ skattning å fastighet och näring ej böra ifrågakomma beträffande landstings­ beskattningen, yttrar i fråga om skogsskatten: »Få landstingen icke rätt att upptaga objektskatt av fastighet, blir det icke möjligt att bereda dem skatteinkomst av skog i den ordning, som i promemorian förordas, nämligen genom höjning av repartitionstalet för det i jordbruksfastighets värde ingående skogsvärdet. Behovet av en sådan skatteinkomst lärer emellertid, särskilt för landstingen i de nordligaste länen, vara oavvisligt. Detta behov torde under angivna förutsättning icke kunna fyllas på annat sätt än genom en skogsskatt av samma slag som den, som föreslagits skola utgå till primärkommunerna. Det kan ju icke bestridas att, såsom i promemorian anföres, denna anordning skulle leda till komplicering av skattesystemet. Denna olägenhet torde dock mer än uppvägas därav, att en skatt av sist antydda beskaffenhet träffar skogskapitalet först då det realiserats. I fråga om beräkningen av en skogsskatt för landstingens behov är jag icke i tillfälle att framlägga något förslag. Även beträffande en sådan skatt torde gälla vad i promemorian yttras i avseende å fondering av en vid landstingsbeskattningen eventuellt förekommande skogsskatt.»

Departements- Med den utgångspunkt jag i det föregående tagit beträffande inrikt­

chefen.

ningen av kommunalskattereformen befinner sig frågan om landstingsbe­ skattningen i ett jämförelsevis klart läge. Någon förskjutning av skatte­ trycket i stort åsyftas icke och det är lätt att i det föreslagna systemet finna en huvudsaklig motsvarighet till vad som nu gäller. Detta anser jag i sär­ skild grad för landstingens vidkommande vara en fördel. Ty en fristående objektbeskattning till landstingen verkar här än mindre tilltalande än när det gäller primärkommunerna, ett förhållande åt vilket presidenten i kam­ marrätten i sin skiljaktiga mening givit uttryck, medan däremot ett bibe­ hållande av nuvarande regler knappast kan vara ägnat att väcka några motsvarande betänkligheter. I likhet med vad som skett i förenämnda inom 1924 års skatteberedning utarbetade promemoria och flerstädes i de avgivna yttrandena, är jag ock angelägen att framhålla vikten av att någon särskild taxering till landstingsskatt ej skall behöva ifrågakomma. Det beskatt­ ningsunderlag, som ligger till grund för primärkommunernas allmänna kommunalskatt, bör vara bestämmande även för landstingsskatten. Nu är emellertid att märka, att, om hänsyn toges allenast till detta be­ skattningsunderlag, därigenom skulle åstadkommas en alltför lindrig beskatt­ ning av skogen. Ty detta underlag medför en lättnad i garantibeskatt­ ningen av skog, vilken för primärkommunernas del kompenseras av en särskild skogsskatt, I likhet med flertalet hörda myndigheter m. fl. är jag av den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 267 uppfattningen, att en dylik lättnad ej är motiverad, utan att den lucka, som den allmänna kommunalskatten lämnar öppen, bör i en eller annan form fyllas. Tänkbart vore ju da att låta garantiskatt även å skogsvärde utgå efter repartitionstalet O.oe. Detta skulle emellertid betyda, att för landstingsbeskattningens del det sålunda beskattade beloppet och ej såsom vid pri­ märkommunernas beskattning det efter repartitionstalet O.o 4 beskattade be­ loppet skulle avdragas vid inkomsttaxeringen. Infördes en dylik bestäm­ melse, skulle sålunda en särskild taxering till landstingsskatt bli nödvändig, och en sådan bör, såsom jag nyss nämnt, undvikas. Garantiskatten å skogs­ värde till landsting bör av detta skäl utgå efter repartitionstalet 0 . 04 , var­ ken mer eller mindre. Då en fristående objektskatt å skogsvärdet ej med garantiskattesystemet bör ifrågakomma för att fylla berörda lucka, återstår da blott att även till landstingen uttaga skogsskatt. Detta medför icke en ny taxering med förnyad genomgång av deklarationer m. m. Då jag, såsom av det förut anförda framgår, sett mig nödsakad förorda garantiskatt till pri­ märkommunerna efter ett så högt repartitionstal för skogsvärdet som 0 . 04 , måste det anses vara ett rimligt tillmötesgående mot skogsägarna att i ett avseende, där ett utbyte av årlig skatt mot en avverkningsskatt utan större olägenhet i fråga om debitering m. m. kan ske, också föreskri­ va ett sådant utbyte. Tillämpas de av kommunalskattekommitténs skogssakkunnige ledamot använda beräkningsgrunderna å den skogsskatt, som sålunda bör utgå till landstingen, blir resultatet eu skogsskatt efter eu utdebiteringsprocent, som utgör 0.2 av medeltalet av de fem senaste årens utdebiteringar av landstingsskatt. Denna siffras matematiska riktig­ het är dock beroende på, å ena sidan, att den skulle motsvara en fristående objektskatt å skogsvärdet efter repartitionstalet O. 02 , å andra sidan att inga virkespartier vore fria från skatteplikt till särskild skogsskatt. Ingendera förutsättningen föreligger i verkligheten, men avvikelserna verka i olika rikt­ ningar, varför det antagna talet, 0 . 2 , kan anses representera en medelsiffra, vars riktighet ej synes osannolik. Emellertid har utdebiteringssiffran för särskild skogsskatt till primärkommunerna av hänsyn till dessas ekonomi hållits i överkanten. Motsvarande hänsyn gör sig ej med samma styrka gällande beträffande landstingen. Till dessa utgår ej nu någon skogsaccis, varför ett borttagande av denna accis ej för deras vidkommande betyder någon inkomstminskning. Under dylika förhållanden finner jag mig böra förorda, att särskild skogsskatt till landstingen skall utgå efter en utdebi­ teringsprocent, som utgör, ej en femtedel utan en sjättedel av medeltalet av de fem senaste årens utdebitering av landstingsskatt, d. v. s. jämnt hälften av motsvarande tal vid primärkommunernas beskattning. Då den särskilda skogsskatten otvivelaktigt kan väntas inom ett så stort område som lands­ tingsområdet inflyta tämligen jämnt, lärer någon fundering av denna skatt här ej vara behövlig. f detta sammanhang har jag ej berört frågan om progressivitet vid lands-

268 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

tingsbeskattningen. Denna fråga bör enligt min uppfattning betraktas med hänsyn till skattesystemet i allmänhet, och jag återkommer till densamma i det följande. Kammarrätten har bragt på tal frågan om avskaffande av de till lands­ tingen utgående personliga sjukvårdsavgifterna. Denna fråga utgör emeller­ tid en integrerande del av frågan om de personliga avgifterna i allmänhet, d. v. s. även mantalspenningar och skolavgifter, vilken är föremål för sär­ skild utredning. Om jag också delar den uppfattningen, att en ändring bör ske beträffande dessa personliga avgifter, vill jag emellertid uttala, att det icke torde vara erforderligt att upptaga frågan i nu förevarande sammanhang.

Progressiv kommunal inkomstbeskattning och anskaffning av medel till skatteutjämning.

framlagda Den progressiva kommunala inkomstbeskattningen infördes, som bekant, förelag. år 1920. Förslag till ändringar i densamma har framlagts av 1921 års kommunalskattekommitté. Därefter har av 1924 års skatteberedning utarbetats förut omförmälda i september 1926 till chefen för finansdepartementet av­ givna promemoria rörande denna skatt. Nämnda promemoria, som inne­ håller redogörelse för vad i frågan tidigare förekommit, torde få såsom bilaga (bil. 5) fogas vid statsrådsprotokollet. Vid dylik! förhållande torde någon ytterligare redogörelse angående de i promemorian berörda förhållanden ej vara erforderlig. Skatteberedningens promemoria utmynnade i en hemställan, att yttranden från vederbörande myndigheter m. fl. måtte inhämtas över vad i promemorian anförts, med särskilt beaktande av föl­ jande huvudpunkter: I stället för den nuvarande kommunala progressivskatten inrättas en pro­ gressiv skatt att tillfalla landsting och städer, som ej deltaga i landsting, efter lika grund för riket i dess helhet och av en storlek, som ungefär mot­ svarar den nuvarande progressivskattens kommunandel. Någon fördel­ ning av progressivskatten beträffande andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska föreningar äger ej rum, utan skatten stannar hos det lands­ tingsområde respektive den stad, där taxering sker till inkomst- och för­ mögenhetsskatt. Aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progres­ sivskatt stannar blott till viss mindre del där taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt sker, medan återstoden av denna skatt användes för skatteutjämning; eller (alternativt) nämnda skattskyldigas progressivskatt fördelas på landstingsområden och i landsting ej deltagande städer efter i huvudsak nu gällande grunder. Om ej denna metod för anskaffande av medel för skatteutjämning anses lämplig, så inrättas i stället för ändamålet en särskild statsskatt, i huvudsak motsvarande den kommunala progressiv­ skattens nuvarande utjämningsandel. Rörande motiven för denna hemställan, tillåter jag mig hänvisa till promemorian.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 269 Yttranden i anledning av nämnda promemoria hava inhämtats från över- lnkomna ståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser efter hörande av respektive

yttranden.

landstings förvaltningsutskott — Värmlands läns landstings förvaltnings­ utskott har dock ej uttalat sig i frågan —•. från statskontoret, kammarrät­ ten och riksräkenskapsverket, från styrelserna för svenska stadsförbun­ det och svenska landstingsförbundet, varjämte tretton städer och nitton landskommuner begagnat dem givet tillfälle att uttala sig. Två taxeringsnämndsordförande hava ävenledes avgivit yttranden. Av länsstyrelserna hava fjorton mer eller mindre uttryckligt tillstyrkt skatteberedningens förslag i huvudsak — av dessa länsstyrelser hava några uttalat, att de dock helst skulle se, att progressiviteten helt förlädes till statsbeskattningen — medan två länsstyrelser direkt uttalat sig för att progressivitet förefunnes endast beträffande statsbeskattningen. En läns­ styrelse har ansett, att principiella skäl talade mot förslaget, men att detta ägde obestridliga tekniska förtjänster. Åtta länsstyrelser hava slutligen avstyrkt förslaget eller förklarat sig för närvarande ej kunna tillstyrka detsamma. Av dessa länsstyrelser hava ett par såsom skäl anfört, att den föreliggande utredningen vore bristfällig. Rörande frågan om aktiebola­ gens m. fl. juridiska personers progressivskatt hava elva länsstyrelser i första hand uttalat sig för förslaget, att någon fördelning på olika landstings­ områden ej borde ske, utan att dessas progressivskatt till större delen borde gå till skatteutjämning. Några av berörda länsstyrelser hava dock ansett en lösning efter skatteberedningens alternativa förslag med fördelning av p rog r e ss i vs k a t ton på landstingsområdena i andra hand kunna ifråga­ komma. En länsstyrelse har förordat det senare alternativet. Överståthållarämbetet och nio länsstyrelser hava ansett det riktigast, att skatteutjämningen bekostades av staten; några av dessa länsstyrelser hava ansett allmänna statsmedel böra komma till användning och någon särskild stats­ skatt för skatteutjämning ej böra upptagas. Av landstingens förvaltningsutskott hava fjorton i princip tillstyrkt skatteberedningens förslag, medan ?iio avstyrkt förslaget och en ansett ytterligare utredning erforderlig. Några av de förvaltningsutskott, som uttalat sig till förmån för förslaget, hava åberopat landstingsförbundets yttrande, till vilket jag i det följande återkommer. Flertalet av dem, som tillstyrkt förslaget, synas föredraga alternativet med en fördelning av aktiebolagens och ekonomiska föreningarnas progressivskatt på ilands­ tingsområdena. Av de städer, som uttalat sig i frågan, hava sex i huvudsak tillstyrkt, medan sju avstyrkt skatteberedningens förslag. Tolv landskommuner hava till- ocli sju avstyrkt förslaget. En taxeringsnämndsordförande har uttalat sig för förslaget, en annan mot detsamma. Någon särskild mening om huru förfaras bör med aktiebolagens progressivskatt har i regel ej uttalats i dessa yttranden. Svenska stadsförbundet har förklarat sig i frågans nuvarande läge av-

270 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

styrka skatteberedningens förslag. Skatteutjämningen borde enligt förbun­ dets mening bekostas av statsmedel. Stmnska landstingsförbundet har ut­ talat sin principiella anslutning till det framlagda förelaget samt hem­ ställt, att detsamma och dess verkningar i olika hänseenden och i olika, kommuner måtte göras till föremål för fortsatt allsidig utredning, och att statsmakterna matte sättas i tillfälle att taga del av denna utrednings re­ sultat, innan de ginge att taga slutlig ståndpunkt i förevarande fråga. Statskontoret har tillstyrkt förslaget med fördelning av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt på landstingsområdena samt ansett ska t teu t j ä inn in gen böra bekostas av allmänna statsmedel. Riksräkenskapsverket har ej yttrat sig i principfrågan men ansett utjärnningsandel böra betraktas såsom en statsskatt och upptagas å budgeten. Slutligen har kammarrätten tillstyrkt skatteberedningens förslag. En­ ligt kammarrättens mening borde fördelning av aktiebolags och ekono­ miska föreningars progressivskatt ske på landstingsområdena. Staten borde bekosta skatteutjämniugen, och det syntes onödigt att knyta den­ samma vid någon viss skatteform. t r de avgivna yttrandena må här återgivas följande:

Länsstyrelsen i Stockholms lön anför:

»Då det lärer få antagas, att en kommunal progressivskatt fortfarande kommer att utgå, måste det anses önskvärt, att densamma inrättas på så­ dant sätt, att de enligt erfarenheten mindre tillfredsställande verkningarna av det nuvarande skattesystemet undvikas. Gentemot den kritik av de nu gällande reglerna om kommunal progressivskatt, som promemorian inne­ håller, synes icke någon befogad anmärkning kunna framställas. Läns­ styrelsen kan för sin del väsentligen instiimma i de synpunkter, som i detta hänseende av skatteberedningen framhållits. Beträffande särskilt sättet för utjämningsandelens uttagande och redovisning må utöver vad i prome­ morian påpekats här framhållas, att icke endast kommunerna utan även länsstyrelserna förorsakas mycket besvär och utgifter genom ifrågava­ rande arbete. Den tid som åtgår för detta arbete är betydande, enär skat­ ten till största delen består av ett flertal småbelopp, vilkas redovisning måste granskas var för sig. I fråga om kommunalskattekommitténs förslag angående den kommu­ nala progressivskatten anförde länsstyrelsen i sitt utlåtande över kommit­ téns betänkande, att de allmänna grunder, som A- och C-förslagen i detta avseende upptoge, syntes erbjuda åtskilliga fördelar framför de gällande provisoriska bestämmelserna. Länsstyrelsen anmärkte emellertid bland annat, att eu höjning av progressivskattens kommunandel vore påkallad, dock borde sådan höjning inträda först vid större skattetryck. Samma synpunkt framkommer delvis i promemorian, då däri såsom en nackdel hos kommittéförslaget anmärkes att enligt detsamma en kommun med exempelvis åtta procents utdebitering skulle kunna få avstå medel till skatteutjämning medan en kommun med endast två procents utdebitering kunde vara befriad från bidrag till detta ändamål. Ehuru länsstyrelsen nu liksom tidigare finner kommittéförslaget angå­ ende den kommunala progressivskatten erbjuda åtskilliga fördelar fram­ för det nu gällande så kallade provisoriet, innebär detta likväl icke att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 271

länsstyrelsen finner kommittéförslaget i denna del helt och hållet lyckligt. De olägenheter med detsamma, som påvisas i promemorian, kunna icke utan vidare avvisas. Det måste således anses vara ett önskemål att möj­ ligheter till ett bättre anordnande av den kommunala progressivbeskatt­ ningen undersökas. Den utredning härutinnan, som av skatteberedningen nu framlagts, är därför av intresse. Det nya uppslaget synes ur tekniska synpunkter till­ talande och torde även ur praktisk synpunkt innebära vissa fördelar. Man måste emellertid redan från början ifrågasätta, huruvida det är förenligt med själva den principiella utgångspunkten för den kommunala progres­ sivskatten att omlägga denna, utom vad utjämningsdelen angår, till eu progressiv länsskatt; det lärer vara tydligt, att skattens hela berättigande därmed kan ställas under tvivelsmål. Ävenså vill det synas, som om skatteberedningen varit alltför optimistisk vid bedömandet av den icke betydelselösa frågan, huruvida det nya systemet skulle kunna medföra fara för onödig utdebitering av den proportionella landstingsskatten. Härom anför skatteberedningen, att med nuvarande fördelning av progressivskatteföremålen på de olika landstingsområdena jämförelsevis måttliga belopp komme att falla på varje område, på grund varav dylika farhågor ej torde behöva hysas, Stockholms läns landstings förvaltnings­ utskott har emellertid icke kunnat dela denna förhoppning utan tvärtom förklarat, att, ehuru förändringen teoretiskt borde medföra en minskning i den proportionella landstingsskatten, det likväl finge antagas att be­ rörda minskning bleve illusorisk enär kraven på landstingen säkerligen samtidigt växte. Denna mening förefaller ganska välgrundad, och man lägger märke till att de fyra reservanterna inom utskottet icke gjort något uttalande i detta avseende samt således icke till stöd för sitt till­ styrkande av förslaget angivit sig dela skatteberedningens antagande. Å andra sidan måste givetvis de kommuner, som haft någon avsevärd inkomst av den nuvarande kommunala progressivskattens kommunande], ersätta denna genom ökad utdebitering efter bevillning. Länsstyrelsen befarar alltså, att förslaget kan innebära möjlighet till en ökning av det allmänna skattetrycket, som eljest kunnat undgås. Detta förhållande anser länsstyrelsen så allvarligt att det med fog måste ifråga­ sättas, huruvida förslaget är lämpligt att genomföra utan någi-a garan­ tier emot en dylik utveckling. I det skick förslaget nu föreligger kan länsstyrelsen svårligen tillstyrka detsamma. I fråga om sättet för anskaffande av medel för skatteutjämning anser länsstyrelsen nu liksom tidigare att göda skäl tala för att den kommunala progressivskatten ordnas oberoende av utjämningen, som logiskt bör an­ ordnas som statsskatt. Därest emellertid denna fråga fortfarande — av statsfinansiella eller andra skäl — måste sammankopplas med frågan om den kommunala progressivbeskattningen, synes det föreliggande förslaget om användning av den å aktiebolag och föreningar belöpande progressiv­ skatten innebära en antaglig lösning av spörsmålet. Reservanterna inom landstingets förvaltningsutskott hava på anförda skäl utvecklat en annan uppfattning. Såsom skatteberedningen framhåller måste emellertid, därest progressivskatten för alla skattskyldiga skulle tillfalla den kommun, där taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum, vissa ej önsk­ värda resultat uppstå beträffande taxeringen av aktiebolag och ekonomiska föreningar. Skatteberedningens förslag om användningen av dessa före­ tags progressivskatt innebär således ej blott, att viss de! av progressiv-

272 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

skatten (nämligen från aktiebolag och ekonomiska föreningar) fortfarande skulle användas till skatteutjämning, utan även en korrigering av verk­ ningarna av förslaget i övrigt i rättvis riktning.» Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar: »Det är obestridligt, att den nuvarande kommunala progressivskatten i många fall kommer sådana kommuner till godo, som minst äro i behov av lättnad i den allmänna eller proportionerliga skattebördan, ävensom att debitering, fördelning och redovisning föranleda betydande omgång och besvär. JBefallningshavanden anser därföre, att göda skäl kunna anföras för en omläggning. Denna torde emellertid böra ske på annat sätt, än av skatte beredningen föreslagits. Hela progressiviteten bör förläggas till statsbeskattningen, vilket innebär, att den kommunala progressivskatten försvinner såsom särskild skatt och kommer att utgöra ett tillägg till in­ komst- och förmögenhetsskatten. Av det belopp, som genom denna tillläggsskatt inflyter, reserveras en del, som med högst vissa procent, exem­ pelvis 25, användes till understöd åt synnerligen skattetyngda kommuner huvudsakligen efter nuvarande grunder, och varav återstoden utdelas till landsting och städer, som ej deltaga i landsting, i förhållande till deras omkostnader för vissa ändamål, som äro av mera allmän karaktär. Här­ vid kan hänsyn tagas till höjden av uttaxeringen för nämnda ändamål, så att ett mera betungat landstingsområde eller stadssamhälle erhåller proportionsvis mera; exempelvis kan ett visst grundbelopp av uttaxerin­ gen lämnas ur räkningen och endast den överskjutande uttaxeringen tagas i betraktande. Genom vad sålunda förordats skulle åstadkommas skatteutjämning mel­ lan olika områden inom hela riket.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, bland annat: »Om enligt förslaget den nuvarande kommunala progressivskatten skulle ersättas av en progressiv landstingsskatt, skulle otvivelaktigt vissa av de anmärkningar, till vilka den kommunala progressivskatten givit berätti­ gad anledning, icke med lika stort berättigande kunna göras mot den nya skatten. Länsstyrelsen för sin del har, såsom i ett tidigare yttrande i ärendet framhållits, mindre starka betänkligheter mot en progressiv lands­ tingsskatt än mot den kommunala progressivskatten. Men kvar står all­ tid den anmärkningen, att ett inkomstskattesystem med två eller flera progressiva skatteformer vid sidan av varandra är principvidrigt och le­ der till icke avsedda konsekvenser för vederbörande skattskyldige. En fördel med den nu ifrågasatta anordningen är givetvis, såsom i skaf te­ beredningens promemoria även framhållits, att den nu nödvändiga upp­ delningen av kommunandelen på olika kommuner skulle kunna undvikas åtminstone i fråga om andra skattskyldiga än aktiebolag, solidariska bank­ bolag och ekonomiska föreningar. Beträffande det uppställda spörsmålet, huruvida icke en del av bolagens och de ekonomiska föreningarnas pro­ gressivskatt skulle få användas till skatteutjämning i likhet med vad som nu är förhållandet med den kommunala progressivskatlens utjämningsandel, får länsstyrelsen i anslutning till sina tidigare uttalanden om skatteutjämningsproblemet avstyrka en dylik anordning. Länsstyrelsen är fullt enig med förslagsställarna därutinnan, att en dylik fördelningsmetod gi­ vetvis är teoretiskt ofullkomlig, men är däremot icke enig med dem där­ om, att den föreslagna metoden .skulle erbjuda fördelen av att utgöra ett

Kungl. Maj ds proposition Nr 102. 273

praktiskt grepp. Det praktiska skulle enligt promemorian ligga däri, att genom anordningen skulle lösas den svåra frågan om medelsanskaffning ior skatteutjämning, då de medel, som på detta sätt skulle erhållas, be­ räknats i huvudsak räcka till utjämningsbehovet. Länsstyrelsen delar icke den uttalade meningen angående de störa svårigheter, som frågan om denna medelsanskaffning skulle i och för sig innebära. Det belopp, varom bär är fråga, uppgick år 1926 till i det allra närmaste blott 4 miljoner kronor. Att anvisa ett belopp av denna storlek direkt av statsmedel borde icke erbjuda några oövervinneliga svårigheter. Vare sig beloppet tages direkt av statsmedel eller genom anlitande av vissa sådana skattemedel, uttagits i form av landstingsskatt, blir det ändock i realiteten de skattskyldiga i riket, som få bära bördan. Det finnes icke något som giver stod för den meningen, att bördans fördelning mellan dessa skatt­ skyldiga skulle bliva mera rättvis enligt den av skatteberedningen för­ ordade metoden än enligt den av länsstyrelsen antydda att för utjämnmgsändamål direkt använda statsmedel. Att upptaga eu mängd särskilda skatter, en var avsedd för sitt särskilda ändamål, var visserligen en van­ lig metod under för längesedan gångna tider. Men nu får detta system anses vara övergivet och detta enligt länsstyrelsens förmenande av myc- Ivet göda skäl. Länsstyrelsen är ense med förslagsställarna därutinnan, att sättet för v ^ Progressiva landstingsskattens taxering, uppbörd och redovisning en­ ligt förslaget erbjuder avsevärda fördelar i jämförelse med sättet för den kommunala progressivskattens taxering, uppbörd och redovisning. Er­ farenheten har visat, att det nuvarande systemets genomförande varit förenat med svårigheter av teknisk natur, vilka vederbörande myndi»beter icke alltid kunnat övervinna. Och särskilt från denna synpunkt är det föreliggande förslaget att betrakta såsom ett steg i rätt riktning.»

Länsstyrelsen i Kalmar lön bar gjort, bland annat, följande uttalande:

-Vad nu angår det förevarande förslaget att överflytta den kommunala progressivskatten från primärkommunerna till landstingen, så tala oneki finska stärka skål för en sådan åtgärd, därest nu denna skatte form skall bibehållas. För landstingen med deras numera tunga utgiftsbörda skulle denna tillökning i inkomster, ehuru ojämn i förhållande till behovet i de särskilda lanen, givetvis vara till fördel. Beträffande landstingsskat­ ten skulle skatteutjämning i viss mån komma att ske, så att skatten bleve proportionsvis större för till högre inkomst taxerade skattskyldiga, till fördel för dem, som taxerats till lägre inkomst, medan den nuvarande till primärkommunerna utgående progressivskatten i flertalet kommuner spe­ lar en underordnad roll såsom skatteutjämnande till följd av skattesummans ringhet. Vidare skulle en viss lättnad vinnas i skattetekniskt hän­ seende. Men mot den kommunala progressivskattens överflyttande till lands­ tingen möter en olägenhet, vid vilken enligt länsstyrelsens mening bör fastas särskild vikt, och det är det missnöje, som säkerligen skulle upp­ stå bland de skattskyldiga, om de nödgades erlägga kommunal progres­ sivskatt utan att skatten komrne hemkommunen alls till godo. Vid övervägande av skälen för och emot den ifrågasatta (överflytt­ ningen finner sig länsstyrelsen böra avstyrka densamma. För skatteberodningens alternativa förslag om användandet av en del Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. S7 höft. lXr 102.) IN

274 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt till skatteutjämning, medan detta icke skulle gälla i fråga om andra skatt­ skyldigas progressivskatt, anser länsstyrelsen ej tillräckligt giltiga skäl föreligga, utan torde kostnaderna för de mera skattetyngda kommuner­ nas bispringande bära bekostas uteslutande av statsmedel.»

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, bland annat:

»Om i enlighet med de i promemorian angivna riktlinjerna den kom­ munala progressivskatten komme att i stället tillfalla landstinget, skulle detta därför för länets landsbygdskommuner innebära icke oväsentliga fördelar: minskad landstingsskatt, över huvud taget, och befrielse från ett rätt betungande arbete med de obetydliga skattebeloppens indrivning och redovisning. För Visby stad bleve förhållandet ett annat. Visserligen skulle, i följd av den ökade inkomsten för landstinget, landstingsskatten minskas — efter nuvarande förhållanden med 19 V2 öre — men den kom­ munala utdebiteringen skulle ökas med i runt tal 98 öre, allt per inkomst­ hundrade. Med hänsyn till de av skatteberedningen framhållna betydande förde­ larna i avseende å debiterings-, uppbörds- och redovisningsväsendet tve­ kar Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande likväl icke att förorda bifall till förslaget i denna del. Beträffande aktiebolags och ekonomiska för­ eningars progressivskatt anser EdeTS Kung!. Maj:ts befallningshavande, på de i landstingets förvaltningsutskotts yttrande anförda skäl, det alter­ nativet böra föredragas, som innebär fördelning av denna progressivskatt på landstingsområden och i landsting ej deltagande städer efter i huvud­ sak för primarkommunerna nu gällande grunder.»

Länsstyrelsen i Kristianstads lön uttalar, bland annat: »Det i skatteberedningens promemoria framställda uppslaget att i stäl­ let för den nuvarande kommunala progressivskatten anordna en progres­ siv skatt att tillfalla landsting och städer, som ej deltaga i landsting, efter lika grund för riket i dess helhet och av eu storlek, som skulle ungefär motsvara den nuvarande progressivskattens kommunandel, synes enligt länsstyrelsens förmenande vara synnerligen beaktansvärt. Då den verkställda utredningen givit vid handen, att endast jämförelse­ vis obetydliga förskjutningar i skattetrycket skulle inträda genom progressivskattens förändring till landstingsskatt, torde från denna synpunkt näppeligen kunna anföras några vägande skäl mot det framställda för­ slaget. Att synnerligt avsevärda praktiska fördelar skulle vinnas genom progressivskattens anordnande som landstingsskatt, ligger i öppen dag. Dessa fördelar skulle tillgodokomma såväl kommunerna, vilka befriades från alla de besvärligheter, som nu äro förknippade med uppbörden av progressiv­ skatten och särskilt med redovisningen av skattens utjämningsandel en­ ligt nu gällande regler, som ock framför allt t axe ring smyndigheterna, vilka undsluppe de nu rådande olägenheterna med fördelningen av kom­ munandelen mellan flera kommuner, vartill även komme en ej obetydlig lättnad för de statliga myndigheterna i det dem nu åvilande arbetet med de från kommunerna inkommande redovisningarna av progressivskattens utjämningsandel samt kontrollen å dessa redovisningar.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr JOS. 27 .')

Länsstyrelsen i Al vaborg 8 lön utlåter sig pa följande sätt:

_ »Skatteberedningen anser sig hava förebragt en bärande saklig motive­ ring för ett utbyte av den kommunala progressivskatten mot eu progressiv landstingsskatt av samma storlek. Men beredningen medgiver, att an­ ledning att undvika utbyte t finnes, om bibehållandet av nuvarande skatt förorsakar mindre friktion än övergången till ett nytt system, eller om en utbredd folkmening föredrager en progressiv skatt till primärkommu­ nerna framför en progressiv landstingsskatt trots de därmed förenade större olägenheterna. Länsstyrelsen instämmer uti, att uppslaget med den progressiva lands­ tingsskatten är beaktansvärt. Åtskilliga med den nuvarande kommunala progressivskatten förbundna svåra olägenheter skulle man genom för­ ändringen till landstingsskatt komma ifrån. Debiteringen blir förenklad, ävenså uppbörden. Kan man vidare frigöra sig från utjämningsandelen och låta staten med andra intäkter bekosta den nödvändiga hjälpen till hårt skattetyngda kommuner, blir förenklingen än större. Den nedsätt­ ning i den proportionella landstingsskatten, som ställes i utsikt, är ii ven lockande i en tid med alltjämt ökade uppgifter för landstingen. Att länsstyrelsen, trots dessa påtagliga fördelar, dock åtminstone tills­ vidare måste ställa sig avvisande till förslaget, beror dels på att lättna­ den i landstingens budget dock måste köpas med ökade svårigheter för kommuner, vilkas bärkraft är ej över hövan stark, dels därpå att läns­ styrelsen finner högst sannolikt, att den nya skatten bland skattebetalarna kommer att mötas av den ovilja, som skatteberedningen anser vara ett starkt skäl mot dess införande. Den kommunala progressivskattens utjämningsandel, som går till under­ stöd åt främmande kommuner, över vilkas sätt att sköta sin förvaltning den sk åt t e b e ta 1 and e e.j äger något inflytande, torde nog vara vår mest miss­ hagliga skatt. Dess i jämförelse med andra skatter relativa obetydlighet är sannolikt för flertalet denna skatts enda försonande drag. Skulle nu progressivskattens större kommunandel även i ett slags utjämningssyfte dragas ifrån den egna kommunen, kommer en sådan anordning säker­ ligen ej att mottagas med tillfredsställelse. Visserligen är den skattebetalande även medlem, med därav följande rättigheter, i den sekundära landstingskommunen, men banden med primärkommunen äro dock star­ kare och möjligheten att där skönja eu effekt av skattebidraget större. Vid sidan av dessa nu berörda psykologiska motiv mot den progressiva landstingsskatten talar i samma riktning, enligt länsstyrelsens förmenande, vanskligheten att överflytta kommunandelarna från primärkommunerna till landstingskommunen. För flertalet kommuner spelar progressiv­ skatten visserligen en obetydlig roll i budgethänseende, vilket även åter­ speglas i den av skatteberedningen återgivna statistiken; men för andra, bland dem företrädesvis städerna, där den övervägande delen av de skatteobjekt, som träffas av progressivskatten, återfinnes, är förhållandet sannolikt ett annat, om än de siffror, som skatteberedningen återgiver, ej verka särskilt oroväckande. Tidpunkten för även mindre betydande för­ skjutningar i skatteväsendet till ökande av städernas budgetbekymmer är dock påfallande oläglig. Städerna och med dem likställda kommuner ha nämligen långt härdare än de rena landskommunerna träffats av följ­ derna av näringslivets svårigheter. Även kan erinras om, huru ej så få städer utan egen förskyllan se de förutsättningar, under vilka de ordnat

276 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

sin ekonomi, undanryckta genom förändrade dispositioner av vissa stat­ liga institutioner. Innan därför eu mera detaljerad och ingående under­ sökning än den beredningen utfört, föreligger rörande verkningarna för stä­ derna av den kommunala progressivskattens indragning, och städerna bli­ vit i tillfälle att däröver yttra sig, måste länsstyrelsen ställa sig avvisande till förslaget. Ytterligare en synpunkt förtjänar i detta sammanhang att beaktas. Den gäller de städer, som äga befogenhet att utträda ur landsting. Tidigare skulle de städer, som uppnådde en folkmängd av VK>0 del av rikets utträda ur landsting. I riktig uppfattning om fördelen av stora och bärkraftiga sammanslutningar för fyllande av landstingens alltmer krävande uppgif­ ter ha statsmakterna nu dels föreskrivit, att stad ej får utträda ur lands­ ting förrän den uppnått en folkmängd av minst 50,000, dels ock ändrat skyldigheten av utträde till eu rätt att utträda. Den nu ifrågasatta skatteändringen skulle direkt motverka statsmakternas strävan att till båda parternas fördel så länge som möjligt sammanhålla stad och landsting. Då staden råd utträde ur landsting befrias från erläggande av landstingsskatt och därtill får behålla sin egen kommunala progressivskatt, blir frestelsen till skilsmässa givetvis betydligt starkare än nu.»

I länsstyrelsens i Västerbottens lön utlåtande yttras, bland annat, med hänvisning till framlagt siffermaterial, att primärkommunernas och lands­ tingens skafteutjämningsfråga borde lösas gemensamt.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön yttrar:

»Det i omförmälda P. M. närmare behandlade förslag — att utbyta den kommunala p rog resa i esk a t te n mot en progressiv landstingsskatt — synes länsstyrelsen ur flera synpunkter tilltalande och väl värt att upptagas till närmare prövning. Det förefaller uppenbart och bestyrkes även av de uppgjorda tabellerna, att en dylik anordning i stort sett skulle medföra en skatteutjämning de olika kommunerna emellan inom samma landstingsdistrikt utan ett särskilt utjämningsförfarande. Då emellertid av den statistiska utredningen framgår, att den ifrågasatta omläggningen i några få fall skulle medföra ökad skattebörda för redan förut synnerligt skattetyngda kommuner — för Norrbottens län skulle fyra kommuner med ett skattetryck av över 10 kronor få dylik ökad skattebörda — synes det, så­ som även skatteberedningen förutsätter, bliva nödvändigt, att denna orätt­ visa undanröjes genom särskilt stadgande om skatteutjämning. Att den föreslagna omläggningen av progressivskatten skulle medföra stora praktiska fördelar med avseende å skattens debitering och redovis­ ning är uppenbart; därigenom skulle de många redovisningarna från alla kommuner å oftast helt obetydliga belopp av restantier å progressivskatte­ medel helt bortfalla och fördelningen vid taxeringen mellan olika kommu­ ner av kommunandelen skulle bliva obehövlig utom möjligen i fråga om aktiebolag och ekonomiska föreningar. Huru denna fördelning för övrigt lämpligast och rättvisast bör ske, är svårt att avgöra, då man ej har någon utredning om verkningarna av det ena eller andra systemet. För sin del anser länsstyrelsen ur praktisk syn­ punkt mest tilltalande, att någon fördelning av progressivskatten i fråga om andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska föreningar ej äger rum, utan att skatten stannar hos det landsting, där taxering sker till in-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 277

komst- och förmögenhetsskatt. För nämnda bolag och föreningar stannar progressivskatten blott till en viss mindre del, där taxering till inkomstoch förmögenhetsskatt sker, medan återstoden av denna skatt användes till skatteutjämning.»

Stadsfullmäktige i Stockholm hava ej framställt någon erinran mot för­ slaget att förvandla den kommunala progressivskatten till en progressiv landstingsskatt, utgående jämväl till städer, som ej deltaga i landsting, men har avstyrkt förslaget att för skatteutjämning lägga beslag på viss andel av aktiebolags och ekonomiska föreningars progressivskatt.

Svenska stadsförbundet yttrar under framhållande, att stadsförbundet dock ej kan göra anspråk på att företräda en samfälld stadskommunal opinion, bland annat:

»Det alternativ, som innebär, att större delen av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt skulle tagas i anspråk för utjämningsändamål, torde i förevarande sammanhang böra lämnas ur räk­ ningen redan av det skälet, att ingen som helst utredning åvägabragts rö­ rande den inverkan, en dylik anordning komme att öva å skatteförhållandena inom de till progressivskatt berättigade kommunenheterna: pri­ märkommunerna, om nuvarande system bibehålies, samt landstingen och storstäderna, därest dessa få övertaga progressivskatten. Medelsanskaff­ ningens omläggning i här åsyftad riktning skulle sålunda innebära ett steg ut i det okända. Då riksdagen så sent som 1920 avvisat ett förslag av liknande innebörd, lärer tanken svårligen kunna ånyo upptagas för reali­ serande, med mindre sådan utredning åstadkommes, som visar eller åt­ minstone gör sannolikt, att de befarade menliga följderna av den tilltänkta metoden icke komma att inställa sig. Ehuru alltså erforderligt underlag för en närmare diskussion i ämnet saknas, anser sig styrelsen dock böra framhålla en synpunkt av mera all­ män betydelse, som efter dess förmenande starkt talar emot att vid inne­ varande tidpunkt ändra aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas kommunala progressivskatt till en speciell utjämningsskatt. Det är ju väl bekant, att industri, handel och andra näringar, som pläga drivas i bolagseller föreningsform, under större delen av den period, för vilken kommunal progressivskatt hittills utgått, haft synnerligen dåliga konjunkturer och till följd därav icke kunnat lämna kommunerna så stora bidrag vare sig i proportionell eller progressiv skatt, som vid bättre konjunkturer varit möj­ ligt. Å andra sidan har lågkonjunkturen förorsakat kommunerna — all­ deles särskilt gäller detta industrialiserade primärkommuner — mycket av­ sevärda kostnader för bekämpande av arbetslöshet, fattigdom, bostads­ brist och andra sociala missförhållanden, som blivit en direkt följd av nä­ ringslivets svårigheter. Många kommuner hava på grund av dessa upp­ offringar nödgats påtaga sig orimligt höga skattebördor och ändock måst genom lånevägens anlitande skjuta över på framtiden gäldandet av större eller mindre engångskostnader för nödhjälpsarbeten o. dyl. Det fram­ står med hänsyn härtill såsom föga billigt, om just nu, då näringslivet börjar hämta sig från krisen och vinna tillbaka sin skattekraft, åtgärder vidtagas, genom vilka den kommunala delen av denna skattekraft i icke ringa omfattning ställes till förfogande för uppgifter, som icke äro i egentlig mening kommunala. Den kompensation för de gångna årens särskilda an-

27N Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

inträngning';!!- och bördor, som kommunerna eljest skulle äga tillgodogöra sig från näringslivet, bleve därigenom väsentligt beskuren till fördel föl­ en post, vars anspråk på att övertaga ifrågavarande skattekälla sakligt sett måste anses vara högeligen tvivelaktiga. Samma erinran kan i viss mån riktas mot förelaget att låta progressivskattens kommunandel gå till landstingen, ehuru härvidlag den skillnaden råder, att medlen på sådant sätt åtminstone fördes kommunalhushållningen i vidsträcktare mening till­ godo, varigenom rubbningen i bestående förhållanden givetvis komme att göra sig mindre kännbar än vid eu indragning till statsverket. Till denna sida av frågan skall styrelsen senare återkomma. På grund av vad sålunda anförts får styrelsen för närvarande bestämt avstyrka uppslaget om utjämningsmedels anskaffande genom statsverkets övertagande av någon del av den kommunala progressivskatten från ak­ tiebolag och ekonomiska föreningar. Redan i sitt den 9 december 1924 dagtecknade yttrande över riksdagens skrivelse nr 93 för år 1924 angående skatteutjämning åt synnerligen skattetyngda städer m. in. har styrelsen såsom sin mening uttalat, att tillhanda­ hållande av medel för skatteutjämning är en statsangelägenhet, vilken utan sammankoppling med kommunalbeskattningen bör ordnas enligt grunder, som ur statsverkets synpunkt må befinnas lämpliga. Med vidhål­ lande av denna uppfattning finner styrelsen det synnerligen önskvärt, att progressivskattens utjämningsandel i sin nuvarande form snarast möjligt avföres från kommunalskattesystemet. Huruvida i sådant fall ersättning bör sökas genom uttagande på kronodehetsedeln av en speciell utjämningsskatt med i huvudsak samma konstruktion som utjämningsandelen eller om medelsbehovet bör tillgodoses genom anslag å riksstaten i vanlig ordning synes innefatta ett spörsmål av jämförelsevis underordnad vikt. Bägge metoderna äro avgjort att föredraga framför den nu tillämpade ordningen. Rörande deras inbördes företräde torde olika meningar kunna göras gäl­ lande. Styrelsen finner emellertid icke anledning att här närmare ingå på denna sida av saken. För kommunalförvaltningens målsmän är huvudin­ tresset i detta sammanhang, att progressivskattens utjämningsandel bort­ tages såsom en kommunal pålaga. Härigenom skulle de kommunala myn­ digheterna bliva befriade från det i förhållande till skattebeloppen ofta oskäliga arbete, som hittills påvilat dem för ifrågavarande uppbördsdetalj och en väsentlig anledning till klagomålen över progressivskatteapparatens tekniska otymplighet försvinna. Allt synes sålunda tala för, att kommunalskatteväsendet nu bör göras kvitt denna överbyggnad, som i själva verket icke hör detsamma till. Promemorians förslag i sådant syfte anser styrelsen därför förtjänta att efter erforderlig vidare bearbetning full­ följas. Uppslaget om kommunandelens utbytande mot en progressiv landstings­ skatt synes i främsta rummet hava tillkommit av rent tekniska skäl med tanke på att kunna förenkla de onekligen invecklade och besvärliga for­ mer, i vilka fördelningen av progressivskatten mellan olika kommuner nu försiggår. Detta syfte är givetvis i och för sig behjärtansvärt men enligt styrelsens förmenande dock icke av den vikt, att för dess uppnående om­ läggningar böra vidtagas, som äro ägnade att medföra allvarliga rubbnin­ gar i ett större eller mindre antal primärkommuners ekonomi. Redan har erinrats, hurusom progressivskatten från bolag och andra affärsföretag under den konjunkturförbättring, inför vilken vårt närings­ liv nu synes stå, får anses' utgöra en värdefull hjälp, då det för många kommuner gäller att återställa den genom krisen rubbade ekonomiska

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr JO:?. 27!)

jämvikten. Progressivskatten torde till gagnet i viss man vara en näringsskatt, såtillvida nämligen som densamma väsentligen faller på de större inkomsterna och dessa i sin ordning övervägande härflyta, från industri, handel och därmed jämförliga förvärvskällor. I saknad av en verklig näringsskatt, om vars införande meningarna ju stått synnerligen delade, är progressivskatten den enda nu existerande beskattningsform, med tillhjälp av vilken kommunerna kunnat beredas särskild gottgörelse för de uppoff­ ringar av olika slag, som ofta bliva en följd av den fortgående industriali­ seringen av de förhållanden, som stå i samband härmed. Dessa förhållan­ den påverka tvivelsutan primärkommunernas förvaltning mera direkt och kännbart än landstingsförvaltningen. Arbetslösheten faller praktiskt sett utom landstingens omsorger, skolväsendet likaså, och fattigvården, vars kostnader stå i mycket nära relation till läget på arbetsmarknaden, berör icke landstingens ekonomiska intressen tillnärmelsevis så starkt som pri­ märkommunernas. Överhuvudtaget torde kunna sägas, att det är primärkommunerna, på vilka det huvudsakligen ankommer att handhava de gre­ nar av lokalförvaltningen, som omedelbart influeras av näringslivets skif­ tande villkor, medan landstingens uppgifter äro av mera konstant karaktär. Det kan därför näppeligen anses motiverat att till förmån för landstingen beröva primärkommunerna just den skattekälla, som i någon mån möjlig­ gör en utjämning mellan dåliga och goda år ocli i allmänhet markerar den industriella och kommersiella verksamhetens särskilda ekonomiska ansvar gentemot de kommuner, där verksamheten drives. Väl är det riktigt, att progressivskattens överförande på landstingen icke betyder, att skatten undandrages den kommunala hushållningen som hel­ het betraktad, utan blott medför en omflyttning av skatteobjekt mellan de olika kommunala enheter, som gemensamt bilda ett landstingsområde. Men denna omflyttning kan, såsom av promemorian framgår, icke genom­ föras utan ökad skattebelastning inom vissa av de smärre enheterna med därav föranledda ekonomiska svårigheter, vilka för dem det gäller i åtskil­ liga fall otvivelaktigt bliva mycket kännbara. Tyvärr är den i promemo­ rian meddelade statistiska undersökningen så summarisk, att man med led­ ning av densamma icke kan komma till en allsidig uppfattning om försla­ gets konsekvenser i de individuella fallen. Visst synes emellertid vara, att ett ganska stort antal landskommuner och även några städer med synner­ ligen högt skattetryck skulle få sitt läge avsevärt försämrat. Detta resul­ tat torde vara ofrånkomligt, enär flera eller färre fall alltid måste in­ träffa, då de lokala progressivskatteföremålen hava den betydelse, attmistningen av desamma icke kan kompenseras genom den reduktion i propor­ tionell landstingsskatt, som en omflyttning må möjliggöra. Beredningen erkänner själv det beklagliga i en sådan sakernas utveckling men framhål­ ler tillika, att svårigheterna för de därav drabbade primärkommuner böra kunna mildras eller undanröjas i direkt skatteutjämningsväg. Huruvida detta låter sig göra är emellertid ännu så länge en öppen fråga, åtminstone vad städerna angår. Dessa hava som bekant för närvarande ingen möjlig­ het att erhålla utjämningsbidrag, och det kan icke med någon säkerhet be­ dömas varken när ändring härutinnan är att motse eller om de ändrings­ förslag, för vilka skatteberedningen i annat sammanhang uttalat .sig och som nu åberopas, skulle upphjälpa ställningen för de städer, som bleve i särskild grad lidande på förlusten av progressivskatten. Även ifråga om landskommunerna råder i detta avseende stor oklarhet. Då intet närmare är känt rörande den allmänna ställningen inom sådana landskommuner,

280 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

som hava att räkna med höjd uttaxering i följd av progressivskattens över­ flyttning till landstingen, synas möjligheterna för kompensation genom skatteutjämning enligt nu gällande eller annat tänkbart system vara beroende av lösa spekulationer, på vilka ett avgörande av den räckvidd, som här är å bane, ej skäligen torde kunna grundas. Vad beredningen anfört därom att nyheter .i beskattningen lätteligen medföra friktioner, till vilka hänsyn bör tagas vid mätandet av ifråga­ satta nyheters praktiska värde, förtjänar starkt understrykas. Självfallet få dylika friktioner icke åberopas som hinder emot sakiigt välgrundade,, till sina konsekvenser i olika riktningar samvetsgrant prövade ändringar, men de svårigheter, som äro oskiljaktiga från varje mera betydande rubb­ ning i skatteväsendet, synas böra mana till synnerlig varsamhet, då det gäller nybildningar på detta område, samt alldeles särskilt framkalla be­ tänkligheter mot åtgärder, vilka i likhet med den nu ifrågasatta, mera hava. tycke av improvisation och försök än av genomarbetning och plan­ mässighet. För primärkommunerna, vilkas inkomster av annan natur än repartitionsskatten i allmänhet äro få och föga elastiska, åtminstone uppåt, framstår det som en högeligen viktig angelägenhet, att de inkomster, som en gång införlivats Ii hushållningssystemet, icke plötsligt efter utomstå­ endes godtycke bringas att bortfalla. Även om kommunen bär tillräcklig bärkraft för att fylla det uppkomna tomrummet utan större ökning av repartitionsskatten, vållar dock ändringen alltid en besvärande omkast­ ning och motverkar de ur sparsamhetssynpunkt värdefulla strävandena att söka ordna den kommunala ekonomien på något längre sikt än från år till annat. Där bärkraften brister, inträffa mera handgripliga besvärlig­ heter, på sätt i det föregående erinrats. Styrelsen har icke kunnat finna de i promemorian anförda skälen vara av beskaffenhet att motivera det föreslagna, för vissa kommuner uppen­ barligen ödesdigra och för andra högeligen ovissa steget. I ärendets nu­ varande läge får styrelsen följaktligen avstyrka den kommunala pro­ gressivskattens utbyte mot eu progressiv landstingsskatt. Vad ovan anförts avser, såsom framgår av sammanhanget, de i lands­ ting deltagande städerna. För städer, som stå utom landstingen, ställer sig saken givetvis annorlunda. Ur deras synpunkt torde förslagets genom­ förande icke möta större betänkligheter. Härvid måste dock en bestämd reservation göras rörande projektet om reserverande för utjämningsändamal av större delen av progressivskatten från aktiebolag och ekonomiska föreningar. Den kritik, som i början av denna skrivelse riktats emot ett sådant förfaringssätt, gäller även för det fall att promemorians tankegång i övrigt skulle anses böra fullföljas. Styrelsen är alltså av den me­ ningen, att det härvid icke bär ifrågakomma att i utjämningssyfte från­ hända landstingsstäderna någon del av progressivskatten. Där progressivskatteföremålen hänföra sig till olika landstingsområden eller landstingsstäder, synas övervägande skäl tala för att fördelning äger rum enligt i huvudsak samma grunder, som nu gälla för kommunandelens fördelning mellan primärkommunerna, d. v. s. efter storleken av den å respektive ort till bevillning uppskattade inkomsten.»

Svenska landstingsförbundet yttrar: »Vad först angår olägenheterna vid nu gällande eller av kommunalsk åt tek ömma 11 én föreslagna regler om kommunal progressivskatt delar styrelsen i stort sett den uppfattning, som kommit till synes i den remitte-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 281

rade promemorian. Dessa olägenheter äro även enligt styrelsens mening .sa betydande, att man med tillfredsställelse bör hälsa värjo förslag, ägnat att, utan åsidosättande av rättvisans krav och kommunernas skattebehov, avlägsna eller minska sagda olägenheter. Ett sådant förslag är, att döma av de i promemorian meddelade uppgifterna, det nu av 1924 års skatteberedning framlagda, enligt vilket den nuvarande kommunandelen av progressivskatten skulle gå till landstinget i stället för till primärkommuner­ na. De fördelar, som skulle vinnas genom en dylik överflyttning av progressivskatten till landstingen, torde framförallt vara att finna på det rent praktiska området. De olägenheter, som nu äro förenade med att små kommuner, församlingar och skoldistrikt, manipulera med progressiv­ skattemedel skulle bortfalla, och dessutom och framförallt skulle med den föreslagna anordningen den olägenheten, att kommunandelen vid taxe­ ringen skall fördelas på olika komuner, högst väsentligt förringas eller helt undanröjas. Men dessutom skulle genom den föreslagna anordningen, utan att det sammanlagda skattebelopp, som uttages av skattedragarna, skulle undergå någon förändring, åstadkommas eu minskning i det samman­ lagda skattetrycket i ett stort antal kommuner och detta i allmänhet och i första hand i de kommuner i länet, där skattetrycket är som tyngst. An­ ordningen är sålunda ägnad att utan ökning i skattebeloppet åstadkomma en skatteutjämning länsvis kommunerna emellan. Enligt förbundssty­ relsens mening äro omförmälda, av skatteberedningen framhållna förde­ lar av den föreslagna reformen synnerligen betydande. Förevarande fråga bör sålunda, såsom skett i skatteberedningens pro­ memoria, framförallt ses ur taxerings- och skatteteknisk synpunkt och med beaktande av de fördelar, som reformen erbjuder för de enskilda skattedragarna i primärkommunerna och därmed också för länets primär­ kommuner i den män det sammanlagda skattetrycket därstädes är rela­ tivt högt. Emellertid kan och bör den föreslagna reformen jämväl ses från landstingssynpunkt. Att därvid reformen måste sägas erbjuda väsentliga för­ delar, är tydligt nog. Landstingen skulle genom densamma tillförsäkras rätt avsevärda extra skattemedel och därigenom i stor omfattning kunna sänka utdebiteringen för den ordinarie landstingsskatten, vilken nu under eu följd av år ideligen stegrats. De sålunda landstingen tillförda extra skattebeloppen skulle, såsom framkålles av skatteberedningen, hållas inom måttliga gränser, så att någon fara för slöseri från landstingens sida icke torde behöva hysas. För dem, som följt landstingsskattens utveckling och tagit del av de alltjämt ökade ekonomiska svårigheter, varmed landstingen på grund av de många växande och nytillkomna arbetsuppgifterna hava att kämpa, måste en reform sådan som den nu föreslagna anses såsom synnerligen välbetänkt. Landstingsskatten utgjorde år 1875 allenast 2.t procent av kommunalskatten, men är nu uppe i 15.:> procent av densamma. Under sagda tid har alltså den av landstingen utdehiterade skatten stig it åtta gånger så kraftigt som komm un alutsky Liera a. Besinnas må också, att denna landstingsskattens kraftiga och hastiga stegring, åtminstone under det sista årtiondet, till mycket stor del berott därpå, att tidigare på primärkommunerna ankommande uppgifter överflyttats till lands­ tingen. Vilken utgiftsökning för landstingen, denna överflyttning inne­ bär, torde framgå därav, att landstingens utgifter för pensionsväsen, fat­ tigvård, skyddsvärn epidemisjukvård, barnmorskeväsen och distriktssjukvård, vilka uppgifter äro av det slag, som förut ankommit på primär-

2S2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

kommunerna, numera representera ett belopp av ej mindre än 16,140,000 kronor per år. Under sådana förhallanden måste den nu föreslagna re­ formen med progressivskattens överflyttning på landstingen betraktas så­ som en konsekvent utveckling. Landstingen tillföras en skatteinkomst, som tidigare tillkommit primärkommunerna, för att med denna skattein­ komst åtminstone i någon mån hållas skadeslösa för de störa utgifter, som de övertagit från primärkommunerna. Besinnas må också att, om, såsom föreslaget är, vid eu kommunalskattereform landstingen gå miste om sin nuvarande inkomst av bevillningen samt efter allt att döma få sina ur skogsfastighet härflytande skattemedel väsentligen reducerade, lands­ tingen i alldeles särskilt hög grad få behov av nya skattekällor. Den nu föreslagna reformens betydelse för lantistingen ter sig emeller­ tid synnerligen olika i olika landstingsområden, beroende på den olika förekomsten av progressivskatteobjekt i olika län. Enligt den av skatteberedningen framlagda tabellen skulle sålunda kommunandelen av den kommunala progressivskatten växla från 666,329 och 509,152 kronor (i re­ spektive Stockholms och Malmöhus län) till 31,369 och 57,766 kronor (i respektive Gotlands och Västerbottens län) eller i procent av landstings­ skatten från 21.8 och 20.9 procent (ii respektive Uppsala och Stockholms län) till 3.2 och 3.4 procent (i respektive Västerbottens och Norrbottens län). Det betänkliga med dessa växlingar är, att progressivskattemedlen skulle bli minst betydande just i de län, där den ordinarie landstingsskatten är som högst och tvärtom. De landsting, som bäst äro i behov av en extra skatteinkomst för att därigenom kunna sänka den ordinarie landstings­ skatten, skulle vid den föreslagna reformen få det minsta skattetillskottet och vice versa. På ett par oväsentliga undantag när är progressivskattens kommunandel omvänt proportionell med landstingsskattekvoten. Att så är förhållandet är icke ägnat att väcka förvåning. Ty en hög landstings­ skatt beror oftast och framförallt på frånvaron av kraftiga skatteobjekt, och ett län, som är i saknad av dylika ii fråga om landstingsskatt, är ock­ så i stort sett i saknad av mera betydande skatteobjekt för progressivskatten. Med hänsyn till denna progressivskattemedlens ojämna fördelning, som utan tillgripande av särskilda korrektiv vid dessa medels överflyttande till landstingen skulle verka därhän, att skillnaderna mellan den ordinarie landstingsskattens debiteringssatser i olika län skulle bli avsevärt större än nu, måste omförmälda överflyttning ovillkorligen kompletteras med ett utjämningsförfarande landstingen emellan. Såsom ett led i skatteberedningens förslag ingå vissa alternativa projekt angående fördelningen av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt. Enligt ett av dessa alternativ skulle nämnda skatt fördelas på landstingsområdena och i landsting ej deltagande städer efter i huvudsak för primärkommu­ nerna nu gällande grunder. Det belopp, som sålunda skulle stå till för­ fogande, torde uppgå till inemot 5 miljoner kronor, vilket torde få anses fullt tillräckligt för åstadkommande av eu effektiv utjämning landstingen emellan. Enligt styrelsens mening torde ett framgående efter denna linje vara en nödvändig förutsättning för den ifrågasatta överflyttningen av progressivskatten på landstingen. Genom tillämpande av detta alternativ skulle jämväl tydligen vinnas en ytterligare utjämning beträffande det sammanlagda skattetrycket i de olika primarkonmiunorna. Om sålunda samtliga progressivskattemedel tilldelas landstingen och städer, som ej deltaga i landsting, blir det givetvis ofrånkomligt att i an-

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 102. 283

nan ordning sörja för ekonomisk hjälp åt de mest skattetyngda primärkommunema. Ty även om en överflyttning av progressivskattens utjämningsandel till landstingen är ägnad att i stort sett verka utjämnande på det sammanlagda skattetrycket i länets olika kommuner, och även om den av styrelsen förordade utjämningen landstingen emellan verkar skatteutjämnande jämväl i primärkommunerna, så skulle dock, såsom skatteberedningen framhåller, genom den föreslagna reformen några få synner­ ligt skattetyngda landskommuner och städer få sin skattebörda ökad, och den minskning, som genom reformen skulle komma att ske i övriga kom­ muners skattetryck, torde i vissa fall icke bliva tillfyllest. Särskilda me­ del för skatteutjämning åt primärkommuner äro sålunda alltjämt erfor­ derliga. Enligt styrelsens mening torde man därvid böra taga steget fullt ut och låta skatteutjämningen verkställas med statsmedel. Efter den dubbla utjämning av skattetrycket, som skulle åstadkommas genom att progressivskatten i dess helhet överflyttades till landstingen, skulle tyd­ ligen det belopp, som erfordrades till hjälp åt de mest skattetyngda primär­ kommunerna, bliva avsevärt lägre än den nuvarande utjämningsandelen av progressivskatten. Om styrelsen sålunda å ena sidan med ledning av de uppgifter och utta­ landen, som innehållas i skatteberedningens promemoria, kommit till den ■uppfattningen, att den föreslagna reformen erbjuder väsentliga skattetek­ niska fördelar samt, utan släppande av kravet på ekonomisk hjälp åt de mest skattetyngda kommunerna, är ägnad att verka skatteutjämnande och i allmänhet minska skattetrycket på landsbygden samt tillförsäkra lands­ tingen en välbehövlig skatteinkomst, så måste styrelsen å andra sidan kraftigt betona, att den nu föreliggande promemorian, såsom också i den­ samma framhålles, icke erbjuder tillräckligt material för ett slutgiltigt bedömande av förevarande spörsmål (i hela dess vidd. Styrelsen har sig ej heller bekant, om skatteberedningen över huvud taget för närvarande är i besittning av dylikt, helst eu följd av år omfattande material för en allsidig bedömning. Frågan om reformens verkningar beträffande stä­ der utanför landsting, vilka städer enligt styrelsens mening vlid den ifrågasatta reformens genomförande ingalunda kunna få för egen del behålla hela sin progressivskatt, kan icke utlåsas ur det nu publicerade materialet. Ej heller framgår av detsamma i detalj, huru förslaget skulle verka beträffande skattetryck i de mest skattetyngda kommunerna, samt i de olika landstingsstäderna. Besinnas må därvid att primärkommunerna, framförallt städerna, under den tid, varunder progressivbeskattning därstädes förekommit, inrättat sig med hänsyn till dessa förhållanden, och att en genom den ifrågasatta reformen åstadkommen alltför kraftig och alltför hastig rubbning beträffande de särskilda primärkommunernas skatteintäkter kan medföra icke önskvärda konsekvenser. Alla dessa med flera spörsmål måste givetvis med största möjliga noggrannhet ut­ redas, innan statsmakterna gå att taga ställning till det nu framlagda för­ slaget.^

Statskontor et uttalar till en början, att det ville synas, som om eu över­ flyttning av progressivskatten från primärkommunerna till landstingen vore att förorda. Härefter yttras:

»I promemorian har jämväl upptagits frågan om anskaffningen av me­ del för skatteutjämning. Den progressiva kommunalskattens utjämnings-

284 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

andel, som nu är anslagen till skatteutjämning, är med hänsyn till de en­ hetliga grunder, efter vilka den utgår, medlens redovisning till statsverket och det ändamål, för vilka de användas, i realiteten en statsskatt. Att den det oaktat, för att uppehålla fiktionen, att kommunerna inbördes stödja varandra, formellt gjorts till en kommunal skatt, för vilken kommunerna äro debiterings- och uppbördsorgan, har, såsom känt, visat sig vara en tyngande och särskilt beträffande redovisning och kontroll mindre lämp­ lig anordning. Kommunalskattekommittén föreslog den ändringen beträf­ fande anskaffning av medel till skatteutjämning, att de skattskyldiga vis­ serligen skulle hava att erlägga kommunal progressivskatt efter enhetliga grunder, men att den andel av skatten, som skall redovisas till statsverket för att användas till skatteutjämning, blir beroende av utdebiteringen i kommunen. Enligt det ena av de i promemorian framlagda alternativa förslagen skulle större delen av aktiebolags, solidariska bankbolags och ekonomiska föreningars progressivskatt användas för skatteutjämning och endast viss mindre del stanna, där taxering till inkomst- och förmögenhets­ skatt sker. Det bör dock observeras, att avsett är„ att även för bolagens del sänka progressivskatten till belopp, ungefärligen svarande mot den nu­ varande kommunandelen. I annat fall skulle nämligen förslaget fak­ tiskt innebära en skärpt bolagsbeskattning. Enligt det andra alternativet .skulle för ändamålet inrättas eu särskild statsskatt, i huvudsak motsva­ rande den nuvarande kommunala progressivskattens utjämningsandel. Vid ståndpunkttagande till frågan, hur medelsanskaffningen för omliandlade ändamål skall lösas, torde det vara nödvändigt att göra klart för sig skä­ len för själva skatteutjämningen eller rättare utdelningen av bidrag till skattetyngda kommuner. Huvudmotivet härför har i eu av skatteberedningen tidigare framlagd utredning i denna fråga angivits vara, att staten alagt kommunerna vissa allmänna uppgifter, vilkas fullgörande, därest bi­ drag icke erhölles, bleve obilligt betungande för de kommuner, som tyngas av ett hårt skattetryck. Med denna uppfattning, vilken synes statskonto­ ret fullt riktig, är skatteutjämningen ovillkorligen att betrakta som en rent statlig uppgift, under det att en kommun såsom sådan aldrig torde kunna anses pliktig att bispringa andra kommuner, som lida av högt skattetryck. Även medelsanskaffningen måste med detta åskådningssätt självfallet åvila statsverket. Detta kan ju också anses bliva fallet enligt bägge de i promemorian angivna alternativen, då debiteringen och upp­ börden av medel, som uttagas för skatteutjämningen, skulle helt omhänderhavas av staten, och intet hindrar att giva den del av bolagens progres­ sivskatt, som skulle gå till detta ändamål, statsskattekaraktär. I så fall torde enligt bägge alternativen skatteutjämningsmedlen böra upptagas bland riksstatens inkomster och utgifterna för skatteunderstöd å utgifts­ sidan såsom ett reservationsanslag att direkt utgå av nämnda medel. För­ slaget att för den kommunala skatteutjämningen anlita allenast bolagens progressivskatt synes emellertid statskontoret vila på ett ur principiell synpunkt svagt underlag. Det antydes ju även att, om dessa medel icke förslå, tillskott skulle lämnas av statsmedel. Eiktigare torde då vara att i enlighet med det andra alternativet uttaga de erforderliga medlen genom en särskild progressiv skatt, som drabbar icke blott bolagen, utan även andra skattskyldiga. Framhållas kan även, att undantagandet av större delen av bolagens progressivskatt i och för skatteutjämning skulle med­ föra ett ökat skattetryck i fråga om den proportionellt utgående skatten; och gäller detta vid jämförelse med såväl nuvarande beskattningsanordning som beredningens andra förslag och det förslag statskontoret nedan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 28.')

framlägger. Här uppställer sig emellertid frågan, huruvida över huvud taget några särskilda åtgärder höra vidtagas för anskaffning av medel till just denna statsutgift. Bidragen till skattetyngda kommuner — som måste betraktas som rent statliga utgifter — torde varken vara av den karaktär eller den storleksordning, att en sådan extra ordinär anordning är motive­ rad. Enligt statskontorets åsikt torde det ur alla synpunkter vara lämp­ ligast, att dessa utgifter, i likhet med statens utgifter i allmänhet, bestridas av statsverkets löpande inkomster och att alltså i riksstaten för ändamålet uppföres ett anslag — som måhända torde böra givas reservationsanslags natur — utan att detta anslag på inkomstsidan motväges av någon speciell inkomstpost. Då inkomst- och förmögenhetsskatten i sista hand är bud­ getens regulator, kunna skatteutjämningsbidragen härigenom anses komma att utgå av denna skatt. De skattskyldiga skulle alltså hava att betala de för skatteutjämningen erforderliga beloppen, i stället för i form av en sär­ skild progressiv skatt, genom en höjd inkomst- och förmögenhetsskatt. Då jämväl denna skatt är progressiv samt anledning ej torde föreligga att föl­ en särskild skatt.för ifrågavarande ändamål tillämpa en annan skatteskala än för den vanliga inkomst- och förmögenhetsskatten, skulle någon reell skillnad icke uppstå. Som en betydelsefull fördel av den av statskontoret förordade lösningen är att anteckna den förenkling av skatteväsendet, soni skulle vinnas genom att man sluppe en särskild fristående skatt med därav förorsakade arbeten och kostnader.»

Kammarrättens utlåtande i denna fråga är i huvudsak av följande ly­ delse :

»Argumenteringen för förslaget innefattar, utom kritiken av den primär­ kommunala progressivskatten i såväl dess nuvarande som dess av kommunalskattekommittén förändrade form, även framhållande av positiva för­ delar med skatteberedningens förslag samt tillbakavisande av motsedda anmärkningar däremot. I sistnämnda hänseende åberopas en statistisk utredning till stöd1 för att några mera kännbara förskjutningar i skattetrycket inom vederbörande primärkommuner icke skulle behöva följa. Ökning i skattetrycket skulle sålunda enligt statistiken vara att emotse huvudsakligen i städerna, medan i flertalet landskommuner skattetrycket skulle bliva oförändrat eller minskas. Riktigheten av detta utredningens resultat är förutsättning för kammarrättens uttalanden i det följande. De anmärkningar, som i promemorian riktas mot den gällande progres­ sivskatten, synas välbefogade, och särskilt kan kammarrätten, på grund av egen erfarenhet från handläggningen av skattebesvärsmål, vitsorda, hurusom fördelningen av progressivskattens kommunandel ofta medför högst betydande besvär och tidsspillan. Sistberörda tunga i tillämpningen, vari kommunalskattekommitténs för­ slag icke komme att bringa nämnvärd lättnad, skulle enligt alternativa förslag av skatteberedningen bliva helt avlägsnad eller väsentligt reduce­ rad. Om, såsom främst ifrågasatts, skattskyldigheten till progressivskatt bleve för alla fall knuten till en enda beskattningsort, nämligen den där den skattskyldige taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle ju varje behov av fördelning bortfalla, och om, enligt det andra alternativet, fördelning skulle äga rum allenast beträffande aktiebolag (solidariska bankbolag) och ekonomiska föreningar och blott mellan landstingsområden

2S6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

(respektive städer utanför landsting), bleve i alla händelser de praktiska fördelningsfallen jämförelsevis fåtaliga. En annan vägande anmärkning mot gällande regler avser beräknings­ grunden för kommunens andel i progressivskatten, vilken icke ger ut­ rymme för behöriga hänsyn till skattetrycket i kommunen. På denna punkt erbjuder kommunalskattekommitténs förslag en rationell lösning, för vars princip skatteberedningen emellertid icke haft användning i sitt första alternativ med dess uppdelning av den progressiva landstingsskatten från bolag och föreningar i landstingsdel och utjämningsandel. I promemorian har även med rätta pekats på de besvär och kostnader för debitering och uppbörd jämte redovisning av utjämningsandelen, som för närvarande orsakas kommunerna, vilket allt enligt sakens natur hortfölle jämlikt promemorieförslaget. Enligt detta skulle emellertid också lands­ tingen vara fria därifrån, i det att progressivskatten skulle upptagas sam­ tidigt med den utdebiterade landstingsskatten och således i samband med kronouppbörden. Slutligen har i promemorian i förväg bemötts den motsedda farhågan, att tillflödet av progressivskattemedel skulle locka landstingen till onödiga utgifter i stället för att nedbringa uttaxeringen av proportionell lands­ tingsskatt. Denna farhåga synes emellertid icke oberättigad och kan knap­ past anses helt avvärjd av den i promemorian lämnade statistiken (tab. 4) över förhållandet mellan utdebiterad landstingsskatt och progressivskat­ tens kommunandel. Då kammarrätten likväl finner sig höra biträda skatteberedningens för­ slag till införande av en progressiv landstingsskatt i stället för den nuva­ rande primärkommunala progressivskatten, heror detta i främsta rummet på de taxeringstekniska förenklingar, som, enligt vad ovan antytts, däri­ genom kunna vinnas. Sedan numera den progressiva skatteprineipen vun­ nit fotfäste på det kommunala beskattningsområdet, synes det vara när­ mast en lämplighetsfråga, om progressionen förlägges till primärkommu­ nens eller sekundärkommunens beskattning. Vad så angår frågan om överflyttande eller icke på landstingsbeskattningens område av den mellan primärkommunerna nu tillämpade rätten till andel i progressivskatten i sådana fall, att inkomsten för samma skatte­ subjekt åtnjutits inom och skall till hevillningstaxering fördelas mellan flera kommuner, vill det synas kammarrätten, som om skatteberedningen i förenklingens intresse gått alltför radikalt tillväga, då enligt dess pri­ mära förslag rätt till dylik fördelning icke skulle föreligga. Principiellt sett finnas i fråga om landstingen samma skäl för anpart i progressivskattemedel, uttagna efter taxering å annan ort av jämväl inom. deras områden erhållna inkomster, som i fråga om primärkommunerna en­ ligt gällande regler, och strängt taget borde fördelning medgivas beträf­ fande alla slag av skattesubjekt, på sätt nu gäller. Den praktiska syn­ punkt, som redan nu föranlett undantagande från fördelning av bagatell­ fall, synes emellertid kunna givas vidgad omfattning i förhållande till landstingsområdenas större ekonomiska förvaltning och förty relativt mindre intresse av smärre tillskott. Då vidare i stort sett de verkligt be­ tydande fördelningsfallen torde sammanhöra med verksamhet, som på skilda orter bedrives av större ekonomiska sammanslutningar, aktiebolag, bankbolag och ekonomiska föreningar, torde det icke vara oberättigat att, till vinnande av en lätt iakttagen gräns mellan fall av fördelning och icke fördelning, från fördelning undantaga alla taxeringsfall med enskilda

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102. 287

skattesubjekt, och då utländska bolag och föreningar här i riket i taxeringsavseende äro i tillämpliga delar likställda med enskilda utlänningar, synes fördelningen av progressivskattemedel positivt kunna begränsas till taxeringar av svenska bolag och föreningar eller just vad beredningen i andra hand föreslagit. Med tillämpning av samma grundsats bör man dock även här fixera en siffermässig minimigräns, nedanför vilken av praktiska skäl fördelning icke skall ske. Förslagsvis torde härvid kunna liestämmas att om fördelning icke skulle tillföra annat landsting än det, inom vars område den skattskyldige hör hemma (taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt) minst 1,000 kronor i skatt, det förra landstinget skall avstå sin rätt till det senare. I fråga om debitering och uppbörd av den tillärnade progressiva lands­ tingsskatten kan kammarrätten så mycket hellre följa skatteberedningens förslag, som detsamma i princip ansluter sig till vad kammarrätten i sitt ovannämnda utlåtande i kommunalskattefrågan förordat redan för den primärkommunala progressivskattens del. Kammarrättens ställning till den andra huvudfrågan i detta ärende, frå­ gan om anskaffning av medel för skatteutjämning mellan landets primär­ kommuner, framgår indirekt redan av de ovan gjorda uttalandena, som ju innebära såsom kammarrättens mening, att hela progressivskatten skall efter omläggningen gå till landstingen och de i dem ej deltagande städerna. Skatteberedningens främst förordade förslag härutinnan, att en del av pro­ gressivskattemedlen skulle, såsom hittills, ingå till statsverket för utjämningsändamål, har kammarrätten icke kunnat biträda. Först må erinras, att redan omläggningen av progressivskatten till lands­ tingsskatt sätter frågan i ett annat läge. Vid sin granskning av kommu nalskattekommitténs förslag kunde kammarrätten vara med om fortsatt redovisande av utjämningsandel, eftersom det gällde primärkommunala skattemedels avdelande till utjämning mellan primärkommuner. Nu gäl­ ler det däremot, att en högre kommun, landstinget, skulle avstå medel till hjälp åt primärkommun, och det ej endast, tilläventyrs ej alls, åt kom­ muner inom det egna området, utan åt landets primärkommuner i allmän­ het, en anordning, som måste betecknas såsom skäligen oegentlig. 1 detta frågans förändrade läge och då medelsanskaffningsspörsmålet nu framträder principiellt betonat på ett helt annat sätt än i det tidigare sam­ manhanget, tvekar kammarrätten ej att såsom sin uppfattning göra gäl­ lande, att sörjandet för behövlig skatteutjämning eller, måhända riktigare uttryckt, för behovet av understöd från det allmännas sida åt hårt skattetyngda kommuner är en statsangelägenhet, och att medelsanskaffningen för ändamålet är en ren statshushållningsdetalj, på intet siitt artskild från andra statliga anslagsfrågor, vadan erforderliga medel böra tagas ur stats­ kassan såsom sådan, likgiltigt om därvid brukas skattemedel eller andra statsinkomster. Alldeles onödigt synes därför ock, att, såsom skatteberedningen alternativt satt i fråga, knyta medelsanskaffningen till inkomstoch förmögenhetsskatten, som skulle i motsvarande mån höjas, eller till en speciell statsskatt. Fn konsekvens av kammarrättens sålunda angivna ståndpunkt bleve emellertid, att skatteskalan för den progressiva landstingsskatten finge ordnas på sådant sätt, att avkastningen ej bleve större än som enligt såväl kommunalskattekommitténs som skatteberedningens förslag, skulle återstå efter avdrag för utjämningsandelen. Fn blivande förordning om progressiv landstingsskatt bör inrymma

288 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 102.

också de i landsting ej deltagande städernas progressivskatt, som enligt sakens natur bör vara ensartad med och korresponderande med den förra. Både formellt och praktiskt riktigast synes för övrigt vara att stadga om allenast en kommunal progressivskatt, enhetlig, även till namnet, och un­ der lika villkor och former utgående till landstingen och berörda städer.’»

Statistisk Ben i skatt eberedningens promemoria omförmälda, vid ärendets remit­ utredning. terande tillgängliga statistiska utredning avsåg den taxering och utdebi­ tering, som ägt rum år 1924. Med hänsyn till de önskemål, som i flera yttranden framställts angående fortsatt utredning, avseende flera år, har jag gått i författning om bearbetning även av 1923 och 1925 års ut­ debiteringar och de skatter, som på grundval av dessa utdebiteringar sko­ lat erläggas åren 1924 och 1926. Utredningen omfattar alltså nu tre år och avser varje särskild kommun för sig. På grund av materialets vid­ lyftighet torde dess befordrande till trycket i sin helhet ej böra lifrågakomma, utan torde såsom bilaga (bil. 6) till statsrådsprotokollet få fogas tabellarislca sammanställningar, motsvarande dem som intagits i skatteberedningens promemoria. Materialet i dess helhet torde få överlämnas till vederbörande riksdagsutskott. Den nu verkställda utredningen bekräftar till fullo de allmänna utta­ landen, som på grundval av den tidigare utredningen gjorts av skatteberedningen. Här må allenast anföras följande siffror. År 1923 skulle ge­ nom progressivskattens överförande till landstingen den sammanlagda ut­ debiteringen av kommunal- och landstingsskatt minskats eller bibehållits oförändrad i 2,129 landskommuner och 31 städer, medan utdebiteringen skulle ökats i 278 landskommuner och 74 städer. År 1924 ställa s!ig mot­ svarande siffror: minskad eller oförändrad utdebitering i 2,107 landskom­ muner och 36 städer samt ökad utdebitering i 303 landskommuner och 69 städer. År 1925 skulle utdebiteringen minskats eller blivit oförändrad i 2,069 landskommuner och 39 städer, medan den skulle ökats i 341 lands­ kommuner och 67 städer. Antalet landskommuner, i vilka utdebiteringen skulle ökats med mer än 50 öre per 100 kronor inkomst, utgör för respek­ tive tre år 53, 53 och 67. För städerna äro motsvarande siffror 1, 3 och 2. Nästan genomgående befinna sig alla tre åren dessa landskommuner och städer bland dem, som hava låg utdebitering. En särskild sammanställ­ ning har gjorts angående de städer, som något av åren 1923—1925 utvisa mer än 50 öres ökning och de landskommuner om mer än 8 procents kom­ munal utdebitering, som förete en motsvarande ökning. Sammanställnlingen — vilken torde få ingå bland bilagorna till statsrådsprotokollet — visar, att, blott eu av städerna, nämligen Djursholm, under mer än ett av de tre åren utvisar mer än 50 öres ökning, samt att av de 15 lands­ kommuner, som återfinnas i sammanställningen, blott en under alla tre åren och likaledes blott en under två av åren utvisar en kommunal utde­ bitering överstigande 8 procent och samtidigt företer en ökning av den sammanlagda utdebiteringen med mer än 50 öre. Åtta av nämnda lands-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 289 kommuner skulle under de två återstående åren och en av dem under ett av åren rent av hava vunnit på den ifrågasatta anordningen. En under­ sökning av primärmaterialet visar sålunda, att de kommuner, som utvisa de största förskjutningarna, i hög grad variera. I många fall är det uppen­ bart tillfälliga konjunkturer, som något år tillfört respektive kommuner särskilt goda progressivskatteföremål.

För det förslag till kommunalskattereform, varom nu är fråga, har, såsom Departement jag redan förut betonat, ett rättesnöre varit att söka åstadkomma ett så en- che1*P< kelt skattesystem som möjligt. Det har under de senaste åren mången gång klagats över att det gällande systemet i vliktiga punkter vore onödigt komplicerat. Särskilt hava dessa klagomål riktat sig mot den kommunala progressivskatten med de invecklade regler, som i olika avseenden äro fastställda beträffande denna skatt. Jag vill oek vitsorda, att, i synner­ het i de fall, då mera omfattande företags taxering till inkomst- och för­ mögenhetsskatt eller dess bevillningstaxering i någon enda kommun efter överklagande ändras av högre instans, ändringarna i taxeringen till kom­ munal progresslivskatt erfordra ett arbete, som ofta ej står i rimlig pro­ portion till vad frågan gäljer. Jag torde få tillfälle att till vederbö­ rande riksdagsutskott överlämna avskrifter av utslag från kammarrätten, vilka i utpräglad grad bekräfta riktigheten av detta mitt uttalande. Såvitt jag kan finna skulle kommunalskattekommittéiis förslag i fråga om den kommunala progresslrvskatten icke medföra någon annan förenk­ ling än den, som ligger däri, att gränsen för de belopp, som ej skola för­ delas, bliver i någon mån vidgad. En dylik, i och för sig tilltalande, åt­ gärd skulle emellertid få till följd, att progressivskatteföremålen Ii än högre grad än nu bleve koncentrerade till vissa kommuner. För övrigt skulle kommittéförslaget genom sina bestämmelser om kommuns rätt att taga progressivskattemedel i anspråk enligt min mening öka i stället för minska de nuvarande besvärligheterna för kommunerna. Det antal fall, där eu kommun ej skulle få taga hela progressivskatten i anspråk, skulle väsentligt ökas, varav ökade tvistighet^- mellan kommuner och skatt­ skyldiga samt klagomål från de senare skulle blifva en följd. Den kritik, som i skatteberedningens promemoria riktats mot denna utformning av progressivskatten, synes mig i huvudsak berättigad. Framförallt före­ faller kommittémajoritetens förslag beträffande anskaffning av medel till skatteutjämning mindre väl ägnat att läggas till grund för lag­ stiftning. Reservanternas förslag i detta avseende är enligt min mening att föredraga. Emellertid förefalla mig fördelarna med såviil ma­ joritetens som reservanternas förslag beträffande den kommunala pro­ gressivskatten så omtvistliga, att övervägande skäl skulle hava talat för att i brist på bättre förslag behålla nuvarande bestämmelser. Nu föreligger emellertid ett, i iskatteberedningens promemoria offentlig­ gjort förslag att låta den kommunala progressivskattens kommunandel gå Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt K7 höft. (Nr 102.) l't

290 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. till landstingen. Detta förslag innebär uppenbarligen genomgående eu mycket avsevärd förenkling i förhållande till vad som nu gäller. Förslagets föi-delar i detta avseende äro så påtagliga, att de allmänt erkänts även i de yttranden, däri förslagets realiserande blivit avstyrkt. Frågan blir då den, om förenklingen skulle vinnas på rättvisans liekostnad. Såvitt jag kan finna, skulle detta icke bliva fallet. En av de mera iögonenfallande bristerna i vårt beskattning»system är utan tvivel den synnerligen ojämna fördelningen av beskattningsföremål. En viss utjäm­ ning av tillgången på beskattningsföremål vinnes genom att lata den progressivitet, som man för att vinna en rättvis avvägning efter de skattskyl­ digas förmåga finner skälig, göra sig gällande vid beskattningen till den större kommunala enheten, landstinget. Detta betyder för landet, såsom helhet betraktat, att större hänsyn tages till den inbördes skatteförmågan, om man låter progressiviteten göra sig gällande vid landstingsbeskattningen, än om man låter den göra sig gällande vid primärkommu­ nernas beskattning. Det förefaller mig ovedersägligt, att det för de svenska förhållandena i och för sig är lämpligare med en progressiv lands­ tingsskatt än med en progressiv skatt till primärkommunema. Eu över­ flyttning av den kommunala progressivskatten till landstingen verkar i på­ tagligt utjämnande riktning — en utjämning vid sidan av det vanliga skatteutjämningsförfarandet. Överflyttningen torde därjämte stå i god överensstämmelse med den betydande överflyttning till landstingen av uppgifter, som under de senaste decennierna skett i syfte att utjämna pri­ märkommunernas skattebörda, och som även för framtiden torde komma att fullföljas. Från vissa håll har nu framförts den meningen, att progressivitet ej borde förefinna» beträffande vare sig primärkommun eller landsting. Om man härvid ej ändrade den gällande progressiviteten för statsbeskattningen, skulle detta betyda en förskjutning till de högre inkomsttagarnas förmån av den sammanlagda progressiviteten i olika skatteformer. Eu dylik förskjutning anser jag ej påkallad. Om man åter ville utöka den nu­ varande statliga inkomst- och förmögenhetsskatten med ett tillägg mot­ svarande den nuvarande kommunala progressivskatten, innebure detta, antingen att den procent av grundbeloppet, som skulle uttagas av in­ komst- och förmögenhetsskatten, finge sänkas eller ock att en sänkning finge ske av några andra statsskatter, samt att samtidigt en höjning måste ske av den proportionella skatten till primärkommuner och lands­ ting, eller med andra ord, att man utbytte vissa statsskatter mot en i huvudsak proportionell inkomstskatt. Ej heller den omläggning av skattebördan, som därav skulle bliva en följd, synes önskvärd. Däremot kommer en mycket mindre betydelsefull förskjutning att inträda, om man — såsom fallet skulle bliva enligt skatteberedningens förslag — låter to­ talbeloppet av progressivskatten och totalbeloppet av den proportionella skatten till primärkommuner och landsting bliva i huvudsak oförändrade och endast gör den ändringen, att den proportionella skatten till pri-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 291

märkommunema ökas lika mycket som den proportionella landstings­ skatten minskas. Det förefaller mig sålunda tydligt, att skattebecredningens nu berörda förslag medför påtagliga fördelar genom sin enkel­ het och sin utjämnande verkan. Om man bortser från den ändring i fördelningen av skattetrycket, som sistnämnda förhållande innebär, kom­ mer det nuvarande skattetrycket på olika kategorier skattskyldiga att bliva i stort sett oförändrat. Då det ur de skattskyldigas synpunkt är lik­ giltigt, om progressiviteten förlägges till statens, landstingens eller primär­ kommunernas beskattning, förutsatt att skattesumman i alla tre fallen blir densamma, torde det därför vara berättigat att besvara spörsmålet om pro­ gressivskattens förläggning ur helt andra, företrädesvis praktiska syn­ punkter. Mot förslaget, sådant det framlagts i skatteberedningens promemoria, hava emellertid framställts i huvudsak två anmärkningar: att förslaget skulle innebära en omkastning av förutsättningarna för finansieringen av kommunernas ekonomi, i vilket avseende i varje fall ej tillräcklig utred­ ning förelåge, samt att den nya skattekällan för landstingen kunde för­ leda dessa att ej iakttaga tillbörlig sparsamhet. Dessa anmär kniingspunkter skall jag nu beröra. I åtskilliga uttalanden, bland annat i vissa länsstyrelsers samt i svenska landstingsförbundets utlåtanden, har anmärkts, att den i skattebered­ ningens promemoria framlagda statistiska utredningen ej vore tillräcklig. Utredningsmaterialet har emellertid, såsom av det förut anförda framgår, nu fullstämdigats, så att det avser tre år i stället för ett. Då detta ma­ terial innehåller specifika siffror för en var av rikets kommuner, synas kra­ ven på ytterligare utredning nu tillgodosedda. De tabeller, vilka samman­ fatta utredningens resultat, bekräfta de slutsatser, som kunnat dragas av de i skatteberedningens promemoria offentliggjorda tabellerna. Vad landskommunerna beträffar komma dessas invånare i det vida övervägande antalet fall att vinna på anordningen. Detsamma kan väntas bliva fallet med ett ej ringa antal städer. Å andra sidan blir det nästan uteslutande de lyckligast lottade kommunernas invånare, som få räkna med någon för­ sämring. Men även denna blir i regel ej stor. Ett särskilt intresse erbju­ der det resultatet av utredningen, att, i den mån höga differenser undan­ tagsvis förekomma i svagare kommuner, dessa äro av rent tillfällig art. -Tåg vill även betona, att. i synnerhet för vissa län, särskilt Norrbottens, sta­ tistiken utvisar ett sämre resultat än den skulle göra, om, såsom jag kommer att föreslå, fördelning av aktiebolags och ekonomiska föreningars progres­ sivskatt sker på landstingsområdena och i landsting ej deltagande städer. Ty statistiken upptager såsom för landstingsområdena tillgängliga de be­ lopp, som framkomma, utan att fördelning ägt rum. Det bär nämligen ej va­ rit möjligt att statistiskt klarlägga det av mig förordade alternativet, vilket dock erhåller en viss belysning av de siffror, som anförts av styrelsen för svenska landstingsförbundet. Någon försämring är däremot knappast sanno­ lik beträffande något av landstingsområdena. De belopp, varmed landstings­ områdenas ställning enligt berörda alternativ förbättras, hava nämligen

292 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. sfi aitt säga fallit bort ur statistiken. De redovisas i stället huvudsakligen på städer, som ej deltaga i landsting, i vilka städer taxering till kommunal progressivskatt skett beträffande åtskilliga större bolag m. ti. Dessa städer liava ej medtagits i statistiken. Nämnda städers siffror äro alltså påfal­ lande höga samt högre än de i verkligheten skulle blivit enligt båda de ifrågasatta alternativen. Ty intet av dessa alternativ skulle inneburit, att städerna i fråga skulle fått behålla all den progressivskatt, till vilken taxe­ ring i dem ägt rum. Om sålunda anledningarna till anmärkning rörande bristande utred­ ning enligt min mening undanröjts, så kvarstår emellertid den erinringen, att förutsättningarna för finansieringen av vissa kommuners budget skulle genom förslaget omläggas. Denna anmärkning är otvivelaktigt i och för sig riktig, och jag ser i densamma det viktigaste av de skäl, som kunna framställas mot reformen. Beträffande det mycket stora flertal kom­ muner, vilkas skattebetalare i det hela skulle se sin ställning för­ bättrad, äger emellertid det anförda skälet endast skenbar betydelse. När en minskning av landstingsskatten sker, kan en motsvarande höjningav kommunalskatten knappast väcka betänkligheter. Nu visar emeller­ tid statistiken, att förskjutningarna nästan genomgående bliva mycket obetydliga; i motsats till vad förhållandet är med statistiken rörande verkningarna av en övergång till fristående objektskatter å fastig­ het utvisar denna statistik i huvudsak utfallet för varje kommun i riket. I några fall medför dock ändringen resultat, som torde komma att åtminstone för den allmänna uppfattningen förefalla obilliga, i det att några kommuner med hög utdebitering komma att få sin ställning ytter­ ligare försämrad. Då det emellertid utan svårighet torde låta sig göra att neutralisera dessa i ett ringa fåtal fall förekommande olägenheter vid skatteutjämningen, synes likvisst detta förhållande ej böra hindra ge­ nomförandet av en i övrigt lämplig reform. Att vissa särskilt lyckligt lottade kommuners medlemmar få mera än nu bidraga till utgifter, som de hava gemensamma med andra kommuner, finner jag vara i sin ordning. I detta avseende kan det vara av intresse att anställa en jämförelse med kommunalskattekommitténs (inklusive reservanternas) förslag. Även detta skulle medföra, att kommuner med lag utdebitering finge behålla allenast eu mindre del av sin progressivskatt, och att alltså den allmänna utdebite­ ringen skulle höjas. Måhända bör det även framhållas, att borttagandet av kommunal pro­ gressivskatt för systembolagen något ändrar förutsättningarna för den ut­ redning, som i det föregående relaterats. Av denna progressivskatt borde emellertid vederbörande kommuner enligt min mening gått i mistning, även om progressivskattens överförande till landstingen ej föreslagits. Möjligen kommer en eller annan kommun, vars progressivskatteobjekt vä­ sentligen utgjorts av ett systembolag, att genom progressivskattens över­ förande till landstingen få en bättre ställning, än den skulle erhållit, därest

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 293 utan ändring i övrigt kommunen förlorat progressivskatten från sitt systembolag. Den andra anmärkningen mot skatteberedningens huvudförslag grundade sig på en farhåga, att landstingen skulle förledas till slöseri genom att er­ hålla en ny skattekälla. Alldeles betydelselös är väl ej denna anmärkning, om jag oek måste uttala, att landstingens utdebiteringar numera nått en så­ dan höjd, att man inom landstingen har en utpräglad känsla av nödvändig­ heten att iakttaga återhållsamhet beträffande anslags beviljande. Tillika vill jag erinra om den av skatteberedningen ej framhållna omständigheten, att landstingen komma att genom kommunalskattereformen förlora sin andel i den allmänna bevillningen, som nu av staten utbetalas till lands­ tingen och i landsting ej deltagande städer. Detta förhållande hetyder, att den ökning ;i beskattningsföremål, som genom progressivskattens över­ flyttning till landstingen skulle tillföras dessa, och som regelmässigt skulle bliva relativt liten i förhållande till landstingens utgiftssummor, skulle väsentligt reduceras. Såsom av det anförda framgår, synas mig de skäl, som anförts mot den kommunala progressivskattens överflyttande till landstingen och i lands­ ting ej deltagande städer, ej synnerligen vägande. De jämförelsevis ringa verkliga olägenheterna synas kunna bortelimineras genom skatteutjäm­ ning. Det tillfälle, som här erbjuder sig att genom ett målmedvetet grepp åstadkomma en påtaglig förenkling i skattesystemet utan stora reella ändringar i kommunernas budgetväsen, bör därför enligt min me­ ning ej lämnas obegagnat. Förslaget innebär visserligen en nyhet, som tidigare ej varit föremål för mera ingående skärskådande. Den om­ ständigheten, att förslaget det oaktat i avgivna yttranden blivit jäm­ förelsevis gynnsamt mottaget, utgör för mig ett ytterligare bevis, att det i sig innehåller en bärande tanke, som äger större räckvidd än de hänsyn, som tala för bibehållande av status q no. Skatten synes alltjämt kunna behålla benämningen »kommunal progres­ sivskatt», då den tillfaller, utom vissa städer, sekundärkommuner, vilkas egenskap av kommuner numera torde hava trängt in i det allmänna med­ vetandet. En kort benämning är nödvändig, och benämningar som exempelvis »progressiv landstingsskatt» skulle med hänsyn till dessa stä­ der ej kunna ifrågakomma.

Härefter återstår frågan, huru förfaras bör med anskaffning av medel till skatteutjämning. Skatteberedningens förra alternativ — att viss större andel av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt, skulle gå till skatteutjämning — bär ett företräde i slin påtagliga enkel­ het. Mot detsamma kan emellertid säkerligen anföras, att detta förslag ej fyller synnerligen stora krav på teoretisk hållbarhet. Att jag ej anser mig böra förorda detta alternativ, beror dock förnämligast därpå, att framför-

294 KungL Maj:ts proposition Nr 102. allt de norrländska länen skulle bliva lidande på att gå miste om progressiv­ skatten från bolag, vilkas styrelser hava sitt säte på andra håll, men som bedriva verksamhet i nämnda län. Under dylika förhållanden synes me­ delsanskaffningen till skatteutjämning böra ankomma på staten. Tänkbart är därvid, dels att utan ändring i den nuvarande statsskatten låta staten omhändertaga skatteutjämningen, dels att skapa en statsskatt, som mot­ svarar den kommunala progressivskattens kommunandel. Det förra alternativet kan jag ej förorda, då det skulle medföra eu ändring i de nu gällande grunderna för progressiviteten, vilken, enligt vad jag redan uttalat, ej. synes önskvärd. Den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskatt­ ningen torde alltså böra kompletteras med en särskild beskattning. Även i detta avseende stå två möjligheter öppna: antingen att inarbeta den nya skatten såsom en integrerande del av inkomst- och förmögenhetsskatten eller att inrätta en särskild skatt. Den förra möjligheten är utan tvekan den enklare. Då jag emellertid förordar den andra utvägen — att inrätta en särskild skatt i stället för den nuvarande utjämningsandelen av den kommunala progressivskatten — sker det i syfte att kunna urskilja vad som genom den nya beskattningen inflyter och därigenom få en gräns för skaitteutjämningens omfattning mera permanent fastslagen. Det vore en­ ligt min mening ej lyckligt, om denna utjämnings omfattning bleve bero­ ende av årliga anslagsbeslut. Skalan för denna nya skatt, som synes kunna benämnas »utjämningsskatt», torde böra kalkyleras i anslutning till vad som nu gäller. Liksom nu bör ett grundbelopp vara fastställt, varav viss procentdel efter beslut av Kungl. Maj:t uttages. Skillnaden blir den, att, då beloppet bör inflyta med kronouppbörden det år, taxeringen ägt rum, Kungl. Maj:t får pröva beho­ vet på grundval av vad som samma år utgått i understöd samt utfallet av årets taxering. Med hänsyn till utjämningens numera nådda stabilitet, synes dock detta förfaringssätt ej böra väcka betänkligheter. Skattebelop­ pet synes liksom, nu böra ingå till en skatteutjämningsfond, som i allmän­ het ej avses hava större behållning, än som kan erfordras för att under ett dåligt inkomstår undvika en mera betydande sänkning av understödsbeloppen. Till fonden bör även, såsom jag i det följande kommer att föreslå, inflyta vad som erhålles i skatt från vissa utlänningar m. fl. Då det till in­ komst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet för närvarande torde vara statt i någon stegring, synas på det angivna sättet tillräckligt stora belopp erhållas för skatteutjämning, även om det tages i betraktande, att utjämningsbidrag skall kunna tillfalla jämväl synnerligt skattetyngda städer samt att i vissa fall ökade utjämningsbidrag skulle ifrågakomma i kommuner, som genom progressivskattens överförande till landstingen få sin samlade skattebörda ökad. De bestämmelser, som erfordas rörande fondering av utjämningsskatt m. m., torde ii likhet med vad som nu gäller om o t j ä trut i n g sa adel en höra utfärdas av Kungl. Maj: t.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 295 Ett realiserande av nu berörda förslag medför, bland annat, att uppbör­ den av progressivskatten kommer att för landstingens vidkommande ske i samband med kronouppbörden i stället för såsom nu i samband med kom­ munernas uppbörd. Detta har den följden, att år 1928 dubbel uppbörd skulle komma att äga rum. För att åstadkomma en viss utjämning i be­ rörda avseende är jag betänkt på att låta undersöka, huruvida det ej skall visa sig lämpligt att låta uppbörden av ifrågavarande progressivskatte­ medel första gången ske i särskild ordning under förra delen av år 1929.

Skatteförfattningarnas uppställning.

Härefter övergår jag till frågan om skatteförfattningarnas uppställning. Kommunalskattekommittén utgår från att bevillningstaxeringen skall av­ skaffas och upptager i förslaget till kommunalskattelag bestämmelser om taxering till kommunalskatt. I inledningskapitlet stadgas i huvudsak följande. Med kommun förstås i lagen landskommun, köping med egen kommunal­ förvaltning samt stad. Kommuns skattebehov skall täckas genom kommu­ nal repartitionsskatt, utgående för fastighet, näring och inkomst, kommu­ nal skogsskatt och kommunal progressivskatt. Dessa skatter utgå på grund av taxering, som enligt de i lagen stadgade grunder verkställes i den ord­ ning och med ledning av de uppgifter, varom särskilt är stadgat. I vad mån annan menighet, än som i lagen betecknas såsom kommun, skall grunda sin beskattning å taxering, som ägt rum på grund av bestämmelserna i lagen, behandlas icke i denna, utan hänvisas härutinnan till särskild lag­ stiftning. I förslagen till ändringar i kommunallagarna äro däremot de nuvarande mera detaljerade bestämmelserna angående skyldighet att lämna bidrag till kommuns utgifter utbytta mot mera kortfattade stadganden, vilka i förord­ ningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad samt i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm endast innehålla, att kommunens medlemmar äro underkastade beskattning i enlighet med bestämmelserna i respektive förordningar samt i kommunalskattelagen. I förordningarna om kyrko­ stämma samt kyrkoråd och skolråd samt motsvarande förordning för Stock­ holm äro bestämmelserna däremot något utförligare, men hänvisa även här till kommunalskattelagen. Förslag till bestämmelser i landstingslagen inne­ håller ej betänkandet. Kommittéförslaget innehåller fem avdelningar, nämligen: I) inledande stadganden; II) kommunal repartitionsskatt; III) kommunal skogsskatt; IV) kommunal progressivskatt och V) gemensamma bestämmelser. Av dessa innehåller den andra avdelningen, om kommunal repartitionsskatt, sju olika kapitel, av vilka det sjätte handlar om repartitionsgrunder. I detta sammanhang bör beröras förhållandet mellan kommanalskattelagcn samt den statliga inkomstskatteförordningen.

296 Kungl. May.ts proposition Nr 102. För närvarande innehålla såväl bevillningsförordningen — vilken regle­ rar den kommunala beskattningen — som förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt fullständiga bestämmelser om vad som är inkomst, om inkomstberäkningen o. s. v., dock med det undantag, att bevillningsförord­ ningen hänvisar till inkomst- och förmögenhetsskatteförordningens anvis­ ningar rörande uppskattningen av inkomst samt sistnämnda förordning hän­ visar till bevillningsförordningens bestämmelser om vad som är att hän­ föra till jordbrukets binäringar. De av inkomstskattesakkunniga och kommunalskattekommittén framlagda förslagen om inkomstbeskattning innehålla likaledes fullständiga bestämmel­ ser i alla avseenden. Inkomstskattesakkunniga hava funnit sig böra i största utsträckning ansluta sig till den nu gällande inkomstskatteförord­ ningens uppställning, men samtidigt förklarat sig förutsätta, att, sedan kommunalskattekommitténs förslag blivit framlagt, en överarbetning i en­ hetlig riktning av de båda förslagen skulle komma att ske. Kommunal­ skattekommitténs förslag innebär en helt ny uppställning i förhållande till bevillningsförordningen. Beträffande förhållandet mellan den kommunala och den statliga skatteförfattningen anför kommittén: »Både den kommunala och den statliga skatteförfattningen måste räkna med en beskattning av inkomst, och för beräkningen av inkomsten krävas ganska detaljerade regler. I alla huvudsakliga delar kunna och böra dessa regler vara desamma, evad det gäller den kommunala eller den ståtliga be­ skattningen, men i vissa delar kunna skiljaktigheter icke helt undvikas. Det kan då knappast vara lämpligt, att reglerna för inkomstberäkningen fullständigt upptagas i båda författningarna, även om detta, så långt möj­ ligt är, sker i identiska ordalag, enär därigenom skiljaktigheterna — där sådana måste förekomma — lätt bliva undanskymda och löpa fara att förbi­ ses. Enligt kommitténs mening vore det att föredraga, att reglerna för in­ komstberäkningen fullständigt upptoges allenast i den ena av dessa författ­ ningar — helst då i kommunalskattelagen, som ju konstitutionellt sett skall antagas av Konung och riksdag gemensamt — samt att i den statliga skatteförordningen — som konstitutionellt sett antages av riksdagen ensam — allenast hänvisas till de regler för inkomstberäkningen, som finnas in­ tagna i kommunalskattelagen, med särskilt angivande av de punkter, där andra bestämmelser skola gälla för statsbeskattningen.»

Kommunalskattekommitténs ordförande, före detta presidenten Petersson, har, såsom förut omnämnts, på grund av särskilt uppdrag upprättat författningsförslag angående den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten i anslutning till den formella uppställningen av kommittéförslaget. Detta förslag utgår från att den statliga inkomstskatteförordningen icke skall innehålla fullständiga bestämmelser om vad som är att hänföra till inkomst och om inkomstberäkningen, utan i dessa delar hänvisa till kommunal­ skattelagen med angivande av de avseenden, däri särskilda regler böra gälla vid statsbeskattningen. Uti ett stort antal utlåtanden har framhållits önskemålet, att fullstän­ diga regler i gemensamma avseenden måtte intagas blott i endera av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 297 skatteförfattningarna, under det att den andra innehölle nödiga hänvis­ ningar.

Beträffande införandet i kommunalskattelagen av bestämmelser om kom­ munal skogsskatt och om kommunal progressivskatt har kommittéledamoten Eiserman varit skiljaktig och uttalat följande:

»Enligt min mening hade själva kommunalskattelagen bort innehålla alle­ nast de bestämmelser, som äro avsedda att reglera den kommunala repartitionsskatten. Detta hade bäst överensstämt med hittills invand uppfattning, enligt vilken till allmänna kommunalutskylder äro att hänföra allenast de bidrag, som kommunmedlemmarna hava att genom repartition på bevillningsförordningens beskattningsgrunder lämna för täckande av kommunala utgifter. Reglerandet av den kommunala progressivskatten och av skogsaccisen eller — såsom den i kommitténs lagförslag enligt min mening mindre egent­ ligt benämnes — den kommunala skogsskatten hade således lämpligare bort ske i särskilda lagförslag. För bägge dessa skatter skola nämligen gälla helt andra skatteformer än de, som äro avsedda för repartitionsskatten, i det att progressivskatten är baserad på enahanda grunder som statsbeskattningen samt skogsaccisen åter på alldeles speciella beskattningsgrunder. Jag har på grund härav trott, att det skulle befordra mera reda och klar­ het för såväl beskattningsnämnder som kommunala myndigheter, om dessa skilda ämnen i lagstiftningen särhållits, så att de till varje ämne hörande bestämmelser sammanförts i skilda lagar.»

Eisermans uppfattning, att skogsskatten och den kommunala progressiv­ skatten borde utbrytas, delas i vissa yttranden. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, huruvida de föreslagna nya benämningarna å vissa skatter kunde anses bättre än de hittills gängse och använda, såsom t. ex. »fastighetsskatt», »kommunal inkomstskatt» och »skogsaccis». Något behov av benämningen »kommunal repartitionsskatt» syntes knappast kunna påvisas. En kort och koncis benämning å varje skatteform vore att föredraga framför en lång och komplicerad.

I fråga om systematiken i förevarande författningskomplex är att taga Departementshänsyn till dels förhållandet till kommunallagstiftningen i allmänhet, dels chefenförhållandet till statsskattelagstiftningen. 1 förra avseendet synes det mig bäst överensstämma med hittills tilläm­ pade principer, att kommunallagarna alltjämt innehålla bestämmelserna om skattens uttagande, medan kommunalskattelagen upptager föreskrifter för beskattningsunderlagets fastställande, d. v. s. bestämmandet av antalet skatte­ kronor och skatteören. Vad härefter angår förhållandet till statsbeskattningen, ansluter jag mig obetingat till den ståndpunkten, att de bestämmelser angående vad som är .skattepliktig inkomst, om inkomstens hänförande till olika förvärvskällor, om grunderna för inkomstberäkningen m. in., vilka skola gälla såväl vid

298 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. den statliga som vid den kommunala inkomstbeskattningen, böra intagas blott i endera av skatteförfattningarna. Vad angår frågan, vilkendera av de båda författningarna, som bör innehålla de fullständiga bestämmelserna, synes det mig uppenbart, att kommunalskattelagen bör hava företräde. Därest de fullständiga bestämmelserna i förevarande avseende inginge i den statliga inkomstskatteförordningen, vilken antages av riksdagen ensam, samt kommunalskattelagen hänvisade till denna, skulle riksdagen kunna genom att ändra den statliga inkomstskatteförordningen genomföra en reell änd­ ring av kommunalskattelagen, ehuru denna skall antagas av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt. Redan av det förhållandet, att kommunalskattelagen enligt min uppfatt­ ning bör avse att fastställa beskattningsunderlaget för den allmänna kom­ munalskatten, följer, att jag i likhet med Eiserman anser bestämmelser om skogsaccis och progressivskatt ej böra hava sin plats i denna lag utan i sär­ skilda författningar. Med den karaktär av landstingsskatt, som, enligt vad jag förut anfört, torde böra tillkomma den progressiva kommunalskatten, är det särskilt tydligt, att denna ej bör regleras genom kommunalskattelagen. Härtill kommer beträffande denna senare skatt, som beslutas av Konung och riksdag, att den vilar på taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt — vilken beslutas av riksdagen ensam — medan inkomst- och förmögenhets­ skatten i sin tur grundar sig på kommunalskattelagen, vilken antages av Konung och riksdag. Det förefaller mig, som om det ur konstitutionell synpunkt klaraste läget vinnes, om man reglerar de tre skatteformerna i skilda författningar. Utmönstras bestämmelserna om näringsskatten samt skogsaccisen och den progressiva inkomstbeskattningen ur kommunalskattelagen följer därav en ändrad uppställning av densamma, därvid förenkling i någon mån kan ske. Det nu framlagda förslaget innehåller fem kapitel: allmänna stadganden, om fastighetsskatt, om kommunal inkomstskatt, om undantag från lagens bestämmelser i vissa fall samt särskilda stadganden. Till allmänna stad­ ganden hava hänförts bestämmelserna om repartitionsgrunder samt bestäm­ melserna om taxeringsår och beskattningsår, vilka enligt kommittéförslaget hänförts, de förra till särskilt kapitel under den kommunala repartitionsskatten och de senare till gemensamma bestämmelser. Övriga bestämmelser, som hava avseende både å fastighetsskatt och inkomstskatt, hava i all­ mänhet uppdelats efter sitt innehåll, varefter de särskilda delarna hänförts till vederbörande kapitel. De båda sista kapitlen innehålla dock delvis be­ stämmelser, som avse såväl fastighets- som inkomstskatten. Jag delar länsstyrelsens i Östergötlands län uppfattning om önskvärd­ heten att erhålla enkla och koncisa benämningar på de olika skatteformer, som ingå i den kommunala repartitionsskatten. I stället för den för all­ männa uppfattningen främmande benämningen »kommunal repartitionsskatt» förordar jag benämningen »allmän kommunalskatt», varjämte jag, såsom av det nyss anförda framgår, upptagit de båda benämningarna »fas-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 299

tighetsskatt» och »kommunal inkomstskatt». Även på andra punkter har jag försökt att åstadkomma en förenklad och mera enhetlig terminologi. Detta torde framgå av den speciella motivering, som meddelas i det föl­ jande. Med kommunalskattekommitténs lagtext och särskilt systematiseringen beträffande de olika förvärvskällorna under inkomstskatten har för övrigt i åtskilliga utlåtanden uttalats stor tillfredsställelse, och det är min förhopp­ ning, att den nya författningstext, som jag nu på grundval av kommitténs förslag framlägger, skall, trots sin omfattning men delvis tack vare sin större utförlighet, komma att, sedan den någon tid varit i tillämpning, väsentligen underlätta beskattningsnämnders och skattedomstolars arbete.

Specialmotivering till förslaget till kommunalskattelag.

Allmänna stadganden.

1 §•

Denna paragraf motsvarar närmast 2 § i kommunalskattekommitténs förslag och i C-förslaget. Jag har dock ansett det icke höra i kommuualskattelagen uttalas, huru kommuns skattebehov skall fyllas. Ett dylikt stadgande bör hava sin plats i kommunallagarna.

2 $.

Denna paragraf, som motsvarar 63 § i kommittéförslaget och 61 § i C-förslaget, har omformulerats med hänsyn till att det nu framlagda för­ slaget icke upptager näringsskatt och ej heller använder uttrycket kommunal repartitionsskatt.

3 §• Denna paragraf motsvarar 96 § i kommittéförslaget och 62 § i C-förslaget. Anvisningen till paragrafen har omarbetats, i det att uti densamma in­ tagits påpekande, att en omläggning av räkenskapsår kan medföra, att den skattskyldige ett år icke alls skall taxeras, eller att han samtidigt skall taxeras för två räkenskapsårs inkomst.

Fastighetsskatten.

4 §. Denna paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget och i C-förslaget. Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att länsstyrelsen funne det önskvärt, att, även om någon näringsskatt ej komme till stånd, förevarande paragraf kunde avfattas enligt A-förslaget, enär, såsom också i betänkandet

300 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

påpekats, värdeminskningsavdraget å fabriksfastigheter och tillbehör bättre kunde regleras, därest inventarier vore att anse såsom lös egendom. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför: »Om, på sätt Eders Kungl. Maj ds befallningshavande föreslagit, näringsskatten uteslutes från kommunalskattesystemet, bortfaller det av kommittén åberopade, huvudsakliga skälet för kommitténs förslag att från begreppet fast egendom undantaga så kallade fasta redskap. Detta undantag, som i övrigt förefaller mindre lyckligt, bör därför uteslutas från 4 § 3 stycket. Av de motiv, som åberopats i propositionen nr 165 till 1924 års riksdag, torde däremot registrerade elektriska ledningar fortfarande böra hänföras till lös egendom.»

Kammarrätten yttrar: »Sista stycket sammanhänger enligt kommitténs tankegång med förekomsten av en näringsskatt. Efter kammarrättens uppfattning är stadgandet kär motiverat även utan att näringsskatt uttages. Det torde nämligen icke vara lämpligt att vid taxering fästa avseende vid, om maskiner och dylikt civilrättsligt äro att betrakta som fast eller som lös egendom. I denna rikt­ ning har även länsstyrelsen i Malmöhus län uttalat sig. Genom förordningen om fastighetstaxering 1925 och 1926 har stadgats, att i fastighets taxeringsvärde ej skall inräknas värdet av egendom, som allenast på grund av registrering enligt lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar m. m. ansetts till­ höra fastigheten. Ett motsvarande stadgande torde böra införas i kommunal­ skattelagen och torde lämpligen få sin plats i denna paragraf.»

Departements Den naturliga konsekvensen av att en näringsskatt icke medtages i för­

chefen.

slaget synes vara den, att fasta maskiner liksom för närvarande hänföras till fastighet. Så har ock skett i C-förslaget. I sitt på sin tid avgivna yttrande över Eiserman—von Wolekers förslag till kommunalskattelag yttrade också kammarrätten, att, om egendomsskatt å lös egendom icke ifrågakomme, en överflyttning av fasta maskiner och inventarier från skattepliktig egendom till skattefri sådan vore ägnad att för näringsidkare medföra rätt avsevärd lättnad i beskattningen och följaktligen komme att verka i motsatt riktning mot ett av de mål, som genom skatteregleringen då skulle vinnas. Kammar­ rätten har nu intagit en annan ståndpunkt. Det är sannolikt, att taxeringen skulle ställa sig lättare, om fasta maskiner ej inginge i det skatterättsliga fastighetsbegreppet. I många fall skulle dock nya svårigheter skapas, då gränsen mellan vad som är byggnad och vad som är fast maskin ofta är mycket svår att uppdraga. Om även lösa maskiner beskattades, skulle det i praktiken icke spela någon synnerlig roll, var gränsen droges. Då detta ej sker, skulle det däremot för vissa kom­ muner, exempelvis sådana, där större kraftstationer äro belägna, kunna medföra en avsevärd minskning av beskattningsföremålen, om kammar­ rättens förslag godkändes. Den av länsstyrelsen i Malmöhus län framhållna synpunkten, att viss risk för dubbel avskrivning föreligger med nuvarande