Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder. D. 2

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1941:6 FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED

ALLMÄNNA

RIKTLINJER FÖR

ÅSTADKOMMANDE AV TIDIGARE INBETALNING AV UTSKYLDER

DEL II

S

T

O

C 1 9

K

H

O

1 L

M

Statens offentliga utredningar 1941 K r o n o l o g i s k

Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m. Beckman. 120 s. Fö. Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 82 s. 16 pl. B. Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samliällsfarliga yttringar. Norstedt. 58 s. Ja.

f ö r t e c k n i n g

Utredning angående byggnadskostnaderna. Beckman, viij, 386 s. S. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning avutskylder. Del 1. Marcus. 522 s. Fi. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder. Del 2. Marcus. 113 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement under vilket utredningen avgivits, t. ex. K. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1941:6 FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED

ALLMÄNNA R I K T L I N J E R FÖR

ÅSTADKOMMANDE AV TIDIGARE INBETALNING AV UTSKYLDER

DEL II

S T O C K H O L M 1941 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 417258

mm GCK*Ov

BILAGOR

5 Bilaga 1.

Historik beträffande vissa frågor b e r ö r a n d e taxeringsväsendet. 1936 å r s skattekommittés förslag rörande beskattning av stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer samt yttranden över nämnda förslag. 1936 års skattekommitté anförde i sitt år 1939 avgivna betänkande 1 i fråga om den n u stadgade skattefriheten för vissa stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer bl. a. följande: »I den allmänna diskussionen har under senare tid frågan om stiftelsers beskattning ofta förts på tal. Därvid har från många håll framställts krav på en betydande utvidgning av den nuvarande skattefriheten. Man har ansett det nära nog självklart, att stiftelser, som främja något allmännyttigt ändamål, skulle befrias från beskattning. Denna uppfattning torde bero därpå att skattefriheten för vissa slag av stiftelser och andra inrättningar funnits så länge i vår skattelagstiftning, att tillvaron av denna skattefrihet ingått i det allmänna föreställningssättet. Man utgår med andra ord ifrån, att vissa ur allmän synpunkt mera betydelsefulla rättssubjekt icke skola beskattas. Det måste emellertid betänkas, att, då skattefriheten infördes i vår skattelagstiftning och under lång tid därefter, förhållandena voro helt annorlunda än nu. Vid tiden för skattefrihetens införande var det allmännas verksamhet ytterst begränsad. För vård av sjuka och fattiga ingrep det allmänna endast i en mycket ringa omfattning. Omsorgen härom överläts under denna tid i stor utsträckning till privata institutioner eller enskilda samhällsmedlemmar. Dessa privata institutioner för hjälpverksamhet gentemot behövande erhöllo benämningen fromma stiftelser, vilket nog torde hava sin förklaring däri att i äldre tid kyrkan varit den, som närmast tagit sig an vården av sjuka och fattiga. Skattefriheten för dessa stiftelser, vilka i detta hänseende fullgjorde vad som eljest skolat ankomma på det allmänna, måste under sådana förhållanden te sig helt naturlig. Men saken kommer i ett annat läge, när såsom nu är fallet av staten och kommunerna årligen utgivas hundratals miljoner kronor för den allmänna välfärden. Det kan då icke undgås, att behovet och önskvärdheten av den efter enkla samhällsförhållanden anpassade skattefriheten måste tagas under noggrann omprövning. Vid ett sådant övervägande uppkommer först den frågan, huruvida någon principiell grund förefinnes för skattefriheten. Under tidigare lagstiftningsarbeten har detta spörsmål behandlats särskilt av inkomstskattesakkunniga, vilka ansågo, att en verksamhet, som främjar statsändamål, borde under viss angiven förutsättning vara berättigad till skattefrihet. Givet är att vissa skäl kunna tala för en sådan uppfattning. Om man emellertid ser saken ur principiell synpunkt, vilket inkomstskattesakkunniga uppenbarligen avsett att göra, torde detta betraktelsesätt enligt kommitténs mening knappast vara hållbart. Icke ens stat och kommun äro principiellt befriade från skattskyldighet, då ju vid kommunalbeskattningen för dem föreligger skatteplikt för viss inkomst. Skattebefrielsen till statsskatt beror givetvis därpå att en statsbeskattning av stat och kommun vore meningslös. 1

Bet. 1939:47. sid. 50.

6 Kommittén anser för sin del, att någon principiell grund för skattefrihet icke torde kunna av någon åberopas. Genom den samhälleliga verksamheten på olika områden uppstå utgifter och det torde principiellt sett åligga envar, som av samhället åtnjuter rättsskydd, att lämna sitt bidrag till dessa utgifters täckande. Denna bidragsplikt finner för övrigt icke i första hand sin motivering i hänsynen till det allmänna. Det är icke statens 'fiskaliska intresse' det här närmast gäller. Om vissa rättssubjekt äro befriade frän skatteplikt, så medför detta den ofrånkomliga konsekvensen, att de, som ej kunna åberopa någon skattefrihetsgrund, få bära desto högre skattebörda. Det är med andra ord de skattebetalandes intresse av att icke drabbas av högre skattebörda än vad nödvändigt är som här torde vara det väsentliga. Denna synpunkt måste givetvis tillmätas ökad betydelse i den mån som skattebördan stegras. Inom kommittén har fördenskull övervägts möjligheten av att helt borttaga skattefriheten för enskilda juridiska personer. Alla sädana juridiska personer skulle alltså enligt denna tanke vara underkastade deklarationsplikt, såvida deras inkomster eller förmögenhet uppginge till beskattningsbart belopp. De stiftelser och ideella föreningar, som främja vissa i hög grad allmännyttiga ändamål, skulle emellertid erhålla lättnad i eller befrielse från beskattning på så sätt, att de finge frän sina inkomster avdraga vad de utgivit till fullföljande av sitt ändamål. Med en sådan anordning ville kommittén framför allt vinna, att en allmän deklarationsplikt bleve föreskriven för ifrågavarande juridiska personer samt att skattefriheten endast skulle omfatta den del av stiftelsernas och de ideella föreningarnas inkomster, som verkligen användes till allmännyttiga ändamål. Bedömandet av huruvida skäl förefunnes för skattebefrielse skulle därigenom komma att ske hos taxeringsmyndigheterna och ej såsom nu i stor utsträckning är fallet hos de skattskyldiga själva. Kommittén har emellertid funnit denna väg icke vara framkomlig. Beträffande särskilt sädana inrättningar, som fylla verkliga samhällsfunktioner, skulle införandet av skattskyldighet och deklarationsplikt te sig ganska meningslöst. Taxeringsmyndigheterna finge sig ålagt ett besvärligt och tidsödande kontrollarbete, som i många fall icke skulle leda till någon taxering. Det nu ifrågasatta avdragssystemet skulle även kunna verka i hög grad obilligt för den skattskyldige. Om exempelvis en stiftelse såsom väl stundom händer något år reserverade avkastningen av sin förmögenhet för att användas ett följande år, finge stiftelsen för det beskattningsår, då inkomsten icke blivit använd, erlägga skatt för hela sin inkomst.» Skattekommittén ansåg sig förty icke kunna föreslå ett borttagande av den nuvarande skattefriheten utan föreslog i stället en annan och tydligare formulering av ifrågavarande bestämmelser, därvid jämväl föreslogs att det oklara uttrycket »from stiftelse» helt skulle utgå ur lagtexten. Kommittén föreslog ändrade bestämmelser i följande hänseenden: Stiftelser och ideella föreningar. Enligt kommitténs uppfattning borde skattefriheten icke omfatta andra institutioner än sådana som främjade ändamål, vilka eljest måst tillgodoses av det allmänna. När skattebördan för fysiska personer nått en sådan höjd som nu vore fallet, kunde det enligt kommitténs mening icke försvaras att låta dessa få bära ökad skattebörda pä grund av skattefrihet för ändamål, som icke skolat bliva tillgodosedda av det allmänna. Det vore uppenbart, att en gränsdragning mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt måste bereda svårigheter. Kommittén framhöll emellertid, att den verksamhet, som utövades av akademier, allmänna undervisningsverk samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar utan gensägelse finge anses vara av den högt kvalificerade art, att en särställning för dem i beskattningshänseende vore befogad. Enligt kommitténs förslag utgjorde dessa inrättningar en kärna, omkring vilken skattefriheten i övrigt uppbyggts. I förslaget bibehöllos dessa begreppsbestämningar, dock med den ändringen att begreppet »sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar» i syfte att förtydliga dess

7 innebörd ersattes med benämningarna »sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte» och »barmhärtighetsinrättningar». I likhet med vad som gällde enligt nuvarande lagstiftning borde skattefriheten icke vara begränsad till sådana rättssubjekt, som utövade sin verksamhet på egen anstalt. Kommittén föreslog, att stiftelser, vilkas verksamhet hade till ändamål att främja vård och uppfostran av barn, att lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksamhet bland behövande, skulle tillerkännas skattefrihet. En sådan reglering av skattefrihetens omfattning skulle, såvitt kommittén kunde finna, ganska nära överensstämma med innebörden av det i nu gällande lagtext förekommande uttrycket »andra fromma stiftelser ävensom stipendiefonder». Kommittén ansåg sig emellertid därutöver böra föreslå, att skattefrihet jämväl skulle medgivas för stiftelser, som främjade vetenskaplig forskning. Ideella föreningar borde, i den mån de främjade samma ändamål som de från skattskyldighet frikallade stiftelserna, erhålla skattefrihet i likhet med dessa. Eftersom begreppet ideell förening icke funnes någonstädes i lagstiftningen, kunde denna benämning icke användas. En förutsättning för att en förening med sådant ändamål, varom nu vore fråga, skulle komma i åtnjutande av skattefrihet borde emellertid vara, att föreningen icke i sin verksamhet på något sätt tillgodosåge medlemmarnas ekonomiska intressen. Detta hade uttryckligen angivits i det av kommittén utarbetade förslaget till lagtext. Såsom villkor för skattefrihetens tillgodonjutande för stiftelser och ideella föreningar angav kommittén, att verksamheten skulle utövas utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer. Kommittén upptog därefter till behandling frågan om på vad sätt beskattningen skulle vara anordnad i sådana fall, då en stiftelse eller en förening i sin verksamhet främjar flera ändamål av olika slag. Enligt kommitténs mening vore det lämpligast att lata det huvudsakliga ändamålet med stiftelsens eller föreningens verksamhet vara avgörande för frågan om skattefriheten. För att ett ändamål skulle kunna rubriceras såsom det huvudsakliga, förutsattes därvid, att detta ändamål, om man såge saken i stort, kunde anses vara det egentliga föremålet för stiftelsens eller föreningens verksamhet. Om en stiftelse eller förening vid sidan av detta egentliga ändamål i obetydlig omfattning tillgodosåge ett annat syfte, som i och för sig skolat föranleda skatteplikt, syntes billighetsskäl tala för att det hela bleve skattefritt. Enligt kommitténs mening borde skattefriheten i regel icke omfatta andra juridiska personer än sädana, som faktiskt utövade en verksamhet av allmännyttig beskaffenhet. Kommittén föreslog vidare sådan ändring av nuvarande bestämmelser, att skattefriheten för här omförmälda stiftelser och föreningar icke skulle omfatta inkomst av rörelse. För att bereda taxeringsmyndigheterna vissa möjligheter till erforderlig kontroll vid beskattningen föreslog kommittén, att ett register skulle uppläggas över stiftelser. S t u d e n t k å r e r o c h s t u d e n t n a t i o n e r . Med hänsyn till det sätt pä vilket ifrågavarande sammanslutningar vore organiserade, borde desamma enligt kommitténs mening komma i åtnjutande av skattefrihet till staten för all sin inkomst. Kommittén föreslog, att i 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen och 7 § e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skulle upptagas »sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt gällande stadgar vore skyldiga att vara medlemmar». S j ö m a n s h u s . Sjömanshusen äro enligt nuvarande bestämmelser icke uttryckligen frikallade frän skattskyldighet men hava enligt praxis ansetts pliktiga att utgöra kommunal inkomstskatt endast för inkomst av fastighet samt helt frikallade från skattskyldighet till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Enär en stor del av de uppgifter, som ankomma på sjömanshusen, kunde anses utgöra rent statlig verksamhet, föreslog kommittén lagfästande av denna praxis.

8 J ä r n k o n t o r e t . Den nu stadgade skattefriheten för järnkontoret ansåg kommittén — dock under uttalande av viss tveksamhet — fortfarande böra bibehållas. Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar, Svenska bostadsk r e d i t k a s s a n , b o s t a d s k r e d i t f ö r e n i n g a r o c h S v e n s k a s k e p p sh y p o t e k s k a s s a n . Kommittén ansåg tillräckliga skäl icke föreligga att bibehålla den enligt nuvarande bestämmelser medgivna skattefriheten för hypoteksinrättningarna samt föreslog, att dessa, som ju bedreve ekonomisk verksamhet, skulle beskattas för all sin inkomst. I likhet med sparbankerna borde hypoteksinrättningarna däremot vara befriade från skattskyldighet för förmögenhet. Statsbeskattningen skulle liksom för sparbankerna vara proportionell med en skattesats av 10 procent. Jordbrukets kreditkassor. Jordbrukets kreditkassor äro enligt nuvarande bestämmelser icke undantagna från skattskyldighet men torde beskattas efter något olika grunder såväl vad angår skattesatsen vid statsbeskattningen som i fråga om deras förmögenhet. Enligt kommitténs förslag skulle dessa kassor beskattas efter samma grunder som hypoteksinrättningarna, varigenom enhetliga bestämmelser i beskattningshänseende skulle komma att gälla för ifrågavarande kassor. P e n s i o n s a n s t a l t e r m. fl. Beträffande den enligt gällande bestämmelser medgivna skattefriheten för pensionsanstalter, sjukkassor, understödsföreningar och vissa ömsesidiga försäkringsbolag fann kommittén ej anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring. över 1936 års skattekommittés förslag avgåvos yttranden av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Behovet av ändrade bestämmelser vitsordades därvid genomgående och förslaget blev till sina huvudgrunder i allmänhet tillstyrkt. I en del yttranden uttalades emellertid på vissa punkter avvikande mening mot kommitténs förslag. Sålunda framhöll länsstyrelsen i Stockholms län, att länsstyrelsen visserligen icke ville avvisa kommitténs förslag om bibehållande av skattefriheten för vissa rättssubjekt men att ett förfaringssätt, varigenom vissa genom sitt allmännyttiga ändamål kvalificerade institutioner finge från sina inkomster avdraga vad de utgivit till fullföljande av sitt ändamål, skulle innebära en mer rationell lösning av problemet. Möjligheter torde icke saknas att bemästra åtminstone vissa av de olägenheter, som ansetts vidlåda detta förfaringssätt. Lånsstyrelsen i Blekinge län förordade införande av en allmän deklarationsplikt jämväl för sådana stiftelser och föreningar, som kunde ifrågakomma till skattefrihet, detta främst med hänsyn till svårigheten att avgöra vad som varit det huvudsakliga ändamålet med verksamheten. Flera länsstyrelser ifrågasatte lämpligheten av att låta det huvudsakliga ändamålet med verksamheten vara avgörande för frågan om skattefrihet och ansågo mera tillfredsställande resultat kunna uppnås genom en uppdelning av inkomsten i en skattefri och en skattepliktig del. I sådan riktning uttalade sig sålunda länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands och Älvsborgs län. Från några håll uttalades den uppfattningen, att de från skattskyldighet frikallade rättssubjekten borde åtnjuta skattefrihet jämväl för inkomst av rörelse. I yttrandena tilldrog sig den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt det största intresset. Statskontoret påpekade, att med akademi kunde förstås jämväl samfund med uppgift att främja konst och litteratur samt föreslog begränsning av skattefriheten sä till vida, att skattefriheten för akademier skulle inskränkas till att gälla allenast sådana akademier, som främjade högre undervisning och vetenskaplig forskning, över huvud taget ansåg statskontoret, att av skattefrihetsbestämmelsernas natur av undantagsföreskrifter borde följa, att deras ordalag skulle erhålla en restriktiv tolkning. Skälen för bibehållande av skattefriheten för järnkontoret ansåg statskontoret icke vara tillräckligt bärande.

9 Samma uppfattning i fråga om järnkontoret uttalades även av några länsstyrelser. I deri mån en från kommitténs förslag avvikande uppfattning kom till synes i yttrandena, gick emellertid denna i de flesta fall i riktning mot en utvidgning av skattefriheten. Sålunda ansåg sig överståthållarämbetet böra förorda en mera vidsträckt skattefrihet beträffande stiftelser och föreningar, som främjade samhällsgagneliga ändamål, varvid särskilt nämndes rättssubjekt med ändamål att främja landets försvar t. ex. skytteföreningar. Ämbetet ville dock icke bestrida, att principiella skäl kunde anföras till stöd för en annan ståndpunkt. Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg, att den av kommittén föreslagna gränsen för skattefrihet beträffande vissa av de ifrågavarande institutionerna dragits väl snävt. Enligt länsstyrelsens mening skulle det vara väl motiverat att frikalla från skattskyldighet sådana institutioner, som utförde ett värdefullt arbete för landets ungdoms utbildande i fysiskt och moraliskt avseende, men naturligen endast i den m å n de icke vid sidan av sin egentliga verksamhet dreve vinstgivande rörelse. Såsom exempel på dylika stiftelser och föreningar nämnde länsstyrelsen scoutföreningar samt kristliga och ideella ungdomsföreningar. Lånsstyrelsen i Örebro län ansåg, att ett antagande av kommitténs förslag skulle komma att allvarligt motverka benägenheten att skänka medel för allmännyttiga och landsgagneliga ändamål. Länsstyrelsen föreslog, att skattefriheten måtte utvidgas till att avse — förutom i kommitténs förslag upptagna stiftelser och föreningar — jämväl sådana stiftelser och föreningar, vilka på ett för det allmänna ändamålsenligt och ekonomiskt sätt utövade annan allmännyttig verksamhet av samma art som stat eller kommun allmänneligen utövade eller understödde. Lånsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån föreslog sådan utvidgning av skattefriheten, att därunder skulle falla stiftelser och föreningar, som främjade kulturminnesvård, eller utan vinstsyfte utövade verksamhet för teater, musik och bildande konst. Jämväl länsstyrelsen i Hallands län ifrågasatte, om icke sådana stiftelser och föreningar, som tillgodosåge konst, borde vara skattefria. Från flera håll framhölls önskvärdheten av att begreppet stipendiefonder skulle bibehållas och alla sådana stiftelser fortfarande frikallas från skattskyldighet. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund avstyrkte förslaget och förordade, att samtliga stiftelser och ideella föreningar — eventuellt med vissa klart angivna undantag — skulle beskattas. Därigenom vunnes, att frågan om det anslagsbeviljande, som skattefriheten till sitt väsen utgjorde, komme att avgöras av statens och kommunernas sedvanliga anslagsbeviljande myndigheter och icke av taxeringsnämnderna. Därest denna linje ej skulle anses godtagbar, föreslog förbundet kodifiering så långt som möjligt av nuvarande praxis. I åtskilliga yttranden från enskilda sammanslutningar hemställdes om utsträckning av skattefriheten. önskvärdheten av ett register över stiftelser underströks från flera håll. Av socialstyrelsen framhölls, att registret borde omfatta även viktigare ideella föreningar. överståthållarämbetet förordade, att jämväl för juridiska personer infördes skyldighet att mantalsskriva sig.

A v d r a g för k o s t n a d e r för r e s o r till o c h från a r b e t s p l a t s e n . Under tiden före 1920 års skattelagstiftning rådde oklarhet rörande rätten till avdrag för resor till och från arbetsplatsen. Enligt anvisningarna till 7 § av 1910 års bevillningsförordning stadgades, att avdrag fick göras för »samtliga utgifter, vilka äro att anse såsom kostnader för fullgörande av tjänsten eller uppdraget» och därvidlag skulle, bland annat, komma i

10 betraktande »avdrag för resekostnader och ökning i levnadskostnader, då skattskyldig för ändamålet vistas utom den vanliga boningsorten». Motsvarande bestämmelse gavs i mom. 5:o) av anvisningarna till 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt. Dessa bestämmelser tolkades olika och tillgängliga rättsfall från regeringsrätten synas icke hava skapat någon klar praxis; stundom har avdrag för resekostnader medgivits, stundom icke. Ett fall, där avdrag vägrades, må något närmare beröras. 1 En tjänsteman vid ett ämbetsverk i Stockholm var bosatt i Lidingö. Vid 1911 års taxering yrkade han avdrag för resekostnader med 100 kronor, men taxeringsnämnden vägrade det begärda avdraget. Tjänstemannen anförde besvär hos länsprövningsnämnden och framhöll därvid i huvudsak följande: Han vore bosatt i egen fastighet å Lidingön. På grund av det betydliga avståndet mellan bostaden och hans tjänsterum i huset nr 6 vid Slottsbacken i Stockholm måste han vidkännas avsevärd kostnad för resor mellan dessa bägge ställen. De nya skatteförfattningarna av den 28 oktober 1910 avsåge icke, att av inkomstbeskattning skulle drabbas annat än den behållna inkomst, som återstode efter avdrag för alla med inkomstens förvärvande förenade utgifter. Mot det yrkade avdragets belopp hade icke gjorts och kunde ej heller skäligen göras någon erinran; de verkliga utgifterna för resorna till och från tjänstgöringsorten överstege för år det ifrågasatta avdraget. Prövningsnämnden fann emellertid utgifterna för resor vara hänförliga till levnadsomkostnader samt vid sådant förhållande avdrag för dessa utgifter icke lagligen kunna medgivas. Den skattskyldige fullföljde sin talan hos kammarrätten samt anförde: Resekostnaden vore för klaganden en ordinarie utgift, som betingades därav att hans bostad vore belägen utom huvudstaden, där han hade att utföra det med tjänsten förenade arbetet. Nämnda kostnad berodde således av hans anställning och av arbetet å ort utom hans hemvist. Den kunde därför icke hänföras till de levnadskostnader, som åsyftades i beskattningsförfattningarna. — Kronans ombud genmälde, att ifrågavarande resekostnader icke innefattade utgifter, som ägde något organiskt sammanhang med klagandens tjänst. De hade ej heller betingats av svårighet för honom att erhålla bostad i närheten av tjänstgöringsplatsen. De kunde därför ej anses annat än såsom levnadskostnader, för vilka avdrag vid taxering icke vore lagligen medgivet. Kammarrätten fann ej skäl göra ändring i överklagade beslutet, och efter anförda besvär fann Kungl. Maj:t ej skäl göra ändring i kammarrättens utslag. Kommunalskattesakkunniga föreslogo, 2 att vid uppskattning av avkastning utav tjänst skulle såsom omkostnad bl. a. få avdragas »resekostnader och ökning i skattskyldigs levnadskostnader, som påkallats därav att skattskyldig i och för tjänst, arbetsanställning eller hit hänförligt uppdrag vistats utom bostadsorten; dock att avdrag för sådana kostnader icke är medgivet, därest kostnaderna förorsakats därav att skattskyldig, fastän tillgäng på lämplig bostad funnits å den ort, där han haft sin huvudsakliga verksamhet, bosatt sig å annan ort.» I anvisningarna utvecklades detta närmare sålunda: 3 »Enligt de i 29 § meddelade bestämmelser äger skattskyldig icke rätt till avdrag för resekostnader och ökning i levnadskostnader, som påkallats därav att skattskyldig, fastän lämplig bostad funnits å den ort, där han haft sin huvudsakliga verksamhet, bosatt sig å annan ort. Om således en i Djursholm bosatt tjänsteman har sin huvudsakliga verksamhet i Stockholm, fär avdrag ej äga rum för kostnaden för resor, som han med anledning härav eller för skötande av en bisyssla i Stock1 R. 1912, ref. 41. 2 Bet. 1917, sid. 18. 3

Bet. 1917, sid. 98.

11 holm måste företaga mellan dessa orter, enär det måste förutsättas, att han kunnat finna en lämplig bostad i Stockholm. Har den skattskyldige sin huvudsakliga verksamhet förlagd till Djursholm och är han bosatt därstädes, äger han däremot erhålla avdrag för kostnader av nu ifrågavarande slag, som påkallats därav att han därjämte innehar en bisyssla i Stockholm. Att bostadsorten och platsen för verksamheten äro belägna inom skilda kommuner, är icke nödvändigt för att avdrag skall få ske. I varje särskilt fall måste dock prövas, huruvida kostnaderna med nödvändighet varit betingade av tjänstgöringen. Om exempelvis en arbetare ej kunnat få en efter sina förhållanden lämpad bostad sä nära arbetsplatsen, att han utan alltför stor tidsförlust kan gå mellan denna plats och hemmet, äger han, därest han begagnar sig av spårvagn för att komma till eller från arbetet, erhålla avdrag för spårvagnsavgifterna. Sådant avdrag äger han däremot icke rätt att erhålla, därest — med hänsyn till det ringa avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen, arbetstidens kortvarighet eller andra förekommande omständigheter —- något behov att anlita särskilda kommunikationsmedel icke kan anses hava förelegat.» I motiven anfördes härom: 1 »Bland avdragsgilla kostnader för fullgörande av arbetsanställning, tjänst eller tjänsteuppdrag upptaga nu gällande anvisningar 'resekostnader och ökning i levnadskostnader, dä skattskyldig för sin verksamhet måste vistas utom den vanliga boningsorten'. Ifrågavarande bestämmelse har, naturligt nog, givit anledning till den uppfattning hos de skattskyldiga, att varje resekostnad eller ökning i levnadskostnaderna, som föranledes därav att den skattskyldige icke bor i närheten av arbetsplatsen eller åtminstone icke i samma kommun som den, där verksamheten utövats, skulle få vid taxeringen avdragas. En så vidsträckt avdragsrätt torde emellertid icke hava med bestämmelsen avsetts och har i varje fall icke av praxis medgivits. Hos taxeringsmyndigheterna har dock rått ej ringa tvekan om räckvidden av ifrågavarande, först i 1910 års skatteförfattningar införda bestämmelse. Det har därför synts angeläget att i förslaget närmare precisera den avdragsrätt, som i förevarande avseende synts böra medgivas. Enligt förslaget medgives sålunda avdrag för resekostnader och ökning i skattskyldigs levnadskostnader, som påkallats därav att skattskyldig i och för tjänst, arbetsanställning eller hit hänförligt uppdrag vistats utom bostadsorten, dock att avdrag för sådana kostnader icke är medgivet, därest de förorsakats därav att skattskyldig, fastän tillgång på lämplig bostad funnits å den ort, där han haft sin huvudsakliga verksamhet, bosatt sig å annan ort. I anvisningarna lämnas några exempel till ledning vid tillämpningen av ifrågavarande stadgande. Sakkunniga hava vid stadgandets avfattning utgått därifrån att det avgörande för frågan om avdragets berättigande bör vara, huruvida kostnaden nödvändiggjorts av tjänsten (anställningen eller uppdraget) eller ej. Kostnaden måste således för att vara avdragsgill framstå såsom en av tjänsten i så måtto nödvändiggjord utgift, att den vid tjänstens fullgörande ej rimligen kunnat undvikas. Eljest framträder nämligen kostnaden mera såsom levnadskostnad, framkallad av den skattskyldiges önskan att bo i annan kommun än den, där verksamheten äger rum, eller eljest på större avstånd från verksamhetsplatsen. Förslaget uppställer därför såsom huvudregel att, då tjänsten innefattat den skattskyldiges huvudsakliga verksamhet, avdrag för resekostnad och ökad levnadskostnad, som av verksamheten påkallats, icke är medgivet. Endast där hinder kan antagas hava mött för den skattskyldige att erhålla en efter hans förhållanden lämpad bostad å orten för hans huvudsakliga verksamhet, synes avdrag för de av sådan verksamhet nödvändiggjorda kostnaderna böra medgivas, eftersom de i sådant fall rimligen icke kunnat undvikas. Detta undantag avser även att täcka det fall, då den skattskyldiges huvudsakliga verksamhet är förlagd till flera orter eller — i fråga om exempelvis järnvägspersonal — viss bansträcka o. s. v. Om däremot tjänsten icke utgjort den skattskyldiges huvudsakliga 1

Bet. 1917, sid. 516.

12 verksamhet, har avdraget synts icke böra i något fall förvägras, förutsatt att kostnaden kan antagas hava varit nödvändig för arbetets fullgörande och att arbetet således icke fullgjorts å ort, där den skattskyldige haft sin huvudsakliga verksamhet förlagd.» I proposition till 1920 års riksdag med förslag till kommunalskattelag föreslogs att vid uppskattning av inkomst från särskild förvärvskälla avdrag skulle få ske för alla utgifter för inkomstens förvärvande och bibehållande och såsom exempel å sådana kostnader upptogs »kostnad för resor till och från arbetsplatsen, därest denna är belägen pä sådant avstånd från den skattskyldiges bostad, att den skattskyldige skäligen kan anses behöva anlita särskilt fortskaffningsmedel». 1 Såsom motivering anförde departementschefen: 2 »Avdrag för kostnader för resor mellan arbetsplatsen och bostadsorten torde redan nu i stor utsträckning medgivas, ehuruväl avdragsrätten anses tvivelaktig. En uttrycklig bestämmelse synes mig därför erforderlig. Det är uppenbart, att en sådan avdragsrätt ej får sträckas därhän, att exempelvis avdrag göres för resor till och från en persons sommarnöje. Uppenbarligen kan avdragsrätt icke anses skälig, om någon använder ett dyrbart fortskaffningsmedel, ehuru billigt sådant står till buds.» Propositionen vann icke riksdagens bifall, men vid de ändringar, som i samband härmed dock skedde i bevillningsförordningen och förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, upptogs det av Kungl. Maj:t föreslagna avdraget för resekostnader. 3 Kommunalskattekommittén föreslog att från intäkt av tjänst eller anställning samt av tillfällig förvärvsverksamhet skulle avdrag få göras bl. a. för kostnad för resor i tjänst eller anställning, där ej vad anginge statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad. 4 I anvisningarna utvecklades detta närmare sålunda: 5 »Vissa tjänstemän hava att i tjänsten verkställa inspektioner, besiktningar, undersökningar, förhör m. m. dyl., för vilka erfordras resor utom den vanliga boningsorten. Därest av staten anvisats särskild ersättning till bestridande av kostnaderna för resan eller förrättningen, får avdrag icke göras för tilläventyrs uppkommen brist i den anvisade ersättningen. Är däremot särskild ersättning icke av staten anvisad eller företages resan eller förrättningen på grund av kommunal eller enskild tjänst eller anställning, få därav föranledda nödiga kostnader avdragas från löneintäkterna (jfr anvisningarna till 37 § punkt 4). Förutom i de fall, då avdrag för kostnader under resa eller förrättning kan medgivas på grund av stadgandet i punkt 3 härovan, kunna jämväl i vissa andra fall avdrag för ökade levnadskostnader ifrågakomma. I regel är den ökning i dylika kostnader, som för innehavare av tjänst eller anställning kan uppstå därigenom, att han utför sitt arbete å annan ort än där han har sitt hemvist, icke att räkna som kostnad för fullgörande av tjänsten eller anställningen, lika litet som levnadskostnaderna i allmänhet, och får sålunda icke avdragas såsom omkostnad. Men understundom kunna sådana förhållanden föreligga, att avdrag för dylik merkostnad bör medgivas. Detta kan vara fallet, om den skattskyldiges arbete å arbetsplatsen pågår under längre tid samt arbetsplatsen är så belägen, att det icke skäligen kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall dit avflytta, eller så avlägsen, att han ej kan dit medtaga erforderliga förnödenheter från hemmet. Avdragsrätt för kostnad för resor i tjänst eller anställning omfattar även skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant 1 Prop. 1920:191, sid. 18. 2 Prop. 1920:191, sid. 517. 3 SFS 1920:758 och 759. 4 Bet. 1924, sid. 21, 22. 5

Bet. 1924, sid. 76.

13 avstånd från den skattskyldiges bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel.» Såsom motivering anfördes: 1 »Enligt punkt 5:o) av anvisningarna till skatteförordningen och 8 § av anvisningarna till bevillningsförordningen är avdrag medgivet för resekostnader och ökning i levnadskostnader, då skattskyldig för sin verksamhet måste vistas utom den vanliga bostadsorten. Är ersättning för kostnaderna anvisad av staten, får dock avdrag för kostnaderna icke ske, enär ersättningen icke taxeras såsom inkomst. Har ersättning för kostnaderna anvisats av annan än staten, får avdraget icke överstiga ersättningens belopp. Kommittén har i avseende på ifrågavarande omkostnadsavdrag ansett skillnad böra göras mellan sådana kostnader, som betingats därav, att den skattskyldige på grund av sin tjänst eller anställning haft att utföra förrättning eller annat arbete å annan ort, än där han haft sin bostad eller sin egentliga verksamhet, och sädana kostnader, som föranletts därav, att skattskyldig själv bosatt sig å annan ort, än där hans arbete skall utföras, eller antagit arbete å annan plats än den vanliga boningsorten. För det förstnämnda fallet regleras avdragsrätten genom bestämmelserna i punkt 3 av anvisningarna till förevarande paragraf, därvid kommittén ansett giltigt skäl saknas för bibehållande av den begränsning i avdragsrätten, som på sätt nyss nämnts för närvarande gäller i fråga om ersättning för resekostnader och ökade levnadskostnader, som anvisats av annan än staten, nämligen att avdraget icke får överstiga den anvisade ersättningens belopp. Berörda begränsning har fått bortfalla. Är det alltså fråga om kostnader för resa till eller arbete å annan ort än den vanliga verksamhetsorten, och är ersättning för sådan kostnad anvisad av annan än staten, får vid inkomstberäkningen merkostnaden avräknas till sitt verkliga belopp, oavsett om detta täckes av den anvisade ersättningen eller icke. Att i gengäld denna ersättning skall i sin helhet upptagas som intäkt framgår av anvisningarna till 37 § punkt 4. I fråga åter om sådan merkostnad, som föranletts därav, att den skattskyldige själv bosatt sig å annan ort än den, där han har tjänst eller anställning, eller antagit arbete, som skall utföras å annan ort, än där han är bosatt, meddelas föreskrifter i punkt 4 av anvisningarna till förevarande paragraf. I regel är sådan merkostnad icke avdragsgill, då det berott på honom själv att välja sin bostadsort utom arbetsplatsen eller antaga arbete utom bostadsorten. Då han bestämt sig för en sådan anordning, måste han antagas hava tagit hänsyn jämväl till den merkostnad, som därav kunde bliva en följd. Emellertid kunna otvivelaktigt förhållandena understundom vara sådana, att även i dylika fall något avdrag för ökning i levnadskostnad skäligen bör medgivas honom. Exempel härå angivas i anvisningarna, och är det lämnat i taxeringsmyndigheternas skön att avgöra, när och till vilket belopp avdrag i förevarande hänseende bör ifrågakomma.» Kammarrätten hade icke någon erinran mot förslaget i denna del, men två reservanter enade sig om följande uttalande: »Den enligt femte punkten av anvisningarna medgivna rätten till avdrag för skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen synes böra väsentligt begränsas, då dylik kostnad i regel är hänförlig till levnadskostnader. Den person exempelvis, som har arbete i någon huvudort men bosätter sig i förort eller vice versa, gör vanligen detta frivilligt, till ernående av billigare hyra eller andra fördelar, vilka kompensera resekostnaden. På snarlik motivering (sid. 424) inskränker kommittén i fjärde punkten av anvisningarna rätten till avdrag för merkostnad, som föranledes av resor till och från arbetsplatsen, men kommittén synes förbise, att motiveringen i lika mån träffar in på själva resorna. Nu gällande rätt till avdrag för 1

Bet. 1924, sid. 424.

14 resekostnad utnyttjas för övrigt ofta icke av de skattskyldiga, vilket vållar viss ojämnhet i taxeringen, varjämte avdragsrätten i åtskilliga taxeringsdistrikt icke obetydligt tynger taxeringsarbetet.» Reservanterna föreslogo i anslutning härtill, att rätten till avdrag för kostnader för resor till och från arbetet skulle begränsas till sådana i fjärde stycket av anvisningarna angivna fall, då det på grund av arbetsplatsens belägenhet eller andra orsaker icke skäligen kunde ifrågasättas, att den skattskyldige skulle dit avflytta. I proposition till 1927 års riksdag föreslog departementschefen den lydelse av ifrågavarande bestämmelser, som återgår i 1928 års författningar. 1 I motiveringen anfördes: »De i kommittéförslagets anvisningar meddelade föreskrifter rörande rätten till avdrag för kostnad för resor i tjänsten hava omarbetats i syfte att söka tydligare utmärka, att avdrag för ökade levnadskostnader i regel icke är tillätet enbart på den grund, att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den, där han är bosatt. För det fall, att det kan anses bero på den skattskyldige själv, att han icke bosatt sig på den ort, där han har sitt arbete, bör avdrag icke medgivas för ökade levnadskostnader. Däremot har jag icke ansett mig böra biträda den av ett par reservanter i kammarrätten uttalade meningen, att den nuvarande och i kommittéförslaget bibehållna rätten att avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen bör väsentligt begränsas.» 2 Bestämmelsen återfinnes nu i punkt 4 av anvisningarna till KL 33 § och lyder sålunda: »Även i det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel.»

Avdrag för underskott å förvärvskälla. Under tiden närmast innan en statlig inkomstskatt infördes medgavs vid bevillningstaxeringen avdrag för förlust endast från intäkterna ur den inkomstkälla, vilken förlusten träffat; uppstod härvid underskott, fick detsamma icke avdragas från andra inkomster. Det medgivna avdraget gällde emellertid endast sådan »tillfällig årsförlust», som borde betraktas såsom »minskning i årets inkomst»; »kapitalförlust» fick däremot icke avdragas. Huruvida kapitalförlust förelåg eller ej skulle prövas »efter rörelsens och förlustens storlek och beskaffenhet». 3 I 1901 års betänkande med förslag till bestämmelser om statlig inkomstskatt m. m. upptogs emellertid en bestämmelse, enligt vilken skattskyldig fick avdraga underskott å rörelse eller yrke från sin övriga inkomst; detta gällde dock icke ifråga om »kapitalförlust» och avdraget fick ej heller eljest åtnjutas av svensk medborgare, som icke var i riket bosatt, eller av utlänning. 4 I propositionen till 1902 års riksdag skedde en formell omredigering av stadgandet ifråga. 5 Genom 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt utsträcktes förevarande avdragsrätt till förlust å verksamhet i allmänhet, alltjämt dock under förutsättning att förlusten ej vore kapitalförlust. 1 Prop. 1927:102, sid. 19 och 70. 2 Prop. 1927:102, sid. 400. 3 1883 års instruktion för taxeringsmyndigheterna, § 14. — Jfr Davidson, sid. 134. 4 Bet. 1901, sid. 15. 5 Prop. 1902:16, sid. 6.

15 Enligt 1920 års skattelagstiftning ägde skattskyldig avräkna förlust, som särskild förvärvskälla utvisade, från sin inkomst i mantalsskrivningskommunen, även om den förlustbringande förvärvskällan varit belägen i annan kommun. Realisationsförlust fick dock avräknas endast från realisationsvinst. Inkomstskattesakkunniga föreslogo endast, att från summan av nettointäkterna från den skattskyldiges samtliga förvärvskällor avdrag fick äga rum för »underskott, som uppkommit vid inkomstberäkningen för viss förvärvskälla». 1 Såsom motivering anfördes allenast: 2 »Det föreslagna avdraget för underskott, som uppkommit vid beräkning av nettointäkt från viss förvärvskälla, avser enligt de sakkunnigas förutsättningar, enligt vilka alla såsom förvärvskällor behandlade inkomstgrupper skola sinsemellan anses likställda vid beskattningen, även det underskott, som uppkommit i förvärvskällan tillfälliga vinster. Förslaget härom överensstämmer med den av finansteorien allmänt omfattade meningen, till vilken vid tidigare utredningar i vårt land om utvidgning av inkomstbegreppet i skattehänseende till att omfatta vissa förmögenhetsförvärv såväl vederbörande kommittéer som kammarrätten uttalat sin anslutning.» 1921 års kommunalskattekommitté föreslog, att underskott å annan förvärvskälla än tillfällig förvärvsverksamhet skulle i den mån underskottet med tillämpning av bestämmelserna om beskattningsort vore att hänföra till en kommun, få avräknas å sådan den skattskyldiges inkomst, som skulle tagas till beskattning i samma kommun. Kommittén anförde, 3 att det synts kommittén, att den skattskyldiges intresse skäligen kunde och borde åtminstone så tillvida underordnas kommunens beskattningsintresse, att kommunen ej ginge miste om sin beskattningsrätt till skattskyldigs inom kommunen befintliga beskattningsföremål av den anledning, att förvärvskälla inom annan kommun, som råkat vara i samma skattskyldigs hand, lämnat negativt resultat. Kommittén hade därför i stället stannat vid att såsom princip uppställa, att varje kommun skall utgöra ett självständigt, slutet beskattningsområde. Detta innebure, att inkomstberäkningen för den skattskyldige skulle verkställas särskilt för varje kommun och avse hans inom kommunen förefintliga förvärvskällor utan hänsyn till sådana förvärvskällor, som han kunde hava haft inom annan kommun. Vore en förvärvskälla lokaliserad till flera kommuner — såsom fallet ofta vore med rörelse — borde underskott å sådan förvärvskälla uppdelas mellan kommunerna efter samma regler, som, därest förvärvskällan i stället lämnat inkomst, skolat tillämpas för fördelning av inkomsten till beskattning inom de olika kommunerna och vad som härvid av underskottet fölle å varje särskild kommun borde avdragas från den skattskyldiges inkomster av övriga, till samma kommun hänförliga förvärvskällor. Underskott å förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet vore att räkna till kapitalförlust och borde följaktligen ej ifrågakomma till avdrag från inkomst av annan förvärvskälla. Enligt 1927 års förslag till kommunalskattelag skulle underskott å särskild förvärvskälla — med undantag, för underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, å deltagande i lotteri samt å fastighet och rörelse i utlandet — i första hand avräknas å annan inkomst, som den skattskyldige haft i samma kommun, och i andra hand, i den mån nämnda inkomst icke försloge, å den skattskyldiges inkomst i hemortskommunen. I motioner vid 1927 års riksdag yrkades — med hänvisning till kommunalskattekommitténs förberörda motivering för avdragsrättens inskränkning — att bestämmelsen om avdrag i hemortskommunen för underskott å förvärvskälla i annan kommun, vilket icke kunnat avräknas å inkomst i samma kommun, måtte utgå. 1 2 3

Bet. 1923, sid. 16. Bet. 1923, sid. 118. Bet. 1924, sid. 254 och 428.

16 Första särskilda utskottet 1927 anförde: 1 »De skäl, som av motionärerna åberopats för en inskränkning av avdragsrätten för underskott, som särskild förvärvskälla utvisar, synas utskottet principiellt riktiga. Därjämte har utskottet icke kunnat undgå att taga intryck av det i flera yttranden över kommunalskattekommitténs betänkande påtalade förhållandet, att hemortskommunen med nuvarande bestämmelser om avdragsrätt för underskott å särskild förvärvskälla erhåller en missgynnad ställning. Utskottet anser således, att den år 1920 införda rätten till avdrag i hemortskommunen för underskott, som förvärvskälla i annan kommun utvisar, bör utgä. Den i propositionen upptagna bestämmelsen om avdrag för underskott från inkomst i samma kommun synes däremot böra kvarstå.» I anslutning härtill erhöll bestämmelsen sin nuvarande avfattning.

Avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd. Alltsedan år 1861 räknades till beskattningsbar inkomst även »årligt understöd (gratifikation)». Emellertid tillämpades denna bestämmelse på så sätt, att endast understöd, som utgick av allmänna medel, upptogos till beskattning, 2 medan frivilliga understöd av enskilda — vare sig understöden voro årliga eller blott tillfälliga — icke beskattades. Årligt understöd av enskild person, vilket kunde rättsligen uttvingas, blev dock även med denna praxis beskattningsbart på grund av analogi med vad som gällde beträffande livränta. 3 Däremot medgavs icke någon rätt för understödsgivaren att ens i sistnämnda fall göra avdrag för det utbetalta understödet. 4 En ändring härutinnan föreslogs av 1897 års kommunalskattekommitté, vilken anslöt sig till den av professor Davidson framförda uppfattningen, att förmögenhetsvinsten i vidsträckt mening borde utgöra inkomstbeskattningens föremål. 5 Såsom följd härav upptog kommittén bland de skattepliktiga förvärven även gåvor av lös egendom (med visst undantag), men medgav å andra sidan obegränsad avdragsrätt för förluster; alltså även för kapitalförlust. Kammarrätten yttrade över förslaget i denna del: 6 »Kommitténs förslag till beskattning av förmögenhetsförvärv synes kammarrätten böra i väsentlig mån modifieras. Även om nämligen, på sätt kommittén erinrar, en teoretiskt fullt hållbar skillnad svårligen kan uppdragas mellan inkomst- och förmögenhetsförvärv, bör lagstiftningen icke lämna ur sikte, att den här befinner sig på ett område, där en mera genomgripande förändring i bestående förhållanden icke kan undgå att komma i strid med det allmänna föreställningssättet. Särskilt gäller detta om beskattningen av gåva av lös egendom, i vilket avseende nästan samtliga i ämnet hörda myndigheter framställt erinringar mot kommitténs förslag. Att, på sätt flera Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande synas anse önskligt, fullständigt frikalla gåva av lös egendom från beskattning, synes väl icke lämpligt, men däremot torde nödig varsamhet bjuda att begränsa skattskyldigheten i förevarande fall till gåva, som utgår under formen av kontant periodiskt understöd, så framt nämligen understödet icke antingen är att anse såsom bidrag till mottagarens undervisning eller uppfostran eller ock avser att bispringa medellösa åldringar, sjuka eller vanföra, som äro skattskyldigs anförvanter. I dessa fall bör understödet vara fritaget från beskattning. Följdriktigheten kräver likaledes skattefrihet för gåva av lös egendom i varje fall, där gåvan är underkastad stämpelskatt.» 1 1927, uti. nr 1, sid. 68. 2 K. R. uti. 1882, sid. 24. 3 Davidson, sid. 82. 4 Davidson, sid. 138. 8 Bet. 1900, motiven, sid. 53, lagförslaget, 0

Uti. 1903, sid. 14.

sid. 3 och 19.

17 I 1902 års förordning om inkomstskatt bibehölls emellertid bevillningsförordningens stadgande oförändrat. Det å r 1904 framlagda förslaget till förordning om skatt av inkomst och förmögenhet m. m. innebar i denna del att periodiskt understöd skulle beskattas hos mottagaren, dock ej då detsamma utgjorde bidrag till undervisning eller uppfostran. 1 Å andra sidan ägde givaren enligt 10 § i förslaget rätt till avdrag »för vad han på grund av förpliktelse att utgöra s. k. undantagsförmån eller att eljes tid efter annan utgiva visst belopp i penningar eller varor har att utgiva». 2 Mottagarens skattskyldighet korresponderade således ej helt mot givarens avdragsrätt; rätten till avdrag var medgiven endast då det förelåg en förpliktelse att utgiva understödet. Kammarrätten anmärkte härtill endast: »Såsom inkomst skall enligt förslaget icke räknas årligt eller periodiskt understöd, som någon mottager i bidrag till sin undervisning eller uppfostran. Om ett dylikt undantag skall uttryckligen göras, vilket för inkomstskatten, som börjar först, där inkomsten överstiger 1 000 kronor, icke torde hava så stor praktisk betydelse, synes konsekvensen fordra, att det utsträckes även till de fall, där sjuklig eller behövande person åtnjuter understöd av anhörig för sitt underhåll.» 3 —- »På grund av stadgandena i 10 § första stycket synes, i motsats mot vad nu är medgivet, skattskyldig, som t. ex. förpliktat sig att till sin mäg årligen utgiva visst bidrag till hans underhåll härför få göra avdrag vid sin taxering.» 4 En reservant, kammarrättsrådet von Wolcker, yttrade: 5 »Bestämmelsen i första stycket av 10 § i förslaget till förordning om inkomstskatt synes mig, utöver vad kammarrätten vid detsamma anfört, kunna föranleda den erinran, att bestämmelsen lätteligen kan framkalla anspråk på avdrag, där sådant enligt min mening icke bör vara medgivet. Enligt gällande praxis anses den, som lämnar t. ex. en svärson ett ärligt underhåll, icke äga rätt att vid taxeringen göra avdrag för denna frivilligt åtagna utgift. Ordalydelsen i det föreslagna stadgandet skulle emellertid tvivelsutan föranleda, att, så snart en förbindelse utställdes å underhållsbeloppet, rätt till avdrag ansåges böra inträda för givaren. I själva verket torde i förevarande avseende kravet på en rättvis beskattning ses till godo, om avdragsrätten begränsas att gälla för ränta å gäld, s. k. undantagsförmån, avgäld, som åligger någon att utgöra såsom ägare av fast egendom, samt övriga skattskyldiga åliggande periodiska prestationer — vare sig de innefatta ett utgivande eller ett avstående — såvida de icke uteslutande bero av frivilligt åtagande. » Ej heller vid 1907 års lagstiftning gjordes någon ändring av förutvarande bestämmelser rörande periodiskt understöd. I det år 1909 inom finansdepartementet utarbetade förslaget till förordningar om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. föreslogs, att periodiskt understöd skulle taxeras såsom inkomst, dock endast där givaren var berättigad till avdrag därför; 0 dylik avdragsrätt föreslogs skola medgivas för »undantagsförmåner och vad som eljest utgivits på grund av åtagande eller annan förpliktelse att tid efter annan utgiva visst belopp i penningar eller varor». 7 Departementschefen, som anslöt sig till de sakkunnigas förslag, anförde i proposition till 1910 års riksdag: 8 »I bevillnings- och inkomstskatteförordningarna finnes ingen annan bestämmelse om skattskyldighet för gåva, än att periodiskt understöd skall räknas såsom inkomst 1

Bet. 1905, sid. 6. Bet. 1905, sid. 7. Uti. 1905, sid. 21. 4 Uti. 1905, sid. 23. 5 Uti. 1905, sid. 52. e Bet. 1910. sid. 42. 7 Bet. 1910, sid. 43. 8 Prop. 1910:88, sid. 102. 2

2—417258.

18 av arbete. Praxis har i anslutning härtill allenast i de fall, där gåvan haft karaktär av dylikt understöd, tagit gävobeloppet till beskattning hos gåvotagaren genom inkomstbevillning och inkomstskatt. I saknad av tillämplig bestämmelse i författningarna har givare i dylika fall icke vid sin egen inkomsttaxering kunnat göra avdrag för gåvobeloppet. I mån som gåvan utgått av givarens årsinkomster, har förty samma belopp beskattats hos såväl givare som gåvotagare. Vad nu först angår gåvas ställning i allmänhet till inkomstskatten, äro, såsom den lämnade utredningen visar, meningarna något delade, och från vissa håll har en benägenhet visat sig att betrakta gäva av lös egendom såsom beskattningsbar inkomst. En sådan ordning kunde ju synas hava sitt särskilda berättigande i vårt land, där på grund av vissa förhållanden gåva av lös egendom i allmänhet icke torde falla under den i stämpelförordningen stadgade stämpelplikt. Detta oaktat anser jag mig dock icke böra ifrågasätta, att gåva såsom regel likställes med inkomst. Liksom nu i praxis, bör emellertid inkomstskatt utgå för årligt understöd, för såvitt detsamma är gåvotagaren på ett mera betryggande sätt tillförsäkrat. Beskattningsbestämmelser rörande gåva av annat slag torde i stort sett, åtminstone vill det synas mig så nu, bättre höra hemma i en arvsskatteförfattning än i en förordning om direkt beskattning av inkomst. Såsom jag redan nämnt vid tillstyrkandet den 14 januari 1910 av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av vissa §§ i stämpelförordningen, förestår också revision av gåvostämpeln. Har gäva karaktär av årligt understöd och är understödet tillförsäkrat gåvotagaren, om icke under juridiskt bindande, så dock i en för honom betryggande ordning, synes gåvan på goda grunder böra ingå bland de den skattskyldiges årsintäkter, vilka konstituera hans skatteförmåga. Men av skäl, som icke torde behöva angivas, lärer emellertid denna synpunkt icke kunna vidhållas, när fråga är om understödsbidrag till någons undervisning och uppfostran. Att beskatta lärjungar vid universitet och skolor för medel, som uppburits i nu angiven ordning, är, såvitt jag vet, för alla lagstiftningar främmande. Föreliggande förslag, som i avseende å gåva i huvudsak lagfäster praxis, har, såsom naturligt är, samtidigt sökt förekomma den dubbelbeskattning av gåvobelopp, varom jag nyss talade. För förslaget i denna del går jag nu att redogöra. Enligt 8, 10 och 11 §§ har skattskyldigheten i förevarande avseende ordnats på följande sätt. Såsom ett undantag från regeln, att gåva icke taxeras såsom inkomst, stadgas, att till inkomst räknas periodiskt understöd, därför givaren är berättigad till avdrag. Gåvotagarens skattskyldighet är alltså beroende på givarens rätt till avdrag. Enligt 10 § är givaren berättigad till avdrag för vad som utgivits på grund av åtagande eller annan förpliktelse att tid efter annan utgiva visst belopp i penningar eller varor. 11 § stadgar slutligen, att vid taxering av inkomst givaren ej får åtnjuta avdrag för vad han till annan utbetalat såsom bidrag till dennes undervisning eller uppfostran. På grund av dessa bestämmelser, som synas mig på ett nöjaktigt sätt lösa frågan om skattskyldigheten för gåva, skulle i de fall, där det årliga understödet utgives på grund av åtagande eller annan förpliktelse, gåvobeloppet beskattas hos gåvotagaren och givaren vara berättigad att vid taxering av sin inkomst göra avdrag för beloppet. Då det periodiska understödet utbetalas såsom bidrag till någons undervisning eller uppfostran, är gåvotagaren fri från skattskyldighet, men givaren saknar rätt att vid taxeringen göra avdrag för gävobeloppet.» I 1910 års förordning om inkomstskatt men ej i bevillningsförordningen intogs en bestämmelse, som återfinnes i 10 §, så lydande: »Skattskyldiga äga rätt till avdrag för: undantagsförmån och vad som eljest utgivits på grund av åtagande eller annan förpliktelse att tid efter annan utgiva visst belopp i penningar eller varor.» I anvisningarna till skatteförordningen 5:o stadgades, att avdrag äger rum »för vissa utgifter, som minska den skattskyldiges skatteförmåga och vilka få avdragas

19 från den sammanräknade inkomsten, nämligen — —• undantagsförmåner och årligt understöd eller andra sådana utbetalningar, som grunda sig på en rättsligt eller frivilligt åtagen förpliktelse utöver den genom lag ålagda försörjningsplikten.» Kommunalskattesakkunniga (Eiserman—von Wolcker) upptogo förevarande fråga till behandling i sitt år 1917 avgivna betänkande. De behandlade periodiskt understöd såsom en förvärvskälla, vars avkastning icke underkastades den föreslagna avkastningsskatten, utan allenast kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, samt anförde härutinnan: 1 »Slutligen hänföres till ifrågavarande grupp av förvärvskällor rätt till periodiskt understöd, för vilket understödsgivaren icke enligt bestämmelserna i 24 och 28 §§ äger åtnjuta avdrag vid taxeringen till avkastningsskatt. Denna förvärvskälla utgör en avkomstgivande rättighet, därav avkastningen dock icke är underkastad avkastningsskatt och vilken rättighet följaktligen icke heller inbegripes under den i 17 § under D) 2:o) upptagna förvärvskällan. Beträffande periodiska understöd har såsom princip ansetts böra fastslås, att understöden icke beskattas i understödstagarens hand med mindre understödsgivaren vid sin taxering erhåller avdrag för desamma. Blott då understöden för understödsgivaren hänföra sig till viss förvärvskälla — jordbruksfastighet samt rörelse eller yrke — och där framstå såsom omkostnader i förvärvskällan, kan understödsgivaren erhålla avdrag för understöden vid uppskattningen av den utav honom åtnjutna avkastningen; endast i sådana fall böra alltså understöden i understödstagarens hand taxeras till både avkastningsskatt samt kommunal inkomstoch förmögenhetsskatt. Periodiska understöd på grund av förutvarande anställning vid jordbruk med binäringar eller i rörelse skola alltså, där understödsgivaren vid uppskattningen av jordbrukets med binäringar eller rörelsens avkastning äger åtnjuta avdrag för understöden, icke räknas såsom avkastning av nu föreliggande förvärvskälla, utan utgör i stället avkastning av förvärvskällan avkomstgivande rättigheter. I fråga om periodiska understöd, vilka hänföras till nu ifrågavarande förvärvskälla, gäller att understödsgivaren beträffande kommunalbeskattningen endast vid taxeringen till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt kan erhålla avdrag för desamma och att de följaktligen i understödstagarens hand skola taxeras allenast till sistnämnda skatt. Den nuvarande kommunalbeskattningen har, grundad som den är på bevillningsförordningen, blott i ringa mån kunnat taga hänsyn till nyss berörda princip. De periodiska understöden skola sålunda enligt nämnda förordning utan undantag taxeras i mottagares hand, således även i sådana fall då understöden ej kunna anses såsom omkostnader i viss näring, som av understödsgivaren bedrives, utan utgått från hans samfällda inkomst och alltså icke kunnat vid bevillningstaxeringen avdragas. Exempelvis skall således frånskild hustru bevillningstaxeras för underhåll, som hon erhåller av mannen, men denne senare kan icke erhålla motsvarande avdrag vid sin bevillningstaxering. Denna oegentlighet blir emellertid hävd genom anordnande av en kommunal inkomst- och förmögenhetsbeskattning, vid vilken avdrag kunna ske frän den sammanlagda avkastningen ur de förvärvskällor, som stått understödsgivaren till buds. Enär förevarande förvärvskälla, såsom ovan framhållits, utgör en avkomstgivande rättighet, måste de förutsättningar, som konstituera sådan rättighet, även här föreligga för att periodiskt understöd skall vara för handen. Understödet, det mä bestå i penningar eller i föremål av penningars värde, måste således med större eller mindre regelbundenhet återkomma. Ett allenast för en eller annan gång emottaget understöd skall i enlighet härmed icke komma i betraktande. Å andra sidan erfordras icke, att rätten till understödet kan göras lagligen gällande. Det är tillräckligt att understöden tillförsäkrats understödstagaren under sä pass betryggande 1 Bet. 1917, sid. 538.

20 form, att han skäligen kunnat påräkna desamma. Ej heller behöva understödsbeloppen vara på förhand till siffran bestämda. Enligt 10 § av gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt kommer såsom periodiskt understöd i betraktande 'vad som eljest utgivits på grund av åtagande eller annan förpliktelse att tid efter annan utgiva visst belopp i penningar eller varor'. Stadgandets avfattning kan giva stöd för antagandet, att understödet, för att enligt nämnda förordning utgöra beskattningsbar inkomst för emottagaren och, å andra sidan, avdragsgill utgift för givaren, måste vara tillförsäkrat understödstagaren under juridiskt bindande former och med ett på förhand till siffran bestämt belopp. Praxis har emellertid icke givit sådan innebörd åt stadgandet i fråga, utan torde för att beskattningsbar inkomst och, å andra sidan, avdragsgill utgift skola anses föreligga vara tillfyllest, att förslagets allmänna förutsättningar för tillvaron av avkomstgivande rättighet äro för handen. Dä avdrag för den skattskyldiges och hans familjs levnadskostnader och andra därmed jämförliga utgifter begreppsenligt icke kunnat i förslaget medgivas vare sig vid taxeringen till avkastningsskatt eller vid taxeringen till kommunal inkomstoch förmögenhetsskatt, följer därav, att till periodiskt understöd icke får hänföras något som kan inrymmas under begreppet levnadskostnader och därmed jämförliga utgifter. Enligt nu gällande skatteförordningar skall i skattskyldigs levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter inbegripas vad den skattskyldige till annan utbetalat såsom bidrag till dennes undervisning eller uppfostran eller eljest på grund av lagligen åliggande försörjningsplikt eller vad han till understöd åt hemmavarande familjemedlemmar utgivit. Sådana utbetalningar äro följaktligen icke för det närvarande att hänföra till periodiska understöd. Avfattningen av sist återgivna stadgande skulle möjligen kunna föranleda därtill att bidragen till annans undervisning och uppfostran böra, för att räknas till den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, grunda sig på lagligen åliggande försörjningsplikt. Stadgandet har emellertid i praxis så tolkats, att förutsättningen av försörjningsplikt hänförts endast till vad den skattskyldige 'eljest' utbetalat. Till 'hemmavarande familjemedlemmar' torde praxis hänföra alla de personer, som kunna räknas till familjen i mera vidsträckt mening, vadan uttrycket lärer få anses omfatta jämväl föräldrar och andra släktingar, fosterbarn, tjänare o. s. v., vilka mera stadigvarande tillhöra den skattskyldiges hushåll. Då förslaget i 44 § föreskriver, att till periodiska understöd icke skall hänföras vad den skattskyldige utgivit för personer, som tillhöra hans hushåll, eller vad han eljest utbetalt såsom bidrag till någons undervisning eller uppfostran, torde således denna föreskrift icke i vidare mån innebära avvikelse från nuvarande rättstillämpning än att vad den skattskyldige periodvis utbetalt till någon, som ej tillhör hans hushall och för vilken de utbetalda medlen icke heller utgjort bidrag till undervisning eller uppfostran, skall — i motsats till vad nu gäller — räknas till periodiska understöd även för det fall att understödet utgått på grund av lagligen åliggande försörjningsplikt. Den i gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt inrymda bestämmelsen att avdrag icke medgives för understöd, som grundar sig pä lagligen åliggande försörjningsplikt, synes nämligen mindre tillfredsställande. Skatteförmägan hos understödsgivaren kan väl icke sägas vara större om understöden lämnats pä grund av försörjningsplikt än om understöden utgått utan att sådan plikt förelegat. Det måste förefalla obilligt att skattskyldig, som exempelvis lämnar årliga bidrag till föräldrarnas försörjning, vid sin taxering erhåller avdrag för dessa bidrag, om föräldrarna icke varit i behov av fattigvård enligt 1 § fattigvårdsförordningen, men går miste om sådant avdrag för den händelse sådant behov verkligen förelegat. Stadgandet möter ock vid riktig tillämpning ej ringa svårighet i ty att taxeringsmännen rätteligen skola i förekommande fall pröva ej mindre huruvida sådant behov, som nyss nämnts, varit för handen eller icke, än även om och i vad mån understödsbeloppet överstigit vad som skäligen erford-

21 rats för täckande av berörda behov. För den överskjutande delen skall nämligen avdrag medgivas. Anledningen till nu senast berörda stadgande torde böra sökas däri att, om understöd på grund av laglig försörjningsplikt skulle avdragas vid understödsgivarens taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, konsekvensen därav skulle bliva, att å andra sidan understödstagaren borde taxeras för understödet såsom inkomst, vilket emellertid synts mindre tilltalande, helst som vid bevillningstaxeringen motsvarande avdrag för understödsgivaren icke kunde ifrågakomma, utan understödsbeloppet bleve på två händer bevillningstaxerat. Vidare kunde konsekvensen anses fordra, att varje fattigunderstöd, som utginge periodvis, beskattades i mottagarens hand. Då nu emellertid enligt sakkunniges förslag avdrag alltid kan beredas understödsgivaren för vad han till annans försörjning periodvis utbetalar, är därmed förebyggt, att understödsbeloppen taxeras hos mottagaren, med mindre givaren erhåller motsvarande avdrag. Och vad beträffar det onekligen mindre lämpliga i anordningen att inkomstbeskatta en person, som är i behov av fattigvård enligt 1 § fattigvårdsförordningen, för vad han till täckande av detta behov erhåller av anhörig, torde denna fråga sakna praktisk betydelse, eftersom sådant understöd blott i sällsynta undantagsfall lärer uppgå till beskattningsbart belopp. Dessutom må framhållas, att vad angår kommunala fattigunderstöd desamma icke under några förhållanden kunna räknas till inkomst och således ej heller till periodiska understöd i förslagets mening. För sådana fattigunderstöd är nämligen mottagaren ersättningsskyldig till kommunen, och understöden hava därför karaktär av ett slags försträckning, vilken egenskap de icke kunna anses förlora ens i det fall, att kommunen underlåter att indriva sin fordran eller efterskänker densamma.» Landéns förslag 1 innebar, att periodiskt understöd skulle beskattas, då givaren var berättigad till avdrag därför; avdragsrätt medgavs »för periodiskt understöd, så framt det icke lämnats såsom bidrag till mottagarens undervisning eller uppfostran eller eljest utgivits på grund av lagligen åliggande försörjningsplikt eller till understöd åt hemmavarande familjemedlemmar, ävensom för vad eljest utbetalats på grund av åtagande eller annan förpliktelse att tid efter annan utgiva visst belopp i penningar eller varor.» År 1920 infördes avdragsrätt för periodiskt understöd jämväl vid bevillningstaxeringen. Avdrag medgavs för »periodiskt understöd eller annan därmed jämförlig periodisk utbetalning». I anvisningarna till skatteförordningen erhöll femte punkten följande ändrade lydelse i nu förevarande del: »Slutligen äger avdrag rum för vissa utgifter, som minska den skattskyldiges skatteförmåga och vilka fä avdragas från den sammanräknade inkomsten, nämligen periodiskt understöd och andra sädana utbetalningar, som grunda sig på en rättsligt eller frivilligt åtagen förpliktelse.» Orden »utöver den genom lag ålagda försörjningsplikten» utgingo alltså här. Departementschefen åberopar, att han i denna fråga följt det Eiserman—v. Wolckerska förslaget. Inkomstskattesakkunniga ville beskatta »periodiskt understöd eller annan därmed jämförlig intäkt», därest givare var berättigad till avdrag för däremot svarande utbetalning. 2 Avdrag medgavs dels för »periodiskt understöd och därmed jämförliga utbetalningar samt andra kostnader för arbetsbiträde, som tidigare varit använt i och för fullgörande av tjänst eller anställning», vilket avdrag skedde genom avräkning å bruttointäkten, 3 dels såsom allmänt avdrag för »periodiskt understöd eller annan därmed jämförlig periodisk utbetalning; dock att avdrag icke får ske för vad 1 Bet. 1917 (Landén), sid. 2 Bet. 1923, sid. 11. 3

Bet. 1923, sid. 13.

19. 21.

22 som utgivits för person, som tillhör den skattskyldiges hushåll, eller eljest utbetalats såsom bidrag till någons undervisning eller uppfostran». 1 1921 års kommunalskattekommitté intog en restriktivare ståndpunkt beträffande avdragsrätten ifråga; kommittén anförde härom: 2 »Periodiskt understöd är alltså för närvarande att räkna till skattepliktig inkomst hos understödstagaren, dels då understödet utgått på grund av förutvarande anställning i givarens verksamhet, och dels då understödet grundar sig på en rättsligt eller frivilligt åtagen förpliktelse och icke utgått till någon, som tillhör givarens hushåll, eller såsom bidrag till annans undervisning eller uppfostran. Att understödet skall grunda sig på en rättsligt eller frivilligt åtagen förpliktelse har icke ansetts innebära, att detsamma skall vara tillförsäkrat mottagaren under juridiskt bindande former, utan blott att han äger anledning att påräkna detsamma. Faktiskt har emellertid ifrågavarande anvisningsbestämmelse med sitt något svävande innehåll icke kunnat förhindra, att avdrag för periodiskt understöd ägt rum jämväl i fall, då understödet i själva verket haft karaktär av gåva, därför avdrag givetvis icke bort ifrågakomma. På sådant sätt hava säkerligen icke oansenliga belopp undandragits beskattning. Visserligen skall givaren, då han begär avdrag för periodiskt understöd såsom allmänt avdrag, uppgiva mottagarens namn i och för dennes taxering för understödet, men för mottagaren uppgår ofta nog understödet jämte annan eventuell inkomst icke till beskattningsbart belopp. Dessutom inträffar ofta, att understödstagaren underlåter deklarera understödsbeloppet, som han ansett vara gåva, medan understödsgivaren avdrager beloppet såsom periodiskt understöd. Då mottagaren och givaren äro bosatta å olika orter, blir kontrollen försvårad och ofta underlåten. Inom kommittén har ock varit ifrågasatt att icke medgiva understödsgivare avdragsrätt för periodiskt understöd, där det ej utgått på grund av förutvarande anställning i givarens verksamhet, och att alltså låta periodiskt understöd av annan art än nu nämnts under alla förhållanden lämnas obeskattat hos understödstagaren. Då emellertid en sådan anordning kan, särskilt vid progressiv beskattning, medföra viss hårdhet gent emot givaren och för övrigt oförmånligt inverka å kommunernas inbördes beskattningsrätt, har kommittén ansett sig icke böra fullfölja detta uppslag utan anslutit sig till nuvarande bestämmelser, dock med den ändring beträffande periodiskt understöd, som icke utgått till annans undervisning eller uppfostran eller eljest till person tillhörande givarens hushåll, att såsom villkor för att understödet må såsom allmänt avdrag avräknas från givarens inkomst upptagits, att understödet grundar sig å rättsligt bindande förpliktelse. Mottagaren skall alltså kunna med stöd av domstols utslag eller annan handling tilltvinga sig understödet av givaren, för att detsamma skall få av den senare avdragas såsom allmänt avdrag. Med denna skarpt markerade gräns mellan icke avdragsgill gåva och avdragsgillt periodiskt understöd synes det kommittén kunna förväntas, att avdrag icke skall obehörigen ifrågakomma för understöd, som mer eller mindre har karaktär av gåva. I överensstämmelse med vad nu yttrats, har kommittén i 25 § upptagit stadgande av den innebörd, att till skattepliktig inkomst skall räknas allenast sådant periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som grundar sig å rättsligt bindande förpliktelse eller är av den art, som i förslagets 27 eller 34 § omförmäles, dock att periodiskt understöd, som utgått till annans undervisning eller uppfostran eller eljest till person, tillhörande givarens hushåll, icke skall räknas som skattepliktig inkomst, även om det grundar sig å rättsligt bindande förpliktelse.» *2 Bet. 1923, sid. 16. Bet. 1924, sid. 405.

23 En ledamot av kommittén (Eiserman) reserverade sig i denna del samt yttrade i huvudsak följande: 1 »Principiellt borde skatteplikt för periodiskt understöd föreligga allenast i sådana fall, då understödet utgått på grund av förutvarande arbetsanställning i annans förvärvskälla, jordbruksfastighet eller rörelse. Då får nämligen understödet för understödstagaren själv karaktären av en verklig förvärvskälla av enahanda art som exempelvis rätt till pension, och understödet utgår då också direkt ur understödsgivarens förvärvskälla såsom en naturlig omkostnad i denna. Utgår understödet däremot ur givarens behållna personliga inkomst eller vad jag skulle vilja kalla hans privatkassa, får det mera karaktären av gåva eller upprepade gåvor. I sådana fall borde understödet icke hos mottagaren beskattas i annan ordning än den, som för gåva är föreskriven, likasom icke heller givaren borde berättigas till avdrag för understödet å sin skattepliktiga inkomst. Ett understöd, som utbetalas ur givarens privatkassa, borde nämligen i beskattningsavseende likställas med andra privatutgifter eller personliga utgifter. Frångår man här den principiella ståndpunkten, kan detta leda till orimliga konsekvenser. Exempelvis borde principiellt kunna ifrågasättas avdrag för utgiven avlöning till personliga tjänare med fullkomligt samma fog som att medgiva avdrag för periodiska understöd åt förutvarande personliga tjänare. På ett tidigare stadium av kommitténs arbete såg det också ut, som om majoritet skulle inom kommittén förefunnits för just denna enligt min mening principiellt riktiga ståndpunkt. Att denna sedermera frångåtts har egentligen berott därpå, att det vid skilsmässa mellan äkta makar, som bosatte sig i skilda kommuner, komme att te sig såsom stridande mot kommunernas berättigade intressen att låta den kommun, där den understödsgivande maken vore bosatt, ensam beskatta hans där skattepliktiga inkomst, medan den kommun, där den understödstagande makan och eventuellt även de frånskilda makarnas gemensamma barn vore bosatta och begagnade sig av skola, kyrka och andra kommunala inrättningar, finge åtnöja sig med att uteslutande beskatta hennes egen där eventuellt skattepliktiga inkomst, vilken i allmänhet kunde antagas vara förhållandevis ringa. Mig hava de sålunda anförda skälen icke synts väga så synnerligen tungt, att de bort föranleda frångåendet av en principiellt riktig ståndpunkt, ty även i andra fall kan sådant förekomma, att skattskyldigs bostadskommun går miste om all beskattningsrätt, exempelvis om hela inkomsten härflutit ur fast egendom eller rörelse inom annan kommun än bostadskommunen. Då emellertid kommittén begränsat skatteplikten resp. avdragsrätten för periodiska understöd ur skattskyldigs privatkassa till sådana understöd, som grunda sig å rättsligt bindande förpliktelse och som således kunna sägas hava fått karaktären av ett slags ränteinkomst resp. ränteutgift å en personlig fordran resp. skuld, motsvarande understödets kapitaliserade belopp, har jag icke velat stå ensam mot kommitténs i övrigt enhälliga mening i denna del, ehuru jag helst stått kvar på den principiellt riktiga ståndpunkten. Vad jag däremot ansett mig böra reservera mig emot, det är, att lagförslaget beträffande skatteplikt resp. avdragsrätt för periodiskt understöd bibehållit nu gällande villkor, att understödet icke får hava utgått 'till annans undervisning eller uppfostran'. Detta villkor har nämligen för närvarande lett och skulle allt fortfarande komma att leda till enligt min mening oriktiga konsekvenser. I fråga om frånskilda makar skulle bibehållandet av stadgandet i många, för att icke säga de flesta fall förhindra just vad man, enligt vad ovan nämnts, velat åstadkomma, nämligen en rättvis fördelning av beskattningsrätten mellan de båda makarnas skilda bostadskommuner. Denna icke avsedda verkan av stadgandet beror på bestämmelsen i 44 § därom, att förhöjt ortsavdrag för hos fader eller moder hemmavarande 1

Bet. 1924, sid. 526.

24 eller av honom eller henne helt eller delvis underhållet barn under 16 år skall åtnjutas av den, som har barnet i sin vård. För mig ter det sig, i motsats till kommittémajoritetens uppfattning, såsom en självklar sak, att den, som kommer i åtnjutande av ortsavdrag för barnen, också skall skatta för allt vad hon uppburit eller förvärvat till barnens underhåll. Eljest blir syftemålet med ortsavdrag för barn, såvitt jag förstår, förfelat. Kommittémajoritetens obenägenhet att tillmötesgå min önskan om borttagande i 36 § av den restriktion, som uttryckts med orden 'och icke utgått till annans undervisning eller uppfostran', torde väl mest vara att tillskriva en viss betänksamhet mot att i denna del ändra vad som nu gäller — ehuru stadgandet dock enligt min mening synes bära tecken att icke vara vid dess tillkomst med erforderlig noggrannhet genomtänkt i fråga om dess konsekvenser. Mot mitt yrkande har framkastats den invändningen, att i händelse av borttagande av nämnda restriktion helt visst skulle ofta förekomma, att skattskyldig, som hölle eget barn vid undervisningsanstalt, skulle kunna avlämna rättsligt bindande förpliktelse till underhålls utbetalande och därigenom överflytta skattskyldigheten från sig själv på barnet, vilket icke vore önskvärt, och för övrigt vore det i allmänhet taget icke lämpligt, att studerande bleve skattskyldiga för studiehjälp. Nu tror jag för min del icke, att sådant kunde i avsevärd omfattning riskeras, ty en sak är att lämna studiehjälp utan återbelalningsskyldighet, men en annan sak är att avgiva rättsligt bindande förpliktelse härtill. Detta sistnämnda komme helt visst att höra till sådana sällsyntheter, med vilka man icke behöver räkna. Det är således icke på grund av nyssberörda invändnings vikt som jag nu något förändrat mitt förut inom kommittén gjorda yrkande, utan är det för att än mera närma mig den ståndpunkt, som jag i det föregående betecknat såsom den enligt min mening principiellt riktiga. Jag skulle nämligen hålla för rättast att begränsa skatteplikten resp. avdragsrätten till periodiska understöd — av annan art än som i 27 eller 34 § kommittélagförslaget omförmälas — till sådana, som grunda sig å domstols beslut eller eljest å sådan förbindelse, för vars fullgörande införsel i den underhållsskyldiges avlöning kan erhållas jämlikt 1 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta. Är periodiskt understöd icke av denna rättsligt bindande natur, måste det anses mera såsom ett frivilligt åtagande och alltså vara av samma natur som gåva. Med en sådan begränsning torde jämväl den i 36 § upptagna restriktion, som uttryckts med orden 'eller eljest till person, tillhörande givarens hushåll', kunna bortfalla, vilket måste betecknas såsom en fördel. Enligt nyss åberopade lagstadgande kan nämligen införsel erhållas, då någon enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller utom äktenskap avlat barn, och underlåtit betala förfallet belopp. Här synes förutsättas, att underhållstagaren icke tillhör un derhållsgivarens hushåll. Med en sådan ändring av kommittéförslagets bestämmelser blir jämväl skatteplikt resp. avdragsrätt reglerad för barnuppfostringsbidrag, som mottages resp. utgives för oäkta barn. Allt missbruk av avdragsrätten synes bliva därmed förebyggt. Jag vet allt för väl, att vad som i fråga om periodiskt understöd av mig föreslagits står i strid mot tidgare uppfattning. Tidigare har nämligen skatteplikt resp. avdragsrätt icke gällt för understöd, som utgivits på grund av lagligen åliggande försörjningsplikt, medan mitt förslag uteslutande avser understöd, som lagligen ålagts någon att utgiva. Jag förmenar detta vara riktigt på den grund, att vid frivilligt åtagande understödet kan tillmätas efter råd och lägenhet med beaktande av egen skatteplikt och skatteförmåga, medan understöd, som med lagliga medel

25 framtvingats, måste utgå, antingen understödsgivaren anser sig hava råd därtill eller icke, och sålunda måste inkräkta på hans skatteförmåga. Om de frivilliga åtagandena bliva för tunga att bära, kunna taxeringsmyndigheterna taga hänsyn härtill vid tillämpning av stadgandet i 45 §.» 1924 års skatteberedning avgav år 1926 ett betänkande angående beskattning av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet. Därvid upptogs visserligen icke frågan om ändrade bestämmelser rörande periodiskt understöd till behandling, men beredningen fick likväl anledning att något beröra detta spörsmål. Beträffande de allmänna principerna för juridiska personers beskattning sade sig beredningen anse, att enkelbeskattningen av juridiska personer helst borde utformas så att man träffade den juridiska personen med samma skatt som rätteligen borde åvilat dess intressenter, om dessa själva direkt beskattats. Av praktiska skäl föreslogs emellertid införande av en proportionell beskattning. Fara för att skat ten därvid skulle bliva orättmätigt låg syntes beredningen föreligga endast i sådana fall, där en stor inkomst årligen tillfölle ett fåtal intressenter och dessa år efter år bleve i stort sett desamma. Det riktigaste vore — framhöll beredningen — att i dylika fall låta intressenterna själva skatta för sin inkomst. I fråga om stiftelser skulle detta kunna låta sig göra genom en tillämpning av reglerna om periodiskt understöd, vilka kunde formuleras med särskild hänsyn till dessa fall. Beredningen föreslog i anslutning härtill följande tillägg till anvisningarna till 36 § i kommunalskattekommitténs förslag till kommunalskattelag (som handlade om inkomst av tjänst och motsvarade 31 § i 1928 års kommunalskattelag): »Såsom periodiskt understöd betraktas vad som uppbäres från stiftelse, om och i den mån det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet, att stiftelsens intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla vissa familjer eller bestämda personer. Såsom periodiskt understöd räknas däremot exempelvis icke vad en skattskyldig i annat fall i penningar eller förmåner uppbär av en from stiftelses inkomst.» Denna bestämmelse intogs år 1928 med oförändrad lydelse i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen punkt 2. Genom 1928 års lagstiftning erhöllo bestämmelserna sin nuvarande avfattning. Ur propositionen till 1927 års riksdag må här återgivas följande redogörelse för innehållet i yttrandena över kommunalskattekommitténs förslag: 1 »Av lånsstyrelserna hava tre anslutit sig till kommittéförslaget och tre föreslagit bibehållande av nuvarande bestämmelser, under det att sex länsstyrelser ävensom riksräkenskapsverket förordat Eisermans reservation. En av de länsstyrelser, som förordat bibehållande av nuvarande bestämmelser (Blekinge län), har därvid framhållit: 'Genom den av kommittén föreslagna bestämmelsen skulle säkerligen från avdragsmöjlighet utestängas många understöd, som faktiskt äro av periodisk art, ehuru den grund, varpå de vila, av en eller annan anledning ej ansetts böra iklädas rättsligt bindande karaktär. Som sådana vill länsstyrelsen nu endast framhålla de otaliga faktiskt årligen utgående understöd, som under namn av 'pensioner' utgå till förutvarande tjänare, men som ej kunna anses grunda sig på 'rättsligt bindande förpliktelse', därför att vederbörande arbetsgivare med hänsyn till ovissheten om egna framtida ekonomiska förhållanden eller av annan giltig anledning ej velat giva understödet juridiskt bindande karaktär. Att från avdragsmöjlighet utesluta dessa fullt lojalt tillkomna periodiska understöd skulle enligt länsstyrelsens mening icke kunna anses vara i överensstämmelse med billighetens krav. Sant är, att det med nuvarande bestämmelser ofta måste vara svårt att draga gränsen mellan avdragstillåtliga och icke avdragstillåtliga understöd, men minst lika stor svårighet 1

Prop. 1927: 102, sid. 349.

2G komme nog att i praktiken uppstå för vederbörande nämnder att — om kommitténs förslag i denna del bleve lag — avgöra, när ett understöd finge anses grunda sig på en 'rättsligt bindande förpliktelse', eller när så ej vore fallet.' En länsstyrelse (Stockholms län) har framhållit önskvärdheten av en uttrycklig bestämmelse därom, att en förutsättning för avdragsrätt för periodiskt understöd vore, att understödet i mottagarens hand utgjorde här i riket beskattningsbar inkomst. Kammarrätten anför i nu förevarande avseende: »Även om det i enskilda fall skulle vara förenat med vissa svårigheter för taxeringsmyndigheterna att övervaka, att mottagaren icke undgår beskattning för understödsbelopp, därför givaren vid sin taxering medgivits avdrag, kan detta, enligt kammarrättens uppfattning, icke vara ett avgörande skäl för införande av bestämmelser, som skulle hava till följd, att en person, i än flera fall än som redan nu kunna inträffa, bleve befriad från skattskyldighet för den intäkt han såsom understöd åtnjutit, under det att den, som till hans nytta och förmån avhänt sig en del av sin inkomst, icke skulle vara berättigad till avdrag för vad han utgivit. Kammarrätten har därför funnit nuvarande ordning böra bibehållas, vilken ståndpunkt också är inkomstskattesakkunnigas.» I anslutning härtill anförde departementschefen följande: »Vad först angår sådana periodiska understöd, som icke kunna anses hänförliga till bestämd förvärvskälla hos givaren, kan jag icke ansluta mig till den av kommunalskattekommittén intagna ståndpunkten, att mottagaren principiellt aldrig bör få skatta för inkomst av understöd, som har karaktären av gåva. Denna ståndpunkt strider direkt mot de utgångspunkter, som hittills använts i skattelagstiftningen, där man ju söker att utmäta skatten efter den verkliga skatteförmågan. Man bör enligt min åsikt vid skattens utmätande i regel taga hänsyn till alla en skattskyldig mera regelmässigt tillflytande intäkter och alltså även till dem, som hava karaktären av gåva. Ej heller kan m a n vid bestämmandet av givarens skatteförmåga fullständigt bortse från det faktiska förhållandet, att han, låt vara frivilligt, förfogat över en del av sina intäkter på ett sådant sätt, att de icke längre stå till hans fria disposition. Jag vill fördenskull närmast ställa mig på den ståndpunkten, att mottagaren principiellt alltid bör skatta för periodiskt understöd samt givaren vara berättigad till avdrag för detsamma. Undantag synes dock liksom nu böra göras för dels det fall, att understödet utbetalas till någons undervisning eller uppfostran, dels ock det fall, att understödet utgår till någon, som tillhör givarens hushåll. Landskamreraren Eiserman har i sin reservation ansett den nuvarande undantagsbestämmelsen, att skatteplikt icke skall föreligga och avdrag icke medgivas för bidrag till någons undervisning eller uppfostran, icke böra bibehållas för det fall, att bidraget grundar sig på domstols beslut eller eljest å sådan förbindelse, för vars fullgörande införsel lagligen kan erhållas. I dylikt fall skulle följaktligen avdragsgillt periodiskt understöd anses föreligga. Såsom skäl härför har han, bland annat, åberopat, att härigenom skulle vinnas en rättvisare beskattning, när domstol dömt till skillnad mellan äkta makar samt förpliktat mannen att utgiva underhåll till hustrun och barnen. Under nuvarande förhållanden finge mannen åtnjuta avdrag blott för underhållet till hustrun, men icke för underhållet till barnen, ehuru icke mannen utan hustrun vore berättigad till barnavdrag. Det rättvisaste vore i dylikt fall, att mannen finge åtnjuta avdrag jämväl för underhållet till barnen, samt att hustrun taxerades för underhållet till såväl henne själv som barnen och finge åtnjuta barnavdrag. Ett uppnående av det resultat, Eiserman sålunda velat vinna, synes förutsätta, att hustrun skulle bliva skattskyldig för barnens underhåll och att man alltså skulle för dylika fall återupptaga den år 1919 vid statsbeskattningen och år 1920 vid kommunalbeskattningen införda men senare upphävda bestämmelsen om skyldighet för föräldrar att skatta för hemmavarande barns inkomst. Jag har emellertid ansett mig icke böra föreslå införande på nytt av en dylik bestämmelse. Om

27 man underlåter att stadga, att hustrun ej skall bliva skattskyldig för barnens underhåll men i övrigt godkänner Eisermans förslag, så skulle man åter bereda frånskilda eller ogifta föräldrar mycket stora lättnader i förhållande till det fall, att barnens föräldrar äro gifta med varandra. Ty äro föräldrarna gifta, så finge de endast rätt till ortsavdrag för barnen, men äro de ej gifta, så finge den, som ej har barnen i sin vård, rätt att såsom periodiskt understöd avdraga vad han utbetalat till barnen samt skulle därjämte, om underhållet till varje barn ej uppgår till 450 kronor, den andre maken hava rätt till ortsavdrag för barnen, under det att barnen icke erlade någon skatt för underhållet. Enligt min åsikt böra så stora lättnader icke beredas föräldrar, vilka icke leva tillsammans, utan bör i likhet med vad nu gäller blott den av föräldrarna, som har barnen i sin vård, tillerkännas ortsavdrag för barnen samt den andre icke erhålla något avdrag. I de fall, där skatteförmågan ä r väsentligt nedsatt, finnes möjlighet för beskattningsnämnderna att giva avdrag på grund av ömmande omständigheter. När det gäller bidrag till undervisning eller uppfostran av andra barn än den skattskyldiges egna, skulle det däremot kunna sättas i fråga att låta givaren erhålla avdrag för bidraget, men härför skulle erfordras, att mottagaren bleve skattskyldig, och jag har ansett en dylik skattskyldighet icke böra införas, när det rör sig om ett frivilligt bidrag av förevarande art, även om löftet om bidrag erhållit en rättsligt bindande form. Annorlunda ställer det sig med ett underhållsbidrag som någon har att, vare sig på grund av domstols beslut eller på grund av en förlikning, utbetala såsom skadestånd, t. ex. om någon utbetalar underhåll till de omyndiga barnen efter en person, som han kört över och dödat. I ett dylikt fall synes den underhållspliktige böra vara berättigad till avdrag för underhållet samt de underhållsberättigade böra taxeras för underhållet. När det är fråga om understöd på grund av förutvarande anställning i någon givarens förvärvsverksamhet, är understödet att jämställa med pension och bör mottagaren vara skattskyldig och givaren avdragsberättigad för understödet. Detta bör enligt min åsikt vara fallet, även om understödet utgår till någons undervisning eller uppfostran, t. ex. till omyndiga barn efter en avliden arbetare. Utgår emellertid understödet till någon, som tillhör givarens hushåll, får förhållandet mellan givaren och mottagaren den personliga prägel, att understödet måste behandlas enligt de regler, vilka gälla för understöd, som icke grundar sig på en förutvarande anställning i givarens verksamhet, och givaren bör icke vara berättigad till avdrag. En avdragsrätt för understöd till medlem av givarens hushåll skulle jämväl lätteligen kunna leda till missbruk, då t. ex. jordbrukare skulle kunna fordra avdrag för underhåll i det egna hushållet av en släkting, som någon gång deltagit i jordbruket. Har understöd utgått till någon, som varit anställd å jordbruksfastighet eller i rörelse, synes, på sätt kommittén ifrågasatt, avdrag för understödet böra ske från intäkten av förvärvskällan. Detsamma synes böra gälla den, som varit anställd å givaren tillhörig annan fastighet. Understöd till den, som varit anställd i annan givarens verksamhet än nu nämnts, synes däremot böra få avdragas under allmänna avdrag. En länsstyrelse har ansett förutsättningen för avdragsrätt för periodiska understöd böra vara, att understödet i mottagarens hand utgör här i riket skattepliktig inkomst. Detta finner jag icke berättigat. Frågan, huruvida det periodiska understödet är avdragsgillt hos givaren och skattepliktigt hos mottagaren, bör icke röna inflytande av den omständigheten, huruvida givaren faktiskt åtnjuter avdrag eller huruvida understödet faktiskt tages till beskattning hos mottagaren. Givaren kan således vara berättigad till avdrag för utgivet understöd, även om detta icke beskattas hos mottagaren på den grund, att det icke uppgått till beskattningsbart belopp, eller på den grund, att mottagaren jämlikt 53 § icke är för sin inkomst eller för visst slag av sin inkomst skattskyldig här i riket. Likaså kan mottagaren beskattas för understödet, även om givarens här i riket skattepliktiga inkomst icke förslår till avdrag för det utgivna understödet.»

28 Spörsmålet om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd har därefter varit föremål för ny utredning inom 1936 års skattekommitté, som jämväl i ett år 1939 avgivet betänkande framlagt förslag till ändrade bestämmelser härom. Enligt detta förslag skulle liksom hittills mottagarens skattskyldighet korrespondera mot givarens avdragsrätt. Avdragsrätten ifråga föreslogs emellertid skola begränsas på så sätt, att avdrag skulle vara medgivet allenast för underhållsbidrag samt att, därest bidraget uppenbarligen överstigit vad som med hänsyn till omständigheterna kunde anses hava utgjort skäligt underhåll, avdrag icke finge medgivas med högre belopp än som motsvarat sådant underhåll. Såsom motivering till detta förslag anförde kommittén i huvudsak följande: »Då periodiskt understöd utgår till förutvarande personal i viss förvärvskälla, torde rätten till avdrag för sådant understöd icke kunna vara föremål för någon som helst tvekan. Understödet är i dylika fall att betrakta såsom driftkostnad och denna driftkostnad bör givetvis vara avdragsgill vid beräkningen av inkomsten från förvärvskällan. Lika uppenbart är att understödet för mottagaren utgör en inkomst, för vilken han skall vara underkastad beskattning. Ur mottagarens synpunkt är rätten till sådant understöd att anse såsom en förvärvskälla. Annorlunda ställer sig emellertid saken i fråga om den avdragsrätt för periodiskt understöd, som är medgiven såsom allmänt avdrag. Denna avdragsrätt har icke något samband med förvärvandet av viss inkomst. Grunden för detta avdrag har liksom även för övriga allmänna avdrag angivits vara, att utbetalningar av förevarande slag nedsätta den skattskyldiges skatteförmåga. I syfte att vid beskattningen erhålla en någorlunda tillförlitlig mätare av denna skatteförmåga har man ansett erforderligt att från den samlade inkomsten av olika förvärvskällor medgiva avdrag för utgifter av viss angiven beskaffenhet och därvid bland annat för periodiskt understöd. I anslutning härtill har skatteplikten för vad som sålunda utgått såsom understöd i princip lagts på mottagaren av understödet. Mot den tanke, som alltså ligger till grund för ifrågavarande avdragsinstitut, torde det i och för sig icke finnas något att invända. Avdragsrätten har säkerligen närmast föranletts av de försörjningsbidrag, som en skattskyldig kan vara förpliktad att utgiva till annan person. Det torde vara uppenbart, att vid beskattningen bör på ett eller annat sätt tagas hänsyn till dylika utbetalningar, vilka kunna i hög grad nedsätta den skattskyldiges skatteförmåga. Att detta hänsynstagande sker såsom allmänt avdrag kan ej heller möta betänkligheter. Vad som däremot torde kunna föranleda tveksamhet är den utformning, som avdragsreglerna fått i vår nu gällande skattelagstiftning. Ifrågavarande avdragsrätt har, alltsedan den infördes i skattelagstiftningen, icke varit inskränkt till sådana utbetalningar, som skett på grund av den skattskyldige åvilande förpliktelse. Även utbetalningar, som gjorts utan att någon förpliktelse förelegat, hava ansetts avdragsgilla. Avdragsrätten omfattar emellertid icke endast vad som skulle kunna betecknas såsom understöd. Såsom framgår av departementschefens uttalande i propositionen nr 102/1927 äro även sådana utbetalningar, som uppenbarligen hava karaktär av rena gåvor, att betrakta såsom periodiska understöd, såvida desamma regelbundet upprepas. Detta får anses innebära, att någon prövning av mottagarens behov av understöd icke är avsedd att äga rum. I ett särskilt fall (RÅ 1938 ref. 57) har visserligen regeringsrätten ingått i sådan prövning och därvid vägrat avdrag för periodiska utbetalningar, som gjorts av fader till barn med miljonförmögenhet. Omständigheterna i detta mäl voro dock av säregen natur och det torde knappast finnas anledning antaga, att med detta avgörande skulle hava avsetts att i praxis fastslå en ny regel vid bedömandet av hithörande spörsmål. Kommittén kan för sin del icke finna denna reglering av avdragsrätten för periodiskt understöd tillfredsställande. Eftersom grunden för avdragsrätten är den inverkan, som utbetalningar av ifrågavarande slag utöva på den skattskyldiges skatteförmåga, så torde enligt kommitténs mening för avdragsrättens erhållande även böra

29 krävas ett visst mått av skälighet hos de gjorda utbetalningarna. Enligt nuvarande bestämmelser är emellertid avdragsrätten för periodiskt understöd, i den mån dylikt avdrag överhuvud taget är medgivet, snart sagt obegränsad. Hänsynstagandet till givarens skatteförmåga synes dock icke böra föranleda vidsträcktare avdragsrätt än att därunder falla sådana utbetalningar, som kunna anses påkallade av omständigheterna. Utbetalningarna böra med andra ord verkligen hava karaktär av understöd. Endast då detta är fallet, torde det vara berättigat att anse en sådan belastning av givarens skattekraft föreligga, alt hänsyn därtill bör tagas vid hans inkomstbeskattning. Att såsom nu sker medgiva avdrag även för periodiska gåvor kan icke ur någon synpunkt anses motiverat. Den omständigheten, att en gåva upprepas, borde principiellt sett icke förändra gåvans skatterättsliga karaktär. Därtill kommer emellertid även, att ett bibehållande av avdragsrätten vid dess nuvarande omfattning måste anses innebära betydande risker med avseende å beskattningens effektivitet. När avdragsrätten för periodiskt understöd infördes i svensk skattelagstiftning voro förhållandena annorlunda än nu. På den tiden var skatten icke så hög och progressionen i skatteskalan icke heller. Ur allmän synpunkt betydde det då säkerligen icke sä mycket, om givaren eller mottagaren betalade skatten för understödet. Man kunde inskränka sig till att i skattelagstiftningen söka skipa rättvisa mellan de båda kontrahenterna inbördes. Nu är situationen en helt annan. Det torde icke längre vara möjligt att se denna sak enbart som en fråga om avvägning av skattebördan mellan gåvogivare och gåvotagare. Man måste även tillse, hur avdragsrätten verkar för det allmänna. Med nuvarande höga beskattning och starka progression i skatteskalan torde de nu gällande bestämmelserna rent av inbjuda till kapitalöverflyttningar närstående personer emellan i syfte att ernå en lindrigare beskattning. I detta sammanhang må nämnas, att en taxeringsnämndsordförande i en till kommittén överlämnad skrivelse fäst uppmärksamheten vid den inverkan, som avdragsrätten för periodiskt understöd kan hava i fråga om taxeringen till särskild skatt å förmögenhet. På grund av de beträffande denna taxering föreskrivna reduktionsreglerna kan nämligen avdrag för periodiskt understöd medföra minskning i den beskattningsbara förmögenheten med intill 25 gånger det avdragna understödets belopp. 1 Att den nuvarande regleringen av avdragsrätten för periodiskt understöd är föga rationell torde även framgå vid jämförelse med de fall, där avdrag i sådant hänseende icke är medgivet. Enligt nu gällande lagstiftning kan den, som i sitt hem försörjer en nära anförvant, icke erhålla något avdrag för periodiskt understöd alls. Han kan möjligen få ett extra avdrag på grund av ömmande omständigheter, men rätten härtill är mera osäker. Förutsättningen för att sådant extra avdrag skall kunna erhållas är att skatteförmågan på grund av det lämnade understödet blivit väsentligen nedsatt och avdraget medgives endast efter beskattningsnämnds beprövande. Avdraget är dessutom maximerat till högst 700 kronor vid den kommunala och högst 1 000 kronor vid den statliga taxeringen. Om den, som erhåller sin försörjning i den skattskyldiges hem, icke är en nära anhörig, torde nog ej ens möjligheten till extra avdrag förefinnas. I de fall, där hushållsgemenskap föreligger, tages alltså vid beskattningen endast i begränsad utsträckning hänsyn till understödsgivarens skatteförmåga. Detta beror icke på att understödet i sådana fall anses vara av annan karaktär utan sammanhänger närmast med praktiska svårigheter att där införa en avdragsrätt. Rent principiellt torde skälen för avdragsrätt vara desamma vare sig hushållsgemenskap föreligger eller icke. Givetvis måste det vid sådant förhållande 1 I nämnda skrivelse anföres följande exempel. En skattskyldig, som ägde en förmögenhet av nära 2 500 000 kronor, hade yrkat och medgivits avdrag för periodiskt understöd till två gifta välsituerade barn med 10 000 kronor för dem vardera. Om det periodiska understödet icke avdragits, skulle hela förmögenheten beskattats till särskild skatt å förmögenhet. Genom det periodiska understödet minskades emellertid den till sådan skatt beskattningsbara förmögenheten med 500 000 kronor.

30 betraktas såsom en obillighet att de i det egna hemmet lämnade understöden skola erhålla en så avsevärt sämre behandling i skattehänseende än den som kommer andra understöd till del. Kommittén ämnar i det följande närmare beröra denna fråga. I detta sammanhang vill kommittén emellertid påpeka, att om förbudet mot avdragsrätt bibehålles i sådana fall, då hushållsgemenskap föreligger, så torde det få anses högst betänkligt att i övriga fall medgiva en så vidsträckt avdragsrätt som nu är tillåten. Även med hänsyn till gåvobeskattningen torde det vara önskvärt att erhålla en i möjligaste mån klar gräns mellan gåvor och understöd. Det bereder emellertid stora svårigheter att draga en sådan gränslinje. Man lärer icke kunna giva understödsbegreppet en så snäv innebörd, att däri skulle inrymmas endast sådana utbetalningar, som avse att säkerställa livets nödtorft för understödets mottagare. I själva verket förhåller det sig nog så, att någon viss gränslinje mellan understöd och gåvor icke är möjlig att angiva. Vill man från avdragsrätt avskära sådana utbetalningar, som kunna anses hava karaktär av gåva, torde det fördenskull icke finnas någon annan utväg än att söka erhålla en definition på vad som kan betraktas såsom avdragsgillt understöd. Ur principiell synpunkt borde enligt kommitténs mening avdragsrätten för periodiskt understöd icke sträcka sig längre än underhållsskyldigheten. Detta skulle innebära en inskränkning av avdragsrätten i två hänseenden, nämligen dels på så sätt att avdrag ej vore medgivet med högre belopp än som med hänsyn till omständigheterna kunde anses skäligt och dels så till vida att avdrag kunde medgivas endast för understöd, som utgått till person, gentemot vilken givaren vore underhållspliktig. Kommittén ämnar nu närmare undersöka, huruvida och i vad mån en sådan reglering av avdragsrätten för periodiskt understöd kan anses möjlig att genomföra. Vad först angår den sålunda ifrågasatta skälighetsbedömningen beträffande de gjorda avdragens storlek torde det icke kunna anses obilligt, att en beskärning av särskilt höga avdrag av ifrågavarande slag äger rum. Man måste hålla i minnet den allmänt gällande grundsatsen, att den som förvärvat inkomsten också skall skatta för densamma. På beskattningen bör regelmässigt icke inverka, för vilket ändamål inkomsten användes. Det kan ej heller anses rättvist gentemot andra skattedragande, att understöd, som äro tillmätta med hänsyn till en särskilt hög levnadsstandard för mottagaren, skola få öva inverkan på beskattningen. Progressiviteten i skatteskalorna medför den konsekvensen, att den på grund av ifrågavarande avdrag uppkommande minskningen av skatteintäkterna blir större i den mån avdraget växer och denna skatteminskning måste kompenseras på annat håll. Kommittén anser alltså, att taxeringsmyndigheterna böra erhålla rätt att pröva, huruvida och i vad mån det periodiska understödet kan rubriceras såsom skäligt underhåll. Vad som är skäligt underhåll får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Därvid torde alltså böra beaktas givarens och mottagarens ekonomiska förhållanden ävensom andra omständigheter, som kunna vara av betydelse i förevarande sammanhang. En sådan prövning kan givetvis bereda vissa svårigheter för taxeringsmyndigheterna. Särskilt torde detta vara fallet, när givare och mottagare äro bosatta inom olika taxeringsdistrikt. Kommittén tror sig dock hava anledning antaga, att dessa svårigheter icke skola bliva större än att myndigheterna kunna komma till rätta med desamma. Kommittén avser nämligen icke, att varje avdragspost av ifrågavarande slag skulle behöva av taxeringsmyndigheterna underkastas en ingående granskning. Det är ju uppenbart, att en skälighetsbedömning icke vore möjlig att genomföra, om densamma skulle sträcka sig så långt, att därmed avsåges en absolut tillförlitlig avvägning av skäligheten hos utgivna understöd. I ett taxeringsärende kan givetvis en sä noggrann prövning icke ske. Men detta torde enligt kommitténs mening ej heller vara erforderligt. I de allra flesta fall torde man nog kunna med ledning av givarens deklaration och eventuellt införskaffade

31 ytterligare upplysningar bilda sig en uppfattning om huruvida understödet varit påkallat eller ej. Sålunda synes det i regel knappast finnas någon anledning att ifrågasätta avdragets befogenhet, om det utgivna understödet varit sä ringa, att detsamma enbart ej skulle hava räckt till ens för mottagarens nödtorftiga underhäll. Det torde i sådana fall i allmänhet kunna antagas, att understödet verkligen varit avsett såsom bidrag till mottagarens försörjning. Med hänsyn till den schablonmässiga prövning, som här måste äga rum, har kommittén alltså icke tänkt sig, att den föreslagna skälighetsbedömningen skulle vad angår smärre avdragsbelopp innebära någon egentlig avvikelse från nu gällande bestämmelser. Den andra här ovan efter principiella grunder ifrågasatta begränsningen av avdragsrätten eller att avdrag skulle medgivas endast för understöd till person, gentemot vilken givaren vore underhållspliktig, torde däremot kunna föranleda betänkligheter. En sådan regel skulle innebära, att från avdragsrätt bleve uteslutna alla de fall, där det periodiska understödet lämnats rent frivilligt. Detta måste dock anses obilligt. Den, som frivilligt lämnar ett understöd, bör icke sättas i ett sämre läge än den, som endast fullgör sin skyldighet. Det kan därför icke gärna ifrågasättas att borttaga avdragsrätten för frivilligt lämnade understöd. Av billighetsskäl bör — liksom nu — avdrag medgivas även för understöd, vilka ej grunda sig på någon givaren åliggande underhållsplikt. Man lärer väl i detta sammanhang ej heller böra bortse från kommunernas intressen. Det torde kunna anses berättigat, att mottagarens bostadskommun får uttaga skatt å de intäkter, varav denne faktiskt lever.» Kommittén anförde vidare, att utbetalningar, som göras för tillgodoseende av ett allmännyttigt ändamål, icke böra anses hänförliga under begreppet periodiskt understöd. Enligt kommitténs förslag skulle sålunda avdrag för sådana utbetalningar icke medgivas. Beträffande de nu gällande inskränkningarna i rätten till avdrag för periodiskt understöd yttrade kommittén följande: »För närvarande gälla de inskränkningarna i rätten till allmänt avdrag för periodiskt understöd, att avdrag icke får ske för vad som utgått till person, tillhörande givarens hushåll, eller till annans undervisning eller uppfostran. I sistnämnda fall är avdrag dock medgivet, om understödet utgör skadestånd. Vad beträffar understöd, som avser annans undervisning eller uppfostran och ej utgör skadestånd, kan kommittén icke finna annat än att förbudet mot avdragsrätt i dylika fall bör bibehållas. Den andra inskränkningen i avdragsrätten eller i fråga om understöd till person, tillhörande givarens hushåll, har kommittén berört i det föregående. För kommittén har det framstått såsom en angelägenhet av stor vikt att söka undanröja den obillighet, som här föreligger. Det har emellertid visat sig, att stora svårigheter uppstå vid försöken att åstadkomma en bättre ordning. Om man skulle tänka sig att införa avdragsrätt för periodiskt understöd även vid hushållsgemenskap, så möter till en början den rent tekniska svårigheten, att man regelmässigt icke torde kunna exakt bestämma värdet å de förmåner i kontanter och in natura som understödstagaren erhållit. Beträffande naturaförmånerna betyder detta kanske icke så mycket. Taxeringsmyndigheterna få ju även nu (t. ex. beträffande hembiträden) åsätta värden å dylika förmåner efter vissa allmänna normer och det skulle icke vara omöjligt att förfara på samma sätt i fråga om periodiskt understöd. Men värre är det med kontanterna. Medlemmarna i en familj torde nog endast undantagsvis hava reda pä vad var och en får av den gemensamma kassan. Det kan ej heller förbises, att en i sådana fall medgiven avdragsrätt skulle öppna möjlighet till en uppdelning av inkomsten mellan den skattskyldiges familjemedlemmar i syfte att erhålla skattelindring. Men även om man här skulle tänka sig att tillåta en mera schablonmässig beräkning, så uppstå jäm-

32 väl andra svårigheter. Det torde sålunda vara ganska klart, att man icke kan medgiva avdrag för understöd till vem som helst, ty därigenom skulle vägen lämnas öppen för avdragande av hembiträdeslöner och andra personliga levnadskostnader. Man måste begränsa avdragsrätten till att gälla endast närstående personer (för vilka familjeavdrag ej är medgivet). Men även beträffande nära anförvanter förekommer det ju, att deras närvaro i hemmet innebär en ekonomisk fördel. De ersätta stundom annan hjälp i hemmet. Därjämte kunna de hava egna inkomster, som — om dessa ej uppgå till skattepliktigt belopp — stå utom taxeringsmyndigheternas kontroll. Kommittén har fördenskull icke ansett sig kunna föreslå införande av ifrågavarande avdragsinstitut även för sådana fall, där hushållsgemenskap föreligger.» I de över skattekommitténs förslag avgivna yttrandena blev förslaget i allmänhet tillstyrkt. Vissa myndigheter uttalade emellertid starka betänkligheter med avseende å den ifrågasatta skälighetsprövningen beträffande underhållsbidragen, vilken befarades medföra svårigheter vid taxeringen. I några yttranden avstyrktes förslaget av samma skäl. Socialstyrelsen anförde, att en viss tvekan kunde råda om lämpligheten av att införa en fri prövning av frågan om skäligheten av utgivna understöd. Ur vissa synpunkter kunde det förefalla mera tilltalande, att man bestämde en gräns för underhållets storlek. Det måste dock medgivas, att fixerandet av en sådan gräns kunde erbjuda svårigheter. överståthållarämbetet ansåg begreppet »skäligt underhåll» vara så tänjbart, att det knappast syntes tillrådligt att införa detsamma i skattelagarna. All sannolikhet talade för att detta begrepp komme att tolkas mycket olika och de syntes därför vara ofrånkomligt, att åtminstone i författningstextens anvisningar intoges vägledande bestämmelser härom, i synnerhet som meningen i kommitténs förslag syntes vara, att en restriktiv tillämpning skulle äga rum. De svårigheter, som ändock måste möta vid den praktiska tillämpningen, vore emellertid så stora, att ämbetet ansåge sig böra ifrågasätta, huruvida icke det avdragsgilla understödet borde kunna maximeras till sitt belopp. I anslutning till ett av 1938 års arvsskattekommitté gjort uttalande 1 föreslog överståthållarämbetet en maximering av avdragsrätten till 3 000 kronor för belopp, utbetalat till en och samma person. Beträffande kommitténs förslag att avdrag icke skulle medgivas för periodiska utbetalningar till allmännyttiga ändamål anslöt sig överståthållarämbetet helt till kommitténs uppfattning. Denna form av understöd måste, även om periodvis utbetalning skedde, vara att betrakta som ej avdragsgill gåva. Länsstyrelsen i Stockholms län fann de av kommittén föreslagna ändringarna i fråga om avdrag för periodiskt understöd väl motiverade. Länsstyrelsen skulle dock gärna hava sett, att möjlighet till avdragsrätt kunnat beredas även sådana skattskyldiga, som i sitt hem försörjde någon närstående. Samma synpunkt uttalades även av statskontoret, som underströk vad kommittén anfört om det högst obilliga i berörda inskränkning i avdragsrätten. Statskontoret hade fått det intrycket, att kommittén måhända överskattat både de svårigheter, som reste sig mot dess borttagande, och möjligheterna att utjämna den föreliggande orättvisan genom en vidgad tillämpning av stadgandet i 50 § kommunalskattelagen med dess nuvarande avfattning. Det förefölle därför statskontoret, som om berörda fråga borde tagas under förnyat övervägande. Länsstyrelsen i Uppsala län yttrade, att länsstyrelsen ur principiell synpunkt icke hade något att erinra mot förslaget att begränsa avdragsrätten för periodiskt understöd till sådana fall, då avdraget avsåge verkligt understöd. Därigenom förhindrades att kapitalöverflyttningar ägde rum närstående personer emellan i syfte att ernå en lindrigare beskattning. Länsstyrelsen ville dock icke underlåta att fram1 Bet. 1939:18, sid. 148.

33 hålla de svårigheter, som stadgandets praktiska tillämpning torde komma att vålla för taxeringsnämnderna, som hade att pröva skäligheten av begärda avdrag. Därtill komme att den del av avdraget, som icke hade karaktären av understöd och som alltså förvägrades givaren, icke kunde beskattas såsom inkomst för mottagaren. Meningen vore att beloppet i stället skulle gåvobeskattas. Man torde dock kunna utgå ifrån att någon gåvodeklaration beträffande ifrågavarande del av bidraget icke avlämnades, varför det förelåge risk för att mottagaren undginge gåvobeskattning. Denna risk ökades ytterligare därigenom att gåvor från samme givare under en 4-årsperiod skulle sammanläggas vid beräkning av gåvoskatten. Länsstyrelsen i Södermanlands län fann det visserligen vara i princip riktigt, att för belopp, som givits under form av periodiskt understöd men som i själva verket inneburit en kapitalöverflyttning från givaren till mottagaren, icke borde medgivas avdrag vid givarens taxering, men ansåg, med hänsyn till att det i ett flertal fall torde vara för beskattningsmyndigheterna så gott som omöjligt att med någorlunda säkerhet avgöra om ett sådant belopp varit av behovet påkallat för mottagaren eller ej, sig ej böra tillstyrka kommitténs förslag i denna del. Kommittén hade själv framhållit, att man i fall som dessa icke kunde giva undcrstödsbegreppet en så snäv innebörd att däri skulle inrymmas endast sådana belopp, som avsåge alt säkerställa vad till livets nödtorft oundgängligen hörde. Icke minst på grund därav ville det synas länsstyrelsen, som om det bedömande av mottagarens behov av understöd, som beskattningsmyndigheten enligt kommitténs mening skulle verkställa, måste i ett stort antal fall komma att för de skattskyldiga framstå som rena godtyckligheten. Därtill komme också att det skattetekniskt sett vore i många fall förenat med synnerliga svårigheter att erhålla underlag för detta bedömande, då det mycket ofta inträffade, att givaren och mottagaren av sådana understödsbelopp vore bosatta och taxerades på olika orter. Länsstyrelsen ville emellertid föreslå, att till förebyggande av att kapital överflyttades från en person till annan under form av periodiskt understöd bestämmelser utfärdades därom att avdrag för periodiskt understöd endast finge äga rum om och i den mån detsamma kommit till användning för bestridande av mottagarens levnadskostnader. Länsstyrelsen i Kronobergs län ansåg en begränsning av rätten till avdrag för periodiskt understöd välbetänkt och säkerligen i längden ofrånkomlig. I de fall, då skattskyldig fysisk person utan att rättsligen bindande förpliktelse förelegat åtagit sig att utgiva underhållsbidrag under sådana förhållanden, som kunde anses innebära ömmande omständigheter, syntes emellertid riktigast att i hithörande avseende genomföra en sådan ordning, att efter skälighetsprövning med hänsyn till omständigheterna skattelindring kunde medgivas jämlikt stadgandena i § 50 kommunalskattelagen och § 17 förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Måhända skulle de belopp, med vilka minskning högst finge ske enligt de åsyftade lagstadgandena, skäligen kunna ökas, därest nu ifrågasatta ordning befunnes i övrigt motiverad och lämplig. Länsstyrelsen i Kalmar län ansåg sig böra framhålla de synnerligen stora vanskligheter, som mötte vid avgörandet av frågan om vad som skulle anses motsvara skäligt underhåll, samt anförde därefter följande: »Såvitt länsstyrelsen kan finna torde det icke vara kommitténs mening att 'skäligt underhåll' skulle vara liktydigt med ett för olika orter med samma levnadskostnader uppskattat existensminimum, utan lärer dess storlek få bestämmas med hänsyn till mottagarens skäliga krav på viss levnadsstandard. Det är emellertid icke endast önskemålet att undgå dessa svårigheter, som synes göra det påkallat med en lösning efter andra linjer av här ifrågavarande spörsmål, utan detta är jämväl betingat av kravet på större rättvisa mellan olika kategorier av skattskyldiga med åtagen eller ålagd underhållsskyldighet. Anledningen att avdrag för periodiskt understöd i princip medgivits är bland annat att man därigenom velat bereda lättnader i givarens på grund av under3—417258.

34 stödet minskade skatteförmåga. Det är emellertid utan vidare klart att en skattskyldig med jämförelsevis goda inkomster och med måhända viss förmögenhet icke känner sin skatteförmåga minskad i samma grad genom utgivande av visst understöd som fallet är om understöd av samma storlek utgives av en skattskyldig med jämförelsevis små inkomster och med måhända viss skuldbörda. I dylika fall framstår det såsom otillfredsställande att den genom det utgivna understödet minskade skatteförmågan skall kompenseras med ett för de båda skattskyldiga lika tillmätt avdrag, så mycket mera som detta regelmässigt innebär att den skattskyldige med den större inkomsten och därmed bättre skatteförmågan på grund av statsbeskattningens progressivitet genom avdraget erhåller större lindring i skattebördan än den skattskyldige med lägre inkomst, för vilken utgivandet av ett till beloppet lika stort understöd innebär en större uppoffring. Det är vidare att beklaga, att något klart besked icke lämnats beträffande de faktorer, som äro av betydelse för gränsdragningen mellan understöd, å . e n a sidan, och gåva, å den andra. I betänkandet har ej heller behandlats spörsmålen, när periodicitet ifråga om understödet skall anses föreligga, liksom när understödet skall anses hava utgått till annans undervisning och uppfostran, båda frågor vilka det i enskilda fall kan vara ytterst vanskligt att besvara. Den praxis, som innefattas i regeringsrättens avgörande i individuella fall, torde icke äga den allmängiltighet att den kan betraktas såsom vägledande. I vart fall skulle denna praxis i ett icke obetydligt antal fall icke främja eftersträvad rättvis fördelning av skattebelastningen mellan de skattskyldiga inbördes. Kommittén har även lämnat å sido den ur praktisk synpunkt betydelsefulla inskränkningen i rätten till avdrag för periodiskt understöd, som ligger i att sådan rätt icke förefinnes ifråga om understöd, som utgivits till person, tillhörande givarens hushåll. Med hänsyn till de ur rättvisesynpunkt ofta orimliga resultat, vartill denna begränsning i avdragsrätten leder, framstår en ändring av skattelagstiftningen på detta område såsom synnerligen angelägen. På grund av det nu anförda finner länsstyrelsen institutet periodiskt understöd i dess helhet vara i behov av en fullständig omprövning därvid detta, enligt länsstyrelsens mening, bör ses i dess sammanhang med institutet avdrag för ömmande omständigheter. Länsstyrelsen står icke främmande för den tanken, att det senare avdraget, i vart fall i stor utsträckning, skulle kunna ersätta det förra. Vad särskilt angår sådana periodiska understöd, som utgå på grund av laglig förpliktelse (t. ex. till frånskild make), skulle härigenom även kunna vinnas en bättre överensstämmelse med familjeavdragens belopp än vad nu är fallet, överhuvud taget skulle, vid en diskretionär prövningsrätt i alla de fall, då nu ovillkorlig rätt till avdrag för periodiskt understöd föreligger, avdraget kunna på ett betydligt smidigare sätt anpassas efter skattskyldigs skatteförmåga. Länsstyrelsen får därför hemställa, att frågan om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd i hela dess vidd måtte göras till föremål för ny, allsidig utredning.» Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrade, att den beskärning av rätten till avdrag för periodiskt understöd, som av kommittén föreslagits, måste anses mycket välbetänkt och hade bort vidtagas långt tidigare. Denna avdragsrätt hade nämligen i icke obetydlig utsträckning länge missbrukats i uppenbart syfte att ernå skattelindring och detta utan att beskattningsmyndigheterna kunnat göra något däråt. Kammarrätten framhöll, att vad som skulle förstås med skäligt underhåll icke angivits i lagtexten och icke heller klart framginge av motiveringen. I vilken utsträckning gällande bestämmelser utnyttjats för »kapitalöverflyttningar närstående personer emellan i syfte att ernå en lindrigare beskattning» läte sig icke bedöma med ledning av innehållet i kommittébetänkandet. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen hade givits ett sä allmänt innehåll, att det med säkerhet kunde förväntas, att den komme att visa sig synnerligen svår att tillämpa i praktiken och giva anledning till ett stort antal taxeringsprocesser. På grund därav syntes bestämmelsen, sådan den av kommittén utformats, icke böra inflyta i ett kommande lagförslag.

35 Beträffande den enligt nuvarande praxis fysisk person medgivna avdragsrätten för periodiska utbetalningar till allmännyttiga ändamål ansåg kammarrätten, att sådant avdrag fortfarande borde medgivas. I detta hänseende uttalades samma uppfattning av flera länsstyrelser. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund yttrade, att nu gällande bestämmelser otvivelaktigt gåve rum för manipulationer och därav följande överflyttning av inkomst och kapital för att undgå skatt. Dylikt borde om möjligt förhindras. Den av kommittén föreslagna metoden torde emellertid bliva föga verksam i detta hänseende, bortsett från det ökade taxeringsarbetet, som därigenom skulle bliva följden. Förbundet avstyrkte därför förslaget. En framkomlig väg syntes däremot vara, att bestämma ett visst högsta belopp, som ej finge överskridas, då det gällde understöd från en givare till en mottagare.

Avdrag för premier och andra försäkringsavgifter. I det år 1909 avgivna förslaget till bl. a. förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt upptogs för första gången rätten till avdrag för »försäkringspremier, som utbetalas för den skattskyldiges eller hans hustrus liv-, kapital-, livränte-, olycksfalls- eller sjukförsäkring ävensom för pupillförsäkring, dock högst 200 kronor. 1 Motivering saknas till de i berörda förslag intagna bestämmelserna. Kammarrätten hade i avgivet yttrande ingen annan anmärkning 2 än att »då ordet försäkringspremier enligt vanligt språkbruk icke torde avse andra avgifter än dem, som betalas till försäkringsbolag, men avdrag synes böra medgivas även för avgifter, som oberoende av tjänsteförhållande erläggas till pensions-, änke- eller pupillkassa, anser kammarrätten ett fullständigande av paragrafens avfattning i detta hänseende vara av behovet påkallat». I prop, nr 88 till 1910 års riksdag föreslogs 3 en avdragsrätt av angiven art, med iakttagande av vad kammarrätten erinrat. Såsom motivering anförde departementschefen: 4 »I ett flertal utländska inkomstskatteförfattningar hava införts bestämmelser om avdrag för försäkringspremier. Med försäkringsrörelsens starka utveckling i vårt land å livets skilda områden torde det jämväl vara lämpligt att i författningen om inkomst- och förmögenhetsskatt upptaga en dylik bestämmelse. Ett sådant avdrag bör i viss mån bliva en allmän sporre till sparsamhet och ägnat att i vissa avseenden utjämna skiljaktigheter i skattskyldigheten mindre inkomsttagare emellan. Avdraget, ehuru tillförsäkrat en var skattskyldig intill ett belopp av 200 kronor, innebär dock framför allt ett medgivande åt den, som, i saknad av annan inkomst än inkomster av eget arbete, söker betrygga familjens ekonomi i händelse av dödsfall, sjukdomsfall, olycksfall m. m.» 1910 års författningstext avfattades i denna del i överensstämmelse med departementschefens förslag. Inkomstskattesakkunnigas förslag bibehöll avdraget ifråga. 5 1921 års kommunalskattekommitté föreslog viss ändring beträffande ifrågavarande avdrag samt anförde härom: 6 »Såsom kommittén redan i det föregående uttalat i fråga om liv- och kapitalförsäkringar, gäller enligt kommitténs mening, att premier för frivilliga personalförsäkringar i allmänhet äro att jämställa med levnadskostnader och att således prin1

Bet. 1910, sid. 43. Bet. 1910, sid 134. Prop. 1910:88, sid. 7. 4 Prop. 1910:88, sid. 113. 5 Bet. 1923, I, sid. 118. 6 Bet. 1924, sid. 280. 2

36 cipiellt sett avdrag för dem icke bör medgivas vid inkomstberäkningen. Nu gällande skattelagstiftning står på samma principiella grund, i det att det avdrag till sammanlagt belopp av 200 kronor, som för närvarande är såsom allmänt avdrag medgivet för dylika försäkringspremier är betingat av sociala hänsyn och avsett att uppmuntra till dessa ur samhällets synpunkt nyttiga och önskvärda försäkringar. Fråga är, om en dylik på visst sätt begränsad avdragsrätt fortfarande bör bibehållas. Kommittén anser, att så visserligen bör ske, men att avdragsrätten i viss mån bör omläggas, så att den väsentligen endast kommer dem tillgodo, för vilka den av sociala skäl bör reserveras, d. v. s. de mindre bemedlade lagren i samhället, som anlita ifrågavarande försäkringsformer. I sådant hänseende kan emot nu gällande bestämmelser anmärkas, att enligt dessa avdragsrätt medgives för så att säga en bottendel av den skattskyldiges sammanlagda försäkringspremier, lika för alla. I fråga om de stora eller medelstora försäkringarna kan ett dylikt avdrag ingalunda anses vara ur social synpunkt nödigt eller befogat. Vad som för dessa större försäkringar är av avgörande betydelse är det sätt, vara försäkringen och vad som utfaller på grund av densamma behandlas i beskattningshänseende, d. v. s. huru inkomst- och kapitalbeskattningen ordnas för samma försäkringar. I detta hänseende äro emellertid, såsom i det föregående är anfört, så stora fördelar, som över huvud taget lärer kunna ifrågakomma, medgivna alla personförsäkringar, och därmed torde vara tillräckligt sörjt för de större försäkringarna utan att avdrag för en bottendel av premierna därutöver behöver medgivas. Vill man således förbehålla en begränsad avdragsrätt åt de mindre personförsäkringarna, för vilka en sådan avdragsrätt är av sociala skäl motiverad, så synes detta lämpligen kunna ske därigenom, att avdrag medgives dels för premier för visst slag av försäkringar, som för de mindre försäkringstagarna äro av särskild betydelse, dels ock för premier för försäkringar av annat slag, för så vitt det premiebelopp, som skall erläggas, icke överstiger ett efter förhållandena avpassat mindre belopp, som kommittén anser kunna sättas till 100 kronor. I enlighet härmed håller kommittén före, att avdrag bör medgivas för premier och avgifter, som utgått för den skattskyldiges eller hans makes sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring eller till sjukkassa för begravningshjälp. I fråga om frivilliga personförsäkringar av annan art medgives avdrag allenast för det fall, att premien för försäkringen eller, om försäkringarna äro flera, sammanlagda beloppet av premierna icke överstiger 100 kronor. Om alltså premien eller premierna uppgå till högre belopp än 100 kronor, får intet som helst avdrag för sådan försäkringspremie äga rum. Om skattskyldig är gift och båda makarna hava försäkringar av nu ifrågavarande art, bör vid beräkning av premiebeloppet hänsyn tagas till båda makarnas försäkringar, så att avdrag ej medgives, med mindre sammanlagda beloppet av makarnas premier ej överstiger 100 kronor. Vad som får avdragas är för såväl den förra som den senare kategorien av ovan angivna försäkringar det faktiskt utbetalta beloppet. Om försäkringstagaren fått å sin försäkring uppbära s. k. vinstandel eller premieåterbäring, vilken, såsom förut är nämnt, ej skall räknas såsom skattepliktig inkomst, är sådan vinstandel eller återbäring att anse som minskning i premien och skall i första hand avräknas å premien, så att endast vad av premien som överskjuter vinstandelen eller återbäringen får avdragas. Att en utfallen vinstandel icke får inverka å beräkningen av premiebeloppet, då det gäller att avgöra huruvida över huvud taget avdrag enligt vad ovan är sagt får åtnjutas eller icke, lärer tydligt framgå av det härom meddelade lagstadgandets formulering. Med en begränsning av avdragsrätten för premier så anordnad, som nu angivits, anser kommittén densamma bättre än enligt nu gällande bestämmelser komma att anpassa sig efter vad som ur social synpunkt kan vara önskvärt och skäligt. Det skulle kunna ifrågasättas att med sjuk- och arbetslöshetsförsäkring jämställa även olycksfallsförsäkring och att således medgiva avdrag för olycksfallsförsäkrings-

37 premier utan hänsyn till storleken av premiebeloppet. Då emellertid olycksfallsförsäkring i stor omfattning lärer förekomma även bland de burgnare folklagren, och premierna för dessa försäkringar understundom kunna uppgå till avsevärda belopp, har kommittén ur fiskalisk synpunkt ansett försiktigheten bjuda att i nu ifrågavarande hänseende hänföra olycksfallsförsäkringarna till den andra av ovan angivna kategorier. Detsamma synes böra gälla även i fråga om blandade försäkringar, så att exempelvis en sjukförsäkring, som är kombinerad med liv-, kapital-, livränte- och olycksfallsförsäkring, skall hänföras till den senare kategorien och avdrag för premie för sådan försäkring medgivas allenast under samma förutsättning som för livförsäkring. Det har visat sig, att det för närvarande medgivna 200-kronorsavdraget ej sällan missbrukats, i det att i deklarationerna avdrag för premier gjorts med detta belopp även i fall, där sådana premier i verkligheten av den skattskyldige icke betalts eller betalts till lägre belopp. Ett dylikt missbruk kan naturligtvis tänkas även med de av kommittén föreslagna ändrade bestämmelserna. För att förekomma detta synes det böra föreskrivas, att den skattskyldige för att få njuta ifrågavarande avdrag till godo skall i sin deklaration specifikt uppgiva varje försäkring med nummer därå, anstalt eller kassa, vari den är tagen, samt beloppet av därför utbetald premie. Med dessa uppgifter bliver det lätt att i förekommande fall kontrollera uppgiftens riktighet, och medvetandet därom kommer att kraftigt avhålla från försök till skatteunderslev på denna punkt. Med kommitténs förslag till avdragsrättens begränsning skulle naturligtvis även kunna tänkas, att en skattskyldig kunde uppgiva och erhålla premieavdrag för en till den andra kategorien av ovan angivna försäkringar hörande försäkring, under det att han i verkligheten hade även andra sådana försäkringar, vilka han förtege. Ett sådant förfarande måste emellertid förutsätta medveten oriktig uppgift och avsikt att vilseleda beskattningsmyndigheterna, och de stränga påföljder, som äro stadgade för dylikt förfarande, torde få anses tillfyllestgörande för att förekomma skatteunderslev i detta fall liksom i andra, så mycket hellre som vinsten för den skattskyldige av ett svikligt förfarande i detta fall bleve ytterst ringa.» En reservant i kommittén, med vilken två andra ledamöter instämde, anförde: 1 »För min del har jag funnit anledning icke föreligga att frångå nu gällande bestämmelse rörande avdrag med högst 200 kronor för försäkringspremier och därmed likställda avgifter för personförsäkring. De av kommittén föreslagna bestämmelserna synas mig i förevarande, i och för sig obetydliga, detaljfråga onödigtvis inveckla deklarations- och taxeringsförfarandet. För övrigt torde de skattskyldiga knappast förmå inse, att bestämmelserna i fråga äro med rättvisa förenade, och därigenom frestas till kringgående av samma bestämmelser, vilka för övrigt redan i och för sig därtill inbjuda. Med kommitténs pluralitet är jag emellertid ense därom, att den skattskyldige bör tillförbindas att specifikt angiva de premier eller avgifter, för vilka han begär s. k. allmänt avdrag.» I de yttranden, som avgåvos över kommunalskattekommitténs nu berörda förslag avstyrktes detsamma nästan genomgående. I åtskilliga yttranden förordades bibehållandet av nu gällande bestämmelser, under det att i en del yttranden föreslogs, att icke något avdrag för försäkringspremier skulle medgivas. En reservant i kammarrätten, som delade sistnämnda uppfattning, anförde såsom motivering härför: 2 »Utgifter för försäkringspremier äro obetingat hänförliga till levnadsomkostnader, varför avdragsrätten av kommittén motiveras av hänsyn till försäkringens sociala betydelse. Emellertid tala praktiska skäl för avdragsrättens borttagande. En sådan åtgärd skulle i sin mån bidraga till en av många skäl önskvärd förenkling av taxeringsarbetet. Avdragsrätten missbrukas för närvarande i stor utsträckning 1 Bet. 1924, sid. 553. - Kammarrättens prot. den 30 juni 1925, 42 §.

38 utan möjlighet till kontroll från beskattningsmyndigheternas sida. Kommittén har visserligen föreslagit kontrollåtgärder, men det måste befaras, att dessa komma att oskäligt tynga deklarationsformuläret samt förorsaka beskattningsmyndigheter och deklaranter mera besvär än hela saken är värd.> I proposition till 1927 års riksdag anförde departementschefen: 1 »Frågan om rätt till avdrag för försäkringspremier befinner sig enligt den av mig föreslagna lagstiftningen delvis i ett annat läge än enligt kommittéförslaget. Jag erinrar därom, att, på sätt jag tidigare omnämnt, vad som uppbäres på grund av annan pensionsförsäkring än sådan, som tagits i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt eller mot engångspremie, skall enligt det nu framlagda förslaget, dock med visst undantag i fråga om livränta på grund av pupillförsäkring, beskattas till sitt fulla belopp. Därav följer, att de för dylik försäkring erlagda premierna böra få avdragas till fullo, i den mån avdrag för desamma icke ägt rum redan vid beräkning av inkomst av tjänst. För övriga försäkringspremier borde avdrag principiellt icke medgivas, enär utfallande försäkringsbelopp antingen icke alls eller, såsom fallet är med livräntor, blott delvis beskattas. Det i 2 mom. 3) av förevarande paragraf upptagna avdraget harmonierar alltså icke med de principer för försäkringsanstalters och försäkringstagares beskattning, som jag i övrigt förordat. Avdraget är helt betingat av sociala skäl. Frågan är då, till vilket belopp ett dylikt skälighetsavdrag bör medgivas. För närvarande utgör högsta avdraget för utgivna försäkringspremier 200 kronor. Emot detta avdrag har anmärkts, att de skattskyldiga ofta upptaga detsamma i deklarationen, även om de icke haft att erlägga några försäkringspremier. I flera av de avgivna yttrandena har ock avdragets borttagande föreslagits. Med beaktande härav och med hänsyn till den omläggning av försäkringsanstalters och försäkringstagares beskattning, som jag föreslår och som medför, att avdrag för vissa försäkringspremier medgivas till fullo, h a r jag ansett detta allmänna, uteslutande av sociala skäl betingade avdrag för försäkringspremier kunna begränsas till 100 kronor. Detta belopp synes vara för sitt ändamål fullt tillräckligt, särskilt som de mindre inkomsttagarna i regel icke torde hava försäkringar med högre årliga premier än 100 kronor. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att icke medgiva något avdrag alls, då de under året erlagda premierna överstigit 100 kronor, har icke upptagits, då nämnda regel synes mig irrationell och ledande till obilliga resultat.» I vissa motioner yrkades emellertid att avdrag för försäkringspremier måtte såsom tidigare medgivas intill ett belopp av 200 kronor. Första särskilda utskottet yttrade härtill: 2 »Vid övervägande av denna fråga har utskottet — ehuru avgifter för vissa försäkringar, som nu inräknas i 200 kronorsavdraget, enligt propositionens bestämmelser få avräknas tillfullo — funnit detta av sociala skäl betingade avdrag böra bibehållas vid sin nuvarande storlek. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om, att en garanti mot det missbruk av detta avdrag, som för närvarande understundom torde förekomma, synes kunna vinnas genom specificering i deklarationen av utgivna försäkringspremier, en anordning, som utskottet, på sätt av dess utlåtande nr 6 framgår, gillar.» I proposition nr 213 till 1928 års riksdag biträdde departementschefen denna utskottets uppfattning 3 och riksdagens beslut avfattades i enlighet därmed. 1 Prop. 1927:102, sid. 450. — Jfr prop. 1927:103, sid. 27. 2 Första särsk. utsk., uti. 1927:1, sid. 69. 3

Prop. 1928: 213, sid. 270.

39 A v d r a g för a l l m ä n n a s k a t t e r m e d u n d a n t a g a v k r o n o u t s k y l d e r . Avdragsrätten vid den statliga beskattningen för erlagda utskylder infördes först genom 1910 års skattelagstiftning. Redan 1897 års kommunalskattekommitté föreslog emellertid i sitt år 1900 avgivna betänkande, 1 att avdrag för utskylder skulle medgivas. Kommittén anförde härom. »Avdrag för utskylder är vanligen, om ock flerstädes med åtskilliga inskränkningar, medgivet i sådana utländska inkomstskattelagar, vilka i huvudsak byggts på den rena inkomstskattens grund. Kunde man förutsätta möjligheten av en absolut rättvis och jämn inkomstbeskattning, skulle det i själva verket vara tämligen likgiltigt, om avdrag för utskylder medgåves eller icke, men då så icke är förhållandet, utan ojämnhet i inkomstbeskattningen även med de mest fulländade taxeringsmetoder icke lärer kunna undvikas, och tillika är uppenbart att ett förvägrande av rätt till avdrag för utskylder måste i sin mån öka denna ojämnhet, synes billigheten kräva, att skattskyldig slipper skatta för den del av sina levnadskostnader, som utskylderna representera. Under begreppet utskylder inbegriper förslaget alla utskylder till stat och kommun samt därmed i avseende å debiteringssättet likställda allmänna avgifter såsom t. ex. bidrag till prästerskapets avlöning, vägskatt, o. d. tvångsbidrag.» 1902 års proposition angående inkomstskatt innehöll däremot uttrycklig föreskrift, att vid taxering av inkomst avdrag icke finge ske för utskylder. 2 I ett år 1904 inom finansdepartementet utarbetat förslag till förordning om skatt av inkomst och förmögenhet m. m. bibehölls i 8 § bestämmelsen, att avdrag icke finge ske för utskylder (dock med undantag för prästernas i jordeboken upptagna utlagor). Kammarrätten uttalade i sitt år 1904 häröver avgivna utlåtande, att det vore obilligt att vid taxering av inkomst avdrag ej finge ske för erlagda utskylder. I ett år 1906 inom finansdepartementet upprättat förslag till förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst och förordning om inkomstskatt bibehölls emellertid förbudet mot avdrag av utskylder, och kammarrätten hade denna gång intet särskilt uttalande i anledning därav. Vid 1907 års lagstiftning bibehölls likaledes bestämmelsen oförändrad. År 1909 hade ånyo inom finansdepartementet utarbetats förslag till förordningar om inkomst- och förmögenhetsskatt samt angående bevillning. Även häri bibehölls förbudet om avdrag för den skattskyldiges utskylder. I yttrande häröver anförde kammarrätten. 3 »Upprepade gånger och senast i sitt utlåtande över 1904 års förslag har kammarrätten framhållit det obilliga uti, att vid taxering av inkomst avdrag ej får ske för erlagda utskylder. I praxis hava vissa slag av skatter, såsom accis och maltskatt, plägat betraktas såsom affärsomkostnader, för vilka avdrag följaktligen medgivits. Enligt kammarrättens mening böra även skattskyldigs ä krono- och kommunaldebetsedlar upptagna utskylder undantagas från beskattning och stadgande härom införas i 10 §.» I proposition nr 88 till 1910 års riksdag bibehölls dock alltjämt stadgandet, att avdrag icke finge ske för den skattskyldiges utskylder, och departementschefen anförde härvid med anledning av kammarrättens nyss återgivna yttrande. 4 »För egen del kan jag icke annat än medgiva befogenheten av kammarrättens 1 Förslaget till bevillningsförordning, § 15. Förslaget till kommunalskattelag motiven, sid. 108. 2 Prop. 1902:16, sid. 4. 3 Bet. 1910, sid. 135. 4 Prop. 1910:88, sid. 185.

§ 27, och

10 erinran, men tillåter mig tillika framhålla den statsfinansiella betydelsen av ett dylikt avdrag. Utskylder, därför avdrag skulle ifrågakomma, överstege nog sammanlagt 100 000 000 kronor. Avgår detta belopp från sammanlagda beskattningsbara inkomsterna i riket, måste man antagligen räkna med en nedgång i den nya skattens avkastning med icke så litet över 2 000 000 kronor. För att kunna erhålla fyllnad härför, skulle man åter nödgas höja skatteprogressionen. I valet mellan en sådan åtgärd eller status quo i fråga om utskylder har jag valt den senare vägen, i vilket avseende jag skulle kunna åberopa den preussiska lagstiftningen.» I anslutning till denna proposition väcktes i riksdagens kamrar likalydandc motioner, utmynnande i ett yrkande om rätt för den skattskyldige till avdrag för utskylder. Såsom motivering anfördes: »Kungl. Maj:t yttrar i sin motivering till proposition om inkomst- och förmögenhetsskatt: 'När, såsom i fråga om förevarande skatteförslag, syftemålet är att så vitt möjligt träffa den på inkomst grundade skatteförmågan, ligger det uppenbarligen stor vikt uppå, att rätten till avdrag vid inkomstens taxering erhåller fullt bestämda, men ej heller för trångt fastställda gränser. Ju mera renodlad inkomsten blir, ju mer man genom avdrag tager hänsyn till de yttre förhållanden, som kunna inverka på skatteförmågan i allmänhet, desto kraftigare kan skatteskalan göras.' Vidare framhålles att man vid uppgörande av detta skatteförslag framför allt haft för ögonen önskan att låta skatten följa den verkliga skatteförmågan. Någon förebråelse torde knappast kunna göras föredragande departementschefen med avseende på hans bemödanden att i frågans närvarande läge göra skatteskalan kraftig. Däremot kan man kanske med fog ställa sig tveksam, om han i alla avseenden följt sin uttalade avsikt att lata skatten följa den verkliga skatteförmågan, detta bland annat då man finner, att han icke förordat rättelse i nu gällande stadgande, att vid taxering av inkomst avdrag ej fär ske för erlagda utskylder. Kammarrätten har upprepade gånger framhållit det obilliga i detta stadgande och såsom sin mening angivit, att skattskyldigs å krono- och kommunaldebetsedlar upptagna utskylder böra undantagas från beskattning. Föredragande departementschefen anför också, att han kan 'icke annat än medgiva befogenheten av kammarrättens erinran', men framhåller att genom en sådan åtgärd skattens avkortning skulle komma att minskas med antagligen minst 2 000 000 kronor. Emellertid står det för mig klart att vid anordnande av en progressiv skatt avdrag för utskylder är oundgängligt, om man ej vill trampa rätten under fötterna. Den skattskyldige har fråntagits en del av inkomsten i skatt, och det kan väl då vara icke blott som kammarrätten uttrycker sig obilligt, utan också orimligt att även på detta den skattskyldige fråntagna belopp ånyo uttaga en progressiv skatt.» Bevillningsutskottet uttalade. 1 »Enligt utskottets förmenande hade det varit i hög grad önskvärt, att vid den nu föreslagna omläggningen av inkomstbeskattningen den ifrågavarande avdragsrätten, vars principiella befogenhet torde vara oomstridd, kunnat genomföras, utan att behovet av statsinkomster under den närmaste framtiden därvid tillmätts avgörande betydelse. Under nuvarande förhållanden tilltror sig utskottet likväl icke att tillstyrka bifall till det av motionärerna framställda yrkandet i hela dess vidd, men för att i största möjliga omfattning undanröja de orättvisor i förevarande avseende, som, därest intet avdrag för erlagda utskylder medgåves, skulle föranledas av de stora ojämnheterna i den kommunala beskattningen, har utskottet ansett sig böra nu hemställa om den ändring i 10 §, att avdrag medgives för alla utskylder utom kronoutskylder, däribland även inberäknade utskylder in natura eller i arbetsprestationer. Enligt utskottet tillhandakomna beräkningar skulle härigenom uppkomma en minskning i inkomstskatten av omkring 2 000 000 kronor, vilken minskning i statsinkomster emellertid synes kunna förväntas bliva täckt dels därigenom att enligt numera 1

Bet. 29, sid. 23.

41 gjorda beräkningar angående den skattepliktiga totalförmögenheten inom landet denna visat sig med omkring 750 000 000 kronor överstiga det belopp, vartill densamma av departementschefen beräknats uppgå, och att till följd härav avkastningen av förmögenhetsskatten torde bliva större än i propositionen antagits, dels ock därigenom att även inkomstskatten på goda grunder kan antagas giva ej oväsentligt större utbyte än vad i avseende härå beräknats.» Riksdagen biträdde utskottets förslag. 1 Ifrågavarande spörsmål upptogs till förnyad behandling i inkomstskattesakkunnigas år 1923 avgivna betänkande. Härvidlag må särskilt erinras om en i betänkandet intagen promemoria av Harald Waller angående rätt till avdrag för utskylder vid inkomstbeskattningen, 2 varur här må återgivas följande. »Den principiella befogenheten av rätt till avdrag för utskylder är dock icke på sätt riksdagen påstått, oomstridd, och jag för min del vill åtminstone bestrida densamma. Jag vill dock medgiva avdrag för utskylder, som blott drabba vissa skattskyldiga eller som drabba olika skattskyldiga enligt olika grunder. Sålunda torde väl tullar, acciser, omsättningsskatter och dylikt alltid få avdragas, då dessa blott drabba vissa skattskyldiga och de olika skattskyldigas inbördes skatteförmåga icke kan rättvist fastställas utan att avdrag därför sker. Likaledes hade enligt min åsikt den på ett års inkomst belöpande krigskonjunkturskatten bort få avdragas från samma års inkomster för bestämmande av det belopp, som skulle taxeras till inkomstskatt och till bevillning. Två skattskyldiga med t. ex. 100 000 kronors inkomst var hava icke lika stor skatteförmåga, därest en av dem skall för denna sin inkomst utbetala 5 000 kronor i krigskonjunkturskatt. Annat blir emellertid förhållandet, när det är fråga om de vanliga efter inkomsten utgående skatterna. Den nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatten samt den kommunala progressivskatten liksom ock i viss mån inkomstbevillningen bygga på skatteförmågan såsom norm för beskattningen. Man utgår från, att medborgarna äro skyldiga att avstå en del av sina inkomster för att täcka statens och kommunens behov, och fördelningen av skatterna mellan de enskilda skattskyldiga sker i förhållande till skatteförmågan, d. v. s. i främsta rummet i förhållande till inkomstens storlek. Liksom det är nästföregående års inkomst som beskattas, så rättar sig också skattens storlek efter sagda inkomsts storlek. Det är en del av denna inkomst, som den skattskyldige kännes pliktig avstå till stat och kommun, och skatten bör också, teoretiskt sett, betalas ur nämnda ärs inkomst, även om skatten i det stora flertalet fall betalas ur det års inkomst, under vilket skatten faktiskt erlägges. Om man ser problemet från den synpunkten, att den skattskyldige skall avstå en del av ett visst års inkomst, är det väl självklart, att detta skattebelopp icke skall få inverka på inkomstberäkningen det år, skatten händelsevis erlägges, utan varje års inkomst med därå belöpande skatt måste i förevarande avseende anses såsom ett avslutat helt. Det har nu gjorts gällande, att det skulle vara obilligt om avdrag icke finge ske för erlagda skatter och man alltså, för att tala med motionärerna år 1910, skulle vara tvungen att erlägga skatt på det belopp, som fråntagits den skattskyldige genom beskattningen. Detta resonemang är enligt min uppfattning felaktigt; man betalar icko för närvarande skatt på skatten. Diskussionen år 1910 rörde blott skatteavdrag vid inkomst- och förmögenhetsskatten, men klart är att skall med nyss angivna motivering avdrag ske vid denna skatt bör avdrag ske jämväl vid inkomstbevillningen och den kommunala progressivskatten, vid vilken senare skatteavdrag ju faktiskt i viss utsträckning äger rum. Vid en undersökning av verkningarna av obegränsat skatteavdrag är det mest praktiskt att utgå från förhållandena vid den kommunala beskattningen och därvid 1 Biksdagens skrivelse nr 97. sid. 14. 2 Bet. 1923, II, sid. 77.

42 först bortse från statsskatten och den kommunala progressivskatten. Om man kunde tänka sig en kommun utan fastighetsbevillning samt i denna kommun alla hade år från år lika inkomster och dessa vore så stora, att för var och en inkomsten även efter utskyldsavdraget överstege två gånger det skattefria avdraget, så vore det tydligen likgiltigt, huruvida avdrag medgåves eller icke. Med en sammanlagd beskattningsbar inkomst av 100 000 kronor och ett skattebehov av 8 000 kronor är det tydligen likgiltigt, huruvida man betalar efter en utdebitering av 8 kronor per bevillningskrona å 100 000 kronor eller efter 8 70 kronor per bevillningskrona å 92 000 kronor. Då det emellertid alltid finnes fastigheter, kommer utskyldsavdraget att medföra en viss överflyttning av skatt från inkomsten till fastigheten. Om i kommunen finnas jordbruksfastigheter med ett taxeringsvärde av 500 000 kronor och en beskattningsbar inkomst av 70 000 kronor, kommer med en utdebitering av 8 kronor en skatt av 2 400 kronor å fastigheterna och 5 600 kronor å inkomsten. Får skatten avdragas från inkomsten, blir denna blott 62 000 kronor och med en utdebitering av 8-70 kronor blir skatten på fastigheterna 2 610 kronor och på inkomsten 5 394 kronor. Hava fastighetsägarna ingen beskattningsbar inkomst, blir minskningen i beskattningsbar inkomst och därmed höjningen i utdebiteringen något obetydligare. Vidare kommer utskyldsavdraget att medföra en överflyttning av skattebörda från de större till de mindre inkomsttagarna. Om en skattskyldigs inkomst icke överstiger dubbla beloppet av det skattefria avdraget, kommer nämligen avdrag för utskylder att minska den beskattningsbara inkomsten med blott hälften av utskyldsbeloppet, under det att för den skattskyldiga med större inkomst den beskattningsbara inkomsten minskas med hela skattebeloppet. Man kan antaga, att i det först givna exemplet 2 000 kronor skatt faller pä de lägre inkomsterna, så att inkomstminskningen blir 7 000 kronor och utdebiteringen 8-60 kronor. En person med 10 000 kronors beskattningsbar inkomst får då i ena fallet 800 kronor skatt och i andra fallet 9 200 X 860 = 798 20 under det att för en person med 2 000 kronor inkomst och 1 000 kronor skattefritt avdrag motsvarande siffror bliva 40 kronor (500 X 8) och 41-28 (480 X 860). Vid inkomst- och förmögenhetsskatten bliva förhållandena i stort sett likartade, ehuru ju här icke kan ske någon överflyttning av skattebördan från inkomsten till fastigheten. Man kan naturligtvis tänka sig att den minskning i inkomstskattens avkastning, som skulle uppstå genom utskyldsavdraget, icke täcktes vare sig genom ökning av progressionen eller genom uttagande av högre procent av grundbeloppet, utan på annat sätt t. ex. genom indirekta skatter. Under dylika förhållanden skulle jag icke hysa så stora betänkligheter mot reformen, då man sålunda på en omväg minskade den nuvarande höga direkta beskattningen och samtidigt mildrade progressionen, vilken enligt min åsikt är i starkaste laget. Att sä skulle komma att ske, förefaller dock icke troligt, utan antagligt är väl, att man genom att skärpa skatteprogressionen söker återfå det skattebelopp, som går förlorat genom utskyldsavdraget. Problemet kommer då helt enkelt att ställa sig på följande sätt. Om en person under nuvarande förhållanden för en viss inkomst a betalar en skatt b, huru skall man då anordna skatteskalan för att skatten fortfarande skall bliva b för en inkomst av a—b? Man bör nämligen vid den nya skalans upprättande utgå från att var skattskyldig skall erlägga ungefär samma skattebelopp som förut, men för att kunna verkställa en beräkning måste man presumera jämförelsevis stabila inkomster, d. v. s. lika år från år, enär varje beräkning eljest blir omöjlig. Meningen vore ju, att man skulle få avdraga den skatt, som erlägges under året, men denna har ju beräknats efter ett föregående års inkomst och storleken av denna skatt står ju icke alltid i proportion till årets inkomst. Detta förhållande har jämförelsevis ringa betydelse vid en proportionell skatt sådan som inkomstbevillningen, därest den årliga utdebiteringsprocenten är ungefär lika stor, men vid en progressivskatt leder det till föga önskvärda följder. Såsom förut påpekats torde man för att få någon beräkningsgrund vid skalans omläggning böra antaga, att varje skattskyldig har ungefär lika stora inkomster varje

43 år. Är detta fallet, är det likgiltigt, huruvida man tillämpar det nuvarande systemet eller använder motsvarande högre skatteprocent på ett med skatten minskat belopp. Är däremot inkomsten växlande, får den skattskyldige till äventyrs avdraga ett litet skattebelopp det år, han har en stor inkomst, under det att han får avdraga ett stort skattebelopp det år, han har en liten inkomst. Redan nu blir ju på grund av progressionen en skattskyldig med varierande inkomst hårdare beskattad än en med jämn inkomst, och denna orättvisa skulle ytterligare skärpas genom att medgiva avdrag för alla utskylder. Det år, han har en stor inkomst med liten skatt att betala, kommer han upp till en skatt, som är avsedd för en person med betydligt större inkomst och större skattebelopp. Det år, han har liten inkomst och stor skatt, sker visserligen en utjämning, men denna blir dock icke tillräcklig, enär det belopp, för vilket han undgår skatt, skulle beskattas efter en lägre procent än den, efter vilken föregående års inkomst beskattats. Särskilt pregnant blir detta, om inkomstvariationen är så betydande, att ett års inkomst är lägre än den skatt på föregående års inkomst, för vilken han är avdragsberättigad. Därest varje skattskyldig hade att erlägga blott en efter inkomsten utgående skatt, borde det därför enligt min åsikt icke komma ifråga att medgiva avdrag för denna skatt. Så enkelt är tyvärr icke problemet, utan skatt för inkomst erlägges bäde till kommunen, landstinget och staten (för att icke allt för mycket komplicera problemet bortser jag från vägskatten och särskild skatt inom municipalsamhälle) och skattetrycket kan vara högst olika inom olika kommuner och län. Inom kommunen behöver man icke taga hänsyn till någon olika skattebörda utan blott avgöra, huru mycket en var bör betala med hänsyn till den faktiska inkomstfördelningen. Redan vid landstingsbeskattningen blir förhållandet ett annat. Av två personer, A och B, med vardera 10 000 kronor inkomst erlägger kanske A en kommunalskatt av 1 500 kronor, under det B slipper undan med 400 kronor. Deras skatteförmåga till landstinget kan då icke anses lika stor, utan bör för A beräknas efter 8 500 kronor och för B efter 9 600 kronor. Även landstingsskatten kan vara olika. A kanske betalar efter 3 procent 255 kronor och B efter blott 1 procent 96 kronor. Vid statsbeskattningen bör då A:s skatteförmåga beräknas efter 8 245 kronor och B:s efter 9 504 kronor. Man borde sålunda vid statsbeskattningen taga hänsyn till de övriga skatter, som skola utgå för samma den skattskyldiges inkomst. Detta skulle emellertid förutsätta att övriga skatter för inkomsten (till kommunen och landstinget) redan voro bestämda, när taxeringen till statsskatt sker, men så är tyvärr icke förhållandet, utan dessa bestämmas först senare. Man kan sålunda icke vid statsbeskattningen taga hänsyn till övriga för samma inkomst utgående skatter, och hellre än att lämna det varierande kommunala skattetrycket helt å sido synes det vara billigt att, på sätt nu sker, tillåta avdrag för de å ett annat års inkomst belöpande kommunala skatterna; härigenom sker dock någon om än ej full rättvisa.» Inkomstskattesakkunniga föreslogo emellertid en allmän rätt till avdrag för alla under beskattningsåret erlagda utskylder och anförde såsom motivering. »Emot en utvidgning av här ifrågavarande avdragsrätt kunna givetvis såsom i fråga om en hel del andra med inkomstbeskattningens reglerande sammanhörande frågor, åtskilliga invändningar framställas. Att meningarna hos de sakkunniga varit delade, framgår bland annat av de uttalanden, som återfinnas i undertecknad Wallers särskilda utredning rörande denna fråga. Att de sakkunniga ändock ansett sig böra framlägga ett förslag om frågans lösning på sätt som förslaget närmare angiver, har sin grund dels däri, att riksdagen redan uttalat såsom sin mening, att den ifrågavarande avdragsrättens principiella befogenhet torde vara oomstridd, dels ock däri, att ett mycket allmänt missnöje är rådande hos de skattskyldiga med anledning av avdragsrättens nuvarande begränsning. Det må ock framhållas, att denna fråga bör ses mera ur lämplighetssynpunkt än såsom en principfråga. 1 själva inkomstskattens natur möter intet principiellt hinder att reglera ifrågavarande avdragsrätt på sådant sätt, att de skattskyldigas önskningar tillmötesgås.

44 Särskilt med hänsyn därtill, att vid en sådan anordning i fråga om tiden för skattebetalningen som den hos oss rådande skatt för ett års inkomst kommer att erläggas en avsevärt lång tid efter inkomstförvärvet och sålunda i verkligheten betalas av ett senare års inkomst än det års inkomst, i förhållande vartill skatten beräknats, kan man med goda skäl påstå, att något sammanhang icke existerar mellan den inkomst, varför skatten utgår, och den inkomst, ur vilken skatten betalas, ett förhållande som i hög grad förringar värdet av de synpunkter, vilka framförts i den nyss åberopade utredningen. I de länder, där skatteuppbörden äger rum under samma år, då den beskattade inkomsten åtnjutes, och skatten således direkt utgår av denna inkomst, såsom i England och i de tyska förbundsstaterna före 1920 års skattereform, föll det sig naturligt att vägra avdrag vid beräkningen av skatteårets inkomst för den under samma år utgående skatten. I andra länder åter, varest, såsom i Danmark enligt 1903 och 1912 års inkomstskattelagar och i Frankrike enligt inkomstskattelagen av är 1914, skatten beräknas i förhållande till ett föregående års inkomst, har det fallit sig lika naturligt att medgiva avdrag för de skatter, som under beskattningsåret erlagts för tidigare års inkomst. Särskilt där skatten utgår efter en progressiv skala kan det synas obilligt, att på en årsinkomst, som för den skattskyldige reduceras genom utskylder, vilka han har att betala ur nämnda års inkomst på grund därav, att han tidigare år haft inkomst av måhända helt annan storlek, skall tillämpas den skattekvot, som belöper å inkomsten, såsom om denna oavkortad stode till hans disposition. Denna obillighet framträder icke på samma sätt, när skatten betalas direkt av just den inkomst, för vilken den skall utgå och progressionen således rättar sig efter storleken av just denna inkomst. Nu kan det visserligen sägas, att de skattskyldiga av varje års inkomst böra reservera de belopp, som behövas för betalning av skatten å samma inkomst. Om så skedde, skulle ju skatten realiter drabba samma inkomst, som legat till grund för beskattningen. Utan tvivel skulle en dylik omtanke från de skattskyldigas sida vara mycket önskvärd, men erfarenheten har dessvärre visat, att de skattskyldiga, även om de vilja ordna sin ekonomi på detta sätt, i det stora flertalet fall äro urståndsatta att göra de besparingar, som skulle erfordras för mötande av framtida års utgifter. Man har sålunda i regel att räkna med, att för betalningen av utskylder för tidigare ärs inkomster måste användas inkomst för det är, då utskylderna förfalla till betalning, vid vilket förhållande härav föranledda utgifter helt naturligt för den skattskyldige te sig såsom utgifter, som minska sistnämnda inkomst utan att i övrigt hava någon relation till denna. Till denna de skattskyldigas uppfattning synes det lämpligt att taga skyldig hänsyn, även om detta på grund av det statsfinansiella behovet icke kan ske på annan väg än genom en allmän omläggning av skatteskalan i syfte att genom densammas skärpning uttaga ett mot utskyldsavdraget svarande belopp. Det må framhållas, att enligt de sakkunnigas mening en bestämmelse om rätt till avdrag för utskylder vid statsbeskattningen icke nödvändigtvis behöver föranleda bestämmelser om motsvarande avdragsrätt vid den kommunala inkomstbeskattningen.» I detta sammanhang må erinras om vad Landén anfört i sitt år 1917 avgivna betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen. Landén yttrade bland annat följande: 1 »Man finner således, att den huvudsakligaste anledningen till ifrågavarande avdrags införande i den statliga skattelagstiftningen var avdragets egenskap att giva en skattelindring särskilt åt sådana skattskyldiga, vilka trycktes av oproportionerligt stora kommunalskatter — ju större kommunalskatter desto större nedsättning i statsskatten. Avdrag för utskylder vid kommunalbeskattningen skulle givetvis verka en ned1

Bet. 1917, sid. 283.

45 sättning av det taxerade beloppet, som stode i proportionellt förhållande till utskyldernas storlek. En verkan, motsvarande den vid statsbeskattningen nyss angivna, kan helt naturligt aldrig uppkomma med hänsyn därtill, att avdragets betydelse enligt sakens natur begränsas att omfatta endast varje kommun för sig. Jag kan här icke underlåta att ånyo betona det ofta påpekade förhållandet, att det kommunala skattebehovet är på förhand bestämt. Om det sålunda införes ett avdrag, varav i stort sett var och en, som är inom kommunen skattskyldig, kommer i åtnjutande och vilket i de allra flesta fall skulle komma att för alla skattskyldiga stå i ett och samma förhållande till den siffra, varmed de deltaga i den kommunala repartitionen, vill det synas, som om avdragets befintlighet eller icke befintlighet blir utan egentlig betydelse. Praktiskt taget torde den proportionella minskning i kommunalskatten, som för den enskilde skattskyldige vinnes genom ett avdrag för kommunalutskylder, fullkomligt motsvaras av den proporlionerliga höjning i skatten, som nödvändiggöres av tvånget att fylla det kommunala skattebehovet. Någon förskjutning i skattebördan måste givetvis uppstå genom att nya skattskyldiga tillkommit, vilka icke hava några utskylder att avdraga, m. fl. dylika omständigheter, men den torde som sagt icke spela någon större roll. Det lärer för övrigt vara omöjligt att beräkna, i vilken riktning den övervältning av skattetrycket, som till äventyrs skulle bliva en följd av ett lagstadgat utskyldsavdrag, skulle komma att gå. Tydligt är visserligen att nya skattskyldiga i första hand skulle drabbas av den skattebörda, som genom utskyldsavdraget lyftes från de övrigas axlar, men beträffande dessa sistnämnda skulle en lindring eller ökning av skattetrycket vara beroende av sådana oberäkneliga faktorer som ökning eller minskning av totalbeloppet av inkomsterna inom kommunen under det år, som låge till grund för taxeringen, i jämförelse med det år, vars utskylder skulle avdragas, växlingar i den kommunala skatteprocentens storlek m. m. Det är även uppenbart, att i fråga om skattskyldiga med utskylder inom flera kommuner det skulle bliva svårt att reglera utskyldsavdragets fördelning, särskilt beträffande avdraget för kronoutskylder och avgifter till landsting m. m., liksom svårighet även skulle i sådant avseende uppstå vid flyttning från en till annan kommun. De på den kommunala skattelagstiftningens område i förevarande avseende föreliggande förhållandena äro sålunda ingalunda analoga med dem, som förefinnas inom den statliga skattelagstiftningen och vilka där framdrivit ett stadgande om rätt till avdrag för utskylder i viss omfattning. Jag anser mig för övrigt böra erinra därom, att förslag redan varit å bane att av statsfinansiella hänsyn upphäva den år 1910 införda bestämmelsen om avdrag för utskylder vid statsbeskattningen. Under sådana förhållanden har jag icke ansett mig kunna i föreliggande förslag upptaga rätt till avdrag för utskylder. I den män utskylder såsom acciser och egendomsskatt stå i sådant samband med av skattskyldig idkad näring, att de böra hänföras till driftkostnaderna för denna, fä de enligt förslaget, liksom hittills enligt praxis varit fallet, avdragas. Äro utskylderna återigen av den beskaffenhet, att de ingå i den skattskyldiges levnadskostnader, få de lika litet som andra sådana utgifter avdragas.» 1921 års kommunalskattekommitté upptog denna fråga till behandling i sitt år 1924 avgivna betänkande och anförde därvid: 1 »I samband med de allmänna avdragen har kommittén haft under övervägande frågan om avdrag för utskylder till stat och kommun. Givetvis skola sådana speciella utskylder eller avgifter till det allmänna, som utgöra omkostnader vid driften av en förvärvskälla, få avdragas från förvärvskällans intäkter. Här avses allenast sådana allmänna utskylder, som pläga sammanfattas under benämningarna kronoutskylder och kommunalutskylder. 1

Bet. 1924:53, sid. 429.

46 I fråga om taxeringen för inkomst- och förmögenhetsskatt gäller, att avdrag är medgivet för kommunalutskylder men icke för kronoutskylder. Då avdragsrätt för kommunalutskylder genom beslut vid 1910 års riksdag infördes, motiverades avdragsrättens begränsning till kommunalutskylder med statsfinansiella skäl. Enligt inkomstskattesakkunnigas förslag skall vid inkomstberäkningen avdrag få göras för såväl kronoutskylder som kommunalutskylder; dock har en ledamot ansett utskyldsavdrag överhuvud taget icke böra medgivas. Beträffande bevillningstaxeringen är avdrag icke medgivet vare sig för kronoutskylder eller för kommunalutskylder. Enligt Eiserman—-von Wolckers förslag var avdrag medgivet vid taxeringen till avkastningsskatt för fastighetsskatt men icke för andra utskylder samt vid taxeringen till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt för alla utskylder utom kronoutskylder och sådana utskylder, för vilka avdrag ägt rum vid uppskattning av viss förvärvskällas avkastning. Landén medgav i sitt förslag avdrag för utskylder endast i den mån, de voro att anse som avgäld, som det ålegat någon att utgöra såsom ägare av fast egendom. I 1920 års Kungl. förslag till kommunalskattelag medgavs icke avdrag för andra utskylder än fastighetsskatt och näringsskatt, vilka skulle få avdragas vid uppskattning av inkomst från de inkomstkällor, till vilka de hänförde sig. Departementschefen yttrade i proposition (sid. 546), att han beträffande avdrag för utskylder anslöte sig så tillvida till Landéns förslag, att endast de kommunala objektsskatterna, fastighetsskatt och näringsskatt, finge avdragas, nämligen från de inkomstkällor, till vilka de hänförde sig. Frågan, huruvida avdrag för andra utskylder borde äga rum, hade han ansett icke böra i detta sammanhang komma under prövning. Avdrag för den proportionella kommunala inkomstskatten vore ju i stort sett utan betydelse för fördelningen av skattebördan mellan de inkomstskatteskyldiga inbördes. En verklig förskjutning av skattetrycket skulle däremot åstadkommas, om avdrag medgåves för de progressiva skatterna. Frågan om avdrag för dessa skatter borde emellertid icke upptagas annat än i sammanhang med omprövning av spörsmålet om dylika avdrag jämväl för statsbeskattningens vidkommande samt förutsatte noggranna statistiska utredningar. Redan i det föregående (allmänna motiveringen 7 kap.) har kommittén haft anledning beröra frågan, om vid inkomstberäkningen för den kommunala beskattningen avdrag borde medgivas för allmänna skatter till stat och kommun. Där har framhållits, att vägrade avdrag för skatter till stat och kommun icke föranleder någon förhöjning i vad som kommer att uttagas genom den kommunala beskattningen men väl en viss förskjutning de skattdragande emellan, sä att vid repartitionen en större andel av skattebördan faller på de högre inkomsterna, än som skulle bliva fallet, om avdrag för skatter vore medgivet. Enligt kommitténs mening kan detta försvaras ur den synpunkt, att härigenom i den i övrigt proportionella kommunala inkomstskatten införes ett visst progressivt element, som är ägnat att i ej ringa män tillgodose kravet på hänsyn till skatteförmägan. Särskilt om avdrag icke medgives för den progressiva skatten till staten, varder förskjutningen ganska avsevärd. Kommittén har redan ur denna synpunkt funnit den nuvarande anordningen böra fortfarande bibehållas. Härtill kommer emellertid, att ett medgivande av avdrag för de progressiva skatterna (statsskatten och den progressiva kommunalskatten) skulle vålla antingen ett missgynnande av hemortskommunen, om avdraget skulle i sin helhet få göras å den inom denna kommun uppskattade inkomsten, eller betydande taxeringstekniska svårigheter, om avdraget skulle fördelas mellan olika kommuner, där den skattskyldige haft inkomst. Beträffande avdrag för de kommunala objektskatterna, som ifrågasattes i 1920 års Kungl. proposition, skulle sådant avdrag motiveras med, att dessa skatter utgöra omkostnader i förvärvskälla, från vars intäkter de således borde avräknas.

47 Då emellertid skatt för fastighet och skatt för näring enligt kommitténs mening icke kunna hänföras till driftkostnader, utan ingå såsom ett led i den kommunala repartitionsskatten, har kommittén funnit konsekvensen fordra, att avdrag ej heller medgives för dessa skatter. Kommittén har alltså i sitt förslag stannat vid att icke medgiva avdrag för några allmänna skatter.» Vid 1928 års lagstiftning gjordes icke någon ändring i den år 1910 införda principen. I propositioner till 1927 års riksdag gjorde emellertid departementschefen vissa uttalanden i denna fråga. Sålunda anförde han beträffande den kommunala beskattningen följande: 1 »Enligt kommittéförslaget skall såsom allmän skatt, för vilken vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, räknas jämväl skogsskatt. En av kommitténs ledamöter har varit skiljaktig på denna punkt och ansett skogsskatten vara en speciell skatt, för vilken avdrag borde medgivas, och samma åsikt har kommit till uttryck i flera utlåtanden. Bland annat av flera handelskammare, svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund har påyrkats, att avdrag måtte medgivas för alla skatter. Jag har för min del ansett avdrag icke böra tillåtas för allmänna skatter till stat och kommun, därunder inbegripen den i det nu framlagda förslaget med den kommunala inkomstskatten sammanhängande fastighetsskatten. En dylik avdragsrätt skulle nämligen i stort sett betyda endast en minskning av det kommunala beskattningsunderlaget och en höjning av utdebiteringsprocenten och alltså genomsnittligen vara rätt betydelselös. Vad däremot angår skogsaccisen har densamma enligt det framlagda förslaget närmast karaktären av en speciell skatt. I motsats mot vad fallet är enligt det reviderade C-förslaget, är något procentavdrag för beskattat rotvärde icke medgivet. Skogsaccisen påvilar icke ägaren utan i likhet med nuvarande skogsaccis avverkaren. Vid dylikt förhållande synas tillräckliga skäl icke föreligga att borttaga nu gällande rätt att åtnjuta avdrag för erlagd skogsaccis.» I proposition med förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt anförde departementschefen vidare: 2 »Inkomstskattesakkunniga hava föreslagit, att avdrag skall få ske för alla under beskattningsåret erlagda utskylder, alltså i motsats till vad nu gäller jämväl för kronoutskylder, samt att såsom inkomst genom tillfälliga vinster skall beskattas intäkt genom restitution av utskylder, för vilka avdrag tidigare åtnjutits. En av de sakkunniga var skiljaktig och ansåg på skäl, som utvecklats i en särskild vid de sakkunnigas betänkande fogad promemoria, avdrag icke böra medgivas för kronoutskylder. Presidenten Petersson har ansett sig böra i sitt förslag bibehålla nuvarande bestämmelser i detta avseende orubbade, och är för den skull enligt hans förslag avdrag för kronoutskylder icke medgivet. Inkomstskattesakkunnigas förslag på denna punkt har tillstyrkts uti flera inkomna utlåtanden, bland annat kammarrättens, under det att i andra utlåtanden vissa betänkligheter mot detsamma kommit till synes. Jag har icke kunnat ansluta mig till inkomstskattesakkunnigas förslag att vid beskattningen medgiva avdrag för kronoutskylder. Härvid har det avgörande icke så mycket varit, att en dylik avdragsrätt kanske ej kan anses ur teoretisk synpunkt motiverad, utan fastmera att de rent praktiska konsekvenserna av avdragsrätten skulle bliva omfattande. En dylik avdragsrätt skulle vid oförändrad skatteskala medföra icke blott en minskning av de beskattningsbara beloppen utan jämväl, på grund av skattens progressiva karaktär, en minskning av progressionen. För den härigenom minskade skatten kunde ersättning vinnas antingen genom höjning av den procent av skattens grundbelopp, som uttages, eller ock genom höjning av den indirekta beskattningen. Ingen av dessa utvägar finner jag tilltalande. En rätt till avdrag för 1 Prop. 1927:102, sid. 354. 2 Prop. 1927:103, sid. 25.

48 kronoutskylder borde i stället, på sätt reservanten inom de inkomstskattesakkunniga framhållit, logiskt leda till skärpning av skatteskalan. En dylik skärpning i förening med vidgad rätt till utskyldsavdrag skulle dock i många fall medföra större orättvisor än nu gällande bestämmelser, särskilt i fråga om skattskyldiga, vilkas inkomster variera inom så vida gränser, att deras inkomst under något år icke förslår till täckande av de under samma är erlagda, på tidigare års flerdubbelt större inkomster belöpande skatter. Förutsättningen för rätt till avdrag för utskylder är enligt det nu framlagda förslaget, liksom enligt inkomstskattesakkunnigas och presidenten Peterssons förslag, att utskylderna erlagts under beskattningsåret, och är avdrag alltså icke medgivet för utskylder, som väl förfallit under beskattningsåret men då icke guldits. Har skattskyldig uppburit bidrag av skatteutjämningsmedel, får tydligen blott avdragas det erlagda nettobeloppet, d. v. s. vad som återstår efter avdrag av utjämningsbidraget.» Jämväl 1936 års skattekommitté har till behandling upptagit frågan om avdragsrätt vid statsbeskattningen för erlagda kronoutskylder. Kommittén anförde härutinnan: 1 »Motivet för att avdrag för utskylder skulle medgivas torde vara, att skatten är att anse såsom en nödvändig omkostnad, och att det vore skäligt att beskatta allenast den nettoinkomst, som återstår sedan denna avdragits. Tankegången i inkomstskattesystemet är emellertid närmast den, att en skattskyldig av ett visst års inkomst har att såsom skatt avstå viss progressivt beräknad del. Detta avstående äger visserligen icke rum under inkomståret, utan först under de närmast följande åren, då skatten erlägges. Principiellt måste skatten emellertid anses utgå av det års inkomst, på vilket den sålunda belöper. Anlägges nu det motsvarande betraktelsesättet på varje år för sig, så framstår det klart, att skatten för det ena året saknar sådant samband med ett senare års inkomst, som skulle kunna motivera en rätt att från nämnda inkomst avdraga skatten i fråga. Att medel för skattelikviden ofta i verkligheten tagas av inkomsten för det år, under vilket den erlägges, rubbar ej grundtanken i detta resonemang. Alldeles oavsett den betydelse man vill tillräkna det nu anförda betraktelsesättet är det för kommittén uppenbart att vinsten för de skattskyldiga av rätt till utskyldsavdrag skulle vara mycket tvivelaktig. Om hänsyn närmast tages till den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, genom vilken ett belopp av viss storleksordning måste tillföras statskassan, så är det från kommitténs utgångspunkter naturligt, att en rätt att vid denna beskattning från inkomsten avdraga kronoutskylder borde uppvägas med en skärpning av progressionen, så att skattens verkan i olika inkomstlägen bleve ungefär densamma som kommittén nu föreslår. Om exempelvis av en skattskyldig med 100 000 kronors inkomst skall uttagas ett skattebelopp å 25 000 kronor, så blir skattesatsen vid ett system utan avdragsrätt för utskylder 25 procent, men med ett system med dylik avdragsrätt — enligt vilket det belopp på vilket skatten beräknas är 100 000—25 000 = 75 000 kronor — 33 x / 3 procent. Vid ett skiktskalesystem är det visserligen svårt att finna en skatteskala, som tillämpad å de med skatten reducerade inkomsterna skulle inbringa exakt samma belopp som den skatteskala för oreducerade inkomster, som bildade utgångspunkten. I huvudsak borde dock kunna vinnas en så god överensstämmelse mellan skalorna, att beskattningen för de enskilda skattskyldiga skulle under förutsättning av jämna inkomster stanna vid i det närmaste samma belopp enligt båda alternativen. Någon vinst för dessa skattskyldiga skulle alltså ej bliva en följd av utskyldsavdraget. Utan verklig nytta skulle alltså i det gällande deklarations- och taxeringsförfarandet införas ett nytt moment, vilket komme att kräva särskild kontroll och eventuellt kunde föranleda tvistigheter. Vid växlande inkomster skulle däremot den ifrågasatta avdragsrätten medföra viss ändring i de nuvarande verkning1

Bet. 1937:42, sid. 140.

49 arna men knappast i en från de skattskyldigas synpunkt önskvärd riktning, i det motsättningarna mellan de goda och dåliga åren skulle skärpas. Detta förhållande torde bäst framgå av ett exempel: Antag att en skiktskala för skattens uträknande vid ett system utan rätt till utskyldsavdrag har följande utseende: 0— 10 000 kronor 10 000— 30 000 » 30 000— 60 000 > 60 000—100 000 > 100 000—150 000 » 150 000 kronor

5 procent; 10 » ; 15 > ; 20 » ; 25 » ; 30 » .

Skatten utgör enligt denna skala vid » » » » »

en inkomst av 10 000 kronor » » » 30 000 » » > » 60 000 » » » » 100 000 » » » » 150 000 » » » » 200 000 »

500 kronor; 2 500 » ; 7 000 > ; 15 000 » ; 27 000 » ; 42 500 » .

Om för var och en av dessa inkomster avdrag sker för den därå belöpande skatten, så komma de belopp, som i ett vart av de angivna inkomstlägena beskattas, att bliva resp. 9 500, 27 500, 53 000, 85 000, 122 500 och 157 500 kronor. Den skiktskala, som erfordras för att vid de sålunda reducerade inkomstbeloppen inbringa samma skattebelopp som den ovan angivna skalan för resp. inkomster, blir följande: 0— 9 500 kronor 9 5 0 0 — 2 7 500 » 27 5 0 0 — 5 3 000 » 53 0 0 0 — 8 5 000 » 85 000—122 500 » 122 500 kronor

5'26 procent; 11 i l » ; 17-65 > ; 25oo » ; 3333 » ; 42"86 » .

Om en inkomsttagare först två år å rad har en inkomst av 10 000 kronor, därefter det tredje aret en inkomst av 200 000 kronor och det fjärde året åter en inkomst av 10 000 kronor, blir enligt systemet utan rätt till utskyldsavdrag skatten för de tre senare åren enligt ovanstående resp. 500, 42 500 och 500 kronor. Enligt systemet med avdragsrätt för utskylder åter ställer sig saken på följande sätt. Skatten för första året kan antagas utgöra 500 kronor. Detta belopp får avdragas från andra årets inkomst; 9 500 kronor återstå att beskatta och skatten blir åter 500 kronor. Tredje året få från 200 000 kronor avdragas 500 kronor; 199 500 kronor återstå att beskatta och skatten blir 60 500 kronor. Fjärde året åter får detta skattebelopp avdragas från 10 000 kronor. Skatten blir 0, men ett stort underskott uppstår som icke kan utnyttjas. Exemplet, som visserligen är konstruerat, torde tydligt utvisa, att vid växlande inkomster ett system med rätt till avdrag för skatter åstadkommer en ytterligare belastning av topparna utan att föranleda motsvarande mildring för de låga inkomståren. Även om kommittén ingalunda vill bestrida vikten av de psykologiska skäl som kunna tänkas, oavsett de anförda synpunkterna, tala för en avdragsrätt, har kommittén därför funnit de övervägande skälen tala emot införande av sådan rätt. För fullständighetens skull må påpekas, att om rätt till avdrag för kronoutskylder medgåves vid den kommunala beskattningen, detta skulle ha den effekten, att skat4—417258.

50 ter, som nu frånsett den av ortsavdragen föranledda degressiviteten är i stort sett proportionell, skulle bliva raka motsatsen till progressiv, då ju en enhetlig skattesats skulle tillämpas å inkomster, som reducerades med större bråkdel ju större de vore. På det avdrag för kommunalutskylder, som nu är medgivet vid beräkningen av inkomst vid statsbeskattningen, anlägges en synpunkt som helt skiljer sig från de hittills behandlade synpunkterna. Nämnda avdragsrätt sammanhänger nämligen därmed att kommunalskatterna äro olika stora i olika kommuner. Den omständigheten, att den skattskyldige i en kommun med höga skatter i förhållande till sin verkliga inkomst (d. v. s. utan avdrag för utskylder) för visst år erhåller lägre statsskatt än i en kommun med låga skatter, har följaktligen en skatteutjämnande verkan. Kommittén har haft särskild anledning framhålla sistberörda förhållande, eftersom kommitténs förslag om avskaffande av den kommunala progressivskatten har den verkan, att för ett stort antal skattskyldiga avdraget för kommunalutskylder — bland vilka kommunala progressivskatten ingår — blir minskat. Eftersom den statsskatt, som ersätter den kommunala progressivskatten, blir densamma över hela landet, saknas anledning att söka ersätta den nuvarande avdragsrätten för kommunal progressivskatt med någon ny avdragsrätt, som det dessutom skulle bliva omöjligt att rationellt utforma. Det bör emellertid framhållas, att upphävandet av rätten till avdrag för kommunal progressivskatt kommer att betyda en ökning av de beskattningsbara beloppen, vilken blir proportionsvis större för de högre inkomsterna och följaktligen verkar till en skärpning av den progressivitet som följer av enbart skatteskalorna. Kommittén har ej ansett det rådligt att vid sina beräkningar taga hänsyn till nämnda till storleken ovissa belopp men finner detta väl behövligt såsom kompensation för de osäkerhetsmoment som på flera punkter måste vidlåda beräkningarna.»

Om ortsavdrag och bankning, om avdrag för ömmande omständigheter samt om äkta makars beskattning. Sedan mycket lång tid tillbaka hava i vår skattelagstiftning funnits bestämmelser om att visst lägre belopp skulle vara undantaget från beskattning. Grunden härför har varit, att den inkomst, som kunde anses motsvara existensminimum, ansetts icke böra beskattas. Första gången en sådan bestämmelse infördes synes hava varit i 1815 års bevillningsförordning, där det i fråga om löner, som åtnjötos av ämbets- och tjänstemän samt betjänte m. fl., såsom förutsättning för bevillningsplikt angavs, att lönen överstege 300 riksdaler. I 1861 års bevillningsförordning föreskrevs, att bevillning för inkomst av kapital eller arbete icke ägde rum, när sammanlagda årsinkomsten därav icke uppginge till 400 riksdaler samt att, när sammanlagda årsinkomsten av kapital eller arbete icke överstege 1 800 riksdaler, 300 riksdaler därav vore fria från bevillning. Enligt 1864 års bevillningsförordning, vilken innehöll samma bestämmelse, stadgades därjämte, att i fråga om äkta makar nämnda befrielse eller lindring i skattskyldigheten skulle beräknas efter deras sammanräknade inkomster. Genom 1883 års bevillningsförordning föreskrevs (§ 11 mom. 1), att bevillning för inkomst av kapital eller arbete icke ägde rum, när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster däri inbegripna även hustruns, understege 500 kronor. Om dessa inkomster icke uppginge till 1 200 kronor, vore 450 kronor, och om de uppginge till 1 200 kronor men icke till 1 800 kronor, vore 300 kronor av inkomsten av kapital och arbete fria från bevillning. Å inkomster, uppgående till högre belopp, erhölls intet avdrag. I denna förordning föreskrevs även, att viss hänsyn skulle vid taxeringen tagas till särskilt höga bostadskostnader för den skattskyldige, varjämte för första gången infördes avdragsrätt för ömmande omständigheter. Efter nyssnämnda stadgande fanns nämligen intagen följande föreskrift:

51 »Det belopp, för vilket bevillning sålunda icke äger rum eller som får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt avdragas, må å ort, där kostnaden för bostad är synnerligen hög i jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet, ävensom undantagsvis i de fall, där särdeles ömmande omständighet (talrik familj, långvarig sjuklighet, olyckshändelse och dylikt) förekomma, ökas; dock så att denna ökning, vare sig den äger rum på grund av hög bostadskostnad eller ömmande omständigheter eller båda dessa skäl, icke må för någon skattskyldig överstiga 200 kronor.» Genom denna bestämmelse bereddes sålunda möjlighet att vid taxeringen i viss mån taga hänsyn till dyrhetsförhållandena på olika orter i landet. De i 1883 års bevillningsförordning givna bestämmelserna om skattefrihet och skattelindring 1 återkommo med oförändrad lydelse i de följande bevillningsförordningarna till och med den år 1910 utfärdade förordningen. Enligt 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt skulle viss hänsyn tagas till såväl dyrorts- som familjeförhållanden. Å ort, där levnadskostnaderna vore synnerligen höga i jämförelse med vad de vore inom riket i allmänhet, skulle det taxerade beloppet minskas, för skattskyldig, vilkens taxerade belopp icke översteg 1 800 kronor, med högst 300 kronor och för skattskyldig, vilkens taxerade belopp översteg 1 800 kronor men icke 3 000 kronor, med högst 200 kronor. Skattskyldig, vilkens taxerade belopp icke översteg 6 000 kronor, ägde vidare erhålla nedsättning i det taxerade beloppet med 100 kronor för varje av honom på grund av försörjningsplikt underhållet barn, vars ålder vid början av det år taxeringen skedde understeg 15 år. Att märka är, att enligt nämnda förordning i dess ursprungliga lydelse något beskattningsbart belopp icke förefanns. Skatten beräknades å det taxerade beloppet och de nu ifrågavarande avdragen från det taxerade beloppet vore avsedda att verka först efter det skatteprocenten blivit bestämd. 2 Beträffande taxering av äkta makar stadgades, att i mannens taxering skulle inbegripas jämväl hustruns inkomst och förmögenhet, dock att, därest hustrun haft inkomst eller förmögenhet, som rättsligen varit från mannens förvaltning undantagen, hustrun skulle taxeras därför. I sådant fall skulle avdrag av nu förevarande slag bestämmas efter de för bägge makarna taxerade beloppen sammanräknade och fördelas på vardera maken efter förhållandet mellan dennes taxerade belopp och summan av de för båda makarna taxerade beloppen. Skatten skulle ävenledes beräknas efter de för båda makarna taxerade beloppen sammanräknade och påföras makarna efter storleken av värderas taxerade belopp. Den anordning för dyrorts- och familjeförhållandenas beaktande, som fortfarande gäller, antogs i sina huvuddrag vid 1919 års riksdag beträffande statsbeskattningen och vid 1920 års riksdag i fråga om kommunalbeskattningen. Till grund för denna lagstiftning låg i huvudsak ett av inkomstskattesakkunniga avgivet förslag, intaget i propositionen nr 259 vid 1919 års riksdag. De av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna om skattefria avdrag motiverades i nyssnämnda proposition på följande sätt: »I fråga om här i landet mantalsskrivna svenska medborgare utgår förslaget från, att en person saknar skatteförmåga för den del av sin inkomst, som motsvarar existensminimum för honom och hans familj, d. v. s. vad som oundgängligen erfordras för hans och hans familjs uppehälle, vadan en skattskyldigs skatteförmåga endast representeras av den existensminimum överstigande delen av inkomsten eller den s. k. fria inkomsten. Denna kan dock icke omedelbart användas som mätare av skatteförmågan, enär vid lika stor fri inkomst skatteförmågan är mindre hos den, som bor å ort med dyra levnadskostnader och har andra att försörja, än hos den, som är bosatt å ort med billiga levnadskostnader. På grund härav beräknas i förslaget skatten efter ett beskattningsbart belopp, vilket erhålles sålunda: Först 1 I detta sammanhang bortses från avdragsrätten för ömmande omständigheter, beträffande vilken i det följande skall lämnas en särskild redogörelse. 2 Prop. 1910:88, sid. 114.

52 dragés från det taxerade beloppet ett belopp, vilket beräknas motsvara existensminimum för den skattskyldige och bestämmes med hänsyn till levnadskostnadernas höjd ä boningsorten, det antal personer, som den skattskyldige har att försörja, samt förekomsten av s. k. ömmande omständigheter. Därefter reduceras den del av det taxerade beloppet, som överstiger det sålunda medgivna skattefria avdraget men icke dubbla summan av detsamma, till hälften. Det beskattningsbara beloppet kommer då att bestå av det sålunda reducerade beloppet jämte den del av det taxerade beloppet, som överstiger dubbla summan av det skattefria avdraget. Detta beskattningsbara belopp hava de sakkunniga ansett såsom en tillförlitlig mätare av skatteförmågan.» Vid 1920 års riksdag antogos i samband med det s. k. kommunalskatteprovisoriet de bestämmelser i fråga om avdrag vid bevillningstaxering, som sedermera kommo att äga bestånd till år 1928. I en inom finansdepartementet utarbetad promemoria hade föreslagits, att vid den ifrågasatta kommunala inkomstskatten de skattefria avdragen skulle göras hälften så stora som vid statsbeskattningen och att, i likhet med vad som gällde vid sistnämnda beskattning, den del av det taxerade beloppet, som överstege avdraget men icke dubbla summan därav, skulle medräknas allenast till hälften. Det hade enligt promemorian ansetts skäligt att till underlättande av såväl deklarationernas upprättande som taxeringsmyndigheternas arbete vinna största möjliga överensstämmelse med förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. I enlighet härmed hade legat närmast att anordna samma avdrag för existensminimum, som av 1919 års riksdag beslutats i fråga om den statliga beskattningen. Med hänsyn till de små inkomstbeloppen inom en del mindre landskommuner syntes det emellertid, om ej de få medelstora inkomsterna inom dylika kommuner skulle bliva alltför tungt beskattade, vara erforderligt att sätta avdragsbeloppen lägre vid den kommunala än vid den statliga beskattningen. Vederbörande departementschef anslöt sig till vad i promemorian sålunda förslagits. Han anförde därvid bland annat, att den statistiska utredning, som verkställts angående verkningarna av denna linje, hade givit till resultat, att i enlighet med förslaget avdrag syntes kunna medgivas utan fara för att kommunernas behov av beskattningföremål ej skulle bliva tillbörligen tillgodosett, men att det icke vore tillrådligt att gå längre. Den anslutning till statsbeskattningens regler, som syntes departementschefen önskvärd, ansågs genom den föreslagna anordningen hava på ett tillfredsställande sätt vunnits. De avdrag, som i propositionen föreslagits med avseende å en kommunal inkomstskatt, infördes av riksdagen i bevillningstaxeringen. Den s. k. bankningen, som infördes år 1919 hade föreslagits av inkomstskattesakkunniga och motiverades med hänsynstagande till skatteförmågan. 1 Det ansågs nämligen att de omständigheter, som verkade en höjning av existensminimum och därmed en höjning av det skattefria avdraget, föranledde en nedsättning även i den av den resterande inkomsten (den s. k. fria inkomsten) betingade skatteförmågan. Denna skillnad i skatteförmåga bleve dock mindre ju större den fria inkomsten vore och skillnaden ansågs hava sin största betydelse i fråga om den del av inkomsten, som närmast översteg existensminimum. Såsom en lämplig formel för mätande av denna nedsatta skatteförmåga föreslogo inkomstskattesakkunniga, att av varje skattskyldigs taxerade belopp den del, som översteg det skattefria avdraget men icke dubbla beloppet därav, skulle i beskattningsavseende reduceras till hälften. 1921 års kommunalskattekommitté föreslog ändrade bestämmelser rörande ortsavdragen och förordade därvid bl. a. att bankningen skulle borttagas. Såsom motivering anfördes: 2 »Få bestämmelser angående taxeringsförfarandet hava givit anledning till så många klagomål och så många oriktigheter som denna. Från beskattningsmyndigheternas sida klagas över besvärligheterna vid dess tillämpning och över att kon1 2

Befolkningskommissionens betänkande angående familjebeskattningen, år 1936. sid. 53. Bet. 1924:53, sid. 197.

53 trollen å taxeringarna därigenom omöjliggöres. Även sedan förfarandet under några år varit i tillämpning och sålunda ingått i taxeringsmännens praktik, lära taxeringslängderna vimla av fel i nu ifrågavarande hänseende, något som kommittén haft tillfälle att konstatera under den provtaxering, som kommittén verkställt. Det lider alltså intet tvivel, att taxeringarna skulle vinna i enkelhet och säkerhet, om nu ifrågavarande anordning kunde undvaras. Det måste ock framstå såsom en stor olägenhet för de skattdragande, att de med nuvarande bestämmelser i regel icke äro i stånd att kontrollera riktigheten av sina debetsedlar. Endast skattskyldig, som själv är specialist i beskattningsfrågor, lärer komma ut med dylik kontroll.» I de avgivna yttrandena lämnades förslaget i denna del i stort sett utan anmärkning. I proposition till 1927 års riksdag förklarade sig även departementschefen anse, att den s. k. bankningen med hänsyn till med densamma förenade olägenheter borde upphöra. 1 Första särskilda utskottet ansåg sig emellertid ej kunna biträda detta förslag. Utskottet framhöll 2 att övervägande sympatier inom utskottet förefunnes för bankningens bibehållande. Denna anordning medförde en större rättvisa än systemet utan bankning och svårigheterna att tillämpa detsamma borde dåmera, sedan systemet med bankning några år varit i tillämpning, vara i huvudsak övervunna. Genom lämpligt uppställda tabeller borde ytterligare lättnad kunna vinnas. I propositionen till 1928 års riksdag hade departementschefen avstått från sitt tidigare förslag om bankningens avskaffande. Han anförde härom: 3 »De i sistlidet års proposition intagna bestämmelser rörande skattefria ortsavdrag inneburo i flera avseenden avvikelser från nu gällande regler. Viktigast var i sådant avseende förslaget om den s. k. bankningens upphävande, ett förslag om vilket såväl kommunalskattekommittén som nästan alla hörda myndigheter hade samlat sig och som trots bankningens obestridliga fördelar förestavats av därvid avgivna yttranden om de med bankningen förbundna olägenheterna i praktiken. När nu ett enhälligt kommunalskatteutskott förklarat sig föredraga det gällande systemet med bankning och funnit omförmälda olägenheter numera kunna övervinnas, saknar jag anledning motsätta mig systemets bibehållande.» Enligt 1928 års skattelagstiftning bestå ortsavdragen av grundavdrag och familjeavdrag. Ortsavdragen äro differentierade efter 5 ortsgrupper. Familjeavdrag åtnjutes för hustru, med vilken den skattskyldige under beskattningsåret levt tillsammans, och för hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 16 år, som icke haft minst 450 kronors inkomst. Bankning äger rum på sätt ovan angivits. Beträffande äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, beräknas ortsavdrag ävensom beskattningsbar inkomst (vid slatsbeskattningen beskattningsbart belopp) för makarna gemensamt. Den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten resp. den å det till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet belöpande skatten fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras taxerade inkomster (resp. taxerade belopp). Genom 1938 års skattereform infördes ändrade bestämmelser i fråga om ortsavdragen, huvudsakligen vad angår statsbeskattningen. Ändringarna avsågo framför allt höjning av familjeavdragen. Sålunda gäller numera vid den statliga taxeringen, att familjeavdraget för hustru är lika stort som grundavdraget. Familjeavdraget för barn är i fråga om de två första barnen något lägre än grundavdraget. För det tredje och de därefter följande barnen är familjeavdraget förhöjt med hälften utöver familjeavdraget för de två första barnen. Åldersgränsen för barn, för vilka familjeavdrag åtnjutes, har höjts till 18 år och erhålles för barn, som icke 1 Prop. 1927:102, sid. 250. -:! Uti. 1927:1, sid. 46. Prop. 1928:213, sid. 166.

54 haft minst 600 kronors inkomst. Bankning äger i fråga om gift skattskyldig rum på sätt förut nämnts. För ensamstående skattskyldig är däremot det beskattningsbara beloppet för varje taxerat belopp angivet i särskilda tabeller, en för varje ortsgrupp. Skillnaden mellan det taxerade och det beskattningsbara beloppet motsvarar ortsavdraget, vari ingår visst belopp för bankningen; taxeringsmyndigheterna hava således i detta fall befriats från att själva verkställa bankningen. Ensamstående skattskyldiga med högre inkomster åtnjuta icke ortsavdrag. Beträffande kommunalbeskattningen skedde år 1938 icke någon ändring i fråga om ortsavdragens storlek. Däremot höjdes åldersgränsen för barnavdrags åtnjutande till 18 år, liksom även den inkomst, barnet kunde hava utan att barnavdraget förloras, till 600 kronor. 1936 års skattekommitté, som utarbetade det förslag, som låg till grund för 1938 års skattereform, berörde i sitt betänkande 1 frågan om ersättande av ortsavdragen med avdrag från den uträknade skatten. Kommittén anförde härom följande: »En metod för differentiering, som något berörts av befolkningskommissionen och som jämväl i kommitténs direktiv anvisats såsom tänkbar lösning av spörsmålet, är införandet helt eller delvis av ett system med avdrag, som skulle verkställas ej från inkomsten utan från den uträknade skatten och som skulle variera efter inkomst samt familje- och dyrortsförhållanden. Befolkningskommissionen har påpekat, att en övergång till ett dylikt system skulle medföra vissa tekniska olägenheter och osäkerhetsmoment i och med det att avdragsberäkningarna måste överflyttas från taxeringen till debiteringen. Då kommittén för sin del beslutat att icke bygga sitt förslag rörande familjebeskattningen på ett system med avdrag från uträknad skatt, ha emellertid för kommittén varit avgörande de mycket stora svårigheter som mött vid försöken att finna några icke alltför invecklade formler för skatteuträkningen, vilka skulle till sina verkningar någorlunda motsvara dem som kunna nås med det nuvarande systemet, och vilkas inverkan å skatteunderlaget skulle kunna med någon säkerhet bedömas. Kommittén har fördenskull i likhet med befolkningskommissionen kommit till det resultatet, att den önskade avvägningen bör uppnås i huvudsak genom den nuvarande metoden med skattefria avdrag från det taxerade beloppet (den taxerade inkomsten).» Vid 1940 års lagtima riksdag väcktes motioner, avseende »upphävandet av ortsgraderingen i fråga om de bevillningsfria avdragen och beredande av ökat skatteunderlag genom generell tillämpning av nu för ortsgrupp I gällande familjeavdrag». 2 Bevillningsutskottet hemställde att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd och anförde såsom motivering härför: 3 »Enligt gällande bestämmelser indelas samtliga orter i riket med avseende å levnadskostnadernas höjd i ortsgrupper. I likhet med motionärerna finner utskottet den nuvarande dyrortsgrupperingen icke vara så tillfredsställande som önskvärt vore. Detta förhållande har redan tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 263 till 1938 års riksdag med förslag till civilt avlöningsreglemente m. ni. framhöll nämligen riksdagen i skrivelse nr 388 önskvärdheten av att åtgärder vidtoges för att fullständiga och förbättra metoderna för grupperingsarbetet. Att under nu rådande förhållanden ändra ortsgrupperingen finner utskottet emellertid icke vara lämpligt. Utskottet har därför i sitt betänkande nr 28 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 146 till årets riksdag angående ytterligare förlängd giltighet av gällande skattegruppering föreslagit riksdagen att i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag medgiva, att den nuvarande indelningen i ortsgrupper skall äga giltighet till och med utgången av år 1942. Utskottet förutsätter emellertid, att en översyn av grunderna för skattegrup1 Bet. 1937:42, sid. 100. 2 Mot. FK 1940:70, AK 3

1940:80. Bev.utsk. bet. 1940:30, sid. 4.

55 peringen kommer att äga rum, så snart detta lämpligen kan ske, samt att därvid tagas under övervägande alla de förhållanden som böra beaktas i förevarande sammanhang. I fråga om de skattefria avdragens storlek får utskottet erinra om att såsom framgår av det föregående ortsavdragen vid statsbeskattningen blevo föremål för omreglering så nyligen som år 1938. Frågan om ortsavdragen vid den kommunala beskattningen är för närvarande under utredning inom kommunalskatteberedningen. Med hänsyn härtill anser sig utskottet icke nu böra närmare ingå på de av motionärerna berörda spörsmålen angående de skattefria ortsavdragen.» Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Såsom framgår av det föregående infördes avdragsrätten för ömmande omständigheter genom 1883 års bevillningsförordning. Med »särdeles ömmande omständigheter» avsågs såsom ovan nämnts talrik familj, långvarig sjuklighet, särskild olyckshändelse o. dyl. Skatteregleringskommittén, vilken utarbetade det till grund för nämnda förordning liggande förslaget, anförde i sin motivering till § 10 mom. 1 av förslaget härom följande: 1 »Med anledning av de yrkanden, som ofta vid riksdagarna och jämväl inom kommittén framställts, rörande höjandet av det s. k. existensminimum samt utsträckta lindringar i bevillningen upp till en viss gräns, har kommittén föreslagit de ändringar i nu gällande stadganden, som av föreliggande mom. inhämtas. Såsom av förslaget framgår, är ock, utöver höjningen i hittills stadgade siffror, åt taxeringsmyndigheterna medgiven en rättighet att under vissa förutsättningar besluta en ytterligare lindring. Denna har dock ansetts böra grundas uteslutande på rent personliga förhållanden och, av skäl, som nedan närmare utvecklas, ej på tillfälliga, lokala omständigheter.» En bestämmelse av samma lydelse som i 1883 års bevillningsförordning fanns sedermera intagen i de följande bevillningsförordningarna och återgick, ehuru med något ändrad avfattning, i 1907 års förordning. 1 det förslag, som låg till grund för 1907 års förordning, hade emellertid föreslagits en redaktionell ändring i syfte att tydligt utmärka att det var förhållandena under beskattningsåret — icke under taxeringsåret — som voro avgörande för frågan om avdrag för ömmande omständigheter finge medgivas; 2 detta hade ju sin särskilda betydelse, eftersom man år 1907 övergick till att beskatta föregående års inkomst. Kammarrätten anmärkte härtill: 3 »Tillräckliga skäl synas saknas, att, på sätt förslaget innebär, ändra nuvarande lydelsen av första momentets tredje stycke. Fråga om ökning i storleken av bevillningsfritt avdrag torde nämligen böra bedömas efter förhållanden under taxeringsåret, icke efter förhållanden, som året näst förut existerat, men måhända redan upphört och vänt sig till ett bättre. Har i övrigt olyckshändelse eller sjukdom drabbat skattskyldig nästföregående året och därigenom hans arbetskraft för någon tid upphört eller minskats, lärer detta i regel hava medfört minskning i hans inkomst och således medföra befrielse från eller nedsättning i själva taxeringen.» Departementschefen gjorde intet uttalande i denna fråga, men stadgandet erhöll i 1907 års förordning en neutral avfattning, som möjliggjorde båda tolkningarna. Genom 1910 års skattelagstiftning infördes ändrade bestämmelser i ifrågavarande hänseende. I förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt stadgades sålunda, att skattelindring finge medgivas »i enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund av särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll av närstående eller olyckshändelse) väsentligen nedsatt». 1 2 3

Bet. 1881, sid. 79. Bet. 1907, sid. 15. K. uti. 1907, sid. 14.

56 I det förslag, som låg till grund för 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, hade såsom grund för skattelindring angivits långvarig sjukdom, underhåll av närstående, stark skuldsättning, olyckshändelse och dylikt. 1 Kammarrätten sade sig i sitt yttrande över detta förslag hysa vissa betänkligheter mot förevarande stadgande samt anförde följande: 2 »Delade meningar lära sålunda kunna råda därom, huruvida beskattningsnämndernas organisation skulle innebära erforderlig garanti för en rättvis och likformig tillämpning av ifrågavarande ganska tänjbara föreskrifter, vilkas antagande komme att medföra en ej oväsentlig utvidgning av omförmälda nämnders befogenheter. I allt fall synes det önskligt, att de i stadgandet angivna grunderna för där avsedd skattelindring eller skattefrihet inskränktes till exempelvis långvarig sjukdom och olyckshändelse eller åtminstone bestämdes närmare än förslaget avser. Även lärer kunna ifrågasättas, huruvida det kan anses av verkligt behov påkallat och lämpligt att i beskattningshänseende bereda vissa grupper av skattskyldiga så betydande lättnader som de nu föreslagna, lättnader, från vilka andra skattskyldiga i tilläventyrs ogynnsammare ekonomisk ställning, ehuru visserligen innehavare av något större inkomst eller förmögenhet, skulle vara uteslutna. En begränsning i avseende å de belopp, för vilka skattefrihet skulle få åtnjutas synes därför ej sakna fog. Slutligen bör ej heller förbises, att det för vederbörande beskattningsnämnder ofta nog kan bliva förenat med stora svårigheter att på förhand bedöma, huruvida de särskilda förhållanden, vilka böra föranleda skattelindring eller frihet från skatt, kunna antagas bliva av den stadigvarande art, att skattskyldigs skatteförmåga vid uppbörden kommer att vara väsentligen nedsatt.» Vederbörande departementschef yttrade 3 i anslutning till vad kammarrätten anfört bland annat, att då av de särskilt angivna skattelindringsgrunderna skuldsättning redan behörigen beaktats genom avdrag för all skuldränta oavsett inkomstens art, hade departementschefen ansett sig böra såsom skattelindringsgrunder föreslå långvarig sjukdom, underhåll av närstående och olyckshändelse. I 1909 års förslag till bevillningsförordning hade jämväl bland de »särskilda förhållanden», som kunde föranleda skattelindring, upptagits »stark skuldsättning». Häremot hade kammarrätten icke gjort någon erinran och då 1910 års författningar utfärdades bibehölls sagda uttryck i bevillningsförordningen, ehuru detsamma uteslöts i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Genom författningsändringar år 1920 fingo hithörande bestämmelser i huvudsak samma lydelse i bevillningsförordningen och förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt båda förordningarna medgavs nedsättning i den beskattningsbara inkomsten (vid statsbeskattningen ökning av det skattefria avdraget) med högst 500 kronor »i enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga på grund av särskilda omständigheter (långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än dem, för vilka han äger åtnjuta familjeavdrag, eller annan därmed jämförlig omständighet) är väsentligt nedsatt». 1921 års kommunalskattekommitté anförde beträffande förevarande avdragsrätt: 4 »Ifrågavarande avdrag är naturligtvis avsett att tillämpas allenast i undantagsfall. Genom detsamma vill man öppna möjlighet att i särskilt behjärtansvärda fall lätta en skattetunga, som även med de normalt medgivna avdragen skulle bliva alltför tryckande. Ett medgivande av dylikt avdrag måste grunda sig på en skälighetsprövning, i vilken en personlig kännedom om förhållandena i det föreliggande fallet ofta måste bliva av synnerlig betydelse. Denna prövning synes därför böra förbehållas beskattningsnämnderna. Men om så sker, böra dessa nämnder ock få verkställa prövningen med hänsyn till alla de förhållanden, som de anse vara av 1 Bet. 1910, sid. 49. 2 Bet. 1910, sid. 141. 8 Prop. 1910:88, sid. 116. 4

Bet. 1924, sid. 433.

57 betydelse för frågans bedömande, utan att därvid bindas av några speciella direktiv. Kommittén har av sådan anledning icke i förslaget bibehållit ovan omförmälta, nu gällande föreskrift om, att periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning icke må åberopas såsom grund för avdraget. Om avdraget anordnas på sätt nu är sagt, lärer härav följa, att överinstansernas befattning med dylikt avdrag i händelse av besvär kommer att begränsas till att eventuellt upphäva eller minska en av beskattningsnämnd medgiven skattelindring av ifrågavarande art.» I 1928 års skatteförfattningar fingo bestämmelserna om avdrag för ömmande omständigheter sin nuvarande lydelse (50 § 2 mom. kommunalskattelagen och 17 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt). Nedsättning kan efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande äga rum vid den kommunala taxeringen med högst 700 kronor och vid den statliga taxeringen med högst 1 000 kronor, därest skattskyldigs skatteförmåga finnes vara »väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig omständighet». Frågan om avdrag för ömmande omständigheter var föremål för behandling i 1936 års skattekommittés åren 1937 och 1939 avgivna betänkanden. I 1937 års betänkande anförde kommittén i detta sammanhang bland annat följande: 1 »Då för tillämpning av bestämmelsen erfordras, att den skattskyldiges skatteförmåga finnes vara väsentligen nedsatt, kan detta i och för sig icke betyda annat än att skatteförmågan skall vara väsentligen nedsatt under den som normalt är förenad med en viss inkomstnivå. Nedsättningen är alltså icke principiellt bunden till särskilda inkomstskikt. Det ligger dock i sakens natur, att de ömmande omständigheter, varom här är fråga, bliva mest kännbara för skattskyldiga med mycket låga inkomster. Enligt kommitténs mening bör emellertid bestämmelsen kunna tillämpas ganska långt upp i inkomstskikten. Även för skattskyldiga, i ekonomiskt avseende tillhörande medelklassen, kan inträffandet av de i bestämmelsen angivna omständigheterna innebära mycket allvarliga påfrestningar å ekonomien, till vilka hänsyn bör tagas vid beskattningen.» I det år 1939 avgivna betänkandet anförde kommittén i ifrågavarande hänseende följande: 2 »Kommittén kan i detta sammanhang icke underlåta att ånyo framhålla vikten av att ifrågavarande stadgande erhåller den tillämpning, som måste anses hava varit avsedd med detsamma. I taxeringsmål avgivna yttranden torde ofta giva vid handen, att taxeringsmyndigheterna på många håll hysa den uppfattningen, att stadgandet är tillämpligt endast beträffande skattskyldiga med mycket låga inkomster. Stadgandet har emellertid icke denna innebörd. Måhända beror denna inställning hos taxeringsmyndigheterna i någon mån på hänsynstagande till den minskning i skatteunderlaget, som kunde bliva följden av en mera välvillig tilllämpning av ifrågavarande stadgande och som kanske särskilt beträffande den kommunala beskattningen ansetts kunna föranleda olägenheter. Vad som här torde vara det väsentliga är emellertid, att rättvisa skipas mellan olika kategorier av skattskyldiga. När skattelagstiftningen av hänsyn till givarens skatteförmåga medger avdragsrätt för periodiskt understöd i sådana fall, där hushållsgemenskap ej föreligger, torde det få anses vara högst obilligt att icke medgiva någon skattelättnad för de skattskyldiga, som — ehuru de hava kostnader för annan persons försörjning -—• ej kunna erhålla avdrag för periodiskt understöd. Visserligen får förstnämnda kategori av skattskyldiga under alla förhållanden en bättre ställning vid beskattningen än sistnämnda kategori. Det torde emellertid vara av synnerlig vikt, att den möjlighet, som ändock förefinnes till skipande av större rättvisa vid beskattningen, även blir utnyttjad.» 1 Bet. 1937:42, sid. 128—129. ' Bet. 1937:47, sid. 99.

58 Om beskattning av realisationsvinst. I den före år 1910 gällande skattelagstiftningen fanns icke något uttryckligt stadgande om beskattning av icke yrkesmässiga realisationsvinster. Enligt 8 § i 1907 års bevillningsförordning föreskrevs allenast, att utöver vissa särskilt uppräknade intäkter av annat slag såsom beskattningsbar skulle anses all annan ej särskilt omförmäld inkomst, och i 4 § av samma års förordning om inkomstskatt hänvisades i ifrågavarande avseende blott till bevillningsförordningen. Det var sålunda praxis som närmare fick utforma reglerna för beskattningen av icke yrkesmässig realisationsvinst. 1897 års kommunalskattekommitté anförde i sitt år 1900 avgivna betänkande, att praxis i anslutning till då gällande preussisk skattelagstiftning tenderat till att beskatta realisationsvinster i de fall, då vinsten framstode såsom resultat av en affärsspekulation. En sådan presumerades i allmänhet hava förelegat, när en jämförelsevis kort tid förflutit mellan köp och försäljning, men avgörandet berodde ytterst på en prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Kommunalskattekommittén föreslog i sitt ovannämnda betänkande, att i de inkomstskattepliktiga förvärven måtte inräknas även gåvor av lös egendom samt vinster vid tillfällig avyttring av fast eller lös egendom, såvida avyttringen skett inom 10 år efter egendomens förvärvande och oberoende av eventuellt spekulationssyfte vid förvärvet, ävensom övriga konjunkturvinster. Kommittén ansåg sålunda icke, att frågan huruvida spekulationssyfte förelegat eller ej borde vara avgörande för beskattningen samt anförde härom följande: »Kommittén har däremot icke ansett skäl förefinnas att göra föreskriftens tilllämplighet beroende av en undersökning, i vad mån ett verkligt spekulationssyfte förelegat vid tiden för affärens inledande eller avslutande. En sådan undersökning måste nämligen ställa sig särdeles vansklig i alla fall, där ej ett erkännande av den skattskyldige kan erhållas. För denne blir ett dylikt förfarande alltid förhatligt och innebär därjämte fara att han, ställd i valet mellan att skatta och undslippa beskattning, frestas att framställa sina avsikter i en mindre riktig dager.» I fråga om avdragsrätten för förluster föreslog kommittén, a t t förluster av alla slag — alltså även tillfälliga avyttringsförluster — skulle få avdragas i första hand från likartad inkomst men att, om därvid nettoförlust uppstode, denna skulle få avdragas från andra inkomstkällor. Till följd av den kritik, som riktades mot kommitténs förslag, lades detta ej till grund för lagstiftning i ämnet. I stället tillkallades år 1904 särskilda sakkunniga för att inom finansdepartementet utarbeta förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt. Såsom beskattningsnorm vid inkomstskatten föreslogo de sakkunniga ej blott inkomsten i trängre bemärkelse utan därutöver även tillfälliga förmögenhetsvinster genom realisation av inköpt eller tillbytt fast eller lös egendom, som varit i säljarens besittning i mindre än 3 år. Däremot innehöll icke förslaget någon bestämmelse om rätt till avdrag för under året lidna realisationsförluster. Genom 1910 års skattelagstiftning stadgades, att såsom inkomst av arbete skulle upptagas bland annat vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig försäljning av fast och lös egendom, som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo, i fråga om fast egendom under mindre än 10 år och eljest under mindre än 5 år. I propositionen med förslag till förordning om inkomstoch förmögenhetsskatt 1 kritiserade departementschefen den dittillsvarande praxis att beskatta endast sådana icke yrkesmässiga realisationsvinster, som vore att anse såsom spekulationsvinster. I många fall vore det alltför vanskligt att avgöra om spekulationssyfte förelegat vid egendomens förvärvande. Vidare vore det i sin ordning, att även konjunkturvinster, som icke vore resultat av spekulationsaffärer, bleve beskat1

Prop. 1910:88, sid. 103 o. f.

59 tade såsom inkomst. För alla sådana affärer borde emellertid fastställas en längsta tidrymd, inom vilken desamma borde vara avslutade för att skattskyldighet för vinsten skulle inträda. Denna tid borde vara längre för fast än för lös egendom, eftersom det i regel torde kunna sägas erfordras en längre tid för avveckling av en fastighetsaffär än en affär, som avsåge värdepapper eller annan lös egendom. Om realisationsaffärer inom ifrågavarande tidsgränser lett till förluster under något visst år, borde dessa vidare få avdragas från realisationsvinster under samma år och endast vinstsaldot bliva beskattningsbart. 1 fall förlustöverskott därvid uppstode, finge detta icke avdragas från den samlade inkomsten eller å annan inkomstkälla. I inkomstskattesakkunnigas år 1923 avgivna betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt 1 upptogs frågan om realisationsvinstbeskattningen till behandling. Bland de av inkomstskattesakkunniga verkställda utredningarna fanns en utredning av professor Davidson om »Beskattningsnormen vid inkomstskatten». Davidson påpekade här att beskattningsnormen vid inkomstskatten i Sverige utgjordes av inkomsten i trängre bemärkelse med tillägg av realisationsvinster å inköpt eller tillbytt egendom, som ej varit i säljarens ägo i mer än ett visst antal år, medan motsvarande realisationsförluster avdragsvis kunde göras gällande endast under år, då sådana realisationsvinster förekommit och högst till dessa vinsters belopp. Davidson föreslog, att såsom beskattningsnorm i stället skulle väljas den skattskyldiges samtliga vinster under året, alltså med inräknande av förmögenhetsvinster och förmögenhetsförluster av alla slag, oberoende av såväl åtkomstsättet för den ifrågavarande egendomen som den tid, under vilken den skattskyldige innehaft densamma. Därvid framhöll Davidson, att en dylik beskattning skulle mer än den gällande överensstämma med de skattskyldigas skatteförmåga. Användandet av en sådan norm skulle emellertid kräva vissa kompletterande skatterättsliga anordningar. Sålunda borde för varaktiga slitbara föremål införas fri avskrivningsrätt. Om ett år uppvisat en samlad nettoförlust för den skattskyldige, borde vidare denna förlust få avdragas från följande års vinster. De olika beskattningsårens ovillkorliga slutenhet gentemot varandra borde sålunda upphävas. Även vid ett bibehållande av den nu använda beskattningsnormen borde enligt Davidson i skatterättvisans intresse vissa likartade förändringar genomföras. Därest sålunda under ett år en rörelse visat förlust överstigande andra eventuella inkomster hos den skattskyldige, borde den sålunda uppkomna nettoförlusten få avdragas följande års vinster. Davidson synes även hava ansett, att den fria avskrivningsrätten borde införas vid nuvarande beskattningsnorm. Inkomstskattesakkunniga (Landén och Waller) avvisade emellertid den av Davidson föreslagna radikala omgestaltningen av inkomstbeskattningens principer och satte som sin uppgift att med bibehållande av gällande principer söka avhjälpa de sakliga eller tekniska brister som 1910 års skatteförfattningar visat sig äga. Därvid ägnades uppmärksamhet även åt inkomstkällan tillfälliga vinster och särskilt åt icke yrkesmässiga realisationsvinster. Enligt 7 § 6:o) a) i den av de sakkunniga föreslagna nya förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt skulle sålunda beskattas »vinst- å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats i huvudsakligt syfte att avyttras med vinst, dock endast om avyttringen skett inom tio år efter förvärvet». I de föreslagna anvisningarna till detta författningsrum funnos bland annat följande bestämmelser. Vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom (realisationsvinst) beskattas icke, när förvärvet av den avyttrade egendomen skett i och för kapitalplacering utan blott när förvärvet skett i spekulationssyfte d. v. s. huvudsakligen i avsikt att sedermera avyttra egendomen med vinst. Beskattning av dylik vinst kan ifrågakomma oavsett sättet för förvärvet eller avyttringen. Egendom, som förvärvats mindre än 2 år före avyttringen, skall anses vara förvärvad i spekulationssyfte, där ej av omständigheterna framgår, att spekulationssyfte icke förelegat. Förvärv, som skett 2 år eller mera före avyttringen, anses icke hava 1 Bet. 1923:69 och 70.

60 skett i spekulationssyfte, där ej av omständigheterna framgår, att spekulationssyfte verkligen förelegat. Har mer än 10 är förflutit mellan förvärvet och avyttringen, är vinsten icke skattepliktig, även om spekulationssyfte förelegat. Har icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom skett med förlust och har den avyttrade egendomen förvärvats i spekulationssyfte, får förlusten (realisationsförlust) avdragas vid inkomstberäkningen. Prövningen av huruvida spekulationssyfte förelegat skall ske efter samma grunder som vid bedömandet av huruvida realisationsvinst vore för handen. Realisationsförlust får avdragas från övriga intäkter, tillhörande inkomstgruppen inkomst genom tillfälliga vinster, eventuellt såsom underskott från summan av den skattskyldiges nettointäkter. Att en maximitid av 10 år stipulerats för beskattning av realisationsvinst motiverades med att det skulle vara svårt att verkligen bestämma vinstens storlek, när en längre tid förflutit mellan förvärv och avyttring. I princip ville inkomstskattesakkunniga beskatta endast inkomst i trängre bemärkelse, varmed avsågs sådana intäkter, som härflöte ur produktiv verksamhet, eller förvärvskällornas reguljära avkastning men icke intäkter genom förvärvskällans avyttring. Att de sakkunniga det oaktat bibehöllo beskattningen av vissa slag av realisationsvinster nämligen de spekulativa, motiverades med att för dessas förvärvande i det övervägande antalet sädana fall krävdes en viss verksamhet frän förvärvarens sida i syfte att skapa vinst. Det sålunda förvärvade och avyttrade kapitalet förlorade därvid sin karaktär av förvärvskälla och framträdde såsom en vara, varmed handel bedreves. När sådana transaktioner företoges i spekulationssyfte, kunde det vara berättigat att i beskattningshänseende behandla dem såsom annan på vinst inriktad verksamhet. Såsom motivering för förslaget att nettoförlust å spekulationsaffärer skulle få avdragas från summan av övriga inkomstkällor anförde de sakkunniga följande: 1 »Det måste vidare enligt de sakkunnigas åsikt ligga i sakens natur och godtagas såsom en självklar sak, att om en intäkt av visst slag anses i och för inkomstbeskattningen öka den skattskyldiges skatteförmäga och därför behandlas såsom inkomst, en förlust av likartad beskaffenhet bör anses minska skatteförmågan och att därför vid inkomstberäkningen hänsyn också bör tagas till förlusten.» I anslutning härtill anförde de sakkunniga, att enligt gällande bestämmelser skedde ett avsteg från denna grundsats, i det att avdrag för realisationsförlust blott finge ske från realisationsvinster och icke från andra inkomster. Men detta avsteg torde — f ramhöllo de sakkunniga — hava varit i viss mån berättigat med hänsyn till det sätt, varpå frågan om beskattningen av realisationsvinster blivit löst i gällande skatteförordning. Om berörda inskränkning icke funnits, skulle t. ex. en person, som inköpt ett flertal aktier, av vilka några stigit och andra fallit i värde, kunnat till femårsperiodens slut behålla alla aktier, vilka stigit, och först därefter avyttrat dem, men däremot före femårsperiodens utgång avyttrat alla aktier med sjunkande värde för att pä detta sätt få avdraga förlusterna från sina övriga inkomster. Han skulle alltså på detta sätt fått åtnjuta avdrag för förlust av visst slag utan att behöva skatta för vinst av likartad beskaffenhet, vilket ej heller varit i överensstämmelse med den ovannämnda huvudregeln. 1921 års kommunalskattekommitté föreslog i sitt år 1924 avgivna betänkande 2 beträffande realisationsvinstbeskattningen allenast den ändringen i gällande bestämmelser, att avdragsgill realisationsförlust skulle få avdragas ej blott från realisationsvinster under året utan även frän andra tillfälliga förvärv såsom lotterivinst eller ersättning för litterär eller konstnärlig verksamhet. I ett flertal yttranden över inkomstskattesakkunnigas och kommunalskattekommitténs förslag tillstyrktes kommittéförslaget på denna punkt, under det att de sakkunnigas förslag avstyrktes med hänsyn till att det i praktiken skulle visa sig 1 Bet. 1923:69, sid. 91. 2 Bet. 1924:53, sid. 403, 425.

61 mycket svårt att avgöra, huruvida spekulationssyfte förelegat eller icke. 1 I vissa yttranden uttalades, att realisationsvinst borde beskattas oberoende av det fång, varigenom den avyttrade egendomen förvärvats; i andra utlåtanden åter ifrågasattes, huruvida icke realisationsvinster och lotterivinster borde undantagas från inkomstbeskattning och göras till föremål för särskild beskattning i annan form. Kammarrätten förordade bibehållande av gällande bestämmelser i ämnet. I propositionen vid 1927 års riksdag med förslag till kommunalskattelag förordade vederbörande departementschef i huvudsak bibehållande av gällande bestämmelser samt anförde därvid följande: 2 »För uppslaget att undantaga lotterivinster och realisationsvinster från inkomstbeskattningen och anordna en särskild beskattning av desamma tala otvivelaktigt vissa skäl, såsom att den för beskattningen av inkomst gällande progressionen icke är i allo lämplig för beskattningen av dylika vinster samt att den nuvarande tidsbegränsningen i fråga om realisationsvinster medför en mycket tvär övergång, i det att en vinst blir antingen helt skattepliktig eller, om kanske blott några få dagars tid ytterligare förflutit, helt skattefri. En omläggning av beskattningen i förevarande avseende kan emellertid givetvis icke ske i frågans nuvarande läge. Någon utredning angående den skatteform, som borde träda i stället för den nuvarande, föreligger nämligen ej. Vid dylikt förhållande torde beskattningen av lotterivinster och, under vissa förutsättningar, realisationsvinster fortfarande böra ingå såsom ett led i inkomstbeskattningen. Vad angår de förutsättningar, under vilka realisationsvinst skall beskattas, kan jag icke biträda de sakkunnigas förslag att göra beskattningen av realisationsvinst beroende av att spekulationssyfte faktiskt förelegat vid förvärvet av den avyttrade egendomen. En bestämmelse sådan som den av de sakkunniga föreslagna skulle säkerligen medföra svårigheter vid tillämpningen. Ur praktisk taxeringssynpunkt måste det vara att föredraga att, såsom enligt nuvarande lagstiftning, göra skatteplikten beroende av dels beskaffenheten av det fång, varigenom egendomen förvärvats, och dels den tid, som förflutit mellan förvärvet och avyttringen. Något skäl att utsträcka skatteplikten utöver vad nu gäller synes mig icke förefinnas, men jag h a r ansett lagfästande böra ske av den hittills tillämpade praxis att beskatta realisationsvinst vid avyttring av egendom, som förvärvats genom fång, som är att jämställa med köp eller byte. I samband härmed har den redaktionella ändring vidtagits, att uti 35 §, som handlar om intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, angivas de förutsättningar, under vilka vinst å icke yrkesmässig avyttring är skattepliktig, under det att i 19 § blott föreskrives, att dylik vinst är skattefri i de fall, då densamma icke jämlikt 35 § är skattepliktig. På sätt jag nyss berört böra i överensstämmelse med vad nu gäller lotterivinster beskattas såsom inkomst. Undantag synes dock böra göras för det fall, att den skattskyldiges vinster — varmed givetvis avses bruttobeloppen utan avdrag av omkostnader för lottköp m. m. — under året uppgått till blott ett ringa belopp, förslagsvis mindre än 100 kronor. En beskattning av smärre vinster, särskilt varuvinster, lärer knappast hava det stöd i det allmänna rättsmedvetandet, att deklaration av dylika vinster kan sägas allmänt förekomma. Under dylika förhållanden finner jag det lämpligare att utryckligen undantaga nämnda smärre vinster från beskattning men i stället göra beskattningen av större vinster mera effektiv genom att för anordnare av lotteri stadga viss plikt att lämna uppgifter till taxeringen.» Sedan kommunalskattefrågan fallit vid 1927 års riksdag, framlades vid 1928 års riksdag förslag till kommunalskattelag och förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, vilka förslag i ifrågavarande avseende voro i huvudsak lika med 1927 års förslag. Förslagen godkändes nu av riksdagen, varigenom numera gällande 1 2

Prop. 1927:102, sid. 345. Prop. 1927:102, sid. 346.

62 kommunalskattelag och förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt kommo till stånd. Beträffande icke yrkesmässiga realisationsvinster innebära 1928 års skatteförfattningar i sak icke någon skillnad mot förut gällande lagstiftning. Till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres sålunda enligt KL 35 § »vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, om det är fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år (realisationsvinst), ävensom lotterivinst, därest densamma icke jämlikt 19 § är frikallad från beskattning». I KL 36 § stadgas vidare, att »från bruttointäkten av tillfällig förvärvsverksamhet må avdrag göras för omkostnader, såsom för förlust, som uppkommit i förvärvskällan». Med uttrycket »förvärvskällan» menas därvid enligt anvisningarna till 18 § punkt 6 och 36 § punkt 3 ej hela intäkten av tillfällig förvärvsverksamhet utan blott den icke yrkesmässiga avyttringen av ifrågavarande egendom. (Härvid bortses från vissa därmed sammanflätade bestämmelser om deltagande i lotterier.) överstiga förlusterna för året samma års vinster, så får jämlikt 46 § 1 mom. det uppkomna underskottet ej avdragas från den skattskyldiges inkomst i övrigt. Realisation av fast egendom inom en kommun utgör därjämte för kommunalskattens vidkommande en särskild förvärvskälla och eventuell förlust därå får därför ej avdragas från realisationsvinster eller andra förvärvskällor inom annan kommun. Ej heller får en nettoförlust under ett år avdragas från realisationsvinst under ett följande år. Enligt KL 19 § räknas icke till skattepliktig inkomst bland annat »vinst i lotteri av den beskaffenhet, att för vinster i lotteriet skall erläggas skatt jämlikt förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster, och ej heller andra lotterivinster, därest deras sammanlagda belopp under beskattningsåret understigit 100 kronor». I förordningen den 28 september 1928 om särskild skatt å vissa lotterivinster (SFS 376/1928) föreskrives enligt den nuvarande lydelsen av denna förordning, alt å vinst i svenskt penninglotteri och å vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade premieobligationer skall, därest vinsten överstiger 25 kronor eller, såvitt angår vinst å halvlott i penninglotteri, 12 kronor 50 öre, till staten erläggas en särskild skatt utgörande 10 procent av vinstens belopp. När vinsten utbetalas till vinnaren, skall lotteriets anordnare eller premieobligationernas utfärdare innehålla så stort belopp, som motsvarar den stadgade skatten å vinsten. Den särskilda beskattningen av lotterivinster tillkom närmast i anledning av en vid 1927 års riksdag i första kammaren väckt motion av herrar Björnsson och Wigforss (nr 114). I motionen erinrades om de svårigheter, som vore förbundna med kontrollen över att lotterivinster bleve underkastade taxering vid inkomstbeskattningen, varjämte framhölls, att ett vigare sätt uppenbarligen vore, att uttaga ett skäligt skattebelopp genom lotterianordnarens försorg i samband med vinsternas utbetalande. Motionärerna anförde härefter följande: »Mot en på sådant sätt anordnad stämpelskatt kan visserligen bland annat invändas, att det icke låter sig praktiskt genomföras vare sig att avpassa skattesatsen efter den för den vanliga inkomstbeskattningen gällande skatteskalan, vilken ju är progressiv, eller att fördela någon del av den upptagna skatten på vinnarnas hemkommuner. Emellertid torde dylika invändningar icke böra tillmätas alltför stor vikt. Vid utmätande av degression och progression i den nu tillämpade skatteskalan har man helt visst långt mera tagit sikte på den skatteförmåga, som grundar sig på en år efter år någorlunda regelbundet återkommande inkomst än på rent tillfälliga vinster, och för våra kommuners behov av skatteobjekt lära lotterivinster spela en mycket underordnad roll. Visserligen kunde det vara befogat att, i likhet med vad som sker vid arvsskatt, göra skatteskalan progressiv i förhållande till själva vinstens storlek. Men vid en

63 eventuell omläggning av lotterivinsters beskattning torde det åtminstone till en början vara skäl att i enkelhetens intresse välja en proportionell skatt samt att ej sätta denna för hög. Sannolikt skulle det allmänna på lotterivinster utfå ett betydligt större skattebelopp med en skatt på exempelvis 10 procent av vinsternas sammanlagda belopp än med nuvarande beskattningsmetod, varjämte en rimligare fördelning av skattetungan mellan här ifrågakommande skattskyldiga skulle ernås. Självfallet vore det önskvärt, att alla lotterivinster kunde behandlas på samma sätt i beskattningshänseende. Emellertid är det principiellt uteslutet att genom medverkan av lotterianordnare ernå beskattning av vinster på utländska lotterier. På grund av omöjligheten att finna verksamma kontrollmetoder ifråga om dylika vinster, lär därför en stämpelskatt ifråga om dessa icke kunna väntas ge bättre taxeringsresultat än som för närvarande erhålles genom den vanliga inkomstbeskattningen. I varulotterier torde, om man bortser från mera tillfälligt anordnade tombolalotterier för välgörande ändamål och dylikt, vinsterna i regel vara alster av konst eller konsthantverk. Värdet av de utlottade föremålen lära i allmänhet taxeras vida högre av lotteriarrangörerna än av vinnarna. Vid sådant förhållande kan det icke vara riktigt att använda samma skattesats å de nominella värdena på dylika vinster som på vinster i ett penninglotteri. Då det icke kan förutsättas, att värderingen av dylika varuvinster sker efter ens något så när enhetliga grunder, finna vi det lämpligt, att, åtminstone tills vidare, även dessa vinster tagas till beskattning på samma sätt som hittills.» Kommunalskatteutskottet vid 1927 års riksdag 1 sade sig vara mest tilltalat av den utväg för lotterivinsters beskattning, som anvisats i ovannämnda motion, samt delade motionärernas uppfattning, att en dylik beskattning lämpligen kunde göras proportionell. Utskottet ansåg emellertid icke den föreliggande frågan befinna sig i det utredda skick, att förslag i enlighet med motionen borde av riksdagen antagas samt föreslog, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa o m ytterligare utredning rörande den form, i vilken detta uppslag kunde och borde genomföras. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Utredning av frågan om lotterivinstbeskattningen verkställdes av 1924 års skatteberedning, som utarbetade ett förslag till förordning om särskild skatt å lotterivinst. I propositionen vid 1928 års riksdag med förslag till kommunalskattelag anförde departementschefen i ifrågavarande hänseende bland annat följande: 2 »Vid anmälan av det för 1927 års riksdag framlagda förslaget till kommunalskattelag uttalade jag, på sätt jag tidigare i dag omnämnt, att vissa skäl otvivelaktigt talade för undantagande av, bland annat, lotterivinster från inkomstbeskattningen och anordnande av en särskild beskattning av dessa vinster, ehuru jag med hänsyn till frågans outredda läge icke ansåge mig kunna då föreslå någon omläggning av beskattningen uti ifrågavarande avseende. Nu föreligger däremot en utredning i ämnet. Genom vad därvid förekommit har jag trott mig finna, att stora sympatier förefinnas för att i största möjliga utsträckning befria lotterivinster från inkomstbeskattning och i stället underkasta dem en särbeskattning, samt att en dylik omläggning av beskattningen är möjlig att genomföra, om än endast i begränsad omfattning. För införande av en särskild skatt å lotterivinster talar framför allt, att man på denna väg torde kunna ernå en fullt effektiv beskattning av dessa vinster utan införande av en omfattande uppgiftsplikt, vilken onekligen skulle medföra olägenheter för vinnare samt för lotterianordnare och taxeringsmyndigheter. En omläggning av beskattningen av lotterivinster medför även den fördelen, att vinsterna icke komma att träffas av den för dem icke avpassade progressionen, som gäller vid inkomstbeskattningen, och att härigenom undanröjes en av de olägenheter som föranlett skatteberedningen att, på sätt jag vid behandlingen av frågan om be1 2

Prop. 1928:213, sid. 216. Prop. 1928:213, sid. 235.

04 skattning av skogsinkomst omnämnt, föreslå att taxeringsmyndigheterna skulle äga att i vissa fall frångå den eljest gällande progressivskalan. Uti vissa av de inkomna yttrandena har uttalats sympati för det av skatteberedningen framkastade, men av densamma icke godkända uppslaget, att skatt på lotterivinster skulle uttagas i form av stämpel på lottsedlar eller eljest i form av skatt på gjorda insatser. Att nöja sig med stämpelskatt kunde ifrågakomma, om det blott gällde att genom beskattning av lotterispel skaffa det allmänna viss önskad inkomst. När det gäller att ersätta nuvarande inkomstbeskattning av lotterivinnare med en särskild skatt, kan det emellertid icke anses vara riktigt att göra detta på ett sådant sätt, att den nya skatten blott i ringa mån träffar vinnarna och i stället huvudsakligen övriga lottköpare. Detta skulle säkerligen för den allmänna uppfattningen framstå såsom ett fullständigt omotiverat skatteprivilegium för de förra. Dessutom vill jag, utan att ingå på frågan huruvida lotterier i och för sig kunna anses önskvärda, i detta sammanhang framhålla, att den ifrågasatta stämpeln, vilken tydligen borde träffa lottsedlar i alla lotterier, troligen skulle komma att ha ogynnsamma verkningar i frågan om varulotterier, som anordnats för välgörande ändamål, och lotterier för bortlottning av konstsaker till svenska konstidkares understöd. Genom stämpeln skulle efterfrågan å lotter i dylika lotterier komma att minskas och man skulle i fråga om dessa lotterier frångå den ståndpunkt som hittills intagits, då det gällt stämpelskatt å lottsedlar. Därest å premieobligationer vid deras utsläppande skulle läggas en skatt, motsvarande inkomstskatten på alla de vinster, som komme att utfalla under obligationernas giltighetstid, skulle likaledes denna skatt troligen bliva så betydande, att avsättningen av obligationerna skulle äventyras. Enligt min mening bör för den skull en eventuellt ny skatt, som skall ersätta nuvarande inkomstbeskattning av lotterivinster, anordnas på sådant sätt att den direkt träffar vinnarna. Om man från nu angivna utgångspunkt vill lägga en särskild skatt på lotterivinster, synes alla vara ense om att skatten bör anordnas på sådant sätt, att vid utbetalande av vinst lotteriets anordnare innehåller den till en viss procent av vinstbeloppet bestämda skatten och till det allmänna inlevererar det innehållna skattebeloppet. Likaledes synes enighet råda därom, att skatten bör vara i huvudsak proportionell. Även jag delar den uppfattningen att den särskilda skatt, som kan ifrågakomma, bör anordnas efter nu angivna linjer. Däremot gå meningarna isär, när det gäller att avgöra, huruvida skatten skall hava form av stämpelskatt eller skall uppbäras och redovisas i annan form. Till denna fråga skall jag återkomma senare. Beträffande vinster i det svenska penninglotteriet synes det icke möta någon svårighet att, möjligen med undantag för de minsta vinsterna, vid vinsternas utbetalande uttaga en särskild skatt i huvudsaklig överensstämmelse med vad skatteberedningen föreslagit. Enligt skatteberedningens förslag skulle den särskilda skatten bliva degressiv, i det att skatt för vinster om högst 25 kronor, respektive 50 kronor skulle utgå med lägre procentsats än för övriga vinster. Föreståndaren för penninglotteriets expedition har för sin del förordat, att vinster om högst 50 kronor måtte frikallas från skatteplikt. Slutligen har statskontoret erinrat, att, om i överensstämmelse med 1927 års förslag övriga lotterivinster befrias från skatteplikt, därest de icke sammanlagt uppgått till 100 kronor, konsekvensen fordrade, att även penningvinster under 100 kronor fritoges från den särskilda skatten. Gent emot den sista anmärkningen vill jag framhålla, att de däri berörda spörsmålen kunna lösas oberoende av varandra och att en sammankoppling av dessa båda frågor icke är nödvändig, ehuru en viss följdriktighet givetvis är önskvärd. Vid en särskild skatt på lotterivinst torde det emellertid vara omöjligt att taga hänsyn till storleken av övriga under året erhållna vinster, utan det enda, som här kan tillmätas någon betydelse för frågan om skattefrihet, är storleken av den särskilda vinsten. De skäl, som av skatteberedningen åberopats för skattedegression och av föreståndaren för

65 lotteriexpeditionen för skattefrihet, synas äga full giltighet endast beträffande mycket små vinster eller för det svenska penninglotteriets del vinsterna om 25 kronor. Den relativa nettovinst, som en dylik vinst lämnar för vinnaren, blir så liten, att densamma icke lämpligen bör träffas av samma procentsats som högre vinster, och nettovinsten är till sitt absoluta belopp så liten, att man torde, utan att behöva anses för inkonsekvent, kunna vid beskattningen helt och hållet bortse från densamma. Jag har därför för min del stannat vid att föreslå, att skattefrihet medgives för penningvinster om högst 25 kronor, men att för alla övriga vinster utgår skatt efter en och samma procentsats. Förslaget innebär, att vinster om högst 25 kronor skola vara helt och hållet skattefria och alltså ej heller underkastas inkomstbeskattning; endast på detta sätt kunna fullt klara bestämmelser meddelas rörande vilka vinster som skola underkastas inkomstbeskattning och rörande vilka kostnader för lottköp få avdragas vid inkomstberäkningen. Vad som nu föreslagits medför dessutom de fördelarna, att man slipper att vid den särskilda skatten räkna med olika skattesatser samt att besväret med uppbörd, redovisning och kontroll av skatten kommer att minskas. Vad angår vinst vid vinstdragning å premieobligationer synas för dessas beläggande med en särskild skatt tala samma skäl som åberopats för införande av en särskild skatt å vinst i vanligt penninglotteri. Någon anledning att i princip göra skillnad mellan nu berörda två slag av vinster synes icke förefinnas. Den skilj aktige ledamoten i riksräkenskapsverket har ansett, att vinst å lotteri, som kunde komma att anordnas av staten, icke borde vara underkastad beskattning, och detta torde väl innebära, att även vinst å av staten i en framtid utfärdade premieobligationer borde frikallas såväl från inkomstbeskattning som särskild lotterivinstskatt. Gent emot detta vill jag framhålla, att svenska staten, i motsats mot vad förhållandet varit med en del utländska stater, hittills icke ansett sig böra utfärda obligationer på sådana villkor, att räntan skulle vara frikallad från beskattning. Att nu frångå den härutinnan hittills tillämpade principen och för framtiden fastslå skattefrihet för lotterivinst och liknande, som utbetalas av staten, finner jag icke motiverat. Skulle en gång i framtiden sådana förhållanden inträffa, att staten ur kreditsynpunkt skulle finna det önskvärt att medgiva skattefrihet i dylika avseenden, får frågan då upptagas till förnyad prövning. Vad beträffar vinster i varulotterier har varken skatteberedningen eller de över dess förslag hörda myndigheterna föreslagit införande av vare sig en särskild skatt eller uppgiftsplikt. Även jag finner övervägande skäl tala däremot. Samma är förhållandet med vinster vid vadhållning medelst totalisator. Det torde ej kunna förnekas, att, med hänsyn till den olika behandling, som sålunda torde böra komma olika lotterier till del, förslaget om en särskild lotterivinstbeskattning måste väcka vissa betänkligheter. Detta resultat kan emellertid icke undvikas med hänsyn till dels den förut omförmälda svårigheten att införa en alla penninglotterier omfattande uppgiftsskyldighet och dels vanskligheten att utan dylik uppgiftsskyldighet på annan väg än den nu föreslagna effektivt träffa lotterivinsterna med skatt. Vid sådant förhållande har jag ansett mig kunna föreslå, att vinster i svenska penninglotterier och vinster vid vinstdragning å svenska premieobligationer, vilka komma att utfärdas efter den nya lagens ikraftträdande, måtte göras till föremål för en särskild skatt, dock med skattefrihet för vinster, som icke överstiga 25 kronor, och är det min avsikt att senare i dag anmäla förslag till förordning om dylik skatt. I samband därmed böra alla dylika vinster, alltså jämväl vinster om högst 25 kronor, vilka av särskilda grunder gjorts skattefria, frikallas från inkomstbeskattning och förbud meddelas mot att vid inkomstberäkningen göra avdrag för kostnad för inköp av dylika lotter eller obligationer.» 5—417258.

66 1928 ars bolagsskatteberedning upptog i sitt år 1931 avgivna betänkande frågorna om beskattning av realisationsvinst och avdrag för realisationsförlust till behandling. 1 Beredningen föreslog emellertid icke någon ändring i de gällande bestämmelserna utan redogjorde allenast för de skäl, som talade för och emot olika alternativ för lösandet av nämnda frågor. Beredningen anförde bland annat följande: »Den kritik, som i olika avseenden riktats mot de svenska bestämmelserna i förevarande ämne, särskilt från representanter för affärslivet, har i första hand tagit sikte på den i fråga om vinst vid försäljning av lös egendom fastställda gränsen av fem år. Genom en olycklig tillfällighet har här, förmenar man, i lagstiftningen införts en tidsgräns, som är så illa avvägd som möjligt. Den är både för kort och för lång. Den är kort nog för att vederbörande skall tycka sig kunna vänta ut densamma i avsikt att dymedelst söka undvika en vinstbeskattning. Den är läng nog för att dess användande skall lägga ett skadligt band på effektmarknadens rörlighet. Bestämmelsen fastlåser den svenska fondhandeln och utgör ett hinder för dess utveckling och framför allt för dess möjlighet att på ett nöjaktigt sätt återspegla det svenska näringslivets läge och utveckling. I nuvarande tid är detta, säges det, så mycket mera olägligt, som en förtroendeingivande och smidig fondbörs får anses vara en bland förutsättningarna för att vi skola kunna hoppas att i vårt land behålla de skattekällor, som utgöras av de stora svenska företagen med internationella arbetsfält. Av de olika alternativen till annan lösning av frågan må först tagas under övervägande realisationsvinsternas befriande från inkomstbeskattning, med andra ord deras behandlande såsom kapitalvinst under alla omständigheter, ett tillvägagäende, som synes böra förutsätta, att realisationsförlusterna alltid betraktas såsom kapitalförlust. Antagligt är, att ett dylikt system skulle öka fondhandelns rörlighet och att det jämväl skulle verka utjämnande på marknaden med hänsyn till såväl tillförseln till densamma som dess prisrörelser. Av intresse härutinnan är ett uttalande av National City Bank i New York, offentliggjort i april 1929, under den tid, då spekulationer i fondpapper och den därmed följande expansionen av krediterna med allt fog kändes som en fara, vars avvärjande var ett verkligt livsintresse för Amerika. Såsom ett effektivt botemedel mot den osunda spekulationen och inflationen rekommenderade National City Bank omedelbart borttagande av inkomstbeskattningen på vinster vid försäljning av värdepapper, givetvis i förening med upphävande av rätten att göra avdrag för förluster å dylika försäljningar. I denna beskattning låg enligt bankens åsikt en av de främsta orsakerna till det rådande-läget. Genom densamma hade givits en artificiell karaktär åt fondmarknaden, kreditbyggnaden och räntesättningen. Den hade åstadkommit knapphet i fondmarknaden, varigenom dennas priser drivits i höjden, och den hade föranlett en enorm ökning av krediterna. Den höga inkomstbeskattningen (inklusive surtax) orsakade nämligen, att de stora mängderna av köpare icke kunde förmås att realisera sina papper till de stegrade priserna och dymedelst taga ut sina vinster och återbetala sina lån. I stället behöllo de kvar bäde värdepapperen och krediterna men kunde samtidigt icke avhålla sig från att fortfarande i den stigande marknaden göra nya inköp under anlitande av kreditsystemets alla utvägar för köpens finansierande. Ett skäl, som ytterligare åberopats till förmån för skattefriheten, ligger på ett annat plan än det nu berörda och sammanhänger med finanslivets alltmer utpräglat internationella karaktär. Det visar sig nämligen, att de företag och koncerner, som äro av internationell beskaffenhet, synnerligen gärna, dä det gäller att söka plats för förvaring av värdepapper, utvälja ett land, varest en framtida vinstgivande avyttring av värdepapperen kan äga rum utan att vinsten blir föremal för inkomsti Bet. 1931:40. sid. 300-319.

67 beskattning. Av bl. a. denna anledning lära aktier, som förvärvas av koncerner i länder, där realisationsvinst beskattas, i stor utsträckning överflyttas till för ändamålet bildade förvaltningsbolag i Holland. Å andra sidan finnas vägande skäl att anföra mot realisationsvinstbeskattningens fullständiga borttagande. De affärer, varom fråga är, hava i stor omfattning utpräglat spekulationssyfte och det kan icke anses vara med inkomstbeskattningens anda överensstämmande, att vinster på sådant slags affärer under alla förhållanden lämnas obeskattade. Till förmån för den motsatta ytterligheten eller realisationsvinsternas beskattning under alla omständigheter och således utan hänsyn till vare sig tiden för eller syftet med affären synes tala den enkelhet, som en på sådant sätt ordnad beskattning kunde antagas erbjuda i jämförelse med den svenska lagstiftningens gällande regler. Även kan det väl antagas, alt en dylik beskattning i allmänhet skulle, liksom den fullständiga skattefriheten, vara ägnad att bättre än våra gällande regler öva ett utjämnande inflytande på fondmarknaden. De erfarenhetsrön, som National City Bank åberopat, hänförde sig till ett exceptionellt läge, där besinningen och jämvikten förlorats, och torde icke hava samma giltighet beträffande mera normala förhållanden. Gentemot en sådan undantagslös beskattning kan emellertid anföras, bl. a., att densamma, om ock vid första påseendet enkel, i själva verket är till följd av sin saknad av varje tidsbegränsning ägnad att åstadkomma synnerliga svårigheter för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna vid bestämmandet av vinsternas storlek, dä betydande tid förlupit mellan förvärvet och avyttringen, synnerligast om under denna tid affärer skett med flera aktier i samma bolag. Vinstberäkningen skulle ytterligare försvåras, om under tiden nyemissioner förekommit, i vilka den skattskyldige tagit del genom egen teckning eller genom avyttring av teckningsrätt. Ävenledes bör mot en dylik beskattning erinras, att den är ägnad att i stor utsträckning verka alltför strängt och giva alltför orättvisa resultat, i det att även transaktioner, som reellt äro allenast kapitalomflyttning, skulle drabbas av beskattning. Åtgärden skulle i själva verket innebära ett införande å detta begränsade område av förmögenhetsvinsten i stället för inkomsten såsom beskattningsnorm. Möjliggjordes därjämte avdrag för realisationsförlust utan avseende å huru länge den avyttrade egendomen innehafts, bleve lätt nog följden, att avdrag komme att ske även för verkliga kapitalförluster. Därest övervägande skäl skulle anses tala för en ändring av våra gällande rättsregler, ligger det måhända närmare till hands att återgå till den tidigare lagstiftningen eller rättstillämpningen här i landet genom att låta försäljningens syfte vara avgörande för skattskyldighetens inträdande och i lagen giva tydligt uttryck häråt. En dylik lösning föreslogs, såsom nämnts, är 1923 av inkomstskattesakkunniga. På sätt dessa jämväl föreslogo torde det emellertid vara nödvändigt att såsom hjälpmedel vid tillämpningen fastställa en tidsgräns såsom utgörande presumtion för eller mot syftets förefintlighet. Vill man undanröja de ovan omnämnda olägenheterna med den nuvarande femårsbegränsningen och samtidigt icke åstadkomma orimliga svårigheter i tillämpningen, lärer det vara erforderligt att göra den för presumtionen avgörande tidrymden mycket kort pä sätt skett i Tyskland. Innehållet i huvudregeln skulle således bliva, att skattskyldighet skall föreligga för all vinst a icke yrkesmässig försäljning av fast eller lös egendom, som förvärvats i huvudsakligt syfte att avyttras med vinst. Till en dylik regel skulle fogas anvisningar av innehåll att, där icke särskilda omständigheter föranleda till annat bedömande, egendom skall anses hava förvärvats i huvudsakligt syfte att avyttras med vinst, därest egendomen förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och avyttrats, om det är fastighet, inom förslagsvis fem år och, om det är lös egendom, inom förslagsvis tre månader efter förvärvet. Har egendom, som genom sådant fång förvärvats, vid avyttrandet innehafts längre tid än nu sagts, bör det anses, att förvärvet icke skett i spekulationssyfte, där ej av Omständigheterna fram-

68 går, att spekulationssyfte förelegat. Bland omständigheter, som därvid böra beaktas, torde böra särskilt nämnas, att den skattskyldige haft för vana att göra dylika förvärv och föryttringar utan att desamma kunna anses hava varit påkallade såsom led i normal förvaltning av hans förmögenhet. Mot regler med nu angivna innehåll bör givetvis anföras det skäl, som på sin tid föranlett införandet av den nu gällande fasta men samtidigt stela rättsregeln, nämligen de svårigheter för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna samt de vådor för rättstillämpningens enhetlighet och rättvisa, som oundvikligen äro förbundna med beskattningens hänförande till en prövning av vidtagna åtgärders syftemål och rörande vilka särskilt 1897 års kommunalskattekommitté gjort ett belysande uttalande, återgivet i det föregående. Den andra huvudinvändningen mot vär gällande lagstiftning på området avser dess behandling av realisationsförluster. Till skillnad från vad i allmänhet gäller är avdragsrätten för dem begränsad inom den särskilda förvärvskällan, vilket betyder att avdrag för realisationsförlust praktiskt taget ifrägakommer endast i fall och i mån skattepliktig realisationsvinst föreligger under samma beskattningsår. Denna begränsning av avdragsrätten har från början ej klart motiverats men lärer vara förestavad av praktiska skäl. De kommittéer och sakkunniga, som velat taga realisationsvinster under beskattning endast då spekulationssyfte påvisats eller finge antagas föreligga, hava emellertid dragit konsekvensen av denna ståndpunkt och därför i här ifrågavarande avseende under motsvarande förutsättning behandlat realisationsförlust efter samma regler som realisationsvinst. De skäl, som kunna åberopas till förmån för en begränsning av förlustavdragen, hänföra sig närmast till det förhållandet, att beskattning ej kan avse annat än realiserade vinster. Det är ofta synnerligen enkelt att i händelse av värdeminskning å en tillgång verkställa en realisation, varigenom förlusten blir avdragsgill, medan vederbörande underlåter att vid värdestegring företaga motsvarande åtgärd för att få denna beskattad. Verklig korrespondens mellan vinster och förluster beträffande detta område föreligger följaktligen icke, och härigenom bortfaller förutsättningen för medgivande av fulla förlustavdrag. Om en utsträckt avdragsrätt infördes, skulle personer, som innehade under en högkonjunktur inköpta aktier med sedermera mycket reducerat värde, kunna taga sig före att årligen realisera en lämplig post dylika aktier och dymedelst åstadkomma en förlust att använda för minskning av årets beskattningsbara inkomst. Man befarar t. o. m. att överhuvud taget innehav av aktier, som sedan förvärvet sjunkit i värde, skulle kunna när som helst utnyttjas på dylikt sätt, därvid ju ingenting skulle hindra den skattskyldige, om han hyste förtroende till aktiernas framtid, att omedelbart efter försäljningen av dem till samma pris som försäljningspriset inköpa en lika stor post dylika aktier som den försålda. Det erinras vidare från beskattningsmyndigheternas sida, att vad som försiggår inom förvärvskällan 'tillfällig förvärvsverksamhet' av naturliga skäl är ganska svårtillgängligt och att det icke torde vara sällsynt, att även realiserade vinster av dylik verksamhet undgå beskattning, under det att förlusterna hava en helt annan benägenhet att träda i dagen. Av denna anledning tillrådes varsamhet i fråga om rätten till avdrag för förluster.» Bank- och fondinspektionen framhöll i sitt yttrande över bolagsskatteberedningens betänkande, att ifrågavarande problem vore av sådan vikt, att en ändring i gällande regler borde ske samt anförde därefter följande: »Såsom skatteregeln för närvarande är utformad träffar skattskyldigheten för realisationsvinst många skattedragare, för vilka spekulationsmomentet varit helt främmande, och den är i en grad, som understundom måste anses vara betänklig, hindrande för kapitalbildning eller kapitalbevaring. Om ett kapitalbelopp, placerat i aktier vilka stigit i värde, före utloppet av de fem, åren av någon anledning, exempelvis befarad nedgång i aktievärdet, anses böra ; i sin helhet omplaceras i andra värdepapper, synes det vara berättigat att fråga, varför.. beskattningen för realisa-

69 tionsvinst skall ske, under det att transaktionen blir skattefri efter de fem årens förlopp. Denna form av beskattning skall ju vara en beskattning av inkomst, icke en kapitalkonfiskering. Därest någon del av kapitalet icke blir föremål för omplacering, ställer sig saken givetvis annorlunda; till denna del kan det vara att betrakta såsom en beskattningsbar inkomst. Skatteberedningen synes även hysa den uppfattningen, att transaktioner, vilka reellt äro allenast kapitalomflyttningar, icke borde inkomstbeskattas. Även om ett uttryckligt fastslående av dylika transaktioners inkomstskattefrihet skulle utöva ett önskvärt utjämnande inflytande på fondmarknaden, synes dock det av beredningen påtalade hindret för fondhandelns utveckling och framför allt för dess möjlighet att på ett nöjaktigt sätt återspegla det svenska näringslivets läge och utveckling icke kunna undanröjas på annat sätt än att högst väsentligt inskränka realisationsvinstbegreppet i skattehänseende — och därmed även avdragsrätten för realisationsförlust. Inspektionen får därför hemställa, att i skattelagarna måtte införas dels bestämmelser om full skattefrihet vid rena kapitalomflyttningar och dels nya föreskrifter om beskattning av realisationsvinst i överensstämmelse med den av beredningen efter mönster från tysk rätt skisserade huvudregeln.» Skattekontrollsakkunniga behandlade i sitt år 1933 avgivna betänkande 1 frågan om realisationsvinstbeskattningen, närmast i syfte att erhålla skärpta kontrollåtgärder beträffande dylika vinster. Därvid framhölls, att kontroll över beskattningen av vinst å korttidsaffärer i värdepapper dittills icke utövats i nämnvärd omfattning. De sakkunniga föreslogo, att taxeringsmyndigheterna skulle beredas tillfälle att å bank- och fondinspektionen taga del av där förvarade avräkningsnotor från fondhandlarna. I anledning av detta förslag erhöll genom förordning den 31 maj 1935 bestämmelsen i 52 § taxeringsförordningen om skyldighet för vissa verk och myndigheter att lämna för taxering erforderliga uppgifter ändrad lydelse bland annat i så måtto, att vid uppgiftspliktens fullgörande skulle iakttagas de närmare föreskrifter som kunde av Kungl. Maj:t meddelas. Sedermera har Kungl. Maj:t på framställning av överståthållarämbetet genom brev den 12 februari 1937 till bankoch fondinspektionen ålagt inspektionen att tillhandahålla avräkningsnotor rörande fondaffärer för taxeringsmyndigheternas granskning. Detta tillhandahållande av avräkningsnotor sker pä så sätt, att överståthållarämbetet genom sina egna tjänstemän å inspektionen med ledning av avräkningsnotorna verkställer stickprovsundersökning angående försäljningssummor för fondpapper. I den mån de därvid erhållna uppgifterna avse skattskyldiga, som ej äro bosatta i Stockholm, översändas uppgifterna till vederbörande länsstyrelse. I motioner vid 1939 ärs lagtima riksdag (nr 85 i första kammaren av herrar Nordenson och Sylwan samt nr 315 i andra kammaren av herrar Lundeli och Lundberg) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande bland annat viss ifrågasatt omläggning av realisationsvinstbeskattningen. Motionärerna framhöllo därvid följande: »Enligt gällande bestämmelser fär en vid försäljning av värdepapper uppkommen vinst ej reduceras med tidigare års förluster å liknande affärer. I det stora flertalet fall torde på lång sikt ingen nettovinst uppkomma av dylika affärer utan vinster och förluster i regel taga ut varandra. De nuvarande bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst äro emellertid icke blott stötande för rättskänslan utan kunna även verka hämmande på investeringsverksamheten. En person, som placerat riskvilligt kapital i ett företag under sådana förhållanden, att hans placering medför vinst, blir nämligen obenägen att före den i lagen föreskrivna femårsperiodens utgång taga ut och flytta det i företaget investerade kapitalet till annat företag, som är i behov därav. Den ifrågavarande femårstiden bör därför avsevärt förkortas eller också bör skatteplikten göras beroende av om spekidationsavsikt 1 Bet. 1933:27, sid. 204 o. f.

70 kan anses ha förelegat vid lidpunkten för inköpet. Behålles den nu gällande femårstiden, bör kvittning mellan vinster och förluster, som uppkommit under denna tid, medgivas.» På hemställan av bevillningsutskottet lämnades motionerna av riksdagen utan åtgärd. Bevillningsutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna betänkande (nr 35), att enligt vad utskottet hade sig bekant överläggningar skulle inledas mellan regeringen och representanter för näringslivet beträffande möjligheterna och formerna för ett samarbete på det ekonomiska området samt att utskottet förutsatte, att jämväl de i motionerna framlagda förslagen därvid komme att bliva föremål för närmare omprövning. Jämväl i motioner vid 1940 ärs lagtima riksdag (nr 68 i första kammaren av herr Nordenson och nr 125 i andra kammaren av herr Anderson i Norrköping) berördes frågan om realisationsvinstbeskattningen. Syftet med dessa motioner var, att skattskyldig vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet skulle förklaras berättigad att frän vinst avdraga förlust i samma förvärvskälla vid taxering olika beskattningsår. Den tid, inom vilken sådant avdrag skulle få ske, föreslogs till 5 år. Motionärerna framhöllo i anslutning härtill, att ett genomförande av principen om kvittning mellan vinster och förluster erbjöde den fördelen, att samma princip kunde tillämpas vid icke yrkesmässig försäljning av lös egendom. Enligt motionärernas mening skulle därigenom en väsentlig förbättring åstadkommas i de nu gällande bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst. Nämnda bestämmelser syntes även i andra hänseenden vara i behov av översyn, som lämpligen borde verkställas i detta sammanhang. På bevillningsutskottets hemställan (betänkande nr 39) beslöt riksdagen skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning angående det i motionerna berörda spörsmålet om rätt att vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet från vinst avdraga tidigare års förlust i samma förvärvskälla.

7L

j

Bilaga 2.

P. M. angående beskattning av inkomst och förmögenhet enligt 1940 års taxering. Uppgiften är att undersöka h u r u stor del av den nuvarande statliga beskattningen av inkomst och förmögenhet som belöper å beskattning av inkomst resp. beskattning av förmögenhet. Beräkningarna avse endast fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser. Andra skattskyldiga drabbas endast av inkomstskatt, frånsett vissa ideella föreningar och stiftelser samt utländska juridiska personer; beträffande de sistnämnda är dock skattebeloppet för ringa för att i detta sammanhang hänsyn skall behöva tagas därtill. Vid beräkningarna förutsattes, såsom sedvanligen sker, att vid kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatter förmögenheten ligger i toppen av det beskattningsbara beloppet. E n ä r beräkningarna böra bygga pä en statistik rörande fördelning av inkomster och förmögenheter i kombination efter storleksklasser, men en dylik statistik icke finnes för senare taxering än den år 1936 verkställda, blir beräkningen approximativ. Även andra faktorer föranleda att det resultat, till vilket beräkningarna nå fram, endast blir ett ungefärligt mått på förhållandet mellan inkomstbeskattning och förmögenhetsbeskattning. Enligt uppgifter å sid. 153 i 1936 års skattekommittés betänkande I skulle vid 1936 års taxering enligt det av kommittén föreslagna skattesystemet beskattningen av inkomst och förmögenhet hava utfallit på sätt framgår av nedanstående tabell 1, därvid jämkning vidtagits med hänsyn till att i den slutliga skattereformen avdragen något ändrades i förhållande till kommitténs förslag. Tabell 1. Av hela beskattningen belöpa å

Skatt i miljoner kronor

total

å inkomst

å förmögenhet

inkomst, procent

förmögenhet, procent

103-5 38-0

7-5 7-5

93-3 83-5

6-7 165

141-5

23-5

90-4

100-0

1936 års taxering. Inkomst- och förmögenhetsskatt. Bottenskatt (grundbeloppsnivå) Tilläggsskatt Säger Särskild skatt å förmögenhet Summa

1110 45-5 156-5 235

9-6

180-0

21-4

38-5 141-5

786 Om bottenskatten såsom i år uttagits med 150 procent, skulle skattesystemet hava lämnat det resultat som framgår av tabell 2. Enligt denna tabell skulle av den totala beskattningen enligt 1938 års skattereform falla 8 2 i procent på skatt å inkomst och 17-9 procent på skatt å förmögenhet.

72 Tabell 2. Skatt i miljoner tronor

Av hela beskattningen belöpa å

å inkomst

å förmögenbet

inkomst, procent

förmögenhet, procent

166-5 45-5

155-3 38-0

11-2 7-5

93-3 83-5

6-7 16-5

212-0

193-3

18-7

W*J

8-8

23-5 235-5

—

—

100-0

193-3

23-5 42-2

82-1

17-9

(146-9)

(134-7)

(12-2)

(91-7)

(882-4)

(328-0)

(54-4)

(85-8)

(8-3) (14-2)

total

1936 års taxering. Inkomst- och förmögenhetsskall. Bottenskatt (vid 150 procent) Tilläggsskatt Säger Särskild skall å förmögenhet Summa (Värnskatt) Summa summarum

Vid 1940 års taxering har enligt taxeringsnämndernas beslut debiterats ett belopp av 281 miljoner kronor för fysiska personer. (Detta belopp kan komma att ändras genom prövningsnämndernas beslut, men därtill kan hänsyn nu ej tagas.) Hur beloppet 281 miljoner kronor fördelar sig på bottenskatt och tilläggsskatt är okänt. På grundval av uppgifter om debiteringen i länen antages här, att tilläggsskatt kommer att debiteras med samma belopp som vid 1939 års taxering eller 57 miljoner kronor. På bottenskatten skulle då falla 224 miljoner kronor. I särskild förmögenhetsskatt ha för riket i dess helhet debiterats 25-7 miljoner kronor. Jämföras nu lämnade uppgifter med de belopp som skulle ha debiterats enligt 1936 års taxering med samma uttagningsprocent som nu, framgår det, att bottenskatten ökat med 345 procent, att tilläggsskatten ökat med 25*3 procent samt att den särskilda förmögenhetsskatten ökat med 9-4 procent. Dessa siffror torde utvisa, att det är anledning antaga, att den del av inkomst- och förmögenhetsskatten, som faller på förmögenheterna, skall hava minskat från 1936 till 1940. För beräkning av denna del sistnämnda år torde man böra utgå från att den i inkomst- och förmögenhetsskatten ingående förmögenhetsskatten ökat i samma proportion som den särskilda förmögenhetsskatten, d. v. s. med 94 procent. Göres en beräkning enligt detta antagande, erhållas de siffror för skatt på förmögenhet resp. skatt å inkomst som framgå av tabell 3. Enligt denna tabell falla av den totala beskattningen enligt 1938 års reform 84-9 procent på skatt å inkomst och 15i procent på skatt å förmögenhet. Förmögenhetsskattens andel i totala skatten skulle alltså från 1936 till 1940 ha minskat från 17-9 procent till 15i procent. Enligt propositionen nr 185 till 1940 års riksdag angående värnskatten för budgetåret 1940/41 beräknades värnskatten för fysiska personer m. fl. till ett debiterat belopp av 188-0 miljoner kronor pä 1939 års taxering. Inkomst- och förmögenhetsskatten beräknades på samma grundval och med en uttagning av 120 procent giva ett debiterat belopp av 230-7 miljoner kronor. Värnskatteskalan var alltså lagd så att den debiterade värnskatten utgjorde 81-5 procent av nämnda inkomst- och förmögenhetsskatt. Såsom ovan nämnts, har den debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten med en bottenskatt av 150 procent på grundval av taxeringsnämndernas beslut i år debiterats med 281 miljoner kronor. Under förutsättning att tilläggsskatten därav utgör 57 miljoner kronor motsvarar den totala inkomst- och förmögenhetsskatten av 281

73 T a b e l l 3. Skatt i miljoner kronor

total

å inkomst

Av hela beskattningen belöpa å

å förmögenhet

inkomst, procent

förmögenhet, procent

12-3 8-2

94-5 85-6

5-6 14-4

20-5

92-7

1940 å r s t a x e r i n g . Inkomst- och förmögenhetsskatt. 224-0 57-0

Bottenskatt (vid 150 procent) Tilläggsskatt Säger

281-0

211-7 48-8 260-5

Summa Summa summarum

7-3 100-0

25-7

25-7

Särskild skall å förmögenhet

15-1

306-7

260-5

46-2

84-9

192-0

178-7

13-3

93-1

6-9

498-7

59 5

88-1

miljoner kronor ett belopp av 236 miljoner kronor, därest densamma vid 1940 års taxering hade uttagits med 120 procent. Om värnskatten såvitt rör fysiska personer m. fl. beräknas till 81-5 procent av sistnämnda belopp, torde densamma alltså bliva debiterad med i runt tal 192 miljoner kronor för dessa skattskyldiga. Värnskatten för budgetåret 1940/41 skulle om den utdebiterats på 1936 års taxering ha givit cirka 1469 miljoner kronor, varav 134-7 miljoner kronor fallit på skatt å inkomst och 12-2 miljoner kronor på skatt å förmögenhet. Om denna förmögenhetsskatt ökas med 9-4 procent, erhålles för 1940 års taxering ett belopp av 13-3 miljoner kronor. På inkomstskatt skulle alltså av värnskatten för budgetåret 1940/41 falla 1787 miljoner kronor eller 9 3 i procent av den totala skatten. Förmögenhetsskatten ingår alltså i värnskatten med något mindre andel (69 procent) mot i inkomst- och förmögenhetsskatten (7-3 procent). (En överslagsberäkning för utfinnande av förmögenhetsdelens beskattning i värnskatten kan göras på följande sätt. Om man jämför uträknade skattebelopp för dels värnskatten, dels inkomst- och förmögenhetsskatten enligt årets bestämmelser, befinnes att den förra skatten är 74 procent av den senare vid beskattningsbara belopp av 1 000 kronor, 2 000 kronor och 3 000 kronor för att därefter småningom sjunka till 66 procent vid 50 000 kronor, 64 procent vid 100 000 kronor och 62 procent vid 200 000 kronor. Med hänsyn härtill och då förmögenhetsskatten till övervägande del torde härröra från förmögenheter i kombination med större inkomster, lärer förmögenhetsskatten i värnskatten skäligen kunna uppskattas till 65 procent av förmögenhetsskatten i inkomst- och förmögenhetsskatten. Då den senare förmögenhetsskatten enligt uppgifterna i tabell 3 i år beräknats till 20-5 miljoner kronor, skulle den förra förmögenhetsskatten bli 13-3 miljoner kronor eller samma belopp som nyss erhållits på annan väg.) Av nu verkställda beräkningar framgår, att i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, värnskatten och den särskilda förmögenhetsskatten, vilka tillhopa debiterats med 499 miljoner kronor, skulle ingå inkomstskatt med 439 miljoner kronor eller 88 procent och förmögenhetsskatt med 60 miljoner kronor eller 12 procent. För skattesystemet exklusive värnskatten utgöra motsvarande procenttal 85 procent och 15 procent. Såsom förut nämnts, har beräkningen av förmögenhetsdelens beskattning baserats på utvecklingen av den särskilda förmögenhetsskatten. Härigenom h a r hänsyn tagits till att förmögenhetsutvecklingen synes ha varit en annan än inkomstutvecklingen un-

71 der ifrågavarande tid. Därest förmögenhetsdelens skatt skulle utgjort samma andel av de kombinerade skatterna som 1936, hade förmögenhetsdelens skatt nu kunnat upptagas till cirka 66 miljoner kronor. Det sannolika beloppet av förmögenhetsbeskattningen torde ligga närmare 60 än 66 miljoner kronor. Stockholm den 30 oktober 1940. Gunnar

W.

Sjögren.

Bilaga

3.

P. M. angående skatteskalor för ren inkomstskatt och ren förmögenhetsskatt. Såsom i Bilaga 2 utretts, torde man kunna räkna med att i den statliga inkomstoch förmögenhetsskatten, värnskatten och den särskilda förmögenhetsskatten, vilka på grund av 1940 års taxering debiterats med sammanlagt 499 miljoner kronor, skulle ingå inkomstskatt med 439 miljoner kronor och förmögenhetsskatt med 60 miljoner kronor. Man kan nu ställa den frågan, huru skatteskalorna skulle se ut för dels en ren inkomstskatt, dels en ren förmögenhetsskatt, vilka avkastade nämnda delbelopp. Förutsättningen för skatteskalornas uppgörande skulle därvid vara att skattebelastningen i genomsnitt för samma beskattningsbara inkomst resp. beskattningsbara förmögenhet skulle bliva densamma som kan beräknas föreligga vid 1940 års taxering. Därjämte förutsattes beträffande den särskilda förmögenhetsskatten, att denna börjar vid 1 000 kronor.

Inkomstskatt. I nedanstående tabell har under rubriken gällande statsskatter för ett antal beskattningsbara belopp uträknats dels den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten med bottenskatt efter 150 procent, dels värnskatten för budgetåret 1940/41, dels summa gällande statsskatter, dels ock denna summa i procent av motsvarande beskattningsbara belopp. Av tabellen framgår, att skatteprocenten stiger från 11-75 procent vid 3 000 kronor till 46 48 procent vid ett beskattningsbart belopp av 200 000 kronor. G ä l l a n d e Beskattningsbart belopp, kronor

3 000 6 000 9 000 12 000 15000 25 000 40000 60 000 100000 200 000

s t a t s s k a t t e r

Enligt nedanstående skatteskala

Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 150 procent

Värnskatt^ för budgetåret 1940/41

Summa

Procent

Kronor

Procent

202-50 45000 762-50 1155-00 1567-50 3 342-50 6 605-00 11 755-00 23 655-00 57405-00

15000 315-00 510-00 750-00 1 050-00 2 250-00 4 450-00 7 850-00 1505000 35 550-00

352-50 765-00 1 272-60 1 905-00 2 617-50 5 592-50 11055-00 19 605-00 38 70500 92 955-00

11-75 12-76 14-14 15-88 17-45 22-37 27-64 32-68 38-7] 46-48

360-00 78000 1 260-00 186000 2 610-00 5 61000 11010-00 19 410-00 38 610-00 92 610-00

12-00 1300 14-00 15-50 17-40 22-44 27-53 32-35 3861 46-31

För en ren inkomstskatt har nu uppgjorts en skala som framgår av nedanstående uppställning. Denna skala börjar med en skiktprocent av 12 för skiktet 0—3 000 kronor för att småningom stiga till 61 procent för den del av det beskattningsbara beloppet som ligger över 200 000 kronor. Vidare har i särskild tabell uträknats det

70 skattebelopp som skulle utgå enligt denna skatteskala vid de motsvarande beskattningsbara belopp, för vilka i tabellen intagits siffror rörande gällande statsskatter. Skatteskala för inkomstskatt. 0 - - 3 000 0 + 12 procent 3 0 0 0 -- 6 000 360 + 14 780 + 16 6 0 0 0 -- 9 000 9 0 0 0 -- 12 000 1 260 + 20 12 0 0 0 -- 15 000 1 860 + 25 15 0 0 0 -- 25 000 2 610 + 30 25 0 0 0 -- 40 000 5 610 + 36 40 0 0 0 -- 60 000 : 11 010 + 42 60 0 0 0 --100 000 19 410 + 48 100 0 0 0 --200 000 38 610 + 54 200 0 0 0 92 610 + 61 En jämförelse mellan gällande statsskatter och skatten enligt den föreslagna skalan visar mycket god överensstämmelse. Skalan kan antagas avkasta ungefär det belopp som svarar mot den i statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten ingående skatten å inkomst.

Förmögenhetsskatt. På grundval av material från 1936 års partiella folkräkning, innefattande uppgifter om inkomster och förmögenheter i kombination, h a r beräknats hur stor förmögenhetsskatt som hänför sig till olika grupper av förmögenhetsbelopp i den nuvarande statsbeskattningen, d. v. s. den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten med bottenskatt efter 150 procent, värnskatten för budgetåret 1940/41 och den särskilda förmögenhetsskatten. Dessa förmögenhetsskattebelopp hava satts i relation till den totala förmögenheten inom de grupper, pä vilka denna uppdelats, varvid en medelskattesats för gruppen erhållits. Denna medelskattesats framgår av sista kolumnen i den tabell som intagits här nedan. Medelskattesatsen för förmögenhet stiger enligt denna utredning som avser 1936 års taxering, från 05G promille för förmögenheter inom gruppen 0—10 000 kronor till 11-94 promille för förmögenheter över 10 miljoner kronor. I näst sista kolumnen har med stöd av dessa promillesatser uträknats den förmögenhetsskatt som kan antagas utgå på de i första kolumnen angivna förmögenhetsbeloppen. Förmögenhetsskatt. Förmögenhet

5 000 15 000 25 000 40 000 75 000 150 000 250 000 400 000 750 000 1 500 000 3 500 000 7 50D 000 15 000 000

Enligt nedanstående skala

Enligt medelskattesats

kronor

promille

kronor

promille

3 10 25 65 207-60 620 1320 2 720 6 220 14 720 38 720 86 720 176 720

0-60 0-67 1-00 1-63 2-77 4-13 5-28 6-80 8-29 9-81 11-06 11-56 11-78

2-80 1065 28-75 68-00 20025 604-50 1 400-00 2 728-00 6112-50 14 685-00 38 710-00 88 575-00 179 100-00

0-56 0-71 1-15 1-70 2-67 4-03 5-60 6-82 8-15 9-79 1106 11-81 11-94

77 Vidare har upprättats nedan intagna skatteskala för ren förmögenhetsskatt, vilken skala är uppgjord i syfte att såvitt möjligt i olika förmögenhetslägen ansluta sig till den nuvarande förmögenhetsbeskattningen. Skatteskalan börjar vid 1 000 kronor för vilket belopp föreslagits en skatt av 50 öre. Första skiktet omfattar 1 000—10 000 kronor och en skattesats av 0-5 promille. Högsta förmögenhetsskiktet, över 1 miljon kronor, har en skattesats av 12 promille. Skatteskala för förmögenhetsskatt. 0-50 + 0'5 promille 1000-- 10 000 10 000-- 20 000 5 > + 1 20 000-- 30 000 15 » + 2 30 000-- 50 000 35 » + 3 + 4"5 50 000-- 100 000: 95 > 100 000-- 200 000 320 + 6 > 200 000-- 300 000 920 + 8 » + 10 > 300 000--1 000 000 1720 1 000 000: 8 720 + 12 »

Ur denna skatteskala uträknade skattebelopp hava för de i tabellen ingående förmögenheterna införts i andra kolumnen, varjämte i tredje kolumnen uträknats den relativa skattebelastningen. Skatten stiger här från 0-60 promille till 11*78 promille och överensstämmelsen med de medelskattesatser som beräknats för gällande skattesystem är förhållandevis god. Den anförda skatteskalan torde på 1940 års taxering avkasta ungefärligen det belopp som i Bilaga 2 beräknats utgöra förmögenhetsskatt vid årets taxering. Stockholm den 30 oktober 1940. Gunnar

W.

Sjögren.

78 Bilaga 4.

Tabell 1 utvisande lör vissa inkomst- och förmögenhetskombinationer och vid olika Iamiljeförhållanden storleken av d e l s gällande statsskatter för budgetåret 1940/41, d e l s beräknade statsskatter vid ren inkomstbeskattning och ren förmögenhetsbeskattning. a) E n s a m s .ående. Statsskatter för budgetåret 1940/41 Förmögenhet

1 Inkomst

2 Statl. ink. o. förmögenhetsskatt 150 procent 3

O r t s gr u p p I. Ren inkomstskatt och ren förmögenhetsskatt

Värnskatt

Särskild skatt å förmögenhet

Summa

Inkomstskatt

Förmögenhetsskatt

Summa

a

/ k r o n o r. 43-00 18-00 20-25 15-00 5-00 40-25 25 000 1 000 25-00 4000 21037 114-00 20900 2 000 72-50 97-87 95-00 50 000 160-00 650-00 191-25 615-62 330-00 100 000 4 000 264-37 320-00 310-00 1114 00 582-60 1202-60 330-60 620-00 150 000 6 000 473-40 1 791-20 1740-52 871-20 735-47 495-05 510-00 200 000 8 000 920-00 1188-00 694-00 710-00 2462-75 2508-00 1 320-00 250 000 10 000 1 058-75 3 286-00 910-00 3 249 -62 1 566-00 1 406-62 1 720-00 300 000 12 000 933-00 2 235-00 4 705-00 4 586-75 1 975-75 1 326-00 1 285-00 2 470-00 375 000 15 000 3 525-00 500 000 20 000 6 922-37 3 720-00 7 245-00 2 996-37 2 016-00 1 910-00 9 845-00 9486-00 4 875-00 4 970-00 625 000 25 000 4 169-00 2 782-00 2 535-00 13131-00 11 720-00 24851-00 1 250 000 50 000 11 124-12 7 409-00 5 910-00 24 44312 2 500 000 100 000 28 734-37 18 135-25 13 410-00 60 279 62 33 834-00 26 720 00 60 554-00 5 000 000 200 000 68 748-87 42 461-50 28 410-00 139620 37 81 837-00 56 720 00 138 557-00 10 000 000 400 000 155 573-87 95361-60 58 410-00 309345-37 190 240 50 116 720-00 306 960-50

/ P r o c e n t 25 000 1000 50 000 2 000 100 000 4 000 150 000 6 000 200 000 8 000 250 000 10 000 300 000 12 000 375 000 15 000 500 000 20 000 625 000 25 000 1 250 000 50 000 2 500 000 100 000 5 000 000 200 000 10 000 000 400 000

2-03 4-89 6-61 7-89 9-19 10-59 11-72 13-17 14-98 16-68 22-25 28-73 34-37 38-90

1-50 3-03 4-78 5-51 6-19 6-94 7-78 8-84 10-08 11-13 14-82 18-14 21-23 23-84

a v 0-50 2-00 4-00

517 6-38 7-10 7-58 8-57 9-55 10-14 11-82 13-41 14-21 14-60

i n k o m s L 4-03 10-52 15-39 18-57 21-76 24-63 27-08 30-58 34-61 37-95 48-89 60-28 69-81 77-34

1-80 5-70 8-25 9-71 10-89 11-88 13-05 14-90 17-63 19-50 26-26 33-83 40-92 47-56

250 4-75 8-00 1033 11-60 13-20 14-33 16-47 18-60 19-88 23-44 26-72 28-36 29-18

4-30 10 46 16-25 20-04 22-39 25-08 27-38 3137 36-23 39-38 49-70 60-55 69-28 76-64

79 T a b e l l 1 (forts.). b) E n s a m s t å e n d e . Statsskatter för budgetåret 1940/41 Förmögenhet

l

In- Statlig ink. o. förkomst mögenhetsskatt 150 procent 2 3

O r t s g r u p p V. Ren

inkomstskatt och ren förmögenhetsskatt

Värnskatt

Särskild skatt å förmögenhet

Summa

Inkomstskatt

Förmögenhetsskatt

Summa

9 I

k r o i i o r.

25 000 8-77 1000 6-50 5-00 20-27 25-00 25-00 50 000 2 000 74-92 55-50 40-00 17042 67-20 95-00 162-20 100000 4 000 246-22 179-15 160-00 585-37 303-60 320-00 623-60 150 000 313-90 310-00 6 000 448-35 1072 25 546-20 620-00 1166 20 200 000 478-15 510-00 8 000 704-92 169307 829-60 920-00 1 749-60 250 000 10 000 673-20 710-00 1 023 00 2 406-20 1146-40 1 320-00 2466-40 300 000 12 000 910-00 910-00 1 375-00 3195-00 1 514-00 1 720-00 3234-00 375000 15 000 1 979-30 1 328-40 1 285-00 4592-70 2 170-00 2 470-00 4 640-00 500 000 20 000 2 999-92 2 018-40 1 910-00 6928-32 3 531-00 3 720-00 7 251-00 625 000 25 000 4 173-35 2 784-80 2 535-00 949315 4 881-00 4 970-00 9 851-00 1 250 000 50 000 11129-27 7 412-60 5 910-00 2445187 13 139-40 11 720-00 24 859 40 2 500 000 100 000 28 741-12 18 139-35 13 410-00 60 290 47 33 843-00 26 720-00 60563-60 5 000 000 200 000 68 756-42 42 466-10 28 410-00 139632-52 81 847-80 56 720-00 138 567-80 10 000 000 400 000 155 581-42 95 366-10 58 410-00 309357-52 190 252-70 116 720-00 306972 70

av P r oc e n t 0 65 0-50 3" 7 5 2-00 6-16 4-48 4-00 7'47 5-23 5-17 8-81 5-98 6-38 10-23 6-73 7-10 11-46 7-58 7-58 13-19 8-86 8-57 15-00 10-09 955 16 69 11-14 10-14 22-26 14-82 11-82 28-74 18-14 13-41 34-38 21-23 14-21 38-90 23-84 14-60 /

25 000 1 000 50 000 2 000 100 000 4 000 150 000 6 000 200 000 8 000 250 000 10 000 300 000 12 000 375 000 15 000 500 000 20 000 625 000 25 000 1 250 000 50 000 2 500 000 100 000 5 000 000 200 000 10000 000 100 000

*

•

(.1-88

i n k o m s t. 2-03 8-52 14-64 17-87 21-17 24-06 26-63 30-62 34-64 37-97 48-90 60.29 69-82 77-34

3-36 7-59 9-10 10-37 11-46 12-62 14-46 17-66 19-52 26-28 33-84 40-92 47-56

2-50 4-75 8-00 10-33 11-50 13-20 14-33 16-47 18-60 19-88 23-44 26-72 28-36 29-18

2-50 8-11 15-59 19-43 21-87 24-66 26-95 30-93 36-20 39-40 4972 60-56 6928 76-74

T a b e l l 1 (forts.). c) M a k a r m e d 1 b a r n . Statsskatter för budgetåret 1940/41 Förmögenhet

1 Statlig In- ink. o. förkomst mögenhetsskatt 150 procent 8 2

O r t s g r u p p I. Ren inkomstskatt och ren förmögenhetsskatt

Värnskatt

Särskild skatt å förmögenhet

Summa

Inkomstskatt

Förmögenhetsskatt

Summa

9 I

k r o n o r.

25-00 25-00 10-00 500 5-00 1000 25 000 109-40 95-00 14-40 83-47 4000 18-50 24-97 2 000 50 000 465-20 320-00 145-20 41967 160-00 110-50 149-17 4 000 100 000 981-40 620-00 36140 87012 310-00 23306 327-07 6 000 150 000 1533-4 0 920-00 613-40 1406 62 510-00 367-65 528-97 8 000 200 000 2197-60 877-60 1 32000 2 004-22 710-00 518-80 775-42 250 000 10 000 2 885-60 1165-60 1 720-00 2686-67 910-00 702-80 1 073-87 300000 12 000 4 152-00 2 470-00 1 682-00 3869 25 1548-25 1 036-00 1 285-00 375 000 15 000 6 513-00 3 72000 2 793-00 6 196 47 2 563-27 1 723-20 1910-00 500000 20 000 9113 00 4 970-00 4 143-00 8613-70 3 638-30 2 440-40 2 535-00 625 000 25 000 1250000 50 000 10 495-82 6 969-80 5 910-00 23375-62 12 106-20 11720-00 23826-20 2 500 000 100000 27 910-87 17 635-05 13 410-00 58955-92 32 662-80 26 720-00 59 382-80 5 000 000 200000 67 827-77 41 90030 28 410-00 138138-07 80 519-40 56 720-00 137 239-40 10 000 000 400 000 154 65277 94 80030 58 410-00 307 863-07 188 752-10 116 720-00 305 47210

av P r o c e n t 0-50 0-50 2-00 0-92 1-25 4-00 2-76 3-73 5-17 3-88 545 6-38 4-69 6-61 710 5-19 7-75 7-58 5-86 8-95 8-57 10-32 6-91 9-56 862 12-81 10-14 9-76 1455 11-82 13-94 20-99 13-41 17-64 27-91 14-21 20-95 33-91 14-60 23-70 38-66 *

1000 25 000 2 000 50 000 100 000 4 000 150000 6 000 200000 8 000 250 000 10 000 300 000 12 000 375 000 15 000 500 000 20 000 625 000 25 000 1 250 000 50000 2 500000 100 000 5 000 000 200 000 10 000 000 400 000

i n k o l-oo

m s t.

4-17 10-49 14-50 17-58 20-04 22-39 25-80 3098 34-45 46-75 58-96 69-07 76-96

0-72 363 6-02 7-67 8-78 9-71 11-21 13-97 16-57 24-21 32-66 40-26 47-19

2-50 4-75 8-00 1033 11-60 1320 14-33 16-47 18-60 19-88 2344 26-72 28-36 29-18

2-50 5-47 11-63 16-35 1917 21-98 24-04 27-68 32-67 36-45 47-65 59-38 68-62 76-37

81 Tabell 1 (forts.). d) M a k a r

me i 1

Statsskatter för budgetåret 1940/41 Förmögenhet

1 Statlig In- ink. o. förkomst mögenhetsskatt 150 procent <•>

3 O r t s g r u p p V.

barn

Ren inkomstskatt och ren förmögenhetsskatt

Värnskatt

Särskild skatt å förmögenhet

Summa

Inkomstskatt

Förmögenhetsskatt

Summa

/

k r o r o r.

_ — 25-00 25-00 5-00 10-00 500 25 000 1000 50 000 9-45 40-00 56-45 95-00 95-00 2 000 7-oo — 100 000 102-60 76-00 160-00 338-60 94-80 320-00 414-80 4 000 150 000 270-15 195-10 310-00 775-25 278-40 620-00 898-40 6 000 200 000 461-70 322-80 51000 1294-50 516-80 920-00 1436 80 8 000 250 000 10 000 694-35 472-30 710-00 1876-65 768-80 1 320-00 2088-80 300 000 12 000 979-00 647-60 910-00 2 536-60 1 055-20 1 720-00 2 775-20 375 000 15 000 1 453-37 967-00 1 285-00 3 705-37 1 544-00 2 470-00 4014-00 500 000 20 000 2 440-80 1640-4 0 1 910-00 5991-20 2 59000 3 720-00 631000 3 488-22 2 343-80 2 535-00 8367-02 3 936-00 4 970-00 8 906-00 6*5 000 25 000 1250 000 50 000 10 318-15 6 845-60 5 910-00 23073 75 11816-40 11720-00 23 536 40 2 500 000 100 000 27 678-00 17 493-bO 13 410-00 58 581-60 32 331-60 26 720-00 5905160 5 000 000 200 000 67 567-30 41 741-60 28 410-00 137 718-90 80 146-80 56 720-00 136 866-80 10 000000 400000 154 392-30 94 641-60 58 410-00 307 443-90 188 331-20 116 720-00 305 051-20 P r o c e 0-50 0-47 0-35 2-57 1-90 4-50 3-25 577 403 6-95 4-72 8-16 5-40 9-69 6-44 12-21 8-20 13-95 9-38 20-64 13-69 27-68 17-49 33-78 20-87 38-60 23-66 I

25 000 1000 50 000 2 000 100000 4 000 150 000 6 000 200 000 8 000 250 000 10 000 300000 12 000 375 000 15 000 5'i0 000 20 000 625 000 25 000 1250000 50 000 2 500 000 100 000 5 000 000 2U0 000 10 000000 400 000

6—417258.

,

n t

av 0-50

2-oo

4-00 5-17 6-38 7-10 7-58 8-57 9-55 10-14 11-82 13-41 14-21 1460

i n k o l-oo 2-82 8-47 12-92 1618 18-77 21-14 24-70 29-96 33-47 46-15 Ö8-Ä8 68-86 76-86

m s t. —

2-37 4-64 6-46 7-69 8-79 10-29 12-95 15-74 23-63 32-33 40-07 47-08

2-50 4-75 800 10-33 11-50 13-20 14-33 16-47 18-60 19-88 23-44 26-72 28-36 29-18

2-50 4-75 10-37 1497 17-96 2089 2312 26-76 31-55 35-62 47-07 59-05 68-43 76-26

82 T a b e l l 1 (forts.). e) M a k a r m e d

3 barn.

Statsskatter för budgetåret 1940/41 Förmögenhet

Inkomst

2 Ortsgrupp

I.

Ren inkomstskatt och ren förmögenhetsskatt

Statlig ink. o. förmögenhetsskatt 150 procent

Värnskatt

Särskild skatt å förmögenhet

Summ a

Inkomstskatt

Förmögenhetsskatt

Summa

9 I

k r o r o r.

25-oo 25-00 5-oo 10-00 5-00 1000 25 000 05-00 45-00 95-00 40-oo 5-oo 2 000 50 000 55-20 375-20 320-00 160-00 272-80 48-00 64-80 4 000 100 000 163-20 783-20 620-00 310-00 64017 140-50 189-67 6 000 150 000 375-40 1295-4 0 1152-62 920 00 510-00 266-05 376-57 8 0U0 200 000 627-40 1947-40 1 704-12 1320-00 710-00 406-65 587-47 250 000 10 000 893-60 2613-60 2322 72 1 720-00 910-00 566-80 845-92 300 000 12 000 1 342-00 2 47000 3812-00 3465 50 866-00 1285-00 1314-50 375 000 15 000 2 337-50 6057-50 5 690-72 3 720-00 2 261-52 1 519-20 1 910-00 500 000 20 000 8603-00 3 633-00 4 970-00 8026-35 3 282-15 2 209-20 2 535-00 625 000 25 000 1 250 000 50 000 10 058-07 6 668-80 5 910-00 2263187 11392-20 11720 00 23112 20 2 500 000 100 000 27 337-12 17 286-55 13 410-00 5* 033 67 31 846-80 26 720-00 58 566-80 5 000 000 200 000 67 186-02 41 509-30 28 410-00 137 105 32 79 601-40 56 720-00 13632140 10 000 000 400 000 154 011-12 94 409-30 58 410-00 306 830 32 187 715-10 116 720-00 30443510 P r o c e n 0-50 0-25 1-20 1-62 3-16 2-34 4-71 3-32 4-07 5-87 472 7-05 8-76 5-77 11-31 7-60 13-13 8-84 20-12 13-33 27-34 17-29 33-59 20-75 38-50 23-60 I

1000 25 000 50 000 2 000 100 000 4 000 150 000 6 000 200 000 8 000 250 000 101 00 300 000 12 000 375 000 15 000 500 000 20 000 625 000 25 000 1 250 000 50 000 2 500 000 100 000 5 000 000 200 000 10 000 000 400 000

t 0-50 2-00 4-00 5-17 6-38 7-10 7-58 8-57 9-65 10-14 11-82 13-41 14-21 14-60

av

i n k o l-oo 2-25 682 10-67 14-41 17-04 19-35 23-10 28-46 32 u 45-27 58-04 68-55 76-71

m s t.

1-38 2-72 4-69 627 7-45 8-94 11-69 14-53 22-78 3185 39-80 46-93

2-50 4-75 8-00 10-33 11-50 13-20 14-33 16-47 18-60 19-88 23-44 26-72 28-36 29-18

2-50 4-75 9-38 13-05 16-19 19-47 21-78 25-41 30-29 34 4 L 4622 58-57 68-16 7611

83 T a b e l l 1 (forts.). f) M a k a r

med

3 barn.

Statsskatter för budgetåret 1940/41 In- Statlig ink. o. förkomst mögenhetsskatt 150 procent

Förmögenhet

|

|

3 Ortsgrupp

V.

Ren inkomstskatt och ren förmögenhetsskatt

Värnskatt

Särskild skatt å förmögenhet

Summa

Inkomstskatt

Förmögenhetsskatt

Summa

k r o r . o r. 25 000 1000 5-00 5-00 10-oo 25-00 25-oo 50 000 2 000 5-00 40-00 45-oo 95-00 9500 100 000 4 000 36'45 27-00 160-00 223-45 4-80 320-00 324-80 150 000 6 000 114-07 310-00 84-50 508-57 112-80 620-00 732-80 200 000 271-80 8 000 51000 196-20 978-00 22080 920-00 1140-80 250 000 10 000 463-65 710-00 324-10 1 497 75 449-60 1320-00 1 769-60 696-70 300 000 12 000 910-00 473-60 2 080-30 701-60 1720-00 2421-60 1139-87 375 000 15 000 1 285-00 741-20 3166 07 1122-40 2 470-00 3 592-40 500 000 20 000 2 036-10 1 366-80 1 910.00 5 312-90 2 020 00 3 720-00 5 740-00 625 000 25 000 3 056-72 2 056-80 2 535-00 7 648-52 3 252-00 4 970-00 8222-00 1 250 000 50 000 9 731-05 6 435-20 5 910-00 22076 25 10 880-40 1172000 226(10-40 2 500 000 100 000 28 781-62 17 026-00 13 410-00 59 217-62 31 237-20 26 720-00 57 957-20 5 000 000 200 000 68 801-72 41 217-20 28 410-00 138 428-92 78 915-60 56 720-00 135 635-60 10 000 000 400 000 155 626-72 94117-20 58 410-00 308 153-92 186 940-40 116 720-00 303 660-40 I

25 000 1000 50 000 2 000 100 000 4 000 150 000 6 000 200 000 8 000 250 000 10 000 300 0C0 12 000 375 000 15 000 500 000 20 000 625 000 25 000 1 250 000 50 000 2 500 000 100 000 5 000 000 200 000 10 000 000 400 000

0-91 1-90 3-40 4-64 5-81 7-60 10-18 12-23 19-46 28-78 34-40 38-91

P r o c e 0-50 0-25 0-68 1-41 2-45 3-24 3-95 4-94 6-83 8-23 12-87 17-03 20-61 23-53

n t 0-50 2-00 4-00 5-17 6-38 7-10 7-58 8-57 9-56 10-14 11-82 13-41 14-21 14-60

av

i n k o

777 S t.

l-oo 2-25 5-59 8-48 12-23 14-98 17-34 21-11 26-56 30-60 44-15 59-22 69-22 77-04

0-12 1-88 2-76 4-50 5-85 7-48 10-10 13-01 21-76 31-24 39-46 46-74

2-50 4-75 8-00 10-33 11-50 13-20 14-33 16-47 18-60 19-88 23-44 26-72 28-36 29-18

2-50 4-75 8-12 12-21 14-26 17-70 20-18 23-95 28-70 32-89 45-20 57-96 67-82 75-92

84 Tabell 2 utvisande för vissa beskattningsbara belopp storleken av d e l s gällande statsskatter för budgetåret 1940/41, d e l s beräknad statsskatt vid ren inkomstbeskattning. Statsskatter för budgetårel 1940/41 Inkomst

Ren inkomstskatt

Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

Värnskatt

Summa

117-50 235-00 490-00 765-00 1090 00 1470-00 1905-00 2617-50 4105-00 5 592-50 15 230-00 38 705-00 92 955 0U 214 455-00

120-00 240-00 500-00 780-00 1100-00 1 460-00 1 860-00 2 610 00 4 110-00 5 610-00 15 210-00 38 610-00 92 610-00 214 610-00

1 I 1000 2 000 4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 15 000 20 000 25 000 50 000 100 000 200000 400000

67-50 135-00 285-00 450-00 645 00 880-00 1155-00 1 567-50 2 455-00 3 342-50 9 180-00 23 655-no 57 405-00 132 905-00 7

1000 2 000 4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 15 000 20 000 25 000 50 000 100 000 200 000 400 000

k r o n o r . 50-00 100-00 205-00 315-00 445-00 590-00 750-00 1 050-00 1 650-00 2 250-00 6 05000 15 050-00 35 550-00 81 55000

p r o c e n t 6-75 6-75 7-13 7-50 8-06 8-80 9-63 10-46 12-28 13-37 18-36 23-66 28-70 33-23

av 500 5-00 5-12 5-25 5-5H 5-90 6-25 7-oo 8-25 9 00 12-10 15-05 17-78 20-38

i Il k

0 777 s

1175 1175 12-25 12-75 1362 14-70 15-88 17-45 20-53 22-37 30-4 6 38-71 46-48 53-ci

t.

12-00 12-00 12-50 13-00 13-75 14 60 15-50 17-40 20-55 22-44 30-42 38-61 46-31 53-65

Bilaga

5.

P. M. angående viss utredning i fråga om deklarerad inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet inom Bromma församling taxeringsåret 1940. Utredningen har omfattat dels deklarerad bruttoinkomst av tjänst (förvärvskällan »E») dels bruttoinkomst av tillfällig förvärvsverksamhet (förvärvskällan »F») dels ock yrkade avdrag hänförliga till respektive förvärvskällor. Antalet avlämnade deklarationer i Bromma utgör 30 242, varav 25 940 granskade deklarationer urvisar inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet. Enligt taxeringslängden 1940 utgör summan under nämnda förvärvskällor vid taxeringen för kommunal inkomstskatt 112 847 800 kronor. Undersökningen av tillgängligt material har visat att bruttoinkomsten under E. utgör 112 963 530 kronor samt bruttoinkomsten under F. 3 583 789 kronor. F r å n inkomst under E. har avdrag yrkats med sammanlagt 5 361 089 kronor samt från inkomst undeT F. med sammanlagt 335 270 kronor. Nettoinkomst under E. och F . sammanlagt utgör 110 850 960 kronor, vilket med c:a 2 000 000 kronor understiger summan i taxeringslängden. Detta beror huvudsakligen på tarifftaxering samt att en del deklarationer icke varit tillgängliga för granskning (översända till Mellankommunala prövningsnämnden eller av andra orsaker uttagna). Med tillgängligt material som grund ha sammanställningar skett enligt nedanstående tabeller 1 och 2. Tabell 1 utvisande vid taxering år 1940 i Bromma församling från inkomst av tjänst medgivna avdrag. A v d r a g Rruttoink. under E

112 963 530 i % av E

Resekost. o. dyl.

Repres. o. dyl.

4 198 631 176 785 3-71 % 0-16 %

u n d e r

E

Facklitt. Div. Pens.avg. Instrukostn. för m. m. ment anst. o. dyl.

Räntor o. dyl.

Kontorskostn.

Div. avdr.

242 888 0-21 %

97 438 0-09 %

110 214 0-09 %

100840 0-09 %

256 406 0-23 %

177 887 0-16 %

Summa avdrag 5 361089 4-74 % O v a n a n g i v n a a v d r a g fördela sig p å antalet A n t a l Antal skattskyldiga med ink. under E Resekost. o. dyl.

Repres. o. dyl.

25 584 16 940 i % av antal E 66-21 %

215 0-84 %

skattskyldi ga p å följande sälX:

m e d g i v n a

av d r a g

Facklitt. Div. Pens.avg. Instrukostn. för m. m. ment anst. o. dyl. 806 3-15 %

415 1-62 %

1866 7-29 %

för

Räntor o. dyl.

Kontorskostn.

Div. avdr.

435 1-70 %

246 0-96 %

489 1-91 %

Anm. En del dekla ranter ha icke yrkal. något soin helst av drag från inkomst av tjänst medan å an( Ira sidan en del yrk at avdrag som hänf irts till ol ika rubrik er samtidi It.

86 Tabell 2 utvisande vid taxering år 1940 i Bromma församling dels redovisad inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet (Fl, F2 och F3) dels ock under F 1 medgivna avdrag. Bruttoink. under F 1

Inkomst Summa bruttounder ink. unF2—3 der F

A v d r a g Resekostn.

2 460 880 1122 909 3 583 789 103 731 i % av F 1 4-21 % i « a v F 2-89 %

u n d e r

Fl

Div. RepreKontors- Materialsent. kostn.för kostn. kostn. anst.

Facklitt.

Div. avdrag

7154 0-29 % 0-2 %

8 802 0-36 % 0-25 %

12 508 0-51 % 0-35 %

80 721 3-28 % 2-25 %

80 649 3-28 % 2-25 %

41705 1-69 % 1-16 %

Summa avdrag 335 270 13-62 % av F l 9-35 % av F O v a n a n g i v n a a v d r a g fördela sig p å antalet Antal skattskyldiga med ink. under F 1

1593 i % av antal F 1

skattskyldiga

A n t a l

m e d g i v n a

Resekostn.

Represent.

Div. kostn.för anst.

480 30-13 %

23 1-44

137 8-60 %

p å följande

sätt:

a v d r a g

f ö r

Kon tor skostn.

Materialkostn.

Facklitt.

Div. avdrag

135 8-47 %

163 10-23 %

bo 3-45 %

31 1-95 %

Anm. En del deklaranter ha icke yrkat något som helst avdrag från inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet medan å andra sidan en del yrkat avdrag som hänförts till olika rubriker samtidigt. D e t p r o c e n t u e l l t s t ö r s t a a v d r a g s b e l o p p e t såväl u n d e r E. s o m F . u t g ö r e s av r e s e k o s t n a d e r , vilket m e d h ä n s y n till t a x e r i n g s d i s t r i k t e n s läge ä r förklarligt. I ett flertal fall h a r till r e s e k o s t n a d e r h ä n f ö r t s j ä m v ä l r e p r e s e n t a t i o n s k o s t n a d e r , d å n å g o n u p p d e l n i n g icke s k e t t i d e k l a r a t i o n e r n a . U n d e r u t r e d n i n g e n s g å n g h a r s ä r s k i l t o b s e r v e r a t s a t t i de flesta fall a v d r a g för g ä l d r ä n t o r icke b o r t s k e u n d e r E. u t a n u n d e r G. — och, d å i n k o m s t a v k a p i t a l s a k n a t s , j ä m v ä l u n d e r allm. a v d r a g . F ö r m o d l i g e n h a d e k l a r a n t e r n a m e d k ä n n e d o m o m a t t a v d r a g f ö r f a t t n i n g s e n l i g t m e d g i v e s p l a c e r a t a v d r a g e t u n d e r d e n e n d a ink o m s t k ä l l a , s o m i f ö r e k o m m a n d e fall finnes, n ä m l i g e n i n k o m s t av tjänst. I f r å g a o m a v d r a g för p e n s i o n s a v g i f t e r t o r d e s u m m a n i c k e t i l l m ä t a s s t ö r r e b e t y delse, d å det i regel i n t r ä f f a r att a r b e t s g i v a r e n s l ö n e u p p g i f t avser n e t t o s u m m a n efter a v d r a g av p e n s i o n s a v g i f t . De flesta a v d r a g e n avse avgifter till S P P . E n a p p r o x i m a t i v b e r ä k n i n g av e n b a r t k o m m u n a l t t a x e r a d e i B r o m m a (realisat i o n s v i n s t ) u t v i s a r a t t s u m m a n u n g e f ä r m o t s v a r a r s u m m a n för e n b a r t statligt t a x e r a d e ( r e a l i s a t i o n s v i n s t å fastighet i a n n a n k o m m u n ) . S t o c k h o l m d e n 20 n o v e m b e r

1940.

G.

Wisth.

87 Bilaga 6.

P. M. angående kommunalskatteavdragets inverkan på statsskatten för enskilda skattskyldiga. Det har satts i fråga att upphäva det nu vid statsbeskattningen medgivna avdraget för allmänna skatter med undantag av kronoutskylder. Efterföljande beräkningar hava verkställts i syfte att belysa verkningarna för de enskilda skattskyldiga av en sådan omläggning av beskattningsreglerna. Beräkningarna hänföra sig till taxeringsåret 1939. Utfallet nämnda år av taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt framgår av följande sammanställning. 1939 å r s taxering. Miljoner kronor. Skattskyldiga enligt inkomstskatteförordningen 18 § 2 mom.

Debiterad skatt: Tilläggsskatt Summa 1

a

b

c

Summa

6 480-4 3 649-4 2 831-0

791-3

24-8

791-3

24-8

7 296-5 3 649-4 3 647 1

1173-7 57-o 230-7

* 102-9

il-5

278-1 57-0

102-9

335 1

Bottenskatt efter 120 procent. — - Bottenskatt e fter 130 proc ent.

Under beskattningsåret, d. v. s. år 1938, erlagda allmänna skatter med undantag av kronoutskylder hava med ledning av den officiella finansstatistiken beräknats till i runt tal 520 miljoner kronor, varav 420 miljoner kronor antagits hänföra sig till enskilda skattskyldiga. Om dessa utskylder ej fått avdragas vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle det taxerade beloppet för enskilda skattskyldiga hava stigit till 6 900 miljoner kronor. Under antagande att denna ökning av det taxerade beloppet ej föranleder någon ökning av de utnyttjade ortsavdragen, stiger då det beskattningsbara beloppet till 3 250 miljoner kronor. Säkerligen skulle dock ökningen av det taxerade beloppet till viss del uppvägas av ökade ortsavdrag. Beräkningar hava därför verkställts såväl för det nyss angivna fallet med ett beskattningsbart belopp av 3 250 miljoner kronor som för det fall att ortsavdragen ökas med 150 miljoner kronor, resulterande i ett beskattningsbart belopp av 3 100 miljoner kronor. Med hänsyn till att bottenskatten för fysiska personer år 1940 fastställts att utgå med 150 procent av grundbeloppet hava vidare beräkningarna grundats på en bottenskatteprocent med nu gällande avdragsregler å dels 120 procent och dels 150 procent. Den grundläggande förutsättningen har varit, att det debiterade skattebeloppet skall vara lika antingen de kommunala utskylderna få avdragas eller icke. A priori är givet, att bottenskatteprocenten då måste bliva lägre i det senare fallet än i det förra.

88 CO O 0 0 o CO CO Tft os

cbc<( do c i

I - ^ co » o >o O 00 O CD r f ^ i ^ Ö Ö C O O i—I r-' i—I

— MM ( N H N T H

i . y

• * IM - * CO M O K3 CO

P^ööcb " 7 i—l ^ H i-H

cor-^o •* II i* o eft co .

O O O i O O

P-^ÖÖcb a 0)

•ot

s

A

a -a

t-i TJ

> a £ CJ -a c c a s:c3 :-; > •+->

cor^-as co

+-> A o X3 J-i

TJ

3 t-, OC

T3

S > O t-.

Ä

a a,

M X O N

I I

9 H 00 vt

O

I » I D O i C <N O O »O ;C> 1 ^ -L-,

•S-l I I

O

COCO O

O

C/3

C

C3 U •73

42 I I ( N O l ij( »O 0 0 CO •>* Tji l^ O

I I I I CO CO OS CO I

I

THT-I

CO t— CO o

h

•^5

u :0 a

4*

faS u 0)

so

0 ttfi fa 44)- 03 X > fa s X c 3 t3 u 4-

s ffl

e3 0

3 3

s 8

s '2 .2, £

•J

0 X •

o

s •a

o

1 *5

£ O

insamståen de dakar utan barn > med 1 barn . 2 > . > i) 4 > .

8 fl C T J m c« <u « «

Sa B M

as

ul

89 co o

o

1-1 co

r-obr-l^Tii Ttf< T j l T * | CO CO

CO i O l O I O l O

t ^ r - c o t—TJI

I l r-~cc t > t - T + i

I I I II

iO i f . i n i n ' j i

CO CO C O C O CO

Tjl CO l ^ - H O

F-cb^r--^ r - co r^ r ^ • *

! I I I I

CD iO id i O iO

• o co TJ1CJ

O t ~ O co c s T f i - l - H o b»

r j i Tji T J I CO CO

O l > l ^ CO CO CM Cft O O O t ^ i > i ^ r - TV

35 TJI C D C *

t > 0 0 I > t~- "<*(

Cf)«*iQrt

I I 1I I

i b iO i h >h r)i

coco coco co

!>• oo t~ r- -* I^COi>

t-Tji

I I I I I

CO i f l l O HO i T i

T j i TC i!tl CO CO

ca - * i o o N CM —i CM e n t o f " - G O C-- CD T h

1 > CO I"» f -

TH

i b iO iO iO T*I

CO CO CO CO CO t>» CO t » t~- - t i

r~ co t - co i O

I I I II

I - t^ t^ 1^ 00 TT —1 CO

CO i O ^ 1 v O i C

Ttfl T j i TJ1 CO CO

( N i O O O CO H co eft co co i—i

I > . I > ^ - cb »h

I I

i » co r ~ r - >o i T i i O i O i O Tfl

coco c o c o co t^coi^com

l > l > t » t>-uC5

I I I II

CO CO i O i Q I O

1*1 T j i T j l T t l CO

0 0 O ! i O CO I O GN t r id eft wo t - - r » t-- c b i b

I II

r - co i-» «> i O

I I I I I

i O iQ iO iO TJ<

CO CO C O C O CO

i~ o t> t^ o i-l Cft l>. O 0 0

t - i ^ - t - - c^ i b

fa 3

w

v T* 05 fa 0 •» 08

T3

o

o •o

• fl C3 a

8 'aC C - f l g

•C3 +-> fl +-» fl C

4 1S - 1

«o ca ^S « c ca

US

8 i

ii

»*

JJ > fa « .— tq 3 •eu -a fa -o

3 3

§ H

4J

fa

s0

2? B

B s fifa s 3 i 1 §s 0

•

^

O

fl C - f l o ca CD

1-^ ^

CO u CO ^ C «

Ä - Q T H ,

S ^ « '

C C 73 cu ca OJ

S

*s a s c ca

WS

+->

as

90 Vid beräknandet av debiterad skatt under olika förutsättningar har antagits, att bottenskattens grundbelopp resp. tilläggsskatten alltid utgör samma procent av det för det särskilda fallet gällande beskattningsbara beloppet. Det må nämnas att i princip samma metod tillämpats av riksräkenskapsverket vid dess beräkning av inkomst- och förmögenhetsskatten för budgetåret 1940/41. Bottenskattens grundbelopp har sålunda genomgående antagits utgöra 5 n procent och tilläggsskatten 2-01 procent av det beskattningsbara beloppet, vilka procenttal beräknats efter den ovan gjorda sammanställningen angående utfallet av 1939 års taxering. Beräkningen av den i de olika fallen erforderliga bottenskatteprocenten framgår av följande sammanställning, i vilken samtliga belopp äro angivna i miljoner kronor. Beskattningsbart belopp med avdrag för kommunalutskylder Uträknad skatt: Bottenskatt efter 120 resp. 150 procent.. Tilläggsskatt Summa skatt Beskattningsbart belopp utan kommunalutskylder Skattebelopp, som skall uttagas Därav: tilläggsskatt bottenskatt Bottenskattens grundbelopp Erforderlig skatteprocent

avdrag

2 831-0

2 831' o

173'7 57"0

217-1 57 - o

274"i

för 3 250o 230*7 65'4 165-3 166*2 100

3100 o 230"7 62*4 168'3 158-5 106

3 250-0 274" i 65*4 208*7 166*2 125

3 100-0 274" i 624 211*7 158*5 133

Härefter hava beräkningar verkställts angående de gränsvärden för den kommunala utdebiteringen, vid vilka statsskatten blir lika stor å ena sidan om de kommunala utskylderna avdragas och bottenskatt utgår efter 120 resp. 150 procent av grundbeloppet och å andra sidan om avdrag ej medgives för nämnda utskylder och bottenskatt uttages med 100 eller 106 resp. 125 eller 133 procent av grundbeloppet. Dessa gränsvärden variera alltefter ortsgrupp, inkomstens storlek och för den skattskyldige gällande ortsavdrag. I tabellen å sid. 88—89 meddelas de beräknade värdena vid inkomstbeloppen 1 800, 3 000, 10 000 och 50 000 kronor för samtliga ortsgrupper och för skattskyldiga med olika familjeställning. Det bör måhända särskilt framhållas, att värdena hänföra sig till visst taxeringsår, nämligen år 1939, och att de icke äro allmängiltiga. De torde emellertid vara tillfyllest för det ändamål, varom här är fråga, nämligen att belysa betydelsen för de enskilda skattskyldiga av rätten att vid taxeringen till statlig inkomstskatt avdraga under beskattningsåret erlagda kommunalutskylder. Till de sålunda meddelade uppgifterna må framhållas, att den omständigheten, att såväl taxerat som beskattningsbart belopp enligt gällande regler alltid avrundas nedåt till helt tiotal kronor medför, att den statliga inkomstskatten ändras så att säga etappvis i förhållande till storleken av de kommunala utskylderna, då dessa få avdragas vid den statliga beskattningen. De ifrågavarande gränsvärdena omfatta därför visst intervall som är större ju lägre den inkomst är, som kommer i fråga till beskattning. Särskilt stort blir detta intervall då det till den statliga inkomstbeskattningen taxerade beloppet icke överstiger det medgivna ortsavdragets dubbla summa. För sådant fall kunna nämligen de kommunala utskylderna variera med intill 20 kronor, utan att den statliga inkomstskatten ändras, och då den för kommunal beskattning beskattningsbara inkomsten är låg, kan givetvis det nämnda beloppet motsvara en kommunal utdebitering av mycket olika höjd. I tabellen förekommer sålunda för 1 800 kronors inkomst, att det ifrågavarande gränsvärdet för kommunal utdebitering sträcker sig över ett intervall av nära 3 kronor. Ju högre

91 inkomsten är, desto mindre blir marginalen för gränsvärdet. Vid 50 000 kronors inkomst uppgår den icke till mera än 1 öre, varför i tabellen endast ett belopp angivits för sist nämnda inkomstbelopp. Av tabellen framgår, att de gränsvärden för den kommunala utdebiteringen, under vilka det skulle vara till fördel för de enskilda skattskyldiga att slopa rätten att vid fastställandet av den vid den statliga beskattningen taxerade inkomsten verkställa avdrag för under beskattningsåret erlagda kommunalutskylder i stort sett äro högre allteftersom ortsgruppen är lägre samt vidare att gränsvärdena äro högst för ensamstående skattskyldiga och minska då det personantal ökar, för vilket ortsavdrag är medgivet. De avvikelser som förekomma grunda sig dels på den förut nämnda avrundningen nedåt till helt tiotal kronor av taxerade och beskattningsbara belopp och dels på den särskilda regel för »bankning» av ortsavdraget, som gäller för det fall att den taxerade inkomsten understiger ortsavdragets dubbla summa. Sistnämnda omständighet orsakar sålunda exempelvis en mycket markerad ökning av gränsvärdet från ortsgrupp IV till grupp V för makar utan barn vid en inkomst av 3 000 kronor. Vad angår de högre inkomsterna är det givet att det ifrågavarande gränsvärdet måste bliva lägre ju större del av den totala statliga inkomstskatten som är att hänföra till den fasta tilläggsskatten. Vid 50 000 kronors inkomst äro sålunda gränsvärdena genomgående lägre än den kommunala utdebitering, som förekommer i någon kommun i riket, varför den ifrågasatta omläggningen skulle vara till nackdel för samtliga skattskyldiga med en inkomst av sådan storlek eller högre. I syfte att mera konkret framvisa verkningarna för enskilda skattskyldiga av den ifrågasatta omläggningen av beskattningsreglerna hava slutligen beräkningar verkställts för 3 särskilda kommuner, av vilka 2 år 1938, det beskattningsår som här kommit i fråga, hade särskilt låg kommunal utdebitering, nämligen Stockholm, tillhörande ortsgrupp V och med en utdebitering av kronor 6: 82 per skattekrona, och Orsa, i ortsgrupp I, med en utdebitering av kronor 6: 30 per skattekrona, samt en, nämligen övertorneå i ortsgrupp III, efter avdrag av statsbidrag för skatteutjämning hade en sammanlagd utdebitering för kommunala ändamål av kronor 20: 00 per skattekrona. Resultatet av dessa beräkningar framlägges här nedan. Jämförelse rörande den statliga inkomstskatten i vissa kommuner med och utan avdrag för kommunalutskylder vid taxeringen. Ensamstående

Makar utan barn

25-92 25-20 0-72 2-8 26-71 0-79 30 32-4 0 31-50 0-90 2-8 33-52 1*12 3-5

5-94 6-30 + 0-36 + 6-1 6-68 + 0-74 + 12-5 7-42 7-87 + 0-45 + 6-1 8-38 4- 0-96 + 12-9

Makar med 1 barn

Makar med 2 barn

—

—

Makar med 4 barn

Stockholm. Inkomst 1 800 kronor. Med avdrag: bottenskatt efter 120 % . . . . Utan avdrag; bottenskatt efter 100 % . . . . Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. % Utan avdrag; bottenskatt efter 106 % . . . . Ökning ( + ) eller minskning ( — ): kronor.. + % + Med avdrag; bottenskatt efter 150 % Utan avdrag; bottenskatt efter 125 % Ökning ( + ) eller minskning (—): k r o n o r . . % Utan avdrag; bottenskatt efter 133 % Ökning (, + ) eller minskning (—): k r o n o r . . + % +

—

92 Ensamstående

Makar utan barn

91-80 Med avdrag; bottenskatt efter 120 % Utan avdrag; bottenskatt efter 100 % .... 83-70 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. 8-10 % - 8-8 Utan avdrag; bottenskatt efter 106 % . . . . 88-72 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. 3-08 % — 3-4 Med avdrag; bottenskatt efter 150 % .... 114-75 Utan avdrag; bottenskatt efter 125 % .... 104-62 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. - 1013 % - 8-8 Utan avdrag; bottenskatt efter 133 % .... 111-32 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. 3-43 % - 3-0

36-18 33-3(i 2-88 8-0 35-30 0-88 2-4 45-22 41-62 3-60 8-0 44-29 0-93 2-1

Makar med 1 barn

Makar med 2 barn

Makar med 4 barn

Inkomst 3 OOO kronor.

-

19-98 19-35 0-63 + 3-2 (+ 205! + 0-63 + + 2-7 (+ 2497 24-19 — 0-78 + 3-1 (+ 25-74 + 077 + + 3-1 (+

3-78 5-40 1-62 42-9) 5-72 1-94 51-3) 4-72 6-75 2-03 43-0) 7-18 2-46 52-1)

— — — — — — — — — — — — — —

Inkomst 10 000 kronor. Med avdrag; bottenskatt efter 120 % .... 575-78 Utan avdrag; bottenskatt efter 100 % .... 542-20 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. - 33-58 % - 5-8 Utan avdrag; bottenskatt efter 106 % .... 573-15 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. 2-63 0-5 Med avdrag; bottenskatt efter 150 % . . . . 716-67 Utan avdrag; bottenskatt efter 125 % 671-15 Ökning ( + ) eller minskning ( — ): kronor.. - 45-52 % - 6-3 Utan avdrag; bottenskatt efter 133 % .... 712-41 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. 4-2C % - 0-6 0/

445-80 411-80 - 34-00 7-6 436-51 9-29 2-1 557-25 514-75 - 42-50 7-6 547-69 956 1-7

375-60 351-35 - 24-25 6-5 372-43 3-17 0-8 469-50 439-19 - 30-31 6-5 467-30 2-20 — 0-5

313-14 292-30 - 20-84 6-7 309-84 3-30 11 391-4 2 365-38 - 26-04 6-7 388-76 2-66 0-7

135-54 137-20 + 1-66 f 1-2 145-43 + 9-89 + 7-3 169-42 171-50 + 2-08 + 1-2 182-48 + 13-06 + 7-7

6 894-44 7 087-00 + 192-56 + 2-8 7 267-71 + 373-27 + 5-4 7 732-85 7 839-95 + 107-10 + 1-4 8 080-89 + 348-04 + 4-5

6 677-86 6 877-75 + 199-89 + 30 7 054-83 + 376-97 + 5-6 7 498-52 7 615-59 + 117-07 + 1-6 7 851-70 + 353-18 + 4-7

6 461-28 6 668-50 + 207-22 + 3-2 6 841-95 + 380-67 + 5-9 7 264-20 7 391-22 + 127-02 + 1-7 7 622-60 + 358-30 + 4-9

5808-44 6 03400 + 225-56 + 3-9 6 196-46 + 388-02 + 6-7 6 557-15 6 710-90 +153-75 + 2-3 6 927-51 + 370-36 + 5-6

14-04 2-16 13-50 3-15 0-54 + 0-99 3-8 (+ 45-8) 14-31 3-34 + 0-27 + 1-18 + 1-9 (+ 54-6) 17-55 2-70 16-88 3-94

_ — .— — — —

— — — — _ — — —

Inkomst 50000 kronor. Med avdrag; bottenskatt efter 120 % Utan avdrag; bottenskatt efter 100 % Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor..

7 432-32 7 600-1-10 + 167-68 % + 2-3 Utan avdrag; bottenskatt efter 106 % . . . . 7 789-60 Ökning (+•) eller minskning ( —): kronor.. + 357-28 % + 4-8 Med avdrag; bottenskatt efter 150 % 8 314-80 Utan avdrag; bottenskatt efter 125 % 8 390-00 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + 75-20 % + 0-9 Utan avdrag; bottenskatt efter 133 % 8 642-80 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + 328-00 /o + 3-9 Orsa. Inkomst 1 800 kronor. Med avdrag; bottenskatt efter 120 % Utan avdrag; bottenskatt efter 100 % Ökning ( + ) eller minskning (—): k r o n o r . . % Utan avdrag; bottenskatt efter 106 % Ökning ( + ) eller minskning (—): k r o n o r . . % Med avdrag; bottenskatt efter 150 % Utan avdrag; bottenskatt efter 125 %

43-74 40-50 324 7-4 42-93 0-81 1-9 54-68 50-62

—

93 Ensamstående Ökning ( + ) eller minskning (—): k r o n o r . . — 4-06 % - 7-4 Utan avdrag; bottenskatt efter 133 % .... 53-86 Ökning ( + ) eller minskning (—): k r o n o r . . 0-82 1-5 % Inkomst 3000 kronor. 104-76 Med avdrag; bottenskatt efter 120 % .... Utan avdrag; bottenskatt efter 100 % .... 94-50 Öknina ( + ) eller minskning (—): kronor.. - 10-26 % - 9-8 Utan avdrag; bottenskatt efter 106 % .... 100-17 Ökning ( + ) eller minskning (—): k r o n o r . . — 4-59 0/ /O 4-4 Med avdrag; bottenskatt efter 150 % 130-95 Utan avdrag; bottenskatt efter 125 % . . . . 118-12 Ökning ( + ) eller minskning (—): k r o n o r . . - 12-83 % - 9-8 Utan avdrag; bottenskatt efter 133 % .... 125-68 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. — 5-27 40 % Inkomst 10000 kronor. 608-12 Med avdrag; bottenskatt efter 120 % .... Utan avdrag; bottenskatt efter 100 % .... 566-00 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. - 42-12 % - 6-9 Utan avdrag; bottenskatt efter 106 % .... 598-04 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. - 10-08 1-7 % Med avdrag; bottenskatt efter 150 % .... 755-45 Utan avdrag; bottenskatt efter 125 % .... 699-50 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. — 5595 % - 7-4 Utan avdrag; bottenskatt efter 133 % .... 742-22 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. - 13-23 1-8 % Inkomst 50000 kronor. Med avdrag; bottenskatt efter 120 % 7 489-44 Utan avdrag; bottenskatt efter 100 % .... 7 600-00 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + 110-56 % + 1-5 Utan avdrag; bottenskatt efter 106 % .... 7 789-60 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + 30016 % + 4-0 Med avdrag; bottenskatt efter 150 % 8 376-60 Utan avdrag; bottenskatt efter 125 % 8 39000 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + 13-40 % + 0-2 Utan avdrag; bottenskatt efter 133 % .... 8 642-80 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + 266-20 % + 3-2

Makar med 1 barn

Makar med 2 barn

Makar med 4 barn

0-67 + 1-24 3 8 (+ 45-9) 17-95 4-19 + 0-40 + 1-49 + 2-3 (+ 55-2)

— — — —

— — — —

56-70 32-40 5400 30-15 2-70 2-25 4-8 6-9 57-24 31-96 0-54 0-44 l-o 1-4 70-88 40-50 67-50 37-69 3-38 — 2-81 4-8 6-9 71-82 40-10 0-94 0-40 1-3 l-o

20-5-2 19-80 0-72 3-5 2099 0-47 2-3 25-65 24-75 0-90 3-5 26-33 0-68 2-7

— — — — — — —

485-58 433-32 447-00 398-15 - 38-58 - 3517 7-9 8-1 473-58 422-04 - 12-00 — 11-28 2-5 2-6 606-98 541-65 557-75 497-69 - 4923 - 43-96 8-1 8-1 593-19 529-54 - 13-79 - 12-11 2-3 2-2

380-28 353-30 - 26-98 7-1 374-50 — 5-78 1-6 475-35 441-62 - 33-73 7-1 469-89 — 5-46 1-1

240-54 229-60 - 10-94 4-5 243-38 + 2-84 + 1-2 300-68 287-00 - 13-68 4-5 305-37 + 4-69 + 1-6

7 063-42 7 195-00 + 131-58 + 1-9 7 377-58 + 314-16 + 4-4 7 915-68 7 955-75 + 40-07 + 0-5 8199-19 + 283-51 + 3-6

6 903-96 7 039-75 + 135-79 + 2-0 7 219-64 + 315-68 + 4-6 7 743-15 7 789-29 + 46-14 + 0-6 8 029-14 + 285-99 + 3-7

6 74212 6 884-50 +142-38 + 2-1 7061-70 + 31958 + 4-7 7 568-05 7 622-82 + 54-77 + 0-7 7 859-09 + 291-04 + 38

6 249-46 6 412-00 +162-54 + 2-6 6 581-01 + 331-56 + 5-3 7 035-02 7116-20 + 81-18 + 1-2 7 341-54 + 306-52 + 4-4

7-02 9-90 + 2-88 + 41-0

— — —

— — —

— —

Makar utan barn -

+ + + +

+ + + +

— — — — —

Övertorneå. Inkomst 1800 kronor. Med avdrag; bottenskatt efter 120 % Utan avdrag; bottenskatt efter 100 % Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor..

25-92 33:30 + 7-38 % + 28-5

94 Ensamstående Utan avdrag; bottenskatt efter 106 % .... Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor..

35-80 + 9-3* % + 36-2 Med avdrag; bottenskatt efter 150 % .... 32-40 Utan avdrag; bottenskatt efter 1^5 % .... 41-62 Ökning ( + ) eller minskning ( — ): kronor.. + 9-22 % + 28-5 Utan avdrag; bottenskatt efter 133 % .... 44-29 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + 11-81/ % + 36-7

Makar utan barn 10-49 + 3-4; + 49-4 8-78 12-88 + 3-60 + 41-0 13-17 + 4-39 + 50-0

Makar med 1 barn

— — — — _ — — — —

Makar med 2 barn

— — , _ _ — . — — — —

Makar med 4 barn

— — _ — _.. —

•

Inkomst 3 000 kronor. Med avdrag; bottenskatt efter 120 % Utan avdrag; bottenskatt efter 100 % Ökning ( + ) eller minskning ( —): kronor.. +

Sloo

89-10 8-10 + % + io-o + Utan avdrag; bottenskatt efter 106 % .... 94-45 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + 13-45 + % + 16-6 + Med avdrag; bottenskatt efter 150 % . . . . 101-25 Utan avdrag; bottenskatt efter 125 % .... 111-38 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + 10-13 + % + 100 + Utan avdrag; bottenskatt efter 133 % . . . . 118-50 Ökning ( + ) eller minskning ( — ): kronor.. + 17-25 + % + 17-0 +

_

32-94 43-2C 10*26 + 31-1 + 45-79 12-85 + 39-0 + 41-18 54-00 12-82 + 31-1 + 57-46 16-28 + 39-5 +

19-44 6-48 12-60 2475 5-31 + 6-12 27-3 ( + 94.4) 26-24 13*86 6-80 + 6-88 35-0 (+ 106-2) 24-30 8-10 30-94 15-75 6-64 47-65 27-3 (+ 94-4) 32-92 16-76 8-62 + S-66 355 (+ 106-9)

370-92 427-40 56-48 + 15-2 + 453-04 82-12 + 22-1 + 463-65 534-25 70-60 + 152 + 568-44 10479 + 22-6 +

319-08 268-92 122-58 374-75 322-10 183*40 55-67 + 53-18 + 60-82 17-4 + 496 19-8 + 397-24 341-43 194-40 78-16 + 72-51 + 71-82 245 + 27-0 + 58-6 398-85 336-15 153- 2 2 468-44 402-62 229-25 69-59 + 66-47 + 76*08 17-4 + 198 + 49-6 498-4 2 428-39 243-9-2 99-57 + 92-24 + 90-70 24-9 + 27-4 + 59-2

— — — — — —

Inkomst 10 000 kronor. Med avdrag; bottenskatt efter 120 % .... Utan avdrag; bottenskatt efter 100 % .... Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + %+ Utan avdrag; bottenskatt efter 106 % .... Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + %+ Med avdrag; bottenskatt efter 150 % Utan avdrag; bottenskatt efter 125 % Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + /o + Utan avdrag; bottenskatt efter 133 % Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + %+ Inkomst 50000

468-42 554-10 85-(i 8 + 18-3 + 585-59 117-17 + 25-0 + 585-52 685-32 99-80 + 17-0 + 727-32 141-80 + 24-2 +

kronor.

Med avdrag; bottenskatt efter 120 % .... 5 880-5 h 5 483-72 5 33324 5182-76 4 717-46 Utan avdrag; bottenskatt efter 100 % 7 600-00 7141-00 6 958-75 6 776-50 6 223-00 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + 1719-44 + 1657-28 + 1625-51 + 1593-74 + 1 505-54 % + 29-2 + 30-2 + 30-5 + 30-8 + 31-9 Utan avdrag; bottenskatt efter 106 % 7 789-60 7 322-64 7 13724 6 951-83 6 388-73 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + 190904 + 1838-92 + 1 80400 + 176907 + 1671-27 % + 32-5 + 33-5 + 33-8 + 34-1 + 35-4 Med avdrag; bottenskatt efter 150 % 6 635-90 6 200-45 6 035-15 5 869-85 5 358-72 Utan avdrag; bottenskatt efter 125 % 8 39000 7 897-85 7 702-44 7 507-02 6 913-55 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + 1754-10 + 1 697-40 + 1 667-29 + 1637-17 + 1 554-83 % + 26-4 + 27-4 + 27-6 + 27-9 + 29-0 Utan avdrag; bottenskatt efter 133 % 8 642-80 8 140-04 7 940-42 7 740-79 7134-53 Ökning ( + ) eller minskning (—): kronor.. + 2 006-90 + 1939-59 + 1905-27 + 1 870-94 + 1775-81 % + 30-2 + 31-3 + 31-6 4- 31-9 + 3 3 1

95 Bilaga

7.

P. M. i fråga om viss utredning rörande beskattningen av realisation s vinster. Undersökningen har företagits enligt för densamma erhållna riktlinjer, dock har den icke kunnat fullföljas i den mån den avsett att utröna, vad resultatet skulle bliva därest från uppgiven realisationsvinst medgåves avdrag för under tidigare år — t. ex. inom en femårsperiod — uppkomna realisationsförluster. Under arbetets gång har det visserligen visat sig, att i regel icke lämnas närmare specifikation av lidna realisationsförluster, därest icke under samma år uppkommit även realisationsvinster. Sannolikt har vederbörande deklarant ansett sig sakna anledning att lämna sådan specifikation, då avdrag ju icke medgives för realisationsförlust från annan inkomst än realisationsvinst — på sin höjd har han i deklarationen anmärkt att han under beskattningsåret gjort realisationsförlust. Undersökning av äldre års deklarationer fortsattes dock för att i andra avseenden en jämförelse skulle kunna ske med 1940 års material. Förberedelserna för undersökningen hava omfattat 4 723 deklarationer avgivna åren 1935—1940. Därigenom att en del deklarationer befunnits uttagna till kammarrätten, mellankommunala prövningsnämnden, ordinarie eller särskild prövningsnämnd m. m. samt vissa deklarationer för äldre år icke kunnat återfinnas på sina platser i arkivet, har primärmaterialet reducerats till 4 245 deklarationer. I 1 972 fall visade det sig att realisationsvinst icke förekommit, varför utredningsmaterialet slutligen kom att omfatta 2 273 deklarationer med redovisade 13 828 affärshandlingar. För taxeringsåret 1940 äro samtliga deklarationer medtagna utom de som i juni 1940 översändes till mellankommunala prövningsnämnden samt 5 st., som uttagits till prövningsnämnden eller särskild granskning och icke nu varit tillgängliga. Realisationsvinstsumman för år 1940 är sålunda en minimisumma. Resultatet av utredningen har sammanställts i fyra tabeller (Tabellerna I—IV). Med hänsyn till premisserna torde följande slutledningar kunna dragas: 1. övervägande antalet skattskyldiga, som redovisat realisationsvinst, erhålla sin vinst genom aktie- eller obligationsförsäljningar. 2. Fastighetsförsäljningarna giva relativt större nettovinster än aktie- och obligationsförsäljningarna. 3. Kortfristiga affärer äro i majoritet. 4. Av långfristiga affärer förekomma de flesta inom de tre första åren av nuvarande femårsperiod. 5. Det största antalet vinster och förluster återfinnas inom de första 6 månaderna av femårsperioden. 6. övervägande antalet deklaranter ägna sig huvudsakligen — ifråga om realisationer — åt långfristiga aktieaffärer. Detta strider skenbart mot punkt 3., men torde finna sin förklaring i, att de mindre spekulanterna med få affärer äro i majoritet, men att de ifråga om antalet avslutade affärer icke tillsammans kunna uppväga de stora börsspekulanternas många korta affärer. 7. En sänkning av realisationsvinstgränsen till t. ex. tre år skulle föranleda sänkning av skattepliktiga realisationsvinsterna. Tabellerna avspegla i viss mån konjunkturförändringarna. Sålunda utvisa t. ex. tabellerna II och III en betydlig sänkning från äldre år till år 1940 av deklaranter som huvudsakligen ägnat sig åt kortfristiga aktieaffärer. Under pågående granskningsarbete har särskilt observerats att speciellt åren 1936—1937 voro typiska år för kortfristiga aktieaffärer med stora vinster.

96 T a b e l l I.

D e k l a r e r a d r e a l i s a t i o n s v i n s t å r 1940 i S t o c k h o l m .

Därav belöpande på Därav vid försäljning av Antal Totaldeklarasåväl aksumma aktietioner som aktier eller tier eller fasrealisa- och obliga- fastighetsredovisat obligatighet obligatio- tionsvinst tionsför- försäljning realisationer ner som m. m. säljning tionsvinst fastighet

Taxeringskontor

Norra Västra Östra Förorterna Aktiebolag m. fl. Summa

%

1 740 250

216 981 521 091 799203 178 796 747 642 432 984 2S96697

1-9%

100%

37-5%

62-5%

2 938 047 73%

1 088 626 27%

26 75 84 45 162 19

1 8 11 1 5 1

100%

68-3%

411 29-8% Taxeringsåren

Huvudsakligen Västra o. Östra

%

48 5-4%

833 93-4 %

892 100%

159 384 318 682 797 145 49 394 156 086 259 559

376 365 839 773 1596 348 228 190 903 728 692 543 4 636 947

92 130 524 51 108 38

119 213 619 97 275 58

1935—1939. 4 026 673 100%

• 11 1*2*

F ö r å r e n 1935 — 1939 h a r u n d e r s ö k n i n g e n b e g r ä n s a t s till 8 9 2 st. — s å l u n d a end a s t en del a v m a t e r i a l e t . I s u m m o r n a för 1 9 3 5 — 1 9 3 9 i n g å r ej f ö r o r t s k o n t o r e t s v i l k e t d ä r e m o t ä r fallet m e d 1 9 4 0 å r s uppgifter. D å fastighetsförsäljningar till överv ä g a n d e del k u n n a h ä n f ö r a s till f ö r o r t e r n a k a n jämförelse ej s k e m e l l a n t o t a l s u m m a 1 9 4 0 och 1 9 3 5 — 1 9 3 9 års s u m m o r .

T a b e l l II.

U n d e r s ö k t a a k t i e - o c h o b l i g a t i o n s a f f ä r e r i 1940 å r s d e k l a r a t i o n e r .

Taxeringskontor

Antal affärer

Norra Västra Östra Södra Förorterna Aktiebolag m. fl. Summa

Därav kortfristiga K 6 m.)

Därav långfristiga O 6 m.)

Av de långfristiga belöpa på > 6 m. men <^3 år

med vinst

med förlust

med vinst

med förlust

580 849 2 071 111 477 90

244 441 686 38 249 9

137 199 477 6 69 4

157 173 707 60 122 63

42 36 201 7 37 14

153 170 714 50 94 52

1282 30-7 %

337 8-1%

1233 76-2 %

i

1935- -1939

390 4-1 %

1575 88-3%

100%

21-3 %

39-9%

> 3 år 46 39 194 17 65 25 3S6 23-8%

100 % Undersökta Huvudsakligen Västra o. Östra

%

9 650 100%

5 355 55-5%

aktie-

och obligationsaffärer deklarationer. 2 512 26%

1393 14-4 % 100%

års

208 11-7 %

97 T a b e l l III.

H u v u d s a k l i g a a f f ä r e r p e r d e k l a r a n t å r 1940.

Taxeringskontor

Antal dekl. som redov. realisationsvinst

Kortfristiga

Norra Västra östra Södra Förorterna A.-Bol. och jur. pers. . . .

119 213 619 97 275 58

15 43 117 12 20 3

Summa

Aktieaffärer

Västra och östra

V i d en b e g r ä n s n i n g få a v r ä k n a s ) :

Långfristiga

Kortfristiga

Långfristiga

Fastighetseller andra affärer

27 77 13

6 12 1 3 1

13 6 119 12 13 22

26 75 84 45 162 19

185 13 4 %

100 %

15-2 *

40 %

1-6 %

Huvudsakliga Huvudsakligen

Obligationsaffärer

892 100 %

av

affärer 348 39 %

tiden

per deklarantåren

1935—1939. 92 10-3 %

21 2-4

382 42-8 %

29-8 %

49 5-5 %

till 3 å r skulle r e s u l t a t e t bli ( o m förluster icke

T a b e l l IV. E n l i g t 1940 å r s d e k l a r a t i o n e r . Sänkning av beloppet

Höjning av beloppet x

i antal fall

%

med kronor

%

1 443109

25-4

Enligt 108 1

|

|

(en del av) 406128

|

i antal fall

%

med kronor

%

c:a 1

8 908

0-5

14 881

0-5

1935—1939 13-8

|

års 9

deklarationer. |

|

Av aktie- och obligationsvinst (fastighetsvinst ef medräknad).

Att e n b a r t m e d l e d n i n g a v för d e n n a u n d e r s ö k n i n g tillgängligt m a t e r i a l a v g ö r a i h u r u m å n g a fall k a p i t a l p l a c e r i n g e l l e r s p e k u l a t i o n förelegat, h a r icke v a r i t m ö j ligt, d å n å g o n å t s k i l l n a d i d e t t a h ä n s e e n d e m e l l a n a f f ä r e r n a i c k e k a n u t l ä s a s u r d e k l a r a t i o n e r n a o c h d å det t r o l i g e n ofta i n t r ä f f a r a t t o f ö r u t s e d d a h ä n d e l s e r förv a n d l a v a d s o m v a r i t avsett a t t i n n e b ä r a k a p i t a l p l a c e r i n g till en s p e k u l a t i o n s a f f ä r . S t o c k h o l m d e n 31 o k t o b e r 1940. G.

7—417258.

Wisth.

98 Bilaga 8.

Historik rörande det kommunala skatteutjämningsproblemet. Frågan om den kommunala skatteutjämningen upptogs för första gången av 1897 års kommunalskattekommitté. I sitt år 1900 avgivna betänkande framhöll kommittén såsom tänkbara utvägar för frågans lösning dels att staten kunde övertaga en del av de kommunala uppgifterna dels att bestämmelser kunde införas om ett visst rörligt eller fixt maximum, utöver vilket beskattningen icke finge sträckas annat än i undantagsfall och efter administrativ myndighets prövning och dels att man förstorade kommunerna genom sammanslagning av flera sådana. Kommittén förordade emellertid icke någon av dessa vägar utan uttalade sig i stället för ökad jämnhet i beskattningen inom varje särskild kommun. I motion vid 1908 års riksdag (II: 229) av herr Staaff m. fl., upptogs ånyo frågan om den kommunala skatteutjämningen. Motionärerna hemställde om en allsidig utredning angående vilka kommuner, som ägde alltför ringa bärkraft i förhållande till dem åvilande skattebördor och om framläggande av det förslag, vartill en dylik utredning kunde giva anledning. Därvid framhölls att, då det gällde att åstadkomma ett rättvist upphjälpande av vissa kommuners betryckta ställning, det vore nödvändigt att taga hänsyn till beskaffenheten av de orsaker, som bragt de särskilda kommunerna i en sådan ställning. Utgångspunkten borde vara, att de kommuner, som i anseende till sin folkfattigdom och den ringa ekonomiska styrkan hos sina medlemmar ägde för liten bärkraft, borde erhålla hjälp. Givet vore nämligen, att då kostnaden för statsändamål, som ju principiellt borde drabba invånarna över hela riket med jämnhet, pålades kommunerna, det också borde hava tillsetts att kommunerna bleve sådana, att en naturlig utjämning av sig själv komme att äga rum. Då så ej skett, förelåge enligt motionärernas uppfattning i själva verket en fullt lika stor orättvisa, som om staten pålade en direkt skatt på sina medborgare med fullkomligt godtycke i fråga om de normer, efter vilka medborgarna i olika landsdelar hade att utgöra skatten. Riksdagen biföll det i motionen framställda förslaget och framhöll i skrivelse till Kungl. Maj:t, att riksdagen ansäge en utjämning i viss mån av de kommunala skatterna vara önskvärd, då dessa tryckte alltför ojämnt. I anledning av berörda riksdagsskrivelse uppdrogs år 1910 åt kommunalskattesakkunniga (Eiserman, von Wolcker och Landén) att inom finansdepartementet biträda med utförandet av de arbeten, vilka för lösningen av kommunalskattefrågan kunde anses erforderliga. På grundval av en av Eiserman verkställd utredning hemställdes i proposition till 1912 års riksdag 1 om ett statsanslag av 600 000 kronor till beredande av provisorisk lindring genom statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda kommuner. Propositionen avslogs emellertid av riksdagen, huvudsakligen på grund av att skattetrycket, sådant det framträdde i den kommunala utdebiteringen, icke ansågs kunna utgöra ett tillförlitligt underlag för bedömande av de kommunala skattebördornas verkliga tyngd, särskilt så länge rådande ojämnheter i fastighetstaxeringen kvarstode. 1

Prop. 1921: 1, nr 7, sid. 346.

99 I en vid 1915 års riksdag väckt motion (11:64 av herr Hamilton m. fl.) föreslogs hemställan till Kungl. Maj:t om skyndsam utredning angående på vad sätt en provisorisk lindring av kommunernas ekonomiska bördor skulle kunna ske. Vederbörande utskott tillstyrkte bifall till motionen. Kamrarna stannade emellertid vid olika beslut, varigenom frågan förfallit. Är 1916 tillkallade Kungl. Maj:t ånyo sakkunniga för utredning, huruvida i avbidan på definitiva anordningar för åstadkommande av större likformighet i det kommunala skattetrycket, provisoriska åtgärder kunde vidtagas för åvägabringande av skattelindring i kommuner med oskäligt hög utdebitering för kommunala ändamål. På grundval av de sakkunnigas förslag avgav Kungl. Maj:t proposition till 1917 års riksdag 1 , vari äskades ett anslag av 600 000 kronor till statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda kommuner. Propositionen bifölls av riksdagen. I anledning härav utfärdades de första författningarna i ifrågavarande hänseende, nämligen dels kungörelsen den 25 juni 1917 (nr 400) angående villkor och grunder för tilldelande av statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda landskommuner dels ock kungörelsen den 7 september 1917 (nr 605) angående utbetalande av statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda landskommuner. Enligt dessa kungörelser finge statsbidrag utgå till sådana kommuner, där skattetrycket på grund av utdebitering av sammanlagt kommunalskatt, landstingsskatt och vägskatt både för löpande året ensamt och för detta jämte de två närmast föregående åren i medeltal överstigit 10 kronor för 100 kronors inkomst, samt där tillika utgifterna för kommunens folkskole- och fattigvårdsväsen, för vilkas bestridande uttaxering beslutats under löpande året, motsvarat ett belopp av mer än 4 kronor 50 öre för 100 kronors inkomst. Om dessa villkor vore uppfyllda, kunde statsunderstöd utgå med de belopp, som erfordrades för att det av det löpande årets uttaxeringar föranledda skattetryck för 100 kronors inkomst skulle kunna, till den del det föranletts av de under samma år beslutade utgifter för kommunens folkskole- och fattigvårdsväsen, nedbringas till 4 kronor 50 öre; dock att understödet icke finge utgå med högre belopp än som erfordrades för att skattetrycket skulle kunna lättas med högst 40 procent i den mån det överstege 10 men icke 11 kronor 50 » ;> » » » » 11 » » 12 » 60 :> » » » » » 12 » :> 16 » 75 :> » » » » » 16 kronor, allt för etthundra kronors inkomst. Härutöver förekommo vissa föreskrifter angående kontroll däröver, att skattetrycket icke uppdrivits på grund av för låg fastighetsdebitering eller på grund av beslut om täckande genom utdebitering av sådana utgifter, vilka enligt normal hushållning borde bestridas genom lån, eller på grund av underlåtenhet att använda skogsaccisfonden såsom tillskott till kommunala utgifters bestridande. Ansökan om statsunderstöd skulle ställas till Konungen och ingivas till länsstyrelsen, som hade att granska handlingarna och avgiva utlåtande. Kungl. Maj:t beslutade härefter om understödet. Detta kom de skattskyldiga tillgodo genom avkortning av de debiterade beloppen. Kommunalskattesakkunnigas år 1917 avgivna betänkande innehöll icke något förslag beträffande skatteutjämningsfrågan. I det av Eiserman och von Wolcker avgivna betänkandet framhölls emellertid bland annat 2 , att då det ojämna skattetrycket ytterst berodde, utom av skattebehovet, av kommunernas territoriella begränsning och den därmed följande olika tillgången på beskattningsföremål, torde också 1 2

Prop. 1917:308. Bet. 1917, sid. 129.

100 botemedlet närmast böra sökas i en utvidgning av kommunernas områden genom sammanslagning av kommuner eller genom överflyttning av vissa kommunala bestyr på större samfälligheter, exempelvis länen eller särskilt för ändamålet inrättade kommunala organisationer. Av betydelse för en skatteutjämning vore tydligtvis jämväl andra anordningar i syfte att minska skattetrycket, såsom exempelvis begränsning av kommunernas rätt att utdebitera kommunalutskylder eller att upptaga lån. I nu nämnt avseende komme ock i betraktande frågan om rätt för kommunerna till fondbildning, exempelvis uppläggande av skatteutjämningsfonder i syfte att garantera ett förhållandevis jämnt skattetryck. Vidare vore en omläggning av grunderna för statsbidragen till kommunerna ofrånkomlig. Vid 1920 års riksdag ökades statsanslaget för understöd åt skattetyngda landskommuner till 3 000 000 kronor. Villkoren för understödens åtnjutande blevo emellertid oförändrade. I proposition till 1920 års riksdag med förslag till kommunalskattelag 1 framhöll departementschefen, att den stora olikheten i skattetrycket inom olika kommuner till avsevärd del ytterst berodde på kommunernas territoriella begränsning och den därav föranledda ojämna tillgången på beskattningsföremål. Ju större kommunerna gjordes, desto mera skulle olikheterna utjämnas. Såsom ett steg i riktning mot en skatteutjämning på nu antytt sätt kunde betecknas lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (nr 293) samt lagen samma dag om kommunalförbund (nr 294). Givetvis kunde emellertid en verklig lösning av skatteutjämningsfrågan icke vinnas på denna väg. Kommunens område måste alltid bliva jämförelsevis begränsat, enär en sammanslagning av alltför stora områden till en kommun av flera anledningar icke läte sig göra. För ernående av en skatteutjämning måste därför vidtagas åtgärder, som avsåge direkt bidrag eller understöd i en eller annan form till kommunerna. I den mån fråga vore om tillgodoseende av rent lokala intressen torde väl nämligen kommunerna böra, åtminstone såsom regel, även i sista hand vidkännas kostnaderna därför, oavsett huruvida utgifterna vore större eller mindre. Det vore egentligen endast ifråga om kostnaderna för angelägenheter av mera allmänt — närmast statligt — intresse, som kommunerna kunde anses hava befogade anspråk på bidrag från det allmänna. Redan utginge betydande anslag till kommunerna i form av bidrag till deras kostnader för vissa dylika allmänna angelägenheter, såsom till skolväsendet m. m. Att endast genom dylika bidrag eller anslag till rikets samtliga kommuner bereda tillräcklig lättnad för de fattigare kommunerna torde dock — åtminstone för det dåvarande — icke vara praktiskt genomförbart. Ej heller syntes det låta sig göra, att på staten eller kommuner av högre ordning överflytta det direkta ombesörjandet av vederbörande angelägenheter. Av rent praktiska skäl borde nämligen alltid åtminstone en del av desamma böra i första hand ombesörjas av vederbörande primärkommuner, enär dessa, såväl på grund av de kommunala myndigheternas kännedom om ortsförhållandena som jämväl i övrigt, måste anses bäst skickade att på ett ändamålsenligt och billigt sätt ombesörja respektive anordningar. Härtill komme, att det i åtskilliga fall knappast kunde avgöras vilketdera intresset, det kommunala eller det statliga, som vore övervägande, vadan ett överflyttande från kommunerna av dem åvilande uppgifter redan av denna grund vore i dylika fall uteslutet. I sista hand torde därför i och för skatteutjämningen erfordas direkt understöd till särskilt skattetyngda kommuner. Den stora olikheten i skilda kommuners skattebördor vore emellertid understundom endast skenbar på grund av ett otillfredsställande taxeringsförfarande och en olämplig fördelning av skattskyldigheten mellan de olika beskattningsföremålen. Ett slutligt ordnande av skatteutjämningsfrågan kunde därför icke ske förrän sättet för fördelningen av 1

Prop. 1920: 191, sid. 58-60.

101 utskylderna å medlemmarna inom en och samma kommun blivit bestämt. Först efter det en skattereglering genomförts, kunde nämligen kommunens verkliga bidragsbehov definitivt fastställas. Riksdagen biföll icke propositionen utan beslöt i stället en provisorisk anordning av kommunalbeskattningen i avvaktan på vidare utredning i frågan. Emellertid antog riksdagen i huvudsakliga delar ett i propositionen framlagt förslag om kommunal progressivskatt. I detta ämne utfärdades en förordning den 19 november 1920 (nr 761) om kommunal progressivskatt för åren 1921—4924. Enligt denna skulle sjuttiofem procent (kommunandelen) av progressivskattens grundbelopp användas till täckande av vederbörande kommuners, församlingars och skoldistrikts skattebehov. Återstående tjugufem procent (utjämningsandelen) skulle i den utsträckning och i enlighet med de föreskrifter, som särskilt meddelades, användas till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan. Nya bestämmelser angående skatteutjämningsmedlens fördelande tillkommo å r 1921. Den 29 juni 1921 utfärdades nämligen dels förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner och dels kungörelse angående utbetalande av sådant understöd. Dessa författningar innehöllo den nyheten, att understöd finge utgå till kyrkoväsendet under villkor, att de sammanlagda utgifterna för kommunens kyrko-, folkskole- och fattigvårdsväsen skulle motsvara ett belopp av mera än 5 kronor 50 öre (förut 4: 50) för etthundra kronors inkomst. Vid beräkningen av understödsbeloppen skulle iakttagas, att när villkoren vore uppfyllda, understöd finge utgå med det belopp, som erfordrades för att skattetrycket för etthundra kronors inkomst skulle kunna, till den del det föranletts av de under året beslutade utgifterna för kommunens kyrko-, folkskole- och fattigvårdsväsen, nedbringas till 5 kronor 50 öre. Dock finge understödet icke utgå med högre belopp än som erfordrades för att skattetrycket i dess helhet skulle kunna lättas med 30 procent i den mån det överstege 10 men icke 12 kronor 40 » » » » » » 12 » » 14 » 50 » » » » » » 14 kronor. I anledning av en vid 1924 års riksdag väckt motion (II: 49 av herr Wagnsson m. fl.) beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående möjligheten för synnerligt betungade stadskommuner att få komma i åtnjutande av skatteutjämningsbidrag. 1921 års kommunalskattekommitté berörde i sitt år 1924 avgivna betänkande 1 även frågan om den kommunala skatteutjämningen. Kommittén fann denna skatteutjämning och anskaffande av därför erforderliga medel i själva verket vara en statlig, icke en kommunal fråga. Den bottnade väsentligen däri, att staten hade ålagt kommunerna förpliktelser att tillgodose en del behov av statlig art, som understundom tyngde den kommunala budgeten över vad som ur kommunal synpunkt vore rimligt och skäligt. Om problemet skulle upptagas till allsidigt och genomgående bedömande, komme det att ej allenast omspänna stora områden av den kommunala organisationen överhuvud taget, å vilka det ej kunde ifrågasättas, att kommittén i detta sammanhang skulle inlåta sig, utan även kräva revision av de grunder, efter vilka understöd av skatteutjämningsmedel borde utgå till skattetyngda kommuner, en fråga, som ej heller fallit under kommitténs uppdrag. Kommittén föreslog fördenskull allenast vissa ändringar i fråga om den kommunala progressivskattens uttagande. 1

Bet. 1924:53, sid. 245.

102 I en vid 1921 års kommunalskattekommittés betänkande fogad PM angående kommunal skatteutjämning framlade en av kommitténs ledamöter, landskamrerai en Eiserman, vissa synpunkter på frågan. 1 Eiserman åsyftade en total allsidig utjämning av utgifterna för »kommunala uppgifter med statsändamål». Kommunerna hade av praktiska skäl fått sig ålagt att fullgöra förpliktelser, som bort åligga staten och därför borde i lika mån åligga alla skattskyldiga inom hela riket. Staten vore på grund härav skyldig att tillse, att kommunerna erhölle liknande bärkraft och således tillgång på beskattningsföremål i förhållande till de bördor, som ålagts dem. Om skatteutjämningsproblemet skulle lösas i sin helhet måste enligt Eisermans uppfattning även andra åtgärder än tilldelandet av understöd åt de skattetyngda kommunerna tillgripas. Framför allt måste dessa åtgärder åsyfta dels ett utökande av områdena till en storlek, som vore lämplig för det ändamål de vore avsedda att motsvara, dels en omreglering av de speciella statsbidragen i utjämnande syfte, eller om detta ej läte sig göra, införandet av vissa nya bidrag, t. ex. för byggande av skolhus, i huvudsak avvägda med utjämnande syfte, och dels införandet av viss kontroll över kommunernas sätt att handhava sin ekonomi. Men dessa åtgärder skulle säkert icke bliva tillräckliga, utan dessutom borde en skatteutjämning av mera allmän art verkställas, och denna borde utformas i sammanhang med den allmänna skatteregleringen. Denna skatteutjämning borde verkställas på kommunalbeskattningens egen grund. Under förutsättning, att rikets samtliga kommuner erlade jämnt så mycket, som kunde anses vara erforderligt för statsändamål, kunde dén anordnas på följande sätt. Varje kommun skulle till Kungl. Maj:t lämna uppgift angående de utgifter, som inom densamma beslutats för uppgifter med statsändamål, de medel, som funnes att tillgå härför, samt antalet beskattningsobjekt inom kommunen. Med ledning av dessa uppgifter skulle Kungl. Maj:t bestämma riksmedeltalet, d. v. s. den utdebiteringsprocent, som skolat utdebiteras för de sammanlagda beslutade utgifterna, därest riket betraktats såsom en enda kommun. Härefter skulle för varje kommun bestämmas det tal, som utgjorde skillnaden mellan riksmedeltalet och den utdebitering, som för kommunens egen del komme att beräknas. Efter dessa tal skulle därefter bestämmas de belopp, som en kommun med högre utdebitering än medeltalet skulle erhålla av utjämningsmedel, resp. en kommun med lägre utdebitering skulle vara skyldig att utgiva till skatteutjämning. Dessa belopp skulle härefter upptagas såsom inkomster resp. utgifter i nästkommande års stat. Emellertid fann Eiserman det icke vara tillrådligt att låta utjämningen gå så långt, som sålunda skisserats, ty den gjorda förutsättningen om lika grad av sparsamhet vid avvägandet av ifrågavarande kommunala utgifter kunde icke antagas hålla streck. Metoden kunde emellertid modifieras exempelvis på det sättet, att bidragsplikt och bidragsrätt bestämdes skola inträda först när den beräknade utdebiteringen i viss högre grad, t. ex. med 30 procent understege resp. överstege det beräknade medeltalet. Härvid skulle det givetvis kunna inträffa, att summan av de bestämda bidragen icke uppginge till sammanlagda understödsbeloppen. De medel, som utöver de inflytande bidragen skulle kunna erfordras för understöden, kunde tagas från den kommunala progressivskatten. Nu gällande bestämmelser angående skatteutjämning tillkommo genom förordningen den 16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner (nr 462) och kungörelsen den 28 september 1928 a-ngående utbetalande av understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner (nr 366). Den huvudsakligaste nyheten i dessa författningar var, att understöd av skatteutjämningsmedel skulle kunna tilldelas jämväl stadskommuner. 1 Bet. 1924:54, sid. 649—680.

103 Under förarbetena till 1927 års förordning åberopades såsom skäl mot en mera väsentlig utvidgning av skatteutjämningen bland annat den bristande effektiviteten hos taxeringsförfarandet. Sålunda framhöll 1924 års skatteberedning i sitt år 1925 avgivna betänkande angående grunderna för tilldelningen av skatteutjämningsbidrag till skattetyngda kommuner, vilket betänkande låg till grund för nämnda förordning, att taxeringen såväl av fastigheter som av inkomster särskilt i många av rikets landskommuner vore svag och, då det ej kunde undvikas att vid skalteutjämningen utgå från taxeringsresultaten, utgjorde detta förhållande ett faktiskt hinder att kunna tillförlitligt bedöma frågan. 1 Enligt 1927 års förordning gäller, att kommunområde, som är av skatt synnerligen betungat, kan efter prövning av Kungl. Maj:t erhålla understöd av skatteutjämningsmedel. Med kommunområde förstås dels kommun, dels församling eller skoldistrikt, dels ock del av kommun, därest densamma ingår i församling eller skoldistrikt, som omfattar även annan kommun eller del av annan kommun. För att understöd skall kunna erhållas erfordras enligt 2 § 1 mom.: a) att den kommunalskatt, den landstingsskatt och den vägskatt, som vederbörande kommun, församling och skoldistrikt ävensom landsting och väghållningsdistrikt under det löpande året beslutat till uttaxering, skola tillhopa hava föranlett så högt skattetryck, att detta överstiger 10 kronor för 100 kronor beskattningsbar inkomst, varjämte det skattetryck, som föranletts av de under det löpande och de två nästföregående åren beslutade uttaxeringar, skall i medeltal för dessa tre år likaledes överstiga 10 kronor för 100 kronor beskattningsbar inkomst; b) att de utgifter för kommunområdets kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen, för vilkas bestridande uttaxering beslutats under det löpande året, skola motsvara ett skattetryck av mer än 5 kronor 50 öre för 100 kronor beskattningsbar inkomst; samt c) att beslut i laga ordning fattats, att uppbörd av minst hälften av den under det löpande året beslutade kommunalskatten skall verkställas tidigast efter utgången av juni månad påföljande år. Om synnerliga skäl äro förhanden, äger enligt 2 § 2 mom. stad samt annat kommunområde (även om det ej uppfyller de under b) och c) angivna betingelserna) erhålla understöd, därest för kommunområdets vidkommande ett varaktigt synnerligen högt skattetryck föranletts av att den beskattningsbara inkomsten är väsen f ligt lägre än i andra liknande kommunområden eller av att de allmänna ekonomiska förhållandena i kommunområdet undergått en avsevärd försämring. Understöd, som i 2 § 1 mom. avses, må icke i något fall utgå med högre belopp än som erfordras för att skattetrycket skall kunna, till den del det föranletts av de under det löpande året beslutade utgifter för koinmunområdets kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen, nedbringas så mycket, att skattetrycket för angivna ändamål, beräknat för 100 kronor beskattningsbar inkomst, kommer att utgöra 5 kronor 50 öre. I regel utgår understödet med det belopp, som erfordras för att skattetrycket, beräknat för 100 kronor beskattningsbar inkomst, skall kunna lättas med 30 procent i den mån det överstege 10 men icke 12 kronor 40 » > » » » » 12 » » 14 » och 50 » » » » » » 14 kronor. Ansökan om understöd kan emellertid avslås eller understöd nedsättas till lägre belopp än nu nämnts, om det höga skattetrycket är väsentligen förorsakat av att fastigheterna inom kommunområdet taxerats förhållandevis lågt eller om vederbörande kommun, församling eller skoldistrikt under det löpande året eller något 1

Prop. 1927: 205, sid. 29—30. Jfr sid. 14.

104 av de två nästföregående åren haft utgifter som ej varit av trängande behov påkallade eller beslutat uttaxering för täckande av utgifter, vilka enligt normal hushållning i stället bort bestridas med lånemedel eller eljest annorledes än med uttaxerade medel. Å andra sidan äger Kungl. Maj:t, när särskilda skäl därtill föreligga, bevilja högre understöd än ovan nämnts. Genom 1928 års skattelagstiftning utbyttes den dittillsvarande kommunala progressivskatten med dess uppdelning i kommunandel och utjämningsandel mot två från varandra fristående skatter, nämligen den kommunala progressivskatten, som var en kommunalskatt till täckande av kommunernas skattebehov, och utjämningsskatten, som var en statlig skatt och som skulle användas för utjämning av skattetrycket olika kommuner och menigheter emellan. Utjämningsskatten skulle ursprungligen uttagas enligt Kungl. Maj:ts bestämmande med högst en tredjedel av den kommunala progressivskattens grundbelopp, vilken kvotdel år 1934 höjdes till två tredjedelar. I samband med 1938 års skattereform upphävdes kommunala progressivskatten och utjämningsskatten från och med 1939 års ingång. Genom vissa stadganden i 1928 års kommunalskattelag skall skatt för vissa slag av inkomst utgå för gemensamt kommunalt ändamål, vilken skatt skall användas till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan. Skatten erlägges i Stockholm och utgår dels enligt 57 § 1 mom. för inkomst av rörelse, då fast driftställe icke begagnats, av fysisk person under tid, dä han icke varit h ä r i riket bosatt, samt av utländskt bolag, och dels enligt 59 § 3 mom. när fysisk person under tid, dä han ej varit här i riket bosatt, eller utländskt bolag åtnjutit sådan inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet (av annat slag än inkomst genom icke yrkesmässig avyttring av fastighet), för vilken skattskyldighet här i riket föreligger. Enligt den numera upphävda förordningen om kommunal progressivskatt skulle vidare skattskyldiga, vilka sakna hemortskommun eller åtnjutit inkomst, för vilken de skulle i Stockholm taxeras till kommunal inkomstskatt för gemensamt kommunalt ändamål, enligt vissa närmare angivna regler påföras kommunal progressivskatt att erläggas i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål. Enligt förordningen den 28 september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster gäller, att skatt ä vinst i svenskt penninglotteri och å vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade premieobligationer skall — med visst undantag för lägre vinster — erläggas till staten med 10 procent av vinstens belopp. Enligt den ursprungliga lydelsen av denna förordning skulle hälften av skatten användas till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan. Sistnämnda bestämmelse har emellertid upphävts från och med den 1 juli 1939 (SFS 205/1939). Lotterivinstskatten användes således numera icke till skatteutjämning. I samband med att 1928 års skattelagstiftning beslutades av riksdagen anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning, däribland i första hand rörande frågan om en rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna. Riksdagen framhöll därvid, att undersökning borde ske angående möjligheten att nedbringa primärkommunernas skattebehov genom statsbidrag till den kommunala verksamheten i större utsträckning än vad dittills varit fallet eller pä annat sätt. På grund av denna hemställan uppdrogs åt sakkunniga att inom finansdepartementet biträda med utredning av denna fråga. Dessa sakkunniga antogo namnet 1929 års skatteutjämningsberedning. Skatteutjämningsberedningen framhöll i sitt är 1933 avgivna principbetänkande, 1 att vid bedömandet av spörsmålet av kostnadsfördelningen mellan staten, primär1

Bet. 1933:4, sid. 11, 52-57.

105 kommunerna och sekundärkommunerna beträffande allmänna ändamål måste tagas under omprövning dels frågan om lämpligheten av kostnadernas överflyttning till förstorade kommunala enheter dels frågorna om skatteutjämnande åtgärder i form av allmänna utjämningsunderstöd från staten till skattetyngda kommuner och om ändrade villkor för speciella statsbidrag till vissa kommunala förvaltningsuppgifter. Beredningen begränsade sitt förslag till frågan om berörda kostnadsfördelning mellan staten och kommuner av olika ordning. Efter att hava påpekat det enligt beredningens mening utsiktslösa i att genom ändringar i skattelagstiftningen och fortsatt förbättring av taxeringsförfarandet kunna råda bot på ojämnheterna, framhöll beredningen, att det syntes återstå endast två huvudvägar att beträda eller att välja på. Den ena vore, att de kommunala förvaltningsbestyren eller utgifterna övertoges av större utdebiteringsområden, antingen redan bestående förvaltningsområden eller nyskapade sådana, den andra, att riksdagen i mycket större utsträckning än hittills anvisade medel, som, efter vissa grunder och Kungl. Maj:ts prövning skulle utdelas till hårt skattetyngda kommuner. Denna senare utväg hade enligt gjorda erfarenheter visat sig otillfredsställande pä grund av svårigheten att bestämma grunder, vilka vore i och för sig rättvisa och ej, bl. a. genom kommunernas egna åtgöranden, ledde till oegentliga resultat. För övrigt vore det uppenbart, att behovet av särskilda kontantunderstöd minskades, i den mån differenserna mellan de särskilda kommunernas skattesatser utjämnades genom åtgärder av förstberörda slaget. Denna form av understöd borde därför ej anlitas såsom en huvudsaklig utjämningsfaktor och kunde i varje fall ej närmare fixeras innan klarhet vunnits beträffande statsmakternas benägenhet att begagna de möjligheter som eljest erbjöde sig. Beredningen erinrade vidare om svårigheten att få till stånd frivilliga överenskommelser mellan kommuner om sammanslutning till större utdebiteringsenheter. Skulle något av verkligt och bestående värde vinnas genom en kostnadsöverflyttning av antydd art, vore det därför nödvändigt dels att statsmakterna meddelade direkt bindande föreskrifter i ämnet och dels att överflyttningen skedde till staten eller till vidgade kommunala utdebiteringsområden, vilkas storleksordning skulle i lag fastställas. I förra fallet bleve ändringen av mera vittgående principiell innebörd, i det att de överflyttade utgifterna komme att täckas genom skatter av annan karaktär än de kommunala, medan i det senare fallet det även efter ändringen alltjämt bleve samma skatteunderlag, nämligen det kommunala, som i första hand tillgodosåge skattebehovet. I det förra fallet skulle framför allt uppstå en lindring i den kommunala skattebördan, i det senare främst en utjämning av densamma. Bland de synpunkter beredningen ytterligare anförde för en överflyttning av de kommunala förvaltningsuppgifterna på staten kan här framhållas, att dessa uppgifter, bortsett från de affärsdrivande verkens, med fog kunde anses tillgodose statsändamål i lika hög grad som mänga av de uppgifter, vilka helt åvila staten. Det skulle därför kunna sägas vara oegentligt, att i ena fallet kostnaderna lagts på underlaget för den proportionella kommunalskatten, medan de i det andra ytterst regleras genom bl. a. den progressiva inkomst- och förmögenhetsskatten. Vidare anfördes, att statens finanser i stort sett under en följd av år varit goda och ytterligare förbättrats och att avsevärda lindringar i statsskatten genomförts, medan kommunernas finanser tvärtom avgjort försämrats. En överflyttning av en uppgift till staten eller en större förvaltningsenhet skulle sannolikt ofta giva möjlighet till bättre planläggning e t c , än om den tillgodosåges av många sidoordnade och av varandra oberoende organ. Skälen mot en mera allmän dylik omläggning skulle ligga i, att en kostnadsöverföring av större omfattning skulle »verka revolutionerande på statens finanser och ingripa alltför störande i de skattepolitiska förhållanden, efter vilka det ekonomiska livet inställt sig». Särskilt måste dock beaktas synpunkterna på själva förvaltningsuppgiftens handhavande och effektivitet. Om staten helt eller delvis övertoge kostnaden för en uppgift, måste den också förbehålla sig att pröva de åtgärder, som inverkade på

106 kostnaden. Men, ansåg beredningen, en statlig verksamhet på detta område utan intim samverkan av de hittills förvaltande och beslutande kommunala organen skulle stå i strid med kravet på kommunal självstyrelse. En sådan medverkan skulle vara nödvändig även därför, att det eljest vore omöjligt för staten att administrera hittillsvarande kommunala bestyr under vederbörlig anpassning till lokala förhållanden och utan oskäligt höga administrationskostnader eller stor risk för en överhuvud mera utgiftskrävande förvaltning. Även om statsmakterna eller statens centrala verk någorlunda skulle kunna överskåda något visst förvaltningsområde, ansåg beredningen, att staten därför icke kunde påtaga sig uppgiften i dess helhet utan att i största möjliga grad förankra förvaltningen, särskilt det beredande och verkställande arbetet, i de lokala förtroendemännens orts- och personkännedom. Men å andra sidan befarade beredningen att följden därav lätt kunde bliva, att, om än staten förbehölle sig att pröva befogenheten av äskade anslag, avgörandet i realiteten skulle komma att bero på dessa lokala förtroendeorgans förslag och åtgöranden i övrigt, samt att sparsamhetsintresset skulle bliva lidande på omläggningen, eftersom utgifterna för de anordningar, varmed förtroendemännen inom en kommun sålunda skulle taga befattning, skulle drabba även andra än de skattskyldiga inom kommunen. Pä grund av dessa överväganden syntes det beredningen väl vara riktigt, att en kostnadsöverföring åtminstone tillsvidare skulle givas endast en begränsad omfattning. Helt borde en utgift överflyttas på staten endast, därest på densamma inverkande omständigheter kunde av statsmyndigheterna utan alltför stora svårigheter överskådas och prövas. Men annars borde på kommunen stanna en för densamma någorlunda kännbar andel av kostnaden. Slutligen framhölls såsom önskvärt bl. a., att avlastningen komme att omfatta utgifter, som i allmänhet särskilt hårt drabbade kommuner med stor total skattebörda. De kommunala beslutande församlingarna borde i vilket fall som helst hava initiativrätt och genom sina organ biträda vid beredning och verkställighet i ärenden, rörande vilka bestämmanderätten skulle tillkomma statlig myndighet, samt i övrigt bibehållas vid sin hittillsvarande självstyrelserätt. Om staten helt eller delvis åtoge sig kostnaden för en uppgift, syntes det beredningen böra övervägas huruvida en mellaninstans för ett större område lämpligen kunde inrättas, vilken, på samma gång den vore mera frigjord från utpräglat lokala intressen, kunde besitta nödig kännedom om förhållandena på de skilda orterna inom området och därför borde antagas kunna effektivt medverka vid förvaltningens handhavande — en kommunal förtroendenämnd med representanter för det direkta statsintresset. Viktigt vore, att staten genom inspektion följde och kontrollerade kommunens handhavande av de uppgifter, vilka staten åtagit sig att bekosta. En avlyftning av kostnader från det kommunala skatteunderlaget till staten på ovan antydda sätt ansåg beredningen icke på långt när kunna åstadkomma den skattelättnad för de mest skattetyngda kommunerna, som vore oundgängligen nödvändig för deras fortsatta existens, så vida ej mycket betydande statsanslag skulle krävas för utdelning av kontanta understöd till ett stort antal av dem. På grund härav ansåg beredningen, att utjämning genom större kommunala utdebiteringsområden än de nuvarande måste erhålla en framskjuten plats i det nya systemet för kostnadernas fördelning. Beredningen tog under övervägande följande tre alternativ för bildandet av dylika större kommunala utdebiteringsområden, nämligen Alt. I., som räknade med utdebiteringsområden motsvarande pastoraten. Alt. IL, som avsåg områden med en folkmängd av minst 5 000 personer och en areal av 50 000—70 000 har, i stort sett anslutande sig till gränserna för häraderna eller landsfiskalsdistrikten, samt Alt. III., vilket avsåg utdebiteringsområden sammanfallande med landstingsområdet.

107 Beredningen stannade vid att förorda landstingsområdet såsom det lämpligaste större kommunala utdebiteringsområdet. 1 Sedan beredningen fastslagit dessa riktlinjer för sitt arbete och i detalj undersökt de olika kommunala förvaltningsuppgifterna, framlade beredningen sitt förslag till överflyttande av vissa av utgifterna eller delar därav till staten eller landstingen. Förslaget innebar i korthet uttryckt, att kostnader för folkskoleväsendet skulle i huvudsak överflyttas till staten, att av de kostnader för den obligatoriska fattigvården, för barnavården och för pensionsförsäkringen, som icke gäldas av staten och ej ersättas av enskilda, V4 skulle bäras av landstingen och 1 / 4 av primärkommunerna, att vissa av landstingens och primärkommunernas kostnader för hälso- och sjukvård skulle övertagas av staten samt att kostnaderna för vägväsendet helt skulle övertagas av vederbörande landsting. 2 En av beredningen på grundval av 1928 års förhållanden verkställd beräkning angående verkningarna av kostnadsöverflyttningarna enligt beredningens förslag utvisade, att nettominskningen i utdebiteringen i genomsnitt skulle hava blivit för landskommunerna 2l3, för landstingsstäderna 0 48 och för storstäderna 0-41 kronor. Beredningen framhöll slutligen 3 , att, ehuru realiserandet av de framlagda förslagen angående kommunala förvaltningsutgifters överflyttande dels från kommunerna till staten och dels från kommuner av lägre ordning till landstingen måste leda till en mycket betydande lättnad och utjämning i de kommunala skattebördorna, det dock icke kunde förväntas, att därmed varje behov av skatteutjämningsbidrag, motsvarande de nuvarande statliga understöden till synnerligt skattetyngda kommuner, skulle försvinna. Men väl kunde det förväntas, att behovet av dylika understöd skulle bliva avsevärt mindre än under nuvarande förvaltningsordning. Vidare borde den i praktiskt avseende värdefulla fördelen vinnas, att, om ock understöd till primärkommuner icke kunde helt upphöra, fördelningen av utjämningsbidragen dock borde under den nya ordningen kunna väsentligen begränsas till landstingen. Skatteutjämningsberedningens förslag föranledde icke någon lagstiftningsåtgärd. I stället tillsattes år 1936 en ny kommitté, kallad 1936 års kommunalskatteberedning, vilken erhöll uppdrag att fortsätta utredningsarbetet. I direktiven för denna kommitté framhöll vederbörande departementschef bl. a., att för att åvägabringa den lättnad och utjämning av det kommunala skattetrycket, som allmänt erkändes vara av behovet påkallad, i främsta rummet erfordrades ett avlyftande från kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter. Vid den nya utredningen av kommunalskattefrågan borde därför ånyo upptagas till övervägande frågan om erforderliga jämkningar i den nuvarande fördelningen av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av olika ordning. Kommunalskatteberedningen har ännu icke slutfört silt utredningsuppdrag. I samband med upphävandet år 1938 av förordningen om kommunal progressivskatt förutsattes, att staten under 4 år från särskilt anslag å riksstaten skulle till kommunerna utbetala ersättning för mistad progressivskatt. Ersättningen, som skulle utbetalas första gången under budgetåret 1939/40, skulle för detta budgetår beräknas till medeltalet av den i varje kommun för åren 1928—1937 utdebiterade progressivskatten. Under budgetåren 1940/41, 1941/42 och 1942/43 skulle därefter ersättning utgå med respektive 75, 50 och 25 procent av nämnda medeltal. I enlighet därmed har såsom ersättning till kommunerna för mistad kommunal progressivskatt anslagits för budgetåret 1939/40 15 650 000 kronor och för budgetåret 1940/41 11 735 000 kronor. 1 Bet. 1933:4, sid. 57—60. 2 Bet. 1933:4, sid. 251—254. 3

Bet. 1933:4, sid. 250.

108 Bilaga 9.

Kommunerna i riket fördelade efter storleken av det kommunala utdebiteringsbehovet olika år. Län och år

Under 7 7—8 8 - 1 0 10—12 1 2 - 1 5 15—20 20—25 25—30 3 0 - 4 0 40 Sumkronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor ma o. h.

Stockholms län. 1936 1937 1938 1939 1940

2 (5-92) 1 (5-98) 1 (6-08) 1 (6-03) 1 (6-48)

Uppsala län. 1936 1937 1938 1939 1940

— — — — —

Södermanlands län. 1936 1937 1938 1939 1940

— — — — —

Östergötlands län. 1936 1937 1938 1939 1940

1 4 3 4 2

22 28 27 33 24

29 40 37 34 44

28 17 27 28 24

23 19 13 10 16

5 3 4 2 1

10 22 23 19 21

30 32 29 33 34

33 24 27 28 28

10 6 5 2 2

2 2

2 1 2

8 8 6 9 4

16 24 29 34 37

34 34 35 36 39

24 21 16 9 7

— — — — —

— — — — —

6 13 7 9 5

32 49 41 52 55

56 56 61 63 66

45 23 34 21 19

— — —

—

1 (6-73)

3 5 1

—

—

19 33 40 54 51

61 62 60 58 64

41 27 23 13 12

Kronobergs län. 1936 1937 1938 1939 1940

— — — — —

— — — — —

8 10 8 8 5

21 v6 25 29 27

42 39 39 38 44

14 11 14 12 10

Kalmar län. 1936 1937 1938 1939 1940

— — — — —

— _ _ — —

7 3 2 4 3

6 17 21 24 26

44 47 48 58 56

Gotlands län. 1936 1937 1938 1939 1940

— — — — —

— — — —. —

—

6 5 4 6 10

23 25 18 22 30

Jönköpings 1936 1937 1938 1939 1940

— 1 3 1

—

— — .— —

— — — — —

— — — —

112 112 112 112 112 86 86 86 86 86

X

—

—

—

—

5 2 1

—.

—

—

—

— — — —

—

89 89 89 80 89

6 4 2

— —

— — — — —

— — — — —

— — — — —

145 145 145 145 145

7 3

— —

— —

— —

— —

1 1

— —

— —

— —

— —

128 128 128 128 128

— —

— — . — —

— — — — —

— — — — —

86 86 86 87 86

47 37 34 19 20

2 2 1 1 1

— — — — —

— — — — —

— — — — —

106 106 106 106 106

41 41 37 45 39

14 13 24 15 8

4 3 4

2 3 3 2

1(41-03)

91 91 91 91 91

län.

1 1 1 1

—

— 3

—

— — — —

109 Län och år

Under 7 7—8 8—10 1 0 - 1 2 1 2 - 1 5 15—20 20—25 25—30 3 0 - 4 0 40 Sumkronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor ma o. h.

Blekinge län. 1936 1937 1938 1939 1940

— — — — —

— — — — —

— — —

Kristianstads län. 1936 1937 1938 1939 1940

— — — — — 1 (6-48) 2 (6-01) 3 (6*28) 4 (6-57)

Malmöhus

—

1 1 2 2 3

7 9 9 10 7

15 20 18 18 22

10 3 5 3 2

1 1 1 1 1

20 29 26 26 26

59 58 63 65 67

51 51 45 44 43

15 8 12 11 10

6 8 10 17 17

64 99 89 99 102

109 87 102 91 92

43 33 25 19 20

1 1

—

12 18 12 18 20

26 25 35 34 34

1 1

_

2 2 2

2 2

— —

. — — — —

—. — — —

— _ — —

12 6 6 6 5

— — — —

— — — — —

— — — —

28 22 24 20 22

17 18 14 11 9

2 2 1 1 1

— — — —

8 3 1 3 3

— — — —

36 36 36 36 36

—

146 147 147 147 147

län.

1936 1937 1938 1939 1940 Hallands län. 1936 1937 1938 1939 1940

— — — — — —

— 2

Göteborgs och Bohus län. 1936 1937 1938 1939 1940

— — — —

1 (6-75)

1 1 3 3 2

2 4 5 8 7

14 12 15 15 16

22 28 19 23 23

28 26 28 22 27

11 12 14 13 8

Älvsborgs län. 1936 1937 1938 1939 1940

1 (6-70) 2 (6-10) 2 (6-30) 2 (6-50) 3 (6-50)

4 6 7 6 2

40 51 48 55 57

65 58 61 70 75

66 64 68 53 52

40 35 25 28 28

3 3 6 3

1 (5-57) 2 (6-80) 1 (6-29)

— —

4 3 5 6 3

37 56 41 36 40

76 76 91 101 103

97 92 87 87 95

41 26 34 27 17

— — — — —

— — — — —

1 2 2 3 3

8 7 7 6 7

31 34 35 42 38

41 38 39 37 40

—

— — — —

— — —

—

235 235 235 236 236

—

86 86 86 86 86

—

87 87 87 87 87

—

219 219 217 217 217

—.

1 1 2

—

—, —

Skaraborgs län. 1936 1937 1938 1939 1940 Värmlands län. 1936 1937 1938 1939 1940

3 4

— 1

— 7 7 5

— —

__ — — — —

— —

. — _

—_ — — —

—

—

259 259 259 258 258

88 88 88 88 88

110 Län och år

Under 7 7—8 8—10 10—12 12—15 15—20 20—25 25—30 30—40 40 kronor Sumkronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor ma o h.

Örebro län. 1936 1937 1938 1939 1940

— — — — —

Västmanlands län. 1936 1937 1938 1939 1940 Kopparbergs län. 1936 1937 1938 1939 1940

22 27 22 29 30

15 12 18 15 13

10 4 4 2 2

— — —

.—

—

14 15 14 12 14

— — — — —

— — — — —

5 5 5 3 4

20 30 26 34 31

24 22 29 25 26

15 9 6 3 4

1 (6-13) 1 (6-3o) 1 (6-30) 1 (6-20)

— — — —

2 5 6 5 2

15 19 17 26 31

30 26 27 20 18

4 1 1

1 1 1

12 15 15 20 16

14 14 11 18 20

17 16 18 13 14

—

1 2 2

61 00 60 60 59

—

— — — --

—. —; —: —

.— — — —

. —. — .—. —

— — — — —

—. — — —

—

— —

— — —

— —

52 52 52 52 52

— — — — —

53 53 53 53 53 ;

—

•

66 i 66 60 65 65

Gävleborgs län.

—

— . — — — —

19 22 20 26 26

17 19 21 17 16

13 11 8 4 8

4 2 5 4 3

— — —. — —

63 63 63 63 63

22 18 20 24 22

18 26 28 27 26

17 14 12 5 6

— — — — —

— — — — —

60 61 61 61 61

— — —

13 13 13 15 14

8 9 10 11 10

8 6 6 3 5

— — 1 1 1

.— — — — —

— — — — —

30 30 30 30 30

— — — — —

1 1 1 1 1

2 3 3 4 1

8 8 7 7 10

6 5 4 5 5

6 4 7 6 6

2(49-331 1(46-82) 3(47-79) 2(41-93) 2(45-20)

25 25 25 25 25

1936 1937 1938 1939 1940

— — — — —

— —

2 3 4 2 2

Västernorrlands län. 1936 1937 1918 1939 1940

— — — — —

— — — — —

1 1 1 1 1

4 3 1 2 2

5 5 7 9 7

Jämtlands län. 1936 1937 1938 1939 1940

— — — — —

— — — — —

— — — — —

—

Västerbottens län. 1936 1937 1938 1939 1940

— — — — —

— — — — —

— — — — —

1 2

Norrbottens län. 1936 1937 1938 1939 1940

— — — — —

— — —. — —

— — — •

—

—

3 1 5 7

6 3 4

__

1 1

—

— — —

Ill Bilaga

10.

Sammanställning av beviljade understöd av skatteutjämningsmedel under åren 1931—1940. Antal kommuner Beviljade som sökt som erunderhållit stöd under- understöd stöd

Län (städer)

År 1931. Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Städer Summa År 1932. Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Städer Summa

40 15 21 52 8 22 46 28 26 40 18 38 66 82 98 38 14 19 4 14 40 35 20 28 3

39 15 20 48 6 19 44 25 24 37 16 36 61 81 96 37 13 17 3 14 38 33 18 28 o

131 629 718 329 296 143 523 231 1663112 162 997

45 17 27 52 8 28 48 32 25 37 20 39 69 81 101 49 14 17 5 16 49 35 21 29 5 869

43 17 27 49 8 24 48 31 25 35 18 36 57 79 99 46 11 17 5 16 44 33 19 26 5

191 280 59 638 110 247 200O76 9 995 73 184 189 63ö 53 242 334 853 10 i 073 62 358 92 938 554 977 188 320 155 666 304 766 100 950 74 345 75 016 177 2(18 1 398 163 319 581 534 060 1 805 177 234 988

7 401 737

Genom Genom Lägsta under- Högsta underskatte- stöd ned- skatte- stöd nedtryck bringat bringat tryck till till

175 303 54 633 77 501 200 988 8 710 52 963 176 254 47 458 280 239 94 070 59195 88 560 317 869 192 t06 1-4 920 223 372 67 613 4«818 2-2 401

10-90 11-70 11-48 10-82 1107 11-47 10*66 11-57 11-85 10-80 1053 10-97 10-88 10-22 10-43 10-53 12-05 11-83 11-61 11-53 12-13 12-54 13-19 13-50 14-00

10-595 11-353 11-029 10-889 11-51 11-21 11-262 1208 10-955 10-787 10-456 10-49 10-8O5 10-224 10-268 10-78 10-861 11-87 11-295 12-606 11-709 12983 12-33 11-898 12-74

21-28 18-67 19-43 16-87 14-87 16-27 20-80 23-47 24-54 18-63 18-17 19-12 24-12 21-47 18-98 17-72 16-71 1596 13-93 17-83 21-58 25-34 22-19 47-51 18-U

15-466 14-001 14-482 14-073 13-178 13-528 16-358 16-542 17-206 14-63 15-613 15-52 10-51 lb-179 14-677 1402 14-174 13-808 12-74 15-369 16-445 18-218 18 136 iy-i6 17-561

10-63

21-57 16-97 17 83 22-22 14-80 17-47 21-15 23-38 3-2-12 19-58 18-57 19-97 25-25 21-08 18-37 17-03 1616 1533 1465 18-63 26-70 24-77 21-16 47-64 1855

1625 13-732 14-050 15-754 13 181 14-00 15-83 16-212 21-81 14 542 16-298 14791 18 271 16034 14-115 13-882 13353 13-1U6 12-795 14-345 21-51 18-675 16-151 19-21 15-74

11*46 11-117 10-574 10-761

11065 10-4 67 11-363 11-385 10-6*5 10-434 10-679 10-649 10-154 10-301 10-47 11-65 11-422 11-493 11-20 11-83 12-159 12-49 13-15 12-88

112 Antal ko mmuner som sökt som erhållit underunderstöd stöd

Län (städer)

beviljade understöd

Genom Genom Lägsta under- Högsta underskatte- stöd ned- skatte- stöd nedtryck bringat tryck bringat till till

158 170 67 600 153 797 262 411 19 939 87 300 314 906 62 517 427 661 113 438 125 174 71404 638 689 183 175 173 238 53-2 368 227 891 115 706 221 695 462 583 1 989 636 506 510 628 268 2 557 981 674 461

10-90 11-59 11-34 11-37 12-40 11-23 11-63 12-17 12-80 11-18 10-65 11-07 11-50 10-42 10-43 1038 1233 11-88 1312 12-63 13-63 13-35 14-78 15-81 13-34

10-657 11-446 11-118 11-058 11 992 10-861 11-28 11-969 12-084 JL084 10-482 10-752 11-164 10-294 10301 10266 11-883 11-389 12-751 11-97 13-22 12-86 13-39 15-19 12-956

19-43 19-21 1808 24-97 15-27 17-57 21-37 26-87 36-80 19-51 20-45 17-87 27-97 22-13 20-82 19-37 18-00 1703 17-63 23-83 28-2(i 3214 23-85 38-64 21-80

14-865 15-858 14421 17-456 13-72 14-197 16-858 18-79 19-00 15354 16599 14399 20-098 16651 15-645 15154 15-809 1477 14-246 19-044 20-38 2341 17-815 19-24 16-38

337 630 202 780 308 935 475 693 83 036 149 651 566 261 173 440 658 540 189 821 216 493 115 957 855 578 233 132 262 703 828 145 312 930 326 131 663 400 1 013 866 2 849 987 703 827 664 782 3 347 434 1075 297

11-23 13-17 11-78 11-38 11-37 11-72 12-43 13-58 12-09 1072 11-77 1098 11-86 10-86 10-60 11-48 1240 12-70 12-65 13-87 13-95 14-64 14-48 15-37 15-50

10-945 12-102 11-292 10-966 10-977 11-315 12-085 12-348 11-679 10-522 11-59 10-90 11-401 10-61 10-42 11-06 11-899 1219 11-838 13-777 13-485 13-61 13-58 14-138 14-05

22-53 21-07 22-88 23-82 17-81 19-22 23-13 3515 35-93 19-53 23-22 19-37 34-00 21-07 25-10 22-53 21-86 24-90 20-57 31-23 36-02 31-32 24-48 42-35 26-85

16-31 15-717 16-661 16939 14-365 15176 17-86 24-47 20-54 15-698 17105 15443 19-88 • 15896 17677 17-148 16-997 18-025 16-74 22-495 21-20 2100 18-909 19-17 20-46

16615 449

—

—

—

—

Å r 1933. Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Städer Summa

42 18 29 58 10 28 58 36 29 39 31 36 76 79 102 59 16 20 11 31 54 39 22 30 9 962

40 18 29 55 8 24 58 33 29 37 25 33 69 76 96 56 14 19 9 29 50 34 21 28 8 898

56 25 43 71 22 38 74 52 34 54 46 43 81 98 119 62 21 31 21 40 61 45 23 30 11

54 25 42 71 17 31 72 50 84 53 41 38 72 94 117 59 19 31 18 39 59 45 22 30 8 1141

10 776521

År 1934. Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Städer Summa

113 Antal kommuner som sökt som erhållit underunderstöd stöd

Län (städer)

Beviljade understöd

Genom Lägsta under- Högsta skatte- stöd ned- skattebringat tryck tryck till

10-801 12-639 11-801 10-93 12-225 11-84 12-018 13-73 12-818 10768 11-04 11-99 12-01 10-ci 10-14 11-421 11-989 11-634 11-887 13-133 13-38 13-05 13-292 14-328 12-36

29-54 20-45 23-28 26-60 18-50 19-77 22-00 37-77 38-23 18-30 20-50 2213 33-50 22-87 26-27 23-25 22-19 21-53 19-67 30-73 38-50 28-52 25-15 47-37 25-95

10-401 10-875 11-209 11-054 11-027 11-45 11-447 13-32 12584 11-227 10'258 11-834 11-389 10-56 10-416 11-569 11-403 11-351 11-66 12-769 12647 12-582 12-596 13-704 12-50

25-83 21-01 23-05 24-33 16-60 19-95 21-37 40-83 3590 1773 19-97 21-58 31-78 23-62 24-28 22-03 98-83 20-23 16-17 28-24 35-75 26-05 25-14 49-33 24-45

Å r 1935. Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotiands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborg och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Städer Summa

77 31 53 99 30 39 86 56 34 67 57 44 80 101 133 72 25 38 29 38 63 50 26 31 14

71 29 53 97 27 36 80 56 34 65 51 42 74 96 130 69 24 35 24 36 59 47 25 30 12

489 966 215 373 364 892 603 004 115 631 184 139 657 089 206 876 692 946 288 355 248 204 147 290 1 043 241 303 918 352 501 991 344 271 722 255 141 542 364 821 566 2 661 932 770 536 906 006 2 974 865 997 199

17 106100

82 34 58 99 31 38 84 59 34 67 56 50 81 98 133 75 23 37 27 34 63 48 30 31 11

69 34 57 95 30 37 81 59 34 64 51 45 76 94 181 71 21 35 25 31 58 44 27 31 8

353 220 197 583 330 430 478 827 82 243 166 146 582 661 183 049 671 472 231 402 186 718 135 137 954 243 275 768 319 841 987 292 196 437 199 572 370 512 678 799 2 480 310 747 397 927 322 3 064 778 632 178

15 433337

Å r 1936. Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Städer

, ,

Summa 8—417258.

10-50 11-25 11-68 11-33 11-42 11-77 11-57 14-00 13-90 11-50 1033 12-02 11-80 10-80 10-50 12-13 11-85 11-63 12-13 13-27 12-98 13-67 13-32 14-40 13-05

114 Antal kommuner som ersom sökt hållit underunderstöd stöd

Län (städer)

Beviljade understöd

Genom Genom Lägsta under- Högsta underskatte- stöd ned- skatte- stöd nedbringat bringat tryck tryck till till

Å r 1937. Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Västmanlands

Summa

10-90 11-30 11-57 11-10 10-50 11-70 12-70 13-70 12-68 11-11 10-60 10-65 12-15 10-70 10-80 12-34 11-12 10-85 11-85 11-40 14-15 12-75 1244 12-35 13-05

10-732 11-051 11-234 10-782 10-368 11-23 12-012 13-45 11-97 10-813 10-456 10-455 11-534 10-49 10-56 11-712 10-883 10-763 11-514 11-115 12-99 12-46 11-784 11-759 12-72

22-84 22-87 21-35 22-20 16-75 18-60 22-18 38-08 32-39 17-10 19-65 21-25 31-72 21-75 22-00 21-75 21-42 17-60 16-15 27-71 36-25 23-82 25-08 46-82 24-00

16-686 16-812 15-834 16-17 14-335 14-681 16-545 20-12 22-60 14-44 15-17 16-542 20-47 17-476 16-462 16-277 15-971 15-36 13-71 19-159 1967 18-402 19-71 19-12 17-85

214 123 142 447 289 592 346 506 51 567 126 214 515 337 191 624 567 023 199 136 136 284 120 889 766 497 269 858 266 739 923197 154 391 143 389 220 108 628 704 2 754 529 701155 905 455 3 296 045 669 676 14600485

51 35 52 101 32 32 79 70 34 71 46 46 73 95 125 72 21 38 23 33 63 52 39 31 8

47 34 52 94 25 28 72 69 33 63 43 43 61 88 121 71 19 34 17 29 60 48 30 28 8

224 479 116 469 241 649 374 308 50 918 116 282 398 207 221028 532 625 199 552 118 407 129 646 793 256 275 154 246 376 918 310 146 511 148 621 173 514 570 235 2 979 438 742 194 1 008 232 3 763 681 525 830

10-95 11-05 11-20 11-10 11-20 12-40 11-70 13-90 11-83 11-20 ll-oo 11-54 11-79 10-70 ll-oo 12-45 11-15 11-05 11-40 12-45 14-25 12-57 12-91 12-90 1400

10-81 10-735 11-104 10-848 10-852 11-95 11-442 13-53 11-371 10-882 10-751 11-117 11-418 10-49 10-721 11-895 10-805 10-897 10-98 12-297 13-33 11-778 12-286 12-63 13-54

23-00 26-32 22-95 20-90 14-10 19-40 21-90 36-18 32-03 19-20 18-57 21-00 33-42 22-90 18-52 21-05 17-15 19-10 15-23 24-29 3475 23-85 25-62 47-79 24-30

16'555 18-699 17-137 15-586 12-708 15-57 16-432 20-52 19-40 14-983 15-68 15-849 19-47 16-968 14-595 16-214 14-oo 16-14 1346 17-45 20-02 17-292 19-034 21-80 18-43

15 014922

64 34 56 98 30 34 80 63 35 68 50 44 75 100 124 72 22 36 22 32 63 48 33 31 10

47 33 55 91 23 31 73 62 34 61 47 41 67 94 120 71 19 35 22 31 61 47 29 30 9

1324 Å r 1938.

Summa

115 Antal kommuner som er- Beviljade undersom sökt hållit stöd under- understöd stöd

Län (städer)

Genom Genom Lägsta under- Högsta underskatte- stöd ned- skatte- stöd nedbringat tryck bringat tryck till till

Å r 1939. Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanland s Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Städer Summa

48 32 51 95 21 27 68 68 33 63 44 38 64 86 118 72 20 29 15 27 60 46 42 29 7

42 29 49 89 13 21 59 67 32 56 36 36 61 83 110 70 18 28 9 24 54 44 27 27 7

10-85 11-00 11-15 11-00 11-14 12-80 11-64 13-70 11-88 11-30 10-95 ll-oo 11-20 11-30 11-05 12-25 10-85 11-10 11-30 13-47 13-25 12-30 13-02 16-30 13-20

10-628 10-760 10-901 10-736 10-90 12-008 11-148 1264 11-433 10928 10-734 10-70 10-84 11-033 10-81 11-55 1072 10-842 1109 12-173 12-63 11-82 1246 1556 12-33

23 55 21 85 17 55 18 25 15 05 19 30 21 60 33 49 28 88 19 00 17 18 20 50 27 57 21 77 20 45 19 75 17 90 15 90 14 60 19 65 31 90 23 04 25 06 41 93 24 30

16-811 16-129 14-19 14-725 13-32 15-646 16-267 19-29 19-59 14-975 14-90 15-894 19-085 16-994 16-069 15605 14-513 13-725 12-92 16-215 18-055 17-806 18-72 20-06 19-71

197 473 106 605 214 298 331002 25 342 114 932 326 584 213 100 484 571 203 487 102 931 104 341 710 606 241 279 263 416 900 969 147 952 141 423 104 717 479 531 2 705 919 674 461 879 331 3 488 027 616 937 13 779 234

48 31 48 90 14 24 70 69 32 60 34 37 61 79 121 73 18 30 12 25 61 49 42 29 6

46 28 48 88 11 24 66 67 32 55 28 35 60 76 115 70 14 28 10 24 54 45 29 27 6

258 700 97108 206 986 336 985 25 321 148 718 362395 174 648 606 606 203 350 92 467 101113 733 286 233 553 259 909 999 893 139 643 141 357 100 729 529 083 2 991183 720 688 1153 008 3 863 798 498 087

11-35 11-40 10-84 11-10 11-40 12-70 11-31 12-50 1320 11-20 10-70 11-20 11-25 11-43 11-05 12-35 11-60 11-10 11-15 13-30 14-38 12-45 13-18 16-30 1435

11-104 11-109 10-588 10-57 11-09 12-05 11064 11-70 12-38 10-92 10-625 10-921 10-398 11-001 10-735 12-122 11-375 10-77 10-985 12-916 13-77 11-91 12-628 15-80 1312

21-05 19-35 17-50 17-70 17-04 19-20 20-35 25-79 28-80^ 1900 17-37 20-50 28-87 19-83 17-45 18-75 18-30 15-90 14-50 20-55 33-68 22-02 2522 45-20 21-55

16-62 15-288 14-043 14-094 15-205 15-421 15-659 18-136 18-30 14-932 1491 15935 18-588 15-333 14-508 14-898 14-965 13-695 14077 15-773 20-59 16-523 18-58 19-07 17-07

14978 614

År 1940. Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Städer Summa

116 Bilaga 11.

P. M. rörande utbetalning av avlöning vid skogsavverkning. Skogsindustrien erhåller sin råvara genom avverkning av egna skogar, arrenderade skogar, kronostämplingar och trädköp å rot eller genom inköp av redan avverkat s. k. köpvirke. Skogsavverkningen äger vanligen rum på så sätt att avtal träffas med en s. k. körare, vanligen en hästägande bonde, som på ackord åtager sig hela avverkningsarbetet på en viss skogslott (stämpling). Denne anställer i sin tur s. k. huggare och brossiare. Huggaren fäller träden, kvistar och barkar dem samt apterar eller avmäter dem i lämpligaste längder för timmer och massaved. Härefter kapas träden. Brossiaren har till uppgift att delvis med hjälp av häst släpa i hop det avverkade virket till lämpliga lastplatser vid de s. k. basvägarna (tillfälliga körvägar inne i skogen). Köraren slutligen kör fram virket till avlastningsplatser, vältplatser, belägna antingen vid ådalar eller bilvägar. Här travas virket upp och intummas, varefter virkets kubikmassa uträknas å s. k. tumsedlar. Virket transporteras sedan till sågverk och massafabriker huvudsakligen genom flottning samt till mindre del genom körning på lastbil. Flottningsarbetet utföres av flottningsföreningar vid de olika ådalarna, vilka föreningar anställa flottningsarbetarna och utbetala deras arvoden. Utbetalning av ersättning för avverkningen sker vanligen till köraren, som å sin sida svarar för arvoden till huggare och brossiare samt för alla med arbetet förenade övriga kostnader. Endast undantagsvis äger huggaren rätt att uppbära likvid direkt hos bolaget och då endast efter anvisning av köraren. Några på förhand bestämda likviddagar finnas icke, utan sker utbetalning på framställning av köraren, resp. huggarna. Vederbörande bolags tillsyningsman över avverkningen utanordnar betalningen, som sker såsom förskott på slutlikviden i mån av arbetets gång. Någon enstaka gång lämnas även förskott till välkända körare för arbete, som ännu ej utförts. Förfarandet är lika vid samtliga avverkningar, oavsett om det rör sig om egna skogar, arrenderade skogar, kronostämplingar eller trädköp på rot. Likviden utsändes numera vanligen per postgiro. Avverkningssäsongen omfattar tiden 1 nov. till 1 maj. Arbetsförtjänsten utgjorde 1939/40 i Lycksele i genomsnitt för huggare 8: 88 per dag, för brossiare 10: 20 per dag och för körare 18: 81 per dag eller per månad c:a kronor 215 för huggare, kronor 250 för brossiare och kronor 450 för körare. Anmärkas bör emellertid att avverkningssäsongen sällan utnyttjas i sin helhet. Förtjänsten per arbetssäsong torde i genomsnitt kunna beräknas till 1 000 kronor för huggare, 1 200 kronor för brossiare och 1 800 kronor för körare (köraren har sällan arbete hela avverkningstiden). Att verkställa avdrag för skatt samtidigt med utbetalning av avlöning försvåras således av att utbetalningen äger rum till köraren direkt samt att avlöningens absoluta storlek icke kan slutgiltigt fastställas förrän på våren sedan sluttumning skett och uträkning och kontroll av tumsedlarna ägt rum samt avsyning av marken kunnat ske. Kvarstå stämplade träd oavverkade eller kvarligger virke på marken eller äro stubbarna för höga äger avdrag härför rum vid slutavräkningen. Denna äger vanligtvis rum i slutet av juni eller mitten av juli månad. Enligt taxeringsförordningen § 35 skall efter anmaning den, som för arbetslag

117 eller liknande grupp av arbetare i en summa uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att fördelas inom laget eller gruppen, lämna uppgift angående beloppets fördelning. Om köraren ålades att före likvid lämna uppgift om fördelning av denna skulle arbetsgivaren kunna verkställa avdrag för skatt för samtliga skogsarbetare. Huruvida arbetsgivarna skola kunna åläggas detta torde emellertid vara en ömtålig fråga, då dels arbetsgivarna få ett betydande merarbete, dels bönderna torde vara ovilliga att lämna uppgift om fördelningen i förväg. Skall frågan lösas effektivt torde emellertid ingen annan utväg återstå än att arbetsgivarna bliva skyldiga föra avlöningskort samt verkställa skatteavdrag för samtliga arbetare och att körarna åläggas att i förväg lämna uppgift om fördelning av förskott och slutlikvid. Stockholm den 27 december 1940. Tor

Josefson.

118 Bilaga

12.

Sammanställning utvisande antalet kommuner inom de särskilda ortsgrupperna för varje län. Grupp I

Grupp II

Grupp III

Grupp IV

Grupp V

lands- städer lands- städer lands- städer lands- städer lands- städer bygd bygd bygd bygd bygd Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län . . . . Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

63 76 80 137 131 93 107 90 ' 28 171 238 84 59 211 262 69 56 57 29 12 10 9 6

—

— — — — 4

— 1

— — 1 1 1

— — 1

— — — — — —. — — —

40 8 14 14 3 3 5 3 10 3 16 3 65 12 8 26 12 12 21 37 52 47 28 12

4 1 3 6 4 1 2

— 3 3 2 4 2 3 5 2 3 3 2

— .— — — —

24 3 1 1

—

—

4 2 1

— — — —

— — —

— — — —

— — —

3 1 1

— — —

— — —

— — —

—

—

—

7 1

4 3 1 2

— — — — — — — — — — — —

— 1 1

— 9 4 9 10 13 16

— 1 3 1 1

— 1 1

•

—

— — — — — — — — 1 2

— 7

3 1

— — 1 1

— — 2 3

— 2 3

1 1

— — — — — — — — — — — — — — — — — — 1

— 1

119 Bilaga

13.

Sammanställning utvisande antalet arbetsgivare i riket enligt riksförsäkringsanstaltens arbetsgivareförteckning för år 1939. Antal större Antal mindre arbetsgivare arbetsgivare

H u v u d g r u p p Storstäderna Länen Totala antalet arbetsgivare

Summa

12 428 46136

79 541 587 607

91969 633 743

58 564

667 148

725 712

Såsom större arbetsgivare räknas sådana, som haft minst fem anställda. Till mindre arbetsgivare hänföras de, som haft färre anställda än fem. Beträffande storstäderna (Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping) fördelar sig antalet arbetsgivare på följande s ä t t : Antal större Antal mindre arbetsgivare arbetsgivare Stockholms stad Göteborgs Malmö Norrköpings Summa för storstäderna

Summa

6 711 3 027 1936 694

46 655 18 599 9 218 5 069

53 426 21 626 11154 5 763

79 541

91969 Antalet arbetsgivare fördelar sig på de olika länen sålunda: Antal större Antal mindre arbetsgivare arbetsgivare 2 404 1365 2 036 2 950 2 079 1308 2 576 Gotlands Blekinge

» »

Hallands » Göteborgs och Bohus » Älvsborgs > Skaraborgs > Värmlands > Örebro > Västmanlands > Kopparbergs > Gävleborgs » Västernorrlands > Jämtlands » Västerbottens » Norrbottens > Summa för länen

Summa

1034 2 551 5 083 1021 1378 2 997 2 521 1980 2100 1618 2 467 1524 1728 882 807 1039

25 925 14 216 14 695 32181 28 461 24 297 27 728 8 760 14 537 34 539 42197 17 718 22193 40 513 29 887 32 692 26 224 16 625 25146 25 763 34 067 15115 19 337 14 790

28 329 15 581 16 731 35132 30 540 25 605 30 304 9 443 15 571 37 090 47 280 18 739 23 571 43 510 32 413 34 672 28 324 18 243 27 613 27 287 35 795 15 997 20144 15 829

587 607

633 743

120 Bilaga

14.

Avdragstabell för ensamstående skattskyldig (ortsgrupp V). Löneavdrag Månadslön, kronor

Motsvarande > skatt> för år, kronor

— 46-66 46-67— 59-99 6000— 76-66 76-67— 87-49 87-50— 94-99 95-00—101-66 101*67-109-16 109-17—116-66 116-67—123-33 123-34—129-99 13000—135-83 135-84-141-66 141-67—147-49 147-50—153-33 153-34—15916 159-17—165-83 165-84—170-83 170-84—176-66 176-67—183-33 183-34—189-16 18917—194-99 195-00—201-66 201-67—207-49 207-50—213-33 213-34—219-99 220-00—225-83 225-84—231-66 231-67—237-49 237-50—24416 244-17—250-83 250-84—256-66 256-67—263-33 263-34—269-16 269-17—275-83 275-84—281-66 281-67—288-33 288-34—294-99 295-00—300-83 300-84—307-49 307-50—313-33 313-34—319-99 320-00—325-83 325-84—332-49 332-50—339-16 339-17—344-99 345-00—350-83 350-84—356-66

6-00— 8-00 9-00— 17-00 18-00— 29-00 30-00— 41-34 42-34— 53-68 55-26— 65-02 66-60— 77-94 78-94— 89-87 92-45—101-79 103-38—113-72 115-30—125-23 126-81—136-52 138-91—148-42 150-00-160-51 162-10—173-19 17478—185-87 187-46—196-97 198-55—208-65 210-23—221-33 223-50-233-01 234-59—244-69 246-27—257-95 259-54—269-05 270-63—280-73 282-31—293-99 295-58—305-67 307-26—316-77 318-35—328-45 330-03—341-13 342-71—353-81 355-39—364-90 366-49—377-58 379-17—338-68 390-26—401-36 402-94—412-45 41404—425-13 426-72—437-81 438-10—448-91 450-49—461-59 46317—472-68 474 27—485-36 486-95—496-46 498-04—509-14 510-72-521-82 523-40—532-91 534-50—544-79 546-50—556-79

per per år, mån., kronor kronor 6-00 12-00 2400 36-00 48-00 60-00 72-00 8400 9600 108-00 120-00 132-00 144-00 15600 168-00 180-00 192-00 204-00 216-00 228-00 240-00 252-00 264-00 276-00 288-00 300-00 312-00 324-00 33600 348-00 360-00 372-00 384-00 396-00 408-00 420-00 432-00 444-00 45600 468-00 480-00 492-00 504-00 516-00 528-00 540-00 552-00

0-50 l-oo 2-00 3-00 4-00 5-00 6-00 7-00 8-00 9-00 lo-oo 11-00 12-00 13-00 14-00 15-00 16-00 1700 18-00 19-00 20-00 21-00 22-00 2300 24-00 2500 26-00 27-00 28-00 29-00 30-00 31-00 3200 33-00 34-00 35-00 36-00 37 00 38-00 39-00 40-00 41-00 42-00 43-00 44-00 45-00 46-00

Löneavdrag Veckolön, kronor

Motsvarande > skatt > för år, kronor

—10-76 10-77—14-61 14-62—18-84 18-85—20-76 20-77-22-49 22-50-23-95 23-96—2615 26-16—27-69 27-70—29-42 29-43—30-96 30-97—32-69 32-70—34-03 34-04—35-57 35-58—36-92 36-93—38-46 38-47—39-80 39-81—41-34 41-35—42-88 42-89—44-42 44-43—45-96 45-97—47-49 47-50—49-03 49-04—50-57 50-68—51-92 51-93—53-65 53-66—54-99 55-00—56-73 56-74—58-26 58-27—59-80 59-81— 61-84 61-35—62-88 62-89—64-61 64-62—66-15 66-16—67-69 67-70-69-23 69-24—70-76 70-77—72-49 72-50—74-03 74-04—75-57 75-58—77-11 77-12—78-65 78-66—80-19 80-20—81-73 81-74—83-26 83-27—84-61 84-62—86-15 8616-87-49

6-00— 8-00 9-00— 1900 20-00— 32-00 33-58— 44-92 46-51— 57-85 58-85— 70-19 71-77— 84-11 85-70— 96-04 97-62—110-13 111-13—122-64 123-64—136-32 138-91—148-4 2 150-00—162-10 163-68—174-78 176-36-187-46 190-63—200-14 201-72—213-40 214-99—226-67 228-25—239-93 241-52—252-61 254-20—265-88 267-46—279-14 280-73-292-41 293-99—303-50 305-67—318-35 319-94—330-03 331-62—344-30 345-88—356-98 358-56—369-66 371-24—382-34 383-92—39502 396-60—409-28 410-87—421-96 423-55—434-64 436-23—447-32 448-91—460-00 461-59—474-27 475-85—486-95 488-53—499-63 501-21—512-31 513-89—524-99 526-57—537-93 539-64—551-65 553-36—565-37 567-08—577-37 579-09—591-09 592-81—603-10

per per år, vecka, kronor kronor 6-00 13-00 26-00 39-00 52-00 65-00 78-oo 91-00 104-00 117-00 130-00 143-00 156-00 169-00 182-00 195-00 208-00 221-00 234-00 247-00 260-00 273-00 286-00 299-00 312-00 325-00 338-00 351-00 364-00 377-00 390-00 403-00 416-00 429-00 442-00 455-00 468-00 481-00 494-00 507-00 520-00 53300 546-00 559-00 572-00 585-00 598-00

025 0-50 0-75 l-oo 1-25 1*50 1-75 2-00 2-25 2-50 2-75 3-00 3-25 3-50 375 4-00 4-25 4'50 4-75 5-oo 5-25 5'50 5-75 6-00 6-25 6-50 6'75 7-00 7-25 7'50 7-75 8-oo 8-25 8-50 8" 7 5 9-00 9-25 9-50 9-75 io-oo 10-25 10-50 10-75 11-00 11-25 11-50

121 Löneavdrag

Löneavdrag Månadslön, kronor

356-67- -362-49 362-50- -368-33 36834- -374-16 37417- -379-99 380-00- 385-83 385-84- -391-56 391-67- -397-49 397-50- -403-33 403-34- -40916 409-17- -414-99 415-00- -420-83 420 84- -42666 427-67- -43249 432-50- -438-33 438*34- -444-16 44417- -44999 450-00- -455-83 455*84- -461-66 461-67- -46666 466-67- -472-49 472*50- -47833 478-34- -483-33 483-34- -489-16 489-17- -494-99 495*00- -500-83 50084 -506-66 506-67- -511-66 511-67- -517-49 517*50- -523-33 523-34- -528-33 528-34- -534-16 534-17- -539-99 540*00- -545-83 545-84- -550-83 550*84- -556-66 556-67- -562-49 562-50- -567-49 567-50- -573-33 573-84- -579 16 57917- -584-16 584-17- -589-99 59000- -594-99 595-00- -599-99 600-00- -604-99 605-00- -609-99 610-00- -615-83 615-84- -620-83 620-84- -625-83 625-84- -630-83 630-84- -636-66 636-67- -641-66 641-67- -646-66 646-67- -651-66 651-67- -657-49 657-50- -662-49 662-50- -667-49 667-50- -672-49 672-50- -677-49 677-50- -683-33

Motsvarande >skatt> för år, kronor

per per år, mån kronor kronor

558-51- • 568-80 564-00 47-00 570-51- 580-80 576-00 48 00 582-52- • 59281 588-00 4900 594-52- • 604-81 60000 50-00 606-53- • 616-82 61200 51-oo 618*53- • 628-82 624-0 0 52-00 630 54- - 640-83 636-00 53-00 642*54- - 652-83 648-00 54-00 654-55- - 664-84 660-00 55-00 66655- - 676-84 672-00 56-00 678-56- - 688-85 684-00 57-00 690-56- - 70085 696-00 58-00 702-56- - 712-86 708-00 5900 714-57- - 724-86 720-00 6000 726-58- - 736-87 732-00 61-00 738-58- • 748-87 744-00 62-00 750-59- - 76088 756-00 63-00 76259- - 773-60 768-00 64-00 775-31- - 783-89 780-00 65-00 786-32- - 796-61 792-00 6600 798-32- - 809-33 804-00 67-00 811-04- - 819-62 816-00 68-00 822-05- - 832-34 828-00 6900 834-05- - 845-06 840-00 70-00 846-77- - 857-78 852-00 71-00 859-49- - 869-78 864-00 72-00 871-50- - 880-79 876-00 73-00 882-50- - 893-51 888-00 74-00 89522- - 905 51 900-00 75-00 907-23- - 916-52 912-00 76-00 918-23- - 929-24 924-00 77-00 930-95- - 941-24 936-00 78-00 942*96- - 953-96 948-00 79-00 955*68- - 964-97 960-00 80-00 966-68- - 976-97 972-00 81-00 978-69- - 989-69 984-00 82-00 991*41- -1 000-70 996-00 83-00 1002-41- -1 012-70 1 008-00 84-00 1014-42- -1 025-42 1 020-00 85-00 1 027-14- -1 036-69 1 032-00 8600 l 038-53--1 049-60 1044-00 87-00 1051-45- -1 061-52 1 056-00 88-00 1063-36- -1 072-59 1 068-00 8900 1 075-28- -1 084-50 1080-00 90-00 1 086-35- -1 096-42 1 092-00 9100 1 098-26- -1109-33 1104-00 9200 1111-18- -1121-25 1116-ou 93-00 1123-09- -113316 1128-00 9400 1135-01- -1 144-23 1 140-00 95-00 114608- -1 15799 115200 9*r00 1159-84- -1169-06 1 164-00 97-00 1 171-75- -1 180-98 1 176-00 98-00 1 182-82- -1 192-89 1188-00 9900 1194-74- -1 205-81 1 200-00 100-00 1 207-65- -1 217-72 1212-00 101-00 1 219-57- -1 229-64 1 224-00 102-00 1 231-48- -1240-71 1 236-00 10300 1 242-55- 1 252-62 1 248-00 104-00 1 254-47- -1 265-54 1260-00 105-00

Veckolön, kronor

Motsvarande »skatt> för år, kronor

per per år, vecka, kronor kronor

87-50- - 89-03 604-81- - 616-82 611*00 11*75 8904- - 90-38 618-50- - 628-82 624-00 12*00 90-39- - 91-92 630-54- - 642-54 637-00 12*25 91-93- - 934 6 64426- - 65626 650*00 12*50 93-47- - 94-80 657-98- - 668-27 663*00 12-75 94-81- - 96-34 669-98- - 681-99 676*00 13-00 96-35- - 97-69 683-70- - 693-99 689-00 13-21 97-70- - 99-23 695-71- - 707-71 702-00 13*50 99-24- -100-76 709-43- - 721-43 71500 13*75 100-77- -102-11 723-15- - 733*44 728*00 14*00 1U2-12- -103-65 735-15- • 747*16 741-00 14*25 103-66- -104-99 748-87- - 759*16 754-00 14*50 105-00- -106-34 760-88- - 771-88 767-00 14*75 106-35- -107-88 773-60- - 786-32 780-00 15*00 107-89- -109-23 788-03- - 798-32 793-00 15*25 109-24- -110-57 800-04- - 811-04 806-00 15-50 110-58- -112-11 812-76- - 825-48 819-00 15*' 112-12- 113-46 227-19- - 837-48 832*00 16oo 113-47- -114-80 839-91- - 850-20 845*00 16*25 114-81- -116-15 851-92- - 862-92 858*00 16-50 116-16- -117-69 86464- - 877-36 871*00 16-75 117-70- -119-03 879-07- - 889-36 884*00 17-00 119-04- -120-38 891-08- - 90208 89700 17-25 120-39- -121-73 903-80- - 914-80 910-00 17-50 121-74- -123-26 916-62- - 929-24 92300 17-75 123-27- -124-61 930-95- - 941-24 936-00 18*00 124-62- -125-96 942-96- - 953-96 94900 18*25 125-97- -127-49 955-68- - 968-40 962*00 18-50 127-50- -128-84 970-11- - 980-40 97500 18*76 128-85- -130-19 982-83- - 993-12 988-00 19*00 130-20- -131-53 994-84- -1 005*84 1 001*00 19*25 131-54- -133-07 1 007-56- -1 020*28 1 014*00 19-50 133-08- -134-42 1021-99- -1 032*28 1 027*00 19-75 134-43- -13576 1 034-00- -1 045-91 104000 20-00 135-77- -136-92 1 047-76- -1 057*83 1 053*00 20-25 136-93 -138-26 1 059-67- -1 070*74 1 066*00 20-50 138-27- -189-61 1 072-59- -1 084*50 1079*00 20-75 139-62- -140 96 1 086-35- -1 098*26 1 092*00 21*00 140-97- -142-30 1 100-11- -1 111*18 110500 21*25 142-31- -143-46 1113-87- -1 123*09 1118-00 21*50 143*47- 444-80 1 124-94- -1 136*85 113L-00 21*75 114400 22*00 144-81- -146-15 1138-70- -1149146-16- -147-30 1152-46- -1161-68 1157-00 22-25 147-31- -148-65 1163-53- -1175-44 1170-00 22*50 148-66- -149-99 1 177-29- -1188-36 1 180*00 22*76 150-00- -151-34 1 191-05- -1202-12 1196*00 23*00 151-85- -152-49 1 203-96- -1 214-03 1 209*00 23*25 152-50- -153-8 1 215-88- -1 226-95 1 222*00 23*50 153-85- -155-19 1 229-64- -1 240-71 1 235*00 23*75 155-20- -156-53 1242-55- -1 254-4 1 24800 24*00 156 54- -157-69 1256-31- -1265-54 1 261*00 24*25 157-70- -159-03 1 268-23- -1 279-30 1 274*00 24*50 159-04- -160-38 1281-14- -1 293-06 1 287*00 24*75 160-39- -161-53 1 294-90- -1304-13 1 300*00 25*00 161-54- -162-88 1 306-82- -1317-89 1313-00 25*25 162-89- -164-23 1 319-73- -1331*65 1 326*00 25*50 164-24- -165-57 1 333-49- -1345*41 1 339*00 25-75 165-58- -166-92 1347-25- -1 358*32 1 352*00 26*00 166-93- -168-07 1360*17- -1 370*24 1 365*00 26-25

122 Löneavdrag Månadslön, kronor

683-34— 688-34— 693-34— 698-34— 703-34— 708-34— 714-17— 719-17724-17— 730-00— 73417— 739-17744-17749-17— 753-34—

688-33 693-33 698-33 703-33 70833 714-16 719-16 724-16 729-99 734-16 739-16 744-16 749-16 753-33 758-33

Motsvarande >skatt> för år, kronor

per per år, mån., kronor kronor

Löneavdrag Veckolön, kronor

Motsvarande »skatt» för år, kronor

per per år, vecka, kronor kronor

1 268*23—1 277-45 1272-00 106-00 168*08—169*42 1 372-08—1 384-00 1 378-00 26-50 1 279*30—1 289*37 1 284-00 107-00 169*43—170*57 1 386*04—1 396*27 1 391-00 26'75 1291*21—1300*44 1 296-00 108-00 170*58—171*73 1398*31—1409*58 1 404-00 27-00 1302*28—1312-35 1 308*00 109-00 171*74—172*88 1411*63—1421*85 1417-00 27*25 1 314-20—1 323-42 1 320*00 110-00 172-89—174-03 1423*90—1435*17 1 430-00 27-50 1326-11—1337*18 1 332*00 111-00 174*04—175*19 1 437-21—1 448*48 1443-00 27*75 1339-03-1349*10 1 334*00 112-00 175*20—176*34 1 450*53—1 460-75 L 456-00 28-00 1350*94-1360*17 1 356*00 113-00 176*35—177*49 1 462*80—1 474*07 1 469-00 28*25 1 362*01—1 373*93 1 368*00 114-00 177*50—178*84 1476*11—1488*38 1 482-00 28*50 1 375*77—1 384*00 1 380*00 115-00 178*85—179*80 1 491*47—1 499*65 1 495-00 28*75 1 386*04—1 396*27 1 392*00 116-00 179*81—180*96 1 501*70—1 512*97 1 50800 29*00 1398*31—1409*58 1404*00 117-00 180*97—182*30 1 515*01—1 527*28 1521-00 29*25 1411*63—1421-85 1 416*00 118*00 182*31—183*26 1 529*33—1 538*55 1 534-00 29*50 1423*90—1433*12 1 428*00 119*oo 183-27—184*61 1540*60—1552*87 1 547-00 29*75 1 435*17—1 445*39 1 440-00 120-oo 184-02—185-77 1550-96-1566-18 1560-00 30*00

1489-17—1493*33 3 594*61—3 605*19 3 600-00 30000 342-89—343-65 3 584*03—3 591*97 3 58800 1493-34—1496*66 3 607-84—3 615-77 3 61200 301*00 343-66—344-61 3 594*61—3 605*19 3 601*00 1 496*67—1 500*83 3 618-42—3 629*00 3 624*00 302*00 344-62—345-57 3 607*84—3 618*42 3 61400 1 500*84—1 504*16 3 631-64-3 639-58 3 636*00 303*00 345-58—346-53 3 621*06—3 631*64 3 627-00 1504*17—1508-33 3 642*22-3 652*80 3 648*00 304*00 346-54—347-49 3 634*29—3 644*87 3 640-00 1 508*34—1 511*66 3 655*45—3 663*38 3 660*00 305*00 347-50—348*46 3 647*51—3 658*09 3 653-00 1511*67—1515*83 3 666*03-3 676*61 3 672*00 306*00 348*47—349*42 3 660-74-3 671-72 3 666-00 1515-84—1 51999 3 679*25—3 689*83 3 684*00 307*00 349*43—350*38 3 673-96—3 684*54 3 679-00 1 520-00—1 523-33 3 692*48—3 700*41 3 696*00 308*00 350*39—351*34 3 687*19—3 697*77 3 692-00 1523-34-1527*49 3 703*06—3 713*64 3 708*00 309-00 351*35—352*30 3 700*41—3 710*99 3 705-00 1527*50—1531-66 3 716*28—3 725*86 3 720*00 310*00 352*31—353-26 3 713*64—3 724*22 3 718-00 2 486*67—2 489*99 2 49000—2 493-33 2 493-34—2 496-66 2 496-67—2 499-99 2 500-00-2 503-33 2 503-34—2 506-66 2 506-67—2 509-99 2 510-00—2 513-33 2 513-34-2 516 66 2 516-67—2 519-99 2 520-00—2 523-33

69-00 69*25 69*50 69-75 70-00 70*25 70*50 70*75 71*00 71*25 71*50

6 954*28—6 963-41 6 960*00 580*00 572*70—573*65 6 936*01—6 94819 6 942-00 133*50 6 966*46—6 975*59 6 972*00 581*00 573*66—574*42 6 951*23—6 960*32 6 955-00 133*75 6 978-64-6 987-77 6 984*00 582*00 574*43—575*19 6 963*41—6 972*55 6 968-00 134*00 6 990-82—6 999-95 6 996*00 583*00 575*20—575-96 6 975*59—6 984*73 6 981-00 134*25 7 0 0 3 0 0 - 7 012*13 7 008-00 584*00 575-97—576*92 6 987*77—6 999-95 6 994-00 134*50 7 015*18—7 024-31 7 020-00 585*00 576*93—577*69 7 003-00—7 012-13 7 007-00 134*75 7 027-36—7036*49 7 032-00 586*00 577*70-578-46 7 015-18-7 024-31 7 020-00 135*00 7 039-54—7 048-67 7 044-00 587*00 578*47—579*23 7 027 36—7036-49 7 033-00 135*25 7 051-72—7 060-85 7 056-00 588*00 579-24—580*19 7 039*54—7 051*72 7 046-00 135*50 7 063*90—7073*03 7 068-00 589*00 580*20—580*96 7 054-76—7 063*90 7 05900 135*75 7 076*08—7 085*21 7 080-00 590*00 580*97—581*73 7 066*94—7 076*08 7 072-00 136*00

Avdragstabell för makar med 2 barn (ortsgrupp V). Löneavdrag

Löneavdrag Månadslön, kronor

Motsvarande »skatt» för år, kronor

— 94-99 95-00—111*66 111*67—128*33 128*34—144*99 145*00—161*66 161*67-178*33 178*34-189*16 189*17—199*16 199*17-207-49

12-00— 17*00 18*00— 29*00 30*00— 41*00 42*00— 53*00 54*00— 65*00 66*00- 77*00 78*00— 89*00 90*00—101*00 102*00—113*00

per per år, mån., kronor kronor 12*00 24*00 36*00 48*00 60*00 72*00 84*00 96*00 108-00

1*00 2*00 3*00 4*00 5*00 6*00 7*00 8*00 9*00

Veckolön, kronor

Motsvarande »skatt» för år, kronor

—22*69 22*70—26*92 26*93-30*76 30*77—34*61 34*62—38*84 38-85—42-69 42-70—45-19 45-20—47-30 47-31—49-80

12-00— 19-00 20-00— 32-00 35-00— 44-00 47-00— 56-00 59-00— 71-00 72-00— 84-00 85-00— 97-00 98-00—110-00 11100—123-00

per per år, vecka, kronor kronor 13-00 26-00 39-00 52-00 6500 78-00 91-00 104-00 117-00

0-25 0*50 0-75 l-oo 1*25 1-50 1-75 2*00 2*25

123 Löneavdrag

Löneavdrag Månadslön, kronor

Motsvarande »skatt» för år, kronor

207*50—216*66 216*67—225*83 225*84—233-33 233*34—241*66 241*67-249-16 249*17—255*83 255-P4—263*33 263-34—269-99 270-00—277-49 277-50—284-16 284*17—291*66 291*67—299*99 300*00—307*49 307*50-314*99 315*00—322*49 322*50—329*99 33000-338*33 338*34—345*83 345*84—353*33 353*34—361*66 361*07-369*16 569*17—376*66 376*67—384*99 385*00—392-49 392-50—399-99 400-00—407-49 407-50—415-83 415-84—423-33 423-34—430-83 430-84—438-33 438-34—446-66 446-67—454-16 454-17—461-66 461-67—468-33 468-34—474-16 474-17—480-83 480-84—486-66 486-67—493*33 493*34—49916 499*17—505*83 505*84—511*66 511-67—518-33 518-34-524*99 525-00—530*83 530-84—537-49 537*50-543*33 543*34—549-99 55000—555-83 555*84—562*49 562*50-569*16 569*17-574*99 575*00—581-66 581-67—587-49 587-50—594-16 594*17—599*99 600*00—605*83 605*84—611-66 611*67—617*49 617*50—623*33

114*00—12400 127-00—137-00 138-00—146*58 150*17—161*51 163*09-173*43 174*43—185*77 186*77—197*11 198*70—209*45 211*04—221*38 222-38—233*72 234*72—245*06 246*64—257*98 259*57—269-91 270-91—281-25 282*83—293*17 294-17—304*51 306*10—317*44 319*02—329*36 330-36-340*70 342*29—353-63 35521—365-55 366-55—376-89 378 48—389-82 391-40—401-74 402-74—413*08 414-67—425-01 426-01—437-93 43893—449-27 450-86—461-20 462-20—472-54 474-12—485-46 487-05—497-39 498-39—509-31 510-90—521-99 523-58—533-09 534-67—545-77 547-35—556-86 558-45—569-54 571-13—580-64 582-22—593-32 594-90—604-41 606-00—617-09 618-68—629-77 631-36—640-87 642-45—653-55 65513—664-64 666-23—677-32 678-91—688*42 690*00—701*10 702*68—713-78 715*36—724-87 726*46-737*55 739-14—748-65 750*23—761*33 762*91—773*07 774*79—785-08 786-79—797-08 798-80—80909 810-80—821-09

per per mån., år, kronor kronor 12O00 132-00 144-00 156-00 168-00 180-00 192-00 204-00 216-00 228-00 240-00 252*00 264-00 276-00 288-00 300-00 312-00 324-00 336 00 348-00 360-00 372-00 384*00 396*00 408*00 420*00 432*00 444-00 456-00 468-00 480-00 492*09 504*00 516*00 528-00 54000 552-00 564*00 576*00 588-00 600*00 612*00 624*00 636*00 64800 660-00 672-00 684-00 696-00 708-00 720-00 732-00 744-00 756-00 768-00 780-00 792-00 80400 816-00

10*00 11*00 12*00 13*00 14*00 15*oo 16*00 17*oo 18*00 19*oo 20*oo 21*00 22*00 23*00 2400 2500 26-00 27'00 28-00 29-00 30-00 31-00 32-00 3300 34*00 35'00 36*00 37*00 38*00 39*00 40-00 41-00 42-00 43-00 44-00 45-00 46-00 47-00 48*00 49*00 5000 51-00 52-00 53-00 54-00 55-00 56-00 57-00 58-00 59-00 60-00 61-00 62-00 63-00 64-00 6500 66-00 67-00 68-00

Veckolön, kronor

49-81— 51-92 51-93— 53-84 53-85— 55-76 55-77— 57-69 57-70— 59-42 59-43— 6134 61-35— 62-88 62-89— 64-80 64-81— 66-53 66-54— 6846 68-47— 70-38 70-39— 72-30 72-31— 74-23 74-24— 76-15 76-16— 78-07 78-08— 79-99 78*00— 81*92 81*93— 83*84 8385— 85*76 85*77— 87*69 87*70— 89*61 89*62— 91-53 91-54— 93-65 9366— 95-57 95-58— 97-49 97-50— 99-42 99-43—101-34 101-35—103-26 103-27—105-19 105-20—106-92 106-83—108-46 108-47—110-19 110-20—111-73 111-74—113-26 113-27—114-80 114-81—116-34 116-35—118-07 118-08—119-61 119-62—121-15 121-16—122-69

122-70 -124-23 124-24—125-96 125-97—127-49 127-50—129 03 129*04—130*57 130 58—132*11 132*12—133*84 133-85—135*38 135*39—136-92 136*93—138*46 138*47—139*80 139*81—141*34 141*35—142*69 142*70—144*23 144*24—145*76 145*77—147-11 147*12—148*65 148-66—149*99 150-00—151*53

Motsvarande »skatt» för år, kronor

124*00—136*00 137*00—146*58 150*17—161*51 163*09—174*43 178:02—188*36 189*36—201*28 202*28—213*62 214*62—226*55 227*55—239-81 241*47-252*81 254*40—265*74 267*32—278*60 280-25—291*59 293*17—304*51 306*10—317-44 319-02—330-36 331*95—343*29 344*87—356*21 357*80—369*14 370*72—382*06 383*65—394*99 396*57—407*91 409*50—422*42 423*42—435*35 436-35—448*27 449*27—461-20 462*20—474*12 475*12—487*05 488*05—499*97 500*97—512*48 514*07—525*16 526-75—539*43 54101—552*11 553-69—564-79 566-37—577-47 579-05—590-15 591-73—604-41 606-00—617-09 618-68—629-77 631-36—642-45 64404—655-13 656-72—669-40 670-98—682-08 683-66—694-76 696-34-707*44 709*02—720*12 721*70—734-38 735-97—747-06 748*65—759*74 761*33—773*07 774*79—785*08 786*79—798-80 800*51—810*80 812*52—824*52 826*24—838*24 839*96—850*25 851-96—863-97 865*68—875*97 877-69—889-69

per per vecka, år, kronor kronor 130*00 143*00 156*00 169*00 182*00 195*00 208-00 221-00 234-00 247-00 260-00 273-00 286-00 299-00 312-00 325-00 338-00 351-00 364-00 377-00 39000 403-00 416-00 429-00 442-00 45500 468-00 481-00 494-00 507-00 520-00 533-00 546-00 559-00 572-00 585-00 598-00 611-00 624-00 637-00 650-00 663*00 676-00 689-00 702-00 715-00 728-00 741*00 754*00 767*00 780*00 793-00 806 00 81900 832-00 845-00 858-00 871-00 884-00

2-50 2-75 3-00 325 3-50 3'75 4-00 4-25 4-50 4-75 5-00 5-25 5-50 5-75 6-00 6-25 650 6-75 7-00 7-25 7-50 7-75 8-00 8-25 8-50 8-75 9 00 9-25 9-50 9-75 10-00 10-25 10-50 10-75 11-00 11-25 11-50 11-75 12-00 12-25 1250 12-75 13-00 13-25 13-50 13-75 14-00 14-25 14-50 1475 15-00 15-25 15-50 15-75 16-00 16-25 16-50 16-75 1700

124 Löneavdrag Månadslön, kronor

623-34— 629*17— 635*00— 640*84— 646-67— 652-50— 658*34— 664*17— 67000— 675-84— 681-67— 687-50— 693-34699-17— 705-00— 710-84 716*67— 722*50— 728-34— 734-17— 740*00— 745*84—

62916 634*99 640*83 646*66 652-49 65833 664*16 669-99 675-83 681-66 687-49 693-33 699-16 704-99 710-83 716-66 722-49 728*33 734-16 739*99 745-83 751-66

Motsvarande »skatt» för år, kronor

822-81— 833*10 828*00 834-81— 84510 840-00 846-82— 857-11 852-00 85882— 869-11 864-00 870-83— 881-12 876-00 882-83— 893-12 888-00 894-84— 905-13 900-00 906-84— 917-13 912-00 918-85— 929-14 924-00 930-85— 941-14 936*00 94286— 953-15 948*00 954-86— 865-15 960*00 966-87— 977*16 972*00 978-87— 989-16 984*00 996-00 990-88—1001*17 1002*88—1013*17 1008-00 1014*89—1025*18 1 020 oo 1026-89—1037*18 1 032-00 1 038*90—1 049*19 1044-00 1050-90—1061-19 1 056-00 1062-91-1073-20 1 068-00 1074-91—1085-20 1 080-00

1481-67—1486-66 2 874-18—2 885 40 1 486*67—1490*83 2 887-65—2 896 63 1 490*84—1 494*99 2 898-87—2 907-85 149500—1499-99 2 910-10—2 921-32 1500-00—1504-16 2 923-57—2 932-55 1504*17—1508*33 2 934-79-2 943-77 1 508*34—1 513*33 2 946-02—2 957-24 1 513*34—1 517*49 2 959-49—2 968-47 1 517*50—1 522*49 2 970-71—2 981-94 1 522*50—1 526*66 2 984-18—2 993-16 1 526*67—1 530*83 2 99518—3 004-39 2 475*83—2 478*33 2 478*34—2 481*66 2 481-67—2 484*99 2 485*00-2 488*33 2 488*34—2 491*66 2 491-67—2 494*99 2 495*00—2 498*33 2 498*34-2 501*66 2 501*67—2 504*99 2 505-00—2 508-33 2 508*34—2 511-66

per per mån., år, kronor kronor

Löneavdrag Veckolön, kronor,

Motsvarande »skatt» för år, kronor

per per år, vecka, kronor kronor

69-00 151-54—153-07 891-41— 903-41 897-00 70-00 153-08—154 42 9 0 5 - 1 3 - 915-42 910-00 71*00 154-43—155-96 917-13— 929-14 923-00 72-00 155-97—157-30 930-85— 941-14 936-00 73*00 157-31—158-84 942-86— 954-86 949-00 74-00 158*85—160-19 956-58— 966-87 96200 75*00 160-20—161-73 968-58— 980-59 975-00 76*00 161-74—163-26 982-30— 994-31 988-00 77-oo 163-27—164-61 996-02-1006 31 1 001-00 78-00 164-62 — 166-15 1 008*03—1 020*03 1 014-00 7900 166*16—167-49 1 021*75—1 03204 1 027-00 8000 167*50—169*03 1 033-75—1 045-76 1 040-00 81-00 16904—170*57 1 047-47—1 059-48 1 053-00 8200 170-58-171*92 1061-19-1071-48 1 066-00 83-00 171*93—173*46 1 073-20—1 085.20 1079-00 8400 173-47—174*80 1086-92—1097-21 1 092-00 8500 174*81—176*34 1098-92—1110-93 1105-00 86-00 176*35—177-69 1112-64-1122-93 1118-00 87-00 177-70-179-23 1124-65—1 136-65 1131*00 8800 179-24—180-76 1138-37—1150-37 1144*00 89-00 180-77—182-11 115209—1162-38 1 157*00 9000 182-12—183-65 1 164-09—1 176-10 1170*05

17*25 17-50 17-75 18*00 18*25 18-50 18-75 19*00 19-25 19-50 19-75 20-00 20-25 20-50 20-75 21-00 21*25 21*50 21*75 22-00 22-25 22*50

2 880-00 240-00 340-39—341-34 2 856-22-2 865-20 2 86000 2 892-00 241-00 341-35—342-49 2 867-44—2 878-67 2 873-00 2 90400 242-00 342-50—343-65 2 880-91—2 892-14 2 886-00 2 916-00 243*00 343-66—344-61 2 894-38—2 903-36 2 899'00 2 928-00 244*00 344-62—345-76 2 905-61—2 916-83 2 912-00 2 940-00 245 00 345-77—346-92 2 919-08—2 930-30 2 925 00 2 952-00 246*00 346-93-348-07 2 932-56—2 943-77 2 938*00 2 964-00 247*00 348-08—349-23 2 946-02—2 957*24 2 951*00 2 976-00 248*00 349-24—350-19 2 959-49—2 968-47 2 964*00 2 988-00 24900 350*20—351*34 2 970-71—2 981-94 2 977*00 3 000-00 250-00 351*35—352-49 2 984-18—2 995-41 2 990*00

55*00 55-25 55-50 55*75 56-00 56-25 56*50 56*75 57*00 57*25 57*50

5 995-02—6 004-15 6 000-00 500-00 569-81—570-76 5 973-70-5 985-88 5 980*00 11500 6 007-20—6 016-33 6 012-00 501-00 570-77—571-53 5 988-93—5 998-06 5 993*00 115-25 6 019-38-6 028-51 6 024-00 502-00 571-54—572-30 6 001-11—6 010*24 6 006*00 115-50 6 031-56-6 040-69 6 036-00 503-00 572*31—573-26 6 013-29—6 025*47 6 019-00 115-75 6 043-74—6 052-87 6 048-00 50400 573*27—574*03 6 028*51-6 037*65 6 03200 116-00 6 055-92—6 065-05 6 060-00 50500 574*04-574*80 6 040-09—6 049-83 6 045-00 116-25 6 068-10—6 077-23 6 072*o3 506-00 574*81—575*57 6 052-87—6 062-01 6 058-00 116-50 6 080-28—6 089-41 6 08400 507-00 575-58—576-53 6 065-05—6 077-23 6 07100 116-75 6 092-46—6101-59 6 096-00 508-00 576-54—577-30 6 080-28-6 089-41 6 084-00 117-00 6104-64—6113*77 6 108-00 50900 577-31—578-07 6 092-46—6101-59 6 097-00 117-25 6 116*82—6 125*95 6120-00 510-00 578-08—578-84 6 104-64—6 113-77 6110-00 117-50

125 Bilaga 15.

Sammanställning utvisande storleken av vid införsel beräknat existensminimum å vissa orter. Affärs- och kontorsanställda m. fl.

Arbetare Ortsgrupp og. m. I.

H.

G.

F.

barn

og. m. og. kv. m. o. hu.

barn

Stockholm : Per vecka Per månad

35 140

30 120

50 200

6 25

45 180

40 155

57 230

6 25

Sundbyberg: Per vecka Per månad

30 125

25 105

45 190

5 20

44 180

40 165

52 215

6 25

Göteborg: Per vecka Per månad

25 100

20 80

35 140

Karlstad: Per vecka Per månad

33 135

30 120

42*50 170

Malmö: l:e stfg. Per vecka Per månad 2:e stfg

E.

og. kv. m. o. hu.

2-50 10

30 125

40 175 Inkomst tagare ined 35— 40 kronoi* per vecka förbe hålles 30 kronor » » 4 5 - 55 » » » > 35 » » » 60— 70 » > ; » 40 » » » » » » 7 5 - 80 ] 45

Solna : Per vecka Per månad

37-50 160

45 200

Uppsala : Per vecka Per månad

30 120

40 160

Västerås: Per vecka Per månad

30 120

35 140

Eskilstuna: Per vecka Per månad

25 100

22 90

35 145

Hälsingborg : Per vecka Per månad

27 125

22 100

36 160

4 20

Jönköping : Per vecka Per månad

20 80

24 100

2-60 10

2*50 10

126 Affärs- och kontorsanställda m. fl.

Arbetare Ortsgrupp og. m. E.

og. kv. m. o. hu.

barn

og. m. og. kv. m. o. hu.

barn

Kalmar: Per vecka Per månad

25 110

20 ILO

32 140

3 15

Karlskrona: Per vecka Per månad

24 95

18 70

32 130

O JO

Landskrona: Per vecka Per månad

25 100

32 130

3 12

Linköping: Per vecka Per månad

35 140

40 160

Nacka : Per vecka Per månad

40 160

50 200

5 20

34 135

27 105

43 170

44 180

40 165

52 215

Spånga:

D.

C.

A.

25 125

20 105

40 190

5 20

Halmstad: Per vecka Per månad

28 115

22 90

32 130

3 Lund: Per vecka Per månad

30 120

35 140

5 20

Sollentuna: Per vecka Per månad

35 140

50 200

5 20

Tumba : Per vecka Per månad

30 å 35 120—140

Färentuna: Per vecka Per månad

25 100

27*50 110

2*50 10

Norberg: Per vecka Per månad

25 110

40 120

5 20

Ramnäs : Per vecka Per månad

30 125

35 140

2*50 10

20 80

6 25

H

fi

O

«

t^

£ -fe <u -3 53 >n r-i g C :0 o

:cS OD

M

•*->

O

i

•*#

cS

i 3 fe o fe «

*

-asi

_ ,

G*

5 "fe £

°

i—i

C

0 O

CJ

•CS : g £ £ +- OT t-. S fi -o —'

os O -3-4 GO SH

:0

o S a

o

:CS 0 D

COCOCOOTOTOTOTOTOTOT

l O O t ^ O O O O C t l J i O f f l C !

incbcbö)cbtÖT*<OT(M05 coino505coi—I-*II<ON •S

:

»

O

OTOTOTOTOTOTOTOTOTOT H i ( H N H m ( N » » O i O

2 « c -BPJS

Z2 » «

£131 o>

fi

i}4

•-i cb o -*f i n •"* - ^ cb cb os •** CO CO CO c o * # - ^ i rt< -tfl Tfi - ^ a s

9 C--H °CS ^

COCOCOOTOTOTOTOTOTOT

<M C I

a> . *

S »

• * CO N

M

CO -*$°°

i?

OTC0t^COC0C005OTI^O ( ^ t ^ C O C O C D C O C D N O Q O

ed

co x i

u

2 rt -g %>™ fi

en

~ c

'-oco-Hcoin!>.r-coo5co

Crt X I

B

.s 53— — • "J""*

• * • < *

2 -Ö &,E fi OHfi o o cj e

:

ft.

OTOTOTOTOTOTOTCOCO'*

H

=CS

. f i +-> <D

fi z P M

> fi 3

M

r^r I""j"L :0

fi 6

OT OT OT i - l i—l •

•2 2 5 fi

-1

ijllN-IQOiOMOOr-ICOOC "•"

M 'il

fe

fcc""d

O

cS

:0

cs c *^ -^ c

% o £

a

öin-i^-ichcbcbihcbcb

CJ CJ

COCOi-HOTOT-^OTOTCTiO OT OT OT OT OT OT OT OT i - l OT

I - N O iO O CO I - if) K O) CCOHCJW-lN^CiO i^cbih-MOTOTOTOTr-iOT

CU " W

CJ .

•fe •* J i—i O CS •CD-M

TH

o

O

o

o

o

o

o

ii"co fi "ö

o

.fe CD

* E • o —. "D « rt CJ

CN CO I M CM fi

a>

r T ^ J CS

. f i SJ . 2 CJ 4->

Z°S~ Pe

-: -a 2 -s E -^

• " * - ^ T t i - ^ - * i n * X ) ! > Q 0 O

«& v, X!

fe

i'-(j« 4 o =2 cs Ö « i 2

PQ

O

(H

C

«s

.•fe"3

3 => 3

CJ

t - l -4-J

X) C 73 feK:« --1

M

CS

O

12 co

:0

E oo OTincoOTOTOTcctfrtHin

-.O

ej

i2.es

w

i-. & O

>

S rcS c

J«l O

OO

* "fi •fe E O H N C Q - t i O C D N C C O J

cocococococococococo 0 5 0 5 0 5 0 5 0 5 0 5 0 5 0 5 0 5 05

w E

CJ c o U 05

128 Bilaga

17.

Antalet rörelseidkare enligt 1931 års företagsräkning. Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län

28 362 9 705 4 680 6 216 12 556 9 346 6 068 8 673 2 326 4 845 11 490 24 504 5 867

Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

19 478 10 987 9 313 8 010 7 970 5 588 7 952 8 478 8917 4 568 5 933 5 729 Summa 237 561

129 Bilaga

18.

Sammanställning utvisande antalet fastighetstaxeringsenheter i riket år 1938. Län Stockholms stad Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands *. Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa

9—417258.

Jordbruksfastighet

Annan fastighet

Skattefri fastighet

Summa

48 10 940 8 599 10 371 16 765 19 737 18 546 16 546 8 675 8 975 27115 26 285 14468 14 558 32 599 26 241 33 966 16 212 9 360 39 084 21367 27 737 22 323 32 777 27 309 490 603

28 031 73 886 12 284 19 059 28 439 25188 15 766 29 017 6 791 20 773 34 076 66183 19 716 62199 32 818 21085 24 823 28 040 17 523 27 274 31932 25 950 8 519 15 764 18 242 693 378

733 2 238 899 1218 1937 1909 1095 1675 716 1066 2 321 2 890 846 2 771 2143 2 081 1980 1559 1023 1858 2 068 1802 1022 993 1701 40 544

28 812 87 064 217*2 30 648 47 141 46 834 35 407 47 238 16182 30 814 63 512 95 358 35 030 79 528 67 560 49 407 60 769 45 811 27 906 68 216 55 3*>7 55 489 31864 49 534 47 252 1224 525

130 Bilaga 19.

Jordbruksfastigheternas taxeringsvärde samt av jordbrukarna i självdeklaration redovisade inkomster och utgifter. I. Jordbruksfastigheternas taxeringsvärde. Enligt 1938 års fastighetstaxering uppgick värdet av fastighetsskattepliktig jordbruksfastighet till 6 660-5 miljoner kronor. Härav utgjorde jordbruksvärde 4 952 9 miljoner kronor, skogsvärde 1 5975 miljoner kronor samt tomt- och industrivärde 1 100 2 miljoner kronor. Av jordbruksvärdet kom 482*6 miljoner kronor på skogsmark och 4 470*3 miljoner kronor på övrigt jordbruksvärde. Jordbruksfastigheternas taxeringsvärden äro emellertid av mycket varierande storlek i olika delar av landet och för jordbruk av olika storleksklasser. Enligt verkställd bearbetning av materialet från 1938 års fastighetstaxering uppgick taxeringsvärdet per ha inom olika län till följande belopp i kronor: Stockholms län , 890 Älvsborgs län 1 016 Uppsala » , 754 Skaraborgs 859 Södermanlands » , 859 Värmlands » 861 Östergötlands » 1 0 9 7 Örebro » 968 Jönköpings » 1 0 6 2 Västmanlands 795 Kronobergs » 927 Kopparbergs 1 240 Kalmar » 885 Gävleborgs » 1 085 Gotlands » 608 Västernorrlands 1 154 Blekinge » 1 4 4 7 Jämtlands > 1 095 Kristianstads » 1 2 6 1 Västerbottens 1 009 Malmöhus » 1 7 7 9 Norrbottens » 1 154 Hallands » 1232 Medeltal 1 067 Göteborgs o. Bohus » 1352 De höga taxeringsvärdena i Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Kopparbergs län samt de norrländska länen sammanhänga bl. a. med att det mindre jordbruket är så rikligt företrätt i dessa län. Undersökning rörande jordbruksfastigheternas taxeringsvärde per ha åker inom olika län har endast verkställts för vissa län. Följande sammanställning angiver taxeringsvärdet per ha åker i Uppsala och Skaraborgs län: Uppsala län: Intill 3 ha 3— 5 > . 5 — 10 » . 10—25 » . 25—50 » . Över 50 » .

Skaraborgs län: 1 3 1 5 kronor *-> 1 127 » 981 » 905 857 759

Intill 2 ha 2— 5 » 5— 10 » 10— 20 » 20— 30 » 30— 50 » 50 — 100 > Över 100 » .

1 167 kronor » 987 » 893 j 897 » 875 s, 827 775 » 746 1

Jordbruksfastigheternas taxeringsvärde sjunker sålunda starkt samtidigt som brukningsdelarnas storlek ökas. Stegringen, som i stort sett motiveras av en liknande stegring i fastigheternas marknadsvärde, står bl. a. i samband med det högre byggnadsvärdet per ha vid det mindre jordbruket.

131 Om man utgår från taxeringsvärdena per ha åker för Skaraborgs län framkomma följande värden per brukningsdel inom olika storleksklasser, för jordbruksvärdet (a) samt för jordbruks-, tomt- och industrivärde och skogsvärde (b), varvid totalbeloppet av tomt- och industrivärde samt skogsvärde fördelats proportionellt till jordbruksvärdet. Brukningsstorlek

Värde a

4 ha 8 » 15 > 25 >• 40 > 75 •>

Värde b

3 984 kronor 7144 » 13 455 » 21 875 >• 33 080 » 58125 »

5 338 kronor 9 573 » 18 030 » 29 313 » 44 327 » 77 888 »

De anförda b-värdena äro givetvis för höga för att representera brukningsdelarnas genomsnittliga taxeringsvärden i Skaraborgs län, vilket är relativt skogsfattigt, men de torde i allt fall kunna tjäna såsom orientering. Å andra sidan äro a-värdena lägre än brukningsdelarnas genomsnittliga taxeringsvärden i skoglösa bördiga jordbruksområden. För Malmöhus län, t. ex., borde brukningsdelarnas genomsnittliga taxeringsvärden vara omkring 75 procent högre än ovan beräknade a-värden, för Skaraborgs län.

II. Av jordbrukarna i självdeklaration redovisade inkomster och utgifter. Inom 1938 års jordbruksutredning har verkställts en bearbetning av självdeklarationsmaterialet från 15 000 jordbrukare, fördelade på olika jordbruksområden och olika storleksklasser. Av materialet måste emellertid på grund av ofullständiga eller motsägande uppgifter en betydande del uteslutas. För fullständig bearbetning kunde användas materialet från 9 058 brukningsdelar, varav 7 951 självägda och 1 107 arrenderade av brukaren. Materialet har varit föremål för olika bearbetningar, varvid bland annat beräkningar utförts över jordbrukarnas samlade inkomster och utgifter för landet i dess helhet, inkomster och utgifter per ha åkerjord, särskilda inkomstposter per brukningsdel etc. Ur här ifrågavarande synpunkter torde jordbrukarnas samlade inkomster och utgifter för landet i dess helhet vara av största intresse, varför framställningen i fortsättningen huvudsakligen kommer att begränsas till denna del. Beräkningarna rörande jordbrukarnas samlade inkomster och utgifter för landet i dess helhet grunda sig på materialet från de 7 951 av ägarna själva brukade egendomarna. Fördelningen av dessa på olika jordbruksområden och storleksgrupper framgår av tabell 1. Tabell 1. De undersökta brukningsdelarnas fördelning på jordbruksområden och storleksgrupper. Storleksgrupper, ha åker Jord bruksområde 2—5 Södra och mellersta Sveriges Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder Summa

Över 5—10 10—20 20-30 30—50 50—100 100

Summa

2 973

654 663 1427

1364 768 2645

927 234 2 201

187 21 787

99 4 537

3 288 1690 7 951

132 Av utförda kontrollberäkningar och jämförelser med material, som insamlats på annat sätt, framgår att här ifrågavarande självdeklarationsmaterial synes vara tämligen representativt för jordbruket i dess helhet. De omräkningar, som vidtagits, äro därför i allmänhet väl motiverade. Den deklarerade kontantinkomsten. Den totala kontanta inkomsten från jordbruksfastighet, som av jordbrukarna deklarerades 1937, uppgick till 1 4036 miljoner kronor. För år 1935 utgjorde motsvarande inkomstsumma 1 1483 och för 1932 867-4 miljoner kronor. De största inkomstposterna redovisades 1937 för mjölk och mejeriprodukter 29*9 procent, hästar, nötkreatur och svin 24*7 procent, skogsprodukter 17i procent och spannmål 112 procent. Inkomsterna för de övriga posterna: sockerbetor, potatis, hö och halm, fjäderfäprodukter och ägg, diverse och körslor, arrenden och avgälder uppgå icke för någon post till 5 procent. Inkomsterna för olika poster framgå närmare av tabell 2. Tabell 2. De beräknade kontanta inkomsterna från jordbruksfastighet för landet i dess helhet åren 1932, 1935 och 1937. Inkomster i miljoner kronor

Potatis

Fjäderfä och ägg Mjölk och produkter därav Animaliska produkter Samtliga jordbruksprodukter Skogsbruk Arrenden och avgälder Samtliga inkomster

Inkomstei - i procent av 1932

111-8 42-0 26-5 187*1 108* G 108*3 28*4 288*5 533*8 728-3

154-9 50-9 29*9 244*5 160*3 142*3 31*8 349*7 684*1 938*0

157-2 64-3 36-8 267-3 186-4 159-7 37*9 419*7 803* G

141 153 139 143 172 147 133 145 151

1080*9

139 121 113 131 148 131 112 121 128 129

54-1 66-3 18-7

59-9 131-3 19-0

62-7 240*7 19*4

867-4

1148-3

1403 G

111 198 102 132

148 116 363 104 162

Den största kontantinkomsten av jordbruksfastighet kommer på storleksgruppen 10—20 ha, år 1937 315*0 miljoner kronor, över hälften av inkomsterna eller 816-9 miljoner kronor komma på brukningsdelar under 30 ha. För spannmål och sockerbetor redovisas inkomsterna till allra största delen av brukningsdelar över 10 ha, medan inkomsterna av animaliska produkter äro mera jämnt fördelade på de olika storleksgrupperna. Inkomsterna för diverse och körslor samt försålda skogsprodukter falla till övervägande del på mindre brukningsdelar, intill 30 ha. Fördelningen av inkomsterna på olika inkomstposter och storleksgrupper framgår av tabell 3.

133 Tabell 3. De beräknade kontanta inkomsterna från jordbruksfastighet, fördelade på inkomstposter och storleksgrupper år 1937, miljoner kronor. S orleksgi upper, ha åker

Spannmål Sockerbetor Potatis Vegetabiliska produkter . . . . Hästar och nötkreatur Svin Fjäderfä och ägg Mjölk och produkter därav.. Animaliska produkter Samtliga jordbruksprodukter Diverse inkomster Skogsbruk Arrenden och avgälder . . . . Samtliga inkomster Antal brukningsdelar

37*1 8*8 4*8 52*8 22*9 14*3 1*0 44*2 82*4 135 7

157*2 64-3 36-8 267-3 186-4 159-7 37-9 419*7 803*6 10S0 9 62-7 240*7 19*4 1403 6

2—5

5-10

1 0 - 2 0 2 0 - 3 0 30—50

2-0 1-9 4*1 8-4 24-9 21-0 8-1 45*7 99*8 110*3

8-9 6-3 7-9 23-9 38-5 35-9 10*7 86*1 171*2 197*2

27-7 12-9 9-6 51-8 43-1 43-9 10-0 107-0 204-0

29*4 12*5 3*4 46*6 20*0 16*6 2*4 47*9 86*9 1344

29*0 10*1 2*5 43*1 15*9 9*2 2*1 38*8 65*9

257-9

23-2 11-9 4*4 40*8 21*0 18*8 3*6 50*0 93*4 1352

23*8 68*9 3*3 206*3

17*1 78*0 3*3 295*6

8-G 45-4 3-2

3*7 13*2 1*4

3*1 10*0 1*5

149 0

3*4 2*9 9*9 15*3 1*8 5*0 124 7 1594

59 524 17176

10 821

116 515 95 848

110*2

Samtliga

Över 100

50— 100

2 395 307 379

Försäljningen till organisationer och enskilda. Den allra största delen, mera än 95 procent, av den kontanta inkomsten av jordbruksfastighet redovisas för försålda produkter, varav ej mindre än 82-9 procent för mjölk och mejeriprodukter, hästar, nötkreatur och svin, spannmål och skogsprodukter. Försäljningen sker till jordbrukarnas egna försäljningsorganisationer eller till enskilda. Av spannmål, potatis och stråfoder säljes en mindre del från den ena jordbrukaren till den andra. Likaså sker en del, och en betydande del, av försäljningen utav livdjuren, här ingående i inkomstposten hästar, nötkreatur och svin, från en jordbrukare direkt till en annan. I fråga om försäljningens fördelning på jordbrukarnas försäljningsföreningar och enskilda kunna tämligen säkra beräkningar göras. För mjölk och mejeriprodukter framgår redan av de på deklarationsmaterialet grundade beräkningarna, att för 1937 försäljningen till mejerier — övervägande mejeriföreningar — uppgick till 364 7 miljoner kronor och till enskilda 55o miljoner kronor. Beträffande övriga större inkomstposter kan en motsvarande fördelning göras med hjälp av försäljningsföreningarnas statistik. Inkomstposten hästar, nötkreatur och svin innefattar såväl slaktdjur som livdjur. Enligt konjunkturinstitutets beräkningar uppgingo försäljningarna av nöt- och kalvkött samt fläsk under 1937 till 276'0 miljoner kronor. Härtill bör läggas 6 miljoner kronor för försålt hästkött, varför inkomstposten skulle fördela sig med 282-0 miljoner kronor på kött och fläsk samt 62'2 miljoner kronor på livdjur. Av försäljningen utav kött och fläsk redovisade försäljningsföreningarna 1937 156-0 miljoner kronor. Sedan dess har emellertid en förskjutning skett, så att nu större andel går över försäljningsföreningarna. Huru försäljningen fördelar sig på försäljningsföreningar och enskilda framgår av tabell 4. Som redan framhållits visa siffrorna i tabell 4, att för produkterna mjölk och mejeriprodukter samt kött och fläsk den övervägande delen går till försäljningsföreningarna. Försäljning till enskilda sker huvudsakligen från mindre jordbrukare

134 Tabell 4. Försäljningens fördelning på försäljningsföreningar och enskilda, åren 1937 och 1939, miljoner kronor. 1 9 3 9 <'

1 9 3 7'

Mjölk och mejeriprodukter Kött och fläsk Spannmål Fjäderfäprodukter och ägg Skogsprodukter Summa —

1 2

Total

Försäljnfören.

Enskilda

Total

419*7 282*0 157*2 37*9 240*7 1137 5

364*7 156*0 56*0 10*3 19*7 606*7

55*0 126*0 101*2 27*6 221*0

445*5 365*6 160*8 44*2

530 8

Försäljn fören.

Enskilda

396*6 202*3 80*0 14*2 23*3 7164

48*9 163*3 80*8 30*0

Beräknat på grundval av deklarationsmaterialet samt försäljningsföreningarnas statistik. Beräknat på grundval av konjunkturinstitutets samt försäljningsföreningarnas statistik.

med ofördelaktigt läge i förhållande till föreningarnas uppsamlingsplatser. Av skogsprodukter utgöra försäljningarna till föreningarna en relativt liten andel. Härav följer, att försäljningen från större jordbruk och bondejordbruk i södra och mellersta Sverige övervägande sker genom föreningarna, medan försäljningen från d e mindre jordbruken i sagda landsdelar samt jordbruken i Norrland i större utsträckning sker till enskilda. Därest en form skulle finnas för skattens uttagande vid inkomstkällan och jordbrukarnas försäljningsföreningar åläggas att verkställa skatteuppbörd, torde emellertid samma skyldighet kunna och böra åläggas jämväl enskilda uppköpsföretag av jordbruksprodukter. Därigenom torde en väsentligt större del, sannolikt omkring 85 procent, av jordbrukets försäljningsinkomster beräknas inflyta från uppköpsföretag, vilka ur rent tekniska synpunkter skulle kunna tjäna som uppbördsorgan. Försäljningens fördelning under året. För flertalet jordbruksprodukter är försäljningen mer eller mindre växlande und e r årets olika månader. Eftersom priset också varierar, utgöres säsongvariationen i försäljningsinkomsternas förvärvande utav produkten av växlingarna i försäljningskvantiteter och priser. Störst torde säsongvariationen vara i fråga om inkomster av försåld spannmål. Utförda inventeringar ha visat, att innan systemet med statligt inlösningsförfarande med inlösning från och med den 1 juni började tillämpas, ungefärligen hälften av spannmålen försåldes under månaderna september—december och den andra hälften under månaderna januari—april. Under resten av året voro försäljningarna av spannmål ganska ringa. Sedan sagda inlösningsförfarande började tillämpas, har försäljningsperioden utsträckts att omfatta tiden t. o. m. juni månad. Försäljningen torde emellertid alltjämt vara störst under höstmånaderna och avtaga under vinter- och vårmånaderna, för att vara praktiskt taget avslutad från och med juli månad. Försäljningsinkomsterna för spannmål kunna med någon eftersläpning beräknas fördela sig på årets månader på liknande sätt. För animaliska produkter inflyta försäljningsinkomsterna avsevärt jämnare under årets olika månader. Växlingarna kunna även säkrare fastställas. I tabell 5 framgå beräkningar rörande försäljningsinkomsternas variation för viktigare animaliska produkter. Beräkningarna ha genomförts så, att under varje månad försålda kvantiteter multiplicerats med för respektive månad gällande pris.

135 T a b e l l 5. Försäljningsinkomsternas säsongvariation för viktigare animaliska pro-

dukter 1937 och 1938, relativa tal. Jan. Febr. Mars Apr. Mjölk: 1937 1938 Nötkött: 1937 1938 Gödkalv: 1937 1938 Fläsk: 1937 1938 Agg: 1937 1938

Maj

Juni

Juli

Aug. Sept. Okt.

Nov. Dec.

90 96

8b 89

91 07

91 100

101 102

107 108

104 106

114 108

109 103

105 100

96 94

107 97

88 86

90 83

90 98

92 91

91 97

89 89

105 98

109 117

131 121

105 111

121 114

99 95

82 77

73 79

97 96

97 97

104 116

123 123

113 108

106 109

116 111

92 92

89 87

107 105

92 92

86 91

102 97

91 96

82 88

79 95

88 97

94 97

123 103

104 104

123 118

137 122

84 101

62 91

86 122

113 94

115 108

114 97

112 95

120 113

112 100

80 74

93 101

108 103

För den största inkomstposten, mjölk, skulle sålunda försäljningsinkomstens variation i regel ligga inom ett område, som kan betecknas med + 10 procent av medelinkomsten per månad. För övriga inkomstposter är variationen större: för kött och fläsk omkring ± 20 procent och för ägg omkring + 30 procent av medelinkomsten per månad. I detta sammanhang bör emellertid särskilt beaktas, att siffrorna äro medeltal för hela landet och att för en enskild jordbrukare förhållandena kunna ställa sig helt annorlunda. Särskilt inkomsterna av spannmål samt kött och fläsk inflyta mycket ojämnt, i det försäljning vid det övervägande antalet jordbruk av sagda produkter sker blott några få gånger under året. Likvider för mjölk och ägg däremot inflyta, utom för de allra minsta jordbruken, tämligen regelbundet: mjölklikviderna en gång i månaden och likviderna för ägg en gång varje eller varannan vecka. Den deklarerade kontanfutgiften. De kontanta inkomsterna utgöras endast till en mindre del av nettoinkomster. Utgifterna äro nämligen betydande. Av jordbrukarna deklarerade kontanta utgifter, för vilka avdrag får göras, uppgå för 1937 till 1 022*3 miljoner kronor och för åren 1935 och 1932 till 869-4 respektive 765-3 miljoner kronor. Av kontantutgifterna 1937 komma på arbetslöner 27*1 procent, inköp av kraftfoder 12*8 procent, av gödselmedel 82 procent, levande inventarier 89 procent, spannmål 4-7 procent, fodermedel och potatis 3*1 procent, döda inventarier 38 procent, underhåll av byggnader och inventarier 98 procent samt diverse utgifter 12*0 procent. Utgifterna för olika poster framgå av tabell 6. En närmare analys av utgifternas fördelning på olika utgiftsposter inom skilda storleksklasser torde i detta sammanhang sakna intresse liksom även en analys rörande inköpens fördelning på jordbrukarnas inköpsföreningar och enskilda samt utgifternas fördelning under året. Sammanställas kontanta inkomster och utgifter, visar det sig, att inkomsterna överstiga utgifterna med följande belopp. 1932 1935 1937 Kontanta inkomster, miljoner kronor 867'4 1 148*3 1 403'6 utgifter, » » 765*3 869*4 1 022*3 Inkomster utöver utgifter, miljoner kronor » » » i procent

102*1 11*8

278*9 25-2

381*3 27'1

136 Tabell 6. De beräknade kontanta utgifterna för jordbruksfastighet för landet i dess helhet åren 1932, 1935 och 1937. Utgifter i miljonei kronor

Utgifter i procer.t av 1932

1937 Arbetslöner Spannmål och fodermedel Kraftfoder Gödselmedel Levande inventarier Döda inventarier Byggnader, underhåll Bäntor Samtliga utgifter1

207*7 59*7 87*8 62-8 46*2 46*4 33*9 118*1

229* G 66*1 101*7 73*0 77*5 62*1 45*9 97*9

111 111 116 116 168 134 139 83

765*3

869*4

277*0 76*2 130-9 83-7 91-0 79-1 60-6 89*4 1022*3

133 128 149 133 197 170 179 76 134

Nyuppsättning av inventarier Ny- eller ombyggnad

5*0 1.5*1

5*7 28*3

13*7 30*1

115 187

276 199

........

Med undantag av nyuppsättning av inventarier samt ny- eller ombyggnad.

För de olika storleksgrupperna överstego inkomsterna utgifterna under 1937 med följande belopp. Storleksgrupper, ha åker

Kontanta inkomster, miljoner kronor Kontanta utgifter, miljoner kronor Inkomster utöver miljoner kronor i procent

Samtliga

2—5

5—10

1 0 - 2 0 2 0 - 3 0 30—50 50—100

Över 100

206*3

295*6

315*0

153-5

124-7

159-4

1 403-6

143*0

197*2

217-5

112-3

114-7

99-3

138-3

1 022-3

63*3 30*7

98*4 33*2

97-5 30-9

41-2 26-9

34-3 23-1

25-4 20-3

21-1 13-2

381-3 27-1

utgifter,

Kontanta inkomster utöver utgifter utgjorde sålunda 1937 nära nog samma andel av inkomsterna, närmare Va, i de 3 minsta storleksgrupperna för att därefter starkt avtaga med ökad storlek hos brukningsdelarna. Detta förhållande sammanhänger bland annat med att i förstnämnda storleksgrupper större delen av de kontanta arbetslönerna, som där gå till familjen, skola utgöras av återstående inkomster, medan i de större storleksgrupperna de kontanta arbetslönerna till större delen äro inräknade i utgifterna. Nettoinkomst av jordbruksfastighet. Förutom kontanta inkomster och utgifter upptager bilagan för inkomst av jordbruksfastighet på inkomstsidan naturaförmåner för brukaren och hans familj, andra förmåner för personligt bruk samt saluvärdet av produkter och råämnen från egendomen, som utgått till anställda m. fl. eller använts för ny-, till- eller ombyggnad etc, och på utgiftssidan kost och naturaavlöning för anställda, undantagsförmåner, saluvärdet av produkter och råämnen, som använts för reparation och underhåll av byggnader och inventarier e t c , samt värdeminskning av skog och

137 driftsbyggnader. Dessa poster ha vid bearbetningen av deklarationsmaterialet icke sammanställts. Däremot har skillnaden mellan inkomst- och utgiftssidan, »nettoinkomst av jordbruksfastighet», medtagits vid bearbetningen. Nettoinkomst av jordbruksfastighet, vilken ingår i den slutligen taxerade inkomsten och sålunda är skattepliktig, uppgick under åren 1932, 1935 och 1937 till 299-5, 451*7 och 550*4 miljoner kronor. Härav kommer under 1937 ej mindre än 411*7 miljoner kronor eller 74*6 procent på jordbruk under 20 ha åker. Den relativa stegringen i ifrågavarande nettoinkomst från 1932 till 1937 är minst i de minsta storleksgrupperna och ökar med brukningsdelarnas storlek. Skillnaden i sagda utveckling är dock icke stor i storleksgrupperna 2—5, 5—10 och 10—20 ha. I tabell 7 har nettoinkomst av jordbruksfastighet för olika storleksgrupper sammanställts. Tabell 7. Nettoinkomst av jordbruksfastighet inom olika storleksgrupper 1932,1935 och 1937, miljoner kronor. Storleksgrupper, ha åker Ar

1932 1935 1937

2—5

5—10

10—20

20-30

30—50

50-100

Över 100

79*4 104*3 130*6

88*6 119*5 154*5

69*3 105*0 126*6

24*7 41*4 48*2

18*1 33*9 38*5

12-0 24-2 27*9

7*4 23*4 24-1

Samtliga

299-5 451-7 550-4

Av stort värde i detta sammanhang torde vara att för olika storleksgrupper studera nettoinkomstens av jordbruksfastighet storlek i förhållande till den sammanlagda kontantinkomsten. En beräkning härav har verkställts och resultatet har sammanställts i tabell 8. Tabell 8. Nettoinkomst av jordbruksfastighet inom olika storleksgrupper 1932,1935 och 1937 i procent av kontantinkomsterna. Storleksgrupper, ha åker År

1932 1935 1937

2—5

5—10

10—20

20—30

30-50

50—100

Över 100

71*4 66-9 63*3

53*9 53*3 52*3

35*2 40*4 40*2

24*5 31*7 31*4

18*1 26*5 25*8

14*3 22-7 22-4

6-7 16*3 15-1

Samtliga

34*5 39*3 39*2

De framräknade procentsiffrorna visa, att i de tre minsta storleksgrupperna nettoinkomst av jordbruksfastighet under de tre år undersökningen omfattar står i ett tämligen konstant förhållande till kontantinkomsten trots de stora skiljaktigheter dessa år i övrigt uppvisa ur inkomstsynpunkt. I de övriga storleksgrupperna stegras nettoinkomsten i förhållande till kontantinkomsten väsentligt och stegringen ökar med brukningsdelarnas storlek. Störst är nettoinkomsten i förhållande till kontantinkomsten i de minsta storleksgrupperna och avtager med tilltagande storlek hos brukningsdelarna.

138 Jordbrukarnas sammanlagda nettoinkomster. Förutom inkomst av jordbruksfastighet redovisa jordbrukarna inkomster från tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet samt rörelse, kapital och övrigt. En sammanställning av jordbrukarnas samlade nettoinkomster inom olika storleksgrupper återgives i tabell 9. Tabell 9. Nettoinkomst av jordbruksfastighet, tjänst och tillfälliga uppdrag samt rörelse, kapital och övrigt vid olika storleksgrupper 1932, 1935 och 1937, miljoner kronor. Storleksgrupper, ha åker 2—5

50— 5—10 1 0 - 2 0 2 0 - 3 0 30—50 100

Över 100

Samtliga

1932. 88*6

69*3

24*7

18-1

12*0

7*4

299*5

30*0 13*8 12*8 11*4 122 2 1138

8*1 10*5

4-2 4-7

2*4 3*3

3*0 3*6

2-5 17-2

64-0 63-5

87*9

23*8

18*6

27-1

427-0

104*3

119*5

105-0

41-4

33*9

24*2

23*4

451-7

..

32*5 13*6

15*5 11*6

10-2 11-4

150 4

146-6

126-6

3*0 3*5 40*4

3*7 4*4 32-3

2*7 18*1

Summa

5-3 5-5 52-2

44-2

72*9 68*1 592*7

Nettoinkomst av jordbruksfastighet.. D:o av tjänst och tillfällig förvärvs-

130*6

154-4

126*6

48*2

38*5

27*9

24-1

550*4

..

36*9 16*2

17-9 13-9

11*4 13*7

5*6 5*8

4*4 4*6

2-9 18-6

Summa

183*7

59-6

3*4 4*3 46-2

36*9

45*6

82*5 77*1 710*0

Nettoinkomst av jordbruksfastighet.. D:o av tjänst och tillfällig förvärvsD:o av rörelse, kapital och övrigt

..

Summa

79*4

1935. Nettoinkomst av jordbruksfastighet.. D:o av tjänst och tillfällig förvärvsD:o av rörelse, kapital och övrigt

1937.

D:o av rörelse, kapital och övrigt

Av siffrorna i anförda tabell framgår, att inkomst av jordbruksfastighet under samtliga år och för samtliga storleksgrupper är den mest betydande, men särskilt för de mindre storleksgrupperna spelar inkomst från andra källor en betydande roll. Nettoinkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet överväger i de mindre storleksgrupperna, medan inkomst av rörelse, kapital och övrigt är särskilt stor i den största storleksgruppen. Det relativt ringa antalet brukningsdelar i denna grupp kan emellertid medföra, att materialet ej är fullt representativt i ifrågavarande avseende och att inkomsten från sagda källor är större för de i undersökningen deltagande brukningsdelarna än medeltalet för gruppen i dess helhet. Av siffrorna i tabell 9 synes framgå, att nettoinkomsten från tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet samt rörelse, kapital och övrigt uppvisar mindre variationer och kan sålunda sägas vara mindre konjunkturkänslig än nettoinkomsten från jordbruksfastighet. Tidigare har visats, att nettoinkomsten av jordbruksfastighet är minst konjunkturpåverkad inom de minsta storleksgrupperna och att konjunkturpåverkan tilltager med brukningsdelarnas storlek. Omräknas den i tabell 9 redovisade nettoinkomsten av jordbruksfastighet i relativa tal, varvid nettoinkomsten

139 1932 sättes lika med 100, får man för olika storleksgrupper följande värden för 1935 och 1937. Storleksgrupper, ha åker

1935 1937

2-5

5-10

131 164

135 174

1 0 - 2 0 2 0 - 3 0 30—5C 50—100 152 183

168 195

187 213

202 233

Över 100 316 326

Samtliga

151 184

Av två olika skäl blir sålunda nettoinkomsten från andra källor än jordbruk särskilt betydelsefull vid större egendomar under för jordbruket ogynnsamma konjunkturbetingelser. I storleksgruppen över 100 ha åker kommer av nettoinkomsten under 1932 endast 27 procent från jordbruksfastighet och 73 procent från övriga källor, medan 1937 53 procent av nettoinkomsten kommer från jordbruksfastighet och 47 procent från övriga källor. I den minsta storleksgruppen äro motsvarande siffror för 1932 65 och 35 procent samt för 1937 71 och 29 procent. Sagda förhållande torde i viss mån försvåra uttagande av skatt vid inkomstkällan. Av tabell 10 framgår nettoinkomsternas procentiska fördelning på olika inkomstkällor för samtliga storleksgrupper. Tabell 10. Nettoinkomst av jordbruksfastighet, tjänst och tillfälliga uppdrag samt rörelse, kapital och övrigt 1932, 1935 och 1937, i procent. Storleksgrupper, ha åker 2—5 1932. Nettoinkomst av jordbruksfastighet.. D:o av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet D:o av rörelse, kapital och övrigt . .

5 - 1 0 1 0 - 2 0 2 0 - 3 0 30—50 50— 100

Över 100

Samtliga

65*0

77*9

78*8

73*5

76*1

64*5

27*3

70*1

24*5 10*5

12*1 10*0

9*2 12*0

12*5 14*0

10*1 13*8

15*0 14*9

100*0 1000

100-0

100*0

100 0

16*1 9*2 19-4 63*5 lOOo 1000

100*0

Nettoinkomst av jordbruksfastighet.. D*.o av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet D:o av rörelse, kapital och övrigt ..

69*3

81-5

82-9

79*3

83*9

74-9

52-9

76*2

21*6 9*1

6-1 41*0

12*3 11*5

100*0

10*2 7*4 10*5 8*7 lOOo 100*0

11-5 13-6

Summa

10*6 8-1 9-0 7*9 1000 1000

100-0

100*0

1000 Nettoinkomst av jordbruksfastighet.. D:o av tjänst och tillfällig förvärvs-

71*1

82*9

80-9

83*3

75-G

52*9

77*5

D:o av rörelse, kapital och övrigt

..

20*1 8*8

7*4 9*3

11-9 12*5

100*0

100*0

100*0

6-4 40-7 1000

11*6 10-9

Summa

9*6 7-5 9-4 9*0 9-7 7*5 100*0 100*0 100*0

Summa 1935.

1937. 83-5

100*0

140 För statlig inkomstskatt beskattningsbar

inkomst.

F r å n n e t t o i n k o m s t e n g ö r a s o l i k a » a l l m ä n n a a v d r a g » — i a l l m ä n h e t väsentligen b e s t å e n d e av s k a t t e r u t o m k r o n o s k a t t , f ö r s ä k r i n g s p r e m i e r o c h p e n s i o n s a v g i f t e r varefter den taxerade inkomsten f r a m k o m m e r . B o r t s e s f r å n f ö r e k o m m a n d e förm ö g e n h e t , v e r k s t ä l l e s d ä r e f t e r o r t s a v d r a g , i n b e g r i p a n d e g r u n d a v d r a g o c h familjea v d r a g , det s i s t n ä m n d a b e r o e n d e p å f a m i l j e n s storlek. Slutligen v e r k s t ä l l e s d e n s. k. » b a n k n i n g e n » , d ä r v i d den t a x e r a d e i n k o m s t e n m i n s k a s — f ö r u t o m m e d ortsavdraget — o m i n k o m s t e n u p p g å r till eller ö v e r s k j u t e r o r t s a v d r a g e t s d u b b l a s u m m a , m e d ett b e l o p p m o t s v a r a n d e h ä l f t e n av o r t s a v d r a g e t och, o m i n k o m s t e n ej u p p g å r till o r t s a v d r a g e t s d u b b l a s u m m a , m e d h ä l f t e n av det belopp, varmed inkomsten överskjuter ortsavdraget. D e t b e l o p p , s o m d ä r e f t e r å t e r s t å r , u t g ö r till statlig i n k o m s t s k a t t b e s k a t t n i n g s b a r i n k o m s t . P å g r u n d v a l av d e n g e n o m s n i t t l i g a n e t t o i n k o m s t e n p e r b r u k n i n g s d e l i n o m olika s t o r l e k s g r u p p e r i s ö d r a o c h m e l l e r s t a Sveriges s l ä t t b y g d s o m r å d e h a r — m e d vissa a n t a g a n d e n ifråga o m de a l l m ä n n a a v d r a g e n s storlek, f a m i l j e n s s t o r l e k s a m t p l a c e r i n g i d y r o r t s g r u p p — d e n g e n o m s n i t t l i g a till statlig i n k o m s t s k a t t b e s k a t t ningsbara inkomsten beräknats. D ä r e f t e r h a r d e n statliga i n k o m s t s k a t t e n b e r ä k nats. B e r ä k n i n g a r n a h a sammanställts i tabell 11. T a b e l l 11. B e r ä k n a d b e s k a t t n i n g s b a r i n k o m s t s a m t i n k o m s t s k a t t p å g r u n d v a l av 1937 å r s i n k o m s t p e r b r u k n i n g s d e l i n o m o l i k a s t o r l e k s g r u p p e r i s ö d r a o c h m e l l e r s t a Sveriges slättbygdsområden. Storleksgrupper, ha åker 2—5

5—10

10-20

20—30

30-50

50-100

Nettoinkomst av jordbruksfastighet . . D:o av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet D:o av övriga förvärvskällor

2 893

3 771

5 672

306 155

163 179

Summa nettoinkomst

156 97 1624

286 250 3 429

299 371 4 441

691 784 7147

1 Allmänna avdrag Taxerad inkomst Ortsavdrag 2 Återstår inkomst »Bankning» Beskattningsbar inkomst Inkomstskatt 3

153 1290 2 820

96 1520 2 820

180 2 260 2 820

293 3130 2 820 310 150 150 10

443 3 990 2 820 1170 580 580 39

779 6 360 2 820 3 540 1410 2130 143

Ortsavdrag 4 , Återstår inkomst »Bankning» Beskattningsbar inkomst Inkomstskatt 3

1200 90 40 40 3

1200 320 160 160 10

1200 1060 530 530 36

1200 1930 600 1330 89

1200 2 790 600 2190 147

1200 5160 600 4 560 331

1 Allmänna avdrag ha här antagits utgöra 20 kronor för varje på grundval av taxeringsvärdet beräknad skattekrona. Därav beräknas 10 å 12 kronor utgöra genomsnittlig fastighetsskatt och återstoden kommunal inkomstskatt (för de större brukningsdelarna) samt övriga allmänna avdrag. — 2 Beräknat för grundavdrag jämte familjeavdrag för hustru och 3 barn under 18 år i dyrortsgrupp I. För dyrortsgrupp II, inom vilken ett stort antal av landets brukningsdelar ligga, blir sagda avdrag 200 kronor högre. — 3 Inkomstskatt 150 procent av bottenskattens grundbelopp ( = skatteprocenten för 1940). — 4 Beräknat för grundavdrag jämte familjeavdrag för hustru — men däremot ej för några barn under 18 år — i dyrortsgrupp I. För dyrortsgrupp II blir sagda avdrag 80 kronor högre.

141 Beräkningarna visa, att för en familj med 3 barn under 18 år beskattningsbar inkomst av någon betydelse icke framkommer förrän i storleksgruppen 30—50 ha åker, där den beskattningsbara inkomsten utgör 580 kronor. För en familj utan barn under 18 år framkommer däremot beskattningsbar inkomst av ungefär motsvarande storlek redan i gruppen 10—20 ha. Den statliga inkomstskatten är i dessa båda fall beräknad till 39 resp. 36 kronor. Det bör här erinras om att den beskattningsbara inkomsten beräknats på hela nettoinkomsten. Därest motsvarande beräkning göres på nettoinkomst av jordbruksfastighet, framkommer beskattningsbar inkomst av någon betydelse i meranämnda fall först i storleksgrupperna 50—100 ha resp. 20—30 ha. Beräkningarna ha som anförts grundats på nettoinkomsten per brukningsdel i ?ödra och mellersta Sveriges slättbygdsområde. En beräkning på motsvarande material från södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygdsområde samt norra Sverige skulle för motsvarande storleksgrupper giva något högre beskattningsbar inkomst, vilket torde framgå av det i tabell 12 sammanställda materialet. Tabell 12. Nettoinkomst per brukningsdel inom olika storleksgrupper i södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder samt i norra Sverige 1937. Storleksgrupper, ha åker 2—5

Nettoinkomst av jordbruksfastighet . . D:o av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet D:o av övriga förvärvskällor

5—10

20—30

30-50

50—100

Södra och melk rsta Sveriges skog.;- och dalbygder 1169 1647 2 217 2 839 3 367 5 030 244 161

Summa nettoinkomst

175 172 1994

Nettoinkomst av jordbruksfastighet . . D:o av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet

2 017

481 124 1946

270 169 2 456

Summa nettoinkomst

10—20

208 305

416 473

2 729

3 728

Norra Sverige 2 739 3 759 339 332 3 410

318 1009 5 086

472 717 4 556

1915 2 041 8 986

—

—

—

—

Nettoinkomsten inom sistnämnda områden har för de fyra minsta storleksgrupperna, som framgår av tabellen jämfört med tabell 11, under 1937 varit några hundra kronor större än i slättbygdsområdet. För skogs- och dalbygdsområdet uppgår skillnaden till 100 å 300 kronor, för norra Sverige uppgår skillnaden till 600 a 1 600 kronor. För norra Sverige hänför sig emellertid en relativt stor del av denna skillnad till andra inkomstkällor än jordbruksfastighet. Av jordbruket utbetalade kontanta arbetslöner. Ur här förevarande synpunkt torde ytterligare bland annat av jordbruket utbetalade kontanta arbetslöner vara av intresse. Det sammanlagda kontanta lönebeloppet uppgick 1937 till 277-0 miljoner kronor, 1935 till 229-6 och 1932 till 207-7 miljoner kronor. Huru detta lönebelopp fördelar sig på olika storleksgrupper av jordbruk, framgår av tabell 13.

142 Tabell 13. Utbetalade kontanta arbetslöner vid olika storleksgrupper av jordbruk 1932, 1935 och 1937, miljoner kronor. Storleksgrupper, ha åker År

1932 1935 1937

2-5

5-10

10-20

20—30

30—50

50—100

Över 100

20-6 25-3 30*7

31*5 37*4 46*6

40*7 45*2 54*9

23-4 25-9 31-3

25-0 27-1 32-6

24*5 25*5 31*4

41*9 43*2 49*5

Samtliga

207*7 2-^9*6 277*0

Förutom den kontanta lönen erhålla jordbrukets arbetare lön in natura. Värdet härav har dock icke sammanställts ur deklarationsmaterialet. Med tillhjälp av materialet i »Räkenskapsresultatet från svenska jordbruk» har en uppskattning emellertid vidtagits. Av denna framgår, att den sammanlagda in natura utgivna lönen i jordbruket torde uppgå till c:a 40 procent av den sammanlagda kontantlönesumman.

143 Innehållsförteckning. Sid. Historik beträffande vissa frågor berörande taxeringsväsendet 5 1936 års skattekommittés förslag rörande beskattning av stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer samt yttranden över nämnda förslag.. 5 Avdrag för kostnader för resor till och från arbetsplatsen 9 Avdrag för underskott å förvärvskälla 14 Avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd 16 Avdrag för premier och andra försäkringsavgifter 35 Avdrag för allmänna skatter med undantag av kronoutskylder 39 Om ortsavdrag och bankning, om avdrag för ömmande omständigheter samt om äkta makars beskattning 50 Om beskattning av realisationsvinst 58 Bilaga 2. P. M. angående beskattning av inkomst och förmögenhet enligt 1940 års taxering 71 Bilaga 3. P. M. angående skatteskalor för ren inkomstskatt och ren förmögenhetsskatt . . 75 Bilaga 4. Tabeller angående särskild inkomstskatt och särskild förmögenhetsskatt 78 Bilaga 5. P. M. angående viss utredning i fråga om deklarerad inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet inom Bromma församling taxeringsåret 1940 . . . 85 Bilaga 6. P. M. angående kommunalskatteavdragets inverkan på statsskatten för enskilda skattskyldiga 87 Bilaga 7. P. M. i fråga om viss utredning rörande beskattningen av realisationsvinster . . 95 Bilaga 8- Historik rörande det kommunala skatteutjämningsproblemet 98 Bilaga 9. Kommunerna i riket fördelade efter storleken av det kommunala utdebiteringsbehovet olika år 108 Bilaga 10. Sammanställning av beviljade understöd av skatteutjämningsmedel under åren 1931—1940 111 Bilaga 11. P. M. rörande utbetalning av avlöning vid skogsavverkning 116 Bilaga 12. Sammanställning utvisande antalet kommuner inom de särskilda ortsgrupperna för varje län 118 Bilaga 13. Sammanställning utvisande antalet arbetsgivare i riket enligt riksförsäkringsanstaltens arbetsgivareförteckning för år 1939 119 Bilaga 14. Avdragstabeller för ensamstående skattskyldig (ortsgrupp V) och för makar med 2 barn (ortsgrupp V) 120 Bilaga 15. Sammanställning utvisande storleken av vid införsel beräknat existensminimum å vissa orter 125 Bilaga 16. Sammanställning rörande räntor å i bank insatta medel 127 Bilaga 17. Antalet rörelseidkare enligt 1931 års företagsräkning 128 Bilaga 18. Sammanställning utvisande antalet fastighetstaxeringsenheter i riket år 1938 . . 129 Bilaga 19. Jordbruksfastigheternas taxeringsvärde samt av jordbrukarna i självdeklaration redovisade inkomster och utgifter 130 I. Jordbruksfastigheternas taxeringsvärde 130 II. Av jordbrukarna i självdeklaration redovisade inkomster och u t g i f t e r . . . 131 Bilaga

1.

Statens offentliga utredningar 1941 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar. [3]

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri, Statsförfattning. Allmän statsförvaltning

Handel och sjöfart. K o ni inu na I förval I n i m

K o m m u n i k a t i o n s väsen. Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder. Del 1. [51 Del 2. [6] Bank-, kredit- och peiiningväseii. Politi.

F ö r s ä k r i n g s väsen. Nationalekonomi och socialpolitik Utredning ang. byggnadskostnaderna. [4]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. [2]

H ä l s o - och sjukvård.

A l l m ä n t näringsväsen.

Försvarsväsen. Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m. [1]

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Marcus Boktr.-A.-B.t Sthlm 417258