Betänkande med förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1942:39

FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

FÖRORDNING OM

VÄRDESTEGRINGSSKATT Å FASTIGHET AVGIVET AV

års sakkunniga

för

värdestegringsskatt

« • • • • • • • • • — — — ^ — — ^ ^ ^ ^ ' ^

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1942 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

1. Betänkande med förslag till plan för organisations- 19, Betänkande med utredning och förslag angående arbetet inom försvarsväsendet. Beckman. 733 s. Fö. semester för husmödrar. Norstedt. 96 s. S. (Till betänkandet höra dels en bilaga innehållande 20, Utredning angående värmekostnaden i hyreshus. personalförteckningar in. m., avsedd endast för Idun. 187 s. S. tjänstebruk, dels ock ett hemligt bihang i tre delar.) 21. Betänkande med förslag till främjande av utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlings2. Betänkande med förslag till lag med särskilda bekassor. Marcus. 96 s. Fi. stämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag. Marcus. 22 8. Pi. " • Förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsteu, m. m. Norstedt. 251 s. S. 3. Promemoria rörande bostadsförsörjningen. Av A. 23 Promempria med förslag angåonde registreringen Johansson. Beckman. 77 s. S. av landets företagare m. m. Marcus. 60 s. II. 4. De yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och 24. Betänkande angående bilregistrering m. m. Hreggbostadsförhållanden, lieckman. 106 e. S. ström. 103 s. 12 bil. K. 5. Promemoria med förslag till utvidgad vanhävds- 25. Statsmakterna och folkhushållningen under don till lagstiftning. Marcus. 55 s. Jo. följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 6. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapligaforsk2. Tiden juli 1940—juni 1941. Idun. 504 s. Fo. ningens ordnande. 1. Allmänna uppgifter angående i 26. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med den tekniskt-vetenskapliga forskningsverksamheförslag till avlöningsreglemente för de högre komtens nuvarande läge ni. m. — Allmänna synpunkter munala skolorna. Marcus. 96 s. Fi. rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningen. — 27. Stadsplaneutredningen 1942. 1. Förslag till åtErforderliga åtgärder för den tekniskt-vetenskapgärder för snabbaro handläggning av stadsplaneliga forskningens främjande och statens medverkan och tomtindelningsärenden m. m. Norstedt. 94 s. därvid. Hreggström. 195 8. II. Ju. 7. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk- 28. Strafflagberedningens promemoria med förslag till ningens ordnande. 2. Förslag till åtgärder för främlag om eftergift av åtal mot minderåriga m. m. jande av den tekniskt-vetenskapliga forskningen Marcus. 56 s. Ju. på byggnadsområdet. Bäcggström. 76 s. II. 29. Socialvårdskommitténs betänkande. 4. Förslag till 8. 1938 års pensionssakkunniga. Betänkande med ändrad bidragsförskottslag m. m. Beckman. 82 s. S. förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen 30. Betänkande angående revision av tjänsteförteckför arbetare i statens tjänst. Marcus. 135 s. Fi. ningen i vad avser allmänna civilförvaltningen. 9. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förDel 2. Byråchefs- och rådstjänster m. m. Norslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m. stedt. 184 s. Fi. Marcus. 191 s. Fi. 31. Betänkande med förslag till skärpt bestraffning av 10. Betänkande med förslag till brandlag och brandfalskdeklaration m. m. Marcus. 99 s. Fi. stadga m. m. Norstedt. 164 s. K. 32. Betänkande med förslag angående hushållnings11. Betänkande med utredning och förslag angående sällskapens organisation och verksamhet m. m. betygssättningen i folkskolan. Hecggström. 330 s. K. Marcus. 477 s. Jo. 12. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk- 33. Betänkande med förslag rörande ändring av gälningens ordnande. 3. Förslag till åtgärder för lande bestämmelser i fråga om prästutbildningen. skogsproduktforskningens ordnande. Ileeggström. Av Y. Brilioth. Hasggström. 177 s. E. 124 s. H. 34. Kommunalskatteberedningen. Betänkande med 13. Betänkande och förslag angående förhållandet förslag till omläggning av den kommunala beskattmellan arbetsuppgifter och löneställning vid staningen m. m. Del 1. Den kommunala beskatttens järnvägar. Del 4. Järnvägsstyrelsen. Beckningen. Marcus. 654 s. Fi. man. 88 s. K. 35. Kommunalskatteberedningen. Betänkande med 14. Promemoria angående hyresreglering. Norstedt. förslag till omläggning av den kommunala beskatt54 s. Ju. ningen m. m. Del 2. Inkomstbeskattningen av 15. Betänkande med förslag till lag om vapenfria värnskogsbruk. Marcus. 252 s. Fi. pliktiga. Beckman. 108 s. Fö. 36. Betänkande med förslag rörande statligt stöd åt 16. Betänkande med förslag rörande den centrala svensk filmproduktion. Norstedt. 99 s. E. förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet. 37. Betänkande med förslag rörandefåtgärder för främHoeggström. 360 s. Fö. jande av sjöfolkets utskyldsbetalning. Postverkets 17. Betänkande med utredning och förslag angående tr. 79 s. Fl. barnmorskeväsendet. Idun. 101 s. 1 karta. S. 38. Betänkande angående jordbrukets byggnadskost18. Beskattningsorganisationssakkunnigas betänkande nader. Norstedt. 146 s. 20 bil. S. med förslag till ändrad organisation av kammar- :>!). Betänkande med förslag till förordning om värderätten. Marcus.' 128 s. Fi. stegringsskatt å fastighet. Norstedt. 228 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1942:39

FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

FÖRORDNING OM

VÄRDESTEGRINGSSKATT Å FASTIGHET AVGIVET AV

1941 års sakkunniga värdestegringsskatt

för

STOCKHOLM 1942 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT <fc SÖNER

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet

5 Författningsförslag. Förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet med tillhörande anvisningar och exempel 7 Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken 42 Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) 42 Förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 § förordningen den 28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (nr 373) 43 Förslag till förordning om ändrad lydelse av § 4 förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning 44 Motivering. Kap. I. De sakkunnigas uppdrag 45 Kap. II. Den tidigare behandlingen i Sverige av frågan om värdestegringsskatt å fastighet 47 Kap. HT. Allmänna synpunkter 71 Kap. IV. Specialmotivering till förslaget om värdestegringsskatt å fastighet 87 Kap. V. Särskilda spörsmål i samband med värdestegringsskatteförslaget 151 A. Angående skatteplikt och skattskyldighet för publika boställen m. m 151 B. Angående värdestegringsskatt för byggnader å annans mark, särskilt om värdestegringsskatt för tomträtt 161 C. Taxeringstekniska spörsmål 169 Kap. VI. Motivering till följdförfattningarna 174 Bilagor. Bil. A 1. Statistisk undersökning om fastigheternas fördelning inom olika storleksgrupper samt uppgifter om taxeringsvärdena, specificerade dels länsvis för åren 1930, 1935 och 1940 dels i hela riket för åren 1921—1941 183 Bil. A 2. Diskussion från statistiska utgångspunkter av vissa av de faktorer, som påverka avkastningen av en värdestegringsskatt 209 Bil. B. Angående beskattning av värdestegring å fastighet i vissa främmande länder 214 Bil. G. Formulär 225

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl

Finansdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 28 mars 1941 givna bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet samma dag ledamoten av riksdagens första kammare J. E. Andersson i Bollnäs, t. f. häradsskrivaren E. K. F . Baehrendtz, ledamoten av riksdagens första kammare J. E. Björnsson, ledamoten av riksdagens andra kammare E. R. Hagberg i Malmö, professorn E. R. Lindahl, ledamoten av riksdagens första kammare A. Löfvänder och landskamreraren A. G. A. Wigert såsom sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning av frågan om införande av särskild skatt å oförtjänt värdestegring å fastigheter, därvid åt undertecknad Wigert uppdrogs att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. På uppdrag av departementschefen har t. f. revisionssekreteraren numera hovrättsrådet N. L. A. Falk från och med den 21 april 1941 varit sekreterare åt de sakkunniga. De sakkunniga hava antagit benämningen 1941 års sakkunniga för värdestegringsskatt. För att tagas i övervägande vid fullgörandet av uppdraget h a r till de sakkunniga överlämnats en av Stockholms stadsfullmäktige till finansdepartementet ingiven, inom stadens förvaltning företagen utredning om införande av skatt på oförtjänt jordvärdestegring. Den 13 juni 1941 hade de sakkunniga överläggning med inbjudna representanter för Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa, Svenska Bankföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Stockholms fastighetsägareförening samt Sveriges Lantbruksförbund. För de sakkunnigas räkning har särskild statistisk utredning verkställts av förste aktuarien i statistiska centralbyrån fil. lic. E. N. Ahlberg.

6 Den såsom kap. II i betänkandet intagna framställningen angående den tidigare behandlingen av frågan om värdestegringsskatt å fastighet i Sverige samt den såsom bilaga B vid betänkandet fogade promemorian angående beskattning av värdestegring å fastighet i vissa främmande länder hava före de sakkunnigas tillkallande utarbetats inom finansdepartementet av juris doktorn Erik Fornmark. De sakkunniga hava den 10 oktober 1941 i anledning av särskild remiss avgivit utlåtande över en den 22 september 1941 i finansdepartementet dagtecknad promemoria rörande uppskov med allmän fastighetstaxering. Sedan de sakkunnigas uppdrag numera slutförts, få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet. Stockholm den 1 september 1942.

ALARIK WIGERT ELON ANDERSSON

E. B^EHRENDTZ

EDV. BJÖRNSSON

ERIK HAGBERG

ERIK LINDAHL

AXEL LÖFVANDER Nils Falk

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

Förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet. Inledande bestämmelser. 1 §• För stegring av fastighets värde skall, i den omfattning och på det sätt i denna förordning stadgas, erläggas en årlig skatt (värdestegringsskatt), varav hälften skall tillfalla staten och hälften den kommun, inom vilken fastigheten är belägen; dock att, om fastigheten är belägen i municipalsamhälle, skattens kommunandel skall tillfalla detta samhälle. 2§. Allmän taxering till värdestegringsskatt skall äga rum i anslutning till allmän fastighetstaxering. De år, då allmän taxering till värdestegringsskatt icke äger rum, skall särskild taxering till värdestegringsskatt ske. 3 §. Värdestegringsskatt beräknas, inom var kommun för sig, särskilt för varje värdeenhet. Värdeenhet är a) taxeringsenhet varom stadgas i 8 § kommunalskattelagen, där ej annat följer av b) nedan; b) två eller flera taxeringsenheter, som tillhöra samme ägare och på grund av läge och beskaffenhet anses i förevarande hänseende vara samhöriga. Med skattevärde förstås taxeringsvärdet av taxeringsenhet, som utgör värdeenhet, med avdrag för skogsvärde eller särskilt maskinvärde, som kan ingå i taxeringsvärdet, eller ock, där två eller flera taxeringsenheter bilda värdeenhet, summan av dessa taxeringsenheters taxeringsvärden med avdrag för däri ingående skogsvärde eller särskilt maskinvärde. Med ongttjat värde förstås beträffande i värdeenhet ingående jordbruksfastighet tomt- och industrivärde, samt

8 beträffande i värdeenhet ingående annan fastighet den del av markvärdet, som kan anses bero på antagande, att värdeenheten skulle kunna giva ökad avkastning genom att utnyttjas på annat eller mera fullständigt sätt än det förhandenvarande, eller, om markvärdet i sin helhet kan anses bero på sådant antagande, hela markvärdet. Det område på marken eller, i förekommande fall, den kvotdel av värdeenhets markvärde, vartill onyttjat värde hänföres, benämnes i denna förordning underlag för onyttjat värde. (Se vidare anvisningarna.)

Skatteplikt. 4 §. 1 mom. Skatteplikt till värdestegringsskatt föreligger, med i nästa stycke stadgat undantag, för all enligt kommunalskattelagen till fastighetsskatt skattepliktig fastighet. Värdeenhet, vars skattevärde icke överstiger 15 000 kronor, vare undantagen från skatteplikt enligt denna förordning såframt den icke tillkommit genom delning av annan värdeenhet. Värdeenhet med skattevärde över 15 000 kronor, som vid allmän taxering till värdestegringsskatt taxerats till sådan skatt, vare, ändock att dess skattevärde under den löpande perioden nedgår till eller under 15 000 kronor, alltjämt skattepliktig under samma period. Har värdeenhet vid allmän taxering till värdestegringsskatt undantagits från skatteplikt därför att dess skattevärde icke överstigit 15 000 kronor, skall sådan värdeenhet under den löpande perioden fortfarande vara undantagen från skatteplikt även om skattevärdet skulle stiga till belopp över 15 000 kronor. Har värdeenhet, vars skattevärde icke överstiger 15 000 kronor, tillkommit genom delning av annan värdeenhet vare den, såvitt vad i femte och sjätte styckena sägs icke till annat föranleder, skattepliktig till värdestegringsskatt med den begränsning som följer av 16 §. Varder genom delning tillkommen värdeenhet med skattevärde icke överstigande 15 000 kronor icke taxerad till värdestegringsskatt vid den allmänna taxering till sådan skatt vid vilken delningen sker eller, om delningen skett vid särskild taxering till värdestegringsskatt, vid första därefter infallande allmänna taxering till sådan skatt, skall värdeenheten därefter vara undantagen från skatteplikt så länge dess skattevärde icke överstiger 15 000 kronor. Detsamma skall gälla genom delning tillkommen värdeenhet med skattevärde icke överstigande 15 000 kronor, vilken varit taxerad till värdestegringsskatt men vars taxering upphört på grund av nedgång i värde eller därför att värdestegringsskatten avlösts. Finnes vid allmän taxering till värdestegringsskatt av någon genom delning tillkommen värdeenhet med ursprungligt eller sedermera åsätt skattevärde överstigande 15 000 kronor, att värdeenhetens skattevärde nedgått till sist-

9 nämnda eller lägre belopp, skall värdeenheten vara fri från skatteplikt, som dittills må hava åvilat densamma. 2 mom. Beskattningsnämnd må, om synnerliga skäl därtill äro, från skatteplikt undantaga eljest skattepliktig värdeenhet, som uppkommit genom delning av annan värdeenhet och vars skattevärde icke överstiger 15 000 kronor. (Se vidare anvisningarna.) Skattskyldighet. 5 §. Skyldig att erlägga värdestegringsskatt för värdeenhet är den, som enligt 13 och 14 §§ kommunalskattelagen är skyldig att erlägga fastighetsskatt för den eller de taxeringsenheter, varav värdeenheten bildats.

Taxering. 6 §. Vid allmän taxering till värdestegringsskatt skall för varje enligt kommunalskattelagen skattepliktig taxeringsenhet fastställas huruvida den utgör värdeenhet eller del av värdeenhet. För varje värdeenhet skall vid taxering varom nu är fråga beslut fattas huruvida den är skattepliktig till värdestegringsskatt samt, därest så är fallet, vem som för året skall upptagas såsom skattskyldig för värdeenheten. Dessutom skall för varje sådan värdeenhet fastställas: 1) dess skattevärde för löpande taxeringsperiod; 2) om och i vad mån i skattevärdet ingår i 3 § omförmält onyttjat värde; 3) värdeenhetens skattefria värde för löpande taxeringsperiod, varom stadgas i 9 och 10 §§ beträffande värdeenhet med sedan nästföregående allmänna taxering oförändrad areal samt i 15 och 16 §§ för andra värdeenheter; 4) om och i vad mån onyttjat värde ingår i det skattefria värdet för löpande taxeringsperiod; 5) vid taxering till värdestegringsskatt av värdeenhet, som under närmast föregående taxeringsperiod icke varit taxerad till sådan skatt och i vars skattevärde för löpande taxeringsperiod onyttjat värde ingår, om och i vad mån onyttjat värde ingår i värdeenhetens jämlikt 10 § beräknade skattevärde för närmast föregående taxeringsperiod; 6) huruvida värdeenhetens skattevärde överstiger dess skattefria värde för löpande taxeringsperiod, varvid överskjutande delen i förekommande fall utföres såsom taxerad värdestegring; 7) huruvida i skattevärdet ingående onyttjat värde överstiger i skattefria värdet ingående onyttjat värde, varvid överskjutande del, i den mån densamma icke överstiger den taxerade värdestegringen, utgör stegring av ongttjat värde och på sätt stadgas i 18 § utföres såsom avdragsgill eller icke avdragsgill stegring av onyttjat värde;

10 8) i förekommande fall värdeenhetens beskattningsbara värdestegring, vilken, om avdragsgill stegring av onyttjat värde icke utförts, bestämmes till samma belopp som den taxerade värdestegringen, och, om avdragsgill stegring av onyttjat värde utförts, till skillnaden mellan den taxerade värdestegringen och den avdragsgilla stegringen av onyttjat värde. Belopp som fastställas enligt punkterna 1—8 ovan utföras i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller. (Se vidare anvisningarna.) 7 §•

Finnas vid särskild taxering till värdestegringsskatt sådana omständigheter föreligga, att förut fastställd värdeenhet bör delas i flera värdeenheter, eller att flera förut fastställda värdeenheter böra sammanföras till en värdeenhet, eller att eljest förändring av bestående värdeenheter bör ske, skall härav föranledd ny fastställelse av värdeenheter äga rum. För varje värdeenhet skall vid taxering varom nu är fråga beslut fattas huruvida den är skattepliktig till värdestegringsskatt samt, därest så är fallet, vem som för året skall upptagas såsom skattskyldig för värdeenheten. Taxering till värdestegringsskatt av värdeenhet, som tillkommit genom fastställelse vid särskild taxering till sådan skatt, skall ske på sätt stadgas i 17 § med iakttagande i förekommande fall av bestämmelsen i 18 § 4 mom. För annan värdeenhet skall vid särskild taxering till värdestegringsskatt den förut taxerade värdestegringen där avlösning ej skett fastställas till oförändrat belopp. Ingick vid nästföregående taxering i sådan värdeenhets taxerade värdestegring avdragsgill stegring av onyttjat värde, skall, om värdeenheten sedan nämnda taxering genom köp, byte eller därmed jämförligt fång övergått i ny ägares hand, förfaras på sätt stadgas i 18 § 2 mom., men eljest skall beskattningsbar värdestegring fastställas endast om och i den mån så skett vid nästföregående taxering. Taxering av värdeenhet, från vilken skatteplikt för värdestegring helt eller delvis avlösts sedan nästföregående taxeringstillfälle, sker, vare sig fråga är om värdeenhet som tillkommit genom fastställelse vid den särskilda taxeringen eller om annan värdeenhet, med iakttagande av bestämmelserna i 19 §.

Skattens beräknande. 8 §• Värdestegringsskatt utgår med två kronor (årligen för varje fulla etthundra kronor av värdeenhets beskattningsbara värdestegring.

11 Skattefritt värde. A. Beträffande

värdeenhet

med oförändrad

areal.

9 §. Värdeenhets skattefria värde för löpande taxeringsperiod skall motsvara det för närmast föregående taxeringsperiod för värdeenheten gällande skattefria värdet, i förekommande fall ökat med de tillägg och minskat med de avdrag, varom förmäles i 11—14 §§. (Se vidare anvisningarna.) 10 §. 1 mom. När vid allmän taxering till värdestegringsskatt fråga uppkommer om taxering av värdeenhet, som förut icke vid allmän taxering åsatts värdestegringsskatt, skall såsom dess skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod anses, a) om värdeenheten bildats av en eller flera fastigheter eller fastighetsdelar, vilka varit skattepliktiga till fastighetsskatt vid nästföregående allmänna fastighetstaxering: skattevärdet enligt nämnda fastighetstaxering för område, varav värdeenheten bildats; samt b) om värdeenheten bildats av en eller flera fastigheter eller fastighetsdelar, vilka vid nästföregående allmänna fastighetstaxering varit undantagna från skatteplikt: det belopp, som enligt de vid nämnda fastighetstaxering tillämpade grunder skulle hava beräknats såsom skattevärde för ifrågavarande område, därest området då varit skattepliktigt till fastighetsskatt. 2 mom. Vad i föregående moment är stadgat skall i tillämpliga fall gälla även när värdeenhet, som under närmast föregående taxeringsperiod ej varit taxerad till värdestegringsskatt men tidigare varit åsätt sådan skatt, ånyo blir taxerad till värdestegringsskatt. Understiger därvid värdeenhetens skattevärde enligt nästföregående allmänna fastighetstaxering beloppet av det skattefria värde, som vid tillfället i fråga skulle hava åsatts värdeenheten, om den då blivit taxerad till värdestegringsskatt, må på framställning av den skattskyldige sistnämnda belopp i stället för skattevärdet kunna fastställas såsom värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod. (Se vidare anvisningarna.) 11 ' § . Befinnes vid allmän taxering till värdestegringsskatt, att ägare eller skattskyldig innehavare av värdeenhet eller annan för ägares eller sådan innehavares räkning under närmast föregående taxeringsperiod nedlagt kostnader, vilka påverka värdet av enheten, skall värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod höjas med kostnadernas belopp, i den mån de nedlagda kostnaderna vid samma taxering verka höjande vid beräkning av värdeenhetens skattevärde.

12 Om och i den mån nedlagda kostnader verka höjande vid beräkning av värdeenhetens skattevärde först vid den andra efter kostnadernas nedläggande infallande allmänna taxeringen till värdestegringsskatt, må av sådan orsak vid samma taxeringstillfälle värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod höjas med högst beloppet av nu ifrågavarande, skattevärdet påverkande kostnader. (Se vidare anvisningarna.) 12 §. Befinnes vid allmän taxering till värdestegringsskatt att till samma underlag hänförligt onyttjat värde ingår i värdeenhets skattevärde för löpande taxeringsperiod med högre belopp än i skattevärdet för närmast föregående taxeringsperiod, skall ett tillägg göras till skattefria värdet för sistnämnda period. Detta tillägg skall motsvara tre procent årlig ränta under samma period å det i skattevärdet för perioden ingående onyttjade värdet i den mån detta värde varit att hänföra till underlag, vara onyttjat värde alltjämt belöper; dock må tillägget ej överstiga det belopp, varmed det till samma underlag hänförliga onyttjade värdet ökats. (Se vidare anvisningarna.) 13 §. Vid fastställandet av värdeenhets skattefria värde för viss taxeringsperiod skall från skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod avdrag göras med belopp, som anses motsvara den värdeminskning, värdeenheten vid närmast föregående taxeringsperiods början tillhörande byggnader eller andra anläggningar undergått under perioden. Denna värdeminskning skall beträffande byggnader, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, beräknas utgöra: för jordbruksfastighet en halv procent för år av det i fastighetens vid närmast föregående allmänna fastighetstaxering åsatta taxeringsvärde ingående jordbruksvärdet med undantag för därtill hörande skogsmarks värde; för annan fastighet, om den är bebyggd med stenhus, en halv procent, och om den är bebyggd med trähus, trefjärdedels procent för år av det i fastighetens vid närmast föregående allmänna fastighetstaxering åsatta taxeringsvärde ingående byggnadsvärdet efter avdrag för därtill hörande särskilt maskinvärde, så framt fråga ej är om för industriellt ändamål brukad fastighet, i vilket fall värdeminskningen bestämmes under vederbörligt hänsynstagande till den större eller mindre grad av slitning, fastigheten kan vara underkastad, dock högst till en och en halv procent av byggnadsvärdet efter avdrag för därtill hörande särskilt maskinvärde. (Se vidare anvisningarna.) 14 §. Därest under viss taxeringsperiod byggnad rivits eller eljest byggnad eller annan till värdeenhet hörande anläggning eller tillgång, som är av beskaffen-

13 het att enligt lag tillhöra fastighet men är av annat slag än växande skog eller föremål med åsätt särskilt maskinvärde, förstörts, skadats eller bortförts från värdeenheten, skall vid nästa allmänna taxering till värdestegringsskatt värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående period nedsättas med värdet av de rivna, förstörda, skadade eller bortförda tillgångarna under förutsättning att värdeenheten då på grund av det inträffade bort åsättas lägre skattevärde än den under i övrigt lika förhållanden skulle hava erhållit. (Se vidare anvisningarna.)

B.

Beträffande

värdeenhet, som tillkommit sammanslagning.

genom

delning

eller

15 §. 1 mom. Uppkommer vid allmän taxering till värdestegringsskatt fråga om taxering av värdeenhet, som utgör del av någon vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt bestående värdeenhet, skall såsom den nya enhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod anses, a) om värdeenheten uppkommit genom delning av värdeenhet, som var taxerad till värdestegringsskatt: den andel av det för den odelade värdeenheten vid närmast föregående allmänna taxering till värdestegringsskatt fastställda skattefria värdet, som enligt grunderna för n ä m n d a taxering finnes belöpa på den nya värdeenheten; b) om värdeenheten uppkommit genom delning av till värdestegringsskatt icke taxerad värdeenhet, som bildats av en eller flera till fastighetsskatt skattepliktiga taxeringsenheter: värdeenhetens andel i den odelade värdeenhetens skattevärde enligt nästföregående allmänna fastighetstaxering; samt c) om värdeenheten tillkommit genom delning av fastighet, 6om vid nästföregående allmänna fastighetstaxering var undantagen från skatteplikt: det belopp, som enligt de vid sistnämnda taxering tillämpade grunder skulle hava beräknats såsom värdeenhetens skattevärde, därest den då varit skattepliktig till fastighetsskatt. 2 mom. Hava flera värdeenheter eller delar av sådana enheter sammanslagits till en värdeenhet, skall såsom värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod gälla summan av de belopp, som skulle ansetts såsom de i sammanslagningen ingående delarnas skattefria värden för samma period, därest delarna taxerats var för sig. 3 mom. För nybildad värdeenhet, som avses i 1 och 2 mom., skall, då enheten första gången taxeras till värdestegringsskatt, skattefria värdet för löpande taxeringsperiod motsvara dess skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod, i tillämpliga fall ökat med till enheten hänförliga tillägg jämlikt 11 och 12 §§ samt minskat med avdrag jämlikt 13 och 14 §§". (Se vidare anvisningarna.)

14 16 §. Sedan värdeenhet, som avses i 15 §, första gången blivit för sig taxerad till värdestegringsskatt, erhålles vid därefter följande taxeringar till värdestegringsskatt det skattefria värdet för löpande taxeringsperiod, om skattevärdet överstiger 15 000 kronor: på enahanda sätt som i 15 § 3 mom. stadgas för där avsett fall, och om skattevärdet icke överstiger 15 000 kronor: genom att för varje stegring av skattevärdet ett särskilt tillägg göres till skattefria värdet, motsvarande skillnaden mellan det belopp, vartill skattevärdet höjts, och det för enheten senast fastställda skattevärdet. (Se vidare anvisningarna.) Angående

förfarandet vid särskild taxering till värdestegringsskatt då förändring av värdeenhet förekommer.

17 §. 1 mom. Delas vid särskild taxering till värdestegringsskatt någon till sådan skatt taxerad värdeenhet i två eller flera värdeenheter, skall den för den odelade värdeenheten föregående år taxerade värdestegringen fördelas på de nya värdeenheterna efter förhållandet mellan de värden, varmed dessa kunna anses hava ingått i den odelade värdeenhetens värde enligt nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt. Med sistnämnda värde avses, om delning sker av enhet, som förut icke delats under perioden, enhetens skattevärde vid senaste allmänna taxering till värdestegringsskatt, och om delning sker av enhet, som förut delats under perioden, det värde som enligt nästföregående allmänna fastighetstaxering kan anses hava belöpt på värdeenheten med bortseende från däri ingående skogsvärde eller särskilt maskinvärde. Ingick i den delade värdeenhetens taxerade värdestegring i 18 § omförmäld avdragsgill stegring av onyttjat värde, skall beloppet av sistnämnda stegring särskilt fördelas på de nya värdeenheterna i den mån stegringen kan anses hänförlig till desamma. För varje ny värdeenhet utgör dess andel i det fördelade värdestegringsbeloppet taxerad värdestegring. 2 mom. Sammanföras vid särskild taxering till värdestegringsskatt två eller flera värdeenheter, av vilka någon eller några äro taxerade till värdestegringsskatt, till en värdeenhet, skall den nybildade värdeenheten för återstoden av löpande taxeringsperiod taxeras till värdestegringsskatt med belopp, motsvarande summan av de belopp, för vilka de i den nya värdeenheten ingående enheterna voro taxerade till sådan skatt. Innefattar någon eller några av de i sammanslagningen ingående värdeenheternas taxerade värdestegring avdragsgill stegring av onyttjat värde, varom i 18 § förmäles, skall sammanlagda beloppet av nämnda värden utgöra i den nybildade värdeenhetens taxerade värdestegring ingående avdragsgill stegring av onyttjat värde. 3 mom. Sker vid särskild taxering till värdestegringsskatt uppdelning av

15 en till sådan skatt taxerad värdeenhet på det sätt, att en eller flera delar av enheten i förening med en eller flera andra enheter eller delar av enheter sammanföras till ny värdeenhet, skall vad i 1 och 2 mom. stadgas gälla i tilllämpliga delar. (Se vidare anvisningarna.) Om avdrag för stegring av onyttjat värde. 18 §. 1 mom. Vid taxering till värdestegringsskatt skall stegring av onyttjat värde — med undantag för fall varom i 2 och 3 mom. sägs — avdragas från taxerad värdestegring såsom avdragsgill stegring av onyttjat värde. 2 mom. Finnes vid särskild taxering till värdestegringsskatt att värdeenhet, i vars taxerade värdestegring avdragsgill stegring av onyttjat värde ingick vid nästföregående taxering, genom köp, byte eller därmed jämförligt fång övergått till ny ägare, som vid nu ifrågavarande taxering skall uppföras såsom skattskyldig för värdeenheten, må avdrag för nämnda stegring ej vidare medgivas utan skall för återstoden av löpande taxeringsperiod värdeenhetens taxerade värdestegring gälla såsom beskattningsbar värdestegring. Finnes vid allmän taxering till värdestegringsskatt, att värdeenhet, i vars taxerade värdestegring vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt ingått avdragsgill stegring av onyttjat värde, under närmast föregående taxeringsperiod genom i föregående stycke angivet fång övergått i ny ägares hand, skall avdrag för stegring av onyttjat värde medgivas endast med belopp, varmed tidigare fastställd stegring av onyttjat värde ökats vid ifrågavarande taxering. I taxerad värdestegring ingående belopp, som enligt ovanstående bestämmelser icke får avräknas, utföres såsom icke avdragsgill stegring av onyttjat värde. 3 mom. Har, på sätt i föregående moment angivits, för värdeenhet gällande avdragsgill stegring av onyttjat värde vid allmän taxering till värdestegringsskatt bortfallit, erhåller värdeenheten vid efterföljande allmänna taxeringar till värdestegringsskatt ny avdragsgill stegring av onyttjat värde endast om och i den mån stegringen av onyttjade värdet överskjuter det belopp, som vid nästföregående taxering utgjorde icke avdragsgill stegring av onyttjat värde för värdeenheten. 4 mom. Har del av värdeenhet, i vars taxerade värdestegring stegring av onyttjat värde ingår, överlåtits på i 2 mom. angivet sätt, skola bestämmelserna i denna paragraf gälla för den stegring av onyttjat värde, som må belöpa på den överlåtna delen. (Se vidare anvisningarna.) Om avlösning av värdestegringsskatt. 19 §. 1 mom. Vill någon helt eller delvis avlösa skatteplikt för taxerad värdestegring, vare därtill berättigad mot erläggande av ett penningbelopp (av-

IG lösningssumma), motsvarande tjugu gånger det årliga skattebeloppet eller den del därav, som vederbörande önskar avlösa. Avlösningen skall kunna avse såväl skatt å beskattningsbar värdestegring som den skatt, vilken framdeles kan komma att utgå för sådan taxerad värdestegring, som på grund av bestämmelserna i 18 § kan vara för tillfället befriad från skatt. Avlösningssumman inbetalas till vederbörande länsstyrelse senast den 31 december året innan det, från och med vilket skatten avlöses. Sker inbetalningen före den 31 december, nedsättes avlösningssumman med belopp motsvarande tre procent årlig ränta därå för tiden från och med inbetalningsdagen till den 31 december. Har avlösningssumman erlagts, skall vid närmast därefter infallande taxering till värdestegringsskatt värdeenhetens skattefria värde för löpande taxeringsperiod och däri möjligen ingående onyttjat värde ökas med beloppet av den värdestegring, för vilken skatt avlösts. 2 mom. ö n s k a r någon under löpande taxeringsperiod avlösa skatteplikt för värdestegring, som efter senaste allmänna taxering till värdestegringsskatt må hava uppkommit å då bestående värdeenhet, skall på begäran av den skattskyldige, i den ordning och på de villkor i förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet sägs, prövas och fastställas, om och i vad mån värdestegring uppkommit å värdeenheten sedan nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskalt. Finnes vid denna prövning ny värdestegring hava inträtt sedan nämnda allmänna taxering, må skatt, som belöper å såväl denna värdestegring som förefintlig, vid närmast föregående allmänna taxering till värdestegringsskatt fastställd värdestegring, helt eller delvis avlösas på sätt i 1 mom. för där avsett fall stadgas. Dock skall den till den nya värdestegringen hänförliga avlösningssumman nedsättas med belopp motsvarande tre procent årlig ränta därå från och med inbetalningsdagen till den löpande taxeringsperiodens slut. 3 mom. önskar någon under löpande taxeringsperiod från värdeenhet, som vid närmast föregående allmänna taxering till värdestegringsskatt utgjorde del av annan värdeenhet, avlösa skatteplikt för å värdeenheten upplupen värdestegring, skall genom i 2 mom. åsyftat förfarande fastställas dels värdeenhetens andel i den för den odelade värdeenheten vid tiden för delningen gällande värdestegringen, dels ock den ytterligare värdestegring, som efter delningen må hava uppkommit å värdeenheten, varefter avlösning sker på sätt i 1 och 2 mom. i tillämpliga delar stadgas. (Se vidare anvisningarna.) Särskilda bestämmelser rörande dödsbo. 20 §. Därest enligt 15 § 2 mom. eller 75 § 2 mom. kommunalskattelagen dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet för fastighet eller från erläggande av utskylder för fastighet, skall på särskild prövning av vederbörande heskattningsnämnd bero, huruvida och i vad m å n enligt samma grunder

17 befrielse från skattskyldighet till värdestegringsskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga rum. Vad i 75 § 3 mom. kommunalskattelagen är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för kommunal utskyld skall äga motsvarande tilllämpning i fråga om värdestegringsskatt. Beskattningsort. 21 §. Taxering till värdestegringsskatt skall ske i den kommun där värdeenheten är belägen. Tillhöra delar av värdeenhet olika municipalsamhällen eller är del av värdeenhet belägen inom och annan del utom sådant samhälle, skall vid taxering till värdestegringsskatt angivas, hur stor del av värdeenhets beskattningsbara värdestegring, som belöper på varje sådan del av värdeenheten. Ingå i värdeenhet flera taxeringsenheter eller flera fastigheter eller delar av fastigheter, som avses i 8 § andra stycket a) kommunalskattelagen, skall, därest ägare eller arrendator av dylik taxeringsenhet, fastighet eller del av fastighet det påfordrar, angivas huru stor del av värdeenhetens beskattningsbara värdestegring som belöper å varje sådan del av värdeenheten. Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till värdestegringsskatt. 22 §. Vad i taxeringsförordningen och eljest är stadgat om taxering till fastighetsskatt enligt kommunalskattelagen skall i tillämpliga delar, med de avvikelser, som i denna förordning stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till värdestegringsskatt. 23 §. 1 mom. Envar, som har att avgiva allmän fastighetsdeklaration, är pliktig att till ledning för taxering till värdestegringsskatt lämna uppgifter i de avseenden, varom beslut meddelas av Kungl. Maj:t. 2 mom. Efter anmaning är envar pliktig att i den omfattning, som i anmaningen angives, meddela för taxering till värdestegringsskatt av värdeenhet, för vilken han är skattskyldig, erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna sådan uppgift skola stadgandena i 21 och 25 §§ samt 144 § 2 och 3 mom. taxeringsförordningen hava motsvarande tillämpning. 24 §. Taxering till värdestegringsskatt verkställes av de beskattningsnämnder, som företaga fastighetstaxering enligt kommunalskattelagen. 2—413997

18 25 §. De år, då allmän taxering till värdestegringsskatt äger rum, åligger det fastighetstaxeringsnämndens ordförande att med ledning av fastighetsdeklarationer och andra uppgifter enligt 23 § 2 mom. och eljest tillgängliga handlingar rörande fastighetstaxering, efter den skriftväxling med den skattskyldige och utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen till värdestegringsskatt upprätta förslag till sådan taxering beträffande varje värdeenhet som är skattepliktig till sådan skatt. Förslaget upprättas enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t, och skall innehålla uppgifter i samtliga de hänseenden, som omförmälas i 6 §. Förslag till taxering skall så snart ske kan föreläggas fastighetstaxeringsnämnden. 26 §. Sedan fastighetstaxeringsnämnden med ledning av de upprättade förslagen meddelat beslut i de frågor, som omförmälas i 6 §, skall i särskild längd, värdestegringsskattelängd, vartill formulär fastställes av Kungl. Maj :t, de meddelade besluten antecknas i den mån de föranleda taxering. 27 §. Har fastighetstaxeringsnämnd åsätt värdeenhet taxerad värdestegring i fall, då värdeenhet icke förut varit taxerad till värdestegringsskatt, eller åsätt värdeenhet taxerad värdestegring med högre belopp än som nästföregående år varit gällande, eller jämlikt 18 § 2 mom. andra stycket förordnat, att förut medgivet avdrag för stegring av onyttjat värde ej längre skall äga rum, eller medgivit avdrag för sådan stegring med lägre belopp än vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt, åligger det nämndens ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev med posten översända underrättelse om nämndens beslut till vederbörande skattskyldig. 28 §. De år, då särskild taxering till värdestegringsskatt skall äga rum, har taxeringsnämnden att, sedan beslut fattats i de frågor, som omförmälas i 7 §, därom verkställa anteckning i värdestegringsskattelängden. 29 §. Har vid särskild taxering till värdestegringsskatt värdestegring påförts ny värdeenhet, eller har taxeringsnämnd jämlikt 18 § 2 mom. första stycket förordnat, att förut medgivet avdrag för stegring av onyttjat värde ej längre skall medgivas, åligger det nämndens ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev med posten översända underrättelse om nämndens beslut till vederbörande skattskyldig.

19 30 §. De föreskrifter, enligt vilka landskamrerare h a r att vidtaga förberedande i åtgärder och fastighetstaxeringskonsulent ålagts lämna erforderligt biträde I vid fastighetstaxering, skola äga motsvarande tillämpning vid taxering till I värdestegringsskatt. 31 §. Förslag till taxering till värdestegringsskatt och andra till sådan taxering i hörande handlingar skola förvaras tillsammans med fastighetsdeklarationer I na för kommunen. Beträffande sådana handlingar skall vad i 56 och 57 §§ I taxeringsförordningen stadgas om deklarationer och uppgifter äga motsvaI rande tillämpning. Eftertaxering. 32 §. Har någon underlåtit att inom behörig tid söka lagfart eller att lämna i { mantalsskrivningsförordningen föreskriven anmälan om innehav av fast i egendom, och har därav föranletts, att avdrag för stegring av onyttjat värde obehörigen medgivits vid taxering till värdestegringsskatt, skall den värdesteg\ ring, som genom berörda underlåtenhet undgått taxering, eftertaxeras och ji värdestegringsskatt påföras den skattskyldige med belopp, som genom nämnda underlåtenhet undandragits. Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans l dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter utgången I av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för "• registrering. Besvär. 33 §. Beträffande besvär över taxering till värdestegringsskatt så ock över prövningsnämnds beslut enligt 19 § 2 och 3 mom. skola taxeringsförordningens föreskrifter om fastighetstaxering enligt kommunalskattelagen äga motsvarande tillämpning med iakttagande dels att bestämmelserna i 123 § 1 mom. taxeringsförordningen skola vara tillämpliga, då skattskyldig icke erhållit i 27 § föreskriven underrättelse före den 15 mars, därest beslut fattats av fastighetstaxeringsnämnd i något av länen, men före den 10 juli, därest beslut fattats av fastighetstaxeringsnämnd i Stockholm, eller i 29 § föreskriven underrättelse före den 15 juni, därest beslut fattats av taxeringsnämnd i något av länen, men före den 10 juli, därest beslut fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, dels att klagan över utslag av kammarrätten må föras endast såvitt rör tilllämpning av 4 och 5 §§, dels ock att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige, landskamrerare och vederbörande kommun eller i förekommande fall municipalsamhälle.

20 Tillhöra delar av värdeenhet olika municipalsamhällen äga dessa var för sig besvärsrätt. Är del av värdeenhet belägen inom och annan del utom sådant samhälle, tillkommer besvärsrätt såväl vederbörande kommun som municipalsamhälle. Avse samtidigt anhängiga besvär enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen samma fastighet, skola besvären prövas i samband med varandra. Därest efter anförda besvär eller eljest fastighetstaxering enligt kommunalskattelagen ändras, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring i taxering till värdestegringsskatt. Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär rörande fastighetstaxering enligt kommunalskattelagen i förekommande fall foga behörigt utdrag av värdestegringsskattelängden ävensom i 31 § avsedda handlingar angående ifrågavarande taxering. Ansvarsbestämmelser. 34 §. Har någon till ledning för taxering till värdestegringsskatt av värdeenhet, för vilken h a n är skattskyldig, mot bättre vetande eller av grov vårdslöshet lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, straffes med dagsböter, som tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag. 35 §. Åtal jämlikt 34 § anhängiggöres vid den allmänna underrätt, inom vars dom värj o den skattskyldiges hemortskommun är belägen. Särskilda föreskrifter. 36 §. Inbetalad avlösningssumma, som avses i 19 §, fördelas mellan staten och vederbörande kommun eller municipalsamhälle efter samma grunder som den årliga värdestegringsskatten. 37 §. Kommun eller municipalsamhälle tillkommande andel i influtna avlösningsbelopp skall avsättas till en särskild fond, värdestegringsskattefonden. Om sådan fond skall gälla vad i lagen den 12 juni 1936 om kommunal fondbildning stadgas angående användning och förvaltning av tillfällig fond. 38 §. I denna förordning förstås med län, där annat ej framgår av sammanhanget, jämväl Stockholms stad, med länsstyrelse jämväl överståthållaräm-

21 betet och med landskamrerare jämväl skattedirektören vid överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden. 39 §. Av taxering till värdestegringsskatt föranledda särskilda kostnader bestridas av statsmedel. 40 §. Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter. Ö vergångsbestämmel ser. 1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943. 2. Allmän taxering till värdestegringsskatt skall första gången äga rum år 1944. Därvid skall vad i denna förordning stadgas om taxeringsperiod, som närmast föregår allmän taxering till värdestegringsskatt, i tillämpliga delar gälla tidsperioden 1938—1943. Dessutom skall vid 1944 års taxering vad i 11 § andra stycket stadgas om kostnader, som nedlagts under den näst sista taxeringsperioden före visst taxerings tillfälle, äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnader, som nedlagts under åren 1933—1937. 3. Vid 1944 års allmänna taxering till värdestegringsskatt åligger det fastighetstaxeringsnämnd att för varje i 1938 års allmänna fastighetstaxeringslängd upptagen taxeringsenhet fastställa, huruvida den enligt de i denna förordning stadgade grunder varit att anse såsom värdeenhet eller del av sådan enhet; och skall vid 1944 års taxering för löpande taxeringsperiod fastställd värdeenhet med skattevärde ej överstigande 15 000 kronor vara skattepliktig till värdestegringsskatt, därest den bildats genom delning av taxeringsenhet eller komplex av taxeringsenheter, som upptagits i 1938 års fastighetstaxeringslängd och ansetts utgöra värdeenhet. 4. Ägare eller enligt kommunalskattelagen skattskyldig innehavare av fastighet må — såvitt fråga är om fastighet, för vilken han är skattskyldig — hos den ordinarie prövningsnämnden i vederbörande prövningsdistrikt år 1943 påkalla jämkning av det värde, som vid 1944 års allmänna taxering till värdestegringsskatt jämlikt 10 och 15 §§ denna förordning skulle utgöra skattefritt värde för närmast föregående taxeringsperiod för värdeenhet, som må bildas av fastigheten eller vari fastigheten kan komma att ingå. I enahanda ordning må prövas, om och i vad mån tomt- och industrivärde bör anses ingå i jordbruksfastighets taxeringsvärde. Framställning om prövning som ovan nämnts skall ingivas till vederbörande länsstyrelse, i länen senast den 31 juli 1943 och i Stockholm senast den 31 augusti samma år. Fråga, huruvida och i vad mån sådan framställning bör föranleda avvikelse från 1938 års taxeringsvärde, skall bedömas enligt de uppskattningsgrunder, som tillämpades vid samma års allmänna fastighetstaxering.

22 Finner prövningsnämnden, att annat värde än skattevärdet enligt 1938 års allmänna fastighetstaxering skall läggas till grund vid bestämmandet av värdeenhets skattefria värde vid den första allmänna taxeringen till värdestegringsskatt, skall det sålunda fastställda värdet i tillämpliga fall gälla i stället för värdeenhetens skatte värde enligt 1938 års allmänna fastighetstaxering. över prövningsnämnds beslut i anledning av framställning, varom ovan nämnts, må klagan icke föras. 5. När fråga uppkommer om taxering till värdestegringsskatt av värdeenhet, som förut icke taxerats till sådan skatt, må beskattningsnämnd, om värdeenheten helt eller delvis utgöres av fastighet eller fastighetsdel, som av den vid tiden för taxeringen skattskyldige ägaren före den 1 oktober 1942 förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, vid fastställandet av värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod — oavsett bestämmelserna i 10 och 15 §§ denna förordning — taga skälig hänsyn till den köpeskilling eller annat vederlag, som må hava avtalats för fastigheten eller fastighetsdelen, därest vederlaget var högre än fastighetens taxeringsvärde vid den allmänna fastighetstaxering, som närmast föregick ifrågavarande taxering till värdestegringsskatt.

Anvisningar till 3 §. 1. I allmänhet kommer taxeringsenhet att utgöra den enhet, vars stegring i värde skall läggas till grund för värdestegringsskatten. Under vissa förutsättningar, varom stadgas i 3 § andra stycket under b), bör emellertid värdeenheten bestämmas på annat sätt. Därvid åsyftas främst det fall att någon i exploateringssyfte eller av annan anledning låtit stycka en fastighet eller flera intill varandra gränsande fastigheter i ett antal rättsligen självständiga enheter, var och en med egen registerbeteckning, vilka icke ligga i sambruk med gemensamma åbyggnader och ej heller av annan anledning »icke kunna till sina inbördes värden tillförlitligen bedömas». Enär fastigheterna förty icke bilda sådant komplex av fastigheter, varom förmäles i 8 § e) kommunalskattelagen och alltså ej skola utgöra en taxeringsenhet, åsättas de var för sig särskilt taxeringsvärde. De böra likväl vid taxering till värdestegringsskatt med stöd av stadgandet i 3 § andra stycket under b) i regel anses bilda en värdeenhet. För tillämpning av ifrågavarande stadgande förutsattes emellertid, att fastigheterna från början bildat ett på marken sammanhängande område och att de förvaltas gemensamt på sådant sätt att de, ekonomiskt sett, framträda såsom en naturlig enhet. Den omständigheten att enheten kunnat bliva splittrad därigenom att en eller flera mellanliggande fastigheter övergått till annan ägare utgör intet hinder för stadgandets tillämpning på de återstående fastigheterna. Som ytterligare exempel därå, att flera taxeringsenheter kunna bilda en -

23 värdeenhet, må anföras det fall, att en ägare av en jordbruksfastighet huvudsakligen använder fastigheten för jordbruk med binäringar men utnyttjar viss del därav såsom underlag för eller eljest i samband med byggnader eller inrättningar, som ej höra till jordbruket med binäringar, t. ex. därå uppför bostadshus för uthyrning till sommarnöje eller på annat sätt eller ock därå gör anläggning för annan drift än sådan, som kan anses såsom binäring till jordbruk. Skulle emellertid i sådant fall beskattningsnämnd anse exempelvis grupp av bostadshus eller en särskild fabriksanläggning på grund av avskilt läge eller anmärkningsvärd storleksordning böra bilda särskild värdeenhet, må nämnden kunna förordna därom. Att taxeringsenheter med samme ägare utarrenderats eller eljest upplåtits åt särskilda brukare hindrar ej att de vid taxering till värdestegringsskatt sammanföras till en värdeenhet. Arrendator eller brukare av sålunda upplåtet område äger emellertid hos beskattningsnämnd påfordra angivande av hur stor del av eventuell värdestegring, som belöper på det av honom innehavda området (21 § tredje stycket). 2. För tillämpning av det stadgande, varom nu är fråga, förutsattes, att de taxeringsenheter, vilka tillsammans skola kunna utgöra en värdeenhet, äro belägna inom samma kommun. Denna omständighet utgör å andra sidan icke i och för sig tillräcklig anledning att i samme ägares hand varande fastigheter skola bilda en värdeenhet. Om en person t. ex. äger flera hyresfastigheter i en stad, vilka utgöra skilda taxeringsenheter, skola fastigheterna i regel icke betraktas såsom en värdeenhet vid taxering till värdestegringsskatt. 3. Om med hänsyn till en värdeenhets läge och beskaffenhet det kan antagas, att den inom överskådlig framtid lämpligen skulle kunna användas på ett mera vinstgivande sätt än det förhandenvarande, samt värdeenhetens värde påverkas av detta förhållande, kan onyttjat värde föreligga. Beträffande värdeenhet, som består av jordbruksfastighet, blir begreppet onyttjat värde liktydigt med tomt- och industrivärde, som omförmäles i 10 § kommunalskattelagen. Därest tomt- och industrivärde, som åsatts vid fastighetstaxering, icke angivits avse viss del eller vissa delar av taxeringsenhet, skall, där icke omständigheterna uppenbart föranleda till annat antagande, onyttjat värde anses belöpa på hela den värdeenhet eller del av värdeenhet, som motsvarar taxeringsenheten. Vidkommande värdeenhet, som utgöres av annan fastighet, föreligger onyttjat värde främst i fråga om obebyggd och även eljest outnyttjad tomtmark, där det onyttjade värdet i regel blir lika med det i värdeenhetens skattevärde ingående markvärdet. I dylikt fall hänföres onyttjade värdet till hela den ifrågavarande värdeenheten. Är onyttjade värdet mindre än markvärdet, kan det vara begränsat antingen till visst område på marken eller ock till viss andel av värdeenhetens markvärde. Det senare är förhållandet, om värdeenhet icke utnyttjas till fullo i ekonomiskt hänseende. Fall av ofullständigt ekonomiskt utnyttjande kan vara för handen, om en tomt, å vilken högbebyggelse är tillåten, icke bebygges till medgiven höjd eller om en obebyggd tomt, å vilken bebyggelse är tillåten, endast tillfälligtvis uthyres till

exempelvis ett tivoliföretag. Bestämmes i sådana fall markvärdet med hänsyn till föreliggande möjlighet till bebyggelse och således högre än om hänsyn tagits endast till förhandenvarande utnyttjande, kan en mot övervärdet svarande kvotdel av markvärdet anses utgöra onyttjat värde. Det förhållandet att ett hyreshus anses omodernt bör grundlägga onyttjat värde för kvotdel av markvärdet endast om markvärdet påtagligen stegrats genom jämförelse med närliggande, efter moderna principer bebyggd tomtmark. Skulle en ägare av hyreshus av ideella eller liknande skäl hålla hyrorna så låga, att fastighetens avkastningsförmåga icke helt utnyttjas, kan enbart sådant förhållande icke verka, att onyttjat värde skall anses föreligga. Onyttjat värde kan icke vara större än markvärdet. 4. Tages en del av det område på marken, som utgjort underlag för värdeenhets onyttjade värde, i anspråk för bebyggelse, eller rives en byggnad och lämnas den mark varpå den var uppförd obebyggd, minskas respektive ökas underlaget för värdeenhetens onyttjade värde. Om å en värdeenhet, vara högbebyggelse är tillåten och som hittills varit bebyggd med ett tvåvåningshus, i stället uppföres ett femvåningshus, så minskas eller försvinner därigenom underlaget för värdeenhetens onyttjade värde. Å andra sidan ligger i sakens natur, att även om onyttjade värdet vid en senare taxering har mindre underlag än vid förra taxeringstillfället, det till det minskade underlaget hänförliga onyttjade värdet kan finnas uppgå till högre belopp än värdeenhetens hela onyttjade värde enligt nästföregående taxering. Hurusom stegring av onyttjat värde kan undantagas från beskattning enligt denna förordning samt hurusom från beskattning undantagen sådan värdestegring i visst fall kan övergå till beskattningsbar värdestegring, därom stadgas i 18 § med anvisningar. till 4 §. 1. Med delning av värdeenhet förstås i denna förordning av beskattningsnämnd vid allmän eller särskild taxering till värdestegringsskatt beslutad uppdelning av värdeenhet. Delning anses alltså komma till stånd genom beskattningsnämnds beslut därom, icke genom någon av värdeenhets ägare vidtagen eller föranstaltad åtgärd. Men dylik åtgärd kan hava givit beskattningsnämnden anledning till delningsbeslutet. Beslut om delning av värdeenhet kan t. ex. föranledas av att del av värdeenhet frånskilts och överlåtits till ny ägare eller av att del av värdeenhet, vare sig den rättsligen frånskilts eller ej, upplåtits till annan för självständigt, mera stadigvarande nyttjande. Vidare kan det tänkas, att om värdeenhets ägare börjar stadigvarande bruka viss del av värdeenheten särskilt eller använda delen för annat ändamål än värdeenheten i övrigt, även detta skulle kunna föranleda uppdelning av den gamla värdeenheten, nämligen om förhållande varom talas i anvisningarna till 3 § punkt 1 andra stycket sista meningen föreligger. Frånskiljes från en större värdeenhet, en »stamfastighet», ett mindre område, anses såväl den kvarstående huvuddelen av stamfastigheten som den

25 mindre, frånskilda delen hava uppkommit genom delning. Sammanslås någon eller några av de delar, vari värdeenhet delats, utan att först hava blivit taxerade såsom självständiga värdeenheter, med annan värdeenhet eller del av värdeenhet till ny sådan enhet, skall vid bedömandet av frågan om skatteplikt för den nybildade värdeenheten reglerna angående genom delning tillkommen värdeenhet tillämpas på densamma. Bestämmelsen att även värdeenhet med skattevärde icke överstigande 15 000 kronor kan vara skattepliktig därest den tillkommit genom delning gäller även för det fall att den delade värdeenhetens skattevärde icke överstigit 15 000 kronor. 2. Stadgandet i 2 mom. om rätt för beskattningsnämnd att om synnerliga skäl föreligga undantaga eljest skattepliktig värdeenhet från värdestegringsskatt syftar till att sådan skatt icke skall behöva utgå i rena bagatellfall. Synnerliga skäl att medgiva undantag från skatteplikt bör i allmänhet anses föreligga endast beträffande smärre områden. Särskilt kunna sådana skäl föreligga om det avskilda området skall genom sammanslagning ingå i ny värdeenhet, som hittills icke taxerats till värdestegringsskatt. Skulle åter ett område oaktat det är obetydligt till omfånget befinnas hava stor värdestegring, torde i regel anledning saknas att undantaga området från skatteplikt. Exempel: En värdeenhet delas i två värdeenheter, A med skattevärde av 12 000 kronor och värdestegring av 4 000 kronor samt B med skattevärde av 500 kronor och värdestegring av 100 kronor. Beskattningsnämnden synes med stöd av paragrafens andra stycke kunna befria området B från skatteplikt men däremot icke området A. Har enligt denna paragraf undantag från skatteplikt en gång medgivits för värdeenhet, skall därefter så anses som om värdeenheten icke uppkommit genom delning. Huvudregeln blir alltså därefter tillämplig å värdeenheten, d. v. s. den blir ej skattepliktig förrän dess skattevärde överstiger 15 000 kronor. till 6 §. Vid fastställandet av onyttjat värde, som må ingå i värdeenhets skattefria värde för löpande taxeringsperiod, skola följande bestämmelser tillämpas. 1. Finnes vid allmän taxering till värdestegringsskatt att värdeenhet, i vars skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod' onyttjat värde ingår, alltjämt har sådant värde och att underlaget för berörda värde icke förändrats, skall undersökas, huruvida förekommande tillägg till och avdrag från värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod äro hänförliga till onyttjat värde. I den mån så är fallet skall i värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod ingående onyttjat värde ökas med tilläggen respektive minskas med avdragen eller ifrågakommande delar därav. Tillägg enligt 12 § är alltid hänförligt till onyttjat värde. Tillägg för nedlagda kostnader kan vara det, t. ex. i den mån det motsvaras av kostnader för gatas anläggning. Avdrag från skattefria värdet

26 för närmast föregående taxeringsperiod, hänförligt jämväl till i nämnda värde ingående onyttjat värde, kan möjligen tänkas förekomma, t. ex. om ett område förstörts genom naturhändelse. 2. Finnes vid taxeringen att underlaget för onyttjade värdet har ökats eller minskats, tarvas särskilda regler för fastställandet av det i skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod ingående onyttjade värdet. Har t. ex. en värdeenhet, som förut hade onyttjat värde till halva sin areal, tagits i anspråk så att endast en fjärdedel av arealen återstår obrukad — vilket innebär, att endast en fjärdedel av värdeenheten numera har onyttjat värde — skall såsom i skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod ingående onyttjat värde gälla endast den del av värdeenhetens onyttjade värde för närmast föregående taxeringsperiod, som belöpte på den ännu obrukade fjärdedelen av värdeenheten. Därest alltså vid taxeringen underlaget för onyttjade värdet befinnes hava minskats, skall — för erhållande av det i värdeenhetens skattefria värde för löpande taxeringsperiod ingående onyttjade värdet — det i värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod ingående onyttjade värdet nedsättas i samma proportion som underlaget har minskats. Sålunda fastställt onyttjat värde ökas därefter i tilllämpliga fall med tillägg respektive minskas med avdrag, vilka befunnits hänförliga Ull det onyttjade värdet. Skulle underlaget för onyttjat värde hava ökats, erhålles i skattefria värdet för löpande taxeringsperiod ingående onyttjat värde genom att värdeenhetens för närmast föregående taxeringsperiod gällande onyttjade värde ökas i proportion till underlagets ökning, varefter i tillämpliga fall tillägg därtill respektive avdrag därifrån göres på nyssnämnt sätt. Vid tillämpning av dessa regler iakttages dock, att i skattefria värdet för löpande taxeringsperiod ingående onyttjat värde uppåt begränsas av två spärrar. Det får icke överstiga det i värdeenhetens skattevärde för löpande taxeringsperiod ingående onyttjade värdet, och det får ej heller vara större än det skattefria värdet. Jämför exemplen II och III med därtill hörande förklaringar. till 9 och 10 §§. 1. En värdeenhets taxerade värdestegring vid en viss allmän taxering till yärdestegringsskatt utgöres av det belopp, varmed värdeenhetens skattevärde överskjuter dess skattefria värde för den löpande taxeringsperioden (jfr exempel I). Vid bestämmandet av sistnämnda värde har man att utgå från ett skattefritt värde för närmast föregående taxeringsperiod. Om värdeenheten vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt taxerats till sådan skatt, utgör dess då fastställda skattefria värde för löpande taxeringsperiod vid den nu ifrågavarande taxeringen värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod. För sådana fall åter, då värdeenheten vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt icke taxerats till sådan skatt, måste andra belopp sättas i stället. Huru dessa andra belopp skola bestämmas framgår av 10 §. Där givna regler avse såväl det fall, att värdeenhet, s o m j c k e förut varit taxerad till värdestegringsskatt, för första gången

27 taxeras till sådan skatt, som ock det fall, att värdeenhet, som varit taxerad till värdestegringsskatt men sedermera så nedgått i värde att all värdestegring bortfallit, ånyo stiger i värde och blir föremål för taxering till värdestegringsskatt. 2. Det skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod kan i förekommande fall ökas med vissa tillägg och minskas med vissa avdrag. Reglerna om tillägg enligt 11 och 12 §§ samt avdrag enligt 13 och 14 §§ äro tilllämpliga å alla till värdestegringsskatt skattepliktiga värdeenheter med skattevärde över 15 000 kronor. Då genom delning tillkommen värdeenhet med skattevärde som icke överstiger 15 000 kronor första gången vid allmän taxering till värdestegringsskatt taxeras till sådan skatt, skola likaledes ifrågavarande regler tillämpas. Vid de taxeringar till värdestegringsskatt, vilka ske efter det sådan värdeenhet första gången taxerats, skall däremot, så länge dess skatte värde ej överstiger 15 000 kronor, specialregeln i 16 § sista stycket tillämpas. Reglerna om tillägg och avdrag enligt 11—14 §§ bliva då överflödiga. 3. Regeln i 10 § 2 mom. andra stycket möjliggör för skattskyldig förmånligare beräkning av det skattefria värdet i vissa fall, då huvudregeln skulle hava medfört obilligt resultat. Antag t. ex., att en värdeenhet år 1938 hade ett skattevärde av 20 000 kronor. Detta stiger vid allmän taxering till värdestegringsskatt år 1944 till 25 000 kronor. Det antages tillika, att vid sistnämnda taxering värdeenhetens skattefria värde för löpande taxeringsperiod blir jämnt 20 000 kronor och värdestegringen alltså 5 000 kronor. År 1948 sjunker skattevärdet emellertid till 18 000 kronor, vilket medför att värdeenheten icke taxeras till värdestegringsskatt, enär skattevärdet är lägre än skattefria värdet, som antages fortfarande vara 20 000 kronor. Vid nästa allmänna taxering till värdestegringsskatt, år 1953, befinnes värdeenheten hava stigit i värde; dess skattevärde uppgår nu åter till 25 000 kronor. Enär värdeenheten under närmast föregående taxeringsperiod ej var taxerad till värdestegringsskatt, skulle det nu enligt huvudregeln anses som om den för första gången taxeras till sådan skatt. Jämlikt 10 § 1 mom. a) skulle värdeenhetens skattevärde enligt fastighetstaxeringen år 1948, 18 000 kronor, anses såsom dess skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod, d. v. s. skatt skulle uttagas på en värdestegring av 7 000 kronor i stället för 5 000 kronor, såsom fallet skulle varit, om skattevärdet icke år 1948 nedgått under det senast gällande skattefria värdet 20 000 kronor. Skulle värdeenheten under hela den nu angivna tiden hava befunnit sig i samme ägares hand, kunde det vara stötande, att vid taxeringen år 1953 utgå från ett värde av blott 18 000 kronor, till vilket belopp skattevärdet nedgått på grund av måhända tillfälliga orsaker. I sådant fall må, enligt 10 § 2 mom. andra stycket, på särskild framställning av skattskyldig, det skattefria värde, som skulle hava åsatts värdeenheten år 1948, om den då taxerats till värdestegringsskatt, eller 20 000 kronor, kunna fastställas såsom skattefritt värde för värdeenheten. Skulle åter värdeenheten under nedgångsperioden t. ex. genom köp hava övergått till ny ägare, som förvärvat enheten kanske för 18 000 kronor, kan till-

28 lämpning av huvudregeln icke anses obillig. Det har därför gjorts beroende av prövning för varje särskilt fall, huruvida stadgandet i 10 § 2 mom. andra stycket skall tillämpas eller ej. Antages i det anförda exemplet, att nedgången i värde icke varit tillfällig utan att värdeenhetens skattevärde under två eller flera taxeringsperioder kvarstått oförändrat vid 18 000 kronor, bortfaller grunden för tillämpning av en mildare regel än huvudregeln. till 11 §. Såsom exempel på åsyftade kostnader må anföras: kostnad för ny-, till- och ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring av åbyggnad å värdeenhet, därest kostnaden ej är att hänföra till underhåll; kostnad för rivning av åbyggnad; kostnad för grundförbättring såsom tomtplanering, nyodling, vattenavledning och sjösänkning; kostnad för anläggning av enskild väg; kostnad för stadsplan, stomplan och andra planutredningar samt för tomtindelning, avstyckning eller annan uppdelning av mark i tomtplatser och lägenheter, med flera lantmäteriförrättningar; gatukostnadsbidrag enligt stadsplanelagen; kostnad för anläggning av vatten-, avlopps- och belysningsledningar; samt kostnad för avlösning av servitut, som belastar i värdeenheten ingående fastighet, och för förvärv av servitut till förmån för sådan fastighet. Såsom av uppräkningen framgår må tillägg till värdeenhets skattefria värde göras även för kostnader, som nedlagts utom värdeenheten, i den mån kostnaderna påverka värdeenhetens skattevärde i höjande riktning. Administrationskostnader vid anläggningsarbeten av ovan angivet slag få som regel tilläggas skattefria värdet endast om de visas hava varit nödvändiga för åstadkommande av avkastningsgivande byggnader eller dylikt. I övrigt få administrationskostnader icke tilläggas det skattefria värdet. Den omständigheten, att värdeenhets skattevärde vid en allmän taxering till värdestegringsskatt sättes lägre än värdeenhetens skattevärde enligt närmast förgående allmänna taxering, utesluter ej, att nedlagda kostnader samtidigt kunna hava påverkat skattevärdet i höjande riktning. Detta framgår av följande exempel. En värdeenhet består av tomt med två byggnader. Den ena byggnaden sjunker i värde från en allmän taxering till nästa med 15 000 kronor under det att den andra byggnaden på grund av under taxeringsperioden verkställd tillbyggnad (som kostat minst 10 000 kronor) stiger i värde med 10 000 kronor. Antages, att andra skattevärdet påverkande omständigheter ej förekommit, har enhetens värde alltså å ena sidan minskats med 15 000 kronor men å den andra ökats med 10 000 kronor, d. v. s. skattevärdet har nedgått med 5 000 kronor. Hade tillbyggnaden icke kommit till stånd, skulle värdeenheten hava nedgått i värde med 15 000 kronor. Det för tillbyggnaden nedlagda beloppet har alltså — ehuru värdeenhetens skattevärde icke höjts — påverkat skattevärdet i höjande riktning med 10 000 kronor.

29 Sistnämnda belopp bör förty kunna få läggas till värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod. Det bör uppmärksammas, att icke alla å en värdeenhet nedlagda kostnader nödvändigt verka höjande vid skattevärdets beräkning. Hänsyn skall således ej tagas till kostnader, som på grund av olämplig planläggning eller dylikt få karaktär av kapitalförbrukning. Vidare måste beaktas, att nedlagda kostnader måhända på grund av prisfall eller ofrånkomlig värdeminskning genom slitning under den gångna delen av taxeringsperioden icke kunna vid taxeringstillfället påverka skatte värdet med hela sitt belopp. Till kostnader räknas ej endast utgifter i penningar utan även värdet, beräknat efter i orten gängse pris, av oavlönat arbete, som vederbörande själv eller annan för hans räkning utfört för höjande av värdeenhetens värde, samt värdet av produkter och råämnen som använts vid förbättringsarbete och för vilka ersättning ej utgivits. I den mån utgift kan anses vara skattskyldig gottgjord på annat sätt än genom värdestegring å hans värdeenhet föreligger ej kostnad, för vilken tillägg må göras till skattefria värdet. till 12 §. För att onyttjat värde skall vara att hänföra till samma underlag för löpande taxeringsperiod som under närmast föregående taxeringsperiod erfordras, om onyttjade värdet är lokaliserat till visst område på marken, att underlaget skall utgöras av samma område, och om onyttjade värdet avser viss kvotdel av värdeenhets markvärde, att kvotdelen är oförändrad. Skulle underlaget för onyttjade värdet hava utvidgats, d. v. s. har till det område på marken, som under närmast föregående taxeringsperiod utgjorde underlag för onyttjat värde, kommit ytterligare område, vara sådant värde belöper, eller har, då onyttjade värdet hänför sig till kvotdel av markvärdet, sådan kvotdel blivit större, utgör detta icke hinder för tillämpning av 12 § å det onyttjade värde, som belöper å den kvarstående delen av underlaget. Det fordras alltså ej fullständig »kongruens» mellan underlagen. Har underlaget för onyttjat värde vid taxeringen för löpande taxeringsperiod ökats, skall tilllägg icke beräknas å det onyttjade värde, som belöper å det nytillkomna underlaget. Har återigen underlaget för onyttjat värde vid taxering för löpande taxeringsperiod minskats, skall tillägget beräknas å det mindre underlagets värde vid närmast föregående taxering. Av det anförda följer, att om det område på marken, vartill under närmast föregående taxeringsperiod onyttjat värde hänfördes, helt förlorat egenskapen av underlag, enär det blivit tillfullo utnyttjat, men värdeenheten likväl finnes hava onyttjat värde, som hänföres till annat, kanske lika stort område på marken, vara onyttjat värde förut icke belöpte, så skall tillägg icke beräknas å värdet i fråga.

30 till 13 §. 1. I paragrafen angivna procentsatser för värdeminskningens beräknande äro schabloner, vilka kunna frångås där det visas att värdeminskningen bör beräknas på annat sätt. Det för jordbruksfastighet angivna värdeminskningstalet, en halv procent, avser medelstor jordbruksfastighet, normalt bebyggd med bostads- och driftbyggnader. I varje särskilt fall bör därför övervägas, huruvida schablonen skall anses tillämplig med hänsyn till omfattningen av bebyggelsen å vederbörande jordbruksfastighet eller om jämkning av värdeminskningstalet bör ske. Det belopp, vara värdeminskningsavdraget skall beräknas, representerar större kvotdel av jordbruksvärdet då fråga är om fullbyggd mindre jordbruksfastighet än då fråga är om fullbyggd större sådan fastighet. 2. Innefattar värdeenhet såväl jordbruksfastighet som annan fastighet, skall värdeminskningsavdraget bestämmas särskilt för den del av värdeenheten, som utgöres av jordbruksfastighet, med användande av därför gällande värdeminskningstal, och särskilt för den del av värdeenheten, som utgöres av annan fastighet, med användande av det tillämpliga värdeminskningstalet för annan fastighet. Skulle annan fastighet vara bebyggd med såväl sten- som trähus eller med hus, vilka delvis äro av sten och delvis av trä, beräknas värdeminskningsavdraget särskilt för stenhus respektive del av hus, som är byggd av sten med tillämpning av för stenhus gällande värdeminskningstal, och särskilt för trähus respektive av trä bestående del av hus enligt för trähus gällande grund. P å samma sätt förfares om byggnad eller komplex av byggnader å värdeenhet delvis användes för bostadsändamål och delvis för industriellt ändamål eller eljest för rörelse. Har under närmast föregående taxeringsperiod ändring skett i brukningssättet för värdeenhet, skall värdeminskningen beräknas med hänsyn till för varje år tillämpligt procenttal. 3. Iakttagas skall, att då avdrag jämlikt 14 § sker från värdeenhets skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod på grund av att byggnad eller liknande anläggning rivits, förstörts, skadats eller bortförts, avdrag samtidigt ej må göras för värdeminskning, som belöpt på sådan byggnad eller anläggning. till 14 §. 1. Händelse som avses i denna paragraf måste hava inneburit en verklig substansändring eller substansminskning av värdeenheten. Paragrafen blir således ej tillämplig blott därför att en viss tillgång, t. ex. ett stenbrott, på grund av konjunkturförändring faller i värde. 2. I paragrafen avsedd nedsättning av värdeenhets skattefria värde skall i regel ske med det belopp, varmed det rivna, förstörda, skadade eller bortförda ingick i det skattefria värde, varom fråga är. Hänsyn skall därvid icke tagas till tillgångens värde vid tiden då rivningen skedde eller annan föränd-

31 ring inträdde, därest detta värde skulle vara ett annat än det, varmed tillgången i fråga ingick i det skattefria värdet. Någon gång, exempelvis då en riven byggnad ingått i värdeenhets skattefria värde med avsevärt högre belopp än det, som kan anses motsvara byggnadens verkliga värde omedelbart före rivningen, skulle det måhända te sig obilligt gentemot ägaren, om det skattefria värdet skulle nedsättas med hela det högre beloppet. I sådant fall må beskattningsnämnd kunna bestämma, att nedsättning skall ske med ett nedåt jämkat belopp. Exempel A, avseende tillämpning av huvudregeln i punkt 2: E n bebyggd värdeenhet åsättes vid allmän fastighetstaxering år 1938 ett markvärde av 20 000 kronor och ett byggnadsvärde av 100 000 kronor. År 1940 brinner byggnaden ned. I dess ställe uppföres under år 1941 ett nytt hus för 200 000 kronor. Värdeenhetens skatte värde antages enligt nästa allmänna fastighetstaxering bliva 240 000 kronor, därav 40 000 kronor markvärde och 200 000 kronor byggnadsvärde. Enligt anvisningarnas huvudregel skall skattefria värdet nedsättas med ett belopp, motsvarande det däri ingående värdet av den brunna byggnaden, som antages vara 100 000 kronor. Avdrag enligt 13 § för värdeminskning sker därvid ej. Skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod blir alltså 20 000 kronor. För erhållande av skattefria värdet för löpande taxeringsperiod skall sistnämnda belopp ökas med kostnaderna för den nya byggnaden, 200 000 kronor. Värdeenheten får alltså en värdestegring av 20 000 kronor (240 000 kronor minus 220 000 kronor). Antages, att ny byggnad icke uppföres i den nedbrunnas ställe, men att värdeenhetens markvärde vid det senare taxeringstillfället likväl stigit till 40 000 kronor, blir resultatet detsamma som i förra fallet, eller att värdeenheten befinnes hava undergått en värdestegring av 20 000 kronor (40 000 kronor minus 20 000 kronor). Exempel B, avseende tillämpning av undantagsregeln i punkt 2: Då en bebyggd värdeenhet med skattevärde av 650 000 kronor första gången taxeras till värdestegringsskatt, fastställes det skattefria värdet med utgångspunkt från 1938 års taxeringsvärde till 600 000 kronor, varav 200 000 kronor beräknas motsvara tomtens värde och 400 000 kronor byggnadens värde. Byggnaden tankes vara uppförd omkring år 1900. På grund av att den stadsdel, där värdeenheten är belägen, hastigt utnyttjas för modern bebyggelse, stiga under en viss taxeringsperiod markvärdena kraftigt, under det att värdena å den äldre bebyggelsen hastigt nedgå. Denna omständighet medför för den ifrågavarande värdeenheten, att förhållandet mellan värdet av tomt och värdet av byggnad under taxeringsperioden förskjutes, så att, ehuru sammanlagda värdet alltjämt utgör 650 000 kronor detta i verkligheten till väsentlig del motsvarar tomtens värde. Rives nu byggnaden, lärer det kunna anses såsom obilligt att vid nästa allmänna taxering till värdestegringsskatt nedsätta det skattefria värdet med så högt belopp som 400 000 kronor. Man h a r för sådant fall velat bereda beskattningsnämnd möjlighet att jämka värdet till ett lägre, skäligt belopp. Därvid är, vad angår annan fastighet, beskatt-

ningsnämnd icke bunden av den uppdelning i markvärde och byggnadsvärde, som må hava skett vid nästföregående allmänna taxering till fastighetsskatt. till 15 §. 1. Vid allmän taxering till värdestegringsskatt av värdeenhet, som tillkommit genom delning av någon vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt taxerad värdeenhet — fallet a) i paragrafen — erhålles varje nybildad värdeenhets skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod genom att den odelade värdeenhetens vid nästföregående allmänna taxering fastställda skattefria värde fördelas på de nybildade värdeenheterna. Denna fördelning torde i vissa fall kunna ske efter det inbördes förhållandet mellan de nybildade värdeenheternas skattevärden vid den allmänna taxering, varom fråga är, om nämligen någon förskjutning sedan nästföregående allmänna taxering icke skett i det inbördes förhållandet mellan de värden, varmed de nybildade värdeenheterna kunna anses hava ingått i den odelade värdeenhetens skattevärde enligt sistnämnda taxering. Men har sedan nästföregående allmänna taxering t. ex. byggnad eller annan anläggning tillkommit, föranleder denna omständighet givetvis höjning av skattevärdet å den nya värdeenhet, på vilken anläggningen är belägen. I sådant fall kan det inbördes förhållandet mellan de nybildade värdeenheternas nya skattevärden icke läggas till grund vid ifrågavarande fördelning. Man får i stället undersöka, i vad mån den odelade värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod kan anses hava belöpt på varje område, vari den uppdelats. Härav följer, att man kanske måste gå längre tillbaka i tiden än till nästföregående allmänna taxering för att utröna, huru det skattefria värdet uppkommit, innan man kan efter materiella grunder fördela det på de nybildade värdeenheterna. Skulle i det skattefria värdet i fråga ingå t. ex. kostnader för en byggnad, böra nämnda kostnader läggas till den värdeenhet, på vilken byggnaden är belägen. Vad särskilt obebyggda värdeenheter beträffar är uppenbart, att det skattefria värdet icke alltid kan fördelas blott efter förhållandet mellan de nytillkomna värdeenheternas ytinnehåll. Skulle en obebyggd värdeenhet, som är belägen vid en lättillgänglig sjöstrand, delas mitt itu genom en parallellt med stranden dragen linje, torde man kunna utgå från att den närmast sjön belägna hälften blir betydligt värdefullare än den andra hälften samt förty bör erhålla större del av den odelade värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod än den andra hälften. (Jfr exempel V.) 2. Vid delning av sådan enhet, som avses i fallet b) i paragrafen, skall vad ovan sagts angående fördelning av skattefria värdet äga motsvarande tillämpning vid fördelning av skattevärdet. 3. De för fallet c) givna reglerna skola tillämpas jämväl om det odelade området sedan nästföregående allmänna fastighetstaxering åsatts taxeringsvärde enligt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen. 4. När genom delning nybildad värdeenhet första gången skall taxeras till

33 värdestegringsskatt, erhålies dess skattefria värde för löpande taxeringsperiod genom att dess på sätt ovan angivits erhållna skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod i förekommande fall ökas med tillägg enligt 11 och 12 §§ samt minskas med avdrag jämlikt 13 och 14 §§. Om kostnader enligt 11 § under sistförflutna taxeringsperiod nedlagts å den odelade värdeenheten eller fastigheten, skola dessa fördelas i den mån de kunna anses hava kommit den ena eller a n d r a nybildade värdeenheten till godo. Hänsyn tages även till de hithörande kostnader, vilka efter uppdelningen nedlagts direkt på nybildad värdeenhet. Värdeminskningsavdrag enligt 13 § hänföres till den eller de nya värdeenheter, på vilka byggnader eller andra anläggningar, som antagas hava minskat i värde, äro belägna. Likaså skall avdrag enligt 14 § göras från det skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod för den eller de nya värdeenheter, vilka berörts av händelse, som avses i paragrafen. till 16 §. Då värdeenhet, som avses i 15 §, första gången taxeras till värdestegringsskatt, uttages uppkommen värdestegring även om värdeenhetens skattevärde icke överstiger 15 000 kronor (jfr 4 §). Om vid därefter inträffande allmänna taxeringar till värdestegringsskatt sådan värdeenhets skattevärde överstiger 15 000 kronor, beräknas det skattefria värdet enligt reglerna för odelad värdeenhet. Så länge skattevärdet icke överstiger 15 000 kronor uttages icke ytterligare värdestegring. Detta vinnes därigenom att, i samma mån som värdeenhetens skattevärde stiger till belopp icke överskjutande 15 000 kronor, ett mot stegringen svarande särskilt tillägg göres till värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod. Exempel: En genom delning tillkommen värdeenhet har vid den allmänna taxering till värdestegringsskatt, vid vilken delningen skett, åsatts ett skattevärde av 12 000 kronor och ett skattefritt värde av 10 000 kronor samt en värdestegring lika med skillnaden mellan nämnda båda belopp eller alltså 2 000 kronor. Vid nästa allmänna taxering till värdestegringsskatt har värdeenhetens skattevärde stigit till 14 200 kronor. Så länge skattevärdet icke överstiger 15 000 kronor skall tillägg enligt 11 och 12 §§ samt avdrag enligt 13 ©ch 14 §§ icke ske. I stället göres ett särskilt tillägg av 2 200 kronor direkt till värdeenhetens i detta fall till 10 000 kronor uppgående skattefria värde, vilket tillägg upphäver verkan av ökningen i värdeenhetens skattevärde. Värdestegringen, d. v. s. skillnaden mellan skattevärdet och skattefria värdet, blir härigenom oförändrat 2 000 kronor. — Skulle värdeenhet, varom nu är fråga, vid senare allmän taxering till värdestegringsskatt men innan dess skattevärde överskridit 15 000 kronor, på grund av omständighet, varom i 13 och 14 §§ sägs, nedgå i värde, föranleder detta ej nedsättning av dess skattefria värde.

3—413997

34 till 17 §. 1. P å sätt framgår av 7 § skall vid särskild taxering till värdestegringsskatt icke utrönas huruvida ny värdestegring uppkommit för den odelade värdeenheten sedan närmast föregående allmänna taxering till värdestegringsskatt. Fastställandet av fördelningsgrunden — det inbördes förhållandet mellan de värden, varmed de nya värdeenheterna kunna anses hava ingått i den odelade värdeenhetens värde enligt närmast föregående allmänna taxering till värdestegringsskatt — blir för vederbörande beskattningsnämnd en bedömningsfråga, som skall avgöras under beaktande av alla därpå inverkande omständigheter, främst varje ny värdeenhets storlek, läge och beskaffenhet. — På enahanda sätt förfares vid fortsatt delning under samma taxeringsperiod av genom delning tillkommen värdeenhet. Därvid skall fördelningen avse det på sistnämnda värdeenhet genom föregående fördelning utlagda värdestegringsbeloppet. 2. Ingick i den odelade värdeenhetens vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt fastställda taxerade värdestegring stegring av onyttjat värde, skall vid fördelningen av den taxerade värdestegringen tillika angivas, om och i vad mån i ny värdeenhets andel i den taxerade värdestegringen ingår stegring av onyttjat värde samt i vad mån sistnämnda stegring med hänsyn till förhållandena vid den särskilda taxering, varom är fråga, skall utföras såsom avdragsgill eller icke avdragsgill för den värdeenhet, till vilken den hänförts. till 18 §. 1. Den uppskjutna skatteplikten för stegring av onyttjat värde blir aktuell när värdeenhet, vid vilken sådan värdestegring häftar, genom köp, byte eller därmed jämförligt fång (oneröst fång) övergår i ny ägares h a n d (jfr exemplen II och III). Skatteplikten inträder då oberoende av om den nye ägaren exploaterar den p å nämnt sätt förvärvade värdeenheten eller ej. Vare sig den onerösa överlåtelsen konstateras vid allmän eller särskild taxering till värdestegringsskatt skall avdrag ej längre medgivas för det belopp av stegring av onyttjat värde, som vid föregående taxering fått avräknas från den taxerade värdestegringen. Härav följer exempelvis, att om vid allmän taxering till värdestegringsskatt försäljning konstateras hava skett och det samtidigt fastställes, att ny, av onyttjat värde bestående värdestegring uppkommit sedan nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt, värdeenhetens beskattningsbara värdestegring blir lika med skillnaden mellan den taxerade värdestegringen och det belopp, varmed onyttjade värdet stegrats under den närmast föregående taxeringsperioden. Regeln innebär vidare ett undantag från principen att vid särskild taxering till värdestegringsskatt den förut gällande värdestegringen skall upptagas med oförändrat belopp (jfr 7 §). Enär avräkning för den dittills av-

35 dragsgilla stegringen av onyttjat värde icke vidare får ske, blir den taxerade värdestegringen i detta fall i sin helhet beskattningsbar. 2. Anledningen till att skillnad göres mellan å ena sidan konstaterande av onerös överlåtelse vid särskild taxering och å andra sidan konstaterande av sådan överlåtelse vid allmän taxering till värdestegringsskatt är den, att i förra fallet fråga endast är om överflyttning av ett bestämt belopp, nämligen den vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt fastställda stegringen av onyttjat värde, från avdragsgill till icke avdragsgill sådan stegring, under det att i senare fallet prövning sker, dels huruvida och i vad mån den vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt fastställda stegringen av onyttjat värde kvarstår, dels ock huruvida ny sådan stegring möjligen uppkommit. 3. Stegring av onyttjat värde får aldrig överstiga den taxerade värdestegringen. Det kan därför någon gång bliva nödvändigt att justera beloppet för stegring av onyttjat värde, vilket sker genom att beloppet nedsättes i erforderlig mån. Därvid skall minskningen i första hand gå ut över den avdragsgilla stegringen av onyttjat värde (jfr exempel II f). Skulle inträffad värdenedgång föranleda, att från avdragsgill till icke avdragsgill överförd stegring av onyttjat värde helt eller delvis bortfaller, skall från sedermera uppkommande ny värdestegring, som innefattar stegring av onyttjat värde, likväl få dragas den nya stegringen av onyttjat värde. till 19 §. 1 och 2 mom. avse avlösning av värdestegring för odelad värdeenhet och 3 mom. reglerar avlösning av värdestegring å genom delning nytillkommen värdeenhet. Gäller avlösningen odelad värdeenhet, vinnes skattebefrielsen därigenom att beloppet av den värdestegring, för vilken skatteplikten avlösts, vid närmast efter avlösningssummans inbetalning inträffande taxering till värdestegringsskatt, vare sig denna är allmän eller särskild, lägges till värdeenhetens skattefria värde för löpande taxeringsperiod. Vid avlösning av skatteplikt för värdestegring, som belöper å genom delning nytillkommen värdeenhet, förfares olika allteftersom den taxering till värdestegringsskatt, som inträffar närmast efter avlösningssummans inbetalning, är allmän eller särskild. I förra fallet lägges, liksom vid avlösning av skatteplikt för odelad värdeenhet, beloppet av den värdestegring, för vilken skatteplikt avlösts, till värdeenhetens vid taxeringen fastställda skattefria värde för löpande period. I senare fallet åter, då definitiv fastställelse av värdeenhets skattefria värde för löpande taxeringsperiod ej sker, antecknas beloppet av den värdestegring, för vilken skatteplikt avlösts, dels i värdestegringsskattelängdens anteckningskolumn och dels i samma längds kolumn för skattefria värdet. Dessa anteckningar skola därefter beaktas vid värdestegringsskattens uträknande under vart av de till nästa allmänna taxering till värdestegringsskatt återstående åren.

37 A T) ,.ca

<v •3 c o

>

o

8 8 4-> 4->

O ä

8 o 3

o

a. oo "o

OJ

M

SK

4->

O

'u _

"~ T3 -C O,

Sa

X 2

c o —:

:

2-c a--

g I) —

S ccp fiC S Q, SH

co 60 W

^

" < .F4 * J

C fi

'E tu i—i

t^"0 > s a ^ o,

•g "C IS <

—

4->

aftS

<

.rt

<

-PH

HH

38 1 u ec j . CJ a» o ÖC •3-4 ^ 3 "3 J3 <u - 3 3 3 <5C u-4 u <u -fi :fi tm cu °rt £ -Ö « -3 >, •3 "> 5 :fi 3 -3

M t-1 cu fi cu ÖC

51 So

2 f .*s&£

KO

^ - ä

(4* 4-> 4-> - Q

Ä r t

»

t-

tn CU r-

fi

•

CO * j fi

*; 3 as •£ .3 ,*! rj

M

>

u co

"£ -a ,2 £ •3 ^ 3 uo W 3 ^ » *^ «-4

CO

C

« 6E.3

« as

8 fofeb

^

-J=

« CU

3 „_> "3 ö c I '00 2

Q

> Si c

CO

T3 co

"ö

, tic

fi i 3 j*j 3 bfi ce : ? « CU

tH.fi

«

cs t^ 5-. ^ * J (_. wd *> — 3 >>£ v> 4-J a) rt £ ^4 _3 o

8 CD t- " -

Ä 4 J - Ö

'

cs *g CD £

«

>

— ' t.

.£ §

S

'Ö

cu 3 -rt iS«iC

£ £ o > 2

cs t s M "a 0

U

ö

C CU

s

c C 0

3 fe 'C 32

5Pi

»A

"C 32

'C 32

X

X

« «„ « HH

X „ « hi

X „ « 1—1

*> «

x 3; s 1- . 0 «

3 ^ : 3 3 0 0 5 ;

3-3 H :fi O

cd«

3 'ÖCO :fi O

3 4->

tu

es ^

-~ a* 0 KB

RB

X

<

a,

« « :Ä O

fe"S >

S"E£

<5.rt

§r*

3 CLI Q D 4 J _ 4

<.~

t- co

•

« =fi •§ .2 °w "* 8

£ 'C .£

-3 -^7 ti u , 0 fc * * H «0S tA *1 t—1Ä -z > ** t< - 3 1—1

3 CO J j

?* fc. CU : f i

A* M 'Ö

>

D

4)

.r4

•o+jfl K f l . . . c u « , y s t 4 t - , t 4 -3 3 C/2 3 J», A- Ai

39 CD

fi •fi

cu ex a £

CD

T) aS

>

Q Av»'C « tic 1 > § A3 (73 -3 4> 4) & SP cs 44 4- 1 O fi _,, 4) „ 3 -5 ~°-44 O ^T5 0D4 2 ^ ' B tfn 3 £ .25 2 :cS . „ - 2 9 .£ :o i»* 1O : « - g +J B >

v_-4->

33 c* ° ttD

.S c

""

fi

*>

32 t i SD a

Q.

A

'2

Si

• & "O

CO

"o A3 3 3

SǤ

£

"fe^A!

fi

4) i n 33

fi

:E

> gvO « •

44 3 3

.r-,

^

SH

*i

yftas 770 0 11 § £ ^ fi ° 3C«H°

44 O

,

•« >fe*s

X • " ÖD

« > « 4-

£S:fe2^

rt

> CD 2 C4

4)00

s-, |4 :« 3 !> -cs C

*~u

4)

._, ° f i

33 J J °fiiO > CD

4—

:c

5 Å-S <J -

M

A! ä "** £ ^ 3

i-l

te 32 CD 4> 3 > t- 3 ; O

i-t

> A3

peri dsvä 00 k .~

"C >> cu A > X

CS

mpel avse nder det (0.5 proc

« 4) 3 £-,

*-

cu „ > * _, t - O 3, A3 0

^J

I O

2oo> Q O H ^ ~ - _ -Ö

cu o

£ o

3)2

33 j

uw

J_>

^33

3! > t . to 3 4->

fi

S-Ö^COCD

' ' • C S T I f

C

1 O

A : :O.S

c* O

."

_

fi

tm

Ö C O

CD

•-°-3

ft

*

CD

2 V

I . /-.I

ÖD.SJ ° . ^32

o

A!

£15 4> ^

O 3 3D -

C

«

g

T3

:fi^

3 Ä | «

co X cs -d

o A3 « H

II :oS

31 B w KB - 3

•C £

£ CD

t-

,3

ft

:« t>

4,

«

3 a 3 ft wj .£ S 4H

fi

., C/3

4J

CD

CD

:«Ox3 tn ni

« A3

1 > . CU 2fi fiS 33CD

'3

B

3-rt

A " 3S| 3 ä

4> " 52

.-.

>i2

O

fi

-fi .2

ft-^ O,

»o

J3

5 3 £ 4->'° CD 'C "S tOD-fi

^o £

S

44 w -• A3 « t - 31 A3 u JS : f i V : f i " 3 3 i : f i ^3 . _ A3 to > * > a, .fe -fi fi 4) CU :c ? 4) 4-2 44 4-2 >• r " «K CD O uO 1O • - fi b 12 0 cu b A3

±j 2 ° 5 «33^2 « X

1 •" 5 " OD C/3

2 A3 co

• s S - 3 A 3 33 ^ 3 33 +•> "te t2 g tO !_,

CD *""' 3 4H

M

44 : 0

2 K

A! CO " o : d r ö B" . ^ C i p 4 ^ 0 (H

033 B .£ B p.> Q 00 E o -4 "*

Q

fi

O 5 S g ^ CO+J

Sfi

£

ttD

S ODCO _4) tlD 4) -ti

: 33

HO

4> "S.

fc4

£

O

3 3

. 3 —4

äfi A3 b V3 CD CS -^ : r «

n

„ CD 4, £P , 3 tJ .4) i 3 5 3J Ä

.3 •0 O Gj r-

CD

« O >o r £ .3B -öi^;

•3, Q . O * " C t , - ° V73

35 3;

»cs ö , 4) 4) £ öDA3 C

^ ° •« fe £ g .2. so

tt

ft

„

7" T :

4 ^

^1 O

4 ) k3i

Ä

•£ 4>

^3 £« J-

o Ai

fiO

oc&ao C CD£-

•— 3 3

A! « P - H co. :4f4i CDo ^

> 3 3 A3

gr

M

Is . 5 ^ a •

33 :fi CD 4)

B

o kg

(H

"r-,'-4

00 C

t>

•

O

33 « o)

4->

^ 4H i i

4> .>

> ) 4)

-.4-»

M

4-> 3

S

co o3 -1-" ^ 4J ? a : 3 Ä o ;o

^12

33 >rt

K

SCO C

II

<-> 1—1

>

2§. B o .BP-

. 32 cu B fi CS A3

4-

o A!

a

A3

o fi te o eo co J) ec fi 4-> » i

•>*

t S "030 Si QJ

£°

CD

£

-3 o

:fi

ft

to O 4) A 3 0 • J1 33 tn O 4 to _; fi i l 33 CCO

CD g "E

«H

*Ö 44

CD

« i B

CO

> co

CD fe

44 O jO O -3

T - B O > « S3 S 2g ^ .fe

33 CO

£ ft 2

4> S3 33

*3 co O

A!

a l *r4

O X>

CD CO

«! »I

II o i-H

o

33 B

S

£ g.§-

3 j O -C3

- f i 2 CS 3 ° 3

2P

Ö"3 SD

- 3 CD I CO £ ^ en *->

fi

• " 3 BD

r*

OT

-1

A;

fi fi

._*

cs CD . 3

:fi

^ i fi 1—I rrl

tf

A

,

^ , 3 DO

K

. 3D

._© o

.3 > o fi O X3

44 CQ s ^ »

_o^

-> A. S

•

BO

00 00

.2

CO

4) 32 ft 3 ftA!

3 £

- O - 'm J B i O 33

-i i 5 .fe »o e3

y

CU

33 O _S A3

CD

3 ^ A3 " Ö O fa —

i-; n i rr 4Q

hav värc it u

*> 3

A.

CO

*

J-,

4->

fi

i: « t, o H

+ j

fi

4-" a te 3r

•fe 44 A3 J -

ia 33 -ö öDöDtl

"M C <-> cfl 0>

>

C 41

CD

B *3« 44

^

4— CS

^

33 T3 . . f e l ^

TS

—

So??wso«2 «CO ° > 33 -^T ^ •>• 33-^ A3 > B —^a ... t»

fi

*

"fe fi

< c A3 — 4) |

J , 4->

si's »IS i

rt

. ÖD

c 32 S fi» 2 3J -r

o BO

A3 CD 44 e n

PQB 4) »^

>

1«

> 32 ÖD ^ 'öD 2 to T*

8 S?öD

A3 « cu

CS :fi ÖD> C 4->

°2 2 3 ^

>—i 33 co

t «

, 'CD C

CD*-»

£ B

I I I

33 co

33 , CD JS CD C 4HTJ.H

4> u r>

« > 2

H

te

.fi • 3 t> ö D ^ ;, .2, 4> CD

44 W •* B 33 •4?33 _ A3 4-J — B ^ : 3

» 3

J) 4» c

._ .b ^

>

o £0

C/3 •

^

CO

CU . ,

cs ^

o) ti

u

1/3

> HP c >

4H

. f i O

I I I

8 44

1 a 3

T!

*-t co

CO

2 « 3 33 4-> ^ u r- 4> - r l O CD

- g X) fe "3

>>A3A3 5 » £5 3 C 4>.2 t i

3 CD cs o :

;5 o > A3 A Z w «

*£ g g £

o £ 5 fi 2 £

K , j a rt <H 4-1

fe to o fi

4-1

&1 >> B~:0 •g X)

C D _ -3

»CS O 8 -3 K k^f

*-*

S

Ä C/3

- S 4-<

4)

^

CO

•Q

-

-c-9 CO

5 fi A3

rt

>>A3

"C 2'^ fitoS •fi-f>:a

fi

-Q XI

i/J Z

tf

fi o

cu

^

>

1-5

ifl w o :C5

•3 32

4)

X ^ cs | - 1

4-1

<_>

»

_ 33

BP 2 © 3

•fi •—

: f i .^4

C u fi 4)

«1 3

C

«

• -

^

fi I •fe «* O :fi

a cu

3*

-o

ja

a

a A!

A! o "So

fi £ o 4) 33

fi fi O 3

"ft

CD

£

CO

. ä ft

^

ft O

,-V CT

i

fi

• co

° S^> £ CS

I

O

P Si "fi

A3 ö j f i

ft

O) « 3 3 --k $ 2 :

fe

^ :« .2

.fe 4>

5 44 P4 > > :0 § ^

C C '5 ' * 4) § > CD

cs „_, j s 2

SJ « .fe

• u 2 fi § 2 - & >

S :fi 73 £j J - ö trt! 2

« > .fe « • & .fa A 3 „ § A3 ^ § A3 öE c^fiA-c^rji-^c/:: 'C :S 2

42 Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken. Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i vems hand den vara må, där ej avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen. Företräde till betalning som nyss sagts äge jämväl kommun eller annan menighet för fastighetsskatt samt kronan, kommun eller municipalsamhälle för värdestegringsskatt, därest dessa skatter skola utgå för fast egendom och utgöras av den, som innehaft egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamente. Samma förmånsrätt tillkomme ock jordägare, som åt annan upplåtit sin fasta egendom, i de denne tillhöriga lösören och byggnader, som å egendomen finnas, samt, där tomträtt eller vattenfallsrätt eller besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord upplåtits, i den upplåtna rättigheten med vad därtill hör, för arrende eller avgäld, som till jordägaren skall utgå, samt för jordägaren åliggande utskyld eller annan avgift, som bort av egendomens innehavare gäldas, dock ej för fordran, som förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens ingivande, så ock för husröta eller vanhävd, där sådan ersättning skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator kreatur, redskap eller annat till egendomens bruk, njute jordägaren lika rätt för lega, som ej stått inne längre än nyss sagts, ävensom för ersättning, där sådan bör utgå, för vad sålunda blivit arrendatorn lämnat. Därefter lika rätt. Enahanda förmånsrätt förmedlat lånet. Har delägare dock ej rum. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 men skall icke äga tillämpning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

Förslag till lag om ä n d r i n g i vissa delar av k o m m n n a l s k a t t e l a g e n den 28 september 1928 (nr 370). Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 samt punkt 1 av anvisningarna till 36 § samma lag skola hava följande ändrade lydelse:

till 9 §. 1. Med fastighetsvärde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten, om den tankes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom kan antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande, utan avräkning för gäld eller för kapitalvärdet av skyldighet att utgiva undantag eller av annan privaträttslig förpliktelse, vilken ej är hänförlig till servitut eller annat liknande förhållande, eller för kapitalvärdet av åsätt värdestegringsskatt. Härav följer ur andra synpunkter. till 36 §. 1. Vid beräkning — för stämpelkostnader m. m. Till omkostnader vid avyttring av viss fastighet räknas även avlösningssumma, som den skattskyldige jämlikt 19 § förordningen om värdestegringsskatt å fastighet inbetalat för avlösning av skatteplikt för taxerad värdestegring. Har den skattskyldige förvärvskälla. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 § förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall hava följande ändrade lydelse: 11 §• Vid förmögenhetsberäkningen utgång. Skuld — förfallen ränta. Angående — tillämpning. Borgensförbindelse skulder. Under avdragsgilla debiteringsgrunder. Ingår fastighet, som åsatts värdestegringsskatt, bland de tillgångar, vartill hänsyn skall tagas vid beräkning av skattskyldigs förmögenhet, skall det efter fem procent kapitaliserade värdet av nämnda skatt räknas såsom skuld. Ingår tomträtt eller vattenfallsrätt i skattskyldigs förmögenhet, och har fastighet, som upplåtits med ifrågavarande tomträtt eller vattenfallsrätt, åsatts värdestegringsskatt, skall likaledes det efter fem procent kapitaliserade värdet av nämnda skatt räknas såsom skuld. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

44 Förslag till förordning om ändrad lydelse av § 4 förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning. Härigenom förordnas, att § 4 förordningen den 6 augusti 1894 ang. mantalsskrivning skall hava följande ändrade lydelse: § 4.

Mom. 1. En var inom distriktet mantalsskrivas. Mom. 2. Den personal. Mom. 3. Den i egendom. Mom. A. Uppgifterna företräder. Mom. 5. E n var, som förvärvat fast egendom efter den tid då mantalsuppgift enligt mom. 1 bort i vederbörande kommun avlämnas men före årets slut, är pliktig att senast den 10 januari påföljande år därom lämna uppgift, om egendomen är belägen å landet till häradsskrivaren i det distrikt, där egendomen är belägen, och om egendomen är belägen i stad till vederbörande magistratstjänsteman i staden. Mom. 6. På landsbygden må allmoge och mindre skrivkunniga äga att antingen själva eller genom annan uppgiftspliktig person muntligen meddela sina uppgifter. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.

MOTIVERING.

KAPITEL

I.

De sakkunnigas uppdrag. De s a k k u n n i g a s u p p d r a g i n n e f a t t a s i följande i t r a n s s u m m e r a d e d e l a r s å lydande protokollsutdrag: »Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 mars 1941. Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför: Sedan lång tid tillbaka ha vid upprepade tillfällen förslag framställts i riksdagen om införande av en särskild skatt å oförtjänt värdestegring av fastighet. Frågan har också varit föremål för ett långvarigt och tidvis mycket intensivt utredningsarbete. Skatten h a r härunder i princip tillstyrkts av samtliga myndigheter, men dess införande har successivt uppskjutits, då man ej varit ense i fråga om riktlinjerna för skattens utformning. Det synes vara befogat att nu upptaga denna skattefråga till förnyad prövning. De skäl, som förut talat för uppskov, ha nämligen till stor del förlorat sin giltighet. Under utredningsarbetets fortgång ha de förut rådande meningsdivergenserna så småningom utjämnats och vissa principer framkommit för lösningen av de praktiska svårigheter, som äro förenade med denna skatteform. Det torde därför nu föreligga större möjligheter än förut att framlägga ett förslag till värdestegringsskatt, som visar sig vara praktiskt genomförbart. Härtill kommer, att det rådande krisläget aktualiserat behovet av en värdestegringsskatt å fastigheter. Statens skattebehov har stegrats i en sådan grad, att man måste pröva alla möjligheter till skärpt beskattning av sådana vinster, som uppkomma på grund av den ekonomiska utvecklingen och tillfalla enskilda personer och företag utan någon motsvarande produktiv insats från deras sida. I den mån sådana vinster ha sin grund i stegrade fastighetsvärden, träffas de mycket ofullständigt av krigskonjunkturskatten, som huvudsakligen hänför sig till lös egendom. Man kan visserligen säga, att denna skatt i en del fall reducerar en övernormal förräntning av fastighetskapitalet under den nuvarande kristiden. Men detta är ej tillräckligt för att förebygga en stegring av fastighetsvärdena, eftersom dessa till stor del baseras på förväntningar om framtida avkastningar, som ej belastas med krigskonjunkturskatt. Av större betydelse för föreliggande fråga är den reguljära realisationsvinstbeskattningen, som ganska hårt träffar all vinst på försäljning av fastigheter som förvärvats genom köp eller byte och innehafts mindre tid än tio år. Men ej heller denna skatt kan anses vara ett tillräckligt korrektiv gentemot fastighetsspekulationen. Dess viktigaste effekt blir att fastighetsägarna, n ä r så är möjligt, uppskjuta försäljningen av sina fastigheter till den tidpunkt, då den därvid erhållna vinsten blir skattefri. Man skulle visserligen kunna tänka sig att möta denna eventualitet genom att taga bort den nuvarande begränsningen av realisationsvinstbeskattningen och belasta alla vinster på fastighetsförsäljning med inkomstskatt oberoende av hur fastig-

46 het erna förvärvats och hur lång tid de varit i säljarens ägo. Men även i detta fall skulle olägenheter uppkomma. Innehavaren av en fastighet, som stigit i värde, kan väntas i det längsta försöka undvika en försäljning av fastigheten, då den därvid utgående skatten kanske i avsevärd grad skulle reducera hans nettoförmögenhet. Härigenom skulle utbudet på fastighetsmarknaden minskas och tendensen till stigande fastighetsvärden ytterligare skärpas. En mera tillfredsställande lösning av problemet synes vara att införa en särskild värdestegringsskatt, som ej begränsas till realisationsvinster utan även träffar sådan värdestegring av fastighet, som ej realiserats genom försäljning av fastigheten. Betydelsen av en sådan värdestegringsskatt är endast ofullständigt angiven därmed, att den kan väntas tillföra det allmänna vissa inkomster. Även om skatten skulle ge relativt litet, skulle den fylla en betydelsefull funktion. Därigenom att den kraftigt reducerar möjligheten till vinster på fastighetsmarknaden, tar den bort underlaget för en spekulation i stigande fastighetsvärden och bidrar den sålunda till att stabilisera dessa värden. Det må dock framhållas, att värdestegringsskatten i motsats till krigskonjunkturskatten, som är av temporär art och alltså kommer att upphöra efter en återgång till mera normala förhållanden, skulle vara avsedd att ingå som en bestående del i skattesystemet och alltså icke kan bedömas uteslutande med hänsyn till rådande krisförhållanden. Inom finansdepartementet har under det gångna året vissa förberedande utredningsarbeten verkställts rörande värdestegringsskatten. Sålunda föreligger en framställning av frågans tidigare behandling i Sverige, och vidare har ett utkast till författning utarbetats. Förslaget i fråga bygger på att värdestegringsskatten skulle utformas såsom en till staten utgående årlig ränta på det kapital, som representeras av den oförtjänta värdestegringen. Det synes nu lämpligt att sakkunniga tillkallas för att med utgångspunkt från nämnda utredningsarbete upptaga frågan till ett allsidigt bedömande. Den problemställning som därvid möter framgår av det redan anförda. Med avseende å de speciella spörsmål som föreligga må ytterligare framhållas följande. Då en särskild uppskattning av markens värdestegring visat sig vara förenad med stora tekniska svårigheter, bör det undersökas, om skatten kan baseras på den odelade värdestegringen av hela fastigheten, inklusive byggnader. Vad angår frågan, om skatten bör upptagas av staten eller kommunerna, synes närmast böra övervägas att formellt anordna skatten som en statsskatt, ehuru någon del av skatten bör tillfalla de kommuner, inom vilka fastigheterna äro belägna. Vederbörlig uppmärksamhet bör ägnas även de taxeringstekniska problemen. Det torde få ankomma på chefen för finansdepartementet att förse de sakkunniga med sekreterare och erforderlig arbetshjälp. De sakkunniga torde böra berättigas att från ämbetsverk och övriga myndigheter direkt infordra de uppgifter som för arbetet kunna erfordras. Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga chefen för finansdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning av frågan om införande av särskild skatt å oförtjänt värdestegring å fastigheter, Tillika hemställer jag, att utdrag av statsrådsprotokollet i detta ärende måtte få offentliggöras. Vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt, behagar Hans Maj:t Konungen bifalla. Ur protokollet: R.

Waerneman.»

47 KAPITEL II.

Angående den tidigare behandlingen i Sverige av frågan om värdestegringsskatt a fastighet. Motion vid 1903 års riksdag. I en motion av herr G. F. Östberg till 1903 års riksdag (I: 2) angående skrivelse till Konungen med begäran om förnyad utredning av kommunalskattefrågan anfördes såsom exempel på skattekällor, som kommunerna borde äga rätt att anlita, även beskattning av vinst vid fastighetsförsäljning. Motionären framhöll, att en sådan skatt med större skäl borde upptagas av kommunerna än av staten, då värdestegringen huvudsakligen uppkomme genom kommunens verksamhet, samt att denna skatteform spelade en ganska viktig roll i de tyska städernas budget. — Denna motion föranledde emellertid icke någon riksdagens åtgärd. Motion i Stockholms stadsfullmäktige år 1906. År 1906 togs från kommunalt håll ett initiativ till införande av en värdestegringsskatt i Sverige. Nämnda år väcktes nämligen hos Stockholms stadsfullmäktige av herr Laurent en motion med hemställan, att stadsfullmäktige måtte ingå till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående lämpligheten av en sådan reform i skattelagstiftningen, att kommun skulle till täckande av sina utgifter få upptaga skatt på tomtvärdestegring i överensstämmelse med den i Tyskland införda »Zuwachssteuer». I motiveringen för motionen anfördes bl. a., att då tomtvärdestegringen vore ett resultat, ej av den enskildes, utan av kommunens arbete och utveckling, borde också kommunen själv få skörda frukterna av värdestegringen. Uti utlåtande i ärendet hemställde stadsfullmäktiges beredningsutskott, som ansåg, att en dylik skatt vore berättigad och skulle bliva av ganska stor betydelse särskilt för huvudstaden, att stadsfullmäktige måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville vid behandlingen av frågan om det kommunala beskattningsväsendets ordnande låta utreda frågan om rättighet för kommuner att upptaga skatt å vinst genom värdestegring å fast egendom. Stadsfullmäktige beslöto med 77 röster mot 3 bifalla denna hemställan. 1907 års riksdag. Redan år 1907 blev frågan upptagen i riksdagen, i det att då väcktes motioner dels av herr A. F. Vennersten (II: 38) om skrivelse till Kungl. Maj:t angående rätt för stadskommuner att uttaga skatt å s. k.

48 jordvärdestegring, dels av herr O. G. Eriksson (II: 144) om skrivelse angående dylik rätt för landskommuner och dels av herr Lindhagen (II: 146 och 157) om skrivelse angående närmare undersökning av frågan om beskattning av jordvärde eller jordvärdestegring samt framläggande av de förslag, som kunde befinnas påkallade. Sammansatta bevillnings- och lagutskottet konstaterade i över dessa motioner avgivet betänkande (nr 2), att såsom oförtjänt finge anses den värdestegring av jord, som vore frukten av speciella åtgärder från samhällets sida eller av den allmänna samhällsutvecklingen, samt att värdestegring av sålunda angiven art vore lätt att påvisa t. ex. i städer, där genom stadens utvidgning och därmed följande anläggning av gator förut ganska värdelös mark förvandlats till dyrbar byggnadsgrund, i trakter, där stationssamhällen vuxit upp till följd av järnvägs framdragande o. s. v. Sedan utskottet redogjort för den tyska jordvärdestegringsbeskattningen, framhöll utskottet såsom sin uppfattning, att i åtskilliga fall uppstode en oförtjänt värdestegring av den art, att det allmänna, utan att därför kunna anses göra intrång i de enskildas anspråk på behörig vinst, rättvisligen borde tillerkännas andel i värdestegringen, men att å andra sidan en dylik beskattning syntes böra komma till stånd endast då det vid försäljning eller liknande avyttring av byggnadsgrund, bebyggd eller obebyggd, i stad eller på landet, ådagalades, att oförtjänt värdestegring vore för handen. Utskottet förordade därför, att riksdagen måtte anhålla om utredning av denna fråga. Jämsides härmed hade ett sammansatt stats- och bevillningsutskott behandlat en motion av herr J. G. Pettersson i Södertälje (II: 267). Denna motion var föranledd av en proposition om anslag dels för ytterligare undersökningar angående den s. k. inlandsbanan, dels ock för byggnad av en statsbana från Östersund till Ströms vattudal. Den utmynnade i en hemställan, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida icke vid anläggandet av statsjärnvägar till tryggande av dessas ekonomi skatt kunde upptagas av den jordvärdestegring, som bleve en följd av järnvägsanläggningen, samt, om utredningen därtill gåve anledning, om framläggande för riksdagen av förslag till lagstiftning i ämnet. I sitt utlåtande häröver hänvisade utskottet till sammansatta bevillnings- och lagutskottets uttalande i anledning av nyss omnämnda motioner samt anförde, att enär den utredning av spörsmålet om skatt å s. k. oförtjänt jordvärdestegring, som sålunda ifrågasatts, icke kunde undgå att omfatta jämväl den speciella sida av frågan, som berörts i herr Petterssons motion, denna icke borde föranleda särskild åtgärd. Sammansatta bevillnings- och lagutskottets förslag om utredning bifölls av andra kammaren med 111 röster mot 64 men avslogs utan votering av första kammaren, i följd varav någon riksdagsskrivelse i ämnet icke kom till stånd. Professor Cassels översikt över främmande lagstiftning. Emellertid uppdrog Kungl. Maj:t p å hösten 1907 åt professorn Gustav Gassel att utarbeta

49 en översikt över främmande länders lagstiftning angående beskattning av sådan värdestegring å jord, som kunde anses hava uppkommit utan några ägarens egna åtgärder. Denna översikt, i huvudsak begränsad till Englands, Förenta Staternas och Tysklands lagstiftningar i ämnet samt i korthet berörande frågans dåvarande läge även i Danmark och Norge, överlämnades till chefen för finansdepartementet den 21 december 1908.1 1909 års värdestegringsskattekommitterade. Enligt Kungl. Maj:ts den 29 januari 1909 givna bemyndigande uppdrog departementschefen den 4 därpå följande februari åt ett antal personer — 1909 års värdestegringsskattekommitterade — att uppgöra förslag till allmänna grunder för en kommunal jordvärdestegringsskatt. Den 7 augusti samma år avgåvo de kommitterade sitt betänkande. 2 Däri anfördes till en början, att det gåves två vägar för beskattningen av jordvärdestegring, den direkta och den indirekta; vid direkt beskattning uttoges skatten i den mån värdestegring inträdde; den indirekta skatten uttoges däremot då fastighet försåldes eller på annat sätt överginge till ny ägare, d. v. s. då värdestegringen kunde anses realiserad i form av en kapitalvinst. Kommitterade förmenade, att intetdera av dessa system kunde helt och konsekvent genomföras utan att kräva ett kompletterande i vissa delar av det andra. Kommitterade hade utarbetat två särskilda förslag, av vilka det ena, A-förslaget, i huvudsak vore byggt på den indirekta metoden, samt det andra, B-förslaget, i huvudsak byggde på den direkta. Enligt A-förslaget, som utgjorde kommitterades huvudförslag, skulle skatt utgå med 25 procent av den vid försäljning av fastighet realiserade kapitalvinsten, beräknad såsom skillnad mellan förvärvs- och försäljningspris med avdrag för ägarens utgifter och kostnader för egendomens förbättrande m. m. samt med ytterligare vissa avdrag, uppgående till vissa procent per år av fastighetsvärdet vid utgångsläget, nämligen för obebyggda fastigheter 6 procent under fem år och därefter 3 procent, för jordbruksfastighet 2 procent och för annan bebyggd fastighet 1 procent. Till komplettering av denna indirekta skatt, föreslogs för sådan fastighet, som under tjugo år ej varit föremål för försäljning, en direkt skatt på 25 procent av den värdestegring, som på basen av taxeringsvärdena kunde konstateras hava ägt rum sedan utgångsläget och som ej motsvarades av kostnader för ägaren. Denna skatt skulle avbetalas under tjugo år men kunde under denna tid nedsättas, om taxeringsvärdet hade nedgått eller försäljning ägt rum till lägre pris än det värde, som lagts till grund för skatten. Vid försäljning under tjugoårsperioden skulle för övrigt den ännu obetalda delen av skatten omedelbart erläggas; om ny vinst uppstode genom försäljningen, tillkomme på vanligt sätt den indirekta skatten på denna vinst. Den nu skisserade direkta skatten 1 öfversikt öfver beskattningen av den oförtjänta värdestegringen å jord i vissa främmande länder i offentligt uppdrag utarbetad af professor Gustav Cassel. Stockholm 1908. 2 Betänkande med förslag angående allmänna grunder för en kommunal jordvärdestegringsskatt utarbetadt af särskildt tillkallade sakkunnige. Stockholm 1909. Betänkandet är undertecknat av herrar H. Cavalli, Axel Carlander, Gustav Cassel, Emil Kinander, P. Olsson, Axel Roos, Pehr Swartz, Ivan Svensson och Axel Vennersten, av vilka herrar Vennersten och Swartz var för sig avgåvo särskilda yttranden.

4—413997

50 hade avsevärt mindre räckvidd än den indirekta skatten, i det att såväl jordbruksfastigheter som andra fastigheter med en bruttoavkastning understigande en av kommunen bestämd procentsats, utgörande lägst 5 och högst 8 procent, av taxeringsvärdet, undantogos från skatten. Den direkta skatten enligt B-förslaget skulle utgå med 25 procent av sådan värdestegring av mark (med avdrag för vissa kostnader), som vid de allmänna fastighetstaxeringarna kunde fastställas för s. k. annan fastighet i stad, köping och municipalsamhälle, vars bruttoavkastning ej understeg en av kommunen bestämd procentsats, utgörande lägst 5 och högst 8 procent, av taxeringsvärdet. Skatten skulle liksom i förra fallet avbetalas under tjugo år och nedsättas vid en nedgång av taxeringsvärdet. Vid en höjning av taxeringsvärdet skulle ny skatt fastställas för den nya värdestegringen. Om fastigheten försåldes under tjugoårsperioden, skulle den obetalda delen av skatten erläggas liksom även ny skatt för den nya värdestegring, som möjligen realiserades genom försäljningen. För andra fastigheter än de nu nämnda inträdde skattskyldighet endast i samband med överlåtelse av fastigheten till ny ägare. Gemensamt för båda förslagen var alltså en indirekt skatt på den oförtjänta värdestegring, som realiserades vid försäljning av fastighet, samt en direkt skatt, som skulle avbetalas under tjugo år, för viss annan fastighet (alltså ej jordbruksfastighet). Enligt A-förslaget skulle den sista skatten blott träffa sådana fastigheter, som under de sista tjugo åren ej varit föremål för försäljning, under det att den enligt B-förslaget skulle periodiskt fixeras i samband med de allmänna fastighetstaxeringarna. Enligt de kommitterades uppfattning hade den direkta skatten visserligen den fördelen, att den tillförde samhället en mera jämn och lättberäknelig inkomst och att den kunde begränsas till själva markvärdestegringen. De ansågo emellertid, att den realiserade värdestegringen utgjorde en mera tillförlitlig bas för en värdestegringsskatt än taxeringsvärdena. Med hänsyn härtill och i betraktande av att erfarenhet ännu ej vunnits beträffande den lämpligaste anordningen av en direkt skatt, förordade de kommitterade det framlagda Aförslaget. 1909 års författningsförslag. På grundval av det nu refererade betänkandet utarbetades inom finansdepartementet med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga ett förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet. 1 Förslaget hade i huvudsak följande innehåll. Kommun skulle äga besluta om införandet av värdestegringsskatt uppgående till högst 25 procent av den beskattningsbara värdestegringen. Skatten skulle huvudsakligen upptagas vid försäljning av fastighet, men denna indirekta skatt skulle liksom enligt betänkandet för vissa fastigheter kompletteras med en direkt, eller som den här kallas, periodisk skatt, vilken (plus årlig 1 Förslag till förordning angående värdestegringsskatt å fastighet ävensom ändrad lydelse av vissa §§ i kommunalförfattningarna utarbetadt år 1909 inom kungl. finansdepartementet av tillkallade sakkunniga. Stockholm 1910.

51 ränta efter 4 procent å oguldet belopp) kunde amorteras under loppet av femton år. Skatteplikten i det senare fallet hade begränsats till fastigheter, som tillhörde bolag och andra juridiska personer och som ej växlat ägare under fjorton år. Räckvidden av den periodiska skatten inskränktes ytterligare genom bestämmelsen, att jordbruksfastighet skulle helt undantagas från dylik skatt, samt genom vissa liberala avdragsbestämmelser, varigenom även industriella företag och bostadsföreningar mestadels befriades från skatten. Den periodiska skatten träffade alltså i huvudsak blott sådana fastigheter, som tillhörde juridiska personer och voro avsedda till bostäder eller för handels-, bank- och hotellrörelse m. m. Beräkningen av den beskattningsbara värdestegringen baserades på en uppskattning av fastighetens totala värdestegring under värdestegringsperioden, d. v. s. det belopp varmed fastighetens värde vid periodens slut (utgångsvärdet) översteg dess värde vid periodens början (ingångsvärdet). I fråga om den periodiska skatten skulle utgångsvärdet fastställas genom kapitalisering av fastighetens nettoavkastning efter 6 procent; värdestegringsskatten frigjordes härigenom från taxeringsvärdenas utveckling. I fråga om den indirekta skatten fastställdes den totala värdestegringen principiellt såsom skillnaden mellan försäljningspris och förvärvspris. För att befria en ökning av jordbruksvärdet från värdestegringsskatt stadgades emellertid, att ingångsvärdet för jordbruksfastighet kunde fastställas genom särskild uppskattning av dess värde för jordbruksändamål vid värdestegringsperiodens slut. Från den totala värdestegringen kom man till den beskattningsbara värdestegringen genom följande avdrag: för omkostnader för förvärv och försäljning av fastigheten, för kostnader som nedlagts på fastigheten för höjande av dennas värde, dessa kostnader höjda med 15 procent, vidare för ett belopp motsvarande en procent för år av fastighetens ingångsvärde samt slutligen för ett belopp varmed fastighetens avkastning för något år kunde hava understigit för de första fem åren av värdestegringsperioden 4 procent och för de följande åren 2 procent av fastighetens ingångsvärde. Kammarrättens utlåtande. Det berörda förslaget remitterades till olika myndigheter, varefter kammarrätten den 10 juni 1910 avgav sitt yttrande i frågan. 1 Kammarrätten sammanfattade därvid sin allmänna ståndpunkt så, att då oförtjänt värdestegring ,å fast egendom måste antagas i flertalet fall åtminstone delvis, ej sällan i högst väsentlig mån äga sin grund i statens eller kommunernas åtgöranden eller andra samhällsförhållanden, en ändamålsenligt anordnad och måttlig särskild beskattning av sådan värdestegring skulle vara väl förenlig med rättvisa och billighet. Även syntes angelägenheten av att genom öppnande för kommunerna av nya skattekällor lätta det allmänna skattetrycket tala för ett försök att på den inslagna vägen tillföra kommunerna öka1 Kammarrättens utlåtande finnes utgivet i tryck tillsammans med det i föregående not citerade förslaget.

52 de inkomster. Såsom en av skatteformens huvudsakligaste fördelar brukade också anföras dess hämmande inverkan på den jämväl i vårt land allmänt förekommande osunda tomtspekulationen, och detta funne kammarrätten vara ett socialt moment, vars betydelse icke finge underskattas. Efter att hava uttalat sig för att det skulle överlåtas åt kommunerna ensamt att tillgodogöra sig värdestegringsskatten, övergick kammarrätten till att diskutera frågan om direkt eller indirekt skattemetod. Kammarrätten förklarade sig härvid så obetingat ansluta sig till de kommitterades uppfattning om den indirekta metodens större lämplighet, att enligt kammarrättens åsikt tvekan kunde råda, om överhuvud något utrymme i vår lagstiftning borde beredas den direkta metoden. Även om denna ur teoretisk synpunkt kunde hava väsentliga företräden, kunde dock, när det gällde skattens införlivande med vårt skattesystem, dessa företräden icke anses äga avgörande betydelse, utan än större vikt måste tillmätas frågan om de båda metodernas praktiska lämplighet och användbarhet. Och om svaret på denna fråga borde, enligt kammarrätten, meningarna knappast kunna vara delade. Såsom den måhända väsentligaste bristen hos den direkta skatteformen framstode, att den saknade den fasta grund för värdestegringens beräkning, vilken den för fastigheten lämnade valutan erbjöde vid tillämpning av den indirekta metoden. Vådorna av denna brist syntes kammarrätten vara desto betänkligare, som i följd av skattens relativt höga belopp angelägenheten av en någorlunda exakt beräkning av den inträdda värdestegringen framstode som synnerligen trängande. Den indirekta metoden, vid vars tillämpning själva värdestegringen framstode vida klarare än vid användning av den direkta metoden, medförde även den väsentliga fördelen, att skatten åtminstone i regel borde bliva lättare för den skattskyldige att utgöra, då han i allmänhet vid realisationen finge ett större eller mindre kontant belopp tillgängligt. I fråga om huruvida värdestegringsskatten borde vila endast å marken eller även å byggnader framhöll kammarrätten, att visserligen vore det en väsentlig fördel med den direkta metoden att skatten kunde åsättas endast jordvärdestegring, vilket principiellt vore det riktiga, men att man endast av detta mera teoretiska skäl skulle övergiva den indirekta metoden med dess i regel fasta utgångspunkt vid taxeringen kunde kammarrätten icke förorda. Dessutom syntes det klart, att den fördelning av försäljningspriset mellan tomt och byggnader, som måste anförtros taxeringsmyndigheterna, alltid komme att medföra någon fara för godtycke, vilken så vitt möjligt borde undvikas. Kammarrätten anslöte sig därför till förslaget om att värdestegringsskatten skulle avse både jord och byggnader. Beträffande frågan huruvida skatten skulle vara av obligatorisk karaktär eller beroende på kommuns bestämmande höll kammarrätten i likhet med de sakkunniga före, att för många städer och stadsliknande samhällen värdestegringsskatt icke vore av behovet påkallad och att vid sådant förhållande dylik skatt icke borde påtvingas dessa kommuner, utan borde kommunerna äga besluta, om och när värdestegringsskatt skulle utgå. Härför ansåge kammarrätten, liksom de sakkunniga, endast enkel pluralitet erforderlig.

53 I fråga om skattesatsens storlek uttalade sig kammarrätten för att denna icke fastställdes till högre belopp än 10 till 15 procent av värdestegringen. Kammarrätten ifrågasatte, huruvida icke en progressiv anordning av skatten skulle mera överensstämma med rättvisa beskattningsprinciper. Kommitterade hade ansett, att då värdestegringsskatten uppfattades som en ren objektskatt, principiella skäl ej funnes för att å denna skatt låta hänsyn till den subjektiva skatteförmågan göra sig gällande, varmed också det egentliga skälet för en progression bortfölle. Riktigheten av denna uppfattning kunde dragas i tvivelsmål. Visserligen innebure det en oegentlighet att taga hänsyn till den subjektiva skatteförmågan, då det vore fråga om en objektskatt, men graden av värdestegringens »skattekraft» syntes kammarrätten, frånsett den subjektiva skatteförmågan, vara i icke ringa grad jämväl beroende ej endast av värdeökningens relativa storlek utan även av periodens längd. Vid sådant förhållande vore en progressiv eller degressiv anordning av skatten för de skattskyldiga möjligen att föredraga. Visserligen kunde tvekan råda om det på frågans dåvarande läge vore lämpligt att på detta sätt ytterligare komplicera den invecklade lagstiftningen. Men om en sådan anordning komme till stånd, kunde det övervägas, huruvida icke ett högre maximum än det av kammarrätten angivna borde bestämmas. Kammarrätten ansåge det principiellt berättigat att även värdestegring, som uppkommit före skattens införande, bleve föremål för beskattning. Härvid vore dock att märka, att, om man ansåge sig böra beskatta även tidigare uppkommen värdestegring, mötte det svårighet att finna någon principiell grund för fastställande av den tidpunkt, från vilken man borde utgå, och därmed vore utrymme lämnat för godtycket. Beskattades emellertid icke även tidigare värdestegring, skulle skatten bliva ineffektiv och medföra för kommunerna ofördelaktiga verkningar. Å andra sidan vore det klart, att ju mer man flyttade tillbaka tidpunkten för den första värdestegringsperiodens början, desto vanskligare bleve i regel beräkningen av det första ingångsvärdet, avdrag för kostnader m. m. Med hänsyn till den synnerliga angelägenheten därav, att betryggande garantier verkligen erhölles för en i möjligaste mån exakt taxering av uppkommen värdestegring, vore det icke tillrådligt att beskatta jämväl sådan värdeökning, som inträtt före utfärdande av författning i ämnet. Det måste även anses innebära en viss betänklighet att såsom ingångsvärde godkänna ett taxeringsvärde, vars normerande betydelse i fråga om värdestegringsskatten den skattskyldige icke kunnat förutse. De sakkunnigas uppfattning att principiellt endast tomtvärdet och ej jordbruksvärdet borde belastas med värdestegringsskatt delades av kammarrätten, som dock gjorde vissa erinringar mot förslagets stadgande i förevarande avseende. Beträffande avdragsbestämmelserna framhöll kammarrätten vikten av att förändringar i penningvärdet vederbörligen beaktades. Förslagets stadgande om skattefrihet för en procent av ingångsvärdet för varje år vore från denna synpunkt väl snävt avfattat. Med en viss utförlighet berörde kammarrätten också förslagets betydelse för den verksamhet, som utövades av egnahems- och villastadsbolag och påkallade en väsentlig omläggning av förslaget,

54 i syfte att den nya skatten ej skulle bereda egnahemsrörelsen allvarligt avbräck. Efter att även hava behandlat frågan om taxeringsarbetets ändamålsenliga ordnande avslutade kammarrätten sitt utlåtande med en ingående detaljgranskning av författningsförslaget. 1910 års värdestegringsskattekommitterade. Den 20 oktober 1910 tillsattes en kommitté för att efter verkställd granskning av de anmärkningar, som framställts mot det nyss omtalade förslaget, vidtaga de ändringar i detsamma, vartill anmärkningarna kunde föranleda. Denna kommitté avgav den 29 mars 1912 sitt betänkande. 1 Detta förslag skiljer sig från det föregående framför allt därigenom att det införde två olika slag av värdestegringsskatt, vilka behandlades i särskilda avdelningar av förslaget, nämligen dels för värdestegring å särskild fastighet och dels för värdestegring, som hänförde sig till styckningsföretag. I fråga om värdestegringsskatt å särskild fastighet var förslaget uppbyggt på ungefär samma principer som det föregående, fastän dessa nu givits en mera detaljerad utformning. Bestämmelserna om värdestegringsskatt vid styckningsföretag, som influtit i förslagets 7 kap., hade tillkommit på grund av vad kammarrätten anmärkt mot det tidigare förslaget om att detta icke innehölle bestämmelser, som toge hänsyn till nödvändigheten att stödja egnahemsverksamheten. Enligt förslagets bestämmelser skulle den, som dreve företag med syfte att från visst till läge och gränser bestämt område försälja tomter och andra lägenheter, vara berättigad att erhålla Konungens tillstånd att i särskild ordning utgöra skatt för värdestegring å området. Såsom villkor härför skulle gälla att ägaren av området skulle utan ersättning för allmänt begagnande upplåta gator, torg och allmänna platser samt, då gata, torg eller allmän plats fölle inom stads, köpings eller municipalsamhälles planlagda område, förbinda sig att till nämnda samhälle utan ersättning överlåta äganderätten till sådan gata, väg eller plats mot det att kommunen avstode från rätt till ersättning av vederbörande tomtägare för samma mark. Under den tid, Konungens tillstånd gällde, skulle såsom värdestegringsperiod betraktas varje kalenderår eller, där skattskyldig antagit särskilt räkenskapsår, detta år. Under samma tid skulle såsom beskattningsbar värdestegring anses det belopp, varmed för företaget i dess helhet inkomstsumman för varje värdestegringsperiod överstege utgiftssumman för samma period. Till utgiftssumman skulle hänföras dels egendomens ingångsvärde vid periodens början jämte 6 procent ränta dels ock det kostnadsbelopp, varför vid värdestegringsbeskattning av särskild fastighet avdrag skulle få göras. Under inkomstsumman skulle upptagas dels köpeskillingar för försålda delar av området och dels räntor och andra in1 Underdånigt betänkande med förslag till förordning angående kommunal värdestegringsskatt å fastighet äfvensom till ändrad lydelse av vissa §§ i kommunalförfattningarna afgifvet den 29 mars 1912 af tillkallade sakkunniga. Stockholm 1912. Betänkandet är undertecknat av h e r r a r Conrad Carleson, Gustav Cassel, Otto V. Landén och Axel Roos. Därjämte avgåvo herrar Carleson, Landén och Roos var för sig särskilda yttranden.

55 komster av företaget. Ingångsvärdet för den första perioden skulle bestämmas på vanligt sätt och för varje därefter följande period såsom det belopp, med vilket utgiftssumman överstege inkomstsumman. Uppginge därvid inkomster och utgifter till samma belopp eller överstege inkomstsumman utgiftssumman, så att en beskattningsbar värdestegring uppkommit, skulle ingångsvärdet bliva lika med noll. Efter slutet av varje värdestegringsperiod skulle, vare sig beskattningsbar värdestegring vore för handen eller ej, enligt nämnda grunder fastställas nytt ingångsvärde för nästföljande värdestegringsperiod. Enligt värdestegringsskattekommitterades förslag skulle alltså den ifrågasatta huvudskatten icke få karaktären av en verklig skatt å värdestegring av jord, utan fastmera efter tysk förebild utformas såsom en skatt på realiserad kapitalvinst vid fastighetsöverlåtelse. Och den periodiska värdestegringsskatten hade anordnats såsom en skatt på realiserad årsvinst, i det att skatten var avsedd att träffa kapitalvärdet av uppkommen ökning i den nettoavkastning, som kunde erhållas av fastigheten. I till betänkandet fogade reservationer uttalades tvekan, huruvida de allmänna grunder, efter vilka den sålunda föreslagna värdestegringsskatten lagts, vore lämpliga och riktiga. (Jfr herrar Carlesons och Landéns reservationer.) Kommitténs uppdrag hade avsett att, utan rubbning av grunderna för det inom finansdepartementet utarbetade författningsförslaget i ämnet, vidtaga de ändringar i detsamma, vartill de av myndigheter och andra vederbörande gjorda anmärkningarna funnes föranleda, och i enlighet härmed hade det föreliggande förslaget uppgjorts. Då emellertid flera av kommitténs ledamöter icke känt sig tillfreds med de grunder, varpå förslaget byggts, utan ansett skatten böra anordnas så, att densamma mera direkt träffade stegringen i själva jordvärdet — fattat, icke i betydelsen av det så kallade rena eller nakna jordvärdet med frånräknande av förbättringar, utan såsom jordens till en viss tidpunkt hänförda värde med dittills nedlagda förbättringar, men utan byggnader — begärde och erhöllo kommitterade bemyndigande att göra undersökning i sådant avseende för att därefter avgiva det förslag, vartill undersökningen kunde befinnas föranleda. De nya bestämmelser, som för ändamålet erfordrades rörande fastighetstaxeringen, skulle därvid utarbetas i sammanhang med det då redan påbörjade utredningsarbetet för den kommunala skatteomläggningen i övrigt. Motioner vid 1911—19U års riksdagar. Under åren 1911—1914 väcktes i riksdagen ett flertal motioner i frågan: av herr Lindhagen 1911 (II: 251), 1912 (11:223), 1913 (11:184), 1914 (A 11:176, B 11:129), av herr Klefbeck 1913 (I: 64) samt av herr Winberg 1913 (II: 218). Dessa motioner blevo av riksdagen avslagna, enär frågan var beroende på Kungl. Maj:ts utredning. Kommunalskattesakkunnigas uttalande 1917. I det av landskamreraren G. V. Eiserman och f. d. kammarrättsrådet E. von Wolcker avgivna betänkandet i kommunalskattefrågan förekommer följande uttalande om en be-

56 skattning av oförtjänt värdestegring av jord, tänkt såsom ett komplement till den i betänkandet föreslagna objektbeskattningen av fast egendom: 1 »Enär en på egendomens totala värde byggd objektbeskattning, följdriktigt genomförd, bör träffa detta värde sådant detsamma vid varje särskilt taxeringstillfälle fastställes, blir en inträdd värdestegring underkastad objektbeskattningen, oberoende därav huruvida värdestegringen uteslutande är att anse såsom en frukt av ägarens odlingsflit eller av honom påkostade förbätt' ringar eller är att till större eller mindre del tillskriva kommunens eller andras åtgärder eller den allmänna utvecklingen. En utjämning härutinnan måste erkännas vara i hög grad av rättvisa och billighet påkallad, men bör skattetekniskt icke åvägabringas inom den allmänna fastighetsbeskattningens ram utan medelst en särskild skatt å oförtjänt värdestegring av jord. Denna komplementära beskattningsform har enligt sakkunnigas planläggning av reformarbetet i denna del för sin närmare gestaltning ansetts böra göras beroende av jordens användningssätt sålunda, att den för fastigheter, använda eller avsedda för uthyrning eller eljest för bostadsändamål, anordnas såsom direkt och periodisk värdestegringsskatt, men för jordbruks- och skogsegendomar liksom för industrifastigheter såsom ett slags värdestegringsaccis, vilken uttages först då jordbruks- eller skogsegendom på grund av förändrad användning antager naturen av annan fastighet i förslagets mening i ägarens eller ny ägares hand eller i den mån sådan fastighet icke längre i samma företagares hand användes. Denna senare form för beskattning av värdestegring är därutinnan lik den som kommit till användning i den för det tyska riket numera införda värdestegringsskatten, att densamma uppskjuter skyldigheten att erlägga värdestegringsskatt, till dess att värdestegringen kan anses föreligga realiserad, men skiljer sig från den i det tyska riket tillämpade formen av indirekt beskattning icke allenast däri, att den för sin tillämpning i regel icke förutsätter övergång till ny ägare, utan även och förnämligast däri, att densamma göres oberoende av om och i vad m å n — vid övergång till ny ägare — transaktionen kan anses i och för sig hava tillfört den förutvarande ägaren vinst. Såsom underlag för beräkning av den totala värdestegringen är nämligen icke ifrågasatt att komma i betraktande skillnaden mellan vad den överlåtna fastigheten kostat överlåtaren vid förvärvet och det vederlag, han vid överlåtelsen betingat sig, utan underlaget är avsett att bildas enbart av en genom taxering utrönt eventuell skillnad mellan jordvärdet före och efter den nya användningen, resp. övergången till ny ägare.» Landéns och Köhlers förslag 1917. 1910 års värdestegringsskattekommitterades utredning fortsattes av landskamreraren Otto Landén och kanslirådet Sven Köhler, vilka under hösten 1917 framlade var sitt förslag till jordräntestegringsskatt. 2 Dessa förslag voro baserade på helt andra principer än som 1 Förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet jämte anvisningar, motiv och bilagor avgivet av G. V. Eiserman och E. von Wolcker, Stockholm 1917, s. 252—253. 2 Ytterligare betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen med utkast till lag om kommunal beskattning, IV avdelningen, om jordräntestegringsskatt, utarbetat av Otto V. Landén. Stockholm 1917. — Utkast till författning angående jordränte-

57 följts i det år 1912 avgivna betänkandet: den indirekta metoden hade övergivits till förmån för den direkta metoden, och vidare skulle skatten avse all fastighet (alltså även jordbruks- och industriegendomar) samtidigt som den begränsades till den egentliga markvärdestegringen. Därmed hade i viss mån en återgång skett till det i 1909 års betänkande framlagda s. k. B-förslaget. Enligt båda förslagen tänktes jordräntestegringsskatten utgå med 2 procent årligen av den skattepliktiga jordräntestegringens kapitalvärde, sådant detta uppskattats i samband med den senaste allmänna fastighetstaxeringen. Skatten skulle alltså utgöra »en å fast egendom vilande avgäld», vars storlek successivt avpassades efter markvärdets växlingar. Med jordräntestegringens kapitalvärde avsåges markvärdets totala stegring utöver ett till en viss tidpunkt hänförligt ingångsvärde, minskat med vissa avdrag bl. a. för kostnader för förbättringsarbeten och för den skada eller förlust genom »intrång», som markägaren skulle förorsakas vid ett utnyttjande av jordräntestegringen. Markvärdet skulle bestämmas genom kapitalisering efter en räntefot av 4 procent av den årliga nettoavkastning, som marken på grund av beskaffenhet, läge och tjänlighet för olika ändamål kunde förväntas lämna under vanliga förhållanden. Tillfälliga omständigheter som befintligheten av byggnader och skog skulle därvid lämnas utan avseende. Vid beräkningen av denna nettoavkastning finge avdrag ej göras för jordräntestegringsskatten. I fråga om skattens närmare utformning förefunnos vissa avvikelser mellan de båda förslagen. Detta gäller särskilt avdragsbestämmelserna vid fastställandet av jordräntestegringens kapitalvärde. Enligt Köhler skulle man från den totala markvärdestegringen göra avdrag för alla skäliga kostnader, som markägaren under den förflutna femårsperioden fått vidkännas för höjande av markens avkastningsförmåga, samt för liknande kostnader nedlagda under tidigare perioder, vilkas summa dock skulle nedsättas med 1 procent per år. Enligt Landén skulle däremot avdraget omfatta »den markvärdestegring, som skäligen är att tillskriva åtgärder av markens ägare»; avdraget skulle alltså ej hänföra sig till själva kostnaderna utan till den av dem orsakade markvärdestegringen. Det ovan omnämnda avdraget för intrång bleve aktuellt i ett sådant fall, då det för fullt utnyttjande av markens värde bleve nödvändigt att riva en på densamma befintlig byggnad. För beräknad framtida förlust av dyligt slag medgåvo både Köhler och Landén avdrag. Om förlusten åter redan ägt rum under den förflutna femårsperioden, skulle enligt Köhler avdrag äga rum på samma sätt, under det att Landén i stället ville bereda markägaren kompensation genom frihet från jordräntestegringsskatt under viss tid. Enligt båda förslagsställarna borde jordräntestegringsskatten vara obligatorisk och utgå på samma sätt inom samtliga kommuner. Landén synes förutsätta, att skatten borde tillfalla den kommun, inom vilken den upptagits, under det att Köhler ifrågasatte, om ej skatten skulle kunna användas till utjämnande av den olika skattebördan inom olika kommuner. stegringsskatt med tillhörande motivering avgivet i september 1917 av kanslirådet Sven Köhler enligt särskilt uppdrag. Stockholm 1918.

58 Länsstyrelsernas utlåtanden 1918. Yttranden över de av Landén och Köhler framlagda förslagen infordrades från länsstyrelserna och kammarrätten. Endast två av länsstyrelserna yttrade sig tveksamt eller avvisande gentemot denna skatteform, medan denna tillstyrktes av alla de övriga. Skattens berättigande vore, framhölls av vissa länsstyrelser, allmänt erkänt, och det vore av stor vikt, att denna beskattningsfråga snarast löstes. Vidare uttalade sig länsstyrelserna, med ett par undantag, för den direkta skatteformen. Vissa av länsstyrelserna gåvo uttryck åt den uppfattningen, att bestämmelserna om sättet för värderingens verkställande och värdestegringens beräkning skulle vara svåra att tillämpa i praktiken. Dessutom uttalades vissa farhågor för att taxeringsnämnderna ej skulle vara skickade att handhava taxeringsarbetet. Kammarrättens utlåtande 1918. I sitt den 20 september 1918 avgivna utlåtande över de av Landén och Köhler uppgjorda förslagen framhöll kammarrätten, att meningarna knappast syntes vara delade i fråga om angelägenheten att för beredande av nya skattekällor åt kommunerna belägga så kallad oförtjänt värdestegring av fast egendom med särskild beskattning. I fråga om valet mellan direkt och indirekt skattemetod anförde kammarrätten följande: »Förslagen bygga alltså, såsom naturligt är med deras utgångspunkter, på den direkta eller periodiska beskattningsmetoden. Kammarrätten har i sitt föregående utlåtande väl medgivit, att denna metod ur teoretisk synpunkt kan hava väsentliga företräden, men med avseende å den indirekta metodens mera praktiska lämplighet och användbarhet förordat densamma. Den måhända väsentligaste bristen hos den direkta skatteformen vore enligt kammarrättens mening, att densamma saknade den fasta grund för värdestegringens beräkning, vilken den för fastigheten lämnade valutan erbjöde vid tillämpningen av den indirekta metoden. Vad som nu i de föreliggande förslagen åberopats till stöd för ett direkt beskattningssystem kan icke frånkännas berättigande. Med det indirekta systemet följer först och främst den olägenheten att, såsom ock de tidigare förslagen utvisa, systemet icke lämpligen kan ensamt för sig komma till användning utan fordrar en komplettering med det direkta. Att ikläda värdestegringsbeskattning form av vinstbeskattning — något som vid tillämpning av den indirekta beskattningsmetoden nödvändiggöres — framstår ock såsom en av detta systems mera avsevärda olägenheter, då vinstbeskattning i stor utsträckning redan förut finnes hos oss anordnad såsom inkomstbeskattning till såväl staten som kommunerna och det jämväl kan antagas, att så måste för framtiden förbliva. Sedan kammarrätten avgav sitt föregående yttrande, har frågan om fastighetsbeskattningen förts ett avsevärt steg framåt genom det av sakkunniga år 1917 framlagda förslaget till lag angående kommunal skattskyldighet och taxering och landskamreraren Landéns i sammanhang därmed avgivna be-

59 tänkande av den 31 januari 1917. Särskilt i sakkunnigas förslag har ägnats mycken uppmärksamhet åt angelägenheten att möjliggöra riktiga uppskattningar av fast egendom. Härför erfordras emellertid ytterligare, såsom även sakkunniga antytt, att större sakkunskap beredes de beskattningsnämnder, som hava att taga befattning med fastighetstaxering, och att i övrigt vidtages en sådan omorganisation av dessa nämnder, att större likformighet än för närvarande kommer att olika kommuner emellan göra sig gällande i fast egendoms uppskattning. Om det således får förväntas, att en blivande kommunal skattelagstiftning skall medföra betryggande garantier för fastighetsbeskattningarnas riktighet och härigenom möjlighet jämväl vinnes för erhållande av uppskattningar, vara värdestegringsbeskattning kan byggas, synes kammarrätten anledning icke längre föreligga att avvisa tanken på att anordna värdestegringsbeskattningen i enlighet med den direkta metoden.» Beträffande skattens anordnande såsom en årlig avgäld höll kammarrätten före, att sedan en längre tid förflutit efter skattens åsättande och anledningen till skatten i det speciella fallet icke längre levde kvar i minnet, skulle jordräntestegringsskatten giva upphov till enahanda missnöje som de forna grundskatterna. Ännu betydelsefullare syntes det emellertid vara, att det praktiskt taget icke torde vara möjligt att ernå sådana taxeringsresultat, att de kunde läggas till grund för en perpetuell beskattning. En jämförelse med äldre förhållanden till följd av såväl brukningsenheternas omläggning som fluktuationerna i penningvärdets fall måste esomoftast bliva osäker och innebära allt för mycket av godtycke. Även den föreslagna metoden att uppskatta markvärdena genom en kapitalisering av den årliga nettoavkastningen funne kammarrätten vara mycket svårtillämplig. Om Landén hade rätt i sitt påpekande, att taxeringsnämnderna, hur de än sammansattes, icke skulle vara i stånd att särskilt uppskatta det faktiska avkastningsvärdet av varje fastighet med byggnader och skog, måste ännu mindre utsikter förefinnas att erhålla en nöjaktig uppskattning av den beräkneliga avkastningsförmågan av en fastighet, tänkt utan byggnader och skog. I realiteten skulle markvärdet komma att bestämmas med ledning av det allmänna saluvärdet. Härigenom skulle i själva verket skatten komina att utgå av stegringen i marks kapitalvärde och den för övrigt, åtminstone för allmänheten icke så lätt begripliga benämningen jordräntestegringsskatt allenast skenbart giva skatten karaktär att vila å stegring i jordräntan. Det allmänna saluvärdet kunde emellertid, eftersom skatten skulle träffa allenast jorden och icke därå befintliga byggnader, icke omedelbart ligga till grund för taxeringen i andra fall än då det vore fråga om obebyggda tomter eller eljest fastigheter, som saknade såväl byggnader och anläggningar som skog. Endast beträffande fastighet, som hade beskattningsnatur av »annan fastighet» läte det sig göra att med ledning av saluvärdet utfinna reella tomtvärden jämväl å bebyggda fastigheter. Vanskligheten att någorlunda exakt kunna beräkna avkastningsförmågan eller saluvärdet av en med byggnader och skog försedd jordbruksfastighet, tänkt såsom fri-

60 gjord från både byggnader och skog, syntes däremot kammarrätten ligga i öppen dag. På grund härav och då det kunde antagas, att skatten aldrig skulle bliva av större betydelse för den egentliga jordbruksjorden och under lång tid framåt icke ens ifrågakomma i ett stort antal taxeringsdistrikt på landsbygden, ansåge kammarrätten praktiska hänsyn tala för att åtminstone tillsvidare från beskattningen undantaga jordbruksfastigheter, såvitt anginge deras jordbruksvärde, däri inberäknat värdet av skogbärande mark och växande skog. I fråga om industriella företag framhöll kammarrätten, att då sådana ofta nog och särskilt, då de förlades å landsbygden, själva skapade värdestegring såväl av egen mark som av andra tillhöriga närliggande områden samt ägaren av ett industriellt företag i regel icke kunde utnyttja värdestegringen eller eljest hade någon fördel av densamma, så länge fastigheten användes för sitt industriella ändamål, framstode det såsom billigt att sådan fastighet icke belades med värdestegringsskatt. Kammarrättens president var skiljaktig p å denna punkt och uttalade, att skäl icke förelåge att behandla industri jorden på annat sätt än »annan fastighet» i allmänhet. Även mot vissa av de ifrågasatta avdragsbestämmelserna framförde kammarrätten anmärkningar. Enligt Landéns förslag hade taxeringsnämnderna att från den totala värdestegringens belopp avdraga värdet av den markvärdestegring, som skäligen vore att tillskriva åtgärder av markens nuvarande och föregående ägare, alltså icke blott sådana åtgärder, som vidtagits under de närmast förflutna åren, utan alla åtgärder ända från tiden för ingångsvärdets bestämmande. Resultatet av denna uppskattning befarade kammarrätten kunde framstå för markägaren såsom rent godtycke. Bestämda direktiv vore därför nödvändiga. Det borde sålunda i närmare anslutning till Köhlers förslag föreskrivas, att samtliga av markägaren eller föregående markägare under viss tid, exempelvis de tio senaste åren, å marken eller för åstadkommande av värdestegring å marken nedlagda kostnader skulle få avdragas, så framt och i den mån de icke vid föregående taxering avdragits, dock att, då kostnaderna uppenbarligen icke medverkat till åstadkommande av markvärdestegring, avdrag icke borde ifrågakomma. Kammarrätten fann såväl de av Landén som de av Köhler föreslagna bestämmelserna om ersättning för intrång oklara och ansåg, att det skulle möta svårigheter att verkställa uppskattning av därmed avsedda förhållanden. Då deras syfte vore detsamma som det, vilket enligt 1909 års förslag frikallade industrifastigheter från periodisk värdestegringsskatt och resultatet i många fall skulle bliva detsamma, som av 1909 års bestämmelse, saknades anledning att frångå vad det tidigare förslaget härutinnan innehölle. I fortsättningen vidhöll kammarrätten sin tidigare uppfattning att skatten icke borde vara obligatorisk utan fakultativ samt att den borde tillfalla den kommun, inom vilken värdestegringen ägt rum. I fråga om skattesatsen höll kammarrätten före, att skatten icke borde sättas högre än som motsvarade

61 en engångsavgift av 20 procent av den beskattningsbara värdestegringens belopp. Såsom allmänt omdöme över de båda förslagen uttalade kammarrätten, att desamma näppeligen syntes vara praktiskt utförbara. Uppskattningarna byggde icke på realiteter och lämnade därigenom rum för godtycke. I förslagen saknades de garantier för riktiga uppskattningar, som utgjorde förutsättning för tillämpning av det direkta beskattningssystemet. Det vore också utan tvekan, som kammarrätten för sin del bestämt avstyrkte, att någotdera av ifrågavarande förslag lades till grund för lagstiftning i ämnet. Emellertid följde därav icke, uttalade kammarrätten, att den direkta metoden borde utan vidare övergivas. Svårigheterna i fråga om jämförelse mellan värdesättningar å olika tider framträdde egentligen endast, då dessa tider låge mera åtskilda. Ju närmare i tiden värdesättningarna komme varandra, desto tillförlitligare bleve jämförelserna, och för ett rimligen begränsat tidsmått syntes en värdestegringsbeskattning efter den direkta metoden praktiskt kunna anordnas. Detta ledde tanken på att söka ersätta förslagens perpetuella direkta värdestegringsskatt med en temporär sådan, utgående för viss tid, t. ex. tjugo år. Detta skulle innebära den viktiga avvikelsen från Landéns och Köhlers förslag, att jordvärdestegringen icke för framtiden skulle bibehållas åt det allmänna såsom en dess oförytterliga rättighet utan att vederbörande jordägare i stället skulle få s. a. s. amortera till sig denna värdestegring. Efter tjugo år skulle alltså det ökade jordvärdet ingå i det fastighetsvärde, som ägaren skulle få tillgodogöra sig. Om ny värdestegring uppstode under perioden, kunde denna göras till föremål för beskattning på nya tjugo år efter dess inträde o. s. v. Vid beskattning för viss begränsad tid skulle utan olägenhet fast egendoms jordbruksvärde kunna undantagas från beskattningen. Däremot vore det lämpligt att beskatta det mervärde, benämnt tomt- eller industrivärde, som enligt kommunalskattesakkunniga skulle åsättas vissa jordbruksfastigheter. I så fall skulle skatten nämligen träffa just de jordområden, där någon mera avsevärd stegring av jordvärdet kunde vara att påräkna, nämligen i städernas eller stadsliknande samhällens eller industricentras omedelbara grannskap belägen mark, som tillsvidare användes till jordbruk. Taxeringarna skulle kunna ske på basis av det allmänna saluvärdet, d. v. s. taxeringsvärdet, och skatten skulle, efter jämförelse mellan de olika värdena, utgå på stegringen i taxeringsvärdet, sedan därifrån avdragits markägarens kostnader för markförbättring. På detta sätt skulle taxeringar till värdestegringsskatt bliva lättare att utföra och lämna ett mera tillfredsställande resultat än den avkastningsberäkning, varmed Landéns och Köhlers förslag opererade. Den nya skatten skulle alltså bliva en jordvärdestegringsskatt och icke en jordräntestegringsskatt. Ärendet anmäles för Kungl. Maj:t 1918. På hösten 1918 anmäldes ärendet för Kungl. Maj:t. Chefen för finansdepartementet, statsrådet F. V. Thorsson,

62 anförde därvid, att det i anledning av vad som anmärkts mot Köhlers och Landéns förslag syntes tydligt, att dessa borde omarbetas i vissa hänseenden. Då emellertid departementschefen funne det angeläget, att en skatt av ifrågavarande slag tillämpades snarast möjligt, ansåge han det böra tagas under övervägande, huruvida man ej genom att anordna ingångsvärdering av mark i och för en blivande jordvärde- eller jordräntestegringsskatt skulle ernå att, på samma gång de i ämnet föreliggande författningsförslagen kunde ägnas den noggranna och omsorgsfulla överarbetning, som frågans synnerliga vikt krävde, själva skattens utkrävande ej skulle ytterligare fördröjas. Propositioner till 1919 och 1920 års riksdagar. I proposition nr 329 till 1919 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att antaga ett av kronofogden P. E. Andersson enligt uppdrag utarbetat förslag till förordning om uppskattning av mark i och för framdeles skeende taxering till jordvärdeeller jordräntestegringsskatt. Föremål för uppskattningen skulle vara mark till annan fastighet än jordbruksfastighet samt sådan jordbruksfastighet eller del därav, som på grund av efterfrågan å mark för bostads-, industriellt eller därmed jämförligt ändamål ägde värde utöver det, som fastigheten eller fastighetsdelen hade i sin användning såsom jordbruksfastighet. Uppskattningen skulle verkställas av uppskattningsnämnder, var inom sitt distrikt. För varje län och för Stockholms stad skulle tillsättas en granskningsnämnd, som hade att granska uppskattningen, pröva och avgöra anförda besvär o. s. v. För att pröva och avgöra besvär över granskningsnämndernas beslut, skulle tillsättas en för hela riket gemensam uppskattningsövernämnd. Departementschefen framhöll bl. a., att det berättigade i en jordvärde- eller jordräntestegringsskatt allmänt erkänts såväl av myndigheter som i den offentliga diskussionen. Även om någon tvekan knappast kunde råda i fråga om det rättvisa i en dylik skatt, vore emellertid meningarna delade om huru skatten skulle anordnas. För att underlätta ett genomförande av en jordvärdestegringsskatt borde en ingångsvärdering företagas. Man behövde ej i detta sammanhang avgöra, huruvida skatten skulle tillfalla stat eller kommun, ej heller — därest man skulle bestämma sig för sistnämnda alternativ — huruvida den skulle göras obligatorisk eller beroende av kommunernas bestämmanderätt. Det förordade föreslaget innebure emellertid ett ställningstagande såtillvida, att departementschefen funnit sig böra förorda den direkta metoden. Bevillningsutskottet vid 1919 års lagtima riksdag tillstyrkte det framlagda förslaget till förordning med vissa smärre ändringar. Andra kammaren antog förslaget, men första kammaren beslöt att avslå detsamma, varför frågan förföll. Följande år framlades i proposition (nr 22) ett författningsförslag, på det hela överensstämmande med 1919 års förslag. Detta antogs av riksdagen med det förbehåll, att riksdagen med beslutet icke ville hava uttalat sig i fråga om de principiella linjer, som borde följas vid ett framtida utformande av ett lagförslag i ämnet.

63 Markvårdesuppskattningen 1920. Sedan förordning om uppskattning av mark i och för framdeles skeende taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt utfärdats den 28 maj 1920, påbörjades under senare delen av år 1920 uppskattningsarbetet, som avsåg markvärdet vid 1919 års utgång. 1 För möjliggörande av uppskattningen hade riksdagen anslagit 1 000 000 kronor. Efter det uppskattningen avslutats, avgav ordföranden i uppskattningsövernämnden, f. d. överståthållaren J. O. Ramstedt, i mars 1923 enligt uppdrag yttrande angående uppskattningens resultat. Enligt hans uppfattning hade denna icke varit sådan, att den i befintligt skick kunde läggas till grund för en taxering till jordvärdestegringsskatt. Han föreslog därför, att vissa åtgärder skulle vidtagas till förbättrande av den verkställda uppskattningen. Först borde dock beslut fattas i fråga om grunden till den ifrågasatta beskattningen samt beträffande sättet för skattens uttagande. I februari 1924 avgav Ramstedt, som erhållit uppdrag att i viss mån utföra de av honom förordade åtgärderna, förslag till anvisningar att beaktas vid blivande uppskattning av mark för taxering till jordvärdestegringsskatt. 1926 års riksdag. I motion vid 1926 års riksdag (I: 52) hemställde herr Lindhagen, »att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära skyndsamt framläggande omsider av ett förslag om beskattning av jordvärde eller jordvärdestegring och detta i all synnerhet för städerna och deras omgivningar eller andra trakter, där oförtjänt jordvärdestegring å enskilda marker i avsevärd m å n förekommer». I häröver avgivet betänkande (nr 9) framhöll bevillningsutskottet, att meningarna starkt brutit sig om de principer, efter vilka en lagstiftning i ämnet borde utformas. Det rådde sålunda delade meningar rörande den beskattningsmetod, som borde komma till användning: den direkta, enligt vilken skatten skulle uttagas så snart oförtjänt värdestegring konstaterades, eller den indirekta, enligt vilken skatten skulle utgå först vid försäljning eller annan överlåtelse mot vederlag av fastighet. Medan tidigare den indirekta skatteformen allmänt förordats, hade efter hand den direkta metoden vunnit allt större anslutning. Utskottet erinrade om att Kungl. Maj:t i de vid 1919 och 1920 års riksdagar framlagda förslagen intagit den ståndpunkten, att en kommande lagstiftning borde bygga på den direkta metoden. 1920 års riksdag hade emellertid icke velat binda sig vid någondera beskattningsformen. Utskottet framhöll vidare, att delade meningar förelåge, huruvida stegring av fastighets jordbruksvärde borde göras till föremål för beskattningen, huruvida skatten borde tillfalla stat eller kommun och om, i senare fallet, den skulle göras obligatorisk eller beroende av kommunens beslut. Enligt utskottets mening kunde svårigheter uppenbarligen möta att utforma beskattningsregler, som vore lätt tillämpliga i praktiken utan att träda kravet på en jämlik beskattning för nära. Ehuru taxeringsorganen vid den 1 Se härom Otto V. Landén: Angående uppskattning av mark i och för framdeles skeende taxering till jordvärde- eller jordränteskatt. Stockholm 1920. (Inledningsföredrag vid landskamreraremötet i Stockholm den 8 september 1920.)

år 1920 verkställda uppskattningen icke haft att taga ställning till frågan, huruvida uppkommen värdestegring varit att hänföra till oförtjänt sådan eller icke, hade uppskattningen vållat betydande svårigheter och utfallit ganska ojämnt. Det syntes utskottet, att ifrågavarande viktiga spörsmål icke borde utan ytterligare utredningsarbete framläggas till slutligt avgörande. Utskottet förklarade sig emellertid sakna anledning biträda motionärens förslag om skrivelse, då frågan vore beroende på Kungl. Maj:ts utredning och Kungl. Maj:t icke torde underlåta att på därför lämplig tidpunkt framlägga förslag i ämnet. Fyra ledamöter av bevillningsutskottet reserverade sig beträffande avfattningen av den sista punkten i utskottets motivering. Enligt reservanternas mening borde denna i stället formuleras så, att utskottet förutsatte, att då frågan vore beroende av Kungl. Maj:ts utredning, Kungl. Maj:t så skyndsamt som möjligt skulle fullfölja utredningen och för riksdagen framlägga dess resultat. Båda kamrarna beslöto i enlighet med utskottsförslaget. En minoritet i andra kammaren, där votering förekom, röstade för en skrivelse med motivering i enlighet med reservanternas förslag. Interpellation vid 1932 års riksdag. Vid 1932 års riksdag erhöll i andra kammaren dess ledamot herr Sjöström i Göteborg tillstånd att till chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, framställa följande frågor: 1. Huru långt har den år 1920 beslutade utredningen om införandet av s. k. jordvärdestegringsskatt å »annan fastighet» avancerat? 2. Har riksdagen att förvänta ett förslag i överensstämmelse med vad riksdagen i denna fråga beslöt år 1920? Denna interpellation besvarades av departementschefen den 27 maj 1932. Efter en kort resumé av frågans utveckling sedan 1920 anförde departementschefen: »Ej minst med hänsyn till de ganska betydande kostnader, som på sin tid nedlagts på en s. k. ingångsvärdering för en eventuell jordvärde- eller jordräntestegringsskatt, är det klart, att frågan om en dylik beskattning alltjämt varit föremål för uppmärksamhet inom finansdepartementet. Bland annat har man sökt följa utvecklingen i utlandet på hithörande område. Denna utveckling saknar ej intresse. Flerstädes hava nämligen ansatser förekommit till dylik beskattning, men åtminstone på åtskilliga håll hava dessa försök mött svårigheter. I England, varest liksom i vårt land en ingångsvärdering ägt rum såsom förberedande åtgärd för en jordvärdestegringsskatt, hava planerna på dylik beskattning sedermera övergivits, sedan m a n kommit till den uppfattningen att det ekonomiska utbytet därav skulle bliva alltför ringa i förhållande till olägenheter och kostnader för skattens genomförande. I Tyskland har dylik skatt — efter den indirekta metoden — flerstädes förekommit för särskilda kommuners vidkommande, men efter världskrigets utbrott blevo förhållan-

65 dena sådana, att skatten kom ur funktion. Man har sedermera under trycket av ett starkt skattebehov på sina håll sökt återinföra skatten. Erfarenheterna från de kommuner, där skatten förekommit, hava ej givit anledning till att låta skatten få allmän tillämpning. Någon verkligt betydande skattekälla synes denna skatt ingenstädes hava varit. Av erfarenheten från utlandet kan man icke draga några mera bestämda slutsatser om hur en dylik skatt lämpligen bör anordnas. Frågan om den direkta eller indirekta metodens företräden är ännu olöst. Skatten synes inbringa jämförelsevis litet men erfordrar en förstklassig laxeringsapparat, som lärer bliva mycket kostsam. Skattens förhållande till penningvärdets växlingar må ej förbises. Med all säkerhet skulle en beskattning med utgångspunkt från de 1921 åsatta värdena bliva föga inbringande. Och vi kunna ej undgå att räkna med framtida fluktuationer i penningvärdet, vilka skulle försvåra skattens genomförande. En skatt av denna art förutsätter på sätt och vis en stabil utveckling. I varje fall är det uppenbart, att en lagstiftning i ämnet bör lämpas med hänsyn även till förändring av penningvärdet. Allt synes peka därhän, att frågan om införande av en jordvärdestegringsskatt ej är mogen för avgörande utan en ganska omfattande utredning och förnyade taxeringsåtgärder, vilkas genomförande torde ställa sig synnerligen kostsamt. Vid det förhållande, att en dylik skatt åtminstone ej under den närmare framtiden kan väntas inbringa större belopp, synes det mig ej lämpligt att under nu rådande förhållanden upptaga frågan till fortsatt behandling.» Interpellanten anförde, i anslutning till sitt tack till departementschefen för svaret på frågorna, bl. a. följande: »Anledningen till min interpellation har icke enbart varit den, att riksdagen då (år 1920) tog definitiv ståndpunkt i fråga om det principiellt riktiga i föreliggande sak och därvid anslog en miljon kronor i och för en ingångsvärdering, utan riksdagen har även en gång senare, i annat sammanhang, gått in för att principen är riktig. Förra året föreslog nämligen Kungl. Maj:t i proposition nr 79 angående en ny stadsplanelag en bestämmelse om s. k. ekonomisk zonexpropriation. Departementschefen antyder i sin motivering vid denna paragraf, nr 24, att det bör vara rättvist, att de fastighetsägare, som utan egen förskyllan eller ansträngning erhålla ett mervärde å sin egendom på grund av ofta kostsamma åtgärder från det allmännas sida, såsom när det gäller utläggande av gator och andra allmänna platser, för den skull kunna beskattas. Riksdagen biföll Kungl. Maj.ts förslag. Såväl i de kungl. propositionerna 1919 och 1920 som i kammardebatterna därom påvisades många exempel på hurusom enskilda kunnat inhösta stora vinster, bara därför att stat eller kommun bekostat en järnväg eller annan anläggning.» Efter att hava anfört några exempel på oförtjänt värdestegring och efter att hava framhållit den finansiella betydelsen av deras beskattning avslutade interpellanten sitt anförande med följande ord: 5—413997

»Jag känner mig icke riktigt övertygad om att statsrådet kan vara så tvärsäker på att tidpunkten för en undersökning av spörsmålet är den sämsta möjliga. Ty i svaret meddelas ju, att ärendet efter 1924 icke varit föremål för någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Jag lutar fortfarande åt den uppfattningen, att det vore möjligt lösa frågan. Detta vore ju, som jag förut framhållit, ett mycket rättvist skatteobjekt och därtill i dessa tider i hög grad behövligt. Kanhända riksdagen då skulle slippa att i sådan omfattning som nu för inkomsters skull tullbelägga våra viktigaste livsförnödenheter. Jag vill därför anhålla, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet ville granska problemet mera ingående. Kanske att frågan inte är så olöslig, utan att riksdagens beslut av år 1920 skulle kunna effektueras.» 1935 års riksdag. Vid 1935 års riksdag återupptogs frågan i en motion i andra kammaren (II: 111) av herr Kilbom jämte övriga medlemmar av socialistiska gruppen. Motionärerna framhöllo, att jordvärde- och jordräntestegringsskattefrågan vore minst lika aktuell nu som den var 1920, t. o. m. i långt högre grad. Till en början hade denna fråga måhända varit en städernas, och då främst de större städernas, särskilda angelägenhet. Helt naturligt voro stadskommunerna alltjämt intresserade av att få denna fråga löst, eller borde åtminstone vara det, men det vore numera icke enbart, eller övervägande, en städernas angelägenhet, utan även en landsbygdens. Genom utbyggandet och förbättrandet av landets vägnät, byggandet av broar och framdragande av andra kommunikationsleder hade värdena på intilliggande jordområden stigit utan att ägarna på något sätt, eller i varje fall icke med något större belopp bidragit därtill. Enskilda komme således att draga stora ekonomiska fördelar av de jättebelopp staten och kommunerna lade ned i ordnandet av landets kommunikationsleder. Motionärerna hemställde därför, att riksdagen måtte besluta hemställa om skyndsam utredning och förslag till nästa riksdag om åtgärder till genomförande av en effektiv jordvärde- och jordräntestegringsskatt. Bevillningsutskottet anförde i sitt betänkande (nr 54) om ifrågavarande motion följande: »Den i motionen II: 111 väckta frågan om införande av jordvärdestegringsskatt sammanhänger uppenbarligen nära med kommunalskattefrågan närmast med hänsyn till att jordvärdestegringsskatten har att tillgodose intresseprincipen. För en del kommuner kan en sådan skatt äga stor vikt, om ock betydelsen därav för det stora flertalet kommuner är tämligen obetydlig. Utskottet anser med hänsyn till det anförda, att detta spörsmål bör upptagas till utredning i samband med kommunalskattefrågan.» I anledning av nämnda och ett flertal andra motioner hemställde bevillningsutskottet, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att utredningen på kommunalbeskattningens område måtte återupptagas, samt att Kungl. Maj:t vid denna utredning ville beakta de synpunkter, utskottet i sitt betänkande framhållit. Riksdagen godkände bevillningsutskottets förslag. Genom beslut den 24 januari 1936 tillsatte Kungl. Maj:t kommunalskatte-

67 beredningen med uppgift att verkställa utredning rörande den kommunala beskattningen jämte därmed sammanhängande frågor. I beredningens uppdrag ingick även att utreda frågan om jordvärde- och jordräntestegringsskatt. 1934 års byggnadsindustrisakkunniga. I sitt år 1938 avgivna betänkande gjorde 1934 års byggnadsindustrisakkunniga följande uttalande i frågan om en värdestegringsbeskattning ur synpunkten av tomtprisernas och tomtpolitikens inverkan på byggnadsverksamheten: 1 »De sakkunniga anse sig i detta sammanhang böra erinra om de betydande vinster, som kunna uppstå för enskilda tomtägare genom värdestegringar utan deras egna åtgöranden, allenast därigenom att tomtmarken befunnits värdefullare på grund av särskilda omständigheter, såsom belägenhet i närheten av nyinrättade kommunikationsleder o. dyl. Denna tomtvärdestegring bör rättvisligen icke ensamt komma tomtägaren till godo, utan en viss del bör tillerkännas kommunen, eventuellt staten. De sakkunniga vilja sålunda föreslå, att frågan om värdestegringsskatt å såväl tomter som fastigheter upptages till förnyad prövning. Enligt vad de sakkunniga försport har frågan om jordvärdeskatt berörts i direktiven för kommunalskatteberedningen.» 1939 års lagtima riksdag. I två likalydande motioner till 1939 års lagtima riksdag yrkade i första kammaren herr Fredrik Ström m. fl. (I: 156) och i andra kammaren herr Hermansson m. fl. (II: 229), att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om verkställande av en skyndsam utredning rörande frågan om införande av skatt å oförtjänt tomt- och fastighetsvärdestegring samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda. I motiveringen härför anförde motionärerna bl. a. följande: »Det måste ur skilda synpunkter ingiva starka betänkligheter att så många år gått till ända utan att denna viktiga samhällsfråga blivit löst på ett ur det allmännas synpunkt tillfredsställande sätt. Under tiden efter 1920 ha både staten och kommunerna i en utsträckning, som saknar motstycke under någon föregående tidsperiod, vidtagit långtgående åtgärder för städernas och samhällenas sanering och rationella planerande, för kommunikationernas utbyggande och samfärdsledernas förbättrande samt för allmänhetens trevnad och bekvämlighet i många andra avseenden. Alla dessa åtgärder ha bidragit till den högst avsevärda stegring av jordvärdena, som ägt rum i de tättbebyggda samhällena runt om i vårt land men framför allt i de större städerna. Att denna värdestegring till mycket stor del måste karakteriseras såsom oförtjänt i så måtto att den huvudsakligen härflyter u r samhälleliga åtgärder, bekostade genom skattemedel från de skattedragande medborgarna och icke ur enskilda sakägares strävanden, torde icke ens förnekas av dessa sistnämnda själva. 1

Statens offentliga utredningar 1938:10 s. 469.

68 Om emellertid genom dröjsmål med frågans lösning en lång och dyrbar tid blivit försutten och betydande värden undandragna samhällets beskattning, får detta dock icke föranleda till antagandet att tomtvärdestegringsskatten nu skulle vara mindre aktuell än t. ex. för 20 år sedan. Statliga och kommunala åtgärder, som komma att inverka på fastighets- och tomtvärdenas förändring företagas alltjämt i mycket stor utsträckning och komma säkerligen att vidtagas även under kommande tider, särskilt inom samhällen, som av olika anledningar äro stadda i stark utveckling. Spörsmålet om införande av skatt å oförtjänt tomt- och fastighetsvärdestegring bör således enligt vår mening snarast upptagas till behandling och bringas till en rättvis och tillfredsställande lösning. Visserligen ingår det i den år 1936 tillsatta kommunalskatteberedningens uppdrag att ägna uppmärksamhet jämväl åt denna fråga, vilken dock enligt vår uppfattning är av den storleksordning och svårighetsgrad att den bör göras till föremål för en särskild utredning. Detta speciella problem kan nämligen knappast betraktas som en detalj i det kommunala beskattningssystemet utan måste anses ha en högst självständig betydelse. Det torde för övrigt råda delade meningar beträffande frågan om en framtida tomtvärdestegringsskatt bör anordnas uteslutande som en kommunal skatteform eller om en dylik skatt bör utgå både till stat och kommun. En fullständig och snabb utredning av de med tomtvärdestegringen sammanhängande problemen torde därför bäst främjas, om de lösgöras från sitt samband med den väntade kommunalskattereformen. » Bevillningsutskottet, som fick frågan till behandling, förklarade i sitt betänkande (nr 29), att frågan om jordvärdestegringsskatt nära sammanhängde med kommunalskattefrågan. Utskottet ansåge det därför vara riktigt, att kommunalskatteberedningen i första hand toge ställning till den föreliggande frågan. Därest emellertid beredningen skulle anse, att frågan borde göras till föremål för särskild utredning, förutsatte utskottet, att Kungl. Maj:t, sedan kännedom härom erhållits, komme att vidtaga de åtgärder, som kunde befinnas vara av omständigheterna påkallade. På grund härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. 1941 års riksdag. I en den 23 januari 1941 dagtecknad motion till 1941 års riksdag (I: 152) anförde herr Edv. Björnsson m. fl. bland annat följande: Den omständigheten, att frågan om en speciell värdestegringsskatt blivit förknippad med frågan om den allmänna kommunalbeskattningen, hade sannolikt varit en av de viktigaste orsakerna till dröjsmålet med frågans lösning. Med hänsyn till tidsläget syntes emellertid goda skäl tala för att göra värdestegringsskatten allmän och att utforma densamma som en statlig särbeskattning oberoende av den allmänna kommunalbeskattningen, även om det syntes skäligt, att staten skulle avstå en del av skatten till kommunerna. Valdes denna väg, kunde förväntas, att man komme förbi åtskilliga av de tekniska svårigheter, som ställt sig hindrande i vägen vid försöken att inordna värde-

69 stegringsskatten under den kommunala beskattningen. Så betydande svårigheter för genomförandet av en beskattning av oförtjänt värdestegring å fastighet kvarstode dock, att enbart detta syntes väl motivera en särskild utredning, om man ville komma till resultat så snabbt som statens och kommunernas behov av skatteinkomster krävde. Motionärerna hemställde därför, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning rörande frågan om införande av skatt av oförtjänt värdestegring av fast egendom samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kunde föranleda. 1 Slutligen må nämnas, att frågan om införande av skatt på oförtjänt jordvärdestegring varit föremål för utredning inom Stockholms stads förvaltning. Uti en den 23 april 1930 hos stadsfullmäktige väckt motion (nr 10/1930) hemställde herrar Fredrik Ström och Axel Johansson, att stadsfullmäktige måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning om åtgärder för införande av lagstiftning om skatt på oförtjänt jordvärdestegring. Motionen remitterades till en början till fastighetsnämnden, som i sin tur remitterade ärendet till fastighetskontoret för utredning. Fastighetskontoret lämnade i tjänsteutlåtande den 4 februari 1939 en ingående redogörelse för de spörsmål, som sammanhänga med ifrågavarande beskattningsproblem, samt förordade, att fastighetsnämnden ville hos stadsfullmäktige tillstyrka framställning till Kungl. Maj:t om utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till lag om skatt på oförtjänt jordvärdestegring. Med överlämnande av fastighetskontorets tjänsteutlåtande hemställde fastighetsnämnden i skrivelse den 28 februari 1939, att stadskollegiet måtte föreslå stadsfullmäktige att ingå till Kungl. Maj:t med framställning om utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till lag om skatt på oförtjänt jordvärdestegring. Mot detta fastighetsnämndens beslut reserverade sig två av nämndens ledamöter. Sedan fastighetsnämndens framställning remitterats till drätselnämnden, tillstyrktes den av kammarkontoret i tjänsteutlåtande den 21 april 1939, varefter drätselnämnden i ett den 9 maj 1939 dagtecknat yttrande förklarade sig anse frågan vara av den stora betydelse, att ytterligare utredningar av densamma borde verkställas och därför i huvudsak anslöte sig till det av fastighetsnämnden i ärendet avgivna yttrandet. Mot drätselnämndens beslut att biträda fastighetsnämndens framställning anfördes reservation av ordföranden borgarrådet Halvar Sundberg samt två andra ledamöter av drätsel1 Anm. I betänkande nr 14, dagtecknat den 5 maj 1941, hemställde bevillningsutskottet, med förmälan att särskilda sakkunniga den 28 mars 1941 tillkallats med uppdrag att verkställa utredning av frågan om införande av särskild skatt å oförtjänt värdestegring å fastighet samt att de sakkunniga enligt de för utredningen lämnade direktiven skulle taga under övervägande bl. a. jämväl den av motionärerna berörda frågan huruvida en eventuell värdestegringsskatt borde anordnas såsom en statsskatt men med rätt för vederbörande kommuner att erhålla någon del av skatten, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt den 14 maj 1941 i överensstämmelse med utskottets hemställan (F. K. prot. 29:16 och A. K. prot. 30:14).

70 nämnden, vilka ansågo, att drätselnämnden bort föreslå att framställningen icke skulle föranleda någon vidare åtgärd från stadens sida. På föredragning av borgarrådet Harry Sandberg beslöt stadskollegiet den 8 juni 1939 hemställa, att stadsfullmäktige måtte i anledning av herrar Ströms och Johanssons ifrågavarande motion till finansdepartementet överlämna den verkställda utredningen och avgivna yttranden. Stadskollegiets hemställan jämte utredningen i ärendet och avgivna yttranden framlades för stadsfullmäktige i stadskollegiets utlåtande nr 265 år 1939. Den 19 juni 1939 beslöto, med bifall till stadskollegiets hemställan i utlåtandet, stadsfullmäktige utan omröstning, att till finansdepartementet överlämna den i ärendet verkställda, i utlåtandet redovisade utredningen och i utlåtandet återgivna yttranden. 1 1 Anm. Enligt förordnande av Kungl. Maj:t den 2 maj 1941 har stadskollegiets utlåtande nr 265 år 1939 med den inom Stockholms stads förvaltning företagna utredningen om införande av skatt på oförtjänt jordvärdestegring jämte däröver avgivna yttranden överlämnats till 1941 års sakkunniga för värdestegringsskatt för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag. Den verkställda utredningen och yttrandena benämnas i det följande »stockholmsutredningen».

71 KAPITEL III.

Allmänna synpunkter. Olika slag av värdestegring. Såsom grundval för en framställning av de allmänna principer, som varit vägledande för de sakkunniga vid utarbetandet av det föreliggande förslaget till värdestegringsskatt å fastighet, skall här först givas en översikt över de olika arter av värdestegring, som en fastighet kan tänkas undergå. Från ekonomisk synpunkt kan man skilja mellan tre huvudslag av värdestegring för en fastighet, varjämte de två sista kategorierna lämpligen kunna uppdelas i vissa undergrupper. 1) Om värdestegringen endast har sin grund däri, att fastighetsägaren investerat andra kapitaltillgångar i fastigheten, exempelvis genom att bekosta nybyggnader eller förbättringsarbeten med eget eller upplånat kapital, och om den ej överstiger de härvid nedlagda kostnaderna, är det tydligen blott fråga om en omplacering av kapitaltillgångar, som ej åtföljes av någon ökning av fastighetsägarens nettoförmögenhet. 2) I andra fall är fastighetens värdestegring ett uttryck för ett sparande från fastighetsägarens sida, varvid en motsvarande ökning av hans nettoförmögenhet förutsattes äga rum. En dylik investering av nya sparmedel i en fastighet kan ske på tre olika sätt: a) Fastighetsägaren kan bekosta förbättringsarbeten o. d. å fastigheten med penningmedel, som erhållits såsom inkomst från fastigheten eller från andra förvärvskällor, eller han kan använda en del av fastighetens avkastning in natura vid ifrågavarande förbättringsarbeten (virke o. d., vars värde inräknas i fastighetsinkomsten). b) Förbättringsarbeten kunna vidare komma till stånd genom oavlönade arbetsprestationer från fastighetsägarens eller hans familjs sida; även i detta fall kan man tala om ett sparande, som investeras i fastigheten. c) Värdestegringen kan slutligen hava karaktären av en ackumulering av räntor å själva fastighetskapitalet; sålunda ökas ett skogsbestånd i värde år från år, i den mån skogens tillväxt överstiger avverkningen och värdeökningen ej elimineras genom prisfall; men även värdet av en obebyggd eller ofullständigt utnyttjad tomt, som i framtiden k a n väntas giva en god avkastning, bör vid oförändrade framtidsutsikter under varje år stiga med det belopp, varmed den efter marknadsläget bestämda räntan å fastighetsvärdet överstiger den inkomst, som möjligen erhållits från fastigheten.

72 3) I övriga fall kan fastighetens värdestegring karakteriseras som en tills vidare orealiserad förmögenhetsvinst, om nämligen denna term får användas för att beteckna en förmögenhetsökning, som ej motsvaras av ett lika stort sparande. Förmögenhetsvinsten kan komma till stånd på grund av olika anledningar: a) Fastighetsägarens egna åtgöranden. — I de förut nämnda fallen, då fastighetsägaren investerat kapital eller inkomstmedel i fastigheten, kan den härav orsakade värdestegringen givetvis bliva större än det investerade beloppet, beräknat såsom summan av de använda penningmedlen och värdet i penningar av använda naturaprodukter och nedlagda oavlönade arbetsprestationer. Detta överskott utgör en förmögenhetsvinst, som fastighetsägaren själv framkallat genom ett skickligt utnyttjande av den föreliggande situationen. b) Åtgöranden från statens eller kommunernas sida. — Det kan härvid vara fråga om dels sådana utgifter av mera speciell art, t. ex. bekostandet av trafikleder, som på ett påtagligt sätt föranleda en höjning av därav berörda fastigheters värden, dels andra utgifter, som på ett mera indirekt sätt, exempelvis genom att befrämja den allmänna expansionen inom ett samhälle, gynna fastighetsägarnas intressen. c) Den allmänna ekonomiska utvecklingen. — Såväl en ökning av folkmängden som en ökning av kapitaltillgången inom ett samhälle är i regel ägnad att höja det ekonomiska utbytet av fastigheterna. Även tekniska framsteg, förbättrade exportmöjligheter, förändringar i behovsinriktningen m. m. kunna leda till detta resultat. Det kan här gälla en utveckling, som hänför sig till hela landet och ger upphov till en allmän tendens till stigande fastighetsvärden. Emellertid kan utvecklingen också medföra förskjutningar i värdeförhållandet mellan fastigheter på olika orter och mellan olika slag av fastigheter. I den mån en inflyttning äger rum till städerna, kan man sålunda emotse ett stegrat värde för vissa stadsfastigheter, som kanske i någon mån kompenseras av fallande fastighetsvärden på landet. d) En sänkning av räntefoten. — I de förut nämnda fallen har fastigheternas värdestegring antagits sammanhänga med en redan inträdd eller förväntad höjning av fastigheternas avkastning. Det fall, som nu åsyftas, är att fastigheter med oförändrad avkastning, liksom andra varaktiga förmögenhetsföremål, erhålla ett högre värde, om avkastningen kapitaliseras efter en lägre räntefot än förut. I detta fall kommer alltså ökningen av fastighetsägarens förmögenhet ej att åtföljas av förbättrade inkomstförhållanden, såvida ej fastigheten är belånad och lånen äro uppsägbara på kort sikt. Under den sistnämnda förutsättningen kan fastighetsägaren öka sin nettobehållning av fastigheten genom att pressa ned skuldräntorna. Härvid uppkommer också en större procentuell stegring av hans nettoförmögenhet än om denna varit placerad i en obelånad fastighet, eftersom stegringen av fastighetsvärdet ej åtföljes av en stegring av skuldbördan. e) Penningvärdets försämring. — Om fastigheternas värdestegring ingår som ett led i en allmän prisstegring, blir förmögenhetsvinsten helt eller delvis

73 blott av nominell art, d. v. s. den ger ej upphov till någon ökning av ägarens förmögenhet, om denna omräknas i förändrat penningvärde. Skuldsatta fastighetsägare göra åter en vinst därigenom att lånen kvarstå oförändrade trots stegringen av realvärdena — i motsats till förra fallet gäller detta även om lånen äro bundna på lång sikt — och på grund härav uppkommer en större eller mindre ökning av deras nettoförmögenhet, även om denna kalkyleras i reala termer. Också deras reala nettoinkomst kommer att visa en motsvarande höjning. De olika slag av värdestegring för fastighet, som nu karakteriserats, förekomma i verkligheten ej alltid i renodlad form utan i olika kombinationer. Man kan även tänka sig, att värdestegring av här nämnt slag neutraliseras av värdeminskning, som antingen beror på att kapitaltillgångar dragas från fastigheten (den negativa motsvarigheten till fall 1) eller h a r karaktären av förmögenhetsförlust (den negativa motsvarigheten till fall 3). I den följande principdiskussionen komma de kombinerade fallen ej att särskilt beröras. Det resonemang, som här föres beträffande varje särskilt slag av värdestegring, kan emellertid tillämpas även p å de komplicerade fallen, sedan dessa uppdelats i sina beståndsdelar. Värdestegringsskattens plats i skattesystemet. I de ovan under 1) och 2) angivna fallen, då fastighetens värdestegring till fullo motsvaras av nedlagda kostnader från fastighetsägarens sida, bör enligt de sakkunnigas mening någon särskild värdestegringsskatt ej ifrågakomma. Däremot kan det allmänna vilja göra gällande mera reguljära skatteanspråk i anledning av värdestegringen. Enligt gällande rätt medför sålunda värdestegringen, i den mån den kommer till uttryck i ett höjt taxeringsvärde, en ökning av fastighetsskatten. Vidare träffas sådana under 2a) angivna sparmedel, som användas till finansiering av å fastigheten nedlagda kostnader, av vanlig inkomstskatt. Det under 2 b) och 2 c) angivna sparandet, som består däri att oavlönade arbetsprestationer nedläggas på fastigheten eller att räntor ackumuleras på fastighetskapitalet, beskattas åter endast enligt de för realisationsvinst gällande reglerna, d. v. s. när fastigheten avyttras, under förutsättning att fastigheten erhållits genom köp eller byte och varit i ägarens besittning mindre än tio år. I andra fall kan alltså en fastighetsägare erhålla en skattefri inkomst, om han successivt höjer fastighetens värde genom sina egna eller sin familjs arbetsprestationer. I dylika fall blir även sådan inkomst skattefri, som har karaktären av räntetillväxt, såvida det ej är fråga om inkomst av skog. Om en person inköper en obebyggd tomt och sedan behåller denna minst tio år, slipper han alltså betala inkomstskatt för tomtens värdeökning även i den mån denna har karaktären av upplupna räntor på det investerade kapitalet. Om också den nu nämnda befrielsen från inkomstskatt för vissa arter av sparande skulle anses otillräckligt motiverad — en fråga som de sakkunniga ej haft anledning att taga ställning till — synes det vara mer rationellt att fylla denna lucka genom en ändring av reglerna för den reguljära inkomstbeskattningen än genom en särskild värdestegringsskatt.

74 Härigenom vinnes nämligen, att om en särskild värdestegringsskatt införes, denna kan begränsas till de övriga (under 3) angivna fall, då en verklig förmögenhetsvinst uppkommit, i det att fastighetsvärdet stigit utöver de av ägaren nedlagda kostnaderna (inklusive nedlagda oavlönade arbetsprestationer och ackumulerade räntor). På detta sätt erhåller värdestegringsskatten en mera enhetlig karaktär, varjämte den kan utformas fristående från inkomstskatten. Frågan om införandet av en värdestegringsskatt för sådana slag av vinster bör ses mot bakgrunden av de skatter och onera, som dessa vinster för närvarande drabbas av enligt svensk lagstiftning. För det första måste ägaren betala, förutom höjd fastighetsskatt, även höjd förmögenhetsskatt, i den mån värdestegringen leder till en ökning av hans nettoförmögenhet, varjämte en med värdestegringen sammanhängande ökning av fastighetens nettoavkastning i regel föranleder höjd inkomstskatt. På detta sätt utnyttjas den för framtiden bestående ökning av fastighetsägarens skatteförmåga, som uppkommit genom värdestegringen. För det andra blir sådan (under 3 b angiven) värdestegring, som direkt orsakats av åtgärder från det allmännas sida, i vissa fall förknippad med en skyldighet för fastighetsägarna att bidraga till kostnadstäckningen för de ifrågavarande offentliga åtgärderna. En dylik enligt intresseprincipen reglerad skattskyldighet föreligger principiellt för markägare i fråga om kostnader för gators och ledningars framdragande. För det tredje beskattas vinst, som uppkommit vid försäljning av fastighet, såsom realisationsvinst, om fastigheten förvärvats genom köp eller byte och därefter innehafts mindre än tio år. Då dylika vinster på grund av sin engångsartade natur i regel hava karaktären av kapitalförvärv och alltså ej kunna likställas med reguljära inkomster, kan realisationsvinstbeskattningen ej till fullo motiveras därmed att vinsterna äro ett uttryck för en högre skatteförmåga. En realisationsvinst medför visserligen en höjning av den skattskyldiges ekonomiska bärkraft, men, som nyss nämnts, beaktas detta genom skatteunderlagets ökning vid den framtida inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Man torde därför få anlägga en annan synpunkt på realisationsvinstbeskattningen: enär ifrågavarande vinster från samhällets synpunkt framstå såsom mer eller mindre oförtjänta och oberättigade, kan det anses befogat att genom en extra skatt verkställa en partiell indragning av dem till det allmänna. Dylika skatter, som ingripa korrigerande i rådande inkomst- och förmögenhetsförhållanden, kunna sägas hava ett socialpolitiskt syfte. Det framgår av denna översikt, att den nuvarande beskattningen av de förmögenhetsvinster, som uppkomma på grund av fastigheters värdestegring, i vissa avseenden är mindre tillfredsställande. Detta gäller både den intressebetonade delen av denna beskattning och den del, som har en mera socialpolitisk motivering. Från intressesynpunkt kan man sålunda anföra många fall, då särskilt kommunala anläggningar av annat slag än gatuarbeten o. d. på ett påtagligt sätt giva upphov till värdestegring för privatägda fastigheter, utan att detta grundlägger någon skyldighet för ägarna att underlätta kommunens finansiering av ifrågavarande utgifter genom att göra kommunen delaktig i de härav föranledda vinsterna. Sverige har på detta område ej en lika

75 utvecklad skattelagstiftning som exempelvis de angelsaxiska länderna, där skatter av denna art (»betterment taxes», »special assessments») spela en mycket stor roll. Vad sedan angår den socialpolitiska realisationsvinstskatten, är det allmänt erkänt, att denna verkar mycket ojämnt och att den medför olägenheter för de enskilda utan att motsvarande fördelar uppkomma för det allmänna. Då vinster på fastighetsförsäljningar, som äga r u m före tioårsgränsen, beskattas fullt men därefter inträffande vinster gå helt fria från skatt, måste följden bliva en tendens att uppskjuta fastighetsförsäljningarna till en tidpunkt, då de kunna försiggå skattefritt, om ej skatteplikten kan elimineras genom särskilda anordningar (bildandet av aktiebolag för fastighetsinnehavet etc.). Det allmännas intäkt genom denna beskattning torde därför vara ganska obetydlig, samtidigt som den dock känns som ett hårt tryck på fastighetsmarknaden. Vid införandet av en särskild värdestegringsskatt för fastigheter är det givetvis önskvärt att giva skatten en sådan utformning, att den i möjlig mån avhjälper de nu påtalade bristerna hos vår förmögenhetsvinstbeskattning. Att i en och samma skatteform tillgodose både de önskemål, som kunna resas från intressebeskattningens synpunkt, och de s. k. socialpolitiska önskemålen, låter sig emellertid knappast göra. En utformning av värdestegringsskatten enligt intresseprincipen skulle nämligen innebära, att skatten begränsades till sådana fall, där ett mera påtagligt orsakssammanhang kunde konstateras mellan det allmännas åtgärder och de privatägda fastigheternas värdehöjning, vidare att det allmännas skatteanspråk ej finge överstiga de kostnader, som de ifrågavarande åtgärderna orsakat det allmänna, varför skattesatsen borde kunna få modifieras efter förhållandena i varje särskilt fall, samt slutligen att huvudparten av skatten skulle komma att tillfalla kommunerna. Vid en socialpolitisk utformning blir skatten ej bunden av de nämnda gränserna utan kan träffa all värdestegring, som ej motsvaras av nedlagda kostnader från ägarens sida; vidare synes det i detta fall lämpligt att utforma skatten som en statsskatt, även om kommunerna kunna tillerkännas viss delaktighet i skattens avkastning. Man har alltså att välja mellan två olika typer av värdestegringsskatt. I enlighet med de meddelade direktiven hava de sakkunniga ansett sig kunna begränsa sitt arbete till den socialpolitiska värdestegringsskatten. De frågor, som sammanhänga med en eventuell utbyggnad av fastigheternas (företrädesvis kommunala) intressebeskattning, hava alltså lämnats utanför den här gjorda utredningen. De sakkunniga hava sålunda betraktat värdestegringsskatten som ett medel att träffa sådana förmögenhetsvinster, som uppkommit på grund av fastigheternas värdestegring. Då grunden till skatten ligger däri, att ifrågavarande förmögenhetsvinster framstå såsom mer eller mindre oberättigade, kan den frågan ställas varför skatten skall begränsas till fastigheter. Förmögenhetsvinster kunna ju uppkomma även på grund av att tillgångar, som hava karaktär av lös egendom, stiga i värde, och dessa vinster kunna näppeligen anses som mer berättigade än vinster av det förra slaget. De sakkunniga hava emellertid funnit, att beskattningen av de förmögenhetsvinster, som hänföra

76 sig till fastigheter, utgör ett tämligen enhetligt problem, som kan lösas oberoende av hur beskattningen anordnas i fråga om de förmögenhetsvinster, som hänföra sig till lös egendom. De senare vinsterna beskattas redan i viss utsträckning såsom inkomst av rörelse eller såsom realisationsvinst, varjämte de i sådant fall för närvarande kunna träffas särskilt hårt av krigskonjunkturskatten. Med avseende härå framstår frågan om en värdestegringsskatt för fastigheter som den mest aktuella lagstiftningsuppgiften på detta område. Direkt eller indirekt skattemetod. Värdestegringsskatt å fastigheter kan upptagas enligt två olika metoder. Den s. k. direkta metoden innebär, att värdestegringen fastställes genom periodiska taxeringar av fastighetsvärdet och att skatten på den härvid konstaterade förmögenhetsvinsten utgår oberoende av om denna realiserats genom försäljning. Enligt den s. k. indirekta metoden skall värdestegringsskatten däremot erläggas endast vid de tillfällen, då förmögenhetsvinsten realiseras genom fastighetens försäljning. Av den i kap. II givna redogörelsen för frågans tidigare behandling i Sverige framgår, att den indirekta metoden tidigare haft förespråkare under det att den direkta metoden dominerat inom de senast avgivna förslagen. I de direktiv, som de sakkunniga erhållit, förutsattes även, att den direkta metodens tillämplighet i första hand skall undersökas. De sakkunnigas ställningstagande i denna fråga har baserats på följande uppfattning av vad en tillämpning av de olika metoderna för närvarande skulle innebära. Då den direkta metoden måste grundas på periodiska fastighetstaxeringar, förefaller det mest naturligt att anknyta en efter denna metod utformad skatt till de fastighetstaxeringar, som redan äga rum för den kommunala fastighetsskatten. Om dessa taxeringar synas vara för bristfälliga för att kunna utgöra grundvalen för en värdestegringsskatt, torde det vara bättre att söka avhjälpa dessa brister än att införa en ny taxering vid sidan av den gamla. Grundvalen för skatten bör alltså vara taxeringsvärdenas ökning, i den mån denna ökning ej motsvaras av kostnader för ägaren utan h a r karaktären av en verklig förmögenhetsvinst. Eftersom denna förmögenhetsvinst representerar ett orealiserat värde för fastighetsägare som ej försälja sina fastigheter, och eftersom svårigheter i regel torde möta för dem att i likvid form anskaffa det kapital, som erfordras för inbetalningen av den del av vinsten, som det allmänna gör anspråk på, torde skattskyldigheten lämpligen kunna begränsas till en årlig förräntning av skattens kapitalbelopp. Genom detta system, som förordats i de senast avgivna skatteförslagen och även tillämpats i den (låt vara ganska begränsade) värdestegringsskatt, som enligt den år 1933 genomförda lagstiftningen upptages i Danmark, mildras avsevärt den olägenhet hos den direkta metoden, som ligger däri att skatten träffar en orealiserad vinst. Värdestegringsskatten kommer på så sätt att utgå som en löpande ränta på den orealiserade förmögenhetsvinst, som konstateras i samband med de

77 vart femte år återkommande fastighetstaxeringarna. Detta förfarande medför även den fördelen, att om förmögenhetsvinsten skulle reduceras eller försvinna genom fastighetsvärdets nedgång, den årliga skatten kan nedsättas i motsvarande grad respektive helt bortfalla. En tillämpning av den indirekta skattemetoden skulle däremot taga formen av en utbyggnad av den realisationsvinstbeskattning, som fastigheterna för närvarande äro underkastade. Denna utbyggnad skulle då böra ske efter följande principer: a) Skatten brytes ut ur inkomstskatten och konstrueras som en fristående skatt på realisationsvinster. Det voro antagligen lämpligt att i så fall ej begränsa skatten till vinster på fastighetsförsäljningar utan låta den omfatta även vinster på lös egendom, men från denna fråga kan i detta sammanhang bortses, b) Skattepliktens nuvarande begränsning till fastigheter, som erhållits genom köp eller byte och innehafts mindre än tio år, borttages i möjlig mån. Det torde dock vara förenat med vissa svårigheter att i detta avseende fullt likställa exempelvis arvskifte med köp, bland annat därför att fastighetsvärde i dessa båda fall kan bestämmas efter olika grunder. c) En relativt hög skattefot tillämpas, men det kan tänkas vara lämpligt att låta skatten successivt sjunka i samma proportion som tiden för säljarens fastighetsinnehav ökas. I stort sett samma nackdelar, som förut påvisats vara förbundna med den nuvarande realisationsvinstbeskattningen, skulle enligt de sakkunnigas uppfattning komma att häfta vid en värdestegringsbeskattning enligt den indirekta metoden och måste vid skärpt beskattning ytterligare framträda. Särskilt erinras därom, att en enligt den indirekta metoden utformad skatt lättare kan undgås genom bildandet av aktiebolag eller föreningar samt att den är ägnad att utöva ett återhållande inflytande på den sunda omsättningen av fastigheter och dessutom icke kan träffa de förmögenhetsvinster som ej realiseras vid fastighetsöverlåtelser. På grund härav skulle sannolikt även en ganska hög skatt tillföra det allmänna relativt små intäkter, varför skattens olägenheter ej skulle kompenseras av motsvarande fördelar för de allmänna. Även den tekniska utformningen av en sådan skatt synes medföra många svårlösta problem. De sakkunniga finna därför denna väg ej framkomlig, utan hålla före, att värdestegringsskattens problem ej kan lösas på ett tillfredsställande sätt, om ej, oberoende av realisationsvinstbeskattningen, skatteplikt införes för sådana förmögenhetsvinster, som uppkomma genom värdestegring för fastigheter vare sig dessa realiseras genom försäljning eller icke. Efter övervägande av de två metodernas för- och nackdelar hava de sakkunniga därför funnit sig föranlåtna att basera sitt förslag till värdestegringsskatt huvudsakligen på den direkta metoden. I två avseenden hava de sakkunniga emellertid i det av dem utarbetade förslaget vidtagit sådana modifikationer av den direkta skattemetoden, att därigenom vissa av den indirekta metodens fördelar ernåtts. För det första har skatteplikten gjorts latent för sådan värdestegring, som ej åtföljes av en omedelbart stigande avkastning av fastigheten utan är baserad p å förväntningar om ett bättre framtida utnyttjande av densamma. För dylik värdestegring,

78 som här kallats stegring av onyttjat värde, blir skatteplikten aktuell först när fastigheten tages i bruk för det avsedda syftemålet, såvida den ej dessförinnan blir föremål för försäljning. För det andra har det beretts en fastighetsägare möjlighet att medelst kapitalavbetalning avlösa den såsom löpande ränta konstruerade årliga skatt, som utgår på grund av fastighetens värdestegring. Denna avlösningsrätt kan väntas bliva av betydelse särskilt i sådana fall, då ägaren står i begrepp att sälja sin fastighet och köparen vill erhålla fastigheten ograverad av skatt, även om köpeskillingen höjes i motsvarande grad. En i samband med fastighetsförsäljning inbetald avlösningssumma för den årliga direkta skatten kommer tydligen att bliva av väsentligt samma karaktär som en vid försäljningstillfället upptagen indirekt skatt p å realisationsvinsten. Skattepliktens omfattning. I flertalet av de förslag till värdestegringsskatt, som tidigare framlagts i Sverige, har skatteplikten begränsats till stegringen av det rena jordvärdet. Värdehöjning för byggnader och andra fasta kapitalanläggningar har alltså uteslutits från skatten. Historiskt torde denna konstruktion av skatten förklaras därav, att skattens första förespråkare voro anhängare av Henry Georges lära om att privat äganderätt till jorden ej borde tillåtas, eftersom jorden ej var ett resultat av mänskligt arbete. Enligt denna lära borde alltså principiellt sett all jordränta indragas till det allmänna. Om detta i praktiken mötte svårigheter, borde man åtminstone sörja för att en eventuell framtida värdehöjning av jorden ej tillfölle privatpersoner. Den nu refererade uppfattningen innehåller ett argument, som är av betydelse också vid bedömande av värdestegringsskattens allmänna ekonomisk a verkningar. Om skatten begränsas till naturtillgångar, som ej kunna produceras, kan den väntas utöva ett mindre skadligt inflytande på näringslivet, än om den träffar byggnader och andra anläggningar, som äro resultatet av produktiv verksamhet. Som ytterligare försvar för en begränsning av skatteplikten till jordvärdets stegring kan anföras, att denna på längre sikt h a r den ojämförligt största betydelsen. Värdeökningen för byggnader och andra anläggningar kan ju endast tillfälligtvis överstiga produktionskostnadernas höjning, vilken i regel är av avsevärt mindre dimensioner än jordvärdets stegring. Härtill kommer, att byggnader och anläggningar på grund av den fortgående slitningen hava en begränsad livslängd, varför värdestegringen successivt konsumeras vid föremålens utnyttjande. För en utvidgning av värdestegringsskatten även till byggnader och andra anläggningar talar åter främst det praktiska skälet, att det ofta är relativt lätt att konstatera storleken av den totala värdestegringen för en viss fastighet men förenat med stora svårigheter att korrekt fördela detta värde på marken och kapitalanläggningarna. De viktigaste skattetekniska invändningarna mot de förslag, som förut framlagts om en beskattning av den rena jordvärde- eller jordräntestegringen, torde, som framställningen i kap.

79 II utvisar, just hava hänfört sig till den otillfredsställande lösningen av denna fråga. Vidare kan framhållas, att i den mån en faktisk förmögenhetsvinst tillförts ägaren av en byggnad på grund av dennas värdestegring, denna vinst från allmänna synpunkter knappast kan anses mer berättigad än en förmögenhetsvinst, som hänför sig till det rena jordvärdet. I båda fallen är det fråga om en förmögenhetsökning, som ej har sin grund i ett sparande från fastighetsägarens sida och som det allmänna därför k a n göra anspråk på att bliva delaktig av. Då de sakkunniga uppfattat värdestegringsskatten som en skatt på vissa arter av förmögenhetsvinster hava de alltså ej haft några principiella betänkligheter mot att låta skatten omfatta även vinster på kapitalanläggningar. Slutligen k a n göras gällande, att eftersom värdestegringsskatten ej träffar kostnadsvärdet av byggnader och andra anläggningar utan blott en stegring av värdet utöver dessa kostnader, den kan förväntas få ett avsevärt mindre ogynnsamt inflytande på räntabiliteten för ifrågavarande anläggningsverksamhet än en vanlig fastighetsskatt. Det är endast den extra stimulans till dylik verksamhet, som ligger i utsikterna till en framtida värdehöjning av anläggningarna, som reduceras genom värdestegringsskatten. Skatten behöver därför knappast lägga hinder i vägen för en normal fortgång av byggnads- och anläggningsverksamheten. Av nu anförda skäl hava de sakkunniga funnit det lämpligt att ej begränsa värdestegringsskatten till rena jordvärdet eller jordräntan utan att låta den omfatta även byggnader och andra fasta anläggningar. Från denna regel hava dock gjorts två icke oviktiga undantag, i det att dels värdet av växande skog, d. v. s. vad som vid fastighetstaxeringen benämnes »skogsvärde», och dels värdet av fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts »särskilt maskinvärde», ej medräknas vid fastställande av fastigheternas värdestegring. Orsakerna äro i båda fallen av praktisk art. Taxeringen av skogsvärdet sker för närvarande enligt en konstruerad metod, som avsiktligt avviker från det aktuella saluvärdet. Det skulle därför medföra mycket extra arbete för taxeringsmyndigheterna att fastställa den verkliga värdeökningen och att uppdela denna i två delar, nämligen å ena sidan reguljär inkomst av skogskapitalet, motsvarande i stort sett den normala tillväxten av virkesförrådet, och å andra sidan sådan förmögenhetsvinst, som orsakats av prishöjningar och förbättrade marknadsutsikter och därför k a n bliva föremål för värdestegringsskatt. Enligt n u gällande regler för skogens inkomstbeskattning blir för övrigt den ifrågavarande förmögenhetsvinsten i regel beskattad som inkomst vid skogens försäljning eller avverkning; endast om skogen avyttras i samband med marken och under sådana förhållanden, att skatteplikt för realisationsvinst ej inträder, kommer n ä m n d a förmögenhetsvinst att undgå inkomstskatt. Även av denna anledning förefaller det därför motiverat att fritaga dylika vinster från värdestegringsskatt. I fråga om fasta maskiner förhåller det sig i regel så, att dessa p å grund

80 av förslitning normalt undergå en väsentlig årlig värdeminskning. Strängt taget föreligger en förmögenhetsvinst, ej endast om maskinerna trots förslitningen få ett ökat marknadsvärde, utan även om deras värde reduceras men denna värdeminskning är mindre än vad som motsvarar den normala förslitningen. Särskilt med hänsyn till att vid inkomstbeskattningen fri avskrivning nu i stor utsträckning medgives i fråga om dylika maskinvärden, skulle det vålla mycket besvär att vid taxeringen till värdestegringsskatt göra särskilda beräkningar av den normala avskrivningen såsom grundval för fastställandet av den eventuella förmögenhets vinsten. Såsom skäl för att undantaga maskinvärdet från värdestegringsskatt kan även anföras, dels att flertalet förmögenhetsvinster på detta område, liksom i fråga om växande skog, få antagas förr eller senare bliva föremål för reguljär inkomstbeskattning, dels ock att de taxerade maskinvärdena äro relativt ojämna. I ett av de tidigare förslagen har jordbruksfastighet befriats från värdestegringsskatt. De sakkunniga hålla visserligen före, att skattens viktigaste uppgift är att träffa värdeökningen av annan fastighet och att i jämförelse härmed en beskattning av stegrade jordbruksvärden är av underordnad betydelse. F r å n de synpunkter som de sakkunniga anlagt på skatten föreligger emellertid ej något principiellt skäl att underlåta en beskattning av de förmögenhetsvinster, som möjligen tillfalla ägare av jordbruksfastigheter. En dylik skattefrihet skulle för övrigt, såsom framgår av det tidigare i denna riktning utformade förslaget, ge upphov till betydande skattetekniska svårigheter i sådana fall, då jordbruksfastighet förändras till annan fastighet och vice versa. Ehuru de sakkunniga sålunda behandlat jordbruksfastighet efter samma principer som annan fastighet, hava de dock föreslagit en begränsning av skatteplikten som berör den förra kategorien av fastigheter i större grad än den senare: fastigheter med ett taxeringsvärde av högst 15 000 kronor hava nämligen befriats från skatten. Denna skattefrihet för mindre fastigheter har visserligen avsevärt komplicerat det framlagda förslaget. Men enligt de sakkunnigas åsikt har denna olägenhet mer än väl kompenserats av de härigenom ernådda fördelarna. Dessa äro i främsta rummet av taxerings teknisk natur. Såsom framgår av den till betänkandet fogade statistiska undersökningen (Bil. Al) kommer ett mycket stort antal fastigheter härigenom att undantagas från skatteplikt, vilket förhållande kan väntas högst väsentligt underlätta taxeringsnämndernas arbete. Skattefriheten framstår också som väl motiverad med hänsyn till att ägarna till dessa smärre fastigheter i regel hava ringa ekonomisk bärkraft. Med nu angivna modifikationer — som gälla dels skattefriheten för fastigheter med ett taxeringsvärde av högst 15 000 kronor, dels frånräkningen av skogsvärden och särskilda maskinvärden, dels slutligen den latenta skatteplikten för stegring av onyttjat värde — har begreppet beskattningsbar värdestegring fastställts så, att det i stort sett motsvarar den bestämning av begreppet förmögenhetsvinst, som givits ovan sid. 72. Detta innebär å ena sidan, att vad som kan karakteriseras som ett spa-

81 rande från fastighetsägarnas sida ej inräknas i den beskattningsbara värdestegringen. När denna skall fastställas med utgångspunkt från taxeringsvärdets höjning från ett taxeringstillfälle till ett annat, hava alltså som avdragsgilla poster upptagits ej endast vad som vid inkomstbeskattningen betraktas såsom anläggningskostnader utan även oavlönade arbetsprestationer från fastighetsägarens eller hans familjs sida (se anvisningarna till 11 §) samt vad som kan betraktas som ackumulerade räntor å fastighetskapitalet (se 12 §). Av skattetekniska skäl har det dock befunnits lämpligt att begränsa denna sistnämnda avdragspost till stegring (maximerad till tre procent per år) av den del av fastighetskapitalet, som i författningsförslaget kallas onyttjat värde (se 3 §). Å andra sidan har all värdestegring, som ej har karaktären av ett dylikt sparande, gjorts beskattningsbar, oberoende av om den kan anses orsakad av fastighetsägarens egna åtgöranden eller andra omständigheter. Om en fastighetsägare investerar kapital eller inkomstmedel i en fastighet på ett så skickligt sätt, att resultatet blir en värdestegring för fastigheten, som överstiger de nedlagda kostnaderna och alltså medför en förmögenhetsvinst för fastighetsägaren, kan denna vinst visserligen ej anses »oförtjänt» på samma sätt som när den framkallats av åtgärder, som legat utanför fastighetsägarens kontroll. Men då det i ett konkret fall är omöjligt att efter objektiva grunder dela upp en konstaterad förmögenhetsvinst i en del, som kan tillskrivas fastighetsägarens egna åtgöranden, och en annan mera oförtjänt del, hava de sakkunniga förordat den lösningen, att hela förmögenhetsvinsten, d. v. s. värdestegringen med avdrag för de nedlagda kostnaderna, göres beskattningsbar. Något avsteg från denna princip har ej heller föreslagits i fråga om sådan värdestegring, som har sin grund i att fastighetens kapitalvärde beräknas på grundvalen av en lägre räntefot än förut. Denna ståndpunkt kan motiveras dels därmed, att det taxeringstekniskt är mycket svårt att särskilja sådan del av värdestegringen, och dels därmed, att denna lösning medför den fördelaktiga konsekvensen för de skattskyldiga, att de i det motsatta fallet, då en räntehöjning medför ett tryck på fastighetsvärdena, komma i åtnjutande av den skattelindring, som orsakas av den därmed sammanhängande nedgången i den beskattningsbara värdestegringen. Med hänsyn till att taxeringsvärdena för år 1938, då ränteläget efter svenska förhållanden var ovanligt lågt, enligt de sakkunnigas förslag skola utgöra basen för den beskattningsbara värdestegringens bestämmande, förefaller det ej sannolikt, att någon mera avsevärd värdestegring kan komma till stånd inom överskådlig framtid på grund av en räntesänkning under nämnda bottennivå. Vad slutligen angår värdehöjning av fastigheter, som uteslutande har sin grund i försämring av penningvärdet, kunna principiella skäl visserligen åberopas för, att sådan värdehöjning om möjligt bör behandlas enligt speciella regler som garantera att förmögenhetsvinster av endast nominell art fritagas från värdestegringsskatt. De sakkunniga hava emellertid ej sett någon möjlighet att författningstekniskt lösa denna fråga på ett allmängiltigt 6—413997

82 sätt och hava därför ej upptagit några regler härom i författningsförslaget. Enligt de sakkunnigas mening bör denna lucka i förslaget dock ej hindra dess tillämpning i ett fall, då en allmän prisstegring — som innefattar ökad avkastning av fastigheterna — håller sig inom moderata gränser. Med hänsyn till att fastigheterna i regel äro belånade till åtminstone 50 procent av taxeringsvärdet, kan det nämligen antagas, att en allmän prisstegring medför viss förbättring av fastighetsägarnas förmögenhetsställning på långivarnas bekostnad. En måttlig beskattning av den nominella förmögenhetsvinsten skulle därför måhända kunna i stort sett försvaras som ett medel att tillföra det allmänna en skälig andel av den reala förmögenhetsvinst, som fastighetsägarna erhålla därigenom att deras nettoinkomst av fastigheterna (avkastningen minskad med skuldräntorna) ökas mera än levnadskostnaderna. De sakkunniga förutsätta likväl att, om efter genomförandet av det här framlagda förslaget en mera betydande uppgång av den allmänna prisnivån kan konstateras före visst taxeringstillfälle, denna omständighet skall kunna föranleda åtgärder, vilka äro ägnade att då tillgodose de här framförda principiella önskemålen. Detta synes måhända kunna ske genom ett efter rådande förhållanden avpassat tillägg till skattefria värdet, varom beslut skulle fattas av riksdagen året före varje allmän taxering till värdestegringsskatt.

Skattens höjd. Med hänsyn till att både stat och kommun hava fått sina finanser i hög grad försämrade genom det rådande krisläget och därför sannolikt under lång tid framåt komma att vara i ett trängande behov av ökade skatteintäkter, hava de sakkunniga ej ansett sig böra föreslå en lägre skattesats än 2 procent per år av den beskattningsbara värdestegringens kapitalbelopp. En tvåprocentig skatt på kapitalet motsvarar hälften av kapitalets nettoavkastning, om denna uppgår till 4 procent av kapitalet. Vid ett ränteläge, då räntan på bundna primärlån, som någorlunda motsvarar obligationsräntan, uppgår till omkring 3 procent, torde man i stort sett kunna räkna med att fastigheternas nettoavkastning uppgår till 4 procent av deras taxeringsvärden. Under denna förutsättning skulle den årliga värdestegringsskatten alltså motsvara ungefär hälften av den ökning av fastigheternas nettoavkastning, som uppkommit i samband med deras värdestegring. För närvarande är ränteläget något högre än som nu nämnts; räntan på bundna primärlån varierar nämligen mellan 36 och 375 procent. Om dessa förhållanden bliva rådande även i fortsättningen och fastigheternas nettoavkastning med anledning härav anpassar sig uppåt med 5 procent, skulle alltså en tillämpning av den föreslagna skattesatsen av 2 procent innebära, att fastighetsägarna finge avstå mindre än hälften av det belopp, varmed fastigheternas nettoavkastning ökats. I sådana fall, då nettoavkastningen utgör 5 procent av fastigheternas taxeringsvärde, kommer skatten tydligen att absorbera 40 i stället för 50 procent av nettoavkastningens ökning.

83 Även om man möjligen k a n räkna med att efter krigets slut och sedan övergångsrubbningarna övervunnits en tendens till räntesänkning kommer att göra sig gällande, förefaller det ej sannolikt, att obligationsräntan och räntan på bundna primärlån kommer att falla avsevärt under treprocentsnivån. En årlig värdestegringsskatt på 2 procent kan därför under överskådlig tid antagas i genomsnitt icke överstiga hälften av blivande stegring i fastigheternas nettoavkastning. Undantag från denna regel kunna naturligtvis uppkomma, då fastighets värdestegring har en mera spekulativ grundval och alltså ej motsvaras av en proportionsvis lika stor ökning av den aktuella nettoavkastningen. I dylika fall kan en tvåprocentig värdestegringsskatt naturligtvis lägga beslag på mycket mer än hälften av nettoavkastningens ökning; den kan till och med absorbera hela ökningen och mer därtill. Denna olägenhet kan ej helt undvikas vid en skatt, som är baserad på kapitalvärdets och ej på nettoavkastningens ökning. De sakkunniga hava dock i möjlig mån sökt mildra denna olägenhet genom att införa den förut omnämnda latenta skatteplikten för stegring av onyttjat värde. I detta sammanhang torde även några ord böra nämnas om storleken av den kapitalavbetalning, som erfordras för en avlösning av den årliga värdestegringsskatten. I och med att en viss årlig skatt avlöses, blir den häremot svarande värdestegringen för all framtid skattefri. Man kan däremot ej gärna förutsätta att avlösningssumman skall restitueras, om värdestegringen i framtiden skulle försvinna. I detta fall kommer fastighetsägaren alltså i en sämre ställning än om han ej avlöst skatten, ty då hade h a n ju sluppit skatten utan någon kapitalinbetalning. För att fastighetsägaren skall få kompensation för denna risk, bör avlösningssumman sättas till ett lägre belopp än om det vore fråga om avlösning av en perpetuell ränta. Om relationen mellan fastighetens nettoavkastning och taxeringsvärde antages vara 4 procent, bör alltså relationen mellan skatten och avlösningssumman vara något högre, exempelvis 5 procent. Av dessa grunder har avlösningssumman i förslaget fastställts till tjugo gånger det årliga skattebeloppet. Skattens avkastning. Hur mycket en årlig värdestegringsskatt, utformad efter här antydda riktlinjer, kan väntas inbringa, är framför allt beroende av det framtida prisläget på fastighetsmarknaden och kan därför endast bliva föremål för en lös uppskattning. Någon större vägledning har m a n härvid ej av taxeringsvärdenas utveckling under tidigare skeden, eftersom denna utveckling ägt r u m under helt andra betingelser. För att underlätta ett bedömande av frågan skall här endast klargöras, hur stor skatteintäkt som kan förväntas vid en viss antagen ökning av taxeringsvärdena, exempelvis med 10 procent, sedan nedlagda kostnader avdragits, från basåret 1938 fram till 1944, då den första taxeringen till värdestegringsskatt skulle äga rum. Enligt det i bilaga A 1 framlagda materialet utgjorde taxeringsvärdet år 1939 för samtliga fastigheter, som ligga över den skattefria gränsen av

84 15 000 kronor, 16 693 milj. kronor. 10 procent härav utgör 1 669 milj. kronor. Om den häremot svarande beskattningsbara värdestegringen antages uppgå till jämnt 1 500 milj. kronor, skulle en tvåprocentig värdestegringsskatt alltså komma att inbringa 30 milj. kronor per år. Då med hänsyn till nuvarande tendenser på fastighetsmarknaden en beskattningsbar värdestegring år 1944 på omkring Vj2 miljard ej förefaller för lågt tilltagen, torde det vara befogat att för den närmaste tiden räkna med en skatt av åtminstone denna storlek. Om beloppet delas lika mellan stat och kommun, kommer det visserligen i och för sig ej att väga tungt i budgeten på någotdera hållet. Men betydelsen av denna intäkt framträder i en annan dager, om den uppfattas som en löpande ränta på ett utestående skattekapital. I så fall kunna nämligen både staten och kommunerna anse sig tillsammans hava en kapitaltillgång på i runt tal 1 miljard kronor, som kan balanseras mot deras skulder. I den mån värdestegringsskatten avlöses kommer denna kapitaltillgång att realiseras, om ock till något reducerat värde. En värdestegringsskatt kommer säkerligen för städer och municipalsamhällen, som äro stadda i stark ekonomisk utveckling, att bliva av ej ringa finansiell betydelse och bidraga till skattetryckets utjämnande. Men även om skatten icke skulle kunna giva mer än den ovan beräknade avkastningen eller kanske ej fullt så mycket, måste varje mera väsentligt tillskott till skattebudgeten under nuvarande läge vara av värde för stat och kommun. Skattens allmänna verkningar. Som förut nämnts hava de sakkunniga tänkt sig den årliga värdestegringsskatten konstruerad som en objektskatt, som vilar på fastigheten såsom sådan och tillerkännes en viss förmånsrätt. Denna konstruktion för till den konsekvensen, att skatten skall betalas av den, som för tillfället är ägare av fastigheten, bortsett från de speciella fall då skattskyldigheten skall åvila innehavaren. När en fastighetsöverlåtelse medför vinst för säljaren, är det alltså ej denne utan köparen, som för framtiden har att erlägga den årliga skatt, som svarar mot denna vinst. Detta kan synas vara en nackdel hos den direkta metoden i jämförelse med den indirekta, enligt vilken säljaren blir omedelbart skattskyldig för den förmögenhetsvinst han realiserat genom försäljningen. Emellertid är avvikelsen mellan de båda metoderna på den punkten till stor del endast skenbar, eftersom den kontanta delen av köpeskillingen måste avpassas på sådant sätt att kompensation erhålles för de framtida årliga skattebetalningar, som äro förenade med fastighetsinnehavet. Därigenom övervältes skatten bakåt på säljaren. Även den direkta metoden för alltså, om ock på en omväg, till det resultatet, att den person, som kommit i åtnjutande av den genom fastighetens värdestegring möjliggjorda vinsten, träffas av den däremot svarande skatten. Den övervältningsprocess, som härmed antytts, kan visserligen i en del fall tänkas försiggå mindre smidigt. Köparen k a n dock alltid gardera sin ställ-

85 ning, om han som villkor för fastighetsköpet kräver, att säljaren skall avlösa all vid överlåtelsetillfället förefintlig aktuell eller latent skatteplikt. Därigenom att den direkta metoden kombinerats med ett avlösningsinstitut erbjuder den, som redan förut framhållits, i föreliggande fall samma fördelar som den indirekta metoden. Nästa fråga gäller, om fastighetsägaren kan övervälta skatten på andra personer. Beträffande den del av skatten, som faller på det rena jord- eller tomtvärdet, har denna fråga sedan gammalt besvarats nekande inom den nationalekonomiska vetenskapen. I alla händelser kommer fastighetsägarens ställning vid förhandlingar på marknaden ej att i någon mån förbättras därigenom att en skatt pålagts jord- eller tomtvärde, varför en dylik skatt i och för sig ej kan anses möjliggöra en modifiering av avtalen i för honom förmånlig riktning. Däremot kan den oftast mindre del av skatten, som hänför sig till värdestegring av byggnader eller andra kapitalinvesteringar, tänkas utöva ett återhållande inflytande på produktionen av dessa, varigenom den ifrågavarande delen av skatten i vissa fall skulle kunna övervältas antingen på konsumenterna eller på innehavarna av de produktionsfaktorer, som sysselsättas inom byggnads- och anläggningsverksamhet. Vad först angår spörsmålet under vilka förutsättningar en värdestegringsskatt å själva byggnadsvärdet kan övervältas på konsumenterna, d. v. s. på hyresgästerna, när det är fråga om ett bostadshus, är följande att märka. Värdestegringsskatt utgår ej för en bostadsfastighet förrän denna stigit i värde, och värdestegringen är i regel betingad av att den hyresinkomst, som kan erhållas från fastigheten, redan stigit eller att möjligheter äro för handen att snart höja hyrorna. Det normala förloppet är alltså, att hyreshöjningen ger upphov till värdestegringen, vilken i sin tur blir en orsak till värdestegringsskatten. En fastighetsägare måste således befara, att en mera avsevärd hyreshöjning kommer att medföra ökad skatteplikt. Orsakssammanhanget är alltså i regel ej att skatten ger upphov till hyresstegringen. En effekt i denna senare riktning kan tänkas uppkomma endast i två fall. Det ena fallet innebär, att en fastighetsägare, om värdestegringsskatt ej utgår, underlåter att uttaga de hyror som kunna erhållas från fastigheten, trots att möjligheten till hyreshöjning medfört en stegring av fastighetens taxeringsvärde, men, när dylik skatt införts, höjer hyrorna för att få täckning för skatten. Det är alltså här fråga om ett ganska speciellt fall, som ej torde vara så vanligt förekommande. Det andra fallet har en mera generell karaktär. Det uppkommer nämligen i den mån värdestegringsskatten, därigenom att den reducerar de framtida vinstutsikterna för fastighetsägarna, utövar ett återhållande inflytande på byggnadsproduktionen med en ökad knapphet på bostadsfastigheter som resultat. Som en följd av denna ökade knapphet kan så småningom en viss höjning av hyrorna komma till stånd. En tendens i denna riktning är mycket väl tänkbar. Men de sakkunniga hålla före, att den under nuvarande förhållanden ej kan väntas bliva av någon större betydelse. Det allmännas hyresreglerande verksamhet har nämligen nu nått en sådan omfattning, att byggnadsproduktionen i mycket ringa utsträckning torde base-

86 ras på förväntningar om framtida hyreshöjningar och därav föranleda värdestegringar för fastigheterna. Vidare bör märkas, att med nuvarande hinder för internationella kapitalrörelser någon större risk ej heller föreligger för att svenskt kapital skall söka sig bort från den inhemska marknadens investeringsmöjligheter till mera vinstgivande sådana i utlandet. Däremot kan man måhända om frågan ses på längre sikt icke bortse från risken för att kapitalägare, som av värdestegringsskatten möjligen avskräckas från investering inom byggnadsbranschen, skola söka inom landet nedlägga sitt kapital i annan produktiv verksamhet, exempelvis nya industriföretag, kommunikationsleder eller kraftproduktion. Man torde dock få antaga att ett jämviktsläge snart skall inställa sig på kapitalmarknaden även under sådana antagna förhållanden, enär nyproduktionen av kapital alltid i viss utsträckning önskar säkra placeringar inom byggnadsbranschen. De nu anförda synpunkterna äro av betydelse även vid besvarandet av det andra spörsmålet, som gällde fastighetsägarnas möjlighet att övervälta skatten på byggnadsarbetare och innehavare av andra produktionsfaktorer inom byggnadsbranschen. Även denna möjlighet är givetvis betingad av att skatten ger upphov till en tendens till inskränkning av byggnadsproduktionen. Eftersom denna tendens nyss antagits bliva ganska svagt framträdande, måste även skattens pressande effekt på byggnadsarbetarlöner m. m. förutsättas bliva ganska obetydlig. I den mån åter en dylik effekt inträder, bör observeras, att resultatet blir en mera normal fortgång av byggnadsproduktionen, varför skattens möjliga nackdelar för bostadskonsumenterna samtidigt reduceras eller helt elimineras. Värdestegringsskattens allmänna verkningar äro emellertid ej fullständigt angivna med denna framställning av vilka personer som i sista hand få bära skatten. Såsom framhållits i de direktiv, som lämnats de sakkunniga, kan skatten även väntas motverka en spekulation i stigande fastighetsvärden och utöva ett stabiliserande inflytande på fastighetsmarknaden. För den händelse vid en kommande kommunalskattereform den nuvarande garantiskatten skulle ersättas av en lägre, fristående objektskatt, kan man vänta att vissa fastigheter eller grupper av fastigheter bliva föremål för värdestegring eller att i allt fall vissa värdeförskjutningar uppstå dem emellan. I ett dylikt läge kan värdestegringsskatten bliva en utjämnande faktor av betydelse. Frågan om lämpligheten av att nu införa en värdestegringsskatt torde få bedömas jämväl ur synpunkter, som falla utom det åt de sakkunniga lämnade uppdraget. Under hänvisning härtill finna sig de sakkunniga för sin del sammanfattningsvis endast böra förklara, att de anse det nu framlagda förslaget fylla de väsentliga krav, som kunna ställas på en praktiskt genomförbar lagstiftning om värdestegringsskatt å fastighet.

87 KAPITEL IV.

Specialmotivering till förslaget om värdestegringsskatt a fastighet. Allmänt. I det föreliggande förslaget har värdestegringsskatten konstruerats som en perpetuell årlig ränta på det kapital, som en oförtjänt stegring av fastighets värde kan anses utgöra, dock med möjlighet för fastighetsägare att, om han det önskar, avlösa skatten helt eller delvis genom inbetalning av ett kapitalbelopp, bestämt som en viss multipel av den årliga skatten (19 §). Vid utformningen av förslaget har anknutits till kommunalskattelagens regler om fastighetsskatt. Anordningar, som skulle föranleda rubbningar i nämnda lag, hava såvitt möjligt undvikits. Värdestegringsskatten beräknas särskilt för varje fastighet, som enligt kommunalskattelagen utför särskild taxeringsenhet. Emellertid har det ansetts lämpligt att som enhet vid taxeringen till värdestegringsskatt, i förslaget kallad värdeenhet, även behandla fastigheter, som utgöra två eller flera taxeringsenheter, om de tillhöra samme ägare och på grund av läge och beskaffenhet anses på visst sätt samhöriga (3 §). Beskattningsunderlaget, den beskattningsbara värdestegringen, skall fastställas i samband med de vart femte år återkommande allmänna fastighetstaxeringarna. Den beskattningsbara värdestegringen skall i princip utgöras av den utav ägarens åtgöranden oberoende stegring i fastighets taxeringsvärde — bortsett från däri möjligen ingående skogs- eller särskilt maskinvärde — som kan finnas hava inträtt från en allmän fastighetstaxering till en annan. Enligt föreliggande förslag skall värdestegringen i princip framstå såsom skillnaden mellan värdeenhets skattevärde, varmed avses värdeenhets vid ifrågavarande taxeringstillfälle fastställda taxeringsvärde med avdrag för däri möjligen ingående skogs- eller särskilt maskinvärde, vid en viss allmän taxering till värdestegringsskatt och ett visst skattefritt värde, som tankes vara lika med värdeenhetens skattevärde enligt närmast föregående allmänna taxering, i förekommande fall ökat med tillägg för bl. a. av ägaren eller av annan för hans räkning nedlagda förbättringskostnader samt minskat med avdrag för bl. a. reguljär värdeminskning å byggnader och andra anläggningar. Vid den första allmänna taxeringen till värdestegringsskatt, vilken tankes komma att äga rum år 1944, skall för de värdeenheter, som då komma att

taxeras till värdestegringsskatt, det skattefria värdet bestämmas med utgångspunkt från deras taxeringsvärde enligt 1938 års allmänna fastighetstaxering, bortsett från däri möjligen ingående skogs- eller särskilt maskinvärde. I särskilda övergångsbestämmelser har dock öppnats en möjlighet för vederbörande ägare eller skattskyldig innehavare att få nämnda värde — här för enkelhetens skull kallat skattevärdet enligt 1938 års allmänna fastighetstaxering — jämkat. Detta skattevärde (eventuellt jämkat) skall därefter i tillämpliga fall ökas med tillägg för förbättringskostnader (11 §) och vissa ackumulerade räntor (12 §) samt minskas med avdrag för reguljär värdeminskning (13 §) och för substansminskning (14 §). Giva förhållandena icke anledning till tillägg eller avdrag, som nu nämnts, blir skatte värdet enligt 1938 års allmänna fastighetstaxering (eventuellt jämkat) det skattefria värde för löpande taxeringsperiod, som för beräknande av värdestegringen skall dragas från skattevärdet enligt 1944 års allmänna taxering. Föreligga åter sådana förhållanden, att tillägg till eller avdrag från skattevärdet enligt 1938 års allmänna taxering till fastighetsskatt böra göras, blir det detta sistnämnda (eventuellt jämkade) värde, ökat eller minskat med vederbörliga tillägg och avdrag, vilket såsom skattefritt värde skall dragas från skattevärdet enligt 1944 års allmänna taxering till värdestegringsskatt. Så länge värdeenheten sedan förblir skattepliktig till värdestegringsskatt skall därefter vid varje taxeringstillfälle det sålunda erhållna skattefria värdet godtagas utan annan omprövning än som följer därav, att vid varje taxeringstillfälle skall fastställas, huruvida och i vad mån det förut gällande skattefria värdet — i förslaget benämnt skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod — skall förändras för den nya taxeringsperioden på grund av tillägg eller avdrag av nyss angivet slag, vilka hänföra sig till närmast föregående taxeringsperiod. Allmän taxering till värdestegringsskatt skall äga rum under första året av varje femårsperiod och det skattefria värde, som fastställes för den då löpande taxeringsperioden, kallas därför skattefria värdet för löpande taxeringsperiod. Av vad som ovan sagts framgår, att skattefria värdet för löpande taxeringsperiod kan bliva lika med skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod. Det belopp, varmed vid en viss allmän taxering till värdestegringsskatt värdeenhets skattevärde för löpande taxeringsperiod överstiger dess skattefria värde för samma taxeringsperiod skall enligt förslaget (6 § punkt 6) utföras såsom taxerad värdestegring. Taxerad värdestegring kan även vara beskattningsbar värdestegring, men i vissa fall skall viss del av stegringen avdragas från den taxerade värdestegringen och resten betraktas då såsom beskattningsbar värdestegring (se 6 § punkt 7 och 18 § 1 mom.). Det har nämligen ansetts önskvärt att värdestegringsskatt såvitt möjligt skall träffa endast värdeenhet med avkastning. Detta önskemål måste anses befogat såväl med hänsyn till de skattskyldigas möjligheter att erlägga skatten som med hänsyn till att en årlig värdestegringsskatt på exempelvis obebyggda tomter skulle kunna påskynda exploateringen utöver vad som kan anses motiverat med hänsyn till kapitaltillgången och marknadsläget i övrigt.

89 För tillgodoseende av detta önskemål hava de sakkunniga tillskapat begreppet onyttjat värde. Utgöres konstaterad värdestegring helt eller delvis av stegring av onyttjat värde, inräknas denna stegring ej i den beskattningsbara värdestegringen. Såsom av 18 § framgår skall nämligen stegring av onyttjat värde beskattas först om värdeenhet, vara stegringen belöper, genom oneröst fång övergår till ny ägare. Metoden innebär alltså ett uppskjutande tills vidare av skatteplikten för sådan värdestegring, som utgöres av stegring av onyttjat värde. Därest en värdeenhet, som haft stegring av onyttjat värde under perioden, icke genom oneröst fång övergår till ny ägare, kommer vid nästa allmänna taxering till värdestegringsskatt stegring av onyttjat värde — om och i den mån den då finnes kvar — att alltjämt ingå i den taxerade värdestegringen, fortfarande utan att bliva beskattad (jfr 18 § 1 mom.). Skulle under denna nya taxeringsperiod vid särskild taxering till värdestegringsskatt konstateras, att värdeenheten genom onerös överlåtelse övergått till ny ägare, skall den del av värdeenhetens vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt fastställda taxerade värdestegring, vilken såsom stegring av onyttjat värde hittills undantagits från beskattning, bliva föremål för värdestegringsbeskattning (se härom vidare 18 § med anvisningar). Att uppskovet med skatten för stegring av onyttjat värde skall upphöra i och med att den värdeenhet, vara stegringen i fråga belöper, övergår till ny ägare genom försäljning eller annan onerös överlåtelse men icke om övergången sker genom benefikt fång, motiveras därmed, att värdestegringsskatten vid onerös överlåtelse kan antagas komma att pressa köpeskillingen och därigenom övervältas på säljaren, som ju dragit vinsten av värdestegringen. Då en förut skattefri värdestegring efter värdeenhetens försäljning blir beskattad oberoende av om den nya ägaren exploaterar värdeenheten eller icke, torde konsekvensen bliva, att man i flertalet fall kommer att uppskjuta inköpet av dylik värdeenhet till dess värdeenheten skall exploateras. Från social synpunkt torde detta ej innebära någon olägenhet. Tvärtom kan det betraktas som en fördel, att jobberier med tomter o. dyl. försvåras. På beskattningsbar värdestegring uttages skatt med två kronor årligen för varje fulla etthundra kronor därav. Enligt förslaget skola i princip alla fastigheter, som äro skattepliktiga till kommunal fastighetsskatt, bliva skattepliktiga även i fråga om värdestegringsskatt, dock med undantag för fastigheter med skattevärde av högst 15 000 kronor. Värdeenheter, vilkas skattevärde icke överstiger 15 000 kronor, skola nämligen enligt förslaget vara fria från skatteplikt till värdestegringsskatt såframt de icke uppkommit genom delning av annan värdeenhet eller såframt icke i dem ingår genom delning tillkommen enhet eller del av enhet. Värdeenhet, som tillkommit genom delning av annan värdeenhet eller vari genom delning tillkommen enhet eller del av enhet ingår, blir alltså skattepliktig till värdestegringsskatt även om dess skattevärde icke överstiger 15 000 kronor. Att en värdeenhet är skattepliktig till värdestegringsskatt behöver emellertid icke innebära att den jämväl taxeras till värdestegringsskatt. Därför för-

90 utsattes först och främst att värdeenhetens värde stegrats från en allmän taxering till nästa samt vidare att skattefria värdet icke stigit i motsvarande mån. Skulle stegringen i värde bero på t. ex. av ägaren eller av annan för dennes räkning nedlagda kostnader, skall ett mot de nedlagda kostnaderna — i den mån de verkat höjande på skattevärdet — svarande belopp läggas till skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod. Detta tillägg upphäver kanske verkan av stegringen i skattevärde med påföljd att värdeenheten ej erhåller beskattningsbar värdestegring. På grund av 15 000-kronorsregeln kommer ett stort antal värdeenheter att undgå skatteplikt till värdestegringsskatt till dess deras skattevärde överstiger 15 000 kronor. Är värdeenhet ej skattepliktig, skall ej undersökas om värdestegring uppkommit. Dylik undersökning skall, såframt det ej är fråga om genom delning uppkommen värdeenhet, ske först vid den allmänna taxering till värdestegringsskatt, vid vilken till fastighetsskatt skattepliktig värdeenhet befinnes hava skattevärde överstigande 15 000 kronor. Även i dylika fall erhålles värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod enligt samma metod som ovan angivits beträffande taxering till värdestegringsskatt år 1944, d. v. s. såsom sådant skattefritt värde anses värdeenhetens skattevärde enligt närmast föregående allmänna fastighetstaxering eller, om värdeenheten då ej var skattepliktig till fastighetsskatt, det belopp, som enligt de vid nämnda fastighetstaxering tillämpade grunder skulle hava beräknats såsom skattevärde för värdeenheten (se 10 §). Beträffande bestämmandet av skattefria värdet för värdeenhet, som tillkommit genom delning eller vari genom delning tillkommen enhet eller del av enhet ingår, hänvisas till 15 §. Värdestegringsskatt skall utgå så länge värdeenhet finnes hava beskattningsbar värdestegring. Skatteunderlaget kan komma att växla allteftersom värdeenhetens skattevärde vid allmän taxering till fastighetsskatt ökas eller minskas. Skulle skattevärdet för en viss period bliva lägre än skattefria värdet för samma period, bortfaller skatten helt och hållet. Men befinnes värdeenheten vid ett senare taxeringstillfälle hava så stigit i värde, att skattevärdet överstiger skattefria värdet för den löpande taxeringsperioden, skall värdestegringsskatt ånyo börja utgå i den mån överskottet utgöres av beskattningsbar värdestegring. Till förtydligande av det sagda anföres följande exempel: En värdeenhets skattevärde enligt 1938 års allmänna fastighetstaxering uppgick till 100 000 kronor. Enligt 1944 års allmänna fastighetstaxering befinnes det vara 150 000 kronor. Vid den allmänna taxeringen till värdestegringsskatt sistnämnda år visar ägaren, att han under taxeringsperioden 1938—1944 nedlagt 20 000 kronor för förbättring av värdeenheten. Värdeminskningen å värdeenhetens byggnader under samma period uppskattas till 5 000 kronor. Den beskattningsbara värdestegring, som år 1944 fastställes att gälla för perioden 1944— 1947 blir då lika med skattevärdet, 150 000 kronor, minus det skattefria värdet (100 000 + 20 000 — 5 0 0 0 = ) 115 000 kronor, d. v. s. 35 000 kronor. Visar det sig sedan vid 1948 års allmänna taxering till värdestegringsskatt,

91 att värdeenhetens skattevärde sjunkit till 140 000 kronor och att under perioden 1944—1947 förbättringskostnader ej nedlagts å värdeenheten blir, om värdeminskningen för perioden liksom förut uppskattas till 5 000 kronor, den beskattningsbara värdestegring, vara skatt skall utgå under taxeringsperioden 1948—1952, lika med skattevärdet, 140 000 kronor, minus skattefria värdet (115 000 -— 5 000 =P) 110 000 kronor, d. v. s. 30 000 kronor. Ovan antydda grunder för beräkning av skattefritt värde gälla som regel även när värdeenhet, som varit taxerad till värdestegringsskatt men på grund av nedgång i skattevärde helt förlorat sin värdestegring och därför ej taxerats till värdestegringsskatt, ånyo skall taxeras till värdestegringsskatt. Förordningen är uppställd enligt följande system. I första huvudavdelningen anges under rubriken »Inledande bestämmelser» skatteunderlaget och vem skatten skall tillfalla samt lämnas vissa legala definitioner, nämligen rörande begreppen »värdeenhet», »skattevärde», »onyttjat värde» och »underlag för onyttjat värde». Därefter fastställes i 4 § den objektiva skatteplikten, d. v. s. vilka fastigheters stegring i värde, som skall vara föremål för beskattning, och i 5 § den subjektiva skattskyldigheten, d. v. s. vem som skall vara skattskyldig för objektivt skattepliktig fastighet. Under rubriken »Taxering» stadgas i 6 och 7 §§ om allmän och särskild taxering till värdestegringsskatt och uppräknas vad beskattningsnämnd därvid har att iakttaga. 8 § innehåller bestämmelse om skattefoten. De nu nämnda paragraferna kunna anses innehålla huvuddragen av skattens konstruktion. Nästa huvudavdelning behandlar under rubriken »Skattefritt värde» huru i olika fall värdeenhets skattefria värde skall fastställas. Huvudregeln härom lämnas i 9 §. Den gäller såväl vid förstagångstaxering av värdeenhet som vid sedermera följande taxeringar. Enligt sin formulering avser 9 § värdeenhet med sedan nästföregående allmänna taxering oförändrad areal och har på den grund placerats under gemensam underrubrik med de följande paragraferna till och med den 14:de. Huvudregeln i 9 § gäller emellertid i princip även vid förstagångstaxering av värdeenhet, som sedan nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt (fastighetsskatt) tillkommit genom delning av annan värdeenhet eller genom sammanslagning av värdeenheter eller delar av värdeenheter eller av fastigheter eller delar av fastigheter och vars skattevärde icke överstiger 15 000 kronor, ävensom vid taxering av sålunda tillkommen värdeenhet, om dess skattevärde överstiger 15 000 kronor. Närmare regler angående bestämmandet vid allmän taxering till värdestegringsskatt av skattefritt värde för sådana genom delning eller sammanslagning nytillkomna värdeenheter givas i den andra underavdelningen. Av de övriga paragraferna i första underavdelningen innehåller 10 § regler om fastställandet av skattefritt värde för närmast föregående taxeringsperiod för värdeenhet, som förut icke taxerats till värdestegringsskatt, 11 och 12 §§ angående tillägg till samt 13 och 14 §§ angående avdrag från skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod. Av paragraferna

92 i andra underavdelningen behandlar 15 § beräkning av skattefria värdet vid förstagångstaxering av värdeenhet, som sedan nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt tillkommit genom delning eller sammanslagning, samt 16 § beräknandet av sådant värde vid därefter följande allmänna taxeringar till värdestegringsskatt av sådana värdeenheter. I följande avdelning av förordningen regleras under 17 § huru vid särskild taxering till värdestegringsskatt skall förfaras, om till värdestegringsskatt taxerad värdeenhet därvid uppdelas eller om sammanslagning därvid sker av två eller flera värdeenheter eller delar av värdeenheter, av vilka någon eller några äro taxerade till sådan skatt. I 18 § lämnas föreskrifter angående avdrag från taxerad värdestegring av den del av nämnda stegring, som utgöres av stegring av i 3 § definierat onyttjat värde. Såsom en tredje huvudavdelning kunna stadgandena i 19 § om avlösning av värdestegringsskatt betraktas. De följande paragraferna, 20—40, bilda förordningens fjärde huvudavdelning, som innehåller närmare regler o m förfarandet vid taxering till värdestegringsskatt, om eftertaxering och o m besvär över taxering samt dessutom ansvarsbestämmelser och forumregel ävensom vissa särskilda föreskrifter. Slutligen föreslås vissa övergångsbestämmelser. I den mån så anses erforderligt, skola härefter de särskilda bestämmelserna i förslaget paragrafvis motiveras. 1 §• I tidigare svenska förslag och utkast rörande beskattning av värdestegring å fastigheter h a r värdestegringsskatten konstruerats såsom kommunalskatt. Enligt de tre äldsta utredningarna skulle skatten i regel vara fakultativ, d. v. s. dess införande i viss kommun gjordes beroende av beslut av kommunen. Köhler och Landén utgingo i sina utkast från att den av dem föreslagna kommunala jordräntestegringsskatten skulle bliva obligatorisk. Det 1909 års värdestegringsskattekommitterade lämnade uppdraget avsåg endast uppgörande av förslag till allmänna grunder för en kommunal jordvärdestegringsskatt. Frågan, huruvida värdestegringsskatten borde hava karaktär av statsskatt eller kommunalskatt berördes därför icke av de kommitterade i deras betänkande. I det förslag till förordning angående värdestegringsskatt å fastighet, som år 1909 på grundval av nämnda betänkande utarbetades inom finansdepartementet av tillkallade sakkunniga, var skatten också konstruerad som kommunalskatt. I und. utlåtande den 10 juni 1910 över sistnämnda förslag behandlade emellertid kammarrätten frågan, huruvida värdestegringsskatten borde tillkomma staten, kommunen eller båda gemensamt, samt anförde därutinnan bl. a.: Det vore ovederläggligt, att principiellt sett skatten borde tillkomma den eller dem, genom vilkas åtgöranden värdetillväxten framkallats; att densamma i ej oväsentlig, vad särskilt landsbygden anginge, måhända övervägande grad föranleddes av statens anläggningar och andra anordningar; och att följaktligen ur teoretisk synpunkt statens anspråk på åtminstone någon andel av skatten icke kunde underkännas. Att upp-

93 taga värderingsskatten även i statens skattesystem sjmtes dock åtminstone icke för det dåvarande välbetänkt, om ens utförbart. Förutsatt emellertid att en fördelning av skatten mellan staten och kommunerna vore möjlig att åvägabringa, måste av praktiska skäl en sådan fördelning på förhand bestämmas genom vissa, en gång för alla givna allmänna regler, så att exempelvis staten och kommunen ägde tillgodonjuta var sin kvotdel av det i varje kommun upptagna skattebeloppet. Enligt kammarrättens mening borde staten emellertid icke, åtminstone ej för det dåvarande, göra gällande de anspråk på någon del av skatten, vartill den kunde finnas äga grundade anspråk. Skulle skatten totalt eller partiellt erhålla karaktär av statsskatt, krävde rättvisan oeftergivligt, att skatten genomfördes likformigt i alla rikets kommuner, men att redan från början bereda ett så betydande rum i vårt skatteväsen åt denna nya och oprövade pålaga syntes möta desto större betänkligheter, som det ej saknades anledning till antagande, att värdestegringsbeskattningen mångenstädes skulle utan att tillföra det allmänna någon nämnvärd ökning i inkomster föranleda avsevärda besvär och utgifter. Kammarrätten funne emellertid även andra omständigheter tala för att staten ej gjorde anspråk på andel i skatten. Det kunde antagas att åtminstone för städernas och liknande samhällens vidkommande den oförtjänta värdestegringen å fast egendom i regel föranleddes i vida högre grad av kommunernas än av statens åtgöranden. Vidare borde vid belysande av denna fråga ej förbises, att skarpa gränslinjer icke vore uppdragna mellan statens och kommunernas verksamhetsområden, vilka vore utstakade mera med hänsyn till praktiska behov än efter teoretiska grunder. Åt kommunerna hade ock i stor omfattning uppdragits att fullgöra uppgifter, som egentligen skulle tillkomma staten, såsom undervisning, fattigvård m. m., och en högst väsentlig andel av kommunernas inkomster toges i anspråk för bestridande av de med dessa uppgifters fyllande förenade kostnader. Men vid sådant förhållande kunde det knappast anses opåkallat, att staten till kommunerna överläte rätten att ensamma tillgodogöra sig den skattekälla, varom vore fråga. I stockholmsutredningen 1 har hävdats, att skatten borde göras till kommunalskatt och att inkomsterna därav måtte tillfalla kommunerna, detta enär det i första hand vore av kommunerna vidtagna anordningar och kommunernas utveckling överhuvud taget, som föranledde de markvärdestegringar, vilka skatten avsåge att träffa. En reservant i drätselnämnden (ordf., borgarrådet Sundberg) framhöll emellertid, att även om en värdestegringsskatt vore principiellt riktig, syntes honom skattens kommunala karaktär icke vara lika given. Kommunernas utveckling vore i sista h a n d beroende av rikets, vilket särskilt torde vara förhållandet med huvudstadens tillväxt. I reservationen anfördes vidare, att om en helt eller delvis kommunal värdestegringsskatt ansåges böra införas, uppkomme frågan, vilken kommun skatten skulle tillkomma. Exempelvis torde en storstads förorter ej böra inhösta vinsten på en värdestegring, som berodde av närheten till storstaden och dennas förkovran. Därtill komme, att en kommunal värdestegringsskatt av finansiell betydelse skulle motverka en eftersträvad skatteutjämning och vidga klyftan mellan »fattiga» och »rika» kommuner. Vid ärendets behandling i stadskollegiet framhöll föredraganden, borgarrådet Sandberg, att, med hänsyn till att den oförtjänta värdestegringen till huvudsaklig del föranleddes av de kommunala organens åtgärder och av den lokala samhällsutvecklingen, starka skäl syntes tala för att en värdestegrings1

Jfr sid. 70 noten.

94 skatt gåves kommunal karaktär. Påpekandet att värdestegringen i en storstads förorter delvis torde vara beroende av storstadens utveckling och därför rätteligen borde tillfalla denna, kunde väl vara principiellt riktigt, men det syntes icke påkallat att draga ut konsekvenserna av rättviseprincipen så långt. De sakkunniga finna den utveckling på det kommunala området och de omständigheter i övrigt, vilka kunna verka stegrande på fast egendoms värde, i så hög grad beroende av statens verksamhet och åtgärder, att det torde få anses uteslutet att giva värdestegringsskatten rent kommunal karaktär. Till förmån för att staten bör erhålla en väsentlig del av en eventuell värdestegringsskatt talar ej minst det nyligen i princip beslutade förstatligandet av landsbygdens vägväsende. Härtill kommer, att skatten i den allmänna motiveringen berörda socialpolitiska syfte bättre realiseras om den utformas som en statsskatt. De skäl, som kammarrätten i sitt yttrande år 1910 åberopade till stöd för en rent kommunal skatt, torde numera i väsentliga delar hava förlorat sin giltighet. Å andra sidan torde dock i så många fall en blivande värdestegring komma att bero på kommunala åtgärder, att kommunerna böra få del i värdestegringsskatten. Att i förordningen stadga, att fördelningen skulle vara beroende av, om och i vad mån en inträdd värdestegring skulle kunna anses framkallad av den ena eller andra särskilt angivna omständigheten måste vara uteslutet; en prövning i varje särskilt fall av frågan, i vad mån värdestegring framkallats av statens eller kommunens föranstaltanden torde icke vara genomförbar. De sakkunniga hava därför i stället övervägt olika schablonmässiga fördelningsgrunder och slutligen stannat för att föreslå en hälften delning av skatten mellan staten och kommunerna. Med kommun avses här de borgerliga primärkommunerna, städer, landskommuner och köpingar med egen kommunalförvaltning. Beträffande de kommuner av högre ordning, som landstingsområdena kunna anses utgöra, samt specialkommuner såsom församlingar, skoldistrikt eller tingslag hava de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att låta dem få de? i värdestegringsskatten. Mera tveksamt synes vara, h u r u man skall förfara med värdestegringsskatt från fastigheter i municipalsamhällen. Bör den tillfalla vederbörande samhälle eller den primärkommun, inom vilken municipalsamhället är beläget, eller bör skatten fördelas dem emellan? Municipalsamhälle är en specialkommun, som uppkommer därigenom att Kungl. Maj:t beträffande tätare bebyggd del av en landskommun förordnar, att viss eller vissa för städerna gällande författningar 1 skola äga tillämplighet för området; köping, som icke bildar egen kommun, utgör oberoende av dylikt förordnande municipalsamhälle (lag % 1930 om kommunalstyrelse på landet, 87 §). Medlemmarna av ett municipalsamhälle få utgöra skatt till såväl landskommunen som municipalsamhället. De bibehålla sina rättigheter och förpliktelser till den eller de landskommuner, varav municipalsamhället utgör del, samtidigt som de oberoende av moderkommunen äga * Ordningsstadgan för rikets städer 24/3 1868, hälsovårdsstadgan 19/6 1919, brandstadgan /e 1923, stadsplanelagen 29/5 1931 och byggnadsstadgan 20/n 1931.

95 själva avgöra sådana ärenden, som avses i den eller de författningar vilka förklarats skola gälla för området. Vid bedömandet av frågan, huruvida och i vad m å n värdestegringsskattens kommunandel i förekommande fall bör tillfalla municipalsamhälle, hava de sakkunniga tagit hänsyn bl. a. till den större eller mindre sannolikheten för att uppkommande värdestegring å fastigheter inom ett municipalsamhälle skall kunna tillskrivas av samhället självt vidtagna och bekostade åtgärder. Det synes nämligen rättvist, att värdestegringsskatten såvitt möjligt tillfaller den, genom vars åtgörande värdestegringen kan anses framkallad. Även om det torde vara vanskligt att i varje särskilt fall bestämt angiva orsaken till en viss konstaterad värdestegring, torde man dock vara berättigad utgå ifrån att ett municipalsamhälles blomstring och utveckling blir beroende av, förutom dess geografiska belägenhet, h u r samhället omhänderhar sina gemensamma hushållsangelägenheter, främst gatuhållningen samt vatten-, avlopps- och belysningsledningar. De stadsliknande samhällenas väg- och gatuväsende omfattar två kategorier av trafikleder nämligen dels för allmänna samfärdseln nödiga trafikleder, dels ock gator, vilka hava karaktär av enskilda utfartsvägar. Den förra kategorien utgöres huvudsakligen av forna allmänna vägar, vilka blivit genomfartsleder genom samhället, samt av inom samhället befintliga gator, som utgöra förbindelseled till järnvägsstation, hamn, kyrka, skola, tingshus, sjukhus, apotek, salutorg eller idrottsplats. Väghållare beträffande denna kategori vägar och gator har hittills i allmänhet varit det vägdistrikt, till vilket köpingen eller municipalsamhället hört. I den m å n samhälle, som nu avses, enligt hittills gällande bestämmelser varit väghållare beträffande vägar eller gator av ifrågavarande slag, har samhället åtnjutit ersättning av distriktet med högst det belopp, vartill kostnaden för väghållningens utförande efter samfärdselns behov skäligen kunnat skattas. Kostnaderna för väghållningen inom ett vägdistrikt hava emellertid huvudsakligen bestritts med statsbidrag. Vidkommande den andra kategorien av vägar och gator h a r byggandet och underhållet ålegat samhället självt. Stadsliknande samhällen hava emellertid icke erhållit statsbidrag till sina kostnader för väghållningen. 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets förstatligande hava i sitt betänkande av den 9 april 1941 (S. O. U. 1941: 12) redogjort för en av dem företagen utredning rörande omfattningen av de stadsliknande samhällenas bördor för väg- och gatuhållningen under åren 1936 och 1937. Enligt redogörelsen hade municipalsamhällenas nettokostnader för vägar och gator — ränta och amortering av lån, som upptagits för väg- och gatuhållningen icke medtagna — beräknas till 114 miljoner kronor för år 1936 och till i-35 miljoner kronor för år 1937. Då municipalsamhällenas totala budget för nämnda år uppgick till 837 resp. 1005 miljoner kronor, utgjorde nettoutgifterna för vägarna och gatorna 1363 resp. 1344 procent av dessa samhällens totala utgifter under nämnda år. (Procentsiffrorna äro såtillvida missvisande, som beloppen av ränta och amortering av lån för väg- och gatu-

96 hållningen medtagits i totalutgifterna men ej i nettokostnaderna för vägoch gatuunderhållet.) Av den ovan lämnade redogörelsen för gatu- och väghållningsbesvärets utgörande i municipalsamhälle synes framgå, att även om en stegring av fastighetsvärdena i ett municipalsamhälle skulle vara att tillskriva ett av det vägdistrikt, inom vilket municipalsamhället är beläget, före genomförandet av vägväsendets förstatligande ombesörjt vägföretag snarare än samhällets egen gatuhållning, föga anledning likväl finnes att låta moderkommunen erhålla värdestegringsskattens hela kommunandel eller ens en del därav. Vägföretaget har ju till största delen bekostats av statsmedel. Därtill kommer, att underhållet av den del av väg- och gatunätet inom köpingar och municipalsamhällen, som hittills underhållits av vägdistrikten, hädanefter skall åvila staten, samt att nyanläggning av sådana vägar och gator hädanefter ej alls kommer att betunga landskommunerna utan helt övertagas av staten. Däremot får även efter vägväsendets förstatligande underhållet av den andra kategorien av vägar och gator inom köpingar och municipalsamhällen, nämligen de vilka hava karaktär av enskilda utfartsvägar, ävensom nybyggandet av sådana trafikleder liksom hittills bekostas av samhället självt, utan statsbidrag. P å grund av det anförda och då fördelning av kommunandelen icke synes lämplig föreslå de sakkunniga, att kommunandelen av värdestegringsskatt, som belöper på fastigheter i municipalsamhällen, helt skall tillfalla vederbörande samhälle. Till jämförelse må nämnas, att enligt Kungl. förordningen den 14 juni 1940 om nöjesskatt, 14 § (jfrt med 1 och 10 §§), nöjesskatt för tillställningar, vilka äga rum inom municipalsamhälle eller köping, som ej utgör egen kommun, tillfaller municipalsamhället eller köpingen. Värdestegringsskatten synes lämpligen böra debiteras och uppbäras i samma ordning som kronoskatten; staten får till kommunarna redovisa deras andelar (jfr 36 §). 2 §. Rörande denna paragraf hänvisas till kapitel V under C (sid. 169). 3 §• Såsom beteckning för enhet, vars stegring i värde skall beskattas, föreslås ordet värdeenhet. I regel torde värdeenhet komma att utgöras av taxeringsenhet, som avses i 8 § K. L. 1 Men det synes icke vara lämpligt att under alla omständigheter låta fastigheternas indelning i eller gruppering till taxeringsenheter bliva avgörande för värdestegringens beräkning. Följande exempel må anföras till belysande härav. Vid tiden för förordningens ikraftträdande äger ett tomtbolag 100 självständiga fastigheter, vilka uppkommit genom styckning av en eller flera stamfastigheter. Styckningslotterna hava var sitt registernummer och utgöra var för sig en taxeringsenhet 1

K. L. = Kommunalskattelagen den 28 september 1928.

97 med ett taxeringsvärde av 1 200 kronor. Såsom uppkomna ur en och samma eller ock ur flera intill varandra liggande stamfastigheter bilda de ett sammanhängande block i avvaktan på exploatering genom försäljning under hand. Å andra sidan äger ett annat tomtbolag ett ännu ostyckat fastighetskomplex, taxerat till 120 000 kronor och även det avsett för exploatering. Antages vidare, att vid den första allmänna taxeringen till värdestegringsskatt efter förordningens införande såväl det förra tomtbolagets 100 styckningslotter tillsammantagna som det senare tomtbolagets ännu ostyckade tomtkomplex befinnes hava undergått värdestegring, skulle det otvivelaktigt framstå som mycket otillfredsställande, om det förra tomtbolagets egendom — på grund av den i 4 § stadgade huvudregeln om skattefrihet för värdeenhet med skattevärde ej överstigande 15 000 kronor — skulle undgå att beskattas under det att det senare bolagets egendom åsattes värdestegringsskatt. Det nu anförda torde i och för sig vara ett tillräckligt skäl för införande av begreppet värdeenhet. Härutöver må emellertid framhållas följande. I 4 § 1 mom. föreslås bl. a., att om värdeenhet delas i två eller flera värdeenheter, ny enhet, som bildas av sådan del eller vari sådan del ingår, skall vara skattepliktig till värdestegringsskatt även om dess skattevärde icke överstiger 15 000 kronor, dock med viss i 16 § sista stycket omtalad begränsning. Skulle nu värdestegring beräknas endast för taxeringsenhet, öppnade sig en möjlighet för skattskyldig att slippa lindrigare undan genom att vidtaga sådana åtgärder att en till värdestegringsskatt taxerad taxeringsenhet med värde över 15 000 kronor uppdelas i två eller flera nya taxeringsenheter med värde understigande 15 000 kronor. De nya taxeringsenheterna skulle då, så länge deras skattevärde ej överstigit 15 000-kronorsgränsen, på sätt framgår av 16 § drabbas av skatteplikt endast i begränsad omfattning. För ytterligare värdestegring skulle de nytillkomna taxeringsenheterna var för sig bliva skattepliktiga först sedan deras skattevärden överskridit 15 000-kronorsgränsen. Här gives emellertid beskattningsnämnd möjlighet att, där så befinnes lämpligt, sammanföra dylika taxeringsenheter till en värdeenhet. Ett sammanförande av skilda taxeringsenheter till en värdeenhet kan även bliva till fördel för den skattskyldige. Genom dylikt sammanförande erhåller nämligen skattskyldig möjlighet att kunna från värdestegring, som uppkommit å en taxeringsenhet, avräkna värdeminskning, som samtidigt drabbat annan i värdeenheten ingående taxeringsenhet. Det är att märka, att den omständigheten att taxeringsenheter äro av olika beskattningsnatur icke i och för sig hindrar att de sammanföras till en värdeenhet. Av paragrafens ordalydelse jämte vad i anvisningarna anförts framgår, att första förutsättningen för att taxeringsenheter skola kunna sammanföras till en värdeenhet är, att de tillhöra samme ägare. Om taxeringsenheterna eller någon av dem skulle hava utarrenderats eller uthyrts spelar därvid ingen roll. Beträffande de övriga förutsättningarna för att skilda taxeringsenheter skola kunna bilda en värdeenhet, nämligen att de med hänsyn till läge och beskaffenhet skola anses samhöriga i förevarande avseende, torde av anvisningarna framgå vad därmed avses. 7—413997

98 Äger en person flera hyreshus i en stad skola dessa icke betraktas såsom en värdeenhet, om de ligga i skilda delar av staden. Även om husen skulle ligga intill varandra vid samma gata torde det i regel vara lämpligt att behandla dem som självständiga värdeenheter. Detta även av praktiska skäl. Oftast torde ägaren föra särskilda räkenskaper för varje fastighet. Vidare skulle säkerligen, om fastigheterna sammanfördes till värdeenhet, fastställandet av värdeenhetens skattefria värde erbjuda stora svårigheter med hänsyn till att tilläggen och avdragen enligt 11—14 §§ komme att vara olikartade för de skilda fastigheterna. Men skulle två intilliggande hus vara invändigt förenade, t. ex. genom att dörrar och passager upptagits mellan dem, samt av ägaren förvaltas som en enhet, synes det lämpligt att de behandlas som en värdeenhet. överhuvudtaget bör frågan om taxeringsenheters sammanförande till värdeenheter vid taxering till värdestegringsskatt bedömas från praktiska synpunkter. Därvid bör icke förbises angelägenheten av att genom vidsträckt tillämpning av 3 § förhindra avsiktliga försök att undgå taxering till värdestegringsskatt. Frågan, huruvida värdestegring föreligger, skall i samband med de vart femte år återkommande allmänna fastighetstaxeringarna bedömas med ledning av de jämlikt kommunalskattelagen åsatta taxeringsvärdena. Ingår i taxeringsvärde värde av växande skog eller särskilt maskinvärde, skola nämnda värden, av skäl som anförts i den allmänna motiveringen sid. 79, fråndragas taxeringsvärdet. För att slippa tyngande upprepning varje gång det blir tal om värdeenhets sålunda bestämda värde, hava de sakkunniga infört termen skattevärde. Enligt 10 § K. L. förstås med skogsvärde den del av jordbruksfastighets taxeringsvärde, som belöper å växande skog, och med särskilt maskinvärde sådan del av annan fastighets byggnadsvärde, som belöper å maskiner och liknande tillgångar vilka äro avsedda att huvudsakligen tjäna industriellt eller därmed jämförligt ändamål och kunna betecknas såsom fasta maskiner. Ordet skattevärde brukas i förslaget även beträffande fastigheter eller taxeringsenheter, vilka icke taxerats till värdestegringsskatt. Så talas t. ex. om förut icke till värdestegringsskatt taxerad värdeenhets skattevärde enligt närmast föregående allmänna fastighetstaxering. Se 10 § 1 mom. under a). Ordet torde icke komma att vålla missförstånd, och de sakkunniga hava därför ansett sig av praktiska skäl berättigade att använda uttrycket även i detta och liknande sammanhang. Angående betydelsen av begreppet onyttjat värde och skälen för införandet av detta begrepp i författningsförslaget hänvisas till allmänna motiveringen (sid. 77) samt inledningen till specialmotiveringen (sid. 89). Här må emellertid nämnas, att under utredningens gång har diskuterats även en annan metod än den föreslagna att undantaga onyttjat värde från beskattningen, nämligen att i förekommande fall öka värdeenhets skattefria värde med

99 belopp svarande mot konstaterad stegring i onyttjat värde. Denna metod har emellertid förkastats, enär det främst av taxeringstekniska skäl framstått som nödvändigt att det skattefria värdet såvitt möjligt icke rubbas vid de särskilda taxeringarna till värdestegringsskatt. Det ankommer på vederbörande beskattningsnämnd vid allmän taxering till värdestegringsskatt att avgöra, om och i vad mån onyttjat värde skall anses föreligga. Onyttjat värde kan betecknas som ett expektansvärde, som grundas därpå, att den värdeenhet, varom fråga är, antages kunna — omedelbart eller i vart fall inom överskådlig framtid — användas på ett mera inkomstbringande sätt än det förhandenvarande. Detta antagande får uppenbarligen icke vara blott en gissning utan måste hava så påtagligt fog för sig, att det vid den allmänna fastighetstaxeringen påverkat taxeringsvärdet å den eller de taxeringsenheter, varav värdeenheten består. Vid definiering av onyttjat värde har i förslaget skilts på värdeenhet, som består av jordbruksfastighet, och värdeenhet som utgöres av annan fastighet. Skulle värdeenhet bestå av såväl jordbruks- som annan fastighet, skall beträffande varje sådan del gälla vad om fastighet av respektive beskattningsnatur sägs. Vidkommande jordbruksfastighet hava de sakkunniga funnit sig kunna upptaga det i 10 § K. L. omförmälda begreppet tomt- och industrivärde såsom liktydigt med onyttjat värde. Enligt punkt 4 av anvisningarna till nyssnämnda paragraf skall tomt- och industrivärde redovisas i fall, då på grund av att jordbruksfastighet kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk ett särskilt värde tillkommer densamma utöver jordbruks- och skogsvärde, och utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan å ena sidan det totala taxeringsvärdet och å andra sidan jordbruks- och skogsvärde. Stundom förekommer, att i punkt 2 av anvisningarna till 9 § K. L. nämnda särskilda naturtillgångar eller liknande förmåner eller förekomsten av vissa andra i punkt 5 av samma anvisningar omförmälda förhållanden icke varit av större betydenhet än att de kunna anses hava vunnit fullt beaktande genom att hänsyn tagits till dem vid bestämmandet av jordbruksvärdet. Har så varit fallet skall värdet av nämnda naturtillgångar eller särskilda förmåner — varom enligt punkt 2 sista stycket av anvisningarna till 10 § K. L. särskild anteckning skall göras i vederbörande taxeringslängd — icke anses såsom onyttjat värde. Endast den del av värdeenhets skattevärde som redovisas såsom tomt- och industrivärde kan bliva onyttjat värde. — I punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 3 § stadgas, att därest tomt- och industrivärde icke angivits hänföra sig till viss del eller vissa delar av taxeringsenhet, onyttjat värde skall, där icke omständigheterna uppenbart föranleda till annat, anses belöpa på hela den värdeenhet eller del av värdeenhet, som motsvarar taxeringsenheten. Detta sammanhänger med föreskriften i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 10 § K. L. Enligt sistnämnda stadgande skall, därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar av en fastighet, sådan del eller sådana delar till läge och storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Härav följer, att därest beträf-

100 fande viss fastighet med tomt- och industrivärde sådan anteckning icke gjorts, mot nämnda värde svarande onyttjat värde får anses belöpa på hela den värdeenhet eller del av värdeenhet, som svarar mot fastigheten. Beträffande värdeenhet eller del av värdeenhet, som utgöres av annan fastighet, ställer det sig något svårare att angiva vad som skall anses såsom onyttjat värde. Här kan man nämligen icke, såsom i fråga om jordbruksfastighet, begagna sig av någon i taxeringslängden särskilt redovisad del av fastighets taxeringsvärde. Onyttjat värde kommer här till synes endast i form av förhöjt å-pris å markvärdet. Om markvärdet vid allmän fastighetstaxering beräknas efter ett högre å-pris än som kan anses betingat av det förhandenvarande brukningssättet och åsättandet av detta högre värde beror på att fastigheten antages kunna omedelbart eller inom överskådlig framtid användas på ett mera vinstgivande sätt, kan onyttjat värde anses föreligga. I punkt 3 tredje stycket av anvisningarna till förevarande paragraf hava de sakkunniga sökt genom anförande av åtskilliga exempel klargöra, när onyttjat värde skall anses förefinnas beträffande värdeenhet, som utgöres av annan fastighet. Av exemplen torde framgå, att onyttjat värde kan föreligga, om värdeenhet skulle kunna utnyttjas bättre eller mera effektivt antingen genom att större område på marken tages i anspråk för bebyggelse eller annat liknande utnyttjande eller genom att bebyggas på annat sätt, t. ex. till större höjd. Onyttjat värde skall ej anses föreligga, om ett hyreshus i stad, som användes till bostäder, skulle giva större avkastning om det uthyrdes till kontor eller andra affärsändamål; ej heller om en husägare av långvariga hyreskontrakt hindras att utnyttja en exempelvis genom en spårvägslinjes framdragande uppkommen allmän värdestegring i den rayon, där hans fastighet är belägen. I sistnämnda stycke av anvisningarna till 3 § beröres även under vilka omständigheter omodernitet hos ett hyreshus kan föranleda, att fastigheten anses hava onyttjat värde. Den där givna regeln har utformats i anslutning till det sätt, varpå stadsfastigheters taxeringsvärde vanligen bestämmes. Därvid utgår man i regel från ett å-pris per ytenhet, som fastställts för den rayon, inom vilken fastigheten ligger. Skulle inom rayonen modem bebyggelse bliva allmän, föranledes ofta härav att markvärdena inom hela rayonen — således även för fastigheter med omodern bebyggelse — höjas till belopp, som anses motsvara genom modern bebyggelse effektivt utnyttjat tomtvärde. Då nu ägaren av en omodern fastighet icke kan fullt utnyttja det nya markvärdet utan förändrad bebyggelse, ter det sig obilligt att likväl låta honom betala skatt för ifrågavarande värdestegring. De sakkunniga hava därför tänkt sig, att i den mån stegring av omodernt bebyggd fastighets värde påtagligen beror endast på att närliggande tomtmark bebyggts efter moderna principer, skall dylik stegring anses såsom stegring av onyttjat värde. Parkvärde kan ej räknas såsom onyttjat värde. Förmån, som åsättes parkvärde — exempelvis trädbestånd, mera avsevärd trädgård eller park — måste anses i normala fall giva avkastning just genom att förmånerna i fråga kunna utnyttjas som trädgård eller park.

101 I punkt 4 av anvisningarna till 3 § lämnade exempel på, hur värdeenhets underlag för onyttjat värde kan minskas eller ökas, tjäna till att klargöra vad som menas med underlag för onyttjat värde. 4 §.

Med ledning av stadgandet i denna paragraf skall avgöras, huruvida värdeenhet såsom sådan är skattepliktig eller ej. Sedan fastigheterna inom ett taxeringsdistrikt indelats i värdeenheter, bestämmes huruvida värdeenhet skall vara underkastad värdestegringsbeskattning eller ej, och detta oavsett vem som sedan eventuellt skall fullgöra skatteplikten, d. v. s. vara skattskyldig för värdeenheten. Skatteplikten hänför sig till skatteobjektet och är'det primära. Skattskyldigheten hänför sig till skattesubjektet och är det sekundära. Frågan om skattskyldigheten behandlas i förslagets 5 §. Att en värdeenhet är skattepliktig till värdestegringsskatt innebär emellertid icke utan vidare att värdestegringsskatt skall utgå för densamma. Därför förutsattes att värdeenheten även befunnits hava beskattningsbar värdestegring. I överensstämmelse med den förut uppställda grundsatsen, att värdestegringsskatten bör i möjligaste mån konstrueras i anslutning till kommunalskattelagens regler om fastighetsskatt föreslå de sakkunniga, att skatteplikt till värdestegringsskatt i princip skall åvila all enligt kommunalskattelagen till fastighetsskatt skattepliktig fastighet. Från denna regel föreslås dock av praktiska skäl ett viktigt undantag, nämligen för värdeenhet med skattevärde av högst 15 000 kronor. Dylik värdeenhet bör enligt de sakkunnigas mening vara fri från skatteplikt till värdestegringsskatt, såframt den icke tillkommit genom delning. I 4 och 5 §§ K. L. med tillhörande anvisningar fastslås vad som skall vara föremål för fastighetsskatt. Såsom fastighet skall enligt förevarande förslag anses allt som enligt kommunalskattelagen är att hänföra därtill. Till fastighet skall alltså enligt denna förordning räknas ej blott vad som civilrättsligt, enligt lagen den 24 maj 1895 ang. vad till fast egendom är att hänföra, 1 betraktas såsom fast egendom utan även byggnad å annans grund. Angående vad som civilrättsligt är att hänföra till fast egendom och i anledning därav skatterattshgt är att anse såsom fastighet samt rörande det rent skatterättsliga fastighetsbegreppet hänvisas till vad därutinnan förekommit under förarbetena fin 4 § K. L. samt den tolkning av nämnda lagrum, som givits i teori och praxis. Det föreliggande förslaget innehåller ej något speciellt undantagsstadgande motsvarande 15 § 1 mom. K. L. Dylikt undantagsstadgande har ansetts över1

I fortsättningen benämnd 1895 års lag. ^ o o / J o ? ' . 1920: ,. 191 s i d - 3 3 1 — 3 3 6 ; 1 9 2 1 å r s kommunalskattekommittés bet. del. I (S O U 1924:53) sid. 362-365; prop. 1927:102 sid. 299-301; prop. 1928:213 sid. 242; Kuu'lenstierna m. / : Fastighetstaxeringen, 2:dra uppl. (1932) sid. 11 ff. Lundevall: Kommunalskattelagen (1938) sid. 13 ff. med anmärkta rättsfall; samt Eberstein: Om skatt till stat och kommun, II: 2 sid. 743—761.

102 flödigt, enär, som ovan nämnts, värdeenhet med skattevärde icke överstigande 15 000 kronor föreslås skola undantagas från skatteplikt, såframt den ej tillkommit genom delning, samt genom delning tillkommen mindre värdeenhet jämlikt 4 § 2 mom. i förslaget skall kunna av beskattningsnämnd undantagas från skatteplikt. Såsom allmän princip skall beträffande värdestegringsbeskattningen liksom i fråga om fastighetsskatten gälla, att skatteplikt är regel och att skattefrihet åtnjutes endast i de fall, då sådan uttryckligen — genom hänvisning till kommunalskattelagen — är medgiven. Kommunalskattelagens stadganden i 5 § med tillhörande anvisningar bliva alltså avgörande i fråga om vilka fastigheter som skola undantagas från skatteplikt till värdestegringsskatt.1 Är t. ex. främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat här i landet avsedd fastighet jämlikt 73 § K. L. undantagen från skatteplikt till fastighetsskatt, skall den vara fri även från skatteplikt till värdestegringsskatt. I detta sammanhang hänvisas till de överväganden rörande frågan om skatteplikt till värdestegringsskatt för prästgårdar och vissa med egentlig boställsrätt ännu innehavda fastigheter, för i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad samt för frälseränta, vilka förekomma i kap. V under A. Den av de sakkunniga föreslagna skattefriheten för mindre fastigheter, varigenom skatteplikten till värdestegringsskatt kommer att skilja sig från skatteplikten till fastighetsskatt, har främst motiverats av taxeringstekniska skäl. Den ökade börda, som genom taxeringen till värdestegringsskatt måste komma att åvila taxeringsorganisationen, torde nämligen i möjligaste mån böra begränsas. Det synes därför naturligt, att man från skatteplikt till värdestegringsskatt undantager de många mindre enheterna, vilkas taxering sannolikt skulle medföra kostnader som knappast kunna antagas stå i rimlig proportion till eventuella skattebelopp. Även sociala skäl, vilkas innebörd icke torde behöva närmare utvecklas, tala för en dylik begränsning av skatteplikten. På anmodan av de sakkunniga har förste aktuarien i statistiska centralbyrån fil. lic. E. N. Ahlberg verkställt viss statistisk utredning att läggas till grund vid bedömandet av frågan, vid vilket skattevärde gränsen mellan skattefrihet och skatteplikt bör dragas. Utredningen, som tryckts såsom bilaga A 1. till detta betänkande, innefattar tre särskilda tabeller med förklarande text. Tabell 1 avser att vara en så representativ undersökning som möjligt av såväl jordbruksfastighet som annan fastighet inom ett stort antal kommuner enligt 1939 års fastighetslängder i syfte att fastställa såväl antalet av dessa fastigheter som deras taxeringsvärden. Fastigheterna hava i tabel1 Beträffande förarbetena till nämnda paragraf i K. L. se Kommunalskattesakkunnigas (G. V. Eiserman och E. von Wolcker) förslag till lag ang. kommunal taxering och skattskyldighet I (1917) sid. 308—326; prop. 1920:191 sid. 353—356; 1921 års kommunalskattekommittés bet. del I (S. O. U. 1924:53) sid. 365—367; prop. 1927:102 sid. 301—312; prop. 1928:213 sid. 242—244.

103 len indelats i fyra grupper efter taxeringsvärdenas storlek, därvid första gruppen omfattar fastigheter med taxeringsvärde av högst 10 000 kronor, andra gruppen fastigheter med taxeringsvärde mellan 10 100 och 15 000 kronor, tredje gruppen fastigheter med taxeringsvärde mellan 15 100 och 20 000 kronor samt fjärde gruppen fastigheter med taxeringsvärde överstigande 20 000 kronor. Ur sista gruppen hava utbrutits dels fastigheter med taxeringsvärde av 200 100—1 000 000 kronor dels ock fastigheter med taxeringsvärde över sistnämnda belopp. Såsom i Ahlbergs kommentar framhålles har vid tabellernas upprättande i jordbruksfastighets taxeringsvärde ingående skogsvärde frånräknats, varemot i annan fastighets taxeringsvärde eventuellt ingående särskilt maskinvärde icke kunnat frånräknas. Tabell 2 avser att visa förändringarna i jordbruksfastighets och tabell 3 förändringarna i annan fastighets taxeringsvärden enligt fastighetstaxeringarna åren 1930, 1935 och 1940. Dessa tabeller avse hela riket. Med ledning av denna statistik hava de sakkunniga funnit lämpligast att föreslå gränsen vid ett skattevärde av 15 000 kronor, d. v. s. värdeenhet, vars skatte värde uppgår till jämnt 15 000 kronor eller till lägre belopp skall enligt huvudregeln icke vara skattepliktig till värdestegringsskatt. Enligt den å sid. 204 intagna tabellen över fördelningen av taxeringsvärdena (skattevärdena) å fastigheterna i riket uppgingo nämnda värden år 1939 för jordbruksfastighet till sammanlagt 5 064 500 000 kronor och för annan fastighet till sammanlagt 16 772 600 000 kronor eller för samtliga fastigheter till ett belopp av 21 837 100 000 kronor. Med tillämpning av 15 000-kronorsgränsen skulle jordbruksfastighet med ett sammanlagt skattevärde av 2 190 200 000 kronor undantagas från värdestegringsbeskattning och jordbruksfastighet med ett sammanlagt skattevärde av 2 874 300 000 kronor drabbas av skatteplikt. Motsvarande siffror för annan fastighet skulle bliva 2 954 200 000 kronor respektive 13 818 400 000 kronor. Summeras värdena enligt 1939 års särskilda fastighetstaxering av å ena sidan de fastigheter, vilka enligt den föreslagna gränsdragningen skulle bliva skattefria, och å andra sidan de fastigheter, som skulle bliva skattepliktiga, visar det sig, att de skattefria fastigheternas sammanlagda värde uppgår till 5 144 400 000 kronor och de skattepliktigas till sammanlagt 16 692 700 000 kronor. Även vidkommande antalet fastigheter i riket har Ahlberg utfört vissa beräkningar. För att statistiken i största möjliga utsträckning skall ansluta sig till förslagets indelning av fastigheterna i värdeenheter, har Ahlberg därvid utgått från de i taxeringslängderna redovisade huvudsummorna. Enligt dessa beräkningar finnas i Sverige bortsett från de tre största städerna 425 636 jordbruksfastigheter, därav i landskommunerna 416 266 och i städerna utom de tre största 9 370, samt 574 761 fastigheter av annan fastighets natur, därav 437 622 i landskommunerna och 137 139 i städerna utom de tre största. Några beräkningar rörande Stockholm, Göteborg och Malmö hava icke utförts.

104 Med tillämpning av 15 000-kronorsgränsen skulle av jordbruksfastigheterna på landsbygden 357 400 eller 85 9 procent och av jordbruksfastigheterna i städerna utom de tre största 7 400 eller 788 procent bliva skattefria, under det att antalet skattepliktiga fastigheter av ifrågavarande kategori skulle bliva, på landsbygden 58 900 eller 14-1 procent och i städerna utom de tre största 2 000 eller 212 procent. Av fastigheter av annan fastighets natur skulle på landsbygden 380 500 eller 892 procent och i städerna utom de tre största 75 900 eller 554 procent bliva undantagna från skatteplikt samt 47 100 eller 108 procent respektive 61 200 eller 446 procent bliva skattepliktiga. Enligt Ahlbergs beräkning skulle alltså av de år 1939 i riket, med undantag för Stockholm, Göteborg och Malmö, förefintliga fastigheterna 831 200 bliva skattefria och 169 200 skattepliktiga. Från regeln om skattefrihet för värdeenhet med skattevärde av högst 15 000 kronor har det emellertid befunnits nödvändigt att stadga undantag. Det kunde nämligen befaras att en undantagslös sådan regel skulle bereda de skattskyldiga möjlighet att genom avyttring av mindre delar av sina fastigheter undgå att vidkännas verkningarna av värdestegringsskatten i fråga om de sålunda avyttrade områdena. Det föreslås därför att värdeenheter, vilkas skattevärde ej överstiger 15 000 kronor, skola vara skattepliktiga, därest de tillkommit genom delning av annan värdeenhet eller fastighet. Det ligger i sakens natur, att om genom delning tillkommen värdeenhet, vars värde ej överstiger 15 000 kronor, sammanslås med annan värdeenhet eller fastighet till ny värdeenhet och ej heller denna nya värdeenhets skattevärde överstiger 15 000 kronor, så blir den genom delningen tillkomna värdeenheten ej fri från skatteplikt därför att den sammanslås med annan värdeenhet eller fastighet. Skatteplikten följer med och överflyttas till den genom sammanslagningen nybildade värdeenheten. Den så att säga flyter ut över hela sistnämnda värdeenhet och denna behandlas därför i detta sammanhang som om den i sin helhet tillkommit genom delning. Detta underförstås i det följande, när det talas om genom delning tillkommen värdeenhet. Den föreslagna regeln om skatteplikt även för värdeenhet med skattevärde av högst 15 000 kronor, därest den tillkommit genom delning, kan betecknas som ett »undantag från undantaget». Dess syfte är att fånga sådan värdestegring, som kan hava uppstått å en »stamfastighet» fram till tidpunkten för uppdelningen. Om t. ex. ägaren av en större värdeenhet under löpande taxeringsperiod styckar värdeenheten i flera lotter och säljer dessa, föreligger vid nästa allmänna taxering till värdestegringsskatt skatteplikt för styckningslotterna även om deras skattevärde då ej överstiger 15 000 kronor. Skattskyldigheten åvilar de nya ägarna, vilka alltså få svara för eventuell värdestegringsskatt. Detta är ofrånkomligt på grund av värdestegringsskattens nat u r av objektskatt. Om emellertid de, som förvärva styckningslotterna, befara att dessa skola bliva föremål för värdestegringsskatt, bör detta föranleda dem att vid köpet söka få priset i motsvarande mån nedsatt eller ock kunna de påfordra, att säljaren åtager sig att avlösa eventuellt uppkommande värde-

105 stegringsskatt. På sådant sätt kan i dylika fall bördan av skatten överflyttas på rätt part, nämligen säljaren. Även ett annat skäl torde kunna åberopas för att 15 000-kronorsgränsen ej bör undantagslöst tillämpas. Antag att en värdeenhet med skattevärde av 10 000 kronor delas i två lika delar. Vid den allmänna taxering till värdestegringsskatt, vid vilken delningen sker, befinnes varje del hava ett markvärde av 6 000 kronor, men den ena delen, här kallad A-delen, har dessutom under närmast föregående taxeringsperiod bebyggts med ett hus, vars byggnadsvärde fastställes till 20 000 kronor. Skulle nu huvudregeln tillämpas, bleve den andra delen, här kallad B, vars skattevärde uppgår endast till 6 000 kronor, skattefri, under det att A-delen med skattevärde av 26 000 kronor (6 000 + 20 000 kronor) bleve skattepliktig. Dess skattefria värde för löpande period uppgår — här bortses för enkelhetens skull från eventuellt värdeminskningsavdrag enligt 13 § — till 25 000 kronor (hälften av stamfastighetens skattevärde — 5 000 kronor + tillägg enligt 11 § för husbyggnadskostnaden, 20,000 kronor) och värdestegringen å A-delen blir alltså lika med 1 000 kronor. Ägaren av B-delen uppför kanske sedan, innan nästa allmänna taxering till värdestegringsskatt, å sin fastighet ett hus med byggnadsvärde av likaledes 20 000 kronor. Om B-delens markvärde vid det senare taxeringstillfället fortfarande är 6 000 kronor, blir värdeenhetens skattefria värde för löpande taxeringsperiod — fortfarande bortsett från värdeminskningsavdrag enligt 13 § — 26 000 kronor (markvärdet enligt nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt, 6 000 kronor + den för husbyggnaden nedlagda kostnaden, 20 000 kronor). Enär skattevärdet vid det andra taxeringstillfället likaledes är 26 000 kronor, uppstår ingen värdestegring. Ägaren av A-delen, som bebyggt sin värdeenhet redan vid första taxeringstillfället, får alltså utgöra värdestegringsskatt på en värdestegring av 1 000 kronor, under det att ägaren av B-delen — under här angivna förutsättning — skulle undgå skatt därför att han dröjt med bebyggandet av sin del till efter första taxeringstillfället. Av anvisningarna till 4 § framgår, att delning av värdeenhet icke sker enbart genom sådan åtgärd, som enligt 8 § K. L. i allmänhet föranleder att nybildning av taxeringsenhet skall anses hava förekommit. Bland sådana åtgärder må nämnas, att ägaren t. ex. upplåter viss del av värdeenheten till arrendator eller annan brukare eller försäljer genom lantmäteriförrättning avstyckat område eller börjar stadigvarande bruka viss del av sin värdeenhet särskilt. Dylika åtgärder äro alltså icke här tillräckliga, utan delningen skall anses hava kommit till stånd först i och med att vederbörande beskattningsnämnd med anledning av någon av ägaren företagen eller föranstaltad åtgärd beslutar dela värdeenheten i nya enheter. Det är alltså beskattningsnämndens beslut — och icke ägarens egna åtgöranden eller ens enligt jorddelningslagen verkställd laga delning av eller styckning från den eller de fastigheter, som bilda värdeenheten — som konstituerar delningen. Delning kan ske såväl vid allmän som särskild taxering till värdestegringsskatt. Av ovan anförda grunder för regeln om skatteplikt för genom delning upp-

106 kommen värdeenhet med skattevärde icke överstigande 15 000 kronor följer, att man i dessa fall icke behöver beskatta annan värdestegring än sådan som konstateras vid den allmänna taxering till värdestegringsskatt, vid vilken sålunda nytillkommen värdeenhet första gången taxeras till värdestegringsskatt. Ytterligare värdestegring, d. v. s. värdestegring som finnes hava uppkommit vid senare allmänna taxeringar till värdestegringsskatt, beskattas ej förrän värdeenhetens skattevärde stigit över 15 000 kronor. Angående det sätt, varpå detta tekniskt genomförts, hänvisas till 16 § i förslaget. Det kan emellertid inträffa att värdeenhet, vilken såsom tillkommen genom delning är skattepliktig till värdestegringsskatt oaktat dess skattevärde ej överstiger 15 000 kronor, vid sin första allmänna taxering till värdestegringsskatt finnes icke hava beskattningsbar värdestegring. Den blir då icke taxerad till värdestegringsskatt och uppföres ej i värdestegringsskattelängden (jfr 26 §). Skulle värdeenhetens skattevärde även i fortsättningen icke överstiga 15 000 kronor men värdeenheten likväl såsom tillkommen genom delning vara i princip skattepliktig (med i 16 § stadgad begränsning), skulle särskilda åtgärder bliva nödvändiga för att beskattningsnämnderna skulle kunna hålla reda på sådana till värdestegringsskatt icke taxerade, skattepliktiga värdeenheter. För att undvika denna olägenhet föreslå de sakkunniga i 4 § 1 mom. femte stycket, att om genom delning tillkommen värdeenhet med skattevärde icke överstigande 15 000 kronor icke taxeras till värdestegringsskatt vid den allmänna taxering till sådan skatt, vid vilken delningen sker eller, om delningen skett vid särskild taxering till värdestegringsskatt, vid första därefter infallande allmänna taxering till sådan skatt, värdeenheten icke skall vara skattepliktig vid därefter följande allmänna taxeringar till värdestegringsskatt förrän dess skattevärde överskridit 15 000-kronorsgränsen. Detta betyder, att värdeenheten återföres till gruppen av icke skattepliktiga värdeenheter. Av samma anledning har man i andra punkten av ifrågavarande stycke infört regeln att även sådan genom delning tillkommen värdeenhet med skattevärde icke överstigande 15 000 kronor, vilken varit för sig taxerad till värdestegringsskatt men sedermera upphört att vara det på grund av nedgång i värde eller därför att värdestegringsskatten avlösts, därefter icke skall bliva skattepliktig förrän dess skattevärde överstiger 15 000 kronor. Även för de i 4 § 1 mom. sjätte stycket angivna fallen föreligga uppenbarligen samma skäl att stadga skattefrihet för värdeenhet varom där är fråga så länge dess skattevärde efter värdenedgång icke överstiger 15 000-kronorsgränsen. Vid den prövning av värdeenhets skatteplikt, som skall äga rum vid särskild taxering till värdestegringsskatt, tages hänsyn endast till sådan förändring, på grund varav den eller de taxeringsenheter, av vilka värdeenheten bildats, därefter jämlikt 5 § K. L. skola vara fria från skatteplikt till fastighetsskatt. Finnes åter vid den särskilda taxeringen till värdestegringsskatt att en dittills från skatteplikt till fastighetsskatt undantagen taxeringsenhet blivit skattepliktig till sådan skatt, eller att den eller de taxeringsenheter, som bilda värdeenheten, eljest jämlikt 12 § 2 mom. K. L. blivit taxerade till fas-

107 tighetsskatt, skall detta ej vid den särskilda taxeringen i fråga föranleda ändring i värdeenhetens taxering till värdestegringsskatt, ej ens om taxeringen till fastighetsskatt sker på grund av uppdelning av taxeringsenhet i flera taxeringsenheter eller på grund av sammanslagning av flera taxeringsenheter till en enda. I senare fallet saknar det betydelse om den genom sammanslagningen bildade nya taxeringsenhetens skatte värde överstiger 15 000 kronor. Skatteplikt till värdestegringsskatt inträder likväl ej förrän vid nästa allmänna taxering till sådan skatt (om värdeenhetens skattevärde då alltjämt överstiger 15 000 kronor). 5§. Denna paragraf reglerar den subjektiva skattskyldigheten, d. v. s. frågan om vem som är skattskyldig för objektivt skattepliktig värdeenhet. Förslaget innebär att den som har att utgöra fastighetsskatt för den eller de fastigheter, varav värdeenhet består, även skall erlägga skatt för eventuell värdestegring å värdeenheten. Huvudbestämmelserna angående skattskyldighet till fastighetsskatt återfinnas i 13 och 14 §§ K. L., till vilka hänvisas. Värdestegringsskatten är, liksom fastighetsskatten, att anse som en objektskatt å värdeenheten och utgår oberoende av vilken person som utnyttjar värdeenheten. Principiellt bör skatten därför betalas av ägaren, respektive med ägare likställd innehavare. Är värdeenhet utarrenderad, torde ägaren på grund av sitt omedelbara eller medelbara intresse få anses vara närmare att svara för skatt å värdestegring, som kan uppkomma å värdeenheten, än arrendatorn, även om fall kunna tänkas, där jordägaren av långvarigt, för honom oförmånligt kontrakt hindras att utnyttja inträdd värdestegring. Den föreslagna anordningen med uppskov tills vidare med skatteplikt för sådan värdestegring, som utgöres av onyttjat värde, lärer för övrigt här minska förutsättningarna för uppkomst av beskattningsbar värdestegring. För att en mera avsevärd värdestegring skall inträda torde nämligen få förutsättas, att värdeenhet utnyttjas på annat sätt än det dittillsvarande, och möjlighet till ett sådant ändrat utnyttjande torde i regel icke stå arrendator till buds. Mot skattskyldighet för arrendator kan vidare åberopas, att därest en utarrenderad värdeenhet åsatts stegring av onyttjat värde, så skulle, om jordägaren sålde värdeenheten, den förut avdragsgilla stegringen av onyttjat värde övergå till icke avdragsgill sådan stegring, d. v. s. bliva beskattningsbar värdestegring, för vilken arrendatorn skulle bliva skattskyldig antingen han kunde utnyttja värdestegringen eller ej. Det kan icke anses tillfredsställande att låta frågan om när skattskyldighet i dylikt fall skall inträda, vara beroende av åtgärd av annan person än den skattskyldige. De sakkunniga finna alltså övervägande skäl tala för att, liksom beträffande fastighetsskatten, lägga skattskyldigheten till värdestegringsskatt på jordägaren. Denna regel föreslås gälla icke blott utarrenderad eller eljest med nyttjanderätt upplåten värdeenhet eller del av värdeenhet utan även enligt lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring verkställa avsöndringar av jord till besittning på viss tid eller på livstid, i den

108 mån sådana ännu kunna finnas kvar. 1 Lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom (nyttjanderättslagen) trädde i kraft den 1 januari 1908. De sista på viss tid gällande avsöndringsavtalen torde därför komma att utlöpa vid årsskiftet 1957/1958, åtminstone i den mån de ej innehålla förlängningsklausul. Det kan emellertid förekomma att arrendator eller innehavare av på viss tid eller livstid avsöndrad lägenhet är skattskyldig till fastighetsskatt för den utarrenderade fastigheten eller avsöndrade lägenheten. Enligt punkt 2 av övergångsbestämmelserna till K. L. skall nämligen i fråga om fastighet, som den 1 januari 1929 var genom avtal upplåten till annan eller som n ä m n d a dag var avsöndrad på viss tid eller på livstid, skyldighet att utgöra fastighetsskatt för den tid avtalet är gällande eller avsöndringen avser åligga den, som enligt förut gällande bestämmelser skulle varit skattskyldig till kommunen för fastigheten eller lägenheten. Före den 1 januari 1929, då kommunalskattelagen trädde i kraft, skulle kommunalutskylder till primärkommun erläggas av brukaren. 2 Med hänsyn till den föreslagna skattens beskaffenhet finna de sakkunniga dock ej heller i dessa övergångsfall skäl att frångå regeln att skatten skall åvila jordägaren. I den mån värdestegringen kan uppkomma å sådana genom arrendeavtal före den 1 januari 1929 upplåtna eller före nämnda dag på viss tid eller livstid avsöndrade värdeenheter skall alltså å värdestegringen belöpande skatt utgöras av jordägaren även om fastighetsskatten enligt kommunalskattelagens övergångsbestämmelser åvilar arrendatorn eller innehavaren av avsöndringen. Vad ovan anförts angående skattskyldigheten för utarrenderad jord avser endast vem som gentemot det allmänna skall svara för värdestegringsskatten. Förhållandet mellan jordägare och arrendator inbördes i fråga om ansvarigheten för skatten regleras av arrendelagstiftningen, se nyttjanderättslagen 2 kap. 23 § samt lagen 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand (den s. k. norrländska arrendelagen) 24 §. Värdestegringsskatten får anses vara sådan utskyld, som bör falla in under det i arrendekontrakt vanliga stadgandet om att skatter och övriga onera skola utgöras av arrendatorn. P å grund därav kan det förutses, att i alla trakter, där sådana klausuler äga giltighet, arrendatorerna komma att få vidkännas eventuell värdestegringsskatt. 1 Enligt 1896 års lag om hemmansklyvning etc. 20 § 2 mom. kunde jord avsöndras på viss tid i allmänhet högst 50 år, eller på livstid. Genom promulgationslagen till 1907 års nyttjanderättslag upphävdes vad hemmansklyvningslagen innehöll ang. avsöndring på viss tid eller livstid. De äldre bestämmelserna skola dock lända till efterrättelse i avseende å äldre avtal i den mån icke enligt promulgationslagen den nya nyttjanderättslagens bestämmelser skola tillämpas jämväl å sådana avtal. 2 K. F. 21/3 1862 om kommunalstyrelse på landet, § 57, K. F. s. d. om kommunalstyrelse i stad, § 57 samt K. F. s. d. om landsting 47 §. Jfr betr. landstingsskatt Waldén m. fl.: Samling av k. brev och resolutioner rör. tillämpningen av kommunalförordningarna, del 4, nr 358.

109 I detta sammanhang hänvisas till den i punkt 1 tredje stycket av anvisningarna till 3 § föreslagna regeln, att arrendator eller annan brukare skall äga hos beskattningsnämnd påfordra angivande av storleken utav värdestegring, som kan belöpa på det av honom innehavda området. Denna regel motsvarar stadgandet i 8 § sista stycket K. L. Ett från frågan om den subjektiva skattskyldigheten fristående spörsmål är det om värdestegringsskattens ställning i förmånsrättsavseende. Enligt de sakkunnigas förmenande bör värdestegringsskatten även i detta hänseende jämställas med fastighetsskatten, d. v. s. den bör i den mån den belöper på fast egendom (och alltså icke utgår för sådan byggnad, som civilrättsligt icke är att anse såsom fast egendom) och skall utgöras av den, som innehar egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamente samt icke stått inne längre än ett år från förfallodagen, åtnjuta förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbanken. Såsom en följd av sakkunnigas huvudförslag synes därför erfordras ett tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken. Särskilt förslag därom har utarbetats av de sakkunniga och bifogas betänkandet.

6§. Denna paragraf innehåller en uppräkning av fastighetstaxeringsnämndernas åligganden vid allmän taxering till värdestegringsskatt. Taxeringen verkställes av dessa nämnder, som sammanträda vart femte år. Det första en sådan nämnd i detta hänseende har att göra är att enligt de i 3 § med anvisningar angivna grunder fastställa de enheter, vilkas eventuella stegring i värde skall bliva föremål för beskattning. Nämnden skall därför för varje enligt kommunalskattelagen skattepliktig taxeringsenhet pröva, huruvida den skall anses utgöra en självständig värdeenhet eller jämte en eller flera andra taxeringsenheter eller delar av taxeringsenheter bilda en värdeenhet. Nämnden kan därvid, allteftersom den finner lämpligast, antingen uppgöra en särskild preliminär förteckning över värdeenheterna eller ock göra anteckning om värdeenhetsindelningen i fastighetstaxeringslängden. Om ett fastighetsbolag skulle äga ett mycket stort antal taxeringsenheter, vilka anses böra tillsammans bilda en värdeenhet, kan nämnden nöja sig med att anteckna, att fastighetsbolaget X:s i Y kommun belägna så och så många fastigheter skola utgöra en värdeenhet. Vidare skall fastighetstaxeringsnämnden för varje värdeenhet besluta, huruvida den skall vara skattepliktig eller ej. Frågan därom är beroende av värdeenhetsindelningen. Taxeringsvärdet förutsattes vara beslutat i samband med fastighetstaxeringen. Skattevärdet skall enligt reglerna i 3 § motsvara taxeringsvärdet minskat med däri eventuellt ingående skogs- eller särskilt maskinvärde. Vid prövning av skatteplikten iakttages att värdeenhet med skattevärde som ej överstiger 15 000 kronor är fri från skatteplikt med de undantag, som angivas i 4 §. Befinnes värdeenhet vara icke skattepliktig, behöver fastighetstaxerings-

110 nämnden ej vidare befatta sig med den. Skulle den åter vara skattepliktig, skall nämnden jämlikt reglerna i förslagets 5 §, vari hänvisas till 13 och 14 §§ K. L., fatta beslut om, vem som för året skall upptagas som skattskyldig för värdeenheten. De avgöranden, fastighetstaxeringsnämnden enligt det ovan sagda har att träffa, äro endast preliminära och skola således ej kunna särskilt överklagas. Sedan fastighetstaxeringsnämnden preliminärt avgjort frågorna om värdeenhetsindelning, skatteplikt och skattskyldighet, skall nämndens ordförande beträffande varje såsom skattepliktig ansedd värdeenhet upprätta förslag till taxering till värdestegringsskatt (25 §). Förslaget upprättas enligt formulär, som skall fastställas av Kungl. Maj:t och innehålla uppgifter i samtliga under punkterna 1—8 av 6 § angivna hänseenden (se bil. G formulär nr 1). Det torde ofta komma att visa sig lämpligt, att ordföranden vid förslagens upprättande i tveksamma fall skriftväxlar med den skattskyldige eller delger honom uppgjort taxeringsförslag. Med hänsyn till föreskriften i 27 § om delgivning av fastighetstaxeringsnämndens beslut i där angivna fall har det emellertid icke ansetts erforderligt att göra delgivning av ordförandens förslag med den skattskyldige obligatorisk. I samband med skriftväxling eller kommunikation av ordförandens taxeringsförslag står det givetvis den skattskyldige fritt att framställa anmärkningar även mot fastighetstaxeringsnämndens preliminära beslut rörande värdeenhetsindelning, skatteplikt och skattskyldighet. Sedan förslagen upprättats, skola de så snart ske kan föreläggas fastighetstaxeringsnämnden (25 § sista stycket). Nämnden fattar därefter definitivt beslut rörande samtliga de frågor, som omförmälas i 6 § (jfr 26 §). Nämnden kan nu, om och i den m å n den finner nytillkommen utredning föranleda därtill, ändra sina preliminära beslut rörande värdeenhetsindelning, skatteplikt och skattskyldighet, övriga hänseenden, i vilka nämnden har att fatta beslut, uppräknas under punkterna 1—8 i paragrafen. Dessa punkter motsvaras av kolumnerna 3—10 i de vid författningsförslaget fogade exemplen I—V. Vad med skattevärde skall förstås har redan angivits. När det i punkt 1 av uppräkningen av fastighetstaxeringsnämndens åligganden efter det ordförandens taxeringsförslag framlagts för nämnden stadgas, att den har att för varje skattepliktig värdeenhet fastställa dess skattevärde för löpande taxeringsperiod, innebär detta strängt taget endast en erinran, att det skattevärde, varmed nämnden räknat vid bedömandet av frågan om värdeenhets skatteplikt, skall för varje skattepliktig värdeenhet införas i kolumn 3 i den i 26 § omförmälda värdestegringsskattelängden. Fastställandet av onyttjat värde i Skattevärdet sker med ledning av 3 § med tillhörande anvisningar. Därom hänvisas till specialmotiveringen till sistnämnda paragraf. I skattevärdet eventuellt ingående onyttjat värde antecknas i kolumn 4 av värdestegringsskattelängden.

Ill De övriga punkterna, 3—8, behandlas i erforderlig utsträckning i den följande framställningen. Anvisningarna till 6 § beröra uteslutande stadgandet under punkt 4. Regeln i sista stycket av 6 §, att belopp som fastställas enligt punkterna 1—8 skola utföras i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp som icke uppgår till fullt hundratal kronor bortfaller, har hämtats från 11 § första stycket K. L. och torde icke behöva särskilt motiveras. 7 §. Särskild taxering till värdestegringsskatt skall, såsom av 2 § framgår, ske varje år då allmän sådan taxering icke äger rum, och förrättas av de årliga* taxeringsnämnderna i samband med de särskilda fastighetstaxeringarna (jfr 84 § T. F. 1 ). Särskild taxering till värdestegringsskatt sker endast av värdeenhet, som vid senaste allmänna taxering till sådan skatt taxerats till värdestegringsskatt eller utgjort del av sådan värdeenhet, samt av värdeenhet, vari sådan värdeenhet eller del av dylik värdeenhet ingår. Vid särskild taxering till värdestegringsskatt skall omprövning av den subjektiva skattskyldigheten alltid ske. De värden, som fastställts för värdeenhet med oförändrad areal, skola i regel ej ändras under perioden. Undantag från denna regel kan förekomma endast i två fall. Det första gäller värdeenhet med avdragsgill stegring av onyttjat värde. Visar det sig vid särskild taxering till värdestegringsskatt att värdeenheten sedan nästföregående taxering genom köp, byte eller därmed jämförligt fång övergått till ny ägare, upphör nämnda stegring att vara avdragsgill. Den överföres till icke avdragsgill stegring av onyttjat värde och detta oberoende av om den nye ägaren exploaterar den möjlighet, varpå det onyttjade värdet grundats (jfr 18 § 2 mom. jämte anvisningar). Av huvudregeln att värdestegringsbeskattningen skall grundas på de vart femte år återkommande allmänna taxeringa r n a till sådan skatt följer, att det saknar betydelse om underlaget för det onyttjade värdet ökats eller minskats sedan nästföregående allmänna taxering. Det blir ändå blott just det belopp, som dittills utgjort avdragsgill stegring av onyttjat värde, som vid särskild taxering till värdestegringsskatt överföres till icke avdragsgill sådan stegring. (Att det i enahanda situation fortares annorlunda vid allmän taxering till värdestegringsskatt framgår av 18 § 2 mom andra stycket jämte anvisningar). Det andra undantaget från regeln, att vid särskild taxering till värdestegringsskatt av värdeenhet med oförändrad areal ändring ej skall göras i de för värdeenheten fastställda värdena, avser det fall att avlösning av skatteplikt skett under löpande taxeringsperiod jämlikt 19 §. Sedan avlösningssumm a n erlagts, skall vid närmast därefter infallande taxering till värdestegringsskatt värdeenhetens skattefria värde för löpande taxeringsperiod — vid delningsfall preliminärt beräknat, se motiven till 17 § (sid. 134) — ävensom däri möjligen ingående onyttjat värde ökas med beloppet av den värde1

T. F. = Taxeringsförordningen den 28 september 1928.

112 stegring, för vilken skatt avlösts. Härav följer i sin tur en förändring av den för den löpande taxeringsperioden fastställda taxerade värdestegringens belopp. Taxering av skattepliktig värdeenhet, som tillkommit genom fastställelse vid särskild taxering till värdestegringsskatt (delningsfall), sker genom fördelning för återstoden av taxeringsperioden av »moderenhetens» taxerade värdestegring för nästföregående år respektive ett sammanförande av de i sammanslagningen ingående taxerade värdeenheternas taxerade värdestegring. Rörande förfarandet härvid hänvisas till 17 § med anvisningar. Ingår stegring av onyttjat värde i delad värdeenhets eller i flera till en ny värdeenhet sammanslagna värdeenheters taxerade värdestegring skola jämväl reglerna i 18 § beaktas i tillämpliga delar. 8§. Beträffande denna paragraf hänvisas till allmänna motiveringen (sid. 82). 9 och 10 §§. Såsom ovan nämnts erhålles en värdeenhets taxerade värdestegring för en viss taxeringsperiod genom jämförelse mellan två termer, värdeenhetens skattevärde för perioden i fråga och dess skattefria värde för samma period. Om och i den mån skattevärdet överskjuter skattefria värdet föreligger taxerad värdestegring. Skattevärdet och dess fastställande har redan avhandlats. Med 9 § börjar den huvudavdelning av förslaget, som angår fastställandet av det andra jämförelseledet, det skattefria värdet. Reglerna härom hava uppdelats p å två underavdelningar, av vilka den första avser fastställande av skattefritt värde för värdeenhet, som icke undergått förändring till areal sedan nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt, och den andra fastställande av skattefritt värde för värdeenhet, som sedan nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt tillkommit genom delning av annan värdeenhet eller bildats genom sammanslagning av två eller flera sådana enheter. Förslaget utgår ifrån att skatt skall uttagas på oförtjänt värdestegring, som uppkommit efter 1938 års allmänna fastighetstaxering. Konsekvensen torde då fordra, att även värdeenhet med skattevärde av högst 15 000 kronor, som k a n komma att fastställas vid den första allmänna taxeringen till värdestegringsskatt, blir skattepliktig, därest den efter år 1938 bildats genom delning av taxeringsenhet eller komplex av taxeringsenheter, upptagna i sistnämnda års fastighetstaxeringslängd. I detta syfte föreslås i punkt 3 av övergångsbestämmelserna, att det vid 1944 års allmänna taxering till värdestegringsskatt skall åligga beskattningsnämnd att för varje i 1938 års fastighetstaxeringslängd upptagen taxeringsenhet fastställa, huruvida den enligt 3 § med anvisningar varit att anse som värdeenhet eller del av sådan enhet. Utgör värdeenhet, som fastställes vid 1944 års allmänna taxering till värdestegringsskatt, del av sådan i 1938 års fastighetstaxeringslängd upptagen taxeringsenhet, som

113 enligt denna prövning anses såsom värdeenhet eller av komplex av sådana taxeringsenheter, betraktas den nya värdeenheten såsom tillkommen genom delning. Fall kunna emellertid tänkas, då det med nu angivna metoder ej kan fastställas, om värdeenhet tillkommit genom delning eller ej, nämligen då vid allmän taxering till värdestegringsskatt ny värdeenhet bildats av område, som vid nästföregående allmänna fastighetstaxering icke taxerats till fastighetsskatt, t. ex. emedan det då utgjorde del av kommunikationsled (jfr 5 § 2 mom. K. L). Fastighet som ej taxeras till fastighetsskatt bildar nämligen ej taxeringsenhet. Den upptages ej ens i »skattefria längden». Skulle sådan fastighet eller del därav t. ex. genom att styckas och försäljas till tomter övergå till skattepliktig fastighet under loppet av en taxeringsperiod, k u n n a de nya tomterna icke sägas utgöra delar av någon viss vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt eller fastighetsskatt fastställd enhet. Ville man göra sålunda tillkomna nya värdeenheter skattepliktiga även om deras skattevärde ej överstiger 15 000 kronor, skulle särskilda stadganden erfordras för att bestämma den enhet, av vilken de uppkommit och dess värde. De sakkunniga anse emellertid skäl ej föreligga att giva sådana särskilda bestämmelser. Här avsedda fall torde vara så sällsynta, att det skulle sakna praktisk betydelse, om möjlighet beredes att i dylika fall uttaga skatt på eventuell värdestegring. Överstiger däremot sålunda tillkommen värdeenhets skattevärde 15 000 kronor, blir värdeenheten givetvis skattepliktig enligt huvudregeln. Vad härefter angår metoden för fastställande av skattefritt värde för odelad värdeenhet, tankes fastställandet skola ske så att säga i två etapper, av vilka den första avser fastställande av skattefritt värde för närmast föregående taxeringsperiod och den andra fastställande av skattefria värdet för löpande taxeringsperiod. Detsamma gäller för övrigt även beträffande fastställandet av skattefritt värde för värdeenhet, som tillkommit genom delning eller sammanslagning. Framställningen här avser emellertid till en början endast odelad värdeenhet. I förslaget behandlas av praktiska skäl först fastställandet av skattefritt värde för löpande taxeringsperiod för värdeenhet, som redan taxerats till värdestegringsskatt. Först därefter stadgas, hur skattefritt värde för närmast föregående taxeringsperiod skall bestämmas vid förstagångstaxering till värdestegringsskatt. Härigenom vinnes, att själva principen för skattefria värdets fastställande kan komma till uttryck på enklast möjliga sätt. Enligt 9 § skall vid allmän taxering till värdestegringsskatt av värdeenhet, som under närmast föregående taxeringsperiod var taxerad till sådan skatt, värdeenhetens för nämnda taxeringsperiod gällande skattefria värde utgöra värdeenhetens skattefria värde även för löpande taxeringsperiod, dock, i den mån förutsättningar därför föreligga, ökat med de tillägg och minskat med de avdrag, om vilka stadgas i 11—14 §§. Värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod är lika med det vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt för då löpande taxeringsperiod fastställda skattefria värdet. Värde änd8— 413997

114 ras — med undantag för de två fall, varom ovan sid. 111 förmäles — ej under den taxeringsperiod för vilken det fastställts. Reglerna för fastställande av värdeenhets skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod vid förstagångstaxering givas i 10 § 1 mom. Enligt 2 mom. första stycket skola samma regler tillämpas även vid taxering av värdeenhet, som tidigare, ehuru ej under närmast föregående taxeringsperiod, varit taxerad till värdestegringsskatt. Reglerna i 10 § 1 mom. äro avsedda att tillämpas först och främst vid blivande första allmänna taxering till värdestegringsskatt. Men de skola tillämpas även vid därefter följande allmänna taxeringar till värdestegringsskatt i tre fall, nämligen: 1) vid taxering av värdenheter, vilkas skattevärde väl redan förut överstigit 15 000 kronor, men vilka tidigare icke taxerats till värdestegringsskatt, enär värdestegring icke förelegat; 2) vid taxering av värdeenheter, vilka övergått från att vara skattefria till att vara skattepliktiga p å grund av att deras skattevärde, efter att hava uppgått till högst 15 000 kronor, överskridit sistnämnda belopp; samt 3) vid taxering av värdeenheter, som bildats av fastighet eller fastigheter, vilka förut ej alls varit uppförda i fastighetstaxeringslängd (t. ex. kommunikationsled) eller ock av annan orsak varit undantagna från skatteplikt till fastighetsskatt. Så länge värdeenhet hänföres till grupp 1 eller 2, tillämpas reglerna i 10 § 1 mom. a) varje gång vid allmän taxering till värdestegringsskatt fråga uppstår om dess taxering. Sedan värdeenheten taxerats till värdestegringsskatt, tillämpas vid därpå följande taxeringar 9 §. Skulle till grupp 2 hänförlig värdeenhet befinnas icke hava värdestegring, tillhör den vid nästa allmänna taxering, om dess skatte värde då alltjämt överstiger 15 000 kronor, grupp 1, och frågan om dess skattefria värde bedömes då alltjämt enligt regeln i 10 § 1 mom. a). Skattefria värdet för värdeenhet tillhörande grupp 3 bestämmes enligt regeln i 10 § 1 mom. b). Fastighetstaxeringsnämnden skall med beaktande av alla omständigheter av betydelse fastställa det belopp, som enligt de vid nästföregående allmänna fastighetstaxering tillämpade grunder skulle hava utgjort det mot värdeenheten svarande områdets skattevärde, därest området då taxerats till fastighetsskatt. Nämnden har alltså att efter det allmänna prisläge och de uppskattningsgrunder i övrigt, som tillämpades vid närmast föregående allmänna fastighetstaxering, uppskatta det värde området, bortsett från därå eventuellt förefintlig växande skog eller föremål med särskilt maskinvärde, skulle hava åsatts, därest det då taxerats till fastighetsskatt. Vid denna uppskattning bör avseende dock icke fästas vid, om området då utgjorde del av en större fastighet. Taxeringen skall verkställas som om området då varit en självständig taxeringsenhet. Sedan värdeenhets skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod fastställts på något av nu nämnda sätt, d. v. s. beträffande värdeen-

115 het, som vid nästföregående taxeringstillfälle var taxerad till värdestegringsskatt, jämlikt 9 § och i fråga om värdeenhet, som vid nämnda taxeringstillfälle icke var taxerad till värdestegringsskatt, jämlikt tillämpligt stadgande i 10 §, är första etappen fullbordad. Andra etappen består i undersökning, huruvida nämnda värde skall ökas med tillägg enligt 11 eller 12 § eller minskas med avdrag enligt 13 och 14 §§. Frågan om, när sådana tillägg eller avdrag skola få ske, är av principiell innebörd och behandlas därför här även såvitt den rör genom delning eller sammanslagning tillkomna värdeenheter. Finnas ej förutsättningar för tillägg till eller avdrag från skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod, blir saken enkel. Då fastställes nämnda värde såsom skattefritt värde även för löpande taxeringsperiod. Föreligga däremot förutsättningar för tillämpning av 11—14 §§ eller någon eller några av dem, skola reglerna i nämnda paragrafer utan inskränkningar tillämpas vid taxering till värdestegringsskatt av skattepliktiga värdeenheter med skattevärde över 15 000 kronor, vare sig de tillkommit genom delning eller ej. Gäller det åter skattepliktig värdeenhet med skattevärde av högst 15 000 kronor (delningsfall) ställer sig saken olika, beroende på om det är första gången värdeenheten taxeras till värdestegringsskatt eller ej. Vid förstagångstaxering av värdeenhet med skattevärde ej överstigande 15 000 kronor skola tillägg till eller avdrag från skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod göras i den mån omständigheterna föranleda därtill. Vid därefter följande allmänna taxeringar till värdestegringsskatt av samma värdeenhet skola reglerna om tillägg och avdrag enligt 11—14 §§ tillämpas endast om värdeenhetens skatte värde då stigit över 15 000 kronor. Så länge skatte värdet ej överskridit 15 000 kronor, skall nämligen vid varje allmän taxering till värdestegringsskatt efter det värdeenheten första gången taxerats till sådan skatt tillämpas en särskild regel, som går ut på att hindra att för skattepliktig värdeenhet med skatte värde icke överstigande 15 000 kronor skatt uttages på annan värdestegring än den som konstateras vid värdeenhetens förstagångstaxering P å grund av denna regel, som återfinnes i 16 §, blir det vid efterföljande allman taxering till värdestegringsskatt av värdeenhet med skattevärde ej överstigande 15 000 kronor överflödigt att tillämpa 11—14 §§. Det påpekas, att genom delning eller sammanslagning tillkommen värdeenhet även vid de allmänna taxeringar till värdestegringsskatt som följa efter dess första taxering till sådan skatt, här behandlas som »del av någon vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt bestående värdeenhet», ehuru den formellt framstår såsom värdeenhet med sedan nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt oförändrad areal (jfr 6 § punkt 3 samt 15 § 1 mom.). Innebörden av och motivet till stadgandet i 10 § 2 mom. andra stycket torde framgå av punkt 3 av anvisningarna till 9 och 10 §§.

116 11 §• Den föreslagna skatten är i princip avsedd att träffa värdestegring endast i den m å n denna medför en förmögenhetsvinst för ägaren (eller därmed likställd innehavare). Detta genomföres sålunda, att vid den allmänna taxering till värdestegringsskatt, då sådan stegring konstateras, värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod ökas med ett tilllägg, som motsvarar beloppet av de kostnader eller värdet av det arbete, ägaren eller den skattskyldige innehavaren eller annan för hans räkning under taxeringsperioden i fråga nedlagt på värdeenheten eller utom densamma och som förorsakat värdestegringen. För att tillägg enligt 11 § skall få ske förutsattes, att kostnaderna påverkat värdeenhetens värde i höjande riktning. Villkoret innebär emellertid icke att kostnaderna måste hava föranlett att skattevärdet vid det taxeringstillfälle, då kostnaderna beaktas, verkligen sättes högre än det var vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt. Det räcker att kostnaderna »verka höjande vid beräkningen av värdeenhetens skattevärde». Vad därmed förstås torde vara klarlagt genom exemplet i fjärde stycket av anvisningarna till paragrafen. Av de citerade orden framgår vidare, att det icke är givet att ökningen av det skattefria värdet skall uppgå till ett lika högt belopp som de nedlagda kostnaderna. Skulle dessa föranleda en höjning, som icke uppgår till summan av kostnaderna, får tillägg ske icke med hela sistnämnda summa utan endast med belopp, som motsvarar höjningen av skattevärdet. Att kostnaderna icke verka höjande på skattevärdet med hela sitt belopp kan bero på att ägaren vid åtgärdernas genomförande handlat ekonomiskt oförståndigt eller planlöst eller nedlagt kostnaderna på anordning av lyxkaraktär eller av så personlig och originell art att de icke anses inverka på fastighetens saluvärde. Dylika kostnader hava karaktär av kapitalförbrukning. Ytterligare en omständighet som k a n föranleda bristande överensstämmelse mellan de nedlagda kostnadernas belopp, å ena, samt den därav framkallade höjningen av skattevärdet, å andra sidan, antydes i sista meningen av femte stycket av anvisningarna till förevarande paragraf. Det är självklart, att en anläggning, t. ex. en byggnad, som uppförts under första året av en taxeringsperiod, undergår värdeminskning under de år som därefter förflyta till dess nästa allmänna taxering äger rum. Vid sistnämnda taxering påverkar byggnaden taxeringsvärdet endast med sitt dåvarande värde. Likaledes ä r det uppenbart, att om en byggnad, som uppförts under dyrtid, till följd av därefter men innan nästa allmänna fastighetstaxering inträffat prisfall sjunker i värde, endast det vid taxeringen aktuella lägre värdet har betydelse vid taxeringsvärdets fastställande. Skulle skillnaden mellan det fastställda skattevärdet och det skattevärde, som skulle hava fastställts, om kostnaderna icke nedlagts, bliva större än beloppet av de nedlagda kostnaderna, eller uppgår, med andra ord, den av ägarens åtgärder framkallade värdestegringen till högre belopp än de av äga-

117 ren nedlagda kostnaderna, får tillägg likväl icke göras med större belopp än som motsvarar de nedlagda kostnaderna. Detta står i överensstämmelse med den i allmänna motiveringen anförda principen, att skatten skall träffa hela den förmögenhetsvinst, som uppkommit genom värdestegringen. Mot denna regel kan invändas, att resultatet i värdestegring k a n bero på ägarens förmåga att på ett förståndigt sätt planlägga och utföra åtgärderna och hålla kostnaderna inom skäligt belopp, samt att en markägare, som genom särskilt klokt vidtagna åtgärder lyckats åstadkomma en värdestegring till högre belopp än som motsvarar hans kostnader, får betala skatt även för värdestegring, som kanske i viss m å n skapats genom hans egna åtgärder. Även om det ansåges önskvärt att behandla dylika av ägaren själv framkallade vinster skonsammare än andra av mer oförtjänt slag, är det emellertid ej lätt att på ett betryggande och rättvist sätt fastställa, hur stor del av värdestegringen i ett konkret fall, som skall tillskrivas ägarens åtgöranden och hur mycket som kan anses bero på andra orsaker, såsom samhällsutvecklingen eller dylikt. Understundom kanske ägarens åtgärder endast varit ägnade att påskynda eller öka en av samhällsutvecklingen eller direkta åtgärder från det allmännas sida framkallad värdestegring. För den här förordade lösningen tala alltså även skattetekniska skäl. I praktiken lär det för övrigt ej vara vanligt att beskattningsnämnd höjer fastighetens taxeringsvärde med belopp, som fullt motsvarar beloppet av nedlagda kostnader. På grund härav torde den nämnda invändningen hava huvudsakligen teoretisk betydelse. Att värdet av arbete, som ägaren eller den skattskyldige innehavaren utför för höjande av värdeenhets värde, i förevarande avseende bör likställas med nedlagda kostnader har också framhållits i den allmänna motiveringen. Detsamma gäller för arbete, som annan utför å värdeenheten för ägarens eller innehavarens räkning, t. ex. om en skattskyldigs grannar hjälpa denne med att uppföra ett boningshus på tomten, eller om en bonde, som överlåtit sin gård till en sin son och själv sitter på undantag, för att hjälpa sonen omeller tillbygger fastighetens åbyggnader eller uppför en ny byggnad å fastigheten. Skulle undantagsbonden äga en annan fastighet och kostnadsfritt ställa till förfogande virke eller annat byggnadsmaterial från sistnämnda fastighet, får tillägg enligt 11 § göras även för värdet av nämnda material. Även för värdet av material, som tagits från den värdeenhet, om vars taxering är fråga, får tillägg ske. Skulle sådan brukare eller innehavare av fastighet, som icke är skattskyldig för värdestegringsskatt, för sin egen bekvämlighet och trevnad eller av annat liknande skäl utan vederlag från ägarens sida nedlägga arbete eller kostnader å arrenderad eller förhyrd fastighet i sådan omfattning att dess taxeringsvärde på grund därav höjes, och kunna anläggningarna eller förbättringarna icke bortföras, bör även värdet av detta arbete eller beloppet av de nedlagda kostnaderna i motsvarande mån få tilläggas skattefria värdet. Förbättringarna få under angivna förutsättningar anses hava skett för ägarens räkning. Det måste i regel förhålla sig så, att en samhällelig åtgärd, t. ex. framdra-

118 gande av en kommunikationsled, icke sker för enskild fastighetsägares räkning. Orden »eller annan för ägares eller sådan innehavares räkning» i paragrafens första stycke synas förty icke behöva föranleda det missförstånd, att värdestegring, som uppkommit genom åtgärder av stat eller kommun, undandrages beskattning genom att föranleda tillägg till värdeenhetens skattefria värde. Å andra sidan bör det icke möta hinder att t. ex. en kommun, som nedlagt kostnader av ifrågavarande slag för att utnyttja ett k o m m u n e n tillhörigt område, får tillgodoräkna sig dessa kostnader i den mån de kunna anses hänföra sig till just det ifrågavarande området. Har värdeenhet bytt ägare, har den nye ägaren rätt att erhålla tillägg enligt 11 § för de kostnader eller det arbete, som föregående ägare k a n hava nedlagt under den taxeringsperiod varom fråga är. Rätten till tillägg enligt 11 § följer arealen. En förutsättning för att den nye ägaren skall k u n n a utnyttja denna rätt är naturligtvis att förre ägaren lämnar honom nödiga upplysningar om kostnader och arbete, som kan antagas berättiga till tillägg, och i fall av behov tillhandahåller erforderlig utredning. Att uttömmande uppräkna de kostnader och åtgärder för vilka tillägg skall kunna ske är omöjligt. Uppräkningen i anvisningarna av dylika kostnader är därför, såsom ock ordalagen i anvisningarna antyda, endast avsedd som en exempliering av kostnader som kunna komma i fråga. Som allmän regel bör gälla, att tillägg till skattefria värdet skall kunna erhållas för sådana kostnader, som normalt äro ägnade att verka höjande på skattevärdet och ej få avdragas vid fastställandet av inkomst av jordbruksfastighet och av annan fastighet. Vilka omkostnader som få avdragas vid den kommunala inkomstbeskattningen framgår av 22 § K. L. beträffande inkomst av jordbruksfastighet och av 25 § K. L. vidkommande inkomst av ann a n fastighet. Bland exemplen på kostnader, för vilka tillägg till skattefria värdet må kunna ske, upptages kostnad för rivning av åbyggnad. Därmed lämnas en anvisning om det sätt, varpå i tillämpliga fall ersättning skall kunna beredas skattskyldig för intrång, som han kan hava fått vidkännas för utnyttjande av inträdd värdestegring. Någon allmän regel om ersättning för intrång, som kan tillskyndas fastighets ägare vid åtgärd för värdestegrings framkallande eller utnyttjande, synes icke erforderlig med hänsyn till att värdestegring skall beräknas för hel fastighet, d. v. s. för mark och åbyggnader såsom en helhet. Förhåller det sig så, att för utnyttjande av en fastighet fordras att därå befintlig byggnad rives, eller förutsätter utnyttjandet av fastigheten annat intrång, påverkas därav saluvärdet och därmed taxeringsvärdet för hela fastigheten. Värdestegringen hålles på det sätt nere i motsvarande mån. Det sagda äger emellertid tillämpning endast i de fall, där den skattskyldige ännu icke fått vidkännas kostnader eller utgifter eller förluster med anledning av intrånget. Men visar skattskyldig vid allmän taxering till värdestegringsskatt, att han under närmast föregående taxeringsperiod fått vidkännas intrång — t. ex. att han låtit riva den byggnad, vars avlägsnande

119 utgjorde förutsättning för en ny och mera räntabel användning av en tomt — bör han vara berättigad till ett däremot svarande tillägg till skattefria värdet. Värdestegringen bör i sådant fall, bortsett från andra inverkande faktorer, beräknas lika med den faktiska värdestegringen minus kostnad eller förlust för intrång. När i anvisningarna bland exemplen på åsyftade kostnader namnes kostnad för tomtplanering, avses därmed t. ex. terrassering av en sluttande eller utfyllning av en eljest ojämn tomt. Upprättande av stadsplan (1 § stadsplanelagen), stomplan (10 § stadsplanelagen), byggnadsplan (60 § stadsplanelagen) eller avstyckningsplan (5 kap. 8 a § fastighetsbildningslagen och 19 kap. 1 § jorddelningslagen) torde ofta medföra icke oväsentlig stegring av de fastigheters värde, vilka därav beröras. I den mån vederbörande fastighetsägare utgivit kostnader för dylik planutredning bör tillägg enligt 11 § kunna medgivas. Även tomtindelning, avstyckning och annan uppdelning av mark i tomtplatser och lägenheter liksom åtskilliga andra lantmäteriförrättningar torde ofta föranleda värdestegring, och i den mån så är fallet och fastighetsägaren fått vidkännas kostnader för förrättningen bör han kunna få tillägg till skattefria värdet. Tomtindelning, som kan ske endast inom stadsplanelagt område, bekostas enligt praxis första gången av vederbörande samhälle, 1 men skulle ny tomtindelning äga rum torde vederbörande sakägare få betala kostnaderna enligt av Kungl. Maj:t fastställda taxor, åtminstone såvitt ändringen i tomtindelningen icke föranledes av ändring i stadsplanen. Med gatukostnadsbidrag åsyftas såväl gatumarksersättning enligt 45 och 46 §§ stadsplanelagen som bidrag enligt 50 och 53 §§ samma lag till gatas iordningställande (gatuanläggningskostnad). Bland arbeten för gatas iordningställande ingår även anläggande av underjordisk avloppsledning i den m å n sådan skall finnas i gatan. Framhållas må emellertid att kostnaderna för dylika ledningar, vilka i hög grad tjäna allmänna sanitära intressen och bereda avlopp även för gator, torg, parker och andra allmänna platser, ansetts icke böra helt läggas på tomtägarna utan i stället böra fördelas mellan å ena sidan tomterna och å andra sidan vederbörande stad eller samhälle allteftersom en var av dem kan anses bliva tillgodosedd genom anläggningen. Endast den del av kostnaderna, som därvid finnes belöpa på tomterna, må utkrävas av tomtägarna. 2 I vissa fall hava avloppsledningar i samhällen ansetts utgöra sådan anordning till invånarnas gemensamma gagn, till vilken samtliga skattskyldiga inom samhället hade att i vanlig ordning bidraga. 3 I dylika fall måste det vara uteslutet, att vederbörande tomtägare skall kunna, under påstående att viss del av den av honom erlagda kommunalskatten bör anses utgöra hans andel i kostnaden för avloppsledningen, erhålla tillägg till skattefria värdet. 1

Jfr R. Ä. 1922:52 och 1928:134. Jfr inom Kungl. Byggnadsstyrelsen utarbetade normalförslag till gatukostnadsbestämmelser §§ 3—6 a; se H. Forssman: Stadsplanelagen andra uppl. (Sthlm 1939) sid. 229 o. ff. 3 Jfr N. J. A. 1934:663; 1938:165; 1939:658. 2

120 Naturligtvis skall tillägg enligt 11 § kunna få ske även för kostnader för avloppsledningar utom stadsplanelagt område. För att missförstånd i detta avseende icke må uppstå, namnes bland exemplen i början av anvisningarna kostnad för anläggning av avloppsledning särskilt, trots att begreppet gatukostnadsbidrag kan innefatta även sådan kostnad. Enligt 45 § sista stycket stadsplanelagen blir tomtägare, som till stad (eller annat stadsplanelagt samhälle) utan lösen överlåter gatumark framför tomten, fri från ersättningsskyldighet för marken i fråga. Detta synes innebära ett delningsfall, där den ursprungliga tomten (värdeenheten) delas i två delar, nämligen det till gatumark avträdda området samt resten av tomten. Den ursprungliga tomtens skattefria värde minskas då med den del därav, som anses belöpa på det avträdda området, varefter skattefria värdet för den återstående tomten av ifrågavarande anledning bör kunna få ökas med högst värdet av det avträdda området vid tiden för överlåtelsen. På liknande sätt torde kunna förfaras i fall, då Konungen jämlikt 52 § stadsplanelagen i samband med att stadsplan lägges över område i en ägares hand förordnar om avstående utan ersättning till vederbörande stad eller samhälle av mark, som erfordras till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad. Som exempel på andra fall, då utom värdeenhet nedlagda kostnader kunna tänkas påverka värdeenhets skattevärde i höjande riktning, må anföras, att några fastighetsägare slå sig tillsammans och bekosta ett skyddsrum åt sig eller att de gemensamt anlägga en privat brygga. Givet är att i kostnader, för vilka tillägg må ske, får inräknas ränta, som vederbörande visar sig hava utgivit. Regeln att tillägget icke får överstiga det belopp, varmed kostnaderna inverkat höjande på skattevärdet, torde dock medföra att utrymme sällan kan finnas för tillägg även för ränta. Tillägg för administrationskostnader torde endast i undantagsfall komma i fråga, detta redan av tekniska skäl, i det att dylika kostnader endast sällan torde föranleda ökning av fastighets värde. Administrationskostnader kunna hormalt delas i två grupper, avseende den första kostnader som hänföra sig till utnyttjandet av fastighet, t. ex. kostnader för arbetsledning vid jordbruk samt kostnader för uthyrning och hyresuppbörd, och den andra kostnader, som hänföra sig till anläggningsarbete, t. ex. ny-, till- eller ombyggnad. En särställning måste tomtstyckningsföretags administrationskostnader anses intaga. Dessa kostnader kunna ofta hänföras till såväl den första som den andra gruppen. Kostnaderna i första gruppen torde icke höja skattevärdet. De kunna i flera hänseenden jämställas med underhållskostnader, vilka ju icke skola föranleda tillägg enligt 11 §. Kostnaderna i andra gruppen däremot kunna i den mån de verka höjande på skattevärdet få tilläggas skattefria värdet. Tomtexploatörers kostnader för kontor och reklam äro närmast av betydelse vid bestämmandet av avkastningen av exploateringsrörelsen. Endast i den mån dylika kostnader hänföra sig till sådan tomtstyckningsverksamhet, vars kostnader få öka det skattefria värdet, böra de få tilläggas. Framhållas

121 må emellertid att i praktiken tomtexploatörers administrationskostnader mera sällan torde påverka skattevärdena i höjande riktning. Vidare framhålles, att beträffande obebyggda värdeenheter finnes möjlighet att erhålla det i 12 § föreslagna särskilda tillägget, i det följande kallat procenttillägg, vilket satts till så högt maximibelopp som 3 procent årlig ränta å det i skattevärdet ingående onyttjade värdet bland annat på grund därav, att värdestegring å obebyggd mark till någon del bör tillgodoräknas ägaren såsom ersättning för förvaltningskostnader. I övrigt synes tillägg för administrationskostnader icke böra få ske. Har ägare eller innehavare av fastighet själv utfört eller haft utgifter för anläggning, som medfört värdestegring å hans mark, och har han sedermera på annat sätt än genom inträdd värdestegring erhållit full gottgörelse för sin ifrågavarande utgift (exempelvis penningplacering, som självständigt förräntar sig), är denna ej att betrakta som verklig kostnad. Endast i den mån utgiften ej kan anses vara ägaren eller innehavaren gottgjord på annat sätt än genom den uppkomna värdestegringen bör tillägg till skattefria värdet få ske. 1 Med stadgandet i andra stycket av 11 § åsyftas, att kostnader som nedlagts av ägare eller skattskyldig innehavare av värdeenhet under en tidigare taxeringsperiod än den, som närmast föregått taxeringen, även skola kunna beaktas vid fastställandet av det skattefria värdet. Det kan tänkas, att vissa värdestegrande faktorer, t. ex. dikning eller annan vattenavledning och nyodling, icke göra sig gällande redan vid första allmänna taxering, som sker efter deras utförande. Det har ansetts obilligt att alldeles avskära möjligheten att få även sådan värdestegring undantagen från beskattning. Vid första allmänna taxeringen efter kostnadernas nedläggande fastställes, hur stort tillägg som då föranledes av kostnaderna. Vederbörande beskattningsnämnd har att fatta uttryckligt beslut om hur mycket av uppgivna kostnader, som kan godkännas såsom påverkande värdeenhets skattevärde. I den m å n kostnaderna redan föranlett tillägg till skattefria värdet, kunna de naturligtvis icke ytterligare höja skattefria värdet. Men till den del de överskjutit det belopp, vartill det av dem vid första taxeringstillfället föranledda tilllägget uppgått, kunna de vid det andra taxeringstillfället föranleda tillägg till skattefria värdet, nämligen om och i den m å n de vid detta senare tillfälle påverka skattevärdet i höjande riktning, dock med den begränsning, att tillägget i intet fall må överstiga det resterande beloppet av kostnaderna. Skulle under en taxeringsperiod nedlagda kostnader undantagsvis påverka värdeenhets skattevärde vid tredje eller senare taxeringstillfälle efter den period, varunder de nedlades, kan enligt förslaget tillägg till skattefria värdet icke få ske därför. Orsaken härtill är att efter så lång tid dessa faktorer icke kunna med tillräcklig säkerhet fastställas. Det förutsattes att skattskyldig, som förmenar att av honom under viss 1

Jfr Köhlers utkast, sept. 1917, sid. 44 samt Landéns bet., IV avdeln., sid. 112.

122 taxeringsperiod vidtagna åtgärder påverka skattevärdet vid andra efter perioden inträffande allmänna taxeringstillfället och på grund därav önskar ererhålla tillägg till värdeenhets skattefria värde, har att göra uttrycklig framställning därom och att själv förebringa för frågans bedömande erforderlig utredning i den mån sådan icke redan är för beskattningsnämnd tillgänglig. De sakkunniga äro icke omedvetna om att tillämpningen av regeln i andra stycket av 11 §, trots nämnda förutsättningar, kan komma att bereda beskattningsnämnderna åtskilliga svårigheter, särskilt om den värdeenhet, vara kostnaderna i fråga nedlagts, efter kostnadernas nedläggande uppdelats i flera värdeenheter. överhuvud taget måste fastställandet av de enligt 11 § värdehöjande faktorerna erbjuda åtskilliga svårigheter för taxeringsmännen, särskilt i betraktande av att man vid taxeringsförfarandet enligt kommunalskattelagen hittills icke brukat i detalj fixera och fastställa dessa faktorer. Främst gäller detta taxering av annan fastighet, för vilken grupp av fastigheter icke föres sådan särskild längd, som förmäles i 62 § 4 mom. T. F. De sakkunniga finna det önskvärt, att en motsvarighet till denna längd hädanefter måtte föras vid taxering till värdestegringsskatt och hava så som av annat ställe av betänkandet framgår gjort framställning härom hos beskattningsorganisationssakkunniga. 12 §. Det i denna paragraf avhandlade tillägget, det s. k. procenttillägget, kan komma i fråga endast för värdeenhet med onyttjat värde. Tillägget sammanhänger med det antagna, icke sällan inträffande fallet, att fastighet, som icke alls eller icke till fullo utnyttjas, exempelvis en obebyggd tomt, successivt stiger i värde i och med det att tidpunkten för utnyttjandet kommer närmare (jfr sid. 71 och 81). Det kan då anses skäligt att ägaren får tillgodoräkna sig viss del av stegringen såsom ränta å det i den outnyttjade eller endast ofullständigt utnyttjade fastigheten nedlagda kapitalet. Så stor del av värdestegringen under en taxeringsperiod, som kan anses motsvara skälig ränta å det vid periodens slut kvarstående onyttjade värdet, bör därför undantagas från värdestegringsbeskattning genom att läggas till det skattefria värdet. Under det att sådan del av oförtjänt värdestegring, som utgöres av stegring av onyttjat värde, på sätt och under villkor, varom förmäles i 18 §, endast tills vidare undantages från beskattning, fritages alltså den del av stegringen, som kan anses motsvara skälig ränta å onyttjat värde, definitivt från beskattning i förevarande avseende. Förutsättningarna för tillämpning av 12 § kunna angivas i fyra punkter. 1) Värdeenheten skall vid den allmänna taxering, varom fråga är, hava onyttjat värde, d. v. s. i dess skattevärde för löpande taxeringsperiod skall ingå onyttjat värde. 2) Onyttjat värde skall hava ingått i värdeenhetens skattevärde vid närmast föregående allmänna taxering till värdestegringsskatt.

123 3) Vid den taxering, varom fråga är, skall underlaget för det då fastställda onyttjade värdet åtminstone till någon del hava utgjort underlag för onyttjat värde även vid närmast föregående allmänna taxering. Detta kan i anslutning till formuleringen av 12 § även uttryckas så, att vid båda ifrågavarande taxeringstillfällena skall i värdeenhetens skattevärde för löpande taxeringsperiod ingå till ett och samma underlag hänförligt onyttjat värde. Innebörden därav utvecklas närmare i anvisningarna till paragrafen. 4) Vid den senare taxeringen skall på det från närmast föregående taxering kvarstående underlaget belöpa onyttjat värde till högre belopp än vid förra taxeringen. Utöver vad anvisningarna innehålla till förklaring av den under punkt 3 ovan angivna förutsättningen för tillämpning av 12 § må här anföras följande. Om det onyttjade värdet vid båda taxeringstillfällena kan lokaliseras till visst område på marken, bör det icke erbjuda någon svårighet att avgöra, om och i vad mån det onyttjade värdet vid båda tillfällena kan hänföras till samma underlag. (Jfr exempel II b samt III b och c.) Antag t. ex. att en av annan fastighet biidad värdeenhet vid taxering i period I är till halva sin areal outnyttjad. Hälften av värdeenhetens markvärde utgör då onyttjat värde. Under löpande taxeringsperiod bebygges värdeenheten så att hälften av den dittills outnyttjade arealen blir fullt utnyttjad. Därigenom reduceras underlaget för onyttjat värde till en fjärdedel av värdeenhetens areal. Utnyttjas denna fjärdedel icke innan nästa allmänna taxering utan kvarstår den vid taxering i period II alltjämt såsom underlag för onyttjat värde, föreligger under punkt 3 ovan angiven förutsättning för tillämpning av 12 §, nämligen att i såväl värdeenhetens skattevärde för löpande taxeringsperiod som i dess skattevärde för närmast föregående taxeringsperiod skall ingå onyttjat värde hänförligt till »samma underlag», i det anförda exemplet lika med den kvarstående outnyttjade fjärdedelen av värdeenheten. Utgöres vid båda taxeringstillfällena underlaget för onyttjade värdet av kvotdel av värdeenhetens markvärde är det, för att onyttjat värde vid båda tillfällena skall anses hänförligt till samma underlag, icke erforderligt att kvotdelen vid båda tillfällena är precis densamma. Skulle kvotdelen, på grund av ett under mellanperioden påbörjat fullständigare utnyttjande av värdeenheten, vid den senare taxeringen befinnas mindre än vid den förra, synes en mot den mindre kvotdelen svarande andel av onyttjade värdet vid förra taxeringen samt det onyttjade värdet vid den senare taxeringen böra anses hänförliga till »samma underlag». Att ökning av underlaget för onyttjat värde från den ena taxeringen till den andra icke hindrar tillämpningen av 12 § och detta vare sig underlaget utgöres av område på marken eller av kvotdel av värdeenhets markvärde framgår jämväl av anvisningarna. Fall kunna emellertid tänkas förekomma, då värdeenhet vid två på varandra följande allmänna taxeringar till värdestegringsskatt har onyttjat värde, som vid den förra taxeringen belöper på visst område på marken och vid den se-

124 nare utgöres av viss kvotdel av dess markvärde eller tvärtom. Exempel: En värdeenhet kan vid en allmän taxering till värdestegringsskatt bestå av jordbruksfastighet med till visst område lokaliserat tomt- och industrivärde (jfr p u n k t 4 av anvisningarna till 10 § K. L.). Under löpande taxeringsperiod låter ägaren bebygga området med bostadshus, dock icke i sådan utsträckning att det k a n anses till fullo utnyttjat i ekonomiskt hänseende (jfr p u n k t 3 andra stycket av anvisningar till 3 §). Det särskilda området, som efter bebyggandet anses såsom annan fastighet, samt återstoden av jordbruksfastigheten betraktas vid det senare taxeringstillfället alltjämt som en värdeenhet. Det onyttjade värdets underlag vid de båda taxeringarna kunna emellertid icke jämföras. Vid förra taxeringen belöpte onyttjade värdet på ett område p å marken, vilket därjämte hade jordbruksvärde, vid den senare hänföres det till viss kvotdel av ett i värdeenhetens skattevärde ingående markvärde. Vid sådant förhållande kunna svårigheter möta att avgöra om och i vad m å n onyttjat värde vid den senare taxeringen är hänförligt till underlag, som kvarstår sedan förra taxeringen. Det synes i sådana fall få ankomma på beskattningsnämnd att enligt grunderna för 12 § pröva, huruvida det onyttjade värdet likväl må kunna hänföras till samma underlag. Beträffande procenttilläggets storlek innebär förslaget följande. Är underlaget för onyttjade värdet oförändrat från den ena taxeringen till den andra eller är det vid den senare taxeringen större än vid den förra, beräknas procenttillägget på det i skattevärdet enligt den förra taxeringen ingående onyttjade värdet. Skulle åter underlaget för onyttjade värdet vid den förra taxeringen endast till en del kvarstå såsom sådant vid den senare taxeringen, skall tillägget beräknas på så stor del av onyttjade värdet enligt förra taxeringen, som belöpte på den kvarstående delen av underlaget. Av den för procenttillägget anförda motiveringen följer, att tillägget icke kan få överstiga ökningen av det onyttjade värde, som enligt förra taxeringen belöpte på underlag, som vid den senare taxeringen alltjämt kvarstår såsom underlag för onyttjat värde. 13 §. Den värdestegring, som enligt förslaget skall beskattas, framkommer principiellt som en skillnad mellan skattevärdet (det nya taxeringsvärdet) och skattefria värdet för löpande taxeringsperiod (skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod, ökat med vissa tillägg och minskat med vissa avdrag). Bland dessa tillägg märkes enligt 11 § med tillhörande anvisningar »kostnad för ny-, till- och ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring av åbyggnad å värdeenhet, därest kostnaden ej är att hänföra till underhåll». De arbeten som här avses äro ägnade att motverka bl. a. den värdeminskning, som byggnader och därmed jämförliga anläggningar äro underkastade på grund av mekanisk slitning, immodernitet och andra orsaker. Det är

125 därför ganska klart, att om man medger ifrågavarande tillägg till skattefria värdet så måste man, innan detta värde slutligt bestämmes, även taga behörig hänsyn till värdeminskningen, ty eljest skulle skattefria värdet stegras på ett onormalt sätt till den skattskyldiges förmån. Avdraget regleras i 13 § med anvisningar men h a r visst samband med stadgandena i 14 § med anvisningar, vilka avse avdrag från skattefria värdet bl. a. för värdet av byggnad eller annan anläggning, som rivits eller eljest utrangerats innan den blivit helt värdelös genom fortskridande värdeminskning. De frågor som h ä r närmast uppstå gälla väsentligen på vilket värde värdeminskningsavdraget skall beräknas och vilken avskrivningsprocent som skall väljas. Det kunde då synas ligga nära till hands att här söka en direkt anknytning vid taxeringen till inkomstskatt och stadga, att samma avdrag skola ske från det skattefria värdet för viss fastighet som den skattskyldige ägaren av fastigheten fått tillgodogöra sig vid taxeringen till inkomstskatt. Så kan emellertid knappast ske redan av taxeringstekniska skäl. Avdragen från skattefria värdet skola normalt göras vid allmän taxering till värdestegringsskatt och skola avse den då gångna femårsperioden. Det skulle medföra ett oskäligt arbete att vid nämnda taxeringstillfälle för varje skattepliktig bebyggd fastighet efterforska de under femårsperioden medgivna värdeminskningsavdragen, särskilt i betraktande av att det avdrag, som regelmässigt kan reellt utnyttjas, sker vid taxeringen till statsskatt i inkomsttagarens hemortskommun, som ofta är en annan än den där fastigheten är belägen. Vidare erinras i detta sammanhang om det ovan påvisade förhållandet att värdeminskningen är så att säga komplement till och normalt bör vara orsak till den förbättring av förut bebyggd fastighet, som sker genom nybyggnad eller ombyggnad. Nu är det känt att vid de allmänna fastighetstaxeringarna taxeringsvärdena sällan höjas med hela beloppet nedlagda förbättringskostnader, och de sakkunniga hava funnit bekräftelse härå vid verkställda undersökningar. I anslutning härtill har i 11 § föreslagits, att värdeenhets skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod skall höjas med beloppet av nedlagda kostnader, men endast i den mån dessa vid taxeringen verka höjande vid beräkning av värdeenhetens skattevärde. Under sådana förhållanden måste man tydligen iakttaga försiktighet vid bestämmande av de avdrag, som skola ske från skattevärdet på grund av värdeminskning, så att icke avdragen bliva större, generellt och relativt sett, än de tillägg som tillgodoräknas fastighetsägarna på grund av kostnader för förbättringsarbeten. Utmätandet av avdragen måste därför bliva en bedömningsfråga, som aldrig kan fullt rättvist lösas efter matematiska beräkningar. Så mycket måste emellertid från början vara klart att man icke vid taxeringen till värdestegringsskatt kan räkna med avdrag av samma procentuella storleksgrad som vid inkomsttaxeringen, enär det måste antagas, att man åtminstone i princip åsyftar att med dessa senare avdrag täcka hela den faktiskt förekommande värdeminskningen å byggnader. Å andra sidan är det tydligt, att viss ledning kan hämtas ur kommunalskattelagens

126 bestämmelser i ämnet. Det bör därvid erinras, att lagstiftaren inom detta område visat en påtaglig återhållsamhet och att den effektiva normeringen av avdragens storlek helt lämnats åt prövningsnämndernas och skattedomstolarnas praxis. Några stadganden om avdrag för värdeminskning å byggnader förekommo icke i de olika bevillningsförordningar, som tid efter annan avlöst varandra. Orsaken härtill var den, att någon inkomstbevillning av fast egendom ej utgick före år 1921 samt att, vad beträffar fastighet som användes i rörelse, hänsyn till nödig avskrivning å fastigheten ansågs hava tagits vid repartitionstalets bestämmande. Först genom 1928 års kommunalskattelag medgavs avdrag för värdeminskning å byggnader vid den kommunala inkomstbeskattningen. 1 Enligt 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, alltså vid statsbeskattningen, var dylikt avdrag medgivet. Anvisningarna till förordningen innehöllo härom följande. »Även indirekta kostnader som hänföra sig till den skattskyldiges verksamhet, få avdragas. Hit hör värdeminskning, som även med noggrant underhåll och aktsam vård drabbar byggnader och inventarier, vilka användas i den skattskyldiges verksamhet . Avdrag härför får vid taxering ske under form av viss efter värdeminskningen avpassad årlig avskrivning; —.» I kommunalskattelagen finnas något utförligare bestämmelser, uppdelade efter de tre förvärvskällorna inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse. Beträffande den förstnämnda medgives (punkt 2 av anvisningarna till 22 §) avdrag för värdeminskning å driftsbyggnader, därunder inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader. Avdraget bestämmes till viss procent av byggnadens »värde», olika allt efter den tid den anses kunna utnyttjas. Denna tid kan vara förhållandevis kort om exempelvis arrendator å arrenderad fastighet uppfört byggnad, som enligt arrendeavtalet icke skall lösas av jordägaren vid avtalets utgång. Hur »värdet» skall beräknas angives icke. Det betonas i anvisningarna att, om jordägarens egen bostadsbyggnad representerar ett större värde än som för jordbruk eller skogsbruk av motsvarande storlek må anses behövligt, avdraget ej må avse värdet av dylik överbyggnad. Beträffande annan fastighet hänvisas i punkt 2 av anvisningarna till 25 § K. L. till nyss anförda bestämmelser med tillägg att såsom byggnadsvärde skall, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, anses taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under taxeringsåret. I punkt 7 av anvisningarna till 29 § K. L. givas regler om avdrag för1 värdeminskning å byggnad, som är avsedd för användning i ägarens rörelse. Avskrivningsprocenten för byggnad beräknas liksom i det föregående efter dess beräknade användningstid. Är denna tid kort på grund av avtal eller därför att byggnad exempelvis är avsedd för utnyttjande av en begrän1 Järnvägsbolag har dock förklarats äga vid taxering för inkomst av järnvägsdrift åtnjuta avdrag för värdeminskning å sådana byggnader, för vilka fastighetsbevillning icke erlägges. R. Å. 1909 ref. 60. Jfr även Davidson, Bevillningsförordningen, Uppsala 1889 sid. 130 med noten, där äldre Kungl. resolutioner med likartad utgång beträffande järnvägsaktiebolag och kanalanläggningar åberopas.

127 sad malmfyndighet, så kan avskrivningsprocenten höjas. Avdraget beräknas å byggnadens »värde». Huruvida detta skall vara det taxerade byggnadsvärdet angives icke, men av texten framgår, att hinder ej möter att räkna avdraget å byggnads anskaffningsvärde, där det kan utredas och avskrivningsplan upprättas. Enligt lagändring år 1937 skall i byggnads värde ej inräknas värdet å fasta maskiner och andra till byggnaden hörande inventarier, för vilka enligt punkt 5 av anvisningarna till 10 § K. L. särskilt maskinvärde redovisats vid fastighetstaxeringen. Dessa behandlas enligt reglerna om avdrag för värdeminskning å lösa inventarier. Å övriga inventarier, som enligt 1895 års lag anses tillhöra byggnad och vilkas värde inräknas i byggnadens taxeringsvärde, tillämpas däremot de för värdeminskning å byggnad meddelade bestämmelserna. Slutligen må erinras om sista stycket av punkt 7 av anvisningarna till 29 § K. L., som beslöts år 1938 och avser att giva rörelseidkare avdrag för vad som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet för byggnad, som utrangeras eller nedrives. Detta avdrag synes vid inkomsttaxeringen i viss mån motsvara det avdrag från skattefria värdet, som innefattas i 14 § av det föreliggande förslaget. Den tillämpning, som i praxis givits förestående stadganden, synes vad angår jordbruksfastighet numera allmänt ansluta sig till Kungl. Maj:ts utslag den 26 februari 1935 (R. Å. 1935 ref. 9). Enligt detta har avdrag för värdeminskning å driftsbyggnader (inklusive nödig bostadsbyggnad) å jordbruksfastighet medgivits med 1 procent av det taxerade jordbruksvärdet. Det har därvid i brist på annan utredning antagits, att byggnadernas värde motsvarade 2/3 av jordbruksvärdet och att värdeminskningen i genomsnitt uppgick till lV 2 procent av byggnadernas värde. I fråga om annan fastighet har praxis tämligen allmänt anslutit sig till den i anvisningarna till 25 § K. L. givna regeln att avdraget för värdeminskning skall räknas å det taxerade byggnadsvärdet (»aktuella värdet»), där ej särskilda omständigheter, exempelvis utredning om anskaffningsvärdet, föranleda till annat. Avskrivningsprocenten torde i regel beräknas för stenhus lägst efter 06 procent å taxerade byggnadsvärdet och för trähus lägst efter 1 procent. För byggnader som användas i rörelse är praxis ganska växlande och svåröverskådlig. I allmänhet räknas avdraget å taxerade byggnadsvärdet, men fall då avdraget räknas å anskaffningsvärdet torde här icke vara ovanliga. Ofta fordras dock i senare fallet att avskrivningsplan upprättas, åtminstone om avskrivningsprocenten uppgår till eller överstiger 2 procent. Enligt åtskilliga äldre prejudikat h a r avdraget fått räknas å brandförsäkringsvärdet, men dessa fall synas nu ej längre vara aktuella. Avskrivningsprocenten är som nämnt synnerligen växlande, beroende på beskaffenheten av den rörelse, i vilken byggnaderna användas och, ofta nog, den utredning vederbörande skattskyldig kunnat prestera. Lägst synes avdragsprocenten hava satts till 1 procent, nämligen för hotellbyggnader och för bostadshus, som icke hava karaktär av arbetarbostäder. För egentliga industribyggnader torde numera procenten

128 växla mellan 17 2 och 4 procent, den senare för vissa kemiska industrier, såsom sulfat- och sulfitfabriker. Då de sakkunniga hava haft att taga ståndpunkt till frågan, å vilket värde avdraget för värdeminskning borde beräknas vid taxering till värdestegringsskatt, hava de av praktiska skäl ansett sig böra i så stor utsträckning som möjligt räkna med schabloner, vilka lätt kunna tillämpas vid taxeringen. Det värde, vara avdrag skall räknas, har därför angivits vara, för bebyggd jordbruksfastighet det taxerade jordbruksvärdet med undantag för därtill hörande skogsmarksvärde och för övriga fastigheter det taxerade byggnadsvärdet med avdrag för särskilt maskinvärde. Procenttalen för avdrag hava av skäl som ovan angivits bestämts mycket försiktigt och i allmänhet satts avsevärt lägre än som i motsvarande fall plägat tillämpas vid inkomsttaxeringen. Avdragsprocenten har sålunda i 13 § bestämts, för jordbruksfastighet till 1 /2 procent av taxeringsvärdet samt vad angår annan fastighet till 1-/2 procent för stenhus och 3/* procent för trähus efter avdrag för därtill hörande särskilt maskinvärde, så framt fråga ej är om för industriellt ändamål brukad fastighet, i vilket fall värdeminskningsavdraget skall bero på graden av slitning men dock ej får överstiga IV2 procent av byggnadsvärdet, givetvis minskat med förekommande särskilt maskinvärde. I fråga om jordbruksfastighet avser den valda procentsiffran en medelstor fastighet, normalt bebyggd med bostads- och driftsbyggnader. Erfarenheten har emellertid visat, att husen å välbyggda mindre jordbruksfastigheter representera ett större värde, relativt sett, än å motsvarande större jordbruksfastigheter. I anvisningarna har därför antytts, att avdragsprocenten bör undergå skälig höjning å dylika mindre jordbruksfastigheter, för ernående av jämlik beskattning. Den angivna regeln att procenten i allmänhet satts avsevärt lägre än det belopp, som plägat tillämpas vid inkomsttaxeringen, kan synas hava åsidosatts beträffande hyreshus av sten, för vilka avdraget enligt 13 § i förslaget bestämts till 1j2 procent under det att avdraget vid inkomsttaxeringen angivits regelmässigt vara lägst 06 procent. Det förhåller sig emellertid så, att sistnämnda procentsats icke grundar sig på antagandet att dessa hus skulle kunna bestå avsevärt längre tid än 100 år (procentsatsen motsvarar matematiskt 167 års varaktighetstid), utan siffran 0 6 procent torde hava valts under hänsynstagande bl. a. till markvärdestegring, som erfarenhetsmässigt tillgodokommer välbelägna fastigheter av denna typ. Hänsyn till denna något irrationella bedömningsgrund kan givetvis icke tagas om värdestegringsskatt nu skall införas, varför den i förslaget införda siffran x/i procent valts för att motsvara en något högre avskrivningsprocent vid inkomsttaxeringen. I fråga om byggnader, som användas för industriellt ändamål, hava de sakkunniga icke förbisett, att utmätandet av riktig avdragsprocent kan föranleda svårigheter. De hava dock förmodat, att dessa icke skola bliva större än vid inkomsttaxeringen, där det under senare år visat sig, att. samförstånd om avdragsprocenten i växande utsträckning kunnat vinnas mellan skattemyndigheter och skattskyldiga, så att förhållandena på detta område numera anses vara tämligen stabiliserade. De sakkunniga hava för sin del ansett, att

129 man sannolikt ej skulle behöva befara att vid taxering till värdestegringsskatt åsatta för höga värdeminskningsavdrag för byggnader avsedda för industriellt bruk, om avdragen i allmänhet bestämmas till hälften av de avdrag som för motsvarande byggnader pläga medgivas vid inkomsttaxering. Bestämmelserna i fråga om industrifastigheter hava med avsikt skrivits så vaga, att jämkningar skola kunna vidtagas med ledning av vunnen erfarenhet vid taxeringsarbetet. En detaljfråga må här slutligen beröras, nämligen huru stort värdeminskningsavdrag som bör tillämpas vid taxering till värdestegringsskatt i fråga om byggnader, beträffande vilka onormalt stor avskrivningsprocent medgives vid inkomsttaxeringen därför att byggnaderna uppförts för utnyttjande av en kortvarig konjunktur eller därför att de av avtalsmässiga skäl endast kunna utnyttjas under kortare tid av ägaren. Det synes i dessa fall vara naturligt att hänsyn tages till det skattevärde, som åsättes sådana fastigheter. Sättes skattevärdet lågt, bör avdragsprocenten höjas i motsvarande mån, till nedbringande av det skattefria värdet. Men bestämmes skattevärdet utan hänsynstagande till de särskilda omständigheter, som föranleda hög avskrivningsprocent vid inkomsttaxeringen, då bör avdraget vid taxering till värdestegringsskatt jämkas att motsvara normal förslitning. Dessa företeelser böra alltså lämpligen bedömas från fall till fall, så mycket hellre som någon varaktig värdestegring knappast kan vara att förvänta hos sådana skatteobjekt. 14 §. Rives byggnad å en värdeenhet eller förstöres, skadas eller bortföres eljest från värdeenheten byggnad eller annan till värdeenheten hörande anläggning eller tillgång, som är av beskaffenhet att enligt lag tillhöra fastighet, torde dylik åtgärd eller händelse, därest ny bebyggelse icke sker, i regel komma att medföra, att värdeenheten vid närmast därefter inträffande allmänna taxering till värdestegringsskatt erhåller lägre skattevärde än som skulle hava blivit fallet om åtgärden eller händelsen ej ägt rum. Eventuellt erhållet försäkringsbelopp eller annan ersättning påverkar ej i värdeenheten ingående fastighets taxeringsvärde och alltså ej heller värdeenhetens skattevärde. Men skulle t. ex. en erhållen försäkringssumma användas till uppförande av ny byggnad i nedbrunnen byggnads ställe, kan det bliva fråga om tillägg till skattefria värdet för nedlagda kostnader enligt 11 §. Under förutsättning att den rivna, skadade, förstörda eller bortförda tillgången förefanns å sådan tid, att den vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt påverkade det då fastställda skattevärdet för värdeenheten, ingår tillgångens värde vid den närmast efter åtgärden eller händelsen inträffande allmänna taxeringen till värdestegringsskatt i värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod. Även detta sistnämnda värde bör därför nedsättas, i princip med belopp, varmed det rivna, förstörda, skadade eller bortförda ingick i värdet i fråga. Skulle sådan minskning av skattefria värdet icke göras, skulle uppenbarligen tidigare fastställd värdestegring, som kan kvarstå vid den senare taxeringen, eller ny värdestegring, som då uppkommit trots åt9—41399 7

130 gärden eller händelsen, reduceras, enär värdeenhetens skattevärde vid den senare taxeringen sättes lägre än om åtgärden eller händelsen icke timat. Den i förevarande paragraf föreslagna nedsättningen av det skattefria värdet medför alltså, att åtgärd eller händelse av här ifrågavarande slag i och för sig blir utan verkan på förefintlig värdestegring. Innebörden av den ovan antydda huvudregeln, att reduceringen av skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod som regel bör ske just med det belopp, varmed den rivna, förstörda, skadade eller bortförda tillgången kan anses hava ingått i nämnda skattefria värde, utvecklas i punkt 2 av anvisningarna, där den även åskådliggöres genom ett särskilt exempel. Med den i samma punkt 2 föreslagna undantagsregeln, enligt vilken nedsättningen i vissa fall skall kunna inskränkas till beloppet, åsyftas sådana fall, då tillgången efter den allmänna taxering till värdestegringsskatt, som närmast föregick exempelvis rivningen, men före det åtgärden vidtogs, väsentligen nedgått i värde p å grund av slitning eller annan orsak. Skulle i dylikt fall skattefria värdet nedsättas med hela det belopp, varmed den rivna byggnaden ingick i skattefria värdet, skulle nedsättningen uppenbarligen bliva större än åtgärdens inverkan på skattevärdet, som fastställes vid närmast därefter följande allmänna taxering till värdestegringsskatt. Men en större nedsättning av skattefria värdet än av skattevärdet medför uppenbarligen att skillnaden mellan dessa båda värden ökas, vilket formellt skulle visa på att en värdestegring inträffat. Sådan »värdestegring» synes dock icke böra beskattas. För den skull föreslås här, att beskattningsnämnd i dylika fall skall hava möjlighet att nedsätta skattefria värdet med det lägre belopp, som nämnden under hänsynstagande till alla inverkande omständigheter kan finna skäligt. Skulle byggnad eller anläggning, som i sin helhet tillkommit under viss taxeringsperiod, under samma period rivas, förstöras, skadas eller bortföras, skall åtgärden eller händelsen vid näst därefter inträffande allmänna taxering till värdestegringsskatt icke föranleda avdrag från värdeenhetens skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod. I dylikt fall har tillgångens värde icke ingått i skattefria värdet. Slutligen framhålles, att om avdrag enligt förevarande paragraf sker från värdeenhets skattefria värde, avdrag icke samtidigt kan få ske för den värdeminskning tillgången kan hava undergått sedan närmast föregående allmänna taxering fram till tiden för åtgärden eller händelsen. Dylikt förfaringssätt skulle innebära dubbelavdrag. Denna självklara regel har intagits i anvisningarna till 13 §. 15 §. Med 15 § börjar den andra underavdelningen av det avsnitt av förordningen, som handlar om fastställande av skattefritt värde. 15 § behandlar fastställandet av skattefritt värde för värdeenhet, som sedan nästföregående allmänna taxeringstillfälle nybildais genom delning eller sammanslagning, eller med andra ord förstagångstaxering av sålunda nybildad värdeenhet.

131 Angående det skattefria värdets fastställande vid taxering andra och följande gånger av sådan värdeenhet föreslås särskilda regler i 16 §. Det ä r av vikt att hålla den här antydda skillnaden mellan 15 och 16 §§ i minnet. Orsaken till att man i fråga om värdeenhet, som tillkommit genom delning eller sammanslagning, föreslår ett förfaringssätt vid förstagångstaxering och ett annat vid taxering andra och därpå följande gånger framgår av vad förut anförts angående anledningen till att värdeenhet, som tillkommit genom delning eller sammanslagning, bör vara skattepliktig även om dess .skattevärde ej överstiger 15 000 kronor (se sid. 104 och 106). Har värdeenhet tillkommit genom delning eller sammanslagning, som beslutats vid allmän taxering till värdestegringsskatt, blir nämnda taxering dess förstagångstaxering. Skulle delningen eller sammanslagningen hava skett vid särskild taxering till värdestegringsskatt, förstås med värdeenhetens förstagångstaxering den allmänna taxering till värdestegringsskatt, som inträffar närmast efter den särskilda taxeringen. Huru vid blivande första allmänna taxering till värdestegringsskatt skall kunna avgöras, om därvid fastställd värdeenhet skall anses hava tillkommit genom delning eller sammanslagning, framgår av punkt 3 av övergångsbestämmelserna. Systematiken i 15 § är den, att i 1 mom. behandlas fastställande av skattefritt värde för närmast föregående taxeringsperiod för värdeenhet, som sedan nästföregående allmänna taxering tillkommit genom delning, i 2 mom. fastställande av sådant skattefritt värde för värdeenhet, som sedan nästföregående allmänna taxering tillkommit genom sammanslagning, samt i 3 mom. fastställande av skattefritt värde för löpande taxeringsperiod för i de båda föregående momenten avsedda värdeenheter. Det under 15 § 1 mom. a) berörda fallet, d. v. s. fastställande av skattefritt värde för värdeenhet, som sedan nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt tillkommit genom delning av då bestående, till värdestegringsskatt taxerad värdeenhet, kan anses motsvara den i 9 § innefattade regeln, att värdeenhets skattefria värde för viss taxeringsperiod skall kvarstå som skattefritt värde även för nästa period o. s. v. (låt vara i förekommande fall ökat med vissa tillägg eller minskat med vissa avdrag). I detta fall har man redan ett skattefritt värde för »stamfastigheten», och det gäller blott att slå ut detta på de nya delarna. Som rättesnöre för denna fördelning föreslås »grunderna» för den taxering, vid vilken det skattefria värde som skall fördelas fastställdes. Innebörden av denna regel torde icke behöva utvecklas i vidare mån än som skett i punkt 1 av anvisningarna. Framhållas må, att även eventuellt förekommande onyttjat värde inbegripes i fördelningen. Det fördelas liksom skattefria värdet i övrigt efter ty som det med hänsyn till föreliggande omständigheter kan anses belöpa på den ena eller andra nybildade värdeenheten. Nästa fall — fallet b) — gäller värdeenhet, som sedan nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt tillkommit genom delning av värdeenhet, som då icke var taxerad till sådan skatt men väl till fastighetsskatt.

132 Enär värdeenhet såsom sådan icke taxeras till fastighetsskatt, uttryckes detta i paragrafen sålunda, att värdeenhet bildats av en eller flera till fastighetsskatt skattepliktiga taxeringsenheter. Detta fall motsvarar det under 10 § 1 mom. a) reglerade fallet av fastställande av skattefritt värde för odelad värdeenhet. Här finnes formellt ej något skattefritt värde att fördela. Men därest värdeenheten varit taxerad till värdestegringsskatt, hade dess skattevärde enligt nästföregående allmänna taxering nu utgjort dess skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod. På grund härav bör den odelade värdeenhetens skattevärde enligt nästföregående allmänna fastighetstaxering fördelas på de nybildade värdeenheterna och varje ny värdeenhets andel i n ä m n d a skattevärde därefter gälla som dess skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod. Fördelningen av skattevärdet bör ske efter samma grunder, som föreslagits för fördelning av skattefritt värde i fallet a). Fallet c) slutligen motsvarar det under 10 § 1 mom. b) berörda fallet beträffande odelad värdeenhet. Här förutsattes alltså att den »stamfastighet», varav den nytillkomna värdeenheten utgör del, icke varit taxerad till värdestegringsskatt eller skattepliktig till fastighetsskatt. Stamfastigheten har t. ex. varit järnvägsområde eller skoltomt, varifrån en eller flera parceller avstyckats och sålts. Det gäller då att konstruera ett värde att fördela på de nybildade värdeenheterna såsom deras skattefria värde. Detta värde bör, liksom beträffande odelad värdeenhet, fastställas av vederbörande fastighetstaxeringsnämnd. Fastighetstaxeringsnämnden har att uppskattningsvis fastställa det skattevärde, som enligt nästföregående allmänna fastighetstaxering skulle hava gällt särskilt för varje nybildad värdeenhet, om den då varit skattepliktig till fastighetsskatt. Nämnden bör däremot icke först fastställa det skattevärde, som skulle hava gällt för hela stamfastigheten vid nästföregående allmänna fastighetstaxering, om den då varit skattepliktig till fastighetsskatt, och därefter fördela detta skattevärde på delarna efter deras inbördes värde. Har stamfastighet, som vid nästföregående allmänna taxering var undantagen från skatteplikt till fastighetsskatt, därefter blivit skattepliktig och på grund därav jämlikt 12 § 2 mom. K.L. vid särskild taxering till fastighetsskatt åsatts taxeringsvärde, skola de i förevarande paragraf under c) givna reglerna likväl tillämpas. Detta följer av den grundprincip i förslaget, enligt vilken värdestegringsbeskattningen avser att träffa den stegring av värdeenhets värde, som konstaterats i samband med de allmänna fastighetstaxeringarna. Beträffande såväl fallen b) som c) gäller, liksom vid fördelning av skattefritt värde enligt reglerna i fallet a), att fördelningen av stamfastighetens skattevärde respektive konstruerade skattevärde skall avse även däri eventuellt ingående onyttjat värde. Har ny värdeenhet tillkommit genom upprepade delningar av vid nästföregående allmänna taxering bestående värdeenhet, erhålles dess skattefria värde genom successivt bestämmande av de vid varje uppdelning tillkomna värdeenheternas skattefria värde. Det kan emellertid tänkas, att den stamfastighet, av vilken genom delning tillkommen ny värdeenhet utgör del, icke existerade såsom sådan vid näst-

133 föregående allmänna taxeringstillfälle, utan bildats först därefter genom sammanslagning av värdeenheter eller taxeringsenheter eller delar av sådana enheter. I dylika fall bör, om i stamfastigheten ingå delar, som sedan nästföregående allmänna taxering utbrutits ur andra enheter, sådan dels skattefria värde beräknas med användande av tillämplig regel i 1 mom. Ingå i stamfastigheten delar, som vid nästföregående allmänna taxering utgjorde självständiga enheter, beräknas deras skattefria värde enligt tillämpliga regler i 9 och 10 §§. Summan av de värden, som sålunda beräknats utgöra skattefritt värde för de delar, varav stamfastigheten bildats, fingeras vara nämnda enhets skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod. Detta fingerade skattefria värde slås därefter ut på de nya värdeenheter, vari stamfastigheten delats, efter förhållandet mellan de värden de mot de nya värdeenheterna svarande områdena kunna anses hava haft vid tiden för nästföregående allmänna taxering. Även för det fall att genom delning av värdeenhet eller fastighet tillkommen ny värdeenhet i samband med utbrytningen från stamfastigheten skulle ändra beskattningsnatur, t. ex. övergå från jordbruksfastighet till annan fastighet, tillämpas ovan angivna regler för fastställande av skattefritt värde. Stadgandet i 2 mom. av 15 § om bestämmande av skattefritt värde för värdeenhet, som sedan nästföregående allmänna taxering tillkommit genom sammanslagning av två eller flera värdeenheter eller delar av sådana enheter, torde icke erfordra särskild motivering. Bestod i sammanslagningen ingående värdeenhet såsom självständig värdeenhet vid nästföregående allmänna taxering, erhålles dess skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod enligt tillämpliga regler i 9 eller 10 §. Ingå i sammanslagningen områden, som vid nästföregående allmänna taxering utgjorde del av värdeenhet, beräknas områdenas skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod med tillhjälp av den eller de i 1 mom. givna regler, som kunna komma i fråga. Sedan med tillämpning av reglerna i första respektive andra momenten av 15 § nybildad värdeenhets skattefria värde för närmast föregående taxeringsperiod fastställts, återstår att undersöka om detta värde kan gälla även som skattefritt värde för löpande taxeringsperiod eller om det förra värdet först skall ökas med tillägg enligt 11 och 12 §§ eller minskas med avdrag enligt 13 och 14 §§. Stadgandet därom, som intagits i 3 mom. av 15 §, motsvarar vad som gäller för odelad värdeenhet. För stadgandets tillämpning erforderliga förklaringar givas i punkt 4 av anvisningarna till paragrafen. 16 §. Angående denna paragraf hänvisas till vad som anförts i andra stycket av specialmotiven till 15 §. 17 §. Denna paragraf handlar om hur man skall förfara vid delning under löpande taxeringsperiod av värdeenhet, som är taxerad till värdestegringsskatt,

134 eller vid sammanslagning under löpande period av värdeenheter, av vilka åtminstone någon är taxerad till sådan skatt. Om till värdestegringsskatt icke taxerad värdeenhet eller fastighet, som icke utgör värdeenhet, delas mellan två allmänna fastighetstaxeringar, föranleder det inga särskilda åtgärder enligt den föreslagna förordningen förrän vid närmast därefter inträffande allmänna taxering till värdestegringsskatt. Samma är förhållandet vid sammanslagning under löpande taxeringsperiod av fastigheter (vare sig de utgöra värdeenhet eller ej), av vilka icke någon taxerats till värdestegringsskatt. I de i förevarande paragraf avsedda fallen är det icke fråga om att fastställa eventuellt nytillkommen värdestegring. I delningsfallen gäller det nämligen endast att fastställa en grund, efter vilken utgörandet av stamfastighetens för den löpande taxeringsperioden taxerade värdestegring kan fördelas för återstoden av perioden, och den i 2 mom. för sammanslagningsfallen föreslagna regeln innebär, att värdestegring, som kan häfta vid i sammanslagningen ingående värdeenheter, genom sammanslagningen kommer att åvila hela den nybildade värdeenheten. De i sammanslagningen ingående delarnas värdestegring fördelas alltså över hela den sammanlagda värdeenheten. Vid fördelningen jämlikt 1 mom. av den för en odelad värdeenhet året före uppdelningen fastställda värdestegringen förutsattes att beskattningsnämnden efter skön fastställer, hur stor del av den odelade värdeenhetens skattevärde enligt nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt, som kan anses hava belöpt på varje område, som motsvarar en nybildad del av värdeenheten. Detta fastställande torde knappast kunna äga rum utan att samtidigt en preliminär fördelning av jämväl det skattefria värdet företages. Den definitiva fördelningen av detta värde ankommer emellertid å beskattningsnämnd vid nästinfallande allmänna taxering till värdestegringsskatt. Därvid torde i regel avvikelse icke behöva ske från de resultat, vartill beskattningsnämnden vid den särskilda taxeringen kommit. I synnerhet om i samband med delningen avlösning jämlikt 19 § sker av skatteplikten för taxerad värdestegring för någon eller några av de genom delningen nybildade enheterna, måste det framstå som angeläget, att ändring av en vid särskild taxering verkställd preliminär fördelning av det skattefria värdet icke utan synnerligen vägande skäl företages. Då emellertid å andra sidan det egentliga arbetet med taxeringen till värdestegringsskatt ankommer å beskattningsnämnderna för allmän fastighetstaxering, hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå att binda dessa nämnder vid den uppskattning, som verkställts vid den särskilda taxeringen. Ingick i den odelade värdeenhetens vid tiden för delningen gällande taxerade värdestegring stegring av onyttjat värde, vare sig avdragsgill eller icke avdragsgill, är det emellertid icke nog att fördela blott den taxerade värdestegringen. Det måste då även fastställas, om och i vad mån i varje ny värdeenhet tilldelad andel av den taxerade värdestegringen ingår stegring av onyttjat värde. För ändamålet har beskattningsnämnd att undersöka hur stor del av det för den löpande taxeringsperioden gällande underlaget för

135 den odelade värdeenhetens onyttjade värde, som är hänförlig till varje ny värdeenhet. Efter det inbördes förhållandet mellan de nya värdeenheternas andelar i sistnämnda underlag fördelas därefter den odelade värdeenhetens vid senaste allmänna taxering till värdestegringsskatt fastställda stegring av onyttjat värde på de nya värdeenheterna. Vid denna fördelning angives dessutom, med ledning av reglerna i 18 § 4 mom., om och i tillämpligt fall i vad mån ny värdeenhet tillagd andel i den uppdelade värdeenhetens stegring av onyttjat värde skall utgöra avdragsgill eller icke avdragsgill sådan stegring. Frågan härom prövas med hänsyn till förhållandena vid en tid, som avses med den särskilda taxeringen. Var den uppdelade värdeenhetens ifrågavarande stegring i sin helhet avdragsgill, förbliva de delar därav, som hänföras till nybildade värdeenheter, vilka icke genom oneröst fång övergått till ny ägare, avdragsgilla, men andelar av nämnda stegring, som hänföras till nybildade värdeenheter, vilka sedan nästföregående taxeringstillfälle genom oneröst fång övergått till ny ägare, skola utföras såsom icke avdragsgill stegring av onyttjat värde. Var den odelade värdeenhetens stegring av onyttjat värde till hela sitt belopp icke avdragsgill, bliva de nya värdeenheternas andelar av samma stegring, oavsett huruvida värdeenheterna sedan nästföregående taxeringstillfälle genom oneröst fång övergått till ägare eller ej, icke avdragsgilla. Vad slutligen beträffar den tredje möjligheten, att den odelade värdeenhetens vid nästföregående taxeringstillfälle fastställda stegring av onyttjat värde utgjordes delvis av avdragsgill och delvis av icke avdragsgill sådan stegring, ställer det sig olika allteftersom genom delningen nytillkommen värdeenhet sedan nästföregående taxeringstillfälle bytt ägare genom onerös överlåtelse eller ej. I förra fallet blir andel av den odelade värdeenhetens stegring av onyttjat värde, som tillägges sålunda överlåten värdeenhet, i sin helhet icke avdragsgill. I senare fallet åter skall i andel av den odelade värdeenhetens stegring av onyttjat värde, som tillägges genom delningen nybildad värdeenhet, ingå avdragsgill och icke avdragsgill stegring av onyttjat värde i samma proportion som i den odelade värdeenhetens stegring av onyttjat värde. Däremot skall vid denna särskilda fördelning av den odelade värdeenhetens stegring av onyttjat värde hänsyn icke tagas till sådana förändringar i utnyttjandet av underlaget för det onyttjade värdet eller till eventuellt inträffad ändring av det på underlaget belöpande värdet, som kan hava ägt rum efter nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt. Detta följer av de allmänna grunderna för förslaget. Beträffande sammanslagningsfallen framhåiles, att taxering till värdestegringsskatt av genom sammanslagning bildad värdeenhet (lika litet som i delningsfallen) påverkas av det taxeringsvärde, som i samband med den samtidigt skeende särskilda fastighetstaxeringen jämlikt 12 kap. 2 mom. K. L. kan åsättas den nybildade värdeenheten. Även i sammanslagningsfallen gäller, att stegring av onyttjat värde, som ingick i taxerad värdestegring för någon eller några av de sammanslagna värdeenheterna, skall överföras till den nybildade värdeenheten. Därvid skall

136 särskilt angivas, huruvida och i vad mån den nya värdeenhetens stegring av onyttjat värde är avdragsgill eller icke avdragsgill. Sistnämnda fråga avgöres, liksom i delningsfallen, med ledning av förhållandena vid den tid, som avses med den särskilda taxeringen. 3 mom. av 17 § avser ett kombinerat delnings- och sammanslagningsfall och innehåller blott den i och för sig självklara regeln, att i sådant fall såväl delnings- som sammanslagningsbestämmelserna skola tillämpas. 18 §. Anledningen till att sådan del av värdeenhets taxerade värdestegring, som utgöres av stegring av onyttjat värde, gjorts till föremål för särskilda bestämmelser i förslaget har redan berörts dels i allmänna motiveringen (sid. 77) och dels i specialmotiveringen (sid. 89). Enligt 6 § tredje stycket punkt 7) skall beskattningsnämnd vid allmän taxering till värdestegringsskatt fastställa, huruvida och i vad mån i skattepliktig värdeenhets taxerade värdestegring ingår stegring av onyttjat värde. Stegring av onyttjat värde föreligger, därest i värdeenhetens skattevärde (för löpande taxeringsperiod) ingående onyttjat värde överstiger i dess skattefria värde (för samma period) ingående sådant värde. Detta kan med begagnande av de vid författningsförslaget fogade exemplen också uttryckas så, att i den mån beloppet i kol. 4 av värdestegringsskattelängden överstiger beloppet i kol. 6 föreligger stegring av onyttjat värde (se exemplen II, III och IV). Skillnaden mellan dessa två belopp skall utföras som stegring av onyttjat värde i värdestegringsskattelängden, dock icke alltid. Fall kunna tänkas, då nämnda skillnad blir större än den taxerade värdestegringen, t. ex. om en värdeenhets åbyggnader eller vissa av dem förstörts genom eldsvåda eller rivits. Antag att värdeenheten vid den allmänna taxering till värdestegringsskatt, som närmast föregick eldsvådan, hade en taxerad värdestegring av 60 000 kronor, därav 10 000 kronor utgjorde stegring av onyttjat värde. Vid den allmänna taxeringen närmast efter eldsvådan befinnes värdeenhetens skattevärde, trots förlusten av åbyggnaderna, hava ökat med ytterligare 10 000 kronor, så att värdestegringen då fastställes till 70 000 kronor. Däri ingående stegring av onyttjat värde antages på grund av den genom eldsvådan förorsakade utvidgningen av det onyttjade värdets underlag hava ökats från 10 000 kronor till 25 000 kronor. Den del av värdestegringen, som utgöres av stegring av onyttjat värde, har alltså från den ena taxeringen till den andra ökats med 15 000 kronor under det att den taxerade värdestegringens totala ökning uppgår till 10 000 kronor. I detta fall får såsom stegring av onyttjat värde utföras endast 20 000 kronor och icke 25 000 kronor (jfr även punkt 3 av anvisningarna till 18 §). Såsom förut framhållits innebär anordningen att minska taxerad värdestegring med avdragsgill stegring av onyttjat värde ett uppskjutande tills vidare av skatteplikten för sistnämnda stegring. Motiveringen för att låta detta uppskov upphöra, därest den värdeenhet, vara stegringen i fråga be-

137 löper, genom oneröst fång övergår till ny ägare har ävenledes tidigare berörts. Sedan avdragsgill stegring av onyttjat värde överförts till icke avdragsgill sådan stegring blir den i beskattningshänseende likställd med annan beskattningsbar värdestegring. Stegringen skall kvarstå såsom icke avdragsgill ända till dess det underlag, vartill den hänföres, blir utnyttjat eller till dess den till äventyrs försvinner på grund av värdeenhetens nedgång i värde. Det kan alltså tänkas att man en avsevärd tid framåt, måhända flera decennier, får särskilt redovisa dylik icke avdragsgill stegring av onyttjat värde. Man kan fråga, varför detta skall vara nödvändigt. Förklaringen ligger däri, att dylik värdestegring kan kvarstå under teoretiskt sett obegränsad tid. Under tiden kan ny stegring av onyttjat värde uppstå, vilken såsom avdragsgill skall undantagas från skatteplikt. Dessa båda slag av stegring av onyttjat värde måste hållas isär, och lämpligaste sättet därför har ansetts vara att indela stegring av onyttjat värde i avdragsgill och icke avdragsgill. Stegring av onyttjat värde, som jämlikt 2 mom. första eller andra stycket överförts från avdragsgill till icke avdragsgill, kan icke återvinna egenskapen av avdragsgill. Endast nyförvärvad stegring av onyttjat värde blir avdragsgill. Skulle värdeenheten efter det den åsatts ny avdragsgill stegring av onyttjat värde ånyo genom oneröst fång övergå till ny ägare, förvandlas även sistnämnda nyförvärvade stegring av onyttjat värde från avdragsgill till icke avdragsgill sådan stegring. Vad i nästföregående stycke anförts förklarar det i 3 mom. föreslagna stadgandet, vilket dessutom närmare belyses genom exemplen II e) och g) samt III c). Om värdeenhet med såväl avdragsgill som icke avdragsgill stegring av onyttjat värde skulle nedgå i värde så att värdestegringen minskas, skall reduktionen i första hand gå ut över den avdragsgilla stegringen av onyttjat värde, vilken kan sägas utgöra toppen av värdestegringen (se exempel II f). Skulle värdenedgången bliva så stor, att även icke avdragsgill stegring av onyttjat värde försvinner, men värdeenheten därefter åter uppgå i värde, skall frågan huruvida nytillkommande stegring av onyttjat värde är avdragsgill eller icke avdragsgill bedömas efter huvudregeln i förevarande paragraf. Ovan har berörts under vilka förhållanden ökning av onyttjat värde kan komma att överstiga taxerad värdestegring. Även i punkt 3 av anvisningarna till förevarande paragraf framhålles, att stegring av onyttjat värde icke får utföras med så högt belopp att nämnda stegring kommer att överstiga den taxerade värdestegringen. Skulle stegringen av onyttjat värde bestå av såväl avdragsgill som icke avdragsgill stegring, bör den erforderliga minskningen först gå ut över den avdragsgilla delen av stegringen. I 4 mom. utsäges endast, att vad i paragrafen i övrigt föreslagits skola gälla för odelad värdeenhet, vid delning av värdeenhet skall tillämpas även på de genom delningen nybildade värdeenheterna.

138 19 §. Såsom redan i allmänna motiveringen framhållits (sid. 78 och 83) föreslås vissa stadganden i syfte att bereda skattskyldig möjlighet att avlösa skatteplikt för värdestegring. Avlösning förutsattes kunna ske icke blott beträffande redan i vederbörlig ordning fastställd taxerad värdestegring utan även för ännu icke fastställd värdestegring, som kan hava uppkommit efter senaste allmänna taxering till värdestegringsskatt. Sedan avlösningssumman för det belopp av värdestegringen som önskas avlöst, blivit erlagd, skall i framtiden värdestegring, som då icke överstiger beloppet av den avlösta värdestegringen, vara fri från värdestegringsbeskattning. Det har synts lämpligt att låta avlösningen kunna avse även del av värdestegring. Därigenom erhåller skattskyldig möjlighet att avlösa skatteplikt blott för sådan del av värdestegringen som han anser kunna bliva permanent. Skatteplikt för värdestegring, som ligger så högt att den skulle kunna försvinna på grund av fastighetsvärdenas fluktuationer, torde en försiktig fastighetsägare icke komma att avlösa. Avlösning av skatteplikt för i vederbörlig ordning redan fastställd värdestegring (avlösning enl. 1 mom.) tankes kunna ske när som helst. Av praktiska skäl kan avlösningens inverkan på skatten emellertid ej få inträda förrän under kalenderåret närmast efter det, varunder avlösningssumman inbetalats. Sker inbetalningen tidigare än den 31 december året innan det, från och med vilket verkan av avlösningen skall inträda, synes det därför skäligt att vederbörande erhåller ränta på det belopp, som inbetalas tidigare än erforderligt. Denna räntegottgörelse, som skäligen kan bestämmas till tre procent, synes lämpligen kunna givas formen av en däremot svarande nedsättning av avlösningssumman. Stadgande av sådant innehåll föreslås i 1 mom. andra stycket. Den skattebefrielse, som åsyftas med avlösningen, vinnes när det gäller odelad värdeenhet genom att beloppet av den värdestegring, för vilken skatteplikt avlösts, vid närmast efter avlösningssummans inbetalning inträffande taxering till värdestegringsskatt, vare sig denna är allmän eller särskild, lägges till värdeenhetens skattefria värde för löpande taxeringsperiod. Tillvägagångssättet vid avlösning av skatteplikt för genom delning nytillkommen värdeenhet beröres i det följande å sid. 140. I 2 mom. av förevarande paragraf föreslås regler för det fall att någon skulle önska under löpande taxeringsperiod avlösa skatteplikt för värdestegring, som efter senaste allmänna taxering till värdestegringsskatt kan hava uppkommit å odelad värdeenhet. För att dylik avlösning skall kunna ske måste det tillskapas en möjlighet att få prövat och fastställt, huruvida ytterligare värdestegring uppstått och i förekommande fall storleken därav. Efte att hava övervägt olika utvägar hava de sakkunniga stannat för att föreslå, att frågan om nytillkommen värdestegring skall prövas och avgöras i samma ordning som gäller för fastställande av s. k. preliminärt taxeringsvärde för fastighet enligt K. F. den 14 juni 1933 (nr 357). Frågan skall allt-

139 så enligt de sakkunnigas mening avgöras av prövningsnämnd. Dess beslut i förevarande avseende skall kunna överklagas, se 33 §. I detta sammanhang framhålles, att något tvång att fullfölja ett påbörjat avlösningsförfarande icke kan stadgas. Skulle skattskyldig, som i nu föreslagen ordning påkallat besked om storleken av nytillkommen värdestegring, efter beskedets erhållande icke finna anledning fullfölja avlösningen, står det honom givetvis fritt att underlåta det. Härav följer, att skattskyldig, som av någon anledning under löpande taxeringsperiod önskar en auktoritativ bedömning av frågan, om ny värdestegring uppkommit å hans värdeenhet sedan nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt, kan använda sig av detta förfarande. Vid behandling av framställning om besked, huruvida och i vad mån ny värdestegring skall anses hava tillkommit eller ej, skola stadgandena i nyssnämnda förordning i tillämpliga delar gälla. Därav följer bl. a., att framställning i förevarande avseende skall åtföljas av ett belopp å 25 kronor (se 4 § i den åberopade förordningen). I 9 § av nyssnämnda förordning stadgas vidare, att viss stämpelavgift skall utgå, därest det åsatta preliminära taxeringsvärdet överstiger 25 000 kronor. Detta torde i ärenden av förevarande beskaffenhet få tillämpas så, att stämpelavgiften sättes i relation till taxeringsvärdet av den värdeenhet, för vars eventuellt nytillkomna värdestegring skatteplikt skall avlösas. Därest fråga är om avlösning av skatteplikt för nytillkommen värdestegring å genom delning nybildad värdeenhet, skall stämpelavgiften alltså ej utgå efter »stamfastighetens» taxeringsvärde utan efter det senast fastställda taxeringsvärdet för den ifrågavarande genom delning nybildade värdeenheten, eller, om sådant värde ej fastställts, dess av vederbörande prövningsnämnd uppskattade taxeringsvärde. För verkställande av den i 2 mom. av förevarande paragraf förutsatta prövningen av nytillkommen värdestegring har vederbörande prövningsnämnd att fastställa alla de för värdestegringens bestämmande erforderliga värdena. Beskattningsnämnden vid nästa allmänna taxering till värdestegringsskatt bör emellertid icke anses obetingat bunden av de av prövningsnämnden fastställda värdena där sådant skulle kunna k o m m a i fråga, t. ex. beträffande skattefria värdet. Sedan genom särskilt förfarande jämlikt ovannämnda förordning fastställts, att nytillkommen värdestegring föreligger, k a n skatteplikt avlösas såväl för denna nya värdestegring som för den vid nästföregående allmänna taxering till värdestegringsskatt fastställda eller för endera av nämnda värdestegringar. Att märka är emellertid, att avlösning av skatteplikt för värdestegring, som tillkommit sedan nästföregående allmänna taxering, innebär avlösning av ännu ej aktuell skatteplikt. Nämnda värdestegring skulle rätteligen ej hava taxerats förrän vid nästa allmänna taxering till värdestegringsskatt. Om skatteplikt för sådan värdestegring avlöses i förväg, bör därför skattskyldig å avlösningssumman erhålla ränta efter den i 1 mom. andra stycket föreslagna procentsats, för tiden från och med inbetalningsdagen till den löpande taxeringsperiodens slut. Skulle nästa allmänna taxering till vär-

140 destegringsskatt bliva uppskjuten ett eller annat år, bör givetvis den, som inbetalat avlösningssumma, gottgöras för det ytterligare ränteavdrag, som kan påkallas av uppskovet. 3 mom. av paragrafen innehåller regler för avlösning under löpande taxeringsperiod av skatteplikt för värdestegring å värdeenhet, som sedan närmast föregående allmänna taxering till värdestegringsskatt tillkommit genom delning av då bestående värdeenhet. Dylik avlösning torde bliva av stor praktisk betydelse. Det kan nämligen förväntas bliva vanligt att köpare av tomter från tomtbolag och andra ägare av styckningsfastigheter komma att påfordra att få tomterna fria från all intill dagen för köpet uppkommen värdestegring. I sådana fall bliva de här föreslagna reglerna tillämpliga. Det påpekas, att avlösning enligt detta mom. endast kan äga rum i fråga om genom delning tillkommen värdeenhet. Avlösning kan alltså icke få ske för ett godtyckligt angivet område av en värdeenhet. I fall som avses i detta mom. skall fastställas dels den genom delningen nybildade värdeenhetens andel i den för »stamfastigheten» vid tiden för delningen gällande värdestegringen, d. v. s. i den värdestegring, som fastställdes för den odelade värdeenheten vid närmast föregående allmänna taxering till värdestegringsskatt, och den ytterligare värdestegring som därefter under tiden fram till delningen kan hava uppkommit å densamma, dels ock den värdestegring, som under tiden från delningen fram till avlösningsförfarandets påbörjande kan hava upplupit å den nybildade värdeenheten. Även fastställandet av dessa värden synes lämpligen kunna ske genom det i 2 mom. föreslagna förfarandet. Vid avlösning av skatteplikt för genom delning nytillkommen värdeenhet förfares olika allteftersom närmast därefter inträffande taxering till värdestegringsskatt är allmän eller särskild. Är taxeringen allmän lägges, liksom vid avlösning av skatteplikt för odelad värdeenhet, beloppet av den värdestegring, för vilken skatteplikt avlösts, till värdeenhetens vid taxeringen fastställda skattefria värde för löpande taxeringsperiod. Vid särskild taxering åter sker icke definitiv fastställelse av skattefritt värde för enheten i fråga utan endast, såsom i motiveringen till 17 § utvecklats (sid. 134), en preliminär fördelning av det för »stamfastigheten» vid tiden för delningen gällande skattefria värdet på de vid delningen nytillkomna värdeenheterna. Beloppet av den värdestegring, för vilken skatteplikt avlösts, antecknas då dels i värdestegringsskattelängdens anteckningskolumn, dels ock — eventuellt med rött bläck — i kolumnen för skattefria värdet. Avlöses skatteplikt för värdestegring från värdeenhet, som vid närmast föregående allmänna taxering till värdestegringsskatt utgjorde del av annan värdeenhet, skola de resultat, vartill vederbörande beskattningsnämnd må komma i fråga om de å värdestegringen inverkande faktorer icke föranleda ändring av taxeringen till värdestegringsskatt för andra delar av »stamfastigheten».

141 20 §. Även om hel befrielse från skattskyldighet till värdestegringsskatt meddelas, skall detta ej innebära att taxering till värdestegringsskatt skall helt underlåtas beträffande den värdeenhet varom fråga är. Taxering bör ske som vanligt med det undantag allenast att kolumn 11 i värdestegringsskattelängden med rubrik »Uträknad värdestegringsskatt» icke if ylles. I anteckningskolumnen anmärkes, att värdestegringsskatt ej skall utgå samt orsaken därtill (med hänvisning till vederbörande beskattningsnämnds protokoll). Det torde få anses ligga i sakens natur att erlagd avlösningssumma icke skall kunna återbekommas enligt denna paragraf. 21 §. Det i tredje stycket föreslagna stadgandet äger beträffande fastighesskatten sin motsvarighet i 8 § sista stycket K. L. och föreslås av samma skäl som åberopades för införandet av sistnämnda stadgande. 1 Uppdelning av värdeenhets beskattningsbara värdestegring enligt denna paragraf kan naturligtvis ej ersätta den uppdelning av värdeenhets taxerade värdestegring, som enligt förslagets 17 § tankes skola ske vid delning av värdeenhet. Sådan uppdelning av värdeenhets beskattningsbara värdestegring som det är fråga om i 21 § bör få påfordras såväl i samband med allmän taxering till värdestegringsskatt hos vederbörande fastighetstaxeringsnämnd som under löpande taxeringsperiod hos årlig taxeringsnämnd. 23 §. Enligt de sakkunnigas förmenande torde nya deklarationer ej behöva införas till ledning vid taxering till värdestegringsskatt. För erhållande av erforderliga upplysningar torde de allmänna fastighetsdeklarationerna enligt 17 § T. F. kunna användas, därest de kompletteras med ytterligare några punkter för ifyllande. Uti tillämpningskungörelse, som utfärdas i administrativ ordning, torde böra meddelas närmare föreskrifter angående dylikt tillägg till fastighetsdeklarationsblanketterna samt därom, att uppgifter skola lämnas i de hänseenden, som angivas genom tilläggen. För delnings- och sammanslagningsfallen under löpande period torde de särskilda fastighetsdeklarationer, som i dylika fall skola avgivas enligt 22 § T. F., bliva tillräckliga. 25 §. Såsom i specialmotiveringen till 6 § redan berörts skola de år, då allmän fastighetstaxering äger rum, fastighetstaxeringsnämnderna först preliminärt avgöra fastigheternas indelning i värdeenheter samt frågorna om skatteplikt och skattskyldighet för de preliminärt fastställda värdeenheterna. 1

Prop. 102/1927 sid. 318; Kmjlenstierna m. fl. a. a. sid. 54.

142 Beträffande varje värdeenhet, som därvid anses skattepliktig till värdestegringsskatt, skall fastighetstaxeringsnämndens ordförande upprätta förslag till taxering. Förslaget bör upprättas enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t. De sakkunniga hava uppgjort ett förslag till formulär, vilket såsom bilaga G formulär nr 1 fogats vid betänkandet. Det har övervägts att ålägga ordföranden att, då upprättat taxeringsförslag rörande värdeenhet första gången utvisar beskattningsbar värdestegring eller innefattar förändring av värdeenhets omfång eller höjning av tidigare åsätt beskattningsbar värdestegring, tillställa vederbörande skattskyldig förslaget i rekommenderad försändelse för att bereda denne tillfälle att yttra sig däröver. Tanken har övergivits, enär dylik kommunikation knappast skulle kunna medhinnas. Det i 27 § föreslagna underrättelseförfarandet är emellertid i viss mån avsett att fylla det syfte som skulle ernås genom delgivning av förslagen. Vid förslags upprättande bör ordföranden i erforderlig utsträckning hänvända sig till fastighetstaxeringskonsulenten (se sid. 172) för erhållande av råd och anvisningar. Konsulenten bör som regel taga del av alla upprättade förslag innan de föreläggas fastighetstaxeringsnämnden. 26 §.

Angående formulär till värdestegringsskattelängd hänvisas till de vid författningsförslaget fogade exemplen I—V. Såsom av förevarande paragraf framgår skola i värdestegringsskattelängden införas endast värdeenheter med taxerad värdestegring. I särskild tillämpningsförfattning torde böra stadgas, att för taxeringslängd vid allmän fastighetstaxering gällande föreskrifter beträffande längds upprättande, förande, underskrivande och tillhandahållande skola äga motsvarande tillämpning i fråga om värdestegringsskattelängd vid allmän taxering till värdestegringsskatt, dock med det undantag, att stomme till värdestegringsskattelängden bör upprättas av fastighetstaxeringsnämndens ordförande och ej av vederbörande debiteringsförrättare. Stommarna kunna ju icke upprättas förrän fastighetstaxeringen är klar, varför det synes naturligt att lägga bestyret därmed på fastighetstaxeringsnämndens ordförande. 27 §.

De sakkunniga hava upprättat förslag till formulär till sådan underrättelse, som avses i denna paragraf, se bilaga C f o i-mulär nr 2. 28 §.

För varje år skall ny värdestegringsskattelängd upprättas. Med hänsyn till att vid allmän taxering till värdestegringsskatt fastställda värden, bortsett från delnings- och sammanslagningsfall, i regel skola gälla oförändrade för en femårsperiod, hava de sakkunniga övervägt, huruvida det skulle vara möjligt att låta de vid allmän taxering upprättade längderna gälla för hela taxeringsperioden. Antingen skulle därvid i längden utrymme

143 lämnas för anteckningar i förekommande fall om delning och sammanslagning av värdeenheter eller om ändring i värdeenhets beskattningsbara värdestegring på grund av att avdragsgill stegring av onyttjat värde överförts till icke avdragsgill sådan stegring, eller därför att avlösning av värdestegring skett ävensom om ändringar i objektiv skatteplikt eller subjektiv skattskyldighet för bestående värdeenhet, eller ock skulle årliga kompletteringslängder för anteckningar i berörda hänseenden upprättas. Ett förslag i sådan riktning beträffande fastighetslängderna framfördes på sin tid dels av 1921 års kommunalskattekommitté i motiveringen till 13 § i dess förslag till kommunalskattelag, dels ock av 1923 års taxeringssakkunniga i betänkande angående omorganisation av taxeringsväsendet (S. O. U. 1925: 27 sid. 236). Vederbörande departementschef förklarade emellertid i prop, nr 102/1927 med förslag till kommunalskattelag m. m. (sid. 328) samt i prop, nr 210/1927 med förslag till taxeringsförordning (sid. 112), att han funne övervägande skäl tala för att fullständiga fastighetslängder upprättades vid taxeringen varje år. Uppslaget ledde därefter icke till något resultat. Särskilda fullständiga fastighetslängder uppläggas alltjämt för varje år. 1 Vidkommande värdestegringsskattelängden skulle, enligt de sakkunnigas förmenande, ett system med endast en längd för hela taxeringsperioden otvivelaktigt leda till oreda och bristande överskådlighet och detta vare sig anteckningar i ovan antydda hänseenden finge göras å därför avsedda utrymmen i själva längden eller i årliga kompletteringslängder. De anteckningar, varom här är fråga, äro emellertid så viktiga för en riktig taxering, särskilt i delningsfallen, att det icke synes tillrådligt med anordningar, som kunna befaras ens i någon mån leda till oklarhet eller otydlighet. På grund härav hava de sakkunniga stannat för att föreslå att fullständiga värdestegringsskattelängder skola upprättas för varje år. I detta sammanhang kan även framhållas, att enär värdeenheter med skattevärde ej överstigande 15 000 kronor i regel skola undantagas från skatteplikt och förty ej skola upptagas i värdestegringsskattelängd, dessa längder alltid komma att bliva mindre vidlyftiga än fastighetslängderna. Enligt föreliggande statistiska uppgifter (sid. 205) uppgår antalet jordbruksfastigheter med värde över 15 000 kronor å rikets landsbygd blott till 141 procent av samtliga jordbruksfastigheter. Motsvarande siffror för antalet annan fastighet över 15 000 kronors värde utgör å landsbygden 108 procent och i städerna utom de tre största 446 procent av hela antalet annan fastighet. Det rör sig här icke om taxeringsenheter utan om antalet »huvudsummor» i fastighetslängderna, enär det kan antagas, att värdeenheterna åtminstone på landsbygden i allmänhet komma att överensstämma med de fastigheter och fastighetskomplex, som avses med huvudsummorna. Om man bortser från fall då värdeenhet på grund av delning skall taxeras till värdestegringsskatt även om skattevärdet ej överstiger 15 000 kronor, skulle alltså den åberopade statistiken giva vid handen, att värdestegringsskattelängderna i hela riket maximalt skulle kunna avse högst 60 000 värdeenheter jordbruksfastighet och — frånsett de tre största städerna — 1

Se 62 § 3 mom. samt 86 § första stycket T. F.

144 högst 110 000 värdeenheter annan fastighet. Dessa skola dock införas i längden blott i den mån taxerad värdestegring framkommer. Till jämförelse m å erinras, att hela antalet fastigheter i riket uppskattats, jordbruksfastigheter till 490 000 och annan fastighet till 693 000. 29 §. De sakkunniga hava upprättat förslag jämväl till underrättelse som avses i denna paragraf, se bilaga C formulär nr 3. 30 §. Vad i denna paragraf sägs därom, att föreskrifterna om skyldighet för fastighetstaxeringskonsulent att lämna erforderligt biträde vid fastighetstaxering skola äga motsvarande tillämpning vid taxering till värdestegringsskatt, förutsätter givetvis att en dylik befattning inrättas och att föreskrifter om en sådan befattningshavares åligganden intagas t. ex. i taxeringsförordningen. 31 §. Vid taxering till värdestegringsskatt av värdeenhet, som bildats av två eller flera taxeringsenheter eller fastigheter, för vilka skilda fastighetsdeklarationer avgivits, böra värdestegringstaxeringshandlingarna biläggas den fastighetsdeklaration, som har lägsta numret. Stadgande därom synes lämpligen kunna införas i särskild tillämpningskungörelse. Under de sakkunnigas överläggningar har varit på tal att i denna paragraf även införa ett mot 34 § i krigskonjunkturskatteförordningen för år 1942 svarande stadgande av innebörd, att för taxering till värdestegringsskatt skulle, enligt bestämmande i varje särskilt fall av landskamrerare, granskning av skattskyldigs bokföring få verkställas av vederbörande fastighetstaxeringskonsulent eller av person som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen. Sannolikt skulle en dylik granskning huvudsakligen komma att avse uppgivna kostnader för värdeenhets förbättring. Skattskyldig torde emellertid själv hava stort intresse av att dylika kostnader rätt uppgivas. På grund därav har bestämmelse om sådan granskningsrätt ansetts överflödig. 32 §. De flesta av de faktorer, vilka skola hava betydelse för fastställande avvärdestegring, kunna och skola prövas av beskattningsnämnd oberoende av de uppgifter, som skattskyldig kan hava lämnat. I den mån så är förhållandet synes behov av eftertaxeringsbestämmelser icke föreligga. Beträffande storleken av de kostnader, som kunna hava nedlagts för förbättring av värdeenhet, äro visserligen skattskyldigs uppgifter av största betydelse och det kunde därför ifrågasättas att eftertaxering skulle få ske, därest det visade sig att oriktiga uppgifter lämnats därutinnan. Om skattskyldig skulle uppgiva för höga kostnader, riskerar han emellertid att värdeenhetens taxeringsvärde i samma mån höjes med påföljd att fastighetsskatten ökas. Därtill

145 kommer, att vid beräkning av inkomst av fastighet avdrag får göras för underhållskostnader men icke för ny-, till- eller ombyggnader å fastigheten eller för grundförbättring därå (22 och 25 §§ K. L.). Detta förhållande måste också i sin mån bidraga till att skattskyldig icke frestas att till värdestegringsskattetaxeringen med orätt uppgiva underhållskostnader såsom kostnader för ny-, till- eller ombyggnader eller för grundförbättringar. Det torde således, såsom redan framhållits, ligga i skattskyldigs intresse att lämna riktiga uppgifter i förevarande avseende, och möjligheten för skattskyldig att härutinnan lämna oriktiga uppgifter torde därför icke påkalla bestämmelser om eftertaxering. De i 18 § 2 mom. föreslagna reglerna om att avdragsgill stegring av onyttjat värde skall överföras till icke avdragsgill sådan stegring, därest värdeenhet, vara stegringen belöper, genom oneröst fång övergår till ny ägare, skulle emellertid kunna tänkas föranleda någon att, för att undgå den ökning av värdeenhetens beskattningsbara värdestegring, som skulle bliva följden av dylik överföring, underlåta att i vederbörlig ordning söka lagfart å sitt fång (se K. F . 16/6 1875 ang. lagfart å fång till fast egendom, 2 §) eller att lämna i mantalsskrivningsförordningen föreskriven anmälan om innehav av fast egendom (se K. F. 6/8 1894 ang. mantalsskrivning, § 4 mom. 1 punkt 2). För dylikt fall synes det böra finnas möjlighet till efterbeskattning. Förslag om stadgande i sådant syfte framlägges därför i denna paragraf. Genom föreskrifterna i 20 § T. F. om avgivande av allmän fastighetsdeklaration under året näst före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, och i 17 § 2 mom. samma förordning om kompletterande anmälan om fastighetsöverlåtelse under tiden efter avlämnandet av allmän fastighetsdeklaration men före taxeringsårets ingång samt i 22 och 24 §§ samma förordning om avgivande av särskild fastighetsdeklaration de år, då allmän fastighetsdeklaration icke äger rum, har sörjts för att vederbörande beskattningsnämnder skola erhålla kännedom om fastighetsöverlåtelser fram till den tidpunkt, som avses med respektive taxering. Förutsättningarna för eftertaxering hava emellertid icke kunnat anknytas till dessa uppgifter och anmälningar till beskattningsnämnderna utan ansluta sig, som ovan framhållits, till de uppgifter, som skola vara grundläggande för den årliga mantalsskrivningen. Det måste då vara angeläget, att även mantalsskrivmngsförrättaren så långt sig göra låter erhåller kännedom om förekommande fastighetsöverlåtelser ända fram till årets slut. Därför hava de sakkunniga samtidigt härmed framlagt förslag om ändring i mantalsskrivningsförordningen av innebörd att i januari varje år efteranmälan till mantalsskrivmngsförrättaren skall ske av fastighetsförvärv, som ägt r u m efter den tid då mantalsuppgift avlämnades nästföregående år. Härom hänvisas till de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av 4 § mantalsskrivningsförordningen (sid. 44). 33 §. De sakkunniga anse, att taxeringsförordningens föreskrifter rörande besvär över fastighetstaxering enligt kommunalskattelagen skola tillämpas även be10—4*3097

146 träffande värdestegringstaxeringen. Endast i en punkt föreslås en avvikelse från taxeringsförordningens ifrågavarande föreskrifter. Enligt 131 § T. F. tillkommer besvärsrätt liksom för ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet arrendator, vilken jämlikt avtal, ingånget efter kommunalskattelagens ikraftträdande, gentemot ägaren eller innehavaren har att ansvara för fastighetsskatt, som belöper på den arrenderade fastigheten. Erfarenheten lär hava visat, att arrendator enligt detta stadgande tillkommande besvärsrätt ytterst sällan begagnats. För värdestegringstaxeringens del torde man dessutom kunna utgå från att arrendator, som enligt avtal ingånget efter den 1 januari 1929 skulle gentemot ägare eller därmed likställd innehavare av värdeenhet svara för värdestegringsskatt å värdeenheten, i regel skulle sakna möjlighet att självständigt, utan ägarens medverkan föra besvärstalan över värdeenhetens taxering till värdestegringsskatt. Av dessa skäl hava de sakkunniga icke tagit med arrendator, varom här varit fråga, bland de besvärsberättigade, vilka uppräknas i sista ledet av förevarande paragrafs första stycke. Nästföregående led av samma stycke, vari föreslås att bestämmelserna i 123 § 1 mom. T. F . om särskild besvärsrätt skola äga tillämpning, då skattskyldig icke inom viss tid erhållit underrättelse om beslut av fastighetstaxeringsnämnd enligt 27 § eller av årlig taxeringsnämnd enligt 29 §, innebär endast ett av formella skäl påkallat förtydligande av den föreslagna huvudregeln. Det synes skäligt att beslut, som jämlikt de i 19 § 2 och 3 momenten föreslagna stadgandena kunna komma att meddelas av prövningsnämnd rörande å värdeenhet under löpande taxeringsperiod upplupen värdestegring, skola kunna överklagas. Stadgande därom har inryckts i första stycket av förevarande paragraf. I anslutning till det föreslagna stadgandet i fjärde stycket av paragrafen om att ändring i fastighetstaxeringen skall åtföljas av »därav betingad ändring i taxering till värdestegringsskatt» erinras om stadgandet i 129 § T. F. Ett beslut om ändring av fastighetstaxeringen för ett visst år bör alltså återverka på taxeringen till värdestegringsskatt ej blott för året i fråga utan även för därefter följande år av taxeringsperioden. 37 §. Till kommun eller municipalsamhälle inflytande andelar i inbetalade avlösningssummor enligt 19 § kunna icke betraktas såsom löpande inkomster. Det synes då naturligt, att dylika medel ej skola få användas till löpande utgifter. De sakkunniga anse, att medlen i fråga böra avsättas till en särskild fond, förslagsvis benämnd värdestegringsskattefond. Angående sådan fonds användning och förvaltning synes vad i lagen den 12 juni 1936 om kommunal fondbildning stadgas rörande användning och förvaltning av tillfällig fond kunna tillämpas. I 6 § av ovannämnda lag talas i första stycket om medel, som inflyta till kommun vid avyttring av tillgång för stadigvarande bruk eller såsom ersättning på grund av försäkring av dylik tillgång, och i andra stycket om

i

147 överskottsmedel å lån, som av kommun upptagits med Konungens tillstånd och som ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet. Därefter heter det i samma paragraf: »Erhåller kommun eljest belopp, som ej är att hänföra till kommunens löpande inkomster, må beloppet avsättas till tillfällig fond.» I samband härmed anmärkes, att enligt förarbetena till lagen om kommunal fondbildning hinder ej möter för kommun att hava flera tillfälliga fonder.1 Jämlikt 7 § i nyssnämnda lag må tillfällig fond, i den mån den ej bildats av överskottsmedel å lån upptaget med Konungens tillstånd och såvitt ej särskilda villkor eljest blivit stadgade för dess disponerande, tagas i anspråk för anskaffande av tillgång för stadigvarande bruk »genom beslut i vanlig ordning», d. v. s. därför fordras varken kvalificerad majoritet eller underställning. Vill kommun däremot taga sålunda bildad tillfällig fond i anspråk för annat ändamål, skall beslut därom för att vinna bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse. Enligt 9 § i lagen om kommunal fondbildning skall ränta å tillfällig fond ej tillföras fonden. I 8 § av meranämnda lag slutligen givas särskilda bestämmelser angående fondmedlens placering. 40 §.

Tillämpningskungörelsen bör innehålla föreskrift bland annat därom, att vad i uppbördsreglementet är i fråga om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt stadgat om uppbörd, redovisning och restitution med mera skall i tilllämpliga delar gälla beträffande värdestegringsskatten. övergångsbestämmelser. Den föreslagna författningen synes böra träda i kraft den 1 juli 1943, vilket skulle innebära att den skulle tillämpas första gången i samband med den allmänna fastighetstaxering, som är avsedd att hållas år 1944.2 Under förutsättning att så sker blir det vid detta första taxeringstillfälle 1938 års taxeringsvärden, som komma att läggas till grund vid bedömandet av om och i vad mån värdestegring skall anses föreligga. Valet har stått mellan 1938 års och 1944 års allmänna fastighetstaxeringar som bas. Något annat alternativ synes icke kunna komma i fråga. Väljes det senare årets taxeringar kan skatten icke börja utgå förrän från och med år 1947, då allmän fastighetstaxering författningsenligt ånyo skall äga rum. Detta skulle medföra att skatten ej skulle kunna i önskvärd utsträckning tillgodose det i direktiven uttalade önskemålet att motverka spekulation i stigande fastighetsvärden. Skatten skulle vidare genom att börja löpa först 1 2

Prop, nr 202/1936 sid. 55. Genom K. F. 19/i2 1941 (nr 945) om uppskov med allmän fastighetstaxering m. m. har stadgats, att den allmänna fastighetstaxering, som jämlikt bestämmelserna i 2 § 1 mom. T. F. och 12 § 1 mom. K. L. skulle verkställas år 1943, i stället skall äga rum år 1944.

148 fr. o. m. år 1947 förlora avsevärt i finansiell betydelse. Med hänsyn till dessa omständigheter hava de sakkunniga funnit alternativet med år 1944 som basår mindre lämpligt och hava förty stannat för det andra alternativet, d. v. s. de föreslå att 1938 års allmänna fastighetstaxering lägges som bas. I den mån skattskyldig förvärvat värdeenhet genom oneröst fång på sådana villkor, att han kan anses hava utgivit vederlag helt eller delvis för värdestegring, som kan bliva konstaterad vid 1944 års allmänna taxering, har i punkt 5 av övergångsbestämmelserna föreslagits särskilda regler i syfte att vid värdestegringens fastställande skälig hänsyn skall kunna tagas till detta förhållande. Därom vidare i det följande. Mot anordningen att taga 1938 års taxeringsvärden till utgångspunkt vid fastställandet av värdestegring år 1944 kan med visst fog invändas, att taxeringsvärdena år 1938 tillkommo utan att man hade kännedom om vilken betydelse som skulle komma att tillmätas dem i förevarande hänseende. I många fall hava kanske fastigheter åsatts lägre taxeringsvärden än som varit objektivt riktigt. Den skattskyldige har kanske direkt bidragit till detta resultat genom sina uppgifter i fastighetsdeklarationen eller har han underlåtit att överklaga en låg taxering — ett högre taxeringsvärde skulle ju hava medfört en högre fastighetsskatt. Hade vederbörande däremot vetat om att taxeringsvärdet såsom ingångsvärde skulle jämföras med det skattevärde, som kan framkomma vid 1944 års taxering, hade han kanske framlagt skäl som kunnat föranleda att fastigheten blivit högre taxerad. Med hänsyn till dessa överväganden hava de sakkunniga ansett det skäligt att bereda dem som så önska möjlighet att få 1938 års fastighetstaxeringsvärden jämkade. Förslag därom framlägges i punkt 4 av övergångsbestämmelserna. Den prövning, varom här är fråga, bör lämpligen vara undangjord innan arbetet med 1944 års allmänna taxering till värdestegringsskatt påbörjas. Det synes då ligga närmast till hands att låta prövningen verkställas av 1943 års ordinarie prövningsnämnder. Av syftet med prövningen följer, dels att denna skall ske enligt de uppskattningsgrunder, som tillämpades vid 1938 års allm ä n n a fastighetstaxering, dels ock att hänsyn därvid icke skall tagas till efter nämnda taxering inträdda förändringar med avseende å fastigheten. Den jämkning i 1938 års fastighetsvärden, som prövningen möjligen kan föranleda, skall naturligtvis icke inverka på fastighetsskatten för den taxeringsperiod, som började löpa år 1938. Det förutsattes, att år 1943 alla taxeringsfrågor för år 1938 slutligen avgjorts. Med hänsyn till att stegring av onyttjat värde i princip skall vara tills vidare skattefri, kan det beträffande jordbruksfastighet vara av betydelse att få i taxeringsvärdet ingående tomtoch industrivärde underkastat särskild prövning. Tomt- och industrivärde skall ju enligt 3 § anses såsom onyttjat värde för jordbruksfastighet. Basvärdena måste, som nyss anförts, vara slutgiltigt prövade, då taxering till värdestegringsskatt företages. Med hänsyn därtill föreslås att talan mot prövningsnämndens beslut i jämkningsfrågan icke skall tillåtas. Av principen om 1938 års taxering som bas för värdestegringstaxeringen

149 år 1944 följer även, att vid 1944 års taxering fastställda värdeenheter med skattevärde icke överstigande 15 000 kronor skola vara skattepliktiga, därest de år 1938 eller senare tillkommit genom delning av taxeringsenhet eller komplex av taxeringsenheter, som enligt i detta förslag angivna grunder år 1938 skulle hava utgjort värdeenhet eller del av sådan enhet. Föreskrifter härom föreslås under punkt 3 i övergångsbestämmelserna. Att för detta ändamål uppgöra särskilda längder över de taxeringsenheter eller komplex av taxeringsenheter enligt 1938 års fastighetslängd, som skola anses såsom värdeenheter, torde icke vara nödvändigt eller ens lämpligt. Det torde vara tillräckligt att i varje uppkommande fall göra klart för sig, om en värdeenhet skall anses tillkommen genom delning av en år 1938 bestående värdeenhet. Anteckningar härom kunna på lämpligt sätt göras i 1938 års fastighetslängder, vilka komma att vara tillgängliga för taxeringsmännen. Slutligen kan såsom ovan berörts inträffa att skattskyldig, som förvärvat sin värdeenhet genom oneröst fång, genom det därvid lämnade vederlaget så att säga redan inlöst den värdestegring, som kan bliva fastställd vid värdeenhetens förstagångstaxering till värdestegringsskatt. I så fall är det ju ägarens fångesman, som inhöstat vinsten av värdestegringen. För att såvitt möjligt undanröja den obillighet, som en beskattning av värdestegringen i dylikt fall skulle kunna anses innebära, hava de sakkunniga i punkt 5 av övergångsbestämmelserna föreslagit ett stadgande, som skall möjliggöra för beskattningsnämnd att, när den har att första gången fastställa värdeenhets skattefria värde, taga skälig hänsyn till förhållande av ovan nämnt slag. Meningen är att stadgandet skall kunna tillämpas icke blott vid den första allmänna taxeringen till värdestegringsskatt år 1944, utan även, beträffande värdeenhet, som då icke blir taxerad till värdestegringsskatt, vid dess första därefter infallande taxering till sådan skatt. För att förekomma missbruk av detta stadgande torde det vara nödvändigt att sätta en bestämd gräns för dess tillämplighet. Denna gräns synes kunna dragas så, att hänsyn skall kunna tagas endast till sådana onerösa förvärv, som fullbordats före dagen för författningsförslagets bekantgörande. 1 annat fall skulle syftet med värdestegringsbeskattningen omintetgöras. Av det föreslagna stadgandets formulering framgår, att de sakkunniga ej tänkt sig en ovillkorlig rätt för skattskyldig att få värdeenhets skattefria värde bestämt med ledning av köpeskilling eller annat vederlag, som k a n hava utgivits eller avtalats för värdeenheten. Det förutsattes tvärtom en prövning i varje särskilt fall av frågan, om och i vad mån ett avtalat vederlag skall kunna föranleda, att skattefria värdet sättes högre än det skulle hava blivit om det fastställts regelmässigt, d. v. s. lika med värdeenhetens taxeringsvärde med undantag för däri möjligen ingående skogs- eller särskilt maskinvärde vid den allmänna fastighetstaxering, som närmast föregick den taxering till värdestegringsskatt, varom fråga är. Stadgandet bör tillämpas endast i fall, då ett sådant förhållande, som enligt vad ovan anförts föranlett dess framläggande, verkligen föreligger. Tillämpning av stadgandet är följaktligen utesluten, om det framgår att ett åberopat köpeavtal i själva verket

150 är ett skenköp. Ej heller kan annat avtal än det, varpå den vid tiden för taxeringen i fråga skattskyldige ägaren grundar sin äganderätt till värdeenheten, åberopas. Den avtalade köpeskillingen vid ett fång, som inträffat före förslagets offentliggörande och till vilket eljest hänsyn bort tagas, kommer därför att sakna betydelse om sedermera värdeenheten genom annat oneröst fång förvärvas av en ny ägare, som är skattskyldig till värdestegringsskatt. Av den ovan angivna tankegången följer att det är just den skattskyldige ägaren, som skall hava utgivit eller avtalat att utgiva vederlag för värdeenheten. Har han förvärvat värdeenhet genom benefikt fång, t. ex. genom arv, testamente eller gåva, är stadgandet ej tillämpligt; det är i sådant fall utan betydelse hur mycket hans fångesmän p å sin tid kunna hava givit för värdeenheten. Avtal, som skall kunna åberopas i förevarande avseende, måste enligt förslaget vara upprättat före viss tidpunkt, nämligen före dagen för författningsförslagets bekantgörande. Däremot förutsattes icke någon viss gräns bakåt i tiden för dylikt avtal, d. v. s. att avtal, för att kunna vinna beaktande i förevarande hänseende, skall vara ingånget efter viss tidpunkt. Det ä r därför möjligt att även relativt gamla avtal kunna komma att åberopas. De sakkunniga hava som ovan antytts icke ansett, att skattefria värdet obetingat skall sättas lika med det avtalade vederlaget, utan det bör överlåtas åt vederbörande beskattningsnämnd att avgöra i vad mån vederlaget bör inverka på detta värde. Det blir alltså här fråga om en skälighetsprövning. I detta sammanhang erinras om stadgandet i 10 § 2 mom. andra stycket, vilket har avseende p å värdeenhet, som vid nästföregående taxering till värdestegringsskatt icke taxerades till värdestegringsskatt men »tidigare», d. v. s. vid andra allmänna taxeringstillfället före det, varom är fråga, var taxerad till sådan skatt. Formellt sett saknas följaktligen förutsättning för stadgandets tillämpning redan vid första allmänna taxeringen till värdestegringsskatt och de sakkunniga hava ej heller ansett skäl föreligga att genom särskilda övergångsbestämmelser göra det tillämpligt vid nämnda taxering. Stadgandet blir därför icke aktuellt förrän tredje gången allmän taxering till värdestegringsskatt kan komma att äga rum.

151 KAPITEL V.

Särskilda spörsmål. I detta kapitel hava sammanförts vissa spörsmål, vilka på grund av sin relativa vidlyftighet eller sin i förhållande till författningens särskilda paragrafer mera fristående karaktär ansetts lämpligen böra behandlas för sig.

A. Angående skatteplikt och skattskyldighet för publika boställen ni. ni. 1. Frågan om värdestegringsbeskattning av publika boställen, prästgårdar och på lön anslagen jord. Först upptages här till övervägande frågan om skatteplikt till och skattskyldighet för värdestegringsskatt för vissa fastigheter, vilka ännu innehavas med boställsrätt (i egentlig bemärkelse), för prästgårdar samt för vissa i 5 § av 1895 års lag angivna »oegentliga fastigheter», nämligen i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad, samt frälseränta. Begreppet publikt boställe eller på lön anslagen jord. Den i äldre tider vanliga anordning, enligt vilken boställen voro anvisade åt nästan alla ämbets- och tjänstemän, har numera så gott som helt avvecklats. Den rätt med vilken vederbörande ämbets- eller tjänsteman, i detta sammanhang benämnd indelningshavaren, innehade bostället kallades boställsrätt och ansågs innefatta tre moment, nämligen rätt att uppbära avkastningen av hemmanet, befogenhet att förvalta det samt skyldighet att ansvara för hemmanets bebyggelse, hävd och onera. Den för statens ämbets- och tjänstemäns avlöning anvisade jorden delades i två huvudgrupper: A. boställen och B. löningshemman i inskränkt bemärkelse. Boställen funnos av två slag. a) jordbruksboställen eller boställen i egentlig mening, avsedda att bereda innehavaren förutom bostad inom eller vid tjänstgöringsområdet, om ej hela så dock huvudsakliga delen av hans avlöning, samt b) bostadsboställen, vilka endast hade till ändamål att bereda innehavaren fri bostad.

152 Löningshemman i inskränkt bemärkelse utgjordes av jord, som blivit till vederbörande indelningshavare på lön anslagen utan att denne skulle vara bosatt därå. Ursprungligen torde den enda skillnaden mellan »boställe» och »eljest på lön anslagen jord» hava varit den ovan antydda, nämligen att boställe skulle bereda indelningshavaren löneförmån i form av bostad, eventuellt även inkomst därutöver, under det att »eljest på lön anslagen jord» skulle bereda honom inkomst på annat sätt än genom att användas till bostad. Beträffande båda indelningsformerna synes hava gällt, att indelningshavaren hade dispositionsrätt över den honom på lön anvisade fastigheten. 1 Härutinnan torde emellertid hava inträtt en förändring, i det uttrycket »publikt boställe eller på lön anslagen jord» numera lärer innefatta t. o. m. sådana fall där ingen tjänstinnehavare i egentlig mening finnes och följaktligen ej heller någon tjänstinnehavares personliga dispositionsrätt kan ifrågakomma. Uttrycket »på lön anslagen» lärer därför numera innefatta även sådana fall, där fastighetens avkastning är på lön anslagen. 2 Man torde därför kunna säga att med »publikt boställe» numera skall förstås sådan på lön anslagen jord, som bebos av vederbörande indelningshavare med boställsrätt, under det att »på lön anslagen jord» kan omfatta såväl löningshemman, som vederbörande befattningshavare innehar med boställsrätt utan att vara därå bosatt, som även löningshemman, vartill vederbörande icke åtnjuter boställsrätt utan endast rätt till avkastningen. Undersökning av de fall, i vilka fastigheter kunna anses alltjämt innehavas med boställsrätt eller såsom på lön anslagen jord. Av publika boställen i egentlig bemärkelse och eljest på lön anslagen jord återstå numera endast ett ytterst ringa antal. Med begagnande av den gamla indelningen av publika boställen i militära, civila och ecklesiastika sådana torde situationen kunna beskrivas så, att alla militära och — sedan i samband med genomförande fr. o. m. den 1 oktober 1941 av omorganisation av landsfiskalstjänsterna stadgad indragning av ännu kvarstående landsfiskalsboställen fullbordats — även alla åt civila tjänstemän anvisade boställen med några få undantag indragits till statsverket. 3 1

Se Davidson: Bevillningsförordningen, Uppsala 1889, sid. 22. Jfr Kuylenstierna m. fl.: Fastighetstaxeringen, 2:dra uppl. (1932) sid. 119. Ett sådant undantag är borgmästarbostället 1 mt krono Svansta nr 1, Kärnbo, vilket tillkommer borgmästaren i Mariefred. (Jfr Lagerroth: Indelnings- och grundskatteväsendets avveckling (skrifter utg. av Fahlbeckska stiftelsen IX) sid. 52, samt Sveriges officiella statistik, Domänverket, å r 1940, sid. 191 tab. 33.) Såvitt de sakkunniga hava sig bekant finnas även åtminstone fyra av enskilda donerade boställen, vilka kunna sägas tillkomma vederbörande befattningshavare med boställsrätt. Dessa fyra boställen äro: det häradsskrivaren i Salberg-Väsby fögderi av enskild person donerade hemmanet Andersbo nr 1 i Nora socken, vilket enligt Kungl. brev den 24 aug. 1900 innehaves av häradsskrivaren utan avdrag å lön m e n med skyldighet att för bostället utgöra detsamma åliggande ränta och kronotionde; bergmästarbostället Knutsberg i Örebro revir; bergmästarbostället '/IOII mt n r 5 Raus litt. B 11 i Hälsingborg samt den åt landskamreraren i Östergötlands län donerade fastigheten n r 3 i kvarteret Elden (förutv. beteckning: nr 34 i S:t Kors kvarter) i Linköping. 2

153 För fullständighetens skull anmärkes, att många ämbets- och tjänstemän — t. ex. ministern för utrikes ärendena, landshövdingar, ämbets- och tjänstemän inom militie-, fångvårds-, järnvägs- och skogsstaten, folkskollärare m. fl. — innehava bostadsboställen, vilka emellertid icke anses såsom indelning i vanlig mening utan som fria tjänstebostäder. 1 Av den tredje gruppen publika boställen, de ecklesiastika boställena, vartill av ålder räknats boställen anslagna åt biskopar, kyrkoherdar, komministrar, klockare och domkyrkosysslomän, möjligen även boställen anslagna åt lektorer vid vissa allmänna läroverk, återstå såsom av det följande framgår ännu några med boställsrätt innehavda boställen eller eljest på lön anslagna jordar. Det äldsta slaget av ecklesiastika boställen, prästboställena, indelades genom ecklesiastik boställsordning av den 9 dec. 1910 i två huvudavdelningar, nämligen prästgårdar, som skulle tjäna till bostad åt prästerna och av dem innehavas med boställsrätt, samt löneboställen, som voro avsedda att lämna bidrag till prästernas avlöning och skulle tillträdas av pastoraten. Genom nu gällande ecklesiastik boställsordning av den 30 aug. 1932 har emellertid prästens ställning som boställshavare till prästgården helt upphört. Prästen innehar numera prästgården endast som fri tjänstebostad, men jämlikt 13 § 2 mom. c) K. L. sådant lagrummet lyder enligt lag av den 30 aug. 1932 åvilar honom dock alltjämt skyldighet att utgöra fastighetsskatt för prästgården. 2 För biskoparnas avlönande anslagna fastigheter delas jämlikt K. F. den 27 nov. 1936 (nr 579) ang. förvaltningen av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter i två kategorier, biskopsgårdar och biskopshemman. Biskopsgård utgöres av sådan för biskoparnas avlönande anslagen fastighet, som anvisats till tjänstebostad åt biskop. Övriga för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter benämnas biskopshemman. Såväl biskopsgård som biskopshemman förvaltas av stiftsnämnden. Av K. F. den 27 nov. 1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel framgår, att biskoparna icke längre innehava biskopsgårdarna med boställsrätt. I förordningen stadgas nämligen, att biskop skall åtnjuta kontant lön jämte förmån av hyresfri bostad (i likhet med t. ex. landshövding). Vad angår klockar- och organistboställena h a r avveckling av indelningsväsendet påbörjats enligt lag den 9 dec. 1938 (nr 732) angående särskilda grunder för klockar- och organistlöns bestämmande samt om dispositionen av till klockar- och organisttjänst hörande avlöningstillgångar, vilken lag trädde i kraft den 25 maj 1939. I den mån denna lag i samband med löne1 Jfr t ex R Å 1917 ref. 29 (kronojägarboställen), 1930 not. Fi 160 (tygmästarbostället i Karlskrona) samt 1936 not. Fi 664—675 (ang. vissa under Djurgårdsförvaltningen lydande bveenader med tillhörande tomtområden, upplåtna till bostäder åt förvaltningens personal) * É n l S T l 9 2 7 års prästlöneregleringssakkunnigas bet. (S. O. U. 1929:39 s. 101) åberopad statistisk utredning funnos vid 1928 års allmänna fastighetstaxering 1883 prästgårdar i riket med en areal av tillhopa 2 16804 hektar och ett sammanlagt taxeringsvärde av 32 320 800 kr.

154 reglering vinner tillämpning inom klockardistrikten skall klockarens (organistens) lön sättas att helt utgå i penningar. Därjämte skall det åligga klockardistriktet att, om förhållandena så kräva, vid lönereglering enligt lagen i fråga eller, då sådan lönereglering icke ifrågakommer, vid anställande av ny klockare (organist), åt klockaren (organisten) såsom tjänstebostad anvisa särskild efter ortens bruk ändamålsenlig lägenhet. För tjänstebostad anvisad åt klockaren (organisten) skall denne erlägga årlig ersättning med skäligt, av klockardistriktet bestämt belopp. Dylik tjänstebostad har karaktär av kommunal fastighet, upplåten åt befattningshavaren mot hyra (jfr klockaravlöningslagen 4 § 1 mom.). Beträffande boställshavare, som funnos vid lagens ikraftträdande, har övergång till den nya ordningen givetvis kunnat ske endast i den m å n vederbörande själv gått med på att avträda sitt boställe. Under en övergångsperiod torde det därför komma att finnas kvar klockaroch organistboställen, som äro att anse som publika boställen eller eljest på lön anslagen jord. 1 I riket finnes även ett fåtal domkyrkosysslomannaboställen, såvitt de sakkunniga hava sig bekant sex (två i vartdera av Strängnäs och Linköpings stift, ett i Västerås och ett i Skara stift), vilka samtliga torde vara bostadsboställen eller eljest på lön anslagna. 2 Slutligen märkes bland relikterna av indelningsväsendet även ett antal hemman och jordar, vilka av kronan eller enskilda anvisats till avlöning åt vissa lärare vid de allmänna läroverken. Dessa hemman och jordar torde, åtminstone i regel, icke användas för beredande av bostad åt tjänstinnehavaren utan vara att anse endast såsom en avlöningstillgång. 3 Utarrendering sker i vissa fall genom vederbörande myndigheters försorg, men i andra fall får vederbörande lärare själv sörja för utarrenderingen. 4 Avkomsten av anvisade hemman och jordar skall emellertid avräknas å vederbörande lärares avlöning från statsverket med avkomstens i behörig ordning (av kammarkollegiet) uppskattade belopp. 5 Såsom indelningshavare ansvarar vederbörande 1 Enligt utredning i prop, nr 188/1938 med förslag till klockaravlöningslag funnos år 1936 i riket 774 klockar- och organistfastigheter, därav 605 med lägre areal inrösningsjord än 10 hektar och 142 med inägoareal av 10 hektar eller därutöver. Betr. 27 fastigheter saknades arealuppgifter. 162 fastigheter lågo i värde under 2 000 kr. och sammanlagt 441 fastigheter under 10 000 kr. 139 fastigheter hade tax.-värde mellan 10 000 och 20 000 kr. samt 64 över 20 000 kr. För 130 fastigheter saknades utredning om taxeringsvärdet. — Jfr även Sveriges officiella statistik, Domänverket, år 1940, sid. 194 tab. 36. Enligt tabellen, som endast upptager boställen med skogstillgång, funnos vid 1941 års början 136 klockar- och organistboställen med skogar under domänstyrelsens förvaltning eller tillsyn. 2 Av de i Västerås, Strängnäs och Linköpings stift befintliga domkyrkosysslomannaboställena voro enligt år 1936 inhämtade uppgifter, ett taxerat till belopp understigande 2 000 kr. samt de fyra övriga till belopp mellan 20 000 och 50 000 kr. 3 Jfr Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet den 1 okt. 1915 ang. indragning av vissa till 1 avlöning åt lärare vid allmänna läroverk anvisade hemman och jordar, sid. 11. Jfr statsliggaren 1937/1938, sid. 459 samt Lagerroth a. a. sid. 77. 5 Se civila avlöningsreglememtet 55 § 9 mom. punkt 2. (SFS 1939:272). Det påpekas, att enl. berörda stadgande vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare av lärarbefattning vid allmänt läroverk i syfte att bereda denne särskild förmån utöver honom eljest tillkommande avlöning skall oavkortat komma tjänstinnehavaren till godo. — Beträffande donationer, som härröra från kronan, skedde uppskattning av avkastningarnas belopp senast gen. kammarkollegiets beslut den 18 juni 1934. Vidkommande sådana, icke från kronan härrörande donationer till lärare vid allmänt läroverk, med vilka följer skyldighet för

155 för byggnadsskyldigheten ävensom för skatter och onera, ehuru arrendatorn regelmässigt torde i arrendekontraktet tillförbindas att svara för såväl byggnadsskyldigheten som skatterna. Det är påtagligt, att tjänstinnehavaren, till följd av arrendators insolvens eller av annan anledning, kan såsom indelningshavare få vidkännas förluster. Å andra sidan kan det tänkas förekomma, att avkomsten uppgår till större belopp än det uppskattade, för vilket avräkning skall ske. Sålunda uppkommet överskott tillfaller indelningshavaren. Angående skatteplikt och skattskyldighet för publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord. Det skäl som skulle kunna åberopas för att från skatteplikt till värdestegringsskatt undantaga ännu kvarvarande publika boställen, prästgårdar och på lön anslagen jord är, att nämnda fastigheter kunna sägas tjäna stats- eller annat allmännyttigt ändamål och därför skulle kunna betraktas såsom likställda med byggnader, som direkt användas i statens eller kommuns förvaltning. Till jämförelse kan nämnas, att Eiserman och von Wolcker i sitt år 1917 avgivna betänkande med förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet föreslogo, att såväl all fast egendom av annan fastighets natur, vilken i egenskap av boställe eller eljest anvisats innehavare av statstjänst eller därmed jämförlig tjänst såsom bostad, som även tjänstebostad avsedd för kommuns eller annan menighets i dess allmänna förvaltning anställda personal skulle bliva kommunalt skattefri. 1 I det Kungl. förslag till kommunalskattelag, som framlades i prop, nr 191 till 1920 års riksdag, undantogs emellertid ej från beskattning »byggnad, som enbart eller i huvudsak tjänar bostadsändamål, t. ex. prästgård å landet» (anvisningarna till 4 § i nämnda förslag). Även kommunalskattekommittén anförde i sitt betänkande (S. O. U. 1924: 53 sid. 366), att den frihet från fastighetsskatt, som föreslogs för bl. a. byggnader och utrymmen, vilka tillhörde staten, landsting, kommun eller annan menighet och voro avsedda för försvarsändamål eller för allmän styrelse eller förvaltning, för religionsvård e t c , borde gälla även beträffande bostadslägenhet för befattningshavare i sådan verksamhet, och detta evad bostaden vore fristående eller inrymd i ett för verksamheten i fråga avsett hus. Ett församlingshus i stad, där församlingens präster hade tjänstebostad, och den bostadslägenhet på landet, som upplätes till församlings präst, borde, framhöll kommunalskattekommiltén, vara fria från fastighetsskatt likaväl som kyrkan, och därvid vore det utan betydelse om tjänstinnehavaren hade att för bostaden erlägga viss avgift, exempelvis genom avdrag å den vederbörande tjänstinnehavare att vidkännas minskning i avlöning från statsverket, h a r Kungl. Maj:t, efter anhållan av riksdagen, genom brev den 30/e 1937 anbefallt kammarkollegiet att verkställa uppskattning av deras avkastning och till Kungl. Maj:t inkomma med därav föranlett utlåtande och förslag. 1 Se Kommunalskattesakkunniges utredningar och förslag, I, Stockholm 1917, sid. 317 och 323.

156 nominella lönen, eller icke. Under bestämmelsen borde emellertid icke falla på lön anslagen eller eljest såsom avlöning till tjänstinnehavare anvisad jordbruksfastighet. Såsom skäl för den föreslagna friheten framhöll kommunalskattekommittén, att ifrågakomna fastigheter vore avsedda att användas för allmännyttiga ändamål. I kommunalskattepropositionen till 1927 års riksdag (nr 102) undantogs emellertid ej tjänstebostäder från deltagande i kommunal fastighetsskatt. Vederbörande departementschef motiverade detta med, att det av avgivna yttranden framginge, att sådan skattefrihet i vissa fall kunde medföra betydande olägenheter för kommunen. I gällande kommunalskattelag finnes ej heller frihet från fastighetsskatt stadgad för vare sig boställen, prästgärder, på lön anslagen jord eller tjänstebostäder. Vad som beträffande fastighetsskatten åberopats mot skattefrihet för ifrågavarande slag av fastigheter gör sig måhända med hänsyn till den för värdestegringsskatten föreslagna hälftendelningen mellan stat och k o m m u n icke med samma styrka gällande i fråga om sistnämnda skatt. De sakkunniga hava dock icke i förevarande hänseende velat föreslå någon avvikelse för värdestegringsskattens del från de för fastighetsskatten gällande reglerna. Förslaget innehåller därför ej något stadgande om frihet från värdestegringsskatt för boställen, prästgårdar eller på lön anslagen jord. Vad beträffar skattskyldigheten till värdestegringsskatt må framhållas. Skattskyldig till fastighetsskatt för publikt boställe och på lön anslagen jord är jämlikt 13 § 2 mom. c) K.L. innehavaren. Detta har motiverats med att innehavaren ofta torde vara att anse som den verklige representanten för fastigheten, medan det i många fall vore svårt eller rent av omöjligt att säga, vem som vore ägare. Samma skäl synas tala för att även skattskyldigheten till värdestegringsskatt för värdeenhet bestående av sådan (med verklig boställsrätt innehavd) fastighet lägges på indelningshavaren och detta oavsett om bostället eller löningsjorden anvisats av kronan eller donerats av enskild. Vidkommande förut till ecklesiastika boställen räknade fastigheter, vilka numera förlorat sin karaktär av boställen och övergått till att vara fria tjänstebostäder, åvilar skattskyldigheten till fastighetsskatt för prästgård vederbörande tjänstinnehavare 1 samt för biskopsgård kyrkofonden. 2 Beträffande biskopsgårdarna torde eventuell värdestegringsskatt på samma sätt som fastighetsskatten böra utgöras av kyrkofonden. Rörande prästgårdarna hade det kunnat övervägas, huruvida skattskyldigheten till värdestegringsskatt skulle läggas på prästerna eller på vederbö1

Se 13 § 2 mom. c) K. L. sådant detta lagrum lyder enligt lag av 3 % 1932. K. F. 2 7 /n 1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel, punkt 19, föreskriver, att u r kyrkofonden skall utgå kostnad för bl. a. utskylder och a n d r a avgifter för biskops tjänstebostad. Denna föreskrift lärer tillämpas sålunda, att debetsedeln å fastighetsskatten utställes på vederbörande stiftsnämnd, varefter nämnden betalar fastighetsskatten ur förskottsmedel, som erhållits från kyrkofonden. 2

157 rande pastorat. Här föreligger emellertid ett särskilt skäl att åtminstone icke nu föreslå avvikelse från vad som gäller angående skattskyldigheten till fastighetsskatt. Frågan om deras skatteplikt till fastighetsskatt kan nämligen sägas för närvarande ligga i stöpsleven, och skulle prästgårdarna bliva befriade från skatteplikt i sistnämnda hänseende, skulle därmed även skatteplikten till värdestegringsskatt automatiskt bortfalla. Redan 1927 års prästlöneregleringssakkunniga föreslogo (S. O. U. 1929: 39 sid 330), att pastorat, som skulle tillhandahålla prästen tjänstebostad, skulle svara för all skatt och annan allmän tunga för prästgårdsfastigheten. Även 1931 års prästlöneregleringssakkunniga ansågo (S. O. U. 1931: 25 sid. 81), att skyldigheten att erlägga kommunal fastighetsskatt för prästgård skulle överflyttas på pastoratet. I prop, nr 187 till 1932 års riksdag med förslag till ecklesiastik boställsordning föreslogs — under framhållande av att församlingsprästerna efter förslagets genomförande icke komme att i något avseende bibehållas vid sin dittillsvarande ställning som boställshavare till prästgård — sådan ändring av kommunalskattelagens stadganden om skyldighet att erlägga fastighetsskatt (13 §), att vederbörande pastorat skulle anses som skattskyldig innehavare av prästgård. Riksdagen biträdde ståndpunkten att den prästerliga tjänstinnehavaren icke längre borde innehava prästgården under boställsrätt utan därutinnan skulle vara jämställd med andra befattningshavare, som åtnjöte fri bostad, men fann sig däremot förhindrad godkänna den föreslagna ändringen i kommunalskattelagen. Såsom skäl därför åberopades, att om pastoratet bleve skattskyldigt för fastighetsskatten, så finge prästen betala kommunal inkomstskatt för förmånen av prästgård (—fri bostad) och pastoratet fastighetsskatt för prästgården utan möjlighet att från någon taxerad inkomst göra avdrag i anledning av den erlagda fastighetsskatten. Denna dubbelbeskattning vore visserligen icke betänklig i de fall, då pastoratet sammanfölle med en församling och en borgerlig kommun, men vore olämplig, då pastoratet bestode av flera församlingar eller kommuner, enär i sådant fall fastighetsskatten skulle betalas av hela pastoratet men komme endast den kommun och församling till godo, där prästgården vore belägen. Emellertid hade sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet i sitt utlåtande i anledning av nyssnämnda proposition anfört,1 att utskottet övervägt, huruvida icke ovan antydda olägenhet skulle kunna undgås genom att prästgårdarna helt befriades från skyldigheten att deltaga i kommunal fastighetsskatt. Utskottet fortfor, att ehuru starka skäl talade för en sådan åtgärd, hade utskottet dock icke velat framlägga förslag därom, särskilt som utredning om reform av kommunalbeskattningen påginge. Emellertid ville utskottet föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag, hur prästerna skulle befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt för prästgårdar. 1

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets uti. 1932 nr 8 sid. 60.

158 Riksdagen anhöll också i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 juni 1932 (nr 361), att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning, hur prästerna skulle befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt för prästgårdar, som upplätes åt dem, samt för riksdagen framlägga det förslag, som utredningen kunde föranleda. Kungl. Maj:t har den 18 april 1941 uppdragit åt kommunalskatteberedningen att verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen. Enligt de sakkunnigas förmenande vore det måhända lämpligast att helt undantaga prästgårdarna från skatteplikt till såväl fastighets- som värdestegringsskatt. För att emellertid icke föregripa den kommunalskatteberedningen anförtrodda utredningen i denna fråga föreslås icke något särstadgande rörande skattskyldigheten till värdestegringsskatt för prästgårdar, utan torde så länge nuvarande provisorium är rådande eventuell värdestegringsskatt å prästgård få erläggas av vederbörande tjänstinnehavare. Prästgård användes här såsom teknisk term, åsyftande fastigheter, vilka avsatts till och i vederbörlig ordning insynats som prästgårdar. Sålunda avses t. ex. icke de fastigheter, i vilka boställsvåningar åt prästerskapet i Stockholms församlingar i regel äro inrymda. 1 Dessa fastigheter rymma ofta, utom prästerskapets boställsvåningar, expeditionslokaler samt kyrk- och församlingssalar, även andra för församlingsverksamheten eller för uthyrning till enskilda avsedda lokaler. Prästernas boställsvåningar hava karaktär av fria tjänstebostäder, som det enligt det prästerliga avlöningsreglementet åligger församlingarna att tillhandahålla prästerna utöver kontantlönen. Skattskyldigheten till fastighetsskatt för dylika fastigheter åvilar, i den m å n skatteplikt föreligger, vederbörande församling. Även skattskyldigheten för värdestegringsskatt bör i dylika fall utgöras av församlingen. Oavsett hur det kan komma att gå med frågan om prästgårdarnas skatteplikt till fastighetsskatt torde det dock icke behöva väcka alltför stora betänkligheter att prästgårdarna bliva underkastade värdestegringsbeskattning. Genom den föreslagna anordningen med onyttjat värde, som innebär att värdestegring, som icke motsvaras av ökad avkastning och som den skattskyldige därför icke kan tillgodogöra sig, tills vidare undantages från beskattning, torde vara sörjt för att prästgård endast i mindre omfattning k a n drabbas av värdestegringsskatt så länge den användes endast såsom prästgård. Detsamma torde gälla även beträffande publika boställen och på lön anslagen jord i övrigt, så länge dessa fastigheter användas för sitt ändamål. Beträffande klockar- och organistbostäder, vilka enliga den nya klockaravlöningslagen innehavas såsom fria tjänstebostäder bör, liksom för fria tjänstebostäder i övrigt, skattskyldigheten till värdestegringsskatt åvila ägaren. Slutligen anmärkes, att om boställe upplåtits åt tjänsteman i enskild tjänst, är denne icke enligt kommunalskattelagen skattskyldig till fastighetsskatt för bostället. Han skall förty ej heller vara skattskyldig för värdestegringsskatt, som kan komma att åsättas bostället. 1 I Kyrkofondskommitténs bet. 1923 (S. O. U. 1923: 71) sid. 59 not. 2 uppgives i Stockholms stad finnas allenast ett prästboställe (i Bromma församling).

2. Angående skatteplikt för i jordeboken upptaget fiskeri. Vad härefter angår frågan om skatteplikt för i jordeboken upptaget fiskeri samt för frälseränta hava de sakkunniga ej heller beträffande dessa två slag av »oegentliga fastigheter» funnit skäl föreslå undantag från skatteplikt till värdestegringsskatt. Bruket att i jordeboken upptaga vissa fisken uppkom som en följd av kronans p å 1500- och 1600-talen framförda anspråk p å vattenregal. Nämnda anspråk föranledde att mera betydande fisken icke ansågos tillhöra hemmanen, och det förordnades på 1600-talet att fiske kunde upplåtas och i jordeboken skattläggas såsom självständig lägenhet. I jordeboken uppförda fiskerier kommo därefter att i olika hänseenden behandlas enligt reglerna för fast egendom. Dylika fisken kunna dock ej numera upplåtas såsom fast egendom utan att även äganderätt till grunden eller åtminstone till marken därintill medföljer. 1 De sakkunniga hava ansett anledning att undantaga fisken av ifrågavarande slag från skatteplikt till värdestegringsskatt så mycket mindre föreligga som verkställd granskning av fastighetstaxeringslängderna för Stockholms län utvisat, att »fastighet», som utgöres av i jordeboken upptaget fiskeri, understundom taxerats gemensamt med egentlig fastighet.

|3. Angående skatteplikt för ännu kvarstående frälseräntor. Frälseräntor finnas av två slag, skattefrälseräntor och frälseskatteräntor. Skattefrälseräntor hava uppkommit därigenom att kronan till någon enskild överlåtit sin rätt till den från ett skattehemman utgående räntan och frälseskatteräntor på det sätt att ägare av frälsehemman antingen avhänt sig jordäganderätten till hemmanet med förbehåll om rätt att för sig och efterkommande åtnjuta viss ränta av hemmanet eller ock, ehuru mindre vanligt, med bibehållande av jordäganderätten till annan upplåtit viss ränta av hemmanet. Enligt kommunalskattelagen (8 §) utgör frälseränta taxeringsenhet. Vid uppskattning av frälseräntas värde bör den beräknas utgå med det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före taxeringsåret. Taxeringsvärdet sättes till tjugu gånger nämnda belopp. — Givetvis föranleder frälseränta minskning av taxeringsvärdet hos den fastighet, varifrån den utgår. 2 Sedan lång tid tillbaka har i lagstiftningen en strävan gjort sig gällande att förena frälseräntorna med jorden. Sålunda har statsverket enligt särskilda författningar åtagit sig att, med viss begränsning, inlösa skattefrälseräntorna, varvid inlösta räntor, i likhet med annan grundskatt till staten, skall anses såsom helt avskriven. Inlös1 2

Undén: Svensk sakrätt II: 1 sid. 7. Jfr Kuylenstierna m. fl., a. a. sid. 70.

160 ningen var till en början beroende av framställning från vederbörande ränteägare och avsåg endast sådana skattefrälseräntor, som icke blivit förenade med jordäganderätten. I villkoret att den icke finge hava varit förenad med jordäganderätten gjordes sedermera ändring såtillvida, att inlösen förklarades kunna ske utan hinder därav att räntan vid något tillfälle före den 1 april 1911 varit förenad med jordäganderätten. Detta inlösningssystem visade sig emellertid icke tillräckligt effektivt. Därför bestämdes genom lag den 12 april 1935 (nr 101) om inlösen av vissa frälseräntor, och inlösen av skattefrälseräntor kunde påkallas icke blott av ränteägaren utan även av kronan. Inlösen skulle påkallas före den 1 januari 1940. Vidare förordnades genom en annan lag av den 12 april 1935 (nr 102) om upphörande av vissa frälseräntor, att frälseränta, som kunde inlösas för statsverkets räkning, skulle, därest inlösen icke påkallats före den 1 januari 1940, upphöra från och med sistnämnda dag. Genom lag den 8 nov. 1912 om avlösning av vissa frälseräntor stadgades, att frälseränta, som ej kunde inlösas för statsverkets räkning, finge avlösas mot ersättning i penningar, om räntans ägare eller ägaren av den fastighet, av vilken räntan utginge, det begärde. Föremål för avlösning blevo således i främsta rummet frälseskatteräntorna, men även skattefrälseräntorna kunde avlösas, nämligen om de efter den 31 mars 1911 varit förenade med jordäganderätten och således ej voro inlösningsbara. Att m ä r k a är, att kronan icke ägde påkalla avlösning av frälseränta. Slutligen sökte man uppnå syftet — frälseräntornas fullständiga avskaffande — genom en samma den 8 november 1912 utfärdad lag om sammanläggning av frälseränta med den fastighet, varav den utginge. Enligt denna lag kunde en frälseränta, som vore i fastighetsägarens hand och därför ej kunde bliva föremål för vare sig inlösen eller avlösning, bringas att upphöra genom räntans sammanläggning med fastigheten. Ytterligare lagstiftning visade sig emellertid erforderlig för frälseräntornas avskaffande. Genom lag den 11 juni 1937 om upphörande av vissa frälseräntor — vari lagen av den 12 april 1935 i samma ämne inarbetats — föreskrevs att inlösningsbar frälseränta, vars inlösen icke påkallats före den 1 januari 1940, skulle upphöra från och med nämnda dag, att frälseränta, med avseende vara lagen den 8 nov. 1912 om avlösning av vissa frälseräntor vore tillämplig och vars avlösning icke påkallats före den 1 jan. 1942, skulle upphöra från och med sistnämnda dag, samt att frälseränta, som vore förenad i samma ägares hand med den fastighet varav räntan utginge och ej besvärades av sökt eller beviljad inteckning, skulle omedelbart upphöra. Av förarbetena till 1937 års lag framgår, att av då förefintliga frälseräntor, vilka voro i samme ägares hand som den fastighet, varav räntan utgick, endast fem voro intecknade. Dessa fem frälseräntor voro emellertid av beskaffenhet att även utan ägarens medgivande kunna sammanläggas med de fastigheter, varav de utgingo, och i den prop., varmed det sedermera godkända förslaget till ifrågavarande lag framlades för riksdagen (nr 122 vid 1937 års riksdag), uttalades den förmodan, att åtgärder i sådant syfte jämlikt 1912 års lag om sammanläggning

161 av frälseränta med den fastighet, varav räntan utgår (6 §), vidtagits av vederbörande domstolar och att dessa räntor därigenom bringats att upphöra. Efter den 1 januari 1942 skola alltså frälseräntor kvarstå endast i sådana fall, där framställning gjorts om deras inlösen eller avlösning men utslag därom ej vunnit laga kraft före nämnda dag. Enligt gällande bestämmelser skall nämligen vederbörande länsstyrelse i utslag, varom här är fråga, där ej förhållandena till annat föranleda, föreskriva att ränta skall upphöra vid ingången av kalenderåret närmast efter det utslaget vunnit laga kraft. Kammarkollegiet har på förfrågan av de sakkunniga i början av dec. 1941 upplyst, att omkring 300 frälseräntor skulle komma att kvarstå efter ingången av år 1942 intill dess länsstyrelserna hunnit genom utslag om inlösen eller avlösning förordna om deras upphörande. 1 Vidare hava de sakkunniga hos kammarkollegiet inhämtat, att av 122 frälseräntor, som inlösts enligt 1935 års inlösningslag, ingen värderats till belopp överstigande 15 000 kronor och endast fem till belopp mellan 10 000 och 15 000 kronor under det att värdet av övriga inlösta räntor liksom av de avlösta i allmänhet väsentligt understigit 10 000 kronor. Enär alltså frälseräntor inom en ej alltför avlägsen framtid skola vara helt avskaffade samt, om någon frälseränta till äventyrs skulle kvarstå ännu vid den första allmänna taxeringen till värdestegringsskatt, räntans skattevärde sannolikt ej kommer att överstiga 15 000 kronor, hava de sakkunniga ej funnit anledning föreslå att frälseräntor skola undantagas från skatteplikt till värdestegringsskatt.

B. Angående värdestegringsskatt för byggnader å annans m a r k m. m. Enligt 8 § c) K. L. är byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans mark, därest byggnadens eller byggnadernas ägare icke innehar marken med besittningsrätt för obegränsad tid, taxeringsenhet, som kan bliva särskilt taxerad till fastighetsskatt. Om t. ex. en arrendator äger de till den arrenderade fastighetens drift använda byggnaderna eller vissa av dem, skola de taxeras särskilt för sig såsom jordbruksfastighet och 1 Efter införandet av 1937 års lag om upphörande av vissa frälseräntor återstod dock en möjlighet att frälseräntor skulle u p p k o m m a vid skatteförsäljning enligt K. kung. 17/5 1861 (nr 29 sid. 1) av Danviks hospital tillhöriga med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter. Enligt punkt 3 i berörda kungörelse skulle nämligen vid försäljning till skatte av hospitalet tillhörigt hemman eller lägenhet av ifrågavarande slag hospitalets frälsemannarätt till den försålda fastigheten kvarstå, så att hospitalet framdeles finge vara i besittning av den fastigheten vid skatteköpet åliggande räntan. P å sålunda efter den 1 jan. 1942 tillkomna räntor kunde emellertid 1937 års lag ej tillämpas. Sådana r ä n t o r skulle därför kvarstå för all framtid. För att råda bot på detta förhållande har genom K. kung. 1 2 /i 2 1941 (nr 921) med vissa förändrade bestämmelser ang. försäljning till skatte av de Danviks hospital tillhöriga, med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna h e m m a n och lägenheter, vilken t r ä d d e i kraft den 1 jan. 1942, stadgats, att där med stöd av ovannämnda kung. av den 17/5 1861 försäljning till skatte av dyl. hospitalshemman och lägenheter äger rum efter utgången av år 1941, bestämmelsen i punkt 3 i 1861 års kungörelse icke skall vinna tillämpning.

Ii—413397

162 den mark, vara de äro uppförda, ingår i och taxeras med jordbruksfastighetens i övrigt. Användas byggnaderna för annat än jordbruksändamål, skola de taxeras som annan fastighet. I detta fall blir även den mark, vara byggnaderna ligga, särskild taxeringsenhet och byggnaderna, å ena sidan, samt marken, å den andra, bliva var för sig särskilt taxerade till fastighetsskatt. 1.

Tomträtt.

En särställning intager emellertid byggnader uppförda å mark, som är föremål för tomträtt. Ehuru tomträtt upplåtes på bestämd tid (och alltså icke är »besittningsrätt för obegränsad tid»), taxeras byggnader, uppförda å mark, som deras ägare innehar med inskriven tomträtt, samt marken såsom en taxeringsenhet för fastighetsskatt. Värdet av den med tomträtt upplåtna marken upptages som markvärde och värdet av de därå uppförda byggnaderna såsom byggnadsvärde. På grund härav har det ansetts lämpligt att här först upptaga frågan, huruvida mark, upplåten med tomträtt, skall med tillhörande byggnader vara underkastad skatteplikt till värdestegringsskatt. Tomträtten infördes genom lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, vars 4 kap. ursprungligen handlade endast om tomträtt. Såsom i lagberedningens motiv framhölls 1 hade önskemål framställts om införande i lag av bestämmelser, som beredde städer och andra därmed jämförliga samhällen rätt att till bebyggande upplåta mark under nyttjanderätt, antingen för all framtid eller för tid som väsentligt överstege den för nyttjanderättsupplåtelser i allmänhet medgivna. Beredningen förordade för sin del ett sådant rättsinstitut såsom ägnat att befordra städernas bebyggande, att underlätta ett ändamålsenligt ordnande av deras bostads- och hyresförhållanden och att åt det allmänna bevara den naturliga stegringen av tomtvärdet. Tomträtten är en form för upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom som intager en mellanställning mellan vanlig äganderätt och vanlig nyttjanderätt. 2 Tiden för tomträttsupplåtelse är bestämd till minst 26 och högst 100 år. Tomträtt kan upplåtas förutom av stad eller annan kommun och municipalsamhälle även av kronan. Även tomt hörande till fideikommiss eller annan stiftelse må upplåtas under tomträtt, men endast där Kungl. Maj:t för särskilt fall det medgiver. Enligt lag den 4 januari 1927 kan kyrklig jord bliva föremål för tomträttsupplåtelse där Konungen för särskilt fall finner skäligt det medgiva. Tomträtt må avse endast tomter som ingå i områden för vilka stadsplan och tomtindelning kommit till stånd. Till säkerhet för tomträtt k a n inskrivning beviljas hos rätten. Sedan inskrivning av tomträtt meddelats, anses byggnad och annan anläggning å tomten såsom tillbehör till tomträtten. Tomträtten jämte å tomten befintliga byggnader kunna intecknas. Lagen medgiver avtalsfrihet rörande ordnandet 1 2

L. B:s förslag till J. B. I sid. 259. Undén: Svensk sakrätt II: 2 sid. 275 o. ff. Undén a. a. sid. 526.

163 a v t o m t ä g a r e n s o c h t o m t r ä t t s h a v a r e n s m e l l a n h a v a n d e n vid a v t a l s t i d e n s u t gång. F r å g a n o m v ä r d e s t e g r i n g s s k a t t å t o m t r ä t t b e r ö r d e s r e d a n a v de a v Stockh o l m s s t a d s f a s t i g h e t s n ä m n d tillsatta s. k. t o m t r ä t t s d e l e g e r a d e 1 i b e t ä n k a n d e avgivet d e n 31 d e c e m b e r 1924 s a m t d ä r e f t e r j ä m v ä l i s t o c k h o l m s u t r e d n i n g e n . 2 T o m t r ä t t s d e l e g e r a d e , vilka bl. a. föreslogo, att en lagstiftning skulle begär a s o m s k a t t å oförtjänt v ä r d e s t e g r i n g å e n s k i l d a fastigheter i n o m s t ä d e r n a s o c h s ä r s k i l t s t o r s t ä d e r n a s intressesfär, f r a m h ö l l o , a t t »givetvis» ä v e n tomtr ä t t e n b o r d e k u n n a u n d e r k a s t a s s k a t t å oförtjänt v ä r d e s t e g r i n g . U n d e r s t o c k h o l m s u t r e d n i n g e n f ö r e k o m följande i d e n n a fråga. Fastighetskontoret a n f ö r d e i t j ä n s t e u t l å t a n d e d e n 4 f e b r u a r i 1939: »En tomträtt kan givetvis under den relativt långa tid, varunder den upplåtes, tillföra sin innehavare icke oväsentliga vinster av oförtjänt karaktär. Förbättrade kommunikationer eller andra av samhället vidtagna anordningar kunna för tomträtterna medföra förbättrade avkastningsmöjligheter och höjda värden. Därvid uppstår spörsmålet, huruvida de av sådana anordningar förorsakade vinsterna lämpligen böra indragas till samhället genom att en jordvärdestegringsskatt göres tillämplig även å tomträtter. Därest jordvärdestegringsskatt skulle införas även för tomträtter, får det givetvis förutsättas, att bestämmelserna utformas på sådant sätt, att värdestegringen icke beskattas dubbelt, d. v. s. såväl hos tomträttshavaren som hos markens ägare, stat respektive kommun. Om emellertid jordvärdestegringsskatt påföres tomträtter, uppkommer även frågan, varför blott tomträttshavare och icke jämväl andra nyttjanderättshavare skola drabbas av skatten. Å ena sidan torde såsom ett särskilt skäl för tomträtternas inbegripande bland de objekt, som skulle träffas av en jordvärdestegringsskatt, få anses den vid tomträtter längre upplåtelsetiden, som ju kan föranleda uppkomsten av större vinster vid denna än vid andra nyttjanderättsformer. Å andra sidan kan göras gällande, att Stockholms stad (liksom andra städer) hittills i tomträttskontrakten infört bestämmelser om rätt för staden att efter gällande upplåtelsetids utgång höja avgälderna med vissa procent. Huruvida dessa bestämmelser äro tillräckligt effektiva för att till staden indraga uppkommande värdestegring, är icke möjligt att uttala sig om, då erfarenhet i denna fråga ännu så länge saknas. E n ä r det knappast låter sig göra att flera årtionden i förväg bedöma omfattningen av den framtida värdestegringen, kan visserligen den meningen göras gällande, att det vore riktigare att ifrågavarande bestämmelser i fortsättningen utformades på sådant sätt, att staden även under löpande kontraktstid kunde anpassa avgälderna efter gällande tomtvärde. Kontoret är dock för sin del icke benäget att förorda en sådan förändring, då tomträtten i den form, den hittills tillämpats i Stockholm, redan bereder det allmänna stora fördelar främst genom de staden tillförsäkrade möjligheterna att tillgodose kraven på en socialt högklassig utformning av bebyggelsen. Kontoret anser motiverat att även i fortsättningen tillämpa samma principer som hittills i fråga om avgäldshöjning för tomträtter och att i anslutning härtill undantaga tomträttsmark från jordvärdestegringsbeskattning. När det gäller redan upplåtna tomträtter torde för övrigt bestämmelserna om avgäldshöjning i viss mån få anses innebära en utfästelse från stadens sida att icke i annan form belasta tomträttshavare med utgiften på grund av markvärdets stegring.» 1 Borgmästaren Carl Lindhagen, fastighetsnämndens vice ordf., byggmästare A. E. Magnusson och adv. Mathilda Staél von Holstein med aktuarien Tor Löfqvist som sekr. Bet. tryckt som bihang 7 till Stockholms stadsfullmäktiges handlingar för år 1925. 2 Jfr sid. 70 noten.

164 I skrivelse den 28 februari 1939 yttrade fastighetsnämnden bl. a.: »Fastighetsnämnden kan icke dela den av fastighetskontoret uttalade meningen, att tomträtter skola undantagas från jordvärdestegringsbeskattning. En tomträtt kan nämligen, såsom också av fastighetskontoret framhållits, under den relativt långa tid, varunder den upplåtes, tillföra innehavaren avsevärda vinster av sådan art, som avses skola beskattas genom den ifrågasatta jordvärdestegringsskatten. Den möjlighet att efter gällande upplåtelsetids utgång höja tomträttsavgälderna med vissa procent, som exempelvis Stockholms stad som regel tillförsäkrat sig vid upplåtelser av mark med tomträtt, kan icke anses ersätta jordvärdestegringsskatten. Ej heller torde befintligheten av en sådan möjlighet för kommunen medföra någon risk för att tomträtter vid införandet av jordvärdestegringsskatt komma att betungas hårdare än fastigheter, då ju vid beräknandet av skatten hänsyn självfallet måste tagas till en eventuellt genomförd förhöjning av avgälden. Nämnden anser sålunda, att en utredning om införande av jordvärdestegringsskatt bör avse icke blott fastigheter utan även tomträtter.» Även enligt de sakkunnigas förmenande torde en tomträttshavare hava möjlighet att tillgodogöra sig de av samhällets utveckling skapade vinster och andra förmåner, som kunna motivera en stegring av fastighets värde. Med tomträtt upplåtna områden ordnas ofta såsom trädgårdsstäder i utkanten av en stad. Förbättrade kommunikationer kunna t. ex. underlätta förbindelserna mellan trädgårdsstaden och den inre stadens kontors- och affärskvarter. Flera människor lockas att slå sig ner ute i trädgårdsstaden. Kommunen föranledes därav att bekosta bättre och bekvämare vägar, större och vackrare planteringar och parkanläggningar. Skolor förläggas dit. Flera och större butiker öppnas där o. s. v. Under den relativt långa tid, som en tomträttsupplåtelse varar (i Stockholm i regel 60 år) samt med hänsyn därtill att tomträtt kan gå i arv och jämväl överlåtas på annan person torde en tomträttshavare — vare sig han utnyttjar den med tomträtt upplåtna marken med tillhörande byggnader som egnahemslägenhet, för uthyrningsändamål eller för industriellt eller annat affärsmässigt syfte — kunna under den tid han innehar tomträtten draga nytta av nyss angivna förmåner lika väl som en person, vilken innehar fastighet med äganderätt. Så länge fråga är endast om en viss upplåtelseperiod, varunder tomträttsavgäld utgår med oförändrat belopp, synes därför betänklighet icke böra föreligga mot värdestegringsskatt å tomträtt. Men med hänsyn till att jordägaren vid en upplåtelseperiods slut har möjlighet att, med viss begränsning, 1 höja avgälden och därigenom till sig indraga eventuellt inträdd värdestegring, ter sig saken måhända icke så enkel. Den av fastighetsnämnden antydda utvägen att vid skattens beräknande taga hänsyn till en eventuellt genomförd förhöjning av avgälden torde svårligen kunna komma till användning vid det av de sakkunniga föreslagna systemet för värdestegringens bestämmande. Enligt förslaget skall värdestegringen fastställas med ledning av stegring i fastighets taxeringsvärde, som 1 Enligt av Stockholms stadsfullmäktige den 12 dec. 1927 fastställda huvudpunkter för upplåtelser med tomträtt av bostadstomter å stadens ytterområden må höjningen uppgå till 60 procent av den förutvarande tomträttsavgälden utan att skyldighet inträder för staden att lösa å tomten befintliga byggnader och övriga anläggningar.

165 kan konstateras vid fastighetstaxeringarna vart femte år. Därvid taxeras enligt 4 § K. L. såväl tomten som därå uppförda byggnader. Uppskattningsgrunden är allmänna saluvärdet. 1 Tomtens värde uppskattas alltså på grundval av tomtens storlek, läge och allmänna beskaffenhet samt för dess bebyggande gällande bestämmelser enligt stadsplanelag eller dylikt. Hänsyn bör däremot vid värdering av tomten ej tagas till upplåtelsetidens längd. Ej heller bör tomträttsavgälden betraktas som något slags värdeminskande servitut, vars kapitaliserade värde minskar markvärdet, ty avgälden är icke något servitut till förmån för annan fastighet utan ett arrende till jordägaren. Vid uppskattning av värdet av byggnad å tomträttsmark får däremot hänsyn tagas till upplåtelsetidens längd ävensom till, huruvida byggnaden vid denna tids slut skall bortföras eller tillfalla jordägaren eller av denne lösas efter värdering. En höjning av tomträttsavgälden skall alltså ej, åtminstone ej direkt, påverka tomträttens markvärde. Emellertid lärer otvivelaktigt en mer eller mindre allmän höjning av avgälderna allteftersom upplåtelseperioderna för de olika tomträtterna utgå och nya kontrakt skola tecknas komma att påverka de nyupplåtna tomträtternas saluvärden i sänkande riktning. Detta lärer i sin tur medföra en nedgång i markvärdet å tomträttsmarken vid fastighetstaxeringen och sålunda på en omväg verka återhållande på en eventuell värdestegring. I åtskilliga fall torde dock den här antagna verkan av avgäldens höjning inträda först så småningom. Vidare lärer man vara berättigad räkna med att, om värdestegringsskatt skulle läggas jämväl på tomträtt, jordägaren för att icke avskräcka spekulanter och därigenom göra tomträtten mindre begärlig skall visa återhållsamhet vid tomträttsavgäldens fastställande. Skulle tomträttsavgälderna höjas alltför kraftigt och tomträttshavarna därav mera allmänt finna sig föranlåtna att frånträda sina kontrakt, torde detta komma att verka pressande på de priser, nya spekulanter kunna tänkas vilja giva. För övrigt torde man kunna räkna med att redan tillvaron av en värdestegringsskatt i de flesta fall skall utgöra ett skäl för vederbörande jordägare att icke över hövan höja tomträttsavgälden. Med hänsyn till vad sålunda anförts hava de sakkunniga funnit den förefintliga möjligheten att höja tomträttsavgälden vid utgången av en upplåtelseperiod ej böra hindra att även den med tomträtt upplåtna markens stegring i värde göres till föremål för värdestegringsbeskattning. Vidkommande skattskyldighetens omfattning synes man, liksom i fråga om skattskyldigheten till fastighetsskatt, böra skilja mellan fall då tomträtten inskrivits och fall, då inskrivning ej skett. Byggnader och andra anläggningar å område som besväras av inskriven tomträtt utgöra, oavsett vem som äger dem, tillbehör till besittningsrätten och kunna intecknas tillsammans med tomträtten. Skattskyldigheten torde därför i sådana fall böra omfatta samtliga å sådant område uppförda byggnader och andra anläggningar, varemot 1 Beträffande tomträtts taxering till fastighetsskatt, se Baehrendtz: Tomträtten i svensk skattelagstiftning. En översikt. Svensk Skattetidning 1936 sid. 34 o. ff.

166 skattskyldigheten för innehavare av ej inskriven tomträtt icke bör omfatta andra byggnader än som tillhöra innehavaren. Särskilda utvägar att på annat, av jordägarens inställning oberoende sätt bemästra den olägenhet, som möjligheten att vid en upplåtelseperiods slut höja tomträttsavgälden innebär, hava övervägts men befunnits icke framkomliga. En utväg, som kan synas ligga nära till hands, vore att lägga det belopp, varmed tomträttsavgälden höjes, till skattefria värdet och därigenom i motsvarande mån minska eventuell värdestegring. Denna utväg måste emellertid avvisas, enär dylikt förfaringssätt skulle innebära en ren skänk till tomträttsupplåtare som utgöras av stiftelser. Vidare har diskuterats att uppdela skattskyldigheten för tomträttsfastighet på det sätt, att jordägaren skulle bliva skattskyldig för stegring i markens värde och tomträttshavaren — husägaren för stegring i byggnadsvärdet. Detta skulle emellertid innebära ett avsteg från en av de grundläggande principerna i förslaget, nämligen att skatten skall utgå på den stegring i värde, som en av mark jämte därå eventuellt uppförda byggnader bestående enhet — värdeenhet — kan hava undergått från en allmän fastighetstaxering till en annan. Vid allmän fastighetstaxering av annan fastighet av det slag som gemenligen blir föremål för tomträttsupplåtelse taxeras enligt den i anvisningarna till 9 § K. L. omnämnda avkastningsmetoden mark jämte byggnad såsom en enhet. Marken taxeras därvid icke för sig med bortseende från därå förefintlig bebyggelse och ej heller byggnaderna taxeras särskilt. Markvärde och byggnadsvärde utgöra endast delvärden av det taxeringsenheten åsatta taxeringsvärdet. Byggnadsvärdet utföres med ett belopp, som utgör skillnaden mellan å ena sidan fastighetens allmänna saluvärde i dess helhet och å andra sidan markvärdet jämte eventuellt parkvärde. Skulle nu stegring i tomträttsmarks värde beskattas för sig och stegring i därå uppförda byggnaders värde för sig, borde varje sådan faktor uppskattas särskilt för sig. Detta skulle nödvändiggöra särskilda undantagsbestämmelser för uppskattning av värdestegring å fastigheter, som innehavas med tomträtt. Men även om sådana särskilda undantagsbestämmelser gåves, torde därvid flera olägenheter ur praktisk synpunkt icke kunna undvikas. Här skall blott påpekas de svårigheter, som skulle uppkomma vid tillämpning av stadgandet i den föreslagna 11 § om tillägg till skattefria värdet för närmast föregående taxeringsperiod med anledning av att kostnader under perioden nedlagts å fastigheten. Det skulle säkerligen i många fall visa sig mycket svårt eller rent av omöjligt att avgöra om och i vad mån nedlagda kostnader påverkat markvärdet eller byggnadsvärdet i höjande riktning. En annan omständighet, som talar mot metoden att uppdela skattskyldigheten för stegring i tomträttsfastighets värde på jordägaren och byggnadens ägare, sammanhänger med den i 4 § föreslagna regeln, att värdeenhet, vars skattevärde icke överstiger 15 000 kronor, i princip skall vara undantagen från skatteplikt till värdestegringsskatt. Det kan nämligen befaras, att med denna metod tomträttsfastigheter i mycket stor utsträckning skulle undgå värde-

167 stegringsbeskattning. Åtminstone i de flesta villastäder där markupplåtelse under tomträtt förekommer torde vid nuvarande prisnivå tomtens värde, även om det stiger, icke komma att överskrida 15 000-kronorsgränsen. Vad husen beträffar torde de med hänsyn till värdeminskningsavdragen snarare komma att sjunka i värde. Det lärer nämligen vara mycket sällsynt att byggnader stiga i värde med åren. Skulle tomträttsfastigheter på grund av den här antydda metoden komma att undgå yärdestegringsbeskattning, skulle metoden med fog kunna anses innebära ett obehörigt gynnande av markägare, vilka kunna upplåta sin mark med tomträtt, på enskilda tomtexploatörers bekostnad. Möjligheten att med tomträtt upplåten mark i många fall skulle kunna undgå värdestegringsskatt, där med äganderätt förvärvad mark skulle bliva underkastad sådan beskattning, skulle säkerligen utgöra ett extra plus för tomträtten framför äganderätten. Här skulle kunna invändas, att möjligheter finnas att genom specialstadganden rörande tomträtten undvika en icke önskvärd frihet från värdestegringsbeskattning för mark, upplåten med sådan rätt. Man kunde tänka sig antingen att sammanföra en och samme ägare tillhöriga, med tomträtt upplåtna tomter, till en värdeenhet med ägaren som skattskyldig, och beskatta denna värdeenhets stegring i värde, eller ock att undantaga tomträtter från tillämpning av regeln att värdeenhets skatte värde skall överstiga 15 000 kronor för att skatteplikt skall inträda. Åtskilliga av de ovan angivna olägenheterna skulle emellertid kvarstå. De sakkunniga anse icke dylika bestämmelser, som ytterligare skulle komplicera de redan förut tämligen invecklade reglerna i förslaget, vara lämpliga. I samband med tomträtten må även den därmed närbesläktade vattenfallsrätten omnämnas med några ord. Vattenfallsrätten infördes genom en i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, 4 kap., inarbetad lag av den 22 juni 1911. Med vattenfallsrätt kan upplåtas kronan tillhöriga vattenfall, med eller utan utmål av kronans mark. Upplåtelsen skall ske på viss tid. I de fyra fall av upplåtelse med vattenfallsrätt, som enligt upplysning, inhämtad från Kungl. Vattenfallsstyrelsen i maj 1942, dittills ägt rum, varierar upplåtelsetiden mellan 40 år (med optionsrätt) och 65 år. Anledning synes icke föreligga att undantaga med vattenfallsrätt upplåtna fastigheter från värdestegringsskatt. 2.

Andra fall av byggnader å annans mark.

Vad härefter angår de fall, då byggnader å annans mark kunna utgöra särskilda taxeringsenheter må framhållas, att värdet å sådana byggnader mera sällan torde stiga. Upplåtelsetiden för den mark, på vilken byggnaderna uppförts, förutsattes ju vara begränsad. Allteftersom den lider mot sitt slut nedgår i regel byggnadens värde i stället för att stiga. Ofta torde värdet å sådana byggnader icke överstiga 15 000 kronor och byggnaderna alltså redan på grund därav undgå beskattning för eventuell värdestegring. Ur dessa synpunkter kunde måhända anses motiverat, om förslag framlagts om undantag från skatteplikt för samtliga ifrågavarande slag av taxeringsenheter. Å andra

168 sidan måste anses angeläget, att antalet undantag i största möjliga utsträckning begränsas. Särskilt synes påkallat tillse, att byggnader å ofri grund icke under vissa betingelser drabbas av skatteplikt och under andra befrias därifrån. Då nu byggnader å tomträttsmark icke anses böra befrias från skatteplikt, samt några olägenheter av indragande under skatteplikten av övriga byggnader å ofri grund knappast kunna antagas föreligga, föreslå de sakkunniga, att byggnader å annans mark icke undantagas från skatteplikt till värdestegringsskatt. 1

3. Angående skattskyldighet till värdestegringsskatt för fastigheter upplåtna med ständig eller ärftlig besittningsrätt. Exempel på upplåtelser med ständig eller ärftlig besittningsrätt äro upplåtelser med åborätt, vare sig s. k. stadgad åborätt eller åborätt enligt lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord, samt upplåtelse av s. k. ofri tomt i stad. 2 Ytterligare exempel på upplåtelse med ständig eller ärftlig besittningsrätt återfinnas i prop, nr 191/1920 sid. 422. 3 1 Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken byggnadsägaren icke är skattskyldig, understiger 500 kr. föreligger, jämlikt 5 § 4 mom. K. L., icke skatteplikt till fastighetsskatt för byggnaden eller byggnaderna. Sådana byggnader skola enligt 6 § 2 mom. K. L. ej ens taxeras. 2 Upplåtelse med stadgad åborätt förekommer endast beträffande hemman eller lägenhet, som tillhör kronan eller allmän inrättning. Rättsinstitutet har karaktären av en ärftlig besittningsrätt utan tidsbegränsning. Angående åbons rättigheter och skyldigheter gälla alltjämt bestämmelserna om landboförhållandet i 16 kap. och 17 kap. 1, 2 och 5 §§ jordabalken samt föreskrifter i byggningabalken om landbos skyldigheter. Skyldighet att betala avråd har upphört i samband med grundskatternas avskrivning. Upplåtelse med åborätt enligt lagen den k juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord kan k o m m a till användning endast vid upplåtelse av kronan tillhörig jord och blott för bildande av jordbruksfastigheter. Även denna åborätt är en besittningsrätt för obegränsad tid. Den är ärftlig och förytterlig. Köpeskilling för jorden behöver ej erläggas av åbon; vederlaget för besittningsrätten utgår i form av årlig avgäld, som till skydd mot penningvärdets växlingar beräknas i naturapersedlar. Avgälden bestämmes i regel för tjugu år i sänder och efter uppskattning av den behållna avkastning, som under medelgoda år erhålles av fastigheten, därest den brukas på sätt, som bäst överensstämmer med dess läge, storlek och beskaffenhet. Avgäld för ny avgäldstid fastställes av en särskild s. k. avgäldsnämnd. Förhöjning må ej ske ined mer än 20 procent av den för löpande avgäldstid bestämda avgälden. Vid dess bestämmande må hänsyn till ökning i avkastningens värde tagas endast i den m å n det är uppenbart, att ökningen tillkommit utan åbos åtgärd. Detta rättsinstitut h a r hittills blott i ytterst ringa utsträckning kommit till praktisk användning. Till fast egendom r ä k n a s enligt 5 § i 1895 års lag även byggnad å ofri tomt i stad i förening med sådan rätt till grunden, att den ej m å av ägaren återtagas, så länge tomtören erläggas eller utan att lösen för byggnaden gives. Den rätt till grunden, varom här är fråga, är en sedan medeltiden i städerna förekommande ärftlig och till tiden obestämd besittningsrätt till tomt. Tomt som innehafts med sådan rätt, h a r i den enskilde innehavarens hand betraktats såsom »ofri grund» eller ofri tomt. (Jfr Lagberedningens förslag till jordabalk, I, Sthlm 1905, sid. 353 ff; Undén: Svensk sakrätt, II: 1 sid. 249 ff.) Uttrycket ofri tomt i 1895 års lag anses emellertid hänföra sig även till upplåtelser av mark, som ej ligger inom till tomter indelat område; ofri tomt har enligt nutida terminologi karaktären av antingen tomt eller stadsäga. Jorden har ägts och upplåtits av staden själv eller någon kyrklig stiftelse. Såsom lega för besittningsrätten h a r vanligen utgått en avgift, kallad tomtören, som fastställts av jordägaren att gälla tills vidare och tidigare ansetts kunna ensidigt höjas eller sänkas. (Jfr numera N. J. A. 1910: 659. H. D. uttalade i en den 7 dec. 1910 given dom, att med den rätt, som i allmänhet tillkomme innehavare av 3 Cit. Kuylenstierna m. fl. a. a. sid. 116.

169 I nu angivna fall är jämlikt 13 § mom. 2) K. L. innehavaren av vederbörande fastighet i ägarens ställe skattskyldig till fastighetsskatt. Även här framstå innehavarna som de egentliga representanterna för fastigheterna och såsom de där kunna tillgodogöra sig en eventuell värdestegring. De synas därför också vara närmast att bära skatten på värdestegringen.

4. Angående skattskyldighet till värdestegringsskatt för vissa skogsområden. Slutligen märkes, att jämlikt 13 § 2 mom. b) K. L. även innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, 1 till stad eller annan menighet, är skattskyldig till fastighetsskatt i ägares ställe. Detta h a r motiverats, beträffande de till bergshanteringens understöd upplåtna skogarna med att nyttjanderättshavarna med endast obetydligt undantag hade tillfälle att avgiftsfritt tillgodose sitt virkesbehov ej allenast för byggnader o. d., som innefattades under begreppet husbehov i egentlig mening, utan även för själva driften, samt beträffande upplåtelserna till kanalbolag, stad eller annan menighet därmed, att avkastningen av städernas skogar ävensom av de Göta och Hjälmare kanalverk anslagna skogar i sin helhet disponeras av innehavarna själva. 2 På grund härav och enär enligt förslaget skogsvärde överhuvud taget icke skall vara föremål för värdestegringsbeskattning hava de sakkunniga ansett hinder icke möta att även i senast avhandlade fall av nyttjanderättsupplåtelser låta skattskyldigheten till värdestegringsskatt vila å nyttjanderättshavarna.

C. Taxeringstekniska spörsmål. Enligt förslaget till förordning om värdestegringsskatt skall värdestegring å en fastighet konstateras med utgångspunkt från det värde, som vid all män taxering till fastighetsskatt åsättes fastighet, varvid dock värdefaktorerna växande skog och fasta maskiner ej medräknas. I annat sammanhang har redan framhållits, hurusom denna anknytning till taxeringen till fastighetsskatt naturligen föranleder, att taxeringen till värderingsskatt anförtros samma myndigheter som handhava laxeringen till fastighetsskatt. Den omständigheten, att fastigheternas taxeringsvärden — åtminstone på vissa håll eller i viss utsträckning — förmenas vara mindre tillförlitliga såsom uttryck för fastigheternas verkliga värden, synes icke rimofri tomt i stad »en förhöjning av tomtöresavgiften icke läte förena sig»). Avgiften har betraktats mera som en efter taxering fastställd grundränta, än som en privaträttslig lega. Om tomten var bebyggd, hade staden rätt att lösa den åter med byggnader vid försäljning. Denna lösningsrätt kvarstår alltjämt. Upplåtelse av ofria tomter har ägt rum ända till i vår tid men är numera förbjuden. (Lagen d. 14 juni 1907 om vad iakttagas skall i avs. å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, 5 §). Ofri tomt lagfares och intecknas som om innehavaren av besittningsrätten hade äganderätt till tomten. 1 Se Sveriges officiella statistik, Domänverket, år 1940, sid. 192 tab. 34. 2 Se prop. 191/1920 sid. 425, Kuylenstierna m. fl. a. a. sid. 117.

170 ligen böra föranleda, att en ny organisation tillskapas för bedömande ur offentligrättslig synpunkt av fastigheternas värden. Men däremot måste det framstå som angeläget att man, då fastighetstaxeringen förutsattes komma att bliva än mer betydelsefull än förut, undersöker huruvida det är möjligt att vidtaga åtgärder, varigenom bättre garantier för ett tillfredsställande resultat av fastighetstaxeringen kunna erhållas och således förutsättningar för säkrare konstaterande av eventuell värdestegring åvägabringas. Vid denna undersökning synes främst böra tillses, att ökade möjligheter skapas för att redan i första instans uppnå ett verkligt rättvist och likformigt bedömande av fastighetsvärdena. Fel eller misstag, som tillkommit genom bristande noggrannhet eller missbedömningar i första instans, äro ofta svåra att komma till rätta med; äro felen eller misstagen av större omfattning är det i regel svårare att åstadkomma rättelse än om de äro mer enstaka. Den från år 1922 tillämpade organisationen med särskilda beskattningsnämnder för allmän fastighetstaxering måste anses hava medfört, att taxeringsresultatet blivit mer tillfredsställande än före nämnda år. Genom att de för varje taxering vunna erfarenheterna alltmer utnyttjas, icke minst genom centralt lämnade anvisningar, vilka grunda sig på omfattande praktiskstatistisk bearbetning av deklarationer och taxeringsresultat, kan man otvivelaktigt konstatera en fortlöpande förbättring. Det är således lämpligt — för att icke säga nödvändigt — att man bibehåller en självständig organisation för den allmänna fastighetstaxeringen. Förevarande organisationsproblem synes böra gälla vilka åtgärder, som kunna vidtagas för vinnande av förbättringar i den nuvarande organisationen av nämnderna för allmän fastighetstaxering, å vilka förslaget till värdestegringsskatt lägger de huvudsakligaste taxeringsuppgifterna. De beskattningsnämnder, som syssla med den särskilda, under åren mellan de allmänna fastighetstaxeringarna förrättade taxeringen torde man i detta sammanhang kunna bortse från, enär dessas befattning med fastighetstaxeringen är jämförelsevis begränsad. Dessa beskattningsnämnders huvudsakliga arbetsuppgifter avse inkomsttaxeringen. Deras befattning med fastighetstaxeringen är i stort sett av formell natur. I vissa fall hava de emellertid att åsatta nya taxeringsvärden enligt 12 § 2 mom. K. L. Sådana taxeringsvärden anse de sakkunniga icke lämpligen böra läggas till grund för beräknandet av värdestegring. Arbetet med taxeringen till värdestegringsskatt synes kunna bedrivas med större reda och planmässighet om detsamma, till den del det icke är av formell natur, förbehålles de beskattningsnämnder, vilkas egentliga uppgift det är att bedöma fastighetsvärden. I fråga om beskattningsnämnder för den allmänna fastighetstaxeringen torde icke blott organisationsformerna böra bliva föremål för undersökning; även vissa frågor som äga avseende å själva förfarandet vid taxeringen synas böra ägnas beaktande. Vad angår sistnämnda spörsmål må erinras om, att vid taxering av jordbruksfastighet såsom hjälpmedel i syfte att åstadkomma största möjliga likformighet i bedömandet tillskapats ett jämförelsevis omfattande statistiskt material, nämligen den s. k. E-längden, som nu föres av

171 beredningsnämndens ordförande. Det förbättrade resultat vid taxering av jordbruksfastighet, som man obestridligen uppnått vid de senaste taxeringarna, lärer till stor del vara att tillskriva tillgången till detta material, som möjliggjort jämförelse mellan olika fastigheter, mellan olika kommuner och mellan olika län med betydligt säkrare utgångspunkter än tidigare. Vid taxeringen av annan fastighet däremot torde man i stort sett få anses sakna sådana statistiska hjälpmedel. Svårigheterna att åstadkomma en lämplig statistik för detta ändamål äro också påtagliga, men då ökad noggrannhet vid taxeringen med hänsyn till värdestegringsskattens betydelse är ett synnerligen befogat önskemål, måste föreskrifter om mera detaljerad redovisning än hittills av tillämpade normer vid taxeringen av annan fastighet bliva oundgängliga. Främst synes härvid kunna ifrågakomma redogörelse för markvärdenas beräkning, men även för uppskattningen av övriga värdefaktorer. För detta ändamål lärer lämpligen en särskild redovisningslängd (av liknande slag som den i fråga om jordbruksfastighet föreskrivna E-längden) böra uppläggas med redovisningskolumner för å-pris å markvärden, eventuellt använd kapitaliseringsprocent, eventuellt tillämpat å-pris per kubikinnehåll av byggnad, värdeminskningens inverkan å taxeringen m. m. dylikt. Även om en dylik längd icke skulle kunna möjliggöra jämförande uppställningar av samma slag, som genom E-längden kunnat åvägabringas för jordbruksfastighet, torde densamma dock komma att innehålla ett icke föraktligt statistiskt material till ledning vid bedömande av uppskattningsgrunderna. En sådan längd torde bliva av värde också därigenom, att arbetet med densammas förande kan antagas nödga beskattningsnämnderna i första instans att tillämpa största noggrannhet vid prövningen av uppskattningsgrunderna. Beträffande härefter spörsmålet, huruvida de nuvarande beskattningsnämnderna för allmän fastighetstaxering böra bibehållas oförändrade eller om man utan att sönderbryta ramen för organisationen kan skapa större effektivitet genom annan instansordning, få de sakkunniga anföra följande. Det torde vara obestridligt, att anmärkningar i vissa avseenden kunna riktas gentemot den nuvarande organisationen. Först och främst saknar ledningen av taxeringsarbetet i länen tillräckliga förutsättningar och medel att redan på ett tidigt stadium av taxeringen, således i första instans, uppmärksamma felaktigheter och misstag och vidtaga åtgärder för deras omedelbara rättande eller verka för likformig och rättvis taxering. Gärna skall medges, att den nuvarande ordningen förutser och möjliggör ett ganska omfattande förberedelsearbete för landskamreraren och hans medhjälpare. Men sedan direktiven en gång äro givna saknar ledningen, praktiskt sett, medel att påverka det hos beredningsnämnderna pågående arbetet. Vidare är den tid, som tillmätts för fastighetsprövningsnämndens arbete, så kort, att det icke är möjligt att åstadkomma fullständig och nöjaktig bearbetning och granskning av taxeringsmaterialet till ledning vid bedömandet av taxeringsutfallet. Redan den första anmärkningen föranleder att uppmärksamheten riktas å spörsmålet om lämpligheten att bibehålla systemet med två lokala nämnder

172 å landsbygden — beredningsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd. Detta system torde få anses grundat på den i och för sig riktiga uppfattningen, att de lokalt kommunala synpunkterna böra i någon form motvägas före prövningsnämndsstadiet. Denna uppgift har tilldelats en särskild nämnd, fastighetstaxeringsnämnden, som visserligen är lokal men som har större verksamhetsområde än nämnderna i primärdistrikten och som delvis sammansatts efter andra än rent lokala grunder. Otvivelaktigt har sammanförandet av kommuner till relativt stora fastighetstaxeringsdistrikt medfört fördelar. Med fog kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke systemet med två lokala nämnder medför dubbelarbete. I stor utsträckning innebär fastighetstaxeringsnämndernas arbete endast ett godtagande av beredningsnämndernas resultat. Även då nämnden sammansatts av personer, vilka genom nit och kunnighet äro lämpliga för uppdraget, medför den knappt tillmätta tiden för arbetet och bristen på arbetskraft för biträdesarbete — de låga ersättningsbeloppen spela givetvis in här — att verkligt ingående omprövning icke kan förekomma i önskvärd utsträckning. Det synes icke uteslutet, att man bättre skulle kunna utnyttja den till buds stående tiden för taxeringsarbetet, om arbetet i första instans uppdroges åt blott en nämnd, kallad fastighetstaxeringsnämnd, åt vilken längre tid för arbetet utmättes än för beredningsnämnderna. För att tillgodose kravet på effektivitet och ändamålsenlighet lärer i samband härmed erfordras en viss förstärkning av taxeringsorganisationen, för vilket ändamål det torde vara lämpligt att låta särskilda av länsstyrelsen förordnade sakkunniga utöva företrädesvis konsulterande men även i viss mån övervakande verksamhet vid det fortlöpande taxeringsarbetet i varje fastighetstaxeringsdistrikt. Ett sådant taxeringsbiträde, förslagsvis benämnt fastighetstaxeringskonsulent, skulle i första hand övertaga de nuvarande fastighetstaxeringsnämndsordförandenas samordnande uppgifter så att man kunde bibehålla de fördelar, som vunnits genom det nu föreskrivna sammanförandet av flera kommuner till jämförelsevis stora fastighetstaxeringsdistrikt. I detta syfte synes lämpligt, att taxeringsdistrikten sammanföras till grupper av ungefär samma storlek som de nuvarande fastighetstaxeringsdistrikten — även städer borde kunna ingå i dylik grupp, därest så befinnes lämpligt i varje särskilt fall — samt att för varje grupp en konsulent utses. Utöver de angivna uppgifterna torde konsulent böra tilldelas uppdrag att noggrant följa arbetet inom varje fastighetstaxeringsdistrikt och att därvid utöva rådgivande verksamhet, föranstalta om erforderliga utredningar, införskaffa behövligt material, hos de olika nämnderna framställa yrkanden och tillse, att landskamreraren beredes möjlighet att erhålla fortlöpande meddelande om gången av taxeringsarbetet och därvid framkomna resultat. Vad angår fastighetsprövningsnämndens arbete synes uppenbart, att det är angeläget att denna nämnd erhåller en verklig bild av utfallet av taxeringarna i länet genom statistisk redovisning av detsamma och sammanfattande redogörelse för tillämpade grunder. Först om så sker kan fastighetsprövningsnämnden bedöma om och i vilken omfattning korrigeringar av taxe-

173 ringarna kunna vara påkallade. Även besvärsprövningen blir säkrare, om tillgång till dylik statistik förefinnes. För uppnående av det angivna önskemålet synes nödvändigt att tiden för förarbetet till fastighetsprövningsnämnden tillmätes rikligare, så att de önskade arbetena kunna utföras genom bearbetning av taxeringsmaterialet. Det synes vidare lämpligt, att konsulenterna var for sitt område inför prövningsnämnd redogöra för taxeringsutfallet och åläggas att vid behov — vid sidan av taxeringsnämndsordförandena — avgiva förklaringar i besvärsmål. De sakkunniga vilja från dessa utgångspunkter föreslå, att taxeringen i första instans handhaves av fastighetstaxeringsnämnder, å landsbygden utsedda i stort sett efter samma grunder som de nuvarande beredningsnämnderna, att tiden för dessa nämnders arbete, som skulle påbörjas under hösten före året för allmän fastighetstaxering, skulle vara avslutat den 15 februari sistnämnda år, att taxeringsdistrikten gruppvis — å landsbygden i ungefär samma omfattning som de nuvarande beredningsdistrikten — skulle sammanföras till större enheter, för vilka skulle utses en gemensam fastighetstaxeringskonsulent, att gällande ordning för taxeringsarbetets bedrivande i stad ändras i så måtto, att mindre städer — oberoende av om de äro magistratsstäder eller fögderistäder — kunna förenas med angränsande landsbygd under gemensam fastighetstaxeringskonsulent och att i större städer, som omfatta flera fastighetstaxeringsdistrikt, en för distrikten gemensam taxeringskonsulent kan förordnas, att prövningsnämndsarbetet delvis omorganiseras så att detsamma — förutom att det påbegynnes en månad tidigare än nu — kommer att ordnas så, att konsulenterna var för sitt distrikt statistiskt ordna och bearbeta taxeringsmaterialet, inför prövningsnämnden redogöra för taxeringen inom distriktets olika kommuner samt biträda dels vid granskningen av inkomna besvär, dels vid genomförandet av omtaxeringar, som syfta till att genomföra enhetliga och materiellt riktiga värderingsprinciper. De anförda önskemålen hava de sakkunniga under hand delgivits beskattningsorganisationssakkunniga, vilka den 25 september 1941 tillkallats för utredning av frågan om beskattningsnämndernas organisation. I nu föreliggande författningsförslag hava de sakkunniga ansett sig böra utgå från att organisationen av beskattningsnämnderna vid allmän fastighetstaxering omändras på sätt de sakkunniga ovan angivit vara önskvärt.

174 KAPITEL VI.

Motivering till följdförfattningarna. Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken. Frågan om värdestegringsskattens ställning i betalnings- och förmånsrättsavseende har redan något berörts i specialmotiven till 5 § (sid. 109). Såsom där framhållits synes det lämpligt, att även i förevarande hänseenden likställa värdestegringsskatten med fastighetsskatten, för vilken förmånsrätt åtnjutes enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Vid 1920 års riksdag framlade Kungl. Maj:t (prop, nr 191) förslag till kommunalskattelag, som bland andra skatteformer upptog en fastighetsskatt. I samband med nämnda förslag hade behandlats även frågan om kommunernas förmånsrätt för fastighetsskatten och i särskild prop, (nr 357) framlades för samma riksdag även förslag till ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken, enligt vilket kommun eller annan menighet skulle erhålla pant- och förmånsrätt jämlikt nämnda lagrum för fastighetsskatt, som ålåge antingen ägare eller den, som innehade egendomen med fideikommissrätt eller eljest p å grund av testamentariskt förordnande. Sistnämnda prop, avslogs emellertid av riksdagen, enär det med hänsyn, bland annat, till den då beslutade kommunalskattereformens provisoriska karaktär icke syntes vara på sin plats att införa en dylik förmånsrätt. 1921 års kommunalskattekommitté, som i sitt förslag till kommunalskattelag (S. O. U. 1924:53) upptog bland annat kommunal repartitionsskatt för fastighet med skattskyldigheten i regel åvilande ägaren, föreslog i samband därmed sådan ändring i 17 kap. 6 § handelsbalken, att förmånsrätt måtte åtnjutas i fråga om skatt för fast egendom, som skulle utgå till kommun eller annan menighet och utgivas av den, som innehaft egendomen med äganderätt, med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamente. Kommittén erinrade om det i ovannämnda prop, nr 357 till 1920 års riksdag framlagda förslaget om ändring i 17 kap. handelsbalken samt åberopade för sin del vad i denna fråga förut förekommit. 1 Då Kungl. Maj:t förelade 1927 års riksdag förslag till kommunalskattelag, framlades även i särskild prop, (nr 238) i samband därmed stående förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken. I sistnämnda prop, anförde vederbörande departementschef: Det syntes förefinnas ett verkligt behov för kommunerna att för utfående av fastighetsutskylder erhålla större 1

S. O. U. 1924:53 sid. 379 och 484.

175 säkerhet än de dittills haft (enligt 17 kap. 12 § handelsbalken). Fastighetsskatten hade i förslaget till kommunalskattelag erhållit en sådan karaktär, att den lämpligen borde likställas med tionde, ränta eller annan avgäld av fast egendom, varför förmånsrätt åtnjötes enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Ur fastighetskreditens och rättssäkerhetens synpunkt torde ett dylikt likställande ej heller behöva möta betänkligheter. Med hänsyn därtill, att den ifrågasatta pant- och förmånsrätten skulle avse allenast ett års skatt, bleve nämligen denna rätt av ganska ringa betydelse i förhållande till egendomens värde. Vid ett sammanlagt skattetryck av tio kronor per skattekrona komme den årliga fastighetsskatten att uppgå för jordbruksfastighet med enbart jordbruksvärde till 060 procent och för annan fastighet till 0'50 procent av fastighetens hela värde. Vid dylikt förhållande syntes ur kreditgivningssynpunkt någon större betänklighet mot den ifrågasatta lagändringen icke behöva hysas. Med hänsyn till den ringa del av fastighetens hela värde, vartill fastighetsskatten komme att uppgå, syntes några särskilda bestämmelser till tryggande av äldre inteckningars rätt ej vara erforderliga. Lagrådet 1 hade i sak intet att erinra mot nämnda förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken. Då förslaget till kommunalskattelag emellertid icke bifölls av 1927 års riksdag, avslogs även lagförslaget om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken. Sedan Kungl. Maj:t förelagt 1928 års riksdag nytt förslag till kommunalskattelag, framlades ovannämnda förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken ånyo (prop, nr 242) och blev nu antaget. Värdestegringsskatten är avsedd att vara en objektskatt, som i den omfattning och på det sätt i författningsförslaget angives skall utgå för stegring av fastighets värde. Därav följer, att den bör kunna uttagas ur fastighet, vilken den påförts, även om fastigheten efter påförandet men innan skatten förfallit till betalning bytt ägare. Skatten bör med andra ord, liksom fastighetsskatten, vara förenad med panträtt, d. v. s. kunna utgå ur vederbörande fasta egendom i vems hand den vara må. Ej heller beträffande värdestegringsskattens plats i förmånsrättsordningen finna de sakkunniga skäl föreslå avvikelse från vad som gäller i fråga om fastighetsskatten, utan anse skatten böra åtnjuta förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Skatten skall följaktligen enligt förslaget kunna uttagas före inteckningar i egendomen. Främst framhålles därvid, att skatten göres beroende av en konstaterad värdestegring, som anses hava inträtt oberoende av ägarens åtgöranden och som därför har karaktären av en verklig förmögenhetsvinst. Men denna förmögenhetsvinst skall ej i sin helhet indragas till samhället. Skatten är konstruerad som en årlig förräntning av den beskattningsbara värdestegringens kapitalbelopp. Beräknas nettoavkastningen av detta kapitalbelopp till fyra procent, skulle den årliga värdestegringsskatten följaktligen motsvara unge1

Justitieråden von Seth och Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga samt justitierådet Alexanderson.

176 far hälften av den ökning av fastigheternas nettoavkastning, som uppkommit i samband med deras stegring i värde. I verkligheten skulle alltså någon försämring av inteckningshavarnas rättsställning icke uppkomma. I den mån fastställd värdestegring icke skulle motsvaras av ökad avkastning, är genom införande av begreppet onyttjat värde sörjt för att dylik värdestegring så länge fastigheten kvarstår i samme ägares hand i princip undantages från värdestegringsbeskattning. Vidare är att märka, att förmånsrätten skall avse endast ett års skatt. Rätten torde redan av denna anledning bliva av ganska ringa betydelse i förhållande till egendomens värde. Med hänsyn till det anförda torde några betänkligheter ur fastighetskreditens synpunkt ej kunna resas emot att värdestegringsskatten i förmånsrättsavseende likställes med fastighetsskatten. Några särskilda bestämmelser till tryggande av äldre inteckningars rätt synas ej vara erforderliga. Någon anteckning om värdestegringsskatten lärer icke kunna ifrågakomma i gravationsbevisen. Av de årliga kronodebetsedlarna kan emellertid kännedom vinnas om fastighet åvilande värdestegringsskatt. Härom lärer för övrigt särskilt bevis kunna erhållas av debiteringsförrättarna. Av värdestegringsskattens likställande med fastighetsskatten i förmånsrättsavseende följer, att den skall åtnjuta förmånsrätt endast i vad som civilrättsligt, d. v. s. enligt 1895 års lag är att anse som fast egendom, och således ej i byggnad å ofri grund, som är lös egendom även om den i beskattningsavseende är att hänföra till fastighet. Förmånsrätten för värdestegringsskatten skall vidare gälla blott i sådana fall, då egendomens ägare är personligen ansvarig för skatten, varmed likställes fall, då någon innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, d. v. s. de fall, då någon enligt 13 § 1 mom. K. L. anses såsom ägare. Däremot bör förmånsrättsstagandet ej gälla, då någon enligt 13 § 2 mom. nämnda lag är skattskyldig i ägares ställe. Arrendatorer skola enligt förslaget överhuvud taget ej bliva skattskyldiga för värdestegringsskatt (jfr sid. 107). Om exekutiv försäljning av fastighet skall äga rum, torde det icke vara behövligt för kronan, kommun eller municipalsamhälle att bevaka sitt betalningsanspråk i den mån beloppet icke är förfallet till betalning. Anspråket lärer nämligen icke beröras av försäljningen, såvitt fråga är om icke förfallna belopp. För belopp, som var förfallet före försäljningsdagen, skall fastigheten däremot enligt 134 § utsökningslagen icke svara efter försäljningsdagen. Därest till värdestegringsskatt taxerad fastighet, som bildar värdeenhet eller ingår i sådan enhet, delas genom avstyckning efter det taxeringen ägt rum men innan skatten förfallit till betalning, lära reglerna i 19 kap. 24 § jorddelningslagen respektive 5 kap. 16 § fastighetsbildningslagen bliva tilllämpliga. Att såväl kronan som kommun och municipalsamhälle upptagas som subjekt för den i förevarande tillägg föreslagna betalnings- och förmånsrätten

177 för värdestegringsskatten sammanhänger med att, som i specialmotiven till 40 § anförts, de sakkunniga anse det böra ankomma på Kungl. Maj:t att i administrativ ordning utfärda tillämpningsbestämmelser angående bl. a. uppbörden av värdestegringsskatten. Det är alltså en öppen fråga hur uppbörden skall ordnas, om t. ex. staten ensam skall ombesörja uppbörden eller om stat, kommun respektive municipalsamhälle skall handhava uppbörden var till sin andel. Lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928. Enligt det föreliggande förslaget skall värdestegring å fastighet konstateras med utgångspunkt från det värde, som vid allmän fastighetstaxering åsättes fastighet, med bortseende dock från värdefaktorerna växande skog och fasta maskiner. Fastigheternas taxeringsvärden komma alltså att bliva av utslagsgivande betydelse vid taxering till värdestegringsskatt. Taxeringsvärdet skall enligt 9 § K. L., i den mån taxeringsenhet ej utgöres av skogsmark och växande skog, bestämmas med ledning av taxeringsenhetens värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet). Vad därmed förstås angives närmare i punkt 1 av anvisningarna till nämnda paragraf. Där säges, att med en fastighets allmänna saluvärde skall förstås det värde en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten. Vid den kalkyl, varpå den förståndige köparen tankes grunda detta värde, skall emellertid enligt samma punkt av anvisningarna avräkning ej ske för gäld eller för kapitalvärdet av skyldighet att utgiva undantag eller av annan privaträttslig förpliktelse, vilken ej är hänförlig till servitut eller annat liknande förhållande. Denna regel att avräkning icke skall ske för gäld etc. infördes i anvisningarna genom lag den 22 juni 1932. Enligt förarbetena till nämnda lag avsågs därmed endast att utveckla vad som redan kunde anses vara gällande rätt. 1 Sålunda framhölls det såsom uppenbart, att — bortsett från frälseränta och dylikt — vad som framstode som skyldighet för en fastighetsägare men såsom en rättighet för en enskild person, vilken som helst, ej borde tagas i betraktande. Däremot, anfördes det vidare,2 torde det ej vara föremål för tvekan, att påräkneliga skatter ägde betydelse för bestämmande av det pris en förståndig köpare kunde antagas vilja betala — fastighetsprisen vore jämförelsevis högre i kommuner med låg kommunalskatt än i kommuner med hög sådan skatt. Det torde därför vara ofrånkomligt, att förekomsten av skatter, vilka ingen enskild ägare kunde komma ifrån, minskade fastighetens värde i varje enskild ägares hand. Någon särskild kalkyl beträffande skatteavdrag och dylikt torde följaktligen i allmänhet ej erfordras. Vid framläggandet av förslaget till ovannämnda lag av den 22 juni 1932 (prop. 220) framhöll vederbörande departementschef bland annat,3 att det * Prop. 220/1932 bil. 3 sid. 89 (cit. i Kuylenstierna m. fl. a. a. sid. 69 o. f.). *3 Cit. i Kuylenstierna m. fl. a. a. sid. 70 o. f. Prop. 220/1932, sid. 129 (cit. Kuylenstierna m. fl. a. a. sid. 71). 12—413997

178 ej sällan förmenats, att förekomsten av avdikningslån, skyldighet att utgiva undantag, ett oförmånligt kontrakt rörande utarrendering, ett likviderat skogsavverkningskontrakt e. dyl., borde minska fastighets taxeringsvärde. Genom det föreslagna tillägget till punkt 1 av anvisningarna till 9 § K. L. hade kommit till uttryck, att hänsyn till nämnda omständigheter icke finge tagas vid taxeringen. Därest värdestegringsskatt skulle komma att införas i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, torde det bliva nödvändigt att meddela bestämmelser angående dess betydelse för taxeringsvärdets fastställande. Att förekomsten av värdestegringsskatt skulle verka återhållande på fastighetsvärdena är givet. I direktiven har också framhållits, att värdestegringsskatten genom att kraftigt reducera möjligheten till vinster på fastighetsmarknaden skulle taga bort underlaget för en spekulation i stigande fastighetsvärden och sålunda bidraga till att stabilisera dessa värden. Denna värdestegringsskattens generella inverkan på fastighetsvärdena framstår alltså såsom ofrånkomlig och även önskvärd. E n annan fråga är, vilken betydelse åsätt värdestegringsskatt skall tillmätas vid fastställandet av fastighets taxeringsvärde. Skulle taxeringsvärdet i det konkreta fallet tillåtas röna inflytande av den årliga värdestegringsskatten, skulle detta medföra att taxeringsvärdena bleve ojämna och därigenom föga ägnade att tjäna som underlag för den proportionella fastighetsskatten. Jämväl i övrigt måste ojämna taxeringsvärden innebära olägenheter, främst måhända för fastighetskrediten. Vidare skulle skatten till viss del så att säga förtära sig själv. Antag, att en fastighets nettoavkastning såväl före som efter en värdestegring utgör fyra procent av taxeringsvärdet. Fastställes det nya taxeringsvärdet utan att reduktion göres med hänsyn till värdestegringsskatten, indrages genom en värdestegringsskatt, som uppgår till två procent av taxeringsvärdets ökning, femtio procent av det belopp, varmed fastighetens nettoavkastning ökats. Skulle åter vid det nya taxeringsvärdets fastställande avdrag få göras för kapitaliserade värdet av värdestegringsskatten, skulle värdestegringsskatten absorbera endast trettiotre procent av nettoavkastningens ökning. Redan på grund av det nu anförda synes den regeln böra uppställas, att åsätt värdestegringsskatt ej får påverka fastighets taxeringsvärde. Som ytterligare skäl för en dylik regel kan åberopas, att den utgör en förutsättning för avlösningsförfarandet. Skulle taxeringsvärdena få påverkas av den årliga värdestegringsskatten, skulle nämligen skattens avlösning medföra en höjning av vederbörande fastighets taxeringsvärde, något som ej kan anses önskvärt. De sakkunniga finna alltså, att vid fastighetstaxeringen hänsyn ej bör tagas till värdestegringsskatt, som påförts eller vid taxeringen skall påföras fastighet. Konstaterad värdestegring bör betraktas på samma sätt som ett avdikningslån eller som intecknad gäld. I den mån åsätt värdestegringsskatt vitar sig utöva inflytande på den faktiska prissättningen å fastighet, får man tänka

179 sig saluvärdet lika med den i köpehandlingen uttryckligen avtalade köpeskillingen — vare sig denna skall erläggas i sin helhet kontant eller till någon del genom övertagande av betalningsansvar för intecknad gäld eller dylikt — ökad med kapitaliserade värdet av skyldigheten att utgiva värdestegringsskatt. För att syftet att fastighets taxeringsvärde skall fastställas utan hänsynstagande till åsätt eller eljest i det särskilda fallet aktuell värdestegringsskatt skall nås, torde det erfordras ett särskilt tillägg därom till punkt 1 av anvisningarna till 9 § K.L. Förslag till därav påkallad omformulering av sistnämnda anvisning har bifogats betänkandet. Det av de sakkunniga föreslagna avlösningsinstitutet synes böra föranleda ett tillägg till kommunalskattelagens stadganden om beräkning av realisationsvinst. Enligt 36 § sistnämnda lag äger skattskyldig från intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet göra avdrag för omkostnader. I anvisningarna till paragrafen utvecklas närmare vad därmed åsyftas. Avdrag får ske för alla omkostnader för förvärvet och avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad som nedlagts på förbättring av egendomen o. s. v. Avlösning, helt eller delvis, av skatteplikt för taxerad värdestegring, kan betraktas som en förskottsinbetalning av den skatt, som eljest skulle hava utgått å värdestegringen i fråga. Till följd därav torde en köpare vara villig erlägga en större kontant köpeskilling än han skulle hava bjudit, därest fastigheten häftat för årlig skatt å den värdestegring, för vilken skatteplikten avlösts. Men säljaren kan anses genom inbetalningen av avlöningssumman hava erlagt skatt för vinstökningen. Det synes därför skäligt att inbetalad avlösningsumma skall få avdragas vid beräkning av realisationsvinst vid avyttring av fastighet. De sakkunniga föreslå alltså ett tillägg med sådant syfte till punkt 1 av anvisningarna till 36 § K.L.

Förordning om ändrad lydelse av 11 § förordningen den 28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Förslaget om värdestegringsskatt å fastighet synes böra föranleda en ändring även i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ( = S. F.), nämligen såvitt angår dess regler om bestämmande av skattepliktig förmögenhet. Nämnda regler innebära, att det är nettoförmögenheten som skall vara föremål för förmögenhetsbeskattningen (8 § S. F.). I 9 § S. F . uppräknas vad som vid förmögenhetsberäkningen skall upptagas som tillgång och i 11 § samma förordning vad som skall upptagas såsom skuld. Efter vilka grunder värdesättning av tillgångar skall ske angives i 10 §. Enligt nämnda paragraf skall fastighet upptagas till det taxeringsvärde, som gällde för fastigheten vid beskattningsårets utgång, samt tomträtt eller vattenfallsrätt till det värde, som

180 rättigheten med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid, som därför återstår, kan anses hava betingat vid en försäljning under normala förhållanden. Beträffande skattskyldigheten för tomt- och vattenfallsrätt föreligger alltså en viss inkongruens mellan bestämmelserna i kommunalskattelagen, å ena, samt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, å andra sidan. Den som innehar fastighet med tomträtt eller med vattenfallsrätt är skyldig att för fastigheten erlägga fastighetsskatt, men han är icke skyldig att erlägga förmögenhetsskatt efter fastighetens värde utan blott efter värdet p å besittningsrätten med vad dit hörer. I 13 § S. F. i dess lydelse enligt förordningen den 15 juni 1934 (nr 291) angivas vissa fall, där innehavare av fastighet eller den som äger åtnjuta avkastning av fastighet, till vilken annan har äganderätten, likställes med ägare, d. v. s. skall vara skattskyldig till förmögenhetsskatt efter fastighetens hela värde. Till grund för den föreslagna värdestegringsbeskattningen kan, kort uttryckt, sägas ligga den tanken, att värdestegring å fast egendom, som tillkommit på grund av samhällets utveckling eller åtgöranden, innebär en värdetillgång, i vilken samhället h a r en viss andelsrätt. I den mån nu samhället genom att belasta avkastningen av denna tillgång med en årlig värdestegringsskatt tillförsäkrar sig denna andel, synes ägare eller med denne i fråga om skattskyldighet till förmögenhetsskatt likställd innehavare av värdetillgången böra befrias från skyldighet att utgiva förmögenhetsskatt för samma andel. De sakkunniga föreslå därför sådan ändring i inkomst- och förmögenhetsskatteförordningens regler om förmögenhetsbeskattning, att den som är skattskyldig till förmögenhetsskatt för viss fastighet eller ock för tomträtt eller vattenfallsrätt, skall vid förmögenhetsberäkningen få såsom skuld avräkna det efter fem procent kapitaliserade värdet av värdestegringsskatt, som kan vara åsätt den i den skattepliktiga förmögenheten ingående fastigheten respektive den med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheten, d. v. s. ett belopp motsvarande tjugu gånger det årliga värdestegringsskattebeloppet. Att reduktionen föreslås skola ske med just tjugu gånger det årliga skattebeloppet sammanhänger med de för avlösning av värdestegringsskatt föreslagna reglerna i 19 §, enligt vilka sådan avlösning skall få ske mot erläggande av ett penningbelopp motsvarande tjugu gånger det årliga skattebeloppet eller den del därav, som vederbörande önskar avlösa. Skulle vid förmögenhetsberäkningen ett större belopp, motsvarande t. ex. tjugufem gånger det årliga skattebeloppet, få avräknas som skuld, skulle det säkerligen i många fall komma att anses förmånligare att betala den årliga skatten och avräkna ett belopp motsvarande tjugufem gånger nämnda skattebelopp såsom skuld vid förmögenhetsberäkningen, än att avlösa värdestegringsskatten och få förmögenheten minskad allenast med den utbetalade avlösningssumman, d. v. s. endast med belopp motsvarande tjugu gånger det årliga skattebeloppet. Därigenom skulle intresset för avlösningsförfarandet minskas. För att undvika detta föreslås alltså, att vid förmögenhetsberäkningen avräkning för åsätt värdestegringsskatt skall få ske efter samma kapitaliseringsprocent som tankes komma till användning vid avlösning av värdestegringsskatt.

181 Stadgande härom torde lämpligen kunna givas i ett särskilt tillägg till 11 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Formuleringen av det föreslagna tilläggsstadgandet avser att angiva, att därest förmögenhetsägaren och den till förmögenhetsskatt skattskyldige äro skilda personer, avräkning för kapitaliserade värdet av den årliga värdestegringsskatten skall ske endast i den mån ett och samma subjekt är skattskyldigt för såväl värdestegringsskatten som förmögenhetsskatten för den fastighet, varom är fråga. Sålunda skall, om värdestegringsskatt skulle åsättas t. ex. en prästgård, vederbörande präst utgiva därav föranledd värdestegringsskatt, men enär prästgården icke upptages såsom tillgång vid beräkning av prästens förmögenhet, skall vid samma beräkning ej heller kapitaliserade värdet av den årliga värdestegringsskatten upptagas såsom skuld. Skulle åter s. k. ofri tomt i stad bliva taxerad till värdestegringsskatt, skall nämnda skatt enligt förslaget utgöras av tomtens innehavare. Vid beräkning av tomtinnehavarens förmögenhet skall tomten upptagas såsom tillgång, och tomtinnehavaren i fråga om skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt för tomten likställas med ägare. I detta och liknande fall bör skattskyldig få avräkna det kapitaliserade värdet av den årliga värdestegringsskatten såsom skuld vid beräkningen av sin skattepliktiga förmögenhet. Förordning om ändrad lydelse av § 4 i förordningen den 6 augusti 1894 ang. mantalsskrivning. I fråga om förevarande författningsförslag få de sakkunniga hänvisa till vad därom förut anförts å sid. 145 i samband med specialmotiveringen till 32 §. I § 2 mom. 1 mantalsskrivningsförordningen stadgas, att av K. B. utfärdade kungörelser om tider och ställen för mantalsskrivningarnas förrättande skola innefatta underrättelse jämväl om vad enligt § 4 samt § 5 mom. 4 och 5 i förordningen bör iakttagas i avseende å uppgifters avlämnande. Enär det synes lämpligt, att K. B:s ifrågavarande kungörelser, i händelse av förslagets godkännande, komma att innehålla erinran jämväl om efteranmälningsplikten rörande förvärv av fast egendom, föreslå de sakkunniga icke någon ändring i ovannämnda stadgande i § 2 mom. 1.

Bilaga

A 1

184 Tab. 1. Jordbruksfastighets och annan fastighets antal och taxerings fastighetslängder, i gruppei Anm.

I

J. f. = Jordbruksfastighet

5 |

|

11 Antal fastigheter med taxeringsvärde a v : Län Kommuner m. m.

Stockholms

Högst 10 000 10100-15 000 15 100-20 000 kr. kr. kr. Absolut

I%

Absolut

124 285 41 504 27 3 340 22 321

42-2 87-9 38-0 87-6 24-1 58-3 56-4 42-3

55 19 20 40 32 1321 7 133

124 135 160 213 35 74 13 218

45-6 91-8 47-1 85-6 44-3 79-6 68-4 10-1

122 83 52 104 31 78 30 70

Över 20 000 kr.

Absolut

I%

Absolut

I%

18-7 5-9 18-5 7-0 28-6 23-1 18-0 17-5

39 8 13 16 16 667 3 105

13-3 2-5 12-0 2-8 14-3 11-6 7-7 13-9

76 12 34 15 37 399 7 199

25-8 3-7 31-5 2-6 33-0 7-0 17-9 26-3

24 5 84 11 30 1 1 293

3-4 24-7 4-4 38-0 l-i 5-3 13-5

32 3 58 8 6 3 1 210

11-8 2l 17-0 3-2 7-6 3-2 5-3 9-7

92 4 38 17 8 15 4 1442

33-8 2-7 11-2 6-8 10-1 16-1 21-0 66-7

63-5 79-0 49-0 77-6 47-7 69-6 75-0 14-2

36 11 18 15 12 18 5 47

18-8 10-5 17-0 11-2 18-5 16-1 12-5 9-5

10 4 11 5 4 9 1 57

5-2 3-8 10-4 3-7 6-1 8-0 2-5 11-5

24 7 25 10 18 7 4 320

12-5 6-7 23-6 7-5 27-7 6-3 10-0 64-8

160 59 64 192 62 203 8 417

61-8 78-7 42-7 82-8 42-2 38-9 27-6 41-6

47 9 29 23 18 119 5 160

18-1 12-0 19-3 9-9 12-2 22-8 17-2 16-0

24 1 14 8 24 106 4 127

9-3 1-3 9-3 3-4 16-3 20-3 13-8 12-7

28 6 43 9 43 94 12 298

10-8 8-0 28-7 3-9 29-3 18-0 41-4 29-7

392 160 372 186 84 267 20 147

88-1 89-9 75-1 72-7 44-4 69-9 46-5 21-2

43 9 78 36 48 53 7 142

9-7 5-0 15-8 14-1 25-4 13-9 16-3 20-4

5 1 28 18 36 27 2 117

1-1 0-6 5-7 7-0 19-1 7-1 4-6 16-8

17 16 21 35 14 289

1-1 4-5 3-4 6-2 11-1 9-1 32-6 41-6

län.

Sorunda

< ." j '

Vallentuna

f J f -j ." -'

Huddinge

< .' -*

Norrtälje

< .' / Uppsala län.

Bälinge

\A.t

Alunda

< ." .' J f.' ..<I ."

Dannemora, Söderfors

Uppsala

juiita

{A! t

Södermanlands

tån.

{Ll

Kila

{A.1:

Åk

-

{£J f

Strängnäs

T {

< ." .'

Östergötlands län. Stora Åby

< . ' .'

Tjärstad

j A ' f'

Åtvid

{A!«:

Motala

{A f Jönköpings

län. [

T f

Hjälmseryd Rydaholm

\ A.'f. J f/ <I .'

Byarum

{ A. 1

Eksjö

{ Ail

Inalles

185 värde, absolut och i procent, inom vissa kommuner enligt 1939 års efter taxeringsvärdenas storlek. A. f. = Annan fastighet. 12

|

13 |

|

|

|

19 ]

| 21

Sammanlagda taxeringsvärdet i 1 000-tal kr. å fastigheter med taxeringsvärde av: Högst 10 000 10 100-15 000 15100-20 000 kr. kr. kr. Absolut

1% Absolut

1% Absolut

1%

487-5 8-3 1 330-0 22-8 336-7 5-8 1 254-6 62-8 237-5 11-9 140-0 7-0 203-3 8-6 250-0 10-6 245-0 10-4 2 293-9 64-0 500-0 13-9 280-0 7-8 192-1 4-9 400-0 10-2 280-0 7-1 14 478-5 25-6 16 512-5 29-2 11 672-5 20-7 116-2 21-7 87-5 16-3 52-5 9-8 1 905-0 12-5 1 662-5 10-9 1 837-5 12-1 300-0 6-9 62-5 8-7 1 050-0 25-7 137-5 7-4 374-2 23-3 12-0 0-1 12-5 2-4 3 662-5 1-9

413-5 444-1 820-2 855-3 188-6 356-8 67-2 1 991-0

9-5 61-9 20-1 45-7 11-7 2-4 13-0 1-1

549-4 389-1 365-6 541-0 150-3 377-2 85-0 459-0

12-3 44-5 12-1 33-1 6-5 10-9 22-8 2-3

450-0 137-5 225-0 187-5 150-0 225-0 62-5 587-5

778-5 197-7 303-0 947-1 308-6 1157-4 60-0 2 023-2

26-1 38-4 11-2 45-9 8-7 9-0 8-5 7-4

1 947-6 72-0 545-1 56-0 2 001-0 51-0 964-3 42-2 481-5 16-7 1 557-1 25-0 130-5 17-4 981-1 4-4

Över 20 000 kr. Absolut

I*

Absolut

1%

3 677-8 63-1 365-4 18-3 1 663-7 70-4 512-2 14-3 3 050-9 77-8 13 803-2 24-5 279-3 52-2 9 796-1 64-5

5 832-0 1997-5 2 362-0 3 586-1 3923-0 56466-7 535-5 15 201-1

100 100 100 100 100 100 100 100

4461-8 875-2 3036-3 1633-4 2 327-3 3452-0 3725 19 641-7

100 100 100 100 100 100 100 100

587-5 19-7 112-5 21-9 362-5 13-4 287-5 13-9 225-0 6-4 1 487-5 11-6 62-5 8-9 2 000-0 7-3

420-0 14-1 17-5 3-4 245-0 9-0 140-0 6-8 420-0 11-9 1855-0 14-5 70-0 9-9 2 222-5 8-2

1194-5 40-1 187-0 36-3 1 800-6 66-4 688-6 33-4 2 572-0 73-0 8 313-0 64-9 513-3 72-7 21 017-2 77-1

2 980-5 514-7 2 711-1 2 063-2 3 525 6 12 812-9 705-8 27 262-9

100 100 100 100 100 100 100 100

537-5 19-9 112-5 11-6 975-0 24-9 450-0 19-7 600-0 20-8 662-5 10-6 87-5 11-6 1 775-0 8-0

87-5 3-2 17-5 1-8 490-0 12-5 315-0 13-8 630-0 21-8 472-5 7-6 35-0 4-7 2 047-5 9-2

133-4 298-0 453-2 556-3 1173-7 3 536-4 497-3 17 471-1

2 706-0 973-1 3 919-2 2 285-6 2 885-2 6 228-5 750-3 22 274-7

100 100 100 100 100 100 100 100

4-9 30-6 11-6 24-3 40-7 56-8 66-3 78-4

25 Över 1 000 000 kr.

Tax.-värde Tax.-värde An- i 1000-tal An- i 1000-tal tal tal kr. kr.

720-6

— — —

— — —

3 2

— 7

100 100 — 100 — 100 — 100 1 100 1 100 1 100 252

3 287-4 73-7 278-6 31-8 2 253-2 74-2 817-4 50-0 1 957-0 84-1 2 692-3 78-0 207-5 55-7 17 597-7 89-6

175-0 70-0 192-5 87-5 70-0 157-5 17-5 997-5

|

200 1001 000 000 kr.

3-9 8-0 6-3 5-4 3-0 4-6 4-7 5-1

10-1 15-7 7-4 11-5 6-4 6-5 16-8 3-0

23 Av fastigheter över 20 000 kr. taxeringsvärde voro:

Inalles

560-0 12-8 3 096-3 70-8 4 369-8 52-5 7-3 159-0 22-1 718-1 1 015-0 24-8 1 204-3 29-4 4 089-5 140-0 7-5 737-7 39-4 1870-5 101-9 6-3 946-0 58-7 1610-7 55-0 0-4 14 086-9 97-1 14 510-7 17-5 3-4 421-1 81-2 518-3 3 675-0 1-9 182 301-0 95-1 191629-5

934-6 638-6

—

1 963-0

i 2 3 4 5 6 7 S

— — — — — — —

— — — — — — —

— — — —

— 10 — 11 — 12 — 13

— — —

593-4 551-2 333-9 98 596-3

—

12 975-4 14

— 15

6 376-0 16

— 18 — 19 — 20 — 21

2 053-5

— 2 1 3 1

—

935-0 277-0 1139-0 525-7

— — — — 1

1707-2 •22

— 9

—

3164-0

— —

— 23 — 2-1

— — 1 2 4

— —

300-0 762-8 2 107-1

_ — — — — 1

_ 25 — 20 — 27 — 28 — 29

2 841-9 30

— 22

—

7 581-0

— —

— 31 — 32

— — —

— — —

— — — —

— 34 — 35 — 36 — 37

615-0

— —

— —

3 809-9

2 290-5 38

— —

— 30 — 40

186 TAB.

1 (FORTS.).

JORDBRUKSFASTIGHETS 1939

I

I

3 1

OCH A N N A N F A S T I G H E T S A N T A L IRS

&I

FASTIGHETSLÄNGDER,

I

I

7 J

9 OCH

GRUPPER

|

11 Antal fastigheter med taxeringsvärde a v : L ä n

Högst 10000 10 100-15 000 15100-20000 kr. kr. kr.

Kommuner m. m.

Över 20 000 kr.

Inalles

Absolut

I %

Absolut

5-2 3-2 16-0 2-1 15-2 16-4 21-0 22-1

21 4 10 3 3 25 18 109

2-2 0-9 2-7 1-2 5-1 6-0 11-1 14-9

10 12 4 1 6 79 13 165

1-0 2-5 1-1 0-4 10-2 19-1 8-0 22-5

971 473 374 245 5» 414 162 733

43 6 19 40 33 6 1 198

17-8 3-5 9-5 8-1 21-7 2-0 10-0 23-6

12 1 11 20 27 3 1 115

5-0 0-6 5-5 4-0 17-8 1-0 10-0 13-7

29 5 83 12 32 8 4 258

12-0 2-9 41-5 2-4 21-0 2-6 40-0 30-7

241 170 200 496 152 303 10 840

73-0 93-4 73-6 88-4 72-1 82-2 73-4 42-0

14 7 19 5 11 26 14 331

12-2 6-6 15-2 5-8 12-8 9-4 10-1 18-4

5-2

9-6

13 2 7 9 7 237

10-4 2-3 8-1 3-3 5-0 13-2

1 3 6 14 16 475

0-8 3-5 7-0 5-1 11-5 26-4

115 106 125 86 86 275 139 1799

239 139 128 286 79 856 8 442

79-9 92-1 70-7 96-3 37-6 94-5 44-4 47-8

49 6 11 3 32 17 3 173

16-4 4-0 6-1 15-2 1-9 16-7 18-7

5 2 11 4 22 13 3 102

1-7 1-3 6-1 1-4 10-5 1-4 16-7 11-0

6 4 31 4 77 20 4 208

2-0 2-6 17-1 1-3 36-7 2-2 22-2 22-5

299 151 181 297 210 906 18 925

247 123 43 229 97 340 24 224

73-9 95-4 37-1 84-8 52-4 90-2 42-1 24-3

17-1

14 14 22 11 6 195

12-1 5-2 11-9 29 10-5 21-1

16 3 13 9 11 14 4 80

4-8 2-3 11-2 3-3 6-0 3-7 7-0 8-7

14 3 46 18 55 12 23 423

4-2 2-3 39-6 6-7 29-7 3-2 40-4 45-9

334 129 116 270 185 377 57

Absolut

I %

Absolut

889 442 300 236 41 242 97 297

91-6 93-4 80-2 96-3 69-5 58-5 59-9 40-5

51 15 60 5 9 68 34 162

157 158 87 424 60 286 4 269

65-2 93-0 43-5 85-5 39-5 94-4 40-0 32-0

84 99 92 76 62 226 102 756

Absolut

Kronobergs län. Långasjö, Urshult

< . ' .'

Älmeboda

< . ' .'

Älmhults köping

< . ' .'

Ljungby

\jL,t Kalmar

län.

Tuna

{LI

Ljungby

{ J;J

Hallingeberg

) A.' f.' f J f < . ' .'

i j f

Oskarshamn Gotlands

län.

Väskinde

< . ' f'

<*

{ii

Klinte

< . ' .*

visb

{Ll

y Blekinge

län.

Eringsboda

< .' .'

**«

{ii

Mörrum

< . ' .*

Ronneby

i J f \ A ' f"

Kristianstads

län. f T f

Oderljunga

Färiöv

\ A t

{it

Nosaby

{£*• I

Kristianstad

l-o

T f

< . ' .'

TAXERINGSVÄRDE, ABSOLUT OCH I PROCENT, INOM VISSA KOMMUNER ENLIGT EFTER TAXERINGSVÄRDENAS 12

|

|

| 17

21 Högst 10 000 10100-15 000 15100-20000 kr. kr. kr.

Över 20 000 kr.

i'%Absolut IX Absolut IX

Absolut

IX

Absolut

IX

3 568-3 1 225-6 1 564-2 709-2 163-3 1 317-7 474-5 1 895-2

7-6 637-5 13-1 367-5 73-7 64-6 187-5 9-9 70-0 3-7 60-2 750-0 28-9 175-0 6-7 83-9 62-5 7-4 52-5 6-2 26-0 112-5 17-9 52-5 8-3 850-0 13-0 437-5 6-7 20-1 30-7 425-0 27-5 315-0 20-3 12-6 2 025-0 13-5 1 907-5 12-7

5-6 270-4 414-0 21-8 110-4 4-2 21-5 2-5 300-1 47-8 3 939-8 60-2 332-3 21-5 9199-7 61-2

4843 7 1897-1 2 599-6 845-7 628-4 6 545-0 1546-8 15 027 4

100 100 100 100 100 100 100 100

885-3 537-6 355-8 1 820-8 354-2 1 340-0 29-8 1 726-7

537-5 26-7 66-8 75-0 5-8 237-5 59-6 500-0 412-5 12-1 75-0 45-9 7-0 12-5 6-0 2 475-0

3 320-3 50-8 21-7 805-0 87-1 6 093-7 12-6 3 055-3 57-8 2 939-8 49-7 2 920-1 85-9 425-4 78-2 28 566-0

100 100 100 100 100 100 100 100

1 231-3 390-4 2-7 824-7 29-1 437-4 34-4 750-3 25-1 1 733 5 49-7 1 341 2 69-7 43 485-1

100 100 100 100 100 100 100 100

1879-5 715-3 2 067-0 939-1 3 988-5 4 427-8 375-5 17 977-6

100 100 100 100 100 100 100 100

2 683-2 407-5 15-2 157-6 25-5 618-7 3 634-6 86-1 4 223-3 2 849-9 67-2 4 239-8 2 261-6 70-4 3 209 8 861-9 31-2 2 760-9 1318-3 82-0 1607-5 60 969-5 91-0 67 005-9

100 100 100 100 100 100 100 100

330-9 26-9 175-0 302-9 77-6 87-5 337-7 40-9 237-5 212-4 48-6 62-5 232-1 31-0 137-5 816-3 47-1 325-0 376-7 28-1 175-0 4 867-0 11-2 4137-5

14-2 105-0 8-5 620-4 22-4 — — — 28-8 227-5 27-6 22-0 14-3 35-0 8-0 127-5 18-3 122-5 16-3 258-2 18-7 157-5 9-1 434-7 13-1 122-5 9-1 667-0 9-5 4 147-5 9-6 30 333-1

1 039-5 494-3 563-7 725-6 393-3 2 355-2 50-3 3 013-1

55-3 612-5 32-6 69-1 75-0 10-5 27-3 137-5 6-6 77-3 37-5 4-0 9-9 400-0 10-0 53-2 212-5 4-8 13-4 37-5 10-0 16-8 2 162-5 12-0

1 283-2 408-6 186-2 999-9 480-7 1 516-5 144-2 2 198-9

47-8 712-5 26-6 280-0 66-0 52-5 _ — 4-4 175-0 227-5 4-1 23-6 162-5 3-8 227-5 15-0 275-0 8-6 192-5 54-9 137-5 5-0 245-0 9-0 75-0 4-7 70-0 3-2 2 437-5 3-7 1400-0

87-5 4-7 35-0 4-9 192-5 9-3 70-0 7-4 385-0 9-6 227-5 5-1 52-5 14-0 1 785-0 9-9

10-4 8-5 5-4 5-4 6-0 8-9 4-3 2-1

140-0 111-0 1173-3 106-0 2 810-2 1 632-6 235-2 11017-0

50-4

—

7-4 15-5 56-8 11-3 70-5 36-9 62-6 61-3

2001001 000 000 kr.

Inalles

Absolut

1 687-5 210-0 6-3 17-5 2-2 174-9 5 307-9 192-5 3-2 350-0 11-4 384-5 472-5 16-1 1 700-6 52-5 1-8 1 452-6 17-5 4-1 365-6 2 012-5 7-1 22 351-8

25 Av fastigheter över 20 000 kr. taxeringsvärde voro:

Sammanlagda taxeringsvärdet i 1 000-tal kr. å fastigheter med taxeringsvärde a v :

16-2 9-3 3-9 16-4 14-0 2-6 3-0 8-7

187 STORLEK.

Över 1 000 000 kr.

Tax.-värde Tax.-vä rde An- i 1000-tal An- i 1000-tal tal tal kr. kr.

— — — — 1

—

— — — —

207-5

—

2 632-5

379-1

—

—

— 1

—

496-8

—

252-7

—

1 15

231-8 4 733-6

300-1

— — — — — —

i 2 3 4 5 6 7 8

— — — — — —

— — — — — —

— — — —

— 10 — 11 — 12 — 13

—

1 232-0 14

— 15

4 973-7 16

— — — — — —

5 723-9

— — — — — — 1

— 18 — 19 — 20 — 21 — 22 — 23

1 987-5 24

— — — —

— — — —

— — — — — —

— 2G — 27 — 28 — 29 — 30 — 31

— 34 — 35

—

768-6

—

2 290-0

— 5 1

—

1 403-1 205-2

— — 1

2 000-0 3G

—

—

— — —

— 37 — 38 — 39

1 1 90

463-1 262-9 30 769-4

5 408-0 40

188 TAB. 1 ( f o r t s . ) .

JORDBRUKSFASTIGHETS OCH ANNAN FASTIGHETS ANTAL OCH 1939 ÅRS FASTIGHETSLÄNGDER, I GRUPPER

I

7 |

| 11

Antal fastigheter med taxeringsvärde av: L ä n Kommuner m. m.

Malmöhus

Höganäs

j A ] f'

Absolut

I%

Absolut

Absolut

192 296 113 369 35 152 4 880

40-1 95-8 36-1 91-3 30-7 64-7 28-6 74-5

86 6 29 22 13 40 — 135

84 66 262 141 207 465 46 419

36-1 86-8 81-9 79-7 71-6 95-3 66-7 41-2

27 4 36 11 51 10 10 228

102 265 135 204 31 308 1 464

41-0 94-3 74-2 98-5 26-5 50-9 33-3 54-5

71 8 33 3 6 180 1 108

220 119 381 89 65 439 3 178

62-0 93-0 83-5 92-7 65-7 75-5 30-0 23-1

66 6 51 2 6 37 1 116

185 59 57 69 69 249 135 221

66-8 93-6 58-8 89-6 55-2 95-0 64-6 34-7

48 2 14 2

I X

Absolut

I X

Inalles Absolut

I %

71-4

478 309 313 404 114 235 14

100 100 100 100 100 100 100 100

I X

18-0

1-9 9-3 5-5 11-4 17-0

— 11-5

51 2 24 8 9 22 — 57

10-7

36 2 13 8 17 6 6 163

15-4

0-7 7-7 2-0 7-9 9-4 — 4-8

149 5 147 5 57 21 10 109

31-2

9-2

86 4 9 17 14 7 7 206

36-9

233 76 320 177 289 488 69

42 6 4 — 73 67 1 160

16-9

1-6 46-9

1-2 50-0

8-9

län. f J f \ A! t

Ljungby Toru

Över 20 000 kr.

län.

östra Vemmenhög, Slim- f J. f. minge, Snårestad \ A. f. Jonstorp, Södra Åby, f J. f. Svenstorp \ A. f. r j f Fleninge \ A." f!

Hallands

Högst 10000 10100-15 000 15 100-20 000 kr. kr. kr.

P

{AL

Lindome

J f.' <f ."

Falkenberg

j £ £

11-6

5-3 11-2

6-2 17-7

2-1 14-5 22-4

2-6 4-1 4-5 5-9 1-2 8-7 16-1

5-3 2-8 9-6 4-8 1-4 10-1 20-3

100 100 100 100 100 100 100 100

249 281 182 207 117 605 3 851

100 100 100 100 100 100 100 100

355 128 456 96 99 581 10 772

100 100 100 100 100 100 100 100

277 63 97 77 125 262 209 637

100 100 100 100 100 100 100 100

Göteborgs och Bohus län. Forshälla

{ £ J"

Lur

{iJ:

Backa

< . ' .*

Lysekil

{ A. f!

28-5

2-9 18-1

1-5 5-1 29-7 33-3 12-7

34 2 10 — 7 50 — 119

13-6

0-7 5-5 — 6-0 8-3 — 14-0

2-1 2-2 — 62-4 11-1 33-4 18-8

Älvsborgs län. Skepplanda

<f .J' f.'

Sätila

< . ' .'

Kinna

<f I ' f." i

T f

Vänersborg

•!

' "

18-6

4-7 11-2

2-1 6-1 6-4 10-0 15-0

32 — 14 1 3 15 — 95

9-0 — 3-1 1-0 3-0 2-6 — 12-3

37 3 10 4 25 90 6 383

10-4

2-3 2-2 4-2 25-2 15-5 60-0 49-6

Skaraborgs län.

Larv Forshem Agnetorp

skara

{it1 i J t < . ' .' { A! t

{iJ:

17-3

3-2 14-4

2-6

28 • 22-4

7 33 84

2-7 15-8 13-2

20 — 8 2 13 4 10 61

7-2 — 8-2 2-6 10-4

1-5 4-8 9-6

24 2 18 4 15 2 31 271

8-7 3-2 18-6

5-2 12-0

0-8 14-8 42-5

TAXERINGSVÄRDE, ABSOLUT OCH I PROCENT, INOM VISSA KOMMUNER ENLIGT EFTER 12

TAXERINGSVÄRDENAS ]

13 |

| 15

| 17 |

19 |

| 21 |

Högst 10 000 10100-15 000 15 100-20 000 kr. kr. kr.

Över 20 000 kr.

IX

Absolut

IX

Absolut

IX

Absolut

IX

Absolut

IX

1 023-7 990-5 666-1 1 476-8 261-5 833-6 25-9 5 176-9

8-9 75-8 7-1 69-3 6-1 17-7 2-8 24-0

1 075-0 9-3 75-0 5-7 362-5 3-8 275-0 12-9 162-5 3-8 500-0 10-6

892-5 35-0 420-0 140-0 157-5 385-0

7-7 2-7 4-5 6-6 3-7 8-2

1 687-5

7-9

—

—

4-6

8 559-0 207-0 7 986-5 239-6 3 689-1 2 988-2 903-8 13 684-0

74-1 15-8 84-6 11-2 86-4 63-5 97-2 63-5

11550 2 1307-5 9 435-1 2131-4 4 270-6 4 706-8 929-7 21545-9

100 100 100 100 100 100 100 100

384-7 294-8 1304-5 603-8 1 247-4 1 469-9 136-3 2 755-1

8-7 60-5 50-6 23-3 48-2 32-7 20-4 11-0

337-5 50-0 450-0 137-5 637-5 125-0 125-0 2 850-0

7-6 630-0 14-2 10-3 35-0 7-2 17-4 227-5 8-8 5-3 140-0 5-4 24-7 297-5 11-5 2-8 105-0 2-3 18-7 105-0 15-8 11-3 2 852-5 11-3

3 073-1 107-0 598-9 1 707-7 402-3 2 797-4 301-2 16 715-2

69-5 22-0 23-2 66-0 15-6 62-2 45-1 66-4

4 425-3 486-8 2 580-9 2 589-0 2 584-7 4 497-3 667-5 25172 8

100 100 100 100 100 100 100 100

545-0 781-8 670-2 435-0 167-3 1105-7 10-0 2 414-1

15-5 1 486-2 887-5 25-3 595-0 16-9 73-2 100-0 9-4 35-0 3-3 150-8 49-1 412-5 30-2 175-0 12-8 108-6 92-1 37-5 7-9 — — — 3-1 75-0 1-4 122-5 2-3 4 981-3 9-4 2 250-0 19-0 875-0 7-4 7 591-0 15-6 15-0 23-4 39-0 — — 13-1 1350-0 7-3 2 082-5 11-3 12 588-2

42-3 14-1 7-9 93-2 64-2 61-0 68-3

3 513 7 1067-6 1366-3 472-5 5 346-1 11 821-7 64-0 18434-8

100 100 100 100 100 100 100 100

1 259-7 71-0 431-6 96-0 1 407-4 9 502-9 538-3 28 377-2

35-3 12-9 16-8 22-2 74-7 74-2 93-7 86-6

3 570-4 550-5 2 565-1 433-3 1882-6 12 799-6 574-3 32 755-3

100 100 100 100 100 100 100 100

947-8 80-7 1 525-3 340-9 655-0 95-0 1 512-6 18 943-9

34-0 30-0 73-2 50-5 40-5 7-5 54-7 84-0

2 786-4 269-0 2084-5 674-4 1618-9 1 272 5 2 767-3 22 550-8

100 100 100 100 100 100 100 100

925-7 25-9 404-5 73-5 1251-0 48-8 294-8 68-0 347-7 18-5 2 571-7 20-1 4-1 23-5 1265-6 3-9

825-0 23-1 75-0 13-6 637-5 24-8 25-0 5-8 75-0 4-0 462-5 3-6 12-5 2-2 1450-0 4-4

888-6 163-3 244-2 273-5 386-4 1020-0 667-2 1489-4

600-0 21-5 25-0 9-3 175-0 8-4 25-0 3-7 350-0 21-6 87-5 6-9 412-5 14-9 1 050-0 4-7

31-9 60-7 11-7 40-6 23-9 80-1 24-1 6-6

997-5

560-0

15-7

—

—

245-0 17-5 52-5 262-5

9-6 4-0 2-8 2-1

—

—

1662-5

5-1

350-0

12-6

—

—

140-0 35-0 227-5 70-0 175-0 1067-5

6-7 5-2 14-0 5-5 6-3 4-7

—

24 |

200 100över 1000000 kr. 1 000 000 kr.

Inalles

Absolut

—

22 |

Av fastigheter över 20 000 kr. taxeringsvärde voro:

Sammanlagda taxeringsvärdet i 1 000-tal kr. å fastigheter med taxeringsvärde av:

—

189 STORLEK.

Tax.-värde Tax.-värde An- i 1000-tal An- i 1000-tal tal tal kr. kr.

3 148-6

—

—

— 1

—

504-8

—

224-0

—

— — — — 1

1 3

503-8 824-5

—

—

—

— — — —

— — — —

2 419-0

—

7 518-0

i 2 3 4 5 6 7 8

1 2

241-9 1140-7

— — —

— — —

—

— 10 — 11 — 12 — 13

2 590-6 14

— 15

1 013-2 16

6 7

— — —

1963-5 2 930-7

— — — —

— 18 — 19 — 20 — 21

— 14

—

4188-8

— 1

1185-2 24

— — —

— — —

— — — —

— 26 — 27 — 28 — 29

7 297-3

— — —

2 068-3 22

— 23

1 8 1 23

243-4 2 849-8 288-6 9182-3

—

—

—

2 325-4 30

— 31

1 582-7 32

— — — — — — —

— 34 — 35 — 36 — 37 — 38 — 39 — 40

3 1

1 040-8 268-4

— — —

— — —

5 607-9

TAB.

1 (forts.).

JORDBRUKSFASTIGHETS OCH ANNAN FASTIGHETS ANTAL OCH 1939 ÅRS FASTIGHETSLÄNGDER, I GRUPPER 1

I

3 1

& I

| 11

Antal fastigheter med taxeringsvärde av: L ä n

Högst 10 000 10 100-15 000 15 100-20 000 Över 20 000 kr kr. kr. kr.

Kommuner m. m.

Värmlands

Absolut

IX

Absolut

650 51 149 175 429 161 5 353

91-2 91-1 78-0 88-0 92-3 87-5 45-4 35-0

31 4-3 1 1-8 22 11-5 8 4-0 26 5-6 6 3-3 2 18-2 249 24-7

147 70 171 210 102 594 38 286

55-3 90-9 77-7 90-1 59-3 79-8 74-5 43-4

25 — 26 11 35 74 3 139

9-4 —

174 186 187 241 45 175 130 565

49-0 89-8 48-7 83-1 59-2 46-9 67-4 51-7

73 13 73 20 21 155 28 184

1309 Absolut

Absolut

Inalles

IX

Absolut

17 2-4 1 1-8 6 3-2 6 3-0 3 0-6 2 1-1 — — 109 10-8

15 2-1 3 5-3 14 7-3 10 5-0 7 1-5 15 8-1 4 36-4 298 29-5

713 56 191 199 465 184 11 1009

30 11-3 4 5-2 9 4-1 5 2-2 11 6-4 27 3-6 5 9-8 85 12-9

64 24-0 3 3-9 14 6-4 7 3-0 24 14-0 49 6-6 5 9-8 149 22-6

266 100 77 100 220 100 233 100 172 100 744 100 51 100 659 100

27-6 41-6 14-5 16-9

52 14-6 2 1-0 64 16-7 15 5-2 3 4-0 16 4-3 11 5-7 85 7-8

56 6 60 14 7 27 24 258

355 100 207 100 384 100 290 100 76 100 373 100 193 100 1092 100

96-5 80-6 65-2 91-5 89-2 69-8 87-4 46-3

28 2-1 25 8-4 37 13-7 17 3-7 32 6-8 81 14-3 6 5-0 108 19-5

11 0-8 11 3-7 29 10-7 5 1-1 9 1-9 29 5-1 5 4-2 62 11-2

8 0-6 22 7-3 28 10-4 17 3-7 10 2-1 61 10-8 4 3-4 127 23-0

299 270 457 474 567 119 553

100 100 100 100 100 100 100 100

83-0 89-6 59-0 94-9 69-4 95-5 94-0 71-3

38 10-4 13 5-9 54 17-6 12 2-0 24 16-3 9 2-0 4 3-0 149 9-0

15 4 25 11 12 4 2 97

4-1 1-8 8-1 1-9 8-2 0-9 1-5 5-8

9 2-5 6 2-7 47 15-3 7 1-2 9 6-1 7 1-6 2 1-5 232 13-9

365 222 307 593 147 444 133

100 100 100 100 100 100 100 100

I%

I X

I X

län.

Sillerud

{ £ J"

Färnebo

f J f < . ' .'

Giava

Ut

Arvika

{£ £

100 100 100 100 100 100 100 100

Örebro län.

-

{l:\

Skagershult, Hidinge

i jr' :

Degerfors

{ i f f < .J ' f.'

Lindesberg Västmanlands

4-7 20-3 10-0

5-9 21-1

län.

Möklinta

{ £ *'

östervåla

•( ?' J | A. f.

Sura Sala

{it. {iJ: Kopparbergs

11-8

20-6

6-3 19-0

6-9

15-8

2-9 15-6

4-8 9-2 7-2 12-4 23-6

län.

Älvdalen

j jj" tm

Söderbärke

j £ ** f

T f

Ål, Smedjebackens köping < . ' .' t T f Hedemora •! * '

241 176 418 423 396 104 256

Gävleborgs län. 33 34 35 3G 37 38 39 40

Bjuråker

j £ *•

Hille Njutånger

<[ £•:* l A. t {A!|;

Söderhamn

< . ' ."

303 199 181 563 102 424 125 1188

(TAXERINGSVÄRDE, ABSOLUT OCH I PROCENT, INOM VISSA KOMMUNER ENLIGT EFTER 12

TAXERINGSVÄRDENAS 13

| 17

1 19

1 21

Sammanlagda taxeringsvärdet i 1 000-tal kr. å fastigheter med taxeringsvärde a v : Över 20 000 kr.

Absolut

1% Absolut

Absolut

IX

Absolut

IX

Absolut

IX

2 336-4 188-4 594-5 526-8 1 586-5 458-3 31-7 2 399-0

67-2 387-5 11-1 297-5 38-6 12-5 2-5 17-5 21-5 275-0 9-9 105-0 23-6 100-0 4-5 105-0 58-7 325-0 12-0 52-5 13-4 75-0 2-2 35-0 14-5 25-0 11-4 — 8-7 3 112-5 11-4 1 907-5

8-6 3-6 3-8 4-7 1-9 1-0 7-0

454-3 269-8 1 796-2 1 500-1 741-1 2 844-7 161-8 19 970-3

13-1 3475 7 55-3 488-2 64-8 2 770 7 67-2 2 231-9 27-4 2 705-1 83-4 3 413-0 74-1 218-5 72-9 27 389 3

100 100 100 100 100 100 100 100

335-1 146-0 784-5 867-3 550-8 3 365-9 163-6 1 694-9

7-9 42-6 27-0 35-1 24-7 26-1 28-7 13-7

12-4 20-4 5-4 3-5 8-7 3-7 15-3 12-0

3 071-2 126-7 1 635-1 1 376-5 1 047-7 8 142-6 282-0 7 441-4

72-3 37-0 56-4 55-8 47-0 63-0 49-4 60-2

4 243-8 3427 2 902-1 2 468-8 2 228-5 12 906 0 570-6 12 361-3

100 100 100 100 100 100 100 100

856-8 596-3 722-9 826-2 257-1 1126-5 775-3 2 902-4

19-1 912-5 47-1 162-5 15-1 912-5 44-2 250-0 16-4 262-5 9-3 1 937-5 29-2 350-0 12-4 2 300-0

20-4 910-0 20-3 12-8 35-0 2-8 19-0 1120-0 23-3 13-4 262-5 14-1 16-8 52-5 3-3 16-1 280-0 2-3 13-2 192-5 7-3 9-8 1 487-5 6-4

1 800-6 472-5 2 047-7 529-6 994-0 8 733-3 1 332-2 16 725-6

40-2 37-3 42-6 28-3 63-5 72-3 50-3 71-4

4479-9 1266-3 4803-1 1868-3 1566-1 12 077-3 2 650-0 23415 5

100 100 100 100 100 100 100 100

3 076-0 762-6 873-6 1 532-1 1 464-4 2 164-6 241-0 1 578-2

52-6 36-7 20-7 56-2 57-9 21-9 40-0 13-8

350-0 312-5 462-5 212-5 400-0 1 012-5 75-0 1 350-0

6-0 15-0 10-9 7-8 15-8 10-3 12-5 11-8

3-3 192-5 192-5 9-3 507-5 12-0 87-5 3-2 6-2 157-5 507-5 5-1 87-5 14-5 1 085-0 9-4

2 227-6 809-0 2 386-8 893-8 508-0 6 192-3 198-6 7 454-9

38-1 39-0 56-4 32-8 20-1 62-7 33-0 65-0

5 846-1 2076-6 4 230-4 2 725-9 2 529 9 9 876-9 602-1 11468-1

100 100 100 100 100 100 100 100

1 442-9 612-5 862-2 1 972-1 432-5 1 608-1 239-4 4 358-0

31-9 42-6 21-2 69-0 28-3 17-8 36-6 15-7

475-0 162-5 675-0 150-0 300-0 112-5 50-0 1 862-5

10-5 11-3 16-6 5-3 19-6 1-2 7-6 6-7

262-5 5-8 70-0 4-9 437-5 10-8 192-5 6-7 210-0 13-7 70-0 0-8 35-0 5-4 1 697-5 6-1

2 344-9 592-6 2 084-8 541-5 586-5 7 229-2 329-4 19 891-9

51-8 41-2 51-4 19-0 38-4 80-2 50-4 71-5

4 525-3 1 437-6 4 059-5 2 856-1 1 529 0 9 019 8 6538 27 809-9

100 100 100 100 100 100 100 100

312-5

7-4

—

—

325-0 11-2 137-5 5-6 437-5 19-6 925-0 7-2 37-5 6-6 1 737-5 14-1

525-0 70-0 157-5 87-5 192-5 472-5 87-5 1 487-5

—

|

25 Av fastigheter över 20 000 kr. taxeringsvärde voro:

Högst 10 000 10 100-15 000 15100-20000 kr. kr. kr. IX

191 STORLEK.

200 100ö v e r 1000 000 1 000 000 kr. kr.

IIUUICS

Tax.-värde Tax.-värde AnAn- i 1000-tal tal i 1000-tal tal kr. kr.

1 2 3 1 5

—

219-0 525-7 1 252-3 415-2 1 931-5

—

5 311-7

1030-2

—

—

2 3 1

1121-7 1106-1 276-0

—

— —

1 430-1

263-6

—

— —

667-7

1 14

348-1 5 435-7

2 035-4

— —

— —

—

— — — — — — —

1 2 3 4 5 6 7

1517-1

— — — —

— — — — —

9 10 11 12 13

— — — — — —

6163-3 14

— —

— —

15 16

— — — —

— — — — —

17 18 19 20 21

7 431-9 22

— —

— —

23 24

—

— —

25 26

1342-5 27 — —

—

2 519-2

— — 1

1184-5 30

—

—

— —

429-2

—

28 29

2 150-3

— —

1 1 2 1 1

735-7 401-2 780-2 279-4 392-3

1430-3 33

— — — —

— — — —

— 1 12

—

308-4 3 714-5

— 2

31 32

34 35 36 37

6 918-9 38 —

5150-9 40

192 TAB. 1 ( f o r t s . ) .

JORDBRUKSFASTIGHETS OCH ANNAN FASTIGHETS ANTAL OCI 1939 ÅRS FASTIGHETSLÄNGDER, I GRUPPE1

I

&I

| 11

Antal fastigheter med taxeringsvärde av: L ä n

Högst 10 000 10 100-15 000 15 100-20 000 kr. kr. kr.

Kommuner m. m.

Över 20 000 kr.

Inalles Absolut

Absolut

IX

Absolut

IX

Absolut

597 89-6 231 90-2 312 73-2 312 89-7 427 74-0 409 93-6 52 54-8 614 43-3

29 17 63 18 115 18 19 193

4-4 6-6 14-8 5-2 19-9 4-1 20-0 13-6

10 3 26 12 25 4 10 151

1-5 1-2 6-1 3-4 4-3 0-9 10-5 10-6

30 5 25 6 10 6 14 461

4-5 2-0 5-9 1-7 1-8 1-4 14-7 32-5

666 256 426 348 577 437 95 1419

802 261 236 163 215 189 58 284

85-6 87-9 74-2 94-7 69-8 85-9 58-0 25-5

95 19 38 5 41 9 16 121

10-1 6-4 12-0 2-9 13-3 4-1 16-0 10-9

25 7 24 2 20 8 12 121

2-7 2-3 7-5 1-2 6-5 3-6 12-0 10-8

15 10 20 2 32 14 14 588

1-6 3-4 6-3 1-2 10-4 6-4 14-0 52-8

937 297 318 172 308 220 100 1114

634 135 1020 366 90 820 22 263

85-2 86-0 93-5 87-5 82-6 91-8 71-0 28-9

90 13 61 30 12 43 1 128

12-1 8-3 5-6 7-2 11-0 4-8 3-2 14-1

15 6 4 7 3 13 5 116

2-0 3-8 0-4 1-7 2-7 1-5 16-1 12-7

5 3 6 15 4 17 3 404

0-7 1-9 0-5 3-6 3-7 1-9 9-7 44-3

744 157 1091 418 109 893 31 911

1290 330 700 334 803 784 16 142

96-5 93-0 89-3 93-6 98-2 65-7 59-3 27-6

29 15 61 14 9 170 2 98

2-1 4-2 7-8 3-9 1-1 14-2 7-4 19-1

5 5 16 5 2 82 3 65

0-4 1-4 2-0 1-4 0-2 6-9 11-1 12-6

13 5 7 4 4 157 6 209

1-0 1-4 0-9 1-1 0-5 13-2 22-2 40-7

1837 355 784 357 818 1193 27 514

2 650 1051 936 Blandade kommuner . . . .<f .J' ~f 1865 Industrikommuner <f .J' f.' 1092 4 818 f j f 4 678 Landskommuner < . ' .' 7 734 Städer i ^|' 2 342 069

76-9 86-5 57-8 87-3 75-7 61-8 71-9 69-3 72-5 30-8

272 74 280 122 188 1656 740 1852 52 1153

7-9 6-1 17-3 5-7 13-0 21-2 11-4 16-6 11-0 17-1

191 33 190 60 52 753 433 846 26 713

5-5 2-7 11-7 2-8 3-6 9-7 6-6 7-6 5-5 10-6

335 57 213 90 111 573 659 720 52 2 793

Absolut Västernorrlands

län.

Fjällsjö, Bodum

< / j'

Selånger

{ A. t

Säbrå

<^ j'

Härnösand

< . ' -'

Jämtlands

län.

9 Hammerdal 10 11 12 13 14 Rödön 15 16 Östersund

< ** j'

Ås

{it 1A f < . ' .'

Västerbottens län. 17 Nysätra 18 19 Bygdeå 20 21 Holmsund 22 23 Skellefteå 24

{At |A;{; < . ' .' <I .J' f.'

Norrbollens överkalix

län.

Norrfjärden

< . ' .' f J f < . ' ."

Jukkasjärvi

f J f < . ' ."

Boden

I j 1 J' Svealand.

i J f Jordbrukskommuner . . . .< . ' .'

9-7 3 448 4-7 1215 13-2 1619 4-2 2137 7-7 1443 7-3 7 800 10-1 6 510 6-5 11152 472 11-0 41-5 6 728

TAXERINGSVÄRDE, ABSOLUT OCH I PROCENT, INOM VISSA KOMMUNER ENLIGT EFTER 12

TAXERINGSVÄRDENAS

STORLEK.

|

IG

18 |

|

15 |

|

17 |

|

19 |

| 21 | 22

Sammanlagda taxeringsvärdet i 1 000-tal kr. å fastigheter med taxeringsvärde av: Högst 10 000 10 100-15 000 15100-20 000 kr. kr. kr.

Över 20 000 kr.

Absolut

Absolut

| 24

25 Av fastigheter över 20 000 kr. taxeringsvärde voro: 200 1001000 000 kr.

Inalles

Över 1 000 000 kr.

Tax.-värde

IX

Absolut

IX

Absolut

IX

IX

Absolut

1%

1971-8 45-2 786-7 60-8 1 521-1 42-8 1 329-7 52-5 1 891-1 47-2 1 458-3 46-9 313-4 27-4 2 810-0 7-0

362-5 8-3 212-5 16-4 787-5 22-1 225-0 8-9 1 437-5 35-9 225-0 7-2 237-5 20-8 2 412-5 6-0

175-0 4-0 52-5 4-0 455-0 12-8 210-0 8-3 437-5 10-9 70-0 2-3 175-0 15-3 2 642-5 6-6

1 855-5 42-5 243-0 18-8 792-5 22-3 769-5 30-3 241-0 6-0 1355-4 43-6 418-1 36-5 32 226-9 80-4

4 364 8 1294-7 3 556-1 2 534 2 4 007-1 3 108-7 1144-0 40 091-9

100 100 100 100 100 100 100 100

2 963-1 56-0 1 031-4 56-4 928-2 40-2 671-9 81-0 1 022-5 37-8 838-6 13-1 243-3 21-0 1 620-7 2-9

1187-5 237-5 475-0 62-5 512-5 112-5 200-0 1512-5

22-5 13-0 20-5 7-5 19-0 1-8 17-3 2-7

437-5 8-3 122-5 6-7 420-0 18-2 35-0 4-2 350-0 13-0 140-0 2-2 210-0 18-1 2 117-5 3-8

700-1 13-2 435-8 23-9 487-5 21-1 60-5 7-3 817-1 30-2 5 294-1 82-9 504-7 43-6 50 327-3 90-6

5 288-2 1827-2 2 310-7 829-9 2 702-1 6 385-2 1158-0 55 578-0

100 100 100 100 100 100 100 100

3 384-9 68-9 417-6 48-6 5 149-9 77-3 1 350-9 27-6 306-0 48-0 3 010-2 29-8 110-3 39-5 1532-1 3-1

1125-0 162-5 762-5 375-0 150-0 537-5 12-5 1600-0

22-9 18-9 11-4 7-7 23-5 5-3 4-5 3-2

262-5 5-4 105-0 12-2 70-0 1-1 122-5 2-5 52-5 8-2 227-5 2-3 87-5 31-3 2 030-0 4-1

139-2 2-8 174-5 20-3 682-7 10-2 3 041-7 62-2 129-7 20-3 6 308-9 62-6 69-0 24-7 44 330-9 89-6

4 911-6 859-6 6 665-1 4890-1 638-2 10084-1 279-3 49 493-0

100 100 100 100 100 100 100 100

4 236-9 72-0 818-6 65-6 3 077-6 67-8 813-2 65-3 1 706-1 74-9 3 123-3 10-9 90-0 21-7 666-1 3-6

362-5 6-2 187-5 15-0 762-5 16-8 175-0 14-1 112-5 5-0 2 125-0 7-5 25-0 6-0 1 225-0 6-7

87-5 1-5 87-5 7-0 280-0 6-1 87-5 7-0 35-0 1-5 1435-0 5-0 52-5 12-6 1137-5 6-2

1192-7 154-8 420-9 169-0 423-4 21 905-8 248-4 15 355-8

5879-6 100 1248 4 100 4 5410 100 1244-7 100 2 277-0 100 28589-1 100 415-9 100 18384-4 100

20-3 12-4 9-3 13-6 18-6 76-6 59-7 83-5

7 903-9 24-2 3 200-0 9-8 3 990-0 12-2 17 615-2 53-8 32 709-1 3 781-1 48-7 925-0 11-9 577-5 7-4 2 481-0 32-0 7 764-6 4 364-6 18-0 3 500-0 14-5 3 342-5 13-8 12 987-0 53-7 24194-1 7 442-6 45-4 1 525-0 9-3 1 050-0 6-4 6 367-3 38-9 16 384-9 4 389-8 26-0 2 349-2 13-9 906-9 5-4 9 244-7 54-7 16 890-6 22 327-8 19-8 20 699-5 18-4 13180-0 11-7 56 495-3 50-1 112 702-6 16 658-3 22-6 9 049-2 12-2 8 239-4 11-2 39 846-9 54-0 73 793 8 33 551-5 24-5 23 149-5 16-9 14 807-5 10-8 65 343-6 47-8 136 852-1 1 480-0 27-1 650-0 11-9 455-0 8-3 2 882-5 52-7 5 467-5 12 929-5 4-3 14 412-5 4-8 12 477-5 4-1 261 287-0 86-8 301106-5 13—413997

An- i 1000-tal An- Tax.-värde tal i 1000-tal tal kr. kr.

280-2

— —

— — — — 223-0 — — — 992-0 — — —

— 1

— 22

8 486-9

—

_

— — — — — — — 2 — — — 44. 14 967-4 —

569-7

—

— — 1

— 3

— —

6 732-6

788-4

224-5

1 5

313-8 2 622-2

— 6 510-5 —

100 12 5 839-7 482-6 100 2 100 6 2 582-4 3 064-6 100 8 100 11 4025-9 100 15 6 166-2 100 29 12 448-0 9 713-4 100 25 100 2 682-0 100 309 118 051-1

— — — — — — —

1 2 3 4 5 6 7

3 224-5

— — — — —

9 10 11 12 13

4 852-7 14 — —

15 16

— — —

17 18 19

2 581-0 20 — —

16 950-0 24

— — — — —

5 848-4 22

25 26 27 28 29

12118-9 30 — —

31 32

— —

33 34

1342-5 35 — —

36 37

6 1 6

29 462-3 38 1342-5 39 29 462-3 40

7 893-1 42

—

194 TAB. 1 ( f o r t s . ) .

JORDBRUKSFASTIGHETS OCH ANNAN FASTIGHETS ANTAL OCH 1 9 3 9 ÅRS FASTIGHETSLÄNGDER, I GRUPPER

* I

l

*

4 I

ft

6 I

|

|

m

| 11

Antal fastigheter med taxeringsvärde a v : Län Kommuner m. m.

Högst 10 000 10100-15000 15100-20000 kr kr kr

Över 20 000 kr.

Inalles

Absolut

IX

Absolut

I %

Absolut

IX

Absolut

IX

Absolut

IX

2 951 1985 2 034 2 501 892 4 033 5 877 8 519 452 4 714

69-3 92-8 67-6 88-0 50-4 75-4 65-0 82-5 59-2 41-4

602 78 393 166 277 574 1272 818 115 2 032

14-1 3-7 13-1 5-8 15-6 10-7 14-1 7-9 15-1 17-9

262 18 169 83 179 294 610 395 55 1382

6-2 0-8 5-6 2-9 10-1 5-5 6-8 3-8 7-2 12-2

441 58 413 93 424 449 1278 600 141 3 245

10-4 2-7 13-7 3-3 23-9 8-4 14-1 5-8 18-5 28-5

4 256 2139 3 009 2 843 1772 5 350 9 037 10 332 763 11373

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

3 626 1156 2 449 1738 1637 2 626 7 712 5 520 273 2 491

89-6 89-8 83-7 92-0 83-6 82-4 86-3 86-8 70-7 44-3

281 77 277 79 201 249 759 405 42 689

6-9 6-0 9-5 4-2 10-2 7-8 8-5 6-4 10-9 12-2

70 25 95 37 62 111 227 173 32 550

1-7 1-9 3-2 2-0 3-2 3-5 2-5 2-7 8-3 9-8

72 29 105 34 59 201 236 264 39 1894

1-8 2-3 3-6 1-8 3-0 6-3 2-7 4-1 10-1 33-7

4 049 1287 2 926 1888 1959 3187 8 934 6 362 386 5624

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

t J.f. 9 227 .. •\ A. t 4192 1 J.f. 5419 23 6104 21 Blandade kommuner . . •\ A. t f J.f. 3621 25 •\ A. t 11477 2G 1 J.f. 18 267 27 •\ A. t 21773 28

78-5 90-3

1155 229

9-8 4-9

4-5 1-6

848 144

717 88-9 70-0 70-2

950 367

12-6 5-3

6-0 2-6

666 2 479

12-9 152

523 76 454 180 293 1158

5-6 7-1

731 217 594 1223

11-3 11-0

1270 1414

1067 9 274

658 39i

2 771 3 075 209 3 874

12-9 163

113 2 645

5-2 5-1 7-0 11-2

2173 1584 232 7 932

7-2 3-2 9-7 3-2 115 7-5 8-9 5-7 14-3 33-4

11753 4 641 7554 6 868 5174 16 337 24481 27 846 1621 23 725

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

7 1000 4 660 62-6

Götaland. 1 1 J.t 2 Jordbrukskommuner . . . 3 f A.J.f. Blandade kommuner . . . 4 \ A. t 5 ( J.t •\ A. t G 7 1 J.f. • \ A. t 8 9 1 J.f. •\A.t 10

i

t

Norrland. U 1 J.f. 12 Jordbrukskommuner . . . • \ A. t 1 J.f. 13 14 Blandade kommuner . . . •\ A. t 1 J.f. 15 •\ A. t IG 1 J.f. 17 •\ A. t 18 i J.f. 19 •\ A.f. 20

Hela riket. 21 22 Jordbrukskommuner

f J.f. \ A. t

29 30

32 Stockholm:

Bromma förs

74-6 78-2

f J.f.

1 Af.

7 100 7 439 100

TAXERINGSVÄRDE, ABSOLUT OCH I PROCENT, INOM VISSA KOMMUNER ENLIGT EFTER TAXERINGSVÄRDENAS STORLEK. | 13 |

1|

| 15 |

1 17 |

|

19 [

|

21 Sammanlagda taxeringsvärdet i 1000-tal kr. å fastigheter med taxenn gsvärde av: Högst 10 000 10100-15000 15100-20 000 kr. kr. kr.

Över 20 000 kr.

Absolut

Absolut

1%

Absolut

IX

Absolut

IX

IX

200 1001000000 kr. IX

43-5 45490 5 100 20-4 9 595-7 100 57-2 40470 5 100 35-3 20166 7 100 66-1 33 630 5 100 59-5 72 526-6 100 54-5 119 591-5 100 51-1 102 289 o 100 61-5 11 755 3 100 76-8 342 059-2 100

3 827-8

13 5 13 24 34 29 4 234

3 687-4 1 914-3 4 061-4 9 326-8 11 576-6 11 241-1 1 287-1 84 641-1

13 999-6 56-0 3 666-8 55-0 11 539-0 54-6 6 137-8 49-7 5 358-2 48-1 10 038-5 1V-6 30 896-8 54-0 19 843-1 26-0 996-4 27-3 10 986-9 b-8

25-0 24 969 5 24-0 6 667-5 21-1 21132-4 37-1 12 355-0 19-7 11153 4 73-6 57186-9 22-5 57 255-3 63-3 76209-4 43-0 3 651-0 84-7 191357 2

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

5 1 5 2 2 6 12 9 1 114

1 804-3 401-2 1 574-4 502-4 706-1 3 614-2 4 084-8 4 517-8 308-4 40 411-9

42-3 103169 i 25-2 24 027-8

100 100 100 100 100 100

25 3 24 15 £6 45

8 793-4 19107 2

75 63

14-1 14-4 16-4 8-0 22-5 b-4 16-6 6-7 14-4 4-5

1 225-0 4-9 6 232-4 437-5 6-6 1 600-7 1 662-5 7-9 4 468-4 647-5 5-2 4 582-2 1 085-0 9-7 2 197-7 1 942-5 3-4 42 093-4 3 972 5 6-9 12 898-5 3 027-5 4-0 48 276-3 560-0 15-3 1 569-6 9 625-0 5-0 162 132-8

35 504-5 34-4 14 237-5 138 9 800-0 13 794-6 57-4 2 862-5 11-9 1330 o 25 351-2 29-6 11875-0 138 7 962-5 23 043-6 47-1 4 575-0 9-4 3 220-0 14 572 0 23-6 8 324-2 135 5124 4 49427-4 20-4 30987-0 128 20 267-5 75 427-7 30-1 34436 7 138 22 886-9 86 265-6 27-3 38 424-5 122 24 817-5 4605-3 22-1 2 615 0 125 1977-5 ö3 722-7 6-4 48 425-0 5-8 46 287-5

—

—

4 028-8

1-2

16 856o

5-0 14 442 4

95 5-5 9-3 6-6 8-3 8-3 9i 7-9 9-5 5-6

48 627-1 6 040-7 40608-3 18 068-0

över 1000 000 kr.

An- Tax.-värde An- Tax.-värde tal i 1000-tal tal i 1000-tal kr. kr.

13 601-0 29-9 7 525-0 16-5 4 585-0 10-1 19 779-5 6 346-7 bb-l 975-0 10-2 315-0 3-3 1 959-0 9 447-6 23-4 4 912-5 12-1 2 957-5 7-3 23152-9 9 463-2 46-9 2 062-5 10-2 1 522-5 7-6 7 118-5 4 824-0 14-3 3 462-5 10-3 3 132-5 9-3 22 211-5 17 061-1 23-5 7 175-0 9-9 5145-0 7-1 43145-5 27 872-6 23-3 15 900-0 13-3 10 675-0 8-9 65143-9 32 871-0 32-1 10 212-5 10-0 6 982-5 6-8 52 223-0 2 128-9 18-1 1440-0 12-2 962-5 8-2 7 223-9 29 806-3 8-7 25 400-0 7-4 24 185-0 7-1 262 667-9 3 512-5 962-5 3 462-5 987-5 2 512-5 3112-5 9 487-5 5 062-5 525-0 8 612-5

| 24 |

Av fastigheter över 20 000 kr. taxeringsvärde voro:

Inalles Absolut

22 (

i

2 000-0

i

15 767-7

(;

17 767-7

g

23 668-3 10

1 430-3

1° 13 14

2 581-0

10 1 11

29 738-9 IG 1 430-3 17 32 319-9 18

25 325-4 20

11471 8 883-8

1430-3 21

7 844-2 5481-3

1 2

1342-5 23 4 581-0 24 74968 9

2 772-8 27 79 549 9 28

l't

47-3 85 797-0 369 48 906-6 54-6 61674-5 58-5 242 416 i 47-0 250640-6 52-6 315 350-5 55-9 20 873 8 82-2 834 522 9

100 100 100 100

28109-4 25 472 3

25 2 27

7 2 277-5 657 243104-1

56 886-8 30

21690 1000 2169-0 4 3 300166 2 89-5 335-547-4

100 100

8 237

12433 0 32

33653 9 141 734 2 117 889-3 165 842-9 11676 0 686 087-7

1860o 82 9330

•>r) 2G

•><)

?1

196 Tab. 2. Värdet av jordbruksfastighet, i 1 000-tal kr., År L ä n (Lb = landsbygd, St SB städer)

Stockholms stad Stockholms län

-! g t

Uppsala län

< <^

Södermanlands län

< gt

Östergötlands län

•! g t

Jönköpings län

I g*

Kronobergs län

I gt

Kalmar län

< of

Gotlands län

<^ gx

Blekinge län

•! g t

Kristianstads län

< gt

Malmöhus län

< gt

Hallands län

< gt

Göteborgs o. Bohus län

< gt

Älvsborgs län

< gt

Skaraborgs län

< g.

Värmlands län

< gt

Örebro län

i gt

Västmanlands län

< gt

Kopparbergs län

I g.

Gävleborgs län

I g.

Västernorrlands län

I gt

Jämtlands län

< g.

Västerbottens län

< gt

Norrbottens län

< g.

Rikets landsbygd Samtliga städer Hela riket

Jordbruksvärde

Skogsvärde

3 379-5 172 787-2 2 155-6 136 548-5 798-4 169 140-5 5 707-2 296 072-5 19 884-2 180 618-4 5 628-7 123 741-6 328-5 199 449-0 4180-5 59 623-7 972-1 84 780-7 1 009-8 319 766-6 2 378-2 651151-2 23 710-4 186 355-3 6 074-5 152 348-8 10 902-0 250111-7 6 286-1 303 468-8 8 093-5 204 006-1 2 480-0 174 264-2 2 085-1 136 009-2 9 643-3 207 790-3 1 801-2 175 827-4 3 350-0 167 015-1 2 011-0 114 560-8 928-5 148 504-1 1 346-1 116 780-8 2 278-0 4 730 722 5 127 412 4 4 858134-9

374 50 666 494 39 802 32 50 871 972 75 965 1408 75 620 752 60 097 177 73 985 630 10 911 • 101 18 414 265 25 876 60 13 361 162 13 276 15 11779 269 53150 1110 42 006 873 163 582 558 65 547 360 41283 1752 156 259 283 122 202 1123 112 960 308 102 800 125 115 007 139 67 263 187 1562 692

12 540 1575 233

19 3 0 Tomt- och industrivärde 9 256-7 15 478-5 3 312-8 1187-3 44-9 545-3 259-1 2 254-1 5 409-1 952-4 816-7 2 026-4 95-0 1 887-2 420-1 332-8 132-9 1 266-1 96-1 2 661-0 260-1 2 869-2 9 860-0 1 438-0 842-7 8 437-2 12 298-2 3 258-5 2 048-3 1 527-0 493-2 1 779-1 757-5 1221-6 227-8 967-8 707-5 2 205-8 665-9 2 416-7 3 452-0 1 910-3 268-2 836-6 224-0 1110-5 404-7 282-4 101-3 58 851-8 52 454-8 111306 6

Inalles

13 011 238 932 5962

177 538 876 220 557 6 938 374 292 26 701 257 191 7197 185 865 600 275 321 5 231 70867 1206 104461 1371 348 303 2 698 667 381 33 732 201070 6 932 172 565 23 470 306 520 9 444 347 002 9 460 369 367 3 795 241033 2 673 178 260 12102 366 255 2 750 300446 7 925 281885 2 587 218198 1277 264622 1890 184 326 2 566 6 352 267 192407 6 544 671

197 enligt fastighetstaxeringarna åren 1930, 1935 och 1940. 6

9 Å r Jordbruksvärde

Ökning, resp. minskning (—; från 1930 Absolut IX

Skogsvärde

ii

19 3 5 ökning, resp. minskning ! (-) från 1930 Absolut IX

Tomtoch industrivärde

ökning, resp. minsknin g ( - ) från 1930 Absolut

I %

2 609-0 — 770-5 — 22-8 104-6 — 270-2 — 72-1 10 264-2 1 007-5 10-9 1 166 333-1 — 6 454-1 — 3-7 35 570-3 — 15 096-4 — 29-8 12 640-2 — 2 838-3 — 18-3 2 2 024-3 — 131-3 — 6-1 312-1 — 182-3 — 36-9 2 615-6 — 697-2 — 21-0 3 130 307-3 — 6 241-2 — 4-6 28 149-3 — 11 653-1 — 29-3 1 048-6 — 138-7 — 11-7 i 841-3 42-9 5-4 32-1 — 0-6 — 1-8 4-9 — 40-0 — 89-1 5 161110-6 — 8 029-9 — 4-7 50 770-0 — 101-6 — 0-2 390-7 — 154-6 — 28-4 6 5 029-2 — 678-0 — 11-9 953-3 — 19-2 — 2-0 254-8 — 4-3 — 1-7 7 283 520-2 — 12 552-3 — 4-2 66 981-8 — 8 983-7 — 11-8 1 522-4 — 731-7 — 32-5 8 17 524-5 — 2 359-7 — 11-9 1003-7 — 404-8 — 28-7 5 518-0 108-9 2-0 9 173 778-6 — 6 839-8 — 3-8 66138-9 — 9 481-5 — 12-5 904-5 — 47-9 — 5-0 10 5 099-0 — 529-7 — 9-4 645-7 — 106-8 — 14-2 583-0 — 233-7 — 28-6 11 121462-1 — 2 279-5 — 1-8 51 287-2 — 8 810-2 — 14-7 1490-7 — 535-7 — 26-4 12 291-8 — 36-7 — 11-2 106-1 — 71-2 — 40-2 178-0 83-0 87-4 13 194142-9 — 5 306-1 — 2-7 71 848-7 — 2136-8 — 2-9 1636-8 — 250-4 — 13-3 14 4 068-8 — 111-7 — 2-7 608-1 — 22-7 — 3-6 421-8 1-7 0-4 15 58 091-1 — 1532-6 — 2-6 10043-5 — 867-6 — 8-0 223-6 — 109-2 — 32-8 IG 833-9 — 138-2 — 14-2 104-2 2-6 2-6 106-3 — 26-6 — 20-0 17 83 989-8 — 790-9 — 0-9 17 432-5 — 981-9 — 5-3 1 018-6 — 247-5 — 19-5 18 1 091-9 82-1 8-1 244-3 — 21-6 — 8-1 170-5 74-4 77-4 19 305 276-1 — 14490-5 — 4-5 26 659-1 783-1 3-0 2 236-4 — 424-6 — 16-0 20 2 177-2 — 201-0 — 8-5 61-3 1-3 2-2 271-2 11-1 4-3 21 573 502-9 — 77 648-3 — 11-9 10 923-7 — 2 437-6 — 18-2 1643-6 — 1 225-6 — 42-7 22 25 195-4 1 485-0 6-3 141-4 — 20-9 — 12-9 9 118-6 — 741-4 — 7-5 23 178 907-1 — 7 448-2 — 4-0 16 105-4 2 828-5 21-3 769-1 — 668-9 — 46-5 24 5 633-4 — 441-1 — 7-3 8-6 — 6-4 — 42-7 1 288-2 445-5 52-9 25 142 037-3 — 10 311-5 — 6-8 10 986-3 — 793-2 — 6-7 7 404-2 — 1 033-0 — 12-2 2 G 9 505-8 — 1396-2 — 12-8 190-6 — 79-3 — 29-4 11 768-1 — 530-1 — 4-3 27 238 662-1 — 11 449-6 — 4-6 56 390-6 3 240-4 6-1 2 780-7 — 477-8 — 14-7 28 6 122-8 — 163-3 — 2-6 898-0 — 212-3 — 19-1 1 782-9 — 265-4 — 13-0 29 288 361-1 — 15 107-7 — 5-0 41 878-4 — 128-4 — 0-3 1 546-9 19-9 1-3 30 8 005-5 — 88-0 — 1-1 934-4 60-9 7-0 655-8 162-6 33-0 31 200 258-4 — 3 747-7 — 1-8 134 435-8 — 29 146-8 — 17-8 1 023-2 — 755-9 — 42-5 32 3 572-9 1 092-9 44-1 902-6 344-3 61-7 690-0 — 67-5 — 8-9 33 171177-1 — 3 087-1 — 1-8 56 434-4 — 9113-2 — 13-9 1150-7 — 70-9 — 5-8 31 2 065-5 — 19-6 — 0-9 269-8 — 90-4 — 25-1 351-0 123-2 54-1 35 129 424-1 — 6 585-1 — 4-8 36 390-5 — 4 892-6 — 11-9 452-2 — 515-6 — 53-3 3 G 8 944-4 — 698-9 — 7-2 1151-3 — 600-8 — 34-3 543-8 — 163-7 — 23-1 37 185 113-1 — 22 677-2 —10-9 116 849-1 — 39 410-5 — 25-2 1 622-2 — 583-6 — 26-5 38 1 620-6 — 180-6 — 10-0 221-1 — 62-3 — 22-0 320-8 — 345-1 — 51-8 39 163 403-4 — 12 424-0 — 7-1 100 771-5 — 21 430-6 — 17-5 2 151-2 — 265-5 — 11-0 40 2 976-0 — 374-0 — 11-2 903-9 — 219-9 — 19-6 3 187-4 — 264-6 — 7-7 •11 155 548-3 — 11 466-8 — 6-9 87 748-3 — 25 212-0 — 22-3 1 554-5 — 355-8 — 18-6 12 1 856-0 — 155-0 — 7-7 256-6 — 51-7 — 16-8 235-6 — 32-6 — 12-2 13 108 706-1 — 5 854-7 — 5-1 94 925-4 — 7 875-5 — 7-7 594-0 — 242-6 — 29-0 44 847-0 — 81-5 — 8-8 115-9 — 9-5 — 7-6 198-0 — 26-0 — 11-6 45 142 942-6 — 5 561-5 — 3-7 100167-6 — 14 839-8 — 12-9 724-8 — 385-7 — 34-7 4 G 1126-3 — 219-8 — 16-3 85-2 — 54-3 — 38-9 213-8 — 190-9 — 47-2 47 110 601-O — 6179-8 — 5-3 63 599-9 — 3 663-5 — 5-4 262-6 — 19-8 — 7-0 48 2 171-8 — 106-2 — 4-7 272-0 84-7 45-2 151-9 50-6 50-0 49 4466 656-4 —264 066-1 — 5-6 1352488-2 —210 204-5 — 13 5 46 792-4 —12 059-4 — 20-5 50 121234 3 — 6 1 7 8 1 — 4-8 10 526 9 — 2 013-4 — 16-1 50894-2 — 1560-6 — 3-0 öl 4 587 890-7 —270 244 2 — 5-6 1363 015 1 —212 217 9 — 13 5 97 686-6 —13 620 0 — 12-2 52

198 TAB.

2. ( f o r t s . ) .

VÄRDET AV JORDBRUKSFASTIGHET, I 1 000-TAL

15 År Län (Lb = landsbygd, St ss städer)

Inalles

Stockholms stad Stockholms län

< „.

Uppsala län

< g.

Södermanlands län . . . .< <.. Östergötlands län

< „.

Jönköpings län

< <,.

Kronobergs län

< g.

Kalmar län

< „.

Gotlands län

< „.

Blekinge län

{ gb

Kristianstads län

< „.

Malmöhus län

< „.

Hallands län

j gb

Göteborgs o. Bohus län < g. Älvsborgs län

< „.

Skaraborgs län

j gb

Värmlands län

< „.

Örebro län

I *rb

Västmanlands län

<„

Kopparbergs län

< r*

Gävleborgs län

< t*

Västernorrlands

< il

Jämtlands län

{gb

Västerbottens län Norrbottens län

.... j g b 1gb

Rikets landsbygd Samtliga städer Hela riket

12 977 8 214 543 6 4 952-0 159 505 2 878-3 212 271-3 6 237 3 352 024 4 24046-2 240 822-0 6 327-7 174 240-0 575-9 267 628-4 5 098-7 68 358-2 1044-4 102440 9 1 506 7 334171-6 2 509-7 586 070-2 34455 4 195 781-6 6 930-2 160427 8 21464-5 297 833 4 8 803-7 331786 4 9 595-7 335 717-4 5165 5 228 762-2 2 686-3 166 266-8 10 639 5 303 584-4 2162-5 266326-1 7 067-3 244851-1 2 348-2 204 225-5 1160 9 243 835 o 1425 3 174463-5 2 595-7

T^r

IG

1 9 3 5 (forts.)

År

Ökning, resp. minskning (—) från 1930

Ökning, resp. Jordbruks- minskning ( — från 1935 värde Absolut IX

Absolut^

I X

— 33 — 24 388 — 1010 — 18 033 2 — 8 286 — 701 — 22 267 — 2 655 — 16 369 — 870 — 11625 — 24 — 7 693 — 132 — 2 509 — 162 — 2 020 134 — 14132 — 188

0-3 10 2 •17-0 10 2 0-3 • 3-8 10-1 5-9 9-9 6-4 12l 6-3 4-1 • 2-8 • 2-5 3-5 13-4 19 9-8 4l 7-0 12-2 2-1 2-6 0-0 7-0

— 81311 722 —

—

— 12137 — 2 005 — 8687 — 641 — 15 216 135 — 33 650 1369 — 12 271 13 — 11993 — 1463 — 62 671 — 588 — 84120 — 858 — 37 034 — 239 — 13972

—

— 20 787 — 465 — 9 863 29

5 865 937 o — 4 8 6 3 3 0 182655-4 — 9 752 6 048 592-4 — 4 9 6 0 8 2

19 4 0

2 434 172 352 1954 136 462 893 176 992 5 768 317 209 20 983 193 283 4 880 128 414 3 902 220 466 3 669 63 317 1050 87 891 1728 337 847 2151 627 362 27 245 198 305 5 480 138 521 8 074 254031 • 6-8 6 715 • 4-4 310 580 14 8 394 9-1 215 652 361 3 486 5l 172 795 0-5 11168 6 7 142 548 12-1 9 097 171 187 935 21-4 1633 11-4 166 546 10-8 2 715 13-1 166 256 92 1683 6-4 117 807 9-2 901 7-9 164106 24-6 1183 5-4 122 169 11 2 298 • 7-74 818856 5-1 139494 7-6 4 958 851

— 174-7 6 019-8 — 70-3 6 155-6 52 15 881 739-0 33 689 3 459 19 505 — 218 6 952 3 610 26 323 — 399 5 226 216 3 901 636 32 571 25 53 859 2 049 19 398 — 153 — 3 515 —1431 15 369 593 22 219 389 15 394 — 86 1618 9103 13124 153 2 822 12 3142 — 260 10 707

— 172 9101 54 21164 57 11 568 126 352 200 18 260 370460

KR., ENLIGT FASTIGHETSTAXERINGARNA ÅREN 1 9 3 0 , 1 9 3 5 OCH 1940. 21

|

24 Å r Skogsvärde

ökning, resp. minskning (—) från 1935 Absolut

392-4 45 013-0 324-2 33 364-3 32-2 49 498-5 963-1 77 060-1 1 478-1 81 613-3 606-1 60 989-2 1104-0 86 372-9 603-4 12 152-8 80-8 20 552-0 393-0 34 772-3 71-0 15 325-4 125-3 20 527-8 10-2 13 811-1 265-5 74163-2 1 216-5 52 354-6 1124-9 151 067-6 988-7 61 371-9 3 642-7 47 854-4 1 405-5 130 578-5 243-8 128 139-1 1 002-1 104 178-0 300-2 106 732-7 128-0 105 925-7 112-4 66 410-1 321-8 1579 828-5 16 935-9 1596 764 4

IX

Tomt- och industrivärde

287-8 275-1 26-5 9 442-7 3-9 12-1 5 215-0 18-5 0-3 0-1 —1 271-5 — 2-5 9-8 1-0 15-0 10 078-3 474-4 47-3 15 474-4 23-4 — 39-6 — 6-1 9 702-0 18-9 997-9 940-5 20-2 14 524-2 — 4-7 — 0-8 2 109-3 21-0 — 23-4 — 22-5 17-9 3 119-5 148-7 60-9 8 113-2 30-4 9-7 15-8 40-3 4 401-7 — 16-1 — 11-4 4 422-4 27-5 1-6 18-6 25-7 2 824-8 39-3 74-9 17 772-6 31-5 318-5 35-5 10 476-2 25-0 20-4 190-5 16 631-8 12-4 86-1 9-5 4 937-5 8-7 3 372-9 1 250-1 11 463-9 31-5 254-2 22-1 13 729-4 11-7 22-7 10-3 27 367-6 27-2 98-2 10-9 16 429-7 18-7 43-6 17-0 11 807-3 12-4 10-4 12-1 5 758-1 5-7 27-2 31-9 2 810-2 4-4 49-8 18-3

12 418-8 13 927-6 2 574-8 1114-0 330-7 733-1 478-2 1 117-3 7 929-0 1199-2 453-6 1 421-4 343-3 1 793-6 381-8 340-9 178-2 929-9 526-0 2 702-1 70-5 1 813-8 9 256-5 1 223-6 793-8 8 042-4 11 110-3 3 493-4 2 593-6 1 399-8 707-8 1110-4 1 227-3 986-2 750-4 449-5 564-0 1 752-5 281-3 1 634-2 3 588-8 1 395-1 127-4 577-7 251-3 1 061-9 169-4 200-4 206-9

227 340-3 6 409-0 233 749 3

168 60-9

50420-0 57 313 7

17i

107 733 7

199 28

19 4 0 Ökning , resp. minskning (—) från 1935 Absolut

Inalles

IX

2 154-6 21-0 1287-4 10-2 — 40-8 — 1-6 65-4 6-2 325-8 6 649-0 342-4 87-6 223-4 87-7 — 405-1 — 26-6 2 411-0 43-7 294-7 32-6 — 129-4 — 22-2 — 69-3 — 4-6 165-3 92-9 156-8 9-6 — 40-0 — 9-5 117-3 52-5 71-9 67-6 — 88-7 — 8-7 355-5 208-5 465-7 20-8 — 200-7 — 74-0 170-2 10-4 137-9 1-5 454-5 59-1 — 494-4 — 38-4 638-2 8-6 — 657-8 — 5-6 712-7 25-6 810-7 45-5 —147-1 — 9-5 52-0 7-9 87-2 8-5 537-3 77-9 —164-5 — 14-3 399-4 113-8 — 2-7 — 0-6 20-2 3-7 130-3 8-0 — 39-5 — 12-3 — 517-0 — 24-0 401-4 12-6 —159-4 — 10-3 — 108-2 — 45-9 — 16-3 — 2-7 53-3 26-9 337-1 46-5 — 44-4 — 20-8 — 62-2 — 23-7 55-0 36-2 7-8 3 627-6 6 419-5 126 10-3 10047 1

ökning, resp. minskning (—) från '. L935 Absolut

15 245 5 231 293 5 4 853-0 170 941 2 1 256-3 227 223 6 7 209-5 395 386 6 30 391-0 276096 3 5 940-1 190 825-3 5 349 7 308 633 o 4 655-0 75 811-1 1309-3 109 373 2 2 647-2 375 321 6 2 293-3 644 501-2 36 627 0 220 056-6 6 284-1 160 375-4 19 450-0 331688-4 10 526-0 364 334 6 10 227-5 367 830-9 5 702 i 235153 6 15 561 8 190 852-0 11067-1 320 266-2 2158-5 296 319 3 7 306-0 271829 1 2110-7 225117 9 1 280-8 271094-5 1465-5 188 780-1 2 827-0 6 449105-2 213 744-0 6 662 849-2

IX

175 1 2 267-7 16 749 9 7-8 2 — 99-0 — 2-0 :>, 11436 0 7-2 •1 378-0 43-0 s 14 952-3 7-0 6 9722 156 7 43 362-2 123 8 6 344 8 26-4 » 35 274-3 146 10 — 387-6 — 6-1 11 16 585-3 9-5 12 4 773 8 828-9 13 41004-6 15-3 1-i — 443-7 — 8-7 lö 7 452-9 109 IG 264-9 254 17 6 932-3 6-8 18 1140-5 75-7 19 41150 0 123 20 — 216 4 — 8-6 21 58 431-0 10-0 22 2171-6 6-3 23 24 275-0 12-4 24 — 646-1 — 9-3 25 — 52-4 — O-o 26 —2014-5 — 9-4 27 33 855-0 11-4 28 1 722 3 19-6 29 32 548-2 9-8 30 631-8 6-6 31 32113 5 9-6 32 536-6 10-4 33 6 391-4 2-8 :M 12 875-5 479-3 35 24 585-2 14-8 3 G 427-6 4-0 37 16 681-8 5-5 38 — 4-0 — 0-2 39 29993-2 113 40 238-7 3 4 41 26 978-0 l l o 42 — 237 5 — 10-1 43 20892-4 10-2 44 119-9 10-3 45 27 259 5 112 4 G 40-2 2-8 47 14 316 6 8-2 48 231-3 8-9 19 9-9 50 583168-2 31088-6 17-0 51 102 52 614 256-8

200 Tab. 3. Värdet av annan fastighet, i 1 000-tal kr., I Län (Lb = landsbygd, St ss städer)

ö

År

19 3 5

Byggnadsvärde

Inalles

År 1930 Inalles

Mark- och parkvärde

Ökning, resp. minskning ( —) från 1930 Absolut

3457 287-0 1274329-3 161 085-5 526 586-2 64147-8 254 255 9 9 998-3 109135-5 24 889-1 131651-7 11 559-1 95 838-9 35 938-9 182 559-7 24 376-0 161280-9 84 427-9 362426-6 14 520-7 92197-8 41 592-7 187 480-8 17 193-1 102 378-9 5 068-7 29844-3 933410 13 144-1 23 820-3 121357 2 2 692-0 23088-9 4 575-2 29429 3 11 737-7 66 565-0 18 669-0 119 399-2 27 445-8 166 015-1 16 847-1 89488-6 37 089-9 272378-0 256 326-1 944923-1 16 122-4 71432-0 26 682-0 120121 4 35 036-6 147 488-9 1149 373 7 420 611-9 25 277-1 156189 6 81 834-3 3019081 11 015-9 76123 5 120955-0 17 645-1 183607-0 22 853-1 32 043-5 133899 0 21149-3 154 320 3 30 363-4 158 210-3 10 394-5 100312-7 27 352-7 146 582-9 32 754-2 216 712-2 14 377-6 86 204-4 20 055-1 185178-1 22 633-2 161876-9 27 085-2 214 517-9 17 703-2 110931-9 14 314-0 49 916-0 7 268-7 39 510 7 11 860-3 83186-9 9 993-3 51 513 l 9 928-0 1321711 7 625-0 60 304-3

2 802 292-3 4 076 6216 619 334-6 625 591-7 464 506-2 99 005-5 274 312-1 20 056-2 210 164-3 117 568 7 107 570-4 8 433-2 Uppsala län < g. 26 040-4 132 803-0 157 692 i 93 655-5 105 214-6 9 375 7 Södermanlands län ... A g. 205 692 9 23133 2 169 754-0 175 040 2 13 759 3 150 664-2 Östergötlands län < g. 408 385-3 45 958-7 323 957-4 14153-8 91 830-9 106 351-6 Jönköpings län < g. 216105-2 28 624-4 174 512-5 112113 2 9 734-3 94 920-1 Kronobergs län < g. 2 997-2 27 772-8 32 841-5 8 132-1 101473 i 88 329-0 Kalmar län < g. 124 452-0 148 272-3 26 915-1 25 288-3 2199-4 22 596-3 Gotlands län < g. 33886-9 4 457-6 29 311-7 69 723-7 3 158-7 57 986-0 Blekinge län <^ g. 11 710 1 112 440-3 131109-3 24 738-8 190 753-9 163 308-1 Kristianstads län < g. 12146-1 101634 7 84 787-6 271571 2 806-8 234 481-3 Malmöhus län •! g. 833 035-9 1089 362-0 144438-9 97 985-3 26 553 3 81 862-9 Hallands län < g. 29 790 8 123 230-2 149 912 2 14599-5 162 088-4 127 051-8 Göteborgs o. Bohus län < g. 951 242-5 1371854 4 222480-7 38 915 9 195105 5 169 828-4 Älvsborgs län < g. 13 266-0 315174 i 233 339-8 16198-8 92 322 3 81306-4 Skaraborgs län •! g. 21777 4 142 732-4 125 087-3 200855-4 17 248-4 178 002-3 Värmlands län < g. 24553 9 126 409-4 158 452 9 18055-4 172 375 7 151 226-4 Örebro län < g. 19 075-7 177 286-0 146 922-6 7 264-2 97 182-4 107 576 9 Västmanlands län < g. 24 832 4 171415 3 144 062-6 235451-2 18 739-0 202 697-0 Kopparbergs län < g. 10 072-6 96 277-0 81 899-4 26 209-5 211387 6 191 332-5 Gävleborgs län < g. 17 582-0 179458-9 156 825-7 30984-4 245 502 3 218 417-1 Västernorrlands län < g. 13 625 2 106 853-9 124 557-1 7 725-3 57 641-3 43 327-3 Jämtlands län < g. 4905-6 44416 3 37 147-6 11465-6 94 652-5 82 792-2 Västerbottens län < gt 24 316-6 65 836-4 75 829-7 120 547-8 - 11623 3 110 619-8 Norrbottens län < St 7 386-8 67 691-1 60 066-1 3479962-4 588 687-9 3 305494-5 3 894182-4 414 220-0 Rikets landsbygd 8 551495-1 2 566 766-0 7 384 207-3 9 950 973 3 1399478-2 Samtliga städer Hela riket 12 031457-5 3155453-9 10 689 7018 13 845155 7 1813 698 2 Stockholms stad

Stockholms län

< g.

201 enligt fastighetstaxeringarna åren 1930, 1935 och 1940. 8

10 |

ii

t

13 |

|

|

16 Å r 19 40 Mark- och parkvärde

ökning, resp. minskning (—) från 1935 Absolut I «

Byggnadsvärde

Ökning, resp. minskning (-) från 1935 Absolut I X

Inalles

1 444 309-3 169 980-0 13-3 3 468 815-4 666 523-1 23-8 4 913124 7 26-4 203 626-8 42 541-3 35-6 833338-3 629 711-5 165 205-3 8 775-8 72 923-6 13-7 330 345 9 257 422-3 47 258-0 22-5 126-2 22 617-0 12 618-7 136 961 5 114 344-5 6 774-1 6-3 52 222-2 109-8 27 333-1 173 371-8 225 594 0 40 568-8 30-5 3 142-4 27-2 14 701-5 120 025-2 28-2 26 369-7 134 726-7 49 087-6 36-6 13 148-7 245 312-4 44-5 294400-0 75 558-4 26 818-8 2 442-8 10-0 198 202-6 47 538-4 31-6 225 021-4 111 914-3 27 486-4 32-6 29-4 419 144-5 531058-8 95187-1 18 915-8 30-3 129 385-2 148 301-0 4395-1 37 554-3 40-9 54 773-9 13181-2 31-7 298 651-3 243 877-4 39-7 69 364-9 15 270-1 — 1 923-0 — 11-2 113 346 9 98 076-8 3156-7 3-3 114-6 10 878-7 5 810-0 57 348-0 29 575-2 106-5 68 226-7 16 442-2 3 298-1 25-1 120 316-5 36-2 136 758 7 31987-5 36 703-1 12 882-8 54-1 27-4 195 203 8 158 500-7 34 048-7 3 798-3 1106-3 41-1 30492 2 26 693-9 4 097-6 18-1 6 656-7 2 081-5 45-5 38 777-5 45434-2 9 465-8 32-3 13 650-8 16-3 73 613-3 1 913-1 15 627-3 27-0 87 264-1 26 467-6 7 798-6 41-8 140 984-0 25-4 167 451 6 28 543-7 37 297-0 9 851-2 35-9 263 511-9 62 906-8 38-5 226 214-9 19 720-6 2 873-5 131705-3 17-1 111 984-7 27 197-1 32-1 43 308-0 16-8 6 218-1 276 449-4 319 757 4 41 968-1 17-9 332 288-4 75 962-3 29-6 1103 435-2 270 399-3 32-5 1435 723 6 22 903-9 6 781-5 97 186-2 42-1 15 323-3 18-7 120090-1 34 449-5 7 767-5 165 651-8 200101-3 29-1 42 421-6 34-4 48 542-2 13 505-6 38-5 226 593-5 178 051-3 50 999-5 40-1 470 205-9 49 594-0 11-8 1264 661-6 313 419-1 32-9 1734867-5 41 955-5 66-0 16 678-4 241 661-6 71 833-2 42-3 283 617-1 128 556-1 46 721-8 57-1 87 639-3 37-6 449 535 2 320 979-1 16 399-0 48-9 116 034-3 42-7 5 383-1 34 727-9 132433 3 26 565-0 50-6 162 282-5 188 847-5 8 919-9 37 195-2 29-7 6 349-6 27-8 29 202-7 221 907-0 24-7 251109 7 43 904-7 42 242-6 31-8 10 199-1 169 210-4 42 801-0 33-9 211453 o 21 599-7 450-4 171149 0 149 549-3 — 1 677-1 — 1-1 2-1 48 921-9 18 558-5 122 854-6 83-6 318 699-1 61-1 269 777-2 56-3 143 316 4 16 249-9 5 855-4 127 066-5 29 884-1 30-8 35 187-5 7 834-8 28-6 249 365-5 214 178-0 70115-4 48-7 40 091-0 7 336-8 22-4 248 887-5 288 978-5 46 190-5 22-8 140998-8 23 190-3 8 812-7 61-3 117 808-5 35 909-1 43-8 283463 5 26 332-9 6 277-8 31-3 257 130-6 65 798-1 34-4 207 605-3 60-3 36 271-7 13 638-5 171 333-6 14 507-9 9-3 34 594-6 7 509-4 320954-7 286 360-1 67 943-0 31-1 27-7 156185-3 21 208-9 19-8 134 976-4 3 505-7 28 122-5 26-3 103413 2 21 356-5 7 042-5 49-2 82 056-7 38 729-4 89-4 8 634-0 1 365-3 59 331-3 18-8 50 697-3 36-5 13 549-7 124 660 8 13 836-3 1 976-0 110 824-5 28 032-3 33-9 16-7 100815-2 49-6 14 947-5 4 954-2 85 867-7 20 031-3 30-4 10 858-4 10-5 930-4 122 216-5 133 074 9 11 596-7 9-4 86 816-0 10 126-9 32-8 76 689-1 16 623-0 27-7 2 501-9 760368-9 171681-0 29-2 4 251965 9 946 4714 28-6 5 012 334 8 3118453 8 551687-8 215 9 623 087 i 2 238 879-8 30-3 12 741540 9 22-9 13 875 053 0 3185 351 2 298 17 753 875 7 8878822-7 723368 8

ökning, resp. minskning (—) från 1935 Absolut I% 836 503-1 20-5 i 207 746-6 332 2 56 033-8 20-4 3 19 392-8 16-5 -1 67 901-9 431 5 29 512-1 28-0 G 88 707-1 43-1 7 49 981-2 28-6 8 122 673 5 30-0 9 41949-4 39-4 10 82 546-1 38-2 11 1233 7 1-1 12 35 385 2 107-7 13 35 285 6 348 14 46 931-5 31-7 15 5 203-9 20-6 IG 11547-3 34-1 17 17 540-4 25-2 18 36 342-3 27-7 19 72 758-0 38-1 20 80 070-6 29-6 21 48186-2 177 22 346361-6 318 23 22104 8 22-6 24 50189-1 335 25 64 505-1 39-8 26 363 013-1 26-5 27 88 611-6 45-4 28 42-6 29 1343611 43-4 30 40 lllo 32-3 31 46115-1 25-0 32 50 254-3 53 000-1 33-4 33 — 1 226-7 — 0-7 31 79-8 35 141413-1 35 739-5 332 3 G 77 950-2 45-5 37 53 527 3 22-7 38 44 721-8 46-5 30 72 075-9 34-1 40 28146-4 157 41 75452-4 30-7 •12 31 628-2 25-4 43 45 771-9 79-4 44 14 915 0 336 45 30 008-3 31-7 4 G 24985-5 32-9 47 12 527 l 10-4 •18 19124 9 28-3 49 1118152 4 2 790 567-6 3 908 720-0

28-7 50 28-0 51 28-2 52

,

202 <1>

^

-3

s

i i

co

•4

>o

Ci

0C

X

»0

S>

C3

oo

cc

Oi

^

i l

i l

ii

i i

i i

cb

i i

cb

CO

i i

CO

o

o 1C CO X <T> 1OQ

co

te rH OI CM

o f» CO

>a

co

eo

i~

CM

CO

cb

"S U

o

Ci

•b

ö

Oi

.BP *-*

ÖOS

"3 S ^

fl .B?

•w m

c

b

c **-> "-*

^>

co cs

i i

'o CO .3

o :C3 S

<<

C 00

CO

.3

<ii CO OS

CO cu

*J

"rt —

co cs

oe

to

x>

CO 1—1 CM CO o C?!

'Jo o CM *t| CO CM

•^ Mi St TP t~ l> <M

-Jj

eo ^} )-

*"S

ii

.-*

to As co co Oi •* 'O

t ^ o K-

»* O

o

CO

cb

a c\;

©

"-i

<* CO ov CO co "O t-^ o 3 o

o i~

X 1^

!^

M

\Q O

cs

o

cs

o

o

I?. -(^ H C'

CM

CO

X o -CH ,—1

CO O -h

I O

-,M

ö

<^ X0 1 "S CO ^ m CO

-K ^_i

CT3 to CO CO

TH

5H Oi

CM

•H

!^ Ch r

CO O O)

>b to

co os SB C\( •N

>. H9*

Oi O Oi

co CJ

'O

OS t» CO o CM

CO • 3

C

2 3

•-M

O!

0!

CO

CO

-3 £

fl d Ms c c

fl fl s

J3

^ o 9

o <u * J

•M 0)

A SA

*-> VI t fl M

s

r t t

-u cu

-a ^ o •>—s

O rH

i-l i—I

Oi

US)

cb O -#

cb i—I X

•CO

X

CO

CO

i.-S

o

Oi

ib CO i~

CO

cb 1^

KCM co X

CO r^ rH

O) o> T-H

cb' iO o .o Ki X CO

*« lo* CO fc. o 3? h -

os

sk T—: rH

"^ •

*

TH

^< 00

t^

co

t^ CO iO

i i oi X

tj

X fcr 00 CO

CO 1—1 O co cs X co

S o.

CO

o

o

o

-> o

o

o

cb cb

ö

Ö »«i

ö

cb

cb

B

c

<U

>Å

1 l

<=o

o

o

o

_l

to

ö

O

ö

ö

i—i

•+->

••o ocj^5" É „ * i

3 O co

1 1 1 1 I

.n

<

t^

oo

o

CM

"--1

00 CO CO

cb o CM

^ O

•* "* "* •%l

o_ i T

_

ö 1 1

co

O

O

_

O

k»

*H

Q

cb

Ö

ö

(^ cb

-* =o o !* (CO >b iOi o *tf >o CM CO CO O i >- CO Occl ^-i

t»

-H

to

"4

(M

o

l^

i i co CM OS

tjj

•*É CO

cb Ol CM i~i

>b cb

cb X Cs rH

t» rH

•<*

t^ CO •^H

'CC

CO

cu

4J

"ÖS 3 i—i

US

o

to

<o

CM

CO

-^ i ^

T-H,

'O co Oi •"W co

cc (Ti OS T* to

CM H O? to GM Os

"*

to

o

00 Ö CM to i—I OS «<H to

00 1—1

CO to CO

Mi <H *H >h ^0 r^ o Sfi co

>o

<M

1 1 1

.fl

"f

CO CO CO to

a

•* 'O >r; >* 3 to CO t o

to

^

lco •* •« .r; co

oo

l ^ O i—1

CO .co co

r^ ct Cs u CO

rH rH rH

eo <=> iuOb CS -. OS

•jo o •H

iO CO r-<

Ol p»

1 to

•^

L «

co ico CO

co

O

to iro T-1

fH CO

*$ <JH Ö cb i i oi 01 cs »CO o -^ "* tCO- CV co r^ X i i

g "^

1 X »c CO rH

1 1 1 1 1 eo rH t» ö OS K-

o

1 1 1 1

>H

Sf 3 o CO o CO

Td O to

1 OS

to

co

rH

CM

eo

cb t^ ••*

cb CO t* OS ^H O

r^ to >n

CO

to

cb CM rH OI CO CO CO

CS -CH X CM CO to CO

ÖS KCM rH to to to

K

co

cb CO 1^

»^ - * o to

o B co

«t-i co .M

lé

D t o ^3

i

3 bi

S-o' 3 O B H -

•3 co

4J

6 C 3

° :*i •* C/2 >

o l-J

i co

4-) 0)

•a &. MS >

«

c "i .3

to

Cl

co

t~

eo

co

t~

;o

cb co 2i o i—i rH

ib CO lä

cb Oi co Oi Oi

ib

cb

cb

CO

x >cto^ to

X t CO

a 3

cb Cs ic;

X OS

i—I

cb Q CO rH 1—1 rH

r-. cs

to cs

CO cs

O

O

Cl

UT»

v»

G?

cb O CO

cb CO Ort

>b cOib |5

fo i^

iH x'r\

£M cb

CM

CO

*t CC' rH

CO 10 i—i

»CO 1^ »r: rH

CO co kö rH

CO co co •-t

CO CO CO rH

CN i^ CJ0

O

to

rH

»b CO

cb o CM CO uO X

cb CT5 X

o

rH

X

X

co X CO iC. r^'

w ">* •<s

o

•<

uO

cb co to r-l

s !8

-Q

t-i

o

Oi

(^

> fl

fl

e<S CO o rH ^ rK rH

'O

co

-3

3 M JS

cc H O l ^ CS X CO

^r1

CM

resp. ) frå regåe

°«a

TH

cs i—t

:J3

C

CO

co

"A c o «iJ3 »OJ

*-> a Oi 01 u •3 N

X

o i—i

CM tH

1—I

35 ICO

CO

ökni ning mas

be

<-u

•o xb tb •^i }^ co co

•si

.s :cS

CS

r f l

co f-l •rH

-H r'^ CO Ol

t^ rH • o 05 -M i.O oi

©

1")

CO C! 1-

CO

MS H CM l> X •ers i ^

o >o t^ >. CO t ^ o o CO oo CO t - rCMH cb ib c b p- cb X ib *'^ iCOh cCTib ö T en co tg i—1 OS kQ CO CO X X co co © co -^ i—l -H TI i0 OI CO rH t^ iC t o O f<l.^ CM CO CS CO TJH CO X co l^ >^ O "* X CO NO %°ico x co X O i »1 ^- t » o

xo -*3

A C5

i» Öi co

»o

m

"B

vO

Ö o

cb Ci CM

B

<

H rH t o t ^ rH CS - *

»-i

C CS

Tt< ÖS iC O O rH CO

rH CM CS rH

o rH

CO jg X •

*

o ^ Ol s* cCMo tOHI CM t• oM tB^ 5P OCMI CO CO CO gä CS OS O a ; CT5 g Oi cn ** - 1 T-l r - l i—( i—i r - l ' - i r-4 <y> O1—i1 cr Hs • CO

O CO to CO i-H

t » cs o CO i—I

o

s^

ib o TI X •co •CO r-:

*H K|

q

O

t-

OS

CTi

• ^

cb

ö CS X 1^ x

cs rH o rH cs

a O} CO CO >o

o

25 o •<# • *

cb t> CO 'H A >o TH

• < *

kft co cs i—i

l> 00 CS rH

r~ iCO X

•^ "* ^o co Oi H

CO OS 1—1

t o co cs i—i

o X K ol o

t o

3 iO

»o

t-

it

OS X

CO !P« CO CS 1~ 1—1

^» a~. cp cb iO CS

iO <N I O »o Oi

CS

H o co X

25 CS

** -tf «* £o CS CO

CO Oi »»i

t!C _3 M cu a CO cu

en

IG CO C3 B ••a

B "3 •CS "3 •cs ti :0 4H CS B tH o u "35

CO iO

>ra ^i ct »s O « i.O rH >s 6> co Oi

ii >ci K» O

3 C

o

^* •ä

cs iCj

>

00 B cs

i—i

eo Ö co CO cs U0 o •eH

i—1

CS -* o^s ^ ^ i—i

Cl

CO CS

> 'co JM cu

s s c ^

203 Tab. 1. För varje län har undersökts (minst) en »jordbrukskommun» (minst 75 % av befolkningen inom yrkesgruppen jordbruk med binäringar), en »blandad kommun» (50—75 % d:o), en »industrikommun» (mindre än 50 °/o d:o) samt en stad, och hava de undersökta kommunerna länsvis förts i tab. 1 i nu nämnd ordning. — Fastigheternas antal och taxeringsvärde hava upptagits efter de i längderna över skattepliktig fastighet redovisade »huvudsummorna» med frånräknande av i jordbruksfastighet ingående skogsvärde. Frånräknande av maskinvärde h a r däremot icke skett; maskinvärdet redovisas nämligen icke i de avgivna taxeringssammandragen, vadan det totala maskinvärdesbeloppet icke är känt och ett frånräknande av beloppen i de undersökta områdena skulle giva vilseledande resultat vid jämförelser. Taxeringsvärdena »över 20 000 kr.», »inalles» ävensom »200 100—1000 000 kr.» och »över 1 000 000 kr.» äro exakta; värdena för grupperna »10 100—15 000 kr.» och »15 100—20 000 kr.» hava beräknats såsom om alla till grupperna hörande fastigheter hade värdena 12 500, resp. 17 500 kr., varefter återstoden av taxeringssumman förts till lägsta gruppen. I enstaka fall, då denna grupp härigenom kommit att få för högt värde, ha de verkliga värdena enligt längderna för samtliga grupper framräknats. Taxeringsvärdet å jordbruksfastighet i de undersökta landskommunerna utgör 51 % av motsvarande taxeringsvärde för hela landsbygden (i Svealand 6 0 % , i Götaland 4 1 °/o och i Norrland 7 7 °/o) samt taxeringsvärdet för annan fastighet 65 °/o av det totala taxeringsvärdet (Svealand 72 °/o, Götaland 5 1 %>, Norrland 8 3 °/o). Folkmängden den 1 januari 1939 i de undersökta landskommunerna utgjorde 248 285 eller 62 °/o av den totala folkmängden, varav kommer på jordbrukskommuner 71 864 inv. (63 °/o), på blandade kommuner 67 521 inv. (47 °/o) och på industrikommuner 108 900 inv. (7 5 °/o). Beträffande städerna — frånsett de tre största städerna Stockholm, Göteborg och Malmö — har 14 6 % av taxeringsvärdet av jordbruksfastighet och 164 % av annan fastighet undersökts. För de tre största städerna har man kunnat utgå från att en relativt obetydlig del av taxeringsvärdet faller på fastigheter i de lägre storleksgrupperna, huvudsakligen smärre tomter och villafastigheter i städernas ytterområden. Då under sådana förhållanden endast en mindre del av fastighetsbeståndet och således en ännu mindre del av taxeringsvärdet kan förväntas falla under den gräns, som enligt de sakkunnigas förslag skulle befrias från skatteplikt, har det synts tillräckligt att undersöka någon del av en av de nämnda städerna. Sådan undersökning har därför skett för Bromma församling i Stockholm; de relativa tal, som därvid erhållits för Stockholm, hava ansetts ungefärligen kunna vara representativa även för Göteborg och Malmö, enär samtliga städer under jämförelsevis sen tidrymd fått med sig inkorporerade förortskommuner av likartad natur.

204 Genom att i varje län medtaga kommuner av olika karaktär har man sökt ernå representativitet utan att behöva medtaga ett större antal kommuner. Vissa av de siffror, som framgå av undersökningen, synas ock genom sin sannolikhet bestyrka, att resultaten äro representativa. Så t. ex. utgör i tabellavd. för sammanlagda taxeringsvärdena (kol. 12—21) för jordbruksfastighet i Svealand den lägsta gruppen (fastigheter om högst 10 000 kr. taxeringsvärde) 226 % av taxeringsvärdet, den näst lägsta 12 2 %>, den näst högsta 11'2 °/o och den högsta 54 0 °/o; för Götaland går serien, vilket man hade skäl att vänta, ungefär parallellt och ger talen 233; 133; 89 och 545 °/o; för Norrland med dess många små fastigheter utgör serien 54 0; 16 6; 6 9 och 22-5 °/o. Med användande av de procenttal för taxeringsvärdena å jordbruksfastighet och annan fastighet, som den representativa undersökningen visar, får man följande fördelning av taxeringsvärdena (utom skogsvärde) i avrundade tal inom olika storleksgrupper: Högst 10 000 10100-15000 15 100-20 000 ö v e r 20 000 kr. kr. kr. kr. Jordbruksfastighet

Summa

i 1 000 kr.

Stockholm, Göteborg, Malmö övriga städer Summa jordbruksfastigheter

1 467 900

443 800

—

—

—

31500 1 499 400

17 800 690 800

13 600 457 400

1 319 300 82 300 325 400 1 727 000 3226 400

589 500 342 800 294 900 1 227 200

381800 294 800 284 700 961 300

1418 700

2 292 100 45100 79 700 2 416 900

4876 800 45100 142 600 5064 500

2 541900 6135 700 4 179 500 12 857 100 15274000

4832500 6855600 5 084500 16 772600 21837100

Annan fastighet i 1 000 kr. Rikets landsbygd Stockholm, Göteborg, Malmö Summa annan fastighet Summa för hela riket

I fråga om antalet fastigheter saknar man kännedom om det totala antalet i andra områden än de undersökta. Såsom förut nämnts, avser antalet fastigheter antalet i fastighetslängderna upptagna huvudsummor, varje huvudsumma avseende för varje taxeringsdistrikt de av en och samma person ägda eller innehavda fastigheterna. Sammanförandet i huvudsummor behöver således icke ske för alla ägarkategorier, vartill kommer, dels att sådant sammanförande icke är obligatoriskt i stad, dels att även för landskommuner praxis vid längdföringen synes vara olika. 1 Felkällorna äro således betydligt större vid värderandet av det totala fastighetsantalet inom olika storleksgrupper än vid värderandet av taxeringsvärdet inom motsvarande grupper. Med utgångspunkt från de undersökta kommunernas procentandel i det totala fastighetsvärdet skulle det totala antalet »fastigheter», d. v. s. antalet huvudsummor, ungefärligen utgöra: Jordbruksfastighet

Annan fastighet

Landskommuner 480 000 Städerna utom Stockholm, Göteborg, Malmö 11 100 Summa 491 100

428 600 144 700 573 800

1 Där två eller flera taxeringslängder finnas upprättade för ett och samma taxeringsdistrikt, kan dock samma ägare ha medräknats flera gånger.

205 För Stockholm, Göteborg och Malmö kan ej beräkning utföras, enär det undersökta området, Bromma församling, med dess villabebyggelse icke kan tagas till utgångspunkt för beräknandet av fastighetsbeståndet i dessa städer i deras helhet. Om också antalet fastigheter enligt de sakkunnigas definition icke är känt, kunna vissa riktpunkter vinnas genom jämförelse med antalet fastighetstaxeringsenheter, vilket antal enligt 1938 års allmänna fastighetstaxering är angivet i del II av skattedirektör Sandströms betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder (S. O. U. 1941: 6). Enligt bilaga 18 skulle för hela riket antalet skattepliktiga jordbruksfastigheter utgöra 490 603 och andra skattepliktiga fastigheter 693 378. Dessa poster fördela sig enligt de uppgifter från länsstyrelserna med förslag till ersättning för bestyr med 1938 års allmänna fastighetstaxering, som ligga till grund för bilagan, på följande sätt: JordbruksAnnan fastighet fastighet 454 352 Landskommunerna 479 067 55 799 Stockholm, Göteborg, Malmö 442 183 227 Övriga städer 11 094 693 378 Hela riket 490 603 Om man i stället för att utgå från de undersökta kommunernas procentuella andel i det totala fastighetsbeståndets taxeringsvärde tager den relativa andelen i folkmängden till utgångspunkt för beräknandet av antalet fastigheter, erhållas följande resultat. Annan Jordbruksfastighet fastighet 73 667 Jordbrukskomrnuner 186 556 146 128 Blandade kommuner 160 723 217 827 Industrikommuner 68 987 437 622 Summa landskommuner 416 266 137 139 Städerna utom de 3 största 9 370 Denna senare fördelning kommer synbarligen verkligheten närmare än fördelningen med ledning av fastighetsvärdena. Den må därför lämpligen läggas till grund för fördelning i storleksgrupper, vilken då får följande utseende (de absoluta talen hava här avrundats till j ä m n a hundratal, varför procenttalen icke överallt foliva desamma som å sid. 12): Högst 10 000 10 100-15 000 15 100-20 000 Över 20 000 kr. kr. kr. kr. Summa I%

Abs.

I %

Abs.

I %

Abs.

310 000 74-5

47 400 1200

11-4 21900 700 12-8

5-2

37 000

6 200 660

342 200 78-2

48 300

ll-o

22 200

5-1

53 600 3 9 1

22 300

16-3

15 400

11-2

Abs. Jordbruksfastighet

antal.

Städerna utom de 3 största Annan fastighet

I %

7-4

8-9 1300 13-8

416300 9 400

antal.

Städerna utom de 3 största

24 900 5-7 437 600 45 800 33-4 137 100

206 Om man beräknar fördelningen av landsbygdens fastigheter icke efter medeltalen för hela riket u t a n efter de särskilda medeltalen för jordbrukskommuner, blandade kommuner och industrikommuner uppstår ingen nämnvärd förskjutning i fråga om jordbruksfastighet, varemot beträffande annan fastighet en ej obetydlig förskjutning till den lägsta gruppen inträffar. Denna kommer då att inrymma ungefär 349 300 fastigheter (79 8 % ) , medan de övriga grupperna nedgå till resp. 44 500, 20 400 och 23 400 fastigheter, representerande resp. 102, 46 och 54 °/o av fastighetsbeståndet.

Utöver de i tab. 1 redovisade data har undersökningen omfattat förekomsten i jordbruksfastighet av tomt- och industrivärde enligt 10 § kommunalskattelagen. Om antalet fastigheter, där dylikt värde ingått, och dettas taxeringsvärde har anteckning gjorts med fördelning av fastigheterna efter taxeringsvärdets storlek efter samma grunder som i tab. 1. För olika slag av landskommuner, för städer och för Bromma församling i Stockholm hava värdena, i absoluta och relativa tal, sammanförts i efterföljande tablå, där grupp I avser fastigheter med taxeringsvärde om högst 10 000 kr., grupp II 10 100—15 000 kr., grupp III 15 100—20 000 kr. och grupp IV fastigheter med taxeringsvärde över 20 000 kr. samt procenttalen avse relationen mellan antalet jordbruksfastigheter med tomt- och industrivärde, resp. detta värdes taxerade belopp och totala antalet undersökta jordbruksfastigheter, resp. dessas hela taxeringsvärde (efter frånräknande av skogsvärdet). Grupp I Tax.An- värde, tal kr.

Grupp II

Grupp III

Antal

Tax.värde, kr.

Antal

Tax.värde, kr.

Summa

Grupp IV Antal

Tax.värde, kr.

Antal

Tax.värde, kr.

Absoluta tal.

120 249 300 Summa landskomm. 196 362400

58 148900

180 400 87 6Ö0 65 205 500 128 344 600 18 102 500 118 5 024 600 279 5450000 40 146000 178 5317 700 472 5975000

Städer (ej storstäder).

34 161 300

22 158 300

Jordbrukskommuner.

37 700

37 800

Blandade kommuner.

75 400

37 500

73 600

Industrikommuner...

222 000

17 300

26 200

42 Stockholm: Bromma.

81 1 859 100 216 2 400 700 6 1 502 200 6 1502 200

/ %. Jordbrukskommuner.

1-5

0-3

1-9

0-2

2-1

0-2

0-6

02 Blandade kommuner.

0-3

1-9

0-3

2-6

0-3

5-7

0-5

14-9

5-4

04 8-8

4-5

2-0

2-4

15-9 13-3 69-3 85-7

69-3

Industrikommuner . .

0-2

1-7

0-9

6-1

Summa landskomm.

l-o 33

2-1

0-4

2-0 19-9 0-6 8-2

6-2 195

8-0 34-9

Städer (ej storstäder). Stockholm: Bromma.

11 7-4

4-8 16-3

85-7

207 Av tablån framgår, att den urbanisering av landskommunerna, som kännetecknas av förekomsten av tomt- och industrivärde, såsom var att vänta förekommer minst i jordbrukskommuner, i något större utsträckning i blandade kommuner och i ganska betydande omfattning i industrikommuner. I storstäderna överväger tomt- och industrivärdet högst väsentligt över jordbruksvärdet, medan städer i övrigt stå närmare landsbygdens industrikommuner än storstäderna. Tab. 2 och 3 upptaga den officiella statistikens siffror rörande värdet av jordbruksfastighet och av annan fastighet enligt fastighetstaxeringarna åren 1930, 1935 och 1940, med uppgifter tillika i såväl absoluta som relativa tal om ökning eller minskning under 5-årsperioderna av de olika slagen av fastighetsvärden. I fråga om jordbruksfastighet har fördelning för samtliga tre åren kunnat ske i jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde, medan för annan fastighet sammandragen över taxeringarna först från och med år 1935 specificerades i markvärde, byggnadsvärde och park värde. På grund av parkvärdets obetydlighet (värdet av detsamma uppgick vid 1940 års taxering till 2 344 200 kr. utav ett värde å 17 753 875 670 kr. för all annan fastighet eller 0013 °/o) har detsamma sammanslagits med markvärdet. Tabellerna avse blott skattepliktig fastighet. I tabellerna redovisas fastighetsvärdena länsvis med fördelning mellan landsbygd och städer, varvid begreppet »stad» tagits i administrativ betydelse och således omfattar även i fögderi ingående städer. När jämförelse sker olika år emellan och med åtskillnad mellan landsbygd och städer, verka omflyttningar mellan land och stad i någon mån störande. Här nedan redogöres för de mera betydande omflyttningarna under 10-årsperioden, d. v. s. för tillkomsten av nya städer samt inkorporerandet av hela landskommuner (även i sådana fall då någon mindre del av landskommunen förenats med annan landskommun). Är 1931. Fosie kommun inkorporeras med Malmö stad. Nya Varvets kommun inkorporeras med Göteborgs stad. År 1932. Nybro köping blir stad. År 1934. Skara landskommun inkorporeras med Skara stad. Karlstads landskommun inkorporeras (huvudsakligen) med Karlstads stad. År 1935. Husie kommun inkorporeras med Malmö stad. Falköpings västra landskommun inkorporeras (huvudsakligen) med Falköpings stad. År 1936. Borgs kommun inkorporeras med Norrköpings stad. Visby landskommun inkorporeras (huvudsakligen) med Visby stad. Ljungby kommun (Kronobergs län) blir stad. Höganäs kommun blir stad. År 1937. Längbro kommun inkorporeras (huvudsakligen) med Örebro stad.

208 År 1938. År 1940.

Brunns och Vists kommuner inkorporeras med Ulricehamns stad. Växjö landskommun inkorporeras med Växjö stad. Karlskoga kommun blir stad.

Fastighetsvärdena ingå i statistiken enligt prövningsnämndernas beslut. I enstaka fall kunna ändringar i högre instans ske i så stor omfattning, att jämförelsen härigenom förryckes; så t. ex. beror den avsevärda minskningen mellan åren 1930 och 1935 för annan fastighet i Norrbottens läns landsbygd på nedsättning enligt kammarrättens beslut år 1932 av taxeringsvärdet enligt vederbörande taxeringsnämnders beslut av vattenfallsstyrelsens fastigheter i Jokkmokk, Gällivare m. fl. kommuner (Porjus, Harsprånget, Luleluspen) med nära 19 milj. kr. Tab. 4 upptager den officiella statistikens siffror rörande värdet av jordbruksfastighet och annan fastighet i hela riket enligt fastighetstaxeringarna åren 1921—1941, med uppgifter tillika i såväl absoluta som relativa tal om ökning eller minskning av taxeringsvärdena, räknat från närmast föregående år. Taxeringsvärdena hava kunnat specificeras i delvärden, för jordbruksfastighet först från och med år 1929 och för a n n a n fastighet först från och med år 1935, enär sammandragen över taxeringarna icke tidigare innehållit sådan uppdelning. Parkvärdet har liksom i tab. 2 och 3 sammanslagits med markvärdet. Tabellen avser blott skattepliktig fastighet.

209 Bilaga

A 2.

Diskussion från statistiska utgångspunkter av vissa av de faktorer, som påverka avkastningen av en värdestegringsskatt. Jordbruksfastighet. Tabell 4 i bil. A 1 å sid. 202 visar taxeringsvärdenas växlingar under perioden 1921—1941. Delvärdena äro angivna för jordbruksfastighet från och med år 1929 och för annan fastighet från och med år 1935 men hava icke kunnat medtagas för tidigare år emedan de för dessa saknas i den officiella statistiken (jfr sid. 208). ökningar resp. minskningar från närmast föregående å r hava angivits i kronor och i procent för taxeringsvärdena men icke för delvärdena. Sådan fullständig specifikation har däremot lämnats i de länsvis upprättade tabellerna 2 och 3 i bil. A 1 å sid. 196—201, vilka visa taxeringsvärdena med delvärden för åren 1930, 1935 och 1940. Om man ser till jordbruksfastighet i tab. 4, faller närmast i ögonen att taxeringsvärdet från och med år 1921 hållit sig ganska stadigt vid 6 å 61/2 miljarder kronor. En icke oväsentlig ökning inträdde från år 1921 till år 1922 med 6 8 procent, men denna ökning orsakades sannolikt i ej oväsentlig mån av de år 1922 tillämpade nya taxeringsgrunderna, särskilt den omständigheten att skogsvärde och tomt- och industrivärde från och med år 1922 redovisades med särskilda värden. Den då inträdda stegringen i taxeringsvärde, som för jordbruksfastighet uppgick till 414 milj. kronor, torde dock åtminstone i vissa av länen bero av värdestegring för jordbruksmark. Efter en oväsentlig stegring av 1 procent år 1928 inträffade år 1933 en nedgång med 75 procent som följd av då rådande jordbrukskris. Sedermera har taxeringsvärdet för jordbruksfastighet vid 1938 års allmänna fastighetstaxering icke blott återhämtat sig utan gått något över 1928 års nivå. Taxeringsvärdet av jordbruksfastighet har, såsom framgår av tab. 4, under åren mellan de allmänna fastighetstaxeringarna rubbats 'blott obetydligt. Förändringarna hava ofta gått i negativ riktning men inskränka sig till en eller annan miljon kronor för hela riket. Nybyggnader och jordförbättringar hava synbarligen icke påverkat taxeringsvärdena under mellanåren. Dylika förbättringsarbeten motvägas givetvis av den kontinuerliga värdeminskningen av byggnader, men den egentliga orsaken till taxeringsvärdenas stabilitet under åren mellan de allmänna fastighetstaxeringarna ligger i uppskattningsmetoden, som för jordbruksjord anvisar vissa å-pris per hektar normalt beli—413997

210 byggd jordbruksmark. Stegring i dessa å-pris ger sig normalt till känna först vid påföljande allmänna fastighetstaxering. Den livliga nybyggnadsverksamhet, som under sista åren av 1930-talet förekommit överallt i landet inom jordbruket, kan därför väntas föranleda höjning av taxeringsvärdet för jordbruksfastighet först vid nästa allmänna fastighetstaxering. Den väsentligaste orsaken till förändringar i taxeringsvärdena för jordbruksfastighet är dock givetvis växlingar i jordbrukets och skogsbrukets räntabilitet. Den förbättring, som veterligen här ägt rum under rådande kristid, har redan i hög grad stegrat köpeskillingarna för jordbruksfastigheter jämfört med gällande taxeringsvärden. Detta förhållande, som torde vara allmänt känt, har bestyrkts vid en undersökning, som de sakkunniga låtit verkställa med ledning av lagfartsuppgifter beträffande fastighetsförsäljningar inom Svartsjö fögderi i Stockholms län. Bland undersökta 695 fastighetsförsäljningar, som avse tiden efter år 1939, ingå 30 försäljningar av jordbruksfastighet med taxeringsvärde av 1 095 500 kronor. Köpeskillingarna för dessa jordbruksfastigheter, vilka endast i mindre omfattning hava taxerat skogsvärde, överstiga taxeringsvärdena med i genomsnitt 445 procent, se tabellen å sid. 212. Ehuru det undersökta materialet i fråga om jordbruksfastighet är obetydligt och siffrorna därur närmast erhållits som en biprodukt vid undersökningen av värdestegringen av annan fastighet, är dock tendensen till ökning omisskännlig. Med hänsyn till det ovan anförda och då den påbörjade värdestegringen av fastigheter måste påskyndas av försämringen av penningvärdet under den rådande kristiden, torde m a n kunna antaga, att taxeringsvärdena å jordbruksfastighet i riket skola vid allmän fastighetstaxering år 1944 stegras avsevärt mera än år 1938, då stegringen var 101 procent. Det torde icke vara för djärvt att antaga att 1938 års värden, så vitt man nu kan bedöma, skola ökas med åtminstone 15 kanske 20 procent. Emellertid är att märka, att hela denna ökning icke kan för skattepliktiga värdeenheter föranleda skattepliktig värdestegring, enär å fastigheterna nedlagda kostnader skola enligt 11 § verka höjning av skattefria värdet, under det att å andra sidan från sistnämnda värde avgår beräknad värdeminskning å byggnader. Under sådana förhållanden synes man vid kalkyl över skattens avkastning kunna räkna med en beskattningsbar värdestegring, som uppgår till 10 procent av de skattepliktiga jordbruksfastigheternas gällande skattevärden, jfr kalkylen å sid. 83. Det har vid diskussionen om den pågående värdestegringen av jordbruksfastighet understundom gjorts gällande, att stegringen företrädesvis skulle avse växande skog, som ju icke skall vara underlag för värdestegringsskatt enligt föreliggande förslag. Även om så skulle vara förhållandet lärer det dock komma att visa sig, att en avsevärd del av värdestegringen gäller den egentliga jordbruksmarken. I detta sammanhang bör bemärkas, att skogsmarkens värde ingår i det taxerade jordbruksvärdet och att detta senare ingår i gällande taxeringsvärde för jordbruksfastighet med belopp, som är mer än tre gånger så stort som det taxerade skogsvärdet.

211 Tomt- och industrivärdet, som lärer hava ingått i 1922 års taxeringsvärde med ganska betydande belopp, har sedermera nedgått och har från och med år 1929 hållit sig vid 100 å 110 milj. kronor för hela riket. Tomt- och industrivärdet avses skola för jordbruksfastighet motsvara »onyttjat värde», vilket i allmänhet antages skola undantagas från beskattning till värdestegringsskatt intill dess fastigheten överlåtes genom oneröst fång. Som tomt- och industrivärdet för närvarande blott motsvarar omkring 2 procent av jordbruksvärdet, kan denna faktor icke komma att väsentligt minska den eljest påräkneliga avkastningen av en jordvärdestegringsskatt av föreslagen typ. Annan

fastighet.

Under perioden 1921—1941 visa taxeringsvärdena för annan fastighet enligt tabell 4 å sid. 202 en oavbruten stegring. Största steget togs år 1922, då ökningen från 7 5 till 9 miljarder kronor motsvarar 206 procent. Vid den allmänna fastighetstaxeringen nämnda år tillämpades nya taxeringsgrunder jämväl för annan fastighet och samtidigt registrerade fastighetstaxeringen den nya prisnivå, som blivit gällande efter krigsperioden. Sedermera har ökningen vid de allmänna fastighetstaxeringarna utgjort, år 1928 8*8 procent, år 1933 3-9 procent och år 1938 75 procent. I motsats mot vad som påvisats gälla för jordbruksfastighet har taxeringsvärdet för annan fastighet stegrats jämnt och kraftigt även under åren mellan de allmänna fastighetstaxeringarna. Detta beror givetvis på nybildning av annan fastighet samt nybyggnader, vilka omedelbart blivit föremål för taxering. Nybildningen av tomter sker regelmässigt genom överflyttning av mark från rubriken jordbruksfastighet till rubriken annan fastighet. Enär marken i allmänhet varit lågt taxerad som jordbruksfastighet, innebär överföringen till väsentlig del värdestegring. Markvärdet inklusive parkvärdet stegrades under perioden 1935—1941 från 3 155 till 3 893 milj. kronor eller med i genomsnitt 123 milj. kronor per år. Största ökningen skedde dock år 1938, då den var omkring 460 milj. kronor, vilket visar att även värdestegring å äldre tomter då kommit till synes. Vad beträffar byggnadsvärdet så har detta under perioden 1935—1941 ökats från 10 689 till 14 198 milj. kronor eller i medeltal per år med omkr. 600 milj. kronor. Nytaxeringsåret 1938 var ökningen i byggnadsvärdet blott omkr. 650 milj. kronor, de följande två åren vida större. Eftersom ökningen i byggnadsvärdena under mellanåren icke kan betyda värdestegring, synes ej heller stegringen år 1938 kunna i nämnvärd mån bero av värdestegring. Säkerligen kan man på grund härav antaga att hela stegringen av byggnadsvärdet under senare delen av 1930-talet beror på nybyggnader. Detta leder till den slutsatsen, att den verkliga värdestegring av befintliga tillgångar i fråga om annan fastighet, som förekommit under nämnda tid, är att söka hos markvärdet. Som förut anmärkts har en undersökning verkställts beträffande allmänna saluvärdet å fastigheter i Svartsjö fögderi i Stockholms län på grundval

212 av lagfartsförteckningarna. Därvid hava köpeskillingarna, som alla avse försäljningar under åren 1940, 1941 eller 1942, jämförts med de gällande taxeringsvärdena. Undersökningen, som avsett 695 fastigheter, därav 30 jordbruksfastigheter och resten annan fastighet, har givit följande resultat. U n d e r s ö k n i n g av a l l m ä n n a s a l u v ä r d e t å f a s t i g h e t e r i n o m S v a r t s j ö f ö g d e r i i Stockholms län.

Färentuna härad

Sollentuna härad

Samtliga

Ärlinghundra härad samt Sundbybergs Fresta och stad och Hammarby socknar

Säger för fögderiet

undersökta fastigheter.

Antal Summa taxeringsvärden

5 856 000

881000 Summa köpeskillingar

6 458 700 1 208 700 + 37-2 + 10-3

Ökning eller minskning i procent Fastigheter, för vilka enbart ökning skett. Antal Summa taxeringsvärden Summa köpeskillingar Ökning i procent

488 700 1 072 500 8 298 200 601 200 1 047 100 9 315 700 + 23-0

-2-4

+ 12-3

4 384 000

57 635 700 999 300

429 300

381 500 4 773 100 465 400 6 278 000

-r 26-7

+ 57-2

+ 45-4

+ 22-0

+ 31-5

350 3 460 700

295 200

Fastigheter, för vilka enbart minskning skett. Antal Summa taxeringsvärden

2 161 800

183 900

164 800

677 000 3 187 500

Summa köpeskillingar

1 841 200

148 000

143 200

Minskning i procent

- 14-8

- 19-5

-13-1

567 700 2 700 100 - 15-3 -16-1

Fastigheter, som sålts för pris lika med taxeringsvärdet. Antal Summa taxeringsvärden

233 500

.700

14 000

337 600

I de undersökta fallen ingående jordbruksfastigheter. Antal Summa taxeringsvärden Summa köpeskillingar Ökning i procent

286 600

567 400

241 500

1 095 500

459 500

795 700

327 800

+ 60-3

+ 40-2

+ 35-7

1 583 000 + 44-5

Vidare har en motsvarande undersökning verkställts i fråga om 200 fastigheter inom fem olika församlingar i Stockholms stad med följande resultat.

213 U n d e r s ö k n i n g av a l l m ä n n a s a l u v ä r d e t å f a s t i g h e t e r i n o m S t o c k h o l m s stad. Johannes församl.

Jakobs församl.

Katarina Brännkyr- Säger för församl. ka förs. 5 församl.

Oscars församl.

Samtliga undersökta fasligheter. 200 11 162 19 9 790 000 5 043 000 3 704 100 25 732 100 5 246 700 2 740 000 10 277 400 5 205 500 4 517 100 27 986 700 + 8-8 + 3-2 + 21-9 + 5-0 + 5-6 + 14-1 5

Antal Summa taxeringsvärden

4 600 000 2 595 000

Summa köpeskillingar

Fastigheter, för vilka enbart ökning skett. 4

2 Antal Summa taxeringsvärden

4100 000 2 045 000

Summa köpeskillingar

4 746 700 2 190 000 + 15-8

+ 7-1

Antal Summa taxeringsvärden

—

—

Summa köpeskillingar

— —

Ökning i procent

7 885 000 1 803 000 1 585 100 17 418 100 8 464 000 1 965 500 2 577 400 19 943 600 + 14-5 + 62-6 + 9-0 + 7-3

Fastigheter, för vilka enbart minskning skett.

— —

1 905 000

1 798 100

3 703 100

1 813 400

— 1 618 800 — - 10-0

3432 200 -7-3

-4-8

—

Fastigheter, som sålts för pris lika med taxeringsvärdet. Antal Summa taxeringsvärden

....

500 000

550 000

4 — — 3 240 000

320 900

4 610 900

Dessa två undersökningar av allmänna saluvärdet å fastigheter inom Stockholms stad och ett fögderi i Stockholms län synas bekräfta vad man haft anledning att antaga, nämligen att en ej oväsentlig värdestegring i förhållande till gällande taxeringsvärden inträtt även i fråga om annan fastighet. Det är därvid att märka, att stegringen icke såvitt man kunnat utröna orsakats av nedlagda kostnader. Även om dessa undersökningar enligt sakens natur kunna vara behäftade med fel och därför böra bedömas med försiktighet, synas de berättiga till antagande, att i fråga om annan fastighet den beskattningsbara värdestegringen vid eventuell taxering år 1944 kan komma att — procentuellt sett — motsvara den ovan för jordbruksfastighet kalkylerade värdeökningen. Hänsyn har därvid icke tagits till den statliga hyresregleringen, vilkens verkningar å fastighetsvärdena icke kunna säkert bedömas på förhand.

Bilaga

B.

P. M. angående beskattning av värdestegring å fastighet i vissa främmande länder. I åtskilliga länder har införts en särskild skatt å värdestegring av fastighet och i andra har en sådan lagstiftning ifrågasatts. Denna beskattning har så gott som undantagslöst utformats såsom en beskattning av oförtjänt värdestegring av jorden såsom sådan. Tyskland. Den största utbredningen och betydelsen har denna beskattningsform erhållit i Tyskland. Genom en förordning av år 1898 infördes en jordvärdestegringsbeskattning i det dåvarande tyska koncessionsområdet Kiautschau i Kina. Denna anses utgöra det första exemplet på en effektiv beskattning av de vinster, som uppstått genom en ökning av jordens värde. Dess praktiska betydelse har blivit stor, enär den såsom ett lyckat experiment på området banade väg för en värdestegringsbeskattning i det egentliga Tyskland. Enligt nämnda förordning hade jordägarna att vid försäljning av de jordstycken, som tillhandahållits dem av guvernementet, utgiva 33 V3 procent av den därvid uppnådda nettovinsten. För detta ändamål hade jordägare att för guvernementet anmäla det pris, till vilket de voro villiga att sälja sina jordstycken. Vid beräkning av nettovinsten avdrogs värdet av de förbättringar, som jordägaren enligt egna uppgifter hade företagit, jämte ränta efter sex procent från det vid försäljningen erhållna priset. Jordägarens uppgifter i berörda hänseende kunde hänskjutas till prövning av en kommission, bestående av två ämbetsmän och två andra i Kiautschau bosatta personer. Kommissionens värdering lades i så fall till grund för den slutliga fastställelsen av nettovinsten. Guvernementet hade förköpsrätt till egendom för det av ägaren anmälda priset. Såsom supplement till nu nämnda indirekta beskattning vid äganderättens övergång fanns en direkt sådan. Guvernementet ägde nämligen rätt att efter värdering av den nyss nämnda kommissionen pålägga jordstycken, som icke under 25 år på grund av frivillig försäljning bytt ägare och som därför icke beskattats på ovanberörda sätt, en särskild engångsavgift, vilken icke fick överstiga nyss nämnda andel av vinsten vid försäljning. Den redan år 1893 i Preussen antagna kommunalavgiftslagen (Kommunalabgabengesetz), vilken efterhand följdes av liknande lagar i övriga tyska delstater, medgav kommunerna rätt att inom en viss ram självständigt gestal-

215 ta sin finanshushållning. För täckande av sina behov kunde kommunerna upptaga, förutom direkta objektskatter, även indirekta skatter med viss inskränkning, bland annat på omsättning av fast egendom. På grundval av denna lag försöktes redan 1894 att införa en kommunal värdestegringsskatt i Frankfurt am Main, men detta försök slog av någon anledning icke väl ut. Det var först sedan vid försöket i Kiautschau denna skatteform visat sig bestå provet, som den fick någon större spridning i det egentliga Tyskland. År 1904 försöktes ånyo i Frankfurt am Main en dylik beskattning, och, enär denna då visade sig hålla måttet, fick den en sådan efterföljd, att den 1 april 1910 redan 457 stads- och landskommuner samt 13 preussiska »Landkreise» hade infört värdestegringsskatt. Emellertid hade under tiden även olägenheterna framträtt av att anordna värdestegringsskatten såsom en rent kommunal skatt, olika utformad i olika fall, beroende på vederbörande kommuns beslut. Värdestegringsskatten verkade ojämnt på grund av att de av skatten träffade jordägarna i olika kommuner hade olika stort inflytande på beskattningen i kommunalrepresentationen. Särskilt i större städer, just där värdestegringen var störst, gjorde detta inflytande sig gällande. Å andra sidan verkade de på georgistisk grundval arbetande jordreformvännerna ivrigt för en strängare och effektivare jordvärdestegringsbeskattning. Detta föranledde riksregeringen att i april 1910 förelägga riksdagen ett utkast till lag om införande av jordvärdestegringsskatt enligt för hela riket enhetliga grunder. För att icke kommunerna därigenom skulle gå förlustiga den skattekälla, som värdestegringsskatten utgjort, skulle enligt utkastet inkomsten av skatten fördelas sålunda, att kommunerna därav erhöllo 40 procent, delstaterna 10 procent och riket 50 procent. På grund av att kommunerna likväl gjorde vissa anspråk gällande tillerkändes de rätt till tillägg å den dem tillkommande andelen, varvid likväl riksvärdestegringsskatten plus tilläggen icke fick överstiga 30 procent av värdestegringen. Härjämte gjorde man vissa andra medgivanden åt s. k. skadeståndsberättigade kommuner. Sålunda bibehölls den dittillsvarande ordningen i ett fåtal kommuner (Frankfurt am Main, Essen m. fl.), vilka ansågos hava gjort sig särskilt förtjänta om värdestegringsskattens utbildning och utformning, varvid emellertid den del av skatten, som eventuellt översteg dennas dittillsvarande belopp, skulle tillfalla riket. Vidare garanterades ett större antal kommuner ett visst årligt skattebelopp, medan andra erhöllo större andelar än övriga. Den av riksdagen i enlighet med förslaget antagna lagen, som utfärdades den 14 februari 1911 och som anses hava varit av betydelse för värdestegringsskatternas utbildning inom och utom Tyskland, var uppbyggd på följande grundsatser: Den skattepliktiga värdestegringen utgjordes av skillnaden mellan försäljningspriset och inköpspriset. Såsom tillägg till inköpspriset krediterades: a) omkostnader i samband med köpet (minst 4 procent av inköpspriset), b) utgifter för byggnader, ombyggnader, förbättringar av för lantbruk använd jord, prestationer och bidrag till gatubyggnad, avlopp o. s. v., c) 4 procent ränta å dessa utgifter samt d) enkel ränta med IV2—21j2 procent på inköpspriset, beroende på om det rörde sig om bebyggd eller obebyggd mark. Såsom

216 kreditposter avdrogos vidare från försäljningspriset: a) de kostnader, som säljaren vållades på grund av försäljningen, b) det belopp, med vilket jordens avkastning understigit 3 procent av inköpspriset plus ovannämnda tilllägg därtill under en tid av högst femton år. Ersättning, som tillfallit ägaren för värdeminskning av egendomen, lades till försäljningspriset. Vid byten av fastigheter beräknades skatten för varje fastighet för sig. Skatteskalan företedde en progressiv gradering av skattesatserna efter värdestegringens relativa belopp och en regression efter besittningstiden. Den progressiva skalan började vid 10 procent av inköpspriset, sedan tillägg och avdrag verkställts. Genom ytterligare nitton graderingar höjdes skattesatsen från 1 procent till 30 procent, varvid nio graderingar omfattade var och en 20 procent och tio graderingar 10 procent värdestegring. Den högsta skattesatsen uppnåddes vid mer än 290 procent värdestegring. Dessa skattesatser kommo emellertid icke fullständigt i dagen, emedan de modifierades av regressionen efter besittningstiden. För varje år av denna avdrogs nämligen 1 procent av skattebeloppet; för jord, som förvärvats före den 1 januari 1900, utgjorde det årliga avdraget lV2 procent. Vid ett försäljningspris för bebyggd jord upp till 20 000 Mark och för obebyggd jord upp till 5 000 Mark inträdde skattefrihet. Den högst komplicerade och tekniskt mycket svåra skatteformen blev en besvikelse genom den minimala skatteinkomst den medförde. I sammanhang med de reformplaner, som ledde till en ändring av den tyska skattelagstiftningen, i synnerhet införandet av »Besitzsteuer», en allmän skatt på förmögenhetstillväxten, föranleddes rikslagstiftningen att avstå från rikets andel i värdestegringsskatten, och genom lagändring den 3 juli 1913 återfingo delstaterna resp. kommunerna befogenhet att införa egna värdestegringsskatter. Rikslagen såsom sådan var fortfarande gällande, men en annan ordning kunde inträda genom lagstiftning härom i de särskilda länderna. Genom den tilltagande inflationen efter kriget krympte värdestegringsskatten samman på ett sådant sätt, att den praktiskt blev utan betydelse. Förutsättningen för dess fortbestånd hade i själva verket bortfallit genom en bestämmelse i Finanzausgleichsgesetz av 1923 om att vid fastställelsen av inköps- och försäljningsprisen penningens vid resp. tidpunkter förefintliga inre köpkraft skulle utgöra grundvalen för värderingen. Eftersom de till pris i guldmark reducerade inflationsprisen alltid medförde en värdeförlust, när man jämförde dem med t. ex. förkrigstidens inköpspris och någon stegring av tomtpriserna — räknat i guldmark — icke kunde komma till stånd på grund av den tillämpade hyresregleringslagstiftningen, blev värdestegringsskatten i praktiken satt ur funktion. På grund härav medgav Finanzausgleichsgesetz av 1923 länderna och kommunerna rätt att välja mellan antingen att upptaga en värdestegringsskatt eller att i stället göra ännu ett tilllägg med två procent på dem tillkommande andel av fastighetsskatten, som upptogs för riket. Av sistnämnda möjlighet begagnade sig kommunerna i många fall, varvid de således avstodo från upptagandet av en särskild värdestegringsskatt.

217 En ny situation inträdde i och med den tyska valutans stabilisering och nödvändigheten för rikslagstiftningen att ånyo taga ställning till frågan om värdestegringsskatten. Detta skedde genom Finanzausgleichsgesetz år 1925 på det sättet, att länderna eller, på grund av deras lagstiftning, kommunerna ålades att utkräva värdestegringsskatt i de fall, då det var fråga om försäljning av fastigheter, som förvärvats under tiden från och med den 1 januari 1919 till och med den 31 december 1924. I enlighet härmed har sedan särskilda värdestegringsskattelagar utfärdats i de olika länderna. På detta sätt tvingade rikets lagstiftning länderna resp. kommunerna att beskatta de höga vinster, som uppkommit under inflationstiden genom fastighetsköp och sedermera försäljning. Eftersom priserna under inflationstiden — omräknade i guldmark — rörde sig mellan 10—1 procent av de gängse priserna under fredstid, torde en dylik inflationsvärdestegringsskatt hava utgjort ett verksamt medel att träffa inflationsvinsterna. Såvitt kunnat utrönas vid genomgång av Reichsgesetzblatt efter 1925 har den då införda ordningen inte undergått någon förändring. Förutom den nämnda värdestegringsbeskattningen förekomma i Tyskland olika kommunala intressentbidrag. Österrike. I det forna Österrike företedde värdestegringsskatten en utveckling, i stort sett överensstämmande med den i Tyskland. Sedan en plan för en dylik beskattning antagits 1903 och sedan Frankfurt am Main gått i spetsen, infördes en sådan också i österrikiska kommuner (Wien 1905, Brunn 1907 o. s. v.). År 1922 antogs en ny lagstiftning för Wien, enligt vilken staden förbehöll sig rätt att inträda som köpare av fastigheter, om det fanns grundad anledning att misstänka, att uppgifterna i upprättad köpehandling om köpeskillingens belopp ej voro riktiga. Skatten var graderad efter besittningstiden och uppgick vid förvärv av fastigheten före den 1 januari 1920 till 10 procent, vid förvärv under år 1920 till 20 procent, under år 1921 till 30 procent, under år 1922 till 45 procent och efter 1922 till 60 procent av värdestegringens belopp. I Nedre Österrike hade ett stort antal kommuner medgivits rätt att utkräva värdestegringsskatt med stöd av en lag av 1924. Skattesatsernas gradering skedde blott efter besittningstiden. Den började med 35 procent vid en besittningstid upp till ett år och sjönk till 6 procent vid en besittningstid av mer än tio år. I österrikiska Tyrolen utgick en »LandesWertzuwachssteuer» jämlikt två lagar av 1919 och 1923. Härvid hade man fastigheternas värde den 1 januari 1905 såsom utgångspunkt. Skatteskalan var graderad efter värdestegringens absoluta höjd och besittningstidens längd. Progressionen efter den absoluta höjden av värdestegringen (10—13 procent vid en värdestegring över 50—5 000 Goldkronen) förvandlades genom tillägg av 10—20 procent till en progression efter den relativa höjden. De sålunda uppkomna skattesatserna hänförde sig till en besittningstid av 3—5 år. Vid en besittningstid under tre år verkställdes en ökning av 5—30 procent. Vid en besittningstid över fem år nedsattes skatten med 2 procent för varje år, dock högst med 40 procent av skattebeloppet. 14f—413997

218 Tjeckoslovakiet. Även i den forna republiken Tjeckoslovakiet fanns en värdestegringsskattelag efter tyskt mönster, utfärdad år 1922. Enligt denna var en värdestegring, som icke översteg 5 procent av inköpspriset, skattefri. I stället för inköpspriset utgick man från en värdering »nach dem gemeinen Wert» d. v. s. allmänna saluvärdet, om inköpspriset kunde antagas hava understigit det vid inköpstillfället gängse jordvärdet. Tillägg till inköpspriset fick göras för alla de bevisbara kostnader, som kunde medföra en bestående värdestegring, samt för 10 procent av inköpspriset såsom ersättning för kostnader i samband med fastighetsförvärvet. Under ovannämnda förutsättning skulle i stället för det angivna försäljningspriset vid värdestegringens beräkning användas en värdering »nach dem gemeinen Wert». Värdeminskningsavdrag, som ägaren förut tillgodogjort sig vid beräkningen av fastighetens nettoavkastning, skulle läggas till försäljningspriset. Vid styckningsföretag fastställdes värdet av de olika delarna efter deras ytinnehåll. Vid fastställandet av inköpspriset togs icke tiden före den 1 januari 1914 i betraktande. Skatteskalan började (sedan ett belopp av 5 procent av inköpspriset med därå tillåtna tillägg överskridits) med 5 procent av värdestegringen, när denna uppgick till 5—10 procent av inköpspriset. Därefter var skatteskalan graderad i åtta klasser upp till 25 procent av värdestegringen, som uppnåddes, när värdestegringen uppgick till mer än 150 procent av inköpspriset. Vid en besittningstid av mer än tio år nedsattes skattebeloppet med 10 procent och vid en besittningstid över 20 år med 20 procent av skattebeloppet. Schweiz. Även i Schweiz finnas värdestegringsskatter. Lagstiftningen härom är icke enhetlig, utan skatteformen i fråga har utbildats efter förutsättningarna i de olika kantonerna. Man kan helt allmänt indela kantonerna i två grupper med vardera sin huvudtyp av värdestegringsbeskattningen. 1. Kantoner, som beskatta uppkommen värdestegring genom inkomstskatt, t. ex. Basel-Stadt, Bern, Nidwalden, Schaffhausen och Solothurn. — Denna metod är möjlig på grund av den vida omfattning, som inkomstbegreppet givits i ett antal schweiziska skattelagar, i det att sådan inkomst räknas förmögenhetsvinst under en viss tidsperiod. Särskilt typisk i detta hänseende är lagstiftningen i Basel-Stadt, där varje inkomst, inklusive förmögenhetsvinster, särskilt av fastighet, lös egendom och värdepapper, är skattepliktig. Anmärkningsvärt är, att såsom fastighetsvärdestegring räknas bruttovinsten (Rohgewinn), d. v. s. helt enkelt skillnaden mellan inköpspris och försäljningspris utan att hänsyn tages till kostnader för förvärvet eller till kostnader för ombyggnader, nyanläggningar o. s. v. 2. Kantoner, som infört en särskild värdestegringsskatt, t. ex. Zurich, Luzern, Geneve. — I Ziirich infördes denna skatteform genom en lag av 1917. Enligt denna skola vinster genom värdestegring under 1 000 francs och sådana, som icke uppgå till 10 procent av inköpspriset efter en besittningstid av fem år vara skattefria. Med iakttagande av vanliga avdrag beskattas värdestegringen genom en kombinationstariff^ utarbetad efter värdestegringens relativa höjd och besittningstiden (sex klasser med hänsyn till den sistnämn-

219 da). Vid denna tariff äro kommunerna bundna, men de kunna utkräva tilllägg därpå med 2—5 procent, som äro graderade efter värdestegringens absoluta höjd. Skatten med tillägg får icke överstiga 25 procent av värdestegringen. Spanien. Efter tyskt mönster har värdestegringsskatt inrättats i ytterligare ett par länder. I Spanien infördes sålunda genom en lag år 1919 en dylik skatt, som utgick med 5—25 procent av skillnaden mellan inköpspriset och försäljningspriset. Marocko. I Marocko har genom lag 1914, som sedermera förnyats upprepade gånger, införts en värdestegringsskatt. Objekt är skillnaden mellan försäljnings- och inköpspris. Till det sistnämnda läggas a) kostnader för förvärvet, b) en ränta på 6 procent till den 1 januari 1917, därefter 9 procent, c) kostnader för förbättringar. Skatteskalan har en dubbel gradering. Den börjar med en skattesats på 2 procent vid en relativ värdestegring av 20—50 procent, stiger över 19 klasser tills den vid en värdestegring av mer än 50 procent når sin högsta höjd med 25 procent, när besittningstiden är ett till två år, och med 121/2 procent för en besittningstid upp till tre år. Skatten har visat sig lämna stora inkomster, under åren 1919—1924 varierade den sålunda mellan 2 313 och 5 286 miljoner francs per år. England. I England infördes i sammanhang med den stora finansreformen åren 1909/10 fyra nya »taxes on land», vilka skulle komplettera varandra och icke samtidigt utgå för samma värdestegring, nämligen 1) increment value duty, som utgjorde den egentliga allmänna skatten å jordvärdestegring och skulle uttagas vid förändringar i äganderätten och besittningsrätten till jord under viss längre tid, 2) reversion duty, som skulle utgå för värdestegring vid upphörande av arrende, omfattande viss längre tid, 3) undeveloped land duty, en direkt skatt, som lades på jord med ett visst, värdet å vanlig jordbruksjord överstigande värde, vilken jord icke tagits i bruk för det ändamål, varför den lämpade sig, samt 4) mineral rights duty, som avsåg en specialbeskattning av vissa mineralfyndigheter. Increment value duty avsåg att beskatta värdestegringen av bebyggd och obebyggd jord i förhållande till dess den 30 april 1909 genom taxering åsatta värde enligt en skattesats av 20 procent, varvid 10 procent av ingångsvärdet skulle vara skattefria. Skatten skulle utgå vid försäljning av jord samt vid överlåtelse eller upplåtelse av besittningsrätt till jord, om besittningsrätten avsåg en tid av minst fjorton år. Skattskyldighet inträdde även vid äganderättsövergång på grund av dödsfall. Undeveloped land duty avsåg framförallt att genom en årligen upptagen pålaga träffa värdestegring av mark, som icke lämnade någon avkastning, alltså byggnadstomter på områden, där bebyggelse kunde väntas. Försöket att på detta sätt införa en värdestegringsbeskattning i England slog icke väl ut. Den huvudsakliga anledningen därtill torde hava varit, att därstädes icke finnes någon på tillförlitliga fastighetstaxeringslängder upp-

220 byggd fastighetsskatt, utan blott en »land-tax», som utgör en av ålder å fastigheterna vilande avgäld och kan avlösas, en kvarleva av ett tidigare skattesystem. Då hinder mött att skapa ett dylikt underlag för beskattningen av värdestegringen, har denna avskaffats. I England har, liksom i Amerikas Förenta Stater, intressentbidragen erhållit en stor utbredning. Frankrike. I Frankrike har det sedan århundraden varit brukligt att delvis till staten indraga sådan värdestegring, som uppkommit genom offentliga arbeten. E n lag av 1809 stadgade sålunda, att i samband med torrläggningen av träskmarker samt med kommunala inrättningar av allmänt intresse, förbättring av kommunikationsleder o. s. v. skulle bidrag till kostnaderna härför utkrävas av ägarna till den mark, som på grund härav stigit i värde. Förnyade bestämmelser i samma ämne utfärdades 1841, 1892 och 1918. Det är således i detta fall närmast fråga om s. k. intressentbidrag. Emellertid utarbetades i anslutning till den i England och Tyskland införda värdestegringsbeskattningen förslag till en dylik även i Frankrike. Ett sådant förelades deputeradekammaren år 1912, men blev icke antaget. Efter kriget framlades ett lagförslag, enligt vilket vinster av fast egendom, handel och sjöfart skulle underkastas beskattning. Ej heller detta blev antaget. Slutligen framlades i samband med budgetförslaget 1925 ett tredje förslag i detta ämne, som rönte samma öde som de båda föregående. Italien. I Italien infördes år 1919 en skatt å byggnadstomter (terreni fabbricabili). Den ersattes 1923 av en såsom intressentbidrag utformad värdestegringsbeskattning av kommunal natur. Man skiljer mellan speciella intressentbidrag (contributi di migliora specifica) och generella intressentbidrag (contributi di migliora generica). Med den förra avses att beskatta den värdestegring av lands- och stadsfastigheter, med undantag av byggnadstomter, som är en direkt följd av speciellt kommunalt företag. Den senare bidragsformen tar sikte på den värdestegring av byggnadstomter, som beror på byggnadsverksamhetens expansion och på kommunens verksamhet i allmänhet. Även provinserna kunna utkräva contributi di migliora specifica, när det är fråga om fastigheter utanför stadsområde, vars värde stegrats till följd av något offentligt företag i provinsmyndigheternas regi. Värdestegringen beräknas på grundval av skillnaden mellan fastigheternas marknadspris vid den tidpunkt, då arbetet utföres, och det pris, som sedermera erhålles vid närmast följande äganderättsövergång, eller det marknadsvärde, de hava efter fem år. Från värdestegringen skola avdragas vissa kostnader och ersättning för förbättringar. Den summa, som skall fördelas på de skattskyldiga fastighetsägarna, får i fråga om contributi di migliora specifica icke i något fall överskrida 30 procent av den kostnad, som kommun eller provins haft för arbetets utförande. Ej heller får bidraget, beträffande vare sig den ena eller den andra kategorien, överstiga 15 procent av värdestegringen.

221 Danmark. År 1908 antogs i Köpenhamn en kommunal författning om beskattning av oförtjänt värdestegring å mark i Köpenhamn, såväl bebyggd som obebyggd. För sådant ändamål skulle företagas en särskild värdering av all mark, därvid denna skulle åsättas det värde, den skulle hava i handel och vandel, om den vore obebyggd och utan alla genom enskildas åtgärder vidtagna inrättningar och förbättringar, såsom anläggningar av gator och vägar, kloakanläggningar eller andra vattenledningsarbeten, jordpåfyllning, dämnings- och torrläggningsarbeten eller, i vad angick områden, som användes till trädgårdar eller lantbruk, trädgårdsanläggningar och planteringar med träd och buskar. Denna värdering skulle vara avslutad den 1 oktober 1909. Därefter skulle omvärdering ske vart femte år samt dessemellan av sådana egendomar, som av särskilda orsaker stigit i värde. Avgiftspliktig var varje jordvärdestegring, som framträdde vid en enligt bestämmelserna senare företagen omvärdering. Det belopp, i förhållande till vilket avgiften skulle utgå, var skillnaden mellan det värde, som konstaterats vid omvärderingen och det vid närmast föregående värdering eller omvärdering åsatta värdet, avrundat till jämnt hundratal kronor. Härav skulle årligen erläggas två procent såsom jordvärdestegringsavgift. Vidare utfärdades dels 1909 en lag om utvidgning av Esbjergs h a m n och dels 1910 en lag om jernbaneskyld. Enligt den förstnämnda skulle staten utföra omfattande arbeten till en utvidgning av Esbjergs hamn. Kostnaderna beräknades till 3 812 000 kronor. Som villkor uppställdes att Esbjergs kommun skulle bidraga med ett belopp av 350 000 kronor. Till täckning av detta belopp berättigades Esbjergs kommun att upptaga en avgift av fastigheternas jordvärdestegring. Denna värdestegringsskatt skulle utgå p å grundval av periodiska värderingar av jordvärdet. Av dessa värderingar avsåg den första värdet den 1 oktober 1906. Därefter gjordes två värderingar den 1 oktober 1911 och den 1 oktober 1921. De närmare bestämmelserna gåvos i en särskild kommunal skatteordning. Lagen om jernbaneskyld avser att beskatta den jordvärdestegring, som uppkommit på grund av vissa järnvägsanläggningar och utgöres av en å dessa fastigheter vilande avgift, utgående under femtio år med !*/« procent årligen av värdestegringens belopp. Beräkningen av värdestegringen skedde genom taxeringar. Avgiften inbetalas till statskassan och fördelas därefter mellan de i anläggningen intresserade i förhållande till det bidrag de lämnat därtill. Den 20 maj 1933 utfärdades en allmän lag om grundstigningsskyld, som trädde i kraft den 1 juli 1933. Den är obligatorisk för alla fastigheter utom för sådana, av vilka »grundrente» utgår jämlikt lag den 4 oktober 1919 om försäljning av jord i offentlig ägo — grundrente i denna mening är årlig avgift, som i stället för en på en gång erlagd köpeskilling utgår för jord, som av det allmänna upplåtits till småbruk — samt i vissa andra särskilt angivna fall. I samband med ikraftträdandet av lagen om grundstigningsskyld skulle de lokala författningarna härom upphöra att gälla. Efter lagens ikraft-

222 trädande skulle någon taxering till jernbaneskyld icke vidare äga rum, i följd varav jernbaneskylden efter hand skulle upphöra att utgå. Grundstigningsskylden är liksom de ordinarie fastighetsskatterna, ejendomsskylden och grundskylden 1 , en periodiskt utgående avgift av fast egendom, som erlägges av fastighetens ägare. Den utgår av skillnaden mellan det vid senast företagna värdering åsatta jordvärdet med avdrag för förbättringar samt det jordvärde, likaledes med avdrag för förbättringar, som åsatts vid en tidigare värdering (»nollpunktvärderingen»). Som nollpunktvärdering gäller den sista värderingen av arealen före lagens ikraftträdande, d. v. s. »den 7. almindelige Vurdering pr den 1 januari 1932». Lagen avser dock icke att träffa all efter nämnda dag uppkommen jordvärdestegring. 1. Sålunda kan finansministern, enligt § 2 sista stycket och § 6, medgiva, att avdrag för förbättringar, vilka avdrag när det gäller grundskylden skola bortfalla, när kostnaden för förbättringen täckts genom det ökade utbyte, förbättringen medfört, dock senast när trettio år förflutit, i vissa fall i fråga om grundstigningsskylden skola vara gällande under längre tid, d. v. s. att grundstigningsskyld icke skall utgå (men väl grundskyld) av den »värdestegring», som skulle blivit en följd av avdragets bortfallande. 2. Vidare skall (enligt § 4) efter varje allmän värdering fastställas den procent, varmed jordvärdet av samtliga fastigheter i hela landet överstiger fastigheternas sammanlagda jordvärde vid värderingen pr den 1 januari 1932 (ingångsvärdet, grundbeloppet). För tiden intill nästa allmänna värdering göres så för varje fastighet ett tillägg till dess ingångsvärde med den sålunda fastställda procenten, avrundat nedåt till närmaste hela tal. Överstiger denna procent 10, skall dock för varje fulla 2 procent därutöver blott ytterligare 1 procent läggas till ingångsvärdet. Härutöver göres efter varje värdering av en fastighet och intill dess ny värdering av densamma äger rum, ett tillägg till fastighetens ingångsvärde med 10 procent av det vid samma värdering för fastigheten åsatta ingångsvärdet, dock för fastigheter, vilkas jordvärde överstiger 40 kronor pr kvadratmeter, med 5 procent av det överskjutande beloppet och sammanlagt högst 20 kronor pr kvadratmeter värderad areal. Det första av de under 2. nämnda tilläggen avser att göra växlingar i värdet på grund av vanliga konjunkturvariationer fria från grundstigningsskyld. Det andra tillägget, som beräknas utan avdrag för förbättringar, motiveras som en fel värderingsmarginal. Eftersom lagen stadgar grundstigningsskyld för värdestegring, som uppkommit efter den 1 januari 1932, träffas även en sådan värdestegring, som ägt rum före lagens ikraftträdande den 1 juli 1933. För dem, som köpt sin fastighet mellan dessa tidpunkter, skulle denna lagens »tillbakaverkande kraft» medföra, att de skulle få betala grundstigningsskyld för en värdesleg1 I Danmark åsättes varje egendom dels >Vurderingssumme til Ejendomsskyld>, dels >Grmdvaerdi>. Den förra summan, även kallad ejendomsskyldsvaerdien, är lika med värdet av iela egendomen (jord plus byggnader). Grundvaerdien är detsamma som jordvärdet. Ejendtmsskylden utgår på skillnaden mellan ejendomsskyldvaerdien och grundvaerdien under det att grundskylden utgöres för grundvaerdien ( = jordvärdet) efter avdrag för grundförbättringar.

ring, som faktiskt förelåg vid köpet, oaktat de genom köpesumman fullt ut ersatt säljaren för denna värdestegring, då de vid tidpunkten för köpet icke kunde hava kännedom om den nya beskattningen. Med hänsyn härtill bestämdes det i lagens § 2, sjätte stycket, att den ägare, som köpt sin fastighet under tiden mellan nollpunktvärderingen och lagens ikraftträdande den 1 juli 1933, kunde påfordra att fastigheten utan kostnad för honom omvärderades vid »Aarsomvurderingen» pr 1 januari 1934, och skulle då icke jordvärdestegringen räknas från nollpunktvärderingen, utan först från tidpunkten för köpet, i det att ingångsbeloppet skulle bestämmas till värdet vid köpets tidpunkt. Enligt § 12 kan, om en fastighet köpts under tiden från den 1 januari 1918 till den 1 januari 1927 och icke sedan köpet varit föremål för försäljning, finansministern, om grundstigningsskyld påförts fastigheten, tillåta att denna högst utgår av hälften av det belopp, varmed fastighetens jordvärde efter avdrag för förbättringskostnader överstiger motsvarande värdebelopp vid fastighetens sista värdering före »6. almindelig Vurdering pr 1 januari 1927». Det vill säga, att man i dylikt fall kan taga icke ingångsvärdet (jordvärdet avdrag för förbättringar) pr 1 januari 1932 utan jordvärdet efter dylika avdrag vid fastighetens sista värdering före »6. almindelig Vurdering pr 1 januari 1927» till utgångspunkt vid fastställelsen av värdestegringen. Bestämmelsen har motiverats med, att när ägaren själv har köpt och betalt fastigheten under högkonjunkturen 1918—1927, kan det verka obilligt att taga värderingen 1932, då värdena fallit, till utgångspunkt för fastställelsen av v ärdes tegringen. Uträkningen av det belopp, varav grundstigningsskyld utgår, sker på det sätt, att från det fastigheten sist åsatta jordvärdet efter avdrag för förbättringar dragés fastighetens ingångsvärde med föreskrivna tillägg. Skillnaden divideras med två och av det därvid framkomna beloppet, som benämnes »den afgiftspliktige Grundstigning», utgår grundstigningsskylden med två procent varje halvår. Inkomsten av grundstigningsskylden delas lika mellan staten och de kommuner, där jorden är belägen. 1 1 Enligt vad danska Udenrigsministeriet i anledning av förfrågan av de sakkunniga upplyst (i skrivelse den 25 april 1942), har grundstigningsskylden inbragt följande belopp: Finansåret Kronor 1934/35 62 779: 06 1935/36 237 217: 20 1936/37 476 709: 79 1937/38 890 602: 81 1938/39 995 336:07 1939/40 1 042 763: 63 1940/41 1 221 300:96 I en till de sakkunniga i avskrift överlämnad skrivelse till danska Skattedepartementet av den 21 april 1942 rörande grundstigningsskyldens verkningar har danska statens Ligningsdirektorat framhållit, att erfarenhet av nämnda verkningar ännu blott föreligger i begränsad omfattning, i det efter nollpunktvärderingen per den 1 oktober 1932 endast en allmän värdering ägt rum, nämligen den pr den 1 oktober 1936, d. v. s. vid en tidpunkt, då någon värdestegring sedan nollpunktvärderingen icke kunde antagas hava skett beträffande jordbruks- och skogsegendomar, och i allmänhet ej heller för andra arealer, bortsett från begränsade områden, varest livligare tomtstyckning påginge, samt vissa förstadskvarter i närheten av större städer och vissa centrala affärs- och radialgator i Köpenhamn och de större provinsstäderna, där stadens utveckling hade medfört värdestegring.

224 § 11 innehåller en bestämmelse om, att om det för att utnyttja en fastighet, av vilken grundstigningsskyld utgår, varit nödvändigt att nedriva eller på ett genomgripande sätt förändra byggnader, som uppförts på fastigheten inom de sista trettio åren före värdestegringens konstaterande, kan finansministern efter ansökan av ägaren medgiva honom nedsättning i grundstigningsskylden för den återstående delen av de efter byggnadernas uppförande följande trettio åren. Enligt § 13 kan fastighet på högst 800 kvadratmeters areal och av högst 4 000 kronors jordvärde, som vid lagens ikraftträdande var bebyggd med bostadsbyggnad för högst två familjer, av finansministern befrias från grundstigningsskyld, om den bebos av ägaren och inträdd jordvärdestegring icke åtföljes av ökat utbyte av fastigheten. Även i andra i paragrafen angivna fall kan finansministern medgiva befrielse och nedsättning av grundstigningsskylden eller anstånd med dess erläggande.

225 Bilaga

Formulär nr 1

C

Kommun:

Nr

Av fastighetstaxeringsnämndens ordförande enligt 25 § förordningen om värdestegringsskatt å fastighet upprättat förslag till taxering till värdestegringsskatt år 19 av nedannämnda fastighet eller fastigheter som anses böra utgöra en värdeenhet.

(Om fastigheternas namn ej rymmas å därför avsedd plats, kan vid behov av kommunikation särskild förteckning å dessa upprättas.)

2. 100 000 Skattevärde för löpande period Skattefritt värde för närmast föregående period (därav vid årlig taxering under perioden gjorda tillägg enl. 19 § kr ) 80 000 Tillägg 12 000 a) enl. 11 och 12 §§ x b) enl. 19 § (Anm. Ifylles endast om avlösning skett efter den senast förrättade årliga taxeringen) 92 000 Summa av raderna 2 och 3 8 000 Avdrag enligt 13 och 14 §§ 1 84 000 Skattefritt värde för löpande period 16 000 Taxerad värdestegring 40 000 I skattevärdet ingående onyttjat värde I skattefritt värde för närmast föregående period ingående onyttjat värde 2 (därav vid årlig taxering under perioden gjorda tilllägg enl. 19 § kr. ) 30 000 Tillägg 1 4 500 a) enl. 12 § 0 b) enl. 19 § (Jfr anm. vid rad 3 b) 34 500 Summa av raderna 9 och 10 ' Avdrag enl. 14 § x 34 500 I skattefritt värde för löpande period ingående onyttjat värde 2 Stegring av onyttjat värde 5 500 a) avdragsgill b) icke avdragsgill (kr ) (föres inom linjen)

10.

11. 12. 13. 14.

15.

11 500

Beskattningsbar värdestegring.

överlämnas till som beredes tillfälle att senast den undertecknad inkomma med erinringar i anledning av förslaget. kation anses erforderlig.)

till (Ifylles endast om kommuniden

Fastighetstaxeringsnämndens ordförande.

Specifikation av tillägg eller avdrag vid raderna 3, 5, 10 eller 12.

2 Onyttjade värdet avsåg för närmast föregående taxeringsperiod

Onyttjade värdet avser för löpande taxeringsperiod

226 Formulär nr 2.

Nummer:

Underrättelse om taxering till värdestegringsskatt. (Att användas uti de i 27 § värdestegringsskatteförordningen omförmälda fall. Det överflödiga överstrykes.) Till ..

Fastighetstaxeringsnämnden för distrikt har vid taxering till värdestegringsskatt år 19 värdeenheten

fastighetstaxeringsåsätt den Eder tillhöriga

taxering för värdestegring enligt följande grunder: skattevärde skattefritt värde taxerad värdestegring avdragsgill stegring av onyttjat värde . . . beskattningsbar värdestegring

kr. > » » »

Fastighetstaxeringsnämndens ordförande.

Vänd! Blankettens baksida. Om besvär över fastighetstaxerlngsnämnds beslut rörande taxering till värdestegringsskatt. Skattskyldig, som icke åtnöjes med fastighetstaxeringsnämnds beslut rörande värdeenhet åsätt taxering till värdestegringsskatt, äger att över beslutet anföra besvär hos fastighetsprövningsnämnden eller, om taxeringen skett i Stockholm, hos Stockholms stads prövningsnämnd. Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas, därest taxeringen skett i något av länen: till länsstyrelsen före klockan tolv på dagen den 15 maj under taxeringsåret eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästf oljande söckendag; samt, därest taxeringen skett i Stockholm: till överståthållarämbetet före klockan tolv på dagen den 10 augusti under taxeringsåret eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag. Besvären må jämte tillhörande handlingar på klagandens eget äventyr i betalt brev med posten insändas till vederbörande myndighet. De skola även i dylikt fall vara myndigheten tillhanda inom ovan föreskriven tid.

227 Formulär nr 3.

Nummer:

Underrättelse om taxering tili värdestegringsskatt. (Att användas uti de i 29 § värdestegringsskatteförordningen omförmälda fall. Det överflödiga överstrykes.)

Till

Taxeringsnämnden för taxering till värdestegringsskatt år 19

taxeringsdistrikt har vid åsätt den Eder tillhöriga värdeenheten

taxering för värdestegring enligt följande grunder: skattevärde skattefritt värde taxerad värdestegring avdragsgill stegring av onyttjat värde beskattningsbar värdestegring

kr. » » » »

Taxeringsnämndens ordförande.

Vänd! Blankettens

baksida.

Om b e s v ä r ö v e r t a x e r i n g s n ä m n d s b e s l u t r ö r a n d e t a x e r i n g till v ä r d e s t e g r i n g s s k a t t . Skattskyldig, som icke åtnöjes med taxeringsnämnds besiut rörande värdeenhet åsätt taxering till värdestegringsskatt, äger att över beslutet anföra besvär hos länsprövningsnämnden eller, om taxeringen skett i Stockholm, hos Stockholms stads prövningsnämnd. Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas, därest taxeringen skett i något av länen: till länsstyrelsen före klockan tolv på dagen den 15 juli under taxeringsåret eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag; samt, därest taxeringen skett i Stockholm: till överståthållareämbetet före klockan tolv på dagen den 10 augusti under taxeringsåret eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag. Besvären må jämte tillhörande handlingar på klagandens eget äventyr i betalt brev med posten insändas till vederbörande myndighet. De skola även i dylikt fall vara myndigheten tillhanda inom ovan föreskriven tid.

Statens offentliga utredningar 1942 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska förteckningen.)

Allmun lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Strafflagberedningens promemoria m e d förslag till lag om eftergift a v åtal m o t minderåriga m. m . [28] B e t ä n k a n d e m e d förslag till s k ä r p t bestraffning a v falskdeklaration m . m. [31] Statsförfattning.

Allmän

statsförvaltning.

1938 å r s pensionssakkunniga. B e t ä n k a n d e m e d förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare i statens t j ä n s t . [8] 1941 å r s lärarlönesakkunniga. B e t ä n k a n d e m e d förslag till folkskolans avlöningsreglemente m . m. [9J Bcskattningsorganisationssakkunnigas b e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d organisation a v k a m m a r r ä t t e n . [18] 1941 å r s lärarlönesakkunniga. B e t ä n k a n d e m e d förslag till avlöningsreglemente för de högre k o m m u n a l a skolorna. [26] B e t ä n k a n d e a n g . revision a v tjänsteförteckningen i vad a v s e r a l l m ä n n a civilförvaltningen. Del 2. B y r å chefs- och r å d s t j ä n s t e r m . m . [30] K o m m u n a l förval < ning. Stadsplaneutredningen 1942. 1. Förslag till å t g ä r d e r för s n a b b a r e handläggning a v stadsplane- ocb t o m t indelningsärenden m . m . [27] Statens o c h kommunernas

finansväsen.

Allmänt Fast egendom.

näringsväsen.

Jordbruk

ined

binäringar.

Promemoria med förslag till utvidgad vanhävdslagstiftning. [5] B e t ä n k a n d e m e d förslag ang. hushållningssällskapens organisation och v e r k s a m h e t m . m . [32] B e t ä n k a n d e ang. jordbrukets b y g g n a d s k o s t n a d e r . [38] Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Utredning r ö r a n d e d e n tekniskt-vetenskapliga forskningens o r d n a n d e . 1. Allmänna uppgifter ang. d e n t e k niskt-vetenskaphgaforskningsverksamhetens n u v a r a n de läge m . m . — Allmänna s y n p u n k t e r r ö r a n d e den tekniskt-vetenskapliga forskningen. — Erforderliga å t g ä r d e r för den tekniskt-vetenskapliga forskningens främjande och s t a t e n s m e d v e r k a n därvid. [6] 2. Förslag till å t g ä r d e r för främjande a v den tekniskt-vetenskapliga forskningen p å byggnadsområdet. [7 ] 3. Förslag till å t g ä r d e r för skogsproduktforskningens ordn a n d e . [12] Handel o c h sjöfart. Promemoria m e d förslag ang. registreringen a v landets företagare m . m . [23]

B e t ä n k a n d e med förslag till lag m e d särskilda bestämmelser o m begränsning a v vinstutdelning från aktiebolag. [2] B e t ä n k a n d e m e d förslag till främjande a v utskyldsbetalning genom e r k ä n d a skatteförmedlingskassor. [21] K o m m u n a l s k a t t e b e r e d n i n g e n . B e t ä n k a n d e m e d förslag till omläggning a v d e n k o m m u n a l a beskattningen m. m . Del 1.' D e n k o m m u n a l a beskattningen. [34] Del 2. I n k o m s t b e s k a t t n i n g e n a v skogsbruk. [35] B e t ä n k a n d e med förslag rörande å t g ä r d e r för främjande a v sjöfolkets utskyldsbetalning. [37] B e t ä n k a n d e m e d förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet. [39]

B e t ä n k a n d e och förslag a n g . förhållandet mellan a r betsuppgifter och löneställning vid s t a t e n s järnvägar. Del 4. Järnvägsstyrelsen. [131 B e t ä n k a n d e a n g . bilregistrcring m . m . [24]

Politi.

Försäkrings väsen.

Betänkande med förslag till brandlag och b r a n d s t a d g a in. in. [10] Nationalekonomi o c h socialpolitik. Promemoria r ö r a n d e bostadsförsörjningen. [3] Promemoria a n g . hyresreglering, f 14] B e t ä n k a n d e m e d utredning och förslag ang. semester för h u s m ö d r a r . [19] Utredning ang. v ä r m e k o s t n a d e n i hyreshus. [20] S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningen under d e n till följd a v stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krisen. Del 2. Tiden juli 194 0—juni 1941. [25] Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 4. Förslag till ändr a d bidragsförskottslag m . m . [29] Ilälso- och sjukvård. De yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och b o stadsförhållanden. [4] B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g . b a r n morskeväsendet. [17] Förslag till ny lag om behörighet a t t u t ö v a läkarkonsten m. ni. [22]

Kommunikations väsen.

Bank-, kredit- och penuiiigväsen.

Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. Andlig odliiig"l övrigt.

Betiinkande m e d utredning och förslag ang. betygssättningen i folkskolan. [11] B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande ä n d r i n g a v gällande bestämmelser i fråga o m prästutbildningen. [33] B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande s t a t l i g t stöd å t svensk filmproduktion. [36] Försvarsväsen. B e t ä n k a n d e m e d förslag till plan för organisationsa r b e t e t inom försvarsväsendet. [1] B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m vapenfria värnpliktiga. [15] B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande d e n centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet. [16] Utrikes ärenden.

Stockholm 1942. Kungl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner

423611 Internationell

rätt.