Betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt m.m.

1X33 Z National Library of Sweden

m

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 6 : 79 FINANSDEPARTEMENTET

1945 ÅRS STATSSKATTEBEREDNING

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

OMLÄGGNING AV DEN DIREKTA STATSBESKATTNINGEN SAMT

ANGÅENDE

KVARLÅTENSKAPSSKATT M. M.

S T O C K H O L M 19 4 6

Statens offentliga utredningar 1946 Kronologisk

förteckning

1. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e r u n d r a d i o n i Sverige. Dess aktu29. 1943 å r s j o r d b r u k s t a x e r i n g s s a k k u n n i g a . Betänkande ella b e h o v o c h r i k t l i n j e r f ö r d e s s f r a m t i d a v e r k s a m h e t . m e d f ö r s l a g till ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r i fråga o m t a x e r i n g a v i n k o m s t av j o r d b r u k s f a s t i g h e t s a m t lag o m Norstedt. 167 s. K . j o r d b r u k s b o k f ö r i n g . M a r c u s . 282 s. 3 b i l . F i . 2. D ö d f ö d d h e t e n o c h t i d i g d ö d l i g h e t e n i Sverige. Dess s a m b a n d m e d n a t i v i t e t s m i n s k n i n g e n o c h d e s s förhål30. S o c i a l u t b i l d n i n g s s a k k u n n i g a . 2. U t r e d n i n g och förslag lande vid olika f o r m e r a v f ö r l o s s n i n g s v å r d s a m t dess r ö r a n d e s t a t s v e t e n s k a p l i g a e x a m i n a m . m . Hseggström. socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. 127 s. E . Av C. G y l l e n s w ä r d . B e c k m a n . 115 s. S. 31. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r . 3. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g t i l l Undrade g r u n d e r för flott6. S k o l a n s i n r e a r b e t e . S y n p u n k t e r p å fostrah o c h u n d e r v i s n i n g . I d u n . 194 s. E . n i n g s l a g s t i f t n i n s e n m . m . Hreggström. 99 s. J o . 4. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g a n g å e n d e u n i f o r m s p l i k t e n s 32. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till f ö r o r d n i n g angående allo m f a t t n i n g f ö r v i s s p e r s o n a l v i d f ö r s v a r s v ä s e n d e t . V. m ä n t k y r k o m ö t e m . m . Hfeggström. 161 s. E . P e t t e r s o n . 59 s. F ö . 33. F ö r s ä k r i n g s u t r e d n i n g e n . F ö r s l a g t i l l lag o m försäk5. B e t ä n k a n d e o m b a r n k o s t n a d e r n a s f ö r d e l n i n g m e d förr i n g s r ö r e l s e m . m . 1. Lagtext. N o r s t e d t , iv, 150 s. H. slag a n g å e n d e a l l m ä n n a b a r n b i d r a g m . m . V. P e t t e r s o n . \ 34. F ö r s ä k r i n g s u t r e d n i n g e n . F ö r s l a g t i l l l a g o m försäk351 s. S. r i n g s r ö r e l s e m . m . 2. Motiv. N o r s t e d t , v j , 441 s. H. 6. B e t ä n k a n d e o m b a r n k o s t n a d e r n a s f ö r d e l n i n g m e d förslag a n g å e n d e a l l m ä n n a b a r n b i d r a g m . m . Bilagor. 1 35. S t a t s m a k t e r n a o c h f o l k h u s h å l l n i n g e n u n d e r d e n till B e c k m a n . 153 s. S. följd av s t o r m a k t s k r i g e t 1939 i n t r ä d d a krisen. Del 6. 7. B e t ä n k a n d e o c h förslag r ö r a n d e å t g ä r d e r för a t t b e T i d e n j u l i 1944—juni 1945. I d u n . 476 s. F o . g r ä n s a a n t a l e t k o n t r a k t s a n s t ä l l t m a n s k a p i n o m krigs3G. P a r l a m e n t a r i s k a u n d e r s ö k n i n g s k o m m i s s i o n e n angående m a k t e n . B e c k m a n . 136 s. FÖ. flyktingärenden och s ä k e r h e t s t j ä n s t . 1. Betänkande an8. 1941 å r s l ä r a r l ö n e s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e m e d förslag g å e n d e flyktingars b e h a n d l i n g . B e c k m a n . 500 s. S. till b o s t ä l l s o r d n i n g f ö r f o l k s k o l a n s l ä r a r e m . m . M a r c u s . I 37. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 13. F ö r s l a g angå140 s. F i . ende folkpensioneringens administrativa handhavande 9. 1945 å r s u n i v e r s i t e t s b e r e d n i n g . 1. D o c e n l i n s t i t u t i o n e n . m . m . V. P e t t e r s o n . 114 s. S. Hteggström. 62 s. E . 38. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e officersutbildningen 10. B e t ä n k a n d e m e d förslag till o m o r g a n i s a t i o n av vägi n o m a r m é n m . m . Haeggström. x i i j , 504 s. F ö . och v a t t e n b y g g n a d s s t y r e l s e n m . m . Katalog- o. Tid39. D e n s v e n s k a v ä x t o d l i n g e n s u t v e c k l i n g s t e n d e n s e r s a m t skriftstryck. 217 s. K . d e s s i n r i k t a n d e efter kriget. I d u n . 106 s. J o . 11. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r . 4. S k o l p l i k t s t i d e n s s k o l f o r m e r . 2. F o l k s k o l a n . A. All- ! 40. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e h a n t v e r k e t s o c h s m å i n d u s t r i e n s • b e f r ä m j a n d e . M a r c u s . 192 s. H . m ä n d e l . I d u n . 341 s. E . 41. B e t ä n k a n d e m e d förslag till s k o g s v å r d s l a g m . m . 12. B e t ä n k a n d e o m t a n d l ä k a r u t b i l d n i n g e n s o r d n a n d e m . m . M a r c u s . 430 s. J o . Del 1. B e c k m a n . 216 s. E . 13. I n v e s t e r i n g s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g | 42. R i k t l i n j e r för d e n f r a m t i d a j o r d b r u k s p o l i t i k e n . Del 1. I d u n . 282 s. J o . r ö r a n d e p e r s o n a l - o c h m a t e r i e l r e s u r s e r m . m . för ge43. B e t ä n k a n d e m e d förslag till v e r k s t a d s o r g a n i s a t i o n för n o m f ö r a n d e av e t t a r b e t s p r o g r a m e n l i g t a v u t r e d n i n g e n väg- o c h v a t t e n b y g g n a d s v ä s e n d e t . Sv. Tryckeri AB. (2) t i d i g a r e f r a m l a g t förslag. M a r c u s . 72 s. F i . 105 s. K . 14. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r . 44. S a k k u n n i g a a n g å e n d e a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s organisa4. S k o l p l i k t s t i d e n s s k o l f o r m e r . 4. K e a l s k o l a n . Praktion. D e l 1. D e n offentliga a r b e t s f ö r m e d l i n g e n u n d e r tiska linjer. I d u n . 193 s. E . k r i g s å r e n . V. P e t t e r s o n . 390 s. F i . 15. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r . 45. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till å t g ä r d e r för främ;ande av 4. S k o l p l i k t s t i d e n s s k o l f o r m e r . 2. F o l k s k o l a n . B . Förr i d h ä s t a v e l n m . m . N o r s t e d t . 94 s. F ö . slag till u n d e r v i s n i n g s p l a n e r . I d u n . 25:1 s. E . 46. R i k t l i n j e r för d e n f r a m t i d a j o r d b r u k s p o l i t i k e n . D e l 2. 16. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e forsknings- o c h f ö r s ö k s v e r k s a m I d u n . 606 s. J o . h e t e n , p å j o r d b r u k e t s o m r å d e i N o r r l a n d . V. P e t t e r s o n . 47. R a t i o n a l i t e t s v a r i a t i o n e r n a i n o m d e t svenska j o r d b r u k e t . 133 s. J o . Av L . N a n n e s o n . ' I d u n . 84 s. J o . 17. Den f a m i l j e v å r d a n d e s o c i a l p o l i t i k e n . B e c k m a n . 132 s. S . 48. 1945 å r s l ö n e k o m m i t t é . 1. B e t ä n k a n d e m e d förslag till 18. P M a n g å e n d e u t v e c k l i n g s p l a n e r i n g p å j o r d b r u k e t s o m s t a t l i g a l ö n e p l a n e r m . m . M a r c u s . 240 s. F i . r å d e . M a r c u s . 252 s. J o . 49. Ä r v d a b a l k s a k k u n n i g a s förslag t i l l föräldrabalk. Nor18. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e d e n e k o n o m i s k a förs t e d t . 192 s. J u . s v a r s b e r e d s k a p e n s f r a m t i d a o r g a n i s a t i o n . I d u n . 92 s. F o . 50. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till n y o r g a n i s a t i o n av kyrko20. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e d e n c e n t r a l a o r g a n i s a t i o n e n av d e t m u s i k e r b e f a t t n i n g a r n a in. m . D e l 2. Sv. Tryckeri A B . civila m e d i c i n a l - o c h v e t e r i n ä r v ä s e n d e t . I d u n . 361 s. S. iv, 216 s. E . 21. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g o c h förslag a n g å e n d e r ä t t e n 51. S a k k u n n i g a a n g å e n d e a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s organisatill a r b e t s t a g a r e s u p p f i n n i n g a r . N o r s t e d t . 71 s. J u . t i o n . D e l 2. D e n offentliga arbetsförmedlingens fram22. B e t ä n k a n d e m e d förslag till o r d n a n d e av k r e d i t g i v n i n g s och r å d g i v n i n g s v e r k s a m h e t för h a n t v e r k o c h s m å i n d u t i d a o r g a n i s a t i o n . Motiv och förslag. V. P e t t e r s o n . stri s a m t b i l d a n d e a v f ö r e t a g a r n ä m n d e r . M a r c u s . 144 s. H . 189 s. F i . 23. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 12. U t r e d n i n g o c h 52. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 14. Utredning o c h förslag a n g å e n d e m o d e r s k a p s b i d r a g B e c k m a n . 115 s. S . förslag a n g å e n d e å l d e r d o m s h e m m . m . B e c k m a r . 88 s. S. 24. K o m m i t t é n s för p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a b e t ä n k a n d e . 1. 53. B e t ä n k a n d e om befolkningspolitikens organisation F ö r s l a g till effektiviserad k u r a t o r s - o c h a r b e t s f ö r m e d m . m . B e c k a i a n . 70 s. S. l i n g s v e r k s a m h e t för p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a m . m . Katalog 54. U t r e d n i n g a n g å e n d e r e g l e r i n g a v d e n t e r r i t o r e l l a föro. T i d s k r i f t s t r y c k . 200 s. S. s a m l i n g s i n d e l n i n g e n i S t o c k h o l m . Av E . S t a l l i n g . V. P e t t e r s o n . 254 s. E . 25. B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g m e d s ä r s k i l d a b e s t ä m 55. U t r e d n i n g r ö r a n d e s e x u a l u n d e r v i s n i n g e n i högre s k o l o r • m e l s e r om u p p f i n n i n g a r m . m . a v b e t y d e l s e för r i k e t s j ä m t e förslag till h a n d l e d n i n g i s e x u a l u n d e r v i s n i n g f ö r s v a r . N o r s t e d t . 37 s. J u . för l ä r a r e i h ö g r e skolor. Haeggström. 103 s. 4 p l . E . 26. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e t j ä n s t e p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g e n s or56. 1944 å r s s k a t t e s a k k u n n i g a . 2. B e t ä n k a n d e med förslag g a n i s a t i o n . M a r c u s . 71 s. H. a n g å e n d e i d r o t t s s a m m a n s l u t n i n g a r s b e s k a t t i i n g för 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l i n v e s t e r i n g s r e s e r v för budi n k o m s t . V. P e t t e r s o n . 198 s. F i . g e t å r e t 1946'47 a v statliga, k o m m u n a l a o c h s t a t s u n d e r 57. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e vissa organisations-, u t b i l d n i n g s s t ö d d a a n l ä g g n i n g s a r b e t e n . M a r c u s , v i j , 378 s. F i . och t j ä n s t g ö r i n g s f r å g o r vid d o m s t o l a r n a . Norstedt. 28. Bilagor till b e t ä n k a n d e m e d förslag till investerings330 s. J u . r e s e r v för b u d g e t å r e t 1946/47 a v statliga, k o m m u n a l a 58. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e u t b y g g n a d av civila flygplatser och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. m . m . I d u n . 153 s. 1 k a r t a . K . 95 s. F i .

(Forts, å omslagets Be sida)

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 6 : 79 FIXANSDEPARTEMENTET

1945 ÅRS STATSSKATTEBEREDNING

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

OMLÄGGNING AV DEN DIREKTA STATSBESKATTNINGEN SAMT ANGÅENDE

KVARLÅTENSKAPSSKATT M. M.

STOCKHOLM 1946 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1616 46]

M

t

Till Herr Statsrådet och Chefen for Kungl. Finansdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 oktober 1945 tillkallade Herr Statsrådet den 15 i samma månad ledamoten av riksdagens första kammare J. Elon Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare E. R. Brandt, ledamoten av riksdagens första kammare A. J. Bärg, redaktören C. Hermansson, ledamöterna av riksdagens andra kammare G. Adolv Olsson och A. L. Rubbestad, ledamoten av riksdagens första kammare H. L. E. Sjödahl samt direktören O. R. Sundén med uppdrag att såsom sakkunniga inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan om grunderna för den statliga beskattningen av inkomster och förmögenheter. De sakkunniga, vilkas arbete bedrivits under Herr Statsrådets ordförandeskap, ha antagit benämningen 1945 års statsskatteberedning. Till vice ordförande i beredningen ha de sakkunniga inom sig utsett beredningens ledamot herr Bärg. Såsom beredningens huvudsekreterare har tjänstgjort kammarrättsrådet N. A. Bodin. Inom beredningens sekretariat ha den skattestatistiska utredningen och utarbetandet av skatteskalor handhafts av filosofie doktorn O. Lundberg, varjämte den redaktionella utformningen av beredningens förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt och därmed sammanhängande författningar ombesörjts av assessorn vid Stockholms rådhusrätt C.-E. Sundström. Vidare har förste amanuensen i finansdepartementet /. Löfqvist biträtt med inom sekretariatet förekommande arbetsuppgifter. Beredningen har jämväl åtnjutit biträde av t. f. förste aktuarien i statistiska centralbyrån J. F. Bredal-Bauer med vissa skattestatistiska undersökningar samt av taxeringsrevisorn O. östman med viss utredning rörande den kommunala beskattningen.

Sedan beredningens arbete numera slutförts, får beredningen vördsamt överlämna betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt m. m. Stockholm den 19 november 1946. A. J. BÄEG ELON ANDERSSON

ERIK BRANDT

O-H. HERMANSSON

ADOLV OLSSON

AXEL RUBBESTAD

EDGAR SJÖDAHL

RAGNAR SUNDÉN / Nils

Bodin

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370). Härigenom förordnas, att 19 § och punkt 3 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 19 §. Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke: vad som vid mottagarens utbildning; allmänna barnbidrag. (Se vidare anvisningarna.) Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla vid 1948 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1948 eller tidigare år. Anvisningar

till 29 §. 3. a. Kostnaden för — dess anskaffande. b. Genom värdeminskningsavdrag finnes lämpligt. Värdeminskningsavdrag må är behörigt.. Vid bestämmande blir utsliten. Såsom tillgångs mån jämkas. c. Värdeminskningsavdrag med särskilda bestämmelser. Jämkning av i räkenskaperna. Har skattskyldigs rörelse för visst år utvisat förlust eller så ringa överskott, att den skattskyldige vid beräkning av nettointäkten av rörelsen ej kunnat utnyttja det på året enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdraget, må han tillgodoräkna sig det resterande avdraget för senare år genom utsträckning i erforderlig mån av avskrivningsplanen efter den antagna varaktighetstidens slut eller, enligt beskattningsnämnds särskilda beprövande, dessförinnan utöver avdrag enligt planen. Skattskyldig skall anses hava kunnat vid beräkning av nettointäkten av rörelse utnyttja värdeminskningsavdrag även i den mån underskott å förvärvskällan kunnat utnyttjas vid taxeringen till statlig inkomstskatt under allmänna avdrag, innan avdrag skett för underskott å övriga förvärvskällor samt för utskylder. I andra fall än i detta stycke 1 Senaste lydelse se beträffande 19 § 1945: 408 och beträffande p u n k t 3 av anvisningarna till 29 § 1938: 368.

6 sägs må på ett år i beskattningsavseende belöpande värdeminskningsavdrag, som den skattskyldige ej kunnat utnyttja vid beräkning av sin nettointäkt av rörelse, icke göras ett följande år. Ådagalägger skattskyldig bokförda värdet. Har ett återstående beloppet. d. Då tillgång till 28 §.

Förslag till

förordning om statlig inkomstskatt. Härigenom förordnas som följer. Inledande bestämmelse. 1 §• Till staten skall erläggas inkomstskatt enligt i denna förordning givna bestämmelser. Beträffande statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning å aktie i svenskt aktiebolag är särskilt stadgat. Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till statlig inkomstskatt stadgas i gällande taxeringsförordning. Skattepliktig inkomst.

2§. Om vad som är att hänföra till skattepliktig inkomst, så ock om beräkning av inkomst från olika förvärvskällor, därom skall gälla vad i 17—44 §§ kommunalskattelagen är stadgat, dock med följande undantag: till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års taxeringar; vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, inkomst av annan fastighet eller inkomst av rörelse får icke frånräknas det inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt, och skall i följd härav såsom inkomst av förvärvskälla som nu sagts anses den enligt de i kommunalskattelagen meddelade bestämmelser beräknade nettointäkten; familjeavdrag för barn åtnjutes icke vid taxering till statlig inkomstskatt. 3 §• Bestämmelserna i 3 §, 4 § tredje stycket samt 64—66 §§ kommunalskattelagen skola äga motsvarande tillämpning vid taxering till statlig inkomstskatt.

7 Likaledes skola, i den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna förordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade bestämmelser skola tillämpas vid taxeringen till statlig inkomstskatt, anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till efterrättelse. 4 §. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag ske för underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att underskott å förvärvskälla, som utgöres av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom eller deltagande i lotteri, må avdragas endast om och i den mån den skattskyldiges inkomst från annan sådan förvärvskälla därtill förslår; slutlig eller tillkommande skatt, som under beskattningsåret påförts skattskyldig här i riket, till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan kommunal samfällighet. Skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta avdrag för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning samt för avgifter för pensionsförsäkring och för annan personförsäkring, allt i den omfattning, som i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen sägs.

5§Sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor, minskat i förekommande fall med avdrag, som i 4 § omförmälas, utgör taxerad inkomst, vilken utföres i fulla tiotal kronor, så att överskjutande belopp som ej uppgår till fullt tiotal kronor bortfaller. Skattskyldighet för inkomst.

6§1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej annat föreskrives i denna förordning eller i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överenskommelse eller beslut, varom i 20 och 21 §§ sägs: a) fysisk person: för tid, under vilken han varit här i riket bosatt: för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats; samt för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt: för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tjänst; för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

8 för slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av den skattskyldige åtnjutits vid tidigare års taxeringar; samt för inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar; b) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samfund, stiftelser, verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning: för all inkomst, som av dem här i riket eller å utländsk ort förvärvats; c) utländska bolag: för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse; för slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av bolaget åtnjutits vid tidigare års taxeringar; samt för inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar. 2 mom. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för en var motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets inkomst. Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola dess delägare taxeras en var för den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet. 3 mom. Avlider skatfcskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom taxeras såväl för inkomst, vilken den avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått till dödsboet efter dödsfallet, och skall därvid för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i denna förordning skolat gälla för den avlidne.

Från skattskyldighet frikallas: a) medlem av konungahuset: för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital; b) utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare, vilken givit eller medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter: för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller beträffande vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i samma förordning åtnjutits; c) staten: för all inkomst;

9 d) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap: för all inkomst; e) akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, svenska skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, pensionsanstalter som icke äro bolag, understödsföreningar, jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen om försäkringsrörelse icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla utanför Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete: för all inkomst; f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art: för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse; g) här ovan ej upptagen ägare av sådan fastighet, som omförmäles i 5 § 1 mom. kommunalskattelagen: för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i samma mom. avsedda ändamål; h) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse: för utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar; i) här i riket bosatt delägare i oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle icke varit här i riket bosatt: för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet skall utgöra statlig inkomstskatt. Att personer, om vilka i 18 § förmäles, äro frikallade från skattskyldighet för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

10 Beräkning av statlig inkomstskatt.

8§1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, äger, med undantag varom nedan närmare förmäles, att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som angivas i 48 § 1 mom. kommunalskatteiagen. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp I I 2 625 kronor, i ortsgrupp I I I 2 750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp som i nästföregående stycke sägs. Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) ävensom gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med sin hustru, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp T. 1 600 kronor, i ortsgrupp I I 1 700 kronor, i ortsgrupp I I I 1 800 kronor, i ortsgrupp IV 1 900 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor. Avdrag som nu sagts må dock åtnjutas allenast för det fall att den skattskyldige haft vårdnaden om barnet. För annan skattskyldig än i andra, tredje och fjärde styckena sagts (ensamstående) bestämmes ortsavdraget på sätt framgår av en vid denna förordning fogad tabell I. Då den taxerade inkomsten uppgår till i ortsgrupp I minst 10 600 kronor, i ortsgrupp I I minst 10 700 kronor, i ortsgrupp I I I minst 10 800 kronor, i ortsgrupp IV minst 10 900 kronor och i ortsgrupp V minst 11000 kronor, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag. 2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast under en del av beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp, utgörande för varje kalendermånad eller del därav varunder han varit här i riket bosatt en tolvtedel av det enligt bestämmelserna i 1 mom. medgivna avdraget. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles, avrundas nedåt till jämna tiotal kronor. 3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen stadgas angående grundavdrag skall äga motsvarande tillämpning beträffande statligt ortsavdrag. 9§1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande av vad nedan i 11 § stadgas, fastställas enligt de i 2, 3 och 4 mom. angivna grunder.

11 2 mom. För skattskyldig fysisk person, som avses i 8 § 1 mom. andra, tredje och fjärde styckena och som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag. Finnes skattskyldigs skafteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka rätt till allmänt barnbidrag föreligger, eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med statligt ortsavdrag, med ytterligare ett belopp av högst 1 000 kronor. Vad härefter återstår avjämnas nedåt till jämna tiotal kronor och utgör för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbar inkomst. 3 mom. För ensamstående skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar inkomst upptagas den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag och, i fall som i 2 mom. andra stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds beprövande med ytterligare ett belopp av högst 1 000 kronor. 4 mom. För annan skattskyldig än som i 2 och 3 mom. avses utgör den taxerade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst. 5 mom. Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret och vilkens beräknade taxerade inkomst icke uppgår till 600 kronor, skall icke utgöra statlig inkomstskatt. I övrigt inträder skatteplikt i fråga om statlig inkomstskatt: för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår till minst 10 kronor; för annan skattskyldig: då den beräknade taxerade inkomsten uppgår till minst 100 kronor. 10 §. 1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av ett för den skattskyldige fastställt grundbelopp. Grundbeloppet utgör: när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor: 10 procent av den beskattningsbara inkomsten; när den beskattningsbara inkomsten överstiger 1000 men icke 2 000 kr. 100 kr. för 1 000 kr.och 11 % av åt(jrst 2 000 » 3 000 » » 210 » » » 2 000 » » 12 » » 3 000 » » 4 000 » » 330 » » 3 000 » » 14 » » 4 000 » » » 6 000 » 470 » » 4 000 » » 16 » » 6 000 » » 8 000 » » 790 » » 6 000 » » 18 » » 8 000 » » 10 000 » 1 150 » » » 8 000 » » 20 » » 10 000 » » 1 550 » » 10 000 » » 24 » » •» 12 000 » 12 000 » » » 14 000 » 2 030 » » 12 000 » » 28 » » 14 000 » » 16 000 » » 2 590 » » 14 000 » » 32 » »

12 16 000 men icke 20 000 kr. 3 230 kr.för 16 000 kr.och 36 % av återstoden » 20 000 » » 30 000 » 4 670 » » 20 000 » » 40 » » » » 40 000 » 8 670 » » 30 000 » » 45 » » 30 000 » » 40 000 » » 60 000 » 13 170 » » 40 000 » » 50 » » » 23 170 » » 60 000 » » 55 » » 60 000 » » 100 000 » » 45 170 » » 100 000 » » 60 » » » 200 000 » 100 000 » » » 105 170 » > 200 000 » » 70 » » 200 000

Skall statlig inkomstskatt uttagas med mer än 100 procent av grundbeloppet, må därav ej föranledas, att den å någon del av den beskattningsbara inkomsten belöpande skatten uppgår till högre belopp än som motsvarar 70 procent av denna inkomstdel. Med familjestiftelse avses stiftelse, som enligt de för densamma gällande stadgar har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen. 2 mom. Den statliga inkomstskatten utgör: a) för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstaltJer som icke äro aktiebolag, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar samt sådana utländska juridiska personer som ej beskattas enligt 1 mom. här ovan: fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten, såvitt och i den mån skatten icke skall beräknas enligt b) här nedan; b) för försäkringsanstalter, såvitt och i den mån de driva livförsäkringsrörelse: tjugufem procent av den beskattningsbara inkomsten; samt c) för andra skattskyldiga än dem som avses i 1 mom. eller under a) eller b) här ovan: femton procent av den beskattningsbara inkomsten. Vid tillämpningen av bestämmelserna under a) och b) härovan skall iakttagas, att, därest försäkringsanstalt driver jämväl annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse, skatten skall beräknas enligt b), såvitt angår svensk anstalt, allenast beträffande den del av anstaltens beskattningsbara inkomst som efter förhållandet mellan den i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamheten hänförliga nettointäkten och anstaltens sammanlagda nettointäkt belöper å livförsäkringsrörelsen och, såvitt angår utländsk anstalt, allenast i fråga om den del av nämnda inkomst som efter förhållandet mellan den skattepliktiga nettointäktlen av livförsäkringsrörelsen och anstaltens sammanlagda skattepliktiga nettointäkt av försäkringsrörelse belöper å livförsäkringsrörelsen. 11 §• 1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § förmäles, helt eller delvis ej kunnat

13 utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst. Frågan om skatteplikt enligt 9 § 5 moni. bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda beräknade taxerade inkomster. Ortsavdrag ävensom beskattningsbar inkomst beräknas för makarna gemensamt, och skall skatt beräknas efter den sålunda bestämda beskattningsbara inkomsten samt fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras taxerade inkomster. 2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga om taxering till statlig inkomstskatt anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga. 12 §. Varje år bestämmes med vilka procenttal av det i 10 § 1 mom. omförmälda grundbeloppet statlig inkomstskatt skall ingå i preliminär skatt dels för nästkommande budgetårs förra hälft dels ock för detta budgetårs senare hälft; därvid iakttages att procenttalet för nästkommande budgetårs förra hälft skall vara lika med procenttalet för det löpande budgetårets senare hälft. Slutlig skatt på grund av taxering visst år skall utgå efter det procenttal av grundbeloppet, som bestämts med avseende å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret. Eftertaxering. 13 §. Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till statlig inkomstskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till inkomstskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits statsverket. Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort av beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registering. Beskattningsort. 14 §. 1 mom. Skattskyldig taxeras enligt denna förordning i hemortskommunen. Saknar skattskyldig hemortskommun, skall han taxeras i Stockholm. 2 mom. Eftertaxering, som i 13 § omförmäles, skall ske där, varest taxeringen bort verkställas, om den skett i rätt tid. Allmänna bestämmelser. 15 §. 1 mom. Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning,

14 och har dödsboet att på grund av taxering för inkomst enligt denna förordning erlägga kvarstående eller tillkommande skatt under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, att efter framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av nämnda skatt. Befrielse som nyss sagts må avse skatt, som påförts den avlidne eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom. Befrielse må dock icke avse skatt, som påförts på grund av eftertaxering och som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet. Framställning som avses i första stycket skall avlämnas senast under andra kalenderåret efter dödsåret. 2 mom. För statlig inkomstskatt, som påförts avliden person eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör. Vad nu sagts skall gälla även statlig inkomstskatt, som på grund av efteitaxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo. 16 §. 1 mom. Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall jämväl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistats utan att vara härstädes bosatt. 2 mom. Med utländskt bolag skall, där ej annat uttryckligen stadgas, i denna förordning likställas främmande stat samt utländsk menighet, försäkringsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke hemmahörande juridisk person. 17 §. Å svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, skall tillämpas vad i denna förordning stadgas angående här i riket bosatt person. Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos honom. 18 §. 1 mom. Person, som tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke hava varit här i riket bosatt. Sådan person åtnjuter, förutom den inskränkning i skattskyldigheten som följer av vad nu sagts, frikallelse från skattskyldighet för inkomst genom utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska

15 föreningar. Skatt skall av person, varom nu är fråga, utgöras i den kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egentliga bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande vistats. Yad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare. 2 mom. Svensk medborgare, som tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, är inkallad från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den främmande makten. 3 mom. Olönad utländsk konsul, vare sig han varit svensk eller utländsk medborgare, beskattas icke för de förmåner, som han åtnjutit på grund av tjänst hos den främmande makten. 19 §. Där för tillämpningen av denna förordning erfordras tabeller eller föreskrifter utöver vad den vid förordningen fogade tabellen innehåller, äger Konungen utfärda sådana tabeller eller föreskrifter. Om undantag från denna förordnings bestämmelser i vissa fall. 20 §. 1 mom. Är inkomst, för vilken statlig inkomstskatt skall utgöras, tillika underkastad motsvarande beskattning i annan stat, och har, till förekommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, överenskommelse träffats om uppdelning av beskattningsrätten mellan nämnda stat och Sverige eller förordnande meddelats, att viss inkomst eller inkomst av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket, skall beskattning, som äger rum med tillämpning av överenskommelse eller förordnande, varom nu sagts, anses hava ägt rum enligt denna förordning. 2 mom. Konungen äger, till förekommande av eller lindring i sådan dubbelbeskattning, som i 1 mom. sägs, med annan stats regering träffa överenskommelse, såvitt avser fördelning i beskattningshänseende mellan berörda stat och Sverige av inkomst, som är underkastad dubbelbeskattning, eller ock, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna, att viss inkomst eller inkomst av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket. I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig inkomstskatt skall av skattskyldig utgöras till högre belopp än gällande bestämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå till större andel, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen eller förordnandet fastställda beskattningsbara inkomsten, än skatten skulle utgjort av den beskattningsbara inkomst, som skulle hava fastställts, om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller förordnandet. Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom i detta

16 mom. förmäles, skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller närmast efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit. 3 mom. Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom i denna paragraf stadgas. 21 §. Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från utgörande av skatt för inkomst av främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat härstädes avsedd fastighet. 22 §. Skall i anledning av överenskommelse eller beslut, varom i 20 § eller 21 § sägs, inkomst, som enligt denna förordning är skattepliktig, ej här i riket beskattas, får, därest underskott uppkommer vid inkomstberäkningen, sådant underskott icke vid taxering avräknas å inkomst, som skall tagas till beskattning härstädes. 23 §. Om skattskyldig blivit genom beslut av vederbörande myndigheter beskattad för samma inkomst såväl här i riket som i utländsk stat, må Konungen på ansökan av den skattskyldige efter vederbörandes hörande kunna, därest ömmande omständigheter eller eljest synnerliga skäl föreligga, till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, förordna om efterskänkande av statlig inkomstskatt. Har skatten redan erlagts, återbekommes den i den ordning, som för restitution av skatt i uppbördsförordningen stadgas. Denna förordning träder, med de undantag som nedan sägs, i kraft den 1 januari 1948, från och med vilken dag förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, sådan den lyder efter däri sedermera gjorda ändringar och tillägg, skall upphöra att gälla; dock att sistnämnda förordning fortfarande skall äga tillämpning vid 1948 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1948 eller tidigare år.

17 Tabell I utvisande för ensamstående skattskyldig taxerad inkomst minskad med ortsavdrag. Utom i fall då sådant avdrag som avses i 9 § 2 mom. andra stycket (s. k. avdrag för ömmande omständigheter) åtnjutes, är den angivna återstående inkomsten jämväl beskattningsbar inkomst. O r t s a v d r a g vid viss taxerad inkomst erhålles följaktligen genom att från denna inkomst avdraga det tal, som enligt tabellen svarar mot inkomsten. Ortsgrupp Taxerad inkomst kr.

1 600 1700 1800 1 900 2 000 2 100 2 200 2 300 2 400 2 500 2 600 2 700 2 800 2 900 3 000 3100 3 200 3 300 3 400 3 500 3 600 3 7U0 3 800 3 900 4 000 4 100 4 200 4 300 4 400 4 500 4 600 4 700 4 800 4 900 5 000 5100 5 200 5 300 5 400 5 500 5 600 5 700 5 800 5 900 2—1616 46

I.

100 200 3U0 400 500 600 700 800 900

10 110 210 310 410 510 610 710 810 910

20 120 220 320 420 520 620 720 820 920

30 130 230 330 430 530 630 730 830 930

40 140 240 340 440 540 640 740 840 940

50 150 250 350 450 550 650 750 850 950

60 160 260 360 460 560 660 760 860 960

70 170 270 370 470 570 670 770 870 970

80 180 280 380 480 580 680 780 880 980

90 190 290 390 490 590 690 790 890 990

1000 1120 1240 1360

1010 1130 1250 1370

1020 1140 1260 1380

1030 1 150 1270 1390

1040 1160 1280 1400

1060 1180 1310 1420

1070 1190 1320 1430

1080 1200 1320 1440

1090 1210 1330 1450

1100 1220 1340 1460

1480 1600 1720 1840 1960 2 080 2 200 2 320 2 440 2 560 2 680 2 800 2 920 3 040 3160

1490 1610 1730 1850 1970

1500 1620 1740 1860 1980

1510 1630 1750 1870 1990

1520 1640 1760 1880 2 000

1540 1660 1780 1900 2 020

1550 1670 1790 1910 2 030

1560 1680 1800 1920 2 040

1570 1690 1810 1930 2 050

1580 1700 1820 1940 2 060

2 090 2 210 2 330 2 450 2 570

2100 2 220 2 340 2 460 2 580

2110 2 230 2 350 2 470 2 590

2120 2 240 2 360 2 480 2 6U0

2140 2 260 2 380 2 500 2 620

2 150 2 270 2 390 2 510 2 630

2 160 2 280 2 400 2 520 2 640

2170 2 290 2 410 2 530 2 650

2180 2 300 2 420 2 540 2 660

2 690 2 810 2 930 3 050 3170

2 700 2 820 2 940 3 060 3180

2 710 2 830 2 950 3 070 3190

2 720 2 840 2 960 3 080 3 200

2 740 2 860 2 980 3100 3 220

2 750 2 870 2 990 3110 3 230

2 760 2 880 3 000 3120 3 240

2 770 2 890 3 010 3120 3 250

2 780 2 900 3 020 3140 3 260

3 280 3 400 3 520 3 640 3 760 3 880 4 000 4120 4 240 4 360

3 290 3 410 3 530 3 650 3 770

3 300 3 420 3 540 3 660 3 780

3 310 3 430 3 550 3 670 3 790

3 320 3 440 3 560 3 680 3 800

3 340 3 460 3 580 3 700 3 820

3 350 3 470 3 590 3 710 3 830

3 360 3 480 3 600 3 720 3 840

3 370 3 490 3 610 3 730 3 850

3 380 3 500 3 620 3 740 3 860

3 890 4 010 4130 4 250 4 370

3 900 4 020 4140 4 260 4 380

3 910 4 030 4150 4 270 4 390

3 920 4 040 4160 4 280 4 400

3 940 4 060 4180 4 300 4 420

3 950 4 070 4190 4 310 4 430

3 960 4 080 4 200 4 320 4 440

3 970 4 090 4 210 4 330 4 450

3 980 4 100 4 220 4 340 4 460

4 480 4 600 4 720 4 840 4 960

4 490 4 610 4 730 4 850 4 970

4 500 4 620 4 740 4 860 4 980

4 510 4 630 4 750 4 870 4 990

4 520 4 640 4 760 4 880 5 0UO

4 540 4 660 4 780 4 900 5 020

4 550 4 670 4 790 4 910 5 030

4 560 4 680 4 800 4 920 5 040

4 570 4 690 4 810 4 930 5 050

4 580 4 700 4 820 4 940 5 060

18 O r t s g r u p p I.

Tabell I (forts.)Taxerad inkomst kr.

6 000 6100 6 200 6 300 6 400

5 080 5 200 5 320 5 440 5 560

5 090 5 210 5 330 5 450 5 570

5 100 5 220 5 340 5 460 5 580

5110 5 230 5 350 5 470 5 590

5 120 5 240 5 360 5 480 5 60O

5140 5 260 5 380 5 500 5 620

5150 5 270 5 390 5 510 5 630

5160 5 280 5 400 5 520 5 640

5170 5 290 5 410 5 530 5 650

5180 5 300 5 420 5 540 5 660

6 500 6 600 6 700 6 800 6 900

5 680 5 800 5 920 6 040 6 160

5 690 5 810 5 930 6 050 6170

5 700 5 820 5 940 6 060 6180

5 710 5 830 5 950 6 070 6190

5 720 5 840 5 960 6 080 6 200

5 740 5 860 5 980 6100 6 220

5 750 5 870 5 990 6110 6 230

5 760 5 880 6 000 6120 6 240

5 770 5 890 6 010 6130 6 250

5 780 5 900 6 020 6140 6 260

7 000 7 100 7 200 7 300 7 400

6 280 6 400 6 520 6 640 6 760

6 290 6410 6 530 6 650 6 770

6 300 6 420 6 540 6 660 6 780

6 310 6 430 6 550 6 670 6 790

6 320 6 440 6 560 6 680 6 800

6 340 6 460 6 580 6 700 6 820

6 350 6 470 6 590 6 710 6 830

6 360 6 480 6 600 6 720 6 840

6 370 6 490 6 610 6 730 6 850

6 380 6 500 6 620 6 740 6 860

7 500 7 600 7 700 7 800 7 900

6 880 7 000 7120 7 240 7 360

6 890 7 010 7130 7 250 7 370

6 900 7 020 7140 7 260 7 380

6 910 7 030 7150 7 270 7 390

6 920 7 040 7 160 7 280 7 400

6 940 7 060 7180 7 300 7 420

6 950 7 070 7190 7 310 7 430

6 960 7 080 7 200 7 320 7 440

6 970 7 090 7 210 7 330 7 450

6 980 7100 7 220 7 340 7 460

8 000 8100 8 200 8 300 8 400

7 480 7 600 7 720 7 840 7 960

7 490 7 610 7 730 7 850 7 970

7 500 7 620 7 740 7 860 7 980

7 510 7 630 7 750 7 870 7 990

7 520 7 640 7 760 7 880 8 000

7 540 7 660 7 780 7 900 8 020

7 550 7 670 7 790 7 910 8 030

7 560 7 680 7 800 7 920 8 040

7 570 7 690 7 810 7 930 8 050

7 580 7 700 7 820 7 940 8 060

8 500 8 600 8 700 8 800 8 900

8 080 8 200 8 320 8 440 8 560

8 090 8 210 8 330 8 450 8 570

8100 8 220 8 340 8 460 8 580

8110 8 230 8 350 8 470 8 590

8120 8 240 8 360 8 480 8 600

8140 8 260 8 380 8 500 8 620

8150 8 270 8 390 8 510 8 630

8160 8 280 8 400 8 520 8 640

8170 8 290 8 410 8 530 8 650

8180 8 300 8 420 8 540 8 660

9 000 9100 9 200 9 300 9 400

8 680 8 800 8 920 9 040 9160

8 690 8 810 8 930 9 050 9170

8 700 8 820 8 940 9 060 9180

8 710 8 830 8 950 9 070 9190

8 720 8 840 8 960 9 080 9 200

8 740 8 860 8 980 9100 9 220

8 750 8 870 8 990 9 110 9 230

8 760 8 880 9 0O0 9120 9 240

8 770 8 890 9 010 9130 9 250

8 780 8 900 9 020 9140 9 260

9 500 9 600 9 700 9 800 9 900

9 280 9 400 9 520 9 640 9 760

9 290 9 410 9 530 9 650 9 770

9 300 9 420 9 540 9 660 9 780

9 310 9 430 9 550 9 670 9 790

9 320 9 440 9 560 9 680 9 800

9 340 9 460 9 580 9 700 9 820

9 350 9 470 9 590 9 710 9 830

9 360 9 480 9 600 9 720 9 840

9 370 9 490 9 610 9 730 9 850

9 380 9 500 9 620 9 740 9 860

10 000 10000 10 200 10 300 10 400

9 880 10 000 10120 10 240 10 360

9 890 10 010 10130 10 250 10 370

9 900 10 020 10140 10 260 10 380

9 910 10 030 10 150 10 270 10 390

9 920 10 040 10 160 10 280 10 400

9 940 10 060 10180 10 300 10 420

9 950 10 070 10190 10 310 10 430

9 960 10 080 10 200 10 320 10 440

9 970 10 090 10 210 10 330 10 450

9 980 10100 10 220 10 340 10 460

10 500

10 480

10 490 10 500

10 510 10 520

10 540

10 550

10 560

10 570 10 580

När den taxerade inkomstf n uppgår till 10 600 krono c eller däi•utöver, å;njuter ensamståen [c skattskyldig icke ortsavdrilg-

19 Tabell I (forts.).

Ortsgrupp II.

Taxerad 0

1700 1800 1900

100 200

10 110 210

20 120 220

30 130 230

40 140 240

50 150 250

60 160 260

70 170 270

80 180 280

90 190 290

2 000 2100 2 200 2 300 2 400

300 400 500 600 700

310 410 510 610 710

320 420 520 620 720

330 430 530 630 730

340 440 540 640 740

350 450 550 650 750

360 460 560 660 760

370 470 570 670 770

380 480 580 680 780

390 490 590 690 790

2 500 2 60O 2 700 2 800 2 900

800 900

810 910

820 920

830 930

850 950

860 960

870 970

880 980

890 990

1000 1120 1240

1010 1130 1250

1020 1140 1260

1030 1150 1270

840 940 1 040 1 160 1 280

1060 1180 1300

1070 1 190 1310

1080 1200 1320

1090 1210 1330

1100 1220 1340

3 000 3100 3 200 3 300 3 400

1360 1480 1610 1730 1850

1370 1 490 1 620 1740 1860

1380 1500 1 630 1750 1870

1390 1520 1640 1760 1880

1 400 1 530 1 650 1 770 1 890

1420 1540 1670 1790 1910

1430 1550 1680 1800 1920

1440 1570 1690 1810 1930

1450 1580 1 700 1820 1940

1460 1590 1710 1830 1950

3 500 3 600 3 700 3 800 3 900

1970 2 090 2 210 2 330 2 450

1980 2100 2 220 2 340 2 460

1990 2 110 2 230 2 350 2 470

2 000 2120 2 240 2 360 2 490

2 010 2 130 2 250 2 370 2 500

2 030 2150 2 270 2 390 2 510

2 040 2 160 2 280 2 400 2 520

2 050 2170 2 290 2 410 2 540

2 060 2180 2 300 2 420 2 550

2 070 2 190 2 310 2 430 2 560

4 000 4100 4 200 4 300 4 400

2 580 2 700 2 820 2 940 3 060

2 590 2 710 2 830 2 950 3 070

2 600 2 720 2 840 2 960 3 080

2 610 2 730 2 850 2 970 3 090

2 620 2 740 2 860 2 980 3 100

2 640 2 760 2 880 3 000 3120

2 650 2 770 2 890 3 010 3130

2 660 2 780 2 900 3 020 3140

2 670 2 790 2 910 3 030 3150

2 680 2 800 2 920 3 040 3 160

4 500 4 600 4 700 4 800 4 900

3180 3 300 3 420 3 550 3 670

3190 3 310 3 430 3 560 3 680

3 200 3 320 3 440 3 570 3 690

3 210 3 330 3 460 3 580 3 700

3 220 3 340 3 470 3 590 3 710

3 240 3 360 3 480 3 610 3 730

3 250 3 370 3 490 3 620 3 740

3 260 3 380 3 510 3 630 3 750

3 270 3 390 3 520 3 640 3 760

3 280 3 400 3 530 3 650 3 770

5 000 5 100 5 200 5 300 5 400

3 790 3 910 4 030 4 150 4 270

3 800 3 920 4 040 4160 4 280

3 810 3 930 4 050 4170 4 290

3 820 3 940 4 060 4 180 4 300

3 830 3 950 4 070 4 190 4 310

3 850 3 970 4 090 4 210 4 330

3 860 3 980 4 100 4 220 4 340

3 870 3 990 4 110 4 230 4 350

3 880 4 000 4120 4 240 4 360

3 890 4 010 4130 4 250 4 370

5 500 5 600 5 700 5 800 5 900

4 390 4 520 4 640 4 760 4 880

4 400 4 530 4 650 4 770 4 890

4 410 4 540 4 660 4 780 4 900

4 430 4 550 4 670 4 790 4 910

4 440 4 560 4 680 4 800 4 920

4 450 4 580 4 700 4 820 4 940

4 460 4 590 4 710 4 830 4 950

4 480 4 600 4 720 4 840 4 960

4 490 4 610 4 730 4 850 4 970

4 500 4 620 4 740 4 860 4 980

6 000 6100 6 200 6 300 6 400

5 000 5 120 5 240 5 360 5 490

5 010 5 130 5 250 5 370 5 500

5 020 5 140 5 260 5 380 5 510

5 030 5150 5 270 5 400 5 520

5 040 5 160 5 280 5 410 5 530

5 060 5180 5 300 5 420 5 550

5 070 5 190 5 310 5 430 5 560

5 080 5 200 5 320 5 450 5 570

5 090 5 210 5 330 5 460 5 580

5100 5 220 5 340 5 470 5 590

inkomst

kr.

20 Tabell I (forts.). Ortsgrupp II. Taxerad inkomst kr.

6 500 6 600 6 700 6 800 6 900

5 610 5 730 5 850 5 970 6 090

5 620 5 740 5 860 5 980 6100

5 630 5 750 5 870 5 990 6110

5 640 5 760 5 880 6 000 6120

5 650 5 770 5 890 6 010 6130

5 670 5 790 5 910 6 030 6 150

5 680 5 800 5 920 6 040 6160

5 690 5 810 5 930 6 050 6170

5 700 5 820 5 940 6 060 6180

5 710 5 830 5 950 6 070 6190

7 000 7100 7 200 7 300 7 400

6 210 6 330 6 460 6 580 6 700

6 220 6 340 6 470 6 590 6 710

6 230 6 350 6 480 6 600 6 720

6 240 6 370 6 490 6 610 6 730

6 250 6 380 6 500 6 620 6 740

6 270 6 390 6 520 6 640 6 760

6 280 6 400 6 530 6 650 6 770

6 290 6 420 6 540 6 660 6 780

6 300 6 430 6 550 6 670 6 790

6 310 6 440 6 560 6 680 6 800

7 500 7 600 7 700 7 800 7 900

6 820 6 940 7 060 7 180 7 300

6 830 6 950 7 070 7190 7 310

6 840 6 960 7 080 7 200 7 320

6 850 6 970 7 090 7 210 7 340

6 860 6 980 7100 7 220 7 350

6 880 7 000 7120 7 240 7 360

6 890 7 010 7130 7 250 7 370

6 900 7 020 7140 7 260 7 390

6 910 7 030 7 150 7 270 7 400

6 920 7 040 7160 7 280 7 410

8 000 8100 8 200 8 300 8 400

7 430 7 550 7 670 7 790 7 910

7 440 7 560 7 680 7 800 7 920

7 450 7 570 7 690 7 810 7 930

7 460 7 580 7 700 7 820 7 940

7 470 7 590 7 710 7 830 7 950

7 490 7 610 7 730 7 850 7 970

7 500 7 620 7 740 7 860 7 980

7 510 7 630 7 750 7 870 7 990

7 520 7 640 7 760 7 880 8 000

7 530 7 650 7 770 7 890 8 010

8 500 8 600 8 700 8 800 8 900

8 030 8150 8 270 8 400 8 520

8 040 8160 8 280 8 410 8 530

8 050 8 170 8 290 8 420 8 540

8 060 8180 8 310 8 430 8 550

8 070 8190 8 320 8 440 8 560

8 090 8 210 8 330 8 460 8 580

8100 8 220 8 340 8 470 8 590

8110 8 230 8 360 8 480 8 600

8120 8 240 8 370 8 490 8 610

8 130 8 250 8 380 8 500 8 620

9 000 9100 9 200 9 300 9 400

8 640 8 760 8 880 9 000 9 120

8 650 8 770 8 890 9 010 9130

8 660 8 780 8 900 9 020 9140

8 670 8 790 8 910 9 030 9150

8 680 8 800 8 920 9 040 9 160

8 700 8 820 9 940 9 060 9 180

8 710 8 830 8 950 9 070 9190

8 720 8 840 8 960 9 080 9 200

8 730 8 850 8 970 9 090 9 210

8 740 8 860 8 980 9100 9 220

9 500 9 600 9 700 9 800 9 900

9 240 9 370 9 490 9 610 9 730

9 250 9 380 9 500 9 620 9 740

9 260 9 390 9 510 9 630 9 750

9 280 9 400 9 520 9 640 9 760

9 290 9410 9 530 9 650 9 770

9 300 9 430 9 550 9 670 9 790

9 310 9 440 9 560 9 680 9 800

9 330 9 450 9 570 9 690 9 810

9 340 9 460 9 580 9 700 9 820

9 350 9 470 9 590 9 710 9 830

10 000 10100 10 200 10 300 10 400

9 890 9910 9 880 9 870 9 850 9 860 9 970 9 990 10 000 10 010 10 030 9 980 10 090 10100 10110 10120 10 130 10150 10 210 10 220 10 230 10 250 10 260 10 270 10 340 10 350 10 360 10 370 10 380 10 400

9 920 10 040 10160 10 280 10 410

9 930 9 940 10 050 10 060 10170 10180 10 300 10 310 10 420 10 430

9 950 10 070 10190 10 320 10 440

10 500 10 600

10 460 10 580

10 530 10 650

10 540 10 660

10 550 10 670

10 560 10 680

10 470 10 590

10 480 10 600

10 490 10 610

10 500 10 620

10 520 10 640

När den taxerad e inkoms ten upp{j&r till 10 700 k ronor elle r därutöirer, åtnjuter ensantståendo skattskyldig icke ortsavdrag.

21 Tabell I (forts.

Ortsgrupp III.

Taxerad inkomst kr.

1800 1900

— 100

10 110

20 120

30 130

40 140

50 150

60 160

70 170

80 180

90 190

2 000 2 100 2 200 2 300 2 400

200 300 400 500 600

210 310 410 510 610

220 320 420 520 620

230 330 430 530 630

240 250 340 350 440 450 540 550 640 . 650

260 360 460 560 660

270 370 470 570 670

280 380 480 580 680

290 390 490 590 690

2 500 2 600 2 700 2 800 2 900

700 800 900

710 810 910

720 820 920

730 830 930

740 840 940

750 850 950

760 860 960

770 870 970

780 880 980

790 890 990

1000 1120

1010 1130

1020 1140

1030 1150

1040 1160

1060 1180

1070 1190

1080 1200

1090 1210

1100 1220

3 000 3 100 3 200 3 300 3 400

1240 1370 1490 1610 1730

1250 1380 1500 1620 1740

1260 1390 1510 1630 1750

1280 1400 1520 1640 1770

1290 1410 1530 1650 1780

1300 1430 1550 1670 1790

1310 1440 1560 1680 1800

1330 1450 1570 1690 1820

1340 1460 1580 1700 1830

1350 1470 1590 1710 1840

3 500 3 600 3 700 3 800 3 900

1860 1980 2 100 2 220 2 350

1870 1990 2110 2 230 2 360

1880 2 000 2120 2 240 2 370

1890 2 010 2 130 2 260 2 380

1900 2 020 2140 2 270 2 390

1920 2 040 2160 2 280 2 410

1930 2 050 2170 2 290 2 420

1940 2 060 2180 2 310 2 430

1950 2 070 2 190 2 320 2 440

1960 2 080 2 200 2 330 2 450

4 000 4 100 4 2U0 4 300 4 400

2 470 2 590 2 710 2 840 2 960

2 480 2 600 2 720 2 850 2 970

2 490 2 610 2 730 2 860 2 980

2 500 2 620 2 750 2 870 2 990

2 510 2 630 2 760 2 880 3 000

2 530 2 650 2 770 2 900 3 020

2 540 2 660 2 780 2 910 3 030

2 550 2 670 2 800 2 920 3 040

2 560 2 680 2 810 2 930 3 050

2 570 2 690 2 820 2 940 3 060

4 500 4 600 4 700 4 800 4 900

3 080 3 200 3 330 3 450 3 570

3 090 3 210 3 340 3 460 3 580

3100 3 220 3 350 3 470 3 590

3110 3 240 3 360 3 480 3 600

3120 3 250 3 370 3 490 3 610

3140 3 260 3 390 3510 3 630

3150 3 270 3 400 3 520 3 640

3160 3 290 3 410 3 530 3 650

3170 3 300 3 420 3 540 3 660

3180 3 310 3 430 3 550 3 670

5 000 5100 5 200 5 300 5 400

3 690 3 820 3 940 4 060 4 180

3 700 3 830 3 950 4 070 4 190

3 710 3 840 3 960 4 080 4 200

3 730 3 850 3 970 4 090 4 220

3 740 3 860 3 980 4100 4 230

3 750 3 880 4 000 4120 4 240

3 760 3 890 4 010 4 130 4 250

3 780 3 900 4 020 4140 4 270

3 790 3 910 4 030 4150 4 280

3 800 3 920 4 040 4160 4 290

5 500 5 600 5 700 5 800 5 900

4 310 4 430 4 550 4 670 4 800

4 320 4 440 4 560 4 680 4 810

4 330 4 450 4 570 4 690 4 820

4 340 4 460 4 580 4 710 4 830

4 350 4 470 4 590 4 720 4 840

4 370 4 490 4 610 4 730 4 860

4 380 4 500 4 620 4 740 4 870

4 390 4 510 4 630 4 760 4 880

4 400 4 520 4 640 4 770 4 890

4 410 4 530 4 650 4 780 4 900

6 000 6 100 6 200 6 300 6 400

4 920 5 040 5160 5 290 5 410

4 930 5 050 5170 5 300 5 420

4 940 5 060 5180 5 310 5 430

4 950 5 070 5 200 5 320 5 440

4 960 5 080 5 210 5 330 5 450

4 980 5100 5 220 5 350 5 470

4 990 5110 5 230 5 360 5 480

5 000 5120 5 250 5 370 5 490

5 010 5130 5 260 5 380 5 500

5 020 5140 5 270 5 390 5 510

22 Tabell I (forts.)-

Ortsgrupp III.

Taxerad inkomst kr.

6 500 6 600 6 700 6 800 6 900

5 530 5 650 5 780 5 900 6 020

5 540 5 660 5 790 5 910 6 030

5 550 5 670 5 800 5 920 6 040

5 560 5 690 5 810 5 930 6 050

5 570 5 700 5 820 5 940 6 060

5 590 5 710 5 840 5 960 6 080

5 600 5 720 5 850 5 970 6 090

5 610 5 740 5 860 5 980 6100

5 620 5 750 5 870 5 990 6110

5 630 5 760 5 880 6 000 6 120

7 000 7100 7 200 7 300 7 400

6140 6 270 6 390 6 510 6 630

6150 6 280 6 4n0 6 520 6 640

6160 6 290 6 410 6 530 6 650

6180 6 300 6 420 6 540 6 670

6190 6 310 6 430 6 550 6 680

6 200 6 330 6 450 6 570 6 690

6 210 6 340 6 460 6 580 6 700

6 230 6 350 6 470 6 590 6 720

6 240 6 360 6 480 6 600 6 730

6 250 6 370 6 490 6 610 6 740

7 500 7 600 7 700 7 800 7 900

6 760 6 880 7 000 7120 7 250

6 770 6 890 7 010 7130 7 260

6 780 6 900 7 020 7140 7 270

6 790 6 910 7 030 7160 7 280

6 800 6 920 7 040 7170 7 290

6 820 6 940 7 060 7180 7 310

6 830 6 950 7 070 7 190 7 320

6 840 6 960 7 080 7 210 7 330

6 850 6 970 7 090 7 220 7 340

6 860 6 980 7 100 7 230 7 350

8 000 8100 8 200 8 300 8 400

7 370 7 490 7 610 7 740 7 860

7 380 7 500 7 620 7 750 7 870

7 390 7 510 7 630 7 760 7 880

7 400 7 520 7 650 7 770 7 890

7 410 7 530 7 660 7 780 7 900

7 430 7 550 7 670 7 800 7 920

7 440 7 560 7 680 7 810 7 930

7 450 7 570 7 700 7 820 7 940

7 460 7 580 7 710 7 830 7 950

7 470 7 590 7 720 7 840 7 960

8 500 8 600 8 700 8 800 8 900

7 980 8 100 8 230 8 350 8 470

7 990 8110 8 240 8 360 8 480

8 000 8120 8 250 8 370 8 490

8 010 8140 8 260 8 380 8 500

8 020 8150 8 270 8 390 8 510

8 040 8160 8 290 8 410 8 530

8 050 8170 8 300 8 420 8 540

8 060 8190 8 310 8 430 8 550

8 070 8 200 8 320 8 440 8 560

8 080 8 210 8 330 8 450 8 570

9 000 9100 9 200 9 300 9 400

8 590 8 720 8 840 8 960 9 080

8 600 8 730 8 850 8 970 9U90

8 610 8 740 8 860 8 980 9100

8 630 8 750 8 870 8 990 9120

8 640 8 760 8 880 9 000 9130

8 650 8 780 8 900 9 020 9140

8 660 8 790 8 910 9 030 9150

8 680 8 800 8 920 9 040 9170

8 690 8 810 8 930 9 050 9 180

8 700 8 820 8 940 9 060 9190

9 500 9 600 9 700 9 800 9 900

9 210 9 330 9 450 9 570 9 700

9 220 9 340 9 460 9 580 9 710

9 230 9 350 9 470 9 590 9 720

9 240 9 360 9 480 9 610 9 730

9 250 9 370 9 490 9 620 9 740

9 270 9 390 9 510 9 630 9 760

9 280 9 400 9 520 9 640 9 770

9 290 9 410 9 530 9 660 9 780

9 300 9 420 9 540 9 670 9 790

9 310 9 430 9 550 9 680 9 800

10 000 10100 10 200 10 300 10 400

9 820 9 830 9 840 9 850 9 860 9 940 9 950 9 960 9 970 9 980 10 060 10 070 10 080 10 100 10110 10190 10 200 10 210 10 220 10 230 10 310 10 320 10 330 10 340 10 350

9 880 10 000 10 120 10 250 10 370

9 890 10 010 10130 10 260 10 380

9 900 10 020 10150 10 270 10 390

9 920 9910 10 030 10 040 10160 10 170 10 280 10 290 10 400 10410

10 500 10 600 10 700

10 430 10 440 10 450 10 460 10 470 10 490 10 550 10 560 10 570 10 590 10 600 10 610 10 680 10 690 10 700 10 710 10 720 10 740

10 500 10 510 10 520 10 620 10 640 10 650 10 750 10 760 10 770

10 530 10 660 10 780

När den taxerade inkomsten uppgär till 10 810 kronor eller därutöver, ålnjuter en samståcnc e skattskyldig icke ortsavdrr g-

23 Tabell I (forts.). Ortsgrupp

IV.

Taxerad inkomst kr.

—

2 000 2 100 2 200 2 300 2 400

100 200 300 400 500

110 210 310 410 510

120 220 320 420 520

130 230 330 430 530

140 240 340 440 540

150 250 350 450 550

160 260 360 460 560

170 270 370 470 570

180 280 380 480 58U

190 290 390 490 590

2 500 21500 2 700 2 800 2 900

600 700 800 900

610 710 810 910

620 720 820 920

630 730 830 930

640 740 840 940

650 750 850 950

660 760 860 960

670 770 87U 970

680 780 880 980

690 790 890 990

3 000 3100 3 200 3 300 3 400

1120 1250 1370 1490 1620

1130 1260 1380 1500 1630

1140 1270 1390 1510 1640

1160 1280 1400 1530 1650

1170 1290 1410 1540 1660

1180 1310 1430 1550 1680

1190 1320 1440 1560 1690

1210 1330 1450 1580 1700

1220 134U 1460 1590 1710

1230 1350 1470 1600 1720

3 500 3 600 3 700 3 800 3 900

1740 1870 1990 2110 2 240

1750 1880 2 000 2120 2 250

1760 1890 2 010 2 130 2 260

1780 1900 2 020 2 150 2 270

1790 1910 2 030 2160 2 280

1800 1930 2 050 2170 2 300

1810 1940 2 060 2180 2 310

1830 1950 2 070 2 200 2 320

1840 1960 2 0«0 2 210 2 330

1850 1970 2 090 2 220 2 340

4 000 4100 4 200 4 300 4 400

2 360 2 480 2 610 2 730 2 860

2 370 2 490 2 620 2 740 2 870

2 380 2 500 2 630 2 750 2 880

2 390 2 520 2 640 2 770 2 890

2 400 2 530 2 650 2 780 2 900

2 420 2 540 2 670 2 790 2 920

2 430 2 550 2 680 2 800 2 930

2 440 2 570 2 690 2 820 2 940

2 450 2 580 2 700 2 830 2 950

2 460 2 590 2 710 2 840 2 960

4 500 4 600 4 700 4 800 4 900

2 980 3100 3 230 3 350 3 470

2 990 3110 3 240 3 360 3 480

3 000 3 120 3 250 3 370 3 490

3 010 3140 3 260 3 3ö0 3 510

3 020 3150 3 270 3 390 3 520

3 040 3160 3 290 3 410 3 530

3 050 3170 3 300 3 420 3 540

3 060 3190 3 310 3 430 3 560

3 070 3 200 3 320 3 440 3 570

3 080 3 210 3 330 3 450 3 580

5 000 5100 5 200 5 300 5 400

3 600 3 720 3 850 3 970 4 090

3 610 3 730 3 860 3 980 4100

3 620 3 740 3 870 3 990 4110

3 630 3 760 3 880 4 000 4130

3 640 3 770 3 890 4 010 4140

3 660 3 780 3 910 4 030 415U

3 670 3 790 3 920 4 040 4160

3 680 3 810 3 930 4 050 4180

3 690 3 820 3 940 4 060 4190

3 700 3 830 3 950 4 070 4 200

5 500 5 600 5 700 5 800 5 900

4 220 4 340 4 460 4 590 4 710

4 230 4 350 4 470 4 600 4 720

4 240 4 360 4 480 4 610 4 730

4 250 4 370 4 500 4 620 4 750

4 260 4 380 4 510 4 630 4 760

4 280 4 400 4 520 4 650 4 770

4 290 4 410 4 530 4 660 4 780

4 300 4 420 4 550 4 670 4 800

4 310 4 430 4 560 4 680 4 810

4 320 4 440 4 570 4 690 4 820

6 000 6100 6 200 6 300 6 400

4 840 4 960 5 080 5 210 5 330

4 850 4 970 5 090 5 220 5 340

4 860 4 980 5100 5 230 5 350

4 870 4 990 5120 5 240 5 360

4 880 5 000 5130 5 250 5 370

4 900 5 020 5140 5 270 5 390

4 910 5 030 5150 5 280 5 400

4 920 5 040 5 170 5 290 5 410

4 930 5 050 5180 5 300 5 420

4 940 5 060 5190 5 310 5 430

6 500 6 600 6 700 6 800 6 900

5 450 5 580 5 700 5 830 5 950

5 460 5 590 5 710 5 840 5 960

5 470 5 600 5 720 5 850 5 970

5 490 5 610 5 740 5 860 5 980

5 500 5 620 5 750 5 870 5 990

5 510 5 640 5 760 5 890 6 010

5 520 5 650 5 770 5 900 6 020

5 540 5 660 5 790 5 910 6 030

5 550 5 670 5 800 5 920 6 040

5 560 !') 6 8 0 5 810 5 930 6 050

24 Tabell I (forts.). Ortsgrupp IV. Taxerad inkomst kr.

7 000 7100 7 200 7 300 7 400

6 070 6 200 6 320 6 440 6 570

6 080 6 210 6 330 6 450 6 580

6 090 6 220 6 340 6 460 6 590

6110 6 230 6 350 6 480 6 600

6 120 6 240 6 360 6 490 6 610

6 130 6 260 6 380 6 500 6 630

6140 6 270 6 390 6 510 6 640

6160 6 280 6 400 6 530 6 650

6170 6 290 6 410 6 540 6 660

6180 6 300 6 420 6 550 6 670

7 500 7 600 7 700 7 800 7 900

6 690 6 820 6 940 7 060 7190

6 700 6 830 6 950 7 070 7 200

6 710 6 840 6 960 7 080 7 210

6 730 6 850 6 970 7100 7 220

6 740 6 860 6 980 7 110 7 230

6 750 6 880 7 000 7120 7 250

6 760 6 890 7 010 7130 7 260

6 780 6 900 7 020 7150 7 270

6 790 6 910 7 030 7 160 7 280

6 800 6 920 7 040 7170 7 290

8 000 8 100 8 200 8 300 8 400

7 310 7 430 7 560 7 680 7 810

7 320 7 440 7 570 7 690 7 820

7 330 7 450 7 580 7 700 7 830

7 340 7 470 7 590 7 720 7 840

7 350 7 480 7 600 7 730 7 850

7 370 7 490 7 620 7 740 7 870

7 380 7 500 7 630 7 750 7 880

7 390 7 520 7 640 7 770 7 890

7 400 7 530 7 650 7 780 7 900

7 410 7 540 7 660 7 790 7 910

8 500 8 600 8 700 8 800 8 900

7 930 8 050 8180 8 300 8 420

7 940 8 060 8 190 8 310 8 430

7 950 8 070 8 200 8 320 8 440

7 960 8 090 8 210 8 330 8 460

7 970 8100 8 220 8 340 8 470

7 990 8110 8 240 8 360 8 480

8 000 8120 8 250 8 370 8 490

8 010 8140 8 260 8 380 8 510

8 020 8150 8 270 8 390 8 520

8 030 8160 8 280 8 400 8 530

9 000 9100 9 200 9 300 9 400

8 550 8 670 8 800 8 920 9 040

8 560 8 680 8 810 8 930 9 050

8 570 8 690 8 820 8 940 9 060

5 580 8 710 8 830 8 950 9 080

8 590 8 720 8 840 8 960 9 090

8 610 8 730 8 860 8 980 9100

8 620 8 740 8 870 8 990 9 110

8 630 8 760 8 880 9 000 9130

8 640 8 770 8 890 9 010 9140

8 650 8 780 8 900 9 020 9150

9 500 9 600 9 700 9 800 9 900

9170 9 290 9 410 9 540 9 660

9180 9 300 9 420 9 550 9 670

9190 9 310 9 430 9 560 9 680

9 200 9 320 9 450 9 570 9 700

9 210 9 330 9 460 9 580 9 710

9 230 9 350 9 470 9 600 9 720

9 240 9 360 9 480 9 610 9 730

9 250 9 370 9 500 9 620 9 750

9 260 9 380 9 510 9 630 9 760

9 270 9 390 9 520 9 640 9 770

10 000 10 100 10 200 10 300 10 400

9 790 9 800 9 810 9 820 9 830 9 850 9 860 9 870 9 910 9 920 9 930 9 940 9 950 9 970 9 980 9 990 10 030 10 040 10 050 10 070 10 080 10 090 10100 10120 10160 10170 10180 10190 10 200 10 220 10 230 10 240 10 280 10 290 10 300 10 310 10 320 10 340 10 350 10 360

9 880 10 000 10130 10 250 10 370

9 890 10 010 10140 10 260 10 380

10 500 10 600 10 700 10 800

10 400 10 530 10 650 10 780

10 500 10 620 10 750 10 870

10 510 10 630 K) 760 10 880

10 410 10 540 10 660 10 790

10 420 10 550 10 670 10 800

10 440 10 560 10 690 10 810

10 450 10 570 10 700 10 820

10 460 10 590 10 710 10 840

10 470 10 600 10 720 10 850

10 490 10 610 10 740 10 860

När den taxerade i nkomsten uppgår till 10 900 kronor eller därutöver, åt njuter ens amståend B skattskyldig icke artsavdra >•

25 Tabell I (forts.) Taxerad inkomst kr.

Ortsgrupp V.

2 000 2 100 2 200 2 300 2 400

100 200 300 400

10 110 210 310 410

20 120 220 320 420

30 130 230 330 430

40 140 240 340 440

50 150 250 350 450

60 160 260 360 460

70 170 270 370 470

80 180 280 380 480

90 190 290 390 490

2 500 2 600 2 700 2 800 2 900

500 600 700 800 900

510 610 710 810 910

520 620 720 820 920

530 630 730 830 930

540 640 740 840 940

550 650 750 850 950

560 660 760 860 960

570 670 770 870 970

580 680 780 880 980

590 690 790 890 990

3 000 3100 3 200 3 300 3 400

1000 1120 1250 1370 1500

1010 1130 1260 1380 1510

1020 1150 1270 1400 1520

1030 1160 1280 1410 1530

1050 1 170 1300 1420 1550

1060 1180 1310 1430 1560

1070 1200 1320 1450 1570

1080 1210 1330 1460 1580

1100 1220 1350 1470 1600

1 110 1230 1360 1480 1610

3 500 3 600 3 700 3 800 3 900

1620 1750 1870 2 000 2120

1630 1760 1880 2 010 2130

1650 1770 1900 2 020 2150

1660 1780 1910 2 030 2 160

1670 1800 1920 2 050 2170

1680 1810 1930 2 060 2 180

1700 1820 1950 2 070 2 200

1710 1830 1960 2 080 2 210

1720 1850 1970 2100 2 220

1730 1860 1980 2110 2 230

4 000 4100 4 200 4 300 4 400

2 250 2 370 2 500 2 620 2 750

2 260 2 380 2 510 2 630 2 760

2 270 2 400 2 520 2 650 2 770

2 280 2 410 2 530 2 660 2 780

2 300 2 420 2 550 2 670 2 800

2 310 2 430 2 560 2 680 8 810

2 320 2 450 2 570 2 700 2 820

2 330 2 460 2 580 2 710 2 830

2 350 2 470 2 600 2 720 2 850

2 360 2 480 2 610 2 730 2 860

4 500 4 600 4 700 4 800 4 900

2 870 3 000 3120 3 250 3 370

2 880 3 010 3130 3 260 3 380

2 900 3 020 3150 3 270 3 400

2 910 3 030 3 160 3 280 3 410

2 920 3 050 3170 3 300 3 420

2 930 3 060 3180 3 310 3 430

2 950 3 070 3 200 3 320 3 450

2 960 3 080 3 210 3 330 3 460

2 970 3 100 3 220 3 350 3 470

2 980 3110 3 230 3 360 3 480

5 000 5100 5 200 5 300 5 400

3 500 3 620 3 750 3 870 4 000

3 510 3 630 3 760 3 880 4 010

3 520 3 650 3 770 3 900 4 020

3 530 3 660 3 780 3 910 4 030

3 550 3 670 3 800 3 920 4 050

3 560 3 680 3 810 3 930 4 060

3 570 3 700 3 820 3 950 4 070

3 580 3 710 3 830 3 960 4 080

3 600 3 720 3 850 3 970 4100

3 610 3 730 3 860 3 980 4110

5 500 5 600 5 700 5 800 5 900

4120 4 250 4 370 4 500 4 620

4 130 4 260 4 380 4 510 4 630

4150 4 270 4 400 4 520 4 650

4 160 4 280 4 410 4 530 4 660

4 170 4 300 4 420 4 550 4 670

4180 4 310 4 430 4 560 4 680

4 200 4 320 4 450 4 570 4 700

4 210 4 330 4 460 4 580 4 710

4 220 4 350 4 470 4 600 4 720

4 230 4 360 4 480 4 610 4 730

6 000 6100 6 200 6 300 6 400

4 750 4 870 5 000 5120 5 250

4 760 4 880 5 010 5130 5 260

4 770 4 900 5 020 5150 5 270

4 780 4 910 5 030 5160 5 280

4 800 4 920 5 050 5170 5 300

4 810 4 930 5C60 5180 5 310

4 820 4 950 5 070 5 200 5 320

4 830 4 960 5 080 5 210 5 330

4 850 4 970 5100 5 220 5 350

4 860 4 980 5110 5 230 5 360

6 500 6 600 6 700 6 800 6 900

5 370 5 500 5 620 5 750 5 870

5 380 5 510 5 630 5 760 5 880

5 400 5 520 5 650 5 770 5 900

5 410 5 530 5 660 5 780 5 910

5 420 5 550 5 670 5 800 5 920

5 430 5 560 5 680 5 810 5 930

5 450 5 570 5 700 5 820 5 950

5 460 5 580 5 710 5 830 5 960

5 470 5 600 5 720* 5 850 5 970

5 480 5 610 5 730 5 860 5 980

26 Tabell I (forts.). Ortsgrupp V. Taxerad inkomst kr.

7 000 7 100 7 200 7 3U0 7 400

6 000 6120 6 250 6 370 6 500

6 010 6130 6 260 6 380 6 510

6 020 6 150 6 270 6 400 6 520

6 030 6 160 6 280 6 410 6 530

6 050 6170 6 300 6 420 6 550

6 060 6 180 6 310 6 430 6 560

6 070 6 200 6 320 6 450 6 570

6 080 6 210 6 330 6 460 6 580

6 100 6 220 6 350 6 470 6 600

6 110 6 230 6 360 6 480 6 610

7 500 7 600 7 700 7 800 7 900

6 620 6 750 6 870 7 000 7120

6 630 6 760 6 880 7 010 7 130

6 650 6 770 6 900 7 020 7150

6 660 6 780 6 910 7 030 7160

6 670 6 800 6 920 7 050 7170

6 680 6 810 6 930 7 060 7 180

6 700 6 820 6 950 7 070 7 200

6 710 6 830 6 960 7 080 7 210

6 720 6 850 6 970 7100 7 220

6 730 6 860 6 980 7110 7 230

8 000 8100 8 200 8 300 8 400

7 250 7 370 7 500 7 620 7 750

7 260 7 380 7 510 7 630 7 760

7 270 7 400 7 520 7 650 7 770

7 280 7 410 7 530 7 660 7 780

7 300 7 420 7 550 7 670 7 800

7 310 7 430 7 560 7 680 7 810

7 320 7 450 7 570 7 700 7 820

7 330 7 460 7 580 7 710 7 830

7 350 7 470 7 600 7 720 7 850

7 360 7 480 7 610 7 730 7 860

8 500 8 000 8 700 8 800 8 900

7 870 8 000 8120 8 250 8 370

7 880 8 010 8130 8 260 8 380

7 900 8 020 8150 8 270 8 400

7 910 8 030 8160 8 280 8 410

7 920 8 050 8170 8 300 8 420

7 930 8 060 8 180 8 310 8 430

7 950 8 070 8 200 8 320 8 450

7 960 8 080 8 210 8 330 8 460

7 970 8100 8 220 8 350 8 470

7 980 8110 8 230 8 360 8 480

9 000 9 100 9 200 9 300 9 400

8 500 8 620 8 750 8 870 9 000

8 510 8 630 8 760 8 880 9 010

8 520 8 650 8 770 8 900 9 020

8 530 8 660 8 780 8 910 9 030

8 550 8 670 8 800 8 920 9 050

8 560 8 680 8 810 8 930 9 060

8 570 8 700 8 820 8 950 9 070

8 580 8 710 8 830 8 960 9 080

8 600 8 720 8 850 8 970 9100

8 610 8 730 8 860 8 980 9110

9 500 9 600 9 700 9 800 9 900

9120 9 250 9 370 9 500 9 620

9130 9 260 9 380 9 510 9 630

9 150 9 270 9 400 9 520 9 650

9160 9 280 9 410 9 530 9 660

9170 9 300 9 420 9 550 9 670

9180 9 310 9 430 9 560 9 680

9 200 9 320 9 450 9 570 9 700

9 210 9 330 9 460 9 580 9 710

9 220 9 350 9 470 9 600 9 720

9 230 9 360 9 480 9 610 9 730

10 000 10100 10 200 10 300 10 400

9 750 9 760 9 770 9 780 9 800 9 810 9 820 9 830 9 850 9 860 9 870 9 880 9 900 9 910 9 920 9 930 9 950 9 960 9 970 9 980 10 000 10 010 10 020 10 030 10 050 10 060 10 070 10 080 10100 10110 10120 10 130 10 150 10160 10170 10180 10 200 10 210 10 220 10 230 10 250 10 260 10 270 10 280 10 300 10 310 10 320 10 330 10 350 10 360

10 500 10 600 10 700 10 800 10 900

10 370 10 500 10 620 10 750 10 870

10 380 10 510 10 630 10 760 10 880

10 400 10 520 10 650 10 770 10 900

10 410 10 530 10 660 10 780 10 910

10 420 10 550 10 670 10 800 10 920

10 430 10 560 10 680 10 810 10 930

10 450 10 570 10 700 10 820 10 950

10 460 10 580 10 710 10 830 10 960

10 470 10 600 10 720 10 850 10 970

10 480 10 610 10 730 10 860 10 980

När don taxerade inkomsten uppgår till 11 000 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag.

27 Förslag till

förordning om statlig förmögenhetsskatt. Härigenom förordnas som följer. Inledande bestämmelse. 1 §• Till staten skall erläggas förmögenhetsskatt enligt i denna förordning givna bestämmelser. Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till statlig förmögenhetsskatt stadgas i gällande taxeringsförordning. Skattepliktig förmögenhet. 2§Skattepliktig förmögenhet utgör kapitalvärdet av den skattskyldiges nedan i 3 § 1 mom. angivna tillgångar, i den mån samma värde överstiger kapitalvärdet av hans skulder. 3 §• 1 mom. Vid förmögenhetsberäkningen skola, i den mån ej annat framgår av 2 mom. här nedan, såsom tillgångar upptagas: a) fastighet, frälseränta inbegripen; b) tomträtt, vattenfallsrätt; c) lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i skattskyldigs förvärvsverksamhet eller att däri omsättas eller förbrukas, såsom levande och döda inventarier, råämnen, varor, förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter, rätt till skogsavverkning å annans mark samt rätt till stenbrott och dylikt; d) kapital, som finnes kontant tillgängligt eller utlånats eller nedlagts i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes eller bestått av andra fordringar eller av aktier eller andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier, i den mån samma kapital icke är att hänföra till i c) här ovan nämnd egendom; e) lös egendom, som är avsedd för ägarens och hans familjs personliga bruk och bekvämlighet och av beskaffenhet att böra hänföras till yttre inventarier, såsom ekipage, ridhästar, automobiler, motorcyklar, lustjakter, motorbåtar och dylikt, så ock smycken; f) besittningsrätt till fastighet, där innehavaren ej enligt 7 § skall likställas med ägare, såvida rättigheten är utan vederlag eller mot visst belopp en gång

28 för alla upplåten för innehavarens livstid eller för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång; g) rätt till ränta, avkomst av fastighet eller annan stadigvarande förmån, som icke avses i f) här ovan, såvida rättigheten är förhandenvarande och bestämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid eller för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång. 2 mom. Såsom tillgångar vid förmögenhetsberäkningen upptagas icke: a) kapitalvärdet av kapitalförsäkring; b) rätt till undantagsförmåner samt till pension och annan förmån, som åtnjutes på grund av förutvarande tjänsteförhållande, ävensom till sådan livränta, varom förmäles i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen; c) rätt till annan ränta, avkomst eller förmån än i b) avses, därest densamma är bestämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid samt värdet av vad han årligen må i sådant avseende åtnjuta understiger 1 000 kronor; d) rätt till förmögenhet, varav annan för närvarande åtnjuter avkastningen; e) möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga bruk; f) konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar, såframt ej ägaren med dem driver handel eller yrkesmässigt håller dem för allmänheten tillgängliga; g) sådana tillgångar, som avses i 1 mom. e) här ovan, därest sammanlagda värdet av dessa tillgångar icke överstiger 1 000 kronor; h) patent- och förlagsrätter, som icke äro tillgångar i rörelse, ävensom rätt till firmanamn, varumärke, mönsterskydd, tidnings titel och dylikt; i) förråd av livsmedel eller andra förnödenheter, som äro avsedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga behov, samt kontant hushållskassa eller därmed jämförlig, för den skattskyldiges löpande utgifter avsedd kassa. (Se vidare anvisningarna.) 4 §. Värdesättning av tillgångar, som i 3 § 1 mom. omförmälas, skall ske med hänsyn till förhållandena vid beskattningsårets utgång och med iakttagande av här nedan meddelade bestämmelser. Fastighet, frälseränta inbegripen, upptages till det taxeringsvärde, som vid nämnda tidpunkt varit för densamma gällande. Var sådant värde då ej åsätt eller har under beskattningsåret omständighet inträffat, som kan under taxeringsperioden påkalla förändrad värdering, upptages fastigheten till det taxeringsvärde, som för taxeringsåret bliver densamma åsätt. Tomträtt eller vattenfallsrätt skall upptagas till det värde, som rättigheten med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid, som därför återstår, kan anses hava betingat vid en försäljning under normala förhållanden. Lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i jordbruk med binäringar, i skogsbruk eller i rörelse, skall värdesättas i enlighet med vedertaget affärsbruk inom det slag av verksamhet, däri egendomen är nedlagd.

29 Fordran, som löper med ränta, skall, därest den icke är tillgång i rörelse, upptagas till sitt kapitalbelopp utan inberäkning av under beskattningsåret upplupen men ej förfallen ränta. Fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen, uppskattas till belopp, som efter en räntefot av fem procent utgör fordringens förhandenvarande värde enligt vid denna förordning fogad tabell I. Osäker fordran upptages till det belopp, varmed den kan beräknas inflyta. Värdelös fordran upptages icke. Värdepapper, som noteras å inländsk eller utländsk börs, upptages till det noterade värdet, såframt antagas kan, att detta motsvarar vad som må hava varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden. Annan för evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller förmån än frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, vartill den uppgått under beskattningsåret. Kapitalvärdet av på livstid eller viss tid utgående ränta, avkomst eller förmån uppskattas efter det belopp, rättigheten motsvarat under beskattningsåret, och en räntefot av fem för hundra om året enligt de vid denna förordning fogade tabellerna I I , I I I och IV. Kättighet, som icke är bestämd att utgå under någons livstid men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av tabellerna I I I och IV, såsom om den skolat utgå för den berättigades livstid, dock högst till tio gånger det värde, rättigheten senast för helt år motsvarat. Är rättighet beroende av varaktigheten av flera personers liv sålunda, att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens kapitalvärde efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder. Andel i ekonomisk förening, vars behållna tillgångar vid likvidation allenast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas till ett värde motsvarande den del av föreningens förmögenhet som skulle fallit på andelen därest föreningen trätt i likvidation. Övrig lös egendom upptages till det värde, som den kan anses hava betingat vid försäljning under normala förhållanden. (Se vidare anvisningarna.)

5§. Vid förmögenhetsberäkningen skola den skattskyldiges skulder upptagas till sitt kapitalvärde, sådant detta var vid beskattningsårets utgång. Skuld, som löper med ränta och icke är att hänföra till rörelse, skall upptagas till sitt kapitalbelopp utan tillägg av under året upplupen men ej förfallen ränta. Angående beräkningen av kapitalvärdet av skuld, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfall o dagen, ävensom av kapitalvärdet av förpliktelse, vilken innefattar skyldighet att till annan utgiva undan-

30 tagsförmåner, pension, annan livränta eller därmed jämförlig avgift, skall vad i 4 § stadgas angående beräkningen av kapitalvärdet av fordran eller av ränta, avkomst, förmån eller annan rättighet äga motsvarande tillämpning. Borgensförbindelse, för vilken betalningsskyldighet ännu ej inträtt, så ock annan villkorlig skuld får ej avdragas vid beräkningen, liksom ej heller vid beskattningsårets utgång oreglerade hushållsskulder och därmed jämförliga skulder. Under avdragsgilla skulder inbegripas även den skattskyldiges oguldna, på grund av taxering under beskattningsåret eller något föregående år utgående skatter. Äro grunderna för skatternas debitering vid förmögenhetsberäkningens uppgörande ännu icke bestämda, må skatterna beräknas efter senast fastställda debiteringsgrunder. Skattskyldighet för förmögenhet. 6§1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet åligger, såframt ej annat föreskrives i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överenskommelse eller beslut, varom i 20 och 21 §§ sägs: a) fysiska personer, vilka varit här i riket bosatta vid beskattningsårets utgång, och oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet varit här i riket bosatta: för all den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång ägt vare sig här i riket eller å utländsk ort; b) föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning, ävensom stiftelser, samtliga dock endast såvitt och i den mån de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst: för all den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång ägt vare sig här i riket eller å utländsk ort; c) fysiska personer, vilka icke varit här i riket bosatta vid beskattningsårets utgång, oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet icke varit här i riket bosatta, samt utländska bolag: för den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång haft här i riket nedlagd, till den del den icke utgjorts av svenska aktier, dock att skattskyldighet föreligger för sådana aktier, som äro nedlagda i rörelse här i riket. Medlem av konungahuset är frikallad från utgörande av skatt för förmögenhet. För skattskyldiga, om vilka i 18 § förmäles, bestämmes skyldigheten att erlägga skatt för förmögenhet efter de i samma paragraf meddelade föreskrifter.

31 Hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar och jordbrukets kreditkassor äro frikallade från skattskyldighet för förmögenhet. 2 mom. Med här i riket nedlagd förmögenhet avses: a) tillgångar, som omförmälas i 3 § 1 mom. a) och b), försåvitt desamma finnas här i riket; b) tillgångar, som omförmälas i 3 § 1 mom. c) och d), försåvitt desamma finnas här i riket och äro avsedda för företag, som av skattskyldig härstädes bedrives; samt c) svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier, i den mån dessa tillgångar icke ingå under b) i detta mom. När skattskyldighet för förmögenhet är begränsad enligt vad i 1 mom. stadgas, får vid förmögenhetsberäkningen avdrag ske allenast för skuld, som häftar vid den förmögenhet skattskyldigheten avser. (Se vidare anvisningarna.)

?§• I fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet likställas med ägare: a) den som innehar fast eller lös egendom med fideikommissrätt; b) innehavare av fastighet med stadgad åborätt; innehavare av så kallad ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd; c) efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap; d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling; e) den som i enlighet med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska intressen under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer stiftelsen; f) så ock eljest den som äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan, därest sådant förhållande föreligger, att han finnes i avseende, varom nu är fråga, skäligen böra betraktas såsom förmögenhetens ägare. Föreskrifterna i e) och f) här ovan må dock ej föranleda till att förmögenheten beräknas högre än till tjugufem gånger det belopp, som avkastningen av förmögenheten utgjort under nästföregående beskattningsår. (Se vidare anvisningarna.) 8§Har skattskyldig hemmavarande barn, som den 1 november året näst före taxeringsåret icke fyllt 21 år, skall, därest barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår till minst 10 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet.

32 Beräkning av statlig förmögenhetsskatt.

9 §• Statlig förmögenhetsskatt skall i enlighet med vad i denna förordning stadgas årligen erläggas av a) fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse, därest den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet vid utgången av det beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret, överstigit 20 000 kronor; b) juridisk person, som avses i 6 § 1 mom. b), därest den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet överstigit 5 000 kronor. I fall som under a) sägs inbegripes i den skattepliktiga förmögenheten även förmögenhet tillhörig den skattskyldiges hemmavarande barn, som den 1 november året näst före taxeringsåret icke fyllt 21 år, därest ej jämlikt denna förordning barnet skall taxeras därför. 10 §. Statlig förmögenhetsskatt skall utgå I förhållande till den på nedan angivet sätt bestämda beskattningsbara förmögenheten. Beskattningsbar förmögenhet utgör, utom i fall som avses i tredje och fjärde styckena här nedan, ett belopp motsvarande den skattskyldiges och i förekommande fall hans omyndiga barns skattepliktiga förmögenhet vid utgången av det beskattningsår, varom i 9 § förmäles. Därest för fysisk person eller oskift dödsbo den skattepliktiga förmögenheten överstiger trettio gånger den för den skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen om statlig inkomstskatt fastställda sammanräknade nettoinkomsten, samt den skattepliktiga förmögenheten ej överstiger 100 000 kronor, skall den beskattningsbara förmögenheten utgöra ett belopp, motsvarande trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten. Fastställes ej för den skattskyldige någon sammanräknad nettoinkomst, skall den beskattningsbara förmögenheten utgöra ett belopp, motsvarande femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten. överstiger den skattepliktiga förmögenheten 100 000 kronor, och motsvarar trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten högst nämnda belopp, skall den skattepliktiga förmögenheten minskas med skillnaden mellan 100 000 kronor och vad som motsvarar trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten eller, om trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten understiger 50 000 kronor, med sistnämnda belopp. Vad som härefter återstår utgör beskattningsbar förmögenhet. Har vid uppskattning av förmögenhet den värdesättning av tillgångar i rörelse, som skett i skattskyldigs räkenskaper och som godkänts vid inkomstberäkningen, frångåtts, skall till grund för tillämpning av de i tredje och fjärde

33 styckena meddelade bestämmelserna läggas den sammanräknade nettoinkomst som skulle hava fastställts, om den vid förmögenhetsuppskattningen gjorda värdesättningen av tillgångarna tillämpats även vid inkomstberäkningen. Vid beräkning av den i föregående punkt avsedda inkomsten skall iakttagas, att värdesättning av tillgångarna vid utgången av närmast föregående beskattningsår skall ske enligt grunder motsvarande dem, vilka tillämpats vid förmögenhetsuppskattningen för det beskattningsår varom fråga är. Beskattningsbar förmögenhet utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

11 §• 1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse utgöra: när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor: sex promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 20 000 kronor, dock lägst en krona; när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 100 000 men icke 150 000 kr.: 480 kr. för 100 000 kr. och 10 °/oo av återstoden; 150 000 » » 200 000 » : 980 » » 150 000 » » 12 °/oo » » ; 200 000 » » 300 000 » : 1 580 » » 200 000 » » 1 5 °/oo » » ; 300 000 kr. : 3 080 » » 300 000 » » 1 8 °/oo » » 2 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för juridisk person, som avses i 6 § 1 mom. b), utgöra: en och en halv promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 5 000 kronor, dock lägst en krona. 12 §. 1 mom. För äkta makar, som under hela beskattningsåret eller större delen därav levt tillsammans, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet. Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen avräknas å den andra makens förmögenhet. Frågan om skatteplikt enligt 9 § bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten beräknas för makarna gemensamt under hänsyntagande, vid tillämpning av 10 § tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda nettoinkomst. Skatt beräknas efter den sålunda bestämda beskattningsbara förmögenheten samt fördelas å makarna efter deras skattepliktiga förmögenheter. 2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga om taxering till statlig förmögenhetsskatt anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga. 3—1616 46

34 Eftertaxering. 13 §. Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till statlig förmögenhetsskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till statlig förmögenhetsskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits statsverket. Beträffande dylik eftertaxering skall vad som är stadgat rörande eftertaxering till statlig inkomstskatt- äga motsvarande tillämpning. Beskattningsort. 14 §. Skattskyldig taxeras till statlig förmögenhetsskatt i den kommun, där han skall taxeras till statlig inkomstskatt. Allmänna bestämmelser. 15 §. 1 mom. Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat bodelägare, som vid hans frånfalle varit beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att på grund av taxering för förmögenhet enligt denna förordning erlägga kvarstående eller tillkommande skatt under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, att efter framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av nämnda skatt. Befrielse som nyss sagts må avse skatt, som påförts den avlidne eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom. Befrielse må dock icke avse skatt, som påförts på grund av eftertaxering och som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet. Framställning som avses i första stycket skall avlämnas senast under andra kalenderåret efter dödsåret. 2 mom. För statlig förmögenhetsskatt, som påförts avliden person eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör. Vad nu sagts skall gälla även statlig förmögenhetsskatt, som på grund av eftertaxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo. 16 §. 1 mom. Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall jämväl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistats utan att vara härstädes bosatt.

35 2 mom. Med utländskt bolag skall, där ej annat uttryckligen stadgas, i denna förordning likställas främmande stat samt utländsk menighet, försäkjingsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke hemmahörande juridisk person. 17 §. Å svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatete betjäning och som på grund av sin 'tjänst varit bosatt utomlands, skall tillämpas vad i denna förordning stadgas angående här i riket bosatt person. Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 18 år, elärest de varit svenska medborgare och bott hos honom. 18 §. Person, som tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke hava varit här i riket bosatt. Sådan person åtnjuter, förutom den inskränkning i skattskyldigheten som följer av vad nu sagts, frikallelse från skattskyldighet för förmögenhet, som utgöres av svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar. Skatt skall av person, varom nu är fråga, utgöras i den kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egentliga bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande vistats Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare. 19 §. Där för tillämpningen av denna förordning erfordras tabeller eller föreskrifter utöver vad de vid förordningen fogade tabellerna och anvisningarna innehålla, äger Konungen utfärda sådana tabeller eller föreskrifter. Om undantag från denna förordnings bestämmelser i vissa fall. 20 §. 1 mom. Är förmögenhet, för vilken statlig förmögenhetsskatt skall utgöras, tillika underkastad motsvarande beskattning i annan stat, och har, till förekommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, överenskommelse träffats om uppdelning av beskattningsrätten mellan nämnda stat, och Sverige eller förordnande meddelats, att viss förmögenhet eller förmögenhet av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket, skall beskattning, som äger rum med tillämpning av överenskommelse eller förordnande, varom nu sagts, anses hava ägt, rum enligt denna förordning. 2 mom. Konungen äger, till förekommande av eller lindring i sådan dubbelbeskattning, som i 1 mom. sägs, med annan stats regering träffa överenskommelse, såvitt avser fördelning i beskattningshänseende mellan berörda stat

36 och Sverige av förmögenhet, som är underkastad dubbelbeskattning, eller oek, under förutsättning av ömsesidighet. i tillämpliga hänseenden, förordna, att viss förmögenhet eller förmögenhet av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket. I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig förmögenhetsskatt skall för skattskyldig fastställas till högre belopp än gällande bestämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå till större del, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen eller beslutet fastställda beskattningsbara förmögenheten, än skatten skulle utgjort av den beskattningsbara förmögenhet, som skulle hava fastställts, om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller beslutet. Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom i detta mom. förmäles, skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller närmast efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit. 3 mom. Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom i denna paragraf stadgas. 21 §. Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från utgörande av skatt för förmögenhet, bestående av främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat härstädes avsedd fastighet. 22 §. Skuld, som häftar vid förmögenhet, vilken jämlikt överenskommelse eller beslut varom i 20 § eller 21 § sägs ej skall här i riket beskattas, får icke vid taxering till statlig förmögenhetsskatt avräknas från förmögenhet, som skall tagas till beskattning härstädes. 23 §. Om skattskyldig blivit genom beslut av vederbörande myndigheter beskattad för samma förmögenhet såväl här i riket som i utländsk stat, må Konungen på ansökan av den skattskyldige efter vederbörandes hörande kunna, därest ömmande omständigheter eller eljest synnerliga skäl föreligga, till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, förordna om efterskänkande av statlig förmögenhetsskatt. Har skatten redan erlagts, återbekommes den i den ordning, som för restitution av skatt i uppbördsförordningen stadgas. Denna förordning träder, med de undantag, som nedan sägs, i kraft den 1 januari 1948, från och med vilken dag förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen den den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild skatt å förmögenhet, sådana dessa förordningar lyda efter däri sedermera gjorda ändringar och tillägg, skola upp-

37 höra att gälla; dock att sistnämnda förordningar fortfarande skola äga tilllämpning vid 1948 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1948 eller tidigare år. Anvisningar till 3 och 4 §§. 1. Tillgång, som efter ty i dessa paragrafer sägs skall ingå i förmögenhetsberäkningen, skall därvid upptagas, även om den under beskattningsåret icke lämnat avkastning. Oanvända tomter samt aktier och andra värdehandlingar skola alltså medtagas, även om någon inkomst därav ej influtit under året. 2. Såsom affärsbruk i rörelse får anses gälla, att tillgångar, som äro avsedda till stadigvarande bruk i rörelsen, upptagas till anskaffningsvärdet, därå årliga avskrivningar göras för utrangering, slitning och annan värdeminskning. Emellertid förekommer understundom, att avskrivningar å tillgångar till stadigvarande bruk i rörelsen icke verkställas eller göras i större omfattning, än som varit av förhållandena påkallad. Härtill skall hänsyn tagas vid värdesättningen av tillgångarna, så att vederbörliga avskrivningar alltid beräknas men tillika hållas inom skäliga belopp. Lager av råämnen eller varor värderas såsom helhet utan hänsyn till påräknelig vinst vid försäljning i detalj. Den omständigheten, att vid inkomstberäkning viss värdesättning varom ovan sagts blivit godkänd, medför ej att denna skall anses bindande jämväl för förmögenhetsberäkningen.. I fråga om värdesättning av tillgångar inom jordbruk med binäringar samt skogsbruk gäller, att levande inventarier sättas till sitt värde i allmänna marknaden, och att vid värdesättning av döda inventarier samma förfarande följes, som ovan är för rörelse angivet. 3. Är fordran för sin tillkomst gjord beroende av ett villkor, som är ovisst, antingen i den meningen att det är osäkert, om den såsom villkor bestämda tilldragelsen kommer att inträffa, eller i den meningen att det visserligen är säkert, att tilldragelsen skall inträffa, men ovisst när, skall fordringen icke medräknas. Däremot har den omständigheten, att fordran, som löper utan ränta, ännu ej är förfallen till betalning, betydelse endast för beräkningen av dess förhandenvarande värde (4 §). 4. Eättighet skall anses vara bestämd att tillgodonjutas för tid, som icke kommer ätt utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång, även för det fall att viss tid icke blivit bestämd, men anledning icke förefinnes att antaga, att rättigheten kommer att upphöra tidigare än efter det femte årets utgång. till 6 §. Såsom här i riket nedlagd förmögenhet anses icke vad någon placerar i svenska obligationer eller i inteckningar i här belägen fastighet eller vad han har innestående på bankräkning här i riket eller eljest har att här fordra, där

38 fordringen icke grundar sig på affärsverksamhet, som han, ensam eller jämteannan, här i riket utövat. Ej heller föranleder den omständigheten, att utom riket bosatt person under vistelse här i riket medfört värdehandlingar eller annan lös egendom eller att han anförtrdtt dylik egendom i vård hos annan härstädes, att egendomen blir att anse såsom här i riket nedlagd förmögenhet. till 7 §. Förhållande som avses i 7 § f) kan tänkas föreligga, då det är sannolikt att förmögenheten eller dess värde och rätten till avkastningen därav komma att i framtiden åter förenas hos den som har rätt till avkastningen eller denne närstående person. Den omständigheten, att äganderätten skilts från rätten till avkastningen, kan i dylikt fall vara att betrakta mera som en, exempelvis för att vinna lättnad i beskattning, tillämpad yttre form än som en anordning åsyftande att åstadkomma en verklig överflyttning av de förmåner, innehavet av förmögenheten kan anses medföra.

39 Tabell 1 utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en efter förloppet ar nedanstående antal år till betalning förfallen fordran eller skuld å 100 kronor, därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodag-en. Antal år

Kapitalvärde

An tal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

1 2 8 4 5

95-24 90-70 86-38 82-27 78-35

26 27 28 29 30

28-12 26-78 25-51 242 9 2814

51 52 53 54 55

8-31 7-91 7-53 7 - 17 6-83

76 77 78 79 80

2-45 2-34 2-22 2-12 2-02

6 7 8 9 10

74-02 71-07 67-68 6446 61 - 39

3L 32 33 34 35

22o4 20-9 9 19-99 19-04 18-13

56 57 58 59 60

6-51 6-20 5'90 5-62 5'35

81 82 83 84 85

1-92 1-83 1-74 1'66 1-58

11 12 13 14 15

58-47 55 - 68 530 3 50-51

17-2 7 16-44 1566 14-91 14-20

61 62 63 64 65

5-io

48-io

36 37 38 39 40

4-86 4-62 4-40 4-19

86 87 88 89 90

1-51 1-43 1'37 1-30 1-24

16 17 18 19 20

45'8i 43 - 6 3 41-55 39-5 7 37-69

41 42 43 44 45

13-53 12 - 88 12-2 7 11-69 1113

66 67 68 69 70

3-99 3'80 3-62 345 3-29

91 92 93 94 95

1-18 1-12 1-07 1-02 0-97

21 22 23 24 25

35'8 9 34-18 3256

46 47 48 49 50

10-60 1009 9-61 9-16 8-72

71 72 73 74 75

3" 18 298 2-84 270 2-58

96 97 98 99 100

0-92 0-88 0-84 0-80 0-76

31-oi 29-5 3

40 Tabell

II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot ay 5 procent, ay en under nedanstående antal år utgående, yid slutet ay yarje år till betalning förfallen ränta (avkomst, förmån) å 1 krona. Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

1 2 3 4 5

0-95 1-86 2-72 3'55 4-33

26 27 28 29 30

14-38 14-64 14-90 15-14 15-37

51 52 53 54 55

18-34 18-42 1849 18-57 18-63

76 77 78 79 80

19-51 19-53 19-56 19-58 I960

6 7 8 9 10

5-08 5-79 6-46 7-72

31 32 33 34 35

15-59 15-80 1600 16-19 16-37

56 57 58 59 60

18-70 18-76 18-82 18-88 18-93

81 82 83 84 85

19-62 19-63 19-65 19-67 19-68

11 12 13 14 15

8-31 8-8 6 9-39 9-90 10-38

36 37 38 39 40

16-55 1671 16-87 17-02 17-16

61 62 63 64 65

18-98 1903 19-08 19-12 19-16

86 87 88 89 90

19-70 19-71 19-73 19-74 19-75

16 17 18 19 20

10-84 11-27 11-69 12-09 12-46

41 42 43 44 45

17-29 17-42 17-55 17-66 17-77

66 67 68 69 70

19-20 19-24 19-28 19-31 19-34

91 92 93 94 95

19-76 19-78 19-7 9 19-80 19-81

21 22 23 24 25

12-82 13-16 13-49 13-80 14-09

46 47 48 49 50

17-88 17-98 18-08 18-17 18-26

71 72 73 74 75

19-37 19-40 19-43 19-46 19-48

96 97 98 99 1 100

19-82 19-82 19-83 19-84 19-85

7-n

|

Utgår beloppet i s tallet vid början av varje år, crhål es kapitalvärdet genom al t öka närmast föregående tal ined 1.

41 Tabell

III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en livränta eller annan förmån, som vid slutet av varje år under en persons av m a n k ö n livstid utgår med belopp eller till värde av 1 krona. Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0 1 2 3 4

15-76 17-24 17-52 17-60 17-63

30 31 32 33 34

15-7 6 15-65 15-53 15-41 15-27

60 61 62 63 64

9-85 9-56 927 8-96 8-67

90 91 92 93 94

1-85 1*72 1-59 1-48 1-35

5 6 7 8 9

17-62 17-60 17-56 17-51 17-45

35 36 37 38 39

15l3 1499 14 - 84 14 69 14-53

65 66 67 68 69

8-36 8-05 773 7-43

7-n

95 96 97 98 99

1-25 1-17 1-12 1-03 0-90

10 11 12 13 14

1738 17-31 17-23 17-14 17-05

40 41 42 43 44

14-36 14-20 1402 13-85 13-66

70 71 72 73 74

6-80 6-48 6-17 5-86 5'55

100 101 102 103 104

0-81 0-69 0-55 0-40 0-23

15 16 17 18 19

16-95 16-86 16-77 16-69 16-62

45 46 47 48 49

1347 13-2 7 13-0 7 12-86 12-64

75 76 77 78 79

5'25 4'95 4-66 438 4-11

20 21 22 23 24

16-55 16-49 16-43 16-37 16-30

50 51 52 53 54

12-41 12-18 11-95 11-71 1146

80 81 82 83 84

3-85 3-60 3'35 3l2 2-89

25 26 27 28 29

16-22 16-14 16-05 15-96 15-86

55 56 57 58 59

11-21 10-96 10-6 9 10-41 10l3

85 86 87 88 89

269 2-50 232 2-14 1-98

Utgår livräntan i s' ället vid slutet av varje halvår, ö ias kapitalvärdet med 0'2 5. Utgår den yid slutet av varje k1rartal, ö jas det med 0'3 75. Utg ir den vid början av värj e år, ökas det med 1.

42 Tabell

IV

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en livränta eller annan förmån, som vid slutet av varje år under en persons av k v inn k ö n livstid utgår med belopp eller till värde av 1 krona. Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0 1 2 3 4

1613 17-33 17-59 17-66 17-6 9

30 31 32 33 34

16-00 15'90 15'80 15-69 15-58

60 61 62 63 64

10-36 10-06 9-76 945 913

90 91 92 93 94

210 1'95 l - 80 1-67 1-55

5 6 7 8 9

17-68 17-66 17-6 3 17-58 17-53

35 36 37 38 39

1546 15-34 1521 15"08 14-94

65 66 67 68 69

8-81 8-49 8l6 7-83 7-51

95 96 97 98 99

1'42 1-34 1-29 1-22 1-12

10 11 12 13 14

17-47 17-40 17-33 17-25 17-is

40 41 42 43 44

14-80 14'6 5 14-49 14-33 14-16

70 71 72 73 74

7 - 18 6'85 6-52 6-21 5"89

100 101 102 103 104

102 0-91 0-80 0-64 0-47

15 16 17 18 19

17-n

45 46 47 48 49

13-98 13-7 9 13-59 13-39 1318

75 76 77 78 79

5"57 5-27 4'97 4-70 4-41

0-26

17-04 16-97 16-91 16-84

20 21 22 23 24

16-77 16-71 1664 1657 16'50

50 51 52 53 54

12-96 12-74 12-50 12-26 12-oi

80 81 82 83 84

4-14 3-88 363 339 3-16

25 26 27 28 29

16-42 16-34 16-27 16-18 16-09

55 56 57 58 59

11-75 11-49 11-22 10 94 10-66

85 86 87 88 89

296 2-76 2-58 2-41 2-25

Utgår livräntan i si ället vid slutet av varje aalvår, ö tas kapitalvärdet med 0*2 5. Utgår den vid slutet a r varje k rartal, ö cas det med 0 - 3 75. Utgl ,r den vid bnrjaii av värj 3 år, ökas det med 1.

43 Förslag till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379). Härigenom förordna*, att 1 §, 2 § 1 mom., 26 § 1 och 3 mom., 28 § 2 och 3 mom., 29 § 1 mom., 34 §, 36 § 1 mom., 77 § 2 och 4 mom., 78 §, 80 §, 84 § 2 mom., 86 §, 90 § 3 mom', 92 § 1 och 2 mom., 93 §, 96 § 2 mom., 97 a §, 98 §, 104 a §, 105 §, 119 §, 123 § 2 mom., 124 a § 1 mom., 128 § 1 mom., 130 §, 137 §, 144 § 1 mom. samt 145 § 4 mom. nämnda förordning 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att 141 § 3 mom. samma förordning skall erhålla den lydelse som i det följande angives. 1 §• Taxering till beskattning enligt kommunalskattelagen, enligt förordningarna om statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt samft. enligt lagen om skogsaccis verkställes av särskilda beskattningsnämnder i den ordning här nedan angives.

2§1 mom. I denna förordning förstås med allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verkställas år 1933 och därefter vart femte år; särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verkställas de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum; taxering för inkomst eller förmögenhet:taxering till kommunal inkomstskatt, till ståtlig inkomstskatt och till statlig förmögenhetsskatt; samt virkestaxering: taxering till skogsaccis. Särskild fastighetstaxering — ärlig taxering. 26 §. 1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgandet i 3 mom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet avlämna, deklaration (självdeklaration), nämligen: 1) verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt ekonomisk förening, så ock annan juridisk person, som antingen under beskatt1 Senaste lydelse av 1 §, 2 § 1 mom.. 26 § 1 mom., 84 § 2 mom., 90 t? 3 mom. och 130 § se 1938: 374, av 128 § 1 mom. se 1940: 141, av 144 § 1 mom. se 1943: 314, av 28 § 2 mom.. 29 § 1 mom. 34 §, 36 § 1 mom., 77 § 2 och 4 mom., 80 §, 92 § 1 mom., 93 §, 97 a §, 98 §, 104 a §, 105 §, 119 §, 123 § 2 mom. och 124 a § 1 mom." se 1943: 855 samt av 28 § 3 mom., 78 §, 86 § och 145 § 4 mom. se 1945: 901.

44 ningsåret haft förvärvskälla av beskaffenhet, att skattskyldighet för därav härflytande inkomst åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om statlig inkomstskatt, eller är skattskyldig för förmögenhet enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt; 2) fysisk person, därest han antingen a) nästföregående år varit taxerad till kommunal inkomstskatt eller statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt; b) under beskattningsåret haft inkomst av beskaffenhet, att skattskyldighet därför åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om statlig inkomstskatt, och i sådant fall tillika hans enligt kommunalskattelagen beräknade taxerade inkomst i någon kommun eller hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt beräknade taxerade inkomst uppgått, i fråga om sådan person som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, till minst 600 kronor och, i fråga om annan person, till minst 100 kronor; eller c) vid beskattningsårets utgång ägt förmögenheft, uppgående till minst 20 000 kronor, för vilken han är skattskyldig enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Vid bedömandet av fysisk persons deklarationsskyldighet skall, om han under beskattningsåret varit gift och under större delen av året levt tillsammans med den andra maken, hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till boets och den andra makens inkomst och förmögenhet. Har skattskyldig barn, skall hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt skall taxeras därför. Vid tillämpning riket bosatta. Avlider skattskyldig den avlidne. 3 mom. Lapp är ej skyldig avgiva deklaration för inkomst av renskötsel eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet, och skall förty vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. första stycket under 2 b) och c) så anses, som om dylik inkomsit eller förmögenhet ej vore underkastad beskattning. Önskar lapp avgiva uppgift om inkomst eller förmögenhet, som nu sagts, må uppgift härom lämnas i självdeklaration, vilken avlämnas i vanlig ordning, eller ock särskild uppgift angående renskötsel avgivas på sätt i 41 § stadgas. 28 §. 2 mom. Deklärationsskyldig, som icke är fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse, skall avgiva allmän självdeklaration inom det län, där han är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt. Sådan deklarationsskyldig skall därjämte avgiva särskild självdeklaration i varje annat län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt. Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild självdeklaration i varje län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.

45 Särskild självdeklaration flera exemplar. Självdeklaration, som eller bolaget. 3 mom. Deklarationsskyldig, som är fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse och som är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva dels i den kommun, där han var mantalsskriven för året näst före taxeringsåret eller, utan att hava varit mantalsskriven, är skattskyldig till sådan skatt, allmän självdeklaration till ledning vid taxering till nämnda skatter och till kommunal inkomstskatt i samma kommun, dels i varje annan kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration till ledning vid taxering till sådan skatt. Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild självdeklaration i varje kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt. Finnes inom • särskild kommun. 29 §. 1 mom. Allmän självdeklaration åligger honom. Har skattskyldig — • och skulder. Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, som haft intäkt genom utdelning, för vilken jämlikt 7 § h) förordningen om statlig inkomstskatt skatteplikt icke föreligger, skall tillika lämna uppgift om utdelningens belopp. Inländsk försäkringsanstalt — 30 § kommunalskattelagen. Utländsk försäkringsanstalt av försäkring. Belopp, som — öretal bortfalla. 34 §. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringsplikJtigt fartyg skall varje år till ledning för delägares taxering utan anmaning avlämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet, nämligen a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan delägare, vilken uppgift skall avfattas enligt reglerna för allmän självdeklaration och tillika innehålla upplysning om den delägaren tillkommande andelen av bolagets eller rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott i bolaget eller rederiet; samt b) för varje kommun eller, i fall som avses i 28 § 3 mom. andra stycket, för varje taxeringsdistrikt, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd förvärvskälla är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskild självdeklaration, med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å varje delägare belöper. Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt i samma kommun eller samma distrikt, skall dock uppgift som i b) avses icke lämnas för den kommunen eller det distriktet. Vid uppgift där förmäles.

46 36 §. 1 mom. Självdeklaration, som under taxeringsåret. Staten, landsting 31 mars. Verk eller före taxeringsåret. På ansökan av deklarationsskyldig, som visar att i följd av hans förvärvskällors särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande omfattning eller annan omständighet av säregen beskaffenhet hinder möter att avlämna självdeklaration inom ovan stadgad tid, må, om den deklarationsskyldige är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, taxeringsintendenten i det län, där den deklarationsskyldige har att avgiva allmän självdeklaration, och, om den deklarationsskyldige icke är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, taxeringsintendenten i det län, där den deklaration, ansökningen avser, skall avgivas, utsätta särskild tid för avlämnandet. Vad i eller rederi. 77 §. 2 mom. Särskild taxeringsnämnd verkställer, utom i fall som i 4 mom. sägs, taxering till kommunal inkomstskatt, statlig inkomstskatt och statlig för mögenhetsskatt av sådana skattskyldiga inom nämndens taxeringsdistrikt, som icke äro fysiska personer, oskifta dödsbon eller familjestiftelser. 4 mom. Den gemensamma (taxeringsnämnden har att verkställa dels taxering till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetskatt av skattskyldiga, som sakna hemortskommun i riket, ävensom av sådana i 17 § förordningen om statlig inkomstskatt och 17 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt omförmälda skattskyldiga, som jämlikt 14 § 2 mom. och 36 § 1 mom. folkbokföringsförordningen skola mantalsskrivas i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, dels ock taxering till kommunal inkomstskatt av skattskyldiga, då sådan taxering skall ske för gemensamt kommunalt ändamål. Taxering, som särskilt taxeringsdistrikt. 78 §. Taxeringsnämndens ordförande — — — vederbörande taxeringsnämndsordförande; g) att även i andra fall än under e) och f) här ovan sägs, därest under taxeringsarbetet framkommit förhållanden, som kunna antagas hava betydelse för taxering i annat distrikt, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande underrättelse därom; h) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och om utsatt tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god tid underrätta länsstyrelsen och de skattskyldiga inom taxeringsdistriktet; i) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet; j) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och, i den utsträckning Kungl. Maj:t föreskriver, dess längder; samt

47 k) att, därest under taxeringsarbetet fråga uppkommer att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse från avlämnad självdeklaration, där så kan ske bereda honom tillfälle att yttra sig i frågan, dock vare detta ej nödigt i fråga om felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke är för utrednings vinnande behövligt, Det åligger nämnden kunna lämnas. På begäran ordföranden kunna lämnas. 80 §. Kronoombudet har av denne; b) att vid granskningen tillse, att kronans intresse vid taxeringen till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt varder behörigen iakttaget; samt c) att, i och verkställa förekommande längdföring. Med avseende samt verkställa förekommande längdföring. 84 §. 2 mom. Varje år beslutar taxeringsnämnden, i den mån icke annat i 85 § stadgas, för envar skattskyldig, huruvida och till vilket belopp taxering till kommunal inkomstskatt samt till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt skall honom åsättas. Så snart ske kan skall nämnden företaga taxering till kommunal inkomstskatt beträffande sådana inom taxeringsdistriktet skattskyldiga, som skola taxeras till statlig inkomstskatt av annan taxeringsnämnd. För envar, som därvid taxerats, skall underrättelse, huru taxeringen utfallit, med uppgift jämväl om nettointäkt och uppskattad inkomst för varje förvärvskälla, o fördröj ligen avlåtas till omförmälda taxeringsnämnd. Har taxeringsnämnd i fråga om skattskyldighet för förmögenhet med ägare likställt den som åtnjuter avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer stiftelse, skall, där stiftelsen skall taxeras till statlig förmögenhetsskatt av annan taxeringsnämnd, underrättelse om berörda taxeringsåtgärd ofördröjligen avlåtas till sist omförmälda taxeringsnämnd. 86 §. För varje lokalt taxeringsdistrikt eller, om sådant distrikt består av mer än en kommun, för varje kommun skola föras särskilda taxeringslängder, nämligen två längder över taxeringen av fastigheter (fastighetslängder), av vilka den ena. skall upptaga fastigheter, som jämlikt 5 § 1, 3 eller 5 mom. kommunalskattelagen äro undantagna från skatteplikt, och den andra skall upptaga övriga fastigheter, med undantag för sådana, som avses i 5 § 2 mom. nämnda lag, en längd över taxeringen till statlig inkomstskatt och till kommunal inkomstskatt (inkomstlängd), en längd över taxeringen till statlig förmögenhetsskatt (förmögenhetslängd) ävensom en längd över taxeringen till skogsaccis (skogsaccislängd). Hos den gemensamma taxeringsnämnden skola föras

48 särskild inkomstlängd och särskild förmögenhetslängd över taxering för inkomst eller förmögenhet av skattskyldiga, som omförmälas i 77 § 4 mom. Hos särskild egen uppbördsförvaltning. De beslutade skattskyldiges namn. I inkomstlängden antecknas särskilt dels i avseende å statlig inkomstskatt yrkesbeteckning för den skattskyldige, uppskattad inkomst av olika förvärvskällor, medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad nettoinkomst, medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å förvärvskälla, taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag, dock ej såvitt angår ensamstående skattskyldig, samt beskattningsbar inkomst med angivande tillika, där det ej framgår av längdens uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, enligt vilken skatten skall beräknas; dels i avseende å kommunal inkomstskatt taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag samt beskattningsbar inkomst; dels ock, till ledning för påföring av pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering, för envar, som vid taxeringsårets början uppnått sjutton men ej sextiosex års ålder, beräknad taxerad inkomst enligt förordningen om statlig inkomstskatt, därest denna inkomst icke införts på grund av föreskriften här ovan. I förmögenhetslängden angives den till statlig förmögenhetsskatt beskattningsbara förmögenheten. Närmare föreskrifter — Kungl. Maj:t. Taxeringslängderna underskrivas och ledamöter. 90 §. 3 mom. Skall i fråga om stiftelse den statliga inkomstskatten beräknas enligt 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller den statliga förmögenhetsskatten beräknas enligt 11 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, åligger det taxeringsnämndens ordförande att ofördröj ligen i rekommenderat brev med allmänna posten tillsända stiftelsen underrättelse därom. 92 §. 1 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövningsdistrikt, skola genom vederbörande taxeringsintendents försorg, så snart ske kan efter det inkomst- och förmögenhetslängderna för året med tillhörande handlingar inkommit till länsstyrelsen och senast den 31 juli, till den mellankommunala prövningsnämnden översändas de självdeklarationer och andra handlingar, som avgivits till ledning vid den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet dels i kommun, till vilken dylik förvärvskälla är att hänföra, dels ock, därest han inom annan kommun är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, i denna kommun. Har den skatt-

49 skyldige under beskattningsåret varit gift, skola till den mellankommunala prövningsnämnden jämväl översändas de självdeklarationer och andra handlingar, som avgivits till ledning vid den andra makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 § 1 mom. kommunalskattelagen eller 11 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering. Samtidigt härmed skola överlämnas utdrag av inkomst- och förmögenhetslängderna samt taxeringsnämndernas protokoll, såvitt angår ifrågavarande taxeringar. 2 mom. Föreligger beträffande annan skattskyldig än i 1 mom. nämnts fråga, i vilket prövningsdistrikt han skall taxeras till kommunal inkomstskatt för viss inkomst eller till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skola handlingarna rörande dylik skattskyldigs taxering för inkomst eller förmögenhet på enahanda sätt avskiljas, fullständigas och översändas till den mellankommunala prövningsnämnden. 93 §. Taxeringsintendenten har mom. kommunalskattelagen. Finner taxeringsintendenten — mom. sägs. Jämväl i föranstalta därom. Finner taxeringsintendenten — taxeringsnämndens ordförande. Landskamreraren har — erforderlig utredning. 1 fråga om sådana skattskyldiga, vilka skola taxeras till statlig inkomstskatt inom visst prövningsdistrikt och därjämte till kommunal inkomstskatt inom annat prövningsdistrikt, utan att dock sådant fall föreligger, som i 96 § 2 mom. avses, böra taxeringsintendenterna i de olika distrikten samråda för åvägabringande av likformig taxering. 96 §. 2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövningsdistrikt, skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning med den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet i de kommuner, till vilka dylik förvärvskälla är att hänföra, samt, om han i annan kommun är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, i denna kommun. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit gift, skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning jämväl med den andra makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 § 1 mom. kommunalskattelagen, eller 11 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering. Föreligger i annat fall än nu nämnts tvist, i vilket prövningsdistrikt skattskyldig skall taxeras till kommunal inkomstskatt för viss inkomst eller till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, tillkommer det likaledes 4—1616 46

50 den mellankommunala prövningsnämnden att taga befattning med de taxeringar, tvisten avser. 97 a §. Efter taxeringsårets utgång må taxeringsintendent eller medlem av länsprövningsnämnd icke hos nämnden framställa yrkande, som avser samma års taxering, där ej fall föreligger, som avses i 123 §, 124 a §, 128 § 2 mom., 129 § eller 130 § denna förordning, 75 § 1 eller 2 mom. kommunalskattelagen, 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 15 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vederbörande dock obetaget att efter taxeringsårets utgång närmare angiva omfattningen av yrkande, som dessförinnan framställts. Hava besvär nyssnämnda besvär. Mål och efter taxeringsåret. 98 §. Alla beslut bör ske. Taxering, som till följd av prövningsnämndens beslut tillkommit eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas i vederbörlig taxeringslängd och jämväl upptagas i särskild längd (ändringslängd), som upplägges i skilda avdelningar dels för särskild fastighetstaxering, dels för taxering till statlig inkomstskatt samt kommunal inkomstskatt, dels för taxering till statlig förmögenhetsskatt och dels för virkestaxering. Närmare föreskrifter om längdföringen meddelas av Kungl. Maj:t. Justering av justeringen utsattes. Vederbörande protokollförare gj 0 r da tillägg. Vad i året därpå. 104 a §. Efter taxeringsårets utgång må allmänna ombudet hos eller medlem av den mellankommunala prövningsnämnden icke hos nämnden framställa yrkande, som avser samma års taxering, där ej fall föreligger, som avses i 123 §, 124 a §, 128 § 2 mom. eller 130 § denna förordning, 75 § 1 eller 2 mom. kommunalskattelagen, 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 15 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vederbörande dock obetaget att efter taxeringsårets utgång närmare angiva omfattningen av yrkande, som dessförinnan framställts. Hava besvär nyssnämnda besvär. Mål och efter taxeringsåret. 105 §. Alla beslut bör ske. Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller som blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnd bestämt, skall upptagas i särskild längd (ändringslängd). En sådan längd föres för varje län, och skall i densamma uppläggas särskild avdelning för taxering till statlig förmögenhets-

51 skatt. Vad i detta stycke stadgas skall icke gälla i fråga om sådana beslut rörande visst års taxering, som meddelas senare än den 30 juni året därpå. Justering av justeringen utsattes. Vederbörande protokollförare deras riktighet. 119 §. Besvär enligt — nedan avses. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till två eller flera prövningsdistrikt, skola besvär enligt 118 §, för såvitt de avse den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet i den kommun, där han taxerats eller bort taxeras till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, eller i sådan annan kommun, dit förvärvskällan är att hänföra, skriftligen avfattade, ingivas till den mellankommunala prövningsnämnden. Besvären skola samma år. Hava besvär, som skolat ingivas till den mellankommunala. prövningsnämnden, i stället före den stadgade besvärstidens utgång ingivits till länsstyrelsen i något av de län, inom vilka klaganden taxerats eller bort taxeras till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt eller dit av klaganden innehavd förvärvskälla är att hänföra, skall hinder icke på grund därav föreligga för besvärens upptagande till prövning. Länsstyrelsen har att omedelbart överlämna besvären till den mellankommunala prövningsnämnden. 123 §. 2 mom. Den som taxerats till kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomstskatt för intäkt, vilken icke skall räknas till skattepliktig inkomst, eller som taxerats till statlig förmögenhetsskatt för förmögenhetstillgång av sådant slag, som icke skall upptagas vid beräkning av skattepliktig förmögenhet, den som en ort, den som taxerats till statlig inkomstskatt, ehuru han ej är skyldig utgöra sådan skatt för något slag av inkomst, eller som taxerats till statlig inkomstskatt för inkomst av sådant slag, för vilket han ej är skattskyldig, den som taxerats till statlig förmögenhetsskatt, ehuru han ej är skyldig utgöra sådan skatt för något slag av förmögenhet, eller som taxerats till statlig förmögenhetsskatt för förmögenhetstillgång av sådant slag, för vilket han ej är skattskyldig, den som taxerats till statlig inkomstskatt eller till statlig förmögenhetsskatt å ort, där han icke är skattskyldig till sådan skatt, den som taxerats för inkomst eller förmögenhet — blivit felaktig, må uti den i 124 § angivna ordning häröver anföra besvär hos prövningsnämnd eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämnds efter särskild prövning meddelade beslut, hos kammarrätten. Skall i fråga om stiftelse, för vilken uti stadgad ordning avlämnats behörig självdeklaration och för vilkens vidkommande ej sådan underlåtenhet före-

52 kommit, som enligt 39 § 1 mom. första stycket andra punkten föranleder förlust av talan, enligt beslut av taxeringsnämnd den statliga inkomstskatten beräknas enligt 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller den statliga förmögenhetsskatten beräknas enligt 11 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, skall besvärsrätt, som nyss sagts, såvitt angår denna taxeringsåtgärd, tillkomma stiftelsen för det fall att stiftelsen ej erhållit föreskriven underrättelse rörande taxeringsåtgärden senast den 30 juni.

124 a §. 1 mom. Har skattskyldig vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjutit avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen eller har förmögenhet vid skattskyldigs taxering till statlig förmögenhetsskatt beräknats med hänsyn till fastighets taxeringsvärde, och sker genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 1 eller 4 mom. eller 129 § av länsprövningsnämnd sådan ändring beträffande fastighetstaxeringen, att avdraget eller förmögenheten bör beräknas till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen av inkomst eller förmögenhet anföras hos prövningsnämnden eller, om denna taxering redan varit föremål för beslut av kammarrätten, vilket ej överklagats, eller av Kungl. Maj:t, hos den som meddelat beslutet. Är sagda taxering i annan ordning föremål för prövning av kammarrätten eller Kungl. Maj:t, skola besvären anföras hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t för att prövas i sammanhang med prövning av målet i övrigt. Rätt att inkomstskatt, kommun. Besvären skola fastighetstaxeringen meddelades. Försummas något motsvarande tillämpning. Besvär enligt — — — slutligen avgjort. Vid besvär motsvarande tillämpning. 128 §. 1 mom. Om kammarrätten • å denne. Äro makar var för sig taxerade, äger kammarrätten eller Kungl. Maj:t, där ändring göres i den enes taxering, även i den andres taxering vidtaga av ändringen påkallad rättelse, såvitt angår tillämpning av 52 § 1 mom. kommunalskattelagen eller 11 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Hava besvär hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t anförts rörande taxering av skattskyldig, som avlidit, eller dödsbo efter sådan skattskyldig, och har jämlikt 75 § 1 eller 2 mom. kommunalskattelagen, 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 15 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt beskattningsnämnd medgivit dödsboet efter den avlidne befrielse från erläggande av skatt på grund av taxeringen, skall vid ändring av taxeringen i anledning av besvären jämväl beslutet om sådan skattebefrielse i erforderlig mån ändras.

53 130 §. Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt ändras eller bliver någon påförd, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxering till statlig förmögenhetsskatt, som därav må föranledas. 137 §. Konungen äger meddela de närmare föreskrifter med avseende å taxeringsförfarandet, som finnas erforderliga för tillämpning av överenskommelser och förordnanden, varom sägs i 72 § kommunalskattelagen, 20 § förordningen om statlig inkomstskatt och 20 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt. 141 §• 3 mom. Den som i allmän självdeklaration eller i meddelande, som i 32 § 2 mom. avses, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift rörande förmögenhet, vilken skolat i deklarationen upptagas, straffes med dagsböter. 144 §. 1 mom. Förseelse, som i 140 §, 141 § 1, 2, 3 eller 4 mom. eller 142 § omförmäles, åtalas vid allmän domstol. Åtal jämlikt 141 § 1, 2, 3 eller 4 mom. skall, då den deklarations- eller uppgiftsskyldige här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid den allmänna underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen, och eljest vid allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall äga rum, för vilken deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga till grund. Förseelse, som i 141 § 1, 2, 3 eller 4 mom. eller 142 § sägs, är föremål för allmänt åtal. Förseelse, som i 140 § omförmäles, må, där den ej innefattar tjänstefel, av allmän åklagare åtalas endast där målsägande angivet densamma till åtal. 145 §. 4 mom. Efter prövning kommun utanordnas. Därvid må fastighetstaxeringsnämndernas beslut. Vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning åt ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna samt åt taxeringskonsulenterna ävensom för det i samband med den årliga taxeringen jämlikt 15 § 2 mom. av städernas tjänstemän lämnade biträde jämte vad som utanordnas till kommuner må sammanlagt utgöra högst ett belopp motsvarande en procent av dels grundbeloppet för hela riket av den statliga inkomstskatten för i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt avsedda skattskyldiga dels ock den statliga inkomstskatten för hela riket beträffande i 10 § 2 mom. samma förordning avsedda skattskyldiga, allt beräknat i enlighet med taxeringsnämndernas beslut. Vid fördelningen av länsstyrelsen. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla vid 1948 års taxering samt i fråga om mål och ärenden, som avse taxering år 1948 eller tidigare år eller eftertaxering för dessa år.

54 Förslag till

förordning angående ändring i vissa delar ay förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt. Härigenom förordnas, att 1 §, 11 § och 12 § 1 mom. förordningen den 12 februari 1943 om kupongskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1§Skyldighet att utgöra statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning å aktie i svenskt aktiebolag åligger den som, när utdelningen blir tillgänglig för lyftning, i egenskap av ägare av den till aktien hörande kupongen eller eljest är berättigad lyfta utdelningen, därest den utdelningsberättigade är fysisk person, vilken ej är bosatt eller stadigvarande vistas här i riket, eller oskift dödsbo efter sådan person eller utländskt bolag eller juridisk person, som enligt 16 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt skall likställas med utländskt bolag, och utdelningen ej är hänförlig till inkomst av rörelse som här bedrivits; eller den utdelningsberättigade genom annat fång än arv eller testamente förvärvat rätt till utdelningen utan att också hava förvärvat aktien. Skyldighet att utgöra kupongskatt skall ock åligga utdelningsberättigad, som uppträder såsom bulvan för annan, i det han huvudsakligen för dennes räkning framträder såsom ägare till aktie, å vilken utdelningen belöper, föreåvitt bulvanförhållandet är i strid med ett enligt lag gällande förbud eller det avser att bereda obehörig förmån vid taxering till statlig inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt. I den erforderligt belopp. 11 §• Åligger skyldighet följande bestämmelser. Hava till taxeringsnämnd inkommit uppgifter om aktieutdelning beträffande fysiska eller juridiska personer, som ej äro i taxeringsdistriktet skattskyldiga till statlig inkomstskatt för i uppgifterna avsedda utdelningar, och skola ej desssa uppgifter enligt 78 § e) taxeringsförordningen avsändas till ordföranden i annan taxeringsnämnd, åligger det taxeringsnämndens ordförande att snarast möjligt och senast när årets självdeklarationer till länsstyrelsen överlämnas, i särskilt konvolut överlämna uppgifterna med angivande av sådana för ordföranden kända förhållanden, som kunna tjäna till ledning vid bedömande huruvida skyldighet att utgöra kupongskatt föreligger. Sådana uppgifter som befinnas böra föranleda ytterligare åtgärder enligt

55 taxeringsförordningen disponeras av länsstyrelsen för detta ändamål, övriga uppgifter skola av länsstyrelsen tillställas kupongskattekontoret tillika med ordförandens i taxeringsnämnden utredning i vad den avser dessa uppgifter, fullständigad med upplysningar rörande för länsstyrelsen kända förhållanden. Kupongskattekontoret skall inbetala skatten. Kupongskatt, som finnes stadgat. 12 §. 1 mom. Har vid utbetalande av utdelning kupongskatt innehållits i fall, då sådan skatt ej skall enligt 1 § utgöras, äger den som uppburit utdelningen hos kupongskattenämnden erhålla restitution av det innehållna beloppet. Ansökan om restitution av kupongskatt som nu sagts skall före utgången av kalenderåret efter det då utdelningen uppburits, dock senast under tredje kalenderåret efter det då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning, ingivas till länsstyrelsen i det län, där den utdelningsberättigade enligt kommunalskattelagen har sin hemortskommun. Vid ansökningen skall sökanden foga det honom tillställda erkännandet rörande innehållen kupongskatt eller annan utredning till ådagaläggande att sådant innehållande skett, så ock utredning till styrkande av att kupongskatt ej skall utgöras. Länsstyrelsen översänder ansökningen till kupongskattekontoret med det yttrande vartill förhållandena föranleda. Kupongskattenämnden är ej pliktig meddela beslut i anledning av ansökning om restitution, förrän fråga om skattskyldighet för utdelningen jämlikt förordningen om statlig inkomstskatt blivit slutligen prövad. Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1948.

56 Förslag till lag angående ändring ay 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) oin inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 17 §. Till myndighet uppgiftens datum. Förmögenhetslängd ävensom prövningsnämnds ändringslängd beträffande taxering till statlig förmögenhetsskatt må ej utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter längdens datum. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948, dock att stadgandets hittillsvarande lydelse skall äga tillämpning beträffande förmögenhetslängd och prövningsnämnds ändringslängd, som avser taxering år 1948 eller tidigare år eller eftertaxering för dessa år.

1 Senaste lydelse se 1938: 378.

57 Förslag till

förordning med vissa föreskrifter i anledning av upphävandet av förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen om särskild skatt å förmögenhet. Härigenom förordnas som följer. Enligt vad därom särskilt stadgats skola förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild skatt å förmögenhet —• med iakttagande av vissa övergångsbestämmelser — upphöra att gälla från och med den 1 januari 1948, vilken dag förordningen om statlig inkomstskatt och förordningen om statlig förmögenhetsskatt skola träda i tillämpning. I anslutning härtill förordnas, att, såvida icke i annan ordning meddelade föreskrifter annat föranleda, vad i lag eller förordning sägs angående förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall avse förordningen om statlig inkomstskatt eller, där fråga är om förmögenhet, förordningen om statlig förmögenhetsskatt, förordningen om särskild skatt å förmögenhet skall avse förordningen om statlig förmögenhetsskatt, till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp skall avse till statlig inkomst-skatt taxerad inkomst, till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp skall avse till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst, samt enligt förordningen om särskild skatt å förmögenhet beskattningsbar förmögenhet skall avse enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt beskattningsbar förmögenhet. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948; dock att förordningen icke skall äga tillämpning där fråga är om taxering år 1948 eller tidigare år eller eftertaxering för dessa år.

58 Förslag till

förordning om kyarlåtenskapsskatt. Härigenom förordnas som följer. Inledande bestämmelser. 1 §. Skatt enligt denna förordning, kvarlåtenskapsskatt, skall, i den utsträckning nedan angives, utgå till staten dels för kvarlåtenskap avseende sådan egendom, för vilken enligt 4 § Kungl. förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt (arvsskatteförordningen) arvsskatt skall erläggas, dels för sådana gåvor av fysisk person, för vilka enligt 3 och 35 §§, 37 § 1 mom., 38 och 39 §§ arvsskatteförordningen skyldighet att erlägga gåvoskatt föreligger, dels ock för livförsäkringar, till vilka förmånstagare insatts. Medlem av konungahuset är frikallad från utgörande av kvarlåtenskapsskatt. 2§Skattskyldighet åligger, beträffande kvarlåtenskap dödsboet, beträffande gåva gåvogivaren och beträffande livförsäkring försäkringens ägare eller, om skattskyldighet inträder först vid dennes död, hans dödsbo. Om skatt för kvarlåtenskap. 3 §. Skattskyldighet för avliden persons kvarlåtenskap inträder vid dödsfallet.

Skattepliktig egendom i dödsbo uppskattas med hänsyn till förhållandena vid tiden för skattskyldighetens inträde samt med tillämpning av bestämmelserna i 13, 20 samt 22—27 §§ arvsskatteförordningen.

5§Har den avlidne inom fem år före dödsfallet erhållit egendom genom arv, testamente, gåva eller sådant förvärv, som enligt 37 § arvsskatteförordningen är att jämställa med gåva, skall, om dödsboet före skatteärendets avgörande därom framställer yrkande, från behållningen avdrag ske med belopp, motsvarande värdet av sålunda förvärvad egendom. Sådan egendom uppskattas till sitt värde vid tiden för förvärvet, såvida den icke under tiden därefter nedgått i värde, i vilket fall till grund för upp-

59 skattningen skall läggas värdet vid tiden för dödsfallet eller, om den avlidne dessförinnan avhänt sig egendomen, värdet vid den tidpunkt, då så skett. 6§Yar den avlidne gift, skall från behållningen i boet avräknas andel, som jämlikt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen beräknas tillfalla efterlevande maken fri från arvsskatt. Såsom kvarlåtenskap anses den behållna skattepliktiga egendomen efter verkställandet i förekommande fall av de i 5 och 6 §§ angivna avdragen. 8§Angående sammanläggning i vissa fall med kvarlåtenskapen av premiebelopp, som erlagts för livförsäkring, stadgas i 21 §. 9 §. Kvarlåtenskap är fri från skatt enligt denna förordning, då värdet av kvarlåtenskapen ökat med beloppet av de försäkringspremier, som skola därmed sammanläggas, icke överstiger 25 000 kronor. I övrigt beräknas skatten enligt denna Tariff. Kvarlåtenskapsskatten utgör, när kvarlåtenskapens värde icke överstiger 50 000 kronor: 5 procent av det belopp, varmed kvarlåtenskapens värde överstiger 25 000 kronor; när kvarlåtenskapens värde överstiger 50 000 men icke 1 250 kr.för 50 000 kr.och 10 % 80 000 kr. » 80 000 » » 15 » 80 000 » 100 000 » 4 250 » » » 100 000 » n 20 » 100 000 » 200 000 » 7 250 » » » 200 000 )» » 25 » 200 000 » 27 250 » » 300 000 » » 300 000 » » 30 >> 52 250 » » 300 000 » 500 000 » » 1 000 000 .) 500 000 )) » 35 » 112 250 » » 500 000 » » 2 000 000 » 1 000 000 » 287 250 » » 1 000 000 » » 40 a » 5 000 000 » 2 000 000 » 687 250 » » 2 000 000 » » 45 )> » 10 000 000 » 2 037 250 » » 5 000 000 » » 50 » 5 000 000 » » 4 537 250 » » 10 000 000 » » 60 » 10 000 000

10 §. Vid tillämpning av 9 § skall värdet å kvarlåtenskapen jämnas till närmast lägre fulla hundratal kronor. 11 §• Uppgå de kontanter, därmed jämförliga fordringar och lätt realiserbara värdehandlingar, som ingå bland tillgångarna i bouppteckning eller deklaration, sammanlagt icke till dubbla beloppet av den kvarlåtenskapsskatt som skall erläggas, må beskattningsmyndigheten på ansökan av dödsboet medgiva,

GO att kvarlåtenskapsskatten erlägges genom högst fem årliga inbetalningar, och skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse bestämmelserna i 55 § 2—6 mom. arvsskatteförordningen, därvid i 55 § 3 mom. nämnda förordning föreskriven skyldighet att ställa säkerhet skall gälla i alla fall, då anstånd med kvarlåtenskapsskattens erläggande beviljas. 12 §. Har, efter det anstånd med skattens erläggande medgivits, den skattepliktiga egendomen genom oförutsedd händelse avsevärt nedgått i värde eller föreligga eljest särskilda skäl därtill, äge Konungen på ansökan av dödsboet medgiva befrielse från eller nedsättning av resterande del av skatten. 13 §. Var den avlidne vid sin död i konkurs eller har dödsboet avträtts till konkurs, gälle beträffande kvarlåtenskapsskatten i tillämpliga delar, vad i 33 § arvsskatteförordningen är för motsvarande fall stadgat; och skall den i nämnda författningsrum 2 mom. förekommande hänvisningen till 32 § arvsskatteförordningen i stället avse 34 § denna förordning. 14 §. Beskattningsmyndighet är den underrätt, vid vilken den avlidne skolat svara i mål, som rörde hans person. Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts, upptages skatteärendet av Stockholms rådhusrätt. Om skatt för gåva. 15 §. Skattskyldighet inträder, då gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. 16 §. Värdet av gåva uppskattas med hänsyn till förhållandena vid tiden för skattskyldighetens inträde samt med tillämpning av bestämmelserna i 20 samt 22—27 §§ arvsskatteförordningen. Där jämlikt 18 § skatt skall beräknas efter sammanlagda värdet av skilda förvärv, uppskattas det tidigare förvärvet med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt, då skattskyldighet för detsamma inträtt, eller, om det tidigare förvärvet icke i och för sig uppgått till skattepliktigt belopp, med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt, då skattskyldighet skulle hava inträtt, om beloppet varit skattepliktigt. 17 §. Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke överstiger 25 000 kronor.

61 I övrigt beräknas skatten enligt den i 9 § intagna tariffen. Vid gåva till barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn beräknas skatten med hänsyn tagen till givarens förmögenhet på det sätt, att skatten utgår efter den eller de procentsatser som skulle tillämpats för den del av givarens förmögenhet, som motsvarar gåvans värde, om kvarlåtenskapsskatt utgått för givarens samlade förmögenhet efter avdrag, som avses i 6 §, och motsvarande belopp utgjort den högst beskattade delen av densamma. För övriga gåvor utgår skatten enligt nämnda tariff med hänsyn tagen endast till gåvans värde. I fall, som avses i 57 § arvsskatteförordningen, äger Konungen medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt, som eljest skolat utgå. 18 §. Vid beräknande, huruvida gåva till person som omförmäles i 17 § tredje stycket uppgår till skattepliktigt belopp, skall sammanläggning ske av den ifrågavarande gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bortgivna, förut icke beskattade sådana gåvor; och skall skatten för gåvornas sammanlagda belopp bestämmas med hänsyn tagen till givarens förmögenhet vid tiden för den senaste gåvan. Vid beräknande av skatt för annan gåva, än i föregående stycke sägs, skall sammanläggning ske med alla av samme givare inom loppet av fyra år dessförinnan bortgivna sådana gåvor; och skall vid skattens bestämmande gåvornas sammanlagda belopp behandlas såsom en gåva. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava erlagts för de tidigare gåvorna, eller, om ytterligare gåvor förekommit före nyss angivna tid, för vad av erlagd skatt belöper å de tidigare gåvor, som givits inom samma tid. 19 §. Beskattningsmyndighet är länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige var mantalsskriven, när skattskyldigheten inträdde, eller, om han då ej var mantalsskriven inom riket, där han var bosatt eller stadigvarande vistades. Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts, upptages skatteärendet av överståthållarämbetet. Om skatt för livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts. 20 §. Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad, att premiebetalningen skall vara fullgjord under en tid, understigande tio år eller för vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäkringens ägare svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, inträder

62 under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren. I nu avsett fall skall skatt erläggas för summan av de erlagda premierna, och skall i övrigt tillämpas bestämmelserna i 16—19 §§. 21 §. Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var bosatt här i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har icke den avlidne under livstiden för försäkringen erlagt kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva, inträder, om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till sammanlagt belopp överstigande 25 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att för försäkringen erlägga kvarlåtenskapsskatt. Efterlämnar den avlidne flera försäkringar, skall vid bedömandet av huruvida skattskyldighet föreligger hänsyn tagas till sammanlagda beloppet av de för samtliga försäkringar erlagda premierna. Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda premierna, i den mån detsamma överstiger 25 000 kronor, läggas till den i 7 § angivna kvarlåtenskapen samt skatten beräknas å sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen och nämnda premiebelopp; skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen sålunda ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit förmånstagaren. Är efterlevande make insatt såsom förmånstagare till belopp, som eljest skulle ha utgjort giftorättsgods eller gemensam egendom, eller är maken jämlikt 104 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal berättigad till giftorätt i försäkringsbeloppet, skall, såvida icke makens andel i boet beräknats med ledning av upprättad bodelningshandling, kvarlåtenskapen ökas allenast med hälften av det i nästföregående stycke avsedda premiebeloppet. 22 §. Vid tillämpning av 20 och 21 §§ skall i fråga om insättningar i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt gälla vad därom är i 12 § tredje stycket arvsskatteförordningen stadgat. Gemensamma bestämmelser. 23 §. Deklaration skall av den som är skattskyldig avgivas angående 1) egendom i dödsbo efter svensk medborgare i fall då skyldighet ej inträtt att här i riket förrätta bouppteckning efter honom enligt svensk lag, 2) egendom i dödsbo efter utlänning, som vid sin död ej hade hemvist i riket, 3) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där jämlikt 13 § kvarlåtenskapsskatt skall beräknas med tillämpning av 33 § 1 mom. arvsskatteförordningen,

63 4) omständighet som jämlikt 13 eller 34 § föranleder efterbeskattning, såvida icke efterbeskattningen verkställes med ledning av upprättad tilläggsbouppteckning, 5) gåva eller vad som enligt 1 eller 20 § skall i beskattningshänseende behandlas såsom gåva. Skall enligt vad nu stadgats deklaration avgivas angående egendom i dödsbo efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket, åligger det den som omhänderhar dödsboets egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva deklaration. 24 §. Deklaration avseende gåva skall avlämnas till den myndighet, som har att fastställa den gåvoskatt som enligt arvsskatteförordningen skall utgå för gåvan. Nämnda myndighet skall ofördröjligen översända deklarationen till den i 19 § angivna beskattningsmyndigheten. Föreligga icke sådana omständigheter, att skattskyldighet för gåvotagaren inträder först framdeles, skall deklarationen icke översändas, förrän gåvoskatten blivit fastställd, och skall i sådant fall i samband med deklarationens översändande uppgift lämnas om gåvans uppskattade värde. Magistrat i annan stad än den, där länsstyrelsen har sitt säte, ävensom kommunalborgmästare och landsfiskal åligger att på begäran mottaga och till länsstyrelsen överlämna deklaration, som skall dit ingivas. 25 §. Deklaration skall vara avlämnad inom fyra månader, räknat i fall som angivas i 23 § under 1), 2) och 5) från det skattskyldighet inträdde, under 3) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades till den skattskyldige, under 4) från det kännedom erhölls angående den omständighet, som föranleder efterbeskattningen. 26 §. Deklaration skall avgivas på heder och samvete. Avser deklarationen egendom i dödsbo, skall densamma innehålla uppgift om den avlidnes fullständiga namn, hemvist och medborgarskap samt dödsdag, den skattepliktiga egendomen med angivande av värdet samt de skulder, för vilka avdrag må ske, ävensom, om den avlidne var gift, storleken av den andel som jämlikt, denna förordning skall beräknas tillkomma efterlevande maken samt de grunder, enligt vilka denna andel beräknats. Avser deklarationen gåva eller vad som enligt denna förordning skall behandlas såsom gåva, skall densamma innehålla uppgift om givarens och mottagarens fullständiga namn och hemvist, tidpunkten för skattskyldighetens inträde, skyldskapsförhållandet mellan givaren och mottagaren, egendomens beskaffenhet och värde, varmed i fråga om försäkringspremier avses dessas

64 sammanlagda belopp, samt beträffande, försäkringspremier därjämte uppgift rörande försäkringsavtalets innehåll och föraiånstagarförordnandets beskaffenhet. Avser deklarationen gåva till person, som omförmäles i 17 § tredje stycket, skall densamma därjämte innehålla uppgift dels rörande storleken av givarens behållna förmögenhet och, om givaren är gift, storleken av den andel som skall beräknas vid bodelning tillfalla maken, med angivande av de grunder, enligt vilka sagda andel beräknats, dels ock om sådana tidigare gåvor, som avses i 18 § första stycket. Vid annan gåva skall deklaration innehålla uppgift om sådana tidigare gåvor som avses i 18 § andra stycket. Härjämte skola bestämmelserna i 47 § sista stycket och 48 § arvsskatteförordningen lända till efterrättelse, dock att den i 48 § tredje stycket gjorda hänvisningen till 62 § andra stycket arvsskatteförordningen i stället skall avse 39 § andra stycket denna förordning. 27 §.

I samband med ingivandet till beskattningsmyndigheten av bouppteckning eller rörande egendom i dödsbo avgiven deklaration, som skall ligga till grund för skattens bestämmande, skall tillika lämnas skriftlig uppgift å sådana av den avlidne erlagda försäkringspremier, som avses i 21 §. Uppgiften skall under edlig förpliktelse underskrivas av den som uppgivit boet i övrigt. 28 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskattningsmyndighet och därvid enligt närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande; dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där summan av de för försäkringen eller, där fråga är om flera försäkringar, för desamma erlagda premierna ej överstiger 25 000 kronor. 29 §. Ärende rörande fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter deklaration, upptages till avgörande vid inregistrering av bouppteckning eller tillläggsbouppteckning. 30 §. Medgives i fall, där skatten skall fastställas med ledning av bouppteckning, jämlikt 17 § arvsskatteförordningen anstånd med arvsskattens fastställande äge beskattningsmyndigheten i samband med beviljande av sådant anstånd förordna om anstånd på samma tid med fastställande jämväl av kvarlåtenskapsskatten.

(55 Förklaras beviljat anstånd med fastställandet av arvsskatt ej vidare gälla, skall i samband därmed förordnas, att jämväl beviljat anstånd med kvarlåtenskapsskattens fastställande skall upphöra att gälla. Har anstånd med skattens fastställande medgivits, åligger det dödsboet att gälda ränta enligt samma grunder, som i 17 och 52 §§ arvsskatteförordningen är för där avsett fall stadgat. 31 §. I fråga om skattens erläggande skola i tillämpliga delar bestämmelserna i 52 § första, tredje och fjärde styckena samt 53 § arvsskatteförordningen lända till efterrättelse, dock att den i 52 § första stycket gjorda hänvisningen till 55 § arvsskatteförordningen i stället skall avse 11 § denna förordning. 32 §. Vid erläggande av skatt för kvarlåtenskap i dödsbo må intill ett belopp, motsvarande högst hälften av den fastställda skatten, såsom betalningsmedel gälla skuldebrev, till säkerhet för vilket, jämlikt gällande bestämmelser angående inteckning i fast egendom, tomträtt, vattenfallsrätt, fartyg, jordbruksinventarier och förlagsegendom, inteckning meddelats i boet tillhörig egendom, eller ock skuldförbindelse med säkerhet av sådant skuldebrev. Sålunda intecknat skuldebrev vare gällande såsom betalningsmedel eller säkerhet endast i den mån detsamma fastställts att gälla inom det värde, till vilket den intecknade egendomen upptagits i ärendet angående kvarlåtenskapsskattens fastställande, och därjämte endast under förutsättning, att inteckningen omfattar jämväl ränta efter minst fem procent. Å skuld, som avses i första stycket, skall gäldas ränta efter den procent, som Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer varje år i december att gälla för det påföljande året. Överstiger skatt för kvarlåtenskap i dödsbo 20 000 kronor, må intill skattens halva belopp börsnoterade aktier, som ingå bland dödsboets tillgångar, gälla såsom betalningsmedel till det värde, de upptagits i ärendet angående skattens fastställande. Har förordnande meddelats om anstånd med skattens fastställande eller har anstånd med skattens erläggande medgivits, skall emellertid, vid aktiernas överlämnande såsom betalningsmedel, såsom värde å aktierna gälla det närmast före betalningsdagen å börs noterade värdet. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av stadgandena i denna paragraf meddelas av Konungen. 33 §. Saknas i dödsbo tillgång till gäldande av skatt, som icke erlagts inom föreskriven tid, svare arvingar och testamentstagare för vad som brister såsom i lagen om boutredning och arvskifte är stadgat i fråga om gäld efter den döde. Har vid skattens beräknande hänsyn tagits till premiebelopp, som erlagts för förmånstagarförsäkring, åligge förmånstagaren samma ansvarighet, som om premiebeloppet tillfallit honom såsom testamentslegat. 5 — 1616 46

66 34 §. Har efter skattens fastställande a) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som föranleder upprättande av tilläggsbouppteckning; b) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration upptagen egendom eller skuld bort upptagas annorledes än som skett; c) kunskap vunnits om förhållande, som föranleder tillämpning av 18 §; och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, skatt skolat gäldas med högre belopp än som fastställts, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp. 35 §. Hade, om hänsyn tagits till omständighet, som i 34 § a) eller b) avses, skatt skolat utgå med lägre belopp än som fastställts, skall på ansökan av skattskyldig påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp. Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i skatteärendet. 36 §. Har egendom, för vilken skatt uttagits enligt denna förordning, blivit i utlandet beskattad genom kvarlåtenskapsskatt eller annan förmögenhetsskatt, må Konungen till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, när skäl därtill äro, på ansökan medgiva befrielse från eller nedsättning av den här i riket fastställda skatten. 37 §. I fråga om fullföljd av talan mot beslut i skatteärende gälle vad därom är i 60 § arvsskatteförordningen stadgat. Över beslut av beskattningsmyndighet i frågor, som avses i 30 §, må klagan ej föras. 38 §. Är skattskyldig på grund av bestämmelserna i denna förordning eller enligt överrätts beslut berättigad att återfå erlagd skatt, skall i den ordning, som i fråga om restitution av skatt i uppbördsförordningen är föreskriven, skattebeloppet på ansökan kostnadsfritt återbetalas ändå att till grund för återbetalningen åberopat beslut, där det meddelats av underrätt eller länsstyrelse, ej vunnit laga kraft. Skattskyidig äge ock, utom i fall som avses i 17 § sista stycket och 36 §, att å återbetalat belopp erhålla ränta efter fem procent om året från och med den dag beloppet efter meddelat beslut om skattens fastställande blivit inbetalat till den dag, detsamma återbekommes; dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit efter det laga kraft åkommit det beslut, enligt vilket beloppet skall återbekommas, och i varje fall ej för längre tid än ett år från det underrätt eller länsstyrelse först meddelat beslut om skattens fastställande.

67 I fall som avses i 17 § sista stycket och 36 §, ankommer det på Konungen att förordna, i vad mån ränta skall utgå å skattebelopp, som återbetalas; dock må ränta ej beräknas efter högre räntefot eller för längre tid än i första stycket är stadgat. Har jämlikt 11 § anstånd medgivits med erläggande av skatt, skall vid befrielse från hela det skattebelopp, som utestår oguldet, avlämnad skuldförbindelse återställas. Avser befrielse endast del av oguldet skattebelopp, skola de årliga inbetalningarna i motsvarande mån nedsättas. 39 §. Underrätts beslut i skatteärende skola, efter vad därom är särskilt stadgat, upptagas i bouppteckningsprotokollet. Avser beslut fastställande av skatt, skola i protokollet antecknas: den avlidnes fullständiga namn (för gift kvinna jämväl hennes namn som ogift), födelsetid och hemvist, behållningen i boet eller i sådan kvarlåtenskap som avses i 4 § I mom. 2) arvsskatteförordningen, storleken av avdrag enligt 5 §, efterlevande makes andel i bobehållningen eller i sådan kvarlåtenskap som nyss sagts, storleken av den i enlighet med bestämmelserna i denna förordning uppskattade kvarlåtenskapen, storleken av premiebelopp, som jämlikt 21 § skall sammanläggas med kvarlåtenskapen, skattens belopp samt övriga å skattens bestämmande inverkande omständigheter. Länsstyrelses beslut i skatteärende upptages i särskilt protokoll, vari antecknas: den skattskyldiges namn och hemvist samt skattens belopp, men må om deklarationens innehåll vidare anteckning icke ske. Å brädden av protokoll som nu nämnts skola antecknas beloppet av inbetalad skatt och dagen för inbetalningen eller, där anmälan till länsstyrelse gjorts för skattens indrivning, dagen för sådan anmälan. Finner beskattningsmyndigheten avgiven deklaration böra bevaras under längre tid än tolv år, skall anteckning härom verkställas i protokollet i samband med beslutet om skattens fastställande. Därjämte skola föreskrifterna i 64 § arvsskatteförordningen gälla jämväl beträffande kvarlåtenskapsskatt. 40 §. I 65—69 §§ arvsskatteförordningen meddelade ansvarsbestämmelser m. m. skola äga motsvarande tillämpning beträffande kvarlåtenskapsskatten. 41 §. Vad i denna förordning sägs om länsstyrelse skall beträffande Stockholms stad gälla överståthållarämbetet. 42 §. 1 mom. Slutes beträffande kvarlåtenskapsskatt eller annan förmögenhetsskatt avtal med främmande stat för undvikande av dubbelbeskattning, äger

68 Konungen föreskriva av avtalet betingade avvikelser från vad eljest i denna förordning är stadgat, så ock meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för avtalets tillämpning. 2 mom. Från tillämpning av vad i denna förordning stadgas om skattskyldighet må Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva undantag innefattande befrielse från eller nedsättning av skatt, som eljest skulle hava erlagts av personer bosatta i viss annan stat eller av dödsbo efter sådana personer. Överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annan stat, skall upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd uppsägning. 43 §. Såvitt ej annat följer av vad i denna förordning stadgas, skola föreskrifterna i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande tillämpning beträffande stämpelbeläggning, som äger rum för uttagande av kvarlåtenskapsskatt. 44 §. Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948 och skall äga tillämpning beträffande kvarlåtenskaper, gåvor och livförsäkringar, för vilka enligt förordningens bestämmelser skattskyldighet inträder efter förordningens ikraftträdande.

Förslag till förordning om ändring i vissa delar ay förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt. Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom., 19 § 1 mom. samt 32, 52 och 59 §§ förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatit skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 11 §• 1 mom. Innan arvingars och testamentstagares lotter beräknas, skall från behållningen i dödsboet eller i sådan kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2), eller, om den avlidne var gift, från hans andel av behållning, som nu sagts, avdrag ske för belopp, som skall betalas i kvarlåtenskapsskatt. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag och testamente å honom belöper av den därefter återstående behållningen eller, om

69 den avlidne var gift, av återstoden av den avlidnes andel av behållningen; dock skall, där i skatteärendet föreligger arvskifte, den däri gjorda fördelningen efter vad i 16 § stadgas lända till efterrättelse. Behållningen beräknas av denna. 16 §. Föreligger i — angiven grund. Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares sålunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som återstår av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13, 20—23 och 27 §§ stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 § skattefria andel, dels fastställd kvarlåtenskapsskatt, dels legat, dels i 11 § 2 mom. omförmäld skattelott och dels värdet av jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom, skola lotterna bestämmas såsom om det belopp, varmed deras sammanlagda värde understiger dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning, uppdelats å lotterna i förhållande till deras storlek. Skifteshandling skall hos beskattningsmyndigheten. 19 §. 1 mom. Arvs- eller testamenltslott, för vilken inträde av skattskyldighet är att hänföra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne, under förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller inom fyra år dessförinnan. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava enligt denna förordning erlagts för gåvan, eller, om ytterligare gåva förekommit före ovan angivna tid, för vad av erlagd skatt belöper å den gåva, som skall sammanläggas med lotten; dock må arvsskatten icke beräknas till lägre belopp än som skulle, utan avseende å gåvan, hava utgått för lotten. Lott, för stadgade grunderna. 32 §. Har efter av 19 §; g) fastställd kvarlåtenskapsskatt blivit på grund av bestämmelserna i förordningen om kvarlåtenskapsskatt eller enligt överrätts beslut nedsatt; och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp. 52 §. Skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej jämlikt 55 § anstånd medgivits, erläggas inom sex veckor efter det beskattningsmyndighet meddelat beslut om skattens fastställande. Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande ägt rum krontal bortfaller.

70 Skatten jämte angående testamentsbevakningen. Den som —• — — beskattningsmyndighetens beslut om skatltens fastställande. Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande beviljats utlämnad bouppteckning. 59 §. Har efter deklarationen avgivits; f) fastställd kvarlåtenskapsskatt blivit på grund av bestämmelserna i förordningen om kvarlåtenskapsskatt eller enligt överrätts beslut bestämd till högre belopp; och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp. Ansökan om i skatteärendet. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948.

Förslag till

lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 §• Där ej vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll). över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen: ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll); ett över äktenskapsförord (äktenskapsförordsprotokoll); samt ett över bouppteckningar, testamenten som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om '.testamente, förordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen om allmänna arvsfonden, avhandlingar om lösöreköp samt ärenden angående kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt (bouppteckningsprotokoll). För varje den döde. Har någotdera protokollet anmärkt. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948. 1

Senaste lydelse se 1941: 418.

71 Förslag till

kungörelse 0111 ändrad lydelse av § 16 förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen. Härigenom förordnas, att § 16 förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. § 16Vid underdomsitol på landet skall expedition, som utan särskild begäran bör utfärdas, vara att tillgå: Vid rådstuvurätt uppskov meddelats. Till häradsrätt eller rådstuvurätt för registrering ingiven bouppteckning, som jämlikt bestämmelserna i förordningen om kvarlåtenskapsskatt eller förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall i samband därmed förses med stämpel, äger part icke utfå förrän erforderligt belopp för stämpelbeläggningen inbetalats och för stämpelns anskaffande erforderlig tid därefter tilländagått. Vid vattendomstol förhållanden meddelas. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1948.

1 Senaste lydelse se 1941: 875.

MOTIV

Inledning-. Beredningens uppdrag. I det y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t den 12 o k t o b e r 1945, v a r m e d chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t s t a t s r å d e t W i g f o r s s m o t i v e r a d e förslaget om tillkall a n d e av s ä r s k i l d a sakkunniga m e d u p p d r a g att u t r e d a frågan om g r u n d e r n a för den statliga b e s k a t t n i n g e n av i n k o m s t e r och förmögenheter, anfördes följande: »Krigsutbrottet hösten 1939 medförde omedelbart en kraftig stegring av statens utgifter, i främsta rummet för upprustningen och den militära beredskapen. I anledning härav beslötos redan vid 1939 års urtima riksdag betydande höjningar av såväl de direkta som de indirekta skatterna. Visserligen ha ytterligare skattestegringar därefter företagits, men man har dock icke n å t t fram till en balanserad budget. Under samtliga krigsår ha lånemedel i stor utsträckning måst tagas i anspråk för täckande av utgifterna å driftbudgeten. Med hänsyn till ovissheten beträffande den framtida utvecklingen av statens inkomster och utgifter ha vissa av de företagna höjningarna av de direkta skatterna icke ansetts tills vidare böra inarbetas i gällande skattesystem. Statsmakterna ha också uppskjutit att taga ståndpunkt till vissa andra spörsmål på beskattningsområdet. Sedan kriget nu avslutats torde förutsättningar föreligga för en överarbetning av grunderna för den statliga beskattningen av inkomster och förmögenheter. Jag vill förorda, a t t denna fråga nu blir föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. Den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten är uppdelad i en efter varje års utdebiteringsbehov rörlig bottenskatt för alla skattskyldiga och en fast tilläggsskatt, som betalas av fysiska personer i den mån det beskattningsbara beloppet överstiger 8 000 kronor. Detta skattesystem ansågs vara tillräckligt elastiskt för att utan påbyggnad av extra skatter kunna användas vid relativt måttliga förändringar av skatteunderlag eller statsutgifter. Då en kraftig höjning av den rörliga bottenskatten medför förändringar i progressionen har det starkt ökade behovet av skatteinkomster medfört att förutom en höjning av uttagsprocenten även en särskild värnskatt blivit införd. Denna skatt har beräknats på de beskattningsbara belopp, som fastställts för inkomst- och förmögenhetsskatten, men skatteskalorna ha erhållit en delvis annan utformning än som gäller för sistnämnda skatt. Någon anledning a t t bibehålla en särskild värnskatt såsom en fristående skatt föreligger icke då man nu ånyo äger en överblick över utvecklingen av statens inkomster och utgifter som möjliggör en enhetlig skatteavvägning. Med utgångspunkt från statens beräknade behov av inkomstskatter bör sålunda den förordade utredningen åsyfta a t t framlägga förslag till utformningen av den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen vid ett slopande av värnskatten. Det är givetvis icke möjligt a t t bygga detta skatteförslag på en mera exakt beräkning av statens behov av inkomstskatter, men denna svårighet torde kunna mötas genom att den nuvarande konstruktionen med en i viss mån rörlig skatt bibehålies, eventuellt genom a t t alternativa skatteskalor framläggas. Då beskattningen för ensamstående inkomsttagare under kriget relativt sett kommit att skärpas starkast, torde frågan om en viss lindring i beskattningen för sådana inkomsttagare i de lägre inkomstskikten böra upptagas till särskilt övervägande. Den särskilda förmögenhetsskatten, som utgår å förmögenheter över 20 000

73 kronor, har under kriget icke varit föremål för någon höjning. Vid införandet av värnskatten diskuterades också en skärpning av förmögenhetsskatten men av olika skäl beslöts att tills vidare uppskjuta avgörandet av denna fråga. Den nu förordade utredningen synes alltså även böra omfatta frågan om den särskilda förmögenhetsbeskattningen. Härvid torde beaktas det av årets riksdag godkända, av bevillningsutskottet gjorda uttalandet rörande formerna för förmögenhetsbeskattningen. Den sedan länge svävande frågan om en engångsskatt å förmögenhet bör sålunda bli föremål för n y t t övervägande liksom den av riksdagen angivna möjligheten att låta ett ökat bidrag från förmögenheterna utgå genom höjning av den årliga förmögenhetsskatten och av arvsskatten. Särskild uppmärksamhet bör i detta sammanhang ägnas frågan om en förbättring av taxeringsförfarandet i vad avser förmögenhetsuppgifterna. Betydande förmögenhetsbelopp undandragas med all säkerhet för närvarande beskattning, och det framstår såsom angeläget att få till stånd bättre förhållanden i detta avseende. Om utredningen finner detta påkallat, bör den även vara oförhindrad att framlägga förslag till ändringar av nuvarande bestämmelser angående vad som är a t t hänföra till skattepliktig förmögenhet.» I a n l e d n i n g av de s å l u n d a l ä m n a d e direktiven h a r b e r e d n i n g e n till b e h a n d ling u p p t a g i t ej allenast den årliga b e s k a t t n i n g e n av i n k o m s t och f ö r m ö g e n h e t u t a n även arvs- och g å v o b e s k a t t n i n g e n .

74 KAP I. Nu gällande g r u n d e r för den d i r e k t a s t a t s b e s k a t t n i n g e n s a m t s k a t t e u n d e r l a g e t s och de debiterade s k a t t e beloppens f ö r ä n d r i n g a r å r e n 1939—1945. HuTudgrunderna för 1938 års skattereform. Till en början må här erinras om distinktionen mellan begreppen rörlig och fast skatt. Med rörlig skatt menas, att skatten uttages efter ett procenttal, som bestämmes varje år alltefter det föreliggande behovet av samma skatt. Begreppet fast skatt åter innebär, att skattens storlek är angiven i vederbörande skatteförfattning. Före 1938 års skattereform var den statliga inkomstoch förmögenhetsskatten i sin helhet rörlig. I författningen föreskrevs sålunda, att skatten skulle utgå efter ett på visst sätt bestämt grundbelopp och att för varje år skulle bestämmas den för alla skattskyldiga enhetliga procent av grundbeloppet, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatt skulle för det året utgå. Enligt de år 1938 beslutade grunderna för inkomst- och förmögenhetsskatten, vilka grunder fortfarande gälla, utgår denna skatt i form av dels en rörlig bottenskatt för alla skattskyldiga och dels en fast tilläggsskatt för vissa skattskyldiga, nämligen sådana fysiska personer, oskifta dödsbon, familjestiftelser, vilkas beskattningsbara belopp överstiger 8 000 kronor. Anordningen med en fast tilläggsskatt motiverades av 1936 års skattekommitté, som utarbetat det till grund för 1938 års författningsändringar liggande förslaget, med att det med de skattesatser, varmed man då måste räkna, vore nödvändigt, att de högre skikten av den progressiva skalan bundes i en fast skatt för att icke skattens rörlighet uppåt skulle alltför mycket begränsas. 1 Å andra sidan framhölls av kommittén, att ju mindre del av inkomstbeskattningen som vore rörlig, desto mera kännbar bleve en höjning av utdebiteringsprocenten för de lägre inkomsttagarna, för vilka icke någon del av skatten vore fast. Denna begränsning av rörligheten hos bottenskatten ansågs emellertid kunna motverkas dels därigenom att nämnda skatt icke gjordes proportionell utan progressiv, varvid progressionen finge sträcka sig relativt högt upp i skikten och dels därigenom att vid avvägningen mellan bottenskatten och tilläggsskatten den senares skala konstruerades så, att även vid högre uttagningsprocent den avsedda jämvikten bibehölles. Yid uträknandet av bottenskatten för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser bestämmes först ett grundbelopp. Detta grundbelopp uträknas 1 Betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. 'SOU 1937: 42 s. 82 o. t).

75 efter en progressiv skala, varvid det procenttal, som grundbeloppet skall motsvara, stiger från 4,5 % (för beskattningsbara belopp ej överstigande 3 000 kronor) till 6,5 % (för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 6 000 kronor. För juridiska personer är inkomst- och förmögenhetsskatten i sin helhet rörlig. De erlägga sålunda endast bottenskatt och ej någon fast tilläggsskatt. Bottenskattens grundbelopp utgör för aktiebolag, ekonomiska föreningar och därmed likställda 10 % av det beskattningsbara beloppet samt för ideella föreningar, stiftelser o. dyl. 5 % av det beskattningsbara beloppet. Tilläggsskatten — vilken såsom ovan nämnts erlägges av fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser med beskattningsbara belopp överstigande 8 000 kronor — utgår efter en progressiv skiktskala, vari den lägsta skattesatsen är 2 % (för den del av det beskattningsbara beloppet som ligger mellan 8 000 och 10 000 kronor) samt den högsta skattesatsen 28 % (för den del av det beskattningsbara beloppet söm överstiger 200 000 kronor). Förmögenheten beskattas i två olika former, nämligen dels på så sätt att Vioo av den skattepliktiga förmögenheten inräknas i det till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt taxerade beloppet och dels genom en särskild skatt å förmögenhet.1 Skattskyldighet till sistnämnda skatt föreligger för fysisk person, oskift dödsbo, utländsk juridisk person och familjestiftelse, därest den skattepliktiga förmögenheten överstiger 20 000 kronor. Den särskilda skatten å förmögenhet, som är en fast skatt, utgår enligt progressiv skiktskala, vari den lägsta skattesatsen, 1 promille, avser beskattningsbar förmögenhet ej överstigande 40 000 kronor och den högsta skattesatsen, 6 promille, beskattningsbar förmögenhet överstigande 1 000 000 kronor. Vid den beskattningsbara förmögenhetens bestämmande kan, om den skattskyldiges inkomst är låg i förhållande till den skattepliktiga förmögenheten, viss reduktion äga rum. Vid utformandet av det skattesystem, som sålunda genomfördes år 1938, låg skatteunderlaget vid 1936 års taxering till grund. Man räknade med att det nya systemet skulle — med 1936 års skatteunderlag och med beaktande jämväl av den år 1938 vidtagna omläggningen av avdragssystemet — vid grundbeloppsnivå (d. v. s. vid en uttagning av den rörliga bottenskatten med 100 % av grundbeloppet) avkasta omkring 235 miljoner kronor i skatt (särskild skatt å förmögenhet däri inberäknad). Meningen var emellertid redan från början, att bottenskatten skulle uttagas med 110 % av grundbeloppet varigenom skulle erhållas ett skattebelopp av omkring 253 miljoner kronor, som ungefärligen motsvarade de på grundval av 1936 års taxering debiterade statsskatterna. Verkningarna av det år 1938 införda skattesystemet vid olika uttagningsprocent för bottenskatten belyses av följande i 1936 års skattekommittés betänkande (s. 270) återgivna tablå: 1 Beträffande ekonomiska föreningar, vilkas behållna tillgångar vid likvidation allenast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, gäller enligt författningsändring år 1942, a t t i det taxerade beloppet i n r ä k n a s 1/20o av den förmögenhet, för vilken föreningen är skattskyldig.

76 Skatt

i miljoner

Bottenskattens grundbelopp Inkomst- oih förmögenhetsskatt uttaget med:

90 o/o 100 % 110 % 120 % 130 g

kronor

Bottenskatt

Tilläggsskatt

Särskild skatt å förmögenhet

1508 167-5 184-3 201-0 217 8

45-5 45-5 45-5 45-5 45-5

23-5 23-5 23-6 23'5 23 5

Total skatt

2198 236-6 253-3 270o 286 8

Av denna tablå framgår att av den sammanlagda skatten för inkomst och förmögenhet omkring 25 % avsågos skola uttagas i form av fast skatt och omkring 75 % i form av rörlig skatt. De fasta skatterna, d. v. s. tilläggsskatten och den särskilda skatten å förmögenhet, motsvarade sålunda enligt tabellen vid en uttagningsprocent av 110 27 % och vid en uttagningsprocent av 130 24 % av den totala skatten. Av inkomst- och förmögenhetsskatten enbart motsvarade den fasta skatten (tilläggsskatten) vid en uttagningsprocent av 110 19,8 % och vid en uttagningsprocent av 130 17,2 % av hela skatten. Beträffande skattebördans fördelning mellan fysiska personer och juridiska personer skulle enligt de av skattekommittén föreslagna grunderna av det sammanlagda skattebeloppet omkring 75 % belöpa å fysiska personer och 25 % å juridiska personer. Av den totala skatten, som enligt vad ovan nämnts vid en uttagningsprocent av 110 antogs komma att uppgå till 253,3 miljoner kronor, beräknades nämligen vid samma uttagningsprocent 192,2 miljoner kronor skola erläggas av fysiska personer. Av det skattebelopp, som enligt dessa beräkningar skulle komma att utgöras av juridiska personer, beräknades 52,6 miljoner kronor, motsvarande 20,7 % av hela den samlade beskattningen avinkomst och förmögenhet, skola bestridas av aktiebolagen. Vad slutligen angår avvägningen av beskattningen av fysiska personer mellan inkomst och förmögenhet förutsatte skattekommittén, att av den sammanlagda beskattningen av sådana personer omkring 80 % skulle utgå i form av inkomstskatt och omkring 20 % i form av förmögenhetsskatt. Av den sammanlagda skatten för fysiska personer, som enligt vad ovan nämnts vid en uttagningsprocent av 110 beräknades till 192,2 miljoner kronor, antogs nämligen 153,o miljoner kronor belöpa å inkomst och 39,2 miljoner kronor å förmögenhet.

Efter år 1938 vidtagna skärpningar i den direkta statsbeskattningen. Såsom ovan nämnts räknade 1936 års skattekommitté med att bottenskatten skulle vid det nya systemets ikraftträdande efter 1939 års ingång uttagas med 110 % av grundbeloppet. Emellertid bestämdes uttagningsprocenten för år 1939 för aktiebolag och andra i B-längden upptagna juridiska personer till 130 samt för andra skattskyldiga till 120. Alltsedan år 1940 har ut-

77 tagningsprocenten varje år varit 200 för aktiebolag och därmed likställda samt 150 för andra skattskyldiga. Den särskilda skatten å förmögenhet har icke undergått ändring. Alltsedan budgetåret 1939/40 har vid sidan av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten enligt av riksdagen årligen fattade beslut utgått en särskild värnskatt. För nämnda budgetår utgick värnskatten med halva beloppet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt, som påförts den skattskyldige på grund av 1939 års taxering. Från och med budgetåret 1940/41 har värnskatten utgått efter en särskild skala. Efter den skärpning av värnskatten, som beslöts år 1942, utgår värnskatten 1) för fysiska personer, vilkas taxerade belopp utgjort minst 1 000 kronor men för vilka beskattningsbart belopp ej fastställts, med 5 kronor, 2) för övriga skattskyldiga fysiska personer ävensom för oskifta dödsbon och familjestiftelser efter en progressiv skala, där den lägsta skattesatsen — avseende beskattningsbara belopp ej överstigande 3 000 kronor — utgör 6 %, dock lägst 5 kronor, samt den högsta skattesatsen — avseende den del av det beskattningsbara beloppet som överstiger 200 000 kronor — utgör 31 %, 3) för svenska aktiebolag och andra i B-längden upptagna juridiska personer med 12 % av det beskattningsbara beloppet, samt 4) för andra skattskyldiga med 6 % av det beskattningsbara beloppet.

Skatteunderlagets och de debiterade skattebeloppens förändringar sedan år 1938. Skatteunderlaget har sedan år 1938 avsevärt ökat, vilket delvis är beroende på den penningvärdesförsämring som sedan dess ägt rum. I det följande kommer med ledning av den av statistiska centralbyrån årligen utgivna publikationen »Skattetaxeringarna» samt i statsverkspropositionerna för åren 1939— 1946 lämnade uppgifter närmare att åskådliggöras förändringarna i skatteunderlaget och de debiterade skattebeloppen. De till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade och beskattningsbara beloppen ha för åren 1939—1945 utgjort:

Taxeringsår

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1 2

Taxerat belopp Beskattningsbart för fysiska persorer Fysiska personer Aktiebolag m. fl. (Å-längden) m. fl. m. fl. i milj. kr. (A-längden) (B-längden)

6 480 37 6 79H-56 7 006-26 7815-61 9 039 08 9 996-30 10 513-32

2 830-96 3 010-40 3 12H-91 3 645-99 4 5 4 3 51 5 242 34 5 613-62

791-27 900-17 864-9 9 870-51 94427 1 0 9 5 29 1 033-71

belopp

i

m

Ij.

kr.

Stiftelser in. fl. (C-längden)

Summa

24-81 22-50 25-21 3 3 61 3275 3H-56 37-33

3 64704 3 933-07 » 401711 4 55011 5 520-53 6 37619 2 6 684-66 2

Hänsyn har ej tagits till nec sättning på grund ay påförd krigskonjunkturskatt. Siffrorna fö r åren 1944 och 1945 hänföra sig till taxeringsnämndernas beslut.

78 De till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för samma år debiterade skattebeloppen framgå av följande sammanställningar: A) Fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser (A-längden): Tilläggsskatt

IJottcnskatt Taxeringsår

1939 1940 1941 1942 1943 1944 » 1945 l 1

Summa

skatt

i milj. kr.

i % ay beskattningsbart belopp

i milj. kr.

i % av beskattningsbart belopp

i milj. kr.

i % av beskattningsbart belopp

173-70 229 0 3 237 64 27586 34344 394-7 3 422-30

6l4 7'61 7 60 7-57 7'56 7-53 7-52

56-96 54-23 5 3 02 53-45 61-91 6S-89 69 43

2'01 1-80 1-70 1-46 1"36 1-31 1-24

230-66 283-26 25.0-66 329-31 40535 463 62 491-73

8-15 9 41 9-30 9 03 8 92 8"84 8-76

Samtliga siffror för åre n 1944 och 1945 hänföra sig till taxeringsnämndernas beslut.

B) Övriga skattskyldiga (B- och C-längd^ma). Taxeringsår

1939 1940 1941 1942 1943 1944 » 1945 x

Bottenskatt för aktiebolag Bottenskatt för stiftelser m. fl. och därmed likställda ^C-längden) (B-längden) i milj. kr. i milj. kr. 1'50 1-69 1-89 2-49 2-45 2-89 2-80

10291 179-67 171-83 17322 187-47 217-93 205-51

1 Samtliga siffror för åren 1944 och 1945 länföra sig till taxeringsnämndernas beslut.

Den till särskild skatt å förmögenhet beskattningsbara förmögenheten och debiterade skatten ha för åren 1939—1945 utgjort: Debiterad Taxeringsår

1939 1940 1941 1942 1943 1944 » 1945 >

skatt

Beskattningsbar förmögenhet i milj. kr.

i milj. kr.

i °/ro av beskattningsbar förmögenhet

13 178-35 12 353-69 12 696-5 3 13 4 6 1 6 6 14 301-65 15 084-51 15 9 3 4 1 3

29-51 25-92 26 34 28-23 30-26 3122 33oo

2-24 2-io 2-07 2-io 2-12 2-07 2-07

1 Samtliga siff ror för åren 1944 och 1945 hänföra sig till taxeringsnämndernas beslut

79 Den debiterade värnskatten belopp:

har för åren 1939—1945 uppgått till följande

Debiterad Taxeringsår

1939 1940 1941 1942 1943 1914 ' 1945 l 1

värn skatt

i

milj

kr.

Fysiska personer m. fl. (A-längden)

Aktiebolag m. fl. (B-längden)

Stiftelser m. fl. (C-längden)

Summa skatt

Summa debiterad värnskatt i % av beskattningsbart belopp

115 198oi 201-07 284-60 349 4 9 400-13 424-56

51 89-61 856 3 10351 112-66 131-36 124-00

0-75 1-12 1-26 1-99 1-96 2 32 2-24

166 288-7 4 287-96 39'»io 464 i l 533-81 55080

46 7-3 7-2 86 84 8-4 8-2

Samtliga siffror för åren 1944 och 1945 hänföra sig till taxer "ngsnämndernas beslut.

Såsom sammanfattning av ovanstående tabeller meddelas här nedan det sammanlagda belopp, som för åren 1939—1945 debiterats i form av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet samt värnskatt: Debiterad Taxeringsår

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

skatt

Inkomst- och Särskild skatt förmögenhetså förmögenhet skatt 335.0 7 464-62 464-38 5(i5-02 595-26 684-44 700-0 4

29-51 25 - 92 26-34 28 23 30 2 6 3122 33-00

i

milj.

kr.

Värnskatt

Summa

166 288-74 287-96 390-10 464-u 533-81 550 80

530 58 779-2 8 778-68 9 2 3 35 1 0 8 9 63 1 249 47 1 283-84

I anslutning till ovan återgivna tabeller må beträffande de inträffade förändringarna i skatteunderlag och debiterade skatter anföras följande. 1. Skattens fördelning mellan rörlig och fast skatt. Av den i det föregående lämnade redogörelsen för grunderna för 1938 års skattereform framgår, att av den sammanlagda skatten för inkomst och förmögenhet (d. v. s. såväl inkomst- och förmögenhetsskatten som den särskilda skatten å förmögenhet) omkring 25 % avsågos skola uttagas i form av fast skatt och omkring Ib % i form av rörlig skatt. Vad angår inkomst- och förmögenhetsskatten ensam motsvarade den fasta skatten ej fullt 20 % och den rörliga skatten något över 80 % av hela inkomst- och förmögenhetsskatten. Om siffrorna från 1945 års taxering läggas till grund för en motsvarande beräkning, finner man följande. De sammanlagda debiterade statsskatterna på grund av samma års taxering utgjorde 1 283,84 miljoner kronor. Däri ingick

80 tilläggsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet med 653,2 3 miljoner kronor. Den fasta skatten motsvarade sålunda 49,12 % av hela skatten. Ser man enbart på inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten, utgör den fasta skatten 50,41 % av dessa skatters sammanlagda belopp. Att en kraftig förskjutning i skattebördans fördelning från rörlig till fast skatt måste ha ägt rum genom värnskattens införande har ju varit att vänta. Mera märkligt är, att en förskjutning i motsatt riktning kan konstateras beträffande inkomst- och förmögenhetsskattens fördelning mellan rörlig och fast skatt. Vid 1945 års taxering motsvarade tilläggsskatten sålunda endast 9,9 2 % av hela den debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten. Av tabellen över den debiterade inkomst- och förmögenhetsskattens för fysiska personer m. fl. fördelning mellan bottenskatt och tilläggsskatt framgår, att, fastän skatteunderlaget från år 1940 tall år 1945 för sådana skattskyldiga ökat med 86 %, den debiterade bottenskatten i procent av beskattningsbart belopp (medelskatteprocenten) dessa år varit ungefär oförändrad. Medelskatteprocenten för bottenskatten beträffande ifrågavarande skattskyldiga utgjorde sålunda taxeringsåret 1940 7,6i och taxeringsåret 1945 7,5 2. Man skulle kunnat vänta sig, att skatteunderlagets ökning skulle ha medfört någon höjning av medelskatteprocenten för tilläggsskatten. Sistnämnda medelskatteprocent har emellertid i stället avsevärt minskats. Medelskatteprocenten för tilläggsskatten utgjorde vid 1940 års taxering 1,8o men hade vid 1945 års taxering sjunkit till 1,2 4. Det är härvid att märka, att någon ändring i uttagningsprocenten för inkomst- och förmögenhetsskatten ju icke ägt rum sedan år 1940. Tilläggsskattens procentuella nedgång måste fördenskull bero på förskjutningar i skatteunderlaget. Av statistiska centralbyrån uttalas i publikationen »Skattetaxeringarna» för år 1944, att de mycket stora inkomsterna under de senaste åren fått en alltmer minskad betydelse för det totala skatteunderlaget!. Av siffrorna för skatteunderlagets och de debiterade skatternas förändringar åren 1939—1944 drar centralbyrån den slutsatsen, att den stora ökningen av skatteunderlaget främst berodde på nytillkomsten av inkomsttagare i de lägre inkomstklasserna. Centralbyrån tillägger, att den tidigare nedgången i tilläggsskattens absoluta belopp (för åren 1940—1942) läte förmoda, att de förutvarande största inkomsttagarna försvunnit utan att efterträdas av nya. Innebörden av dessa förskjutningar i skatteunderlaget kan med stöd av tillgängligt statistiskt material icke här exakt klargöras. Inom beredningen ha emellertid vissa undersökningar skett i detta hänseende, beträffande vilka hänvisas till Bilaga 1. 2. Skattebördans fördelning mellan fysiska och juridiska personer. Enligt grunderna för 1938 års skattereform skulle såsom ovan nämnts av den sammanlagda direkta statsbeskattningen omkring 75 % bestridas av fysiska personer och omkring 25 % av juridiska personer, varvid å aktiebolagen skulle falla omkring 20 %.

81 De i det föregående återgivna tabellerna ge vid handen, att av de sammanlagda debiterade statsskatterna på grund av 1945 års taxering, 1 283,8 4 miljoner kronor, ett belopp av 334,5 5 miljoner kronor avsåg sådana juridiska personer, som upptagas i B- och C-längderna. Sistnämnda belopp motsvarade 26,0 6 % av den sammanlagda skatten. Därav belöpte å aktiebolagen 329,51 miljoner kronor eller således 25,6 3 % av den totala skatten. Härav framgår, att juridiska personer i allmänhet — procentuellt sett i förhållande till den samlade beskattningen — fått vidkännas en obetydlig ökning. För aktiebolag och därmed likställda är ökningen större (från omkring 20 till omkring 25 %). 3 . Skattebördans fördelning mellan inkomst och förmögenhet. Enligt grunderna för 1938 års skattereform skulle av den sammanlagda, beskattningen av fysiska personer (skattskyldiga i A-längden) omkring 80 % avse inkomstskatt och omkring 20 % förmögenhetsskatt. Den särskilda skatten å förmögenhet uppgick år 1945 till ett debiterat belopp av 33,0 miljoner kronor. Däremot är ej känt hur mycket av inkomstoch förmögenhetsskatten samt värnskatten, som utgöres av förmögenhetsskatt. Enligt gjorda beräkningar kunna emellertid vid 1945 års taxering 48,2 miljoner kronor antagas utgöra förmögenhetsskatt. Med dessa utgångspunkter skulle vid 1945 års taxering av den samlade beskattningen av fysiska personer omkring 8,5 % utgöras av förmögenhetsskatt.

6—1616 46

82 KAP. II. S a m m a n f a t t n i n g a v beredningens förslag. Familj ebeskattningeu. Beredningen föreslår avskaffande av barnavdragen vid den statliga beskattningen. Därvid förutsätter beredningen, att ett system med direkta barnbidrag införes i enlighet med de riktlinjer, som framlagts av befolkningsutredningen. Barnbidragen skola icke beskattas. Den nuvarande uppdelningen av ortsavdraget i grundavdrag och familjeavdrag skall enligt förslaget upphöra,. Likaså försvinner den s. k. bankningen. Då olikheter i levnadskostnader alltjämt föreligga på olika orter, har beredningen icke kunnat föreslå avskaffande av dyrortsgrupperingen vid beskattningen. Beredningen har sålunda i sitt förslag bibehållit ortsavdragens gradering i fem ortsgrupper, varvid i fråga om gift skattskyldig spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp i överensstämmelse med 1945 års lönekommittés förslag beträffande lönespännvidden i lägre löneklasser bestämts till omkring 16 %. Vad angår ensamstående skattskyldig är enligt beredningens förslag spännvidden mellan ortsavdragen i högsta och lägsta ortsgrupp något större än för gift skattsk}ddig nämligen 20 %. Denna olikhet, som beredningen med hänsyn till reduktionen av ortsavdragen för ensamstående finner vara av mindre betydelse, har bland annat föranletts av önskvärdheten att ortsavdragen såvitt möjligt bestämmas till jämna tal. Ortsavdragen för gift skattskyldig skola enligt beredningens förslag bestämmas till följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp I I 2 625 kronor, i ortsgrupp I I I 2 750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Beredningen har övervägt, huruvida ortsavdragen för gift skattskyldig borde vid högre inkomster reduceras och slutligen helt bortfalla, men har stannat för att föreslå bibehållande av ortsavdragen i dessa fall. Beträffande ensamstående skattskyldiga har beredningen funnit, att levnadskostnadsminimum för dem på andra områden beräknas till belopp, som motsvara minst omkring 2/s av levnadskostnadsminimum för makar. Vill man avväga beskattningen i de allra lägsta inkomstklasserna så, att rimlig hänsyn tages även till den ensamståendes oundgängliga levnadskostnader, och beaktas därjämte, att såväl kommunalskatt som indirekta skatter komma att erläggas även i dessa inkomstlägen, så böra ortsavdragen för ensamstående i nämnda inkomstklasser enligt beredningens mening motsvara omkring 2/3 av ortsavdragen för makar. Beredningen har fördenskull ansett sig böra föreslå, att ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga skola uppgå till följande be-

83 lopp, nämligen i ortsgrupp I 1 600 kronor, i ortsgrupp I I 1 700 kronor, i ortsgrupp I I I 1 800 kronor, i ortsgrupp IV 1 900 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor. Liksom enligt nuvarande bestämmelser skola emellertid ortsavdragen för ensamstående vid något högre inkomst reduceras och slutligen helt bortfalla. Enligt beredningens förslag börjar reduktionen av ortsavdragen för ensamstående, så snart det beskattningsbara beloppet överstiger 1 000 kronor. Detta är fallet, då det taxerade beloppet överstiger i ortsgrupp I 2 600 kronor, i ortsgrupp I I 2 700 kronor, i ortsgrupp I I I 2 800 kronor, i ortsgrupp IV 2 900 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Eeduktionen sker sedan med 12,5 % av det ursprungliga avdraget per 1 000 kronor av det taxerade beloppet. Detta innebär, att reduktionen är avslutad vid följande taxerade belopp, nämligen i ortsgrupp I 10 600 kronor, i ortsgrupp I I 1 0 700 kronor, i ortsgrupp I I I 10 800 kronor, i ortsgrupp IV 10 900 kronor och i ortsgrupp V 11 000 kronor. Vid taxerade belopp överstigande de nu nämnda åtnjuter således ensamstående skattskyldig enligt beredningens förslag icke något ortsavdrag alls. Beredningen förutsätter, att de verkningar, som den av beredningen föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och ortsavdragen för ensamstående kommer att medföra med avseende å sambeskattningen av äkta makar, beaktas av de av chefen för finansdepartementet den 19 juni 1946 tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar. Ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med minderårigt barn skall enligt beredningens förslag erhålla ortsavdrag med de belopp, som av beredningen föreslagits beträffande ensamstående skattskyldiga men utan reduktion av avdraget vid högre inkomster. Rätt att åtnjuta ett oreducerat avdrag skall tillkomma den av barnets föräldrar, som har vårdnaden om barnet. Beredningen anser däremot icke motiverat, att den andre av barnets föräldrar, även om han bidrager till barnets underhåll, skall erhålla den förmån, som rätten till ett oreducerat avdrag komme att innebära. Ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande minderåriga barn skall, därest den skattskyldige haft husföreståndarinna hos sig anställd, erhålla samma avdrag som gift skattskyldig.

Skattesystemet och skatteskalan för fysiska personer. Beredningen har under sitt arbete haft att taga ställning till vissa spörsmål, vilka äro av avgörande betydelse för utformningen av skattesystemet. Sålunda uppkommer frågan, huruvida beskattningen av inkomst och förmögenhet bör såsom hittills ske i två olika former, nämligen dels genom en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt och dels genom en fristående förmögenhetsskatt. Vidare måste fastställas, i vilken omfattning den statliga skatten skall vara rörlig. Slutligen måste såsom utgångspunkt för utredningen bestämmas det skattebelopp, som med skattesystemet avses att vinnas, d. v. s. ramen för skattesystemet. Sedan dessa frågor erhållit sin lösning, återstår spörsmålet om skatteskalans bestämmande.

84 Vad angår förmögenhetsbeskattningens anordnande har beredningen funnit den nuvarande kombinationen mellan inkomst- och förmögenhetsbeskattningen icke längre böra bibehållas. Beredningen föreslår sålunda, att beskattningen av inkomst och förmögenhet skall ske genom två från varandra helt fristående skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Beträffande frågan om skattens rörlighet föreslår beredningen upphävande av den nuvarande anordningen med en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt. Den statliga inkomstskatten för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga skall sålunda enligt beredningens förslag vara i sin helhet rörlig, dock med viss maximering. Enligt den av beredningen föreslagna inkomstskatteskalan för nämnda skattskyldiga utgör den högsta skattesatsen 70 %. Denna skattesats inträder för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 200 000 kronor. Beredningen föreslår en begränsning av rörligheten så till vida, att den statliga inkomstskatten icke får i något skikt överstiga 70 %. Denna maximeringsregel har alltså anknutits till den s. k. marginalskatten. Den för hela inkomsten genomsnittliga skattesatsen blir givetvis lägre. Av den av Kungl. Maj:t vid 1946 års riksdag framlagda finansieringsplanen har beredningen funnit framgå, att under de närmaste åren stora krav komma att ställas på beskattningen för beredande av täckning för väntade statsutgifter. Ramen för det nya skattesystemet har bestämts med hänsyn till detta förhållande. Den å inkomst belöpande statsskatten på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering kan för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga beräknas ha utgjort 868 miljoner kronor. Beredningen har sökt konstruera inkomstskatteskalan i det nya systemet så, att detta tillämpat å skatteunderlaget vid 1945 års taxering och med hänsyn tagen till av beredningen föreslagna ändringar i fråga om ortsavdragen, vid grundbeloppsnivå avkastar omkring 260 miljoner kronor mindre än det nu gällande skattesystemet. Den å inkomst belöpande statsskatten för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga vid 1945 års taxering, vilken skatteintäkt såsom ovan nämnts kan beräknas till 868 miljoner kronor, har uppkommit vid tillämpningav det nu gällande barnavdragssystemet. Vid samma års taxering kunna barnavdragen antagas ha medfört ett intäktsbortfall av 110 a 120 miljoner kronor. Å andra sidan kan totalkostnaden för det av befolkningsutredningen föreslagna barnbidragssystemet beräknas till ett betydligt högre belopp. På grund härav har vid jämförelsen mellan den beräknade avkastningen av det föreslagna skattesystemet och avkastningen av gällande skattesystem i sistnämnda avkastning inräknats jämväl det belopp, varmed skatteintäkterna enligt det gällande skattesystemet skolat ökas, därest barnavdragen icke funnits. Om barnavdragen antagas ha motsvarat en intäktsminskning av 110 miljoner kronor, kan avkastningen av det nuvarande skattesystemet beträffande de skattskyldiga, varom här är fråga, beräknas till 978 miljoner kronor. Det av Inredningen föreslagna skattesystemet skulle sålunda vad angår dessa skatt-

85 skyldiga vid grundbeloppsnivå avkasta omkring (978—260 = ) 718 miljoner kronor. Emellertid antager beredningen, att, då det nya systemet träder i tilllämpning, grundbeloppet till en början kommer att uttagas med 110 %. De sammanlagda skatteintäkterna från nu ifrågavarande skattskyldiga skulle därigenom ökas med omkring 71 miljoner kronor till omkring 789 miljoner kronor och intäktsbortfallet i jämförelse med nu gällande system bliva 189 miljoner kronor eller i runt tal omkring 190 miljoner kronor. Med dessa utgångspunkter har beredningen utformat den föreslagna inkomstskatteskalan för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga. Enligt denna skala motsvarar skatten för ensamstående vid en uttagningsprocent av 110 nuvarande skatt vid ett taxerat belopp av omkring 7 000 kronor. Vid taxerade belopp understigande detta belopp är skatten för ensamstående enligt förslaget vid en uttagningsprocent av 110 lägre och vid taxerade belopp överstigande samma belopp högre än enligt nu gällande grunder. Beträffande makar är skatten enligt förslaget vid 110 % uttagning lägre än nuvarande skatt, då det taxerade beloppet understiger omkring 15 000 kronor. Vid taxerade belopp överstigande nämnda belopp är skatteökningen enligt förslaget till en början obetydlig. Då det taxerade beloppet uppgår till 20 000 kronor, inskränker sig sålunda skatteökningen till omkring 200 kronor, motsvarande cirka 5 % av den nuvarande statsskatten. Först vid mycket höga inkomster blir skatteökningen enligt förslaget mera avsevärd. I detta sammanhang må påpekas, att den förskjutning i skatteunderlaget i riktning mot högre inkomstskikt, som kunnat konstateras under de senare åren och som får antagas komma att fortsätta, med sannolikhet torde få till följd, att det av de höjda ortsavdragen och den föreslagna skatteskalan föranledda intäktsbortfallet blir något större än ovan beräknats, då det nya skattesystemet träder i tillämpning, vilket dock ingalunda behöver betyda att de totala skatteintäkterna bliva mindre. De av beredningen gjorda beräkningarna ha fördenskull endast till syfte att tjäna såsom ledning vid bedömandet av det föreslagna skattesystemets verkningar.

Inkomstbeskattningen av juridiska personer. Enligt nuvarande bestämmelser är inkomst- och förmögenhetsskatten för sådana juridiska personer, som ej skola beskattas enligt den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan, i sin helhet rörlig. Dessa juridiska personer erlägga sålunda endast bottenskatt. Grundbeloppet utgör för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter, som icke äro aktiebolag, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksiöreningar, svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar samt sådana utländska juridiska personer, som ej beskattas i likhet med fysiska personer, 10 % av det beskattningsbara beloppet. Alltsedan budgetåret 1940/41 har skatten av dessa grupper av skattskyldiga erlagts med 200 % av grundbeloppet. Efter åren 1943 och 1946 beslutade ändringar i 20 § förordningen om

86 statlig inkomst- och förmögenhetsskatt har dock procenttalet för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, bestämts lika med procenttalet för fysiska personer, vilket procenttal alltsedan budgetåret 1940/41 utgjort 150. För andra skattskyldiga — till vilka höra bland annat stiftelser och ideella föreningar — utgör grundbeloppet 5 % av det beskattningsbara beloppet, och detta grundbelopp har alltsedan budgetåret 1940/41 uttagits med 150 %. Värnskatten utgör alltsedan budgetåret 1942/43 för aktiebolag och därmed likställda skattskyldiga 12 % av det beskattningsbara beloppet samt för övriga juridiska personer — utom för dem som beskattas i enlighet med den för fysiska personer gällande skatteskalan — 6 % av det beskattningsbara beloppet. Den sammanlagda statsskatten utgör sålunda enligt nu gällande beskattningsgrunder för aktiebolag och därmed likställda skattskyldiga 32 % av det beskattningsbara beloppet, för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, 27 % av det beskattningsbara beloppet samt för övriga juridiska personer med ovan angiven begränsning 13,5 % av det beskattningsbara beloppet. Enligt beredningens förslag skall skattesatsen för aktiebolagen och därmed likställda juridiska personer bestämmas till 40 %, vilket skulle innebära en höjning av den nuvarande sammanlagda skattesatsen för dessa skattskyldiga med 8 %. På grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering kan denna höjning beräknas motsvara en ytterligare skatteintäkt för staten av omkring 80 miljoner kronor. Skattesatsen för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, skall enligt förslaget utgöra 25 % och skattesatsen för övriga juridiska personer 15 %. Skattesatsen för försäkringsanstalter kan på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering beräknas medföra ett intäktsbortfall av omkring 0,5 miljoner kronor och skattesatsen för övriga juridiska personer en ytterligare skatteintäkt av omkring 0,5 miljoner kronor. Beskattningen av juridiska personer — utom dem som beskattas i enlighet med den för fysiska personer gällande skatteskalan — skall icke vara underkastad rörlighet.

Förmögenhetsbeskattningen. Såsom ovan nämnts föreslår beredningen särskiljande av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten i två från varandra fristående skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Beredningen har nämligen funnit, att med nuvarande skattetryck kombinationen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen medför, att inkomstens storlek i alltför hög grad blir avgörande vid förmögenhetsskattens bestämmande. Beredningen föreslår — därest i enlighet med vad beredningen i det följande förordar någon engångsskatt å förmögenhet icke införes — en skatte-

87 skala för den fristående förmögenhetsskatten, som beräknat å skatteunderlaget vid 1944 års taxering kan antagas komma att medföra en skatteintäkt av 108 miljoner kronor, d. v. s. omkring 30 miljoner kronor mer än den nuvarande i form av kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet utgående förmögenhetsskatten. En reduktionsregel för de fall, då inkomsten är låg i förhållande till förmögenheten, har utformats. Reduktionsregeln innebär i huvudsak, att reduktion skall ske, om förmögenheten ej överstiger 100 000 kronor och den sammanräknade nettoinkomsten understiger 3Va % av förmögenheten. Beträffande de juridiska personer, vilka nu äro underkastade förmögenhetsskatt genom den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten, föreslås en proportionell förmögenhetsskatt med en skattesats av 1,5 promille. Skatteplikt skall föreligga, då den beskattningsbara förmögenheten överstiger 5 000 kronor. Stadgandena om de ekonomiska föreningarnas förmögenhetsbeskattning skola enligt beredningens förslag utgå. Då bestämmelserna i detta hänseende infördes genom 1942 års författningsändringar, voro desamma motiverade av en önskan om erhållande av full likställighet mellan de ekonomiska föreningarna och aktiebolagen. Efter genomförandet av den nu föreslagna omläggningen av skattesystemet torde likställigheten med aktiebolagen enligt beredningens mening icke längre kunna anses kräva någon förmögenhetsbeskattning av ekonomiska föreningar.

Engångsskatt å förmögenhet. Den sedan länge svävande frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet har av beredningen upptagits till behandling. Något förslag om införande av en sådan skatt framlägges icke av beredningen.

Arvs- och gåvobeskattningen. Beredningen föreslår införande av en kvarlåtenskapsskatt, som skulle ge omkring 40 miljoner kronor årligen i skatteintäkter. Denna skatt bör enligt beredningens mening icke betraktas såsom en arvsskatt i egentlig mening utan såsom en förmögenhetsskatt, avsedd att träffa den avlidnes förmögenhet. Skattskyldigheten till kvarlåtenskapsskatt lägges sålunda enligt förslaget på dödsboet. Efterlevande makes giftorättsandel inräknas ej i kvarlåtenskapen. Då enligt den av beredningen föreslagna skalan kvarlåtenskapsskatt utgår endast då kvarlåtenskapens värde överstiger 25 000 kronor, innebär detta, att i fall då den avlidne efterlämnat make och giftorätt föreligger, kvarlåtenskapsskatt uttages först då behållningen i boet överstiger 50 000 kronor. Vid kvarlåtenskapens beräkning tages vidare hänsyn till viss sådan egendom, som den avlidne ägt endast en kortare tid. Avdrag medgives sålunda för vad den avlidne inom fem år före dödsfallet erhållit genom arv, testamente eller gåva. E n betydande svårighet har varit att finna en tillfredsställande anordning

88 för att samordna gåvobeskattningen med kvarlåtenskapsskatten. Enligt beredningens förslag skall gåvoskatten i möjligaste mån vara oberoende av kvarlåtenskapsskatten. Sistnämnda skatt har i stället konstruerats så, att den utgår i två former, nämligen dels vid dödsfall och dels vid gåva. I stället för att ändra skattesatserna för den nuvarande gåvoskatten har sålunda föreslagits en särskild kvarlåtenskapsskatt för gåva, som skall utgå i vissa fall. Skattskyldigheten skall vid kvarlåtenskapsskatten för gåva åligga givaren, medan vid den egentliga gåvoskatten gåvotagaren är skattskyldig. Kvarlåtenskapsskattens konstruktion medför att någon sammanläggning av tidigare gåvor med kvarlåtenskapen icke behöver ske. Beträffande den nuvarande gåvoskatten föreslås icke någon ändring. Beredningen förutsätter emellertid, att frågan om den egentliga gåvobeskattningen blir föremål för särskild utredning. Vissa åtgärder föreslås för underlättande av svårigheterna att erlägga kvarlåtenskapsskatten. Sålunda kan anstånd med skattens erläggande medgivas i vissa fall. Vidare har föreslagits att såsom likvid intill skattens halva belopp må godtagas vissa intecknade skuldebrev och börsnoterade aktier.

Förbättring ay taxeringsförfarandet vad angår förmögenhetsuppgifterna. I beredningens direktiv har framhållits önskvärdheten av en förbättring av taxeringsförfarandet i vad avser förmögenhetsuppgifterna. Beredningen finner i likhet med departementschefen en utredning rörande möjligheterna att erhålla en sådan förbättring påkallad. På grund av vikten och omfånget av de frågor, som beredningen haft att utreda inom beskattningens område, har beredningen emellertid icke ansett sig kunna företaga en omprövning beträffande spörsmål av rent taxeringsteknisk art. Beredningen förordar fördenskull, att de taxeringstekniska spörsmålen bliva föremål för särskild utredning.

89 KAP. I I I . Familj ebeskattningen. Familjebeskattningen enligt gällande bestämmelser. Beskattningens differentiering efter familjeförhållandena sker för närvarande i vårt land genom ortsavdragen. Beträffande den tidigare rättsutvecklingen i detta hänseende får beredningen hänvisa till den i bilaga 3 lämnade redogörelsen. Här må dock erinras om följande. En skattedifferentiering efter familjeförhållandena av någon nämnvärd betydelse infördes i Sverige först år 1919 beträffande den statliga beskattningen och år 1920 i fråga om den kommunala beskattningen. Genom de nämnda år beslutade författningsändringarna tillkommo ortsavdragen vid beskattningen. Syftet härmed var, att hänsyn till de skattskyldigas sinsemellan olika skatteförmåga skulle kunna tagas i högre grad än som tidigare skett. Vid utformningen av de härför erforderliga författningsbestämmelserna utgick man ifrån att av inkomsten ett så stort belopp, som svarade mot de oundgängligen nödvändiga levnadskostnaderna för den skattskyldige och hans familj, borde undantagas från beskattning, enär denna del av inkomsten icke kunde anses representera någon skattekraft. Då det naturligen icke var möjligt att beräkna dessa kostnader för varje särskilt fall, fastställdes vissa belopp, som skulle anses motsvara genomsnittliga existensminima. För att på ett enkelt sätt hänsyn skulle kunna tagas till orternas olika dyrhet och de skattskyldigas familjeförhållanden utformades avdragssystemet så, att den skattskyldige erhöll dels ett avdrag för den skattskyldige själv (ortsavdrag), vars storlek berodde på levnadskostnadernas höjd på bosättningsorten, och dels under viss förutsättning ett avdrag för varje av honom försörjd familjemedlem (familjeavdrag). Ortsavdragen voro från början — och äro fortfarande beträffande familjeförsörjare — fasta. Bedan vid ortsavdragens tillkomst infördes emellertid en anordning, den e. k. bankningen, varigenom skattskyldig utöver ortsavdraget (familjeavdraget däri inberäknat) tillgodoräknas ytterligare ett skattefritt avdrag, vilket står i visst förhållande till det taxerade beloppets storlek och uppgår till högst ortsavdragets halva summa. Liksom ortsavdragen motiverades bankningen med hänsyn till skatteförmågan. Det ansågs nämligen, att de omständigheter, som föranledde det skattefria avdragets bestämmande, motiverade en nedsättning även i den av den resterande inkomsten (den s. k. fria inkomsten) betingade skatteförmågan. Denna skillnad i skatteförmåga ansågs dock vara mindre ju större den fria inkomsten vore och skillnaden ansågs ha sin största betydelse i fråga om den del av in-

90 komsten, som närmast översteg existensminimum. Såsom en lämplig formel för mätande av denna nedsatta skatteförmåga föreskrevs, att av varje skattskyldigs taxerade belopp den del, som översteg det skattefria avdraget men icke dubbla beloppet därav, skulle i beskattningshänseende reduceras till hälften. Enligt 1928 års skattelagstiftning bibehöllos grunderna för familjebeskattningen i stort sett oförändrade. Beträffande de skattefria avdragens belopp och anpassning efter dyrort skedde dock vissa ändringar. I terminologiskt avseende innebar nämnda lagstiftning den ändringen, att ortsavdraget skulle bestå av dels grundavdrag, som skulle tillkomma envar skattskyldig, dels ock familjeavdrag, som därutöver skulle tillkomma skattskyldig för hans hustru och för hans barn under 16 år. Ortsavdragen utgjorde enligt 1928 års lagstiftning vid statsbeskattningen följande belopp: O r t s g r u p p I

II

III

IV

V

920 360

1000 400

K r o n o r Grundavdrag Familjeavdrag för hustru och varje barn

680 320

760 320

840 360

Efter de år 1938 beslutade ändringarna beträffande den statliga beskattningen gäller i ifrågavarande hänseende i huvudsak följande. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under beskattningsåret, äger med nedan nämnt undantag att å det taxerade beloppet åtnjuta statligt ortsavdrag. Har den skattskylclige svarat för viss familjeförsörjning, är den skattskylclige berättigad till såväl grundavdrag som familjeavdrag, i annat fall erhåller den skattskyldige endast grundavdrag. Vad nu sagts gäller dock icke gift kvinna med egen skattepliktig inkomst, därest hon sammanlever med mannen. För hustru beräknas nämligen i sådant fall familjeavdrag i stället för grundavdrag. Förutom för hustru erhålles familjeavdrag även för hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors inkomst. Ogift skattskyldig, varmed i detta fall jämställes änkling, änka samt frånskild, är vidare berättigad till familjeavdrag för husföreståndarinna, som varit anställd hos den skattskyldige, under förutsättning att den skattskyldige haft hemmavarande barn, för vilket avdrag åtnjutes. Storleken av ortsavdragen är, som nämnts, beroende av orternas olika dyrhet. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket i fem grupper, av vilka grupp I omfattar orter med de billigaste och grupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna. Denna indelning verkställes av socialstyrelsen efter de föreskrifter Konungen meddelar, och gäller för en tid av fem år i sänder. Vid ortsavdragens närmare utformning har i tekniskt avseende gjorts en

91 skillnad mellan å ena sidan skattskyldig med hustru eller barn, för vilket avdrag åtnjutes, och å andra sidan ensamstående skattskyldig (ogift, änkling, änka, frånskild). För skattskyldig tillhörande förstnämnda kategori äro avdragen fasta samt till beloppen direkt angivna i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Avdraget för ensamstående är däremot beroende av inkomstens storlek och framgår endast indirekt av en vid författningen fogad tabell, vilken för varje taxerat belopp utvisar det belopp, som återstår efter avdragets verkställande. Grund- och familjeavdragen för familjeförsörjare uppgår i de olika ortsgrupperna till följande belopp: 0 r t s g r u P P I

11 III

IV

V

K r o n o r Grundavdrag

samt familjeavdrag

för

Familjeavdrag

för ett vart av de två

940 Familjeavdrag för ett vart av de övriga

Av ovanstående siffror framgår, att familjeavdraget för hustru är lika stort som grundavdraget för familjeförsörjare samt att familjeavdraget för tredje och följande barn är omkring 50 % större än avdragen för första och andra barnet. Familjeavdraget för husföreståndarinna är hälften av avdraget för hustru. För barn, vilkas föräldrar icke varit gifta med varandra eller, ehuru gifta med varandra, levat åtskilda, skall om båda föräldrarna enligt vad ovan sagts skulle vara berättigade till avdrag för barnet, envar av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Såsom ovan framhållits äro ortsavdragen för familjeförsörjare fasta. Genom bankningsregeln erhålla emellertid sådana skattskyldiga, ett förhöjt skattefritt avdrag. Förutom med ortsavdrag skall nämligen det taxerade beloppet minskas, om beloppet uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa, med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och, om det taxerade beloppet ej uppgår till dubbla summan av ortsavdraget, med hälften av det belopp, varmed taxerade beloppet överstiger ortsavdraget. Är det taxerade beloppet 3 000 kronor och ortsavdraget 1 200 kronor, innebär bankningen sålunda, att avdraget ökas från 1 200 kronor till 1 800 kronor. Uppgår det taxerade beloppet till endast 1 600 kronor, ökas däremot avdraget endast från 1 200 till 1 400 kronor. Genom bankningen åstadkommes, att den del av det taxerade beloppet, som överstiger ortsavdraget men icke dess dubbla belopp, får bära endast halv skatt. Ortsavdraget för ensamstående, vilket såsom ovan nämnts indirekt framgår av en vid författningen fogad tabell, innebär i princip, att den förhöjning av avdraget som skolat erhållas genom bankningen, inräknats i avdraget.

92 I de lägsta inkomstskikten har ortsavdraget för ensamstående vidare undergått vissa jämkningar uppåt. Ortsavdraget för ensamstående uppgår vid beskattningsbar gräns till 650 kronor i ortsgrupp I, 730 kronor i ortsgrupp II, 810 kronor i orfcsgrupp I I I , 890 kronor i ortsgrupp IV och 970 kronor i ortsgrupp V. Inom ett begränsat inkomstskikt närmast över nämnda gräns ökar först avdraget successivt med det taxerade beloppet upp till respektive 940 kronor, 1 030 kronor, 1 130 kronor, 1 230 kronor och 1 320 kronor men sjunker därefter till det belopp, som svarar mot grundavdraget för familjeförsörjare ökat med hälften (det bänkade grundavdraget), eller inom ortsgrupp I 900 kronor, ortsgrupp I I 960 kronor, ortsgrupp I I I 1 020 kronor, ortsgrupp IV 1 080 kronor och ortsgrupp V 1 140 kronor. Det taxerade beloppet uppgår, då minskningen upphör, till respektive 1 800 kronor, 2 100 kronor, 2 400 kronor, 2 700 kronor och 3 000 kronor. Över sistnämnda belopp vidtager ett område, inom vilket ortsavdraget är konstant. Då det taxerade beloppet överstiger, från ortsgrupp I räknat, 5 000 — 5 100 — 5 200 — 5 300 — 5 400 kronor börjar emellertid avdraget ånyo att successivt sjunka. Minskningen sker med i stort sett 10 kronor för varje 100-tal kronor taxerat belopp och fortsätter till dess avdraget nedgått till Ö. Detta inträffar, då det taxerade beloppet uppgår i ortsgrupp I till 14 000 kronor, i ortsgrupp I I till 14 300 kronor, i ortsgrupp I I I till 14 600 kronor, i ortsgrupp IV till 14 900 kronor och i ortsgrupp V till 15 200 kronor. Vid taxerade belopp häröver erhåller följaktligen ensamstående skattskyldig icke något som helst ortsavdrag. Vad som av det taxerade beloppet återstår, sedan ovannämnda avdrag verkställts, utgör — bortsett från det fall, då enligt vad nedan sägs avdrag för s. k. ömmande omständigheter medgives — det beskattningsbara beloppet, vilket ligger omedelbart till grund för skattebeloppets uträknande efter den fastställda skattesatsen. För ensamstående skattskyldig, som icke åtnjuter ortsavdrag, utgör tydligen det taxerade beloppet, utom i ovannämnda undantagsfall, tillika beskattningsbart belopp. Om den skattskyldiges skatteförmåga finnes vara väsentligt nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig omständighet, må det taxerade beloppet efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande minskas med, utöver vad ovan sagts, ett belopp av högst 1 000 kronor. Beskattningen av äkta makar bygger på principen om sambeskattning av makar, som leva tillsammans. Makarna taxeras visserligen var för sin inkomst och förmögenhet, men mannen taxeras därjämte för boets gemensamma inkomst och förmögenhet, och skatteplikten bedömes med hänsyn till makarnas sammanlagda beräknade taxerade belopp, varjämte ortsavdrag ävensom beskattningsbart belopp beräknas för makarna gemensamt. Skatten beräknas efter det för makarna gemensamma beskattningsbara beloppet och fördelas å dem efter förhållandet mellan deras taxerade belopp.

9;) 1941 års befolkningsutrednings förslag angående allmänna barnbidrag. 1941 års befolkningsutredning har den 19 januari 1946 avgivit betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. m. (SOU 1946:5 och 6). I betänkandet har föreslagits vidtagande av åtgärder i ett flertal olika hänseenden, vilka åtgärder samtliga ha till syfte att åstadkomma en utjämning av barnförsörjningskostnaderna. Denna utjämning avses skola ske på så sätt, att en del av kostnaderna för barnen överflyttas från den enskilda familjen till det allmänna. Såsom ett led i dessa strävanden har befolkningsutredningen bland annat föreslagit införande av ett system med allmänna barnbidrag. Befolkningsutredningens förslag i denna del innebär i huvudsak, att barnbidrag till ett enhetligt belopp av 200 kronor per barn och år skall utgå till alla barn i viss ålder, nämligen från och med kalenderåret efter det, under vilket barnet fötts, till och med det kalenderår, under vilket barnet fyller 16 år. Barnbidrag skall emellertid kunna åtnjutas även efter 16 års ålder under ytterligare högst två år i sådana fall, då barnet är ur stånd att genom egna inkomster i mera avsevärd grad bidraga till sitt uppehälle. För erhållande av barnbidrag efter fyllda 16 år erfordras dock särskild ansökan, vilken skall prövas i viss angiven ordning. Börande den närmare innebörden av befolkningsutredningens förslag i ifrågavarande avseende hänvisas till bilaga 4. Befolkningsutredningen synes ej ha avsett att i sitt betänkande ingå närmare på de konsekvenser, som införandet av ett barnbidragssystem skulle medföra med avseende å beskattningen. Befolkningsutredningen har nämligen —• efter att ha erinrat om det av 1941 års familjebeskattningssakkunniga år 1943 avgivna betänkandet med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen (SOU 1943: 3) — framhållit, att befolkningsutredningen icke ansett sig böra närmare ingå på familjebeskattningens utformning. Utredningen har i stället inskränkt sig till att »angiva några synpunkter på samordningen mellan barnbidragen och skattesystemet, vilken fråga i annan ordning torde få göras till föremål för ytterligare överväganden ur skattetekniska synpunkter». 1 Befolkningsutredningen har emellertid förutsatt, att vid barnbidragssystemets införande de skattefria barnavdragen vid den statliga inkomstbeskattningen skola avskaffas. Utredningen har vidare ifrågasatt, huruvida icke avdragsreglerna vid kommunalbeskattningen i detta sammanhang borde justeras. Befolkningsutredningen har låtit verkställa vissa beräkningar angående barnkostnadernas storlek. Vid dessa beräkningar har den år 1933 gjorda hushållsbudgetundersökningen legat till grund och beräkningarna hänföra sig således till förkrigstidens penningvärde. Beräkningarna avse genomsnittskostnaderna för barn inom familjer, tillhörande industriarbetarklassen. Familjerna förutsättas sålunda ha en inkomst av mellan 3 000 och 5 000 kronor samt bo i städer och industriorter. Beräkningarna ha givit vid handen, att 1

SOU 1946: 5 s. 290.

94 för en familj med en årsinkomst år 1933 av omkring 4 000 kronor och 1 å 2 barn uppginge den inkomstökning, som krävdes för att bibehålla familjen vid en oförändrad levnadsstandard, då den utökades med ett barn i åldern 7—8 år, till 700 å 800 kronor. Nämnda belopp ansågs kunna tagas som ett uttryck för den genomsnittliga barnkostnaden för den grupp i samhället och för den tid, som undersökningen närmast avsåg. Man kunde räkna med att de mindre barnen kostade mindre och de äldre barnen mera. Skäl ansågos även tala för att tillkomsten av ytterligare barn medförde lägre kostnader ju större den förut befintliga barnskaran vore. Det föreliggande materialet hade emellertid icke tillåtit några närmare beräkningar på denna punkt. De beräknade beloppen avsågo endast den ökning i familjens direkta konsumtionsutgifter, som barnens tillkomst bör föranleda, om familjens standard skall kunna bibehållas. Hänsyn har däremot icke tagits till behovet av vård och tillsyn, som i allmänhet tillgodoses av husmodern. Det påpekas, att de anförda siffrorna icke utgöra något mått på minimikostnaderna för barnens försörjning, vilka äro lägre. Befolkningsutredningen har framhållit, att det föreslagna barnbidragssystemet i vissa fall skulle medföra en försämring i förhållande till nu gällande bestämmelser. Detta bleve fallet i sådana inkomstlägen, där gällande beskattningsregler medförde en större skattelättnad per barn än det belopp av 200 kronor, som barnbidraget skulle utgöra. Enligt vissa i befolkningsutredningens betänkande intagna tabeller 1 blev för enbarnsfamiljer skattelättnaden 200 kronor vid en inkomst i ortsgrupp I I I av mellan 14 000 och 15 000 kronor. För det andra barnet, bleve skattelättnaden lika stor först när inkomsten översteg 15 000 kronor. För det tredje barnet passerades denna gräns vid en inkomst mellan 10 000 och 11 000 kronor samt för det fjärde barnet mellan 11000 och 12 000 kronor. Sammanfattningsvis kunde sägas, att den av utredningen förordade omläggningen icke nämnvärt förändrade läget för familjer med barn i inkomstlagen mellan 10 000 och 15 000 kronor. För lägre inkomstskikt skulle den medföra en påtaglig förbättring, för högre inkomstskikt åter en försämring. Befolkningsutredningen har i anslutning härtill framhållit, att för familjer med barn i sådana högre inkomstlägen bleve skillnaden mellan nuvarande skattelättnad och det föreslagna barnbidraget dock icke av sådan storlek i jämförelse med behållen inkomst, att den kunde i nämnvärd grad påverka deras levnadsförhållanden. Befolkningsutredningen har förutsatt, att barnbidragen icke skulle bliva föremål för beskattning. Skulle detta bliva fallet, komme nettoförmånen särskilt i högre inkomstklasser att bliva väsentligt mindre och det av utredningen framförda förslaget om avskaffande av de skattefria barnavdragen vore då enligt utredningens uppfattning icke möjligt att genomföra. Befolkningsutredningen har även framlagt vissa alternativa förslag till barnbidragssystem. Utredningen har sålunda diskuterat möjligheten av att låta barnbidraget utgå först från och med det andra barnet, om detta ur statsi SOU 194G: 5 s. 298—301.

95 finansiella eller andra synpunkter skulle anses önskvärt. Detta skulle medföra, att barnavdragen borttoges först från och med det andra barnet men bibehölles för det första. Utredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala emot införandet av ett sådant system. Utredningen har vidare sökt konstruera ett sådant alternativ i fråga om barnbidragen, som skulle kunna genomföras utan att skattesystemet samtidigt rubbades och som eventuellt skulle kunna godtagas som ett provisorium under de fortsatta utredningar, vilka måhända erfordrades innan en mera omfattande omläggning av skattesystemet kunde företagas. Provisoriet skulle innebära, att ett barnbidrag å förslagsvis 200 kronor infördes, vilket oavkortat skulle utgå till de familjer för vilka de skattefria barnavdragen icke innebure några fördelar, d. v. s. för de lägsta inkomstgrupperna. Yid något högre inkomster borde därefter barnbidraget minskas med den skattelättnad, som de skattefria avdragen medförde, för att helt upphöra vid inkomstlägen, där skattelättnaden uppgick till barnbidragets belopp. Anknytningen av barnbidragen till skattesystemet måste emellertid göras schematiskt. En tillfredsställande approximation kunde ernås, om man bestämde, att barnbidraget skulle utgå med 200 kronor per barn, dock högst 2 % av skillnaden mellan 10 000 kronor och vederbörandes till statsskatt fastställda beskattningsbara belopp. Vid inkomster under beskattningsgränserna bleve barnbidraget då 200 kronor. Vid stigande inkomst skulle barnbidraget successivt sjunka för att vid viss inkomst helt upphöra. Ovanför detta inkomstläge skulle endast skattelättnad erhållas. Befolkningsutredningen har framhållit, att den största svårigheten hos detta system låge däri att barnbidragens belopp icke kunde fastställas, förrän taxeringen blivit verkställd. Barnbidragen måste sålunda beräknas med ledning av föräldrarnas vid senaste taxering fastställda inkomst. Detta utgjorde en betydande olägenhet särskilt under skeden, då inkomstförhållandena underginge starka förskjutningar. Över befolkningsutredningens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av medicinalstyrelsen, kommerskollegiet, statens institut för folkhälsan, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Väslernorrlands län, socialvårdskommittén, ledamoten av 1944 års skattesakkunniga herr Bärg, svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårdsoch barnavår ds förbundet, föreningen Rädda barnen, riksförbundet landsbygdens folk (RLF), svenska landsbygdens kvinnoförbund, kooperativa förbunddet, svenska textilarbetarförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Sveriges kommunistiska parti, kvinnosekretariatet. Till stöd härför har — i den mån särskild motivering lämnats på denna punkt — anförts bland annat, att genom förslaget en bättre utjämning av barnkostnaderna skulle erhållas än som för närvarande sker genom de skattefria barnavdragen.

96 Norrlandskommittén, som icke ansett sig böra uttala någon mening om huruvida det vore erforderligt att kombinera barnbidragen med ett slopande av de skattefria barnavdragen vid den statliga inkomstbeskattningen, har framhållit vikten för vissa norrländska kommuner att de kommunala barnavdragen ersättas med statliga barnbidrag. 1945 års statsskatteberedning, som jämväl avfordrats yttrande över befolkningsutredningens förslag, har därvid anfört, att enligt beredningens mening en utjämning av barnförsörjningskostnaderna icke kunde erhållas inom skattesystemets ram utan att andra åtgärder måste vidtagas för vinnande av detta syfte. Beredningen har därför i likhet med befolkningsutredningen ansett, att införande av ett barnbidragssystem därvid vore den bästa lösningen. I avgivet särskilt yttrande har beredningens ledamot herr Sundén förordat, att barnbidrag till ett belopp av 200 kronor i princip skall utgå för varje barn från och med det andra, men att samtidigt rätt skall föreligga att efter därom i deklarationen framställt yrkande med avstående av bidraget erhålla avdrag enligt nuvarande grunder. Befolkningsutredningens förslag har avstyrkts eller mött betänkligheter i åtskilliga yttranden. Bland de invändningar mot förslaget, som framställts i dessa yttranden, må här nämnas följande. Sålunda har kammarrätten funnit det föreslagna bidragssystemet icke uppfylla de krav på likformighet och rättvisa, som ur beskattningssynpunkt kunde anses befogat att uppställa. Med ortsavdragen avsåges att utjämna skillnaden i skatteförmåga mellan skattskyldiga med eller utan barn men i övrigt i samma läge. Vidare ha överst åthållar ämbetet, ledamoten av 1944 års skattesakkunniga herr Bergstedt och 1944 års allmänna skattekommitté gjort gällande, att förslaget att helt avskaffa barnavdragen stode i uppenbar strid med principen om skattebördans fördelning efter de skattskyldigas skatteförmåga. Ett belopp, motsvarande existensminimum, borde alltid undantagas från beskattning. Först den del av inkomsten, som överstege existensminimum, ägde någon skattekraft och borde bliva föremål för beskattning. Länsstyrelsen i Hallands län har motiverat sin tveksamhet mot förslaget främst av betänkligheter mot att man för att tillgodose ett speciellt befolkningspolitiskt och socialt ändamål bröte sönder en betydelsefull del av det nuvarande skattesystemet. Utöver de nu nämnda ha ett flertal myndigheter och sammanslutningar såsom socialstyrelsen, statens livsmedelskommission, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västerbottens och Norrbottens län samt tjänstemännens centralorganisation och folkpartiets kvinnoförbund ifrågasatt lämpligheten av att genom förslaget en skatteskärpning uppkomme för vissa högre inkomsttagare. I detta hänseende har svenska stadsförbundet anfört, att man icke kunde bortse från det faktum, att barnförsörjarens kostnad för barn bleve större ju högre inkomstklass han tillhörde. Landsorganisationen i Sverige, som trots vissa betänkligheter tillstyrkt ett generellt borttagande av barnavdragen, har gjort den reflexionen, att det föreslagna systemet innebure ett ingrepp i skatteavvägningen, som i

97 ett större sammanhang borde göras till föremål för en grundlig granskning. Tjänstemännens centralorganisation har vidare framhållit, att borttagandet av barnavdragen i visst avseende komme att innebära en ökad orättvisa i skattehänseende mellan förvärvsarbetande och hemarbetande gifta kvinnor med barn. Faran för att gifta kvinnor genom den skärpta familjebeskattningen skulle lämna sina anställningar för att ägna sig åt hemmet har påtalats av — förutom tjänstemännens centralorganisation — svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och yrkeskvinnors samarbetsförbund. I dessa yttranden har i allmänhet förordats, att barnbidraget skulle utgöra en komplettering av barnavdraget i enlighet med det av befolkningsutredningen utarbetade såsom provisorium betecknade förslaget. Beträffande innehållet i remissyttrandena hänvisas i övrigt till den i bilaga 4 lämnade redogörelsen.

Allmän motivering för beredningens förslag rörande familjebeskattningen. Barnavdragens avskaffande vid den statliga beskattningen. Såsom framgår av det föregående och av bilaga 3 var införandet av ortsavdrag i vårt skattesystem, vilket skedde år 1919 vid statsbeskattningen och år 1920 vid kommunalbeskattningen, ursprungligen föranlett av den tanken, att ingen borde beskattas för den del av sin inkomst, som oundgängligen erfordrades för bestridande av kostnaderna för hans eget och de av honom försörjda familjemedlemmarnas uppehälle. Detta ansågs vara en följd av den för vår skattelagstiftning grundläggande principen om beskattningens anpassning efter skatteförmågan. Då den del av inkomsten, som motsvarade levnadskostnadsminimum för den skattskyldige och hans familj, ansågs sakna skattekraft, lades den levnadskostnadsminimum överskjutande delen av inkomsten till grund för beskattningen. Sistnämnda del av inkomsten betraktades — med den jämkning som föranledes av bankningen — som en tillförlitlig mätare av skatteförmågan. I detta sammanhang bör framhållas, att den motivering, som sålunda ligger till grund för ortsavdragens införande i vår skattelagstiftning, icke — såsom i ett över befolkningsutredningens förslag avgivet remissyttrande gjorts gällande — kan anses innebära, att ortsavdragen och de däri ingående familjeavdragen för barn skulle till sin natur kunna likställas med exempelvis avdrag för omkostnader i viss förvärvskälla. Att avdrag av sistnämnda slag böra medgivas är självfallet, eftersom under beskattningen skall läggas endast den skattskyldiges nettoinkomst av förvärvskällan. Ortsavdragen äro däremot föranledda av helt andra synpunkter. Den skattskyldiges och hans familjs levnadskostnader äro i princip icke avdragsgilla vid beskattningen. Att genom ortsavdragen avdrag medgives för ett beräknat levnadskostnadsminimum grundar sig icke på den uppfattningen, att ett visst belopp av prin7—1616 46

98 cipiella skäl alltid skall vara undantaget från skatteplikt, utan utgör, som i det följande skall närmare utvecklas, allenast en metod dels för undantagande av de lägsta inkomsterna från skatteplikt dels ock för åstadkommande av en differentiering av beskattningen mellan ensamstående och gifta skattskyldiga samt mellan skattskyldiga med olika antal barn. Under den tid som förflutit sedan ortsavdragen infördes i vår skattelagstiftning har emellertid det till grund för desamma ursprungligen liggande betraktelsesättet, att ett belopp motsvarande ett beräknat levnadskostnadsminimum vid alla inkomstlägen skall undantagas från beskattning, trätt i bakgrunden. Ortsavdragens nuvarande utformning innebär nämligen på väsentliga punkter avsteg från detta betraktelsesätt. I detta sammanhang bortses från den under de senare åren inträdda avsevärda stegringen av levnadskostnaderna, vilken medfört, att ortsavdragen för närvarande icke kunna anses motsvara ett rimligt existensminimum. Här åsyftas i stället det förhållandet, att ortsavdragens nuvarande konstruktion stämmer mindre väl överens med tanken att avdrag skall medgivas för levnadskostnadsminimum. I detta hänseende må här erinras om att genom 1938 års skattelagstiftning grundavdraget sänktes, i' ortsgrupp I från 680 till 600 kronor och i ortsgrupp V från 1 000 .till 760 kronor. En sänkning av grundavdraget hade ursprungligen föreslagits av befolkningskommissionen, som dock avsåg att nedsätta grundavdraget till belopp vilka i varje ortsgrupp lågo 40 kronor under de nu bestämda beloppen. I remissyttrandena över befolkningskommissionens förslag framställdes på denna punkt invändningar av vissa myndigheter. Sålunda erinrade kammarrätten om att grundavdraget avsetts att motsvara existensminimum för ensamstående skattskyldig samt att en så pass avsevärd sänkning av grundavdragen som den kommissionen föreslagit skulle göra nämnda motsvarighet — som dock åtminstone för statsbeskattningens del, särskilt om hänsyn toges jämväl till bankningen av detsamma, dittills kunnat upprätthållas — tämligen fiktiv. Vidare ansåg socialstyrelsen det kunna ifrågasättas, om icke genom förslaget den ursprungliga principen om avdrag i förhållande till existensminimum (hela eller halva) starkt rubbats till förfång för ensamförsörjare. Av än större betydelse i förevarande sammanhang är emellertid den omständigheten, att enligt nu gällande bestämmelser grundavdraget för ensamstående vid statsbeskattningen vid stigande inkomst reduceras samt vid en inkomst i ortsgrupperna I—V av respektive 14 000, 14 300, 14 600, 14 900 och 15 200 kronor helt bortfaller. Ensamstående skattskyldig med högre taxerat belopp än nu nämnts åtnjuter sålunda icke något statligt ortsavdrag. Denna anordning föreslogs av 1936 års skattekommitté i dess år 1937 avgivna betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (SOU 1937: 42). Till stöd för förslaget anförde kommittén bland annat följande: 1 1

SOU 1937: 42 s. 113—114.

99 »Det är givet att därest grundsatsen om skattefritt existensminimum skall anses innebära, att för en var fysisk person, oberoende av hans inkomstförhållanden, det belopp, som är nödvändigt för hans uppehälle, skall undantagas från beskattning, principen icke upprätthållits beträffande de skattskyldiga, som enligt förslaget skulle få sitt grundavdrag reducerat eller helt borttaget. Enligt kommitténs mening bör emellertid frågan om existensminimum ses i samband med beskattningens utformning i övrigt. Även om i förevarande fall skatt beräknas å hela inkomsten utan att formellt existensminimum därvid undantages, får den inkomst, som återstår efter det skatten betalats, anses tillräcklig för den skattskyldiges uppehälle. Huvudsaken har varit att åstadkomma en lämplig avvägning av skattebördan mellan ensamstående och familjeförsörjare. Det bör för övrigt ihågkommas, att samma effekt i fråga om skatteskärpning kunnat nås på andra vägar, såsom genom en särskild skatt eller progressionsskärpning av den vanliga skatten i samband med ytterligare höjda avdrag för familjeförsörjare, utan att i dessa fall det såsom existensminimum ansedda beloppet behövt beskattas.» Grundavdragets sänkning samt reduktionen och bortfallandet av ortsavdraget för ensamstående med något högre inkomster torde otvivelaktigt få anses innebära, att grundsatsen om avdrag i förhållande till levnadskostnadsminimum icke orubbad bibehållits i vår skattelagstiftning. För ensamstående i högre inkomstlagen gäller denna grundsats icke alls och beträffande ensamstående med lägre inkomster torde även det obeskurna ortsavdraget få anses redan vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst ha varit alltför lågt ur nu angiven synpunkt. Endast i fråga om familjeförsörjare kunna ortsavdragen till sin konstruktion sägas innebära avdrag i förhållande till levnadskostnadsminimum, ehuru även dessa avdrag numera på grund av levnadskostnadernas stegring måste anses alltför låga. Såsom framgår av det ovan återgivna uttalandet av 1936 års skattekommitté avses emellertid med de nuvarande ortsavdragen icke enbart att från beskattningen undantaga levnadskostnadsminimum. Syftet med de nuvarande bestämmelserna i ifrågavarande hänseende är även att åstadkomma en differentiering av beskattningen mellan skattskyldiga med olika familjeförhållanden. Medan befolkningskommissionen behandlade spörsmålet om skattedifferentiering efter familjestorlek med utgångspunkt från befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter, betraktade 1936 års skattekommitté i första hand problemet såsom en fråga om avvägning av beskattningen ur rättvisesynpunkt på samma sätt som då det i allmänhet gällde att fördela skattebördan mellan skattskyldiga av skilda kategorier och med olika stora inkomster allt efter deras relativa skatteförmåga. Vad anginge de befolkningspolitiska synpunkter, som kunde anläggas å frågan, var kommittén av den uppfattningen, att skattelättnader, även ganska vittgående sådana, finge en relativt ringa betydelse för äktenskapsbildningen och fruktsamheten. För .kommittén hade mera trätt i förgrunden angelägenheten av att lätta det större ekonomiska tryck, som ofta vilade på familjerna i jämförelse med ensamstående personer, i så stor utsträckning som kunde ske utan att därigenom orättvisa beginges mot andra skattskyldiga. Önskvärdheten av att beskattningen i största möjliga mån anpassades

100 efter försörjningsbördan framhävdes än starkare av 1941 års familj ebeskattningssakkunniga i deras år 1943 avgivna betänkande om ändrade grunder för familjebeskattningen. Efter att ha redogjort för de efter år 1939 inträdda ändringarna i fråga om levnadskostnader och skattetryck framhöllo de sakkunniga, att dessa ändringar inneburit en väsentlig belastning å familjerna med barn och att en omfördelning av skattebördan till förmån för dessa familjer enligt de sakkunnigas mening vore motiverad redan ur de skatteförmågesynpunkter, som varit bestämmande vid utmätandet av de nuvarande barnavdragen. I anslutning härtill anförde de sakkunniga, att frågan om familjebeskattningen kunde bedömas även från andra synpunkter än de nyss angivna. De sakkunniga funno sålunda i likhet med befolkningskommissionen det vara ett angeläget önskemål, att barnförsörjningsbördan fördelades jämnare än dittills skett. Oavsett vilken verkan en utjämning i detta avseende kunde få för familjebildning och fruktsamhet, kunde kravet därpå enligt de sakkunnigas mening motiveras ur rättvisesynpunkt, önskemålet om en jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan kunde emellertid endast i ringa utsträckning tillgodoses genom en ändring av grunderna för den statliga inkomstbeskattningen. Den övervägande delen av familjeförsörjarna med barn betalade nämligen ingen eller så ringa skatt till staten, att skattens eftergivande icke skulle medföra någon nämnvärd lindring i deras försörjningsbörda. De sakkunniga funno fördenskull, att, om en utjämning av barnförsörjningsbördan skulle komma till stånd även inom de lägre inkomstklasserna, till vilka flertalet familjer med barn hörde, andra åtgärder måste tillgripas än reformer på den sitatliga inkomstbeskattningens område. I detta hänseende skisserade de sakkunniga vissa riktlinjer, efter vilka frågan om en mera allmän utjämning av barnförsörjningsbördan enligt de sakkunnigas förmenande borde kunna lösas. De sakkunniga utgingo ifrån att alla familjeförsörjare med barn skulle genom bidrag eller skattelättnader eller bådadera erhålla hjälp till barnens försörjning. Därvid ifrågasattes bland annat en metod, enligt vilken de nuvarande skattefria avdragen skulle helt avskaffas och utjämningen av barnförsörjningsbördan i huvudsak åstadkommas genom ett för alla barn lika bidrag. För den med inkomsten stigande barnkostnaden skulle erhållas kompensation genom avdrag direkt å skatten med viss procent av det taxerade beloppet för varje barn. Emellertid ansågo sig de sakkunniga icke kunna framlägga något förslag i enlighet med de sålunda skisserade riktlinjerna bland annat av det skälet, att ett sådant förslag med nödvändighet komme att beröra en mängd olika sociala frågor, vilka icke i det sammanhanget kunnat upptagas till prövning. De ovan återgivna uttalandena av familjebeskattningssakkunniga avsågo en anpassning av familjebeskattningen med beaktande jämväl av sociala syn- • punkter. Familjebeskattningssakkunniga kommo därvid in på spörsmålet om barnavdragens avskaffande och ersättande med på visst sätt utformade barnbidrag. Befolkningsutredningen har byggt vidare på denna tankegång och föreslagit införande av ett enhetligt barnbidrag av 200 kronor för varje

101 barn, varvid förutsatts, att barnavdragen vid den statliga beskattningen skola avskaffas. I detta sammanhang må erinras om att 1944 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om en skyndsam utredning angående »en jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan mellan landets medborgare genom införandet av ett system med direkta barnbidrag». I vissa över befolkningsutredningens förslag avgivna remissyttranden, varav några i korthet återgivits å s. 95—97, har mot förslaget invänts bland annat, att ett avskaffande av barnavdragen stode i uppenbar strid mot principen om skattebördans fördelning efter de skattskyldigas skatteförmåga, att ett belopp, motsvarande existensminimum, alltid och oberoende av inkomstens storlek borde undantagas från beskattning samt att vid bedömandet av existensminimum hänsyn måste tagas till familjeförhållandena. Det har i dessa yttranden vidare understrukits, att barnavdragen utgjorde en betydelsefull del i vårt skattesystem, eftersom dessa avdrag vore erforderliga för erhållande av en tillförlitlig mätare av skatteförmågan. Med anledning av vad i remissyttrandena sålunda anförts får beredningen framhålla, att vid tillkomsten av 1928 års skatteförfattningar liksom även i samband med de år 1938 beslutade ändringarna i dessa författningar ortsavdragen — i varje fall beträffande skattskyldiga med familj — ansetts vara en lämplig anordning för vinnande av en differentiering av skattebördan efter familjeförhållandena. Det vore dock oriktigt att därav draga den slutsatsen, att ortsavdragen äro den enda möjligheten för åstadkommande av en sådan differentiering. Även andra utvägar i detta hänseende ha vid flera tillfällen diskuterats. En sådan möjlighet är övergång till ett system med avdrag, som ej verkställas från inkomsten utan från den uträknade skatten och som variera med hänsyn till barnantalet. E t t dylikt system har varit föremål för övervägande dels av befolkningskommissionen 1 , dels av 1936 års skattekommitté 2 , och dels av familjebeskattningssakkunniga 3 . Att en övergång till ett sysitem med avdrag å den uträknade skatten icke skett beror därpå att ett sådant system ansetts vara behäftat med vissa tekniska olägenheter. Det förhållandet att denna anordning ej införlivats i skattelagstiftningen beror sålunda icke på något principiellt avståndstagande från systemet. E n annan utväg är att åstadkomma en differentiering av beskattningen genom på ett eller annat sätt utformade tillägg. Befolkningskommissionen diskuterade sålunda möjligheten av att göra tillägg till de uträknade skattebeloppen, vilka tillägg skulle minska vid ökat barnantal 1 . Familjebeskattningssakkunniga föreslogo beträffande ensamstående i de högre inkomstklasserna, att den genom ortsavdragets reduktion och bortfallande för1 2 3

SOU 1936: 13 s. 26. SOU 1937: 42 s. 100—101. SOU 1943: 3 s. 126—127.

102 orsakade skatteskärpningen borde fortsätta på så sätt, att avdraget, då det nedgått till 0, förbyttes i successivt stigande tillägg till det taxerade beloppet 1 . Vidare anvisade befolkningskommissionen den utvägen, att en särskild skatt för familjelijälp skulle införas, vilken bland annat skulle tjäna syftet att skärpa skattedifferentieringen med hänsyn till familjeförhållandena, i det att visst avdrag å denna skatt skulle erhållas av gift skattskyldig med barn 2 . Slutligen må nämnas, att en skattedifferentiering mellan familjeförsörjare och ensamstående givetvis kan ske på så sätt, att skatten utgår efter två särskilda skalor, varvid skalan för familjeförsörjare innehåller lägre skattesatser än skalan för ensamstående. E t t sådant system förekommer exempelvis i Danmark, Schweiz och Kanada. De i vissa remissyttranden över befolkningsutredningens förslag framställda invändningarna mot införandet av ett enhetligt barnbidrag för varje bam, vilket bidrag skulle ersätta de nuvarande barnavdragen, torde framför allt grunda sig på den uppfattningen, att ortsavdragen med däri ingående barnavdrag vore ett ofrånkomligt led i vårt skattesystem. I dessa yttranden har ansetts, att ett belopp motsvarande levnadskostnadsminimum för den skattskyldige och hans familj alltid borde — oberoende av inkomstens storlek — frånräknas vid taxeringens bestämmande. Såsom ovan framhållits utgöra emellertid ortsavdragen vid inkomster, som överstiga visst lägre belopp, endast en av utvägarna för åstadkommande av en differentiering av beskattningen med hänsyn till familjeförhållanden och försörjningsbörda. Det kan sålunda icke anses självfallet, att differentieringen av beskattningen skall ske genom ortsavdrag. Vad särskilt angår synpunkten, att ett belopp motsvarande levnadskostnadsminimum alltid bör undantagas från beskattning, har förut påpekats, att denna synpunkt visserligen ursprungligen låg till grund för ortsavdragens införande i vår skattelagstiftning år 1919 men att enligt nu gällande bestämmelser denna grundsats blivit avsevärt rubbad. Då ensamstående i högre inkomstlägen icke erhålla något avdrag för ett beräknat levnadskostnadsminimum, torde det enligt beredningens mening icke vara befogat att uppställa såsom en grundförutsättning för vår skattelagstiftning, att ett avdrag för levnadskostnadsminimum alltid skall åtnjutas, oberoende av inkomstens storlek. Med vad nu anförts avser beredningen självfallet icke att göra gällande, att skattelagstiftningen bör utformas utan hänsyn till levnadskostnadsminimum. Att skatt icke uttages å vissa lägre inkomster torde vara ett genomgående drag i all modern skattelagstiftning. Vad beredningen måste reagera emot är emellertid den tolkning av grundsatsen om avdrag för ett beräknat levnadskostnadsminimum, som kommit till synes i vissa remissyttranden över befolkningsutredningens förslag. Denna grundsats behöver enligt beredningens uppfattning icke innebära annat än att inkomster, som ej överstiga levnadskostnadsminimum, icke skola beskattas. Men därav följer ej med nödi SOU 1943: 3 s. 133. 2 SOU 1936: 13 s. 35—38.

103 vändighet, att även å inkomster, som överstiga levnadskostnadsminimum, skall göras ett motsvarande avdrag. Såsom ovan nämnts åberopades i samband med 1938 års skattelagstiftning till stöd för reduktionen och bortfallandet av ortsavdraget för ensamstående i högre inkomstlägen bland annat, att, även om i detta fall skatt beräknades å hela inkomsten utan att formellt existensminimum därvid undantoges, finge den inkomst, som återstode efter det skatten betalats, anses tillräcklig för den skattskyldiges uppehälle. I detta sammanhang vill beredningen erinra om att redan 1921 års kommunalskattekommitté i sitt år 1924 avgivna betänkande i sin motivering diskuterade möjligheten av att låta ortsavdragen vid högre inkomster helt försvinna 1 . Därvid anförde kommittén bland annat, att kommittén beträffande den teoretiska motiveringen för dessa avdrag kommit till den uppfattningen att fiktionen om ortsavdraget såsom uttryck för ett efter dyrortsgrupperingen avpassat existensminimum, vilken fiktion anfördes såsom bärande grund för ortsavdragets skattefrihet, då detsamma år 1919 infördes i statsbeskattningen, icke kunde upprätthållas. Frågan om och i vad mån en inkomst, som överstege vad som under inga förhållanden kunde beskattas, borde göras bidragspliktig hade i verkligheten föga med existensminimum att göra, utan berodde av den bärkraft i skattehänseende, som man ansåge sig böra tillmäta en sådan inkomst. Och därvid torde det vara klart — framhöll kommittén — att ju mindre inkomsten vore, ju svagare vore den såsom skatteobjekt och ju större skattefritt avdrag behövde den, medan däremot skatte förmågan stege i den mån, som inkomsten stege, och i samma mån behövde den mindre skattefritt avdrag, så att vid en viss punkt inkomsten nått den storlek, att den kunde anses icke vara i behov av något skattefritt avdrag alls. En rationell lösning kunde vinnas genom att sätta de skattefria avdragen i relation till inkomsten, så att de bleve större för de mindre inkomsterna och därefter minskades i den mån inkomsten stege för att slutligen vid ett visst mått av högre inkomst alldeles upphöra. Kommittén ansåg sig emellertid icke böra utforma sitt förslag på detta sätt, emedan verkningarna av ett sådant avdragssystem icke komrne att vid den kommunala beskattningen motsvara vad som åsyftats, beroende på den kommunala inkomstbeskattningens karaktär av repartitionsskatt 2 . Systemet skulle nämligen, jämfört med då gällande system, resultera däri att de skattskyldiga, som icke åtnjöte något ortsavdrag alls, erhölle skattelindring på bekostnad av de mindre inkomsttagare, som åtnjöte de reducerade ortsavdragen. I vad kommunalskattekommittén sålunda anfört rörande den teoretiska motiveringen för ortsavdragen kan beredningen för sin del helt instämma. Beredningen anser sålunda, att tanken att levnadskostnadsminimum skall vara undantaget från beskattning icke i och för sig utgör en tillräcklig motivering för ortsavdragens bibehållande i sådana inkomstlägen, där inkomsten efter skattens erläggande måste anses tillräcklig för bestridandet av den 1 2

SOU 1924: 53 s. 196—197. Kommitténs uppdrag avsåg ju endast kommunalbeskattningcn.

104 skattskyldiges levnadskostnader. Huruvida ortsavdrag skall medgivas vid högre inkomster bör enligt beredningens mening — vare sig den skattskyldige är ensamstående eller familjeförsörjare — vara beroende av ett rent skälighetsbedömande. Vid ett sådant bedömande bör givetvis tillses att en rimlig differentiering av beskattningen mellan ensamstående och familjeförsörjare äger rum. Till denna fråga återkommer beredningen i det följande. Vid ett ställningstagande till den av befolkningsutredningen väckta frågan om barnavdragens avskaffande i samband med införandet av ett barnbidragssystem böra givetvis de nuvarande ortsavdragens — och särskilt barnavdragens — verkningar vid beskattningen närmare undersökas. I efterföljande tabeller 1—4 har dels för makar utan barn och dels för makar med 1, 2, 3 respektive 4 barn i ortsgrupperna I och V för olika taxerade belopp angivits den minskning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten, som vid en uttagning av den förstnämnda skattens bottenskatt med 150 % av grundbeloppet samt beträffande den sistnämnda skatten efter de för budgetåret 1945/46 gällande skattesatserna uppkommer genom ortsavdragen. Den del av skatteminskningen, som belöper å barnavdragen, har därvid särskilt angivits. Beloppen äro avjämnade i hela krontal. Av tabellerna framgår, att skattelättnaden genom barnavdragen — efter att till en början, d. v. s. vid ett taxerat belopp av 1 000 kronor, ha varit helt obefintlig — vid något högre taxerade belopp är relativt obetydlig. I den mån det taxerade beloppet stiger, ökar emellertid skattelättnaden och denna är vid de högsta taxerade beloppen avsevärd. De för ett taxerat belopp av 210 000 kronor angivna beloppen för skattelättnaden genom barnavdragen

Tabell 1 utvisande skattelättnaden genom de nuvarande ortsavdragen för makar med 1 barn i ortsgrupperna I och V. Taxerat belopp

1000 2 000 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 13 000 15 000 17 000 18 000 20 000 25 000 50 000 110 000 210 000

Skattelättnad genom ortsavdragen i ortsgrupp I för

Skattelättnad genom ortsavdragen i ortsgrupp V för

makar utan barn

makar med 1 barn

varav belöper å barnet

makar utan barn

makar med 1 barn

varav belöper å barnet

127 204 229 274 319 375 427 452 472 589 589 589 589 841 1102 1237

127 233 297 367 429 502 581 616 653 783 815 815 815 1164 1525 1712

29 68 93 110 127 154 164 181 194 226 226 226 323 423 475

127 224 288 341 398 465 536 566 598 728 747 747 747 1066 1396 1567

127 255 328 459 540 630 734 783 837 972 1038 1051 1051 1501 1966 2 207

31 40 118 142 165 198 217 239 244 291 304 304 435 570 640

105 Tabell 2 utvisaude skattelättnaden genom de nuvarande ortsavdragen för makar med 2 barn i ortsgrupperna I och V. Taxerat belopp

1000 2 000 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 13 000 15 000 17 000 18 000 20 000 25 000 50 000 110 000 210 000

Skattelättnad genom ortsavdragen i ortsgrupp I for

Skattelättnad genom ortsavdragen i ortsgrupp V för

makar utan barn

makar med 2 barn

varav belöper å barnen

makar utan barn

makar med 2 barn

varav belöper å barnen

127 204 229 274 319 375 427 452 472 589 589 589 589 841 1 102 1237

127 255 326 455 535 624 728 776 830 964 1029 1041 1041 1487 1948 2186

51 97 181 216 249 301 324 358 375 440 452 452 646 846 949

127 224 288 341 398 465 536 566 598 728 747 747 747 1066 1396 1567

127 255 367 545 681 791 915 982 1058 1216 1282 1356 1356 1935 2 536 2 846

31 79 204 283 326 379 416 460 488 535 609 609 869 1140 1279

Tabell 3 utvisande skattelättnaden genom de nuyarande ortsavdragen för makar med 3 barn i ortsgrupperna I och Y. Taxerat belopp

1000 2 000 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 13 000 15 000 17 000 18 000 20 000 25 000 50 000 110 000 210 000

Skattelättnad genom ortsavdragen i ortsgrupp I för

Skattelättnad genom ortsavdragen i ortsgrupp V för

makar utan barn

makar med 3 barn

varav belöper å barnen

makar utan barn

makar med 3 barn

varav belöper å barnen

127 204 229 274 319 375 427 452 472 589 589 589 589 841 1102 1237

127 255 371 548 695 805 931 1000 1079 1240 1305 1385 1385 1977 2 591 2 908

51 142 274 376 430 504 548 607 651 716 796 796 1136 1489 1671

127 224 288 341 398 465 536 566 598 728 747 747 747 1066 1396 1567

127 255 382 605 883 1006 1165 1250 1382 1573 1652 1782 1818 2 595 3 399 3 815

31 94 264 485 541 629 684 784 845 905 1035 1071 1529 2 003 2 248

106 Tabell 4 utvisande skattelättnaden genom de nuvarande ortsavdragen för makar ined 4 barn i ortsgrupperna I och Y.

Taxerat belopp

1000 2 000 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 13 000 15 000 17 000 18 000 20 000 25 000 50 000 110 000 210 000

Skattelättnad genom ortsavdragen i ortsgrupp I för

Skattelättnad genom ortsavdragen i ortsgrupp V för

makar utan barn

makar med 4 barn

varav belöper a barnen

makar utan barn

makar med 4 barn

varav belöper å barnen

127 204 229 274 319 375 427 452 472 589 589 589 589 841 1102 1237

127 255 382 593 848 965 1117 1202 1323 1509 1581 1711 1729 2 468 3 234 3 630

51 153 319 529 590 690 750 851 920 992 1122 1140 1627 5} 132 2 393

127 224 288 340 398 465 536 566 598 728 747 747 747 1066 1396 1567

127 255 382 665 981 1221 1391 1500 1669 1908 1998 2 152 2 279 3 254 4 263 4 785

31 94 325 583 756 855 934 1071 1180 1251 1405 1532 2 188 2 867 3 218

u t g ö r a de h ö g s t a belopp, vartill s k a t t e l ä t t n a d e n genom d e s s a a v d r a g enligt de för b u d g e t å r e t 1945/46 gällande s k a t t e s a t s e r n a kan uppgå. M e d l e d n i n g av t a b e l l e r n a 1—4 ha i efterföljande tabeller 5 och 6 för de a n g i v n a t a x e r a d e b e l o p p e n s a m m a n s t ä l l t s b e l o p p e n för s k a t t e l ä t t n a d e n s storlek s ä r s k i l t för varje b a r n . Tabell 5 utvisande för ortsgrupp I storleken av skattelättnaden genom barnavdragen särskilt för varje barn. 1 Skattelättnad i k ronor för makars

Taxerat belopp kronor

1000 2 000 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 13 000 15 000 17 000 18 000 20 000 25 000 50 000 110 000 210 000

l:a barn

2:a barn

3:e barn

4:0 barn

29 68 93 110 127 154 164 181 194 226 226 226 323 423 475

22 29 88 106 122 147 160 177 181 214 226 226 323 423 474

45 93 160 181 203 224 249 276 276 344 344 490 643 722

—

—.

11 45 153 160 186 202 244 269 276 326 344 491 643 722

1 A t t i denna tabell skattelättnaden för l : a och 2:a barnet resp. för 3:e och 4:e b a r n e t angives till belopp, som i vissa fall skilja sig från varandra med en krona, beror på avrundningen i hela krontal.

107 Tabell 6 utvisande för ortsgrupp V storleken av skattelättnaden genom barnavdragen särskilt för varje barn. Skattelättnad i kronor för makars

Taxerat belopp kronor 1000 2 000 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 13 000 15 000 17 000 18 000 20 000 25 000 50 000 110 000 210 000

l:a barn

2:a barn

3:e barn

4:e barn

31 40 118 142 165 198 217 239 244 291 304 304 435 570 640

—

—

— —

39 86 141 161 181 199 221 244 244 305 305 434 570 639

15 60 202 215 250 268 324 357 370 426 462 660 863 969

61 98 215 226 250 287 335 346 370 461 659 864 970

Redan av 1936 års skattekommitté påpekades, att en lindring av skattebördan för familjeförsörjare, i vad anginge statsbeskattningen, skulle bliva av ingen eller ringa betydelse för de många och ofta barnrika skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten, vilka redan enligt då gällande bestämmelser voro fritagna från statsskatt eller betalade endast obetydlig sådan. Vid den representativundersökning, som i anslutning till 1940 års folkräkning verkställdes beträffande 5,5 G promille eller alltså omkring en tvåhundradedel av rikets hela befolkning, gjordes en beräkning av antalet taxerade skattskyldiga med och utan beskattningsbart belopp samt med olika familjeförhållanden. Resultatet av denna beräkning, som hänförde sig till 1941 års taxering och redovisats av familjebeskattningssakkunniga, 1 framgår av tabell 7. Tabell 7 utvisande antalet taxerade skattskyldiga med respektive utan beskattningsbart belopp vid 1941 ars taxering.

F a m i l j

Taxerade skattskyldiga med Taxerade skattskyldiga utan beskattningsbart belopp beskattningsbart belopp

c t y p

Makar u t a n barn. o med 1 b a r n ,)

B

»

»

» 4—5

»

»

»

»

2 Samtliga i SOU 1943:

s. 141

antal

i %

antal

i %

6 772 2 257 1527 666 179 65 109 32

90-5 86-7 75-7 62-2 36-2 23-5 62-6 542

714 346 491 404 315 212 65 27

9-5 13-3 24-3 37-8 63-8 76-5 374 45-8

81-8

2 574

18-2

108 Av tabellen framgår, att antalet skattskyldiga, som ej påförts beskattningsbart belopp, relativt sett stiger vid ökat barnantal. Antalet skattskyldiga utan beskattningsbart belopp utgjorde sålunda i procent av hela antalet inom varje grupp för makar med 1 barn 24,3, för makar med 2 barn 37,8, för makar med 3 barn 63,8 och för makar med 4—5 barn 76,5. Av skattskyldiga med 2 barn hade sålunda drygt en tredjedel och av skattskyldiga med minst 4 barn mer än tre fjärdedelar icke åsatts beskattningsbart belopp. Den omständigheten, att en så stor del av skattskyldiga med barn icke påföres inkomstskatt till staten, medverkar i sin mån även till att de å dessa, skattskyldiga belöpande skatteintäkterna äro förhållandevis ringa, Detta framgår av vissa i samband med ovannämnda representativundersökning gjorda beräkningar av inkomst- och förmögenhetsskattens samt värnskattens totala belopp å skatteunderlaget vid 1941 års taxering men med tillämpning av sedan budgetåret 1942/43 gällande beskattningsgrunder. Resultatet av dessa beräkningar, som återgivits av familjebeskattningssakunniga, 1 framgår av tabell 8. Tabell 8 utvisande beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten det totala skattebeloppets fördelning å skattskyldiga med olika familjeförhållanden på grundval ar skatteunderlaget vid 1941 års taxering.

F a m i l j e t y p

Beräknad inkomst- och förmögenhetsskatt sami värnskatt i milj. kronor

231o

Ensamstående Makar u t a n b a r n » » » Ogift

» 2 » » 3 »> » 4-5 » »1-2 » Samtliga

i % av totala skattebeloppet

181-2 70-3 33-o 11-9 10-3 33

42-7 33-5 13-o 6-1 2-2 1-9 0-6

541 o

100-0

Av tabellen framgår, att de ensamståendes och de barnlösa makarnas sammanlagda andel av det totala skattebeloppet utgör 76,2 %. Andelen för makar med 1 barn utgör 13,o %, andelen för makar med 2 barn 6,1 %, andelen för makar med 3 barn 2,2 % och andelen för makar med minst 4 barn, 1,9 % av det totala skattebeloppet. I detta sammanhang må även erinras om de undersökningar, som befolkningsutredningen på grundval av materialet vid ovannämnda representativundersökning verkställt rörande familjernas storlek och inkomstförhållanden. Det av befolkningsutredningen under år 1945 avgivna betänkandet med statistiska undersökningar kring befolkningsfrågan (SOU 1945: 53) innehåller sålunda bland annat vissa uppgifter rörande de bestående äktenskapen fördelade efter antalet minderåriga barn samt makarnas och de minderåriga 1

SOU 1943: 3 s. 144.

109 barnens sammanlagda inkomst. 1 Dessa uppgifter, som avse 5,5 6 promille av rikets totala befolkning, återgivas i här verkställt sammandrag å tabell 9. Tabell 9 utvisande de bestående äktenskapen fördelade efter antal minderåriga barn samt makarnas och barnens sammanlagda taxerade belopp. a)

Jordbruksbefolkning.

Antal bestående äktenskap med nedanstående antal minderåriga barn och med bredvidstående sammanlagt taxerat belopp

Taxerat belopp 0

i

0— 4 990 5 000— 9 990 10 000—14 990 15 0 0 0 - 1 9 990 20 0 0 0 -

653 20 1

423 13 1 1

265 11 3

179 10

84 5

48 3

21 1

11 Summa

samtliga

1691 66 5 1 1

6 1

—

landsbygdsbefolkning.13

Antal bestående äktenskap med nedanstående antal minderåriga barn och med bredvidstående sammanlagt taxerat belopp

Taxerat belopp 0

i

76 8 2 1

29 1

11 1

0— 4 990 5 000— 9 990 10 0 0 0 - 1 4 990 15 000—19 990 20 0 0 0 -

945 753 68 50 11 6 7 6 3 6

416 31 7 2 2

194 10 3

Summa

1036 819

c)

8 1

samtliga

2 1

2 437 171 29 16 13

—

2 12

2 666

Stadsbefolkning.

Antal bestående äktenskap med nedanstående anta! minderåriga barn och med bredvidstående sammanlagt taxerat belopp

Taxerat belopp 0

Summa

b) Övrig

0— 4 990 5 000— 9 990 10 0 0 0 - 1 4 990 15 0 0 0 - 1 9 990 20 000—

i

985 673 290 147 40 35 16 6 26 10 1357 871

288 75 10 5 9

97 26 2 4 4

19 11 3

8 3

10 6 1 1 1

—

—

samtliga 2 085 558 91 32 52 2 818

Av tabell 9 framgår, att det övervägande antalet barn finnes i äktenskap, tillhörande de lägre inkomstklasserna. 1

SOU 1945: 53 s. 324—325.

110 I nu förevarande sammanhang är närmast av intresse att veta, på vad sätt familjerna, med barn — ett eller flera — fördela sig på de olita inkomstklasserna. Detta framgår av följande med ledning av uppgifterna i tabell 9 gjorda sammanställning: Antalet familjer med barn i varje inkomstklass, angivet i % av hela antalet barnfamiljer Taxerat belopp Jordbruksbefolkning 0— 4 990 5 0 0 0 - 9 990 10 0 0 0 - 1 4 990 15 0 0 0 - 1 9 990 20 000— Summa

Övrig landsbygdsbefolkning

Hela Stadsbefolkning befolkningen

95-3 4-2 0-4 o-i

915 68 1-1 0-6 0-5

75-3 18-3 35 1-1 1-8

86-8 10-o 1-7 0-7 0-8

1000 Härav framgår att av familjerna med barn bland jordbruksbefolkningen icke mindre än 95,3 % åsatts ett taxerat belopp understigande 5 000 kronor. Motsvarande procenttal för övrig landsbygdsbefolkning är 91,5, för stadsbefolkningen 75,3 och för rikets hela befolkning 86,8. E t t taxerat belopp understigande 10 000 kronor ha inom jordbruksbefolkningen 99,5%, inom övrig landsbygdsbefolkning 97,8 %, inom stadsbefolkningen 93,6 % och inom rikets hela befolkning 96,8 % av samtliga familjer med barn. Barnfamiljerna med taxerat belopp av 10 000 kronor och däröver motsvara sålunda endast en ringa del av samtliga familjer med barn. Såsom ovan nämnts bygga ovannämnda beräkningar på en representativundersökning, vilken omfattade allenast 5,5 6 promille av rikets hela befolkning. Denna begränsning av materialet innebär givetvis en viss felkälla. Befolkningsutredningen har emellertid i sitt ovan omförmälda betänkande med statistiska undersökningar kring befolkningsfrågan verkställt viss kontroll av det vid undersökningen erhållna resultatet, varvid representativiteten befunnits vara tillfredsställande. 1 Vidare må påpekas, att materialet vid representativundersökningen hänför sig till inkomstförhållandena vid 1941 års taxering. Det är givetvis tänkbart, att sedan dess vissa förskjutningar kunna ha ägt rum i skatteunderlagets procentuella fördelning å skattskyldiga med olika familjeförhållanden. Någon senare inkomststatistik med hänsyn tagen till familjeförhållandena finnes emellertid för närvarande icke tillgänglig och beredningen har ej ansett erforderligt att för fullgörande av sitt uppdrag låta verkställa en statistisk undersökning av detta slag. Det torde ej heller kunna antagas, att skatteunderlagets procentuella fördelning på skattskyldiga med olika familjeförhållanden sedan år 1941 undergått någon mera väsentlig förändring. Däremot är det uppenbart, att inkomstnivåns fortgående förskjutning uppåt måste ha medi SOU 1 9 4 5 : 5 3 s. 272—275 och 310—312.

Ill fört att procenttalen för skattskyldiga med barn i ovannämnda inkomstlägen nu äro helt annorlunda än år 1941. Såsom framgår av det föregående anser beredningen den till grund för ortsavdragens ursprungliga införande i vår skattelagstiftning liggande tanken, att vad som motsvarar levnadskostnadsminimum för den skattskyldige och hans familj alltid och oberoende av inkomstens storlek skall undantagas från skatteplikt, icke vara bärande. Däremot kan givetvis för bibehållande av ortsavdrag av samma typ som de nuvarande anföras det skälet, att en differentiering av beskattningen bör äga rum mellan skattskyldiga med olika familje förhållanden och försörjningsbörda. Två skattskyldiga i samma inkomstläge men med olika antal minderåriga barn ha otvivelaktigt icke samma förmåga att erlägga den å inkomsten belöpande skatten. Det ligger då nära till hands, att den önskade differentieringen vid beskattningen sker genom avdrag för barnen. Hittills har man också i vår skattelagstiftning, då det gällt att avväga skattebördan med hänsyn till familjeförhållanden och försörjningsbörda, sökt sig fram på denna väg. De nuvarande ortsavdragens verkningar, vilka närmare åskådliggjorts genom de i det föregående intagna tabellerna, äro emellertid av den art, att det starkt måste ifrågasättas, om ortsavdragen på ett tillfredsställande sätt fylla sitt syfte. En uppenbar brist i ortsavdragssystemet är, att ett så stort antal skattskyldiga i de lägre inkomstklasserna icke kunna utnyttja ens de nuvarande ortsavdragen. J u större barnantalet är, i desto mindre utsträckningkunna de skattskyldiga tillgodogöra sig avdragen. Då så är förhållandet redan med de nuvarande på grund av levnadskostnadernas stegring alltför låga ortsavdragen, komma, om ortsavdragens nuvarande konstruktion bibehålies, konsekvenserna av detta system att bliva än mera framträdande efter den höjning av ortsavdragen, som nu bör äga rum. Att särskilt de barnrika familjerna med lägre inkomster skola vid beskattningen intaga en missgynnad ställning finner beredningen betänkligt. Då hänsyntagandet till försörjningsbördan sker genom ortsavdragen, medför detta på grund av skatteskalans progressivitet såsom framgår av tabellerna 1—4 även den konsekvensen, att den skattelättnad, som föranledes av ortsavdraget, ökar vid stigande inkomst. En familj, bestående av man, hustru och två barn samt bosatt å ort tillhörande ortsgrupp V, erhåller sålunda med nu gällande skattesatser en skattelättnad för barnen av 79 kronor, om det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet är 3 000 kronor. Utgör det taxerade beloppet 50 000 kronor, är skattelättnaden genom avdragen för barnen 869 kronor. Uppgår slutligen det taxerade beloppet till 210 000 kronor, är skattelättnaden genom avdragen för barnen 1 279 kronor. Till stöd för ortsavdragens nuvarande utformning har i den allmänna diskussionen anförts — förutom att levnadskostnadsminimum i princip bör vara undantaget från beskattning — bland annat, att skattens avvägning med hänsyn till familjeförhållandena utgör ett ofrånkomligt led i vårt skattesystem. Att skattelättnaden på grund av ortsavdragen ökar vid stigande inkomst är

112 med detta betraktelsesätt icke en bristfällighet hos skattesystemet utan en nödvändig konsekvens av skatteskalans progressivitet. Såsom motivering för skattelättnadens ökning vid stigande inkomst har även framhållits, att kostnaderna för barnens uppfostran och utbildning åtminstone inom vissa gränser öka med inkomsten. Att föreliggande olikheter i fråga om familjeförhållanden och försörjningsbörda på ett eller annat sätt böra bliva beaktade anser beredningen självfallet. Beredningen kan emellertid icke finna, att ett sådant beaktande med nödvändighet bör äga rum inom skattesystemets ram. Om det allmänna i annan form än genom avdrag vid beskattningen bereder de skattskyldiga en lättnad i försörjningsbördan, som i flertalet fall väsentligt överstiger den genom de nuvarande barnavdragen erhållna skattelättnaden, kan enligt beredningens mening något hinder ur systematisk synpunkt icke möta mot barnavdragens borttagande ur skattelagstiftningen. Att barnavdragen, såsom ovan nämnts, av stora grupper av skattskyldiga icke kunna utnyttjas, utgör enligt beredningens uppfattning ett starkt skäl mot barnförsörjningskostnadernas beaktande genom barnavdrag. Beredningen anser vidare otillfredsställande, att genom barnavdragen i de lägsta inkomstskikten erhålles ingen eller ringa förmån, medan däremot barnavdragen i de högre inkomstklasserna medföra en betydande skattelindring. Såsom vårt skattesystem är uppbyggt framträder icke detta förhållande tydligt för envar och detta torde vara anledningen till att dessa konsekvenser av barnavdragen hittills icke mera allmänt uppmärksammats. Det skulle emellertid väl kunna tänkas, att skattelindringen på grund av barnförsörjningskostnaderna i stället ägde rum genom avdrag å den uträknade skatten. Om dessa avdrag vore stigande med inkomsten i samma proportion som nu är fallet med den å barnavdragen belöpande skatten, skulle en sådan anordning med all säkerhet icke komma att uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet. Det är knappast ens troligt-, att den vid ett allvarligt övervägande skulle finna många försvarare. I varje fall vill beredningen uttala den meningen, att skall det allmänna vid beskattningen eller på annat sätt tillgodose barnfamiljernas intressen, bör den förmån, som beredes barnfamiljerna, för alla ha samma värde. Att olikheterna i skattelindringens storlek i skilda inkomstlägen äro en konsekvens av den progressiva skatteskalan utgör ej heller något skäl för bibehållande av denna anordning för barnförsörjningskostnadernas beaktande. Det avgörande härvidlag är, huruvida barnavdragen leda till ett rättvist resultat, och detta är, såsom framgår av vad nu nämnts, enligt beredningens uppfattning icke fallet. Även vid begagnande av de andra utvägar, som finnas för familjeförhållandenas beaktande vid beskattningen, torde de av avdragssystemet föranledda olägenheterna väsentligen komma att kvarstå, Beredningens ståndpunkt är sålunda, att ett hänsynstagande i erforderlig utsträckning och på ett tillfredsställande sätt till de skattskyldigas kostnader för barnens uppfostran och utbildning icke är möjligt inom skattesystemets ram. En reglering på detta område bör fördenskull ske på annan väg, varvid

113 även sådana synpunkter som ej blivit vederbörligen tillgodosedda genom barnavdragen vid beskattningen — främst sociala — böra vinna beaktande. Barnavdragens avskaffande skulle medföra den konsekvensen, att en differentiering vid beskattningen med hänsyn till barnantalet icke alls komme att äga rum. Ur principiell synpunkt kan emellertid detta enligt beredningens mening icke betraktas såsom en olägenhet, för den händelse det allmänna på annat sätt, exempelvis genom direkta barnbidrag, i erforderlig utsträckning bereder stöd åt familjerna med barn. En motsatt uppfattning synes endast kunna motiveras därmed att barnförsörjningskostnadernas beaktande genom en skattedifferentiering under alla förhållanden bör äga företräde framför andra anordningar i samma syfte. En sådan ståndpunkt finner beredningen icke riktig. Det torde i stället förhålla sig så, att den väg bör väljas, som leder till det ur olika synpunkter mest tillfredsställande resultatet. Beskattningsreglernas innebörd måste i detta hänseende komma först i andra hand. Beskattningsreglerna böra sålunda utformas i anslutning till och med iakttagande av den reglering i olika hänseenden, som skett på andra områden. Av tabellerna 1—4 framgår, att genomförandet av befolkningsutredningens förslag om ett enhetligt barnbidrag av 200 kronor per barn och år i samband med barnavdragens avskaffande skulle vara till fördel för det övervägande antalet skattskyldiga. Med tillämpning av för budgetåret 1945/46 gällande skattesatser till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt motsvarar sålunda den genom barnavdragen erhållna skattelättnaden ett belopp av 200 kronor per barn och år i följande ungefärliga inkomstlägen: a) för makar med 1 barn i ortsgrupp I vid taxerat belopp av 17 000—18 000 kronor, » » V » » » » 12 000—13 000 » , b) för makar med 2 barn i ortsgrupp I vid taxerat belopp av 17 000—18 000 kronor, » V » » » » 12 000—13 000 » , c) för makar med 3 barn i ortsgrupp I vid taxerat belopp av omkring 15 000 kronor, » » V » » » » » 12 000 » , d) för makar med 4 barn i ortsgrupp I vid taxerat belopp av 13 000—15 000 kronor, » » V » » » » 10 000—12 000 » . Dessa gränstal variera sålunda alltefter barnantalet inom ortsgrupp I mellan 13 000 och 18 000 kronor samt inom ortsgrupp V mellan 10 000 och 13 000 kronor. Skattskyldiga med taxerat belopp understigande dessa tal skulle ha fördel av barnavdragens ersättande med barnbidrag. För skattskyldiga med taxerat belopp överstigande dessa tal skulle däremot barnavdragens ersättande med barnbidrag komma att verka till nackdel. I detta sammanhang må erinras om att, såsom framgår av det föregående, enligt den vid 1940 års folkräkning verkställda representativundersökningen ett taxerat belopp under8—1616 46

114 stigande 10 000 kronor åsatts barnfamiljer inom jordbruksbefolkningen till 99,5 % av hela antalet, barnfamiljer inom övrig landsbygdsbefolkning till 97,8 % av hela antalet samt barnfamiljer inom stadsbefolkningen till 93,6 % av hela antalet. Käknat å rikets hela befolkning har ett taixerat belopp understigande 10 000 kronor åsatts 96,8 procent av hela antalet barnfamiljer. Medan barnavdragens ersättande med barnbidrag skulle för det stora flerTabell 10 utvisande för olika taxerade belopp vinst resp. förlust genom barnavdragens ersättande med barnbidrag. a) för ortsgrupp I: Taxerat belopp

1000 2 000 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 13 000 15 000 17 000 18 000 20 000 25 000 50 000 110 000 210 000

Vinst ( + ) resp. förlust (—) genom barnavdragens ersättande med barnbidrag å 200 kronor per barn för makar med 1 barn

makar med 2 barn

makar med 3 barn

makar med 4 barn

+ 200 + 171 + 132 + 107 + 90 + 73 + 46 + 36 + 19 + 6 — 26 — 26 — 26 — 123 — 223 — 275

+ 400 + 349 + 303 + 219 + 184 + 151 + 99 + 76 + 42 + 25 - 40 - 52 — 52 — 246 -446 -549

+ 600 + 549 + 458 + 3-^6 + 224 + 170 + 96 + 52 — 7 — 51 — 116 — 196 — 196 — 536 — 889 — 1071

+ 800 + 749 + 647 + 481 + 271 + 210 + 110 + 50 — 51 — 120 — 192 — 322 — 340 — 827 — 1332 — 1593

b) för ortsgrupp Taxerat belopp

1000 2 000 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 13 000 15 000 17 000 18 000 20 000 25 000 50 000 110 000 210 000

V:

Vinst ( + ) resp. förlust (—) genom barnavdragens ersättande med barnbidrag å 200 kronor per barn för makar med 1 barn

makar med 2 barn

makar med 3 barn

makar med 4 barn

+ 200 + 169 + 160 + 82 + 58 + 35 + 2 — 17 — 39 — 44 — 91 — 104 — 104 — 235 — 370 — 440

+ 400 + 369 + 321 + 196 + 117 + 74 + 21 — 16 — 60 — 88 — 135 — 209 -209 — 469 — 740 — 879

+ 600 + 569 + 506 + 336 + 115 + 59 — 29 — 84 — 184 — 245 — 305 — 435 — 471 — 929 — 1403 — 1648

+ 800 + 769 + 706 + 475 + 217 + 44 — 55 — 134 — 271 — 380 — 451 — 605 — 732 — 1388 — 2 067 — 2 418

115 talet skattskyldiga med barn innebära en förbättring i jämförelse med nuvarande förhållanden, skulle således en försämring inträda endast för ett relativt litet antal skattskyldiga med barn. Den ekonomiska betydelsen för barnfamiljerna av barnavdragens ersättande med barnbidrag åskådliggöres närmare genom tabell 10, vari för familjer med olika barnantal angivits det belopp, som införandet av ett enhetligt barnbidrag av 200 kronor per barn och år skulle medföra i vinst ( + ) eller förlust (—) i jämförelse med skattelättnaden genom barnavdragen enligt skattesatserna till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt för budgetåret 1945/46. Av denna tabell framgår sålunda, att vid en jämförelse med hittillsvarande beskattningsgrunder förlusten genom barnavdragens ersättande med barnbidrag å angivet belopp för exempelvis en skattskyldig med ett taxerat belopp av 25 000 kronor och bosatt inom kommun tillhörande ortsgrupp I utgör: om han har 1 barn 26 kronor, om han har 2 barn 52 kronor, om han har 3 barn 196 kronor och om han har 4 barn 340 kronor. Högst är för en skattskyldig bosatt inom kommun tillhörande samma ortsgrupp förlusten vid ett taxerat belopp av 210 000 kronor och däröver, i vilket fall förlusten utgör för en skattskyldig med 1 barn 275 kronor, för en skattskyldig med 2 barn 549 kronor, för en skattskyldig med 3 barn 1071 kronor och för en skattskyldig med 4 barn 1593 kronor. Beträffande en skattskyldig med ett taxerat belopp av 25 000 kronor och bosatt inom kommun tillhörande ortsgrupp V utgör förlusten: om han har 1: barn 104 kronor, om han har 2 barn 209 kronor, om han har 3 barn 471 kronor och om han har 4 barn 732 kronor. För en skattskyldig bosatt inom kommun tillhörande sistnämnda ortsgrupp är förlusten högst vid ett taxerat belopp av 210 000 kronor och däröver, i vilket fall förlusten utgör för en skattskyldig med 1 barn 440 kronor, för en skattskyldig med 2 barn 879 kronor, för en skattskyldig med 3 barn 1 648 kronor och för en skattskyldig med 4 barn 2 418 kronor. Denna tabell ger vid handen, att för skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten en avsevärd förbättring skulle komma att inträda genom barnavdragens ersättande med ett barnbidrag å 200 kronor per barn och år. I de fall, då en försämring skulle inträda, är denna till en början relativt obetydlig. Först då inkomsten uppgår till ett mycket högt belopp är försämringen mera påtaglig. Med hänsyn till inkomstens storlek torde dock i dessa fall försämringen icke kunna nämnvärt inverka på vederbörandes levnadsförhållanden. Vid bedömandet av de verkningar, som barnavdragens ersättande med barnbidrag skulle medföra, är emellertid i främsta rummet av intresse att veta, vilken betydelse detta skulle få med tillämpning av de nedan under detta kapitel föreslagna ortsavdragen för makar samt den av beredningen under kap. IV föreslagna skalan vid inkomstbeskattningen av fysiska personer med en uttagning av 110 %. Beredningen har fördenskull i tabell 11 gjort en sammanställning i detta hänseende. Tabellen utvisar för gifta skattskyldiga med

116 1, 2, 3 respektive 4 barn vid vissa taxerade belopp dels storleken av inkomstoch förmögenhetsskatten samt värnskatten enligt nuvarande bestämmelser och för budgetåret 1945/46 gällande skattesatser dels ock den statliga inkomst skatten enligt den föreslagna skalan med en uttagning av 110 %. Beräkningarna avse skattskyldiga, bosatta inom kommuner tillhörande ortsgrupperna I och V. I en särskild kolumn har angivits den skatteökning ( + ) respektive skatteminskning (—), som skulle uppkomma enligt beredningens förslag, varvid skattebeloppet enligt beredningens förslag minskats med barnbidraget. Vidare har såsom jämförelse angivits den statliga inkomstskatten dels för ensamstående skattskyldig dels ock för gift skattskyldig utan barn enligt såväl nuvarande bestämmelser som de av beredningen föreslagna grunderna. Av tabell 11 framgår, att barnavdragens avskaffande i förening med införandet av barnbidrag om 200 kronor per barn samt den av beredningen föreslagna skatteskalan med en uttagning av 110 % innebära en skatteminskning i de lägre inkomstklasserna och upptill ett taxerat belopp av omkring 15 000 kronor (om hänsyn tages till barnbidraget) i jämförelse med den nuvarande skatten. För en skattskyldig med 3—4 barn, bosatt i kommun tillhörande ortsgrupp V, uppkommer dock skatteminskning endast för taxerade belopp understigande 12 000 a 13 000 kronor. Vid högre inkomstlägen inträder en skatteökning, som till största delen beror på skärpningen av skalan och till en mindre del på barnavdragens borttagande. Skatteökningen, till den del den beror på barnavdragens borttagande, är för taxerade belopp överstigande 15 000 kronor till en början och rätt högt upp i inkomstklasserna relativt obetydlig. Den stiger dock med antalet barn. Högst är skatteökningen till följd av barnavdragens borttagande vid taxerade belopp å 210 000 kronor, då den uppgår till följande belopp: a) i ortsgrupp

I:

för gift skattskyldig med 1 barn , 2 » » » » » » » » 3 » » » » » 4 » b) i ortsgrupp

274 kronor, 548 » , 1070 » , 1 592 » ,

V:

för gift skattskyldig med » » » » » » » » » » » »

1 barn 2 » 3 » 4 »

439 kronor, 878 » , 1 648 » , 2 417 » .

Beredningen har sålunda av skäl, som ovan anförts, ansett sig böra förorda, att barnavdragen avskaffas vid den statliga inkomstbeskattningen. Därvid förutsätter beredningen, att ett system med barnbidrag införes i enlighet med de riktlinjer, som framlagts av befolkningsutredningen. Om barnavdragen i enlighet med beredningens förslag avskaffas vid den statliga beskattningen, uppkommer den frågan, huruvida barnavdragsn det

117 oaktat fortfarande böra bibehållas vid den kommunala beskattningen. Därvid må till en början framhållas, att de här ovan påtalade olägenheterna av barnavdragen icke med samma styrka göra sig gällande vid den kommunala som vid den statliga beskattningen. Eftersom de kommunala ortsavdragen äro avsevärt lägre än de statliga, föreligga vid den kommunala beskattningen — om här bortses från verkningarna av den kommunala fastighetsskatten — icke samma svårigheter att till fullo utnyttja avdragen. Då vidare kommunalbeskattningen sker efter proportionell grund, medföra avdragen — såvida ej bankningsregeln föranleder annat — alltid inom samma kommun lika stor skattelättnad oavsett inkomstens storlek. Å andra sidan kan det givetvis synas inkonsekvent att avskaffa barnavdragen vid den statliga beskattningen men bibehålla desamma vid den kommunala beskattningen. Att barnavdragens avskaffande vid såväl den statliga som den kommunala beskattningen skulle innebära en betydande förenkling av taxeringsarbetet är även uppenbart. Beredningen har fördenskull övervägt, huruvida icke jämväl de kommunala barnavdragen kunde avskaffas. Då de kommunala barnavdragen enligt nuvarande bestämmelser (efter verkställd bankning) utgöra i ortsgrupp I 240 kronor och i ortsgrupp V 300 kronor, skulle införandet av det av befolkningsutredningen föreslagna barnbidragssystemet — även om jämväl de kommunala barnavdragen bleve avskaffade — vara till fördel för skattskyldiga med inkomster tämligen högt upp i inkomstskatteskalan. Beredningen har i detta sammanhang därjämte ifrågasatt att även i övrigt föreslå vissa ändringar och smärre jämkningar beträffande de kommunala ortsavdragen. Emellertid har beredningen vid närmare övervägande av dessa spörsmål icke ansett sig böra framlägga något förslag i dessa hänseenden. Det kommunala skatteunderlaget är känsligt för ändringar i beskattningsreglerna av nu ifrågasatt slag och en förskjutning i skattebördans fördelning kan därigenom lätt äga rum. Beredningen har fördenskull ansett önskvärt, att en ytterligare undersökning rörande verkningarna på det kommunala skatteunderlaget av de sålunda diskuterade ändringarna verkställes, innan ståndpunkt tages till detta spörsmål. Vidare utgår beredningen ifrån att frågan om de kommunala ortsavdragens utformning kommer att tagas under omprövning i samband med behandlingen av kommunalskattefrågan i dess helhet. Befolkningsutredningen har vid framläggandet av sitt förslag om införande av allmänna barnbidrag förutsatt, att dessa icke skola bliva föremål för beskattning. Utredningen har därvid framhållit, att, om barnbidragen skulle bliva beskattade, nettoförmånen särskilt i högre inkomstklasser komme att bliva väsentligt mindre och att det av utredningen framförda förslaget om avskaffande av barnavdragen i sådant fall icke vore möjligt att genomföra. Även beredningen finner avgörande skäl tala för att barnbidragen icke tagas till beskattning och har i sitt förslag till författningstext under 19 § kommunalskattelagen intagit en bestämmelse av denna innebörd.

118 Tabell 11 utvisande för olika familjeförhållanden statsskattens storlek dels enligt skyldig: med barn hänsyn Ensamstående skattskyldig

Taxerat belopp

nuvarande skatt

skatt enligt föreslagen skala med

no % uttagning

Gift skattskyldig utan barn

skatteökning ( + ) eller skattenuniinskning (—) varande skatt enligt beredningens förslag

Gift skattskyldig med 1 barn

skatteökskatt ning ( + ) enligt eller föreskatteslagen numinskskala ning (—) varande ni ed skatt enligt 110 % bereduttagningens ning förslag

skatteskatt ökning ( + ) enligt eller skatteföre- minskning (—) slagen enligt beredskala ningens förslag med med hiinsyn 110 % tagen till barnuttag- bidrag å 200 ning kr. per barn

Ortsgrupp I. 1000 2 000 3 000 5 000

23 140 268 550

44 16H 499

— 23 - 96 — 100 — 51

5 51 153 413

— —

55 297

— 5 - 51 - 98 — 116

5 22 85 320

— —

55 297

-205 — 222 — 230 — 223

8 000 10000 12 000 13 000

1088 1523 2 037 2 321

1162 1679 2 233 2 541

+ 74 + 156 + 196 + 220

875 1234 1657 1895

7S1 1166 1595 1837

- 94 — 68 — 62 — 58

765 1 108 1503 1731

781 1166 1595 1837

- 184 — 142 — 108 - 94

15 000 17 000 18 000 20 000

2 872 3 527 3 855 4 510

3 201 3 949 4 345 5137

+ 329 + 422 + 490 + 627

2 400 2 938 3 265 3 920

2 387 8 025 3 377 4147

— 13 + 87 + 112 + 227

2 219 2 744 3 040 3 695

2 387 3 025 3 377 4 147

— 32 + 81 + 137 + 252

6 147 7 337 + 1190 5 55« 6 237 + 679 5 332 6 237 16 935 19 987 + 3 052 16 093 18612 + 2 519 15 771 18 612 49 535 56 287 + 6 752 48 432 54 637 + 6 205 48 010 54 637 111535 122 687 + 11152 110 297 120 937 + 10 640 109 823 120 937

+ 705 + 2 641 + 6 427 + 10 914

25 000 50 000 110 000 210 000

Ortsgrupp V1000 2 000 3 000 5 000

5 31 94 347

— — —

— 5 — 31 - 94 — 116

5 5 55 228

— — —

— 205 — 205 — 255 — 197

— 104 — 64 — 76

655 980 1351 1564

693 1067 1485 1 705

— 162 — 113 — 66 — 59

— 41 + 50 + 93 + 186

2 035 2 555 2 817 3 459

2 233 2 849 3 201 3 949

— 2 + 94 + 184 + 290

+ 616 5 096 6 017 6147 7 337 + 1190 5 401 6017 16 935 19 987 + 3 052 15 869 18 337 + 2 468 15 434 18 337 49 535 56 287 + 6 752 48138 54 307 + 6169 47 569 54 307 111 535 122 687 + 11 152 109 967 120 587 + 10 620 109 328 120 587

+ 721 - 2 703 - 6 538 - 11059

6 87 237 514

110 440

— 6 — 87 — 127 - 74

8 000 10 000 12 000 13 000

1039 1462 1971 2 248

1116 1650 2 233 2 541

+ 77 + 188 + 262 + 293

797 1145 1549 1781

693 1067 1485 1705

15 000 17 000 18 000 20 000

2 862 3 527 3 855 4 510

3 201 3 949 4 345 5137

+ 339 + 422 + 490 + 627

2 274 2 799 3108 3 763

2 233 2 849 3 201 3 949

25 000 50 000 110 000 210 000

— 7H

119 nuvarande bestämmelser dels ock enligt beredningens förslag, yarvid för skatttagits till barnbidragen. Gift skattskyldig med 2 barn

nuvarande skatt

skatt enligt föreslagen skala med 110 o/o uttagning

Gift skattskyldig med 3 barn

skatteökning ( + ) eller skatteminskning (—) nuenligt beredningens förslag varande skatt med hänsyn tagen till barnbidrag å 200 kr. per barn

skatt enligt föreslagen skala med 110 % uttagning

Gift skattskyldi^ ' med 4 barn

skatteökning ( + ) eller skatteminskning (—) nuenligt beredningens förslag varande skatt med hänsyn tagen till barnbidrag å 200 kr. per barn

skatt enligt före-

skatteökning ( + ) eller skatteminskning (—) enligt beredningens förslag

slagen skala med 110 % .med hänsyn uttag- tagen till barnbidrag ä. 200 ning kr. per barn

5 5 56 232

—

55 297

— 405 — 405 — 401 — 335

5 5 11 139

—

55 297

— 605 — 605 — 556 -442

5 5 5 94

—

55 297

— 805 — 805 — 750 — 597

660 986 1357 1571

781 1166 1595 1837

-279 — 220 — 162 — 134

500 805 1154 1347

781 1166 1595 1837

— 319 -239 — 159 — 110

347 645 968 1145

781 1166 1595 1837

— 366 — 279 — 173 -108

2 042 2 563 2 825 3 469

2 387 3 025 3 377 4147

— 55 + 62 + 152 + 278

1793 2 287 2 550 3125

2 387 3 025 3 377 4147

— 6 + 138 + 227 + 422

1549 2 018 2 274 2 799

2 387 3 025 3 377 4147

+ 38 + 207 + 303 + 548

+ 875 4 418 6 237 + 3 055 14 467 18 612 + 7 093 46 301 54 637 + 11 710 107 905 120 937

+ 1019 + 3 345 + 7 536 + 12 232

5106 6 237 15 448 18 612 47 587 54 637 109 349 120 937

4 762 + 731 6 237 + 2 764 14 957 18 612 + 6 650 46 944 54 637 + 11188 108 627 120 937

5 5 15 143

— —

— 405 — 405 — 415 -312

5 5 5 83

— —

-605 — 605 — 605 — 452

5 5 5 23

— —

— 805 — 805 — 805 -592

514 819 1170 1365

693 1067 1485 1705

— 221 — 152 — 85 - 60

312 604 920 1097

693 1067 1485 1705

-219 -137 - 35 + 8

214 389 694 847

693 1067 1485 1705

— 321 -122 — 9 + 58

1814 2 311 2 573 3154

2 233 2 849 3 201 3 949

+ 19 + 138 + 228 i-395

1490 1954 2 203 2 728

2 233 2 849 3 201 3 949

+ 143 + 295 + 398 + 621

1203 1619 1857 2 358

2 233 2 849 3 201 3 949

+ 230 + 430 + 544 + 791

+ 1087 3 868 6 017 + 3 397 13 681 18 337 + 7 571 45 272 54 307 + 12 268 106 750 120 587

+ 1349 + 3 856 + 8 235 + 13 037

4 792 6 017 15 000 18 337 46 999 54 307 108689 120 587

4 330 6 017 + 825 + 2 937 14 340 18 337 + 6 908 46136 54 307 + 11498 107 719 120 587

16Ö I samband med de av familjebeskattningssakkunniga skisserade riktlinjerna för barnavdragens ersättande med ett barnbidragssystem beräknade de sakkunniga ökningen av den debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten till följd av barnavdragens avskaffande till 60 miljoner kronor, vid vilka beräkningar förhållandena under år 1940 legat till grund och sedan budgetåret 1942/43 gällande beskattningsgrunder tillämpats.. 1 Befolkningsutredningen har med hänsyn till den sedan dess inträdda ökningen av antalet barn ävensom till inkomstnivåns förskjutning uppåt uppskattat den besparing eller merintäkt för staten, som barnavdragens avskaffande komme att medföra, till omkring 70 miljoner kronor. 2 En beräkning av hur stor ökningen av de debiterade skatteintäkterna skulle bliva genom barnavdragens avskaffande vid den statliga beskattningen bereder vissa svårigheter. Såsom ovan nämnts finnes någon senare inkomststatistik med avseende å familjeförhållandena än den i samband med 1940 års folkräkning verkställda för närvarande icke tillgänglig och beredningen har ej funnit erforderligt att för nu ifrågavarande ändamål låta verkställa en statistisk undersökning av detta slag. Det bör härvid uppmärksammas, att, även 'Om fullt tidsenligt material för en beräkning av denna art vore för handen och sålunda mera exakta uppgifter om ökningen av den debiterade skatten på grund av barnavdragens avskaffande kunde erhållas, detta icke skulle betyda, att jämväl den influtna skatten kommer att uppgå till det därvid framkomna beloppet. Beredningen har emellertid ansett önskvärt att ha åtminstone några hållpunkter för ett bedömande av ökningen av den debiterade skatten genom barnavdragens avskaffande. På grund härav har beredningen med ledning av uppgifterna om familjeförhållandena vid 1940 års folkräkning och skatteunderlagets vid 1945 års taxering fördelning på olika inkomstklasser verkställt vissa approximativa beräkningar i ifrågavarande hänseende, vilka återfinnas i Bilaga 5. Dessa beräkningar ha givit till resultat, att barnavdragens avskaffande vid den statliga beskattningen kan antagas medföra en ökning av den debiterade skatten för taxeringsåret 1945 enligt nu gällande beskattningsgrunder och de för budgetåret 1945/46 fastställda skattesatserna av omkring 110 a 120 miljoner kronor. De av beredningen i det föregående anförda skälen för barnavdragens av : skaffande kunna åtminstone till en del sägas äga tillämpning även på ortsavdragen i övrigt, d. v. s. närmast det nuvarande grundavdraget och familjeavdraget för hustru. Det är sålunda uppenbart, att den skattelättnad, som föranledes av ortsavdragen för äkta makar, kommer — om dessa avdrag bibehållas i vår skattelagstiftning — att öka vid stigande inkomst på motsvarande sätt som ovan framhållits beträffande barnavdragen. Denna omständighet är emellertid i och för sig icke ett tillräckligt skäl för att helt och hållet avskaffa ortsavdragen för makar. Att så ansetts kunna ske i fråga om barnavdragen 1 2

SOU 1943: 3 s. 125—126. SOU 1946: 5 s. 296.

121 beror ju därpå att ett system med barnbidrag å visst belopp förutsattes samtidigt skola införas samt att ett sådant system ansetts bättre tjäna sitt syfte än barnavdragen. Beträffande ortsavdragen för makar föreligger icke denna situation. I enlighet med det betraktelsesätt, som i det föregående närmare utvecklats av beredningen, ha ortsavdragen för makar i likhet med ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga till uppgift att från beskattning undantaga sådana inkomster, som ej uppgå till högre belopp än som kan anses motsvara levnadskostnadsminimum. Då för en inkomst, som något överstiger levnadskostnadsminimum, skatt icke rimligen kan beräknas även å den inkomstdel, som motsvarar avdraget, är det naturligt, att avdraget successivt reduceras och slutligen helt bortfaller. Så sker enligt nuvarande bestämmelser beträffande ensamstående skattskyldiga och beredningen har i sitt förslag bibehållit samma anordning. Ur systematisk synpunkt kan det otvivelaktigt göras gällande, att det borde förfaras på motsvarande sätt även i fråga om ortsavdraget för gifta skattskyldiga. Av skäl, som i det följande komma att närmare beröras, har emellertid beredningen ansett sig böra föreslå, att ortsavdraget för gift skattskyldig skall bibehållas även vid högre inkomster. Bankningens avskaffande vid den statliga beskattningen. Såsom framgår av Bilaga 3 infördes bankningen vid statsbeskattningen år 1919 i samband med ortsavdragens införande. Bankningen hade föreslagits av inkomstskattesakkunniga och motiverades med häsyn till skatteförmågan. Det resonemang, som låg bakom denna anordning, kan i korthet uttryckas sålunda. Om man jämför två skattskyldiga å samma ort, varav den ena, A, är ensamstående med en inkomst, som med 1 000 kronor överstiger levnadskostnadsminimum, och sålunda med 1 000 kronor fri inkomst samt den andra, B, är familjeförsörjare med likaledes 1 000 kronor fri inkomst, så måste man säga sig, att B:s skatteförmåga är mindre än A:s. På samma sätt är vid lika stor fri inkomst skatteförmågan mindre hos den, som bor å en ort med dyrare levnadskostnader, än hos den, som bor å en billigare ort. Samtliga de omständigheter, som föranleda en höjning av levnadskostnadsminimum och därmed en höjning av det skattefria avdraget, medföra sålunda en nedsättning även i den av den fria inkomsten betingade skatteförmågan. Denna skatteförmåga är alltså störst hos en ensamstående å billigaste ort, under det att skatteförmågan är betydligt mindre hos en å dyraste ort bosatt gift skattskyldig med många barn. Denna skillnad i skatteförmåga blir dock mindre ju större den fria inkomsten är och skillnaden har därför sin största betydelse i fråga om den del av inkomsten, som närmast överstiger existensminimum. Det taxerade beloppet bör fördenskull ytterligare reduceras efter någon lämplig formel, för att det sålunda reducerade beloppet skall kunna anses för skattskyldiga med olika försörjningsbörda och å orter med olika dyrhet. medföra samma skatteförmåga. Bankningen ansågs kunna tjäna syftet såsom en sådan formel. Bankningens innebörd kan även uttryckas så, att genom den-

122 samma åstadkommes att den del av det taxerade beloppet, som överstiger ortsavdraget men icke dettas dubbla belopp, får bära endast en skatt, motsvarande högst hälften av den å inkomstdelen eljest belöpande skatten. Vissa synpunkter rörande den tekniska innebörden av ortsavdragen och bankningen återfinnas å Bilaga 14. Borttagande av bankningen har under tidigare lagstiftningsarbeten vid flera tillfällen ifrågasatts. Sålunda föreslog 1921 års kommunalskattekommitté bankningens avskaffande1. Såsom skäl härför anfördes de praktiska svårigheterna vid tillämpningen av bankningsregeln och det förhållandet, att de skattskyldiga till följd av bankningen i regel vore ur stånd att själva kontrollera riktigheten av sina debetsedlar. I de över kommunalskattekommitténs betänkande avgivna remissyttrandena tillstyrktes förslaget i denna del av nästan alla de hörda myndigheterna. I propositionen till 1927 års riksdag med förslag till kommunalskattelag förklarade sig även departementschefen anse, att bankningen med hänsyn till med densamma förenade olägenheter borde upphöra 2 . Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag, till vilket utskott propositionen hänvisades, ansåg sig emellertid ej kunna biträda detta förslag3. Utskottet framhöll, att denna anordning medförde en större rättvisa än systemet utan bankning samt att svårigheterna att tillämpa detsamma dåmera borde, sedan systemet med bankning några år varit i tillämpning, vara i huvudsak övervunna. I 1928 års kommunalskatteproposition avstod departementschefen från sitt tidigare förslag om bankningens avskaffande.4 1928 års skatteförfattningar bibehöllo sålunda bankningen. Genom de år 1938 beslutade ändringarna i dessa författningar borttogs emellertid bankningen beträffande ensamstående skattskyldiga så till vida, att i ortsavdraget för sådan skattskyldig, vilket utgör skillnaden mellan det taxerade och det beskattningsbara beloppet enligt fastställd tabell, ingår visst belopp för bankningen. Familjebeskattningssakkunniga föreslogo, att bankningen skulle avskaffas samtidigt med att ortsavdragen höjdes 5 . De sakkunniga anförde i detta sammanhang, att därigenom höjningen, som förutsattes ske på grundval av de nuvarande bänkade beloppen, komme att bliva relativt större för de skattskyldiga, som tidigare icke kunnat till fullo utnyttja bankningen, än för dem, som varit i tillfälle därtill. Att bankningens avskaffande innebure en teknisk förenkling vore tydligt, framhöllo de sakkunniga. Beredningen vill för sin del icke förneka, att det teoretiska resonemang, som ligger till grund för bankningsregeln, kan äga ett visst fog för sig. Bankningen har också så till vida förmånliga verkningar, att på grund av densamma 1

SOU 1924: 53 s. 197. Prop. 102/1927 s. 250. Uti. 1/1927 s. 46. 4 Prop. 213/1928 s. 166. « SOU 1943: 3 s. 127—128. 2

123 skatten i det inkomstskikt, som ligger närmast över ortsavdraget, icke utgår med sitt fulla belopp utan allenast med högst hälften därav. Genom bankningen åstadkommes sålunda en mjukare övergång från skattefrihet till skattskyldighet. Mot bankningen har tidigare, såsom framgår av vad ovan nämnts, i huvudsak anförts de taxeringstekniska svårigheter, som föranledas av densamma, samt de olägenheter, som beredas de skattskyldiga därigenom att de icke själva kunna kontrollera skattens beräkning. De sålunda mot bankningens bibehållande anförda skälen äro givetvis beaktansvärda, även om de tekniska svårigheterna för taxeringsmyndigheterna numera måhända icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Att bankningens avskaffande skulle innebära en teknisk förenkling av taxeringsarbetet är dock — såsom jämväl framhållits av familjebeskattningssakkunniga — uppenbart. Förutom de taxeringstekniska svårigheterna har mot bankningsregeln invänts, att densamma medför en skärpning av beskattningen i de fall, då det taxerade beloppet överstiger ortsavdraget men ej dettas dubbla belopp. Medan för en skattskyldig, vars taxerade belopp uppgår till eller överstiger ortsavdragets dubbla summa, från skatteplikt undantages ortsavdraget ökat med 50 %, blir i förstnämnda fall tillägget genom bankningen mindre. I den mån bankningen kan anses innebära, att med hänsyn till kostnaderna för existens-' minimum ett ytterligare avdrag medgives utöver ortsavdraget, måste detta för de skattskyldiga i de lägsta inkomstklasserna framträda såsom en orättvisa. Även beredningen anser, att, därest vid högre inkomster ett visst belopp undantages från skatteplikt, bör jämväl å de lägsta inkomsterna avräknas samma belopp. Detta kan lämpligen ske på så sätt, att ett belopp, motsvarande helt utnyttjad bankningsdel, inräknas i ortsavdraget. Beredningen föreslår sålunda, att bankningen avskaffas vid den statliga beskattningen. I detta sammanhang hade det givetvis varit önskvärt, att bankningen kunnat avskaffas även vid den kommunala beskattningen. Beredningen har också under ett tidigare skede av sitt arbete ifrågasatt — förutom vissa ändringar i de kommunala ortsavdragen — jämväl bankningens borttagande vid kommunalbeskattningen. Av skäl, som ovan anförts i samband med frågan om avskaffande av barnavdragen har emellertid beredningen slutligen stannat för att låta sitt förslag avse allenast den statliga beskattningen. Ortsavdragen för gift skattskyldig. Enligt nuvarande bestämmelser består ortsavdraget för skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru, av — om här bortses från familjeavdrag för av honom helt eller delvis underhållet barn — grundavdrag samt familjeavdrag för hustru. Grundavdraget för sådan skattskyldig och familjeavdraget för hustru äro lika stora. Med tillägg för helt utnyttjad bankningsdel utgör ortsavdraget för gift skattskyldig (grundavdraget och familjeavdraget för hustru) i ortsgrupp I 1 800 kronor, i ortsgrupp II 1 920 kronor, i ortsgrupp III 2 040 kronor, i ortsgrupp IV 2 160 kro-

124 nor och i ortsgrupp V 2 280 kronor. Att bankningsdelen här på sätt som skett inräknats i dessa belopp beror därpå att beredningen föreslagit avskaffande av bankningen, varvid förutsatts, att en motsvarande höjning av ortsavdragen skall äga rum. Sedan år 1938, då de nuvarande ortsavdragen fastställdes, ha levnadskostnaderna avsevärt stigit. Socialstyrelsen verkställer kvartalsvis en beräkning av levnadskostnadernas storlek i jämförelse med 1935 års genomsnittliga levnadskostnad och på grundval av dessa beräkningar fastställer Kungl. Maj:t det procenttal (»levnadskostnadstalet»), som angiver levnadskostnadernas förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå. På grundval av kvartalssiffrorna i denna officiella indexserie beräknar socialstyrelsen även årsmedeltal för levnadskostnadernas storlek. Årsmedeltalet utgjorde för år 1938 106 och för år 1945 154. Levnadskostnadstalen för de båda första kvartalen 1946 uppgingo likaledes till 154. Dessa officiella indextal äro grundade på inkomstanvändningen av ett slags genomsnittshushåll, nämligen i stort sett på den genom konsumtionsundersökningar utrönta inkomstanvändningen hos hushåll tillhörande arbetar- och lägre tjänstemannaklassen i städer och tätorter samt bestående av man, hustru och i genomsnitt två minderåriga barn. 1945 års lönekommitté, som funnit önskvärt att vid den av kommittén företagna löneavvägningen äga tillgång till en mera differentierad bild av levnadskostnadsutvecklingen än den som kan erhållas av den officiella indexserien, har för detta ändamål låtit verkställa viss ytterligare utredning i detta ämne 1 . Sålunda har på hemställan av kommittén inom socialstyrelsen dels gjorts vissa försök att beräkna en levnadskostnadsindex avseende högre inkomsttagare och dels beräknats en särskild levnadskostnadsindex för Stockholm. Lönekommittén har — liksom socialstyrelsen — understrukit, att resultaten av dessa beräkningar borde tagas med en viss reservation. Kommittén har emellertid framhållit, att av beräkningarna torde framgå att levnadskostnadsstegringen varit något mindre i Stockholm än i städer och tätorter i genomsnitt. Kommittén har vidare anfört, att beräkningarna antydde att de officiella generalindexen ägde en tämligen god representativitet för olika inkomstskikt. En jämförelse mellan de officiella indextalen för år 1938 samt för år 1945 och de båda första kvartalen av år 1946 ger vid handen, att levnadskostnadsindex under denna tid stigit med 48 enheter. Stegringen utgör sålunda, räknat å 1938 års indextal, 45 %. I detta sammanhang kan även nämnas, att enligt uppgift i den till 1946 års riksdag avlämnade propositionen med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1946 den allmänna prisnivån för närvarande ligger cirka 50 % över 1938 års prisnivå 2 . Efterkrigsprisnivån vid krigskonjunkturbeskattningen beräknades i denna proposition till 40 % av förkrigsprisnivån, vilket godkändes av riksdagen. 1 SOU 1946: 48 s. 81—82. ? Prop. 210/1946 s. 44.

125 Yid bedömandet av frågan om ortsavdragens storlek bör uppmärksammas, att redan med nu gällande ortsavdrag en mycket stor del av skatteunderlaget undantages från beskattning. Det taxerade beloppet för fysiska personer (jämte oskifta dödsbon och familjestiftelser) utgjorde sålunda vid 1945 års taxering sammanlagt 10 513,32 miljoner kronor, varav endast 5 613,62 miljoner kronor utgjorde beskattningsbart belopp. Genom ortsavdragen bortgingo sålunda omkring 4 900 miljoner kronor eller cirka 47 % av det sammanlagda taxerade beloppet för fysiska personer. En betydande del härav motsvaras dock givetvis av barnavdragen, vilka enligt beredningens förslag skola borttagas. I den av statistiska centralbyrån utgivna publikationen »Skattetaxeringarna» för taxeringsåret 1945 kunna uppgifter inhämtas rörande inkomstfördelningen på olika inkomstklasser. Dessa uppgifter gälla dock den sammanräknade nettoinkomsten och ej det taxerade beloppet. Härav framgår, att av hela antalet inkomsttagare med en nettoinkomst av minst 600 kronor 32,i % ha en nettoinkomst understigande 2 000 kronor, 42,4 % en nettoinkomst understigande 2 500 kronor och 51,9 % en nettoinkomst understigande 3 000 kronor. Av den sammanräknade inkomstsumman i riket faller dock en betydligt mindre andel å dessa inkomstklasser. Sålunda belöpa av denna inkomstsumma 11,o % å nettoinkomster understigande 2 000 kronor, 17,i % å nettoinkomster understigande 2 500 kronor och 23,9 % å nettoinkomster understigande 3 000 kronor. Storleken av de å dessa nettoinkomster belöpande debiterade skatteintäkterna kan ej exakt angivas. Familj ebeskattningssakkunniga kommo emellertid med ledning av en undersökning på grundval av skatteunderlaget vid 1941 års taxering till det resultatet, att den debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten å taxerade belopp understigande 3 000 kronor utgjorde allenast 15 % av hela det debiterade skattebeloppet genom dessa skatter 1 . Av dessa 15 % hänförde sig endast omkring en femtedel till makar utan barn och familjer med barn. Återstående fyra femtedelar belöpte å ensamstående. Vid bestämmandet av ortsavdragen uppkommer även frågan, huruvida ortsavdragen i det av beredningen föreslagna skattesystemet skola liksom nu vara graderade efter dyrort, samt, därest detta anses böra vara fallet, hur stor spännvidden skall vara mellan ortsavdragen i högsta, och lägsta ortsgrupp. Denna spännvidd är beträffande ortsavdragen för makar enligt nuvarande bestämmelser omkring 21 %. I detta sammanhang kan erinras om att den av 1943 års dyrortskommitté i april 1944 verkställda levnadskostnadsundersökningen utvisade en skillnad i kostnaderna mellan dyraste och billigaste ort av omkring 24 % eller — om man bortsåge från extremt billiga orter — i runt tal 21 %2. Om skäliga tillägg till de beräknade levnadskostnadstalen för landsbygdsorterna gjordes för reseoch transportkostnader i enlighet med kommitténs förslag, skulle sistnämnda skillnad enligt vad kommittén beräknat minskas till omkring 20 %. Denna 1 2

SOU 1943: 3 s. 145. SOU 1945: 32 s. 129.

126 undersökning avsåg närmast levnadskostnadsskillnaderna för tjänstemän i lägre löneklasser och upp till omkring 11 löneklassen. Enligt en av kommittén verkställd särskild utredning utgjorde dyrortsskillnaden i 28 löneklassen mellan dyraste och billigaste ort 15 %. Sammansatta stats- och bevillningsutskottet vid 1945 års riksdag underströk i sitt över propositionen nr 343 angående skattegrupperingen avgivna utlåtande nr 6 angelägenheten av att den sammanpressning av levnadskostnadsskillnaderna, som numera konstaterats, så snart ske kunde skulle komma till uttryck i spännvidden mellan ortsavdragen. 1945 års lönekommitté har efter förhandlingar med tjänstemännens huvudorganisationer föreslagit en lönespännvidd mellan högsta och lägsta ortsgrupp av i princip 16 %x. Denna spännviddsprocent har lönekommittén — bortsett från smärre avvikelser — tillämpat från och med löneplanens lägsta löneklass till och med den löneklass, som motsvarar den nuvarande 21 löneklassen. För löneklasserna över detta läge har spännvidden successivt minskats med stigande löneklass och uppgår enligt förslaget i löneplånens högsta löneklass till 8,5 6 %. Vid övervägandet av frågan, huruvida dyrortsgraderingen av ortsavdragen bör bibehållas eller ej, har beredningen funnit, att de meningsskiljaktigheter, som nu äro rådande på denna punkt, icke gälla den teoretiska motiveringen för dyrortsgraderingen utan äro beroende av olikheter i uppfattningen om i vilken utsträckning variationer i dyrortsförhållandena på skilda orter föreligga. Av de undersökningar, som i detta hänseende under de senare åren ägt rum, torde otvivelaktigt framgå, att en minskning av levnadskostnadsskillnaderna på olika orter numera skett. Då emellertid olikheter i levnadskostnader alltjämt föreligga, har beredningen icke kunnat föreslå avskaffande av dyrortsgrupperingen vid beskattningen. Beredningen har sålunda i sitt förslag bibehållit ortsavdragens gradering i fem ortsgrupper, varvid spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp i överensstämmelse med lönekommitténs förslag beträffande lönespännvidden i lägre löneklasser bestämts till omkring 16%. Beträffande utformningen av ortsavdragen för makar har beredningen i likhet med familj ebeskattningssakkunniga icke ansett erforderligt att bibehålla den nuvarande uppdelningen av ortsavdragen i grundavdrag och familjeavdrag. Ortsavdragen benämnas sålunda allenast statligt ortsavdrag. Vid sina överväganden rörande den lämpliga storleken av ortsavdragen för makar har beredningen strävat efter att söka undvika uttagande av skatt till staten för inkomster, som äro så låga att de måste antagas åtgå för bestridande av kostnaderna för ett rimligt levnadskostnadsminimum. Det är härvid att märka, att även efter en omläggning av den kommunala beskattningen de kommunala ortsavdragen med sannolikhet icke kunna göras lika stora som de statliga ortsavdragen. Om den kommunala fastighetsskatten bibehålies vid sin nuvarande karaktär av garantiskatt, kan även detta medföra, att kommunal1

SOU 1946: 48 s. 41.

127 skatt kommer att erläggas jämväl vid mycket låga inkomster. I detta sammanhang bör ej heller bortses från att de indirekta skatterna med särskild tyngd drabba de lägre inkomstklasserna. Den allmänna omsättningsskattens väntade avskaffande rubbar icke väsentligen detta förhållande, eftersom övriga konsumtionsskatter (skatt å alkoholdrycker, tobak, kaffe, läskedrycker och nöjen) enligt verkställda beräkningar särskilt å de lägsta inkomstklasserna innebära en avsevärt högre skattebelastning än den allmänna omsättningsskatten 1 . Även med hänsyn till den kommunala beskattningens och den indirekta beskattningens betydelse för inkomsttagare med mindre inkomster bör sålunda enligt beredningens mening skattebefrielse eller skattelättnad i skälig utsträckning medgivas vid den statliga inkomstbeskattningen, där större möjligheter finnas i detta hänseende. I första hand sker detta genom att ortsavdragen ej sättas alltför lågt. I detta sammanhang må nämnas, att beredningen från överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser inhämtat upplysningar angående av de exekutiva myndigheterna tillämpade normer för bestämmande av existensminimum vid indrivning. De sålunda inkomna uppgifterna återfinnas i Bilaga 6. Det nya uppbördssystemet, som träder i kraft den 1 januari 1947 och som innebär att skatten för flertalet inkomsttagare kommer att uttagas vid källan, medför även, att ortsavdragens bestämmande till skäliga belopp blir en angelägenhet av vikt. I de fall, då preliminär eller kvarstående skatt erlägges genom avdrag å lön, beräknas skatten med hänsyn till bland annat den skattskyldige tillkommande ortsavdrag. Visserligen finnes i 48 § 2 mom. uppbördsförordningen ett stadgande, enligt vilket den lokala skattemyndigheten efter ansökan av den skattskyldige äger förordna, att löneavdrag icke skall ske eller skall verkställas med mindre belopp än enligt eljest gällande regler. Detta stadgande har motiverats med att ortsavdragen är o lägre än de belopp, som enligt införsellagen förbehålles skattskyldig såsom existensminimum, samt att särskilt mindre inkomsttagare kunna komma att drabbas hårt, därest löneavdrag alltid skall verkställas utan hänsyn till vad i införsellagen stadgas rörande existensminimum 2 . Givet är emellertid, att, om ett sådant ansökningsförfarande skulle bliva erforderligt i ett stort antal fall, detta kommer att medföra olägenheter för såväl de skattskyldiga som myndigheterna. Med beaktande av nu anförda synpunkter har beredningen funnit sig böra föreslå, att ortsavdragen för makar bestämmas till följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp I I 2 625 kronor, i ortsgrupp I I I 2 750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Beredningen vill härvid understryka, att dessa belopp, även om de kunna synas höga i jämförelse med de nu gällande obankade ortsavdragen, dock understiga vad som med utgångspunkt från dessa avdrag skulle kunna rent 1 1944 års statsverksproposition (Inkomster å riksstaten), Bihang D, P. M. angående skattetrycket för olika inkomstklasser år 1943 s. 12—13, samt Socialpolitikens ekonomiska verkningar, en undersökning verkställd av docenten Carstcn Welinder på uppdrag av 1941 års befolkningsutredning (SOU 1945: 14 s. 92 och 93). 2 Prop, nr 370/1945 s. 212.

128 matematiskt anses motiverat. Om de nuvarande ortsavdragen för makar höjas med 50 %, motsvarande helt utnyttjad bankningsdel, och de sålunda erhållna beloppen höjas med ytterligare 45 % på grund av den sedan år 1938 inträdda stegringen av levnadskostnaderna, erhållas följande tal, nämligen i ortsgrupp I 2 610 kronor, i ortsgrupp I I 2 784 kronor, i ortsgrupp I I I 2 958 kronor, i ortsgrupp IV 3 132 kronor och i ortsgrupp V 3 306 kronor. Ifall hänsyn skulle tagas till att någon sänkning av den nuvarande levnadskostnadsnivån kan komma att äga rum och levnadskostnadsstegringen sedan år 1938 på grund härav anses böra beräknas till exempelvis 40 %, men beräkningen i övrigt sker efter samma grunder, erhålles följande resultat, nämligen i ortsgrupp I 2 520 kronor, i ortsgrupp I I 2 688 kronor, i ortsgrupp I I I 2 856 kronor, i ortsgrupp IV 3 024 kronor och i ortsgrupp V 3 192 kronor. I båda fallen ligga sålunda de av beredningen föreslagna ortsavdragen under de ovan angivna beloppen. De nu gällande ortsavdragen äro bestämda till belopp, som genomgående sluta på jämna tjugutal kronor. Detta har föranletts därav att de belopp, som erhållas då ortsavdragen höjas med bankningsdelen, ansetts lämpligen böra sluta på jämna tiotal kronor. Mot de av beredningen föreslagna ortsavdragen skulle kunna invändas, att de för ortsgrupperna I I och IV angivna beloppen — 2 625 respektive 2 875 kronor — bryta mot denna metod. Detta skulle lätt kunna undvikas på så sätt, att ortsavdraget i ortsgrupp I bestämdes till antingen 2 480 eller 2 520 kronor och ortsavdragen i övriga ortsgrupper ändrades i anslutning härtill med jämna intervall mellan ortsgrupperna. Ortsavdragen skulle då visserligen genomgående komma att sluta på jämna tiotal kronor, men ortsavdragen skulle i sin helhet få ett mera ojämnt utseende än enligt beredningens förslag. Beredningen kan ej heller se, att de ojämna talen för ortsgrupperna I I och IV kunna medföra några egentliga olägenheter. Eftersom det taxerade beloppet skall utföras i fulla tiotal kronor, så att överskjutande belopp, som ej uppgår till fullt tiotal kronor bortfaller, kommer emellertid det taxerade beloppet genom ortsavdragen i dessa ortsgrupper i realiteten att minskas med respektive 2 630 och 2 880 kronor. Såsom ovan i samband med frågan om barnavdragens avskaffande påpekats, torde med det betraktelsesätt, som av beredningen anlagts i fråga om ortsavdragssystemet, det ur systematisk synpunkt otvivelaktigt kunna göras gällande, att ortsavdragen för makar borde i likhet med ortsavdragen för ensamstående vid högre inkomster reduceras och slutligen helt bortfalla. Eeduktionen av ortsavdragen för makar borde dock ske på sådant sätt, att ortsavdragen skulle bortfalla vid ett högre inkomstläge än för ensamstående. Därest ortsavdragen för makar skulle reduceras och bortfalla vid högre inkomster, komme detta emellertid att för makar med barn i dessa inkomstlägen medföra en avsevärd försämring i jämförelse med nuvarande förhållanden. Då barnbidragen äro avsedda att endast delvis kompensera barnförsörjningskostnaderna, måste en skatteskärpning i dessa inkomstlägen genom ett successivt borttagande av ortsavdragen för makar synas obillig. De skäl, bered-

129 ningen i det föregående anfört mot en skattedifferentiering genom barnavdragen kunna ej heller anses utgöra en tillräcklig motivering för att makar med barn skola vid högre inkomster gå miste om ortsavdraget för dem själva. Genom att makar med barn bibehålla ortsavdraget vid högre inkomster åstadkommes även en viss differentiering vid beskattningen gentemot ensamstående skattskyldiga, för vilka ortsavdraget enligt beredningens förslag liksom enligt gällande bestämmelser skall successivt bortfalla vid stigande inkomst. Däremot skulle med ett visst fog kunna ifrågasättas, om icke ortsavdragen för barnlösa makar eller för makar med barn i högre ålder än den, för vilken barnbidrag åtnjutes, borde successivt borttagas. Beredningen har emellertid ej heller för sådana fall ansett sig böra föreslå ortsavdragens borttagande. Anledningen härtill har i främsta rummet varit, att makar med barn över nämnda ålder kunna ha kostnader för barnens fortsatta utbildning. Vidare har beredningen velat undvika att föreslå införande av bestämmelser, som skulle vara ägnade att i berörda hänseende komplicera taxeringsförfarandet. Ortsavdragen för ensamstående skattskyldig. Enligt nu gällande grunder bestämmas ortsavdragen för ensamstående enligt fastställd tabell. I stort sett kan tabellen sägas innebära, att ortsavdragen till en början motsvara grundavdraget med tillägg av bankningsdel. Beträffande de lägsta inkomstklasserna äro ortsavdragen dock något högre än som skulle föranledas av bankningen. Då det taxerade beloppet överstiger, från ortsgrupp I räknat, 5 000 — 5 100 — 5 200 — 5 300 — 5 400 kronor, påbörjas reduktionen av avdragen. Reduktionen sker kontinuerligt med 10 kronor för varje 100-tal kronor taxerat belopp och fortsätter till dess avdraget nedgått till 0. Detta inträffar, då det taxerade beloppet uppgår i ortsgrupp I till 14 000 kronor, i ortsgrupp I I till 14 300 kronor, i ortsgrupp I I I till 14 600 kronor, i ortsgrupp IV till 14 900 kronor och i ortsgrupp V till 15 200 kronor. Vid taxerade belopp häröver erhåller alltså ensamstående skattskyldig icke något som helst ortsavdrag. Eftersom vid statsbeskattningen grundavdraget och familjeavdraget för hustru numera äro lika stora, kan man säga, att enligt nuvarande bestämmelser ortsavdragen för ensamstående, innan reduktionen påbörjas, i princip motsvara hälften av ortsavdragen för makar. Vid kommunalbeskattningen erhåller ensamstående skattskyldig grundavdrag, vilket icke reduceras vid högre inkomster. Då vid kommunalbeskattningen familjeavdraget för hustru är mindre än grundavdraget, erhåller ensamstående skattskyldig ortsavdrag med mer än hälften av ortsavdragen för makar. Såsom i det föregående närmare utvecklats innebar 1938 års reform av den statliga beskattningen, att grundavdraget sänktes i jämförelse med vad tidigare gällt, medan däremot familjeavdraget för hustru höjdes, så att detta blev lika stort som grundavdraget. 1938 års författningsändringar medförde 9—1616 46

130 således en försämring för ensamstående skattskyldiga, vilket även var åsyftat. Avsikten med dessa ändringar var nämligen att söka åstadkomma en skattedifferentiering, som gynnade familjerna — och särskilt de barnrika familjerna — mera än som tidigare varit fallet. Därest ortsavdragen för ensamstående skulle bestämmas på motsvarande sätt, som skedde år 1938, skulle detta innebära, att ortsavdragen för ensamstående i princip — d. v. s. innan reduktionen påbörjas — komma att utgöra hälften av ortsavdragen för makar. Med denna utgångspunkt skulle ortsavdragen för ensamstående i de olika ortsgrupperna variera mellan 1 250 och 1 500 kronor. Beredningen har emellertid funnit avdrag av denna storleksordning icke vara tillräckliga för det ändamål, som med ortsavdragen avses. Liksom i fråga om makar är det beträffande ensamstående skattskyldiga angeläget att undvika, uttagande av skatt till staten för inkomster, som äro så låga att de måste antagas åtgå för bestridande av kostnaderna för ett rimligt levnadskostnadsminimum. Då ortsavdragen för makar med denna utgångspunkt av beredningen föreslagits till vissa belopp, uppkommer nu den frågan, hur levnadskostnadsminimum för en ensamstående förhåller sig till levnadskostnadsminimum för makar. Då detta spörsmål kräver sin lösning även på andra områden än beskattningens, torde det vara av intresse att undersöka, hur därvid förfarits. Till ledning vid bedömandet av de belopp, som kunna anses hänförliga till erforderlig fattigvård, har av fattigvårdsstyrelsernas samarbetsdelegation, som utgör en sammanslutning av vissa större städers fattigvårdsstyrelser, utarbetats en taxa, vilken i normalfall torde tillämpas av såväl fattigvårdsstyrelserna som de dömande myndigheterna. I denna taxa angivas understödsbeloppen per månad för närvarande sålunda: Dyrortsgrupp

A

B

C

Vuxen person . . . .

120 80

130 90

145 100

I Stockholm lämnas emellertid högre understöd, nämligen för makar 215 kronor och för vuxen person 140 kronor per månad. Härav framgår, att vid bedömandet av erforderlig fattigvård understödsbeloppet för en ensamstående enligt nu tillämpad praxis motsvarar ungefär 2 /3 av understödsbeloppet för makar. Till ett liknande resultat kommer man vid en jämförelse med folkpensionernas storlek. Enligt den vid årets riksdag antagna lagen om folkpensionering skall folkpensionen utgå i lägsta ortsgrupp med 1 600 kronor för makar och med 1 000 kronor för ogift samt i högsta ortsgrupp — om hänsyn tages till bostadstillägg — med 2 400 kronor för makar och med 1 600 kronor för ogift.

131 Vissa uppgifter angående de av de exekutiva myndigheterna tillämpade normerna för bedömande av existensminimum vid indrivning ha, som i det föregående nämnts, införskaffats av beredningen. Dessa uppgifter återfinnas i Bilaga 6. Därav framgår, att existensminimum vid indrivning i Stockholm beräknas till, för år räknat, 3 380 kronor för makar tillhörande arbetarklassen och 2 600 kronor för ogift manlig arbetare, 3 600 kronor för makar tillhörande gruppen lägre tjänstemän o. dyl. och 3 000 kronor för ogift man tillhörande nämnda grupp samt 5 340 kronor för makar tillhörande gruppen högre tjänstemän och 3 720 kronor för ogift man tillhörande samma grupp. Enligt de inhämtade uppgifterna från vissa övriga orter synes sådant existensminimum för en ensamstående motsvara omkring 70—90 % av existensminimum för makar. Denna undersökning ger sålunda vid handen, att på andra områden tilllämpas ett levnadskostnadsminimum, som för ensamstående motsvarar minst omkring 2/3 av levnadskostnadsminimum för makar. För egen del kan beredningen ej heller finna annat än att — om man vill avväga beskattningen i de allra lägsta inkomstklasserna så, att rimlig hänsyn tages även till den ensamståendes oundgängliga levnadskostnader, och om man därjämte beaktar, att såväl kommunalskatt som indirekta skatter komma att erläggas även i dessa inkomstlägen — så böra ortsavdragen för ensamstående i nämnda inkomstklasser motsvara omkring -/z av ortsavdragen för makar. Med dessa utgångspunkter har beredningen funnit sig böra föreslå, att ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga i princip, d. v. s. innan reduktionen av avdragen påbörjas, skola uppgå till följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 600 kronor, i ortsgrupp I I 1 700 kronor, i ortsgrupp I I I 1 800 kronor, i ortsgrupp IV 1 900 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor. Om ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga bestämmas till de nu angivna beloppen, kommer detta även att medföra den fördelen att en ensamstående skattskyldig, som ej åtnjuter annan inkomst än folkpension, icke blir beskattad för någon del av pensionen, vilket beredningen finner önskvärt. Då enligt den nu antagna folkpensionslagen folkpensionen för ogift i den högsta ortsgruppen, såsom ovan nämnts, utgör 1 600 kronor, skulle däremot skattskyldighet inträda, om ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga bestämdes till hälften av ortsavdragen för makar. Enligt beredningens förslag börjar reduktionen av ortsavdragen för ensamstående, så snart den beskattningsbara inkomsten överstiger 1000 kronor. Detta är fallet, då den taxerade inkomsten överstiger i ortsgrupp I 2 600 kronor, i ortsgrupp I I 2 700 kronor, i ortsgrupp I I I 2 800 kronor, i ortsgrupp IV 2 900 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Eeduktionen sker sedan med 12,5 % av det ursprungliga avdraget per 1 000 kronor av den taxerade inkomsten. Detta innebär, att reduktionen är avslutad vid följande taxerade inkomster, nämligen i ortsgrupp I 10 600 kronor, i ortsgrupp I I 10 700 kronor, i ortsgrupp I I I 10 800 kronor, i ortsgrupp IV 10 900 kronor och i ortsgrupp V 11 000 kronor. Vid taxerade inkomster överstigande de nu nämnda åtnjuter således

132 ensamstående skattskyldig enligt beredningens förslag icke något ortsavdrag alls. Denna metod för ortsavdragens reducerande skiljer sig från nu gällande bestämmelser i detta hänseende därutinnan att reduktionen enligt förslaget dels börjar tidigare och dels sker i hastigare tempo. Ortsavdragen äro därigenom — trots höjningar av desamma — helt försvunna vid ett betydligt lägre inkomstläge än enligt gällande bestämmelser. Keduktionen av ortsavdragen för ensamstående innebär, att, då, den taxerade inkomsten ökar med 1 000 kronor, ökar den beskattningsbara inkomsten i ortsgrupp I med 1 200 kronor och i ortsgrupp V med 1 250 kronor. Enligt nuvarande bestämmelser sker reduktionen så, att, då det taxerade beloppet ökar med 1 000 kronor, ökar det beskattningsbara beloppet genomgående med 1 100 kronor. Spännvidden mellan ortsavdragen i högsta och lägsta ortsgrupp blir enligt förslaget något större för ensamstående än för makar, nämligen 20 % mot omkring 16 % beträffande ortsavdragen för makar. Denna bristande överensstämmelse, som bland annat föranletts av önskvärdheten att ortsavdragen såvitt möjligt bestämmas till jämna tal, torde enligt beredningens mening vara av mindre betydelse med hänsyn till reduktionen av ortsavdragen för ensamstående. Mot beredningens förslag att ortsavdragen för ensamstående skola bestämmas till belopp, som — före reduktionens början —• motsvara -/a av ortsavdragen för makar kan invändas, att därigenom vissa komplikationer komma att inträda, med avseende å sambeskattningen av äkta makar. Enligt nuvarande bestämmelser medför sambeskattningen i de lägre inkomstklasserna icke någon nämnvärt ökad skattebelastning utan tvärtom stundom — särskilt om makarna äro berättigade till barnavdrag — någon skatteminskning. Detta beror dels på den omständigheten, att familjeavdraget för hustru är lika stort som grundavdraget, och dels på det förhållandet, att genom sambeskattningen bankningen i större utsträckning kan till fullo utnyttjas i de lägre inkomstklasserna. Först vid något högre inkomstlägen föranleder sambeskattningen på grund av den progressiva skatteskalan en ökning i beskattningen. Det är uppenbart, att med den av beredningen föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och ortsavdragen för ensamstående en något ökad skattebelastning kommer efter äktenskaps ingående att inträda i de lägsta inkomstklasserna. Yid något högre inkomster kommer emellertid den av beredningen föreslagna tidigare reduktionen av ortsavdragen för ensamstående att motverka detta. För att åskådliggöra hur de av beredningen föreslagna ortsavdragen och den under kap. IV föreslagna skatteskalan för fysiska personer komma att verka med avseende å sambeskattningen av äkta makar har beredningen i tabell 12 för vissa taxerade belopp uträknat den statliga skattens storlek enligt förslaget dels för tyå makar vid sambeskattning (varvid hustruns inkomst antagits utgöra hälften av mannens) och dels för två ensamstående personer med motsvarande inkomster. Såsom jämförelse har

133 angivits skattens storlek i motsvarande fall enligt nuvarande ortsavdrag och skattesatser. I särskilda kolumner har angivits skatteökningen respektive skatteminskningen på grund av sambeskattningen. Beräkningarna avse ortsgrupperna I och V. Skattebeloppen ha avjämnats i helt antal kronor. Tabell 12 utvisande för vissa taxerade belopp verkningarna av sambeskattniugen ar äkta makar (utan barn) dels enligt gällande bestämmelser och dels enligt beredningens förslag. a) för ortsgrupp I: Statlig skatt vid sanibeskattning Taxerat belopp

2 000 + 1 000 3 000 + 1 500 4 000 + 2 000 5 000 + 2 500 6 000 t- 3 000 8 000 + 4 000 10 000 + 5 000 12 000 + 6 000 14 000 + 7 000 16 000 + 8 000 20 000 + 1 0 000 24 0 0 0 + 1 2 000

enligt nuvarande bestämmelser

enligt förslaget (uttagning

153 344 565 794 1053 1657 2 400 3 265 4 248 5 230 7 419 9 804

55 231 440 693 968 1595 2 387 3 377 4 543 5 797 8 437 11269

no %)

Statlig skatt för ensamstående enligt nuvarande bestämmelser

enligt förslaget (uttagning

163 340 538 754 986 1486 2 073 2 755 3 503 4 288 6 033 7 857

44 168 365 598 875 1483 2177 2 940 3 773 4 715 6 816 9 130

b) för ortsgrupp Statlig skatt vid sambeskattning Taxerat belopp enligt nuvarande bestämmelser 2 000 + 1 000 3 000 + 1 500 4 000 + 2 000 5 000 + 2 500 6 000 + 3 000 8 000 + 4 000 10 000 + 5 000 12 000 + 6 000 14 000 + 7 000 16 000 + 8 000 20 0 0 0 + 1 0 000 24 0 0 0 + 1 2 000

94 283 492 721 968 1549 2 274 3108 4 091 5 073 7 229 9 614

enligt förslaget (uttagning

no %) 170 363 605 869 1485 2 233 3 201 4 345 5 577 8 217 11022

uo %)

Skatteökning (-i-) resp. skatteminskning (—) genom sambeskattningen enligt nuvarande bestämmelser 10 + 4 + 27 + 40 + 67 + 171 + 327 + 510 + 745 + 942 + 1386 + 1947

enligt förslaget (uttagning

no %) + 11 + 63 + 75 + 95 + 93 + 112 + 210 f 437 + 770 + 1082 + 1621 + 2139

V:

Statlig skatt för ensamstående enligt nuvarande bestämmelser

enligt förslugct (uttagning

93 275 451 676 912 1403 1976 2 646 3 391 4 239 5 972 7 791

110 264 495 759 1380 2 090 2 882 3 718 4 669 6 787 9130

no %)

Skatteökning ( + ) resp. skatteminskning (—) genom sambeskattningen enligt nuvarande bestämmelser + 1 + 8 + 41 + 45 + 56 + 146 + 298 + 462 + 700 + 834 + 1257 + 1823

enligt förslaget (uttagning

no %) + 60 + 99 + 110 + 110 + 105 + 143 + 319 + 627 + 908 + 1430 + 1892

134 Av tabellen framgår, att, såsom varit att vänta, i de valda exemplen med låga inkomster en ökad skattebelastning till följd av sambeskattningen inträder enligt beredningens förslag. Medan för taxerade belopp å respektive 2 000 och 1 000 kronor i ortsgrupp I enligt nuvarande bestämmelser sambeskattningen medför en skatteminskning av 10 kronor, innebär beredningens förslag i motsvarande fall en skatteökning av 11 kronor. I övriga exempel, avseende de lägre inkomstklasserna är skatteökningen på grund av sambeskattningen större än enligt nuvarande bestämmelser, ehuru den totala skatten för skattskyldiga i dessa inkomstlägen är mindre enligt förslaget än enligt nuvarande bestämmelser. I de valda exemplen inträder vid taxerade belopp å 8 000 respektive 4 000 kronor en motsatt tendens, i det att skatteökningen på grund av sambeskattningen enligt förslaget är mindre än enligt nuvarande bestämmelser. Detta beror, såsom ovan nämnts, på att enligt förslaget reduktionen av ortsavdragen för ensamstående sker hastigare än enligt nuvarande bestämmelser. Denna tendens fortsätter i exemplen, beträffande ortsgrupp I till och med taxerade belopp å respektive 12 000 och 6 000 kronor samt i fråga om ortsgrupp V till och med taxerade belopp å respektive 14 000 och 7 000 kronor. Vid taxerade belopp över dessa lägen inträder ånyo på grund av sambeskattningen en något större skatteökning än för närvarande, vilket föranledes av den skatteskärpning, som enligt förslaget uppkommer i dessa skikt. Verkan av den föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och för ensamstående är däremot vid sådana inkomster ringa eller ingen, eftersom ortsavdragen för ensamstående där helt och hållet eller till större del genom reduktionen ha bortfallit. Att den av beredningen föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och ortsavdragen för ensamstående kommer att medföra verkningar med avseende å sambeskattningen är utan tvivel en olägenhet. Detta förhållande får ökad vikt därigenom att enligt i andra sammanhang verkställda undersökningar en mycket stor del av de fall, där båda makarna ha inkomst, synes förefinnas inom de lägre inkomstklasserna 1 . Enligt beredningens mening bör emellertid tanken på sambeskattningens verkningar icke få vara avgörande i detta fall. Det belopp, vid vilket skatteplikt skall inträda för en ensamstående, bör bestämmas med hänsyn till dennes förhållanden och vad som på grund därav kan anses skäligt. Beredningen finner icke kunna försvaras, att skattepliktsgränsen för en ensamstående skattskyldig skulle sättas lägre än som av sakliga skäl kan anses motiverat för att därigenom undanröja ogynnsamma verkningar för det fall, att vederbörande skulle ingå äktenskap och båda makarna ha inkomster. Verkningarna av sambeskattningen gälla mera en teknisk fråga, vilken bör lösas på annan väg. Det är också uppenbart, att, även om ortsavdragen för ensamstående skulle bestämmas till hälften av ortsavdragen för makar, komme därigenom icke olägenheterna, av sambeskattningen att undanröjas. 1 1941 å r s befolkningsutvecklings betänkande med s t a t i s t i s k a undersökningar k r i n g befolkningsfrågan (SOU 1945: 53 s. 314—317) samt bevillningsutskottets betänkande nr 48/1945.

135 Beredningen har ansett sig vid utformningen av sitt förslag angående ortsavdragen för ensamstående kunna så mycket hellre lämna verkningarna därav med avseende å sambeskattningen av äkta makar åsido som chefen för finansdepartementet den 19 juni 1946 tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar. Enligt de för de sakkunniga meddelade direktiven skall i första hand till förnyad prövning upptagas frågan, huruvida den nuvarande sambeskattningen av äkta makar bör avskaffas och ersättas med ett system, enligt vilket äkta makar taxeras och beskattas såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Vid prövningen av denna fråga borde beaktas bland annat den risk för överflyttningar av kapital och inkomst mellan äkta makar, som ett upphävande av sambeskattningen kunde medföra. Skulle utredningen i denna del giva till resultat, att sambeskattningen av äkta makar alltjämt borde bibehållas, borde i andra hand undersökas, huruvida ett särskilt avdrag för förvärvsarbetande kvinna bör återinföras vid statsbeskattningen och i samband därmed motsvarande vid kommunalbeskattningen utgående avdrag bör höjas. Beredningen utgår ifrån att de sakkunniga vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag komma att beakta jämväl de av beredningen föreslagna bestämmelserna i ifrågavarande hänseende. Beredningen anser sålunda, att ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga böra bestämmas på sätt ovan angivits samt att verkningarna därav med avseende å sambeskattningen av äkta makar böra av nämnda sakkunniga upptagas till bedömande i samband med frågan om sambeskattningens bibehållande eller utformning överhuvudtaget. Rätten till ortsavdrag för ogift skattskyldig med barn. Då en ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) har hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors inkomst, är den skattskyldige enligt nuvarande bestämmelser berättigad åtnjuta såväl grundavdrag som familjeavdrag för varje barn. Reduktion av grundavdraget äger ej rum. Den skattskyldige behandlas sålunda i detta hänseende på samma sätt som gift skattskyldig. För barn, vilkas föräldrar icke under beskattningsåret varit gifta med varandra eller varit gifta med varandra men levt åtskilda, skall, därest båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag för barnet, envar av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Beloppet avrundas nedåt till jämna tjugutal kronor. Ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild), som under beskattningsåret haft husföreståndarinna och haft hemmavarande barn för vilka han varit berättigad erhålla avdrag, äger vid statsbeskattningen åtnjuta familjeavdrag för husföreståndarinnan med hälften av det belopp, som tillkommer skattskyldig för hustru. Vid kommunalbeskattningen åtnjutes i sådant fall avdrag för husföreståndarinnan med samma belopp som för hustru. I samband med barnavdragens avskaffande och ersättande med barnbidrag uppkommer spörsmålet, hur ortsavdragen böra bestämmas för ogifta skatt-

136 skyldiga (änklingar, änkor och frånskilda) med försörjningsskyldighet gentemot barn. Därvid må till en början framhållas, att den omständigheten, att förekomsten av barn icke längre kommer att föranleda avdrag vid beskattningen, icke kan anses utgöra en tillräcklig grund för att en ogift skattskyldig med barn behandlas såsom en ensamstående skattskyldig och att ortsavdraget sålunda skulle vid stigande inkomst successivt bortfalla. Eftersom barnbidraget är avsett att kompensera endast en del av barnförsörjningskostnaderna, skulle bortfallandet av det egna avdraget för skattskyldiga, varom här är fråga, medföra en ökad belastning i skattehänseende, som ur skatteförmågesynpunkt icke kan anses motiverad. Det må erinras om att till denna grupp av skattskyldiga räknas bland annat änkor och änklingar med barn. I sådana fall torde i regel makens frånfälle ha medfört en försämring i deras ekonomiska ställning och det torde få anses skäligt, att detta ges tillbörligt beaktande vid skattebördans avvägning. Det må i detta sammanhang även påpekas, att enligt beredningens förslag reduktion icke är avsedd att äga rum beträffande ortsavdraget för makar utan barn. Om det sålunda torde kunna anses uppenbart, att reduktion icke bör ske av ortsavdraget för ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med minderåriga barn, kan det däremot måhända vara föremål för tveksamhet till vilket belopp detta avdrag bör bestämmas. Det skulle kunna tänkas, att avdraget för sådan skattskyldig med hänsyn till att barnbidragen i flertalet fall innebära en större förmån än de nuvarande barnavdragen borde fastställas till exempelvis hälften av det av beredningen föreslagna ortsavdraget för makar. Beredningen har emellertid ansett skäl tala för att den grupp av skattskyldiga, varom här är fråga, erhåller ortsavdrag med de belopp, som i det föregående föreslagits beträffande ensamstående skattskyldiga men utan reduktion av avdraget vid högre inkomster. Om en ogift skattskyldig, som har ett minderårigt barn att försörja, skulle erhålla lägre ortsavdrag än en ensamstående skattskyldig, skulle detta säkerligen — låt vara att barnbidrag utgår för barnet — icke komma att förstås av dem, som skulle beröras därav. Såsom förutsättning för att ortsavdragen i nu ifrågavarande fall skola bestämmas på sätt nu nämnts bör givetvis gälla, att barnbidrag åtnjutes för barnet. Katt att åtnjuta ett oreducerat ortsavdrag såsom för ensamstående bör tillkomma den av barnets föräldrar, som har vårdnaden om barnet. Beredningen anser däremot icke motiverat, att den andre av barnets föräldrar, även om han bidrager till barnets underhåll, skall erhålla den förmån, som rätten till ett oreducerat avdrag komme att innebära. Visserligen stadgas enligt nuvarande bestämmelser, att så snart en ogift skattskyldig i någon mån fullgör underhållsskyldighet mot barn, som ej är i hans vårdnad, och han således får åtnjuta halvt avdrag för barnet, han därigenom för egen del erhåller grundavdrag såsom andra familjeförsörjare och undantages från de för ensamstående gällande strängare bestämmelserna, Med den av beredningen föreslagna höjningen av det oreducerade ortsavdraget för ensamstående skulle emellertid

137 förmånen att komma i åtnjutande av ett obeskuret sådant avdrag i de högre inkomstklasserna bliva mycket stor och skillnaden i skatt skulle rent av kunna överstiga hela barnkostnaden. Beredningen anser sålunda, att ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild), som fullgör underhållsskyldighet mot barn vilket ej är i hans vårdnad, icke skall på grund av underhållsskyldighetens fullgörande medges någon särställning i beskattningshänseende av nu avsett slag. I detta sammanhang må erinras om att en motsvarande anordning föreslogs av familjebeskattningssakkunniga 1 . I många fall har ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med minderåriga barn husföreståndarinna hos sig anställd för barnens vård. Enligt nuvarande bestämmelser åtnjuter den skattskyldige, såsom ovan nämnts, i sådana fall vid statsbeskattningen familjeavdrag för husföreståndarinnan med hälften av familjeavdraget för hustru och vid kommunalbeskattningen familjeavdrag med samma belopp som för hustru. Före 1938 års författningsändringar gällde även vid statsbeskattningen, att familjeavdraget för husföreståndarinna utgjorde samma belopp som familjeavdraget för hustru. Den nämnda år beslutade sänkningen av ifrågavarande avdrag motiverades med att barnavdragen då icke obetydligt blivit! höjda samt att skäl icke förelåge att skattskyldig skulle för husföreståndarinna erhålla familjeavdrag med samma höga belopp som för hustru. Frågan om husföreståndarinneavdragets storlek har sedermera i olika sammanhang varit föremål för övervägande. Sålunda föreslog kommunalskatteberedningen i sitt år 1942 avgivna betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen, att avdraget för husföreståndarinna skulle bestämmas till samma belopp som avdraget för hustru 2 . Till stöd härför anfördes bland annat, att i betraktande av att för de flesta skattskyldiga kostnaderna för husföreståndarinna icke torde understiga kostnaderna för hustru vore det ur skatteförmågesynpunkt oriktigt att fastställa avdraget! för husföreståndarinna lägre än familjeavdraget för hustru. Kommunalskatteberedningen hade då särskilt haft sin uppmärksamhet fästad på det förhållandet att en skattskyldig, som vid hustruns frånfälle nödgades skaffa sig husföreståndarinna för vård av barn, i regel komme i ett ekonomiskt sämre läge än under hustruns livstid och att det för en sådan skattskyldig måste kännas särskilt betungande att få vidkännas en sänkning av ortsavdraget. Familj ebeskattningssakkunniga funno de av kommunalskatteberedningen sålunda anförda skälen äga giltighet även beträffande den statliga beskattningen samt föreslogo, att ogift skattskyldig med hemmavarande barn, för vilket avdrag åtnjötes, skulle vid statsbeskattningen erhålla samma ortsavdrag som makar med barn, därest han haft husföreståndarinna anställd hos sig3. 1 likhet med kommunalskatteberedningen och familj ebeskattningssakkuni SOU 1943: 3 s. 140—141. SOU 1942: 34 s. 165 o. f. 3 SOU 1943: 3 s. 153. 2

138 niga anser statsskatteberedningen, att ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande minderåriga barn skall, därest den skattskyldige haft husföreståndarinna hos sig anställd, erhålla samma ortsavdrag som gift skattskyldig. Med hänsyn till att en ogift skattskyldig med barn enligt beredningens förslag skall erhålla ett oreducerat ortsavdrag såsom för ensamstående innebär således den omständigheten, att husföreståndarinna anställes, att ortsavdraget ökas med ungefär hälften av det ursprungliga avdraget.

Torkningarna å skatteunderlaget ay beredningens förslag rörande familj ebeskattningen. De av beredningen föreslagna ändringarna i fråga om ortsavdragen komma givetvis, därest förslagen genomföras, att verka i den riktningen, att en minskning inträder i antalet skattskyldiga, som påföras skatt till staten. Även den del av det sammanlagda taxerade beloppet i riket, som genom ortsavdragen undantages från beskattning, kommer självfallet genom ortsavdragens höjning att öka. Barnavdragens avskaffande kommer emellertid att verka i motsatt riktning. Några mera exakta beräkningar av det slutliga resultatet av dessa ändringar kunna i brist på fullständig statistik i ämnet icke åstadkommas. För att äga någon hållpunkt vid bedömandet av verkningarna av beredningens förslag har emellertid beredningen verkställt vissa approximativa beräkningar i detta hänseende. Dessa beräkningar, vilka skett på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering, ha givit till resultat, att antalet skattskyldiga fysiska personer och därmed likställda med till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst kan efter den av beredningen föreslagna omläggningen av ortsavdragen beräknas till omkring 1 800 000. Då antalet skattskyldiga med till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp vid nämnda års taxering kan beräknas till omkring 2 770 000, skulle sålunda förslagets genomförande föranleda en minskning av antalet skattskyldiga med beskattningsbar inkomst av 970 000 eller med något över en tredjedel av motsvarande antal vid 1945 års taxering. Det sammanlagda taxerade beloppet vid 1945 års taxering för fysiska personer och därmed likställda utgjorde 10 513,3 2 miljoner kronor. Det sammanlagda beskattningsbara beloppet för samma grupper av skattskyldiga uppgick vid nämnda års taxering till 5 613,6 2 miljoner kronor. Genom ortsavdragen bortgick sålunda ett belopp av 4 899,7 0 miljoner kronor eller omkring 47 % av det sammanlagda taxerade beloppet. Enligt beredningens förslag kan på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering den beskattningsbara inkomsten beräknas till omkring 4 625 miljoner kronor. Yid jämförelsen mellan verkningarna av beredningens förslag och av nuvarande skattesystem bör uppmärksammas, att enligt förslaget inkomst- och förmögenhetsbeskattningen avses skola särskiljas i två från varandra fristående skatter. Å det taxerade beloppet vid 1945 års taxering bör fördenskull frånräknas vad som därav belöper å förmögenhetsdelen. Eftersom den

139 taxerade förmögenheten vid nämnda års taxering för ifrågavarande skattskyldiga utgjort 21 600 miljoner kronor, har sålunda förmögenhetsdelen uppgått till 216 miljoner kronor. Det taxerade beloppet bör följaktligen vid jämförelsen minskas med nämnda belopp eller till 10 297,32 miljoner kronor. Genom den av beredningen föreslagna omläggningen av ortsavdragen okas då den del av det sammanlagda taxerade beloppet, som bortgår genom ortsavdragen, från 47 till 55 %. Beredningens förslag innebär alltså, att en betydande minskning av antalet skattskyldiga med beskattningsbart belopp skulle inträda, liksom även att en avsevärd ökning skulle uppkomma av den genom ortsavdragen bortfallande delen av det sammanlagda taxerade beloppet. Betydelsen härav bör emellertid icke överskattas. Det bör ihågkommas, att de nuvarande ortsavdragen på grund av den inträdda försämringen av penningvärdet äro för låga. Detta innebär, att det vid 1945 års taxering fastställda sammanlagda beskattningsbara beloppet är högre än det bort vara, om ortsavdragen varit avvägda på ett mera tillfredsställande sätt. Med hänsyn härtill synes vid bedömandet av verkningarna av beredningens förslag en jämförelse enbart med förhållandena vid 1945 års taxering icke ge en riktig bild av förslagets innebörd. Det torde här vara av intresse att konstatera, hur förhållandena i detta hänseende gestaltat sig under en något längre tidsperiod. Beredningen har fördenskull undersökt, hur stor clel av det sammanlagda taxerade beloppet som bortfallit genom ortsavdragen vid 1939—1944 års taxeringar. Undersökningen utvisar, att ortsavdragen medfört följande bortfall, räknat i procent av det sammanlagda taxerade beloppet respektive år: taxeringsår 1939 56 %, » 1940 55 » , » 1941 55 » , » 1942 53 » , » 1943 49 » , » 1944 47 » . Såsom härav framgår kan det till 55 % beräknade bortfallet genom ortsavdragen enligt beredningens förslag icke anses vara osedvanligt högt. En motsvarande jämförelse i fråga om antalet skattskyldiga fysiska personer och därmed likställda, vilka åsatts beskattningsbart belopp, bereder större svårigheter. Först från och med 1944 års taxering ger nämligen finansstatistiken möjlighet till en sådan beräkning. Det kan emellertid nämnas, att enligt uppgift i 1936 års skattekommittés betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. antalet »enskilda» skattskyldiga (varunder hänförts alla andra skattskyldiga än svenska aktiebolag), som vid 1935 års taxering åsatts beskattningsbart belopp, utgjorde 1 624 5551. Detta antal, som sålunda inbegriper även ett flertal juridiska personer, är som synes lägre än det ovan beräknade antalet skattskyldiga, fysiska personer med beskattningsbar inkomst efter den av beredningen föreslagna omläggningen av ortsavdragen, vilket antal utgör 1 800 000. 1

SOU 1937: 42 s. 302.

140 KAP. IV. Skattesystem och skatteskala vid den statliga inkomstbeskattningen av fysiska personer. Inledning. Syftet med 1938 års författningsändringar beträffande den statliga beskattningen var bland annat att ersätta de olika skatteformer på detta område, som då förefunnos, med ett mera enhetligt system. Dessa författningsändringar inneburo, att den statliga beskattningen av inkomst och förmögenhet skulle ske genom dels en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt, varvid förmögenheten beskattades på så sätt att en hundradel därav inräknades i det för den skattskyldige bestämda taxerade beloppet, dels ock en fristående förmögenhetsskatt, kallad särskild skatt å förmögenhet. Inkomst- och förmögenhetsskatten består enligt 1938 års lagstiftning av en bottenskatt, som skall utgå av alla skattskyldiga, samt en tilläggsskatt, som skall erläggas av fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser med beskattningsbart belopp överstigande 8 000 kronor. Bottenskatten är för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga progressiv, dock endast i mindre utsträckning. Den lägsta skattesatsen för bottenskatten utgör nämligen för sådana skattskyldiga 4,5 96 för beskattningsbara belopp ej överstigande 3 000 kronor och den högsta skattesatsen 6,5 96 för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 6 000 kronor. Tilläggsskatten är likaledes progressiv men i betydligt högre grad än bottenskatten. Den lägsta skattesatsen för tilläggsskatten är 2 96, avseende den del av det beskattningsbara beloppet som överstiger 8 000 kronor men ej 10 000 kronor, och den högsta skattesatsen 28 96, vilken skattesats gäller för den del av det beskattningsbara beloppet som överstiger 200 000 kronor. Bottenskatten är rörlig, medan däremot tilläggsskatten är fast. Med hänsyn till de stora växlingar, som kunna inträda i avseende å såväl skatteunderlaget som behovet av direkta skatter, är det av vikt att i ett statligt skattesystem elasticiteten är så tillfredsställande som möjligt. Av detta skäl ansågs vid 1938 års skattereform den statliga beskattningen böra vara till största delen rörlig. Denna rörlighet åstadkommes på så sätt, att de i författningen angivna skattesatserna för bottenskatten allenast avse grundbeloppet för denna skatt. För varje år bestämmer riksdagen med vilket procenttal av grundbeloppet bottenskatt skall för det året utgå. Även tilläggsskatten var föranledd av önskemålet om skattesystemets elasticitet. Med de skattesatser i fråga om inkomstbeskattningen, varmed man måste räkna, ansågs det nämligen nödvändigt att de högre skikten av den progressiva skalan bundes i en fast skatt för att icke skattens rörlighet uppåt skulle alltför mycket begränsas.

141 Vid tillkomsten av det år 1938 antagna skattesystemet antogs detta vara tillräckligt elastiskt för att utan påbyggnad av extra skatter kunna användas vid relativt måttliga förändringar i skatteunderlaget och behovet av direkta skatter. Eedan det första året, varunder det nya skattesystemet var gällande, medförde emellertid inrättandet av en ytterligare skatteform för den direkta statsbeskattningen. Världskrigets utbrott under hösten 1939 och den därav föranledda betydande ökningen av statsutgifterna, särskilt för försvarsändamål, nödvändiggjorde en sådan skärpning av den direkta statsbeskattningen, att densamma icke kunde — utan att en avsevärd rubbning av den gjorda avvägningen av skattebördan mellan inkomsttagare i olika inkomstlägen skolat inträda — genomföras inom ramen för det nya skattesystemet. På grund härav har alltsedan budgetåret 1939/40 vid sidan av den statliga inkomstoch förmögenhetsskatten utgått en värnskatt, vilken för nämnda budgetår motsvarade hälften av den inkomst- och förmögenhetsskatt som påförts den skattskyldige på grund av 1939 års taxering samt från och med budgetåret 1940/41 utgått efter en särskild skala, Värnskatten, som i sin nuvarande utformning är en fast skatt, utgår på grundval av det vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda beskattningsbara beloppet. Även värnskatten är således att betrakta såsom en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt. Såsom i beredningens direktiv uttalats föreligger icke nu, då utvecklingen av statens inkomster och utgifter kan överblickas och en enhetlig skatteavvägning därigenom möjliggöres, någon anledning att bibehålla en särskild värnskatt såsom en fristående skatt. I anslutning härtill må påpekas, att — även om den nu ifrågasatta omläggningen av skattesystemet icke hade annat syfte än ett inarbetande av värnskatten i den statliga inkomstoch förmögenhetsskatten och därvid sålunda allenast avsågs att erhålla samma totala skatteintäkter som för närvarande — en förnyad avvägning av skattebördan mellan skattskyldiga i olika inkomstlägen måste äga rum. Den avvägning, som skedde år 1938, kan efter den betydande skatteskärpning som sedan dess ägt rum, icke antagas vara i alla avseenden tillfredsställande. Vidare kan den omständigheten, att statsskatten uttagits i två olika former, ha föranlett att — även om skatteskalorna var för sig utarbetats efter tekniskt riktiga grunder — den sammanlagda skatten ej blivit på ett lämpligt sätt avvägd. Beredningen har under sitt arbete haft att taga ställning till vissa spörsmål, vilka äro av avgörande betydelse för utformningen av skattesystemet. Sålunda uppkommer frågan, huruvida beskattningen av inkomst och förmögenhet bör såsom hittills ske i två olika former, nämligen dels genom en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt och dels genom en fristående förmögenhetsskatt. Vidare måste fastställas, i vilken omfattning den statliga skatten skall vara rörlig. Slutligen måste såsom utgångspunkt för utredningen bestämmas det skattebelopp, som med skattesystemet avses att vinnas,

142 d. v. s. ramen för skattesystemet. Sedan dessa frågor erhållit sin lösning, återstår spörsmålet om skatteskalans bestämmande.

Kombinationen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Vad angår förmögenhetsbeskattningens anordnande har beredningen funnit den nuvarande kombinationen mellan inkomst- och förmögenhetsbeskattningen icke längre böra bibehållas. Skälen härför ha av beredningen närmare utvecklats i kap. VI och beredningen inskränker sig i detta sammanhang till att hänvisa till vad i nämnda kapitel anförts. Beredningen föreslår sålunda, att beskattningen av inkomst och förmögenhet skall ske genom två från varandra helt fristående skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. I detta kapitel kommer fördenskull endast att behandlas den statliga inkomstskatten och dess utformning enligt beredningens förslag.

Skattens rörlighet. Beträffande frågan om skattens rörlighet får beredningen erinra om att före 1938 års skattereform den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten var i sin helhet rörlig, i det att det procenttal, varmed grundbeloppet uttogs, växlade efter varje års behov av direkta skatter. Övriga under åren närmast före år 1938 utgående skatter, nämligen extra inkomst- och förmögenhetsskatten, särskilda skatten å förmögenhet, utjämningsskatten och kommunala progressivskatten voro däremot fasta (om därvid bortses från möjligheten att de båda sistnämnda skatterna, ej uttogos med hela grundbeloppet). Vid 1938 års skattereform uppdelades emellertid, såsom ovan nämnts, den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt. Av de totala skatteintäkterna från dessa grupper av skattskyldiga hänför sig den övervägande delen till rörlig skatt. Sålunda utgjorde den på grundval av 1945 års taxering debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser till ett belopp av 422,3 0 miljoner kronor bottenskatt och till ett belopp av 69,4 3 miljoner kronor tillläggsskatt. Övriga skattskyldiga erlägga icke tilläggsskatt, varför skatten för dem är i sin helhet rörlig. Anordningen med en rörlig bottenskatt för alla skattskyldiga och en fast tilläggsskatt för fysiska personer och med dem likställda kategorier med beskattningsbart belopp överstigande visst belopp föreslogs ursprungligen av bolagsskatteberedningen efter engelskt-amerikanskt mönster. 1 Innan en redogörelse lämnas för de skäl, som av bolagsskatteberedningen anfördes till stöd för införandet av denna anordning, må här erinras om att vid nämnda tid och intill dess 1938 års skattereform medförde ändrade regler en bestämmelse fanns om maximering av grundbeloppet för fysiska personer och med dem likställda skattskyldiga. Grundbeloppet för dessa skattskyldiga skulle 1

SOU 1931: 40 s. 222—224.

143 då bestämmas efter en progressiv skiktskala, vars högsta skattesats, 15 %, avsåg den del av det beskattningsbara beloppet som översteg 1 000 000 kronor. I anslutning härtill föreskrevs, att grundbeloppet icke i något fall finge överstiga 12 % av det beskattningsbara beloppet, vilket procenttal inträdde vid ett beskattningsbart belopp av 1 226 670 kronor. Såsom motivering för sitt förslag anförde bolagsskatteberedningen bland annat, att, om bottenskatten gjordes rörlig efter statsregleringens behov men tilläggskatten holies oförändrad, den sammanlagda beskattningen skulle erhålla ett stort mått av rörlighet, utan att alltför hög belastning av de större inkomsterna och förmögenheterna behövde befaras. Såsom en fördel hos systemet med en fast tilläggsskatt framhölls, att någon maximering av skatteskalan icke erfordrades. Den dåvarande maximeringen av grundbeloppsskalan hade ansetts nödvändig för att förebygga alltför stark förhöjning av de högre skattesatserna, för det fall att särskilt hög utdebiteringsprocent påkallats av statsregleringens behov. En följd därav hade emellertid å andra sidan blivit, att den del av det beskattningsbara beloppet, som låge över den gräns där skalan upphörde att stiga, beskattades efter en lägre skattesats än de närmast under liggande skikten, vilket resultat icke stode i god överensstämmelse med den s. k. lika offerprincipen, som låge till grund för skatteprogressionen. Denna olägenhet undginges vid systemet med en fast tilläggsskatt utan att dock någon risk för beskattningens uppdrivande till orimlig höjd förefunnes. Systemet med en rörlig bottenskatt och en fast tillläggsskatt innebure enligt beredningens mening även beaktansvärda fördelar. Det lämnade möjlighet, till uttagande av ökade skatter av de mera bärkraftiga i samhället utan äventyrande av skattesatsernas rörlighet. Den i systemet innehållna garantien mot ytterligare kraftigt stegrad beskattning av de högre inkomstskikten motvägdes av det förhållandet, att den lättnad i beskattningen, som vid framtida gynnsammare budgetsituation kunde anses möjlig att genomföra, företrädesvis förbehölles de mindre bärkraftiga. Bolågsskatteberedningen framhöll till sist, att till förmån för systemets införande jämväl talade beredningens förslag om skärpt förmögenhetsbeskattning, innebärande en ökning av förmögenhetsdelen från en sextiondedel till en femtiondedel. Detta förslag vore nämligen ägnat att ytterligare minska rörlighet-en hos inkomst- och förmögenhetsskatten. Den tanke, som ligger bakom inkomst- och förmögenhetsskattens uppdelning i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt är sålunda i korthet sagt den, att man därigenom velat åstadkomma en större rörlighet i skattesystemet, Progressiviteten i den statliga skatteskalan medför ju, att det procenttal, med vilket grundbeloppet uttages, icke kan ökas i obegränsad utsträckning. E n stark höjning av uttagningsprocenten kan, om skatten är i sin helhet rörlig, vid större inkomster föranleda, att skatten kommer att uppgå till eller rent av överstiga inkomsten. I särskilt hög grad föreligger denna risk, då i det taxerade beloppet ingår en förmögenhetsdel. Bolagsskatteberedningen framhöll också till stöd för införandet av en fast tilläggsskatt bland annat den av beredningen föreslagna höjningen av förmögenhetsdelen.

144 Då enligt statsskatteberedningens förslag kombinationen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen skall upphöra, blir situationen så till vida en annan, att den begränsning i skattesystemets elasticitet, som förmögenhetsdelen innebär, kommer att bortfalla. Denna omständighet kommer otvivelaktigt, om beredningens förslag genomföres, att åt skattesystemet skänka ett visst mått av ökad rörlighet. På grund av skatteskalans progressivitet kommer emellertid behovet av någon anordning för åstadkommande av en maximering av skatten vid högre inkomster att fortfarande kvarstå. Ur denna synpunkt sett kan givetvis systemet med en fast tilläggsskatt rent tekniskt sägas fylla sitt syfte. Det lärer emellertid enligt statsskatteberedningens mening icke kunna förnekas, att de högre inkomstskiktens bindande i en fast tilläggsskatt sakligt sett för med sig vissa olägenheter. Vid uppbyggandet av ett skattesystem måste en avvägning av skattebördan ske mellan skattskyldiga i olika inkomstlägen. Att denna avvägning, som bör verkställas med hänsyn till de skattskyldigas i olika inkomstlägen skatteförmåga, blir fullt tillfredsställande är det centrala vid skattesystemets utformning. En höjning av uttagningsprocenten för skattens rörliga del rubbar emellertid — åtminstone om höjningen är mera avsevärd — den sålunda gjorda avvägningen. Någon objektiv grund för att de högre inkomstskikten skola vara oberoende av uttagningsprocentens växlingar torde icke förefinnas och har ej heller åberopats. Fastlåsandet av de högre inkomstskikten i en fast skatt betyder i själva verket, att önskemålet om elasticitet i skattesystemet tillgodoses på bekostnad i stor utsträckning av de mindre inkomsttagarna, vilkas inkomster i sin helhet äro underkastade rörligheten. Att denna synpunkt icke varit främmande för bolagsskatteberedningen framgår av dess ovan återgivna uttalande därom att garantien mot ytterligare stegrad beskattning av de högre inkomstskikten motvägdes av att en framtida lättnad i beskattningen företrädesvis förbehölles de mindre bärkraftiga. Enligt statsskatteberedningens mening visar detta, betraktelsesätt med tydlighet, att anordningen med en fast tilläggsskatt ej verkar fullt tillfredsställande. Den kompensation, som ställdes i utsikt för de mindre bärkraftiga vid en framtida gynnsammare budgetsituation, har enligt vad utvecklingen visat icke kommit dem till del. Även om en skattesänkning genom minskning av uttagningsprocenten kan komma att inträda i framtiden, lärer den nu anförda synpunkten icke kunna godtagas såsom ett stöd för anordningen med en fast tilläggsskatt. I detta sammanhang må erinras om att olägenheterna av den fasta tillläggsskatten med avseende å de mindre inkomsterna ej heller förbisetts under förarbetena till 1938 års skattereform. Sålunda yttrade departementschefen i den vid 1936 års riksdag framlagda men då ej bifallna propositionen med förslag till omläggning av den statliga beskattningen, att anordningen med en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt i viss mån undanröjde det hinder för skattens rörlighet uppåt, som låge i relativt höga skatteprocenter för de större inkomsterna, men att å andra sidan icke finge förbises, att ju

145 mera bottenskatten närmade sig till en rent proportionell skatt, desto mindre rörlig bleve den på grund av svårigheten att starkt höja skatteprocenten för den lägre delen av inkomstskalan. 1 Statsskatteberedningen har vid sina överväganden kommit till den uppfattningen, att en på ett eller annat sätt utformad maximeringsregel bör förefinnas vid skattens bestämmande för högre inkomster. Anordningen med en fast tilläggsskatt bör emellertid enligt beredningens mening icke bibehållas för tillgodoseende av detta syfte. Den kan, såsom framgår av vad ovan anförts, icke anses stå i god överensstämmelse med principen om beskattningens anpassning efter skatteförmågan. Dess verkningar sträcka sig också längre än som är erforderligt för vinnande av syftet med densamma. För erhållande av en maximering av skatten vid högre inkomster är det icke nödvändigt att tillgripa utvägen att binda vissa inkomstskikt — enligt nuvarande bestämmelser skikten över 8 000 kronor — i en fast skatteskala. Det syfte, som med anordningen avses, bör kunna vinnas på annan väg. För att en inkomstskatteskala skall kunna anses avvägd på ett tillfredsställande sätt bör på densamma kunna ställas det kravet, att för en skattskyldig i varje inkomstläge — såväl högre som lägre — en skälig del av inkomsten skall återstå efter skattens erläggande. Skalan bör därför bestämmas med tillbörligt beaktande härav. För åstadkommande av en maximering av skatten vid högre inkomster kan en anordning liknande den i vår skattelagstiftning före år 1938 förefintliga maximiregeln synas ligga nära till hands'. En sådan regel verkar mera direkt i den riktningen, att en viss del av inkomsten alltid bör förbehållas den skattskyldige, och regeln träder ej heller i tillämpning i andra fall än då en begränsning av skattens storlek kan anses påkallad. Emellertid äro vissa olägenheter förenade även med en maximiregel av detta slag. Såsom framhölls av bolagsskatteberedningen innebär regeln, att den del av det beskattningsbara beloppet, som ligger över den gräns där skalan upphör att stiga, blir beskattad efter en lägre skattesats än de närmast under liggande skikten, vilket icke kan anses tillfredsställande. En sådan maximiregel är ej heller effektiv. Den innebär allenast, att grundbeloppet icke får överstiga visst procenttal av det beskattningsbara beloppet. Därigenom förhindras icke, att genom en höjning av uttagningsprocenten en betydligt högre del av inkomsten kan tagas i anspråk för skatt. Beredningen har fördenskull valt en annan väg. Enligt den av beredningen föreslagna inkomstskatteskalan för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga utgör den högsta skattesatsen 70 %. Denna skattesats inträder för den del av den beskattningsbara inkomsten, som överstiger 200 000 kronor. Enligt beredningens förslag skall inkomstskatten för fysiska personer vara i sin helhet rörlig. Beredningen föreslår emellertid en begränsning av rörligheten så till vida, att den statliga inkomstskatten icke får i något skikt överstiga 70%. Spärregeln har alltså anknutits till den s. k. marginalskatten. Den för hela inkomsten genomsnittliga skattesatsen blir givetvis lägre. 1

Prop, nr 232/193G s. 92.

10—1616 46

146 Uttagningsprocenten enligt det nya skattesystemet kommer givetvis att bliva beroende av det föreliggande behovet av direkta skatter. Med utgångspunkt från den vid 1946 års riksdag framlagda finansieringsplanen, för vilken en närmare redogörelse lämnas i det följande, torde det kunna antagas, att skatten till en början uttages med 110 % av grundbeloppet. P å grund av den föreslagna spärregeln kommer emellertid denna uttagningsprocent icke att öva inverkan på skattens storlek i skikten över 200 000 kronor av det beskattningsbara beloppet. Enligt nuvarande bestämmelser ocli uttagningsprocent utgör skattesatsen i dessa skikt 68,7 5 %. Spärregeln innebär sålunda en avrundning uppåt av detta procenttal. Att inkomstskatten för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga enligt beredningens förslag skall — med den begränsning som föranledes av spärregeln — vara i sin helhet rörlig innebär givetvis icke, att uttagningsprocenten för skatten skulle enligt det nya systemet kunna variera i hur stor utsträckning som helst. Det är tvärtom enligt beredningens mening önskvärt, att, därest i en framtid en mera avsevärd ändring — uppåt eller nedåt — i det uttagna skattebeloppet skulle ifrågakomma, en förnyad avvägning av skattebördan äger rum.

Ramen för skattesystemet. Vid det nya skattesystemets utformning måste bestämmas, vilket sammanlagt skattebelopp som vid tillämpning av systemet på ett givet skatteunderlag anses böra uttagas. Detta är av betydelse för fastställande av grundbeloppsnivån för det nya skattesystemet. I detta sammanhang kommer endast att beröras beskattningens anordnande för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga. Beredningen vill härvid framhålla, att enligt dess förslag skatten icke skall vara rörlig för andra grupper av skattskyldiga än de nu nämnda. De faktorer, vilkas framtida utveckling är av betydelse vid bestämmandet av ramen för det nya skattesystemet, äro skatteunderlaget samt storleken av de statsutgifter, som skola täckas av de direkta skatter, varom här är fråga. Båda dessa faktorer äro ytterst ovissa att beräkna. Beträffande skatteunderlagets storlek under de senare åren får beredningen hänvisa till den härutinnan i kap. I lämnade redogörelsen. Såsom därav framgår har skatteunderlaget sedan taxeringsåret 1939 starkt ökats. Medan det taxerade beloppet för fysiska personer m. fl. i A-längden upptagna skattskyldiga nämnda taxeringsår utgjorde 6 480,3 7 miljoner kronor, uppgick det taxerade beloppet för samma grupper av skattskyldiga taxeringsåret 1944 till 9 996,30 miljoner kronor och taxeringsåret 1945 till 10 513,32 miljoner kronor. Det beskattningsbara beloppet för samma skattskyldiga utgjorde taxeringsåret 1939 2 830,9 6, taxeringsåret 1944 5 242,3 4 och taxeringsåret 1945 5 613,6 2 miljoner kronor. Den å fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga debiterade statsskatten (inkomst- och förmögenhetsskatt

147 och värnskatt) utgjorde taxeringsåret 1944 863,7 5 och taxeringsåret 1945 916,2 9 miljoner kronor. I propositionen nr 222 till 1946 års riksdag har Kungi. Maj:t hemställt om riksdagens yttrande angående avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten, varvid förordades, att sådan avveckling skulle ske från och med den 1 januari 1948. På hemställan av första särskilda utskottet i dess utlåtande nr 2 har riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställt om förslag angående avveckling av nämnda skatt redan från och med den 1 juli 1947. Med anledning av förslaget om den allmänna omsättningsskattens avveckling har i berörda proposition framlagts en finansieringsplan för den närmaste femårsperioden. Då de i denna finansieringsplan gjorda beräkningarna torde böra beaktas vid bestämmandet av ramen för det nya skattesystemet, får beredningen här lämna en redogörelse för den huvudsakliga innebörden av denna plan. Finansieringsplanen avser tiden från och med budgetåret 1946/47 till och med budgetåret 1951/52. I planen ingå även vissa antaganden rörande beskattningens utveckling. Finansieringsplanens framläggande har föregåtts av överläggningar inom en särskild delegation för budgetfrågor, som arbetat under ordförandeskap av chefen för finansdepartementet. Under den senare delen av delegationens arbete ha även statsskatteberedningens ledamöter deltagit i sammanträdena. Inom budgetdelegationen ha gjorts dels vissa beräkningar över möjliga, alternativa utvecklingar av nationalinkomst och statsinkomster under den närmaste femårsperioden, och dels en sammanställning av de förslag till utgiftsökningar, som inom olika departement aro föremål för övervägande. I propositionen framhålles såsom uppenbart, att endast en mindre del av sålunda framräknade utgiftsstegringar skulle få rum inom en balanserad budget med nuvarande statsinkomster och med nu utgående utgifter oförändrade. I budgetförslaget för år 1946/47 vägde inkomster och utgifter ungefär jämnt, men ett av uppbördsreformen förorsakat inkomstbortfall under övergångsåret innebure, att en dold reserv på 300 a 350 miljoner kronor kunde anses föreligga. Detta belopp betecknade alltså det aktuella utrymmet för nya utgifter. I vilken mån detta utrymme under de kommande åren kunde vidgas berodde dels på utvecklingen av nationalinkomst, skatteunderlag och skattesatser, dels på möjligheten att genomföra besparingar på nu bestående utgiftsposter. Beträffande inkomstsidan har såsom bilaga till propositionen fogats en för budgetdelegationens räkning av chefen för konjunkturinstitutet, professorn E. Lundberg, utarbetad promemoria rörande olika alternativ för nationalinkomstens utveckling under den närmaste efterkrigstiden. I denna promemoria har — med understrykande av att det statistiska underlaget fölen kalkyl över nationalinkomstens framtida utveckling är synnerligen bristfälligt — uppställts två alternativ, som syntes rimliga med hänsyn till vissa antaganden beträffande de faktorer, som i sista hand styrde utvecklingen.

148 Dessa antaganden finge till stor del grundas på erfarenheter från utvecklingen under tidigare perioder med de modifikationer, som den överblick av efterkrigsförhållandena vi nu hade kunde föranleda, Båda alternativen äro gynnsamma, i det att de bygga på förutsättningen av i huvudsak fullt utnyttjande av landets produktivkrafter. Vid uppställandet av det mindre gynnsamma alternativet har hänsyn i första rummet tagits till försämrade betingelser för utrikeshandeln. Sannolikhetsfältet för den reala nationalinkomstens utveckling mellan åren 1939 respektive 1944 och 1951 har i promemorian angivits i följande indextal: 1939 1951 1944 1951 Gynnsamt alternativ 100 126 100 122 Mindre gynnsamt alternativ.. 100 115 100 111 De båda alternativen innebära sålunda, det gynnsamma en stegring av den reala nationalinkomsten från år 1939 till år 1951 med 26'% och från år 1944 till år 1951 med 22 % samt det mindre gynnsamma en stegring av den reala nationalinkomsten från år 1939 till år 1951 med 15 % och från år 1944 till år 1951 meåT 11 %. I anslutning till de sålunda gjorda beräkningarna framhåller departementschefen i propositionen, att kritiska anmärkningar givetvis kunde riktas mot varje försök att göra antaganden om en oviss framtid. Med full avsikt hade emellertid de alternativ utelämnats, som skulle gå ut från antagandet att vårt näringsliv under den avsedda tidsperioden bleve utsatt för kris- och depressionstendenser av det slag, som brukat ta sig uttryck i mer eller mindre regelbundna konjunkturväxlingar. Beräkningarna byggde sålunda i bägge de antagna fallen på förutsättningen om full sysselsättning. Denna begränsning av synfältet berodde icke på någon övertygelse om att depressionstendenserna skulle vara så osannolika, att de icke förtjänade uppmärksamhet. Men för den fråga, som föranledde framtidskalkylerna, alltså frågan om utrymme för planerade nya statsutgifter, skulle ett depressionsalternativ med ofullständigt utnyttjande av produktiva resurser medföra så ändrade förutsättningar, att en enhetlig diskussion vore utesluten. Med stöd av de sålunda gjorda beräkningarna av nationalinkomstens utveckling har i en annan, såsom bilaga vid propositionen fogad promemoria gjorts vissa beräkningar angående utvecklingen av statsinkomsterna. Därvid har antagits, att nu gällande beskattning skulle kvarstå oförändrad med det enda undantaget att krigskonjunkturskatten bortfaller utan att kompensation härför söktes i annan skatteform. Detta gav till resultat en samlad inkomstsumma å driftbudgeten för år 1951 på 4 046 miljoner kronor enligt det gynnsammare alternativet och 3 686 miljoner kronor enligt det mindre gynnsamma, varvid automobilskattemedlen lämnats utanför. Med samma uteslutning hade inkomsterna i förslaget till riksstat för 1946/47 uppgått till 3 077 miljoner kronor, eller med rättelse för den dolda reserven till något över 3 400 miljoner kronor. Utrymmet för ökade utgifter vid början av 1950-talet

149 skulle sålunda i det gynnsammare fallet stiga till närmare 1 000 miljoner kronor och i det mindre gynnsamma till något över 600 miljoner kronor. I fråga om beskattningens utveckling har budgetdelegationen omnämnt de skattehöjningar, som under krigstiden blivit genomförda, och de önskemål som framförts om skattelättnader, särskilt med avseende å omsättningsskatten och värnskatten. Delegationen har också erinrat om att en avveckling av krigskonjunkturskatten vore förestående, liksom att en översyn av skatterna på inkomst och förmögenhet väntades komma till stånd, varvid frågan om en utvidgad beskattning av förmögenheterna ägnades särskild uppmärksamhet. Delegationen har emellertid avhållit sig från varje uttalande i dessa hänseenden. Departementschefen har i anslutning härtill anfört, att varje minskning av inkomsterna från en nu utgående skatt, som icke uppvägdes av en lika stor höjning av beskattningen i annan form, ledde till en motsvarande minskning av utrymmet för nya utgifter. Ensamt ett borttagande av omsättningsskatten skulle för år 1951 betyda ett inkomstbortfall av 375 å 400 miljoner kronor. Krigskonjunkturskatten vore för budgetåret 1946/47 beräknad till 100 miljoner kronor, och dess bortfall minskade med samma belopp den förut omnämnda reserven på 300 å 350 miljoner kronor. En skärpning av förmögenhetsbeskattningen, vare sig i form av årlig förmögenhetsskatt eller av arvsskatt, kunde säkerligen endast medge mycket måttliga sänkningar av skattesatserna på inkomst, såvida man ville undvika nedgång i det samlade beloppet av inkomst- och förmögenhetsskatt. En engångsskatt på förmögenhet kunde överhuvudtaget endast spela rollen av stöd för budgeten under några övergångsår. Departementschefen har vidare framhållit, att hela diskussionen om ett visst utrymme för utgiftsökningar uppenbarligen ginge ut från antagandet, att budgetutgifter av åsyftad art borde täckas av s. k. verkliga inkomster, alltså icke finansieras av lånemedel. Efter att ha närmare utvecklat principerna för budgetens balansering, sammanfattade departementschefen resultatet av övervägandena angående budgetpolitiken för ifrågavarande tidsperiod sålunda. Kravet på balans mellan inkomster och utgifter på driftbudgeten upprätthålles. Om utgifter av det slag, som kallats indirekt räntabla, läggas utanför balansen för finansiering med lånemedel, får det ske endast i sådana enstaka och begränsade fall, som kunna innefattas under en enkel och därför hållbar regel. 1 Från dessa utgångspunkter har departementschefen funnit det försvarligt att i övervägandena om finansieringsplan och utrymme för utgiftsökningar föra in det gynnsammare av de båda alternativen för nationalinkomstens och statsinkomsternas utveckling, som i promemoriorna framlagts. Departementschefen erinrar därvid om att detta alternativ framräknats från den utgångs1 Mod indirekt räntabla investeringar menas sådana investeringar, som äro nationalekonomiskt men icke statsfinansiellt räntabla, såsom t. ex. statsutgifter för höjande av folkhälsan och folkbildningen samt för främjande av vetenskaplig forskning etc.

150 punkten, att 1940-talet skall visa sig ha medfört en produktionsstegring och inkomstökning för hela folket liknande den som ägde rum under 1930-talet. Kriget antages då ha verkat återhållande men icke på mera utpräglat sätt än den svåra depressionen under 1930-talet, För att ta hänsyn till de faktorer, som kunna anses påverka 1940-talets utveckling i mindre gynnsam riktning, hade ökningen i nationalinkomsten förutsatts komma till stånd under en period av 12 år, alltså från 1939 till 1951, medan den period som låge till grund för jämförelsen (från 1929 till 1939) endast omfattade 10 år. I den beräkning av statsinkomsterna, som utgick från en sålunda förutsatt nationalinkomst och som upptog den förut nämnda summan av 4 046 miljoner kronor år 1951, hade alla nu utgående skatter med undantag av krigskonjunkturskatten antagits fortfarande äga bestånd. Den nu framlagda finansieringsplanen kunde emellertid enligt departementschefens mening icke utgå från ett sådant antagande. Skälen för en lättnad i den under krigsåren starkt stegrade beskattningen vore tungt vägande i fråga om den största delen av de skattskyldiga. Även när detta krav vägdes mot önskvärdheten att för vissa ändamål öka statens utgifter, syntes det väga så tungt, att det vid en avvägning av budgetpolitiken icke kunde skjutas åt sidan. I den mån det kunde visa sig förenligt med en godtagbar utformning av det föreliggande reformprogrammet på socialpolitikens, undervisningspolitikens och näringspolitikens områden, syntes en eftersträvad skattelättnad helst böra taga sikte på icke endast omsättningsskatten utan även inkomstskatten i de inkomstlägen, där den måste anses mest tryckande. En lättnad i konsumtionsbeskattningen syntes av praktiska skäl vara knuten vid en fullständig avveckling av den allmänna omsättningsskatten. Om sålunda omsättningsskatten skulle bortfalla helt och om en sänkning av inkomstskatten för att ge en märkbar känsla av lättnad säkerligen finge bliva så pass betydande, att den minskade statsinkomsterna med minst 100 miljoner kronor, skulle detta tillsammans med ett avskaffande av krigskonjunkturskatten betyda ett bortfall av statsinkomster i jämförelse med budgetförslaget för år 1946/47 på inemot 600 miljoner kronor. En så kraftig reduktion av inkomstsidan kunde enligt departementschefens mening icke övervägas. Sänkningen av inkomstskatten och bortfallet av krigskonjunkturskatten borde därför motvägas genom ökade tillskott från andra håll inom den direkta beskattningens ram. Kiksdagen hade pekat på höjda bidrag från förmögenheter, både i arvsskattens och den särskilda förmögenhetsskattens form, och för bolagsbeskattningens del syntes någon höjning av skatteprocenten också kunna övervägas. Innan den pågående utredningen av dessa frågor blivit avslutad, kunde ståndpunkt icke tagas till olika föreliggande möjligheter, men det syntes i detta sammanhang vara tillräckligt att utgå ifrån att den eftersträvade lättnaden i inkomstskatten skulle i stort sett kompenseras av förut nämnda ökade bidrag. För kalkylerna över statsinkomsterna under de kommande åren skulle detta betyda, att man vid jämförelse med den i promemorian upptagna summan för år 1951 finge räkna med ett bortfall ungefär så stort som beloppet

151 för omsättningsskatten, alltså 400 miljoner kronor. I stället för de 4 046 miljonerna kronor i promemorian skulle man alltså ha att utgå från 3 650 miljoner kronor. Med en sålunda antagen inkomstram bleve utrymmet för nya utgifter helt beroende av å ena sidan de besparingar man genomförde på nuvarande utgifter och å andra sidan avgränsningen mellan utgifter som tillhörde driftbudgeten och de som fördes till kapitalbudgeten eller i alla händelser ansåges kunna falla utanför balansen. Efter vissa reduceringar av de beräknade utgifterna i dessa hänseenden erhölls följande resultat beträffande utrymmet för ökade utgifter angivet i miljoner kronor (omsättningsskattens avskaffande därvid förlagt till nyåret 1948): 46/47

47/48

48/49

49/50

50/51

51/52

3 400 3 075

3 300 2 775

3 250 2 675

3 400 2 525

3 550 2 525

3 650 2 525

Utrymme för ökade utgifter

1125 Automatisk ökning å V h t Ökningar å VIII ht » IX h t Löner och pensioner Folkpensioner Barnbidrag

10 60 5 100 200 100

20 80 10 100 400 200

30 100 15 110 410 200

40 120 20 110 420 200

50 140 25 120 430 200

Summa

965 Utrymme för ytterligare utgifter . . eller underskott

+ 50

+ 10

+ 115

+ 160

Utgifter

— 235

Första särskilda utskottet anförde i sitt ovannämnda över propositionen nr 222 avgivna utlåtande, att det såsom departementschefen framhållit givetvis icke vore möjligt att i nuvarande ovissa läge göra några mera exakta kalkyler beträffande budgetens utveckling under exempelvis de närmaste fem åren. Det kunde därvid endast bliva fråga om att ange de utvecklingstendenser, som man syntes ha anledning att räkna med. Utskottet ansåge dock även beräkningar av denna art vara av värde som utgångspunkt för överväganden om utformningen av det sociala reformprogrammet och den statliga skattepolitiken. Utskottet anslöt sig även till de i propositionen gjorda antagandena beträffande den allmänna ekonomiska utvecklingen och de kalkyler beträffande statsintäkterna som på basis därav verkställts. Utskottet kunde också i allt väsentligt ge sin anslutning till de uttalanden, som i propositionen gjordes i fråga om beskattningen. Utskottet funne det alltså riktigt, att all den sänkning i beskattningen eftersträvades, som vore förenligt med ett genomförande av det i propositionen angivna reformprogrammet. Sedan ramen för utgifterna sålunda blivit uppdragen, berodde det tydligen på statsinkomsternas utveckling hur omfattande sänkningen av skatterna kunde bliva. Vad krigskonjunkturskatten och omsättningsskatten beträffade, syntes enighet råda därom att de borde avvecklas. Att en sänkning även av inkomst-

152 skatten för fysiska personer borde genomföras hade i propositionen uttalats, och utskottet delade denna mening. Men liksom departementschefen funne utskottet det mycket ovisst, huruvida en sådan sänkning i önskvärd omfattning kunde komma till stånd, om icke statsinkomsterna ökades genom bidrag från andra och hittills mindre hårt utnyttjade skattekällor. I propositionen hänvisades i detta avseende dels till skatterna på förmögenhet, antingen i form av årlig förmögenhetsskatt eller arvsskatt, dels till bolagsskatten och utskottet hade intet att invända mot den sålunda i propositionen angivna uppfattningen. Utskottet tillade, att därvid tydligen förutsattes att den höjda förmögenhetsbeskattningen begränsades till förmögenheter av sådan storleksordning att deras bärkraft vore påtaglig. Vid utskottets utlåtande funnos fogade tre reservationer, vari i fråga om beskattningen i huvudsak anfördes följande. Herrar Löfvander, Näsgård, Pettersson i Dahl och Johansson i Mysinge (bondeförbundet) framhöllo, att all den sänkning av beskattningen borde eftersträvas, som vore möjlig och förenlig med ett genomförande av det i propositionen angivna reformprogrammet. Reservanterna delade den i propositionen uttalade meningen, att inkomstskatten för fysiska personer borde sänkas särskilt för mindre inkomsttagare. Reservanterna funno det dock i likhet med departementschefen mycket ovisst, huruvida en sådan sänkning i önskvärd omfattning kunde komma till stånd, om icke statsinkomsterna ökades genom andra och hittills i mindre omfattning utnyttjade skattekällor. I propositionen hade i detta hänseende hänvisats dels till bolagsskatten och dels till skatterna på förmögenhet, såväl i form av årlig förmögenhetsskatt som arvsskatt. Reservanterna hade i och för sig intet att erinra mot den sålunda i propositionen framförda uppfattningen men ville dock understryka att förmögenhets- och arvsskatterna ej finge bliva av sådan storleksordning, att sparviljan och därmed kapitalbildningen försvårades eller sattes ur spel. Det framhölls även, att man borde överväga en skärpt beskattning av större inkomster samt införande av beskattning på lyx- och konstföremål m. m. Herrar Domö, Ivar Anderson, Nordenson, Skoglund i Doverstorp och Hagberg i Malmö (högern) hemställde om förslag angående den allmänna omsättningsskattens avskaffande vid den tidpunkt, som på grund av föreliggande omständigheter vore lämplig, dock senast vid utgången av år 1947, samt om ett uttalande från riksdagen för en successiv allmän sänkning av den direkta beskattningen för främjande av en gynnsam ekonomisk utveckling i vårt land. Till stöd härför anfördes bland annat, att försiktigheten bjöde att riksdagen icke nu bunde sig för så stora nya och bestående utgifter att en smidig anpassning efter en försenad inkomstutveckling svårligen kunde ske utan fortsatt underbalansering av budgeten med vad detta skulle innebära av ökade risker för ytterligare försämring av penningvärdet. Enligt reservanternas mening vore det angeläget att den ekonomiska politiken och därvid icke minst skattepolitiken under de närmaste åren finge en sådan utformning, att varuproduktionen stimulerades vid priser, som

153 stode i överensstämmelse med kravet på stabilt penningvärde. Såväl omsättningsskatten som värnskatten och skärpningarna av övriga direkta skatter hade tillkommit under sådana förhållanden, att allmänheten ansett sig kunna betrakta dem såsom övergående, av krigsförhållandena betingade företeelser, vilka skulle avvecklas, så snart dessa förhållanden upphört. Enligt reservanternas mening vore tiden inne för att taga frågan om lindring av denna beskattning under övervägande. Man kunde ännu vara tveksam om den lämpliga tidpunkten för skattens slopande. Tidpunkten måste väljas både med hänsyn tagen till det statsfinansiella läget, till den penningpolitiska utvecklingen och till varutillgången. Även andra faktorer förtjänade i detta sammanhang beaktande. Ätt alltför tidigt — utan tillräcklig kännedom om utvecklingen av de förhållanden, som här berörts — fixera ett datum för omsättningsskattens avveckling kunde medföra allvarliga olägenheter. Riksdagen hade möjligheter att senare, instundande höst och nästkommande vår, definitivt taga ställning till frågan, och då med en bättre kännedom om alla de omständigheter, som kunde inverka på avgörandet. Med hänsyn härtill ansåge reservanterna, att omsättningsskattens avveckling borde äga rum då föreliggande förhållanden gjorde det möjligt och lämpligt, dock senast vid den tidpunkt, som av Kungl. Maj:t föreslagits. Enligt reservanternas uppfattning vore det påkallat att i förevarande sammanhang pröva, huruvida och i vad mån även en lättnad i det direkta skattetrycket kunde komma till stånd. Detta vore så mycket nödvändigare, som inkomst- och förmögenhetsskatternas höjd i särskild grad inverkade på företagsamheten och sparandet, d. v. s. på produktivitet och framstegstakt i samhällsekonomiskt avseende. En minskning av de direkta skatterna vore säkerligen en viktig betingelse för att hög och effektiv sysselsättning skulle kunna upprätthållas och den ekonomiska utvecklingen få ett gynnsamt förlopp. I den mån en sådan minskning inte omedelbart kunde förverkligas i erforderlig utsträckning, borde den ske successivt under ett antal år. Reservanterna kunde således inte biträda tanken att en sänkning av inkomstskatten för fysiska personer inom vissa inkomsttagargrupper skulle på sätt i propositionen diskuterats, kompenseras genom ökning av andra direkta skatter. I stället borde en för alla medborgare påtaglig sänkning av de direkta skatterna komma till stånd. En sådan sänkning skulle till alldeles övervägande del komma de små inkomsttagarna och medelklassen till godo. Beträffande bolagsbeskattningen förtjänade i detta sammanhang beaktas, att en skärpning kunde verka produktionshämmande och leda till en höjning av varupriserna. Herrar Holmbäck och Ohlin (folkpartiet) hemställde om förslag angående den allmänna omsättningsskattens avveckling från och med den 1 januari 1947. I sin motivering funno reservanterna på anförda grunder motiverat, att man tills vidare i fråga om statsinkomsterna för finansåret 1947/48 räknade med en ej oväsentligt större inkomstökning i jämförelse med 1946/47 än finansministern gjort. Vad de därpå följande åren beträffade vore sannolikheten av en ganska betydande höjning av inkomstsiffrorna så pass stor,

154 att man tills vidare borde avvakta utvecklingen under det närmaste året och en därefter möjlig säkrare bedömning, innan man med hänvisning till finansplanens uppskattningar t. ex. motiverade skattehöjningar eller underläte skattesänkningar. En väsentlig sänkning av inkomstbeskattningen för fysiska personer borde enligt reservanternas mening genomföras från och med den 1 januari 1948. Frågan om dess omfattning syntes böra upptagas till beslut under våren 1947, men reservanterna ansåge att en reduktion för det stora flertalet skattebetalare — för familjer gällande inkomster upp till cirka 15 000 å 20 000 kronor — med sammanlagt väsentligt mer än de 150 miljoner kronor, som föreslagits i vissa motioner, borde eftersträvas. Det bleve till våren 1947 möjligt att bättre än nu bedöma, vilken ändring av andra slag av direkt beskattning som eventuellt kunde ifrågakomma. Reservanterna hänvisade till det rörande möjligheterna av en gynnsam utveckling av statsintäkterna anförda. Med hänsyn till dessa möjligheter saknades tills vidare anledning att överväga den av finansministern ifrågasatta höjningen av beskattningen å arv, förmögenhet eller bolagsinkomster. Reservanterna ville redan nu framhålla att tvärtom en sänkning av beskattningen å mindre förmögenheter vore önskvärd. Av den här ovan lämnade redogörelsen för den av Kungl. Maj:t vid 1946 års riksdag framlagda finansieringsplanen torde med all tydlighet framgå, att under de närmaste åren stora krav komma att ställas på beskattningen för beredande av täckning för väntade statsutgifter. Ramen för det nya skattesystemet måste fördenskull bestämmas med hänsyn till detta förhållande. Vid angivande av ramen för det nya skattesystemet bör givetvis, icke minst för möjliggörande av jämförelse med nuvarande skattesystem, såsom utgångspunkt tagas visst års skatteunderlag. Då beredningen valt att utgå från skatteunderlaget vid 1945 års taxering, beror detta därpå att nämnda års taxering är den senaste, som kunnat bearbetas vid uppgörandet av beredningens förslag. En redogörelse för de beräkningar, som verkställts för utrönande av det föreslagna skattesystemets verkningar vid tillämpning å skatteunderlaget vid 1945 års taxering, återfinnes i Bilaga 5, innefattande en promemoria angående vissa skattetekniska beräkningar. Såsom därav framgår bereder det vissa svårigheter att härvidlag göra några mera exakta beräkningar. Sålunda må erinras om att till ledning vid beräkningarna begagnats den fördelning av de skattskyldiga efter familjeförhållandena, som konstaterades vid 1940 års representativundersökning. Yissa förskjutningar kunna givetvis sedan dess ha inträtt i detta hänseende, men något senare statistiskt material finnes för närvarande icke tillgängligt. Den största felkällan torde sammanhänga med att barnavdragens betydelse för de totala skatteintäkterna endast kunnat approximativt uppskattas. Den undersökning, som i detta avseende företogs av familjebeskattningssakkunniga på grundval av inkomstfördelningen vid 1940 års representativundersökning, gav till resultat, att genom barnavdragen uppkom en minskning av skatteintäkterna å sammanlagt omkring 60

155 miljoner kronor. De beräkningar, som på grundval av skatteunderlaget och inkomstfördelningen vid 1945 års taxering nu verkställts, ha enligt Bilaga 5 givit vid handen, att barnavdragens betydelse för skatteintäkterna sedan taxeringsåret 1941 ökat med minst 50 %, beroende främst på förändringarna i inkomstfördelningen men även på att antalet familjer vuxit. Enligt dessa beräkningar skulle barnavdragen vid 1945 års taxering ha medfört ett intäktsbortfall av omkring 110 a 120 miljoner kronor. Den omständigheten, att en viss osäkerhet sålunda vidlåder beräkningarna på grund av frånvaron av tidsenligt statistiskt material beträffande inkomstens fördelning efter familjeförhållandena, torde emellertid enligt beredningens uppfattning icke kunna vara av mera väsentlig betydelse. Av större vikt synes beredningen vara den fortgående förskjutningen från lägre till högre inkomstklasser, som kunnat konstateras redan vid en jämförelse rörande inkomstfördelningen under två på varandra följande år, nämligen taxeringsåren 1944 och 1945. Då det nya skattesystemet icke kan träda i tilllämpning förrän från och med år 1948, förefinnes givetvis den möjligheten, att vid denna tid sådana förändringar kunna ha inträtt i inkomstfördelningen, som medföra ändringar i de nu gjorda kalkylerna. Detta förhållande är självfallet av betydelse, då det gäller att bedöma exaktheten av de gjorda beräkningarna. Att sådana förändringar i inkomstfördelningen skulle uppkomma, som kunna mera avsevärt rubba storleksordningen av cle beräknade skatteintäkterna torde dock vara föga sannolikt. Såsom ovan nämnts avses i detta kapitel allenast att klargöra inkomstbeskattningens anordnande för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga enligt beredningens förslag. (Inkomstbeskattningen av juridiska personer behandlas nedan under kap. V och förmögenhetsbeskattningen under kap. VI.) Den på grundval av 1945 års taxering debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga utgjorde i runt tal 916 miljoner kronor. Enligt av beredningen gjorda beräkningar kunna därav cirka 48 miljoner kronor antagas belöpa å förmögenhetsdelen. Den å inkomst belöpande statsskatten för nu ifrågavarande skattskyldiga på grund av nämnda års taxering skulle sålunda ha utgjort 868 miljoner kronor. Med dessa utgångspunkter har beredningen sökt konstruera inkomstskatteskalan i det nya systemet så, att detta, tilllämpat å skatteunderlaget vid 1945 års taxering och med hänsyn tagen till av beredningen föreslagna ändringar i fråga om ortsavdragen, vid grundbeloppsnivå avkastar omkring 260 miljoner kronor mindre än det nu gällande systemet. Såsom ovan nämnts kan den å inkomst belöpande statsskatten för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga vid 1945 års taxering beräknas till 868 miljoner kronor. Denna skatteintäkt har sålunda uppkommit vid tilllämpning av det nu gällande barnavdragssystemet, vilket enligt vad ovan nämnts kan antagas ha vid samma års taxering medfört ett intäktsbortfall av omkring 110 a 120 miljoner kronor. Å andra sidan kan totalkostnaden

156 för det av befolkningsutredningen föreslagna barnbidragssystemet, om hänsyn här tages allenast till barn i åldern 1—16 år, beräknas till omkring 270 miljoner kronor. 1 Barnavdragens ersättande med ett barnbidragssystem skulle således enligt dessa beräkningar föranleda utgifter för statsverket med belopp, som betydligt överstiger intäTitsbortfallet genom barnavdragen enligt det nuvarande skattesystemet. På grund härav torde vid jämförelsen mellan den beräknade avkastningen av det föreslagna skattesystemet och avkastningen av gällande skattesystem i sistnämnda avkastning böra inräknas jämväl det belopp, varmed skatteintäkterna enligt det gällande skattesystemet skolat ökas, därest barnavdragen icke funnits. Om barnavdragen antagas ha motsvarat en intäktsminskning av 110 miljoner kronor, kan avkastningen av det nuvarande skattesystemet beträffande de skattskyldiga, varom här är fråga, beräknas till 978 miljoner kronor. Det av beredningen föreslagna skattesystemet skulle sålunda vad angår dessa skattskyldiga vid grundbeloppsnivå avkasta omkring (978—260 = ) 718 miljoner kronor. Emellertid antager beredningen, att, då det nya systemet träder i tillämpning, grundbeloppet till en början kommer att uttagas med 110 %. De sammanlagda skatteintäkterna från nu ifrågavarande skattskyldiga skulle därigenom ökas med omkring 71 miljoner kronor till omkring 789 miljoner kronor och intäktsbortfallet i jämförelse med nu gällande system bliva 189 miljoner kronor. Om jämförelsen i stället göres med de verkligen debiterade skatteintäkterna enligt nuvarande system, d. v. s. utan förhöjning av dessa intäkter med vad som kan anses belöpa å barnavdragen, blir resultatet ett intäktsbortfall vid grundbeloppsnivå av 150 miljoner kronor och vid 110 % uttagning av grundbeloppet 79 miljoner kronor. Av skäl, som ovan angivits, bör emellertid intäktsbortfallet enligt beredningens mening icke beräknas på detta sätt.

Skatteskalan. Av vad ovan anförts angående ramen för skattesystemet torde framgå, att utrymmet för en skattesänkning i jämförelse med nuvarande beskattning är tämligen begränsat. Den totala skattesänkningen för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga skall sålunda — om här bortses från den nuvarande skattelättnaden genom barnavdragen — vid grundbeloppsnivå hålla sig inom ett belopp av 260 miljoner kronor. Då emellertid beredningen, såsom ovan nämnts, antagit, att grundbeloppet till en början kommer att uttagas med 110 %, nedgår skattesänkningen därigenom till cirka 190 miljoner kronor. Skattebördans fördelning mellan skattskyldiga i olika inkomstlägen regleras dels genom ortsavdragen och dels genom skatteskalan. För högre inkomster har skatteskalan den väsentliga betydelsen för skattebördans avvägning. Inom beredningen har upprättats ett stort antal skatteskalor, vilka samtliga byggt på förmögenhetsbeskattningens frigörande från inkomstbeskattningen och borttagande av den fasta tilläggsskatten. Efter granskning av de upprättade skalorna, har beredningen slutligen stannat för följande skala: 1

SOU 1946: 5 s. 296.

157 Den statliga inkomstskattens grundbelopp utgör: när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor: 10 % av den beskattningsbara inkomsten; när den beskattningsbara inkomsten överstiger 100 kr. för 1 000 kr. och 11 % av återstoden; 2 000 kr 1 000 men icke » ; 2 000 » » » 12 » » 3 000 » • 210 » » 2 000 » » ; » 330 » » 3 000 » » 14 > » 4 000 » 3 000 » » ; » 470 » » 4 000 » 16 » » 6 000 » 4 000 » » ; » 18 » >•> 8 000 » : 790 » » 6 000 » 6 000 » » J » 10 000 » • 1 150 » » 8 000 » » 20 » >.' 8 000 » » ; » 12 000 » : 1 550 » » 10 000 » » 24 > » 10 000 » * ! » 14 000 » 2 030 » » 12 000 » » 28 » » 12 000 » » j » 16 000 » • 2 590 » » 14 000 » 32 » » 14 000 » » ; » 20 000 » 3 230 » » 16 000 » » 36 » » 16 000 » » j » 30 000 » 4 670 » » 20 000 » » 40 » » 20 000 » » ; » 40 000 » 8 670 » » 30 000 » » 45 » » 30 000 » » ; » 60 000 » 13 170 » » 40 000 » » 50 » » 40 000 » » ; » 100 000 » 23 170 » » 60 000 » t 55 » » 60 000 » » ; » 200 000 » • 45 170 » » 100 000 » » 60 » 100 000 » » 70 » » » 105 170 » » 200 000 » 200 000 •»

•»

•»

Bedömandet av denna skalas verkningar torde lättast ske med ledning av exempel å skattens storlek vid olika uttagningsprocent av grundbeloppet för skattskyldiga i skilda inkomstlägen. För att till en början belysa verkningarna av enbart skalan ha i tabell 13 för olika beskattningsbara belopp angivits statsskattens storlek dels enligt gällande bestämmelser och dels enligt beredningens förslag. Vid jämförelsen bör observeras, att skattebeloppen enligt nuvarande bestämmelser närmast böra jämföras med den nya statsskatten vid uttagande av 110 % av grundbeloppet. Av tabellen framgår, att enligt förslaget skatten vid en uttagningsprocent av 110 ungefärligen motsvarar nuvarande skatt, då det beskattningsbara beloppet uppgår till 5 000 kronor. Vid lägre beskattningsbart belopp är skatten enligt förslaget och vid nämnda uttagningsprocent något lägre än enligt nuvarande bestämmelser. Då det beskattningsbara beloppet överstiger 5 000 kronor, är däremot skatten enligt förslaget under angiven förutsättning högre an den nuvarande skatten. Det bör i detta sammanhang ånyo understrykas, att dessa verkningar av beredningens förslag enbart hänföra sig till själva skatteskalan. Genom den föreslagna höjningen av ortsavdragen kommer enligt förslaget för en och samma inkomst det beskattningsbara beloppet att bliva lägre än enligt nu gällande grunder. Av tabell 13 kan sålunda ej dragas några slutsatser angående skattebelastningens storlek i jämförelse med nuvarande bestämmelser. För att erhålla en sådan jämförelse måste hänsyn tagas även till ortsavdragens höjning. Under kap. I I I ha för skattskyldiga med olika familjeförhållanden givits vissa exempel på verkningarna av de av beredningen föreslagna ortsavdragen,

158 Tabell 13 utvisande för vissa beskattningsbara belopp dels statsskatt enligt gällande bestämmelser dels ock statsskatt enligt beredningens förslag vid olika uttagningsprocent av grundbeloppet. Beskattningsbart belopp i kr.

Statsskatt enligt gällande bestämmelser '

Statsskatt enligt beredningens förslag vid en uttagningsprocent av 100

12 60 120 252 396 756 1380 1860 2 436 3 492 5 604 8 004 10 404 15 804 21804 37 704 54 204 124 204 334 204 684 204

13 65 130 273 429 819 1495 2 015 2 639 3 783 6 071 8 671 11271 17121 23 621 40 846 58121 128 121 338 121 688 121

1 kronor 100 500 1000 2 0U0 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 15 000 20 000 25 000 30 000 40 000 50 000 75 000 100 000 200 000 500 000 1 000 000 1

13 64 127 255 382 687 1195 1610 2 085 2 872 4 510 6147 8 135 12 260 16 935 29 972 43 410 104 660 310 910 654 660

10 50 100 210 330 630 1150 1550 2 030 2 910 4 670 6 670 8 670 13170 18170 31420 45170 105 170 315170 665 170

11 55 110 231 363 693 1265 1705 2 233 3 201 5137 7 337 9 537 14 487 19 987 34 562 49 687 115 687 325 687 675 687

Statlig inkonist- och tormögc nhetsskatt, 150 % av grundbeloppet, samt värnskatt

Beskattningsbart belopp i kr.

Statsskatt enligt gällande bestämmelser

Statsskatt enligt beredningens förslag vid en uttagningsprocent av 100

180 I procent av beskattningsbart belopp 100 500 1000 2 000 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 15 000 20 000 25 000 30 000 40 000 50 000 75 000 100 000 200 000 500 000 1 000 000

13 12-8 12-7 12-7 12-7 13-7 14-y 16-1 17-4 19i 22-5 24-6 27-1 30-6 33-9 40-o 43-4 52-3 62-2 65'5

10 10 10 10-5 11 12-6 14-4 15-5 16-9 194 23-3 26-7 289 32-9 363 42-0 45-2 52-6 63-o 665

11 11 11 11-5 12i 13-9 15-8 17-0 18-6 21-3 25-7 29-3 31-8 36-2 40-o 46-0 49-7 57-8 65i 676

12 12 12 12-6 13*2 15-1 17-2 18-6 20-3 233 28-0 32o 347 39-5 43-6 50'3 54-2 62-1 66-8 684

13 13 13 13-6 143 16-4 18-7 20-1 22-0 25-2 30-3 34-7 37-6 42-8 47-2 54'5 58-1 64-1 676 68-8

159 i förekommande fall jämväl med beaktande av barnbidrag av 200 kronor per barn (tabell 11). Vid skattebeloppens uträknande har därvid den nu föreslagna skalan, med en uttagning av grundbeloppet av 110 %, tillämpats. I tabell 14 belysas ytterligare verkningarna av ortsavdragen och skalan enligt beredningens förslag i jämförelse med nuvarande bestämmelser. För vissa taxerade belopp, avseende dels ensamstående dels makar (enligt gällande bestämmelser makar utan barn), angives sålunda skattens storlek i kronor och i procent av taxerat belopp för samtliga ortsgrupper. Av tabell 14 framgår, att skatten för ensamstående enligt förslaget vid en uttagningsprocent av 110 motsvarar nuvarande skatt vid ett taxerat belopp av omkring 7 000 kronor. Vid taxerade belopp understigande detta belopp är skatten för ensamstående enligt förslaget vid en uttagningsprocent av 110 lägre och vid taxerade belopp överstigande samma belopp högre än enligt nu gällande grunder. Beträffande makar är i de valda exemplen skatten enligt förslaget vid 110 % uttagning lägre än nuvarande skatt, då det taxerade beloppet understiger omkring 15 000 kronor. Vid taxerade belopp överstigande nämnda belopp är skatteökningen enligt förslaget till en början obetydlig. Då det taxerade beloppet uppgår till 20 000 kronor, inskränker sig sålunda skatteökningen till omkring 200 kronor, motsvarande cirka 5 % av den nuvarande statsskatten. Först vid mycket höga inkomster blir skatteökningen enligt förslaget mera avsevärd. Ytterligare material för bedömande av verkningarna av beredningens förslag återfinnes i Bilaga 7. Till den här ovan lämnade redogörelsen för den av beredningen föreslagna skatteskalans verkningar vill beredningen knyta följade synpunkter. Vid bedömandet av det skattetryck, som skulle komma att föranledas av förslagets genomförande, bör ihågkommas, att årets riksdag anslutit sig till den av Kungl. Maj:t framlagda finansieringsplanen för de närmaste fem åren. Med hänsyn härtill torde enligt beredningens mening någon mera avsevärd minskning av det beräknade inkomstbehovet icke vara att räkna med. Vad frågan här närmast gäller är, huruvida den avvägning av skattebördan, som av beredningen inom den sålunda givna ramen verkställts mellan inkomster av olika storleksordning, kan anses skälig. H u r skattebördan skall vara avvägd för att rättvisa och billighet därvid skola bliva tillgodosedda torde kunna vara föremål för de mest skiftande meningar, och någon allmänt gillad norm för bedömande av detta spörsmål finnes ej. Beredningens förslag innebär, att skattelättnaden i första hand lagts på de lägre inkomsterna. Skattelättnaden sträcker sig dock rätt högt upp i inkomstskalan, beträffande makar upptill ett taxerat belopp respektive en nettoinkomst av omkring 15 000 kronor och i fråga om ensamstående skattskyldiga upptill ett taxerat belopp respektive en nettoinkomst av omkring 7 000 kronor. Vid högre inkomster föranleder förslaget skattehöjningar, men dessa synas endast för de mycket höga inkomsterna kunna sägas vara av mera avsevärd betydelse. Vid den sålunda gjorda avvägningen har för beredningen

160 Tabell 14 utvisande för vissa taxerade belopp, avseende dels ensamstående dels makar (enligt gällande bestämmelser makar utan barn), statsskattens storlek enligt gällande bestämmelser ock enligt beredningens förslag. l a) Ensamstående skattskyldiga. Skatt i kronor Taxerat belopp kr.

Ortsgrupp I

Ortsg upp I I

Ortsgr upp I I I

Ortsgrupp IV

Ortsgrupp Y

Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag

1000 2 000 3 000 5 000 7 000

23 140 268 550 893

44 168 499 924

18 130 260 541 881

33 154 485 911

13 115 252 532 868

22 139 469 897

9 99 245 523 856

11 125 455 883

6 87 237 514 844

110 440 869

8 000 10 000 12 000 15 000 20 000

1088 1523 2 037 2 872 4 510

1162 1679 2 233 3 201 5137

1076 1508 2 021 2 872 4 510

1152 1672 2 233 3 201 5137

1064 1493 2 004 2 872 4 510

1140 1665 2 233 3 201 5137

1051 1477 1988 2 872 4 510

1128 1659 2 233 3 201 5137

1039 1462 1971 2 862 4 510

1116 1650 2 233 3 201 5137

25 000 30 000 40 000 50 000 75 000

6147 8135 12 260 16 935 29 972

7 337 9 537 14 487 19 987 34 562

6147 8135 12 260 16 935 29 972

7 337 9 537 14 487 19 987 34 562

6147 8135 12 260 16 9 3 5 29 972

7 337 6147 7 337 6147 9 537 8135 9 537 8135 14 487 12 260 14 487 12 260 19 987 16 935 19 987 16 935 34 562 29 972 34 562 29 972

7 337 9 537 14 487 19 987 34 562

100 000 200 000 500 000 1 000 000

43 410 49 687 43 410 49 687 4 3 410 49 687 43 410 49 687 43 410 49 687 104 660 115 687 104 660 115 687 104 660 115 687 104 660 115 687 104 660 115 687 310 910 3 2 5 687 310 910 325 687 310 910 325 687 310 910 325 687 310 910 325 687 654 660 675 687 654 660 675 687 654 660 675 687 654 660 675 687 654 660 675 687

1 Statsska tten enl gälland e bestäm melser a vser ink om8t- oc ti förmögenhetsskatt. 150 % av grundbeloppet , samt \ ärnskatt. Skatter enl. fö rslaget l eräknad efter 110 % utta gning av grundbeloppet.

Skatt i procent av taxerat belopp Taxerat belopp kr.

Ortsgrupp I

Ortsgrupp I I

Ortsgrupp I I I

Ortsgrupp IV

Ortsgrupp V

Gällandi Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag

1000 2 000 3 000 5 000 7 000

2-3 7-o 8-9 11 12-8

22 56 10 13-2

1-8 6'5 8-7 10-8 12-7

1-6 5-1 97 13-o

1-8 5'7 8-4 10-6 12-4

11 4-6 9-3 12-8

0'9 4-9 82 10-5 12-2

0-5 4-2 9-1 12-6

0-6 4-3 7-9 10-2 12i

3-7 8-8 12-4

8 000 10 000 12 000 15 000 20 000

13-6 15-2 17-o 19i 22-5

14-5 16-8 18-6 21-3 25-7

13-4 15i 16-8 19i 22-5

14-4 16-7 18-6 21-3 25 7

13-3 14-9 16-7 19i 22-5

14-2 16-7 18-6 21-3 25-7

13i 14-8 16-6 19-1 22-5

I4i 16'6 18-6 21-3 25-7

13o 14-6 164 19l 22-5

139 16-5 18-6 21-3 25*7

25 000 30 000 40 000 50 000 75 000

24-6 27-1 30-6 33-9 40-0

29-3 31-8 362 40o 46-0

24-6 27-1 30-6 33 9

24-6 27-1 30-6 33-9

40o

29-3 31-8 36-2 40-0 46-0

24-6 27-1 30-6 33-9 40o

29-3 31-8 36'2 40-0

40o

29-3 3l8 362 40-o 46-0

24-6 27-1 30-6 33-9

40o

29-3 31-8 36-2 40o 46o

100 000 200 000 500 000 1 000 000

43-4 52-3 62-2 65-5

49-7 57-8 65i 67-6

43-4 52'3 62-2 655

497 57-8 65-1 67-6

43-4 52-3 62'2 65-5

49-7 57-8 65'i 67-6

43-4 52-3 62-2 655

49-7 57-8 65-1 676

43-4 52-3 62-2 655

49-7 57-8 65i 67-6

46o

161 b) Makar. Skatt i kronor Taxerat belopp kr.

Ortsgrupp I

Ortsgrupp I I

Ortsgrupp I I I

Ortsgrupp IV

Ortsgrupp V

Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag 1000 2 0D0 3 000 5 Ut )0 8 000

5 51 153 413 875

10 0U0 12 000 15u00 17 000 18 000 20 000 25 000 30 000 40 000 50 000 75 000 100 000 200 000 500 000 1 000 000

55 297 781

5 46 138 395 854

41 2b0 758

5 41 12.' 377 834

1234 1657 2 400 2 938 3 265

1166 1 595 2 387 3 025 3 377

1211 1629 2 368 2 899 3 2*6

1140 1566 2 347 2 979 3 331

3 920 5 558 7 419 11490 16 0 9 3

4 147 6 237 8 437 13 249 18 612

3 881 5 519 7 372 11439 16 037

4 096 6 180 8 380 13 185 18 540

27 264 737

5 36 107 362 816

13 247 714

5 31 94 347 797

231 693

1188 1601 2 337 2 862 3 187

1116 1540 2 310 2 937 3 289

1167 1575 2 305 2 830 3148

1091 1511 2 27<» 2 891 3 243

1145 1549 2 274 2 799 3108

1067 1485 2 233 2 849 3 201

3 842 5 479 7 324 11 388 15 981

4 048 612? 8 327 1312* 18 474

3 803 5 440 7 276 11337 15 925

3 997 6 070 8 270 13 061 18 4 0 3

3 763 5 401 7 229 11285 15 869

3 949 6017 8 218 13 002 18 337

29 005 3 3 049 2 8 940 32 971 28 876 32 898 28 811 32 820 28 747 32 747 42 442 4 8 1 7 4 42 3 7 8 4 8 096 42 3 1 3 48 023 42 249 47 9 4 5 42 184 47 872 103 557 114 037 103 484 113 951 103 410 113 872 103 337 113 786 103 2 6 3 113 707 309 612 3 2 3 937 309 590 323 8 4 6 309 507 3 2 3 762 309 425 323 671 309 342 3 2 3 587 653 422 6 7 3 937 6 5 3 340 6 7 3 846 6 5 3 257 673 762 653 175 6 7 3 6 7 1 6 5 3 092 6 7 3 587

Skatt i procent ay taxera , belopp Taxerat belopp kr.

Ortsg rupp 1

Ortsgrupp I I

Ortsgri PP 111

Ortsgr upp IV

Ortsgrupp V

Gällande Körslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag 1000 2 000 3 000 5 000 8 000

0-5 2-5 5-i 83 10-9

10 000

1-8 5'9 9-8

0-5 2-3 4-6 79 107

15 000 17 000 18 000

12-3 13-8 16 o 17-3 18i

11-7 13-3 15-9 17-8 18-8

20 000 25 000 30 000 40 000 50 000

19-6 22-2 24-7 28-7 32-2

75 000 100 000 200 000 500 0O0 1 000 000

38-7 424 51 8 61-9 65-3

Vi ooo

11 — 1616 46

1-4 56 95

05 2-o 4-1 7-5 104

0-9 53 9-2

12i 13-6 158 . 17 i 17-9

11-4 13-o 15 6 17-5 18-5

11-9 13-3 156 16-8 17-7

20-7 24-9 28-1 33i 37-2

19-4 22 i 24-6 28-6 32-1

20 5 247 27-9 33o 37i

44-i 482 57-0 64 8 67-4

38-6 42-4 51-7 61-9 65-3

44-o 48-1 57 o 648 674

—

—

0-5 1-8 3 6 72 10-2

128 15-4 17-3 183

19-2 219 24-4 28-5 32o 38-5 42 3 51-7 61-9 65 3

0-4 4-9 89

0-5 1-5 3-1 6-9 100

46 8-7

11-7 13-1 154 16-6 17-5

10-9 12-6 15i 17-o 18o

11-4 12-9 15-2 16-5 17 3

10-7 12-4 149 16-8 17-8

202 24-5 27-8 32-8 36-9

19o 21-8 24-3 283 31-8

20-o 24-3 27-6 32-7 368

188 21-6 24i 28-2 317

19-7 24-1 27-4 32-5 367

43-9 48-o 56-9 64-8 67-4

38-4 42-2 517 61-9 653

43-8 47-9 56-9 647 67-4

38-3 42-2 51-6 61-9 65-3

43 7 47 9 56-9 64-7 674

—

Ila

—

162 närmast varit avgörande den omständigheten, att den kommunala beskattningen och framför allt den indirekta beskattningen hårdast drabba de lägre inkomsterna. I detta sammanhang hade det givetvis varit av ett visst intresse, att äga tillgång till fullständiga uppgifter om det totala skattetrycket i olika inkomstlägen av såväl direkt som indirekt beskattning. Beträffande det kommunala skattetrycket kunna upplysningar härom hämtas ur den officiella statistiken. Den år 1944 beslutade sammanlagda utdebiteringen av kommunalutskylder utgjorde sålunda i genomsnitt för hela riket 10 kronor 17 öre per skattekrona men varierar som bekant avsevärt i de olika kommunerna. Den av E. Lindahl och M. Lemne gjorda undersökningen rörande skattetrycket för olika inkomstklasser under år 1943, vilken finnes fogad såsom bilaga till 1944 års statsverksproposition, innehåller jämväl uppgifter angående skattetrycket genom den indirekta beskattningen. Vissa konsumtionsskatter hade dock på grund av svårigheten att verkställa en riktig fördelning av desamma uteslutits. Undersökningen begränsade sig sålunda till allmän omsättningsskatt, varuskatt, skatt på sprit, vin och öl, tobaksskatt samt skatt på läskedrycker, kaffe och nöjen. Denna undersökning, som avsåg skattetrycket för gift person med ett barn, gav till resultat, att skattetrycket genom indirekt beskattning i nedannämnda inkomstlägen motsvarade följande procenttal av inkomsten (siffrorna inom parentes avse att visa vad som därav belöper å allmän omsättningsskatt och varuskatt): 1 300 kronor » 2 500 » 4 000 » 6 000 » 10 000 » 15 000 » 30 000 » 100 000

14-1 (2 3), 12-0 (2-7), 10-1 (2 6), 8-6 (2'6), 6-8 (2'2), 5'7 (2-0), 3*8 (1 5) och 1'4 (0-6).

Kesultatet av denna undersökning har blivit starkt kritiserat. Det förhåller sig givetvis även så, att det möter mycket stora svårigheter att på ett någorlunda exakt sätt mäta storleken av det indirekta skattetrycket i olika inkomstlägen. Även det begränsade materialet för undersökningen synes beredningen tala för att alltför bestämda slutsatser icke böra dragas av de framkomna siffrorna i och för sig. Å andra sidan har beredningen ej heller funnit erforderligt att för nu ifrågavarande ändamål låta verkställa en ny undersökning angående skattetrycket genom den indirekta beskattningen, vilket för övrigt även faller utanför beredningens uppdrag. Att den regressiva konsumtionsbeskattningen innebär en hårdare belastning i de lägre inkomstskikten än i de högre är ju obestridligt. En annan omständighet, som enligt beredningens mening talar for en jämkning i beskattningen till de lägre inkomsttagarnas förmån, är att den under kriget inträdda skatteskärpningen vid den statliga beskattningen relativt sett

163 drabbat de mindre inkomsttagarna) mera än de större. Skatteskärpningen vid den statliga inkomstbeskattningen från år 1939 till år 1945 framgår av följande tablå, avseende skatter för makar utan barn i kommun tillhörande ortsgrupp I I I , varvid skatten för taxeringsåret 1939 beräknats med tillämpning av nu gällande ortsavdrag och skatteskala samt med en uttagning med 110 % av gällande bottenskatt (d. v. s. i enlighet med vad som förutsattes i 1936 års skattekommittés förslag) men utan värnskatt. Statsskatt vid 1939 års taxering

Statsskatt vid 1945 års taxering

Inkomst

1 000 2 000 31)00 4 000 6 000 8 000 10 000 20 000 40 000 60 000 100 000 200 000

kronor

% av inkomsten

kronor

% av inkomsten

13 37 82 176 285 405 1373 4 462 8 391 17 847 45 404

0-6 1-2 2-o 29 3'6 4-o 69 11-2 14 o 17-8 22-7

34 96 210 451 7.'6 1026 3 216 9 745 17 955 36 987 91216

1-7 3-2 52 75 9l 10-3 16-1 24-4 29-9 37-o 45'6

Skatteökning år 1945 i % av 19 H 9 års skatt

161-5 159-5 156-1 156-2 154-7 153-3 1342 118 4 H4o 107-2 100-9

Av tablån framgår, att skattebelastningen sedan år 1939 för de angivna inkomstlägena ökat med mellan 100,9 och 161,5 %, räknat å 1939 års skatt. Den procentuella ökningen är störst för de lägre inkomsterna och faller sedan med inkomstens stegring. Att så är förhållandet beror givetvis dels på skalans utformning och dels på begränsningen av rörligheten till att gälla endast bottenskikten. I verkligheten har ökningen i skattebelastning varit större än som framgår av tablån. Även den inträdda minskningen i penningvärdet har inneburit en skatteskärpning. I detta sammanhang må erinras om att frågan om penningvärdets betydelse för en skatteskalas verkningar var föremål för särskild uppmärksamhet vid tillkomsten av den skala, som antogs år 1919 och som gällde intill år 1938. Inkomstskattesakkunniga, som utarbetat det till grund för 1919 års författningsändringar liggande förslaget rörande den statliga beskattningen, anförde därvid bland annat, att det vore lätt att inse att vid en progressiv beskattning ett sjunkande penningvärde medförde för alla skattskyldiga en högre skattekvot än förut och att i allmänhet förhöjningen i skattekvot vore större för små taxerade belopp än för stora. 1 Till belysande härav yttrade de sakkunniga, att om man för enkelhetens skull antoge att penningvärdet sjunkit till hälften av det normala, måste varje person för att äga lika stor verklig inkomst som förut ha en inkomst, som motsvarade dubbelt så stort penningbelopp som förut. Den nominella inkomsten borde således bliva fördubblad 1

Prop, nr 259/1919 bilaga 1 s. 28—29.

<

164 för att den verkliga inkomsten skulle förbliva oförändrad. När inkomsten fördubblades komme emellertid på grund av progressionen skatten att bliva mer än fördubblad och skattekvoten komme sålunda att stiga. Då i vanliga fall progressionen vore hastigare vid nedre ändan av skatteskalan än i mitten och i övre ändan, bleve stegringen i skattekvot högre för de små än för de medelstora och större inkomsterna. I en särskild tabell visade de sakunniga, hur stor stegringen i skattekvot skulJe bliva för olika taxerade belopp vid dåvarande ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatt, om penningvärdet skulle sjunka till hälften. Av tabellen framgick, att ökningen i skattekvot var mycket hög vid de lägsta taxerade beloppen men sedan i allmänhet alltmera minskades ju större det taxerade beloppet vore. När man kommit till den punkt, där progressionen upphörde, uppstode icke längre någon ökning i skattekvoten. Inkomstskattesakkunniga anförde i en senare promemoria, att mau genom en väl avpassad procentuell höjning av de skattefria avdragen kunde för de smärre inkomsterna i beskattningshänseende förtaga verkan av penningvärdets fall, varemot de större inkomsterna finge vidkännas en något ökad skattekvot. 1 Frågan om den betydelse, penningvärdets höjd har vid utformningen av en graderad skatteskala, berördes även av departementschefen i den vid 1936 års riksdag framlagda propositionen med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen. Under erinran om de av inkomstskattesakkunniga. i detta hänseende gjorda uttalandena framhöll departementschefen, att vid en höjning av prisnivån krävdes en skala, som i relativt högre grad belastade större inkomster, om den verkställda avvägningen av skattebördan mellan olika stora inkomster skulle bevaras. 2 Beredningen, som delar den av inkomstskattesakkunniga och departementschefen sålunda uttalade uppfattningen, vill för egen del erinra om att den allmänna prisnivån för närvarande ligger cirka 50 % över 1938 års prisnivå 3 samt att socialstyrelsens levnadskostnadsindex sedan nämnda år ökat med 45 %. Även detta förhållande måste givetvis ha verkat i riktning mot en relativt sett hårdare skattebelastning av de lägre inkomsterna än av de högre. Emellertid motverkar otvivelaktigt den av beredningen föreslagna höjningen av ortsavdragen verkningarna i nu ifrågavarande avseende av den inträffade penningvärdesförsämringen. I syfte att visa, att ortsavdragens höjning endast för de allra lägsta inkomsterna neutraliserar dessa verkningar har beredningen ändrat beräkningarna i den ovanintagna tablån av statsskatten vid 1945 års taxering med hänsyn till dels det förändrade penningvärdet och dels de av beredningen föreslagna ortsavdragen. Eftersom nuvarande penningvärde motsvarar två tredjedelar av 1938 års penningvärde, har inkomsten vid 1945 års taxering höjts med 50 % för att motsvara samma reella inkomst som år 1938. 1

Prop, nr 259/1919 bilaga 2 s. 54—55. Prop, nr 232/1936 s. 97. 3 Prop, nr 210/1946 s. 44. 2

165 Ortsavdragen ha upptagits i enlighet med beredningens förslag, d. v. s. till 2 750 kronor i ortsgrupp I I I , men skatten har beräknats enligt nu gällande gruiider. Tablån erhåller då följande utseende. 1939 års taxering

Skatt i kr.

Skatt i % av inkomsten

Skatteökning resp. skatteminskning år 1945 i % av 1939 års skatt

8 177 349 755 1223 1809 5 931 17 602 31768 63 218 150 956

0-3 3-9 58 8'4 10-2 12-6 19 8 29-3 35-3 42-1 50-3

— 50 -f 225 + 190 + 190 + 183 + 215 + 186 + 161 + 152 + 136 + 121

1945 års taxering

Inkomst

Skatt i kr.

Skatt i % av inkomsten

1000 2 000 3 000 4 000 6 000 8 000 10 000 20 000 40 000 61)000 100 000 200 000

13 37 82 176 285 4"5 1375 4 462 8391 17 847 45 404

0-6 1-2 20 2-9 36 4o 6-9 11-2 14-o 17-8 22-7

Inkomst

1500 3 000 4 500 6 000 9 000 12 000 15 000 30 000 60 000 90 000 150 000 300 000

Av tablån framgår, att för de ovan angivna inkomstbeloppen de föreslagna ortsavdragen skulle medföra en skatteminskning i jämförelse med 1939 års skatt endast beträffande inkomsten å 2 000 kronor, mätt i 1938 års penningvärde. I övriga fall innebära nuvarande skattesatser en skatteökning i förhållande till 1939 års skatt som är större än enligt beräkningarna i den första tablån och skatteökningen är störst för de lägsta inkomsterna men avtar sedan i allmänhet vid stigande inkomst. Med hänsyn till nu anförda omständigheter har beredningen ansett sig kunna förorda den ovan angivna avvägningen av skattebördan mellan skattskyldiga i olika inkomstlägen.

166 KAP. V. Inkomstbeskattningen av juridiska personer. Inledning. Vid utformandet av grunderna för statsbeskattningen av juridiska personer ha olika synpunkter anlagts alltefter det s. k. dubbelbeskattning eller entelbeskattning åsyftats. Dubbelbeskattning innebär i princip, att den juridiska personens inkomst beskattas icke blott hos den juridiska personen utan även, i den mån den utdelas såsom vinst, hos den som erhållit utdelningen. Yid enkelbeskattning beskattas den juridiska personen i stället för dess intressenter. Dubbelbeskattning åsyftas för närvarande i fråga om aktiebolag — beträffande försäkringsaktiebolag i den mån inkomsten belöper på aktieägarna i denna deras egenskap — och ekonomiska föreningar samt vissa utländska juridiska personer. Beskattningen av dessa juridiska personer sker numera efter proportionell grund. Enkelbeskattning åsyftas i fråga om exempelvis stiftelser och ideella föreningar. I den mån enkelbeskattning åsyftats, har man avsett att den juridiska personen skall drabbas av den skatt, som i genomsnitt skulle ha träffat de fysiska intressenterna eller dem, som i sista hand komma i åtnjutande av inkomsten, om dessa beskattats själva. På grund härav har skatten jämväl för de juridiska personer, beträffande vilka enkelbeskattning åsyftats, gjorts proportionell. Oskifta dödsbon och familjestiftelser beskattas dock enligt den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan. För sådana juridiska personer, som ej skola beskattas enligt den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan, är inkomst- och förmögenhetsskatten enligt nuvarande bestämmelser i sin helhet rörlig. De erlägga sålunda endast bottenskatt. Grundbeloppet utgör för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter, som icke äro aktiebolag, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar samt sådana utländska juridiska personer, som ej beskattas i likhet med fysiska personer, 10 % av det beskattningsbara beloppet. Alltsedan budgetåret 1940/41 har skatten av dessa grupper av skattskyldiga erlagts med 200 % av grundbeloppet. Efter åren 1943 och 1946 beslutade ändringar i 20 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt har dock procenttalet för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, bestämts lika med procenttalet för fysiska personer, vilket procenttal alltsedan budgetåret 1940/41 utgjort 150. För andra skattskyldiga — till vilka höra bland annat stiftelser och ideella föreningar — utgör grundbeloppet 5 %

167 av det beskattningsbara beloppet, och detta grundbelopp har alltsedan budgetåret 1940/41 uttagits med 150 %. Värnskatten utgör alltsedan budgetåret 1942/43 för aktiebolag och därmed likställda skattskyldiga — däribland även försäkringsanstalter — 12 % av det beskattningsbara beloppet samt för övriga juridiska personer — utom för dem som beskattas i enlighet med den för fysiska personer gällande skatteskalan — 6 % av det beskattningsbara beloppet. Den sammanlagda statsskatten utgår sålunda enligt nu gällande beskattningsgrunder för aktiebolag m. fl. juridiska personer med 32 % av det beskattningsbara beloppet, för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, med 27 % av det beskattningsbara beloppet samt för övriga juridiska personer med ovan angiven begränsning med 13,5 % av det beskattningsbara beloppet. Vid 1945 års taxering utgjorde det sammanlagda beskattningsbara beloppet för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter, som ej äro aktiebolag, sparbanker och utländska juridiska personer 1 033,7 miljoner kronor samt den sammanlagda debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten för dessa skattskyldiga 329,5 miljoner kronor. Därav belöpte å envar av nämnda grupper av skattskyldiga följande belopp: Debiterad statsskatt i milj. kr. ieskattningsbart InkomstSumma belopp och förmögen- Värnskatt statsskatt hetsskatt Svenska aktiebolag Svenska ekonomiska föreningar . . . . Svenska försäkringsanstalter (ej aktiebolag) Sparbanker Utländska juridiska personer

956-2 51-1

190 5 102

114-7

305-2 16-3

17-1 4-4 4-9

2-9 0-9 l-o

5o 1-4 1-6

1033 7

205 5

2i 0-5 0-6 124o

329 6

For stiftelser och därmed likställda skattskyldiga utgjorde vid 1945 års taxering det sammanlagda beskattningsbara beloppet 37,3 miljoner kronor samt den debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten 5, o miljoner kronor.

Inkomstbeskattningen av aktiebolag och därmed likställda juridiska personer. Den svenska aktiebolagsbeskattningen bygger på den tanken, att den inkomst, som förvärvas genom ett aktiebolag, äger större skattekraft än annan inkomst. På grund härav beskattas dels bolaget för all sin inkomst och dels bolagets delägare för av dem uppburen utdelning. En avvägning av skattebördan för aktiebolag och därmed likställda juridiska personer kan givetvis icke undgå att röna inflytande av det sätt, på

168 vilket skattebördan avvägts för fysiska personer. Beskattningen av ifrågavarande juridiska personer bör sålunda avpassas så, att en skälig del av den sammanlagda statsbeskattningen faller å dessa juridiska personer. En viss korrespondens bör även finnas mellan skattetrycket för dessa juridiska personer och skattetrycket för fysiska personer. Såsom framgår av den under kap. IV lämnade redogörelsen för den av Kungl. Maj:t vid 1946 års riksdag framlagda finansieringsplanen torde under de närmaste åren stora krav komma att ställas på beskattningen för beredande av täckning för väntade statsutgifter. En sänkning av skattesatsen för aktiebolagen och därmed likställda juridiska personer under den nu gällande eller 32 % finner beredningen fördenskull helt utesluten. Vid finansieringsplanens framläggande har departementschefen uttalat, att för bolagsbeskattningens del någon höjning av skatteprocenten syntes kunna övervägas och första särskilda utskottet har icke haft något att invända mot denna uppfattning. Beträffande beskattningen av fysiska personer innebär beredningens förslag vid 110 % uttagning av grundbeloppet ett intäktsbortfall i jämförelse med nuvarande skattesystem och skattesatser av omkring 190 miljoner kronor. Förslaget medför skattelindring i fråga om gifta skattskyldiga för taxerade belopp understigande omkring 15 000 kronor och vad angår ensamstående skattskyldiga för taxerade belopp understigande omkring 7 000 kronor. Vid högre taxerade belopp än nu nämnts föranleder förslaget skattehöjningar, vilka dock endast för de mycket höga inkomsterna äro mera avsevärda. I likhet med departementschefen och första särskilda utskottet finner beredningen önskvärt, att aktiebolagen och därmed likställda juridiska personer få genom en höjning av skattesatsen i någon mån bidraga till täckning av ovannämnda intäktsbortfall. I ett läge, då en påtaglig skattelindring anses erforderlig för den stora mängden av skattskyldiga med låga inkomster och då förslaget om denna skattelindring föranleder en betydande minskning av skatteintäkterna för staten, kan det enligt beredningens mening icke anses oskäligt, att ifrågavarande juridiska personer få vidkännas något ökade skatteutgifter för underlättande av förslagets genomförande. Vad särskilt angår aktiebolagen må framhållas, att dessas delägare mestadels torde ha inkomster av sådan storlek att skatteskärpning inträder för dem enligt förslaget. I aktiebolagens inkomster ingå — förutom avsättning för den å inkomsten belöpande skatten — dels vad som utdelas till delägarna och som beskattas hos såväl delägare som bolaget och dels den del av inkomsten som fonderas hos bolaget. Vid bolagsbeskattningens införande i vår skattelagstiftning anfördes såsom grund för densamma bland annat, att en särskild skatt, lagd å bolaget såsom sådant, borde komplettera inkomstskatten för fysiska personer. 1 Denna särskilda skatt å bolagen har såsom ovan nämnts vid sin tillkomst bland annat motiverats därmed att inkomst som förvärvats genom ett aktiebolag äger större skattekraft än annan inkomst. Därjämte har 1 Se M. a. bolagsskatteberedningens betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag m. m. (SOU 1931: 40 s. 110).

169 emellertid för bolagsbeskattningen anförts det skälet, att ingen del av bolagens inkomst borde gå fri från beskattning samt att icke utdelad vinst fördenskull borde beskattas hos bolagen. Beredningen saknar för sin del anledning att taga ställning till frågan om hur bolagsbeskattningen rent teoretiskt skall motiveras. Huruvida bolagsbeskattningen skall — såsom under tidigare lagstiftningsarbeten synes ha skett — betraktas såsom ett komplement till inkomstbeskattningen av fysiska personer eller som en beskattning, avsedd att direkt träffa bolagen, lämnar sålunda beredningen därhän. Med utgångspunkt från betraktelsesättet om bolagsbeskattningen såsom ett komplement till inkomstbeskattningen av fysiska personer kan det visserligen göras gällande, att den av bolagen erlagda skatten, till den del den hänför sig till inkomst, som utdelas till delägarna, icke med nödvändighet behöver stå i ett visst förhållande till delägarnas inkomstbeskattning. Beträffande den del av bolagens inkomster, som fonderas hos bolagen, bör dock en skärpning av delägarnas inkomstbeskattning motsvaras av en skärpning även av beskattningen av nyssnämnda del av bolagsinkomsterna. Eljest inträder en rubbning i den gällande avvägningen av beskattningen. Vid bedömandet av frågan om beskattningens avvägning för nu ifrågavarande juridiska personer bör emellertid tillses, att beskattningen icke göres så hög att genom densamma skadliga verkningar kunna uppkomma för näringslivet. Vad beträffar aktiebolagen må härvid till en början framhållas, att det icke är aktieägarnas intresse av att få bibehålla nuvarande utdelning å deras aktier, som här påkallar särskilt beaktande. Trots den skärpning av aktiebolagsbeskattningen, som ägt rum sedan åren närmast före kriget, synas aktiebolagen — i varje fall industriföretagen — i allmänhet kunnat bibehålla ungefärligen samma utdelning som under åren närmast före kriget. Beredningen kommer i det följande att beträffande industribolagen återgiva visst statistiskt material för belysande av detta förhållande. I detta sammanhang vill beredningen endast framhålla, att det torde få anses uppenbart, att med nuvarande ränteläge i aktier placerat kapital i allmänhet ger en högre förräntning än kapitalplaceringar av annat slag. Ur förräntningssynpunkt kan fördenskull kapitalplaceringar i aktier sägas vara en mera gynnad form än andra kapitalplaceringar. Bedömes den föreliggande frågan enbart med hänsyn därtill, synes enligt beredningens uppfattning fog finnas för det antagandet, att hos aktiebolagsinkomsterna ofta finnes en nu outnyttjad skattekraft, som i rådande läge bör kunna tillvaratagas. I detta sammanhang bör emellertid tagas under övervägande, huruvida en skärpning av bolagsbeskattningen kan äga rum utan att verka hämmande på företagsamheten och utan att utgöra hinder för bolagens konsolidering. Därvid må erinras om den aktiebolagen — liksom även ekonomiska föreningar, ömsesidiga försäkringsbolag och sparbanker — tillkommande rätten till fri avskrivning å inventarier, varigenom möjlighet förefinnes för vederbörande företag att sörja för sin konsolidering. Även genom värderingen av innelig-

170 gande varulager kunna skapas dolda reserver och så sker också i stor utsträckning. Slutligen må erinras om lagstiftningen angående rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond, genom vilken lagstiftning möjlighet beredes till uppskov med vidtagande av dispositioner av olika slag. Giltighetstiden för sistnämnda lagstiftning utgår visserligen med 1947 års taxering. Förslag till ny lagstiftning i ämnet har emellertid utarbetats av särskilda sakkunniga (SOU 1945:49). Enligt vad beredningen inhämtat kan denna fråga väntas bliva upptagen till behandling senast genom proposition till 1947 års riksdag. Med hänsyn till dessa möjligheter för aktiebolagen att konsolidera sin ställning och att skapa dolda reserver finner beredningen icke sannolikt, att en viss skärpning av bolagsbeskattningen skulle kunna befaras medföra hämmande verkningar med avseende å företagsamheten. Detta antagande vinner ett visst stöd i den undersökning, som av Industriens utredningsinstitut verkställts rörande »Inkomster och investeringar inom industrien 1937—1944». Denna undersökning avser en bearbetning av 193 industriföretags bokslut. Vid undersökningen ha utvalts de större och medelstora företagen inom varje bransch. Sammanlagda arbetarantalet vid de i undersökningen ingående företagen uppgick år 1942 till drygt 25 % av det i industristatistiken redovisade arbetarantalet i hela industrien. Undersökningens resultat, som torde kunna anses representativt för de större och medelstora företagen, har sammanställts i tabeller, avseende dels samtliga de 193 undersökta företagen och dels företagen inom varje bransch för sig. Ur tabellen för samtliga företag må här meddelas följande uppgifter, varvid beloppen, som avse verksamhetsår (och ej taxeringsår), angivas i miljoner kronor. År

Eget kapital l

Vinst före skatt

På årets vinst belöpande skatter

Vinst etter skatt

Utdelning

Fundering

Taxerat belopp

1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944

1 640-2 1 670-7 1717-5 1 730-4 1766 3 1814-8 1863 4 1 907-3

168-9 152-8 174-6 189-0 803-e 219-4 231-8 242-7

42i 44-9 73 2 79-9 82-4 95 i 102-9 110-2

121-8 107-9 101-4 10ii-i 121-2 124-3 128-9 1325

78-7 76-4 75-4 71-4 77-i 802 83o 84-1

43-1 31-5 26-o 37-7 44-1 44i 4ö'9 48-4

147-9 1348 160-8 16ivo 172-4 189-5 208-4 218l

1 Med egei kapital av ses här akt iekapitalet. skattcfonder, p ensionsfondcT o. dyl.

irets redovis ide vinst sai it egna fond er, dock ej

I undersökningen uttalas, att skatteökningen i början av kriget var så stark, att vinsten efter avdrag för skatt sjönk under förkrigsnivån, trots de på många håll goda konjunkturerna och därmed följande stegring av vinsten före avdraget för skatt. Under de följande krigsåren hade skatterna visserligen tagit i anspråk största delen av ökningen i vinst före skatt men dock lämnat rum för en jämn stegring av vinst efter skatt. Utdelningen hade under hela perioden varit ganska stabil. I procent av eget kapital utgjorde utdelningen år 1937

171 4,8, år 1938 4,6, år 1939 4,4, år 1940 4,i, år 1941 4,4, år 1942 4,4, år 1943 4,5 och år 1944 4,4. Fonderingarna utvisade sedan år 1941 en betydande stabilitet, Fonderingen för år 1937 utgjorde sålunda 43,i miljoner kronor. För åren 1938—1940 kan konstateras en nedgång av fonderingen till respektive 31,5, 26,o och 37,7 miljoner kronor. Fonderingen för åren 1941—1944 uppgick till respektive 44,i, 44,i, 45,9 och 48,4 miljoner kronor. Det framhålles i undersökningen, att en jämförelse mellan åren närmast före kriget och senare år syntes ge vid handen att konsolideringen icke mera väsentligt ökat. A andra sidan påpekas emellertid, att en konsolidering kan ha skett före bokslutet, t. ex. genom extraordinära avskrivningar, möjliggjorda bland annat genom den fria avskrivningsrätten på lager och maskiner. Den verkliga konsolideringen kunde därför icke bedömas enbart med ledning av den i boksluten synliga fonderingen. Beträffande den industriella investeringsverksamheten framhålles i undersökningen, att denna under krigsåren i stort sett varit livlig. Investeringsverksamheten hade sålunda under dessa år i genomsnitt icke varit mycket mindre än under 1930 talets högkonjunktur, då bruttoinvesteringarnas värde i förkrigspriser uppgick till 400 å 500 miljoner kronor årligen. Emellertid hade den statliga industrien under kriget svarat för en betydligt större del av den totala industriella investeringsverksamheten än tidigare, nämligen drygt 15 % mot knappt 10 % åren närmast före kriget. Den övervägande delen av bruttoinvesteringarna hade finansierats med avskrivningar. Det må understrykas, att de i tablån här ovan återgivna uppgifterna avse samtliga de i undersökningen ingående företagen. Inom de olika branscherna har utvecklingen beträffande vinstresultat, utdelning och fondering varit något växlande. Av undersökningen framgår sålunda, att de synliga fonderingarna i de undersökta företagen trots skatteskärpningen sedan åren närmast före kriget — om här bortses från åren 1938—1940 — icke minskats. Härtill komma de genom avskrivningar eller nedskrivningar skapade dolda reserverna. Hur stora dessa äro torde icke kunna utrönas. Att dessa reserver äro betydande torde dock kunna antagas. 1 detta sammanhang må erinras om att i samband med det nya uppbördssystemets ikraftträdande den 1 januari 1947 skattebefrielse kommer att inträda bland annat för halva inkomst- och förmögenhetsskatten på grund av 1946 års taxering samt hela den värnskatt, som — om uppbördsreformen ej skett — kan antagas ha utgått på grund av samma års tatxering, ävensom för hela inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten på grund av 1947 års taxering. Denna skatteeftergift gäller alla skattskyldiga. Beträffande aktiebolagen föreligger emellertid det förhållandet, att dessa regelmässigt ha skattereserver, vilka till följd av uppbördssystemets omläggning icke komma att tagas i anspråk för skatt. Skatteeftergiften för aktiebolagen kan beräknas motsvara ett belopp av omkring 500 miljoner kronor och bolagens skattereserver ha enligt en preliminär beräkning uppskattats till 600 å 700 miljoner

172 kronor. 1 Även om dessa skattereserver utgöra engångsbelopp, som framkomma endast vid övergången till det nya uppbördssystemet, synes förefintligheten av dessa reserver dock i sin mån kunna bidraga till att en skärpning av bolagsbeskattningen icke skall få för företagens konsolidering ogynnsamma verkningar. Vad ovan anförts har närmast haft avseende å aktiebolag. (Beskattningen av försäkringsaktiebolag och andra försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, behandlas i det följande.) De skäl, som kunna anses tala för en skärpning av aktiebolagens beskattning, torde emellertid i huvudsak gälla även övriga med aktiebolagen nu likställda juridiska personer. De ekonomiska föreningarna intaga därvid i viss mån en särställning. Den ovan åberopade omständigheten, att enligt förslaget en skatteskärpning i stor utsträckning kan förväntas inträda för aktiebolagens delägare och att denna skärpning bör motsvaras av en skärpning av beskattningen av den del av bolagens inkomster som fonderas hos bolagen, får nämligen antagas i regel icke äga en motsvarande tillämpning på de ekonomiska föreningarnas medlemmar. Dessa föreningars möjligheter att sörja för sin konsolidering äro däremot desamma som för bolagen och föreningarnas ekonomiska bärkraft torde ej heller kunna antagas giva anledning till att skattesatsen för dem bör sättas lägre än för aktiebolagen. Det torde även få anses önskvärt, att den nuvarande likställigheten mellan aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna i fråga om skattesatsens storlek bibehålles. Vid övervägande av på den föreliggande frågan inverkande omständigheter har beredningen stannat för att föreslå, att skattesatsen för aktiebolagen och därmed likställda juridiska personer — utom försäkringsanstalter — bestämmes till 40 %, vilket skulle innebära en höjning av den nuvarande sammanlagda skattesatsen för dessa skattskyldiga med 8 % av den beskattningsbara inkomsten. På grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering kan denna höjning beräknas motsvara en ytterligare skatteintäkt för staten av omkring 80 miljoner kronor. Den sålunda föreslagna skattesatsen skall icke vara underkastad rörlighet. Enligt beredningens uppfattning är anordningen med ett grundbelopp, som uttages efter en årligen fastställd skatteprocent, icke i samma grad påkallad beträffande juridiska personer som i fråga om fysiska personer. Vad som skulle kunna anses tala för denna anordning även beträffande juridiska personer är att därigenom enhetliga regler i ifrågavarande avseende skulle erhållas för alla skattskyldiga. Emellertid synes den formella omständigheten, att i inkomstskatteförfattningen skatten för fysiska personer angives genom ett grundbelopp men för juridiska personer genom en bestämd skattesats, vara av mindre vikt. Ur saklig synpunkt synes ej heller någon vägande in vändning kunna resas mot denna olikhet, eftersom redan enligt nu gällande bestämmelser förutsattes möjligheten av olika uttagningsprocent för fysiska personer och för juridiska personer. 1

Prop, nr 370/1945 s. 273 och prop, nr 75/1946 s. 8.

173 Inkomstbeskattningen ay livförsäkringsanstalter. Gällande beskattningsregler innebära, att inländsk livförsäkringsanstalt beskattas dels för överskottet å rörelsen dels ock för viss kvotdel av den beräknade räntan å premiereserven för direkt tecknade kapitalförsäkringar samt av den ränta, som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv för dylika försäkringar. Vid bestämmandet av den kvotdel av räntebeloppen, som skulle bliva föremål för beskattning, vilken kvotdel brukar benämnas ränteskatteunderlaget, lärer utgångspunkten ha varit, att livbolagens ränteskatt i princip skulle så avvägas, att den motsvarade summan av de skatter, som försäkringstagarna skulle haft att erlägga, om de själva skattat för räntan, men att bolagen å andra sidan icke finge åläggas att betala så stor ränteskatt, att deras förmåga att uppfylla sina förbindelser enligt ingångna försäkringsavtal äventyrades. Vid utformandet av de ifrågavarande reglerna beaktades vidare den synpunkten, att skatten å överskottet borde tillsammans med ränteskatten ungefär motsvara den skatt, som livbolagen tidigare erlagt. I 1928 års statsskatteförordning stadgades, att för svensk försäkringsanstalts inkomst, i den mån den icke belöpte på aktieägarna i denna deras egenskap, statsskattens grundbelopp skulle utgöra 6 % av det beskattningsbara beloppet. Den — förhållandevis obetydliga — del av livförsäkringsaktiebolags inkomst, som belöpte på aktieägarna i denna deras egenskap, skulle däremot beskattas progressivt liksom vanlig aktiebolagsinkomst eller efter en skala, där grundbeloppet varierade mellan 1,5 och 12 %. Vid omläggningen av statsskattesystemet år 1938 genomfördes en formell likställighet i beskattningshänseende mellan försäkringsanstalter och aktiebolag i allmänhet, i det att bottenskattens grundbelopp för båda kategorierna fastställdes till 10 % av det beskattningsbara beloppet. Emellertid åsyftades härmed icke någon ändring av principen, att ränteskatten erlades av livbolagen i försäkringstagarnas ställe, varför skattesatserna för fysiska personer borde vara utslagsgivande för livbolagens skattebelastning. Att bottenskattens grundbelopp bestämdes lika för försäkringsanstalter som för aktiebolag i allmänhet motiverades därmed att i fråga om försäkringsanstalterna det beskattningsbara beloppet så konstruerats att det rätteligen utgjorde allenast omkring hälften av det belopp, som enligt grunderna för bestämmelserna i ämnet egentligen borde beskattas. Den effektiva skattesatsen bleve därigenom endast 5 % eller något högre än skattesatsen för fysiska personer i det lägsta inkomstskiktet. 1 Enligt 20 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall för varje år bestämmas med vilka procenttal av de i 18 § 2 mom. a), b) och c) omförmälda grundbelopp bottenskatt skall för det året utgå. Genom författningsändring år 1943 gjordes till detta stadgande ett tillägg, enligt vilket vid bestämmandet av procenttalen skulle iakttagas att, även om dessa i övrigt bestämdes olika för de i 18 § 2 mom. under a) och de i samma mom. under b) 1

SOU 1937: 42 s. 201 och prop, nr 258/1938 s. 190.

174 avsedda skattskyldiga, procenttalet för svenska försäkringsanstalter likväl skulle, såvitt avsåge i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, bestämmas lika med procenttalet för fysiska personer. Denna författningsändring föranleddes därav att skattetrycket för livbolagen skärpts betydligt mer än för fysiska personer, samt att livbolagens skattebörda fördenskull borde i princip återföras till den relation till fysiska personers skattebörda, som rådde vid bestämmelsernas tillkomst. 1 Anordningen att samma procenttal av bottenskattens grundbelopp skulle uttagas av inländska livförsäkringsanstalter som av fysiska personer ansågs kunna godtagas såsom ett provisorium i avbidan på en mera fullständig omarbetning av reglerna om livbolagens beskattning. I detta sammanhang framhölls, att likställigheten mellan livbolagen och fysiska personer rätteligen icke borde sträckas längre än till att avse den del av livbolagens inkomst av livförsäkringsrörelsen, som belöpte på försäkringstagarna, eller med andra ord den inkomst, för vilken bolagen skattade i försäkringstagarnas ställe. Emellertid antogs den på aktieägarna belöpande delen av sagda inkomst vara så pass obetydlig i förhållande till den på försäkringstagarna belöpande, att några avgörande betänkligheter icke ansågos behöva möta att tillämpa samma regel även på den del av inkomsten av livförsäkringsrörelsen, som belöpte på aktieägarna. Den år 1943 beslutade ändringen av 20 § förordningen om statlig inkomstoch förmögenhetsskatt berörde, såsom framgår av vad nu anförts, icke de utländska försäkringsanstalterna. Genom en år 1946 vidtagen ändring av nämnda stadgande utsträcktes emellertid det år 1943 gjorda tillägget att gälla även i fråga om utländsk livförsäkringsanstalt. Denna ändring avsåg i princip att återställa den tidigare relationen mellan de svenska och de utländska anstalternas beskattning. 2 Departementschefen underströk i detta sammanhang, att denna ändring borde betraktas som ett provisorium i avbidan på en mera fullständig omprövning av bestämmelserna om livförsäkringsanstalternas beskattning. Under år 1942 tillkallade chefen för handelsdepartementet utredningsmän att i viss omfattning verkställa utredning och avgiva förslag angående försäkringsverksamheten. Utredningsmännen, som antagit benämningen försäkringsutredningen, ha under innevarande år avgivit betänkande med förslag till lag om försäkringsrörelse m. m.3 I berörda betänkande ha bland annat föreslagits vissa ändringar av stadgandena i 30 § 2 mom. kommunalskattelagen samt anvisningarna till nämnda paragraf rörande beräkningen av inländsk försäkringsanstalts nettointäkt av försäkringsrörelse. Någon ändring av 20 § statsskatteförordningen föreslogs däremot icke. I övrigt må nämnas, att försäkringsverksamheten jämväl beröres av det uppdrag, som lämnats 1945 års försäkringsutredning. Syftet med denna utredning är att utforma förslag till en sådan organisation av försäkringsverk1 2 3

Prop, nr 172/1943 s. 20—21. Prop, nr 23/1946 s. 8—9. SOU 1946: 33 och 34.

175 samheten, som är ägnad att på bästa möjliga sätt tillgodose försäkringstagarnas intressen. Enligt erhållen upplysning kommer vidare 1944 års allmänna skattekommitté att till behandling upptaga vissa frågor rörande försäkringsföretagens beskattning. Beredningen får i anslutning härtill framhålla, att, därest ändrade bestämmelser skulle genomföras rörande beräkningen av livbolagens nettointäkt av livförsäkringsrörelse, detta givetvis kan få betydelse för frågan om skattesatsens storlek för livbolagen. I beredningens förslag måste fördenskull bestämmandet av skattesatsens storlek — liksom de åren 1943 och 1946 beslutade ändringarna rörande skatteprocenttalet — få provisorisk karaktär. Å andra sidan lärer det få anses uteslutet, att skattesatsen skulle för inkomst av livförsäkringsrörelse vara densamma som för aktiebolagen i allmänhet. Såsom ovan nämnts utgör enligt nu gällande beskattningsgrunder den sammanlagda skattesatsen vid statsbeskattningen för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, 27 %. Vid bestämmandet av skattesatsen för livförsäkringsanstalterna bör beaktas, att, såsom ovan nämnts, utgångspunkten för den s. k. ränteskatten varit att denna skatt i princip skulle så avvägas att den motsvarade summan av de skatter, som försäkringstagarna haft att erlägga om de själva skattat för räntan. Om denna principiella utgångspunkt är klar, så har beredningen däremot känt en viss tveksamhet inför det ovan återgivna, bland annat i samband med 1938 års skattereform gjorda uttalandet, att för försäkringsanstalterna det beskattningsbara beloppet så konstruerats att det rätteligen utgjorde allenast hälften av det belopp, som enligt grunderna för bestämmelserna i ämnet egentligen borde beskattas. 1 Beredningen har icke vunnit full klarhet i vad därmed åsyftats. Måhända avses med detta uttalande endast ett konstaterande av att dessa bestämmelser, som tillkommo på grundval av ett av 1924 års skatteberedning framlagt förslag, vid sin tillkomst och med då gällande skattesatser medförde en skatt, som motsvarade endast omkring hälften av vad försäkringstagarna skolat erlägga, om de själva skattat för räntan. Om innebörden av ovanberörda uttalande varit den nu nämnda, ägde detsamma emellertid giltighet endast vid tiden för bestämmelsernas tillkomst men däremot ej sedan skattebelastningen undergått ändring beträffande såväl försälmngsanstalter som försäkringstagare. H u r det numera förhåller sig vid en jämförelse mellan skattebördans tyngd för försäkringsanstalterna, å ena. samt försäkringstagarna i genomsnitt, å andra sidan, kan ej utan närmare undersökningar konstateras. I detta läge och då frågan om livförsäkringsanstalternas beskattning kan förväntas bliva föremål för särskild utredning har beredningen funnit lämpligt, att skattesatsen för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstek1

Se även prop, nr 172/1943 s. 17 och 20.

176 niskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, bestämmes till 25 %, vilket skulle innebära en avrundning nedåt av den nuvarande skattesatsen, 27 %. Beredningen vill i detta sammanhang nämna, att enligt en från försäkringshåll lämnad uppgift skatten å livbolagens ränteinkomst med nu gällande beskattningsgrunder och skattesatser motsvarar 17,6 5 % av ränteinkomsten. 1 Eftersom enligt den av beredningen föreslagna inkomstskatteskalan för fysiska personer marginalskatten vid grundbeloppsnivå utgör 16 %, då den beskattningsbara inkomsten överstiger 4 000 kronor, synes en skattesats av 25 % för livförsäkringsanstalterna i avbidan på en mera fullständig omarbetning av hithörande bestämmelser kunna godtagas. Denna skattesats skulle — med utgångspunkt från ovannämnda uppgift om skattens nuvarande storlek i förhållande till hela ränteinkomsten — innebära, att skattebelastningen hos livförsäkringsanstalterna komme att bliva något lägre än 17,6 5 % av ränteinkomsten.

Inkomstbeskattningen av övriga juridiska personer. De juridiska personer som här avses äro stiftelser och ideella föreningar samt därmed likställda skattskyldiga. Enligt nuvarande bestämmelser utgör grundbeloppsprocenten vid den statliga inkomst- och förmögenheteskatten för dessa skattskyldiga 5, medan grundbeloppsprocenten för aktiebolag är 10. Grundbeloppsprocenten för ifrågavarande juridiska personer utgör alltså hälften av grundbeloppsprocenten för aktiebolagen. Den sammanlagda skattesatsen för ifrågavarande juridiska personer är för närvarande 13,5 % mot 32 % för aktiebolagen. Då ifrågavarande juridiska personer i regel främja ett allmännyttigt ändamål, anser beredningen den nuvarande avvägningen av skattebördan för dera böra i huvudsak bibehållas. Skattesatsen bör emellertid avrundas till ett lämpligt tal, och beredningen har därvid stannat för 15 %, vilken skattesats liksom skattesatsen för aktiebolag och därmed likställda juridiska personer icke skall vara rörlig. Skattesatsens avrundning för ifrågavarande juridiska personer skulle på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering medföra en ytterligare skatteintäkt till staten av omkring 0,5 miljoner kronor.

»

1 Försäkringsanstalterna Folket och Samarbete i år 1946 avgivet remissyttrande över 1942 års försäkringsutrednings betänkande.

177 KAP. VI.

F ö r m ö g e n h e t s b e s k a t t n i n g e n s a n o r d n a n d e inom det statliga skattesystemet. Frågan om särskiljande av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten i två från varandra fristående skatter. Enligt nuvarande bestämmelser beskattas förmögenhet vid den årliga taxeringen i två former, nämligen dels genom att en hundradedel (för ekonomiska föreningar en tvåhundradedel) av den skattepliktiga förmögenheten inräknas i det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet dels ock genom att en fristående förmögenhetsskatt, benämnd särskild skatt å förmögenhet, uttages. Beträffande grunderna för den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten får beredningen hänvisa till den i Bilaga 8 lämnade historiken i detta hänseende. Då den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten år 1910 infördes i vårt land, anordnades densamma i princip närmast som en skatt å förmögenhetens avkastning. Det ansågs, att förmögenhetsavkastning skulle kunna bära en skattebörda, som var en tredjedel större än skattebördan för inkomst av arbete. På grund härav lades till den taxerade inkomsten en tredjedel av förmögenhetens efter 5 96 beräknade avkastning eller alltså en sextiondedel av förmögenheten. Såsom framhållits av bolagsskatteberedningen hade emellertid tesen, att förmögenhetsinkomst i allmänhet skulle beskattas en tredjedel hårdare än annan inkomst antagits blott såsom en metod att åvägabringa en jämförelse mellan den skattekraft, som grundades på förmögenhet, och den, som grundades på inkomst såsom sådan. Avsikten var, att med förmögenhetsskatten träffa även förmögenhet, som icke lämnade avkastning. Den av bolagsskatteberedningen uttalade uppfattningen, att förmögenhetsskatten enligt 1910 års skattelagstiftning var tänkt såsom en kombination av de två principerna skatt på förmögenhets avkastning och skatt på förmögenhet såsom sådan men med övervikt åt den förra principen, torde fördenskull enligt statsskatteberedningens mening få anses innebära en riktig karakteristik av vår förmögenhetsbeskattning i dess ursprungliga utformning. Med den använda metoden för förmögenhetsskattens bestämmande avsågs att vinnas, att förmögenhetsskatten skulle röna inflytande av ej allenast förmögenhetens utan även inkomstens storlek. Den år 1938 beslutade omläggningen av förmögenhetsbeskattningen, varigenom förmögenhetsdelen sänktes till en hundradedel och en fristående för12—1616 46

178 mögenhetsskatt infördes, utgjorde ett steg i riktning mot en beskattning av förmögenheten såsom sådan. Att kombinationen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen därvid bibehölls, ehuru i minskad utsträckning, motiverades närmast av en önskan att tillvarataga den särskilda skattekraft, som representerades av förmögenhet i förening med god inkomst. Det ansågs jämväl såsom en fördel, att även de minsta förmögenheterna, om de vore förenade med någorlunda stora inkomster, finge bidraga till förmögenhetsbeskattningen. Deklarationsskyldigheten ansågs därigenom kunna göras mera effektiv och en fullständigare statistik över förmögenheterna vinnas. Att den förmögenhetsskatt, som uttages genom förmögenhetsdelen, icke är obetydlig framgår av Bilaga 5 och 9. Den vid Bilaga 5 fogade tabell 4 utvisar resultatet av en på grundval av material, insamlat av 1944 års allmänna skattekommitté, verkställd uppskattning av den förmögenhetsskatt, som vid 1943 års taxering hänförde sig till den i taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt ingående förmögenhetsdelen. Enligt tabellen utgjorde denna förmögenhetsskatt 44,2 6 miljoner kronor, varav 5,71 miljoner kronor belöpte å förmögenheter ej överstigande 20 000 kronor. Då den på grund av samma års taxering debiterade särskilda skatten å förmögenhet uppgick till allenast 30, a miljoner kronor, översteg således den å förmögenhetsdelen belöpande skatten med bortåt 50 % den särskilda skatten å förmögenhet. Vad som i främsta rummet talar för bibehållande av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten är enligt beredningens mening, att därigenom ges större möjlighet till differentiering av förmögenhetsskatten med hänsyn till inkomstens storlek än vid två fristående skatter. Om förmögenhetsdelen avskaffas och den därigenom uppkommande minskningen av skatteintäkterna, som enligt vad ovan nämnts kunna anses motsvara omkring 150 % av den särskilda förmögenhetsskattens sammanlagda belopp, i stället uttages genom en skärpning av skalan för den särskilda förmögenhetsskatten, komma de i form av förmögenhetsskatt inflytande skatteintäkterna visserligen att tillhopa uppgå till samma belopp som förut. Skatten för ett visst förmögenhetsbelopp kommer emellertid — om här bortses från reduktionsregeln — att vara densamma oberoende av inkomstens storlek. Detta innebär, att de genom förmögenhetsdelens avskaffande bortfallande skatteintäkterna delvis få bäras av dem, vilkas inkomster i förhållande till förmögenheten äro lägre än normalt, medan däremot sådana skattskyldiga, vilkas inkomster i förhållande till förmögenheten äro högre än normalt, erhålla någon skattelättnad. Att enligt nuvarande bestämmelser den genom förmögenhetsdelen uppkommande differentieringen av skatten med hänsyn till inkomstens storlek är avsevärd framgår av följande uppställning, vari de angivna procenttalen utgöras av den sammanlagda skattesatsen för inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt (marginalskatten) i varje särskilt skikt:

179 Beskattningsbart belopp

Skattesats för i det beskattningsbara beloppet ingående förmögenhetsdell

3 010— 6 000 10 010— 12 000 15 0 1 0 - 25 000 35 010— 40 000 50 010— 60 000 100 010-200 000 200 010—

15-25 23-75 3275 42-75 49-75 61-25 68-75

1 Härvid har förutsatts att förmögenhetsdelen »ligger i toppen» av det beskattningsbara beloppet samt att förmögcnhetsdelen i sin helhet faller inom de angivna skikten av beskattningsbart belopp.

Däremot torde det vid en fristående förmögenhetsbeskattning bereda stora svårigheter att anpassa förmögenhetsskatten efter inkomstens storlek. Bortsett härifrån torde emellertid en omläggning av den särskilda förmögenhetsbeskattningen i syfte att vinna större beaktande av inkomstens storlek även möta principiella betänkligheter. Med en förmögenhetsskatt menas principiellt sett en skatt, där den skattskyldiges förmögenhet är beskattningsnorm, d. v. s. där skattens belopp fastställes med ledning av förmögenhetens storlek Det kan då icke vara riktigt att låta inkomsten få något större utrvmme vid förmögenhetsskattens utmätande. Därest den nuvarande kombinationen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen skulle avskaffas, lärer man bliva nödsakad att såsom en konsekvens härav släppa tanken på att i någon större utsträckning erhålla en differentiering av förmögenhetsbeskattningen med hänsyn till inkomstens storlek. Enligt beredningens uppfattning kunna emellertid även invändningar resas emot bibehållande av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten. Sålunda kan till en början framhållas, att, sedan en fristående förmögenhetsskatt införts i vårt skattesystem, det måste anses föga rationellt att uttaga förmögenhetsskatt i två olika former. Vid ett system med två fristående skatter kan en bättre avvägning göras av inkomst- och förmögenhetsbeskattningens tyngd var för sig. Det kan vidare göras gällande, att den nuvarande förmögenhetsdelen icke har någon principiell grund. Då förmögenhetsdelen utgjorde en sextiondedel, var densamma närmast motiverad såsom avseende en skärpt beskattning av förmögenhetens avkastning. Någon sådan tanke ligger däremot icke till grund för den nuvarande förmögenhetsdelen Att denna satts till en hundradedel berodde helt på att man därigenom ansåg sig kunna erhålla en lämplig och skälig avvägning av skattebördan i sin helhet mellan olika kategorier av skattskyldiga. Ur mera praktisk synpunkt kan anföras, att vid ett system med två fristående skatter den renodlade inkomstskatten erhåller större elasticitet. Förmögenhetsdelen utgör nu ett visst hinder för skattesystemets rörlighet. Borttages förmögenhetsdelen, försvinner detta hinder.

180 E n olägenhet med den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten är därjämte, att genom densamma även småsparare drabbas av förmögenhetsskatt. Att skatt skall utgå för sparmedel till ett värde av endast några hundra kronor finner beredningen icke tillfredsställande. Såsom en länsstyrelse framhöll i remissyttrande över skattedirektören G. Sandströms år 1941 avgivna betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder borde förmögenhetsbeskattningen icke drabba andra kapitaltillgångar än sådana, som enligt gängse språkbruk kunna betecknas såsom »förmögenhet». Även av psykologiska skäl torde det kunna anses önskvärt, att kapitaltillgångar å mindre belopp undantagas från förmögenhetsbeskattning. Mot den kombinerade skatten kan vidare riktas den invändningen, att denna motverkar sparandet, Denna fråga har i Bilaga 9 och de vid densamma fogade tabellerna 1 och 2 blivit närmare belyst. I tabell 1 har beräknats den sammanlagda inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskilda skatt å förmögenhet, som i olika inkomst- och förmögenhetslägen uttages vid ett nysparande av visst belopp, vilket efter 2 respektive 4 % avkastning ger en ränteinkomst av 100 kronor. Av tabellen framgår, att den skatt, som enligt nuvarande bestämmelser uttages å avkastningen av ett nysparande, i de högre inkomstskikten är mycket hög, i vissa fall mer än 100 %. De i tabellen angivna talen avse, såsom ovan nämnts, endast statsskatterna, varvid nu gällande beskattningsgrunder tillämpats. Om hänsyn skall tagas till kommunalskatten, böra talen höjas med i genomsnitt 10. De i tabellen angivna inkomstbeloppen utgöras av de beskattningsbara beloppen med avdrag i varje särskilt fall för förmögenhetsdelen. Tabellen utvisar bland annat, att, om i det beskattningsbara beloppet ingår inkomst av 5 000 kronor och den skattskyldige före sparandet av det belopp som i avkastning ger 100 kronor icke ägde någon förmögenhet, de å det sparade beloppet och avkastningen av detsamma för helt år räknat belöpande statsskatterna utgöra 21 kronor 35 öre vid en förräntning efter 2 % och 16 kronor 77 öre vid en förräntning efter 4 %. Utgör inkomsten vid samma förmögenhetsförhållanden 25 000 kronor, uppgå statsskatterna på grund av sparandet till 55 kronor 65 öre vid en förräntning efter 2 % och till 43 kronor 72 öre vid en förräntning efter 4 %. Har den skattskyldiga en inkomst av 200 000 kronor men ingen förmögenhet före sparandet, bliva skattebeloppen 96 kronor 25 öre respektive 75 kronor 62 öre. Är förmögenheten före sparandet 30 000 kronor, utgöra skattebeloppen vid en inkomst av 5 000 kronor 26 kronor 35 öre respektive 19 kronor 27 öre, vid en inkomst av 25 000 kronor 60 kronor 65 öre respektive 46 kronor 22 öre samt vid en inkomst av 200 000 kronor 101 kronor 25 öre respektive 78 kronor 12 öre. Uppgår slutligen förmögenheten före sparandet till 200 000 kronor, belöpa sig skattebeloppen vid en inkomst av 5 000 kronor till 38 kronor 85 öre respektive 30 kronor 32 öre (i båda fallen efter tillämpning av reduktionsregeln för den särskilda skatten å förmögenhet), vid en inkomst av 25 000 kronor till 75 kronor 65 öre respektive 53 kronor 72 öre samt vid en inkomst av 200 000 kronor till 116 kronor 25 öre respektive 85 kronor 62 öre.

181 Av tabellen framgår sålunda, att verkningarna av nuvarande skattesystem i relativt obetydlig utsträckning hänföra sig till förmögenhetens storlek. Däremot variera skattebeloppen i avsevärd grad alltefter inkomstens storlek. Är inkomsten hög och förräntningen av det sparade beloppet låg, uppgå statsskatterna i många fall till mer än 100 % av avkastningen. De höga skattesatserna bero ju icke enbart på den kombinerade skatten utan äro delvis ett resultat av det nuvarande skattetrycket. Vad som i detta sammanhang närmast är av intresse är emellertid i vad mån den kombinerade skatten bidrager till dessa ur sparsynpunkt ogynnsamma verkningar. Till belysning härav har å den vid Bilaga 9 fogade tabell 2 gjorts en beräkning av hur stor skatten skulle bliva å en på grund av ett nysparande uppkommen ränteinkomst av 100 kronor, därest skatten skulle beräknas enligt två fristående skalor. Beträffande inkomstskatten har därvid tillämpats nuvarande skalor för inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt med iakttagande av att det beskattningsbara beloppet i varje särskilt fall minskats med Vioo av förmögenheten. Å det härvid återstående beloppet, som i tabellen angives såsom beskattningsbar inkomst, har inkomstskatten beräknats. Förmögenhetsskatten har beräknats på grundval av skalan för den nuvarande särskilda skatten å förmögenhet med förhöjning i varje särskilt fall med 150 %. De i tabellen angivna talen avse den sammanlagda inkomstskatten och förmögenhetsskatten, beräknad efter dessa grunder. Av tabell 2 framgår att, såsom kunnat förväntas, förmögenhetens storlek får större inflytande vid skattens bestämmande, om två fristående skalor tilllämpas. Inkomstens storlek får däremot minskad betydelse men inverkar fortfarande i en ej ringa grad på skatten. Att så är fallet sammanhänger givetvis med att storleken av den å avkastningen belöpande skatten är helt beroende av till vilket inkomstskikt avkastningen kommer att hänföras. Om den skattskyldige före sparandet icke ägde någon förmögenhet, blir förmögenhetsskatten å det sparade beloppet och inkomstskatten å avkastningen tillhopa vid en inkomst av 5 000 kronor 13 kronor 72 öre efter såväl 2 som 4 % förräntning i stället för såsom nu 21 kronor 35 öre respektive 16 kronor 77 öre, vid en inkomst av 25 000 kronor 35 kronor 77 öre efter såväl 2 som 4 % förräntning i stället för såsom nu 55 kronor 65 öre respektive 43 kronor 72 öre samt vid en inkomst av 200 000 kronor 61 kronor 87 öre vid såväl 2 som 4 % förräntning i stället för såsom nu 96 kronor 25 öre resepektive 75 kronor 62 öre. Är förmögenheten före sparandet 30 000 kronor, utgöra skattebeloppen vid en inkomst av 5 000 kronor 26 kronor 22 öre respektive 19 kronor 97 öre i stället för såsom nu 26 kronor 35 öre respektive 19 kronor 27 öre, vid en inkomst av 25 000 kronor 48 kronor 27 öre respektive 42 kronor 2 öre i stället för såsom nu 60 kronor 65 öre respektive 46 kronor 22 öre samt vid en inkomst av 200 000 kronor 74 kronor 37 öre respektive 68 kronor 12 öre i stället för såsom nu 101 kronor 25 öre respektive 78 kronor 12 öre. Utgör slutligen förmögenheten före sparandet 200 000 kronor, bliva skattebeloppen vid en inkomst av 5 000 kronor 51 kronor 22 öre respektive 32 kronor 47 öre (i båda fallen efter tillämpning av reduktionsregeln) i stället för såsom

182 nu 38 kronor 85 öre respektive 30 kronor 32 öre, vid en inkomst av 25 000 kronor 85 kronor 77 öre respektive 60 kronor 77 öre i stället för såsom nu 75 kronor 65 öre respektive 53 kronor 72 öre samt vid en inkomst av 200 000 kronor 111 kronor 87 öre respektive 86 kronor 87 öre i stället för såsom nu 116 kronor 25 öre respektive 85 kronor 62 öre. Vid en jämförelse mellan tabellerna 1 och 2 framgår, att beträffande de i tabellerna valda exemplen skattebeloppen genomgående bliva lägre enligt tabell 2 än enligt tabell 1, om förmögenheten icke överstiger 30 000 kronor, utom i två fall, då tabell 2 utvisar en obetydlig skatteökning. Skatteökningen på grund av inkomstens ökning är vid angivna förmögenhetsläge avsevärt mindre än enligt tabell 1. I fråga om de i tabellerna valda exemplen avseende förmögenheter å 50 000 kronor och däröver utvisar emellertid tabell 2 i flera fall en skatteökning i jämförelse med tabell 1. Detta gäller vid de lägsta av de inkomstbelopp, som angivits å tabellerna. Denna tendens framträder starkare, i den mån förmögenheten är större. I de allra högsta inkomstlägena blir däremot skatten enligt tabell 2 så gott som genomgående lägre än enligt tabell 1. Att skatten överstiger 100 % av avkastningen förekommer i tabell 2 endast i fall då en förmögenhet å 200 000 kronor är förenad med en inkomst av minst 100 000 kronor och förräntningen sker efter 2 %. Såsom framhålles i Bilaga 9 kan den fristående förmögenhetsskatten leda till i förhållande till avkastningen extremt höga skatter för ett nysparande, då hade inkomst och förmögenhet äro stora. Vid den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten är för dylika extrema skatter för ett nysparande tillräckligt, att inkomsten är hög. Mot den kombinerade skatten kan vidare invändas, att skatten på arbetsinkomst i vissa fall blir beroende av förmögenhetens storlek. Om en person med viss inkomst och viss förmögenhet åtager sig ett extrauppdrag, som ger honom en ytterligare inkomst, blir nämligen den å sistnämnda inkomst belöpande skatten beroende av ej allenast den ursprungliga inkomstens utan även förmögenhetens storlek. Verkningarna härav ha närmare belysts i Bilaga 9, till vilken beredningen får hänvisa. Slutligen kan såsom en olägenhet för såväl den enskilde som det allmänna framhållas, att det vid den kombinerade skatten ej finnes möjlighet att på ett enkelt sätt utröna hur stor del därav som utgör förmögenhetsskatt. Vid ställningstagandet till frågan, huruvida den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten bör bibehållas eller icke, har beredningen kommit till den uppfattningen, att denna skatteform, då densamma infördes i vår skattelagstiftning, måste anses ha varit en väl funnen lösning för förmögenhetsbeskattningens anordnande. På ett smidigt sätt anknöt den kombinerade skatten med då gällande beskattningsgrunder till den skattskyldiges såväl inkomst- som förmögenhetsförhållanden. Att skatten å förmögenhet i någon mån röner inflytande även av den skattskyldiges inkomst finner beredningen i och för sig icke oberättigat. I den mån som skattetrycket skärpts, ha emellertid olägenheterna av kombinationen av inkomst och förmögenhet ökats. Vid

183 den år 1938 beslutade omläggningen av statsbeskattningen rådde sålunda knappast någon meningsskiljaktighet därom att införandet av en fristående förmögenhetsskatt vid sidan av en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt med minskad förmögenhetsdel vore att föredraga framför en enda kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt. Efter den ytterligare skärpning av skattetrycket, som sedan år 1938 ägt rum, ha enligt beredningens mening ölägenheterna av kombinationen blivit så framträdande, att ett bibehållande av densamma ej gärna kan ifrågasättas. Visserligen är det önskvärt, att den särskilda skattekraft, som förefinnes då en förmögenhet är förenad med god inkomst, blir tillvaratagen i den utsträckning så kan ske. Med nuvarande skattetryck medför emellertid kombinationen, såsom närmare utvecklats i det föregående, att inkomstens storlek i alltför hög grad blir avgörande vid skattens bestämmande. Beredningen har fördenskull och på grund av de övriga skäl, som i det föregående anförts mot ett bibehållande av den kombinerade skatten, ansett sig böra föreslå, att beskattningen av inkomst och förmögenhet skall ske genom två från varandra helt fristående skatter. I detta sammanhang må erinras om att, såvitt känt, en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt icke förekommer annorstädes än i vårt land. Det förhållandet, att enligt hittillsvarande bestämmelser en viss kvotdel av den skattskyldiges förmögenhet skolat redovisas i deklarationen även vid de minsta förmögenheter, har otvivelaktigt varit av värde ur taxeringskontrollsynpunkt. Såsom ett led i deklarationskontrollen bruka nämligen taxeringsmyndigheterna undersöka, hur den deklarerade inkomsten förhåller sig till förmögenhetsställningen vid beskattningsårets slut, sedd i jämförelse med förmögenhetsförhållandena enligt den vid det nästföregående årets taxering avlämnade deklarationen. Denna kontroll användes företrädesvis beträffande mindre rörelseidkare (som deklarera på rörelsebilaga enligt formulär nr 7 a) samt jordbrukare. Kontrollen begagnas vidare beträffande vissa skattskyldiga med andra inkomstslag t. ex. tjänsteinkomst av mera tillfällig art. Med kontrollen åsyftas även att klargöra, i vad mån odeklarerade realisationsvinster eller gåvor förekommit. Enligt beredningens förslag skall den förmögenhetsskatt, som nu uttages på grund av den i taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt ingående förmögenhetsdelen, i stället erhållas genom en skärpning av skalan för den särskilda skatten å förmögenhet. Den för sistnämnda skatt enligt nuvarande bestämmelser stadgade skattepliktsgränsen anser beredningen böra bibehållas. Fysiska personers förmögenheter ej överstigande 20 000 kronor bliva därigenom helt fritagna från skatteplikt till förmögenhetsskatt. Fråga uppkommer då, huruvida möjligheten till deklarationskontroll skulle bliva sämre tillgodosedd efter en sådan omläggning av skattesystemet. Enligt nuvarande bestämmelser finnes ju något straffansvar ej föreskrivet för underlåtenhet att i deklaration lämna uppgift eller lämnande av oriktig uppgift i sådana fall, då detta icke innebär undandragande från beskattning. Denna fråga har — såsom framgår av Bilaga 8 — behandlats såväl i 1936 års departementspromemoria som av 1936 års skattekommitté. Kommittén

184 anförde därvid, att vid tillämpning av ett system med fristående förmögenhetsbeskattning även för förmögenheter understigande skattskyldighetsgränsen borde stadgas deklarationsplikt samt att det finge ankomma å beskattningsmyndigheterna att tillse att deklarationerna bleve fullständiga även på denna punkt. Beredningen får i anslutning härtill framhålla, att även med bortseende från de kontrollsynpunkter, varom här närmast är fråga, skyldighet att uppgiva förmögenhet, som ej uppgår till skattepliktigt belopp, torde böra förefinnas. Att den skattskyldige själv vid sin beräkning kommit till en behållen förmögenhet understigande skattepliktsgränsen utesluter ju icke, att taxeringsmyndigheterna kunna genom en annan värdering eller dylikt ändra förmögenhetsberäkningen på sådant sätt att skattepliktigt belopp uppnås. I detta sammanhang må erinras om att i den nuvarande deklarationsblanketten finnes angivet, att uppgifterna angående förmögenheten skola ifyllas, även om skulderna överstiga tillgångarna. Någon författningsändring i syfte att stadga uppgiftsplikt för förmögenheter ej överstigande 20 000 kronor finner beredningen emellertid ej erforderlig. Den i 29 § 1 mom. 6) taxeringsförordningen i dess nuvarande lydelse intagna föreskriften, att allmän självdeklaration skall upptaga den skattskyldiges tillgångar och skulder vid slutet av beskattningsåret om och i den mån skattskyldighet för förmögenhet åligger honom, torde enligt beredningens mening innebära, att skyldighet föreligger att i deklarationen uppgiva förmögenhet även i fall, då denna ej uppgår till skattepliktigt belopp. En här i riket bosatt fysisk person kommer, därest beredningens förslag genomföres, otvivelaktigt att fortfarande vara skattskyldig för förmögenhet, även om denna ej uppgår till så högt belopp, att skatteplikt föreligger för densamma. Givetvis bör dock i deklarationsblanketten en erinran givas därom att uppgiftsskyldighet för förmögenhet föreligger även i fall då förmögenheten ej överstiger 20 000 kronor. En ansvarsbestämmelse bör däremot införas för den, som i allmän självdeklaration uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift rörande förmögenhet, vilken skolat i deklarationen upptagas. Denna bestämmelse har i förslaget intagits i 141 § 3 mom. taxeringsförordningen. Enligt förslaget skall straffet vara dagsböter. Med denna författningsändring torde enligt beredningens mening taxeringsmyndigheterna äga möjlighet att i erforderlig utsträckning vaka över att deklarationerna bliva fullständiga i nu ifrågavarande avseende. Beredningen vill dock icke fördölja, att vissa olägenheter ur statistisk synpunkt kunna befaras inträda efter den nu föreslagna omläggningen av skattesystemet. De i deklarationerna lämnade uppgifterna om mindre förmögenheter komma antagligen att vara mera osäkra än förut. Då det icke torde kunna påräknas, att taxeringsmyndigheterna i någon större utsträckning komma att efter anmaning infordra uppgifter om förmögenheten i andra fall än då dessa uppgifter anses kunna få betydelse för taxeringen, blir måhända underlaget för förmögenhetsstatistiken något mera ofullständigt än nu. Olägenheter av statistisk art böra dock icke få utgöra hinder för en omläggning

185 av skattesystemet, om en sådan omläggning av andra skäl anses önskvärd. Det må vidare i detta sammanhang erinras om att uppgifter om förmögenheter ej överstigande 20 000 kronor först efter den år 1943 vidtagna omläggningen av taxeringslängdernas uppställning kunnat bearbetas och redovisas i den årliga finansstatistiken.

Avvägningen av skattebelastningen vid den av beredningen föreslagna fristående förmögenhetsskatten. Såsom framgår av kap. I förutsattes vid 1938 års skattereform, att av den sammanlagda statsbeskattningen av fysiska personer omkring 80 % skulle utgå i form av inkomstskatt och omkring 20 % i form av förmögenhetsskatt. Med utgångspunkt från de på grund av 1945 års taxering debiterade statsskatterna har detta procenttal enligt gjorda beräkningar numera nedgått till omkring 8,5. Av kap. I framgår vidare, att det år 1938 genomförda skattesystemet, vid vars utformning skatteunderlaget vid 1936 års taxering låg till grund, vid en uttagningsprocent av 110 antogs komma att lämna en sammanlagd skatteintäkt av 253,3 miljoner kronor, varav å fysiska personer skulle falla 192,2 miljoner kronor. Av sistnämnda belopp beräknades 153,0 miljoner kronor belöpa å inkomst och 39,2 miljoner kronor å förmögenhet. De på grund av 1945 års taxering debiterade statsskatterna för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga utgjorde 949,2 9 miljoner kronor, varav 868,0 9 miljoner kronor kunna beräknas avse inkomstskatt och 81,2 miljoner kronor förmögenhetsskatt. De totala skatteintäkterna för fysiska personers inkomster ha således sedan år 1938 mer än femdubblats, medan de totala skatteintäkterna för förmögenhet ungefär fördubblats. ökningen av de totala skatteintäkterna ger emellertid icke någon större ledning vid bedömandet av skattebelastningens storlek. Mera belysande är i detta hänseende en jämförelse mellan beskattningens tyngd vid tiden före kriget och nu. Under kap. IV har en jämförelse gjorts i fråga om inkomstskattens ökning i olika inkomstlägen från taxeringsåret 1939 till taxeringsåret 1945. E n motsvarande jämförelse beträffande storleken av de senare årens skärpningar av förmögenhetsbeskattningen bereder större svårigheter. Detta sammanhänger med att förmögenhetsskatten till övervägande del uttages genom den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten. Förmögenhetsskattens storlek är alltså i hög grad beroende av den skattskyldiges inkomst. En jämförelse av det slag, som gjorts i fråga om beskattningen av inkomst, är således icke möjlig att åstadkomma beträffande beskattningen av förmögenhet. En annan metod för mätande av den inträdda ökningen i skattetrycket å förmögenheterna har därför måst väljas. I 1936 års skattekommittés betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen ha verkställts vissa beräkningar av förmögenhetsfördelningen, förmögenhetsskattens fördelning och medelskattesatsen för förmögenheter i olika storleksgrupper, vilka beräkningar äro grundade på dels

186 1936 års taxering dels ock samma års partiella folkräkning. 1 På grundval av det material, som för 1944 års allmänna skattekommittés räkning sammanställts av t. f. förste aktuarien J. F. Bredal-Bauer, har verkställts en motsvarande beräkning beträffande förmögenheterna vid 1943 års taxering. Det bör därvid framhållas, att de för åren 1936 och 1943 sålunda erhållna siffrorna delvis icke äro jämförbara. Förmögenhetssumma och förmögenhetsskatt avse sålunda för år 1936 samtliga förmögenhetsägare men för år 1943 endast förmögenhetsägare med taxerat belopp överstigande 600 kronor. Vid jämförelsen böra därför förmögenhetssummorna för år 1936 något reduceras (sammanlagt med cirka 850 miljoner kronor). Beträffande förmögenheter ej överstigande 20 000 kronor innebära siffrorna för år 1943 endast en grov uppskattning. Jämförelsen utvisar följande resultat. förmögenhetens storlek i tusental kronor

0 - 10 1 0 - 20 2 0 - 30 30— 50 5 0 - 100 100— 200 200— 300 300— 500 500-1000 1000-2 000 2 000-5 000 5 000— Summa

Förmögenhetssumma i mili. kr.

Förmögenhetsskatt i tusental kr.

3181 2 203 1497 1830 2 018 1713 789 918 931 599 366 543 16588

3 081 2 284 1810 2 404 2 760 2 150 1067 1120 1218 842 607 421 19 764

1287 1134 973 1485 2 809 3 945 2 779 4171 5 582 4 804 3517 5 930 38 416

3 080 2 630 2 620 4 810 7 940 9 230 6 050 7 730 10 290 8 490 6 960 5 230 75 060

FörmögenhetsSkatteökning skatt i °/oo av förår 1943 i % mogenne ssumman av 1936 års skatt2 1943 1936

l-oo

8-02 961 10-92

2-88 4'29 5 - 67 6-91 8-45 1008 1147 12-42

150-0 125-5 123i 146-9 107-2 86-5 61i 52-2 40-8 25-7 19-4 13-7

3-80

56 o

0-40 0-51 0-65 0'81 139 2-30 3-52 4'54

6-oo

1-15 1-45

2oo

2 Att procenttalen icke genomgåe ade äro sj unkande vid stigande! förmögenhet samm inhänger med omläggningen av förmögen tietsbeskatt ningen gei om 1938 års skatte reform.

Såsom ovan nämnts låg skatteunderlaget vid 1936 års taxering till grund vid utformningen av vårt nuvarande skattesystem. Enligt av 1936 års skattekommitté gjorda beräkningar uppgick vid samma års taxering den fysiska personer påförda förmögenhetsskatten till 39,2 3 miljoner kronor. 3 Då vid 1938 års skattereform 39,2 miljoner kronor beräknades inflyta i förmögenhetsskatt för fysiska personer genom det nya skattesystemet, kunna följaktligen de i ovanstående tabell återgivna siffrorna för år 1936 anses representativa för den totala skattebelastning å förmögenhet, som år 1938 åsyftades. Fördelningen av skattebelastningen efter förmögenhetsstorlek blev emellertid förskjuten genom 1938 års skattereform. Detta framgår bland annat av att enligt 1938 års skattereform den sammanlagda marginella förmögenhetsskatten vid en uttagning av 110% maximalt uppgick till 6 + l,io X 0,65 + 2,8 = 9,5 15 promille av förmögenheten, medan såsom framgår av ovanstående tablå 1 8

SOU 1937: 42 s. 284 och 304. SOU 1937: 42 s. 298.

187 raedelskatteprocenten för förmögenheter överstigande 5 miljoner kronor för taxeringsåret 1936 uppgick till 10,9 2 promille. Av tablån framgår, att år 1943 förmögenhetsskattens ökning i procent av 1936 års skatt utgjorde mellan 13,7 och 150 %. Liksom i fråga om inkomstskatten är ökningen störst i bottenskikten och faller sedan vid stigande förmögenhet. Påfallande är att skatteökningen för mindre och större förmögenheter visar så betydande skillnader. Ätt ökningen i skattebelastningen är så avsevärt högre procentuellt sett för mindre än för större förmögenheter sammanhänger därmed att beträffande mindre förmögenheter förmögenhetsskatten till den största delen härrör från den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten och endast till en mindre del utgör särskild skatt å förmögenhet. Beträffande förmögenheter ej överstigande 20 000 kronor härrör förmögenhetsskatten i sin helhet från den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten. Den under de senare åren ökade skattebelastningen å inkomst har därigenom kommit att öva inflytande även på förmögenhetsskattens storlek. I samma mån som förmögenheten ökar, får emellertid förmögenhetsdelen minskad betydelse för den sammanlagda förmögenhetsskatten, medan däremot den särskilda skatten å förmögenhet, som ju är en fast skatt, får ökad vikt. Vid de största förmögenheterna bidraga den kombinerade inkomstoch förmögenhetsskatten samt den särskilda skatten å förmögenhet i ungefär lika utsträckning till den totala förmögenhetsskatten. Detta belyses närmare i den vid Bilaga 5 fogade tabell 4. Av den ovan intagna tablån, jämförd med den i kap. IV (s. 163) återgivna tablån rörande inkomstbeskattningens skärpning sedan år 1938, torde kunna dragas den slutsatsen, att skattebelastningen under de senare åren ökat avsevärt mer för inkomst än för förmögenhet samt att beträffande förmögenheterna skatteökningen är relativt stor för de mindre och medelstora förmögenheterna men förhållandevis ringa for de största förmögenheterna. En möjlighet att göra en jämförelse beträffande skatteökningens storlek sedan år 1938 för inkomst respektive förmögenhet finnes emellertid, om man förutsätter att förmögenhetsägarens inkomst motsvarar en förräntning av förmögenheten efter visst antaget procenttal. Skattens ökning sedan år 1938 kan då beräknas för förmögenheten och den därmed förenade inkomsten. Skatteökningen beräknas sedan för en arbetsinkomst å motsvarande belopp, varefter en jämförelse kan göras beträffande de därvid erhållna resultaten. I nedanintagna tablå har för vissa valda fall sådana beräkningar verkställts, varvid inkomsten antagits motsvara 3 respektive 4 % av förmögenheten. Vid beräkningarna har hänsyn även tagits till penningvärdets fall sedan år 1938. Då den allmänna prisnivån sedan år 1938 stigit med 50 %, ha sålunda inkomstoch förmögenhetsbeloppen för 1945 års taxering angivits till tal, som överstiga motsvarande siffror för taxeringsåret 1939 (inkomståret 1938) med 50 %. Skatten för år 1939 motsvarar inkomst och förmögenhetsskatten enligt nuvarande system med en uttagning av 110 % av bottenskattens grundbelopp. För såväl år 1939 som år 1945 ha tillämpats nu gällande ortsavdrag för makar med 1 barn i ortsgrupp V.

188 a) Förmögenheten antages vara förenad med inkomst, motsvarande 3 procent av förmögenheten.

1945 Skatteökning i % från 1939 till 1945

100 000 200 000 300 000 500 000 1 000 000 3 000 000

150 000 300 000 450 000 750 000 1 500 000 4 500 000

3 000 6 000 9 000 15 000 30 000 90 000

4 500 9 000 13 500 22 500 45 000 135 000

172 577 1065 2 313 5 923 23 542

471 1369 2 597 5 352 13 737 50 967

1-7 2-9 36 4'6 5-9 7-8

8-i 4-6 5-8 7-1 92 11-3

82 59 61 54 56 45

Förmögenhet

Förmögenhetsskatt i kr.

Inkomst

Förmögenhetsskatt i °/oo av förmögenheten

Motsvarande beräkningar för enbart arbetsinkomst utvisa följande.

1945 Skatteökning i % från 1939 till 1945

3 000 6 000 9 000 15 000 30 000 90 000

4 500 9 000 13 500 22 500 45 000 135 000

17 115 271 703 2 565 15 096

130 691 1408 3 583 11157 54 692

0-6 1-9

2-9 7-7 10-4 15-9 24-8 40-5

383 305 247 238 192 141

Statsskatt i % av inkomst

Statsskatt i kr.

Inkomst

3-o 4-7 8-5 16-8

o) Förmögenheten antages vara förenad med inkomst, motsvarande 4 procent av förmögenheten. Förmögenhet

Förmögenhetsskatt i kr.

Inkomst

100 000 200 000 300 000 500 000 1 000 000 3 000 000

150 000 300 000 450 000 750 000 1 500 000 4 500 000

4 000 8 000 12 000 20 000 40 000 120 000

6 000 12 000 18 000 30 000 60 000 180 000

196 632 1193 2 664 6 442 25 755

522 1546 3 012 6 066 15 109 53 266

FörmögenhetsSkatteskatt i % o av ökning i % förmögenheten från 1939 till 1945 1939 1945 2-0 3-2

4-o 5-3 6-4 86

75 62 67 53 58 37

35 5-2 6-7 8-1 10-1 11-8

Motsvarande beräkningar för enbart arbetsinkomst utvisa följande.

1945 Skatteökning \% från 1939 till 1945

4 000 8 000 12 000 20 000 40000 120 000

6 000 12 000 18 000 30 000 60 000 180 000

39 216 453 1205 4 245 22 624

296 1145 2 379 5 794 17 393 79 498

l-o 2-7 3-8 6-0 10-6 18-9

4'9 9-5 13-2 19-3 29o 442

390 252 247 222 174 134

Statsskatt i kr.

Inkomst

Statsskatt i % av inkomst

189 Såsom framgår av förestående tablåer har skatteskärpningen sedan det nuvarande skattesystemet antogs år 1938 med hänsyn tagen till penningvärdets fall varit avsevärt större för inkomst än för förmögenhet. Vad ovan anförts torde giva vid handen, att den avvägning av skattebördan mellan inkomst och förmögenhet, som skedde i samband med 1938 års skattereform, numera blivit helt rubbad. E n förnyad avvägning bör fördenskull under alla förhållanden äga rum. Vid en fristående förmögenhetsskatt måste en viss minimigräns fastställas för skattepliktens inträdande. I det föregående har såsom en olägenhet med den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten framhållits, att genom densamma även småsparare drabbas av förmögenhetsskatt. Beredningen har därvid anfört, att förmögenhetsbeskattningen icke bör träffa andra kapitaltillgångar än sådana, som enligt gängse språkbruk kunna betecknas såsom »förmögenhet». Var gränsen för skattepliktens inträdande skall läggas är givetvis en omdömesfråga. Då beredningen stannat för att föreslå bibehållande av den gräns, som nu finnes föreskriven beträffande den särskilda skatten å förmögenhet, eller 20 000 kronor, har ett av skälen härför varit, att exempelvis de mindre jordbrukarna därigenom kunna antagas komma att undgå förmögenhetsskatt eller åtminstone få erlägga endast en ringa sådan skatt. Detta synes önskvärt med hänsyn till att avkastningen av ett mindre jordbruk till så betydande del är att betrakta såsom inkomst av arbete. Samma förhållande kan föreligga även vid andra näringsgrenar, där rörelsen är av mindre omfattning. Ur statsfinansiell synpunkt torde något hinder icke möta mot ett fastställande av skattepliktsgränsen till 20 000 kronor, eftersom den nu inflytande förmögenhetsskatten för förmögenheter ej överstigande nämnda belopp är relativt ringa. Såsom framgår av den vid Bilaga 5 fogade tabell 4 kan nämligen förmögenhetsskatten på grund av 1943 års taxering för förmögenheter ej överstigande 20 000 kronor beräknas ha utgjort endast 5,71 miljoner kronor. Den uppkommande skatteförlusten bör emellertid tagas igen genom en skärpning av beskattningen för större förmögenheter. Frågan om en skärpning av förmögenhetsbeskattningen har under de senare åren diskuterats vid upprepade tillfällen, särskilt i samband med spörsmålet om införande av en engångsskatt å förmögenhet. Frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet behandlas närmare under kap. VII. I detta sammanhang vill emellertid beredningen erinra om följande. De sakkunniga, som utarbetat förslag till förordning om värnskatt för budgetåret 1940/41, yttrade bland annat, att den omständigheten att den särskilda förmögenhetsskatten i de sakkunnigas förslag lämnats orubbad icke hade sin grund i någon uppfattning om att förmögenheten skulle vara mindre lämplig såsom underlag för en krisartad beskattning. De sakkunniga funno emellertid åtskilliga svårigheter vara förbundna med avvägningen av en värnskatt på förmögenhet, om denna såsom fallet syntes bliva med värnskatten på inkomst skulle behöva uttagas under flera år. Däremot ansågos starka

>

190 skäl tala för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna syntes böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få karaktären av ett engångsoffer. Därav ansågs följa, att ett visst uppskov med utformningen av en värnskatt på förmögenhet finge tagas i övervägande. I proposition nr 185 till 1940 års lagtima riksdag med förslag till förordning om värnskatt, för budgetåret 1940/41 förklarade sig departementschefen kunna instämma i den motivering, som de sakkunniga lämnat för förslaget om ett uppskov med uttagande av värnskatt i form av en särskild skatt å förmögenhet. Även samma års bevillningsutskott förordade detta förslag. Frågan om införande av en engångsskatt på förmögenhet har sedan i anledning av motionsvis framställda yrkanden varit under behandling i riksdagen vid flera tillfällen, senast vid 1945 års riksdag. Samma års bevillningsutskott anslöt sig därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 55 till den principiella uppfattning, som i ifrågavarande hänseende kommit till uttryck vid 1940 års lagtima riksdag, och ansåg sålunda, att förmögenheterna i en eller annan form borde lämna sina särskilda bidrag till täckning av krisperiodens utgifter. För frågans närmare bedömande fann utskottet emellertid en ytterligare utredning vara erforderlig. Vid denna utredning borde även andra former för förmögenheternas tillskott än ett engångsoffer komma under omprövning. Av de beskattningsformer, som kunde tagas under närmare övervägande vid den av utskottet föreslagna utredningen, nämnde utskottet såsom exempel en utbyggnad av arvsskatten och av den särskilda skatten å förmögenhet. I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning i ämnet. Den sålunda diskuterade frågan om en skärpning av förmögenhetsbeskattningen har särskilt berörts i de för beredningens arbete givna direktiven. Däri har framhållits, att den sedan länge svävande frågan om en engångsskatt å förmögenhet borde bliva föremål för nytt övervägande liksom den av riksdagen angivna möjligheten att låta ett ökat bidrag från förmögenheterna utgå genom höjning av den årliga förmögenhetsskatten och av arvsskatten. Såsom ovan nämnts kunna intäkterna genom den nu i form av kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet utgående förmögenhetsskatten på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering beräknas till omkring 81,2 miljoner kronor, varav belöper å den kombinerade skatten 48,2 och å den särskilda skatten å förmögenhet 33,o miljoner kronor. Därest genom det nya skattesystemet avsåges att vinnas samma totala belopp i förmögenhetsskatt som enligt nuvarande system, borde skalan för den fristående förmögenhetsskatten utformas på sådant sätt, att skattesatserna i densamma i genomsnitt innebure en förhöjning av skattesatserna till den särskilda skatten på förmögenhet med 150 %. Enligt beredningens uppfattning skulle emellertid en sådan avvägning av skattebelastningen för förmögenhet icke vara tillfredsställande. Den särskilda skatten å förmögenhet har alltsedan år 1938 icke undergått någon skärpning, trots att inkomstbeskattningen under denna tid avsevärt ökats. Den skärp-

191 ning av förmögenhetsbeskattningen, som sedan nämnda år ägt rum, har sålunda hänfört sig allenast till förmögenhetsdelen vid den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten. Av de i det föregående intagna tablåerna framgår också, att skatteskärpningen sedan år 1938 varit avsevärt större för inkomst än för förmögenhet. Från riksdagens sida har, såsom ovan nämnts, vid upprepade tillfällen gjorts uttalanden rörande införande av en värnskatt å förmögenhet eller en skärpt förmögenhetsbeskattning i annan form och 1945 års riksdag har i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande de former, under vilka förmögenheterna borde bidraga, till täckning av under krisperioden uppkomna utgifter. Såsom framgår av vad ovan under kap. IV anförts har innevarande års riksdag anslutit sig till den av Kungl. Maj:t framlagda finansieringsplanen för den närmaste femårsperioden, vari förutsatts viss ökning av den beskattning, varom här är fråga. Beredningen föreslår — därest i enlighet med vad beredningen under kap. V I I förordat någon engångsskatt å förmögenhet icke införes — en skatteskala för den fristående förmögenhetsskatten, som beräknat å skatteunderlaget vid 1944 års taxering kan antagas komma att — vid tillämpning av den av beredningen i det följande föreslagna reduktionsregeln — medföra en skatteintäkt av 108 miljoner kronor. Då den sammanlagda förmögenhetsskatten vid nämnda års taxering kan beräknas ha utgjort 76,8 miljoner kronor, skulle sålunda genom den föreslagna skalan erhållas omkring 30 miljoner kronor mer än den nuvarande i form av kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet utgående förmögenhetsskatten. I brist på erforderligt statistiskt material kunna motsvarande beräkningar på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering för närvarande icke göras. Den av beredningen föreslagna skalan, som liksom den nuvarande skalan för den särskilda, skatten å förmögenhet är en skiktskala, har följande utseende: — 20 000 0 °/oo 20 000—100 000 6 » 100 000—150 000 10 » 150 000—200 000 12 » 200 000—300 000 15 » 300 000— 18 » Då enligt det nuvarande skattesystemet förmögenhetsskattens storlek i hög grad är beroende av storleken av den skattskyldiges inkomst, innebär den föreslagna skalan, att i de individuella fallen avvikelserna från den nuvarande förmögenhetsskatten kunna komma att bliva mer eller mindre betydande. Hur skalan skulle verka i olika förmögenhetslägen i jämförelse med nuvarande skattesystem belyses i följande sammanställning, därvid den nuvarande förmögenhetsskatten angivits med utgångspunkt från vissa beskattningsbara belopp. Av tablån framgår, att den genomsnittliga skattesatsen i promille av förmögenheten enligt den föreslagna skalan skulle för en förmögenhet av 50 000

192 Förmögenhet i kronor

20 000 30 000 40 000 50 000 60 000 70 000 80 000 90 000 100 000 150 000 200 000 300 000 500 000 1 000 000 2 000 000 5 000 000

Förmögenhetsskatt enligt föreslagen skala i kr.

i °/oo av förmögenheten

60 120 180 240 300 360 420 480 980 1580 3 080 6 680 15 680 33 680 87 680

2-o 3-o 36 4-o 43 45 4'7 4-8 6-5 7-9 10-8 13-4 15-7 16-8 17-5

Nuvarande förmögenhetsskatt i °/oo av förmögenheten vid nedannämnda beskattningsbara belopp i tusental kronor 0—3

10—12

15-25

40—50

>

1-3 1-6 1-8 2-1 2-8 2-4 2-5 2'7 2-9 3-4 3-9 4-3 5-1 57 6'5 6-9

2-4 2-7 2-9 32 34 3-5 36 3-8 4-o 4-5 5-o 5-4 6-2 6-8 7-6 8-o

3-3 36 38 4-1 4-3 44 4-5 4-7 4-9 5-4 5-9 6-3 7-1 7-7 8-5 8-9

4-7 5-o 52 5-5 57 5-8 5-9 6-i 6-3 6-8 7-3 7-7 85 9-1 9-9 10-3

6-9 7-2 7-4 7-7 7-9 8-o 8-1 8-3 8'5 9-o 9-5 9-9 10-7 11-3 12-1 12-5

kronor bliva 3,6, medan den nuvarande skattesatsen för samma förmögenhet är lägst 2,1 och högst 7,7 promille, beroende på det beskattningsbara beloppets storlek. För en förmögenhet av 100 000 kronor skulle den genomsnittliga skattesatsen enligt den föreslagna skalan bliva 4,8 promille, medan den nuvarande skattesatsen för samma förmögenhet är lägst 2,9 och högst 8,5 promille. J u större förmögenheten är desto större blir enligt den föreslagna skalan skatteskärpningen i jämförelse med den nuvarande förmögenhetsskatten. Då förmögenheten uppgår till 300 000 kronor eller däröver, är enligt den föreslagna skalan den genomsnittliga skattesatsen högre än den högsta nu gällande skattesatsen. Såväl de åren 1934—1938 utfärdade förordningarna om särskild skatt å förmögenhet som den nu gällande förordningen av år 1938 i samma ämne ha innehållit vissa reduktionsregler vid förmögenhetsbeskattningen, vilka regler ha till syfte att åstadkomma en minskning av förmögenhetsskatten i fall av låg eller ingen inkomst. Den nu gällande regeln innebär i sin nuvarande lydelse, att, därest för annan skattskyldig än familjestiftelse eller utländskt bolag den skattepliktiga förmögenheten överstiger 25 gånger det för den skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda taxerade beloppet, utgör den beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande 25 gånger det taxerade beloppet. Fastställes ej för den skattskyldige något taxerat belopp, utgör den beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande 25 procent av den skattepliktiga förmögenheten. Denna regel innebär, att reduktion inträder, så snart den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten (d. v. s. den sammanräknade inkomsten med frånräknande av allmänna avdrag men utan tillägg av Vioo av förmögenheten) understiger 3 % av förmögenheten.

193 Inom utländsk skattelagstiftning, där förmögenhetsbeskattning förekommer, förefinnas, såvitt kunnat utrönas, i allmänhet icke några reduktionsregler, i varje fall icke av det slag som den i vårt land nu gällande regeln. Såsom framgår av Bilaga 2 är det egentligen endast i Danmark som fullt utvecklade reduktionsregler utformats. 1 I övriga länder har man i allmänhet nöjt sig med bestämmelser om skattefrihet för förmögenhet, då inkomsten och förmögenheten understiga viss lägre gräns. Även vissa avdrag å förmögenheten med hänsyn till familjeförhållandena förekomma. Beredningen måste för sin del ifrågasätta lämpligheten av att vid den nu föreslagna omläggningen av skattesystemet bibehålla en reduktionsregel vid förmögenhetsbeskattningen av den omfattning som den nu gällande. Ur principiell synpunkt kan en sådan regel vara motiverad i det nuvarande skattesystemet, där den särskilda skatten å förmögenhet på visst sätt kan sägas vara ett komplement till den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten. Vid en helt fristående förmögenhetsskatt får emellertid skatten i viss mån en annan karaktär. Med den fristående förmögenhetsskatten avses enligt beredningens uppfattning att träffa den skattekraft, som förmögenheten såsom sådan besitter. Att vid förmögenhetsskattens bestämmande såsom en allmän regel hänsyn skall tagas även till inkomstens storlek finner beredningen icke motiverat. Såsom ovan nämnts sker detta i allmänhet ej heller i utländsk skattelagstiftning, där förmögenhetsbeskattning förekommer. Emellertid torde det icke kunna förnekas, att sådana fall förefinnas, där en beskattning av förmögenheten utan beaktande av inkomstens storlek skulle innebära en viss hårdhet mot den skattskyldige. Särskilt gäller naturligen detta i sådana fall, då förmögenheten ej är större än att avkastningen av densamma kan anses erforderlig för den skattskyldiges och av honom försörjda familjemedlemmars uppehälle. Genom ortsavdragen erhålles i dylika fall befrielse från eller lättnad i inkomstbeskattningen. Det kan då synas obilligt, om i sådana fall icke någon lindring skulle kunna äga rum i förmögenhetsbeskattningen. Beredningen har fördenskull sökt konstruera en reduktionsregel att användas i de verkligt ömmande fallen. Vid sina överväganden rörande denna fråga har beredningen uppställt såsom riktlinje, att reduktion icke skall ske i sådana fall, då förmögenheten överstiger 100 000 kronor och inkomsten överstiger 3 000 kronor eller däromkring. Beträffande den närmare utformningen av reduktionsregeln har ett flertal olika lösningar skisserats. Beredningen har emellertid slutligen stannat för en regel av samma typ som den nuvarande, dock med vissa avvikelser. Den av beredningen föreslagna reduktionsregeln innebär sålunda i huvudsak, att, därest för fysisk person eller oskift dödsbo den skattepliktiga förmögenheten överstiger 30 gånger den för den skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen om statlig inkomstskatt fastställda sam1 Se även den i 1936 års skattekommittés betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. lämnade redogörelsen för reduktionsregler vid förmögenhetsbeskattningen av fysiska personer (SOU 1937: 42 s. 310 o. f.).

13—1616 46

194 manräknade nettoinkomsten, samt den skattepliktiga förmögenheten ej överstiger 100 000 kronor, den beskattningsbara förmögenheten skall utgöra ett belopp, motsvarande 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst 50 % av den skattepliktiga förmögenheten. Fastställes ej för den skattskyldige någon sammanräknad nettoinkomst, skall den beskattningsbara förmögenheten utgöra ett belopp, motsvarande 50 % av den skattepliktiga förmögenheten. Enligt denna regel inträder sålunda reduktion, då den skattepliktiga förmögenheten ej överstiger 100 000 kronor samt den sammanräknade nettoinkomsten understiger 3V3 % av den skattepliktiga förmögenheten. Enligt den nu gällande reduktionsregeln har reduktionen knutits till det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda taxerade beloppet. Särskiljandet av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen i två från varandra fristående skatter skulle närmast föranleda, att reduktionsregeln anknötes till den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten. Det förefaller emellertid beredningen riktigare, att vid bedömandet huruvida förutsättningar för reduktion föreligga jämförelse i stället sker mellan den sammanräknade nettoinkomsten och förmögenheten. Att låta de allmänna avdragens storlek inverka på reduktionen synes mindre lämpligt, eftersom bland dessa avdrag kunna förekomma utgifter, vilka icke rimligen böra inverka på förmögenhetsskattens storlek (t. ex. periodiska understöd eller dylikt). Den föreslagna reduktionsregeln innebär, att i reduktionsfallen den beskattningsbara förmögenheten alltid uppgår till minst 50 % av den skattepliktiga förmögenheten. Då inkomsten understiger l2/s % av den skattepliktiga förmögenheten, sker sålunda icke någon ytterligare reduktion. Det högsta inkomstbelopp, vid vilket reduktion kan inträda, är 3 330 kronor. Vid nämnda inkomst sker reduktion, om den skattepliktiga förmögenheten uppgår till 100 000 kronor. En betydande svårighet har varit att finna en lämplig övergångsanordning för sådana fall, då inkomsten understiger 3V3 % av den skattepliktiga förmögenheten men den sistnämnda något överstiger 100 000 kronor. Om någon åtgärd för vinnande av en utjämning av skatten strax ovan den föreslagna maximigränsen, 100 000 kronor, ej vidtages, skulle en ökning av förmögenheten med något hundratal kronor kunna medföra en höjning av förmögenhetsskatten med belopp, som i vissa fall betydligt överstege förmögenhetsökningen. Beredningen har övervägt ett flertal olika lösningar för förhindrande av dylika konsekvenser av den här föreslagna maximeringen av reduktionsregeln men har slutligen stannat för följande regel: överstiger den skattepliktiga förmögenheten 100 000 kronor, och motsvarar 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten högst nämnda belopp, skall den skattepliktiga förmögenheten minskas med skillnaden mellan 100 000 kronor och vad som motsvarar 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten eller, om 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten understiger 50 000 kronor, med sistnämnda belopp. Vad som härefter återstår utgör beskattningsbar förmögenhet.

195 Denna regel innebär sålunda, att om den sammanräknade nettoinkomsten utgör högst 3 330 kronor, får reduktion — även om förmögenheten överstiger 100 000 kronor — ske med samma belopp som vid en förmögenhet av 100 000 kronor. Regelns innebörd kan ytterligare klargöras genom följande två exempel: 1. Den sammanräknade nettoinkomsten antages utgöra 2 000 kronor och den skattepliktiga förmögenheten 120 000 kronor. Den beskattningsbara förmögenheten blir då 120 000 — (100 000 — 60 000) = 80 000 kronor. Skatt utan reduktion » med » Skattelindring

680 kronor, 360 » 320 kronor.

2. Den sammanräknade nettoinkomsten antages utgöra 3 000 kronor och den skattepliktiga förmögenheten 150 000 kronor. Den beskattningsbara förmögenheten blir då 150 000—(100 000 —90 000) = 1 4 0 000 kronor. Skatt utan reduktion » med » Skattelindring

980 kronor, 880 » 100 kronor.

Det må ånyo understrykas, att den av beredningen föreslagna reduktionsregeln, i vad avser förmögenheter överstigande 100 000 kronor, allenast har till syfte att underlätta övergången i sådana fall, då förmögenheten något överstiger maximigränsen för reduktionsregelns tillämpning, 100 000 kronor. Till belysning av reduktionsregelns verkningar lämnas här nedan vissa uppgifter om förmögenhetsskattens storlek enligt beredningens förslag vid vissa kombinationer av inkomst och förmögenhet. Skattepliktig

Skatt enligt skalan

förmögenhet

i kr.

30 000

50 000

70 000

100 000

105 000

150 000

200 000

1 580

0 60 60 60 60 60 60 60

30 60 150 180 180 180 180 180

90 90 150 240 300 300 300 300

180 180 180 240 330 420 474 480

210 210 210 270 360 450 520 530

480 480 480 580 730 880 970 980

980 980 980 1100 1280 1460 1568 1580

Nettoinkomst i kr.

500 1000 1500 2 000 2 500 3 000 3 300 3 500

Enligt av beredningen gjorda beräkningar kan den föreslagna reduktionsregeln antagas medföra ett intäktsbortfall av omkring 2 miljoner kronor, vilket belopp måste understiga intäktsbortfallet genom den nuvarande reduktionsregeln.

196 Yissa juridiska personers skattskyldighet till förmögenhetsskatt. Nu gällande bestämmelser och grunderna för desamma. Enligt 12 § 1 mom. b) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åligger skattskyldighet för förmögenhet »föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning, ävensom stiftelser, samtliga dock endast såvitt de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst». Genom sistnämnda begränsning av stadgandets tillämpningsområde ha sådana stiftelser och därmed jämförliga juridiska personer, som äro frikallade från skattskyldighet för inkomst, jämväl undantagits från skattskyldighet för förmögenhet, Bortsett härifrån omfattar emellertid ovannämnda stadgande icke alla de fall, där förmögenhetsbeskattning kunde ifrågasättas. Det finnes nämligen även andra organisationer än de här nämnda där några medlemmar ej äga del i förmögenheten. Beträffande sådana organisationer inträder på grund av detta stadgande icke alls någon förmögenhetsbeskattning vare sig hos organisationen själv eller hos eventuella medlemmar i densamma. Detta är fallet med exempelvis sparbanker och ömsesidiga försäkringsbolag. Varken sparbanker eller ömsesidiga försäkringsbolag kunna rubriceras såsom föreningar eller samfund och de bli därför fria från förmögenhetsbeskattning. Detta förhållande beror icke på något förbiseende utan är åsyftat, Sålunda yttrade 1924 års skatteberedning, som föreslog införande av proportionell beskattning för sparbanker, att »befrielse från förmögenhetsskatt synes däremot liksom nu kunna medgivas» 1 . Beträffande försäkringsanstalterna uttalades i samband med framläggandet av 1934 års förslag till förordning om särskild skatt å förmögenhet, att den statliga beskattningen av försäkringsanstalter, som driva livförsäkringsrörelse, i viss mån åsyftade beskattning av förmögenhet 2 . Det framhölls därvid jämväl, att utgångspunkten för den s. k. ränteskatten varit, att hos försäkringsanstalten beskatta försäkringstagarnas räntor å inlevererade premier m. m. för kapitalförsäkringar till i princip det belopp, som försäkringstagarna i genomsnitt skulle erlagt bland annat i förmögenhetsskatt, om de i stället beskattats själva. Genom en år 1942 vidtagen författningsändring har slutligen i 12 § 1 mom. införts en bestämmelse om att hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar och jordbrukets kreditkassor, vilka äro skattskyldiga för inkomst, äro frikallade från skattskyldighet för förmögenhet. Anledningen till sistnämnda bestämmelser var, att beskattningen av omförmälda juridiska personer ansetts böra i möjligaste mån vara anordnad på samma sätt som beträffande sparbankerna 3 . 1 Prop, nr 102/1927 s. 195. 2 Prop, nr 200/1934 8. 38. • SOU 1939: 47 s. 77 och 79.

197 I 12 § 1 mom. c) föreskrives vidare, att ekonomiska föreningar, vilkas behållna tillgångar vid likvidation allenast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, äro skattskyldiga för deras vid beskattningsårets utgång här i riket eller å utländsk ort nedlagda förmögenhet, i den mån densamma vid likvidation ej skulle skiftas mellan medlemmarna. Detta stadgande tillkom år 1942 på förslag av 1936 års skattekommitté 1 . Med stadgandet avsågs att rätta en förut förefintlig bristfällighet i skattelagstiftningen. Enligt 9 § 1 mom. d) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt gäller, att vid förmögenhetsberäkningen skola såsom tillgångar upptagas bland annat andelar i ekonomiska föreningar. Medlemmar i en ekonomisk förening skola alltså beskattas för värdet av de andelar, de äga i föreningen. Enligt den förut gällande lydelsen av 10 § samma förordning skulle andelarna upptagas till det värde, som de kunde anses ha betingat vid försäljning under normala förhållanden. Andelarna kunde dock i de flesta fall icke värdesättas högre än till belopp, motsvarande den i föreningen gjorda insatsen. På grund härav blev en ekonomisk förenings förmögenhet, i den mån den översteg insatskapitalet, ej alls underkastad förmögenhetsbeskattning. Föreningen kunde nämligen icke anses hänförlig till de i 12 § 1 mom. b) Qmförmälda »föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet». 1936 års skattekommitté föreslog rättelse av denna bristfällighet och anförde därvid bland annat följande: »Såsom ovan nämnts erlägga numera de ekonomiska föreningarna statlig inkomst- och förmögenhetsskatt efter samma skatteskala som aktiebolagen. De sistnämnda äro icke skattskyldiga för sin förmögenhet utan denna beskattas hos delägarna på så sätt att dessa få skatta för värdet å de innehavda aktierna. Den vid beskattningen genomförda likställigheten mellan ekonomiska föreningar och aktiebolag borde därför närmast föranleda, att de ekonomiska föreningarnas förmögenhet i sin helhet bleve beskattad hos medlemmarna. Av skäl, som här ovan framhållits, kunna emellertid medlemmarnas andelar i en ekonomisk förening i regel icke värdesättas högre än till den i föreningen gjorda insatsen. Eftersom det nu förhåller sig så, måste ett konsekvent genomförande av likställigheten med aktiebolagen kräva, att den del av de ekonomiska föreningarnas förmögenhet, som ej kan beskattas hos dessas medlemmar, i stället beskattas hos föreningen. Eljest uppstode icke någon verklig likställighet, utan man skulle här med fog kunna tala om en privilegierad undantagsställning för de ekonomiska föreningarna. Införes en bestämmelse om skattskyldighet för ekonomisk förening för förmögenhet, i den mån denna överstiger föreningens insatskapital, uppstår emellertid frågan, huruvida skattesatsen för förmögenhetsdelen kan liksom för föreningens inkomst bestämmas till 10 %. Givetvis vore det vid taxeringen enklast, om en enhetlig skattesats kunde tillämpas beträffande såväl inkomst som förmögenhet. Eftersom endast Vioo av den insatskapitalet överskjutande förmögenheten inräknas i det beskattningsbara beloppet, skulle detta kanske för föreningarna själva ej heller vara av någon större ekonomisk betydelse. Likställigheten med aktiebolagen synes emellertid fordra, att förmögenhetsskatten icke blir högre hos föreningen än den skulle ha varit, om medlemmarna fått skatta för ifrågavarande förmögenhet. Det torde säkerligen kunna antagas, att förmögenheten i sådant fall i regel blivit beskattad efter en avsevärt lägre skattesats än 10 %. Enligt kommitténs uppfattning skulle det vara en lämplig medelväg, om skatten för den förmögenhet, som beskattas hos föreningen, utginge efter en skattesats av 5 %. 1

SOU 1939: 47 s. 107—110.

198 Genomförandet av en sådan beskattningsmetod synes dock kunna möta praktiska svårigheter. Då förmögenheten blir beskattad hos en ekonomisk förening, kommer förmögenhetsdelen att jämte föreningens skattepliktiga inkomst ingå i det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet. Av taxeringslängden kommer, såsom denna nu är uppställd, icke att framgå, huru stor del av det beskattningsbara beloppet som utgör förmögenhetsdel. — — — Det synes emellertid icke vara nödvändigt att förfara på detta sätt. Samma resultat skulle kunna uppnås även på en annan väg, nämligen genom att låta förmögenhetsdelen, som enligt nuvarande bestämmelser utgör Vioo, för en ekonomisk förening beräknas till allenast V200. Därigenom bleve möjligt att för det beskattningsbara beloppet i dess helhet tillämpa en enhetlig skattesats av 10 % och skattesatsen skulle bliva densamma för alla ekonomiska föreningar.» I enlighet härmed infördes år 1942 i 10 § förordningen om statlig inkomstoch förmögenhetsskatt ett nytt stycke av innebörd, att andel i ekonomisk förening, vars behållna tillgångar vid likvidation allenast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas till ett värde motsvarande den del av föreningens förmögenhet, som skulle fallit på andelen, därest föreningen trätt i likvidation. Genom ändring samma år av 15 § nämnda förordning föreskrevs, att för en ekonomisk förening skulle till den taxerade inkomsten läggas V200 av den förmögenhet, för vilken föreningen är skattskyldig. Beträffande skattskyldigheten till särskild skatt å förmögenhet gäller enligt 1 § förordningen om särskild skatt å förmögenhet följande. Sådan skatt skall erläggas av fysisk person, därest hans enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktiga förmögenhet vid utgången av det beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret, överstigit 20 000 kronor. Skattskyldighet åligger jämväl oskift dödsbo, utländsk juridisk person, som enligt förordningen om statlig inkomstoch förmögenhetsskatt betraktas som utländskt bolag, ävensom i 18 § 1 mom. nämnda förordning omförmäld familjestiftelse. I olikhet med vad som gäller vid den kombinerade inkomst- och förmögenhetsbeskattningen föreligger sålunda i regel icke skattskyldighet till särskild skatt å förmögenhet lör inländska juridiska personer. Innan skälen för denna olikhet närmare utvecklas, må här erinras om den skillnad, som förefinnes mellan dubbelbeskattning och enkelbeskattning av juridiska personer. Dubbelbeskattning innebär i princip, att den juridiska personens inkomst beskattas icke blott hos den juridiska personen utan även, i den mån den utdelas såsom vinst, hos den som erhållit utdelningen. Tid enkelbeskattning beskattas dem juridiska personen i stället för dess intressenter. Dubbelbeskattning åsyftas för närvarande i fråga om bland annat aktiebolag och ekonomiska föreningar. Enkelbeskattning sker beträffande exempelvis stiftelser och ideella föreningar. Med enkelbeskattningen har avsetts, att den juridiska personen skall drabbas av den skatt, som i genomsnitt skulle ha träffat de fysiska intressenterna, om dessa beskattats själva. På grund härav har beskattningen av sistnämnda juridiska personer gjorts proportionell. Oskifta dödsbon och familjestiftelser beskattas dock enligt den för zysiska personer gällande progressiva skatteskalan.

199 Anledningen till den föreliggande olikheten i skattskyldighetshänseende mellan förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen om särskild skatt å förmögenhet rörande inländska juridiska personer synes icke ha närmare berörts annat än i 1934 års proposition med förslag till förordning om särskild skatt å förmögenhet m. m. I en inom finansdepartementet upprättad promemoria, vilken låg till grund för nämnda förslag, utvecklades beträffande de olika slagen av juridiska personer de skäl, som talade för att desamma icke skulle vara underkastade skattskyldighet till den särskilda skatten å förmögenhet. 1 I fråga om stiftelser och ideella föreningar framhölls därvid bland annat, att det knappast vore befogat att göra en skillnad mellan mer eller mindre förmögna stiftelser och föreningar, enär frågan borde bedömas med hänsyn till dessas intressenter. (Skattskyldighet till särskild skatt å förmögenhet förutsätter ju, att förmögenheten överstiger visst minimibelopp, vilket i 1934 års förordning var 50 000 kronor och i nu gällande förordning är 20 000 kronor.) Förhållandena vore sålunda icke analoga med dem som gällde för enskilda personer. Då vidare beskattningen av många av ifrågavarande juridiska personer i allmänhet tillhörde de mera omtvistade beskattningsspörsmålen, ansågos stiftelser och ideella föreningar i princip icke böra inbegripas under den särskilda skatten å förmögenhet. Även beträffande besparingsskogar, häradsallmänningar och försäkringsanstalter framhölls i promemorian, att dessas intressenter i allmänhet torde äga endast en ringa förmögenhet, varför ej heller dessa juridiska personer borde vara underkastade skattskyldighet till den särskilda förmögenhetsskatten. Då vid 1938 års skatterefom förmögenhetsdelen sänktes från 1/eo till en Vioo, uppkom för de i 12 § 1 mom. b) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt angivna juridiska personerna (stiftelser och ideella föreningar m. fl.) en lindring i förmögenhetsbeskattningen, som ej uppvägdes av den då vidtagna höjningen av grundbeloppsprocenten. I anledning härav övervägde 1936 års skattekommitté möjligheten att kompensera denna lindring i förmögenhetsbeskattningen genom att låta denna kategori av skattskyldiga erlägga jämväl särskild skatt å förmögenhet. 2 Kommittén anförde i anslutning härtill följande: »Verkställda undersökningar ha emellertid visat, att den skärpning av den nuvarande förmögenhetsbeskattningen, som därigenom skulle uppkomma, bleve mycket större än den förut omförmälda lindringen. Då kommittén i övrigt icke under detta skede av utredningen kunnat upptaga frågor rörande den subjektiva skattskyldigheten för förmögenhet, har kommittén icke funnit skäl föreligga till en så betydlig utvidgning av förmögenhetsbeskattningen för ifrågavarande juridiska personer, som införande av skattskyldighet till särskild skatt å förmögenhet skulle innebära. Det bör dessutom ihågkommas, att skattskyldigheten för den juridiska personen är avsedd att ersätta förmögenhetsbeskattningen hos intressenterna i densamma. Det är icke anledning att antaga, att intressenterna, därest de fått skatta för värdet av andelen i föreningen, i allmänhet skulle bliva skattskyldiga enligt förordningen om särskild skatt å förmögenhet, vilken skatt börjar utgå först vid en beskattningsbar förmögenhet å 20 000 kronor.» 1

Prop, nr 200/1934 s. 36—39. 2 SOU 1937: 42 s. 202—203.

200 Beredningen. Då efter den av beredningen föreslagna omläggningen av skattesystemet förmögenhetsbeskattningen kommer att ske genom en enda, från inkomstbeskattningen helt fristående förmögenhetsskatt, uppstår frågan, hur förmögenhetsbeskattningen bör vara anordnad beträffande sådana juridiska personer, som enligt nu gällande bestämmelser äro underkastade förmögenhetsbeskattning genom den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten men däremot ej genom den särskilda skatten å förmögenhet. Detta är fallet beträffande stiftelser, ideella föreningar och därmed jämförliga juridiska personer. Vid bedömandet av denna fråga synes det beredningen uppenbart, ätt förevarande juridiska personer i varje fall icke böra vara underkastade skattskyldighet till den fristående förmögenhetsskatten efter samma skatteskala som fysiska personer och familjestiftelser. Detta skulle för dessa juridiska personer, i den mån deras förmögenhet uppgår till skattepliktigt belopp, innebära en avsevärd skatteskärpning, som med hänsyn till att flertalet av dem främja ett allmännyttigt ändamål icke synes motiverad. En förmögenhetsbeskattning av ifrågavarande juridiska personer enligt den för fysiska personer gällande skalan skulle även stämma mindre väl överens med den gradering av skattskyldigheten för inkomst, som nu gäller och i beredningens förslag bibehållits. Vid inkomstbeskattningen intaga dessa juridiska personer en förmånsställning, då ju bottenskattens grundbelopp för dem enligt nuvarande bestämmelser utgör allenast 5 % av det beskattningsbara beloppet, medan grundbeloppet för fysiska personer bestämmes efter en progressiv skala och grundbeloppet för aktiebolag och därmed jämställda juridiska personer utgör 10 % av det beskattningsbara beloppet. Enligt beredningens förslag skola stiftelser och ideella föreningar erlägga statlig inkomstskatt efter 15 % av den beskattningsbara inkomsten, medan skatten för aktiebolag och ekonomiska föreningar skall utgå efter 40 % av denna inkomst. Den omständigheten, att inkomstbeskattningen av stiftelser, ideella föreningar och därmed jämförliga juridiska personer är proportionell, torde även vara ett vägande skäl mot att låta dem erlägga förmögenhetsskatt efter en progressiv skala. Då å andra sidan hel skattebefrielse till förmögenhetsskatt icke torde böra ifrågakomma, återstår den möjligheten, att förmögenhetsskatten för dessa juridiska personer göres proportionell. Detta överensstämmer med nu gällande beskattningsgrunder, i det att förmögenhetsdelens beskattning i samband med inkomstbeskattningen leder till samma resultat som en proportionell förmögenhetsskatt med en enhetlig skattesats av 1,3 5 promille av den skattepliktiga förmögenheten. Beredningen har ansett sig böra föreslå, att förmögenhetsskatten för ifrågavarande juridiska personer göres proportionell samt att skattesatsen bestämmes till 1,5 promille. Någon anledning att låta skatteplikt inträda först vid en förmögenhet av 20 000 kronor synes beredningen icke föreligga i detta fall. Beredningen föreslår, att skattskyldighet till förmögenhetsskatt för nu ifrågavarande juridiska personer skall inträda, då den beskattningsbara förmögenheten överstiger 5 000 kronor.

201 Vad angår de ekonomiska föreningarnas förmögenhetsbeskattning, i den mån sådan nu förekommer, vill beredningen erinra om att, då bestämmelserna i detta hänseende infördes genom 1942 års författningsändringar, desamma voro motiverade av en önskan om erhållande av full likställighet mellan de ekonomiska föreningarna och aktiebolagen. Efter genomförandet av den nu föreslagna omläggningen av skattesystemet torde likställigheten med aktiebolagen icke längre kunna anses kräva någon förmögenhetsbeskattning av ekonomiska föreningar. Det lärer nämligen kunna antagas, att de ekonomiska föreningarnas ifrågavarande förmögenhet, därest medlemmarna haft att skatta för densamma, endast i undantagsfall blivit föremål för beskattning genom den fristående förmögenhetsskatten. Stadgandena om de ekonomiska föreningarnas förmögenhetsbeskattning böra fördenskull utgå.

202 KAP. VII. Frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet. Beträffande frågans tidigare behandling hänvisas till den i Bilaga 10 lämnade redogörelsen i detta ämne. Såsom framgår av denna redogörelse behandlades frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet i vårt land första gången vid 1940 års lagtima riksdag. Såväl departementschefen som samma års bevillningsutskott ansågo därvid, att förmögenheterna borde underkastas en skärpt beskattning för erhållande av bidrag till täckning av krisperiodens utgifter. Starka skäl ansågos tala för att låta ett sådant bidrag få karaktären av ett engångsoffer. Då det emellertid icke ansågs möjligt att i dåvarande läge bedöma omfånget av en dylik förmögenhetsskatt, vilket omfång måste röna inflytande av krisperiodens längd och de samlade krisutgifternas storlek, förordades uppskov med uttagande av denna skatt. Under de senare åren har frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet vid upprepade tillfällen berörts i den allmänna diskussionen och därvid föranlett starka meningsbrytningar. Frågan har därjämte i anledning av väckta motioner flera gånger behandlats av riksdagen, varvid ett ställningstagande till densamma emellertid uppskjutits. Det skäl, som vid 1940 års riksdag närmast åberopats till förmån för ett uppskov med frågans avgörande, nämligen att omfånget av denna förmögenhetsskatt icke kunde bedömas, torde därvid ha tillmätts väsentlig betydelse. På förslag av 1945 års bevillningsutskott anhöll samma års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj: t ville snarast möjligt föranstalta om en utredning rörande de former, under vilka förmögenheterna borde bidraga till täckning av under krisperioden uppkomna utgifter. Därvid framhöll bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 55, att även andra former för förmögenheternas tillskott än ett engångsoffer kunde komma under omprövning. Av de beskattningsformer, som kunde tagas under närmare övervägande vid utredningen, ville utskottet såsom exempel nämna en utbyggnad av arvsskatten och av den särskilda skatten å förmögenhet. I enlighet härmed har i direktiven för beredningens arbete anförts, att den sedan länge svävande frågan om en engångsskatt å förmögenhet borde bliva föremål för nytt övervägande liksom den av riksdagen angivna möjligheten att låta ett ökat bidrag från förmögenheterna utgå genom höjning av den årliga förmögenhetsskatten och av arvsskatten. Vid den tidigare behandlingen av frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet har, såsom framgår av vad ovan nämnts, ovissheten om de

203 samlade krisutgifternas storlek ansetts vara ett vägande skäl för att uppskjuta ställningstagandet till denna fråga. Översikt över den finansiella utvecklingen under kriget föreligger nu. Det är visserligen icke möjligt att direkt ange storleken av de samlade krisutgifterna, bland annat på grund av svårigheten att ange gränsen mellan krisutgifter och normala utgifter, men detta synes vara av mindre betydelse, då vad som i detta sammanhang tilldrar sig intresse närmast måste vara, i vad mån krisutgifter på driftbudgeten icke blivit täckta med skattemedel och sålunda givit upphov till en motsvarande oräntabel statsskuld. Krigsåren ha visat en ansvällning såväl av de normala utgifterna som av krisutgifterna i trängre mening. Samtidigt har man genom nya eller ökade skatter sökt motväga denna utveckling och begränsa budgetunderskotten. Det synes naturligt att anse, att de ökade skatteintäkterna i första hand äro avsedda att svara, mot stegringen av de normala utgifterna. De ha varit tillräckliga att finansiera dessa och därutöver även att, till någon del, täcka utgifter av kriskaraktär. Underskottsbudgeteringen förklaras tydligen med denna utgångspunkt helt av krisutgifterna, vilka sammanlagt överstigit budgetunderskotten. Den siffra från vilken man vid skattediskussionen lämpligen kan utgå blir därför summan av budgetunderskotten under kriget, eller i runt tal 6 miljarder kronor. Det saknas anledning att här gå närmare in på de olägenheter av skilda slag som äro förenade med en betydande oräntabel statsskuld. Enighet torde nämligen råda om önskvärdheten av att en skuldbelastning för det allmänna, som icke motsvaras av inkomstgivande tillgångar, såvitt möjligt begränsas eller undvikes. Denna uppfattning kan emellertid inte i mera betydande omfattning påverka skattepolitikens utformning. Visserligen är det angeläget att hålla nere statens oräntabla skulder men om t. ex. en minskning av dessa skulder endast kan ske genom en överbalansering av budgeten i ett läge, där den allmänna ekonomiska situationen har en depressiv prägel och en underbalansering därför skulle vara konjunkturpolitiskt motiverad, så måste de konjunkturpolitiska synpunkterna få fälla utslaget och det finansiella önskemålet om en skuldreduktion alltså tills vidare få stå tillbaka. I själva verket torde på detta sätt samhällsekonomiska synpunkter alltid bli slutligt avgörande för budgetens utformning och därmed också för den oräntabla statsskuldens utveckling. Den allmänna skattenivån måste, med andra ord, vid en viss utgiftsvolym bestämmas av överväganden, bland vilka hänsyn till statens förmögenhetsställning normalt kommer att intaga en relativt underordnad plats. Annorlunda förhåller det sig naturligtvis med valet av skatteform, där statsskuldutvecklingens inverkan på förmögenhets- och inkomstfördelningen måste bli av betydelse. De påpekanden som här gjorts ta närmast sikte på de löpande skatter, som bli bestämmande för budgetens balansering, och man kan fråga sig i vad mån resonemanget äger tillämpning även på en engångsskatt. Innan beredningen går in på spörsmålet om statsskuldens betydelse för valet av skatteform finns

204 det därför anledning att något uppehålla sig vid engångsskattens speciella problem. Även en engångsskatt måste givetvis inverka på den ekonomiska utvecklingen. Skattens inflytande på den enskildes ekonomiska dispositioner liksom själva skattebetalningens återverkan på kapital- och penningmarknaderna kan antagas bli betydande om än i olika riktningar. En strävan att med beskatt ningen som instrument upphäva de förskjutningar i förmögenhetsfördelningen, som statsupplåningen medfört, har sålunda att räkna med ekonomiska biverkningar, som icke låta sig med säkerhet bedömas. Engångsskattens konjunkturella inflytande går sannolikt i övervägande grad i depressiv riktning. Den torde i detta hänseende närmast vara att jämställa med en kraftig skärpning av löpande inkomstbeskattning. I rådande ekonomiska läge skulle den därför, lämpligt utformad, kunna verka i viss mån stabiliserande. Både finansiella och konjunkturella skäl kunna sålunda för närvarande anses tala för att skatteformen prövas. Då beredningen likväl icke tillstyrker att så sker, beror detta väsentligen därpå att — såsom tidigare utredningar i ämnet visat — en engångsskatt på förmögenhet är förenad med vanskligheter av teknisk natur — framför allt i fråga om taxeringsförfarandet — som gör att de med skatten förbundna olägenheterna befaras överväga fördelarna. Utvecklingen av statsskulden kan emellertid öva inflytande även vid bedömande av den löpande beskattningen. Tillkomsten av en betydande oräntabel statsskuld har, såsom i olika sammanhang framhållits, medfört en förskjutning i förmögenhetsfördelningen, som icke motvägts genom eller motsvarats av en ändrad inbördes avvägning av de å förmögenheterna belöpande skatternas och övriga skatters bidrag till statsutgifternas finansiering. Såsom närmare utvecklas i kap. VI har inkomstbeskattningen under senare år skärpts betydligt mera än förmögenhetsbeskattningen. Även om man inte tillmäter utvecklingen av den oräntabla statsskulden och dess inverkan på förmögenhetsbildningen i samhället någon avgörande betydelse, synes under sålunda föreliggande omständigheter en relativt ökad belastning av förmögenheterna vara motiverad. Då beredningen, såsom ovan nämnts, icke förordar införande av en engångsskatt, ifrågakommer därvid närmast den av 1945 års riksdag anvisade utvägen, nämligen en skärpning av den årliga förmögenhetsbeskattningen kombinerad med en utbyggnad av arvsbeskattningen.

205 KAP.

VIII.

Arvs- och gåvo beskattningen. Arvsbeskattningen. Arvsbeskattningen kan anordnas efter två skilda principer, nämligen antingen såsom en kvarlåtenskapsskatt, vilken utgör en skatt å den arvfallna egendomen i dess helhet, eller ock såsom en arvslottsskatt, vilken utgår å varje särskild andel av kvarlåtenskapen. Den svenska arvsbeskattningen är en arvslottsbeskattning. Kvarlåtenskapsbeskattningen användes emellertid i vissa främmande länder, bland annat i England. Tidigare var även den svenska arvsbeskattningen utformad såsom en kvarlåtenskapsbeskattning. Genom tillkomsten av 1894 års stämpelförordning ändrades detta och arvsbeskattningen har alltsedan dess i vårt land varit byggd på arvslottsbeskattningens princip. I det betänkande, som låg till grund för 1894 års stämpelförordning, anfördes såsom motivering härför följande: »Tillser man, vilken uppgift arvsskatten inom skattesystemet har att fylla, synes denna vara av dubbel art, nämligen dels att utgöra ett komplement till den mer eller mindre ofullständiga inkomstbeskattning, som den avlidne i livstiden varit underkastad, dels även att utgöra en skatt å den tillväxt i förmögenhet, som arvtagaren i följd av dödsfallet erhåller. Tillägger man den förra synpunkten avgörande betydelse, utfaller tydligen valet mellan den ena eller den andra av de bägge nämnda formerna för skattens anordnande till förmån för den förstnämnda, hos oss nu rådande, vilken i tillämpningen har företrädet av vida större enkelhet än beskattningen av varje lott i boet särskilt. Uppfattar man skatten allenast eller väsentligen såsom ett komplement till den inkomstbeskattning, arvlåtaren haft att utgöra, äro nämligen de verkningar, skatten medför med avseende å dem, som tillträda arvet, av jämförelsevis underordnad betydelse. Vill man däremot genom denna skatt vinna även andra ändamål och i densamma se jämväl en skatt å den förmögenhetstillväxt, som kvarlåtenskapens tillträdare i följd av dödsfallet vinna, vilket torde vara riktigare, kan man däremot svårligen stanna vid den hos oss nu rådande formen för arvsskattens upptagande. Sant är visserligen, att även en sådan skatt i viss mån verkar på samma sätt som en arvsskatt i egentlig mening, då, såsom hos oss finnes stadgat, boet äger att hos fideikommissarie eller testamentstagare uttaga den del av skatten, som å den honom tillfallande egendomen belöper. Även med ett sådant stadgande kan det dock icke förnekas, att en skatt å boets egendom i dess helhet, betraktad ur synpunkten av en skatt å delägarna i boet, verkar ytterst ojämnt. Detta inses lätt genom ett exempel. Om en person vid sin död efterlämnar tillhopa 5 000 kronor, verkar skatten därå tydligen mycket olika, om arvet tillfaller en person, eller om detsamma skall fördelas på tio eller ännu flera händer. En sådan ojämnhet i skattens verkan står uppenbarligen illa tillsammans med den grundsats, 'som numera inom skattelagstiftningen framträder med ett allt starkare krav på erkännande, nämligen den, att skatten bör lämpas efter skatteförmågan.»

206 I anledning av det sålunda gjorda uttalandet om arvsskatten såsom komplement till inkomstbeskattningen må erinras om att förmögenhetsbeskattning i egentlig mening infördes i vårt land först år 1910 genom tillkomsten av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten. Under lång tid dessförinnan hade emellertid införande i en eller annan form av förmögenhetsbeskattning diskuterats, varvid även berörts arvsskattens betydelse i detta hänseende. Sålunda framhöll skatteregleringskommittén i sitt år 1882 avgivna betänkande bland annat, att arvsskatten bildade en viktig länk i varje skattesystem, där — av den ena eller den andra anledningen — övriga bestående skattelagar ej förmådde träffa kapitalet så, att dess innehavare bidroge till det allmänna i förhållande till sin verkliga, inkomst. Kommittén ansåg visserligen skatteförmågan vara lika stor för all inkomst av vad slag den vara månde och föreslog sålunda icke någon skärpt beskattning för inkomst av förmögenhet (s. k. fonderad inkomst). Enligt kommitténs förslag borde emellertid genomföras en mera än dittills utvecklad arvsbeskattning. Kommittén framhöll i detta sammanhang, att arvsskatten träffade kapitalet just i det ögonblick då det, efter att kanske under en längre föregående tid hava i större eller mindre mån undandragit sig beskattning, måste träda i dagen för att överflyttas Hill annan innehavare. Arvsskatten utgjorde således enligt kommitténs mening ett gott och befogat komplement till en inkomstskatt sådan som den hos oss gällande. Sådan arvsbeskattningen år 1894 gestaltades upptogs den sedermera i vissa hänseenden utvidgad men eljest i huvudsak oförändrad i 1914 års K. F. om arvsskatt och skatt för gåva. Genom arvsbeskattningens upptagande i en fristående författning upphävdes skattens tidigare formella anslutning till stämpelbeskattningen i övrigt. I proposition nr 34 till 1933 års riksdag föreslogs införande av en kvarlåtenskapsskatt vid sidan av arvslottsbeskattningen. Enligt denna proposition skulle föremålet för kvarlåtenskapsskatten vara kvarlåtenskapen i dess helhet, motsvarande sammanlagda, värdet av de arvsandelar, som med tillämpning av arvsskatteförordningen anses ingå i kvarlåtenskapen. För kvarlåtenskapsskattens erläggande skulle envar arvinge eller testamentstagare svara i förhållande till storleken av den å honom belöpande andelen av kvarlåtenskapen. Kvarlåtenskapsskatt skulle icke utgå, därest kvarlåtenskapens värde ej översteg 20 000 kronor. Skatteskalan var utformad på så sätt, at: skatten skulle i det lägsta skiktet (d. v. s. för den del av kvarlåtenskapen som föll mellan 20 000 och 50 000 kronor) utgöra 4 % samt i det högsta skiktet (d. v. s. för den del av kvarlåtenskapen som översteg 1 000 000 kronor) 21 %, dock att kvarlåtenskapsskatten icke finge överstiga 20 % av kvarlåtenskapers värde. Till stöd för detta förslag anförde departementschefen — efter att ha erinrat om att arvslottsbeskattningen vore motiverad såsom en skatt å det tillskott i förmögenhet som arvtagaren i följd av dödsfallet erhölle — bland annat följande: »Skulle man betrakta kvarlåtenskapsskatten såsom arvsskatt i inskränkt me-

207 ning, kan mot densamma naturligtvis resas den invändningen att den bryter mot grundsatsen, att arvsskatten med hänsyn till rättvisa och billighet bör anpassas efter arvingarnas skyldskap till arvlåtaren och deras ekonomiska bärkraft, sådan denna låter sig utläsa av arvslotternas storlek. Men motiveringen för en kvarlåtenskapsskatt är en annan än den, som förut anförts för arvsskatten i inskränkt mening; kvarlåtenskapsskatten skall utfylla eller ersätta förmögenhetsskatt i annan form. Denna skatt bör alltså uttagas där principiellt sett en högre beskattning å arvlåtarens förmögenhet under dennes livstid varit på sin plats. Saken kan med andra ord uttryckas så, att den ökning av förmögenhetsbeskattningen, som finnes motiverad, får form av en skatt, som uttages först efter det förmögenhetens ägare avlidit. Då, såsom den föregående framställningen ger vid handen, den svenska förmögenhetsbeskattningen är föga utvecklad, får hos oss förutsättningen för en kvarlåtenskapsskatt anses föreligga. Jag erinrar i detta sammanhang därom, att kvarlåtenskapsskatten ingalunda har karaktären av ett nytt institut inom svensk beskattningsrätt utan att den tvärtom har gammal hävd i högre grad än den nu gällande arvslottsbeskattningen och först under 1800talets sista årtionde försvann ur vårt skattesystem.» De i propositionen framlagda förslagen inneburo jämväl vissa ändringar i skatteskalorna för den egentliga arvsbeskattningen och gåvobeskattningen. Beträffande arvsskatten inneburo dessa ändringar skattefrihet eller skattelindring (i förhållande till bestämmelserna i 1914 års arvsskatteförordning) för mindre eller medelstora förmögenheter samt skatteskärpning för större förmögenheter. I fråga om gåvoskatten vidtogos motsvarande ändringar, varvid i skatteskalan inarbetats skalorna för arvs- och kvarlåtenskapsskatterna. Med propositionen avsågs att erhålla en ökning av ifrågavarande skatteintäkter med omkring 25 miljoner kronor. över de i propositionen framlagda förslagen jämte i anledning därav väckta motioner inhämtade vederbörande utskott (särskilda utskottet vid 1933 års riksdag) yttranden från vissa myndigheter. Förslaget om införande av en kvarlåtenskapsskatt avstyrktes därvid i samtliga yttranden. Svea hovrätt anförde — efter att ha återgivit det ovan citerade departementschefsuttalandet — bland annat följande: »För sin del känner sig hovrätten icke av denna motivering övertygad om lämpligheten att med vårt skattesystem införliva en kvarlåtenskapsskatt sådan som den här föreslagna. Kvarlåtenskapsskatten är tänkt såsom en efterbeskattning av arvlåtarens förmögenhet, men den drabbar icke honom utan arvingar och testamentstagare, på vilka den proportionellt fördelas efter storleken av vars och ens lott. Den som erhåller ett legat efter en miljonär får vidkännas ett kännbart avdrag, huru obetydligt legatet än må vara, medan den som erhåller enahanda förmån ur ett mindre bo slipper undan en motsvarande avbränning. Den ensamme arvingen till en måttlig förmögenhet är fri från kvarlåtenskapsskatt, medan den, som ärver samma eller kanske mindre belopp men har flera medarvingar, får sin lott betydligt reducerad. Hovrätten tvivlar på att en sådan sakernas ordning står i god överensstämmelse med i vårt land gällande uppfattning beträffande skattebördors rättvisa fördelning. Den teoretiska grund, som anförts för kvarlåtenskapsskatten, synes icke ägnad att rubba de betänkligheter, vilka från förenämnda praktiska synpunkter yppa sig, detta så mycket mindre som kvarlåtenskapsskatten, tänkt såsom ett slags surrogat för en förmögenhetsbeskattning i levande livet, lider av i ögonen fallande svagheter. I detta hänseende är till en början att framhålla, hurusom kvarlåtenskapsskatten

208 utmätes utan all hänsyn till den nytta arvlåtaren haft av sin förmögenhet; vare sig han innehaft densamma under ett långt liv eller den tillfallit honom kort före dödsfallet, utgår kvarlåtenskapsskatten med enahanda belopp. Den teoretiska argumentationen till trots, kommer skatten att verka såsom en på arvingar och testamentstagare lagd förmögenhetsskatt, särskilt som skatten på grund av sin storlek i stor utsträckning kommer att utgå periodiskt och erläggas av de särskilda arvingarna och testamentstagarna i stället för att i sin helhet utgöras av den oskiftade kvarlåtenskapen. Vill man anlägga teoretiska synpunkter, kan uppfattningen av kvarlåtenskapsskatten såsom en successorerna drabbande pålaga sägas vinna stöd av det förhållandet, att enligt svensk rätt successionen sker i och med dödsfallet och icke förmedlas genom en 'administrator' eller 'executor' på det egendomliga sätt, som gäller i England och där låter teorien om en uppskjuten förmögenhetsskatt framstå såsom mera naturlig. Emot kombinationen mellan kvarlåtenskaps- och arvslottsskatt tala även de svårigheter, som därav förorsakas, då det gäller att genomföra önskvärd parallellism mellan arvs- och gåvobeskattningen. Så som förslaget är utformat, blir vid gåva från arvlåtare till arvinge skatten i regel lägre än vid arv, därest flera medarvingar finnas, medan förhållandet i allmänhet blir det motsatta, om gåvotagaren är ensam arvinge. Ju flera arvingarna äro, dess större blir i regel avvikelsen.» På hemställan av särskilda utskottet avslog riksdagen propositionen. Såsom skäl härför anfördes i huvudsak, att den årliga inkomstökning å arvsoch gåvobeskattningen, som vore erforderlig för i propositionen avsett ändamål (amortering av upplåning för offentliga arbeten), av riksdagen beräknades till lägre belopp än enligt propositionen. Det ansågs därför lämpligast att i stället höja skalorna för den dittillsvarande arvs- och gåvobeskattningen. De sålunda beslutade skalorna återfinnas även i 1941 års arvsskatteförordning, dock med vissa ändringar i fråga om gränserna för skattepliktens inträdande. Frågan om införande av en kompletterande skatt av samma slag som kvarlåtenskapsskatten återupptogs vid 1934 års riksdag. I proposition till nämnda riksdag föreslogs sålunda en särskild stämpelavgift för bouppteckningar, vilken skulle utgå jämte den redan förefintliga arvslottsskatten. Jämväl denna särskilda stämpelavgift skulle beräknas å kvarlåtenskapen i dess helhet, och delägarna i boet skulle svara för avgiftens erläggande, envar i förhållande till storleken av sin andel. Frihet från stämpelavgift skulle äga rum, därest den stämpelpliktiga egendomens värde icke översteg 50 000 kronor. Icke heller denna proposition vann riksdagens bifall. Däremot utfärdades samma år en förordning om särskild skatt på förmögenhet. 1938 års arvsskattekommitté, vars förslag låg till grund för 1941 års arvsskatteförordning, ansåg arvsbeskattning i form av kvarlåtenskapsskatt icke böra äga rum. Kommittén anförde i sitt betänkande (SOU 1939: 18) härom bland annat följande: »Att betrakta kvarlåtenskapsskatten såsom en till arvlåtarens död uppskjuten beskattning av hans förmögenhet synes numera knappast hava reellt underlag. Med den utveckling inkomst- och förmögenhetsbeskattningen i senare tider nått, lärer det icke möta någon svårighet att redan under en persons livstid med lämplig avvägning och effektivt av honom uttaga den skatt å förmögenhet, som staten anser sig hava skäl att kräva. Statens skatteorgan tillägna sig numera år från år en ingående kännedom om de enskildas förmögenhetsförhållanden och torde

följaktligen ingalunda vara hänvisade att avvakta dödsfall för att av då framkommande utredning hämta tillförlitlig upplysning om den avlidnes skatteförmåga under livstiden. Det lärer svårligen kunna godtagbart förklaras, varför staten det oaktat skulle med eftersättande av sina fiskaliska intressen låta under obestämd tid anstå med skattens uttagande. Vidare torde med fog kunna anmärkas, att principen för kvarlåtenskapsskatten såsom varande en till tidpunkten för ägarens död uppskjuten beskattning av hans förmögenhet borde vid följdriktig tillämpning medföra ett avvägande av skatten i förhållande till den tidslängd, varunder den avlidne varit ägare till och sålunda dragit nytta av förmögenheten. Ytterligare förtjänar framhållas, att kvarlåtenskapen enligt gängse rättsuppfattning tillhör dödsbodelägarna — icke den avlidne — och att med denna utgångspunkt en gradering av skatten efter kvarlåtenskapens storlek kommer att te sig såsom ett brytande mot den numera allmänt vedertagna principen om skattens lämpande efter skatteunderlagets bärkraft. Den genom skattens uttagande uppkomna minskningen av den arvfallna egendomen drabbar de i boet andelsberättigade. Det kan icke vara med en rationell beskattning förenligt att låta skatten drabba med samma tyngd oavsett huruvida skatteunderlaget odelat tillfaller endast en arvinge eller skall uppdelas på ett flertal. Lika litet lärer det vara med rättvisa överensstämmande, att en person, som är andelsägare i ett större bo, skall, huru oansenlig andelen än må vara, få vidkännas större skatteavdrag å densamma än en person, som erhåller andel till motsvarande storlek i ett mindre bo.» I propositionen nr 192 till 1941 års riksdag med förslag till förordning om arvsskatt och gåvoskatt m. m. lämnade departementschefen frågan om ett framtida införande av en kompletterande skatt vid sidan av arvslottsskatten öppen. Departementschefen yttrade därvid följande: »På sätt redan framhållits har kommittén av anförda skäl såsom allmän utgångspunkt fastslagit, att en reformering av vår arvsbeskattning bör ske i anslutning till arvslottsskattens metod. Jag är för min del ej beredd att nu till behandling upptaga denna principfråga i den mån den inbegriper en framtida utveckling på arvsbeskattningens område. Emellertid är jag ense med kommittén såtillvida som en arvslottsskatt enligt min mening under alla omständigheter även i framtiden bör bibehållas inom skattesystemet. På grund härav och då normerna för arvslottsskatten i det väsentliga kunna och böra hållas isär från dem, som kunna komma att reglera andra beskattningsformer på hithörande område, finner jag den föreslagna revisionen av nu gällande arvsskatteförordning, som ju helt bygger på systemet arvslottsskatt, icke för sitt genomförande kräva att ståndpunkt tagits till frågan om ett framtida införande av annan skattetyp.» Gällande bestämmelser om arvs- och gåvobeskattningen återfinnas i K. F. den 6 juni 1941 om arvsshatt och gåvoskatt. Från skattskyldighet till såväl arvs- som gåvoskatt äro enligt 3 § nämnda förordning befriade: staten; stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar; stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bosatta utlänningar; 14—1616 46

210 stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning. Skattebefrielse enligt vad nu sagts tillkommer icke sammanslutning, som har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning. Arvsskatt utgår för egendom inom eller utom riket, vilken efterlämnats av svensk medborgare eller av utlänning, som vid sin död var bosatt här i riket, samt för vissa slag av egendom, som efterlämnats av annan utlänning, nämligen här i riket belägen fast egendom och här i riket befintligt anläggningseller driftkapital, nyttjanderätt till egendom, som nu sagts, samt svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier. Skattskyldighet åligger den som förvärvar egendomen samt inträder vid arvlåtarens död med undantag för vissa angivna s. k. framskjutna förvärv, då skattskyldighet inträder först vid tiden för förvärvet. Förvärv som tillfaller någon på grund av att han insatts såsom förmånstagare till av den avlidne tecknad försäkring anses i vissa fall såsom arvfallen egendom och i vissa fall såsom gåva. Beträffande vissa livförsäkringar samt försäkringar för olycksfall eller sjukdom skall såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15 000 kronor; livränteförsäkringar intaga en ännu mera gynnad ställning. Vid beräknande av behållning i dödsbo iakttages, att bland boets tillgångar skall inräknas egendom, vartill den avlidne haft fri förfoganderätt under sin livstid, men däremot icke egendom, vartill han haft endast nyttjande- eller avkomsträtt, samt att bland boets skulder icke får inräknas gäld, för vilken egendom av sist angivet slag på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar. Vid beräknande av behållning i kvarlåtenskap efter utlänning, som icke vid sin död var bosatt här i riket, må avdrag ske endast för gäld, för vilken den skattepliktiga egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar. Andel som vid bodelning skall tillkomma efterlevande make är fri från arvsskatt. Sådan andel beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods (beträffande äldre äktenskap till hälften av den gemensamma behållningen i boet), där den icke enligt lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning (boskifte), varöver i behörig ordning upprättad handling föreligger. Anstånd med skattens fastställande kan medgivas för att bereda dödsbodelägarna tillfälle att förete bodelnings- eller arvskifteshandling. Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av skattskyldighet, är att hänföra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne under förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller inom fyra år dessförinnan, varvid å arvsskatten avräknas den tidigare erlagda gåvoskatten. Endast förvärv från samma person bliva föremål för sammanläggning. Vad angår de framskjutna förvärven, d. v. s. sådana förvärv där skattskyldigheten inträder vid senare tidpunkt än dödsfallet, gäller att de skola sammanläggas

211 med tidigare inom en period av tio år bekommen, från samma arvlåtare (testator) härrörande arvs- eller testamentslott, varvid hänsyn skall tagas även till från arvlåtaren (testator) erhållen gåva, för vilken skattskyldighet inträtt inom nyssnämnda tid, dock ej tidigare än fyra år före dödsfallet. Vid sammanläggning enligt vad nu sagts av arvs- eller testamentslott och gåva skall medräknas även sådana i och för sig skattepliktiga förvärv, som icke ensamma uppgå till beskattningsbart belopp utan först genom sammanslagning nå upp till sådan storleksgrad. Arvsskatten utgår i form av en stämpelavgift med bouppteckningen som viktigaste underlag. Utförliga bestämmelser ha meddelats rörande värderingen av den avlidnes tillgångar. Arvsskatten är dubbelt progressiv, nämligen såväl i förhållande till ökning i lott som till avtagande släktskap. De s. k. arvsklasserna äro till antalet fyra. Rubriceringen under de olika klasserna är beroende av om arvs- eller testamentslott efter den avlidne tillfaller en närmare eller fjarmare släkting eller en juridisk person. För arvslott, som tillfaller efterlevande make, inträder skattskyldighet först om lottens värde överstiger 25 ÖOÖ kronor och skatten beräknas i sådant fall efter lottens hela värde. Barn och avlidet barns avkomling erhålla, därest de äro under 18 år, skattelindring, som är satt i relation till vederbörandes ålder på så sätt, att lotten är skattefri, om dess värde icke överstiger ett belopp av 3 000 kronor, ökat med 1 000 kronor för varje helt år eller del därav, som vid tiden för skattskyldighetens inträde återstår till dess barnet fyllt 18 år. Om den fastställda gränsen överskrides, blir lotten i dess helhet skattepliktig. För övriga barn och avkomlingar till barn föreligger skattefrihet, därest lottens värde icke överstiger 3 Ö00 kronor (klass I). Är värdet högre, måste skatt också i detta fall erläggas för hela lotten. I klasserna II—IV inträder skattskyldighet, när lottens värde överstiger 1 000 kronor och skatt utgår då för lottens hela värde. Bestämmelser ha vidare meddelats angående efterbeskattning, beskattning i fall av dödsbos konkurs samt deklarationsskyldighet i vissa fall. Ärende angående fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter deklaration, skall regelmässigt upptagas vid inregistrering av bouppteckning eller tilläggsbouppteckning, och skatten skall därefter erläggas inom tre veckor efter det den blivit fastställd. Arvsskatt för egendom, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens död, skall med vissa undantag förskjutas av dödsboet, varefter varje skattskyldig har att till dödsboet gälda på hans lott belöpande skatt jämte ränta. Därest boet saknar tillgångar till skattens förskjutande, svara dödsbodelägarna for vad som brister i enlighet med bestämmelserna i boutredningslagen om gäld efter den döde. Under särskilt angivna förutsättningar kan dödsboet eller viss skattskyldig erhålla anstånd med skattens erläggande, varjämte eftergift av skatt kan medgivas samt återvinning av påförd skatt erhållas. Slutligen meddelas vissa kontrollföreskrifter samt ansvarsbestämmelser.

212 Under kap. VI och V I I ha utvecklats de skäl, som enligt beredningens mening tala för att en skärpning av förmögenhetsbeskattningen bör äga rum. Av framställningen i dessa kapitel framgår vidare, att beredningen vid övervägande av de möjligheter, som föreligga för åvägabringande av en sådan skärpning, ansett sig böra föreslå viss höjning av förmögenhetsbeskattningen vid den årliga förmögenhetstaxeringen men däremot ej införande av en engångsskatt å förmögenhet. Den av 1945 års riksdag och i beredningens direktiv anvisade utvägen att genom en skärpning av arvsbeskattningen vinna ökade skatteintäkter skall nu undersökas. Vår nuvarande arvsbeskattning utgör som ovan nämnts en form av arvslottsbeskattning. Såsom framgår av det föregående har införande av en kvarlåtenskapsskatt vid sidan av arvslottsbeskattningen tidigare ifrågasatts. I proposition nr 34 till 1933 års riksdag framlades förslag härom, vilket förslag emellertid, sedan yttranden häröver inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar, avslogs av riksdagen. En skärpning av arvsbeskattningen kan givetvis äga rum genom en höjning av skattesatserna för den nuvarande arvslottsbeskattningen. Dessa skattesatser ha sedan år 1933 icke ändrats på annat sätt än att genom 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt gränsen för skattepliktens inträdande avsevärt höjts. I jämförelse med den betydande skärpning, som sedan år 1933 ägt rum med avseende å den årliga beskattningen av inkomst och förmögenhet, torde en skärpning av arvsbeskattningen utan tvekan kunna anses motiverad. Skattesatserna vid arvsbeskattningen — och därmed även vid gåvobeskattningen — böra nämligen vara så avvägda i förhållande till skattesatserna vid den årliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, att kapitalöverflyttningar mellan närstående i syfte att erhålla skattelindring i möjligaste mån förebyggas. Med arvslottsbeskattningen avses att uttaga skatt på grund av det förmögenhetsförvärv, som vid ett dödsfall erhålles av en arvinge eller testamentstagare. Då skatten sålunda drabbar mottagaren av en arvs- eller testamentslott, följer därav, att skattens storlek bör vara beroende av arvingens eller testamentstagarens förhållanden. Skatten har fördenskull graderats efter såväl arvs- eller testamentslottens storlek som arvingens eller testamentstagarens närmare eller f jarmare skyldskap till den avlidne. Den arvsbeskattning, som här ifrågasattes, skulle emellertid icke ha till syfte att möjliggöra uttagande av skatt på grund av det förmögenhetsförvärv, som erhålles av den /till vilken den avlidnes egendom vid dödsfallet övergår. Beredningen har nämligen vid avvägningen av förmögenhetsbeskattningens tyngd funnit en högre skattebelastning än den, som enligt beredningens förslag åstadkommes genom den årliga förmögenhetsskatten, motiverad. Härav torde framgå, att, därest en utfyllnad av förmögenhetsbeskattningen skall ske genom arvsbeskattningen, den sålunda ifrågasatta skatten bör taga formen av en till den skattskyldiges död uppskjuten förmögenhetsbeskattning. För en sådan uppskjuten förmögenhetsbeskattning synes en arvslottsbeskattning

213 icke vara lämplig. Då den uppskjutna förmögenhetsbeskattningen är avsedd att träda i stället för en förmögenhetsbeskattning i den skattskyldiges livstid, kan den arvsskatt, som här ifrågasattes, närmast anses jämförlig med en skuld, åvilande kvarlåtenskapen i dess helhet. Vid sådant förhållande synes böra tagas under övervägande, huruvida införande av en kvarlåtenskapsskatt vid sidan av arvslottsskatten erbjuder en framkomlig väg för vinnande av den ytterligare förmögenhetsbeskattning, som beredningen funnit påkallad. Det år 1933 framlagda förslaget om en kvarlåtenskapsskatt och de mot detta förslag framställda invändningarna synas vid detta övervägande kunna tjäna såsom en lämplig utgångspunkt. Enligt detta förslag skulle, såsom förut erinrats, den skattepliktiga kvarlåtenskapen utgöras av sammanlagda värdet av de arvsandelar, som ingå i kvarlåtenskapen. Efterlevande makes gifitorättsandel skulle alltså icke inräknas i kvarlåtenskapen. Kvarlåtenskapsskatt skulle utgå endast i sådana fall, där kvarlåtenskapens värde översteg 20 000 kronor. För kvarlåtenskapsskatten skulle envar arvinge eller testamentstagare svara i förhållande till storleken av den på honom belöpande andelen av kvarlåtenskapen. I propositionen framhölls i sistnämnda hänseende, att kvarlåtenskapsskattens karaktär av en i efterskott uttagen förmögenhetsskatt å den avlidne kunde innebära ett motiv för att kvarlåtenskapsskatt skulle utgå av boet, innan arvslotter och testamentsandelar bestämdes. Det läte tänka sig, att denna tankegång fullföljdes med sådan konsekvens att t. ex. legat, aldrig skulle träffas av kvarlåtenskapsskatten utan utgå med i testamentet angivna belopp oavkortade eller reducerade endast genom arvslottsskatt, alldeles oavsett att boets återstående tillgångar måhända skulle i huvudsak åtgå till kvarlåtenskapsskatten. Departementschefen hade emellertid icke ansett sig böra följa denna linje. Vilken bestämmelse man än införde i dylikt hänseende bleve det nämligen i sista hand beroende på .testator vem som skulle vidkännas en viss skatteutgift. I betraktande härav ansåg departementschefen berörda principiella hänsyn ej kunna anses synnerligen betydelsefulla. Det viktiga syntes vara, att en sådan anordning träffades, som praktiskt sett kunde antagas närmast överensstämma med flertalet testamentsgivares önskningar, och dessa torde väl ofitast ej gå ut på att testamentstagare, som erhölle vissa föremål eller vissa angivna belopp, skulle ställas i förmånligare läge än övriga arvs- och testamentstagare, utom i sådana avseenden, där testator uttryckligen så förordnat. Departementschefen ansåg därför en fördelning av ansvaret för skatten på alla arvsoch testamentstagare i förhållande till deras andelar vara den naturliga primära regeln för kvarlåtenskapsskatten. 1933 års förslag blev i de över detsamma avgivna remissyttrandena föremål för en mycket stark kritik. I många yttranden uttalades starka betänkligheter mot den skärpning av förmögenhetsbeskattningen, som kvarlåtenskapsskatten skulle innebära. Det framhölls sålunda, att denna skatteskärpning skulle komma att få menliga verkningar på sparviljan och kapitalbildningen samt därigenom draga med sig betänkliga konsekvenser för landets ekono-

214 miska liv. I sådana fall, då kvarlåtenskapen till större delen vore nedlagd i fastighet eller rörelse, skulle det bereda svårigheter för arvingarna att anskaffa de för skattens erläggande nödiga medlen. De invändningar, som i remissyttrandena framställdes mot kvarlåtenskapsskatten såsom sådan, voro i huvudsak följande. Kvarlåtenskapsskatten vore visserligen tänkt såsom en efterbeskattning av arvlåtarens förmögenhet, men den drabbade icke honom utan arvingar och testamentstagare, på vilka den proportionellt fördelades efter storleken av vars och ens lott. Den teoretiska argumentationen till trots komme alltså skatten att verka såsom en på arvingar och testamentstagare lagd förmögenhetsskatt, särskilt som skatten på grund av sin storlek komme att — efter meddelat anstånd med skattens erläggande — i stor utsträckning utgå periodiskt. Mot kvarlåtenskapsskatten invändes vidare, att rätten till kvarlåtenskapen vid dödsfall omedelbart överginge till delägarna i boet, varför förekommande beskattning borde träffa delägarnas lotter och ej kvarlåtenskapen såsom helhet. Den omständigheten, att kvarlåtenskapsskattens gradering skedde i förhållande till kvarlåtenskapens storlek, vore ägnad att väcka betänkligheter. Den som erhölle ett legat från en miljonär finge sålunda vidkännas ett kännbart avdrag, hur obetydligt legatet än kunde vara, medan den som erhölle samma förmån ur ett mindre bo sluppe undan en motsvarande avbränning. Likaså vore den ensamme arvingen till en måttlig förmögenhet fri från kvarlåtenskapsskatt, medan den, som ärvde samma eller kanske mindre belopp men hade flera medarvingar, finge sin lott betydligt reducerad. Med rättvisa och billighet vore bäst överensstämmande, att all arvsskatt (i vidsträckt bemärkelse) anpassades efter arvingarnas skyldskap till arvlåtaren och deras ekonomiska bärkraft, sådan denna framginge av arvslotternas storlek. Kvarlåtenskapsskatten utmättes utan hänsyn till den nytta, arvlåtaren haft av sin förmögenhet. Vare sig han innehaft densamma under ett långt liv eller förmögenheten tillfallit honom kort före dödsfallet, utginge kvarlåtenskapsskatten med samma belopp. Hänsyn borde i stället tagas till det antal år den avlidne innehaft förmögenheten och undgått den skatt, som ansetts principiellt ha bort utgå av densamma. Vidare framhölls, att arvsskatteförordningen (d. v. s. den då gällande av år 1914) i rättstillämpningen visat sig vara behäftad med många svagheter och att denna förordning icke kunde bära den tunga överbyggnad, som ifrågasatts. Härför erfordrades en ingående revision av reglerna om kvarlåtenskapens värdering och bestämmandet av de särskilda andelarnas storlek. Beskattningen kunde nämligen icke längre byggas på samma grundvalar som dittills, bouppteckningen och det fingerade arvskiftet. Emot kombinationen mellan kvarlåtenskaps- och arvslottsskatt ansågos även tala de svårigheter, som därav förorsakades, då det gällde att genomföra en önskvärd parallellism mellan arvs- och gåvobeskattningen. Såsom framgår av vad ovan nämnts anfördes i remissyttrandena över 1933 års förslag bland annat betänkligheter mot den skärpning av förmögenhetsbeskattningen, som förslagets genomförande skulle föranleda. Skälen för att

215 en sådan skärpning enligt beredningens mening nu bör äga rum har beredningen närmare utvecklat under kap. VI och VII. Beredningen anser sålunda skäligt, att förmögenheterna även i annan form än genom skärpning av den årliga förmögenhetsbeskattningen bidraga till täckande av den minskning av statsinkomsterna, som uppkommer genom den av beredningen föreslagna skattelättnaden för mindre inkomster. I detta sammanhang må erinras om att även 1938 års arvsskattekommitté framställt invändningar mot tanken på införandet av en kvarlåtenskapsskatt. Flertalet av de i ovannämnda remissyttranden framställda invändningarna anfördes därvid även av kommittén. I övrigt framhöll kommittén bland annat, att med den utveckling inkomst- och förmögenhetsbeskattningen i senare tider nått, det icke torde möta någon svårighet att redan under en persons livstid med lämplig avvägning och effektivt av honom uttaga den skatt å förmögenhet, som staten ansåge sig ha skäl att kräva. Statens skatteorgan tillägnade sig år från år en ingående kännedom om de enskildas förmögenhetsförhållanden och torde ingalunda vara hänvisade till att avvakta dödsfall för att inhämta tillförlitlig upplysning om den avlidnes skatteförmåga under livstiden. Kommittén tillade, att det svårligen kunde godtagbart förklaras, varför staten det oaktat skulle med eftersättande av sina fiskaliska intressen låta under obestämd tid anstå med skattens uttagande. Med anledning av vad arvsskattekommittén sålunda anfört får beredningen framhålla, att de gjorda uttalandena angående den årliga förmögenhetstaxeringens effektivitet knappast torde överensstämma med den hos vederbörande taxeringsmyndigheter rådande uppfattningen. Att åstadkomma en effektiv kontroll över de skattskyldigas förmögenhetsförhållanden bereder nämligen stora svårigheter. Givetvis är det icke möjligt att erhålla någon kännedom om i vilken utsträckning förmögenhetstaxeringen är bristfällig. En omständighet, som tyder på att de i deklarationerna lämnade förmögenhetsuppgifterna ofta äro mindre tillförlitliga, är, att den årligen skeende stickprovsgranskningen beträffande banktillgodohavanden visat sig vara av ej ringa värde. Frågan om förmögenhetstaxeringens effektivitet har även berörts i beredningens direktiv, vari anförts, att betydande förmögenhetsbelopp med all säkerhet för närvarande undandroges beskattning och att det framstode såsom angeläget att få till stånd bättre förhållanden i detta avseende. Beredningen finner i likhet med departementschefen en utredning rörande möjligheterna att erhålla en förbättring av taxeringsförfarandet, i vad angår förmögenhetsuppgifterna, påkallad. På grund av vikten och omfånget av de frågor, som beredningen haft att utreda inom beskattningens område, och med hänsyn till den begränsade tid, som stått till förfogande för utredningsuppdragets fullgörande, har beredningen emellertid icke ansett sig kunna företaga en omprövning beträffande spörsmål av rent taxeringsteknisk art. Av den undersökning, som beredningen verkställt i detta hänseende, har beredningen dock funnit, att ändrade författningsföreskrifter i syfte att vinna en förbättrad förmögenhetstaxering icke torde kunna erhållas utan en ingående

216 utredning i detta ämne. Beredningen förordar därför, att de taxeringstekniska spörsmålen bliva föremål för särskild utredning, därvid speciell sakkunskap på detta område synes böra anlitas. Av vad nu anförts torde framgå, att effektiviteten vid förmögenhetstaxeringen icke — såsom arvsskattekommittén förmenat — lärer kunna anföras såsom ett skäl emot en till den skattskyldiges frånfälle uppskjuten förmögenhetsbeskattning. Bedömes frågan med hänsyn till önskvärdheten av exakthet i förmögenhetsuppgifterna, torde det i stället förhålla sig så, att bouppteckningen utgör ett säkrare underlag för förmögenhetstaxeringen än de årligen avgivna deklarationerna. Ej mindre betydelsefullt är, att, såvitt beredningen kunnat finna, dét i flertalet fall torde kunna antagas vara till fördel även för den enskilde att icke hela förmögenhetsbeskattningen äger rum under den skattskyldiges livstid utan att någon del av denna beskattning får anstå till dödsfall. Då inträder nödtvunget en äganderättsövergång och ett skifte av kvarlåtenskapen kommer i de allra flesta fall att ske. Givetvis bör dock tillses, att den skatt som uttages vid dödsfall icke innebär en alltför hård skattebelastning i särskilt ömmande fall, såsom exempelvis då den avlidne efterlämnat änka och minderåriga barn. Vidare bör i möjligaste mån förhindras, att svårigheter uppkomma för dödsboet att anskaffa för skattens erläggande erforderliga likvida medel. Till dessa frågor återkommer beredningen i det följande. Det torde emellertid icke kunna förnekas, att flera av de invändningar mot införande av en kvarlåtenskapsskatt, som framställdes i remissyttrandena över 1933 års förslag, voro av en betydande vikt. Med hänsyn härtill måste den frågan ställas, huruvida principiella skäl kunna anses utgöra hinder för att vårt skattesystem kompletteras med denna skatteform. Befogenheten av dessa invändningar bör därför göras till föremål för en närmare undersökning. De olika invändningarna behandlas nu var för sig. 1. Kvarlåtenskapen tillhör dödsbodelägarna och icke den avlidne. Förekommande beskattning bör därför drabba dödsbodelägarna. Att kvarlåtenskapen vid dödsfallet omedelbart övergår till dödsbodelägarna är otvivelaktigt riktigt. Såsom ovan nämnts avses emellertid med kvarlåtenskapsskatten icke att beskatta delägarnas förmögenhetsförvärv eller överhuvudtaget deras förmögenhet. Med beskattningen avses att träffa den avlidnes förmögenhet. Vid sådant förhållande synes enligt beredningens uppfattning — om en kvarlåtenskapsskatt skulle bliva införd — kvarlåtenskapen, till den del den motsvarar därå belöpande skatt, icke kunna anses ägas av dödsbodelägarna. Vad som ärves av dödsbodelägarna är kvarlåtenskapen med avdrag för den därå belöpande kvarlåtenskapsskatten. Kvarlåtenskapsskatten bör sålunda likställas med en den avlidnes skuld till det allmänna, vilken aktualiseras genom dödsfallet. Att ur nu angiven synpunkt något principiellt hinder skulle möta mot kvarlåtenskapsskattens konstruktion kan beredningen icke finna. 2. Trots den principiella motiveringen för kvarlåtenskapsskatten kommer

217 denna att verka såsom en på arvingar och testamentstagare lagd förmögenhetsskatt. Denna invändning sammanhänger därmed att enligt 1933 års förslag varje arvinge eller testamentstagare skulle svara för kvarlåtenskapsskatten i förhållande till storleken av den på honom belöpande andelen av kvarlåtenskapen. Departementschefens motivering för denna anordning har återgivits i det föregående. Därav framgår, att det framför allt varit av hänsyn till önskvärdheten att legaten icke skulle intaga en förmånligare ställning i beskattningshänseende än arvslotterna som departementschefen valt utvägen att låta ansvaret för kvarlåtenskapsskatten träffa alla arvs- och testamentstagare i förhållande till deras andelar. Därest kvarlåtenskapsskatten skulle utgå av boet, innan arvslotter och testamentsandelar bestämdes, skulle nämligen kvarlåtenskapsskatten komma att medföra en minskning av arvingarnas arvslotter men däremot ej i de värden, vilka tillfallit sådana testamentstagare, som erhållit vissa föremål eller vissa angivna belopp. Ehuru beredningen finner de synpunkter, som legat till grund för 1933 års förslag i förevarande del, beaktansvärda, måste beredningen dock ifrågasätta lämpligheten av den i detta förslag intagna generella bestämmelsen om arvinges eller testamentstagares ansvarighet för kvarlåtenskapsskatten. Med bibehållande av en sådan bestämmelse synes det svårt att kunna bestrida riktigheten av det i remissyttrandena gjorda påståendet, att kvarlåtenskapsskatten trots sin principiella motivering kommer att verka som en på arvingar och testamentstagare lagd förmögenhetsskatt. Eftersom med kvarlåtenskapsskatten avses att träffa den avlidnes förmögenhet, bör ansvaret för skattens betalande läggas på dödsboet. Liksom delägarna, om bodelning eller arvskifte sker innan all boets gäld är gulden, äro ansvariga för den oguldna gälden, böra visserligen delägarna vara ansvariga även för vid skiftet ej erlagd kvarlåtenskapsskatt. Skatten bör emellertid icke konstrueras så, att arvingar och testamentstagare framstå såsom skattskyldiga för skatten. Erlägges kvarlåtenskapsskatten, innan skifte i boet ägt rum, finnes ingen anledning att ifrågasätta ansvarighet för dödsbodelägarna för skattens erläggande. Om däremoit kvarlåtenskapsskatten vid skiftet till någon del är ogulden, torde delägarna böra vara ansvariga för denna del av skatten, envar för sin andel. Delägarna skulle sålunda — i olikhet med enligt 1933 års förslag — bliva enbart subsidiärt ansvariga för skattens erläggande. I det remissyttrande över 1933 års förslag, som avgavs av Svea hovrätt, framhölls bland annat, att uppfattningen av kvarlåtenskapsskatten såsom en successorerna drabbande pålaga kunde sägas vinna stöd av det förhållandet, att enligt svensk rätt successionen skedde i och med dödsfallet och icke förmedlades genom en »administrator» eller »executor» på det egendomliga sätt, som gällde i England och där läte teorien om en uppskjuten förmögenhetsskatt framstå såsom mera naturlig. Med anledning av vad hovrätten sålunda anfört må påpekas, att efter tillkomsten av 1933 års lag om boutredning och arvskifte dödsbo i vårt land erhållit en ändrad ställning i rättsligt hänseende.

218 Dödsbo anses numera i olikhet med tidigare gällande uppfattning vara juridisk person. I motiven till nämnda lag anförde lagberedningen härom bland annat följande 1 : »Ehuru successionen räknas från arvfallet, sker förvärvet på sådant sätt, att egendomen är underkastad särskild förvaltning, under vilken dödsboets egendom utgör en självständig förmögenhetsmassa. Vad de universella successorerna angår, har för övrigt redan förut ansetts, att de intill verkställd delning icke hava annat än en andelsrätt i kvarlåtenskapen. Att den under dödsboförvaltning liggande egendomsmassan undergår förändringar på grund av bodelning eller verkställande av testamentariska förordnanden kan icke heller hindra, att dödsboet anses såsom ett särskilt rättssubjekt. Genom sådana förändringar belyses emellertid rättsgemenskapens ändamål att verka för en avveckling av den dödes ekonomiska förhållanden.» Såvitt beredningen kan finna, torde härav kunna dragas den slutsatsen, att förhållandena i vårt land numera i ifrågavarande avseende kunna sägas vara mera likartade med dem i England än som var fallet, då Svea hovrätt avgav sitt ovannämnda remissyttrande. 3. Att kvarlåtenskapsskattens gradering sker med hänsyn till kvarlåtenskapens storlek verkar orättvist för arvingar och testamentstagare i dödsbon av olika storlek. Härtill kan genmälas, att, om kvarlåtenskapsskatten bedömes såsom en form av förmögenhetsbeskattning lagd å dödsbodelägarna, kvarlåtenskapsskatten givetvis måste anses otillfredsställande. Om kvarlåtenskapsskatten emellertid konsekvent utformas på det sätt som avsetts eller såsom en uppskjuten förmögenhetsskatt, vilken träffar den avlidnes kvarlåtenskap, kan beredningen icke finna, att de mot kvarlåtenskapsskatten ur nu angiven synpunkt framställda invändningarna kunna anses vara av den art, att skatten fördenskull bör avvisas. Att skatten icke uttages under vederbörandes livstid utan först efter dödsfall beror, såsom ovan nämnts, uteslutande av lämplighetsskäl. Hade ett kvarlåtenskapsskatten motsvarande belopp utgått i förmögenhetsskatt under vederbörandes livstid, skulle något hänsynstagande till arvingarnas skyldskap och deras efter arvslotternas storlek antagna ekonomiska bärkraft överhuvudtaget icke kunnat ifrågakomma, utan förmögenheten hade minskats med detta belopp. Den omständigheten, att skatten utgår först efter dödsfall, bör enligt beredningens mening icke föranleda, att skatten skall bedömas efter helt andra utgångspunkter än om skatten utgått redan tidigare. 4. Kvarlåtenskapsskatten utmätes utan hänsyn till den tid arvlåtaren ägt förmögenheten och sålunda utan hänsyn till den nytta han haft av förmögenheten. Denna invändning finner beredningen äga ett visst fog. Eftersom kvarlåtenskapsskatten motiverats såsom en uppskjuten förmögenhetsskatt, borde skattens storlek vid en exakt avvägning rätteligen graderas efter den tid, under vilken vederbörande i livstiden undgått förmögenhetsskatt. Därest skärpningen av förmögenhetsbeskattningen i stället ägt rum genom en höjning av den årliga 1

N J A 1933 avd. I I s. 163.

219 förmögenhetsskatten, skulle den tidslängd, under vilken förmögenheten innehafts, automatiskt kommit att öva inflytande på den sammanlagda förmögenhetsskatt, som uttagits på grund av denna skärpning. Å andra sidan torde kunna sägas, att samma invändning i viss mån kan riktas mot vår nuvarande arvslottsbeskattning. Arvslottsskatten, som utgår på grund av det förmögenhetsförvärv arvinge eller testamentstagare erhåller vid arvlåtarens död, röner sålunda icke inverkan av den tid, under vilken arvingen eller testamentstagaren kommer att draga nytta av den förvärvade egendomen. Eftergift av skatt äg<er rum, såvitt angår förvärv med äganderätt, allenast för det fall att arvingen eller testamentstagaren avlidit inom sex månader från det skattskyldighet inträtt, Skillnaden mellan arvslottsskatten och kvarlåtenskapsskatten synes kunna uttryckas så, att medan arvslottsskatten utgår vid förvärvet av viss egendom, uttages kvarlåtenskapsskatten, då vederbörande genom dödsfall framträder vad honom tillhör. Vid sådant förhållande och på grund av cle praktiska svårigheter, som en gradering av kvarlåtenskapsskatten ur nu angiven synpunkt skulle medföra, torde enligt beredningens uppfattning vid kvarlåtenskapsskattens utformning hänsyn till den tid, under vilken den avlidne innehaft egendomen, icke böra tagas i vidare mån än de nuvarande bestämmelserna om eftergift av arvsskatt kunna anses föranleda. Detta skulle kunna ske på så sätt, att, därest den avlidne inom viss tid före dödsfallet genom arv, testamente eller gåva förvärvat egendom, kvarlåtenskapens värde skall minskas med motsvarande belopp. I detta sammanhang vill beredningen påpeka, att den omständigheten att i 1933 års förslag efterlevande makes giftorättsandel icke skulle inräknas i kvarlåtenskapen säkerligen torde ha föranletts bland annat av en önskan att genom en generell bestämmelse förhindra uttagande av kvarlåtenskapsskatt å den efterlevande makens egendom två gånger med relativt kort tidsintervall. En sådan bestämmelse anser även beredningen välmotiverad. 5. För kvarlåtenskapsskattens genomförande erfordras en revision av reglerna om kvarlåtenskapens värdering och bestämmandet av de särskilda andelarnas storlek. Denna invändning sammanhänger därmed att arvsbeskattningen i vårt land grundas på bouppteckningen och det fingerade arvskiftet. Detta förhållande ansågs i remissyttrandena kunna på grund av de snabbt växlande konjunkturerna leda till obilliga resultat, särskilt, i sådana fall, då möjligheten till anstånd med skattens betalning tagits i bruk. Sålunda framhölls, att det i stor utsträckning skulle leda till orimliga konsekvenser, om vid skattens beräknande jordbruksfastighet ej finge- upptagas under taxeringsvärdet. Beträffande en fabrik svarade kanske taxeringsvärdet ganska väl emot dennas avkasltningsvärde, men vid den av arvsbeskattningen framtvungna realisationen kunde skäligt vederlag ej vinnas. Den vid dödsfallet gällande kursen å vissa värdepapper vore vanligen bestämd av måttliga utbud men ej anpassad efter en realisation i den omfattning, som kunde bliva nödvändig i och för arvsskattens betalning. Riskerna för en försämring av aktievärdena skulle

220 mångdubblas, om uppskov med skattens inbetalning skulle bliva vanligt. Värdet å fideikommitterad egendom, som enligt då gällande bestämmelser beräknades såsom om egendomen tillfallit fideikommissinnehavaren med äganderätt, borde vid arvsbeskattningen upptagas efter samma grunder som nyttjanderätt. Sedan 1933 års förslag avgavs, har den i remissyttrandena önskade revisionen av arvsbeskattiningen ägt rum genom tillkomsten av 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt. Under förarbetena till denna förordning övervägdes möjligheten att anknyta värderingen av den skattepliktiga egendomen till den tidpunkt, då dödsbodelägarnas latter blivit genom skifte utbrutna ur kvarlåtenskapen 1 . 1938 års arvsskattekommitté ansåg sig emellertid icke kunna föreslå en sådan anordning. Kommittén framhöll därvid bland annat, att den fördel, som därmed skulle ha vunnits, nämligen ett mera noggrant avvägande av skatten efter det värde, vartill den för delägaren genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen verkligen uppginge, i huvudsak kunde uppnås även på annan väg. Med bibehållande i princip av förut gällande ordning, enligt vilken värderingen hänfördes till tiden för dödsfallet, föreslog kommittén sålunda införande av besitäinmelser, som medgåve omvärdering med anledning av värdeförändringar under tiden efter dödsfallet. Nu gällande bestämmelser angående den arvfallna egendomens värdering innebära i huvudsak följande. Vid värderingen skall i regel i bouppteckningen upptaget värde lända till efterrättelse. Såsom värde å fast egendom upptages i allmänhet näst föregående årets taxeringsvärde. Om den fasta egendomen efter den tidpunkt, som detta taxeringsvärde avsett, nedgått i värde av vissa angivna orsaker, skall vederbörande länsstyrelse efter ansökan åsätitia egendomen särskilt värde till ledning vid arvsskattens beräkning. Aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling uppskattas, om värdehandlingen noteras å inländsk eller utländsk börs, till det noterade värdet, eller om detta icke motsvarar vad som varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden, till det pris, som vid dylik försäljning kan påräknas. Enligt sist angiven grund uppskattas även sådan värdehandling, som icke noteras å börs. Rätt till fideikommitterad egendom uppskattas såsom nyttjanderätt. Genom en särskild bestämmelse har beretts möjlighet att efter ansökan hos Kungl. Maj:t få ett lägre värde än ovan nämnts fastställt. Detta kan ske, om fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän förändring i det ekonomiska läget eller om å börs eller eljest i marknaden noterad aktlie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling efter tiden för skattskyldighetens inträde nedgått i värde med en fjärdedel eller mera. För nedsättningen förutsattes vidare, att skatten för sådana lotter i boet, om vilkas beskattande är fråga, uppgår till sammanlagt minst 3 000 kronor samt att det befinnes uppenbart att skattens erläggande efter i arvsskatteförordningen angivna beräkningsgrunder skulle verka oskäligt betungande. Ansökan om sådan nedsättning skall göras, innan beslut om skattens fastställande meddelas. i SOU 1939: 18 s. 64—66.

221 Av vad nu anförts torde framgå, att numera helt andra möjligheter föreligga att vidtaga jämkningar i värdena med anledning av värdeförsämring efter dödsfallet. Önskemålet i fråga om värdesättningen av fideikommissrätt har tillgodosetts. De mot 1933 års förslag i nu ifrågavarande hänseende framställda invändningarna kunna fördenskull enligt beredningens mening icke tillmätas den betydelse, att kvarlåtenskapsskatten skulle till sin konstruktion vara en mindre lämplig skatteform. Genom kvarlåtenskapsskafctens införande uppkommande svårigheter torde väsentligen gälla sådana fall, då i boet icke i erforderlig utsträckning finnas likvida medel för skattens erläggande. Till denna fråga återkommer beredningen i det följande. 6. Mot kombinationen av kvarlåtenskaps- och arvslottsskatt tala de svårigheter, som därav förorsakas, då det gäller att genomföra en önskvärd parallellism mellan arvs- och gåvobeskattningen. Denna invändning framställdes av Svea hovrätt, som påpekade, att såsom förslaget utformats skatten vid gåva från arvlåtare till arvinge i regel bleve lägre än vid arv, därest flera medarvingar funnes, medan förhållandet i allmänhet bleve det motsatta, om gåvotagaren vore ensam arvinge. Hovrätten framhöll, att ju flera arvingarna vore, desto större bleve i regel avvikelsen. Berörda invändning var, enligt vad beredningen vid granskning av 1933 års förslag funnit, uppenbarligen befogad. I förslaget hade skattesatserna för gåvoskatten angivits lika med den sammanlagda skattesatsen för kvarlåtenskaps- och arvslotteskatten i respektive skikt. Vid arvslottsskattens beräkning skulle å arvsandelen avdrag göras för å andelen belöpande kvarlåtenskapsskatt. Vid gåvoskattens beräkning skedde icke något motsvarande avdrag. Att vid jämförelsen mellan kvarlåtenskaps- och arvslottsskatten, å ena, samt gåvoskatten, å andra sidan, de förstnämnda skatterna blevo högre än den sistnämnda skatten i fall, då flera delägare funnos, berodde på att kvarlåtenskapsskatten bestämdes med hänsyn till hela kvarlåtenskapen och alltså oberoende av dödsbodelägarnas antal. Beträffande arvslotitsskatten och gåvoskatten inverkade däremot givetvis antalet dödsbodelägare. Vid stigande antal dödsbodelägare minskades gåvoskatten mer än kvarlåtenskaps- och arvslottsskatten. Detta åskådliggöres genom följande exempel. Kvarlåtenskapen antages vara 500 000 kronor. Om ett barn var den enda dödsbodelägaren, utgjorde kvarlåtenskaps- och arvslottsskatten tillhopa 120 928 kronor. Gåvoskatten var i motsvarande fall 132 000 kronor. Att gåvoskatten blev högre, berodde på det vid arvslottsskattens bestämmande medgivna avdraget för å arvsandelen belöpande kvarlåtenskapsskatt, vilket avdrag icke medgavs vid gåvoskattens fastställande. Om kvarlåtenskapen fortfarande antages vara 500 000 kronor men dödsbodelägarna förutsättas vara fem barn, uppgick kvarlåtenskaps- och arvslottsskatten till sammanlagt 96 280 kronor men gåvoskatten i motsvarande fall till endast 60 000 kronor. Att gåvoskatten, då flera dödsbodelägare finnas, blev lägre än kvarlåtenskaps- och arvslottsskatten var en betänklig brist i 1933 års förslag. Frågan

222 om gåvoskattens storlek i jämförelse med arvsskatten är emellertid av betydelse även oavsett det nu föreliggande spörsmålet om införande av en kvarlåtenskapsskatt. Vidare må påpekas, att jämväl de nu gällande bestämmelserna angående gåvoskatten äro bristfälliga i så måtto att de möjliggöra kapitalöverflyttningar mellan närstående i syfte att erhålla skattevinst. Frågan om gåvobeskattningens utformning upptages fördenskull av beredningen till särskild behandling i ett följande avsnitt av betänkandet. Redan i detta, sammanhang må emellertid framhållas, att det, om gåvoskatten skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift att förhindra kringgående av arvsbeskattningen, torde vara ofrånkomligt att på ett eller annat sätt anpassa gåvoskattens storlek efter givarens förmögenhetsförhållanden. Sker en sådan anpassning, kommer en kvarlåtenskapsskatt icke att medföra konsekvenser av det slag, som 1933 års förslag skulle ha föranlett. Beredningen har alltså icke kunnat finna några principiella skäl, som lägga hinder i vägen för införandet av en kvarlåtenskapsskatt. De svårigheter, som uppkomma vid anordnandet av en kvarlåtenskapsskatt vid sidan av den nuvarande arvs- och gåvobeskattningen, äro visserligen betydande men dock icke oöverkomliga. Såsom av det föregående framgår, voro ett flertal av de svårigheter och olägenheter, som voro förknippade med 1933 års förslag, föranledda därav att skatten enligt detta förslag skulle gäldas av vederbörande arvingar och testamentstagare. Därest, som beredningen förordar, skattskyldigheten lägges på dödsboet såsom sådant, bortfalla dessa svårigheter. Bland de vid behandlingen av det tidigare förslaget framställda anmärkningarna bör särskilt beaktas, att skatt om möjligt icke uttages för egendom, som den avlidne endast kortare tid varit ägare av. Vissa svårigheter möta att åstadkomma en tillfredsställande beskattning av försäkringar, till vilka förmånstagare insatts. En annan viktig synpunkt är att beskattningen icke får så utformas, att den verkar spolierande på familjeförsörjningen. Av största betydelse är vidare att finna utvägar för att underlätta skattens erläggande, särskilt för dödsbon med dålig likviditet. Den mest betydande svårigheten är emellertid otvivelaktigt att finna någon tillfredsställande anordning för att samordna gåvobeskattningen med kvarlåtenskapsskatten. Såvitt beredningen kunnat finna, böra emellertid de anmärkta svårigheterna kunna bemästras, och beredningen föreslår alltså, att kvarlå*enskapsskatten infogas i vårt skattesystem såsom en ny skatt vid sidan av de nu gällande skatteformerna. Vid övervägande av skattens konstruktion har det för beredningen framstått såsom ett önskemål, att skatten utformas i möjligaste mån oberoende av arvs- och gåvoskatten och alltså att kvarlåtenskapsskatten infogas i skattesystemet utan vidtagande av några sakliga ändringar i gällande bestämmelser om arvsskatt. Därjämte har det tett sig önskvärt, att arvsskatteförorlningens föreskrifter, i den mån de låta sig förenas med kvarlåtenskapsskatteis grundprinciper, i största möjliga utsträckning erhålla giltighet även i fråga om kvarlåtenskapsskatten. I enlighet härmed och med utgångspunkt fråi de syn-

223 punkter, som här förut anlagts, har beredningen framlagt förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt enligt följande grundlinjer. Kvarlåtenskapsskatten utgår dels vid dödsfall och dels vid gåva. Skattskyldighet åligger vid dödsfall dödsboet och vid gåva givaren. I arvsskatteförordningens föreskrifter om skatt för arv vidtagas inga ändringar. Beträffande den kvarlåtenskapsskatt som utgår vid dödsfall är skattskyldighetens omfattning avgränsad på samma sätt som enligt arvsskatteförordningen eller med andra ord kvarlåtenskapsskatt utgår endast för egendom, som är föremål för beskattning enligt sistnämnda författning. I fråga om den skattepliktiga egendomens värdering samt skattens fastställande och erläggande äro i stort sett arvsskatteförordningens bestämmelser tillämpliga. Kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt komma alltså att avse samma egendom, beskattningsärendena komma att handläggas av samma myndighet och i ett sammanhang och även för skattens erläggande äro i huvudsak samma regler tillämpliga. Särskilda regler ha däremot visat sig nödvändiga för beskattning av förmånstagareförsäkringar. En annan olikhet är, att sammanläggning av tidigare gåvor med kvarlåtenskapen icke behöver företagas. Liksom vid arvsbeskattningen skall efterlevande makes giftorätt vara fri från skatt. I två hänseenden ha föreslagits bestämmelser, som sakna motsvarighet i arvsskatteförordningen. Vid dödsfall skall nämligen dels avdrag göras för viss egendom, som den avlidne ägt endast kortare tid, dels ock vid skattens erläggande utom kontanter även vissa andra tillgångar gälla som betalningsmedel. Arvsskatteförordningens regler om anstånd, efterbeskattning och återvinning skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid kvarlåtenskapsbeskattningen. Vad angår den kvarlåtenskapsskatt, som uttages vid gåva, har skattskyldighetens omfattning även här bestämts genom anknytning till arvsskatteförordningens regler, dock med den skiljaktigheten, att kvarlåtenskapsskatt icke utgår vid gåva från juridiska personer. I fråga om kvarlåtenskapsskatt för gåvor måste beskattningsmyndigheten vara en annan än vid gåvoskatten, då i ena fallet givarens och i andra fallet gåvotagarens mantalsskrivningsort måste vara avgörande. Olägenheterna härav ha emellertid minskats genom en bestämmelse av innebörd, att givarens deklaration skall passera den myndighet som har att fastställa gåvoskatten. Befarade försök att genom gåvor nedbringa kvarlåtenskapen ha beaktats genom en på visst sätt skärpt beskattning av gåvor till bröstarvingar. Kvarlåtenskaper och gåvor till värde understigande 25 000 kronor äro fria från kvarlåtenskapsskatt, även om skyldighet föreligger att erlägga arvsskatt respektive gåvoskatt. Särskilda bestämmelser ha erfordrats rörande sammanläggning av gåvor, givna inom viss kortare tid. Någon ytterligare kvarlåtenskapsbeskattning av gåvor genom sammanläggning med kvarlåtenskapen skall icke ifrågakomma. Denna olikhet mot arvsskatteförordningens kumulationsregler är en följd av den utformning som kvarlåtenskapsskatten erhållit i fråga om gåvor. Beskattningen av gåvor och förmånstagareförsäkringar behandlas i det följande i särskilda avsnitt av betänkandet. Beredningen övergår härefter till en utförligare behandling av de bestämmelser, som avse uttagande av kvarlåtenskapsskatt vid dödsfall.

224 Med hänsyn till kvarlåtenskapsskattens karakt-är av uppskjuten förmögenhetsskatt har beredningen, såsom förut sagts, funnit mest följdriktigt att likställa kvarlåtenskapsskatten med en den avlidnes skuld samt att lägga skattskyldigheten på dödsboet. Därest skatten uttages av arvingar och testamentstagare, kommer den obestridligen att verka som en på dessa lagd förmögenhetsskatt. Om däremot, såsom enligt beredningens förslag, skattskyldigheten åvilar dödsboet, blir skatten konsekvent behandlad som en skuld i boet. Detta innebär alltså, att den kommer att minska arvingars och universella testamentetagares lotter, under det att legaten lämnas ograverade, så länge nämnda lotter förslå till skatten. Enligt vanliga regler utgå ju legat med företrädesrätt framför övriga lotter, d. v. s. boets skulder inverka icke på legaten, så länge de kunna täckas ur andra tillgångar, och det förefaller då riktigt, att kvarlåtenskapsskatten även i detta hänseende behandlas såsom en skuld i boet. Det sagda äger giltighet även beträffande förmånstagareförvärv, vilka enligt civilrättsliga regler äga bättre rätt än testamentslegat. I konsekvens med det nyss sagda bör den kvarlåtenskapsskatt som skall utgå vid gåva hållas isär från gåvoskatten samt erläggas av givaren. Härigenom vinner man även den fördelen, att kvarlåtenskapsskatt för gåva kan i önskvärd utsträckning uttagas redan vid gåvans givande, varför vid givarens senare inträffade död kvarlåtenskapsskatt på behållningen i dödsboet kan fastställas utan hänsyn till tidigare gåvor. Arvsskatteförordningens regler om framskjuten beskattning av vissa förvärv genom testamente eller gåva ha givetvis ingen motsvarighet i fråga om kvarlåtenskapsskatten. Skyldighet att erlägga sistnämnda skatt bör ju inträda, när den avlidnes respektive gåvogivarens rätt till egendomen upphör, oavsett när skattskyldighet för mottagaren inträder. Skattskyldigheten för egendom, som ingår i dödsbo, synes böra givas samma omfattning som skattskyldigheten enligt arvsskatteförordningen. Därigenom kommer visserligen i viss utsträckning kvarlåtenskapsskatt att uttagas för egendom, för vilken den avlidne icke under livstiden varit skyldig att erlägga förmögenhetsskatt — främst beträffande egendom, som utomlands bosatt svensk medborgare nedlagt i utlandet — men denna olägenhet har, ehuru beaktansvärd, befunnits mindre betydande än de svårigheter, som möta att, med bibehållande av anknytningen till arvsbeskalttningen, konsekvent anknyta kvarlåtenskapsskatten även till förmögenhetsbeskattningen. Beredningen har icke funnit tillräckliga skäl att föreslå vare sig någon ändring av föreskrifterna i arvsskatteförordningen rörande egendomens värdering eller några särskilda regler för egendomens värdering vid fastställandet av kvarlåtenskapsskatt. I de fall där bouppteckning förrättas här i riket — bortsett från visst undantag, varom närmare i det följande — beräknas alltså kvarlåtenskapsskatten med utgångspunkt från det värde, vartill bobehillningen uppskattats i ärendet angående fastställande av arvsskatt, utan sammanläggning med tidigare gåvor. Vad tillgångarnas värdering angår, kunde möjligen ifrågasättas, huruvida

225 särskilda regler vore påkallade med avseende å värderingen av fast egendom. Det skulle sålunda kunna tänkas, att — särskilt beträffande mindre jordbruksfastigheter — ett lägre värde än taxeringsvärdet borde ligga till grund vid värderingen. På mindre jordbruksfastigheter kan med fog läggas den synpunkten, att den avkastning de lämna i betydande grad är att betrakta såsom inkomst av arbete och att de fördenskull vid en förmögenhetsbeskattning böra behandlas välvilligare än annan förmögenhet. Jordbruksfastigheter intaga emellertid härutinnan icke någon absolut särställning. Liknande synpunkt kan med samma fog läggas exempelvis på de kapital som äro nedlagda i kustbefolkningens fiskebåtar och fiskredskap. Enligt beredningens mening ha dessa synpunkter tillbörligen beaktats därigenom att skattskyldighet inträder först då förmögenheten i värde överstiger 25 000 kronor och att skatten därefter för de mindre förmögenheterna utgår efter jämförelsevis låg procentsats. Ett önskemål, som i skilda sammanhang framkommit, är att fast egendom bleve uppskattad i enlighet med senast åsätt taxeringsvärde och icke, såsom nu är förhållandet, efter nästföregående års taxeringsvärde. Beaktandet av detta i och för sig välmotiverade önskemål möter emellertid svårigheter av den anledningen, att det av vederbörande taxeringsnämnd åsatta värdet icke utan vidare kan läggas till grund för värderingen; taxeringsnämndens uppskattning kan nämligen bli föremål för ändring i högre instans. Då taxeringsvärdet alltså icke blir definitivt fastställt förrän fram emot årets slut och med beskattningsärendets avgörande icke kan anstå i avbidan härpå, synes icke mycket vara att vinna med en sådan ändring av värderingsreglerna. E n rationellare anordning vore då att öppna möjlighet till restitution för den händelse taxeringsvärdet för det löpande året fastställdes till ett lägre belopp än för nästföregående år. Då synes emellertid konsekvensen fordra att i motsatt fall — om taxeringsvärdet höjes — efterbeskattning äger rum. Med hänsyn till att fastighetstaxering äger rum endast vart femte år, synes frågan icke vara av den praktiska betydelse att någon ändring av ifrågavarande värderingsregel bör föreslås. Att kvarlåtenskapsskatten beräknas med utgångspunkt från den bobehållning, som fastställts med tillämpning av arvsskatteförordningens föreskrifter, innebär bland annat att egendom som den avlidne innehaft med fri förfoganderätt blir föremål för kvarlåtenskapsskatt men att sådan skatt däremot icke uttages för egendom, till vilken den avlidne haft endast nyttjanderätt, avkomsträtt eller annan liknande förmån. Tillgångar av sistnämnda slag, varunder inbegripes även fideikommissrätt, skola emellertid, såvida de icke upphöra vid den senaste innehavarens död, beläggas med arvsskatt efter särskild deklaration. Sådana tillgångar bli alltså föremål för arvsskatt men däremot icke för kvarlåtenskapsskatt. Detta torde vara sakligt riktigt. En dylik isolerad rättighet är — även om den avlidne rättighetsinnehavaren i fråga om skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt varit likställd med ägare — icke av beskaffenhet att utgöra ett lämpligt objekt för en uppskjuten förmögenhetsskatt sådan som kvarlåtenskapsskatten. I och med dödsfallet upphör rättigheten att äga något 15—1616 46

226 värde för den avlidne och hans dödsbo och detta oavsett om den helt upphör att utgå eller övergår till ny innehavare. Det är dessutom att märka att rättigheten kan vara så bestämd att den övergår till ny innehavare vid annan tidpunkt än förre innehavarens död. Vid sådant förhållande kan det icke vara riktigt att uttaga skatt av dödsboet, vilket för övrigt är ogörligt, om boet utvisar brist eller rättigheten övergår vid tidpunkt som är oberoende av innehavarens dödsfall. En omedelbart utgående skatt sådan som kvarlåtenskapsskatten kan icke uttagas ur rättigheten själv, d. v. s. ur rättighetens kapitalvärde i nye innehavarens hand, och att låta den drabba den nye innehavaren personligen vore ett avsteg från en av kvarlåtenskapsskattens grundprinciper. Bortsett från det nu anförda, synes det icke råda något tvivel om att rättigheter, som här avses, genom förmögenhets- samt arvs- och gåvobeskattningen redan utnyttjats såsom skatteobjekt i betydande utsträckning. För samtliga rättigheter som upplåtas efter kvarlåtenskapsskattens införande — undantagna äro alltså bland annat fideikommissrätter — gäller dessutom, att kvarlåtenskapsskatt för deras kapitalvärde uttages av upplåtaren eller hans dödsbo, beroende på om upplåtelsen skett genom gåva eller genom testamente. Såsom förut anförts har beredningen funnit beaktande böra givas åt den vid behandlingen av 1933 års förslag framställda anmärkningen att hänsyn borde tagas till den tid, varunder den avlidne ägt förmögenheten. En gradering av skatten med hänsyn till den tid, varunder den avlidne varit ägare av olika delar av förmögenheten låter sig uppenbarligen icke göra, utan man får nöja sig med en enhetlig regel för de förvärv som gjorts inom viss tid före dödsfallet, enligt beredningens förslag fem år. Emellertid synes det icke heller görligt att låta regeln omfatta samtliga förvärv, som gjorts under den angivna tiden. Tänkbart vore visserligen att godtaga en under edlig förpliktelse lämnad uppgift av den skattskyldige angående förvärv som nu avses. Då emellertid sådana uppgifter i många fall skulle vara fullkomligt okontrollerbara, har beredningen funnit hänsyn böra tagas till en dylik uppgift endast i den mån den styrkes. Med hänsyn till att bevisningssvårigheter skulle vålla en icke önskvärd ojämnhet i beskattningen, har beredningen vidare funnit endast sådana förvärv böra beaktas, som äro för alla lätta att styrka, nämligen förvärv genom arv, testamente eller gåva. En sådan avgränsning är försvarlig även ur den synpunkten, att endast de angivna förvärven äro av beskaffenhet att i samband med förvärvet ha blivit föremål för kvarlåtenskapsskatt. I enlighet med det nu anförda har beredningen funnit avdrag från den uppskattade bobehållningen böra ske med belopp, motsvarande värdet av egendom, som inom fem år före dödsfallet tillfallit den avlidne genom arv, testamente eller gåva. Avdraget bör vara beroende av att yrkande därom framställes och styrkes. Egendom som nu avses bör uppskattas till sitt värde vid tiden för förvärvet. Denna regel blir emellertid icke godtagbar i de fall, då sålunda förvärvad egendom efter förvärvet nedgått i värde eller blivit helt värdelös. E n sådan händelse utgör givetvis inget skäl för avdrag från den förmögenhet, som den avlidne själv hopbragt. Värderingsregeln måste fördenskull kompletteras med be-

227 stämmelse därom att egendomen, om den finnes i behåll, skall upptagas till det lägre värde, som den kan bedömas ha vid tiden för dödsfallet. Har den avlidne under livstiden avhänt sig egendom, som undergått värdeminskning, skall egendomen vid avdragets beräknande upptagas till sitt värde vid tiden för avhändelsen. Avgörande är alltså det verkliga värdet; har den avlidne avhänt sig egendomen till underpris eller utan vederlag, inverkar detta icke på bedömandet. Denna kompletterande bestämmelse är alltså avsedd för mera påtagliga fall av värdeförsämring, exempelvis då värdeförsämringen drabbat en fastighet, en större post aktier eller annan homogen förmögenhetsmassa. Har den förvärvade egendomen varit olikartad till sin sammansättning eller eljest av sådan beskaffenhet att den ingått i mottagarens förmögenhet — antingen omedelbart eller efter omplaceringar — på sådant sätt att något självständigt värde icke kan åsättas densamma, torde huvudregeln få gälla. Yar den avlidne gift skall därjämte från bobehållningen avräknas den andel som vid bodelning skall tillfalla efterlevande maken. Skatten likställes alltså med en skuld, för vilken endast den avlidnes andel i boet svarar, och minskar sålunda icke makens giftorätt. Denna generella regel har såsom förut anförts till huvudsakligt syfte att förhindra att makens egendom blir föremål för kvarlåtenskapsskatt två gånger under en jämförelsevis kort tidsperiod. Ett verkligt rationellt avskiljande av den egendom, beträffande vilken en uppskjuten förmögenhetsskatt är motiverad, skulle nödvändiggöra synnerligen detaljerade föreskrifter utan att man ändock vunne garantier för ett under alla förhållanden riktigt resultat. Beredningen har förbehållit benämningen kvarlåtenskap för den egendom, som återstår av bobehållningen, sedan därifrån avräknats dels egendom som den avlidne ägt endast viss kortare tid dels ock efterlevande makes andel i boet, alltså för den egendom, för vilken kvarlåtenskapsskatt skall utgå. Det må i detta sammanhang framhållas, att den andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make, skall beräknas på samma sätt som sker enligt arvsskatteförordningen. Detta innebär, att om sådan andel enligt lag blivit fastställd vid en verklig bodelning, varöver i behörig ordning upprättad handling föreligger i skatteärendet, andelen skall beräknas i enlighet härmed. Arvsskatteförordningens föreskrift att upprättat arvskifte skall läggas till grund för arvsskattens beräknande saknar däremot motsvarighet i beredningens förslag. Syftet med denna föreskrift är att bereda dödsboet möjlighet att få arvs- och testamentslotterna beskattade i överensstämmelse med den verkliga fördelningen i stället för enligt ett fingerat arvskifte. Denna synpunkt saknar ju intresse för kvarlåtenskapsskatten, som hänför sig till kvarlåtenskapen som helhet. Även om arvskifte lägges till grund för arvsbeskattningen, måste likväl under alla omständigheter en uppskattning av bobehållningen enligt de vanliga reglerna verkställas för att möjliggöra tillsyn, att den skiftade egendomen icke upptagits till lägre värde än som erhålles med tilllämpning av sistberörda regler. Då alltså kvarlåtenskapens värde enligt de vanliga värderingsreglerna alltid framkommer i ärendet angående arvsskat-

228 tens bestämmande, oavsett om arvskifte företes eller icke, möter ur rent praktiska synpunkter inget hinder att vid fastställandet av kvarlåtenskapsskatten bortse från ett eventuellt åberopat arvskifte. Däremot skulle kvarlåtenskapsbeskattningens anknytande till arvskiftet medföra betydande svårigheter. E n sådan anordning skulle nämligen nödvändiggöra synnerligen utförliga regler till förebyggande av att kvarlåtenskapsskatten komme att beräknas på tillgångar till lägre värde än det, vartill kvarlåtenskapen enligt förslaget skall uppskattas. Säkerhetsföreskrifterna i 16 § andra stycket arvsskatteförordningen äro ju avfattade från helt andra utgångspunkter. Vissa avdrag få därvid göras, som icke äro tillåtna enligt förslaget till förordning om kvarlåtenskapsskatt, under det att å andra sidan avdrag för egendom, som den avlidne endast kort tid varit ägare av, icke ifrågakommer enligt arvsskatteförordningen liksom ej heller sammanläggning med erlagda försäkringspremier. Slutresultatet blir i de flesta fall, att man kommer fram till just det värde, som man ursprungligen erhållit med tillämpning av de vanliga reglerna för kvarlåtenskapens uppskattning. Den av beredningen föreslagna tariffen — som utformats såsom en skiktskala på det sätt, att varje kvarlåtenskap upp till 25 000 kronor är helt fri från kvarlåtenskapsskatt — har följande utseende: Kvarlåtenskapsskatt utgår icke, därest kvarlåtenskapens värde ej överstiger 25 000 kronor. Kvarlåtenskapsskatten utgör, när kvarlåtenskapens värde icke överstiger 50 000 kronor: 5 % av det belopp, varmed kvarlåtenskapens värde överstiger 25 000 kronor; när kvarlåtenskapens värde överstiger 50 000 kr.och 10 1 250 kr.för 80 000 kr. 50 000 men icke » 80 000 » » 15 4 250 » » 100 000 » 80 000 » » 100 O00 » » 20 7 250 » » 200 000 » 100 000 n » 200 000 » » 25 27 250 »> » 300 000 > 200 000 » )) 300 000 » » 30 52 250 » » 500 000 » 300 000 » » 35 » 1 000 000 » 500 000 a 112 250 » » 500 000 » » 2 000 000 » 287 2-X) » » lOnOOOO » » 40 1 000 000 » » 5 000 000 » 687 250 »> » 2 000 000 » » 45 2 000 000 „ » 10 000 000 » 2 037 250 » u 5 000 b00 » » 50 5 000 000 » » 4 537 250 » » 10 000 000 » » 60 10 000 000

Verkställda beräkningar giva vid handen, att kvarlåtenskapsskatten med den föreslagna utformningen och med tillämpning av denna tariff kan förväntas lämna en årlig skatteintäkt av omkring 40 miljoner kronor. Beredningen har haft under övervägande, huruvida särskilda bestämmelser kunde anses erforderliga för att lindra skattebördan i vissa ömmande fall, t. ex. då den avlidne efterlämnar änka och oförsörjda barn. Med den utformning, tariffen erhållit, har beredningen emellertid icke ansett några undantagsbestämmelser för sådana fall påkallade. Tariffen ställer sig nämligen tämligen fördelaktig för de mindre förmögenheterna. Om den avlidne efter-

229 lämnar änka och full egendomsgemenskap råder emellan makarna, utgår ingen kvarlåtenskapsskatt så länge bobehållningen understiger 50 000 kronor. Är änkan ensam arvinge utgår i sådant fall ej heller arvsskatt. Därest de efterlevande utgöras av änka och tre barn och bobehållningen uppgår till 100 000 kronor, erhåller änkan 50 000 kronor fritt såsom giftorätt, varefter kvarlåtenskapsskatt utgår för återstående 50 000 kronor med 1 250 kronor, som erlägges av dödsboet och minskar barnens arvslotter. Varje arvslott kommer att utgöra 16 250 kronor, och arvsskatten uppgår till 438 kronor för varje lott. Äro alla barnen under 5 år utgår ingen arvsskatt alls för lotter av angivna storleksordning. I äktenskap, där egendomsgemenskap mellan makarna icke råder, kommer emellertid kvarlåtenskapsskatten att uttagas för boets hela behållning. Såvitt beredningen kunnat finna torde dock icke mot kvarlåtenskapsskatten, i dess föreslagna utformning, kunna riktas den anmärkningen, att den tillgodoser statens skatteanspråk på bekostnad av de efterlevandes försörjning. En annan fråga är, huruvida icke svårigheter komma att möta för anskaffande av de medel, som erfordras för erläggande av kvarlåtenskapsskatten, med hänsyn därvid tagen därtill, att det åligger dödsbona jämväl att förskjuta arvsskatten. Med den av beredningen intagna utgångspunkten, att kvarlåtenskapsskatten är att i stort sett behandla såsom en uppskjuten förmögenhetsskatt, alltså en den avlidnes skatteskuld, faller det sig naturligt, att vid bedömandet av ett dödsbos likviditet i första hand bortse från arvsskatten och låta det avgörande vara, huruvida dödsboets likvida tillgångar, efter avsättning av medel till betalning av kortfristiga skulder, förslå till erläggande av kvarlåtenskapsskatten. Arvsskatten skall visserligen förskjutas av dödsboet men skall därefter inbetalas till dödsboet av vederbörande arvingar och testamentstagare; den skall alltså icke stanna på dödsboet såsom sådant. Det förefaller då icke onaturligt, att de arvs- och testamentstagare, av vilka arvsskatten slutligen skall erläggas, i en för dödsboet brydsam situation medverka till anskaffande av den arvsskatt, som skall förskjutas av dödsboet. Ehuru dödsboets skyldighet att förskjuta arvsskatten icke får lämnas ur sikte, förmenar alltså beredningen, att likviditetssvårigheter icke äro något avgörande argument mot en kvarlåtenskapsskatt, med mindre de antaga sådan storlek att redan erläggandet av denna skatt nödvändiggör avyttrandet av tillgångar utöver dem som kunna betecknas såsom lätt realiserbara. Till belysning av denna fråga har på framställning av beredningen enligt Kungl. Maj:ts uppdrag inom statistiska centralbyrån verkställts viss statistisk utredning rörande storleken, sammansättningen och likviditeten hos de dödsbon som förekommit under åren 1943 och 1944. Utredningens resultat har sammanställts i Bilaga 12. Ehuru det synes mycket vanskligt att med stöd av utredningen våga något uttalande rörande dödsbonas likviditet, vare sig i allmänhet eller inom de olika förmögenhetsgrupperna var för sig, lärer det likväl vara otvivelaktigt, att kvarlåtenskapsskatten icke kan avvisas på den grund att dess erläggande skulle omöjliggöras av bristande

230 likviditet hos dödsbona. Lika otvivelaktigt är emellertid, att likviditetssvårigheter komma att yppa sig för åtskilliga dödsbon. Till belysning av skatteanspråkens storlek i olika fall må följande exempel anföras. Om den avlidne är ogift och kvarlåtenskapen uppgår till 50 000 kronor, utgör kvarlåtenskapsskatten 1 250 kronor. Efterlämnar han som enda arvinge en syster uppgår arvsskatten till 5 826 kronor; sammanlagt alltså 7 076 kronor. Tillfaller kvarlåtenskapen en oskyld testamentstagare utgör arvsskatten 12 935 kronor; kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt alltså sammanlagt 14 185 kronor. Antages det att kvarlåtenskapen uppgår till 200 000 kronor, kommer sammanlagda skattebeloppet att utgöra, om en syster är ensam arvinge 60 958 kronor (27 250 + 33 708) och om en oskyld erhåller hela kvarlåtenskapen 83 585 kronor (27 250 + 56 335). Vid övervägande av vilka åtgärder som kunna vara lämpligast för att undanröja eller minska likviditetssvårigheterna har beredningen stannat för att dels förlänga den tid, inom vilken skatten skall erläggas, dels bereda möjlighet till anstånd med skattens erläggande dels ock öppna möjlighet att vid skattens erläggande använda vissa andra tillgångar än kontanter såsom betalningsmedel. Då kvarlåtenskapsskatten bör utgå före arvsskatten, kunde det synas principiellt riktigast, att anstånd med enbart förstnämnda skatt icke medgåves. Någon föreskrift av sådan innebörd har dock icke givits med hänsyn till att anstånd med kvarlåtenskapsskattens erläggande kan vara erforderligt i många fall, där förutsättningar för anstånd med arvsskatten icke föreligga. Anståndsbestämmelserna måste med nödvändighet givas en tämligen schematisk utformning. I de av beredningen i sådant hänseende föreslagna bestämmelserna har icke, liksom ej heller i arvsskatteförordningens anståndsbestämmelser, anknutits till storleken av boets kortfristiga skulder, utan möjligheten att erhålla anstånd har gjorts beroende endast av förliållandet mellan boets likvida tillgångar och den fastställda kvarlåtenskapsskatten. Då möjlighet till anstånd skall föreligga så snart de likvida tillgångarna understiga dubbla beloppet av kvarlåtenskapsskatten, torde ett betryggmde belopp vara avsatt till gäldande av kortfristiga skulder och andra trängande utgifter, särskilt med hänsyn till att möjlighet öppnats att erläggs skatten även genom överlämnande av icke likvida tillgångar såsom betalningsmedel. Icke heller torde det kunna påstås, att marginalen gjorts för bred; man får nämligen icke tappa ur sikte, att dödsboets skyldighet att förskjita arvsskatten alltjämt kvarstår. Riskerna med en något för bred margina. äro för övrigt ganska obetydliga, då delägarnas intresse av att slutföra boets avveckling utgör en effektiv spärr för obefogade anstånd. Det kan nämnas, att, enligt vad beredningen under hand inhämtat, under hela år 1945 vid Stockholms rådhusrätt behandlades endast fem ärenden angående anstånd med erläggandet av arvsskatt. Frågan om anståndsbestämmelsernas utfornning är av desto större vikt som det ar Betydelsefullt, att anstånden med kvarlåtenskapsskattens erläggande nedbringas till minsta möjliga antal. On skatten

231 uppdelas på en följd av år, förlorar den lätt sin karaktär av uppskjuten förmögenhetsskatt, alltså en den avlidnes skuld, och kommer mera att te sig såsom en periodisk förmögenhetsskatt. Denna synpunkt har även tillmätts stor betydelse vid framläggandet av förslaget, att kvarlåtenskapsskatten må få erläggas jämväl i andra valutor än kontanter. Beredningen har härutinnan föreslagit, att såsom betalningsmedel intill skattens halva belopp skola godtagas vissa intecknade skuldebrev. Under förutsättning att skatten uppgår till minst 20 000 kronor må, likaledes intill skattens halva belopp, såsom betalningsmedel gälla dödsboet tillhöriga börsnoterade aktier. Härigenom undanröjes den risken, att dödsbona åsamkas förluster genom forcerad försäljning av stora aktieposter. Dylika aktier skola i normalfallen gälla såsom betalningsmedel till det värde, vartill de upptagits i skatteärendet. Har beskattningsmyndigheten förordnat om anstånd med skattens fastställande eller har anstånd med skattens erläggande medgivits, skola aktierna emellertid gälla såsom likvid för belopp motsvarande aktiernas senast börsnoterade värde. Denna modifikation är påkallad dels av fiskaliska skäl i de fall då aktiernas värde nedgått dels ock för att utvidga möjligheten att använda dem som betalningsmedel i de fall då de stigit i värde. Det kan givetvis ifrågasättas att gå ännu längre och låta även icke börsnoterade aktier gälla såsom betalningsmedel. En dylik anordning skulle emellertid medföra vissa praktiska svårigheter av sådan betydenhet att beredningen icke ansett sig böra framlägga förslag därom. De åsyftade svårigheterna yppa sig redan vid bedömandet av till vilket belopp dylika aktier skola gälla såsom betalningsmedel. Bouppteckningsvärdet kan i många fall icke läggas till grund för bedömandet. Aktier i s. k. familjebolag upptagas nämligen understundom i arvsskatteärendet, i viss mån med frångående av värderingsreglerna i 23 § arvsskatteförordningen, till det värde de representera för dödsboet; det i berörda författningsrum avsedda försäljningsvärdet kan många gånger vara avsevärt lägre, särskilt då fråga är om en minoritetspost och uppenbarligen alldeles särskilt då enligt bolagsordningen hembudsskyldighet föreligger, i vilket fall praktiskt taget inget försäljningsvärde kan angivas. Bouppteckningsvärdet kan alltså utgöra en riktig grundval för beskattningen, utan att aktierna fördenskull motsvara samma värde i statens hand. En annan svårighet är att innehavet av aktier i olika bolag nödvändiggör för staten att genom något sitt organ förvalta aktierna, bevaka statens intressen i alla frågor, som röra bolagens verksamhet och skötsel samt följa bolagens utveckling och verkställa lämpliga omplaceringar. Emellertid anser beredningen, att frågan, i vad mån icke börsnoterade aktier skola kunna tagas såsom likvid vid kvarlåtenskapsskattens erläggande, bör bliva föremål för närmare utredning och övervägande. Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av nu ifrågavarande stadgande synas böra utfärdas av Konungen. Här skall endast framhållas, att enligt förslaget intecknade skuldebrev kunna ifrågakomma såsom betalningsmedel endast clå dödsboet är ägare av den intecknade egendomen. Några bestäm-

232 melser om avräknande av upplupen ränta äro vid sådant förhållande icke erforderliga; räntan börjar löpa först i och med skuldebrevets överlämnande. Däremot måste tillses att räntan icke kommer att utgå med för lågt belopp. Skall en viss räntesats bestämmas i författningstexten, synes man icke böra nöja sig med den i 52 och 55 §§ arvsskatteförordningen föreskrivna ränteberäkningen, som avser de fall då anstånd beviljats med arvsskattens fastställande respektive erläggande. Kantan å såsom betalningsmedel överlämnade skuldebrev bör så bestämmas, att staten icke åsamkas någon förlust genom att godtaga dylika betalningsmedel såsom likvärdiga med kontanter. Beredningen har emellertid funnit det materiellt riktigaste vara, att räntesatsen göres variabel, samt har i sådant hänseende föreslagit, att ränta skall gäldas efter den procent, som Konungen bestämmer för ett år i sänder. Arvsskatteförordningens bestämmelser om skattens fastställande och erläggande äro i stort sett användbara även för kvarlåtenskapsskatten. Av huvudsakligen praktiska skäl har beredningen funnit lämpligt, att, i de fall då jämlikt 17 § arvsskatteförordningen anstånd med arvsskattens fastställande medgivits i och för verkställande av bodelning eller arvskifte, anstånd må kunna föreskrivas jämväl med fastställande av kvarlåtenskapsskatten. Då anstånd begäres för att förete bodelningshandling, kan det vara även sakligt motiverat, att låta anstå jämväl med kvarlåtenskapsskattens fastställande; även här måste ju en bodelning företagas, verklig eller fingerad, och det kan då vara riktigt, att dödsboet beredes tillfälle att verkställa och åberopa den verkliga bodelningen. Något sakligt skäl för anstånd för företeende av arvskifte föreligger däremot icke; kvarlåtenskapens fördelning mellan arvingar och testamentstagare saknar ju intresse för kvarlåtenskapsskatten, som beror endast av kvarlåtenskapens storlek. Då emellertid tillgångarnas värdering och skuldernas uppskattning samt överhuvudtaget beräknandet av boets behållning i båda de nu ifrågavarande beskattningsärendena sker enligt samma grunder, skulle det av rent praktiska skäl vara synnerligen olyckligt att förlägga detta bedömande till två skilda tidpunkter. Utom att det skulle betyda dubbelt arbete för beskattningsmyndigheten skulle det även kunna medföra det mindre tilltalande resultatet, att bedömandet bleve ett annat i det senare beskattningsärendet. Det torde nämligen icke kunna förvägras dödsboet eller dess delägare att under mellantiden förebringa nytt material för bedömandet, om sådant kunnat anskaffas. Även om materialet är detsamma kan beskattningsmyndigheten ha annan sammansättning. Det kan exempelvis lätt tänkas, att först kvarlåtenskapsskatten fastställes med ledning av en då verkställd uppskattning samt att därefter vid arvsskattens beräkning uppskattningen sker enligt andra grunder, vilka föranleda nedsättning av förut beräknade värden. Då avdrag nu göres för den förut fastställda — för högt beräknade — kvarlåtenskapsskatten, blir alltså arvsskatt uttagen med för lågt belopp. Saken kompliceras ytterligare, om den för mycket erlagda kvarlåtenskapsskatten restitueras och den felande arvsskatten skall uttagas genom efterbeskattning. En given olägenhet med den föreslagna anordningen är, att dödsbo del-

233 ägarna vid skiftet komma att sakna kännedom om kvarlåtenskapsskattens storlek. Denna skatt skall ju avdragas, innan skifte sker. Svårigheten får väl lösas på det sätt att dödsboet genom egna beräkningar och underhandsförfrågning hos beskattningsmyndigheten förskalfar sig en ungefärlig uppfattning om skattens belopp och därefter verkställer avdraget i underkant. Denna svårighet torde under alla förhållanden få anses mindre betydande än de nyss påpekade ölägenheterna med att beskattningsärendena behandlas vid skilda tidpunkter. Det nu anförda äger giltighet endast i de fall, då skatten fastställes med ledning av bouppteckning. Då skatt skall fastställas efter deklaration, avse deklarationerna enligt arvsskatteförordningen de olika delägarnas lotter, under det att den deklaration, som skall avgivas jämlikt förordningen om kvarlåtenskapsskatt, avser den skattepliktiga kvarlåtenskapen i dess helhet. Givetvis låter det tänka sig att det även i deklarationsfallen kan vara av intresse för dödsboet att förete bodelningshandling, men detta lärer vara förhållandet endast i mycket sällsynta undantagsfall. Då bestämmelsen om anstånd med kvarlåtenskapsskattens fastställande föranletts huvudsakligen av de nyss berörda praktiska skälen och dessa icke föreligga i deklarationsfallen, har sådant anstånd ansetts böra ifrågakomma endast då bouppteckning ligger till grund för skattens bestämmande. Det har överlämnats åt beskattningsmyndigheten att, oberoende av huruvida framställning därom göres, avgöra om anstånd bör äga rum eller icke; detta är en konsekvens av att det är de praktiska skälen, som äro utslagsgivande. Då det är uppenbart, att kvarlåtenskapens uppskattning icke kommer att bli föremål för meningsskiljaktigheter, torde anstånd med kvarlåtenskapsskattens fastställande ej böra medgivas. Vid anståndsfrågans bedömande synes hänsyn även böra tagas till huruvida skatten uppgår till mera avsevärt belopp och anståndstiden utsträckes utöver fyra månader, detta desto mera som någon skyldighet för dödsboet att ställa säkerhet för skatten icke gärna kan föreskrivas. Sådant åläggande torde vara uteslutet redan på den grund, att förordnande om anstånd kan givas utan ansökan av dödsboet. Av samma anledning kan tvekan råda, huruvida dödsbona skola vara skyldiga att gälda ränta å skattebeloppet. Då sådan skyldighet nu föreskrivits, har detta skett huvudsakligen av den anledningen, att det eljest kan befaras, att anstånd i en mängd fall kommer att begäras i det enda syftet att under anståndstiden draga ränta på det för skattens erläggande erforderliga beloppet. Om beviljat anstånd med arvsskattens fastställande sedermera förklaras förverkat, skall självfallet jämväl anståndet med fastställandet av kvarlåtenskapsskatten förfalla. Detta torde ligga i sakens natur och är desto mera självklart, som arvsskatten icke kan fastställas, förrän kvarlåtenskapsskatten blivit bestämd; sistnämnda skatt skall ju avdragas från behållningen i boet, innan arvingars och testamentstagares andelar i bobehållningen fastställas. Såsom förut nämnts har den tid inom vilken skatten — såväl arvsskatt som kvarlåtenskapsskatt — skall inbetalas enligt förslaget förlängts från tre till sex veckor. Denna utsträckning av fristen torde icke vara av nämnvärd

234 betydelse ur statsfinansiell synpunkt men däremot ägnad att underlätta för dödsbona att anskaffa medel till gäldande av de fastställda skatterna. Beträffande ansvarigheten för skatt, som icke erlagts inom föreskriven tid, föreligger en viss skillnad mellan arvsskatten och kvarlåtenskapsskatten. Arvsskatteförordningens föreskrift i 54 § andra stycket om sådan ansvarighet för dödsbodelägarna, alltså icke för legatarierna, sammanhänger med att arvsskatten endast förskjutes av dödsboet och att varje delägare och legatarie har att vid tillträdet av sin lott till dödsboet gälda den arvsskatt som belöper på lotten. Arvsskatten utgör alltså summan av de på de olika lotterna belöpande skattebeloppen, vilka enligt bestämmelserna i arvsskatteförordningen skola slutligen erläggas av de skattskyldiga. Ansvarighetsregeln i 54 § andra stycket avser huvudsakligen att angiva, vilka som i händelse av bristande tillgångar hos dödsboet äro subsidiärt skyldiga att förskjuta skatten. Någon dylik subsidiär ansvarighet bör uppenbarligen icke ifrågakomma för legatarier. Har en legatarie icke fått ut sin lott, finns ingen anledning att göra honom ansvarig för skatten; har han däremot utbekommit sin lott, så har redan därmed inträtt skyldighet för honom att gälda på lotten belöpande skatt, d. v. s. i praktiken utbetalas till honom endast lottens värde efter avdrag av skatten. Någon ytterligare ansvarighet torde icke böra åligga legatarierna. Annorlunda är förhållandet med kvarlåtenskapsskatten. Här är det icke endast skyldighet att förskjuta skatten, utan verklig betalningsskyldighet, som åligger dödsboet. I händelse av bristande tillgångar hos dödsboet bör ansvarigheten övergå på arvingar och testamentstagare med tillämpning av bestämmelserna i 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte. Detta innebär, att subsidiärt ansvar för skattens erläggande åvilar i första hand arvingar och universella testamentstagare, så långt deras lotter förslå, och därefter legatarierna. H a r boet icke avträtts till konkurs eller till förvaltning av boutredningsman, inträder ett utvidgat ansvar för de förstnämnda, personlig ansvarighet, men en subsidiär ansvarighet för legatarierna kvarstår likväl. Förmånstagare böra uppenbarligen i förevarande hänseende likställas med legatarier. Med hänsyn till den höga gränsen för skattepliktens inträde torde väl endast i sällsynta undantagsfall inträffa, att kvarlåtenskapsskatt kan ifrågakomma, då den avlidne vid sin död var i konkurstillstånd eller dödsboet därefter avträtts till konkurs. Då en sådan situation likväl icke är otänkbar, har ansetts erforderligt med särskilda bestämmelser angående skattens beräknande i angivna fall. Detta har kunnat ske genom en hänvisning till motsvarande bestämmelser i arvsskatteförordningen. Körande vissa i detta sammanhang uppkommande spörsmål hänvisar beredningen till vad 1938 års arvsskattekommitté därom anfört. Kommitténs åsyftade uttalande är av följande lydelse: »I utkastet framhålles att, sedan genom lagstiftningen om boutredning och arvskifte införts en ny form för avveckling av dödsbo, nämligen boets avträdande till förvaltning av boutredningsman, denna avvecklingsform ofta torde komma till användning i stället för konkursförfarande i sådana fall, då fara uppkommer för att den avlidnes gäld icke kan till fullo betalas ur dödsboets till-

235 gångar, ehuru bouppteckningen utvisar behållning. I den föregående redogörelsen har anmärkts, hurusom kommittén icke funnit det praktiskt möjligt att i vanliga beskattningsfall anlita medverkan av boutredningsmannen i och för beräknande av de skattepliktiga andelarna i boet. Lika litet har kommittén funnit det möjligt att anknyta ifrågavarande särskilda beskattningsregler till annan avvecklingsform än konkursförfarandet. Kommittén har emellertid haft under övervägande införande av en bestämmelse av innehåll att, om dödsbo, vari finnes skattepliktig behållning, avträtts till förvaltning av boutredningsman och anledning finnes till antagande, att boets tillgångar ej förslå till gäldande av dess skulder, boutredningsmannen skulle k u n n a utverka anstånd med skatteärendets företagande i avbidan å huruvida konkurs kommer till stånd, varefter om så blir fallet de föreslagna särbestämmelserna om uttagande av skatt endast för överskott i konkursen skulle komma till användning. Kommittén har dock — särskilt med hänsyn till i det följande berörda bestämmelse om rätt till återvinning av erlagd skatt för den händelse dödsbo avträdes till konkurs efter skattens fastställande — funnit en sådan föreskrift som den nu ifrågasatta icke vara av nämnvärd praktisk betydelse och därför avstått från densammas upptagande i förslaget. De för beskattning av överskott i dödsbos konkurs föreslagna bestämmelserna skola såsom nämnts äga tillämpning jämväl i fall då arvlåtaren redan i livstiden blivit försatt i konkurs, som ännu icke avslutats vid dödsfallet. Det torde böra anses att, när den avlidne vid sin död var i konkurs, dödsbodelägarna icke för vinnande av gäldsbefrielse behöva verkställa förnyat egendomsavträde, samt a t t icke heller skyldighet föreligger att i anledning av dödsfallet förrätta bouppteckning. Med hänsyn till vad sålunda gäller lärer det utan vidare vara uppenbart, att ifrågavarande särskilda beskattningsregler böra komma till tillämpning även i fall, som nu avses. Det kan inträffa, att efter avliden svensk medborgare finnes skattepliktig egendom dels utom riket och dels här i landet samt att härstädes uppkommer konkurs. Denna omfattar i sådant fall (såvitt ej den utomlands varande egendomen finnes i Danmark, Finland, Island eller Norge) endast den här befintliga egendomen. För denna skall enligt förslaget skatt utgå allenast om i konkursen uppkommer skattepliktigt överskott. Skulle så bliva fallet och har tidigare på grundval av bouppteckning, där sådan skolat förrättas, eller med ledning av deklaration mottagaren av sådant överskott påförts skatt för utomlands befintlig egendom, bör givetvis vid beräknandet av skatten för överskottet i konkursen detta sammanläggas med den tidigare beskattade egendomen och den förut påförda skatten avräknas från den skatt, som belöper å de sammanlagda förvärven. Kommittén har ansett, att författningstexten icke bör belastas med föreskrifter avseende detta säkerligen endast sällan förekommande fall, vars behandling enligt nu angivna förfaringssätt lärer följa av grunderna för förslagets beskattningsregler. Icke heller har kommittén ansett erforderligt att i författningstexten särskilt angiva, att i fall, då jämlikt 4 § 1 mom. 2) skattskyldigheten är begränsad till visst slag av här i riket befintlig egendom, det självfallet endast kan bliva fråga om att uttaga skatt för sådan del av överskott i konkurs, som motsvarar jämlikt 13 § 2 mom. beräknad behållning i dylik egendom.» B e r e d n i n g e n a n s l u t e r sig till vad a r v s s k a t t e k o m m i t t é n s å l u n d a anfört. E n l i g t b e r e d n i n g e n s förslag skall s k a t t e n b e s t ä m m a s med l e d n i n g av b o u p p t e c k n i n g i alla de fall, d ä r den avlidne var svensk m e d b o r g a r e eller h ä r i riket b o s a t t u t l ä n n i n g och s k y l d i g h e t föreligger att h ä r förrätta b o u p p t e c k n i n g efter h o n o m , samt i övriga fall m e d l e d n i n g av deklaration. I a n l e d n i n g härav må e r i n r a s , att enligt lagen d e n 5 m a r s 1937 om i n t e r n a t i o n e l l a r ä t t s f ö r h å l l a n d e n r ö r a n d e d ö d s b o b o u p p t e c k n i n g skall förrättas h ä r i riket, om d e n avlidne, vare sig h a n var svensk m e d b o r g a r e eller u t l ä n n i n g , vid sin d ö d h a d e h e m v i s t

236 här. Sådan bouppteckning skall omfatta den avlidnes egendom såväl i Sverige som i utlandet. Var den avlidne svensk medborgare med hemvist utomlands skall bouppteckning, omfattande all den avlidnes egendom, förrättas här i riket under förutsättning att boet avträtts till förvaltning av boutredningsman. Jämväl om den avlidne var utländsk medborgare med henvist utomlands, skall, om han efterlämnat egendom här i riket, under samna förutsättning, som nyss sagts, bouppteckning förrättas här, men sådan bouppteckning skall omfatta allenast den här befintliga egendomen. I båda de sistnämnda fallen skall egendomsavträde ovillkorligen äga rum, såvida icke den här i riket befintliga egendomen är av ringa värde. Beträffande svensk medborgare eller medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, som vid sin död var bosatt i någon av nämnda stater, skall enligt två särskilda lagar den 1 mars 1935 bouppteckning, omfattande all till boet hörande egendom, förrättas i det land, där han var bosatt, Enligt arvsskatteförordningen skall här i riket förrättad bouppteckning ligga till grund för arvsskattens beräknande endast då den avlidne var svensk medborgare eller här bosatt utlänning. Var den avlidne utlänning med hemvist utomlands, skall alltså arvsskatten beräknas med ledning av deklaration, även om bouppteckning förrättats här i riket. Att deklarationsplikt föreskrivits i sistberörda fall beror därpå att en bouppteckning, som icke redovisar all den avlidnes egendom, icke ansetts användbar såsom beskattningshandling. Härjämte är att märka, att begreppet »här i riket befintlig egendom» i 1937 års lag omfattar viss ytterligare egendom utöver den som enligt arvsskatteförordningen gjorts till föremål för arvsskatt. De skäl, som varit avgörande för utformningen av arvsskatteförordningens nu berörda bestämmelser, synas i lika mån äga giltighet i fråga om kvarlåtenskapsbeskattningen.

Gåvobeskattningen. Stämpelbeskattning av gåva infördes genom 1883 års stämpelförordning, vilken beskattning gällde gåva av såväl fast som lös egendom. Såsom motiv för införande av stämpelavgiften för gåva av lös egendom anförde departementschefen, att med densamma avsåges att söka förebygga försök att genom gåvor med varm hand undgå den samtidigt höjda arvsskatten. I proposition till 1910 års riksdag, innefattande förslag till höjning av arvsskatten, sade sig departementschefen ämna låta verkställa utredning rörande en revision av gåvostämpeln samt anförde därvid följande: »Vid anordnande av arvsskatt får icke lämnas obeaktad benägenheten att genom gåvor med varm hand undandraga förmögenhet arvsbeskattningen. Denna benägenhet växer tydligtvis med ökning av nämnda beskattning. De åtgärder, som till mötande härav i flera länder vidtagits, avse mindre att direkt höja stämpelskyldigheten för gåva än att till arvsskattepliktig egendom hänföra gåvor, som den avlidne i livet bortgivit. Sålunda föreskrives, att dylik gåva, given viss tid, i regel högst 5 år, före dödsfallet, skall inräknas i kvarlåtenskapen, såvitt angår skattskyldigheten. Även om faran för att arvsskattebestämmelserna eljest skulle förlora i värde icke torde vara så synnerligen stor, synes mig dock behövligt att jämväl hos oss stadganden i omförmälda riktning lämnas.»

237 I det b e t ä n k a n d e , som låg till grund för 1914 års K. F. om arvsskatt och skatt för gåva, framhölls, a t t den b e s k a t t n i n g av gåva, som skulle k u n n a fylla s i t t syfte a t t förebygga a r v s s k a t t e n s k r i n g g å e n d e , m å s t e röra sig m e d s a m m a s k a t t e s a t s e r , som t i l l ä m p a d e s vid arvsskatten. B e t r ä f f a n d e frågan om vilka gåvor, som b o r d e u n d e r k a s t a s beskattning, anfördes i b e t ä n k a n d e t följande: »De invändningar, som kunna tänkas framställda mot en beskattning, som gäller all gåva, torde k u n n a hänföras till två olika synpunkter. Ur den ena av dessa ser man i gåvobeskattningen ett oberättigat och förhatligt intrång i det enskilda livets förhållanden. De ytterst ofta förekommande gåvorna släktingar och vänner emellan, särskilt vid vissa högtider eller bemärkelsedagar i det privata livet, finner man icke komma offentligheten vid; och man vill för en oinskränkt beskattning av gåva icke godtaga analogien från den förmögenhetsöverflyttning, som beskattas genom arvsskatt. Att död mans efterlämnade kvarlåtenskap skall uppgivas för offentlig myndighet och beläggas med skatt, har ingått i det allmänna rättsmedvetandet. Men att, där någon under levande livet, i det fria valet mellan att själv behålla eller bortgiva viss egendom, väljer det senare alternativet, uppgift om gåvan skall lämnas till offentlig myndighet och skatt erläggas, det har man svårt att förlika sig med. Ur en annan rent praktisk synpunkt invänder man, a t t gåvor till allmännyttiga och välgörande ändamål icke böra beskattas. Det ligger, säger man, i statens intresse, att företag, som arbeta för dylika ändamål, bliva tillgodosedda med frivilligt understöd; men en beskattning härav kunde med skäl befaras avhålla mången från att skänka till sådana ändamål. Man framhåller särskilt fall, då för ett visst syfte en bestämd summa är erforderlig, vilken någon kunde vara villig att skänka; då utgiften för skatten komme till, kunde det hända att hela gåvan utebleve. I samma syfte påpekas, hurusom, om staten avstår från skatt på gåvor för ifrågavarande ändamål, detta icke behöver innebära, att den egendom, som bortgives, kommer att undgå skatt, som eljest skulle hava drabbat densamma. Man kan nämligen icke utan vidare antaga såsom självfallet, att ifrågavarande egendom, om den icke bortgives, finnes kvar, då arvsskatt för densamma skulle komma i fråga. De sålunda anförda invändningarna torde icke kunna frånkännas betydelse, och det gäller sålunda a t t se till, i vad mån de böra föranleda inskränkning i gåvobeskattningen. Därvid måste man emellertid i främsta rummet se till, att icke det syfte förfelas, vars förverkligande närmast avsetts med den kommitterade anbefallda revisionen av gåvostämpeln, nämligen syftet a t t förebygga arvsskattens kringgående. Inskränkning av gåvobeskattningen med hänsyn till berörda invändningar kan tänkas genomförd på två olika sätt, antingen så att beskattningen inskränkes a t t gälla endast vissa slag av gåvor eller ock så att allmän gåvobeskattning uppställes såsom princip, från vilken avvikelser stadgas genom undantag för vissa slag av gåvor. Det förra sättet tillämpas, såsom ovan erinrats, i den norska och den danska lagstiftningen och förekommer i skilda former, därvid man på olika sätt sökt angiva de fall, då gåva kan anses innebära ett kringgående av arvsskatt. Man har därvid, såsom ock den ovan lämnade redogörelsen för vissa främmande länders lagstiftning utvisar, gått så tillväga, a t t man föreskrivit, a t t vid uttagande av arvsskatt samma skatt som för arv skall uttagas för vissa slag av gåvor. Efter prövning av de olika sätt, som försökts för åstadkommande av en sådan begränsning, måste kommitterade till en början taga bestämt avstånd från tanken att åt vederbörande myndighet överlämna att i det individuella fallet söka utforska, huruvida den, som gjort gåvan, haft för avsikt att därigenom undvika arvsskatt. Utom det att för en sådan undersökning sällan några hållpunkter torde

238 finnas, måste densamma ovillkorligen få en synnerligen förhatlig karaktär, allra helst den finge till föremål viljeyttringar av en person, som vid tidpunkten för undersökningens verkställande vore död. Det gäller därför att se till, huruvida det andra av ovan omförmälda sätt att begränsa skattskyldigheten leder till bättre resultat. Uppgiften är med andra ord att undersöka, om man, med uppställande av allmän skattskyldighet för gåva såsom grundsats, kan genom undantag härifrån taga behörig hänsyn till de invändningar mot en sådan beskattning, som ovan anförts. Vad beträffar de anspråk på inskränkningar, som framställts huvudsakligen ur synpunkten, att staten icke bör göra onödiga intrång i det enskilda livets förhållande, torde man kunna tillfredsställa dem genom att från skattskyldighet undantaga sådana slag av gåvor, som kunna sägas ofta förekomma släktingar eller vänner emellan. De invändningar, som, enligt vad ovan anförts, blivit gjorda ur synpunkten av vissa gåvotagares intressen, torde utan större svårigheter kunna avvärjas genom att från skattskyldighet undantaga vissa samfund, inrättningar, föreningar och andra juridiska personer, vilka verka i välgörande syfte, eller ock för ändamål, som för den kulturella utvecklingen inom landet, vare sig den ideella eller den materiella, kunna anses vara av allmännare betydelse. Kommitterade hava sålunda kommit till det resultatet, att skatt på gåva utan inskränkning till vissa slag av gåvor bör i vår lagstiftning bibehållas såsom princip samt att härifrån undantag ur två olika synpunkter böra stadgas. I sådant hänseende innefattar kommitterades förslag undantag dels i fråga om den objektiva skattskyldigheten, dels ock i fråga om den subjektiva.» I huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget intogs i 1914 års arvsskatteförordning dels ett stadgande om befrielse från gåvoskatt för kyrkor, landsting, kommuner och i övrigt rättssubjekt med allmännyttiga ändamål dels ock en föreskrift om frihet från gåvoskatt för bland annat följande slag av gåvor, nämligen: a) för gåvor av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk, b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran, för periodiskt understöd eller eljest för gåva, som enligt gällande författningar angående skaitt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens beskattningsbara årsintäkter, samt c) för annan gåva, vars värde icke. överstiger 3 000 kronor, dock att där gåvotagaren av samma givare inom loppet av två år (genom författningsändring år 1934 höjt till fyra år) erhåller flera sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sammanlagda värde överstiger 3 000 kronor. Med dessa begränsningar i gåvobeska ttningen avsågs enligt vad i kommittébetänkandet framhölls att från skatt fritaga dels gåvor, som vanligen givas av släktingar och vänner, såsom julgåvor eller gåvor till firande av namns- och födelsedagar eller andra bemärkelsedagar, till hjälp åt makar vid deras bosättning o. s. v. dels ock gåvor, som givas under form av periodiskt understöd eller såsom bidrag till undervisning eller uppfostran. Enligt 1914 års arvsskatteförordning inträdde skattskyldighet för gåva »vid tiden för gåvans mottagande». För skattskyldighet förutsattes sålunda, att gåvan blivit »fullbordad», d. v. s. att gåvoobjektet kommit i mottagarens be-

239 sittning. I 1941 års arvs skatt ef ör ordning har emellertid tillämpningsområdet för gåvobeskattningen utsträckts såtillvida, att skattskyldighet i regel inträder ej allenast i fall då gåvan blivit fullbordad utan även för det fall att handling, innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. På grund av denna utvidgning inträder sålunda skattskyldighet till gåvoskatt, då en person i gåvosyfte utfärdar ett skuldebrev och skuldebrevet kommit i mottagarens besittning. Med hänsyn till att den ökning i gåvornas storlek och antal, som under den senaste tiden ägt rum, visat sig till en mycket betydande del hänföra sig till sådana skuldebrev lämnas här nedan en redogörelse för de skäl, som föranlett denna utvidgning av gåvobeskattningens tillämpningsområde. Härvid må först erinras om att år 1936 i samband med tillkomsten av lagen om skuldebrev utfärdades en lag angående vissa utfästelser om gåva. Tidigare hade ansetts, att ett löfte om gåva av lös egendom i allmänhet ej vore bindande, vare sig emot den som avgivit utfästelsen eller emot hans borgenärer eller dödsbodelägare. Från denna regel hade antagits finnas ett — till sin närmare avgränsning omtvistat — undantag för de fall, då gåvoutfästelse skedde i form av skuldebrev. Enligt nyssnämnda lag om gåvoutfästelser bliva utfäsitelser, som gjorts i skuldebrev eller annan urkund, vilken blivit till gåvotagaren överlämnad, omedelbart bindande för givaren. Däremot erhålla de ej i och för sig giltighet mot givarens borgenärer. Härför erfordras städse att gåvan blivit fullbordad, vilket — såvitt angår av givaren själv utfärdat skuldebrev — sker genom att det i skuldebrevet utfästa beloppet överföres i gåvotagarens besittning. Även där en gåvoutfästelse är bindande för givaren, kan denne genom återkallelse av utfästelsen undandraga sig dess fullgörande i vissa fall, där sådan rätt synts krävas av billigheten, nämligen dels då givarens förmögenhets villkor märkbart försämrats och dels då gåvoitagaren gjort honom märklig orätt. I samband med tillkomsten av lagen om gåvoutfästelser infördes i 1930 års lag om arvsavtal en bestämmelse om att utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid, är giltig allenast såviitt följer av lagen om testamente. Härigenom förhindrades, att en gåvoutfästelse, som i sak icke är annat än ett testamentariskt förordnande, tillerkännes annan verkan än testamente. På grund av detta stadgande måste en utfästelse av benefik natur, som hänför sig till givarens död, för att vara giltig i regel iklädas formen av testamente. Men även därförutan blir dylik utfästelse giltig, om den innefattar en verklig belastning för givaren, och får då naturen av gåva. Härom yttrade lagberedningen i motiven till förenämnda lag om gåvoutfästelser: »Om en benefik skuldförbindelse eller annan gåvoutfästelse är av det innehåll, att den ej i något hänseende kan göras gällande förrän vid givarens död — om den med andra ord ej på något sätt hindrar givaren att fritt förfoga över det bortgivna, eller eljest för honom medför någon personlig uppoffring — är den till sitt innehåll ej annat än ett testamentariskt förordnande, och den bör därför, utan hänsyn till utfästelsens avfattning, vara underkastad de för testamente stadgade

240 föreskrifterna samt kunna, såsom varje annat testamente, återkallas av givaren. Detta synes gälla även om utfästelsen erhållit lydelsen av en skuldförbindelse, som förfaller vid givarens död och ej dessförinnan medför någon förpliktelse till räntebetalning eller annan prestation. När åter en gåvoutfästelse väl i huvudsak är avsedd att utgå vid givarens död, men förordnandet därjämte i avsevärd omfattning innebär förpliktelse för honom personligen — såsom i fråga om räntebetalning eller annat — lärer förpliktelsen ej kunna likställas med testamente. Den bör betraktas såsom oåterkallelig och ej vara underkastad de för testamente gällande föreskrifterna.» Yid utformningen av 1941 års arvsskatteförordning har begreppet beskattningsbar gåva i princip bestämts i anslutning till det civilrättsliga gåvobegreppet. Gåva i skatterättslig mening intager dock i vissa hänseenden en självständig ställning till det civilrättsliga gåvobegreppet såtillvida, att skatterättslig gåva å ena sidan är mera omfattande än gåva i civilrättslig mening men å andra sidan även mera begränsad än denna. Såsom ovan nämnts föreligger enligt 1941 års arvsskatteförordning beskattningsbar gåva dels då gåvan blivit fullbordad och dels då handling, innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats itill mottagaren. 1938 års arvsskattekommitté, som föreslog att gränsdragningen för skatteplikten skulle ske på nu angivet sätt, anförde till stöd härför bland annat, att det givetvis vore önskligt att det privaträttsliga och det skatterättsliga förvärvet så långt möjligt förlades till samma tidpunkt eller med andra ord att gåvan ansåges i skatterättsligt avseende mottagen samtidigt med att den ur privaträttslig synpunkt skulle gälla såsom fullbordad. Kommittén hade fördenskull i sitt förslag såsom huvudregel uppställt, att skattskyldighet för gåva inträdde, då gåvan blivit fullbordad. Vid bedömandet av huruvida en gåva vore att anse såsom fullbordad skulle gälla de bestämmelser, som härutinnan meddelats i lagen om gåvoutfästelser. Utsträckningen av området för skatteplikten till att avse även sådan gåva, som är bindande för givaren ehuru fullbordad gåva ej föreligger, motiverades av arvsskattekommittén på följande sätt: »En viss modifikation i regeln om skattskyldighetens inträde vid tiden för gåvans fullbordande har emellertid synts erforderlig. Såsom förut berörts kan redan en utfästelse om gåva äga 'verkan' såsom för givaren bindande, ehuru fullbordad gåva ej föreligger. Sådan verkan har nämligen tillagts en gåvDutfästelse, om denna gjorts i skuldebrev eller annan urkund, som blivit till gåvotagaren överlämnad, eller den skett under omständigheter, som utmärka att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom. Kommittén har funnit, att en för givaren bindande gåvoutfästelse bör bliva föremål för beskattning, om densamma innefattas i handling, som blivit överlämnad till mottagaren. I dylikt fall kan nämligen mottagandet av utfästelsen anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, att skatt kan hos honom utkrävas redan för utfästelsen. Därvid kommer med användande av för arvsbeskattningen givna och jämväl för gåvobeskattningen tillämpliga värderingsregler utfästelsen — där den avser en penningebetalning — såsom utgörande en mottagarms fordran hos givaren att uppskattas till sitt kapitalbelopp, vilket nedskrives endast i fall då räntelös fordran icke är förfallen eller givaren visas icke vara solvent för beloppet.»

241 I 'propositionen nr 192 till 1941 års riksdag m e d förslag till f ö r o r d n i n g om a r v s s k a t t och g å v o s k a t t m. m. anförde departementschefen i i f r å g a v a r a n d e häns e e n d e följande: »Vad först angår de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående tiden för skattskyldighetens inträde kan uppenbarligen icke något vara a t t erinra mot den i förslaget upptagna huvudregeln, att skattskyldighet inträder då gåvan blivit fullbordad. Den i denna regel gjorda modifikationen, innebärande a t t redan en utfästelse om gåva av lös egendom skall föranleda inträde av skattskyldighet i fall då utfästelsen skett i handling, som överlämnats till gåvotagaren, har däremot föranlett erinringar i några av de över förslaget avgivna yttrandena. Såsom kommittén framhållit har frågan om verkan av gåvoutfästelser blivit föremål för reglering genom 1936 års lag angående vissa utfästelser om gåva. Efter tillkomsten av denna lagstiftning som har avseende endast å utfästelser om gåva av vissa angivna slag av lös egendom — härtill återkommer jag i det följande — är numera fastslaget, att en gåvoutfästelse, som skett i en till gåvotagaren överlämnad handling, gentemot utfärdaren av handlingen har den verkan, att det på rättslig väg kan åläggas denne att fullgöra utfästelsen ävensom att, om han i strid mot utfästelsen förfogar över föremålet för densamma, hans åtgärd ej blir giltig i vidare mån än sådant föranledes av allmänna rättsgrundsatser om skydd för godtrosförvärv. Den rätt, som uppkommer genom utfästelsen, skiljer sig från en vanlig fordringsrätt dels såtillvida att utfästelsen ej kan göras gällande i konkurrens med andra i vanlig ordning tillkomna fordringar och dels på det sätt att utfästelsen kan i vissa angivna fall helt eller delvis bliva utan verkan såväl av hänsyn till givaren själv som till förmån för hans make eller bröstarvingar eller vissa hans makes rättsägare. Vidare gälla särskilda bestämmelser angående gåvoutfästelse mellan trolovade eller makar ävensom beträffande gåvoutfästelse, som icke kan göras gällande förrän vid givarens död. Enligt kommitténs mening kan, då en gåvoutfästelse innefattas i en till mottagaren överlämnad handling, mottagandet av utfästelsen anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, att skatt kan hos honom utkrävas redan för utfästelsen. Kommittén hänvisar härvid till de nu berörda reglerna, enligt vilka en på sådant sätt tillkommen gåvoutfästelse tillagts rättsverkan gentemot givaren. I den föregående framställningen har i visst hänseende frågan om beskattning av gåvoutfästelser sammanställts med beskattningen av vanliga fordringsrätter. En sådan jämförelse synes även eljest ligga nära till hands. Kommittén uttalar, såsom förut nämnts, att en gåvoutfästelse, som blivit gjord i en till gåvotagaren överlämnad handling — merendels lärer denna hava formen av ett i sedvanliga ordalag avfattat skuldebrev — bör kunna anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, som motiverar omedelbar beskattning. Det torde vara anledning att i anslutning till detta uttalande erinra, att en vanlig fordran även om den ännu icke förfallit till betalning och till och med om skriftligt fordringsbevis icke föreligger, blir" föremål för beskattning såväl då fråga är om arvs- eller gåvoskatt som vid den vanliga förmögenhetsbeskattningen.» G e n o m b e r e d n i n g e n s försorg h a r viss statistisk u t r e d n i n g a n g å e n d e gåvor u n d e r å r e n 1944 och 1945 verkställts och b e a r b e t a t s . U t r e d n i n g e n h a r fogats vid detta b e t ä n k a n d e såsom Bilaga 13. S t a d g a n d e n a i 1941 års arvsskatteförordning om s k a t t för gåva äro av i h u v u d s a k följande innehåll. S k y l d i g h e t att erlägga g å v o s k a t t åliggeir svensk medborgare, h ä r i riket b o s a t t u t l ä n n i n g och svensk j u r i d i s k p e r s o n för gåva 16 — 1616 4C

242 av egendom inom eller utom riket samt annan utlänning och här i riket icke hemmahörande juridisk person för gåva av fast egendom i Sverige och av här i riket befintlig lös egendom som är att hänföra till anläggnings- eller driftkapital ävensom gåva av nyttjanderätt till egendom, som nu sagts, samt fcr gåva av svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier.» Om tiden för skattskyldighetens inträde är förut talat; även vid gåva framflyttas tiden för skattskyldighetens inträde vid de s. k. framskjutna förvärven. Gåvoskatt utgår även vid vissa onerösa avtal, om av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkoren är uppenbart, att avtalet delvis har karaktären av gåva. Att vissa förmånstagarförvärv beskattas såsom gåva, är förut nämnt. Befriade från gåvoskatt äro l:o) samtliga de juridiska personer, som äro befriade från arvsskatt, 2:o) samtliga i klass I I I i skattetariffen upptagna juridiska personer, nämligen kyrka, landsting, kommun eller annan menighet och hushållningssällskap, stiftelse med huvudsakligt syfte att främja kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål, stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv samt registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som huvudsakligen fullföljer nu angivet ändamål utan att ha till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen. Skattebefrielse enligt 2:o) äger icke rum, där mottagaren är utländsk juridisk person och ej heller där givaren förbehållit sig nyttjanderätt eller rätt till annan förmån av den bortgivna egendomen. Skattefrihet åtnjutes vidare a) för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för gåvotagarens edler hans familjs personliga bruk; b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran, för periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk betalning, vilken enligt gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens skattepliktiga inkomst; c) för vad make vid bodelning, som förrättats av annan anledning än makes död, erhållit utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i den mån värdet av vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans giftorättsgods eller, om äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av samfälld egendom, som av honom i boet vid äktenskapets ingående eller därefter införts; d) för annan än under a), b) och c) omförmäld gåva, vars värde icke överstiger 3 000 kronor. Gåvas sammanläggande med annan gåva liksom med arvs- eller testamentslott sker i stort sett efter samma principer, som förut berörts vid arvsbeskattningen. Sålunda göres även för gåvobeskattningens del en skillnad mellan å ena sidan sådana gåvor, som innefatta ett omedelbart förvärv, eller alltså gåvor, för vilka inträde av skattskyldighet icke hänför sig till senare tidpunkt än givarens död, då kumulationsperioden är 4 år, och å andra sidan de egentliga framskjutna förvärven, d. v. s. sådana gåvor, för vilka inträde av skattskyldighet är att hänföra till tid efter givarens död, i vilket fall kumulations-

243 perioden utsträckes till 10 år. Avdrag för tidigare erlagd skatt medgives. Även här gäller att endast förvärv från samma person bli föremål för sammanläggning. De vid arvsbeskattningen angivna reglerna angående skaitteklasser och därmed sammanhängande förhållanden äro tillämpliga även vid gåvoskatten. Till grund för beräkning av skatten läggeis sålunda skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvotagare. Den särskilda skattefrihet, som vid arvsbeskattningen tillerkänts barn under 18 år och efterlevande make, därest deras lotter ej överstiga visst belopp, har ej upptagits vid gåvobeskattningen. Att märka är emellertid att frihet från gåvoskatt inträder, om gåvan avser att utgöra bidrag till undervisning eller uppfostran. Bestämmelserna om deklaration, skattens fastställande och erläggande, anstånd med skattens erläggande, eftergift och återvinning äro i tillämpliga delar gemensamma för arvs- och gåvoskatten. Gåvoskattens syfte har, såsom framgår av det föregående, angivits vara att förhindra kringgående av arvsbeskattningen, och det är givet, att gåvoskatten fortfarande åtminstone i någon mån kan anses fylla detta syfte. Efter gåvoskattens tillkomst har emellertid progressionen i arvsskatteskalorna betydligt skärpts, och i samma mån som progressionen i dessa skalor ökas, desto mindre effektiv blir den spärr mot arvsskattens kringgående, som gåvoskatten är avsedd att utgöra. Enligt nuvarande bestämmelser tages ju vid arvsskattens beräkning ej hänsyn till andra gåvor än sådana, som ägt. rum inom fyra år före dödsfallet. Gåvoskattens ofullkomlighet framträder i än starkare dager, om man beaktar de verkningar, som kapitalöverflyttningar i form av gåvor till närstående erhålla med avseende å den årliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Även om möjligheten att genom gåvoskatten i dess nuvarande form förhindra kapitalöverflyttningar är ringa, har dock denna skatt em egenskap, som förtjänar att .taga fasta på. Ser man saken ur den synpunkten, att skatten bör utmätas med hänsyn tagen till gåvotegarens skatteförmåga, så finnes intet att erinra mot skattens konstruktion. Gåvotagaren får för det förmögenhetstillskott, han erhållit, erlägga en skatt, vars storlek är beroende av gåvans storlek och gåvotagarens släktskap med givaren. Då detta torde vara i princip riktigt, lärer det säkerligen möta stora svårigheter att konstruera skatten så att densamma med bibehållande av dessa grundprinciper även verkar prohibitive i fråga om benägenheten att verkställa uppdelning på flera händer av större förmögenheter. Därvid inträder ju ett nytt moment att beakta nämligen storleken av givarens förmögenhet och den skattelättnad, som för honom uppkommer genom gåvan. Vad som i fråga om ,gåvobeskabtningen synes mest betänkligt är att efter tillkomsten av 1941 års arvsskatteförordning möjlighet finnes att giva gåvor på det sätt, att givaren utfärdar ett skuldebrev till gåvotagaren. Det torde icke råda någon tvekan om att förefintligheteoi av denna möjlighet är ur beskattningssynpunkt ganska betänklig. I många fall förhåller det sig så att en

244 skattskyldigs tillgångar äro mer eller mindre bundna, och detta medför ait redan de faktiska förhållandena verka prohibitivt i fråga om benägenheten att verkställa kapitalöverflyttningar, därest nämligen endast fullbordade gåvor tillerkännas verkan vid beskattningen. Godkänner man, såsom nu ir fallet, utfärdande av skuldebrev såsom gåva, finnes i nu angivet hänseende icke någon spärr. Den statistiska undersökningen visar också, att derna gåvoform förekommer i stor utsträckning. Rätt vanligt synes vara, att föräldrar utfärda skuldebrev till sina minderåriga barn. Ofta nog sättes därvid skuldebrevets förfallotid till givarens död, och gåvan närmar sig då testamente. Ej sällan stipuleras, att gåvan ej skall stå under överförmyndarens kontroll. Det torde kunna antagas, att i sådana fall då ränta blivit utfäst, denna of:a användes till barnens uppfostran och utbildning, och det ligger då nära till hands att här göra, en jämförelse ined bestämmelserna om avdragsrätt för periodiskt understöd. Sådan avdragsrätt föreligger icke, om understödet utgått till person, tillhörande givarens hushåll, eller utgjort bidrag till annans undervisning eller uppfostran. Båda dessa spärrar bliva åsidosatta genom gåvotransaktioner av förevarande slag. Av beskattningsmyndigheterna har uppmärksammats en tilltagande benägenhet hos allmänheten att utfärda gåvoutfästelser i form av skuldebrev i uppenbart syfte att därigenom minska sin framtida kvarlåtenskap. För att detta syfte skall nås måste utfästelsen vara av beskaffenhet att vara bindande för givaren, varigenom ernås, att den beskattas som gåva och därefter vid givaxens död upptages såsom skuld i boet. En förutsättning härför är, såsom förut nämnts, att utfästelsen medför något slags förpliktelse för givaren under hans livstid. En sådan förpliktelse anordnas vanligen genom att skuldebrevet antingen löper ined ränta eller förfaller till betalning vid viss angiven tidpunkt. Erfarenheten har visat, att ifrågavarande stadgande i stor utsträckning göres illusoriskt genom att, då skuldebrevet förfaller till betalning först vid givarens död, räntan kan sättas praktiskt taget hur lågt som helst eller också genom att ett skuldebrev, som löper utan ränta, angives förfallet till betalning vid viss tidpunkt, som emellertid är så bestämd, att all sannolikhet talar för att den icke infaller under givarens livstid. I de fall, då till givarens barn utfärdade skuldebrev varit förfallna till betalning först vid givarens död, har även förekommit, att utfäst ränta varit bestämd att utgå, icke i kontanter utan i form av annan förmån, t. ex. i form av fri bostad. Det är ju uppenbart, att dylika klausuler icke kunna anses i realiteten innebära någon förpliktelse för givaren under hans livstid. Någon rationell gränsdragning synes icke kunna göras. Den närmaste anledningen till att enligt 1941 års arvsskatteförordning utfärdande av skuldebrev likställdes med fullbordad gåva var, såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, tillkomsten av 1936 års lag om gåvoutfästelser. Enligt en allmän rättsgrundsats är ett löfte om gåva icke bindande. Genom 1936 års lag ville man emellertid skapa full klarhet om att ett löfte om gåva, om det lämnas i viss form eller under vissa förhål-

245 landen, skall vara bindande mot givaren men ej mot hans borgenärer. Syftet med 1936 års lagstiftning var säkerligen ej allenast att erhålla en reglering av den förut tvistiga frågan om vilken rättsverkan som borde tillerkännas benefika skuldebrev. Det torde kunna antagas, att man även velat vinna en rättsgrund för givarens bundenhet i sådana fall, där det kunde tänkas, att givaren sedermera kunde vilja undandraga sig fullgörandet av utfästelsen. Det kan naturligtvis icke påstås, att alla gåvor från föräldrar till barn äro att anse såsom kapitalöverflyttningar i syfte att erhålla skattevinst. I många fall ha sådana gåvor tillkommit av fullt legitima skäl. En affärsman kan exempelvis med hänsyn till ovissheten om de framtida konjunkturerna vilja genom en gåva till sina barn säkerställa deras uppfostran och utbildning, men ett sådant syfte vinnes icke genom utfärdande av ett skuldebrev, som icke är bindande gentemot givarens borgenärer. Det synes svårt att finna något godtagbart sakligt skäl för gåvor i form av skuldebrev från föräldrar till barn. Med hänsyn till de olägenheter, som gåvoutfästelses likställande med fullbordad gåva visat sig medföra vid beskattningen, toixle det finnas anledning undersöka, huruvida bestämmelserna härom böra bibehållas i beskattningshänseende. De skäl som tala för en sådan likställighet ha utförligt utvecklats i förarbetena till 1941 års arvsskatteförordning. Mot vad där säges finnes i och för sig intet att erinra. Det allmännas intresse, att icke på denna väg möjlighet beredes att erhålla skattelindring, bör emellertid även beaktas. Givetvis är det av vikt, att det civilrättsliga och det skatterättsliga gåvobegreppet i möjligaste mån utformas lika. E n fullständig överensstämmelse härutinnan föreligger emellertid ej heller enligt nuvarande bestämmelser, och något absolut hinder mot att utsträcka olikheten till att omfatta även gåva i form av utfärdande av skuldebrev synes ej förefinnas. Emellertid kunna tungt vägande skäl anföras mot en sådan anordning. Därest bestämmelserna om skatt for gåva ändrades därhän att skattskyldigheten undantagslöst inträdde först då gåvan blivit fullbordad, alltså en författningsändring av innebörd, att gåvoutfäsitelse i beskattningshänseende icke längre likställdes med fullbordad gåva, men 1936 års lag om gåvoutfästelser lämnades utan ändring och sålunda vissa utfästelser om gåva fortfarande civilrättsligt hade den verkan, att givaren gentemot gåvotagaren vore förpliktad att fullfölja gåvan i enlighet med utfästelsen, om alltså en dylik författningsändring vidtoges, skulle detta medföra betydande svårigheter. Då en person som gjort en dylik utfästelse avlider, innan gåvan fullbordats, råder för närvarande ingen meningsskiljaktighet därom att utfästelsen är av beskaffenhet att konstituera en skuld, som bör avdragas från tillgångarna. Även om gåvobeloppet i undantagsfall tages i anspråk för att förnöja den avlidnes borgenärer, intager detsamma i allt fall vid bodelningen och arvskiftet samma ställning som en fullbordad gåva. En ändring av beskattningsreglerna torde icke föranleda någon ändring i detta bedömande, som stöder sig på 1936 års lag. Vid sådant förhållande synes det icke riktigt att vid

246 arvsbeskattningen helt bortse från utfästelsen. Närmare till bands ligger då att behandla utfästelsen som ett testamentariskt förordnande, men även ett sådant förfarande ter sig mycket diskutabelt. Att en och samma utfästelse på angivet sätt blir föremål för olika behandling i civilrättsligt och i skatterättsligt hänseende, för uppenbarligen med sig betänkliga konsekvenser. Det är nämligen att märka, att utfästelsen vid behandling som ett testamentariskt förordnande med nödvändighet måste få en annan behandling än vanliga testamentariska förordnanden, särskilt med hänsyn till giftorätts- och laglottskränkningar. Från allmänhetens sida kan med säkerhet förväntas ett kompakt oförstående för en dylik anordning. Lämpligheten av en sådan författningsändring, som här avses, kan ifrågasättas även ur den synpunkten, att det skulle bli svårt att effektivt övervaka, att icke utfärdaren av ett benefikt skuldebrev det oaktat i sin deklaration medräknar det utfästa beloppet vid uppgivandet av sina skulder. I varje fall föreligger här den risken, att gåvoutfästelser vid taxeringen bli godtagna såsom skulder och att denna gåvoform därigenom bleve för den skafctskyldige ännu mera lönande ur skattesynpunkt än nu är fallet, eftersom ju gåvoskatten skulle bortfalla. Det lärer nog icke vara möjligt att få en person fälld till ansvar för oriktig deklaration i ett sådant fall, såvida det ej visas, att åtgärden skett mot bättre vetande. Beredningen har även tagit under övervägande, huruvida några åtgärder kunna vidtagas för att genom gåvobeskattningen i allmänheit förbättra möjligheterna att förhindra kringgående av övriga beskattningsföreskrifter, alltså beträffande såväl arvsbeskattningen som den årliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. En tänkbar åtgärd i sådant syfte vore att skatt för gåva uttoges efter en högre tariff än arvsskatten. I och för sig torde hinder icke möta för en sådan anordning, och med hänsyn till progressiviteten vid såväl arvsbeskattningen som den årliga beskattningen skulle gåvoskatten därigenom kunna bättre fylla sitt syfte. En fullt effektiv spärr beträffande gåvor från större förmögenheter torde dock icke vara att vinna på denna väg. Dessutom är att märka, att gåvoskatten kommer att drabba med samma tyngd, vare sig gåvan härrör från en större eller mindre förmögenhet. Eftei'som risken för kapitalöverflyttningar är störst beträffande gåvor till närstående, borde vidare slutsatsen härav bli, att skattesatsen skall vara högre vid gåvor till närstående än vid gåvor till oskylda. Lämpligheten av en generell bestämmelse härom torde emellertid kunna starkt ifrågasättas. Enligt gällande bestämmelser skall med arvs- eller testamentslott sammanläggas gåva, för vilken skattskyldighet inträtt inom fyra år före dödsfallet. Motsvarande bestämmelse gäller för sammanläggning av olika gåvor. E n utsträckning av den sålunda stadgade tiden av fyra år skulle i viss mån bidraga till att förhindra gåvor i syfte att undandraga skatt eller i varje fall undanröja de skatterättsliga verkningarna av sådana gåvor. Det har förut framhållits, att frihet från gåvoskatt åtnjutes för bidrag till

247 annans undervisning eller uppfostran ävensom för »periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk betalning, vilken enligt gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens skattepliktiga inkomst». Det synes icke råda något tvivel om, att denna möjlighet till skattebefrielse i stor utsträckning missbrukas, särskilt vid gåvor till egna barn eller barnbarn. Beskattningsmyndigheten har som regel ingen möjlighet att kontrollera, att gåvobeloppet verkligen användes för angivet ändamål. Understundom har nog skattebefrielse erhållits även vid gåvor, där det av beloppets storlek eller andra omständigheter tydligt framgår, att den bortgivna egendomen kommer att användas för annat ändamål än det angivna. Av beredningen införskaffade uppgifter synas ge anledning till antagande, att avsevärda belopp på denna väg undandragits från beskattning. Det må i detta sammanhang erinras att den vid arvsbeskattningen medgivna skattelindringen för minderåriga barn åtnjutes utan avseende å om gåva i form av bidrag till undervisning eller uppfostran tidigare lämnats. Enligt vad beredningen inhämtat, tillämpar överståthållarämbetet en praxis, enligt vilken skattefrihet för nu avsedda gåvor kan erhållas upp till ett gåvobelopp av 30 000 kronor. Av detta belopp anses 10 000 kronor belöpa på tiden till och med studentexamen och återstoden, 20 000 kronor, på akademiska studier. Utgifterna för undervisning och uppfostran under de 20 första levnadsåren beräknas till 500 kronor om året. För ett tioårigt barn medges sålunda skattefrihet för gåva, vars värde ej överstiger 25 000 kronor [30 000— (10 X 500)]. Enligt beredningens mening skulle de missförhållanden, som otvivelaktigt råda, i betydande utsträckning kunna undvikas utan ändring av gällande bestämmelser, därest beskattningsmyndigheterna i större utsträckning än nu stundom synes vara fallet fordrade utredning rörande de omständigheter som kunna antagas vara av betydelse för frågans bedömande. Härvid åsyftas särskilt uppgifter rörande gåvotagarens ålder, ekonomi och studier, påbörjade eller tillämnade, gåvogivarens ekonomiska ställning och, vid gåva från andra än gåvotagarens föräldrar, även de sistnämndas ekonomi, gåvans beskaffenhet samt de föreskrifter som kunna ha meddelats angående gåvans förvaltning och anordningar som vidtagits till tryggande av att gåvan verkligen kommer att användas för det angivna ändamålet. Redan gåvans beskaffenhet, exempelvis andel i fastighet eller av givaren utfärdat skuldebrev, kan många gånger föranleda, att skattefrihet icke bör medgivas. Gåva av ett betydande belopp till ett barn i späd ålder synes böra bedömas mycket restriktivt. Likaså gåva till barn med egen förmögenhet. Om gåvan anges vara avsedd till bekostande av akademiska studier, kan det fordras utredning om att sådana studier verkligen äro påbörjade eller tillämnade; gåvotagarens läggning och fallenhet för studier är härvid av betydelse. Om gåvor från föräldrar till barn uppgå till sådan storlek att föräldrarnas förmögenhet till avsevärd del konsumeras, ger detta förhållande anledning till misstanke att gåvorna tillkommit i annat syfte än det uppgivna.

248 Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida den generella föreskriften on skattefrihet för bidrag till undervisning eller uppfostran är sakligt riktig. Man kan fråga sig, om skattefrihet verkligen är befogad i andra fall än di gåvotagaren genom gåvan beredes möjlighet till uppfostran eller utbildning, som han eljest icke skulle ha åtnjutit. Om ett barn, vars föräldrar äro vä^situerade, för nu avsett ändamål får en gåva från annan än föräldrarna, si innebär detta att föräldrarna erhålla bidrag till fullgörande av dem åliggand3 skyldighet att sörja för barnets uppfostran och utbildning, något som de eljest skulle ha bekostat av egna medel; för barnets uppfostran och utbildning är gåvan utan betydelse, bortsett givetvis från den händelsen att föräldrarna råka på obestånd. Med detta betraktelsesätt skulle skattefrihet på nu ifrågavarande grand aldrig kunna förekomma vid gåva från föräldrar till barn. Gåvaa utgör ju endast fullgörande för en längre eller kortare tid framåt av en skyLdighet som lagligen åligger givarna; barnet beredes icke heller här någon ny förmån. Om föräldrar genom gåva överföra tillgångar till sina barn, kan väl, oavsett vilket syfte som därvid angives, motivet knappast vara annat än antingen att verkställa en ren förmögenhetsöverföring eller att nedbringa sin egen skatt för inkomst och förmögenhet eller att med insikt om att deras ekonomiska situation är vansklig rädda en del av förmögenheten åt barnen. I samtliga fall synes beskattning av gåvan vara väl motiverad; även i det sist angivna fallet torde gåvan i verkligheten vara att betrakta mera som en förmögenhetsöverföring än som bidrag till undervisning och uppfostran. Det förefaller överhuvudtaget oegentligt att vid gåva från föräldrar till barn tala om bidrag till barnet för dess uppfostran, snarare Jämna väl föräldrarna bidraget till sig själva, då detsamma är avsett till bestridande av utgifter, som de under alla förhållanden skulle ha vidkänts. Måhända kan invändas, att det vore oegentligt att uttaga gåvoskatt för ett engångsbelopp, som verkligen användes till undervisning eller uppfostran, då ett successivt bekostande därav icke blir föremål för sådan beskattning. Det må då erinras, att avsättningen av ett engångsbelopp medför en minskning av föräldrarnas såväl inkomst- som förmögenhetsskatt. De årliga utgifterna för ifrågavarande ändamål skulle eljest ha inräknats i deras skattepliktiga inkomst och kapitalbeloppet i deras förmögenhet. Beredningen finner sålunda, att skattefrihet för sådana bidrag till undervisning och uppfostran, vilka icke tillföra mottagaren någon verklig förmån, icke kunna, som fallet är med den för övriga fall stadgade skattefriheten, motiveras av något allmänt intresse eller billighetsskäl. I detta sammanhang må slutligen endast tilläggas, att bidragen icke heller kunna sägas sakna gåvokaraktär av den anledningen, att de icke tillföra mottagaren någon skattekraft. Detta är fallet med sådana bidrag, som bereda mottagaren en verklig förmån, som är av uteslutande personlig art, men eljest icke. Efter ingående övervägande av de synpunkter, som här framlagts, har det för beredningen framstått såsom otvivelaktigt, att gällande bestämmelser om beskattning av gåva äro i behov av översyn. Det är emellertid även uppen-

249 bart, att en sådan översyn icke kan verkställas med utgångspunkt enbart från vad sorn ur skatterättsliga synpunkter ter sig önskvärt och riktigt. Det måste tillses, att den civilrättsliga och den skatterättsliga behandlingen av gåvor i görligaste mån komma att överensstämma. I fall av kollision mellan nämnda intressen kan det bli ett ömtåligt avgörande, vilket av dem som skall vika. Det är följaktligen tänkbart, att författningsändringar bli erforderliga även utanför skattelagarnas ram. Det synes även önskvärt, att en ändring av gåvobeskattningen föregås av eller förenas med en sedan länge påkallad översyn av förmånstagarförordnandenas civilrättsliga ställning och behandling. Med anledning härav har beredningen funnit lämpligast, att den överarbetning av gällande bestämmelser angående beskattning av gåva, som kan befinnas påkallad, verkställes i annat sammanhang. Beredningen har fördenskull inskränkt sig till att söka finna en lämplig anordning för den komplettering av gåvobeskattningen, som är erforderlig i anledning av införandet av en skatt för kvarlåtenskap. Det är nämligen otvivelaktigt, att kvarlåtenskapsskatten för sin effektivitet är beroende av att den kombineras med en motsvarande skatt för gåvor. I annat fall skulle densamma lätt nog kunna nedbringas och till och med undgås genom att kvarlåtenskapen minskades genom gåvor under livstiden. Såsom förut anförts åsyftas med kvarlåtenskapsskatten att vid en persons död uttaga den ytterligare förmögenhetsskatt, som befunnits motiverad. Detta syfte nås icke, om man låter endast den avlidnes efterlämnade förmögenhet bliva föremål för skatten. Uppenbarligen måste även i viss utsträckning de delar av förmögenheten, som den avlidne frånhänt sig under livstiden, bliva föremål för liknande beskattning. Härvid kunna knappast andra transaktioner komma i fråga än insättande av förmånstagare till livförsäkringar samt gåvor. Beredningens förslag till behandling av förmånstagarförsäkringar kommer att närmare behandlas i det följande. Att på ett rationellt sätt avgränsa de gåvor, som böra göras till föremål för kvarlåtenskapsskatt, möter stora svårigheter. Man vill gärna undvika en sådan utformning av beskattningen, att man därigenom motarbetar gåvor, som dikterats enbart av osjälvisk hjälpsamhet, social ansvarskänsla och andra liknande motiv, alltså gåvor där varje illojalt syfte varit givaren främmande. Det kan också sägas, att man vid beskattningen av gåvor bör gå fram med en viss försiktighet även ur den synpunkten, att tillgångar, som en person under livstiden avhänder sig genom rent slöseri eller på annat otillbörligt sätt, äro oåtkomliga för en kvarlåtenskapsbeskattning. Man bör med andra ord icke göra slöseriet mera lockande än hjälpverksamhet genom gåvor. Med utgångspunkt från dessa synpunkter skulle man kunna vara benägen att söka frågans lösning efter den linjen, att skatt uttages endast för sådana gåvor, som uppenbarligen skett i det illojala syftet att minska kvarlåtenskapen och därigenom nedbringa skatten. Denna lösning ar även ur principiell synpunkt tilltalande därutinnan att skatt uttages endast för kvarlåtenskapen samt för sådana tillgångar som normalt skulle ha ingått i densamma. Så rikt facetterat

250 som samlivet människor emellan är och så mångskiftande som gåvotransaktionerna äro till sitt syfte och sin karaktär i allmänhet, är det emellertid ogörligt att uppställa några bestämda regler för bedömandet av, när en gåvaskall anses given i illojalt syfte eller icke. Det skulle fördenskull bliva nödvändigt att överlämna åt beskattningsmyndigheten att verkställa denna prövning från fall till fall, en anordning som uppenbarligen skulle innebära stora risker för ojämnhet i bedömandet med därav följande orättvisor och osäkerhet för de skattskyldiga. Beredningen har på grund härav funnit denna konstruktion icke användbar. Beredningen har i istället trott sig finna den bästa lösningen av ifrågavarande svårighet genom att anknyta den nödvändiga kompletterande beskattningen till dels de gällande bestämmelserna angående skatt för gåva dels ock de föreslagna bestämmelserna angående kvarlåtenskapsskatt. Anknytningen till gåvobeskattningen har skett på det sätt, att skattskyldighet föreskrivits för samtliga gåvor, för vilka gåvoskatt skall erläggas, med den enda skiljaktigheten — bortsett från de modifikationer, som tariffen föranleder — att gåva från juridisk person är fri från kvarlåtenskapsskatt. Givetvis möter inget hinder att uttaga kvarlåtenskapsskatt även för dylika gåvor, men en sådan beskattning skulle då ha ett fristående syfte; den kan icke motiveras isåsom erforderlig för att göra kvarlåtenskapsskatten effektiv. Samma anmärkning kan göras mot gåvobeskattningen, som ju tillkommit för att hindra saboterande av arvsskatten; då juridiska personers förmögenheter icke kunna bli föremål för arvsskatt, skulle ur denna synpunkt icke heller erfordras någon beskattning av gåvor från dessa rättssubjekt. Då så likväl sker, skulle det väl icke obetingat kunna anses inkonsekvent att utsträcka jämväl kvarlåtenskapsskatten till dylika gåvor. Beredningen har emellertid ansett den nu ifrågasatta beskattningen av gåvor så markerat vara ett komplement till den egentliga kvarlåtenskapsskatten, att en dylik anordning icke bör föreslås. Rent praktiskt torde frågan ha jämförelsevis liten betydelse, enär gåvor från juridiska personer i det övervägande antalet fall äro av den beskaffenhet att de äro fria från gåvoskatt och i följd därav även från kvarlåtenskapsskatt. Det förut framförda önskemålet, att från beskattning undantaga gåvor till främjande av allmännyttiga ändamål har i betydande utsträckning tillgodosetts genom anknytningen till gåvobeskattningen. Därigenom har nämligen samtliga gåvor, som enligt den tidigare lämnade redogörelsen äro fria från gåvoskatt, beretts frihet även från kvarlåtenskapsskatt. De gåvor som beskattas ha därjämte uppdelats i två grupper i syfte att bereda en lindrigare beskattning åt sådana gåvor som kunna antagas i övervägande antalet fall vara givna utan illojalt syfte. Härom närmare i det följande. Till den egentliga kvarlåtenskapsskatten har anknutits därigenom att den nu ifrågavarande skatten för gåvor uttages enligt tariffen för kvarlåtenskapsskatt. Det förhållandet att skatten uttages enligt nämnda tariff innebär, atti gåvor som i värde icke uppgå till 25 000 kronor äro fria från skatt. Härigenom

251 har den fördelen vunnits, att skattefrihet åstadkommits, utom för de förut berörda gåvorna till allmännyttiga ändamål, jämväl för det alldeles övervägande antalet övriga gåvor, som uteslutande dikteras av helt osjälviska motiv och som man fördenskull av såväl principiella som sakliga skäl helst vill se fria från kvarlåtenskapsskatt. E n schematisk regel sådan som den föreslagna har givetvis till följd att å ena sidan skatt i vissa fall kommer att utgå, där det varit riktigare att så icke skett, och å andra sidan vissa otvivelaktigt illojala gåvor komma att undgå skatt. Om man emellertid, i likhet med beredningen, anser det icke kunna överlämnas åt beskattningsmyndigheten att från fall till fall avgöra, huruvida skatt skall uttagas, kunna de nämnda olägenheterna icke med någon konstruktion undvikas. Det ligger emellertid i sakens natur och bestyrkes även av den verkställda statistiska undersökningen, att de gåvor som ske i syfte att överföra kapital, alltså i skatteundandragande syfte, huvudsakligen utgöras av gåvor till bröstarvingar och därmed i arvsskattehänseende jämställda (adoptivbarn, styvbarn etc.). Beredningen har fördenskull ansett riktigt, att dylika gåvor göras till föremål för en hårdare beskattning än övriga gåvor. Det har förut framhållits, att en rationell anordning för att förhindra kvarlåtenskapsskattens saboterande genom gåvor under livstiden med nödvändighet måste på något sätt anknyta till givarens förmögenhet. Med hänsyn till det nyss sagda har beredningen funnit det ur effektivitetssynpunkt tillräckligt, att skatt för gåvor till bröstarvingar och därmed jämställda uttages efter den procentsats, som skulle varit tillämplig för gåvobeloppet, om detsamma legat i toppen av givarens samlade förmögenhet före gåvotransaktionen. Förmögenhetens storlek vid nästföregående års slut synes därvid kunna ligga till grund för beräkningen. Uppgift härom erhålles från givarens till ledning vid den allmänna taxeringen av inkomst och förmögenhet avlämnade självdeklaration och beskattningsnämndernas därå grundade beslut. För övriga gåvor bestämmes skatten med hänsyn tagen enbart till gåvans storlek. Den lindrigare beskattningen av sistberörda gåvor är alltså motiverad därav att det torde vara bland dem man återfinner återstoden av de gåvor, beträffande vilka det kau ifrågasättas, huruvida skatt överhuvudtaget hade bort uttagas. Vid den närmare utformningen av den enligt angivna grundlinjer konstruerade kvarlåtenskapsbeskattningen av gåvor måste förebyggas att en kvarlåtenskap nedbringas genom en serie av gåvor, som var för sig icke uppgå till skattepliktigt belopp. I sådant syfte kunde tänkas en bestämmelse av innebörd, att skattskyldighet inträdde så snart en och samma givare inom loppet av fyra år bortgivit gåvor, var för sig icke uppgående till skattepliktigt belopp men sammanlagt överstigande 25 000 kronor. En sådan regel skulle dock icke vara tillräcklig för att förebygga illojala gåvotransaktioner. Gåva av 80 000 kronor till annan än bröstarvinge skall exempelvis beläggas med kvarlåtenskapsskatt till belopp av 4 250 kronor. Givaren skulle då ha möjlighet att i stället genom en serie gåvor med hur kort mellanrum som helst, varje gåva till värde obetydligt överstigande 25 000 kro-

252 nor, nedbringa skatten till en obetydlighet. För att bli effektiv måste alltså sammanläggningsregeln givas sådant innehåll, att samtliga gåvor inom en viss tidrymd, enligt beredningens förslag fyra år, sammanläggas, vare sig de var för sig uppgå till skattepliktigt belopp eller icke. Skatten beräknas därefter på gåvornas sammanlagda belopp och förut erlagd skatt avdrages. Denna sammanläggningsregel äger emellertid icke tillämplighet i fråga om gåvor till bröstarvingar. Sådana gåvor beskattas ju, förutsatt att de uppgå till skattepliktigt belopp, alltid såsom hade de legat i toppen av givarens förmögenhet. För dessa gåvor erfordras alltså ingen annan kumulationsregel än en föreskrift att vid skattens beräknande sammanläggning skall ske av samtliga inom en viss tidsperiod givna, förut icke beskattade sådana gåvor. I dessa fall är det dessutom i praktiken outförbart att vid sammanläggningen taga hänsyn även till förut beskattade gåvor. Det finns nämligen ingen möjlighet att genom en generell regel angiva, huruvida i sådant fall de sammanlagda gåvobeloppen skola läggas i toppen av givarens förmögenhet vid tiden för den senaste gåvan, vid periodens början eller vid någon annan 'tidpunkt. Vilket av dessa alternativ en generell regel än anknyter till, torde den endast i rena undantagsfall ge ett riktigt resultat. Lägger man exempelvis sammanlagda gåvobeloppet i toppen på förmögenheten vid tiden för den senaste gåvan, kan det, om den tidigare gåvan givits från en stor förmögenhet, som därefter avsevärt förminskats, till och med tänkas, att skatten för de sammanlagda gåvorna blir mindre än den redan erlagda skatten för den första gåvan. Lägger man återigen de sammanlagda gåvorna i toppen på givarens förmögenhet vid tiden för den första gåvan, blir resultatet uppenbart oriktigt, vare sig förmögenheten ökat eller minskat, under förutsättning givetvis att förändringen är något så när betydande. Utom att det skattebelopp, som fastställes, i de flesta fall blir materiellt oriktigt, komma såsom en följd härav att uppstå svårigheter att på ett tillfredsställande sätt bestämma storleken av det avdrag, som skall medgivas för förut erlagd skatt. P å nu anförda skäl har beredningen stannat för att vid gåva till bröstarvinge föreskriva sammanläggning endast med förut icke beskattade gåvor, som givits inom viss ftid före den senaste gåvan. Vid bestämmandet av lämplig tidsperiod bör hänsyn tagas till att det just är gåvor till bröstarvingar, som framför andra kunna misstänkas vara tillkomna i skatteundandragande syfte. Den för andra gåvor föreskrivna kumulationstiden fyra år synes för nu ifrågavarande gåvor för snävt tilltagen. Om välsituerade föräldrar hade möjlighet att, utan kvarlåtenskapsbeskattning, vart fjärde år överföra 25 000 kronor på sina barn, skulle deras förmögenhet på sådant sätt kunna avsevärt nedbringas, och betydande belopp undandragas beskattning. Beredningen föreslår, att hänsyn tages till förut icke beskattade gåvor, som givits inom loppet av tio år före den senaste gåvan. Beträffande bestämmandet av skatt, som skall utgå för sammanlagda beloppet av flera gåvor till bröstarvingar, synes skatten böra beräknas med hänsyn tagen till givarens förmögenhet vid tiden för den senaste gåvan. Att detta

253 tillvägagångssätt icke heller i denna situation lämnar ett fullt riktigt resultat, framgår av det förut anförda. Då är emellertid att märka, att det här är fråga endast om förut icke beskattade gåvor; de tidigare gåvornas sammanlagda värde kan alltså icke överstiga 25 000 kronor, och vid sådant förhållande synes någon verklig olägenhet av den föreslagna regeln icke kunna befaras. Här tillkommer icke heller några svårigheter i fråga om avdrag för tidigare erlagd skatt. E n påfallande och otvivelaktig olägenhet med de föreslagna sammanläggningsreglerna är, att sammanläggning icke kan ifrågakomma mellan gåva till bröstarvinge och gåva till annan person. Om alltså samma givare vid olika tillfällen under en fyraårsperiod giver 20 000 kronor till vardera av två syskon eller två oskylda, inträder för honom skyldighet att erlägga skatt för gåvornas sammanlagda belopp. Giver han däremot under samma tid två gåvor till nämnda belopp, den ena till en bröstarvinge och den andra till ett syskon, inträder ingen skattskyldighet. Detta är emellertid en given följd av att gåvorna beskattas enligt olika grunder; någon sammanläggning är då icke gärna tänkbar. Denna brist i skattens konstruktion kan dock icke ge anledning till obefogad skattefrihet för större gåvobelopp än 25 000 kronor. Vid givarens död bör ingen sammanläggning mellan kvarlåtenskapen och tidigare gåvor företagas, även om gåvorna givits kort före dödsfallet. Gåvor till bröstarvingar ha ju redan beskattats med hänsyn tagen till givarens förmögenhet, och en sammanläggning mellan kvarlåtenskapen och andra gåvor skulle innebära, att även dessa senare bleve föremål för den skärpta beskattningen. En sådan anordning skulle visserligen kunna motiveras med att alla gåvor, som givas inom viss kortare tid före dödsfallet, kunna misstänkas ha skett i syfte att undandraga skatt, men enligt beredningens mening synes ett sådant generellt antagande icke ha tillräckligt fog för sig. Föreskriften att beskattningen av gåvor till bröstarvingar skall ske med hänsyn tagen till givarens förmögenhet ger anledning till ytterligare några spörsmål. Är givaren gift, skall, i likhet med förhållandet vid den egentliga kvarlåtenskapsskatten, gåvan läggas i toppen av givarens andel av förmögenheten. I samband med skattens beräknande skall alltså i förekommande fall företagas en fingerad bodelning på samma sätt som sker vid beskattning av kvarlåtenskap. Härför erforderliga uppgifter lämnas i den deklaration, som skall avges av givaren. Det kan i detta sammanhang framhållas, att några föreskrifter icke finnas angående bedömandet ur skatterättslig synpunkt av en gåva, som en gift person giver av sitt giftorättsgods respektive beträffande äldre äktenskap av gemensam egendom. Enligt praxis betraktas vid gåvobeskattningen gåvan i sin helhet såsom en enda gåva. I fråga om äldre äktenskap betraktas till och med en gemensam gåva av två makar, om den utgår av gemensam egendom, såsom en enda gåva. Om däremot sedermera vid givarens död gåvan skall sammanläggas med arvs- eller testamentslott, anses vid arvsbeskattningen gåvan vara given med hälften från vardera maken. Denna fråga är av stort intresse även i vad rör kvarlåtenskapsskatten, men beredningen har, i över-

254 ensstämmelse med vad förut sagts om en önskvärd översyn av gåvobeskattningen i dess helhet, funnit detta spörsmål böra upptagas till behandling i annat sammanhang. — Vid gåvobeskattningen skall icke verkställas något avräknande för egendom, som givaren ägt under endast kortare tid. Det sakliga skälet för sådan avräkning är starkare vid den beskattning som äger rum vid dödsfall, då hela kvarlåtenskapen tages till beskattning, än vid gåva, då endast gåvobeloppet beskattas. En bestämmelse om sådan avräkningsrätt skulle även öppna allt för stora möjligheter att undandraga skatt. Om exempelvis en person, som erhåller ett arv, har anledning förmoda, att han kommer att leva så länge, att den arvfallna egendomen icke kommer att avräknas vid hans död, skulle han, om avräkningsrätt förelåge även vid gåva, kunna genom att inom fem år efter arvfallet bortgiva egendomen eller annan gåva vinna en skattelindring, som han eller hans dödsbo eljest icke skulle ha åtnjutit. En sådan möjlighet skulle säkerligen komma att flitigt utnyttjas i rent illojalt syfte. Såsom av det föregående avsnittet om beskattning av kvarlåtenskap framgår, har dödsbo beretts möjlighet att dels i viss utsträckning erlägga skatten i andra valutor än kontanter dels ock erlägga skatten genom flera årliga inbetalningar. Någon motsvarande förmån har icke beretts en gåvogivare. Om så skedde, synes därmed icke nås annat resultat, än att man underlättar illojala gåvor. Är en gåva fullt lojal, bör det icke vara förenat med någon svårighet för givaren att i vanlig ordning erlägga den kvarlåtenskapsskatt, som skall uttagas för gåvan. Beträffande gåvor med givaren förbehållen nyttjande- eller avkomsträtt ha särskilda bestämmelser icke meddelats och torde ej heller vara erforderliga, Sådana gåvor skola vid beskattningen, med tillämpning av arvsskatteförordningens värderingsregler, upptagas till den bortgivna egendomens värde efter avdrag av den förbehållna rättighetens kapitalvärde. Något framskjutande av beskattningen förekommer icke vid kvarlåtenskapsbeskattningen. Beredningens förslag att deklaration skall avges av givaren är en självfallen följd av skattens konstruktion och tarvar ingen annan kommentar, än att det må framhållas att, i motsats till det förhållande som råder vid beskattning av kvarlåtenskap, vid en och samma gåva ärendena rörande skatt enligt arvsskatteförordningen och rörande kvarlåtenskapsskatt komma att handläggas av olika myndigheter. Detta är en följd av att det avgörande för beskattningsmymdigheternas behörighet är, vid gåvobeskattningen gåvotagarens och vid kvarlåtenskapsbeskattningen givarens mantalsskrivningsort. Denna olägenhet har till största delen undanröjts genom en bestämmelse, att givarens deklaration skall avlämnas till den myndighet, som har att fastställa gåvoskatten, och därefter av sagda myndighet översändas till rätt beskattningsmyndighet, oan denna är en annan. Vid översändandet skall meddelande lämnas om det värde, till vilket gåvan uppskattats vid beskattningen enligt arvsskatteförordningem; syftet härmed är att i största möjliga utsträckning förebygga, att gåvans värde blir olika bedömt i de två beskattningsärendena. På den myndighet som mottager deklaration av en gåvotagare skall ankomma att tillse, att jämväl givaren

255 fullgör den deklarationsskyldighet, som kan åvila honom. Härigenom torde en ganska betryggande anordning vara vidtagen för vinnande av kontroll över att givarens deklarationsskyldighet fullgöres.

Beskattning av livförsäkringar, till vilka förmånstagare insatts. Genom lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal öppnades för en försäkringstagare möjlighet att bereda annan person en på visst sätt skyddad rätt till försäkringsbeloppet genom att insätta denne såsom förmånstagare. Denna möjlighet förefinnes endast i fråga om livförsäkringar (kapitalförsäkringar och iivränteförsäkringar) samt olycksfalls- och sjukförsäkringar. Såsom motiv för detta nya institut anfördes, att en av livförsäkringsväsendets viktigaste uppgifter vore att på frivillighetens väg söka åstadkomma ett rationellt ordnande av familjeförsörjningen samt att, om denna samhällsgagnande uppgift skulle rätt kunna fyllas, det måste finnas möjlighet för en försäkringstagare att träffa anstalter, varigenom han på ett gentemot dödsbodelägare och borgenärer bindande sätt kunde i viss utsträckning tillförsäkra den, vars försörjning han ville trygga, frukterna av sin sparsamhet. Förmånstagarförordnandenas behandling blir ur såväl civilrättslig som skatterättslig synpunkt beroende av dels huruvida försäkringstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt eller icke, d. v. s. om förordnandet är oåterkalleligt eller återkalleligt dels ock huruvida försäkringen är utmätningsfri eller icke. För utmätningsfrihet fordras, att försäkringen skall vara tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv samt att premiebetalningen skall vara så avtalad, att densamma skall vara fullgjord under en tid, överstigande tio år och därjämte att icke under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande. Sistberörda villkor har till syfte att från den förmånsställning, som beretts utmätningsfria försäkringar, undantaga försäkringar, som avtalats på det sätt att premien till större delen erlägges vid första inbetalningen och ett obetydligt resterande belopp erlägges genom årliga inbetalningar under tio år. Hinder anses icke föreligga att insätta förmånstagare även till livförsäkring (kapital- eller livränteförsäkring) som är så avtalad att den förfaller till betalning under försäkringstagarens livstid, under förutsättning att det uttryckligen angives, att förmånstagarförordnandet gäller även för livsfall. — Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsavtalet utbetalas vid tidpunkt, som är oberoende av försäkringstagarens död, övergår vid sistnämnda tidpunkt rätten på grund av försäkringsavtalet på förmånstagaren. — Förmånstagaren äger icke, även om förordnandet är oåterkalleligt, under försäkringstagarens livstid förfoga över den rätt, förordnandet medför. — Beträffande livränteförsäkring galler därjämte, att, om livräntan skall utgå under annan persons livstid, denne skall anses insatt såsom förmånstagare, samt att insättandet är oåterkalleligt, sedan livräntebelopp första gången utbetalats till den, som sålunda skall anses såsom förmånstagare.

256 Insättande av en person såsom förmånstagare medför, att vid försäkringstagarens död försäkringsbelopp, som icke tidigare förfallit till betalning, icte inräknas i försäkringstagarens kvarlåtenskap och alltså att förmånstagaren i förhållande till försäkringstagarens dödsbodelägare och borgenärer tillförsäkrats en självständig, på försäkringsavtalet grundad rätt gentemot försäkringsgivaren. Vad angår förmånstagarens rätt gentemot försäkringstagarens dödsbodelägare är denna så till vida inskränkt som enligt föreskrift i försäkringsavtalslagen ett återkalleligt förmånstagarförordnande icke utgör hinder för efterlevande make att utfå henne tillkommande giftorätt och vederlag, respektive för bröstarvinge att utfå denne tillkommande laglott, på samma sätt som om försäkringsbeloppet ingått i bobehållningen och tillagts förmånstagaren genom testamente. Då enligt gängse uppfattning förmånstagarförordnande medför bättre rätt än testamente, innebär detta, att förmånstagaren behöver vidkännas minskning av försäkringsbeloppet endast i den mån den s. k. testamentsfria delen av bobehållningen — d. v. s. den del varöver den avlidne ägt förfoga genom testamente — icke förslår till täckande av giftorätts-, vederlags- och laglottsanspråk. Dödsbodelägarnas rätt till andel i ett försäkringsbelopp, till vilket en person genom oåterkalleligt förordnande insatts såsom förmånstagare, är icke reglerad i försäkringsavtalslagen. Enligt numera vedertagen uppfattning är emellertid ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande att jämställa med fullbordad gåva. Detta innebär, att en sådan förmånstagare i civilrättsligt hänseende är att i allo betrakta såsom en gåvotagare och alltså att han i likhet med en gåvotagare är skyldig att jämlikt särskilda bestämmelser i giftermålsbalken (6: 6 a och 13: 11 a) och arvslagen (6, 7: 2 och 4 samt 8: 4) vidkännas minskning av försäkringsbeloppet för tillgodoseende av bland annat efterlevande makes giftorättsanspråk och bröstarvinges laglottsanspråk. Den skatterättsliga behandlingen av förmånstagarförsäkringar överensstämmer icke med den civilrättsliga. I det följande skall endast talas om dylika försäkringars behandling vid bestämmandet av skatt för arv och gåva. Enligt arvsskatteförordningen skall förmånstagaren vid försäkringstagarens död erlägga arvsskatt för vad han i denna sin egenskap förvärvar under förutsättning att han då erhåller, antingen förfoganderätt över försäkringen eller, utau att förvärva sådan rätt, utbetalning på grund av kapitalförsäkring. För vad förmånstagaren i annan ordning erhåller skall gåvoskatt erläggas. Vid såväl arvssom gåvobeskattningen skall beträffande utmätningsfria kapitalförsäkringar samt försäkringar för olycksfall eller sjukdom från värdet av förmånstagirens förvärv såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15 000 kronor. Detta avdrag är föranlett av sociala skäl. Livränteförsäkringar behandlas, delvis av skattetekniska och delvis av sociala skäl, ännu välvilligare enligt invecklade regler, på vilka här icke skall ingås. Vad efterlevande make erhåller till täckande av giftorättskränkning är fritt från skatt; är maken själv förmånstagare skall på motsvarande sätt hennes giftorättsandel i försäkringsbeloppet vara skattefritt.

257 Då arvsskatten bestämmes utan att beskattningsmyndigheten har tillgång till bodelningshandling och arvskifte, alltså det vanliga fallet då beskattningsmyndigheten själv verkställer s. k. provisorisk bodelning och arvskifte, lider förmånstagarens rätt ingen annan inskränkning än att efterlevande makes anspråk på giftorätt i försäkringsbeloppet beaktas, om förmånstagarförordnandet kunnat återkallas (104 § försäkringsavtalslagen). Bröstarvinges anspråk på laglott i försäkringsbeloppet beaktas därjämte, under samma förutsättning, om yrkande därom framställes av den laglottsberättigade och medgives av förmånstagaren. Att berörda anspråk i första hand tillgodoses ur den testamentsfria delen av bobehållningen, är förut sagt. Däremot beaktas icke makens anspråk på vederlag gentemot en förmånstagare, vars förordnande kunnat återkallas, liksom icke heller något som helst anspråk på ett försäkringsbelopp, till vilket en person genom oåterkalleligt förordnande insatts såsom förmånstagare. H a däremot anspråken reglerats i bodelningshandling och arvskifte, som företes i arvsskatteärendet, vinna de beaktande i enlighet med vad sålunda avtalats. Förmånstagarförordnandena bereda som bekant stora svårigheter i åtskilliga sammanhang, bland annat de som röra arvsbeskattningen. Så även då det gäller att inordna dem under bestämmelserna om kvarlåtenskapsskatt. Att de icke kunna i detta sammanhang lämnas åsido, är uppenbart. Försöken att genom en komplettering av gåvoskatten göra kvarlåtenskapsskatten effektiv skulle vara ett slag i luften, om man lämnade den möjligheten öppen att genom insättande av förmånstagare till försäkringar nedbringa kvarlåtenskapen med praktiskt taget vilket belopp som helst. Till en början torde det väl stå klart, att endast livförsäkringar (kapitalförsäkringar och livränteförsäkringar) böra komma i betraktande. Insättande av förmånstagare till en olycksfalls- eller sjukförsäkring kan svårligen betecknas såsom en åtgärd i syfte att genom kapitalöverföring nedbringa kvarlåtenskapen. Det principiellt riktiga tillvägagångssättet vid beskattningen synes vara att öka kvarlåtenskapen med summan av erlagda premier. Att öka kvarlåtenskapen med försäkringsbeloppet kan icke vara riktigt; det belopp, varmed kvarlåtenskapen minskats, är ju endast sammanlagda beloppet av de erlagda premierna, vilket belopp många gånger är avsevärt lägre än försäkringssumman, särskilt då premiebetalningen fördelats på en följd av år och dödsfallet inträffar kort tid efter försäkringens tagande. En generell regel av innebörd att försäkringarna skola tagas till beskattning i samband med att skatt uttages för kvarlåtenskapen skulle emellertid giva ett mycket otillfredsställande resultat. Har premiebetalningen, genom erläggande av engångspremie eller eljest, avslutats lång tid före dödsfallet, vore det icke rättvist att lägga skattskyldigheten på dödsboet, särskilt påfallande om förmånstagaren är en helt utomstående. Mindre kvarlåtenskaper, i och för sig skattefria, skulle genom sammanläggning med dylika försäkringspremier kunna komma att bli föremål för en kännbar beskattning, varigenom 17—1616 46

258 den eftersträvade skattefriheten för mindre kvarlåtenskaper bleve omintetgjord. Utvisar boet brist, finnes överhuvudtaget ingen möjlighet att uttaga någon skatt av dödsboet. Å andra sidan är det i vissa fall icke görligt att uttaga skatten tidigas än vid försäkringstagarens död, även om premiebetalningen fullgjorts långt dessförinnan. Detta är fallet, om försäkringsbeloppet icke förfallit till betalning före försäkringstagarens död och förmånstagarförordnandet kunnat återkallas. Om skatt uttages tidigare och förordnandet därefter återkallas utan att ny förmånstagare insattes, medför detta att försäkringsbeloppet, som för sådan händelse kommer att ingå i kvarlåtenskapen, blir dubbelbeskattat. Emhanda är förhållandet vid ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, om förmånstagaren dör, innan beloppet förfallit till betalning. Försäkringstagaren återfår därmed förfoganderätten över försäkringen. Enligt beredningens förslag har den nu berörda svårigheten lösts på det sätt, att skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva inträder, då under försäkringstagarens livstid enligt försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren. Med uttrycket utbetalning avses i fråga om livränteförsäkringar företa utbetalningen av livräntebelopp. Det nu sagda gäller emellertid endast försäkringar, vilka avtalats så att premiebetalningen skolat vara fullgjord under en tid understigande tio år eller samma tid som enligt 116 § lagen om försäkringsavtal är avgörande för frågan om utmätningsfrihet, I detta fall synes något skäl mot skattens uttagande i samband med försäkmigrsbeloppets utbetalande icke kunna anföras. Det belopp som beskattas äi den erlagda premiesumman. Föreskriften att skattskyldighet föreligger såson för gåva innebär, att skatten skall erläggas av försäkringstagaren samt att skattskyldighet föreligger endast i den mån premiebeloppet överstiger 25 000 kronor. Vidare att skärpt beskattning inträder, om förmånstagaren är bröstarringe eller därmed i beskattningshänseende jämställd, liksom även att föreskrif,erna rörande sammanläggning av gåvor skola äga tillämpning. Sammanläggning skall givetvis ske icke endast av premier, som erlagts för olika försäkringar, utan även av premiebelopp och vanliga gåvor. De försäkringar som återstå att behandla äro a) försäkringar med återialleliga eller oåterkalleliga förmånstagarförordnanden och premiebetalning mder kortare tid än tio år, som icke förfallit till betalning under försäkringstagirens livstid, samt b) samtliga förmånstagarförsäkringar, för vilka avtalats premiebetalning under längre tid än tio år. Dessa försäkringar skola enlig- förslaget, i den mån skattskyldighet anses böra ifrågakomma, tagas till beskattning vid försäkringstagarens död. Skattskyldighet åligger alltså lödsboe't. Försäkringarna under a) kunna, såsom förut framhållits, icke tagas till beskattning tidigare redan på grund av den i sådant fall föreliggande risken för dubbelbeskattning. Vad angår försäkringarna under b) har det för beredningen tett sig önskvärt, att skattefrihet kunde medgivas för såelani försäkringar, beträffande vilka premiebetalningen pågått under längre tid. Detta med hänsyn till dels att dessa försäkringar äro en form av sparande eller i

259 allt fall knappast tecknats i syfte att överföra kapital dels, och framför allt. att det skulle vara för dödsbona oskäligt betungande att erlägga skatt för försäkringspremier, som utgått kanske under i det närmaste en hel livstid Beaktas må även svårigheten att erhålla uppgift om de erlagda premiernas sammanlagda belopp; avdrag skall självfallet göras för den premieåterbäring och utbetalning av vinstmedel som kan ha skett till försäkringstagaren. Har försäkringen tecknats redan under den avlidnes barndom, skall hänsyn tagas endast till premier, som erlagts av honom själv. Vid övervägande av en lämplig avgränsning av dylika försäkringar har beredningen stannat för att föreslå skattefrihet för försäkringar, beträffande vilka premiebetalningen påbörjats tidigare än tio år före dödsfallet. Skattskyldigheten har alltså gjorts beroende, icke av den tid under vilken premierna faktiskt erlagts, utan av den tid inom vilken premiebetalning påbörjats. Genom denna avfattning av författningstexten har ernåtts, att skattefrihet beretts jämväl sådana under a) avsedda försäkringar, för vilka premier erlagts tidigare än tio år före dödsfallet. Motivet härför är, att det av skäl, som nyss anförts, vore oskäligt att av dödsboet uttaga skatt för ett försäkringsbelopp som, ehuru i form av engångspremie, frångått förmögenheten långt före dödsfallet. Att skattskyldigheten icke anknutits till försäkringens ålder, d. v. s. den tid då försäkringsavtalet ingåtts, beror på att i sådant fall en föga motiverad skattefrihet skulle ha beretts åt försäkringar, som visserligen avtalats långt före försäkringstagarens död men beträffande vilka premiebetalningen tagit sin början först kort tid före dödsfallet. Sådana under gruppen b) ingående försäkringar, som utbetalats under försäkringstagarens livstid, måste självfallet, oavsett om förmånstagarförordnandet kunnat återkallas eller icke, redan vid försäkringsbeloppets utbetalande vara äldre än tio år och skola fördenskull vara skattefria. Med utgångspunkt från vad ovan sagts därom, att vissa försäkringar äro att anse såsom en form av sparande och svårligen kunna antagas vara tillkomna i huvudsakligt syfte att överföra kapital, skulle man kanske vara benägen att låta det för försäkringiens behandling avgörande vara, icke försäkringens ålder, den tid, varunder premiebetalningen pågått, eller den tid, då den påbörjats, utan innehållet i det avtal som träffats angående premiebetalningen. Konsekvensen härav skulle bli, att alla försäkringar, rörande vilka avtalats premiebetalning under längre tid än tio år, skulle vara skattefria, oavsett om avtalet träffats eller premiebetalningen påbörjats inom tio år före dödsfallet. Genom en bestämmelse av sådan innebörd skulle emellertid möjlighet beredas en person, som på grund av ålder, sjukdom eller annan omständighet tror sig icke ha lång tid kvar att leva, att genom tecknande av en sådan försäkring undandraga avsevärda belopp från beskattning. En lika betryggande och mera riskfri utväg att i önskad utsträckning ernå skattefrihet för nu avsedda försäkringar har beredningen trott sig finna genom en föreskrift av innebörd, att desamma alltid äro skattefria i den mån summan av de intill försäkringstagarens död erlagda premierna understiger 25 000 kronor. En försäkring, för vilken under jämförelsevis kort tid erlagts premier till högre belopp, torde icke

260 kunna i vanlig mening anses vara en form av sparande utan snarare syfta till kapitalöverflyttning. Berörda föreskrift om skattefrihet för premiebelopp intill 25 000 krone:, har avfattats på sådant sätt, att den är tillämplig på alla försäkringar, för villa skattskyldighet inträder vid försäkringstagarens död. Detta synes vara en konsekvens av att de försäkringar, vilka behandlas såsom gåvor, automatislt bliva skattefria intill nämnda belopp. Det skall visserligen icke påstås, att denna slutsaits är alldeles odiskutabel. Icke utan fog kan det erinras, alt ett återkalleligt förordnande av förmånstagare till en försäkring, som utbetalts först vid hans död, icke betager försäkringstagaren möjligheten att under he.a sin livstid fritt förfoga över försäkringen, och att det av denna anledning kunde finnas skäl för aitt bedöma sådana försäkringar strängare än försäkringar, vilka han redan under livstiden frånhänt sig på ett sätt som ä: att jämställa med fullbordad gåva. Bortsett från huruvida den angivna skillnaden är av beskaffenhet att böra i detta sammanhang beaktas, kan icke nigen regel därom tillskapas, utan att man riskerar olika behandling av sinsemellan alldeles likartade försäkringar. Man tanke sig endast det fallet, att två personer teckna var sin likadan försäkring samt att den ena förfaller till t»etslning under försäkringstagarens livstid under det att den andra försäkringstagaren avlider kort tid innan hans försäkring förfaller till betalning. Den förstnämnda bleve elå skattefri intill ett belopp av 25 000 kronor, medan den senare icke komme i åtnjutande av samma förmån. Det anförda skälet äger dessutom icke giltighet i fråga om oåterkalleliga försäkringar. Beredningen har fördenskull icke funnit anledning föreligga att belasta de redan lörnt svårtillgängliga beskattningsreglerna med ytterligare detaljbestämmelse.'. Om premiebeloppet överstiger 25 000 kronor, beskattas, såsom framgå- av det föregående, icke hela beloppeit utan endast den del, som överskjuter förstnämnda belopp. Denna anordning är motiverad av dels önskan att vinna överensstämmelse med gåvobeskattningen dels önskvärdheten av att undvika allt för stor olikhet i beskattningen av belopp, som ligga på var sin sidi om men båda i närheten av den kritiska gränsen, dels ock samma sociala skäl som föranlett det vid arvsbeskattningen för vissa försäkringar medgivna avdraget av 15 000 kronor, vilka skäl torde få anses beaktansvärda även vid kvaiiitenskapsbeskattningen. Beträffande behandlingen av försäkringar, som meddelats av ränte och kapitalförsäkringsanstalt, har hänvisning skett till vad därom stadgats i 12 § tredje stycket arvsskatteförordningen. Åsyftade stadgande lyder: »Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses som oir försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat äga rum.» Rörande denna bestämmelse anför 1938 års arvsskattekommitté, efter att ha åtejgivit innehållet i motsvarande stadgande i 1914 års arvsskatteförordning, följaide:

»Genom detta stadgande har man velat förebygga, att förmånstagare till i sådan anstalt tagen försäkring skulle bliva i beskattningshänseende sämre ställd än förmånstagare till i andra försäkringsanstalter tagna försäkringar. Till en början uppställer sig den frågan huruvida, när kommittén nu föreslår överflyttning till arvsbeskattningens område av reglerna för beskattning av sådant förmånstagarförvärv, som tillfaller någon till följd av försäkringstagarens död, de till dessa fall begränsade reglerna komma att få tillämpning även å försäkringar, som meddelats av ränte- och kapitalförsäkringsanstalt. Tydligt är, att så blir förhållandet, och att därför de nu omförmälda särskilda bestämmelserna rörande dylika försäkringar böra anknytas jämväl till de regler, som på sätt nu angivits överflyttas till arvsbeskattningens område. Ehuru ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas verksamhet är inriktad på meddelande av livränteförsäkring och kapitalförsäkring för livsfall, föreligga nämligen ofta fall, då förmåiistagares rätt till utbetalning från anstalten inträder med anledning av försäkringstagarens död. Enligt för anstalterna gällande reglementen kan sålunda förbehåll göras om återbetalning av insatsen i händelse den försäkrade dör före det år, då livräntan skolat börja utgå, eller före den dag, då kapitalet skolat utbetalas. Har i nu avsett fall förmånstagare insatts, inträder alltså dennes förvärv i och med försäkringstagarens död. Beträffande flertalet anstalter gäller vidare att, då insättning avser beredande av livränta, visst annat förbehåll må uppställas, som ävenledes kan föranleda att förmåiistagares rätt inträder vid försäkringstagarens död. Innebörden av det sist åsyftade förbehållet är att, om den försäkrade dör, sedan han uppnått för honom fastställd livränteålder men innan han uppnått sådan ålder att utbetalade och till betalning förfallna livräntebelopp tillhopa uppgå till beloppet av den andel i anstaltens s. k. besparingsfond, som vid den försäkrades inträde i livränteåldern belöpte å försäkringen, den fastställda livräntan skall fortsätta att utgå till vederbörande rättsinnehavare till dess på grund av försäkringen lyftade och till betalning förfallna livräntebelopp uppgå till en summa motsvarande angivna andel i besparingsfonden.» Hänvisningen till arvsskatteförordningens ifrågavarande stadgande innebär alltså, att förrnånstagarförsäkringar, som meddelats av ränte- och kapitalförsäkringsanstalt, kunna i samma ordning som gäller för andra livförsäkringar bli föremål för kvarlåtenskapsbeskattning antingen såsom gåva eller efter sammanläggning med försäkringstagarens efterlämnade kvarlåtenskap samt att berörda stadgande i arvsskatteförordningen skall tillämpas vid bedömandet av den viktiga frågan, hur premiebetalningen skall anses avtalad. Det har förut sagts, att försäkringar som beskattas under försäkringstagarens livstid skola i allt väsentligt behandlas såsom gåvor. Var åter angår försäkringar, som beskattas först vid försäkringstagarens död, skall vid skattens beräknande förfaras på det sätt att sammanlagda premiebeloppet, i den mån detsamma överstiger 25 000 kronor, lägges till kvarlåtenskapen och beskattas såsom hade det ingått däri. Eller med andra ord: kvarlåtenskapsskatten beräknas på sammanlagda värdjet av kvarlåtenskapen och det skattepliktiga premiebeloppet. Härvid har emellertid tillagts den föreskriften, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen sålunda ökas, icke i något fall får överstiga värdet av vad förmånstagaren i denna sin egenskap bekommit. Denna bestämmelse är nödvändig särskilt med hänsyn till de numera mycket vanliga s. k. livränteförsäkringarna med garanti. En sådan försäkring är i sin vanliga form så avtalad, att viss livränta utgår under försäkringstagarens livstid, dock

262 minst under ett angivet antal år. Om alltså försäkringstagaren avlider., hnan livräntan börjat utbetalas eller, sedan utbetalningen börjat, innan den ugåt.t under den garanterade tiden, skall livräntan under den återstående delei av garantitiden utgå till insatt 1 förmånstagare. I ett sådant fall är det ju lätt länkbart, att de erlagda premierna vida överstiga kapitalvärdet av den ränta, som kommer förmånstagaren till godo. Det vore ju då icke riktigt, att öka Ivarlåtenskapen med högre belopp än som motsvarar sistnämnda värde, särskilt om försäkringstagaren själv uppburit större delen av livräntan. Vad härefter angår det föreslagna förfarandet att lägga premiebelo:>pet till kvarlåtenskapen, synes detta vara en tekniskt bättre konstruktion är att öka behållningen med samma belopp. Går man tillväga på det senare sÉttet, erfordras utförliga undantagsbestämmelser för de fall, då efterlevande nake icke är jämlikt 104 § försäkringsavtalslagen berättigad till giftorätt i försäkringsbeloppet, ävensom för de fall, då makens andel i boet beräknas med ledning av upprättad bodelningshandling. Det sistnämnda fallet är det nest betydelsefulla; vid den verkliga bodelningen ökas efterlevande makens andel med hänsyn till förmånstagarförsäkringen, under det att den avlidnes aidel i motsvarande mån minskar, d. v. s. försäkringen skulle helt undgå kvarlitenskapsskatt om den avlidnes andel bestämdes enligt bodelningshandliigen utan kompletterande regler rörande förmånstagarförsäkringar. Härvic är ytterligare att märka, att giftorättskränkningen beräknas med utgångspmkt från försäkringsbeloppet och icke från premiebeloppet, vilket gör de erfoiderliga undantagsbestämmelserna än mer invecklade. Beredningen har föidenskull valt att lägga premiebeloppet till kvarlåtenskapen med den modifikitionen, att, om efterlevande maken är antingen jämlikt 104 § försäkringsavtalslagen berättigad till giftorätt i försäkringsbeloppet eller själv förmånstagare till belopp som eljest skulle ha utgjort giftorättegods, och makens ancel i boet icke beräknats med ledning av bodelningshandling, kvarlåtenskapen skall ökas med endast hälften av premiebeloppet. Icke heller detta tillvägagångssätt lämnar ett riktigt resultat för det fall att! makens andel beräknats enligt bodelningshandling. Makens andel beräknas då med hänsyn till försäkringsbeloppet, under det att kvarlåtenskapen ökas med endast premiebeloppet. Någon annan utväg synes emellertid icke stå till buds. Ökar man kvarlåtenskapen med halva försäkringsbeloppet, kan resultatet, såsom förut visats, bli ännu mera oriktigt. Här åsyftas alltså närmast de fall, då det erlagda premiebeloppet är obetydligt och försäkringsbeloppet betydande. Enligt beredningens förslag erhålles alltså följande schema för beskattning av förmånstagarförsäkringar. Premiebetalning avtalad för kortare tid än tio år: Skattskyldighet initrLder, då försäkringen förfaller till betalning. Inträffar icke detta under försäkringstagarens livstid, inträder skattskyldighet vid dödsfallet och då endast för försäkringar, beträffande vilka premiebetalningen påbörjats inom tio år dessförinnan.

263 Premiebetalning avtalad för längre tid än tio år: Försäkring som utbetalas under försäkringstagarens livstid är skattefri, evad förordnandet är återkalleligt eller icke. Försäkring som icke förfallit till betalning före försäkringstagarens död blir, vare sig förordnandet kunnat återkallas eller icke, skattepliktig vid sistnämnda tidpunkt, dock endast om premiebetalningen påbörjats inom tio år före dödsfallet. För båda grupperna gäller att premiebeloppet beskattas endast i den mån det överstiger 25 000 kronor, samt att skatt icke i något fall skall beräknas på högre belopp än värdet av vad som tillfallit förmånstagaren. Därest en avliden efterlämnar flera försäkringar, är det storleken av de sammanlagda premiebeloppen som är avgörande för huruvida skattskyldighet föreligger. Skatt skall alltså erläggas för summan av de för samtliga försäkringar erlagda premierna, i den mån densamma överstiger 25 000 kronor. I det föregående har för enkelhetens skull talats om försäkringstagaren. I författningstexten har emellertid använts uttrycket försäkringens ägare, vilket sistnämnda uttryck täcker även de fall, där försäkringstagaren under livstiden överlåtit försäkringen å annan person. Beredningen är fullt medveten om att svårigheter kunna uppkomma vid beskattningsreglernas tillämpning, men den mångfald av försäkringsformer som tillskapats, en verksamhet som alltjämt fortgår, gör det svårt att; i en författningstext täcka alla de försäkringsfall och kombinationer, som kunna förekomma. Såvitt beredningen kunnat överblicka försäkringsfloran, kan mot det föreslagna schemat göras endast den erinringen, att resultatet kan bli oriktigt beträffande engångsbetalade livränteförsäkringar på försäkringstagarens eget liv med återkalleligt förmånstagarförordnande. Om skatt uttages då livräntebelopp första gången utbetalas till förmånstagaren, kommer dubbelbeskattning att ske, om förmånstagarförordnandet sedermera återkallas och försäkringstagaren i fortsättningen själv uppbär livräntebeloppen. Detta fall torde emellertid vara ganska sällsynt, och dessutom kan man nästan våga det antagandet, att en dylik anordning icke vidtages i annat syfte än att kringgå beskattningsreglerna. Vid sådant förhållande har beredningen icke funnit skäl föreslå någon särskild bestämmelse för angivna fall.

264 KAP. IX. Specialmotivering till författningsförslagen. Kommunal skattelagen. I kommunalskattelagen föreslår beredningen den ändringen, att i 19 § intages ett stadgande om att allmänna barnbidrag icke skola räknas till skattepliktig inkomst. Skälen härför framgå av den allmänna motiveringen. E n redaktionell ändring föreslås i punkten 3 c) tredje stycket av anvisningarna till 29 §. Ändringen innebär, att orden »statlig inkomst- och förmögenhetsskatt» utbytas mot orden »statlig inkomstskatt».

Förordningen om statlig inkomstskatt. Särskiljandet av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten i två från varandra fristående skatter medför, att en fullständig omarbetning av den nuvarande förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, liksom även av den nu gällande förordningen om särskild skatt å förmögenhet, blir nödvändig. Dessa båda författningar skola enligt beredningens förslag ersättas av en förordning om statlig inkomstskatt, och en förordning om statlig förmögenhetsskatt. Flertalet bestämmelser i de äldre författningarna komma därvid att oförändrade ingå i de nya författningarna, men den av beredningen föreslagna omläggningen av statsbeskalttningen medför givetvis i åtskilliga hänseenden ändrade föreskrifter. I sak avviker det av beredningen framlagda förslaget till förordning om statlig inkomstskatt från den nuvarande förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i följande avseenden. Stadgandet i 2 § har kompletterats med en bestämmelse av innehåll, att familjeavdrag för barn icke åtnjutes vid taxering till statlig inkomstskatt. Införandet i 2 § av denna bestämmelse har ansetts erforderligt på grund av att i punkt 6 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen — vilken anvisningspunkt enligt nu ifrågavarande stadgande skall gälla även vid statsbeskattningen — gjorts ett uttalande, som förutsätter förhandenvaron av familjeavdrag för barn. I nämnda anvisningspunkt sägs nämligen bland annat, att den lindring i föräldrarnas skattskyldighet, som medgives för barn vilket ej anses tillhöra arbetspersonalen, regleras genom ortsavdragen. Då efter genomförandet av beredningens förslag så icke kommer att bliva fallet vid statsbeskattningen, har ett påpekande om denna olikhet mot kommunalbeskattningen ansetts böra intagas i 2 §. I detta sammanhang uppkommer frågan, huruvida barnavdragens ersättande med barnbidrag bör föranleda ändrad reglering av spörsmålet om hemmavarande barns hänförande till arbetspersonalen. Enligt nuvarande bestäm-

265 melser gäller i detta hänseende, ätit hemmavarande barn, som fyllt 16 men. ej 18 år och som sysselsättas i föräldrarnas jordbruk eller rörelse, skola anses tillhöra arbetspersonalen endast under förutsättning, att barnets inkomst av arbete eller eljest är så stor att skatteplikt för barnet enligt kommunal skattelagen föreligger. Uppgår inkomsten till 600 kronor, ha föräldrarna i dessa fall rätt att inräkna barnets avlöning bland driftkostnaderna. Däremot få föräldrarna icke familjeavdrag för barnet, men barnet erhåller grundavdrag. Om barnets inkomst ej är så stor som nyss nämnts, få föräldrarna ej avdraga avlöningen såsom driftkostnad, men de erhålla däremot barnavdrag för barnet. Enligt beredningens förslag skola barnavdragen fortfarande bibehållas vid kommunalbeskattningen. Det torde då vara uppenbart, att i fråga om barns hänförande till arbetspersonalen olika bestämmelser icke kunna gälla vid den kommunala och vid den statliga beskattningen. Inkomstberäkningen för de olika förvärvskällorna bör givetvis vid de båda taxeringarna ske efter enhetliga grunder. Bortsett härifrån kan beredningen emellertid icke finna, att barnavdragens avskaffande vid den statliga beskattningen och ersättande med barnbidrag bör föranleda ändrade regler beträffande rätten att räkna hemmavarande barn till arbetspersonalen. Om ett barn i åldern 16—18 år har inkomst av arbete eller eljest till belopp av 600 kronor eller däröver, torde barnbidrag icke böra utgå för barnet och barnet bör då, om det utfört arbete i föräldrarnas förvärvsverksamhet, räknas till arbetspersonalen 1 . Beträffande barn i åldern under 16 år eller barn i åldern 16—18, som ej haft inkomst å minst nämnda belopp, torde barnavdragens ersättande med barnbidrag icke kunna anses motivera införande av rätt att i dessa fall hänföra barnen till arbetspersonalen. I 8 § finnas föreskrifter angående rätten i olika fall till statligt ortsavdrag. Denna fråga har utförligt behandlats i kap. I I I av den allmänna motiveringen. Stadgandena i 9 §, som motsvarar 17 § i den nu gällande förordningen, innebära i huvudsak den avvikelsen från sistnämnda författningsrum, att föreskrifterna om bankningen uteslutits. Härom har beredningen likaledes yttrat sig i kap. I I I av den allmänna motiveringen. I 10 § 1 mom., som innehåller skatteskalan för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga, har intagits den i kap. IV av allmänna motiveringen behandlade regeln för erhållande av en maximering av skatten vid höga inkomster. Sålunda föreskrives i tredje stycket, att, skall statlig inkomstskatt uttagas med mer än 100 % av grundbeloppet, därav ej rnå föranledas, att den å någon del av den beskattningsbara inkomsten belöpande skatten uppgår till högre belopp än som motsvarar 70 % av denna inkomstdel. Beträffande 2 mom. av samma paragraf, som gäller skattesatserna för juridiska personer, hänvisas till kap. V i allmänna motiveringen. 1

SOU 1946: 5 s. 279.

*

266 Stadgandena i 13—23 §§ avvika från bestämmelserna i 21—22 §§ och 24—32 §§ i gällande förordning endast i så måtto, att vad som i den gällande förordningen sägs om beskattning av förmögenhet uteslutits. Den föreslagna bestämmelsen om ikraftträdandet innebär, a/tt förordningen om statlig inkomstskatt skall tillämpas från och med 1948 års ingång vid uttagande av preliminär skatt enligt det nya uppbördssystemet. Vid 1948 års taxering, som avser inkomster under år 1947, skola däremot de nuvarande bestämmelserna fortfarande gälla. Först vid den taxering, då 1948 års inkomster tagas till beskattning, d. v. s. vid 1949 års taxering, komma således de nya bestämmelserna att vinna tillämpning hos taxeringsmyndigheterna.

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt. I 10 § av den nuvarande förordningen om statlig inkomst och förmögenhetsskatt finnas bland annat föreskrifter om beräkning av värdet å fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen, ävensom om beräkning av kapitalvärdet av på livstid eller viss tid utgående ränta, avkomst eller förmån. Värdet å dylika tillgångar skall beräknas efter en räntefot av 5 % enligt vid förordningen fogade tabellerna I, I L I I I och IV. Med nuvarande ränteläge torde en räntefot av 5 % få anses alltför hög. Det kapitaliserade värdet blir härigenom vid förmögenhetsbeskattningen för lågt beräknat. Enligt beredningens mening borde en efter döt nuvarande ränteläget bättre anpassad räntesats ligga till grund för värderingen. Då emellertid beredningen inhämtat, att 1944 års allmänna skattekommitté ämnar upptaga denna fråga till övervägande, har beredningen ansett sig sakna anledning att taga densamma under omprövning. Bestämmelserna i ifrågavarande hänseende ha fördenskull fått oförändrade ingå i 4 § av beredningens förslag till författningstext. I detta sammanhang må erinras om att samma regler gälla för värderingen i förevarande hänseende enligt 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt. Såsom framgår av kap. VI i den allmänna motiveringen anser beredningen, att efter den av beredningen föreslagna omläggningen av skattesystemet förmögenhetsbeskattning av ekonomiska föreningar ej längre är motiverad. Det i 12 § 1 mom. c) i den nuvarande förordningen intagna stadgandet i detta hänseende har fördenskull fått utgå i 6 § 1 mom. av den av beredningen föreslagna författningstexten, vilken bestämmelse motsvarar 12 § 1 mom. i nuvarande förordning. Beredningen har därjämte vidtagit en redaktionell ändring i 6 § 1 mom. b) av den föreslagna författningstexten. Enligt 12 § 1 mom. b) av den nu gällande författningen åligger skattskyldighet för förmögenhet bland annat vissa föreningar, samfund och stiftelser, »dock endast såvitt de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst». Detta stadgande bör uppenbarligen förstås på så sätt, att skattskyldighet för viss förmögenhet föreligger allenast under förutsättning

267 att skattskyldighet är förhanden för inkomsten av samma förmögenhet 1 . Stadgandet har emellertid vid tillämpningen på sina håll missuppfattats. Det har sålunda i ett ej ringa antal fall förekommit, att beträffande sammanslutningar med religiöst ändamål värdet å kyrkobyggnad, som enligt 5 § 1 mom. kommunalskattelagen är undantagen från skatteplikt till fastighetsskatt, beskalttats såsom förmögenhet, ehuru jämlikt 7 § g) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt inkomst av fastigheten genom dess begagnande för avsett ändamål icke skall beskattas. Denna tillämpning torde ha föranletts därav att dylika sammanslutningar äro skattskyldiga för annan inkomst. Beredningen har funnit lämpligt att i samband med den nu verkställda omarbetningen av författningstexten densamma förtydligas på så sätt, att enligt 6 § 1 mom. b) i förslaget skattskyldighet för förmögenhet åligger där angivna juridiska personer, såvitt och i den mån de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst. I 9—12 §§ ges föreskrifter om den statliga förmögenhetsskattens beräkning. Grunderna härför enligt beredningens förslag framgå av kap. VI av den allmänna motiveringen. Vid författningstextens utformning i övrigt ha de nuvarande båda förmögenhetsskatteförfattningarna lagts till grund. Beträffande de juridiska personer, som skola erlägga förmögenhetsskatt, föreslår beredningen, såsom framgår av den allmänna motiveringen, en proportionell skattesats av 1,5 °/oo. För att skatteplikt skall inträda förutsattes, att den beskattningsbara förmögenheten överstiger 5 000 kronor. Skatten skall enligt föreskrift i 11 § 2 mom. beräknas allenast å den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 5 000 kronor, varvid skatten dock lägst skall utgöra en krona. Övriga bestämmelser i författningsförslaget överensstämma i huvudsak med nu gällande föreskrifter i ifrågavarande hänseende och torde ej kräva närmare motivering. Bestämmelsen om ikraftträdandet är avfattad på motsvarande sätt som i förslaget till förordning om statlig inkomstskatt.

Taxeringsförordningen. Flertalet, ändringar i taxeringsförordningen sammanhänga med att den nuvarande förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ersattes av två särskilda författningar. Övriga ändringar äro i huvudsak följande. I 77 § 4 mom. har hänvisningen till § 3 mom. 2 mantalsskrivningsförordningen beträffande svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, ersatts 1 So RÅ 1944 ref. 8, enligt vilket ruttsfall Stockholms högskolas studentkår ansetts icke pliktig erlägga skatt för förmögenhet i vad denna hänför sig till sådan del av kårhusfastighetens taxeringsvärde, som jämlikt 5 § 1 mom. kommunalskattelagen u n d a n t a g i t s från skatteplikt till fastighetsskatt.

268 av en hänvisning till motsvarande stadganden i den nya folkbokföringsföroreningen (14 § 2 mom. och 36 § 1 mom.). I 78 §, som innehåller föreskrifter om taxeringsnämndsordförandens åligganden, har punkten g) i stadgandets nuvarande lydelse, som avser skyldighet för taxeringsnämndsordförande att i vissa fall meddela underrättelse till annan taxeringsnämndsordförande om medgivet familjeavdrag för barn, fått utgå. Detta medför ändrad beteckning å de följande punkterna i samma paragraf. Föreskriften i 86 § fjärde stycket alfct till ledning för påföring av pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering skall för envar, som vid taxeringsårets början uppnått 17 men ej 65 års ålder, antecknas beräknat taxerat belopp enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt har i förslaget i överensstämmelse med den år 1946 antagna lagen om folkpensionering ändrats i så måtto, att anteckning om beräknad taxerad inkomst enligt förordningen om statlig inkomstskatt skall ske för envar, som vid taxeringsårets början uppnått 17 men ej 66 års ålder. I 90 § 3 mom. i dess nuvarande lydelse stadgas, att, därest i fråga om stiftelse grundbelopp för den i statliga inkomst- och förmögenhetsskatten ingående bottenskatten skall beräknas enligt 18 § 2 mom. a) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, åligger det taxeringsnämndens ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev med allmänna posten tillsända stiftelsen underrättelse därom. Med detta stadgande avses de s. k. familjestiftelserna. Stadgandet har i förslaget omformulerats i så måtto, att ifrågavarande underrättelseskyldighet skall föreligga, då i fråga om stiftelse den statliga inkomstskatten skall beräknas enligt 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller den statliga förmögenhetsskatten skall beräknas enligt 11 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt. En ändring av motsvarande slag har skett i 123 § 2 mom. sista stycket, som avser extra ordinär besvärsrätt i dylika fall. Enligt 97 a § i dess nuvarande lydelse må taxeringsintendent eller medlem av länsprövningsnämnd icke efter taxeringsårets utgång hos nämnden framställa yrkande, som avser samma års taxering, med vissa angivna undantag, varibland namnes fall, som avses i 16 § andra stycket lagen om folkpensionering. Sistnämnda paragraf innehåller i sitt första stycke en föreskrift därom att angående besvär över påföring av pensionsavgift genom debiteringsförrättare gäller vad om besvär över fel vid debitering av kronoutskylder är stadgat. I andra stycket av 16 § sägs, att vill någon, som icke taxerats till beskattningsbart belopp, klaga över att högre pensionsavgift än den lägsta blivit honom påförd, skola dock besvären anföras hos prövningsnämnd. Någon föreskrift av sist angivet slag finnes icke i den år 1946 antagna lagen om folkpensionering. I 22 § av nämnda lag sägs allenast, att om debitering och uppbörd av pensionsavgifter stadgas i uppbördsförordningen. Besvär över påföring av pensionsavgift skall således numera alltid föras i den ordning som

269 •om besvär över debitering är stadgad. Med hänsyn härtill har i beredningens torslag i 97 a) § taxeringsförordningen hänvisningen till 16 § andra stycket lagen om folkpensionering fått utgå. Motsvarande ändring har vidtagits i 104 a) §. I 141 § 3 mom., som tidigare innehållit ett numera upphävt stadgande, har intagits den i kap. VI av den allmänna motiveringen omnämnda föreskriften om straffansvar för den, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift rörande förmögenhet vilken skolat i deklarationen upptagas. Därav har föranletts vissa ändringar även i 144 § 1 mom., som innehåller föreskrifter om åtal och forum vid åtal. Enligt 145 § 4 mom. tredje stycket i dess nuvarande lydelse må vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning åt ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna samt åt taxeringskonsulenterna m. m. sammanlagt utgöra högst ett belopp motsvarande 3 % av grundbeloppet för hela riket av den i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten ingående bottenskatten, sådant grundbeloppet beräknats enligt taxeringsnämndernas beslut. Genom den nu föreslagna omläggningen av skattesystemet måste givetvis en annan regel för maximeringen av ifrågavarande ersättningar utformas. Beredningen har därvid sökt konstruera denna regel så, att den, tillämpad på det nya skattesystemet, skall giva ungefärligen samma resultat som den nu gällande bestämmelsen medfört vid nuvarande skattesystem. Vid 1945 års taxering kan grundbeloppet för hela riket av den i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten ingående bottenskatten beräknas till 386,7 7 miljoner kronor. Maximibeloppet för ifrågavarande ersättningar utgjorde sålunda vid 1945 års taxering, beräknat efter 3 96, 11,6o miljoner kronor. De faktiskt utbetalade ersättningarna understiga emellertid betydligt nämnda maximibelopp. Enligt från finansdepartementet inhämtad upplysning ha dessa ersättningar under innevarande år utgjort 3,c 9 miljoner kronor. Enligt den av beredningen föreslagna lydelsen av ifrågavarande bestämmelser skall maximibeloppet för dessa ersättningar utgöra en procent av dels grundbeloppet för hela riket av den statliga inkomstskatten för i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt avsedda skattskyldiga dels och den statliga inkomstskatten för hela riket beträffande i 10 § 2 mom. samma förordning avsedda skattskyldiga, allt beräknat i enlighet med taxeringsnämndernas beslut. Med denna formulering skulle maximiregeln, vid tillämpning av de av beredningen föreslagna beskattningsgrunderna å skatteunderlaget vid 1945 års taxering, motsvara ett belopp av omkring 11,8 miljoner kronor.

Uppbördsförordningen. Den av beredningen föreslagna omläggningen av statsbeskattningén kommer, om förslaget genomföres, att föranleda ett flertal ändringar i uppbördsförordningen. Särskiljandet av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten i två från varandra fristående skatter medför sålunda vissa rent redaktionella ändringar i åtskilliga stadganden i denna förordning. Men även vissa änd-

270 ringar av saklig innebörd torde bliva erforderliga. Såsom exempel härå må nämnas, att beredningens förslag rörande ortsavdragen vid statsbeskattningen kan antagas giva anledning till ändrade bestämmelser i fråga om skattetabellerna för beräkning av preliminär A-skatt. Med hänsyn till att enligt beredningens förslag barnantalet ej kommer att inverka på den statliga utan endast på den kommunala skattens storlek synes även en ändring av bestämmelserna om jämkning av preliminär skatt kunna ifrågakomma. Enligt de nuvarande bestämmelserna i detta hänseende skall jämkning alltid ske, därest sådan ändring skett i skattskyldigs barnantal, vartill hänsyn skall tagas vid taxering under året näst efter inkomståret. Då vissa av de ändringar, som sålunda kunna ifrågakomma, förutsätta ett övervägande ur uppbördsteknisk synpunkt samt beredningen inhämtat, att uppbördsförordningen i vissa andra avseenden kommer att inom den närmaste tiden bliva föremål för översyn, har beredningen icke ansett sig böra utarbeta, något förslag till författningstext beträffande de av beredningens förslag föranledda ändringarna. Beredningen förutsätter därvid, att vid den blivande översynen av uppbördsförordningen jämväl beaktas de konsekvenser, som föranledas av beredningens förslag.

Förordningen om kupongskatt. De av beredningen föreslagna ändringarna i denna förordning äro av rent redaktionell karaktär och sammanhänga med att förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ersattes av två särskilda författningar.

Lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Även den föreslagna ändringen i denna lag är av rent redaktionell natur.

Förordningen med vissa föreskrifter i anledning ay upphävandet av förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen om särskild skatt å förmögenhet. T. ett stort antal författningar omnämnes förordningen om statlig inkomstoch förmögenhetsskatt eller förordningen om särskild skatt å förmögenhet eller användas beteckningar, som förekomma i dessa båda författningar. Sålundla förekomma ofta benämningarna »taxerat belopp», »beskattningsbart belopp» och »beskattningsbar förmögenhet». Detta är fallet ej allenast i författningar av skatterättslig natur utan även i författningar av annan art. Såsom exempel å det sistnämnda slaget av författningar kan nämnas, att i den under innevarande år antagna lagen om folkpensionering pensionsavgiftens storlek ä r beroende av den avgiftspliktiges enligt förordningen om statlig inkomst- oc-h förmögenhetsskatt för året taxerade belopp. För ett flertal socialpolitiska anordningar, exempelvis de nuvarande livsmedelsrabatterna och de fria sonnmarresorna för barn, gäller, att åtnjutandet av dessa förmåner gjorts beroende av storleken av vederbörandes till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara belopp.

271 Den av beredningen föreslagna omläggningen av det statliga skattesystemet medför i vissa hänseenden betydande förändringar i de förut begagnade beteckningarnas sakliga innebörd. Barnavdragens avskaffande vid den statliga beskattningen innebär sålunda, att begreppet till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst enligt beredningens förslag kan avsevärt avvika från det nuvarande begreppet till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp. I sådana fall, då tillgodonjutandet av viss förmån är beroende av den beskattningsbara inkomstens storlek, bör fördenskull skattesystemets omläggning föranleda en omprövning av villkoren för förmånens tillgodonjutande. Att en sådan omprövning skulle företagas i detta sammanhang är givetvis uteslutet. Även om sålunda en omprövning av sådana bestämmelser, som beröras av den föreslagna omläggningen av det statliga skattesystemet, bör äga rum, synes det vara önskvärt, om sådana författningsändringar, som enbart ha en terminologisk innebörd kunde undvikas. Visserligen skulle i detta sammanhang kunna göras en inventering av de författningar, där de tidigare benämningarna utan vidare synas kunna ersättas av de nya. Bortsett från att detta skulle leda till framläggandet av ett synnerligen omfattande författningskomplex, föreligger därvid den risken, att en del författningar kunde bliva förbisedda. Man 'torde även kunna utgå ifrån att sådana fall kunna förekomma, där tveksamhet kan råda, huruvida införandet i en författning av de nya beteckningarna endast har en terminologisk innebörd. Detta torde bäst kunna bedömas genom ett övervägande på varje särskilt område var for sig. Såsom exempel på sådana ändringar, som endast ha en rent terminologisk innebörd, må anföras vissa stadganden i förordningen om utskiftningsskatt, nämligen dels i 2 § att med utskiftat belopp förstås vad bolaget på visst angivet sätt utger till delägare och som icke enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är att hänföra till utdelning från bolaget, dels ock i 8 § att taxering till utskiftningsskatt skall ske i den kommun, där bolaget skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Även förordningen om ersättningsskatt innehåller bestämmelser av liknande slag. Såsom ovan nämnts torde genom skattesystemets omläggning ändringar i respektive författningar i många fall komma att bliva erforderliga. Även med beaktande härav har det synts beredningen vara en lämplig anordning, att i en särskild författning såsom ett slags övergångsbestämmelse de nya benämningarna anknytas till de äldre. Beredningen har fördenskull framlagt ett förslag till förordning med vissa föreskrifter i anledning av upphävandet av förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen om särskild skatt å förmögenhet. Enligt detta förslag skall, såvida icke i annan ordning meddelade föreskrifter annat föranleda, vad i lag eller förordning sägs angående förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt avse förordningen om statlig inkomstskatt eller, där fråga är om förmögenhet, förordningen om statlig förmögenhetsskatt,

272 förordningen om särskild skatt å förmögenhet avse förordningen om statlig förmögenhetsskatt, till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp avse till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp avse till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst, samt enligt förordningen om särskild skatt å förmögenhet beskattningsbar förmögenhet avse enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt beskattningsbar förmögenhet. Beredningen vill ytterligare understryka, att vad sålunda föreslagits endast är att betrakta såsom en säkerhetsåtgärd för underlättande av en anpassning på olika områden till de nya skatteförfattningarna.

Förordningen om kvarlåtenskapsskatt. Beträffande bestämmelserna i förslaget till förordning om kvarlåtenskapsskatt hänvisas ;till vad som under kap. V I I I anförts i den allmänna motiveringen.

Förordningen om arvsskatt och gåvoskatt. Såsom i den allmänna motiveringen för kvarlåtenskapsskatten anförts, skola arvs- och testamentslotter utläggas, först sedan den kvarlåtenskapsskatt, som blivit fastställd, avdragrts från behållningen respektive, om den avlidne var gift, från hans andel av behållningen. I anledning härav har i 11 § 1 mom. införts en föreskrift av innehåll, att sådant avdrag skall ske, innan arvs- och testamentslotterna beräknas. 16 § innehåller föreskrift, att åberopat arvskifte icke får läggas till grund för arvsbeskattningen, såvida sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares lotter enligt skifteshandlingen understiger vad som återstår av bobehållningen, sedan vissa angivna avdrag verkställts. Den föreslagna ändringen innebär endast, att vid den ifrågavarande beräkningen avdrag skall göras jämväl för fastställd kvarlåtenskapsskatt. I 19 § 1 mom. första stycket har vidtagits en ändring av huvudsakligen redaktionell art för att betona, att vid avdrag för tidigare erlagd skatt hänsyn icke får tagas till skatt, som enligt bestämmelserna i förordningen om kvarlåtenskapsskatt erlagts av gåvogivaren. Om en kvarlåtenskapsskatt av föreslagen konstruktion införes, måste möjlighet öppnas till efterbeskattning respektive återvinning, för den händelse fastställd kvarlåtenskapsskatt sedermera nedsättes respektive bestämmes till högre belopp. En ändring av kvarlåtenskapsskattens belopp medför automatiskt ändring av arvs- och testamentslotterna. Härav betingade föreskrifter ha införts i 32 och 59 §§. Av skäl, som anförts i den allmänna motiveringen för kvarlåtenskapsskatten, har den ytterligare skattebelastning, som kvarlåtenskapsskatten innebär, befunnits påkalla en utsträckning jämväl av den i 52 § angivna tid, inom vilken

273 skatt enligt arvsskatteförordningen skall erläggas. Tiden har föreslagits förlängd från tre till sex veckor. Förordningen angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. I 1 § andra stycket har införts en bestämmelse om att jämväl ärenden angående kvarlåtenskapsskatt skola upptagas i bouppteckningsprotokollet. Den föreslagna anordningen är en tämligen självklar följd av den ifrågavarande beskattningens nära anknytning till bouppteckningens inregistrering och arvsskatteärendena. En hänvisning till förevarande författningsrum har givits i 39 § förordningen om kvarlåtenskapsskatt. Förordningen angående expeditionslösen. Enligt 16 § denna förordning äger part icke utbekomma för inregistrering ingiven bouppteckning, förrän erforderligt belopp för stämpelbeläggning enligt bestämmelserna i arvsskatteförordningen blivit inbetalat och för stämpelns anskaffande erforderlig tid därefter tilländagått. Denna bestämmelse synes böra utvidgas att omfatta jämväl den stämpelbeläggning, som skall ske jämlikt föreskrifterna i förordningen om kvarlåtenskapsskatt.

18 — 1616 46

274 Särskilda yttranden. 1) Särskilt yttrande av herrar JElon Andersson

och

Sundén.

Inkomstbeskattningen av fysiska personer. Vid avvägningen av skattebördan för fysiska personer har en majoritet 1 inom beredningen stannat för att föreslå, att en skattelättnad genomföres för de lägre inkomsttagarna, medan en skärpning vidtages såvitt gäller högre inkomster. Av betänkandet s. 159—163 framgår, att två omständigheter härvid varit avgörande, nämligen för det första att den kommunala beskattningen och framför allt den indirekta beskattningen hårdast drabba de lägre inkomsterna, och för det andra att den under kriget inträdda skatteskärpningen relativt sett träffat de mindre inkomsttagarna mera än de större. Yad till en början det förstnämnda av de sålunda anförda skälen angår, har i betänkandet (s. 162) återgivits vissa i en bilaga till 1944 års statsverkspro position intagna uppgifter angående skattetrycket genom den indirekta beskattningen. Beredningens majoritet framhåller själv, att resultatet av ifrågavarande undersökning blivit starkt kritiserat. Bland annat har professorn vid Handelshögskolan i Stockholm Arthur Montgomery i ett den 28 juni 1944 dagtecknat utlåtande påvisat, att trycket från konsumtionsbeskattningen icke utan vidare kan jämföras med den belastning på skattedragarna, som den direka beskattningen utövar. Professor Montgomery gör i detta sammanhang åtskillnad mellan å ena sidan skatter, som äro oundvikliga, och å andra sidan pålagor, vilka medborgarna ha möjlighet att genom anpassning av konsumtionen helt eller delvis undvika. Till gruppen oundvikliga skatter hänföras den direkta beskattningen och likaså den allmänna omsättningsskatten, medan varuskatten delvis anses ha annan karaktär. Tobaks- och alkoholskatterna,, vilka väga särskilt tungt i den indirekta beskattningen, måste däremot betraktas såsom skatter, vilka kunna undvikas eller vilkas tryck i vart fall kan modereras. Ej heller kan man bortse från att alkoholbeskattningen också motiverats med andra än rent finanspolitiska synpunkter, nämligen nykterhetspolitiska, även om detta senare syfte torde trätt i bakgrunden under krigstiden. Det lär emellertid icke kunna helt bestridas, att den indirekta beskattningen drabbar de lägre inkomsttagarna jämförelsevis hårdare än de högre. På grund härav måste en lättnad i den indirekta beskattningen, i synnerhet om den genomföres för oundgängliga nödvändighetsvaror, komma särskilt de lägre inkomsttagarna till del. I detta sammanhang må erinras om, att första särskilda utskottet vid 1946 års riksdag i sitt utlåtande nr 2 över propositionen nr 222 förordat, att den allmänna omsättningsskatten avvecklas med utgången av 1

Herrar Bärg, Brandt, Hermansson, Olsson, Rubbestad ocb Sjödahl.

275 juni månad 1947, eventuellt tidigare. Likaledes förtjänar beaktas, att 1946 års riksdag med bifall till Kungl. Mftj:ts proposition nr 357 beslutit en sänkning av skatten på kaffe från 65 till 35 öre per kg. Den lättnad i beskattningen, som därmed åstadkommes, överstiger väsentligt den lindring i den direkta skattebördan, som ifrågasattes genom nu föreliggande förslag om ändringar i inkomstbeskattningen. Om lättnaden i konsumtionsbeskattningen relativt sett i betydligt mindre utsträckning kommer de högre inkomsttagarna till del, bör hänsyn till detta förhållande kunna tagas vid utformningen av den direkta beskattningen. Man bör således uppmärksamma, att de lägre inkomsttagarna redan genom sänkningen av de indirekta skatterna erhålla en större kompensation än den, vilken kommer de högre inkomsttagarna till del, och att hänvisningen till de indirekta skatternas tyngd följaktligen icke kan med samma styrka åberopas för en kompenserande sänkning av den direkta beskattningen för de lägre inkomsttagarnas vidkommande. Vad härefter beträffar det andra av majoriteten anförda huvudmotivet för en ändrad avvägning av den direkta statliga inkomstbeskattningen av fysiska personer, nämligen att inkomst- och förmögenhetsskatten under kriget ökats i högre grad för små inkomsttagare än för större sådana, åberopar majoriteten en statistisk undersökning, vars resultat redovisas i en å s. 163 i betänkandet intagen tabell. I denna tabell har beräknats skattehöjningen i olika inkomst skikt från 1939 till 1945. För en inkomst på 2 000 kronor har skatten sålunda stegrats från 13 till 34 kronor, vilket ger till resultat en skatteökning med 161,5 %. Den på motsvarande sätt beräknade skatteökningen utgör exempelvis för en inkomst på 3 000 kronor 159,5 %, för en inkomst på 20 000 kronor 134,2 %, för en inkomst på 40 000 kronor 118,4 % samt för en inkomst på 200 000 kronor 100,9 %. Den använda beräkningsmetoden ger icke en allsidig och klar bild av verkningarna i olika inkomstskikt av de under kriget vidtagna skärpningarna av inkomst- och förmögenhetsskatten. I sakens natur ligger, att när utgångvärdet av skatten är litet, kan även en i absoluta tal ringa ökning av beloppet innebära en betydande procentuell skattestegring, medan omvänt, om utgångsvärdet är högt, en i absoluta tal betydande stegring kan resultera i en väsentligt mindre procentuell skattehöjning. Det av majoriteten på denna punkt förda resonemanget bygger på antagandet, att en skattehöjning från 2 % till 5 % i ett inkomstläge är ekonomiskt alldeles likvärdig med en skattehöjning från 20 % till 50 % i ett annat inkomstläge. Ett dylikt betraktelsesätt är dock knappast rimligt, om man beaktar, att inkomsterna erfarenhetsmässigt i stor utsträckning äro bundna för fasta utgifter. Vill man få en mera gripbar och verklighetstrogen bild av skattetryckets stegring, synes man böra ställa frågan: Med hur många procent har den efter skattens gäldande behållna inkomsten minskats under krigsåren? I tabell I har från denna utgångspunkt en beräkning verkställts av den behållna inkomstens utveckling. Om verkningarna av skatteskärpningen mätas på nu angivet sätt, finner man, att tendensen varit rakt motsatt den, som majoriteten på grundval av

276 Tabell I. S k a t t

Behållen inkomst

2 000 3 0O0 4 000 6 000 8 000 10 000 20 000 40 000 60 000 100 000 200 000

13 37 82 176 285 405 1373 4 462 8 391 17 «47 45 4' i4

34 96 210 451 726 1026 3 216 9 745 17 955 36 9H7 91 216

1987 2 963 3 918 5824 7715 9 595 18 627 35 538 516(-9 82 153 154 596

1966 2 904 3:90 5 549 7 274 8 974 16 784 30 255 42 045 63 013 108 7*4

Procentuell minskning av don behållna inkomsten

Skatteökning kr.

Inkomst före skatt

21 59 128 275 441 621 1813 5 283 9 564 19 140 45 812

1-1

2-o 8-8 4-7 5'7 6-5 9-9 14-9 18-5 23-3 29-6

sina beräkningar funnit; tendensen har därjämte gjort sig gällande med större styrka. Högre inkomster ha procentuellt sett fått vidkännas en väsentligt kraftigare beskärning än lägre inkomster. I verkligheten har ökningen av skattebelastningen även enligt den av osa tillämpade beräkningsmetoden varit större än som framgår av ovan intagna tabell I. Beaktas nämligen minskningen i penningvärdet, som kan uppskattas till en tredjedel under den ifrågavarande perioden, blir reduceringen av den behållna inkomsten än kraftigare. Detta förhållande kan belysas genom en omräkning av den å s. 165 intagna tabellen, vilken åsyftar att visa verkningarna, av skatteförändringarna, under förutsättning dels att 1945 års inkomster kompenserats för prisstegringen, dels att ortsavdragen justeras på det sätt, majoriteten föreslagit. Om nämnda sammanställning utformas så, att den direkt tar sikte på utvecklingen av den efter skattebetalningen behållna inkomsten i olika skikt, får den det utseende, som framgår av tabell IX. Tabell II. 1

Inkomst i 1938 års penningvärde

2 000 3 000 4 000 6 OOO 8 000 10 000 20 000 40 000 60 000 100 000 200 000

2 Skatt kr.

13 37 82 176 285 405 1373 4 462 8 391 17 847 45 404

3 Behållen inkomst enligt 1939 års taxering

1987 2 963 3 918 5 824 7 715 9 595 18 627 35 538 51609 82 153 154 596

4 Inkomst i 1945 års penningvärde

3 000 4 500 6 000 9 O00 12 000 15 000 30 000 60 000 90 0O0 150 000 300 000

5 Skatt kr.

8 177 349 755 1223 1809 5 931 17 602 31768 6:? 218 150 956

7 Behållen inkomst enligt 1945 års taxering

Enligt kol. 6 behållen inkomst, reducerad till 1938 års penningvärde

2 992 4 323 5 651 8 245 10 777 13 191 24 069 42 398 58 232 86 782 149 044

1995 2 882 3 767 5 497 7 185 8 794 16 046 28 265 38 821 57 855 99 363

8 Minskning av den behållna inkomsten

kr.

%

— 8 81 151 327 530 801 2 581 7 273 12 788 24 298 55 233

— 0-4 2-7 3-9 56 6-9 8-3 13-9 20-5 24-8 29-6 35'7

277 Av det nu återgivna materialet framgår alltså, att verkningarna, av de sedan år 1939 vidtagna skatteskärpningarna varit med avseende å den behållna inkomsten kraftigare i de övre inkomstlägena än i cle nedre. Då det rådande samlade skattetrycket likväl torde få anses särskilt kännbart drabba de mindre inkomsttagarna, synes det motiverat, att den skattelättnad, som nu ifrågasattes, i relativt sett större utsträckning kommer dessa skikt till godo. Men clen verkställda utredningen har samtidigt ådagalagt behovet av en skattelättnad även för högre inkomsttagare eller ger i vart fall stöd åt uppfattningen, att det icke framstår som berättigat att ytterligare skärpa skattetrycket för de senare grupperna. Vad härefter angår inkomstskatteskalans utformning, blir denna i viss mån beroende av de belopp, till vilka ortsavdragen bestämmas. Såvitt gäller ortsavdraget för gift skattskyldig, kunna vi ansluta oss till vad beredningens majoritet föreslagit, nämligen att avdragen fastställas till i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp I I 2 625 kronor, i ortsgrupp I I I 2 750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Avdragen för ensamstående böra däremot bestämmas till belopp, något understigande de av majoriteten förordade, nämligen till 1 400 kronor i ortsgrupp I, 1 500 kronor i ortsgrupp II, 1 600 kronor i ortsgrupp I I I , 1 700 kronor i ortsgrupp IV samt 1 800 kronor i ortsgrupp V. Jämkningen av sistnämnda slag av ortsavdrag står i visst samband med strävandena att åvägabringa en utjämning mellan villkoren för familjer och ensamstående. Det bör uppmärksammas, att barnavdragens syfte bland annat varit att åstadkomma en utjämning av försörjningskostnaderna mellan barnfamiljer och ensamstående eller barnlösa, ej mellan olika inkomstskikt inbördes. Denna synpunkt bör vara vägledande, även om en annan metod än avdragsformen kommer till användning för att genomföra en förbättring av barnfamiljernas villkor. Av utredningar, som verkställts i frågan om familjebeskattningen, har dock framgått, att det icke låter sig göra att — med de statsfinansiella möjligheter, som stå till buds — inom skattesystemets ram eller med anlitande av allmänna barnbidrag förverkliga en fullständig utjämning av de skiljaktigheter i levnadskostnader, som bestå mellan olika familjetyper respektive mellan familjer och ensamstående. Vidare är att märka, att om barnavdragen avskaffas, leder detta till en höjning av skatten för barnfamiljer, som, därest dessa befinna sig i högre inkomstlägen, icke kompenseras genom det av beredningens majoritet föreslagna systemet med bidrag, till vilket förslag även undertecknad Andersson anslutit sig. Ej ens det av undertecknad Sundén förordade systemet med alternativt bibehållande av rätten till barnavdrag möjliggör full kompensation för barnkostnaderna. Under sådana förhållanden kan det icke anses tillfredsställande, om familjerna i de högre inkomstskikten skulle genom skatteskalans utformning få vidkännas en ytterligare skatteskärpning, vilken skulle drabba dem utan hänsyn till förekomsten av barn. E n möjlighet att utan åsidosättande av det statsfinansiella intresset i huvudsak undanröja sistnämnda, enligt majoritetsförslaget uppkommande merbelastning öppnar sig emellertid, om — på sätt vi här förordat

278 — ortsavdragen för ensamstående bestämmas till belopp, som med 200 kronor understiga de av majoriteten föreslagna, och om de därigenom uppkommande inkomsttillskotten för statsverket disponeras för en jämkning nedåt av skatten i skalans övre skikt. Denna jämkning bör avvägas åtminstone så, att en skatteskärpning för familjer i nu berörda inkomstskikt praktiskt sett helt kan undvikas, även när skatten uttages med 110 % av grundbeloppet. Såsom den i betänkandet (s. 142—146) lämnade redogörelsen utvisar, kunna goda skäl anföras till förmån såväl för att skatteskalan i dess helhet blir rörlig som för att — i likhet med vad för närvarande gäller — de högre skikten bindas i en fast skala. Om den förstnämnda metoden väljes, leder detta till, att en eventuell förhöjning av uttagningsprocenten drabbar alla inkomstskikt proportionellt, liksom omvänt en eventuell sänkning av uttagningsprocenten kommer lägre och högre inkomsttagare i lika mån till godo. Väljes åter den senare metoden, medför detta, att de högre inkomsterna vid ökad uttagningsprocent få en jämförelsevis mindre skattehöjning än de lägre inkomstskikten, medan en skattesänkning däremot får proportionsvis större verkan för de lägre inkomsterna. Frågan, vilketdera av de nämnda systemen — det med en helt rörlig eller det med en endast delvis rörlig skala — som bör tillämpas, hålla vi här öppen. Vi vilja endast uttala, att om det senare systemet befinnes vara att föredraga, det inkomstläge, vid vilket den fasta skatteskalan skulle börja, lämpligen synes kunna fastställas till 14 000 kronor mot för närvarande 8 000 kronor. På grundval av dessa överväganden ha vi stannat för två alternativa förslag till skatteskala, av vilka det ena (alternativ I) innebär helt rörlig skatt, och det andra (alternativ II) kännetecknas av att skalan uppdelas i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt. Förslagen framgå av tabell I I I . Tabell III. Skatteskala. Beskattningsbart belopp 1 000 kr.

0- 1 1- 2 2- 3 3- 4 4- 6 6- 8 8 - 10 1 0 - 14 14— 18 1 8 - 24 2 4 - 30 3 0 - 40 4 0 - 60 60-100 100-200 200Anm.

Skiktprocent Alt. I I Alt. 1 rörlig

10 11 12 14 16 18 20 24 28 32 34 40 45 50 60 66

10 11 12 14 16 18 20 24 24 24 24 24 24 24 24 24

fast

— — — — — — —.

4 8 10 16 21 26 36 42

Summa

10 11 12 14 16 18 20 24 28 32 34 40 45 50 60 66

Vid bi da alternativen h a r marginalskatten begränse ts till 70 %.

279 Oavsett vilketdera alternativet som väljes bör gälla, att skatten icke i något skikt må överstiga 70 %. Med hänsyn till skalans konstruktion kan denna regel aktualiseras endast i händelse skatten skulle komma att uttagas med mer än 105 % av grundbeloppet. För bedömandet av förslagens verkningar har i efterföljande tabeller (IV A och IV B) sammanställts exempel å skattens storlek vid olika uttagningsprocent av grundbeloppet för skattskyldiga i skilda inkomstlägen i ortsgrupp III ävensom å skillnaden i skatt i jämförelse med nuvarande skatt. Såvitt gäller gifta skattskyldiga (utan barn) ger skalan upp till en inkomst av 15 000 kronor samma resultat som det, vilket föranledes av majoritetens förslag. I inkomstskiktcn därutöver medför skalan en genomgående lättnad i förhållande till majoritetsförslaget. Vid en uttagningsprocent av 100 inträder en likaledes generell skattelindring även i förhållande till nuvarande skattesystem. Sker uttagningen däremot efter 110 % av grundbeloppet, blir effekten Tabell IV A. Tillämpning- av skatteskalan enligt tabell III: skattebelopp, ortsgrupp III. Ensamstående

F a m i l j er Inkomst kr.

Vid 100 % uttagning kr.

Vid 110 % uttagning Alt. I, kr.

Alt. I I , kr.

600 1000 1500 21)00

Vid 100 % uttagning kr.

Vid 110 % uttagning Alt. I, kr.

Alt. I I . kr

2 500 3 000 3 500 4 000

4 49 94

4 54 103

4 54 103

71 121 180 242

78 133 198 266

78 133 198 266

4 500 5 000 6 000 7 000

143 192 299 420

157 212 329 462

157 212 329 462

307 379 539 712

338 417 593 783

338 417 593 783

8 000 10 000 12 000 15 000

851 1178 1752

936 1 296 1927

612 936 1296 1927

896 1300 1756 2 404

1430 1 932 2 645

986 1430 1932 2 645

20 000 25 UO0 40 000 50 000

2 888 4 222 8 924 12 648

3177 4 644 9 823 13 912

3171 4 612 9 645 13 579

3 649 5 089 10 014 13 867

4 014 5 598 11015 15 254

3 998 5 546 10 794 14 863

100 000 200 000 500 000 1 000 000

34 265 87 000 263 841 560 834

37 692 95 700 283 794 598 824

36 276 91171 274 492 582 292

35 620 88 626 265 630 562 630

39 182 97 489 285 691 600 691

37 696 92 862 276 346 584 146

Alt. I med helt rörlig skatt. » I I med rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt fr. o. m. 14 000 kronors beskattningsbart belopp. Vid båda alternativen har marginalskatten begränsats till 70 %.

280 Tabell IV B. Tillämpning ar skatteskalan enligt tabell III: skillnad mot nuvarande skatt, ortsgrupp III. Familjer Inkomst kr.

E n 8 a ni s t å e n d e

Skillnad i skatt från nuv. Nuv. skatt kr.

Vid 100 % Vid 110 % uttagning uttagning kr. Alt. I, kr. Alt. II, kr.

Skillnad i skatt från nuv. Nuv. skatt kr.

Vid 110 % Vid 100 % uttagning uttagning kr. Alt. I, kr. Alt. l l , k r .

600 1 000 1500 2 000

8 33

— 8 — 33

— 8 — 33

— 8 - 33

10 43 93

— 10 — 43 — 67

— 10 — 43 — 64

— 10 — 43 — 64

2 500 3 000 3 500 4 000

62 96 153 210

-

62 92 - 104 — 116

— 62 — 92 — 99 - 107

— 62 — 92 — 99 - 107

162 222 279 337

— 91 — 101 — 99 — 95

— 84 — 89 — 81 — 71

— 84 — 89 - 81 - 71

4 500 5 000 6 000 7 000

268 325 451 588

— 125 - 133 - 152 — 168

— 111 — 113 — 122 — 126

— 111 — 113 — 122 — 126

396 465 605 756

— 89 — 86 — 66 — 44

— 58 — 48 — 12 + 27

+

8 000 10 000 12 000 15 000

726 1026 1363 1978

- 170 - 175 — 185 — 226

— 114 - 90 - 67 - 51

-

114 — 90 — 67 — 51

918 1278 1705 2 445

— 22 + 22 + 51 — 41

+ 68 + 152 + 227 + 200

+ 68 + 152 + 227 + 200

20 000 25 000 40 000 50 000

3 216 4 690 9 745 13 686

-

— 39 — 46 + 78 + 226

-

45 78 - 100 — 107

3 875 5 348 10 576 14 626

— 226 — 259 — 562 — 759

+ + + +

+ + + +

36 987 — 2 722 + 705 9L2I6 — 4 216 + 4 484 275 194 - 11 353 + 8 600 584 569 — 23 735 + 14 255

— 711 — 45 - 702 — 2 277

38 067 - 2 449 92 447 - 3 821 276 576 - 10 946 585 951 - 23 321

100 000 200 000 500 000 1 000 000

328 468 821 - 1 038

139 250 439 628

58 48 12 27

123 198 218 237

+ 1 115 — 371 t 5 042 + 415 + 9 115 — 230 + 14740 — 1805

Alt. I mec . helt rörlig skatt. » I I mec rörlig bo ttenskatt och en fast tilläggsska tt fr. o. in. 14 000 kr anors besk ittningsDart belopp. Vid båda a ternativen lar marginalskatten begränsats til 1 70 %.

beroende på, vilketdera av de båda alternativen som väljes. Vid tillämpning av alternativ I med en helt rörlig skala inträder en viss, låt vara procentuellt sett föga betydande höjning för inkomster på 40 000 kronor och däröver. Alternativ II, med en delvis fast skala, medgiver däremot även vid en uttagningsprocent av 110 en genomgående skattesänkning jämfört med nuvarande skatter. Sänkningen är emellertid i de högsta skikten procentuellt sett så liten, att man snarast kan anse skattebelastningen konstant. För ensamstående åter medför den av oss föreslagna skalan vid 100 % uttagning skattelindring för inkomster upp till något över 8 000 kronor. Höjes uttagningen till 110 %, kommer gränsen mellan skattelindring och skattehöjning att gå strax ovanför en inkomst av 6 000 kronor. Vid en tillämpning av skalan uppkommer i förhållande till nuvarande skatteintäkter följande inkomstbortfall för statsverket.

281 Inkomstbortfall, milj. kr. Uttag 110 % Uttag 100 % I n k o m s t e r under 12 000 kronor: Familjer Ensamstående

Alt. II 117 78 195

Summa

117 78 195

— 1

5 Totalt

200 Inkomster över 12 000 kronor

139 96

Alt. I

Inkomstbeskattningen av juridiska personer. Den av flertalet ledamöter 1 i skatteberedningen föreslagna höjningen av inkomstskatten för aktiebolag och därmed jämställda juridiska personer är enligt vår åsikt icke motiverad och kan vara ägnad utlösa ej önskvärda återverkningar på företagsamheten och kapitalbildningen. Av den i betänkandet lämnade redogörelsen för skatteutvecklingen under kriget framgår (s. 76 jämförd med s. 166—167), att bolagsskatten höjts från 13 % år 1939 till 32 % för närvarande. Ökningen utgör följaktligen 146,2 %. Denna höjning är så betydande, att kravet på en ytterligare stegring ej står i god samklang med den principiella ståndpunkt beredningens majoritet intagit i föregående avsnitt av betänkandet. Majoriteten har nämligen — låt vara på skäl som vi icke kunna finna godtagbara — funnit en skattelindring befogad för fysiska personer i sådana inkomstlägen, där den relativa skatteskärpningen under kriget uppgått till i runt tal 150 % eller något därunder, medan en skatteskärpning ansetts berättigad, när den relativa skattehöjningen understigit i runt tal omkring 140 %. Emellertid ligger den argumentering, majoriteten anför till förmån för en höjning av bolagsbeskattningen, på ett annat plan. Sålunda framhålles, att delägarna, i aktiebolag mestadels torde ha inkomster av sådan storleksordning, att skatteskärpning för dem inträder enligt majoritetens förslag till inkomstskatt för fysiska personer. Vidare anföres, att i aktiebolagens inkomster ingår förutom avsättning för den å inkomsten belöpande skatten — dels vad som utdelas till delägarna och som beskattas hos såväl delägare som bolaget, dels den del av inkomsten, som fonderas hos bolaget. Majoriteten tager emellertid icke ställning till frågan om hur bolagsbeskattningen rent teoretiskt skall motiveras och lämnar följaktligen därhän, huruvida denna beskattning skall betraktas såsom ett komplement till inkomstbeskattningen av fysiska personer eller som en beskattning, avsedd att direkt träffa bolagen. Beträffande den del av bolagens inkomster, som fonderas, bör dock enligt majoritetens mening en skärpning av delägarnas inkomstbeskattning motsvaras av en skärp1

Herrar Bärg, Brandt, Hermansson, Olsson, Rubbestad och Sjödahl.

282 ning även av den fonderade delen av bolagsvinsterna, enär eljest en rubbning skulle inträda i den gällande avvägningen av beskattningen. Vid behandlingen av frågan om fysiska personers inkomstbeskattning ha vi sökt påvisa, att grunden för majoritetens förslag om en skärpning av skatten för skattskyldiga i högre inkomstskikt icke är hållbar, enär den under kriget för dessa kategorier av inkomsttagare genomförda skattehöjningen haft längre gående verkningar med avseende å den behållna inkomsten än fallet varit beträffande den skärpning av beskattningen, som samtidigt drabbat smärre inkomsttagare. Kedan med hänsyn härtill måste vi ställa oss avvisande till förslaget om en ytterligare höjning av bolagsbeskattningen. Men även mot de övriga leden i majoritetens argumentering torde befogade invändningar kunna göras. Antagandet att aktiebolagens delägare i regel återfinnas i de högre inkomstskikten är på intet sätt bestyrkt. I vart fall torde så många undantag numera finnas från denna sats, att det icke framstår som rimligt att åberopa den för det ändamål, som nu är i fråga. Principiellt viktigare torde emellertid vara den invändning, som följer av bolagsbeskattningens anordning som en dubbelbeskattning. Denna innebär — såsom ovan framhållits — att aktiebolagens vinster i princip beskattas såväl hos vederbörande bolag som hos dess delägare. I den mån vinsten utdelas, skulle den alltså komma att träffas redan av den skattehöjning, som majoriteten föreslår för inkomsttagare i högre skikt. Något behov av en kompletterande beskattning för denna del av inkomsten torde alltså icke ens från majoritetens utgångspunkt förefinnas. Beredningens flertal har slutligen funnit det angeläget att söka påvisa, att en viss skärpning av bolagsbeskattningen icke skulle kunna befaras medföra hämmande verkningar med avseende å företagsamheten. Såsom stöd härför har i första hand helt allmänt åberopats föreliggande möjligheter för aktiebolagen att konsolidera sin ställning samt att skapa dolda reserver. Därjämte har beredningen återgivit en statistisk sammanställning rörande inkomster och investeringar inom industrien 1937—1944, vilken utförts inom Industriens utredningsinstitut och vilken anses giva ytterligare belägg för majoritetens ståndpunkt. Häremot må till en början anföras, att bolagens ökade konsolideringsmöjligheter —• vilkas värde ingalunda skall bestridas — tillkommit bland annat för att tjäna det samhälleliga syftet att hålla produktionen och sysselsättningen uppe under en eventuell lågkonjunktur. Överhuvudtaget syfta konsolideringssträvandena och den föreliggande tendensen till fondering av bolagens vinster till att säkerställa bolagets — den juridiska personens — utveckling och finansiella styrka. Åtminstone när det gäller större företag och i synnerhet bolag, vilkas aktier noteras på börsen, är det ganska verklighetsfrämmande att föreställa sig, att konsolideringsåtgärderna i främsta rummet ske för — de ofta tillfälliga — aktieägarnas räkning. I långt högre grad motiveras sådana åtgärder av en önskan att underlätta företagets expansion utan att det behöver sätta sig i skuld. Delägarna kunna visserligen få indirekt gagn därav, men

283 väsentligen allenast på så sätt att en jämn utdelning kan upprätthållas under växlande konjunkturer. Mera direkta torde emellertid fördelarna vara för de anställda, som få större säkerhet för kontinuerlig sysselsättning och därmed ökad trygghet. Med hänsyn till det anförda kan det knappast anses välbetänkt att av fiskaliska hänsyn nu minska aktiebolagens konsolideringsmöjligheter. Vad åter beträffar den refererade undersökningen från Industriens utredningsinstitut må framhållas, att ifrågavarande bokslutsanalys icke upplagts med tanke på att utreda beskattningens inverkan på företagsamheten och konsolideringssträvandena.. Eeclan på denna grund måste det anses vanskligt att draga slutsatser i dessa hänseenden ur det föreliggande materialet. Framför allt är det emellertid att märka, att detta material endast besitter en mycket begränsad representativitet. Det omspänner för det första allenast cirka 25 % av hela industrien och det avser för det andra endast en viss typ av företag, nämligen större, sedan ett antal år bestående sådana. Undersökningen utsäger däremot intet om de mindre och nybildade företagens konsolideringsmöjligheter, enär bolag av dessa typer icke inbegripas i granskningen. Det torde emellertid kunna hävdas, att en hög bolagsbeskattning verkar särskilt hämmande å utvecklingen och konsolideringen av just smärre och nybildade aktiebolag. Av det anförda torde framgå, att såväl principiella som finanspolitiska skäl kunna anföras emot den av beredningens majoritet förordade skatteskärpningen för aktiebolag, vilken uppgår till icke mindre än 25 % av den redan nu höga bolagsskatten och följaktligen går ännu längre än som föreslagits för fysiska personer; det torde å andra sidan vara svårt att andraga några bärande allmänekonomiska motiv till förmån för en sådan skärpning. Vi kunna därför icke förorda en höjning av den nuvarande beskattningen för aktiebolag och därmed likställda juridiska personer. I detta, sammanhang vilja vi erinra om, att gällande skattelagstiftning öppnar en möjlighet till differentiering av grundbeloppsprocenten vid beskattning av fysiska personer å ena sidan och vid beskattning av juridiska personer å andra sidan. Vid behandlingen av förevarande fråga uttalade 1938 års riksdag, att denna anordning kunde bliva av stort värde särskilt med hänsyn till möjligheten att under en utpräglad lågkonjunktur stödja näringslivet genom fastställande av lägre uttagningsprocent för affärsdrivande juridiska personer än för andra skattskyldiga. Det principiella betraktelsesätt, som ligger till grund för detta uttalande, äger enligt vår mening alltjämt giltighet. Skulle en mera väsentlig konjunkturnedgång komma att inträda, bör alltså en sänkning av bolagsbeskattningen tagas under övervägande. Förmögenhetsbeskattningen. Mot vad i betänkandet (s. 177—185) anföres i frågan om särskiljande av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten i två från varandra fristående skatter ha vi intet att erinra. Däremot kunna vi icke giva vår anslut-

284 ning till den av beredningens majoritet 1 förordade skalan för den nya fristående förmögenhetsskatten. Vid behandlingen av sistnämnda fråga erinras i betänkandet om, att vid 1938 års skattereform förutsattes, att av den sammanlagda statsbeskattningen av fysiska personer omkring 80 % skulle utgå i form av inkomstskatt och omkring 20 % i form av förmögenhetsskatt. Enligt verkställda beräkningar utgöra dessa procenttal med utgångspunkt från de på grund av 1945 års taxering debiterade statsskatterna 91,5 respektive 8,5 (betänkandet s. 185). Av den lämnade redogörelsen inhämtas vidare, att de totala intäkterna för fysiska personers inkomster sedan år 1938 mer än femdubblats, medan de totala skatteintäkterna för förmögenhet ungefär fördubblats. Med rätta uttalas emellertid, att ökningen av de totala skatteintäkterna icke ger någon större ledning vid bedömandet av skattebelastningens storlek. I stället har förebragts ett omfattande statistiskt material, som åsyftar att belysa förhållandet mellan den relativa ökningen av skatt å förmögenhet å ena sidan och skatt av arbetsinkomst å andra sidan. Det framhålles, att detta material ger vid handen, att skatteskärpningen, sedan det nuvarande skattesystemet antogs år 1938, med hänsyn tagen till penningvärdets fall varit avsevärt större för inkomst än för förmögenhet, ävensom att beträffande förmögenheterna skatteökningen är relativt stor för de mindre och medelstora förmögenheterna men förhållandevis ringa för de största förmögenheterna. Dessa slutsatser vila emellertid på en uppfattning av förmögenhetskattens natur och konstruktion, vilken torde vara främmande för vår på detta område gällande skattelagstiftning. Förmögenheten är enligt svensk skatterätt väl beskattningsnorm men icke skattekälla. Låt vara att regeln ej är utan undantag, så avses dock förmögenhetsskatten principiellt skola gäldas icke av kapitalet utan av de därur härflytande intäkterna. Det är mot bakgrunden av denna åskådning de nuvarande skatteskalorna utformats, och jämväl gällande reduktionsregel uppbäres av enahanda tanke. Vid sådant förhållande kan det icke vara principiellt riktigt att, såsom beredningens majoritet gör, verkställa en jämförelse mellan förmögenhetsskattens utveckling ställd i relation till förmögenheterna, å ena sidan, och arbetsinkomstens procentuella utveckling, å andra sidan. I stället torde med varandra böra jämföras utvecklingen av skattetrycket, å ena sidan för ren förmögenhetsm&owzs^ å andra sidan för ren arbetsinkomst. I ett föregående avsnitt av detta särskilda yttrande ha vi hävdat, att en verklighetstrogen bild av skattetryckets utveckling vinnes genom en beräkning av den i olika inkomstskikt efter skattens gäldande behållna inkomsten. I enlighet härmed har i vidstående tablå (tabell V), som utgör en sammanställning och bearbetning av de i betänkandet, s. 188, intagna exemplen, med varandra jämförts å ena sidan den beskärning, som rena förmögenhetsinkomster fått vidkännas till följd av skattehöjningarna under kriget, och å andra sidan den motsvarande begränsningen av lika stora arbetsinkomster. 1

I d e t t a fall bestående av herrar Bärg, Brandt, Hermansson, Olsson och Sjödahl.

285 Tabell V. Jämförelse mellan verkningarna av krig-sårens skalteskärnning-ar för dels rena förmögenhetsinkomster, dels rena arbetsinkomster.

Förmögenhet, kr.

Inkomst av förmögenhet, kr.

i 945

A. 100 000 150 000 200 000 300 000 300 000 450 000 500 000 750 000 1 000 000 1 500 000 3 00O 000 4 500 000

19 i b

MinskBehållen ning av del itv förbehållen Arbetsinkomst, mögenhetsförmögenkr. inkomsten hetsinkomst 1939—1945 1945 1939 1939 1945

Behållen del uv arbetsinkomsten

99-4 98-1

97-1 92-3 89-6 84-1 75-2 59-5

Minskning av liehållen arbetsinkomst 1939—1945

Förmögenheten (intages förräntad efter S

3 000 4 500 6 000 9 000 9 000 13 500 15 000 22 500 30 000 45 000 90 000 135 000

93-7 88-5 85-2 79-9 71 7 57-i

866 77-1

703 60s 44: 21-7

— 7-6 — 12-9 —17-5 — 24-5 - 37-7 -62-0

4 500 3 000 9 000 6 000 9 000 13 500 15 000 22 500 30 000 45 00U 90 00O 135 000

97o 95-3 91-5 83 2

B. Förmögenhet'n antages förräntad efter 4 %. 4 000 6 000 99-o 95i 100 000 150 000 4 000 6 000 94i 86-4 — 8-2 8O00 12O00 97-3 905 2<i0 000 300 000 8 000 12 000 89-4 77 T, - 13-2 12 000 18 OoO 962 86-8 800 00< 450 0n0 12 000 18 000 86-3 70l -18-7 500 000 750 000 20 000 30 00O 80-7 60-5 — 25 'o 20 00O 30»-00 94o 80-7 1 000 000 1 500 000 40 000 60 000 7o'3 45-8 — 37-5 40 000 60 000 89-4 71-o 3 000 000 4 500 000 120 000 180 000 59-7 26 3 — 56-1 120 000 180 000 81i 55-8

— a— 5— 7'

— 11— IT — 28-

7-o 9s 14-1 20-6 31-2

I b å d a fallen h a r j u s t e r i n g skett för den u n d e r p e r i o d e n i n t r ä d d a prisstegringen. Av vår u n d e r s ö k n i n g framgår otvetydigt, att f ö r m ö g e n h e t s i n k o m s t e r n a g e n o m s k a t t e s t e g r i n g a r n a u n d e r g å t t kraftigare b e s k ä r n i n g a r än arbetsinkomsterna. D e t t a gäller i alla skikt, men t e n d e n s e n är särskilt m a r k e r a d vid s t o r a f ö r m ö g e n h e t s i n k o m s t e r . M e d a n s å l u n d a ägaren av en f ö r m ö g e n h e t p å 3 miljoner k r o n o r m e d 3 % a v k a s t n i n g före kriget fick b e h å l l a 57,i % av i n k o m s t e n , h a r b e h å l l n i n g e n av en likvärdig förmögenhet n u m e r a r e d u c e r a t s till 21,7 %, vilket i n n e b ä r en m i n s k n i n g av i n k o m s t e n efter skatt m e d 62 %. F ö r en s k a t t s k y l d i g m e d lika s t o r i n k o m s t , h ä r r ö r a n d e av arbete, var b e h å l l n i n g e n efter s k a t t 1939 83,2 % och 1945 59,5 %, vilket innebär, att den b e h å l l n a i n k o m s t e n i d e t t a fall r e d u c e r a t s m e d 28,5 %. M a j o r i t e t e n s r e s o n e m a n g i förevarande fråga synes e m e l l e r t i d lämna r u m för en y t t e r l i g a r e i n v ä n d n i n g , vilken vi äro b e n ä g n a t i l l m ä t a än s t ö r r e vikt. Majoriteten finner, a t t den avvägning av s k a t t e b ö r d a n mellan i n k o m s t och förmögenhet, som s k e d d e i s a m b a n d m e d 1938 års skattereform, n u m e r a h e l t blivit r u b b a d och a t t en förnyad avvägning för den skull u n d e r alla förh å l l a n d e n b ö r äga r u m , n ä r m a r e b e s t ä m t så a t t s k a t t e n å m i n d r e f ö r m ö g e n h e t e r helt slopas eller l ä t t a s , m e d a n den åter i fråga om s t ö r r e f ö r m ö g e n h e t e r skarpes. A r g u m e n t e r i n g e n visar, att de viktiga a v v ä g n i n g s s p ö r s m å l , som h ä r föreligga, b e d ö m t s allenast ur b e s k a t t n i n g s s y n p u n k t . D å förslaget om en ökad b e l a s t n i n g p å f ö r m ö g e n h e t e r n a i nu ifrågavarande form och parallellt med förslaget om e n k v a r l å t e n s k a p s s k a t t framlagts av m a j o r i t e t e n n ä r m a s t såsom en e r s ä t t n i n g för en ifrågasatt engångsskatt å f ö r m ö g e n h e t och pro-

286 blemet således ytterst gäller, i vad mån olika grupper — inkomsttagare respektive förmögenhetsägare — burit sin skäliga andel av kristidens bördor, är det emellertid uppenbart, att det icke kan avgränsas på det sätt som skest. Yid besvarandet av det ställda spörsmålet måste den statliga finanspolitiken behandlas som en odelbar enhet. Hänsyn kan icke tagas endast till skattepolitiken, utan jämväl penning- och räntepolitiken kräver beaktande. För skärskådande av problemet ur dessa vidare synpunkter ger redan det i förevarande betänkande framlagda faktiska materialet ett värdefullt underkg. Å s. 77 i betänkandet åskådliggöres utvecklingen av det till statlig inkomätoch förmögenhetsskatt taxerade beloppet för fysiska personer m. fl. åren 1939—1945. Å s. 78 lämnas vidare en sammanställning, utvisande förändringarna i de till särskild skatt å förmögenhet beskattningsbara beloppen för samma år. En jämförelse mellan de båda nämnda serierna ger vid handen, att de till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppen för fysiska personer m. fl. under perioden ifråga ökats med 61,5 %, medan däremot de förmögenheter, som träffas av särskild förmögenhetsskatt under samma tid ökats med allenast 21,4 %. Härav framgår således för det första, att inkomstskattens relativt ökade betydelse för de samlade skatteintäkterna icke enbart beror på skatteprocentens höjning utan i icke ringa grad bottnar i en tillväxt av de taxerade beloppen. Men jämförelsen leder även till en annan och för hela avvägningsproblemet viktigare slutsats. I de till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppen dominera de rena inkomsterna, medan däremot den anpart, som faller på förmögenhetsdelen, är relativt ringa. Ökningen av de taxerade beloppen med 61,5 % pekar därför i riktning mot att inkomsterna generellt sett tillvuxit i takt med eller snabbare än den samtidigt pågående prisstegringen, vilken senare — såsom i andra sammanhang framhållits — kan uppskattas till cirka 50 %. Emellertid finns jämväl material, som direkt belyser denna fråga för vissa viktigare inkomstgruppers vidkommande. I konjunkturinstitutets rapport över konjunkturläget hösten 1945 lämnas sålunda uppgifter för utvecklingen av de individuella löneinkomsterna från 1939 till 1945. Enligt dessa, delvis approximativa, uppgifter hade timförtjänsten för industriarbetare under den angivna perioden stigit med 46 %. Löneinkomsterna för lantarbetare hade samtidigt ökats med 70 ä 101 % samt för statsanställda med 41 %. Enligt' samma publikation hade jordbrukets inkomster åren 1938/39—1945/46 ökats med cirka 50 %, och vidare hade industriens redovisade nettoinkomster från de närmaste förkrigsåren fram till och med 1944 tillvuxit, enligt en uppskattning med cirka 50 %, enligt en annan med cirka 53 %. Anmärkas må, att löneinkomsterna från 1945 till 1946 i allmänhet torde ha stigit med ytterligare 5 å 10 %. Av det anförda torde sålunda klart framgå, att de viktigaste slagen av inkomster sedan tiden närmast före kriget i genomsnitt numera åtminstone fullt kompenserats för den inträdda prisstegringen. Däremot föreligger, såsom siffrorna för utvecklingen av de till särskild förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppen ge vid handen, en högst avsevärd underkompensation

287 åtminstone för ifrågavarande förmögenheter, d. v. s. sådana som överstiga 20 000 kronor. Denna disproportion är än mer påtaglig, om hänsyn jämväl tages till det inflytande, som ränteutvecklingen haft på förmögenhetsvärdena. Visserligen ligga räntesatserna för närvarande vid ungefär samma nivå, som de intogo närmast före krigsutbrottet, men tidigare vidtagna räntesänkningar hade strax före kriget ännu icke slagit igenom på viktiga avsnitt av kapitalmarknaden. Denna anpassning har ägt rum först senare och i etapper, och därjämte har den tidigare relativt vida marginalen mellan räntan på olika slag av placeringar numera väsentligt minskats. Principiellt har en sänkning av räntefoten den effekten, att en fast avkastning kommer att motsvaras av ett högre kapitalvärde. Den leder med andra ord till en »uppblåsning» av förmögenheternas nominella belopp. Därest en viss förmögenhet avkastar 5 000 kronor och den normala förräntningen är 5 %, blir förmögenhetens värde 100 000 kronor. Sjunker däremot normalförräntningen till 4 %, men bibehålies avkastningen på 5 000 kronor, ökas avkastningens kapitaliserade värde, d. v. s. förmögenheten, med 25 % eller till 125 000 kronor. Den förändring kapitalräntan undergått sedan augusti 1939 är, som nyss antytts, icke enhetlig. Räntan på bankinsättningar är i stort sett oförändrad. Däremot har den genomsnittliga avkastningen å dagligen noterade aktier sjunkit från 4,7 o % i augusti 1939 till mellan 3, a o och 3,7 5 % för närvarande. Bruttoavkastningen på välbelägna stadsfastigheter inklusive riskpremie för bristande uthyrning utgjorde som regel 1938/39 8 % på det investerade toppkapitalet, medan förräntningen för närvarande utgör endast 6 % och därunder. Inteckningsräntan för sekundärlån inom 75 % av fastighetsvärdet har från 1938/39 sjunkit från 4Va % till 3 Va å 3 3 / 4 %. Den viktigaste posten i större förmögenheter utgöres i allmänhet av aktier. I sådana förmögenheter ingå ofta jämväl fastighetsplaceringar. Banktillgodohavanden spela däremot regelmässigt i dylika förmögenhetskomplex en relativt underordnad roll. Den under kriget inträdda sänkningen av genomsnittsförräntningen för större förmögenheter torde med ledning av nu anförda uppgifter kunna uppskattas till åtminstone 0,7 % eller från lågt räknat 4,3 % till cirka 3,6 %. Denna minskning av normalförräntningen motsvarar vid fast placering med given avkastning en höjning av det kapitaliserade värdet, d. v. s. av förmögenheten, med i det närmaste 20 %. Självfallet kan ej förutsättas, att förmögenhetsavkastningen i allmänhet kunnat hållas fullt konstant; på grund av konverteringar eller kostnadsstegringar torde avkastningen åtminstone på betydande delbelopp av större förmögenhetskomplex ha sjunkit absolut sett. Men den nu återgivna utvecklingen har likväl i viss utsträckning otvivelaktigt • bidragit till en höjning av de beskattningsbara förmögenhetsbeloppen, som icke motsvaras av en ökad avkastning utan i stället utgör en ren spegelbild av nedgången i räntan. I den mån så varit fallet, motsvaras den siffermässigt redovisade ökningen av de beskattningsbara förmögenhetsbeloppen — vilken såsom nämnts redan i

288 sig måste betecknas såsom ringa i förhållande till den inträdda penningvärdeförsämringen — icke av en verklig förstärkning av förmögenhetsägarnas skattekraft. Den slutsats, vartill det nu anförda leder och vars räckvidd sträcker sig längre än till den föreliggande frågan, är i första hand, att det icke synes sakligt motiverat att nu i samband med den årliga beskattningen uttaga ett ökat belopp av förmögenheterna i allmänhet. Med avseende å utformningen av den nya fristående förmögenhetsskatten, förorda även vi att förmögenheter ej överstigande 20 000 kronor undantagas från sådan skatt. Detta i och för sig leder, såsom i Bilaga 5 till betänkandet påvisas, till en relativt ringa intäktsförlust, nämligen 5 a 6 miljoner kronor. Med beaktande av nu nämnda skattefrihetsgräns föreslå vi följande skiktskala: — 20 000 ...... 0 °/oo 20 000— 50 000 5 °/oo 50 000— 100 000 6 %o 100 000— 150 000 7 °/oo 150 000— 200 000 8 °/oo 200 000— 300 000 10 °/oo 300 000—1 000 000 ] 2 °/oo 1000 000— • 14 °/oo Enligt verkställda uppskattningar skulle genom den av oss föreslagna skalan erhållas ett belopp, som oväsentligt överstiger den sammanlagda förmögenhetsskatten vid 1944 års taxering. Hur skalan skulle verka i olika förmögenhetslägen belyses i följande sammanställning. Tabell VI. Förmögenhetsskatt Förmögenhet i kronor i kronor

20 000 30 000 40 000 50 000 60 000 7<>000 80 000 90 000 100 OOO 150 000 200 000 300 000 500 000 1 000 000 2 000 000 5 000 000

50 100 150 210 270 330 390 450 800 1200 2 200 4 600 10 600 24 600 66 600

i °/oo av förmögenheten

1-7 2-5

3-o 35 39 4-i 4-3 4-5

58 6-0 7-3 9'2 106 12-3 13-8

289 Såsom i betänkandet framhålles, är en jämförelse med förmögenhetsskatten enligt nuvarande skattesystem i hög grad vansklig, då verkningarna äro beroende av storleken av den skattskyldiges totala inkomst, oberoende av vilken källa denna härflyter. Helt allmänt torde dock kunna sägas, att för de vanligast förekommande kombinationerna av inkomst och förmögenhet den av oss förordade skalan medför någon skärpning för ägare av medelstora förmögenheter. Denna jämkning uppåt betingas väsentligen av en önskan att inom förmögenhetsbeskattningens ram kompensera skattefriheten för förmögenheter understigande 20 000 kronor. De i betänkandet föreslagna bestämmelserna om reduktion av förmögenhetsskatten i vissa fall för förmögenhet ej överstigande 100 000 kronor (understundom även för något större förmögenhet) finna vi oss kunna biträda. I motsats till beredningens majoritet hålla vi emellertid före, att behov därjämte finnes av en generell reduktionsregel för fall, då avkastningen är relativt sett ringa. Vi förorda därför, att vid sidan av den nya speciella reduktionsregeln även nu gällande allmänna begränsningsregel för framtiden upprätthålles med den formella jämkning, som betingas av skattesystemets omläggning. En sådan bestämmelse motiveras av vår uppfattning, att förmögenhetsskatten bör betraktas såsom skatt å förmögenhetsavkastningen och att de samlade skatterna sålunda principiellt och i allmänhet icke böra få tilllåtas stiga till sådant belopp, att kapitalet måste tillgripas för deras gäldande. Arvs- och gåvobeskattningen. Den ståndpunkt, som vi i det föregående vid behandlingen av frågan om förmögenhetsbeskattningen intagit, innebär, att förmögenhetsägarna burit åtminstone den andel, som kan anses skälig, av kristidens bördor, dels genom den kraftiga höjningen av skatten på förmögenhetsinkomster, dels och framfor allt genom den reduktion av förmögenheternas realvärde och skattekraft, som orsakats av penningvärdeförsämringen och räntenedgången under kriget. Härav följer, att vi icke kunna acceptera tanken på en engångsskatt på förmogenheter. Lika litet som vi äro beredda att giva vår anslutning till förbiaget om att i stället för uttagandet av en engångsskatt höja den årliga förmögenhetsskatten, kunna vi förorda, att det svenska arvsskattesystemet, på sätt majoriteten 1 föreslagit, påbygges med en särskild kvarlåtenskapsskatt. Till de överväganden ur rättvisesynpunkt, som i första hand varit bestämmande för den av oss sålunda intagna ståndpunkten, komma ett flertal principiella och praktiska invändningar, vartill förslaget om kvarlåtenskapsskatt synes giva anledning. Den ingående kritik, som vid tidigare tillfällen anforts emot en sådan skatteform, kan icke anses vederlagd genom den nu verkställda utredningen. Alltjämt framstår det för rättskänslan stötande, att kvarlåtenskapsskattens gradering sker i förhållande till dödsboets storlek med följd att den som är ensam arvinge till en mindre förmögenhet endast behöver vidkännas ett relativt ringa avdrag på arvet, medan den som ärver 1

Herrar Biirg, Brandt, Hermansson, Olsson och Sjödahl.

19—1616 46

290 samma eller kanske mindre belopp tillsammans med flera arvingar i ett större dödsbo, får sin lott väsentligt reducerad. Den rent formella omständigheten, att kvarlåtenskapsskatten utformas som en pålaga på dödsboet såsom självständig juridisk person, kan icke rubba nu nämnda sakförhållande. Kvarlåtenskapsskatten motiveras principiellt såsom en uppskjuten förmögenhetsskatt. Den betraktas som en skuld till samhället, vilken uppkommer i samma mån som exempelvis en sparsam man underlåter att helt konsumera sina inkomster — något som givetvis står honom fritt; denna skuld förfaller till betalning vid en tidpunkt, som han själv icke bestämmer eller kan förutse, och den kan få verkningar, som ofta nog icke kunna på förhand överblickas. Bortsett från att denna motivering näppeligen kan accepteras av det allmänna rättsmedvetandet, skulle, såsom ofta framhållits, konsekvensen kräva, att vid skattens uttagande beaktas den tidrymd under vilken förmögenheten disponerats. Så har endast delvis skett i det nu föreliggande förslaget. Hänsyn tages däri endast till förmögenheter, som i livstiden tillfallit den avlidne genom vissa speciella slag av fång, nämligen arv, testamente och gåva. Värdet av denna modifikation begränsas emellertid därigenom, att den gäller allenast under förutsättning att den på dylikt sätt förvärvade förmögenheten innehafts under en tid av högst 5 år. Härav följer, att den i tidigare sammanhang gjorda invändningen om att kvarlåtenskapsskatten utmätes utan hänsyn till den tid arvlåtaren ägt förmögenheten och sålunda utan hänsyn till den nytta han haft av densamma, alltjämt i huvudsak kvarstår ovederlagd. Av kvarlåtenskapsskattens karaktär av uppskjuten förmögenhetsskatt skulle logiskt följa, att endast sådana förmögenhetsdelar, som principiellt kunna bli föremål för årlig förmögenhetsskatt också träffas av kvarlåtenskapsskatt. Viktiga avsteg från denna princip göras emellertid i det föreliggande förslaget, utan att någon motivering därför lämnas. Sålunda skulle icke allenast, såsom redan majoriteten framhåller, egendom, vilken nedlagts i utlandet av utomlands bosatt svensk medborgare, utan jämväl tillgångar i form av lösörebo träffas av kvarlåtenskapsskatten. Särskilt sistnämnda förhållande torde i praktiken kunna leda till stötande resultat. Vad åter beträffar den närmare utformningen av reglerna för kvarlåtenskapsskatten, är i isynnerhet den omständigheten, att det beskattningsbara beloppets storlek blir beroende av frågan huruvida egendomsgemenskap föreligger eller icke, ägnad ingiva betänkligheter. Att makarna genom äktenskapsförord sätta reglerna om egendomsgemenskap ur kraft i syfte att freda vardera makens tillgångar från andre makens borgenärer bör rimligen icke få föranleda en i vissa lägen mycket kraftig höjning av kvarlåtenskapsskatten. Att så kan bli fallet, framgår omedelbart av följande exempel. Om en avliden person efterlämnar 200 000 kronor, blir kvarlåtenskapsskatten 7 250 kronor, därest giftorätt föreligger för efterlevande maken, men därest egendomsgemenskapen är upplöst och förmögenheten var den dödes enskilda egendom, ökas skatten med icke mindre än 20 000 kronor till 27 250 kronor. Pali sådana som det nu nämnda torde komma att bli ingalunda sällsynta, särskilt

291 när det gäller rörelseidkare. Resultatet är då också så mycket mer stötande, som den naturliga utvägen för en dylik person att skydda de efterlevande är att i livstiden samla ett kapital, som kan räcka till änkans och barnens försörjning. Med nuvarande ränteläge förslår en kvarlåtenskap på 200 000 kronor, i synnerhet om däri jämväl ingår lösörebo till mera betydande belopp, icke till mer än en relativt blygsam försörjning för de efterlevande, om flera barn finnas i äktenskapet och dessa äro minderåriga. En minskning av arvingarnas andel med 20 000 kronor kan i dylika fall bli mycket kännbar. Högeligen otillfredsställande ter sig även, att kvarlåtenskapsskattens utformning som en dödsboets gäld anses betinga, att legat icke beröras av. skatten, vilken i stället enbart kommer att drabba arvingars och universella testamentstagares lotter. I ett mycket stort antal fall, då legatarier insatts i testamenten, torde en sådan konsekvens stå i strid med testators vilja. Visserligen kan en person, som upprättat testamente, i allmänhet ändra detta i samband med den nya förordningens utfärdande, men det kan förväntas, att testator mången gång underlåter detta, antingen av oföretagsamhet eller på grund av bristande insikt om författningsbestämmelserna. Understundom kan testator vara förhindrad att, även om han så önskat, ändra testamentets bestämmelser, nämligen om han på grund av långvarig svår kroppssjukdom är därtill faktiskt oförmögen eller därest han på grund av senilitet eller sinnessjukdom förlorat sin rättsliga handlingsförmåga. Som en svaghet i den förebragta utredningen måste betecknas, att de ekonomiska återverkningarna av en kvarlåtenskapsskatt av den storleksordning det här gäller icke blivit på tillfredsställande sätt belysta. Med stöd av statistiska uppgifter rörande fördelningen på olika typer av tillgångar i ett stort antal dödsbon enligt inregistrerade bouppteckningar, söker beredningens majoritet visserligen göra troligt, att likviditetssvårigheter mera sällan komma att uppstå. För att underlätta skattens erläggande öppnas vidare möjlighet till anstånd med skattens gäldande och föreslås, att vissa slag av aktier och skuldebrev under närmare angivna förutsättningar skola kunna godtagas såsom skattelikvid. Dessa bestämmelser torde dock i ett mycket stort antal fall icke vara tillfyllest för att förhindra exempelvis att ett familjeföretag måste upplösas eller försäljas för uppbringande av likvida medel. Det kan befaras, att detta i sig icke önskvärda resultat ytterligare skarpes därigenom att försäljningen måste ske till underpris, eftersom säljaren befinner sig i tvångsläge. Detsamma kan för övrigt komma att inträffa vid realisation av minoritetsposter i bolag, vilkas aktier icke noteras på börs, samt av andelar i enkla bolag och kommanditbolag. Att dessa erinringar äro långt ifrån opraktiska, framgår av att det erfarenhetsmässigt är förenat med mycket betydande svårigheter att belåna dylika minoritetsintressen. Även när kvarlåtenskapen är nedlagd huvudsakligen i fast egendom skulle det, trots de nämnda betalningsreglerna, mången gång bliva svårt att fullgöra skattebetalningen, i synnerhet om egendomen utgöres av jordbruksfastighet med låg avkastning.

292 Av de nu behandlade bestämmelserna angående kvarlåtenskapsskattens betalning framgår icke klart, huruvida avsikten är, att staten skall behålla sådana aktier, som influtit i skattelikvid. Om så skulle komma att ske, måste även detta betraktas som ur principiella synpunkter olämpligt. Av den i Bilaga 11 till detta betänkande lämnade redogörelsen för arvsoch gåvobeskattningens utformning i olika länder kan inhämtas, att den svenska arvs- och gåvobeskattningen, om de nu av majoriteten förordade skärpningarna genomföras, skulle bli en av de strängaste i världen. I England finnes visserligen en kvarlåtenskapsskatt, som åtminstone i vissa skikt är hårdare än den nu föreslagna svenska skatten, men det är att märka, att det engelska skattesystemet icke känner någon särskild arvslottsbeskattning och framför allt att det icke inrymmer någon egentlig årlig förmögenhetsskatt. Skulle de på förmögenheterna och sparandet vilande pålagorna nu komma att stegras på det sätt, som majoritetens förslag till skärpning av skatterna på såväl förmögenhet som på arv och gåva innebär, kan detta näppeligen, enligt vår åsikt, undgå att få för företagsamheten och kapitalbildningen och därmed för det samhälleliga framåtskridandet olyckliga återverkningar. De konsekvenser, som torde kunna befaras, te sig desto mera betänkliga, som vad vårt land under de närmaste åren behöver är en ökad sparverksamhet, företagsamhet och kapitalbildning, om vårt folk skall kunna fullgöra ingångna ekonomiska förpliktelser mot utlandet och lösa angelägna inhemska produktionsuppgifter. På dessa grunder taga vi bestämt avstånd såväl från förslaget om införande av en särskild kvarlåtenskapsskatt som från förslaget om en i anslutning därtill genomförd skärpning av gåvobeskattningen. Barnen för skattesystemet. I fråga om den s. k. ramen för skattesystemet är det, såsom framgår av det anförda, vår uppfattning, att den av oss föreslagna inkomstbeskattningen av fysiska personer icke bör åtföljas av en skärpning av andra skatter. Principiellt böra skatteskärpningar icke vidtagas annat än i den mån så befinnes oundgängligen nödvändigt för täckande av utgifter. Utvecklingen av statens inkomster synes emellertid för närvarande tala för att en sådan skärpning ej är behövlig, under förutsättning av en samtidig sund avvägning av statens utgiftspolitik.

2) Särskilt yttrande av herr

Sundén.

Familjebeskattningen. Såsom framgår av den å s. 96 i förevarande betänkande lämnade redogörelsen har jag tidigare i annat sammanhang förordat, att barnbidrag till ett belopp av 200 kronor i princip skall utgå för varje barn från och med det andra, men att samtidigt rätt skall föreligga att efter därom i deklarationen

293 framställt yrkande med avstående av barnbidraget erhålla avdrag enligt nuvarande grunder. Mot barnavdragens avskaffande talar enligt min mening framför allt, att reglerna för den statliga inkomstbeskattningen, som bygger på principen om skatt efter förmåga, åsyftar att lämna existensminimum ograverat. Om barnavdragen avskaffas och ersättas med direkta bidrag, icke uppgående till mer än 200 kronor, skulle detta otvivelaktigt innebära en avvikelse från nämnda princip, även om själva barnbidraget icke beskattas. De nuvarande barnavdragen äro vidare större för det tredje och de följande barnen än för det första och andra. Denna bestämmelse ger uttryck för den befolkningspolitiskt riktiga tanken, att förmånerna skola bli större för cle större barnfamiljerna. Barnfamiljer med inkomster över 12 000 a 15 000 kronor skulle i samband med övergången från avdrags- till bidragssystem få sin ekonomiska ställning försämrad, vilket ur befolkningspolitisk synpunkt måste anses otillfredsställande. Denna försämring framstår som så mycket mindre önskvärd, som de skikt, vilka skulle drabbas därav, i stor utsträckning inrymma löntagare med en dyrbar utbildning bakom sig och med studieskulder att förränta och amortera. I många fall uppnås de relativt stora inkomsterna i dessa skikt därigenom att båda makarna inneha avlönad anställning eller driva rörelse. Familjer av denna typ ha ej sällan just på grund av hustruns förvärvsarbete jämförelsevis höga levnadskostnader, vilka emellertid icke — lika litet som amortering av studieskulder — i allmänhet äro avdragsgilla vid den statliga beskattningen. Den reform av familjebeskattningssystemet, som enligt mitt förmenande är ur befolkningspolitisk synpunkt motiverad, bör i första hand gå ut på att åstadkomma en utjämning av försörjningskostnaderna inom samma inkomstskikt mellan flerbarnsfamiljer och barnlösa familjer respektive ensamstående, icke däremot en utjämning mellan olika inkomstskikt. Beredningens övriga ledamöter ha visserligen (å s. 112 i betänkandet) uttalat, att föreliggande olikheter i fråga om familjeförhållanden och försörjningsbörda på ett eller annat sätt böra bli beaktade ehuru annorledes än inom skattesystemets ram, men de ha enligt min mening icke anvisat någon tillfredsställande utväg för lösningen av denna fråga. Den av mig förordade begränsningen av rätten till barnbidrag till att gälla endast från och med det andra barnet motiveras därmed, att det stöd, varom här är fråga, bör vara barnrika familjer förbehållet. Erfarenheterna från andra länder tala i samma riktning. I intet fall torde man nämligen, när det gäller jämförbara åtgärder, ha sträckt sig så långt som förordats av skatteberedningens övriga ledamöter, nämligen att stöd skall lämnas från och med första barnet. I ett undantagsfall, nämligen när det gäller ensamstående mödrar med barn, synes det dock befogat, att barnbidrag utgår redan från och med det första barnet. Även i detta fall bör det stå den skattskyldige fritt att efter yrkande få bidraget ersatt med avdrag. Med hänsyn till att beredningen föreslår, att den s. k. bankningen av-

294 skaffas såvitt gäller ortsavdragen för gifta och ensamstående skattskyldiga, och till att likformighet i detta hänseende bör eftersträvas, när det gäller barnavdragen, förordar jag, att bankningen slopas jämväl för de senares vidkommande. Vidare föreslår jag, att barnavdragen — i de fall då dylika skulle komma att utgå i stället för bidrag — bestämmas till enhetliga, icke dyrortsgraderade belopp, i princip avvägda efter de nu i mellersta ortsgruppen utgående avdragen ökade med 50 % med lämplig avrundning. Jag föreslår alltså för hela landet enhetliga barnavdrag av 800 kronor för de två första barnen samt 1 200 kronor för ett vart av de följande. Härigenom bevaras i princip den nuvarande ökningen av förmånerna för de större barnfamiljerna. Skäl synas mig slutligen icke föreligga för att, såsom föreslagits, sänka övre åldersgränsen för ovillkorlig rätt till bidrag från 18 till 16 år. Nuvarande åldersgräns bör sålunda bibehållas och iakttagas jämväl i de fall, då avdrag medgives i stället för bidrag. Såsom förutsättning för rätt till såväl bidrag som avdrag bör gälla, att vederbörande barns inkomst av arbete icke överstiger 600 kronor. Härvid bör hänsyn tagas endast till sådana intäkter, som äro att anse såsom skattepliktig inkomst. Årskostnaderna för det av mig förordade systemet torde kunna mycket approximativt uppskattas till brutto 145 a 150 miljoner kronor. Detta belopp bör emellertid reduceras med hänsyn till den ökade skatteintäkt, som skulle bliva en följd av att de familjer, vilka utnyttja bidragen, avstå från avdragen. Den härigenom föranledda minskningen torde kunna uppskattas till en tredjedel av de nuvarande barnavdragens sammanlagda belopp — 110 miljoner kronor — d. v. s. 37 miljoner kronor. Nettokostnaden för den av mig förordade reformen skulle, med reservation för uppskattningens osäkra karaktär, följaktligen bliva omkring 110 miljoner kronor. Förslaget skulle således för statsverket medföra en nettoutgift, som med cirka 50 miljoner kronor understiger kostnaderna för majoritetsförslaget. Att skillnaden ej blir större beror till icke oväsentlig del på att de av mig förordade lättnaderna för barnfamiljerna skulle generellt omfatta två årsklasser, som i regel ej skulle inbegripas i det av majoriteten föreslagna hjälpsystemet. I detta sammanhang vill jag nämna, att det synts mig i hög grad tveksamt, huruvida graderingen efter dyrort bör bibehållas, såvitt gäller ortsavdragen för familjer och ensamstående. J a g har dock icke ansett mig här böra framlägga förslag om ett förenhetligande även av dessa avdrag men vill framhålla, att det förefaller mig vida angelägnare att åvägabringa en utjämning mellan barnrika familjer å ena sidan och ensamstående respektive barnlösa och enbarnsfamiljer å andra sidan än att söka uppnå en kompensation för de i allmänhet mindre tungt vägande skiljaktigheterna i levnadskostnader mellan olika orter. En påtaglig tendens till minskning av dessa olikheter synes numera göra sig gällande. Om denna tendens i fortsättningen framträder i samma grad som hittills eller med stigande styrka, bör tiden snart vara mogen att släppa dyrortsgraderingen av ortsavdragen.

295 3) Särskilt yttrande av herr

Hermansson.

För den tidigare behandlingen av frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet har redogjorts i den till beredningens betänkande fogade bilaga 10. Av denna redogörelse framgår, att såväl de särskilda sakkunniga inom finansdepartementet, departementschefen som bevillningsutskottet och riksdagen år 1940 voro eniga om att en särskild värnskatt å förmögenhet borde uttagas. Enighet rådde jämväl därom, att detta förmögenheternas bidrag till täckning av krisperiodens utgifter lämpligen borde uttagas genom en engångsskatt. Uttagandet av denna engångsskatt uppsköts av två skäl: dels borde man vänta tills det rimliga omfånget av en dylik förmögenhetsskatt kunde bedömas, dels borde skatten uttagas vid en sådan tidpunkt, att olägenheterna av densamma för näringslivet och de enskilda medborgarna icke bleve alltför stora. Frågan om införande av denna engångsskatt aktualiserades genom vid 1944 och 1945 års riksdagar väckta motioner. I sitt betänkande nr 34 påpekade 1944 års bevillningsutskott, att det ansåg de vid 1940 års riksdag godkända synpunkterna på frågan om det bidrag förmögenhetsägarna borde lämna till täckande av kristidens utgifter fortfarande i det väsentliga äga giltighet. Bevillningsutskottet vid 1945 års riksdag anslöt sig likaså till den principiella uppfattning, som i ifrågavarande hänseende kommit till uttryck vid 1940 års lagtima riksdag. E n viss förskjutning måste sägas ha ägt rum i bevillningsutskottets inställning till frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet mellan 1940 och 1945 års riksdagar, även om detta icke direkt utsäges i utskottets betänkanden. Vid 1940 års riksdag anslöt sig bevillningsutskottet till den uppfattning, som framförts av de särskilda sakkunniga inom finansdepartementet, nämligen att »starka skäl tala för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna synas böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få karaktären av ett engångsoffer». I de sakkunnigas utredning motiverades icke mera ingående varför engångsskatteformen borde väljas. Det sades endast att »åtskilliga svårigheter äro förbundna med avvägningen av en värnskatt på förmögenhet, om denna liksom fallet synes bliva med värnskatten på inkomst skulle behöva uttagas under flera år». Andra former för skärpning av förmögenhetsbeskattningen nämndes icke i utskottets betänkande. Ännu år 1944 synes bevillningsutskottet i huvudsak ha stått kvar vid den tidigare inställningen, att en engångsskatt vore den lämpligaste formen för uttagande av värnskatt å förmögenheterna. För den utredning, som ansågs nödvändig, nämndes såsom frågeställningar i främsta rummet »den lämpligaste tidpunkten för uttagande av en engångsskatt å förmögenhet, likaså angående skattens utgörande i flera etapper m. fl. frågor». Samtidigt nämndes emellertid möjligheten av en omprövning av formerna för förmögenheternas tillskott. Formuleringen var emellertid mycket försiktig: »Vid denna utred-

296 ning kan det uppenbarligen icke vara uteslutet, att även andra former för förmögenheternas tillskott än ett engångsoffer komma till omprövning.» Bevillningsutskottet vid 1945 års riksdag anslöt sig, såsom redan anförts, »till den principiella uppfattning som i ifrågavarande hänseende kommit till uttryck vid 1940 års lagtima riksdag». Denna principiella uppfattning tolkades emellertid endast så, »att förmögenheterna i en eller annan form böra lämna sina särskilda bidrag till täckning av krisperiodens utgifter». Införande av en engångsskatt å förmögenhet ansågs sålunda icke i princip godkänt, utan formen för förmögenhetsskatten lämnades helt öppen. Detta underströks i anslutningen till den ovan anförda, mera försiktiga formuleringen av 1944 års bevillningsutskott. Denna anslutning skedde nämligen med följande ord: »Utskottet finner det för egen del vara angeläget, att en sådan omprövning sker.» I konsekvens härmed gick utskottets hemställan till riksdagen ut på, att denna i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, »att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt föranstalta om en utredning rörande de former, under vilka förmögenheterna böra bidraga till täckning av under krisperioden uppkomna utgifter». Majoriteten inom statsskatteberedningen har fullföljt denna förskjutning i inställningen till frågan om uttagande av en engångsskatt å förmögenhet, när den nu icke förordar införande av någon engångsskatt, utan i stället väljer att genom en skärpning av den årliga förmögenhetsbeskattningen kombinerad med en utbyggnad av arvsbeskattningen genomföra den ökade belastning av förmögenheterna, som ur olika synpunkter anses motiverad. Så länge kriget varade kunde det givetvis göras gällande, att det ur principiell synpunkt var likgiltigt om förmögenheternas bidrag till täckning av krisperiodens utgifter, d. v. s. den värnskatt å förmögenheterna som riksdagen uttalat sig för, uttoges i en eller flera omgångar. Det väsentliga var att en sådan värnskatt överhuvudtaget komme till införande. När kriget nu emellertid är slut sedan snart två år tillbaka måste läget sägas ha undergått en väsentlig förändring. Det förefaller svårt, för att icke säga omöjligt, att tänka sig någon annan form under vilken förmögenheterna i nuvarande läge kunna bidra till täckning av krisutgifterna än genom en engångsskatt. Det torde nämligen icke vara möjligt att upprätthålla betraktelsesättet, att den ökade skattebördan på förmögenheterna genom skärpning av den årliga förmögenhetsskatten och införande av kvarlåtenskapsskatt under en lång tidsperiod framåt skall betraktas som bidrag till utgifterna under åren 1939— 1945. E t t sådant betraktelsesätt förutsätter för övrigt att den skärpta årliga belastningen av förmögenheterna skulle avgränsas framåt i tiden, något som icke skett i det föreliggande förslaget. Detta betraktelsesätt förutsätter vidare, att höjningen av den årliga skattebelastningen å förmögenheterna blir av någorlunda hög storleksordning, så att förmögenhetemas bidrag till täckande av krisutgifterna icke uttages under orimligt lång tid. Med den av beredningen föreslagna höjningen om 70 miljoner kronor skulle det uppenbarligen dröja årtionden innan man kommer

297 iipp till en sammanlagd summa, som motsvarar vad tidigare nämnts i diskussionen om engångsskatten. Oavsett om man kan betrakta den av beredningen föreslagna skärpningen av den årliga förmögenhetsbeskattningen såsom en sådan värnskatt å förmögenhet, som redan år 1940 beslöts av riksdagen, men som icke kommit till uttagande, eller man motiverar denna skärpning ur andra utgångspunkter — vilket jag för min del icke finner svårt — synes det berättigat att därjämte en särskild engångsskatt å större förmögenheter utgår. Detta särskilt mot bakgrunden av den utveckling av skattebelastningen på inkomster respektive förmögenheter som ägt rum under krigsåren och som i beredningens betänkande sammanfattas sålunda, »att skattebelastningen under de senare åren okat avsevärt mera för inkomst än för förmögenhet samt att beträffande förmögenheterna skatteökningen är relativt stor för de mindre och medelstora förmögenheterna men förhållandevis ringa för de största förmögenheterna». Denna engångsskatt bör konstrueras efter följande huvudgrunder. Evad gäller frågan om skattskyldighet och skattepliktig förmögenhet ansluter jag mig i huvudsak till de synpunkter som anförts i bilaga 3 till den av professor Erik Lindahl utarbetade »Promemoria angående förutsättningarna för och verkningarna av en engångsskatt å förmögenhet i Sverige» (SOU 1942:52). Bestämmelserna i dessa stycken i den av beredningen föreslagna förordningen om statlig förmögenhetsskatt bör i huvudsak tillämpas, dock med vissa avvikelser i överensstämmelse med Lindahls förslag. E n följd av anknytningen till förmögenhetsskatteförordningen blir att aktiebolag och ekonomiska föreningar befrias från engångsskatt. Detta resultat finner jag högst otillfredsställande, allrahelst som jag hyser den principiella uppfattningen, att aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna borde vara skattskyldiga även när det gäller den årliga förmögenhetsbeskattningen. I detta sammanhang må erinras, att aktiebolag i regel varit skattskyldiga i övriga länder, där engångsskatt å förmögenhet uttagits (detta gäller exempelvis Norge och Danmark). För att icke såsom argument mot uttagande av en engångsskatt skall kunna anföras, att upprättandet av taxeringsuppgifter över förmögenheter fallande på aktiebolag och ekonomiska föreningar (några dylika taxeringsuppgifter finnas som bekant för närvarande icke) skulle draga orimligt lång tid och försena uttagandet av skatten till en sådan tidpunkt, att det ekonomiska läget måhända avsevärt hade förändrats, har jag emellertid icke ansett mig böra yrka att aktiebolag och ekonomiska föreningar skola vara skattskyldiga till engångsskatten. För att icke engångsskattens uttagande skall föranleda ekonomiska svårigheter för ägarna av smärre förmögenheter, bland vilka böndernas huvudmassa torde utgöra det stora flertalet, föreslår jag att gränsen för det skattefria beloppet sättes så pass högt som vid 40 000 kronor. Detta betyder att endast ett par procent av samtliga yrkesutövare kommer att beröras av engångsskatten. Enligt uppgifterna vid 1943 års taxering utgjorde nämligen antalet förmögenhetsägare med över 40 000 kronor i förmögenhet icke flera än sam-

298 manlagt 89.887. Engångsskatten blir sålunda i den föreslagna utformningen en skatt enbart på de stora förmögenheterna. Skatten bör förslagsvis utgå efter följande skatteskala, som i huvudsak är densamma som i Lindahls promemoria anförda skatteskala enligt alternativ I. Förmögenhetsbelopp mellan (1 000 kr.)

Engångsskatt å förmögenhet i %

0— 40 40— 80 80— 150 150— 300 300—1 000 1 000—

8-oo 975 11-60 1325

15-oo

Engångsskattens storlek i vissa konkreta fall framgår av följande tabell. Förmögenhet i kr.

45 000 50 000 60 000 80 000 100 000 150 000 300 000 1 000 000 2 000 000 10 000 000

Kr. 400 800 1 600 3 200 5 150 10 025 27 275 120 025 270 025 1470 025

% 0-9 1-6 2-7 4-0 5-2 6-7 9-1 12-0

135 14-7

I genomsnitt torde det totala skattebeloppet enligt denna skala motsvara omkring 10 % av hela summan beskattningsbar förmögenhet. Den taxering av förmögenheterna, som lägges till grund för engångsskatten, bör vara avsevärt effektivare än den nuvarande och omfatta väsentliga belopp som nu undgår beskattning. Detta är viktigt både ur synpunkten att skatten bör inbringa så stora belopp som möjligt och att den bör träffa de skattskyldiga så rättvist och jämnt som möjligt. I statsskatteberedningens direktiv ingick att ägna uppmärksamhet åt frågan om en förbättring av taxeringsförfarandet i vad avser förmögenhetsuppgifterna. I direktiven anfördes att »betydande förmögenhetsbelopp för närvarande med all säkerhet undandragas beskattning», varför det »framstår såsom angeläget att få till stånd bättre förhållanden i detta avseende». Av skäl som framgår av betänkandet har beredningen icke kunnat uppta dessa frågor till prövning, utan föreslår att de blir föremål för särskild utredning. Jag förutsätter att denna utredning bedrives med sådan skyndsamhet, att de därvid vunna resultaten kan vinna tillämpning vid den taxering av förmögenheterna, som lägges till grund för engångsskatten. Evad gäller förfarandet vid skattens inbetalning bör i huvudsak kunna gälla de regler, som av beredningen föreslagits beträffande kvarlåtenskapsskatten. Vissa intecknade skuldebrev liksom börsnoterade aktier kan sålunda

299 godtagas såsom likvid för viss del av skattebeloppet, varjämte erläggande av skatten genom årliga inbetalningar under viss period efter särskild ansökan under vissa omständigheter kan medgivas. Frågan om anordnande av krediter för fastighetsägare och andra skattskyldiga, som ej utan förlust kan realisera någon del av sin förmögenhet, bör därjämte övervägas. Det är omöjligt att exakt kunna beräkna, hur stor avkastningen av en engångsskatt uttagen efter ovan anförda huvudlinjer skulle bli. Med utgångspunkt i de av Lindahl utförda beräkningarna torde emellertid skattens avkastning kunna antas komma att ligga mellan 1 200 och 1 500 miljoner kronor. Härvid har alltså förutsatts dels en utvidgning av skattskyldigheten och begreppet skattskyldig förmögenhet, dels en effektivisering av taxeringsförfarandet. Det är främst svårigheten att beräkna verkningarna av denna förbättring av förmögenhetstaxeringen, som gör att varje kalkyl av skattebeloppet måste bli högst approximativ. Till belysande av den här föreslagna engångsskattens storleksordning kan nämnas att Lindahl i sin promemoria gör två alternativa antaganden i fråga om engångsskattens storlek. För den händelse att kriget tankes avslutat under år 1943 eller snart därefter, förutsattes engångsskatten tillföra staten ett kapital på omkring 2 miljarder. Om kriget åter tankes få en längre varaktighet med en ökning av statsskulden till cirka 13 miljarder som följd antages skatten utgå med 50 % högre skattesatser och alltså inbringa omkring 3 miljarder. E n engångsskatt enligt bägge dessa alternativ karakteriseras av Lindahl såsom av »moderat storleksordning» under gällande förhållanden. Genom den här föreslagna skatten skulle inflyta ett mindre belopp än det lägsta av de ovan anförda. Skatten kan därför icke sägas vara av en särskilt betungande storleksordning, vilket för övrigt också framgår av de i tabellen framräknade siffrorna för dess belopp vid olika förmögenhetslägen. Givetvis måste hänsyn här tagas till den samtidigt föreslagna skärpningen av den årliga förmögenhetsbeskattningen. Det är detta hänsynstagande som framför allt motiverat det relativt låga skattebeloppet för engångsskatten. I diskussionen omkring engångsskatten har såsom motivering för att en dylik skatt icke borde komma till uttagande anförts svårigheterna i samband med dels taxeringen av de skattskyldiga förmögenheterna, dels transfereringen av de i skatt uttagna förmögenhetsvärdena till staten. I det av statsskatteberedningens majoritet formulerade avslagsyrkandet beträffande engångsskatten har »vanskligheter av teknisk natur — framför allt i fråga om taxeringsförfarandet» anförts såsom motivering. Man säger sig befara, att de med skatten förbundna olägenheterna skola överväga fördelarna. Självfallet föreligger ett relativt svårlöst problem i fråga om taxeringsförfarandet. Ovan har ju också förutsatts, att den av statsskatteberedningen förordade utredningen angående en effektivisering av förmögenhetstaxeringen bedrives med sådan skyndsamhet, att dess resultat kan vinna tilllämpning vid taxeringen för engångsskatten. Bortsett emellertid härifrån kan jag icke dela den inställning, som kommit till uttryck i diskussionen i

300 detta ämne, att det förhållandet att vissa förmögenhetsbelopp nu undandragas taxering och skattläggning skulle kunna få motivera att de taxerade förmögenheterna icke böra underkastas en engångsskatt. Det kan givetvis anföras att en orättvisa genom engångsbeskattningen begås mot de lojala förmögenhetsägare, som korrekt uppger sina förmögenheter, i det de icke korrekt deklarerande förmögenhetsägarna slippa undan. Kättviseproblemet bör emellertid icke ses enbart ur denna aspekt. Avgörande enligt mitt sätt att se är att en orättvisa begås mot den stora massan av icke-förmögenhetsägare i samhället, vilka under krigsåren burit en kraftig sänkning av sin redan förut låga levnadsstandard, om den utlovade värnskatten på förmögenhet icke kommer till uttagande. Svårigheterna vid taxeringen måste alltså anses vara av underordnad roll i jämförelse med de fördelar som ur olika synpunkter är att vinna med engångsskatten. Evad gäller transfereringen till staten av de i skatt uttagna förmögenhetsvärdena torde det kunna sägas, att svårigheterna härvidlag tidigare överdrivits i den allmänna diskussionen. Det har hävdats att det för många skattskyldiga skulle uppstå svårigheter därigenom att deras likvida tillgångar icke skulle förslå för erläggande av skatten. Det material som redovisas i bilaga 12 till beredningens betänkande är värdefullt till diskussionen på denna punkt. Det förefaller mig bestyrka, att transfereringsproblemet sannolikt icke kommer att medföra sådana komplikationer, som det tidigare ansetts. Jag kan här inskränka mig till att citera vad i detta stycke sägs i beredningens betänkande, att det lärer »vara otvivelaktigt, att kvarlåtenskapsskatten icke kan avvisas på den grund att dess erläggande skulle omöjliggöras av bristande likviditet». Detsamma torde enligt min mening kunna sägas om engångsskatten. När det gäller de likviditetssvårigheter, som enligt beredningens mening »lika otvivelaktigt» emellertid komma att yppa sig i åtskilliga fall har ju i det föregående föreslagits åtgärder som kunna undanröja dessa svårigheter (accepterande av vissa intecknade skuldebrev och börsnoterade aktier som likvid, erläggande av skatten genom årliga inbetalningar och anordnande av krediter i vissa fall). Under sådana förhållanden synes argumentet om likviditetssvårigheterna såsom hinder för uttagande av en engångsskatt icke kunna tillmätas avgörande betydelse. Jag förutsätter att den föreslagna engångsskatten uttages snarast möjligt. Dyrbar tid har redan försuttits i detta avseende. E n engångsskatt uttagen och inbetald 1948 torde, såvitt nu kan bedömas, kunna medföra gynnsamma verkningar även som ett led i kampen mot inflationstrycket. Jag citerar här vad som anförts i uttalandet från beredningens majoritet: »Engångsskattens konjunkturella inflytande går sannolikt i övervägande grad i depressiv riktning. Den torde i detta hänseende närmast vara att jämställa med en kraftig skärpning av löpande inkomstbeskattning. I rådande ekonomiska läge skulle den därför, lämpligt utformad, kunna verka i viss mån stabiliserande. Både finansiella och konjunkturella skäl kunna sålunda för närvarande anses tala för att skatteformen prövas.»

301 De genom engångsskatten till staten överförda förmögenhetsvärdena böra enligt min mening icke, såsom tidigare förutsatts i diskussionen om engångsskatten, användas för nedbringande av statsskulden. Även om den under krigsåren tillkomna ökningen av statsskulden ur vissa synpunkter medför betydande olägenheter förefaller en avbetalning på denna skuld icke vara den mest rationella användningen av engångsskattens belopp. Detta kunde för hela folkhushållet nyttiggöras på ett bättre sätt, om det användes för direkt och indirekt produktiva investeringar (bostadsbyggande, förbättring av folkhälsan, förbättring av undervisningsväsendet etc).

4) Särskilt yttrande av herr

Hubbestad.

I det föreliggande förslaget till statsbeskattning har majoriteten förordat att dyrortsgrupperingen av de skattefria avdragen skall bibehållas. Beredningen har sålunda i sitt förslag bibehållit ortsavdragens gradering i fem ortsgrupper, varvid spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp kommer att variera mellan 16 till 20 ?6, varigenom högsta ortsgruppen fått en mera gynnad ställning gentemot ortsgrupp I än vad den tidigare haft. Sålunda föreslår beredningen att de skattefria avdragen skola för ensamstående bestämmas till i ortsgrupp I 1 600 kronor; i ortsgrupp I I 1 700 kronor; i ortsgrupp III 1 800 kronor; i ortsgrupp IV 1 900 kronor; samt i ortsgrupp V 2 000 kronor. För makar föreslås det skattefria avdraget i ortsgrupp I till 2 500 kronor; i ortsgrupp I I till 2 625 kronor; i ortsgrupp I I I till 2 750 kronor; i ortsgrupp IV till 2 875 kronor samt i ortsgrupp V till 3 000 kronor. Jag har icke kunnat biträda detta beredningens förslag. Enligt min mening föreligger mycket goda skäl för den uppfattning, som uttalades av två reservanter i 1943 års dyrortsgrupperingskommitté, när dessa gör gällande, att det knappast finnes någon nämnvärd skillnad i levnadskostnader på olika orter, om man tar hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter. Men även om det skulle finnas vissa skillnader i levnadskostnaderna har ju detta i allmänhet blivit kompenserat genom de högre löner, som i regel utgå på de s. k. dyrare orterna. Att därjämte stadga större skattefrihet för dessa s. k. högre dyrorter finner jag därför vara ett oberättigat gynnande av dessa. Den ödesdigra flykten från landsbygden till städerna som pågått en längre tid och nu på sista tiden ytterligare intensifierats bör ej premieras eller stimuleras, utan i stället med alla lovliga medel motverkas. Ett av medlen härför torde vara att när man beslutar om en ny skattelagstiftning man då också föreskriver att för samma inkomst skall betalas samma skattebelopp, vare sig inkomsttagaren bor i stad eller på landet. Såsom framgår av tabellen här nedan komma skattebeloppen enligt majoritetens förslag beräknade efter 110 % uttagning av grundbeloppet att bliva i kronor räknat följande i ortsgrupperna I och V för ifrågavarande belopp:

302 För makar

Taxerat belopp kr.

Ortsgrupp I

Ortsgrupp V

Ortsgrupp I

Ortsgrupp V

2 000 2 500 3 000 3 500 4 000 4 500 5 000 6 000 7 000

44 99 168 242 321 406 499 707 924

55 110 185 264 346 440 649 869

55 110 170 231 297 440 605

55 110 170 231 363 517

För ensamstående

Av tabellen framgår tydligt att landsbygden mycket missgynnats gent emot storstäderna och såsom tidigare erinrats om torde skäl saknas för denna gradering av folket i skattehänseende och jag har därför ansett att de skattefria avdragen skola vara lika i alla ortsgrupper d. v. s. att skattegrupperingen skall försvinna. Vad de skattefria beloppens storlek beträffar har jag inom beredningen ursprungligen yrkat på ett något lägre belopp kombinerat med en lägre skatteskala, men slutligen har jag gått in för beredningens skatteskala men med ett skattefritt belopp, som ligger mitt emellan det av beredningen föreslagna lägsta och högsta ortsavdraget d. v. s. det ortsavdrag, som är föreslaget för ortsgrupp I I I . Mitt förslag är alltså att de skattefria avdragen för ensamstående bestämmes till 1 800 kronor i alla ortsgrupper samt för makar till 2 750 kronor enhetligt för alla oavsett vilken ortsgrupp de än tillhöra. Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av mitt förslag kan meddelas att enligt inom beredningen verkställda beräkningar kommer detta förslag att ge omkring 2 miljoner kronor mindre i skatteintäkt per år än vad majoritetens förslag skulle medföra. Detta blir förhållandet vare sig man uttager 100 % eller 110 % av skatteskalan. Dessa cirka 2 miljoner kronor äro dock endast en liten bråkdel av hela skatteinkomsten och torde inte få ha någon avgörande betydelse, då det gäller att skipa rättvisa i skattehänseende mellan olika delar av folket. Ett bifall till det av mig framlagda förslaget skulle medföra en betydande förenkling och lättnad i taxeringsarbetet med åtföljande kostnadsbesparing. Särskilt betydelsefullt kommer detta förslag att bliva för den nya uppbördsreformen både då det gäller de erforderliga tabellernas antal och framför allt vid slutredovisningen av skatteuppbörden för sådana skattskyldiga, som kanske under ett år flyttat från den ena ortsgruppen till den andra flera gånger. Vad därefter rör frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet kan jag i väsentliga stycken icke dela den uppfattning, som kommer till uttryck i majoritetens motivering, när det gäller att framhålla synpunkter, som skulle kunna tala för en dylik engångsskatt, men däremot ansluter jag mig helt till den motivering, som påvisar olägenheterna av en dylik beskattning.

303 J a g har därför kommit till samma resultat som beredningen, nämligen att en engångsskatt å förmögenhet icke bör uttagas. Beträffande förmögenhetsbeskattningen samt gåvo- och kvarlåtenskapsskatten ansluter jag mig till det särskilda yttrande, som i dessa delar avgivits av herrar Andersson och Sundén.

5) Särskilt yttrande av herr

Sjödahl.

Beredningen har i sin motivering utförligt behandlat frågan om gåvobeskattningen, varvid beredningen ansett otvivelaktigt, att gällande bestämmelser i detta hänseende äro i behov av översyn. Med hänsyn till önskvärdheten av att den civilrättsliga och den skatterättsliga behandlingen av gåvor i görligaste mån kommer att överensstämma har emellertid beredningen funnit lämpligast, att den överarbetning av de nuvarande bestämmelserna angående beskattning av gåva, som kan befinnas påkallad, verkställes i annat sammanhang. Beredningen har fördenskull inskränkt sig till att söka finna en lämplig anordning för den komplettering av gåvobeskattningen, som är erforderlig i anledning av införandet av en kvarlåtenskapsskatt. Den av beredningen sålunda uttalade uppfattningen delas i det väsentliga av mig. Jag anser mig alltså icke böra ifrågasätta, att beredningen skulle i detta sammanhang söka verkställa en omarbetning av gällande bestämmelser om gåvobeskattningen i dess helhet. Den under den senaste tiden inträdda avsevärda ökningen av såväl antalet gåvor som de bortgivna beloppens storlek synes mig emellertid ägnad att väcka starka betänkligheter. Denna ökning kan icke förklaras på annat sätt än såsom ett uttryck för en tilltagande benägenhet att genom kapitalöverflyttningar till närstående söka vinna fördelar i beskattningshänseende. Det kan befaras, att denna benägenhet kan komma att vinna ökad omfattning på grund av den skärpning av förmögenhetsbeskattningen i olika former, som av beredningen föreslås. Med hänsyn härtill finner jag det vara önskvärt, att utan dröjsmål vidtagas åtminstone sådana ändringar i reglerna för beskattning av gåva, som kunna ske utan en omfattande omarbetning av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt. Såvitt jag kunnat utröna, torde ur denna synpunkt sett hinder icke möta mot ändring av bestämmelserna angående dels den nu medgivna skattefriheten för bidrag till annans undervisning eller uppfostran dels ock den tid, för vilken sammanläggning av gåva med arvs- eller testamentslott respektive med annan gåva skall äga rum. a) Skattefriheten för bidrag till annans undervisning eller uppfostran. Att den nuvarande bestämmelsen om frihet från gåvoskatt för bidrag till annans undervisning eller uppfostran måste till sin avfattning anses otillfredsställande torde vara ställt utom allt tvivel. Den lider uppenbarligen av

304 en oklarhet, som med hänsyn till den ökning av gåvor av detta slag, vilken under den senaste tiden synes ha ägt rum, måste medföra olägenheter. Från flera länsstyrelser har sålunda för beredningen under hand upplysts, att denna bestämmelse vid tillämpningen berett stora tolkningssvårigheter. Att bestämmelsens innebörd ansetts oklar även hos överinstanserna framgår bland annat av den omständigheten, att i ett under innevarande år av högsta domstolen avgjort mål rörande tillämpning av denna bestämmelse av de i avgörandet deltagande fem justitieråden uttalats icke mindre än fyra olika meningar 1 . Givetvis är det icke möjligt att utforma en lagstiftning inom beskattningsväsendets område på sådant sätt, att innebörden av densamma blir fullt otvetydig i alla tänkbara fall. När emellertid, såsom här synes vara förhållandet, ovisshet råder rörande ett stadgande, avseende något så fundamentalt som frågan huruvida skattefrihet föreligger eller ej, synes mig detta betänkligt. Oklarheten hos ifrågavarande stadgande torde nämligen med all säkerhet ha till följd, att avgivande av deklaration för gåva i många fall underlåtes, ehuru gåvan icke varit av sådan beskaffenhet att densamma skolat fritagas från gåvoskatt. Frågan huruvida skattefrihet föreligger för gåvan undandrages därigenom myndigheternas bedömande. Länsstyrelsernas möjligheter att upptäcka sådana fall, där avgivandet av deklaration för gåva utan giltigt skäl underlåtits, torde kunna antagas vara rätt begränsade. Med hänsyn till vad nu anförts har jag kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande bestämmelse — oavsett vilken innebörd den anses böra ha —snarast möjligt bör omarbetas och ersättas med ett tydligare avfattat stadgande. Emellertid är enligt min mening den nuvarande generella föreskriften om skattefrihet för bidrag till undervisning eller uppfostran ej heller sakligt sett riktig. Till de synpunkter beredningens majoritet å s. 248 i betänkandet anfört i detta hänseende ansluter jag mig helt. Av skäl, som ovan framhållits, anser jag därjämte, att i enlighet med dessa synpunkter ett försök bör göras att utforma ett förslag till ändrad lydelse av ifrågavarande bestämmelse, varigenom skattefriheten begränsas till sådana fall där gåvotagaren icke utan gåvan kan anses vara tillförsäkrad avsedd uppfostran, undervisning eller utbildning. Jag föreslår sålunda, att 39 § arvsskatteförordningen skall i nu berörda del erhålla följande ändrade lydelse: Skattefrihet åtnjutes. b) för gåva till barn eller ungdom, där gåvan utgör bidrag till undervisning eller uppfostran samt omständigheterna äro sådana, att gåvotagaren genom bidraget kan anses hava tillförsäkrats en förmån, som han eljest icke skulle ha åtnjutit, för periodiskt understöd etc. 1

Kungl. Maj:ts utslag den 5 april 1946 på besvär av C.-M. Hermelin.

305 b) Tiden för vilken sammanläggning av gåva med arvs- eller testamentslott respektive med annan gåva skall äga rum. Enligt nuvarande bestämmelser skall sådan sammanläggning ske beträffande gåvor, för vilka skatteskyldighet inträtt inom en tidrymd av fyra år. Även om vägande skäl givetvis kunna anföras mot att tiden, för vilken sammanläggning av gåvor skall äga rum, göres alltför lång, finnes å andra sidan intet som helst stöd för att just en tid av fyra år ur alla synpunkter är den lämpligaste. Någon utsträckning av denna tid, dock ej längre än till tio år, torde enligt min mening utan olägenhet kunna genomföras. Detta skulle — såsom jämväl beredningens majoritet uttalat — i viss mån bidraga till att förhindra gåvor i syfte att undandraga skatt eller i varje fall undanröja de skatterättsliga verkningarna av sådana gåvor.

20—1616 4*5

307 Bilaga

1.

Förändringar i inkomst- och förmögenhetsfördelningen under de senare åren. Förändringarna i inkomstfördelningen. 1938 års skattereform var grundad på det skatteunderlag, som låg till grund för 1936 års taxering och samma års partiella folkräkning. Den sistnämnda avsåg omkring Vs av rikets befolkning. I 1936 års skattekommittés betänkande (s. 299, tabell 10) har redovisats inkomstfördelningen för fysiska personer enligt folkräkningsmaterialet, varvid de olika skikten angivas i taxerad inkomst. Inkomstfördelningen — för Va av befolkningen — hade då följande utseende: Taxerad inkomst, kronor

Antal

Summa taxerad inkomst, kronor

600— 800— 1 000— 1 500— 2 000—

800 1000 1 500 2 000 2 500

83 216 57 871 98 897 63193 48 359

57 580 000 51710 000 120 500 000 109 000 000 107 680 000

2 5003 000— 4 000— 5 0006 000—

3 000 4 000 5 000 6 000 8 000

35 902 40 434 16 917 8 261 7 520

97 930 000 138 360 000 75 120 000 45 060 000 51 630 000

8 000— 10 000 10 000- 15 000 15 000— 20 000 20 000— 30 000 30 000- 40 000

3 678 3 887 1385 1012

32 710 000 46 690 000 23 760 000 24 330 000 13 070 000

40 000- 50 000 50 000— 60 000 60 000— 80 000 80 000-100 000 100 000-150 000 150 000-200 000 200 000—

Summa

381 178 97 95 60 42 16 22 47) 423

7 910 000 5 290 000 6 520 000 5 320 000 5 300 000 2 810 000 7 620 000 1035 900000

1936 års skattekommittés förslag till skatteskalor och skattesystem var grundat på denna inkomstfördelning. I riksräkenskapsverkets förslag till inkomstberäkning har alltsedan budgetåret 1941/42 varje år i anslutning till den konstaterade nedgången av medelskatteprocenten för tilläggsskatten framhållits, att en viss förskjutning i inkomstfördelningen inträtt, innebärande en sänkning av de större inkomsttagarnas relativa andel av det samlade taxeringsresultatet. I den såsom bilaga till 1944 års statsverksproposition fogade promemorian av E. Lindahl och M. Lemne angående skattetrycket redovisades resultatet av en undersökning rörande inkomstfördelningen vid 1938 och 1942 års taxeringar. •Jämförelsen gällde här icke såsom vid den föregående undersökningen den taxerade inkomsten utan det taxerade beloppet. Undersökningen utvisade följande:

308 Taxeiat belopp

Antal taxerade Inkomstklass (taxerat belopp) i kronor

% av hela antalet

Miljoner kronor % av totala beloppet

1938 Tusental 1942

1000 2 000 3 000 4 000 5 000

590-0 971-8 489 2 245-8 108o

379-0 867-0 595-0 350 o 200-0

23o 37-9 19i 9-6 4-2

141 32 3 22-2 l3o 7'4

443 1370 1193 842 480

295 1 245 1436 1197 882

7-2 22-3 19-4 13-7 7-8

5 000— 6 000 6 000— 8 000 8 000— 10 000 10 000— 12 000 12 000— 15 000

50o

108-5 91-o 33-o 19-8 15-2

1-9 1-6 0-8 0-5 0-4

4-0 3-4 12 0-7 06

272 292 193 142 141

591 655 293 216 204

12-2 S-5 4-3 1-9

0-4 0-3 0-2 01

156 174 161 140

209 205 162 123

0-5 0-1 2 567 0 2 686 0

0-o 0o

Oo 0-3 0-2 o-i 0-o Oo

4-4 4-8 32 2-3 2-3 2-6 2-8 2-6 2-3

3-8 15-9 18-4 15-3 11-3 7-5 8-4 3-7 2-8 2-6

81 61

62 41

1-3 l-o

2-7 2-6 2-1 1-6 0-8 0-5

lOOo

7 816

lOOo

lOOo

Fr. o. m. intill 6001 000— 2 0003 0004 000-

15 000— 20 000 20 000— 30 000 30 000— 50 000 50 0 0 0 - 1 0 0 000 100 000—200 000 200 0 0 0 Samtliga

42-5 21-7 13-o 10-5 9-2 72 42 3-1 0-6 0-2

Denna tabell hade baserats på en inom riksräkenskapsverket verkställd beräkning, vid vilken begagnats ett för 1941 års familjebeskattningssakkunniga sammanställt material rörande en mindre del av det totala antalet taxerade samt en undersökning rörande taxeringen av fysiska personer med över 8 000 kronor i taxerat belopp. I promemorian anfördes i detta sammanhang, att fördelningen därför endast hade approximativ giltighet. Även om siffrorna alltså för båda åren vore osäkra inom en viss marginal, ansågs dock av sammanställningen k u n n a dragas den slutsatsen, a t t mellan dessa båda år en viss utjämning ägt rum av inkomstfördelningen. Sålunda hade — såsom av tabellen framgår — från år 1938 till år 1942 en betydande förskjutning i inkomstfördelningen skett från såväl de lägsta som de högsta inkomstskikten i riktning mot mellanskiktet 5 000—8 000 kronor. I n ä m n d a skikt hade antalet taxerade och deras sammanlagda taxerade belopp mer än fördubblats, medan ökningen för närmast under och över detta skikt liggande inkomstklasser stannat vid cirka 80 respektive 50 %. I detta sammanhang må dock påpekas, att jämförelsen i någon mån blir missvisande därigenom att vid 1938 års taxering det taxerade beloppet inrymde en förmögenhetsdel av Veo, medan vid 1942 års taxering i det taxerade beloppet ingick en förmögenhetsdel av Vioo. Resultatet av den av Lindahl och Lemne gjorda undersökningen har blivit s t a r k t kritiserat i en skrift av professor C.-E. Quensel (utgiven av trycket i juli 1944 av Sveriges industriförbund). Quensel framhöll därvid bland annat, att de i promemorian konstruerade inkomstfördelningarna vore behäftade med en osäkerhet, som gällde såväl antalet inkomsttagare som totalbeloppet, samt att de båda fördelningarna icke vore likvärda och näppeligen kunde jämföras med v a r a n d r a förrän efter en grundlig omarbetning. Quensel gjorde själv efter en egen metod en motsvarande undersökning och kom därvid delvis till andra siffror ä n Lindahl och Lemne. Förändringarna i inkomstfördelningen från taxeringsåret 1938 till taxeringsåret 1942 enligt Quensels beräkningar i jämförelse med Lindahls och Lemnes framgå av följande tabell, varvid förändringarna angivits i procent ( + eller—) av antalet taxerade vid 1938 års taxering:

309 Förändring i % taxeringsåren 1938 — 1942 Inkomstgränser Enligt Quensels siffror

Enligt Lindahls siffror

6 0 0 - 1 000 1000— 2 000 2 0 0 0 - 3 000 3 0 0 0 - 4 000 4 000— 5 000 5 000— 6 000 6 000— 8 000

-23 + 5 + 29 + 40 + 49 + 52 + 49

— 36 — 11 + 22 + 42 + 85 + 117 + 114

8 000-10 000 10 000—15 000 15 000-20 000 20 000—30 000 30 000 och däröver

+ 52 + 49 + 33 + 18 — 4

+ 52 + 49 + 33 + 18 — 4

Som synes innebära Quensels siffror, att förskjutningarna i skikten under 8 000 kronor i allmänhet äro mindre än enligt Lindahls siffror. Beträffande skikten över 8 000 kronor överensstämma de båda beräkningarna. Efter den omläggning av taxeringslängderna, som skett från och med 1944 års taxering, kan numera erhållas uppgift om den sammanräknade nettoinkomstens fördelning å olika inkomstskikt och yrkesgrupper. Fullständiga uppgifter härom finnas i publikationen »Skattetaxeringarna». F r å n statistiska centralbyrån ha erhållits följande uppgifter angående antalet inkomsttagare enligt A-längden vid 1945 års taxering:

Sammanräknad nettoinkomst kronor

600— 999 1000— 1999 2 000— 2 999 3 0 0 0 - 3 999 4 000— 4 999 5 0 0 0 - 6 999 7 000— 9 999 10 000—19 999 20 000-49 999 50 000 och däröver Summa

Icke yrkesverksamma

Anställda

Företagare

Tillsammans

Antal

/o

Antal

%

Antal

%

Antal

%

26 516 112 113 117 437 85 890 54186 56 607 31799 22 807 7 642

5-1 21-7 22-7 16-6 10'5

186 628 529 101 444 205 380 486 285 192 265 596 116 984 62 008 13 463

8-2 232 194 16-6 12-5 11-6 5-1 2-7 0-6

45 255 65 940 31 006 20 814 11746 11764 6 941 5 911 2 072

22-4 32-7 15-4 10-3 5-8 5-8 3'5 2-9 lo

258 399 707 154 592 648 487 190 351124 333 967 155 724 90 726 23177

8-6 23-6 19-7 16*2 11-7 111 5-2

1347 516 344

2 074 0-3 O-i lOOo 2 285 737 100 o

443 201892

0-2 1000

3 864 3 003973

ll-o 6-2 44 1-5

3-o 0-8 0-1 100.0

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen äro de uppgifter, som nu finnas angående inkomstfördelningen vid olika tidpunkter, icke jämförbara med varandra, i det att uppgifterna avse dels den taxerade inkomsten, dels det taxerade beloppet och dels den sammanräknade nettoinkomsten. Av byråchefen G. W. Sjögren har med ledning av taxeringskalendern verkställts vissa beräkningar rörande inkomstfördelningen för fysiska personer med taxerat belopp överstigande 10 000 kronor, vilka beräkningar avse 1944 års taxe-

310 ring. De därvid erhållna uppgifterna ha här nedan sammanställts med de av Lindahl och Lemne lämnade uppgifterna rörande inkomstfördelningen vid 1938 års taxering.

Taxerat belopp i kronor

10 0 0 0 - 14 990 15 000— 19 990 20 000— 29 990 30 0 0 0 - 49 990 50 000— 99 990 100 0 0 0 - 1 9 9 990 200 000— Summa

Antal taxerade i tusental

Summa taxerat belopp i milj. kronor

23-5 9'2 7-2 4-2 3-1 0-6 0-2

45-9 17-8 l2o 5-8 2-4 06 o-i

283 156 174 161 140 81 61

551 306 288 218 161 67 45

48o

84-5

1636 Då uppgifter saknas angående antal taxerade och summa taxerat belopp i de olika skikten under 10 000 kronor, ger denna sammanställning ej mycken upplysning. Emellertid kan det vara av intresse att — trots materialets ofullständighet — söka åskådliggöra de olika skiktens procentuella andel i det sammanlagda taxerade beloppet för fysiska personer vid de båda årens taxeringar, varvid taxerade belopp å 600—9 990 kronor betraktas såsom ett skikt. En sådan beräkning är möjlig, eftersom ju det sammanlagda taxerade beloppet för samtliga skattskyldiga fysiska personer m. fl. är känt och man följaktligen kan räkna sig till hur mycket av detta belopp som belöper å skikten 600—9 990 kronor. 1 Däremot finnes icke någon uppgift om sammanlagda antalet skattskyldiga, som åsatts taxerat belopp vid 1944 års taxering. Någon jämförelse beträffande antalet taxerade personer i olika skikt kan alltså icke erhållas. Efter nu angivna grunder utvisar jämförelsen följande resultat:

Taxerat belopp i kronor

600— 9 990 10 0 0 0 - 14 990 15 0 0 0 - 19 990 20 000— 29 990 30 0 0 0 - 49 990 50 0 0 0 - 99 990 100 0 0 0 - 1 9 9 990 200 0 0 0 Summa

Summa taxerat belopp Summa taxerat belopp i % av totala i milj. kronor beloppet 1938

5 085 283 156 174 161 140 81 61

8 360 551 306 288 218 161 67 45 9096

82-8 46 2-6 2-8 2'0 2-3 1-3 l-o

83-6 5-5 3i 2-9 2-2 1-6 0-7 0-4

100-0

100 o

6141 Av denna tabell framgår, att från år 1938 till år 1944 någon förskjutning uppåt ägt rum beträffande taxerade belopp under 30 000 kronor, varemot i fråga om taxerade belopp å 30 000 kronor och däröver en rätt avsevärd förskjutning 1 Till grund för denna beräkning h a r h ä r lagts sammanlagda taxerade beloppet för skattskyldiga, som äro u p p t a g n a i A-längden. H ä r bortses alltså ifrån att en del av detta belopp — h u r mycket är ej känt — belöper å oskifta dödsbon och familjestiftelser.

311 nedåt ägt rum. Det må emellertid erinras om a t t siffrorna för åren 1938 och 1944 icke äro fullt jämförbara med varandra med hänsyn till förmögenhetsdelens olika Ökningen av det sammanlagda taxerade beloppet sedan taxeringsåret 1939 för olika grupper av skattskyldiga åskådliggöres av följande ur 1 9 4 6 å r 8 statsverksproposition hämtade uppgifter angående storleken av det åren 1940—1945 taxerade beloppet, varvid detta belopp angivits i procent av det taxerade beloppet år 1939 för varje särskild grupp: Storleken av taxerat belopp nedannämnda taxeringsår i % av det år 1939 taxerade beloppet Grupp av skattskyldiga

F y s i s k a p e r s o n e r m . fl. ( A - l ä n g d e n ) Svenska aktiebolag Övriga skattskyldiga Samtliga skattskyldiga

105 115 101 106

108 111 96 108

121 111 112 120

139 121 112 137

154 142 120 153

162 133 120 159

Riksräkenskapsverket, som gjort dessa beräkningar och därvid även angivit det taxerade beloppet i kronor för varje särskilt år, har i anslutning till denna tabell anfört följande: »Av tabellen framgår, att det totala taxerade beloppet sedan taxeringsåret 1939 som motsvarar inkomståret 1938, undergått en kraftig stegring på sammanlagt 59 % vilken stegring dock blivit starkt markerad först för taxeringsåret 1942. Inkomstutvecklingen är emellertid väsentligt olikartad för fysiska personer (inklusive oskifta dödsbon och familjestiftelser) samt svenska aktiebolag. Den förra gruppen, som starkt överväger till sitt absoluta belopp, visar praktiskt taget samma utveckling som det taxerade beloppet i dess helhet, medan svenska aktiebolag förete en avsevärt mindre stegring av det taxerade beloppet. Medan det taxerade beloppet för fysiska personer successivt stigit med sammanlagt 62 /o, har stegringen för svenska aktiebolag n å t t sin höjdpunkt vid 1944 års taxering med 42 %. 1945 års taxering har givit till resultat ett taxerat belopp, som ligger endast 33 % över förkrigsnivån. Utvecklingen av det taxerade beloppet för aktiebolagen bör ses i belysning därav, att, sedan den fria avskrivningsrätten införlivats med skattesystemet, det taxerade beloppet i hög grad bestämmes av bolagens avskrivningspolitik och sålunda kan avvika från den verkliga inkomsten. Av det taxerade beloppet för fysiska personer utgör inkomsten av arbetsanställning vid 1945 års taxering 85 %. Under ifrågavarande tid har inkomst av arbetsanställning stigit från 5 265 miljoner kronor (vid taxering till kommunal inkomstskatt) till 8 895 miljoner kronor (vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt), motsvarande en stegring med 69 %. Vid jämförelse med stegringen av det totala taxerade beloppet för fysiska personer framgår, att inkomst av tjänst numera utgör en något större anpart av det taxerade beloppet än närmast fore kriget.» Förändringarna i förmögenhetsfbrdelningen. I riksräkenskapsverkets förslag till inkomstberäkning för de senare budgetåren har varje år lämnats uppgifter angående den till särskild skatt å förmögenhet beskattningsbara förmögenhetens fördelning å olika förmögenhetsskikt. 1946 års statsverksproposition innehåller i detta hänseende följande tabell:

312 Antal förmögenhetsägare Förmögenhet kronor

20 000— 30 000 30 000— 50 000 50 0 0 0 - 100 000 100 0 0 0 - 150 000 150 000— 200 000 200 000— 300 000 300 0 0 0 - 500 000 500 0 0 0 - 1 0 0 0 000 1 000 000 och däröver Summa

Förmögenhet (milj. kronor)

1938 års taxering

1944 års taxering

1938 års taxering

1944 års taxering

55 000 42 000 26 510 8 405 4135 3 800 2 755 1701 850

83 007 67172 42 241 11 382 5 073 4 677 3 053 1855 837

1335 1600 1826 1019 712 920 1046 1158 1877

2 014 2 563 2 892 1378 873 1131 1158 1254 1738

219 297

15 001

I anslutning till denna tabell har riksräkenskapsverket anfört följande: »Stegringen i den totala beskattningsbara förmögenheten under de senare åren torde k u n n a återföras till ett flertal i samma riktning verkande faktorer. De taxerade värdena å fastighetsskattepliktig fastighet hava stigit. Även aktievärdena hava visat en betydande stegring. En utförsäljning av varor från lager torde hava medfört, a t t verkställda nedskrivningar framträtt i form av vinst och åtminstone i viss utsträckning besparats i form av likvida medel.» Såsom synes av tabellen ha såväl antalet förmögenhetsägare som förmögenhetens storlek sedan år 1938 ökat i samtliga skikt utom i det högsta, nämligen" för beskattningsbara förmögenheter å en miljon kronor och däröver. För a t t erhålla en klarare belysning av de förändringar, som ägt rum i förmögenhetsfördelningen, synes emellertid — i likhet med vad som i det föregående gjorts beträffande inkomstfördelningen — dessa uppgifter lämpligen böra kompletteras med en beräkning av den beskattningsbara förmögenhetens i varje skikt procentuella andel av den sammanlagda beskattningsbara förmögenheten. Dessa beräkningar utvisa följande:

Beskattningsbar förmögenhet i kronor

20 0 0 0 - 29 900 30 0 0 0 - 49 900 50 000— 99 900 100 0 0 0 - 1 4 9 900 150 000—199 900 200 0 0 0 - 2 9 9 900 300 0 0 0 - 4 9 9 900 500 000—999 900 1 000 000— Summa

Summa beskattningsbar förmögenhet i % av den sammanlagda beskattningsbara förmögenhoten 1938

11-6 13-9 15-9 8-9 6-2 8-0 9-1 10-1 16-3

13-4 17-1 19-8 92 5-8 7-5 7-7 8-4 11-6 lOOo

100.0 Av denna tabell framgår, a t t den procentuella andelen av den sammanlagda beskattningsbara förmögenheten ökat något i skikten under 150 000 kronor, varemot denna andel minskat i högre skikt. I de högsta skikten är minskningen r ä t t avsevärd.

313 Bilaga

2.

Översikt av bestämmelserna rörande beskattningen till staten av inkomst och förmögenhet i vissa främmande länder. Danmark. Den direkta statsbeskattningen i Danmark utgöres av — förutom två fastighetsskatter — en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt, vilka skatter äro från varandra fristående.

A.

Inkomstskatten.

Beträffande fysiska personer utgår inkomstskatten efter den skattepliktiga inkomsten. Vid beräkningen av denna inkomst medgivas vissa avdrag, bland a n n a t för erlagda skatter. Avdraget för erlagda skatter avser såväl kommunala som statliga skatter. Den omständigheten att även statliga skatter få avdragas motverkar progressionen i den statliga skatteskalan och medför beträffande personer med höga inkomster att de under olika år påförda skattebeloppen i hög grad variera. E n motsvarighet till de hos oss medgivna ortsavdragen finnes så till vida, att vissa skattskyldiga äga erhålla ett personligt avdrag samt a t t skattskyldiga med barn under 15 år därjämte åtnjuta avdrag för barn. Det personliga avdraget, som minskas vid stigande inkomst och helt bortfaller vid en inkomst av 10 000 kronor och däröver, bestämmes olika för familjeförsörjare och övriga skattskyldiga och dessutom olika för skattskyldiga bosatta i Köpenhamn, i stadssamhällen och i landskommuner. Sålunda utgår det högsta avdraget i Köpenhamn för familjeförsörjare med skattepliktig inkomst under 5 000 kronor med 1 600 kronor och för övriga skattskyldiga med samma inkomst med 800 kronor. Motsvarande siffror äro för skattskyldiga bosatta i stadssamhällen 1 400 respektive 700 kronor och för skattskyldiga bosatta inom landskommuner 1 200 respektive 600 kronor. Avdraget för barn under 15 år beräknas i Köpenhamn för ett barn till 500 kronor, för två barn till 1 100 kronor och för varje barn utöver två barn till 700 kronor. Motsvarande siffror äro i stadssamhällen respektive 450, 950 och 600 kronor och inom landskommuner respektive 400, 800 och 500 kronor. Å den återstående inkomsten beräknas skatten enligt en progressiv skala, varvid för inkomster under 200 kronor ej någon skatt uttages. För inkomster å 200 —400 kronor uttages 2 kronor för 200 kronor och 2 % av resten samt för inkomster å 400 000 kronor och däröver 186 522 kronor för 400 000 kronor och 57 % av resten. Den ordinarie inkomstskatten för aktiebolag beräknas — liksom före år 1938 skatten i v å r t land — enligt en progressiv skala, varvid skattens höjd är beroende av inkomstens storlek i förhållande till aktiekapitalet. Vid inkomstberäkningen äro vissa avdrag medgivna, bland annat med ett belopp motsvarande 5 % av det inbetalade aktiekapitalet. Aktiebolag, vilkas inkomst icke överstiger 5 % av aktiekapitalet, äro således helt skattefria. Utöver denna ordinarie inkomstskatt utgår dels en särskild tilläggsskatt, innebärande en förhöjning med 20 % av den ordinarie skatten, dels ock en »overordentlig Indkomstskat». Sistnämnda skatt utgår i två former, nämligen såsom »Udbytteraten» och »Restraten», varigenom vid beskattningen tages viss hänsyn till huruvida bolaget disponerat vinsten för utdelning eller för konsolidering. I fråga om kooperativa föreningar skiljes mellan »Brugsforeninger» samt »Produktions- og Salgsforeninger». De förra, varmed förstås sådana föreningar som

314 ha till syfte a t t inköpa eller tillverka varor åt sina medlemmar, beskattas sedan år 1940 oberoende av om verksamheten är begränsad till medlemmarna eller ej. F r å n inkomsten får avdrag ske med bland a n n a t viss procent av den del av omsättningen, som hänför sig till försäljningen till föreningsmedlemmar. Skatten beräknas efter en progressiv skala, där procentsatsen är beroende av förhållandet mellan föreningens taxerade inkomst och viss del av omsättningen. »Produktions- och Salgsforeninger» däremot bliva föremål för beskattning endast när de driva detaljhandel från butik eller verksamheten i betydande omfattning går ut på bearbetning, förädling eller försäljning av a n n a t än medlemmarnas produkter. Några avdrag från den skattepliktiga inkomsten äro h ä r ej medgivna. Skatteprocenten varierar — icke med inkomstens storlek — utan i förhållande till det tal, varmed omsättningen av detaljhandeln respektive leveranserna från icke medlemmar ingår i den totala omsättningen. övriga föreningar samt stiftelser och dylikt äro skattepliktiga endast under vissa angivna förhållanden. För flertalet dylika juridiska personer inträder skatteplikt endast om de driva förvärvsverksamhet. Avdrag från den skattepliktiga inkomsten medgives ej. Skatten utgår med 6 % av inkomsten. Skattskyldigheten kan dock bortfalla, om inkomsten uteslutande användes till allmännyttiga ändamål. Skatten för oskifta dödsbon beräknas enligt den för fysiska personer gällande skalan, dock med lägst 6 % av inkomsten. Bestämmelser ha vidare meddelats angående krigskonjunktur skatt. För skatteåret 1946/47 skall krigskonjunkturskatt utgå för fysiska personer, om merinkomsten i jämförelse med den genomsnittliga inkomsten under skatteåren 1936/37 —1939/40 överstiger 5 000 kronor. Skatten beräknas efter en progressiv skala, enligt vilken skattesatsen utgör lägst 10 och högst 40 %. Aktiebolag och därmed likställda juridiska personer erlägga »merindkomstskat» enligt en särskild progressiv skala. Jämväl vissa kooperativa föreningar erlägga sådan skatt. För skatteåret 1945/46 föreskrevs bestämmelser om tvångslån (»bunden Opsparing»). Om den skattepliktiga inkomsten, sedan för familjeförsörjare avdragits 5 000 kronor och avdrag för barn med tidigare vid inkomstbeskattningen angivna belopp jämväl medgivits, utgjorde minst 7 000 kronor, skulle enligt reglerna för tvångslån visst belopp inbetalas till statskassan. Detta belopp beräknades efter en progressiv skala, varvid för inkomster — beräknade på nyss angivet sätt — å 7 000—9 000 kronor inbetalningen skulle vara 300 kronor för 7 000 kronor och 5 % av resten samt för inkomster å 35 000 kronor och däröver inbetalningen skulle utgöra 4 500 kronor för 35 000 kronor och 25 % av resten. Om den skattskyldige taxerats till krigskonjunkturskatt, skulle denna skatt avräknas å det belopp, som skulle inbetalas genom tvångslån. Av de inbetalade medlen, vilka skulle insättas å särskilt konto för finansministeriet i Danmarks Nationalbank, skulle hälften återbetalas senast före utgången av år 1948 och andra hälften senast före utgången av år 1949. Ränta beräknades efter 2 %. För aktiebolag m. fl. och kooperativa föreningar gällde särskilda regler angående tvångslån. Några bestämmelser om tvångslån för skatteåret 1946/47 ha, såvitt kunnat utrönas, ännu ej meddelats. Särskilda regler finnas angående en skattespärr. Sålunda gäller att, om den skattskyldiges till stat och kommun erlagda skatter för inkomst och förmögenhet överstiger 75 % av inkomsten under det år som ligger till grund för beskattningen u t a n avdrag för skatter, inkomstskatten till staten skall nedsättas med belopp, varmed samtliga skatter överstiga 75 % av inkomsten. För skattskyldiga, som därutöver åsatts krigskonjunkturskatt, gäller, att, om dem påförd skatt för inkomst och förmögenhet — efter eventuell reduktion enligt 75 %-regeln — med tillägg av krigskonjunkturskatten överstiger 85 % av inkomsten utan avdrag för skatter, så skall krigskonjunkturskatten nedsättas med belopp, varmed samtliga s k a t t e r överstiga 85 % av inkomsten.

315 B.

Förmögenhetsskatten.

De danska rättsreglerna ge ej någon definition på begreppet skattepliktig förmögenhet. I princip äro alla fysiska personer skattskyldiga till förmögenhetsskatt. Skatteplikten omfattar all den skattskyldiges förmögenhet, dock med vissa undantag. De föremål och rättigheter, som undantagas från skatteplikt, äro uttömm a n d e uppräknade i lagen. Sålunda äro möbler, husgeråd, kläder, smycken samt bok- och konstsamlingar eller liknande personligt lösöre undantagna från skatteplikt, såframt den skattskyldige ej använder sig av dem i förvärvssyfte. Undantagna från förmögenhetsskatt äro förmögenheter å högst 10 000 kronor eller, om den skattskyldige saknar beskattningsbar inkomst, 15 000 kronor. Förmögenhetsskatten beräknas enligt en progressiv skala, därvid för förmögenheter under 15 000 kronor skattesatsen är 0,8 °/oo. För förmögenheter över 1 000 000 kronor utgör skatten 13 158 kronor för 1 000 000 kronor och 20 °/oo av resten. Skattebelopp under 2 kronor utkrävas ej. Emellertid förekomma vissa reduktionsregler. Dessa innebära följande: 1. Om den skattskyldiges totala taxerade inkomst ej uppgår till 3 % av den skattepliktiga förmögenheten, nedsättes förmögenhetsskatten med 5 % för varje 2 °/oo eller del därav, varmed inkomsten understiger 3 % av förmögenheten. Saknas taxerad inkomst utgör nedsättningen 80 %. 2. Om förmögenheten ej överstiger 100 000 kronor, skall den skattskyldige av förmögenhetsskatten betala, därest inkomsten ej uppgår till 2 000 kronor, två femtedelar, därest inkomsten ligger mellan 2 000 och 3 499 kronor, tre femtedelar, därest inkomsten ligger mellan 3 500 och 4 499 kronor, fyra femtedelar samt, därest inkomsten uppgår till 4 500 kronor eller högre belopp, hela skatten. Inländska aktiebolag, föreningar, stiftelser och dylikt äro befriade från förmögenhetsskatt. För oskifta dödsbon utgår med vissa undantag förmögenhetsskatten enligt den för fysiska personer gällande skalan. I detta sammanhang bör nämnas, att i Danmark även finnas vissa särskilda skatter, som utgå till kommunerna gemensamt. Dessa skatter, s. k. »faelleskommunale skatter», utgå bland annat i form av en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt, båda progressiva. De genom dessa skatter influtna medlen samlas i den s. k. Udligningsfonden, varifrån bidrag lämnas bland a n n a t till kommunernas sociala m. fl. utgifter. Vidare bestridas härav två tredjedelar av statens utgifter för polisväsendet, som år 1937 i sin helhet blev en statsuppgift. Skattskyldigheten till dessa skatter åvilar endast fysiska personer. Inkomstskatten beräknas på samma inkomst som den statliga inkomstskatten, dock med den skillnad att personligt avdrag ej är medgivet. I stället utgår skatten efter två särskilda skalor, den ena för familjeförsörjare och den andra för övriga skattskyldiga, varvid skattesatsen är lägre för familjeförsörjare. Den kommunala förmögenhetsskatten, vilken i detta sammanhang närmast är av intresse, utgår å förmögenheter av 30 000 kronor. Enligt skalan, som är progressiv, utgår skatten för förmögenheter å 30 000—49 900 kronor med 4 kronor för 30 000 kronor och 0,5 °/oo av resten samt för förmögenheter å 5 000 000 kronor och däröver med 14 064 kronor för 5 000 000 kronor och 3,5 °/oo av resten. Källor: C. Ulrich Mortensen: Voro skatter (1945), Love og Anorduinger (1944 med ändringar och tillägg till den 1 juli 1946).

Finland. Enligt lagen den 19 november 1943 om inkomst- och förmögenhetsskatt utgår sådan skatt i form av en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt, vilka äro från varandra fristående.

316 A.

Inkomstskatten.

Inkomstskatt för fysiska personer utgår efter den beskattningsbara inkomsten. Vid inkomstberäkningen äro vissa avdrag medgivna, dock ej för skatter. Sålunda är skattskyldig berättigad a t t från sin inkomst avdraga, då vardera maken varit i förvärvsarbete, bälften av den makes förvärvsinkomst, som förtjänat mindre, dock icke mera än 20 000 mark. På sådan ort, där levnadskostnaderna äro kännbart högre än i allmänhet i landet, äger den skattskyldige avdraga ett av finansministeriet årligen fastställt belopp av högst 5 000 mark eller, om den skattskyldige under skatteåret försörjt minderårigt barn, högst 7 500 mark. Skattskyldiga fysiska personer hänföras med avseende å ålder, äktenskapsförhållanden och försörjningsplikt till 3 skatteklasser. I skatteklassen omfattar tjugofyra år fyllda ogifta personer, frånskilda, änklingar eller änkor eller på grund av söndring i äktenskapet varaktigt skilt från varandra boende makar, vilka icke under skatteåret försörjt minderårigt barn eller därförinnan under minst tio år försörjt barn under sjutton år. I I skatteklassen omfattar gifta personer, vilka vid skatteårets utgång varit gifta minst tre år och vilka icke under skatteåret försörjt minderårigt barn eller därförinnan under minst tio år försörjt barn under sjutton år, så ock ogifta personer, frånskilda, änklingar eller änkor eller på grund av söndring i äktenskapet varaktigt skilt från varandra boende makar, vilka icke fyllt tjugofyra år och vilka icke fullgjort ovan åsyftade försörjningsplikt. I I I skatteklassen omfattar andra än till I och I I skatteklasserna hörande fysiska personer. H a r den skattskyldige under skatteåret underhållit minderårigt barn, är h a n berättigad a t t från sin skatt göra avdrag för varje barn med 120— 900 mark allt efter inkomstens storlek. Det maximala avdragsbeloppet inträder vid en beskattningsbar inkomst av 90 000 mark. Dödsbo hänföres till I I I skatteklassen. För varje skatteklass har meddelats en särskild skiktskala. Skattepliktsgränsen ligger i I och II skatteklasserna vid ett beskattningsbart belopp av 15 000 mark och i I I I skatteklassen vid ett beskattningsbart belopp av 18 000 mark. Den maximala marginalskatten finnes i skiktet 1 500 000—3 000 000 mark beskattningsbar inkomst och utgör från I — I I I skatteklassen räknat respektive 34, 32 och 29 %. För beskattningsbar inkomst å 3 000 000 mark eller däröver har marginalskatten bestämts till respektive 32, 29,5 och 26 %. Understiger det sammanlagda beloppet av den skatt, som påföres den skattskyldige på grund av inkomst och förmögenhet, 50 mark, debiteras ej någon skatt. För aktiebolag, »andelslag», föreningar, stiftelser och flertalet andra sammanslutningar är inkomstskatten proportionell och utgår med 20 % av inkomsten. Genom lagen den 20 december 1945 om temporär förhöjning av den inkomstoch förmögenhetsskatt., som skall påföras för åren 1945 och 1946, har föreskrivits, att vid tillämpning av respektive skatteskala skatten för inkomst under år 1946 skall — innan avdrag verkställes för barn — höjas med 35 %. Vidare utgår enligt lagen den 17 juli 1945 om konjunkturskatt sådan skatt för inkomstökning i förhållande till medeltalet av inkomsterna under skatteåren 1936 —1938. Skatten utgår efter en progressiv skala. Inkomstökning, som understiger 45 000 mark, är fri från konjunkturskatt. I proposition den 15 mars 1946 har föreslagits vissa ändringar av lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt. E n ä r de i propositionen framlagda förslagen äro av genomgripande betydelse för den direkta beskattningen har, trots a t t propositionen enligt inhämtad upplysning ännu ej blivit föremål för riksdagens avgörande, det ansetts lämpligt a t t här i korthet redogöra för dess innehåll. Därvid ha inom parentes angivits de av statsutskottet ifrågasatta ändringarna. Det belopp, skattskyldig är berättigad avdraga från sin inkomst, då vardera maken varit i förvärvsarbete, har föreslagits maximerat till 50 000 (40 000) mark. De av finans-

317 ministeriet med hänsyn till levnadskostnadernas höjd för vissa orter årligen fastställda avdragsbeloppen ha föreslagits höjda till högst 8 000 mark för ensamstående och till högst 12 000 mark för äkta makar, varjämte för varje minderårigt barn, som den skattskyldige under skatteåret försörjt, beviljas ett dyrortsavdrag av högst 4 000 mark. Den lägsta skattbara inkomsten h a r satts i I skatteklassen till 30 000 mark och i II och I I I skatteklasserna till 40 000 mark. Marginalskatten i toppskiktet, beskattningsbar inkomst å 3 200 000 mark och däröver, har föreslagits till respektive 58, 53 och 48 %. Det från skatten enligt I I I skatteklassen medgivna avdraget för av den skattskyldige under skatteåret underhållet minderårigt barn har bestämts för första barnet till 300—4 000 mark och för varje följande barn till 500—8 000 mark (för varje barn till 300—2 000 mark). Samtidigt föreslås upphävande av förenämnda lag den 20 december 1945 om temporär förhöjning av den inkomst- och förmögenhetsskatt som skall påföras för åren 1945 och 1946, till den del den angår förhöjning av den skatt, som skall uppbäras (påföras) på grund av inkomsten för år 1946.

B.

Förmögenhetsskatten.

Skattskyldighet till förmögenhetsskatt åligger såväl fysiska som juridiska personer. Även aktiebolag äro sålunda skyldiga erlägga förmögenhetsskatt. För industriell drift grundat inhemskt aktiebolag eller »andelslag» är dock under de tre första skatteåren efter dess grundande frikallat från förmögenhetsskatt, för såvitt det icke grundats för fortsättande av driften vid industriell inrättning, vilken redan tidigare varit i verksamhet. Såsom förmögenhetstillgång räknas ej kläder, möbler och husgeråd samt a n n a t bohag, vilka äro avsedda för skattskyldigs och hans familjs personliga bruk, och ej heller konstverk samt bok-, konst- och andra därmed jämförliga samlingar, såframt ej ägaren med dem driver handel eller på annat s ä t t yrkesmässigt gör dem för sig inkomstbringande. I Finland bosatta äkta makars sammanlagda förmögenhet skall, såvida de ej beskattas var för sig, minskas med 50 000 mark. Skattskyldig, som varit bosatt i Finland och under skatteåret försörjt minderårigt barn, skall även för varje sådant barn erhålla ett avdrag från förmögenheten av 50 000 mark. Några reduktionsregler med hänsyn till inkomstens storlek finnas ej. För fysiska personer inträder skattskyldighet, då den beskattningsbara förmögenheten uppgår till 100 000 mark. Skatten, som erlägges enligt en skiktskala, uttages för förmögenheter mellan 100 000 och 300 000 mark med 100 mark för 100 000 mark och 1,3 °/oo av resten. Skattesatsen stiger sedan och skatten utgår för förmögenheter å 30 000 000 mark och däröver med 282 150 mark för 30 000 000 mark och 10 °/oo för överskjutande belopp. Aktiebolag, »andelslag», föreningar, stiftelser och flertalet andra sammanslutningar erlägga förmögenhetsskatt med 4 °/oo. Skatten är alltså för dessa juridiska personer proportionell. Enligt lagen den 20 december 1945 om temporär förhöjning av den inkomst- och förmögenhetsskatt, som skall påföras för åren 1945 och 1946, skall den skatt, som på grund av förmögenhet under nämnda år skall påföras med stöd av lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt, höjas till dubbla beloppet. Enligt lag den 17 juli 1945 om extra ordinarie skatt på grund av tillgångar skall för tillgångar vid utgången av skatteåret 1944 erläggas skatt till staten med en procent. Skatteplikt inträder, då tillgångarnas värde uppgår till 100 000 mark. Såsom tillgångar räknas dock ej banktillgodohavanden och fordringar, ej heller obligationer i finskt m y n t . F r å n tillgångar får avdragas skulder, dock högst med belopp av 100 000 mark. Någon motsvarande författning angående skatt å tillgångar vid utgången av skatteåret 1945 har, såvitt känt är, ännu ej utfärdats. Genom den s. k. andra ersättningslagen, vilken utfärdats den 5 maj 1945, har

318 föreskrivits, att ersättning av statsmedel skall i vissa fall utgå för skada, som till följd av krigsfara eller krig uppkommit genom att egendom förstörts, skadats eller förkommit. Medel för gäldande av dessa ersättningar avses skola anskaffas bland annat genom uttagande av en särskild förmögenhetsöverlåtelseskatt. Sålunda har genom lagen den 5 maj 1945 om en andra förmögenhetsöverlåtelseskatt föreskrivits, att sådan skatt skall uttagas under 5 år årligen på grund av den förmögenhet, som den skattskyldige innehade vid utgången av skatteåren 1944—1943. Vid förmögenhetens beräkning enligt denna lag äro vissa avdrag medgivna, bland annat med 10 000 mark för varje barn, för vilket den skattskyldige vid inkomstoch förmögenhetsbeskattningen beviljats barnavdrag. Skatteplikt inträder vid en förmögenhet av 80 000 mark eller däröver. Vidare är enskild person, vars enligt denna lag fastställda förmögenhet icke uppgår till 150 000 mark och vars beskattningsbara inkomst vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen utgjort högst 15 000 mark, befriad från skattskyldighet. Emellertid har i samma lag föreskrivits, att den enligt skalan beräknade skatten skall på grund av förmögenhet år 1944 utgå med dubbelt belopp. Inhemskt aktiebolag, vars beskattningsbara förmögenhet utgör minst 10 000 000 mark, skall däremot ej erlägga skatt enligt denna skala. För sådant aktiebolag utgör skatten 20 % av den beskattningsbara förmögenheten vid utgången av skatteåret 1944. Någon förmögenhetsöverlåtelseskatt för förmögenhet vid utgången av skatteåren 1945—1948 uttages ej beträffande sådant bolag. Källor: Lagar, förordningar och statsrådsbeslut som röra inkomst- och förmögenhetsbeskattningen samt den övriga direkta statsbeskattningen (1944 med ändringar och tillägg till den 1 maj 1946).

Schweiz. De inkomstkällor, som enligt förbundsförfattningen i princip stå till den centrala statsmaktens (edsförbundets) förfogande, äro dels indirekta skatter — tullar, stämpelavgifter m. m. samt på senare tid omsättnings- och lyxskatterna — dels vissa regal och dels en avgift, som upptages av män, vilka av någon anledning ej fullgöra eljest vederbörlig militärtjänst. All direkt beskattning var tidigare förbehållen kantonerna och kommunerna. Då ju emellertid edsförbundet som sådant ansvarar för landets försvar, äger det också befogenhet att bereda sig inkomster för a t t täcka därmed sammanhängande utgifter — såväl militära som andra — vilket är upphovet till olika fedeirala skatter på inkomst och förmögenhet, som tillkommit under förra världskriget, delvis försvunnit igen men sedan återuppstått och kraftigt utvecklats under det senast tilländalupna kriget. Förevarande framställning berör endast den av edsförbundet sålunda utövade beskattningsrätten samt vissa beskattningsregler för kantonen Ziirich. I.

Edsförbundet.

Som krishjälp för återställande av budgetens jämvikt upptages under åiren 1941—1949 en tillfällig skatt, en »Wehrsteuer» (Bundesratsbeschluss den 9 december 1940), på inkomst, förmögenhet och tantiem. Vissa vinster föranleddas av krisförhållandena beskattas också (Bundesratsbeschluss den 12 januari 1940). Edsförbundet källbeskattar vidare vissa kapitalinkomster genom en »Verrechnu:ngssteuer» (Bundesratsbeschluss den 1 september 1943). Denna skatt avräknas s e d a n vid erläggande av skatt till respektive kanton och kommun. I den följande redogörelsen har denna skatt — såsom i huvudsaklig del utgörande endast en uppbö>rdsform — ej medtagits. Slutligen uttages under åren 1945—1947 en engångsskatt på förmögenhet, ett »Wehropfer» (Bundesratsbeschluss den 20 november 19>42).

319 A. 17i k oms t sk at t en. Den del av ovannämnda »Wehrsteuer», som innefattar en allmän inkomstskatt, drabbar bland annat fysiska personer. Skatten utgår för 4 tvåårsperioder (åren 1941—1942, 1943—1944, 1945—1946 och 1947—1948) samt en ettårsperiod (år 1949). Till grund för skatten ligger den genomsnittliga nettointäkten under de två senaste åren före den period, under vilken skatten utgår. Skatten för åren 1941 och 1942 beräknades emellertid endast på grundval av 1940 års nettointäkt. Bland avdragen märkes under föregående period erlagd skatt för krigsvinster (se nedan). I övrigt äro avdrag för skatter ej medgivna. Har den skattskyldige barn under 18 år, är h a n sedan år 1943 berättigad till avdrag med 500 franc för varje barn. Något särskilt familjeavdrag är ej medgivet för äkta makar utan skillnaden i skattehänseende mellan äkta makar och ensamstående möjliggöres av olika skattetabeller. Skattefritt belopp är därvid för äkta makar 3 000 franc och för ensamstående 2 000 franc. För äkta makar utgår skatten, därest inkomsten efter vederbörligt avdrag överstiger nämnda 3 000 franc, efter lägst 0,4 %, varefter skatteprocenten stiger för att maximeras till 6,5 % vid ett inkomstläge av 77 000 franc. Även för ensamstående stiger skatteprocenten från 0,4 till 6,5, medan motsvarande inkomstbelopp utgöra 2 000 respektive 60 000 franc. F r å n och med år 1943 utgår ett särskilt tillägg, utgörande 50 % av de enligt förenämnda tabeller beräknade skattebeloppen. Undantagna från denna skattehöjning äro dock äkta makar med inkomst understigande 4 500 franc och ensamstående med inkomst understigande 3 500 franc. Särskilda skattesatser gälla för den speciella skatten på tantiem. För fysiska personer utgår även en skatt på krigsvinster. Vinsten erhålles vid jämförelse mellan inkomsten under beskattningsåret och den genomsnittliga inkomsten under två för den skattskyldige valfria år av åren 1936—38. Såsom skattefritt belopp avdrages viss procent av sistnämnda genomsnittsinkomst. E t t vinstbelopp av högst 15 000 franc är alltid skattefritt. Skatt utgår med 50—70 % av den beskattningsbara vinsten. För aktiebolag utgår den i »Wehrsteuer» ingående inkomstskatten efter samma periodindelning som för fysiska personer. Skatten utgår med 2—8 % av den skattepliktiga vinsten. Från och med år 1943 har skatten höjts med 50 %. Skatt på krigsvinster drabbar även juridiska personer. Vinsten beräknas på enahanda sätt som för fysiska personer. De skattefria beloppen äro för vissa juridiska personer något högre i förhållande till de för fysiska personer gällande, dock högst 25,000 franc. Skatten utgår även här med 50—70 % av den skattepliktiga vinsten.

B.

Förmögenhetsskatten.

Såsom ovan nämnts ingår i »Wehrsteuer» iiven en s. k. kompletterande förmögenhetsskatt. Genom beslut, som trädde i kraft den 1 januari 1943, har edsförbundet förordnat, att denna förmögenhetsskatt ej skall utgå de år, då »Wehropfer» (se nedan) uttages. Förmögenheter under 10 000 franc, tillhöriga fysiska personer, beskattas ej. Till grund för förmögenhetsskatten ligger nettoförmögenheten vid början av den period, under vilken skatten utgår. Hänsyn tages till husgeråd och dylikt, i den mån värdet därav överstiger 20 000 franc. Några reduktionsregler synas numera ej finnas men ha funnits före år 1944. Skatten utgår med 0,5 promille å förmögenheter mellan 10 000 och 50 000 franc samt stiger därefter till 3,5 promille å förmögenheter å 1 500 000 franc och däröver. År 1940 infördes en engångsskatt å förmögenhet, ett »einmaliges Wehropfer». Det genom denna skatt erhållna beloppet visade sig emellertid ej förslå för med skatten avsett syfte. I anledning härav beslöts upptagande av ett »neues Wehropfer», fördelat på åren 1945—47.

320 Sistnämnda skatt träffar såväl fysiska som juridiska personer. Skatteobjekt är den skattskyldiges nettoförmögenhet per den 1 januari 1945. För fysiska personer äro förmögenheter under 5 000 franc undantagna från beskattning. Den skattefria gränsen kan emellertid höjas beroende på omfattningen av den skattskyldiges försörjningsplikt och storleken av hans inkomst. Av inre lösören, som användas för hushållet eller för förvärvsverksamhet, avräknas 25 000 franc såsom skattefritt. (Motsvarande belopp var vid »einmaliges Wehropfer» 20 000 franc.) Skatten utgår för fysiska personer med 1,5—4,5 %. Sistnämnda procentsats uttages vid förmögenheter å 1 250 000 franc och däröver. För vart och ett av de tre åren utgår skatten med en tredjedel av det uträknade skattebeloppet. »Neues AVehropfer» utgår för juridiska personer med 1,5 % av nettoförmögenheten. II.

Kantonen

Zurich.

Till grund för den följande redogörelsen för vissa beskattningsregler i kantonen Zurich ligger en lag av den 25 november 1917 med ändringar senast den 26 september 1943. A. Ink om st sk at te n. Fysiska personer, bosatta inom kantonen, äro underkastade inkomstbeskattning (»Einkommensteuer») inom densamma. Av inkomsten äro för ensamstående de första 1 200 franc och för äkta makar de första 2 000 franc skattefria. För varje barn under 19 år medgivas följande skattefria avdrag, nämligen för skattskyldig med 1—3 barn av sådan ålder 600 franc, för skattskyldig med 4—5 barn av sådan ålder 700 franc och för skattskyldig med 6 eller flera barn av sådan ålder 800 franc. Den skattskyldige är vidare berättigad till avdrag med 600 franc för varje arbetsoförmögen person, som han försörjer. Skatten beräknas på inkomsten, innan från densamma avdrag skett med berörda skattefria belopp. Den å sistnämnda belopp belöpande skatten avdrages därefter från den totala inkomstskatten. Skattesatsen utgör för de första 1 000 franc 1 %, för påföljande 2 000 franc 2 % och stiger därefter till 8,5 % för inkomster mellan 40 000 och 90 000 franc. För inkomstbelopp däröver utgör skattesatsen 7,5 %. Skattskyldig, som u p p n å t t 65 års ålder, är befriad från inkomstskatt, därest den skattepliktiga inkomsten ej överstiger för ensamstående 2 000 franc och för äkta makar 3 000 franc. För aktiebolagen uttages inkomstskatt (»Ertragssteuer») med hälften så många procent av aktiebolagens nettoinkomst, som denna utgör i förhållande till det skattepliktiga kapitalet, d. v. s. aktiekapitalet och reservfonderna, dock med högst 10 %. B.

Förmögenhetsskatten.

Föremål för förmögenhetsskatt (»Ergänzungssteur») är nettoförmögenhet, upptagen till sitt försäljningsvärde. Såsom förmögenhet beskattas ej kläder, böcker och nödvändiga husgeråd. För vissa i förvärvsverksamhet använda verktyg, maskiner och dylikt medgives avdrag med upp till 10 000 franc. Arbetsoförmögna eller mindre arbetsföra k u n n a erhålla viss lättnad i beskattningen, nämligen så att för ensamstående skatten kan efterskänkas för en förmögenhet upp till 10 000 franc och, om den skattskyldiges hushåll består av flera personer, upp till 30 000 franc. Om den skattskyldige därtill uppnått 65 års ålder kan under i övrigt enahanda förutsättningar skatten å ett dubbelt så stort förmögenhetsbelopp efterskänkas. Skatten uttages med 1,5 %>o å förmögenheter upp till 500 000 franc och

321 för belopp däröver upp till 1 000 000 franc med 2 °/oo. Därest förmögenheten överstiger sistnämnda belopp, uttages i skatt 2,5 °/oo av det överskjutande beloppet. Aktiebolag erlägga — i stället för »Ergänzungssteuer» — en kapitalskatt med 1,5 °/ora av det skattepliktiga kapitalet. Källor: Rosendorff-Henggeler: Das internationale Steuerrecht des Erdballs, Europa (maj 1942), Steuerbelastung in der Schweiz 1944 (statistisk årsbok), Henggeler: Rechtsbuch der schweizerischen Bundessteuern, band I — I I (april 1946), Blumenstein och Blumenstein: System des Steuerrechts (1945), K a n t o n Zurich. Steuergesetz (oktober 1943).

England. F ö r de engelska statsfinanserna spelar den allmänna inkomstskatten, »income tax», en i jämförelse med förhållandena i andra länder utomordentligt stor roll. Någon speciell förmögenhetsskatt finns däremot icke. Fonderad inkomst (»investment income») beskattas emellertid hårdare än arbetsinkomst. För fysiska personer består inkomstskatten av två skatter, en formellt proportionell bottenskatt, »normal income tax», och en starkt progressiv tilläggsskatt, »surtax». F ö r s t n ä m n d a skatt kommer enligt Finance Act 1945 för budgetåret 1946/47 att utgå med 9 shillings per pund. I realiteten blir emellertid även denna skatt progressiv på grund av det starkt utvecklade systemet med avdrag av olika anledningar. Differentieringen av skatten på fonderad inkomst och arbetsinkomst sker genom »earned income allowance», ett skattefritt avdrag, som för budgetåret 1946/47 är föreslaget till Vs — dock högst 150 pund — av den inkomst eller inkomstdel, som härrör av arbete. Skattskyldig, som vid taxeringsårets ingång är över 65 år och vars hela inkomst icke överstiger 500 pund, äger dock åtnjuta avdrag med Vs av denna inkomst, oberoende av om det är arbetsinkomst eller fonderad inkomst. Varje fysisk person erhåller dessutom ett personligt avdrag å 110 pund om året. Beträffande äkta makar, som leva samman, beskattas mannen för båda makarnas inkomst men äger åtnjuta vissa särskilda avdrag. Sålunda höjes det personliga avdraget från 110 till 180 pund. Vidare får avdrag ske för 7 /s av hustruns inkomst, dock högst med för budgetåret 1946/47 föreslagna 110 pund. För varje barn som är under 16 år eller är heltidselev vid skola, universitet eller annan undervisningsanstalt åtnjutes avdrag med 50 pund. Därjämte medgives betydande avdrag för livförsäkringspremier och dylikt. Avdrag för skatter förekommer dock ej. Den inkomst, som återstår sedan ovannämnda avdrag gjorts, utgör det beskattningsbara beloppet. Helt skattefria äro inkomster, som u t a n alla avdrag understiga 120 pund. Så snart inkomsten överstiger nämnda belopp inträder däremot skatteplikt för hela inkomsten. För inkomster närmast över den skattefria gränsen uttages emellertid skatten med reducerat belopp. Den progressiva tilläggsskatten, »surtax», kommer enligt förenämnda Finance Act under budgetåret 1946/47 att utgå för inkomster, som överstiga 2 000 pund. Några personliga avdrag eller avdrag för arbetsinkomst äro ej medgivna vid sistnämnda skatt och än mindre avdrag för skatter. För inkomster mellan 2 000 och 2 500 pund utgör skatten 2 shillings per pund av det 2 000 pund överskjutande beloppet. Skatten stiger sedan för inkomster över 20 000 pund upp till 10 shillings 6 pence per pund. Maximibelastningen genom »normal income tax» och »surtax» kan sålunda stiga till 19 shillings 6 pence per pund. I verkligheten blir dock belastningen något mindre på grund av de allmänna avdragen. Aktiebolagen erlägga liksom fysiska personer »normal income tax» men däremot ej »surtax». Inkomstskatten, som utgår med enahanda skattesats som för fysiska personer, drabbar endast den aktiebolagsinkomst, som ej utdelats till aktieägarna. Skatten å själva utdelningen uttages vid källan, d. v. s. inbetalas av 21 — 1616 46

322 bolaget till statsverket men vilar å aktieägarna genom a t t bolaget drar av skatien vid utbetalandet av utdelningen. Dubbelbeskattning av bolagens inkomster fcrekommer sålunda ej. Genom Finance Act 1939 infördes en skatt (»Excess Profits Tax») på vinster, uppkomna vid handel med krigsförnödenheter. Skatten, som från år 1940 uttogs med 100 procent av den skattepliktiga vinsten, därvid dock ett vinstbelopp av 3 000 pund alltid var skattefritt, föreslås upphävd med utgången av år 1946. Källor: Rosendorff-Henggeler: Das internationale Steuerrecht des Erdballs, Europa (april 1939), Shirras-Rostas: The burden of british taxation (1942), Newport: Income t a x law and practice (1945), Federal Reserve Bulletin (januari 1944), Public General Acts and Measures 1938—1945, Finance (No. 2) Bill 1946.

Förenta staterna. Skatter utgå till unionen, delstaterna och kommunerna. I den följande redogörelsen behandlas endast de direkta skatterna till unionen och delstaten New York. I.

Skatter

till

unionen.

Vid utformningen av den federativa (d. v. s. den av unionen utfärdade) lagstiftningen angående inkomstbeskattningen torde i åtskilliga avseenden Englands inkomstbeskattning ha tagits till förebild. Den federativa lagstiftningen innefattar ej någon särskild förmögenhetsbeskattning. A. För fysiska personer utgår inkomstskatten i form av »normal tax on individuals» och »surtax on individuals». F r å n bruttoinkomsten äro vid båda d^ssa skatteformer avdrag medgivna bland annat för skatter erlagda under beskattningsåret med undantag för federativa inkomstskatter, krigskonjunkturskatter (»excessprofits taxes») samt arvs- och gåvoskatter. Det beskattningsbara beloppet beräknas sedan olika för de båda skatterna. Vid beräkningen av det beskattningsbara beloppet för »normal tax» är från skatteplikt undantagen ränta å obligationer, utgivna av U. S. A. eller offentligrättsliga institutioner i U. S. A. Avdrag för existensminimum är medgivet med 500 dollars. För gifta kan nämnda belopp höjas till 1 000 dollars, därest vardera maken har bruttoinkomst ej understigande 500 dollars. För varje »dependent», d. v. s. barn eller viss annan nära släkting, som är beroende av den skattskyldige för sin försörjning, är, därest hans bruttoinkomst understiger 500 dollars, medgivet ett avdrag av 500 dollars. Tidigare skedde även differentiering av skattebördan på arbetsinkomst och fonderad inkomst genom a t t från arbetsinkomsten gjordes ett till viss procent därav bestämt avdrag, »earned income credit», men bestämmelserna härom synas nu vara upphävda. Skatten, som är proportionell, utgår för närvarande med 3 % av det beskattningsbara beloppet. Den slutliga skatten erhålles genom en reduktion av det sålunda uträknade skattebeloppet med 5 %. Vid beräknandet av det beskattningsbara beloppet till »surtax on individuals» äro enahanda personliga avdrag samt avdrag för skatter som vid »normal tax» medgivna. Skatten erlägges, när den beskattningsbara inkomsten ej uppgår till 2 000 dollars med 17 % av inkomsten, samt därefter enligt en skiktskala, som för inkomster över 200 000 dollars uttager skatt med 150 820 dollars för 200 000 dollars jämte 88 % av överskjutande belopp. För bestämmande av den slutliga skatten reduceras de enligt nämnda skiktskala uträknade skattebeloppen med 5 %. »Normal tax» och »surtax» få dock tillhopa icke överstiga 85,5 % av nettoinkomsten, d. v. s. bruttoinkomsten minskad med bland a n n a t vissa skatter.

323 Den federativa skattelagstiftningen lämnar fysiska personer möjlighet att välja mellan att betala skatt antingen i form av förenämnda »normal tax» och »surtax» eller i form av en »alternative tax». Förutsättningen härför ä r att den skattskyldiges bruttoinkomst under beskattningsåret ej uppgått till 5 000 dollars. Skatten beräknas på bruttoinkomsten men varierar med hänsyn till antalet familjemedlemmar. B. Aktiebolag beskattas genom e t t flertal »taxes on corporations». Vid beräkningen av den allmänna inkomstskatten, »tax on corporations in general» tages ej hänsyn till den del av aktiebolags inkomst, som består a v ränta å obligationer utgivna av U. S. A. eller offentligrättsliga institutioner i U. S. A. Avdrag medgives vidare bland annat med 85 % av aktieutdelningar från dotterbolag (»domestic corporation»), som själv är föremål för inkomstbeskattning. Enahanda skatteavdrag som for fysiska personer är medgivet, Sedan vederbörliga avdrag sålunda skett beräknas skatten på återstående belopp, »normal-tax net income». Under förutsättning att nämnda belopp överstiger 25 000 dollars utgår skatten efter en skattesats av 24 /o. For bolag med »normal-tax net income» mellan 25 000 och 50 000 dollars fmns möjlighet a t t tillämpa en »alternative tax» med 4 250 dollars för 25 000 dollars samt 31 % av återstoden. Vidare förekomma en del speciella bolagsskatter (»taxes on special classes of corporations»). Sålunda utgör skatten för aktiebolag med inkomster ej överstigande 25 000 dollars 15 % å belopp till och med 5 000 dollars för a t t sedan stiga enligt en skiktskala så a t t skatten vid inkomster mellan 20 000 och 25 000 dollars uppgår till 3 300 dollars för 20 000 dollars samt 1 9 % av återstoden. Härutöver betala aktiebolagen en »surtax on corporations», som beräknas på nettoinkomsten med avdrag för bland annat förenämnda 85 % av aktieutdelningen från dotterbolag samt ovannämnda skatter. Avdrag för vissa obligationsräntor såsom vid »normal tax income» är ej medgivet. Det sålunda erhållna beskattningsbara beloppet kallas »corporation surtax net income». Om detta b-lopp ej överstiger 25 000 dollars, uttages skatten efter en procentsats av 6. Sk?tten stiger därefter för högre inkomster enligt en skiktskala och utgör för »corporation surtax net income» över 50 000 dollars 14 % av nämnda belopp. Aktiebolag, som bildats enbart för a t t genom underlåten utdelning förhindra att delägarna bliva åsatta »surtax», träffas av en »surtax on corporations improperly accumulating surplus». Sedan från vinsten avdrag gjorts med bland annat vissa, skatter, beskattas vinstbelopp ej överstigande 100 000 dollars med 27 5 % och belopp däröver med 38,5 %. II. A.

Skatter

i staten

N e w York.

Inkomstbeskattningen. y

Ska

perSoner träffas d ä ra v e n a l l m ä ^f u' * inkomstskatt, »income tax», och en tilltallig inkomstskatt, »temporary emergency tax». Vid beräknandet av den förstär f n l j , , ° V i 8 S a i n k o m s t b e l o P P skattefria, nämligen för ensamstående 1 000 dollars, för äkta makar tillhopa 2 500 dollars och för varje »dependent» 400 dollars. Avdrag för inkomstskatter till unionen och delstaterna samt arvs- och gåvoskatter ar ej medgivet, I övrigt äro skatter avdragsgilla. »Income tax» ut^år i huvucsak enligt en skiktskala med 2 % för de första 1 000 dollars beskattningsbart be.opp samt stiger därefter till 7 % för belopp över 9 000 dollars. Beträffande kapitalvinster (»capital gains») utgör skattesatsen emellertid endast hälften av de nu nämnda beloppen. Sedan å r 1935 äro fysiska personer även skyldiga a t t för inkomst av arbete betala en »emergency tax», som — sedan enahanda avdrag skett som vid »income »in. tax» — utgår med 1 % av det sålunda uträknade beskattningsbara beloppet.

324 För samtliga nu n ä m n d a skatter har genom årliga beslut, senast år 1945, en sänkning medgivits med 25 %. Vid av fysiska personer bedriven affärsrörelse inom staten erlägges »unincorporated business tax» med 4 % av vinsten. E t t vinstbelopp av 5 000 dollars är emellertid skattefritt. Under tiden 1 juli 1944—31 mars 1945 har uttagits en tilläggsskatt av 2 % på bruttoinkomsten å sådan affärsrörelse. Aktiebolagen beskattas med ett flertal olika »franchise taxes», av vilka har endast beröres den viktigaste, »franchise tax on business corporations». Denna skatt träffar aktiebolag, som driva industriell eller kommersiell rörelse i staten. Avdrag för den federativa inkomstskatten är ej medgivet. Vid skattens beräkn a n d e t flera alternativ angivits, bland annat att skatten utgår med 4,5 % av den beskattningsbara inkomsten.

B.

Förmögenhetsbeskattningen.

I staten uttages även en allmän egendomsskatt, »property tax», som kan träffa både fysiska och juridiska personer. Föremål för skatten är inom staten belägen fast egendom samt annan egendom, som äges inom staten och ej är att hänföra till »personal property». Såsom exempel på »personal property» kan nämnas bohag, penningar och vissa fordringsbevis. Skatten, som sedan år 1929 uteslutande'tillgodoförts kommunerna i staten, uttages efter en skattesats, som bestämmes för ett år i sänder under hänsynstagande till kommunernas penningbehov. I staden New York utgick skatten under år 1940 — som är det senaste år, varom dylik uppgift k u n n a t erhållas — med 2,84 % av den skattepliktiga förmögenheten. Henggeler: Das internationale Steuerrecht des Erdballs, Uebersee (1942), United States Code (1945), Federal Reserve Bulletin (januari 1944), McKinney's Consolidated laws of New York (1943), Martindale-Hubbel: Law Directory (1945) — New York Law Digest. Kanada. Kanada är som bekant en förbundsstat, bestående av nio delstater och två territorier Beskattningsrätten har där sedan gammalt utövats av såväl föroundsstaten som delstaterna och deras kommuner. I anslutning till den i april 1941 framlagda budgeten träffades mellan vederbörande myndigheter i förbundsstaten och delstaterna överenskommelse att den federala regeringen mot engångsbetalnmgar till delstaterna (inbegripet kommunerna), så länge det dåvarande kriget pågick, skulle övertaga all beskattning av inkomst i Kanada. Då enligt senast tillgängliga uppgifter förutsättningar finnas för att den federala regeringen även under efierkrigsperioden skall utöva all inkomstbeskattning mot gottgörelse till delstaterna, har i detta sammanhang ansetts lämpligt att endast behandla den federativa (d. v. s. den av förbundsstaten utövade) beskattningen. Någon förmögenhetsskatt synes icke upptagas av vare sig förbundsstaten eller delstaterna. A. Den federativa inkomstbeskattningen, i vad densamma rör fysiska personer, skiljer mellan »normal tax» och »graduated tax». Gemensamt för båda skatterna är att de icke begränsa sig till inkomst av arbete utan jämväl omfatta inkomst av rörelse, inkomst av kapital etc. Skatterna beräknas å nettoinkomsten. Avdrag för erlagda skatter synes ej vara medgivet. För »normal tax» är stadgat alternativa skattesatser, beroende på den skattskyldiges civilstånd eller, i vissa fall, förefintligheten av försörjningsplikt. I stort sett kan sägas, a t t »normal tax» utgår 1) för gifta, därest inkomsten överstiger 1 200 dollars, med 7 /o av hela inkomsten. Om båda m a k a r n a hava inkomst, gälla särskilda regler; samt

325 2) för ogifta, om inkomsten överstiger 660 men ej 1 800 dollars med 7 % av inkomsten, om inkomsten överstiger 1 800 men ej 3 000 dollars med 8 % av inkomsten samt, om inkomsten överstiger 3 000 dollars med 9 % av inkomsten. F r å n den sålunda beräknade skatten får skattskyldig göra avdrag med 28 dollars för, bland andra, varje barn under 18 år. Vid beräknandet av »graduated tax» är ett belopp av 660 dollars skattefritt. Skatten uttages, sedan avdrag skett med nämnda belopp, enligt en progressiv skala, som stiger från 30 % för de första 500 dollars till 85 % för belopp över 100 000 dollars. Skattskyldig får från det sålunda uträknade skattebeloppet göra avdrag med 80 dollars för varje barn, för vilket han är berättigad till avdrag med 28 dollars vid »normal tax». E t t ytterligare avdrag å 150 dollars är medgivet för gift skattskyldig. »Normal tax» och »graduated tax» få dock tillhopa ej överstiga a) för gift skattskyldig med inkomst understigande 1 570 dollars: två tredjedelar av det belopp, varmed inkomsten överstiger 1 200 dollars; samt b) för ogift skattskyldig med lägre inkomst än 820 dollars: två tredjedelar av den del av inkomsten, som överstiger 660 dollars. Viss reduktion av »normal tax» och »graduated tax» har föreslagits av den kanadensiske finansministern vid framläggandet av 1946 års budget. Av fysiska personer uttages även en tilläggsskatt, »surtax on investment income», med 4 % av kapitalinkomst, överstigande 1 500 dollars. Vissa aktier och räntor äro underkastade ytterligare beskattning. Slutligen äro fysiska personer även underkastade krigskonjunkturskatt, »excess profits tax», å viss vinst av affärsrörelse. B. Aktiebolag m. fl. juridiska personer (»corporations») erlägga skatt med 18 %y i vissa fall 20 %, av vinsten, oberoende om denna blir föremål för utdelning eller ej. Då utdelning å aktier även beskattas hos aktieägaren, blir nämnda del av vinsten sålunda dubbelbeskattad. »Excess profits tax» träffar även juridiska personer. Källor: Henggeler: Das international Steuerrecht des Erdballs, Uebersee (1942), Federal Reserve Bulletin (januari 1944), Income War Tax Act 1944, Personal income taxes (Reference book for dominion-provincial conference), Corporation taxes (Reference book for dominion-provincial conference), Budget Speech 1945, Martindale-Hubbel: Law Directory (1945) — Dominion of Canada Law Digest.

326 Bilaga 3. Ortsavdragen Tid beskattningen samt den s. k. bankningen. Lagstiftningen före år 1 9 2 8 . Sedan mycket lång tid tillbaka ha i vår skattelagstiftning funnits bestämmelser om att visst lägre belopp skulle vara undantaget från beskattning. Granden härför har varit, att den inkomst, som kunde sägas motsvara existensminimum, ansetts ej böra beskattas. Första gången en sådan bestämmelse infördes synes ha varit i 1815 års bevillningsförordning. En bestämmelse av dylik innebörd återfanns sedermera i de olika bevillningsförordningarna under återstoden av 1800-talet. Enligt 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt skulle viss hänsyn tagas till såväl dyrorts- som familjeförhållanden. Å ort, där levnadskostnaderna voro synnerligen höga i jämförelse med vad de voro inom riket i allmänhet, skulle det taxerade beloppet minskas, för skattskyldig, vilkens taxerade belopp icke översteg 1 800 kronor, med högst 300 kronor och för skattskyldig, vilkens taxerade belopp översteg 1 800 kronor men icke 3 000 kronor, med högst 200 kronor. Skattskjddig, vilkens taxerade belopp icke översteg 6 000 kronor, ägde vidare erhålla nedsättning i det taxerade beloppet med 100 kronor för varje av honom på grund av försörjningsplikt underhållet barn, vars ålder vid början av det år taxeringen skedde understeg 15 år. Skattskyldig med högre taxerat belopp än nu nämnts erhöll intet avdrag. I samma års b evillnings för ordning undantogs från skattskyldighet inkomst understigande 500 kronor. Hade inkomsten uppgått till 1 200 kronor, skulle 450 kronor vara fria från bevillning, och hade inkomsten uppgått till 1 200 kronor men icke till 1 800 kronor, skulle 300 kronor vara fria från bevillning. Vid inkomster å högre belopp erhölls intet avdrag. Den anordning för dyrorts- och familjeförhållandenas beaktande, som fortfarande gäller beträffande statsbeskattningen, antogs i sina huvuddrag vid 1919 års riksdag. Till grund för denna lagstiftning låg i huvudsak ett av inkomstskattesakkunniga avgivet förslag, intaget i propositionen nr 259 vid 1919 års riksdag. De av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna om skattefria avdrag motiverades i nyssnämnda proposition på följande sätt: »I fråga om här i landet mantalsskrivna svenska medborgare utgår förslaget från, att en person saknar skatteförmåga för den del av sin inkomst, som motsvarar existensminimum för honom och hans familj, d. v. s. vad som oundgängligen erfordras för hans och hans familjs uppehälle, vadan en skattskyldigs skatteförmåga endast representeras av den existensminimum överstigande delen av inkomsten eller den s. k. fria inkomsten. Denna kan dock icke omedelbart användas som mätare av skatteförmågan, enär vid lika stor fri inkomst skatteförmågan är mindre hos den, som bor å ort med dyra levnadskostnader och har andra att försörja, än hos den, som är bosatt å ort med billiga levnadskostnader. På grund härav beräknas i förslaget skatten efter ett beskattningsbart belopp, vilket erhålles sålunda: Först dragés från det taxerade beloppet ett belopp, vilket beräknas motsvara existensminimum för den skattskyldige och bestämmes med hänsyn till levnadskostnadernas höjd å boningsorten, det antal personer, som den skattskyldige har att försörja, samt förekomsten av s. k. ömmande omständigheter. Därefter reduceras den del av det taxerade beloppet, som överstiger det sålunda medgivna skattefria avdraget men icke dubbla summan av detsamma, till hälften. Det beskattningsbara beloppet kommer då att bestå av det sålunda reducerade beloppet jämte den del av det taxerade beloppet, som överstiger dubbla summan av

327 det skattefria avdraget. Detta beskattningsbara belopp h a v a de sakkunniga ansett såsom en tillförlitlig mätare av skatteförmågan.» Berörda reduktion av det taxerade beloppet utöver ortsavdragen — den s. k. bankningen 1 — hade föreslagits av inkomstskattesakkunniga och motiverades med hänsynstagande till skatteförmågan. Det ansågs nämligen att de omständigheter, som verkade en höjning av existensminimum och därmed en höjning av det skattefria avdraget, föranledde en nedsättning även i den av den resterande inkomsten (den s. k. fria inkomsten) betingade skatteförmågan. Denna skillnad i skatteförmåga bleve dock mindre ju större den fria inkomsten vore och skillnaden ansågs hava sin största betydelse i fråga om den del av inkomsten, som närmast översteg existensminimum. Såsom en lämplig formel för mätande av denna nedsatta skatteförmåga föreslogo inkomstskattesakkunniga, a t t av varje skattskyldigs taxerade belopp den del, som översteg det skattefria avdraget men icke dubbla beloppet därav, skulle i beskattningshänseende reduceras till hälften. Bankningens innebörd kan följaktligen uttryckas så, att genom densamma åstadkommes, att den del av det taxerade beloppet, som överstiger ortsavdraget men icke dess dubbla belopp, högst får bära endast halv skatt. Genom bankningen har avsetts att vinnas den fördelen, att det belopp, vara skatten beräknas, växlar efter dyrort och familjeförhållanden, så att beloppet blir större ju dyrare orten är och ju större familjen är. Vid 1920 års riksdag antogos i samband med det s. k. kommunalskatteprovisoriet de bestämmelser i fråga om avdrag vid bevillningstaxering, som sedermera kommo att äga bestånd till år 1928. I en inom finansdepartementet utarbetad promemoria hade föreslagits, att vid den ifrågasatta kommunala inkomstskatten de skattefria avdragen skulle göras hälften så stora som vid statsbeskattningen och att, i likhet med vad som gällde vid sistnämnda beskattning, den del av det taxerade beloppet, som överstege avdraget men icke dubbla summan därav, skulle medräknas allenast till hälften. Det hade enligt promemorian ansetts skäligt att till underlättande av såväl deklarationernas upprättande som taxeringsmyndigheternas arbete vinna största möjliga överensstämmelse med förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. 1 enlighet härmed hade legat närmast till hands att anordna samma avdrag för existensminimum, som av 1919 års riksdag beslutats i fråga om den statliga beskattningen. Med hänsyn till de små inkomstbeloppen inom en del mindre landskommuner syntes det emellertid, om ej de få medelstora inkomsterna inom dylika kommuner skulle bliva alltför tungt beskattade, vara erforderligt att sätta avdragsbeloppen lägre vid den kommunala än vid den statliga beskattningen. Vederbörande departementschef anslöt sig till vad i promemorian sålunda föreslagits. H a n anförde därvid bland annat, att den statistiska utredning, som verkställts angående verkningarna av denna linje, hade givit till resultat, att i enlighet med förslaget avdrag sjaites kunna medgivas utan fara för att kommunernas behov av beskattningsföremål ej skulle bliva tillbörligen tillgodosett, men att det icke vore tillrådligt att gå längre. Den anslutning till statsbeskattningens regler, som syntes departementschefen önskvärd, ansågs genom den föreslagna anordningen hava på ett tillfredsställande sätt v m n i t s . De avdrag, som i propositionen föreslagits med avseende å en kommunal inkomstskatt, infördes av riksdagen i bevillningsförordningen. 19<1 års kommunalskattekommitté föreslog ändrade bestämmelser rörande ortsavdragen och förordade därvid bland annat, att bankningen skulle borttagas. Såsom motivering härför anfördes, att bankningen föranledde besvärligheter och misstag vid taxeringen samt att svårigheter förefunnes för den skattskyldige att kontrollera skattens uträknande. 1 Ordet bankning har uppkommit av ordet banco, som i äldre tid betecknade 50 % ökning i fråga om mynt.

328 Enligt kommunalskattekommitténs förslag skulle ortsavdragen utgöra visst belopp i var och en av fem ortsgrupper, familjeavdraget för hustru ett halvt ortsavdrag samt familjeavdragen för hemmavarande barn i regel likaledes ett halvt ortsavdrag. Emellertid diskuterade kommittén i sin motivering möjligheten av att låta ortsavdragen vid högre inkomster helt försvinna. Kommittén anförde härom bland a n n a t följande: »Vid övervägande av frågan om ortsavdragen har kommittén beträffande den teoretiska motiveringen av dessa avdrag till en början kommit till den uppfattning, a t t fiktionen om ortsavdraget såsom uttryck för ett efter dyrortsgrupperingen avpassat existensminimum, vilken fiktion anfördes som bärande grund för ortsavdragets skattefrihet, då detsamma år 1919 infördes i statsbeskattningen, icke kan upprätthållas. Den kan icke upprätthållas redan därför, att ett sådant existensminimum i verkligheten är ett annat och mindre, per person räknat, för medlemmarna i ett gemensamt hushåll än för en ensamstående person. Faktiskt kunde den ej heller upprätthållas, då ortsavdragen år 1920 infördes i kommunalbeskattningen, utan nödgades man då nedsätta skattefriheten till hälften av ortsavdragen enligt statsskatteförordningen, d. v. s. till halvt existensminimum, vilket naturligtvis i och för sig är en orimlighet. Frågan om och i vad mån en inkomst, som överstiger vad som under inga förhållanden kan beskattas, bör göras bidragspliktig har i verkligheten föga med existensminimum att göra, utan beror av den bärkraft i skattehänseende, som man anser sig böra tillmäta en sådan inkomst. Och härvid lärer det vara klart, a t t ju mindre inkomsten är, ju svagare är den såsom skatteobjekt och ju större skattefritt avdrag behöver den, medan däremot skatteförmågan stiger i den mån, som inkomsten stiger, och i samma mån behöver den mindre skattefritt avdrag, så att vid en viss p u n k t inkomsten n å t t den storlek, a t t den kan anses icke vara i behov av något skattefritt avdrag alls. Är detta, såsom kommittén tror, riktigt, så borde — tyckes det — en rationell lösning kunna vinnas genom a t t sätta de skattefria avdragen i relation till inkomsten, så a t t de bleve större för de mindre inkomsterna och därefter minskades i den mån inkomsten stege för a t t slutligen vid ett visst m å t t av högre inkomst alldeles upphöra. E t t enkelt sätt att åstadkomma en dylik successiv minskning av avdragen i förhållande till inkomstens stegring vore att föreskriva, a t t de ortsavdrag, envar skattskyldig skulle vara berättigad åtnjuta, skulle minskas med 10 % av den skattskyldiges taxerade inkomst. Genom denna anordning skulle de förut vid alla inkomstlägen utgående avdragen så småningom amorteras, så att exempelvis den skattskyldige, då hans taxerade inkomst uppginge till fem gånger hans ortsavdrag, finge åtnjuta allenast hälften av samma avdrag samt, då hans taxerade inkomst uppginge till tio gånger hans ortsavdrag, icke erhölle något ortsavdrag alls.» Kommittén ansåg sig emellertid icke böra utforma sitt förslag på detta sätt, emedan verkningarna av ett sådant avdragssystem icke komme att motsvara vad som åsyftats, beroende på den kommunala inkomstbeskattningens karaktär av repartitionsskatt. (Kommitténs uppdrag avsåg ju endast kommunalbeskattningen.) Systemet skulle nämligen, jämfört med då gällande system, resultera däri a t t de skattskyldiga, som icke åtnjöte något ortsavdrag alls, erhölle skattelindring på bekostnad av de mindre inkomsttagare, som åtnjöte de reducerade ortsavdragen. 1 9 2 8 års skattereform. I proposition till 1927 års riksdag föreslog departementschefen, att den s. k. bankningen med hänsyn till med densamma förenade olägenheter skulle upphöra. Första särskilda utskottet vid n ä m n d a riksdag ansåg sig emellertid ej k u n n a biträda detta förslag. Utskottet framhöll, a t t övervägande sympatier inom ut-

329 skottet förefunnes för bankningens bibehållande. Denna anordning medförde en större rättvisa än systemet utan bankning och svårigheterna att tillämpa dets a m m a borde dåmera, sedan, systemet med bankning några år varit i tillämpning, v a r a i huvudsak övervunna. Genom lämpligt uppställda tabeller borde ytterligare l ä t t n a d k u n n a vinnas. I proposition till 1928 års riksdag hade departementschefen avstått från sitt tidigare förslag om bankningens avskaffande. Han anförde härom: »De i sistlidet års proposition intagna bestämmelser rörande skattefria ortsavdrag inneburo i flera avseenden avvikelser från nu gällande regler. Viktigast var i sådant avseende förslaget om den s. k. bankningens upphävande, ett förslag om vilket såväl kommunalskattekommittén som nästan alla hörda myndigheter hade samlat sig och som trots bankningens obestridliga fördelar förestavats av därvid avgivna yttranden om de med bankningen förbundna olägenheterna i praktiken. När nu ett enhälligt kommunalskatteutskott förklarat sig föredraga det gällande systemet med bankning och funnit omförmälda olägenheter numera k u n n a övervinnas, saknar jag anledning motsätta mig systemets bibehållande.» Enligt 1928 års skattelagstiftning bestodo ortsavdragen av grundavdrag och familjeavdrag. Ortsavdragen voro differentierade efter 5 ortsgrupper. Familjeavdrag åtnjöts för hustru, med vilken den skattskyldige under beskattningsåret levt tillsammans, och för hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 16 år, som icke haft minst 450 kronors inkomst. Bankning ägde rum på sätt ovan angivits. Beträffande äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, beräknades ortsavdrag ävensom beskattningsbart belopp för makarna gemensamt. Befolkningskommissionens förslag. Befolkningskommissionen, som den 11 december 1935 avgav betänkande angående familjebeskattningen (SOU 1936: 13), hade till uppgift bland a n n a t a t t överväga sådana reformer av gällande grunder för den statliga och kommunala inkomstbeskattningen, som framstode såsom motiverade ur befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter. Beträffande ortsavdragens syfte anförde kommissionen följande: »Ortsavdragen åsyfta dels att medverka till åstadkommande av progressivitet i beskattningen, vilket vinnes genom att de verka såsom det lägsta inkomstskiktet i progressivskatternas skiktskalor och att de åt de proportionella skatterna förläna degressiv karaktär, dels ock att möjliggöra viss hänsyn till orternas dyrhet, vilket vinnes genom att avdragen till sin storlek gjorts beroende av denna orternas olika dyrhet. Emellertid hava ortsavdragen därjämte en tredje, synnerligen betydelsefull uppgift, vilken är den som i förevarando sammanhang äger det största intresset. Genom ortsavdragen åvägabringas en viss skattedifferentiering efter den med olika familjetyper växlande försörjningsbördan.» Sedan kommissionen redogjort för de olika metoder, som kunde tänkas komma till användning, n ä r det gällde att åstadkomma skattedifferentiering efter den med barnantalet växande försörjningsbördan framhöll kommissionen, a t t det syntes ligga närmast till hands att utveckla den i Sverige använda metoden, enligt vilken differentieringen åstadkommits genom skattefria avdrag från de taxerade beloppen (respektive taxerade inkomsterna). De ändringar, som därvid borde tagas i övervägande, vore dels en allmän höjning av barnavdragen med eller utan en åtföljande sänkning av grundavdragen och dels införandet av med inkomstens storlek växande barnavdrag. Då de fasta skattefria avdragen hade betydelse för progressiviteten i skattesystemet, hade kommissionen däri sett ett skäl att icke i detta sammanhang ifrågasätta en övergång till en helt annan metod för skattedifferentieringen efter

330 barnantalet, och hade den därav jämväl föranletts att i sina förslag taga särskild hänsyn till verkningarna i progressivitetshänseende. Kommissionen erinrade även om att avdragen dessutom hade till uppgift a t t medföra viss skattedifferentiering med hänsyn till olika orters dyrhet. Jämväl denna omständighet visade, att ett övergivande av nuvarande avdragssystem skulle få verkningar i olika riktningar. Kommissionen anförde vidare, att, om en höjning av barnavdragen kompenserades genom sänkning av grundavdragen och skatteunderlaget följaktligen bibehölles orubbat, komme skattebördans fördelning mellan inkomstklasserna att bestå i stort sett oförändrad. Läte man däremot skatteunderlaget minskas, varav — om man ville behålla det totala skattebeloppet oförändrat — måste följa höjning av skattefoten, ställdes man omedelbart inför frågan om denna höjnings genomförande genom förskjutningar av skattebördan från vissa inkomstklasser till andra. Ville m a n undvika detta, vore den förstnämnda metoden att föredraga. Till förmån för en dylik lösning talade jämväl åtskilliga praktiska hänsyn, däribland svårigheterna att överskåda de verkningar i fråga om skattefördelningen, som en lösning på det andra sättet skulle medföra. Slutligen ingick kommissionen på frågan huruvida barnavdragen borde göras stigande med inkomstens storlek. En dylik anordning vore nämligen enligt kommissionens mening motiverad, om man gåve förmågeprincipen den vidsträcktare innebörden att innefatta krav på skattedifferentiering med hänsyn till den verkliga barnkostnaden. Barnavdraget borde emellertid ej stiga proportionellt med inkomsten utan långsammare än inkomsten samt maximeras vid visst inkomstläge. I detta sammanhang påpekade emellertid kommissionen, a t t även vid lika avdrag erhölles en större skattedifferentiering vid stora inkomster än vid små inkomster. Kommissionen anförde i detta hänseende: »Det bör i detta sammanhang framhållas, att en anordning, enligt vilken den av barnantalet betingade skattedifferentieringen åstadkommes genom skattefria avdrag från inkomsten, i och för sig och även vid lika avdrag medför en större skattedifferentiering vid stora inkomster än vid små inkomster. Inkomstavdragens verkan att minska det beskattningsbara beloppet medför nämligen, a t t det är skattskyldigheten för den mot avdragen svarande översta delen av inkomsten, som bortfaller. Vid den progressiva beskattningen är det denna översta del, som skulle hava burit den tyngsta skatten, vid stora inkomster högst betydligt tyngre än motsvarande del av inkomsten, tänkt såsom liggande i bottnen. Vidare föranleda bankningsreglerna a t t för dem, som hava mycket låg inkomst, avdragets bankningstillägg icke kommer att utgå till fullo med femtio procent av ortsavdragets belopp u t a n endast med hälften av det belopp, varmed inkomsten överskjuter ortsavdraget. Båda dessa anordningar äro således ägnade att åstadkomma en viss med inkomsten stigande skattedifferentiering. I vilken utsträckning en stegring av skattedifferentieringen för större inkomsttagare utöver den, som härigenom uppkommer, är motiverad, blir i sista hand beroende av en skälighetsprövning.» Kommissionen framhöll, att om högre avdrag skulle beviljas vid högre inkomster, detta skulle åstadkomma en ändrad progressivitet och därmed en omläggning av skattebördans fördelning mellan inkomstklasserna. För att undvika en sådan omläggning och således blott åvägabringa en annan skattefördelning mellan olika slags familjetyper inom varje inkomstklass tagen för sig bleve det nödvändigt att samtidigt i motsvarande mån stegra skattesatserna för de högre inkomsterna. Att åstadkomma den rätta avvägningen vid en sådan omläggning av progressiviteten skulle emellertid möta svårigheter, vartill komme att en beräkning rörande verkningarna av en ny skatteskala skulle vara vansklig. Till dessa tekniska skäl mot rörliga avdrag komme ytterligare det förvisso mycket vägande psykologiska skälet, att en dylik omläggning antagligen ej skulle bliva

331 förstådd av allmänheten. Med sannolikhet skulle det komma att uppfattas såsom en oegentlighet, att familjer med större inkomster skulle få större barnavdrag, och sambandet mellan dessa större barnavdrag och den skärpta progressiviteten skulle ej inses. Även om detta samband skulle fattas vid tidpunkten för förändringens genomförande, skulle så icke bliva fallet i längden. Skatteskalornas skärpning vore en engångsändring, som efter någon tid lätt trädde i bakgrunden, medan de större barnavdragen för de högre inkomsttagarna alltjämt skulle vara framträdande. Det av befolkningskommissionen framlagda förslaget innebar i korthet följande: Kommissionen föreslog först och främst avsevärda jämkningar i systemet av skattefria ortsavdrag, varvid dock systemet med fasta, av inkomstens storlek oberoende avdrag ansågs böra bibehållas. Omregleringen skulle gestaltas så, att beskattningsunderlaget i stort sett bibehölles oförändrat. E t t avgörande skäl för en sådan uppläggning av reformen hade för kommissionen varit nödvändigheten att beakta det finansiella läget i rikets många små kommuner, beträffande vilka det genomsnittliga barnantalet företedde starka variationer. Enligt kommissionens förslag skulle i de olika ortsgrupperna grundavdraget, familjeavdraget för hustru och familjeavdraget för vartdera av de två första barnen bliva inbördes lika stora, m e d a n familjeavdraget för varje följande barn bleve dubbelt så stort som de övriga avdragen. Den s. k. bankningen förutsattes bibehållen oförändrad. Förslaget om förhöjt avdrag för det tredje och de följande barnen hade kommissionen i huvudsak motiverat med att enligt sammanstämmande resultat av tillgänglig socialstatistik det framför allt vore familjerna med tre och flera barn, vilkas levnadsstandard hårt pressades av barnens behov i olika hänseenden, samt att för folkstammens vidmakthållande krävdes att familjerna i genomsnitt hade inemot tre barn. Befolkningskommissionens betänkande innefattade därjämte förslag, att en särskild skatt, benämnd skatt för familjehjälp, skulle uttagas med det dubbla syftet att anskaffa medel för bestridande av vissa utgifter, avsedda att befordra en gynnsam lösning av befolkningsfrågan, och att ytterligare skärpa differentieringen med hänsyn till familjeförhållandena. 1 9 3 6 års s k a t t e k o m m i t t é s förslag. I sitt betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen in. m. (SOU 1937: 42) betraktade 1936 års skattekommitté problemet såsom en fråga om avvägning av skatt ur rättvisesynpunkter på samma sätt som då det i allmänhet gällde att fördela skattebördan mellan skattskyldiga av skilda kategorier och med olika stora inkomster allt efter deras relativa skatteförmåga. Därvid yttrade kommittén följande: »Även från dessa synpunkter har emellertid kommittén kommit till den uppfattningen, att den nuvarande avvägningen av skattebördan med hänsyn till familjestorlek icke är tillfredsställande och att skattelättnad bör beredas familjeförsörjare och särskilt barnrika sådana i den utsträckning som motiveras av försörjningsbördan. Rent principiellt bör enligt kommitténs uppfattning lättnaden i skattebördan för familjer med barn begränsas till befrielse från skatt för den del av inkomsten, som motsvarar den normala barnkostnaden. Vid beräknandet av nämnda kostnad bör dock hänsyn tagas ej blott till det oundgängligaste existensminimum utan även i största möjliga mån till vad som enligt nutida uppfattning kräves för beredande åt barnen av tillfredsställande förhållanden i fråga om bostad, föda, hälsovård, utbildning och dylikt. Härvidlag komma alltså de av befolkningskommissionen understrukna familjesociala synpunkterna till sin rätt. Vad angår de befolkningspolitiska synpunkter, som kunna anläggas å frågan,

332 är kommittén för sin del av den uppfattningen, a t t skattelättnader, även ganska vittgående sådana, få en relativt ringa betydelse för äktenskapsbildningen ocb fruktsamheten. Även befolkningskommissionen har, såsom ovan antytts, varnat mot överdrivna förväntningar i detta avseende. Därest en omläggning av familjebeskattningen kommer att gynnsamt inverka på äktenskapsbildning och nativitet, är detta naturligen a t t hälsa med tillfredsställelse. För kommittén har emellertid mera t r ä t t i förgrunden angelägenheten av att lätta det större ekonomiska tryck, som ofta vilar på familjerna i jämförelse med ensamstående personer, i så stor utsträckning som kan ske utan att därigenom orättvisa begås mot a n d r a skattskyldiga. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, a t t man på sina håll starkt överdrivit möjligheterna att genom skattereformer vinna stora resultat i förevarande avseende. För en mycket stor del av landets befolkning är skatten alltför obetydlig för a t t någon verklig differentiering skall kunna uppnås. Hänsyn till det existensminimum för ensamstående med låga inkomster, som måste fritagas från skatt, medverkar till att överflyttningen av skattebördan måste hållas inom relativt trånga gränser. Att taga igen den skatteförlust, som lindring för familjerna skulle medföra, genom skärpning av skatteprogressionen torde såsom framgår av det följande vara praktiskt möjligt endast i mj^cket begränsad omfattning. Såsom redan antytts skulle en lindring av skattebördan för familjeförsörjare i vad angår statsbeskattningen bliva av ingen eller ringa betydelse för de många och ofta barnrika skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten, vilka redan enligt nu gällande bestämmelser äro fritagna från statsskatt eller betala endast obetydlig sådan. Detta förhållande bör dock icke hindra, att för de familjeförsörjare, vilkas inkomster äro högre, skatten lindras i den omfattning omständigheterna medgiva. Härvidlag torde särskilt böra uppmärksammas, att sistnämnda skattskyldiga i många fall icke få del av de sociala hjälpåtgärder, som under olika former komma de mindre bemedlade till del. Genom skattelindringen beredes n ä m n d a skattskyldiga i en enkel form lättnad i försörjningsbördan.» Kommittén ansåg sig böra i princip föreslå bibehållande av det gällande systemet med fasta, av inkomstens storlek oberoende avdrag. I förslaget gjordes dock viss åtskillnad mellan å ena sidan skattskyldig, som vore gift eller hade barn, för vilket avdrag åtnjötes, och å andra sidan ensamstående skattskyldig utan barn, för vilket avdrag medgåves. Kommittén redovisade i sitt betänkande sex avdragsalternativ. Av dessa förordade kommittén i princip ett i betänkandet såsom alternativ 1 betecknat avdragssystem av följande utseende: 0 r t 8 g r u i per Avdrag vid statsbeskattningen

Grundavdrag samt familjeavdrag för hustru Familjeavdrag för vartdera av de två första

I

II

III

IV

v

620 Beträffande det föreslagna avdragssystemets verkningar för ensamstående i de lägsta inkomstskikten anförde kommittén: »Kommittén har vid bedömande av de verkningar, alternativ 1 enligt det föregående medför, icke k u n n a t undgå att finna, att detta system beträffande ensamstående, vilka hava mycket låga inkomster, medför skatteskärpningar, som äro relativt stora i förhållande till dön nuvarande beskattningen och som icke kunna

333 anses motiverade med hänsyn i ill skattekraften. Beaktas måste även risken av a t t de skattebelopp, som skulle inflyta på grund av skärpningen, i viss utsträckning icke komma att inflyta vare sig frivilligt eller efter försök till indrivning u t a n stanna på papperet. Det må därvid erinras om det relativt höga belopp, vartill vid införsel existensminimum uppskattas. Vidare har kommittén funnit att då de ensamstående skattskyldiga i det lägsta inkomstskiktet fått vidkännas så ökad skattebörda, att den icke kunnat uppvägas av lindringen för familjeförsörjarna inom skiktet, konsekvensen kräver, att även de ensamstående i de högre inkomstskikten få vidkännas ökad skattebelastning. Kommittén har från dessa utgångspunkter upptagit problemet om beskattningen av ogifta fysiska personer (inbegripna änklingar, änkor och frånskilda), vilka icke åtnjuta familjeavdrag, till särskild behandling. Det har därvid gällt att finna en tekniskt acceptabel metod, som med bibehållande av alternativ 1 i princip för systemet i övrigt lättar skattebördan för ifrågavarande skattskyldiga, i vad avser de lägsta inkomstskikten, men skärper densamma i fråga om de högre inkomstskikten.» Beträffande den ifrågasatta lättnaden för ensamstående skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten föreslog kommittén införande av ett tabellsystem, vilket för taxerade belopp understigande i ortsgrupp I 1 600 kronor, i ortsgrupp I I 1 900 kronor, i ortsgrupp I I I 2 200 kronor, i ortsgrupp IV 2 500 kronor och i ortsgrupp V 2 800 kronor innebar, att ortsavdraget blev något större än med tillämpning enbart av alternativ 1. Det belopp, varmed ortsavdraget skolat förhöjas genom bankningen, inräknades i ortsavdraget. Vid bestämmande av ortsavdragens storlek i dessa lägre inkomstskikt förutsattes, att för varje ortsgrupp beskattningsbart belopp skulle uppkomma först vid samma taxerade belopp som enligt då gällande grunder eller vid ett något lägre belopp. Den lättnad i förhållande till alternativ 1, som därigenom uppstode, skulle avtaga så småningom med stigande inkomst och vid de ovan angivna taxerade beloppen helt upphöra, så att därefter alternativ 1 helt tillämpades. Av skäl, som i det föregående utvecklats, fann kommittén rättvist, att även ensamstående i högre inkomstskikt finge vidkännas en skatteskärpning, som svarade mot den, som — även med nu omförmälda lindringar — enligt förslaget komme att drabba ensamstående med låg inkomst. Då lindringen i botten för de ensamstående skattskyldiga skett genom ökning av avdragen, hade det synts följdriktigt a t t för åstadkommande av skärpningen längre upp i inkomstskikten successivt minska de enligt alternativ 1 beräknade avdragen. Detta hade synts kunna ske enligt samma metod som för bottenskikten, d. v. s. genom användande av tabell, vilken direkt visade taxerat belopp, minskat med avdrag. I enlighet härmed kan den av kommittén föreslagna tabellen sägas bestå av fyra olika delar: I början — upp till ett taxerat belopp å 1 600 kronor i ortsgrupp I, 1 900 kronor i ortsgrupp II, 2 200 kronor i ortsgrupp III, 2 500 kronor i ortsgrupp IV och 2 800 kronor i ortsgrupp V — mildras alternativ 1 på sätt för vilket förut redogjorts. Sedan nyss angivna inkomstlägen nåtts i de olika ortsgrupperna, följer ett område upp till, från ortsgrupp I räknat, 5 000—5 100—5 200—5 300—5 400 kronor taxerat belopp, inom vilket helt tillämpas avdragen enligt alternativ 1. Därpå följer ett område, där avdragens storlek kontinuerligt sjunker med 10 kronor för varje 100 kronor taxerat belopp. Denna reduktion av avdragen ned till 0 (något påskyndad i de högre ortsgrupperna) är avslutad, då det taxerade beloppet nått, från ortsgrupp I räknat, 14 000—14 300—14 600—14 900—15 200 kronor. över sist angivna inkomstgränser vidtager slutligen ett område, där den ensamstående skattskyldige icke får något avdrag alls; det taxerade beloppet blir tillika hans beskattningsbara belopp (om man bortser från eventuellt avdrag för ömmande omständigheter).

334 Beträffande frågan om i vad mån principen om skattefritt existensminimum rubbats genom den föreslagna skärpningen av skattskyldigheten för ensamstående skattskyldiga i de högre inkomstskikten anförde kommittén: »Det är givet att, därest grundsatsen om skattefritt existensminimum skall anses innebära, att för en var fysisk person, oberoende av hans inkomstförhållanden, det belopp, som är nödvändigt för hans uppehälle, skall undantagas från beskattning, principen icke upprätthållits beträffande de skattskyldiga, som enligt förslaget skulle få sitt grundavdrag reducerat eller helt borttaget. Enligt kommitténs mening bör emellertid frågan om existensminimum ses i samband med beskattningens utformning i övrigt. Även om i förevarande fall skatt beräknas å hela inkomsten utan a t t formellt existensminimum därvid undantages, får den inkomst, som återstår efter det skatten betalats, anses tillräcklig för den skattskyldiges uppehälle. Huvudsaken har varit att åstadkomma en lämplig avvägning av skattebördan mellan ensamstående och familjeförsörjare. Det bör för övrigt ihågkommas, att samma effekt i fråga om skatteskärpning kunnat nås på andra vägar, såsom genom en särskild skatt eller progressionsskärpning av den vanliga skatten i samband med ytterligare höjda avdrag för familjeförsörjare, utan att i dessa fall det såsom existensminimum ansedda beloppet behövt beskattas.» Kommittén tog vidare under övervägande huruvida icke för likformighetens skull det dittillsvarande systemet för avdragens bestämmande skulle kunna icke blott för ensamstående skattskyldiga utan även för övriga kategorier skattskyldiga utbytas mot tabeller av den typ, som föreslagits för de ogifta. Härom anförde kommittén: »överföringen i tabeller kunde därvid, om man så ville, ske utan annan reell ändring, än att eventuellt den genom bankningsreglerna bildade tvära övergången vid bankningsgränsen från halv till hel skattskyldighet något mildrades. A t t bibehålla det nuvarande avdragssystemet (med bankning) för alla kategorier skattskyldiga utom en och för denna införa ett helt n y t t system med tabeller för uttagande av beskattningsbart belopp kan möjligen förefalla inkonsekvent. E t t tabellverk, som skulle omfatta alla tänkbara fall — makar utan barn, med ett barn, två barn e t c , ogift (änkling, änka, frånskild) med ett barn, två barn etc. -— skulle emellertid bliva utomordentligt vidlyftigt. Då härtill kommer, att vid kommunalbeskattningen bankningssystemet tills vidare måste bibehållas, har kommittén icke funnit anledning att föreslå tabeller i större utsträckning än som nödvändigt är. Det förtjänar påpekas, a t t överförande till tabeller av det nuvarande systemet utan ändring i sak kan ske i framtiden, därest ett sådant system skulle befinnas lämpligt för beskattningen i allmänhet. Kommittén finner för sin del sannolikt, att beskattningsmyndigheterna, sedan de blivit förtrogna med tabellsystemet, skola finna detsamma bekvämare än systemet med bankning. Redan nu användes i stor utsträckning för ändamålet utgivna tabeller för utfinnandet av de beskattningsbara beloppen i de olika ortsgrupperna.» Beträffande spörsmålet om ytterligare lättnad åt barnrika familjer föreslog kommittén, att höjningen begränsades till omkring 50 % av avdragen för de första båda barnen. Enligt kommitténs uppfattning motiverade den med familjens tillväxt starkt ökade försörjningsbördan väl den föreslagna avdragshöjningen. Det framhölls även, a t t denna lättnad åt de större familjerna betydde mycket litet ur statsfinansiell synpunkt. Det kunde måhända icke med bestämdhet påstås, att just tillkomsten av ett tredje barn medförde en mera markerad påfrestning för familjernas ekonomi än vad de föregående barnen gjort. Ville man emellertid söka uppnå en effektiv lindring åt dem av de barnrikare familjerna, som överhuvud kunde hjälpas avdragsvägen, och tillika ej göra systemet alltför invecklat, torde enligt kommitténs mening den angivna lösningen kunna anses vara tillfredsställande.

335 Slutligen föreslog kommittén dels en höjning av åldersgränsen för erhållande av barnavdrag från 16 till 18 år dels ock att avdraget för husföreståndarinna i fråga om statsbeskattningen skulle bestämmas till hälften av familjeavdraget för hustru. 1 9 3 8 års skattereform. I proposition nr 258 till 1938 års riksdag anslöt sig departementschefen i huvudsak till det av 1936 års skattekommitté framlagda förslaget rörande familjebeskattningen. I fråga om ensamstående i vissa lägre inkomstskikt föreslog dock departementschefen någon jämkning nedåt av de i tabellen upptagna beskattningsbara beloppen. Riksdagen biföll propositionen i ifrågavarande del. Familjebeskattningssakkunniga. Familjebeskattningssakkunniga avlämnade den 30 januari 1943 betänkande med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen (SOU 1943: 3). Vid sina överväganden funno de sakkunniga, att önskemålet om en jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan endast i ringa utsträckning kunde tillgodoses genom en ändring av grunderna för den statliga inkomstbeskattningen. Den övervägande delen av familjeförsörjarna med barn betalade ingen eller så ringa skatt till staten, att skattens eftergivande icke skulle medföra någon nämnvärd lindring i deras försörjningsbörda. Till belysande härav nämndes, a t t av hela antalet taxerade familjer med barn betalade två femtedelar icke någon som helst inkomst- och förmögenhetsskatt till staten, och ytterligare två femtedelar hade ett taxerat belopp, som understege ortsavdragets dubbla summa. Undersökte man särskilt de barnrika familjernas beskattningsförhållanden, fann man, att antalet obeskattade familjer relativt steg mycket starkt med barnantalet. Av familjerna med 4—6 barn voro sålunda drygt tre fjärdedelar skattefria. Skulle en utjämning av barnförsörjningsbördan komma till stånd även inom de lägre inkomstklasserna, till vilka flertalet familjer med barn hörde, måste således andra åtgärder tillgripas än reformer på den statliga inkomstbeskattningens område. Även om vissa resultat i förevarande avseende kunde vinnas genom ändringar i den kommunala beskattningen, torde det — åtminstone för de lägsta inkomsttagarnas vidkommande — bliva erforderligt, att det allmänna i en eller annan form lämnade direkta bidrag till barnens försörjning. Användandet av bidragsformen uteslöte givetvis icke, att utjämningen i de fall, då skattens storlek det medgåve, åstadkommes genom skattelättnader. Det bleve emellertid i dylikt fall en angelägen uppgift att utforma de olika hjälpåtgärderna så, a t t de kunde inordnas under ett system, däri övergången från bidrag till skattelättnader bleve så jämn som möjligt. De sakkunniga utgingo ifrån att alla familjeförsörjare med barn skulle genom bidrag eller skattelättnader eller bådadera erhålla hjälp till barnens försörjning med visst minimibelopp för varje barn samt att familjeförsörjare, som hade skatt a t t erlägga, utöver nämnda hjälp skulle erhålla viss skattelättnad, avseende att inom snäva gränser kompensera dem den med inkomsten stigande barnkostnaden. För den n ä r m a r e utformningen av systemet övervägde de sakkunniga två olika metoder. Enligt den ena metoden, som förutsatte bibehållandet av systemet med skattefria avdrag, avvägdes barnavdragen så, att familjeförsörjare, vilkas inkomster vore tillräckligt stora för att medgiva ett fullt utnyttjande av avdragen, erhölle åsyftad lindring i försörjningsbördan uteslutande genom skattelättnad. I alla de fall åter, då barnavdragen på grund av inkomstens ringa storlek icke kunde till fullo utnyttjas och skattelättnaden följaktligen icke uppginge till det tänkta

336 minimibeloppet, erhölles erforderlig utfyllnad genom bidrag. Beträffande denna metod anförde de sakkunniga, att, ehuru densamma nära anslöte sig till det gällande skattesystemet och verkade psykologiskt tilltalande därigenom att de direkta barnbidragen avtoge med stigande inkomster, syntes metoden vara förenad med så väsentliga olägenheter, att en lösning hellre borde sökas efter andra linjer. Den andra metoden innebar, att de nuvarande skattefria avdragen skulle helt slopas och a t t utjämningen av barnförsörjningsbördan i huvudsak skulle åstadkommas genom ett för alla barn lika bidrag. För den med inkomsten stigande barnkostnaden skulle kompensation erhållas genom avdrag direkt å skatten med viss procent av det taxerade beloppet för varje barn. Efter avdraget återstående skattebelopp skulle kvittas till motsvarande belopp mot barnbidraget, överstege bidraget skatten, utbetalades överskottet kontant eller i form av anvisning å naturaförmåner. Vilken form, som i detta avseende borde väljas, ville de sakkunniga icke taga ställning till. De sakkunniga hade kalkylerat med att barnbidraget skulle fastställas till 200 kronor för varje barn och skatteavdraget, likaledes för varje barn, bestämmas till en procent å taxerat belopp till och med 10 000 kronor och en halv procent å taxerat belopp däröver till och med 50 000 kronor. Enligt de beräkningar, de sakkunniga gjort rörande de statsfinansiella verkningarna av systemets genomförande under nu angivna förutsättningar, skulle barnbidragen och skatteavdragen draga en sammanlagd kostnad av omkring 350 miljoner kronor, därav omkring 308 miljoner belöpte på bidragen och omkring 42 miljoner å skatteavdragen. F r å n nämnda kostnad borde tydligen avräknas det belopp, varmed den debiterade skatten ökade till följd av de skattefria avdragens slopande och som vid gällande skattesatser och oförändrade grund- och hustruavdrag uppginge för inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten gemensamt till omkring 60 miljoner kronor. Det återstående beloppet, 290 miljoner kronor, utgjorde en maximikostnad. Fastställdes barnbidraget till 200 kronor, borde nämligen vissa besparingar kunna göras å andra utgifter, som avsåge statens familje- och barnavårdande verksamhet. Beträffande de möjliga besparingarna i dessa hänseenden hade de sakkunniga icke verkställt några beräkningar. Emellertid ansågo sig de sakkunniga icke böra utforma sitt förslag efter nu angivna riktlinjer. De sakkunniga anförde härom följande: »Av det sagda torde framgå, att frågan om en jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan skulle på ett tekniskt enkelt och i sak tillfredsställande sätt kunna lösas genom ett system av barnbidrag och avdrag direkt å skatten. Även om hänsyn tages till möjligheten av besparingar å andra statliga och kommunala utgifter, skulle emellertid systemets genomförande innebära en så betydande kostnadsökning, att de sakkunniga icke i nuvarande statsfinansiella läge anse sig kunna framlägga förslag härom. Därtill kommer att ett sådant förslag med nödvändighet måste beröra en mängd olika sociala frågor, vilka icke i förevarande sammanhang kunnat upptagas till prövning. Dessa gälla såväl statens socialvårdande verksamhet som kommunernas socialvårdsutgifter. Likaväl som en del av de nu gällande statliga hjälpformerna kunna förväntas bli inarbetade i ett sådant ällmänt bidragssystem, borde man nämligen kunna förutsätta, a t t kommunernas utgifter för fattig- och barnavård i viss omfattning komma att minskas vid införandet av ett dylikt system. Det blir således här fråga om ett stort problemkomplex, som berör beskattningen, de statliga och kommunala socialvårdsutgifternas inbördes förhållanden, befolkningsfrågan och socialpolitiken i allmänhet, och utan en undersökning, som omspänner och har översikt över alla dessa problem, torde det icke vara möjligt att framlägga några sådana förslag. F r å g a n om en mera effektiv utjämning av barnförsörjningsbördan än som kan vinnas genom enbart lättnader i beskattningen bör emellertid, så snart omständigheterna det medgiva, upptagas till omprövning och därvid behandlas som en del av ett

337 socialpolitiskt problem, som beror såväl staten som kommunerna. En lösning av frågan i etapper så, a t t de barn rika familjernas och de lägsta inkomstklassernas intressen i första hand tillgodoses, synes därvid icke böra vara utesluten.» Enligt de sakkunnigas förslag skulle fördenskull skattelättnaden för familjer med barn åstadkommas genom höjning av avdragen för barnen. I samband därmed föreslogs, a t t bankningen skulle upphävas. Den minskning av skatteunderlaget, som skulle bliva följden av barnavdragens höjning, ansågo de sakkunniga böra i huvudsak kompenseras genom en minskning av ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga och makar utan minderåriga barn. Minskningen av ortsavdragen för dessa befolkningsgrupper ansågs böra ske successivt på i huvudsak samma sätt som för närvarande tillämpas beträffande ensamstående. För ensamstående skattskyldiga övergick ortsavdragens minskning vid vissa inkomster till ortstillägg. Även i fråga om skattskyldiga med barn skulle enligt de sakkunnigas förslag grundavdraget för makarna minskas successivt från en viss inkomstgräns. Beträffande äkta makar ingick i grundavdraget även avdrag för hustru. Något familjeavdrag för hustru förekom således ej enligt de sakkunnigas förslag. Avdragens utformning enligt förslaget föranledde upprättandet av ett omfattande tabellsystem. U t t a l a n d e n av 1 9 4 4 års bevillningsutskott rörande frågan o m införande av ett system med barnbidrag. I anledning av vid 1944 års riksdag väckta motioner rörande denna fråga yttrade samma års bevillningsutskott bland annat följande: »Efter tillkomsten av 1938 års lagstiftning på ifrågavarande område ha emellertid de faktiska förutsättningar i fråga om levnadskostnader och skattetryck, från vilka familjeavdragen för barn avvägts, avsevärt förändrats. Levnadskostnadernas stegring har uppenbarligen motverkat avdragens syfte att åstadkomma skattebefrielse för den mot barnkostnaden svarande delen av inkomsten. Den betydande skärpningen av beskattningen har vidare inneburit en väsentlig belastning av familjerna med barn. Beträffande barnfamiljer med låg inkomst torde särskilt skärpningen av den indirekta beskattningen ha blivit betungande, även om verkningarna därav i viss mån mildrats genom subventioner och rabatter. Med hänsyn till det förändrade läge, som sålunda inträtt efter tillkomsten av de nu gällande bestämmelserna om ortsavdragen, torde enligt utskottets mening en anordning, som b ä t t r e fyller det med ortsavdragen avsedda syftet, vara påkallad. De av 1941 års familjebeskattningssakkunniga lämnade uppgifterna om antalet barnfamiljer, som ej påförts skatt till staten, giva enligt utskottets mening oförtydbart vid handen, att en lättnad i barnfamiljernas försörjningsbörda icke i någon större utsträckning kan vinnas genom höjning av de nu medgivna ortsavdragen. Sådana familjer, vilkas inkomster äro så låga att något beskattningsbart belopp ej uppkommer enligt nuvarande bestämmelser, skulle genom en sådan höjning icke erhålla någon som helst lättnad i beskattningen. Varje höjning av ortsavdragen flyttar för övrigt den gräns, vid vilken beskattningsbart belopp uppnås, ytterligare uppåt med påföljd, att en ännu större del av befolkningen blir helt fri från direkt skatt till staten. Det kan emellertid icke anses tillfredsställande, a t t en betydande del av befolkningen befrias från skyldighet a t t genom direkt s k a t t lämna bidrag till täckande av statens utgifter, då därigenom kan befaras, att dess intresse av hushållning med statens medel kommer att minskas. Då sålunda en effektiv utjämning av barnförsörjningsbördan icke kan vinnas genom en omreglering av ortsavdragen, finner utskottet i likhet med de sakkunniga a n d r a åtgärder böra vidtagas i detta syfte. De i de likalydande motionerna I: 130 och II: 205 samt i motionen II: 52 22—1616

338 väckta förslagen om ortsavdragens ersättande med ett kombinerat skatteavdragsoch barnbidragssystem ha utformats i nära anslutning till de av 1941 års familjebeskattningssakkunniga skisserade riktlinjerna i detta hänseende. Utskottet finner vad i motionerna därutinnan anförts vara värt beaktande. Även utskottet håller för sannolikt, att en utjämning av barnförsörjningsbördan icke kan vinnas annorledes än genom ett på ett eller annat sätt utformat barnbidragssystem. Utskottet har emellertid icke kunnat i detta sammanhang ingå på ett närmare bedömande av denna fråga. Såsom framhållits av familjebeskattningssakkunniga berör ett sådant system ej allenast beskattningen utan även spörsmålet om de statliga och kommunala socialvårdsutgifternas inbördes förhållande, befolkningsfrågan och socialpolitiken i allmänhet. Utan en undersökning, som omspänner hela detta problemkomplex, torde det ej vara möjligt att taga ställning till förevarande spörsmål. Utskottet vill även erinra om de betydande kostnader, som skulle uppstå vid genomförande av motionärernas förslag. Såsom i de likalydande motionerna I: 130 och II: 205 uppgivits är frågan om införande av ett allmänt barnbidragssystem för närvarande under övervägande inom 1941 års befolkningsutredning, som enligt den vid årets riksdag framlagda riksdagsberättelsen verkställt undersökningar beträffande barnkostnaderna och verkningarna av olika barnbidragssystem. Det förslag, som befolkningsutredningen kan komma a t t avgiva angående ett allmänt barnbidragssystem, måste givetvis få ett nära samband med den i motionerna berörda frågan. Utskottet förutsätter därför, att vid prövningen av befolkningsutredningens förslag i denna del jämväl frågan om åstadkommandet av en utjämning av försörjningsbördan för familjer med barn ur de synpunkter, som här angivits, tages under övervägande. På grund härav anser sig utskottet icke kunna tillstyrka de i ovannämnda motioner framställda yrkandena i nu angivet hänseende.» Såsom framgår av det anförda avstyrkte utskottet bifall till motionerna. Vid ärendets behandling i kamrarna biföll emellertid riksdagen ett i en av dessa motioner (II: 52 av herr Brandt m. fl.) framställt yrkande om skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om en skyndsam utredning angående »en jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan mellan landets medborgare genom införandet av ett system med direkta barnbidrag».

339 Bilaga 4. Sammanfattning av 1941 års befolkningsutrednings förslag angående barnbidrag samt de över förslaget avgivna remissyttrandena. Innebörden av befolkningsutredningens huvudförslag. Utredningen föreslår införande av barnbidrag av 200 kronor per barn och år. Bidraget skall i regel utgå kontant. I undantagsfall (nämligen om det finnes anledning antaga att bidraget kan komma till olämplig användning) skall bidraget utgå in natura. Bidraget skall vara enhetligt för barn i olika åldrar och för barn i familjer av olika storlek. I sistnämnda hänseende framhåller befolkningsutredningen följande (s. 275): »I och för sig är det sannolikt, att kostnaden per barn är lägre i en större familj än i en liten. Om man genom ett bidrag avsåg a t t kompensera hela kostnaden — eller åtminstone hela den på något sätt framräknade minimikostnaden — för barnen, så vore det lämpligt att göra bidraget till det första barnet störst och därefter låta något mindre bidrag utgå till de följande barnen. Utredningen räknar emellertid med att de allmänna barnbidragen icke — och detta icke heller om de sammanräknas med i andra former utgående förmåner — komma att täcka mera än en del av barnkostnaderna. Den andra delen måste även i fortsättningen komma att bäras av familjerna. Under sådana förhållanden blir en växande barnskara också en växande belastning på den enskilda familjens ekonomi, även om denna belastning i jämförelse med vad nu är fallet väsentligt lättas. Flerbarnsfamiljen kommer därför alltjämt att vara mera pressad än en familj med ett mindre barnantal. Det föreligger då snarast motiv för a t t lämna den en större kompensation för kostnaderna för barnen. Utredningen har därför för sin del funnit sig böra förorda, att en sådan högre kompensation lämnas i den formen, a t t bidraget göres enhetligt per barn, även om kostnaden per barn sjunker, då barnantalet ökar.» Någon dj'rortsgradering föreslås ej beträffande barnbidragen. Befolkningsutredningen framhåller därvid bland annat, att skillnaderna i levnadskostnadernas höjd mellan olika orter icke kunna anses tillräckligt betydande för att motivera en dyrortsgradering på detta område annat än med avseende på bostadskostnaderna. Vad åter de senare beträffar, utgår befolkningsutredningen från att de av bostadssociala utredningen föreslagna familjebostadsbidragen få anses lämna kompensation för de kostnader, som tillkomsten av flera barn medför för ett utökat bostadsutrymme. De allmänna barnbidragen skola därför väsentligen uppfattas som bidrag till täckandet av kostnaderna för barnen i andra hänseenden. Barnbidraget föreslås skola utgå från och med kalenderåret efter det, under vilket barnet fötts, till och med det kalenderår, under vilket barnet fyller 16 år. Sistnämnda åldersgräns har utredningen motiverat sålunda (s. 278—279): »Befolkningsutredningen har för sin del funnit, att kostnaderna för barnen äro särskilt stora just för tonåringarna. Detta skulle närmast motivera en jämförelsevis hög åldersgräns. Hänsyn får emellertid tagas till a t t det stora flertalet ungdomar i vårt land inträda i förvärvsarbete omedelbart efter genomgången folkskola vid 14—15 års ålder. De gå då ut som lärlingar i industrien, som springpojkar, hembiträden eller till andra anställningar eller också få de hjälpa till i jordbruket. Det torde vara olämpligt att låta allmänna barnbidrag generellt utgå över den ålder, då barnen i allmänhet börja eget förvärvsarbete.

340 Befolkningsutredningen har därför i sina överväganden stannat för att förorda, att barnbidragen utgå till och med det kalenderår, under vilket barnen fylla 16 år.» Emellertid föreslår befolkningsutredningen, att barnbidrag må kunna åtnjutas även efter 16 års ålder under ytterligare högst 2 år i sådana fall, då vederbörande är ur stånd att genom egna inkomster i mera avsevärd grad bidraga till sitt uppehälle. Härför fordras särskild ansökan, som i första hand skall prövas av en i varje kommun inrättad familjenämnd. Till stöd för förslaget att barnbidrag i vissa fall skall utgå till 18 års ålder anför befolkningsutredningen (s. 279): »Om en åldersgräns i enlighet härmed införes för de allmänna barnbidragen, synas särskilda åtgärder erforderliga för dem, som undergå vidare utbildning. Väl kan det hävdas, att det härvid främst gäller en fråga, som måste behandlas i samband med den pågående omprövningen av hela utbildningsväsendet och där större tillgång på stipendier av olika slag framstår som önskvärd. Befolkningsutredningen vill dock med hänsyn till gällande bestämmelser rörande barnavdragen vid beskattningen föreslå, att barnbidrag må kunna åtnjutas även efter uppnådd 16 års ålder under ytterligare högst två år i sådana fall, då vederbörande är ur stånd att genom egna inkomster i mera avsevärd grad bidraga till sitt uppehälle. Härför fordras särskild ansökan, som prövas i den ordning utredningen anger i kap. 21. Till närmare bestämning av 16—18-åringens förmåga att själv försörja sig kan lämpligen begagnas en regel, liknande den i nuvarande skattelagstiftning gällande. Detta skulle innebära, att barnbidraget faller bort, när vederbörandes inkomst av arbete — jämväl sådant som utföres inom föräldrahemmet av hemmavarande ungdomar i här avsedd ålder — uppskattas till belopp överstigande 600 kronor. Med hänsyn till det samhälleliga intresse, som knyter sig till teoretisk och praktisk utbildning utöver den allmänna skolpliktens gräns, vill utredningen härvid ifrågasätta, att stipendier för utbildningsändamål icke inräknas i inkomsten.» Vid barnbidrag till alla barn i åldern 1—16 år skulle årskostnaderna för närvarande uppgå till omkring 270 miljoner kronor. Skulle åldersgränsen för alla barn sättas till 18 år, blir årskostnaden för närvarande omkring 300 miljoner kronor. Från dessa belopp bör emellertid dragas den merinkomst för staten, som barnavdragens borttagande komme att medföra. Befolkningsutredningen har uppskattat denna merinkomst till omkring 70 miljoner kronor (s. 296). Barnbidragen äro avsedda att utgå utan vare sig behovsprövning eller inkomstprövning. I detta hänseende anför befolkningsutredningen följande (s. 282): »Utredningen betraktar barnbidragen som ett led i en politik, som avser a t t åstadkomma en rättvisare fördelning av barnkostnaderna, vilket motiveras lika mycket ur befolkningspolitiska och rättvisesynpunkter som från socialpolitiska och humanitära utgångspunkter. En begränsning med hänsyn till inkomstens storlek skulle, särskilt om avgränsningen gjordes relativt snäv, innebära, a t t barnbidragen erhölle en helt annan prägel än den utredningen avsett att giva dem; de skulle då närmast medföra en överflyttning till staten av bidrag, som nu i många fall lämnas av fattigvården i kommunerna. Det kan också i detta sammanhang understrykas, att den mest omfattande utjämning av barnkostnaderna, som för närvarande äger rum, är den inom den direkta beskattningens ram förekommande. Denna verkar med avsevärd effekt endast för något högre inkomstlägen. I stället för att jämte densamma införa en barnkostnadsutjämning för de lägre inkomstgrupperna genom till dessa begränsade barnbidrag, bör man därför enligt utredningens mening i ett enda system samordna de genom barnbidragen och skattedifferentieringen eftersträvade utjämningarna.» Det av familjebeskattningssakkunniga skisserade barnbidragssystemet innebar, a t t utjämningen av barnförsörjningsbördan i huvudsak skulle åstadkommas

341 genom ett för alla barn lika bidrag men att för den med inkomsten stigande barnkostnaden kompensation skulle erhållas genom avdrag direkt å skatten med viss procent av det taxerade beloppet. Med hänsyn till de invändningar, som vid 1944 års riksdag i samband med behandlingen av väckta motioner i detta ämne framställdes mot det progressiva avdraget å skatten, har befolkningsutredningen i sitt förslag utelämnat detta avdrag. Utredningen har härom anfört följande (s. 295): »I viss mening kan det visserligen, som familjebeskattningssakkunniga anfört, vara sant, a t t kostnaderna för barnen bli större ju högre inkomstklass familjen tillhör. Viktigt är givetvis också, att beskattningen avväges på ett sådant sätt, att hänsyn tages till den olika skatteförmågan hos familjer med lika höga inkomster men med olika antal barn, vilket knappast kan anses ske, om skillnaden i skatt per barn räknat skulle bli densamma för alla inkomstklasser. Å andra sidan kan det sägas, att samhället, då barnfamiljerna skola beredas förmåner, icke har anledning att bidraga till mer än en viss minimikostnad, till kostnaden för en av samhället accepterad minimistandard och att garanterandet av en sådan minimistandard i varje fall måste föregå införandet av speciella förmåner för barn inom mera bemedlade familjer. Man kan icke heller undgå att tillerkänna den schematiska rättvisa, som erhålles genom ett för varje barn lika stort bidrag oberoende av föräldrarnas inkomst, ett betydande värde. Utredningen vill dock icke fördölja, att en förenkling, sådan som den här föreslagna, i vissa fall medför en försämring i förhållande till nu gällande bestämmelser. Detta blir resultatet för sådana inkomstlägen, i vilka gällande skatteregler medföra en större skattelättnad per barn än det belopp av 200 kronor, som barnbidraget skulle utgöra. Vid vilka inkomstlägen skattelättnaden når denna storlek framgår av de tabeller, som anföras i det följande i detta kapitel. För enbarnsfamiljer blir skattelättnaden 200 kronor vid en inkomst i ortsgrupp I I I av mellan 14 000 och 15 000 kronor. För det andra barnet blir skattelättnaden lika stor först när inkomsten överstiger 15 000 kronor. För det tredje barnet passeras denna gräns vid en inkomst mellan 10 000 och 11 000 kronor och för det fjärde barnet mellan 11000 och 12 000 kronor. Sammanfattningsvis torde man k u n n a säga, att den av utredningen förordade omläggningen icke nämnvärt förändrar läget för familjer med barn i inkomstlägen mellan 10 000 och 15 000 kronor. För lägre inkomstskikt skulle den medföra en påtaglig förbättring, för högre inkomsttagare åter en försämring. För familjer med barn i sådana högre inkomstlägen blir skillnaden mellan nuvarande skattelättnad och det föreslagna barnbidraget dock icke av sådan storlek i jämförelse med behållen inkomst, att den kan i nämnvärd grad påverka deras levnadsförhållanden.» Befolkningsutredningen har, såsom ovan nämnts, förutsatt, a t t vid införande av ett barnbidragssystem de skattefria barnavdragen vid den statliga inkomstbeskattningen skola borttagas. Utredningen har däremot tydligen tänkt sig, a t t barnavdragen vid kommunalbeskattningen skola bibehållas men ansett det böra undersökas, huruvida avdragsreglerna i detta hänseende böra justeras (s. 296). Vid vissa hjälpformer, vilka skola utgå efter inkomstprövning, har denna prövning anknutits till det vid taxeringen fastställda beskattningsbara beloppet. Befolkningsutredningen har påpekat, att slopandet av de skattefria barnavdvagen kräver införandet av en annan form för denna generella prövning och ansett a t t därvid det beskattningsbara beloppet borde ersättas med däremot svarande taxerad inkomst. Man komme då till inkomstgränser, som måste variera med antalet barn i familjerna (s. 304). Utredningen har även förutsatt, att barnbidragen icke skulle bliva föremål för beskattning (s. 305).

342 Befolkningsutredningens alternativa förslag till

foariibidragssystem.

Befolkningsutredningen har även diskuterat möjligheten av att låta barnbidraget utgå först från och med det andra barnet, om detta ur statsfinansiella eller andra synpunkter skulle anses önskvärt. Detta skulle medföra, att barnavdragen borttoges först från och med det andra barnet men bibehölles för det första. Utredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala emot införandet av ett sådant system (s. 284—289). Utredningen har vidare sökt konstruera ett sådant alternativ i fråga om barnbidragen, som skulle kunna genomföras utan att skattesystemet samtidigt rubbades och som eventuellt skulle kunna godtagas som ett provisorium under de fortsatta utredningar, vilka måhända erfordrades innan en mera omfattande omläggning av skattesystemet kunde företagas. Härom anför utredningen följande (s. 297): »Utredningen har härvid funnit, att, så länge som nuvarande skattedifferentiering tillämpas, bör ett kompletterande barnbidrag anpassas till denna differentiering. Detta sker lämpligen därigenom att ett barnbidrag om förslagsvis 200 kronor införes, vilket oavkortat utgår till de familjer, för vilka de skattefria barnavdragen icke innebära några fördelar, d. v. s. för de lägsta inkomstgrupperna. Vid något högre inkomster borde därefter barnbidraget minskas med den skattelättnad, som de skattefria avdragen medföra, för att helt upphöra vid inkomstlägen, där skattelättnaden uppgår till barnbidragets belopp. I praktiken måste ett så upplagt system i vissa avseenden förenklas. Som i kapitel 3 visats, verkar den i det nuvarande skattesystemet inbyggda differentieringen efter familjestorleken mycket ojämnt. Skattelättnaden blir ju också varierande med utdebiteringsprocenten. Anknytningen av barnbidragen till skattesystemet måste därför göras mera schematisk. En tillfredsställande approximation synes ernås, om man bestämmer, att barnbidraget skall utgå med 200 kronor per barn, dock högst 2 % av skillnaden mellan 10 000 kronor och vederbörandes till statsskatt fastställda beskattningsbara belopp. Vid inkomster under beskattningsgränserna blir barnbidraget då 200 kronor. Vid stigande inkomst sjunker barnbidraget därefter successivt för att vid viss inkomst helt upphöra. Barnbidragsskalan skulle då få följande utseende. Beskattningsbart belopp, Barnbidrag per barn, kronor

kronor

0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 8 000 9 000 10 000 och däröver. .

200 180 160 140 120 100 40 20 inget bidrag

I gengäld verkar ju skattedifferentieringen starkare ju större det beskattningsbara beloppet är.» I särskilda tabeller (s. 298—301) belysas siffermässigt verkningarna av ett sådant system. Beträffande dessa verkningar säger utredningen (s. 301): »För de lägsta inkomsterna, där skattelättnaden är obefintlig, därför att s k a t t icke erlägges, uppgår den till barnbidragets grundbelopp, 200 kronor per ba:rn. Därefter stiger summan inom ett visst inkomstintervall, därför att skattelättnaden, där den börjar spela in, växer snabbare än barnbidragen avtaga. Vid ytterligare något högre inkomster avtar summan åter och — i överensstämmelse mied

343 förutsättningarna för hela konstruktionen — bortfalla barnbidragen vid ett inkomstläge, där skattelättnaden ungefär motsvarar barnbidragens grundbelopp. Ovanför detta inkomstläge växer summan ånyo med stigande inkomster därför att beskattningens progressivitet här ökar skattelättnaden.» Befolkningsutredningen framhåller, att den största svårigheten hos detta system låge däri att barnbidragens belopp icke kunna fastställas, förrän taxeringen blivit verkställd. Barnbidragen måste sålunda beräknas med ledning av föräldrarnas vid senaste taxering fastställda inkomst. Detta utgjorde en betydande olägenhet särskilt under skeden, då inkomstförhållandena underginge starka förskjutningar. Över befolkningsutredningens förslag a v g i v n a remissyttranden. 1 A. Y t t r a n d e n v a r i f ö r s l a g e t t i l l s t y r k t s eller lämnats utan erinran.

i

princip

Medicinalstyrelsen, kommerskollegiet, statens institut för folkhälsan, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Gävleborgs län, socialvårdskommittén, svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, föreningen Rädda barnen, svenska textilarbetarförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund samt Sveriges kommunistiska parti, kvinnosekretariatet, ha tillstyrkt eller i någon form uttalat sitt gillande av huvudförslaget eller lämnat detsamma utan erinran. Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar: »Utredningens huvudförslag, införandet av allmänna barnbidrag utan någon vare sig behovs- eller inkomstprövning med 200 kronor per barn och år, finner länsstyrelsen sig kunna tillstyrka såsom det slutliga målet för en reform, avsedd att åstadkomma en för de barnrika familjerna förmånligare avvägning av skattebördornas fördelning. Även om detta förslag medför stora kostnader och en betydande omläggning i nuvarande skattesystem, finner länsstyrelsen så starka sakliga skäl tala för denna anordning, att länsstyrelsen finner den böra föredragas framför det av utredningen angivna alternativet.» Länsstyrelsen i Västernorrlands län är något tveksam om valet mellan befolkningsutredningens huvudförslag och provisoriet med en kombination av barnbidrag och barnavdrag. Alternativförslaget vore kanske ur rättvisesynpunkt att föredraga. På de av utredningen förebragta skäl och med hänsyn till barnbidragets enligt huvudförslaget betydligt enklare utformning anser sig dock länsstyrelsen kunna tillstyrka huvudförslaget. Barnbidragen skulle innebära, att den utjämning av barnkostnaderna, som för närvarande sker genom de skattefria barnavdragen, skulle omfatta även dem som hava för låga inkomster för att kunna utnyttja barnavdragen. De föreslagna barnbidragen måste därför anses hava en synnerligen angelägen uppgift att fylla. Ledamoten av 1944 års skattesakkunniga herr Bärg (den andre ledamoten herr Bergstedt har avgivit särskilt yttrande) anför: »Enligt min mening är syftet med barnavdragen i främsta rummet av socialpolitisk och kanske även av befolkningspolitisk art. På detta sätt har saken också betrak:ats ej allenast av befolkningsutredningen utan även vid de utredningar, som tidigara verkställts av befolkningskommissionen och 1941 års familjebeskattningssakkur.niga. Säkerligen torde ej heller den stora mängden av skattskyldiga i barnavdragen se en anordning av endast skattemässig natur. För de skattskyldiga i allmänhet torde förvisso barnavdragen framstå såsom en metod att av humanitära skäl åstadkomma en lättnad i särskilt de lägre inkomsttagarnas försörjningsbörda. 1 I redogörelsen ha i huvudsak medtagits endast sådana uttalanden, som hänföra sig till frågan om b a r n a v d r a g e n s avskaffande och ersättande med barnbidrag.

344 Ser man den föreliggande frågan ur sist angiven synpunkt, synes mig slutsatsen vara given. E t t system, som icke alls tillgodoser behovet av stöd vid så låga inkomster att skatt icke påföres, och som vidare blott i någon mån medger ett stöd i något högre inkomstlägen men som först vid så hög inkomst att stöd näppeligen är påkallat bereder någon avsevärd lättnad i barnförsörjningsbördan, måste anses otillfredsställande och till sina verkningar orättvist. Och underkännes av dessa skäl systemet såsom sådant, torde någon grund för dess bibehållande i högre inf komstskikt icke förefinnas. Ur allmän rättvisesynpunkt torde ej kunna försvaras att låta stödet åt familjer med barn vara större vid högre inkomster än vid lägre inkomster. Införandet av ett barnbidragssystem i överensstämmelse med befolkningsutredningens förslag bör därför enligt min mening föranleda ett avskaffande av barnavdragen vid beskattningen.» 1944 års deltidstjänstutredning förordar förslaget om att barnbidrag skall utgå oberoende av familjeinkomstens storlek. Norrlandskommittén, som ej ansett sig böra uttala någon mening om huruvida det vore erforderligt att kombinera barnbidragen med ett slopande av de skattefria barnavdragen vid den statliga inkomstbeskattningen, erinrar om vikten för vissa norrländska kommuner a t t ersätta de kommunala barnavdragen med statliga barnbidrag. Kommittén anför härom: »I detta sammanhang vill norrlandskommittén erinra om a t t kommittén i ett utlåtande den 19 september 1944 med anledning av kommunalskatteberedningens betänkande framhållit, att skäl kunna tala för att utbyta familjeavdragen i den kommunala beskattningen mot statliga familjebidrag. Kommittén hade i nämnda sammanhang ej anledning att ingå på frågans sociala innebörd utan betraktade densamma ur synpunkten av barnkostnadernas fördelning mellan Norrland och övriga Sverige. Kommittén hänvisade till att barnavdragen hade den verkan att en del av familjeförsörjarnas kostnader för barnen övertoges av hemortskornmunen, eller, kanske rättare sagt, av övriga skattskyldiga inom densamma. Norrländska kommuner med högt barnantal bidroge sålunda till understödjandet av den ur hela landets synpunkt önskvärda familjebildningen. I detta sammanhang hänvisades även till att en påtaglig överflyttning av ungdom skedde såväl från landsbygd till tätorter inom Norrland som därifrån till sydligare landsdelar. Utan att här ingå på frågan, vilka verkningar ett utbyte av barnavdragen i statsbeskattningen mot statliga barnbidrag skulle kunna få med avseende å skattebördans fördelning mellan olika grupper av skatteobjekt, vill kommittén emellertid hänvisa till att det förhållandet fortfarande kvarstår, att en del av barnkostnaderna genom de kommunala barnavdragen belasta skattebetalarna inom respektive kommuner i stället för samhället i dess helhet. Ett ersättande av dessa avdrag med statliga barnbidrag, varigenom skulle möjliggöras en jämnare fördelning av skattebördan mellan barnrika och barnfattiga kommuner, skulle i många norrländska kommuner väsentligt höja skattekraften och därmed verka sänkande på utdebiteringstalet samt komma att i sin mån underlätta näringslivets utveckling i kommunerna.» Riksförbundet Landsbygde?is Folk (R.L.F.) anser förslaget vara det enklaste samtidigt som det även ur rättvisesynpunkt kan försvaras, då det utan a t t behovsprövning behöver tillämpas verkar till förmån för de lägre inkomsttagarna. Kooperativa förbundet anför: »Styrelsen finner, att förslaget fått en enkel och överskådlig utformning, och vill i princip förorda systemet. Det skulle innebära en mycket verksam hjälp åt barnfamiljer med låga inkomster, vilka med nuvarande skattesystem ej k u n n a erhålla någon skattelättnad i form av skattefria barnavdrag, medan familjer i inkomstlägen mellan 10 000 och 15 000 kronor skulle erhålla bidrag, som ungefär motsvara nuvarande skattelättnader. Däremot skulle barnfamiljer i högre inkomstlagen komma i en sämre situation än för närvarande. Försämringen är dock icke så betydande, att den för dessa ekonomiskt välställda familjer kan innebära

345 något hot mot barnens eller föräldrarnas levnadsstandard. Styrelsen delar utredningens uppfattning, att allmänna rättsmedvetandet torde komma att allt starkare reagera mot det nuvarande systemet med skattefria barnavdrag, som bereder de största inkomsttagarna möjlighet att göra väsentligt större avdrag än de små inkomsttagarna. Det av utredningen utarbetade provisoriet, avsett a t t tillämpas innan mer genomgripande förändringar av skattesystemet genomföras, innebär enligt styrelsens uppfattning en lämplig övergångsanordning.» B.

Yttranden vari betänkligheter uttalats förslaget eller detsamma avstyrkts.

mot

Länsstyrelsen i Hallands län har ställt sig tveksam till förslaget och anför: »Länsstyrelsens tveksamhet föranledes främst av betänkligheter mot att man för a t t tillgodose ett speciellt befolkningspolitiskt och socialt ändamål bryter sönder en del av det nuvarande skattesystemet. De nuvarande s. k. ortsavdragen, i vilka barnavdragen inräknas, utgöra nämligen en betydelsefull del av skattesystemet och böra enligt länsstyrelsens förmenande icke undergå en så väsentlig förändring, som här föreslagits, utan att en allmän översyn av skattesystemet samtidigt verkställes. Som försvar för de nuvarande barnavdragen kan vidare — förutom skattetekniska skäl — åberopas, att barnkostnaderna, såsom även utredningen vitsordar, bli större ju högre inkomstklass familjen tillhör. Även om man häremot med skäl kan anföra, att samhället, då barnfamiljerna skola beredas förmåner, icke har anledning att bidraga till mer än en viss minimikostnad per barn, måste det likväl ur befolkningspolitisk synpunkt anses mindre lyckligt, om man beviljar allmänna barnbidrag med syfte bland annat att stimulera föräldrar a t t skaffa sig större antal barn men samtidigt ger bidragen en sådan utformning, a t t följden kan bliva ökad återhållsamhet på ifrågavarande område hos föräldrar tillhörande de högre inkomstklasserna. Då emellertid, såsom utredningen påvisat, frågan om beviljande av allmänna barnbidrag icke torde kunna frikopplas från inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, vill länsstyrelsen utan att taga bestämd ställning till utredningens förslag om allmänna barnbidrag förorda, att förslaget får bliva föremål för ytterligare bearbetning av en beskattningssakkunnig utredning med uppdrag a t t samtidigt verkställa den vidare översyn av beskattningssystemet, som kan anses erforderlig, därest befolkningsutredningens förslag rörande allmänna barnbidrag anses böra genomföras.» Ledamoten av 1944 års skattesakkunniga herr Bergstedt anför biand annat: »Vid införandet av de s. k. skattefria avdragen (ortsavdragen) i vår skattelagstiftning utgick man från att en person saknade skatteförmåga för den del av sin inkomst, som motsvarade existensminimum för honom och hans familj, d. v. s. vad som oundgängligen erfordrades för hans och hans familjs uppehälle. En persons skatteförmåga ansågs endast representeras av den existensminimum överstigande delen av inkomsten, den s. k. fria inkomsten. Det beskattningsbara belopp, som erhölls efter avdragande av ett belopp motsvarande existensminimum och efter vissa andra jämkningar, betraktades såsom en tillförlitlig mätare av skatteförmågan. Detta betraktelsesätt har ansetts erbjuda avsevärda fördelar. Det skatteunderlag, som sålunda erhålles och vara den progressiva beskattningen anbringas, innefattar redan på grund av sättet för dess bestämmande en differentiering mellan ensamstående och familjeförsörjare med växlande försörjningsbörda. Det efter ortsavdragen återstående skatteunderlaget har åtminstone teoretiskt sett ungefär lika stor bärkraft hos familjeförsörjaren som hos den ensamstående. Alla skattskyldiga med ett sådant skatteunderlag av viss storlek kunna antagas hava samma

346 möjlighet eller förmåga att avstå en del därav i skatt, då de icke behöva tillgnpa detsamma för att tillgodose sina oundgängliga behov. Den progressiva beskattningen blir på detta sätt konsekvent och klart utformad. Den kan utläsas diiekt ur skatteskalorna och påverkas icke av olikheter mellan de skattskyldiga beträffande skatteunderlagets beskaffenhet och bärkraft. En jämförelse mellan skattskyldiga i högre och lägre inkomstskikt med avseende å beskattningens tyngd möter icke några svårigheter. Vad särskilt angår familjeavdragen för barn innebär den berörda ståndpunkten, a t t i den skattskyldiges behållna, skattekraftiga inkomst icke skall inräknas vad som motsvarar minimikostnaden för underhåll av barn. Den del av en persons intjänade inkomst, som tages i anspråk för denna kostnad, betraktas såsom obefintlig ur beskattningssynpunkt. Den antages icke i någon mån bidraga till att öka hans skatteförmåga. Barnkostnaderna tillerkännas i princip samma inverkan på skatteförmågan som andra kostnader, vilka nedbringa nettoinkomsten (t. ex. periodiska understöd och försäkringspremier eller resekostnader och andra omkostnader i förvärvskälla), eller som en minskning av bruttointäkterna i en förvärvskälla. Vad som åtgår till barnkostnaden anses ej utgöra skatteunderlag. Det förhållandet att samhället icke tager skatt för det belopp, som allra minst beräknas åtgå för barnkostnadernas bestridande, har betecknats såsom en 'skattelättnad' för barnförsörjarna och uppfattats såsom ett bidrag till dessa, vilket på grund av beskattningens progressivitet stiger med inkomsten. Familjebeskattningssakkunniga talade i sitt betänkande (SOU 1943: 3) om den skattelättnad, som erhölles genom de skattefria barnavdragen, och funno, att dessa avdrag verkade ojämnt i olika inkomstlägen och särskilt därutinnan att skattelättnaden trots lika barnavdrag ofta bleve mindre för det andra barnet än för det första. 1941 års befolkningsutredning har uttalat, att samhället för närvarande lämnade det största bidraget till en utjämning av barnkostnaderna i form av den differentiering, som den direkta inkomst- och förmögenhetsbeskattningen inrymde, och funnit uppenbart, att ett barnbidragssystem på något sätt måste samordnas med beskattningen. Utgår man emellertid från den tankegång, som legat till grund för ortsavdragens införande, te sig familjeavdragen för barn icke såsom något bidrag eller någon särskild förmån för barnförsörjarna. Barnavdragen kunna då endast anses hava den verkan att en person, i vilket inkomstläge han än befinner sig, icke behöver erlägga skatt för en inkomst, som han ej kunnat fritt disponera över och följaktligen ej haft möjlighet att till någon del avstå i skatt. Man kommer blott till det resultatet att, för den händelse en person finge erlägga skatt för en inkomst, som hän ej haft, den oriktiga beskattning, som han därigenom bleve utsatt för, skulle bli hårdare, om han befunne sig i ett högre inkomstskikt än i ett lägre. Samhällets underlåtenhet att uttaga skatt efter särskilt betungande grunder hos vissa skattskyldiga kan vid sådant förhållande icke sägas bereda dessa någon förmån. Det kan icke vara någon förmån att bliva behandlad på samma sätt som övriga skattskyldiga, d. v. s. bliva föremål för en jämlik beskattning. •—• •— •— Enligt det ovan förda resonemanget föreligger det icke några ojämnheter i beskattningen, därför att den skillnad i beskattningens storlek, som åtnjutandet av ett barnavdrag åstadkommer, är större vid högre inkomster än vid lägre. Förhållandet är detsamma beträffande varje inkomstminskning, som kommer till uttryck i skatteunderlagets nedgång, vad inkomstminskningen än beror på. Om exempelvis två rörelseidkare, som hava tämligen konstanta inkomster, ett år båda få sin inkomst minskad med ett lika stort belopp på grund av ökade lönekostnader, minskad omsättning eller dylikt, blir den skatteminskning, som uppkommer genom att beskattningen tager hänsyn till de ogynnsamma omständigheterna och sålunda icke träffar en årsinkomst av ordinär storlek, störst för den som befinner sig i det högsta inkomstläget.

347 Vill man ej godtaga utgångspunkten för de ovan förda resonemangen, nämligen a t t den del av inkomsten som motsvarar de nödvändiga barnkostnaderna icke utgör något tillskott för den skattskyldige, som ökar hans skatteförmåga, får man ställa sig på samma ståndpunkt som beskattningen i äldre tider, vilken utgick från att barnkostnaderna vore en medborgarnas privata angelägenhet, till vilken samhället icke kunde taga någon hänsyn vid skattens utmätande. På denna väg kommer man givetvis till det resultatet att den skattskyldige icke bör beskattas lindrigare för den del av inkomsten, som åtgår till barnkostnader, än för inkomsten i övrigt och att den som kommit i åtnjutande av barnavdrag erhållit en oberättigad förmån, som bör fråntagas honom. Man likställer följaktligen i fråga om bärkraft den av barnkostnader konsumerade delen av inkomsten med den del av inkomsten, som kan disponeras för mindre livsviktiga behov eller ren lyxkonsumtion. Med en sådan uppfattning framstå barnavdragen såsom en obehörig skattelättnad för barnförsörjarna, vilken bör avskaffas för att beskattningen skall bliva jämlik. På denna ståndpunkt synes det vara nödvändigt att ställa sig för a t t finna en teoretisk motivering för befolkningsutredningens förslag om barnavdragens avskaffande. Resonemanget synes emellertid draga med sig den konsekvensen att även grundavdragen och hustruavdragen böra avskaffas såsom otillbörliga skattelättnader, enär den del av barnförsörjarens inkomst, som åtgår för tillgodoseende av hans egna eller hans hustrus elementära behov, bör hava lika stor bärkraft som den för barnens uppehälle nödvändiga delen därav Om kontanta barnbidrag införas, vilket ur familjesociala och befolkningspolitiska synpunkter framstår såsom synnerligen önskvärt, torde detta icke böra föranleda några ändringar i det nuvarande skattesystemet med dess barnavdrag, utan barnbidragen böra ingå i detta system såsom tillskott, vilka öka skatteförmågan. Barnbidragen böra med andra ord underkastas skatteplikt vid inkomstbeskattningen. Om beskattningen skall vara allmän och jämlik, måste vid skattebördornas utmätande hänsyn tagas även till bidrag av socialvårdskaraktär. E t t bidrag från stat eller kommun torde i regel hava samma inverkan på en persons skatteförmåga som en lika stor arbetsinkomst skulle hava. En annan sak är a t t de som för närvarande åtnjuta dylika bidrag från det allmänna oftast äro i ett sådant ekonomiskt läge att de sakna skatteförmåga och därför icke komma i fråga vid beskattningen.» 1944 års allmänna skattekommitté erinrar om att då nuvarande regler om barnavdrag vid den statliga beskattningen infördes, den omständigheten, att dessa avdrag icke väntades medföra någon ekonomisk lättnad för familjeförsörjare med lägre inkomst — vilka redan vore fritagna från erläggande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller betalade allenast obetydlig sådan skatt — icke ansågs böra utgöra hinder för att skattebördan för de familjeförsörjare, vilkas inkomst var högre, lindrades i den mån omständigheterna medgåve. Kommittén anför vidare: »Tvärtom måste antagas, att ett sådant resultat varit direkt avsett och a t t man sålunda genom reglernas utformning bland annat åsyftat att stimulera till ökad barnalstring inom dessa inkomstskikt. Kommittén finner detta resonemang fortfarande äga giltighet, då man icke torde kunna bortse från det faktum, a t t familjeförsörjarens kostnad för barn blir större ju högre inkomstklass han tillhör och att man bör taga hänsyn till den olika skatteförmågan hos familjer med lika höga inkomster men med olika antal barn. Befolkningsutredningens huvudförslag innebär däremot en övervältring i högre grad än tidigare av försörjningsbördan från barnfamiljer i lägre å barnfamiljer i högre inkomstklasser och — eftersom bidraget synes förutsättas utgå med lika belopp över hela riket -—• från barnfamiljer i billigare ortsgrupper å barnfamiljer i dyrare ortsgrupper. Ensamstående skattskyldiga skulle beröras av en reform i antydd riktning allenast i den mån en skärpning av progressiviteten bleve nödvändig på grund av de med reformen för-

348 knippade kostnaderna. Härtill kommer att ett slopande av barnavdragen så relativt kort tid efter deras införande måste betraktas såsom en icke rättvis behandling av de familjeförsörjare i högre inkomstskikt, som i sin inställning till barnproblemet förlitat sig på den ekonomiska innebörden av det nuvarande systemet. Eftersom utredningen förutsatt att barnavdragen skulle bibehållas vid den kommunala taxeringen kommer reformen att medföra endast en oväsentlig minskning av beskattningsnämndernas och debiteringsmyndigheternas arbete och kommittén kan följaktligen icke vitsorda riktigheten av befolkningsutredningens påstående, att barnavdragens slopande vid den statliga taxeringen 'skulle medföra den utomordentliga vinsten av en väsentlig förenkling av beskattningen'. E t t slopande av barnavdragen vid såväl den kommunala som statliga taxeringen skulle däremot givetvis inneburit en mycket önskvärd förenkling av taxeringsarbetet, framförallt skulle lagstiftningen om skatteuppbörden kunna väsentligen förenklas. Ett slopande av barnavdragen vid den kommunala beskattningen måste emellertid föregås av mycket ingående utredningar. Kommittén finner befolkningsutredningens huvudförslag i alltför hög grad strida mot de principer, vilka gällt vid uppbyggande av det svenska skattesystemet, för att kommittén skall kunna ansluta sig till detsamma. Däremot har kommittén vid sitt bedömande av frågan från taxeringstekniska synpunkter i princip icke något a t t erinra mot befolkningsutredningens såsom ett provisorium betecknade förslag om ett kompletterande barnbidrag anpassat efter nuvarande skattedifferentiering, innebärande att de skattefria avdragen skulle bibehållas, men kompletteras med barnbidrag enligt en fallande skala. Sammanfattningsvis vill kommittén framhålla, att enligt kommitténs förmenande en samordning av barnbidrag med inkomstbeskattningen om möjligt bör undvikas. Kommittén, som för sin del ej heller kan finna, a t t en sådan sammankoppling skall vara erforderlig, förordar sålunda i princip — alltjämt vid en bedömning endast från taxeringstekniska utgångspunkter — en anordning av sådan art, att bidragssystemet och skattereglerna bliva oberoende av varandra, därvid kommittén givetvis på sätt nyss framhållits icke har några principiella erinringar mot en uppläggning av bidragssystemet så, att bidraget kommer a t t utgöra en komplettering av barnavdraget i enlighet med de linjer, som uppdragits av befolkningsutredningen i det såsom provisorium betecknade förslaget. Därest emellertid nu gällande regler för barnavdrag skulle slopas och ersättas med ett bidragssystem synes som en konsekvens därav en översyn även av vissa andra skatteregler bliva erforderlig. Sålunda torde böra beaktas sambandet mellan rätten till barnavdrag och bestämmelsen i 20 § kommunalskattelagen om att värdet av arbete, som i skattskyldigs förvärvsverksamhet utförts av hemmavarande barn under viss åldersgräns, icke får avdragas. Vidare synes viss ändring av bestämmelserna om beskattning av periodiska understöd bliva erforderlig. Bestämmelser torde jämväl böra införas huru skall förfaras med avdragsrätt för husföreståndarinna i de fall då ogift skattskyldig har hemmavarande minderåriga barn och vidare i de fall då enligt nu gällande bestämmelser barnavdraget skall delas mellan föräldrar. De barnbidrag, som åtnjutas av tjänsteman, stationerad utomlands, synas därjämte böra uppmärksammas i detta sammanhang. Eftersom befolkningsutredningens förslag om en samordning av barnbidrag och beskattning, såsom kommittén tidigare framhållit, innebär ett betydande avsteg från hittills vid svensk skattelagstiftning tillämpade principer, torde måhända ett genomförande av en reform i föreslagen riktning böra medföra ändringar även i skattesystemet i övrigt. Det torde nämligen knappast vara tillfredsställande a t t inom ett mycket viktigt avsnitt av den svenska skattelagstiftningen tillämpa andra rättsgrunder än som gälla för skattelagstiftningen i gemen.»

349 Svenska stadsförbundet anför: »Beträffande det komplicerade spörsmålet om de föreslagna barnbidragens samordning med de skattefria avdragen för barn i den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen kan styrelsen icke heller finna befolkningsutredningens huvudförslag godtagbart. I själva verket innebär detta förslag icke alls någon sådan samordning utan helt enkelt ett slopande av de skattefria avdragen såsom en följd av barnbidragens införande. Särskilt betänkligt S3rnes det vara att på så sätt förmånen av barnbidragens införande skulle även i ganska låga inkomstlägen bli mer eller mindre reducerad. Med hänsyn till den relativt stora börda barnkostnaderna dock utgöra i dessa inkomstlägen, måste man befara att den åsyftade befolkningspolitiska effekten där under sådana förhållanden skulle bli mycket ringa. Härtill kommer emellertid att ett sådant ingrepp i beskattningsnormerna som de skattefria avdragens slopande överhuvud icke synes böra ifrågasättas utan ett allsidigt övervägande av dessa normers konstruktion i hithörande hänseenden. Styrelsen anser det visst icke uteslutet, a t t de ifrågavarande skatteavdragsreglerna därvid kunna befinnas oegentliga och att även större förändringar däri böra vidtagas än som kunna betingas av de föreslagna barnbidragen i och för sig. Men vid bedömandet av dessa spörsmål får man givetvis icke utan vidare bortse från att avdragsreglerna ingå i ett progressivt skattesystem. Att märka är också, att frågan här icke endast gäller en jämförelse mellan skattskyldiga med samma försörjningsplikt i olika inkomstlägen utan även en jämförelse i varje särskilt inkomstläge mellan skattskyldiga utan och med barn. Vid sistnämnda jämförelse måste det i vart fall framstå såsom uppenbart orimligt att göra dessa skattskyldiga likställda i beskattningshänseende enbart därför att barnbidrag skola utgå med belopp, som erkännas motsvara blott en del av barnkostnaderna. Det orimliga häri tillspetsas särskilt beträffande högre inkomstlägen, där barnbidraget kommer att utgöra en allt mindre del av de faktiska barnkostnaderna på grund av det obestridliga förhållandet, a t t dessa kostnader öka med inkomsterna åtminstone inom vissa gränser. Vid frågans bedömande ur befolkningspolitisk synpunkt kan man ej gärna bortse från denna faktiska ökning av barnkostnaderna med stigande inkomster. Och det synes även principiellt befogat att taga hänsyn därtill vid skattepliktens bestämmande för skattskyldiga utan och med barn, då skattesystemet trots progressiviteten dock medger större levnadskostnader i ett högre inkomstläge än i ett lägre. I första hand synes man därför få söka lösa den omförmälda frågan genom en mera provisorisk anpassning av barnbidragen efter de nuvarande skatteavdragsreglerna i huvudsaklig överensstämmelse med de alternativa förslag av sådan innebörd som utredningen framlagt.» Landsorganisationen i Sverige yttrar: »Landsorganisationen, som är medveten om det ringa antal inkomsttagare, som genom den angivna anordningen skulle komma i ett försämrat läge, kan likväl inte underlåta a t t göra den reflexionen att det föreslagna systemet innebär ett ingrepp i skatteavvägningen, som i ett större sammanhang borde göras till föremål för en grundlig granskning även ur andra synpunkter än de som befolkningsutredningen företräder. Ett alternativt förslag, som utredningen framlägger närmast som ett provisorium, innebär, att barnbidraget oavkortat utgår till de lägsta inkomsttagarna, som inte för närvarande åtnjuta några skatteavdrag, för att därefter minska med den skattelättnad som de skattefria avdragen medföra. Detta system är emellertid förenat med vissa tekniska olägenheter. Den största är enligt landsorganisationens mening den att barnbidrag komma att utgå med olika belopp till personer i skilda inkomstlägen, varigenom bidragsverksamheten lätt kan uppfattas som behovsprövad. Den familjepolitiska effekten kan även väntas bli större, ifall beloppet har formen av ett synligt barnbidrag än om det

350 helt eller till en del kvarstår som oredovisat skatteavdrag. Trots vissa betänkligheter förordar landsorganisationen i valet mellan de bägge metoderna ett generellt slopande av de skattefria barnavdragen.» Tjänstemännens centralorganisation (T.C.O.) anför: »Utjämningen av barnkostnaderna för familjer i högre inkomstlägen blir er.ligt utredningens förslag icke särdeles stor. Slopandet av de skattefria barnavdrsgen innebär i visst avseende en ökad orättvisa i skattehänseende mellan förvärvsarbetande och hemarbetande gifta kvinnor med barn. Om barnavdragen borttagas, kommer sambeskattningen av de äkta makarna a t t göra sig kännbar på en lägre inkomstnivå än tidigare och kommer alltså att verka för större grupper av kvinnor. Detta kan även tänkas medföra, att kvinnornas intresse för förvärvsarbete minskas, vilket ur allmänna arbetsmarknadspolitiska synpunkter icke är ö.iskvärt. Generellt sett synes en utjämning av barnkostnaderna även i inkomstgrupper över de allra lägsta vara synnerligen önskvärd. Sett ur befolkningspolitisk synpunkt är detta även angeläget, då nativiteten i samtliga inkomstklasser utöver de allra lägsta icke företer några större skillnader beroende på inkomst. För en nivtiv befolkningspolitik är en ekonomisk utjämning av barnkostnaderna sålunda även nödvändig högre upp på inkomstskalan. Utredningens förslag kan icke utöver de lägsta inkomstklasserna anses innebära den önskvärda utjämningen. För familjer i sådana inkomstlägen kommer sålunda standardskillnaden mellan de barnrika och de med få eller inga barn att kvarstå. Utredningens förslag innebär till och med en viss försämring i förhållande till vad som nu gäller redan i inkomstklasserna mellan 10 000 och 15 000 kronor. T.C.O. finner det orimligt, att en social reform, som är avsedd att medföra en utjämning av barnkostnadernas fördelning, för inkomstgrupper i detta mellanläge medför en försämring. I detta sammanhang bör även framhållas, att de inkomstbelopp, som komma till uttryck i de taxerade beloppen för olika familjer icke alltid giva ett exakt uttryck för den levnadsstandard, som en familj kan uppehålla. För många familjer i ett något högre inkomstläge gäller, att de på grund av skulder för studier m. m. ofta kunna befinna sig i ett avsevärt sämre inkomstläge än som skulle kunna synas vara förhållandet. T.C.O. har större sympatier för det förslag, som framlades av familjebeskattningssakkunniga, vilket innebar ett för alla barn lika barnbidrag samt ett slopande av de tidigare skattefria barnavdragen men införande av procentuella avdrag på skatten, vars storlek även var graderad efter antalet barn. Det system till provisorium, som befolkningsutredningen framlagt, innebärande att de nuvarande skattefria barnavdragen tills vidare bibehållas och att barnbidragen graderas efter en fallande skala för inkomstlägena upp till 10 000 kronor, finner T.C.O. däremot ändamålsenligare, även om också detta är behäftat med allvarliga svagheter och medför vissa ojämnheter. T.C.O. anser, att kommitténs förslag i vad rör de skattefria barnavdragens slopande så intimt sammanhänger med hela beskattningssystemet, att denna fråga knappast kan lösas, utan att man även överväger andra problem, som sammanhänga med det nuvarande skattesystemet, såsom problemet om äkta makars sambeskattning. » Utöver ovan nämnda ha ett flertal myndigheter och sammanslutningar såsom socialstyrelsen, statens livsmedelskommission, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västerbottens och Norrbottens län samt folkpartiets kvinnoförbund ifrågasatt lämpligheten av att genom förslaget en skatteskärpning uppkommer för 'vissa högre inkomsttagare. Sålunda har socialstyrelsen anfört: »Vad först huvudförslaget beträffar leder borttagandet av de skattefria barnavdragen i statsbeskattningen till det anmärkningsvärda förhållandet, a t t barnbidragsreformen för barnfamiljer i inkomstlägen över 10 000 å 15 000 kronor skulle

351 innebära försämring av deras nuvarande ställning. Detta resultat beror på att befolkningsutredningen lagt uteslutande understödssynpunkten på hela frågekomplexet och sålunda bortsett från de synpunkter, som legat till grund för de nuvarande skatteavdragsreglerna, nämligen vikten av att skattebördan avpassas efter vederbörandes skatteförmåga. Ur denna synpunkt xorde man knappast kunna förneka rimligheten av en sådan utformning av skattereglerna, att en familj med fyra barn och en inkomst av t. ex. 20 000 kronor får i okatt erlägga samma procentuella del av inkomsten, som en annan familj, vilken har lägre inkomst men på grund av mindre barnantal dock kan upprätthålla samma levnadsstandard. En dylik utformning kan därför icke kallas 'förmåner åt barnfamiljerna' utan innebär endast rättvisa i beskattningen. Det är givetvis svårt a t t fastslå, huruvida nuvarande beskattningsregler uppfylla de nämnda principiella önskemålen, men en överslagsuppskattning med ledning av de beräkningar av barnkostnadema, som återfinnas i det remitterade betänkandet, synes närmast peka mot att de barnrika familjerna i högre inkomstlägen äro missgynnade i förhållande till de barnlösa eller barnfattiga. Det synes därför vara omotiverat att ytterligare försämra deras läge. Det föreliggande problemet synes icke kunna bringas till en tillfredsställande lösning utan att man tar hänsyn både till de synpunkter befolkningsutredningen anlagt på frågan, och till vikten av en rättvis avvägning av skattebördan. Familjebeskattningssakkunnigas förslag synes innebära ett försök till sådant dubbelt hänsynstagande, vilket socialstyrelsen finner vara förtjänt av ett närmare övervägande. Av de av befolkningsutredningen framlagda förslagen synes det s. k. provisoriet vara avgjort att föredraga framför huvudförslaget.» Kammarrätten finner det föreslagna barnbidragssystemet icke uppfylla de krav på likformighet och rättvisa, som ur beskattningssynpunkt ter sig befogat att uppställa, samt anför följande: »Befolkningsutredningen har på intet sätt fördolt utan tvärtom uttryckligen medgivit, att dess huvudförslag skulle i vissa fall medföra en försämring för barnfamiljerna i förhållande till vad för dem nu gäller. En dylik konsekvens av huvudförslagets genomförande synes kammarrätten till en början illa rimma med det direktiv, som chefen för socialdepartementet lämnat utredningen av innebörd, a t t särskild uppmärksamhet borde fästas vid behovet av en för de barnrika familjerna förmånligare avvägning av skattebördornas fördelning. Men oavsett detta har kammarrätten för sin del svårt att finna ett förslag om barnkostnadernas fördelning med nyss angiven verkan uppfylla de krav på likformighet och rättvisa, som det för kammarrätten ur beskattningssynpunkt ter sig befogat att uppställa. Spörsmålet om beskattningens differentiering efter familjestorlek är, såsom 1936 års skattekommitté uttryckte det, 'en fråga om avvägning av skatt ur rättvisesynpunkter på samma sätt som då det i allmänhet gäller att fördela skattebördan mellan skattskyldiga av skilda kategorier och med olika stora inkomster, allt efter deras relativa skatteförmåga'. Vid en dylik avvägning regleras förhållandet mellan skattskyldiga med olika skatteförmåga genom den progressiva skatteskalan. Fastställandet av skatteförmågan åter sker genom regler om inkomstberäkningen och genom hänsynstagande till försörjningsbörda. Då det gäller att kompensera en skattskyldig för att han har barn att försörja, synes i enlighet härmed kompensationen i princip böra utmätas så a t t den utjämnar skillnaden i skatteförmåga mellan denne skattskyldige och en annan skattskyldig, som icke har barn att försörja men i övrigt är i samma läge. Det är uppenbart och utsäges också av befolkningsutredningen, att det föreliggande förslaget om barnavdragens ersättande med barnbidrag om 200 kronor icke utjämnar denna skillnad i skatteförmåga, såvitt angår skattskyldiga i vissa inkomstlägen. Därigenom uppstår bland dessa skattskyldiga en bristande jämlikhet i beskattningen, i det att skattebördan kommer att bli tyngre för barnfamiljerna än för de barnlösa.

352 Enligt nu gällande ordning beaktas den nedsättning i skatteförmågan som försörjningsskyldighet mot barn innebär på det sättet, att från inkomsten göres ett avdrag, som — om man bortser från bankningen — är fast, d. v. s. lika stort oavsett den skattskyldiges inkomst. Enligt uttalanden av 1936 års skattekommitté, på vars förslag nuvarande avdrag infördes, skulle dessa avdrag motsvara normalkostnaden för underhåll av barn. Gällande avdragssystem bygger med andra ord på den tanken, att en viss del av den skattskyldiges inkomst åtgår till underhåll av barn och därför, såsom saknande skattekraft, icke skall medräknas vid bestämmande av skatteförmågan. För skattskyldiga i inkomstgrupper upp till viss nivå kommer det föreslagna barnbidraget att överstiga eller motsvara den skatteminskning som nuvarande avdrag medföra. För övriga barnfamiljer räcker barnbidraget icke till härför. Barnbidraget i förening med avskaffande av barnavdragen verkar alltså på samma sätt som om barnavdragen i ett avdragssystem sådant som det nuvarande minskades med stigande inkomst.» Överståthållarämbetet åberopar ett av skattedirektören avgivet y t t r a n d e och framhåller i anslutning härtill följande: »Skattedirektören har i sitt yttrande utförligt behandlat denna fråga och därvid lämnat en redogörelse för de överväganden, som föranlett införandet av de nuvarande barnavdragen. Den tankegång som ligger bakom den i y t t r a n d e t skisserade utvecklingen på detta område har sammanfattats på följande sätt: E t t belopp, motsvarande existensminimum bör vara skattefritt. Yid bedömande härav måste hänsyn tagas till familjeförhållandena. Ett fritagande av existensminimum bör ske, oberoende av huru stor inkomst den skattskyldige härutöver äger. Först den del av inkomsten, som överstiger existensminimum, bör alltså bliva föremål för beskattning. Detta överensstämmer helt med den princip om skatt efter förmåga, vilken numera får anses vara allmänt erkänd såsom den riktiga grunden för all skattelagstiftning. Införandet av de allmänna barnbidragen, som icke äro avsedda att täcka mer än en mindre del av barnkostnaderna, kan därför icke anses göra de redan införda barnavdragen överflödiga. I varje fall bör, såsom skattedirektören framhållit, en sådan radikal åtgärd som ett upphävande av de skattefria barnavdragen icke ske annat än på grundval av en skatterättsligt vägande motivering. Härtill kommer att den försämring av vissa barnfamiljers ställning i jämförelse med barnlösa inkomsttagare i motsvarande inkomstläge, som en sådan åtgärd skulle medföra, kommer a t t motverka förslagets befolkningspolitiska syfte. Effekten av utredningens förslag inskränker sig emellertid ej därtill. Då utredningen efter ingående undersökningar rörande barnkostnadernas storlek stannat för att föreslå ett allmänt barnbidrag av 200 kronor, måste i undersökningsmaterialet skatteposten antagas ha ingått med det reducerade belopp som föranledes av de skattefria avdragen. Det kan då ej vara rimligt a t t därefter borttaga en till barnfamiljerna hittills utgående förmån och därmed exempelvis för en familj med en årsinkomst av 4 000 kronor och två barn — på vilken familjekategori utredningens undersökningar huvudsakligen äro baserade — reducera barnbidragen med mera än en tredjedel. Den psykologiska reaktionen på en sådan utformning av ett förslag, som utger sig för a t t eftersträva att undanröja de hinder av materiell natur, som för närvarande avhålla alltför många familjer från att skaffa sig önskvärt antal barn, kan näppeligen bliva för utredningens syften gynnsam. Med hänsyn till det ovan anförda får överståthållarämbetet för sin del förorda, a t t en i och för sig önskvärd samordning mellan barnbidragen och inkomstbeskattningen kommer till stånd i den av utredningen alternativt föreslagna formen eller således på det sätt, att barnbidragen utgå i en fallande skala efter inkomsten.» I skattedirektörens yttrande sägs bland annat: »I övrigt anmärkes, att ett avskaffande av barnavdragen icke kan genom-

353 foras såsom en fristående åtgärd. Därvid måste även beaktas på vad sätt den föreslagna åtgärden påverkar andra bestämmelser i skatteförfattningarna. Sålunda stå reglerna om barnavdrag i intimt samband med föreskrifterna rörande avdrag för värdet av barns arbete i hemmet enligt 20, 22 och 29 §§ kommunalskattelagen 1 och likaså med utformningen av föreskrifterna rörande periodiskt understöd 2 . Vidare måste regleras frågan om huru förfaras skall med avdragsrätten lör husföreståndarinna, dä ogift skattskyldig har hemmavarande minderåriga barn, och vidare de fall, då enligt nuvarande regler barnavdraget skall delas mellan föräldrarna. I detta sammanhang böra även uppmärksammas de barnbidrag, som enligt 50 § civila avlöningsreglementet och 33 § militära avlöningsreglementet utgå till viss personal, stationerad utomlands, samt de tillfälliga barntillägg, vilka utgå enligt kungörelsen den 30 november 1945 (733). överhuvudtaget förutsätter den föreslagna åtgärden en ingående utredning ur beskattningssynpunkt, en utredning, som för närvarande helt saknas. P å sätt av det förut anförda framgår, nödgas jag bestämt avstyrka utredningens huvudförslag rörande barnavdragens slopande. Samma skäl tala även emot utredningens alternativ att begränsa avdragsrätten till första barnet. Däremot har jag ur de synpunkter, jag närmast äger företräda, icke något att erinra mot det alternativa förslaget om barnavdragens bibehållande i förening med särskilda barnbidrag, utgående efter fallande skala.» Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker förslaget om barnavdragens borttagande och föreslår, att en förutsättningslös utredning skyndsamt verkställes rörande barnavdragens storlek, därvid jämväl frågan om avdragens differentiering efter vederbörandes inkomster bör upptagas till behandling. Länsstyrelsen yttrar: »Befolkningsutredningens förslag att helt slopa barnavdragen innebär en orättvisa i skattehänseende mot familjeförsörjare med högre inkomst och står i uppenbar strid mot principen om skattebördans fördelning efter de skattskyldigas skatteförmåga. Även den nuvarande avvägningen av skattebördan med hänsyn till familjestorlek är icke tillfredsställande. Genom den kraftiga stegring av levnadskostnaderna, som inträtt sedan de nu gällande familjeavdragen fastställdes, äro avdragen alldeles för låga för att motsvara sitt ursprungliga syfte. Systemet med fasta avdrag har också bidragit till att tillräcklig differentiering med hänsyn till familjeförsörjning icke kunnat ernås i fråga om skattskyldiga med högre inkomst.» Faran för att gifta kvinnor genom den skärpta familjebeskattningen skola lämna sina anställningar för att ägna sig åt hemmet har även påtalats. Sålunda anföra svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund i ett gemensamt yttrande: »Denna försämring kan bland annat komma att leda till, a t t yrkesutbildade, gifta kvinnor i de fall, då maka nias sammanlagda inkomst överstiger 12 000— i 5 000 kronor, komma att i större utsträckning än vad nu är fallet avstå från förvärvsarbete. Med nuvarande och i framtiden växande brist på yrkeskunnig kvinnlig arbetskraft vore en sådan utveckling att beklaga. Organisationerna finna nu påtalade olägenhet vara ett avgörande skäl emot befolkningsutredningens huvudalternativ till barnbidragssystemets utformning och vilja för sin del förorda att frågan löses antingen i enlighet med befolkningsutredningens alternativa förslag med kombinerat bidrags- och avdragssystem eller ock så, att den skattskyldige får r ä t t att efter därom framställt yrkande behålla avdraget mot att han avstår från bidraget.» Yrkeskvinnors samarbetsförbund har givit uttryck för en liknande uppfattning. Av övriga invändningar mot befolkningsutredningens huvudförslag må här framhållas följande. 1 2

Jfr bet. 1936: 18, sid. 31. Jfr bev. utsk. bet. 1945: 17, sid. 13.

2 3 — 1610 46

354 Socialstyrelsen har i fråga om beloppets storlek ifrågasatt, att genom en begränsning av bidragen till att utgå först från och med andra barnet i varje familj möjlighet torde kunna beredas för bidragets höjning inom ungefär oförändrad kostnadsram till 300 kronor per barn. Även öv er ståthållar ämbetet, svenska stadsförbundet och landsorganisationen i Sverige ha funnit beloppet väl knappt tilltaget. Följande myndigheter och sammanslutningar ha påtalat vissa nackdelar, förbundna med kontantsystemet, nämligen socialstyrelsen, länsstyrelserna i Hallands och Jämtlands län, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika Bremer-Förbundet och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Enligt förslaget skall bidraget vara enhetligt för barn i olika åldrar och för barn i familjer av olika storlek. De invändningar som gjorts k u n n a i huvudsak sammanfattas sålunda: E t t bidrag till första barnet kommer ur befolkningspolitisk synpunkt att bliva av ringa värde. Inkomsten för äkta makar får väl i allmänhet anses tillräcklig för att möta de merutgifter, som tillkomsten av det första barnet medföra. Genom en begränsning av bidraget till a t t utgå från och med andra barnet kunna statsverkets kostnader i anledning av reformen väsentligen nedbringas eller, därest totalkostnaden bibehålies oförändrad, bidragsbeloppet höjas. — Bidrag skola emellertid utgå till ensamstående mödrars samtliga barn. Uttalanden i denna del ha gjorts av socialstyrelsen, öv er ståthållar ämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands och Kopparbergs län, norrlandskommittén, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund samt Fredrika Bremer-Förbundet. Pensionsstyrelsen har uttalat sig angående frågan om barnbidragens dyrortsgradering och framhållit att, därest barnavdragen helt avskaffas, barnbidragen icke skulle komma att medföra samma förbättring för befolkningen i tätorterna som för landsbygdsbefolkningen, ehuru behovet av förbättrade förhållanden för barnfamiljerna knappast torde vara störst på landsbygden. Svenska stadsförbundet har ansett, a t t barnbidragen böra dyrortsgraderas. Även förslaget att barnbidragen skola utgå utan vare sig behovs- eller inkomstprövning har rönt viss kritik. Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län fäst sig vid det systemet, att bidrag skola utgå från och med andra barnet i samtliga familjer med minst två barn samt jämväl till första barnet i familjer under viss inkomstgräns, varvid i förstnämnda fall de skattefria avdragen skola bortfalla. Länsstyrelsen i Östergötlands län har alternativt föreslagit, att barnbidrag skola medgivas endast för familjer med vissa lägre inkomster. Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett det böra övervägas, att bidragen inskränkas till familjer med en beskattningsbar inkomst av högst 4 000 kronor s a m t a t t i så fall — för mildrande av övergången mellan bidragsberättigade och icke bidragsberättigade familjer — bidragen skola utgå med fallande belopp i förhållande till stigande inkomst. Sveriges köpmannaförbund m. fl. ha framhållit, att för inkomstskikt, som ligga över en viss gräns, behovsprincipen, med tagen hänsyn till barnantal och inkomstläge, synes böra bli avgörande. Betänkligheter rörande kostnaderna för förslagets genomförande ha framskymtat i flera yttranden, bland annat av länsstyrelserna i Östergötlands och Gotlands län. Av skäl som till största delen torde framgå av vad ovan anförts har ytterligare utredning eller i varje fall förnyat övervägande förordats av socialstyrelsen, statskontoret, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Hallands, Västerbottens och NorrbotteJis län, svenska stadsförbundet, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges köpmannaförbund m. fl. och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

355 Såsom sammanfattning av ovanstående kan nämnas att det av befolkningsutredningen föreslagna provisoriet med barnbidrag anpassade efter effekten av de nu utgående skattefria avdragen tillstyrkts eller i varje fall förklarats godtagbart av följande myndigheter och sammanslutningar, nämligen socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län, 1944 års allmänna skattekommitté, kooperativa förbundet, svenska stadsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, Fredrika BremerFörbundet och Folkpartiets kvinnoförbund. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ha även väckt det förslaget, att den skattskyldige skall få rätt att efter därom framställt yrkande behålla avdraget mot det att han avstår från bidraget. Statskontoret, landsorganisationen i Sverige och i viss mån även länsstyrelsen i Jönköpings län ha ifrågasatt provisoriets lämplighet med hänsyn till dess ojämna verkningar. Provisoriet har avstyrkts av svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet, enär samordnandet av barnbidrag och barnavdrag ej tillräckligt utretts.

356 Bilaga 5.

P. M. angående utförda skattetekniska beräkningar. I.

Inledning.

För att belysa verkningarna på skatteintäkternas storlek av de av 1945 års statsskatteberedning föreslagna reglerna för beskattningen av fysiska personer, oskifta dödsbon samt familjestiftelser ha vissa intäktsberäkningar utförts med utgångspunkt från inkomst- och förmögenhetsförhållandena under 1943 och 1944 (motsvarande taxeringsåren 1944 och 1945). På grund av de höjda penninglönerna efter kriget torde betydande förskjutningar i inkomstfördelning och i skatteunderlag ha ägt rum sedan 1944, varför skatteunderlagets struktur kan väntas ha avsevärt förändrats till år 1948, då förslaget är avsett att träda i tillämpning. Av denna orsak kunna beräkningarna icke tjäna a n n a t ändamål än såsom ledningför bedömning av de nya reglernas verkningar. Graden av noggrannhet i beräkningarna har anpassats efter nämnda begränsning i målsättningen. Sålunda kunna gjorda antaganden beträffande exempelvis fördelningen av antalet inkomsttagare mellan ensamstående och familjer säkerligen med en finare analys göras säkrare, men med hänsyn till det ändamål beräkningarna tjäna kunna dessa antaganden anses vara tillfyllest. I del II nedan redovisas de metoder, som använts för beräkning av intäkt av inkomstskatt enligt beredningens förslag till grunder för inkomstbeskattningen av fysiska personer. I del III redovisas en utförd beräkning för uppdelning av den sammanlagda intäkten från nuvarande statliga inkomst- och förmögenhetsskatt, och värnskatt i en inkomstdel och en förmögenhetsdel. Beräkning av skatteintäkt efter föreslagen skala (se betänkandet s. 191) fölen fristående förmögenhetsskatt har skett med tillhjälp av den inom riksräkenskapsverket för taxeringsår 1944 uppgjorda fördelningen efter storlek av förmögenhetssummor och antal förmögenhetsinnehavare. Den använda beräkningsmetoden framgår av tabell 6. För beräkning av skatteintäkt av den föreslagna kvarlåtenskapsskatten (se betänkandet s. 228) redogöres i bilaga 12. Metoden är densamma som tillämpats för den fristående förmögenhetsskatten. II. I n t ä k t s b e r ä k n i n g a v s e e n d e en fristående i n k o m s t s k a t t . Beräkningarna ha baserats på den från och med taxeringsår 1944 i Skattetaxeringarna publicerade fördelningen efter s. k. nettoinkomst. En uppdelning: av antalet inkomsttagare på ensamstående och familjer i olika inkomstklasser har skett med ledning av 1940 års representativa, undersökning, dock under beaktande av att antalet familjer i alla inkomstklasser tillsammans rimligen bör något understiga antalet familjer i hela befolkningen enligt befolkningsstatistiken. De i tabell 1 angivna antalen ensamstående och familjer i olika inkomstklasser utgöra resultatet av den utförda uppdelningen. Någon uppdelning på olika ortsgrupper har icke skett, utan beräkningarna rörande skatteintäkternas storlek ha grundats på ortsgrupp II för inkomster understigande 2 000 kronor, på ortsgrupp I I I för inkomster mellan 2 000 och 12 000 kronor och på ortsgrupp IV för inkomster överstigande 12 000 kronor 1 . För att en avstämning skall kunna göras av beskattningsbart belopp och debiterad skatt med uppgifter enligt Skattetaxeringarna, ha beräkningar även m å s t 1

Jfr Carl-Erik Quensel: Inkomstfördelning och skattetryck (Sveriges Industriförbund, juli 1944) tabell V I I I .

357 göras beträffande reduktionen av skatteintäkternas storlek till följd av nuvarande barnavdrag. Fördelning av familjerna efter antal barn har skett med ledning av 1940 års representativa undersökning på så sätt, att för alla inkomsttagare med en nettoinkomst överstigande 600 kronor fördelningen efter antal barn under 18 år antagits vara densamma som den motsvarande fördelning, vilken erhållits vid nämnda representativa undersökning för taxerade belopp överstigande 500 kronor 1 . Den på detta, sätt erhållna fördelningen efter barnantal har för här utförda kalkyler sammanfattats på följande sätt: Familjer med » » » » » » »

0 barn 1 » 2 » 3 » 4 och flera barn . . . .

40*2 % 30-7 % 16-3 % 7-5 ?6 5'3 %

Summa 100-0 % Intäktsberäkningen har grundats på skillnaden mellan nuvarande skatt och Föreslagen skatt, varför det är intäktsbortfallet som beräknats och icke själva skatteintäkten enligt den föreslagna skalan. Intäkten erhålles genom a t t beräknat intäktsbortfall subtraheras från redovisad skatteintäkt. För varje inkomstklass i Skattetaxeringarnas fördelning efter nettoinkomst har beräknats genomsnittsinkomst, taxerat belopp samt — enligt såväl nuvarande som föreslagna regler — beskattningsbart belopp jämte häremot svarande skatt. Uppkommen skillnad i skatt enligt nuvarande och föreslagna regler har multiplicerats med beräknat antal inkomsttagare, familjer respektive ensamstående, i de olika inkomstskikten. Beräkningsmetoden framgår av tabell 1. Beträffande beräkningen av taxerat belopp må några kommentarer göras. För inkomster understigande 12 000 kronor har det taxerade beloppet beräknats med den förutsättningen, att de allmänna avdragen uppgå till sammanlagt 10 % av den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. För högre inkomster än 12 000 kronor har förhållandet mellan taxerat belopp och nettoinkomst bestämts genom sammanställning av å ena sidan fördelningen efter nettoinkomst och å andra sidan den fördelning efter taxerat belopp, som årligen uppgöres inom riksräkenskapsverket genom prickning i taxeringskalendern. Före sammanställningen har sistnämnda fördelning justerats genom eliminering av förmögenhetsdelen, vilket skett med hjälp av uppgifterna i kolumn 9 i tabell 5. Sammanställningen av de båda fördelningarna ger vid handen, a t t de allmänna avdragen växa med nettoinkomsten från omkring 13 % därav i skiktet n ä r m a s t över 12 000 kronor till omkring 20 % av nettoinkomsten för inkomster överstigande 100 000 kronor 2 . I tabellen ha de beskattningsbara beloppen beräknats efter ortsgrupp II för inkomster understigande 2 000 kronor, efter ortsgrupp I I I för inkomster mellan 2 000 och 12 000 kronor och efter ortsgrupp IV för inkomster överstigande 12 000 kronor. De för familjer uträknade skatteskillnaderna avse familjer utan barn, och dessa skatteskillnader ha multiplicerats med totala antalet familjer, alltså både med och utan barn. Den sammanlagda intäkten enligt föreslagna regler erhålles följaktligen genom a t t det beräknade intäktsbortfallet subtraheras från den skatteintäkt, som skulle erhållas enligt nuvarande beskattningsregler u t a n tillämpande av barnavdrag. 1 Carl-Erik Quensel och Ivar Uhnbom: SOU 1945: 53, s. 324, tabell 11 (1941 års befolkningsutredning) . 2 Metoden för beräkning av angivna procenttal är avpassad för det speciella ändamålet. Procenttalen tillåta därför icke utan vidare mera vittgående slutsatser.

rts-

rupp

för

;förd

räk-

ngen

ä -3 *

a a

i* •i «

Ä

-£ ^ 2 -*

•—.

a u$ o a be

u u °a 'n

o

:a S 4> 4 * H-i

M

ta

d,^-^

a

o

+

S-1

v_^

M

1 bo

B v

e s? .C3 —i

s >%•

CS

fc-

!/) C é8 13 S3 R C

C

l-H

u eS •• S -M d a

o a? ^

5 -2 C/2

ta •

a-ö ^

m

C bo

Ih

•-H

A o A o

O) 4>

a !- ta + > •>—' a a ta a T}

pa

•M

g

I-

a

o © -^t4 1 3 05 ; M '"'

•HH

1 '

+++++++ 1

i—it£>cot--'-nr~o<^>'*|e030 1 1 X N I N M i O i H W O l t ^ O C O 1 1 T H H I M C O ^ I . O N O ' * 1—1 !-<

1 1

COOtDC005HCO«hi 1 1 1 <M£—i—i iXi CO i f l f ^ CD O ) 1 1 1 1 HHNCOMitDO)

1 1

o o o o o o o o o o o

1 I rH(Cl(103^l33C0050aiai 1 lici>ffQ£^eocOiDt-a5^j<c£> iHi-ifMfflsiim^iOt^os

<N CO Tti CO (M TJ( C i CT5 CO »O rH CO CM i O T-l (JV> T-l cxi co co co 1-1

« 0 " * ( N O O O CO <M T-t - ^ l~- • * CO O) CO CO H ^ 05 0 0 T-l CM •<# OS CT> CO <M

1 1

1 I I I ^ O i O O ^ i f i i n c O i O 1 1 1 1 N f n C D I N H O C O H H H W C O ^ l Q t -

c

o o o o o o o o o

s

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o fflHinuOOOJJXtCiOQOiOtCCO Mi-iTiiaiicisoj-jj^inNHH f l M N H H H

- * - * CO <M l O CO l-H OS OS CO Tj< CO TH CN! CM OS t - OS ( N OQ 0 0 H H C O N C O l O O TH TJI ^ f l T-l

oo

1 1

1 1

cS

M jg

1 1

s o 90 c» lO

o o o o o

OS CM CO »O O I O O O i > CO O O OS CO H TJI O H CO ( N SO H r t o t m i o o i n i - l CM

1 1

O O O o o o o CM \n os co co co co N C O T l l H H O c n M - J N O O O O O i-l i-l CM i O O i O i-l CM

oo co co co CM r- ^ * TH o - * os o e o co OS CD --i • * CO i-l l O TJI CO T H

© co os kiS 1-*

»H

+-

c

ta •a 3*s •«J (O

M

a

<u 1^7

o O o Oo Oo Oo Oo Oo O o O oO oO oO oO oC o O D O O O O O O O O O O O O O O

3 c*-i

i - i ^ o i o w o N r - O J i n c o o ^ o CTCDoiHcoTticoiMOioastotoco i—1 r H i—1 T-l —1 i H i—1

o Cj CO CO

( M o T-I o co co i n i>- T-l t— t ^ O • * CO CO -CM \G OS -rtl i O i-l CO 00 CM iO CM CM i—l i-l

• *

T—1 r» CO <£>

T-l

t»

a a

a & «-C & « 2 ,a 2,

1 1

C "^ "w " H - ^

N O ^ a t o ^ c o - n o o i t ^ c o a i i o O i O ^ ^ - ^ T t i ,- ^ ^ ^ ^ t i i n c n t ^ ,o oQ;Nt^<jQi><M «><Mt^-'*-#TiHaoo 3 H H N W C O C I J ^ ^ i n c D N O O O rH

1 1

o i o o i o o i o o i n o o o o o o i—IrHCvJCJCOCO'^l'JIiO'Xil^COOfM

-g8

©

^ ta » .2

"a • .5 Ä

å'S^ JM

kr.

. 2

H -° im-

*-a a

o o o o ooo

.T M

O O O O O O O O O O O O O O O J H t D H B H i n O i Q O J O O C O O h.NCOHi00^05C00503(X)OJ5 H H N W w c o w - ^ r n i n t o c o o i

100 0

.-

1 1!++++ • ^ N C D O O J C O N i n co co o -"H OJ co rtlCIMNri i—I l-H i—l

1 1

ti

tax.-

i

© M

+;

.5 '3 _•

sin-

.SS BB •*->

'**

i i "^ -å bo •£ ö 03 ^ 3 X> ? SO g

Net toin-

•w a

"5 o

O

:© 4 * a 1> 44 a BB a •*-)

konis tklass

a

>v 5—

1 1

'S M

a

.*r/>

is

1-1

So

+ J

a

+

IQ f O J i!) ri l > ri TilTjlHH JQOÖ

1 | | | i 1 11 1 1 1I 1 i 11 ++++

M o

co 4s

OB

S

++++++

a P

/ • *

a -a!

4J

> •a

1a • H ta S

1 1! 1 1 111 1! 1i !

in-^oo^ooo—<CTit--coeo-*tiso v-M-^t^CTSi—IJ» J l C O C O r - « 3 N -^rH.—IT-HT-I»-(T—1 r l

9 1

T—1

^ i M O O O t O M ' J ' J i O T l l b i K f f l C O C O O N N N H H C C O i n W H 1—1 T-l T—1 —1 H 1—1 1-1

^

:=S •*•

in

| | I i 1111l l l l 1 +

O

TJ '3

ac

^

S3

Ö Ö 6 6 6 Ö i

t—1

N M l S O N H ^ l H n n ^ l O M , 6 (N ib 6 m i b IQ • * H i r i o o H r l H n H N r t i - I H

=s .5

t-

1 1! 1 ! 1 11! 1 111 + 1

fe h

eS •*»

>• f > >• U- ,> K"

CO rH t o a: l ^ c^l ^-löcscntOibiHr-ibihfNOÖÖ ^ i r - l l-H l-H ^-1 T H

."9 ' ^ H

:

>

tljtiöi—ii—ii^—ii—II—II—ii-ii—II—II—IK 1 — 1 1 — I I — l H H H H H H H H H r i l - 1

5o 1 1 1 1 1 I 1 1 1 1 1 1 1 JO 1 1 OI OI T - l CM O O 1 i O1 O 1 i OIO Ii O1 O1 i O1O 1 O O OHHNNOSCOTjlTjiOCDt-COO

-v

os CM co o o i n o iO t ^ co o o en co T-l T # O i - l CO CM CO H H N t O O O l O i - l CM

T-H co co co i n co os CO CM "dl O CM so CO c o i—i os >n -3< c o c o C O N C O N C O H - H »-i TH CM c o co co CM T-H CO m o o o o o i-i CM co >n o o T-H CM

1 1

1 1

So IH SO g T-H

1! 1 1 1 II

CM m o o o o o i—i TH CM co i n o o Ä A i-H CM

359 En approximativ kalkyl över vad barnavdragen betytt för skatteintäktens storlek taxeringsåren 1944 och 1945 har utförts på grundval av fördelningen efter nettoinkomst genom beräkning av nuvarande skatteintäkt för familjer, dels med, dels u t a n tillämpande av barnavdrag. Denna kalkyl har givit till resultat en skillnad av 112 miljoner kronor för taxeringsår 1944 och 119 miljoner kronor för 1945. Den betydligt noggrannare utförda beräkning, som 1941 års familjebeskattningssakkunniga läto utföra på basis av 1940 års inkomstfördelning enligt representativundersökningen, gav till resultat cirka GO miljoner kronors intäktsminskning genom barnavdragen. Skillnaden mellan de båda resultaten är betydande, men beräkningar företagna efter samma metod för såväl 1940 som 1944 års inkomstfördelning ge vid handen, att det sammanlagda barnavdragsbeloppet skulle ha ökat med m i n s t 50 % från 1940 till 1944. Denna ökning beror främst på förändringar i inkomstfördelningen men även på den absoluta tillväxten av antalet familjer. Det mot barnavdragen svarande intäktsbortfallet bör ha ökat förhållandevis mer än vad summan av barnavdragen har ökat, eftersom den genomsnittliga skattesatsen stegrats till följd av förskjutningen i inkomstfördelningen från 1940 till 1944. Att barnavdragen för taxeringsår 1945 skulle giva en reduktion i skatteintäkter på 100 miljoner kronor eller något däröver, förefaller därför icke osannolikt. Resultaten av intäktsberäkningen för taxeringsår 1945 ha samjmanställts i nedanstående tablå. Det kan anmärkas, att en kalkyl, som utförts för taxeringsår 1949 med utgångspunkt från de allmänna förutsättningar, som gjorts vid nationalinkomstprognosen enligt det gynnsamma alternativet, ger ett intäktsbortfall av 295 miljoner kronor vid 100 % uttag och 212 miljoner kronor vid 110 % uttag 1 . Beräknat intäktsbortfall taxeringsår 1945

Inkomst kr.

0 - 1 2 000

12 0 0 0 -

Beräknad intäkt enligt nuvarande regler milj. kr.

Uttag 100 % milj. kr.

Uttag 110 % milj. kr.

familjer ensamstående Summa

138-8 117-9 256-7

117-3 100-7

354 280

218-0

familjer ensamstående

6-4 -2-8

257 73

904 Summa

8a

-18-0 -10-2 -28-2

Totalt

189-8

1 Utan hänsyn till maximeringen till 70 % skulle intäktsbortfallet ha blivit —18-7 milj. kr. för familjer och —10'4 milj. kr. för ensamstående. (Negativa intäktsbortfall utgöra intäktsökningar.)

Den redovisade metoden för beräkning av skatteintäkt inrymmer åtskilliga felmöjligheter, av vilka följande särskilt må påpekas: 1. Metoden att beräkna skatten på genomsnittsinkomst ger vissa felmöjligheter, särskilt för de högre inkomstskikten, där intervallen äro vida. Då metoden tillämpas på skillnaden mellan nuvarande skatt och föreslagen skatt, synes dock icke några större systematiska fel behöva uppkomma av denna anledning. 2. Förutsättningen, a t t för inkomster under 12 000 kronor de allmänna avdragen tillsammans uppgå till 10 % av den till kommunal inkomstskatt beskatt1 Angående det gynnsamma alternativet för nationalinkomstens utveckling se Kungl. Maj:ts proposition 1946: 222. s. 31.

360 ningsbara inkomsten, utgör en grov förenkling. För inkomster överstigande 12 000 kronor, där jämförelse kan göras mellan fördelningen efter nettoinkomst och fördelningen efter taxerat belopp, ha, såsom ovan omtalats, de allmänna avdragen måst antagas vara större. Genom den i tabell 2 gjorda avstämningen av de sammanräknade taxerade beloppen med den i Skattetaxeringarna redovisade summan kan man bilda sig en uppfattning om rimligheten hos de gjorda förutsättningarna beträffande de allmänna avdragen som helhet. 3. Uppdelningen i de olika inkomstklasserna av antalet inkomsttagare på ensamstående och familjer har gjorts utan större krav på noggrannhet. De procenttal gifta, som man funnit i de olika inkomstklasserna vid 1940 års representativundersökning, skulle, tillämpade på 1944 års inkomstfördelning, ha medfört, att sammanlagda antalet familjer med inkomst överstigande 600 kronor skulle med över 200 000 ha överstigit antalet gifta par i hela befolkningen enligt befolkningsstatistiken. Av denna anledning ha procenttalen för år 1940 måst justeras så, att en rimligare siffra för antalet familjer i samtliga inkomstklasser uppnås. En dylik justering kan göras på en mångfald olika sätt, varför gjorda, antaganden beträffande procenttalen gifta få betraktas som relativt godtyckliga. Emellertid blir, som framgår av tabell 1, inverkan på intäktsbortfallets storlek av en måttlig förskjutning i antalen mellan ensamstående och familjer tämligen begränsad. Tabell 2. Avstämning för taxeringsår 1944 av taxerat belopp, beskattningsbart belopp och skatteintäkt (ay den senare även för taxeringsår 1945). Antal tusental

Tax. belopp milj. kr. 1944

1296 1582

1337 1593

—

Summa

2 878

2 930

I n k o m s t e r ö v e r 12 0 0 0 . .

74 S u m m a för alla inkomstklasser

Besk.-b b. milj. kr. 1944

Skatteintäkt milj. kr. 1944

2 470 1952

328 256

354 280

8 409

4 422

330'

2 952

3 010

9 822

5 673

— —

—

119)

9 822

4 942

— -

— — ._ —

4b;

10 0 2 8

893;

2 956

3 004

9 996

5 24-3

916;

I n k o m s t e r u n d e r 12 000 Familjer Ensamstående

För barnavdrag Återstående För

belopp

förmögenhetsdelen Totalsaldo

Enl. Skattetaxeringarna redovisade belopp . .

Med tillhjälp av tabell 2 kan man bilda sig en uppfattning om rimligheten, av de gjorda förutsättningarna. För taxeringsår 1944 ha, såsom framgår av tabellen, sammanställts, förutom antal taxerade, summa taxerat belopp och summa beskattningsbart belopp enligt beräkningarna, ävensom beräknad skatteintäkt, allt en.ligt nu gällande grunder för ortsavdrag och skatteskalor. Samtliga belopp äro angivma i miljoner kronor. Beräknad skatteintäkt enligt nuvarande regler har upptagits ä v e n för taxeringsår 1945. Nederst i tabellen har angivits mot totalsaldot svara/nde belopp enligt redovisningen i Skattetaxeringarna. Som synes äro differenserna mellan beräknade och redovisade belopp jämföirel-

361 sevis blygsamma. Det beräknade taxerade beloppet överstiger obetydligt det redovisade, medan det beräknade beskattningsbara beloppet och den beräknade skatteintäkten båda något understiga motsvarande redovisade belopp. Den med tillhjälp av tabell 2 gjorda jämförelsen synes icke giva anledning till ändringar i de gjorda förutsättningarna. Tack vare den använda metoden för intäktsberäkningen har det varit möjligt att relativt snabbt utföra överslagsmässiga beräkningar av hur mycket en ändring i skiktskalan påverkar skatteintäktens storlek. En hjälptabell har konstruerats, vari man kan avläsa, hur en ändring i skiktskalan av en procent inverkar på skatteintäktens storlek. För en principiell diskussion av olika skiktskalor hade det varit lämpligt att definiera dessa såsom funktioner, vilka med hjälp av en eller flera parametrar kunde varieras så, att skalan bleve mer eller mindre progressiv. Göres ett lämpligt antagande om funktionens analytiska uttryck, kan vid tillämpande av Paretos formel för inkomstfördelningen den sammanlagda skatteintäkten lätt integreras fram. Då nämnda formel för inkomstfördelningen icke med fördel kan tillämpas för inkomster understigande 6 000 kronor, blir metodens användbarhet begränsad till inkomster överstigande 6 000 kronor, såvida man icke vill använda mer komplicerade funktionsuttryck. 1 Den nämnda metoden användes av dr Tim Jansson i 1928 års bolagsskatteberedning för den där förda principiella diskussionen av olika former av progressiva skatteskalor. 2 Dr K.-G. Hagstroem har ytterligare utvecklat metoden för tillämpning i ett vidare sammanhang. 3 Vid inom beredningen förda preliminära diskussioner av skatteskalor för de högre inkomsterna har för illustration av olika progressiva skalor skatteskalan framställts som ett funktionsuttryck. På grund av att man vid den nya skatteskalans utformning är i viss mån bunden av utseendet hos gällande skatteskala, har nämnda metod vid föreliggande utredning icke fått annan användning än för illustration. III.

B e r ä k n i n g av skatt på förmögenhetsdelen av det t a x e r a d e beloppet (inkomst- och förmögenhetsskatt j ä m t e värnskatt).

Till grund för uträkning av skatten på förmögenhetsdelen ligger det material, som sammanställts av t. f. förste aktuarien J. F. Bredal-Bauer för 1944 års allmänna skattekommittés räkning och som finnes sammanställt i tabell 3 nedan. Tabellen visar antalet taxerade med förmögenhet överstigande 20 000 kronor med fördelning efter förmögenhet och taxerat belopp. Med förmögenhet avses här hela förmögenheten ( = skattepliktig förmögenhet) och icke den beskattningsbara förmögenheten, som. enligt nu gällande reduktionsregel icke kan överstiga 25 gånger det taxerade beloppet. Med användande för varje förmögenhetsklass av en för samtliga taxerade beräknad genomsnittsförmögenhet har för varje kombination av förmögenhet och taxerat belopp den mot antalet förmögenhetsägare svarande sammanlagda förmögenhetssumman beräknats. Vid beräkning av den på förmögenhetsdelen utgående skatten har använts en metod, som tillämpats av dr Tim Jansson i 1928 års bolagsskatteberedning 2 och av byråchef Gunnar Sjögren i 1936 års skattekommitté 4 . Vid tillämpning av denna 1 Se exempelvis C.-E. Quensel: Inkomstfördelning och skattetryck (Sveriges Industriförbund) ; bilaga 1. 2 Tim J a n s s o n : Skattetekniska beräkningar. SOU 1931: 41 (1928 års bolagsskatteberedning). 3 K.-G. Hagstroem: Åldersförsörjning och statsfinanser i en åldrande befolkning- (Skand. Bankens kvartalsskrift jan. 1945). 4 Gunnar W. Sjögren: P. M. angående vissa skattestatistiska undersökningar. SOU 1937:42 (1936 års skattekommitté).

362 CO iT5 T J I O GM Tft O —i © O (MOilMWhi—( CO •—i O i »O CONiM

e3 P

5 OQ 1

o O

t

M I M

o

O - H CO CO GM

i n w i o o o i O i t— O CO O O

N

T* Oi T-l GM

^

O

H

I

C

CM uO CD CD TU T j i I-H TJI T-H T j i GM

co © o

t-

O i CO CO © C^ i O co o i o i t -

1 1

1 1 1 1 1

. I i-H CO CO 1 TJI

1 i 1M

Ull0?

GM CO CO CO CO T-H O —i

1 1 1 1 i

| T-H CO GM l O 1 1-1

CO CO O O N i n <M co CO T-H

O CO GM O i GM T-l T-l

1 1 1 1 1

M I M

03 © t-»

£•

O GM l» T *

CD O

o IO

1 O © O © O Ci O Ci O Oi O Oi

bo :©

M M !

»1

OJ T U

1 O © O Oi OO) O Oi O Oi O ©

1 M

!

1 Ml

o ©

T - H •—>

**o -

:©

1 o © o © O © o © o © »o© i © © O Oi O Oi O © O Oi CO " *

o te

O

m

§ ii) O 4)

fl

S0)

:o

1 O Ci o ös O ©

M

CS

53 H

tn CO

p-

h c

O

a.

© Ä

© A

H-s 53

fl ^

1 1

M 1

i

H ^ I W H

1 TH

TI

TJI c o c o co c o i-H T-H O T-H

co

CO »O »O GM O i t - © T-H CO l O T-H

1 O Oi O © O © o © »O ©

**

Jrf

T-H

T-H

ce T—1

i

i

•

•

ar-—

1 i 1 1 -—1

1 1

I 1

| O i —i 1 iCfJI

O T J I TJI CM O i GM T - l T - l T - H i - l

i—i - ^ co o co TO CO O h - H 1—1

l I H O O D H GM co © r - r » GM i C CO

O © OiCO co t ~ I O £> CO

i-H CO i C i C GM

t-- co T-H c o

er. i ^ O i —i r »

Tit CO CM CO GM

TH

TJI

CO CO O i

9C

g

(N

96 Tft

TJH

o

T-H

Si

1 O Oi OOi O Oi O Oi iO iO 1 OOi O Oi OOi O Oi

in

i o-*Tt< 1 c o co i n

CO GM O C i i O O i TJI l O Tji GM ^H 3Q CO CO

CO CO CO CO CO TU t - H O T* co TJI c o t— c o

GM 1» i d

i-H CD T-H l O T-H

1 1

| ( C O t i t£> • £ O H H r f

» o c o c o •a? CO H uO H OJ O CO O i O i t - t"-

>n o o i ' H i-H O i i-i Oi © ©

I C O J T H K W 1—1 T - H

GMTJI Oi COTJI

1 1

CO O i i O t— i O GM

\a

--i

T-H

1 O Oi O Oi OOi O Oi

a

T-H

i O O i l O GM O i

i O i O O i co GM

CO i-H TJI CO GM

O i © GM CO T * T « CO CO CO CO

OCONCDiO

i O i f l CO ©

CO CO CO GM

GM GM

Tti o \a ta c o GM t » T-H T-H O t » T-H T-H i-H

(-. CO i O iO « CO CO co <M CO HOiiflCO

t~- o i co co r O i CO O i r f i O TJI TOO CO CO

t - - CO T-H GM CO r - ! > CD © T J I »O ! > t > t - Tji

O TJ< GM I T J I GM 1

CD TJI CO O i - H

CO CD i-H t - - T-H T-H

coco co

TT( co co TJI O i — CO O t - CO J>. i—1 CO •—i O i GM GM i - l T-H

CTilOCOfflC o co c o • * o GM CO CO o * i O CO CD O

O i T J I CO CO CO CO CM GM CO O i O T J I CO CO CO TJI CO GM i-H T H

O i O i CO t— i»l CO CO O) CO N O i GM — i < O i iO

O O i O ^ ^ CO CM T > CO CM

o i co o T-H co c o T J I co t~- O i

i n o i >o TJI t - .

1-1 T j i O

CM

CM T - l

r - co no co GM O O CO i O " O i-H GM GM CO O

—1 T-H

co "gi co co o l O N O J "

pH

© \Ci co

CO O i O i O i O i T H CM c o

"3 S3

soi H

H

©

=3 «s TH

T-H

TH

l> 12

T*l

1-1

O GM CO CO CD l— © O i t~- i O

1 i

—1

O H h-(M i-H

I i 1 1

^H ^ H

>* S 00

CO i O CO CM —1

O t>» T j i CO T-H CO CD CO » H CD T-H i—1 i-H i-H

O O O O O O i O i Oi Oi O i O i O i O i Oi O i Tji i£S CO ! > CO

O O O O © Oi Oi Oi © Oi O i © © © Oi O i T-H TJI O i ©

CO CO CO T j i t >

iO

9 09 M

S-23 1 ! t— GM 1 1

T-t

© © © Oi O i Oi © Oi © Oi © © Tji O i ©

d)

T-H

O rH G©

T - l l—l l—l

o

-p

F»

©

GM GM - H i - l O i CO © GM GM T H t— i O CO i - l CO T-H T-H T-H T-H

i c o co —' o i 1 !>. CO O i i O

o oi o O o Oi O O i Ooi

so 5

1-1

coco 1 OOi O Oi O Oi O Oi GM CM

•O

T-H

1 CO O GM i—1 1 O i Q 0 ( ^ H H C O O

T H TJI

-5

t« »c? © T*

T-H

1 O Oi o oi O Oi © Oi co c i 1 O Oi O Oi O Oi O Oi co r -

JM co

i 1

H

1 O © O Oi O Ci O Oi O TH

Pi

cS

H

CO

o m

S ©

©

1 SJ <M be

> •

:©

M

o en

:0

TS M S

!

1 1

1 1 1

O O O o o o oo CO o o i—I GM CO

T-H T-H T H GM

1 1 1 1 1 11 11 1M 1 1I

O O O O O O O O O O

o o o o

o

TJI iOCO t>- CO

© © © © © © o o © © © © © © © O i © GM i O © T-H T-H

T-H GM

a

I1 I1 7 1 a 1 1

O o© o O© © o O O © o o © © o SO i O o c ^H GM

CO

363 metod sammanföras för varje förmögenhetsklass förmögenhetssummor från tabell 3 i grupper efter den skatteprocent, som beräknas svara mot i tabellen angivet taxerat belopp. Härvid göres den grundläggande förutsättningen, att förmögenhetsdelen placeras överst i det taxerade beloppet. För fördelning av förmögenhetssummorna efter beskattningsbart belopp och därmed efter skatteprocent har i skalan för taxerat belopp i tabell 3 reduktion gjorts med genomsnittliga ortsavdrag efter en överslagsmässig regel. Det genomsnittliga ortsavdraget har antagits vara lika med det taxerade beloppet i de lägsta skikten men har antagits växa relativt snabbt till ett slutvärde av 2 200 kronor. Resultatet av beräkningarna av skatt på förmögenhetsdelen har sammanställts i tabell 4. De för förmögenheter under 20 000 kronor angivna siffrorna för förmögenhetsbelopp och förmögenhetsskatt ha uppskattats med ledning av de på basis av 1935 års partiella folkräkning publicerade siffrorna för taxeringsåret 1936. Skatten på förmögenhetsdelen av det taxerade beloppet skulle enligt tabell 4 för taxeringsår 1943 ha uppgått till 44,2 6 miljoner kronor, motsvarande 5,9 % av inkomst- och förmögenhetsskatten jämte värnskatten från fysiska personer m. fl. (mot omkring 9 % år 1936). Om den förutsättningen göres, att skatten på förmögenhetsdelen av det taxerade beloppet stigit från taxeringsår 1943 till 1945 i samma takt som den särskilda förmögenhetsskatten, skulle skatten på förmögenhetsdelen för taxeringsår 1945 utgöra cirka 48 miljoner kronor. Förmögenhetsdelen förutsattes härvid vara placerad överst i det taxerade beloppet. Tabell 4. Skatt på förmögenhet för taxeringsår 1943.

Förmögenhet 1 000 kr.

Förmögen hetsskatt SkatteAntal pliktig förförenligt skalan mögenhet ingående i mögenhetsför särskild ultimo 1942 den kombineinnehavare skatt på förmilj. kr. rade skatten mögenhet milj. kr. milj. kr.

010 1020 2030 78101 30— 40 39 805 4050 23 365 5060 14 467 6080 16 699 8 0 - 100 9 407 1 0 0 - 150 10 865 150— 200 4 957 2 0 0 - 300 4 466 300— 500 2 998 500—1 000 1813 1 000—2 000 600 2 000—5 000 203 5 000— 47 Summa 207 793

19 764

Taxer.-år 1944 » 1945

20 600 21600

1 1 3

— —

l

3 081 2 284 1810 1367 1037 786 1142 832 1304 846 1067 1120 1218 842 607 421

x

808 2-63 237 1-97 1-59 1-25 L-95 l - 55 2-7 7 2-io 3-06 3-87' 5'2 6 4-3 9 3-64 2'78

44 26 3 3

45 - 6o 48-2o

Förmö genhetsskatt i %o ai r lormögenh et

komb.

särsk.

H-oo

—

0-25 0-57 0-68 0-71 1-29 1-19 240 1-96 2'99 3'86 503

»1-15 1-31 1-44 1-53 l-5 9 1-71 1-8(5 2-12 2-48 2-87 346 432 5-21

Too 1-10 1"45 1'86 2-18 2-4 9 2-84 329 3<)6 4 - 80 5'67 6-91 8-45 10-0 8 11-47 12-42

3-32 2'45

6-oo 6-60

0-14 0-42 0-65 0-90 113 1-43 1-84 2-32 2-80 3-45 4l3 4-87 5-47 5 - 82

30-80

2*24

1-58

3-82

—

—

_ —

4-io

2 Summa

°/oo

31-20

33-oo

Promillesatserna ha uppskattats Tned ledning av 1935 års partiella folkrä öring. Enligt & katte taxering arna 30 - 3 m iljoner kronor (baserad på beskattningsbiirt belopp). Belopp jeräknade un der förutsätt ning av samma stegring som för den sär skilda skati en på för-

mogenhet.

364 Tabell o. Förmögenhetsförhållanden ultimo 1942 (taxeringsår 1943) för inkomsttagare med taxerade belopp överstigande 10000 kronor. (I t a b e l l e n i n g å e n d a s t f ö r m ö g e n h e t e r ö v e r s t i g a n d e 20 000 k r o n o r . ) 2

1 Taxerat belopp 1 000 kr.

Antal taxerade

!

4 Bä rav med förmögenhet ( > 20 000 kr.) antal

%

|

|

i

1 Genomsnittl. förSumma Summa mögenhetsförmögen- belopp per taxerade belopp het taxerad 10».(5): (2) milj. kr. kr. milj. kr.

1 0 - 15 15— 20 2 0 - 30 30 - 50 50-100 100-200 200-

43 650 15 443 10 281 5118 2186 482 149

17 944 9 013 7 752 4 482 2 105 456 146

41i 58-4 75-4 87-6 963 94-6 98 o

33 900 1481 1009 65 300 123 400 1269 241 500 1236 571 800 1250 652 1 352 600 583 3 912 700

Suinma

77 309

41S98

54-2

7 480

9G800

523-4 264-5 246-0 191-2 145-9 64-o 48-2 1483 2

Förmöfensnittligt hetsdel % taxerat av taxerat belopp per belopp taxerad 10°-(7): (2) (5):(0 kr.

%

12 000 17 100 23 900 37 400 66 700 132 800 323 500 19 200

2-8 3-8 5-2 6-5 8-6 10-2 12-1

5o

Tabell 6. Beräkning för förmögenhetsskatten av intäkt enligt ar beredningen f»re. slagen skatteskala (på grundval av förmögenhetsfördelningen taxeringsår 1944).

Förmögenhetsklass, 1 000 kr.

Summa förAntal mögenhetsbelopp förmögenhetsinom klassen ägare inom taxeringsår 1944 klassen miljoner kr. taxeringsår 1941

Skatt vid intervallens undro gräns kr.

Ökar med °/oo

Intäkt i intervalls miljoner I r . 1

20-100 100-150 150-200 200-300 300Summa

192 420 11382 5 073 4 677 5 745 219 297

7 469 1378 873 1131 4149 15 000

480 980 1580 3 080

6 10 12 15 18

21-7 7-9 6-3 10-3 61-4 107-6

Anmärkning: Då denna beräkning grundar sig på uppgifter om summa beskattningsbar förmögenhet, som i enlighet med nuvarande spärregler ej kan överstiga 25 gånger taxerade beloppet, blir den beräknade intäkten något för låg. 1

Kol. (7) = ( 3 ) - ( 5 ) - 1 0 - t i + ( 6 ) - 1 0 - 3 [ ( 4 ) - ( l ) - ( 3 ) - 1 0 - 8 J .

Såsom framgår av tabell 4, utgör skatten på förmögenhetsdelen i genomsnitt nära 150 % av den särskilda skatten på förmögenhet. En reduktion av förmögenhetsdelen från Vioo till Vaoo respektive Vsoo av förmögenheten reducerar skatten på förmögenhetsdelen till en storlek något understigande i förra fallet 50 % och i senare fallet. 20 % av skattens nuvarande storlek. Tabell 5 visar några uppgifter rörande förmögenhetsförhållanden för taxerade med taxerat belopp överstigande 10 000 kronor. Förmögenheter understigande 20 000 kronor ha icke inräknats. Tabellen visar exempelvis, att 41,1 % av antalet taxerade med taxerat belopp mellan 10 och 15 tusen kronor hade förmögenhet överstigande 20 000 kronor och att den genomsnittliga förmögenhetsstorleken bland nämnda taxerade utgjorde 33 900 kronor. Kolumn 9 utvisar, hur stor del förmögenhetsdelen i genomsnitt utgör av det taxerade beloppet. Som ovan nämnts, visar tabell 6, hur intäkten av förmögenhetsskatt enligt beredningens förslag kan uträknas. Stockholm i november 1946. Ove Lundberg.

365 Bilaga 6. Sammanställning av inhämtade uppgifter angående inom Stockholms stad och vissa andra orter tillämpade normer för bestämmande av existensminimum vid indrivning. Från överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt Västernorrlands län ha inhämtats uppgifter angående de belopp, som för såväl ensamstående som äkta makar med och utan barn anses vid indrivning böra undantagas såsom existensminimum. Av de inkomna svaren framgår följande.

Stockholms stad. Tillhör ortsgrupp V.

Eusam man » kvinna Akta makar " » 4- 1 barn + 2 » + 3 .. + 4 «

Arbetare

Lägre tjänsteman o. dyl.

Högre tjänstemän

50 kr./vecka 43 H5 75 83 HO 98

250 kr./mån. 210 300 340 370 400 430

310 kr./mån. 250 445 495 545 595 645

Stockholms län. Uppgifterna avse Solna stad (ortsgrupp IV), Tumba municipalsamhälle (ortsgrupp III) samt Södertälje stad (ortsgrupp IV).

Ensam man » kvinna Äkta makar » » + 1 barn » 4 - 2 » + 3 » .» + 4 ..

Solne

Tumba municipalsamhälle '

Södertälje

215 kr./mån. 180 250 290 310 330 350

200 kr./mån. 180 250 280 310 340 370

160 kr./mån. 148 180 200 220 240 » 2 240 » 2

1 1 samhällen med levnadsomkostnader motsvarande Stockholm. P8r kontorister, tjänstemän o. dyl. äro beloppen något högre. 2 Maximibelopp: 240 kr.

366 Malmöhus län. Uppgifterna avse städerna Malmö (ortsgrupp III), Lund (ortsgrupp III) samt Kävlinge municipalsamhälle (ortsgrupp I). a) S t ä d e r n a M a l m ö o c h L u n d . Lund

M a 1 in ö E n s a m person, som bor föräldrarna A n n a n ensam person Akta makar » » + 1 barn -t- 2

hos

+ o4 +56 +

25 kr./vecka 40 55 » ' 60 65 >» 70 75 80

100 kr./mån 160 225 . ' 250 270 280 300 325

45 k r . / v e c k a 50 50 55 60 65 70 75

» » » »«

•-• i

i de fall där jämväl hustru med förvärvsarbete är restförd, skall utöver det belopp, mannen såsom gift och med vederbörligt antal barn enligt tablån skall förbehållas, av hustruns inkomst förbehållas 10 kr. i veckan. 2 För äkta makar med 5 barn. a » » » » 6 » .

b) K ä v l i n g e m u n i c i p a l s a m h ä l l e . Jordbruksarbetnve utan naturaförmåner

med naturaförmåner Ensamståendel . . . . 3 5 - 4 0 kr./mån. 50 Akta makar 58 n » . + 1 barn + 2 n 74 +3 » 82 +4 »

35—40 kr. v e c k a 40-45 43 - 48 46—51 49 - 54 52—57

Industriarbetare

Kontorist ocb liknande

40 k r . / v e c k a 45 48 51 54 57

160 k r . / m å n . 180 192 204 216 228

1 Om ensamstående bor och intager sin a måltider i löräldi ah em ni et, kan niinii nibeloppet i någon mån reduceras.

Göteborgs och B o h u s län. Uppgifterna avse städerna Göteborg (ortsgrupp IV), Uddevalla (ortsgrupp III) och Mölndal (ortsgrupp III). Grötebora

Ensam man » kvinna Äkta makar » » +

Uddevalla

35 kr./vecka 1 barn

+ 2 + 3

» »

45 50 55 60

»

45 k r . / v e c k a 50 55 » 60

Mölndal 3

35 k r . / v e c k a . 30 45 »

1 Särskilda normer ha icke fastställts i fråga om införsel för tjänstemän, men hänsyn tages till omständigheter, som betinga avvikelser från i tablån angivna beräkningsgrunder. 2 Ogift person, som bor i hemmet: 30 kr. i veckan, samt » » , » hyr rum och äter ute: 4 0 — 4 2 kr. i veckan. 3 Minimibeloppen utnyttjas ej annat än vid något enstaka tillfälle. I övrigt sättus beloppen till G0 ä G5 kr. i veckan för äkta makar och till ungefär samma belopp för ensamstående.

367 V ä s t m a n l a n d s län. Uppgifterna avse städerna Västerås (ortsgrupp III) och Arboga (ortsgrupp II) samt Hallstahammars köping och Kolbäcks samhälle med landsbygden däromkring (ortsgrupper I och II). Västerås

Ensamstående 50 —55kr./vecka Akta m a k a r 55-60 " » + 1 barn 60—65 . -f-2 » 65-70 +3 » \ +4 • 1

Arboga

Hallstahammar och Kolbäck

Landsbygden kring dessa samhällen

160 kr./mån. 225 247 269 291 313

200 kr./mån. 1 220 230 240 250 260

180 kr./mån. ' 200 210 220 230 210

1 Personer, som äro ogifta och ho i sina föräldrahem, : örbehålla8 160 kr. i månaden såväl i samhälle som å landsbygden. 2 Vid högre barnantal än 2 bestämmas beloppen från fall till fall under 1 änsvnstagande till bland annat barnens ålder.

Västernorrlands l ä n . Uppgifterna avse staden Sundsvall (ortsgrupp IV), Timra, Indal, Liden, Gudmundrå m. fl. kommuner (ortsgrupper II och III) samt Björna, Stigsjö,' Viksjö m. fl. kommuner (ortsgrupp I).

Ensamstående Akta makar » » + 1 barn » + 2 « + 3 » + 4 »

Sundsvall

Timrå m. fl. kommuner

Björna m. fl. kommuner

150 kr./mån. 200 230 260 290 320

140 kr./mån. 180 205 230 255 280

130 kr./mån. 170 195 220 245 270

368 Bilaga 7. Exempel pä tillämpning av beredningens förslag i fråga om ortsavdrag och inkomstskatteskala för fysiska personer. I denna bilaga belysas närmare verkningarna av beredningens torslag i fråga om ortsavdrag och inkomstskatteskala för fysiska personer. Med utgångspunkt från vissa angivna belopp, utgörande sammanräknad nettoinkomst, anges sålunda i följande tablåer dels den nuvarande statsskattens storlek dels ock den skatteminskning resp. skatteökning, som enligt de föreslagna grunderna i de olika fallen skulle inträda. Beräkningarna, som avse både gifta och ensamstående skattskyldiga, ha utförts för envar av de fem ortsgrupperna. Vid beräkningen av avdraget för allmänna skatter har den kommunala utdebiteringen antagits vara 10 kronor per skattekrona.

369 H H K l —I — CD CO CO —i

I + S ">

++++

H H C O - I H C D C t N H

H- + + + + + + + co "* r-- co

++++

++++

OS —I tD -rfl •** OS OS CO

ic as co co « O O H N

++++ ++++

++++

CS Tt< CO r COODO

c o »n c o co

CD OS CO i—I

^ io

CO l " - CD CO ^H

+ • * CO - H — I OS CM CS CO T - ( CO CO CO

CS OS •—( • i i O N •—I

CS CO CO T-H r - CO OS i n T-( CO CO CO

c o so i n CD * ^ ^ p CO N

—I • * CO OS - * O M ! ^ CS CO O - -"tfl

CO OS

+ + + + + + ++ CO GO C O C O CO CO CO *-H t~- • > * CO C i—I <M ^ CO

b - OS - ^ i—I CO a N N c o i > t-« r ^

H i Q H H

CO H CS T t i c o -sti co - ^ i o TM i n en CO CO CO i n CO OS { ^ GO

t> •>* r-- co GO CO i n CO

co in O O o i~l CM CO

CKSOtO o c o CM o NHrl

! o o i o —

cs r - GO r o CD co o

CO CO

N H M r t

ONOo

++++ ^

be

++++ t - <-! CO CO

+ + ++ + +

.5*

c

co co -tf c o co t>. co co

§F

T f l CO CO i - l H O t^ H i—I * t f " # i - l

co co o

++++

4++ +

co - * i n c o

OS co c o co c o CD co -rri co co T-i c ^ H CO CO

OS CD T j l CO r-H - ^ i CO

++ OS CO l^ O co co co as iH T-l CO CO

co co r^ i - >n as co o CO "<tl CO OS

ft .Sä

o oo oo o o o CD O in O H

2 4 — 1 6 1 6 46

Hffl

oo oo oo o o

iGOiflO CO CO CO -*

CO ^H •># CO OS t^- !>• Ttl -# i-H Tf CO iH CO "* CO

CO CO >o CO CS I O CO CO CO CO •"* CO

O i O C O O O CD O CO r - O Tti o

c o CO CO OS GO CO c o c o CO t>- CO t ^ co-v< o s c o

o o o o o o o o »o o o o •*)OCON

o o o o o o o o o c o o c o o co m

o o o o o o o o o o o o o o o o co co • * in

IO CO CO -*tl CD

OiOCOO) >n a s CO a s

44 + + o os o s o s o s co co t CO i-> - * c o T - l - ^ CO CO i - l CO

i n o c o i—i OiOrJHCO

i—i c o co r t*- ^ i n Tti c o o s r - GO co o

o o o o o

o o o o o o o o o o o o o o o TH co i n o

.»

aft.? 1

»3 .«

>

_ o OCS

1 1 1i

111 +

9 'S

1 O h ' * O —i CO I M ( M H

C i CO C i T-H CO i - i CO l— i—I i - (

CO C i CO C i l C - * C O r -

III

> 3

o

•s

1 1 1 1 II i Q H N T J

T f l O O H l O C 5

*"..

o

<=» . 5

^ j

•t?

J • w

a

•M

CO CO f l • * C O H

tH

o

co t ^ co

i-i

C? CO CO

c o r ^ H en co c o f i c o

N - * H N c o c o i-i

+ + + + + + + + + 4- + +

c

— bp

M

- i - * C D N C O O i > i l 3 t-H T—1

> =

^ É ^l •S 7Z

O t ^ O O r - l QO ( N N H

"" o — be

—' o c i

O

HO

O

tO -fl h

to

C 5 CO er:

f i

T—1 T - l — l

1 1 + + + +++

Ii

o co en co co o c o

O

COCT5 O O •<*< CO T-H i O »-I CO CO

f l T t l T - l f , C l H O f

f

c i as t o

i - l CO

++++ lC5 C 5 CO CO O 1 ^ i O £>• CO O i-t I > O

O

f l

C5

T—1 T—1 l — |

^ 2 il >• 3

1 1 1 1 11 1 1 M +

eft be

- * o w n o m

++ + + T+ + +

++++

T3

!-,'

o

*j

2 S> 00

IT

- H —i C i l C T-l CO T-H —< - H

-u

:o3

a

l~l

^

co

f-

\0

CO

f l

a~. "wi co r ^ CO CO o 1-1

t > CO o CO

T-l

CO » O

1 1

O

t^ f<

co o

t-H

co t o

T—1 T—1 T—1

1 1 ++ + +++

MM

1 1 1 1 i !1

3 S-

T—I

l O O i O i i

ci 4 4

TH H

© c o . - i co T-i o en - o

O TH to to CT5 CO CO l O T H co co c o

o

co t o er.

fj

•

• *

• * O N H i O O

ci

1 1

to

ft

^Ic

r» =3

O —i O —1 1 CO CO

1 S

^ £

b

T3

*->

> =

oo •+* hi

©

C3 C :ci

^^

r~^ 44 m

siif

^

O

h o

I

h

rH

i-l

to

1 - —' f l f l T-l - f l c o t o i - l CO

T-l » O —1 — '

r - - f i t— co

c o T—i c i t-H t O —K t O f l O f l UO C i

CO I O O —H

f l H

OO-rNtOifl CO C i t - - CO CO i O

co c o c o

O CO — ' t CO C1? •—1

„

tm

g

CS

CO

S **

-Ö

C

a

**

44 CO

tb ci

fc

?S S

H H i N

CO C i CO GM — C - CO © CO T-l T-l T-l

K H f i C CO t - i O - ^ i

II II

CO CO O CO

CO f i

iO

I O T U H O

O l t D O i O

—< co co i-i

a

* # co co co

CO —1 T - l T-l

M

1 1 1 1I1 O CO 7-1 CO

t o c o i—i c o C D 0 5 0 0 T—1 T—1

1 1 1 1 O CO T - l CO

1M 1

T—i CC CO

CO CO o

o

T-l CO i O CO —i co t o - ^

»—1 — i

T—1

r— . - i t o c o O CT5 i f ? <Ji H co f i o - H C^)

MM O i O N O T to Ci O - H T-l

T-l

1 1 1 1 I I I !

M l l

II II

N - * t C O

co i O i n t o

co co i O

t o t ~ CO CO 1-1 i—I — , CO

T-l

h

T — , T - l T—1

r-

h

T - I COCO

II 1 1 1 1 ++ ++ + +

T-l •># K O t O — I T-H CO CO T—1 — 1

h

CT5 — I T - .

to t o o

C O O N M

I I 1 1 + + + + + 4- + +

CO CO i C CO

co i > t o

c o c o >iO t o

T—1 T - 1

© —i

^ so o »2

2 CT2 O CT5 O CO C 2 i - l t O O K N N - *

O —i 1 CO CO

•-

~ Si)

C3

-*ti CO • > * UO O t - H t D •>)lT)ltD^

' ' 1 1 M M

Öftw, ^_j

— i CO t O CO b - CO CO T J I t-H CM CO CO

++++

CO CO t o t o t c c o j i H N ^ f C C N

e3 44

»

CO C 5

T—1

i-i

W C O N O

- * i n r-

tO C5 t O - H co i O co t o t O t ^ t O CM

er. H f l

v N CO CO i O

o i O t o co »c C i co c i

+ ++ + + +++ CO f l f l CO CT3 l > - CO i O i-l f l to

M N ^ O co i n T ^ T P C M C O H N i-l

CO CO

II 1 1 1 1 + + 4 + + +

MM

^ o z=. a

p. "el c3 4 4

.* rt 1/1

U

CO

:c3 Q

c i*

>nco T-l

I l

no c o r~- t o

a» f i f i as

c o c i i c >c

-5*1 CO CO era

N i O i f l H f l T-l f l CO

i-H f l CO CO C i CO T—I t o

i - l CO f l

tO H T-H f l

co • * t o c o

to

f l CO CO t O T-H CO

-M

^ *rt 'So 3

^ o

co

co

1 1 1 1

g

t-H t-H CO 44

t C O N < * t o T—i t o CO T-l T - l CO

CO O J CO » o co co t o o CO CO " * t o

CO t O . O " f l

•**! - * c o o h O M O —

i—I CO

co t o ers r^ i n co c o c o CM t > ! > •

t -

c o f i C i co T-l

ooo o o o ioO oo to O

^ j

H

CO O CT5 CO c o t o —i c o T H i—I CO CO

p-

c3

4a

to O

i i

T - l CO

K

— i CO C i CO i O t >

o o O O o o o o i Q O O O

o o o o o o iO o o

o o o

CO CO CO

Tfl i O t o

h

f l

o o o oO O C: O o o o o C O O COiO i—1 - H T-H

O O

O O

O O O O

o o o o o >o o o co co f i i d

t o co o

iO

f i co r~ f i o co co t o

p»

r » T-H i c f i co C i rco CO i O

bo

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o oo T-H CO i O T-H

'E g '3 C3

s >

•n

371 2 '?

OiOiO O •—i OS H

N

H

OS <M CO CO CO —< CO CD ^ H —i

i

5:3

O u O X

CD T-H l O t—

CM CM —i

i—i i-i

I

+ +++

+ + + 4-

-(- + + +

—I H f » 3-1

co T(< r— t o

a s CM JO -tf

++ + »

1 OQ -M r— a s

tf.

' f

'-.'

CO CM CD i - i CM ( X

+++ + •<* O —' T * OS r-| CO T h

- * as as CD

CD O CO CO o co I O t c o o r—i r -

+ + + -!•

4- 4- 4- 4-

r - CD —< •«*< as - * CM i-^ co co o

CO l O CO CD CO t>- CD CM

T H I—I

+ +++

$

co as CD —< <-«

CD CO CM CM CO T-* 0 0 i C

+ +++

+ + -J +

O-^OIH W 0 0 N O TH i n i^. T-i

CD CO CM —<

- * as co x i^. - ^ ao r -

as CM •>* •** CD r» t~- r^ « r ~ t ~ - CM I-- i-i - * - ^ i-H - * CM CD — CM

O CO CO T-i -rfi OS

CM CM OS t~CD CM t ^ CO T-H CM CM CO

co i n i n CD os CD o i n co. ^ CD r^

cc co i n i n OS CM >>- ^fl

i n CO CD CD r^- • * r>- CM co co i n CD

co i n o -ti

6C go

©

i J D

O CD CD O T—< CM

r H -5+1 CO CO - - O CO O CM CM H i—l

bC O CD CD O T-l C M

f-

t— CD i—i

co *& r - o

O ^ i Q G i CO CM CO l O CO OS f>. CO CM l O

COfffH

I I

& -

co a ;

I+++

3t§

^H

H

++++

•f * + +

T—I T-H

r-- i-i JO co

-B*I ^ -T !> T-H O -* •—I « « r H H

T—I

+ ++ + O

-* -K in co o co -# co

B

r-l CO •«# CD

o in CD CM in as co as

++++

+++

co co co ^ o; r- CM in

o co -* * CM in —' co

T-H

T+l C D

T-I

CO CO

+ + + H- + + co co CM in I N i O W N

coin —i co CD CM in co OJ co ^ in

CO -^ CO in CO t^ —i CO

co T(< co co

CO CO •* CD CO CO CO OS -* —i "* CM

CD CD CO CO f M CM CD t ^

CD O O CD

NOJon

CM CD t-- CD

o o o o o o o o cDoino

2 g g g o o o o o o i n o

g o o o o o o o i n o o o

o o o o o o o o o o o o

T-IT-HCM

CMCOCO-*

'JiuOtON

COOCMiO

T - l OS T f l CO

co - * a s co

O O O O

o o o o o o o o OiOO o CM CM rfi i n

OT! **

3 I— Os —i i—i

co r-i in in CO CM i—I CD CO y-t •* CO rH rt< CM CO T-l CM

r~- CD TJH OS CO >-H OS CD

a s CM H i n CD — in-<*i co as i ^ co CM i n

o o o o O O O O o o o o o o o o o o o o n w i c o

5 ^ c > P

° '5c 2 *

—i co

c o as —< x>

,_( , - , CM CM

T)(H05'Xl r H rH

III

ilIl

Mil

++++

++f+

++++

O rH CO t D H I H N N

H M N r t lOUlOCC rH rH rH

KO CD O O CD >0 CO CM

TH N 0 5 - * rH

O •<*<[->. CD rH rH rH

OS I N CO -H

III

I I I I

I I I I

I+++

+ + +' +

++ ++

as G O * *

•rfl CO •<*• CO

O H t C r ?

ri W

•<* J ; CT. t O

W O r l N

H<M

tC O • * OS

H X H G O

^1,

W

I O ' ^ N C C

r-~

O

O X

CO CO

iT. N

r - i i—I rH

++++ + +++ ++++ ( ^ O IM O OS - # CO (-^ CO CO O H

S'i

tOOStTH CO >i0 CO CD CD !>• CD CM rH CO OS

+++ + + ++ ++++ o

t» es

T-H co I O

co -*i co r^ C O H N ^ I

O OS "•* •** CM !>. CO OS T i i i a N O

CD »H O O CD -rji CO CM r~ ^ * co r~-

CM •"*! t ~ - t~~

1>- t— c— t ^ c o r - r - CM ! > • r H T * -rji r H -rfl CM CD r H CM

O .b

CCiOCOO TH —< r^ co rH CM CM CO

C5h-«OI> co no as TJI CO "rfl lO O"

h-tDHOS o co as CM OS CM CD -r(i

CO CM O O t ^ i O CO CO

c o co >c c o CO o o "s*

^2?

co c o co co O r J i O O CO CM CD

IO

co a s r - co CM im

CO CM rH

ÖR: OHO O r r - i CM

H C O ^ - I rH rH lO CM CM CM rH rH

-* O T* -* O O N C O -H

+ +++

++++

•*Tjf

t~~ rH CO CO

JJO

++ ++++ CO rH OS CO as i> CM t -

CO • * o

t-- ^< <r» r~ CM O CM ^ O » O CD CN»

id cr. co a s '>• "3

++ ++ +++ +

o -2

O i C CO i O O CO r H - * CM •«* CD

++ OS CD CO CD rH -c* O CD rH rH CM CM

O S - * CO CO (MCOON CO-"* CO CO

n.ss t-- in co »c

l O CO CO OS rH rH

CM o co o lO-HCON CM CO " *

lO

h-i0 0 5 0 O O CO >o t-OCOOJ

rH l O O

CO

N K H i > rH CO CO

4+++

ö O N O Tfi CM w• t--<# rH -># CM rH CM Tfl CD

COrH-*CO TH •"*! CM CD rH CM

I"- -H £> O

(T> CM CM r ^

rH CO CD CD

OS i-l rH -<*

CM Tfl r H CO

CD r H i f i

^

co as r^ co

CM i O

oooo oooo coooo

oooo oooo inooo

ooo oooo o oooo oooo in o o o o o o o

o o o o o oo oo o oo

rH rH 0 1

CM CO CO •»#

THiOCOt^

COOCMiO rH rH rH

O O O O CM CM "<* »O

oooo oooo oooo oooo oooo HNlOC

a

»1

^H © CMO | CM<M

o -g 1-1

ca

II »-t CS

° '3 2 5

O* o 1 CM CM

> * *-*

o

o

0S —

0 5 " # c o co CM CO CM

0 0 CO T-H 0 5 CM CO TJI CO

CM TJI ^H t ^ C O N T H

TT i i

1 i'l 1

+ +++

+ ++ +

+ + + -T

CO OS t ~ - i-H

- H CM o

i n TJI t-- CD

OS CM TOTTJI

CD i n co CM

T-l

CM co co rCDtOOCO i-H H

i—1

1 1II

—1 ^ H

OS C » CM CO C5 —1 CM i—i —H T-H I—1

1 1 1|

C3 O

>*C0ON O rf) CM

II CO t—

.5

r^ •<*• co ->* uO f » OT N

in

TH

l-H T-H i - l

1 1 1 1 1 +++ +++ + + +++ CO O

T j i CO

O i O O C O

i n co CM co

CM CO

C^ - * CO T J I TJI O Si CO l-H CM

TH

os os i n

TJ

a

•

g

&6C o.5 => r i-H

co t -

l-H i-H r H

ca -M t . CO :ca c

3 =3

1 1i1

CM CO i n CM O CM CO CO

i1

to

ca na i i jf 3

co

CM CO CM CM r l H H

COrfiiOOi •«*i i-i o i n

t ^ CD CM i n a T H CM r co co o l-H

Tji Tji

co i n i n CM

- H CO

CO O? CM I O i-H .—1

1 1

t» 3 ? QQ

CO t -

1 1

OS O C O CM t1 r— -<ti H CM CM CO

i n co b- i n H M O X )

CD-H O O CO T J I CO CM t ^ TJI c o t ^ l-H CM TJI CC

T-l

•^i co i n co CO O CO CM -H CM CM CO

o oo i n co 00 • * CO CO CO-* O N

m CM - * TH er. O N - I

0 0 CM O

O

t ^ i n co co co cc i n co co i n o -si

CC CM CD - * H H 5 Q

l-H i—I

*5 g

3 ,3 *

O -2 !Z2 S i —* 3 IS tä

O CO O —I |

j

oco O H

£

>a

»T. H

rf

O

ja

o te 3

-i

-^ >* ca

—

3 O 3 — öC OS

s-s

PH

c»

CO CD — i —1

co - * i n i n

CM CM T H r - l

T"H

o

—• r- co

Mil

I O TJI

CM <y> c o TJI i O CO CS o

CM

T-H

-»i ers r-i r~ i n co co CM

II II

1 1II

O CO OS CO T—1 T-I T~1 CM —H T-H 1-1 T-l

H t ^ CM —1 ( M CT5 1 ^ - CD

1 1 M i l

Tfi -# O i l-H

t ^ —1 T j i TJI T H T J I CM CD i-H <M

co co co co r- i n co o o TJI i n os CO C i M CD i n co os t ^ co CM i n

c c O i H i > CO CM i-H

++++

i n coos I-H

H O ( O N CM CO T j i CD 1—1 1—1 T-( T H

1 1 1 1 1 11 1 I I I I

co co i n o i— r ^ c o co TH

1-H

CM as i n co — co cs i n

iH TH (M

i - l l-H H CM

1 1

i - l CD O CM CM O O CD CO • * CD CO

t - T H CIS CO

+ +++

i n TJI eri • * CT5 CO i—l CO

O

3 D i - l CD

co TJI

O

T T CD CM

o

T-H C M

o* as CM TJI i n os co os l-H 1-H

++++ +++ + O i CT3 CNJ CM OS CO - H TJI IH TJI CD

1 11 1 i n coco i n CM co i n co

o T-l

l |++

1 11 1 1 11 1

> OJ rM M CO :oS S

T-i co c o

1i

o -5

C

NI>C->«

CO — i CM f > CO CM —i

1 II1

1 11 1

II

.3

-H

C O H H O o s c o co i n

CM TJI t » t ~ i - - r^ t ^ t CO l ^ t ^ CM

-\—h H—r

°— ca&

o

CO CD CD CM O —t CO CM

T-ICM

II

^ 3 ° o 'g "3

CD OS CD i-H

co i n co co CC t - CO « i-H CO OS

1 i 1 1 i 11 1 1 +++ ++ ++ + +++

1I

t»

=3

l O O TJI OS

+ ++ + +++ + + +++

a

ra

c o O CO CO o co i n t ^

CM i n TJI os —i i n o CM CM CO i-H t ~ T-H CO c o

o L~

1 1 ++ + ++ + 3 o

co coco rCM o os • *

CM CD OS OS

TJI l-H CO CM T-H CM TJI c o

co — o i n co —'TJICO

3 T-H TJI "M CO i-H CM

3 M w

"3 c '3D •H

3 CM

dö

1 1

CM CM TJ( - H i n ao CM co T - l l-H

CO CD CO CO C C C l H i O

CM CM T I

o

T ^ C O N T I I

en oo —I CM CO CTi CO O i T-l TH

- H » n co co T * i—i i n r-T H c o co o CO Td OS co i—I

co i n c o . - i CD r ^ c o -H co o o TJI c o -H i n T U c o o s i - ~ co CM i n

> 03

te 3

'C CO

CO

a o c

1—1

J3

o o o o o o o o co o i n o H H I Q

O O O O o o o o in o in o CM coco • *

o o o o o o o o in o o o -<*IOCON

_e o o o o o o o o o o c o oo o CM i n l-H T H T - I

O O O O O O O o o o o o o in o o CM CM TJI u-j

O O O O O O O o o O O O ~ O O o o o O O T-H CM i n o l-H

M 3 3 IS

374 Bilaga S. Grunderna för den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten. Redan under senare hälften av 1800-talet diskuterades i samband med lagstiftningsarbetet på beskattningens område vid upprepade tillfällen frågan om införande av en skärpt beskattning av s. k. fonderad inkomst, varmed avsågs inkomst av förmögenhet. Såsom skäl för en sådan merbeskattning anfördes, att förmögenhetsinkomsten medförde en större skatteförmåga än inkomst av arbete. Förberedande skattejämkningskommittén, som år 1876 avgav förslag till ny bevillningsförordning, utvecklade detta på följande sätt: Inkomst av förmögenhet äger ett högre värde än inkomst av arbete och orsaken därtill är att den förra icke sjunker eller försvinner genom innehavarens sjukdom, tilltagande ålderdom och död, vilket däremot alltid är förhållandet med den senare. För att vinna likställighet mellan dessa båda slag av inkomster måste man av inkomsten av arbete årligen avsätta så mycket, att man av det därigenom bildade kapitalet kan vid den tid, då arbetsförmågan sviker, erhålla en ränteinkomst motsvarande vad arbetet inbragt sedan nyssnämnda avsättning för kapitalbildning ägt rum. I ett år 1904 avgivet kommittébetänkande rörande den statliga beskattningen m. m. framlades förslag till bland annat en fristående förmögenhetsskatt. Förmögenhet under 3 000 kronor undantogs från beskattning. Likaså fritogs enskild skattskyldigs förmögenhet, understigande 10 000 kronor, därest den skattskyldigc var fri från utgörande av bevillning och inkomstskatt. Skatten var t ä n k t såsom i huvudsak proportionell, i det densamma skulle utgå med 0,5 0 kronor per 1 000 kronor. Emellertid skulle enskild skattskyldig städse få åtnjuta avdrag vid förmögenhetstaxeringen med 2 000 kronor. Förmögenhetsbeskattning infördes i vårt land genom 1910 års K. F. om inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt nämnda förordning skulle till den efter allmänna avdragen återstående inkomsten läggas Veo av den uppskattade förmögenheten. Denna kvotdel erhölls på så sätt, a t t förmögenhetsavkastningen, vilken beräknades till 5 %, ansågs kunna bära Vs större skattebörda än inkomst av arbete. Till den återstående inkomsten skulle alltså läggas (Vs X 5/ioo = ) Veo av förmögenheten. I yttrande över det förslag, som låg till grund för n ä m n d a förordning, hade kammarrätten anfört bland annat, att förmögenhetsbeskattningens beroende av ägarens inkomstförhållanden kunde antagas i flertalet fall medföra en väl funnen anpassning av förmögenhetsskattens belopp efter skatteförmågan. I propositionen nr 88 till 1910 års riksdag anförde departementschefen, att det länge stått klart för lagstiftarna och de i ämnet intresserade, a t t vid den direkta beskattningen nödig hänsyn till den verkliga skatteförmågan icke toges, u t a n a t t skatt å förmögenhet jämväl inginge såsom ett led i samma beskattning. Dittills verkställd utredning syntes dock departementschefen icke lämna någon fullt tillfredsställande anvisning på den ordning, som vid beskattningen lämpligen borde följas för att tillvarataga den ökade skatteförmåga besittningen av en förmögenhet skänkte den skattskyldige. I anslutning härtill yttrade departementschefen: »Mätaren av nämnda skatteförmåga synes vara än kapitalet och än avkastningen. Om jag undantager länder med rena kapitalränteskatter, har förmögenhetsskatten i allmänhet ordnats såsom en självständig skatt för sig, utgående efter kapitalets storlek. En sådan skatt, som i regel är proportionell, bottnar i det förhållandet, att förmögenhet, även utan avkastning, medför ökad skatteförmiåga, något som enligt min mening, alltid äger sin riktighet, så länge under förmögen-

375 hetsskatten icke dragés förmögenhet till högre värde än saluvärde eller, såsom i fråga om fast egendom, ett närliggande värde. Skatt å förmögenhetens avkastning åter, anordnad vare sig såsom en särskild kapitalränteskatt eller ock förhöjande inkomstskatteprocenten för den totala inkomsten i mån som i inkomsten ingår inkomst av förmögenhet, kan ju alltid göras till föremål för den anmärkningen, a t t den lämnar å sido den förmögenhet, som icke giver avkastning. Dessutom skulle en skatt, även vad anginge den fonderade inkomsten, bliva missvisande, i ty att till fonderad inkomst även måste räknas viss del av inkomsten av fast egendom, nämligen den inkomst, som härflyter icke av rörelsen utan av det fasta kapitalet. En uppdelning av inkomst utav fast egendom i dessa skilda slag låter sig näppeligen göra med någon större säkerhet och skulle i allt fall icke kunna ske med den i författningsförslaget följda ordning för taxering av inkomst av fast egendom. Om jag av nu nämnda och vissa andra skäl icke anser mig kunna förorda någon av de utav mig angivna metoder, såsom desamma hittills utformats, ansluter jag mig dock i princip till sistnämnda metod, enär densamma syftar till en ordning, varigenom största möjliga enhet i den direkta beskattningen vunnes. Först därigenom att alla de faktorer, som tillsammans kunna anses ligga till grund för skatteförmågan, samtidigt vid skattens bestämmande få göra sig gällande, kan man sägas hava på ett rationellt sätt utnyttjat skatteförmågan. Med en självständig förmögenhetsskatt låter sig detta uppenbarligen icke göra. Följden av en sådan skatteordning bleve ju blott, att skatteförmågan utmättes efter två skilda skatteskalor, nämligen inkomstskattens och förmögenhetsskattens. Avsikten att anordna en enhetlig direkt skatt, grundad å den av inkomst och förmögenhet beroende skatteförmågan, och insikten därom att en tyngre beskattning av den del av inkomsten, som kunde betraktas såsom fonderad, under alla förhållanden måste bliva icke så litet ofullständig, har lett till en anordning, som utgör en kombination av ren förmögenhetsskatt och skatt å fonderad inkomst. Man har sökt och trott sig k u n n a reducera förmögenheten till tal, som omedelbarligen kunde jämföras och sammanställas med den beskattningsbara inkomsten. När jag nu går att närmare redogöra för grunderna för denna anordning, må genast förutskickas, att förmögenhetsskatten därigenom blir i likhet med inkomstskatten progressiv. • Den ordning, som i sådant avseende i föreliggande förslag kommit till användning, skulle jag kunna karakterisera sålunda, att densamma, i anslutning till inkomstskatten, principiellt bygges på förmögenhetens avkastning. Det är emellertid icke avkastningens storlek i och för sig, som blir avgörande för bedömandet av den på förmögenhet grundade skatteförmågan. En förmögenhet av kanske tvivelaktigt värde kan esomoftast för ett eller a n n a t år lämna stor avkastning. Och vad beträffar förmögenhet av bästa säkerhet, torde väl i regel avkastningen procentiskt taget vara sämre än vid mindre väl placerad förmögenhet. Dessa nu angivna förhållanden leda till fastställandet av en fix avkastningsprocent. Häremot är ju så mycket mindre a t t invända som avkastningen i allt fall skulle räknas å för alla förmögenheter fullt likvärdiga eller i allt fall nära jämförliga värden. Och för övrigt innebär en dylik avkastningsberäkning intet annat än en för ändamålet gjord omskrivning av en ren förmögenhetsskatt, ett förhållande, som också möjliggör beskattning även av förmögenhet, som icke lämnar avkastning. Då förmögenhet, såsom i förslaget, anses lämna fem procent i avkastning, innebär en sådan anordning, om man stannade vid detta led i anordningen, detsamma som t. ex. en förmögenhetsskatteanordning enligt 1904 års förslag. Utgår nämligen, på sätt år 1904 föreslogs, förmögenhetsskatten med 50 öre för varje 1 000 kronor av förmögenheten, motsvarar ju detta icke annat än en procent av den till fem procent beräknade avkastningen å förmögenheten eller i detta fall

376 50 öre för 50 kronors inkomst av 1 000 kronors förmögenhet. Då emellertid förslaget icke avser att anordna en självständig förmögenhetsskatt, har avkastningsberäkningen tillkommit för att möjliggöra den åsyftade kombinationen med inkomstskatten. Detta vinnes genom att till den verkliga inkomsten lägga den del av den beräknade avkastningen av förmögenheten, som med hänsyn till förmögenhetens särskilda skattekraft kan anses för ändamålet lämplig. En sådan anordning tillförsäkrar de två förstnämnda faktorerna för skatteförmågans bedömande, nämligen inkomst och förmögenhet, både var för sig och gemensamt, det inflytande, som bör dem tillkomma vid skattens fastställande. I sakens natur torde ligga, a t t inkomsten, såsom den vidare av de två faktorerna, alltid måste bliva den mest vägande. Förmögenhet är i allmänhet a t t anse såsom en förstärkning av inkomstens skatteförmåga. Det förhållande mellan inkomst och förmögenhet, som alltså bör i förevarande avseende fastställas, grundar sig praktiskt taget uppenbarligen på meningen om den fonderade inkomstens större bärkraft i förhållande till den ofonderade. Att efter några bevisligen riktiga grunder fastställa detta förhållande torde vara ogörligt. Föreliggande förslag har byggt på förutsättningen, att fonderad inkomst kan vid tillämpning av föreslagna skatteskalor för inkomstskatten bära en skattebörda, som med en tredjedel överskjuter skatten å inkomst av arbete. När maximum i progressionsskalan för hela det till skatt taxerade beloppet bestämts till 5 %, medför den beräkning av skatteförmågan, som jag nu angav, att maximum för skatten i verkligheten går upp till 62/3 %, en procentsats, som absolut taget borde vara väl så hög som de flesta på modern grund byggda författningar för direkt beskattning till staten. Härtill kommer emellertid, a t t genom skattens anordning förhöjningen i verkligheten överstiger den stadgade tredjedelen. Till en början må sålunda, på sätt förut antyddes, framhållas, a t t avkastningen ofta nog och, i fråga om de större förmögenheterna, i regel icke torde uppgå till 5 %. I mån som den verkliga avkastningsprocenten understiger den beräknade, har det nominella förhållandet mellan fonderade inkomster och övriga inkomster rubbats med resultat, att det förra slaget inkomster ytterligare belastats. Men oavsett detta höjes skatteprocenten automatiskt genom inkomstens ackumulering, intill dess skatteprocentens effektiva maximum eller 62/3 % nåtts. Tager m a n t. ex. en inkomst av 30 000 kronor, utgår skatten enligt föreslagen skala med 1 105 kronor. Detta gäller dock faktiskt allenast vid rena inkomster av arbete. Under förutsättning att av inkomsten hälften eller 15 000 kronor härflyta av förmögenhet samt att denna förmögenhet värderas till 300 000 kronor, motsvarande en efter 5 % kapitaliserad ränta av 15 000 kronor, skulle ju den verkliga inkomsten, 30 000 kronor, förhöjas med en tredjedel av den beräknade förmögenhetsavkastningen eller med 5 000 kronor. Skatten för 30 000 kronor, som utgjorde 1 105 kronor, motsvarar ungefärligen 3,6 8 % å inkomstbeloppet. Utginge nu 3,6 8 % å hela den ackumulerade inkomsten, 35 000 kronor, skulle alltså skatten bestämmas till 1 288 kronor. Men enligt förslaget kommer skatten att utgå efter en högre procentsats. Procentsatsen uträknas nämligen efter det ackumulerade beloppet 35 000 kronor, såsom om detta vore den verkliga inkomsten. Skatten för 35 000 kronor enligt progressionsskalan är emellertid 1 355 kronor. Skatteprocenten uppgår alltså till något över 3,8 7 %. Icke nog sålunda med att det verkliga inkomstbeloppet, därå skatten beräknats, ökats med 5 000 kroinor, även skatteprocenten har höjts med ungefär 0,2 eller från 3,6 8 till 3,8 7. Med en sådan anordning följer därför, att, medan högsta nominella skatteprocenten 5 når inkomst av arbete vid belopp av omkring 104 500 kronor, är inkomst, av förmögenhet underkastad denna skatteprocent redan vid ungefärligen 77 000 kronor. Inkomst av förmögenhet, utan förening med annan inkomst, n å r det effektiva maximum för skatten eller 62/3 % vid belopp om 104 500 kronor.»

377 1910 års bevillningsutskott tillstyrkte i sak propositionen, därvid utskottet i anledning av propositionen och en i ärendet väckt motion anförde följande: »Utskottet har för sin del funnit den av Kungl. Maj:t föreslagna kombinationen av inkomstskatten och förmögenhetsskatten innefatta en konsekvent utveckling av den nuvarande inkomstskatten. Av motionären har framhållits, att enligt förslaget beskattningen av en förmögenhet av viss storlek kan bliva olika stor, beroende på storleken av de inkomster, som av förmögenhetens ägare åtnjutas. Denna konsekvens av förslaget äger emellertid enligt utskottets mening sitt berättigande, då ägarens av förmögenheten skatteförmåga uppenbarligen ökas i samma mån som hans inkomst tilltager i storlek; och utskottet kan sålunda ins t ä m m a i det av kammarrätten uttalade omdömet, att förmögenhetsskattens beroende av ägarens inkomstförhållanden kan antagas i flertalet fall medföra en väl funnen anpassning av förmögenhetsskattens belopp efter skatteförmågan.» Inkomstskattesakkunniga avgåvo år 1922 en promemoria angående ifrågasatt skärpning av förmögenhetsskatten. Beträffande frågan om behovet och lämpligheten av en skärpt förmögenhetsbeskattning framhöllo de sakkunniga, a t t gällande förmögenhetsbeskattning i och för sig kunde göras till föremål för berättigad kritik i åtskilliga avseenden. De sakkunniga anförde därvid bland annat följande: »De skäl, som bruka åberopas för att motivera denna större skatteförmåga och som bygga på den föreställningen, a t t inkomstens egenskap av fonderad skulle medföra en större trygghet för varaktigt inkomstförvärv än den personliga arbetsförmågan kan innebära, hava enligt nutida erfarenhet knappast något stöd i verkligheten. Det ligger visserligen någon sanning i det påståendet, att innehavet av förmögenhet tillsammans med arbetsförmågan och möjligheten att utnyttja densamma medför en större ekonomisk bärkraft än arbetsförmågan enbart, men det kan erinras, å ena sidan, att förmögenhet hos personer utan förmåga att arbeta eller möjlighet att utnyttja sin arbetskraft, i den mån sådan forefinnes, ingalunda medför någon större skatteförmåga eller ekonomisk bärkraft i allmänhet än en mot förmögenhetens avkastning svarande arbetsinkomst, samt, å andra sidan, a t t någon egentlig garanti för förmögenhetens bestånd ingalunda förefinnes. Risken att förlora innehavd förmögenhet är förhanden i lika hög om ej i högre grad än risken att berövas arbetsförmågan och arbetstillfällena, och den är dessutom mera oberäknelig och under ekonomiska kristider nästanomöjlig att förebygga. De sakkunniga anse det emellertid icke nödvändigt att nu närmare ingå på dessa anledningar till kritik av förmögenhetens särskilda beskattning men vilja här endast påpeka, att, då teoretiskt o vederläggliga. skäl för en extra beskattning av förmögenhet såsom sådan icke kunnat förebringas och en dylik beskattning av samlat kapital ur nationalekonomisk synpunkt alltid är ägnad att väcka betänkligheter, därest den leder till kännbar minskning av nationalförmögenheten, en förmögenhetsbeskattning av mera varaktig art nödvändigtvis måste hållas inom mycket måttliga gränser. Det synes kunna ifrågasättas, om icke den extra beskattning av antagen förmögenhetsinkomst, som hos oss realiseras genom a t t till verklig inkomst lägga en viss kvotdel av förmögenhetens kapitalvärde och å summan beräkna den samfällda skatten, med tillägg av den år 1919 antagna skattetariffens grundbelopp förhöjda med 75 %, redan är så tung, att någon skärpning av densamma icke bör kunna tillrådas.» De sakkunniga hade även övervägt, huruvida det kunde vara ändamålsenligt och lämpligt att för framtiden ordna förmögenhetsbeskattningen genom en självständig, från sitt sammanhang med inkomstbeskattningen frigjord förmögenhetsskatt. I detta hänseende framhöllo de sakkunniga bland annat följande: »Enligt vad h ä r ovan nyss erinrades har förutsatts att genom förmögenhetsskatten skulle åstadkommas den verkan, a t t förmögenhetsinkomst bleve beskattad en tredjedel hårdare än arbetsinkomst. För att undersöka i vad mån denna verkan kunnat i praktiken åstadkommas, hava de sakkunniga utfört vissa beräk-

378 ningar angående förmögenhetsdelens inverkan på beskattningen inom olika inkomstgrupper för personer med olika stort avdrag och inom olika ortsgrupper. Resultaten av dessa beräkningar, avseende skattskyldiga inom 2 avdragsgrupper, framläggas i två tabeller . Av tabellerna framgår, a t t den skatteökning, som uppstått på grund av förmögenhetsdelens beskattning, i särskilda fall kan beräknas till 300 % i stället för förutsatta 33Vs %. I andra extrema fall, nar formögenhetsdelens beskattning medför skatteplikt, som eljest icke skulle hava förelegat, kan ökningen icke angivas i procenttal. F r å n s e t t emellertid dessa nu berörda gränsfall, finner man av tabellens siffror, hurusom skatteökningen i en mängd fall håller sig mellan 40 och 50 % eller därutöver. Dessa verkningar av kombinationen mellan inkomst- och förmögenhetsskatten äro utan tvivel en olägenhet, som är värd att uppmärksammas. Olägenheten ökas därigenom, att skatteökningen, i procent räknat, är ytterst ojämn och särskilt inom de lägre inkomstgrupperna mycket stor. Så länge som skatteskalan var så moderat anlagd som vid tiden för inkomst- och förmögenhetsskattens införande, spelade den nu omförmälda olägenheten av systemet icke någon nämnvärd roll för de skattskyldiga; under nuvarande förhållanden åter, då skatteprogressionen och därmed beskattningens tyngd blivit i betydande grad skärpta, måste missförhållanden av dylik art och omfattning tillmätas en starkt ökad betydelse. De här antydda ölägenheterna av praktisk och principiell art kunna med säkerhet undvikas vid en självständig beskattning av förmögenheten. Om å inkomst och förmögenhet var för sig lägges den beskattning, som med hänsyn till deras storlek anses skälig, uppkommer en sammanlagd beskattning av dessa skattekällor, som ur denna synpunkt är önskvärd och möjlig. Fiktionen a t t en inkomst av visst slag blir mera skattekraftig, därför a t t den är förenad med en efter konventionella grunder beräknad inkomst av förmögenhet, behöver då icke upprätthållas. Fiktionen är för övrigt knappast hållbar. Man kan lika väl säga, a t t en inkomst av ett visst arbete är i samma mån mera skattekraftig, därför a t t den är förenad med inkomst av en annan inkomstkälla än förmögenhet, d. v. s. av ett visst annat arbete, och av sådan anledning borde beskattas t. ex. en tredjedel mera än den sistnämnda inkomsten. För frågan om förmögenhetsbeskattningens skärpning utöver vad nu galler ar det utan betydelse, huruvida förmögenhetsskatten göres självständig eller såsom nu sker kombineras med inkomstskatten. För genomförandet av den kombination, som åsyftades vid 1910 års skattelagstiftning, har lagstiftaren nödgats utgå från ytterligare en fiktion, nämligen den att all förmögenhet giver en till 5 % beräknad avkastning. Denna fiktion vilar på ett helt godtyckligt antagande, att förmögenhetsvärden alltid motsvara förmögenhetens efter 5 % kapitaliserade avkastningsvärde, ett antagande, som ingalunda kan anses överensstämma med verkligheten. Genom att anordna förmögenhetsbeskattningen såsom en för sig fristående beskattning å förmögenhetens kapitalvärde kan man undgå att bygga på denna fiktion och i stället grunda ifrågavarande beskattning på själva förmögenhetsbesittningen, vilken i och för sig ar ett tecken på välstånd utöver det som arbetsförmågan och arbetsmöjligheterna kunna skapa och tillräckligt att motivera en särbeskattning av förmögenheten vid sidan av skatten på inkomst.» I sitt år 1923 avgivna huvudbetänkande bibehöllo emellertid inkomstskatttesakkunniga det tidigare systemet för förmögenhetsbeskattningen med allenast vissa mindre omfattande detaljändringar. Sistnämnda förslag lades sedermera efter viss omarbetning till grund för propositioner till 1927 och 1928 års riksdagar. År 1928 utfärdades nu gällande K. F. om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt denna förordnings ursprungliga lydelse bibehöllos de år 1910 antagna grunderna för förmögenhetsbeskattningen.

379 Bolagsskatteberedningen behandlade i sitt år 1931 avgivna betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av aktiebolag och andra näruigsföretag m. m. (SOU 1931:40) även frågan om förmögenhetsbeskattningens anordnande. Därvid framhöll beredningen, a t t inkomstskattesakkunnigas synp u n k t e r på frågan om en ändrad förmögenhetsbeskattning föranlett beredningen att överväga, huruvida det dåvarande systemet för förmögenhetsbeskattningen verkligen vore behäftat med sådana brister, a t t detsamma icke lämpade sig för uttagande av en för genomförande av beredningens förslag om lättnad i bolagens och de ekonomiska föreningarnas beskattning erforderlig ökad förmögenhetsskatt. Vad anginge anmärkningen, att med dåvarande bestämmelser kapitalinkomst drabbades av en beskattning, som vore mer än Vs hårdare än beskattningen av arbetsinkomst, så vore denna befogad. Av beredningen verkställda beräkningar för ett antal valda fall hade givit i stort sett samma resultat som de av inkomstskattesakkunniga verkställda. Dessa beräkningar gåve vid handen, att ju lägre inkomsten vore i procent av förmögenheten, desto större vore den skärpning av beskattningen, som förmögenheten medförde. Beredningen yttrade härefter följande: »Denna verkan av systemet kan dock icke utan vidare betecknas såsom ett grundväsentligt fel hos systemet. Att den varit förutsedd vid systemets införande framgår av ovan återgivna departementschefsanförande från år 1910, och den kan knappast anses stridande mot syftet med beskattningen. Väl är det sant, a t t enligt nämnda anförande beskattningen av förmögenhet i princip är t ä n k t mera såsom en skatt å avkastningen av förmögenhet än som en skatt å förmögenheten såsom sådan, men därvid har tesen att förmögenhetsinkomst i allmänhet skall beskattas en tredjedel hårdare än annan inkomst antagits blott såsom en metod att åvägabringa en jämförelse mellan den skattekraft, som grundas på förmögenhet, och den, som grundas på inkomst såsom sådan, icke såsom ett mål, som under alla förhållanden skall uppnås. Det har till och med uttryckligt framhållits, a t t förmögenhetsskattens anordnande såsom en renodlad kapitalränteskatt icke vore att tillråda, då den lämnade åsido den förmögenhet, som icke gåve avkastning. Häri ligger ett erkännande av a t t i blotta innehavet av förmögenhet förefinnes en skatteförmåga, som borde utnyttjas. Rätta förhållandet torde vara, att vår förmögenhetsskatt är t ä n k t såsom en kombination av de två principerna skatt på förmögenhets avkastning och skatt på förmögenhet såsom sådan men med övervikt åt den förra principen. Det torde under sådana förhållanden knappast få anses vara ett fel, att systemet även ger utslag, som beror av den senare principen. Och vad beträffar den mot tesen, att förmögenhetsinkomst har en tredjedel större skattekraft än annan inkomst, framställda anmärkningen, a t t den icke vore hållbar, må anföras, att det visserligen icke kan bevisas, att innehavet av förmögenhet ökar den på inkomsten grundade skatteförmågan med just en tredjedel — det torde vara omöjligt att på ett vetenskapligt tillfredsställande sätt bevisa riktigheten av vare sig den ena eller den andra metoden för mätande av skatteförmågan — men ovedersägligt torde dock vara, att den som äger en förmögenhet har mindre behov a t t spara för kommande tid och alltså kan av sin inkomst avstå mera i skatt, d. v. s. har större skatteförmåga, än den som måste reservera en del av inkomsten för framtida behov. Tesen att den fonderade inkomstens skattekraft är en tredjedel större än skattekraften hos den rena arbetsinkomsten är ett av praktiska skäl motiverat antagande, som väl kan försvaras, men som också kan, om man så vill, ändras, därest man med bibehållande av nuvarande system med en kombinerad inkomstoch förmögenhetsbeskattning önskar åstadkomma en starkare beskattning av fonderad än av ofonderad inkomst. En ändring av den kvot, varmed förmögenheten ingår i det taxerade beloppet, från Veo till Vso, skulle med lika stort eller lika litet fog, hur man vill, kunna stödjas på ett antagande, a t t kapitalinkomst har

380 en två femtedelar större skattekraft än annan inkomst. Det är, med andra ord, icke på riktigheten av antagandet, att den fonderade inkomstens skattekraft är just en tredjedel större än skattekraften hos arbetsinkomsten, som det nuvarande systemet för förmögenhetsbeskattningen och beskattningens tyngd bör stödjas, utan systemet avser, såsom departementschefen år 1910 påpekat, a t t åvägabringa en starkare beskattning av såväl inkomst som förmögenhet, då dessa äro förenade, än då endast endera förefinnes. Men huru mycket starkare denna beskattning bör vara lärer icke kunna på yttre grunder bevisas, utan beskattningens tyngd i detta som i andra hänseenden måste bliva beroende på praktiskt bedömande av vad som under olika situationer kan anses bäst förenligt med rättvisa och billighet. Att därvid skattens verkan att motverka nationalförmögenhetens tillväxt bör tagas i betraktande är självklart, och uppenbart är, att ur denna synpunkt en låg skatt är att föredraga framför en hög. Men därav följer icke utan vidare, vare sig a t t det nuvarande systemet i och för sig leder till en för hög förmögenhetsskatt eller a t t en höjning av den kvotdel, varmed förmögenheten nu ingår i det taxerade beloppet, är stridande mot rättvisa och billighet. Vad angår inkomstskattesakkunnigas uttalande, att antagandet att förmögenhet lämnade en avkastning av 5 % ingalunda kunde anses överensstämma med verkligheten, kan härom anföras ungefär detsamma som beträffande den förut berörda tesen om kapitalinkomstens en tredjedel högre skattekraft. Antagandet är ett för metodens utformning använt praktiskt postulat, vars riktighet eller oriktighet saknar betydelse för frågan om systemets lämplighet eller icke. Det verkar allenast bestämmande för beskattningens tygnd men bevisar icke, huruvida denna tyngd är riktig i och för sig eller ej. Såsom en icke oväsentlig förtjänst hos gällande system torde böra framhållas, att kombinationen med beskattningen av inkomst möjliggör uttagande av förhållandevis hög förmögenhetsskatt i de fall, då en relativt liten förmögenhet är förenad med en stor inkomst, liksom att i de fall, då förmögenheten lämnar låg avkastning, skattesatsen blir lägre än i händelse avkastningen, procentuellt taget, är större. Detta resultat måste anses väl överensstämma med skälig h ä n s y n till de båda viktigaste faktorerna, som tillsammans kunna anses ligga till grund för skatteförmågan, nämligen inkomsten och förmögenheten. Såsom departementschefen år 1910 framhållit, låter sig detta uppenbarligen icke göra med en självständig förmögenhetsskatt. Slutligen må framhållas, att en på förmågeprincipen grundad beskattning icke synes böra drivas längre, än att skatten i regel kan betalas ur den till beskattningsåret hörande inkomsten. Eljest kan beskattningen komma att verka hämmande på nationalförmögenhetens tillväxt. En fristående förmögenhetsskatt kan oftare än den med inkomstskatten kombinerade förmögenhetsskatten leda till att själva förmögenheten måste tillgripas för skattebetalningen. Såsom regel är en dylik verkan icke att befara med vårt beskattningssystem. Beredningens granskning av inkomstskattesakkunnigas erinringar m o t vårt system för beskattning av förmögenhet har således givit till resultat, att systemet såsom sådant i det stora hela kan försvaras. I varje fall kan ett system med fristående förmögenhetsbeskattning icke utan vidare betecknas såsom så k l a r t överlägset det nuvarande systemet, att beredningen ansett sig hava anledning a t t taga initiativ till en sådan omläggning av förmögenhetsbeskattningen enbart för möjliggörande av överflyttning av en del av bolagens och de ekonomiska föreningarnas skattebörda å de mera bärkraftiga i samhället.» Beredningen framlade emellertid vissa förslag till skärpning av förmögenhetsskatten i syfte att motväga den inkomstminskning, som vissa föreslagna lindringar i bolagsbeskattningen skulle medföra. Sålunda föreslogs en höjning av förmögenhetsdelen vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt från Veo till Vso eller eventuellt till 9/soo.

381 För åren 1934—1938 uttogs vid sidan av den kombinerade inkomst- och för mögenhetsskatten en särskild skatt å förmögenhet enligt varje år upprepade förordningar. 1936 års skattekommitté framlade i sitt år 1937 avgivna betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (SOU 1937: 42), vilket förslag låg till grund för 1938 års skattereform, tre alternativa förslag till skattesystem, nämligen alternativ A, som bestod av en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt, var för sig fristående, alternativ B, som innehöll dels en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt dels ock en särskild förmögenhetsskatt, samt alternativ C, som innebar ett sammanförande av beskattningen av inkomst och förmögenhet i en enda skatt, nämligen en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt alternativ A var skattepliktsgränsen för den särskilda förmögenhetsskatten satt till 10 000 kronor. För förmögenhetsskatten fanns en reduktionsregel av innehåll, att, därest den skattepliktiga förmögenheten överstege 30 gånger den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten, den beskattningsbara förmögenheten skulle utgöra ett belopp motsvarande 30 gånger den taxerade inkomsten, dock minst 40 % av den skattepliktiga förmögenheten. I alternativ B, som motsvarar vårt nuvarande skattesystem, utgjorde förmögenhetsdelen i den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten Viou. Skatteplikt till den särskilda skatten å förmögenhet inträdde vid en beskattningsbar förmögenhet överstigande 20 000 kronor. Reduktionsregeln enligt detta alternativ innebar, att, därest den skattepliktiga förmögenheten överstege 25 gånger det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet, den beskattningsbara förmögenheten skulle utgöra ett belopp motsvarande 25 gånger det taxerade beloppet, dock minst 40 % av den skattepliktiga förmögenheten. Om taxerat belopp ej fastställts, skulle den beskattningsbara förmögenheten utgöra ett belopp motsvarande 40 % av den skattepliktiga förmögenheten. Enligt alternativ C bestämdes förmögenhetsdelen i ^den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten enligt en skiktskala innehållande tre skikt, varvid förmögenhetsdelen i det lägsta skiktet utgjorde Veo i det mellersta skiktet VM och i det högsta skiktet Vao av den skattepliktiga förmögenheten. Någon reduktionsregel avsågs icke skola gälla vid detta alternativ. Vid sitt ställningstagande till de tre alternativen ansåg kommittén, a t t enligt alternativ C förmögenhetsskattens belopp i alltför hög grad bleve beroende på inkomstens storlek. Kommittén fann sig fördenskull icke k u n n a förorda, att detta alternativ lades till grund för förslag i ämnet. Beträffande alternativen A och B anförde kommittén följande: »Valet mélläri alternativen A och B har för kommittén tett sig svårare, så mycket mera som de fördelar och nackdelar, som äro förenade med de båda systemen, delvis icke äro jämförbara. Skattesystemet enligt alternativ A med fristående förmögenhetsskatt erbjuder enligt kommitténs uppfattning stora fördelar genom de enkla och klara linjer, efter vilka det utformats. Härutinnan är alternativ A överlägset alternativ B ' Den enskilde får omedelbart besked om vad han betalar i s k a t t för sin förmögenhet, och den samlade skattebelastningen å förmögenhet kan lätt utrönas. Den sammanlagda beskattning av inkomst och förmögenhet, som uppkommer genom att å dessa skattekällor var för sig lägges den beskattning, som med hänsyn till inkomstens, respektive förmögenhetens storlek kan anses skälig, torde i allmänhet bliva tillfredsställande avvägd. Skattesystemets schematiska' utformning medför dock att för ett ej ringa antal skattskyldiga uppkommer en stundom r ä t t betydande skatteskärpning som icke synes väl försvarad ur skatteförmågesynpunkt Särskilt galler detta ägare av medelstora förmögenheter, vilkas inkomster äro relä-

382 tivt låga utan att dock vara så små, att r ä t t till reduktion av skatten inträler. Vid skattens uppbyggande måste nämligen ersättning tagas för de skattebebpp, vilka vid en kombinerad skatt — kanske mera omärkligt — betalats av slättskyldiga med god inkomst för i förbållande till inkomsten små förmögenhete:. I en fristående förmögenhetsskatt bliva förmögenheter upp till viss gräns — eiligt alternativ A 10 000 kronor — helt fria från förmögenhetsskatt, oavsett storbken av den inkomst som åtnjutes av den skattskyldige. Härtill kommer, att vid dmna beskattningsform ingen' som helst hänsyn k u n n a t tagas till den skattskyldigas familjeförhållanden eller levnadskostnaderna å den ort, där han är bosatt. Det ligger i sakens natur, att den avvägning efter skatteförmåga, som göres eiligt detta system, blir väsentligt mindre differentierad än exempelvis med n u v a n n d e skattesystem. Då sålunda enligt kommitténs mening icke obetydliga olägenheter vidlåda såväl alternativ C som alternativ A, ligger det nära till hands att stanna vid alternativ B, i vilket båda de nyssnämnda systemen kunna sägas ingå. Genom dmna kombination av systemen ha de med desamma förenade olägenheterna i vissn avseenden betydligt minskats och i intet fall skärpts. Förmögenhetsskattens be.opp blir alltjämt, ehuru i mindre grad än nu, beroende icke bloct av förmögenhetens utan även av inkomstens storlek. Enligt kommitténs uppfattning saknas ailedning a t t icke tillvarataga den särskilda skattekraft, som representeras av förmögenhet — större eller mindre — i förening med god inkomst, detta så myuket mindre som de skattebelopp, som därigenom skulle bortfalla, skulle få delvis tagas u t av relativt små inkomsttagare med medelstora och smärre förmögenheter. Med alternativ B få även de minsta förmögenheterna, om de äro förenade med någorlunda stora inkomster, bidraga till förmögenhetsbeskattningen, varigenom även nås den fördelen, att deklarationsskyldigheten kan göras mera effektiv och fullständigare statistik över förmögenheterna vinnas. För såväl de allra minsta förmögenheterna som något större sådana uppkommer vid tillämpning av alternativ B en skattelindring i förhållande till vad nu gäller genom förmögenhetsdelens sänkning från Veo till Vioo. En granskning av de exempel å de olika alternativens verkningar, till vilka kommittén haft tillgång och som delvis äro redovisade i detta betänkande, har överhuvud bibragt kommittén den uppfattningen, att alternativ B sett såsom helhet bättre än de övriga alternativen tager hänsyn till de omständigheter, som inverka å skatteförmågan. Det mycket svåra problemet om reduktionsregler i vissa fall vid förmögenhetsbeskattningen har enligt alternativ B fått en lösning, som i stort sett får anses mera tillfredsställande än enligt de båda övriga alternativen. I fråga om rörligheten hos skattesystemen torde alternativ B få tillerkännas ett visst företräde framför alternativ A, enär förmögenhetsskatten till viss del blir rörlig, utan att dock rörligheten såsom vid alternativ C kan befaras medföra några konsekvenser i avseende å systemets elasticitet. I taxeringstekniskt hänseende kan alternativ B icke anses vara alternativ A underlägset. Efter övervägande av de synpunkter, som kunna anläggas på de olika alternativen, har kommittén följaktligen funnit sig böra förorda, att beskattningen av fysiska personers inkomst och förmögenhet anordnas i enlighet med det system, som innefattas i det av kommittén uppgjorda alternativet B.» I de över kommitténs förslag avgivna remissyttrandena förordade det övervägande antalet myndigheter och sammanslutningar i likhet med kommittén alternativ B, varemot de övriga alternativen fingo enstaka förespråkare. Från flera håll uttalades visserligen att alternativ A vore det mest rationella. Mot detta alternativ framhölls dock bland annat, att med hänsyn till nödvändigheten av en effektiv skattekontroll skattskyldighet i en eller annan form borde föreskrivas även för de minsta förmögenheterna. Endast en myndighet, nämligen

383 riksräjtenskapsverket, förordade uttryckligen alternativ A, varvid framhölls, a t t detta alternativ vore den i tekniskt hänseende enklaste beskattningsformen. I detta sammanhang må nämnas, a t t olägenheterna ur skattekontrollsynpunkt av två fristående skatter jämväl berörts av kommittén, som därvid anförde följande: »I 1936 års departementspromemoria anfördes bland annat rörande ett system med fristående förmögenhetsbeskattning, att därest vid detta skattefrihet skall äga rum för förmögenheter upp till visst belopp, deklarationsplikt i avseende å förmögenheten knappast kan stadgas eller i varje fall svårligen göras effektiv, då skattskyldighet för densamma ej förefinnes. Det påpekades vidare, att det ur taxeringssynpunkt är av mycket stor betydelse, icke minst för kontroll å inkomsten, att fullständiga uppgifter även om smärre förmögenhetsbelopp inflyta i deklarationen. Även ur statistisk synpunkt är en fullständighet av vikt. Kommittén finner för sin del dessa synpunkter ha stor betydelse. Enligt kommitténs mening bör dock vid tillämpning av ett system med fristående förmögenhetsbeskattning även för förmögenheter understigande skattskyldighetsgränsen stadgas deklarationsplikt. Det finge ankomma å beskattningsmyndigheterna a t t tillse, a t t deklarationerna bleve fullständiga även på denna punkt.» I proposition nr 258 till 1938 års riksdag framlades förslag till omläggning av statsbeskattningen i huvudsaklig överensstämmelse med 1936 års skattekommittés förslag eller alltså på grundval av alternativ B. Riksdagen biföll detta förslag. Sedan år 1938 har någon annan ändring i hithörande bestämmelser ej skett än att år 1940 beslöts viss uppmjukning av reduktionsregeln vid den särskilda skatten å förmögenhet. Efter denna uppmjukning innebär reduktionsregeln, att, därest den skattepliktiga förmögenheten överstiger 25 gånger det taxerade beloppet, den beskattningsbara förmögenheten skall utgöra 25 gånger detta belopp samt att, om något taxerat belopp ej fastställts, den beskattningsbara förmögenheten skall utgöra 25 % av den skattepliktiga förmögenheten. I det av skattedirektören G. Sandström år 1941 avgivna betänkandet med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder (SOU 1941:5 och 6) föreslogs såsom ett led i den av Sandström föreslagna uppbördsreformen ett särskiljande av- inkomst- och förmögenhetsskatten, så att i stället erhölles en renodlad inkomstskatt och en renodlad förmögenhetsskatt, varvid den sistnämnda skulle inarbetas i den nuvarande särskilda skatten å förmögenhet. Såsom lämplig lösning vid en sådan omläggning anvisades det av 1936 års skattekommitté utarbetade alternativ A, dock med den ändringen, att skattepliktsgränsen sänktes från 10 000 till 1 000 kronor. Denna ändring var föranledd av önskvärdheten av a t t i deklarationerna skulle erhållas fullständiga uppgifter även rörande smärre förmögenhetsbelopp. Vid begagnande av alternativ A skulle emellertid viss minskning av skatteintäkterna inträda. Med hänsyn härtill redovisades i betänkandet även vissa av numera byråchefen G. W. Sjögren på grundval av skattetrycket vid 1940 års taxering utarbetade skalor för en ren inkomstskatt och en ren förmögenhetsskatt (SOU 1941: 6 s. 75—84). T remissyttrandena över Sandströms förslag behandlades ifrågavarande spörsmål endast av vissa myndigheter. Det bör i detta .sammanhang erinras om a t t Sandströms betänkande var synnerligen omfattande och innehöll ändringsförslag i åtskilliga hänseenden på taxerings- och uppbördsväsendets områden. Av den omständigheten, att ett flertal myndigheter icke direkt uttalat sig på denna punkt, bör därför ej dragas den slutsatsen, att de godtagit förslaget. Riksräkenskapsverket tillstyrkte förslaget under framhållande av att en fristående förmögenhetsskatt vore mest rationell. Tretton länsstyrelser uttalade sig rörande ifrågavarande spörsmål. I yttrandena från övriga tolv länsstyrelser sades däremot intet på denna punkt.

384 Flera länsstyrelser sade sig icke ha något att erinra mot det föreslagna särskiljandet av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen men framhöllo, a t t ett betydande merarbete skulle uppkomma vid taxeringen, då skattepliktsgränsen satts så lågt som till 1 000 kronor. Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg, att skattepliktsgränsen under alla förhållanden borde sättas till lägst 5 000 kronor. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatte för undvikande av en hel del bagatelltaxeringar och med hänsyn till det försämrade penningvärdet, att skattepliktsgränsen skulle bestämmas till minst 2 000 kronor. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund ansåg det ur taxeringssynpunkt vara skäligen betydelselöst, om förmögenheten särskildes eller ej. Skulle förmögenheten beskattas för sig, syntes det dock förbundet, a t t skattepliktsgränsen utan olägenhet kunde sättas något högre, exempelvis vid 3 000 eller 5 000 kronor. Sandströms förslag att sätta skattepliktsgränsen för förmögenhetsskatt till 1 000 kronor hade, såsom ovan nämnts, motiverats med a t t därigenom skulle erhållas fullständiga uppgifter i deklarationerna även rörande smärre förmögenhetsbelopp. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anförde härom följande: »Frånsett att ett sådant önskemål kan nås genom direkt föreskrift, a t t den skattskyldiges tillgångar och skulder vid årets slut skola liksom nu uppgivas på därför avsedd plats i deklarationen, måste det betecknas såsom synnerligen h å r t och även oklokt, att på föreslaget sätt beskatta en så blygsam tillgång som 1 000 kronor, vilken när som helst kan behöva tillgripas för bestridande av ordinära utgifter. Förmögenhetsbeskattningen bör icke drabba de s. k. småspararna u t a n stanna vid ett belopp, som man enligt gängse språkbruk kan beteckna som 'förmögenhet' hos en person i relativt blygsamma villkor. Därför och för att icke öka exemplen på den av utredningsmannen påtalade 'millimeterrättvisan' i skattelagstiftningen — torde man liksom tidigare kunna stanna vid 6 000 kronor såsom beskattningsbar minimiförmögenhet.» Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrkte förslaget om ett särskiljande av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen samt yttrade vidare : »Vid en fristående förmögenhetsbeskattning bör dock deklarationsplikt stadgas även för förmögenheter understigande skattskyldighetsgränsen. Ur taxeringssynp u n k t är det av mycket stor betydelse för kontroll å inkomsten, att deklarationen innehåller uppgifter å tillgångar och skulder, även då den behållna förmögenheten är låg.» I anslutning härtill ifrågasatte länsstyrelsen en höjning av skattepliktsgränsen till 10 000 kronor. Länsstyrelsen i Kronobergs län ansåg, att — sedan en särskild förmögenhetsskatt införts — bärande skäl saknades för kombinationen mellan inkomst- och förmögenhetsskatt samt a t t denna borde kunna upphävas enligt utredningsmannens förslag.

385 Bilaga

9.

P. M. rörande vissa verkningar av kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt av den form som den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten utgör. I den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten beskattas förmögenhet genom att Vioo av förmögenhetsbeloppet inräknas i det taxerade beloppet. Vid denna form av förmögenhetsbeskattning blir därför storleken av förmögenhetsskatten beroende av storleken av såväl förmögenhetsinnehavarens sammanlagda inkomst som hans förmögenhet. Nedanstående tablå avseende familj med ett barn, ortsgrupp III, visar för olika inkomstlägen (som valts genom successiv fördubbling av inkomstbeloppen) den skattesats, varmed det u n d e r s t a skiktet av en förmögenhet beskattas genom angivna form av förmögenhetsskatt (alltså exklusive den särskilda förmögenhetsskatten). Förutsättningen för beräkningen är den gängse, nämligen att i det taxerade beloppet hundradelen av förmögenheten är placerad överst. Inkomst kr.

Skattesats i °/oo av förmögenhet

2 500 5 000 10 000 20 000 40 000 80 000 160 000 320 000

0-64 1'28 1-78 3-28 39 8 5-38 6-12 6'88

Stegringen i skattesatsen till j ä m n t det dubbla mellan 2 500 och 5 000 kronors inkomst beror på gällande bankningsregler. Stegringen för högre inkomster beror däremot på progressionen i skatteskalan. Som synes är stegringen påtaglig redan för medelstora inkomster. En person med 20 000 kronors inkomst får för sin förmögenhet erlägga skatt efter en skattesats, som är drygt 2,6 gånger den som en person med 5 000 kronors inkomst får erlägga. Vid d e n n a jämförelse har den särskilda skatten på förmögenhet icke medräknats. En förmögenhetsskatt blir mer kännbar, då förräntningen är låg än då den är hög. Samma del måste nämligen avstås i skatt för varje tusen kronors förmögenhet oavsett avkastningens storlek. Detta framgår av nedanstående tablå, som visar skatten i procent av avkastningens storlek, varvid såsom ovan förmögenhetsdelen tankes placerad överst i det taxerade beloppet. Den vänstra delen av nedanstående tablå visar för en förräntning av 2 respektive 4 % den skattesats, r ä k n a d i procent av avkastningens storlek, varmed det lägsta förmögenhetsskiktet beskattas genom den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten tillsammans. Den särskilda skatten å förmögenhet ingår alltså icke. I den högra delen av tablån har skatten på avkastningen inräknats. Tablån, som har uppställts i anslutning till fil. lic. Gunnar Lindgrens utredning rörande marginalbeskattningen, avser familj med ett barn i ortsgrupp III och är baserad på antagandet att de allmänna avdragen (kommunalskatt, pensionsavgifter m. m.) sammanlagt uppgå till 10 % av den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. 25 — 1616 46

386 Inkomst kr.

2 500 5 000 10 000 20 00O 40 000 80 000 160 000 320 000

Skatt på förmögenhet i % av dess avkastning

Skatt på förmögenhot och dess avkastning i % av avkastningen

Förräntning

Förräntning

2 %

4%

2 %

4 %

3-2 6-4 8-9 16-4 19-9 26-9 30-6 344

1-6 3-2 44 8-2 9-9 13-4 15'3 17-2

8-9 17-8 24-8 45-8 55-6 75'2 85-8 96-2

7-3 J4-7 20-4 37-7 45-7 61-8 70-4 79-1

I tabell 1 har sammanräknats den inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskilda skatt å förmögenhet, som i olika inkomst- och förmögenhetslägen uttages för ökning av kapital och inkomst vid ett nysparande, vilket efter alternativt 2 och 4 % avkastning ger en ränteinkomst av 100 kronor. Tabellen visar exempelvis, att en person utan förmögenhet med en inkomst, som motsvarar ett beskattningsbart belopp av 10 000 kronor, i sammanlagd statsskatt för ett nysparande, som ger 100 kronors avkastning, får erlägga 33 kronor 25 öre, om förräntningen av nysparandet är 2 %, och 26 kronor 12 öre, om förrän tningen är 4 %. I förra fallet uppgår storleken av nysparandet till 5 000 kronor och i senare fallet till 2 500 kronor. Har samma person en förmögenhet av 200 000 kronor, blir skatten för angivna nysparande 56,75 respektive 38,8 7 % av avkastningen. För en person med en inkomst motsvarande ett beskattningsbart belopp av 300 000 kronor blir skatten respektive 96,25 och 75,6 2 %, om personen före »nysparandet» saknar förmögenhet eller har en förmögenhet understigande 20 000 kronor. Har samma inkomsttagare en förmögenhet på 200 000 kronor, blir skatten respektive 116,25 och 85,62 % av avkastningen. Anmärkning: I fråga om ökning av inkomst- och förmögenhetsskatt och värnskatt gäller den för 4 % avkastning genomförda räkningen även vid ett nysparande med 5 % avkastning, där avkastningen uppgår till 100 kronor. I det taxerade beloppet k o m m e r nämligen i båda fallen att tilläggas 20 kronor såsom 100-del av förmögenheten. Fallet 4 % ger visserligen i första hand ett tillägg av 25 kronor, men detta avrundas nedåt till j ä m n t tiotal, alltså 20 kronor. Ökningen i särskild förmögenhetsskatt blir däremot olika vid 4 och b % avkastning i sådana förmögenhetsområden (från och med 20 000 kronor), där denna skatt tillämpas.

Att vid nuvarande två former av förmögenhetsbeskattning hänsyn icke tages till förmögenhetens förräntning i annan mån än genom reduktionsregeln för den särskilda förmögenhetsskatten, medför vid låg förräntning, såsom framgår av tabell 1, att de sammanlagda skatterna för ett nysparande kunna överstiga avkastningen på nysparandet. Den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten leder till en betydande skattebelastning för nysparande vid högre inkomster,, även om förmögenhet saknas eller är av ringa betydelse. I tabell 2 belysas verkningarna av två fristående skatter, en för inkomst och en för förmögenhet, där inkomstskatteskalan utgöres av den av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten sammansatta skalan. Förmögenhetsskatteskalan utgöres av nuvarande skala för den särskilda förmögenhetsskatten med skattesatserna multiplicerade med 2,5. Den på detta sätt konstruerade förmögenhetsskatteskalan beräknas ge en intäkt ungefär lika stor som den som de nuvarande båda formerna av förmögenhetsskatt ge tillsammans (se nedan).

387 ibell 1, utvisande den sammanlagda inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskilda skatt å förmögenhet, som i olika inkomst- och förmögenhetslägen uttages för ökning ar kapital och inkomst rid ett nysparande av visst belopp, vilket efter 2 respektive 4 % avkastning ger en ränteinkomst av 100 kronor. (Se anmärkning i texten.) I beskattningsbart belopp ingående inkomstdel J kr.

F ö r m ö g e n h e t 0

20 000

2 %

4 %

5 000 10 000 15 000 20 000 25 000 50 000 100 000 200 000 300 000

21-35 3325 45-85 45 85 55-65 69-65 85-75 9625 96-25

16-77 26-35 26-12 38-25 3 6 0 2 50-85 3 6 0 2 50'85 43-72 60-65 5 4 7 2 74-65 67-37 9 0 7 5 75-62 101-25 75-62 101-2 5

kning i sår[ild skatt på rmögenh. 4

—

—

2 %

5-oo

30 000

4 %

2 %

19-2 7 26-35 28-62 38-25 3 8 5 2 50-85 38-52 50-85 46-22 60-65 57-2 2 74-65 69-87 90-7 5 78-12 101-25 78-12 101-25

2-50

5oo

i

k r o n o r

50 000

4%

2 %

100 000

4%

2 %

19-27 31-35 28-62 4 3 2 5 3852 5585 3 8 52 55-85 4 6 2 2 65-65 5 7 2 2 79-65 6 9 8 7 95-75 7 8 i 2 106-25 78-12 106-25

21-77 39-85 3 1 1 2 48-25 41-02 60-85 41'02 60-85 48-72 70-65 59-72 84-65 72-37 1 0 0 7 5 80-62 111-25 80-62 111-25

2 - 50

5-00

10-oo

1 Beskattningsbara beloppet utgöres av den i kolumnen angivna mögenheten. - Keduktionsregeln för särskild skatt å förmögenhet tillämpad. 3 när före nysparandet förmögenhet saknas. 4 inräknad i ovanstående skattesiffror.

15-00

inkomstdclen

4 %

200 000 4&

det 3

30-32 3887 46 02 46-02 53-72 64-72 77-37 85-62 85-62

13-72 21-37 29-47 29-47 35-77 44-7 7 55'12 6187 61-87

10-oo

—

2 %

27-02 2 38-85 3 3 6 2 56-75 4 3 5 2 65'85 43-52 65-85 5 1 2 2 75-65 62-22 89-65 74-87 105-7 5 83-12 116-25 83-12 116-25

Skatt på avkastningen av ny-

7-50

20oo

med

tillägg av Vioo av för-

Tabell 2, utvisande verkningarna i de i tabell 1 angivna fallen av två fristående skatter. (Se texten.)

2 %

4%

2 %

i %

2%

4%

2 %

4 %

2 %

4 %

2 %

4 %

Skatt på avkastningen av nysparandet

13-7 2 21-37 2947 29-47 35-7 7 44-7 7 55-i2 61-87 61-87

13-72 21-37 29-47 29-47 35-77 44-7 7 55-12 61-87 61-87

26-22 3387 41-97 41-97 48-27 57-27 67-62 74-37

19-97 27-62 35-72 35-72 42-02 51-02 61-37 68-12 6812

2622 33-87 41-97 41'97 48-2 7 57-27 67-62 74-37 74-37

19-97 27-62 35-72 35 - 72 42-02 51-02 61-37 68-12 6812

38-72 46-37 54-4 7 54-47 60-77 69-77 80-12 86-87 86-87

2622 3387 41-97 4197 48-27 57-27 67-62 74-37 74-37

51-22 58-87 66-97 66-97 7327 8227 92-62 99-37 99-37

3 2 4 7 •51-22 4 0 1 2 71-37 4 8 2 2 79-47 48-22 7 9 4 7 54-52 85-77 6 3 5 2 94-77 73-87 105-12 8 0 6 2 111-87 80-62 111-87

•32-47 46-37 54-4 7 54-47 60-7 7 69-77 80-12 86-87 86-87

13-72 21-37 29-47 29-47 35-77 44-77 55-13 61-87 61-87

12-50

6-25

25-oo

12-50

37-50

18-75

50oo

25-oo

F ö r m ö g e n h e t

Beskattningsbar inkomst kr.

5 000 10 000 15 000 20 000 25 000 50 000 100 000 200 000 300 000 suing i friståide förmögenits skatt 2

20 000

k r o n o r

50 000

100 000

200 000

74-37

12-50 Med tillämpning av rcduktionsrcgeln. • inräknad i ovanstående skattcsiffror.

30 000

i

Utan tillämpning av denna regel utgöra beloppen G3'72 respektive 38'72.

388 Vid jämförelse mellan tabellerna 1 och 2 finner man, att skatterna enligt tabell 2 genomgående äro lägre i de fall, då förmögenhet saknas eller understiger 20 000 kronor före »nysparandet». Uppgår förmögenheten för nysparandet till 200 000 kronor, ligga skatterna enligt tabell 2 däremot högre utom för de högsta i tabellen angivna inkomsterna. Av en jämförelse mellan de båda tabellerna finner man vidare, a t t extremt höga skatter på nysparande, d. v. s. skatter, som uppgå till samma storleksordning som avkastningen eller som överstiga denna, kunna uppträda vid två fristående skalor (tabell 2), om både inkomst och förmögenhet äro stora, men att det vid en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt (tabell 1) är tillräckligt, om inkomsten är hög. Tabell 3 visar vid olika inkomst- och förmögenhetskombinationer för en familj med två barn i ortsgrupp V storleken av den i den statliga inkomstoch förmögenhetsskatten samt värnskatten ingående skatten på förmögenhetsdelen, dels i kronor, dels i procent av den särskilda förmögenhetsskatten. En fristående förmögenhetsskatteskala, som ger ungefärligen samma intäkt som de nuvarande två skatteformerna tillsammans, kan konstrueras genom multiplikation av procenttalen i skalan för den särskilda förmögenhetsskatten med 2,5. Vid tillämpningen av den på detta sätt konstruerade förmögenhetsskatteskalan uppstår skatteskärpning för de kombinationer av inkomst och förmögenhet, där skatten på förmögenhetsdelen enligt tabell 3 är mindre än 150 %, och skattelindring, där motsvarande del är större än 150 % av den särskilda förmögenh e t s s k a t t e n 1 . Medan tabellerna 1 och 2 avse marginalskatten, avser tabell 3 skatten på hela den innehavda förmögenheten. Tabell 3. Förmögenhetsskatt ingående i den statliga inkomst- och förmögenhets skatten samt värnskatten i kronor och i procent ay den särskilda förmögenhetsskatten. Familjer med 2 barn, ortsgrupp Y. Förmögenhet 20 000

50 000

100 000

200 000

500 000

1 000 000

5 000 000

Sammanlagd inkomst

kr.

kr.

%*

kr.

%*

kr.

%*

kr.

%*

kr.

%*

kr.

3 000 4 000 5 000

13 12 13

32 32 32

80 80 80

64 64 73

43 40 46

128 143 200

57 49 53

486 566 646

98 97 96

1331 1463 1613

131 129 130

%*

10 000

20 000

3 212 110

4 751

50 000 100 000

234 268 306

585 670

467 537

292 336

183 211

2 337 122 2 687 141 3 063 160

4 705 107 5 375 122 6125 139

14 579 24 670

935 1075 1225

32 577

115 127 115

687 687

429 429

1375 1375

270 270

3 437 180 3 437 180

6 875 156 6 875 156

34 375 34 375

121 121

200 000

107 123

343 858 137 344 860 137 * ay densärskild a skat en på förmö<jenhet.

500 000 1 000 000

I det föregående har behandlats, huru skatten på förmögenhetsdelen genom den kombinerade skatten är beroende av inkomstens storlek, varvid inkomsten (i förekommande fall inkomsten före nysparandet) tankes placerad i botten av det taxerade beloppet. Närmast skall belysas, huru skatten på arbetsinkomst 1

För att markera detta ha vågräta streck inskjutits vid gränsen 150 % i tabellens kolumner för procenttal.

389 genom den kombinerade skatten är beroende av innehav av förmögenhet. Sistn ä m n d a sammanhang är i många fall mer relevant än det förut behandlade. För exempelvis en fastighetsägare kan nämligen förmögenheten ofta anses fast och inkomsten rörlig. I dylika fall tankes förmögenhetsdelen placerad i botten av det taxerade beloppet. I nedanstående uppställning har angivits skatten på en inkomstökning vid olika kombinationer av inkomst och förmögenhet, varvid n ä m n d a merinkomst tankes placerad överst i det taxerade beloppet. Av uppställningen framgår exempelvis, att en person med en inkomst av 12 000 kronor för en inkomstökning av 100 kronor får betala en skatt (marginalskatt) av 17 kronor 80 öre, om förmögenheten understiger cirka 90 tusen kronor, 19 kronor 60 öre, om förmögenheten ligger i intervallet 90 till 190 tusen kronor o. s. v. Tablån belyser således, huru förekomsten a v förmögenhet kan leda till en skärpt beskattning av en merinkomst genom att en hundradel av förmögenheten inräknas i det taxerade beloppet. Inkomst kr.

Förmögenhet tusental v»

Statlig inkomstskatt på en inkomstökning av 100 kr.

2 000

0— 190—

190 390

5'70 11-50

4 000

0— 9— 210—

9 210 510

11-so 13-70

8 000

0— 150— 350—

150 350 450

13-70 16-00 17-80

12 000

0— 90— 190— 390—

90 190 390 690

17-80 19-60 21-40 23-(>o

15 000

0— 120 120— 420 420— 1 400

21-40 23-60 29-50

25 000

0— 520 520— 1 500

29-50 35-8 0

50 000

0— 770 770— 1 800

42-10 44-80

100 000

0— 1 300 300— il 300

48-40 55 - io

5'7 j

(Uppställningen gäller en familj med ett barn i ortsgrupp III med allmänna avdrag uppgående till sammanlagt 10 %.) Då spärregeln för den särskilda skatten på förmögenhet är tillämplig, d. v. s. då förmögenheten överstiger 25 gånger det taxerade beloppet, kommer en inkomstökning a t t ge anledning till en ökning av den beskattningsbara förmögenheten och därmed till en stegring av den särskilda skatten på förmögenhet. För att en fullständig bild skall erhållas av hur innehav av förmögenhet verkar på beskattningen av en inkomstökning, bör därför en av inkomstökningen föranledd stegring av den särskilda skatten på förmögenhet adderas till de i ovanstående tablå angivna skattesatserna. Här har emellertid valts att separat be-

390 lysa spärregelns verkan vid en inkomstökning, vilket sker genom nedanstående tablå (räknad för en familj med ett barn i ortsgrupp III med allmänna avdrag uppgående till sammanlagt 10 %):

Taxerad inkomstl

3 000 6 000 9 000 12 000 15 000 30 000 60 0 0 0 300 000 1

Lägsta förmögenhet för tillämpning ay spärregeln

100 000 200 000 300 000 400 000 500 000 1 0 0 0 000 2 000 000 10 000 000

Statsskatt för en inkomstökning av 100 kronor, då spärregeln kommer till tillämpning Inkomstskatt

11-50 13-70 19-60 23-60 29-50 38-50 48 4 o 61-90

Särskild förmögenhetsskatt 6-80

9-oo 11-20 11-20 11-20 13-50 13-50 13-50

Summa

18-30 22-70 30-80 34so 40-70

52-oo 61-90 75-40

Taxerat belopp minus förmögenhetsdel.

Om alltså exempelvis en person med en inkomst motsvarande ett taxerat belopp (exklusive förmögenhetsdel) av 6 000 kronor och en förmögenhet av exempelvis 210 000 kronor ökar sin inkomst med 100 kronor genom en arbetsinsats, får han förutom en höjning i inkomstskatt av 13 kronor 70 öre vidkännas en höjning i särskild förmögenhetsskatt av 9 kronor. Verkan av spärregeln i detta hänseende är således icke oväsentlig. Stockholm i oktober 1946. Ove Lundberg.

391 Bilaga

10.

Frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet. Frågans b e h a n d l i n g vid 1 9 4 0 års riksdag. F r å g a n om införande av en engångsskatt å förmögenhet var föremål för övervägande vid 1940 års lagtima riksdag i samband med behandlingen av Kungl. Majrts proposition n i 185 med förslag till förordning om värnskatt för budgetåret 1940/41. Berörda förslag hade utarbetats på grundval av en av särskilda sakkunniga inom finansdepartementet verkställd utredning om avvägningen av den direkta statsbeskattningen för samma budgetår. Beträffande frågan, i vilken utsträckning merbeskattning borde uttagas i form av skärpt förmögenhetsbeskattning, yttrade de sakkunniga bland annat, att den omständigheten att den särskilda förmögenhetsskatten i de sakkunnigas förslag lämnats orubbad icke hade sin grund i någon uppfattning om att förmögenheten skulle vara mindre lämplig såsom underlag för en krisartad beskattning. De sakkunniga funno emellertid åtskilliga svårigheter vara förbundna med avvägningen av en värnskatt på förmögenhet, om denna — liksom fallet syntes bliva med värnskatten på inkomst — skulle behöva uttagas under flera år. Starka skäl talade däremot för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna syntes böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få karaktären av ett engångsoffer. Därav ansågs följa, a t t ett visst uppskov med utformningen av en värnskatt på förmögenhet finge tagas i övervägande. E t t avgörande skäl för sådant uppskov funne de sakkunniga vara, att det rimliga omfånget av en dylik förmögenhetsskatt icke för det dåvarande kunde bedömas, eftersom detta omfång måste röna inflytande av krisperiodens längd och de samlade krisutgifternas storlek. I ovannämnda proposition förklarade sig departementschefen kunna instämma i den motivering, som de sakkunniga lämnat för förslaget om ett uppskov med uttagande av värnskatt i form av en särskild skatt å förmögenhet. 1940 års bevillningsutskott yttrade i sitt i anledning av propositionen avgivna, av riksdagen godkända betänkande nr 24, a t t utskottet delade de sakkunnigas uppfattning att starka skäl talade för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna syntes böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få karaktären av ett engångsoffer. Då skatten i fråga borde uttagas vid en sådan tidpunkt och på ett sådant sätt, att olägenheterna av densamma för näringslivet och de enskilda medborgarna icke bleve alltför stora, ansåge sig utskottet böra förorda förslaget om uppskov med uttagande av särskild värnskatt å förmögenhet. Detta uttalande av utskottet var enhälligt. Lindahls promemoria. Till fullgörande av offentligt uppdrag att såsom sakkunnig inom finansdepartementet biträda med utarbetande av förslag till beredskapsåtgärder på det skattepolitiska området överlämnade professor Erik Lindahl den 5 december 1942 till chefen för finansdepartementet en promemoria angående förutsättningarna för och verkningarna av en engångsskatt å förmögenhet i Sverige (SOU 1942: 52). Då promemorian varit grundläggande för den under de senare åren förda diskussionen om engångsskatt på förmögenhet har ansetts lämpligt a t t här lämna en redogörelse för densammas innehåll. Till en början bör nämnas a t t Lindahl med promemorian endast avsett a t t lämna ett bidrag till belysningen av vissa principfrågor i samband med n ä m n d a skatt. Den grundläggande synpunkten hade därvid varit, att engångsskatten å ena sidan skulle vara tillräcklig för att möjliggöra en väsentlig minskning av den

392 under kriget starkt ökade statsskulden men å andra sidan vara av så moderat storleksordning, att taxerings- och transfereringsproblemens lösning ej medförde alltför stora svårigheter. Enligt Lindahls beräkningar skulle statsskulden, om kriget tänktes avslutat under år 1943 eller snart därefter, uppgå till omkring 10 miljarder. Om kriget fortsatte efter år 1943, grundade Lindahl sina beräkningar i fråga om engångsskatten på en statsskuld av omkring 13 miljarder. Beträffande engångsskattens storlek gjordes därvid alternativa antaganden. I det första fallet beräknades engångsskatten belöpa sig till 2 miljarder. I det senare fallet åter, d. v. s. om kriget tänktes få en längre varaktighet med en ökning av statsskulden till omkring 13 miljarder som följd, antogs skatten utgå med 50 % högre skattesatser och alltså inbringa omkring 3 miljarder. De viktigaste fördelarna med en reduktion av statsskulden sammanfattades av Lindahl sålunda: 1. Det finanspolitiska utrymmet ökades, varför det blev möjligt antingen att sänka de löpande skatterna eller att tillgodose behov som eljest m å s t försummas. 2. Förmögenhetsfördelningen blev något jämnare, eftersom den kollektiva förmögenheten ökades i förhållande till den privata, och såsom en följd därav kunde man i vissa fall även räkna med någon utjämnande effekt på inkomstfördelningen. Den minskning av den behållna inkomsten, som en engångsskatt å förmögenhet vållade förmögenhetsägarna, bleve emellertid vid en mera måttlig sådan skatt av relativt ringa omfattning, då det indragna kapitalet och dess avkastning förut varit h å r t belastade med löpande inkomst- och förmögenhetsskatter. 3. Sedan rubbningssvårigheterna övervunnits, kunde en mera stabil utveckling förväntas å kapitalmarknaden, varför behovet av statliga regleringsåtgärder minskades. Vilken betydelse de nu angivna fördelaktiga verkningarna av en minskning av statsskulden kunde få i ett konkret fall, berodde givetvis på utgångslägets beskaffenhet och skuldreduktionens storlek. Så länge det ej var fråga om en mycket kraftig reduktion av en nrvcket stor statsskuld, gällde enligt Lindahl i stort sett, att verkningarna voro av relativt ringa storleksordning. Vad angick en genom engångsskatt åstadkommen skuldreduktion ansåg Lindahl emellertid, att det ovan under p u n k t 1) angivna syftemålet — nämligen en sådan sanering av statsfinanserna, a t t den framtida finanspolitiken ej behövde drivas efter alltför restriktiva linjer — ganska väl kunde tillgodoses även av en mera moderat skatt, om statsskulden ej var för stor vid utgångsläget. Vid utformningen av engångsskatten å förmögenhet hade Lindahl a t t taga ställning bland annat till frågan, vilka som skulle erlägga skatten och efter vilka grunder skatten skulle fördelas på de skattskyldiga. Då dessa frågor komma att närmare belysas i samband med en redogörelse för de av Lindahl — i en bilaga till promemorian — uppdragna riktlinjerna för utformningen av engångsskatten, har här ansetts endast böra nämnas, a t t enligt Lindahl engångsskatten borde läggas på förmögenheten, därvid hänsyn ej skulle tagas till den skattskyldiges inkomst, och oavsett om förmögenheten uppkommit under kriget eller ej. Aktiebolag och ekonomiska föreningar skulle ej drabbas av engångsskatten. Svårigheten att på ett tillförlitligt sätt fastställa de skattskyldigas förmögenhetsförhållanden begränsade enligt Lindahl på ett avgörande sätt storleken av den engångsskatt, som skulle baseras på denna taxering. Lindahl anförde härom: »Ju större den skatt är som skall påläggas, desto större krav måste ställas på tillförlitligheten hos den taxering som ligger till grund för skatten. Brister, som möjligen kunna tålas så länge det är fråga om en liten skatt, kunna bli outhärdliga vid en stark ökning av skattetrycket. Endast om den planerade förmögenhetsskatten är av ringa storlek, kan den därför baseras på samma taxeringsmaterial, som ligger till grund för den årliga

393 förmögenhetsbeskattningen. Den omständigheten, att man vid upptagandet av den svenska »värnskatten» av år 1915 kunde nöja sig med den vanliga inkomstoeh förmögenhetstaxeringen, kan sålunda ej anföras som något skäl för a t t denna taxering även i nuvarande läge skulle utgöra en tillräckligt god grundval för en engångsskatt. Som förut anförts, var nämligen denna tidigare engångsskatt från nutida synpunkt så obetydlig (den gav ju blott cirka 80 miljoner kronor), att den ej ger mycken vägledning för lösningen av det nu föreliggande problemet. Även en moderat engångsskatt måste under nuvarande förhållanden bli av helt andra dimensioner. Som redan antytts kan även en skatt på 2 000 miljoner kronor sägas vara av moderat storleksordning för vårt vidkommande. I jämförelse med de årliga förmögenhetsskatterna är detta ett mycket stort belopp, eftersom den särskilda skatten å förmögenhet blott ger cirka 25 miljoner kronor och den del av inkomst- och förmögenhetsskatten, som faller på förmögenhetsdelen, säkerligen understiger 100 miljoner kronor. Om man reflekterade på att låta engångsskatten utgå efter samma grunder som den särskilda skatten å förmögenhet — vilket ju vore den bekvämaste metoden — skulle detta alltså innebära, a t t den för den senare skatten gällande tariffen skulle multipliceras med siffran 80. De brister, som för närvarande vidlåda den årliga förmögenhetsskatten, skulle alltså hos engångsskatten framträda i en 80 gånger förstorad skala. Det kan ej råda någon tvekan om att vår nuvarande förmögenhetstaxering ej tål en dylik belastning. Såsom framgår av den i bilaga 3 givna framställningen måste nämligen antagas, att väsentliga förmögenhetsbelopp för närvarande undgå taxering och att en större skatt, som grundats på denna taxering, därför kommer a t t leda till ett orättvist resultat. En mer effektiv förmögenhetstaxering kan därför sägas vara en nödvändig förutsättning för att en engångsskatt av h ä r n ä m n d storleksordning skall kunna genomföras. A t t härvid även annan förmögenhet än den som nu är beskattningsbar principiellt bör medtagas, följer av skattens engångsartade natur —.» Redan av hänsyn till vad nu närmast anförts ansåg Lindahl det tillrådligt, a t t man vid planeringen av en svensk engångsskatt tog sikte på en skatt av moderat storleksordning. Även om man lyckades åstadkomma en riktig förmögenhetstaxering och en lämplig avvägning av skattebördan för varje förmögenhetsägare vore engångsskattens problem ej löst. Nya svårigheter uppkomme, när det gällde att till staten överföra de förmögenhetsvärden, som skulle uttagas i skatt, och att sedan använda dem för avbetalning av statsskulden. I vissa främmande länder hade — för a t t mildra de med skattebetalningen förknippade rubbningsverkningarna — betalningen fördelats i rater över ett flertal år. Lindahl anförde härom: »Ett dylikt förfarande ligger nära till hands men, som ofta framhållits av skattens kritici, ändras skattens karaktär härigenom på ett avgörande sätt. Det blir ej längre fråga om en verklig engångsskatt på förmögenheten utan om en serie förmögenhetsskatter av ganska egendomligt slag. De avvika nämligen från reguljära årliga förmögenhetsskatter ej endast i det hänseendet, att deras varaktighet från början begränsats till en viss tidrymd, utan även i det hänseendet, a t t de ej rätta sig efter den skattskyldiges förmögenhetsställning vid de tidpunkter, då skatterna erläggas, utan alla äro fastställda i relation till ett visst tidigare förraögenhetsläge, från vilket den aktuella förmögenhetsställningen med tiden kommer a t t förete allt större avvikelser. På samma sätt som när den skattskyldige skaffar medel till en engångsskatt genom att upptaga ett lån som han sedan successivt amorterar, kan skattebördan i det här angivna fallet förlora all rimlig proportion till den skattskyldiges verkliga förmögenhetsförhållanden. De nu anförda olägenheterna av att skattebetalningen fördelas över en längre tidsperiod kunna knappast anses kompenserade därav, att den skattskyldige här-

394 igenom får möjlighet att helt eller delvis betala skatten med förmögenhetens avkastning eller andra inkomster och att på detta sätt ett n y t t sparande framstinuleras. Ty om detta syfte skall vara avgörande för skattens konstruktion, nås det bättre genom andra skatteformer. En årlig förmögenhetsskatt är i så fall bittre än en engångsskatt, en allmän inkomstskatt bättre än en förmögenhetsskatt samt slutligen konsumtionsskatter bättre än inkomstskatter, allt naturligtvis under förutsättning att de årliga skatteintäkterna fonderas av staten. I själva verket har engångsskatten å förmögenhet genom att fördelas övei ett flertal år blivit en slags ersättning för en årlig förmögenhetsskatt i en del länder, som förut ej haft en sådan skatt. Det följer av det ovan anförda, a t t det i dessa fall skulle ha varit mer rationellt att införa en årlig förmögenhetsskatt av den vanliga typen. Orsaken till a t t man infört förmögenhetsbeskattningen i engångsskattens form har nog i en del fall varit av politisk art: det har sannolikt Tarit lättare att få skatten antagen, n ä r den motiverats med ett visst nödläge och från början givits en begränsad varaktighet. Principiellt kan därför hävdas, att engångsskatten helst bör erläggas i omedelbart samband med taxeringen, innan den skattskyldiges förmögenhetsställning h u n n i t förändras på något avgörande sätt.» Enligt Lindahl blevo de rubbnings verkningar och komplikationer, som uppkommo i samband med engångsskattens inbetalning till staten, i hög grad beroende av skattens storlek. Lindahl anförde sammanfattningsvis härom: »Sålunda bli de föga framträdande vid en ringa engångsskatt, som i huvudsak kan antagas bli erlagd med inkomstmedel eller likvida förmögenhetstillgångar och därför endast i undantagsfall ger upphov till några förmögenhetsrealisationer. I detta fall spelar det därför ej heller någon större roll, om skatten fördelas på ett par tre år. — Då en engångsskatt av moderat storleksordning (d. v. s. för Sveriges vidkommande på omkring 2 000 miljoner kronor, innebärande en genomsnittlig utdebitering av ungefär 10 % av den taxerade förmögenheten) däremot måste utgå ur förmögenheten och i många fall ej täckas av likvida tillgångar, bli de härvid uppkommande rubbningsverkningarna och komplikationerna så betydande, att de måste mötas med särskilda anordningar. Sålunda synes det i detta fall vara önskvärt, att skatten erlägges i nära samband med taxeringen. Vidare måste ordnas med särskilda krediter för fastighetsägare och andra, som ej u t a n svårighet kunna realisera en del av sin förmögenhet. Dock torde det i detta fall ej visa sig nödvändigt för staten att som skattelikvid mottaga andra förmögenhetstillgångar än kontanter, statspapper och eventuellt vissa andra obligationer, förutsatt att en viss reglerande verksamhet utövas på kapitalmarknaden för att dämpa de av realisationerna framkallade värdefluktuationerna. — En mycket stor engångsskatt torde åter vara praktiskt genomförbar, endast om staten vill medgiva att som skattelikvid utnyttjas jämväl andra tillgångar än de nu nämnda, varför svårigheterna ökas i väsentlig grad. Vill man ej godtaga de senast angivna och mycket vittgående konsekvenserna av en relativt stor engångsskatt, får man alltså nöja sig med en skatt av mera moderat storleksordning. Då den förut givna behandlingen av taxeringsproblemet har u t m y n n a t i samma slutsats, föreligger härmed en dubbel motivering för begränsningen av omfattningen av en engångsskatt.» Vid behandling av frågan om engångsskattens verkningar från stats finansiell synpunkt kom Lindahl först in på huruvida engångsskatten möjliggjorde en mer expansiv inriktning av finanspolitiken och anförde härom: »Den förra frågan är ej lätt a t t besvara utan mera preciserade antaganden rörande den politiska utvecklingen överhuvud i Sverige. H ä r skall därför endast anmärkas, att statens skuldsättning för räntabla investeringar sannolikt kommer a t t fortgå tämligen oberoende av om statsskulden reduceras genom en engångsbeskattning eller icke. Vad åter angår statens skuldsättning för icke räntabla

395 syftemål, kan man givetvis tänka sig, a t t en något större återhållsamhet kommer att iakttagas, om en engångsskatt icke upptagits, än i det motsatta fallet. Men då en sådan skuldsättning principiellt endast får vara av temporär art, k u n n a eventuella variationer härvidlag knappast tillmätas någon större betydelse vid engångsskattens bedömande. Det synes ej heller vara nödvändigt a t t låta engångsskatten få något avgörande inflytande på statens politik i fråga om löpande utgifter (särskilt om hänsyn tages till vad nedan anföres angående storleken av statens årliga nettobehållning av engångsskatten). Jämför man det finanspolitiska alternativ, som innefattar en avbetalning av statsskulden genom engångsskatt, med det alternativ, som innebär att denna del av statsskulden får stå kvar, blir skillnaden i berörda avseende därför ej så stor. Förhållandet blir annorlunda, om engångsskatten i stället uppfattas som ett alternativ till en successiv amortering av statsskulden genom inkomstmedel från driftbudgeten under en begränsad följd av år. Då en dylik överbalansering, för att bli likvärdig med en engångsskatt på två eller tre miljarder, skulle uppgå till icke mindre än omkring 330 respektive 500 miljoner kronor per år under en sexårsperiod, måste underlåtenheten att upptaga en engångsskatt i detta fall antagas utöva en påtagligt restriktiv effekt på finanspolitiken.» Vad blir statens årliga nettovinst av statsskuldens reduktion genom engångsskatten? — Lindahl angav nettovinsten såsom skillnaden mellan den årliga räntebesparing, som uppkom genom statsskuldens nedgång, och den årliga skatteminskning, som blev en följd av att staten framgent gick miste om skatt på den indragna förmögenheten och dennas avkastning. Lindahl anförde härom: »Räknar man först med den lägre engångsskatten på omkring två miljarder, kan den kanske väntas minska statens årliga ränteutgifter med cirka 70 miljoner kronor. Härvid förutsattes, att de inlösta statspapperen i genomsnitt förräntas med 3V2 % av inlösningsvärdet. — När det sedan gäller att beräkna, huru mycket underlaget för de löpande inkomst- och förmögenhetsskatterna reduceras genom engångsskattens upptagande, torde man i stort sett kunna utgå ifrån att den skattepliktiga förmögenheten minskas med engångsskattens belopp och den skattepliktiga inkomsten med räntan å samma belopp, beräknad efter samma procentsats som gällt för de inlösta statsobligationerna, d. v. s. 3V2 %. Om av nu anförda skäl den förmögenhet, som indrages genom engångsskatten, antages förut ha varit förräntad efter samma procentsats som de inlösta statsobligationorim,, och om såväl förmögenheten som dennas avkastning förutsattes ha varit skattepliktig och deklarerad i vederbörlig ordning, kunna de årliga statsoch kommunalskatter, som enligt nu gällande bestämmelser skulle ha bestritts med förmögenhetsinkomsten, i runt tal anslås till 60 % av densamma. Då dessa skatter skulle försvinna med förmögenhetens indragning, följer härav a t t endast cirka 40 % av de n ä m n d a 70 miljonerna, d. v. s. 28 miljoner kronor, skulle kvarstå som det allmännas årliga nettobehållning av engångsskatten. Om man förutsätter, att staten på ett eller annat sätt får gottgöra kommunerna för minskningen av deras skatteunderlag, kommer den förbättring av de löpande statsfinanserna, som åstadkommes av engångsskatten, alltså att begränsas till sagda belopp, vilket ej betyder mycket vid en årlig skattebudget på omkring 2 000 miljoner kronor. "Vid en skärpt engångsbeskattning på omkring tre miljarder blir den årliga räntobesparingen enligt samma beräkningsgrunder omkring 105 miljoner kronor, den årliga minskningen av andra skatteintäkter cirka 63 miljoner kronor och den årliga nettobehållningen för det allmänna alltså cirka 42 miljoner kronor. Engångsskattens betydelse för statens inkomstställning ökas alltså men dock ej så mycket att skatten, betraktad som isolerad företeelse, spelar någon avgörande roll. De ovan anförda kalkylerna ha baserats på det antagandet a t t de nuvarande

396 höga skatterna på inkomst och förmögenhet komma a t t bli bestående också i framtiden.» Av det anförda drog Lindahl den slutsatsen, a t t en engångsskatt av den relativt moderata storleksordning, varmed här räknats, knappast kunde väntas medföra någon mera väsentlig förbättring av svenska statens inkomstställning. Detta berodde bland a n n a t på a t t avkastningen av den förmögenhet, som skulle bli föremål för indragning, redan förut till mer än hälften uppbures av det allmänna i form av årliga skatter. Om verkningarna av engångsskatten ses från skattdragarnas synpunkt var enligt Lindahl den inkomstutjämnande effekten av en moderat engångsskatt på det hela taget ganska obetydlig. Med avseende på förmögenhetsfördelningen blev engångsskattens effekt däremot av helt andra dimensioner, då de privata förmögenheterna måste reduceras med engångsskattens hela belopp. Den relativt stora kapitalreduktionen kunde medföra avsevärda svårigheter för den skattskyldige. Dessa svårigheter växlade emellertid från fall till fall beroende på hur den skattskyldige hade sin förmögenhet placerad. I anslutning härtill anfördes bland annat följande: »En annan olägenhet, som engångsskatten har från skattdragarnas synpunkt och som också berörts i det föregående, ligger däri att skatten sannolikt kommer att träffa sådana förmögenhetsägare hårdast, som varit förlorande part under den rådande krigskonjunkturen. För obligationsinnehavare, innehavare av bankfordringar och andra s. k. passiva kapitalister, vilka fått sin reala förmögenhetsställning försämrad genom den pågående prisstegringen, kan nämligen förmögenhetstaxeringen förutsättas bli avsevärt mera effektiv än för flertalet aktieägare (när aktierna ej äro börsnoterade) och innehavare av reala kapitaltillgångar, för vilka penningvärdets försämring ofta medfört vinster. Dock är a t t märka, att den grupp av förmögenhetsägare, som nu åsyftas, i mindre grad än ägare av realkapital träffas av engångsskattens depressiva verkningar och ej heller i samma utsträckning som dessa nödgas belåna sina tillgångar för a t t kunna erlägga engångsskatten.» En fråga, som Lindahl även upptog till diskussion, gällde engångsskattens inverkan på det totala sparandet i samhället. Lindahl anförde härom: »Svaret på denna fråga blir givetvis i hög grad beroende av sättet för skattens upptagande och av då rådande ekonomiska förhållanden. Mera generellt torde emellertid kunna påstås, a t t sparandet påverkas i olika riktningar, men att nettoeffekten i regel torde bli någon ökning. Det är av intresse att jämföra engångsskattens nu angivna verkningar med det resultat som skulle ernås i fråga om sparandet, om man ersatte denna skatt med en relativt hög inkomstbeskattning under en följd av år. I detta senare fall tvingas flertalet skattdragare att inskränka sin löpande konsumtion, och om de härigenom frigjorda medlen användas till statsskuldens amortering, kan ett kollektivt tvångssparande sägas föreligga. Detta möjliggör en förbättring av statens förmögenhetsställning utan att en motsvarande försämring inträder för skattdragarnas vidkommande. Följden blir alltså en ökning av den samhälleliga kapitalbildningen, som direkt eller via bankerna finansieras genom de likvider som erhållits av staten för de inlösta statsskuldbevisen. Dessa likvider bidraga för övrigt att lätta läget på penning- och kapitalmarknaden och underlätta härigenom bibehållandet av relativt låga räntor. I så måtto kan en dylik successiv amortering av statsskulden sägas ställa sig fördelaktigare från kapitalbildningssynpunkt än en engångsreduktion finansierad genom förmögenhetsindragning. Det bör dock tilläggas, a t t en relativt hög inkomstbeskattning kan utöva ett ofördelaktigt inflytande på den produktiva verksamheten och a t t den också ogynnsamt påverkar det frivilliga sparandet, vilka verkningar i stort sett torde kunna undvikas vid en rationellt ordnad engångsskatt på förmögenhet, Betydelsen av det företräde, som

397 i dessa senare hänseenden kan tillerkännas engångsskatten, får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet. I fråga om engångsskattens allmänna inverkan på kapitalmarknaden bör vidare framhållas, att den utövar en tryckande effekt särskilt på aktievärdena men i viss m å n även på fastighetsvärdena och andra värden av reala kapitaltillgångar. D e n n a effekt är givetvis av konjunkturdämpande karaktär. Då engångsskatten — samtidigt kan tänkas medföra en ökning av sparandet, förhöjes därigenom skattens inverkan på konjunkturerna i samma riktning. P å grund härav m å s t e skattens betydelse för den ekonomiska utvecklingen bedömas mycket olika, om skatten införes under en nedåtgående eller en uppåtgående konjunktur. I förra fallet förstärker skatten konjunkturnedgången, i senare fallet verkar den däremot i konjunkturstabiliserande riktning. M a n kan härav draga den viktiga slutsatsen, att en engångsskatt, som införes en k o r t tid efter krigets slut, då prisnivån är fallande och företagarverksamheteii osäker, kan försvåra en konjunkturstabiliserande politik, under det att skattens införande under en krigskonjunktur med stigande prisnivå kan underlätta en dylik politik.» Slutligen lämnade Lindahl — i en bilaga till promemorian — även en kort redogörelse för de antaganden rörande utformningen av en svensk engångsskatt på förmögenhet, som gjorts i promemorian. E n grundläggande synpunkt hade därvid såsom förut nämnts varit, att engångsskatten å ena sidan skulle vara tillräcklig för att möjliggöra en väsentlig minskning av statsskulden men å andra sidan vara av så moderat storleksordning, att taxerings- och transfereringsproblemens lösning ej medförde alltför stora svårigheter. Vidare hade förutsatts, att skatten skulle utgå i relation till förmögenhetsläget vid slutet av år 1943. Resonemanget kunde emellertid i huvudsak tillämpas även på en skatt, som hänförde sig till en senare tidpunkt, om beräkningarna rörande skattens avkastning modifierades i erforderlig grad. Enligt nämnda redogörelse torde inkomst- och förmögenhetsskatteförordningens bestämmelser angående skyldigheten att erlägga skatt för förmögenhet i huvudsak kunna tillämpas även på engångsskatten. Om i överensstämmelse därmed aktiebolag och ekonomiska föreningar befriades från skatten, borde dock förutsättas, att aktiernas och föreningsandelarnas uppgivna förmögenhetsvärden, i de fall då börsnotering icke förelåg, kontrollerades mera effektivt än nu vore fallet. Vid denna kontroll ansågs en genomgång och värdering av de juridiska personernas tillgångar vara nödvändig. Även vid bestämmandet av skattepliktens omfattning borde de i inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen angivna reglerna i huvudsak k u n n a tillämpas. Dock ifrågasattes vissa avvikelser. Sålunda syntes det principiellt motiverat att beträffande försäkringar överstigande visst minimibelopp inräkna återköpsvärdet eller det matematiska värdet av kapital- och ränteförsäkringar j ä m t e visst slagav brandförsäkringar (»allframtidsförsäkring») i den förmögenhet, som skulle taxeras till engångsskatt. Vidare torde den skattefrihet, som vid den årliga förmögenhetsbeskattningen gällde för »konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar», böra undergå en viss modifiering vid en engångsskatt å förmögenhet. Den nu gällande skattefriheten för »möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga bruk,» borde dock i huvudsak bibehållas. Slutligen ansåg Lindahl en viss inskränkning av skatteplikten vara befogad i fråga om förmögenhet, som den skattskyldige avsatt för sin framtida försörjning. Förmögenhetstillgångarna borde principiellt upptagas till det värde, som de kunde förväntas betinga vid försäljning. Den skattefria gränsen hade av Lindahl satts till 20 000 kronor eller samma gräns som vid den särskilda skatten å förmögenhet. Såsom ett viktigt skäl för en

398 ej alltför låg gräns framhölls, att den stora massan av smärre förmögenhetsägare i vårt land utgjordes av självägande bönder, vilka levde i små omständigheter och mycket kännbart skulle träffas av en förmögenhetsreduktion, som i flertalet fall finge formen av ökad inteckning i deras fastigheter. Det vore särskilt av praktiska skäl önskvärt, a t t denna kategori av förmögenhetsägare i största möjliga utsträckning befriades från engångsskatten. Vad angick konstruktionen av själva skatteskalan, kunde man nöja sig med en ganska moderat progression. Såsom skäl härför anfördes att de större förmögenheterna redan förut vore mycket hårt belastade genom den årliga beskattningen. Detta gällde särskilt de övre förmögenhetsdelarna, som genom engångsskatten skulle indragas till staten. Den finansiella nettovinsten av indragningen skulle därför vid nuvarande skattesatser bli relativt liten. E t t a n n a t skäl var att rubbningsverkningarna ökade ju större kvotdel skatten utgjorde av den skattepliktiga förmögenheten. Skatten borde ej heller alltför tydligt inbjuda till en uppdelning av förmögenheterna på blivande arvingar. Om man utginge ifrån att skatten i genomsnitt borde uppgå till 10 % av den beskattningsbara förmögenheten, syntes latituden för skatteskalan ej böra göras större än att den maximala skattesatsen understege 15 (alternativ I) eller kanske 13 % (alternativ II). Då även en proportionell 10 %-'\g skatt på de förmögenhetsdelar, som låge över 20 000 kronor, medförde en viss progressivitet i skatteskalan, framstode även detta alternativ (alternativ III) som en möjlig lösning av frågan. För att undersöka hur dylika skatteskalor skulle gestalta sig, om de vid den särskilda skatten på förmögenhet använda förmögenhetsintervallerna lades till grund för progressionen, lät Lindahl för de två förstnämnda alternativen upprätta följande sammanställning, i vilken till jämförelse medtagits även den för den särskilda skatten å förmögenhet gällande tariffen:

Förmögenhetsbclopp mellan (1 000 kronor)

Särskild skatt å förmögenhet i °/oo

0 - 20 2 0 - 40 4 0 - 80 80— 150 150- 300 300—1000 1000—

Engångsskatt å förmögenhet i % Alt. I

Alt. I I

6-25

8 9 10 11 12 13

1 2 o

4 5 6

8-oo 9'75 11-50 13-2 5

15-oo

Med ledning av denna tabell kunde man räkna ut engångsskattens storlek i konkreta fall: Alt. I I I

Alt. I I

Alt. I Förmögenhet i kronor

40 000 80 000 150 000 300 000 1 000 000 2 000 000 10 000 000

kronor

%

kronor

%

kronor

%

1250 4 450 11275 28 525 121 275 271 275 1 471275

3-1 5-6 7'5 9-6 12-1 13-6 14-7

1600 5 200 12 200 28 700 112 700 242 700 1 282 700

4-o

2 000 6 000 13 000 28 000 98 000 198 000 998 000

5Vo T7-5 8-7 9)3 9)-8 SV 9 lC)-o

6-5 8-1 96 11-3 12-1 12-8

399 De såsom alternativ I och II uppförda skatteskalorna hade därvid kalkylerats på ett sådant sätt, att det totala skattebeloppet i båda fallen kornme a t t motsvara ungefär 10 % av hela beloppet beskattningsbar förmögenhet. Vidare ifrågasattes skattelättnader på vissa håll kompenserade av ökad belastning på andra. Sålunda borde gifta personer betala mindre skatt för sin sammanlagda förmögenhet än en ogift person med samma förmögenhet. Hänsyn till barnantalet borde även tagas. I samband med förevarande redogörelse ifrågasattes, huruvida icke en engångsskatt på förmögenhet borde kompletteras med en liknande skatt på högre inkomster för fysiska personer m. fl., varvid vissa synpunkter på en sådan skatt anlades. Det har förut framhållits att även en relativt moderat engångsbeskattning förutsätter en tillförlitlig förmögenhetstaxering. Vid en jämförelse mellan bland a n n a t det taxerade förmögenhetsvärdet och det taxerade fastighetsvärdet framginge, att förmögenhetstaxeringen generellt sett blivit alltför låg. Samtidigt gjordes vissa påpekanden syftande till en effektivisering av taxeringsförfarand & et. F r å g a n s senare behandling i r i k s d a g e n . Frågan om införande av en engångsskatt på förmögenhet har sedermera i anledning av motionsvis framställda yrkanden varit under behandling i riksdagen vid flera tillfällen. Sålunda yrkades i en vid 1944 års riksdag väckt motion'uttagande av en extra förmögenhetsskatt av genomsnittligt 10 % av förmögenheter å minst 20 000 kronor. På hemställan av samma års bevillningsutskott i & dess av riksdagen godkända betänkande nr 34 avslogs motionen av riksdagen. Utskottet yttrade emellertid i n ä m n d a betänkande bland annat, a t t de synpunkter, som vid 1940 års riksdag lagts på förevarande fråga, i det väsentliga fortfarande ägde giltighet. Visserligen hade ett förändrat läge såtillvida inträtt, a t t de av kriget förorsakade statsutgifterna stigit till en oväntad höjd och därigenom framtvingat påläggande av en skattebörda av både direkt och indirekt natur, som vid krigets början knappast hade förutsetts. Den omständigheten, a t t andra skatteformer så hårt anlitats, syntes emellertid utskottet icke utgöra ett tillräckligt motiv för att fritaga förmögenheterna från att till fullo bära sin som skälig ansedda anpart av do okade bördor kristiden pålade. För bedömandet av ifrågavarande beskattningsspörsmål fann utskottet en ytterligare utredning erforderlig. Utskottet framhöll vidare, att det vid denna utredning uppenbarligen icke vore uteslutet att även andra former vid förmögenheternas tillskott än ett engångsoffer komme till omprövning. I en vid 1945 års riksdag väckt motion yrkades, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande av proposition angående uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. 1945 års bevillningsutskott framhöll i sitt över motionen avgivna betänkande nr 55 bland annat, a t t denna fråga i anledning av väckta motioner flera gånger behandlats av riksdagen, varvid ett ställningstagande till densamma uppskjutits. Det skäl, som vid 1940 års riksdag närmast åberopats till förmån för ett uppskov med frågans avgörande, nämligen att omfånget av den ifrågavarande förmögenhetsskatten icke kunde bedömas, hade därvid tillmätts väsentlig betydelse, ^ a n slutning härtill anförde utskottet följande: »Såsom förhållandena utvecklat sig, är emellertid läget numera ett helt annat. Sedan krigstillståndet i Europa upphört, torde enligt utskottets mening förutsättningar för ett ställningstagande till frågan om införande av en speciell förmögenhetsbeskattning av förevarande slag få anses vara för handen. Utskottet finner fördenskull, att en slutlig omprövning av frågan nu bör ske. För egen del ansluter sig utskottet till den principiella uppfattning, som i ifrågavarande hänse-

400 ende kommit till uttryck vid 1940 års lagtima riksdag, och anser sålunda, att förmögenheterna i en eller annan form böra lämna sina särskilda bidrag till -täckning av krisperiodens utgifter. För frågans närmare bedömande torde emellertid, såsom 1944 års bevillningsutskott jämväl uttalat, en ytterligare utredning vara erforderlig. Vid denna utredning bör beaktas vad 1944 års bevillningsutskott i sitt ovannämnda, av riksdagen godkända betänkande anfört. Enligt utskottets mening bör Kungl. Maj:t snarast möjligt föranstalta om en sådan utredning. Såsom framgår av vad ovan nämnts fann 1944 års bevillningsutskott icke uteslutet, att vid utredningen även andra former för förmögenheternas tillskot: än ett engångsoffer kunde komma under omprövning. Utskottet finner för egen del det vara angeläget, a t t en sådan omprövning sker. Givetvis anser sig utskottet icke kunna y t t r a sig närmare angående den form av skatt på fömögenhet som bör väljas. Av de beskattningsformer, som kunna tagas under närmare övervägande vid den av utskottet nu föreslagna utredningen, vill utskottet emellertid såsom exempel n ä m n a en utbyggnad av arvsskatten och av den särskilda skatten å förmögenhet. Utredningen bör enligt utskottets mening äga rum så skyndsamt, a t t ifrågavarande spörsmål kan upptagas till bedömande samtidigt med efterkrigsplaneringskommissionens väntade förslag rörande samtliga aktuella finansproblem eller i varje fall till nästkommande års riksdag.» Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, a t t riksdagen måtte med anledning av motionen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt föranstalta om en utredning om de former, under vilka förmögenheterna böra bidraga till täckning av under krisperioden uppkomna utgifter. Reservation anfördes av herr Elon Andersson m. fl., vilka ansågo, att motionen icke borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Såsom skäl härför gjordes gällande att Lindahls omförmälda utredning och den diskussion i frågan, som i anledning därav förekommit, gåve vid handen, att en engångsskatt å förmögenhet, som i motionen ifrågasatts, icke lämpligen läte sig genomföra. Reservanterna ansågo, att utskottets yttrande bort h a följande lydelse: »Bortsett från de skattetekniska svårigheterna har även skattens statsfinansiella betydelse visat sig bliva relativt ringa i förhållande till de olägenheter, som skulle bliva förbundna med dess införande. Särskilt för näringslivet, som nu behöver tillvarataga och utnyttja alla sina resurser för att möta de påfrestningar, som det osäkra framtidsläget kan komma att vålla, skulle en engångsskatt kunna få mycket menliga följder. Även den ovisshet, som består så länge möjligheten av en engångsskatt hålles öppen, kan icke minst i nuvarande läge befaras bli till skada. Frågan om en engångsbeskattning av förmögenhet synes därför kunna avföras från dagordningen och utskottet anser sig följaktligen böra avstyrka bifall till den väckta motionen. Huruvida förmögenheterna skäligen böra på annat sätt än som här ifrågasatts tagas i anspråk för täckning av kristidens utgifter anser sig utskottet i detta sammanhang ej böra uttala sig om. E t t aktualiserande av spörsmålet därom måste enligt utskottets förmenande vara grundat på trängande statsfinansiella skäl. Därest frågor av sådan innebörd komma att upptagas till prövning får icke heller bortses ifrån att den ökning av skattebördan, som de av kriget föranledda statsutgifterna vållat, h å r t drabbat jämväl ägare av förmögenhet, och det kan starkt ifrågasättas om icke förmögenheterna därigenom fått till fullo bära sin skäliga anpart av de bördor, som kristiden pålagt. Enligt utskottets mening har i detta avseende inträffat en ovedersäglig förändring av läget sedan frågan om en engångsbeskattning av förmögenhet först restes vid 1940 års riksdag.» Riksdagen beslöt skrivelse i enlighet med utskottsmajoritetens hemställan.

401 Bilaga

11.

Översikt av bestämmelserna rörande beskattningen till staten av arv och gåva i vissa främmande länder. Danmark.

A.

Arvsskatten.

I Danmark utgår arvsskatt enligt lagen den 10 april 1922 om »Afgift af Arv og Gave» med senare ändringar och tillägg. Arvsskatten, som är en arvslottsskatt, uttages efter progressiva skiktskalor. De skattskyldiga indelas i fyra klasser, beroende på närmare eller fjärmare släktskap till arvlåtaren. Om kvarlåtenskapens värde ej överstiger 500 kronor, uttages ej någon skatt, Befrielse inträder vidare för arvlåtarens efterlevande make samt för barn, om värdet av den arvfallna delen av kvarlåtenskapen ej överstiger 2 000 kronor. Personer, som under de sista fem åren före dödsfallet varit bosatta hos arvlåtaren eller varit ekonomiskt beroende av honom, åtnjuta skattebefrielse för arvslott, vars värde ej uppgår till 2 000kronor. För samlingar av nationellt, historiskt, konstnärligt eller vetenskapligt värde äger finansministeriet bevilja skattefrihet, För arv som tillfaller staten, kommuner, kyrkor, föreningar, bolag och stiftelser — dock ej familjestiftelser — erlägges skatt med 15 % utan hänsyn till lottens storlek. Finansministeriet äger nedsätta arvsskatten till 6 % beträffande arv, som tillfaller offentliga institutioner, föreningar, bolag och stiftelser med allmänt välgörande eller annat allmännyttigt ändamål. I övrigt beräknas skatten enligt följande tariff. Klass A. För arvslott, som tillkommer efterlevande make, bröstarvingar och adoptivbarn, uttages ej skatt, därest lottens värde ej överstiger 2 000 kronor. När värdet å lotten överstiger 2 000 men ej 5 000 kronor, utgår skatt med 10 kronor för 2 000 kronor och en procent av resten samt stiger därefter och utgör, när lottens värde överstiger 1 000 000 kronor, 93 140 kronor lör 1 000 000 kronor och 13 % av resten. Klass B. För arvslott, som tillkommer föräldrar, syskon och de avkomlingar av dessa, som icke hänföras till klassen A, utgår skatten, när värdet å lotten ej överstiger 1 000 kronor, efter en procentsats av 4 %. När värdet å lotten överstiger 1 000 men ej 2 000 kronor, utgår skatten med 40 kronor för 1 000 kronor och 5 % av resten, samt stiger därefter och utgör, när lottens värde överstiger 1 000 000 kronor, 143 120 kronor för 1 000 000 kronor och 18 % av resten. Klass C K'or arvslott, som tillkommer far- eller morföräldrar, föräldrars syskon eller de av deras avkomlingar, vilka ej räknas till klasserna A och B, utgår skatten, när värdet å lotten ej överstiger 1 000 kronor, med 8 %. När värdet å lotten överstiger 1 000 men ej 2 000 kronor, uttages skatt med 80 kronor för 1 000 kronor och 9 % av resten samt stiger därefter och utgör, när lottens värde överstiger 1 000 000 kronor, 201 620 kronor för 1 000 000 kronor och 24 % av resten. Klass D. För arvslott, som tillkommer annan än ovan under klasserna A—C sagts, utgår skatten, när värdet å lotten ej överstiger 1 000 kronor, med 12 %. När värdet å lotten överstiger 1 000 men ej 2 000 kronor, uttages skatt med 120 kronor för 1 000 kronor och 13 % av resten, samt stiger därefter och utgör, när lottens värde överstiger 1 000 000 kronor, 274 320 kronor för 1 000 000 kronor och 32 % av resten. Genom lag den 16 maj 1933 föreskrevs — för att finansiera vissa krisbekämpande åtgärder — en »midlertidig Afgift af Arv». Denna lag, som sedermera fått förlängd giltighetstid och alltjämt äger tillämplighet, innebär en förhöjning med 536 — 1616 46

402 50 % av ovan omförmälda, under arvsklasserna B—D angivna skattebelopp samt av skatten på »Legater», d. v. s. testamenterad egendom. Arvtagare, hänförlig till arvsklassen A, drabbas alltså ej av skattehöjningen.

B.

Gåvoskatten.

Förenämnda lag den 10 april 1922 införde såsom ett komplement till arvsskatten en helt ny skatteform, »Gaveafgiften». Objekt för skatten är gåva, som av givaren med full äganderätt överlämnats till med honom sammanboende make, till hans barn och till hans föräldrar samt far- och morföräldrar. Gåvoskatten erlägges på en gång för samtliga gåvor under kalenderåret och utgår efter enahanda skattesatser och grunder som arvsskatten, d. v. s. skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvotagare lägges till grund vid skattens beräkning. Från värdet av samtliga under året erhållna gåvor är medgivet ett skattefritt avdrag av 2 000 kronor. Om det skattepliktiga beloppet (d. v. s. vad som överstiger n ä m n d a avdrag) ej uppgår till mer än 2 000 kronor, skall gåvotagaren, om han är hänförlig till arvsklassen A, i stället betala skatt med 0,5 % av det skattepliktiga beloppet. Skattefrihet åtnjutes för i givarens hem lämnat understöd åt bröstarvingar, föräldrar samt far- och morföräldrar. Likaledes äro från skatteplikt undantagna gåvor av möbler och andra inre lösören, som lämnas bröstarvinge till personligt bruk, under förutsättning att värdet av gåvor av nu n ä m n t slag, lämnade under ett och samma år, ej överstiger 5 000 kronor. I motsatt fall är det överskjutande beloppet skattepliktigt. Kullor: C. Ulrich Mortenseu: Vore skatter (1945), Lov om Afgift af Arv og Gave (nytryck 1943) jämte senare ändringar och tillägg.

Finland. Gällande bestämmelser om arvs- och gåvobeskattningen i Finland återfinnas i en lag av den 12 juli 1940 om skatt på arv och gåva. Enligt denna förordning uppbäres sådan skatt ej för danaarv, ej heller för sådan egendom, som enligt förenings stadgar, sedan dess verksamhet upphört, övergått till annan eller som genom testamente eller såsom gåva tillfallit staten eller statsinrättning, landskap, kommun, sammanslutning av kommuner, församling eller annat religiöst samfund samt barmhärtighets- eller undervisningsanstalt. Detta gäller även egendom, som givits åt ideell förening eller annan sammanslutning, inrättning eller stiftelse, vilken, utan avsikt att genom sin verksamhet bereda ekonomiska fördelar åt de i dem delaktiga, verkar i vetenskapligt eller konstnärligt syfte eiler har till ändamål a t t främja folkupplysningen, landets försvar eller det inhemska näringslivet eller ock har annat allmännyttigt syftemål.

A.

Arvsskatten.

Arvsskatten i Finland är en arvslottsskatt, som fastställes huvudsakligen med ledning av bouppteckningen över arvlåtarens kvarlåtenskap. Om laga skifte r e d a n ägt rum, skall skiftesinstrumentet jämte bouppteckningen läggas till grund vid skattens fastställande. De skattskyldiga indelas allt efter släktskapsförhållandet till den avlidne i fyra klasser. Från andel, vars värde ej överstiger 100 000 mark, skall före fastställandet av skatten avdragas: 1) för barn under 16 år och barn, som till följd av andligt eller kroppsligt lyte är oförmöget till förvärvsarbete, 60 000 mark; 2) för barn, som fyllt 16 men ej 21 år, ävensom för make 40 000 mark; s a m t

403 3) för den, som minst de senaste tio åren intill arvlåtarens död varit i dennes tjänst och dragit försorg om honom, 20 000 mark. I kvarlåtenskapen ingående möbler, husgeråd, kläder och dylikt äro, därest desamma tillfalla arvlåtarens barn eller efterlevande make, skattefria till högst 20 000 mark per lott. Om arvlåtarens död haft samband med krigshandling är i visst fail ett belopp av 200 000 mark skattefritt. Uppgår ej arvslotten eller, därest på sätt nu sagts visst skattefritt belopp avdragits, återstoden- därav till 20,000 mark, uttages ej arvsskatt. I övrigt utgår arvsskatten med i respektive arvsklass nedan angivna belopp. Klass I. För arvlåtarens make, barn, adoptivbarn, fader, moder, adoptivföräldrar och bröstarvinge till barn eller adoptivbarn utgår skatten, därest andelens skattbara värde ligger mellan 20 000 och 40 000 mark, med 400 mark för 20 000 mark och 4 % av resten samt, därest andelens skattbara värde uppgår till 2 240 000 mark eller högre belopp, med 11 %. Klass II. För arvlåtarens broder, syster och halvbroder eller halvsyster samt person, som minst de senaste tio åren intill arvlåtarens död varit i hans tjänst och dragit försorg om honom, utgår skatten med dubbelt så stort belopp som enligt klass I. Klass III. För arvlåtarens far- och morföräldrar samt avkomling till broder, syster och halvbroder eller halvsyster utgår skatten med tredubbelt så stort belopp som enligt klass I. Klass IV. För annan släkting eller oskyld utgår skatten med femdubbelt så stort belopp som enligt klass I. Om värdet av arvslotten, sedan samtliga avdrag verkställts, överstiger 1 000 000 mark, uttages tilläggsskatt enligt en skiktskala med procentsatser mellan 10 och 30. Tilläggsskatten utgår emellertid ej om arvlåtaren avlidit till följd av krigshandling. Vid arvsskattens fastställande tages i betraktande jämväl sådan gåva som arvlåtare tilldelat arvinge eller testamentstagare med villkor, att gåvotagaren får gåvan i sin ägo först vid givarens död. Hänsyn tages vidare till sådan gåva, som arvinge eller testamentstagare erhållit av arvlåtaren under de två senaste åren före hans död och som — enligt vad nedan sägs — ej är befriad från gåvoskatt. Avdrag får dock göras för erlagd gåvoskatt.

B.

Gåvoskatten.

Gåvoskatt erlägges då viss egendom såsom gåva övergår till annan. Då av villkoren i köpe- eller bytesavtal framgår, att det överenskomna vederlaget utgör högst tre fjärdedelar av det gängse priset, anses skillnaden emellan det gängse priset och sagda vederlag såsom gåva. Gåvoskatt erlägges ej: 1) för sådan gåva, för vilken skall erläggas arvsskatt, ej heller för hemgift eller genom äktenskapsförord tillfallen egendom; 2) för möbler och husgeråd, kläder eller annat bohag, avsedda för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk, där gåvans värde ej överstiger 20 000 mark; 3) för det, som någon erhållit för uppfostran eller skolgång och i underhållsbidrag; samt ej heller ^ 4) för annan gåva, vars värde understiger 20 000 mark, dock sålunda att, om gåvotagaren under förloppet av två år av samma givare erhåller flera sådana gåvor, för dessa skall erläggas skatt, så snart deras sammanlagda värde s+iger minst till nämnda 20 000 mark. Skyldighet att erlägga gåvoskatt inträder, så snart gåvotagaren fått gåvan i

404 sin besittning. Om gåvotagaren under förloppet av två år före skattskyldighetens inträde av samma givare erhållit en eller flera skattepliktiga gåvor, skola även dessa tagas i beräkning vid skattens bestämmande, därvid dock från skatten får avdragas den gåvoskatt, som redan erlagts för tidigare erhållna gåvor. Gåvor, som erhållits av skilda givare, beskattas var för sig. Den för arvsbeskattningen gällande arvsklassindelningen samt de inom respektive arvsklass tillämpade skattesatserna äga motsvarande tillämpning även vid beskattningen av gåva. Källor: Lagar, förordningar och statsrådsbeslut som röra inkomst- och förmögenhetsbeskattningen samt den övriga direkta statsbeskattningen (1944 med ändringar och tillägg till den 1 maj 1946).

Schweiz. Arvs- och gåvobeskattningen i Schweiz utövas av kantonerna och i några få kantoner även av kommunerna. Edsförbundet har således ej något med denna form av beskattning att skaffa. I likhet med vid den förut lämnade redogörelsen för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen i Schweiz har kantonen Ziirich tagits såsom företrädare för kantonerna. T nästan samtliga kantoner — däribland kantonen Ziirich — utgår arvsskatten i form av en arvslottsskatt. Skatten är dubbelt progressiv d. v. s. stiger med såväl fjärmare släktskap som arvslottens ökning. Vid sidan av arvsskatten ha de flesta kantoner även en gåvoskatt. Kantonen

Ziirich.

I kantonen Ziirich, som beskattar såväl arv som gåva, är nämnda beskattning rent kantonal. Gällande bestämmelser rörande denna beskattning återfinnas i en lag av den 26 april 1936.

A.

Arvsskatten.

Efterlevande make har helt befriats från skatt för förvärv efter den avlidne. I övrigt äro följande i förvärvet ingående belopp avdragsgilla, nämligen för efterlevande i rätt nedstigande led, vilka ej fyllt 18 år eller äro varaktigt arbetsoförmögna, 30 000 franc samt för övriga sådana efterlevande ävensom för föräldrar 20 000 franc. Syskon m. fl. släktingar till arvlåtaren samt personer, som vid dödstillfället voro eller tidigare varit anställda hos arvlåtaren äga r ä t t till avdrag med ett skattefritt belopp av 3 000 franc. Jämväl andra än nu nämnda personer kunna avdraga ett belopp av 3 000 franc, nämligen om de äro medellösa eller om beloppet erhållits såsom bidrag till deras utbildning. Vidare åtnjuta arvingar skattefrihet för husgeråd samt för böcker, maskiner och dylikt, som erhållits för utövande av en arylåtarens rörelse, allt till ett sammanlagt värde av 10 000 franc. Arvsskatten är konstruerad på så sätt att, sedan först en i huvudsaklig del progressiv grundskatt beräknats, den slutliga skatten uttages med olika skattesatser å nämnda grundskatt beroende på arvtagarens släktskapsförliållande till arvlåtaren. Grundskatten, som beräknas enligt en skiktskala, utgår, därest den skattepliktiga arvslottens värde ej överstiger 10 000 franc, med 2 % samt för belopp över 500 000 franc med 5 %. Vid beräknandet av den slutliga skatten äro olika regler gällande för fysiska och juridiska personer. För fysiska personer beräknas skatten enligt denna tariff: Arvsklass 1. För barn, barnbarn och barnbarnsbarn utgår skatten med 50 % av grundskatten. Arvsklass 2. För föräldrar samt far- och morföräldrar utgår skatten med 100 % av grundskatten.

405 Arvsklass 3. För syskon utgår skatten med 200 % av grundskatten. Arvsklass é. För adoptivbarn och deras barn utgår skatten med 300 % av grundskatten. Arvsklass 5. För föräldrars syskon, styvföräldrar och styvbarn utgår skatten med 400 % av grundskatten. Arvsklass 6. För övriga släktingar samt oskylda utgår skatten med 500 % av grundskatten. För vissa juridiska personer beräknas skatten efter 10 % av den skattepliktiga lottens värde.

B.

Gåvoskatten.

F ö r gåvoskatten i kantonen Zurich gäller i det närmaste identiskt samma regler som för arvsskatten. Sålunda medgivas enahanda skattefria avdrag samt äro klassindelningen och skattesatserna exakt desamma. Vid gåvoskatten är dessutom gåva vid högtid, minnesdag och dylikt skattefri till ett värde av högst 1 000 franc. Om gåvans värde överstiger nämnda belopp, utgår skatten på hela värdet. Källor: Das ziircherische Erbsehafts- und Schenkungssteuerrecht (dissertation 1939), Kosendorff-IIenggeler: Das internationale Steuerrecht des Erdballs (maj 1942), Steuerbelastung in der Schweiz 1944 (statistisk årsbok).

England. I England uttages -— såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen i vissa främmande länder — ej någon egentlig förmögenhetsskatt. Den ojämnhet i skattens anpassning efter skatteförmägan, som blivit en följd därav, kompenseras i viss utsträckning av en kvarlåtenskapsskatt, »estate duty». Denna skatt, som är den viktigaste av arvsskatterna (»death duties»), beräknas på hela kvarlåtenskapen, varjämte hänsyn tages till gåvor på dödsbädden (»donationes mortis causa») och gåvor inom tre år (enligt Finance Bill 1946 har för budgetåret 1946/47 föreslagit fem år) före dödsfallet. Undantag göras dock för gåvor, som lämnats för allmänt eller välgörande ändamål tidigare än 12 månader (enligt Finance Bill 1946 två år) före dödsfallet, för gåvor med anledning av äktenskaps ingående, för gåvor till skäliga belopp, som visas ingå bland den avlidnes normala utgifter, samt för gåvor i allmänhet, därest värdet ej överstiger 100 pund. Om »estate duty» beräknats å kvarlåtenskapen efter den ena maken, utgår ej dylik skatt å samma egendom vid den andre makens död. För annan arvtagare, som avlider inom 5 år från arvlåtarens död, reduceras den å kvarlåtenskapen efter den sist avlidne utgående »estate duty» enligt särskilda regler. Kvarlåtenskap till värde ej överstigande 2 000 pund föreslås enligt Finance Bill 1946 undantagen från »estate duty». Därest värdet av kvarlåtenskapen överstiger 2 000 pund, är »estate duty» avsedd att utgå på hela värdet, alltså inklusive dessa 2 000 pund. För kvarlåtenskaper mellan 2 000 och 3 000 pund föreslås skatten utgå efter 1 %. Skatten uttages sedan efter en progressiv skala och utgör för kvarlåtenskaper överstigande 2 miljoner pund 75 % av värdet. För att mildra övergången mellan de olika skikten i skalan finns en föreskrift av innebörd, att skatten i ett skikt ej får överstiga den högsta skatten i närmast föregående skikt ökad med det belopp, varmed värdet av ifrågavarande kvarlåtenskap överstiger det såsom skiktgräns fastställda beloppet. De övriga arvsskatter, som utgå i England, nämligen »legacy duty» och »succession duty», vilka skatter träffa testamenterad respektive ärvd egendom, i^pela en mera underordnad roll i det engelska skattesystemet. Deras egentliga betydelse ligger däri, att de möjliggöra en skatteskärpning, när kvarlåtenskapen går till oskylda eller avlägsnare släktingar, och sålunda motväga kvarlåtenskapsskattens tendens att ställa närmare släktingar i ett relativt ogynnsamt läge. De

406 båda skatterna äro alternativa. Skattesatserna äro lika för båda skatteformerna. Efterlevande make, släktingar i rakt uppstigande led, avkomlingar och nukar till dessa arvingar drabbas av skatt med 1 % av sin andel i kvarlåtenskapen under förutsättning att hela kvarlåtenskapen överstiger 15 000 pund och att a/vsandelen eller den testamenterade egendomen överstiger 1 000 pund (for änka dier minderårigt barn 2 000 pund). Syskon, syskons avkomlingar och makar till d^ssa arvingar betala skatt med 5 % av sin andel i kvarlåtenskapen. I övriga fall aigör skatten 10 % av nämnda andel. F r å n skatteplikt till »legacy duty» och »succession duty» äro undantagna a) lösöre — dock ej penningar — till värde understigande 20 pund, om tela andelen i kvarlåtenskapen ej uppgår till nämnda belopp; b) arvs- eller testamentslott i sådan kvarlåtenskap, som ej uppgår till 100 pvnd; c) sådana arvs- eller testamentslotter, där kvarlåtenskapen, beräknad e:'ter vissa regler, ej överstiger 1 000 pund. Om i sådant fall den skattepliktiga k7arlåtenskapen överstiger 1 000 pund, får »legacy duty» eller »succession duty^ ej bli högre än skillnadsbeloppet; d) möbler, juveler och andra lösören, som bestämts skola gå i arv inom släkten; e) böcker, tavlor, träsnitt etc. som testamenterats till föreningar, stiftelser, sammanslutningar och dylikt för att ingå i samlingar; f) gåvor till den kungliga familjen. Källor: Rosendorff-Henggeler: Das internationale Steuerrecht des Erdballs, Europa (1939). H a r r i s o n : Death "Duties (1941), Shirras-Rostas: The burden of british taxation (1942), Public General Acts and Measures 1935—1945; Martindale-Hubbel: Law Directory (1945).

Förenta staterna. Unionen. Arvsbeskattningen i Förenta staterna utövas av såväl unionen som delstaterna. Den av unionen utövade arvsbeskattningen sker genom en kvarlåtenskapsskatt, »estate tax», och en tilläggsskatt till denna, en »additional estate tax». Båda skatterna betraktas ej såsom direkta skatter utan såsom stämpelavgifter, »excise taxes», å förmögenhetsöverlåtelse vid dödsfall. Vid beräknande av den enligt »estate tax» skattepliktiga kvarlåtenskapen får vissa avdrag göras. Sålunda är ett belopp av 100 000 dollars skattefritt. Förevarande »estate tax» får ej avdragas från värdet av kvarlåtenskapen. Därnmot äro vissa av delstaterna påförda skatter såsom »estate tax», »succession tax», »legacy tax» och »inheritance tax» avdragsgilla. Avdraget för sistnämnda skatter, som dock ej får överstiga 80 % av den till unionen utgående »estate tax», göres dock först å den uträknade »estate tax». Vissa gåvor inräknas i kvarlåtenskapen och beskattas med denna. Om gåvoskatt tidigare erlagts, får denna avdragas. För kvarlåtenskap eller del därav, som inom loppet av de senaste fem åren före dödsfallet varit föremål för arvs- eller gåvobeskattning, uttages vid dödsfallet ej någon arvsskatt. För »estate tax» är skattesatsen för de första 50 000 dollars 1 % och för belopp överstigande 10 000 000 dollars 20 %. Vid tilläggsskatten äro enahanda avdrag medgivna som vid »estate tax» med det undantaget att det skattefria avdraget å 100 000 dollars nedsatts till 60 000 dollars. Skatten erlägges, när värdet av den skattepliktiga kvarlåtenskapen ej överstiger 5 000 dollars, med 3 % av nämnda värde samt därefter enligt en skiktskala

407 med procentsatser mellan 7 och 77. Sistnämnda procentsats uttages för belopp över 10 000 000 dollars. Unionen uttager även en gåvoskatt, »gift tax». Ej heller denna skatt betraktas såsom en direkt skatt utan såsom en stämpelavgift. Skatten uttages per år å sammanlagda värdet av under året hos en mottagare samlade skattepliktiga gåvor. Gåva till värde av 3 000 dollars är numera skattefri. Därutöver åtnjuta medborgare i Förenta staterna ävensom där bosatta ett särskilt avdrag, »specific exemption», å 30 000 dollars. Därest skattepliktiga gåvor lämnats under ett flertal år, reduceras sistnämnda avdrag enligt särskilda regler. Gåvor för välgörande, religiösa, vetenskapliga och liknande ändamål, som ej äro underkastade inkomstbeskattning, drabbas ej heller av gåvoskatt. Skatten utgår, när värdet av den skattepliktiga gåvan ej överstiger o 000 dollars, med 2V4 % av nämnda värde. För gåvor till värde överstigande 10 000 000 dollars uttages skatt med 4 566 150 dollars för 10 000 000 dollars och 573Ai % av resten. Staten

New

York.

I staten New York uttages arvsskatten i form av en kvarlåtenskapsskatt, »estate tax». Därest värdet av kvarlåtenskapen ej överstiger 150 000 dollars, äro följande avdrag medgivna, nämligen med 20 000 dollars för efterlevande make och med 5 000 dollars för varje släkting i rätt upp- och nedstigande led, syskon m. fl. närmare släktingar. Skatten träffar därefter den del av kvarlåtenskapen som, sedan eventuella avdrag verkställts, i värde överstiger 2 000 dollars. För de första 150 000 dollars beskattningsbar kvarlåtenskap utgår skatten efter en skattesats av 1 % och för belopp över 10 100 000 dollars med 20 %. I staten New York uttages ej någon gåvoskatt. Källor: Henggeler: Das i n t e r n a t i o n a l Steuerrecht des Erdballs, Uebersee (1942), McKinney's Consolidated laws of New York (1943), Martindale-Hubbel: Law Directory (1945), United States Code.

Kanada. I Kanada utövas arvs- och gåvobeskattningen i första hand av förbundsstaten. Arvsskatt uttages även i den i det följande såsom företrädare för delstaterna utvalda staten Quebec. Däremot synas de kommunala myndigheterna ej befatta sig med de nu n ä m n d a beskattningsformerna. A.

Arvs-

och

gåvoskatter

till

förbundsstaten.

De för förbundsstaten gällande arvsskattebeslämmelserna återfinnas i Dominion Succession Duty Act av den 14 juni 1941. I kvarlåtenskapen inräknas såväl gåva på dödsbädden (»donatio mortis causa») som gåva lämnad under loppet av 3 år före dödsfallet. Från värdet av kvarlåtenskapen får följande belopp avräknas, nämligen a) för änka: 20 000 dollars jämte tillägg för varje barn till arvlåtaren, om barnet ej erhållit någon del av kvarlåtenskapen, med 5 000 dollars och, i a n n a t fall, med nämnda belopp minskat med värdet av barnets andel; b) för barn till arvlåtaren: 5 000 dollars; c) för barn till arvlåtaren, därest den andra av föräldrarna redan tidigare avlidit: 15 000 dollars jämte tillägg av ovan under b) omnämnda 5 000 dollars; dock under förbehåll att, därest flera barn äro berättigade till detta avdrag, sammanlagda beloppet av avdraget i fråga begränsas till 15 000 dollars a t t fördelas mellan barnen i förhållande till värdet av deras respektive lotter;

408 d) för organisation för välgörande ändamål i Kanada: ett belopp ej överstigande 50 % av värdet av den skattepliktiga kvarlåtenskapen. Vidare undantagas från skatteplikt: e) varje belopp, till vilket förbundsstaten eller en delstat är insatt sås)m mottagare; f) gåvor av den avlidne i livstiden, såvitt desamma uppgå till skäliga belopp och ingått såsom del av hans normala utgifter; samt g) kvarlåtenskap, som övergår till arvsberättigad släkting, därest värdet av kvarlåtenskapen ej överstiger 1 000 dollars. Arvsskatten utgår i form av dels en grundskatt, »initial duty», som uttages på nettovärdet av den del av den sammanlagda kvarlåtenskapen, som överstiger 25 000 dollars och dels en tilläggsskatt till denna, »additional duty», som uttages då värdet av den skattepliktiga lotten överstiger vissa, med hänsyn till arvtagarens släktskap till arvlåtaren olika bestämda belopp. »Initial duty» utgår med 0,5 % å belopp mellan 25 000 och 27 000 dollars för a t t sedan stiga till 10 % å belopp över 5 000 000 dollars. Tilläggsskatten, som har karaktären av en arvslottsskatt, beräknas på arvtagarens andel i kvarlåtenskapen. Skatten är dubbelt progressiv och varierar alltså allt efter släktskapsförhållandet till arvlåtaren samt lottens storlek. Arvingarna äro indelade i 4 arvsklasser. I arvsklass A, avseende änka samt barn, ej nämnda under arvsklass B, utgår skatten med 2 % å värdet av den skattepliktiga lotten, då detsamma överstiger 5 000 men ej 6 000 dollars, och stiger därefter till 17 % å värden över 5 000 000 dollars. I arvsklass B, avseende föräldrar, far- och morföräldrar, make, barn, fyllda 18 år och ej beroende av arvlåtaren för understöd på grund av fysiskt eller psykiskt lyte, svärson eller svärdotter, utgår skatten med 1 % å värdet av den skattepliktiga lotten, då detsamma överstiger 1 000 men ej 1 800 dollars, och stiger därefter till 17 % å värden över 3 000 000 dollars. I arvsklass C, avseende släktingar i rätt uppstigande led utöver de till arvsklass B hänförliga, syskon eller deras avkomlingar samt föräldrars syskon eller deras avkomlingar, utgår skatten med 2 % å värdet av den skattepliktiga lotten, då detsamma överstiger 1 000 men ej 1 800 dollars, och stiger därefter till 17 % å värden över 2 000 000 dollars. I arvsklass D, avseende övriga personer, utgår skatten med 2,5 % å värdet av den skattepliktiga lotten, då detsamma överstiger 1 000 men ej 1 800 dollars, och stiger därefter till 17 % å värden över 1 500 000 dollars. Om arvingen dör inom viss tid, högst fem år, efter arvlåtaren, reduceras den egendom, arvingen erhållit efter arvlåtaren, med ett med hänsyn till nämnda tid olika bestämt procenttal. Gåvoskatten erlägges av gåvogivaren för värdet av samtliga under ett år lämnade gåvor. Skatten, som är progressiv, utgår ej för gåvobelopp ej överstigande 4 000 dollars. För gåvor å belopp däröver upp till 5 000 dollars tillämpas en skattesats av 10 % och för belopp över 1 000 000 dollars 28 96, Från skatteplikt äro undantagna bland annat gåvor för välgörande ändamål, gåvor till förbundsstaten och delstaterna samt gåvor till en och samma mottagare till värde ej överstigande 1 000 dollars per år. B.

Arvsskatten

i staten

Quebec.

I staten Quebec finns en grundskatt, »inheritance tax», som träffar kvarlåtenskapen såsom helhet, och en tilläggsskatt, som har karaktären av arvslottsskatt. Båda skatterna äro — i likhet med den av förbundsstaten pålagda tilläggsskatten — dubbelt progressiva.

409 »Inheritance tax» beräknas med olika belopp i följande 3 arvsklasser: 1. För far- och morföräldrar, föräldrars barn, barns avkomling, make respektive maka, svärfar eller svärmor, svärson eller svärdotter samt styvföräldrar eller styvbarn uttages ej någon skatt å kvarlåtenskap, uppgående till 10 000 dollars eller lägre belopp. I övrigt utgår skatten å hela kvarlåtenskapen, om densamma överstiger 10 000 men ej 50 000 dollars, med 1 % plus V25 av 1 % för varje helt 1 000-tal dollars, om kvarlåtenskapen överstiger 50 000 men ej 100 000 dollars, med 1 % plus V20 av 1 % för varje helt 1 000-tal dollars samt, om kvarlåtenskapen överstiger 100 000 dollars, med 5 % plus V100 av 1 % för varje helt 1 000-tal dollars. Den totala skattesatsen får dock ej överstiga 15 %. 2. För broder eller syster, avkomling till broder eller syster, föräldrars syskon eller deras avkomlingar uttages ej någon skatt å kvarlåtenskap, uppgående till 1 000 dollars eller lägre belopp. I övrigt utgår skatten å hela kvarlåtenskapen, om densamma överstiger 1 000 men ej 10 000 dollars, med 4 % , o m kvarlåtenskapen överstiger 10 000 men ej 60 000 dollars, med 4 % plus V10 av 1 % för varje helt 1 000-tal dollars samt, om kvarlåtenskapen överstiger 60 000 dollars, med 10 % plus V100 av 1 % för varje helt 1 000-tal dollars, Den totala skattesatsen får dock ej överstiga 20 %. 3. För övriga släktingar samt oskylda utgår skatten, om kvarlåtenskapen ej överstiger 100 000 dollars, med 10 % plus V10 av 1 % för varje helt 1 000-tal dollars samt, om kvarlåtenskapen överstiger 100 000 dollars, med 20 % plus V100 av 1 % för varje helt 1 000-tal dollars. Den totala skattesatsen får dock ej överstiga 30 %. »Inheritance tax» träffar, såsom av ovanstående framgår, den totala kvarlåtenskapen men utslås därefter på de olika lotterna. Tilläggsskatten träffar de olika lotterna direkt och uttages enligt följande. 1. För släktingar i r ä t t upp- eller nedstigande led utgår skatten, om lotten ej överstiger 50 000 dollars, med 1 %, om lotten överstiger 50 000 men ej 300 000 dollars, med 1 % plus V100 av 1 % för varje helt 1 000-tml dollars samt, om lotten överstiger 300 000 dollars, med 3 % plus V200 av 1 % för varje helt 1 000-tal dollars. Den totala skattesatsen får dock ej överstiga 10 %. 2. För syskon och deras avkomlingar samt föräldrars syskon och deras avkomlingar utgår skatten, om lotten ej överstiger 100 000 dollars, med 1 % plus /25 av 1 % för varje helt 1 000-tal dollars samt, om lotten överstiger 100 000 dollars, med 5 % plus V300 av 1 % för varje helt 1 000-tal dollars. Den totala skattesatsen får dock ej överstiga 10 %. 3. För övriga släktingar samt oskylda utgår skatten, om lotten ej överstiger 100 000 dollars, med 2 % samt, om lotten överstiger 100 000 dollars, med 2 % plus 74oo av 1 % för varje helt 1 000-tal dollars. Den totala skattesatsen får dock ej överstiga 5 %. Skatt i form av »inheritance tax» och tilläggsskatt uttages ej, om den för släkting 1 rätt upp- eller nedstigande led avsedda kvarlåtenskapens respektive lottens varde ej överstiger 10 000 dollars eller, om arvlåtaren efterlämnar barn, nämnda belopp ökat med 1 000 dollars för varje barn. Om kvarlåtenskapens respektive lottens värde överstiger det sålunda beräknade beloppet, har stadgats viss reduktionsregel. Gåvor på dödsbädden äro underkastade arvsbeskattning. Gåvor och legat för välgörande, religiöst eller liknande svfte äro ei skattepliktiga. Kullor: Henggeler: Das Internationale Steuerrecht des Erdballs, Uebersee (1942) Martindale-Hubbel: Law Directory (1945).

410 Bilaga

12.

Statistisk utredning rörande beredningens förslag om kvarlåtenskapsskatt. Enligt finansdepartementets ämbetsskrivelse den 31 december 1945 har Kungl. Maj: t anbefallt statistiska centralbyrån att med ledning av under åren 1943 och 1944 inregistrerade bouppteckningar i samråd med 1945 års statsskatteberedning verkställa utredning rörande dels kvarlåtenskaperna, fördelade efter storleksgrupper, dels arvs- och testamentsandelar, fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arvsskatt, dels ock, så vitt angår kvarlåtenskaper med behållning å 50 000 kronor och däröver, dessas fördelning på olika slag av tillgångar m. m. . Resultatet av utredningen redovisas i bifogade tabeller. Sålunda innehålla tabellerna 1 A och I B uppgifter om kvarlåtenskapernas fördelning å storleksarupper tabellerna 2 A och 2 B, 2 C och 2 D samt 3 A, 3 B, 3 C och 3 D uppgifter om arvs- och testamentsandelar, fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper. Tabellerna 4 A, 4 B, 4 C, 5 A, 5 B, 5 C, 6 A, 6 B, 6 C, 7 A, 7 B och 7 C innehålla uppgifter om kvarlåtenskaper med behållning å 50 000 kronor och däröver, fördelade på olika slag av tillgångar m. m. Primärmaterialet utgöres, så vitt angår arvs- och testamentsandelar samt kvarlåtenskapernas fördelning å storleksgrupper, av utdrag ur de hos hovrätterna befintliga renovationerna av bouppteckningsprotokollen. Även uppgifterna om de i kvarlåtenskaperna med behållning å 50 000 kronor och däröver ingående giftorättsandelarna ha hämtats ur nämnda renovationer. Övriga uppgifter rörande kvarlåtenskaper med behållning å 50 000 kronor och däröver ha jämlikt nådig foreskrift den 31 december-1945 avlämnats till statistiska centralbyrån av domhavandena i rikets domsagor och rådhusrätterna. Tabellerna 1 A och 1 B avse endast bouppteckningar, som belagts med stämpelavgift enligt arvsskatteförordningen; tabellerna 2 A, 2 B, 2 C och 2 D samt tabellerna 3 A, 3 B, 3 C och 3 D avse endast arvs- och testamentsandelar, som belagts med stämpelavgift enligt nämnda förordning. Uppgifterna i tabellerna rörande kvarlåtenskaper med behållning å 50 000 kronor och däröver härröra däremot även från bouppteckningar, som ej sålunda stämpelbelagts, dock att uppgifterna om de i dessa kvarlåtenskaper ingående giftorättsandelarna begränsats till att avse allenast arvsskattebelagda bouppteckningar; vid det förhållandet, att endast ett mindre antal bouppteckningar med behållning å 50 000 kronor och däröver icke belagts med arvsskatt, torde denna ojämnhet i redovisningen k u n n a betraktas såsom betydelselös. Vid utdragen ur bouppteckningsrenovationerna har hänsyn icke tagits till sådana i 3 kap. 10 § lagen om boutredning och arvskifte omförmälda handlingar, som innefatta tillägg till eller ändring i registrerad bouppteckning. Kvarlåtenskapernas (behållningarnas) belopp ha bestämts utan hänsyn till den avlidnes makes enskilda egendom samt likaledes utan hänsyn till förskott å arv och annan gåva, som tagits i betraktande vid stämpelbeläggningen. Däremot h a i arvs- och testamentsandelar inräknats förskott å arv samt annan gåva, vartill hänsyn tagits vid arvsskattens beräknande. Fideikommiss äro ej medräknade vare sig i behållningarna eller i arvs- och testamentsandelarna (jämför 13 § 1 mom. 2) i 1941 års arvsskatteförordning). Livförsäkringar med förmånstagare ha icke medräknats i behållningarna men däremot, i den mån de tagits i betraktande vid arvsskattens beräknande, i arvs- och testamentsandelarna (jämför lagen om försäkringsavtal

411 104 § samt arvsskatteförordningen 12 §). 1 giftorättsandel ha i förekommande fail inräknats efterlevande make tillfallande fördel av bo oskifto och morgongåva (jämför arvsskatteförordningen 15 § 1 mom. andra stycket). Arvsskatten har redovisats med de beräknade beloppen, oavsett om dessa i sin helhet influtit i samband med stämpelbeläggning av bouppteckning. F r å n den för kvarlåtenskaper med behållning å 50 000 kronor och däröver redovisade arvsskatten har, så vitt angår rådhusrätter, avdragits lösen; motsvarande avdrag ha ej k u n n a t göras från de för de särskilda arvsskatteklasserna redovisade arvsskattebeloppen. Beträffande särskilt redovisning av kvarlåtenskaper med behållning å 50 000 kronor och däröver (tabellerna 4 A—7 C) märkes vidare följande. Tillgångar och skulder ha upptagits till de värden som skolat ligga till grund för stämpelbeläggningen av bouppteckningen. Begreppet fastighet har bestämts i enlighet med föreskrifterna i 4 § kommunalskattelagen. Såsom fastighet har alltså redovisats även byggnad å annans grund, t. ex. byggnad å tomt som innehaves med tomträtt. I överensstämmelse härmed har såsom fordran mot fastighetsinteckning redovisats även fordran mot inteckning i tomträtt och såsom i fast egendom intecknad gäld upptagits även i tomträtt intecknad gäld. Uttrycken »jordbruksfastighet» och »annan fastighet» ha tolkats i enlighet med föreskrifterna i 7 § kommunalskattelagen. Under rubriken »inventarier och varulager i jordbruk» har redovisats värdet av dels levande och döda inventarier, hänförliga till jordbruk, inklusive binäringar till jordbruk samt skogsbruk, dels inneliggande lager i dylik förvärvsverksamhet, såsom lager av spannmål, potatis, foder och gödselmedel, skogseffekter m. m. I kolumnerna för »inventarier och varulager i rörelse» ha angivits värdet av inventarier, maskiner och dylikt, använda i rörelseverksamhet, ävensom värdet av inneliggande lager i rörelse, såsom lager av råämnen, varor, förbrukningsartiklar m. m. ' Huruvida aktie varit börsnoterad eller icke har avgjorts med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt dödsfallet inträffat. Såsom »icke börsnoterade aktier» ha redovisats jämväl andelar i ekonomiska föreningar. Till »övriga tillgångar» ha hänförts bland a n n a t andelar i handelsbolag, kommanditbolag och rederier. Sannolikt är, att begreppet jordbrukare icke blivit av alla uppgiftslämnare fullt enhetligt uppfattat men i stort sett torde gränsdragningen mellan jordbrukare och icke jordbrukare kunna anses ha blivit på ett tillfredsställande sätt genomförd. Avsikten har varit att såsom jordbrukare skulle rubriceras den som har jordbruk till huvudsaklig förvärvskälla. Vid studiet av bifogade tabeller bör hållas i minnet, a t t 1941 års arvsskatteförordning trädde i kraft den 1 januari 1942 men a t t enligt promulgationsförordningen tidigare bestämmelser skola i viss utsträckning tillämpas jämväl efter ]942 års ingång. Sammanlagda beloppet av den i tabellerna 2 A, 2 B, 2 C och 2 D redovisade arvsskatten utgör 26 657 271 kronor, och motsvarande belopp enligt tabellerna 3 A, 3 B, 3 C och 3 D uppgår till 26 949 368 kronor. Dessa belopp överstiga med 516 637 respektive 393 842 kronor de stämpelbelopp som för åren 1943 och 1944 redovisats för bouppteckningar i den av statistiska centralbyrån utgivna, tryckta statistiken över användningen av dubbla beläggningsstämplar. Skiljaktigheterna ha sin förklaring i det förhållandet, att i den tryckta statistiken räknats endast med skattebelopp, som inbetalats i samband med stämpelbeläggningen, under det att, såsom här förut omnämnts, arvsskatten i föreliggande utredning redovisats med de beräknade beloppen, oavsett om dessa i sin helhet influtit i samband med stämpelbeläggning av bouppteckning.

412 Kvarlåtenskapernas storlek utgjorde enligt tabellerna 1 A och 1 B år 1943 (exklusive giftorättsandelar) 364 019 452 och år 1944 385 940 617 kronor. Såsom framgår av vad ovan nämnts ingå häri endast sådana kvarlåtenskaper, som belagts med arvsskatt. Emellertid avse de i tabellerna 4 A och 6 A lämnade uppgifterna beträffande kvarlåtenskaper å minst 50 000 kronor även sådana bouppteckningar, som ej stämpelbelagts. Enligt från statistiska centralbyrån erhållen upplysning ha endast ett mindre antal bouppteckningar med behållning å 50 000 kronor och däröver icke belagts med arvsskatt. Vid en jämförelse mellan tabellerna 1 A och 6 A framgår, att för år 1943 37 kvarlåtenskaper å 50 000 kronor och däröver med ett sammanlagt värde av omkring 3,6 miljoner kronor inklusive giftorättsandelar torde ha varit skattefria. Sammanlagda antalet kvarlåtenskaper av denna storleksordning utgjorde under samma år såsom framgår av tabell 6 A 1 929 och sammanlagda värdet å dessa kvarlåtenskaper inklusive giftorättsandelar 316,5 miljoner kronor. Av tabell 1 B jämförd med tabell 6 A framgår vidare, a t t för år 1944 4 kvarlåtenskaper av denna storleksordning inklusive giftorättsandelar skulle h a varit skattefria. En felräkning av ett eller annat slag måste dock här föreligga, enär sammanlagda värdet å stämpelbelagda kvarlåtenskaper under år 1944 av denna storleksordning inklusive giftorättsandelar därvid skulle ha överstigit värdet å samtliga kvarlåtenskaper av samma storleksordning med 509 343 kronor. Hela antalet kvarlåtenskaper under år 1944 utgjorde såsom framgår av tabell 6 A 2 136 och hela värdet inklusive giftorättsandelar 331,1 miljoner kronor. Av dessa uppgifter synes kunna dragas den slutsatsen, att de kvarlåtenskaper å 50 000 kronor och däröver, för vilka arvsskatt icke erlagts och som således ej finnas redovisade å tabellerna 1 A och 1 B, ej torde kunna ha uppgått till sådana belopp, att desamma kunna i någon högre grad inverka på intäkterna av den föreslagna kvarlåtenskapsskatten. Beträffande kvarlåtenskaper under 50 000 kronor föreligga däremot större svårigheter att bedöma i vilken utsträckning ej stämpelbelagda bouppteckningar förekommit. Härvid bör emellertid uppmärksammas, att gränsen för skattepliktens inträdande enligt förslaget satts till 25 000 kronor samt att i fall då den avlidne efterlämnat efterlevande make och egendomsgemenskap föreligger mellan makarna, skatteplikt inträder först då boets behållning överstiger 50 000 kronor. I sådana fall, då den avlidne ej efterlämnat make eller egendomsgemenskap ej varit förhanden mellan makarna, inträder dock skatteplikt till den föreslagna kvarlåtenskapsskatten, så snart boets behållning överstiger 25 000 kronor. Då av den här bifogade statistiska utredningen icke framgår, i vilken utsträckning kvarlåtenskaper, för vilka arvsskatt ej erlagts, funnits i storleksordning under 50 000 kronor, har beredningen med ledning av den av beredningen i a n n a t sammanhang gjorda undersökningen rörande den sammanlagda förmögenhetens storlek och fördelning på storleksgrupper gjort vissa beräkningar i detta hänseende. Av den i kap. VI lämnade förmögenhetsstatistiken kan upplysning erhållas angående förmögenhetssummans storlek dels för förmögenheter å 20 000—50 000 kronor och dels för förmögenheter överstigande 20 000 kronor. Det bör kunna antagas, att det sammanlagda beloppet av kvarlåtenskaper å 20 000—50 000 kronor skall stå i samma proportion till summan av kvarlåtenskaperna överstigande 20 000 kronor som förmögenhetssummorna stå till varandra i motsvarande storleksgrupper. En efter dessa grunder gjord beräkning utvisar, att kvarlåtenskaperna å 20 000—50 000 kronor kan antagas inklusive giftorättsandelar uppgå till ett belopp av 136,9 miljoner kronor. Då summan av kvarlåtenskaperna i de stämpelbelagda bouppteckningarna å 20 000—50 000 kronor enligt tabell 1 B år 1944 utgjorde 93,5 miljoner kronor, skulle sålunda nämnda år kvarlåtenskaperna i de icke stämpelbelagda bouppteckningarna å 20 000—50 000 kronor ha uppgått till 43,4 miljoner kronor inklusive giftorättsandelar. Antages lU av sistnämnda belopp mötsvara giftorättsandelar, leder detta till att av ovannämnda 43,4 miljoner kronor

413 endast hälften eller 21,7 miljoner kronor kunna avse sådana kvarlåtenskaper, som skola beläggas med kvarlåtenskapsskatt. Då den härå belöpande kvarlåtenskapsskatten kan beräknas till högst 1 å 2 %, skulle denna skatt kunna antagas utgöra högst cirka 400 000 kronor. Mot de här gjorda kalkylerna skulle k u n n a invändas, att kvarlåtenskapernas redovisning i bouppteckningarna är mera exakt och motsvarar högre belopp än förmögenhetsredovisningen i de årligen avlämnade deklarationerna. Denna invändning är säkerligen riktig. Vad det här gäller är emellertid, huruvida proportionen mellan kvarlåtenskapssummorna i olika storleksgrupper är densamma som proportionen mellan förmögenhetssummorna i olika storleksgrupper. Enligt vad beredningen utrönt vid en jämförelse mellan kvarlåtenskaper respektive förmögenheter över 50 000 kronor råder här en tämligen god överensstämmelse. Tabellerna 8 a—8 g utvisa, hur den föreslagna skatteskalan för kvarlåtenskapsskatten skulle verka vid olika storlekar av kvarlåtenskapen och vid olika kategorier av dödsbodelägare. Även arvsskattens storlek — efter avdrag å boets behållning av kvarlåtenskapsskatten — har angivits. Vidare har i tabellerna såsom jämförelse utsatts arvsskattens storlek enligt nuvarande grunder. I tabellerna ha såsom exempel tagits kvarlåtenskaper å 30 000, 50 000, 80 000, 100 000, 300 000, 500 000, 1 000 000, 2 000 000, 4 000 000 och 10 000 000 kronor. Arvs- och kvarlåtenskapsskatternas storlek angives för följande fall, nämligen då kvarlåtenskapen tillfaller a) änka, b) änka och två barn i åldern 8 och 10 år, c) änka och två barn i ålder över 18 år, d) två barn, e) en syster, f) ett missionssällskap samt g) en oskyld testamentstagare. Beträffande skattebeloppens storlek i de olika fallen hänvisas till tabellerna. De inom statistiska centralbyrån upprättade tabellerna 4 A—7 C, innehållande uppgifter om sammansättningen av kvarlåtenskaper med behållning av 50 000 kronor och däröver under åren 1943 och 1944, äro avsedda att belysa förhållandena ur likviditetssynpunkt. I dessa tabeller äro tillgångarna uppdelade på olika slag av tillgångar. Beträffande skulderna skiljes mellan i fast egendom intecknad gäld och övriga skulder. Uppgifterna i tabell 4 A avse absoluta tal, uppgifterna i tabell 4 B medeltal och uppgifterna i tabell 4 C procentuella tal. Av tabell 4 B framgår, att medelbehållningen inom ifrågavarande kategori av kvarlåtenskaper varierar högst avsevärt, nämligen från 251 712 kronor i Göteborgs och Bohus län till 81 941 kronor i Västerbottens län. Av tabell 4 C kan utläsas hur stor procentuell andel av samtliga tillgångar de olika slagen av tillgångar respektive skulderna utgöra i olika län. Om såsom likvida tillgångar betraktas kontanter, bankfordringar, utfallande livförsäkringar, obligationer, förlagsbevis och börsnoterade aktier, kan med ledning av uppgifterna i tabell 4 C erhållas en belysning av kvarlåtenskapernas sammansättning ur likviditetssynpunkt. Detta framgår av följande sammanställning, däri såsom jämförelse intagits motsvarande uppgifter för bouppteckningar vid häradsrätterna 1931—mars 1933, vilka uppgifter hämtats från den år 1933 gjorda undersökningen i detta hänseende 1 . Av denna sammanställning framgår, att de likvida tillgångarnas procentuella andel av samtliga tillgångar varierar avsevärt inom de olika länen. I jämförelse med uppgifterna för 1931—1933 har procenttalet för de likvida tillgångarna ökat i 16 län och minskat i 8 län. Procenttalet för 1943—1944 är högst i Göteborgs och Bohus län, där det är 56,5, och lägst i Örebro län, där det utgör 28,7. Givetvis kunna dock i de enskilda fallen variationerna vara betydligt större än som framgår av de i sammanställningen angivna genomsnittstalen. 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 23/1933 sid. 80—81.

414 Sammanställning- utvisande för kvarlåtenskaper med behållning av 50 000 kronor och däröver de likvida tillgångarnas respektive skuldernas storlek i procent av samtliga tillgångar.

Antal bouppteckningar

L ä n

Likvida tillgångar i % av samtliga tillgångar

Samtliga skulder i % av samtliga tillgångar

Andra skulckr än i fast egenconi intecknad glid i % av sainlliga tillgångar

1931-33 1943-44 1931-33 1943-44 1 9 3 1 - 3 3 19-13-44 1 9 3 1 - 3 3 1943-44

Östergötlands län J ö n k ö p i n g s län

G ö t e b o r g s o. B o h u s

län..

Väst>jrnorrlands län Västerbottens län Samtliga län

147 33 64 157 84 4<i 67 9 33 99 253 28 56 92 83 89 61 61 98 94 64 40 14 7 1773

137 25 54 183 533 84 303 174 150 130 123 114 114 117 83 58 40 27

27-3 23-8 44-8 25-7 46-8 39-2 312 50-2 21-4 31-9 32 6 31-4 39-4 38 i 34-4 35 3 44 9 34 7 39-2 35-4 44-4 50o 46-6 43-9

43-6 40o 34-4 31-5 30-8 32-8 43-2 30-8 41-5 43-6 36-6 374 37-4 565 38-8 40-i 38-8 28-7 36-8 46-6 40 2 53-7 38-9 35-4 39o

40(>5

40 7

701 236 120 122 253 133

11-7 17-5

17-o 18-5 13-4 11-3 11-4

30-6 29 2 30-2 25-6 30-8 23-9 21-6

8-3 11-2 98 10-1 65 63

23o

6o

20 6 22-3 18-9 24i 17-1 14-9 14-2 18-5 10-2 162 13-8 10-9 11-5 9-3 6-8 10-2

12-3 222 30-1 27-8 21-7 18-4 17-5 165 22 6 30-7 28-8 15 4 17-7 16-2 218 247 19-3

8-5 8-3 10-1 9-2 19 2 12-5 11-2 8'2

1 15-5 |

26-2

13o

10-o 8-3 7-3 95 79 9-4 6.1 6-8 9o

12-4 18i 144 114 115 11-9 127 lOi 8-9 12 5 15 5 125 155 11 0 10-2 10-6 10-7 144 14 4 12 4 13-4

9o 12o 11-2 11.5 128

Procenttalen för samtliga skulder ha ökat i 22 län och minskat i 2 län. Det största procenttalet för skulderna finnes 1943—1944 i Östergötlands län, nämligen 30,8, och det lägsta procenttalet i Gotlands län, nämligen 12,3. Vad som i detta sammanhang närmast är av intresse är emellertid icke storleken av samtliga skulder utan storleken av andra skulder än i fast egendom intecknad gäld. Procenttalen för sistnämnda skulder ha icke angivits å tabell 4 C men ha här uträknats med ledning av uppgifterna i tabell 4 A. Dessa procenttal ha såsom framgår av sammanställningen sedan 1931—1933 ökat i 20 län och minskat i 4 län. Det högsta procenttalet 1943—1944, nämligen 18,1, utvisar Stockholms län och det lägsta procenttalet, eller 8,9, Gotlands län. Av stort intresse är en jämförelse mellan procenttalen för likvida tillgångar respektive andra skulder än i fast egendom intecknad gäld. Man finner därvid, a t t procenttalet för de likvida tillgångarna i samtliga län är högre — i allmänhet betydligt högre — än procenttalet för dessa skulder. Göres jämförelsen i stället mellan procenttalen 1943—1944 för likvida tillgångar och för samtliga skulder, finner m a n även då, att procenttalet för de likvida tillgångarna i regel — stundom r ä t t avsevärt — överstiger procenttalet för skulderna. I vissa län är emellertid

415 procenttalet för samtliga skulder högt i jämförelse med procenttalet för de likvida tillgångarna. I ett län, nämligen Örebro län, är procenttalet för skulderna rent av högre än procenttalet för de likvida tillgångarna (30,7 mot 28,7). För Östergötlands län äro de båda procenttalen lika, nämligen 30,8. Jämväl beträffande jämförelsen mellan procenttalen för likvida tillgångar och för skulder gäller naturligtvis, att i de enskilda fallen stora avvikelser kunna föreligga från de för länen genomsnittliga procenttalen. En undersökning, motsvarande den å tabellerna 4 A—4 C, redovisas beträffande jordbrukare å tabellerna 5 A—5 C. Såsom jordbrukare har därvid betraktats endast de som bedrivit jordbruk såsom huvudsaklig förvärvskälla. Enligt tabell 5 B utgör medelbehållningen för kvarlåtenskaper av ifrågavarande storleksordning (50 000 kronor och däröver) högst 160 521 kronor (för 21 bouppteckningar i Södermanlands län) och lägst 54 291 kronor (för en bouppteckning i Stockholms stad). Av tabell 5 C framgår beträffande jordbrukare den procentuella fördelningen av de olika slagen av tillgångar respektive skulderna i förhållande till värdet å samtliga tillgångar. Även beträffande jordbrukare har gjorts en sammanställning av motsvarande slag som den i det föregående återgivna.

Sammanställning utvisande för kvarlåtenskaper efter jordbrukare med behållningav 50000 kronor och däröver de likvida tillgångarnas respektive skuldernas storlek i procent av samtliga tillgångar.

Antal bouppteckningar

L ä n

Likvida tillgångar i % av samtliga tillgångar

Samtliga skulder i % av samtliga tillgångar

Andra skulder än i fast egendom intecknad gäld i % av samtliga tillgångar

1931-33 1943-44 1931-33 1943-44 1931-33 1943-44 1931-33 1943-44 Stockholms stad » län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län K r o n o b e r g s län K a l m a r lftn G o t l a n l s län

Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län H a l l a n d s län ( j ö t e b o r g s o. B o h u s Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Ö r e b r o län Västmanlands län K o p p a r b e r g s län Gävleborgs län Vfisternorrlands län J ä m t l a n d * län Västerbottens län Norrbottens län

län..

Samtliga

län

14 16 29 39 20 11 22 3 21 32 66 14 14 37 35 50 18 27 51 44 27 18 4 1

1 15 21 21 51 27 9 41 4 12 45 87 24 19 41 52 48 13 30 34 36 27 23 3 1

17-2 20-0 15-1 24-7 28-5 28-4 2*2 25-9 19 9 32 5 30-1 35 7 29-8 44-2 28 1 74 3

33'5 15 - 3 18 9 386 27-9 33'9 36 8 18-6 15 8 33 5 26-4 17 7 21-1 443 43-6 35 4 32-o 33-6 34-o 44-3 41-3 42-7 48-1 33 5 48i

25 9

9i 15 9 38-4 15-5 53 6 33 5

2*4

17a

16-1 16-3 22-9 198 141 10-9 11-0 53 215 26-7

3()o 29o 24-9 15'0 15i 20-3 23-7 19-9 8-9 6-6 43 8'9 3 7 4-6

20o

82 41 28 23 2? 11 7 25 14 24 33 41 21 8 11 12 13 25 K; 12 8 15 7 2 12

9-4 9-2 124 8-9 5-3 89 5-1 54 8 2 10-1 11-4 2:; 6 13-4 11-8 4-9 82 16-9 82 65 43 44 3-8 37 4-6

25o

9'9

34-2 59 9-9 138 12 8 3ö 44 13 5 62 17i 16 4

Ho 13o 6-5 7'8 6-8 6-4 10 7 7-6 10-1 5-9 8-8 6-4 2-7 92 105

416 Av sammanställningen för jordbrukare framgår, a t t de likvida medlen i allmänhet hos dem finnas i mindre utsträckning än hos samtliga. Medeltalssiffran för likvida tillgångar i procent av samtliga tillgångar är sålunda för jordbrukare 29,2 mot 40,7 för samtliga. I vissa län är emellertid procenttalet för de likvida tillgångarna högre för jordbrukare än för samtliga. Detta är fallet i Södermanlands, Jönköpings, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län. I samtliga län (utom Stockholms stad där endast en bouppteckning efter jordbrukare redovisats) är för jordbrukare procenttalet för de likvida tillgångarna högre än procenttalet för andra skulder än i fast egendom intecknad gäld. Göres jämförelsen mellan procenttalet för likvida tillgångar och procenttalet för samtliga skulder, visar det sig att procenttalet för de likvida tillgångarna är högre än sistnämnda procenttal i 19 län och lägre i 5 län. Tabellerna 6 A—7 C innehålla uppgifter rörande kvarlåtenskapernas uppdelning på olika slag av tillgångar samt skuldernas storlek vid gruppering av kvarlåtenskaperna med hänsyn till behållningarnas storlek. Tabellerna, som visa totalsiffrorna för alla länen tillsammans, avse givetvis endast bouppteckningar med behållning av minst 50 000 kronor. Skatteintäkterna genom den av beredningen föreslagna kvarlåtenskapsskatten ha på grundval av kvarlåtenskaperna under år 1944 beräknats sålunda:

25 000—100 000 100 000—500 000 500 000—

Kvarlåtenskapl ... , i milj. kr.

Skatt . ... , i milj. kr.

., „. Skatte^

145-2 104-5 652

3*6 15*1 21-4

2'5 14*4 32-8

314-9

40i

12-7

Tab. 1 A. Bouppteckningar1, fördelade efter kvarlåtenskapens storlek, år 1943. Kvarlåtenskai). eftprlfiv.au(in makarb en t torättsand el ar inberäknade

Storleksgrupper, kr.

09 999 10 000— 19 999 20 000— 29 999 30 000— 39 999 40 000— 49 999 50 000— 59 999 60 000— 69 999 70 000— 79 999 80 000— 89 999 90 000— 99 999 100 000— 199 999 200 000— 299 999 300 000— 399 999 400 000— 499 999 500 000— 599 999 600 000— 699 999 700 000— 799 999 800 000— 899 999 900 000— 999 999 1 000 000—1 999 999 2 000 000—2 999 999 3 000 000—3 999 999 4 000 000—4 999 999 5 000 000—5 999 999 6 000 0 0 0 - 6 999 999 7 000 000—7 999 999 8 000 000—8 999 999 9 000 000—9 999 999 10 000 000— Summa 1

Kvarlåtenskap, utom efterlevande makars giftorättsandelar

Antal

Kvarlåtonskap, kr.

Antal

Kvarlåtonskap, kr.

3 921 2 727 1385 787 536 424 247 196 152 110 445 132 57 33 24 15 11 13 3 22 5

21 047 784 39 959 388 33 979 649 27 102 101 23 865 419 23 177 596 15 979 240 14 649 768 12 855 397 10 452 275 60 972 463 32 015 095 19 817 086 14 712 930 13 049 167 9 763 403 8 451 674 10 962 594 2 801 549 30 161 485 11 528 323

4 511 2 930 1302 711 456 298 145 140 107 86 339 92 40 25 15 14 4 10 2 17 2

24 473 774 42 213 121 32 032 164 24 305 067 20 236 963 16 308 032 9 394 567 10 458 404 9 075 054 8 151 258 46 090 715 22 102 384 13 646 405 11 052 341 8 273 463 9 156 540 3 054 594 8 378 374 1 934 600 22 387 662 5 230 966

4 280 847

— 1 1

—

4 280 847 5 502 219

— — — . —

,

11 782 157

11 782 157

458 869 609

364019 452

Avser endast boupptecknings r, soin belåt-••ts med stämpelavgift enligt arvssk itteförordnin gen.

27—1616 46

418 Tab. 1 B. Bouppteckningar *, fördelade efter kvarlåtenskapens storlek, ar 1944.

Storleksgrupper, kr.

09 999 10 0 0 0 19 999 20 0 0 0 29 999 30 000— 39 999 40 000— 49 999 50 0 0 0 - 59 999 60 000— 69 999 70 000— 79 999 80 000— 89 999 90 000— 99 999 100 0 0 0 - 199 999 200 0 0 0 - 299 999 300 0 0 0 - 399 999 400 0 0 0 - 499 999 500 0 0 0 - 599 999 600 000— 699 999 700 000— 799 999 800 000— 899 999 900 000— 999 999 1 000 0 0 0 - 1 999 999 2 000 000—2 999 999 3 000 0 0 0 - 3 999 999 4 000 0 0 0 - 4 999 999 5 000 000—5 999 999 6 0 0 0 0 0 0 - 6 999 999 7 000 0 0 0 - 7 999 999 8 000 0 0 0 - 8 999 999 9 000 0 0 0 - 9 999 999 10 000 0 0 0 Summa 1

Kvarlåtenskap, efterlevande makars jiftorattsandelar inberaknade

Kvarlåtenskan. utom efterlevande makars giftorättsandelar

Antal

Kvarlåtenskap, kr.

Antal

Kvarlåtenskap, kr.

4138 2 925 1560 899 541 424 330 226 165 136 509 160 68 33 19 15 7 6 6 21 4

22 974 176 42 213 813 38 281 459 31 011 580 24 179 470 23 283 525 21 346 444 16 950 631 14 033165 12 898 554 70 046 651 39 522 440 23 491 457 14 557 457 10 277 259 9 654 050 5 354 440 5 161 239 5 787 362 25 645 892 9 058 348

4 861 3 074 1455 870 471 311 200 149 112 83 374 112 46 22 10 12 5 4 4 16 1

27 293 986 43 756 133 35 702 636 29 957 836 21 069 506 17 015 054 12 922 870 11130 486 9 537 400 7 865 736 52 056 864 27 229 952 15 615 567 9 620 652 5 456 363 7 880 876 3 789 032 3 495 279 3 877 262 18 821 621 2 176 389

— —

— —

5 839 957

— —

— —

1 1

8 892 281 9 793 783

—

—

490 255 433

— 1 1

•

—

4 906 879 5 839 957

—

—

—

8 892 281

— —

—

3S5 940 617

Avser endast bouppteckning ar, som bela gts med stämpelavgift enligt arYsskatteförorduingen.

419 Tab. 2 A. Arvs- och testamentnandelar enligt bouppteckningarna', fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arvsskatt år 1943. Klass J. Å ndelar, som

tillfallit efterlevande make

Storleksgi 'upper. kr.

Sammanlagt Antal

0— 11900 12 000— 19 900 20 0 0 0 - 29 900 30 000— 39 900 40 000— 49 900 50 0 0 0 - 59 900 60 0 0 0 - 74 900 75 000— 99 900 100 000— 149 900 150 000— 199 900 200 0 0 0 - 299 900 300 0 0 0 - 399 900 400 000— 499 900 500 000— 599 900 600 000— 699 900 700 0 0 0 - 799 900 800 0 0 0 - 899 900 900 0 0 0 - 999 900 1 000 000—1 999 900 2 000 0 0 0 -2 999 900 3 000 000—

61 11 88 85 60 33 25 31 45 7 5 2

Summa 1 Avser ordningen.

ei dast

An delar, som tillfallit barn eller adoptivbarn etc.

arvs-

— 1 1 1 1

—

Sammanlagt

andelsuelopp, skattebelopp, kr. kr.

286 600 177 700 2 387 300 2 927 400 2 698 200 1 801 700 1 671 600 2 698 500 5 494 200 1 210 700 1 056 900 716 600

—

532 800 632 700 728 000 885 100

—

4 701 4 798 69 290 115 294 122 274 102 168 95194 178 100 430 430 113 778 109 304 93 068

—

80 600 100 580 119 640 151 060

_

1 262 000

226 440

— —

— —

— —

27 168000

2 116 719

Antal

10 516 1450 721 362 184 134 115 109 124 48 47 14 6 15 3

— 1

—

andelsbelopp, skattebelopp, kr. kr.

57 793 000 22 299 500 17 514 100 12 492 600 8 093 200 7 329 700 7 678 900 9 489 500 15 149 300 8 260 000 11506 000 4 680 700 2 539 800 8 543 800 1 877 800

—

842 500

—

1 1

1 940 200 2 086 600

—

—

13 851 200117 200

937 817 586 720 587 590 491 028 361 661 362 234 436 333 626 310 1 205 106 774 334 1 278 952 591176 352 200 1 305 360 297 680

—

142 540

—

362 080 391 360

— 11090 481

sch testa mentsandelar, s om belagts m )d stamp jlaygift enligt arvsskatteför-

420 Tab. 2 B. Arvs- och testainentsandelar enligt bouppteckningarna1, fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arvsskatt år 1943. Klass II. Andelar, som tillfallit fader, moder, broder etc. Storleksgrupper, kr.

Sammanlagt

Sammanlagt Antal

0 — 11900 12 000— 19 900 20 000— 29 900 30 0 0 0 - 39 900 40 000— 49 900 50 000— 59 900 60 0 0 0 - 74 900 75 000— 99 900 100 000— 149 900 150 0 0 0 - 199 900 200 000— 299 900 300 000— 399 900 400 000— 499 900 500 0 0 0 - 599 900 600 0 0 0 - 699 900 700 0 0 0 - 799 900 800 0 0 0 - 899 900 900 0 0 0 - 999 900 1 000 0 0 0 - 1 999 900 2 000 0 0 0 - 2 999 900 3 000 000 Summ a 1 Avser endast förordningen.

Andelar som tillfallit person tillhörande den avlidnes husfolk

11 205 686 361 165 77 49 36 47 28 14 13 6 1 5

andelsbelopp, kr.

skattebelopp, kr.

37 254 400 10 526 600 8 544 000 5 777 400 3 381 600 2 626 100 2 402 500 3 925 800 3 170 500 2 348 300 3 129 400 2 048 500 421 100 2 553 000

1 602 064 750 970 721 548 581 775 357 275 317 9B8 328 465 570 328 478 160 455 232 621 868 445 200 93 324 574 020

— —

— — —

Antal

andelsbelopp, kr.

skattebelopp, kr.

175 24 18 7 1

865 200 360 600 430 700 244 300 43 000

42142 25 040 36 564 24 465 4 800

— — — — — — — — — —

910 600

210 804

— — —

— — —

— — —

— — — — — — — — — — — — — — — —

12 694

89 019 800

8109 001

— — —

•

—

arvs- och testf mentsandelar,

som

•

—

— — — — —

1943 800

•

—

— — — — — — — — — — — — — — 133011

belagts med stäi ipelavgift enligt arvsskatte-

421 Tab. 2 C. Arvs- och testarnentsandelar .enligt bouppteckningarna 1 , fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arvsskatt år 1943. Klass

III.

Andelar, som tillfallit kyrl a, landsting, kommun etc. Storleksgrupper, kr. bammanlagt

Antal

andelsbelopp, kr. skattebelopp, kr. 0 5 900 6 0 0 0 - 11900 12 0 0 0 - 19 900 20 000— 29 900 30 0 0 0 - 39 900 40 0 0 0 — 49 900 50 0 0 0 - 59 900 60 0 0 0 — 74 900 75 0 0 0 - 99 900 100 000—149 900 150 000—199 900 200 0 0 0 - 2 9 9 900 300 0 0 0 — 3 9 9 900 400 0 0 0 - 4 9 9 900 500 0 0 0 — Summa

459 129 41 38 21 9 2 5 7 1 2 3 1

1 310 000 1 148 400 6 3 1 800 904 900 692 000 392 800 111100 3 3 8 100 624 800 115 100 331100 615 000 370 4 0 0

—

121 0 5 3 163 960 105 450 168 8 4 5 141 290 84 610 24 755 73115 155 870 30 020 90 3 1 0 170 992 106 612

—

—.

1 699 600

505 370

9 285100

1 9 4 2 252

1 Avser endast arvs- och testaments andelar, som belaj;ts med stämpelavgift enligt arvsskattefö rordningen.

Tab. 2 D. Arvs- och testamentsandelar enligt bouppteckningarna 1 , fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arvsskatt år 1943. Klass IV. Andelar, som tillfallit annan arvinge eller testamentstagare än i klass I — I I I avses Storleksgrupper, kr. Sammanlagt

Antal

andelsbelopp, kr. skattebelopp, kr. 0 5 900 6 000— 11900 12 0 0 0 — 19 900 2 0 0 0 0 - 29 900 ,30 0 0 0 — 39 900 4 0 0 0 0 — 49 900 5 0 0 0 0 — 59 900 60 0 0 0 — 74 900 7 5 0 0 0 — 99 900 100 0 0 0 — 1 4 9 900 150 0 0 0 — 1 9 9 900 200 0 0 0 — 2 9 9 900 300 0 0 0 — 3 9 9 900 400 0 0 0 — 4 9 9 900 500 0 0 0 — Summa

1560 267 103 48 25 22 13 10 4 10 2 7

4 0 9 1 400 2 231 300 1 4 9 1 500 1 1 1 9 800 858 500 1 010 200 679 700 677 600 336 800 1 1 5 6 400 330 100 1 500 800

354 469 308 894 250 227 234 390 204 800 255 276 172 198 185 7 3 5 101 4 4 0 365 168 107 3 1 5 496 510

— —

—

. —

500 000

229 3 8 5

15 9 8 4 1 0 0

3 265 807

1 Avser endast arvs- och testamente andelar, som bela jts med stämpelavgift enligt arvsskattefö rordningen.

422 Tab. 3 Å. Arvs- och testamentsandelar enligt bouppteckningarna l , fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arysskatt år 1944. Klaus I. Andelar, som tillfallit efterlevande make Storleksgrupper, kr.

Sammanlagt

Sammanlagt Antal

Antal

andelsbelopp, kr.

skattebelopp, kr.

2 295 11 879 1 612 1828 784 61825 346 164 806 223 121 251 201 115 886 127 119 987 151 070 159 235 898 104 52 259 648 31 260 804 18 44 842 7 70 000 5 4 213 740 5 123 000 1

66 998 900 24 807 000 19 048 300 12 110 800 9 872 200 10 990 200 8 576 500 13 639 100 12 374 200 9 122 100 7 614 300 6 258 900 3 168 600 2 738 100 2 580 800 3 760 500 860 200

1 094 966 652 152 636 258 479 463 449 830 555 646 491 233 893 260 969 064 863 458 837 448 803 322 452 000 417 830 412 320 622 300 146 080

3 2

5 200 700 4 954 600

962 260 939 000

15 563

224676 000

12 677 S90

andelsbelopp, skattebelopp, kr. kr.

0— 11 900 12 0 0 0 - 19 900 20 0 0 0 29 900 30 0 0 0 - 39 900 40 000— 49 900 50 0 0 0 - 59 900 60 0 0 0 - 74 900 75 0 0 0 - 99 900 100 0 0 0 - 149 900 150 0 0 0 - 199 900 200 0 0 0 - 299 900 300 0 0 0 - 399 900 400 0 0 0 - 499 900 500 000— 599 900 600 0 0 0 - 699 900 700 0 0 0 - 799 900 800 0 0 0 - 899 900 900 0 0 0 - 999 900 1 000 0 0 0 - 1 999 900 2 000 0 0 0 - 2 999 900 3 000 0 0 0 -

29 4 79 124 60 41 32 26 25 17 12 1 1

140 700 66 700 2 130 900 4 214 100 2 702 200 2 273 800 2 142 300 2 268 600 3 039 900 2 821 200 2 453 000 348 900 479 800

2 1

1 328 300 744 800

Summa

1 Andelar, som tillfallit barn eller adoptivbarn etc.

27 155 200

1946S80

Avser ondast arvs- och test? mentsandelar, som belagts med stämpelavgift enligt arvsskatteförordningen.

423 Tab. 3 B. Arvs- och tes! am enl san delar enligt bouppteckningarna *, fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arvsskatt år 1944. Klass II. Andelar, som tillfallit fader, moder, broder etc. Storleksg r upper, kr.

bammanlagt Antal

11900 012 0 0 0 - 19 900 20 0 0 0 - 29 900 30 0 0 0 - 39 900 40 0 0 0 - 49 900 50 0 0 0 - 59 900 60 0 0 0 - 74 900 75 0 0 0 - 99 900 100 0 0 0 - 149 900 150 0 0 0 - - 199 900 200 0 0 0 -• 299 900 300 0 0 0 -- 399 900 400 0 0 0 -- 499 900 500 0 0 0 -- 599 900 600 0 0 0 -- 699 900 700 0 0 0 -- 799 900 800 0 0 0 -- 899 900 900 0 0 0 -- 999 900 1 000 0 0 0 -•1 999 900 2 000 0 0 0 --2 999 900 3 000 0 0 0 Summa 1 Avser (indast förordningen.

Andelar, som tillfallit person tillhorande den avlidnes husfolk bammanlagt skattebelopp, kr.

174 34 16 2 3 1

876 000 516 600 360 800 63 800 137 000 50 000

43 684 36 780 29 856 6 090 15 840 6 060

— — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — —

7 735 864

2 004 200

138 310

skattebelopp. kr.

12 225 678 335 171 92 64 42 40 37 10 6 4 4

40 519 400 10 349 000 8 075 400 5 907 900 4 133 400 3 519 400 2 803 600 3 402 900 4 534 600 1616 500 1 376 600 1 467 300 1 846 800

1 752 124 732 868 683 632 586 597 473 496 445 332 389 676 525 009 819 162 310 560 283 944 321192 412 272

— — — — — — — —

— — — — — — — —

13 708

S9 552 800

arvs- och

testt imontaandclar,

Antal

andelsbelopp, kr.

andelsbclopp, kr.

som

belagts med sta mpelavgift enlig t arvsskatte-

424 Tab. 3 C. Arvs- och testamentsandelar enligt bouppteckningarna 1 , fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arvsskatt år 1944. Klass

III.

Andelar, som tillfallit kyrk a, landsting, kommun etc. Storleksgrupper, kr. Antal

sammanlagt andelsbelopp, kr. skattebelopp, kr.

0— 5 900 6 000— 11900 12 000— 19 900 20 0 0 0 - 29 900 30 0 0 0 - 39 900 40 000— 49 900 50 000— 59 900 60 0 0 0 - 74 900 75 0 0 0 - 99 900 100 000—149 900 150 000—199 900 200 0 0 0 - 2 9 9 900 300 000—399 900 400 000—499 900 500 000

496 126 43 31 16 16 6 8 5 4 1

888 500

262 040

Summa

8 377 300

—

—

1 452 600 1127 900 657 700 724 600 529 100 718 400 319 200 541 800 440 300 477 900 199 300

—

300 000

—

130 774 161 320 107 560 134 340 108 115 155 440 70 740 126 460 109 540 125 330 55 280

—

85 490

—

Avser endast arrs- och testaments andelar, som belagts med stämpelavgift enligt arvsskattefö rordningen.

I

425 1

Tab. 3 D. Arvs- och testamentsandelar enligt bouppteckningarna , fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arvsskatt år 1944. Klass IV. Andelar, som tillfallit annan arvinge eller testanientstagarc än i klass I—III avses Storleksgrupper, kr. Antal 0 - 5 900 6 0 0 0 - 11900 12 0 0 0 - 19 900 20 0 0 0 - 29 900 30 0 0 0 - 39 900 40 0 0 0 - 49 900 50 000— 59 900 60 0 0 0 - 74 900 75 0 0 0 - 99 900 100 000—149 900 150 0 0 0 - 1 9 9 900 200 000—299 900 300 0 0 0 - 3 9 9 900 400 0 0 0 - 4 9 9 900 500 0 0 0 Summa

1687 285 118 53 30 12 6 7 8 6 4

—

1 1

Samm anlagt andelsbelopp, kr. skattebelopp, kr. 4 539 800 2 526 000 1 759 000 1187 400 1 028 800 542 000 318 300 466 300 687 400 694 500 750 600

—

306 200 456 500

397 708 359 768 307 859 244 390 245 670 138 910 79 490 130 435 206 065 218 415 246 270

—

87 350 155 665

—

—

—

15 262 800

2817 995

1 Avser endast arvs- och testaments andelar, som bola >'ts med stämpelavgift enligt arvsskattefö rordningen.

426 Tab. 4 A. Kvarlåtenskaper med behållning1 av minst 50000 kronor, fördelade på olika slag Absoluta 1

~

8 T

Län

Antal

Behållning

Makes giftorättsJordbruksandel fastighet

Annan fastighet

i

l

l

g

å

n

g

a

r

Kontanter, ObligaInvenInvenlivförtarier och tarier och tioner och säkringar, förlagsvarulager varulager i jordbruk i rörelse fordringar bevis

701 153 324 992 27 482 375 1120 905 66 422 264 457 540 1 287 443 22 969 227 30 039 575 236 59 271 246 18 330 642 3163 399 22 710 647 768 364 729 266 7 446 222 5 012 746 120 16 608 326 4 344 236 2 052 000 5 737 781 437 334 580 014 3 188 340 1 538 313 985 757 122 21 936 850 6 546 670 3 197 025 7 061124 830 805 830 079 4 508 979 253 31 869 240 8 435 796 9 000 365 11709 865 1 314 681 605 862 6 212 074 1 897 014 686 573 133 15 803 334 3 859 177 2 353 316 5 242 505 453 213 771 239 4 522 349 51 5 933 891 896 078 808 300 1 816 799 46 983 177 634 1 926 430 610 934 137 16 205 550 4 534 772 4 595 481 3 954 220 758 612 815 225 3 778 286 762 659 566 125 35 568 5104 560 990 332 478 25 2 809 618 595 581 209 900 54 6 107 434 1516 446 647 392 803 934 1 521 532 231 741 310 532 1 787 787 183 23108895 6 079 359 4 765 069 6 269 200 1 097 454 761 724 6 311 712 1 088 501 533 75 835 099 19 260121 10 772 124 22 517 343 2 451 563 1 396 464 20 737 656 6 257 750 84 11187 433 2 646 744 1 299 950 2 187 167 479 385 407 948 3 280 950 536 320 303 76 268 848 14 771 646 1 326 704 16 879 839 166 198 728 304 12 231 465 14 117 532 174 27 833 825 7 767 132 2 769 233 6 074 593 272 974 405 608 5 891 278 1 998 697 150 15 314 609 3 664 242 2 761 019 2 383 125 643 626 631 383 4 525 407 951 624 130 14 203 458 3 862 076 3 104 399 4 949100 385 460 446 545 3 826 352 1 254 346 123 17 335 695 5 710 364 997 400 8 988 990 244 736 329 221 4 378 443 1 059 409 114 12 617 701 3 407 586 1 546 442 4 919 164 493 361 182 966 3 309 657 1 797 781 114 11 938 026 2 656 438 1 663 087 1 822 389 194 568 472 234 3 730163 982 985 117 12 951 047 3 635 374 1 760 477 2 961 268 269 764 379 014 3 209 245 878 073 83 61889 2 708 134 617 243 7 623 259 2 387 087 1 062 282 1 040 754 86 786 58 5 485 050 1 424 552 1 057 048 1328 449 125 504 244 080 1 866 362 331 534 40 3 277 641 917 981 173 300 1 579 500 9 479 211 755 1 080 940 341 979 916 967 221 271 27 2 753 546 972 407 203 150 1 005 494 17 161 146 114 64» 134o 26 Hela riket (milj. kr.) 4 065 129 047 ii 62 6 2116 155 7 12 8 ] Stockholms stad. . 2 Stockholms län . 3 Uppsala län •1 Södermanlands län. G Östergötlands län . 6 Jönköpings län . . . 7 Kronobergs län . . . 8 Kalmar län g Gotlands län 10 Blekinge län 11 Kristianstads län . 12 Malmöhus län 18 Hallands län 14 Göteb. o. Bohus län. 15 Alvsborgs län 16 Skaraborgs län . . . 17 Värmlands län . IS Örebro län 19 Västmanlands län . 20 Kopparbergs län . . . 21 Gävleborgs län . . . 22 Västcrnorrlands län. 28 Jämtlands län 24 Västerbottens län . 26 Norrbottens län . . .

Tab. 4 B. Kvarlåtenskaper med behållning av minst 50 000 kronor, fördelade på olika slag MedelStoekholms stad. . Stockholms län . . Uppsala län . . . . Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län. . . Gotlands län . Blekinge län . Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteb. o. Bohus län Älvsborgs län. Skaraborgs län Värmlands län

701 236 120 122 253 133 51 137 25 54 183 533 84 303 174 150 130

218 723 251149 138 403 179 810 125 965 118 822 116 351 118 289 112 385 113101 126 278 142 280 133 184 251712 159 965 102 097 109 257

39 205 77 672 36 202 53 661 33 343 29 016 17 570 33 101 23 823 28 082 33 221 36135 31509 48 751 44 639 24 428 29 708

1599 13 404 17 100 26 205 35 575 17 694 15 849 33 544 8 396 14 888 26 039 20 210 15 475 4 379 15 915 18 407 23 880

94 754 96 231 47 815 57 878 46 284 39 417 35 624 28 863 22 645 28176 34 258 42 246 26 038 55 709 34 911 15 887 38 070

653 3 256 3 644 6 810 5196 3 408 921 5 537 1423 4 291 5 997 4 600 5 707 548 1569 4 291 2 965

1836 3 090 4 834 6 804 2 395 5 799 3 483 5 950 204 5 751 4162 2 620 4 856 2 404 2 331 4 209 3 435

32 766 31 552 26 553 36 959 24 554 34 003 37 773 27 579 22 440 33 107 34 490 38 907 39 059 40 368 33 858 30169 29 433

28 587 21240 12 819 8 080 7 498 5 162 11 979 5 567 13 299 11989 5 948 11741 6 385 46 592 11487 6 344 9 649

42' ay tillgångar m. in., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, länsvis. tal. | K

11 r

o

|

o

r

n

Börsnoterade aktier

Icke börsnoterade aktier

|

17 Sku 1 d e r

Fordringar Andra Övriga mot fastighets- fordringar tillgångar inteckning

Summa tillgångar

I fast egendom intecknad gäld

|

20 K r cn o r

Övriga skulder

Summa skulder

Arvsskatt enligt nuvarande bestämmelser

53 350 463 21 080 792 9 644 963 15 992 454 8 656 495 221 022 121 40 296 981 27 400 148 67 697 129 12 175 182 i 20 994 418 9 064 743 1 944 550 9 701205 2 146 343 83 681 903 9 256 699 15 153 958 24 410 657 3 962 657 v> 826 907 a 861 760 23 800 902 3 771 840 3 420 736 7 192 576 3 452 637 3 468 332 858 975 1627 416 830 208 29 468 887 4 172 282 3 359 755 7 532 037 1 557 674 •i 3 802 166 2 552 737 1 996 841 2 873 166 6 063 882 1130 994 3 321173 3 440 988 1 348 884 46 045 782 8 861809 5 314 733 14176 542 1 717 212 5 847 543 6 636 767 20 759 158 2 483 645 2 472 179 4 955 824 1 589 809 1 541 308 897 856 2 064 223 437 810 7 960 748 1 636 337 675 589 589 754 442 776 7 570 228 736 674 248 020 165 924 710 632 S 615 370 21 044 480 2 712 365 2 126 565 4 838 930 1 936 655 1 001 047 720 198 2 106 727 393 754 132 712 9 286 266 208 707 3 203 372 107 488 319 990 435 823 392 979 135 708 1 743 306 354 148 10 980 952 224 419 7 850 740 762 354 633 016 326 092 985 759 378 536 817 727 33 036 573 4 799 729 5 127 949 9 927 678 1 340 172 11 4 690 880 3 347 378 1 621 874 2 265 054 12 211 060 12 992 657 3 178 732 9 232 430 3 248 198 104 995 977 16 070 408 13 090 470 29 160 878 4 767 014 12 802 352 18 896 680 2 210 621 3 107 301 383 042 14 294 734 1 550 209 2 302 123 541 858 1 325 782 26 419 992 3 634 009 4 253 558 7 929 743 5 798 588 93 485 932 6 944 348 10 272 736 17 217 084 7 134 662 Ii 789 175 33 725 704 2 455 0«9 3 436 790 5 891 879 1 279 547 15 5 201014 4 993 365 1 000 335 4 329 432 828 954 K; 745 935 18 350 955 1 094 222 1 942 124 3 036 346 1 869 642 1136 396 462 261 2 240 537 1 958 539 4 142 940 682 984 17 506 880 18 346 398 2184 401 2 044 762 450 947 1108 392 269 215 824 117 is 778 028 25 015 458 4 071513 3 608 250 7 679 763 1 735 398 3 10S 176 1 249 272 2 146 385 700 207 19 459 484 17 709 674 2 543 476 2 548 497 5 091973 1 405 571 1 335 543 971 747 1 287 958 593 704 2 0 430 213 1 742 562 2 172 775 398 848 14110801 1 861 602 1 056 357 352 023 1 576 545 584 678 21 682 045 2 102 442 2 784 487 2 225 747 1 170 380 509 095 1 265 975 1 106 496 15 735 534 410 843 2 2 652 499 819 887 1 472 386 289 030 9 095 645 1 559 384 777 551 592 462 300 130 1 527 457 278 575 2:! 682 891 844 566 835 155 248 707 7 012 507 534 326 230 087 211255 487 172 1 076 270 106 216 2 4 4 353 911 589 098 156 516 354 587 101 572 119 773 224 510 660 177 101 905 2 5 391 791 268 386 116 036 3 413 723 191 458 469 209 72 775 54 088 157 o

7G»

35 7

877-1

112o

43 2

2 (i

av tillgångar ni. m., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, länsvis. tal. 76 106 88 959 28 772 31165 23 968 11953 14 445 14 136 17 433 18 255 25 633 22 910 18 455 87 195 29 891 12 464 15 729

30 072 38 410 28 903 20 924 4 470 11589 3 253 7 307 15719 6 039 18 292 24 377 27 406 11993 28 698 7 576 2 071

13 759 8 240 7 158 16 368 13127 6 751 4 863 5 257 5 428 7 010 8 863 5 964 6 451 14 038 5 749 3 082 3 469

22 814 41107 13 562 23 550 13 601 15 520 11564 15 377 12 800 11722 12 377 17 322 15 783 26171 24 882 14 937 8 526

12 349 9 095 7181 6 805 5 331 4 788 8 682 4 492 8 348 4156 4 469 6 094 4 560 19 137 4 535 4 973 3 899

315 295 354 584 198 341 241 548 181 999 156 084 148 436 153 609 128 135 145 384 180 528 196 991 170 175 308 534 193 826 122 339 141126

57 485 39 223 31432 34199 35 027 18 674 13 247 19 798 4 299 14117 26 228 30 151 10 674 22 919 14110 7 295 16 803

39 087 64 212 28 506 27 539 21 007 18 588 18 838 15 522 11451 18 166 28 022 24 560 26 317 33 903 19 751 12 947 15 066

96 572 103 435 59 938 61738 56 034 37 262 32 085 35 320 15 750 32 283 54 250 54 711 36 991 56 822 33 861 20 242 31869

17 368 i 16 791 2 6 891 •i 12 768 •1 6 787 5 6 373 (i 8 585 7 5187 8 5 308 9 6 558 10 7 323 11 8 944 12 9 552 18 23 547 14 7 354 15 5 526 K; 5 254 17

428 1

1 »

8 T

Län

Antal

Behållning

Makes giftorättsandel Jordbruksfastighet

i

g

å

n

g

a

r

Kontanter, InvenObligaInvenlivförtarier och tarier och tioner och säkringar, varulager varulager förlagsbanki jordbruk i rörelse fordringar bevis

Annan fastighet

18 18 2U 21 22 28 24 25

Örebro län Västmanlands län . . Kopparbergs l ä n . . . . Gävleborgs län . . . . Västornorrlands län.. Jämtlands län Västerbottens län . . Norrbottens län . . . .

123 114 114 117 83 58 40 27

140 941 110 682 104 720 110 693 91846 94 570 81941 101 983

46 426 29 891 23 302 31 072 28 760 24 561 22 950 36 015

8109 13 565 14 588 15 047 12 798 18 225 4 333 7 524

73 081 43150 15 986 25 310 12 539 22 904 39 487 37 240

1990 4 328 1707 2 306 1046 2 164 237 636

2 677 1605 4142 3 239 746 4 208 5 294 5 412

35 597 29 032 32 721 27 430 32 628 32179 27 024 33 962

8 613 15 770 8 623 7 505 7 437 5 716 8 549 8195

26 Hela riket

4 065

159 312

38 304

15 391

52 066

3 019

15977 Tab. 4 C. Kvarlåtenskaper med behållning av minst 50 000 kronor, fördelade på olika slagProcent1

1 1

Län

Antal

8 4 5 (i 7 8 9 10 11 12 18 14 16 16 17 18 19 20 21 22 28 24 25 26

Hela riket

7l

-

procent

Kontanter, livförsäkringar, bankfordringar

11-4 18-9 36-3 29.5

0-2 0-9 1-8 2-8 2-9 2-2 0-6 36 11 2-9 3-3 23 34 0-2 0-8 3-5 2-1 l-o 2-8 1-4 1-7 l-o 1-8 0'2 0-5

06 0-9 2-4 2-8 1-3 37 2-3 3-9 0-2 4-o 2-3 1-3 29 0-8 1-2 3-4 2-4 1-3 l-o 3-3 2'4 0-7 3-5 4'9 43

187 264 204 29-8 26-6 24'S 269

24l

1-4

30-1 27-i 24-i 24-o 25-4 25-3 24-o 18-8 17-7 19-4 19-0 21-4 15-3 18-o 18-o 13o 27-o 35-9 27-8 12-9 18-8

0-5 3-8 8-6 10-8 19-5 11-3 10-7 21-8 6-5 10-2 14-4 10-3 9-i 1-4 8-2 15o 16-9 4-o 8-7 11-8 11-2 11-7 15-1 4-0 5-9

i1 1 gångari

'

Inventarier och varulager i rörelse

Annan fastighet

701 236 120 122 253 133 51 137 25 54 183 533 84 303 174 150 130 123 114 114 117 83 58 40 27

1 Inventarier och varulager i jordbruk

Jordbruksfastighet

Stockholms stad Stockholms län . . . . Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län . . . . Alvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

l 2

10-4 8-9 13-4 15-3 13-5 21-8 25-4 18-0 17-5 22-8 19i 19-8 22-9 13-1 17-5 24-7 20-9 17-5

429 11

K

r

o

|

n

Börsnoterade aktier

o

|

|

|

|

18 Skulder

r

Icke börsnoterade aktier

Fordringar Övriga Andra mot fastighets- fordringar tillgångar inteckning

I fast egendom intecknad gäld

Stun m a tillgångar

20 Kronor

Summa skulder

Övriga skulder

Arvsskatt enligt nuvarande bestämmelser

14109 12 330 16 330 19 024 18 788 9 213 2 994 7 091

25 270 11715 9 266 10 0 0 3 3 616 3 642 5 613 2 003

10 157 8 524 3 088 4 351 7138 3 967 2 539 2 695

17 450 11298 13 829 10 820 9 368 14 399 8 865 17 378

6 325 4 031 3 499 9 457 3 482 4 288 3 913 4 298

203 378 155 848 123 779 134 492 109 586 120 905 108 848 126 434

33102 22 311 3 774 5 829 7 862 11774 14 728 9 940

29 335 22 355 15 285 17 970 9 878 14 561 12 179 14 511

62 437 44 666 19 059 23 799 17 740 26 335 26 907 24 451

6 700 18 6 142 19 5 208 L'0 4 997 21 4 950 2 2 4 8 0 3 2:3 2 655 2-1 3 774 2 5

3S615

18 9 0 8

8 791

18 8 1 8

7 826

215 776

2 8 897

27 567

10 617 26

av tillgångar m. m., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, länsvis. tal. 8

av

s a in 11 i g a

|

|

|

r

|

16 Skulder i procent av

t i 1 1 {å n g a r

Obligationer och förlagsbevis

Börsnoterade aktier

börsnoterade aktier

Fordringar mot fastighetsinteckning

Andra fordringar

Övriga tillgångar

Summa tillgångar

tillgångar

behållning

9-1 6-o 6-5 3-3 4-1 3-3 8-i

24-1 25 i 14 5 12 9 13 2 7 7 9 7 9 2 13 6 12 6 14 2 11 G 10 8 28 3 15 4

4-4 2-3 36 6'8 7-2 4'3 33 34 4'2 4-8 4-9 3-o 3-8 45 3o 2-5 25 5-0 5-5 2'5 32 65 3'3 2-3 2-1

7'2 11 6 6 9 9 8 7 5 9 9 7 8 10 0 10 0 8 1 6 9 8 8 9 3 8 5 12 8 12 2 6 0 8 6 7 3 11 2 8 1 8 5 11 9 8 1 13 7

3'9 26 36 2-8 2-9 3-i

6'5 z 9 2-5 31 2-7 6-2 2'4 4-1 2-8 8-1 2-6 2'8 7-0 32 36 36 3-4

100-0 100-0 100-0 lOOo lOOo lOO-o lOOo lOO-o 100-0 100-0 100-o lOO-o lOO-o 100-o lOO-o lOO-o 1000 lOOo lOO-o lOO-o lOO-o lOO-o 100-0 100-0 100-0

306 29-2 30-2 25-6 30-8 239 21-6 23-o 12-3 22-2 30-i 27-8 21-7 18-4 17-5 16-5 22-6 30-7 28-8 15-4 17-7 16-2 21-8 24-7 19-3

44 2 41 2 43 3 34 3 44 5 31 4 27 6 29 9 14 0 28 5 43 0 38 5 27 8 22 6 21 2 19 8 29 2 44 3 40 4 18 2 21 5 19 8 27 8 32 8 24 0

8 1 5 6 7 8 9 10 11 12 18 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 26

4i

8 7

3-e

lOOo

35 4

6-8 4-2 10-2 7-o 5'6 6-8 4-7 7-9 65

11 1 7 0 7 9 13 2 14 2 17 1 7 6 2 7 5 6

9-5 10-8 14-6 8-7 2-5 7-4 2-2 4-8 12-3 4-1 10-1 12-4 16i 3-9 14-8 6-2 1-5 12-4 7'6 7-5 7-4 3-3 3-o 52 1-6

17 9

8-8

8-e

10-4 8-2 3-8 6-o 8-7 15i 5-9 5-2

10 2

0'9 2- 9

1 2

430 Tab. 5 A. Kvarlåtenskaper efter jordbrukare med behållning av minst 50 000 kronor, fördelade på Absoluta 1

o

v

8 T

Län

Antal

7 8 9 10 11 12 18 14 16 16 17 18 19 20 21 22 28 24 25

Stockholms stad. . Stockholms län . . . Uppsala län Södermanlands län. Östergötlands län . Jönköpings län . . . Kronobergs län . . . Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristiaustads län . Malmöhus län Hallands län Göteb. o. Bohus län. Alysborgs län Skaraborgs län . . . Värmlands län . . . Örebro län Västmanlands län . Kopparbergs län Gävleborgs län . . . Västernorrlands län. Jämtlands län Västerbottens län . Norrbottens län . . .

1 15 21 21 51 27 9 41 4 12 45 87 24 19 41 52 48 13 30 34 36 27 23 3 1

26 Hela riket (milj. kr.)

i

2 3 4 5 (i

Behållning

Makes giftorättsJordbruksandel fastighet

Annan fastighet

9 i

g

å

n

|

% a

r

Kontanter, InvenInvenObligalivförtioner och tarier och tarier och säkringar, varulager varulager förlagsbanki jordbruk i rörelse bevis fordringar

54 291 27 145 142 200 46 486 2 330 895 583 889 689 416 2 127 000 257 714 — 1 868 855 834 726 1 359 425 9 000 383 923 10 000 3 370 932 1 616 670 1 480 775 90 715 665 712 — 7 269 972 1 795 590 4 486 002 357 950 1 098 504 78 796 3 079 723 809 462 1 416 500 18 750 305 708 — 1 014 456 144 484 463 150 76 800 29 218 — 4 511188 1 842 708 2 994 367 196 634 725 894 3 060 238 098 9L442 167 300 26 409 — — . 1 321 551 257 478 726 500 200 207 213 — 7 004 685 2 652 319 3 808 061 576 028 1 010 399 6 939 9 629 769 2 747 574 7 689 953 2 217 921 1 578 776 22181 1 978 225 734 811 965 900 40 000 381130 — 1 440 669 461 793 576 461 9 100 116 649 15 050 3 726 951 837 073 1 400 673 177 233 224 704 17 588 5 472 253 1195 245 1 983 424 92 075 622 837 13 480 3 760 953 839 396 2 034 833 160 200 357 593 26 350 1 037 577 415 032 630 750 8 600 195 184 — 2 436 761 759 973 1 269 382 31900 240 471 37 344 899 860 2 747 262 766 420 146 600 144 476 120 248 3 309 076 1 245 574 1184 295 226 247 217 452 21 609 2 065 892 721 594 799 887 27 750 80 925 10 368 1 731 259 608 000 653 295 1450 109 506 — 183 035 75 382 86 800 6 775 — — 68 393 28 000 400 — — — 71 7

»0

5 481 413 180 398 568 253 147 1 232 279 1119 722 339 598 865 088 40 706 522 484 1 388 187 2 451 760 513 580 595 770 1315 711 1 329 269 1192 472 433 757 880 297 1 223 125 862 737 832 221 737 932 51291 37 377 lOo

74 541 40 544 53 744 600111 32 821 29 997 J15 194 1900 44 438 101118 243 787 73 891 72 895 112-248 128 724 100 530 32 061 86 767 85 415 103 893 68 604 34 066 11 736 268 23

Tab. 5 B. Kvarlåtenskaper efter jordbrukare med behållning av minst 50 000 kronor, fördelade på MedelStockholms stad. . Stockholms län . . Uppsala lä)i . . . . Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län . . Kronobergs län . . Kalmar län Gotlands län . . . . Blekinge län . . . . Kristianstads län Malmöhus län. . . . Hallands län . . . . Göteb. o. Bohus län Alysborgs län. . Skaraborgs län Värmlands län

1 15 21 21 51 27 9 41 4 12 45 87 24 19 41 52

54 291 155 393 88 993 160 521 142 549 114 064 112 717 110 029 59 524 110 129 155 660 110 687 82 426 75 825 90 901 105 236 78 353

27145 38 926 39 749 76 984 35 208 29 980 16 048 44 944 22 861 21457 58 940 31581 30 617 24 305 20 416 22 985 17 487

45 961 64 734 70 513 87 961 52 463 51461 73 033 41825 60 542 84 624 88 390 40 246 30 340 34 163 38143 42 392

142 200 14 L 800 429 4 320 7 019 694 8 533 4 796

—

17 12 801 25 493 1667 479 4 323 1771 3 338

46 486 17181 18 282 31700 21539 11 322 3 246 17 705 6 602 17 268 22 453 18147 15 880 6 140 5 481 11 978 7 450

—

—

—. —

— —

154 255

—

792 429 259 549

5 481 27 545 18 979 12 055 24162 41471 37 733 21100 10176 43 540 30 849 28181 21 399 31356 32 090 25 563 24 843

4 969 1931 2 559 11767 1216 3 833 2 810 475 3 703 2 247 2 802 3 079 3 837 2 738 2 475 2 094

olika slag av t i l l g å n g a r in. m., enligt bouppteckningar i n r e g i s t r e r a d e åren 1943 och 1944, länsvis. tal,

K

|

r o

n

o r

Börsnoterade aktier

97 140 119 413 55 893 1 392 679 952 972 22 782 35 577 143 762 16 774 1 273 643 226 360 21536 30 669 404 734 757 230 101 569 4 730 22 641 80 148 524 321 139 393 129 560

8'6

|

|

|

|

3-8

|

|

18 Skulder

Fordringar Icke Övriga Andra mot börsnoterade fastighets- fordringar tillgångar aktier inteckning

1216 13 300 87 273 55 298 48 984 16 756 600 22 531 4 012 17 295 1 560 611 969 423 44 031 1352 3 970 646 966 31 572 640 15 884 124 101 58170 58 886 17 202 5 452 1250

69 688 50 350 63 685 236 627 196 017 11000 40 954 107 188 184 740 209 725 153 051 26 452 63 307 120 087 42 337 2 285 46 913 105 242 199 905 103 156 40176

2i

4189 142 109 145 385 165 449 631 968 241 864 79 929 79 L 574 24 422 67 240 385 408 661 560 270 538 94185 308 488 442 187 193 478 30 758 211196 256 997 129 829 246 423 98100 16 645 56

Summa tillgångar

306 353 9 641 75 976 3 982 337 81494 2 621 855 176 181 4 397 385 253 020 9 977 213 92 870 3 463 790 1 097 950 32 081 157 619 6 056 677 278 809 14 060 33 644 1 742 976 181 686 10 476 820 248 323 16 519 769 2 525 003 61346 1 577 842 39 259 176 605 4 205 261 120 582 6 256 861 119 613 4 360 547 1 399 504 60 739 72 037 2 914 832 77 467 3 130 239 85 496 3 613 954 2 438 214 70 601 1 875 303 54 016 188 133 9 434 78 366 11071 2-3

96-6

I fast egendom intecknad gäld

147 395 1414 847 493 397 442 333 1 434 027 258 194 35 270 730 377 23 519 123 407 1 757177 5 074 642 218 008 35 341 150 915 391 736 322 202 212141 255 669 65 802 91 243 158 000 24 685 2 751 13-8

|

20 Kronor

Övriga skulder

Summa skulder

Arvsskatt enligt nuvarande bestämmelser

104 667 236 595 259 603 584 120 1273 214 125 873 48 224 815112 17 192 298 018 1 714 958 1 815 358 328 770 101 832 327 395 392 872 277 392 149 786 222 402 317 175 213 635 214 322 119 359 5 098 7 222

252 062 1 651 442 753 000 1 026 453 2 707 241 384 067 83 494 1 545 489 40 711 421 425 3 472 135 6 890 000 546 778 137 173 478 310 784 608 599 594 361 927 478 071 382 977 304 878 372 322 144 044 5 098 9 973

152 i 146 651 35 629 •: 143 342 4 438 979 5 128 191 6 40 158 7 123 337 8 6109 9 104 598 ld 372 438 i 1 454 750 12 63 429 13 47 796 Ii 116 299 15 402 773 ia 125 421 17 17 037 18 76 821 19 83 648 LM! 123 057 21 81 920 2 2 68 515 2 3 1546 24 5 000 2 5

lOo

23-8

3 2

olika slag av tillgångar ni. m,, enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, länsvis. tal. 97 140 7 961 2 661 66 318 18 686 844 3 953 3 506 1398 28 303 2 602 897 1614 9 871 14 562 2116

1216 887 4156 2 633 960 621 67 549 1003 1441 34 680 11143 1835 71 97 12 442 658

4 646 2 398 3 033 4 640 7 260 1222 999 8 932 4105 2 411 6 377 1392 1544 2 309 882

4189 9 474 6 923 7 878 12 392 8 958 8 881 19 307 6106 5 603 8 565 7 604 11272 4 957 7 524 8 503 4 031

9 641 5 065 3 881 8 390 4 961 3 440 3 565 3 844 3 515 2 804 4 037 2 854 2 556 2 066 4 307 2 319 2 492

306 353 265 489 124 850 209 399 195 632 128 289 121 994 147 724 69 702 145 248 232 818 189 882 105 208 83 044 102 567 120 324 90 845

147 395 94 323 23 495 21063 28118 9 563 3 919 17 814 5 880 10 284 39 048 58 329 9 083 1860 3 681 7 533 6 713

104 667 15 773 12 362 27 815 24 965 4 662 5 358 19 881 4 298 24 835 38110 20 866 13 699 5 359 7 985 7 555 5 779

252 062 110 096 35 857 48 878 53 083 14 225 9 277 37 695 10178 35119 77158 79195 22 782 7 219 11666 15 088 12 492

152 i 9 777 2 1697 3 6 826 4 8 607 5 4 748 (i 4 462 7 3 008 8 1527 9 8 717 10 8 276 11 5 227 12 2 643 13 2 516 14 2 837 15 7 746 16 2 613 17

432 1

|

|

8 T

L ä n

Antal

Behållning

Makes giftorättsandel

Jordbruksfastighet

i

| l

9 l

g

| å

n

10 g

a

r

Kontanter, InvenInvenObligalivförtarier och tarier och tioner och säkringar, varulager varulager förlagsbanki jordbruk i rörelse bevis fordringar

Annan fastighet

18 19 20 21 22 23 24 25

Örebro län Västmanlands län . . Kopparbergs l ä n . . . . Gävleborgs län . . . . Västernorrlands län.. Jämtlands län .... Västerbottens län . . Norrbottens län . . . .

13 30 34 36 27 23 3 1

79 814 81225 80 802 91919 76 514 75 272 61 012 68 3 9 3

31926 25 332 26 466 34 599 26 726 26 435 25 127

48 519 42 3 1 3 22 542 32 897 29 625 28 404 28 934 28 000

662 1063 4 312 6 285 1028 63

26 Hela riket

3 2 405

54 9S0

9 832

15 014 8 016 4 249 6 040 2 997 4 761 2 258

1245 3 537 600 384

400 13188

3 3 366 29 343 35 974 23 965 30 823 32 084 17 097 37 377

2 466 2 892 2 512 2 886 2 541 1481 3912 268

27 790

3 284

Tab. 5 C. Krarlåtenskaper efter jordbrukare med behållning- ay minst 50 000 kronor, fördelade på Procent-

*

I Tillgångar

Län

Antal Jordbruksfastighet

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län . . . Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

1 15 21 21 51 27 9 41 4 12 45 87 24 19 41 52 48 13 30 34 36 27 23 3 1

17-3 51-9 33-7 45'0 40-9 42-2 494 60'o 41-7 36-3 46-5 38-3 36o 333 317 46 7 45-1 43-5 24-5 32-8 32-8 34-8 46i 35 - 7

Hela riket

394 Annan fastighet

46-4 53-4 Os 2-1 3-6 0-5 7-o 3-2

Inventarier och varulager i jordbruk

—

15.2 6'5 14-6 151 ll-o 8-8 2-7 12-0 9-5 11-9 9-6 96 15-1 7-4 54 10-0 8-2 14-o 8-3 4-6 6-o 3-3 5-8 36

7-o

— —

55 13-4 1-6 0.6 4-2 1-5 37 0-6 1-1 4-7 6-2 1-2 0'1

Inventarier och varulager i rörelse

i

procent

Kontanter, livförsäkringar, bankfordringar

—

— — —

1-8 10-4 15-2 5-7 12-3 32-3 309 14-3 14-6 30-0 13-2 148 203 37'8 31-8 21-2 27-4 8lo 30-2 39-1 23-9 34-2 39-4 27-3 47-7

0 4

—

0-4

—

OS

— — — — —

0-1 o-i

—

0-9 0-4 0-2 0-6

—

1-3 38 0-6 0-4

43a 11

(v

r

o

n

Börsnoterade aktier

o

r

18 Skulder

Icke börsnoterade aktier

Fordringar mot Andra Övriga fastighets- fordringar tillgångar inteckning

I fast egendom intecknad gäld

Summa tillgångar

49 529 3 650 1616 2181 748 1817 1250

176 1564 3 095 5 553 3 820 1747

2 366 7 040 7 559 3 606 9127 4 265 5 548

4 672 2 401 2 279 2 375 2 615 2 349 3145 11071

107 654 97161 92 066 100 388 90 304 81535 62 711 78 366

16 3 1 8 8 522 1935 2 535 5 852 1073

5 557

3 026

8 234

3 379

139 396

20 Summa skulder

Arvsskatt enligt nuvarande bestämmelser

Kronor

Övriga skulder

364 755 2 357 14 5 6 5 5163 5 633

2 751

11522 7 414 9 329 5 934 7 938 5190 1699 7 222

27 840 15 936 11264 8 469 13 790 6 263 1699 9 973

1 3 1 1 18 2 561 19 2 460 20 3 418 21 3 034 22 2 979 2 3 515 2 4 5 000 2 5

14 555

34 793

4 6 8 3 26

olika slag ar tillgångar ni. in., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, länsris. tal 9

av

s a m 11 i g a

Obligationer och

1-9 1-6 1-2 6-o 0-9 2-7 1-9 0-7 2-5 l-o 1-5 2-9 46 2-7 2-1 2-3 23 3o 2-7 2-9 2-8 1-8 6-2 0-4 24

28—1616 46

ii

|

|

tillgångar

Börsnoterade

31-7 3-o 2-i 31-7 9-6 0-7 32 2-4

— l-o 12-2 1-4 0-9 1-9 9-6 12-i 2-3 0-3 0-8 2-5 14-5 5-7 6-9

Icke börsnoterade aktier

0-4 0-3 8-8 1-8 0-5 0-5 0-i 0-4 1-4 lo 14-9 5-9 1-7 0*1 o-i 10-3 0-7

—

— —

0-5 4-o 1-6 24 0-9 2-9 1-6

6-9

4o

|

|

16 Skulder i procent av

Fordringar mot fastighetsinteckning

1-7 1-9 1-4 2-4 57 l-o 0-7

— 6-1 1-8 1-3 6-i 1-7 Tö 1-9 l-o 0-2 1-6 34 5'5 42 2-2

— — 2'2

Andra fordringar

Övriga tillgångar

Summa tillgångar

tillgångar

behållning

1-4 3-6 5'6 3-8 6-3 7-o 7-3 13-1 8-8 39 3-7 4-o 10-7 6-o 7-3 7-1 4-4 22 7-2 8-2 3-6 10-1 52 8-9

—

3-1 1-9 3-1 4-o 2-5 2-7 2'9 2-6 5-o 1-9 1-7 1-5 2-4 2-5 4-2 1-9 2-7 43 2-5 2-5 2-4 2-9 2-9 5-o 14-1

100-0 100-0 100-0 lOO-o 100-0 100-0 lOOo 100-0 100-0 100-0 100-0 100-0 100-0 100-o lOOo 100-0 100-0 100-0 lOOo 100-0 100-0 100-0 lOOo 100-0 100-0

82-3 41-5 28-7 23-3 27-1 il-i 7-6 25-5 14(5 24-2 33i 41-7 21-7 8-7 11-4 12-5 13-8 25-9 16-4 12-2 8-4 15-3 7-7 2-7 12-7

464-3 70-9 40-3 30 4 37-2 12-5 8-2 34-3 17i 31-9 49-6 71-5 27-6 9-5 12-8 14-3 15-9 34-9 19-6 13-9 9-2 18-o 8-3 2-8 14-6

8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25

25o

i 2 3 4 5 0 7

Tab. 6 A.

Kvarlåtenskaper med behållning av minst 50 000 kronor, fördelade på olika årsvis i grupper efter Absoluta

|

|

|

10 T i l l g å n g a r Å r Storleksgrupper i kronor

Antal

Makes Behållning giftorättsJordbruksandel fastighet

Annan fastighet

Kontanter, ObligaInvenInvenlivförtarier och tarier och säkringar, tioner och förlagsvarulager varulager bankbevis i jordbruk i rörelse fordringar

År 1943. 50 0 0 0 - 100 000 1155 a 100 0 0 0 - 150 000 309 150 8 150 0 0 0 - 200 000 126 4 200 0 0 0 - 300 000 57 6 300 0 0 0 - 400 000 58 0 400 0 0 0 - 600 000 28 7 600 0 0 0 - 800 000 15 8 800 0 0 0 - 1 000 000 1 000 000 31 0 Över 1

10 Samtliga grupper

11 12 18 14 15 16 17 18 18

50 0 0 0 - 100 000 1290 100 0 0 0 - 150 000 354 150 0 0 0 - 200 000 150 200 0 0 0 - 300 000 160 300 0 0 0 - 400 000 68 400 0 0 0 - 600 000 53 600 0 0 0 - 800 000 22 800 0 0 0 - 1 000 000 10 Över 1 000 000 29

78 595 222 19 571 200 13 646 424 27 211 504 2 941 134 2 092 676 26 636 763 5 719 289 37 012 628 8 412 960 4 660 828 16 973 004 977 955 1404 095 9 171 435 3 002 554 25 428 082 6 753 664 2 456 857 10 183 558 279 203 878 575 5 963 324 2 663 784 31 047 289 8 769 673 3 388 150 14 422 153 523 656 901 445 5 780 278 3 171 741 19 793 279 4 743 619 1 556 450 6 290 429 379 267 280 286 3 250 866 1 921 453 28 039 612 7 029 509 1 970 100 7 404 645 378 002 141173 3 355 341 3 620 955 37 908 1 219 485 1 845 398 19 422 519 4 241 162 924 251 7 060 081 163 572 31554 460 700 3 031114 51511 1 563 949 1 874 999 12 956 268 2 774 308 149 093 10 076 499 523 141 143 840 6 841 921 10 000 384 64 224 122 13 268 789

1929 316519021 75 564 884

212853 102652 987 6197 484 5 931 509 63 783 362 33820 557

År 1944.

20 Samtliga grupper

21 Totals:a (milj. kr.)

88 974 303 23 280 121 15 270 492 29 093 846 2 879 071 2 774 446 31 515 649 6 386 145 42 815 034 10 585 372 5 443 377 11 296 464 923 969 1134 397 13 091 889 3 546 238 26 411581 5 844 638 2 055 767 9 553 690 327 320 642 948 5 710 561 2 329 990 39 417 759 9 520 016 1914 717 20 253 811 472 054 1 401181 7 360 484 4 106 376 23 505 487 5 625 865 1 715 975 8 599 731 788 590 285 831 2 864 287 3 050 980 25 348 921 6 589 026 1 072 928 7 157 991 253 122 134 568 2 666 861 2 426 484 15 221 1 789 798 822 650 85 900 5 288 018 125 474 15 008 492 3 385 668 1 205 512 1157 941 9 087 339 1 788 030 1 236 200 2 297 066 155 601 60 516 676 13 521 262 1 558 100 15 455 633 150 175 597 546 4 915 012 7 301125

2136 331085 592 80139998 30 353 456 108 996 250 6075 376 6986138 71120053 31127 929 649 1349 123 129 155 7 626 6476 2116 4 065

Tab. 6 B. Kvarlåtenskaper med behållning av minst 50 000 kronor, fördelade på olika årsvis i grupper efter MedelÅr 1943. 50 0 0 0 - 100 000 1155 100 0 0 0 - 150 000 309 150 8 150 0 0 0 - 200 000 126 4 200 0 0 0 - 300 000 57 6 300 0 0 0 - 400 000 58 6 400 0 0 0 - 600 000 28 7 600 0 0 0 - 800 000 15 8 800 0 0 0 - 1 000 000 1 000 000 31 9 Över 1 2

10 Samtliga grupper

68 048 119 782 169 521 246 407 347 251 483 442 693 661 863 751 2 071746

16 945 27 226 45 024 69 601 83 221 121198 151 470 184 954 428025

11815 15 084 16 379 26 890 27 306 33 967 33 009 30 713 101 584

23 560 54 929 67 890 114 462 110 358 127 666 252 146 202 074 325 048

2 546 3165 1861 4156 6 654 6 517 5 842 2104 16 876

1812 4 544 5 857 7 154 4 917 2 434 1354 3 434 4 640

164 085

16 699

53 216

3 213

3 075

23 062 29 681 39 756 45 875 57 033 57 851 43 553 104 263 220 707 33 065

4 952 9 717 17 759 25173 33 710 62 430 65 907 125 000 322 593 17 533

435 slag av tillgångar m. m., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, behållningarnas storlek. tal. 11 K

r

12 o

ii

Börsnoterade aktier

18 Skulder

o r

Icke börsnoterade aktier

17 Fordringar Övriga Andra mot fastighets- fordringar tillgångar inteckning

Summa tillgångar

L fast egendom intecknad gäld

20 Kronor

Övriga ' skulder

Summa skulder

Arvsskatt enligt nuvarande bestämmelser

l7 521 C28 4 525 048 4 645 966 9 641 667 4 161 838108 743 337 15 389 764 14 758 351 30 148 115 2 921 206 i 4 936 654 3 016 624 2 787 190 5 728 830 1 907 337 54 566 506 10 326 161 7 227 717 17 553 878 1 717 479 2 4 861346 2 230 421 2 051361 2 590 680 982 088 35 141197 5 271 820 4 441 295 9 713115 1 295 310 3 6 595 133 2 953 129 2 491 501 4 142 521 1 426 725 45 796 432 8 756 713 5 992 430 14 749 143 1 709 349 4 5 729 197 2 663 447 816 797 2 237 567 703 544 25 829 303 2 467 235 3 568 789 6 036 024 1 244 849 5 10 810 815 4 315 649 1181 446 2 696 102 1 606 696 37 480 924 3 628 671 5 812 641 9 441 312 2 148 600 8 6 455 433 6 016 943 1107 525 2 705 031 894 969 28 430 596 4 753 175 4 254 902 9 008 077 1 722 161 7 3 098 996 3 427 169 460 805 2 074 960 760 523 16 836 280 1 257 070 2 622 942 3 880 012 1 246 441 8 24 689 00013 604116 778 038 4 918 465 3 470 046 78 194 543 3 857 038 10 113 383 13 970 421 7 627 384 !) 74697 602 42 752 546 16 320 62936 735 82315 913 766431019118 55 707 647 58 792 450 114 500097 21 632 77910

7 715 954 5 081130 4 218 23210 856 275 4 577 572120 368 812 16 607 681 14 786 828 31 394 509 3 339 856 11 7 396 400 2 465 568 2 057 339 5 320 562 1 978 100 54 654 303 5 870 096 5 969 173 11 839 269 2 071 623 12 5 534 360 2 746 468 2 269 365 3 784 847 1 573 963 36 529 279 5 699 448 4 418 250 10 117 698 1 526 627 18 8131732 4114181 3 375 633 4 715 067 2 104 843 57 950 079 11 643 654 6 888 666 18 532 320 2 496 448 14 7 975 366 3 712 783 2 254 737 2 320 587 867 447 34 436 314 5 876 569 5 054 258 10 930 827 1 605 73315 9 282 369 5198 711 1 498 674 3 375 460 1 772 288 34 839 456 4 072 514 5 418 021 9 490 535 1 662 920 16 7 122 896 1 823 580 1125 447 1 777 222 809 279 20 785 485 2 803 659 2 973 334 5 776 993 1 361 04417 3 254 650 1 035 797 571 479 517 644 372 311 11804 201 1 791 284 925 578 2 716 862 883 135 IS 25 857 775 7 929 766 2 043 883 7 090 187 1 844 850 74 744 052 7 393 498 6 833 878 14 227 376 7 578 24219 82 271 50234 107 98419414 789 39 757 85115 900 653446111 981 61 758 403 53 267 986115 026 389 21 525 62820 1570

76 9

35 7

76 5

31s

877-1

112o

229 5

43 2

slag av tillgångar ni. ni., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, behållningarnas storlek. tal.

6 512 15 976 32 409 52 342 100 512 186 393 230 551 206 600 796 419

3 918 9 762 14 870 23 438 46 727 74 408 214 891 228 478 438 843

4 022 9 020 13 676 19 774 14 330 20 370 39 554 30 720 25 098

8 348 18 540 17 271 32 877 39 256 46 485 96 608 138 331 158 660

38 723

8 461

19 044

3 603 94 150 6173 176 591 6 547 234 275 11 323 363 464 12 343 453146 27 702 646 223 31 963 1 015 378 50 702 1122 419 111 937 2 522 405 8 250

223 442

13 324 33 418 35145 69 498 43 285 62 563 169 756 83 805 124 421

12 778 23 391 29 609 47 559 62 610 100 218 151 961 174 863 326 238

26102 56 809 64 754 117 057 105 895 162 781 321717 258 668 450 659

2 529 i 5 558 2 8 635 3 13 566 4 21839 5 37 045 6 61506 7 83 096 8 246 045 9

28 879

30 478

59 357

11215 10

436 1

"

6 T

1 r Storleksgrupper i kronor

Antal

Makes Behållning giftorättsandel Jordbruksfastighet

!

o

i 1 i

a

g å

f

|

a

r

InvenInven- Kontanter, Okligatarier och tarior och livförtiorer och varulager varulager säkringar, förlagsbanki jordbruk i rörelse tevis fordringar

Annan fastighet

År 1944. 50 0 0 0 - 100 000 1290 12 100 0 0 0 - 150 000 354 13 150 0 0 0 - 200 000 150 14 200 0 0 0 - 300 000 160 15 300 0 0 0 - 400 000 68 10 400 0 0 0 - 600 000 53 17 600 0 0 0 - 800 000 22 18 800 0 0 0 - 1 000 000 10 19 Over 1 000 000 29 20 Samtliga grupper 2136 2 1 För båda åren 4065 11

68 972 120 947 176 077 246 361 345 669 478 281 682 204 908 734 2 086 782

18 047 29 902 38 964 59 500 82 733 124 321 153 894 178 803 466 250

11838 15 377 13 705 11967 25 235 20 244 3 905 123 620 53 728

37 519

2 844

159 312

38 304

52 066

22 553 31911 63 691 126 586 126 467 135 056 240 364 229 707 532 953

2 232 2 610 2182 2 950 11597 4 776 5 703 15 560 5178

2151 3 204 4 286 8 758 4 203 2 539 692

—

20 605 3 271 3178

24 431 36 983 38 071 46 003 42122 50 318 81355 120 551 169 483

4 950 10 017 15 533 25 665 44 867 45 783 37 393 115 794 251 763

14 573

15 977

Tab. 6 C. Kvarlåtenskaper med behållning- av minst 50000 kronor, fördelade på olika årsvis i grupper efter Procent1

|

|

|

|

7 Tillgångar

|

i

procent

k r Storleksgrupper i kronor

t Antal Jordbruksfastighet

Annan fastighet

12-5 8'5 7-o 7'4 6-o 5-3 33 2-7 4-0 7-ä

25-0 31i 29-0 31-5 24-3 19-8 24s 18-o 12-9

Inventarier Inventarier och och varulager varulager i jordbruk i rörelse

Kontanter, livförObligationer säkringar, och förlag8bcvis bankfordringar

År 1943. 1 2 3 4 5 0 7 8 9 10

50 0 0 0 - 100 000 100 000— 150 000 150 000— 200 000 200 0 0 0 - 300 000 300 0 0 0 - 400 000 400 0 0 0 - 600 000 600 000— 800 000 800 000—1000 000 Över l 000 000 Samtliga grupper

1155 309 150 126 57 58 28 15 31 1929

2-7 1-8 0-8 1-1 1-5

l-o 0-e 0-2 0-7

3i 0-4 lOo 2-1

24-2 20-7 26-2 35-0 25-o 20-5 25-4 19-5 20-7

2-4 1-7 09 OS 23 0-7

19 2-0 2-5

2o l-i 0-4 0-i 0-3 0-2 1-4

24-5 16-8

53 5-5

17-o 12e

7-o

12-6 8-9 4-3 9-3 8-7 148

6-9 7-4 9-7 6-5 11-1 12-8 7-9

År 1944.

50 000— 100 000 100 0 0 0 - 150 000 150 0 0 0 - 200 000 200 000— 300 000 300 0 0 0 - 400 000 400 0 0 0 - 600 000 600 0 0 0 - 800 000 800 000—1 000 000 Över 1 000 000 Samtliga grupper

21 För båda åren

11 12 13 14 ]5 10 17 18 19

1290 354 150 160 68 53 22 10 29

12-7

26'2 23-9 15-6 12-7 8-3 7-7 86 10-2 6-6

53 6-5 6-4 7i 89 7-o 4-o 9-8 9-7

7o 74

0-e

2-3 2-1 1-8 24 0-8 0-4 0i

1-3 0-2 14

7l

24 i

lOo 5-0 3-3

5-o

0-8

|

1 tf K

r

o

»>

aktier

5 981 20 894 36 896 50 823 117 285 175 139 323 768 325 465 891 647

o

r

Sku lder

Icke börsnoterade aktier

Fordringar mot Andra fastighets- fordringar inteckning

3 939 6 965 18 310 25 714 54 600 98 089 82 890 103 580 273 440

Övriga tillgångar

I fast egendom intecknad gäld

Summa tillgångar

20 Kronor

Övriga skulder

Stimma skulder

Arvsskatt enligt nuvarande bestämmelser

3 270 5 812 15129 21098 33158 28 277 51157 57148 70 479

8 416 15 030 25 232 29 469 34126 63 688 80 783 51764 244 489

3 548 5 588 10 493 13155 12 756 33 439 36 785 37 231 63 616

9 3 309 154 391 243 528 362 188 506 416 657 348 944 795 1 180 420 2 577 381

12 874 16 582 37 996 72 773 86 420 76 840 127 439 179 128 254 948

11463 16 862 29 4 5 5 43 0 5 4 74 327 102 227 135 152 92 5 5 8 235 651

24 337 3 3 444 67 451 115 827 160 747 179 067 262 591 271 686 490 599

2 589 n 5 852 12 1 0 1 7 8 18 15 603 14 23 614 16 3 1 3 7 6 lti 6 1 8 6 6 17 88 314 18 226 836 19

3 8 517

15 9 6 8

9 089

I S 613

7 444

5 3 851

10078 2 0

18 9 0 8

8 791

18 8 1 8

7 826

215 776

2 8 897

27 567

56 4 6 4

10 617 2 1

slag av tillgångar in. m., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, behållningarnas storlek. tal.

1 B av

s a m 11 i g a

till (ångar

16 Skulder i procent av

17 Arvsskatt i procent av tillgångar enligt nuvarande bestämmelser

Börsnoterade aktier

Icke börsnoterade aktier

Fordringar mot fastighetsinteckning

Andra fordringar

Övriga tillgångar

Summa tillgångar

tillgångar

behållning

6 9 9-1 13-8 144 22-2 28-8 22-7 18-4 31-6

4-2 5-5 6-3 6-5 10-3 11-5 21-2 20-4 17-4

' 4-3 5-i 5-8 5-4 3-2 3-1 39 2'8 l-o

8-9 10-5 7'4 9-1 8-7 7-2 9-5 12-3 6-3

38 3-5 2-8 8"i 27 43 3-1 4-5 4-4

100-0 lOO-o lOO-o 100-0 lOO-o lOO-o lOO-o lOOo lOO-o

27-7 32-2 27-6 32-2 23-4 25-2 31-7 23-0 17-9

384 47-4 38-2 47-5 30-5 33-7 46-4 29-9 21-8

2-7 3-i 3-7 37 4-8 5-7 6-1 7-4 9-8

8-6

36 2

5-0

6'4 135 15i 14-o 23-2 26-6 34-3 27-6 34-6

4-2 4-5 7-5 7-i 10-8 14-9 8-8 8-8 10-6

35 3-8 62 5-8 6-5 4-3 54 4-8 2-7

9-0 9-7 10-4 8-2 6-7 9-7 8-5 4-4 9-5

3-8 3-6 43 36 2-5 5-1 3-9 3-1 2-5

lOOo lOO-o lOO-o 1000 lOO-o lOO-o lOO-o lOO-o lOOo

26i 21-7 277 32o 31-7 27-2 27-8 23o 19-0

35-3 27-7 38-3 47-o 46-5 37-4 38-5 29-9 23-5

2-8 3-8 4-2 4-3 4-7 4-8 6-5 75 8-8

11 12 13 14 15

a 3 4 5 6 7 8

16 17 18 19

18 4

8-9

lOOo

25 8

34 7

8-8

4i

8-7

438 Tab. 7 A.

Kvarlåtenskaper efter j o r d b r u k a r e med behållning a r minst 50 000 kronor, fördelade årsvis i grupper efter Absoluta 2

7 T 1 r Storleksgrupper i kronor

Antal

Behållning

Makes giftorättsJordbruksandel fastighet

Annan fastighet

i

1 1 g å n

g a r

Kontanter. InvenInvenObligationer och tarier och tarier och livförsäkringar, förlagsvarulager varulager bankbevis i jordbruk i rörelse fordringar

År 1943. 17 281 863 5 600 369 9 108 827 4 894 137 1 664 507 3 133 363 2 698 149 1 013 687 1 242 123 2 346 757 1 028 615 1 762 650 2 038 631 302 821 1 264 500 1 800 853 663 739 1 272 200 260 856 1 580 180 368 737

934 509 2 567 972 149 625 703 503 54 167 268 638 233 221 256 502 63 700 246 996 513 100 360 226 33 549 869 214

43 912 5 561 693 10 739 1 368 736 181 574 854 418 616 679 13 480 581 772 644 788 39 513 8151

382 635 203 509 147 305 98 010 65 849 42153 54 036

8 4 0 6 7 8 9

50 0 0 0 - 100 000 100 0 0 0 - 150 000 150 0 0 0 - 200 000 200 0 0 0 - 300 000 300 0 0 0 - 400 000 400 0 0 0 - 600 000 600 0 0 0 - 800 000 800 0 0 0 - 1 0 0 0 000 Över 1 000 000

263 41 16 10 6 4 2 3

5 920 763 1 896 726 1 249 700

10 Samtliga grupper

38 561333 12 539 201 19 294219

3017 536 4 718 378

11 12 13 14 15 10 17 18 19

50 0 0 0 - 100 000 100 0 0 0 - 150 000 150 0 0 0 - 200 000 200 0 0 0 - 300 000 300 0 0 0 - 400 000 400 0 0 0 - 600 000 600 0 0 0 - 800 000 800 0 0 0 - 1 0 0 0 000 Över 1 000 000

264 46 14 8 3 2

17 747 455 5 541 868 9 967 780 5 630 113 2 105 969 3 373 242 2 723 989 866 733 1 396 603 1 888 417 373 990 926 850 977 022 140 462 937 075 844 517 203 495 789 100

452 866 2 383196 399 586 718 234 51 415 316 294 604 250 356 149 152 300 189 628 97 791 76 800

79 933 6 024 035 31405 1 776 127 682 865 384 875 6 880 53 629 6 146 94 748

376 729 144 359 46 683 59 837 14133 25 082

1 2

155 601 98 387

62 368 130 228

62 897 54 386

20 Samtliga grupper

3 717 217 4315 280

124364 9 208875

784 106

21 Totals:a (milj. kr.)

645 700 331 000 33 091388 9 657 969 18 367 350 22 2 377 71 7

1 2

200 000

280 992

159 265

471 690

258 649 9 S26 864 1465 187

År 1944.

Tab. 7 B.

850 904 2 428 971

425 452

1 980 000 6?

9o

19o

23 Kvarlåtenskaper efter jordbrukare med behållning av minst 50000 kronor, fördelade årsvis i g r u p p e r efter Medel-

Ar 1943. 1 2 3 4 5 6 7 8 9

50 0 0 0 - 100 000 100 0 0 0 - 150 000 150 0 0 0 - 200 000 200 0 0 0 - 300 000 300 0 0 0 - 400 000 400 0 0 0 - 600 000 600 0 0 0 - 800 000 800 0 0 0 - 1 000 000 Över 1 000 000

263 41 16 10 6 4 2

65 710 119 369 168 634 234 676 339 772 450 213 790 090

21 294 40 598 63 355 102 862 50 470 165 935 184 369

34 634 76 423 77 633 176 265 210 750 318 050 130 428

3 553 3 649 3 385 23 322 10 616 128 275 434 607

9 764 17159 16 790 25 650 41166 90 056 16 775

167 262 11348 1348

— 3

—

1 973 588

—

632 242

—

416 567

—

66 667

—

93 664

—

10 Samtliga grupper

111 772

55 925

8 747

13 676

— —

4 076 264

21147 33 384 53 401 61668 96 962 161 197 19 757

—

53 088 28 484

1455 4 964 9 207 9 801 10 975 10 538 27 018

—

1157 230 4 247

439 på olika slag- av tillgångar m. in., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, behållningarnas storlek. tal. 11

K

r

o

n

Börsnoterade aktier

307 943 290 087 114 884 21700 30 206 38 426 564 365

o

226 911 65 894 46128 12 484 7 433 73 201 732 811

18 Skulder

r

Icke börsnoterade aktier

17 Fordringar Andra mot fastighets- fordringar inteckning

505 694 1 429 699 327 724 351 645 113 729 370 031 176 020 235 864 13 288 420 215 82 468 191 346 16 779 149 053

Övriga tillgångar

Summa tillgångar

I fast egendom intecknad gäld

19 Kronor

Övriga skulder

Summa skulder

640 908 21710 703 2 212 333 2 216 507 4 428 840 772 283 1 852 619 141 931 6 746 756 1 080 336 470 289 757 086 62 238 3 455 235 286 797 379 423 1 145 579 65 726 3 492 336 766 156 434 249 685 286 29 958 2 723 917 251 037 451 521 1 477 569 60 514 3 278 422 1 026 048 363 383 1163 035 14 888 2 743 215 799 652

Arvsskatt enligt nuvarande bestämmelser

466 612 i 188 533 155 139 3 80 990 •I 128 087 5 80 600 Ii 140 982 8

105 930 939 573 2 876 976 1 475 203 79 771 171 876 6 966 266 6 027 228 1188 039 6 528 289 51116 850 4 244 587 2 640 065 1 367 976 3 095 350 191 475 129 216 411073 190 812 247 185 196 163

144 391 119 635 101 398 250 264 7 713 28 920

19 976 215 048 727 967 494 413 2 308 939 1166 710 38 86

384 644 1 551 829 139 523 432 886 25 588 361 278 89 693 99 288 45 755 50 543 30 769

686 071 22 242 949 2 382 155 2113 339 729 585 202 558 7 466 771 1107 073 264 668 77 868 3 471 065 482 408 234 877 38 270 3 007 168 883 874 113 339 41047 1 745 154 654 793 188 108 29 680 1 369 053 336 428

572 146 '.) 1 045 503 2 555 517 1813089 10 4 495 494 1 836 658 747 076 1118 751 768 132 524 536

487 660 11 178 045 11' 99 330 13 82 992 14 85 656 15 22 869 16 17

71699 351159 31397 18 18 913 1 202 063 279 460 21560 406 558 19 32 415 3 864 920 1 208 598 10 801 5 323 227 351 1 435 949 704 909 2 544 571 1126 822 44 369143 7 334 789 3942 966 11277 755 1394507 2 0 32 21 238 95- 5 2-3 2l 5c 100 13 8

på olika slag av tillgångar m. ni., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, behållningarnas storlek. tal.

1171 7 075 7180 2170 5 034 9 607 282 182

863 1607 2 883 1248 1239 18 300 366 405

1923 7 993 7108 17 602 2 215 20 617 74 526

5 436 8 577 23127 23 587 70 036 47 836 8 390

2 437 3 462 3 890 6 573 4 993 15129 7 444

82 550 164 555 215 952 349 234 453 986 819 605 1371608

8 412 26 350 17 925 76 616 41 839 256 512 399 826

8 428 18 836 29 393 37 942 72 375 112 880 181 692

16 840 45186 47 318 114 558 114 214 369 392 581 518

1744 i 4 598 2 9 696 3 8 099 4 21348 5 20150 6 70 491 7

958 992 12 303

491 734 7 652

—

26 591 8 972

57 292 3 444

2 322 089 148165

35 310 18 923

313 191 17 470

348 501 36 393

190 715 9 5 255 10

440 2

8 T Å r Storleksgrupper i kronor

År

Behållning

Makes giftorättsandel Jordbruksfastighet

i

1 g

ft

r.

< a

r

Kontanter, InvenInvenOlligalivförtarier och tarier och tioicr och säkringar, varulager varulager fö-lagsbanki jordbruk i rörelse levis fordringar

Annan fastighet

1944.

50 0 0 0 - 100 000 100 0 0 0 - 150 000 150 0 0 0 - 200 000 200 0 0 0 - 3 0 0 000 u 300 0 0 0 - 4 0 0 000 16 4 0 0 0 0 0 - 600 000 IG 600 0 0 0 - 800 000 17 800 0 0 0 - 1 0 0 0 000 18 Över 1 0 0 0 000 19 20 Samtliga grupper 11 12 13

21 Antal

9 För båda åren

264 46 14 8 3 2

67 225 122 394 194 571 236 052 325 674 422 259

20 992 4 5 782 61910 46 749 46 821 101 748

• 37 757 7 3 331 99 757 115 856 312 3 5 8 394 550

1715 8 687 3 673 75 531 5 0 767 38 400

9 027 15 614 22 592 44 519 6 3 209 48 896

850 904 1 214 486

425 452

645 700 165 500

990 000

155 601 49193

303 683 860 2 049

22 818 38 611 48 776 48 109 17 876 47 374

1427 3138 3 334 7 480 4 711 12 541

62 3G8 65114

62 897 27193

97 328

2 8 406

10 9 3 3

12 6 9 2

27 0S5

2 306

104 6 0 3

3 2 405

54 9 8 0

9 832

27 790

3 284

Tab. 7 C. Kvarlåtenskaper efter jordbrukare med behållning av minst 50000 kronor, fördelade årsvis i grupper efter Irocoit1

1 •

ö

<

6 Till gångar Å r Storleksgrupper

Antal

i kronor

År

Jordbruksfastighet

Annan fastighet

Inventarier och varulager i jordbruk

Inventarier och varulager i rörelse

0-2 0-2 5-3 0-4

3 •1 5 0 7 8 9

263 41 16 10 6 4 2

42-o 46-4 35-9 50-5 46-4 38-8 9'5

4-3 2-2 1-6 6'7 2-3 15-7 31-7

11-8 10-4 7-8 73 9-i ll-o 1-2

— 3

—

17-9

—

—

2-9

Hl

Samtliga grupper

11 12 13 14 15 16 17 18 19

50 0 0 0 - 100 000 100 0 0 0 — 150 000 150 0 0 0 — 200 000 200 0 0 0 — 3 0 0 000 300 0 0 0 — 4 0 0 000 4 0 0 0 0 0 - 600 000 6 0 C 0 0 0 - 8 0 0 000 8 0 0 0 0 0 — 1 000 000 Over 1 0 0 0 000

264 46 14 8 3 2

.—

År

Kontanter, Obligationer livförsäkringar, och bankförlagsbevis fordringar

0-3

25-6 20-3 24-7 17-7 21-4 19-7 1-4

1-8 3-0 4-3 2-8 2-4 1-8 2-o

4-0

0-o

2-3

6-8

9 2

0o

19 2

44-8 45-2 40-2 30-8 53-7 57-6

2-o 5-4 1-5 20-i 8-7 5-6

107 9-ö 9-1 11-8 10-9 7-2

0-4 0-4

1-7 1-9 1-4 2'0 0-8 1-8

—

— —

—

—

27-1 23-8 19-7 12-8 8*1 6-9

—

5-2 3-4

5-2 1-4

—

—

1944.

1 2

53-7 8-6

51-2

12-9 2-6

— 0-2 0-4

procent

1943.

50 0 0 0 - 100 000 100 0 0 0 - 150 000 150 0 0 0 - 2 0 0 000 200 0 0 0 — 300 000 3 0 0 0 0 0 — 400 000 400 0 0 0 — 600 000 600 0 0 0 — 800 000 8 0 0 0 0 0 - 1 0 0 0 000 Over 1 000 000

1 2

B

2U

Samtliga grupper

8-4

9;

Os

21 För båda åren

7o

9 5

441 11

|

|

|

|

|

17 K r o n o r

Börsnoterade aktier

19 Skulder

Icke Fordringar börsmot Andra Övriga noterade fastighets- fordringar tillgångar aktier inteckning

725 2 809 29 362 23 851 82 395 98 081

547 2 601 7 243 31 283 2 571 14 460

215 048 363 983

19 976 247 206

2 862

1457 3 033 1828 12 411 16 848

Summa tillgångar

1 fast egendom intecknad gäld

20 Kronor

Övriga skull der

Summa skulder

Arvsskatt enligt nuvarande bestämmelser

5 878 9 411 25 806 11212 15 252 15 385

2 599 4 403 5 562 4 784 13 682 14 840

84 253 162 321 247 933 375 896 581 718 684 527

9 023 24 067 34 457 110 484 218 264 168 214

8 005 15 860 18 905 29 360 37 780 94 054

17 028 39 927 53 362 139 844 256 044 262 268

1847 i i 3 871 12 7 095 18 10 374 14 28 552 16 11435 1C

21560 5 401

18 913 16 208

1 202 063 1 932 460

279 460 604 299

71699 113 675

351159 717 974

31397 18 203 279 19

3 432

2 073

7 484

3 314

130 498

21 573

11 597

4101 2 0

5 557

3026 S234

3 379

20 238

34 793

4683 21

6 791 9 567

på olika slag av tillgångar in. m., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, behållningarnas storlek. tal.

av

sa mt i g a

io

ii

till g ån g a r

Börsnoterade aktier

Icke börsnoterade aktier

Fordringar mot fastighetsinteckning

1-4 4-3 3'3 0-6 11 1'2 20-6

lo l-o

2-3 4-9 3'3 5-o 0'5 2-5

1-3

0-4 0-3 2-2 26-7

16 Skulder i procent av

• Andra fordringar

Övriga tillgångar

Summa tillgångar

tillgångar

behållning

3-o 2-i 1-8 1-9

100-0 lOO-o lOO-o

6-8 5-2 10-7 6-7 15-4 5-8 0-6

20-4 27-5 21-9 32-8 25-2 45'l 42-4

25-6 37-9 28-1 48-8 33-fi 82-o 73-6

11 18

0-o

iOO-o lOO-o lOOo lOOo

17 Arvsskatt i procent av tillgångar enligt nuvarande bestämmelser

2-1 2-8 4-5 2-3 4-7 2-5 5-1

i

•' n 4 K

fi

41:$ 8-3

21-2

—

— —

Il

2-5

IOO-o

15 o

17-7

8-2

7 8 9

6l

lOOo

0-9 1*7 11-8 6-4 14-2 14-3

0'6 1-6 29 8-3 0-4 2-i

1-7 1-9 0-7 33 2-9

7-o

8-1 2-7 2-3 1-8 2-3 2-2

IOO-o IOO-o IOO-o IOO-o IOO-o IOO-o

20-2 24-6 215 37-2 44-0 38-3

25-3 32-6 27-4 59-2 78-6 62-1

2-2 2-4 2-9 2-8 4-9 1-7

—

—

—-

— — —

—

—

— -

IOO-o IOO-o

29-2 37-2

41-3 59i

2-6 10-5

5-7

1-6 0-8 25

11 12 13 14 15 16 17 18 19

lOOo

lOOo

25o

5-8 104

3o

2'6 2-3

—

17-9 18-8 52

1-7 12-8 26

0-i

1-8 0-3

le

4-o

—

—

—

—

—.

442 Tab. 8. Arvsskattens och kvarlåtenskapsskattens storlek enligt beredningens förslag i olika fall. a) Behållningen tillfaller änka (arvsklass I). 1

kr.

Skattepliktig kvarlåtcnskap kr.

KvarlåtenÅterstående skapsskatt kvarenligt låtenskap förslaget kr. kr.

Arvslottsskatt enligt förslaget kr.

30 000 50 000 80 000 100 000 300 000 500 000 1 000 000 2 000 000 4 000 000 10 000 000

15 000 25 000 40 000 50 000 150 000 250 000 500 000 1 000 000 2 000 000 5 000 000

15 000 25 000 39 250 48 750 132 750 210 250 387 750 712 750 1 312 750 2 962 750

1642 2 299 10 964 21672 51826 116 580 236 580 566 580

Boets behållning

750 1250 17 250 39 750 112 250 287 250 687 250 2 037 250

|

7 Summa skatter enligt förslaget

9 Arvsskatt enligt gällande skala

kr.

%

kr.

%

2 392 3 549 28 214 61 422 164 076 403 830 923 830 2 603 830

3-0 3-6 9-4 12-8 16-4 20-2 23-1 26-o

1690 2 390 13 040 28 040 74 040 174 010 374 040 974 040

2-i 2-4 4'3 5-o 7'4 8-7

93 9-7

b) Behållningen tillfaller änka med två barn i åldern 8 och 10 år (arvsklass I). 30 000 50 000 80 000 100 000 300 000 500 000 1 000 000 2 000 000 4 000 000 10 000 000

15 000 25 000 40 000 50 000 150 000 250 000 500 000 1 000 000 2 000 000 5 000 000

— 750 1250 17 250 39 750 112 250 287 250 687 250 2 037 250

15 000 25 000 39 250 48 750 132 750 210 250 387 750 712 750 1 312 750 2 962 750

1148 1610 7 514 15 304 38 344 92 348 210 600 540 600

1898 2 860 24 764 55 054 150 594 379 598 897 850 2 577 850

0-6 2-4 2-9 8-3 llo 15i 19-0 22-4 25-8

0-6

1180 1680 9 080 20 080 56 080 148 080 384 080 958 080

1-fi 1-7

3o 4-o 5- c

7'4 9-c

9-6

c) Behållningen tillfaller änka och toå barn över 18 är (arvsklass I). 30 000 50 000 80 000 100 000 300 000 500 000 1 000 000 2 000 000 4 000 000 10 000 000

15 000 25 000 40 000 50 000 150 000 250 000 500 000 1 000 000 2 000 000 5 000 000

— 750 1250 17 250 39 750 112 250 287 250 687 250 2 037 250

15 000 25 000 39 250 48 750 132 750 210 250 387 750 712 750 1 312 750 2 962 750

270 580

270 580

1148 1610 7 514 15 304 38 344 92 348 210 600 540 600

1898 2 860 24 764 55 054 150 594 379 598 897 850 2 577 850

0-9 l-l 2-4 2-9 8-3 11-0 15-1 19-0 22'4 25-8

270 580 1180 1680 9 080 20 080 56 080 148 080 384 080 958 080

0-9 1-2 1-5 1-7 3-o 4-o 5-e 7-4 9-e 9-6

2-6

d) Behållningen tillfaller två vuxna barn (arvsklass I). 30 000 30 000 50 000 50 000 80 000 80 000 100 000 100 000 300 000 300 000 500 000 500 000 1 000 000 1 000 000 2 000 000 2 000 000 4 000 000 4 000 000 10 000 000 10 000 000

250 1250 4 250 7 250 52 250 112 250 287 250 687 250 1 587 250 4 537 250

29 750 48 750 75 750 92 750 247 750 387 750 712 750 1 312 750 2 412 750 5 462 750

764 1610 3116 4 262 19 792 38 344 92 348 210 600 430 600 1 040 600

1014 2 860 7 366 11 512 72 042 150 594 379 598 897 850 2 017 850 5 577 850

3-4 5-7 9-2 11-5 24-0

30i 38-o 44-9 50-4 55'8

1680 3 380 4 780 26 080 56 080 148 080 348 080 748 080 1 948 080

3'6

4-2 4-3 8-7 Ila 14-8 17-4 18-7 19'5

443 e) Behållningen 1

Boets behållning kr.

2 Skattepliktig kvarlåtenskap kr.

30 000 30 000 50 000 50 000 80 000 80 000 100 000 100 000 300 000 300 000 500 000 500 000 1 000 000 1 000 000 2 000 000 2 000 000 4 000 000 4 000 000 10 000 000 10 000 000

f)

tillfaller 4

250 1250 4 250 7 250 52 250 112 250 287 250 687 250 1 587 250 4 537 250

250 1250 4 250 7 250 52 250 112 250 287 250 687 250 1 587 250 4 537 250

g) Behållningen 30 000 30 000 50 000 50 000 80 000 80 000 100 000 100 000 300 000 300 000 500 000 500 000 1 000 000 1 000 000 2 000 000 2 000 000 4 000 000 4 000 000 10000 000 10 000 000

29 750 48 750 75 750 92 750 247 750 387 750 712 750 1 312 750 2 412 750 5 462 750

tillfaller

250 1250 4 250 7 250 52 250 112 250 287 250 687 250 1 587 250 4 537 250

Arvslottsskatt enligt förslaget kr.

kr.

2 724 2 974 5 826 7 076 11157 15 407 14 727 21977 51 708 103 958 85 308 197 558 163 308 450 558 994 558 307 308 571 308 2 158 558 1 303 308 5 840 558

5 915 10 665 18 200 23 300 69 800 111 800 209 300 389 300 719 300 1 634 300

en oskyld

29 750 48 750 75 750 92 750 247 750 387 750 712 750 1 312 750 2 412 750 5 462 750

9 Arvsskatt enligt gällande skala

%

kr.

%

9-9 14-2 19-2 22 o 34-6 39-5 45-1 49-7 53-9 58-4

2 760 6 060 12 060 16 260 64 260 112 260 232 260 472 260 952 260 2 392 260

9-2 12-1 15i 16-3 21-4 22-4 23-2 23(5 23-8 23-9

(arvsklass III).

6 165 11915 22 450 30 550 122 050 224 050 496 550 1 076 550 2 306 550 6 171 550

testamentstagare

6 800 12 935 22 385 28 335 82 585 131 585 245 335 455 335 840 335 1 907 835

| 7

Summa skatter enligt förslaget

ett missionssällskap

29 750 48 750 75 750 92 750 247 750 387 750 712 750 1 312 750 2 412 750 5 462 750

tillfaller

(arvsklass II).

. " >

KvarJåtenÅterstående skapsskatt kvarenligt låtenskap förslaget kr. kr.

Behållningen

30 000 30 000 50 000 50 000 80 000 80 000 100 000 100 000 300 000 300 000 500 000 500 000 1 000 000 1 000 000 2 000 000 2 000 000 4 000 000 4 000 000 10 000 000 10 000 000

en syster

20 ö 23 8 28 i 30 6 40 7 44 8 49 7 53 8 57 7 61 7

5 990 10 990 19 490 25 490 85 490 145 490 295 490 595 490 1195 490 2 995 490

20-o 22-o 24-4 25-5 28-5 29i 29-5 29-8 29-9 30-o

(arvsklass IV).

7 050 14185 26 635 35 585 134 835 243 835 532 585 1142 585 2 427 585 6 445 085

23-5 28-4 33-3 35-6 44-9 48-8 53-3 57-1 60-7 64-5

6 890 13 390 23 890 30 890 100 890 170 890 345 890 695 890 1 395 890 3 495 890

23-0 26-8 29-9 30-9 33-6 34-2 34-r, 348 34-9 35-o

444 Bilaga 13.

Undersökningar rörande ökningen av antalet gäTodeklarationer m. in. Arvs- och gåvoskatten ingår i riksstaten i inkomsttiteln stärnpelmedel, som för budgetåret 1946/47 upptagits till 90 miljoner kronor. Enligt uppgift i statsverkspropositionen vid 1946 års riksdag (Inkomster å driftbudgeten, Bihang A, s. 39) uppgick under budgetåret 1944/45 arvsskatten till 26,7 miljoner kronor och gåvoskatten till 5,0 miljoner kronor. För budgetåret 1943/44 voro motsvarande siffror 27 respektive 2,6 miljoner kronor. Inom

finansdepartementet

verkställd utredning.

I en den 9 november 1945 dagtecknad, till finansministern ställd skrivelse har överståthållaren Torsten Nothin meddelat, att antalet gåvodeklarationei, som inkommit till överståthållarämbetet, särskilt under den senaste tiden visat en synnerligen stark tendens till ökning. I anslutning härtill har i skrivelsen anförts, att under det antalet gåvodeklarationer år 1944 utgjorde 668 med ett sammanlagt gåvobelopp av omkring 18 miljoner kronor, hade under år 1945 till och med den 5 november inkommit 1 646 gåvodeklarationer med ett sammanlagt gåvobelopp av omkring 63 miljoner kronor. Än mera m a r k a n t framträdde tendensen till stegring under de sista veckorna. Av de under år 1945 inkomna ärendena belöpte nära hälften (791) med något mera än hälften av gåvobeloppet (34 036 000 kronor) enbart å tiden från den 24 september 1945. Ej blott stegringen av antalet gåvodeklarationer och de bortgivna beloppens storlek utan jämväl omständigheterna i övrigt syntes i åtskilliga fall häntyda på en avsikt hos givarna att för sitt eget och sina familjemedlemmars vidkommande förminska verkningarna av en eventuell progressiv engångsskatt å förmögenhet. På uppdrag av finansministern har finansdepartementets rättsavdelning i cirkulärskrivelse den 10 november 1945 till landshövdingarna i samtliga län anhållit om dels uppgifter å antalet till länsstyrelsen under år 1944 inkomna gåvodeklarationer samt det sammanlagda gåvobelopp, som dessa deklarationer avsåge, dels ock motsvarande uppgifter för tiden den 1 januari—den 10 november 1945, därvid även delsiffrorna för tiden den 24 september—den 10 november borde angivas. De i anledning härav inkomna uppgifterna utvisa följande: År 1944

Länsstyrelse antal

gåvobelopp

Vi —»/ii 45

antal

omkr. Överståthållarämbetet Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköjjings Kronobergs Kalmar Gotlands

668 151 52 74 143 158 48 105 31

18 000 000 1646 305 *)1 275 500 152 134 3 080 000 212 2 089 398 175 651 257 60 1 052 054 148 21 t\

gåvobclopp 1

Därav för tiden 24 /«—10/n 45

63 000 000 *)4 657 300 •*) — 6 481 500 2 402 861 1 260 183 2 672 263 2\

i

gåvobelopp

antal

omkr.

791 146 85 56 110 71 14 38 10

34 036 000 *)2 468 900 **)— 3 831 000 1 333 386 404 392 1 295 615 (481 000)

445 Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa *) Gåvobeloppen ej angivna Gåvoskattebeloppen äro . . **) D:o

4 Därav för tiden '*/•— 10 /u 45

V i - 1 0 / ! ! 45

Ar 194 t

Länsstvrcls antal

jåvobelopp

antal

jåvobelopp

antal

gåvobelopp

36 131 281 58 265 88 84 54 83 63 70 59 26 43 43 16

311 547 1 308 781 4 630 397 1 552 546 3 773 520 1 653 867 2 595 955 918 736 2

2 073 084 5 015 031 20 463 166 4 322 280 16 870 820 6 598 707 3 942 426 1 942 540

979 145 639 004 1 267 274 443 400 430 809 442 992 215 987

80 231 737 125 560 246 176 101 183 87 120 90 70 99 44 30

36 94 364 57 315 67 68 23 60 24 41 25 21 23 17 14

1 383 746 3 131 665 10 827 199 3 354 867 11107 580 2 492 749 1 968 746 915 061 3 (1 505 956) 541 200 644 565 462 358 415 200 288 011 530 820 281 920

47 312169

5 837

150 607 067 2 570

83 701 936

)-

186 460 275 125

1 433 425 2 079195 1 752 521 1167 800 876 508 945 720 709 737

728 538 258 303

1 T. o. in. 5 /n. ' Länsstyrelsen ej i stånd att lämna appg om gåvobeloppen. För 128 st. 5 För 51 st.

509 403 152 757

Vio—10/n 45.

Inom statsskatteberedningen verkställd utredning. E n l i g t f r å n g e n e r a l p o s t s t y r e l s e n i n h ä m t a d e u p p g i f t e r h a r u p p b ö r d e n av gåvos k a t t u n d e r t i d e n j u l i 1 9 4 4 — a u g u s t i 1946 u p p g å t t till f ö l j a n d e b e l o p p : Juli &ug. Sept. Okt. Nov. Dec.

Jan. Febr. Mars April Maj Juni

195 926 60 Juli 164 7 1 6 Aug. 109 7 8 2 07 Sept. 116 9 6 5 Okt. 156 8 4 9 Nov. 1 153 9 0 2 1 8 9 8 140: 67 D e c .

344 843 — 223 706 •35 1 175 764 40 3 719 952: — 2 400 775 60 3 685 244 65 11550 286: —

Jan. Febr. Mars April Maj Juni

1 513 071 — 591 578 30 742 847 — 449 635 — 706 400 — 1 118 577 — 5122108:30 330 430- — 298 559 — 628 989: —

3 8 7 102 60 660 849 730 864 562 272 620 892 841 770 3 8 0 3 749: 60

Juli Aug.

S u m m a 23 003 273:57

P å f r a m s t ä l l n i n g a v b e r e d n i n g e n h a r K u n g l . M a j : t g e n o m b e s l u t d e n 15 n o v e m b e r 1945 m e d stöd a v 4 8 § förordningen den 6 j u n i 1941 om a r v s s k a t t och g å v o s k a t t f ö r o r d n a t , a t t d e k l a r a t i o n e r , som h ö r d e till ö v e r s t å t h å l l a r ä m b e t e t s o c h l ä n s s t y r e l s e n s i S t o c k h o l m s l ä n p r o t o k o l l i ä r e n d e n a n g å e n d e g å v o s k a t t för

446 tiden juli—oktober 1945, skulle utlämnas till beredningens sekreterare och förste amanuensen I. Löfqvist för verkställande av statistisk bearbetning. Syftet med denna framställning var bland a n n a t a t t erhålla n ä r m a r e kännedom om storleken av de särskilda gåvorna, arten av desamma s a m t i vilken utsträckning gåvorna givits till familjemedlemmar eller andra närstående. Beträffande undersökningens resultat hänvisas till de i det följande intagna tabellerna 1—3. Tabell 1 avseende beskaffenheten av de gåvor, som lämnats genom de under juli—oktober månader 1945 hos överståtliållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län behandlade gåvodeklarationerna. Länsstyrelsen i Sthlms län

Överståth ållarämbetet

Sammani. gåvobelopp

Sammanl. g Ivobelopp

• lavans beskaffenhet

i

i kronor

o/o

a v

totala

gåvo-

Antalet deklarationer

i kronor

i % av totala gåvobeloppet

39 6 39 9 6 1 100

beloppet

5 186 100 Utfärdande av skuldebrev Redan befintligt skuldebrev . . 783 200 Värdepapper 5 855 600 Penningar 1 563 800 Fast egendom ni. m. 815 300 Övriga objekt 5 000 Summ a 14209 000 Överlåtelse i form skapsförord

av

—

121 22 121 91 47 1

2 571 000 396 400 2 545 600 601 800 390 100 39 200 0 544100

1-5

26 000

36 6 4L 11 6

akten

216 200

Antalet deklarationer

53 15 67 30 18 1 184

0-4

Såsom synes av denna tabell avse de hos överståtliållarämbetet behandlade deklarationerna till 36 % av sammanlagda gåvobeloppet sådana gåvor, som skett genom att gåvogivaren utfärdat ett skuldebrev å visst belopp till gåvotagaren. Motsvarande procenttal beträffande de av länsstyrelsen i Stockholms län behandlade deklarationerna är 39. I förhållande till hela antalet gåvodeklarationer motsvara gåvorna av nu angivet slag hos överståthållarämbetet 30 % och hos länsstyrelsen 29 %. Av gåvorna i form av utfärdande av skuldebrev avser hos överståthållarämbetet en gåva ett till hustrun utgivet skuldebrev å 5 000 kronor. Samtliga övriga gåvor av detta slag hos n ä m n d a myndighet avse skuldebrev, utställda till barn, barnbarn eller barnbarnsbarn. De hos länsstyrelsen i Stockholms län behandlade gåvorna i form av utfärdande av skuldebrev avse samtliga s å d a n a skuldebrev, som utställts till barn eller barnbarn. Beträffande gåvor av annat slag är överlåtelse av värdepapper den största gruppen. Räknat i procent av sammanlagda gåvobeloppet motsvara dessa gåvor hos överståthållarämbetet 41 och hos länsstyrelsen 39. Övriga gåvor — avseende överlåtelse av redan befintligt skuldebrev, av penningar, av fast egendom m. m . och av andra tillgångar — motsvara respektive 23 och 22 % av hela gåvobeloppet. De hos överståthållarämbetet och länsstyrelsen behandlade gåvorna — bortsett från äktenskapsförorden — ha till den allra största delen givits till b a r n eller deras avkomlingar. Till andra än sådana närstående ha givits följande gåvobelopp:

447 Kronor

Till hustru » syskon eller syskonbarn » anställd » person, beträffande vilken släktskapen ej framgår .. Summa

456 900 169 100 32 100 155 300 813 400

Gåvorna till barn och dessas avkomlingar uppgå sålunda till ett sammanlagt gåvobelopp av 19 939 700 kronor. Tabell 2 utvisande fördelningen av de hos överståtliållarämbetet under juli—oktober 1945 behandlade gåvodeklarationerna, i vad avser gåvans beskaffenhet ocli värde. Antalet deklarationer innefattande överlåtelse i form av (lavans

v ä r il e

— 9 900 10 000— 24 900 25 000— 49 900 50 000— 99 900 100 000—149 900 150 0 0 0 - 1 9 9 900 200 000—249 900 250 000—299 900 300 000—349 900 350 0 0 0 - 3 9 9 900

redan utfärdande av befintligt skulde- skuldebrev brev 6 44 26 24 19

8 6 SJ 4 2

värdepapper

penningar

fast egendom ni. m.

33 42 22 7 6

35 37 12 6 1

20 19 3 5

övriga objekt

6 3

2 22

103 148 65 46 28 8 3

2 Summa

Summa deklarationer

2 91

121 Denna tabell avser a t t åskådliggöra gåvornas fördelning i storleksgrupper enligt de hos överståtliållarämbetet behandlade deklarationerna. Det må emellertid påpekas, att föräldrar i ett stort antal fall givit gåvor å samma belopp till liera barn, varför av tabellen ej framgår det sammanlagda belopp, som en och samma givare a v h ä n t sig. Såsom exempel härå kan nämnas, att en person lämnat gåvor till 4 b a r n å 225 000 kronor till vart och ett eller å tillhopa 900 000 kronor. Såsom synes av tabellen utgjorde antalet gåvor å 50 000 kronor och däröver 87, varav 45 stycken skett i form av utfärdande av skuldebrev. Tabell 3 utvisande fördelningen av de hos länsstyrelsen i Stockholms län under juli—oktober 1945 behandlade gåvodeklarationerna i vad avser gåvans beskaffenhet och värde. Antalet deklarationer innefattande överlåtelse i form av Gåvans

värde

— 9 900 10 000— 24 900 25 0 0 0 - 49 900 50 000— 99 900 100 0 0 0 - 1 4 9 900 150 000—199 900 200 000—249 900

utfärredan dande av befintligt skuldeskuldebrev brev

9 26 6 11 1

3 7 4

värdepapper

penningar

13 24 10 17 3

17 7 4

fast egendom m. m.

övriga objekt

11 3 2 1 1

1 1

Summa

53 15

Summa deklarationer

44 50 47 24 17 1 1 184

448 Tabell 3 innehåller motsvarande uppgifter beträffande de hos länsstyrelsen behandlade deklarationerna. Antalet gåvor å 50 000 kronor och däröver utgjorde 43, varav 18 stycken skett i form av utfärdande av skuldebrev. O v a n n ä m n d a undersökning har avsett endast sådana gåvor för vilka gåvoskatt uttagits. I vilken utsträckning skattefria gåvor (t. ex. av lösören eller såsom bidrag tiil undervisning eller uppfostran) lämnats är ej känt, eftersom deklarationsplikt härför ej föreligger.

449 Bilaga 14. P. M. belysande den tekniska innebörden av skattefria avdrag (ortsavdrag) och bankning. Såsom framhålles i motiveringen till betänkandet överst på sidan 98 utgör tillämpandet av ortsavdrag »allenast en metod dels för undantagande av de lägsta inkomsterna från skatteplikt, dels ock för åstadkommande av en differentiering av beskattningen mellan ensamstående och gifta skattskyldiga med olika antal barn». Självfallet innebär tillämpandet av ortsavdrag även en metod för differentiering efter dyrort. Vid avvägning av ortsavdragens storlek h a r man ansett att inkomster understigande belopp motsvarande existensminimum böra vara helt skattefria. Frågan huruvida ortsavdragen skola bibehållas oförändrade eller icke, då det taxex-ade beloppet överstiger storleken av ortsavdraget, utgör väsentligen en teknisk fråga, som bör sättas i sammanhang med frågan om skatteskalans konstruktion. Skatteskalan har uppbyggts såsom en skiktskala med en viss skatteprocent för varje skikt av det beskattningsbara beloppet. Såsom illustration visas här nedan skiktskalan för bottenskatten av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten vid nuvarande uttagningsprocent (150 %). Skatte%

9 75

•

825 G-75

„

,

„„

,

,„.

,„.„„.„„„,„

,„„„„„„

. . . . _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

i

|

|

3 000

6 000

Beskattningsbart belopp

Principiellt finnes inget hinder a t t hänföra skiktskalan till det taxerade beloppet i stället för till det beskattningsbara beloppet. Göres detta, blir intervallet mellan 0 och värdet på ortsavdraget A det första skiktet i skalan. I detta intervall är skattesatsen lika med noll. Grafiskt ter sig skiktskalan för nuvarande bottenskatt vid ett dylikt betraktelsesätt på följande sätt. Skatta-

29 — 1616 46

A

A + 3 000

A + 6 000

Taxerat belopp

450 Genom att hänföra skatteprocenttalen till det taxerade beloppet får man i princip lika många skiktskalor som antalet förekommande skattekategorier med olika ortsavdrag. Det bleve emellertid opraktiskt att definiera ävensom att arbeta med många olika skatteskalor, som endast skulle skilja sig med avseende på längden av det lägsta skiktet, där skattesatsen är lika med noll. Men för tanken blir det klarare att hänföra skatteskalan till det taxerade beloppet, ty i annat fall frestas man att i bibehållandet av fixa skattefria avdrag för alla inkomster inlägga en a n n a n innebörd än som avsetts. Ur teknisk synpunkt bör nämligen det skattefria avdraget betraktas som ett skikt i skalan; den enda skillnaden gentemot de övriga skikten är att skattesatsen för det skikt, som motsvarar det skattefria avdraget, är lika med noll. Med skatteprocenttalen hänförda till det taxerade beloppet uppstår således i princip lika många skiktskalor som antalet förekommande skattekategorier med olika ortsavdrag. Betraktas en viss sådan skattekategori, bli skatterna för personer tillhörande denna kategori givna av den skiktskala efter det taxerade beloppet, vilken är bestämd genom ortsavdragets storlek och den för alla skattekategorier gemensamma skiktskalan efter beskattningsbart belopp. Då progressionen i beskattningen ansetts kunna avvägas i önskvärd grad genom skiktskalan, finnes icke anledning frångå systemet med en fast skiktskala och för olika taxerade belopp räkna med olika längd på exempelvis skalans första skikt (ortsavdraget). Anses en starkare progressivitet för en viss skattekategori önskvärd, exempelvis för de ensamstående, ernås detta genom att tillämpa en mer progressiv skiktskala för ifrågavarande kategori. För a t t k u n n a hålla en för alla skattekategorier fix skiktskala efter beskattningsbart belopp har beredningen valt att åstadkomma den starkare progressiviteten för ensamstående genom att reducera ortsavdraget med 12,5 % av det ursprungliga avdraget per 1 000 kronor av den taxerade inkomsten. Reduktionen av avdragen innebär emellertid i princip, att en mer progressiv skala tillämpas för ensamstående. Sålunda ger nedanstående skiktskala efter taxerat belopp samma skatt som de föreslagna reglerna med reduktion av ortsavdraget och med fix skala efter beskattningsbart belopp. Skiktskala för ensamstående, ortsgrupp Taxerat belopp 0 - 2 000 2 000— 3 000 3 000— 3 800 3 800— 4 600 4 600— 5 400 5 400— 7 000 7 000— 8 600 8 600—10 200 10 200—11 000 11 000—12 000 12 000—14 000

Skatt i kronor vid nedre skiktgränsen 0 0 100 210 330 470 790 1 150 1 550 1 790 2 030

V.

ökas med » »» » » » » » » » » » » » » » » » » » »

0 % 10 % 13'75 % 15 % 17'5 % 20 % 22-6 % 25 % 30 % 24 % 28 %

De av beredningen föreslagna reglerna för statlig inkomstbeskattning kunna liksom nu gällande regler — alltså i princip sägas innebära, att för ensamstående tillämpas en starkare progressiv skala än för familjer. För att kunna räkna med en enhetlig skala har man valt a t t för de olika skattekategorierna definiera de beskattningsbara beloppen, så att skatten är densamma för de olika skattekategorierna vid ett och samma beskattningsbara belopp.

451 Reglerna för bankningen erhålla en enkel tolkning, om man hänför skalan till det taxerade beloppet. Bankningen innebär nämligen i princip ingenting annat, än a t t för taxerade belopp, som överstiga ortsavdraget A men icke dess dubbla belopp, tillämpas halv skattesats. Vid bankning får skalan för nuvarande bottenskatt (150 %) följande utseende. Skatte-

9'75 8-25 6-75

I X

3-375

2A

1-5 A + 3 000

To A + 6 000

( F i g u r e n g ä l l e r familj m e d e t t b a r n i o r t s g r u p p I I I ; A =

Taxerat belopp

1 900.)

Exempel: 1. Om det taxerade beloppet T ligger mellan A och 2 A blir skatten enligt bankningsregeln T— A

f(T-A)

och enligt ovanstående skala

£r-(T-A) 2. Om det taxerade beloppet överstiger 2 A, men icke 1,5 A + 3 0 0 0 skatten enligt bankningsregeln p • (T—Vb

blir

A)

och enligt ovanstående skala ^

• A+p

• (T—2Ä)=p

(T—l-bA).

Bankningen innebär, såsom framhålles i betänkandet s. 121—122, att en till hälften reducerad skattesats tillämpas i det skikt av det taxerade beloppet, som ligger mellan ortsavdraget A och dess dubbla belopp. Man får såsom framgår av ovanstående figur samma verkan som genom bankning, om man tillämpar samma ortsavdrag A för alla inkomster men halv skattesats i skiktet mellan A och 2 A av det

452 taxerade beloppet, och full skattesats enligt lägsta procenttalet i gällande skiktskala i intervallet 2 A till 1.5A + 3 0 0 0 , varefter skiktgränserna bli desamma som i gällande skala efter beskattningsbart belopp med tillägg av 1,5 A. Då storleken av A är beroende av ortsgruppen, kan m a n emellertid icke med en för alla ortsgrupper gemensam skiktskala (efter beskattningsbart belopp) uppnå den differentiering efter dyrort, som bankningen ger. Om, såsom väl varit avsett vid ortsavdragens och bankningens tillkomst, avdraget u t a n bankning fattas såsom det avdrag, vilket skall motsvara existensminimum, innebär följaktligen bankningen en skattelindring i de fall då det taxerade beloppet överstiger detta avdrag men ej dess dubbla belopp. I och med penningvärdets successiva försämring har det blivit mer naturligt att fatta avdraget med full bankning som ett belopp, som skall motsvara existensminimum. Härigenom kommer bankningen — såsom i betänkandet framhålles på s. 123 — få karaktären av en skärpning för inkomsttagare, vilkas taxerade belopp överstiga A men icke 2 A, eftersom man för dessa räknar med ett lägre avdrag och på så sätt inför skattskyldighet för personer, som eljest skulle vara befriade från skatt. Stockholm i november 1946. Ove Lundberg

453 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Skrivelse

till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl. Finansdepartementet F ör fattnings

Förslag till lag om ändring (nr 370)

...

Sid. 3

för sia g.

i kommunalskattelagen

den 28 september

1928 5

Förslag till förordning

om statlig

inkomstskatt

6 Förslag till förordning

om statlig

förmögenhetsskatt

27 Förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen 28 september 1928 (nr 379)

den

Förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt

den

43 54

Förslag till lag angående ändring av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

56 Förslag till förordning med vissa föreskrifter i anledning förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt om särskild skatt å förmögenhet

57 Förslag till förordning

av upphävandet av samt förordningen

om kvarlåtenskapsskatt

Förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt

58 den 6 juni 68

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden

70 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 16 förordningen ber 1883 (nr 64) angående expeditionslösen

den 7 decem-

Motiv. Inledning.

Beredningens

uppdrag

72 Kap. I. Nu gällande grunder för den direkta statsbeskattningen samt skatteunderlagets och de debiterade skattebeloppens förändringar åren 1939—1945 Huvudgrunderna för 1938 års skattereform Efter år 1938 vidtagna skärpningar i den direkta statsbeskattningen Skatteunderlagets och de debiterade skattebeloppens förändringar sedan år 1938

77 Kap. II. Sammanfattning av beredningens förslag Familjebeskattningen Skattesystemet och skatteskalan för fysiska personer

82 82 83

74 74 76

454 Sid.

Inkomstbeskattningen av juridiska personer Förmögenhetsbeskattningen Engångsskatt å förmögenhet Arvs- och gåvobeskattningen Förbättring av taxeringsförfarandet vad angår förmögenhetsuppgifterna ...

85 86 87 87 88

Kap. III. Familjebeskattningen Familjebeskattningen enligt gällande bestämmelser 1941 års befolkningsutrednings förslag angående allmänna barnbidrag ... Allmän motivering för beredningens förslag rörande familjebeskattningen

89 89 93 97

Barnavdragens avskaffande vid den statliga beskattningen sid. 97. — Bankningens avskaftande vid den statliga beskattningen sid. 121. — Ortsavdragen för gift skattskyldig sid. 123. — Ortsavdragen för ensamstående skattskyldig sid. 129. — Bätte.n till ortsavdrag för ogift skattskyldig med b a r n sid. 135.

Verkningarna å skatteunderlaget av beredningens förslag rörande familjebeskattningen 138 Kap. IV. Skattesystem och skatteskala vid den statliga inkomstbeskattningen av fysiska personer 140 Inledning 140 Kombinationen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen 142 Skattens rörlighet 142 Ramen för skattesystemet 146 Skatteskalan 156 Kap. V. Inkomstbeskattningen av juridiska personer — 166 Inledning 166 Inkomstbeskattningen av aktiebolag och därmed likställda juridiska personer 167 Inkomstbeskattningen av livförsäkringsanstalter 173 Inkomstbeskattningen av övriga juridiska personer 176 Kap. VI. Förmögenhetsbeskattningens anordnande inom det statliga skattesystemet 177 Frågan om särskiljande av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten i två från varandra fristående skatter 177 Avvägningen av skattebelastningen vid den av beredningen föreslagna fristående förmögenhetsskatten . 185 Vissa juridiska personers skattskyldighet till förmögenhetsskatt 196 Nu gällande bestämmelser och grunderna för desamma 196 Beredningen 200 Kap.

VII.

Frågan om införande

av en engångsskatt

å förmögenhet

202 Kap. VIII. Arvs- och gåvobeskattningen Arvsbeskattningen ••• Gåvobeskattningen Beskattning av livförsäkringar, till vilka förmånstagare insatts

•• 205 205 236 255

455 Sid. Kap. IX. Specialmotivering till författning sfär slag en 264 Kommunalskattelagen. 264 Förordningen om statlig inkomstskatt 264 Förordningen om statlig förmögenhetsskatt 266 Taxeringsförordningen 267 Uppbördsförordningen 269 Förordningen om kupongskatt 270 Lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar ... 270 Förordningen med vissa föreskrifter i anledning av upphävandet av förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen om särskild skatt å förmögenhet 270 Förordningen om kvarlätenskapsskatt 272 Förordningen om arvsskatt och gåvoskatt 272 Förordningen angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden 273 Förordningen angående expeditionslösen 273

Särskilda

yttranden.

1) Särskilt y t t r a n d e av herrar Elon Andersson och Sundén 2) Särskilt yttrande av herr Sundén 3) Särskilt yttrande av herr Hermansson 4) Särskilt yttrande av herr Rubbestad 5) Särskilt yttrande av herr Sjödahl

274 292 295 301 303

Bilagor. Bilaga

1. Förändringar i de senare åren

inkomst-

och förmögenhetsfördelningen

under

Bilaga

2. översikt av bestämmelserna rörande beskattningen till staten av inkomst och förmögenhet i vissa främmande länder 313

Bilaga

3. Ortsavdragen vid beskattningen samt den s. k. bankningen

Bilaga

4. Sammanfattning av 1941 års befolkningsutrednings förslag angående barnbidrag samt de över förslaget avgivna remissyttrandena 339

Bilaga

5. P. M. angående utförda skattetekniska beräkningar

Bilaga

6. Sammanställning av inhämtade uppgifter angående inom Stockholms stad och vissa andra orter tillämpade normer för bestämmande av existensminimum vid indrivning 365

Bilaga

7. Exempel på tillämpning av beredningens förslag i fråga om ortsavdrag och inkomstskatteskala för fysiska personer 368

Bilaga Bilaga

8. Grunderna för den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten 374 9. P. M. rörande vissa verkningar av kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt av den. form som den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten utgör 385

456 Sid. Bilaga 10. Frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet Bilaga 11.

översikt av bestämmelserna rörande beskattningen till staten av arv och gåva i vissa främmande länder 401

Bilaga 12. Statistisk utredning rörande beredningens förslag om kvarlåtenskapsskatt 410 Bilaga 13. Undersökningar rörande ökningen av antalet gåvodeklarationer m. m 444 Bilaga 14. P. M. belysande den tekniska innebörden av skattefria (ortsavdrag) och bankning

avdrag 449

59. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e h e m v ä r n e t . B e c k m a n . 157 s. 1 b i l . F ö . 60. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g t i l l l a g o m s k y d d m o t o h ä l s a o c h olycksfall i a r b e t e m . r o . Almqvist & Wicksell, U p p s a l a . 867 s. S. 61. R i k t l i n j e r f ö r d e n f r a m t i d a j o r d b r u k s p o l i t i k e n . D e l 3. Bilastor. I d u n . 149 s. J o . 62. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g t i l l l a g om t r y g g a n d e av byggn a d s a r b e t a r e s l ö n e f o r d r a n m. m . N o r s t e d t , iv, 221) s. J u . 63. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till l a g o m v i r k e s m ä t n i n g m . m . M a r c u s , iv, 128 s. J o . 64. B e t ä n k a n d e m e d förslag till n y l a g s t i f t n i n g o m u p p s i k t å j o r d b r u k . B e c k m a n 160 s. J o . 65. K o m m i t t é n s för p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a b e t ä n k a n d e n . Bilaga 2. A r b e t s t e r a p i , e t t l e d i s j u k v å r d e n . S t a t e n s R e p r o d u k t i o n s a n s t a l t . 54 s. S. 66. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e r e g l e r i n g a v a n s t ä l l n i n g s f ö r h å l l a n d e n a för viss civil p e r s o n a l i n o m s t a t s f ö r v a l t n i n g e n . Del 1. M a r c u s . 138 s. F i . 67. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g o c h förslag a n g å e n d e lönes t ä l l n i n g e n för viss s t a t s a n s t ä l l d s j u k v å r d s - o c h ekon o m i p e r s o n a l m . tu. V. P e t t e r s o n . 223 s. F i . 68. B e l ä n k a n d e o c h förslag a n g å e n d e det fria o c h frivilliga f o l k b i l d n i n g s a r b e t e t . D e l 1. B e c k m a n . 254 s. E . 69. F ö r v a l t n i n g s f ö r f a r a n d e t . F ö r b e r e d a n d e u t r e d n i n g angåe n d e r e g l e r i n g av f ö r f a r a n d e t h o s f ö r v a l t n i n g m y n d i g heter i ärenden rörande enskild rätt och därmed samm a n h ä n g a n d e frågor. Av N . H e r l i t z . M a r c u s . 221 s. J u .

70. U t r e d n i n g e n o m f ö r e n i n g s j o r d b r u k . B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m s a m b r u k s f ö r e n i n g a r . V. P e t t e r s o n . 198 s. J o . 71. B e t ä n k a n d e o m d e l t i d s a r b e t e i a l l m ä n t j ä n s t m . m . M a r c u s 199 s. F i . 72. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r . 7 R i d i o o c h film i s k o l u n d e r v i s n i n g e n . I d u n . 64 s. E . 73. U t l å t a n d e r ö r a n d e m e t o d e r o c h m a t e r i e l v i d skogsb i a n d s l ä c k n i n g . M a r c u s . 142 s. K . 74. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e s o c i a l v e t e n s k a p e r n a s s t ä l l n i n g v i d u n i v e r s i t e t och h ö u s k o l o r m . m . H ö g s t r ö m . 180 s. E . 75. B e t ä n k a n d e och förslag a n g å e n d e f ö r h å l l a n d e t m e l l a n befäl o c h m e n i g a i n o m k r i g s m a k t e n m . m . B e c k m a n . 301 s. F ö . 76. De m e d i c i n s k a h ö g s k o l o r n a s o r g a n i s a t i o n s k o m m i t t é . 1. O r g a n i s a t o r i s k a å t g ä r d e r till f r ä m j a n d e av m e d i c i n s k f o r s k n i n g . I d u n . (2) 235 s. E . 77. N a t u r v e t e n s k a p l i g a f o r s k n i n g s k o m m i t t é n . 2. F ö r s l a g till r e f o r m e r r ö r a n d e d o k t o r s a v b a n d l i n g a r o c h a n n a n publiceringsverksamhet inom naturvetenskaperna. Den marinbiologiska forskningen. Utbildningen av laborat o r i e b i t r ä d e n . I d u n . 114 s. E . 78. J o r d b r u k s b e f o l k n i n g e n s m ö j l i g h e t e r till s y s s e l s ä t t n i n g u t o m j o r d b r u k e t . Av S. G r u n d s t r ö m . I d u n . 192 s. J o . 79. 1945 å r s s t a t s s k a t t e b e r e d n i n g . B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l o m l ä g g n i n g av d e n d i r e k t a s t a t s b e s k a t t n i n g e n s a m t a n g å e n d e k v a r l å t e n s k a p s s k a t t m . m . B e c k m a n . 456 s. F i .

A n m . Om s ä r s k i l d t r y c k o r t ej a n g i v e s , ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t . e x . E . = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t k u n g ö r e l s e n d e n 3 febr. 1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g (nr 98) u t g i v a s u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

Statens offentliga utredningar 1946 Systematisk

förteckning

(Siffrorna i n o m k l ä m m e r b e t e c k n a u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i d e n k r o n o l o g i s k a förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Ärvdabalksakkv.nnigas förslag till f ö r ä l d r a b a l k . [49] B e t ä n k a n d e a n g . vissa o r g a n i s a t i o n s - , u t b i l d n i n g s - och t j ä u s t g ö r i n g s f r å g o r vid d o m s t o l a r n a . [57] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. B e t ä n k a d e m e d förslag till o m o r g a n i s a t i o n a v väg- o c h v a t t e n b y g g n a d s s t y r e l s e n m . m . [10] 1945 å r s l ö n e k o m m i t t é . 1. B e t ä n k a n d e m e d förslag till statliga l ö n e p l a n e r m . m . [48| B e t ä n k a n d e ang. r e g l e r i n g a v a n s t ä l l n i n g s f ö r h å l l a n d e n a för v i s s civil p e r s o n a l i n o m s t a t s f ö r v a l t n i n g e n . D e l 1. [66] j B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g o c h förslag a n g . l ö n e s t ä l l n i n g e h för viss s t a t s a n s t ä l l d s j u k v å r d s - o c h e k o n o m i p e r s o n a l m . m . [67] F ö r v a l t n i n g s f ö r f a r a n d e t . F ö r b e r e d a n d e u t r e d n i n g a n g . regl e r i n g av f ö r f a r a n d e t b o s f ö r v a l t n i n g s m y n d i g h e t e r i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor. |69] B e t ä n k a n d e o m d e l t i d s a r b e t e i a l l m ä n t j ä n s t m . n i . [71] Kommunalförvaltning. S t a t e n s o c h k o m m u n e r n a s finn us v ä s e n . 1943 å r s j o r d b r u k s t a x e r i n g s s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r i fråga o m t a x e r i n g av i n k o m s t av j o r d b r u k s f a s t i g h e t s a m t l a g o m j o r d b r u k s bokföring. [291

1944 å r s s k a t t e s a k k u n n i g a . 2. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g . i d r o t t s s a m m a n s l u t n i n g a r s b e s k a t t n i n g för i n k o m s t . [56] 1945 åi'3 s t a t s s k a t t e b e r e d n i n g . B e t ä n k a n d e m e d förslag till o m l ä g g n i n g av d e n d i r e k t a s t a t s b e s k a t t n i n g e n s a m t a n g . k v a r l å t e n s k a p s s k a t t m m . [79]

Politi. P a r l a m e n t a r i s k a u n d e r s ö k n i n g s k o m m i s s i o n e n a n g . flyktingä r e n d e n o c h s ä k e r h e t s t j ä n s t . 1. B e t ä n k a n d e a n g . flyktinga r s b e h a n d l i n g . [36] Nationalekonomi och socialpolitik. D ö d f ö d d h e t e n och t i d i g d ö d l i g h e t e n i Sverige. Dess s a m b a n d m e d n a t i v i t e t s m i n s k u i n g e n o c h d e s s f ö r h å l l a n d e v i d olika f o r m e r a v f ö r l o s s n i n g s v å r d s a m t dess s o c i a l m e d i c i n s k a och b e f o l k n i n g s p o l i t i s k a b e t y d e l s e . !2i B e t ä n k a n d e o m b a r n k o s t n a d e r n a s f ö r d e l n i n g m e d förslag t i l l a l l m ä n n a b a r n b i d r a g m . m . [5] Bilagor. [6] Investeringsutredningetis betänkande med utredning rörande p e r s o n a l - o c h m a t e r i e l r e s u r s e r m . m . för g e n o m f ö r a n d e av e t t a r b e t s p r o g r a m enligt av u t r e d n i n g e n t i d i g a r e f r a m l a g t förslag. [13] Den f a m i l j e v å r d a n d e s o c i a l p o l i t i k e n . [17] B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e d e n e k o n o m i s k a f ö r s v a r s b e r e d s k a p e n s f r a m t i d a o r g a n i s a t i o n . [19]

(Fortsättning

å omslagets 4:e sida)

Socialvårdskommitténs betänkande. 12. Utredning och förslag ang. moderskapsbidrag. [23] 13. Förslag ang. folkpensioneringens administrativa handhavande m. m. 1371 14. Utredning och förslag ang. ålderdomshem m. m. [62] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för pai'tiellt arbetsföra m. m. [24] Bilada 2. Arbetsterapi, ett led i sjukvården. [65] Betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. [27] Bilagor. [28] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 6. Tiden juli 1914—juni 1945. [35] Sakkunniga ang. arbetsförmedlingens organisation. Del i. Den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren. [44] Del 2. Den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation. Motiv och förslag. [51] Betänkande om befolkningspolitikens organisation m. m. [53] Betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m. [CO] Hälso- och sjukvård. Betänkande ang. den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet. [20] Allmänt näringsväsen. Betänkande med utredning och förslag ,ang. rätten till arbetstagares uppfinningar. [21] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. [16] P M ang. utvecklingsplanering på jordbrukets område. [18] Den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt dess inriktande efter kriget. [39] Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 1, [42] Del 2. [46] Del 3. Bilagor. (61] Betänkande med förslag till åtgärder för främjande av ridhästaveln m. m. [451 Rationalitetsvariatinnerna inom det svenska jordbruket. [471 Betänkande med förslag till ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk. [64] Utredningen om föreningsjordbruk. Betänkande med förslag till lag om sambruksföreningar. [70] Jordbruksbefolkningens möjligheter till sysselsättning utom jordbruket. [78] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. m. [3] Betänkande med förslag till skogsvårdslag m. m. [41] Betänkande med förslag till lag om virkesinätning m. m. [63] Utlåtande rörande metoder och materiel vid skogsbrandsläckning. [73] Industri. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivningsoch rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder. J22] Betänkande ang hantverkets och småindustriens befrämjande. [40] Betänkande ined förslag till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m. m. [62]

Handel och sjöfart. Kommunikations väsen. Betänkande ang. rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. [1] Betänkande med förslag till verkstadsorganisation for viigocb vattenbyggnadsväsendet. [43] Betänkande rörande utbyggnad av civila flygplatser m. m. [58] Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen. Betänkande ang. tjänstepensionsförsäkringens organisation. (261 Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkringsrörelse m. m. 1. Lagtext. [33] 2. Motiv. [34] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m. [8] 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. [9] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. IV. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. [11] B. Förslag till undervisningsplaner. [15] 4. Realskolan. Praktiska linjer. [14] VI. Skolans inre arbete. Synpunkter på fostran och undervisning. [31] VII. Radio och film i skolundervisningen. [72] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. [12] Socialutbildningssakkunniga. 2. Utredning och förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m. [30] Betänkande med förslag till förordning ang. allmänt kyrkomöte m. m. [32] Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del 2 [50] Utredning ang. reglering av den territoriella församlingsindelningen i Stockholm. [54] Utredning rörande sexualundervisningen i högre skolor jämte förslag till handledning i sexualundervisning för lärare i högre skolor. [55] Betänkande och förslag ang. det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Del 1. [68] Betänkande ang. socialvetenskapernas ställning vid universitet och högskolor m. rn. [74] De medicinska högskolornas organisationskoromtté. 1. Organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning. [761 Naturvetenskapliga forskningskommittén. 2. Förslag till reformer rörande doktorsavhandlingar och annan publiceringsverksamhet inom naturvetenskaperna. Den marinbiologiska forskningen. Utbildningen av laboratoriebiträden. [77] Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. [41 Betänkande och förslag rörande åtgärder för att begränsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigsmakten. 17] Betänkande med förslag till lag mod särskilda bestämmelser om uppfinningar m. m. av betydelse för rikets försvar. 125] Betänkande med förslag rörande officersutbildningen inom armén m. m. [38] Betänkande med förslag ang. hemvärnet. [59] Betänkande och förslag ang. förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten m. m. [75] Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm 1946. K. L. Beckmans Boktryckeri. 1616 46