Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

^.G,U STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949:47 FINANSDEPARTEMENTET

SAMBESKATTNINGSSAKKUNNIGA BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

ÄNDRADE BESTÄMMELSER RÖRANDE BESKATTNINGEN AV ÄKTA MAKAR

S T O C K H O L M 1 9

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1949 Kronologisk

1. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första d e len. Norrländska utvecklingslinjer. Idun. 303 s. J o . 2. Norrlandskommitténs principbetänkande. Andra d e len. Särskilda utredningar. Idun. 194 s. J o . 3. Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. Idun. 163 s. J o . 4. Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphäv a n d e m . m. Marcus. 213 s., bil. 1 73 s.. bil. 2 106 s. I. 5. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. Beckman. 122 s. K. 6. Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens u t r e d ning angående skyddsarbetets organisation m. m. Marcus. 140 s. Ju. 7. B e t ä n k a n d e med förslag till indexreglering av folkpensionerna. Beckman. 80 s. S. 8. B e t ä n k a n d e angående förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. Norstedt. 105 s. Ju. 9. 1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande angående beskattning av realisationsvinster, m . m. samt ackumulerade inkomster. Marcus. 168 s. Fi. 10. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 17. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. Beckman. 45 s. K. 11. B e t ä n k a n d e om sinnesslövården. Katalog och Tidskriftstryck. 248 s., 1 k a r t a . I. 12. Utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. Idun. 94 s. S. 13. 1945 års b a n k k o m m i t t é . Betänkande med förslag om i n r ä t t a n d e av e n statlig affärsbank. Beckman. 83 s. Fi. 14. Bilagor till 1942 års järnvägskostnadsutrednings b e t ä n k a n d e . Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. Promemorior. Av A. Sjöberg. Beckman. 269 s. K. 15. P . M. med s y n p u n k t e r på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. Beckman. 23 s. H. 16. Promemoria över preliminär utredning rörande b e fälsrekryteringen inom försvaret. Beckman. 75 s. Fö. 17. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om registrerade föreningar m . m. I d u n . 277 s. J u . 18. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Kihlström. 265 s., 16 pl. H. 19. 1945 års skogshärbärgesutrednings b e t ä n k a n d e . 2. Utredning med förslag till lagstiftning rörande tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m. fl. a r b e t e n . Idun. 188 s., 26 pl. S. 20. Dissenterlagskommittén. Betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m. Marcus. XLVIII, 390 s. J u . 21. Svensk hamnbyggnadspolitik. Marcus. 318 s. K. 22. B e t ä n k a n d e rörande gallring av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter. Hseggström. 232 s. Fö. 23. Lagberedningens u t l å t a n d e angående lagstiftning om gräns mot a l l m ä n t vattenområde. Norstedt. 28 s. J u . 24. Kommunallagskommitténs b e t ä n k a n d e 2 med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt i n n e h a v a r e av k o m m u n a l a förtroendeuppdrag. Idun. 84 s. I. 25. 1945 års försäkringsutredning. 1. Principbetänkande r ö r a n d e försäkringsväsendet. Norstedt. 220 s. H.

förteckning

26. 1945 års försäkringsutredning. 2. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om trafikförsäkring. Norstedt. 160 s. H. 27. Betänkande med förslag till lag om sjömansskatt m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 237 s. Fi. 28. F o l k - och skolbibliotek. B e t ä n k a n d e och förslag avgivet av folkbibliotekssakkunniga. Gummesson. 173 s. E. 29. Elkraftutredningens redogörelse n r 2:3—4. Redogörelse för detaljdistributörerna s a m t deras r å kraftkostnader och priser vid distribution a v elektrisk kraft. Uppsala län och Södermanlands län. Beckman. 57 s. K. 30. Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r den till följd av stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krisen. Del 9. Tiden juli 1947—juni 1948. A v K. Å m a r k . I d u n . 382 s. Fo. 31. Social upplysning. Idun. XVI, 175 s., 89* s. S. 32. Yrkesutbildning för v a r u b u d m. fl. Norstedt. 66 s. E. 33. E n generalplan för rikets farleder och h a m n a r . Bilaga 2 till SOU 1949: 21 om svensk h a m n b y g g n a d s politik. Marcus. 242 s. K. 34. Betänkande med förslag angående ä n d r a d e g r u n der för fördelning och uttagande av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar. Gernandt. 66 s. Jo. 35. Skolöverstyrelsens u t l å t a n d e över vissa a v 1940 års skolutrednings b e t ä n k a n d e n och 1946 års skolkornmissions principbetänkande j ä m t e sammanfattning a v avgivna y t t r a n d e n . Haeggström. 404 s. E. 36. Utredningar i anslutning till 1949 års nationalbudget. Marcus. 67 s. Fo. 37. Klientelet p å arbetshemmen. E n socialpsykologisk u t r e d n i n g o m försumliga försörj are och störande understödstagare. Beckman. 206 s. S. 38. Betänkande rörande avbetalnings- och förskottsk ö p m. m. Gummesson. 67 s. J u . 39. B e t ä n k a n d e angående statens konstsamlingars or- ganisation och lokalbehov. Marcus. 231 s. E. 40. Betänkande med försias angående förenklat r e k v i sitions- och granskningsförfarande beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet. Katalog och Tidskriftstryck. 98 s. E. 41. B e t ä n k a n d e och förslag angående studiehjälpverksamheten vid de allmänna läroverken m. fl. statliga och statsunderstödda läroanstalter. Beckman. 103 s. E. 42. Elkraftutredningens redogörelse n r 2:1—2. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Stockholms stad och Stockholms län. Beckman. 38 s. K. 43. B e t ä n k a n d e med förslag till livsmedelsstadga m. m. Beckman. 365 s. I. 44. Betänkande med förslag till vissa å t g ä r d e r till r a tionalisering av gat- och kantstensindustrien. Beckm a n . 102 s. H. 45. Betänkande m e d förslag till nya medborgarskapslagar för D a n m a r k , Norge och Sverige. Marcus. 85 s. J u . 46. B e t ä n k a n d e m e d utredning i vissa värnpliktsfrågor. Katalog och Tidskriftstryck. 293 s. Fö. 47. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser r ö r a n d e beskattningen av äkta m a k a r . I d u n . 332 s. Fi. 48. 1945 års universitetsberedning. 4. S t u d e n t e r n a s sociala ursprung, betyg i studentexamen, vidare u t bildning, yrkesval m. m. Idun. 320 s. E.

Anm. Om särskild t r y c k o r t ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, u n d e r vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. J o . = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1949:47

FINANSDEPARTEMENTET

SAMBESKATTNINGSSAKKUNNIGA BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

ÄNDRADE BESTÄMMELSER RÖRANDE BESKATTNINGEN AV ÄKTA MAKAR

STOCKHOLM 1949 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, 916867

ESSELTE

AB

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet.

Med stöd av Kungl. Majrts bemyndigande den 14 juni 1946 har chefen för finansdepartementet tillkallat undertecknade, fru his Ahlberg, ledamoten av riksdagens första kammare, bibliotekarien Ebon Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare, ämnesläraren E. H. Bladh, ledamoten av riksdagens andra kammare, advokaten Ingrid Gärde Widemar, redaktören C. H. Hermansson, fru Elsa Larsson och borgmästaren S. E. Lutteman, att såsom sakkunniga inom departementet verkställa utredning av frågan om ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar. Åt undertecknad Lutteman har departementschefen tillika uppdragit att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga ha antagit benämningen sambeskattningssakkunniga. Den 25 juni 1946 har chefen för finansdepartementet till sekreterare åt de sakkunniga förordnat länsbokhållaren av l:a klass S. A. F. Wasieson. Den 17 februari 1947 har chefen för finansdepartementet förordnat taxeringsrevisorn O. Östman att biträda de sakkunniga med förarbeten för vissa statistiska undersökningar. Östman har därefter den 18 juli 1947 förordnats att verkställa erforderliga statistiska undersökningar. Sedan uppdraget numera slutförts, överlämnas härmed vördsamt betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar. Tidigare ha de sakkunniga, därtill anmodade, den 28 januari 1947 avgivit yttrande över 1945 års statsskatteberednings förslag till omläggningav den direkta statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt m. m. ävensom den 20 februari 1947 avlämnat promemoria med förslag till provisoriska bestämmelser angående särskilt avdrag vid taxeringen av förvärvsarbetande hustru. För att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt de sakkunniga givna uppdraget ha till de sakkunniga överlämnats dels en av länsstyrelsen i Kalmar län den 8 november 1948 avlåten underdånig skrivelse angående ändring i bestämmelserna om äkta makars taxering det beskattningsår, under vilket äktenskapet ingåtts, dels ock en skrivelse till departements-

4 chefen den 18 juli 1949 från Bohusläns småbrukarförbund rörande ändring av bestämmelserna om äkta makars taxering. Med anledning av åtskilliga motioner, väckta vid 1947, 1948 och 1949 års riksdagar i frågor, som ansetts äga sammanhang med det åt de sakkunniga lämnade uppdraget, har bevillningsutskottet vid samma riksdagar uttalat, att dessa frågor torde komma att tagas under övervägande av de sakkunniga. Vad sålunda uttalats ha de sakkunniga beaktat. Till de sakkunniga ha vidare inkommit ett flertal framställningar och förslag från sammanslutningar och enskilda rörande de frågor, de sakkunniga haft att överväga, varjämte i några fall muntliga förslag föranlett överläggningar med förslagsställarna. Med stöd av givet bemyndigande ha de sakkunniga från ämbetsverk och myndigheter införskaffat för arbetet erforderliga uppgifter. På initiativ av de sakkunniga ha under finansdepartementets ledning den 18 och 19 februari 1949 i Stockholm och Norrköping överläggningar i fråga om äkta makars beskattning ägt rum med representanter, utsedda av motsvarande departement i Danmark, Finland och Norge. Jämväl i övrigt har arbetet i viss utsträckning bedrivits under kontakt med övriga nordiska länder. Vid betänkandet fogas särskilda yttranden av undertecknade Ebon Andersson och Ingrid Gärde Widemar. Stockholm den 2 september 1949. SVEN LUTTEMAN. IRIS AHLBERG. INGRID GÄRDE WIDEMAR.

EBON ANDERSSON. CARL-HENRIK

ERIC BLADII.

HERMANSSON.

ELSA LARSSON.

/ Sven

Wasieson.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 2 8 september 1928 (nr 3 7 0 ) . Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom., 52 och 65 §§, punkt 2 av anvisningarna till 20 §, punkt 3 av anvisningarna till 46 § samt punkterna 1 och 3 av anvisningarna till 48 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse, att i 46 § sagda lag skall införas ett fjärde moment och i anvisningarna till samma paragraf en fjärde och en femte punkt ävensom att till 52 § nämnda lag 1 skola fogas anvisningar, allt på sätt nedan angives: 46 §.

3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under beskattningsåret haft inkomst av jordbruksfastighet, rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet och finnes sådan inkomst härröra av arbete, som av henne utförts i förvärvskällan, må hon i hemortskommunen åtnjuta avdrag med ett belopp, motsvarande i fråga om jordbruksfastighet och rörelse hälften av nettointäkten, i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, samt i fråga om tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet hälften av inkomsten. Finnes hustruns inkomst allenast till viss del härröra av hennes arbete i förvärvskällan, må åtnjutas avdrag, beräknat efter nyss angivna grunder i förhållande till det belopp, vartill värdet av sagda arbete efter beskattningsnämnds beprövande uppskattas. Avdrag enligt detta mom. må icke överstiga 500 kronor. 4 mom. Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under beskattnings1 Senaste lydelse av 52 § 1 mom. se SFS 1930: 190, av 65 §, punkt 2 av anvisningarna till 20 § och punkt 1 av anvisningarna till 48 § se SFS 1945: 897 samt av 46 § 3 mom. se SFS 1947:575.

6 året haft inkomst av jordbruksfastighet, rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet och finnes sådan inkomst till någon del härröra av arbete, som i förvärvskällan utförts av den skattskyldiges hustru, må mannen i hemortskommunen åtnjuta avdrag med ett belopp, motsvarande hälften av värdet av hustruns arbete. Nämnda värde må, efter beskattningsnämnds beprövande, anses motsvara, i fråga om jordbruksfastighet och rörelse högst en tredjedel av nettointäkten och i fråga om tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet högst en tredjedel av inkomsten. I förvärvskällorna jordbruksfastighet och rörelse må avdrag, som här sagts, åtnjutas allenast i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår. Avdrag enligt detta mom. må ensamt eller tillsammans med avdrag enligt 3 mom. icke överstiga 500 kronor. 52 §. 1 mom. Äkta makar gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som jämlikt 36 § må avdragas i förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, må bristen avdragas från den andra makens intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet i samma kommun, till den del denna intäkt utgöres av vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom eller av lotterivinst. Har avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens skattepliktiga inkomst, i den mån denna överstiger beloppet av avdrag enligt 46 § 3 och 4 mom., må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Skatteplikt enligt taxerade inkomster. Därest äkta makar, som i föregående stycke sägs, skola taxeras i kommuner, tillhörande skilda ortsgrupper, skall vid ortsavdragets och den beskattningsbara inkomstens beräknande så förfaras som om båda makarna skolat taxeras i den kommun, som tillhör den högre ortsgruppen. 2 mom. Äkta makar — oberoende skattskyldiga. (Se vidare anvisningarna.) 65 §. Frågan, huruvida — före taxeringsåret. Har skattskyldig ingått äktenskap under beskattningsåret, skola de för gift skattskyldig i denna lag gällande bestämmelserna äga tillämpning först vid taxering för därpå följande beskattningsår. Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret, vara bestämmande för taxeringen.

7 Anvisningar till 20 §. 2. F r å n föreskriften om att skattskyldig ej må avdraga värdet av arbete, som i hans förvärvsverksamhet utförts av andra maken, föreligger, såsom framgår av 46 § 4 mom., i vissa fall undantag i fråga om arbete, som utförts av gift kvinna. Hemmavarande barn 51 §'. Frågan om —• 65 §). till 46 §. 3. Om en person varit gift eller om gift person levt tillsammans med sin make, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §. Angående innebörden av begreppet levt tillsammans hänvisas till punkt 1 av anvisningarna till 52 §. 4. Gift kvinna, som haft inkomst av tjänst, skall äga åtnjuta avdrag enligt 3 mom. första stycket, såvida icke särskilda omständigheter till annat föranleda. Sådana omständigheter äro t. ex. för handen, då inkomsten utgjorts av pension, periodiskt understöd eller annan inkomst, med vilken icke kan vara förenad någon arbetsinsats under beskattningsåret från den skattskyldigas sida. Såsom exempel på intäkter av rörelse, vilka icke medföra rätt till avdrag enligt 3 mom., må nämnas royalty och periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt. 5. Vid bedömande av värdet av hustruns arbetsinsats i mannens förvärvsverksamhet bör hänsyn tagas till huruvida hustrun ersätter lejd arbetskraft, för vilken mannen ägt åtnjuta avdrag. Inom förvärvskällorna tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet kunna omständigheterna endast mera sällan vara sådana, att avdrag jämlikt 4 mom. skall medgivas. till 48 §. 1. Vad i — stadigvarande vistats. Om en person varit gift eller om gift person levt tillsammans med sin make, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §. Angående innebörden av begreppet levt tillsammans hänvisas till punkt 1 av anvisningarna till 52 §. Frågan, huruvida skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om barns ålder, bedömes efter förhållandena den 1 november året näst före taxeringsåret. Med barn av beskattningsåret. 3. Till ledning — följande exempel: En gift skattskyldig, som varit bosatt i kommun, tillhörande ortsgrupp III under tiden den 1 januari—den 5 mars, avflyttar sistnämnda dag från

8 riket. Äktenskapet har bestått under större delen av året. 140 kronor.

Vid taxering

till 52 §. 1. Frågan, huruvida äkta makar under beskattningsåret levt tillsammans eller levt åtskilda, bedömes oberoende av huru mantalsskrivning skett. Äkta makar kunna sålunda anses hava levt tillsammans, även om makarna icke haft gemensam bostad. Endast om makarna på grund av söndring i äktenskapet varit bosatta var för sig och detta förhållande kan antagas bliva bestående, skola makarna behandlas såsom av varandra oberoende skattskyldiga. 2. Till ledning vid tillämpning av bestämmelsen i 1 mom. andra stycket anföres följande exempel: Av två äkta makar skall mannen taxeras i kommunen A, tillhörande ortsgrupp I, och hustrun i kommunen B, tillhörande ortsgrupp III. Makarna äro barnlösa. Mannen påföres i kommunen A en taxerad inkomst å 6 200 kronor, och hustrun påföres i kommunen B en taxerad inkomst å 3 100 kronor. Vid taxeringen beräknas ortsavdrag jämte avdrag enligt 50 § 2 mom. första stycket för makarna gemensamt till det för ortsgrupp III gällande beloppet, d. v. s. 900 kronor. På grund härav blir den för makarna beräknade gemensamma beskattningsbara inkomsten 8 400 kronor, varav å mannen i kommunen A belöper 1 hustrun i kommunen B belöper

(\ OOO

9 300

eller 5 600 kronor, medan å

eller 2 800 kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951, dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om eftertaxering för år 1950 och tidigare år.

9 Förslag till förordning o m ändring i vissa delar av förordningen den 26 juli 1947 (nr 5 7 6 ) o m statlig inkomstskatt. Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom., 8 § 1 mom. och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse samt att i 4 § nämnda förordning skall införas ett tredje moment, allt på sätt nedan angives: 4 §•

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under beskattningsåret haft inkomst av jordbruksfastighet, rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet och finnes sådan inkomst härröra av arbete, som av henne utförts i förvärvskällan, må hon åtnjuta avdrag med ett belopp, motsvarande hälften av sagda inkomst. Finnes hustruns inkomst allenast till viss del härröra av hennes arbete i förvärvskällan, må avdrag åtnjutas med hälften av det belopp, vartill värdet av sagda arbete efter beskattningsnämnds beprövande uppskattas. Avdrag enligt detta mom. må icke överstiga 1 000 kronor. 3 mom. Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under beskattningsåret haft inkomst av jordbruksfastighet, rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet och finnes sådan inkomst till någon del härröra av arbete, som i förvärvskällan utförts av den skattskyldiges hustru, må mannen åtnjuta avdrag med belopp, motsvarande hälften av värdet av hustruns arbete. Nämnda värde må, efter beskattningsnämnds beprövande, anses motsvara högst en tredjedel av inkomsten i förvärvskällan. Avdrag enligt detta mom. må ensamt eller tillsammans med avdrag enligt 2 mom. icke överstiga 1 000 kronor. 8 §.

1 mom. Skattskyldig fysisk mom. kommunalskattelagen. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit 3 000 kronor. Skattskyldig, som under beskattningsåret haft stycke sägs. Gift skattskyldig 2 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt barnbidrag utgått men vilket icke stått under

10 hans vårdnad, äger han, därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta ortsavdrag efter vad i detta stycke sägs. Där vårdnaden tillkommit barnets fader eller moder, må sådant ortsavdrag dock åtnjutas endast om den skattskyldige icke sammanbott med vårdnadshavaren. För annan icke ortsavdrag. 11 §• 1 mom. Äkta makar gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens inkomst, i den mån denna överstiger beloppet av avdrag enligt 4 § 2 och 3 mom., må bristen avräknas å den andra makens inkomst. Frågan om deras taxerade inkomster. Därest äkta makar, som i föregående stycke sägs, skola taxeras i kommuner, tillhörande skilda ortsgrupper, skall vid ortsavdragets och den beskattningsbara inkomstens beräknande så förfaras som om båda makarna skolat taxeras i den kommun, som tillhör den högre ortsgruppen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951, dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om eftertaxering för år 1950 och tidigare år.

11 Förslag till förordning o m ändring i vissa delar av förordningen den 26 juli 1947 (nr 5 7 7 ) o m statlig förmögenhetsskatt. Härigenom förordnas, att 1 och 12 §§ förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse: 1 §• Till staten — givna bestämmelser. Angående taxeringsmyndigheter i taxeringsförordningen. Vid taxeringen till förmögenhetsskatt skola bestämmelserna i 3 §, 4 § tredje stycket, 64 § 2 mom. samt 65 § andra och tredje styckena kommunalskattelagen äga motsvarande tillämpning. I den — — — till efterrättelse. 12 §.

1 mom. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för m a k a r n a var för sig, varvid boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet. Har därvid — skattepliktiga förmögenheter. 2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga om taxering till statlig förmögenhetsskatt anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951, dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om eftertaxering för år 1950 och tidigare år.

12 Förslag till förordning o m ändrad lydelse av 2 § förordningen den 26 juli 1947 (nr 5 8 4 ) med provisoriska bestämmelser o m begränsning av skatt i vissa fall. Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 med provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla följande ändrade lydelse: 2 §• 2 mom. För äkta makar, som vid taxeringen skola göras till föremål för gemensamt bedömande i enlighet med bestämmelserna i kommunalskattelagen, avgöres rätten att åtnjuta avkortning eller restitution med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomst och skatter. Det belopp och skatter. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951, dock att äldre bestämmelser skola gälla i fråga om taxeringar, åsatta år 1950 eller tidigare.

13 Förslag till förordning o m ändrad lydelse av 26 § taxeringsförordningen den 2 8 september 1928 (nr 3 7 9 ) . Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 skall erhålla följande ändrade lydelse: 26 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga om statlig förmögenhetsskatt. Vid bedömandet av fysisk persons deklarationsskyldighet skall, om han under beskattningsåret varit gift och under större delen av året levt tillsammans med den andra maken samt tillika fråga är om annat beskattningsår än det under vilket äktenskapet ingåtts, hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till boets och den andra makens inkomst och förmögenhet. Har skattskyldig laxeras därför. Vid tillämpning riket bosatta. Avlider skattskyldig den avlidne. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

1 Senaste lydelse av 26 § 1 mom. se SFS 1947: 578.

14 Förslag till kungörelse o m ändrad lydelse av 18 § kungörelsen den 28 september 1928 (nr 3 8 2 ) m e d vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet. Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. kungörelsen den 28 september 1928 med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet 1 skall erhålla följande ändrade lydelse: 18 §. 1 mom. Länsstyrelsen skall — för taxeringsåret. Länsstyrelsen skall • lokal skattemyndighet. Har länsstyrelsen — i taxeringsnämnden. Länsstyrelsen eller, i fall som i tredje stycket sägs, den lokala skattemyndigheten skall, i den mån anteckning därom icke redan skett, i inkomstlängdens anteckningskolumn för vederbörande skattskyldig anteckna dels barn, som fötts under tiden från den 1 november året näst före beskattningsåret till och med den 1 november under beskattningsåret, dels, om skattskyldig eller barn, för vilket skattskyldig äger rätt till allmänt barnbidrag eller, såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt, äger åtnjuta familjeavdrag, avlidit under samma tid, uppgift härom, dels de förändringar i civilstånd genom äktenskaps ingående, som inträffat under tiden från den 1 november till och med den 31 december året näst före beskattningsåret, dels ock de förändringar i civilstånd genom äktenskaps upplösning, som inträffat under tiden från den 1 november året näst före beskattningsåret till och med den 30 juni under beskattningsåret. Senast den — till förmögenhetslängd. Vad i — — — två exemplar. Bestämmelserna i — beträffande Stockholm.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk Författningssamling.

1 Senaste lydelse av 18 § 1 mom. se SFS 1948: 14.

MOTIV

KAPITEL I.

DE SAKKUNNIGAS UPPDRAG. Med hänsyn till de krav på ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar, som framkommit såväl inom riksdagen som i andra sammanhang, bemyndigade Kungl. Maj:t den 14 juni 1946 chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning av hithörande frågor. I samband härmed anförde departementschefen till statsrådsprotokollet — efter att ha redogjort för då gällande bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar samt för behandlingen vid 1944, 1945 och 1946 års riksdagar av då väckta motioner rörande äkta makars beskattning — angående de sakkunnigas uppdrag följande: »Vid denna utredning torde i första hand böra till förnyad prövning upptagas frågan huruvida den nuvarande sambeskattningen av äkta makar bör avskaffas och ersättas med ett system, enligt vilket äkta makar taxeras och beskattas såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Vid prövningen av denna fråga bör beaktas bl. a. den risk för överflyttningar av kapital och inkomst mellan äkta makar, som ett upphävande av sambeskattningen kan medföra. Skulle utredningen i förenämnda del giva till resultat, att sambeskattningen av äkta makar alltjämt bör bibehållas, torde i andra hand böra undersökas huruvida ett särskilt avdrag för förvärvsarbetande kvinna bör återinföras vid statsbeskattningen och i samband därmed motsvarande, vid kommunalbeskattningen utgående avdrag bör höjas. I övrigt torde den nu förordade utredningen böra vara förutsättningslös. Skulle sålunda under utredningens gång framkomma förslag till lösning av hithörande spörsmål enligt andra linjer än de nyss antydda, torde jämväl dessa förslag böra närmare prövas.» Den 19 november 1946 framlade 1945 års statsskatteberedning betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt m. m. (SOU 1946: 79). Ur sagda betänkande må här intagas följande (sid. 132 ff): »Mot beredningens förslag att ortsavdragen för ensamstående skola bestämmas till belopp, som — före reduktionens början — motsvara 2/3 av ortsavdragen för

16 makar kan invändas, att därigenom vissa komplikationer komma att inträda med avseende å sambeskattningen av äkta makar. Enligt nuvarande bestämmelser medför sambeskattningen i de lägre inkomstklasserna icke någon nämnvärt ökad skattebelastning utan tvärtom stundom — särskilt om makarna äro berättigade till barnavdrag — någon skatteminskning. Detta beror dels på den omständigbeten, att familjeavdraget för hustru är lika stort som grundavdraget, och dels på det förhållandet, att genom sambeskattningen bankningen i större utsträckning kan till fullo utnyttjas i de lägre inkomstklasserna. Först vid något högre inkomstlägen föranleder sambeskattningen på grund av den progressiva skatteskalan en ökning i beskattningen. Det är uppenbart, att med den av beredningen föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och ortsavdragen för ensamstående en något ökad skattebelastning kommer efter äktenskaps ingående att inträda i de lägsta inkomstklasserna. Vid något högre inkomster kommer emellertid den av beredningen föreslagna tidigare reduktionen av ortsavdragen för ensamstående att motverka detta. — Att den av beredningen föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och ortsavdragen för ensamstående kommer att medföra verkningar med avseende å sambeskattningen är utan tvivel en olägenhet. Detta förhållande får ökad vikt därigenom att enligt i andra sammanhang verkställda undersökningar en mycket stor del av de fall, där båda m a k a r n a ha inkomst, synes förefinnas inom de lägre inkomstklasserna. 1 Enligt beredningens mening bör emellertid tanken på sambeskattningens verkningar icke få vara avgörande i detta fall. Det belopp, vid vilket skatteplikt skall inträda för en ensamstående, bör bestämmas med hänsyn till dennes förhållanden och vad som på grund därav kan anses skäligt. Beredningen finner icke kunna försvaras, att skattepliktsgränsen för en ensamstående skattskyldig skulle sättas lägre än som av sakliga skäl kan anses motiverat för att därigenom undanröja ogynnsamma verkningar för det fall, att vederbörande skulle ingå äktenskap och båda makarna ha inkomster. Verkningarna av sambeskattningen gälla mera en teknisk fråga, vilken bör lösas på annan väg. Det är också uppenbart, att, även om ortsavdragen för ensamstående skulle bestämmas till hälften av ortsavdragen för makar, komme därigenom icke olägenheterna av sambeskattningen att undanröjas.» B e r e d n i n g e n f r a m h ö l l v i d a r e , a t t d e n vid u t f o r m n i n g e n av sitt förslag a n g å e n d e o r t s a v d r a g e n för e n s a m s t å e n d e a n s e t t sig k u n n a så m y c k e t h e l l r e l ä m n a v e r k n i n g a r n a d ä r a v m e d a v s e e n d e å s a m b e s k a t t n i n g e n av ä k t a m a k a r å s i d o som chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t d e n 19 j u n i 1946 t i l l k a l l a t s ä r s k i l d a s a k k u n n i g a för u t r e d n i n g av f r å g a n o m ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e beskattningen av ä k t a m a k a r . Beredningen redogjorde därefter för de å t de s a k k u n n i g a m e d d e l a d e d i r e k t i v e n och a n f ö r d e v i d a r e f ö l j a n d e : »Beredningen utgår ifrån att de sakkunniga vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag komma att beakta jämväl de av beredningen föreslagna bestämmelserna i ifrågavarande hänseende. Beredningen anser sålunda, att ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga böra bestämmas på sätt ovan angivits samt att verkningarna därav med avseende å sambeskattningen av äkta makar böra av nämnda sakkunniga upptagas till bedömande i samband med frågan om sambeskattningens bibehållande eller utformning över huvud taget.» 1 1941 års befolkningsutrednings betänkande med statistiska undersökningar kring befolkningsfrågan (SOU 1945:53 s. 314—317) samt bevillningsutskottets betänkande nr 48/1945.

17 I en till 1947 års riksdag avlämnad proposition (nr 212), vari förordades den av statsskatteberedningen föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för äkta makar och ortsavdragen för ensamstående, framhöll departementschefen, att fastställandet av ett ortsavdrag för äkta makar, vilket med endast 50 procent överstege ortsavdraget för ensamstående (före reduktion), såsom ett i och för sig icke önskvärt resultat medförde, att sambeskattningens skattestegrande effekt skärptes, där båda makarna hade inkomst utöver en viss storlek. Med anledning härav föreslogos i propositionen såsom provisoriska betecknade bestämmelser rörande särskilt avdrag för förvärvsarbetande hustru, i samband varmed departementschefen bl. a. anförde (sid. 180 ff): »Motiven för införandet av ett särskilt avdrag för förvärvsarbetande hustru äro dels att förvärvsarbetet måste förutsättas åsamka den gifta kvinnan och hennes familj åtskilliga merkostnader, dels att samhället behöver utnyttja den kvinnliga arbetskraften på arbetsmarknaden och vill uppmuntra därtill genom att göra beskattningen på det kvinnliga förvärvsarbetet mindre betungande. Om hustrun arbetar i hemmet tillföres familjen en naturainkomst, som icke taxeras eller beskattas. Om hon har förvärvsarbete bortfaller helt eller delvis denna naturainkomst och ersattes med en penninginkomst som beskattas. I och för sig är denna skillnad i beskattning rimlig ur den synpunkten att en kontantinkomst måste anses representera en större skatteförmåga än en naturainkomst av den typ som erhålles genom hustruns arbete i hemmet. Man måste emellertid av rena jämlikhetsskäl eftersträva att beskattningen inte träffar större del av den genom förvärvsarbetet erhållna inkomsten än som kan anses utgöra en verklig nettoinkomst. Vid hustruns förvärvsarbete utanför hemmet uppstår ej endast ett bortfall av en del av det värde som hennes hemarbete representerar utan också en ökning av levnadskostnaderna, vilken måste betraktas som omkostnad för inkomstens förvärvande. Full hänsyn kan i allmänhet icke tagas till dessa kostnader vid taxeringen. Det har därför synts rimligt att införa en ökad avdragsrätt för förvärvsarbetande gift kvinna. Behovet härav har blivit större än tidigare genom den avvägning mellan ortsavdrag för ensamstående och äkta makar, som nu föreslås införd vid den statliga beskattningen, eftersom den del av det nya ortsavdraget, som kan anses motsvara det tidigare hustruavdraget, vid genomförande av detta förslag skulle komma att minskas. Den med hänsyn till rättvise- och bärkraftssynpunkter lämpliga skattcavvägningen skall åstadkommas genom ortsavdragen och den skiktskala för skattesatserna, vilken tillämpas på de beskattningsbara inkomsterna. Sambeskattningsavdragets uppgift är att justera den taxerade inkomsten till en i förhållande till familjens verkliga nettoinkomst riktigare siffra.» I sitt av riksdagen i denna del godkända betänkande (nr 50) har 1947 års bevillningsutskott, som tillstyrkt propositionens förslag rörande ortsavdragens utformning, i denna del anfört bl. a. följande (sid. 5 3 ) : »Att ortsavdraget för ensamstående bestämts till 2/3 av ortsavdraget för gift skattskyldig har motiverats med att på andra områden tillämpas ett levnadskostnadsminimum, som för ensamstående motsvarar minst omkring 2/3 av levnadskostnadsminimum för makar. Detta är fallet enligt tillämpad praxis rörande storleken av erforderlig fattigvård, vid bestämmandet av folkpensionernas storlek 2—91G9G7

18 enligt lagen om folkpensionering och enligt av de exekutiva myndigheterna tilllämpade normer för bedömande av existensminimum vid indrivning. Vid förslagets utarbetande har förutsatts, att de verkningar, som den föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för ensamstående och för gifta skattskyldiga kommer att medföra med avseende å sambeskattningen av äkta makar, skola upptagas till bedömande i samband med den nu pågående utredningen om sambeskattningens bibehållande eller utformning.» Vad sålunda under förarbetet till gällande förordning om statlig inkomstskatt andragits rörande ortsavdragen och dessas verkningar med avseende å sambeskattningen av äkta makar har av de sakkunniga beaktats. De sakkunniga hade avsett att i betänkandet intaga förslag rörande äkta makars avdrag för försäkringspremier. Efter anmodan från finansdepartementet har emellertid de sakkunnigas förslag i denna del överlämnats till departementet i form av en särskild promemoria (se bilaga C till detta betänkande). De sakkunniga ha även till behandling upptagit frågan om källskatteuppbörden för äkta makar, som båda ha förvärvsarbete. Emellertid har departementschefen med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 februari 1949 tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa en allmän översyn av gällande uppbördssystem. Enligt meddelade direktiv borde därvid undersökas bl. a. huruvida det i fråga om sammanlevande äkta makar vore möjligt att vid uttagandet av preliminär A-skatt nå bättre överensstämmelse med den slutliga skatten än vad nu vore fallet. På grund härav ha sambeskattningssakkunniga funnit sig icke böra framlägga något förslag i denna fråga. Utanför de sakkunnigas uppdrag har ansetts falla att uppgöra förslag till sådana ändringar i deklarationsformulär och anvisningar till dessa, som må bli erforderliga på grund av de sakkunnigas förslag.

KAPITEL II.

HISTORIK. 1.

Tiden fram till 1928 å r s skatteförfattningar.

I den äldre bevillningslagstiftningen var frågan om taxeringen av gift kvinnas inkomst icke uttryckligen reglerad. Visserligen fanns i exempelvis 1897 års bevillningsförordning föreskrivet, att vid bestämmandet av bevillningsfrihet eller lindring i bevillningen skulle i gift mans inkomst inräknas även hans hustrus inkomst, därvid dock ej skulle medräknas sådan inkomst, som hustrun förvärvat före äktenskapets ingående. Motsvarande bestämmelser återfinnas också i 1902 års förordning om inkomstskatt, genom vilken en på självdeklaration grundad allmän inkomstskatt infördes i vår skattelagstiftning. I denna förordning föreskrevs sålunda, att vid bestämmande av skattepliktens inträdande samt vid beräkning av det belopp, på vilket skatt skulle utgå, i skattskyldigs inkomst skulle inbegripas jämväl hustruns. Vidare innehöllo anvisningarna till deklarationsformuläret en erinran att i skattskyldigs uppgifter om inkomsten skulle innefattas jämväl hustruns inkomst. Några direkta stadganden om taxering av gift kvinnas inkomst förefunnos emellertid ej. Båda de nyss nämnda författningarna avsågo formellt statsbeskattningen. Bevillningsförordningen hade dock sin väsentliga betydelse däruti att den utgjorde grund för den kommunala beskattningen. Enligt klart utbildad praxis taxerades mannen även för hustruns inkomst och detta utan avseende å inkomstens art och utan hänsynstagande till om hustrun enligt lag ägde att ensam råda över inkomsten eller icke. För gift kvinna förelåg alltså varken deklarationsplikt eller skattskyldighet. Det inträffade visserligen, att gift kvinna efter därom gjord framställning för sig påfördes taxering för inkomst, varöver hon ägde råda, och att taxeringsåtgärden, om den icke överklagades, blev bestående. Men om besvär anfördes, fick mannen hela taxeringen sig påförd, även om m a k a r n a på grund av oenighet eller annan orsak stadigvarande levde skilda från varandra. Och på vissa orter ansågo sig myndigheterna förhindrade bifalla framställningar från gifta kvinnor om erhållande av egna debetsedlar.

20 Det framstod emellertid såsom obilligt, att mannen ålagts uppgiv! j ä m väl sådan hustruns inkomst, som var undantagen från hans förvdtning och beträffande vilken han icke obetingat kunde antagas äga fullsändig kännedom. I sitt år 1900 avgivna betänkande framlade 1897 års komiuinalskattekommitté bl. a. förslag till förordning angående bevillning av irkomst samt till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet. Båda dessa förslag upptogo föreskriften att vid skattskyldigs taxering skulle »lagas i beräkning jämväl sammanlevande hustrus intäkter», där ej hustrun enligt lag ägde ensam råda över inkomsten, i vilket fall den skulle taxeras såsom hustruns inkomst. Kammarrätten, som avgav yttrande över betänkandet, förklarade s.g icke vilja tillstyrka, att hustru bleve åsätt taxering för sig, därvid hon finge åtnjuta särskilt skattefritt avdrag. Däremot anslöt sig kammarrätten till principen att man och hustru skulle ha sammanlevat för att i beskattningshänseende betraktas som en enhet. Frågan om gift kvinnas beskattning aktualiserades ytterligare £v den omständigheten, att taxering till bevillning i regel var förutsättning för rösträtt i allmänna ärenden. I syfte att bereda kommunal rösträtt it gift kvinna, som hade egendom under egen förvaltning, väcktes vid 19Ji års riksdag en motion med förslag: 1) att gift kvinna, som hade egendom under egen förvaltning, måtte tillerkännas uttrycklig rätt att medels särskild debetsedel för sig beskattas, 2) att gift kvinna själv måtte bli uppgiftsskyldig beträffande nimnda slag av egendom samt 3) att äkta makars inkomster icke vidare skulle sammanräknas i fråga om medgivande av bevillningsfritt avdrag eller i fråga om beräkning av inkomstskatt. I sistnämnda del blev motionen av riksdagen avslagen. Bevillningsutskottet, som enhälligt avstyrkte, anförde härutinnan, att även om något avseende icke fästes vid möjlig minskning av statsverkets inkomster, det helt visst skulle väcka ovilja, om familjer med samma årsinkoms: finge utgöra olika skatt blott därför att hustrun i ena fallet ägde inkomst, däröver hon hade att ensam råda, men i det andra fallet saknade såcan inkomst. Förslaget att gift kvinna, som hade egendom under egen förvaltning, skulle själv bli deklarationspliktig, hade ävenledes avstyrkts av bevillningsutskottet och förföll, sedan k a m r a r n a stannat inför olika beslut i frågan. Motionens första del åter, som i princip tillstyrktes av bevillningsutskottet, föranledde en riksdagsskrivelse till Kungl. Maj :t, däri hemställdes om förslag till bestämmelser i motionens riktning. Riksdagen anförde, att den funne det billigt och rättvist, att gift kvinna med egendom, däröver hon enligt lag ägde att ensam råda, taxerades för sig och att jämväl särskild debetsedel för henne utfärdades. Uttryckligt stadgande av sådan

innebörd borde intagas i bevillningsförordningen. Bestämmelserna om äkta makars skattskyldighet skulle därigenom jämväl bringas i överensstämmelse med gällande regler angående makars inbördes egendomsförhållanden och omfattningen av mannens målsmanskap. Enligt riksdagens mening borde emellertid, innan de nya föreskrifterna genomfördes, utredning företagas rörande de ändringar, som samtidigt kunde komma att erfordras, bl. a. av bestämmelserna i uppbördsreglementet och andra därmed sammanhängande författningar. I det förslag till ny förordning om inkomstskatt och till vissa ändringar i bevillningsförordningen, som år 1904 utarbetades inom finansdepartementet, upptogs även frågan om gift kvinnas beskattning. I detta förslag gjordes beskattningen fakultativ, så att gift kvinna skulle åsättas taxering för sig endast för så vitt hon eller god man för henne genom avlämnande av särskild deklaration gjorde framställning därom. Förslaget innefattade även den begränsningen, att inkomsten måste uppgå till vissa minimibelopp för att särskild taxering skulle åsättas hustrun. Vid 1907 års riksdag antogos såväl en ny bevillningsförordning som en ny inkomstskatteförordning. I fråga om äkta makars taxering innehöllo dock dessa författningar icke några ändrade föreskrifter. Samma riksdag beslutade om sådana ändringar i kommunalförordningarna, att i kommunala ärenden röstberättigad gift kvinna skulle utan hinder av mannens målsmanskap vara behörig mottaga kommunala förtroendeuppdrag. Dessa föreskrifter kunde emellertid icke bli effektiva, förrän gift kvinna förklarats skola själv taxeras till bevillning för sin inkomst, enär såsom tidigare nämnts sådan taxering utgjorde förutsättning för gift kvinnas kommunala rösträtt. Frågan om gift kvinnas taxering kom därför att utbrytas ur det ovan nämnda mera omfattande förslaget, och sedan i interpellation vid 1907 års riksdag åtgärder i anledning av riksdagsskrivelsen av år 1904 blivit efterlysta, föreslogs i proposition till 1908 års riksdag (nr 34) ändrade bestämmelser i syfte att skilja mans och hustrus taxering i fråga om egendom och intäkt, varöver hustrun enligt lag ägde ensam råda. Bestämmelserna inneburo följande: Hustrus skattskyldighet och deklarationsplikt skulle avse endast intäkter av nyss angivna art, d. v. s. inkomst av egendom, som hon på grund av äktenskapsförord eller enligt villkor vid gåva eller testamente eller efter vunnen boskillnad själv förvaltade, ävensom hennes egen arbetsinkomst. Mannen skulle icke k u n n a påföras taxering för sådana hustruns intäkter. Emellertid skulle den skatt, som vardera maken hade att erlägga, bestämmas med hänsynstagande jämväl till andra makens inkomst genom att sammanläggning av m a k a r n a s inkomster skulle ske före skattläggningen. Det belopp, som efter den sammanlagda inkomsten skulle utgöras i bevillning eller inkomstskatt, skulle fördelas å makarna efter storleken av värderas särskilda inkomst. Å andra sidan medgavs rätt för make att tillgodonjuta avdrag för underskott, som av den andre maken

icke kunnat utnyttjas. Makes deklarationsplikt skulle vidare göras oberoende av andre makens inkomster. Beträffande all sådan hustruns inkomst, över vilken hon icke ägde råda, skulle skatteplikt och deklarationsskyldighet fortfarande åvila mannen. Slutligen föreslogs införandet av särskilda föreskrifter, som skulle möjliggöra justering av ena makens taxering i de fall, då ändringar eller rättelser på grund av anförda besvär eller av annan anledning vidtogos i andra makens taxering. Det ansågs vara en ofrånkomlig konsekvens av de för beskattningen gällande grundsatserna, att äkta makar betraktades såsom en enhet. Departementschefen uttalade i propositionen såsom sin uppfattning, att skatteförmågan måste anses vara densamma, vare sig inkomsten intjänats av mannen ensam eller av båda makarna. Departementschefen yttrade vidare, att detta företrädesvis gällde, om hustruns inkomst härflutit av kapital eller av sådan verksamhet, som icke i högre grad varit hinderlig för hennes arbete i hemmet. Om åter hustruns inkomst uppkommit av verksamhet, som till följd av att den hindrat hennes arbete i hemmet föranlett kostnad för anställande av särskilt biträde för sådant ändamål, kunde förhållandet enligt departementschefens mening vara ett annat. Vid taxeringen togs ursprungligen endast i mycket obetydlig mån hänsyn till familjeförhållandena. Tid efter annan hade därför yrkanden framkommit om lättande av familjeförsörjarnas skattebörda med hänsyn till deras mindre skatteförmåga. De väckta förslagen hade gått ut på en direkt lindring av skatten för familjeförsörjare eller ock en skärpning av skatteplikten för de ogifta eller barnlösa. I riksdagsmotioner 1892 och 1893, vilka emellertid av riksdagen avslagits, begärdes sålunda utredning rörande en bevillning, som skulle utgå med lägre belopp av gifta män än av män, som vid uppnådda 25 års ålder ej vore eller varit gifta — i 1893 års motion föreslogs t. o. m., att bevillningen i vissa fall skulle erläggas med dubbla beloppet av män, som vid uppnådda 25 års ålder ej vore gifta eller htde barn av föregående äktenskap. Vid 1908 års riksdag togs frågan ånyo upp genom två särskilda motioner. I den ena motionen föreslogs en extra skatt för ogifta män över 30 år att utgå med viss procent av inkomsten. I cen andra motionen begärdes utredning dels angående successiv skattelindring för därav i behov varande familjeförsörjare, som hade minderåriga ba:n, avpassad efter såväl barnantalet som den ekonomiska ställningen, dels cck beträffande en progressiv beskattning av barnlösa personer, gifta eller ogifta, m ä n eller kvinnor, i viss ålder. I likhet med kammarrätten framhöll bevillningsutskottet i yttrande o'er propositionen, att åtskillig inkomst skulle undgå beskattning, om de föreslagna reglerna genomfördes. Gift kvinna skulle icke vara deklaratioispliktig för enskild inkomst understigande 1 000 kronor, eftersom deklarationsskyldigheten inträdde först vid inkomst å nämnda belopp. Även läjre

23 inkomist skulle visserligen vara skattepliktig intäkt, men den kunde, särskilt! om den härflöte av kapital, undgå taxeringsmyndigheternas uppmärksamlhet. Det ansågs vidare knappast vara av behovet påkallat att genomföra en obligatorisk åtskillnad i taxeringen av mans och hustrus inkomster. En jsådan åtgärd förutsattes medföra icke ringa ökning i taxeringsmyndigheternas arbete utan motsvarande nytta för staten eller de skattskyldiga. Utskottet föreslog därför ett uttryckligt lagfästande av den i praxis utfornnade regeln, att i gift skattskyldigs inkomst skulle inbegripas jämväl husttruns inkomst, dock att hustru, som haft enskild inkomst, skulle äga att därför särskilt taxeras, därest deklaration avlämnades eller särskild framställlning gjordes hos vederbörande taxeringsnämnd. Motsvarande regler föreslogcos skola gälla i fråga om skatt för hustrus enskilda fastighet. Utskottet avstyrkte även de nyss nämnda motionerna. Elhuru bevillningsutskottet enhälligt hade avstyrkt Kungl. Maj:ts förslag, blev detsamma efter livliga debatter i kamrarna av riksdagen godkänt, och de n y a bestämmelserna började tillämpas år 1909. Genom dessa år 1908 beslutade ändringar i bevillnings- och inkomstskatteförordningarna infördes alltså första gången i vår skattelagstiftning uttryckliga bestämmelser om sam taxering av äkta makar. Vid 1910 års riksdag antogos nya skatteförfattningar, nämligen en ny förordning om bevillning av fast egendom och av inkomst samt förordningen om iinkomst- och förmögenhetsskatt. I dessa bibehöllos ifrågakomna bestämmelser om samtaxering av äkta makar. Principen att äkta makar skulle betraktas såsom ett gemensamt skattesubjekt medförde betydande skärpningar i beskattningen, beroende på att det bevillningsfria avdraget i allmänhet utgjorde samma belopp för äkta m a k a r som för ensamstående eller 500 kronor. Detta ansågs menligt inverka på äktenskapsfrekvensen. Vid 1910 års riksdag begärdes i anledning av de nya skattepropositionerna i en motion utredning om vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för undanröjande av denna »oegentlighet i vår skattelagstiftning», vilken antogs bidraga till betydande sociala missförhållanden. Kamrarna stannade i olika beslut, varför frågan för året förföll. Motionen förnyades emellertid vid 1911 års riksdag. Riksdagen biföll då bevillningsutskottets förslag, att utredning i ämnet finge ske i samband med den pågående kommunalskatteutredningen. I den riksdagens skrivelse (nr 108), som i anledning härav överlämnades till kommunalskattekommitterade, intogs först den redogörelse för utlandslagstiftningen på området, som bevillningsutskottet utarbetat, varefter anfördes följande, som utgör ett återgivande av vad bevillningsutskottet i sitt betänkande (nr 22) yttrat: »Den jämförande befolkningsstatistiken utvisar för Sveriges del i fråga om de ingångna äktenskapens antal, antalet levande födda barn ävensom de utom äktenskapet föddas antal avvikelser från medelsiffrorna, tydligt pekande på till-

24 varon av missförhållanden, som påkalla den allvarligaste uppmärksamhet. Likasom orsakerna till dessa missförhållanden äro många och vitt skilda, har man helt visst också att på mera än en väg söka motarbeta desamma. Då nu motionärerna i fråga om ett visst område, nämligen skattelagstiftningens, framhållit, att vissa där gällande bestämmelser kunna vara ägnade att i sin mån menligt inverka på äktenskapsfrekvensen, och framställt förslag i avsikt att vinna rättelse härutinnan, har riksdagen funnit syftet med deras framställning vara synnerligen beaktansvärt. Det torde också vara obestridligt, att vid tillämpningen av våra gällande bestämmelser om skattefria avdrag, vissa oegentligheter kunna uppstå. Att genom ändrade föreskrifter söka förekomma dylika, likasom att över huvud taget på skattelagstiftningens väg befordra det förevarande syftet möter emellertid enligt sakens natur stora svårigheter. En radikal utväg vore givetvis att som regel göra äkta makar till självständiga skatteobjekt. Därigenom skulle undanröjas åtminstone den i motionerna särskilt betonade oegentlighcten beträffande avdragen. En sådan åtgärd skulle emellertid innebära ett brytande med en av grundprinciperna i vårt skattesystem, äkta makars samfällda beskattning, en princip, som är allmänt erkänd även i utlandet. Riksdagen har fördenskull tagit i övervägande, huruvida icke på annat sätt åtgärder kunde vidtagas för erhållande av en för ifrågavarande ändamål gynnsammare skattelagstiftning. Såsom möjliga utvägar hava därvid framställt sig de i motionerna antydda, nämligen dels att sänka existensminimum för ogift person och höja detsamma för samlevande äkta makar, dels ock att på lägre inkomststadium vid bedömande av äkta makars skatteförmåga måhända större hänsyn än i gällande skattelagstiftning kunde tagas till det antal barn, de hava att försörja. Det har självfallet ej varit riksdagen möjligt att i frågans förevarande outredda skick lämna närmare anvisningar, men har riksdagen, utan att överskatta betydelsen av de ifrågasatta åtgärderna, ansett dem likväl såsom lämpliga utgångspunkter för en blivande utredning kunna läggas till grund för en framställning i saken. Ett effektivt tillgodoseende av motionärernas önskemål förutsätter emellertid, att bestämmelserna om existensminimum och skattefria avdrag komma att avse även kommunalskatten, men härvidlag lära beträffande åtskilliga kommuner vissa svårigheter möta i fråga om särskilt de skattefria avdragen. Frågan om ändrade grunder för den kommunala beskattningen är emellertid redan föremål för utredning, och synes det riksdagen, att en undersökning av förevarande mera speciella fråga lämpligen bör kunna äga rum i samband med samma utredning.» Denna riksdagsskrivelse föranledde emellertid under den närmast följande tiden icke några ändrade bestämmelser i fråga om äkta makars beskattning. Vid 1915 års riksdag väcktes fyra olika motioner, vilka avsågo att söka botemedel för den alltmer utpräglade nedgången av de ingångna äktenskapens antal och i nativiteten. I en av motionerna föreslogs utarbetande av sådana ändringar i gällande skatteförfattningar att man och hustru skulle beskattas var för sin inkomst och förmögenhet. Bevillningsutskottet avstyrkte i sitt betänkande motionen under hänvisning till 1911 års riksdagsskrivelse. I avvaktan på resultatet av kommunalskattekommitterades arbete fann sig riksdagen icke heller böra företaga någon åtgärd. Frågan om äkta makars beskattning upptogs härefter till behandling i

25 kommunalskattesakkunnigas år 1917 framlagda utredningar och förslag i kommunalskattefrågan. Av de sakkunnigas ledamöter framlades skilda förslag å ena sidan av Eiserman och von Wolcker och å andra sidan av Landén. Eiserman och von Wolcker föreslogo dels en avkastningsskatt, som bl. a. träffade avkastningen av den individuella personliga arbetsförmågan, t. ex. i den mån denna resulterade i löneinkomst, dels ock en progressiv kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt. Rörande äkta makars beskattning anförde dessa sakkunniga i sitt betänkande följande (sid. 549 ff): »öm vid en avkastningsbeskattning enligt förslagets grunder det äger sitt berättigande att låta vardera makens åtnjutna avkastning beskattas oberoende av huru stor avkastning den andre maken erhållit, då ju de särskilda avkastningarna härflutit ur skilda förvärvskällor, blir förhållandet ett annat, när det gäller att avväga skattebördan efter skatteförmåga. Denna måste nämligen, såsom redan i det föregående är antytt, bedömas med ledning av den sammanlagda inkomst, som för den skattskyldige och hans familj står till förfogande. Huru stor del av denna sammanlagda inkomst vardera maken intjänat är utan betydelse för bedömande av makarnas samlade skatteförmåga, eftersom inkomsten i det hela står till förfogande för deras och den övriga familjens gemensamma behov. I hög grad missvisande skulle nämligen en beräkning av deras samlade skatteförmåga bliva, om den grundades på summan av makarnas skattekraft, sådan denna för vardera maken representeras av hans egen inkomst. Skulle skatteplikt och skatteprogression bestämmas efter makarnas särskilda inkomst- och förmögenhetsbelopp, bleve för övrigt säkerligen följden den, att skattskyldiga i större eller mindre omfattning föranstaltade om uppdelning av förmögenheten med därav härflytandc inkomst eller eljest anordnade en uppdelning av inkomsten, ett förfaringssätt, som redan nu kommit till användning för beredande av rösträtt åt båda makarna. Då utvägen att medelst uppdelning av inkomsten vinna skattelindring emellertid vore stängd med avseende å sådan arbetsinkomst, som av arbetsgivaren uppgives för taxeringsmyndigheterna, skulle en anordning av nu antydda art påtagligen lända till orättvisa i beskattningen. Vid samma anordning lämnas för övrigt alldeles ur sikte frågan om beredande av lägre skatteplikt för gifta än för ogifta skattskyldiga. Då slutligen riksdagens skrivelse torde få anses åsyfta att lämna ett korrektiv emot beträdande av den även enligt sakkunniges mening förkastliga vägen för bestämmande av äkta makars skatteplikt, har författningsförslaget bibehållit principen, att äkta makars skatteplikt skall bestämmas efter deras sammanlagda inkomst och förmögenhet. Å andra sidan bör givetvis skattelagstiftningen om möjligt så anordnas, att äkta makar, som båda åtnjuta inkomst, icke komma att i beskattningsavseende intaga en oförmånligare ställning efter än före äktenskapets ingående.» Sambeskattningsprincipen skulle sålunda bibehållas. I den mån äktenskapets ingående medförde minskning av skatteförmågan skulle emellertid skattebördan lättas, och den skulle i stort sett icke vara tyngre för äkta makar än för ogifta. Detta syfte skulle nås genom införandet av en särskild skatteskala för gifta personer. De sakkunniga yttrade rörande grunderna för skalans utformning följande (sid. 552): »Därvid har för undvikande av alltför komplicerade beräkningsgrunder byggts på det generella antagandet att genom äktenskapet inträdd nedsättning i skatte-

26 förmågan är störst då allenast endera maken åtnjuter inkomst och i annat fall successivt minskas i den mån makarnas särskilda inkomster till beloppen närma sig varandra, samt att då den lägre inkomsten når upp till hälften av den andra och, absolut taget, till ett belopp som i förslaget ansetts kunna begränsas till 2 000 kronor, äktenskapets ingående ej längre i och för sig medför nedsättning i skatteförmågan. Det har med andra ord antagits, att av det taxerade beloppet eller, där båda makarna särskilt taxerats, de sammanlagda taxerade beloppen en tredjedel, dock högst 2 000 kronor, härrör från den ena makens (hustruns) inkomst samt återstoden från den andre makens (mannens).» Den för de gifta gällande skalan hade uppbyggts med utgångspunkt från de skattebelopp, som under angivna förutsättningar skulle ha påförts makarna, därest de taxerats var för sig. Det är att märka, att avkastningsskatten, som var av stor betydelse, skulle påföras en var av makarna för sig. Även Landén föreslog, att äkta makar skulle göras till föremål för gemensamt bedömande. Från hustruns inkomst skulle — såframt makarnas sammanlagda taxerade belopp ej överstege 6 000 kronor — medgivas skattefritt avdrag enligt följande regler. Om hustrun hade inom kommunen taxerad inkomst av rörelse, yrke, tjänst, pension, arbetsanställning eller stadigvarande uppdrag, skulle den del av hustruns ifrågavarande inkomst, som icke överstege 500 kronor, upptagas till sex tiondelar av sitt belopp, den del, som överstege 500 kronor, men icke 1 000 kronor, till sju tiondelar därav, den del, som överstege 1 000 kronor men icke 1 500 kronor, till åtta tiondelar därav, samt den del, som överstege 1 500 kronor men icke 2 000 kronor, till nio tiondelar därav, medan den del, som överstege 2 000 kronor, skulle upptagas till oavkortat belopp, överstege hustruns inkomst 2 000 kronor, komme sålunda nedsättningen att uppgå till 500 kronor. Om båda makarna taxerades, skulle nedsättningen fördelas på makarna efter förhållandet mellan deras behållna inkomster inom kommunen. Inkomstskattesakkunniga, som år 1918 framlade förslag till ändringar i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, förordade ett bibehållande av principen om äkta makars sambeskattning. Förslaget innefattade även bestämmelser om ett slags familjebeskattning, vilka antogos men efter kort tid upphävdes. Dessa bestämmelser inneburo, att hemmavarande barns inkomst skulle — om barnen ej själva vore skattskyldiga — inräknas i familjeförsörjarens inkomster, eftersom barnens inkomster påverkade familjens skatteförmåga. Enligt vad redan förut gällde hade skattskyldig att skatta för sådant hemmavarande barns förmögenhet. I fråga om äkta makars beskattning anförde de sakkunniga följande (se prop. 259/l?19 bil. 1 sid. 32 ff): »Det har vid upprepade tillfällen framhållits, att en man och en kvinna, vilka var för sig äga inkomst, kunna genom att ingå äktenskap med varandra försättas uti en med avseende å inkomstskatt ofördelaktigare ställning än före äktenskapets ingående, i det att efter äktenskapets ingående deras inkomster beskattas

27 efter sitt sammanlagda belopp och icke såsom fördelade på båda. Följden härav blir, att de ofta gå miste om skattefrihet och måste erlägga skatt efter en högre skattesats. Å andra sidan medför den gemensamma hushållningen såsom sådan en besparing, vilken får anses betinga en högre skattekraft. Enligt förslaget äger skattskyldig att för hustru åtnjuta ett skattefritt avdrag av 200 kronor, men detta är naturligtvis icke alltid tillräckligt att uppväga verkan därav, att skatt skall beräknas efter båda makarnas inkomst och förmögenhet sammanlagda. För att förekomma att två personer av skilda kön, vilka sammanleva såsom äkta makar, i avsikt att undvika beskattning underlåta att ingå äktenskap, vore det strängt taget nödvändigt att i förordningen införa ett stadgande, att personer, vilka sammanleva såsom man och hustru, alltid skulle i beskattningsavseende betraktas såsom om de vore äkta makar. Därav skulle följa, att bådas taxerade belopp sammanräknade lades till grund vid bestämmande av det beskattningsbara beloppet, att avdrag skulle ske för kvinnan såsom om hon vore hustru till mannen, att avdragen för möjligen varande barn beräknades på samma sätt som för barn av gifta personer samt att skatt påfördes en var efter förhållandet mellan hans taxerade belopp och summan av bådas taxerade belopp sammanräknade. Mot införandet av en dylik bestämmelse talar emellertid svårigheten att avgöra, huruvida två personer verkligen sammanleva såsom man och hustru. Man kan icke tillåta taxeringsmyndigheten att verkställa en mera ingående undersökning härav, då det rör sig om så intima förhållanden. Förutsättningen för tilllämpning av en dylik bestämmelse måste vara, att de båda sammanlevande uppträda på ett sådant sätt, att det icke kan finnas något tvivel om arten av förhållandet dem emellan. Detta villkor kan anses uppfyllt, därest de vid mantalsskrivning eller i deklaration uppgiva, att de leva som äkta makar, och det synes icke finnas någon betänklighet mot att i ett sådant fall tillämpa de för beskattning av äkta makar gällande reglerna. Det torde jämväl finnas många fall, då två personer uppträtt på sådant sätt, att man, ehuru de icke uppgivit det i sina deklarationer, kan utan svårighet fastslå, att de leva såsom man och hustru. Även i sådana fall bör taxeringsmyndigheten vara berättigad taxera dem såsom om de vore äkta makar. De sakkunniga föreslå därför, att två med varandra sammanlevande personer skola taxeras som om de vore äkta makar, därest av dem eller endera av dem vid mantalsskrivning eller i deklaration uppgives, att de sammanleva såsom man och hustru, eller det eljest är allmänt känt, att så är förhållandet.» Åtskillig kritik mötte detta förslag, vilket av de sakkunniga själva senare modifierades så att det skulle avse endast sådana sammanlevande, som själva uppgåve sig sammanleva såsom man och hustru. I proposition till 1919 års riksdag (nr 259) anförde departementschefen, att sakliga skäl kunde anföras till stöd för de sakkunnigas förslag i denna del, men att någon sådan bestämmelse icke medtagits i departementschefens förslag, enär ett dylikt stadgande enligt hans uppfattning skulle sakna praktisk betydelse. Inkomstskattesakkunniga hade vidare föreslagit, att gift kvinna, som vore av förvärvsverksamhet i avsevärd grad förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel, skulle äga från sin inkomst av dylik verksamhet avdraga kostnaden för nödigt biträde i hemmet, dock högst 300 kronor. Avdraget skulle alltså medgivas såsom ett omkostnadsavdrag i förvärvskällan. Departementschefen upptog detta förslag i propositionen och anförde i samband därmed följande (sid. 31 ff ) :

»I fråga om äkta makar utmätes såsom förut skattebördan efter båda makarnas taxerade belopp sammanlagda, ehuru makarna i visst fall kunna taxeras var för sig. Skatteförmågan hos äkta makar är dock icke alltid lika stor vid lika taxerade belopp utan är delvis beroende på vem av makarna som förvärvat inkomsten. Regel är ju, att mannen förvärvar hemmets väsentliga inkomst och att hustrun sköter eller åtminstone övervakar skötseln av hemmet, varigenom utgifterna för hemmet nedbringas. I de fall då hustrun har förvärvsverksamhet, vare sig denna äger rum inom eller utom hemmet, blir hon ofta förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel, och makarna måste då i regel använda sig av avlönat biträde för utförandet av de sysslor, som eljest skolat utföras av hustrun. Denna utgift för biträde i hemmet får anses såsom en utgift för förvärvande av hustruns arbetsinkomst, och det synes billigt att utgiften avdrages vid uppskattandet av hustruns inkomst. Utgiften bör däremot icke få avdragas från annan makarnas inkomst och synes jämväl böra begränsas till visst maximibelopp. På grund av det anförda föreslås sådan ändring av 9 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, att gift kvinna, som är av förvärvsverksamhet i avsevärd grad förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel, äger att från sin inkomst av dylik verksamhet avdraga kostnaden för nödigt biträde i hemmet, dock högst 300 kronor. Genom en sådan formulering av bestämmelsen kommer man visserligen icke att taga hänsyn till det fall, att gift kvinna, som biträder mannen i hans rörelse eller yrke, hindras att i erforderlig utsträckning ägna sig åt hemmets skötsel. Emellertid föreligga i detta fall svårigheter att avgöra, huruvida sådant hinder verkligen ägt rum och huru stor del av inkomsten av rörelsen eller yrket, som härflutit från hustruns arbete. Vad för övrigt angår grunderna för äkta makars beskattning kommer, även efter genomförandet av nu föreliggande förslag, det ofta påtalade förhållandet att kvarstå, att äkta makar, vilka båda förvärva inkomst, kunna komina att beskattas hårdare än de varit beskattade såsom ogifta. Spörsmålet i vad mån detta förhållande bör och kan undanröjas, berör givetvis ej blott statsbeskattningen utan i lika hög grad även den kommunala beskattningen. Beträffande själva grundregeln om att äkta makars inkomst vid beskattning skall sammanslås, kan det icke anses lämpligt att införa någon väsentlig olikhet mellan statlig och kommunal beskattning. Vid upptagande till behandling av det kommunala skatteproblemet torde emellertid lämpligt tillfälle erbjuda sig att undersöka, vad som i ifrågavarande hänseende kan vara att vidare åtgöra.» Riksdagen antog detta förslag men bestämde avdragets övre gräns till 400 kronor, vilket tillstyrkts av bevillningsutskottet. Genom beslut vid samma års riksdag infördes i statsbeskattningen bestämmelser om ortsavdrag och familjeavdrag. Dessa bestämmelser, som inneburo en fullständig omläggning av avdragssystemet, utgingo från att av en persons inkomst den del som motsvarade existensminimum för honom och hans familj borde vara helt fri från skatt till staten samt att den del av inkomsten som överstege existensminimum men ej dubbla summan därav borde beskattas endast till hälften. Storleken av detta existensminimum beräknades olika allt efter omfattningen av den skattskyldiges försörjningsplikt, varjämte hänsyn även togs till levnadskostnadernas olika höjd å skilda orter. Ortsavdraget utgick sålunda med belopp mellan 600 och 1 000 kronor, medan familjeavdraget, som ej var dyrortsgraderat, utgjorde 200 kronor för hustru och för varje barn.

29 I en inom finansdepartementet utarbetad promemoria, som dagtecknats den 22 september 1919, upptogs åter spörsmålet om äkta makars beskattning till behandling. I anslutning till vad i 1919 års proposition anförts rörande det särskilda avdraget för förvärvsarbetande gift kvinna anfördes i promemorian följande (se prop. 191/1920 sid. 575 ff). Det ifrågavarande missförhållandet torde vara starkast kännbart för arbetarklassen, inom vilken det väl oftast förekomme, att båda makarna hade inkomster av verksamhet utom hemmet. Det genom propositionen framlagda förslaget innebure avdragsrätt endast för direkta utgifter för biträde i hemmet och bleve därigenom utan betydelse för just de mindre bemedlade, som ej hade råd till utgifter för sådant ändamål. Billigheten syntes fordra, att jämväl dessa komme i åtnjutande av någon motsvarande lättnad i det fall, att hustrun förvärvade inkomst. Jämväl rent principiellt torde det kunna ifrågasättas, huruvida avdragsrätten borde begränsas till de fall, då verklig kostnad för biträde i hemmet måst vidkännas. Även om en gift kvinna, som hade förvärvsverksamhet utom hemmet, skötte de löpande göromålen i hemmet utan anlitande av biträde, kunde hon dock icke i samma utsträckning medhinna de mångahanda arbeten med sömnad, lagning o. d., som, utan att medföra direkt inkomst, dock nedbragte familjens levnadskostnader. Vid lika sammanlagd inkomst torde därför familjens skattekraft vara större, om mannen ensam förtjänade inkomsten, än om båda makarna måste positivt bidraga därtill. I det författningsutkast som fogats till promemorian hade bestämmelsen utformats sålunda att 200 kronor skulle få avdragas utan villkor och ytterligare intill 200 kronor, därest kostnad för biträde i hemmet förekommit. Detta förslag vann departementschefens gillande och upptogs i 1920 års kommunalskatteproposition (nr 191). Samtidigt föreslogs i fråga om statsbeskattningen motsvarande ändring så att det tidigare omkostnadsavdraget å högst 400 kronor ersattes av ett omkostnadsavdrag, maximerat till 200 kronor, varjämte i stadgandet om äkta makars taxering infördes den föreskriften att hustrus inkomst »av arbetsanställning eller tjänst samt av rörelse eller yrke» skulle medräknas vid taxeringen endast i den mån densamma överstege 200 kronor. Dessa förslag blevo av riksdagen antagna. Frågan om äkta makars beskattning var i övrigt icke föremål för närmare behandling i propositionen, och vid riksdagen väckta motioner i detta ämne avslogos. I dessa motioner hade föreslagits dels avskaffande av sambeskattningen och dels höjning av gränsen för skattefrihet för gift kvinnas arbetsinkomst från 200 till 500 kronor. 1920 års riksdag antog även bestämmelser om orts- och familjeavdrag vid den kommunala taxeringen, som motsvarade de vid den statliga beskattningen år 1919 införda. Med hänsyn till det kommunala skatteunderlagets känslighet bestämdes avdragsbeloppen emellertid till i princip hälften av de vid statsbeskattningen gällande. På grund av den rådande dyrtiden blevo såväl de statliga som de kommunala avdragen under de närmast följande åren föremål för höjningar. Vid 1921 års riksdag påyrkade enskilda motionärer utredning rörande den s. k. familjebeskattningens brister. Dessa motioner föranledde tillsät-

30 t a n d e t av särskilda sakkunniga, v i l k a d e n 28 j a n u a r i 1922 avgåvo en p r o m e m o r i a m e d förslag till ä n d r i n g av g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r . Dessa s a k k u n n i g a a n f ö r d e f ö l j a n d e (se p r o p . 209/1922 sid. 36 f f ) : »Vid sin undersökning av hithörande spörsmål hava de sakkunniga icke kunnat finna annat än att den hittills tillämpade principen, att mans och hustrus inkomster skola i beskattningshänseende sammanräknas, måste anses riktig, även om vissa modifikationer av nu gällande bestämmelser möjligen kunna anses önskvärda. De olika principer, som här stå emot varandra, äro å ena sidan, att makarna äro självständiga rättssubjekt, vilka hava att var och en råda över sin inkomst och förmögenhet, och att en var av dem därför bör beskattas efter sin inkomst utan hänsyn till den andre makens ekonomiska förhållanden, och å andra sidan, att på grund av det sätt, varpå äkta makar äro i ekonomiskt avseende faktiskt beroende av varandra, man icke kan bedöma den ene makens skatteförmåga utan att taga hänsyn till den andra makens ekonomi. Vid bedömande av äkta makars skatteförmåga måste man, liksom alltid i beskattningsfrågor, utgå från vad som kan anses vara normalfallet, vilket väl härvidlag torde vara, att det är mannen, som ensam eller i huvudsak ensam förvärvar den inkomst, varav makarna skola hava sitt uppehälle. Med skatteförmågan i detta normalfall bör man därefter jämföra skatteförmågan i de fall, då båda makarna hava inkomst, eventuellt med hänsynstagande till det sätt, varpå hustruns inkomst förvärvas. I det antagna normalfallet bör ju mannen såsom vanligt hava skattefritt avdrag för existensminimum för sig och sin familj eller, om man nu bortser från barn, för sig och hustrun. Vid beräkning av detta existensminimum måste ihågkommas, att i normalfallet hustrun utför en mängd arbete, för vilket ensamförsörjaren måste anlita avlönad arbetskraft, och att därför hustrun kommer att så att säga minska existensminimum för mannen. Existensminimum får dock antagas vara större för man och hustru tillsammans än för en ensam person, men torde på grund av ovan antydda förhållanden icke bliva dubbelt så stort som existensminimum för ensam person. Lagstiftaren har antagit, att existensminimum för gift par skulle överstiga existensminimum för ensam person med blott 200 kronor, vilken summa möjligen kan anses låg, men bestämts i enlighet med socialstyrelsens förslag, vilket emellertid avsåg förhållandena å ort med normala levnadskostnader eller inom ortsgrupp II. Beloppet borde för vinnande av full rättvisa naturligtvis variera för de olika ortsgrupperna, men av praktiska hänsyn har hustruavdraget i likhet med barnavdraget bestämts lika för alla ortsgrupper. Har hustrun egen inkomst, kommer denna att i regel öka de medel, som stå till förfogande för det gemensamma hushållet. Båda makarna äro enligt giftermålsbalken pliktiga att var efter sin förmåga bidraga till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt, och varje ökning i hustruns inkomst kominer sålunda att i regel lätta den börda, som härutinnan vilar å mannen. I de fall, då hustrun försörjer mannen och uppehåller hemmet gäller motsvarande, om mannen lyckas förvärva sig någon inkomst. Varje ökning av den ene makens inkomst ökar makarnas gemensamma skatteförmåga. Om två äkta par i samma ortsgrupp hava 10 000 kronors inkomst var, synas de hava samma ekonomiska ställning och samma skatteförmåga, även om i det ena äktenskapet mannen ensam förvärvar hela inkomsten och i det andra äktenskapet man och hustru förtjäna 5 000 kronor var, och de torde därför i båda fallen böra betala lika stor skatt. Skulle var och en av makarna beskattas fristående, blir detta emellertid icke förhållandet.»

31 E f t e r a t t ha l ä m n a t e x e m p e l p å de s t o r a s k a t t e s k i l l n a d e r , s o m s a m b e s k a t t n i n g i högre i n k o m s t l a g e n m e d f ö r d e , j ä m f ö r t m e d s ä r b e s k a t t n i n g , u t t a l a d e d e s a k k u n n i g a , a t t olika i n k o m s t f ö r d e l n i n g m a k a r n a e m e l l a n ej m o t i v e r a d e så stor s k a t t e s k i l l n a d ; s k a t t e f ö r m å g a n m å s t e enligt de sakk u n n i g a s m e n i n g m ä t a s efter m a k a r n a s s a m m a n l a g d a i n k o m s t e r . De sakkunniga anförde vidare: »Emot denna slutsats har under diskussionen såväl i utlandet som här hemma gjorts en hel del invändningar. Först ;nå nämnas den anmärkningen, att äkta makar icke böra behandlas sämre än andra, som hava gemensamt hushåll och därigenom kunna nedbringa sina utgifter, såsom när bröder och systrar hava gemensamt hushåll eller en moder med egen inkomst hushållar för sin vuxne son. I den mån anmärkningen är riktig, borde logiskt detta snarare leda till det resultat, att även andra hushåll än äkta makars beskattades efter den sammanlagda inkomsten, icke därtill att äkta makar beskattades var för sig. Emellertid bör ej förbises, att dessa övriga familjehushåll äro av mera tillfällig och löslig natur, liksom ock att för äktenskapen finnas särskilda lagbestämmelser, som reglera bidragsskyldigheten, samt att makarnas hela inkomst i regel användes för gemensamt bästa, varemot för andra gemensamma hushåll dylika lagbestämmelser saknas och blott en mindre del av hushållsmedlemmarnas inkomster användas för utgifter, som kunna anses vara gemensamma. Dessa och andra förhållanden göra det utomordentligt svårt att uppställa några beskattningsregler, vilka skulle rättvist träffa andra gemensamma hushåll än äkta makars. Den omständigheten, att de mera tillfälliga hushållen icke underkastas gemensam beskattning, synes enligt de sakkunnigas mening icke utgöra tillräckligt skäl att upphäva den gemensamma beskattningen av äkta makar. Beträffande åter anmärkningen, att genom den nuvarande beskattningen två personer, vilka ingå äktenskap med varandra, härigenom försättas uti en i skatteayseende ogynnsammare ställning iin förut, medgives gärna, att densamma är riktig, om man blott ser på skattens belopp, men man får icke glömma att såsom redan framhållits den ekonomiska ställningen och därmed skatteförmågan blivit förändrad genom äktenskapet och inrättande av det gemensamma hushållet. Ofta bliva väl, även när äktenskapet ännu är barnlöst, utgifterna för uppehället dyrare efter än före giftermålet, men detta beror snarare på en höjning av levnadsstandarden i samband med inrättande av eget hushåll. Hava båda kontrahenterna haft eget hushåll före giftermålet,' komma sammanlagda omkostnaderna otvivelaktigt att sjunka. Förevarande invändning har otvivelaktigt sitt största berättigande vid jämförelse med två personer, vilka utan giftermål sammanleva såsom man och hustru; dessa bliva helt visst för lindrigt beskattade. Botemedlet härför är ju att beskatta dem såsom äkta makar, men av de sakkunniga tidigare framställt förslag härom har icke vunnit bifall. Antalet av dylika sammanlevande är för övrigt så litet, att man törhända kan bortse därifrån och underlåta att lagstifta för dylika undantagsfall. År 1918 sökte de sakkunniga skaffa sig upplysning, huruvida sammanlevnad vore vanlig, och, enligt vad de sakkunniga dä erforo, skulle det i Stockholm vara kanske ett par h u n d r a fall, där skattemyndigheterna skulle utan mera ingående undersökning våga antaga, att sammanlevnad ägde rum. Att söka bota den orättvisa, som ligger däri, att sammanlevande taxeras utan hänsyn till den sammanlagda inkomsten, genom att låta även äkta makar taxeras utan hänsyn till sin sammanlagda inkomst, måste vara att upphäva en mindre orättvisa genom att skapa en större. Äkta makars självständiga beskattning komme ju näm-

32 ligen att medföra minskad avkastning av skatten och därmed, när skattebeloppet måste återfås genom höjd beskattning, ökad skattebörda icke blott för ensamförsörjare och sammanlevande utan även för de äkta män, vilkas hustrur icke hava egen inkomst.» Härefter lämnades en redogörelse för vad den engelska »Royal Commission on the Income Tax» uttalat rörande principerna för äkta makars beskattning 1 . De sakkunniga yttrade, att enligt deras åsikt alla skäl talade för att man bibehölle gällande sambeskattning. De sakkunniga hade icke kunnat finna någon grund för antagandet att denna metod skulle ha någon ogynnsam inverkan på äktenskapsfrekvensen, vilken syntes i huvudsak influeras av helt andra förhållanden. Om det av annan anledning befunnes önskvärt att i någon form lätta skattebördan för äkta makar, ville de sakkunniga ifrågasätta två utvägar, nämligen att dels öka hustruavdraget och dels öka det avdrag, som hustru finge åtnjuta från sin arbetsinkomst. Vad anginge hustrus förmögenhetsinkomst hade de sakkunniga icke ansett sig böra ifrågasätta något dylikt avdrag, då ju denna inkomst utgjorde ett rent ekonomiskt plus för familjen och ökade dess inkomst utan att öka existensminimum. De sakkunniga ansågo emellertid ej tidpunkten lämplig för genomförandet av ändrade bestämmelser, enär frågan om äkta makars beskattning samtidigt vore föremål för utredning av 1921 års kommunalskattekommitté. I vart fall borde höjning av hustruavdraget ej äga rum. Mot en höjning av det avdrag hustru ägde åtnjuta från sin arbetsinkomst förelåge ej lika starka skäl, även om de sakkunniga ställde sig något tveksamma till behovet av en sådan ökning. Om avdraget höjdes, borde för underlättandet av erforderlig kontroll avdrag medgivas endast i mantalsskrivningskommunen. De sakkunniga uttalade, att en sådan inskränkning icke syntes innebära någon orättvisa, då avdraget, vilket grundade sig på en antagen höjning av existensminimum, närmast finge anses motsvara en höjning av familjeavdraget för hustru och dylikt avdrag finge åtnjutas endast i mantalsskrivningskommunen. Avdraget borde vidare icke få göras direkt vid inkomstberäkningen utan borde ske i deklarationen, lämpligen i samband med allmänna avdrag. Endast i fråga om det avdrag som fick åtnjutas för kostnad för biträde i hemmet borde ökning medgivas, och höjningen borde icke överstiga 200 kronor. De sakkunniga ifrågasatte slutligen huruvida ett avdrag från hustrus arbetsinkomst, vilket motiverades därmed att hustruns förvärvsverksamhet medförde ett ökat existensminimum, rättvisligen borde ske i den form att hennes arbetsinkomst icke medräknades vid taxeringen, därest den icke överstege ett visst belopp. Härutinnan anförde de sakkunniga följande (se prop. 209/1922 sid. 4 2 ) : 1

Se redogörelsen i kapitel IV för äkta makars beskattning i England.

33 »Om en hustru tager arbete utom hemmet, måste det väl i regel vara under den förutsättningen, att hennes inkomst mer än uppväger därmed följande ökning av levnadskostnaderna och att det alltså uppstår någon vinst för familjen, vilken ökar dennas skatteförmåga. Samtidigt torde också en större arbetsinkomst för hustrun berättiga till ett större avdrag än en lägre arbetsinkomst, i det att den högre inkomsten tyder på, att hustrun nedlagt mera arbete utom hemmet och att därmed också utgifterna för hemmet ökats. En rättvisare lösning synes därför vara, att de nuvarande bestämmelserna i denna del utbytas mot en ny av innehåll, att gift kvinna äger avdraga viss kvotdel av sin arbetsinkomst. De sakkunniga föreslå, att avdraget bestämmes till hälften av nämnda inkomst, dock högst hälften av hustruns återstående behållna inkomst sedan samtliga avdrag, även s. k. allmänna avdrag skett. En dylik inskränkning, enligt vilken dock allmänna avdrag få i första hand ske från annan inkomst än arbetsinkomsten, är nödvändig för att icke medgivandet skulle kunna leda till orimligheter. Dessutom bör det stadgas en absolut gräns för avdragets storlek, och de sakkunniga hava såsom sådan tänkt sig ortsavdraget. När hustruns arbetsinkomst uppgår till minst dubbla ortsavdraget, skulle äkta makar då få följande avdrag: avdrag från hustruns arbetsinkomst med ett belopp lika med ortsavdraget, vanligt ortsavdrag för mannen och hustruavdrag. Då emellertid avdraget från hustruns arbetsinkomst icke inverkar vid reduceringen till beskattningsbart belopp, kommer detta avdragalt i förening med hustruavdraget få ungefär samma verkan som ett ortsavdrag, och komina i detta fall de äkta makarna att få i stort sett samma skatt, som om de vore ogifta, om nämligen inkomsterna icke äro så stora, att progressionen inverkar.» Vid 1922 års riksdag upptogs frågan om äkta makars beskattning till behandling i proposition nr 209. Departementschefen uttalade, att med ändring av gällande bestämmelser syntes kunna anstå i avvaktan på kommunalskattekommitténs utredning. På grund härav ansåg sig departementschefen icke böra förelägga riksdagen något ändringsförslag. Efter förslag av de sakkunniga upphävde 1922 års riksdag den år 1919 införda form av familjebeskattning enligt vilken föräldrar i vissa fall beskattades för barns inkomst. 1921 års kommunalskattekommitté, som år 1924 avgav betänkande angående den kommunala beskattningen (SOU 1924:53—54), bibehöll principen att äkta makars skatteförmåga skulle bedömas efter deras sammanlagda inkomst. Även ortsavdragen för äkta makar skulle beräknas för dem gemensamt. Äkta makar föreslogos skola tillhopa åtnjuta ett och ett halvt ortsavdrag. Om blott den ene maken hade inkomst, ökades sålunda genom äktenskapet ortsavdraget för denne; hade åter båda makarna inkomster, minskades summan av de ortsavdrag, makarna såsom ogifta ägt åtnjuta. Principen om äkta makars gemensamma beskattning kunde emellertid enligt kommitténs uppfattning icke upprätthållas för det fall att makarna levde åtskilda. Förutsättningen för den gemensamma beskattningen — det gemensamma hushållet — förefunnes då ej längre. Kommitténs förslag om gemensamt ortsavdrag gällde således äkta makar som levde tillsammans, och sammanlevnaden skulle ha ägt rum under större delen av beskattnings3—916967

34 året. Kommittén ville dyrortsgradera även familjeavdragen och ansåg, att existensminimiavdragen borde utgå under en enhetlig form, benämnd ortsavdrag. Dessa skulle vara fasta, d. v. s. bankningsregeln, som i det praktiska taxeringsarbetet visat sig medföra osäkerhet och felaktiga taxeringar, skulle avskaffas. Kommunalskattekommittén föreslog vidare, att det gift kvinna tillkommande omkostnadsavdraget för nödigt biträde i hemmet skulle avskaffas, och anförde såsom motivering härför följande (sid. 439): »Någon rationell grund för detta avdrag lärer icke kunna åberopas. Hustrun har givetvis lika väl som mannen att ägna sin arbetskraft åt det gemensamma hemmets uppehållande. Hur hon i detta syfte använder sin arbetskraft — om i hemmet eller till förtjänst utom hemmet — är likgiltigt. Ägnar hon sig åt inkomstbringande verksamhet utom hemmet, sker detta naturligtvis därför, att sådant är för henne förmånligare. Behöver hon i anledning därav anlita främmande arbetskraft i hemmet, är kostnaden för denna arbetskraft en till levnadskostnader hörande utgift, för vilken avdrag ej bör medgivas, lika litet som för annan levnadskostnad.» Det avdrag å 200 kronor som alla förvärvsarbetande gifta kvinnor utan prövning ägde åtnjuta ville kommittén däremot bibehålla ehuru med annan motivering än den av departementschefen år 1919 anförda. Kommittén uttalade sålunda, att det för kommittén synts vara av vikt att äkta makar, såvitt möjligt, icke i beskattningshänseende intoge sämre ställning än om de vore ogifta. Rörande avdragets utformning uttalade kommittén följande (sid. 438) : »Emot den nuvarande bestämmelsen har anmärkts, att den medför särskilda svårigheter vid taxeringsarbetet, i det att taxeringsnämnderna icke kunna av deklarationerna inhämta, huruvida hustru vid uppgivande av sitt inkomstbelopp redan gjort avdraget i fråga eller ej. Härav har blivit en följd, att i vissa kommuner avdraget generellt medgivits, varigenom hustru kunnat erhålla dubbla avdrag, och i andra fall generellt vägrats. Kommittén har därför i stället under bestämmelserna om allmänna avdrag upptagit det stadgande, att om här i riket bosatt gift kvinna, som lever tillsammans med mannen, haft inkomst av rörelse eller yrke eller av arbetsanställning, hon må, om och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 200 kronor . Såsom allmänt avdrag måste den skattskyldige i sin deklaration påkalla detsamma med ett till siffran angivet belopp, varigenom den nu överklagade olägenheten undgås. Att avdraget medgivits allenast i hemortskommunen iir föranlett av taxeringstekniska skäl.» Det framgår av den förestående redogörelsen, att det rått olika uppfattningar om syftemålet med det här ifrågavarande avdraget. Medan departementschefen i sin proposition till 1919 års riksdag betecknade avdraget såsom hänförligt till omkostnader för intäktens förvärvande, ville 1921 års kommunalskattekommitté i avdraget se ett medel att mildra sambeskattningens verkningar för äkta makar, som båda hade förvärvsarbete. Kommitténs ordförande, f. d. presidenten i kammarrätten Albert Peters-

.35 son, med vilken ledamoten landskamreraren Eiserman instämde, reserverade sig emellertid mot denna avdragsbestämmelse och anförde bl. a. följande (sid. 554): »För min del håller jag före, att ifrågavarande avdragsbestämmelse, så vitt därmed avses att öka äktenskapsfrekvensen, är värdelös. Om man och kvinna, som utom äktenskap leva tillsamman, överväga, huruvida de skola legalisera sammanlevnaden genom giftermål eller icke, så lärer deras beslut ganska visst komma att bestämmas av helt andra skäl än det, om kvinnans inkomst vid beskattningen skall beräknas till 200 kronor mer eller mindre. Om man över huvud taget tror, att äktenskapsfrekvensen påverkas av vår nuvarande beskattningslagstiftning — vilket jag icke gör — och tillika vill använda denna lagstiftning i syfte att öka äktenskapens antal, så är förvisso den enda åtgärd, av vilken något resultat skulle kunna väntas, den att bryta med principen om äkta makars gemensamma beskattning och i stället behandla en var av dem som fristående skattskyldig. Så långt har emellertid hittills icke ifrågasatts att gå. Ur beskattningsteoretisk synpunkt måste bestämmelsen i fråga betecknas som godtycklig. De avdrag, som böra medgivas med hänsyn till den skattskyldiges familjeförhållanden, och vilka otvivelaktigt för de mindre inkomsttagarna äro av synnerlig betydelse, representeras av ortsavdragen; och i skattelagstiftningen bör därför all omsorg inriktas därå, att dessa avdrag varda så väl avvägda som möjligt. Men sedan detta skett, saknas ur beskattningssynpunkt all anledning att därutöver stadga extra avdrag av ifrågavarande art.» Kommunalskattekommittén föreslog ytterligare ändringar rörande äkta makars beskattning. Enligt gällande regler skulle äkta makar taxeras en var för sin inkomst, dock att i fall där ena maken haft inkomst, däröver förvaltningen rättsligen tillkommit den andra maken, den senare skulle taxeras härför. I fråga om inkomst, som makarna gemensamt förvärvat, saknades särskild föreskrift. Kommittén hade för sin del ansett, att förvaltningsfrågan borde vara utan betydelse i beskattningshänseende. Om hustruns inkomst förvaltades av mannen eller av tredje man vore en för hustruns taxering ovidkommande fråga. Boets gemensamma inkomst borde, därest makarna levde tillsammans, lämpligen taxeras hos mannen, vilket dittills syntes i praxis ha ägt rum. Av taxeringstekniska skäl föreslog slutligen kommittén, att det tidsödande arbetet med uppdelning av den beskattningsbara inkomsten på makarna skulle ske allenast i de fall, då någon av makarna så påfordrade. Sammanlevande makar skulle alltså, om uppdelning ej begärdes, bli gemensamt skattskyldiga för den gemensamt beräknade beskattningsbara inkomsten. På statsbeskattningens område fortsattes och slutfördes inkomstskattesakkunnigas utredning av särskilda sakkunniga, vilka år 1923 avgåvo betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt (SOU 1923: 69—70). Bestämmelserna om äkta makars taxering voro däri utformade i anslutning till kommunalskattekommitténs förslag. I fråga om gift kvinnas rätt till avdrag från arbetsinkomsten föreslogos dock bibehållande av förut gällande bestämmelser med endast ett par mindre ändringar. Det obligatoriska av-

36 draget ansågs sålunda böra medgivas jämväl från inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, varjämte detta avdrags maximibelopp föreslogs skola utgöra 25 % av ortsavdragets grundtal. År 1925 avgavs ånyo betänkande med förslag till förordning angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (SOU 1925: 10). Detta förslag, som enligt uppdrag utarbetats av f. d. presidenten i k a m m a r r ä t t e n Albert Petersson, åsyftade närmast att få till stånd en statsskatteförordning i anslutning till den formella uppställningen av kommunalskattekommitténs förslag till kommunalskattelag och innebar inga förslag till ändringar av principiell art. I motiven uttalade utredningsmannen (sid. 36), att bestämmelserna om äkta makars beskattning i huvudsak överensstämde med vad som då ansågs gälla. Förslaget avvek emellertid såtillvida från de gällande föreskrifterna som uttrycklig rätt medgavs make att från sin förmögenhet avräkna skuld, som ej kunnat avdragas å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet. Ortsavdragen föreslogos till 150 % av de vid kommunalbeskattningen utgående. Vid 1925 års riksdag påtalades i tvenne motioner (I: 176 och II: 158) det förhållandet att två gifta personer beskattades högre än två ogifta personer med samma inkomster. I en av motionerna hemställdes om utredning i syfte att äkta makar måtte taxeras och beskattas var för sig. Under hänvisning till de väntade reformförslagen rörande såväl den kommunala som den statliga beskattningen avstyrkte bevillningsutskottet motionerna, vilka också blevo av riksdagen avslagna. Genom Kungl. Maj :ts till 1927 års riksdag avlåtna proposition nr 102 med förslag till kommunalskattelag togs ställning till kommunalskattekommitténs förslag. En proposition rörande förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (nr 103) anslöt sig till kommunalskattepropositionen. I fråga om äkta makars taxering följde departementschefen i stort sett kommunalskattekommitténs förslag. Makarna skulle sålunda taxeras en var för sin inkomst och mannen för boets gemensamma inkomst. Vidare skulle endast sammanlevande äkta makar samtaxeras, varjämte skattens uppdelning å makarna gjordes beroende av särskild framställning. På några punkter förekommo dock avvikelser. Underskottsavdrag eller allmänna avdrag, som den ena maken ej kunnat utnyttja, skulle enligt propositionen få ske från den andra makens inkomst i hemortskommunen. Denna avvikelse var en konsekvens av i propositionen upptaget förslag rörande den allmänna avdragsrätten för underskott. Om icke en skattskyldigs inkomst i en och samma kommun förslog till täckande av i viss förvärvskälla uppkommet underskott, skulle nämligen enligt departementschefens förslag bristen få överföras till och utnyttjas i hemortskommunen. Beträffande det särskilda avdraget för gift kvinna föreslog departements-

37 chefen, att det skulle få åtnjutas från inkomst av rörelse eller av eget arbete, medan i kommittéförslaget avdragsrätten omfattat inkomst av rörelse eller yrke eller av arbetsanställning. I fråga om ortsavdragen överensstämde departementsförslaget med kommunalskattekommitténs förslag såtillvida som bankningen avskaffats och avdragen för hustru och barn differentierats med hänsyn till dyrort. Beträffande ortsgruppernas antal samt avdragens belopp och närmare utformning upptog emellertid departementschefens förslag avvikande föreskrifter. Ortsavdragen, som utgjordes av dels grundavdrag dels ock familjeavdrag, föreslogos skola höjas, och den tidigare regeln att de kommunala avdragen skulle utgöra hälften av de statliga frångicks. Vad angick statsbeskattningen överensstämde de föreslagna reglerna för äkta makars taxering i princip med de för kommunalbeskattningen förordade. Här är i övrigt att märka, att departementschefen i proposition nr 103 upptog förslaget att — beträffande taxering av sammanlevande äkta makar — skuld, som icke kunnat avräknas å ena makens förmögenhet, skulle få fråndragas vid beräknandet av andra makens förmögenhet. Vid 1927 års riksdag väcktes en rad motioner med från Kungl. Maj:ts förslag avvikande yrkanden om orts- och familjeavdragens utformning samt mot det föreslagna avskaffandet av bankningsregeln. I motionen II: 389 föreslogs vidare, att avdraget å 200 kronor för gift kvinna måtte tillkomma jämväl änka, frånskild hustru och ogift kvinna, därest de haft minderåriga barn att försörja. Det särskilda utskott som behandlade skatteförslagen jämte tillhörande motioner uttalade i sitt utlåtande (nr 1), att inom utskottet funnits övervägande sympatier för bankningens bibehållande, då detta system medförde större rättvisa vid beskattningen och då de taxeringstekniska svårigheterna antogos redan vara i huvudsak övervunna. Ej heller i fråga om grund- och familjeavdragens utformning kunde utskottet tillstyrka förslaget, som bl. a. ansågs icke ha i tillräcklig mån tagit hänsyn till de barnrika familjernas behov av skattelättnader. Förslaget till skattereform förföll i sin helhet vid 1927 års riksdag, då i åtskilliga frågor enighet icke kunde uppnås. Vid 1928 års riksdag framlades reformförslaget ånyo. Proposition nr 213 innehöll sålunda förslag till kommunalskattelag, medan förslag till ny förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt framlades i proposition nr 218. I dessa förslag hade åtskilliga av de invändningar, som från olika håll riktats mot de år 1927 framlagda förslagen, beaktats av departementschefen. Sålunda föreslogs, att bankningen skulle bibehållas, varjämte ortsavdragen utformats i enlighet med utskottets förslag, innebärande att de vid statsbeskattningen blevo dubbelt så höga som vid kommunalbeskattningen. Grundavdraget upptogs vid den kommunala beskattningen till, alltefter ortsgrupp, 340—500 kronor, medan familjeavdraget för hustru och

38 varje barn föreslogs till lägst 160 kronor och högst 200 kronor. Vidare frånträddes den år 1927 föreslagna bestämmelsen att underskottsavdrag skulle få överföras till hemortskommunen, på grund varav make ej heller skulle äga rätt att annat än i en och samma kommun tillgodogöra sig allmänna avdrag, som ej kunnat av den därtill närmast berättigade maken utnyttjas i denna kommun. I stadgandet om äkta makars taxering intogs vidare i båda författningarna uttrycklig föreskrift om att äkta makars skatteplikt skulle bedömas med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomst respektive båda makarnas sammanlagda taxerade belopp. Liksom vid 1927 års riksdag förekom även vid 1928 års riksdag en rad motioner med yrkanden rörande ortsavdragens utformning, som avveko från departementsförslaget. I motionen II: 172 påyrkades vidare utredning och förslag till ändring av bestämmelserna om äkta makars taxering därhän, »att varje make måtte få taxeras och beskattas personligen efter egen inkomst såsom självständig skattedragare utan avseende taget till den andre makens inkomster». Skatteförslaget och de i anslutning därtill väckta motionerna behandlades av ett särskilt utskott. I sitt utlåtande (nr 1) tillstyrkte utskottet — i fråga om de i förevarande sammanhang aktuella bestämmelserna — det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget med ett par mycket obetydliga justeringar, och i de av riksdagen antagna nya skatteförfattningarna, 1928 års kommunalskattelag och 1928 års förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, fingo bestämmelserna om äkta makars taxering den utformning, som framgår av den här lämnade redogörelsen. Motionen II: 172 avstyrktes av utskottet, som därvid anförde (sid. 69 ff): »Utredning av den i motionen berörda frågan har tidigare företagits, och därvid har man kommit till det resultat, att, därest en äkta make taxeras utan något hänsynstagande till den andra makens inkomst, beskattningen icke skulle bliva utmätt efter den verkliga skatteförmågan. Jämlikhet i beskattningen skulle icke kunna vinnas mellan äkta makar, vilka hava var och en sin egen inkomst, och äkta makar, av vilka blott en har inkomst. De i motionen påpekade olägenheterna av nuvarande bestämmelser komma att i viss mån mildras genom de föreslagna ändringarna i ortsavdragen, i det att grundavdraget blir något sänkt och samtidigt avdraget för hustru höjt, särskilt i de högre ortsgrupperna. Med hänsyn jämväl till det enligt 46 § 3 mom. medgivna avdraget från hustrus arbetsinkomst kommer i verkligheten skillnaden mellan beskattningens anordnande efter den ena eller efter den andra principen icke att bliva avsevärd, därest makarnas sammanlagda inkomst icke är så hög, att progressionen vid statsskatten och den kommunala progressivskatten kommer att inverka.» 2.

Tiden efter 1928 års skattereform.

I proposition till 1930 års riksdag (nr 142) framlades förslag till ändring av den år 1928 införda regeln att uppdelning på makarna av de gemensamt beräknade utskylderna skulle vara beroende av särskild framställning

39 från makarna. Departementschefen åberopade härutinnan en inom finansdepartementet upprättad promemoria. I promemorian framhölls till en början, hurusom den år 1908 införda principen om skilda taxeringar av äkta makar genom 1928 års skattelagstiftning såtillvida modifierats som uppdelning av skatten mellan makarna skulle ske endast efter därom framställt yrkande. Härefter erinrades om att denna föreskrift endast gällde sammanlevande äkta makar samt att densamma tillkommit efter förslag av 1921 års kommunalskattekommitté, vilken motiverat bestämmelserna om gemensam skattläggning därmed att en uppdelning av skatten i de flesta fall icke vore av något intresse för makarna samt att uppdelningen medförde åtskilligt merarbete för taxeringsmyndigheterna. I promemorian framhölls emellertid, att dessa skäl vid bestämmelsernas praktiska tillämpning ej visat sig hållbara. Uppdelningen av skatten vore ofta av stort intresse för makarna och på grund av de komplikationer, som ej sällan uppstodo, hade taxeringsmyndigheterna i Stockholm, vilka hade att handlägga det största antalet taxeringar, på vilka bestämmelsen vore tillämplig, börjat bortse från bestämmelsen och genomgående företaga uppdelning på makarna av skatten, oavsett huruvida yrkande i sådan riktning framställts. Det vore en brist att bestämmelser saknades om tid och sätt för påfordrande av uppdelning. Förklaringen härtill finge anses vara, att rätt att påfordra fördelning ansetts böra stå öppen för make så länge som möjligt. På grund härav hade emellertid ovisshet uppstått om bestämmelsernas återverkningar dels å makarnas betalningsansvar för dem gemensamt påförd skatt dels ock å äkta makars kommunala rösträtt. Vad anginge betalningsansvaret kunde man ifrågasätta, huruvida skilda regler skulle gälla vid den kommunala och vid den statliga taxeringen. Eftersom uppdelningen vid den statliga taxeringen avsåg själva skatten och sålunda icke — i motsats till uppdelningen vid kommunaltaxeringen, som avsåg inkomsten — vore en å taxeringsmyndighet ankommande åtgärd, kunde måhända yrkande om uppdelning av statsskatt med laga verkan framställas efter det taxeringsförfarandet slutförts hos debiteringsförrättaren eller möjligen ännu vid uppbördstillfället eller vid därefter förekommande indrivning. På grund härav kunde man tänka sig att äkta makar, sedan taxeringen slutförts, skulle vara underkastade gemensamt betalningsansvar för kommunal men ej för statlig skatt, som påförts dem gemensamt. 1 promemorian avvisades emellertid antagandet att ifrågakomna bestämmelser i skattelagarna skulle ha en dylik, mot de civilrättsliga stadgandena om äkta makars gäld stridande innebörd. Det oaktat vore det icke likgiltigt, vilken av makarna som skattlades. Av hänsyn till de exekutiva myndigheterna vore det nämligen önskvärt, att skatten påfördes på sådant sätt att den kunde — utan närmare undersökning av huru taxeringarna bestämts — uttagas ur den egendom i makarnas bo, som skulle svara därför.

40 Om makarna påfördes skatt var för sig, kunde presumeras, att den make som påförts skatten i första hand vore betalningsskyldig. En uppdelning av skatten vore vidare av betydelse för beräkningen av de utskylder, som för vardera maken vore avdragsgilla vid taxeringen. I fråga om den kommunala rösträtten vore det, enligt vad som närmare utvecklas i promemorian, angeläget att skatt icke påfördes äkta makar gemensamt utan alltid var för sig, enär underlåten betalning av gemensamt påförda skattebelopp möjligen kunde antagas leda till förlust av rösträtt för båda makarna, även om endera maken vidtoge åtgärder för bevarandet av sin rösträtt. På grund härav föreslog departementschefen, att uppdelningen skulle göras obligatorisk. I propositionen föreslogs vidare införandet av uttrycklig bestämmelse om att hustru, som taxerades, ägde rätt åtnjuta familjeavdrag för sin man, om denne ej åsattes taxering. Dessa förslag tillstyrktes i det av bevillningsutskottet avgivna betänkandet (nr 30) och antogos av riksdagen. Fördelningsbestämmelserna vunno tillämpning redan vid 1930 års taxering. Vid 1931 års riksdag väcktes en motion (II: 160) angående beskattningen av äkta makar och om hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av hemmavarande barn. I motionen påtalades framför allt det förhållandet att äkta makar, vilka båda hade inkomst, i regel blevo hårdare beskattade än de skulle blivit, om de varit ogifta. Motionärerna anförde bl. a. följande (sid. 5 ff): »Anledningen till att avdraget för hustru är lägre än för ogift person torde närmast vara den, att levnadskostnaden för ett gift par anses vara mindre än för två ogifta personer. Detta kan vara fallet, men är det långt ifrån alltid. Bildandet av familj är ofta förenat med anskaffning av en något anspråksfullare bostad än vederbörande haft som ogifta. Anskaffning av bohag medför viss merkostnad, eventuellt genom avbetalning, och den besparing, som kan vinnas i hushållsutgifter, motväges ofta av andra utgifter. Men det är att märka, att frågeställningen ej är så enkel som den nu antydda. Valet gäller ofta ej, huruvida vederbörande skola bo åtskilda eller ingå äktenskap, utan huruvida vederbörande skola flytta tillsammans med eller utan ingående av äktenskap. Sker det sistnämnda, vinna kontrahenterna de eventuella ekonomiska fördelar, som kunna bli en omedelbar följd av sammanflyttningen, och bibehålla tillika den förmånligare ställningen i beskattningsavseende. Det anförda gör, att man synes kunna starkt ifrågasätta införandet av lika stora avdrag för hustru som för ogift person, även om detta för ett eller annat fall skulle betyda ett längre gående steg än som i och för sig kunde anses påkallat. Skattelagstiftningen måste ju i ett fall som detta räkna med en viss ojämnhet, och det förefaller oss lyckligare om denna ojämnhet betyder någon fördel för äktenskapen än om den innebär en nackdel för desamma. — — Det är svårt att finna något bärande skäl, varför en familj med viss inkomst skulle behandlas annorlunda, om inkomsten är allenast den ene makens än om den är båda makarnas. Det synes i själva verket böra eftersträvas, att dessa båda familjer, om möjligt, behandlas lika. Det är, med andra ord, båda familjernas ställning till de ogifta, som särskilt bör tagas i betraktande.

41 Det skattefria avdraget för hustrun är till just för att åstadkomma en dylik avvägning. Klarast framstår detta förhållande, om man tänker på det fall, där allenast mannen är familjeförsörjare. Här åtnjutes hela hustruavdraget från mannens inkomst just därför, att hans skatteförmåga anses sämre än den ogifte mannens. Följden av hustruavdraget är en skattelättnad på vanligen högst några tiotal kronor — avdraget utgör ju (efter bankning) vid statsbeskattningen högst 600 och vid kommunalbeskattningen högst 300 kronor. Med hänsyn till progressiviteten verkar detta avdrag något kraftigare för stora inkomsttagare än för små. Det låter nu säga sig, att berörda skatteskillnad mellan gifta och ogifta — det förutsattes alltjämt, att blott mannen har inkomst — för åtskilliga fall kan vara tillräcklig vid låga inkomster. Men det är lika uppenbart, att vid inkomster, som gå upp till tiotusental kronor och för vilka skatten kanske uppgår till några tusental kronor, en skatteskillnad på några tiotal kronor är för liten. Det finnes dock en nära till hands liggande utväg att åstadkomma en lämpligare avvägning, vilken åtminstone beträffande de progressiva skatterna kan genomföras utan rubbning av den inbördes proportionen mellan stora och små inkomsttagare, nämligen att göra hustruavdraget proportionellt till inkomsten men liksom nu med visst minsta, möjligen även visst högsta belopp. Detta avdrag kunde ju bestämmas till exempelvis en tiondel eller annan bråkdel av inkomsten, varigenom erhölles en effektiv differentiering mellan gifta och ogifta. Om man så vill, kan progressivskalan så omläggas, att för de gifta och ogifta tillsammans i visst inkomstläge skatten blir exakt densamma som förut. Resultatet blir då endast en viss förskjutning från de gifta över på de ogifta i visst inkomstläge, och det synes vara just detta man bör eftersträva. Med hänsyn till den allmänna kommunalskattens karaktär av repartitionsskatt ligger frågan annorlunda till för denna skatt, men, om blott differentieringen göres tillräcklig för statsskatten, så kan måhända den proportionella kommunalskatten lämnas i dylikt avseende orörd.» I motionen framhölls vidare, att det för stora kategorier av skattebetalarna framstode såsom tydligt, att alltför liten skillnad i beskattningsavseende gjordes mellan barnlösa och barnrika familjer. Det vore en utbredd uppfattning, att familjeförsörjarna fingo bära för stor andel av skattebördan. Motionen utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att — med beaktande av i motionen anförda synpunkter — i samband med pågående utredningar på beskattningsväsendets område måtte företagas ingående utredning rörande frågorna om äkta makars beskattning och om hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av hemmavarande barn ävensom att de förslag, som av utredningen kunde föranledas, måtte föreläggas riksdagen. Bevillningsutskottet, som i sitt betänkande (nr 39) i huvudsak uppehöll sig vid frågan om ortsavdragens avvägning, uttalade, att de gällande ortsavdragen vid statsbeskattningen endast undantagsvis kunde täcka existensminimum, medan de vid den kommunala taxeringen uppenbarligen aldrig kunde motsvara ett dylikt minimum. Familjeavdragen vore, absolut taget, allt för knappt tillmätta. Enligt utskottets uppfattning borde därför skattebördan lättas för familjeförsörjare. Utskottet berörde härefter de olika

42 vägar, efter vilka en önskvärd reform kunde åstadkommas, samt de konsekvenser, olika alternativ kunde medföra för skatteunderlaget i dess helhet. Beträffande i motionen framförda önskemål i fråga om ändrade grunder för äkta makars beskattning ville utskottet erinra, att denna fråga jämförelsevis nyligen varit föremål för riksdagens prövning och att därvid tillräckliga skäl icke ansetts föreligga för ett frångående av hittills gällande principer å detta område. Ehuru utskottet för sin del icke delade alla synpunkter på förevarande fråga, som framförts i motionen, hade utskottet dock velat framhålla lämpligheten av att vid den blivande utredningen uppmärksamhet ägnades jämväl åt detta spörsmål. I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen anhålla om utredning och framläggande av förslag rörande ändrade grunder för familjeavdrag. Kungl. Maj:t uppdrog åt 1930 års kommunalskatteberedning att utföra denna utredning. Beredningen hade tillsatts med föranledande av en av 1928 års riksdag begärd utredning på kommunalbeskattningens område. Sedan beslut fattats om att beredningens arbete tills vidare skulle upphöra, överlämnades uppdraget år 1932 åt särskild sakkunnig, under vilkens ledning vissa förberedande undersökningar utfördes inom finansdepartementet. Vid 1933 och 1934 års riksdagar väcktes motioner om revision av skattelagarna, därvid främst åsyftades höjning av ortsavdragen. Motionerna blevo avslagna. I en interpellation vid 1934 års riksdag efterlystes vidare den utredning, som begärts i riksdagsskrivelsen år 1931. I flera motioner upptogs förevarande spörsmål åter vid 1935 års riksdag. I dessa motioner yrkades under hänvisning bl. a. till befolkningsfrågans läge, att den av 1931 års riksdag begärda utredningen skyndsamt måtte verkställas. I anledning av motionerna hemställde bevillningsutskottet i sitt betänkande (nr 54), att riksdagen måtte anhålla om återupptagande av utredningen på kommunalbeskattningens område, vilket jämväl blev riksdagens beslut. År 1935 avgavs ett betänkande rörande familjebeskattningen av befolkningskommissionen (SOU 1936:13). Kommissionen hade tillsatts för att verkställa en allsidig undersökning av vårt lands befolkningsfråga. I direktiven för utredningen framhölls bl. a., hurusom i den föregående livliga diskussionen i befolkningsfrågan påyrkats lindring i beskattningen av äkta makar och barnrika familjer, beträffande vilket spörsmål jämväl påkallats utredning av riksdagen. Kommissionen förklarade sig ha i förevarande avseende ansett det vara sin uppgift att föreslå sådana reformer på beskattningsområdet, som ur befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter framstode såsom motiverade. Dessa synpunkter syntes tala för att giftermål och familjebildning i högre grad än som vore fallet gynnades i beskatt-

43 ningsavseende. Kommissionen hade därför i främsta rummet upptagit till prövning frågorna om skattedifferentiering efter barnantal samt om äkta makars beskattning. Kommissionens förslag gick bl. a. ut på att genom höjning av familjeavdragen och sänkning av grundavdragen sålunda jämka avdragssystemet, att i de olika ortsgrupperna grundavdraget, familjeavdraget för hustrun och familjeavdraget för ett vart av de två första barnen skulle vara lika stora, medan familjeavdraget för varje följande barn skulle vara dubbelt så stort som de övriga avdragen. För att kompensera den minskning av skatteintäkterna, som härav skulle bli följden, föreslogs vidare en särskild skatt. Denna skatt skulle för att ytterligare öka den åsyftade skattedifferentieringen uttagas med fullt belopp av skattskyldig, som vore ogift och barnlös, medan avdrag från skatten skulle åtnjutas med en tredjedel av skattens belopp av den som vore gift samt likaledes med en tredjedel av skattebeloppet för varje barn, varigenom makar med två eller flera barn skulle bli helt befriade från sådan skatt. Frågan om äkta makars beskattning upptogs till utförlig behandling av kommissionen, som i denna del bl. a. anförde följande: Det hade varit hänsynen till sådana äktenskap, där hustrun hade egen inkomst, som påkallat utredning rörande äkta makars beskattning. För äktenskap av detta slag kunde nämligen gällande regler leda till en hårdare beskattning av sammanlevande makar än som skulle ha drabbat dem såsom ogifta, vilket ur allmänna rättvisesynpunkter framstode såsom en obillighet. I den historiska redogörelse, som bilagts betänkandet, hade anförts skäl för sambeskattningens bibehållande, vilka synts kommissionen vara av avgörande beskaffenhet. Bestämmande för en familjs ekonomiska ställning vore normalt makarnas sammanlagda inkomst och förmögenhet, oavsett om denna inkomst och förmögenhet tillkom endera maken eller båda. En särskild beskattning av vardera maken skulle innebära, att åtskillnad finge göras mellan fall, då båda makarna åtnjöte inkomst, och fall, då endast ena maken hade inkomst, vilket i och för sig framstode såsom oegentligt och därtill skulle innebära fara för otillbörliga manipulationer genom överflyttning av förmögenhet och inkomst makarna emellan. Den finansiella förlusten härav skulle för det allmänna kunna bli avsevärd. Tekniska svårigheter skulle vidare uppstå i fråga om påläggandet av barnavdrag och andra avdrag. I främmande länder syntes sambeskattningens princip vara allmänt vedertagen. Kommissionen konstaterade härefter, att den merbeskattning som stundom uppstode på grund av samtaxeringen berodde dels på att familjeavdraget för hustru vore lägre än grundavdraget och dels på att efter inkomsternas sammanläggning en högre skattefot tillämpades för en del av den sammanlagda inkomsten. Den förstnämnda orsaken till merbeskattningen

44 k o m m e a t t u n d a n r ö j a s g e n o m k o m m i s s i o n e n s f ö r s l a g till o r t s a v d r a g e n s u t f o r m n i n g , enligt vilket förslag g r u n d a v d r a g och f a m i l j e a v d r a g för h u s t r u skulle utgå med s a m m a belopp. Den merbelastning som sambeskattningen på grund av beskattningens progressivitet föranledde vore svårare att k o m m a till r ä t t a m e d . K o m m i s s i o n e n f r a m h ö l l , a t t d e t s t o r a f l e r t a l e t fam i l j e r icke alls eller e n d a s t m y c k e t obetydligt d r a b b a d e s av s å d a n m e r b e l a s t n i n g m e n att f ö r h å l l a n d e t vore ett a n n a t i fråga o m s k a t t s k y l d i g a m e d s t ö r r e i n k o m s t e r och f ö r m ö g e n h e t e r . H ä r e f t e r y t t r a d e b e f o l k n i n g s k o m m i s s i o n e n f ö l j a n d e (sid. 32 f f ) : »Ehuru merbelastning av äkta makar på grund av sambeskattningen endast kan förekomma för de relativt mindre talrika äktenskap, där hustrun har egen inkomst att beskatta, och dessutom merendels är föga betydande, kan den omständigheten att frågan i verkligheten har förhållandevis små proportioner naturligtvis icke få vara ett skäl för denna merbelastnings bibehållande. Den orättvisa, som h ä r förefinnes, är observerad och storleksordningen av densamma har i den allmänna uppfattningen uppenbarligen starkt överdrivits. Det är av vikt, att varje grund bringas ur världen för påståenden, att skattelagstiftningen genom reglerna om beskattning av äkta makar befordrar den fria sammanlevnaden. Då kommissionen av redan anförda skäl anser, att upphävandet av regeln om sambeskattning av makar ej bör ifrågasättas, gäller problemet att finna någon väg, varigenom inom ramen för denna sambeskattning nu nämnda med densamma förknippade orättvisa blir undanröjd. En sådan väg vore att föreskriva, att makarnas sammanlagda beskattningsbara belopp alltid skall till ett visst maximum av exempelvis 15 000 kronor delas i två hälfter med iakttagande av att det eventuellt överskjutande beloppet tillägges den ena hälften, varefter de progressiva skatterna uträknas särskilt på vartdera av de sålunda erhållna beloppen. De båda skattebeloppen skulle sedan sammanläggas och fördelas mellan makarna enligt gällande regel. Mot ett dylikt förfarande bör emellertid anmärkas, att detsamma för att bringa rättelse i ett ganska obetydligt antal fall, där rättelse vore påkallad, skulle medföra skattelindring även i en mängd fall, där merbelastning ej förekommer, och dessutom skulle föranleda en besvärlig procedur vid taxeringsarbetet, som till allra största delen vore onödig. Av denna anledning hava de sakkunniga övergivit detta uppslag. Det resultat, vartill kommissionen kommit, är att, vid vidmakthållande av den betydelsefulla principen om makars sambeskattning, det näppeligen är möjligt att åstadkomma en direkt lösning av ifrågavarande spörsmål. I stället föreslås, att frågan löses på indirekt väg, sålunda att den nuvarande ordningen med dess möjligheter till orättvisa i sporadiskt förekommande fall lämnas orubbad men att genom en beskattningsanordning av särskild beskaffenhet sådana förmåner erbjudas åt äkta makar, att därigenom tillfyllestgörande kompensation kommer att beredas de makar, vilka genom sambeskattningen erhålla en merbelastning i avseende å den allmänna beskattningen. Såsom längre fram närmare omförmäles föreslår kommissionen, att för vinnande av ökad skattedifferentiering med hänsyn till familjeförhållandena skall upptagas en särskild skatt, beträffande vilken differentieringen skall åstadkommas genom ett system av avdrag, reglerat med h ä n s y n till bland annat de skattskyldigas civilstånd. Förslaget går härutinnan ut på att, medan den ogifte skattskyldige skall vidkännas full skatt, skatten skall för skattskyldig som är gift, på grund av detta förhållande sänkas till två tredjedelar av den fulla skattens belopp. Den förmån, som härigenom skulle

45 beredas äktenskapen, är av den ekonomiska betydelse, att därigenom full kompensation, och merendels mera därtill, för den ifrågavarande merbelastningen kommer att lämnas alla de äktenskap, som av densamma drabbas och för vilken den från äktenskapsbildandets synpunkt kan rimligen antagas hava någon betydelse. Visserligen komma fall att förefinnas, där full kompensation ej erhålles. Men det är först vid mycket betydliga inkomster för båda makarna, som fall av någon nämnvärt otillräcklig kompensation kunna påvisas. Beträffande dessa fall, som i verkligheten måste bliva sällsynta, kommer utan tvivel läget att vara sådant, att frågan icke rimligen kan antagas vara av beskaffenhet att utöva något inflytande i det här ifrågavarande avseendet. Ytterligare en fråga rörande makars beskattning finner kommissionen erforderligt att i detta sammanhang behandla, nämligen om de förvärvsarbetande kvinnornas i beskattningsavseende ur viss synpunkt missgynnade ställning. Av de nyingångna äktenskapen bygger en betydligt större andel på hustruns förvärvsarbete än vad fallet är i fråga om antalet bestående äktenskap. Detta beror delvis på att förvärvsarbete för gifta kvinnor är i och för sig mera vanligt i den yngre generationen än i den äldre, men sammanhänger framför allt med att äktenskap, där hustrun är förvärvsarbetande, numera ofta är ett vanligt genomgångsskede, i det att hustrun ej sällan behåller sitt yrkesarbete ett eller annat år, men därefter lämnar detsamma för att helt ägna sig åt hemmets skötsel. Härav följer, att de förvärvsarbetande hustrurnas ställning i beskattningsavseende torde vara av större betydelse för giftermålsfrekvensen än man kunde antaga, i betraktande av det jämförelsevis mindre antal äktenskap, där hustrun på lång sikt är förvärvsarbetande. Den föreliggande frågans betydelse sammanhänger med de olika synpunkter skattelagstiftningen anlägger på det arbete, som av hustrun utföres i hemmet och för dess räkning, samt det förvärvsarbete utanför hemmet, som den gifta kvinnan framför allt numera ofta nog har att fullgöra. Värdet av hennes arbete i hemmet, liksom för övrigt åtskilligt annat arbete, som inom familjen förekommer, beskattas icke, i det att det ej betraktas som 'inkomst' i skattelagarnas mening; däremot beskattas den inkomst, som skapas genom hennes förvärvsarbete utanför hemmet. Att detta innebär ett visst gynnande i beskattningsavseende av hustruns hemarbete i jämförelse med arbete, som av henne utföres utanför hemmet, framstår särskilt klart, för den händelse sistnämnda arbete nödvändiggör anlitande av avlönad arbetskraft i hemmet, men ett liknande förhållande föreligger i verkligheten även om familjen icke finner nödigt eller icke kan anskaffa dylikt biträde. Gällande lagstiftning tager i så måtto hänsyn till det anmärkta förhållandet, att gift kvinna, som lever tillsammans med sin man och har inkomst av rörelse eller eget arbete, är berättigad att, i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta ett skattefritt avdrag av 200 kronor. Kommissionen anser visserligen, att det icke föreligger anledning att i föreliggande sammanhang till närmare utredning upptaga frågan rörande behandlingen i beskattningsavseende av gift kvinnas arbete av olika slag, så mycket m i n d r e som denna fråga berör invecklade spörsmål av skatteteoretisk natur. Likväl håller kommissionen före, att de numera i stor utsträckning rådande förhållandena i fråga om de gifta kvinnornas arbete äro av den beskaffenhet, att någon omedelbar åtgärd bör vidtagas för att bringa den förvärvsarbetande hustrun i ett mindre ogynnsamt läge i jämförelse med den hustru, som är i tillfälle att helt ägna sitt arbete åt hemmet. Vad som med sådant syfte åtgöres kommer att ingå såsom ett naturligt led i de anordningar med social och befolkningspolitisk karaktär, varom här är fråga. Tidigare har funnits rätt att vid sidan av det nyss omförmälda

skattefria avdraget å 200 kronor åtnjuta ytterligare ett avdrag med likaledes 200 kronor, för den händelse hustruns förvärvsarbete föranlett kostnad för biträde i hemmet. Med erinran härom föreslås nu den ändring i gällande regel, att avdragsbeloppet höjes från 200 kronor till 400 kronor, utan att dock för avdragsökningen uppställes det villkoret, att biträde i hemmet anlitats.» I gitrandena över befolkningskommissionens betänkande uttalade sig några myndigheter direkt i frågan om sambeskattningen av äkta makar. Sålunda fann kammarrätten, att den merbeskattning, som i vissa fall vore förknippad med beskattningen av äkta makar, vore mycket beklaglig samt att de med sambeskattningen förenade olägenheterna icke skulle bringas ur världen genom de av kommissionen föreslagna åtgärderna. Ämbetsverket kunde dock icke, åtminstone icke för tillfället, föreslå ett upphävande av sambeskattningen eller giva anvisning på någon möjlighet att på direkt väg undanröja därav följande olägenheter. Socialstyrelsen ansåg den avsedda förbättringen i äkta makars skatteförhållanden bli obetydlig, om den av kommissionen föreslagna särskilda skatten för familjehjälp icke skulle komma till stånd. Två länsstyrelser förordade ett ytterligare övervägande av frågan, och två länsstyrelser uttalade sig direkt för kommissionens förslag att icke upphäva sambeskattningen. Kommissionens förslag om höjning av det gift kvinna tillkommande avdraget från egen arbetsinkomst från 200 till 400 kronor tillstyrktes av socialstyrelsen och nio länsstyrelser. En länsstyrelse framlade ett särskilt förslag, enligt vilket avdraget för gift kvinna skulle göras beroende av makarnas sammanlagda inkomst, förslagsvis på så sätt, att ett maximiavdrag bestämdes för inkomst upp till visst belopp, medan för ett högre inkomstskikt avdraget skulle bli mindre för att vid inkomst över visst belopp helt bortfalla. Kammarrätten uttalade såsom sin uppfattning, att — under förutsättning att familjeavdraget för hustru bestämdes till samma belopp som grundavdraget — avdraget från arbetsinkomst borde helt utgå. Enligt Kammarrättens uppfattning vore ur skatteteknisk synpunkt ett avskaffande av if rågakomna avdragsrätt liksom över huvud taget varje förenkling av taxeringen endast att hälsa med tillfredsställelse. Kammarrätten erinrade om tidigare förda resonemang rörande avdraget och anförde därefter följande: »Enligt kammarrättens uppfattning bör man besinna, att rätten till avdrag från hustrus arbetsinkomst tillkommit och under växlande former fortlevat i lagstiftningen under en tid, då familjeavdraget för hustru hela tiden väsentligt understigit grundavdraget. Om sistnämnda båda avdrag — på sätt som skett i kommissionens förslag — göras lika stora, bortfaller därmed en mycket väsentlig förutsättning för hustrus särskilda avdrag från arbetsinkomst. Att så är fallet bestyrkes av det av de inkomstskattesakkunniga på sin tid förda, nyss refererade resonemanget. Bestämmelsen om hustrus rätt till avdrag från arbetsinkomst är tydligen grundad på det antagandet, att inom de äktenskap, där hustrun har arbetsinkomst, denna i regel är en nödvändig ekonomisk förutsättning för äktenskapets ingående och bestånd. Om detta antagande är riktigt, kan man visserli-

47 gen — på sätt befolkningskommissionen gjort — motivera ett förslag av nu ifrågavarande innebörd med en hänvisning till sociala och befolkningspolitiska synpunkter, om man nämligen därmed endast förstår avsikt att befordra äktenskapsbildandet, men knappast om man i dessa synpunkter inlägger jämväl en avsikt att främja barnalstringen. Det torde dock med skäl kunna ifrågasättas, om nämnda antagande verkligen regelmässigt håller streck. Det finnes enligt kammarrättens uppfattning tvärtom grundad anledning antaga, att förvärvsarbetande hustrus inkomst, kanske icke i flertalet men i alla händelser i ett mycket betydande antal fall, icke är ett nödvändigt bidrag till familjens uppehälle utan i stället ett plus, som vederbörande finner vara av värde att förskaffa sig i syfte att därigenom kunna höja sin och sin familjs levnadsstandard över den nivå, som beskäres en familj i motsvarande ställning där mannen ensam förtjänar den inkomst, av vilken familjen har sitt livsuppehälle. Om en förvärvsarbetande hustru tillerkännes icke blott familjeavdrag av samma storlek som grundavdraget utan därutöver ett särskilt avdrag från sin arbetsinkomst, kommer hon tack vare sin egenskap av gift i en betydligt bättre ställning än de ogifta förvärvsarbetande kvinnorna. Maximiavdraget vid statsbeskattningen för förvärvsarbetande gift kvinna skulle komma att uppgå, i den lägsta ortsgruppen till 400 + 560 + 280 = 1 240 kronor och i den högsta ortsgruppen till 400 + 720 + 360 = 1 480 kronor. Ett dylikt gynnande av den förvärvsarbetande gifta kvinnan i beskattningsavseende må som sagt vara åtminstone i viss mån motiverat ur familjesociala synpunkter. Kammarrätten har emellertid svårt att tillägna sig den uppfattningen, att ur en mera omfattande, allmänt samhällelig synpunkt den gifta kvinnans förvärvsarbete är att betrakta såsom något särskilt eftersträvansvärt, som bör genom skattelagstiftningen stimuleras och främjas. Därtill kommer dels att det icke torde finnas någon verklig anledning att beräkna den förvärvsarbetande hustruns levnadskostnader högre än den förvärvsarbetande ogifta kvinnans — kanske snarare tvärtom (jfr prop, nr 209 år 1922, sid. 37) — dels ock att genom en höjningav hustrus avdrag från arbetsinkomst skulle i förhållande till vad nu gäller en skärpning inträda av den orättvisa, som — enligt vad redan år 1919 framhölls och förut påpekats — föreligger i det avseende, att dylikt avdrag icke kommer sådana hustrur till godo, vilka biträda mannen i hans verksamhet, denna må utgöras av jordbruksdrift, tjänst, rörelse, yrke eller vad eljest må förekomma. Kammarrätten kan för övrigt icke dela den uppfattning, åt vilken kommissionen givit uttryck, att hustrus arbete i hemmet intager en gynnad ställning i beskattningsavseende i förhållande till hustrus förvärvsarbete utanför hemmet. En tankegång, enligt vilken värdet av hustrus arbete i hemmet skulle kunna vara att betrakta såsom 'inkomst' av natur att böra vara underkastad beskattning, kan måhända försvaras i en skatteteoretisk diskussion, men den saknar enligt kammarrättens mening inom det praktiska lagstiftningsarbetet på beskattningsväsendets område något egentligt värde såsom underlag för positiva rättsregler.» B e f o l k n i n g s k o m m i s s i o n e n s b e t ä n k a n d e l a d e s icke till g r u n d för n å g o t K u n g l . Maj :ts förslag till ä n d r i n g av s k a t t e l a g s t i f t n i n g e n . Vid 1936 års riksdag v ä c k t e s e n m o t i o n ( I I : 145) o m a v s k a f f a n d e t av avd r a g e t för gift k v i n n a å 200 k r o n o r . M o t i o n e n får ses m o t b a k g r u n d e n av d e n t i d i g a r e r å d a n d e e k o n o m i s k a k r i s e n . E n l i g t m o t i o n ä r e r n a r å d d e ett g a n s k a a l l m ä n t m i s s n ö j e över d e n otillbörligt g y n n a d e e k o n o m i s k a ställn i n g som de ä k t a m a k a r å t n j ö t e , v i l k a b å d a i n n e h a d e a v l ö n a d e b e f a t t n i n g a r , v a r för sig så i n k o m s t b r i n g a n d e , a t t de b e r ä k n a t s t i l l r ä c k l i g a för en f a m i l j s

48 försörjning. Motionärerna ansågo detta missnöje vara starkt befogat, särskilt då man beaktade den för många alltjämt förekommande svårigheten att vinna anställning inom det yrke, för vilket man utbildat sig. I motionen framhölls, att då det finge anses fastslaget att det ur samhällelig synpunkt icke kunde betraktas som önskvärt att äkta makar innehade var sin avlönad befattning, det vore orimligt, att dessa makar bleve särskilt gynnade i beskattningsavseende. Snarare borde den förmån, som dubbeltjänstinnehavande makar åtnjöte, beläggas med extra skatt. Olämpligheten av denna skattelindring förstärktes ytterligare därigenom att den icke omfattade alla likställda kategorier skattskyldiga. Sålunda ägde exempelvis jordbrukarhustrurna icke åtnjuta ifrågavarande förmån, ehuru flertalet av dem genom sitt arbete framskapade en betydande del av familjens inkomst. Skattelindringen vore vidare utan betydelse för äktenskapsbildandet och nativiteten. Bevillningsutskottet hänvisade i sitt yttrande (nr 49) till befolkningskommissionens förslag om höjning av if rågakomna avdrag och avstyrkte motionen, då det kunde förväntas, att spörsmålet inom den närmaste tiden bleve föremål för närmare övervägande. Motionen blev av riksdagen avslagen. 1936 års skattekommitté, som i samband med övriga spörsmål rörande den statliga beskattningens utformning även upptog frågan om en revision av familjebeskattningen, anförde i sitt år 1937 avgivna betänkande (SOU 1937:42) följande (sid. 134 ff): »Beträffande spörsmålet om äkta makars beskattning har kommittén i likhet med befolkningskommissionen och nästan samtliga de myndigheter, som yttrat sig över kommissionens betänkande, funnit ofrånkomligt att bibehålla principen om sambeskattning. Det är uppenbart, att från deras synpunkt, som synas hårdast drabbade av principens konsekvenser — äkta makar, vilka bada redan före äktenskapet haft egna inkomster — den genom äktenskapet uppkomna merbeskattningen förefaller obegriplig och orättvis. Enligt kommitténs mening bör jämförelsen emellertid icke ske endast mellan två makars beskattning, sådan den var före och blivit efter äktenskapets ingående, utan även och framförallt mellan två familjer med lika stora inkomster, där inkomsten i det ena fallet helt intjänats av mannen men i det andra fallet av båda makarna. Det kan icke med skäl påstås annat än att de båda familjernas skatteförmåga är i stort sett densamma. Skattekraften förändras icke efter den proportion, i vilken inkomsten råkar tillföras familjen av den ene eller den andre av makarna. Enligt kommitténs uppfattning skulle det vara i hög grad oriktigt att genom lindring av skatten för dem, vilka rimligtvis kunna bära densamma, öka skatten för andra familjer, som äro lika eller sämre ställda. Att sambeskattningsprincipens upphävande skulle för statsverket medföra avsevärd skatteförlust, som skulle komma att ytterligare ökas genom överflyttningar av inkomst och förmögenhet mellan makar i avsikt att vinna ytterligare skattelindring, är obestridligt. Den ståndpunkt, kommittén sålunda intager i själva principfrågan, hindrar icke, att det för kommittén är ett önskemål att de nyss anmärkta olägenheterna av sambeskattningen reduceras i den mån det kan ske utan att skattebördan

49 därför överflyttas till de familjer, i vilka inkomsten härrör från endast en av makarna. Betydelsefulla ändringar i förevarande avseende ha ock av kommittén förutsatts komma till stånd i och med antagande av kommitténs förslag till omläggning av ortsavdragen. Enligt detta förslag skulle familjeavdraget för hustru, som nu är avsevärt mindre än grundavdraget, komma att höjas betydligt och för inkomster upp till cirka 5 000 kronor bliva lika stort som eller endast obetydligt lägre än avdraget för ogift. För inkomster över nyssnämnda belopp skulle familjeavdraget bliva detsamma som vid lägre inkomster, varemot avdraget för ensamstående skulle gradvis avtaga för att vid ett taxerat belopp å 14 000—15 000 kronor vara helt eliminerat. De verkningar, som nu berörda ändringar i avseende å ortsavdragen skulle medföra för beskattningen av äkta makar, vilka båda ha inkomst, äro ganska avsevärda. Därest sammanlagda inkomsten icke överstiger 5 000 kronor, blir det över huvud icke någon merbeskattning eller också en mycket obetydlig sådan. I vissa fall kan på grund av bankningsregeln rent av någon liten minskning av skatten uppkomma. Vid högre inkomster kan progressivitetens inverkan icke helt upphävas av den ökade differentieringen mellan ensamstående och familjer, men merbeskattningen blir dock av mindre storleksordning än enligt gällande regler utom vad angår mycket höga inkomster. Beträffande slutligen frågan om det gift kvinna tillkommande avdraget från egen arbetsinkomst har kommittén icke kunnat undgå att finna de av kammarratten i dess yttrande framförda synpunkterna till stöd för uppfattningen att nämnda avdrag borde helt utgå ur skattesystemet, vara värda stort beaktande. Om familjeavdraget för hustru på sätt av kommittén föreslagits göres ungefär hka stort som grundavdraget för ogifta skattskyldiga (för högre inkomster till och med större), rubbas den förutsättning, som utgjort grund för hustrus särskilda avdrag for arbetsinkomst, nämligen att en hustru med eget förvärvsarbete genom det särskilda avdraget i förening med familjeavdraget skulle få ungefär samma avdrag som om hon varit ogift. Att märka är att hustruavdragets höjning enligt forslaget, vilken utgör i medeltal 320 kronor (obankat), mer än väl uppväger forlusten av det särskilda avdraget. Det särskilda avdraget från arbetsinkomsten skulle på sätt kammarrätten påvisat sätta den gifta kvinnan med arbete utom hemmet i betydligt bättre ställning än både den ogifta förvärvsarbetande kvinnan och den hustru, som biträder sin man i hans verksamhet — jordbruk tjänst, rörelse eller vad det må vara. Det kan enligt kommitténs förmenande visserligen icke bestridas, att avlönat biträde i hemmet, utlämnande av barn till vård utom hemmet och dylikt kan vara en förutsättning för gift kvinnas förvärvsarbete, varför ifrågavarande utgifter ur viss synpunkt kunna betraktas såsom omkostnader för hennes arbetsförtjänst. Detta förhållande är emellertid ej utmärkande för gift kvinna till skillnad från ogift utan kan förekomma beträffande både gifta och ogifta (änkor, DarCSt skattela stiftni ••nnf--S, S n g e n över huvud taget skall tänkas taga hänsyn till torhållandet, bör detta sålunda ej ske i förevarande sammanhang. Skillnaden mellan gifta och ogifta beaktas enligt kommitténs mening tillräckligt genom de generella avdragsreglerna. Den av befolkningskommissionen antydda möjligheten att vid beskattningen hänsyn till värdet av hustrus arbete i hemmet för dess rakning skulle tagas på det sätt, att detta mer eller mindre likställdes med skattepliktig inkomst, förefaller kommittén utesluten. En dylik ordning svnes i varje fall foga agnad att befordra hem- och familjebildning. 4—916967

50 På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att ifrågavarande avdrag borttages för statsbeskattningens del.» Till frågan om skattedifferentiering efter familjestorlek anförde skattekommittén, att skattelättnader, även ganska vittgående sådana, enligt kommitténs uppfattning finge relativt ringa betydelse för äktenskapsbildnmg och fruktsamhet. Kommittén framhöll, att man på sina håll starkt överdrivit möjligheterna att genom skattereformer vinna stora resultat i forevarande avseende. # Skattekommitténs förslag intogs i huvudsakligen oförändrat skick i proposition (nr 258) till 1938 års riksdag, som biföll de i propositionen föreslagna ändringarna. Vad angår familjebeskattningen inneburo dessa ändringar i huvudsak följande. Ortsavdragen vid den statliga taxeringen, vilka genom 1928 års statsskatteförordning fastställts till dubbelt så höga belopp som de kommunala ortsavdragen, höjdes genomgående för familjeförsörjarnas del En skillnad infördes mellan å ena sidan ensamstående skattskyldiga och å andra sidan skattskyldig, som ägde åtnjuta familjeavdrag. Grundavdraget för gift skattskyldig och familjeavdraget för hustru gjordes lika stora. För ensamstående skattskyldig infördes rörligt grundavdrag, som vid stigande inkomst successivt avtog för att vid ett taxerat belopp a 14 000—15 200 kronor (beroende på ortsgruppen) helt bortfalla. Sambeskattningen av äkta makar bibehölls, men det gift kvinna tillkommande avdraget å 200 kronor avskaffades för statsbeskattningens del. Kvinnoarbetskommittén lämnade i sitt betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m. (SOU 1938: 47) en omfattande redogörelse for den gifta kvinnans ställning å arbetsmarknaden. Kommittén fastslog, att de gifta kvinnornas förvärvsarbete varken kunde undvaras eller borde hejdas I stället måste åtgärder vidtagas för att åstadkomma en anpassning till det nya läge, som uppstått genom det allt allmännare deltagandet från de gifta kvinnornas sida i förvärvsarbete utanför hemmet, som kunnat konstateras genom de av kommittén gjorda undersökningarna. Kommittén synes emellertid icke ha gjort något direkt uttalande i frågan om sambeskattningen av äkta makar. . En år 1936 tillsatt kommitté, kallad kommunalskatteberedmngcn, vilken i vissa frågor samarbetat med 1936 års skattekommitté, avgav år 1942 betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen (SOU 1942:34). I fråga om ordnandet av familjebeskattningen mötte, enligt beredningen, vid den kommunala beskattningen delvis andra problem än vid den statliga beskattningen. Vid statsbeskattningen vore skatteskalans progressivitet en viktig faktor, som icke finge förbises, medan den kommunala beskattningen vore proportionell, varvid genom ortsavdragen viss degressivitet åstadkommes. Kommunalskatten vore en repartitionsskatt, varav följde att hänsyn måste tagas till den omfördelning av skatteunderlaget mellan olika beskattningsföremål, som kunde orsakas av en ändring

51 i grunderna för familjebeskattningen. Om genom höjning av orts- och familjeavdragen skulle åstadkommas en minskning i sammanlagda inkomstskatteunderlaget, uppstode en förskjutning av belastningen till nackdel för det övriga skatteunderlaget. Vidare finge uppmärksammas, att skatteunderlaget i många kommuner vore mycket känsligt, så att höjningar av avdrag for viss grupp av skattskyldiga kunde medföra avsevärd nedgång av skatteunderlaget i sådana kommuner. Därest ökning av utdebiteringen befunnes icke bora ske, kunde icke önskvärda hämningar av den kommunala verksamheten bliva följden. En ökad utdebitering kunde medföra icke åsyftade andringar i skattebördans fördelning. Den degressivitet, som åstadkommes av ortsavdragen, finge nämligen olika verkningar allt efter utdebiteringsprocentens höjd, varför en fördelning, som vid visst skattetryck ansåges önskvärd, kunde bliva orättvis vid ökat skattetryck. Med hänsyn till att utdebiteringens höjd utövade inflytande på frågan om ortsavdragens storlek hade beredningens slutliga ståndpunktstagande måst ske under beaktande av övriga av beredningen föreslagna reformer, som påverkat skatteunderlaget. Det kommunala garantiskattesystemet vore ägnat att motverka en differentiering av beskattningen med hänsyn till familjeförhållandena. Enligt beredningens undersökningar skulle i vissa kommuner höjning av lamiljeavdragen medföra ökad skattebörda för fastighetsägarna, trots att dessa till övervägande del vore familjeförsörjare. Fastighetsägarna kunde nämligen med hänsyn till procentavdraget endast i undantagsfall utnyttja kommunala ortsavdrag. Beredningens förslag byggde därför på förutsättningen att garantiskattesystemet avskaffades. Vidare måste enligt vad ovan anförts en skattedifferentiering vid kommunalbeskattningen hållas inom snävare gränser än vid statsbeskattningen med hänsyn till de konsekvenser, som förändringar av det kommunala skatteunderlaget kunde medföra Kommunalskatteberedningen ansåg för sin del, att grundsatsen om sambeskattning av äkta makar fortfarande borde gälla, och anförde följande såsom motivering för sitt ställningstagande (sid. 148 ff) : »Om man tills vidare bortser från den inbördes avvägningen av avdragen för nSnk ^ ° C h I " ' ÖakVt a sma ma kb ae rs 'k aVt tanritnm b e r e d « - g - i Set följande äterkonimer sakhTr r n , T m a k16 S m k 0 m S t S m Vgi de nS ä r vid kommunalbeskattningen huvudskiId sku f foHai T ' ° S k a t t n i n g av vardera maken n, n «nder gränsen för skatteplikts inträdande, efter sammanläggning Eft r SOni on^ a k e n S T w !t m^n s U rPiPngcåi ^e n S& h Ö g t hel°™> a t t skatteplikt inträder! manlaZ t t * • ^ S P P ortsavdrag göras från makarnas sammanlagda inkomst och allmänna avdrag, i den mån dessa icke kunna utnyttjas vid t a x e å anTa m sMa e n S d t a rf n g ' ? ^ " ^ - ^ n av andra maken, kunn" &g hM UtnyUjaS g e n m ordning Tr J *v * ° b e s k a t t n i n g e n . Denna tTdtarf tS tra n2d UT kftfs Vt ae naSn,d e a Vi f rd 6 t a b e t r a k t e l ^ s ä t t , som varit bestämmande för ,tt S n P " S åg om äkta makars beskattning, nämligen H att pä grund av det sätt, varpå äkta makar i ekonomiskt avseende äro faktisk" kan bedÖma den ena makens utan antteffla: i ^ ^ "** ^ skatteförmåga utan att taga hansyn även till den andra makens ekonomiska förhållanden Vid

52 prövning av denna fråga senast vid 1938 års riksdag har systemet med sambeskattning av äkta makar ansetts böra bibehållas vid statsbeskattningen. Redan på grund därav föreligger anledning att upprätthålla grundsatsen även vid kommunalbeskattningen, där såsom ovan antytts de skäl, som kunna tala för dess avskaffande, äga mindre styrka. Beredningen har därför under den fortsatta behandlingen av frågan om familjebeskattningen utgått från att vid kommunalbeskattningen äkta makars sambeskattning skall bibehållas i oförändrad form.» K o m m u n a l s k a t t e b e r e d n i n g e n föreslog för å s t a d k o m m a n d e t av y t t e r l i g a r e d i f f e r e n t i e r i n g efter f ö r s ö r j n i n g s b ö r d a n g a n s k a o m f a t t a n d e ä n d r i n g a r i fråga o m o r t s a v d r a g e n . S å l u n d a f ö r o r d a d e s för e n s a m s t å e n d e s k a t t s k y l d i g a ett s y s t e m m e d r ö r l i g a och vid viss i n k o m s t h e l t u p p h ö r a n d e a v d r a g , m o t s v a r a n d e det för s t a t s b e s k a t t n i n g e n g ä l l a n d e . E n s å d a n a n o r d n i n g a n s å g s v a r a a t t f ö r e d r a g a f r a m f ö r en speciell s k a t t å e n s a m s t å e n d e . Det f ö r e s l a g n a s y s t e m e t skulle m e d f ö r a en ö k a d b e l a s t n i n g av de e n s a m s t å e n d e , v i l k e n m e d h ä n s y n till s k a t t e u n d e r l a g e t v o r e n ö d v ä n d i g p å g r u n d av f ö r e s l a g e n ö k n i n g av f a m i l j e a v d r a g e n . I fråga o m a v d r a g för f a m i l j e f ö r s ö r j a r e a n f ö r d e ber e d n i n g e n (sid. 158 f f ) : »Beredningen har därför med avseende å familjeförsörjare funnit sig böra i princip föreslå bibehållandet av det gällande systemet med fasta, av inkomstens storlek oberoende grund- och familjeavdrag med den modifikation däri, som det nuvarande bankningssystemet innebär. Vid utmätandet av avdragens storlek hava i huvudsak följande synpunkter gjort sig gällande. Sammanlagda avdraget för äkta makar har ansetts icke böra sättas lägre an för närvarande. Tvärtom kan för en ökning av detta avdrag anses tala den omständigheten att en reglering av avdragssystemet i den riktning beredningen åsyftar inom många kommuner skulle leda till en minskning av skatteunderlaget och därmed, vid oförändrat avdrag för äkta makar, på en omväg föranleda en ökning av skattebelastningen för dessa skattskyldiga. Å andra sidan skulle under förutsättning att omläggningen av avdragssystemet skedde på sådant sätt att en nedgång av skatteunderlaget i stort sett förhindrades, en höjning av avdraget för äkta makar inkräkta på utrymmet för en önskvärd skattedifferentiering med hänsyn till barnantalet. Beredningen har vidare utgått ifrån att avdraget for hustru bör, liksom vid statsbeskattningen, vara lika stort som grundavdraget. Under utredningens gång har beredningen haft under omprövning ett stort antal olika alternativ till nya avdrag för äkta makar och barn. De olika alternativens verkningar på skatteunderlaget hava undersökts genom provtaxenngar. Dessa hava givit vid handen, att, under förutsättning av ett åtminstone i stort sett oförändrat skatteunderlag i kommunerna, utrymme icke skulle finnas för någon nämnvärd höjning av både sammanlagda avdraget för äkta makar och barnavdraget. Redan en höjning av avdraget för äkta makar med 20 kronor utöver det nu utgående skulle nämligen i kommuner tillhörande de lägsta ortsgrupperna i allmänhet så starkt påverka skatteunderlaget att därefter ringa utrymme återstode för en höjning av barnavdraget. I det val, inför vilket beredningen härvid ställts, har beredningen ansett en lindring av skattebördan i främsta rummet böra komma dem till godo, som hava försörjningsskyldighet gentemot b a r n . Resultaten av provtaxeringarna hava sålunda föranlett beredningen att r ä k n a med ett oförändrat sammanlagt avdrag för äkta makar i ortsgrupp I — däri emellertid inräknats det s. k. 20-kronorsavdraget — samt med ett barnavdrag, utgörande

53 hälften av sammanlagda avdraget för äkta makar. På denna väg har beredningen kommit fram till ett sammanlagt avdrag för äkta makar i ortsgrupp I av 520 kronor (840 + 160 + 20) och ett familjeavdrag för barn av 260 kronor" DettI kan också uttryckas så att grundavdraget, familjeavdraget för hustru och familjeavdraget for barn bestämts till samma belopp eller 260 kronor.» Beredningen framhöll vidare, att en jämförelse mellan avdraget för ensamstående och avdraget för äkta makar utvisade en tämligen obetydlig skillnad i de lägre inkomstskikten, vilket förhållande vore särskilt framträdande i de lägre ortsgrupperna. Ingåendet av äktenskap kunde därför i vissa inkomstskikt medföra en ökning av skattebördan för kontrahenterna om båda hade egen inkomst, ökningen vore dock alltid mindre än enligt gällande bestämmelser. Förhållandet syntes för övrigt ha en tämligen begränsad räckvidd. I de högre inkomstskikten visade jämförelsen mellan avdragen for ensamstående och äkta makar utan barn en förhållandevis stor skillnad. För en ensamstående skattskyldig med så hög taxerad inkomst, a t han icke åtnjöte något som helst grundavdrag, medförde ingåendet av äktenskap, att han komme i åtnjutande av dubbelt avdrag, nämligen icke b lott familjeavdrag för hustrun utan även eget grundavdrag. Ingåendet av äktenskap komme därigenom att i dylika fall gynnas starkare än ett barns todelse i äktenskapet. Beredningen framhöll, att avdragens verkan i det fall att ensamstående inginge äktenskap även berodde på inkomstens fördelning mellan kontrahenterna och anförde därefter följande (sid. 165): s ö r i n i n ^ h ^ / ^ n1 ^ 8 * " * S kf G^t t ^ g e n m** d'C th ÖagVF e b §e Tr eaddn iknl m n a t a S a h ä n ^ «U för2 ^ V r ° g e n föreslagna avdragsv a r T ™ £ l b r e d T g e n a n S G t t n å g ° n ^ b ä t t r i n g a v de föreslagna avdragen vara möjlig, skulle en höjning i första hand hava skett av det lika grund- och e n T a m X n T * w a m" i-bre f 0;1. snös a m s t å e n d e - Därigenom skulle förhållandet mellan de Til T °f! . ' rjare hava blivit mer tillfredsställande, särskilt i de lägre inkomstskikten.» I fråga om det särskilda avdraget för gift kvinna anförde beredningen ft bl. a. (sid. 171 ff): e n f m e n f n ° J k n i f i S ? 0 l i t i S k a , . 0 C h f a m i I J e s o c i a l a synpunkter kan enligt beredningens mening gift kvinnas förvärvsarbete, i den mån det föranleder till tidigare m S t å SåS m ÖnSkVart Å andra Sidan l ä r 2sZä]J\nkte§uka^ 3 8 k w ° - i - t den Vmna ZtZ •T " t Ö V a r förvärvsverksamhet kunna inverka åter+ ' hållande pa barnalstringen i äktenskapet. På grund av sistnämnda omständighet dCt Zs^i:?n\Z -nfC r e g l e r a S e f t C r b e f 0 l k - " ^ P 0 l i t i s k a synpunkter b t g Vinna S m SmS? * * ' ° * S i n V å r d h a r b a r n ' f ö r vilket hon åtnjuter r S r a g ' m e ° å a n d r a S i d a n m e d S i v a s ä v e « ogift kvinna med sådant barn Ur befolkningspohtiska synpunkter torde emellertid högre barnavdrag vara at a V d r a g fÖF mel barn. ' " ^ "** ^ ^ ^ förvärvsarbetande kvinna

Det föreliggande spörsmålet synes huvudsakligen böra övervägas ur beskattningssynpunkter. Avdraget har, såsom befolkningskommissionen aftytt sin grund

54 i det förhållandet att värdet av hustruns arbete i hemmet icke utgör skattepliktig intäkt, liksom i inånga andra fall värdet av eget eller oavlönat arbete, som minskar den skattskyldiges levnadskostnader eller bereder den skattskyldige förmåner, vilka eljest skulle kräva utgifter. Endast i den mån sådant arbete ingår i en förvärvsverksamhet, t. ex. jordbruk eller rörelse, blir värdet därav föremål for beskattning. Att i övrigt beskatta värdet av dylikt arbete har med hänsyn till de taxeringstekniska svårigheterna ansetts uteslutet och skulle väl heller icke alltid vara önskvärt. Inkomster, vilkas förvärvande tager i anspråk den skattskyldiges egen arbetskraft och h i n d r a r honom att genom eget arbete minska sina levnadskostnader, kunna överhuvud taget sägas hava en mindre skattekraft än andra inkomster. Att i skattelagstiftningen beakta denna omständighet på ett i stort sett riktigt sätt torde emellertid vara ogörligt. Så kan i varje fall icke sägas hava skett genom avdraget för förvärvsarbetande gift kvinna. Såsom tidigare framhållits, giver detta avdrag anledning till vägande anmärkningar. Den skattebefrielse, som åtnjutes för arbete i hemmet, inverkar vid skatterepartiseringen ogynnsamt icke blott för gifta förvärvsarbetande kvinnor utan överhuvud taget för alla skattskyldiga, som icke åtnjuta dylik skattelättnad. Det måste därför anses i princip oriktigt att utvälja en viss kategori skattskyldiga, t. ex. gifta kvinnor, och inom denna söka åstadkomma jämlikhet i beskattningen. Men även med detta begränsade syftemål måste 200-kronorsavdraget anses fylla sin uppgift på ett otillfredsställande sätt. Avdrag är sålunda icke medgivet från inkomsten av allt slags förvärvsarbete. På grund av stadgande i 20 § kommunalskattelagen får vid beräkning av inkomsten av mannens förvärvsverksamhet avdrag icke ske för värdet av det arbete, som däri utförts av hustrun. Då hustrun följaktligen icke skall taxeras för inkomst, motsvarande detta värde, får hon i sådant fall, i motsats till vad förhållandet är då hon utfört inkomstgivande arbete åt annan än mannen, icke utnyttja 200-kronorsavdraget. Därigenom äro måhända de flesta av dem avstängda från avdragsrätten, vilka avdraget väl skulle avse, nämligen gifta kvinnor tillhörande jordbrukarbefolkningen och gifta kvinnor, som arbeta i mannens rörelse. Gift kvinna, som är berättigad till dylikt avdrag, erhåller vidare lika stort avdrag, vare sig hennes arbetskraft helt tages i anspråk av förvärvsarbete eller hon endast tillfälligtvis har sådant arbete, blott inkomsten utgör 200 kronor. Bestämmelsen om 200-kronorsavdraget h a r sålunda i vissa avseenden erhållit inskränkningar i sitt tillämpningsområde, som icke äro betingade av bestämmelsens syfte, och i andra fall fått en räckvidd, som icke kan anses överensstämma med detta syfte. Avdraget synes icke ens i stort sett innebära någon förbättring av skattens anpassning efter förmåga. Slutligen må erinras, att avdraget kan giva anledning till åtgärder från de skattskyldigas sida för att obehörigen komma i åtnjutande av detsamma. E h u r u de avdragsbelopp det här rör sig om äro relativt obetydliga, lära försök till överflyttning å hustrun av mannens inkomst av rörelse eller arbete icke vara sällsynta. Detta kan ske i den formen att efter överenskommelse med mannens arbetsgivare viss del av mannens arbetsinkomst under någon förevändning rubriceras såsom ersättning till hustrun för av henne utfört arbete. De berörda olägenheterna sammanhänga därmed att avdraget berör ett område, där det är vanskligt att uppställa några fasta regler, nämligen äkta makars inbördes ekonomiska förhållanden. Som ovan nämnts, har avdraget ansetts även hava till uppgift att förebygga en försämring vid äktenskaps ingående av kontrahenternas sammanlagda ortsavdrag. Med den utformning, vilken ortsavdraget för ensamstående erhållit såväl genom de år 1938 genomförda ändringarna i statsbeskattningen som enligt beredningens förslag, blir den genom äktenskaps ingående uppkommande skillnaden i orts-

:^ avdrag så växlande, att 200-kronorsavdraget icke utgör något tjänligt instrument för utjämning därav. På grund av det anförda förordar beredningen, att 200-kronorsavdraget för gift kvinna med förvärvsarbete avskaffas för kommunalbeskattningens del, såsom redan skett beträffande statsbeskattningen.» 19M års familjebeskattningssakkunniga, som erhållit uppdrag att utreda frågan om inkomstbeskattningens anpassning efter försörjningsbördan, avgåvo år 1943 betänkande med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen (SOU 1943:3). Utredningen berörde endast den statliga beskattningen. De sakkunniga avsågo att få till stånd en mera utpräglad differentiering av skattebördan efter familjestorlek till förmån för familjer med barn. Den minskning av skatteunderlaget som skulle bli en följd härav borde enligt de sakkunnigas mening kompenseras genom en minskning av ortsavdraget för ensamstående och makar utan barn. I de lägsta inkomstklasserna påkallade visserligen levnadskostnadernas stegring en höjning av ortsavdragen även för sistnämnda kategorier skattskyldiga. Men i de högre inkomstklasserna skulle en ytterligare skärpning av skatten åstadkommas genom att ortsavdraget för ensamstående, sedan det nedgått till 0, ersattes av successivt stigande tillägg å högst 5 000 kronor till det taxerade beloppet. Även avdragsserien för gifta skattskyldiga utformades enligt ett tabellsystem i likhet med vad som gällde beträffande ortsavdragen för ensamstående. I fråga om ortsavdrag för makar utan barn anförde de sakkunniga följande. Liksom tidigare befolkningskommissionen och 1936 års skattekommitté hade de sakkunniga funnit det ofrånkomligt att i fråga om äkta makar bibehålla principen om sambeskattning, vilken princip godkänts av riksdagen så sent som år 1938. I stället för grundavdrag och familjeavdrag för hustru skulle äkta makar få avdrag enligt tabell. Avdraget hade i tabellserierna utformats med tanke på att utnyttja den större skattekraft, som enligt de sakkunniga förefunnes — förutom hos ensamstående skattskyldiga — även hos makar utan barn. Vid bedömandet av frågan om avdragets storlek finge emellertid beaktas även en annan synpunkt, nämligen att relationen mellan avdraget för makar och avdraget för ensamstående borde vara sådan att icke äkta makar, vilka båda hade inkomst, till följd av äktenskapet finge minskat avdrag och därigenom bleve föremål för skärpt beskattning. Enligt de sakkunnigas mening borde beskattningen av äkta makar fortfarande vara så anordnad att i fråga om makar, som båda hade inkomst, någon merbeskattning i stort sett icke förekomme i de lägre inkomstklasserna och att vid högre inkomster beskattningens progressivitet mildrades. För uppnåendet av det förra syftet erfordrades att avdraget för makar vore lika stort som det sammanlagda avdraget för två ensamstående med motsvarande inkomster. En sådan avvägning vore emellertid, bl. a. med hänsyn till förekommande inkomstvariationer mellan makarna

56 inbördes, ej möjlig att uppnå annat än vid vanligast förekommande inkomstfördelning. Mildringen i progressiviteten borde enligt de sakkunnigas uppfattning ske genom ett gynnsammare utformande av avdraget för makar än för ensamstående i samma inkomstskikt. De sakkunniga föreslogo avdragsregler, enligt vilka för de högre inkomstskikten inträdde mycket stor skattelättnad, detta beroende på att det tilllägg till taxerade beloppet vid högre inkomster, som skulle påläggas ensamstående, skulle bortfalla vid giftermål. De sakkunniga hade därför övervägt att skärpa beskattningen för makar utan barn genom att låta avdraget för dem minska ända ned till 0. Att förslaget icke givits sådan utformning hade berott på en önskan att mildra ölägenheterna av sambeskattningen för makar, vilka båda hade inkomst. De sakkunnigas utredning har icke lagts till grund för något ändringsförslag. Vid 19U års riksdag yrkades i en motion (II: 387), att riksdagen matte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag om sådan ändring av beskattningen av äkta makar, att denna ej ökades till följd av äktenskapets ingående. Efter att ha redogjort för verkningarna av den gemensamma skattläggningen av äkta makars inkomst och förmögenhet, som enligt gällande regler skulle ske, anförde motionärerna bl. a. följande. Det vore tydligt, att sådana beskattningsforeskrifter icke kunde verka befordrande på familjebildningen i en tid, då allt flera kvinnor skaffat sig yrkesarbete före äktenskapet och även i allt större utsträckning önskade fortsätta därmed under äktenskapet. Lämpligaste utvägen syntes vara att reglerna om sammanläggning av inkomster respektive av förmögenheter borttoges och att makarna sålunda taxerades och beskattades såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Vid statsbeskattningen borde emellertid makarnas ortsavdrag beräknas såsom for gifta skattskyldiga. Barnavdrag finge tillgodoräknas fadern eller lika fördelas mellan makarna. Dessa förmånligare avdragsregler skulle eventuellt, i folkökningens intresse, kunna kompletteras på samma sätt, som före* koinme i utlandet, så att de gällde endast vissa år efter äktenskapets ingående (t. ex. 5 år) och därefter bortfölle — därest barn ej fötts under tiden i äktenskapet — för att ersättas av andra regler med lägre avdrag. Bevillningsutskottet behandlade denna motion i sammanhang med väckta motioner om revision av familjebeskattningen, i vilka jämväl framhållits behovet av utredning rörande äkta makars sambeskattning. I sitt betänkande (nr 18) erinrade utskottet om att frågan om sambeskattningen av äkta makar varit föremål för övervägande i samband med 1938 års skattelagstiftning, därvid det befunnits ofrånkomligt att behålla gällande princip. Utskottet förklarade sig anse, att vad av 1936 års skattekommitté i denna fråga anförts fortfarande ägde giltighet, varför utskottets majoritet icke kunde tillstyrka de i motionerna framställda yrkandena. Tre reservanter

57 hade emellertid yrkat bifall. Riksdagen godkände utskottets betänkande i denna del. Sedan kommunalskatteberedningens verksamhet med utgången av år 1943 upphört, uppdrogs åt två av dess ledamöter att biträda med utredningen av vissa återstående kommunalskattefrågor. De sakkunniga, som antagit benämningen 19U års skattesakkunniga, avgåvo år 1945 ett första betänkande (SOU 1945:35), som bl. a. innefattade förslag till ändrade bestämmelser i fråga om allmänna avdrags och ortsavdrags utnyttjande vid den kommunala inkomstbeskattningen. I betänkandet föreslogs, att ortsavdrag skulle få utnyttjas utanför hemortskommunen och att allmänna avdrag, såsom för underskott, skulle få tillgodogöras i annan kommun än den, dar inkomst av samma förvärvskälla skulle beskattas. Därvid uppkomnio särskilda spörsmål beträffande äkta makars beskattning, där båda makarna taxerades för inkomst. I denna del anförde de sakkunniga följande (sid. 6 9 ) : »Allmänna avdrag och ortsavdrag, som äkta make ej kan tillgodogöra sig, må enligt nuvarande bestämmelser avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun Skulle nu, såsom de sakkunniga föreslå, dylika avdrag, vilka ej kunna n n n l T s k a t t s , k v l d l g e / n y t t j a s i en kommun, få tillgodogöras i annan kommun, uppkommer frågan, huruvida makes outnyttjade avdrag i en kommun i första hand skall avräknas å hans inkomst i annan kommun eller å den andra makens inkomst i samma kommun.» De sakkunniga framhöllo, att teoretiskt sett ett flertal möjligheter erbjöde sig att ordna den avdragsrätt, som i förevarande avseende borde tillkomma akta makar. Efter att ha övervägt olika alternativ hade de sakkunniga stannat for att föreslå den utformningen att de allmänna avdrag och den andel i det gemensamma ortsavdraget, vilka make ej kunnat utnyttja i en kommun, skulle i första hand få avräknas å andra makens inkomst i samma k o m m u n och först därefter i annan kommun. Beträffande utnyttjandet av makars ortsavdrag i annan kommun än hemortskommunen skulle därvid galla, att make, som i hemortskommunen tillgodogjort sig hela sin andel i ortsavdraget, skulle uteslutas från avräkning inom annan kommun, medan make eljest skulle i annan kommun äga avräkna endast vad som efter avrakningen i hemortskommunen återstode av hans andel i ortsavdraget. De sakkunniga uttalade vidare, att en konsekvent tillämpning av den princip de sakkunniga i fråga om förevarande avdrags utnyttjande omfattat synts kräva, att avdraget för gift kvinna finge avräknas från inkomst av rörelse, som av sådan kvinna bedrivits i annan kommun än hemortskommunen. De fall, då en dylik avdragsrätt kunde vara till båtnad for de skattskyldiga, syntes emellertid vara ytterst fåtaliga. Då det vidare kunde forväntas, att detta avdrag inom en icke alltför avlägsen framtid komme att helt avskaffas, hade förslag till utvidgning av rätten till sådant avdrags utnyttjande ej utarbetats.

58 De sakkunnigas förslag har icke lagts till grund för någon ändring av de på området gällande reglerna. Ett flertal motioner rörande ändrade bestämmelser om äkta makars beskattning väcktes vid 1945 års riksdag. I en motion (II: 34) — som direkt anknöt till motionen II: 387 vid 1944 års riksdag och åberopade däri anförd motivering — hemställdes, att riksdagen måtte begära skyndsam utredning rörande ändrade grunder för beskattningen av äkta makar. Motionärerna lämnade en redogörelse för de på området gällande reglerna och erinrade om den behandling, sambeskattningsfrågan fått vid föregående års riksdag, varefter anfördes följande: »Ovannämnda påstående, att makar med en gemensam inkomst, uppgående till samma belopp som t. ex. en manlig familjeförsörjares, ha samma skatteformåga, kan ytligt sett synas riktigt. Man räknar då emellertid icke med det bidrag till familjens försörjning, som den enbart hemarbetande hustrun presterar. Det är ju ett känt faktum, att det för en gift yrkesarbetande kvinna icke lönar sig att ha platsen kvar, med mindre än att inkomsten är ganska hög. De stora avbränningar, som den yrkesarbetande gifta kvinnan har för hemhjälp m. m., bortfalla i många fall helt i de familjer, där mannen är ensam förvärvsarbetande. Det kan icke ur någon synpunkt anses riktigt, att exempelvis personer, som sammanbo utan att ingå äktenskap, bli bättre ställda i beskattningshänseende, än om de gifta sig. En utredning av denna beskattningsfråga är alltså enligt vår åsikt synnerligen befogad.» I två likalydande motioner (I: 54 och II: 101) hemställdes, att förvärvsarbetande gift kvinna med minderåriga barn måtte medgivas skäligt avdrag för de av förvärvsarbetet nödvändiggjorda omkostnaderna för barnens skötsel. Såsom motivering anfördes bl. a. följande: I flera samhällsgrupper men särskilt inom tjänstemannaklassen kunde iakttagas den utvecklingen att hustrun en avsevärd tid efter giftermålet behölle det förvärvsarbete hon hade före äktenskapet. Grunden därtill vore, att för tjänstemännen, i vart fall upp till medelåldern, hustruns kontanta arbetsinkomst ofta utgjorde en nödvändig beståndsdel i hushållsbudgeten. Detta gällde med särskild styrka, om familjen hade barn. De påtalade förhållandena utövade säkerligen ett icke ringa inflytande på nativiteten inom ifrågavarande medborgargrupper. Med hänsyn till befolkningsutvecklingen i vårt land kunde en gift kvinnas förvärvsarbete i allmänhet icke betraktas såsom ett medel att tillförsäkra familjen en onödigt hög levnadsstandard utan vore i regel dikterat av en ekonomisk nödvändighet. Såsom den nuvarande skattelagstiftningen vore konstruerad bleve emellertid en gift yrkeskvinna »bestraffad» därför att hon finge barn. Om nämligen exempelvis i en familj makarnas sammanlagda årsinkomst av förvärvsarbete uppginge till 7 000 kronor och kostnaden för nödig hemhjälp uppgått till 1 800 kronor om året, vore familjens verkliga inkomst 1 800 kronor lägre än om mannens inkomst uppgått till 7 000 kronor och hustrun helt ägnat sig åt hemmets skötsel. Trots detta utginge praktiskt taget lika hög skatt i båda fallen. För att bereda

59 rättvisa åt familjer med barn, där hustrun hade förvärvsarbete utom hemmet, vore det nuvarande avdraget å 200 kronor vid kommunalbeskattningen icke till fyllest. För barnens skötsel måste i dessa fall familjen antingen anställa hemhjälp eller lämna barnen till barnkrubba. Kostnaderna därför kunde närmast anses utgöra omkostnader för hustruns förvärvande av arbetsinkomsten. Det vore särskilt med hänsyn till befolkningsfrågans akuta läge angeläget att vidtaga alla erforderliga åtgärder i syfte att stimulera nativitetsökningen. Frågan om en ändring av avdragsrätten i förevarande hänseende kunde icke anses ingripa i de allmänna principerna för familjeavdrag och andra skattelättnader eller bidragsformer till förmån för barnrika familjer. Beträffande avdragets storlek förefölle lämpligast, att avdraget icke gjordes beroende av de verkliga kostnaderna i varje särskilt fall utan fastställdes till visst bestämt belopp, avpassat efter de kostnader som i genomsnitt kunde beräknas utgå för den vård av barnen, som hustrun på grund av förvärvsarbete icke själv kunde åtaga sig. Vidare syntes det vara lämpligt, att avdragets storlek sattes i relation till barnantalet. I en annan motion (II: 33) yrkades, att avdrag skulle utgå med de verkliga kostnaderna samt avdragsrätt tillkomma jämväl förvärvsarbetande ogifta kvinnor med minderåriga barn. I ytterligare en motion (II: 269) hävdades, att avdrag borde utgå med verkliga kostnaden för lejd hemhjälp, enär dessa utgifter vore nödvändiga för inkomstens förvärvande. Motionen innefattade dessutom yrkandet att en var av makarna skulle äga rätt till helt grundavdrag, eftersom eljest äkta makar vore missgynnade vid beskattningen, jämfört med icke legaliserade äktenskap. I motionen upptogs icke förekomsten av minderåriga barn såsom förutsättning för avdragets tillgodonjutande. Till bevillningsutskottet hade ingivits skrifter rörande denna fråga från ett flertal kvinnoorganisationer. Sålunda anförde Yrkeskvinnors samarbetsforbund bl. a., att gällande bestämmelser om beskattning av äkta makar vore i hög grad otillfredsställande såväl ur rättvisesynpunkt som ur social och befolkningspolitisk synpunkt. Förbundet hemställde om en förutsättningslös utredning av frågan om beskattningen av äkta makar, då de olägenheter, gällande bestämmelser medförde, vore av så allvarlig art, att de i längden kunde inverka menligt på äktenskapsbildandet och på de gifta kvinnornas insatser på arbetsmarknaden. För belysande av sambeskattningens verkningar företog bevillningsutskottet vissa beräkningar av det sammanlagda skattetrycket dels vid samtaxering och dels vid taxering av makar var för sig, vilka beräkningar intogos såsom bilagor till utskottets betänkande (nr 48). Utskottet yttrade bl. a. följande (sid. 8 ff): »Även om i diskussionen rörande sambeskattningen betydelsen av densamma uppenbarligen ofta starkt överdrivits, finnes det dock enligt utskottets mening anledning att taga under övervägande, huruvida sambeskattningen alltid verkar

60 fullt rättvist. Såsom skäl för sambeskattningens bibehållande har, såsom ovan nämnts, åberopats, att skatteförmågan för en familj i stort sett vore densamma, vare sig inkomsten helt intjänats av mannen ensam eller av båda makarna tillsammans. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida detta påstående är riktigt beträffande sådana fall, då hustruns inkomst h ä r r ö r från förvärvsarbete, som satt henne ur stånd att ägna sig åt hemmets skötsel. Då bestämmelser om gift kvinnas taxering första gången infördes i vår skattelagstiftning, vilket såsom framgår av vad ovan anförts skedde år 1908, uttalade departementschefen i den vid samma års riksdag framlagda propositionen i detta ämne såsom sin uppfattning, att skatteförmågan i allmänhet måste anses vara densamma, vare sig inkomsten intjänats av mannen ensam eller av båda makarna. Departementschefen yttrade vidare, att detta företrädesvis gällde, om hustruns inkomst härflutit av kapital eller av sådan verksamhet, som icke i högre grad varit hinderlig för hennes arbete i hemmet. Om åter hustruns inkomst uppkommit av verksamhet, som, till följd därav att den hindrat hennes arbete i hemmet, föranlett kostnad för anställande av särskilt biträde för sådant ändamål, kunde förhållandet enligt departementschefens mening i viss mån vara ett annat. Utskottet finner dessa synpunkter, som framfördes redan vid sambeskattningens införande i skattelagstiftningen, vara värda att uppmärksammas. Skatteförmågan kan icke anses vara densamma för exempelvis två familjer med minderåriga barn, där i ena fallet mannen ensam har en inkomst av 7 000 kronor medan hustrun ägnar sig åt hemmet samt i andra fallet båda makarna ha inkomst av förvärvsarbete å tillhopa samma belopp och hustrun på grund av förvärvsarbetet är förh i n d r a d att ägna sig åt hemmets skötsel. Det kan enligt utskottets mening ifrågasättas, huruvida den skillnad i skatteförmåga, som föreligger i dylika fall, enligt nuvarande beskattningsregler blir i erforderlig utsträckning beaktad. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att ett upphävande av sambeskattningen skulle kunna medföra risk för överflyttningar av inkomst eller kapital mellan äkta makar. I de likalydande motionerna I: 54 och II: 101, motionen II: 33 samt motionen I I : 269 har föreslagits, att i sådana fall, då hustrun på grund av förvärvsarbete är förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel, avdrag skall medgivas för kostnad för hemhjälp. Skulle sådant avdrag medgivas, kunde måhända sägas, att därigenom erhölles viss likställighet med sådana äkta makar, varav endast mannen har förvärvsarbete men hustrun ägnar sig åt hemmet. Den förmånsställning, som äkta makar av sistnämnda slag kunna sägas intaga, beror emellertid på den faktiska omständigheten, att dylika äkta makar kunna genom hustruns hemarbete bereda sig en förmån, vilken ej är att anse såsom intäkt. Att överflytta denna förmån på försvärvsarbetande äkta makar och att alltså för vinnande av sådan likställighet medelst den föreslagna avdragsrätten medgiva skattefrihet för principiellt skattepliktiga intäkter synes enligt utskottets mening knappast böra ifrågasättas. Det må i detta sammanhang påpekas, att, om avdrag för kostnader för hemhjälp skulle medgivas den förvärvsarbetande gifta kvinnan, en sådan avdragsrätt med samma fog torde böra tillerkännas även ogift skattskyldig (änka eller änkling). Skulle sådant avdrag medgivas endast den förvärvsarbetande gifta kvinnan, finge detta anses som ett stöd åt henne, vilket icke kommer förvärvsarbetande ogift kvinna till del. En eventuell skattelättnad för förvärvsarbetande äkta makar synes fördenskull böra bedömas uteslutande ur skatteförmågesynpunkter. Då utskottet antager, att sambeskattningen av äkta makar kommer att bibehållas, torde vid ett bedömande ur dessa synpunkter det högsta belopp, som en sådan skattelättnad skulle kunna

61 omfatta, vara den genom sambeskattningen uppkommande merskatten. Om äkta makar, som båda ha förvärvsarbete, skulle medgivas ett schablonmässigt bestämt avdrag i syfte att kompensera dem för sambeskattningens verkningar, skulle ju makarna därigenom bliva beskattade såsom om de varit ogifta. I så fall skulle enligt utskottets mening något fog icke finnas för ett påstående, att förvärvsarbetande äkta makar vore missgynnade i beskattningshänseende. Skatten skulle då för den förvärvsarbetande gifta kvinnan utmätas efter samma grunder som för den förvärvsarbetande ogifta kvinnan, änkan eller änklingen. De förvärvsarbetande äkta makarna skulle visserligen fortfarande komma att intaga en oförmånligare ställning än som är fallet med äkta makar, där hustrun ägnar sig åt hemmet. En ändring härutinnan torde emellertid — såvida ej ogifta skattskyldiga samtidigt erhålla skattelindring — icke kunna ske genom en ytterligare skattelättnad för familjer, där båda makarna ha förvärvsarbete, utan genom en skatteskärpning för familjer, där hustrun ägnar sig åt hemmet, eller alltså en utveckling rakt motsatt de strävanden inom familjebeskattningens område man hittills velat främja. Såsom ovan nämnts torde enligt det nu förda resonemanget merskatten på grund av sambeskattningen utgöra det högsta belopp, som kan ifrågakomma till skattebefrielse för äkta makar, vilka båda ha förvärvsarbete. Det kan invändas, att en sådan skattelättnad skulle innebära ett väl stort tillmötesgående. De förvärvsarbetande äkta makarna ha ju i allmänhet gemensamt hushåll och därigenom var för sig lägre levnadskostnader än en ogift skattskyldig, änka eller änkling. Med hänsyn härtill borde skattelättnaden icke omfatta hela merskatten på grund av sambeskattningen utan endast en del därav. Utskottet kan i sakens nuvarande läge icke bedöma, huruvida en författningsändring efter de linjer, som här skisserats, bör ifrågakomma. Att betydande svårigheter komma att uppställa sig vid en omreglering av här ifrågasatt slag lärer icke kunna betvivlas. Utskottet vill även framhålla, att, om särskild skattelättnad på ett eller annat sätt skulle medgivas förvärvsarbetande gift kvinna, det därvid torde böra tillses, att en sådan förmån tillerkännes även gift kvinna, som deltager i mannens förvärvsverksamhet. Detta kan ofta förekomma i sådana fall, då mannen bedriver jordbruk eller rörelse. Hustruns medverkan i arbetet har i dylika fall i regel stor betydelse för makarnas gemensamma inkomst. Såsom ovan nämnts ha vid upprepade tillfällen på mer eller mindre goda grunder framställts krav på ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar. Detta förhållande synes utskottet i och för sig vara ett tillräckligt skäl för en ytterligare omprövning av de frågor, som uppkomma på detta område inom vår skattelagstiftning. Utskottet anser fördenskull, att en utredning r ö r a n d e detta ämne bör äga rum. Vid denna utredning torde böra undersökas, huruvida möjlighet förefinnes att vidtaga sådan ändring i hithörande beskattningsregler, att den förvärvsarbetande gifta kvinnan erhåller en bättre ställning i beskattningshänseende än som nu är fallet.» U t s k o t t e t f ö r k l a r a d e sig v i d a r e dela u p p f a t t n i n g e n a t t en h ö j n i n g av d e t vid d e n k o m m u n a l a t a x e r i n g e n u t g å e n d e f a m i l j e a v d r a g e t för h u s t r u till s a m m a belopp s o m g r u n d a v d r a g e t b o r d e s k e . Med a n l e d n i n g av de b e r ö r d a m o t i o n e r n a h e m s t ä l l d e u t s k o t t e t till r i k s d a g e n a t t a n h å l l a o m u t r e d n i n g och förslag i h i t h ö r a n d e frågor. U t s k o t t e t s h e m s t ä l l a n bifölls av r i k s d a g e n ( s k r i v e l s e n r 4 1 3 ) . I vid 1946 års riksdag v ä c k t a m o t i o n e r ( I : 209 och I I : 342) o m u t r e d n i n g

och förslag angående rätt till avdrag från gift kvinnas inkomst vid den statliga beskattningen framhölls särskilt, att möjlighet även borde beredas hustrur till män som dreve egna företagsrörelser, exempelvis mindre jordbruk och hantverk, att komma i åtnjutande av dylikt avdrag för inkomst, som förvärvats inom det gemensamt av makarna bedrivna företaget. Bevillningsutskottet anförde i sitt betänkande (nr 32), att utskottet förutsatte, att vid den av 1945 års riksdag begärda utredningen de i motionerna anförda synpunkterna komme att bliva föremål för övervägande, varför utskottet hemställde, att motionerna ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket jämväl blev riksdagens beslut.

KAPITEL III.

GÄLLANDE ORDNING. För huvudinnehållet i gällande bestämmelser angående kommunal och statlig beskattning av fysiska personer skall här lämnas en redogörelse, avsedd att tjäna som utgångspunkt för den följande framställningen av de sakkunnigas överväganden och förslag rörande äkta makars beskattning. K o m m u n a 1 i n k o in s t s k a 11 utgår för sex huvudslag av inkomst (inkomstarter), nämligen inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse, tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital. Inom varje inkomstart hänföres den skattepliktiga inkomsten till en viss konkret förvärvskälla. Såsom särskild förvärvskälla för skattskyldig anses: varje förvaltningsenhet av jordbruksfastighet inom en kommun; varje förvaltningsenhet av annan fastighet; varje förvärvsverksamhet, som är att anse såsom självständig rörelse, med däri ingående, rörelseidkaren tillhörig annan fastighet; all till tjänst hänförlig förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat, tillika med alla honom tillkommande, till tjänst hänförliga inkomstgivande rättigheter; all sådan tillfällig förvärvsverksamhet, som består i icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom samt deltagande i lotteri och varav inkomsten skall beskattas i en och samma k o m m u n ; all övrig tillfällig förvärvsverksamhet; all skattskyldig tillhörig egendom, varav intäkten skall hänföras till intäkt av kapital, dock med undantag av fastighet och rörelse i utlandet; samt slutligen all den skattskyldiges fastighet och rörelse i utlandet. Inkomst av här i riket belägen fastighet och rörelse samt inkomst genom icke yrkesmässig avyttring av här belägen fastighet upptages till beskattning i den kommun, där fastigheten är belägen eller rörelsen bedrives. I övrigt sker beskattning i hemortskommunen. Med hemortskommun förstås den kommun, där den skattskyldige författningsenligt skall vara mantalsskriven för året näst före taxeringsåret. Den faktiska bosättningen den 1 november blir i regel bestämmande för mantalsskrivningen för det följande året. På grund härav blir den kommun, där den skattskyldige var bosatt den 1 november året före beskattningsåret, regelmässigt hemortskommun. För skattskyldig, som varit under

ett beskattningsår eller del därav bosatt här i riket utan att mantalsskrivningsskyldighet för honom i någon kommun förelegat för året näst före taxeringsåret, skall såsom hemortskommun anses den kommun, där han först varit bosatt under det år, som närmast föregått taxeringsåret. Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. Rätten till dessa s. k. naturliga avdrag har dock utformats något olika i de olika förvärvskällorna. Avdrag må icke ske för: den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll eller, där understödet icke utgör skadestånd eller har sin grund i tidigare anställning i förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse, till annans undervisning eller uppfostran; värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv, andre maken, hemmavarande barn under 16 år eller hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som ej anses tillhöra arbetspersonalen; ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda kapital; allmänna skatter; kapitalavbetalning å skuld; förlust, som är att hänföra till kapitalförlust. Nyss angivna förbud för skattskyldig att såsom omkostnad i förvärvskälla avdraga värdet av hustruns arbete medför en gemensam beskattning av makarna, s. k. faktisk sambeskattning. Avdrag får ej heller ske för värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av makarnas barn under 18 år, vilka sålunda även de kunna omfattas av nämnda sambeskattning. Här gäller emellertid i fråga om förvärvskällorna jordbruksfastighet och rörelse undantag för barn, som fyllt 16 men ej 18 år, om barnets inkomst av arbete eller eljest är så stor, att den föranleder skatteplikt för barnet. Barnet anses i sådant fall tillhöra arbetspersonalen, taxeras självt för sin inkomst och inbegripes icke i den faktiska sambeskattningen. Såsom exempel på omkostnader i förvärvskälla, vilka få avdragas, angivas i kommunalskattelagen bl. a.: beträffande jordbruksfastighet lön och underhåll åt arbetspersonal, beträffande rörelse avlöningar och andra kostnader för personal, beträffande tjänst kostnad för arbetsbiträde samt beträffande tillfällig förvärvsverksamhet ersättning till biträden. Efter avdrag för omkostnader återstår i fråga om förvärvskälla, vari skattepliktig fastighet ingår, nettointäkt av förvärvskällan och i fråga om övriga förvärvskällor inkomst av förvärvskällan. För beräkning av inkomsten från förvärvskälla av den förstnämnda kategorien skall avdrag ske för det inkomstbelopp, som anses beskattat genom kommunal fastig-

65 hetsskatt, s. k. procentavdrag. Den del av inkomsten, som bortfaller genom sådant avdrag, omfattas icke av den kommunala inkomstbeskattningen. Den behållna nettointäkten av förvärvskälla vari fastighet ingår, minskad med procentavdrag, utgör den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av förvärvskällan. Procentavdrag förekommer vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet och annan fastighet samt rörelse, vari fastighet ingår, men icke beträffande andra slag av förvärvskällor. F r å n det sammanlagda beloppet av de i en kommun skattepliktiga inkomsterna från skattskyldigs till kommunen hänförliga förvärvskällor må avräknas s. k. allmänna avdrag. Dessa avdrag äro av två slag, nämligen dels avdrag för underskott å särskilda förvärvskällor, vilka avdrag kunna tillkomma skattskyldig i varje kommun, där han är underkastad inkomstbeskattning för någon förvärvskälla, och dels vissa allmänna avdrag av personlig art, vilka äro anknutna till den skattskyldiges hemortskommun. Underskott å särskild förvärvskälla, hörande till viss kommun, må avräknas å sådan den skattskyldiges inkomst som skall tagas till beskattning i samma kommun. Avdrag är dock icke medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom och deltagande i lotteri eller för underskott å fastighet och rörelse i utlandet och ej heller för underskott, som uppstått därigenom att procentavdrag överstigit nettointäkten av förvärvskälla. Förlust å icke yrkesmässig avyttring av fastighet i hemortskommunen eller av annan egendom än fastighet här i riket eller å deltagande i lotteri må avdragas endast från vinster, som uppkommit i samma förvärvskälla. Motsvarande gäller beträffande förlust å icke yrkesmässig avyttring av fastighet i annan kommun än hemortskommunen, vilken verksamhet utgör särskild förvärvskälla för varje sådan kommun. I hemortskommunen får skattskyldig avdraga periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk utbetalning, som icke må avräknas från inkomst av särskild förvärvskälla, dock att avdrag icke får ske för vad som utgått till person, tillhörande givarens hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för vad som utgått till annans undervisning eller uppfostran. Vidare må i hemortskommunen avdragas dels sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering, som under beskattningsåret påförts den skattskyldige för honom själv eller, i förekommande fall, för hans make, dels ock avgift för övrig pensionsförsäkring, som icke har samband med anställning, därest avgiften erlagts för den skattskyldige själv eller, i förekommande fall, för hans make eller omyndiga barn, dock med undantag av avgift till ränteoch kapitalförsäkringsanstalt eller till försäkring mot engångspremie. Avdrag är slutligen medgivet envar skattskyldig från inkomsten i hemortskommunen för premier och andra avgifter, som den skattskyldige för sig och i förekommande fall även för sin make och sina omyndiga barn betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, kapital- och olycksfallsförsäkring 5—9169

66 samt viss livränteförsäkring. Avdrag för sistnämnda premier och avgifter må ej för skattskyldig eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och båda makarna under året haft försäkringar, för dem båda tillsammans åtnjutas till högre belopp än 200 kronor. Har skattskyldig under endast en del av beskattningsåret varit här i riket bosatt, skola nu nämnda avdrag av personlig art åtnjutas endast i den mån de belöpa å nämnda tid. Till de allmänna avdragen i hemortskommunen av personlig natur hör även det särskilda avdraget för gift kvinna. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 300 kronor. Där avdrag för gift kvinna utgår, må det åtnjutas med hela beloppet, så långt ifrågavarande inkomst därtill förslår. Avdraget må icke tillgodogöras i annan kommun än hemortskommunen och tillkommer sålunda ej hustru, som bedrivit rörelse utanför hemortskommunen. Vad som återstår av skattskyldigs i en kommun skattepliktiga inkomst efter avräknande av allmänna avdrag utgör den skattskyldiges i kommunen taxerade inkomst. Denna inkomst skall angivas i j ä m n a tiotal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller. Från den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten äger skattskyldig åtnjuta vissa s. k. speciella avdrag. Dessa äro dels kommunalt ortsavdrag och dels vissa i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen angivna avdrag, nämligen genom s. k. bankning medgiven förhöjning av ortsavdraget, extra avdrag å 20 kronor samt avdrag för nedsatt skatteförmåga. Samtliga dessa avdrag må endast utnyttjas å den skattskyldiges taxerade inkomst i hemortskommunen. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag), vars storlek bestämmes med hänsyn till dels levnadskostnadernas höjd i hemortskommunen, dels ock den skattskyldige åvilande försörjningsbörda. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de lägsta och ortsgrupp V orter med de högsta levnadskostnaderna. Grundavdraget vid den kommunala beskattningen utgör för helt år räknat i ortsgrupp I 340 kronor, i ortsgrupp II 380 kronor, i ortsgrupp III 420 kronor, i ortsgrupp IV 460 kronor och i ortsgrupp V 500 kronor. Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft

minst 600 kronors inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeavdrag. För år räknat utgör familjeavdraget, med lika belopp för hustru och varje barn, i ortsgrupperna I och II 160 kronor, i ortsgrupperna III och IV 180 kronor samt i ortsgrupp V 200 kronor. För barn, vars föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest båda föräldrarna enligt vad nyss sagts skulle vara berättigade till avdrag för barnet, envar av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Därvid avrundas avdragsbeloppet i förekommande fall nedåt till jämna tjugutal kronor. Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, må, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad erhålla avdrag, åtnjuta samma familjeavdrag som tillkommer skattskyldig för hustru. Sådant s. k. husföreståndarinneavdrag räknas följaktligen också till ortsavdragen. Har skattskyldig under endast en del av beskattningsåret varit här i riket bosatt, reduceras ovan angivna ortsavdrag sålunda att för varje kalendermånad eller del därav, som den skattskyldige varit här i riket bosatt, ortsavdrag får åtnjutas med en tolftedel av eljest gällande belopp, varjämte avrundning nedåt till jämna tjugutal kronor äger rum. De här angivna ortsavdragsbeloppen avräknas å den taxerade inkomsten i hemortskommunen, i den mån denna inkomst därtill förslår. Beloppen ökas emellertid genom s. k. bankning med högst hälften, beroende på den taxerade inkomstens storlek. Förutom med ortsavdraget skall nämligen den taxerade inkomsten i hemortskommunen minskas, om denna inkomst uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa, med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och, om den taxerade inkomsten ej uppgår till ortsavdragels dubbla summa, med hälften av det belopp, varmed inkomsten överskjuter ortsavdraget. Därest efter det sålunda förhöjda ortsavdragets avräknande av den taxerade inkomsten återstår högst 500 kronor för skattskyldig, vilkens hemortskommun tillhör ortsgrupp I eller II och ej utgör stad, skall avdrag åtnjutas med ytterligare 20 kronor (20-kronorsavdrag). Slutligen må, om den skattskyldiges skatteförmåga finnes vara väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig omständighet, den skattskyldiges inkomst efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande minskas med ytterligare ett belopp av högst 2 000 kronor (avdrag för nedsatt skatteförmåga). Sådan nedsatt skatteförmåga skall bl. a. — därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda — anses vara för handen i fråga om skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn.

68 Vad som härefter återstår utgör efter avrundning nedåt till j ä m n a tiotal kronor den skattskyldiges i hemortskommunen beskattningsbara inkomst. Vid taxering av i riket bosatt fysisk person i annan k o m m u n än hemortskommunen utgör den taxerade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst. I dylika fall förekomma således icke några speciella avdrag. Beträffande skattepliktens inträdande för fysisk person gälla vid den kommunala inkomstbeskattningen olika regler för beskattningen i hemortskommunen och i annan kommun. Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret och vilkens inom hemortskommunen beräknade taxerade inkomst ej uppgår till 600 kronor, skall icke upptagas till beskattning för sådan inkomst. I övrigt inträder skatteplikt i fråga om kommunal inkomstskatt för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, i hemortskommunen, då den beräknade beskattningsbara inkomsten där uppgår till minst 10 kronor, och i annan kommun, då den beräknade taxerade inkomsten där uppgår till minst 100 kronor. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras till kommunal inkomstskatt envar för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Allmänna avdrag, som därvid helt eller delvis ej kunna utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens skattepliktiga inkomst, må avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. I kommunalskattelagen förefinnes dock icke någon föreskrift som medgiver rätt till kvittning av ena makens realisationsförlust mot andra makens realisationsvinst. Äkta makars skatteplikt bedömes med hänsyn till makarnas sammanlagda inkomst. Ortsavdrag ävensom beskattningsbar inkomst beräknas för makarna gemensamt. Den beskattningsbara inkomsten fördelas i jämna tiotal kronor å makarna efter förhållandet mellan deras i kommunen taxerade inkomster. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Vid taxeringen skall iakttagas, att frågan, huruvida skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om barns ålder, bedömes efter förhållandena den 1 november året näst före taxeringsåret. Har under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har betydelse för tillämpningen av bestämmelserna angående taxeringen av gift skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret, vara bestämmande för taxeringen. Enligt rättspraxis är härutinnan den 1 juli avgörande; ändring, som inträtt sagda dag eller senare under beskattningsåret, har alltså ingen betydelse ur taxeringssynpunkt. Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett skatteöre för varje krona beskattningsbar inkomst. Etthundra skatteören bilda en skattekrona. Inom en kommun belägna fastigheter äro med vissa undantag underkas-

69 tade f a s t i g h e t s s k a t t till kommunen. Om taxeringsvärde å fastighet, vilkens enda eller huvudsakliga värde utgöres av för ägarens eller innehavarens personliga behov använd åbyggnad, understiger 1 000 kronor, skall denne vara befriad från utgörande av fastighetsskatt, såvida han eller, om lian är gift, den andre maken ej av annan grund skall erlägga skatt enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen. Som underlag för fastighetsskatt påföres skattskyldig fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens taxeringsvärde (t. o. in. utgången av år 1949 dock fyra skatteören för varje etthundra kronor av i jordbruksfastighets taxeringsvärde ingående skogsvärde). På grundval av den kommunala taxeringen utgå allmän kommunalskatt (till primärkommunerna) samt tingshusskatt och landstingsskatt. Dessa skatter äro samtliga proportionella. De olika kommunala enheterna fastställa den utdebitering per skattekrona, som för varje år skall uttagas. I fråga om s t a t l i g i n k o m s t s k a t t sker inkomstberäkningen efter väsentligen samma grunder som här ovan angivits för den kommunala inkomstskatten. I det följande skall därför endast behandlas de områden, där skiljaktigheter föreligga i jämförelse med kommunalbeskattningen. Statsbeskattningen äger regelmässigt rum endast i hemortskommunen. Eftersom fastighetsskatt ej utgöres till staten, ifrågakommer icke något avdrag (procentavdrag) för genom dylik skatt beskattat belopp beträffande den statliga inkomstskatten. Sedan från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster av olika förvärvskällor i förekommande fall dragits underskott å förvärvskälla — avdrag för realisationsförlust dock endast från realisationsvinst eller lotterivinst — återstår den skattskyldiges sammanräknade nettoinkomst. Såsom allmänt avdrag får vid statsbeskattningen avdragas slutlig eller tillkommande skatt, som under beskattningsåret påförts skattskyldig här i riket, till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan kommunal samfällighet. I inkomstskatteförordningen finnes för samtaxerade makar uttrycklig föreskrift om kvittningsrätt för ena makens realisationsförlust mot andra makens realisationsvinst. Bland de allmänna avdragen märkes vidare ett vid 1947 års riksdag infört avdrag för gift kvinna med egen inkomst. Gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, äger, om hon under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, åtnjuta avdrag med ett belopp, motsvarande hälften av nämnda inkomst, dock högst med 1 000 kronor.

70 Sedan från den sammanräknade nettoinkomsten frånräknats allmänna avdrag, återstår den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten. I fråga om ortsavdragen gälla vid den statliga beskattningen regler, som på väsentliga punkter avvika från reglerna vid kommunalbeskattningen. Sålunda förekommer ingen uppdelning av ortsavdrag i grund- och familjeavdrag. Bankningsregeln gäller icke. I stället för familjeavdrag för barn utgå för barn, som icke uppnått 16 års ålder, allmänna barnbidrag å 260 kronor per barn och år. Dessa bidrag utbetalas kontant och äro skattefria. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, åtnjuter ortsavdrag, som i de fem olika ortsgrupperna utgöra respektive 2 500, 2 625, 2 750, 2 875 och 3 000 kronor. Skattskyldig, som varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild), äger åtnjuta ortsavdrag med samma belopp som nyss angivits, under förutsättning att han haft husföreståndarinna hos sig anställd samt att han haft hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat. Skattskyldig anses ha haft husföreståndarinna hos sig anställd, om så varit förhållandet under större delen av beskattningsåret. Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med andra maken, samt annan ogift skattskyldig än ovan sagts äga under förutsättning att den skattskyldige haft hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta ortsavdrag i ortsgrupperna I—V med respektive 1 600, 1 700, 1 800, 1 900 och 2 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad, äger han, därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta sådant ortsavdrag, dock endast om han icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet. För annan skattskyldig fysisk person (ensamstående) bestämmes det statliga ortsavdraget på sätt framgår av särskild tabell. Med utgångspunkt från att levnadskostnadsminimum för ensamstående skattskyldig ansetts utgöra omkring 2/3 av levnadskostnadsminimum för äkta makar har ortsavdraget för ensamstående skattskyldig i princip bestämts till 1 600 kronor i ortsgrupp I, 1 700 kronor i ortsgrupp II, 1 800 kronor i ortsgrupp III, I 900 kronor i ortsgrupp IV och 2 000 kronor i ortsgrupp V. Emellertid reduceras dessa avdrag, så snart den taxerade inkomsten överstiger respektive 2 600, 2 700, 2 800, 2 900 och 3 000 kronor, med 12,5 % av det ursprungliga avdraget för varje ökning av den taxerade inkomsten med 1 000 kronor. Detta medför, att det statliga ortsavdraget för ensamstående helt upphör vid taxerade inkomster av respektive 10 600, 10 700, 10 800, 10 900 och I I 000 kronor. Efter det i förekommande fall ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga frånräknats den taxerade inkomsten, återstår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten.

71 Beträffande skattepliktsgräns gälla vid den statliga beskattningen bestämmelser, som helt överensstämma med de för kommunal beskattning i hemortskommunen angivna. Jämväl i fråga om taxeringen av äkta makar gälla motsvarande regler som vid den kommunala beskattningen, dock att fördelning å makarna sker, icke av den gemensamma beskattningsbara inkomsten utan av den därå uträknade skatten, vilken fördelas efter förhållandet mellan makarnas taxerade inkomster. Den statliga inkomstskatten uttages för fysiska personer efter en rörlig, progressiv skala. Skatten utgår med viss i särskild ordning bestämd procent av ett s. k. grundbelopp. Grundbeloppet utgör: när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor: 10 % av den beskattningsbara inkomsten; när den beskattningsbara inkomsten överstiger 1000 men icke 2 000 kronor: 100 kronor för 1000 kronor och 11 % av återstoden; o. s. v., så att grundbeloppet för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 200 000 kronor, utgör 70 %. Det ankommer å statsmakterna att årligen fastställa det procenttal av grundbeloppet, som för året skall uttagas. Även om statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 % av grundbeloppet, må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara inkomsten belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar 70 % av denna inkomstdel. Fysisk person, som vid beskattningsårets utgång är här i riket bosatt, har även att erlägga s t a t l i g f ö r m ö g e n h e t s s k a t t . Kapitalvärdet av den skattskyldiges tillgångar, minskat med kapitalvärdet av hans skulder, utgör skattepliktig förmögenhet. Denna upptages i regel såsom beskattningsbar förmögenhet. Här förefinnes emellertid en spärregel. Om den skattepliktiga förmögenheten överstiger 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten, skall den beskattningsbara förmögenheten utgöra sistnämnda belopp, dock minst 50 % av den skattepliktiga förmögenheten. Skattskyldighet inträder, så snart den beskattningsbara förmögenheten överstiger 30 000 kronor. För äkta makar, som under hela beskattningsåret eller större delen därav levt tillsammans, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet. Har därvid skuld helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen avräknas å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten beräknas för makarna gemensamt under hänsynstagande, vid spärregelns tillämpning, till makarnas sammanlagda nettoinkomst. Frågan om skatteplikt bedömes med hänsyn till makarnas sålunda bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt beräknas likaledes efter nämnda förmögenhet samt fördelas å makarna efter deras skattepliktiga förmögenheter.

72 Äkta makar, som under beskattningsåret eller större delen därav levt åtskilda, skola anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Har den skattskyldige hemmavarande barn, som den 1 november året näst före taxeringsåret icke fyllt 21 år, skall, därest barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår till minst 10 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet. Denna inbegripes i sådant fall i den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet. I fråga om fysiska personer uttages förmögenhetsskatten efter en progressiv skala med lägst 0,6 % (för förmögenhet mellan 30 000 och 100 000 kronor) och högst 1,8 % (å del av förmögenhet, som överstiger 300 000 kronor). Genom särskild lagstiftning har införts en spärregel, avsedd att förhindra, att det sammanlagda beloppet av kommunal och statlig inkomstskatt samt statlig förmögenhetsskatt kommer att överstiga 80 % av den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten, ökad med ett belopp, motsvarande vad som vid taxeringen medgivits såsom avdrag för kommunala utskylder, dock att reduceringen icke sammanlagt må överstiga den statliga inkomstskatten. För äkta makar, som under hela beskattningsåret eller större delen därav levt tillsammans, bedömes rätten att åtnjuta reducering med hänsyn till båda makarnas inkomster och skatter. Det belopp, som reduceringen skall avse, fördelas å makarna i förhållande till de belopp, varmed vardera maken skulle ägt åtnjuta reducering, därest hänsyn tagits endast till den makens inkomst och skatter. Såsom bidrag till f o l k p e n s i o n e r i n g s k o s t n a d e r n a skall här i riket mantalsskriven svensk medborgare i ålder mellan aderton och sextiosex år i regel erlägga årlig pensionsavgift. Avgiften skall utgöra en procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst eller, om han är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomst, dock lägst sex och högst ett h u n d r a kronor för varje skattskyldig. Enligt gällande ordning för u p p b ö r d a v s k a t t skola statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, allmän kommunalskatt, tingshusmedel, landstingsmedel och pensionsavgift uppbäras preliminärt samtidigt med inkomstens förvärvande. Om — efter det taxering påföljande år verkställts — det befinnes, att denna preliminära skatt understiger den slutliga skatt, som på grundval av taxeringen skall utgå, påföres den skattskyldige skillnadsbeloppet i form av kvarstående skatt. Skulle däremot den preliminära skatten ha överstigit den slutliga, skall överskjutande belopp återbetalas till den skattskyldige. Vidare uttages i vissa fall, då taxering höjts, tillkommande skatt.

73 I fråga om löntagare skall i regel preliminär A-skatt eller s. k. tabellskatt uttagas, vilket sker sålunda att vid avlönings utbetalande arbetsgivaren innehåller visst belopp (löneavdrag), som vid uppbörd inlevereras till staten. Skatten uträknas av arbetsgivaren med ledning av upprättade skattetabeller. I dessa tabeller upptagas de skattebelopp, som belöpa å olika för viss tidsperiod utgående löner. Beträffande en var av äkta makar, som båda ha inkomst, upptager tabellen en skatt, som är beräknad utan att hänsyn tagits till andre makens inkomst. I fråga om inkomst av övriga förvärvskällor uttages den preliminära skatten såsom debiterad skatt, vilken betecknas B-skatt eller — i förening med A-skatt — C-skatt. Dessa preliminärskatter debiteras av skattemyndighet och inbetalas i regel av de skattskyldiga själva. Debiteringen grundas på en preliminär taxering, som ofta verkställes med ledning av avgiven preliminär deklaration. Vid preliminärtaxeringen sker regelmässigt samtaxering, om förutsättningar härför äro för handen.

KAPITEL IV.

REDOGÖRELSE FÖR DEN STATLIGA BESKATTNINGEN AV ÄKTA MAKAR I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER. 1.

Danmark.

I Danmark utgöras de direkta statsskatter, som fysiska personer ha att erlägga, av en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Vid beräknandet av den skattepliktiga inkomsten är det enligt den danska skattelagstiftningen medgivet att från inkomsten avdraga samtliga under inkomståret erlagda skatter för inkomst och förmögenhet. Den omständigheten att även statliga skatter få avdragas motverkar progressionen och åstadkommer, att för skattskyldiga med höga inkomster de påförda skattebeloppen kunna vara i hög grad växlande från ett år till ett annat. Vid inkomstskattetaxeringen medgivas vidare personliga avdrag, motsvarande våra ortsavdrag, samt barnavdrag för barn under 15 år. Det personliga avdraget, som är olika för familjeförsörjare och övriga skattskyldiga, minskas med stigande inkomst och bortfaller helt, då den skattepliktiga inkomsten nått upp till 12 000 kronor. Avdraget utgår även med skilda belopp på skilda orter. Det högsta beloppet gäller för i Köpenhamn bosatta skattskyldiga med skattepliktig inkomst under 6 000 kronor och utgör 1 800 kronor för familjeförsörjare och 900 kronor för övriga skattskyldiga. Sedan avdrag skett, utgår skatten på återstående inkomstbelopp efter en progressiv skala. För inkomster mellan 200 och 2 000 kronor utgör skatten 4 kronor för 200 kronors inkomst och 2 % å överskjutande inkomstbelopp. Skalans övre gräns ligger vid inkomster på över 400 000 kronor. Skatten utgör där 206 370 kronor för 400 000 kronors inkomst och 62 % å överskjutande inkomstbelopp. Nu angivna skattefria avdrag och skatteskala gälla för skatteåret 1/4 1949— 31/3 1950. Äkta makar samtaxeras. Vid rättslig separation eller om makarna stadigvarande leva åtskilda, tillämpas särtaxering. I praxis har man fäst avgörande vikt vid om makar, som stadigvarande leva åtskilda, ha avbrutit den äktenskapliga samlevnaden utan avsikt att återupptaga densamma; i så fall äger särtaxering rum. Enligt nyare praxis sker särtaxering även i det

75 fall att makarna på grund av arbetsanställning stadigvarande bo på skilda orter. Vid samtaxering medgives ett särskilt avdrag, om hustrun har förvärvsarbete. Såsom förutsättning gäller, att h u s t r u n har egen inkomst av förvärvsverksamhet, som icke i väsentlig mån bygger på mannens eller makarnas gemensamma tillgångar. Bestämmelser om sådant avdrag infördes redan i 1912 års skattelag. Såsom motivering anfördes de ökade hushållsutgifterna på grund av hustruns frånvaro från hemmet. Avdraget uppgick till högst hälften av hustruns inkomst men fick icke överstiga hälften av mannens personliga avdrag, som på den tiden var ett fast avdrag, lika i alla inkomstlagen. I 1922 års skattelag bibehöllos nämnda principer för avdragets beräkning. Emellertid ändrades reglerna för det personliga avdraget, så att detta reducerades med stigande inkomst för att vid 10 000 kronors inkomst helt bortfalla. Detta medförde, att ju mera hustruns arbetskraft togs i anspråk för förvärvsarbete utom hemmet för att åstadkomma ökning av makarnas gemensamma inkomster, desto lägre blev det avdrag, som skulle kompensera de ökade omkostnaderna i hemmet. Det ansågs därför nödvändigt att göra detta avdrag oberoende av mannens personliga avdrag, och ändrade bestämmelser i detta hänseende antogos år 1946. Enligt dessa får avdrag från förvärvsarbetande hustrus inkomst äga rum med hälften av inkomsten, dock högst 2 000 kronor. Beloppet är avsett att motsvara en lågt beräknad genomsnittlig kostnad för en fast anställd hemhjälp. Motiveringen var helt och hållet av opportun art. Det anfördes i förslaget till de nya bestämmelserna, att en ändring av gällande bestämmelser vore nödvändig, enär det ofta icke lönade sig för den gifta kvinnan att söka förvärvsarbete eller att behålla det hon redan hade. Ölägenheterna härav vore med förhandenvarande brist på arbetskraft särskilt påtagliga. Den principiella frågan om sambeskattningens vara eller icke vara avhandlades icke, enär det ansågs böra ankomma på en sedan 1937 arbetande skattelovskommission att lösa denna principfråga. Förslaget till n u berörda avdragsbestämmelser rönte åtskillig kritik. Det framhölls — förutom det att principfrågan bort lösas — att genom förslaget endast sådana hustrur, vilka hade avlönad anställning, bleve tillgodosedda, däremot icke de hustrur, som biträdde mannen i dennes förvärvsverksamhet. Vidare ansågs maximibeloppet alltför snävt tillmätt. En minoritet inom det riksdagsutskott, som behandlade ärendet, hade sålunda föreslagit, att maximibeloppet skulle utgöra 4 000 i stället för 2 000 kronor. Frågan har emellertid varit föremål för förnyad behandling i skattelovskommissionen, vilken jämväl utrett frågan om höjning av gällande avdrag för familjeförsörjare. Kommissionen avgav ett betänkande i slutet av år 1948, vari upptogs förslag till ny lag om inkomst- och förmögenhetsskatt till staten. Förslaget innebar en omfattande teknisk revision av förut gällande lag men innehöll även nya materiella regler. Skattelovskommissionen har i den allmänna motiveringen till lagförsla-

get utförligt behandlat frågan om äkta makars beskattning. Liksom den danska befolkningskommissionen i ett år 1939 avgivet betänkande kom skattelovskommissionen fram till ett bestämt ställningstagande till förmån för sambeskattning. Bland de skäl, som därvid angivits såsom för skattelovskommissionen avgörande, må särskilt nämnas sambeskattningens förenlighet med skatteförmågeprincipen, äktenskapets ekonomiska rättsverkningar samt svårigheten vid särbeskattning att på makarna fördela sådan inkomst, som är resultatet av båda makarnas arbetsinsatser. Kommissionen uttalade, att ett konsekvent genomförande av sambeskattningsprincipen skulle innebära ett avskaffande av gällande regler om hustrus förvärvsavdrag, vilka finge anses utgöra en undantagsbestämmelse. De särskilda reglerna av år 1946 om förvärvsavdrag hade antagits såsom en provisorisk föreskrift i ett läge, då det gällt att med snabbt verkande medel söka neutralisera det menliga inflytande, sambeskattningen utövade på de gifta kvinnornas villighet att deltaga i förvärvsarbete. Det vore avsett, att denna föreskrift ej skulle få föregripa det slutliga ställningstagandet till sambeskattningsproblemet. Förvärvsavdraget utgjorde en schablon, som i många fall medförde mindre önskvärda verkningar. Kommissionen underkastade den motivering, som anförts för avdraget, en kritisk granskning. Särskilt framhölls, att en stor grupp arbetande hustrur vore undantagen från möjligheten att erhålla förvärvsavdrag, nämligen de hustrur, som biträdde mannen i dennes verksamhet, främst inom jordbruket och detaljhandeln. Kommissionen, vars flesta ledamöter ansågo det tveksamt, om de nu gällande reglerna om hustrus förvärvsavdrag borde bibehållas, framhöll emellertid, att för viss kategori skattskyldiga särskilda förutsättningar vore för handen. Om en utom hemmet arbetande hustru — eller ensamstående skattskyldig — av sin inkomst försörjde hemmavarande barn, som krävde vård och tillsyn, borde vid beskattningen skälig hänsyn tagas till de utgifter, som vore nödvändiga för att den skattskyldiga skulle kunna lämna hem och barn och utföra sitt förvärvsarbete. Möjligen kunde dock hänsynstagande till dylika utgifter i stället ske genom en ökning av barnbidragen för sådana barn. Beträffande förvärvsarbetande hustrur, vilka icke hade hemmavarande barn i här avsedd ålder, uttalade kommissionen, att de — om förvärvsavdraget avskaffades — i någon mån skulle erhålla kompensation genom det generella omkostnadsavdrag för löntagare å högst 400 kronor, som upptagits i kommissionens förslag till inkomstskattelag. Detta avdrag skulle få åtnjutas med 10 % av löneinkomsten, dock högst med 400 kronor, och vore avsett att täcka med tjänsteinkomster normalt förenade mindre utgifter av allehanda slag, vilka sålunda icke behövde närmare specificeras. I förslaget till reviderad inkomstskattelag har även intagits en föreskrift, vilken klart avgränsar de fall av faktisk särlevnad, vid vilka makarna skola vid taxeringen behandlas var för sig. Begreppet varaktigt leva åtskilda an-

77 gives där omfatta dels sådana fall, där den ena maken har fast bostad eller varaktigt uppehåller sig utomlands, och dels de fall, där särlevnaden varat minst 2 år och medfört upphävande av det gemensamma hushållet samt tillika antingen är orsakad av en definitiv brytning mellan makarna eller har nödvändiggjorts av att makarna ha förvärvsverksamhet å skilda orter.

2. Finland. Enligt den år 1943 antagna lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt skola fysiska personer erlägga dels inkomstskatt och dels förmögenhetsskatt. Vid inkomstbeskattningen hänföras de skattskyldiga till tre skatteklasser, alltefter ålder, äktenskapsförhållanden och försörjningsplikt. Hänsynstagandet till de skattskyldigas varierande skatteförmåga sker genom tilllämpning av olika skatteskalor för de skilda skatteklasserna. Genom denna klassificering anses jämväl befolkningspolitiska synpunkter ha i skälig mån beaktats. Den första klassen, som medför den hårdaste beskattningen, omfattar tjugofyra år fyllda ogifta personer, frånskilda, änklingar eller änkor eller på grund av söndring i äktenskapet varaktigt skilt från varandra boende makar, vilka icke under skatteåret försörjt minderårigt barn eller dessförinnan under minst tio år försörjt barn under sjutton år. Andra skatteklassen omfattar gifta personer, vilka vid skatteårets utgång varit gifta minst tre år och vilka icke under skatteåret försörjt minderårigt barn eller dessförinnan under minst tio år försörjt barn under sjutton år, så ock ogifta personer, frånskilda, änklingar eller änkor eller på grund av söndring i äktenskapet varaktigt skilt från varandra boende makar, vilka icke fyllt tjugofyra år och vilka icke fullgjort ovan åsyftade försörjningsplikt. Till den tredje klassen hänföras övriga skattskyldiga fysiska personer. Skillnaden mellan de för de olika skatteklasserna gällande skalorna med avseende å progressionen åskådliggöres i nedanstående sammanställning, där inkomstbeloppen omräknats till kronor enligt en kurs av 40 mark = 1 krona. Från den enligt skatteklass III uträknade skatten medgives avdrag för av den skattskyldige försörjda minderåriga barn. Avdrag utgår med 2 000 mark för första barnet och med 3 000 mark för vart barn utöver det första. På ort, där levnadskostnaderna äro kännbart högre än i allmänhet i landet, äger skattskyldig rätt till avdrag, som av finansministeriet årligen fastställas. Enligt år 1949 antagna regler få dessa avdrag icke överstiga 12 000 mark för ogifta, 20 000 mark för äkta makar och 6 000 mark för ett vart under skatteåret försörjt barn. Ortsavdrag i annan form förekomma ej. Äkta makars inkomster sammanläggas vid taxeringen, och förmögenhets-

78 Skatteproccnt

8 10 11 13 14 16 17 18 21 22 26 27 30 31 36 40 44 47 48 49 51 52 53 54 55

Skikt av beskattningsbar inkomst (kr.), i vilket skatteprocenten är den vidstående, enligt skatteklass I

II

1 500—2 500

2 000—2 500 2 500—3 750

3 750—5 000

3 750—5 000

5 000—7 500

III

2 500—3 750

2 500—3 750 3 750—5 000 5 000—7 500

7 500—10 000 5 000—7 500 7 500—10 000 7 500—10 000

10 000—15 000 15 000—20 000 20 000—25 000

10 000—15 000

10 000—15 000

15 000—20 000

15 000—20 000

20 000—25 000

20 000—25 000 25 000—37 500

25 000—37 500 37 500—50 000

37 500—50 000

50 000—100 000

25 000—37 500 37 500—50 000 50 000—100 000 100 000—200 000 Över 200 000

50 000—100 000 100 000—200 000 över 200 000

100 000—200 000 Över 200 000

skatt beräknas efter storleken av makarnas totala förmögenhet. Skatt erlägges av makarna efter det förhållande, i vilket envar av dem äger råda över inkomsten respektive förmögenheten. Från stadgandet om äkta makars sambeskattning finnas två undantag. Om äktenskapet ingåtts under beskattningsåret, skola makarna beskattas såsom skilda skattskyldiga. Vid inkomstbeskattningen skola emellertid makarna hänföras till tredje skatteklassen. Detta medför, att makarnas beskattning det år, äktenskapet ingåtts, blir mycket förmånlig, vilket motiveras av den med utgifterna för bosättningen följande nedsatta skatteförmågan. Vidare skola makarna beskattas var för sig, om de på grund av söndring varaktigt äro bosatta skilt för sig. Vid samtaxering av äkta makar medgives ett särskilt avdrag under förutsättning att båda makarna haft förvärvsarbete. Detta avdrag utgör för närvarande 50 000 mark. Avdragsrätten tillkommer den make, som har den lägre inkomsten. Har ifrågavarande makes inkomst överstigit 50 000 mark, får ytterligare avdrag ske med hälften av det överskjutande beloppet, dock med högst sammanlagt 120 000 mark. Med förvärvsinkomst likställes pension, som utbetalats på grund av tidigare anställning. Som förvärvsinkomst kan vidare betraktas bl. a. värdet av eget arbete, som utförts av den som

79 bedriver länt- eller skogsbruk. Om utövare av sådan förvärvsverksamhet biträdes i arbetet av sin hustru, blir värdet av dylikt arbete icke beskattat och något avdrag ifrågakommer därför icke för sådan hustru. Av intresse kan vidare vara, att enligt föreliggande prejudikat en skattskyldig, vars hustru biträtt den skattskyldige i en av denne bedriven rörelse, fått tillgodoräkna sig det förvärvsavdrag som hade bort beviljas hustrun, därest hon haft förvärvsinkomst till belopp, motsvarande värdet av det biträde hon lämnat i mannens rörelse. Om båda makarna ha förvärvsarbete och deras sammanlagda inkomster icke överstiga vad i svenskt mynt motsvarar omkring 20 000 kronor, leder sambeskattning aldrig till högre skatt än särbeskattning. Därest sådana makar beskattas enligt skatteklass III, blir skatten alltid lägre vid sambeskattning än om särbeskattning hade ägt rum. En fördel vid äkta makars sambeskattning utgör vidare möjligheten att, om ena makens avdragsgilla utgifter överstigit inkomsterna eller om skulderna överstigit tillgångarna, få avdraga underskottet respektive tillgångarna överstigande skuldbelopp från den andra makens inkomst respektive förmögenhet. Härutinnan förefinnes emellertid en begränsning, som innebär ett avsteg från de för sambeskattningen gällande principerna, i det att sådant avdrag ej får överstiga en tredjedel av den makes beskattningsbara inkomst, respektive förmögenhet, till vilken bristen överföres. Även vid förmögenhetsbeskattningen sker differentiering med hänsyn till familjestorlek. Sålunda skall i Finland bosatta äkta makars förmögenhet minskas ined 100 000 mark, och för varje försörjt minderårigt barn erhålles ett avdrag å 100 000 mark. Den historiska utvecklingen av reglerna om äkta makars beskattning i Finland förtjänar en närmare redogörelse. Sambeskattningsprincipen har av ålder varit gällande. I 1920 års skattelag föreskrevs sålunda, att till den skattskyldiges inkomst och egendom även skulle räknas hustruns inkomst och förmögenhet, dock att hustrun skulle särskilt beskattas för den inkomst och förmögenhet, varöver hon enligt lag själv ägde råda. Äkta makars inkomst- och förmögenhetsskatt skulle, även då makarna beskattades var för sig, beräknas enligt den skatteskala, som hade tillämpats, om de hade påförts gemensam skatt, och vid fastställandet av skattefria minima skulle sammanläggning ske av makarnas inkomster respektive förmögenheter. En år 1924 antagen skattelag baserade sig på samma grunder som 1920 års lag och stadgade, att av skatten för äkta makars sammanlagda inkomst eller förmögenhet vardera maken skulle påföras så mycket, som proportionellt svarade mot makens del av den totala inkomsten eller förmögenheten. Därutöver stadgades att, om äkta makar båda hade förvärvsarbete utom hemmet, den av makarna, som hade den mindre inkomsten, skulle få avdraga hälften av sina inkomster, dock högst 8 000 mark. Detta system

80 föranledde opposition, som år 1935 ledde till en lagändring, varigenom den principen infördes, att gift kvinna skulle beskattas som en särskild skattskyldig för den inkomst, hon förtjänade genom arbete utanför hemmet. Genom denna ändring blev makars beskattning tämligen komplicerad. Vid makars inkomstbeskattning kunde man skilja mellan fyra olika inkomstgrupper, nämligen 1) mannens inkomst, 2) sådan hustruns inkomst, som mannen rådde över, 3) sådan hustruns inkomst, som hon icke intjänat genom förvärvsarbete och som hon själv rådde över, samt 4) hustruns förvärvsinkomst. För inkomst av första och andra gruppen skulle mannen beskattas, och han blev således tvungen att delvis erlägga skatt för hustruns inkomster. För den tredje gruppen inkomster beskattades hustrun, men beskattningen skedde så, att dessa hustruns inkomster sammanräknades med inkomster av första och andra gruppen, och den skatt som utgick på det sammanlagda beloppet fördelades proportionellt mellan mannen och hustrun. För den fjärde gruppen inkomster slutligen beskattades hustrun ensam som en särskild skattskyldig. Makar kunde sålunda påföras tre olika skatter, nämligen hustrun två och mannen en. Avsevärda tolkningssvårigheter föranledde härvid frågan från vilka inkomster sådana avdrag som dyrortsavdrag, barnavdrag etc. skulle få göras. En följd av beskattningens komplicerade natur var även att skattenämnderna ofta icke förmådde på ett riktigt sätt fastställa makars beskattning. Det ifrågavarande systemet innebar även, att beskattningen blev ytterst ojämn, eftersom den sammanlagda skattens storlek var beroende av huruvida hustruns förvärvsinkomst och makarnas övriga inkomster fördelades något så när jämnt eller om någondera av dessa inkomstgrupper var avsevärt större än den andra. Genom den nu gällande skattelagen av år 1943 skedde en återgång till sambeskattning. I samband med denna lags införande uttalades, att billighetsskäl icke längre kunde åberopas till stöd för yrkanden om separatbeskattning, då den nya lagen på många andra sätt beviljade makar skattelättnader. Framför allt borde härutinnan märkas, att äkta makars skatt fastställdes enligt en lägre skala än ogiftas. Vidare måste det av 1943 års skattelag omfattade systemet för äkta makars beskattning framför allt ur praktisk synpunkt vara enklare och klarare än det i 1935 års lagstiftning upptagna. I Finland framföras allt fortfarande starka krav på en omläggning av beskattningen av äkta makar i sådan riktning, att makarna för all inkomst eller åtminstone för inkomst av förvärvsarbete bleve särbeskattade. Inom en nu sittande skattekommitté har också övervägts möjligheten att beskatta äkta makar var för sig i fråga om såväl inkomst som förmögenhet. Kesultatet av dessa överväganden har emellertid blivit, att den gällande ordningen ansetts böra alltjämt äga bestånd. Såsom skäl för denna ståndpunkt har anförts bl. a. följande. Omkring halva antalet bestående äktenskap

81 lyda under den äldre äktenskapslagstiftningen. Huvuddelen av äkta makars inkomster härflyter ofta av egendom, som enligt denna lagstiftning är gemensam, eller av andra gemensamma förvärvskällor. I Finland har på andra områden ett samäganderättsförhållande ansetts föranleda uppkomsten av ett särskilt skattesubjekt. Det skulle stå i strid med eljest tilllämpade beskattningsprinciper att i fråga om äkta makar föreskriva en uppdelning av gemensam inkomst och gemensam förmögenhet i beskattningshänseende, så att en var av makarna skulle beskattas för exempelvis halva inkomsten respektive förmögenheten.

3. Norge. I Norge ha fysiska personer att till staten erlägga dels inkomstskatt och dels förmögenhetsskatt. I fråga om inkomstskatten sker differentiering med hänsyn till försörjningsbördan främst genom s. k. klassefradrag eller skattefria avdrag. Storleken av dessa avdrag, som motsvara våra ortsavdrag, beror på försörjningsbördans omfattning, varjämte viss differentiering äger rum med hänsyn till inkomstens storlek. Första klassen omfattar ensamstående skattskyldiga, andra klassen skattskyldiga, som ha försörjningsplikt mot en person, tredje klassen sådana, som ha två att försörja, etc. I första skatteklassen uppgår avdraget till 1000 kronor, och det stiger sedan successivt. För en skattskyldig, som har åtta personer att försörja, utgör avdraget exempelvis 8 700 kronor. Här angivna belopp äro de för budgetåret 1948—49 gällande. Om den beskattningsbara inkomsten överstiger 10 000 kronor, erhåller den skattskyldige, i stället för skattefria avdrag från inkomsten, ett avdrag från det uträknade skattebeloppet. Detta avdrag bestämmes av försörjningspliktens omfattning och motsvarar ungefär den skattelättnad som genom klassefradrag i form av skattefritt avdrag från intäkten skolat tillkomma vederbörande skattskyldig, därest hans inkomst utgjort 10 000 kronor. Genom att göra dessa avdrag från skatten oberoende av inkomstens storlek har man velat i högre inkomstlägen motverka den effekt, som skattefria avdrag från inkomsten hade medfört. Vid progressiv beskattning leda nämligen sådana avdrag alltid till större faktisk skattelättnad ju högre inkomsten är. Såsom försörjda anses alltid följande av den skattskyldige verkligen underhållna personer, nämligen barn under 16 år, arbetsoförmögna föräldrar och av den skattskyldige omhändertagna andra släktingar samt, i de fall då äkta makar samtaxeras, den ena av makarna. Även andra personer än här angivna kunna av taxeringsmyndigheterna räknas såsom försörjda, om det skulle vara uppenbart orimligt att vid bestämmandet av klassefradrag icke taga hänsyn till av den skattskyldige verkligen utgivet underhåll. Reglerna om klassefradrag ha härigenom givits viss elasticitet. Vidare infördes år 1939 den bestämmelsen, att ensamstående skattskyldig 6—916967

82 (ogift, änka, änkling, frånskild eller make, som separerat), vilken på grund av sitt arbete — utom eller i hemmet — måste hålla hemhjälp för tillsyn av sådant hemmavarande barn, som berättigar till klassefradrag, skall äga rätt att räkna hemhjälpen såsom försörjd och sålunda åtnjuta klassefradrag efter högre klass. Är barnet under 14 år, äger nu nämnd skattskyldig genom en år 1948 vidtagen lagändring valrätt mellan å ena sidan högre klassefradrag och å andra sidan samma avdrag, som tillkommer förvärvsarbetande gift kvinna med hemmavarande barn i nyss angiven ålder. För detta avdrag skall närmare redogörelse senare lämnas. Fysiska personer, vilkas inkomst icke uppgår till 2 000 kronor, äro fria från skatt till staten. Statsskatten uttages efter en progressiv skala. Enligt för budgetåret 1948—49 tillämpliga bestämmelser stiger skatten i denna skala från 3,4 % på en beskattningsbar inkomst ej överstigande 3 000 kronor upp till 60 % på den del av inkomsten, som överstiger 425 000 kronor. Till de sålunda beräknade skattebeloppen komma emellertid vissa procentuella tillägg, olika för olika skatteklasser, varjämte märkes, att ensamstående skattskyldiga med inkomster mellan 10 000 och 150 000 kronor skattläggas efter en särskild tabell, vilken medför högre skattebelopp än enligt den eljest gällande skalan. Hemmavarande barn under 16 år taxeras för sig, om barnets inkomst förslår till dess försörjning. I annat fall sker samtaxering med familjeöverhuvudet såväl av inkomst som av förmögenhet, varvid klassefradrag erhålles för barnet. Äkta makar samtaxeras. Särtaxering sker emellertid dels vid rättslig separation och dels då makarna stadigvarande leva åtskilda. Sistnämnda kategori omfattar sådana fall, där makarna icke ha gemensamt hem och icke kunna ha det, om de skola kunna behålla sina arbetsanställningar eller fortsätta med av dem bedriven annan förvärvsverksamhet. Därvid måste iakttagas, att det skall vara ett varaktigt och icke något tillfälligt förhållande att makarna äro bosatta var för sig. Vidare förutsattes, att hustrun har egen inkomst till så stort belopp att hon väsentligen försörjer sig själv. Om hon försörjes av mannen, skola makarna samtaxeras i hustruns hemortskommun. Genom att avgiva egen deklaration kan hustrun vid samtaxering få till stånd en uppdelning av den gemensamt beräknade skatten på henne och mannen. För det beskattningsår, under vilket äktenskapet ingåtts, gäller den särskilda regeln att hustrun genom att insända egen deklaration på begäran blir särtaxerad såväl för sin inkomst under hela beskattningsåret som för sin förmögenhet, under förutsättning att h u s t r u n haft inkomst redan såsom ogift samt att äktenskapet ingåtts tidigast den 1 april beskattningsåret. År 1948 tillkommo bestämmelser om förvärvsavdrag för gift kvinna. Samtaxerad hustru, som haft inkomst av förvärvsarbete utom hemmet, kan vid

83 taxeringen påyrka avdrag med ett belopp, motsvarande 3/i av denna inkomst, dock högst 500 kronor. Ha makarna haft hemmavarande barn under 14 år, får avdragsbeloppet uppgå till 2/s av inkomsten, dock högst 1 200 kronor, och om makarna haft två eller flera barn under 14 år, får avdrag åtnjutas med hälften av inkomsten, dock högst med 1 500 kronor. Bestämmelsen om avdrag för gift kvinna gäller enligt uttrycklig föreskrift icke för sådana fall, där hustruns arbetsinkomst förskriver sig från mannens »bedrift» eller makarnas »felles bedrift», d. v. s. från arbete i mannens eller makarnas gemensamma förvärvsverksamhet. Reglerna om äkta makars beskattning ha även i Norge växlat från tid till annan. Före 1911 funnos inga direkta föreskrifter rörande äkta makars taxering. Hustrun taxerades då särskilt för sin enskilda egendom och inkomst, och en var av makarna erhöll skattefritt avdrag. Skattelovkomiteen anmärkte år 1904 på detta förhållande och föreslog beträffande sammanlevande makar, att mannen alltid skulle taxeras både för sin och för hustruns inkomst och förmögenhet. Finansdepartementet upptog förslaget och anförde som motivering, att en sådan bestämmelse skulle förhindra, att tillskapandet av enskild egendom för makarna premierades genom särtaxering med dubbla skattefria avdrag. Förslaget antogs år 1911, dock med den ändringen att hustrun på särskild begäran kunde särskilt taxeras för inkomst av självständig verksamhet, som hon drivit, eller för sin enskilda förmögenhet, därvid det vid samtaxering utgående skattefria avdraget skulle fördelas proportionellt mellan makarna. Genom lagändring 1921 bestämdes, att sammanlevande makar alltid skulle samtaxeras. Den gemensamt beräknade skatten skulle emellertid fördelas mellan makarna i proportion till makarnas inkomster respektive förmögenheter, då det av deklarationen framgick, att hustrun hade intäkt av självständig verksamhet eller ägde enskild förmögenhet. Regeln om äkta makars sambeskattning har i Norge rönt stark kritik, särskilt från kvinnoorganisationernas sida. Frågan togs upp år 1922 av en kommitté, vars majoritet ansåg, att man i huvudsak borde återgå till de före år 1921 gällande bestämmelserna och med vissa begränsningar medgiva hustru rätt till särtaxering för inkomst av självständig verksamhet och för egen förmögenhet. Någon ändring i materiellt avseende genomfördes dock icke. År 1927 fingo bestämmelserna -— i samband med införandet av nya lagar om äkta makars egendomsförhållanden — sin ännu gällande avfaltning, nämligen att man och hustru skola taxeras »under ett» för bådas sammanlagda inkomst och förmögenhet. De nordiska kvinnosaksföreningarnas samorganisation hade på en kongress i Köpenhamn år 1946 antagit en resolution, enligt vilken äkta makar, som båda hade egna inkomster, borde taxeras var för sig, vadan äktenskapet borde sakna betydelse för skatteberäkningen. Ingåendet av äktenskap verkade, sades det, i skattehänseende såsom ett straff på personer, som

84 båda hade inkomst, och beskattningsreglerna inverkade därför menligt på äktenskapsfrekvensen. Under åberopande av dessa uttalanden hemställde de norska kvinnosaksföreningarna om ändring av bestämmelserna om äkta makars beskattning. Efter utredning i finansdepartementet framlades i maj 1946 i samband med vissa andra ändringsförslag jämväl ett förslag till viss modifiering av sambeskattningsregeln. Sålunda föreslogs särbeskattning för inkomst och förmögenhet under året för äktenskapets ingående, såvida hustrun hade inkomst före äktenskapet och detta icke ingåtts under årets tre första månader. Vidare skulle, då äkta makar, på grund av att hustrun hade förvärvsarbete, måste ha daglig hjälp i hemmet för tillsyn av hemmavarande barn, denna hemhjälp anses såsom försörjd person, som skulle berättiga till klassefradrag. Ändringsförslaget väckte stark kritik och blev även av vederbörande utskott avvisat. Utskottet anförde bl. a.: »Det har i utskottet varit delade meningar om särskild beskattning av äkta makar. Utskottet är däremot enigt om den uppfattningen, att när det på grund av hustruns arbete utom hemmet är nödvändigt för tillsyn av hemmavarande barn att ha lejd hjälp, utgifterna till denna i princip böra vara avdragsgilla. Dylika utgifter torde som regel vara direkta utgifter för intäkternas förvärvande.» Frågan var därefter föremål för förnyad utredning inom finansdepartementet, och i maj 1947 framlades proposition, innefattande nytt ändringsförslag. I motiveringen behandlades först frågan om taxering av makarna var för sig. Vissa beräkningar hade företagits med jämförelser i olika inkomstlagen och vid olika familjesammansättning av skattebeloppen vid samtaxering och vid taxering av makarna var för sig. Av beräkningarna framgick, att resultatet bleve beroende icke blott av inkomsternas storlek utan även av inkomsternas fördelning mellan makarna. Ju jämnare inkomsterna vore fördelade å makarna, desto större bleve skattelättnaden vid särtaxering. Vidare anfördes följande: »Under den nu gällande hårda beskattningen är det av större vikt än någonsin tidigare, att skattebördorna bli rättvist fördelade, d. v. s. så långt ske kan efter den ekonomiska bärkraften. Reglerna om samtaxering är en konsekvens av att familjen faktiskt utgör en ekonomisk enhet.» Hänvisning skedde därpå till gällande civilrättsliga regler om makars egendomsförhållanden, vilka närmare utvecklades. Framställningen fortsatte: »Departementet inser, att kritiken mot gällande regler för beskattning av förvärvsarbetande hustru är berättigad. Detta är särskilt olyckligt under nuvarande förhållanden, då behovet att utnyttja den kvinnliga arbetskraften är större än någonsin. Men det kan icke råda någon tvekan om att man måste söka avhjälpa bristerna genom medgivandet av nödvändiga avdrag från inkomsten och icke genom ett upphävande av regeln om att sammanlevande äkta makar skola samtaxeras.»

85 Den i 1946 års departementsförslag framförda regeln, att särtaxering skulle ske första året, såvida icke äktenskapet ingåtts under årets tre första månader, hade upptagits i det nya förslaget. I fråga om avdragsrättens utformning hade riksskattestyret föreslagit, att avdrag skulle medgivas endast för verkliga utgifter, som skulle specificeras for att kunna av taxeringsmyndigheterna kontrolleras. Fasta, schablonmässigt bestämda avdrag sades strida mot skattelagens allmänna principer Avdragen skulle emellertid icke få överstiga vissa maximibelopp, vilka skulle bestämmas av de lokala taxeringsmyndigheterna, alltefter de genomsnittliga kostnaderna för hemhjälp å skilda orter. Såsom en ytterligare spärr borde föreskrivas, att avdraget icke finge överstiga 70 % av hustruns inkomst. Avdrag skulle eljest i princip medgivas med hela den till hemhjälpen utbetalade lönens belopp samt för åtnjutna naturaförmåner enligt de för dessa förmåner vid taxeringen gällande normerna. Departementet fann sig emellertid icke kunna upptaga detta förslag. De akta makar, som hade råd att hålla hemhjälp, skulle komma att gynnas på bekostnad av andra familjer. Taxeringsmyndigheterna skulle därtill få sin arbetsbörda starkt ökad genom den förutsatta kontrollen av utgifterna. Enligt departementets uppfattning borde frågan bedömas med utgångspunkt från det faktum, att hustruns bortovaro från hemmet normalt medförde vissa ökade utgifter, vilka stundom vore att hänföra till en fördyring av makarnas levnadskostnader, stundom till nödvändiga utgifter för intäktens förvärvande. Denna ökning av utgifterna vore för barnfamiljerna genomgående större. Departementet höll emellertid före, att det skulle ställa sig svårt att komma fram till ett rimligt resultat, om avdrag skulle medgivas endast för verkliga utgifter, då det skulle vara vanskligt att avgöra, vilka utgifter som kunde vara nödvändiga merutgifter. Departementet föreslog därför ett system med fasta avdragsbelopp, stigande med antalet hemmavarande barn och oberoende av de faktiska utgifter, som hustruns arbete utom hemmet förorsakat. Avdragets övre gräns borde sättas till ett belopp, som motsvarade den ofrånkomliga merkostnad, som kunde förefinnas i normalfallen. Man kunde emellertid vid avdragsbeloppets fixering icke heller helt bortse från det skattebortfall, avdraget förde med sig. Departementets förslag, som utformats i överensstämmelse med nu angivna synpunkter, finge också ses såsom ett led i strävandena att förenkla taxeringsförfarandet. Departementsförslaget ledde med vissa smärre justeringar till de ovan beskrivna föreskrifter rörande gift kvinnas avdrag från inkomst av arbete utom hemmet, som antogos år 1948. I juli 1948 tillsattes en särskild kommitté, som enligt meddelade direktiv skall företaga ny utredning av spörsmålet om särtaxering och eventuellt andra ändringar i reglerna om äkta makars beskattning. Därvid skall särskild uppmärksamhet ägnas de svårigheter, som i fråga om äkta makars

86 beskattning uppkomma vid den planerade övergången till ett källskattesystem. Några resultat av kommitténs överväganden ha ännu icke framlagts.

4. England. I England uttages en allmän inkomstskatt, medan någon särskild förmögenhetsskatt däremot icke förekommer. Kapitalinkomst beskattas emellertid något hårdare än arbetsinkomst. För fysiska personer utgöres inkomstskatten dels av en formellt proportionell bottenskatt, »normal income tax», och dels av en starkt progressiv tilläggsskatt, »surtax», för inkomster, som överstiga 2 000 pund. Vid sistnämnda skatt äro inga avdrag medgivna, medan vid »normal tax» förekommer ett rikt utvecklat avdragssystem. Differentieringen mellan fonderad inkomst, »investment income», och arbetsinkomst, »earned income», åstadkommes därigenom att från den senare medgives avdrag, »earned income relief», med V« av inkomstens belopp, dock högst 400 pund. Till »earned income» räknas dels sådan inkomst, som i Sverige hänföres till inkomst av tjänst, dels ock inkomst av rörelse och mindre jordbruk, under förutsättning att den skattskyldige verkligen tager aktiv del i arbetet inom förvärvskällan. Det personliga avdraget utgör för ensamstående skattskyldig 110 pund och för äkta makar 180 pund. För barn, som är under 16 år eller åtnjuter heltidsundervisning vid läroanstalt, medgives avdrag med 60 pund. Vidare medgives avdrag med 50 pund för hemhjälp, som ensamstående skattskyldig anställt för tillsyn av barn, som berättiga till barnavdrag. Under nu angiven förutsättning kan avdraget medgivas även gift man, om hans hustru varit arbetsoförmögen hela året, och gift kvinna, som hela året varit arbetsoförmögen eller haft förvärvsarbete utom hemmet. Vid uträknandet av »normal tax» sker viss reducering för den del av varje skattskyldigs beskattningsbara inkomst, som icke överstiger 250 pund. Äkta makar, som sammanleva, betraktas som en enhet, vilket bl. a. får till följd, att det för »earned income relief» stadgade maximibeloppet gäller för äkta makar gemensamt. Leva makarna var för sig, behandlas de däremot såsom ensamstående skattskyldiga. Detta gäller alltid, då rättslig separation föreligger. Är endast faktisk särlevnad för handen, skola emellertid makarna i visst fall samtaxeras, nämligen om den ena maken helt försörjer den andra. Som regel beskattas mannen för båda makarnas sammanlagda inkomster. Har hustrun inkomst av förvärvsarbete, medgives ett särskilt avdrag, »wife's earned income relief», som utgör «./B av inkomstens belopp men som icke får överstiga 110 pund. Om hustrun biträder mannen i dennes förvärvsverksamhet, får till hustrun utbetalad lön i regel avdragas i förvärvskällan. Den skall då redovisas såsom hustruns inkomst, från vilken avdrag i vanlig ordning får åtnjutas. Om äktenskapet ingåtts under inkomståret, beskattas hustrun såsom sär-

87 skild skattskyldig för den inkomst, hon haft före giftermålet och medgives personligt avdrag med 110 pund. Den inkomst, hustrun förvärvat efter äktenskapets ingående, sammanlägges med mannens, och mannen medgives vid taxeringen ortsavdraget för gifta å 180 pund. Ehuru vid samtaxering äkta makars inkomster i princip betraktas såsom en enhet, sker — såframt hustrun har »earned income» — vid uträknandet av makarnas »normal tax» reducering av skatten intill ett beskattningsbart belopp för vardera maken av 250 pund. Om hustrun har förvärvsarbete, komina makarna således i nu angivna hänseende i samma ställning som om de beskattades såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Äkta m a k a r kunna på begäran åsättas taxering var för sig. Enligt särskild föreskrift skola gällande avdrag därvid fördelas proportionellt mellan makarna efter förhållandet mellan deras inkomster. En sådan fördelning får sålunda icke påverka det sammanlagda skattebeloppet. I England erlägga löntagarna skatt vid källan enligt »P. A. Y. E.- (pay as you earn) scheme». Denna skatt, som endast avser »normal tax», avdrages givetvis även från de gifta kvinnornas arbetsinkomster, men detta är i realiteten en uppbördsbestämmelse, som icke inverkar på den slutliga skattens storlek. Med hänsyn till de avdrag, som det engelska systemet medgiver äkta makar, blir i övervägande antalet fall sambeskattning fördelaktigare för makarna än en beskattning av makarna var för sig. Till en början gäller detta — förutom de fall där hustrun helt saknar inkomst — i regel sådana fall, där hustruns inkomst icke överstiger 70 pund (skillnaden mellan avdraget för gifta och avdraget för ensamstående). På grund av dels det allmänna, dels ock det särskilda för gift kvinna gällande avdraget från arbetsinkomst blir dylik inkomst hos gift kvinna icke alls beskattad, förrän den överstiger 137,5 pund. Ha båda makarna förvärvsarbete, medför det särskilda avdraget från hustruns arbetsförtjänst, att sambeskattning blir förmånligare i alla de för produktionen viktigaste fallen, d. v. s. inom de lägre och mellersta inkomstgrupperna. Om vardera maken beskattades för sig, skulle grundavdragen uppgå till 110 + 110 = 220 pund. Vid sambeskattning medgives avdrag med 180 (för gift man) + 110 (»wife's earned income relief») = 290 pund. Om hustrun mera stadigvarande har egen arbetsinkomst, få m a k a r n a sålunda, vad »normal tax» angår, en beskattningsbar inkomst, som är 70 pund (290 — 220) lägre än om de särtaxerats. Eftersom gift kvinna åtnjuter samma skattereduktion å arbetsinkomst upp till 250 pund, som tillkommer ogift person, och då vidare »normal tax» i övrigt är proportionell, leder sambeskattningen alltid till lägre »normal tax» än särbeskattning, om hustrun har arbetsinkomst. Den skattevinst makarna gör motsvarar skatten å en beskattningsbar inkomst av 70 pund, så snart hustr u n s inkomst uppgår till minst 137,5 pund. Om emellertid makarnas sammanlagda inkomster överstiga 2 000 pund, drabbas de på grund av sam-

taxering av »surtax». Redan vid en inkomst på omkring 2 150 pund har »surtax» nått en sådan storlek att den motsvarar lättnaden i »normal tax», och i fortsättningen leder sambeskattningen till högre skatt än särtaxering. Då »surtax» är starkt progressiv, blir skatteskärpningen för högre inkomster mycket betydande. Om hustruns inkomst helt är av arbetsfri natur, »investment income», leder sambeskattningen i allmänhet till lägre skatt än särbeskattning intill en inkomst för hustrun å 70 pund. Vid »investment income» överstigande 70 pund skulle alltså särtaxering ställa sig förmånligare. Även i England har vid flera tillfällen förslag väckts om ändrade regler för äkta makars beskattning. Sambeskattningsprincipen har gjorts till föremål för en utförlig motivering i ett betänkande, som år 1920 avgavs av en år 1919 tillsatt skattekommitté, »Royal Commission on the Income Tax». Vad kommissionen anfört rörande äkta makars beskattning har ofta citerats och åberopas alltjämt av det engelska finansdepartementet såsom grund för den engelska regeringens ställningstagande, vilket icke låtit sig påverkas av de ändringsförslag som efter 1920 väckts såväl inom som utom parlamentet. Vad kommissionen i denna del anfört synes erbjuda så stort intresse att det förtjänar här återgivas: 1 »I England taxeras mannen alltid för hustruns inkomst, därest icke någon av makarna begär, att hustrun skall själv taxeras. Även i detta fall beräknas skatten efter bådas sammanlagda inkomst. Det framhölls hos kommissionen av en del vittnen, att rätten till fullt självständig taxering för hustrun (d. v. s. utan sammanräkning av inkomsterna för bestämmande av skattens belopp) vore en väsentlig del av den självständiga medborgarrätten, och att principen om full likställighet i fråga om medborgerliga skyldigheter (in regard to civil obligations) borde segra över varje skatteprincip. Det påstods också att den gällande beskattningsmetoden verkade som ett straff på äktenskap. Kommissionen godkände icke dessa synpunkter utan föreslog endast, att varje skattskyldig skulle få åtnjuta ett skattefritt avdrag motsvarande existensminimum och att detta skulle fastställas för ensamförsörjare till 150 pund 'earned income' och för gift par till 250 pund 'earned income', men om hustrun hade arbetsinkomst ökas med denna, dock högst till 300 pund. Av hustruns arbetsinkomst skulle alltså upp till 50 pund vara fria. Dessa avdragsbelopp överensstämma med de sedermera antagna, då 'earned income' ingår i det taxerade beloppet blott med 9/io av sitt belopp. I fråga om sammanläggningen i beskattningsavseende av äkta makars inkomst anförde kommissionens majoritet (blott två reservanter): Finansministern har i underhuset uppgivit, att förlusten i skatteintäkt vid skild taxering av man och hustru skulle uppgå till £ 20 000 000, vilket belopp möjligen skulle kunna ökas till £ 45 000 000 genom överflyttande av inkomst från man till hustru. Att flytta en börda från personer, vilkas gemensamma inkomst är sådan, att deras betalningsförmåga tillåter att den billigtvis bäres av den, och att genom ökad skatteprocent placera en del av bördan på andra skattskyldiga, skulle enligt vår åsikt vara rakt stridande mot alla principer för en rättvis beskattning. Vi hava den känslan, att de, som begära denna ändring i nuvarande bestämmel1

Hämtat ur betänkande angående familjebeskattningen (SOU 1936: 13), sid. 67 ff.

89 ser, i verkligheten icke begära självständig taxering eller skild betalning av skatten — detta kan erhållas redan med nuvarande bestämmelser — utan en minskning av inkomstskattebördan på den grund, att en del av den gemensamma inkomsten händelsevis tillhör hustrun. Det finnes två metoder att genom en minskad beskattning taga hänsyn till de förpliktelser, äktenskapet medför. Den ena är att medgiva ett avdrag, hustru- eller äktenskapsavdrag, från den sammanlagda inkomsten; detta hustruavdrag medgives för närvarande och det kommer att enligt vårt förslag betydligt ökas i betydelse. Den andra metoden är att genom en fullt oberoende behandling av mans och hustrus inkomster i inkomstskatteavseende åstadkomma en differentiering, vilkens resultat helt och hållet kommer att bero på det särskilda sätt, varpå en viss inkomst råkar att fördela sig på hushållets båda medlemmar. Då den förra metoden har betydelse för varje äkta par, är det ofantligt mycket troligare, att densamma kommer att uppmuntra till äktenskap än att den senare gör det. Det förefaller oss underligt, att samma vittnen, som för att söka genomdriva sitt anspråk på självständig taxering bortse från äkta makars gemensamma förpliktelser, samtidigt begära ökade hustru- och barnavdrag, vilka ju innebära uttryckliga erkännanden av de gemensamma förpliktelser, som skapas genom äktenskapet. Det förefaller oss som om det skulle vara fullständigt ologiskt att i ett och samma skattesystem medgiva ett avdrag, som vilar på erkännande av mans och hustrus gemensamma förpliktelser, och att samtidigt medgiva lättnad för vardera parten i föreningen, som om de vore fullständiga främlingar för varandra. Om skild taxering medgåves, borde logiskt giftermålsavdraget upphävas, och resultatet skulle bliva, att bördorna överflyttades från de rika till de fattiga, enär i det stora flertalet fall hustrun icke alls har någon egen inkomst, eller ock en egen inkomst, som är mindre än det nuvarande hustruavdraget och betydligt mindre än det föreslagna avdraget. Förevarande fråga får icke betraktas som en politisk fråga utan bör ses från finansiell och statsinkomstsynpunkt, och vi äro övertygade om att den måste avgöras icke efter några teoretiska hänsyn till politisk likställighet, utan i överensstämmelse med principen om skatteförmåga, vilken vi erkänna som reglerande för alla skattefrågor. Vid tillämpningen av denna princip måste vi taga hänsyn till de sociala förhållandena i det land, där skatten pålägges. Det stora flertalet gifta personer leva tillsammans och använda sina inkomster för gemensamma behov, och till detta gemensamma hushåll och inbördes beroende tages, i hustruns intresse, hänsyn vid andra former av beskattning, t. ex. testaments- och arvsskatt ar lägre för hustrun än för en person, som icke är besläktad med den döde. Sammanläggningen i skattehänseende av mans och hustrus inkomster beror icke på någon medeltida uppfattning av kvinnans underdånighet och beror ej heller på någon könets underlägsenhet, eftersom vardera parten kan begära egen taxering och egen debetsedel. Inkomsterna sammanläggas, enär lagen om skatteförmågan ar den högsta lagen i skattefrågor, och skatteförmågan beror i verkligheten på beloppet av den inkomst, som tillkommer ett gift par, och icke nå den proportion, vari denna inkomst händelsevis råkar att ägas av parterna i föreningen. Det ar utom allt tvivel, att i det ojämförligt stora flertalet av de fall, där hustrun har egen inkomst, hon bidrager till den gemensamma kassan antingen så att hennes inkomst verkligen uppgår i mannens eller ock därigenom att hon betalar utgifter, som i mindre lyckligt lottade hushåll falla nå mannen. Vi hava ägnat mycken tid och uppmärksamhet åt detta ämne och hava med yttersta omsorg provat alla de skäl, som förelagts oss, och vi hava tvungits till den slutsatsen, att den oförrätt, varöver klagats, är mera påstådd än verklig eller med andra ord snarare en förevändning för klagomål än en oförrätt. Vi tillråda därför att hopp n i n g e n av hustrus och mans inkomster skall i regel fortfarande äga rum.»

5.

Nederländerna.

Fysiska personer erlägga till staten dels inkomstskatt och dels förmögenhetsskatt. Principiellt behandlas man och hustru som en enhet i beskattningshänseende. Såsom undantag från denna huvudregel angives för inkomstbeskattningens del det fall, att äkta makar varaktigt leva åtskilda och att avsikt att återupptaga sammanlevnaden icke förefinnes. Vid förmögenhetsbeskattningen däremot sker särbeskattning endast om skillnadsdom fallit eller om egendomsgemenskapen mellan makar, vilka icke båda äro bosatta inom landet, blott är partiell. I de fall, där sambeskattning sker, blir hustrun på grund av särskilda föreskrifter medansvarig för skattebeloppet, även om ingen rättslig egendomsgemenskap förefinnes. Enligt vad som uppgivits har sambeskattningsprincipen aldrig blivit föremål för någon mera allvarlig kritik, trots att inkomstskatten utgår efter en progressiv skala. Detta torde ha sin förklaring i att skatteskalan tidigare varit tämligen låg. Under kriget har emellertid höjning skett, men å andra sidan har införts särskilda skalor för gifta och för ogifta. Gifta skattskyldiga beskattas härigenom efter en betydligt lindrigare tariff än ensamstående skattskyldiga. Vid inkomstbeskattningen förekomma vissa skattefria minima. Dessa fastställdes år 1947 till belopp, som belysas i följande uppställning: Ogift Gifta utan barn Gifta med 1 barn » » 3 » » » 5 » » » 8 »

750 floriner 1 020 » 1 260 » 1 740 » 2 220 » 5 760 »

För barnfamiljer stiga de skattefria beloppen med 240 floriner för varje barn upp till ett antal av fem och därefter med högre belopp. Vid inkomst över de skattefria minima ändras de på antalet barn beroende skillnaderna därhän att skatt småningom utgår som om barnavdrag å omkring 600 floriner per barn medgåves. Inkomstskatten utgår efter tre klasser. Till klass I, som medför den strängaste beskattningen, hänföras ensamstående skattskyldiga och till klass II gifta skattskyldiga utan barn. Klass III, som avser skattskyldiga med barn, grundar sig på klass II men har modifierats med hänsyn till antalet barn. Några skiktskalor för progressionen förekomma icke, utan skattebeloppen äro direkt upptagna i en tabell, omfattande de olika skatteklasserna. I denna tabell upptagas inkomster mellan 750 och 1 020 floriner med 30 floriners intervaller, inkomster mellan 1 020 och 4 080 floriner med

91 60 floriners intervaller och överstigande inkomster med 120 floriners intervaller. Inkomst mellan två angivna belopp avrundas till det lägre av dessa. Det kan ur tabellen utläsas, att skatteprocenten stiger med mindre än en enhet varje gång. Skillnaden i belastning mellan ensamstående och äkta makar utan barn belyses av nedanstående sammanställning, som utarbetats efter den skattetabell, vilken antagits år 1947 och i vart fall alltjämt var gällande i slutet av år 1948. Då skattebelopp utöver de lägsta i tabellen äro avrundade, kunna de i sammanställningen angivna skiktgränserna icke göra anspråk på att vara fullt exakta. Inkomstskikt (floriner), inom vilket skatteprocenten stiger enligt vidstående skala, skatteklass

Skatteprocent

II

0 Högst 10 10—15 15—20

750— 780— 990—

1 020— 1 200— 1 740—

20—25 25—30 30—35 35—40

1440— 2 100— 3 000— 4 200—

2 100 3 000 4 200 5 640

2 760— 4 080 4 080— 5 880 5 8 8 0 — 8 280 8 280— 11040

40—45 45—50 50—55 55—60

5 640— 7 440 7 440— 9 840 9 840— 12 600 12 600— 16 200

11 040— 14 760 14 7 6 0 — 19 440 19 4 4 0 — 25 440 25 4 4 0 — 34 680

60—65 65—70 70—75 75—77,5

16 200— 21600 21 600— 30 600 30 600— 45 720 45 720— 133 000

34 6 8 0 — 50 520 50 5 2 0 — 73 320 73 320— 133 000

750 780 990

0—

För inkomslbelopp utöver 133 000 floriner klass I och 75 för skatteklass II.

utgör

0—

skatteprocenten

1020 1200 1740 2 760

77,5 för skatte-

Även vid förmögenhetsbeskattningen förekomma personliga avdrag. Hänsyn till familjens storlek tages genom reducering av förmögenheten med visst belopp för varje barn. De skattefria avdragen uppgå till 10 000 floriner för ogifta och 20 000 floriner för gifta skattskyldiga jämte 5 000 floriner för varje barn.

6.

Tjeckoslovakien.

I Tjeckoslovakien sker beskattning av inkomst allt efter inkomstens art enligt två från varandra i väsentlig mån avvikande system. Sålunda utgår på inkomst av tjänst en särskild skatt, på tyska kallad »Lohnsteuer», medan övriga inkomstarter beskattas för sig. Såsom tjänsteinkomst betraktas inkomst, som härrör av en anställning eller influtit under därmed jämförliga förhållanden, ävensom pension. Vid »Lohnsteuer» utgör varje enskild individ skattesubjekt och äkta makar beskattas alltså i fråga om inkomst av

92 tjänst fristående från varandra. Inkomster, som inflyta från jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse, kapital och tillfällig förvärvsverksamhet, äro däremot föremål för en sambeskattning, som emellertid icke inskränker sig enbart till äkta makar utan omfattar samtliga till ett och samma hushåll hörande familjemedlemmar. Den samlade familjeinkomsten taxeras som en enhet, och familjeskatten påföres familjens huvudperson. I dessa båda former beskattas å ena sidan tjänsteinkomsten och å andra sidan familjeinkomsten helt oberoende av varandra och efter skilda skatteskalor. Generella ortsavdrag förekomma ej. Vid »Lohnsteuer» åtnjuta familjeförsörjare efter familjens storlek avpassade personliga avdrag. För gift skattskyldig utgör detta avdrag 500 Kös1 per månad. Om äkta makar båda ha inkomst av tjänst, äga de var för sig åtnjuta detta avdrag. Därutöver äger endera av makarna tillgodoräkna sig avdrag såsom familjeförsörjare, innan lönebeloppet skattlägges. Avdragen för barn stiga med barnantalet och utgöra 600 Kcs per månad för det första samt uppgå från och med det fjärde barnet till 1 200 Kcs per barn och månad. För försörjda släktingar och andra närstående utgå avdrag med samma belopp som för barn. I övrigt äro inga avdrag medgivna vid uträknandet av »Lohnsteuer». I fråga om skatten på familjeinkomst sker differentiering efter försörjningsbördan därigenom att skattefoten sjunker allt efter som antalet försörjda familjemedlemmar ökas. Från den samlade familjeinkomsten få — i motsats till vad som gäller beträffande »Lohnsteuer» — avdrag ske fölskatter, räntor, periodiska understöd, premier etc. Skatten på tjänsteinkomst erlägges genom att arbetsgivaren verkställer löneavdrag enligt särskilda tabeller, upptagande skattebeloppen för olika vecko- och månadslöner. På en månadslön å 5 000 Kcs utgör »Lohnsteuer» 419 Kcs; vid en månadslön å 10 000 Kcs har den stigit till 2 243 Kcs. För årsinkomster, som överstiga 1000 000 Kcs, utgör marginalskatten 8 9 % . Den sammanlagda skatten begränsas dock till 85 % enligt en särskild spärrregel. Familjeskatten inbetalas av den skattskyldige själv efter det debitering skett på grundval av självdeklaration, som ingives till skattemyndigheten året efter inkomståret. Skattebeloppen uträknas efter mycket invecklade grunder.

7.

Förenta Staterna.

Den federala beskattningen i Förenta Staterna, vilken avser de amerikanska medborgarnas skatt till unionen, utgöres dels av en proportionell »normal tax» och dels av en progressiv »surtax». Varje person som uppbär inkomst anses såsom självständigt skattesubjekt, oavsett ålder och familje1

Kcs = tjeckiska kronor; 1 kcs motsvarar ungefär 7 öre.

93 ställning. Förutom avdrag för kostnader för inkomsternas förvärvande medgives avdrag för existensminimum, »personal exemption», med 600 dollars för varje skattskyldig samt för en var person, oavsett skyldskap, som för sin försörjning i väsentlig mån är beroende av den skattskyldige. Särskild förmögenhetsbeskattning förekommer ej. Skatteuppbörden äger rum vid källan. Skattskyldiga, vilkas inkomst under beskattningsåret icke uppgått till 5 000 dollars, äga rätt att påyrka taxering efter en mera schablonmässig metod, enligt vilken den uttagna källskatten synes bli definitiv. Skatten beräknas därvid direkt på inkomsten men varierar med hänsyn till omfattningen av den skattskyldiges försörjningsplikt. År 1948 genomfördes en betydelsefull ändring i fråga om äkta makars beskattning. Vid taxeringen behandlades makarna tidigare i regel helt var för sig och någon sammanläggning av deras beskattningsbara inkomster ägde sålunda icke rum. Äkta makar hade visserligen själva möjlighet att välja mellan sambeskattning och beskattning såsom självständiga skattskyldiga. Så snart en var makes inkomst översteg beloppet för »personal exemption», blev dock beskattning av vardera maken för sig väsentligt förmånligare, varför denna valrätt kunde synas vara av mindre betydelse. Det har emellertid uppgivits, att den föranlett äkta makar till manipulationer genom överflyttningar av inkomst från den ena maken till den andra. I vissa amerikanska stater har emellertid sedan länge varit gällande det s. k. »community-property»-systemet, vilket innebär, att enligt gällande civillagstiftning allt som förvärvas under äktenskapet i allmänhet till lika delar tillkommer en var av makarna. Äkta makar kunde på grund härav vinna fördelar i beskattningshänseende, då det i dessa stater var tillåtet att vid redovisningen av inkomsterna för taxering företaga en uppdelning av desamma på båda makarna så att en var erhöll lika stor andel. Detta system uppgives vara en kvarleva av gammal spansk lagstiftning från den tid, då de områden, ifrågavarande stater omfatta, tillhörde Mexiko. För äkta makar inom de högre inkomstklasserna medförde detsamma avsevärda lättnader i beskattningen. Genom att vid skattläggningen makarnas sammanlagda inkomster uppdelades i två lika delar, å vilka skatt beräknades på var och en för sig, träffades inkomsten av en avsevärt lägre progression än som eljest varit fallet vid samtaxering. Man uppnådde därvid samma resultat som om makarnas inkomster sammanlagts och därefter beskattats enligt en skala, i vilken progressionsskikten för samtaxerade makar varit dubbelt så stora som för ensamstående skattskyldiga. Detta system ansågs så eftersträvansvärt, att andra delstater började vidtaga särskilda åtgärder för att få tillämpa detsamma vid den federativa beskattningen. I sådant syfte genomförde Oklahoma »community-property»-systemet i sin civillagstiftning, vilket berättigade delstaten att tilllämpa samma system även i fråga om skatten till unionen. Det riktades

94 en allt starkare kritik mot det förhållandet att två äkta makar kunde ha att erlägga avsevärt högre federal skatt än två andra äkta makar med lika stora inkomster som de nyssnämnda makarna men i motsats till dessa bosatta i en delstat, där »community-property»-systemet gällde. Sedan andra delstater följt Oklahomas exempel, antog kongressen år 1948 — mot presidentens veto — en lag, genom vilken ifrågakomna princip generellt infördes i Förenta Staternas federala skattelagar. Äkta makar, som båda ha inkomster, betraktas alltjämt i princip såsom två självständiga skattskyldiga, som var för sig skola beskattas för sina inkomster. De äga fortfarande valrätt i fråga om taxeringen. Antingen kunna de var för sig avlämna deklaration — varvid de särtaxeras — eller ock avgiva gemensam deklaration, därvid samtaxering sker. Storleken av makarna tillkommande ortsavdrag påverkas icke av huruvida makarna välja det ena eller det andra av dessa alternativ. Om makarnas inkomster inbördes äro av olika storleksordning, kommer emellertid samtaxering att leda till lägre skatt. Vid samtaxering utgör nämligen skatten två gånger det belopp, som skall utgå i skatt på en inkomst, som är hälften så stor som makarnas sammanlagda inkomster. Som konsekvens av den på detta sätt utformade samtaxeringen har dock föreskrivits, att makarna äro solidariskt ansvariga för skattens betalning, vilket i särskilda fall kan tänkas leda till att makarna föredraga särtaxering. I ett avseende intaga alltid äkta makar en särställning. Avdrag för intäkternas förvärvande samt för ränteutgifter och för vissa skatter m. m. får åtnjutas antingen enligt lämnad specifikation eller ock såsom ett schablonavdrag, som ej behöver specificeras. I sistnämnda fall är avdraget maximerat till 1 000 dollars för varje skattskyldig. Om båda makarna påyrka schablonavdrag, få makarna sammanlagt icke åtnjuta avdrag med högre belopp än 1 000 dollars. Endast omkring hälften av de 48 staterna i unionen ha valt att tillgodose sina finansiella behov genom inkomstbeskattning. De lagar, som föreligga i dessa stater, förete avsevärda inbördes skiljaktigheter. De personliga avdragen utgå i regel med högre belopp än vid den federala beskattningen.

8.

Canada.

Den federativa beskattningen i förbundsstaten Canada regleras av en år 1948 antagen inkomstskattelag. Sedan vissa allmänna avdrag samt personliga avdrag frånräknats inkomsten, uttages skatten efter en progressiv skala, som stiger från 10 % för de första 100 dollars upp till 80 % för inkomstbelopp, som överskjuta 250 000 dollars. Kapitalinkomster äro föremål för ytterligare beskattning. På det belopp, varmed en skattskyldigs

95 »investment income» under året överstiger 1 800 dollars, utgår nämligen en ytterligare skatt, utgörande 4 % av överskjutande beloppet. Förmögenhetsskatt i annan form synes ej utgå. De personliga avdragen utgöra 750 dollars för ensamstående skattskyldig och 1 500 dollars för skattskyldig, som är familjeförsörjare. Sistnämnda avdrag få åtnjutas av dels gift person som försörjer sin make, dels person, som helt försörjer barn vilket antingen ej uppnått 21 års ålder eller ock på grund av sjukdom ej kan försörja sig självt, dels ock person, som i eget hushåll försörjer annan närstående. För varje barn eller barnbarn som helt försörjes av en skattskyldig erhålles avdrag å högst 300 dollars. Vidare kan avdrag medgivas upp till sistnämnda belopp för understöd, som en skattskyldig utbetalat till annan nära släkting. Vid skatteuppbörden tillämpas källskattesystem. För beskattningen av äkta makar gälla följande regler. Om båda makarna ha inkomster, skall i princip en var av makarna avgiva egen deklaration och beskattas för sig. En gift kvinna med egen inkomst beskattas sålunda som ensamstående, såvida hon icke försörjer sin man, då hon får samma ställning i beskattningshänseende som en manlig familjeförsörjare. Den av makarna, som är att betrakta såsom familjeförsörjare, äger åtnjuta avdraget för gift skattskyldig å 1 500 dollars. Om andra makens inkomst icke överstiger 250 dollars, är den fri från skatt och påverkar icke storleken av det avdrag, som tillkommer familjeförsörjaren. Om andra makens inkomst överstiger 250 men ej 750 dollars, reduceras nämnda avdrag med det belopp, varmed andra makens inkomst överstiger 250 dollars. Har en hustru egen inkomst å 700 dollars, nedgår sålunda det mannen såsom familjeförsörjare tillkommande avdraget till 1 050 dollars. Därest en var av makarna har inkomst, överstigande 750 dollars, behandlas de såsom ensamstående skattskyldiga och erhålla således personliga avdrag med 750 dollars vardera. Reglerna om äkta makars beskattning ha på senare tid undergått åtskilliga förändringar. Före 1942 ägde mannen rätt att åtnjuta avdraget för gift person (familjeförsörjare), även om hustrun hade egen inkomst upp till 750 dollars. Översteg hustruns inkomst detta belopp, behandlades mannen såsom ensamstående skattskyldig. Dessa bestämmelser rönte åtskillig kritik såväl från ensamstående som från sådana makar, av vilka hustrun ej hade egen inkomst. Det ansträngda läget på arbetsmarknaden framtvingade dock ytterligare förmåner för gifta skattskyldiga år 1942. För att uppmuntra gifta kvinnor att taga anställning i krigsindustrien föreskrevs då, att mannen skulle få åtnjuta avdraget för gift utan hänsyn till storleken av hustruns inkomst, för så vitt denna utgjorde arbetsinkomst. Därest hustrun hade förvärvsarbete, medgåvos således äkta makar avsevärt högre avdragsbelopp än övriga skattskyldiga. Mannen beviljades sålunda ett av-

96 drag för underhåll av sin hustru, ehuru hon i realiteten helt eller delvis försörjde sig själv. Detta förhållande uppgives ha varit en ständig källa till kritik såväl från ensamstående förvärvsarbetande kvinnor som från sådana äkta makar, av vilka hustrun biträdde mannen i arbetet utan att ha fixerad egen inkomst. Bestämmelserna ändrades år 1947, då de regler för äkta makars beskattning, som ovan angivits, blevo antagna.

KAPITEL V.

VISSA UPPGIFTER RÖRANDE ÄKTA MAKARS INKOMSTOCH FÖRMÖGENHETSFÖRHÅLLANDEN M. M. Det har synts de sakkunniga angeläget att — innan sambeskattningsfrågan upptages till principiell behandling — framlägga vissa sifferuppgifter, som äro av betydelse för bedömandet av det föreliggande problemet. Materialet härtill är i huvudsak hämtat från 1945 års folkräkning, av vilken de sakkunniga i olika sammanhang fått taga del. 1945 års folkräkning avser till skillnad från den årliga finansstatistiken uteslutande fysiska personer, och dess primärmaterial anpassar sig sålunda i detta avseende väl till vad ur de sakkunnigas synpunkt är erforderligt. De ekonomiska uppgifter, som ingå i primärmaterialet och som avse ett representativt urval av den totala befolkningen, grunda sig till en del på utdrag ur de för taxeringsåret 1946 (inkomståret 1945) upprättade inkomstlängderna (de s. k. A-längderna) och till en del på en central bearbetning av självdeklarationerna jämte tillhörande bilagor. De vid bearbetningen erhållna resultaten ha uppräknats för att representera befolkningen i dess helhet. Det är på så sätt uppräknade tal, som här redovisas. I bilaga D till detta betänkande lämnas en del ytterligare uppgifter om folkräkningens primärmaterial ni. m.

1.

Inkomstförhållanden.

Räknat efter inkomstförhållandena 1945 hade av landets 6 673 700 invånare ca 3 268 600 eller 4 9 % inkomst (»sammanräknad inkomst»), medan 3 405 100 eller 51 % registrerats som saknande inkomst. En motsvarande uppdelning å förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande ger för de förra 45 % och för de senare 55 % av befolkningen. En fördelning efter kön av personer utan inkomst visar, att 1 090 100 utgjordes av män (varav 702 000 på landsbygden och 388 100 i städerna) och 2 315 000 av kvinnor (resp. 1 485 500 och 829 500). Bland dessa personer funnos 89 800 gifta män och 1 156 200 gifta kvinnor. 7—916967

98 Antalet inkomsttagare fördelade sig år 1945 på följande sätt (procentsiffrorna ange inkomsttagarnas andel av motsvarande totalbefolkning). Män 1 292 600 939 800

Därav gifta 772 700 634 800

Kvinnor 386 400 649 800

Därav gifta 97 000 248 300

Summa

2 232 400

1 407 500

1 036 200

345 300

Procentuella tal. Landsbygden Städerna Hela riket

65 71 68

92 95

21 44

13 37

30 Absoluta tal. Landsbygden Städerna

Som synes är skillnaden mellan män och kvinnor betydligt mer markerad å landsbygden än i städerna. Särskilt tydligt framträder detta i fråga om de gifta. Hur antalet män och kvinnor — däribland gifta sådana — fördelar sig, då hänsyn tages till inkomstens storlek, framgår av tabell A. Tab. A visar tydligt, att de manliga inkomsttagarna oftare än de kvinnliga äro företrädda inom de högre inkomstklasserna. Detta framgår också vid en jämförelse av medianinkomsterna. Med medianinkomst avses inTabell A, utvisande totala antalet inkomsttagare resp. antalet gifta sådana i hela riket 1945, fördelade efter kön samt den sammanräknade nettoinkomstens storlek.

Totalt

Båda könen

Kvinnor

M ä n Inkomstskikt kr.

Därav gifta

Totalt

Därav gifta

Totalt

Därav gifta

Högst 590 (500— 790 g00— 990 1 000— 1 490 1 500— 1 990

6 100 39 200 60 600 176 400 190 400

4 300 7 400 12 900 48 100 64 800

88 900 72 200 87 100 188 500 140 800

84 400 26 500 22 300 45 000 33 800

95 000 111 400 147 700 364 900 331 200

88 700 33 900 35 200 93100 98 600

2 000— 2 490 2 500 — 2 990 3 000 3 490 3 500 3 990 4 000— 4 490

194 700 208 500 230 800 221 700 198 600

86 300 116 400 150 900 160 700 154 000

119 600 94 700 67 500 46 600 34 200

31 100 26 300 19 600 13 900 11 700

314 300 303 200 298 300 268 300 232 800

117 400 142 700 170 500 174 600 165 700

4 500— 4 990 5 000— 5 990 g 000— 6 990 7 000—• 7 990 g 000— 8 990

157 600 204 300 107 600 62 500 40 500

127 700 171 600 93 000 54 500 36 100

25 800 27 200 14100 8 800 5 400

8 500 8 500 4 500 2 800 1600

183 400 231 500 121 700 71 300 45 900

136 200 180 100 97 500 57 300 37 700

9 ooo— 9 990 10 000—11 990 12 000—14 990 15 000—19 990 20 000—29 990

25 700 34 700 26 100 21500 14 500

22 800 31 000 23 300 19 200 13 000

3 300 4 000 2 600 2 400 1 400

1 000 1 200 900 800 600

29 000 38 700 28 700 23 900 15 900

23 800 32 200 24 200 20 000 13 600

30 000—49 990 50 000—

6 900 3 500

6 300 3 200

700 400

200 100

7 600 3 900

6 500 3 300

Summa

2 232 400 1 407 500 1 036 200

345 300 3 268 600 1 752 800

99 komsten för den person som befinner sig mitterst bland inkomsttagarna, om dessa ordnas efter inkomstens storlek. Antalet personer med högre resp. lägre inkomst än denne person är sålunda lika stort. Medianinkomsten är ungefär dubbelt så hög för män som för kvinnor eller resp. 3 521 och 1 789 kronor. Ser man endast till de gifta inkomsttagarna, blir skillnaden mellan män och kvinnor ännu mer framträdande. Medianinkomsterna för gifta personer utgöra för män 4 169 och för kvinnor 1 437 kronor. De här nämnda skiljaktigheterna belysas måhända bäst genom uppställande av en tabell, där fördelningen å olika inkomstklasser angives per 1 000 invånare, d. v. s. i promille. I tab. B, som innehåller något färre inkomstklasser än tab. A, har en sådan uppdelning skett. Den för männen såsom grupp tätast besatta inkomstklassen är, som synes av tab. B, 3 000—4 000 kronor, vilket även gäller i fråga om de gifta männen. För kvinnor finner man det största antalet eller inemot lja av de kvinnliga inkomsttagarna i klassen 1 000—2 000 kronor. Håller man sig enbart till de gifta kvinnorna, finner man det största antalet, inemot V* av alla gifta kvinnor med inkomst, i gruppen högst 590 kronor. Detta har sitt särskilda intresse med hänsyn till det förhållandet att ifrågavarande gifta kvinnor vid särtaxering skulle ligga under skattepliktsgränsen. Söker man med ledning av denna tabell bedöma, hur stor del av de gifta kvinnliga inkomsttagarna, som vid särtaxering skolat vara fria från statsskatt, kommer man till drygt 50 %. I fortsättningen lämnas vissa uppgifter rörande den statliga inkomsttaxeringen 1946. I enlighet med då gällande regler redovisas därvid taxerat belopp, d. v. s. med l/100 av förmögenheten tillagd den taxerade inkomsten. Tabell B, utvisande per 1 000 invånare det totala antalet inkomsttagare resp. antalet gifta sådana i hela riket, fördelade efter kön samt den sammanräknade nettoinkomstens storlek. M ä n

Inkomstskikl kr.

K v i n ii o r

B å d a k ö n e n

Totalt

Gifta

To 1 all

Cilla

Totalt

0 if la

Högst 590 600— 990 1 0 0 0 — 1 990 2 0 0 0 — 2 990 3 0 0 0 — 3 990

3 45 164 180 202

3 14 80 144 221

86 154 318 206 110

244 141 228 166 97

29 79 213 189 173

51 40 109 148 197

4 000 — 4 990 5 0 0 0 — 5 990 6 0 0 0 — 7 990 8 0 0 0 — 9 990 10 0 0 0 - 1 4 990

1G0 92 76 29 28

200 122 105 42 39

58 26 23 8 7

59 25 21 8 6

127 71 59 23 21

172 103 88 35 32

15 0 0 0 — 1 9 990 20 0 0 0 — 2 9 990 30 0 0 0 — 4 9 990 50 0 0 0 —

10 6 3 2

14 9 5 2

2 1 1 0

2 o 1 0

7 5 3 1

11 8 4 2

1 000

1 000

1 000

1 000

1 000

1 000

Summa

|

100 Tabell C, utvisande antalet samtaxerade äkta makar efter olika kombinationer taxerat belopp, räknat per 1 000 äktenskap. Hustruns taxerade belopp, kr. Mannens taxerade belopp, kr.

Högst 990 1 000—2 990 3 000—5 990 6 000—7 990 8 000— Summa

Summa

Högst 990

1 000— 2 990

3 000— 5 990

6 000— 7 990

8 000—

9 94 247 37 43

11 87 234 30 28

5 23 78 22 23

1 2 3 3 6

1 1 2 1 9

27 207 564 93 109

1000 Totala antalet taxerade år 1946 beräknas av 1945 års folkräkning till inemot 2 940 000. Av samboende äkta makar taxerades endast mannen i 1 062 500 fall, endast hustrun i 6 500 fall och båda makarna i 322 100 fall. Mediantalet för taxerat belopp var för nämnda tre grupper resp. 3 691, 2 680 och 5 641 kronor. Att sistnämnda mediantal är så väsentligt högre än de båda andra, beror givetvis på att däri ingå båda makarnas inkomster. Det är emellertid att märka, att mediantalet för män inom äktenskap, där båda makarna taxerats, är högre än i fråga om män inom äktenskap, där hustrun ej taxerats, nämligen resp. 4 090 och 3 691 kronor. Hur de taxerade beloppen i äktenskap, vari båda makarna hade taxerat belopp, fördelade sig, belyses för ett antal kombinationer i tab. G. Sifferuppgifterna i denna tabell äro promille-tal. Av de gifta männen hade som synes drygt hälften taxerade belopp mellan 3 000 och 6 000 kronor, medan flertalet gifta kvinnor återfinnas i gruppen högst 990 kronor. Ej mindre än 82 % av hustrurna hade lägre taxerat belopp än 3 000 kronor. De vanligaste kombinationerna taxerat belopp voro 3 000 ä 6 000 kronor för mannen och högst 990 resp. 1 000 ä 2 000 kronor för hustrun, vilka båda grupper representerade bortåt hälften av samtaxeringsfallen. Följande sammanställning visar den relativa fördelningen av taxerade äkta makar med hänsyn till antalet barn i äktenskapet.

1 2

» »

»

» fl

Antal taxering senheter Båda makarna Endast mannen taxerade taxerad 552 446 275 264 121 174 36 70 10 26 6 20 1000 Summa 1 000

Inom äktenskap, där båda makarna taxerats, var som synes det relativa antalet skattskyldiga större än i äktenskap, där endast mannen taxerats,

101 så länge antalet barn icke översteg ett. Vid högre antal barn finner man de högre relativa talen i fråga om äktenskap, där endast mannen taxerats. 2.

Förmögenhetsförhållanden.

I den på grundval av materialet från 1945 års folkräkning upprättade förmögenhetsstatistiken räknas såsom förmögenhetsägare varje person med ett förmögenhetsbelopp av minst 1 000 kronor. Med denna utgångspunkt voro vid utgången av år 1945 1 223 900 eller 18,3 % av samtliga invånare förmögenhetsägare. Av dessa voro :'/, (921 500) män och V4 (302 400) kvinnor. Fördelningen efter förmögenheternas storlek belyses i tab. D. Tabell D, utvisande totala antalet förmögenhetsägare resp. antalet gifta sådana 1 hela riket 1945, fördelade efter kön oeh förmögenhetens storlek. Mä n

Kvinnor

Båda

könen

Därav gifta

Totalt

Därav gifta

38 300 30 500 43 800 30 900 31700

10 500 8 000 12 200 8 400 8 200

141 300 81 600 121 700 73 000 185 000 117 900 133 700 85 800 136 000 87 000

8 500 5 200 5 800 5 000 4 000

146 100 88 600 100 400 82 800 55 900

95 400 57 600 64 500 53 700 35 400

15 200 1 700

33 500 20 700 24 700 21 200 16 300 9 600 1 200

3 000 400

29 000 3 400

18 200 2 100

Summa | 921500 | 693 000

302 400

79 200

Förmögenhetsskikt, 1 000-tal kr.

Totalt

Därav gifta

Totalt

1- - 2 2-- 3 3-- 5 5-- 7 7 - - 10

103 000 91 200 141 200 102 800 104 300

71 100 65 000 105 700 77 400 78 800

1 0 - - 15 1 5 - - 20 2 0 - - 30 3 0 - - 50 5 0 - -100

112 600 67 900 75 700 61 600 39 600

86 900 52 400 58 700 48 700 31 400

1 0 0 - -500 500-

19 400 2 200

1 223 900 772 200

Medianförmögenheten är något större för kvinnor än för män, nämligen resp. 7 732 och 7 648 kronor. Bland de gifta är förhållandet omvänt, i det medianförmögenheten är 8 037 kronor för män och 7 162 kronor för kvinnor 3. Fördelning efter näringsgrenar. Om samtliga taxerade personer fördelas mellan å ena sidan jordbruksbefolkning och å andra sidan övrig befolkning och samboende äkta makar därvid räknas såsom en taxeringsenhet, erhålles följande resultat. Jordbruksbefolkning. Företagare Förvaltningspersonal Arbetarpersonal Övrig befolkning. Företagare Förvaltningspersonal Arbetarpersonal

Antal ensamstående 84 400 6 800 190 100

Antal samboende äkta makar 242 800 16 300 84 200

59 700 321 000 584 900

133 600 252 900 579 100

102 Rörande fördelningen efter det taxerade beloppets storlek bland företagare inom jordbruksbefolkningen må nämnas, att 44 000 ogifta och 52 000 gifta hade taxerat belopp understigande 2 000 kronor, 29 000 resp. 117 000 belopp mellan 2 000 och 4 000 kronor samt 7 000 resp. 46 000 belopp mellan 4 000 och 6 000 kronor. Taxerade belopp å 15 000 kronor eller däröver hade resp. 600 och 2 400 skattskyldiga (taxeringsenheter). Följande sammanställning visar beträffande den förvärvsarbetande befolkningen antalet skattskyldiga (taxeringsenheter) med beskattningsbart belopp, ined fördelning efter näringsgrenarna. Antal ensamstående Jordbruk med binäringar Industri och hantverk Samfärdsel Handel Allmän förvaltningstjänst och fria yrken . .

271 400 406 700 80 800 206 200 144 100

Antal samboende äkta makar 278 200 555 500 14 20 136 800 100 900

Härförutom finnes ett antal inom grupperna husligt arbete och ospecificerad verksamhet. Det totala antalet var 1200 000 ogifta och 1 194 000 samboende äkta makar.

KAPITEL VI.

YTTRANDEN ÖVER SAMBESKATTNINGSSAKKUNNIGAS FÖRSLAG TILL PROVISORISKA BESTÄMMELSER OM AVDRAG FÖR FÖRVÄRVSARBETANDE GIFT KVINNA. År 1946 avgav 1945 års statsskatteberedning betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt m. m. (SOU 1946:79). Beredningen hade däri endast i förbigående berört frågan om sambeskattningen. I samband med att beredningen förordade, att ortsavdragen för ensamstående skulle bestämmas till belopp, som — före reduktionens början — motsvarade - /3 av ortsavdragen för äkta makar, anförde beredningen följande: »Att den av beredningen föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och ortsavdragen för ensamstående kommer att medföra verkningar med avseende å sambeskattningen är utan tvivel en olägenbet. Detta förhållande får ökad vikt därigenom att enligt i andra sammanhang verkställda undersökningar en mycket stor del av de fall, där båda makarna ha inkomst, synes förefinnas inom de lägre inkomstklasserna. Enligt beredningens mening bör emellertid tanken på sambeskattningens verkningar icke få vara avgörande i detta fall. Det belopp, vid vilket skatteplikt skall inträda för en ensamstående, bör bestämmas med hänsyn till dennes förhållanden och vad som på grund därav kan anses skäligt. Beredningen finner icke kunna försvaras, att skattepliktsgränsen för en ensamstående skattskyldig skulle sättas lägre än som av sakliga skäl kan anses motiverat för att därigenom undanröja ogynnsamma verkningar för det fall, att vederbörande skulle ingå äktenskap och båda makarna ha inkomster. Verkningarna av sambeskattningen gälla mera en teknisk fråga, vilken bör lösas på annan vag. Det är också uppenbart, att, även om ortsavdragen för ensamstående skulle bestämmas till hälften av ortsavdragen för makar, komme därigenom icke ölägenheterna av sambeskattningen att undanröjas.» Beredningen erinrade därefter om att sambeskattningssakkunniga tillkallats för utredning av frågan om äkta makars beskattning och sade sig utgå från att de sakkunniga vid fullgörandet av sitt uppdrag komme att beakta jämväl de av beredningen föreslagna bestämmelserna i ifrågavarande hänseende. Ehuru beredningen sålunda icke närmare ingått på sambeskattningsfrågan, framlades dock i den proposition till 1947 års riksdag (nr 212), för vilken beredningens betänkande legat till grund, förslag till bestämmelser

104 i ämnet. Dessa, som angåvos vara av provisorisk natur, byggde delvis på en promemoria, som sainbeskattningssakkunniga den 20 februari 1947 avgivit till chefen för finansdepartementet (se propositionen, sid. 404 ff) efter att den femte i samma månad under hand ha anmodats därtill. De sakkunnigas förslag till provisoriska bestämmelser innebar följande. Gift kvinna, som taxerades för inkomst av rörelse eller eget arbete, skulle, i den mån inkomsten därtill försloge, äga åtnjuta avdrag med 600 kronor vid den statliga och åtminstone 300 kronor vid den kommunala beskattningen. Avdraget skulle dock endast åtnjutas med */£, av angivna maximibelopp för varje kalendermånad, under vilken hustrun, medan hon i äktenskap sammanlevt med mannen, drivit rörelse eller utfört förvärvsarbete. I promemorian framlades därjämte vissa beräkningar med utgångspunkt från ett maximiavdrag å 900 kronor vid den statliga beskattningen. De sakkunniga underströko, att förslaget vore behäftat med åtskilliga brister. Den korta tid, som stått de sakkunniga till buds, hade icke medgivit ett djupare inträngande i de tämligen komplicerade frågor, som i förevarande sammanhang krävde sin lösning. Ej heller hade de sakkunniga haft tillgång till erforderligt statistiskt material för frågans bedömande. Såsom en särskild nackdel framhöllo de sakkunniga det förhållandet att avdraget icke kunde åtnjutas av de hustrur, som biträtt mannen i jordbruk eller rörelse, som av denne bedrivits. Över sambeskattningssakkunnigas promemoria avgåvos efter remiss yttranden av kammarrätten, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västerbottens län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation och taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Det föreliggande provisoriska förslagets huvudgrunder tillstyrktes i de flesta remissyttrandena. Helt avstyrkande var endast kammarrätten, som ansåg att man utan olägenhet kunde avvakta ett mera i detalj utarbetat förslag till 1948 års riksdag. Frågan om äkta makars beskattning vore utan tvivel av sådan betydelse och tillika av den art, att spörsmålet bort bliva föremål för utredning i ett större sammanhang. Kammarrätten ville understryka behovet i och för sig av en lättnad i den skattebörda, som åvilade äkta makar. Detta behov finge dock anses föreligga icke endast för den speciella grupp, där hustrun hade egen inkomst; även den merbelastning, som ett antagande av statsskatteberedningens förslag generellt skulle medföra i högre inkomstklasser, borde lättas. Kammarrätten anförde i övrigt bl. a. följande: »Besvarandet av spörsmålet, huruvida en viss grupp skattskyldiga bör genom ett särskilt avdrag vid beskattningen beredas en gynnsammare ställning än för närvarande, blir enligt kammarrättens mening beroende av huruvida frågan om den föreslagna avdragsrätten skall bedömas ur allmänna skatterättsliga synpunkter eller om andra omständigheter såsom till exempel förhållandena på arbets-

105 marknaden jämväl böra beaktas. Det synes kammarrätten, att av principiella skäl skattelagstiftningen icke skall anpassas efter beskattningen ovidkommande synpunkter, och får kammarrätten till stöd för denna sin ståndpunkt erinra därom, att riksdagen intagit en mycket restriktiv inställning till frågan om beredande av skatteförmåner åt viss grupp skattskyldiga. För den händelse i allt fall kammarrättens nu berörda synpunkt icke tillmätes avgörande betydelse, får kammarrätten ytterligare anföra följande. Bätten till avdrag från hustrus arbetsinkomst har tillskapats och under växlande former fortlevat i lagstiftningen under den tid, då" familjeavdraget för hustru väsentligen understigit grundavdraget för familjeförsörjare. Sedan familjeavdraget för hustru genom 1938 års ändringar i statsskatteförordningen höjts till belopp motsvarande grundavdraget, h a r därmed en mycket väsentlig förutsättning för hustruns särskilda avdrag från arbetsinkomst bortfallit. Kostnaderna för avlöning av biträde i förvärvsarbetande hustrus hem liksom utgifter för utlämnande av barn till vård utom hemmet och dylikt kunna väl vara en nödvändig förutsättning för gift kvinnas förvärvsarbete utom hemmet. Ur denna synpunkt kunna dylika utgifter i viss mån vara att likställa med omkostnader för inkomstens förvärvande. Men om förvärvsarbetande hustru icke åsamkats några direkta merkostnader för biträde i hemmet och dylikt, torde icke förefinnas någon verklig anledning att ur beskattningssynpunkt beräkna hennes levnadskostnader högre an för förvärvsarbetande ogift kvinna, snarare lägre. Ett införande av särskilt avdrag för gift kvinna skulle därjämte såsom de sakkunniga med rätta framhållit ytterligare skärpa den orättvisa, som redan vid avdragets tillkomst påpekats och som föreligger i det avseende, att dylikt avdrag icke kan komma sådan hustru till godo, vilken biträder mannen i hans verksamhet, denna må utgöras av jordbruksdrift, tjänst, rörelse, yrke eller vad eljest må förekomma. De sakkunniga hava själva påvisat andra brister, som i olika avseenden vidlåda det nuvarande 200-kronorsavdraget. Den kritik, de därvid själva riktat mot ifrågavarande avdragsrätt, är lika hård som träffande. — Kammarrätten håller väl i likhet med de sakkunniga för sannolikt, att ett medgivande av generösare avdragsregler för förvärvsarbetande hustru skulle — för såvitt skattelättnaden icke framstår som alltför ringa — komma att stimulera intresset for tagande av förvärvsarbete. Den skattelindring, som genom införande av det förordade avdraget ställes i utsikt för gift kvinna, förefaller emellertid knappast vara så betydande, att den kan antagas komma att utgöra någon verklig lockelse för henne till yrkesarbete. Den i promemorian angivna siffermässiga skatteminskningen avser nämligen väl att märka icke hustru ensam utan båda makarna. Men även om en viss, om ock ringa skattelättnad skulle verka uppmuntrande på intresset för yrkesarbete, kan dock ifrågasättas, huruvida med nuvarande brist på hemhjälp någon större anslutning kan vara att förvänta åtminstone från mödrar, som hava att taga vård om sina minderåriga barn. Det kan lor övrigt starkt sättas i fråga, om det ur familjesociala synpunkter kan vara önskvärt att genom skattelättnader locka mödrar med minderåriga barn ut i arbetsmarknaden. Införande av en dylik avdragsrätt synes därjämte komma att få ojämna, rent av slumpartade verkningar samt leda till. att makars totala statliga inkomstskatt åtminstone i åtskilliga fall blir lägre än den skatt, de skolat utgöra, därest de beskattats som ensamstående.» Riksräkenskapsverket f r a m h ö l l bl. a., a t t d e n v i k t i g a f r å g a n o m ä k t a m a k a r s s a m b e s k a t t n i n g b o r t b r i n g a s till sin l ö s n i n g i det a v s t a t s s k a t t e b e r e d n i n g e n f r a m l a g d a förslaget r ö r a n d e f a m i l j e b e s k a t t n i n g e n .

106 Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrkte om ock med tvekan förslaget med hänsyn till nödvändigheten av att vid ett antagande av den nya statsskatteförordningen skapa ett komplement i syfte att mildra sambeskattningens skatteskärpande verkningar och då fråga vore om ett provisorium, som förutsattes komma att inom kort avlösas av en mera rationell ordning. Länsstyrelsen framhöll dock, att sambeskattningsproblemet bort slutligt regleras, innan statsmakterna tagit ställning till frågan om det nya skattesystemet i övrigt. Ett utbrytande av en del av de med sambeskattning förenade problemen och införande av en provisorisk lagstiftning medförde stora olägenheter och borde principiellt ske endast därest visshet förelåge, att därigenom icke föregrepes blivande slutlig lagstiftning i ämnet. I förevarande promemoria hade länsstyrelsen icke funnit tydliga belägg för att provisoriet komme att ingå som ett led i de sakkunnigas slutliga förslag. Vid sådant förhållande vore det tveksamt, om provisorisk lagstiftning borde införas. Länsstyrelsen erinrade vidare om att kommunalskatteberedningen ansett det i princip oriktigt att utvälja en viss kategori skattskyldiga, t. ex. gifta kvinnor, för att inom denna söka åstadkomma jämlikhet i beskattningen. Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrkte förslaget beträffande statsbeskattningen men ansåge det kunna ifrågasättas, om tillräckliga skäl förelåge att vid den kommunala beskattningen provisoriskt höja det särskilda avdraget för gift kvinna. Under alla förhållanden borde enligt länsstyrelsens mening ytterligare prövas, huruvida icke familjeavdraget för hustru kunde provisoriskt höjas vid den kommunala taxeringen. Länsstyrelsen i Västerbottens län ansåg skäl ej föreligga att genom införande av särskilt avdrag giva ytterligare skattelindring åt gifta kvinnor i den mån deras inkomster icke överstege 1 000 kronor. Först vid hustruinkomster utöver denna gräns komme nämligen med hänsyn till ortsavdragens utformning sambeskattningen att regelmässigt medföra skatteskärpning. De av sambeskattningssakkunniga föreslagna avdragen å 600 resp. 300 kronor borde därför få tillgodonjutas allenast för inkomst utöver 1 000 kronor, i den mån inkomsten försloge därtill. Ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt syntes det dessutom vara betydelsefullt, att avdragsreglerna erhöllo en sådan utformning, att rätten till avdrag inträdde först i den mån kvinnans arbete kunde antagas vara av nämnvärd betydelse. Det kunde knappast vara psykologiskt välbetänkt att låta avdragsreglerna gynna mer eller mindre sporadiskt återkommande ströinkomster upp till ett sammanlagt belopp av 600 kronor, medan den särskilda stimulans i beskattningshänseende, som säkerligen behövdes för att locka de gifta kvinnorna att antaga mera välavlönade heltids- eller halvtidstjänster, saknades. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anförde, att enligt förbundets uppfattning sambeskattning vore det principiellt riktiga, enär skatteförmågan rättvisast mättes genom familjens samlade inkomst. Dock borde

107 därvid sådana utgifter få avdragas, som kunde anses ha varit nödvändiga för inkomstens förvärvande, exempelvis i nu ifrågavarande fall arbetshjälp i hemmet. Principiellt sett skulle därför förbundet närmast vara böjt för att avstyrka förslaget, men då andra och främst arbetsmarknadspolitiska skäl talade för att en viss uppmjukning av sambeskattningen ägde rum, ville förbundet icke motsätta sig en provisorisk lättnad i den form, de sakkunniga föreslagit. En lösning på längre sikt finge dock sökas efter andra linjer. Tjänstemännens centralorganisation ansåg det angeläget att man vid den fortsatta utredningen ingående prövade, om icke möjlighet funnes att helt upphäva sambeskattningen för äkta makar. Organisationen betraktade förslaget som synnerligen otillfredsställande och skulle bl. a. ha önskat högre belopp men godtoge det dock som ett provisorium i avvaktan på en definitiv lösning efter andra linjer. Övriga reniissmyndigheter lämnade förslagets huvudgrunder utan allvarligare erinringar. I vissa yttranden framställdes emellertid yrkanden, som gingo längre än de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen i Västmanlands län underströk angelägenheten av att de mest markerade olägenheterna och orättvisorna med förvärvsarbetande hustrus sambeskattning undanröjdes. Länsstyrelsen ifrågasatte dock, om icke avdraget borde höjas. Vid kommunaltaxering borde avdragsbeloppet bli 360 kronor för gift kvinna utan barn och 600 kronor om hemmavarande barn funnes. Vid statlig taxering borde motsvarande belopp vara 600 resp. 900 kronor. Landsorganisationen påvisade, vilka omkostnader och olägenheter som förvärvsarbetet medförde för den gifta kvinnan. Organisationen underströk sambeskattningssakkunnigas uttalande att själva tillskapandet av generösare avdragsregler skulle utgöra en psykologiskt verkande faktor, vilken kunde bidraga till upphävande av den irritation, som kunnat förmärkas bland förvärvsarbetande gifta kvinnor. Med tanke på arbetsmarknadsförhållandenas utveckling bleve en ökad kvinnlig yrkesverksamhet av största vikt för bevarandet av progressiviteten i samhällsutvecklingen. Såväl de arbetsmarknadspolitiska som rättvisesynpunkterna talade för att sambeskattningens verkningar borde upphävas. Landsorganisationen anförde vidare: »Olika risker äro emellertid förknippade med en sådan lösning att sambeskattningens verkningar upphäves genom en strikt genomförd särbeskattning. Inkomsttagare med förmögenhet skulle kunna bli benägna att överflytta kapital till endera maken i sådan proportion som i beskattningshänseende vore mest förmånlig för inkomsttagarna. Vissa rörelseidkare skulle kunna fördela inkomsterna på ett liknande sätt och härigenom komma undan en skattebelastning som motsvarade det verkliga inkomstläget. Dessa skäl är för landsorganisationen tillräckligt avgörande för att tillstyrka de sambeskattningssakkunnigas förslag om ett generellt avdrag vid beskattningen av förvärvsarbetande gift kvinna. Ett dy-

108 likt avdrag synes utgöra den rättvisaste grunden, efter vilken sambeskattningens verkningar skall kunna upphävas. Dessutom undviker man att de höga och mycket höga inkomsterna avsevärt mera gynnas än de lägre och medelstora inkomsterna, vilket skulle ske vid en strikt genomförd särbeskattning.» Beträffande avdragsbeloppets storlek syntes det landsorganisationen av arbetsmarknadspolitiska skäl vara framsynt, om beloppet redan vid nu ifrågasatta provisoriska ändring sattes så högt, att sambeskattningens verkningar så långt möjligt upphävdes för lägre och medelstora gemensamma inkomster. Landsorganisationen kunde icke finna de av sambeskattningssakkunniga föreslagna avdragsbeloppen tillräckliga för nyss angivna ändamål och ville därför föreslå, att avdragen bestämdes till 900 resp. 600 kronor. Farhågorna för att den sålunda föreslagna skattelindringen skulle medföra nämnvärda vådor för det kommunala skatteunderlaget vore säkerligen överdrivna. Detta skulle möjligen vara fallet i mycket små jordbrukskommuner, men där vore sambeskattningsfallen som regel så fåtaliga att lindringen icke syntes kunna få några egentliga konsekvenser. Ordföranden i taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anförde i särskilt yttrande att avdragen borde utmätas med 600 kronor, lika vid statlig och kommunal beskattning, och fortsatte: »De kommunala ortsavdragen ha icke höjts och äro alltså reellt nu avsevärt mycket lägre än då penningvärdet var högre. Kommunerna ha med andra ord ett större skatteunderlag än de rättvisligen borde ha, om reglerna antagas från början ha varit skäliga och riktiga. Vidare torde i flertalet av de mest känsliga kommunerna de gifta kvinnornas kommunalskatt spela en förhållandevis underordnad roll. Detta gör att man av hänsyn till skatteunderlaget knappast bör känna sig hindrad att medge ett avdrag, som för den enskilde praktiskt dock skulle ha något att betyda, vilket höjningen med 100 kronor icke har.» Flera remissyttranden underströko det orättvisa i att avdragsregeln icke omfattade jämväl sådana hustrur, som utförde arbete i mannens rörelse eller jordbruk, och åtskilliga remissmyndigheter förklarade sig tillstyrka förslaget endast såsom ett provisorium. Sambeskattningssakkunniga hade föreslagit, att i vissa fall reduktion av avdraget skulle ske. Avdrag skulle sålunda medgivas med »/i» a v maximibeloppet för varje kalendermånad, under vilken rörelse drivits eller förvärvsarbete utförts, och endast om kvinnan därvid varit gift och sammanlevt med mannen. Om äktenskapet ingåtts under beskattningsåret, skulle avdraget alltså endast få avse inkomst, som intjänats efter det äktenskapet ingåtts. På motsvarande sätt skulle, om äktenskapet upplösts eller samlevnaden mellan makarna upphört under beskattningsåret, inkomst, som förvärvats under tid, då makarna icke sammanlevat, icke kvalificera till avdrag. En del av remissinstanserna hade vid sidan av huvudfrågan om införandet av den föreslagna avdragsrätten och om beloppens storlek jämväl uttalat sig beträffande frågan om behandlingen av dylika fall. I åtskil-

liga remissyttranden framfördes invändningar mot de regler, sambeskattningssakkunniga för dessa fall föreslagit. Kammarrätten ansåg att — om förslaget över huvud skulle genomföras — ändring på dessa punkter borde göras. Den föreslagna anordningen syntes enligt ämbetsverkets mening föga överensstämma med avdragets angivna syfte att i förhållande till ensamstående skattskyldig utjämna förvärvsarbetande hustrus skattebörda. Den förefölle även motverka syftet att genom generösa avdragsregler stimulera utbudet av kvinnlig arbetskraft. En reduktion av avdraget i anledning av att hustruns inkomst erhållits under endast en viss del av beskattningsåret torde i åtskilliga fall få ringa effekt i taxeringshänseende men vara ägnad att skapa missnöje och irritation. Kammarrätten anförde vidare på denna punkt följande: »Om till exempel en gift kvinna under ett helt år haft halvtidstjänstgöring, skall fullt avdrag tillkomma henne. Om däremot en hennes arbetskamrat arbetat allenast under ett halvår men med heltidstjänstgöring, kommer en sådan hustru, som under ett beskattningsår måhända åtnjutit större arbetsinkomst än sin arbetskamrat och som kanske i motsats till denna nödgats anlita hemhjälp, att erhålla endast hälften så stort avdrag som sin arbetskamrat. För det fall att rörelse drivits av hustru, skall helt avdrag tillgodokomma henne utan vidare prövning, även om hon till exempel till följd av mannens anställning i rörelsen endast tidvis eller kanske icke alls utfört något arbete i rörelsen under ett visst beskattningsår. Beduktion av avdraget beträffande rörelseidkande hustru skall nämligen såsom föreslagits ske endast för det fall, att rörelse allenast drivits under en del av beskattningsåret. Endast i sistnämnda fall är sådan hustru i avdragshänseende likställd med tjänsteanställd hustru. Bedömandet av fråga, huruvida avdrag bör reduceras eller ej, kan understundom möta vissa svårigheter. Detta gäller särskilt för det fall, att uppburen ersättning icke avser bestämd tidsperiod utan utgör vederlag för en viss arbetsprestation såsom arvoden för styrelse- och revisorsuppdrag. Såsom exempel kan även anföras det fall, att hustru utför hemarbete för vissa industrier inom t. ex. textil- och beklädnadsbranschen, i vilket fall inkomsten som regel torde beskattas som inkomst av tjänst (ackordsarbete). Därest här ifrågavarande avdragsrätt införes, bör avdrag sålunda, om det skall få någon effekt i skatteutjämnande syfte och tillika i angivet syfte verka stimulerande nå gifta kvinnors intresse för yrkesarbete, medgivas med ett fixt belopp utan begränsning med avseende å den tid, varunder förvärvsarbete utförts eller rörelse bedrivits, samt av skäl, de sakkunniga anfört, vid statsbeskattningen sättas till högst G00 kronor. I överensstämmelse härmed bör hustru, som ingått äktenskap under sådan tid av beskattningsåret, att hon skall taxeras såsom gift, erhålla oreducerat avdrag, oberoende av om arbetsinkomsten intjänats endast före eller endast efter giftermålet eller under hela beskattningsåret.» Mot förslaget om proportionering av avdraget i förhållande till det antal månader, under vilka inkomsten förvärvats, uttalade sig vidare riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Västerbottens och Kristianstads län. Sistnämnda länsstyrelse anförde: »Det är självfallet att vissa olägenheter äro förenade med till beloppet fixerade avdragsbelopp. Då de sakkunniga föreslå en regel med avdrag med lfa för varje kalendermånad, blir icke heller denna anordning — som även de sakkunniga

110 framhålla — helt teoretiskt hållbar, i det att avdrag kommer att medgivas från inkomst under kalendermånad, då förvärvsarbete utförts under kort tid. Avdrag bör självfallet utgå även för tid, då semester eller motsvarande ledighet åtnjutes. En dylik anordning med månadsbelopp förutsätter att i deklarationerna och löneuppgifterna lämnas uppgift om de kalendermånader, under vilka förvärvsarbete utförts. Åtskilligt brister i detta avseende. För taxeringsmyndigheterna blir kontrollen av dessa uppgifter ett synnerligen tidsödande arbete. Då här är fråga om ett provisorium, synes skäl tala för att som hittills fastställt avdrag beviljas upp till förvärvad inkomst.» Däremot förordade uttryckligen överståthållarämbetet, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation och taxeringsnämndsordförandenas riksförbund tolftedelsregelns införande. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västerbottens län förklarade sig icke dela de sakkunnigas uppfattning att avdraget borde begränsas till att avse allenast sådan tid, under vilken hustrun i äktenskap sammanlevt med mannen. Om sambeskattning skulle äga rum i sådana fall då äktenskapet ingåtts under beskattningsåret, skulle all makarnas inkomst, även sådan som intjänats före äktenskapets ingående, beskattas gemensamt. Avdraget borde därför bestämmas i förhållande till all hustruns inkomst under beskattningsåret.

KAPITEL VII.

VERKNINGARNA AV OLIKA SYSTEM FÖR ÄKTA MAKARS BESKATTNING. Den direkta beskattningen av äkta makar kan anordnas efter huvudsakligen två olika metoder. Antingen kunna makarna behandlas såsom ett enda skattesubjekt, varvid skatt utmätes efter makarnas sammanlagda inkomst och förmögenhet, eller ock anses makarna vid beskattningen såsom två av varandra helt oberoende skattesubjekt, d. v. s. man beskattar en var av makarna för sig. Grundregeln i skattelagarna torde vara att skattskyldigheten åvilar den enskilde individen. Den ordning, som sedan gammalt varit gällande i de flesta länder med ett mera utvecklat beskattningssystein, nämligen att äkta makar vid beskattningen betraktas såsom en enhet, får anses utgöra ett avsteg från huvudregeln. En sådan anordning har emellertid framstått såsom naturlig redan på grund av familjerättens utformning. Mannen var tidigare hustruns målsman, och i mannens målsmanskap för hustrun inrymdes även skyldigheten att för hustrun lämna uppgifter till ledning för beskattningen samt att erlägga skatten. Därför inbegreps i gift skattskyldigs inkomst jämväl hustruns. I de fall hustrun tillerkändes förvaltningsrätt över viss art av inkomst eller egendom, kom dock ofta även skattskyldigheten att åvila henne. Man har eljest även historiskt velat se sambeskattningen som ett uttryck för den såsom beskattningsnorm numera allmänt vedertagna principen om skatteförmågan som avgörande för skattens storlek. Det förhållandet att renodlad sambeskattning i allmänhet medför högre skatt än beskattning av äkta makar var för sig har därvid ansetts riktigt ur synpunkten av skattens anpassning efter skatteförmågan. Givet är, att de båda metoderna för äkta makars beskattning var för sig kunna så utformas, att de medföra ungefär lika stora skatter. Modifikationer i olika former förefinnas i regel, så att exempel på en tillämpning av det ena eller det andra systemet renodlat endast sällan förekommer.

112 1. Sambeskattning enligt hos oss gällande regler. De sakkunniga övergå härefter till en närmare granskning av verkningarna av å ena sidan sambeskattning enligt hos oss gällande regler och å andra sidan särbeskattning. Vid sambeskattning taxeras en var av makarna för sin inkomst och förmögenhet och mannen därjämte för boets gemensamma inkomst och förmögenhet. Sambeskattningen innebär sålunda icke att man i hela taxeringsproceduren arbetar med för båda makarna gemensamma belopp. Om båda makarna ha inkomst, har en var att avgiva självdeklaration till ledning för taxeringens åsättande. Vid beräknandet av det inkomstbelopp, som blir avgörande för skattens storlek, behandlas emellertid makarna såsom ett enda skattesubjekt. I fråga om den statliga taxeringen fördelas sedan den uträknade skatten å makarna efter förhållandet mellan deras taxerade inkomster respektive skattepliktiga förmögenheter. I fråga om den kommunala taxeringen behöver skatten å den gemensamma beskattningsbara inkomsten icke uträknas före fördelningen, på grund av att kommunalskatten är proportionell. Där verkställes också fördelningen mellan makarna genom uppdelning av den beskattningsbara inkomsten. Grund för fördelningen är därvid förhållandet mellan makarnas taxerade inkomster. Man kan därför säga, att makarna ingå i och utträda ur taxeringsproceduren formellt såsom om de utgjorde två skattesubjekt men att i det viktiga led av taxeringsförfarandet, som är grundläggande för skattens storlek, makarna behandlas såsom ett enda skattesubjekt, varjämte under taxeringens gång gemensamhetsprincipen även i vissa andra avseenden påverkar resultatet. De enligt vår skattelagstiftning gällande regler, som i sig innefatta det relevanta i sambeskattningen såsom princip, innebära: 1) att skatteplikt bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomster respektive båda makarnas gemensamma beskattningsbara förmögenhet, 2) att ortsavdrag beräknas för makarna gemensamt, 3) att underskottsavdrag och allmänna avdrag, som av ena maken ej kunnat utnyttjas, få utnyttjas hos den andra maken och att skuld, som ej kunnat utnyttjas å ena makens förmögenhet, må avräknas å andra makens förmögenhet samt 4) att beskattningsbar inkomst respektive beskattningsbar förmögenhet beräknas för makarna gemensamt. Av betydelse i detta sammanhang är vidare, att maximibeloppet i fråga om avdrag för försäkringspremier är detsamma för äkta makar som för ensamstående, 200 kronor. I princip ligger skattepliktsgränsen vid 600 kronor taxerad inkomst. Eftersom denna gräns gäller för såväl ensamstående som äkta makar, kom-

113 mer en inkomst understigande 600 kronor, som för en ensamstående skolat bli skattefri, att upptagas till beskattning vid sambeskattning av äkta ma^ kar, därest den tillsammans med andra makens inkomst uppgår till minst 600 kronor. Följden härav kan bli, att skatteskärpning inträder genom sambeskattningen. F r å n och med ortsgrupp III utgör emellertid det obankade kommunala ortsavdraget för man och hustru 600 kronor eller högre belopp. I fråga om dessa ortsgrupper måste därför — för att skärpning skall inträda vid sambeskattning — makarnas sammanlagda inkomster med minst 20 kronor överstiga makarnas obankade ortsavdrag, vilket utgör 600 kronor i ortsgrupp III, 640 kronor i ortsgrupp IV och 700 kronor i ortsgrupp V. Man kan därför säga att, om makarnas ortsavdrag uppgår till 600 kronor eller högre belopp, ortsavdraget, ökat med 20 kronor, utgör den effektiva skattepliktsgränsen. Vid den statliga taxeringen utgör i regel ortsavdraget, ökat ined 10 kronor, den effektiva skattepliktsgränsen, och denna gräns ligger genomgående över 600 kronor, nämligen för ensamstående 1 610 kronor i ortsgrupp I, 1 710 kronor i ortsgrupp II, 1 810 kronor i ortsgrupp III, 1 910 kronor i ortsgrupp IV och 2 010 kronor i ortsgrupp V samt för gifta 2 510 kronor i ortsgrupp I, 2 635 kronor i ortsgrupp II, 2 760 kronor i ortsgrupp III, 2 885 kronor i ortsgrupp IV och 3 010 kronor i ortsgrupp V. En närmare undersökning av verkningarna av den gemensamma skattepliktsgränsen ger för den kommunala beskattningens del följande resultat. Om en var av två äkta makar har inkomst understigande 600 kronor, skulle de vid särbeskattning icke påföras någon taxering till kommunal inkomstskatt. Därest den sammanlagda inkomsten uppgår till 600 kronor respektive för skattskyldiga i ortsgrupperna III—V överstiger avdraget för äkta makar med minst 20 kronor, bli makarna vid sambeskattning påförda skatt, och sambeskattningen leder alltså i dylikt fall alltid till skatteökning, ökningen i den beskattningsbara inkomsten blir för ortsgrupperna I och II lägst 50 respektive 30 kronor, där fråga är om stad, och lägst 30 respektive 10 kronor i fråga om annan kommun. För övriga ortsgrupper blir ökningen lägst 10 kronor. Den högsta ökningen av den beskattningsbara inkomsten inträffar i de fall, då båda makarna ha 590 kronors inkomst, och utgör i ortsgrupp I 430 kronor i fråga om stad och 410 kronor i fråga om annan kommun samt i ortsgrupp II 370 kronor i fråga om stad och 350 kronor i fråga om annan kommun. För ortsgrupperna III—V blir ökningen högst respektive 290, 270 och 240 kronor. . Om endast en av makarna har inkomst understigande 600 kronor, medan andra makens inkomst överstiger nämnda belopp, leder sambeskattningen ibland till minskning och ibland till ökning av makarnas beskattningsbara inkomst. Det förra inträffar alltid, då den ena makens inkomst är lägre än det familjeavdrag, som tillföres genom sambeskattning. Eftersom detta avdrag blir föremål för bankning, beror storleken på den inkomst, som av den ena maken kan tillföras familjen utan att skatteökning 8—916967

114 inträder vid sambeskattning, på huruvida den sammanlagda inkomsten befinner sig i bankningsområdet, d. v. s. uppgår till högst ortsavdragets dubbla belopp, eller inkomsten är högre. I de lägsta skikten av detta område åstadkommer familjeavdraget i och för sig en skatteminskning, som är exakt lika stor som avdragets belopp, och ena maken kan sålunda tillföra en lika stor inkomst som detta avdrag, utan att sambeskattning leder till en högre skatt än särbeskattning. I den mån inkomsten stiger inom bankningsområdet, får familjeavdraget ökad effekt, intill dess det vid den övre gränsen för bankningsområdet når full verkan och medför en skatteminskning motsvarande en och en halv gång avdragets obankade belopp. I detta läge kan den ena maken, utan att sambeskattning leder till skatteökning, tillföra inkomster, som äro 50 % högre än vid den undre gränsen av bankningsområdet, d. v. s. för ortsgrupperna I—V respektive 240, 240, 270, 270 och 300 kronor. Har den ena maken högre inkomst än som här sist sagts men dock lägre än 600 kronor och den andra mer än 600 kronor, medför sambeskattning alltid högre skatt än särbeskattning. Högst blir skatteökningen, då den förra makens inkomst uppgår till 590 kronor. Den beskattningsbara inkomsten ökas då i ortsgrupperna I—V med högst skillnaden mellan 590 kronor och ovan nämnda belopp å 240, 240, 270, 270 och 300 kronor eller med respektive 350, 350, 320, 320 och 290 kronor. I landskommun tillhörande ortsgrupp I eller II kan ökningen vara 20 kronor större, vilket inträffar, då den make, som har mer än 600 kronors inkomst, har rätt att tillgodogöra sig det extra avdraget å 20 kronor, om han särbeskattas, men denna rätt bortfaller vid sambeskattning, därför att den sammanlagda beskattningsbara inkomsten överstiger 500 kronor. Vid nu gjorda jämförelser mellan å ena sidan särbeskattning av äkta makar och å andra sidan sambeskattning har hänsyn icke tagits till vissa modifikationer, som gällande bestämmelser i särskilda fall kunna medföra. Sålunda kunna föreskrifterna om reducering av ortsavdrag för det fall att den skattskyldige endast under en del av beskattningsåret varit här i riket bosatt, leda till andra resultat än här ovan angivna, då någon motsvarande nedsättning i fråga om skattepliktsgränsen icke förekommer. Vidare äger gift kvinna, som haft inkomst av viss, s. a. s. privilegierad art, nämligen av rörelse eller av eget arbete, om och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med högst 300 kronor. Sistnämnda bestämmelse leder till att skattelättnaderna kunna sträcka sig till högre inkomster än de angivna och att skatteskärpningarna i vissa fall bli mindre än de angivna och i andra fall förbytas i skattelättnader. Om det är hustrun, som har inkomst understigande 600 kronor, och denna inkomst härflyter av rörelse eller av eget arbete, kan skatteökning över huvud taget icke inträda vid sambeskattning, förrän hustruns inkomst överstiger det obankade familjeavdraget med minst 310 kronor, d. v. s. i

115 ortsgrupperna I—V uppgår till respektive 470, 470, 490, 490 och 510 kronor. Den högsta ökning, som kan förekomma, är 70 kronor beskattningsbar inkomst i ortsgrupperna I och II, 60 kronor i ortsgrupperna III och IV samt 50 kronor i ortsgrupp V. I fall den sammanlagda taxerade inkomsten vid sambeskattning ligger vid eller över bankningsgränsen, inträder skatteskärpning först vid en hustruinkomst å 550 kronor i ortsgrupperna I och II, 580 kronor i ortsgrupperna III och IV samt 610 kronor i ortsgrupp V. Inkomsten för ortsgrupp V ligger som synes över skattepliktsgränsen. Om det är mannen, som har en inkomst understigande 600 kronor, gäller det tidigare anförda resonemanget med den modifiering, som föranledes av att viss hustruns inkomst genom det s. k. 300-kronorsavdraget undantages från beskattning. Det må beaktas, att avdraget för gift kvinna vid kommunaltaxeringen icke kan åstadkomma nedsättning av den beskattningsbara inkomsten med hela sitt belopp, såvida icke makarnas sammanlagda inkomst överstiger övre gränsen för bankningsområdet med minst 290 kronor. Är den sammanlagda inkomsten lägre, reduceras avdragets verkan, oavsett att hustruns privilegierade inkomst uppgår till minst 300 kronor, ned till 150 kronor, vilket sammanhänger med bestämmelserna om bankning av ortsavdraget. Här bortses då från det fall, att avdraget för gift kvinna kan medföra, att den sammanlagda inkomsten kommer att ligga under skattepliktsgränsen, då avdragets effekt kan bli ytterligare reducerad. I fråga om annan kommun än hemortskommunen innebär det förhållandet att skattepliktsgränsen är densamma för ensamstående som för äkta makar alltid skatteskärpning vid sambeskattning, så vida båda makarna ha inkomst i sådan kommun och inkomsten för endera eller för båda makarna var för sig understiger 100 kronor. Den högsta beskattningsbara inkomst, som genom samtaxering kan tillskapas, utgör för varje sådan kommun 180 kronor. Beträffande den statliga inkomstbeskattningen avvika verkningarna av förevarande regel i väsentliga avseenden från de för kommunalbeskattningen angivna. Vid statsbeskattningen gäller icke någon bankningsregel. Här kompliceras verkningarna i stället av det förhållandet att redan genom ortsavdragens konstruktion skillnaden mellan ortsavdragen för ensamstående och gifta icke är konstant, i det att de ensamståendes ortsavdrag hastigt reduceras och vid högre inkomster helt upphöra. Om båda makarna ligga under den effektiva skattepliktsgränsen, inträder skärpning genom sambeskattning, därest den sammanlagda inkomsten med minst 10 kronor överstiger ortsavdraget för gifta, d. v. s. 2 500 kronor i ortsgrupp I, 2 625 kronor i ortsgrupp II, 2 750 kronor i ortsgrupp III, 2 875 kronor i ortsgrupp IV och 3 000 kronor i ortsgrupp V. Den högsta beskattningsbara inkomst, som

116 här kan tillskapas genom sambeskattning, utgör i ortsgrupperna I—V respektive 700, 770, 850, 920 och 1 000 kronor. Detta inträffar, då vardera maken har en inkomst, som är lika med ortsavdraget för ensamstående, vilket i de olika ortsgrupperna utgör respektive 1 600, 1 700, 1 800, 1 900 och 2 000 kronor. Om båda makarna ha inkomst och den ena makens inkomst ligger över effektiva skattepliktsgränsen, medan den andra makens ligger under denna gräns, beror storleken av den inkomst, som den senare vid sambeskattning kan tillföra utan att skattehöjning inträder, på storleken av den förres inkomst. Har denne en inkomst, som i ortsgrupperna I—V icke överstiger respektive 2 600, 2 700, 2 800, 2 900 och 3 000 kronor, i vilket fall han vid särbeskattning skolat åtnjuta fullt ortsavdrag, kan den make, vilken såsom ensamstående faller under skattepliktsgränsen, tillföra inkomstbelopp, som inom de olika ortsgrupperna högst uppgå till respektive 900, 925, 950, 975 och 1 000 kronor, utan att det vid sambeskattning blir skatteökning. Enär sist angivna belopp motsvara den ökning av ortsavdraget, som sambeskattningen medför, måste skatten bli oförändrad. Härav följer vidare, att om den tillförda inkomsten är lägre än nämnda belopp, sambeskattningen kommer att innebära skattelättnad. Om inom nu behandlade kategori inkomsten hos den make, som ligger över skattepliktsgränsen, stiger från angivna belopp å inom respektive ortsgrupper 2 600, 2 700, 2 800, 2 900 och 3 000 kronor, vid vilka han såsom ensamstående ännu får åtnjuta fullt ortsavdrag, men icke inom de olika ortsgrupperna överstiger respektive 6 140, 6 360, 6 620, 6 790 och 7 030 kronor, stiger också det belopp, andra maken utan att sambeskattning medför skatteökning kan tillföra, successivt från förut angivna beloppen 900, 925, 950, 975 och 1 000 upp till högst respektive 1 600, 1 700, 1 800, 1 900 och 2 000 kronor. Detta beror på den successiva reduktionen av den ensamståendes ortsavdrag, vilken vid nämnda inkomstbelopp fortgått så långt, att ökningen i ortsavdraget genom sambeskattningen är lika stor som ortsavdraget för ensamstående oreducerat. Överstiger inkomsten hos den make, vilken såsom ensamstående ligger över skattepliktsgränsen, ovan angivna belopp å respektive 6 140, 6 360, 6 620, 6 790 och 7 030 kronor, inträder vid sambeskattning alltid skattelättnad, oavsett vilken inkomst under skattepliktsgränsen, som andra maken tillför. Även för statsbeskattningens vidkommande gälla de modifikationer, som förut angivits i fråga om den kommunala beskattningen. Avdraget för gift kvinna har emellertid här avvikande utformning såtillvida att det under i övrigt lika förutsättningar får åtnjutas med ett belopp, motsvarande hälften av den privilegierade inkomsten, dock högst med 1 000 kronor. Om båda makarna såsom ensamstående ha inkomster under den effektiva skattepliktsgränsen kan, därest hustruns inkomst härrör av rörelse eller av eget arbete, sambeskattning över huvud icke medföra skatteökning.

117 Samma är förhållandet, om mannens inkomst ligger ovanför och hustruns under den effektiva skattepliktsgränsen och hustruns inkomst är av nyss nämnda art. Om i dessa fall hustruns taxerade inkomst är lika stor som grundbeloppet av ensamståendes ortsavdrag och inkomsten tillika är av nyss angiven art, inträder genom sambeskattning skattelättnad i alla ortsgrupper med undantag för ortsgrupp V, där skatten i visst fall blir oförändrad. Ar det mannens inkomst, som ligger under effektiva skattepliktsgränsen, kan genom sambeskattning ingen skatteökning inträda, så framt hustrun har inkomst av enbart privilegierad art eller, där hon även har annan inkomst, hennes privilegierade inkomst inom ortsgrupperna I—V uppgår till lägst respektive 1 400, 1 540, 1 700, 1 840 och 2 000 kronor Slutligen må anmärkas, att skattepliktsgränsen 600 kronor taxerad inkomst vid den statliga beskattningen får inverkan - förutom i de fall då ortsavdraget skall reduceras med hänsyn till att skattskyldig icke varit i riket bosatt under hela beskattningsåret - vid debiteringen av pensionsavgift enligt folkpensioneringslagen, även om den eljest icke skulle få effekt på grund av ortsavdragens höjd. I fråga om förmögenhetsbeskattningen kan regeln om gemensam skattephktsgrans aldrig leda till skattelättnad vid sambeskattning, eftersom det belopp, som undantages från beskattning, icke är större för äkta makar an for ensamstående. Däremot kan skärpning inträda genom sambeskattningen. Om en var av makarna äger förmögenhet å 30 000 kronor, åstadkommes den största ökningen av den beskattningsbara förmögenheten. Denna uppgår vid samtaxering till 60 000 kronor, av vilket belopp emellertid endast 30 000 kronor blir föremål för beskattning. Även om den ena maken såsom ensamstående har förmögenhet över skattepliktsgränsen, kan skärpningen aldrig bli större än att skatt uttages å ytterligare 30 000 kronor. Om makarna var för sig ha förmögenhet över skattepliktsgränsen, intrader alltid en ökning av den beskattningsbara förmögenheten med 30 000 kronor. Begeln att vid sambeskattning ortsavdrag beräknas för äkta makar gemensamt innebär icke i och för sig någon nackdel för de skattskyldiga. Såsom emellertid framgått av den föregående framställningen är ortsavdraget for akta makar i princip bestämt till lägre belopp än det sammanlagda beloppet av två ensamståendes ortsavdrag. Detta förhållande verkar i skatteskärpande riktning. För beloppen av de ortsavdrag, som utgå vid den kommunala beskattningen, har tidigare redogjorts. Skillnaden mellan grundavdraget och familjeavdraget för hustru utgör inom ortsgrupperna I—V respektive 180, 220, 240, 280 och 300 kronor. Huru sambeskattning verkar i förhållande till särbeskattning på grund av denna skillnad i ortsavdrag, om inkomsten for endera maken ligger under skattepliktsgränsen, framgår av ovan lämnad redogörelse för innebörden av regeln om gemensam skattepliktsgräns.

118 Om båda makarna såväl var för sig vid särbeskattning som tillsammans vid sambeskattning ligga inom respektive bankningsområden, medför sambeskattning ökning av den beskattningsbara inkomsten med hälften av nyss angivna skillnader i ortsavdrag, eller sålunda inom de olika ortsgrupperna respektive 90, 110, 120, 140 och 150 kronor. Med hänsyn till skattepliktsgränsen kan emellertid dylika fall icke förekomma i ortsgrupperna I och II. Den minsta ökning, som i dessa ortsgrupper k a n förefinnas, utgör respektive 190 och 170 kronor, ökningen vid sambeskattning stiger i den mån inkomsten för vardera maken såsom ensamstående stiger, så att den i det läge, där båda m a k a r n a såsom särbeskattade befinna sig vid eller över bankningsområdets övre gräns, uppgår till det bänkade beloppet av skillnaden mellan ensamståendes grundavdrag och familjeavdrag för hustru, nämligen respektive 270, 330, 360, 420 och 450 kronor. Har inkomsten nått sådan höjd, att makarna vid särbeskattning ligga vid eller över övre bankningsgränsen, komma makarna alltid att vid sambeskattning ligga utanför bankningsområdet. P å grund av det kommunala ortsavdragets ringa höjd är sistnämnda förhållande i regel för handen. Verkningarna vid den kommunala beskattningen av avdraget för glit kvinna ha belysts i samband med redogörelsen för skattepliktsgränsen. Här må ytterligare framhållas, att ett fullt utnyttjande av nämnda avdrag, vilket kan ske först sedan makarnas sammanlagda inkomst med minst 290 kronor överstiger övre gränsen för bankningsområdet, i ortsgrupp I medför skatteminskning vid sambeskattning jämfört med särbeskattning, medan det i övriga ortsgrupper motverkar den ovan angivna ökning, som sambeskattning eljest på grund av ortsavdragskonstruktionen skulle medföra, med 300 kronor. Har hustrun inkomst av sådan privilegierad art till ett belopp av minst 300 kronor, kan sambeskattningen sålunda medföra en maximal ökning av den beskattningsbara inkomsten med 30 kronor i ortsgrupp II, 60 kronor i ortsgrupp III, 120 kronor i ortsgrupp IV och 150 kronor i ortsgrupp V. .. För ortsavdragen vid den statliga inkomsttaxeringen har redogörelse tidigare lämnats. Därav framgår, att grundbeloppet av det för ensamstående gällande ortsavdraget i princip utgör omkring 2/3 av ortsavdraget for gifta. * Detta förhållande skulle genomgående medföra minskning av ortsavdraget vid sambeskattning, om de ensamståendes ortsavdrag vore fasta. Bedan vid en förhållandevis låg gräns, nämligen då inkomsten inom respektive ortsgrupper överstiger 2 600, 2 700, 2 800, 2 900 och 3 000 kronor, börja emellertid ortsavdragen för ensamstående reduceras, och avdragen upphora helt, då inkomsten når en storlek av respektive 10 600, 10 700, 10 800, 10 900 och 11000 kronor. Härav följer, att sambeskattning än k a n medföra ökning och än minskning av ortsavdraget, beroende på storleken av makarnas inkomster, tagna var för sig. De resultat, som uppkomma, om endera makens inkomst ligger under skattepliktsgränsen, ha ovan redo-

119 visats. Om makarna var för sig ha inkomster överstigande skattepliktsgränsen men icke av den höjd att avdraget börjat reduceras, innebär sambeskattning, att ortsavdragsbelopp å respektive 700, 775, 850, 925 och 1 000 kronor bortfalla. Om ingendera maken har lägre inkomst än inom respektive ortsgrupper 4 350, 4 550, 4 700, 4 900 och 5 000 kronor, uppkommer emellertid aldrig minskning av ortsavdraget vid sambeskattning. Om åter en av makarna har inkomst, som överstiger respektive 6 140, 6 360, 6 620, 6 790 och 7 030 kronor, inträder alltid genom sambeskattning ökning av ortsavdraget, oavsett storleken av andra makens inkomst, blott denna ligger över skattepliktsgränsen. Den största ökningen inträder givetvis, då envar av makarna har så hög inkomst, att rätten till ortsavdrag såsom ensamstående helt upphört. Det må redan här framhållas, att en ökning av ortsavdraget vid sambeskattning icke är liktydigt med skatteminskning, enär effekten av ortsavdragets ökning motverkas av progressionen. Hur denna verkar skall i ett senare avsnitt närmare belysas. Vid statsbeskattningen kominer avdraget för gift kvinna genoingående att med hela sitt belopp medföra nedsättning av den beskattningsbara inkomst, som eljest skulle uppkomma vid sambeskattning, så snart makarnas sammanlagda inkomst överstiger ortsavdraget för äkta makar med det belopp, vilket tillkommer hustru såsom avdrag för gift kvinna. Om hustrun har inkomst av rörelse eller av eget arbete till belopp, ej understigande 2 000 kronor, kommer nedsättningen att utgöra 1 000 kronor. Om en var av makarna såsom ensamstående befinner sig i det ovan angivna inkomstläge, att ortsavdragets reduktion ännu ej börjat, kominer genom detta avdrag minskning av den beskattningsbara inkomsten att inträda vid sambeskattning i alla ortsgrupper utom ortsgrupp V, där skatten blir oförändrad. Är hustruns inkomst av ifrågavarande art lägre än 2 000 kronor, kommer den att föranleda nedsättning av beskattningsbara inkomsten med halva sitt belopp. Vid förestående redogörelse har förutsatts, att den skattskyldige varit under hela beskattningsåret här i riket bosatt. De modifikationer, som kunna föranledas av att den skattskyldige varit här bosatt endast under en del av året, äro icke av den betydelse, att särskild redogörelse härför ansetts erforderlig. Det framgår av den förestående redogörelsen att de med skattepliktsgränsen och ortsavdragen sammanhängande verkningarna av äktenskaps ingående äro mycket varierande. För att underlätta bedömandet av dessa verkningar lämnas här nedan en översikt, vari för olika inkomstalternativ äro angivna gränsfallen i fråga om ändringarna av den beskattningsbara inkomsten inom ortsgrupperna I och V. I sammanställningen skiljes mellan det fall att avdrag för gift kvinna icke utgår (de två första kolumnerna) och det fall att sådant avdrag utgår

120 enligt nu gällande ordning. Den första raden visar för varje alternativ den för de skattskyldiga förmånligaste situationen, alltså den minsta ökningen av den beskattningsbara inkomsten ( + ) respektive den största minskningen därav (—). Andra raden visar det mest oförmånliga läget, d. v. s. den minsta minskningen respektive den största ökningen. Beträffande den kommunala taxeringen har bortsetts från det s. k. 20-kronorsavdraget. I fråga om det fall att båda makarna före äktenskapet befunno sig under skattepliktsgränsen förutsattes, att de tillsammans ha så hög inkomst att de nå upp till skattepliktsgränsen för äkta makar. Såsom framgår av sammanställningen, kan dock — där hustruns inkomst är av privilegierad art — någon statsskatt icke förekomma vid sambeskattningen, om båda makarna vid särbeskattning befunne sig under skattepliktsgränsen. Utan avdrag för gift kvinna

Med avdrag för gift kvinna

Kommunalbeskattningen. a) Båda makarna ha såsom särtaxerade inkomst under skattepliktsgränsen b) Ena maken har inkomst under och den andra vid eller över skattepliktsgränsen c) Båda makarna ha skattepliktsgränsen

inkomst

vid eller över

10 190

10 90

— 600 + 50

fr 50 -h 430

-|- 10 + 240

— 240 + 350

— 300 + 290

+ 190 + 270

+ 150 + 450

G0 30

±

10 700

+ 10 + 1 000

0 0

±

— 900 + 700

— 1000 + 1000

— 1 000 — 100

— 1 000

— 3 500 — 800

— 4 000 — 1000

+ 70

o

-r 150

Statsbeskattningen. a) = fallet a) ovan b) = fallet b) ovan, dock a t t den taxerade inkomsten för den senare ej överstiger 2 600 kr. i ortsgrupp I och 3 000 kr. i ortsgrupp V . .

c) Ena maken har taxerad inkomst å resp. 6 100 — 2 500 (I) och 7 000 kr. (V) eller däröver

±

o

— 3 000 40

±

o

Principen om det kommunala beskattningsområdets slutenhet har lett till att avdrag för underskott i förvärvskälla i en kommun icke får avräknas mot inkomst i annan kommun. Icke heller få allmänna avdrag i övrigt utnyttjas mot andra inkomster än i hemortskommunen. Motsvarande bestämmelse begränsar även tillgodogörandet av ortsavdragen. Kommunens intresse att utan inskränkningar få utnyttja till densamma anknutna beskattningsföremål har här givits företräde framför principen om skatt efter förmåga. Vidare äro beskattningsåren fast avgränsade från varandra så att förlust, som under ett år uppkommit men ej kunnat utnyttjas, icke får utjämnas genom underskottsavdrag ett följande år, då inkomst finnes. Man kan därför med fog göra gällande, att ett bedömande av varje beskatt-

121 ningsår isolerat icke alltid giver en rättvisande bild av den skattskyldiges verkliga skatteförmåga. I stället blir beskattningen ej sällan hård och ojämn. I här berörda hänseende innebär sambeskattningen en förmån. Inom en och samma kommun äga makarna nämligen rätt att för beskattningsåret inbördes tillgodogöra sig avdrag för underskott eller — vid förmögenhetsbeskattningen — skulder, som ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken. Denna rätt, som får anses utgöra ett typiskt utslag av gemensamhetsprincipen vid sambeskattning, medför ej sällan en avsevärd minskning av den skatt, som skolat utgå, om makarna beskattats såsom från varandra fristående skattskyldiga. Det här berörda förhållandet kan även vara av betydelse för förmögenhetsskattens del. Om endast den ena av makarna har skattepliktig förmögenhet och ett för den andra maken uppkommet underskott har den inverkan att den för makarna gemensamma sammanräknade nettoinkomsten blir mindre än 3Va % av den skattepliktiga förmögenheten, skall nämligen, såsom tidigare berörts, förmögenheten vid skattläggningen reduceras, lägst till hälften av sitt belopp. Sambeskattningen leder sålunda i detta fall till lägre förmögenhetsskatt än fallet varit vid särbeskattning. Omvänt kan emellertid, där underskottet föreligger hos den make, som har skattepliktig förmögenhet, sambeskattningen innebära, att förutsättningarna för en reduktion av förmögenheten icke längre — i motsats till vad fallet varit vid särbeskattning — föreligga. Besultatet blir då ökning av förmögenhetsskatten. Begeln att vid sambeskattning beskattningsbar inkomst beräknas för makarna gemensamt får vid den kommunala beskattningen betydelse så till vida att vissa avdrag från den taxerade inkomsten kunna få åtnjutas med lägre belopp än om makarna särtaxerats. Om — sedan ortsavdraget frånräknats den taxerade inkomsten —• för skattskyldig, vilkens hemortskommun tillhör ortsgrupp I eller II och ej utgör stad, återstoden uppgår till högst 500 kronor, skall ytterligare minskning ske med 20 kronor. Vid sambeskattning får 20-kronorsavdraget tillgodonjutas av makarna gemensamt. Detta förhållande leder till skärpning ej blott såtillvida att avdraget vid särbeskattning får åtnjutas av en var av makarna utan även på grund av att 500-kronorsgränsen ofta överskrides, när makarnas inkomster sammanläggas, vilket får till följd, att förutsättningen för avdragets tillämpning bortfaller. Vidare kan avdraget för nedsatt skatteförmåga reduceras vid sambeskattning. Även om förutsättningar för avdragets medgivande skulle förefinnas hos båda makarna, får avdraget nämligen för makarna sammanlagt icke överstiga det stadgade maximibeloppet. Bortsett från nämnda fall får principen om gemensam beräkning av äkta makars beskattningsbara inkomst ingen inverkan på skattens storlek vid den kom-

122 inunala beskattningen med anledning av att kommunalskatten är proportionell. I viss mån annorlunda förhåller det sig i fråga om den statliga progressiva beskattningen. Även här innebär visserligen regeln om gemensam beskattningsbar inkomst vid sambeskattning, att föreskriven maximering av avdraget för nedsatt skatteförmåga gäller för äkta makar gemensamt. Sin största betydelse får emellertid nämnda regel genom sin inverkan å progressionen vid beskattningen. Bedan i de lägre inkomstskikten medför samtaxeringen en ökning av progressionen. För en beskattningsbar inkomst mellan 1 000 och 1 500 kronor utgör grundbeloppet 10 % å 1 000 och 11 % å återstoden. Om två sådana inkomstbelopp sammanslås, utgör grundbeloppet 210 kronor för 2 000 och 12 CU av återstoden. Ju högre beskattningsbara inkomster, som sammanslås, desto större blir skärpningen. Om t. ex. inkomsten ligger mellan 4 000 och 5 000 kronor, uttages 16 % å vad som överstiger 4 000 kronor, medan om inkomsten fördubblas uttaget är 20 % å vad som ligger över 8 000 kronor. Vidare uttages å inkomster i läget 10 000—12 000 kronor 28 % å vad som överstiger 10 000 kronor, medan för inkomster mellan 20 000 och 24 000 kronor grundbeloppet utgör 40 % å vad som överstiger 20 000 kronor. Om fördubbling sker av en inkomst i sist angivna inkomstläge, stiger uttaget till 50 % å den del av inkomsten, som överstiger 40 000 kronor. Ehuru progressionen sålunda i och för sig har en skatteskärpande verkan vid sambeskattning, är det icke givet att sambeskattningen drabbar hårdare än särbeskattning. Såsom förut nämnts inverkar även ortsavdragskonstruktionen, och dess verkningar gå än i ena, än i andra riktningen. Därvid är särskilt att märka den inverkan, som orsakas av reduktionen och bortfallet av de ensamståendes ortsavdrag. Denna reduktion leder till en skärpning i beskattningen av de ensamstående, som har samma verkan som en stegring av progressionen enbart för ensamstående skolat medföra. Om någondera maken har inkomst, som ligger över den gräns, där ensamståendes ortsavdrag börjar reduceras, kommer därför den av progressionen vid sambeskattning orsakade skatteökningen att bli mindre än den hade blivit, om ortsavdragen för ensamstående varit fasta. En utjämning äger här rum genom att den skatteskärpning, som drabbar ensamstående, bortfaller vid samtaxering. I åtskilliga fall är den härigenom uppkommande lättnaden så stor, att sambeskattning trots progressionens inverkan leder till lägre skatt än beskattning av makarna var för sig. I fråga om förmögenhetsbeskattningen framträda progressionens verkningar mera enhetligt. Om envar av makarna har beskattningsbar förmögenhet, överstigande 30 000 kronor, kommer sambeskattning alltid att medföra att viss del av förmögenheten träffas av högre progression utom i det fall, att vid sambeskattning makarnas gemensamma beskattningsbara

förmögenhet uppgår till högst 100 000 kronor eller då makarna var för sig ha förmögenheter, överstigande 300 000 kronor. Utöver vad här sagts om vissa förhållanden, som äga direkt samband med sambeskattningsprincipen, skola här ytterligare beröras frågan om avdragsrätten beträffande försäkringspremier samt frågan om fördelningen mellan makarna av den sammanlagda skatt, som på grund av samtaxeringen kommer att åvila makarna. Dessa spörsmål äro i och för sig av samma relevans som de ovan berörda med avseende å den hos oss gällande sambeskattningens verkningar. De bygga dock icke på sambeskattningsprincipen såsom sådan utan få närmast betraktas som specialfrågor. Beträffande avdraget för försäkringspremier gäller såsom redan nämnts, att högsta tillåtna beloppet av sådant avdrag är detsamma för äkta makar som för ensamstående skattskyldig, nämligen 200 kronor. Det förekommer emellertid ofta, att vardera maken har försäkringspremier, uppgående till nämnda belopp eller i vart fall till belopp, överstigande 100 kronor. För sådana skattskyldiga innebär sambeskattning en försämring i jämförelse med särbeskattning. Vad angår frågan om skattens fördelning mellan makarna sker denna, såsom förut framhållits, vid den kommunala beskattningen formellt sålunda att den gemensamma beskattningsbara inkomsten uppdelas, medan uppdelningen vid den statliga beskattningen direkt hänför sig till den för makarna gemensamt uträknade skatten. Fördelningsgrund utgör vid kommunaltaxeringen förhållandet mellan makarnas i kommunen taxerade inkomster, vid den statliga inkomstskatten förhållandet mellan makarnas taxerade inkomster och vid förmögenhetsbeskattningen förhållandet mellan makarnas skattepliktiga förmögenheter. I fråga om inkomsttaxeringen innebära dessa regler, att makarna få andel i det gemensamma ortsavdraget allt efter den andel, som den av vederbörande make tillförda inkomsten utgör av makarnas sammanlagda inkomst. Om båda makarna ha ungefär lika stora inkomster, uppkomma inga anmärkningsvärda förhållanden, vilket emellertid inträffar, om makarnas inkomster inbördes förete stora ojämnheter. I sådana fall kan den av makarna, som har den mindre inkomsten, få bära den större andelen av den skatteökning, sambeskattningen medför. Detta kan framstå såsom orättvist vid jämförelse mellan förhållandena före och efter äktenskapets ingående, särskilt i fall den ena maken har låg inkomst och den andra så hög, att han som ensamstående icke ägde åtnjuta ortsavdrag vid statsbeskattningen. Även om sambeskattningen leder till skattelindring, kan i sådant fall resultatet bli, att den make, som har den lägre inkomsten, får högre skatt än vid särbeskattning. Verkningarna av fördelningsreglerna må närmare belysas med följande exempel, avseende kommun i ortsgrupp III med en sammanlagd kommunal utdebitering av 10 kronor, därvid räknats med samma taxerade inkomst vid såväl statlig som kommunal taxering.

124 Om en man med en taxerad inkomst av 6 000 kronor ingår äktenskap med en kvinna, som har inkomst av icke privilegierad art och vars taxerade inkomst utgör 3 000 kronor, medför sambeskattning utan modifikationer en skatteökning å 92 kronor i statsskatt och 36 kronor i kommunalskatt, om makarnas inkomster äro oförändrade. Mannen får emellertid en minskning i sin statsskatt med 60 kronor, medan av ökningen i kommunalskatten 3 kronor faller å honom. Hustrun däremot får en ökning av statsskatten med 152 kronor och av kommunalskatten med 33 kronor. Är hustruns inkomst till ett belopp av lägst 2 000 kronor av privilegierad natur, åtnjuter hon avdrag med 1 000 kronor vid den statliga taxeringen och med 300 kronor vid den kommunala. Avdraget medför en minskning av statsskatten med 165 kronor, varav emellertid å mannen belöper 55 kronor och å hustrun 110 kronor. Kommunalskatten minskas med 30 kronor, varav 2 kronor falla å mannen och 28 kronor å hustrun. Motsvarande verkningar äro för handen även i fråga om förmögenhetsbeskattningen. Fördelningsregeln är genomgående till nackdel för den av makarna, som har den lägre inkomsten eller mindre förmögenheten. Detta framträder tydligast i fråga om sådan make, som har så låg inkomst eller förmögenhet att han vid särtaxering icke hade påförts någon skatt. 2.

Särbeskattning.

Ett ersättande av nu gällande sambeskattningsregler med ett renodlat särbeskattningssystem skulle innebära, att äkta makar alltid betraktades såsom självständiga och av varandra helt oberoende skattskyldiga. I konsekvens härmed borde vid inkomsttaxeringen ortsavdragen för gifta avskaffas och ersättas med ortsavdrag för ensamstående även i fråga om sådan gift skattskyldig, vars make saknade inkomst. Beträffande förmögenhetsskatten skulle självständig skattläggning äga rum av vardera makens förmögenhet. I samband med redogörelsen för de regler, som innefatta sambeskattningen, sådan den utformats hos oss, ha även angivits de skillnader, som skolat uppstå i förhållande till särbeskattning. I de enskilda fallen skulle än sambeskattning, än särbeskattning för den skattskyldige ställa sig förmånligast. Jämförd med sambeskattning utan modifikationer, innebär särtaxering i flertalet fall en lindrigare beskattning. Den i detta sammanhang viktigaste modifikationen utgöres av avdraget för gift kvinna. Där detta avdrag är tillämpligt, leder i stället sambeskattning i flertalet fall till lägre skatt. Om ett system med särbeskattning vore gällande, finge man räkna med att skattskyldiga äkta makar i vissa fall skulle komma att vidtaga åtgärder i skattelindrande syfte genom att å varandra överflytta inkomst eller för-

125 mogenhet. Man skulle eftersträva, att båda makarna bleve skattskyldiga, så att de fullt ut kunde tillgodogöra sig dem tillkommande avdrag. Därutöver skulle man emellertid för att nå lägsta skatt även söka få till stånd en utjämning av inkomsten mellan makarna inbördes. Om båda makarna hade inkomst, uppkomme nämligen det förmånligaste resultatet i det fall, att makarnas inkomster vore lika stora, i vilket fall progressionens verkningar bleve minst ogynnsamma. Av följande exempel, som avse ortsgrupp III, framgår skillnaden mellan det fall, att endast en av makarna har inkomsten, och det fall, att inkomsten är lika fördelad å båda makarna. Om den ena maken har 3 600 kronor i inkomst, medan den andra maken helt saknar inkomst, blir skatten för den förra maken 207 kronor. Om envar av makarna har 1 800 kronor, uppkommer ingen skatt. Skillnaden i skatt utgör, om inkomster på 6 000 8 000, 10 000, 16 000 och 20 000 kronor å ena sidan helt ligga å den ena maken och å andra sidan lika fördelas å makarna, respektive 365, 504 662 1 158 och 1 642 kronor. Motsvarande gäller i fråga om förmögenhetsskatten. Om en förmögenhet å 60 000 kronor helt äges av ena maken, blir skatten 180 kronor, medan om förmögenheten är lika fördelad å makarna, ingen skatt alls utgår. De skillnader i förmögenhetsskatt, som uppkomma, om förmögenheter å 100 000, 200 000, 400 000 och 600 000 kronor antingen helt beskattas hos ena maken eller ock till halva sitt belopp påföres en var av makarna, utgöra respektive 180, 680, 1 780 och 2 380 kronor. Det kunde därför tänkas i hög grad ligga i makarnas intresse att söka få till stånd utjämningar inbördes i fråga om både inkomster och förmögenheter. Möjligheter för äkta makar att i sådant syfte företa åtgärder finnas också, särskilt vad angår förmögenhet. Härtill kommer, att dispositionen i fråga om förmögenheter skulle få en dubbel verkan. Om skillnaden i storlek mellan makarnas förmögenheter vore mera avsevärd, skulle en utjämning i första hand resultera i lägre förmögenhetsskatt på grund av att den starka progression, som träffat den större av förmögenheterna, kraftigt reducerades, varjämte makarna i vissa fall kunde utnyttja ett större skattefritt belopp. Men utjämningen skulle dessutom få den inverkan, att i fortsättningen förmögenhetens avkastning bleve jämnare fördelad å makarna och att alltså ett gynnsammare resultat skulle uppnås jämväl i fråga om makarnas inkomstbeskattning. Enligt nya giftermålsbalken äro rättshandlingar mellan makar i princip tillåtna. Sålunda kunna, makar — i äktenskapsförords form — giva varandra gåvor. Visserligen skall därvid, om gåvans värde överstiger 3 000 kronor, erläggas gåvoskatt och om värdet överstiger 30 000 kronor jämväl kvarlåtenskapsskatt, men dessa skatter kunna kompenseras genom de årliga besparingar i inkomst- och förmögenhetsskatt, som i fortsättningen uppkomma. I vissa lägen bli dessa besparingar så stora, att redan efter ett

126 mindre antal år full kompensation erhållits för den skatt, som crlagts för gåvan, och makarna skulle då i fortsättningen göra en ren vinst. På grund av kvarlåtenskapsskattens tyngd gäller detta emellertid icke sådana fall, där förmögenheterna äro mera betydande. I vissa fall kunna överlåtelser ske utan att skyldighet att erlägga skatt för gåva inträder. Sålunda äger make, som biträder andra maken i dennes förvärvsverksamhet, även om överenskommelse om gottgörelse ej träffats, uppbära skälig ersättning för sitt arbete, om det med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt må anses tillbörligt, att ersättning skall utgå. Denna regel, som vid nu gällande ordning saknar relevans för inkomstbeskattningens vidkommande, kan i sin mån öka möjligheterna till förmögenhetsöverföringar mellan makar. Vidare äger make rätt att, om under loppet av ett kalenderår uppkommit besparing å hans inkomst, före utgången av följande kalenderår till andra maken överlåta högst hälften av det sparade, dock högst 5 000 kronor. De legala överlåtelseformer, som icke belagts med gåvoskatt, äro dock tydligen av ganska begränsad räckvidd. Utöver de nämnda torde det finnas åtskilliga andra utvägar för åstadkommande av en ur de skattskyldigas synpunkt önskvärd fördelning av förmögenhet. Man kan också antaga, att de metoder, som komme att tillgripas, svårligen skulle låta sig kontrolleras av skattemyndigheterna. Det största steget i utjämnande syfte skulle kunna tagas vid övergången till särbeskattning. Härvid skulle mycket omfattande förmögenhetsförskjutningar mellan makar inbördes kunna redovisas, på grund av att med gällande skattesystem fördelningen av förmögenhet mellan makarna får ingen eller endast ringa inverkan och att det därför ofta förekommer, att ena maken upptager förmögenhet, som rätteligen bort redovisas av andra maken. Även i fråga om inkomster av andra förvärvskällor än kapital kunde en arrangerad fördelning företagas. Exempel k u n n a hämtas från förvärvskällorna tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet. I här åsyftade fall förutsattes emellertid i regel medverkan av tredje man, arbetsgivare eller annan person. Inom de fria yrkena och över huvud taget så snart arbetet utföres i hemmet eller eljest utom arbetsgivarens kontroll, kan vidare önskvärd fördelning makarna emellan uppnås genom att arbetsprestationerna uppgivas fördelade å makarna, även om de utförts blott av ena maken. Slutligen kan, om ena maken driver jordbruk eller rörelse, uppdelning åstadkommas genom att makarna uppgiva sig driva jordbruket eller rörelsen gemensamt. 3 . Andra metoder för äkta makars beskattning. I kapitel IV har redogörelse lämnats för äkta makars beskattning i vissa främmande länder. Därav har framgått, att i ett flertal utländska stater sambeskattningsprincipen tillämpas. Även om sambeskattning är föreskri-

127 ven, kunna emellertid verkningarna bli skiftande, allt efter systemets utformning i övrigt. I Finland och Nederländerna sambeskattas visserligen äkta makar, men där gälla särskilda skatteskalor för gifta och för ogifta, enligt vilka äkta makar beskattas efter lägre tariff än de ensamstående. Skillnaden belyses av följande från Nederländerna hämtade exempel. Vid en inkomst av 6 000 floriner utgör skatten för ensamstående skattskyldig 1 597 och för äkta makar utan barn 1 109 floriner, d. v. s. 488 floriner lägre för äkta makar. Är inkomsten dubbelt så stor, uppgår skatten till respektive 4 507 och 3 300 floriner, och skillnaden är sålunda här 1 207 floriner. Om två ensamstående vardera har inkomst å 3 000 floriner, blir deras sammanlagda skatt 1 022 floriner, d. v. s. 87 floriner lägre än vid sambeskattning. För en lika fördelad dubbelt så hög inkomst blir den sammanlagda skatten för två ensamstående 3 194 floriner eller 106 floriner mindre än om vederbörande sambeskattades. I Amerikas Förenta Stater äga äkta makar, såvitt angår den federala beskattningen, rätt att välja en sambeskattningsmetod, enligt vilken makarnas inkomster sammanläggas och därefter — sedan ortsavdraget, som utgör 600 dollars per person, frånräknats — delas i två lika delar. Makarnas skatt utgör två gånger det å sådan hälft belöpande skattebeloppet. Om man jämför verkningarna härav med renodlad särbeskattning, blir resultatet alltid lägre skatt vid denna form av sambeskattning, förutsatt att makarnas inkomster icke äro lika stora eller eljest icke ligga inom samma progressionsskikt, då resultatet blir detsamma som vid särbeskattning. Ju större den inbördes skillnaden mellan makarnas inkomster är, desto större blir skillnaden i skatt. För makar med en sammanlagd inkomst av t. ex. 5 000 dollars blir skatten genom gällande sambeskattningsmetod 5,8 % lägre än vid särbeskattning, om inkomstfördelningen är 1 000 + 4 000, och 1,7 % lägre, om inkomstfördelningen är 2 000 + 3 000 dollars. Ha makarna sammanlagt 10 000 dollars i inkomst, blir nedgången i skatt jämfört med särbeskattning 14,3 % vid inkomstkombinationen 1 000 + 9 000 och 1,3 %, om ena maken har 4 000 och andra maken 6 000 dollars i inkomst. I Canada, där ortsavdraget utgör 750 dollars för ensamstående och dubbla beloppet för gifta, modifieras den eljest gällande särbeskattningsprincipen därav, att make äger erhålla ortsavdrag för andra maken, om denne saknar inkomst eller har inkomst, som icke överstiger 250 dollars. Har andra maken inkomst, överstigande 250 men ej uppgående till 750 dollars, minskas ortsavdraget å 1 500 dollars med det belopp, varmed inkomsten överstiger 250 dollars. Detta medför, att en inkomst hos ena maken upp till 250 dollars kan bli helt fri från beskattning. Om båda makarna ha inkomst, och ena makens ligger mellan 250 och 750 dollars, innebär det tillämpade systemet i realiteten en sambeskattning, som dock alltid är liktydig med en privilegiering, eftersom den ökning av ortsavdraget, som sambeskattningen

128 medför, alltid blir större än den inkomst, andra maken tillför. Så snart vardera makens inkomst uppgår till 750 dollars, tillämpas emellertid särtaxering. Särbeskattning av hustrus förvärvsinkomst var för några år sedan föreskriven i Finland. Det visade sig emellertid, att en sådan ordning hade mycket ojämna och slumpartade verkningar. På grund av att viss del av inkomsten undantogs och beskattades för sig, fick progressionen icke längre någon enhetlig verkan, och skatten kom därför ofta icke att uttagas efter den verkliga bärkraften. Metoden måste också ganska snart övergivas. Såsom framgår av redogörelsen i kapitel IV tillämpas emellertid för närvarande ett liknande, blandat system i Tjeckoslovakien. Givetvis kan man även tänka sig andra metoder, innefattande modifierad sambeskattning eller modifierad särbeskattning. Att här närmare utveckla de möjligheter till ordnande av äkta makars beskattning, som härutinnan kunna erbjuda sig, har emellertid icke synts de sakkunniga erforderligt.

KAPITEL VIII.

DE SAKKUNNIGAS STÄLLNINGSTAGANDE TILL FRÅGAN OM SAM- ELLER SÄRBESKATTNING. 1. Äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. I vårt land förekomma två kategorier av äktenskap med väsentligt skilda egendomssystem, dels s. k. äldre äktenskap, utgörande huvudparten av de före den 1 januari 1921 ingångna äktenskapen, för vilka alltjämt gälla bestämmelserna i äldre giftermålsbalken, och dels s. k. nya äktenskap, vilkas rättsverkningar regleras i nya giftermålsbalken. Under vissa förutsättningar k u n n a reglerna för nya äktenskap bli tillämpliga även å äktenskap, ingångna före den 1 januari 1921. (Antalet äldre äktenskap har beräknats år 1945 utgöra 24 % av samtliga bestående äktenskap, se bilaga till betänkande med förslag om upphävande av äldre giftermålsbalken, SOU 1947:43.) I äldre äktenskap råder i princip egendomsgemenskap mellan makarna. Den gemensamma egendomen utgöres av det samfällda boet, däri en var av makarna äger giftorätt till hälften i egendomsmassan såsom helhet. Vissa viktiga undantag finnas dock, enligt vilka egendom vid givna betingelser i stället är enskild. Sålunda är i regel fast egendom, som förvärvats av make före äktenskapets ingående eller som tillfallit make genom arv, av enskild natur, liksom all egendom, som genom gåva, testamente eller äktenskapsförord tillfallit make under villkor att vara enskild. Mannen äger förvaltningsrätt till övervägande delen av boet och utövar målsmanskap för hustrun i ekonomiska angelägenheter. Från mannens förvaltningsrätt är dock undantagen bl. a. egendom, som hustrun förvärvat genom eget arbete, ehuru denna egendom i regel blir makarnas samfällda. Avtal mellan makarna sakna i allmänhet rättsverkan. Slutligen gälla mycket invecklade gälds- och vederlagsbestämmelser till reglerandet av vilka utgifter, som skola drabba den ena eller den andra maken. Dessa regler tillämpas emellertid i normala fall icke vid den ekonomiska förvaltningen. Denna tillkommer som ovan nämnts mannen, som därvid i praktiken har tämligen fri dispositionsrätt. Vid delning av boet skall emellertid korrigering ske 9—916967

130 genom tillämpning av vederlagsreglerna. Vid utmätning för mannens gäld kan i regel, förutom hans enskilda egendom, hela det samfällda boet tagas i anspråk, varemot för hustruns förvaltningsgäld ej k a n utmätas annan egendom än den varöver hon äger råda. Konkurs avser alltid båda makarna gemensamt. Frågan om äkta makars betalningsansvar för skatter har endast i ett fåtal fall varit föremål för avgöranden i högsta instans. Såvitt framgår av rättsfallen gäller beträffande äldre äktenskap följande. Då enligt äktenskapsförord egendomsgemenskap mellan makarna ej föreligger, är hustrun fri från betalningsansvar för mannen påförda utskylder, enär den beskattade inkomsten eller förmögenheten i sådant fall måste anses tillhöra mannen enskilt (jfr N. J. A. 1920:590). Utskylder, som påförts mannen och som icke avse mannens enskilda inkomst eller förmögenhet, hänföras till gemensam gäld, för vilken i första hand det samfällda boet svarar (jfr N. J. A. 1912:55). Förslår icke det samfällda boet till utskyldernas gäldande, kan hälften av återstoden uttagas ur hustruns enskilda egendom (jfr N. J. A. 1924: 219). I fråga om utskylder, som påförts hustru på grund av inkomst eller förmögenhet, stående under hennes förvaltning — t. ex. hustrus arbetsinkomst — föreligga, såvitt de sakkunniga kunnat finna, inga rättsfall. Det synes emellertid ligga närmast till hands att hänföra sådana utskylder till hustruns förvaltningsgäld, för vilken endast den egendom, varöver hustrun äger råda, ansvarar. Om i äldre äktenskap på grund av äktenskapsförord eller efter skifte av boet i anledning av boskillnad eller hemskillnad samfälld egendom icke vidare finnes, skola i stället nya giftermålsbalkens regler tillämpas. I nya äktenskap äger i princip vardera maken vad h a n förvärvat såväl före som efter äktenskapets ingående och utövar även förvaltningen över sin egendom. I regel är därvid ena makens egendom föremål för andra makens giftorätt och kallas därför giftorättsgods. Även i nya äktenskap finnes dock enskild egendom, som är fri från giftorätt. Sin karaktär av enskild får egendomen genom föreskrift i äktenskapsförord, gåvobrev eller testamente. Sedan dom å hemskillnad eller boskillnad fallit och skifte skett, är all makarnas egendom av enskild natur. Avtal mellan makarna tillerkännas rättsverkan i nya äktenskap. Gäldsreglerna äro enkla, en var av makarna svarar för sin skuld med sin enskilda egendom och sitt giftorättsgods. Sålunda kan t. ex. utmätning för oguldna utskylder, som avse hustruns arbetsinkomst, företagas endast under förutsättning att hustrun äger enskild egendom eller giftorättsgods. Konkurs omfattar vardera maken för sig. Giftorätten innebär, att makarnas giftorättsgods under äktenskapet blir föremål för makarnas gemensamma begagnande, men dess främsta betydelse ligger i regeln om att lika fördelning å makarna skall ske av giftorättsgodset vid äktenskapets upplösning. Denna regel har nödvändiggjort

131 vissa föreskrifter om förvaltningen av giftorättsgodset, som i några fall innebära undantag från eljest gällande särförvaltningsprincip. Lagen innehåller först en allmän erinran om att make är pliktig att så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas andra maken till förfång. Vidare gälla särskilda inskränkningar i förvaltningsrätten över visst slag av giftorättsgods. Sålunda får make icke avhända sig eller med inteckning för gäld belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan dennes skriftliga medgivande och ej heller utan samtycke från andra maken avhända sig eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt och vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget, utgöra andra makens nödvändiga arbetsredskap eller äro avsedda för barnens personliga bruk. Nya giftermålsbalkens bestämmelser om äktenskapets rättsverkningar ha avskaffat mannens förvaltningsrätt och målsmanskap och givit en var av makarna en i ekonomiskt avseende mera självständig ställning såväl i förhållandet makarna emellan som utåt. Man bör emellertid noga märka, att gemensamhetsprincipen finnes bevarad genom giftorätten — ett förhållande, som även var klart åsyftat vid bestämmelsernas tillkomst. Gemenskapen framhäves ytterligare genom föreskriften om makarnas ömsesidiga försörjningsplikt, som kan sägas ge uttryck åt samhällets uppfattning av makarna såsom en ekonomisk enhet. För övervägande flertalet äktenskap gäller, att de familjerättsliga reglerna icke aktualiseras under tiden för äktenskapets bestånd. Familjen framstår emellertid normalt såsom en ekonomisk enhet. Även om det förekommer, att äkta makar, som båda ha inkomster, i viss omfattning hålla sina inkomster och utgifter i sär, torde en i detalj skild förvaltning vara sällsynt och synes för övrigt vara svår att genomföra. Ur ekonomisk synpunkt innebär äktenskaps ingående en överenskommelse mellan man och hustru om inrättande av en hushållsgemenskap. Inom denna gemenskap skola makarna sedan ställa sin arbetskraft och sina tillgångar till förfogande för bådas gemensamma bästa. Den i giftermålsbalken stadgade underhållsskyldigheten är ömsesidig och medför en genomgripande förändring jämfört med förhållandena före äktenskapets ingående. I nya giftermålsbalken (se 5 kap. 2 §) har stadgandet formulerats sålunda: »Makarna äro pliktiga att, var efter sin förmåga, genom tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt. Till familjens underhåll skall räknas vad som erfordras för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov.» Makarna anpassa givetvis dispositionen av sin arbetskraft efter rådande förhållanden. I allmänhet är det mannens arbetskraft, som tages i anspråk för att tillföra familjen kontanta medel, medan hustrun fullgör den

132 å henne belöpande försörjningsplikten genom arbete i hemmet. Hustrun blir genom detta sitt arbete för familjens försörjning likställd med mannen i fråga om rätten att för egna behov taga i anspråk de kontanter, mannens arbete inbragt. Makarna äga rätt till samma standard, oavsett storleken av de tillgångar eller värden i kontanter eller genom naturaprestationer, de tillföra gemenskapen. En var av makarna äger vidare i och för denna gemenskap ingå rättshandlingar med för andra maken förpliktande rättsverkningar. Den faktiska ekonomiska gemenskap, som sålunda förefinnes i ett äktenskap, har även framhävts i den utredning angående hem- och familjefrågor, som påbörjats inom 1941 års befolkningsutredning och senare fullföljts av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga. I sitt år 1947 framlagda betänkande angående familjeliv och hemarbete (SOU 1947:46) anförde dessa sakkunniga: »Familjen måste vara en ekonomisk enhet. Om detta förhållande icke ingått i det allmänna medvetandet måste ansträngningarna inriktas på att sprida kunskapen därom.» 2. Det g e m e n s a m m a hushållets inverkan. Enligt allmänt vedertagen princip för skattens rättvisa fördelning mellan de skattskyldiga har en var att erlägga skatt efter sin förmåga. Därvid har i första hand inkomstens storlek ansetts grundläggande för skatteför-. mågan. När det gäller äkta makar, vilka tillsammans utgöra en ekonomisk enhet, har det tett sig naturligt att bedöma deras skatteförmåga med hänsyn till deras sammanlagda inkomster, vilket belopp ju utgör vad som står makarna gemensamt till buds för utgifter och andra dispositioner. Ett uttryck för skattens anpassande efter skatteförmågan utgör hänsynstagandet till existensminimum. Inkomster, som icke överstiga vad som är oundgängligen nödvändigt för livsuppehället, ha icke ansetts tåla någon beskattning, och skatteförfattningarna innehålla därför i allmänhet föreskrifter av innebörd att inkomst upp till visst belopp blir skattefri. Vid inkomster utöver detta belopp har i allmänhet levnadskostnadsminimum för den skattskyldige och de familjemedlemmar, han har att försörja, i form av s. k. ortsavdrag frånräknats inkomsten före skattläggningen. Ett avdragsbelopp, motsvarande existensminimum, har ursprungligen ansetts böra tillkomma samtliga skattskyldiga, oavsett storleken av deras inkomster. Det har nämligen hävdats, att man först genom att för olika skattskyldiga jämföra den del av inkomsten, av vilken man kan avstå något till skatt, får en riktig bild av skatteförmågan. Senare har man emellertid ansett, att ett belopp, motsvarande existensminimum, icke med nödvändighet i alla lägen behövde undantagas från beskattning. Man har i stället givit principen om undantagande av existensminimum från beskattning den innebörden, att vad som återstår efter det skatt uttagits icke får under-

133 stiga existensminimum. Med en motivering av ungefär detta innehåll infördes år 1938 i vårt skattesystem en skärpt statlig beskattning av ensamstående skattskyldiga. Ändringen gick ut på att för nämnda kategori ortsavdraget vid stigande inkomst skulle reduceras och efterhand upphöra. I själva verket innebar detta emellertid endast detsamma som en höjning av progressionen för det inkomstskikt, inom vilket ortsavdragsreduceringen skedde. Beträffande gifta skattskyldiga har någon motsvarande ändring icke genomförts. Däremot har, såsom förut nämnts, barnavdragen avskaffats vid den statliga taxeringen. När det gällt att fastställa ortsavdrag för äkta makar har man i vårt land regelmässigt stannat inför ett belopp, som varit lägre än summan av två ensamstående personers ortsavdrag. Man har med andra ord ansett, att äkta makars levnadskostnader vore lägre än två ogifta personers sammanlagda. Uppenbarligen förhåller det sig också så att äkta makars hushållsgemenskap medför besparingar i skilda hänseenden. Bedan kostnaden för den gemensamma bostaden understiger i regel vad kontrahenterna under enahanda villkor sammanlagt erlagt för bostad var för sig. Vidare bör även det gemensamma hushållet i inskränkt mening föranleda till minskning av levnadskostnaderna. En mängd utgifter av skiftande slag göras för makarna eller för hela familjen gemensamt, vilket måste verka förbilligande. Av de här berörda förhållandena har man dragit den slutsatsen, att äkta makars skatteförmåga dels icke kunde bedömas för varje make fristående, varför sambeskattning vore motiverad, dels vore större än två ensamståendes, vilka tillsammans hade lika stor inkomst som makarna, varför makarna borde erlägga högre skatt. Från andra håll har emellertid gjorts gällande att, om giftermål för kontrahenterna möjliggjort besparingar, som medfört ökad skattekraft, detta likväl icke borde leda till skatteökning, då man icke i andra fall låtit det sätt, på vilket en viss inkomst disponerats, få någon inverkan å skattens storlek. Vidare har man framhållit, att annat sammanboende än i äktenskapets form, t. ex. mellan syskon eller mellan föräldrar och barn, lika litet som fri samlevnad mellan inan och kvinna föranlett sambeskattning. Dessa andra fall av gemensamma hushåll innebure tillskapandet av mer eller mindre utpräglade ekonomiska enheter, vilka kunde medföra besparingar genom att levnadskostnaderna för kontrahenterna nedbringades. De sakkunniga finna det för sin del uppenbart, att varje hushållsgemenskap i och för sig är ägnad att förbilliga levnadskostnaderna. I fråga om äkta makars gemensamma hushåll synes det de sakkunniga, att förbilligandet är av den omfattningen att hänsyn därtill bör tagas vid beskattningen. Härtill återkomma de sakkunniga senare. Beträffande övriga fall av hushållsgemenskap kunna icke lika starka skäl åberopas för ett beaktande av den ökade skatteförmågan. Gemenskapen är här genomgående

134 mindre fast än i fråga om äktenskap och kan när som helst upplösas. Man finner också exempel på en mängd olika grader av gemenskap, från det fall att två personer tillsammans hyra en bostadslägenhet men i övrigt icke ha något gemensamt och till det fall att man och kvinna sammanleva såsom äkta makar, ehuru deras förbindelse icke legaliserats genom giftermål. Alltefter graden av gemenskap varierar även ökningen i skatteförmågan. Det är därför icke möjligt att för beskattningen fastställa någon schablon, som kan ge ett ens tillnärmelsevis riktigt resultat. Ej heller är det möjligt att i en så svårbedömbar fråga som den föreliggande överlämna åt taxeringsmyndigheterna att från fall till fall avgöra, hur stor ökningen av skatteförmågan må vara. Det ställer sig därför redan av praktiska skäl omöjligt att här jämställa å ena sidan äkta makar och å andra sidan övriga skattskyldiga som sammanleva. De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla, att frågan hur levnadskostnadsminimum för ensamstående förhåller sig till levnadskostnadsminimum för äkta makar påkallat ställningstagande även på andra områden än den direkta beskattningens. När det gäller att bestämma de understödsbelopp, som beräknas utgöra erforderlig fattigvård, uppkommer samma problem. På detta område tillämpas i praxis en normaltaxa, som utarbetats av en sammanslutning av de större städernas fattigvårdsstyrelser. Enligt denna taxa förhåller sig äkta makars understödsbehov till ensamståendes som 3 till 2, om inkomst helt saknas. De enligt lagen om allmän folkpensionering utgående folkpensionernas belopp förete ungefär samma relationer vid jämförelse mellan äkta makar och ensamstående. Om hänsyn tages till det statliga bostadstillägget, utgår folkpension i högsta ortsgrupp med 2 400 kronor till äkta makar och med 1 600 kronor till ogift person. När det gäller att bestämma existensminimum i andra fall, såsom vid indrivning genom införsel i lön, vid prövning av ansökan om fri rättegång eller vid jämkning av den preliminära skatt, som eljest enligt tabell skolat utgå, tillämpas i praxis normer, enligt vilka levnadskostnadsminimum för äkta makar genomgående utgör högst 150 % av levnadskostnadsminimum för ensamstående. Liknande bedömanden föranledde 1945 års statsskatteberedning att för statsbeskattningens del föreslå relativt lägre ortsavdrag för äkta makar än för ensamstående. Biksdagen godtog också detta förslag och fastställde ortsavdragen sålunda, att ensamståendes i princip skulle utgöra ungefär 2 /3 av äkta makars. Genom ortsavdragskonstruktionen har man sålunda tagit viss hänsyn till den större skattekraft, som man ansett förefinnas hos äkta makar vid jämförelse med två ensamstående skattskyldiga med sammanlagt lika stora inkomster. Såsom förut nämnts får emellertid denna differentiering full verkan endast i de lägre inkomstskikten, innan reduceringen av de ensamståendes ortsavdrag börjat.

135 Det föreligger i detta sammanhang ytterligare en omständighet, som inverkar på äkta makars skattekraft. Om hustrun är oförhindrad disponera sin arbetskraft till arbete i hemmet, fullgör hon normalt genom husligt arbete den del av familjens försörjning, som kan anses belöpa på henne. Genom detta arbete tillföres en familj med hemmaarbetande hustru en osynlig inkomst. Att denna osynliga inkomst icke beskattas sammanhänger med att arbete utanför förvärvskälla icke utgör skattepliktig inkomst. Underlåtenheten att inräkna värdet av hustruns hemarbete i den skattepliktiga inkomsten innebär emellertid i och för sig en förmån för äkta makar i de fall, då hustrun icke har förvärvsarbete. Visserligen utföres hemarbete av inånga andra skattskyldiga, vilka önska nedbringa sina utgifter. I fråga om äkta makar är dock det hushållsarbete, som den hemmavarande hustr u n utför, av större omfattning. Vidare fullgör som ovan nämnts en sådan hustru därigenom normalt sin skyldighet att bidraga till familjens underhåll. Även om man eljest vid beskattningen icke beaktar värdet av tjänster åt sig själv eller de sina, tala därför starka skäl för att värdet av den hemmavarande hustruns husliga arbete skall tillmätas betydelse. Att i pengar uppskatta värdet av hustruns arbete och tillägga detsamma vid inkomstuppskattningen torde erbjuda oöverkomliga praktiska svårigheter. Vid jämförelse med en familjetyp, där hustrun har förvärvsarbete, måste man emellertid tillerkänna värdet av hustruns hemarbete inflytande på avvägningen av de båda familjernas skatteförmåga. Om hustrun har förvärvsarbete, måste nämligen hennes arbetsprestationer i hemmet regelmässigt bli lidande. Man kommer då fram till att vid lika stora sammanlagda kontantinkomster den familjen, där hustrun arbetar i hemmet, måste besitta större bärkraft än den, där hustrun har förvärvsarbete. För likställighet i beskattningen av hustru med arbete i och hustru med arbete utom hemmet kräves därför, att den sistnämnda antingen erhåller ett avdrag från sin arbetsinkomst som kompensation för de ökade omkostnader, som uppstå på grund av att hon ej kan helt ägna sig åt arbetet i hemmet, eller ock att på annat sätt en utjämning mellan nämnda båda kategorier sker. Detta krav påkallar i alldeles särskild grad hänsynstagande i de fall, där hustruns förvärvsarbete utom hemmet nödvändiggör anställandet av avlönad arbetskraft för hemmets skötsel. Våra skattelagar ha också sedan år 1919 innehållit bestämmelser om sådant avdrag, ehuru avdraget växlat från tid till annan såväl till belopp som i fråga om tillämplighetsområde. Ett sådant avdrag synes vara klart motiverat ur synpunkten av skattens anpassning efter skatteförmågan. Vid avdragets införande åberopades såsom motivering för detsamma de ökade kostnader, som den gifta kvinnans förvärvsarbete föranledde. Senare har man i skilda sammanhang särskilt framhållit avdragets betydelse såsom progressionsutjämnande faktor.

3. Arbetsmarknadssynpunkter. Frågan huruvida sam- eller särbeskattning bör tillämpas har av skäl, som ovan berörts, erhållit särskild aktualitet i de fall, då båda makarna haft inkomst av förvärvsarbete. Då två förvärvsarbetande skattskyldiga ingått äktenskap, har det för dem tett sig naturligt att jämföra sina skatter före och efter äktenskapets ingående. Makarna ha då konstaterat, att deras skattebelastning ökats, utan att någon ökning av inkomsten varit för handen. Före tillkomsten av nu gällande provisoriska regler om avdrag för förvärvsarbetande hustru, vilka regler första gången tillämpades vid 1949 års taxering, förhöll det sig nämligen så att i flertalet fall äktenskaps ingående medförde skatteökning. Denna ökning framstod för makarna såsom en orättvisa. Man har också velat beteckna sambeskattningssystemets verkningar som en straffskatt på äktenskap. Den från 1800-talet fortgående industrialiseringen har lett till att en allt större del av den produktion, som tidigare ägt rum inom självhushållningens ram, kommit att förläggas utanför familjeenheten. I första hand ha därvid männen frigjorts till sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Efter hand som även den gifta kvinnan lösgjorts från produktiva sysselsättningar i hemmet, har också hon börjat ställa sin arbetskraft till förfogande för förvärvsarbete utom hemmet. Detta har dock skett i långsam takt och under övervinnande av det motstånd, traditionen uppburit. Den gifta kvinnans bundenhet vid familj eenheten har också alltfort satt sin prägel på hennes ställning på arbetsmarknaden. I regel har mannen varit den som tillfört familjen den kontanta inkomsten, medan hustrun har haft sitt arbete inom familjehushållet. Inställningen till frågan om den gifta kvinnans förvärvsarbete har växlat från tid till annan. Än har man hävdat, att den gifta kvinnans rätta plats vore i hemmet, än ha inga invändningar rests mot hennes deltagande i förvärvsarbetet, särskilt om läget på arbetsmarknaden varit ansträngt, än har slutligen gjorts gällande, att kvinnorna — och sålunda även de gifta — i största möjliga utsträckning borde deltaga i förvärvsarbete utom hemmet. Kvinnoarbetskommittén, som företog en omfattande utredning rörande gift kvinnas förvärvsarbete, därvid bl. a. utfördes en allmän kartläggning av kvinnoarbetet i vårt land, yttrade i sammanfattningen till sitt år 1938 rörande undersökningen avgivna betänkande (SOU 1938: 47), att det stode för de sakkunniga klart, att de gifta kvinnornas förvärvsarbete varken kunde eller borde hejdas. Kommittén framlade också förslag till åtgärder, innefattande en anpassning från samhällets sida till det läge, som uppkommit genom de gifta kvinnornas allt allmännare deltagande i förvärvsarbete utom hemmet. På arbetsmarknaden råder för närvarande stor brist på kvinnlig arbetskraft och undersökningar pågå rörande vilka åtgärder — utöver redan

137 vidtagna — som från statsmakternas sida böra företagas för att åstadkomma ett större utbud av kvinnlig arbetskraft. Den föreliggande bristen på kvinnlig arbetskraft har främst haft sin grund i rådande högkonjunktur, stigande äktenskapsfrekvens och nativitet samt minskat faktiskt tillskott till den produktiva befolkningen, vilken minskning orsakats av den låga nativitet, som tidigare rått. Det synes vara ett nationalekonomiskt intresse, att den utbildning och den yrkesskicklighet, som ett stort antal tidigare yrkesutövande gifta kvinnor äga, icke undandragas produktionen. De samhällsåtgärder, som kunna antagas befrämja ett i nuvarande läge önskvärt intresse för förvärvsarbete hos gifta kvinnor, torde företrädesvis tillhöra socialpolitikens område. Emellertid skulle också ett gynnande i beskattningshänseende av den gifta förvärvsarbetande kvinnan otvivelaktigt utöva inflytande i önskvärd riktning. 4. D e n s. k. faktiska sambeskattningens problem. Jämlikt föreskrift i 20 § kommunalskattelagen får vid beräkning av inkomst från särskild förvärvskälla icke såsom omkostnad avdragas värdet av arbete, som i skattskyldigs förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv, andre maken, hemmavarande barn under 16 år eller hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som ej anses tillhöra arbetspersonalen. Såvitt nämnda förbud avser värdet av det arbete, den skattskyldiges hustru utför i mannens förvärvskälla, har det i första hand ansetts utgöra en konsekvens av gällande princip om äkta makars sambeskattning. Då makarnas skatt bestämmes på grundval av makarnas sammanlagda inkomster, skulle resultatet av att mannen medgåves avdrag för sådant arbete bli detsamma som enligt gällande ordning, enär hustrun i så fall bleve taxerad för motsvarande inkomst. Vidare har det i praktiken ansetts uppstå svårigheter att bestämma värdet av hustruns arbete. Även om fall funnes, där hustrun helt ersatte avlönad arbetskraft och där sålunda en skälig lön kunde beräknas, skulle det i flertalet fall erbjuda stora vanskligheter att värdera hustruns arbetsinsats dels därför att den kunde i hög grad växla till art och omfattning och dels emedan man hade att röra sig med två varandra så närstående parter som man och hustru. När skattelagstiftningen medgivit visst särskilt avdrag för förvärvsarbetande gift kvinna, har hustru, som deltagit i mannens förvärvsverksamhet, ej hänförts till denna kategori. Tidigare har det särskilda avdraget för gift kvinna varit till beloppet tämligen blygsamt. I samma mån som man höjt detta avdrag och låtit det få verklig betydelse såsom progressionsutjämnande faktor, ter det sig emellertid alltmer orättvist att icke låta avdraget avse jämväl hustrur, som delta i mannens förvärvsverksamhet. Sambeskattningssakkunniga anförde härom följande i sin till finansministern

138 den 20 februari 1947 avgivna promemoria med förslag till provisoriska bestämmelser angående särskilt avdrag för förvärvsarbetande hustru: »Det är vidare en uppenbar brist, att avdraget icke får tillämpas inom sådana yrkeskategorier, där hustruns arbetsinsats i mannens förvärvskälla — främst jordbruk och mindre rörelser — direkt påverkar den för driften redovisade nettointäkten, men där hustrun icke skall åsättas taxering, då värdet av hustruns arbete jämlikt stadgandet i 20 § kommunalskattelagen icke får avdragas såsom omkostnad. Ett upphävande av sistnämnda föreskrift synes visserligen i och för sig icke ägnat att medföra alltför vådliga konsekvenser, men värdesättningen av hustruns arbetsinsats i här avsedda fall erbjuder stora vanskligheter och sammanhänger med det svårlösta spörsmålet om värderingen av hustruns arbete över huvud i hemmet.» De förvärvskällor, som i förevarande sammanhang äro av intresse, såtillvida att däri kan förekomma någon egentlig arbetsinsats av den skattskyldiges hustru, äro jordbruksfastighet, rörelse, tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet. Förvärvskällan kapital torde härvidlag icke komma i fråga. Beträffande annan fastighet torde det vara så sällan förekommande, att den skattskyldiges hustru utför någon mera väsentlig arbetsinsats, att man kan helt bortse från denna förvärvskälla. Vad angår övriga förvärvskällor föreligger den likheten mellan jordbruk och rörelse, att avkastningen icke enbart uppkommer genom arbete utan att även andra produktionsfaktorer där äro verksamma. Dessa övriga produktionsmedel utgöra — om man här använder de i nationalekonomisk litteratur gängse termerna — i fråga om jordbruk jord och kapital och beträffande rörelse i huvudsak kapital. Att resultatet i dessa förvärvskällor sålunda är en produkt av flera produktionsmedel försvårar beräkningen av den inverkan, hustruns arbetsinsats kan ha haft på driftsresultatet. Beträffande jordbruksfastighet kompliceras bedömandet särskilt därav att nettointäkten till stor del kan utgöras av intäkt av skogsbruk, vilken regelmässigt ligger helt vid sidan av hustruns arbetsinsats. Av gifta kvinnor, som arbeta i mannens förvärvskälla, utgöra jordbrukarhustrurna den största och mest betydande kategorien. Dessas arbete är av synnerligen växlande art. Denna grupp är också av den anledningen den mest svårbedömda att i en jordbrukarhustrus normala arbetsprestation hemarbete och arbete i jordbruksdriften ofta äro så sammanflätade, att en uppdelning synes vara nära nog omöjlig att åstadkomma. Å andra sidan må framhållas, att jordbrukarhustrun i många fall gör mycket betydande arbetsinsatser i jordbruket och i hög grad medverkar till resultatet av driften. Särskilt gäller detta beträffande jordbruksdrift å mindre enheter. Även rörelseidkarnas hustrur deltaga ofta i mannens förvärvsarbete. Detta är särskilt vanligt i fråga om mindre rörelser, vilka ej sällan helt drivas med enbart familjemedlemmarnas arbetsinsatser. Jämväl här kunna svårigheter uppstå, när det gäller att fastslå, huru mycket av hustruns

139 arbete, som avser rörelsen. Svårigheterna äro dock icke så utpräglade som i fråga om jordbruk. Beträffande tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet äro arbetsinsatser av de skattskyldigas hustrur icke så vanliga men dock förekommande. Även där kan differentieringen av hustruarbetet i förvärvskällan stundom vara vansklig att genomföra. För hustrur, som utföra arbete i mannens förvärvskälla, måste detta i större eller mindre omfattning inkräkta på arbetet i hemmet. De befinna sig i ungefär samma ställning som de utom hemmet förvärvsarbetande gifta kvinnorna. Deras situation skulle nämligen i stort sett vara densamma, om de i stället för att arbeta i mannens förvärvsverksamhet utförde motsvarande arbete i avlönad anställning, exempelvis hos en granne. I jämförelse med den gifta kvinna, som enbart kan ägna sig åt husligt arbete i hemmet, intaga de sålunda i princip samma ställning som de förvärvsarbetande gifta kvinnorna. Att det avdrag, som tillerkänts gift kvinna, hittills icke medgivits de hustrur, som utföra arbete i mannens förvärvskälla, torde förutom svårigheten att i de enskilda fallen avväga avdragets storlek ha sin grund däri, att man ansett, att dessa hustrur icke i samma utsträckning som förvärvsarbetande gift kvinna orsakas direkta utgifter på grund av sitt arbete. 5. Ståndpunktstaganden i tidigare utredningar till frågan o m äkta makars beskattning. Äkta makars beskattning har tidigare icke varit föremål för någon fristående utredning. Frågan har emellertid, såsom närmare utvecklats i den historiska redogörelsen i kapitel II, flera gånger behandlats, dels i samband med de stora skattereformerna och dels såsom ett led i utredningar på familjebeskattningens område. Därvid har genomgående föreslagits bibehållande av den sedan gammalt i vårt skattesystem gällande sambeskattningsprincipen. Såsom motivering har i regel åberopats grundsatsen »lika skatt för lika familjeinkomst». Befolkningskommissionen, som år 1935 avgav ett betänkande angående familjebeskattningen (SOU 1936: 13), bedömde frågan med utgångspunkt från befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter, vilka ansågos helt allmänt tala för en lägre beskattning av äkta makar än av ogifta personer. Kommissionen hävdade, att det normalt vore makarnas sammanlagda inkomst och förmögenhet, oavsett om denna tillkomme endera maken eller båda, som vore bestämmande för en familjs ekonomiska ställning. En särskild beskattning av vardera maken skulle, framhöll kommissionen, innebära, att åtskillnad finge göras mellan fall, då båda m a k a r n a åtnjöte inkomst, och fall, då endast ena maken hade inkomst, vilket i och för sig framstode såsom oegentligt och därtill skulle innebära fara för otillbörliga

manipulationer genom överflyttning av förmögenhet och inkomst makarna emellan. Det hade varit hänsynen till sådana äktenskap, där hustrun hade egen inkomst, som påkallat, att kommissionen till behandling upptagit frågan om äkta makars beskattning. Den skatteökning, äktenskapets ingående i dylika fall förde med sig, framstode redan ur allmänna rättvisesynpunkter såsom en obillighet. Genom kommissionens förslag att familjeavdraget för hustru skulle göras lika stort som grundavdraget, skulle en del av den av sambeskattningen orsakade merskatten undanröjas. Progressionens inverkan vid sambeskattning skulle motverkas genom utformningen av den av kommissionen föreslagna skatten för familjehjälp, vilken skulle utgå med fullt belopp för ogifta men endast med två tredjedelar för gifta skattskyldiga. Den förvärvsarbetande gifta kvinnan ansågs av kommissionen vara missgynnad i beskattningshänseende, och kommissionen föreslog därför såsom ett led i de påkallade åtgärderna av social- och befolkningspolitisk karaktär, att det särskilda avdraget för sådan hustru skulle höjas från 200 till 400 kronor. Därefter har frågan behandlats av 1936 års skattekommitté. I sitt betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (SOU 1937: 42) anförde kommittén bl. a., att enligt dess mening jämförelse icke borde ske endast mellan två makars beskattning, sådan den varit före och blivit efter äktenskapets ingående, utan även och framför allt mellan två familjer med lika stora inkomster, där inkomsten i det ena fallet intjänats av mannen men i det andra fallet av båda makarna. Det kunde icke, yttrade kommittén, med skäl påstås annat än att de båda familjernas skatteförmåga i stort sett vore densamma. Kommittén framhöll emellertid, alt dess inställning i principfrågan icke hindrade, att det för kommittén vore ett önskemål, att sambeskattningens olägenheter, i den mån så kunde ske, reducerades. Den av kommittén föreslagna omläggningen av ortsavdragen skulle också få betydande verkningar i fråga om äkta makars beskattning. För inkomster upp till ca 5 000 kronor skulle familjeavdraget för hustru bli ungefär lika stort som grundavdraget. Vid högre inkomster skulle avdraget för ensamstående gradvis avtaga för att vid ett taxerat belopp å 14 000—15 000 kronor helt elimineras. På grund härav skulle först vid tämligen höga inkomster progressionens inverkan taga överhand och medföra skatteskärpning vid sambeskattning. Kommittén förordade avskaffande för statsbeskattningens vidkommande av det särskilda avdraget för förvärvsarbetande gift kvinna, vilket ansågs privilegiera viss kategori skattskyldiga utan att tillräcklig motivering härför finge anses för handen. När frågan om äkta makars beskattning upptogs till prövning av 1938 års riksdag, befanns systemet med sambeskattning av äkta makar böra bibehållas vid statsbeskattningen. Bedan på denna grund ansåg sedan kommiinalskatteberedningen, som år 1942 avlämnade betänkande med förslag

141 till omläggning av den kommunala beskattningen (SOU 1942:34), att anledning förelåge att upprätthålla samma grundsats även vid kommunalbeskattningen, särskilt som på grund av kommunalskattens proportionella natur skälen för sambeskattningens avskaffande där ägde mindre styrka. År 1943 avgåvo 1941 års familjebeskattningssakkunniga ett betänkande med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen (SOU 1943:3). De sakkunniga funno det ofrånkomligt att i fråga om äkta makar bibehålla principen om sambeskattning, vilken godkänts av riksdagen så sent som år 1938. Beskattningen av äkta makar borde dock vara så anordnad, att i fråga om makar, som båda hade inkomst, någon merbeskattning i stort sett icke skulle förekomma i de lägre inkomstskikten och att vid högre inkomster beskattningens progressivitet skulle mildras. Man borde därför söka avpassa avdraget för makar så, att det önskade resultatet erhölles vid den vanligast förekommande inkomstfördelningen. Mildringen i progressiviteten vid högre inkomster borde åstadkommas genom ett gynnsammare utformande av avdraget för makar än för ensamstående i motsvarande inkomstskikt. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga icke föreslagit, att avdraget för makar skulle reduceras ned till noll, vilket eljest logiskt sett bort ingå som ett led i det av de sakkunniga föreslagna avdragssystemet. De berörda utredningarna ha som synes velat bibehålla sambeskattningen såsom princip men ha efter olika linjer sökt avhjälpa de olägenheter, man ansett sambeskattningen medföra. På indirekta vägar har man sökt bereda kompensation för sambeskattningens verkningar i de lägen, där dessa icke ansetts önskvärda. Ändringsförslagen ha dock inneburit svåröverskådliga och föga enhetliga system. 6. Kritiken m o t sambeskattningen. Få skatterättsliga frågor torde i den allmänna diskussionen ha tilldragit sig så stor uppmärksamhet som frågan om äkta makars beskattning. Med början på 1890-talet ha tid efter annan yrkanden framställts om lättnader av familjeförsörjarnas beskattning, därvid oftast föreslagits skärpningar i skatten för ensamstående. I början av innevarande sekel aktualiserades frågan om gift kvinnas taxering av den omständigheten att taxering till bevillning i regel var förutsättning för rösträtt i allmänna ärenden. En motion, som vid 1904 års riksdag väcktes med yrkande om taxering av man och hustru var för sig, syftade sålunda närmast till att åstadkomma kommunal rösträtt åt gift kvinna, som hade egendom under egen förvaltning. I fortsättningen har kritiken mot sambeskattningen under en lång följd av år helt dominerats av befolkningspolitiska synpunkter. Motioner vid 1910 års riksdag, förnyade 1911, vilka rubricerade sambeskattningen såsom en oegentlighet i vår skattelagstiftning, som ansågs bidraga till sociala

missförhållanden, föranledde riksdagsskrivelse år 1911 med anhållan om utredning av principerna för äkta makars beskattning. 1 skrivelsen framhölls, att den jämförande befolkningsstatistiken för vårt lands del utvisade tillvaron av missförhållanden av allvarlig art. Orsakerna härtill vore många och finge motarbetas på skilda vägar. Då bestämmelserna om äkta makars beskattning i sin mån kunde menligt inverka på äktenskapsfrekvensen, syntes en närmare undersökning av denna fråga vara påkallad. Biksdagsskrivelsen ledde emellertid icke till någon ändrad lagstiftning, och kritiken mot sambeskattningen fortfor. Såsom skäl anfördes ofta, att sambeskattningen vore ägnad att främja de fria förbindelserna. Kontrahenterna undveke att ingå äktenskap på grund av den därmed följande skatteökningen. Mot bakgrunden av denna kritik får man se ett år 1918 av inkomstskattesakkunniga framlagt förslag att samtaxera personer, som utan att ha ingått äktenskap sammanlevde såsom man och hustru, vilket förslag dock av praktiska skäl ej kunde genomföras. Allt eftersom progressionen vid den statliga beskattningen stegrats, ha invändningarna mot sambeskattningen vuxit i styrka och omfattning. Kritiken har stundom gällt vissa detaljer i utformningen av sambeskattningen men oftare själva sambeskattningsprincipen. Sålunda har gjorts gällande, att sambeskattningen av äkta makar vore en relikt av en föråldrad syn på kvinnans ställning i familj och samhälle. Hustruns rätt till självständig taxering vore en del av hennes medborgerliga rättigheter på grund av den alltmer befästa självständiga ställning i samhället, den gifta kvinnan kommit att intaga genom sitt likställande med mannen i ekonomiskt avseende och sitt ökade inflytande på arbetsmarknaden och inom samhällslivet över huvud taget. Denna rent principiella invändning riktar sig alltså mot systemet som sådant, oberoende av dess inverkan på skattens storlek. Emellertid innebär icke samtaxeringen sådan den hos oss utformats gemensam taxering och gemensamt skattebelopp för makarna, vilket nyss nämnda kritik möjligen förbisett. En var av makarna åsättes taxering för sin inkomst och påföres skatt för densamma, ehuru beräknandet av ena makens skatt alltid sker under hänsynstagande till andra makens inkomst och förmögenhet. Huvudargumentet mot sambeskattningen har emellertid varit dess skatteskärpande effekt. Man har betecknat sambeskattningen som en straffskatt på äktenskap, varvid man jämfört kontrahenternas och då i första hand kvinnans skattebörda före och efter äktenskapets ingående. Särskilt har kritiken gällt de fall, där kvinnans inkomst härrört av förvärvsarbete utom hemmet. En anledning härtill torde vara att söka i det förhållandet att, om båda makarna ha förvärvsarbete, makarna mera regelbundet erlagt skatt var för sig med anlitande var och en av sin inkomst. Om däremot hustruns inkomst härflutit av t. ex. fastighet eller kapital, torde makarna icke i samma grad ha uppmärksammat storleken av den å hustrun belö-

pande skatten utan mera beaktat den sammanlagda skattens höjd. En annan anledning är, att det blivit allt vanligare, att hustrur ha förvärvsarbete. I samband med det ansträngda läget på arbetsmarknaden har kritiken mot sambeskattningen kommit att ytterligare skärpas. I kritiken från de förvärvsarbetande gifta kvinnornas sida har gjorts gällande, att en familjeinkomst har större bärkraft, om den intjänas av mannen ensam, än om den utgör resultatet av båda makarnas förvärvsarbete, eftersom den förvärvsarbetande hustrun måste vidkännas kostnader för att inkomsten skall inflyta, under det att den hemmavarande h u s t r u n s arbetsprestation i hemmet lämnas obeskattad. I synnerhet har så ansetts vara fallet, om det funnits minderåriga barn i familjen. Det avdrag för förvärvsarbetande hustru, som infördes år 1919, blev rätt snart reducerat till sitt belopp och för statsbeskattningens vidkommande helt avskaffat år 1938. I den mån i samband med kritiken föreslagits åtgärder, har än påyrkats återinförande av detta avdrag, än föreslagits särtaxering. Å andra sidan har man understundom förnekat, att ingåendet av äktenskap och bildandet av gemensamt hushåll i och för sig medförde någon ökning av kontrahenternas samlade skattekraft, och hävdat att, även om så vore förhållandet, uppkommande utgiftsbesparingar icke borde leda till skatteökning, då skattens storlek i andra fall icke påverkades av det sätt, på vilket inkomsten disponerades. På senare tid har i kritiken särskilt framhållits den ogynnsamma inverkan, sambeskattningen haft ur arbetsmarknadssynpunkt, i det att gifta kvinnor avhållit sig från att taga förvärvsarbete, därvid den väsentliga orsaken ansetts vara den oförmånliga utformningen av beskattningsreglerna för förvärvsarbetande gift kvinna. Från arbetsförmedlingshåll har uttalats, att en förutsatt betungande skatteskärpning ofta av gifta kvinnor åberopats som skäl för att de saknade intresse för förvärvsarbete. Naturligt nog har det i den allmänna diskussionen särskilt varit yrkeskvinnornas sammanslutningar som gjort sig till tolk för kritiken. Vid ett av Yrkeskvinnors samarbetsförbund den 23 februari 1945 i Stockholm anordnat opinionsmöte uttalades, att gällande bestämmelser för beskattning av äkta makar vore i hög grad otillfredsställande såväl ur rättvisesynpunkt som ur social och befolkningspolitisk synpunkt. Mötet beslöt vidare att i anslutning till åtskilliga vid 1945 års riksdag i förevarande ämne väckta motioner hos bevillningsutskottet anhålla, att utskottet ville föreslå riksdagen att hemställa om utredning av denna fråga. Till utskottet hade inkommit skrifter i frågan jämväl från Centralkommittén för kvinnoorganisationer samt från andra kvinnoföreningar. Genom källskattesystemets införande har kritiken fått ny näring. Under år 1947, innan nu gällande provisoriska bestämmelser om avdrag för förvärvsarbetande gift kvinna ännu trätt i kraft, medförde samtaxeringen oftast skatteökning vid äktenskaps ingående. Genom källskatteavdragen

blev denna höjning mera påtaglig än tidigare för de förvärvsarbetande hustrurna. Det började ifrågasättas, om de gifta kvinnornas förvärvsarbete verkligen lönade sig, samtidigt som från många håll riktades anmärkningar mot att genom sambeskattningen en högre marginalskatt drabbade båda makarnas inkomster, vilket antogs komina att verka hämmande på utbudet av arbetskraft och sålunda även på produktionen. Den omständigheten att avdraget för förvärvsarbetande gift kvinna icke ägt tillämpning på de hustrur, vilka biträtt mannen i dennes förvärvsverksamhet — främst jordbruk och rörelse — har tidigare åberopats som ett skäl för avdragets fullständiga avskaffande. Efter det avdraget genom nu gällande provisoriska bestämmelser åter införts vid statsbeskattningen, ha starka krav rests på en utsträckning av avdraget till att omfatta även sådana hustrur, som biträda mannen, främst jordbrukarhustrurna. Att kritiken mot sambeskattningen i den allmänna diskussionen varit överdriven och stundom helt missvisande, i det den ensidigt framhållit och förstorat sambeskattningens nackdelar, synes vara obestridligt. Detta torde få ses mot bakgrunden av svårigheterna att överblicka verkningarna av det rådande skattesystemet. Bl. a. sammanhänger detta med gällande regler för fördelning av skatten. Även om sambeskattningen leder till skattelindring, medföra dessa regler nämligen ofta, att den av makarna, som har den lägre inkomsten, får högre skatt än vid särbeskattning. Detta förhållande torde vara en av de främsta orsakerna till det rådande missnöjet. Man synes sålunda ha underlåtit att göra jämförelsen mellan kontrahenternas sammanlagda skatt såsom ogifta och makarnas sammanlagda skatt efter äktenskapets ingående. De nu gällande provisoriska bestämmelsernas förmånliga verkningar synas icke heller ännu ha uppfattats av de skattskyldiga i gemen, vilket torde ha sin förklaring i att dessa bestämmelser endast kort tid varit i kraft. Även mot fördelningsregeln i och för sig ha anmärkningar framställts, i det man i de fall makarnas inkomster inbördes äro av väsentligen olika storleksordning ansett den leda till att för stor andel av den gemensamt beräknade skatten påförts den make, som haft den lägre inkomsten. Man har därvid hävdat, att i stället för nu gällande fördelningsmetod en jämförelse alltid borde ske mellan den för makarna gemensamt uträknade skatten och det sammanlagda beloppet av de skatter, kontrahenterna skolat påföras, därest de varit ogifta. Det skillnadsbelopp, som då framkomme, borde fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras inkomster. Vardera maken borde därpå påföras det skattebelopp, han haft att erlägga såsom ogift, med tillägg av eller avdrag för den andel i skillnadsbeloppet, som belöpte å vederbörande make. Ytterligare har mot sambeskattningen anförts, att den genom sin taxeringstekniska utformning vore omständlig och tidskrävande för taxeringsmyndigheterna samt att det vore ett nära nog olösligt problem att utfinna

145 en praktisk metod att vid skattens uttagande vid källan nå fram till ett riktigt resultat, om vid bestämmandet av ena makens skatt hänsyn skulle tagas jämväl till andra makens inkomst och förmögenhet. 7. Sammanfattning och ställningstagande. Den mot sambeskattningen riktade kritiken har, såsom framgår av den förestående redogörelsen, gått fram efter två principiellt skilda linjer, vilka dock betonats olika starkt. Å ena sidan har det anförts, att det inginge i varje persons medborgerliga rättigheter att beskattas för sin inkomst. Ä andra sidan har det ansetts orättvist, att två personer, som inginge äktenskap, därigenom kunde komma att beskattas hårdare än dessförinnan eller, allmännare uttryckt, att äkta makar, som båda hade inkomst, kunde bli hårdare beskattade än fallet skulle ha varit, om de behandlats såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Denna skatteskärpande effekt har ansetts utöva menlig inverkan på dels äktenskapsfrekvensen, dels intresset hos den gifta kvinnan att ägna sig åt förvärvsarbete. Den förstnämnda anmärkningen kan härledas ur einancipationssträvanden. Önskemålen att göra kvinnorna, i detta sammanhang enkannerligen de gifta kvinnorna, i möjligaste mån oberoende av männen i bl. a. ekonomiskt hänseende togo sig uttryck på olika områden, där sådant beroende ansågs vara för handen, och kommo att inriktas även mot de gällande reglerna för beskattningen av äkta makar. Det var sålunda framför allt hustruns medborgerliga rättigheter, som ansågos bli åsidosatta genom sambeskattningen. Till en del synes detta bottna i ett förbiseende av de faktiska förhållandena. Man torde sålunda icke ha beaktat, att hustrun själv skall deklarera sina inkomster och påföras självständig taxering härför, liksom att hon själv har att svara för skatt på sina inkomster. I stället tycks man ha fäst sig vid den omständigheten att beloppet av hustruns skatt bestämmes med hänsyn även till mannens inkomst. De sakkunniga kunna emellertid icke finna, att detta innebär något ingrepp i hustruns ställning såsom självständig medborgare. Hustrun är ju i detta avseende helt jämställd med mannen. Det synes också de sakkunniga, som om den ifrågavarande anmärkningen mot sambeskattningen numera icke tillmättes någon synnerlig betydelse bland särbeskattningens målsmän, varför det icke torde vara anledning att här ytterligare utveckla olika synpunkter på detta sporsmål. De sakkunniga vilja för sin del inskränka sig till det uttalandet, att den gjorda invändningen mot sambeskattningen icke synts dem vara bärande. Den huvudsakliga kritiken har vänt sig mot att ingåendet av äktenskap över huvud medfört skatteökning. Såsom tidigare framhållits har denna kritik varit ensidigt inriktad och ej sällan osaklig. Sambeskattning medför långt ifrån alltid skatteökning, vilket här nedan ånyo förtjänar något ut10—916967

vecklas. Förutom att makarnas inkomster sammanläggas vid skattläggningen innebär sambeskattningen, att äkta makar erhålla ett gemensamt ortsavdrag, som utgår med ett fast belopp, lika för alla inkomstlägen. Detta avdrag är alltid högre än ortsavdraget för en ensamstående. På grund härav kommer samtaxering att medföra skattelindring vid äktenskaps ingående i alla de fall, där ena maken helt saknar inkomst. Antalet sådana fall uppgår till mer än tre fjärdedelar av totala antalet äktenskap. Den jämförelse, som kritiken avsett, torde emellertid närmast ha gällt de fall, där båda makarna haft inkomster. Även här kan sambeskattning ställa sig förmånligare, om en av makarna såsom ogift ej kunnat utnyttja honom tillkommande ortsavdrag, och sambeskattning leder alltid till lägre skatt, om ena maken tillfört mindre inkomst än den ökning i ortsavdrag, som giftermålet kan ha medfört. Vid nu avsedd jämförelse får reduceringen av ensamståendes ortsavdrag relevans. I vissa inkomstlägen är visserligen ortsavdraget för gifta mindre än två ortsavdrag för ensamstående tillsammantagna, men med hänsyn till den snabba reduktionen av de ensamståendes ortsavdrag innebär detta fasta avdrag ofta en avsevärd förmån, som motverkar och stundom helt upphäver den skatteökning, vilken orsakas av att en högre progression träffar inkomsten genom sammanläggningen. Om t. ex. två skattskyldiga i ortsgrupp III med taxerade inkomster å 12 000 respektive 2 750 kronor ingå äktenskap, medför giftermålet för deras del en minskning av statsskatten med 95 kronor, beroende på det högre ortsavdrag, som de genom sambeskattningen få åtnjuta. Därvid har icke räknats med inkomst av privilegierad art för hustrun, som kunde berättiga till förvärvsavdrag och därigenom ytterligare lindra skatten för de sambeskattade makarna. Vidare bör framhållas den rätt att inbördes tillgodogöra sig underskottsavdrag och avdrag för skulder, som makar äga vid sambeskattning och som kan föranleda betydande skattelättnad. Emellertid kan sambeskattningen även medföra skatteskärpning, vilket enligt kritiken skulle strida mot allmänna rättviseprinciper. De sakkunniga skola här upptaga detta spörsmål till behandling. För avvägningen av skatten mellan olika skattesubjekt skall skatteförmågan vara avgörande. I fråga om äkta makar måste skatteförmågan bestämmas av båda makarnas inkomster såsom en enhet. Detsamma gäller i fråga om förmögenhet. Eftersom båda makarna äga rätt till samma levnadsstandard och envar av makarna sålunda regelmässigt kan låta jämväl andra makens inkomst bli bestämmande för sina utgifter, skulle det vara oriktigt att vid utmätandet av skatten behandla makarna helt var för sig. Ett system med särbeskattning skulle därför enligt de sakkunnigas mening icke i tillbörlig mån lämna utrymme för skatteförmågeprincipen. Icke heller det förhållandet att sambeskattningen kan leda till skatteökning strider mot skatteförmågeprincipen. Makarnas gemensamma hushåll måste nämligen medföra besparing i sådan omfattning, att hänsyn därtill

147 bör tagas vid beskattningen. Vidare utgör det arbete i hemmet, som hustrun normalt utför, en faktor, som påverkar makarnas levnadskostnader. Härigenom minskas existensminimum för båda makarna. Dessa omständigheter motivera var för sig högre skatt för makar än för ensamstående med sammanlagt lika höga inkomster. Skatteökningen är därför enligt de sakkunnigas uppfattning i och för sig varken någon orättvisa eller något skäl mot sambeskattningens bibehållande. En annan fråga är, hur stor skatteökningen får bli. Svaret på denna fråga blir beroende på vilken ökning i skattekraft, bildandet av äkta makars gemensamma hushåll kan anses medföra. Härtill återkomma de sakkunniga i nästa kapitel. Den av sambeskattningen orsakade skatteskärpningen har av kritiken uppgivits motverka ingåendet av äktenskap. Emellertid torde äktenskapen så gott som uteslutande grundas på parternas ömsesidiga böjelse. Om äktenskap kommer till stånd är väl i första hand beroende på styrkan och samspelet hos de känslor, som draga kontrahenterna till varandra. Därvid inverka även vissa normer, som skapats av tradition och sedvänja, moraluppfattning m. m. och som synas vara i viss mån växlande inom skilda samhällsgrupper. Om barn blivit en följd av förbindelsen mellan parterna, är detta ofta den närmaste anledningen till ingåendet av äktenskap. Att även vissa yttre livsbetingelser, t. ex. försörjningsmöjligheter, anställningsoch bostadsförhållanden m. m., ha sin inverkan, är givet. Frågan om skattens storlek torde dock aldrig få någon avgörande betydelse, när kontrahenterna överväga, huruvida de skola ingå äktenskap. De sakkunniga ha därför icke kunnat finna ifrågakomna invändning sakligt grundad. Om båda makarna ha förvärvsarbete, medför detta ökade omkostnader för makarna, främst i form av utgifter för sådana tjänstbarheter, som hustrun tidigare utfört genom sitt arbete i hemmet. Hustruns förvärvsarbete kommer nämligen i regel att minska hennes möjligheter att genom arbete i hemmet nedbringa familjens levnadskostnader. På grund härav måste skatteförmågan hos en familj, där hustrun har arbete utom hemmet, antagas vara mindre än hos en familj med lika stor inkomst, där h u s t r u n helt kan ägna sin arbetskraft åt skötseln av hemmet. Vid en sambeskattning utan modifikationer beaktas ej den skillnad i skattekraft, som finnes mellan dessa båda familjer. Ett av de oftast åberopade argumenten i kritiken mot sambeskattningen har tagit sikte på detta förhållande och på denna grund påyrkat upphävande av sambeskattningen. Det bör emellertid framhållas, att denna invändning grundats på sambeskattningens verkningar före tillkomsten av nu gällande provisoriska föreskrifter om förvärvsavdrag för gift kvinna, för vilka tidigare redogjorts. Detta avdrag får sådan inverkan, att först vid en sammanlagd inkomst för m a k a r n a av 16 000 a 18 000 kronor och under förutsättning att makarna äro barnlösa samt ha ungefär lika stora inkomster särbeskattning kan ställa sig förmånligare. Äro makarnas inkomster inbördes av olika storleksordning, vilket

148 väl oftast är fallet, uppkommer skattelindring genom särtaxering först vid ännu högre sammanlagd inkomst. Även om den här avsedda kritiken, särskilt mot bakgrunden av den ordning som gällde vid dess tillkomst, i och för sig får anses äga fog, finna de sakkunniga med hänsyn till anförda förhållanden den icke utgöra någon vägande invändning mot en sambeskattning. En alltför hög beskattning av hustruns förvärvsinkomst kan visserligen verka återhållande på hustruns benägenhet att taga förvärvsarbete, men en dylik ojämnhet inom skattesystemet kan mycket väl avhjälpas inom sambeskattningens ram. Ej heller i här ifrågavarande del finna därför de sakkunniga kritiken mot sambeskattningen bärande, särskilt som det enligt de sakkunnigas uppfattning i första hand är andra omständigheter än skattens storlek, som påverka den gifta kvinnans intresse för förvärvsarbete. Den kvinna, som skaffat sig utbildning inom visst yrke, kan vilja behålla sin anställning även efter äktenskaps ingående på grund av intresse för sitt yrkesarbete, som kanske bereder henne större tillfredsställelse än arbetet i hemmet. Det kan vidare vara önskan att förvärva pension eller säkerhetssynpunkter i allmänhet, som avhåller henne från att sluta sitt förvärvsarbete vid giftermål. Det bör även framhållas, att båda makarnas förvärvsinkomster ej sällan utgöra en nödvändig förutsättning för äktenskapet. Bland de omständigheter, vilka kunna föranleda gift kvinna, som arbetat i hemmet, att ägna sig åt förvärvsarbete, märkas särskilt minskade försörjningsmöjligheter på grund av nedgång av mannens inkomster, vidare att äktenskapet blivit barnlöst eller att barnen, sedan de vuxit upp, lämnat hemmet. Den mot sambeskattningen anförda kritiken synes sålunda de sakkunniga till huvudsaklig del sakna fog, och gjorda jämförelser ha mest talat till förmån för sambeskattning. Med utgångspunkt från den allmänt gällande principen om familjen såsom ekonomisk enhet synes det de sakkunniga ofrånkomligt att, när det gäller att bestämma skatten för den ena av två äkta makar, taga hänsyn även till den andra makens inkomst och förmögenhet. Denna uppfattning starkes därav att den av äktenskapet följande gemenskapen mellan makarna givits avgörande inflytande vid utformningen av de familjerättsliga reglerna rörande äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Över huvud taget framstår gemensamhetsprincipen såsom en för äktenskapet karakteristisk och dominerande grundsats. En beskattning av äkta makar såsom av varandra helt oberoende skattesubjekt synes därför icke kunna förenas med den gestaltning av äkta makars ekonomiska förhållanden, som på grundval av i lag givna föreskrifter faktiskt är för handen. I de fall, där hustrun biträder mannen i dennes förvärvsverksamhet och resultatet i förvärvskällan sålunda är en produkt av båda makarnas arbetsinsatser, ter sig sambeskattningen i alldeles särskild grad såsom en lämplig lösning. Svårigheterna att där särskilja värdet av vardera makens ar-

149 bete ha också ansetts så stora, att för sådana fall ej blott sambeskattning utan även samtaxering föreskrivits, genom att uttryckligt förbud stadgats för avdrag i förvärvskällan för värdet av hustruns arbete. Vad därefter angår särbeskattning vilja de sakkunniga såsom en obestridlig fördel hos denna framhålla det förenklade taxeringsförfarande, som vid sådan ordning skulle uppnås. De till mer än 300 000 uppgående sambeskattningsfallen orsaka såväl taxeringsnämnder som lokala skattemyndigheter ett avsevärt merarbete jämfört med taxering av ensamstående, särskilt om makarna skola beskattas å skilda orter. Att särtaxering genomgående skulle medföra fördelar för äkta makar som båda ha inkomster — vilken uppfattning synes vara allmänt omfattad — är icke riktigt. I vissa inkomstlagen skulle särtaxering medföra högre skatt, även om man bortser från gift kvinnas förvärvsavdrag. I andra fall — och dessa torde utgöra flertalet, om man jämför med sambeskattning utan modifikationer — skulle visserligen skattelättnader uppstå, men dessa skulle såsom ovan framhållits stå i strid med principen om skatteförmågan såsom norm för skattens storlek. Vid ett införande av särtaxering skulle vidare åtskilliga svårlösta spörsmål påkalla ställningstagande. Om man och hustru betraktades såsom från varandra helt fristående, borde i konsekvens därmed ortsavdraget för gifta ersättas med ortsavdrag för ensamstående. En hustru, som saknade inkomst, skulle således icke åtnjuta ortsavdrag i någon form. I den skatterättsliga diskussionen har visserligen gjorts gällande, att detta kompenserades av att hustrun, om hon icke hade förvärvsarbete, kunde ägna sin tid åt hemmets skötsel och att värdet av detta arbete eller de besparingar, detta arbete medförde, icke beskattades. 1 Häremot kan till en början invändas, att inånga hustrur, som icke ha förvärvsarbete, av vitt skilda skäl icke ägna nämnvärd tid åt arbete i hem och hushåll. Vidare bör beaktas, att en hustru med arbetsfri inkomst, t. ex. av kapital, skulle erhålla eget ortsavdrag, även om hon genom arbete i hemmet hade förmånen av obeskattad inkomst. Undantagna från ortsavdrag borde därför enligt den relaterade uppfattningen vara icke de hustrur, som saknade inkomst, utan de hustrur, som kunde disponera sin tid till arbete för det gemensamma hushållets och hemmets räkning. En sådan avgränsning skulle dock i praktiken svårligen låta sig genomföra. En viktig invändning mot särbeskattning är, att äkta makar vid ett sådant system med säkerhet skulle komma att i inånga fall vidtaga åtgärder i utjämnande syfte. Utjämningsmöjligheter skulle helt saknas, om hustrun arbetade i hemmet, makarna saknade förmögenhet och mannen vore t. ex. statstjänsteman. I andra fall åter kunde makarna i större eller mindre grad påverka skattens storlek genom överflyttningar av inkomst. För äkta makar, som ägde förmögenhet, skulle överflyttningsmöjligheter så gott som 1 Jfr E. Lindahl: »Familjebeskattningen» i Uppsala Universitets Årsskrift 1947: 6, sid. 271 ff.

150 alltid stå till buds, och en överflyttning av kapital skulle komma att inverka utjämnande även på inkomsten av kapital. Sambeskattningssakkunniga hålla före, att införandet av särbeskattning av förmögenhet i mycket stor utsträckning skulle medföra uppdelning av äkta makars förmögenhet på det för makarna fördelaktigaste sättet. På grund härav framstår särbeskattning som en föga tilltalande lösning av frågan om äkta makars beskattning. Av samma skäl kan ej heller förordas en sådan ordning, som tidigare varit gällande i Amerikas Förenta Stater och enligt vilken makarna hade rätt att välja mellan sam- eller särbeskattning. 1 Denna metod ledde till manipulationer med inkomsterna och fick ojämna verkningar. Bedan den omständigheten att sådan grad av ekonomisk gemenskap föreligger mellan äkta makar, att man i fråga om dem normalt kan räkna med att åtgärder i utjämnande syfte komma att vidtagas, talar enligt de sakkunnigas mening för en gemensam skattläggning hos makarna såväl av inkomst som av förmögenhet. Ett blandat system kunde ur vissa synpunkter synas innebära fördelar, i det man vid ett sådant lättare skulle kunna privilegiera viss art av inkomst, t. ex. inkomst av förvärvsarbete. Emellertid ha erfarenheterna från Finland, där en sådan metod under några år tillämpats, tydligt givit vid handen, att metoden icke varit förenlig med det där gällande skattesystemet, vilket företer stora likheter med vårt. Sålunda uppstod tveksamhet beträffande sättet för ortsavdrags och andra avdrags tillgodogörande. Det förhållandet att man lät viss del av makarnas inkomst brytas ut och behandlas för sig ledde till ojämna och slumpartade resultat, då progressionens verkningar icke längre blevo enhetliga. En sådan beskattning kan icke vara uttryck för den verkliga skatteförmågan, för vilken den samlade inkomsten måste vara bestämmande. Efter att ha övervägt de omständigheter, som kunna inverka på bedömandet av denna beskattningsfråga, ha de sakkunniga stannat för att föreslå bibehållandet av sambeskattningen såsom princip i vår skattelagstiftning, såväl beträffande inkomstbeskattningen av äkta makar som i fråga om beskattningen av äkta makars förmögenhet. 1

Denna ordning synes fortfarande gälla men torde numera sakna egentlig betydelse.

KAPITEL IX.

DE SAKKUNNIGAS FÖRSLAG TILL UTFORMNING AV ÄKTA MAKARS SAMBESKATTNING. Såsom framgår av det föregående ha sambeskattningssakkunniga kommit till den uppfattningen, att sammanläggning av äkta makars inkomster och förmögenheter alltid bör äga rum före skattläggningen. Det viktigaste skälet till detta ståndpunktstagande har varit, att äkta makar utgöra en rättslig och faktisk ekonomisk enhet, vilket tager sig uttryck i att de gemensamt konsumera den samlade familjeinkomsten, oavsett vem av makarna som förvärvat inkomsten och oavsett hur den fördelat sig å makarna* ifall båda varit inkomsttagare, samt att, om något sparas, detta regelmässigt kommer båda makarna tillgodo. En sambeskattning kan emellertid utformas efter olika vägar med väsentligt skilda resultat i fråga om skattens storlek. Till en början bör framhållas, att sambeskattningens utformning får huvudsaklig betydelse endast i fråga om den statliga, progressiva beskattningen. Vid den kommunala inkomstbeskattningen, som är proportionell, är detta spörsmål icke av samma vikt, eftersom de skillnader i skatt, som olika alternativ kunna medföra, varken för den enskilde skattebetalaren eller för kommunen bli särskilt betydande. Vad åter angår d e n s t a t l i g a b e s k a t t n i n g e n erbjuda sig, såvitt de sakkunniga kunnat finna, i huvudsak två olika system för sambeskattningens ordnande. Den ena metoden innebär, att man avväger skatten mellan ensamstående och familjer enbart med tillhjälp av ortsavdrag, medan man vid den andra metoden därutöver gör en åtskillnad mellan nämnda båda kategorier skattskyldiga även vid bestämmandet av progressionen. Den förra metoden har sedan gammalt tillämpats i vårt skattesystem och är alltjämt gällande. Differentieringen med hänsyn till de skattskyldigas försörjningsbörda sker alltså genom att ortsavdrag av olika storlek tillgodoräknas de skattskyldiga. Efter frånräknandet av dessa avdrag, vilkas storlek bestämmes på grundval av beräkningar rörande existensminima, belastas återstående inkomst efter enhetliga grunder för alla skattskyldiga fysiska personer, d. v. s. en enda gemensam skatteskala

152 tillämpas. Vid den senare metoden åter kommer en ytterligare differentiering mellan gifta och ensamstående till stånd utöver den som sker genom ortsavdragen, i det att man å den återstående inkomsten för gifta tillämpar en annan och lägre progression än för ensamstående med hänsyn till att det är två personer, som skola tillgodogöra sig inkomsten. Det ingår i de sakkunnigas uppdrag att förutsättningslöst pröva olika alternativ till lösning av frågan om äkta makars beskattning. I fortsättningen vilja de sakkunniga till en början redovisa resultatet av sina överväganden i fråga om det alternativ, som icke gäller i vårt land, d. v. s. den här ovan sist angivna metoden. En sådan ordning som detta alternativ avser tillämpas t. ex. i Finland och Nederländerna och föreslogs på sin tid även för vårt lands vidkommande av Eiserman och von Wolcker i deras år 1917 avgivna förslag till kommunal skattelagstiftning, vilket dock i denna del ej blev genomfört. En avvägning av progressionen för äkta makar respektive ensamstående kan givetvis ske på olika sätt, allt efter den skillnad i skattekraft, man må anse vara tillfinnandes mellan de båda nämnda grupperna skattskyldiga. Betecknande för olikheten mellan de båda progressiva skalorna är emellertid under alla förhållanden att de inkomstskikt, som i de båda skalorna beskattas efter enahanda eller i det närmaste samma skatteprocent, äro större i skalan för äkta makar. Vid avvägningen kan man taga steget fullt ut och genomgående göra skikten dubbelt så stora i skalan för äkta makar som i skalan för ensamstående. Detta innebär detsamma som om man fördelar makarnas sammanlagda inkomster i två lika stora delar, en för vardera maken, och därefter utmäter skatt å varje sådan del för sig. En sådan fördelning å makarna av den samlade familjeinkomsten utgör grundprincipen i det sambeskattningssystem, som år 1948 införts vid den federala beskattningen i Amerikas Förenta Stater. De sakkunniga ha företagit vissa beräkningar rörande verkningarna av ett sådant system. I bilaga D, vari ifrågavarande statistiska undersökningar redovisas, betecknas denna metod såsom alternativ 4, vilken beteckning i fortsättningen kominer att användas i fråga om detta sambeskattningsalternativ. Nämnda system, som tidigare varit gällande i vissa amerikanska delstater och uppgives vara en kvarleva av äldre spansk lagstiftning, har berörts här ovan i redogörelsen för olika system för äkta makars beskattning. Av framställningen i kapitel II framgår, att en dylik ordning övervägdes av befolkningskommissionen i dess betänkande angående familjebeskattningen. I den skatterättsliga diskussionen i vårt land har vidare ett sådant alternativ varit föremål för behandling 1 , varvid framhållits bl. a. följande. 1 I en uppsats i Svensk Skattetidning har C. Welinder uttalat sympatier för en sådan lösning av äkta makars beskattning (årgång 1938 sid. 218). I samma tidskrift har vidare K. Björklund (årgång 1944 sid. 525 ff) närmare utvecklat systemets principer och verkningar samt förordat dess införande i vårt skattesystem. Den i texten återgivna argumentationen överensstämmer med den av Björklund anförda.

153 Systemet med fasta ortsavdrag för gifta skattskyldiga syntes grundat på den uppfattningen, att en gift skattskyldig kunde underhålla sin hustru för en kostnad, motsvarande detta avdrag, och att han sedan disponerade återstående inkomst för eget behov och för betalning av skatter. På annat sätt syntes icke kunna förklaras, att han ansåges äga lika stor skatteförmåga som en ensamstående skattskyldig med samma beskattningsbara inkomst. Denna uppfattning vore emellertid stridande mot giftermålsbalkens bestämmelser om äkta makars rättsförhållanden, enligt vilka båda makarna tillförsäkrades rätt till samma levnadsstandard. En riktigare syn på familjens ekonomiska förhållanden vore att betrakta familjen såsom en ekonomisk enhet, inom vilken varje medlems behov finge tillgodoses av familjens sammanlagda inkomst. I konsekvens härmed borde den samlade familjeinkomsten lika utskiftas å familjens samtliga medlemmar. I fråga om barn kunde inan måhända icke generellt säga, att de delade föräldrarnas standard. Men beträffande äkta makar syntes de familjerättsliga reglerna utgöra ett starkt stöd för en lika fördelning mellan makarna av den sammanlagda familjeinkomsten. Varje sådan andel skulle sedan skattläggas hos maken efter samma grunder, som gällde för ensamstående skattskyldig. De erhållna skattebeloppen skulle därefter sammanläggas och fördelas mellan makarna i förhållande till deras taxerade inkomster. Först då hade man i tillräcklig mån beaktat, att båda makarna skulle leva på inkomsten, vilken sålunda representerade två personers skatteförmåga. Vad sålunda anmärkts rörande inkomstbeskattningen gällde i ännu högre grad i fråga om förmögenhetsbeskattningen. Beträffande äkta makar framstode där en uppdelning av deras sammanlagda förmögenhet i två lika delar såsom den riktiga metoden för skattens beräknande. De sakkunniga vilja för sin del vitsorda, att de funnit alternativ 4 såtillvida tilltalande som metoden väl överensstämmer med de familjerättsliga regler, vilka giva äkta makar rätt till samma standard. Alternativet synes även vara att föredraga framför särbeskattning. Vid en sådan skulle t. ex. äkta makar med 12 000 kronors sammanlagd inkomst icke påföras lika stor skatt, om å ena maken belöpte 8 000 kronor och å andra maken 4 000 kronor, jämfört med det fall, att inkomsten lika fördelade sig å makarna. Skatteförmågan synes eljest i dessa båda fall vara densamma. Enligt alternativ 4 skulle däremot skatten i båda fallen bli lika stor, eftersom man där alltid utgår från och lika fördelar den gemensamma inkomsten. Äkta makars sammanlagda skatt blir enligt alternativ 4 lika stor som två ensamstående skattskyldigas, vilka var för sig ha en inkomst, som utgör hälften av makarnas sammanlagda. Ingåendet av äktenskap kommer sålunda icke i något fall att medföra skatteökning, vilket innebär att det förbilligande, som äkta makars gemensamma hushåll regelmässigt medför, icke vinner beaktande vid ett sådant system. Sistnämnda omständighet synes de sakkunniga tala till nackdel för denna art av sambeskattning.

154 Såsom framgår av vad tidigare anförts, hysa de sakkunniga nämligen den bestämda uppfattningen, att för gifta skattskyldiga det gemensamma hushållet i normala fall förbilligar levnadskostnaderna i sådan omfattning, att hänsyn härtill bör tagas vid skattebördans avvägning. Äkta makar måste antagas ha större skatteförmåga än två ensamstående skattskyldiga med sammanlagt lika hög inkomst. Denna skillnad i skattekraft beaktas ej vid en metod, där inkomsten lika fördelas å makarna. Ett sådant beaktande skulle förutsätta särskilda skatteskalor eller ortsavdragsserier för makar. En annan möjlighet vore att söka i pengar uppskatta värdet av såväl den besparing, det gemensamma hushållet medför, som ock den osynliga inkomst, som den hemmaarbetande hustrun tillför familjen, och öka familjeinkomsten med detta värde, innan uppdelning å makarna sker. En sådan uppskattning skulle emellertid erbjuda mycket stora svårigheter. Man kan nämligen enligt de sakkunnigas mening knappast fastställa en schablon, då det är fråga om att göra ett tillägg till inkomsten, vilket tillägg skulle få samma effekt som faktiskt intjänad inkomst. De sakkunniga ha icke heller i övrigt funnit sig övertygade om detta alternativs riktighet. Om barn finnas i familjen, kompliceras sålunda ställningstagandet till den ur principiell synpunkt betydelsefulla frågan om sättet för familjeinkomstens fördelning å de olika familjemedlemmarna. Vid mycket höga inkomster synes alternativet i alltför hög grad gynna en gift skattskyldig i jämförelse med en ogift skattskyldig med lika hög inkomst. Om en mera avsevärd del av inkomsten icke åtgår till makarnas normala utgifter efter för dem gällande standard, synas nämligen de skäl, som tala för en lika fördelning av inkomsten å makarna, icke längre göra sig gällande med samma styrka. Det bör även framhållas, att vid sambeskattning enligt alternativ 4 skillnaden i skattekraft mellan olika familjetyper icke vinner beaktande, om ej särskilda modifikationer vidtagas för att kompensera den förvärvsarbetande gifta kvinnans merkostnader. Därest alternativ 4 väljes för inkomstbeskattningens vidkommande, synes vidare konsekvensen fordra dess tillämpning även i fråga om förmögenhetsbeskattningen. Här förefinnes emellertid icke sådan samstämmighet med de familjerättsliga reglerna, som kan påvisas beträffande inkomstbeskattningen, i vart fall icke i nya äktenskap, där vardera maken under äktenskapets bestånd i princip äger sin förmögenhet. Gentemot särbeskattning har ofta framhållits den risk för överflyttningar av kapital och inkomst mellan makar, som vid ett sådant system skulle föreligga på grund av de skattskyldigas önskemål att så långt möjligt undgå progressionens verkningar. Ett genomförande av en sambeskattning enligt alternativ 4 skulle innebära så att säga en legalisering av ett dylikt förfarande. Alternativ 4 skulle i vart fall medföra en reducering av progressionens verkningar, som de sakkunniga icke anse sig kunna biträda. De av de sakkunniga företagna statistiska undersökningarna ha givit vid handen, att alternativ 4 skulle medföra en årlig minskning av de direkta

155 statsskatterna med omkring 135 miljoner kronor. Detta skattebortfall måste anses så betydande, att hänsyn bör tagas jämväl härtill vid ställningstagandet till detta alternativ. Besultatet av de sakkunnigas överväganden har blivit att, även om vissa skäl kunna anföras till förmån för en sambeskattning enligt alternativ 4, avgörande skäl tala mot en sådan lösning. I samband med statsskattereformen upptogs frågan om skatteskala vid inkomstbeskattningen av fysiska personer till särskild behandling. Då de sakkunniga funnit det ställningstagande, 1947 års riksdag intagit i denna fråga, svårligen redan nu kunna frångås, ha de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå införandet av nya skatteskalor. På grund härav har någon undersökning rörande verkningarna av ett system med skilda skatteskalor för gifta och för ensamstående skattskyldiga icke företagits. Man kan emellertid draga vissa slutsatser av jämförelser med verkningarna av alternativ 4. Härvid framkommer följande. Om man för gifta skattskyldiga konstruerar en särskild skatteskala med så mycket lägre progression än i skalan för ogifta, att verkningarna ungefär överensstämma med alternativ 4, uppnår man ett system, som i likhet med nämnda alternativ äger vissa förtjänster men som av samma skäl som angivits i fråga om alternativ 4 ändock icke kan föreslås till genomförande. I den mån åter man modifierar differentieringen i förhållande till de ensamstående och låter progressionen i skalan för gifta endast obetydligt understiga den för de ogifta gällande, föreligger knappast någon möjlighet att finna en lösning efter principiella linjer. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga icke heller funnit sig böra förorda ett system med skilda skatteskalor. De sakkunniga ha därför stannat för att föreslå en beskattning av äkta makar efter i huvudsak samma grunder som de nu gällande. De sakkunniga ha också funnit, att principiella skäl tala för bibehållandet av en sådan ordning. I första hand är det systemets förenlighet med skatteförmågeprincipen, som utgjort grunden för de sakkunnigas ställningstagande. Att en av progressionen orsakad skatteskärpning inträder vid sambeskattning, finna de sakkunniga i och för sig icke obefogat just ur synpunkten av skattens anpassning efter bärkraften. Enligt de sakkunnigas mening förhåller det sig nämligen icke blott så att bärkraften ökas vid ingående av äktenskap utan även så att skattekraftökningen för äkta makar stiger med familjeinkomstens stegring. I fråga om storleken av skattekraftökningen genom bildandet av äkta makars gemensamma hushåll kunna givetvis växlande uppfattningar göra sig gällande. De sakkunniga anse för sin del, att den ganska kraftiga skatteökning, som enligt nu gällande ordning progressionen i högre inkomstlägen medför vid samtaxering, kan motiveras. Här bör även uppmärksammas, att såsom tidigare närmare utvecklats progressionsskärpningen för de gifta motverkas av bortfallandet av ortsavdragen för ensam-

156 stående, vilket får till följd att i vissa lägen till och med skattelättnad inträder vid äktenskaps ingående. Då ortsavdraget för gifta genomgående är fast, uppkommer här samma verkan, som om avdraget för ensamstående vore fast, medan avdraget för gifta vore stigande med inkomsten. När det vid avvägningen av skattekraften mellan gifta och ensamstående gäller att bedöma verkningarna av det nu gällande systemet, får man ej heller förbise de särskilda fördelar, sambeskattningen stundom medför genom de större möjligheter till utnyttjande av ortsavdrag och allmänna avdrag, som förefinnas, om äkta makar beskattas gemensamt. Vad f ö r m ö g e n h e t s b e s k a t t n i n g e n angår kunna i huvudsak samma skäl åberopas som i fråga om inkomstbeskattningen. De sakkunnigas överväganden ha därför lett till uppfattningen att den nuvarande ordningen för beskattning av äkta makars förmögenhet bör bibehållas. Vid d e n k o m m u n a l a i n k o m s t b e s k a t t n i n g e n erbjuder skattens differentiering efter försörjningsbördan icke så stora svårigheter på grund av att denna skatt är proportionell. Problemet begränsas här till en rättvis avvägning av de fasta ortsavdragen mellan å ena sidan gifta och å andra sidan ensamstående skattskyldiga. Därest man anser, att äkta makar, som båda ha inkomster, böra ha lika stora sammanlagda skatter som om de icke hade ingått äktenskap, har man endast att bestämma ortsavdraget för gifta till två gånger ortsavdraget för ensamstående. Förslag i sådan riktning ha diskuterats i tidigare utredningar och inom bevillningsutskottet, i samband med att de mindre önskvärda verkningarna av sambeskattningen påtalats, och sympatier för en dylik avvägning ha uttalats, ehuru man av hänsyn till det kommunala skatteunderlagets känslighet ansett ändring icke böra ske. Med utgångspunkt från sin uppfattning om äkta makars större skatteförmåga finna de sakkunniga för sin del någon ändring härutinnan för normalfallen icke påkallad. Skatteskärpningen är här helt avhängig av ortsavdragens relationer. Med nu gällande kommunala ortsavdrag är den största höjning, som ingående av äktenskap kan medföra, 4,5 skattekronor, vilket gäller för ortsgrupp V. I övriga ortsgrupper utgör höjningen, räknat från ortsgrupp I, högst respektive 2,7, 3,3, 3,6 och 4,2 skattekronor. Enligt de sakkunnigas uppfattning får denna ökning anses befogad, och den bör därför bibehållas. Att äktenskaps ingående icke för samtliga fall medför en ökning av skatteförmågan, har i den föregående framställningen närmare utvecklats. För den familjetyp, där båda makarna ha inkomster och hustruns intjänande av inkomsten presumeras vara förbundet med särskilda utgifter eller får till följd minskade möjligheter att genom arbete i hemmet nedbringa familjens levnadskostnader, måste kompensation i en eller annan form tillskapas för att utjämna skillnaden i förhållande till den familjetyp, där mannen ensam är inkomsttagare eller där hustruns inkomst är av arbetsfri natur. Åstadkommandet av en riktig avvägning mellan dessa båda

157 familjetyper kan tänkas ske på olika sätt. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör man därvid söka fastställa en ncttofamiljeinkomst, som skall vara avvägd efter familjens verkliga skattekraft. Där hustrun har förvärvsarbete, bör därför justering av inkomsten företagas så att den del, som motsvarar omkostnadsökningen, tages bort. På grund härav synes ifrågakomma avvägning lämpligast böra ske genom ett för sådant ändamål bestämt avdrag för gift kvinna. Med tillhjälp av ett dylikt avdrag skulle balans kunna åstadkommas mellan förevarande båda familjetyper. De sakkunniga ämna i detta hänseende i princip föreslå ett bibehållande av det avdrag för gift kvinna, som sedan länge förefunnits i fråga om den kommunala beskattningen och som för statsbeskattningens vidkommande återinförts genom nu gällande provisoriska bestämmelser. Den närmare gestaltningen av detta avdrag kommer att behandlas i nästa kapitel.

KAPITEL X.

DE SAKKUNNIGAS FÖRSLAG TILL UTFORMNING AV FÖRVÄRVSARBETANDE GIFT KVINNAS AVDRAG. Ett vederbörligt hänsynstagande till skatteförmågan kräver, såsom ovan framhållits, en modifikation av sambeskattningen i de fall då en familjeinkomst är resultatet av båda makarnas arbete. Om båda makarna ha förvärvsarbete, får familjeinkomsten — utöver ortsavdragen — icke i sin helhet antagas äga bärkraft, och den bör därför till viss del lämnas obeskattad. Denna uppfattning motiveras av att omkostnaderna regelmässigt äro större för en sådan familj än för en familj, där motsvarande familjeinkomst förvärvats av mannen ensam. En hustru, som har förvärvsarbete, får på grund härav vidkännas särskilda utgifter, i det att familjens levnadskostnader stiga genom att förvärvsarbetet inkräktar på hustruns arbete i hemmet. Det uppstår t. ex. direkta kostnader för hemhjälp, tillsyn av barn o. dyl.; familjemedlemmarna nödgas kanske intaga sina måltider utom hemmet eller inköpa färdiglagad mat; tvätt, strykning och lagning m. m., som eljest kunnat utföras av hustrun i hemmet, måste lejas bort etc. För att skattebördan skall bli rättvist avvägd mellan de här ifrågavarande familjetyperna erfordras därför, att ett särskilt avdrag tillerkännes den förvärvsarbetande gifta kvinnan. Den lindring av beskattningen, som för här avsedda fall är påkallad, kunde givetvis också åstadkommas genom en reducering av den uträknade skatten eller i form av ett särskilt bidrag. Ett system med direkta bidrag till förvärvsarbetande hustrur har något diskuterats av de sakkunniga. Enligt de sakkunnigas uppfattning är emellertid ett avdrag från hustruns inkomst eller från makarnas sammanlagda inkomster den mest rationella metoden. Det framstår nämligen såsom lämpligt att på ett eller annat sätt anknyta avdraget till inkomsten, och på grund härav bör ett system med särskilt bidrag ej väljas. Och att låta avdraget ske först från den uträknade skatten skulle, om man ville behålla kravet på viss relation emellan avdrag och inkomst, bli alltför omständligt, eftersom skattebeloppet ofta avser jämväl andra, nedsättningen ovidkommande inkomster.

159 De sakkunniga vilja därför föreslå, att den lindring i sambeskattningen, som i enlighet med det tidigare anförda bör komma till stånd i de fall gift kvinna utför förvärvsarbete, skall givas formen av ett avdrag från inkomsten. I fortsättningen kommer detta avdrag att betecknas förvärvsavdraget för gift kvinna. När det gäller att utforma förvärvsavdraget för gift kvinna, inverka ett flertal omständigheter på frågans bedömande. Till en början gäller det att fastslå, vilka kategorier skattskyldiga som böra medgivas sådant avdrag. I detta sammanhang uppkommer även spörsmålet om eventuell differentiering av avdraget för skilda grupper av skattskyldiga. Vidare bör undersökas, om särskilda villkor böra uppställas för avdragets tillgodonjutande, t. ex. att de kostnader, för vilka avdraget skall utgöra kompensation, böra styrkas. Nästa uppgift blir att bestämma avdragets storlek och vilka spärrar, som i detta avseende må föreskrivas. Slutligen kan avdragets närmare tekniska utformning och sättet för dess tillgodogörande tänkas ske efter olika linjer, mellan vilka ett val måste träffas.

1. Vilka kategorier skattskyldiga s o m böra vara avdragsberättigade. Det förvärvsavdrag, som i vårt land alltsedan år 1919 i växlande former tillkommit gift kvinna, får enligt uttrycklig föreskrift ske endast från sådan inkomst, som gift kvinna redovisat av rörelse eller av eget arbete. Uttrycket »av eget arbete» kan till sin innebörd te sig något dunkelt, då det icke hänför sig till bestämda förvärvskällor utan utgör en från skattelagarnas allmänna terminologi fristående begreppsbestämning. I praxis synas avdragsbestämmelserna tolkas sålunda, att för avdrags medgivande erfordras, att gift kvinna redovisat inkomst antingen från av henne själv bedriven rörelse - varvid något krav å personlig arbetsinsats från den skattskyldigas sida icke upprätthålles — eller ock av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, under förutsättning att den skattskyldiga i någon omfattning personligen tagit del i arbetet i förvärvskällan under beskattningsåret. Gift kvinna, som själv drivit jordbruk, kominer däremot icke i åtnjutande av avdraget (se B. Å. 1940 ref. 14). Ej heller medgives hustru, som biträtt mannen i dennes förvärvsverksamhet, något avdrag (se B. Å. 1933 ref. 48). Det i 20 § kommunalskattelagen stadgade förbudet för skattskyldig att såsom omkostnad i förvärvskälla avdraga värdet av det arbete, som i skattskyldigs förvärvsverksamhet utförts bl. a. av den skattskyldiges make, medför nämligen att hustrun i dylika fall icke påföres någon inkomst »av eget arbete», från vilken avdraget för gift kvinna kan medgivas. 1 1 Regeringsrätten har i ett fall (R. Å. 1946 not. 971) medgivit en gift manlig rörelseidkare avdraget för gift kvinna. Den skattskyldiges hustru hade skött rörelsen, medan mannen, som jämväl innehade arbetsanställning, vistades på resor i och för denna anställning. Utslaget får emellertid med hänsyn till motiveringens avfattning icke anses prejudicerande, något som även framgår av senare avgöranden (jfr R. Å. 1947 not. 588).

160 Ehuru avdraget har karaktären av allmänt avdrag, kan det på grund av stadgandets avfattning ej utnyttjas mot andra inkomster än sådana, som gift kvinna haft av rörelse eller av eget arbete, och således ej heller mot mannens inkomster. Avdraget bestämmes i förhållande till nettoinkomsten i den aktuella förvärvskällan, d. v. s. den inkomst som återstår, sedan omkostnadsavdragen avräknats från bruttoinkomsten. Det är emellertid att märka, att omkostnader för pensionering kunna upptagas antingen i förvärvskällan eller bland de allmänna avdragen i form av pensionsförsäkringspremier. På grund härav synes resultatet kunna utfalla olika, alltefter sättet för pensioneringens ordnande. Om en skattskyldig själv ordnat sin pensionering genom att teckna en pensionsförsäkring, kan inan emellertid knappast påvisa något sådant samband mellan denna utgift och inkomsten i viss förvärvskälla, att försäkringspremien skulle kunna anses avdragsgill i förvärvskällan. Avdraget begränsas endast av storleken på nettoinkomsten i den ifrågavarande förvärvskällan. Förekomsten av andra allmänna avdrag har i detta avseende icke någon betydelse. Underskott å hustruns deklaration, orsakat av att avdraget för gift kvinna tillsammans med övriga allmänna avdrag överstiger den sammanräknade nettoinkomsten, får därför i vanlig ordning avräknas från mannens sammanräknade nettoinkomst, oavsett om hustruns nettoinkomst skulle täcka de övriga allmänna avdragen i och för sig (jfr B. Å. 1947 ref. 46). De sakkunniga ha för sin del ansett, att avdraget bör tillkomma alla gifta kvinnor, som äro förvärvsarbetande eller med förvärvsarbetande likställda. Avdraget bör sålunda få åtnjutas såväl då hustru har egen förvärvsverksamhet, i vilken hon gör en personlig arbetsinsats, som då hon deltager i arbetet i en av mannen bedriven förvärvsverksamhet. Såsom förutsättning för avdrag bör enligt de sakkunnigas uppfattning i princip gälla, att hustruns arbete medför särskilda kostnader eller i mera väsentlig grad inkräktar på hennes möjligheter att utföra arbete i hem och hushåll. På grund härav bör avdraget medgivas endast i fråga om förvärvskällor, inom vilka kan erfordras arbetsinsats av sådan omfattning att den inverkar hindrande på hemarbetet och sålunda medför ökade kostnader. Med nämnda utgångspunkt bör till en början förvärvskällan kapital kunna helt uteslutas. Även förvärvskällan annan fastighet bör enligt de sakkunnigas mening lämnas utanför avdragets tillämpningsområde. Där kan man måhända ställa sig mera tveksam, eftersom det i denna förvärvskälla stundom kräves ett visst arbete av sådan art, att det lämpligen kan utföras av fastighetsägaren själv eller dennes hustru. I praktiken torde emellertid inom denna förvärvskälla de fall, där ett verkligt behov av särskilt avdrag för gift kvinna förefinnes, vara mycket sällsynta. Å andra sidan kan konstateras, att i fråga om nära nog varje hyresfastighet i de

161 arbetsuppgifter, som regelmässigt ankomma å vice värd, inrymmas göromål av skiftande art, t. ex. uppbörd av hyror, räkenskapsföring, allmän tillsyn av fastigheten e t c , vilka kunna utföras av fastighetsägaren själv eller dennes hustru. Man har därför anledning förmoda, att här avsett avdrag kunde komma att påyrkas i tämligen stor omfattning samt att det ofta skulle vara förenat med stora vanskligheter både att konstatera, om avdrag över huvud vore berättigat, och att åstadkomma någon kontroll i fråga om det faktiska deltagandet från hustruns sida i arbetet inom förvärvskällan. ( I de med varandra närbesläktade förvärvskällorna tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet innefattas det stora flertalet av gifta kvinnors förvärvsinkomster. Inom dessa förvärvskällor äro också ovan angivna förutsättningar för avdragets tillgodonjutande särskilt påtagliga och i normala fall alltid för handen. Det bör emellertid uppmärksammas, att med inkomst av tjänst likställda förmåner, såom pension, livränta, undantagsförmåner, periodiska understöd m. m., vilka skola redovisas såsom inkomst av tjänst, icke böra berättiga gift kvinna till förvärvsavdrag, enär de icke förorsaka avbräck i hennes arbete i hemmet eller medföra särskilda omkostnader. Samma kan förhållandet vara beträffande styrelsearvoden, eftersom dessa i vissa fall helt eller delvis kunna utgöra förtäckt utdelning å aktier eller andelar. Vidare torde av de intäkter, som skola redovisas såsom tillfällig förvärvsverksamhet, realisationsvinst endast i sällsynta undantagsfall böra medföra rätt till dylikt avdrag. En förutsättning härför skulle nämligen vara att gift kvinna fullgjort någon arbetsprestation i förvärvskällan, t. ex. själv utfört grundförbättringsarbeten å fastighet, som vid försäljning lämnat henne eller hennes make skattepliktig realisationsvinst. Att avdraget icke kan förekomma i samband med lotterivinst, är självfallet. I de fall gift kvinna biträtt sin make i sådan förvärvsverksamhet, varav inkomsten skall redovisas under tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, torde i allmänhet icke kunna föreligga några berättigade krav på förvärvsavdrag. Särskilt gäller detta beträffande förvärvskällan tjänst. Verksamhet, vars avkastning hänföres till tillfällig förvärvsverksamhet, närmar sig emellertid till sin art ej sällan rörelse. I dylika fall är det icke ovanligt, att hustrun deltager i arbetet i sådan omfattning, att avdrag som här avses kan vara väl motiverat. Inom förvärvskällorna jordbruksfastighet och rörelse bör enligt de sakkunnigas mening avdragsrätt tillkomma gifta kvinnor, som äro egna företagare, förutsatt att de själva taga del i arbetet i icke alltför obetydlig omfattning. Att gift kvinna driver egen rörelse förekommer tämligen ofta, däremot torde endast undantagsvis inträffa, att en med sin man sammanlevande hustru själv driver jordbruk, i vilket hon gör personlig arbetsinsats. För båda nämnda kategorier gäller, av skäl som närmare skola bell —916967

röras i samband med frågan om avdragets storlek, att kravet på ett verkligt deltagande i arbetet från den gifta kvinnans sida måste noga upprätthållas. I allmänhet torde dock i det enskilda fallet sådant deltagande vara för taxeringsnämnden känt eller kunna utan större omgång kontrolleras. Om en jordbruksfastighet eller en rörelse, som äges av en gift kvinna, är utarrenderad, kan man i regel presumera, att den gifta kvinnan icke gör någon personlig arbetsinsats i förvärvskällan av sådan omfattning att förvärvsavdrag bör tillkomma henne. Så kan även vara fallet i fråga om förvärvskälla, som blott formellt tillkommer hustrun, t. ex. om rörelse på grund av mannens tidigare insolvens drives i hustruns namn, utan att hon tager någon som helst befattning med arbetet i densamma. Mot det nuvarande avdraget för gift kvinna har på senare tid med allt större skärpa riktats anmärkningar av den anledningen att det icke får tillämpas i fråga om hustrur, vilka deltaga i arbetet inom rörelse eller jordbruk, som mannen bedriver. Den i förvärvskällan redovisade inkomsten vore därvid — har man anfört — resultatet av båda makarnas arbete, vilket emellertid ej beaktades vid beskattningen. Särskilt i fråga om mindre jordbruk och rörelser ersatte hustrun ofta helt och hållet eljest erforderlig, anställd arbetskraft, vilkens avlöning skulle ha belastat driftsresultatet. De sakkunniga ha funnit denna anmärkning berättigad. Det bör icke ställa sig förmånligare för en gift kvinna att arbeta i jordbruk eller rörelse, som bedrives av en granne, än att utföra ett motsvarande arbete i mannens jordbruk eller rörelse. Förvärvskällornas särskilda karaktär synes emellertid nödvändiggöra, att viss försiktighet iakttages vid bestämmandet av avdraget för denna kategori av arbetande hustrur, vilket i ett senare avsnitt av framställningen kommer att närmare utvecklas. De sakkunniga förutsätta, att den prövning, som vid tillämpning av avdraget blir nödvändig, kan anförtros åt taxeringsnämnderna. I fråga om jordbruk avse här aktuella fall till största delen hustrur till jordbrukare å mindre brukningsenheter. Sambeskattningssakkunniga utgå från att i de rena landsbygdsdistrikten, inom vilka huvuddelen av jordbrukarna taxeras, orts- och personkännedomen inom taxeringsnämnden regelmässigt är mycket god. Detta gäller visserligen icke i samma utsträckning i fråga om taxeringsnämnder i städer och andra tätorter, där flertalet rörelseidkare återfinnas. Å andra sidan bör det dock i tveksamma fall vara lättare för en rörelseidkare att inför taxeringsnämnden göra sannolikt, att hans hustru deltagit i arbetet. De sakkunniga föreslå alltså, att gift kvinnas förvärvsavdrag skall få åtnjutas inom förvärvskällorna tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet, jordbruk och rörelse samt att avdraget, om förutsättningar i övrigt äro för handen, skall tillkomma såväl den gifta kvinna, vilken själv driver verksamhet, som den, vilken biträder mannen i av denne bedriven verksamhet. Såsom undantagslös förutsättning för medgivande av förvärvsavdrag bör

163 gälla, att hustrun under beskattningsåret levt tillsammans med sin man samt att hon under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt. I detta sammanhang vilja de sakkunniga något beröra frågan, huruvida förvärvsavdraget skall begränsas till att avse allenast gift kvinna. Jämväl andra kategorier skattskyldiga kunna möjligen anses i lika mån som gifta kvinnor berättigade till dylikt avdrag. Sålunda ligger det för en ensamstående förvärvsarbetande kvinna med barn nära till hands att anse sig likställd med förvärvsarbetande gift kvinna. Särskilt om barnen äro minderåriga, kunna kostnader uppstå för att den skattskyldiga över huvud taget skall kunna lämna hemmet och barnen och inställa sig å arbetsplatsen, i det att hemhjälp måste anställas eller barnkrubba anlitas. Ensamstående skattskyldiga med barn ha emellertid blivit väl tillgodosedda i ortsavdragshänseende. En ensamstående med barn åtnjuter sålunda vid statsbeskattningen alltid ett fast ortsavdrag, vilket till beloppet är högre än den del av avdraget för gifta, som normalt kan anses belöpa å gift kvinna. Vidare bör uppmärksammas, att det endast är vid avvägningen av gifta personers skatteförmåga som man tagit någon hänsyn till värdet av de tjänster, en skattskyldig uträttar för sig eller de sina. Detta värde har i sin mån vunnit beaktande, då man ansett de gifta äga större skattekraft. Om utförandet av dessa tjänster — d. v. s. arbetet i hem och hushåll — hindras, böra de gifta skattskyldiga kunna kräva en motsvarande modifikation av sin hårdare beskattning. De ensamstående skattskyldiga med barn befinna sig i annat utgångsläge än de gifta just med hänsyn till h u r u bedömningen av skatteförmågan och bestämmandet av ortsavdrag för den ena eller den andra kategorien ägt rum. 2. Fråga o m differentiering av förvärvsavdraget. De sakkunniga ha övervägt, huruvida någon differentiering av gift kvinnas förvärvsavdrag borde ske med hänsyn till förekomsten av barn i familjen eller av andra skäl. Om barn finnas, måste de direkta utgifter eller de ökade levnadskostnader i övrigt, som hustruns arbete utom hemmet förorsakar, regelmässigt bli högre än i barnlösa familjer. Dessutom måste hustruns förvärvsarbete i sådana fall innebära en större rent personlig uppoffring. Det kan måhända t. o. m. göras gällande, att det i första hand är just för barnfamiljerna, som gift kvinnas förvärvsavdrag är påkallat, i det att dessa äro de enda, för vilka man genomgående kan konstatera verklig omkostnadsökning. I sin diskussion ha de sakkunniga utgått från att hänsyn i så fall endast skulle tagas till barn av något lägre ålder än den vanligen i beskattningsavseende relevanta. Det är emellertid att märka att, efter införandet av nu gällande system med direkta barnbidrag, vid den statliga beskattningen av gifta personer ingen hänsyn tages till förekomsten av barn, och detta ehuru det klart ut-

164 talats, att barnbidraget icke avsetts skola täcka hela barnkostnaden. Det möter vidare avsevärda svårigheter att på ett tillfredsställande sätt utforma ett med hänsyn till barnantalet differentierat avdrag. Det må även nämnas, att en dylik differentiering i viss mån skulle tynga taxeringsarbetet. De sakkunniga ha av anförda skäl icke ansett sig kunna förorda, att särskild hänsyn tages till de kostnader i förevarande avseende, som förhandenvaron av barn må förorsaka. Det hade kunnat framstå såsom önskvärt, att vid avdragets bestämmande hänsyn toges till arten och graden av förvärvsarbetets intrång å hustruns arbete i hem och hushåll. Givetvis kunna nämligen olika sysselsättningar medföra mycket olika verkningar. Förvärvsarbete, som den gifta kvinnan utför i hemmet, vållar exempelvis ofta mindre intrång än arbete utom hemmet. Det skulle emellertid leda till alltför vittgående differentieringar, om man ville låta hänsynstaganden av antydd art få omedelbar inverkan på avdragets belopp. Att däremot dylika omständigheter måste tillmätas vikt vid prövningen av frågan huruvida avdragsrätt över huvud är för handen, är en direkt följd av avdragets syftemål. Vidare kan diskuteras en differentiering av avdraget med hänsyn till de faktiska kostnadernas storlek, t. ex. i den formen att högre avdrag skulle medgivas, därest hembiträde anställts på grund av hustruns frånvaro från hemmet. Såsom nedan närmare utvecklas i samband med frågan om avdragets storlek och utformning, äro emellertid de utgifter, som i detta sammanhang äro relevanta, så många och olikartade att man icke kan bryta ut ett visst slag av utgifter och på grund av dessa medge större avdrag. De sakkunniga, som icke heller velat förorda någon gradering av avdraget med hänsyn till dyrhetsförhållandena på olika orter, ha över huvud taget ansett, att någon långt gående differentiering av rent praktiska skäl icke kan föreslås. För sin del ha de sakkunniga därför stannat för att förorda en enhetlig utformning av avdraget för alla ifrågavarande kategorier av skattskyldiga. 3 . Förvärvsavdragets storlek och närmare utformning. I vissa fall äro de kostnader, som gift kvinnas förvärvsavdrag avser att kompensera, helt påtagliga och låta sig lätt konstatera ej blott till sin förekomst utan även till sitt belopp. Såsom exempel härpå må nämnas kostnader för särskilt anställd och på grund av hustruns förvärvsarbete uppenbart erforderlig hemhjälp eller barnvakt samt avgifter för barn å daghem eller andra anstalter. Man kunde därför ifrågasätta, om endast faktiska och på ett eller annat sätt styrkta utgifter, som föranletts av förvärvsarbetet, skulle berättiga till avdrag. Å andra sidan förhåller det sig oftare så, att en viss fördyring av familjens levnadskostnader obestridligen inträder på grund av hustruns arbete men att denna icke utan vidare kan till sitt

165 belopp fastslås. Om t. ex. hembiträde anställts, kan man ej alltid utgå från att hela kostnaden härför är orsakad av hustruns arbete. Även om anställandet av hemhjälp nödvändiggjorts av hustruns förvärvsarbete, utför hembiträdet regelmässigt åtskilliga sysslor, som närmast avse familjemedlemmarnas personliga bekvämlighet och som därför måste hänföras till icke avdragsgilla levnadskostnader. Att bestämma den andel av totalkostnaden, som i dylika fall skulle vara avdragsberättigad, ter sig som en ytterst vansklig uppgift. Vidare låter sig storleken av de ökade utgifter för mat, kläder, underhåll av hemmets utrustning i olika hänseenden m. m., som hustruns minskade hemarbete efter hand medför, svårligen bestämma. På grund härav anse de sakkunniga, att något krav på styrkande av här avsedda omkostnader ej bör uppställas vare sig i fråga om kostnadernas existens eller beträffande deras storlek. Man måste presumera, att kostnader förevarit, om omständigheterna äro sådana att i normala fall dylika omkostnader bruka uppkomma. Avdraget måste därför få en mer eller mindre schablonmässig utformning. Ehuru rätten till avdrag finner sin motivering i den ökning av kostnaderna, som uppkommer, då hustrun har förvärvsarbete, bör avdraget av skäl, som ovan angivits, icke direkt anknyta till den faktiska kostnadsökningen, särskilt som denna ofta icke tillräckligt tydligt kan fixeras. Däremot kan det vara lämpligt att sätta avdraget i relation till inkomstens storlek. Såtillvida måste givetvis inkomstens storlek alltid beaktas att avdragsbeloppet aldrig får överstiga inkomsten. Sådant beaktande kan ske vare sig man väljer ett till beloppet bestämt avdrag, s. k. fast avdrag, eller ett avdrag, som utgör viss kvotdel av inkomsten, i fortsättningen kallat kvotavdrag. I England har sedan länge gift kvinna medgivits avdrag av sistnämnda typ, medan det förvärvsavdrag, gift kvinna enligt hos oss tidigare gällande bestämmelser ägt åtnjuta, varit ett fast avdrag, vilket alltjämt är fallet för den kommunala beskattningens del. Det ter sig enligt de sakkunnigas mening naturligt att anknyta avdraget till inkomsten av den anledningen att inkomstens storlek ofta står i direkt relation till den tid, hustruns förvärvsarbete varat. Då avdraget skall lämna kompensation för det intrång i hemarbetet och de kostnader, som förvärvsarbetet orsakar, uppnår man medelst ett kvotavdrag den Önskvärda effekten, att avdragets storlek i viss utsträckning anpassas efter omfattningen av den tid, hustrun innehar förvärvsarbete. Ett fast avdrag åter medför, att intill avdragets maximibelopp inkomsten i sin helhet undantages från beskattning. Då avdraget är avsett att täcka omkostnadsökningen vid hustruns förvärvsarbete och de avsedda faktiska omkostnaderna i allmänhet endast motsvara viss del av inkomsten, vore det en nackdel att låta avdraget uppgå till inkomstens hela belopp. Då vidare en absolut maximering av avdraget till visst belopp måste ske, får ett fast avdrag mindre önskvärda verkningar än ett kvotavdrag med samma maximi-

166 belopp. Upp till detta maximibelopp kommer ett fast avdrag alltid att taga bort hustruns hela inkomst, men ovanför denna gräns kommer ingen minskning av den skattepliktiga inkomsten att inträffa. Ett kvotavdrag däremot får verkningar även i inkomstlägen, som ligga ovanför detta absoluta maximum. Om t. ex. ett sådant avdrag skall utgå med hälften av inkomsten, dock högst 1 000 kronor, får avdraget en omedelbar effekt intill en inkomst av 2 000 kronor. På grund av att avdraget med nödvändighet måste få karaktären av en schablon, kan maximibeloppet ej sättas alltför högt. Det är emellertid önskvärt, att effekten av ett förvärvsavdrag icke upphör vid alltför låga inkomstbelopp. De sakkunniga ha av anförda skäl ansett, att ett kvotavdrag bör givas företräde framför ett fast avdrag. Vad angår kvotdelen ha de sakkunniga funnit denna böra sättas till hälften av inkomsten. Vid bestämmande av avdragets storlek synes jämförelse i första hand böra ske med sådana gifta skattskyldiga, för vilka förutsättningar för förvärvsavdrag ej äro för handen. Därutöver bör emellertid jämväl beaktas storleken av den skatt, som skall erläggas av två ogifta personer med sammanlagt lika stora inkomster som de förvärvsarbetande makarnas bruttofamiljeinkomst. Det maximala avdragsbeloppet skulle väl utgöra hela kostnaden för anställandet av ett hembiträde, som kunde fullt ut ersätta hustrun genom arbete i hem och hushåll. Totalkostnaden härför är något växlande å olika orter men torde endast sällan understiga 2 500 kronor för år räknat. Såsom ovan framhållits, måste emellertid ett generellt avdrag utmätas med viss försiktighet. Vid sin diskussion rörande storleken av det schablonavdrag, som bör medgivas, ha de sakkunniga utgått från förhållandena inom förvärvskällan tjänst, dit flertalet av de förvärvsarbetande hustrurnas inkomster torde få hänföras. Olika meningar kunna givetvis göra sig gällande i fråga om vilket maximibelopp, som bör föreskrivas för avdraget. Efter ingående överväganden ha de sakkunniga för sin del funnit en maximering till 1 000 kronor vid den statliga beskattningen lämplig. De sakkunniga föreslå därför, att gift kvinnas förvärvsavdrag för statsbeskattningens del skall utgöra hälften av hustruns inkomst, dock högst 1 000 kronor. I fråga om avdragets storlek överensstämmer alltså de sakkunnigas förslag med de vid statsbeskattningen nu gällande provisoriska avdragsbestämmelserna. De sakkunniga anse, att man genom ett sådant avdrag kommer fram till en nettofamiljeinkomst, som i normalfallet är ett godtagbart uttryck för familjens skatteförmåga. För en hustru, som hela året har förvärvsarbete, kommer avdraget att verka med hela sitt belopp, eftersom förvärvsinkomsten i dylika fall får antagas överstiga 2 000 kronor. Emellertid är det icke riktigt att anse avdragets verkningar begränsade till hustruinkomster upp till 2 000 kronors storlek. Avdragets effekt ökas nämligen med stigande inkomst, därför att det belopp å 1 000 kronor, som genom avdraget undantages från beskatt-

ning, eljest skulle utgöra den hårdast beskattade andelen av inkomsten. Härvid inverkar även mannens inkomst, eftersom vid sambeskattningen båda makarnas inkomster sammanläggas. På grund av statsskattens progressivitet får avdraget sålunda till följd större skattelättnader ju högre den sammanlagda inkomsten är. Det har bland de sakkunniga gjorts gällande, att sistnämnda effekt vore en betydande nackdel hos förvärvsavdraget. Häremot må emellertid anföras, att förvärvsavdraget enligt de sakkunnigas mening närmast är att jämställa med de s. k. naturliga avdragen i förvärvskälla. Det hade kunnat anses motiverat att för det enskilda fallet föreskriva bestämd relation mellan avdragets storlek och den tid, förvärvsarbetet omfattat. De sakkunniga vilja här erinra om att en dylik regel, den s. k. tolftedelsregeln, ingick såsom ett led i de sakkunnigas förslag till provisoriska avdragsbestämmelser. Denna regel innebar, att hustrun skulle erhålla avdrag med V12 av det föreslagna fasta avdraget för varje kalendermånad, varunder hon utfört förvärvsarbete. Några av de myndigheter, som yttrade sig över nämnda förslag, framhöllo särskilt värdet av denna regel. Från flera håll gjordes emellertid gällande, att regeln skulle medföra alltför stor omgång vid taxeringsarbetet. En förutsättning för dess tillämpning utgör nämligen, att man äger tillgång till exakta uppgifter rörande den tid, förvärvsarbetet varat. Erfarenheten ger dock vid handen, att dessa tidsuppgifter ofta saknas i arbetsgivarnas löneuppgifter. Av hänsyn till dessa rent praktiska förhållanden ha de sakkunniga icke velat föreslå någon föreskrift om proportionering av avdraget. De sakkunniga anse, att samma avdrag skall gälla för samtliga de kategorier skattskyldiga som enligt vad ovan anförts böra medgivas här ifrågakomna avdrag. Därvid ha de sakkunniga ej förbisett, att sådana avdragsberättigade skattskyldiga, vilkas inkomster skola redovisas i förvärvskällorna jordbruksfastighet eller rörelse, härigenom möjligen kunna anses i viss grad gynnade. Härtill ämna de sakkunniga återkomma i annat sammanhang. Vid den kommunala beskattningen ha de sakkunniga icke kunnat föreslå avdrag med så högt belopp som vid den statliga. Ur principiell syn-, punkt är detta visserligen oegentligt, enär avdraget här är motiverat av samma omkostnader som föranlett avdrag vid statsbeskattningen. Hänsynstagandet till det kommunala skatteunderlagets känslighet, vilket bland annat medfört, att ortsavdragen genomgående bestämts till lägre belopp vid den kommunala beskattningen än vid den statliga, har emellertid ansetts böra leda till att även förvärvsavdraget sättes lägre vid den kommunala beskattningen. De sakkunniga ha för sin del icke vågat förorda högre maximibelopp för avdraget än 500 kronor. I detta sammanhang vilja de sakkunniga erinra om att 1948 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 229) anhållit om en förnyad utredning

168 rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens utformning. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 februari 1949 har finansministern tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om de kommunala ortsavdragen. Denna utredning åsyftar direkt endast ortsavdragens storlek och konstruktion, men de sakkunniga förutsätta, att frågan i hela dess vidd småningom kominer att upptagas till behandling. Vid en sådan utredning kan jämväl storleken av förvärvsavdraget för gift kvinna förutsättas komma att underkastas förnyad prövning. Även vid kommunalbeskattningen skall enligt de sakkunnigas förslag förvärvsavdraget utgöra hälften av hustruns inkomst och utgå efter samma grunder för alla avdragsberättigade kategorier. För statsbeskattningens vidkommande framgå verkningarna av de sakkunnigas förslag av bilaga D, vari redovisas resultatet av företagna statistiska undersökningar rörande ett flertal olika avdragsalternativ. Förutom det avdrag med hälften av inkomsten som upptagits såsom de sakkunnigas förslag och som i bilagan betecknats alternativ 2 a) ha även prövats tvenne andra, till samma kvotdel av inkomsten begränsade avdrag, vilka emellertid maximerats till 1 200 respektive 1 800 kronor. Dessa betecknas alternativ 2 b) och 2 c). I alternativen 2 d ) och 2 e) har den andel av hustruns förvärvsinkomst som undantages från beskattning bestämts till 2/a respektive 3/* a v inkomsten, varjämte såsom maximala avdragsbelopp angivits 2 000 respektive 3 000 kronor. Under beteckningen alternativ 3 redovisas verkningarna av ett till 1 200 kronor maximerat fast avdrag. En närmare granskning av de sakkunnigas förslag visar, att det ger till resultat en lindrigare beskattning icke blott än ren sambeskattning utan i flertalet praktiska fall även än ren särbeskattning. Först då makarnas sammanlagda inkomster uppgå till 16 000 kronor, inträffar att särbeskattning ställer sig förmånligare, nämligen om makarnas inkomster äro lika stora. Om däremot makarnas inkomster äro av olika storleksordning — vilket oftast är fallet — sträcka sig förslagets förstnämnda verkningar i förhållande till särbeskattning avsevärt högre upp i inkomstklasserna. Om t. ex. en familjeinkomst på 20 000 kronor fördelar sig å makarna med 15 000 respektive 5 000 kronor, medför det föreslagna avdraget lägre skatt än särbeskattning, förutsatt att hustruns inkomst är av privilegierad art. Och om, under nämnda förutsättning, ena makens inkomst ej överstiger omkring 4 000 kronor, kominer de sakkunnigas förslag icke i något läge att medföra högre skatt än särbeskattning, huru stor makarnas sammanlagda inkomst än må vara. Vid tillämpning av de sakkunnigas förslag kommer sålunda äktenskaps ingående i huvudsakliga antalet fall, där hustruns deltagande i förvärvsarbetet k a n vara av betydelse för produktionen, icke att medföra skatteökning. I stället inträder i många fall en mindre skattelindring. Förvärvsavdraget tager alltså bort mera än den av sambeskattningen orsakade mer-

169 skatten. Denna måttfulla privilegiering finna de sakkunniga vara fullt motiverad. Den gifta kvinnan behöver ej längre av hänsyn till ökad skattebörda tveka att ge sig ut i förvärvslivet eller att behålla förut innehaft arbete vid äktenskaps ingående. Även om en sådan inverkan icke direkt kan anses uppmuntra till ingående av äktenskap, måste likväl för så gott som alla praktiskt betydelsefulla fall talet om de fria förbindelsernas gynnande genom sambeskattningen, som i den allmänna diskussionen givits stort utrymme, genom ett så utformat förvärvsavdrag kunna helt avfärdas. De här antydda verkningarna av det föreslagna förvärvsavdraget finna de sakkunniga tillfredsställande. Att i de högre inkomstlägena en viss skatteskärpning inträder genom sambeskattningen, främst i sådana fall då makarnas inkomster till beloppen icke äro alltför olika, ha de sakkunniga som nämnt icke funnit oförenligt med principen om skatts uttagande efter bärkraften. Bland de sakkunniga har i denna del full enighet icke varit rådande. Den uppfattningen har gjorts gällande, att en särskild spärregel borde tillskapas, som skulle förhindra att äkta makar, som båda hade förvärvsarbete, i något läge skulle drabbas av högre skatt än de haft att erlägga såsom ogifta. Denna spärr skulle begränsa sambeskattningens verkningar endast i fråga om arbetsinkomst. En dylik spärregel torde emellertid icke kunna införas, då någon rationell metod för begränsning av skatten i de fall, då endera eller båda makarna förutom arbetsinkomsten jämväl ha inkomst av annan art, såsom närmare belysts i bilaga B, icke torde stå att utfinna. Därtill kommer, att en sådan anordning jämväl av principiella skäl bör avvisas. Vad angår avdragsalternativen 2 b, 2 c, 2 d och 2 e ha de sakkunniga för sin del funnit, att dessa alternativ innebära en så utpräglad privilegiering av den gifta förvärvsarbetande kvinnan att den i förhållande till andra närstående kategorier skattskyldiga icke låter sig försvara. Vidare skulle dessa alternativ enligt de sakkunnigas mening medföra alltför stort skattebortfall för det allmänna. I dessa delar hänvisas till den kommentar till ovan nämnda statistiska undersökningar, vilken intagits i detta betänkande såsom bilaga D. 4. Förvärvsavdragets bestämmande o c h sättet för dess utnyttjande. Eftersom förvärvsavdraget för gift kvinna enligt de sakkunnigas förslag skall stå i direkt relation till inkomstens storlek, är det nödvändigt att full klarhet råder beträffande vilken inkomst som skall läggas till grund för avdragets bestämmande. Såvitt angår en hustru, som på grund av anställning har inkomst av förvärvsarbete utom hemmet, uppkomma härutinnan inga svårigheter. Annorlunda förhåller det sig emellertid, då fråga blir om tillämpning av avdraget exempelvis för en hustru, som biträtt mannen i av denne drivet jordbruk.

170 Vidare gäller det att taga ställning till huruvida avdraget skall få utnyttjas såsom ett omkostnadsavdrag i den aktuella förvärvskällan eller såsom ett allmänt avdrag. I det följande skall redogörelse lämnas för de synpunkter, som varit avgörande vid de sakkunnigas överväganden rörande dessa spörsmål. De kategorier skattskyldiga, som härutinnan komina i fråga, kunna indelas i två huvudgrupper. Den ena gruppen omfattar gifta kvinnor, som ha inkomst av egen förvärvsverksamhet, medan i den andra huvudgruppen återfinnas hustrur, som biträda mannen i en dennes förvärvskälla. De sakkunniga vilja först upptaga till behandling de fall, då hustrun har egen förvärvskälla med intäkt, från vilken avdraget skall ske. Bedömandet kompliceras här såvitt fråga är om förvärvskällorna jordbruksfastighet och rörelse. Anledningen härtill är, att resultatet i dessa förvärvskällor är en produkt icke allenast av arbete utan även av andra produktionsmedel, något som jämväl tidigare påpekats. Bätteligen borde i förevarande sammanhang avkastningen av dessa förvärvskällor fördelas på de olika produktionsfaktorer, som genom sin samverkan bidragit till dess uppkomst. En sådan uppdelning är dock i praktiken ej möjlig att åstadkomma. Bedömningen av den inverkan, det av hustrun utförda arbetet kan ha haft på resultatet i förvärvskällan, blir under alla förhållanden mycket svår. Man kunde möjligen ifrågasätta, om icke gift kvinnas avdrag i dessa förvärvskällor borde utgå med en mindre kvotdel än den för tjänsteinkomster föreslagna. Då emellertid de olika produktionsfaktorerna i förvärvskällorna jordbruksfastighet och rörelse icke stå i någon bestämd relation till varandra med avseende å sin betydelse för förvärvskällans resultat, kan någon bestämd norm för arbetsinsatsens effekt å avkastningen icke angivas. På grund härav ha de sakkunniga ansett jordbruks- och rörelseinkomster böra behandlas på samma sätt som egentlig tjänsteinkomst, även om detta i vissa fall skulle medföra fördelar för gift kvinna, som driver jordbruk eller rörelse. Man uppnår därigenom en eftersträvansvärd enhetlighet i avdragsbestämmelserna. I fråga om jordbruksfastighet — liksom rörelse vari fastighet ingår — uppkommer vid kommunalbeskattningen en speciell komplikation av den anledningen att garantibeskattning förekommer. Denna innebär, att kommunal fastighetsskatt utgår med så stort belopp som om varje fastighet lämnat en beskattningsbar inkomst å 5 %i av fastighetens taxeringsvärde. Om fastigheten ger en högre avkastning än som motsvarar 5 % av taxeringsvärdet, blir endast det överstigande beloppet upptaget till kommunal inkomstbeskattning. Man kominer därigenom att i fråga om förvärvskälla, vari fastighet ingår, röra sig med två olika belopp för förvärvskällans resultat, nämligen å ena sidan nettointäkten av och å andra sidan inkomsten av förvärvskällan. Nettointäkten är det belopp som återstår, sedan från 1

Gäller fr. o. m. den 1 januari 1950.

171 intäkterna i förvärvskällan dragits omkostnaderna däri. Inkomsten eller nettoinkomsten är i sin tur vad som återstår, sedan nettointäkten minskats med det belopp som anses beskattat genom fastighetsskatten, d. v. s. sedan det s. k. procentavdraget skett. Den första fråga man här har att ställa sig är, i förhållande till vilket belopp avdraget för gift kvinna skall beräknas, nettointäkten eller inkomsten. För att kunna besvara denna fråga bör man lämpligen bredvid varandra uppställa två likartade fall, mellan vilka den huvudsakliga skillnaden består i att procentavdrag endast skall åtnjutas i det ena fallet. Om en person arrenderar en jordbruksfastighet, åtnjuter han i allmänhet icke procentavdrag. 1 För hans del uppgår nettointäkten och inkomsten av jordbruksfastigheten till samma belopp. Detta belopp påverkas bl. a. av att arrendatorn får göra avdrag för utgivet arrende. Tänker man sig i stället, att vederbörande varit ägare till fastigheten, skulle han icke ha haft något sådant avdrag att göra, innan nettointäkten fastställdes, men det skulle ha tillkommit andra avdrag, nämligen värdeminskningsavdrag och — i normalfallet — gäldränta, vilken sistnämnda till sin karaktär står arrendet mycket nära. Dessa avdrag uppgå i allmänhet icke till så högt belopp som arrendesumman för samma fastighet. Normalt är nettointäkten därför högre för ägaren än för arrendatorn. Om nämnda förvärvskälla drives av gift kvinna och hennes arbetsinsats i förvärvskällan skall bestämmas i förhållande till nettointäkten, är det tydligt att detta i vissa fall skulle ställa sig förmånligare för henne, om hon vore ägare av fastigheten än om hon vore arrendator, nämligen där den för henne såsom arrendator framräknade nettointäkten icke vore tillräckligt stor för att fullt avdrag skulle kunna erhållas. Avdragsbeloppen skulle i så fall bli olika stora, trots att arbetsinsatsen förutsatts vara exakt densamma. Nästa steg i jämförelsen bör gälla det fallet att ägarens arbetsinsats bestämmes i förhållande till inkomsten av jordbruksfastigheten. Under i övrigt lika förhållanden får denna regelmässigt antagas vara lägre för ägaren än för arrendatorn, vilken icke åtnjuter procentavdrag. Ett beräknande av gift kvinnas avdrag i förhållande till nettoinkomsten skulle följaktligen i allmänhet innebära ett missgynnande av ägaren. Den här gjorda exemplifieringen rörande förhållandena för ägare respektive arrendator av jordbruksfastighet — vilken f. ö. äger tillämplighet i fråga om rörelse vari fastighet ingår, om man där utbyter arrendebeloppet mot hyra — visar, att varken nettointäkten eller inkomsten av jordbruksfastighet bildar någon helt tillfredsställande grundval för beräknandet av gift kvinnas avdrag. De sakkunniga ha för sin del funnit en anknytning 1

Undantag gäller för det fall att arrendekontrakt, som förskriver sig från tid före 1929 och oavbrutet prolongerats, innehåller bestämmelse om att arrendatorn skall utgöra fastighetsskatten.

172 till inkomsten icke böra förordas. Till en början kan framhållas, att de slutsatser som ovan dragits hänföra sig till antingen sådan fastighet vari icke ingår skog eller eljest enbart den del av fastigheten som återstår, efter det skogen frånräknats. Bäknar man i sistnämnda fall med skogsvärdet, kan förhållandet givetvis bli det att procentavdraget för hela fastigheten i betydande grad överstiger arrendebeloppet. Eftersom skogsuttagen — bortsett från husbehovsvirke — i allmänhet koncentreras på ett fåtal år, kan resultatet i dylika fall bli, att man får mycket större fel, om man beräknar den gifta kvinnans avdrag i förhållande till inkomsten av jordbruksfastigheten än om man beräknar den i förhållande till nettointäkten. En annan omständighet, som talar för att man bör utgå från nettointäkten, är att det då icke inträder någon ändring, därest fastighetsskatten avskaffas eller den nuvarande garantiskatten ersattes med fristående objektskatt, i vilket fall något procentavdrag icke skulle förekomma. Det må här erinras om att kommittéförslag föreligger i sistberörda avseende (se SOU 1942:34) samt att 1948 års riksdag i anslutning till en motion om fastighetsskattens avskaffande i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om utredning av denna fråga. Vidare bör framhållas, att avdraget principiellt bör beräknas i förhållande till samma inkomstbelopp vid den kommunala som vid den statliga taxeringen, vid vilken nettointäkten är den relevanta. De anförda skälen synas leda till att gift kvinnas avdrag vad angår jordbruksfastighet liksom rörelse, vari fastighet användes, genomgående bör beräknas i förhållande till nettointäkten, vilket också föreslås av de sakkunniga. I fråga om sättet för avdragets utnyttjande stå två principiellt skilda metoder till förfogande. Antingen bör avdraget ske i den förvärvskälla, med vilken det hör samman, eller också bör det ske i form av allmänt avdrag. Det nuvarande avdraget för gift kvinna utgår i form av allmänt avdrag, dock att avdraget icke får utnyttjas med högre belopp än vartill inkomsten i vederbörande förvärvskälla förslår. Detta avdrag var ursprungligen ett omkostnadsavdrag å 400 kronor, som skulle åtnjutas i förvärvskällan. Av den historiska redogörelsen framgår, att detta avdrag till såväl belopp som innehåll varit underkastat åtskilliga växlingar samt att det rått skilda uppfattningar rörande avdragets syftemål, i det avdraget än betecknats såsom ett omkostnadsavdrag, än som ett medel att mildra sambeskattningens verkningar för äkta makar, vilka båda hade förvärvsarbete. För de sakkunniga är avdragets karaktär av omkostnadsavdrag uppenbar. På grund härav kunde avdragets plats såsom ett avdrag i förvärvskällan synas vara given. Ehuru de principiella skälen för att hänföra avdraget till omkostnadsavdragen torde vara obestridliga, är denna väg ändock knappast att förorda. Det är därvid främst två omständigheter, som

påkalla uppmärksamhet. Å ena sidan bör, såsom ovan framhållits, avdraget vid såväl statlig som kommunal beskattning bestämmas i förhållande till nettointäkten av förvärvskällan, å andra sidan har det synts ofrånkomligt att bestämma avdragets maximibelopp till lägre belopp vid den kommunala än vid den statliga beskattningen. Skulle man då inpassa avdraget i förvärvskällan, måste man först räkna ut den nettointäkt som skulle erhållas, om man bortsåge från förvärvsavdraget för gift kvinna. Vidare hade man att fastställa storleken av det kommunala respektive det statliga avdraget och räkna ut vad som därefter skulle återstå. Slutligen finge man för kommunalbeskattningens del verkställa procentavdrag. Ett sådant förfaringssätt skulle medföra stor omgång vid taxeringsarbetet. Det skulle ävenledes få till följd att deklarationsförfarandet bleve mer komplicerat än tidigare. De sakkunniga ha därför funnit anledning att undersöka, huruvida icke samma effekt skulle kunna nås genom att avdraget medgåves i form av allmänt avdrag. Det kan till en början fastslås, att man för inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet liksom för inkomst i hemortskommunen av rörelse i förhyrd fastighet eller av arrenderad jordbruksfastighet erhåller samma resultat enligt båda metoderna. Avdraget blir för dessa förvärvskällor aldrig större än inkomsten och kan sålunda alltid utnyttjas. Vid den ovan lämnade redogörelsen för innebörden av hittills gällande avdragsregler har anmärkts, att i vissa fall skilda resultat kunna tänkas uppstå vid avdragets utnyttjande, beroende på om kostnader för pensionering avdragas i förvärvskällan eller såsom allmänt avdrag. Om avdrag för pensionsavgifter ägde rum i förvärvskällan, vilket ju vanligtvis sker, kunde man möjligen påstå, att förvärvsavdraget för gift kvinna icke kunde utnyttjas i samma mån som om avdraget för pensioneringskostnaden hade formen av allmänt avdrag. Om utgift för pensionering förekommer i förvärvskällan, är emellertid inkomsten regelmässigt så hög, att avdraget kan maximalt utnyttjas, varför det åsyftade förhållandet synes kunna inträffa endast i de undantagsfall, då en skattskyldig för kort tid har inkomst av tjänst, för vilken han har att erlägga pensionsavgifter. Härtill kommer, att en dylik skattskyldig endast mycket sällan kan helt likställas med en skattskyldig, som tecknat pensionsförsäkring. I fråga om förvärvskälla, vari procentavdrag förekommer, kan man vid den kommunala beskattningen skilja på olika fall. Man kan till en början utgå från att nettointäkten är lägre än procentavdraget och att inkomsten av förvärvskällan alltså blir noll. Låter man i sådant fall avdraget ske i förvärvskällan, blir resultatet visserligen att nettointäkten nedgår, men inkomsten blir fortfarande noll, och avdraget kan sålunda icke tillgodogöras. Vid garantibeskattning kan alltså ett avdrag i förvärvskällan — som icke överstiger nettointäkten — utnyttjas endast i den mån inkomsten av förvärvskällan därtill förslår. Medgives avdraget i stället i form av allmänt

avdrag, innebär detta egentligen, att avdraget skall få utnyttjas mot all den skattskyldiges inkomst. Effekten av avdraget kan sålunda i sådant fall bli större än om avdraget finge ske i förvärvskällan. Detta förhindras emellertid genom en föreskrift, att avdraget endast skall få utnyttjas mot inkomst av den förvärvskälla, till vilken det rätteligen hör. I det berörda exemplet leder detta till att avdraget icke heller såsom allmänt avdrag kan i någon mån utnyttjas. Tänker man sig därefter att nettointäkten är större än procentavdraget och att viss inkomst alltså återstår efter det procentavdraget frånräknats, finner man, att ett införande av förvärvsavdraget för gift kvinna i förvärvskällan skulle minska nettointäkten och därmed inkomsten, i den mån denna räckte till, med avdragets hela belopp. Samma blir förhållandet, om avdraget uppföres såsom allmänt avdrag men endast får ske i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår. Det återstår slutligen det fallet att förvärvskällan beskattas i annan k o m m u n än hemortskommunen. I sådant fall skulle det gift kvinna tillkommande avdraget i vissa fall kunna utnyttjas, om det finge ske i förvärvskällan, nämligen då nettointäkten är större än procentavdraget. För att nå samma resultat vid den ordningen att avdraget upptages såsom allmänt avdrag måste man föreskriva, att detsamma skall få utnyttjas icke blott i hemortskommunen utan även i annan kommun. Man skulle då medge en vidare avdragsrätt för detta avdrag än i fråga om avdrag för periodiska understöd, försäkringspremier och pensionsavgifter. Jämför man däremot med avdraget för underskott å förvärvskälla, vilket avdrag också hänföres till de allmänna avdragen, finner man, att underskottsavdraget får utnyttjas mot all inkomst inom den kommun, där underskottet uppkommit. Underskott å förvärvskälla i annan kommun än hemortskommunen får alltså utnyttjas, om den skattskyldige i denna andra komm u n har någon förvärvskälla ytterligare, vilken lämnat överskott. De sakkunniga ha övervägt, om icke samma ordning borde införas i fråga om det gift kvinna tillkommande avdraget, för att man även här skulle få samma resultat som om avdraget finge ske i förvärvskällan. Det är emellertid uppenbart, att en sådan bestämmelse skulle vara av ytterst begränsad praktisk betydelse. Vidare bör denna fråga ses såsom ett led i det större sammanhang, som spörsmålet om allmänna avdrags och ortsavdrags utnyttjande över huvud vid den kommunala beskattningen utgör. Förslag till' ändrade bestämmelser på detta område ha framlagts av 1944 års skattesakkunniga i ett år 1945 avgivet betänkande (SOU 1945:35), däri jämväl här förevarande avdrag behandlats. Att under sådana förhållanden ytterligare ingå på den speciella frågan om förvärvsavdragets utnyttjande mot inkomst i annan kommun än hemortskommunen anse de sakkunniga icke påkallat. Det bör beaktas, att det förda resonemanget bygger på den förutsätt-

175 ningen att avdraget skall bestämmas i förhållande till nettointäkten av förvärvskällan och icke kunna vara större än denna. Skulle avdraget göras oberoende av nettointäkten, t. ex. sättas till ett visst belopp, såsom det nuvarande 300-kronorsavdraget vid den kommunala taxeringen, kunde avdraget leda till underskott, om det upptoges i förvärvskällan, vilket underskott borde få avdragas gentemot andra inkomster likaväl som underskott, vilka orsakats av andra omkostnadsavdrag. Med en sådan utformning av avdraget skulle icke heller några praktiska skäl tala mot att avdraget finge ske i förvärvskällan. Det anförda visar, att man icke på något sätt behöver träda den skattskyldiges rätt för nära, om man medger gift kvinna förvärvsavdrag i form av allmänt avdrag i stället för i form av avdrag i förvärvskällan. Utredningen visar också, att avdraget icke bör få utnyttjas gentemot all den skattskyldiges inkomst utan endast i den mån inkomsten i förevarande förvärvskälla därtill förslår. För statsbeskattningens del uppkomma inga särskilda komplikationer i fråga om de nämnda förvärvskällorna, enär nettointäkten och inkomsten av sådan förvärvskälla där icke skilja sig från varandra. De slutsatser, som ovan dragits, äga giltighet även för den statliga beskattningens vidkommande. Den hittillsvarande framställningen har avsett gifta kvinnor med egen förvärvskälla. De sakkunniga övergå härefter till att behandla den andra huvudgruppen avdragsberättigade kategorier, vilken omfattar de gifta kvinnor, som utföra arbete i mannens förvärvskälla. Vill man i skattehänseende jämställa gift kvinna, som biträder mannen i dennes förvärvsverksamhet, ined gift kvinna, som har eget förvärvsarbete, äro olika vägar tänkbara. Närmast till hands synes ligga att tillerkänna mannen avdragsrätt för värdet av hustruns arbete och att beskatta hustrun härför på samma sätt som om hon åtnjutit motsvarande inkomst från utomstående håll. Ett sådant tillvägagångssätt kan synas vara det principiellt riktigaste. En närmare undersökning visar emellertid, att detta alternativ — bortsett från att det skulle leda till åtskillig omgång i deklarations- och taxeringsarbetet — vid den kommunala beskattningen i vissa fall skulle ha en helt motsatt effekt mot den avsedda. Anledningen härtill är som på så många andra håll att garantiskattesystemet kan helt förrycka verkningarna av ett medgivet avdrag. Detta blir fallet, om hustrun tillföres en större skattepliktig inkomst än det avdrag, mannen i verkligheten kan utnyttja. Förhållandet må belysas med följande exempel. A. äger en jordbruksfastighet, taxerad till 60 000 kronor, som givit en nettointäkt å 3 000 kronor. A. åtnjuter vidare inkomster av andra förvärvskällor till så stort belopp att han helt kan utnyttja sina allmänna avdrag och ortsavdrag. Procentavdraget är 3 000 kronor, och hans inkomst av

t76 jordbruksfastigheten blir alltså noll. A:s hustru, som saknar inkomster, deltager icke i jordbruksarbetet. B. äger en lika stor jordbruksfastighet som A. samt åtnjuter lika hög avkastning av jordbruksdriften och lika höga inkomster av andra förvärvskällor som A. B:s hustru deltager emellertid i jordbruksarbetet i den utsträckning att taxeringsnämnden anser ett belopp av 1 000 kronor böra påföras henne. I anslutning härtill medges B. avdrag inom förvärvskällan jordbruksfastighet med 1 000 kronor, varigenom nettointäkten blir 2 000 kronor. Då procentavdraget är 3 000 kronor, blir hans inkomst av jordbruksfastigheten noll, d. v. s. samma som för A. B:s hustru taxeras för en intäkt av tjänst å 1 000 kronor och medges härifrån avdrag med 500 kronor, varefter för henne återstår ett belopp av 500 kronor, som hon har att deklarera såsom inkomst av tjänst. B. och hans hustru bli därefter samtaxerade, och enär B:s inkomster av andra förvärvskällor än jordbruksfastighet varit tillräckliga för att allmänna avdrag och ortsavdrag skolat kunna utnyttjas, blir hela beloppet 500 kronor taget till beskattning. Den beskattningsbara inkomsten för familjen B., där hustrun genom att deltaga i jordbrukets skötsel förhindrats att helt ägna sig åt hemmet, blir alltså 500 kronor högre än den beskattningsbara inkomsten för familjen A., vilkens skatteförmåga får anses vara den större. De sakkunniga vilja icke förorda en metod, vars verkningar kunna gå i den riktning, som här belysts. Det återstår då den möjligheten att mannen tillföres så stort avdrag som hustrun skolat erhålla, ifall hon påförts egen taxering. En sådan utväg kan även principiellt motiveras. Det ligger i sambeskattningens idé, att makarnas skatteförmåga skall bedömas på grundval av deras sammanlagda inkomster, i och för sig utan hänsynstagande till vem av makarna som intjänat inkomsten. Vad man sålunda har att sträva efter är att skatten för makarna tillsammans blir riktigt utmätt, medan frågan om skattens fördelning mellan makarna i detta sammanhang är ett sekundärt problem. I det fall att hustrun och mannen båda deltaga i viss förvärvsverksamhet, är det stundom närmast en formell fråga, veni som skall anses driva verksamheten och alltså påföras skatt för densamma. I allmänhet löses den formella frågan så att förvärvskällan hänföres till mannen, vartill anledningen givetvis är, att han i regel nedlägger mer arbete i förvärvskällan. Likaväl som man därvid gottskriver förvärvskällan intäkter, som äro resultatet av hustruns arbete, lika befogat är det att belasta förvärvskällan med omkostnader, som föranledas av hustruns arbete. Om alltså de kostnader som uppkomma, då gift kvinna utför förvärvsarbete, betraktas såsom omkostnader för intäktens förvärvande, är det endast konsekvent att medge avdrag härför från inkomst i en mannens förvärvskälla, därest hustrun utfört arbete i denna. I fråga om bestämmandet av den inkomst, som för denna kategori skall ligga till grund för avdragets utmätande, ha de sakkunniga funnit en sär-

177 skild begränsning erforderlig. Normalt måste huvudparten av förvärvskällans avkastning anses belöpa å mannen, som driver densamma. Det är därför nödvändigt att maximera den andel av inkomsten som skall anses motsvara värdet av hustruns arbetsinsats, om icke otillfredsställande resultat skola uppnås vid den praktiska tillämpningen. Med hänsyn till svårigheterna att över huvud fastslå de skilda produktionsfaktorernas inverkan på resultatet, är det ofrånkomligt att därvid tillgripa en schablon. De sakkunniga föreslå, att den högsta andel av inkomsten (i förvärvskällorna jordbruksfastighet och rörelse nettointäkten), som får anses motsvara värdet av hustruns arbete, skall utgöra 1f9 av inkomsten respektive nettointäkten. Denna kvotdel skall sedan läggas till grund för avdragets bestämmande, så att hälften därav, dock högst 1 000 vid den statliga och 500 kronor vid den kommunala beskattningen, utgör förvärvsavdrag. Särskilt inom förvärvskällan tjänst men även i fråga om tillfällig förvärvsverksamhet torde det vara mindre vanligt, att den å hustruns arbete belöpande andelen av intäkten verkligen kan uppskattas till Va- Så kan emellertid vara förhållandet i förvärvskällan rörelse och framför allt beträffande jordbruk. Där kan ej sällan förekomma, att avkastningen är i lika mån beroende av hustruns som av mannens arbetsinsats. Då en schablon emellertid synes böra gälla för samtliga avdragsberättigande fall, ha de sakkunniga stannat för att förorda tredjedelen av avkastningen i mannens förvärvskälla som maximum för vad som får anses belöpa å hustrun. Det har förut framhållits, att taxeringsnämnderna böra vara restriktiva vid beviljandet av ifrågavarande avdrag för gift kvinna, som biträtt mannen i dennes tjänst eller tillfälliga förvärvsverksamhet. Vad beträffar jordbruk och rörelse skola de särskilda svårigheter, som där råda, i ett följande avsnitt närmare beröras. Tidigare har i fråga om gift kvinnas arbete i egen förvärvskälla visats, att samma resultat erhålles, vare sig avdraget härför sker i förvärvskällan eller det uppföres såsom allmänt avdrag men begränsas till att utgå endast i den mån inkomsten av förvärvskällan därtill förslår. Detsamma gäller beträffande avdrag då hustru deltagit i mannens förvärvsverksamhet, och det är då naturligt att de båda fallen behandlas på samma sätt. Här kan ett visst förhållande förtjäna uppmärksamhet. Om t. ex. en jordbrukare har en fastighet taxerad till 50 000 kronor och denna lämnar en nettointäkt å 3 000 kronor, blir inkomsten av fastigheten (efter procentavdrag å 2 500 kronor) 500 kronor. Ifall en del av nettointäkten anses hänförlig till hustruns arbete, kan man måhända vilja göra gällande, att likaledes endast en del av den efter procentavdraget återstående inkomsten, 500 kronor, borde tillskrivas hustruns arbete. Detta skulle då leda till att det allmänna avdraget för den förvärvsarbetande hustrun endast till motsvarande del borde få utnyttjas. Ett sådant resonemang synes dock icke vara riktigt. Om avdraget upptagits i förvärvskällan, hade avdraget 12—916967

178 minskat inkomsten av jordbruksfastighet med hela sitt belopp, så långt inkomsten förslagit därtill, och någon anledning att i detta sammanhang försöka dela förvärvskällan i en del, som vore hänförlig till mannen, och en del, hänförlig till hustrun, föreligger därför icke. Förhållandet kan också uttryckas så att procentavdraget har att göra med fastigheten såsom sådan och icke skall proportionellt eller annorledes fördelas med hänsyn till hur makarnas arbetsinsats i förvärvskällan fördelar sig. Den gjorda invändningen mot att i förevarande sammanhang använda samma tillvägagångssätt som i fråga om förvärvskälla, vilken drives av hustrun själv, synes därför icke vara sakligt motiverad. Även här måste den lämpligaste vägen vara att taga hänsyn till hustruns arbete i förvärvskälla genom att medge ett allmänt avdrag, som dels skall vara beroende av förvärvskällans avkastning, såvitt denna avkastning kan anses belöpa å hustruns arbetsinsats, dels skall maximeras till visst belopp och dels slutligen skall begränsas på så sätt att det icke får överstiga inkomsten i förvärvskällan. Om gift kvinna själv driver eller biträder sin man i flera förvärvskällor, i vilka avdragsrätt är för handen, eller om en hustru dels driver egen förvärvskälla och dels biträder sin make i av denne driven förvärvsverksamhet under sådana förhållanden att förutsättningar för här avsett avdrag förefinnas i båda dessa förvärvskällor, bör givetvis avdrag ändock aldrig lå åtnjutas med sammanlagt högre belopp än de föreskrivna maximibeloppen av 1 000 respektive 500 kronor. 5. Särskilda spörsmål vid tillämpningen av förvärvsavdraget i fråga o m hustrur, som biträda m a n n e n i jordbruk eller rörelse. Den följande framställningen skall i första hand behandla de synpunkter, som göra sig gällande beträffande avdragets tillämpning inom förvärvskällan jordbruk, där de fall torde återfinnas, som i alldeles särskild grad kunna föranleda tveksamhet vid bedömningen. De sakkunniga äro väl medvetna om de svårigheter, som möta beskattningsnämnderna, då det gäller avdragets tillämpning i fråga om denna kategori. Jordbrukarhustrurna deltaga mycket ofta i mannens förvärvsverksamhet i sådan omfattning att de böra medgivas ett förvärvsavdrag, motsvarande det som åtnjutes av gift kvinna med anställning i förvärvsarbete. En hustru, som är sin man behjälplig med skötseln av jordbruket, är icke att anse som anställd. Villkoren och formerna för hennes arbetsinsatser äro helt och hållet oreglerade. Över huvud taget åstadkommer den omständigheten att det här är fråga om två varandra så närstående parter som man och hustru att förhållandena bli svårbedömbara. Hustrun k a n i stor utsträckning själv bestämma omfattningen av sina arbetsinsatser, och dessa kunna växla från tid till annan på grund av en mängd skilda om-

179 ständigheter. Såsom tidigare framhållits är jordbrukarhustruns arbete i hem och hushåll såväl till tid som art ofta nära förbundet med hennes arbete i jordbruksdriften. Det kan därför vara en mycket vansklig uppgift att söka åstadkomma en fördelning härutinnan. Å andra sidan bör framhållas, att jordbrukarhustrun i inånga fall gör betydande insatser i jordbruket och i hög grad medverkar till resultatet av driften. Särskilt gäller detta i fråga om mindre brukningsdelar, där ej sällan förekommer, att mannen har avlönat arbete vid sidan av jordbruket och hustrun regelbundet utför de löpande sysslorna i jordbruksdriften. Givet är också, att förvärvsavdraget i första hand är avsett att komina sådana hustrur tillgodo, vilka utföra en kontinuerlig och för jordbruksdriften uppenbart nödvändig arbetsinsats. Då hustrurnas medverkan otvivelaktigt har sin största betydelse i fråga om de mindre enheterna, kunde man möjligen tänka sig en avgränsning, som anknöte till jordbrukets omfattning. En sådan uppdelning anse de sakkunniga dock icke vara motiverad. Väl kan, särskilt då det är fråga om större brukningsenheter, hustruns arbete i den egentliga jordbruksdriften ofta vara orsakat mera av ett rent tillfälligt intresse, men även på större enheter kan hustruns arbetsinsats, som t. ex. kan omfatta skrivarbete, förandet av räkenskaper e t c , vara kontinuerlig och ägnad att påverka driftsresultatet. Det är vidare numera icke ovanligt, att för lantbruk intresserade kvinnor skaffa sig särskild fackutbildning. Om de sedan ingå äktenskap med ägare eller arrendatorer av större lantbruk, ägna de kanske sitt arbete åt någon specialgren av jordbruksdriften, för vilken de särskilt intresserat sig. Åtskilliga hustrur bedriva också såsom binäring till mannens jordbruk hönseri eller trädgårdsskötsel. Här avsedda fall äro visserligen förhållandevis få till antalet, men med hänsyn till den påtagliga inverkan å den för jordbruksdriften redovisade nettointäkten, som ofta kan påvisas i fråga om dessa hustrurs arbetsinsatser, skulle det innebära en orättvisa, om de icke skulle komma i åtnjutande av förvärvsavdrag. I detta sammanhang kan för övrigt framhållas, att man på senaste tiden börjat utnyttja möjligheten för en jordbrukarhustru, som driver t. ex. hönseri, att inregistrera firma och redovisa inkomsten å rörelsebilaga, vilket i allmänhet torde ha lett till att hustrun erhållit avdrag upp till 1 000 kronor såsom förvärvsarbetande gift kvinna. Denna såsom hustruns rörelse rubricerade verksamhet utgör dock i själva verket en binäring till jordbruket. Med den av de sakkunniga föreslagna ordningen behöver en sådan konstruktion icke tillgripas. Lika litet som man kan låta jordbrukets storlek vara avgörande, kan man uppställa några regler för avgränsningar med hänsyn till arbetets art. Det beror på omständigheterna i det särskilda fallet, vem av makarna som utför det ena eller det andra arbetet. Hustruns insatser äro bl. a. beroende av hennes förmåga och hennes intresse för arbete i jordbruk, förekomsten

180 av hembiträde etc. Även arbete i hem och hushåll kvalificerar hustrun till förvärvsavdrag, under förutsättning att bland hushållsmedlemmarna ingår driftspersonal. I sådant fall måste emellertid ett slags uppdelning av hustruns arbete ske så att hänsyn tages endast till den del av arbetet, som hänför sig till förvärvskällan. I det enskilda fallet torde det här dock endast kunna bli fråga om en skälighetsbedömning. Det förtjänar framhållas, att skäl finnas, som tala för att jordbrukarhustruns förvärvsavdrag icke borde uppgå till fullt så högt belopp som det, man vill medgiva den i förvärvsarbete anställda hustrun. Sålunda kan det göras gällande, att den förstnämnda icke i större omfattning orsakas direkta utgifter på grund av sitt arbete. I sådan riktning inverkar otvivelaktigt det förhållandet, att jordbrukarhustrun ofta icke behöver förflytta sig till särskild arbetsplats och att hon stundom kan medföra barnen i arbetet. En viss begränsning ligger emellertid redan i den föreskrift, som gäller för bestämmandet av den för avdraget relevanta inkomsten. Såsom förut närmare utvecklats ha de sakkunniga i detta avseende funnit det nödvändigt att begränsa det värde, som skall sättas å hustruns arbete, till 1/3 av nettointäkten i förvärvskällan. Vad man vill uppnå är väl icke så mycket att såsom en lön påföra hustrun värdet av hennes arbetsinsats i jordbruket utan fastmer att åstadkomma en lindring i beskattningen av viss nettointäkt, som är resultatet av båda makarnas arbete. Denna lindring motiveras även här av den nedsättning av makarnas skattekraft, som måste bli en följd av hustruns arbete i förvärvskällan. Ett nödvändigt moment vid beskattningsnämndernas tillämpning av förvärvsavdraget utgöres emellertid av den avsedda uppskattningen i pengar av hustruns arbete. Kravet på att hustruns arbetsinsats skall ha varit ägnad att påverka förvärvskällans avkastning är en undantagslös förutsättning för avdragets medgivande. Det synes ofrånkomligt att pålägga taxeringsnämnderna denna uppskattning. Med utgångspunkt från sin i regel goda kännedom om de lokala och personliga förhållandena ävensom de givna faktorer, som utgöras av nettointäktens och jordbrukets storlek, jordbruksdriftens inriktning, driftspersonalens storlek, förekomsten av hembiträde, familjens storlek och sammansättning e t c , böra taxeringsnämnderna kunna avgöra, huru stor andel av nettointäkten som skäligen kan anses belöpa å hustruns arbetsinsats. Deltager hustrun ständigt i full utsträckning i det i jordbruksdriften förekommande arbetet, bör tvekan icke råda rörande storleken av henne tillkommande förvärvsavdrag. Att observera är emellertid, att en förutsättning för att högsta möjliga avdragsbelopp skall tillkomma sådan hustru är att nettointäkten i förvärvskällan uppgår till lägst 6 000 kronor. Om hustrun endast delvis deltager i jordbruksdriften, t. ex. utför skötsel av svin och höns samt deltager i skördearbete under den brådaste tiden, måste värdet av hennes arbete avpassas därefter. Om en faktisk medverkan från

181 hustruns sida verkligen förevarit, bör emellertid avdrag medgivas, oberoende av huruvida hustruns deltagande i arbetet varit betingat av ekonomiska skäl, brist på annan arbetskraft eller annan omständighet. Såsom tidigare framhållits, bör någon uppdelning av resultatet i en och samma förvärskälla icke ske. Har sålunda en gift kvinna, som biträder mannen, gjort en väsentlig arbetsinsats i jordbruksdriften, bör t. ex. den omständigheten att nettointäkten av jordbruket icke överstiger bland intäkterna redovisad likvid för försäljning av skogsprodukter icke hindra att förvärvsavdrag medgives. Visserligen skulle driften av själva jordbruket, om detta renodlades med avseende å sina inkomster och utgifter, i dylikt fall resultera i ett underskott. Om skogsbruket då drivits i en annan förvärvskälla, hade det ej funnits någon inkomst, som kunde anses härröra av hustruns arbete, och något förvärvsavdrag hade ej kunnat medgivas. F r å n det faktiska förhållandet att det här gäller endast en förvärvskälla kan man dock icke bortse. I själva verket föreligger här motsvarande förhållande, ehuru verkande i motsatt riktning, som om jordbruksdriften såsom sådan lämnat ett överskott men detta helt eliminerats av omkostnader för reparation av byggnader. Oavsett att hustrun i full utsträckning deltagit i jordbruksarbetet, kan i sådant fall, med den av de sakkunniga föreslagna schablonen, något förvärvsavdrag icke komma i fråga. Om hustrun gjort en väsentlig insats i jordbruksarbetet, får vidare värdet härav såtillvida antagas ha påverkat driftsresultatet att det minskat storleken av eventuell förlust i driften. Vad angår rörelse och viss rörelse närstående verksamhet, vars avkastning i praktiken stundom redovisas såsom inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, kunna förhållandena ofta vara ganska överensstämmande med ovan berörda avdragsfall i jordbruk. I första hand gäller detta sådana fall då hustruns arbete kan utföras i hemmet. Oftast äro dock rörelsefallen lättare att behandla. Hustruns deltagande i en affärsidkares verksamhet, t. ex. genom att sköta räkenskaperna eller vissa dagar i veckan stå i butiken, är mera påtagligt och lättare att objektivt styrka och värdesätta än jordbrukarhustruns arbete i mannens förvärvskälla. Det är vanskligare att i fråga om jordbruk bestämma arbetsinsatsens värde av det skälet att arbetsmomenten där äro så talrika och svåra att uttömmande specificera. Inom rörelse däremot kan det av hustrun utförda arbetet i regel lättare överblickas och avgränsas. På grund härav kan även en uppskattning av kostnaden för motsvarande arbetsuppgifters utförande med hjälp av avlönad arbetskraft med större tillförlitlighet företagas. Förvärvsavdrag för gift kvinna, som biträder mannen, bör medgivas endast efter yrkande. Det synes de sakkunniga lämpligt, at den skattskyldige å särskild plats i deklarationen får lämna närmare redogörelse för de omständigheter, som åberopas till stöd för avdragsyrkandet.

KAPITEL XI.

FÖRDELNING AV FÖR ÄKTA MAKAR GEMENSAMT UTRÄKNAD SKATT. I den tidigare lämnade redogörelsen för sambeskattningens verkningar har innebörden av gällande regler för den gemensamt uträknade skattens fördelning på makarna närmare utvecklats. I vissa fall — då makarnas inkomster äro av olika storleksordning — kan skattens uppdelning mellan makarna te sig orättvis, särskilt om jämförelse sker med de skattebelopp, kontrahenterna såsom ogifta skolat erlägga. Även om sambeskattning leder till ett lägre totalt skattebelopp, kan nämligen den make, som har den lägre inkomsten, få ökad skatt efter giftermålet. I flertalet fall, då båda makarna ha inkomst, är hustruns inkomst den lägre, och det förekommer därför ofta, att hustrun påföres högre skatt som gift än hon haft att erlägga för samma inkomst såsom ogift. Genom uppbördsreformen och svårigheterna att uppgöra exakta skattetabeller har detta förhållande ytterligare accentuerats. Det har på grund härav ifrågasatts att man, innan fördelning ägde rum, alltid borde framräkna den ökning eller minskning av det totala skattebeloppet, som föranletts av samtaxeringen. 1 Det därvid erhållna beloppet borde, har det ansetts, oavsett om det utgjordes av vinst eller förlust, fördelas mellan makarna efter förhållandet mellan deras inkomster, varefter vardera makens skatt erhölles på så sätt att det skattebelopp, som vid särtaxering skolat falla på maken, ökades respektive minskades med den på maken belöpande andelen av skillnadsbeloppet. Några bärande principer till stöd för en dylik metod synas de sakkunniga icke kunna åberopas. Förhållandet mellan skattebeloppen före och efter äktenskaps ingående bör icke bli bestämmande för skattefördelningen. Makarna ha genom äktenskapets ingående kommit i en helt ny ställning, och deras skatteförmåga måste bedömas efter andra grunder än före äktenskapet. En jämförelse i varje särskilt fall mellan kontrahenternas sam1

Jfr uppsats i Svensk Skattetidning av Kjell Freden (årgång 1944 sid. 155 ff).

183 maniagda skattebelopp före och efter äktenskaps ingående skulle för övrigt medföra en så stor ökning av taxeringsarbetet att man redan av taxeringstekniska skäl måste ställa sig mycket tveksam inför en sådan ordning. Den nu gällande fördelningsprincipen innebär, att makarna äga åtnjuta andel i det gemensamma ortsavdraget allt efter storleken av respektive makes andel i makarnas sammanlagda inkomster. Denna metod är otvivelaktigt riktigare än den nyss berörda. Man synes emellertid kunna rikta vissa principiella invändningar även mot den nu gällande ordningen. Ortsavdraget är i och för sig avsett att från beskattning undantaga sådan inkomst som icke äger någon bärkraft. Det kan därför, oaktat här är fråga om sambeskattningsfall, synas tveksamt, om det kan vara riktigt att låta ena makens ortsavdrag påverkas av andra makens inkomst. Man torde kunna anföra lika starka skäl för att avdraget — i den mån makes inkomst förslår till avdragets utnyttjande — bestämdes till ett fixt belopp och att varje make erhölle ett lika stort ortsavdrag eller hälften av det gemensamma avdraget. Avdragsbelopp, som eventuellt icke kunde av ena maken utnyttjas, borde därvid tillgodoföras andra maken. Vid den statliga taxeringen skulle därefter skatt beräknas å summan av de för makarna beräknade beskattningsbara inkomsterna samt fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster. Enligt nu gällande ordning är såsom tidigare angivits den beskattningsbara inkomsten gemensam för makarna, och fördelningen av skatten sker efter förhållandet mellan makarnas taxerade inkomster. Det k a n måhända göras gällande, att sättet för fördelningen å makarna av den gemensamt beräknade skatten icke bör tillmätas allt för stor vikt med hänsyn till den ekonomiska gemenskapen inom ett äktenskap och att det på grund därav icke finnes någon anledning att förorda en ändring av vad som för närvarande gäller. En hälftendelning på makarna av ortsavdraget skulle emellertid innebära uppenbara fördelar för taxerings- och uppbördsförfarandet. Metoden skulle innebära, att inkomster för den ena maken, som icke överstege halva ortsavdraget, ej skulle upptagas till beskattning. Någon skattefördelning mellan makarna skulle icke behöva ske i sådana fall. Eftersom antalet fall, då ena maken har inkomst, icke överskjutande halva ortsavdraget, är mycket betydande (jfr tabell G i kapitel V), och då fördelningen av skatten utgör en ganska omständlig och tidsödande procedur, skulle en övergång till ett sådant system innebära en betydande lättnad för taxeringsmyndigheterna. I motsats till vad nu gäller skulle en hälftendelning av ortsavdraget i samtliga fall, då vardera makens inkomst överstege halva det gemensamma ortsavdraget, innebära, att varje makes beskattningsbara inkomst vore beroende enbart av hans egen inkomst. Sambeskattningens verkningar ur fördelningssynpunkt skulle då inskränka sig till det inflytande på skattens storlek, som progressionen utövade, medan med nuvarande fördelnings-

184 grund ena maken kan få vidkännas ökning av skatten även av den anledningen att hans ortsavdrag reellt sett nedgår. Eftersom det vid hälftendelning således icke skulle uppkomma så stora förändringar i ena makens skatt, om andra makens inkomst ändrades, skulle en förhandsberäkning av skattens storlek för endera maken vid en given inkomst icke erbjuda så stora svårigheter som för närvarande. Fördelarna med ett sådant system ur uppbördssynpunkt skulle i praktiken taga sig uttryck däri att preliminärskattetabeller, som beaktade sambeskattningens verkningar för äkta makar vilka båda hade inkomst, kunde uppgöras med större säkerhet samt däri att dessa tabeller icke behövde bli så omfattande. Med hänsyn till att en fördelning av ortsavdraget på här angivet sätt i skilda hänseenden skulle medföra mera tillfredsställande resultat än nu gällande ordning, ha sambeskattningssakkunniga varit starkt benägna att föreslå ett sådant system. Emellertid nödgas de sakkunniga konstatera, att den för kommunalbeskattningen alltjämt gällande bankningsregeln är ägnad att försvåra tillämpningen av en sådan fördelningsgrund. Detta sammanhänger med att avdraget på grund av bankningsregelns utformning icke är fixt för inkomster under bankningsområdets övre gräns. Vid statsbeskattningen uppkomma inga motsvarande komplikationer, men då det icke synes lämpligt att i detta avseende tillämpa olika bestämmelser vid kommunal och statlig beskattning, ha de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något konkret förslag om ändring av gällande fördelningsregler. Frågan om de kommunala ortsavdragen är, såsom i annat sammanhang nämnts, för närvarande föremål för utredning. Enligt de för utredningen meddelade direktiven ifrågasattes, att barnavdragen skola avskaffas samt att större överensstämmelse än vad för närvarande är fallet skall åvägabringas mellan de kommunala och de statliga ortsavdragen. Detta torde innebära, att bankningsregeln skall avskaffas även i fråga om den kommunala beskattningen. Sambeskattningssakkunniga vilja livligt förorda, att — därest resultatet av utredningens arbete skulle bli ett sådant avskaffande — ovan ifrågasatta ändring av fördelningsregeln samtidigt genomföres. För bestämmande av ortsavdrag erfordras emellertid en kompletterande regel rörande tillvägagångssättet i de fall, då äkta makar, som skola samtaxeras, ha skilda beskattningsorter, vilka dessutom tillhöra olika ortsgrupper. För närvarande saknas författningsbestämmelser rörande vilket ortsavdrag som i sådant fall skall tillämpas. I en inom finansdepartementet den 10 mars 1948 upprättad promemoria, som utsänts till taxeringsmyndigheterna, har för dylika fall anvisats en metod, vilken innebär, att vid beräkning av ortsavdrag och beskattningsbar inkomst för en var av makarna så förfares som om makarna skolat taxeras å samma ort. Därvid fastställas sålunda för makarna tvä olika beskattningsbara inkomster, en för varje ortsgrupp. Vid den statliga beskattningen framräknas likaledes

185 två olika stora för makarna gemensamma skattebelopp. Den av departementet förordade metoden är till fördel för den av makarna, som är bosatt å den dyrare orten, medan den make, som är bosatt å den billigare orten, missgynnas. Det vill emellertid synas som om metoden icke vore förenlig med bestämmelserna i 52 § kommunalskattelagen och 11 § förordningen om statlig inkomstskatt, enligt vilka ortsavdrag och beskattningsbar inkomst vid samtaxering skola beräknas för makarna gemensamt och — såvitt rör den statliga taxeringen — ett för makarna gemensamt skattebelopp skall framräknas. Vid behandlingen av denna fråga erbjuder ett år 1948 av regeringsrätten avgjort mål stort intresse (se B. Å. 1948 not. 1042). I målet, för vilket närmare redogöres i bilaga A, hade skattedomstolarna att taga ställning till frågan huruvida en skattskyldig och hans hustru skulle anses ha under beskattningsåret levt tillsammans eller åtskilda, d. v. s. huruvida sam- eller särtaxering skulle äga rum. Makarna hade mantalsskrivits å orter, tillhörande skilda ortsgrupper. Mannens inantalsskrivningsort tillhörde lägre ortsgrupp än hustruns. Såväl kammarrätten som regeringsrätten stannade för att samtaxera makarna. Kammarrätten hade därvid ansett, att en var av makarna skulle få andel i ortsavdraget efter inkomstens storlek. Vid den statliga taxeringen fastställdes sålunda ett för makarna gemensamt ortsavdrag, utgörande summan av dels mannens efter hans andel i makarnas sammanlagda inkomst bestämda kvotdel av det för gifta skattskyldiga i hans ortsgrupp gällande ortsavdraget och dels hustruns på motsvarande sätt bestämda andel av ortsavdraget för gifta i hennes ortsgrupp. Det härvid erhållna beloppet, avrundat till närmaste fulla tiotal kronor, utgjorde ortsavdrag. Regeringsrätten företog icke någon ändring härutinnan. För makarna kom därigenom att gälla ett ortsavdrag, som var högre än det för mannens men lägre än det för hustruns ortsgrupp gällande ortsavdraget. Icke heller denna fördelningsprincip synes stå i överensstämmelse med gällande regler, i vart fall sådana dessa utformats i 1947 års förordning om statlig inkomstskatt. Enligt denna skall nämligen det statliga ortsavdraget beräknas till belopp, som i förordningen stadgas, d. v. s. något av beloppen i serien 2 500—2 625—2 750—2 875—3 000 kronor, vilket synes utesluta användningen av andra ortsavdragsbelopp. Vid den kommunala taxeringen uträknades i ovannämnda rättsfall efter samma metod för en var av makarna ett ortsavdrag, motsvarande vederbörande makes kvotdel av makarnas sammanlagda inkomst. Dessa ortsavdrag tillämpades sedan direkt och var för sig vid framräknandet av beskattningsbar inkomst för en var av makarna. Att här tillämpa ett gemensamt ortsavdrag skulle innebära en omgång, enär annat resultat ej skulle ernås på grund av att kommunalskatten är proportionell. Den ur rättvisesynpunkter mest tilltalande metoden synes vara att — oavsett hur makarnas inkomster fördela sig — i här avsedda fall tillämpa

186 ett för makarna gemensamt ortsavdrag, utgörande ett medeltal av de för makarnas hemortskommuner gällande ortsavdragen. Därvid skulle emellertid tillskapas fyra nya ortsavdragsbelopp, vilket skulle strida mot inkomstskatteförordningens ovannämnda föreskrift rörande tillämpliga ortsavdragsbelopp. Vidare skulle det redan förut omständliga förfarandet vid framräknandet av beskattningsbar inkomst i sambeskattningsfallen ytterligare betungas, särskilt som därutöver erfordrades speciella regler för avrundning, olika vid statlig och kommunal taxering. De sakkunniga ha för ifrågakomna samtaxeringsfall i stället funnit sig böra föreslå tillämpning av det ortsavdrag, som skolat gälla, om båda makarna varit bosatta inom den kommun, som tillhör den högre ortsgruppen. En sådan regel innebär visserligen visst gynnande i ortsavdragshänseende av dessa makar. Vid den statliga beskattningen utgör den högsta ökning i ortsavdrag, som härigenom skulle tillföras makarna, 250 kronor, d. v. s. hälften av skillnaden mellan de ortsavdragsbelopp, som gälla för högsta respektive lägsta ortsgrupp. Såtillvida kan emellertid en höjning av ortsavdraget för dessa makar vara motiverad som makarna skola samtaxeras, oaktat de ha skilda hushåll. Den besparing, som presumeras föreligga vid samtaxering, måste nämligen i här åsyftade fall vara mindre än i normalfallet, då makarna ha gemensamt hushåll. Härtill kommer, att den föreslagna regeln är enkel att tillämpa och väl låter sig förena med författningarnas bestämmelser om äkta makars taxering.

KAPITEL XII.

SAMBESKATTNINGSFALLENS AVGRÄNSNING. 1. Gällande rätt. Jämlikt gällande bestämmelser skola äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, samtaxeras, medan äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga, d. v. s. åsättas taxering var för sig. De sakkunniga vilja till en början något beröra innebörden av denna föreskrift och den tolkning, den givits i rättspraxis. Ifrågavarande uttryck förekomma — oftast korresponderande mot varandra — på flera ställen i våra skatteförfattningar. Förutom i grundregeln för äkta makars taxering återfinnas de bland ortsavdragsreglerna samt i bestämmelsen om särskilt avdrag för förvärvsarbetande gift kvinna. Någon gång användes i stället för uttrycket »levt åtskilda» formuleringen »icke levt tillsammans». Dessa begreppsbestämningar tillkommo genom 1928 års skattelagstiftning. I de tidigare gällande skatteförfattningarna av år 1910 funnos inga motsvarande bestämmelser. Sambeskattningsprincipen var ursprungligen utformad sålunda, att i gift skattskyldigs inkomst skulle inbegripas jämväl, hustruns, dock att hustru, som haft enskild inkomst, i vissa fall kunde därför särskilt taxeras. Vid den revision av skattelagstiftningen, som företogs år 1920, föreskrevs, att äkta makar skulle taxeras en var för sin inkomst, dock att mannen skulle taxeras för makarnas gemensamma inkomst samt den hustruns inkomst, han ägde förvalta. Föreskrift att makarna för att samtaxeras skulle ha levt tillsammans saknades. Emellertid torde den regel i sådant hänseende, som upptagits i 1928 års skattelagstiftning, tidigare ha i viss omfattning varit gällande i praxis. Nyssnämnda skattelagstiftning grundade sig på betänkande av 1921 års kommunalskattekommitté. Av dessa förarbeten synes framgå, att kommittén avsett att låta de rent faktiska omständigheterna vara avgörande för tolkningen av begreppen »levt tillsammans» respektive »levt åtskilda». I den speciella motiveringen till stadgandet om äkta makars beskattning (48 §) anföres nämligen följande (SOU 1924:53 sid. 438):

188 »Emellertid kan principen om äkta makars gemensamma beskattning icke upprätthållas för det fall, att makarna leva åtskilda. Förutsättningen för den gemensamma beskattningen — det gemensamma hushållet •— förefinnes då icke längre. Kommitténs förslag om ett för äkta makar gemensamt ortsavdrag •— och avdrag enligt 45 § — avser således äkta makar, som leva tillsammans. Såsom av förslagets 65 § framgår, skall sammanlevnaden, för att föranleda gemensam taxering, hava ägt rum under större delen av beskattningsåret.» Ehuru ifrågavarande bestämmelser avveko från vad som tidigare gällt, synas de icke ha kommenterats vare sig i den proposition, som upptog lagförslaget, eller under riksdagsbehandlingen. Bortsett från hänvisningen till det gemensamma hushållet såsom kriterium på samlevnad har sålunda någon analys av begreppen icke givits. Det synes därför finnas fog för den uppfattningen, att vid tillämpning av bestämmelserna endast de rent faktiska förhållandena bort vara avgörande. Bättspraxis har emellertid icke medgivit sådan tolkning. Av förefintliga prejudikat synes i stället kunna utläsas en påfallande återhållsamhet, då det gällt att anse äkta makar ha »levt åtskilda». Bättslig separation i form av äktenskapsskillnad och hemskillnad har medfört, förutsatt att den varit rådande under större delen av beskattningsåret, att makarna betraktats såsom självständiga skattesubjekt. Däremot har, åtminstone tidigare, faktisk särlevnad i och för sig icke ansetts tillräcklig, därest icke något ytterligare moment tillkommit. De närmare omständigheterna under äkta makars faktiska eller rättsliga separation kunna givetvis i avsevärd mån växla. Det är icke ovanligt, att makar, som på grund av söndring i äktenskapet eller av andra orsaker under längre eller kortare tidrymd levat skilda från varandra, åter upptaga samlevnaden. Då samtaxeringen tidigare ofta medfört en kraftig skärpning av beskattningen, har man kunnat befara, att en alltför bokstavlig tolkning av ifrågakomna bestämmelser skolat leda till missbruk från de skattskyldigas sida. Detta har måhända varit anledningen till den restriktiva inställning, praxis intagit. I de rättsfall, som närmare belysa inställningen hos rättspraxis till frågan om äkta makars taxering vid separation, har sakfrågan oftast gällt, huruvida avdrag för periodiskt understöd skolat medgivas för utbetalat underhållsbidrag, medan frågan om makarnas ställning såsom ett gemensamt eller två självständiga skattesubjekt kommit i andra hand, om den över huvud varit föremål för argumentation och avgörande. Detta förhållande har sin naturliga förklaring däri, att en separation äkta makar emellan som regel får till följd utbetalningar av underhållsbidrag till så stora belopp, att frågan om avdragsrätt utgjort ett spörsmål av större ekonomisk räckvidd än frågan, huruvida särtaxering eller samtaxering skolat ske. Problemställningen synes eljest vara i stort sett densamma. Före år 1921 gällde, att avdrag för periodiskt understöd icke fick medgivas, om understödet utgått till »hemmavarande familjemedlemmar». I

189 samband med att bestämmelsen år 1920 ändrades till att avse person, tillhörande givarens hushåll, företogs även ett upphävande av en tidigare gällande föreskrift, enligt vilken avdrag icke fick ske för utbetalningar, som föranletts av givaren i lag ålagd försörjningsplikt. En konsekvent tillämpning av principen om skattens anpassning efter skatteförmågan ansågs kräva avdragsrätt även för periodiska understöd, som utbetalades på grund av underhållsplikt. De nämnda, år 1920 genomförda bestämmelserna äro alltjämt gällande. Då avdrag alltså icke är medgivet för periodiskt understöd till person, tillhörande givarens »hushåll», kunde det synas som om det rent faktiska förhållandet — gemensamt hushåll eller icke — härutinnan borde vara avgörande. Då det gällt rätten till avdrag för periodiskt understöd synes praxis dock ha tenderat mot ännu större återhållsamhet vid hänförandet av äkta makar till skilda hushåll än då fråga förevarit om sam- eller särtaxering. Före år 1934 ansågos sålunda makar tillhöra samma hushåll, så länge äktenskapet rättsligen ägde bestånd. 1 Sistnämnda år medgavs för första gången avdrag för periodiskt understöd till hemskild hustru. Såsom förutsättning för avdragsrätt gällde emellertid i rättspraxis under lång tid framåt, att hemskillnadsdom skulle ha fallit före den 1 juli beskattningsåret. Först när frågan om avdragsrätten för understödet lösts, synes i här avsedda mål ställning ha tagits till ortsavdragsfrågan. I allmänhet synes sistnämnda avgörande ha ansetts mera såsom ett tillämpningsbeslut till huvudavgörandet, som avsett understödet. Några senare rättsfall ha emellertid fått en utgång, som tyder på att ett vart av dessa båda spörsmål gjorts till föremål för självständigt bedömande och att det ena avgörandet icke anpassats efter det andra. Av föreliggande rättsfall framgår, att regeringsrätten icke i något fall medgivit avdrag för periodiskt understöd till make, där ej jämväl rättslig separation i någon form förevarit, antingen under beskattningsåret eller efter dess utgång. Faktisk särlevnad synes därför i och för sig icke vara tillfyllest för avdrags medgivande, även om dess förhandenvaro och fortbestånd tillräckligt dokumenterats. Utvecklingen i fråga om avdragsrätten för underhållsbidrag till make synes dock ha gått emot ett något större hänsynstagande till konstaterad faktisk särlevnad, även om alltjämt därutöver alldeles särskilda omständigheter måste föreligga. Sålunda har skattskyldig (se B. Å. 1945 ref. 57) medgivits avdrag för underhållsbidrag till hustru utan att under beskattningsåret dom å hemskillnad eller äktenskaps1 I en uppsats i Svensk Skattetidning (årgång 1934 sid. 57 ff) om äkta makars beskattningsförhållanden ansåg sig dåvarande föredraganden i regeringsrätten John B r a t t kunna fastslå, »att ett frivilligt upphävande av makarnas samlevnad utan vidtagande av rättsliga åtgärder för separation icke, även om det fortgår under flera på varandra följande år, anses utan vidare innebära, att makarna levt åtskilda i skattelagarnas mening, samt a t t hinder för beviljande av familjeavdrag för hustru och barn under förutsättning av fullgjord underhållsskyldighet ej möter i den omständigheten a t t försörj aren och hans familj icke sammanbo».

190 skillnad förelegat. Äktenskapsskillnad hade emellertid i detta fall erhållits, innan målet avgjordes av regeringsrätten. I ett annat mål (B. Å. 1947 not. 1430) medgavs avdrag för underhållsbidrag, ehuru hemskillnadsdomen fallit först under senare hälften av beskattningsåret. Faktisk särlevnad under sådana förhållanden att samlevnaden kunnat anses slutgiltigt bruten hade dock förevarit under större delen av året. Att rättspraxis alltjämt intager en restriktiv hållning framgår av ett år 1949 av regeringsrätten avgjort mål (B. Å. 1949 not. 274), där avdrag för periodiskt understöd vägrades, trots att makarna bott var för sig under hela beskattningsåret och söndringen dokumenterats genom hemskillnadsdom, låt vara att denna fallit först under beskattningsårets senare del. Man synes kunna antaga, att mycket stark bevisning rörande söndringen kräves för att hänsyn skall tagas till enbart faktisk särlevnad. Omständigheterna måste tydligt ådagalägga att separationen är definitiv, d. v. s. att den personliga och ekonomiska gemenskapen upphört och att detta förhållande kan förväntas bli bestående. Man torde icke utan vidare få anse utgången i målen om periodiskt understöd bindande jämväl för frågan om sam- eller särtaxering. Medan det tidigare synes ha ansetts, att makarnas ställning som ett eller två skattesubjekt borde anpassas efter avgörandet i fråga om avdragsrätten för underhållsbidraget, finnes i ett rättsfall från år 1944 i själva motiveringen utsagt att »oavsett att makarna må anses hava varit av varandra oberoende skattskyldiga avdrag såsom för periodiskt understöd icke kunde medgivas för ifrågavarande underhållsbidrag» (B. Å. 1944 not. 833). Utgången av detta mål innebar, att den skattskyldige icke fick åtnjuta vare sig familj eavdrag eller avdrag för periodiskt understöd, ehuru han fullgjort underhållsplikt mot hustrun. Beträffande rättspraxis på detta område hänvisas i övrigt till bilaga A, där redogörelse för vissa rättsfall avseende äkta makars beskattning lämnas. Det bör här framhållas, att den restriktiva inställning regeringsrätten intagit i förevarande spörsmål icke allmänt torde följas av taxeringsnämnderna. Det torde i stället förhålla sig så, att taxeringsnämnderna sedan länge ofta ansett faktisk särlevnad tillräcklig för särtaxering. Detta har särskilt gällt fall, där särlevnaden på grund av söndring i äktenskapet eller av andra skäl, t. ex. arbetsanställning å skilda orter, fortgått år efter år. I flertalet sådana fall torde taxeringsnämnderna ha behandlat makarna såsom fristående skattskyldiga. Vid 1948 års riksdag upptogs frågan om det gemensamma hushållet såsom kriterium på samlevnad i en motion (II: 103), vari yrkades, att i 52 § 2 mom. kommunalskattelagen och 11 § förordningen om statlig inkomstskatt orden »som under beskattningsåret levt åtskilda» måtte utbytas mot »som under större delen av beskattningsåret icke haft gemensamt hushåll». I motionen åberopades vad i kommunalskattekommitténs betänkande an-

191 förts angående det gemensamma hushållet såsom förutsättning för gemensam beskattning. Motionären uttalade, att stadgandenas innebörd syntes vara fullt klar samt att beskattningsnämndernas tolkning vore felaktig. Bevillningsutskottet framhöll i sitt betänkande (nr 25) i anledning av motionen, att uttrycket »levt åtskilda» vore oklart till sin innebörd och lätt kunde giva anledning till olika tolkningar. Utskottet ansåg icke, att förefintliga prejudikat från regeringsrätten gåve stöd för några mera bestämda slutsatser rörande de krav, som borde uppställas för att makar skulle taxeras var för sig. Att utskottet trots detta icke föreslog riksdagen några åtgärder på grund av motionen berodde på att frågan ansågs nära sammanhänga med det åt sambeskattningssakkunniga givna utredningsuppdraget. 2. Taxeringstekniska spörsmål. Om under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret, vara bestämmande för taxeringen. Enligt föreliggande rättsfall (B. Å. 1935 ref. 47) har man vid tolkningen av detta stadgande, uppenbarligen av praktiska skäl, låtit halvårsskiftet utgöra gräns, trots att senare kalenderhalvåret omfattar flera dagar än förra kalenderhalvåret. För att skattskyldig skall behandlas såsom gift erfordras således, att han ingått äktenskap senast den 30 juni beskattningsåret. Och om sådana förhållanden inträffat, att äkta makars samlevnad anses ha upphört den 1 juli eller senare under beskattningsåret, betraktas kontrahenterna alltjämt såsom gifta vid taxering för beskattningsåret. Begeln att det förhållande, som varit rådande under större delen av året, skall vara avgörande torde vara ett utslag av allmänna skälighetsprinciper. Intet hade hindrat, att man föreskrivit annan gräns. I Norge t. ex. är samtaxering obligatorisk för äktenskap, som ingåtts under beskattningsårets tre första månader, medan, om äktenskapet ingåtts den 1 april eller senare, hustrun på begäran skall särtaxeras, under förutsättning att hon haft inkomst även såsom ogift. I Finland sker samtaxering först från och med beskattningsåret efter det, under vilket äktenskapet ingåtts. Den hos oss gällande bestämmelsen får anses utgöra ett led i strävandena efter största möjliga rättvisa i beskattningsreglerna. Den har emellertid — efter den i samband med uppbördsreformen genomförda ändringen av bestämmelserna om hemortskommun — kommit att leda till samtaxeringsfall, som i praktiken visat sig synnerligen svårbemästrade. Enligt huvudregeln utgör hemortskommunen rätt beskattningsort för fysisk person vid den statliga taxeringen. Med hemortskommun förstods före den 1 januari 1948 den kommun, där den skattskyldige skulle vara för

192 taxeringsåret mantalsskriven, medan numera mantalsskrivningsorten för året näst före taxeringsåret utgör hemortskommun. Intill år 1948 skulle alltså en skattskyldig taxeras i den kommun, där han skulle vara mantalsskriven för året efter inkomståret. Mantalsskrivningen ägde rum i slutet av inkomståret. Skattskyldiga, som ingått äktenskap under förra hälften av inkomståret och som därför skulle samtaxeras, blevo på grund härav regelmässigt mantalsskrivna å samma ort och fingo samma beskattningsort. Visserligen förekommo fall, då äkta makar, som bodde och mantalsskrevos å skilda orter, ändock skulle samtaxeras, enär de icke ansågos ha »levt åtskilda». Dylika fall voro dock relativt fåtaliga, vartill kommer att taxeringsnämnderna visat viss benägenhet att underlåta samtaxering vid faktisk särlevnad mellan makar. Från och med år 1948 är i stället mantalsskrivningsorten för inkomståret den relevanta. Mantalsskrivningen bygger på kyrkobokföringen den 1 november året före inkomståret. Det inträffar då mycket ofta, att personer, som ingått äktenskap efter sistnämnda dag men före den 1 juli inkomståret och som på grund därav skola samtaxeras, äro mantalsskrivna å skilda orter. En var av makarna skall då påföras taxering å sin ort. Ändringen av regeln om beskattningsort var nödvändig med hänsyn till uppbördsreformen. Uttagandet av källskatt i viss kommun måste nämligen — bl. a. med hänsyn till kommunalskatten — i samma kommun åtföljas av en taxering och ett avräkningsförfarande mellan preliminär och slutlig skatt. Då taxering och avräkning ske först året efter det inkomsten förtjänats och källskatt uttagits, har man nödgats låta mantalsskrivningen för inkomståret bli avgörande för vilken ort som skall vara beskattningsort. För åstadkommande av en riktig taxering i sådana fall där samtaxering skall äga rum mellan äkta makar, mantalsskrivna å skilda orter, erfordras en tämligen omfattande korrespondens mellan de berörda taxeringsnämndsordförandena. Skattskyldigheten skall nämligen bedömas med hänsyn till makarnas sammanlagda inkomster och sammanlagda förmögenhet, avdrag för försäkringspremier må för makarna tillhopa icke överstiga 200 kronor, varjämte avdrag, som icke kunnat utnyttjas av den ena maken, må åtnjutas av den andra maken. Vidare skola ortsavdrag, beskattningsbara inkomster och beskattningsbar förmögenhet beräknas för makarna gemensamt. Detta föranleder betydande omgång vid taxeringens åsättande. Bedan om makarna tillhöra samma taxeringsdistrikt uppkommer merarbete, nämligen i de fall, då makar, som vid taxeringen skola göras till föremål för gemensamt bedömande, redovisas på skilda platser i mantalslängd och stomme till taxeringslängd. Svårigheterna öka emellertid, om makarna skola taxeras i skilda kommuner eller i skilda distrikt inom en kommun. Om en skattskyldig i deklarationen uppgiver sig vara gift men maken icke finnes mantalsskriven i samma distrikt, blir ordförandens första åtgärd ej sällan att tillskriva deklaranten med begäran om närmare

193 uppgifter rörande maken och dennes mantalsskrivningsort etc. Det åligger visserligen länsstyrelse att i stomme till taxeringslängd göra anteckning om de förändringar i skattskyldigs civilstånd, som inträffat under tiden från och med den 2 november året före beskattningsåret till och ined den 30 juni under beskattningsåret. Denna anteckningsskyldighet omfattar emellertid icke samtliga sambeskattningsfall. Det har vidare visat sig, att den ej alltid fungerat tillfredsställande. Därefter vidtager korrespondens med taxeringsnämndsordföranden i andra makens distrikt med användande av härför uppgjord särskild blankett. Uppgifter skola lämnas för varje make angående yrkade och medgivna avdrag för försäkringspremier, angående allmänna avdrag, som icke täckts av den sammanräknade inkomsten, samt angående skulder utöver tillgångar. Vidare måste uppgifter lämnas om taxerad inkomst, såväl statligt som kommunalt, om skattepliktig förmögenhet samt om den ortsgrupp, vederbörande taxeringsdistrikt tillhör. Den taxeringsnämndsordförande, som först avlåter förfrågan, skall dessutom lämna uppgift om mannens tillnamn, hustruns tillnamn före äktenskapet, makarnas förnamn, födelsetider, mantalsskrivningsorter, mantalsskrivningsadresser, tidpunkt för äktenskapets ingående och nummer i taxeringslängden för vederbörande skattskyldig ävensom om vilka familjeavdrag, som yrkats av den skattskyldige. Enligt blanketten förutsattes taxering ha verkställts, innan skriftväxlingen med den andre taxeringsnämndsordföranden inledes. Den hänsyn, som vid samtaxering måste tagas till avdrag för försäkringspremier, familjeavdrag för barn in. m., förorsakar ej sällan upprepad skriftväxling ordförandena emellan. Enligt vunna erfarenheter har följden härav ofta blivit, att båda taxeringsnämnderna måst vidtaga ändringar i redan verkställda taxeringar. Det har också visat sig, att den förutsatta skriftväxlingen — därest den över huvud kommit till stånd — ofta icke inletts inom sådan tid att dess resultat kunnat vinna beaktande av taxeringsnämnderna. På grund härav ha prövningsnämnderna haft att vidtaga ett mycket stort antal rättelser i de skattskyldigas taxeringar, betingade av berörda skriftväxling eller senare verkställd utredning. Det torde över huvud taget förhålla sig så att det led i taxeringsorganens verksamhet, som utgöres av kommunikationsskyldigheten, i allmänhet icke fungerar tillfredsställande. Denna skyldighet, som är tämligen omfattande, underlåtes i praktiken i viss utsträckning av taxeringsnämndsordförandena. I många fall kan föreskriften att avsända underrättelse till annan nämnd för den enskilde ordföranden te sig onödig, då anledning finnes till antagande att meddelandet icke får någon direkt inverkan på taxeringen i det distrikt, som skall underrättas. Med hänsyn härtill har underrättelseförfarandet i gemen för många taxeringsnämndsordförande kommit att framstå såsom en angelägenhet av mindre vikt. Den utökning av kommunikationsskyldigheten, som uppbördsreformen 13—916967

194 medfört, har ytterligare betungat det redan tidigare krävande arbetet i taxeringsnämnderna. Vidare har följden blivit en ökning av arbetsbördan för länsstyrelsernas taxeringsavdelningar och för prövningsnämnderna. Slutligen ha dessa sambeskattningsfall kommit att röna inverkan jämväl på debiteringsförrättarnas arbete. Därest makarna äro mantalsskrivna inom distrikt, som tillhöra olika ortsgrupper, erfordras nämligen ett flertal vidlyftiga och tidskrävande räkneoperationer för framräknande av de skattebelopp, makarna ha att erlägga. Vid fördelningen å makarna skall sålunda för vardera maken tillämpas det ortsavdrag, som gäller för den ortsgrupp, maken tillhör. Bortsett från den ytterligare utredning till komplettering av ordförandenas tidigare skriftväxling, som ofta måste företagas, är sålunda även själva uträknandet omständligare än i ett fall av sambeskattning av makar, som äro mantalsskrivna å samma ort. Erfarenheterna från 1948 års taxering, då detta nya system för första gången tillämpades, ha klart givit vid handen, att de taxeringstekniska olägenheterna äro så svårbemästrade och ha medfört ett så ojämnt resultat, att en ändring av bestämmelserna framstår såsom nära nog nödvändig.

3 . D e sakkunnigas ståndpunkt. Av den föregående redogörelsen framgår, att det vid avgränsningen av sambeskattningsfallen föreligger olägenheter i två skilda hänseenden. Å ena sidan uppkomma svårigheter, då det gäller att tolka den allmänna regeln om att äkta makar för att samtaxeras skola ha »levt tillsammans». Å andra sidan uppkomma allvarliga taxeringstekniska olägenheter, då äkta makar, som ha skilda beskattningsorter, skola samtaxeras. De sakkunniga ha därför övervägt, dels huruvida huvudregeln borde givas ändrad avfattning, dels ock huruvida det borde föreskrivas, att äkta makar skola taxeras var för sig för det beskattningsår, under vilket äktenskapet ingåtts, eller om andra möjligheter kunna stå till buds för avhjälpande av den belastning av taxeringsapparaten som dessa sambeskattningsfall orsaka.

A) Angående begreppet »levt åtskilda». Vad först angår tolkningen av begreppet »levt åtskilda» hysa de sakkunniga den allmänna uppfattningen att vid prövning av frågan, om äkta makar levt tillsammans eller åtskilda de rent faktiska förhållandena böra tillerkännas större betydelse än som skett i rättspraxis. De sakkunniga ha därför ansett sig böra överväga, om några modifikationer i gällande ordning kunde vara motiverade. Till en början har därvid till prövning upptagits frågan, huruvida förekomsten av gemensamt hushåll borde utgöra en ovillkorlig förutsättning

195 för sambeskattning. I detta sammanhang kan erinras om att i folkpensioneringslagen angives såsom villkor för tillämpning av den avgiftspåföring, som gäller för äkta makar, att makarna mantalsskrivits såsom tillhörande samma hushåll. Denna föreskrift har emellertid av praktiska skäl ej kunnat efterföljas. I stället har, så snart samtaxering varit för handen, de för äkta makar gällande debiteringsreglerna tillämpats, oavsett huruvida makarna mantalsskrivits å samma fastighet eller å helt skilda orter. Äkta makars hushållsgemenskap är obestridligen ett vägande skäl för samtaxering av makarna men dock icke det enda och enligt de sakkunnigas uppfattning icke heller det viktigaste. I främsta rummet är det nämligen det förhållandet att makarna genom äktenskapet komma att utgöra en faktisk och rättslig ekonomisk enhet som motiverar, att makarna behandlas såsom ett enda skattesubjekt. Dessa äktenskapets verkningar framträda oberoende av huru mantalsskrivning av makarna skett. Att under nämnda förhållanden särtaxera äkta makar enbart av den anledningen att de haft bostad å skilda håll synes de sakkunniga icke vara motiverat. Om exempelvis mannen erhåller arbetsanställning å annan ort än familjens bostadsort, ter det sig naturligt att allt fortfarande behandla makarna som en enhet, även om detta förhållande på grund av nu rådande svårigheter att anskaffa bostad eller av andra skäl skulle fortvara flera år. Särskilt framträder den ekonomiska gemenskapen i de fall, där hustrun saknar egen inkomst. Mannen, som försörjer familjen, bör då erhålla ortsavdrag för hustrun och barnen på samma sätt som om hushållsgemenskap förevarit. Det skulle icke te sig tillfredsställande att — kanske för ett eller annat år — särtaxera makarna och medgiva mannen avdrag för periodiskt understöd. Makarna skulle i så fall sammanlagt erhålla högre avdrag än om samtaxering ägde rum, vilken möjlighet i vissa fall skulle kunna utnyttjas för uppnående av lägre skatt. Mot detta resonemang kan visserligen invändas, att bosättning på skilda orter medför ökade kostnader. Hänsyn härtill bör emellertid tagas genom att den skattskyldige medgives avdrag för fördyrade levnadskostnader, vilket i det särskilda fallet ger möjlighet till prövning av såväl avdragets berättigande som ock avdragets storlek. Vid särlevnad, orsakad av söndring i äktenskapet, äro förhållandena annorlunda. Den faktiska ekonomiska gemenskapen har då helt upphört. Den rättsliga gemenskapen kvarstår visserligen i form av underhållsplikt men torde ej sällan sakna reellt underlag eller av annan anledning icke aktualiseras. Det är vidare att märka, att underhållsplikt under vissa betingelser föreligger även efter äktenskaps upplösning. Det finnes därför anledning att här anlägga ett annat betraktelsesätt än i fråga om makar, som utan att söndring är för handen leva på skilda håll. Om äkta makar på grund av söndring bo var för sig och det på goda grunder kan antagas, att särlevnaden kommer att bli bestående, böra makarna enligt de sakkunnigas uppfattning beskattas var för sig. Vilka för-

196 hållanden som därvid skola anses konstituera varaktig särlevnad måste bedömas i varje särskilt fall. Söndring i äktenskapet bör sålunda regelmässigt föreligga, om äkta makar skola anses ha levt åtskilda, men något krav på att jämväl rättslig separation skall föreligga eller ens att åtgärder i sådant syfte inletts synes icke böra upprätthållas. Om båda makarna i sina deklarationer uppgiva, att söndring i äktenskapet föreligger, synes tveksamhet icke behöva uppstå. Men även om endast den ena av makarna lämnar sådan uppgift, bör detta i allmänhet för taxeringsnämnden vara tillräckligt för att behandla makarna såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Likaså bör taxeringsnämnden, om makar varaktigt äro bosatta å skilda orter och hustruns enda inkomst utgöres av underhåll från mannen, äga rätt presumera, att söndring är för handen, och sålunda taxera makarna var för sig. Det synes de sakkunniga som om man mycket väl kunde tolka de nuvarande bestämmelserna så att desamma ansåges inrymma den ordning, som de sakkunniga funnit böra gälla. Man k a n måhända också antaga, att inställningen i rättspraxis kommer att påverkas av den omständigheten, att genom tillämpningen av förvärvsavdraget för gift kvinna samtaxering numera för flertalet fall medför lägre skatt än särtaxering. Man behöver då i allmänhet ej misstänka, att äkta makars mantalsskrivning å skilda orter kan utgöra ett led i försök till skatteflykt. De sakkunniga anse det av anförda skäl icke erforderligt att föreslå ändring i fråga om dessa bestämmelsers avfattning. Bestämmelsernas innebörd synes emellertid böra mera uttömmande angivas genom särskilda anvisningar. I fråga om avdragsrätt för periodiskt understöd till make vilja de sakkunniga uttala den uppfattningen att fullständig överensstämmelse bör råda med de regler, efter vilka frågan om sam- eller särtaxering skall avgöras. I annat fall kunna uppkomma resultat, som icke äro förenliga med principen om skattens uttagande efter bärkraften.

B) Taxering av äkta makar, som mantalsskrivits å skilda orter. Vad angår frågan om taxeringen av äkta makar, som för beskattningsåret mantalsskrivits i skilda kommuner, giver den föregående framställningen tydligt vid handen, att samtaxering av sådana makar medför taxeringstekniska olägenheter, som i så avsevärd grad inverka tyngande på taxeringsproceduren, att en ändring av den nuvarande ordningen ter sig synnerligen önskvärd. En möjlighet härtill är att äktenskaps ingående före beskattningsårets ingång uppställes som villkor för ett hänsynstagande vid beskattningen till det ändrade civilståndet. Härigenom skulle övervägande antalet av ifrågakomna samtaxeringsfall bortfalla. Kvar stode då endast de fall, i vilka äktenskap ingåtts under tiden från och med den 2 november till och med den 31 december året näst före beskattningsåret, bortsett från

197 de relativt fåtaliga fallen av sambeskattning mellan äkta makar, vilka år efter år äro bosatta var för sig utan att likväl söndring i äktenskapet föreligger. En särtaxering av äkta makar för det beskattningsår, under vilket äktenskapet ingåtts, skulle emellertid, med den av de sakkunniga föreslagna ordningen, för flertalet äkta makar, som båda hade förvärvsarbete, innebära en något hårdare beskattning än samtaxering. Detta synes de sakkunniga i och för sig föga önskvärt. De sakkunniga ha därför undersökt, vilka möjligheter som kunna förefinnas att inom de gällande beskattningsreglernas ram åstadkomma en lösning, som ur taxeringsteknisk synpunkt vore mer tillfredsställande. De sakkunniga ha till en början avvisat möjligheten att låta det bli beroende på särskild framställning från makarna, om samtaxering skulle företagas. Man har nämligen anledning förmoda, att de skattskyldiga mången gång på grund av bristande kännedom om förekomsten av en sådan föreskrift eller om dess verkningar icke skulle bli i tillfälle begagna sig av de fördelar, den för dem kunde innebära. En dylik valrätt ter sig på grund härav föga tilltalande. Icke heller ha de sakkunniga velat förorda en bestämmelse om att en var av äkta makar, som skola taxeras å skilda orter, skulle avgiva självdeklaration i två likalydande exemplar, av vilka det ena exemplaret skulle tillställas taxeringsnämnden i andra makens beskattningsort. Teoretiskt kunde ett sådant system te sig tilltalande. I vissa fall skulle de uppgifter beträffande båda makarna, som därvid komme att finnas tillgängliga för en V&r av de berörda taxeringsnämnderna, vara tillräckliga för taxeringarnas behöriga verkställande. I åtskilliga fall skulle dock rättelser och ändringar komina att företagas i deklarationerna, som nödvändiggjorde skriftväxling mellan taxeringsnämnderna för att samtaxeringen skulle bli riktig. Härtill kominer, att en sådan ordning svårligen skulle kunna genomföras i praktiken i erforderlig utsträckning. En speciell regel, gällande deklarationsskyldigheten endast för äkta makar, vilka under beskattningsåret utan att leva åtskilda varit mantalsskrivna å skilda orter eller vilka ingått äktenskap under viss del av beskattningsåret eller av året närmast före beskattningsåret, skulle förmodligen icke i större utsträckning komma att efterföljas. Vidare har man anledning förmoda, att därest deklaration verkligen avgåves i två exemplar, dessa i många fall icke vore i alla delar likalydande. Det kan således icke förutsättas, att man med en dylik ordning skulle nå den effekt man åsyftade. Den enda utväg, som de sakkunniga i detta sammanhang funnit vara förtjänt av ett mera allvarligt övervägande, har varit att sammanföra makarna till gemensam beskattningsort, och de sakkunniga vilja nu övergå till att behandla detta spörsmål.

198 Fråga om gemensam

beskattningsort

för äkta

makar.

Ett sammanförande av äkta makar till gemensam beskattningsort, oavsett var makarna äro mantalsskrivna, skulle förutsätta ändring av mantalsskrivningsreglerna, vilka ju äro avgörande för beskattningsortens bestämmande, eller också skulle i bestämmelserna om beskattningsort tillskapas ett undantag i fråga om sådana äkta makar, som skola samtaxeras, oaktat de äro mantalsskrivna å skilda orter. I sistnämnda fall kunde det åsyftade resultatet i lagtekniskt hänseende enkelt uppnås genom en ändring av begreppet hemortskommun i 66 § kommunalskattelagen därhän, att för ifrågakomna hustrur mannens rätta mantalsskrivningsort komme att utgöra hemortskommun. En ändring av mantalsskrivningsreglerna i syfte att undgå de taxeringstekniska olägenheterna måste gå ut på att makarna mantalsskrivas såsom tillhörande samma hushåll, d. v. s. å samma fastighet, även om endast en av makarna faktiskt är bosatt å fastigheten. En dylik särregel skulle av flera skäl te sig föga tilltalande. Olägenheterna skulle framträda särskilt beträffande sådana fall, där äktenskap ingåtts efter det mantalsskrivning skett men inom sådan tid av beskattningsåret att det ändrade civilståndet finge betydelse för taxeringen. Att vid mantalsskrivningen beakta dylika äktenskap vore givetvis icke möjligt. Att å andra sidan under löpande mantalsår ändra mantalsskrivningsort för endera maken skulle bryta mot en av grundprinciperna för vår mantalsskrivning. En dylik rubbning av mantalsskrivningsperiodens slutenhet skulle medföra avsevärda olägenheter. Sålunda är mantalsskrivningsorten grundläggande för begreppet hemortskommun i fattigvårdshänseende. Kommunen måste därför få uppgift å alla personer, som inom den kunna grunda hemortsrätt, och kommuns besvärsrätt över mantalsskrivning, vilken nu utlöper den 15 maj mantalsåret, finge i så fall förlängas. De sakkunniga ha då övervägt en sådan ändring av reglerna om beskattningsort, att för äkta makar, som skola samtaxeras, alltid skulle gälla samma beskattningsort. Genom en sådan ändring skulle större garantier vinnas för en riktig taxering av makarna, eftersom båda makarnas deklarationer skulle behandlas av samma taxeringsnämnd. Ur taxeringsteknisk synpunkt finge en sådan ordning anses vara den mest rationella. Man skulle därigenom uppnå ett enhetligt bedömande i fråga om medgivandet av yrkade avdrag för periodiska understöd och taxeringen av dessa hos andra maken samt beträffande familj eavdrag för barn e t c Det finge i dylikt fall anses ligga närmast till hands att överföra hustrun till mannens beskattningsort. De sakkunniga ha vid detta bedömande särskilt haft för ögonen förhållandena vid äktenskaps ingående. Såsom ovan framhållits tillkommer numera i samband därmed ett mycket stort antal fall, då äkta makar, mantalsskrivna å skilda orter, skola samtaxeras. Normalt är mannen därvid den av makarna, som har den större inkomsten.

199 Man får därför presumera, att hustrun vanligen flyttar till mannen i samband med giftermålet och i fortsättningen blir mantalsskriven å mannens beskattningsort. En ändring i angivet hänseende skulle bl. a. innebära, att en hustru, som ingått äktenskap under tiden från och med den 1 juli under året närmast före beskattningsåret till och med den 30 juni beskattningsåret och tillika vore mantalsskriven å annan ort än sin make, skulle taxeras å mannens beskattningsort. Taxeringsförfarandet skulle i avsevärd mån underlättas, om sådana makar på angivet sätt kunde sammanföras. Såsom ovan anförts ha nämligen sambeskattningsfallen av denna kategori orsakat betydande ökning av taxeringsmyndigheternas arbete. Detta gäller särskilt de fall, där äktenskapet ingåtts efter den 1 november året före beskattningsåret men före den 1 juli beskattningsåret, vilka fall i förevarande hänseende aktualiserats i samband med uppbördsreformen. Ändringen skulle emellertid komma att omfatta jämväl makar, som år efter år utan att söndring föreligger äro bosatta å skilda orter. Dessa fall äro emellertid icke på långt när så talrikt förekommande som de nyss nämnda. Beträffande äkta makar, som första gången skola samtaxeras, d. v. s. som ingått äktenskap under tiden från och med den 1 juli året före beskattningsåret till och med den 30 juni beskattningsåret, innehåller taxeringslängden redan nu uppgifter till ledning för taxeringsnämndens bedömande av frågan, huruvida samtaxering skall äga rum. Dessa makar kunna aldrig anses ha levt åtskilda under beskattningsåret och skola alltså alltid samtaxeras. Ett hänförande av ifrågavarande hustrur till mannens beskattningsort skulle medföra, att endast ett fåtal av de sambeskattningsfall, som nu orsaka särskilda olägenheter, skulle kvarstå. Konsekvensen kunde måhända synas bjuda, att den avsedda särregeln skulle omfatta samtliga fall av sambeskattning mellan å skilda orter mantalsskrivna äkta makar. I fråga om den andra hit hörande gruppen, d. v. s. sådana äkta makar som äro mantalsskrivna å skilda orter och som tidigare samtaxerats, kan först vid taxeringen avgöras, om samlevnad varit för handen under beskattningsåret. Dylika fall ha förefunnits redan före uppbördsreformen, och det har ej sällan inträffat, att de taxeringsnämnder, som haft att företaga taxering av makarna, varit av olika mening i frågan om samlevnaden. Om t. ex. hustrun redovisat periodiskt understöd från mannen, har inträffat, att hon åsatts taxering för denna inkomst och behandlats såsom ensamstående skattskyldig, medan taxeringsnämnden å mannens ort vägrat avdrag under motivering att makarna sammanlevat. Otillfredsställande resultat kunna sålunda även för dessa fall uppkomma vid taxeringen därför att frågan om sam- eller särtaxering bedömes av två skilda taxeringsnämnder. Det finns på grund härav starka skäl att låta en särregel omfatta jämväl denna kategori. Även om förutsättningar för samtaxering ej förefinnas, erfordras ofta

200 samarbete mellan de taxeringsnämnder, som ha att taxera äkta makar, mantalsskrivna å skilda orter. De sakkunniga ha icke funnit sig kunna föreslå bestämmelser, som i någon väsentlig mån underlätta bedömningen av huruvida äkta makar sammanlevt under beskattningsåret. I denna fråga måste omständigheterna i det särskilda fallet alltjämt bli utslagsgivande. Man kunde därför —• med hänsyn jämväl till de mindre goda erfarenheterna av taxeringsnämndernas samarbete — överväga, om icke äkta makar genomgående och alltså oberoende av huruvida samtaxering skulle äga rum borde hänföras till mannens taxeringsdistrikt. Prövningen i samlevnadsfrågan skulle då i samtliga fall tillkomma en och samma taxeringsnämnd, vilket skulle innebära stora fördelar. Hustrun skulle oberoende av var hon mantalsskrivits hänföras till mannens beskattningsort från och med det år, äktenskapet finge betydelse i beskattningshänseende, och sedan allt framgent så länge äktenskapet ägde bestånd. Hade äktenskapet upplösts, komme detta att framgå av anteckning i taxeringslängden, och hustrun skulle från och med det beskattningsår, då ändringen finge relevans, taxeras i sin mantalsskrivningsort. En regel av angivet innehåll skulle emellertid utgöra ett avsteg från den allmänna principen om mantalsskrivningsorten såsom rätt beskattningsort. För normalfallet innebär denna princip, att en skattskyldig beskattas i den kommun, där han äger rösträtt i kommunala angelägenheter och där han drager fördel av de kommunala anordningarna. Det framstår då såsom väl motiverat att han erlägger skatt till denna kommun efter den för kommunen gällande utdebiteringen samt att ortsavdrag tillerkännas den skattskyldige med hänsyn till de inom kommunen rådande dyrhetsförhållandena. Det är därför principiellt oriktigt att hänföra gift kvinna, som lever skild från mannen, till mannens beskattningsort, vilket skulle medföra, att ortsavdrag och kommunal utdebitering å en beskattningsort, till vilken hon icke kunde sägas äga någon anknytning, skulle tillämpas vid hennes taxering. Härtill kommer, alt taxeringsnämnden å bostadsorten genom sin lokalkännedom har lättare att taga ställning till åtskilliga vid taxeringen uppkommande spörsmål. De invändningar, som sålunda kunna resas mot ett sammanförande av makarna till gemensam beskattningsort, synas de sakkunniga väga så tungt att det i varje fall icke bör ifrågakomma att generellt hänföra gift kvinna till mannens beskattningsort. Beträffande en av de tidigare nämnda kategorierna gifta kvinnor föreligga likväl speciella förhållanden, nämligen för sådana hustrur, som första gången skola samtaxeras med sina män. Detta har föranlett de sakkunniga att ytterligare överväga den ifrågasatta ordningen. Även här innebär givetvis den åsyftade ändringen ett avsteg från gällande princip. Normalt flyttar emellertid hustru vid äktenskaps ingående ihop med mannen och bosätter sig å mannens beskattningsort. Hon kominer på grund härav att under större delen av beskattningsåret vara bosatt å annan ort än sin man-

201 talsskrivningsort. Det kan därför icke anses alltför oegentligt att hänföra henne till mannens beskattningsort. Om hon icke efter det hon ingått äktenskap kominer att vara bosatt å sistnämnda ort, blir hon i detta hänseende icke behandlad annorlunda än varje annan skattskyldig, vilken behåller sin beskattningsort, även om han lämnar densamma redan i början av beskattningsåret. Enligt den numera tillämpade ordningen gäller nämligen för envar skattskyldig att bosättningen den 1 november visst år blir bestämmande för beskattningsorten för det närmast följande beskattningsåret. Det är på grund härav synnerligen vanligt, att beskattningen sker på annan ort än den aktuella bostadsorten. Om ett överflyttande av ifrågavarande hustrur till mannens beskattningsort företoges, uppkomme frågan, hur man skulle förfara med den preliminära skatten för dessa hustrur. Det kunde synas mest konsekvent att företaga justering även i fråga om preliminärskatten. Då lokala skattemyndigheten i mannens hemortskommun företoge jämkning av mannens preliininärskatt på grund av det ändrade civilståndet, kunde den samtidigt utfärda ny preliminär debetsedel för hustrun och översända denna till hustrun. Bedovisning av hustruns löneavdrag finge sedan från och med följande uppbörd ske till hustruns nya beskattningsort. De skattemedel, som influtit enligt den förut gällande debetsedeln, finge efter viss tids förlopp överföras till mannens distrikt eller — om de aktuella distrikten tillhörde skilda län — redovisas till länsstyrelsen i den av hustrun genom giftermålet förvärvade nya beskattningsorten. Först i och med den slutliga skatten finge sedan vidtagas de justeringar, som kunde bli en följd av att källskatt under beskattningsårets tidigare del uttagits med för högt eller för lågt belopp. Det kan gentemot en sådan metod anföras, att den skulle medföra stor omgång och kunna leda till icke önskvärda komplikationer. Man hade t. ex. inga garantier för att hustrun företoge utbyte av skattsedel hos sin arbetsgivare eller — om hon hade B-skatt — att hon fullgjorde inbetalningarna av skatt i enlighet med den nya debetsedeln. På grund härav kunde det ifrågasättas, om icke den tilltänkta justeringen av hustruns preliminärskatt finge underlåtas. I sådan riktning talar även det förhållandet, att — hur man än förfar — äkta makars preliminärskatt på grund av samtaxeringen endast sällan överensstämmer med den slutliga skatt, som skall påföras makarna. Lokala skattemyndigheten i hustruns mantalsskrivningsort borde sålunda, liksom för närvarande gäller, utfärda debetsedel å hustruns preliminärskatt. Nämnda lokala skattemyndighet borde också ha att meddela de beslut om jämkning och restitution, som kunde påkallas under inkomståret eller inom föreskriven tid efter sagda års utgång. Den ovan berörda metoden att till mannens beskattningsort överföra de hustrur, som första gången skola samtaxeras, har synts de sakkunniga erbjuda en framkomlig väg att lösa de taxeringstekniska ölägenheterna för

huvudparten av de fall, som i praktiken visat sig svårbemästrade. En mera utförlig redogörelse för det tekniska förfarandet vid det av de sakkunniga ifrågasatta systemet har därför ansetts motiverad. Om taxering av ifrågakomna hustrur skulle ske å mannens rätta beskattningsort, medan preliminärskatten skulle inflyta i mantalsskrivningsorten, erfordrades dels verkställande av sådana anteckningar i taxeringslängderna, som skulle tjäna taxeringsnämnderna till ledning för taxeringarnas riktiga genomförande, och dels vidtagande av åtgärder för redovisning av influten preliminärskatt till mannens uppbördsdistrikt, för vilket ändamål den redovisande myndigheten alltid måste äga tillgång till mannens för beskattningsåret aktuella mantalsskrivningsadress. I samband med uppbördsreformen infördes i 18 § kungörelsen den 28 september 1928 med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet bestämmelser om skyldighet för länsstyrelse (respektive lokal skattemyndighet i Stockholm, Göteborg och Malmö) att i stomme till inkomstlängd anteckna bl. a. sådana förändringar i civilstånd, som inträffat från den 1 november året näst före beskattningsåret till och med den 30 juni beskattningsåret. På grund härav utmärkes tydligt i längden, vilka äkta makar som ingått äktenskap under tiden från och med den 2 november året näst före beskattningsåret till och med den 30 juni beskattningsåret. Anteckningen verkställes genom att vid den skattskyldiges namn i längdens anteckningskolumn anbringas en stämpel, vari uppgifter skola införas rörande tidpunkten för äktenskapets ingående samt andra makens namn och mantalsskrivningsort. Stämpelns innehåll har fastställts av riksbyrån för folkbokföringen, som har att utfärda närmare föreskrifter beträffande de olika åtgärder, det åligger folkbokföringsmyndigheterna att vidtaga. Å länsbyråerna för folkbokföringen, d. v. s. länsstyrelserna, skola föras tryckande register över befolkningen inom länet. Vidare skola å länsbyråerna, hos lokal skattemyndighet samt hos pastor föras register, som skola utgöras av avtryckskort för de personer, som äro mantalsskrivna inom vederbörande område eller, ehuru ej därstädes mantalsskrivna, äro kyrkoskrivna inom området. Om en inom viss församling kyrkoskriven person ändrar civilstånd, åligger det pastor att härom underrätta länsbyrån. Underrättelsen sker sålunda, att pastor till länsbyrån insänder det avtryckskort för ifrågakomna person, som finnes i församlingsregistret. Å avtryckskortet har dessförinnan gjorts anteckning om det ändrade civilståndet och grunden för ändringen, varjämte vid äktenskaps ingående andra makens namn, födelsetid och kyrkobokföringsort antecknats å kortet. Med ledning av nämnda underrättelse sker — därest vederbörande är mantalsskriven inom länet — ändring å eller oinprägling av vederbörande skattskyldigs till tryckande registret hörande plåt, dock att för andra maken endast upptages födelsetid. Härefter framställas av plåten ett antal avtryckskort. Dylika avtryckskort skola expedieras till lokala skattemyn-

203 digheten i den skattskyldiges mantalsskrivningsort och även till motsvarande myndighet i den skattskyldiges kyrkobokföringsort, om denna är en annan än mantalsskrivningsorten. Vidare skall ett avtryckskort tillställas pastor för placering i församlingsregistret. Därest äktenskapet ingåtts eller upplösts under tiden 2 november—30 juni, erfordras ytterligare två avtryckskort för fullgörande av länsbyråns ovan nämnda anteckningsskyldighet. Av sistnämnda båda kort inlägges ett i det vid länsbyrån för nämnda ändamål förda s. k. anteckningsregistret, medan det andra — om andra maken tillhör annan länsstyrelse — översändes till denna länsstyrelse. Å det översända kortet har dessförinnan antecknats — alldeles såsom skett å det av pastor insända kortet — den utom länet bosatta makens namn, födelsetid och kyrkobokföringsadress. Enligt den i ovannämnda stämpel ingående texten skall uppgift där införas om andra makens mantalsskrivningsadress. Denna är emellertid ej alltid känd av den länsstyrelse, som har att verkställa anteckningen, enär pastors anteckning å det insända avtryckskortet vid avisering om civilståndsändring som nämnt upptager kyrkobokföringsadressen. Vid någon länsstyrelse göres på grund härav först en förfrågan hos länsstyrelsen i det län, där den uppgivna kyrkobokföringsorten är belägen, huruvida vederbörande make är mantalsskriven därstädes, och först sedan visshet om mantalsskrivningsorten nåtts, sker översändandet av avtryckskortet. Sådan undersökning är emellertid icke uttryckligen föreskriven. Den länsstyrelse, som mottager sådant av annan länsstyrelse översänt avtryckskort, har eljest att själv förvissa sig om vederbörandes rätta mantalsskrivningsort. Den mottagande länsstyrelsen har i regel redan erhållit motsvarande underrättelse från pastor i fråga om den make, beträffande vilken denna länsstyrelse har att företaga ändring av personplåten. Ett avtryckskort för den inom länet bosatte maken finnes därför oftast redan liggande i anteckningsregistret. För närvarande förfar därför den mottagande länsstyrelsen oftast så att det mottagna avtryckskortet makuleras, sedan kontroll skett att ändringen redan registrerats. Därvid införes å det i anteckningsregistret liggande kortet andra makens mantalsskrivningsadress, vilken framgår av det mottagna avtryckskortet. Om den mottagande länsstyrelsen finner, att civilståndsändring ej registrerats för den i länet bosatte maken, sker på vissa länsstyrelser förfrågan hos vederbörande pastor om anledningen till att avisering av civilståndsändringen ej ägt rum. Å flertalet länsstyrelser torde emellertid de åtgärder, som företagas, inskränka sig till registrering av inkomna uppgifter och införande av dessa i stommarna till inkomstlängden utan några undersökningar för komplettering eller kontroll av uppgifterna. Det inträffar därför, att vid anteckningen i längden endast införes tidpunkten för giftermålet eller att kyrkobokföringsadressen angives i stället för mantalsskrivningsadressen, om uppgift rörande den senare ej inkommit. Det vore med hänsyn härtill önskvärt att åtgärder vid-

204 toges för åstadkommande av större enhetlighet vid fullgörandet av nu gällande anteckningsskyldighet. Enligt vad de sakkunniga inhämtat överväger också för närvarande riksbyrån att i förevarande avseende utfärda närmare anvisningar för länsbyråerna. Om det ovan skisserade förslaget att i vissa fall överflytta taxeringen av hustru till mannens beskattningsort skulle genomföras, vore det lämpligt att en utökning av länsstyrelses anteckningsskyldighet och en påbyggnad av underrättelseförfarandet komme till stånd. Länsstyrelses nuvarande anteckningsskyldighet avser som nämnt endast civilståndsändringar, som inträffat från och med den 2 november året näst före beskattningsåret till och med den 30 juni beskattningsåret, övriga civilståndsändringar, som äro relevanta för taxeringen, skola framgå av mantalslängden. Man kan emellertid ifrågasätta, om uppgifterna i mantalslängderna äro tillräckligt iögonfallande för att alltid iakttagas av taxeringsnämnderna. Det vore en obestridlig fördel om för alla makar, som första gången skulle samtaxeras, infördes enhetliga anteckningar i taxeringslängden. För dessa makar skulle då i taxeringslängdens anteckningskolumn genomgående finnas anbragt den ovan omnämnda stämpeln. Det kunde därför synas lämpligt, att länsstyrelses anteckningsskyldighet utsträcktes till att omfatta även de äkta makar, som ingått äktenskap under tiden från och med den 1 juli till och med den 1 november året näst före beskattningsåret. Fördelen härav skulle särskilt framträda i fråga om sådana hustrur som skulle taxeras å annan ort än i sin mantalsskrivningsort. Sålunda skulle härigenom risken för dubbeltaxeringar vara i huvudsak eliminerad. Taxeringsnämnden i mantalsskrivningskommunen skulle lätt kunna konstatera, vilka hustrur som icke skulle åsättas taxering inom distriktet och utan dröjsmål kunna översända för sådana hustrur inkomna deklarationer och andra taxeringsuppgifter till taxeringsnämnden i mannens beskattningsort. Då det åligger pastor att året runt avisera civilståndsändringar, skulle en utökning av länsstyrelses anteckningsskyldighet till att omfatta hela året — mot nu åtta månader — icke innebära någon större belastning, enär länsstyrelsen ändock har att taga befattning med samtliga underrättelser av ifrågakomna slag. Även i fråga om länsstyrelses befattning med själva underrättelseförfarandet skulle en viss utvidgning vara påkallad. Länsbyrå, som företagit ändring av personplåt efter det pastor aviserat civilståndsändring, borde — om pastor beträffande andra maken uppgivit kyrkobokföringsort inom annat län — åläggas skyldighet att expediera ett avtryckskort av den ändrade personplåten till den andra länsstyrelsen. Sådant översändande sker i praktiken redan nu men är icke uttryckligen föreskrivet. Den mottagande länsstyrelsen skulle ha att vidarebefordra avtryckskortet, om vederbörande ej vore mantalsskriven inom länet. Varje anteckningsregister kunde lämpligen föras i två avdelningar, en för män och en för kvinnor.

205 I varje avdelning kunde avtryckskorten ordnas i bokstavsordning inom särskilda grupper, en för varje län respektive stad ined egen uppbördsförvaltning. Anteckningsregistret skulle vid sådan ordning komina att innehålla avtryckskort för båda makarna, oberoende av om båda eller endast endera mantalsskrivits inom länet. Avtryckskorten för makarna kunde lämpligen sammanhäftas. Vid översändande av avtryckskort till annan länsstyrelse borde motsvarande för det egna anteckningsregistret avsedda kort tills vidare förvaras i särskilt register i avvaktan på avtryckskortet för andra maken. Först sedan detta anlänt och korten häftats samman borde insättning i anteckningsregistret företagas. Grupperingen kunde ske sålunda, att inom avdelningen för kvinnor makarnas kort ordnades efter mannens mantalsskrivningsort, medan inom registret för män hustruns mantalsskrivningsort skulle bestämma placeringen. Om sådant förfaringssätt tilllämpades skulle vid beskattningsårets slut på varje länsstyrelse för övervägande flertalet fall finnas samlade de uppgifter rörande andra makens mantalsskrivningsort, som erfordrades för att anteckningsskyldigheten skulle kunna fullgöras på sådant sätt att den fyllde avsett ändamål. Samtaxering i här avsedda fall kan nämligen icke företagas med mindre taxeringsnämnden äger uppgift om andra makens mantalsskrivningsadress. Utan nämnvärt merarbete för länsbyråerna skulle på sätt ovan beskrivits finnas tillgängliga mantalsskrivningsadresser å männen till sådana hustrur, vilkas influtna preliminärskattebelopp skulle redovisas till männens beskattningsorter. Mantalsskrivningsadresser för de hustrur, vilka — ehuru ej inom länet mantalsskrivna — skulle taxeras därstädes, skulle ävenledes finnas. Det finge sedan ankomma på länsstyrelsernas uppbördsavdelningar att vidtaga erforderliga åtgärder för redovisningen av för hustrurna influtna preliminärskattebelopp till männens rätta beskattningsorter. Därvid skulle uppgifterna i anteckningsregistret lämna all den ledning, som kunde erfordras. Från registret för kvinnor kunde förteckningar uppgöras, vilka skulle upptaga mannens namn och mantalsskrivningsort ävensom hustruns namn och mantalsskrivningsort. Det för hustrun influtna preliminärskattebeloppet finge sedan införas å förteckningen från hustruns kreditkort. På grund av registrets ovan angivna uppställning skulle de hustrur, för vilka skattebelopp skulle överflyttas, finnas samlade på de län, respektive städer med egen uppbördsförvaltning, till vilka redovisning av skattebeloppen skulle ske. De uppgjorda förteckningarna kunde lämpligen utgöra specifikation till de redovisade skattebeloppen. I fråga om de hustrur, som mantalsskrivits inom stad med egen uppbördsförvaltning, skulle lokala skattemyndigheten i staden ha att vidtaga motsvarande åtgärd. Avtryckskorten för sådana hustrur borde därför av länsstyrelsen överlämnas till lokala skattemyndigheten, som med ledning av mantalsskrivningsadressen å mannens kort, vilket skulle finnas vid-

206 dC •u . ," ' ° m b e s ö r J ' a redovisning av preliminärskattebeloppen ill ratt lansstyrelse respektive stad med egen uppbördsförvaltning. Vid den tidpunkt, då skattebeloppen borde överflyttas, skulle anteckningarna i stommarna till inkomstlängderna redan ha skett, och länsstyrelse kunde darfor utan någon olägenhet skilja sig från avtryckskorten för hustrur tillhörande inom länet belägna städer med egen uppbördsförvaltning De flesta civilståndsändringarna beröra tvivelsutan äkta makar vilka bada aro mantalsskrivna inom samma län. I dessa fall skulle en och samma lansstyrelse ha att själv och under medverkan av lokala skattemyndigheterna i inom länet belägna städer med egen uppbördsförvaltning vidaga alla åtgärder, som skulle föranledas av ifrågakomna hustrurs överförande till mannens beskattningsort. Överförandet av skattebeloppen borde ske först sedan beloppen blivit detmitiva. Summering av kreditkorten för uppbördsåret avslutas regelmässigt i april månad efter uppbördsårets utgång. Emellertid kan restitution j a m h k t 53 § 2 mom. sista stycket uppbördsförordningen äga rum på grund av ansökan, ingiven före utgången av april månad året efter inkomståret Även om det måste antagas endast i undantagsfall förekomma att här avsedda hustrur skulle vara berättigade till sådan restitution, borde jämväl denna tidsbestämmelse beaktas, överförandet kunde därför icke taga sin början forran under senare delen av maj månad året efter inkomståret. Därest for taxeringsnämndsordföranden i mannens beskattningsort förelåge behov av uppgift, i och för vederbörlig kontroll, om storleken av för hustrun inbetalad preliminärskatt, finge den länsstyrelse (respektive lokala skattemyndighet i stad med egen uppbördsförvaltning), som utfärdat preliminärskattsedeln, tillfrågas.

Den mottagande länsstyrelsen respektive staden med egen uppbördsförvaltning borde ombesörja uppläggandet av uppbördskort (debet- och kreditkort) för de hustrur, beträffande vilka redovisning av preliminär skatt mottagits. Vidare borde ifrågakomna hustrur tillföras i vederbörande debitermgslängder, envar invid sin make, varjämte beloppet av den influtna prehminärskatten borde införas i debiteringslängden. Dessa åtgärder måste vidtagas fore debiteringslängdernas överlämnande till lokala skattemyndigheten, vilket enligt föreskrift i uppbördsförordningen skall äga rum före den 30 juni taxeringsåret men i praktiken ofta sker vid en något senare tidpunkt. För ifrågavarande bestyr skulle således stå till buds en tidrymd av minst en och en halv månad, vilket torde vara fullt tillräckligt. Med användande av anteckningsregistrets avdelning för män skulle den länsstyrelse, som har att mottaga preliminärskattebelopp i här avsedda fall, kunna i förväg vidtaga åtgärder, t. ex. upplägga uppbördskort eller tillfora hustrurna i stomme till inkomstlängd och i debiteringslängd. Med hänsyn till att det för nämnda länsstyrelse ej är på förhand känt, vilka av dessa hustrur som ha inkomst, skulle detta emellertid kunna innebära, a t t

207 åtgärder vidtoges, som senare visade sig överflödiga. På grund härav kunde ifrågasättas endast införande av hustrurnas namn invid mannens i stomme till inkomstlängd, vilket givetvis skulle underlätta taxeringsnämndernas arbete. Det synes de sakkunniga, att den angivna metoden på ett tillfredsställande sätt skulle fylla sin uppgift i fråga om flertalet av här ifrågavarande äkta makar. Emellertid skulle komplikationer stundom uppkomma beträffande en del av dessa, nämligen sådana makar som ingått äktenskap under tiden från och med den 1 juli till och med den 1 november året näst före beskattningsåret. Anledningen härtill är den att de uppgifter rörandemakarnas mantalsskrivningsorter, som på ovan beskrivet sätt skulle inflyta i anteckningsregistren, icke alltid skulle avse den för beskattningsåret aktuella mantalsskrivningen, vilken ju sker först per den 1 november året före beskattningsåret. Det skulle föra för långt att meddela särskilda föreskrifter om avisering till anteckningsregistren av ändring av mantalsskrivningsort i dessa fall. Om mantalsskrivningsorten ändrats för båda makarna, skulle därför inga anteckningar om civilståndsändringen (stämplar) inflyta i stommen till inkomstlängden för dessa makar. Vidare skulle avsevärda svårigheter uppkomma vid redovisningen av de influtna källskattebeloppen till den för dessa hustrur gällande rätta beskattningsorten. Man nödgades på grund härav måhända stanna vid att låta regeln om överförandet av hustru till mannens beskattningsort avse de hustrur, som ingått äktenskap under tiden från och med den 2 november året före beskattningsåret till och med den 30 juni beskattningsåret. Med en sådan inskränkning komme regeln sålunda icke att omfatta samtliga hustrur, vilka första gången skulle samtaxeras med sina män. Det torde visserligen icke vara så vanligt, att äkta makar mantalsskrivas å skilda orter, då äktenskapet ingåtts före mantalsskrivningen. I varje fall har detta gällt tidigare, då förhållandena på bostadsmarknaden icke lade hinder i vägen för grundandet av äkta makars gemensamma hem i direkt anslutning till giftermålet. Även bortsett härifrån finna de sakkunniga det emellertid icke helt tillfredsställande med en metod, som sålunda icke ens skulle omfatta samtliga fall, då samtaxering första gången skulle äga rum. De sakkunniga ha eljest med stort intresse oinfattat den ifrågavarande metoden, vilken skulle vara väl förenlig med de sakkunnigas förslag i övrigt. Den skulle också otvivelaktigt skapa garantier för en riktigare och mera enhetlig taxering än nu gällande system innebär. Emellertid är metoden, såsom ovan framhållits, behäftad med vissa brister. Det synes också vara uppenbart, att densamma skulle orsaka ett icke obetydligt merarbete för uppbördsmyndigheterna. Från uppbördshåll har vid förfrågan gjorts gällande, att metoden endast skulle innebära ett överflyttande av de nu rådande olägenheterna från taxeringsorganen till uppbördsmyndigheterna.

208 Utan att helt biträda denna uppfattning vilja de sakkunniga erkänna, att metoden kan te sig tung och omständlig. På grund härav ha de sakkunniga funnit sig böra avstå från att föreslå någon särbestämmelse i fråga om beskattningsort för samtaxerad hustru. Särtaxering för det beskattningsår, under vilket äktenskapet ingåtts. Såsom ovan framhållits skall det förhållande, som varit rådande under större delen av beskattningsåret, vara avgörande för frågan huruvida skattskyldig vid taxeringen skall behandlas såsom gift eller ogift. Detta orsakar som nämnt en så stor belastning av taxeringsapparaten att en annan ordning framstår såsom nära nog nödvändig. Det har också från olika håll framförts önskemål till de sakkunniga, att de skulle föreslå ändring på denna punkt. De sakkunnigas försök att, utan att ge huvudregeln något annat innehåll, förenkla taxeringsförfarandet, ha icke lett till sådana resultat, som för de sakkunniga tett sig tillfredsställande. Det torde också av den förestående redogörelsen framgå, att någon rationell lösning icke står att finna vid en sådan begränsning av målsättningen, som nyss angivits. I detta läge ha de sakkunniga sett sig nödsakade att ånyo överväga en ändring av regeln att vad som varit rådande under större delen av beskattningsåret skall vara bestämmande för taxeringen. De sakkunniga ha därvid kommit till den uppfattningen, att de praktiska synpunkterna här göra sig gällande med sådan styrka att m a n icke kan bortse från desamma. Förhållandena äro här sådana att de principiella synpunkterna synas böra få träda tillbaka. I detta sammanhang vilja de sakkunniga återkomma till en omständighet, som kan utgöra ett skäl för särtaxering under året för äktenskapets ingående. De sakkunniga syfta här på att det med nu rådande bostadsbrist mycket ofta förekommer, att äkta makar erhålla gemensam bostad och gemensamt hushåll först någon tid efter det de ingått äktenskap. En del av de förutsättningar, som ytterst motivera samtaxering, uppkomma därför numera ofta först vid en senare tidpunkt än vid äktenskapets ingående. Ehuru detta förhållande får antagas vara av övergående natur, är det så allmänt, att de sakkunniga ha funnit det förtjäna omnämnas. Med hänsyn till vad sålunda anförts ha de sakkunniga ansett sig böra förorda särtaxering för det beskattningsår, under vilket äktenskapet ingåtts. En sådan regel måste givas generell innebörd. Att begränsa densamma till att avse äkta makar, mantalsskrivna å skilda orter, skulle innebära, att man gjorde makarnas skatt på annat sätt än i dyrortshänseende beroende av var mantalsskrivning skett. En sådan olikformig behandling av de skattskyldiga synes icke motiverad. Vidare skulle de taxeringstekniska fördelarna av ändringen starkt reduceras. Om man sålunda vid taxering för visst beskattningsår icke tager hänsyn till att äktenskap ingåtts under året, skulle kunna göras gällande, att man

209 icke heller borde beakta den omständigheten att äktenskap upplösts under året. Någon sådan konsekvens behöver man emellertid icke draga. Därest äktenskapet upplösts genom äktenskapsskillnad, synes det föga tilltalande att låta förhållandena vid beskattningsårets ingång bli avgörande för taxeringen. Man skulle i så fall kunna komma till det resultatet, att samtaxering skulle ske av äkta makar, vilka vunnit äktenskapsskillnad mer än ett år före den tidpunkt, då taxeringen ägde rum. Vad åter angår upplösning av äktenskap genom ena makens död kunde det i inånga fall ur skälighetssynpunkt te sig tillfredsställande, att den efterlevande maken alltid finge tillgodogöra sig de fördelar, som må ligga i att samtaxering ägde rum för det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträffat. Emellertid synes denna möjlighet redan förefinnas. I 53 § 3 mom. kommunalskattelagen stadgas nämligen, att för oskift dödsbo efter avliden skattskyldig skall för det beskattningsår, då dödsfallet inträffade, tillämpas vad som enligt bestämmelserna i lagen skolat gälla för den avlidne. I punkt 1 av anvisningarna till 49 § samma lag föreskrives vidare, att dödsbo för det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträffat, på grund av bestämmelserna i 53 § 3 mom. äger åtnjuta ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag) med belopp, som skulle ha tillerkänts den avlidne, därest han fortfarande levt. Av angivna skäl finna de sakkunniga icke anledning föreligga att föreslå ändring i 65 § kommunalskattelagen såvitt rör äkta makars beskattning för det år, under vilket äktenskapet upplösts.

14 —

KAPITEL XIII.

AVDRAG FÖR HUSFÖRESTÅNDARINNA. 1.

D e n tidigare utvecklingen m . m.

1910 års skattelagstiftning tog i stort sett icke någon hänsyn till de skattskyldigas familjeförhållanden. De vid bevillningstaxeringen för vissa inkomster gällande bevillningsfria avdragen kunde visserligen något ökas vid en större försörjningsplikt, men den differentiering, som sålunda kom till stånd, var av mycket ringa räckvidd. År 1911 begärdes i en riksdagsskrivelse utredning till vinnande av ändring i detta förhållande. Egentliga orts- och familjeavdrag infördes emellertid först genom beslut av 1919 års riksdag. Detta beslut avsåg endast den statliga beskattningen. I proposition till 1919 års riksdag (nr 259) föreslogs familjeavdrag för hustru med 200 kronor, men propositionen innehöll icke något förslag om avdrag för husföreståndarinna. Bevillningsutskottet anmärkte på detta förhållande, som betecknades såsom en brist i förslaget, och förordade, att hustruavdraget skulle få tillämpas jämväl i fråga om husföreståndarinna hos ogift skattskyldig. Biksdagen biföll sistnämnda förslag, och från och med år 1920 utgick på grund härav vid statsbeskattningen ett avdrag för husföreståndarinna, som var lika högt som avdraget för hustru (200 kronor). Avdraget, som medgavs ogift skattskyldig (varmed jämställdes änkling, änka eller frånskild), var då icke uttryckligen betingat av att den skattskyldige hade hemmavarande barn. Av motiven synes emellertid framgå, att dylikt villkor egentligen varit avsett. För kommunalbeskattningens vidkommande infördes orts- och familjeavdrag genom beslut av 1920 års riksdag. Detta beslut omfattade även avdrag för husföreståndarinna, vilket — liksom hustruavdraget — fastställdes till hälften så stort belopp som i fråga om statsbeskattningen. Genom den s. k. bankningen, som infördes samtidigt med ortsavdragen, kommo avdragen dock alt medföra nedsättning med högre belopp än här nämnts. I anledning av dyrtiden höjdes under åren 1921—24 familjeavdragen med 50 %. Efter förslag av särskilda sakkunniga rörande vissa med den s. k. familjebeskattningen sammanhängande frågor genomfördes vid 1922 års riksdag

den ändringen, att såsom förutsättning för medgivande av avdraget för husföreståndarinna fordrades, att den skattskyldige haft hemmavarande barn, för vilka avdrag åtnjötes vid taxeringen. Efter tillkomsten av avdraget för husföreståndarinna ha åtskilliga förslag framlagts, i vilka än förordats utvidgning och än avskaffande av avdraget. I sitt år 1924 avgivna betänkande angående den kommunala beskattningen anförde sålunda 1921 års kommunalskattekommitté, i samband med att avdraget med högst 200 kronor för kostnad för nödigt biträde i hemmet för förvärvsarbetande gift kvinna föreslogs skola upphöra, följande (SOU 1924:53 sid. 439): »Ej heller återfinnes i kommittéförslaget det nu för ogift skattskyldig medgivna avdraget — 200 kronor — för husföreståndarinna. Kostnaden för dylikt biträde är likaledes att hänföra till levnadskostnad. För övrigt skulle dylik avdragsrätt neutralisera det syfte, som man velat vinna genom det gift kvinna medgivna avdraget å arbetsinkomsten, nämligen att äkta makar skola i beskattningsavseende intaga så likartad ställning som möjligt med man och kvinna, som sammanleva utan att vara äkta makar.» 1928 års skatte för fattningar, enligt vilka familjeavdraget utgjorde en del av ortsavdraget, medförde viss höjning av ortsavdragen och därmed även av avdraget för husföreståndarinna, men någon ändring i fråga om villkoren för husföreståndarinneavdragets tillgodonjutande eller dess konstruktion i övrigt företogs icke. Sålunda fastställdes avdraget för såväl den statliga som den kommunala beskattningen till samma belopp som hustruavdraget, och det kommunala ortsavdraget kom alltjämt att utgöra hälften av det statliga. Befolkningskommissionen, som år 1935 avlämnade ett betänkande angående familjebeskattningen, föreslog i syfte att gynna giftermål och familjebildning bl. a. höjning av familjeavdraget för hustru. I betänkandet ifrågasattes icke någon ändring av gällande bestämmelser beträffande avdraget för husföreståndarinna, vilket innebar, att den i fråga om familjeavdrag för hustru föreslagna höjningen kom att avse även husföreståndarinneavdraget. Kammarrätten, som avgav yttrande över nämnda förslag, upptog frågan om husföreståndarinneavdraget till behandling. Därvid uttalade kammarrätten, att det knappast kunde anses förenligt med det angivna syftet med höjningen av familjeavdraget för hustru att låta skattskyldig få avdrag för husföreståndarinna med samma höga belopp som för hustru. Kammarrätten ansåg, att det kunde ifrågasättas, om husföreståndarinneavdraget över huvud taget borde bibehållas i ett system, där familj eavdraget för barn blivit så väsentligt höjt som enligt kommissionens förslag, ty därmed syntes det huvudsakliga motivet för husföreståndarinneavdraget ha bortfallit. Kammarrätten framhöll ytterligare, att rätten till familjeavdrag för husföreståndarinna i förening med den omständigheten, att ogift skattskyldig,

212 därest husföreståndarinnan vore anställd i hans förvärvsverksamhet, ägde avdraga hennes lön bland driftskostnaderna, kunde komma att direkt motverka giftermål. 1936 års skattekommitté fann i likhet med kammarrätten icke skäl föreligga till att skattskyldig skulle för husföreståndarinna medgivas familjeavdrag med samma höga belopp som för hustru. Kommittén erinrade om att husföreståndarinna själv erhåller grundavdrag vid beskattningen. Med hänsyn till den icke obetydliga höjning av barnavdragen, som föreslagits, kunde enligt kommitténs mening till och med ifrågasättas någon sänkning av avdraget för husföreståndarinna. Kommittén övervägde att konstruera avdraget såsom ett fast sådant, lika stort för samtliga ortsgrupper, vilket skulle anbringas efter det att vanliga avdrag samt bankning å dessa ägt rum. Kommittén ansåg emellertid, att slutlig ståndpunkt till förevarande fråga för statsbeskattningens vidkommande ej borde tagas förrän denna kunde lösas även för kommunalbeskattningens del. I avvaktan på den lagstiftning i ämnet, som kunde föranledas av den åt kommunalskatteberedningen uppdragna utredningen, borde avdraget anordnas på ett sådant sätt att en blivande enhetlig lösning icke föregrepes och att avvikelsen från då gällande ordning icke bleve större än nödvändigt. Kommittén föreslog därför, att avdraget för husföreståndarinna vid statsbeskattningen skulle bestämmas till hälften av familj eavdraget för hustru. I yttrande över kommitténs förslag i denna del uttalade socialstyrelsen, att den icke funnit de skäl, kommittén åberopat till stöd för sitt förslag om lägre avdrag för husföreståndarinna än för hustru, tillräckliga för att föranleda ett frångående av då gällande bestämmelser. Socialstyrelsen föreslog därför, att även skattskyldig med husföreståndarinna skulle få åtnjuta den föreslagna höjningen av hustruavdraget. Skattekommitténs förslag upptogs till behandling vid 1938 års riksdag. I propositionen anslöt sig departementschefen i vad här berörts till kommitténs förslag. I motioner vid 1938 års riksdag (II: 458 och 459) påyrkades, att familjeavdraget för husföreståndarinna skulle bestämmas till samma belopp som för hustru. I motionen II: 458 anfördes bl. a. följande: »Det kan emellertid starkt ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl föreligga för fastställande av ett lägre familjeavdrag för husföreståndarinna än för hustru. Enligt vår uppfattning är det knappast någon grupp skattedragare, som befinna sig i en mera ogynnsam ställning, än änklingar med minderåriga barn. I och med hustruns frånfälle mister hemmet och familjen sitt säkraste stöd. Barnens fostran och hemmets skötsel måste överlåtas åt för familjen utomstående personer, varigenom utgifterna stegras i ej oväsentlig utsträckning, dels i form av kontantlön till husföreståndarinna och dels på grund av högre kostnader för familjens uppehälle. Med hänsyn härtill verkar det egendomligt, att kommittén1 till och med ifråga1

1936 års skattekommitté.

213 satt, att avdraget för husföreståndarinna möjligen kunde sänkas under det nuvarande beloppet. Kommittén synes inte ha tagit tillräcklig hänsyn till de ökade utgifter, som en familj med minderåriga barn måste ikläda sig vid hustruns frånfälle. Kommittén framhåller vidare, att husföreståndarinna själv erhåller grundavdrag vid beskattningen av sin inkomst. Detta är riktigt, men vad medför detta för fördel för den familj, som h a r anställt husföreståndarinna? Det är ju familjerna som skola hjälpas med de högre familjeavdragen. Vi anse rättvisan kräver, att samma familjeavdrag bör gälla för husföreståndarinna som för hustru i de fall då skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, därest han varit ogift, varmed jämställes änkling, änka eller frånskild, och haft hemmavarande barn, för vilka han varit berättigad erhålla avdrag.» Biksdagen godkände emellertid propositionen. F r å g a n o m r ä t t till a v d r a g för h u s f ö r e s t å n d a r i n n a h a r d ä r e f t e r för k o m m u n a l b e s k a t t n i n g e n s v i d k o m m a n d e u p p t a g i t s till b e h a n d l i n g av kommunalskatteberedningen. I sitt b e t ä n k a n d e m e d förslag till o m l ä g g n i n g av d e n k o m m u n a l a b e s k a t t n i n g e n a n f ö r d e b e r e d n i n g e n h ä r o m följande (SOU 1942: 34 sid. 166 f f ) : »Beträffande husföreståndarinneavdraget torde befolkningspolitiska synpunkter icke göra sig gällande i någon högre grad. Utgångspunkten synes i stället böra vara en jämförelse mellan skatteförmågan hos å ena sidan gift skattskyldig med barn, för vilket avdrag åtnjutes, och å andra sidan skattskyldig med sådant barn, vilken icke har hustru men väl husföreståndarinna. För närvarande äro dessa skattskyldiga vid kommunalbeskattningen likställda i avdragshänseende. Frågan huruvida de vid i övrigt lika förhållanden äga samma skatteförmåga lärer knappast kunna allmängiltigt besvaras. Ser man först till de fall, då fråga icke är om fri sammanlevnad utan om avlönad husföreståndarinna, synes det icke osannolikt, att inom de lägre inkomsttagargrupperna kostnaderna äro lika stora för husföreståndarinna som för hustru och i vissa fall till och med större. Inom högre inkomsttagargrupper torde förhållandet vara det motsatta. För de fall åter, då fri sammanlevnad föreligger, torde man kunna utgå ifrån att den skattskyldiges kostnader för husföreståndarinna icke avsevärt skilja sig från kostnaderna för hustru. I betraktande av att för de flesta skattskyldiga kostnaderna för husföreståndarinna icke torde understiga kostnaderna för hustru, har beredningen funnit det vara ur skatteförmågesynpunkt oriktigt att fastställa avdraget för husföreståndarinna lägre än familjeavdraget för hustru. Beredningen har då särskilt haft sin uppmärksamhet fästad på det förhållandet att det för en skattskyldig, som vid hustruns frånfälle nödgas skaffa sig husföreståndarinna för vård av barn och därvid kommer i ett ekonomiskt sämre läge än under hustruns livstid, måste kännas särskilt betungande att få vidkännas en sänkning av ortsavdraget. Att å andra sidan sätta avdraget för husföreståndarinna högre har dock icke ansetts av behovet påkallat och skulle för övrigt vara förenat med taxeringstekniska olägenheter. Beredningen föreslår av dessa skäl, att avdraget för husföreståndarinna bestämmes till samma belopp som avdraget för hustru.» B e r e d n i n g e n f ö r u t s a t t e att, d ä r e s t d e s s förslag g e n o m f ö r d e s , m o t s v a r a n d e r e l a t i o n m e l l a n a v d r a g e t för h u s f ö r e s t å n d a r i n n a och a v d r a g e t för h u s t r u i n f ö r d e s vid d e n statliga b e s k a t t n i n g e n . 1941 års familjebeskattningssakkunniga a n f ö r d e i sitt å r 1943 avgivna b e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d e g r u n d e r för f a m i l j e b e s k a t t n i n g e n , a t t

214 de sakkunniga funne de av kommunalskatteberedningen anförda skälen giltiga även för statsbeskattningens vidkommande, och föreslogo, att husföreståndarinneavdraget skulle sättas lika med hustruavdraget. I motion vid 1945 ars riksdag (II: 35) yrkades, dels att husföreståndarinneavdraget skulle få åtnjutas även då minderåriga barn ej funnes och dels att avdraget vid statsbeskattningen skulle utgå med samma belopp som hustruavdraget. I motionen anfördes såsom stöd för yrkandet, att de mindre inkomsttagarna — med eller utan barn — som skattebetalare komme i ett ekonomiskt sämre läge efter hustruns frånfälle, då de för barnens skull eller hemmets bestånd nödgades skaffa sig husföreståndarinna. Anställande av husföreståndarinna vore icke minst vanligt, då barnen vuxit upp och flyttat hemifrån. Att vederbörandes skattekraft genom husföreståndarinnas anställande kunde ha blivit väsentligt nedsatt, torde vara svårt att bestrida. En sådan ensamstående skattskyldig kunde dock endast i undantagsfall åberopa bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga. Familjebeskattningssakkunniga hade föreslagit samma skatteavdrag för husföreståndarinna som för hustru även vid statsbeskattningen, dock endast där det funnes minderåriga barn. Detta ståndpunktstagande torde ha berott på de sakkunnigas befolkningspolitiska uppgift. Ur rättvise- och skatteförmågesynpunkt vore det emellertid motiverat, att avdraget för husföreståndarinna fastställdes till lika stort belopp som för hustru, även då det ej funnes minderåriga barn. Bevillningsutskottet hemställde i sitt betänkande (nr 48), som förutom ovannämnda motion avsåg flera motioner med yrkanden om ändring av bestämmelserna rörande äkta makars beskattning, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning av hithörande frågor. Vid denna utredning borde, enligt utskottets uttalande, jämväl frågan om husföreståndarinneavdraget tagas under omprövning. 1945 års statsskatteberedning förklarade i sitt år 1946 avgivna betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen, att beredningen i likhet med kommunalskatteberedningen och familjebeskattningssakkunniga funnit ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande minderåriga barn böra erhålla samma ortsavdrag som gift skattskyldig, därest den skattskyldige haft husföreståndarinna hos sig anställd. Statsskatteberedningen uttalade, att för änkor och änklingar med barn makens frånfälle i regel medförde försämrad ekonomisk ställning, varför det kunde anses skäligt, att sedan barnavdragen avskaffats sådana skattskyldiga finge i likhet med äkta makar åtnjuta oreducerade ortsavdrag, vid vilkas avvägning hänsyn till barnbidraget icke borde tagas. Beredningen förordade, att å ifrågavarande grupp skulle tillämpas det ortsavdrag, som vid den principiella avvägningen framkommit såsom ortsavdrag för ensamstående, men att reduktion av avdraget icke skulle ske vid högre inkomster.

215 Beredningens förslag upptogs av Kungl. Maj:t i proposition till 1947 års riksdag (nr 212) och antogs i vad här är fråga av riksdagen. 1947 års riksdag genomförde stora förändringar i fråga om familjebeskattningen. För de efter dessa ändringar gällande reglerna har redogörelse lämnats i kapitel III härovan (sid. 70). Skattskyldig, som äger åtnjuta avdrag för husföreståndarinna, är numera i ortsavdragshänseende helt likställd med äkta makar. För erhållande av avdrag för husföreståndarinna erfordras, att ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) har hemmavarande barn och att den skattskyldige under större delen av beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd. Vidare måste rätt till allmänt barnbidrag föreligga för barnet. I en vid 1947 års riksdag väckt motion (I: 288) yrkades, att ensamstående person (änkling, änka eller frånskild) utan hemmavarande barn, som hos sig hade anställd avlönad husföreståndarinna, måtte i skattehänseende bliva jämställd med gift skattskyldig, som under beskattningsåret levat tillsammans med andra maken. Motionären framhöll till en början den större hänsyn till försörjningsplikten, som statsskatteberedningens förslag enligt motionären särskilt genom de föreslagna skattelättnaderna för äkta makar kommit att innebära, och anförde därefter bl. a. följande: »Det vill emellertid förefalla, som de med ogifta likställda änklingarna genom det föreliggande skatteförslaget — åtminstone då det gäller vissa inkomstlägen — komma i oförmånligare ställning än tidigare. För den som vid framskriden levnadsålder blivit änkling och måste anställa husföreståndarinna innebär detta i regel, att hans omkostnader för hushållet och den av anställningen betingade lönen bli lika stora och understundom större än då hustrun var i livet och skötte hemmet. Jag förbiser ingalunda de svårigheter som föreligga att på ett ur flera synpunkter rättvist sätt lösa problemet. Det förefinnes givetvis en del fall, då den avlidna hustrun under sin livstid icke utförde något nämnvärt hushållsarbete, utan detta var anförtrott anställda och avlönade hembiträden. I allmänhet torde emellertid dessa fall vara hänförbara till de högre inkomstskikten. Vid en lägre inkomst utför sannolikt hustrun huvudparten av hemarbetet. Genom hustruns inträffade död får i de allra flesta fall den efterlevande mannen större omkostnader för hemmet. Han får ett större inkomstbortfall och en högre skatt. Att detta icke är i full överensstämmelse med den princip, som är genomgående i det föreliggande skatteförslaget, synes vara uppenbart. Denna ofördelaktiga ställning i skattehänseende för ensamstående och då framför allt änklingar med icke allt för höga inkomster framstår så mycket orimligare, som i propositionen föreslagits att gift kvinna, som sammanlever med sin man, skall vid taxering till statlig inkomstskatt erhålla ett särskilt avdrag uppgående till 50 % av hennes inkomst av rörelse eller eget arbete, dock högst 1 000 kronor, och att vid den kommunala beskattningen det hittillsvarande avdraget 200 kronor höjes till 300 kronor. Denna lättnad i makars sambeskattning motiveras med de meromkostnader, som äro förbundna med att den gifta kvinnan utför förvärvsarbete och icke kan ägna sig åt hemmets skötsel. Hustruns arbete i hemmet anses nämligen innebära en naturainkomst som icke taxeras eller beskattas. Om det sålunda ansetts rimligt och riktigt att äkta makars sambeskattning utformas så att av den genom förvärvsarbete erhållna gemensamma inkomsten icke större del än som utgör nettointäkten blir föremål för beskattning, måste ju

216 samma p r i n c i p vara riktig och fullt ut lika bärande, när det gäller skattskyldiga änklingar med eget hushåll och hos sig anställd avlönad husföreståndarinna. På vilket sätt och under vilka former skattelindringen för de skattskyldige, varom fråga i detta sammanhang är, bör ske, kunna givetvis delade meningar vara rådande, men vill det förefalla, som om en höjning av ortsavdragen i första hand borde övervägas. Skattskyldig som under beskattningsåret haft hos sig anställd husföreståndarinna och som varit ogift, men haft hemmavarande barn, för vilket rätt till barnbidrag förelegat, äger enligt det föreliggande förslaget rätt till ortsavdrag till samma belopp som makar. Varje ensamstående, som för sitt hushåll har utgifter som motsvara gifta makars, borde ju ur sakliga och fullt objektiva grunder vara berättigad till likställighet i skattehänseende.» B e v i l l n i n g s u t s k o t t e t a n f ö r d e i a n l e d n i n g av i f r å g a v a r a n d e m o t i o n följande (betänkande nr 50): »Utskottet finner de i motionen anförda synpunkterna beaktansvärda. Det kan icke förnekas, att den föreslagna utformningen av ortsavdragssystemet — liksom även de nu gällande bestämmelserna i detta hänseende — i vissa fall kunna få konsekvenser, som kunna te sig orättvisa för de därav närmast berörda. Om ett äktenskap upplöses genom hustruns död och mannens inkomst uppgår till sådant belopp att ortsavdrag ej medgives en ensamstående skattskyldig, mister han då på en gång icke blott avdraget för hustrun utan även sitt eget avdrag. Ett liknande förhållande inträder för en änkling eller änka, då yngsta barnet uppnår den ålder där rätten till barnbidrag upphör. Förändringar av detta slag kunna visserligen öka skatteförmågan hos den skattskyldige, men ofta föranledes härigenom i stället en minskning i skatteförmågan. Detta spörsmål övervägdes av 1936 års skattekommitté, som dock icke fann någon möjlighet att medgiva skattelindring i de fall, där sådan kan anses påkallad, i vidare mån än genom begagnande av avdragsrätten för ömmande omständigheter. Kommittén hade emellertid uppmärksamheten närmast riktad på de fall, där en ensamstående tidigare fullgjort underhållsskyldighet gentemot barn, och kommitténs överväganden gingo ut på möjligheten av att låta en sådan skattskyldig för livstiden eller för viss tid behålla det grundavdrag, som han förut haft. Förslag i sådan riktning framlades likväl ej av kommittén. I den föreliggande motionen har valts en annan väg än den av 1936 års skattekommitté diskuterade. Motionärens önskemål avser sålunda, att varje ensamstående person, vartill hänföres även änkling, änka eller frånskild, skall, om han har husföreståndarinna, erhålla samma ortsavdrag som gift skattskyldig. Det torde kunna starkt ifrågasättas, huruvida icke ett tillgodoseende av detta önskemål skulle innebära ett alltför stort tillmötesgående mot de ensamstående. Att märka är att även husföreståndarinnan åtnjuter ortsavdrag å sin inkomst, medan äkta makar erhålla ett gemensamt ortsavdrag. Äkta makars inkomster bliva därjämte sambeskattade och således underkastade en starkare progressivitet. Framför allt sambeskattningen av äkta makar men även de föreslagna reglerna om ortsavdragen kunna i vissa inkomstlagen sägas uppmuntra till sammanlevnad utan ingående av äktenskap. Dessa frågor äro dock för närvarande under utredning genom sambeskattningssakkunniga, och man bör kunna hysa förhoppningar om att det skall visa sig möjligt för de sakkunniga att beträffande beskattningen av äkta makar finna sådana anordningar, varigenom de angivna olägenheterna bliva i görligaste mån undanröjda. Det synes då vara av vikt, att beskattningsreglerna för ensamstående skattskyldiga icke nu ändras på sådant sätt att sammanlevnad utan äktenskaps ingående blir än mera förmånlig ur skattesynpunkt

'

än som enligt gällande bestämmelser och enligt det föreliggande förslaget är fallet. En dylik ändring skulle utan tvivel medföra svårigheter vid den nu pågående sakkunnigutredningen. Avdraget för husföreståndarinna förutsätter enligt förslaget liksom även enligt gällande bestämmelser förefintligheten av hemmavarande minderåriga barn. Yrkandet i förevarande motion innebär, att sådant avdrag skall kunna medgivas även i fall, då hemmavarande barn ej finnas. Utskottet får i anslutning härtill erinra om att bestämmelsen om husföreståndarinneavdraget är ett klart undantagsstadgande, vilket föranletts närmast med tanke på önskvärdheten av att exempelvis en änkling med minderåriga barn icke skall genom hustruns frånfälle tillskyndas en skatteskärpning. Det är alltså nödvändigheten av att en vårdarinna finnes för barnen som föranlett ifrågavarande stadgande. De till grund för husföreståndarinneavdraget liggande skälen kunna således ej åberopas till förmån för en utsträckning av denna avdragsrätt att gälla alla ensamstående. Beträffande änklingar, änkor eller frånskilda kunna dock de föreslagna ortsavdragsreglerna, som förut nämnts, utan tvivel i många fall anses innebära en hårdhet mot den skattskyldige. Huruvida eller på vad sätt en bättre ordning skall kunna åstadkommas är utskottet icke berett att här uttala sig om. Utskottet kan sålunda ej heller taga ställning till huruvida en utvidgad tillämpning av avdraget för husföreståndarinna är en lämplig utväg. Emellertid anser utskottet, att den i motionen berörda frågan har sådant sammanhang med det åt sambeskattningssakkunniga lämnade utredningsuppdraget att frågan bör kunna tagas under övervägande i samband med nämnda utredning. På grund härav avstyrker utskottet förevarande motion.» Motionen blev jämväl av riksdagen avslagen. 2.

De sakkunnigas ståndpunkt.

De sakkunniga finna det för sin del rättvist, att ensamstående skattskyldig med hemmavarande minderåriga barn, vilken haft husföreståndarinna hos sig anställd, erhåller samma ortsavdrag som äkta makar. Om barn finnas, som kräva vård och tillsyn, utgör i normalfallet anställandet av husföreståndarinna ett villkor för att den skattskyldige skall kunna åtaga sig och fullgöra arbete. Kostnaden för husföreståndarinna får därför för en skattskyldig med minderåriga barn anses utgöra en ofrånkomlig levnadskostnad, till vilken hänsyn bör tagas vid ortsavdragets avvägning. Utgiften för husföreståndarinna torde för flertalet fall icke understiga de utgifter, en gift skattskyldig har för sin hustru. Åtminstone synes detta gälla i fråga om skattskyldiga med mindre och medelstora inkomster. Skattskyldig med minderåriga barn bör därför tillerkännas samma ortsavdrag för husföreståndarinna som för hustru. Om en ensamstående utan barn anställer husföreståndarinna, sker detta i större eller mindre grad för tillgodoseende av den skattskyldiges egen bekvämlighet, och utgiften härför kan för en sådan skattskyldig icke påkalla samma hänsynstagande som i fråga om skattskyldig med hemmavarande minderåriga barn. Utgiften får i stället hänföras till levnadskostnader i allmänhet, vilka i princip icke äro avdragsgilla. Bestämmelsen om avdrag för

218 husföreståndarinna utgör, såvitt de sakkunniga kunnat finna, ett undantag från denna princip, vilket torde vara betingat av de hemmavarande barnens behov av vård och tillsyn. Om inga barn finnas, saknas motiv för avdragets tillgodonj utande. I motionen I: 288 vid 1947 års riksdag, vari företages en jämförelse mellan husföreståndarinneavdraget och förvärvsavdraget för gift kvinna, hävdas, att man borde medgiva t. ex. en skattskyldig änkling med eget hushåll, som haft husföreståndarinna hos sig anställd, avdrag i någon form för kostnaderna för husföreståndarinnan av samma skäl som man vid samtaxeringen medgiver avdrag för de kostnader, den förvärvsarbetande hustrun åsamkas genom sitt arbete, och endast beskattar den härefter återstående nettofamiljeinkomsten. De sakkunniga finna för sin del icke en dylik jämförelse hållbar. I en familj, där hustrun har förvärvsarbete, är anställandet av hemhjälp eller vidtagandet av andra kostnadskrävande åtgärder i normala fall en förutsättning för hustruns deltagande över huvud i förvärvsarbete. Två äkta makar bedömas alltid såsom en enhet när det gäller att fastställa skatteförmågan. För att inom den kategori skattskyldiga, som utgöres av äkta makar, åstadkomma en jämlik avvägning av skattebördan, har man för den grupp av gifta skattskyldiga, där hustrun har förvärvsarbete, tillskapat gift kvinnas förvärvsavdrag att tjäna såsom utjämnande faktor. Det synes vara svårt att hävda, att inom kategorien ensamstående skattskyldiga skulle förefinnas sådana skillnader i skatteförmåga, att hänsyn därtill bör tagas vid beskattningen. Inom sistnämnda kategori kan någon motsvarighet icke påvisas till gruppen förvärvsarbetande gifta kvinnor inom kategorien gifta skattskyldiga. I fråga om en ensamstående kan därför icke kostnad för husföreståndarinna — även om den i och för sig kan sägas minska skattekraften i det enskilda fallet — sätta den skattskyldige i sådan ställning att, vid en jämförelse med ensamstående utan dylik utgift, krav på kompensation för kostnaden i fråga kan anses sakligt grundat. Vidare vilja de sakkunniga framhålla, att husföreståndarinna äger åtnjuta eget ortsavdrag. I och för sig har denna omständighet ingen inverkan på skatteförmågan hos den skattskyldige, som anställt husföreståndarinna, men är ändock, allmänt sett, förtjänt av beaktande. Man kan nämligen i detta sammanhang ej bortse från att, då en ogift skattskyldig anställt husföreståndarinna, fri sammanlevnad ofta är för handen. Att i dylika fall medgiva avdrag för husföreståndarinnan skulle innebära en privilegiering av de fria förbindelserna, som icke låter sig försvara. En förutsättning för avdrag är visserligen, att den skattskyldige haft husföreståndarinna hos sig anställd. Detta innebär, att husföreståndarinnan skall ha erhållit ersättning för sitt arbete hos den skattskyldige. Vid fri samlevnad är detta ofta ej fallet, särskilt om husföreståndarinnan haft annan inkomst av förvärvsarbete. I praktiken kan det emellertid vara för-

219 enat med stora svårigheter att begränsa avdragels tillämpning till allenast sådana fall, där egentligt anställningsförhållande kan påvisas. På grund av vad sålunda anförts synes det de sakkunniga, att en utvidgning av rätten till avdrag för husföreståndarinna till att avse alla ensamstående skattskyldiga uppenbarligen icke kan vara befogad. De sakkunniga vilja emellertid framhålla, att i vissa fall mindre tillfredsställande resultat kunna uppkomma vid tillämpningen av nu gällande regler. Sålunda innebär för en make skilsmässa och alldeles särskilt andra makens död ofta minskad skatteförmåga, medan å andra sidan ortsavdraget alltid blir mindre och på grund härav en relativ skatteskärpning ofta inträder. Man kunde därför överväga att av skälighetshänsyn föreslå någon skattelättnad för sådana skattskyldiga, exempelvis genom att i ortsavdragshänseende jämställa dem med ogifta med barn, d. v. s. tillerkänna dem fasta ortsavdrag såsom för ensamstående. Ifrågakomna skattskyldiga ha, så länge makarna levat samman, på ett mera varaktigt sätt inrättat sig efter den hushållsgemenskap, som faktiskt förevarit. Sedan gemenskapen hävts, kvarstå ofta förpliktelser, som ha sin grund i de förhållanden, som varit rådande under äktenskapet. Oftast kan den efterlevande först så småningom anpassa sin livsföring efter de ändrade förhållandena och kommer därför ej sällan att drabbas av en skattebörda, som för den enskilde kan te sig alltför hård. Skälighetssynpunkter kunna därför anföras till stöd för viss lättnad i beskattningen av dessa skattskyldiga, i vart fall under en övergångstid. Av principiella skäl måste man emellertid hysa betänkligheter mot att i ortsavdragshänseende gynna denna kategori framför andra ensamstående skattskyldiga. Omständigheterna kunna för övrigt i det enskilda fallet vara växlande. Stundom kan sålunda skatteförmågan hos den efterlevande maken bli större efter dödsfallet, t. ex. om den avlidne under lång tid varit sjuk och makarna på grund därav haft stora utgifter för vårdkostnader e. dyl. De sakkunniga vilja även framhålla, att jämväl i andra fall otillfredsställande resultat kunna påvisas vid skattskyldigs övergång från en ortsavdragskategori till en annan och att dylika ojämnheter aldrig lära kunna helt undvikas. Liknande förhållanden inträffa t. ex. för en ogift skattskyldig med barn, vilken helt förlorar sitt ortsavdrag i samband med att barnet uppnår sådan ålder att barnbidrag icke vidare skall utgå. Av anförda skäl bör, enligt de sakkunnigas mening, en änkling eller änka utan barn, vilken anställt husföreståndarinna, icke medgivas högre ortsavdrag än vilken ensamstående person som helst i motsvarande läge. Sambeskattningssakkunniga ha sålunda icke funnit sig böra föreslå någon ändring av de nu gällande bestämmelserna på ifrågavarande område. En sådan ändring har så mycket mindre ansetts påkallad som beskattningsnämnderna redan med tillämpning av nu gällande regler ha möjlighet att vid skattens utmätande särskilt beakta här avsedda fall. Avdra-

get för nedsatt skatteförmåga bör nämligen utnyttjas, om vid ena makens död eller i andra ömmande fall ortsavdragsreglernas tillämpning skulle medföra mindre tilltalande resultat. Detta avdrag bör vid behov medgivas även utan särskilt yrkande från den skattskyldiges sida. Genom ett lämpligt avpassat dylikt avdrag kan hänsyn tagas till den minskade skattekraften. Detta avdrag har genom på senare tid företagna ändringar höjts, så att maximibeloppet nu utgör 2 000 kronor vid såväl statlig som kommunal taxering, och praxis synes tendera mot en tillämpning av avdraget i större omfattning än tidigare. I de åsyftade fallen kunna förutsättningar för medgivande av avdraget för nedsatt skatteförmåga ofta vara för handen. Att på lämpligt sätt rikta taxeringsnämndernas uppmärksamhet på detta förhållande framstår för de sakkunniga såsom en angelägenhet av stor vikt.

KAPITEL XIV.

DE EKONOMISKA VERKNINGARNA AV DE SAKKUNNIGAS FÖRSLAG. De sakkunnigas förslag komma att inverka på såväl kommunernas som statens ekonomi, i det att ett genomförande av förslagen vid i övrigt oförändrade förhållanden skulle leda till minskade skatteintäkter. För kommunernas del skulle skatteunderlaget minskas dels därför att maximibeloppet för gift kvinnas förvärvsavdrag skulle höjas från 300 till 500 kronor, dels därför att rätt till sådant avdrag skulle utsträckas till att omfatta de fall då gift kvinna bidrager i mannens förvärvsverksamhet. Å andra sidan förorda de sakkunniga avdragets omläggning från fast avdrag till kvotavdrag, vilket i åtskilliga fall kan innebära minskning av det belopp, med vilket avdraget kan tillgodogöras. Det föreligger alltid svårigheter att i fråga om kommunerna bedöma verkningarna av förslag, som innebära en nedgång av skatteunderlaget. Anledningen härtill är, att antalet kommunala enheter är så stort. Samtidigt skilja sig kommunerna i mycket hög grad från varandra såväl vad angår de ekonomiska förutsättningarna som i fråga om behovet av kommunala anstalter och åtgärder. Den enda möjligheten att bilda sig en uppfattning om ett förslags verkningar är därför att företaga stickprovsundersökningar i sådan omfattning och sådant urval att representativiteten får anses någorlunda säkerställd. De sakkunniga ha icke låtit företaga några provtaxeringar i egentlig mening utan ha endast på grundval av i annat sammanhang upplagt siffermaterial, som hämtats ur 1944 års inkomstlängder, för 46 landskommuner och 7 städer framräknat verkningarna av en höjning av gift kvinnas familjeavdrag till samma belopp som grundavdraget. En närmare redogörelse för de härvid erhållna resultaten lämnas i bilaga D. Av det anförda framgår, att den för kommunernas del företagna utredningen, vilken kom till stånd på ett tidigt stadium av de sakkunnigas arbete, icke äger direkt samband med de förslag de sakkunniga nu framlägga. Vissa slutsatser kunna dock dragas av utredningen.

222 En höjning av familjeavdraget till samma belopp som grundavdraget innebär — i den mån det nya avdraget kan till fullo utnyttjas — en ortsavdragshöjning för alla äkta makar med belopp, varierande mellan 270 kronor i lägsta och 450 kronor i högsta ortsgruppen. Den höjning av förvärvsavdraget med 200 kronor, som de sakkunniga föreslå, får i första hand betydelse för förvärvsarbetande gifta kvinnor. Då dessa endast uppgå till omkring 1/i av totala antalet gifta kvinnor, innebär höjningen för deras del icke mer än en genomsnittlig höjning av ortsavdraget med omkring 50 kronor. Vad angår utvidgandet av avdragsrätten till de fall, då gift kvinna deltager i mannens förvärvsverksamhet, må anföras, att detta icke torde kunna innebära mer än att t. ex. alla gifta företagare bland jordbruksbefolkningen tillföras ett avdrag på 500 kronor. Även om nian härvid håller sig enbart till landsbygden, uppgår antalet sådana företagare icke till xj3 av totala antalet gifta. Mycket högt räknat skulle denna utvidgning icke kunna betyda mer för landsbygdens del än en höjning av ortsavdraget med 150 kronor. Det torde sålunda med säkerhet kunna sägas, att de sakkunnigas förslag icke kunna för kommunalbeskattningens del få så stor betydelse som den ifrågasatta ökningen av familjeavdraget för hustru. De rörande höjningen av detta avdrag företagna undersökningarna ha icke givit sådana resultat, att dessa synts de sakkunniga vara ägnade att inge några farhågor med hänsyn till minskningen i kommunernas skatteunderlag. När därtill kommer, att kommunernas skatteunderlag genomgående och i mycket betydande grad ökats sedan taxeringsåret 1944, hysa de sakkunniga den bestämda uppfattningen, att den minskning i skatteunderlaget, som kan föranledas av de sakkunnigas förslag, icke är av sådan omfattning, att den kan antagas få någon nämnvärd betydelse för kommunernas ekonomi. För statens del inträder med de sakkunnigas förslag icke annan ändring än som föranledes av avdragsrättens utvidgning till sådana äktenskap, där hustrun genom sitt arbete bidragit till intäktsförvärvet i mannens förvärvskälla. Såsom närmare utvecklas i bilaga D, har den på grund härav uppkommande minskningen i statens skatteintäkter beräknats icke överstiga 12 miljoner kronor.

KAPITEL XV.

SPECIELL MOTIVERING. 1.

Förslaget till ändringar i kommunalskattelagen. 46 § med anvisningar.

Med uttrycket inkomst förstås den enligt 23 § 2 mom., 30 § 5 mom., 34 § och 37 § uträknade inkomsten. Beräkningen av avdrag enligt 3 och 4 mom. åskådliggöres genom följande exempel: 1) Nettointäkten av rörelse, som en gift kvinna drivit i egen fastighet, uppgår till 2 000 kronor. Procentavdraget utgör 1 100 kronor och inkomsten sålunda 900 kronor. Taxeringsnämnden uppskattar värdet av hustruns eget arbete i rörelsen till 800 kronor. Avdrag får åtnjutas med hälften därav eller 400 kronor. Om procentavdraget i stället utgjort 1 700 kronor och inkomsten alltså 300 kronor, hade avdrag icke fått åtnjutas med mer än sistnämnda belopp. 2) Nettointäkten av en jordbruksfastighet uppgår till 2 700 kronor. Procentavdraget är 1 000 kronor och inkomsten sålunda 1 700 kronor. Fastigheten äges och brukas av gift man, vilkens hustru deltagit i jordbruksarbetet. Taxeringsnämnden anser värdet av hustruns arbete utgöra 1 200 kronor. Då emellertid värdet av hustruns arbete icke må uppskattas till högre belopp än 1/3 av nettointäkten, fastställer nämnden detta värde till 900 kronor. Mannen är berättigad åtnjuta avdrag med hälften av nämnda belopp eller 450 kronor. Om avdragsrätt är för handen i flera förvärvskällor, måste varje förvärvskälla bedömas fristående. Föreligger underskott i en förvärvskälla, får detta ej påverka storleken av avdraget i annan förvärvskälla, exempelvis genom att det sammanlagda resultatet av de båda förvärvskällorna lagges till grund för avdragets beräknande. Det kunde ifrågasättas att såsom villkor för erhållande av förvärvsavdrag borde gälla, att arbetet utförts under beskattningsåret. Därigenom skulle, utan att i denna lag behövde intagas särskilda anvisningar härom,

224 skapas garantier mot en sådan tolkning att t. ex. inkomst av pension skulle vara förenad med avdragsrätt. Emellertid förhåller det sig så, att ersättning för utfört arbete kan uppbäras under ett annat år än då arbetet utförts. Inkomsten i förvärvskälla, där redovisning ej sker enligt bokföringsmässiga grunder, upptages nämligen enligt den s. k. kontantprincipen till beskattning för det beskattningsår, under vilket inkomsten blivit tillgänglig för lyftning. På grund härav kan krav ej upprätthållas på att hustruns arbete för att berättiga till förvärvsavdrag skall ha utförts under beskattningsåret. Det har för de sakkunniga framstått såsom betydelsefullt, att förvärvsavdraget, vilket syftar till att utgöra gottgörelse för utgifter som orsakas av den gifta kvinnans arbete, verkligen begränsas till sådana fall, där inkomsten — helt eller delvis — härrör av hennes eget arbete. I detta sammanhang må påpekas, att de i anvisningarna intagna exemplen på inkomst av rörelse, som icke medför rätt till avdrag enligt 3 mom., äro hämtade från 28 § 1 mom. tredje stycket. Ytterligare må härom framhållas följande. Inkomst av jordbruksfastighet och rörelse kan understundom vara att jämföra med inkomst av kapital. Sålunda torde det ej sällan förekomma, att utarrenderad fastighet icke påkallar någon nämnvärd arbetsinsats från ägarens sida. På samma sätt kan det förhålla sig med en rörelse, som t. ex. på grund av mannens tidigare insolvens bedrives i hustruns namn, utan att hon tager någon som helst befattning med verksamheten. Understundom lärer det förekomma, att såsom inkomst av tjänst eller av tillfällig förvärvsverksamhet redovisas från t. ex. familjebolag uppburna arvoden, vilka i realiteten äro inkomst av kapital och för vilkas erhållande mottagaren utfört en mycket ringa om ens någon arbetsprestation. Här anmärkta förhållanden böra av beskattningsnämnderna beaktas vid bedömandet av huruvida gift kvinnas inkomst härrör av hennes eget arbete. Beskattningsnänmdernas prövning av värdet av hustruns insats i mannens förvärvsarbete kan givetvis inånga gånger komma att te sig vansklig, enär arbetet i hemmet för familjens räkning och arbetet i förvärvskällan ofta äro sammanflätade med varandra. Stadgandet torde emellertid få sin största betydelse i fråga om hustrurna till jordbrukare och smärre rörelseidkare, beträffande vilka taxeringsnämndernas lokal- och personkännedom torde utgöra borgen för ett rättvist resultat. Vid prövning av frågan, huruvida resultatet av jordbruksdriften till någon del härrör av hustruns arbete, bör uppmärksammas att, om nettointäkten helt har sin grund i t. ex. skogsbruk eller såsom binäring till jordbruk bedrivet fiske, i vilka förvärvsgrenar hustrun regelmässigt icke brukar medverka, avdragsrätt likväl kan föreligga, om det nämligen står klart, att hustrun ersätter lejd arbetskraft och att hennes arbetsinsats sålunda i allt fall påverkat det totala resultatet i förvärvskällan. Detta resultat får så till

225 vida anses härröra av hustruns arbete som detsamma skulle ha varit lägre, om hustrun icke gjort någon arbetsinsats. I fråga om jordbruk och rörelse bör vidare märkas att, om gift kvinnas inkomst i sådan förvärvskälla utgjort t. ex. 1 000 kronor, avdrag bör kunna medgivas med maximibeloppet, så framt värdet av hennes arbete anses uppgå till lägst 1 000 kronor — trots att inkomsten egentligen till viss del kan ha sin grund i annan produktionsfaktor än arbete. Anvisningarna till 48 §. De ändringar, som vidtagits i det under punkt 3 intagna exemplet, äro betingade av den företagna ändringen av 65 §, enligt vilken samtaxering icke ska Ii äga rum för det beskattningsår, under vilket äktenskapet ingåtts. 52 § med anvisningar. Om äkta makar samtaxeras, bör enligt allmänna grunder ena maken äga rätt kvitta uppkommen realisationsförlust mot andra makens realisationsvinst. Enär emellertid kommunalskattelagen — i motsats till förordningen om statlig inkomstskatt — icke innehåller någon uttrycklig föreskrift om sådan kvittningsrätt, ha de sakkunniga ansett en ändring erforderlig för att avhjälpa denna formella brist. Någon ändring i materiellt avseende har sålunda icke åsyftats, och beskattningsmyndigheterna torde för övrigt ha förutsatt förhandenvaron av dylik avdragsrätt vid den kommunala taxeringen — likaväl som vid den statliga. Om allmänna avdrag ej kunna helt utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens inkomst, må på grund av gällande föreskrift bristen avräknas å den andra makens inkomst. Enligt vad de sakkunniga inhämtat har emellertid vid tillämpning av gällande provisoriska bestämmelser angående avdrag för gift kvinna tvekan uppstått rörande förfarandet vid överförande av sådan brist mellan makarna. Sålunda har gjorts gällande, att avräknande skulle få ske endast om avdrag enligt 46 § 1 och 2 mom. överstege den skattepliktiga inkomsten. Detta skulle medföra, att avdrag enligt nuvarande 3 mom. stundom icke skulle kunna helt eller ens till någon del utnyttjas, oaktat förutsättningar för dylikt avdrag i övrigt vore för handen. För att undanröja varje missförstånd och klargöra, att avdrag enligt de föreslagna 3 och 4 inom. skola verkställas så att säga i första hand och därefter uppkommande underskott avräknas å den andra makens inkomst, har vidtagits en redaktionell ändring av lagtexten. Som framgår av den allmänna motiveringen ha uttrycken »levt tillsammans» och »levt åtskilda» vållat en del tolkningssvårigheter. Beskattningsnämnderna synas ha varit benägna att tillämpa bestämmelserna i 52 § 2 mom. i större utsträckning än skattedomstolarnas avgöranden lämnat stöd för. Såsom framgår av kapitel XII ha de sakkunniga icke funnit sig böra föreslå, att det faktiska bostadsförhållandet alltid skall vara avgö15—

rande. En viss uppmjukning av gällande praxis ha de sakkunniga emellertid funnit motiverad. De sakkunniga ha i sådant syfte föreslagit, att skild bosättning, orsakad av söndring, regelmässigt skall föranleda särtaxering. Tillämpningen av dessa föreskrifter torde icke komma att vålla beskattningsnämnderna några större svårigheter. I tveksamma fall bör »särlevnadsintyg» av samma enkla slag, som brukar godkännas av domstolarna i äktenskapsskillnadsmål, vara tillfyllest. Att särlevnaden även lett till hemskillnad under beskattningsåret, bör icke nödvändigtvis krävas. Att faktisk särlevnad, som orsakats av söndring, för att föranleda särtaxering måste ha varat under större delen av beskattningsåret, framgår av 65 § tredje stycket. Detta innebär, att särlevnaden måste ha tagit sin början senast den 1 juli beskattningsåret, och minimitiden är alltså sex månader. De sakkunniga ha övervägt att härutinnan föreslå längre minimitid men ansett den inskränkning, som ligger i föreskriften att särlevnaden skall kunna »antagas bliva bestående», vara tillfyllest.

2. Förslaget till ändringar i förordningen o m statlig inkomstskatt. 4 §. Då vid statsbeskattningen ej förekommer procentavdrag, ar storleken av gift kvinnas förvärvsavdrag här endast beroende av inkomsten i den aktuella förvärvskällan. I övrigt överensstämma föreskrifterna i denna § helt med motsvarande stadganden i kommunalskattelagen, bortsett från att avdragsbeloppen icke äro desamma. 8 §. I 8 § 1 mom. fjärde stycket förekommer uttrycket »icke levt tillsammans» i fråga om ogifta skattskyldiga med barn. Därmed måste uppenbarligen förstås, att vederbörande skattskyldiga icke haft gemensam bostad. Begreppet »levt tillsammans» får i våra skattelagar anses ha sådan betydelse att det endast äger relevans i fråga om gifta skattskyldiga. De sakkunniga ha i föreslagna anvisningar till 52 § kominunalskattelagen närmare angivit innebörden av detta begrepp. Härigenom kominer begreppets speciella betydelse att än mer framhävas. På grund härav synes det icke lämpligt att ifrågakomna uttryck användes jämväl med avseende å ogifta skattskyldiga. De sakkunniga föreslå därför sådan ändring av 8 § att beträffande ogifta skattskyldiga anknytning sker till den gemensamma bostaden i stället för till sammanlevnaden. Den i övrigt vidtagna justeringen är betingad av det förhållandet att vårdnaden av barn icke med nödvändighet tillkommer barnets fader eller moder utan kan överflyttas å särskilt förordnad förmyndare för barnet.

227 3.

Förslaget

till ändringar i förordningen

o m statlig förmögen-

hetsskatt. Frågan om äkta makars taxering till statlig förmögenhetsskatt regleras för närvarande uttömmande i 12 §, som sålunda även innehåller bestämmelser rörande den tid av beskattningsåret, under vilken makarna skolat leva samman eller åtskilda för att samtaxeras eller särtaxeras. Med den av de sakkunniga föreslagna ändringen i 65 § kommunalskattelagen, enligt vilken särtaxering alltid skall ske för det beskattningsår, under vilket äktenskapet ingåtts, äro de nuvarande bestämmelserna i 12 § icke tillfyllest. I stället för att föreslå en utvidgning av 12 §, svarande mot den för 65 § kommunalskattelagen föreslagna, förorda de sakkunniga, att en hänvisning till nyssnämnda stadgande i kommunalskattelagen intages i 1 §, vilken redan i sin nuvarande lydelse innehåller dylika hänvisningar. Härigenom har även vunnits överensstämmelse med det förfaringssätt, som för motsvarande fall tillämpats i inkomstskatteförordningen. Såsom följd av den förordade ändringen har i de sakkunnigas förslag uttrycket »under hela beskattningsåret eller större delen därav» utbytts mot uttrycket »under beskattningsåret».

4.

Förslaget till ändring i kungörelsen med vissa föreskrifter rörande

taxeringsförfarandet.

Enär enligt de sakkunnigas förslag samtaxering icke skall äga r u m för det beskattningsår, under vilket äktenskapet ingåtts, kan anteckningsskyldigheten rörande ingångna äktenskap begränsas på sätt de sakkunniga föreslagit.

5. Övergångsbestämmelserna. De sakkunniga förorda, att de föreslagna ändringarna skola träda i kraft den 1 januari 1951, dock att ändringen i 18 § kungörelsen med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet skall träda i kraft omedelbart efter ändringskungörelsens utfärdande. Beträffande eftertaxeringar för tidigare år föreslås vidare, att äldre bestämmelser alltjämt skola gälla. De sakkunniga förmena, att den föreslagna lagstiftningen bör kunna vinna tillämpning icke allenast i fråga om det preliminära skatteuttaget under år 1951 utan även vid 1951 års taxering. De olägenheter, som därvid skulle uppstå på grund av att andra bestämmelser rörande gift kvinnas avdrag komme att tillämpas vid taxeringen än de som gällt under in-

228 komståret, måste enligt de sakkunnigas mening bli ytterst obetydliga. De sakkunniga vilja även framhålla, att den föreslagna utvidgningen av avdragsrätten huvudsakligen gäller skattskyldiga, som ha att erlägga preliminär B-skatt, för vilka skattskyldiga preliminär och slutlig skatt endast mera sällan helt överensstämma.

KAPITEL XVI.

SAMMANFATTNING AV DE SAKKUNNIGAS FÖRSLAG. De sakkunniga ha, främst på grund av den rättsliga och faktiska ekonomiska gemenskap, som förefinnes i ett äktenskap, stannat för att föreslå bibehållandet av sambeskattningen såsom princip i vår skattelagstiftning såväl beträffande inkomstbeskattningen av äkta makar som i fråga om beskattningen av äkta makars förmögenhet. Vid sin prövning av olika metoder för sambeskattningens ordnande ha de sakkunniga beslutat föreslå en beskattning av äkta makar efter i huvudsak samma grunder som för närvarande gälla, i första hand på grund av detta systems förenlighet med skatteförmågeprincipen. De sakkunniga ha ansett sig böra göra åtskillnad mellan d ena sidan den familjetyp, där hustrun har inkomst av eget arbete och hustruns intjänande av inkomsten presumeras vara förbundet med särskilda utgifter eller får till följd minskade möjligheter att genom arbete i hemmet nedbringa familjens levnadskostnader, och å andra sidan den familjetyp, där mannen är ensam inkomsttagare eller där hustruns inkomst är av arbetsfri natur. Det har synts de sakkunniga uppenbart, att skatteförmågan icke k a n vara densamma för familjer av nämnda båda typer — även om inkomsterna inbördes äro lika stora — beroende på att den förvärvsarbetande gifta kvinnan åsamkas särskilda kostnader. För åstadkommande av en riktig skatteavvägning måste enligt de sakkunnigas mening fastställas en nettofamiljeinkomst, motsvarande familjens verkliga skattekraft. Denna avvägning föreslås ske genom ett särskilt förvärvsavdrag för gift kvinna. Avdraget har för den statliga inkomstbeskattningens vidkommande utformats efter i huvudsak samma principer som gälla för nuvarande provisorium, vilket bl. a. innebär, att avdraget skall åtnjutas med hälften av inkomsten, dock med högst 1 000 kronor. Vid kominunalbeskattningen skall avdraget utgå efter enahanda princip, ehuru med ett maximibelopp av 500 kronor. Såsom en viktig nyhet föreslå de sakkunniga, att förvärvsavdrag skall tillämpas även vid den s. k. faktiska sambeskattningen, d. v. s. i fråga om hustrur, som biträda mannen i dennes förvärvsverksamhet. Gift man, vars

hustru genom att utföra arbete i någon av förvärvskällorna jordbruk, rörelse, tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet bidragit till mannens inkomst i förvärvskällan, föreslås skola äga rätt åtnjuta ett avdrag av i princip samma omfattning som gäller i fråga om hustru med egen arbetsinkomst. I här avsedda fall skall enligt de sakkunnigas förslag det av hustrun utförda arbetet åsättas särskilt värde, vilket emellertid ej får överstiga en tredjedel av nettointäkten (respektive inkomsten) i förvärvskällan. De sakkunniga ha sökt giva bestämmelserna om förvärvsavdrag en sådan avfattning att avdraget skall komma att tillämpas endast i fråga om hustru, som utfört ett verkligt förvärvsarbete, vilket kan antagas ha inkräktat på hennes möjlighet att arbeta i hemmet för familjens räkning eller ha medfört omkostnader, som — utan att vara avdragsgilla i förvärvskällan — likväl äga påtagligt samband med intäktens förvärvande. De sakkunniga förorda begränsning av antalet fall, i vilka samtaxering skall äga rum. Enligt förslaget skola sålunda äkta makar icke samtaxeras för det beskattningsår, under vilket äktenskapet ingåtts. Härigenom ernås uppenbara fördelar i taxeringstekniskt hänseende. Vidare föreslås, att särlevnad, som rått under större delen av ett beskattningsår och som är orsakad av söndring i äktenskapet, skall föranleda särtaxering, om särlevnaden kan antagas bli bestående. Åtskilliga med beskattningen av äkta makar sammanhängande detaljfrågor ha därutöver varit föremål för överväganden och i vissa fall föranlett ändringsförslag. Det framlagda förslaget ger till resultat — såvitt gäller inkomstbeskattningen i fall där båda makarna ha inkomster och hustruns inkomst härrör av förvärvsarbete — en lindrigare beskattning än vid ren särtaxering i flertalet fall. Först då makarnas sammanlagda inkomster överstiga 16 000 ä 18 000 kronor, inträffar att en beskattning av makarna var för sig såsom ensamstående skattskyldiga skulle ställa sig förmånligare, nämligen om makarnas inkomster äro ungefär lika stora. Om däremot makarnas inkomster äro av olika storleksordning, vilket oftast är fallet, sträcka sig de skattelindrande verkningarna vid sambeskattning avsevärt högre upp i inkomstklasserna. I jämförelse med nu gällande regler för förvärvsavdrag innebär de sakkunnigas förslag, vad den statliga inkomstbeskattningen angår, ett skattebortfall, som beräknats icke överstiga 12 miljoner kronor. Den minskning av kommunernas skatteunderlag, som förslaget skulle medföra, är enligt företagna undersökningar icke av sådan omfattning att den k a n antagas få någon nämnvärd betydelse för kommunernas ekonomi.

SÄRSKILDA YTTRANDEN. Särskilt yttrande av ledamoten Ebon

Andersson.

Såsom anförts i kap. VIII i betänkandet, bilda äkta makar - - såväl rättsligt som faktiskt — en ekonomisk enhet. Makarna äga enligt våra äktenskapslagar att leva på samma standard, oavsett i vilken proportion vardera maken genom kontantinsats bidrager till familjens uppehälle. Man kan därför icke bedöma skatteförmågan hos endera maken utan att taga hänsyn till den andre makens inkomst och förmögenhet. Den make, som har den större inkomsten, är skyldig att avstå viss del därav till den andre maken. Hans skatteförmåga blir på grund härav mindre än som motsvarar hans inkomst, medan den andre maken har en större skatteförmåga än hans inkomst i och för sig skulle motivera. Den ömsevisa förskjutningen i skatteförmåga blir uppenbarligen större, ju större skillnaden mellan makarnas inkomster är. Detsamma gäller i fråga om förmögenhet. Då man sålunda icke fristående kan bedöma en makes skatteförmåga, finner jag det uteslutet att förorda en särtaxering av makarna. I stället anser jag mig, i likhet med de sakkunnigas majoritet, böra förorda ett bibehållande i princip av sambeskattningen. Vad gäller utformningen av sambeskattningen kan jag däremot icke ansluta mig till majoritetens förslag. I den hos oss gällande sambeskattningen ligga två skatteskärpande moment. Dels erhålla äkta makar — för statsbeskattningens del intill en viss inkomstgräns — lägre ortsavdrag vid inkomstbeskattningen än de sammanlagt skolat åtnjuta såsom ogifta, varjämte vid förmögenhetsbeskattningen ett lägre belopp undantages från beskattning. Dels sammanläggas makarnas inkomster och förmögenheter vid taxeringen, så att progressionen å den beskattningsbara inkomsten resp. förmögenheten blir starkare än om makarna taxerats var för sig. De sakkunnigas majoritet vilja bibehålla denna ordning. Såsom motiv härför angives, att äkta makar ha gemensamt hushåll och att detta förhållande medför ett sådant förbilligande av levnadskostnaderna, att hänsyn härtill måste tagas vid beskattningen. Gentemot detta resonemang vill jag till en början anföra, att äkta makar icke äro de enda som ha gemensamt hushåll och åtnjuta de fördelar i ekonomiskt avseende som detta må erbjuda. Det är ett mycket vanligt förhållande att syskon, barn och föräldrar, arbetskamrater m. fl. av skilda anledningar bo tillsammans och ha vissa gemensamma kostnader. Likaså är det ofta förekommande, att man och kvinna sammanbo såsom gifta, utan att

232 förbindelsen legaliserats. I samtliga dessa fall få levnadskostnaderna anses bli mindre än om vederbörande sammanboende var för sig upprätthållit samma levnadsstandard, utan att detta dock beaktas vid beskattningen. Någon principiell skillnad ur skattesynpunkt mellan dylika skattskyldiga och äkta makar föreligger icke. Båda kategorierna borde därför i beskattningshänseende behandlas pä samma sätt, antingen så att även andra samboende än äkta makar finge en skatteskärpning i förhållande till minskningen i levnadskostnaderna eller också på så sätt att man även i fråga om äkta makar bortsåge från förbilligandet av levnadskostnaderna. Majoriteten anför i detta sammanhang, att det för andra skattskyldiga än äkta makar alltid är fråga om mindre fasta förbindelser, vilka när som helst kunna upphöra. Någon relevans ur beskattningssynpunkt synes emellertid denna omständighet icke ha. Beskattningsåret är i vårt skattesystem ett slutet helt, och det är förhållandena under denna tidsperiod, som skola beaktas vid taxeringen. Huruvida förhållandena komma att ändras till ett kommande beskattningsår, har vid taxeringen icke någon betydelse. Föreligger det sålunda under beskattningsåret ett sammanboende, som förbilligar levnadskostnaderna, och anser man över huvud taget, att levnadskostnadsförbilligandet bör beaktas vid beskattningen, finns det icke anledning att bortse därifrån enbart på den grunden att sammanboendet sedermera kan tänkas upphöra. Det förhåller sig ju också så, att ett stort antal äktenskap upplösas relativt kort tid efter det de ingåtts, vilken omständighet icke påverkar skatten för de beskattningsår under vilka äktenskapet faktiskt bestått. Måhända kan nian i majoritetens uttalande inlägga den uppfattningen att den mera stadigvarande förbindelse, som ett äktenskap normalt utgör, skulle bereda möjligheter till mer omfattande besparingar i hushållet än andra slag av sammanboende. Med en sådan utgångspunkt borde det emellertid ha varit angeläget att tydligt ange, vari besparingarna för äkta makar i förhållande till andra sammanboende skulle bestå, då den nu dragna gränsen eljest måste framstå såsom föga grundad. Det här anförda torde visa, att den åtskillnad, som majoriteten gör mellan äkta makar å ena sidan och övriga sammanboende skattskyldiga å den andra, icke är principiellt motiverad. För min del anser jag, att man helt bör bortse från det förbilligande i levnadskostnaderna, som sammanboendet må medföra. Det synes mig nämligen bäst stå i överensstämmelse med de principer, på vilka vårt skattesystem vilar, att man icke tager hänsyn till huruledes den skattskyldige förbrukar sin skattepliktiga inkomst. Även om jag skulle acceptera majoritetens uppfattning att hänsyn bör tagas till minskningen i levnadskostnader vid gemensamt hushåll och att detta hänsynstagande — av t. ex. taxeringstekniska skäl — bör begränsas till äkta makar, kan jag icke finna de sakkunnigas förslag motiverat. Levnadskostnadernas storlek har tillmätts betydelse, då det gällt att utforma

de skattefria avdragen, ortsavdragen. Dessa äro avsedda att från beskattning undantaga sådan inkomst, som icke äger någon skattekraft, i det den åtgår till täckande av de oundgängliga levnadskostnaderna (existensminim u m ) . Anser inan nu, att levnadskostnaderna nedgå vid äktenskaps ingående, synes detta icke böra få annan inverkan på beskattningen än att det skattefria avdraget minskas. För denna minskning måste finnas en absolut gräns, eftersom levnadskostnaderna givetvis icke kunna nedgå under noll. Majoritetens förslag beaktar icke förekomsten av en sådan gräns. Liksom det nuvarande systemet innebär nämligen förslaget för statsbeskattningens del i själva verket, att de skattskyldiga i vissa inkomstlagen erhålla negativa avdrag, d. v. s. tillagg till inkomsten. Dessa verkningar av det i betänkandet förordade sambeskattningssystemet åskådliggöras i nedanstående sammanställning, vilken avser skattskyldiga i kommun tillhörande ortsgrupp V. Tabellen grundar sig på det antagandet att makarna ha lika stora inkomster. Hänsyn har icke tagits till det i vissa fall utgående s. k. förvärvsavdraget. Detta avdrag är nämligen, såsom uttryckligen framhållits i betänkandet, att betrakta som ett omkostnadsavdrag. Såsom sådant kan det sammankopplas med vilket sambeskattningssystem som helst och saknar sålunda betydelse för bedömandet av ett visst system. I tabellen visas, vilken beskattningsbar inkomst vardera maken skulle ha vid särbeskattning, för att hans skatt skulle bli lika hög som vid sambeskattning enligt majoritetens förslag. Genom att jämföra denna beskattningsbara inkomst med vederbörande makes taxerade inkomst kommer man fram till det ortsavdrag, som maken faktiskt fått tillgodogöra sig. Detta belopp redovisas i näst sista kolumnen i tabellen. För jämförelsens skull har i tabellen även inlagts det avdrag som tillkommer ensamstående skattskyldig med samma taxerade inkomst som maken. Till belysande av tabellens innehåll må här anföras ett exempel. En gift man i ortsgrupp V har en taxerad inkomst å 8 000 kronor. Hans hustru har samma taxerade inkomst. Vid taxeringen sammanläggas makarnas laxerade inkomster, varefter ortsavdrag medgives å 3 000 kronor. För makarna återstår därefter en gemensam beskattningsbar inkomst å 13 000 kronor. Enligt nuvarande skatteskala är den statliga inkomstskatten vid nämnda beskattningsbara inkomst 2 310 kronor. På mannen belöper hälften härav eller 1 155 kronor. Gör man därefter ytterligare en jämförelse mellan beskattningsbar inkomst och skattebelopp men denna gång med utgångspunkt från skattebeloppet för mannen, finner man att mot en skatt å 1 155 kronor svarar en beskattningsbar inkomst av 8 020 kronor. Mannen har alltså genom sambeskattningen fått lika hög skatt som om han vid särtaxering — i stället för ortsavdrag — hade fått ett tillägg till den taxerade inkomsten å 20 kronor.

231 Vardera makens laxerade inkomst

Gemensam beskatt- Sammanningsbar lagd skatt inkomst

Vardera makens skatt

Häremot Effektivt Ensamståendes ortsavsvarande »ortsavbeskatt- drag» för drag vid samningsbar varje make ma inkomst som en makes inkomst

2 000 3 000 4 000 5 000 G 000 7 000

1000 3 000 5 000 7 000 9 000 11000

100 330 630 970 1350 1 790

50 165 315 485 675 895

500 1590 2 890 4 090 5 280 6 580

1500 1410 1 110 910 720 420

2 000 2 000 1 750 1 500 1 250 1 000

8 000 10 000 12 000 15 000 20 000

13 000 17 000 21 000 27 000 37 000

2 310 3 590 5 070 7 470 11 820

1155 1795 2 535 3 735 5 910

8 020 11020 13 800 17 400 23 100

20 1020 1800 2 400 3 100

750 250 0 0

30 000 50 000 100 000 250 000

57 000 97 000 197 000 497 000

21 670 43 520 103 370 313 070

10 835 21760 51685 156 535

34 810 57 180 108 580 273 380

4 810 7 180 8 580 23 380

o

Av tabellen framgår, att den av de sakkunnigas majoritet föreslagna ordningen för sambeskattning liksom den nu gällande innebär en progressivitet, som är betydligt hårdare än den för ensamstående gällande. För dessa senare upphör avdraget vid en taxerad inkomst av 11 000 kronor (i ortsgrupp V), men något tillägg till den taxerade inkomsten förekommer icke. För en var av äkta makar i ortsgrupp V, vilka ha lika stora inkomster, upphör avdraget vid omkring 8 000 kronors taxerad inkomst och övergår därefter till ett tillägg, som vid något över 200 000 kronors taxerad inkomst når sitt maximum och då uppgår till mer än 23 000 kronor. Det lärer knappast kunna göras gällande att den sålunda redovisade merbelastningen för äkta makar skulle stå i rimlig relation till förbilligandet av levnadskostnaderna vid äktenskaps ingående. Det torde därför vara obestridligt att verkningarna av majoritetens förslag sträcka sig vida längre och äro vida mer omfattande än som kan vara motiverat med den av majoriteten angivna utgångspunkten. Detta har, så vitt jag kunnat finna, sin grund i att majoriteten icke strängt hållit i sär de båda ovan nämnda skatteskärpande momenten i gällande sambeskattningssystem utan endast allmänt uppehållit sig vid att en viss skatteskärpning skulle vara befogad. Med ett dylikt tillvägagångssätt kan man icke nå fram till någon rationell lösning av sambeskattningsprobleinet. Det må i detta sammanhang framhållas, att progressionen i beskattningen vid den tidpunkt, då principen om sambeskattning infördes i vår skattelagstiftning, var ytterst ringa. Den av sambeskattningen orsakade merbelastningen var därför obetydlig. Allteftersom progressionen skärpts, har också merbelastningen ökats, och detta i hastigare tempo än progressionsskärpningen. Om merbelastningen vid en viss tidpunkt skulle anses vara

235 riktig, måste detta därför vara en ren tillfällighet. Det skulle vidare innebära att skattefördelningen mellan ensamstående och äkta makar vid varje tidpunkt, då progressionsskalan hade ett annat utseende, vore felaktig. Den progressiva beskattningen är hos oss uppbyggd efter en trappstegsformig skala. En så utformad skatt har, såsom här skall visas, reellt sett samma innebörd som ett flertal proportionella skatter med skilda skattefria avdrag. Enligt inkomstskatteförordningen utgör den statliga inkomstskattens grundbelopp: 10 % av beskattningsbar inkomst å 0—1 000 kronor, 11 % » » » » 1000—2 000 » , 12 % » » » » 2 000—3 000 » , 14 % » » » » 3 000—4 000 » , 16% » s> » » 4 000—6 000 » o. s. v. Man skulle erhålla precis samma resultat med ett på följande sätt uppbyggt skattesystem: Skatt nr 1 utgår med 10 % av den beskattningsbara inkomsten, >> : » 2 » » 1 % » » del av den beskattningsbara inkomsten som överstiger 1 000 kronor, * > 3 » » 1 7c » » del av den beskattningsbara inkomsten, som överstiger 2 000 kronor, * * 4 » » 2 7c » » del av den beskattningsbara inkomsten, som överstiger 3 000 kronor, ;> * 5 » » 2 7c » » del av den beskattningsbara inkomsten, som överstiger 4 000 kronor, o. s. v. Ett dylikt skattesystem skulle innebära, att den skattskyldige — utöver vad han erhölle i ortsavdrag — finge ett skattefritt avdrag å 1 000 kronor vid taxering till skatt nr 2, å 2 000 kronor vid taxering till skatt nr 3, å 3 000 kronor vid taxering till skatt nr 4, å 4 000 kronor vid taxering till skatt nr 5 o. s. v. Tager man det här berörda, tänkta skattesystemet i närmare betraktande, får man en klar bild av att äkta makar drabbas hårdare av progressionen än ensamstående. Vid utmätandet av bottenskatten, med vilket namn man kunde beteckna skatt nr 1, erhålla äkta makar ett högre skattefritt avdrag än en ensamstående, därför att existensminimum måste ligga på en högre nivå för två personer än för en. Tilläggsskatterna däremot — nr 2 och följande — bestämmas utan hänsyn till skillnaden i kostnader mellan en och två personer. Det skattefria avdraget är nämligen i dessa fall lika stort fölen ensamstående som för två äkta makar. Det torde ligga i öppen dag att ett sådant system icke är rättvist. Om två äkta makar ha en beskattningsbar inkomst av t. ex. 4 000 kronor, kan

deras skatteförmåga icke vara densamma som för en ensamstående med lika stor beskattningsbar inkomst. Med den inkomst som återstår, efter det skatten betalats, kunna makarna givetvis icke upprätthålla samma levnadsstandard som den ogifte, vilken endast har sig själv att försörja. För att få en riktig jämförelse mellan gifta och ogifta måste man även i fråga om tilläggsskatterna taga hänsyn till att det i ena fallet är två personer, som skola leva på inkomsten, men i det andra endast en person. Man måste alltså även här medge högre skattefria avdrag för äkta makar än för en ensamstående. Frågan blir då, hur stor denna skillnad skall vara. Enligt min uppfattning bör man genomgående göra äkta makars avdrag dubbelt så stora som de ensamståendes. Om sålunda äkta makar ha en beskattningsbar inkomst å 2 000 kronor, bör denna inkomst endast träffas av skatt nr 1, d. v. s. helt beskattas efter 10 %. Ha makarna en beskattningsbar inkomst å t. ex. 4 000 kronor, skall den del av denna inkomst, som överstiger 2 000 kronor, beläggas med skatt nr 2 o. s. v. Man kominer därigenom till det resultatet att två makar, vilka ha dubbelt så hög beskattningsbar inkomst som en ensamstående, få betala exakt dubbelt så mycket i skatt som den ogifte. Detta resultat måste anses riktigt, då de båda makarna var för sig därigenom tillförsäkras möjlighet till samma levnadsstandard som den ensamstående. Vill man med en enda skatt nå samma resultat som här ovan konstruerats fram med tillhjälp av olika proportionella skatter, kan detta ske på olika sätt. En möjlighet är att fastställa två progressiva skalor, en för ensamstående och en för äkta makar. Skillnaden dem emellan bör vara, att inkomstskiktet för en given skatteprocent i fråga om äkta makar göres dubbelt så stort som motsvarande skikt för ensamstående. Med utgångspunkt från den nu gällande skalan kommer man då för äkta makar till en progressiv skala av följande utseende. Den statliga inkomstskattens grundbelopp utgör: 10 7c av beskattningsbar inkomst å 0 — 2 000 kronor, 11 % » » » » 2 000— 4 000 » , 12 7c » » » » 4 000— 6 000 » , 14 % » » » » 6 000— 8 000 » , 16 % » » » » 8 000—12 000 » o. s. v. Det må i detta sammanhang framhållas, att skilda progressionsskalor för äkta makar och ensamstående tillämpas i en del länder. Såsom belyses i kap. IV är detta bl. a. fallet i Finland och Nederländerna. Någon exakt fördubbling av de ensamståendes progressionsskikt förekommer därvid icke för de gifta. I Finland äro inkomstskikten vid en given skatteprocent 25 å 50 % högre för gifta utan barn än för ensamstående, utom i de högsta skikten, där skillnaden är större. I fråga om Nederländerna, där statsskatterna äro inlagda direkt i en tabell, som delvis innehåller avrundade tal,

237 kunna de exakta gränserna för progressionsskikten icke avläsas. Det framgår emellertid, att inkomstskikten för äkta makar hålla sig omkring det dubbla beloppet för ensamstående upp till en inkomst av ungefär 10 000 floriner för den ogifte. Vid högre inkomster måste äkta makar ha mer än dubbelt så stor inkomst som en ensamstående för att skatteprocenten skall bli densamma. Jag vill även erinra om att differentierade skalor på sin tid föreslogos för vårt lands vidkommande av de s. k. kommunalskattesakkunniga — Eiserman och von Wolcker — i ett år 1917 avgivet betänkande. Någon mer ingående diskussion kom detta uppslag icke att leda till, vilket torde sammanhänga med att progressionen i statsbeskattningen vid denna tid var mycket låg. Med den höjd skatterna nu nått ter det sig som ett ofrånkomligt villkor, att full rättvisa skipas mellan olika kategorier skattskyldiga. Det är därför ytterst angeläget att vårt nuvarande sambeskattningssystem ändras därhän, att progressionen utmätes efter en mindre hård skala för äkta makar. Ett annat sätt att ordna sambeskattningen enligt de av mig förordade linjerna är det som förekommer i USA och för vilket redogjorts i kap. IV i betänkandet. Detta går ut på att makarnas sammanlagda inkomster vid skattläggningen delas mitt itu och att skatt beräknas särskilt å varje halva av inkomsten. Såsom de sakkunniga framhållit, innebär ett sådant system detsamma som om inkomstskikten i den progressiva skalan gjorts dubbelt så stora för äkta makar som för ensamstående. För vårt lands vidkommande är denna jämförelse icke alldeles exakt, beroende på att våra ortsavdrag — i motsats till vad fallet är i USA — icke äro lika stora för äkta makar som för två ensamstående. Principen är emellertid i båda fallen densamma. De sakkunnigas majoritet har medgivit, att ett system med tudelning av äkta makars inkomster så till vida vore tilltalande som metoden väl överensstämde med de familjerättsliga regler, vilka gave äkta makar rätt till samma standard. Alternativet syntes även vara att föredraga framför särbeskattning. Gentemot det ifrågavarande alternativet har majoriteten anfört ungefär följande. Ingåendet av äktenskap komme icke i något fall att medföra skatteökning, vilket innebure att det förbilligande, som äkta makars gemensamma hushåll regelmässigt medförde, icke vunne beaktande vid ett sådant system. Ett beaktande av skillnaden i skattekraft förutsatte särskilda skatteskalor eller ortsavdragsserier. En annan möjlighet vore att söka i pengar uppskatta värdet av såväl den besparing, det gemensamma hushållet medförde, som ock den osynliga inkomst, som den hemmaarbetande hustrun tillförde familjen, och öka familjeinkomsten med detta värde, innan uppdelning å makarna skedde. En sådan uppskattning skulle emellertid erbjuda mycket

238 stora svårigheter, då man knappast kunde fastställa en schablon för ett tillägg, som skulle få samma effekt som faktiskt intjänad inkomst. Om barn funnes i familjen, komplicerades ställningstagandet till den ur principiell synpunkt betydelsefulla frågan om sättet för familjeinkomstens fördelning å de olika familjemedlemmarna. Vid mycket höga inkomster syntes alternativet i alltför hög grad gynna gift skattskyldig i jämförelse med en ogift skattskyldig med lika hög inkomst. Om en mer avsevärd del av inkomsten icke åtginge till makarnas normala utgifter efter för dem gällande standard, syntes nämligen de skäl, som talade för en lika fördelning av inkomsten mellan makarna, icke längre göra sig gällande med samma styrka. Skillnaden i skattekraft mellan olika familjetyper vunne icke heller beaktande, om ej särskilda modifikationer vidtoges för att kompensera den gifta kvinnans merkostnader. Gentemot särbeskattning hade ofta framhållits risken för överflyttningar av kapital och inkomst mellan makarna. Ett genomförande av här ifrågavarande alternativ skulle innebära s. a. s. en legalisering av ett dylikt förfarande. Konsekvensen syntes vidare fordra alternativets tillämpning även i fråga om förmögenhetsbeskattningen, där emellertid sådan samstämmighet med de familj er ättsliga reglerna, som kunde påvisas beträffande inkomstbeskattningen, icke förefunnes, i vart fall icke i nya äktenskap, där vardera maken under äktenskapets bestånd i princip ägde sin förmögenhet. Slutligen vore skattebortfallet vid ifrågavarande alternativ så betydande, att hänsyn borde tagas jämväl härtill. Såsom jag tidigare framhållit, anser jag icke det gemensamma hushållets förbilligande inverkan vara av den karaktär att hänsyn härtill bör tagas vid beskattningen av äkta makar. Jag har icke anledning att här ytterligare motivera denna ståndpunkt. Eftersom emellertid majoriteten själv anvisat olika sätt att i detta sammanhang beakta förbilligandet av levnadskostnaderna, finner jag mig böra ingå på den därvid förda argumenteringen. Vill man taga hänsyn till det gemensamma hushållets inverkan, är det naturligtvis i och för sig likgiltigt, om detta sker i form av tillägg till inkomsten eller minskning av ortsavdraget. Jag har därför icke någon principiell invändning att göra mot den av majoriteten ifrågasatta metoden med tillägg till inkomsten. Genom att fixera ett sådant tillägg skulle man komma till en skatteökning för äkta makar, som motsvarade skatten å den tilllagda inkomsten, men icke mer. Skatteökningen bleve större vid högre än vid lägre familjeinkomster på grund av progressionens inverkan, men man skulle icke komma fram till så orimliga resultat som — enligt vad jag ovan visat — äro förenade med det av majoriteten förordade systemet, där en högre progression kommer att träffa makes inkomst i dess helhet och icke blott viss fastställd del därav. Det hade varit önskvärt, att majoriteten vid utarbetandet av sitt förslag fullföljt den tankegång, som kommit till synes i dess ovanberörda kritik. Majoritetens uttalande, att förbilligandet icke läte sig fastställa genom

239 någon schablon, ter sig förvånande ur den synpunkten att ett fastställande av lägre ortsavdrag för äkta makar än för två ensamstående innebär just ett sådant avgörande som majoriteten anser erbjuda så stora svårigheter. I samband med vad majoriteten i övrigt anfört om möjligheterna att beakta förbilligandet av levnadskostnaderna vill jag till en början framhålla, att man, såsom ovan närmare utvecklats, med skilda skatteskalor givetvis kan åstadkomma en tillfredsställande fördelning av skattebördan mellan äkta makar och ensamstående. Att emellertid tillämpa en sådan metod samtidigt ined en tudelning av makarnas inkomster innebär en fullständigt onödig omväg. Vad angår möjligheten att fastställa särskilda avdragsserier för äkta makar vill jag framhålla, att — eftersom dessa avdrag väl då skulle sättas lägre än för ensamstående — någon differentiering icke skulle k u n n a ske i de inkomstlägen, där ensamståendes avdrag upphört, såvida icke avdraget göres negativt, d. v. s. förvandlas till ett tillägg. Efter det att barnavdragen avskaffats vid statsbeskattningen, påverkas denna skatt icke längre av förekomsten av barn i en familj. Ehuru jag finner detta otillfredsställande ur skatteförmågesynpunkt, har jag så till vida tagit hänsyn till nu gällande ordning, att jag i mitt förslag till omläggning av sambeskattningssystemet icke föreslagit någon särskild lättnad för barnfamiljerna. Några tekniska svårigheter skulle detta eljest icke ha erbjudit. Ej heller hade det materiella bedömandet behövt inge några bekymmer, eftersom varje form av lättnad för barnfamiljerna i vart fall skulle ha försatt dessa i ett bättre läge än den nuvarande ordningen. Majoriteten uttalar, att de skäl, som tala för en lika fördelning av inkomsten å makarna, icke synas göra sig gällande med samma styrka, om en mer avsevärd del av inkomsten icke åtgår till makarnas normala utgifter. Såvitt härmed avses det fall att viss del av inkomsten under året sparas, må framhållas att besparingen lika väl som den övriga delen av inkomsten skall komina båda makarna till godo. Majoriteten anför såsom en anmärkning mot det av mig förordade systemet, att särskilda modifikationer krävas, om man vill beakta de merkostnader som må vara förenade med förvärvsarbetande gift kvinnas inkomstförvärv. Samma anmärkning kan man uppenbarligen rikta mot det nuvarande systemet — majoriteten har ju själv föreslagit en sådan modifikation. Jag anser i likhet med majoriteten, att konsekvensen av min ovan intagna ståndpunkt i fråga om inkomstbeskattningen av äkta makar måste bli, att tudelningsprincipen även tillämpas vid förmögenhetsbeskattningen. Det ställer sig så mycket naturligare att draga denna konsekvens som förmögenhetsskatten finner sin principiella motivering i att förmögenhetsavkastning anses äga större bärkraft än annan inkomst. Förmögenhetsskatten skall sålunda syfta till att träffa inkomsten, icke förmögenheten

240 såsom sådan. På grund härav är det fullt motiverat att vid förmögenhetsbeskattningen tillämpas samma system som för inkomstbeskattningens del. Hyser man, i motsats till vad jag här gjort gällande, den uppfattningen att förmögenhetsskatten verkligen är avsedd att träffa förmögenheten — och icke dennas avkastning — bli skälen mot en beskattning av nuvarande typ snarast starkare. Man kan då icke föra något resonemang om att en skatteskärpning vid ingående av äktenskap vore motiverad av levnadskostnadernas förbilligande. Man kan t. ex. fråga sig, hur skatteförmågan för äkta makar med vardera 100 000 kronors förmögenhet skulle kunna ha ökats genom äktenskapets ingående. Majoriteten framhåller, att i nya äktenskap vardera maken under äktenskapets bestånd i princip äger sin förmögenhet. Detta kan väl sägas vara principen. I verkligheten har man emellertid att räkna med vissa modifikationer. Såvitt det icke rör sig om enskild egendom, har make ett betydande inflytande över andra makens förvaltning av sin förmögenhet. Bl. a. äger han rätt att bevaka att hans giftorätt icke förminskas. Och vid äktenskapets upplösning äger make göra sin giftorätt gällande. I praktiken torde också äkta makar i allmänhet betrakta sin förmögenhet såsom gemensam, oavsett vem av makarna som är att anse såsom ägare. Majoritetens uttalande, att en tudelning av äkta makars inkomster och förmögenheter vid beskattningen skulle innebära en legalisering av inkomstoch förmögenhetsöverflyttningar mellan makarna, är — med förlov sagt — ett slag i luften. Bisken för sådana åtgärder kan man tala om endast därest överflyttningarna ha någon betydelse för skattens storlek. Såväl enligt det av mig förordade som enligt det av majoriteten föreslagna sambeskattningssystemet ställer det sig likgiltigt, hur inkomsten resp. förmögenheten fördelar sig mellan makarna. Någon som helst anledning till överflyttningar, vare sig »legala» eller andra, föreligger icke enligt någotdera systemet. Det framgår av de för de sakkunnigas räkning företagna statistiska undersökningarna att ett tillämpande i vårt land under i övrigt oförändrade förhållanden av det av mig förordade systemet skulle innebära en minskning av statsinkomsterna med omkring 135 milj. kronor. Härtill vill jag anföra följande. Såsom jag fattat min uppgift inom utredningen, har denna bestått i aitt söka finna en sådan lösning av sambeskattningsfrågan, att äkta makar och övriga skattskyldiga bli jämlikt beskattade. Det hela har för mig helt och hållet tett sig som en skattefördelningsfråga. Då jag under utredningens gång kommit till den uppfattningen, att äkta makar med nuvarande ordning få bära en för stor del av den sammanlagda skattebördan, kar. j;ag icke underlåta att föreslå en ändring av gällande bestämmelser. J u s.önre skillnaden i skattebelastningen är, desto mer angeläget måste det enligt min mening vara, att en ändring kominer till stånd. Att detta vid ett giv et utdebiteringsbehov måste leda till en ökning av skattebördan för andira

241 skattskyldiga än äkta makar, är så naturligt att det knappast borde behöva omnämnas. Det är sålunda här — det vill jag ytterligare betona — endast fråga om att fördela skatterna mellan olika skattskyldiga på ett riktigare sätt än hittills skett. Majoriteten har för förvärvsarbetande gifta kvinnor föreslagit bibehållande av det nuvarande 1 000-kronorsavdraget vid statsbeskattningen och höjning av nuvarande 300-kronorsavdrag vid kominunalbeskattningen till 500 kronor. Såsom motiv för avdragen anföres, att förvärvsarbetande gift kvinna har särskilda omkostnader, vilka icke få avdragas i annan ordning. De omkostnader, som här äro i fråga, äro i och för sig hänförliga till levnadskostnader. De borde därför beaktas vid fastställandet av ortsavdrag. Majoritetens förslag innebär emellertid att makars orlsavdrag — intill en viss inkomstgräns — blir lägre än två ensamståendes ortsavdrag. Det s. k. förvärvsavdraget blir då en erforderlig kompensation för det minskade ortsavdraget. För min del har jag uttalat den uppfattningen, att vid beskattningen icke bör tagas hänsyn till det eventuella förbilligandet av levnadskostnaderna vid äktenskaps ingående, varför ortsavdragen icke böra sättas lägre för äkta makar än för två ensamstående. Jag saknar därför anledning att konstruera ett särskilt avdrag för de förvärvsarbetande gifta kvinnorna. I fråga om de gifta kvinnor, som deltaga i mannens förvärvsarbete, har majoriteten föreslagit en särskild uppskattning av värdet av den gifta kvinnans arbetsinsats. Med den automatiska fördelning, som sker vid en tudelning av makars inkomster, blir även en sådan anordning obehövlig. Det av mig förordade systemet är som synes även ur taxeringsteknisk synpunkt att föredraga framför majoritetens förslag. Med stöd av vad jag här anfört vill jag för beskattning av äkta makar I öreslå följande system, att gälla vid den direkta kommunala och statliga beskattningen. Beträffande inkomstskatterna. Äkta makar taxeras var för sig på sätt nu gäller, dock att avdrag enligt 46 § 3 mom. kommunalskattelagen och 4 § 2 inom. förordningen om statlig inkomstskatt icke medgives. Makarnas taxerade inkomster sammanläggas. Från hälften av den sammanlagda taxerade inkomsten verkställas ortsavdrag enligt de för ensamstående skattskyldig gällande bestämmelserna. Å den sålunda erhållna beskattningsbara inkomsten uträknas skatt i vanlig ordning, varefter skattebeloppet fördubblas. Därigenom erhålles makarnas sammanlagda skatt, vilken fördelas å makarna i förhållande till deras taxerade inkomster. Beträffande förmögenhetsskatten. Makarna taxeras var för sig enligt gällande ordning. Makarnas sammanlagda beskattningsbara förmögenhet delas mitt itu, och skatt beräknas på halva förmögenheten enligt 11 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Efter fördubbling av den be16—916967

242 räknade skatten fördelas skattebeloppet på makarna i förhållande till deras skattepliktiga förmögenheter.

Det här framlagda förslaget synes mig innebära ett konsekvent tilllämpande av den princip för skattefördelningen mellan äkta makar och ensamstående, som jag anser vara riktig. Givetvis kunna dock vissa modifikationer ifrågakomma. Skulle man sålunda finna en differentiering mellan förvärvsarbetande och andra gifta kvinnor böra ske, erbjuder det såsom nämnt icke några svårigheter att tillämpa ett förvärvsavdrag vid det av mig förordade systemet. Enligt min uppfattning borde ett sådant avdrag i så fall endast komma i fråga för gifta kvinnor med barn. Endast beträffande dessa anser jag merkostnaderna kunna vara av den storlek och omständigheterna av den art, att ett hänsynstagande vid beskattningen kan vara motiverat. Det är givet, att en sådan utbyggnad av systemet skulle innebära ytterligare skattebortfall. Storleken härav har icke undersökts. Med hänsyn till att endast förvärvsarbetande gifta mödrar skulle ifrågakomma och att progressionen för äkta makar är lägre enligt förevarande system än enligt gällande ordning, kan man dock fastslå, att skattebortfallet blir avsevärt lägre än vid provisoriets genomförande. Såsom jag ovan berört och såsom närmare framgår av kap. IV i betänkandet, tillämpas i bl. a. Finland och Nederländerna ett system med andra skatteskalor för äkta makar än för ensamstående, varvid inkomstskikten i de båda progressiva skalorna icke stå i något fast förhållande till varandra. Jag vill framhålla, att ett sådant system, även om det icke åstadkommer en 'skattefördelning mellan äkta makar och ensamstående som helt överensstämmer med det av mig förordade systemet, dock synes mig avgjort vara att föredraga framför vad som nu gäller.

243 Särskilt yttrande av ledamoten Ingrid Gärde

Widemar.

Den sambeskattning av äkta makar som sedan länge tillämpats i vårt land har kanske varit den faktor, som mer än någon annan tilldragit sig uppmärksamheten i diskussionen om gift kvinnas förvärvsarbete och lönsamheten därav. Allteftersom antalet gifta förvärvsarbetande kvinnor vuxit, har kritiken mot sambeskattningssystemet tilltagit, och det har blivit alltmera angeläget att avhjälpa de olägenheter som medfölja detta system. Enligt det uppdrag de sakkunniga erhållit har det i första hand ålegat dem att pröva, huruvida sambeskattningen av äkta makar borde avskaffas och ersättas med ett system, enligt vilket äkta makar taxeras och beskattas såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Majoriteten av de sakkunniga har stannat för att föreslå bibehållandet av sambeskattningen såsom princip i vår skattelagstiftning såväl beträffande inkomstbeskattningen av äkta makar som i fråga om beskattningen av äkta makars förmögenhet. Sambeskattningen skall även i fortsättningen ske efter i huvudsak samma grunder som för närvarande gälla allenast med den utvidgningen, att det nu utgående förvärvsavdraget för gift kvinna utsträckes att gälla även för de hustrur som biträda mannen i dennes förvärvsverksamhet. Den principiella motiveringen för detta ställningstagande är att äkta makar utgöra en rättslig och faktisk ekonomisk enhet och att deras skatteförmåga därför bör bedömas efter deras sammanlagda inkomst. Den minskning i skatteförmågan som föreligger hos en familj, där hustrun har förvärvsarbete, i förhållande till den familj, där mannen är ensam inkomsttagare, anses bli kompenserad genom det gift kvinna tillkommande förvärvsavdraget. Även om i Nya Giftermålsbalken och i den familjelagstiftning som tillkommit därefter finnas vissa regler, som syfta till att makarna skola få samma standard, torde den mest påfallande tendensen i denna lagstiftning vara, att makarna tillerkänts en av varandra oberoende ekonomisk ställning, och att de alltmera kommit att betraktas som självständiga individer. Vardera maken handhar sålunda i princip förvaltningen av sin inkomst och sin förmögenhet. En beskattning av makarna såsom av varandra oberoende skattskyldiga synes därför mycket väl förenlig ined principerna i vår äktenskapslagstiftning. En fortsatt behandling av makarna såsom ett gemensamt skattesubjekt förefaller snarast att vara en reminiscens från en tidigare epok, då hustrun i såväl ekonomiskt som personligt hänseende saknade möjlighet att handla självständigt.

244 De sakkunniga uttala, att makarnas ömsesidiga försörjningsplikt ger uttryck åt samhällets uppfattning av makarna som ekonomisk enhet. Häremot kan invändas, att likartad försörjningsplikt föreligger mellan föräldrar och barn, men att de trots detta icke betraktas som en enhet i skattehänseende. Dessutom förtjänar att framhållas, att även om försörjningsplikten gentemot andra maken kan tagas som uttryck för ett visst ekon o m i s k t s a m b a n d , den näppeligen kan tagas till intäkt för en ökad skatteförmåga hos makarna. Ur ekonomisk synpunkt innebär äktenskaps ingående en överenskommelse mellan man och hustru om inrättande av hushållsgemenskap, uttala de sakkunniga, som därvid framhålla, att varje hushållsgemenskap är ägnad att förbilliga levnadskostnaderna. Även om det senare påståendet skulle vara riktigt, anser jag, att det saknas grund att beskatta äkta makar för denna förmån, då man icke hos övriga sammanboende, föräldrar och barn, syskon e t c , beskattar den förmån av förbilligade levnadskostnader som därigenom kan uppkomma för dem. Den omständigheten att det äktenskapliga sammanboendet är reglerat i lag kan knappast tänkas medföra en ökad skattekraft i förhållande till andra sammanboende. Den skillnad som har föreligger i betraktelsesättet kan lätt leda till en uppfattning, att det ar äktenskapet i och för sig som beskattas och icke sammanboendet. De sakkunniga framhålla vidare, att ett system med ren sambeskattning såsom regel leder till merbeskattning av makarna, men att systemet utformats här i landet på sådant sätt, att det i vissa inkomstlägen är en fördel för makarna att vara sambeskattade. Detta påstående liksom de tabeller som ligga till grund för detsamma förefalla till en början helt oförklarliga. För att förstå dem är det nödvändigt att vara insatt i det ortsavdragssystem, som numera tillämpas vid den statliga beskattningen. Enligt detta system, som de sakkunniga närmare redogjort för, beräknas ortsavdragen för gifta skattskyldiga och ensamstående efter olika grunder. Den grundläggande principen är, att levnadskostnadsminimum för ensamstående anses motsvara två tredjedelar av levnadskostnadsminimum för äkta makar. I ortsgrupp V t. ex. ha äkta makar ett sammanlagt ortsavdrag av 3 000 kronor, medan en ensamstående har 2 000 kronor. För den ensamstående skattskyldige utan barn har man emellertid ansett, att principen om skattefritt existensminimum gäller endast vid mycket låga inkomster. Så snart dennes beskattningsbara inkomst överstiger 1 000 kronor, börjar nämligen dennes ortsavdrag att reduceras med 12,5 procent per 1 000 kronor av det taxerade beloppet och slutligen — i ortsgrupp V vid en taxerad inkomst av 11 000 kronor — får den ensamstående utan barn icke tillgodoräkna sig något ortsavdrag alls. Genom denna konstruktion av den ensamståendes ortsavdrag uttages en viss »ungkarlsskatt». För gifta skattskyldiga liksom för ensamstående skattskyldiga med minderåriga hemmavarande barn sker

245 ingen motsvarande reduktion, utan de få åtnjuta ortsavdragen i deras helhet oavsett inkomstens storlek. I de tabeller som ligga till grund för de sakkunnigas påstående att sambeskattning upp till en viss inkomst skulle vara en fördel har jämförelse gjorts mellan å ena sidan makarnas skatt vid sambeskattning, därvid de tillgodoräknats dels ortsavdraget för gift skattskyldig dels förvärvsavdrag å 1 000 kronor, och å andra sidan den skatt makarna haft att erlägga, därest de beskattats var för sig som ensamstående skattskyldiga utan barn. Man har med andra ord påfört vardera maken den ungkarlsskatt, som ligger fördold i ortsavdragskonstruktionen för denna grupp. Dessa tabeller äro enligt mitt förmenande helt missvisande då det gäller frågan, vilket som är förmånligast för m a k a r n a : sambeskattning eller särbeskattning. Jämförelsen gäller nämligen endast för makar utan barn. Tabellerna visa, att en sambeskattning i flertalet fall ställer sig fördelaktigare för dessa makar än en särbeskattning skulle göra. Med tanke på de sakkunnigas argumentering om det gemensamma hushållets förbilligande verkan synes det oförenligt med deras ståndpunkt att privilegiera just denna grupp i beskattningshänseende. Så snart barn finnas, kunna makarna vid äktenskapets upplösning eller om de aldrig ingått äktenskap komma i åtnjutande av oreducerade ortsavdrag eventuellt även avdrag för husföreståndarinna på samma sätt som ogift skattskyldig med hemmavarande minderåriga barn. För ett stort antal familjer, där det finnes barn och där hustrun har egen inkomst, kvarstår alltså det faktum, att sambeskattningen medför en ökad skattebelastning för dem jämfört med om barnen fötts i en fri förbindelse eller om äktenskapet upplöstes. Vid mitt ställningstagande till förevarande problem har målet framför allt varit att komma fram till ett system, som utan att frångå skatteförmågeprincipen toge vederbörlig hänsyn till kravet att de gifta skattskyldiga skola bli behandlade som självständiga skattesubjekt. Såsom ovan framhållits anser jag icke, att det finnes tillräcklig grund att just hos äkta makar beskatta den besparing som kan uppkomma genom det gemensamma hushållet. Icke heller kan jag finna, att den ekonomiska gemenskapen mellan två makar är av sådan art, att den motiverar ett avsteg från den eljest gängse principen, att det är inkomsttagaren som beskattas. På grund därav kan jag icke dela de sakkunnigas åsikt, att det ar riktigt med ett sambeskattningssystem med åtföljande skatteskärpning lör vissa inkomstgrupper. En särbeskattning av vardera makens inkomst är enligt min åsikt avgjort att föredraga framför ett system med sambeskattning. Givetvis måste ett system med särbeskattning utformas på sådant sätt, att det får en lämplig inpassning i nu gällande beskattningssystem. Även om man genom barnbidragens införande i princip frångått metoden

246 att beskattningsvägen få till stånd en utjämning av barnkostnaderna, har man såsom redan påpekats bibehållit metoden i fråga om avvägningen av skattebördan för ensamstående med barn. I de fall ensamstående har hemmavarande barn sker nämligen ingen reduktion av ortsavdraget, utan detta får åtnjutas med hela beloppet oavsett inkomstens storlek. Enligt mitt förmenande vore det icke orimligt att göra en liknande avvägning mellan gifta skattskyldiga inbördes på det sättet, att vardera maken vid ett system med särbeskattning i de fall där de hade hemmavarande barn tillerkändes rätt till oreducerat ortsavdrag för ensamstående, men att deras ortsavdrag underginge samma reducering som ensamståendes, då de icke hade hemmavarande barn. En jämförelse med den skattebörda som åvilade dem vid sambeskattning och vid särbeskattning med tillämpning av en dylik regel skulle säkerligen visa, att särbeskattning ställde sig förmånligare för dem. I ortsgrupp V skulle vardera maken då erhålla ett ortsavdrag med 2 000 kronor, vilket väl skulle kompensera ortsavdraget för gift skattskyldig å 3 000 kronor jämte förvärvsavdraget. Därtill komme att skatteprogressionen vid särbeskattning bleve mindre kännbar. Såsom redan de sakkunniga framhållit medför särbeskattning ett förenklat taxeringsförfarande, vilket är en obestridlig fördel. Den utveckling som enligt vad ovan framhållits skett av vår äktenskapslagstiftning h a r ' löpt jämsides med samhällsutvecklingen, som alltmera kommit att pålägga kvinnorna samma ansvar som männen. Även om traditionen uppburit ett visst motstånd mot kvinnornas — i synnerhet de giftas — förvärvsarbete, torde det i dagens läge icke råda mer än en mening om kvinnornas deltagande i produktionen i den mån deras arbetskraft kan frigöras från hemmen. Den brist på kvinnlig arbetskraft som enligt befolkningsstatistiken kommer att råda här i landet under åtminstone ett decennium framåt gör, att det är nödvändigt, att den gifta kvinnans förvärvsarbete icke hindras av ogynnsamma beskattningsregler. De sakkunniga uttala, att det är andra omständigheter än skatten, som påverka gift kvinnas intresse för förvärvsarbete, och nämna såsom exempel hennes intresse för yrkesarbete, önskan att förvärva pensionsrätl, säkerhetssynpunkter m. m. Även om inånga gifta kvinnor fortsätta sitt yrkesarbete av dylika skäl trots för dem ogvnnsamma beskattningsregler, kan det väl knappast ur samhällelig synpunkt motiveras, att man utnyttjar denna deras situation genom att uttaga en merskatt av dem. Oftare torde dock förekomma att de gifta kvinnorna av ekonomisk nödvändighet sluta ett yrkesarbete och därmed åsidosätta sitt intresse för arbetet, önskan att förvärva pension m. m., därför att det icke lönar sig med den dubbla avbränningen i form av ökad skatt och övriga omkostnader för förvärvsarbetet, vilka senare i de familjer där det finnes barn tendera att stiga alltmera. Ur statens synpunkt kan det icke vara önskvärt, att en kvinna, som erhållit en yrkesutbildning, icke utnyttjar denna i samhällets tjänst. De sakkunniga anvisa åtgärder inom

247 socialpolitikens område för att främja förvärvsarbete hos gifta kvinnor. Helt visst är det av stor vikt, att socialpolitiska åtgärder i möjligaste mån vidtagas för att minska svårigheterna för de förvärvsarbetande kvinnorna att förena arbete utom hemmet med skötseln av barn och hem. De ogynnsamma verkningarna av ett skattesystem böra dock i första hand avhjälpas genom en omläggning av skattesystemet och icke genom socialpolitiska åtgärder. Ett skattesystem, som leder till sådana konsekvenser, att medborgarna på grund av skattens höjd sluta sitt förvärvsarbete eller upplösa sitt äktenskap för att i stället leva i fri förbindelse, måste anses vara osunt. I de fall då hustrun saknar egen inkomst, eller denna icke uppgår till ortsavdragets belopp, synes i likhet med det system som tillämpas i Canada mannen böra få rätt att tillgodogöra sig hustruns ortsavdrag. Finnas barn i äktenskapet, blir mannens ortsavdrag lika med det dubbla oreducerade ortsavdraget för ensamstående. Om makarna åter sakna minderåriga barn, torde såväl mannens som hustruns ortsavdrag böra reduceras enligt de skalor som gälla för ensamstående skattskyldiga. Därvid kan hustruns ortsavdrag lämpligen beräknas efter samma grunder som mannens. Vid ett system med särbeskattning torde det vara ofrånkomligt, att även de hustrur som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse bli särbeskattade för sin andel i den gemensamma inkomsten. Här möta samma svårigheter att fastställa storleken av hustruns inkomst som vid det system med sambeskattning kombinerat med förvärvsavdrag, som förordas av de sakkunniga. Den prövning av hustruns inkomst som förutsattes skola anförtros ät taxeringsnämnderna kan dock lika väl äga rum vid ett system med särbeskattning. Tänkbart är att även vid ett sådant system införa en maximering av hustruns inkomst till en tredjedel av inkomsten eller nettointäkten av förvärvskällan. Vad angår farhågorna för att äkta makar vid särbeskattning skulle låta överflytta inkomst och förmögenhet på varandra i sådan omfattning, att de finge lägsta möjliga skatt, anser jag risken härför vara tämligen ringa. Måhända kommer det allt framgent att finnas möjligheter för den som vill undandraga staten skatt att vidtaga olika manipulationer i sådant syfte. Allteftersom vårt taxeringsförfarande blir effektivare, komma dock möjligheterna härför att minskas. Den kontroll som förutsattes skola ske från taxeringsmyndigheternas sida av de skattskyldigas uppgifter får väl antagas ske även då det gäller uppgifter från äkta makar. I ett sunt skattesystem bör utgångspunkten vara att göra en rättvis avvägning av skattebördan mellan de lojala medborgarna, och förekomsten av en eller annan skattebedragare får icke bli avgörande för systemets utformning. Vad angår den överflyttning av förmögenhet på andra maken som man enligt de sakkunniga kan befara skola äga rum i stor utsträckning vill jag särskilt uttala, att det knappast vore orimligt med en regel, som tillät vardera maken att ha en skattefri förmögenhet av 30 000 kronor. Enligt vår

248 äktenskapslagstiftning har vardera maken — såvida annat icke bestämts genom äktenskapsförord eller annorledes — giftorätt till hälften av andre makens förmögenhet. Vid en upplösning av äktenskapet genom skilsmässa eller makens död träder fördelningsregeln i tillämpning, och förmögenheten delas upp i två hälfter. Bätten till hälften av den andra makens förmögenhet är således latent under äktenskapets bestånd. Med tanke härpå kan det anses rimligt, att hänsyn tages till denna rätt redan under bestående äktenskap. Då det finnes äktenskapsförord mellan makarna, och den ene maken därigenom förbehållit sig viss förmögenhet såsom enskild egendom, finnas goda skäl att antaga, att han icke i syfte att få lägre skatt skall låta överföra viss del av förmögenheten på andra maken. De skäl som förefunnits vid äktenskapsförordets upprättande komma antagligen att alltfort göra sig gällande. Därtill kommer i dylikt fall skyldigheten att erlägga gåvoskatt och kvarlåtenskapsskatt för det belopp som överföres till andra maken. För koinmunalbeskattningens del kan en särbeskattning av vardera maken knappast medföra några dylika svårigheter. Denna skatt är proportionell och om sådan ändring vidtages av ortsavdragsreglerna att ortsavdraget för vardera maken bestämmes till samma belopp som för ensamstående, blir resultatet vid särbeskattning detsamma som vid sambeskattning. En övergång från nuvarande sambeskattningssystem till särbeskattning av äkta makar enligt ovan angivna riktlinjer förutsätter givetvis ytterligare övervägande samt en överarbetning av gällande ortsavdragsregler. Det synes därför lämpligt att den närmare utformningen av äkta makars beskattning överlämnades till 1949 års skatteutredning, vilken har i uppdrag att verkställa en översyn av statsskatterna och deras verkningar.

BILAGOR

Bilaga A.

Redogörelse

för

vissa rättsfall rörande äkta makars beskattning.

B. Ä. 1932 ref. 27. Äkta makar, av vilka den ena sedan flera år vistats för vård å sjukvårdsanstalt, taxerades gemensamt. Boskillnad hade rått mellan makarna, och mannen hade yrkat, att hustrun, som hade egen inkomst och förmögenhet, skulle taxeras för sig. B. Ä. 1932 ref. 50. En person, som sedan åtskilliga år haft sin hustru och sina minderåriga barn bosatta å annan ort samt helt underhållit dem under beskattningsåret, erhöll familjeavdrag för samtliga. Hustrun hade icke haft egen inkomst. B.Ä. 1932 not. 211. En skattskyldig förvägrades vid 1928 års taxering avdrag för periodiskt understöd till sin utomlands bosatta hustru. Makarna hade levat åtskilda sedan år 1921. B. Å. 1933 ref. 48. En hustru hade biträtt sin man i dennes arbete som skinnskräddare. Mannen, som deklarerat hela inkomsten, hade yrkat avdrag med 200 kronor för gift kvinna. Avdraget vägrades. B. Ä. 1933 ref. 56. Äkta makar hade varit bosatta inom olika församlingar i samma stad. Hemskillnad hade icke rått. Mannen fick vid sin taxering åtnjuta avdrag för förlust, som hustrun åsamkat sig i av henne bedriven rörelse, d. v. s. samtaxering skedde. I motiveringen anfördes, att det icke kunde anses utrett, att sådana förhållanden förelegat, att makarna skolat vid taxeringen anses såsom av v a r a n d r a oberoende skattskyldiga. B. Ä. 1933 not. 803. Äkta makar hade sedan år 1921 på grund av söndring levt var för sig. Mannen vistades i Sverige, medan hustrun på grund av sjukdom vistades utomlands. Av mannen vid 1929 års taxering yrkat avdrag för periodiskt understöd vägrades. Däremot medgavs på grund av hustruns sjukdom avdrag för nedsatt skatteförmåga. B.Ä. 1934 ref. 19. I december 1928 hade dömts till hemskillnad mellan två äkta makar. Enligt avtal mellan makarna hade mannen under år 1929 till hustrun utbetalat 7 680 kronor såsom underhåll till henne själv och makarnas två barn. I sin år 1930 avgivna deklaration hade mannen gjort avdrag såsom för periodiskt understöd för den del av underhållet, som enligt avtalet belöpt å hustrun. Detta avdrag hade vägrats av beskattningsnämnderna, vilka ej heller medgivit familjeavdrag för hustrun och barnen och icke påfört hustrun taxering. Mannen hade hos kammarrätten yrkat i första hand avdrag för det till hustrun utgivna periodiska understödet, i andra hand familjeavdrag för hustrun och barnen. Kammarrätten biföll i princip den skattskyldiges huvudyrkande, och regeringsrätten fastställde rätten till avdrag såsom för periodiskt understöd för det utbetalade underhållsbidraget. Därmed följde, att hustruavdrag icke kom i fråga. Hustrun förklarades skattskyldig för underhållsbidraget och erhöll grundavdrag samt familjeavdrag för barnen. B. Ä. 1934 ref. 58. Äkta makar, som under hela beskattningsåret levt tillsammans, hade taxerats en var för sin inkomst. Ortsavdrag och beskattningsbar inkomst hade beräknats för makarna gemensamt. Sedan mannen avlidit samt ansökan om befrielse från skattskyldighet på grund av de honom ågångna taxering-

252 arna ansetts böra bifallas, förklarades hustrun vid sin taxering berättigad icke blott till grundavdrag och familjeavdrag för makarnas minderåriga barn utan jämväl till familjeavdrag för mannen. B. Å. 1934 not. 788. Skattskyldig medgavs avdrag för periodiskt understöd till maka under hemskillnadsåret. Däremot medgavs icke familjeavdrag för hustrun. B. Å. 1935 ref. 47. Makar, som ingått äktenskap den 1 juli beskattningsåret, behandlades vid taxeringen såsom av varandra oberoende skattskyldiga. B.Å. 1936 ref. 25. Skattskyldig, som blivit änkling under förra hälften av beskattningsåret, erhöll icke familjeavdrag för sin avlidna (icke skattskyldiga) hustru. B. Å. 1936 not. 53. Äkta makar, som år 1920 vunnit boskillnad, hade sedan år 1924 varit bosatta å skilda orter. Vid 1932 års taxering vägrades mannen avdrag såsom periodiskt understöd för till hustrun utbetalat underhållsbelopp, liksom hustrun å sin sida ej taxerades för beloppet i fråga. Makarna taxerades såsom av varandra oberoende skattskyldiga. B. Å. 1937 not. 671. Av två äkta makar hade mannen varit bosatt och mantalsskriven i Eskilstuna, hustrun och ett makarnas minderåriga barn i Stockholm. I deklarationen yrkade ortsavdrag för hustrun och barnet, vilka mannen underhållit, hade förvägrats honom av beskattningsnämnderna. Hos kammarratten hade mannen alternativt yrkat avdrag för periodiskt understöd med 2 400 kronor till sin familj. Hustrun hade icke åsatts taxering. Kammarrätten tillerkände den skattskyldige avdrag »för periodiskt understöd till sin å annan ort än mannens mantalsskrivningskommun mantalsskrivna hustru» ävensom familjeavdrag för barnet, varjämte hustrun taxerades för underhållet. Begeringsrätten däremot fann i principfrågan, »att mannen icke författningsenligt ägt rätt till avdrag för periodiskt understöd till sin hustru», ehuru på annan grund besvären ej föranledde ändring av taxeringen. B. Å. 1938 ref. 30. Avdrag för periodiskt understöd medgavs icke för underhållsbidrag åt hemskild make, enär hemskillnaden tagit sin början först under senare hälften av beskattningsåret. B. Å. 1938 not. 415. En skattskyldig hade vid taxeringen yrkat avdrag för periodiskt understöd till sin hustru, som under hela beskattningsåret vårdats å sjukhus. Avdraget medgavs av kammarrätten men vägrades av regeringsrätten, »enär den omständigheten, att hustrun under beskattningsåret vårdats å sjukvårdsinrättning, icke föranledde, att makarna kunde anses hava levt åtskilda». B. Å. 1939 ref. 41. Gift kvinna hade under beskattningsåret underhållit sin man, med vilken hon icke under någon tid av året sammanlevt. Hemskillnad hade vunnits under förra hälften av beskattningsåret. Vid taxeringen medgavs hustrun rätt till avdrag för periodiskt understöd beträffande hela det under beskattningsåret utgivna underhållsbidraget. B.Ä. 19'tO ref. 14. Gift kvinna, som redovisat inkomst från av henne bedrivet jordbruk, medgavs icke sådant avdrag å 200 kronor som gift kvinna, vilken haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, ägt åtnjuta. B.Ä. 1941 ref. 39. Gift skattskyldig hade avlidit under förra hälften av beskattningsåret. Vid taxeringen behandlades dödsboet och den efterlevande maken såsom av varandra oberoende skattskyldiga, därvid dödsboet icke ägde åtnjuta avdrag för den efterlevande maken. B. Å. 1942 ref. 52. Ogift skattskyldig, som tillerkänts halvt familjeavdrag för barn, medgavs familjeavdrag för barnets moder, vilken i egenskap av husföreståndarinna varit, tillika med barnet, boende hos den skattskyldige. B.Ä. 1942 not. 899. En skattskyldig hade avlidit den 11 februari 1939 och

253 efterlämnat hustru. Vid 1940 års taxering vägrades dödsboet grundavdrag och familjeavdrag för hustru. B. Å. 1944 not. 304. Då dom å hemskillnad förelegat under hela beskattningsåret, hade avdrag såsom för periodiskt understöd medgivits gift skattskyldig för hela det till hustrun under beskattningsåret utbetalade underhållsbidraget. I anförda besvär hade hustrun åberopat, att domen vunnit laga kraft först efter beskattningsårets utgång, och yrkat, att henne påförd taxering för ifrågakomna underhållsbidrag måtte undanröjas. Yrkandet ogillades. B. Ä. 1944 not. 833. Två äkta makar hade under beskattningsåret varit bosatta i var sin församling i Stockholm. Mannen yrkade avdrag för periodiskt understöd å 3 682 kronor till hustrun. Avdraget vägrades i samtliga instanser. Enligt regeringsrätten kunde avdrag såsom för periodiskt understöd icke medgivas för ifrågavarande underhållsbidrag, oavsett att makarna finge anses ha varit av varandra oberoende skattskyldiga. B. Ä. 1945 ref. 57. En skattskyldig hade vid 1942 års taxering yrkat avdrag såsom för periodiskt understöd med G 000 kronor, utgörande underhållsbidrag, som under beskattningsåret utbetalats till den skattskyldiges hustru. Makarna hade under året icke sammanbott, men dom å hemskillnad hade icke förelegat och på grund härav medgav taxeringsnämnden icke avdraget. Prövningsnänmden, kammarrätten och regeringsrätten medgåvo emellertid avdrag. Omständigheterna i målet synas ha gjort sannolikt, att samlevnaden upphört redan före beskattningsåret. Hustrun hade icke utan rättegång velat biträda en ansökan om hemskillnad. Då den skattskyldige önskat undvika rättegång, hade han lämnat makarnas gemensamma hem och skaffat sig egen bostad, för att makarna efter tre års särlevnad skulle kunna vinna äktenskapsskillnad. Under år 1944 — innan regeringsrättens avgörande fallit — hade jämväl äktenskapsskillnad vunnits. B.Ä. 1945 ref. 703. En skattskyldig hade avlidit i december år 1941. Vid taxeringen år 1942 hade samtaxering av dödsboet efter den avlidne skett med den efterlevande änkan. Yrkande att dödsboet och änkan skulle taxeras var för sig ogillades. B. Ä. 1946 not. 574. På grund av söndring i äktenskapet hade en skattskyldig i oktober 1940 flyttat från hemmet. Han hade under ett års tid bott å hotell och därefter i egen våning. Jurist hade anlitats för hemskillnad, men någon överenskommelse mellan makarna hade ej kunnat uppnås. Under år 1941 hade den skattskyldige, som under hela året haft annan bostad än hustrun, till hustrun utbetalat 7 900 kronor i underhåll. Vid 1942 års taxering hade mannen yrkat avdrag såsom för periodiskt understöd för nämnda belopp, vilket av hustrun uppgivits till beskattning. Mannen vägrades emellertid avdraget och hustrun taxerades icke för beloppet i fråga. B. Å. 1946 not. 971. En skattskyldig, som innehade tjänsteanställning, drev jämväl lanthandel och kafé, som sköttes av hustrun. Den skattskyldige medgavs yrkat avdrag å 200 kronor för gift kvinna, enär inkomsten av rörelse antogs ha väsentligen uppkommit genom hustruns arbete. B. Å. 1947 ref. 46. Gift kvinna, som redovisat inkomst av eget arbete med 200 kronor, hade yrkat avdrag från denna inkomst med 200 kronor för gift kvinna. För de allmänna avdrag — pensionsavgift 20 kronor och försäkringspremier 30 kronor — som då icke kunnat utnyttjas av hustrun, påyrkades avdrag vid mannens taxering. Yrkandet bifölls. Tuxeringsintendenten hade ansett, att avdrag å 50 kronor bort ske i första hand och att avdraget för gift kvinna skolat ske först från återstående belopp. R. Å. 1947 not. 588. En skattskyldig hade — under motivering att hans hustru under hela beskattningsåret varit honom behjälplig i arbetet å hans kontor, vilket

254 nödvändiggjort anställandet av extra hembiträde — yrkat avdrag för gift kvinna, 200 kronor. Avdraget vägrades. B.Ä. 1947 not. 1068. En skattskyldig vägrades avdrag såsom för periodiskt understöd för ett belopp av 4 200 kronor, som han under beskattningsåret utbetalat till sin sedan några år tillbaka å annan ort bosatta hustru. Den skattskyldige, hos vilken makarnas dotter vistades, hade haft husföreståndarinna. Hustrun, som innehade arbetsanställning å sin bostadsort, hade förklarat sig icke ha något att erinra mot taxering för beloppet. Hemskillnad hade ej förelegat. B. Å. 1947 not. 1405. En tingsnotarie i Härnösand hade i november 1944 ingått äktenskap. Hustrun, som var tandläkare, hade samtidigt erhållit anställning vid folktandvården i Ytterlännäs, där hon hyrt bostad om ett rum och kök. I H. hade makarna hyrt en våning om tre rum och kök. Hustrun hade vistats i H. åtminstone varje söndagsdygn. (Avståndet mellan H. och Y. är 56 km.) Vid besvär över dubbeltaxering avgjordes, att hustrun skulle taxeras i H. B. Å. 1947 not. 1430. Vid 1944 års taxering hade en skattskyldig yrkat avdrag såsom för periodiskt understöd med ett belopp av 1 700 kronor, som han under år 1943 utbetalat i underhåll till sin hustru och sin son. Han hade sedan den 15 april 1943 på grund av söndring haft annan bostad än hustrun. Den 1 september 1943 hade dömts till hemskillnad mellan makarna. Avdraget medgavs. Taxcringsintendenten hade endast åberopat, att hemskillnadsdomen fallit först senare hälften av beskattningsåret.

under

B. Ä. 1948 not. 682. Äkta makar, som på grund av arbetsanställning varit bosatta å skilda orter, hade samtaxerats. Ena maken medgavs avdrag för fördyrade levnadskostnader och för resor till det gemensamma hemmet. R. Å. 1948 not. 1042. Två äkta makar hade varit bosatta i Stockholm. I april år 1942 hade mannen uttagit flyttningsbetyg till Uppsala, där han tillträtt tjänst och förhyrt bostad, medan hustrun kvarbott i S. Under sommaren 1943 hade makarna "bebott en jordbruksfastighet i Värmland, som mannen i december 1942 inköpt »på grund av hustruns intresse för jordbruk». För beskattningsåret 1943 hade mannen mantalsskrivits i U. och hustrun i S. Beskattningsnämnderna samtaxerade makarna. I besvär anförde mannen bl. a. följande: Han och hustrun hade levat åtskilda under större delen av beskattningsåret. I ett rättsfall (B. Å. 193G not. 53) hade en skattskyldig vägrats avdrag för periodiskt understöd till icke hemskild hustru, men makarna hade ej samtaxerats. Detta överensstämde med 1921 års kommunalskattekommittés uttalande om »det gemensamma hushållet» såsom grund för sambeskattning. Det räckte sålunda med en faktisk särlevnad, men denna måste kunna påtagligt konstateras, vilket alltid kunde ske genom att makarna hade skilda vistelsekommuner och mantalsskreves i dessa. Såväl kammarrätten som regeringsrätten samtaxerade makarna. Hos regeringsrätten hade mannen meddelat, att år 1947 dömts till hemskillnad mellan makarna. R. Å. 1949 not. 274. En hustru hade vid jultiden år 1943 lämnat makarnas gemensamma hem och därefter bosatt sig å pensionat i samma stad. Underhandlingar om skilsmässa hade pågått sedan november m å n a d samma år. På ansökan av makarna hade beslut om hemskillnad meddelats den 22 november 1944, vilket beslut vunnit laga kraft den 12 december samma år. Vid 1945 års taxering hade mannen yrkat avdrag såsom för periodiskt understöd med 9 666 kronor, utgör a n d e under hela år 1944 utbetalat underhållsbidrag till hustrun. Avdraget vägrades. Stockholm i april 1949. Sven Wastesdn.

Bilaga

Ii.

P. M. angående begränsning i vissa fall av sambeskattningens verkningar. Det har bland de sakkunniga ifrågasatts att för sambeskattningens del införa en spärregel, avsedd att förhindra att äkta makar, som båda ha förvärvsarbete, få högre skatt än de skulle haft såsom ogifta. Ur principiell synpunkt är en dylik anordning icke motiverad. Den innebär nämligen, att man inom ett och samma skattesystem tillämpar än sär- och än sambeskattning. Då dessa båda skatteformer bygga på mot varandra stridande principer, kan man icke med anspråk på följdriktighet förorda en sammanblandning av dem inom ett och samma skattesystem. Dot må framhållas att spärranordningar äro föga rationella såsom botemedel mot orättvisor i skattesystemet och i varje fall icke lämpade att förhindra andra orättvisor än de mest framträdande. Man kan nämligen icke gärna göra gällande, att en efter vissa enhetliga grunder uppbyggd beskattningsform skulle ge en riktig avvägning intill en viss gräns, där spärren sätter in, och att beskattningsresultatet därefter bleve orättvist. En spärranordning inom ett progressivt skattesystem har vidare den verkan att kastningar uppkomma i progressionsskalan. Om i h ä r ifrågavarande fall äkta makar skulle befinna sig i exakt det läget, där spärren började verka, bleve en nytillkommande inkomst beskattad efter en betydligt lägre skattesats än inkomsten inom närmast föregående skikt. Hur stor minskningen bleve, skulle bero på vilken av makarna som ökade sin inkomst. Det skulle ligga i makarnas intresse att låta inkomstökningen komma den make till del, som hade den lägre inkomsten. Den bland de sakkunniga ifrågasatta spärren har närmast varit avsedd att begränsa sambeskattningens verkningar i fråga om arbetsinkomst men icke i fråga om kapitalinkomst. Detta får anses innebära ytterligare ett frångående av skatteprinciperna. Kapitalinkomst anses visserligen i och för sig ha större skattekraft än arbetsinkomst, men denna skillnad beaktas genom förmögenhetsbeskattningen, och någon anledning att vid sambeskattningen ha olika beskattningsnormer för de båda slagen av inkomst kan icke föreligga, utom i den mån man vill beakta de särskilda omkostnader som må vara förenade med arbetsinkomst. Även om man bortser från de anförda principiella synpunkterna, synas allvarliga invändningar vara att göra mot den ifrågasatta spärranordningen. Det kan till en början framhållas, att inkomsten av vissa förvärvskällor h ä r r ö r av såväl arbete som kapital och att det icke är praktiskt genomförbart att åstadkomma en riktig uppdelning härutinnan. Denna fråga har berörts i de sakkunnigas betänkande (se sid. 170). Här må endast tilläggas, att svårigheterna göra sig än mer gällande, då det är fråga om en spärranordning, eftersom man därvid får att göra med blandade inkomster av obegränsad storlek, medan man i fråga om avdraget för gift kvinna rör sig med maximerade belopp. Det är vidare förenat med svårigheter att finna en lämplig metod för begränsning av skatten i det fall endera eller båda makarna ha såväl arbets- som kapitalinkomst. Det gäller

256 nämligen då att bestämma, hur stor del av den genom sambeskattningen orsakade skatteökningen som kan anses bero på arbetsinkomst och som alltså skall elimineras av spärren. Olika möjligheter till en lösning av detta spörsmål skola belysas i det följande. Eftersom olika inkomster ingå i skatteunderlaget utan någon fastställd inbördes ordning, kunde det synas följdriktigt att till viss inkomst, t. ex. arbetsinkomst, hänföra så stor del av skatten som svarade mot arbetsinkomstens andel i den totala inkomsten. Samma proportionering skulle då vara riktig i fråga om skatteökning, som uppkomme vid sambeskattning. En sådan metod skulle emellertid ge felaktigt resultat i fråga om förvärvsarbetande gift kvinna. Detta sammanhänger med att hennes förvärvsinkomst i viss utsträckning privilegieras vid sambeskattning men icke om hon taxeras såsom ogift. Analyserar man inkomstskatten å kombinerad arbets- och kapitalinkomst, kommer man till att en del har sin grund enbart i arbetsinkomsten, en annan del enbart i kapitalinkomsten och en tredje del i såväl arbets- som kapitalinkomsten. Detsamma gäller i fråga om skatteökning, som uppkommer vid sambeskattning. Den riktigaste metoden att uppdela sådan ökning synes då vara att räkna ut den ökning, som skulle ha uppkommit om enbart arbetsinkomst resp. enbart kapitalinkomst förelegat, och fördela den återstående ökningen mellan arbets- och kapitalinkomst, t. ex. i förhållande till vederbörande inkomsts storlek. Metoden må belysas med följande exempel, som hänföres till ort inom ortsgrupp V. En man med en taxerad inkomst å 20 000 kronor, varav 18 000 h ä r r ö r av tjänst och 2 000 av kapital, gifter sig med en kvinna, vilkens taxerade inkomst är 10 000 kronor, därav 6 000 kronor av eget arbete. De taxeras såsom ogifta och påföras statlig inkomstskatt å resp. 4 670 och 1 500 kronor eller tillsammans 6 170 kronor. Om de i stället blivit sambeskattade, hade de påförts statlig inkomstskatt å 7 070 kronor. Sambeskattningen hade sålunda lett till en skatteökning å 900 kronor. Ifall vederbörande icke haft någon kapitalinkomst, skulle de påförts skatt såsom ogifta å resp. 3 950 och 590 kronor eller tillsammans 4 540 kronor och såsom gifta å 4 670 kronor. Sambeskattningen hade i sådant fall föranlett skatteökning å 130 kronor. Hade de å andra sidan endast haft kapitalinkomst, skulle de vid särbeskattning fått en sammanlagd skatt å 240 kronor mot 330 kronor vid sambeskattning. I detta fall hade samtaxeringen föranlett skatteökning å 90 kronor. Av den sammanlagda skatteökningen å 900 kronor har härigenom redovisats (130 + 9 0 = ) 220 kronor. Den återstående ökningen å 680 kronor skall fördelas mellan arbets- och kapitalinkomsterna. Av en total inkomst å 30 000 kronor härrör 24 000 eller 80 % av arbete och 6 000 eller 20 % av kapital. Motsvarande kvotdelar av 680 kronor utgöra resp. 544 och 136 kronor. Skatteökningen å 900 kronor härrör sålunda till ett belopp av (130+ 5 4 4 - ) 674 kronor av arbetsinkomst och till ett belopp av (90 + 136=) 226 kronor av kapitalinkomst. Det förra beloppet anger den skattelättnad som en spärr av här ifrågasatt typ skulle medföra. Vid den här gjorda exemplifieringen ha vissa förenklingar skett. Det har sålunda utan vidare angivits att den taxerade inkomsten på visst sätt fördelat sig mellan arbets- och kapitalinkomst. Oomtvistlig kan en sådan fördelning endast vara om allmänna avdrag icke finnas, vilket är ytterst sällsynt. I normalfallet måste dylika avdrag beaktas. Man kan därvid tänka sig att avdragen proportionellt fördelas mellan de båda inkomstslagen, vilket kan motiveras med att desamma — bortsett från underskottsavdrag och avdraget för gift kvinna — icke hänföra sig till viss förvärvskälla. Å andra sidan kan det förefalla riktigt att vid uträknandet av den skatteökning, som skulle uppkommit ifall t. ex. kapital-

257 inkomst icke förelegat, räkna med hela avdraget. Man kan göra gällande, att det ingår i den gjorda konstruktionen att bortse från kapitalinkomst'men eljest icke ändra på föreliggande fakta. Det tredje ledet i uträkningen i ovanstående exempel, nämligen fördelningen mellan arbetsinkomst och kapitalinkomst av viss återstående skatteökning har inneburit en proportionering i förhållande till inkomstbeloppen för makarna såsom ogifta. Hänsyn har alltså icke tagits till att avdraget för gift kvinna närmast ar att betrakta såsom omkostnadsavdrag och att den gifta kvinnans arbetsinkomst darfor egentligen borde anses vara 1 000 kronor lägre vid sambeskattning än vid särbeskattning. Sistnämnda förhållande gör, att resultatet icke blir alldeles exakt vare sig man använder det högre eller det lägre inkomstbeloppet för kvinnans del, men skillnaden mellan de båda fallen inskränker sig å andra sidan i allmänhet till några få kronor. Den här angivna metoden för den avsedda spärranordningen synes, trots de invändningar man med hänsyn till sistberörda förhållanden måhända kan göra däremot, ge en i huvudsak riktig fördelning av skatteökningen mellan arbetsinkomst och kapitalinkomst. Den torde emellertid vara för invecklad för att lämpligen kunna intagas i våra skatteförfattningar. Det kan visserligen sägas, att tekniska svårigheter i och för sig icke böra få ställa sig hindrande i vägen för genomförandet av ett önskvärt förslag, men det bör då icke gälla ett förslag, mot vilket det kan riktas så allvarliga principiella invändningar som i förevarande fall Man torde darfor få inskränka användandet av förevarande metod, som i fortsättningen b e n a m n e s alternativ 1, till utredningsstadiet och där låta den tjäna som bakgrund till andra tankbara metoder. Genom att jämföra resultaten av dessa andra metoder med dem som erhållas enligt alt. 1 kan man mera objektivt bedöma dessa resultat. Spärranordningen blir betydligt förenklad, om man söker fram den skatteökning arbetsinkomsten föranleder, förutsatt att denna inkomst s. a. s. placeras i botten (alt. 2) eller i toppen av inkomsten (alt. 3). Alt. 2 innebär, att man helt bortser från kapitalinkomsten. Man r ä k n a r sålunda ut, vilken skatt makarna skulle erhålla å ena sidan såsom ogifta och å andra sidan såsom gifta, under förutsättning att de endast haft arbetsinkomst. Bäkneoperationen blir har densamma som vid första ledet i beräkningarna enligt alt. 1. Skattelättnaden i det förut angivna exemplet kommer enligt alt. 2 att bli 130 kronor. Alt. 3 innebär detsamma som att kapitalinkomsten placeras i botten. Man får då t,n en början räkna ut skatteökningen för enbart kapitalinkomsten på samma satt som vid det andra ledet i beräkningarna enligt alt. 1. ökningen blir i förevarande exempel 90 kronor. Vad som härefter återstår av den totala ökningen å yuu kronor, nämligen 810 kronor, hänföres till arbetsinkomsten och utgör alltså skattelättnaden enligt alt. 3. Den vid alt. 2 framräknade skatteökningen på grund av samtaxering är tydligen helt och hållet föranledd av arbetsinkomsten och utgör alltså ett minimum or den skattelättnad, som man vill ernå med en spärranordning. Till sina praktiska verkningar innebär denna metod emellertid i åtskilliga fall en betydande relativ skärpning av den skatteökning, som kan uppkomma för kapitalinkomsten vid sambeskattning. Omvänt utgör skatteökningen på arbetsinkomst enligt alt 3 ett maximum, och alternativet innebär i praktiken ett utsträckande av spärrens verkningar även till kapitalinkomst. Den skattelättnad som i det tidigare angivna fallet skulle uppkomma enligt de olika alternativen 1 - 3 utgör resp. 674, 130 och 810 kronor. Skillnaden är alltså ganska betydande. Besultaten kunna emellertid knappast bedömas på grundval 17—916967

258 Tabell, utvisande skattelättnad genom spärranordning enligt olika alternativ töisambeskattade skattskyldiga. Sammanlagd inkomst: Mannen 20 000, hustrun 10 000 kronor. Mannens resp. hustruns inkomst av arbete

Skatteökning vid sambeskattning

Lättnad genom spärr enligt alternativ

20 000 + 10 000 20 000 + 8 000 20 000 + 6 000 20 000 + 4 000 20 000 + 2 000 20 000 + 0

900 900 900 900 900 1300

900 879 808 720 660 867

900 585 210

900 900 900 900 900 1 300

18 000 + 10 000 18 000 + 8 000 18 000 + 6 000 18 000 + 4 000 18 000 + 2 000 18 000 + 0

900 900 900 900 900 1300

895 761 674 631 600 780

820 505 130

900 800 810 860 900 1300

16 000 + 10 000 16 000 + 8 000 16 000 + 6 000 16 000 + 4 000 16 000 + 2 000 16 000 + 0

900 900 900 900 900 1300

879 733 585 507 483 667

740 425 130

900 810 750 760 805 1250

14 000 + 10 000 14 000 + 8 000 14 000 + 6 000 14 000 + 4 000 14 000 + 2 000 14 000 + 0

900 900 900 900 900 1300

836 688 523 438 381 504

580 345 50

900 860 760 730 715 1080

12 000 + 10 000 12 000 + 8 000 12 000 + 6 000 12 000 + 4 000 12 000 + 2 000 12 000 + 0

900 900 900 900 900 1300

772 662 483 381 289 362

420 185

900 900 805 715 620 900

10 000 + 10 000 10 000 + 8 000 10 000 + 6 000 10 000 + 4 000 10 000 + 2 000 10 000 + o

900 900 900 900 900 1300

677 570 453 317 202 237

230 75

900 900 850 680 505 710

8 000 + 10 000 8 000 + 8 000 8 000 + 6 000 8 000 + 4 000 8 000 + 2 000 8 000 + 0

900 900 900 900 900 1300

570 480 401 244 118 139

900 900 860 610 355 520

6 000 + 10 000 6 000 + 8 000 6 000 + 6 000 6 000 + 4 000 6 000 + 2 000 6 000 + 0

900 900 900 900 900 1300

480 420 328 163 52 64

900 900 820 490 195 320

259 Mannens resp. hustruns inkomst av arbete

4 000 + 10 000 4 000 + 8 000 4 000 + 6 000 4 000 + 4 000 4 000 + 2 000 4 000 + 0 2 000 + 10 000 2 000 + 8 000 2 000 + 6 000 2 000 + 4 000 2 000 + 2 000 2 000 + 0 0 + 10 000 0 + 8 000 0 + 6 000 0 + 4 000 0 + 2 000 0 + 0

Skatteökning vid sambeskattning

Lättnad genom spärr enligt alternativ

900 900 900 900 900 1300

420 360 260 109 15 21

900 900 780 410 75 160

900 900 900 900 900 1 300

360 300 208 74

900 900 780 370

900 900 900 900 900 1300

300 240 148 39

900 900 740 290

av endast ett exempel, och det har därför ansetts lämpligt att utveckla exemplifieringen med andra kombinationer av arbets- och kapitalinkomst. Härvid har genomgående räknats med 20 000 kronor för mannen och 10 000 kronor för hustrun. Resultatet av beräkningarna redovisas i en här ovan intagen tabell. Vid tabellens utarbetande ha samma förenklingar gjorts som tidigare, i det att några allmänna avdrag — utom avdraget för gift kvinna — icke' ansetts företinnas. Proportioneringen enligt alt. 1 har vidare skett i förhållande till de inkomstbelopp för resp. arbete och kapital, som ansetts ingå i den taxerade inkomsten för makarna såsom ogifta. I enlighet härmed har i tabellens första kolumn såsom hustruns inkomst av arbete upptagits beloppet innan avdrag för gift kvinna skett. Det förhållandet att det här gäller en spärr har föranlett en modifikation i tilllampandet av metoderna enligt alt. 1 och 3, sådana de ovan beskrivits. Uträknandet av skatten på enbart kapitalinkomst ger i vissa lägen lägre belopp för makarna såsom gifta. Den av enbart kapitalinkomst föranledda skatteökningen har då satts till 0 och den av arbetsinkomsten föranledda ökningen vid t. ex. alt. 3 till 900 kronor. I själva verket skulle naturligtvis, om den på makarnas sammanlagda inkomster uppkommande skatteökningen varit 900 kronor men det på kapitalinkomsterna beräknats bli en skattelättnad på t. ex. 100 kronor, till arbetsinkomsten ha hänförts en ökning av 1 000 kronor. Detta matematiskt riktigare tillvägagångssätt skulle emellertid förutsätta, att metoden gåves allmängiltighet och icke tillämpades enbart som spärr. Vad här sagts gäller också beträffande proportioneringen enligt alt. 1. Tabellen visar, att alt. 1 åstadkommer en jämn minskning av skattelättnaden vid sjunkande arbetsinkomst och stigande kapitalinkomst. Alternativet ger någon lättnad vid nästan alla kombinationer. Alt. 2 är uppenbarligen icke särdeles elastiskt, och lättnaden enligt detta alternativ nedgår hastigt, i den mån inkomsten forskjutes från arbets- till kapitalinkomst. I flertalet kombinationer av arbetsoch kapitalinkomst medför alt. 2 icke någon som helst lättnad. Alt. 3 utmärkes bl. a. av att skattelättnaden — vid förskjutning från arbets- till kapitalinkomst —

260 i vissa lägen först sjunker men därefter åter stiger. Detta sammanhänger med alt samtaxering, då det gäller kapitalinkomster, åstadkommer skatteökning icke endast inom högre utan även inom vissa lägre inkomstskikt, medan den för mellanskikten alltid leder till skatteminskning. Detta beror i sin tur på den speciella utformning, som statsbeskattningen av ensamstående erhållit i vårt land. Allmänt sett torde tabellen visa, att varken alt. 2 eller alt. 3 företer resultat som kunna godtagas. Stockholm i november 1948. Oscar östman.

Bilaga C.

P. M. rörande äkta makars avdrag för försäkringspremier. 1 I. Den hittillsvarande utvecklingen.

Ändringsförslag.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande ordning får sambeskattningen inverkan även på storleken av det avdrag för försäkringspremier, som äkta makar äga åtnjuta. Enligt 46 § 2 mom. första stycket 3) kommunalskattelagen föreligger rätt till sådant avdrag för premier och andra avgifter, som skattskyldig för sig och i förekommande fall även för sin make och sina omyndiga barn betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, för kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom annan livränteförsäkring än som tecknats på grund av tjänst eller som utgör pensionsförsäkring. Med premier förstås inbetalningar till försäkringsbolag, under det andra avgifter avse inbetalningar till understödskassor och andra försäkringsanstalter. Detta avdrag må ej för skattskyldig eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och båda m a k a r n a under året haft försäkringar, för dem båda tillsammans åtnjutas till högre belopp än 200 kronor. Avdrag får ske allenast med det belopp, varmed premie överstiger under året eventuellt uppburen premieåterbäring eller vinstutdelning. Vidare får avdraget åtnjutas endast vid taxering som sker i den skattskyldiges hemortskommun och skall, om den skattskyldige endast under en del av beskattningsåret varit här i riket bosatt, åtnjutas endast till så stor del, som belöper å nämnda tid. Detta avdrag infördes i vår skattelagstiftning år 1910. I proposition till 1910 års riksdag (nr 88) anförde departementschefen bl. a. följande: o v i o e t V f l e ? a l - , U U ä n d s k a . i n k o m s t s k a tteförfattningar hava införts bestämmelser om avdrag for försäkringspremier. Med försäkringsrörelsens starka utveckling i vårt land a livets skilda områden torde det jämväl vara lämpligt att i författningen om inkomstoch förmögenhetsskatt upptaga en dylik bestämmelse. Ett sådant avdrag bör i viss mån nVnlT , t V 1 ^ u11 s P a r s a m h e t o c h ägnat att i vissa avseenden utjämna skiljaktigheter i skattskyldigheten mindre inkomsttagare emellan. Avdraget, ehuru tillförsäkrat en var skattskyldig intill ett belopp av 200 kronor, innebär dock framför allt ett medgivande at den, som, i saknad av annan inkomst än inkomster av eget arbete söker betrygga familjens ekonomi i händelse av dödsfall, sjukdomsfall, olycksfall m. m.»' Maximeringen till 200 kronor var ursprungligen icke uttrvckligen föreskriven a t t ^ a l l a jämväl äkta makar. Sådan föreskrift inflöt först i 1928 års skatteförfatth a m t F Ö r e V a r ! ? d e P r o " \ e m o r i a h a r utarbetats, sedan finansdepartementet under hand annamtP om yttrande från sambeskattningssakkunniga rörande äkta makars avdrag för för!2 tremier' sakkunniga ha vid sammanträde den 31 mars 1949 anslutit sig till \fv7al * p 5 0 ™ e m ° n a n o c h därjämte uttalat den uppfattningen att avdragsbelopp för ifrågavarande andamål icke borde överstiga 400 kronor. Mot sistnämnda uttalande ha ledanoteina fröken Andersson och herr Hermansson reserverat sig, då de ansett att de sakkunniga icke bort ingå på frågan om avdragets absoluta storlek, på 8grund varav iämväl sista stycket i promemorian bort utgå. jamvai

262 ningar Enligt 1910 års inkomstskatteförordning skulle emellertid mannen taxeras jämväl för hustruns inkomst, vilket medförde, att avdraget även för akta makar var maximerat till 200 kronor. Endast om hustrun hade sådan inkomst, som rättsligen var undantagen från mannens förvaltning, skulle hon påforas egen taxering I dylika fall synes bestämmelsernas avfattning icke ha utgjort hinder för att medgiva en var av makarna avdrag med 200 kronor, om jämväl mannen taxerats för inkomst. 1921 års kommunalskattekommitté föreslog, att ifrågakomna avdrag skulle begränsas till 100 kronor samt att intet avdrag skulle medgivas, om de under året erlagda premierna överstigit nämnda belopp. I 1927 års kommunalskatteproposition (nr 102) upptogs detta förslag, med undantag för begränsningen för det fall att premien överstigit 100 kronor. 1928 års kommunalskatteproposition (nr 213) förordade höjning frän i 192/ års förslag upptagna 100 till 200 kronor, vilket även blev riksdagens beslut. 1944 års allmänna skattekommitté, som år 1947 avgivit betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare m. m. (SOU 1948:22), har föreslagit höjning av avdragets maximibelopp till 300 kronor men har icke ingått på frågan om en differentiering i detta avseende mellan ensamstående och äkta makar. Skattekommittén framhåller, att beträffande ifrågavarande avdrag förslag framkommit å ena sidan om slopande av avdragsrätten och å a n d r a sidan om höjning av avdragsbeloppet. Mot förslagen att slopa avdragsrätten hade anförts, att de sociala skäl, som föranlett avdragets införande, alltjämt ägde giltighet. Till stod för en höjning av avdraget hade främst åberopats penningvärdets fall. Skattekommittén anför vidare följande. Den hittills gällande utformningen av skattelagstiftningen å försäkringsväsendets område hade medfört, att försäkringstagare med höga beskattningsbara inkomster intagit en i jämförelse med andra försäkringstagare gynnad ställning. Detta hade sin grund i den för beskattningen av ränta å premiereserv gällande ordningen. I princip vore försäkringstagaren själv skattskyldig för denna ränta. Av praktiska skäl hade emellertid skatten uttagits hos försäkringsgivaren, på grund varav denna skatt indirekt drabbade försäkringstagarna såsom en proportionell skatt. Skattekommittén föreslog emellertid nu sådan ändring av dessa bestämmelser, att särskild skatt skulle uttagas av försäkringstagare, vilkas försäkringar avsågo större belopp. För dessa försäkringstagare skulle det därför i fortsättningen icke bli fråga endast om en proportionell skatt å räntan. Härtill komme, att den föreslagna utformningen av den hos försäkringstagarna uttagna skatten för räntan å premiereserven i jämförelse med skatteuttaget vid sparande i annan form för flertalet försäkringstagare med små försäkringssummor komme att innebära en skattelindring av icke oväsentlig betydelse. Därmed kunde måhända tillräcklig hänsyn anses vara tagen till de sociala synpunkter, vilka åberopats till stöd för avdragets bibehållande. Oaktat de sålunda anförda synpunkterna förordade ändock kommittén, att ifrågakomna avdrag alltjämt skulle äga bestånd. Enligt kommitténs förslag skulle nämligen livförsäkringsanstalter beskattas efter den för fysiska personer i det lägsta inkomstskiktet gällande skalan. Sistnämnda skattskyldiga skulle då icke erhålla någon förmån genom räntebeskattningens utformning och för att icke de nuvarande skatteförmånerna för sådana skattskyldiga fysiska personer, som tillhörde lägsta och närmast högre liggande inkomstskikt, skulle försämras, ansåge kommittén lämpligt, att visst avdrag för premier medgåves. För att kompensera den minskning av förmånerna i beskattningshänseende för nyss angivna kategorier försäkringstagare, som kommitténs förslag till utformning av räntebeskatt-

263 ningen medförde, vore en höjning av avdraget erforderlig. Jämväl penningvärdets fall talade för en sådan höjning. Kommittén förordade därför att avdragets övre gräns skulle höjas till 300 kronor. Då kommittén föreslagit, att vissa premier, som nu inginge i förevarande avdrag, skulle få avdragas utan begränsning, nämligen premier för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring samt för visst slag av olycksfallsförsäkring, ökades ytterligare möjligheten till avdrag för övriga premier, främst livförsäkringspremier. Även i motion till 1948 års riksdag (I: 180) har påyrkats höjning av avdraget för försäkringspremier från 200 till 300 kronor. II. Motsvarande avdragsrätt i de övriga nordiska länderna. I Finland är skattskyldig berättigad att från sin inkomst avdraga dels avgifter, som han för sig eller make eller barn erlagt för liv-, kapital-, livränte-, olycksfalls- eller sjukförsäkring, dock högst 3 000 mark för varje familjemedlem, dels ock (utan begränsning) avgifter till arbetslöshetskassor. I Danmark gäller, att ett belopp av högst 400 kronor får avdragas för avgifter till olycksfalls-, sjuk-, invaliditets-, arbetslöshets-, ålderdoms-, pensions- och livförsäkringar. Detta maximibelopp är gemensamt för äkta makar på grund av att vid samtaxering mannen beskattas för båda makarnas inkomster. I ett år 1948 avgivet betänkande föreslår emellertid skattelovskommissionen, att begränsningen till 400 kronor skall upphävas. Detta ändringsförslag har motiverats med att vissa av nämnda avgifter äro obligatoriska, medan övriga avgifter böra medgivas skattefrihet med hänsyn till försäkringarnas önskvärdhet ur social synpunkt. Den norska skattelagstiftningen medgiver avdrag för följande * försäkringspremier: 1) Sådana avgifter för pensionering, änkepensionering, olycksfalls-, sjuk-, invaliditets- och ålderdomsförsäkringspremier samt premier till arbetslöshetsförsäkring, som den skattskyldige på grund av anställning obligatoriskt har att erlägga. 2) Frivilliga livförsäkringspremier till ett högsta belopp av 300, 400 eller 500 kronor, allt efter den avdragsklass, den skattskyldige tillhör i egenskap av försörjare. 3) Frivilliga sjukförsäkringspremier till ett belopp av högst 300 kronor, vilket maximibelopp är gemensamt för samtaxerade äkta makar. I fråga om avdragen under 1) ovan, vilka medgivas utan begränsning, bör bemärkas, att i Norge sjukförsäkring är obligatorisk för alla löntagare. III. Allmänna synpunkter på avdragsrätten. Ifrågavarande avdrag har tillkommit för att främja utbredningen av livförsäkringar. Den förtänksamhet och sparsamhet, som den skattskyldige visar genom att teckna sådan försäkring, har ansetts i särskild grad förtjäna uppmuntran. Avdragsrätt för dylika premier skulle eljest i princip icke förefinnas med hänsyn till att de utbetalade försäkringsbeloppen icke beskattas, och bestämmelsen har sålunda karaktären av ett undantagsstadgande. Vid avdragets tillkomst torde 200 kronor ha utgjort ett belopp, som för flertalet skattskyldiga var tillräckligt för att fullt ut täcka erlagda premier. Sedermera har det emellertid blivit allt vanligare, att nämnda belopp endast motsvarar en del av de premier och avgifter av avdragsgill art, som den skattskyldige er-

264 lagt under beskattningsåret. Härvid ha flera olika omständigheter inverkat. I första hand har försäkringsväsendets starka utveckling medfört nya försäkringsformer och över huvud en omfattande utökning av försäkringsskyddet. En annan omständighet, som i detta sammanhang inverkat, är penningvärdets fall. För ett belopp av 200 kronor kunde en skattskyldig tidigare bereda sig och sin familj ett väsentligt större skydd genom tecknande av försäkringar än som vid nuvarande penningvärde kan ske. Därutöver skulle man även kunna framhålla en tredje faktor, nämligen nedgången i det allmänna ränteläget, som orsakat en generell höjning av premierna. Värdet av den förmån, avdragsrätten innebär, har sålunda under avdragets giltighetstid avsevärt reducerats. På grund härav kunde den nu föreslagna höjningen synas väl motiverad. Å andra sidan måste framhållas, att avdraget aldrig varit avsett att fullt kompensera utgifterna för ifrågavarande premier och avgifter. Avdraget har medgivits intill ett skäligt belopp, avvägt med hänsyn till önskemålet att uppmuntra försäkringsidén. Detta syftemål kan möjligen numera anses vara uppnått och med hänsyn härtill kunde avdraget måhända i fortsättningen anses obehövligt. Man har dock anledning antaga att — även om intresset för försäkringar numera är allmänt utbrett — avdragsrätten utgör en sporre till tecknandet av särskilt livförsäkringar, vilket såsom en form av sparande har ansetts böra premieras. Med hänsyn till avdragets särskilda karaktär kan å andra sidan kravet på höjning icke framföras med samma styrka som kunnat ske, om avdraget varit avsett att helt täcka motsvarande kostnader. Det synes vanskligt att söka avgiva något omdöme om det nu gällande avdragsbeloppets tillräcklighet för den enskilde skattskyldigc. En statistisk undersökning i detta avseende torde icke giva något tillförlitligt resultat. Man kan icke bygga på uppgifterna i deklarationerna rörande de i detta avdrag ingående premierna och avgifterna, enär specifikation regelmässigt endast sker intill avdragets maximibelopp och totalbeloppet av ifrågakohina utgifter, därest det överstigit föreskrivet maximum, endast mycket sällan kan utläsas ur deklarationerna. Eftersom de skattskyldiga i allmänhet ha försäkringar hos flera anstalter, kan man ej heller utgå från de statistiska uppgifter, som må finnas hos försäkringsgivarna. Man har emellertid vid det praktiska taxeringsarbetet kunnat konstatera, att det hittills gällande maximibeloppet i många fall icke varit tillräckligt. Särskilt har så varit förhållandet i fråga om samtaxerade äkta makar, vilka ju tillsammans icke äga åtnjuta högre avdrag än en ensamstående. Det har för de enskilda skattskyldiga säkerligen tett sig orättvist, att ingåendet av äktenskap skolat medföra en ytterligare begränsning av denna avdragsrätt. Kontrahenterna ha oftast redan såsom ensamstående ordnat sitt försäkringsskydd och ha därvid ofta nog anpassat försäkringarna efter den avdragsrätt för premier, de då ägt åtnjuta. Att äkta makar funnit den för dem gällande reduceringen i avdragsrätten obillig har framgått bl. a. av att ej sällan yrkande om avdrag utöver maximibeloppet år efter år framställts av makarna i de avgivna deklarationerna, trots att rättelse företagits av taxeringsnämnden och meddelande därom tillställts makarna. Den begränsning i avdragsrätten, som gäller för äkta makar jämfört med två ensamstående skattskyldiga, synes icke vara motiverad. Genom sambeskattningen, som i p r i n c i p leder till högre skatt, har hänsyn tagits till den besparing, äktenskapet ansetts medföra. Det synes icke rimligt att låta sambeskattningen få inverkan även i fråga om storleken av avdraget för försäkringspremier. I detta avseende kan äktenskapet knappast innebära någon besparing. Ej heller kan man motivera begränsningen i avdragsrätten med äkta makars större skatteförmåga i allmänhet. Man skulle i så fall missgynna sådana äkta makar, som tecknat för-

265 säkringar, och därigenom direkt motverka det syfte, som legat till grund för avdragets införande. Det måste vidare te sig obilligt för de skattskyldiga, som vid tecknandet av försäkringar kunnat påräkna avdragsrätt för premierna, att efter ingåendet av äktenskap få avdragsrätten minskad med 50 procent. På grund härav synes avdraget böra för äkta makar utgöra ett dubbelt så stort belopp som för en ensamstående. Därvid synes man, i överensstämmelse med vad som hittills gällt, böra tillåta, att det för äkta makar gällande avdragsbeloppet får utnyttjas efter fritt val mellan makarna inbördes. Om sålunda av principiella skäl avdraget för samtaxerade äkta makar bör utgöra två gånger avdraget för en ensamstående, kan man dock icke undgå att taga hänsyn till de ekonomiska verkningarna av denna princip. Därest övre gränsen för den ensamståendes avdrag skulle — såsom skattekommittén föreslagit — komma att höjas till 300 kronor, synes det sammanlagda avdragsbelopp, som skulle stå till äkta makars förfogande, komma att bli, absolut sett, väl högt. Stockholm i mars 1949. Sven

Wasteson.

Bilaga D.

Redogörelse för vissa skattestatistiska undersökningar. De för sambeskattningssakkunnigas räkning företagna statistiska undersökningarna ha avsett att utröna verkningarna av olika ifrågasatta alternativ för beskattningen av äkta makar, å ena sidan för enskilda skattskyldiga, å andra sidan för det allmänna. De individuella undersökningarna avse genomgående skattskyldiga inom kommun tillhörande ortsgrupp III med en sammanlagd kommunal utdebitering av 10 kronor per skattekrona. Tabellerna innehålla olika inkomstkombinationer, såväl vanliga som mindre vanligt förekommande. Beträffande verkningarna för kommunernas del ha undersökningarna inskränkt sig till att i fråga om 53 kommuner, varav 7 städer, undersökts, hur en höjning av familjeavdraget för hustru till samma belopp som grundavdraget skulle påverka skatteunderlaget m. m. i kommunerna. Primärmaterialet för denna utredning, som avser taxeringsåret 1944 och sålunda inkomståret 1943, var ursprungligen sammanställt för 1943 års dyrortskommittés räkning. I kommitténs betänkande lämnas en redogörelse för primärmaterialets sammansättning (se SOU 1945:32, sid. 160 ff). Av redogörelsen framgår bl. a., att primärmaterialet upprättats med ledning av 1944 års inkomstlängder för fysiska personer (A-längder). Beträffande tre i sambeskattningssakkunnigas undersökning ingående städer, nämligen Södertälje, Linköping och Hälsingborg, är primärmaterialet icke fullständigt, i det att vid bearbetningen av inkomstlängderna för dessa städer endast medtagits var tionde sida för Linköpings del och var femte sida för de två övriga nämnda städerna. För beräkning av ändringarna i statens skatteintäkter ha sambeskattningssakkunniga beretts tillfälle taga del av visst primärmaterial, som insamlats för 1945 års folkräkning. De sakkunniga stå i stor tacksamhetsskuld till byråchefen Ivar Uhnbom, vilken såsom ledare för folkräkningen lagt upp det synnerligen omfattande materialet på sådant sätt, att det överhuvudtaget varit möjligt för de sakkunniga att göra de för sina ändamål nödiga bearbetningarna. En del av folkräkningens resultat h a r numera av statistiska centralbyrån redovisats i ett antal volymer i serien Sveriges officiella statistik. Ur dessa redogörelser kan bl. a. följande inhämtas rörande anskaffandet av och beskaffenheten hos primärmaterialet m. m. Folkräkningen 1945 omfattar bl. a. en partiell del, avseende cirka Vu a v b e " folkningen (tolvtedelssamplingen) eller i runt tal 536 000 personer. Till denna samplings undersökningsområde hör bl. a. statistiken över inkomst, formogenhet och inkomstbeskattning. De i tolvtedelssamplingen ingående uppgifterna grunda sig på utdrag ur de för taxeringsåret 1946 (inkomståret 1945) upprättade inkomstlängder, som avse fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser (A-längderna). Dessa utdrag ha införskaffats på så sätt, att uppgifter angående namn, bostad m. m. for de till tolvtedelssamplingen h ö r a n d e personerna överförts på listor, som upprattats på grundval av nominativa förteckningar över befolkningen, erhållna genom

267 utdrag av församlingsboken. Å ett exemplar av dessa listor ha därefter länsstyrelserna låtit införa de uppgifter ur inkomstlängden, som röra taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och som erfordrats för att tillgodose de olika statistikgrenarnas behov av ekonomiska uppgifter. De sålunda överförda anteckningarna i inkomstlängden avse 1) antal barn, för vilka familjeavdrag ägt rum, 2) uppskattad inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, 3) sammanräknad nettoinkomst, 4) antagen yrkesbeteckning för den skattskyldige, 5) medgivna allmänna avdrag, som icke avsett underskott å förvärvskälla, 6) antaget taxerat belopp samt 7) antaget beskattningsbart belopp. Då så kunnat ske utan att uppgiftslämnandet försenats, har hänsyn tagits till av prövningsnämnden beslutade ändringar. De genom tolvtedelssamplingen erhållna resultaten redovisas bl. a. i s. k. uppskrivna tal, vilka ange den numerär, som vederbörande befolkningsgrupper på grundval av de observerade talen beräknas ha uppgått till, därest räkningen varit total. I den mån dessa uppskrivna tal kunnat jämföras med för hela riket kända tal, h a r det visat sig att tolvtedelssamplingens representativitet varit fullt tillfredsställande.

I. Undersökning rörande vissa kommuner. Vid de gjorda undersökningarna har företagits en uppdelning av skatteunderlaget mellan å ena sidan fysiska och å a n d r a sidan juridiska personer. Till de senare, som i tabellerna betecknats Jp, h a r därvid även förts sådana fysiska personer, som icke åtnjutit ortsavdrag och för vilka ändrade avdragsbestämmelser sålunda ej kunnat påverka skatteunderlaget. För de fysiska personernas del har en ytterligare uppdelning skett, nämligen mellan fastighetsägare (F) och icke fastighetsägare (I). Uppgifter om de juridiska personernas inkomstskatteunderlag enligt de s. k. B- och C-längderna ha hämtats ur Årsbok för Sveriges kommuner år 1945. Antalet fastighetsskattekronor för varje kommun har beräknats med ledning av de i årsboken lämnade uppgifterna om fastighetstaxeringsvärdena. Eftersom sistnämnda uppgifter icke lämnas specifikt för andra fastighetsägare än svenska aktiebolag och det återstående fastighetsbeståndet lämpligen måst i sin helhet hänföras till fysiska personer, har den företagna uppdelningen icke kunnat göras alldeles exakt, vilket emellertid för undersökningarnas del torde vara utan praktisk betydelse. Vid bearbetningen av primärmaterialet för städerna Södertälje, Linköping och Hälsingborg har antagits, att de fysiska personernas inkomstskatteunderlag haft samma sammansättning som den i undersökningen ingående delen därav, varefter en evalvering skett med utgångspunkt från de ur årsboken erhållna uppgifterna om nämnda städers skatteunderlag. Besultatct av undersökningarna, vilka såsom nämnt avsågo höjning av familjeavdraget för hustru till samma belopp som grundavdraget, redovisas i tabellerna 1 och 2. Tab. 1 utvisar för förutnämnda kategorier skattskyldiga de härvid uppkommande procentuella ändringarna i skatteunderlaget och förskjutningarna i skattebelastningen ävensom ökningen av utdebiteringsprocenten, medan tab. 2 belyser för å ena sidan ensamstående och å a n d r a sidan familjeförsörjare antalet inkomstbeskattade och antalet skattekronor samt för familjeförsörjarnas del den enbart på inkomstskatteunderlaget belöpande skattelättnaden. Vad skatteunderlaget beträffar skulle följden av ortsavdragsändringen givetvis ha blivit en genomgående minskning. Det framgår av tab. 1, att underlaget skulle

268 ha minskats med högst 5 % i 22 av de undersökta kommunerna och med 5 å 10 % i de övriga 31 kommunerna. Den närmare fördelningen på olika grupper av kommuner belyses i texttabellen A.

Tab. A. Antalet provtaxerade kommuner, fördelade efter skatteunderlagsminskningens storlek. Antal kommuner, för vilka skatteunderlaget minskats med (%)

Kommuntyp

Summa

högst 5

5-1—10

Landskommuner, ortsgr. I » » II » , » III

12 2 2 6

18 9 3 1

30 11 5 7

Summa

53 Av landskommunerna skulle som synes flertalet ha fått vidkännas en minskning överstigande 5 %, medan 6 av de 7 städerna icke kommit upp till 5 % minskning av skatteunderlaget. Den största skatteunderlagsminskningen hade uppkommit i Harestad i Göteborgs och Bohus län med 9,4 %. Denna kommun tillhör ortsgrupp II. Beträffande landskommunerna i ortsgrupperna I och III representeras de procentuellt största minskningarna av resp. Gammelgarn i Gotlands län med 8,0 % och Edefors i Norrbottens län med 6,9 7c. Högst bland städerna ligger Kumla med 5,2 %. De lägsta talen för skatteunderlagsminskningen återfinnas för landskommunernas del i resp. Brågarp (Malmöhus län) i ortsgrupp I med 2,3 %, Sunne köping (Värmlands län) i ortsgrupp II med 3,7% och Idre (Kopparbergs län) i ortsgrupp III med 4,5 7c. Simrishamn kommer lägst bland städerna med 2,4 7c. Ändringarna i skatteunderlaget ställa sig givetvis olika för skilda grupper inom en kommun. I övervägande antalet kommuner är det gruppen icke-fastighetsägare som skulle ha fått den största procentuella minskningen. Detta beror på att i fastighetsägarnas underlag även ingår fastighetsskattekronor, vilka icke undergå någon förändring. Minskningen kan av bl. a. denna anledning absolut taget vara större för fastighetsägarna än för icke fastighetsägare, ehuru de procentuella talen bli lägre. Det förhåller sig eljest så, att fastighetsägarna till övervägande del äro familjeförsörjare, medan motsatsen gäller för icke-fastighetsägarna. (Detta framgår av tab. 2.) Då ökningen av ortsavdragen endast kommer gifta personer till del, skulle därför — om det endast varit fråga om en inkomstskatt — den största skatteunderlagsminskningen nästan undantagslöst ha kunnat redovisas för fastighetsägarna. Beträffande ändringarna i skattebelastningen för olika grupper skattskyldiga, vid vilkas beräknande måst förutsättas att de uttaxerade beloppen i kommunerna ej skulle ha undergått några förändringar, må först anföras följande allmänna synpunkter. Ändringar av ortsavdragen ha icke någon inverkan på juridiska personers skatteunderlag. Eftersom den allmänna kommunalskatten är en repartitionsskatt, måste en nedgång i det sammanlagda skatteunderlaget i en kommun därför i första h a n d gå ut över de juridiska personerna. En motpol till de juridiska personerna kunna fysiska personer, som icke äro fastighetsägare, anses bilda. Skatte-

269 underlaget för denna grupp måste alllid minskas vid höjda ortsavdrag. Det är dock icke givet, att följden härav blir en minskning i skattebördan, ehuru detta är det normala, och minskningen i skattebördan blir i varje fall icke lika stor som minskningen i skatteunderlaget. Detta beror på att utdebiteringsprocenten samtidigt stiger. De fysiska personer, som äro fastighetsägare, intaga en mellanställning, eftersom deras skatteunderlag — såsom nyss berörts — till en del icke påverkas av ortsavdragsförändringar. Vad ovan sagts om de juridiska personernas skatteunderlag gäller i samma grad för fastighetsägarna beträffande deras fastighetsskatteunderlag, medan vad som sagts om icke-fastighetsägarna gäller beträffande fastighetsägarnas inkomstskatteunderlag. Slutresultatet för fastighetsägarnas del är sålunda beroende på vilken av de båda nämnda faktorerna som verkar starkast. Detta är i sin tur beroende bl. a. på förekomsten inom en kommun av skatteunderlag tillhörande juridiska personer. Är detta av mer betydande storlek, kan ändringen i utdebiteringsprocenten bli ganska obetydlig, i vilket fall ökningen av belastningen på fastighetsägarens fasta skatteunderlag kan bli mindre än minskningen av belastningen på det föränderliga underlaget. Saknar däremot en kommun skattskyldiga juridiska personer, kan minskningen av belastningen på den rörliga delen av fastighetsägarnas skatteunderlag i praktiken icke uppväga de i motsatt riktning verkande ändringarna i belastningen på den fasta delen av skatteunderlaget. För de enskilda skattskyldiga kunna givetvis ändringarna gå i annan riktning än för en viss grupp i dess helhet. Det må till en början erinras om sådan skattskyldig, som genom en höjning av ortsavdraget helt mister skatteunderlag. En ökad utdebitering får icke någon som helst betydelse för denne. Ser man å andra sidan till en skattskyldig, som endast har fastighetsskatteunderlag, blir givetvis ökningen i hans skattebelastning direkt proportionell mot ökningen av utdebiteringsprocenten. Överhuvudtaget bli ändringarna för de enskilda fastighetsägarna mycket varierande, beroende på relationen mellan vederbörandes inkomst- och fastighetsskatteunderlag. De speciella förhållanden, som förorsakas av garantiskatten och som taga sig uttryck i att en del fastighetsägare kunna helt utnyttja såväl procentavdrag som allmänna avdrag och ortsavdrag, medan andra endast delvis eller icke alls kunna tillgodogöra sig dessa, spela i detta sammanhang en avsevärd roll. Slutligen må framhållas, att ändringar i ortsavdragens storlek få relativt sett större betydelse för den mindre än för den större inkomsttagaren. Vore det i kommunerna enbart fråga om inkomstbeskattning och hade man därvid icke att räkna med juridiska personer, skulle en höjning av ortsavdragen, även om denna för alla skattskyldiga vore exakt lika stor, medföra en ökad belastning för de högre inkomsttagarna. Detta förhållande äger h ä r sin betydelse med hänsyn till att fastighetsägarna i de flesta kommunerna ha genomsnittligt högre inkomster än icke-fastighetsägarna. De förskjutningar i skattebelastningen, som för de enskilda kommunerna redovisas i tab. 1, ha sammanfattats i nedanstående texttabell B. Det framgår av denna att någon större skillnad icke råder mellan de båda grupperna fysiska personer. I bortåt 2 / 3 av samtliga provtaxerade kommuner skulle ortsavdragshöjningen ha lett till minskad skatt för såväl fastighetsägarna som icke-fastighetsägarna. Det ar endast i städerna som de båda grupperna mera markerat hade skilt sig från varandra. Fastighetsägarna hade fått ökad belastning i samtliga städer (högst i Linköping med 3,7 %) och icke-fastighetsägarna överallt minskning (högst i Hälsingborg med 2,2 % ) . Ytterlighetsfallen representeras för fastighetsägarnas del av Barva i Södermanlands län med + 5,1 % och Idre i Kopparbergs län med —3,9 %, för icke fastighetsägarnas del av öxabäck i Älvsborgs län med + 5,6 % och Lillkyrka i öster-

270 Tab. B . Antalet provtaxerade k o m m u n e r , fördelade efter ö k n i n g e n eller m i n s k n i n g e n i skatteunderlaget för olika kategorier skattskyldiga. Antal kommuner, där skattebelastningen Kategorier skattskyldiga Kommuntyp

ökats med (%) 101—15

5-1—10

Fastighetsägare. Landskommuner, ortsgr. I i , »> II » , » III Städer Summa Icke-fastighetsägare. Landskommuner, ortsgr. I » , » II »> , » III Städer Summa Juridiska personer. Landskommuner, ortsgr. I i , » II »> , » III Städer Summa

Summa minskats kommuner med högst 5 % högst 5

10 2 1 7

19 9 4

30 11 5

9 5 3

20 6 2 7

30 11 5 7

20 8 3 2

10 2 2 5

30 11 5 7

53 Gotlands l ä n m e d — 4,0 % s a m t s l u t l i g e n b e t r ä f f a n d e d e j u r i d i s k a p e r s o n e r n a av H a r e s t a d i G ö t e b o r g s o c h B o h u s l ä n m e d + 10,3 % o c h B r å g a r p i M a l m ö h u s l ä n m e d + 2,3 %. I t a b . 1 l ä m n a s ä v e n u p p g i f t e r o m utdebiteringsökningarna. De lägsta talen härför å t e r f i n n a s h o s B r å g a r p i M a l m ö h u s l ä n m e d 8 ö r e o c h V ä s t r a S ö n n a r s l ö v i K r i s t i a n s t a d s l ä n m e d 11 ö r e p e r s k a t t e k r o n a , ö k n i n g a r m e d m e r ä n e n k r o n a p e r s k a t t e k r o n a skulle h a u p p k o m m i t i följande k o m m u n e r : Bjärtrå, Västernorrlands län Edefors, Norrbottens län Ljustorp, Västernorrlands län K r o k s t a d , G ö t e b o r g s o. B o h u s l ä n Lyse, » » » N o r d i n g r å , V ä s t e r n o r r l a n d s län

kr. 1: 85, » 1:45, » 1:39, » 1:16, » 1:15 och » 1 : 07.

B e t r ä f f a n d e d e s s a k o m m u n e r b ö r a n m ä r k a s , att d e u n d e r samtliga erhöllo extraordinarie skatteutjämningsbidrag. Den n ä r m a r e fördelningen

av k o m m u n e r n a m e d h ä n s y n till

vederbörande

år

utdebiteringsök-

n i n g e n s s t o r l e k f r a m g å r av t e x t t a b e l l e n C. Tab. 2 v i s a r å e n a s i d a n att a n t a l e t i n k o m s t b e s k a t t a d e f y s i s k a p e r s o n e r g e n o m g å e n d e ä r s t ö r s t för i c k e - f a s t i g h e t s ä g a r n a s del, å a n d r a s i d a n a t t f a m i l j e f ö r s ö r j a r n a ä r o relativt sett talrikast f ö r e t r ä d d a b l a n d fastighetsägarna. B e t r ä f f a n d e s k a t t e u n d e r l a g e t f r a m g å r av t a b e l l e n , a t t f a s t i g h e t s ä g a r n a i a l l m ä n h e t h a ett r e l a t i v t s e t t s t ö r r e u n d e r l a g . B l a n d i c k e - f a s t i g h e t s ä g a r n a ä r — m e d

271 Tab. C. Antalet

provtaxerade kommuner, fördelade efter utdebiteringsökningens storlek. Antal kommuner, där utdebiteringen ökats med (ören per skattekr.) högst 25

Landskommuner, ortsgr. I »> , » Il » , » III Städer Summa

26—50

51—75

76—100

101—150 över 150

Summa kommuner

10 5 3 5

30 11 5 7

några undantag — skatteunderlaget störst för gruppen familjeförsörjare, trots att dessa till antalet äro färre än de ensamstående. Den sista kolumnen i tabellen visar den procentuella minskningen av belastningen å familjeförsörjarnas inkomstskatteunderlag. De härför redovisade talen äro av naturliga skäl större än de i tab. 1 upptagna, vilka senare avse även ensamstående och — för fastighetsägarnas del — fastigheterna. Den största relativa minskningen skulle ha inträffat i Gestad, Älvsborgs län, med 15,2 % och den minsta i Medelplana, Skaraborgs län, med 2,4 %. Hur kommunerna hade fördelat sig i övrigt, framgår av texttabell D. Tab. D. Antalet provtaxerade kommuner, fördelade efter den å familjeförsörjarnas inkomstskatteunderlag belöpande relativa skattelättnaden. Antal kommuner, där belastningen å familjeförsörjarnas inkomstskatteunderlag minskats med (i %)

Landskommuner, ortsgr. I. . » , » II » , » III Summa

Summa kommuner

högst 5

51—10

101—15

över 15

6 2 1 6

20 7 3 1

3 2 1

30 11 5 7

53 II. Undersökta alternativ för äkta makars beskattning. De sakkunniga ha övervägt ändringar av bestämmelserna om äkta makars beskattning enligt ett flertal alternativ. Med hänsyn till att sambeskattningen har sin största betydelse i fråga om statsbeskattningen, ha undersökningarna till en början enbart hänfört sig till denna. I den mån nedanstående förteckning rör sig med avdragsbelopp, avse dessa därför den statliga inkomstskatten. Vad ortsavdragen beträffar har räknats med nu gällande belopp. Alternativen äro följande: Alt. 1. Äkta makar samtaxeras utan några modifikationer. Detta alternativ överensstämmer med den ordning som för statsbeskattningens del rådde i Sverige intill dess det år 1947 genomförda provisoriet trädde i kraft. Alternativet har

272 medtagits för att de sakkunniga skulle kunna bilda sig en uppfattning om verkningarna av provisoriets genomförande. Alt. 2. Äkta makar samtaxeras. Förvärvsarbetande gift kvinna medgives avdrag med viss kvotdel av inkomst, som h ä r r ö r av hennes arbete, dock att avdraget maximeras vid visst belopp. Inom denna grupp ha övervägts kvotdelar och maximibelopp enligt följande uppställning: Avdragbar kvotdel

a)

V"

Avdragets maximibelopp, kr.

1 00

°

V»

c)

\/->

1 800

vä

2oo

e)

/<

3 000

b)

'.

d) ;

°

Alt. 2 a) överensstämmer som synes med nu gällande ordning. Alt. 3. Äkta makar samtaxeras. Förvärvsarbetande gift kvinnas inkomst är skattefri intill ett belopp av 1 200 kronor, i den mån inkomsten h ä r r ö r av hennes eget arbete. , o Alt. 4. Äkta makar samtaxeras. Den sammanlagda inkomsten delas i tva lika stora delar, och skatt beräknas å varje hälft såsom för ensamstående. Alt. 5. Äkta makar taxeras var för sig som ensamstående skattskyldiga, d. v. s. med reducering av ortsavdraget vid stigande inkomst. I I I . Skatteutfallet enligt olika alternativ. Vissa beräkningar ha gjorts rörande betydelsen för statskassans del av ändringar i bestämmelserna om äkta makars beskattning. Dessa beräkningar grunda sig såsom nämnt helt på primärmaterial, vilket tillhandahållits av 1945 års folkräkning. Då primärmaterialet ställdes till de sakkunnigas förfogande, var detsamma ortsgruppsvis uppdelat på landsbygd och städer. Inom varje sådan grupp hade materialet uppdelats efter mannens och hustruns taxerade belopp i kombination. Inom dessa undergrupper hade ytterligare uppdelning skett med hänsyn till variationerna i förmögenhetsställning. Sistnämnda uppdelning hade företagits för att en evalvering från taxerat belopp till taxerad inkomst skulle kunna ske. De företagna beräkningarna avse den s. k. tolvtedelssamplingen. De erhållna slutresultaten ha uppräknats till att motsvara hela befolkningen. Enligt de företagna beräkningarna skulle alt. 1 vid uttaxering på 1945 års statsskatteunderlag ha inbringat statskassan ungefär 28 milj. kronor mer än alt. 2 a ) . Då sistnämnda alternativ överensstämmer med nuvarande bestämmelser, motsvarar beloppet 28 milj. kr. »kostnaden» för det s. k. provisoriets genomförande. I jämförelse med alt. 2 a) skulle de i föregående avsnitt nämnda sambeskattningsalternativen ha medfört minskning av den statliga inkomstskatten med nedanstående belopp. Alt. 2 b) 3 milj. kr., » 2 c) 9 » », » 2d) 17 » », » 2 e) 28 » », » 3 10 » » och » 4 113 » »•

273 Alt. 1 skulle sålunda ha ställt sig avsevärt kostsammare än övriga alternativ. Detta beror på att vid alt. 4 en skattelättnad hade inträtt även för" äkta makar, av vilka endast mannen haft inkomst. Bortser man från dessa senare, skulle alternativet ha medfört en skatteminskning på ungefär 25 milj. kronor. Det i sammanställningen angivna beloppet för minskning enligt alt. 4 avser även sådana fall där hustrun biträder mannen i dennes, förvärvsverksamhet. Då enligt de sakkunnigas uppfattning sådana hustrur i princip helt böra jämställas med hustrur som ha inkomst av egen förvärvsverksamhet, ha beräkningar gjorts för att få fram skatteminskningen vid en dylik utvidgning av avdragsrätten. Det må i samband härmed erinras om att, enligt de sakkunnigas förslag, ett belopp av högst V.3 av avkastningen i mannens förvärvskälla bör hänföras å hustrun. De gjorda beräkningarna kunna icke göra anspråk på exakthet. Detta ligger f. ö. i sakens natur, då ifrågavarande avdrag i viss utsträckning är beroende av taxeringsnämndernas bedömande. Beräkningsgrunden kan sägas ha varit skäligen enkel. Det har förutsatts, att jordbrukarfamiljerna utgöra det alldeles övervägande flertalet av dem som skulle komma i åtnjutande av den utvidgade avdragsrätten. Genom att låta kalkylerna avse denna grupp i dess helhet och genom att räkna med maximalt avdrag för varje familj inom gruppen h a r det ansetts möjligt att komma till ett slutresultat, som måhända komme att ligga något i överkant men dock kunde vara godtagbart såsom mått för vad den utvidgade avdragsrätten skulle leda till i skattebortfall. Följande resultat ha erhållits: A1

*- 2 a) » 2 b) » 2 c) » 2d) » 2 e) » 3

12 milj. kr., 13 » >>f 16 » », 19 » »t 23 » »och 18 » ».

I fråga om alt. 4 påverkas icke blott inkomst- utan även förmögenhetsskatten. Skattebortfallet för dennas del h a r beräknats till 22 miljoner kronor. Inräknas dessa belopp i de tidigare nämnda, kommer man till följande skattebortfall, som alltså, i jämförelse med nu gällande ordning, skulle uppkomma vid ett genomförande av de av de sakkunniga ifrågasatta alternativen. Alt - 2 a) 12 milj. kr., » 2 b) 16 » », » 2 c) 25 » », » 2d) 36 » »} » 2 e) 51 » w> * 3 28 » »och » 4 135 » Beräkningarna rörande särbeskattning enligt alt. 5 äro icke jämförbara med de ovan redovisade, i det de endast hänföra sig till sambeskattade äkta makar, hor dessa skulle alt. 5 ha lett till en skatteökning å 36 miljoner kronor.

IV. De individuella verkningarna av olika alternativ. I tabellerna 3 - 7 redovisas statsskattens storlek m. m. för olika familjeinkomT X . I I ° m S k o m b i n a t i o n e r e n l i S t de ifrågasatta beskattningsalternativen. J abeherna avse akta makar utan barn i kommun tillhörande ortsgrupp III. Vid 18—916967

274 skattens beräknande har icke räknats med andra allmänna avdrag än för kommunalskatter. Då de sakkunniga vid tiden för tabellernas uppgörande icke tagit ståndpunkt till frågan om kommunalbeskattningens ordnande för äkta makar, beräknades därvid kommunalskatteavdraget från den utgångspunkten att vederbörande alternativ skulle gälla vid såväl kommunal- som statsbeskattningen. Beträffande t. ex. alt. 2 a) antogs sålunda, att gift kvinna även vid kommunalbeskattningen skulle erhålla förvärvsavdrag med hälften av inkomsten, dock högst 1 000 kr. . „ ' , . . . I fråga om alternativen 2 a)—e) samt 3 förutsattes att den for hustrun redovisade inkomsten h ä r r ö r av hennes arbete. För annan hustruinkomst ge nämnda alternativ samma resultat som alt. 1. Vad angår alternativen 1, 4 och 5 spelar inkomstens art icke någon roll lor skattens storlek. Alt. 2 b) redovisas icke särskilt i tabellerna, vilket sammanhänger med att detta alternativ överensstämmer med alt. 2 a) för hustruinkomster upp till 2 000 kr. och med alt. 3 för hustruinkomster å 2 500 kr. och däröver. Tab 3 utvisar makarnas sammanlagda statsskatt. Tabellen belyser att familjeinkomstens fördelnihg mellan man och hustru icke har någon betydelse för skattens storlek beträffande alternativen 1 och 4. Beträffande övriga sambeskattningsalternativ gäller givetvis, att skattens belopp sjunker i den mån hustruns andel i inkomsten stiger, dock endast intill dess hustruns inkomst nått den storleken att förvärvsavdraget kan till fullo utnyttjas. Man kan i tabellen göra direkta jämförelser mellan de olika alternativen. Da emellertid tabellerna 4—7 innehålla sådana jämförelser med utgångspunkt frän alternativen 1, 2 a ) , 4 och 5, skola här t. v. endast alternativen 2 b ) — e ) samt å något beröras. ... Nämnda alternativ äro självfallet alltid förmånligare för de skattskyldiga an alt. 1, så snart hustrun har någon inkomst. Alternativen under 2 äro ordnade i stigande serie, och alt. 2 e) ger alltså det förmånligaste resultatet för sambeskattade makar. Intill hustruinkomster å högst 2 000 kr. äro dock 2 a ) , b) och c) lika Alt. 3 är alltid förmånligare för de sambeskattade än alternativen 2 b) ocii c) vid hustruinkomster upp till 2 000 kr., och förmånligare än alternativen 2 d) och e) vid hustruinkomster upp till 1 500 kr. Tab. 4 visar kontrahenternas skatt såsom ogifta (enligt alt. 5) samt skatteökning eller skatteminskning enligt olika alternativ vid ingående av äktenskap. Av tabellen framgår att alt. 1 skulle leda till skatteökning vid äktenskaps ingående i flertalet fall. För t. ex. familjeinkomster å 3 0 0 0 - 6 000 kr. gäller detfci sa snart hustruns inkomst uppgår till 1 500 kr., och för familjeinkomster å 7 000— 9 000 kr., om hustruns inkomst är minst 2 000 kr. Alt. 2 a) skulle leda till skattelättnad vid alla inkomstkombinationer upp till en familjeinkomst å ungefär 16 000 kr. Skattelättnaden blir mindre, ju högre hustruns inkomst är. Fr. o. m. 18 000 kronors familjeinkomst börja skatteökningar att komma till synes i de fall hustrun har en relativt stor del av inkomsten. Vid sammanlagt 50 000 kr. uppkommer skatteökning, då hustrun har ungefär 5 000 kr. Har hustrun i detta fall hälften av inkomsten, uppgår skatteökningen till 2 500 kr., medan det uppkommit en skattelättnad å 1 360 kr., om hustrun ej haft någon inkomst. Alt. 2 c) skulle alltid leda till skattelättnad vid äktenskaps ingående, så länge familjeinkomsten icke överstege ungefär 20 000 kr. Vid sammanlagt 50 000 kr. ligger vändpunkten vid hustruinkomst på omkring 6 000 kr. 3 Beträffande alternativen 2 d) resp. 2 e) kunna de lägsta familjeinkomster, vid

275 vilka skatteökning överhuvudtaget kan inträda, icke angivas närmare än att de befinna sig mellan 20 000 och 30 000 kr. Alt. 3 skulle icke kunna leda till skatteökning, så länge familjeinkomsten vore högst 16 000 kr. Alt. 4 slutligen skulle leda till skattelättnad i alla fall utom då kontrahenternas inkomster vore lika eller i det närmaste lika stora. I dessa fall bleve skatten lika stor efter giftermålet som före detsamma. Den högsta i tabellen redovisade skattelättnaden — vid familjeinkomst å 50 000 kr. som intjänats enbart av mannen — uppgår till drygt 4 300 kr. I tab. 5, vilken visar skattens storlek enligt alt. 1 d. v. s. sambeskattning utan några modifikationer, jämföres delta och övriga alternativ. Det kan erinras om att alt. 1 är det som nu gäller beträffande hustruinkomst, vilken härflyter av kapital. Tabellen visar bl. a. den direkta effekten av de ifrågasatta förvärvsavdragen enligt 2 a)—e) samt 3. Det framgår även att särbeskattningsalternativet är det enda som kan leda till högre skatt för makar än alt. 1. I tab. 6 jämföres alt. 2 a ) , d. v. s. det med nu gällande provisorium överensstämmande, med övriga alternativ. Ur denna tabell kan man sålunda utläsa, i vad mån ett annat förvärvsavdrag än det nuvarande resp. ett annat system för beskattning av äkta makar skulle innebära förbättring eller försämring i skattehänseende för de gifta. På grund av progressionen bli verkningarna av ett förvärvsavdrag starkare vid högre inkomster. Vid en familjeinkomst på 50 000 kr. skulle en övergång till avdragsalternativen 2 c ) , 2 d ) , 2 e) eller 3 leda till en högsta skattelättnad för makarna å resp. 360, 450, 882 eller 225 kr. Vid samma inkomst skulle alt. 4 leda till en skattelättnad å högst 2 950 kr. — om hustrun saknade inkomst — och lägst 2 500 kr. — då hustruinkomsten vore lägst 2 000 kr. Sistnämnda skattelättnad skulle även uppkomma vid särbeskattning, om familjeinkomsten fördelade sig lika på makarna. I det fall att hustrun icke hade någon inkomst, skulle övergång till särbeskattning i stället leda till en skatteökning å 1 360 kr. Tab. 7 innehåller jämförande uppgifter mellan alt. 4 och övriga alternativ. Verkningarna av detta alternativ äro i huvudsak belysta i kommentarerna till föregående tabeller. Sedan de sakkunniga tagit ställning till de förestående alternativen och stannat dels för ett bibehållande i fråga om statsbeskattningen av nu gällande ordning, dels för en höjning av det vid kommunalbeskattningen gällande avdraget från 300 till 500 kr. samtidigt med dettas förvandlande från fast avdrag till kvotavdrag av samma typ som det statliga förvärvsavdraget, ha de fortsatta beräkningarna avsett ett närmare belysande av verkningarna av en sådan ordning. De därvid utarbetade tabellerna (tab. 8—11), vilka avse kommun i ortsgrupp III, omfatta i motsats till de tidigare tabellerna den totala skattebördan, d. v. s. pensionsavgift, kommunalskatt — efter 10 kr. per skattekrona — och statsskatt. Vid skattebeloppens beräknande har icke räknats med andra allmänna avdrag än ifrågavarande förvärvsavdrag samt avdrag för pensionsavgift och kommunalskatt. I tabellerna 8—10 ingår ett första avsnitt, omfattande inkomstbelopp för mannen från 0 till 20 000 kr. med intervaller å 1 000 kr. Varje sådant inkomstbelopn har kombinerats med inkomster för hustrun å 0—10 000 kr. och me 1 500 kronors intervaller. I ett andra avsnitt i tabellerna ingå inkomstbelopp å minst 25 000 kr. för mannen och varierande belopp för hustrun. De högst- beloppen äro 250 000 kr. för vardera maken. Tab. 8 visar de exakta belopp som resp. make har att erlägga i sammanlagd

276 skatt vid viss inkomstkombination. Den övre raden visar mannens skatt och den undre raden hustruns. Genom att följa den övre raden vid given inkomst för mannen får man en bild av hur hans skatt ökas, då hustruns inkomst stiger. Den for honom i sådant fall uppkomna skatteökningen är till viss del resultatet av att den på honom belöpande andelen av inkomsten genom sammanläggningen med hustruns inkomst kominer att ligga inom ett högre skikt av den progressiva skalan. I övrigt beror ökningen på att hans andel i de skattefria ortsavdragen kommer att minskas, i den mån hustruns inkomst stiger. För hustruns del kan samma jämförelse göras genom att man för viss kolumn lodrätt följer ändringarna i skattebeloppen i den undre raden. Förvärvsavdragets betydelse framstår tydligast om man jämför skattebeloppen för makarna i sådana lägen där de båda ha samma inkomst. Vid en sådan jämförelse finner man, såsom naturligt är, att anordningen med förvärvsavdrag ger större effekt i de högre inkomstklasserna. Denna effektökning har helt att göra med avdraget vid den statliga beskattningen. Det kommunala avdraget har en motsatt verkan, låt vara föga betydande. Om man bortser från de fall då detta avdrag nedbringar inkomsten under skattepliktsgränsen, medför det kommunala förvärvsavdraget en minskning av makarnas skatteunderlag med upp till 5 skattekronor, vilket vid en utdebitering å 10 kronor ger en skattelindring å 50 kronor. Denna skattelindring blir dock beskuren, ifall makarna ha att erlägga statlig inkomstskatt. Vid taxering till denna skatt får nämligen som bekant avdrag ske för påförda kommunalskatter. En minskning av kommunalskatteavdraget med o0 kronor innebär då en ökning av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten med samma belopp, och den statliga inkomstskatten kommer att oka med lägst 10 och högst 70 % av 50 kronor eller med 5 resp. 35 kronor. Tab. 9 visar ökning eller minskning av skattebördan för resp. make genom sambeskattningen. Det är som synes ett ganska vanligt förhållande, att den på hustrun belöpande skatten blir större efter ingående av äktenskap, trots att hon då tillerkännes särskilt förvärvsavdrag. Detta sammanhänger med att det sammanlagda ortsavdraget fördelas å makarna i förhållande till deras inkomster, vilket i normalfallet betyder, att mannen får den större andelen. Det kan då bli han som får tillgodogöra sig hela skattelindringen, där sådan uppkommer för makarna genom sambeskattningen, eller ännu mer. Det angivna förhållandet ger förklaringen till att — i de fall skattelättnad uppkommer för makarna gemensamt — skatteökningen för hustrun vid given inkomst för mannen blir mindre, i den man hennes inkomst stiger, för att så småningom övergå till en stigande skattelättnad. För mannen blir i dylikt fall effekten den motsatta. I de inkomstklasser, där sambeskattningen åstadkommer skatteökning för makarna gemensamt, går utvecklingen vid stigande inkomst för någondera maken alltid i den riktningen att skatteökningen i förhållande till särbeskattning stiger för båda makarna resp. att för endera maken redovisad skattelättnad blir mindre. I tab. 10 redovisas den för makarna gemensamt uppkommande skattelättnaden eller skatteökningen genom sambeskattning. Fem olika fall ha undersökts, nämligen: 1) Båda makarna beskattades före äktenskapet såsom ensamstående och fingo sålunda sina statliga ortsavdrag reducerade vid stigande inkomst (tab. 10 A). 2) Mannen beskattades före äktenskapet såsom ensamstående, medan hustrun åtnjöt halvt barnavdrag vid den kommunala beskattningen och oreducerat ortsavdrag vid den statliga beskattningen (tab. 10 B). 3) Båda makarna åtnjöto före äktenskapet avdrag såsom hustrun enligt fall 2 (tab. 10 C).

277 4) Makarna voro före äktenskapet samboende och hade ett barn. Mannen erhöll då avdrag för barn och husföreståndarinna, medan hustrun behandlades som i fall 1 (tab. 10 D ) . I samtliga dessa fall antages hustruns inkomst härröra av hennes arbete. 5) Detta fall överensstämmer med fallet 1) utom så till vida att hustruns inkomst anses h ä r r ö r a av kapital. Tab. 10 A, som är en sammanfattning av tab. 9, företer olika tendenser i olika inkomstskikt. Man kan sålunda iakttaga, att en ökning av endera makens inkomst innebär en ökad skattelättnad för denne make, då andre maken har en låg inkomst, men en minskad skattelättnad (resp. ökad skatteskärpning), om andre makens inkomst är högre (jfr t. ex. kolumnerna för hustruinkomst å 0 och 10 000 k r . ) . Det är härvid två varandra motverkande tendenser, som göra sig gällande. Inkomstökningen innebär nämligen å ena sidan, att större ortsavdragsbelopp tillföres kontrahenterna genom äktenskapets ingående liksom att större förvärvsavdrag kan utnyttjas, och å andra sidan att skatteprogressionen skarpes. Till en början har den förra faktorn den större betydelsen, men progressionens verkningar få småningom överhanden. I fråga om inkomster för endera maken upp till 6 000 ä 7 000 kr. kan man finna, att skattelättnaden vid ökad inkomst för andre maken till en början sjunker och därefter stiger, för att så åter sjunka och i vissa fall övergå till skatteskärpning. Skatteskärpning genom sambeskattningen inträder vid omkring 18 000 kronors sammanlagd inkomst, om denna fördelar sig med ungefär samma belopp på var och en av makarna. I den mån endera maken har en relativt låg inkomst, förskjutes gränsen för skatteskärpningens inträdande högre upp. Är hustruns förvärvsinkomst t. ex. 5 000 kr., blir det skattelättnad ännu vid sammanlagt 30 000 kronors inkomst, och är hustruns inkomst 4 000 kr., inträder överhuvudtaget icke skatteskärpning i något läge. Tendensen till skattelättnad gör sig givetvis icke i samma mån gällande i de fall, som redovisas i tab. 10 B, eftersom hustrun där antagits ha såsom ogift åtnjutit oreducerat statligt ortsavdrag. Denna tabell visar därför skatteskärpning vid en lägre sammanlagd inkomst än som framgått av tab. 10 A, nämligen redan vid 9 000 kr. För att ytterligare jämföra de två fall, som beröras i tabellerna 10 A och B, må anföras följande uppgifter om skillnaden i skatt mellan å ena sidan skattskyldig, som åtnjuter grundavdrag jämte halvt barnavdrag vid kommunalbeskattningen samt oreducerat ortsavdrag vid den statliga beskattningen, och å andra sidan helt ensamstående skattskyldig (se överst å sid. 278). Denna sammanställning visar, att i de inkomstlägen, som äro de allra vanligaste i fråga om förvärvsarbetande hustrur, icke föreligger någon mer betydande skillnad. Tab. 10 C visar ytterligare minskning i skattelättnaden resp. ökning av skatteskärpningen vid sambeskattning. Som synes kan i fall som här avses skatteskärpning inträda i samband med ingående av äktenskap, då den sammanlagda inkomsten är 8 000 kr. Tab. 10 D visar skatteskärpning vid samtaxering i det stora flertalet fall. Ortsavdragen för de i denna tabell berörda skattskyldiga äro vid särtaxering i allmänhet högre än det ortsavdrag jämte förvärvsavdrag, som makarna erhålla vid samtaxering. Så snart inkomsten är av den storlek och fördelar sig på så sätt mellan makarna, att meravdraget vid särtaxering kan utnyttjas, blir det givetvis högre skatt vid sambeskattning. Ett sammanlagt lägre avdrag vid särtaxering

278 Inkomst, kr.

Skatteskillnad, kr.

Inkomst, kr.

Skatteskillnad, kr.

1 000 2 000 3 000 4 000 5 000

12 11 10 31 59

15 000 16 000 17 000 18 000 19 000

500 528 564 592 628

6 000 7 000 8 000 9 000 10 000

96 135 176 222 270

20 000 25 000 30 000 40 000 50 000

657 728 728 817 907

11 000 12 000 13 000 14 000

328 398 436 464

75 000 100 000 250 000

996 996 1265

föreligger endast i det fall att hustruns inkomst nått den storleken att av hennes ortsavdrag återstår mindre än 1 000 kr. Mot den i sådant fall uppkomna ortsavdragsökningen vid sambeskattning svarar emellertid en ökning av progressionen vid sammanläggningen av makarnas inkomster. Denna ökning ger ett större utslag i fråga om skattens storlek än ortsavdragsminskningen. Det kan i detta sammanhang vara anledning visa, vilken betydelse tillkomsten av ett barn kan få för man och kvinna som sammanbo utan äktenskap. Följande sammanställning visar skattelättnaden i det fall att mannen tillerkännes hela barnavdraget samt dessutom avdrag för husföreståndarinna. Mannens inkomst, kr.

Skattelättnad, kr.

Mannens inkomst, kr.

Skattelättnad, kr.

2 000. 2 500. 3 000. 3 500.

57 102 143 155

10 000 11000 12 000 13 000

475 535 622 660

4 000. 4 500. 5 000 5 500

172 189 208 230

14 000 16 000 18 000 20 000

719 812 904 997

6 000 6 500 7 000 7 500

259 289 315 339

25 000 30 000 40 000 50 000

1125 1 134 1269 1404

8 000 8 500 9 000 9 500

363 389 416 442

75 000 100 000 150 000 250 000

1539 1539 1674 1944

I anslutning till denna sammanställning liksom till tab. 10 D må anmärkas, att skillnaden i skatt beräknats med den förutsättningen att båda kontrahenternas inkomster uppgå till samma belopp före och efter tillkomsten av barn resp. ingåendet av äktenskap. Härigenom får man exakta skillnadsbelopp för de fall da särskild husföreståndarinna varit anställd. Förhållandet torde emellertid bli ett

279 annat, om det var den kvinnliga kontrahenten som betraktades såsom husföreståndarinna. För att detta skall ha varit fallet torde förutsättas, att hon taxerats för husföreståndarinnelön. Skatteskärpningen vid äktenskapets ingående skulle då bli mindre och inträda vid högre inkomster än som angives i tab. 10 D, liksom skattelättnaden för kontrahenterna såsom ogifta vid tillkomsten av ett barn skulle bli mindre än förestående sammanställning visar. Tab. 10 E företer verkningar, som avsevärt skilja sig från de i 10 A redovisade, ehuru det i båda fallen rör sig om makar utan barn. Förvärvsavdragets betydelse kommer tydligt till synes vid en jämförelse mellan nämnda båda tabeller. Det framgår av tab. 10 E, att skatteökning på grund av sambeskattning icke inskränker sig till de högre inkomsterna och icke heller behöver tilltaga vid stigande inkomster för makarna. Har mannen en inkomst på 1 000 å 2 000 kr., inträder en skatteskärpning redan då hustrun har 500 kronors inkomst av kapital. Denna skatteskärpning stiger till en början, i den mån hustruns kapitalinkomst blir större, för att emellertid efter hand övergå till en allt större skattelättnad. Har mannen en inkomst på 12 000 ä 13 000 kr., leder sambeskattningen till en skattelättnad ännu då hustrun har kapitalinkomst å 3 500 kr. Om vardera maken har minst 4 000 kr. i inkomst och hustruns inkomst härflyter av kapital, inträder alltid skatteökning vid ingående av äktenskap. Att förhållandena i förevarande fall bli så varierande och skatteökningen på grund av sambeskattning så oregelbunden, sammanhänger med den speciella utformningen av avdraget för ensamstående. Då båda makarna ha låga inkomster, åtnjuta de vid sambeskattning ett lägre avdrag än vid särtaxering. Skillnaden uppgår maximalt till 850 kr. Denna omständighet verkar här i samma riktning som progressionsskärpningen. Efterhand som endera makens inkomst stiger, sjunker emellertid ortsavdraget vid särtaxering, medan avdraget vid sambeskattning är fast. Sambeskattningen leder i dessa fall alltså till en ökning av ortsavdraget, som till en början överväger verkningarna av den skärpta progressionen. Här skall slutligen beröras tab. 11, vilken visar marginalskattens storlek i olika inkomstskikt, dels för ensamstående och dels för äkta makar. Beträffande de senare särskiljas de fall att mannen resp. hustrun ensam åtnjuter inkomst och att båda makarna ha inkomst, varav hustrun arbetsinkomst. I fråga om de fall då ensamstående resp. endera maken har inkomst, ha å samma rad placerats inkomstskikt, som beskattas efter enahanda eller mot varandra svarande skattesatser. Sistnämnda inskränkning nödvändiggöres av det förhållandet att progressionen för ensamstående icke har samband endast med de i progressionsskalan upptagna procentsatserna utan även med reduceringen av ortsavdraget. Dennas verkningar framgå i tabellen av skillnaden i skatteprocent mellan ensamstående och äkta makar å de rader, som för ensamståendes del innefatta inkomster mellan 3 070 och 12 030 kr. Den får också en tydlig belysning av det förhållandet att skattesatsen för ensamstående är 36,5 % i inkomstskiktet 11 305—12 030 kr. men i det närmast högre skiktet, där någon ytterligare reducering av ortsavdraget icke förekommer, endast 31,6 %. I fråga om inkomster, som för de ensamstående omfatta belopp mellan 11 142 och 17 807 kr., förryckes jämförelsen vidare av det förhållandet att ensamståendes pensionsavgift nått sitt maximum, 100 kr., medan avgiften inom motsvarande skikt för äkta makar fortsätter att stiga. Fr. o. m. den rad, som för ensamstående avser inkomstskiktet 17 808—22 252 kr., är skatteprocenten som synes densamma för alla tre grupperna. Inkomstskikten vid visst eller mot varandra svarande skatteprocenttal ligga gi-

280 vetvis högre för äkta makar än för en ensamstående, eftersom denne senare har ett lägre avdrag. Skillnaden stiger, i den mån inkomsten ökas. Även mellan gift man samt gift kvinna, som har arbetsinkomst, föreligger en skillnad, som — då den gifta kvinnans inkomst nått den storleken att hon kan fullt utnyttja förvärvsavdraget — uppgår till 1 055 å 1 056 kr. Beträffande äkta makar som båda ha inkomst — för hustruns del arbetsinkomst — kan en, liknande sammanställning icke göras för varje förekommande inkomstskikt, eftersom skattens storlek beror på den andel av inkomsten, som tillkommer hustrun. För dessa fall h a r tabellen fått det utseende, att för vissa inkomstbelopp för mannen anges de skatteprocenttal för hustrun, vilka gälla i fråga om hennes inkomst i skikten högst 1 000, 1 000—2 000 samt närmast över 2 000 kr. I de fall skatteprocenten skiftar inom något av de två förstnämnda skikten, ha båda talen angivits. Denna sammanställning belyser närmast, att marginalskatten stiger mycket kraftigt, då hustruns inkomst har nått 2 000 kr. Stockholm i augusti 1949. Oscar östman.

TABE L L E R

283 Tabell

1, utvisande

underlag

och

beträffande

skattebelastning

5 3 provtaxerade k o m m u n e r ändringar i s k a t t e -

för olika kategorier skattskyldiga vid höjning

av

familjeavdraget för hustru till s a m m a belopp s o m grundavdraget. F = fastighetsägare, fysiska personer I = icke-fastighetsägare, d:o J p = juridiska personer

Antal skattekronor enl. gällande ordning 1944

Kommuner Lan Kategorier skattskyldiga

Ortsgrupp

Utdebitering i primärkommun enl. beslut 1944

ökning el. minskning av skatteunderlaget

skattebelastningen

i °/

utdebiteringen, kr. per skattekr.

Landskommuner. I.

Muskö, Stockholms län

F I Jp

1809 1802 98

S:a

3 709

F I Jp

1607 2 052 131

S:a

3 790

F I Jp

9 589 5 370 910

S:a

15 869

F I Jp

1529 2 857 436

S:a

4 822

F I Jp

7 901 12 545 952

S:a

21 398

Lillkyrka, Östergötlands län. . . . F I Jp

380 325 17

S:a

» . . .. F I Jp

1474 1057 53

S:a

2 584

Långtora, Uppsala

Hållnas,

»

»

»

Barva, Södermanlands län

Julita,

Östra Harg,

»

»

»

8,50

8,00

8,00

9,20

8,50

-

4,8 5,6

-

5,1

-

4,7 7,6

-

6,1

-

8,9 5,2

-

7,1

-

1,5 9,8

-

6,3

-

4,1 7,2

-

5,7

- 4,2 - 10,8 9,60

10,90

-

7,1

-

4,9 5,8

-

5,2

+ +

0,3 0,6 5,3 0,1;

+ +

1,5 1,6 6,5 0,52

+ +

1,9 2,1 7,7 f 0,61

+ +

5,1 3,7 6,7 + 0,61 1,8 1,6 6,1 + 0,51

+ +

3,1 4,0 7,6 0,73

+ +

0,3 0,7 5,4 0,59

284 Tabell 1 (forts.). UtdebiteAntal ring i priskattekro- märkomnor enl. gäl- mun enl. lande ordbeslut ning 1944 1944

Kommuner Län Kategorier skattskyldiga

Ortsgrupp 1 (forts.) Hakarp, Jönköpings län

F I Jp S:a

Pjätteryd, Kronobergs län

Lönneberga, Kalmar län

Resmo,

»

»

Gammelgarn, Gotlands län

Ramdala, Blekinge län

Tosterup, Kristianstads län

V. Sönnarslöv,

»

»

Torrlösa, Malmöhus län

Blentarp,

»

»

ökning el. minskning av skatteunderlaget

skattebelastningen

5,5 4,3

- 1,3 - 0,0 -I- 4,4

9 536 16 869 2 862 29 267

F I Jp S:a

3 000 2 328

F I Jp S:a

8 747 12 931 6 097

6,00

-

4,3 8,8 4,4

5 668

27 775

F I Jp S:a

4 140 2 088

F I Jp S:a

1406 617 45 2 068

F I Jp S:a

8 209 5 898 195 14 302

F I Jp S:a

3 959 1697 273 5 929

F I Jp S:a

5 790 8 783 14 228 28 801

F I Jp S:a

6 061 11 035 148 17 244

F I Jp S:a

4 027 5 190 155 9 372

7,00

5,50

-

6,4

-

5,0 5,2

-

4,0

-

3,6 3,7

-

3,6

-

9,9 4,2

-

8,0

-

6,5 4,5

-

5,6

-

2,2 5,9

-

3,1

-

7,2 3,6

-

2,6

-

3,5 3,8

-

3,6

-

6,8 4,4

-

5,4

- 2,5 + 2,2 -t- 6,9

-

1,1

+

1,2 4,2

0,0 0,1 3,7

6 6 234

6,00

9,20

12,10

7,00

4,30

6,30

7,60

2,1 4,1 8,7

+ +

1,0 1,1 5,9

4- 1,0 - 2,8 + 3,2

+

4,8 1,1 2,6

+ +

0,2 0,2 3,8

0,24

+ +

1,5 1,0 5,7 0,43

285 Tabell 1 (forts.). Antal skattekronor enl. gäl lande ordning 1944

Kommuner Län Kategorier skattskyldiga

Utdebitering i primärkommun enl. beslut 1941

ökning el. minskning av skatteunderlaget

skattebelastningen i%

Ortsgrupp I (forts.) Brågarp, Malmöhus län

F I Jp

1 850 3 160 4 187

S:a

9 197

F I Jp

3 424 2 683

S:a

6 297

F I Jp

10 377 4 671 2 278

S:a

17 326

Krokstad, Göteborgs och Bohus än F

3 637 2 609

Rolfstorp, Hallands län

Onsala,

»

» .

I Jp

F I Jp

3 028 1395

S:a

4 453

F I Jp

3 456 2 695

S:a

6 311

F I Jp

2 482 1513

S:a

1212 Sunnersberg, Skaraborgs län . . . . F

2 031 2 619

Öxabäek,

»

» ..

»

»

I Jp

Medelplana,

»

»

Ed, Värmlands län

7,25

-

7,5 3,5

-

5,6

+ -f-

3,7

~ -

7,7 7,5

-

7,4

-

8,8 4,4

10,50

-

7,4

-

5,9 4,5

7,30

-

7 943 17 444 15 096 40 483

- 0,3 - 0,1 -;- 8,0 + U16 + +

7,7

-

7,2 5,9

10,00

-

6,4

-

1,6 7,8

6,00

-

4,4

-

6,6 5,2

5,25

-

1,5 3,2 8,0 + 0,S4

+ +

0,8 0,7 5,4 + 0,39

- 1,1 -i- 5,6 8,3

-

9 074

0,22

9,80

0,5 0,9

5,1

- 11,5 - 2,5

4 322 4 263

-

3,8

-

14,50

2,0 2,1 5,9 + 0,43

5,80

2,0 1,9 2,3 + 0,08

- 4,1 - 4,5

. F

S:a

2,3

4 707

F I Jp

-

30 S:a

I Jp S:a

+

3,60

0 404

Bredared,

4,2 4,2

190 S:a

Geslad, Älvsborgs län

-

utdebiteringen, kr. per skattekr.

3,5

+ 0,81 + +

0,9 0,5 6,8 + 0.68

+ +

3,0 3,5 4,6 + 0,28

+

3,2 1,7 3,6 + 0,19

286 Tabell 1 (forts.). UtdebiteAntal ring i priskattekro- nuirkomnor enl. gäl- mun enl. lande ordbeslut ning 19 11 1944

Kommuner Län Kategorier skattskyldiga

ökning el. minskning av skattebelastningen

skatteunderlaget i%

Orlsgrupp I (forts.) . .F I Jp S:a

6 388 5 392 377 12 157

F I Jp S:a

1257 1397 154 2 808

F I Jp S:a

7 019 11301 4 454 22 774

F I Jp S:a

8 369 6 468 838 15 675

..F I Jp S:a

4 000 4 125 1460 9 585

F I Jp S:a

3 330 2 591 135 6 056

Harestad, Göteborgs och Bohus 1än F I Jp S:a

2 019 1073 17 3109

» F I Jp S:a

7 157 5 876 210 13 243

F I Jp S:a

10 553 14 587 4 476 29 616

F I Jp S:a

1707 21393 3 950 27 050

Skerike, Västmanlands län

Ortsgrupp

8,40

8,00

II.

Mörbylånga kpg., Kalmar län

Lyse,

7,00

»

»

»

Sunne kpg., Värmlands län. . .

Skultuna, Västmanlands l ä n . .

5,40

6,00

9,00

-

6,0 7,1

-

6,3

-

5,3 5,0

-

4,9

-

5,7 6,5

-

5,0

-

4,0 6,2

-

4,7

-

6,9 6,5

-

5,6

-

7,0 6,8

-

6,8

- 10,2 - 8,0 7,90

12,00

7,75

8,50

-

9,4

-

9,6 8,0

-

8,7

-

3,9 4,7

-

3,7

-

4,0 6,7

-

5,6

+ +

utdebiteringen, kr. per skattekr.

0,3 0,9 6,7 + 0,47

+

0,5 0,1 5,1 + 0,4 3

+

0,8 l,o 5,3 + 0,42

+ +

0,7 1,6 4,9 + 0,2 7

- 1,3 - 0,9 -!- 6,0 + 0,36 - 0,2 - 0,1 -!- 7,3 + 0,65 - 0,9 + 1,5 + 10,3 + 0,82 + +

0,9 0,8 9,6 + 1,15

+

0,2 i,o 3,8 + 0,30

+ +

1,6 1,2 5,9 -f 0,50

287 Tabell 1 (forts.). UtdebiteAntal skattekro- ring i prinor enl. gäl märkomlande ord- mun enl. ning 1944 beslut 1944

Kommuner Län Kategorier skattskyldiga

Ortsgrupp II (forts.) Njutånger, Gävleborgs län

F I Jp

13 146 27 369 14 740

S:a

55 255

Ljustorp, Västernorrlands län. . . . F I

Bjärtrå,

»

Nordingrå,

Ortsgrupp

»

»

S:a

14 774

... F I Jp S:a

11681 15 468 2 844

12416 9 236

S:a

22 232

.. F I Jp

35711 54 192 6 135

S:a

96 038

b'

I Jp

4 568 6 754 8 045

S:a

19 367

, F I Jp

9 445 16 651 2 278

S:a

28 374

F I Jp

19 706 19 504 3 850

S:a

43 060

F I Jp

10 740 16 286 1927

S:a

28 953

skatteunderlaget

skattebelastningen i%

6,50

-

8,7 8,0

-

6,0

- 10,5 - 7,7

16,50

-

21,00

-

8,1

-

9,5 6,1

12,50

+

-

7,9

-

4,2 5,4

utdebiteringen, kr. per skattekr.

2,9 2,1 6,4 + 0,42

+ +

3,0 0,1 8,4

7,8

- 11,4 - 7,1

29 993

» . ...F I Jp

4- 1,39 + +

3,0 1,1 8,8 + 1,85

+ +

1,8 1,9 8,5 + 1,07

III.

Botkyrka, Stockholms län

Idre, Kopparbergs län. .

Åre, Jämtlands län

Sors^ele, Västerbottens l ä n . . . .

Edeffors, Norrbottens län

'

Jp

6 231 6 393 2 150

ökning el. minskning av

7,40

7,55 v

-

4,6

-

8,3 7,3

-

4,5

-

7,7 6,1

7,00

13,50

19,55

-

6,1

-

8,'.' 5,9

-

6,4

-

8,8 6,4

-

6,9

+ 0,4 - 0,8 4- 4,8 4- 0,36 - 3,9 - 2,9 4- 4,7 4- 0,35 - 1,7 + 0,1 4- 6,5 + 0,46 + +

1,9 0,6 6,9 4- 0,93

+ +

2,1 0,5 7,4 4- 1,45 J

288 Tabell 1 (forts.). UtdebiteAntal ring i priskattekro- märkomnor enl. gäl- mun enl. lande ordbeslut ning 1944 1944

Kommuner Län Kategorier skattskyldiga

Ökning el. minskning av skatteunderlaget

skattebelastningen

2,4 3,2

0,1 0,8

Städer. Simrishamn, I

Mariefred, II

Kumla, II

Linköping, III

Hälsingborg, III

Södertälje, IV

Sundbyberg, V

F I JP S:a

18 158 34 033 10 054

F I Jp S:a

5 456 12 654 1 34 C)

F I Jp S:a

27 220 55 850 5 900

F I Jp S:a

187 230 618 850 103 150

F I Jp S:a

384 760 744 262 231 676

62 245

19 156

88 970

909 230

1 360 698

F I Jp S:a

89 183 239 357 40 110

F I Jp S:a

52 807 184 220 45 080

368 650

282 107

6,22

2,4

3,5 5,8

1,3 1,1 5,0

5,1 5,8

0,1 0,6

8,30

10,10 1,1 6,8

-

-;-- i,8 - 2,2 + 4,1 0,45

3,9 4,1 5,1

4- 0,3 - 0,8 4- 4,5 4- 0,40

1,3

8,90

2,5 6,5

7,30

: 0,38

4,9 2,2 6,0

11,10

2,0 5,2

7,30

3,1

-

4,7

4- 2,4 - 1,9 + 5,0 4- 0,36

289 Tabell 2, utvisande antalet inkomstbeskattade fysiska personer samt antalet inkomstskattekronor enligt gällande ordning ävensom den procentuella minskningen av belastningen a familjeförsörjarnas Inkomstskatteunderlag vid böjning av familjeavdraget för hustru till samma belopp som grundavdraget. För varje kommun avser: första raden ensamstående, andra familjeförsörjare. Antal inkomstbeskattade

Antal inkomstskattekronor

Kommuner

Procentuell minskning av belastningen å familjeförsörjarnas inkomstskatteunderlag

Landskommuner. Ortsgrupp

I.

Muskö Långtora Hållnäs Barva

Julita Lillkyrka östra Harg Hakarp 1'jätteryd Lönneberga Resmo Gammelgarn Ramdala Tosterup Västra Sönnarslöv. Torrlösa Blentarp Brågarp 19—916967

7 35 11 31 72 380 8 28 59 143 1 7 8 38 38 200 53 136 58 373 22 58 14 61 56 257 10 33 38 167 24 80 20 84 4 29

63 42 82 61 404 132 101 91 478 356 20 15 69 28 459 282 216 45 164 258 96 31 59 12 371 127 59 37 316 125 330 182 196 117 81 50

155 873 140 679 957 7 121 93 498 1 376 3 143 7 149 115 590 883 6 392 493 1 493 1 141 6 028 685 2 713 102 1 027 904 4 536 1 746 1 119 607 3 484 446 2 248 224 1 908 72 1 153

780 1 022 799 1 253 3 388 1 982 970 1 887 5 605 6 940 170 155 691 366 8 305 8 564 1 660 668 5 242 7 639 1 295 793 434 183 3 810 2 088 653 1 044 4 454 4 329 4 979 6 056 2 460 2 730 1 076 2 084

5,1 6,3 5,7 6,8 6,8 10,5 9,2 4,2 11,2 4,3 2,9 6,2 6,9 5,6 7,0 4,1 5,8 4,3

290 Tabell 2 (forts.). Antal inkomstbeskattade

Antal inkomstskattekronor

Kommuner

Procentuell minskning av belastningen å familjeförsörjarnas inkomstskatteunderlag

Ortsgrupp I (forts.) 45 112 71 198 45 144 67 147 55 125 51 157 20 65 14 30 43 211 41 168 10 30 70 172

Rolfstorp Onsala, Krokstad. Gestad, Bredared. Öxabäck. Sunnersberg Medelplana . Ed Lännäs. Skerike. Nås. Ortsgrupp

Mörbylånga kpg. ölmevalla Harestad Lyse Sunne kpg Skultuna Njutånger Ljustorp Bjärtrå Nordingrå

Botkyrka

56 29 329 292

657 1 511 1 132 4 669 396 1 841 434 1 201 658 1 835 497 1 355 136 915 246 3 368 968 5 342 557 3 763 126 602 1 466 3 901

1 818 865 3 005 1 666 1 596 1 013 1 069 326 1 888 807 1 301 212 1 327 1 292 1 683 2 580 7 616 9 828 2 991 2 401 643 754 4 345 6 956

9,7 6,7 9,9 15,2 7,5 14,0 7,7 2,4 6,1 6,6 5,5 5,8

II-

Djurö

Ortsgrupp

234 39 278 92 199 90 191 36 264 54 227 20 167 70 135 133 492 376 284 140

52 117 24 69 29 93 25 70 23 293 37 142 7 24 63 364 61 244 73 480 114 450

182 141 126 59 206 75 77 28 315 138 373 235 420 460 684 632 394 181 549 471 609 225

685 2 988 622 2 640 194 1213 251 1 245 377 5 155 1 176 6 771 119 568 1254 10 104 929 3 782 1075 8 793 1439 8 920

2 405 4 063 1 863 2 262 1 525 1 066 560 513 3 519 2 357 6 029 8 558 7 305 14 088 10 374 16 995 3 511 2 882 6 029 9 439 5 285 3 951

94 435

1 211 855

2 942 20 339

21 284 32 908

6,0 5,7 12,0 7,9 7,3 3,6 5,0 6,6 10,3 5,7 6,2

III. 3,9

291 Tabell 2 (forts.). Antal inkomstbeskattade

Antal inkomstskattekronor

Kommuner

Ortsgrupp III

Procentuell minskning av belastningen å familjeförsörjarnas inkomstskatteunderlag

(forts.)

Idre Are. . . . Sorsele. lulefors

37 124 90 242 154 639 91 348

266 162 669 322 997 406 689 356

2 362 1 547 5 061 2 176 12 811 1 385 6 351

3 447 3 307 8 632 8 019 10 634 8 870 8 431 7 855

56 170 30 68 126 454 338 1 342 700 2 473 190 995 79 295

666 446 312 241 1 446 1 036 12 615 8 348 15 148 11 680 4 380 3 380 2 801 2 805

2 112 10 919 800 2 073 2 798 16 252 13 388 95 512 85 243 175 544 4 427 51 091 3 011 22 566

14 623 19 410 5 230 7 424 22 549 33 301 238 128 380 722 292 175 452 087 94 338 145 019 58 152 126 068

11,3 7,6 6,8 7,7

Städer. Simrishamn, I. . . . Mariefred, I I . . . Kumla, Il Linköping, III. . Hälsingborg, I I I . Södertälje, IV. . Sundbyberg, V..

2,6 5,2 4,4 4,7 4,8 3,9 4,5

292 Tabell 3 , utvisande för äkta m a k a r utan barn den statliga i n k o m s t s k a t t e n s storlek enligt olika alternativ vid olika i n k o m s t k o m b i n a t i o n e r . Beträffande alternativens innebörd m. m. se bil. D. Statsskatt för makarna vid alt.

Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på man resp. hustru

2d

2a

2e

I 3 000 3 000 + 2 500 + 2 000 + 1500 +

0. 500. 1000. 1500.

å 000 4 000 + 3 500 + 3 000 + 2 500 + 2 000 +

0. 500. 1000. 1500. 2 000.

94 94 94 94 94

5 000 5 000 4 500 4 000 3 500 3 000 2 500

0. 500. 1000. 1500. 2 000. 2 500.

192 192 192 192 192 192

192 167 142 117 94 94

192 167 142 117 94 71

192 159 126 94 64 34

192 155 117 82 49 15

192 142 94 76 76 76

102 102 102 102 102 102

351 282 216 155 102 102

6 000 6 000 + 5 500 + 5 000 + 4 500 + 4 000 + 3 500 + 3 000 +

0. 500. 1000. 1500. 2 000. 2 500. 3 000.

298 298 298 298 298 298 298

298 271 244 217 192 192 192

298 271 244 217 192 167 142

298 262 226 192 159 126 94

298 258 217 179 142 105 71

298 244 192 172 172 172 172

192 192 192 192 192 192 192

510 428 351 232 222 206 192

7 000 0. 7 000 + 500. 6 500 + 6 000 + 1000. 5 500 + 1500. 5 000 + 2 000. 4 500 + 5 500. 4 000 + 3 000. 3 500 + 3 500.

419 419 419 419 419 419 419 419

419 387 356 325 298 298 298 298

419 387 356 325 298 271 244 217

419 377 335 298 262 226 192 192

419 372 325 284 244 204 167 129

419 356 298 277 277 277 277 277

310 310 310 310 310 310 310 310

687 599 510 428 357 333 312 310

8 000 8 000 + 7 500 + 7 000 + 6 500 6 000

556 556 556 556 556

556 519 484 450 419

556 519 484 450 419

556 508 461 419 377

556 502 450 402 356

556 484 419 394 394

432 432 432 432 432

872 775 687 599 516

0. 500. 1000. 1500. 2 000.

216 155 96 51 12

293 TabePl 3 (forts.). Statsskatt för makarna vid alt.

Sajnmanlagd inkomst och dennas fördelning på man resp. hustru

2c

2d

2e

5 500 + 2 500. 5 OOO + 3 000. 4 500 + 3 500. 4 O00 + 4 000.

556 556 556 556

419 419 419 419

387 356 325 320

335 298 298 298

312 271 230 192

394 394 394 394

432 432 432 432

479 447 437 432

9 0(00 9O00 + 8 500 + 8 O00 + 7 500 + 7 0)00 + 6 500 + 6 0)00 + 5 500 + 5 0)00 + 4 5)00 +

0. 500. 1 000. 1 500. 2 000. 2 500. 3 000. 3 500. 4 000. 4 500.

700 700 700 700 700 700 700 700 700 700

700 663 628 591 556 556 556 556 556 556

700 663 628 591 556 519 484 450 444 444

700 652 604 556 508 461 419 419 419 419

700 646 591 537 484 435 387 339 298 298

700 628 556 527 527 527 527 527 527 527

564 564 564 564 564 564 564 564 564 564

1070 971 872 775 693 650 606 583 567 564

10 0)00 + 9 5)00 + 9 0)00 + 8 5)00 + 8 0)00 + 7 5i00 + 7 0)00 + 6 5)00 + 6 0)00 + 5 5500 + 5 0)00 +

0. 500. 1000. 1500. 2 000. 2 500. 3 000. 3 500. 4 000. 4 500. 5 000.

851 851 851 851 851 851 851 851 851 851 851

851 809 772 735 700 700 700 700 700 700 700

851 809 772 735 700 663 628 591 585 585 585

851 797 748 700 652 604 556 556 556 556 556

851 790 735 681 628 574 519 465 419 419 419

851 772 700 671 671 671 671 671 671 671 671

702 1282 702 1 172 702 1070 702 971 702 878 702 826 702 783 702 754 702 726 702 710 702 702

12 0)00 12 0)00 11 0)00 10 0000 9 0000 8 0000 7 0000 6 0000

0. 1000. 2 000. 3 000. 4 000. 5 000. 6 000.

10 U100

1 178 1 178 1 178 1 178 1 178 1 178 1020 1756 1 178 1094 1094 1067 1052 1013 1020 1504 1178 1013 1013 959 932 980 1020 1288 1 178 1013 932 851 809 980 1020 1 166 1 178 1013 883 851 700 980 1020 1 088 1 178 1013 883 851 700 980 1020 1038 1 178 1013 883 851 700 980 1020 1020

14 0900 14 0000 + 0. 13 0000 + 1000. 12 0000 + 2 000. 110000 + 3 000. 10 0000 + 4 000. 9 0000 + 5 000. 8 0000 + 6 000. 7 0000 + 7 000.

1538 1538 1538 1448 1538 1358 1538 1358 1538 1358 1538 1 358 1538 1358 1538 1358

1 538 1538 1538 1538 1448 1 418 1 402 1358 1358 1 298 1268 1322 1268 1 178 1 133 1 322 1214 1 178 1013 1322 1214 1 178 1013 1322 1214 1 178 1013 1322 1214 1 178 1013 1322

1374 2 214 1374 1972 1374 1762 1374 1600 1374 1498 1374 1421 1374 1382 1374 1374

10 0000 16 0000 15 0000 14 0000 13 0000 12 0000 11 0000

1967 1967 1967 1 967 1 967 1967

1967 1859 1751 1 643 1578 1578

1744 2 737 1744 2 466 1744 2 220 1744 2 068 1744 1 972 1744 1855

0. 1000. 2 000. 3 000. 4 000. 5 000.

1967 1859 1751 1751 1751 1 751

1967 1823 1 679 1538 1538 1538

1967 1804 1643 1492 1358 1358

1967 1751 1708 1708 1708 1708

294 Tabell 3 (forts.). Statsskatt för makarna vid alt. Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på man resp. hustru

10 000 + 6 000. 9 000 + 7 000. 8 000 4- 8 000.

2a 1967 1967 1967

1751 1578 1 751 1578 1751 1578

2 461 2 461 2 461 2 461 2 461 2 461 2 461 2 461 2 461 2 461

2 461 2 335 2 209 2 209 2 209 2 209 2 209 2 209 2 209 2 209

18 000 0. 18 000 f 17 000 +• 1 0 0 0 . 16 000 + 2 000. 15 000 + 3 000. 14 000 + 4 000. 13 000 + 5 000. 12 000 + 6 000. 11000 + 7 000. 10 000 + 8 000. 9 000 + 9 000.

2c

2 461 2 335 2 209 2 083 2 010 2 010 2 010 2 010 2 010 2 010

2d

2e

1538 1538 1538

1 358 1708 1358 1708 1358 1 708

1 744 1744 1 744

2 461 2 461 2 293 2 270 2 125 2 083 1967 1912 1967 1751 1 967 1751 1967 1751 1 967 1 751 1967 1751 1967 1751

2 461 2 209 2 158 2 158 2 158 2 158 2 158 2 158 2 158 2 158

2 140 2 140 2 140 2 140 2 140 2 140 2 140 2 140 2 140 2 140

20 000

3 018 3 018 3 018 3 018 2 874 2 874 3 018 2 730 2 730 3 018 2 730 2 587 3 018 2 730 2 511 3 018 2 730 2511 3 018 2 730 2511 3 018 2 730 2 511 3 018 2 730 2 511 3 018 2 730 2 511 3 018 2 730 2511

3 018 2 826 2 634 2 461 2 461 2 461 2 461 2 461 2 461 2 461 2 461

3 018 2 801 2 587 2 396 2 209 2 209 2 209 2 209 2 209 2 209 2 209

3 018 2 730 2 673 2 673 2 673 2 673 2 673 2 673 2 673 2 673 2 673

2 564 2 564 2 564 2 564 2 564 2 564 2 564 2 564 2 564 2 564 2 564

0. 30 000 + 29 000 + 1 0 0 0 . 28 000 + 2 000. 27 000 + 3 000. 26 000 + 4 000. 24 000 + 6 000. 22 000 + 8 000. 20 000 + 10 000. 18 000 + 12 000. 15 000 + 15 000.

6 406 6 406 6 406 6 406 6 226 6 226 6 406 6 046 6 046 6 406 6 046 5 866 6 406 6 046 5 758 6 406 6 046 5 758 6 406 6 046 5 758 6 406 6 046 5 758 6 406 6 046 5 758 6 406 6 046 5 758

6 406 6 166 5 926 5 686 5 686 5 686 5 686 5 686 5 686 5 686

6 406 6 134 5 866 5 594 5 326 5 326 5 326 5 326 5 326 5 326

6 406 6 046 5 974 5 974 5 974 5 974 5 974 5 974 5 974 5 974

4 932 4 932 4 932 4 932 4 932 4 932 4 932 4 932 4 932 4 932

40 000 0. 40 000 + 39 000 + 1 0 0 0 . 38 000 + 2 000. 37 000 + 3 000. 36 000 + 4 000. 6 000. 34 000 8 000. 32 000 30 000 + 10 000. 28 000 + 12 000. 26 000 + 14 000. 24 000 + 16 000. 22 000 + 18 000. 20 000 + 20 000.

10 173 10 173 10 173 10 173 10 173 10 173 10 173 9 971 9 971 9 903 9 867 9 768 10 173 9 768 9 768 9 633 9 566 9 687 10 173 9 768 9 565 9 363 9 260 9 687 10 173 9 768 9 444 9 363 8 958 9 687 10 173 9 768 9 444 9 363 8 958 9 687 10 173 9 768 9 444 9 363 8 958 9 687 10 173 9 768 9 444 9 363 8 958 9 687 10 173 9 768 9 444 9 363 8 958 9 687 10 173 9 768 9 444 9 363 8 958 9 687 10 173 9 768 9 444 9 363 8 958 9 687 10 173 9 768 9 444 9 363 8 958 9 687 10 173 9 768 9 444 9 363 8 958 9 687

0. 20 000 + 19 000 + 1000. 18 000 + 2 000. 17 000 + 3 000. 16 000 + 4 000. 15 000 + 5 000. 14 000 + 6 000. 13 000 + 7 000. 12 000 + 8 000. 11000 + 9 000. 10 000 + 10 000. 30 000

7 942 11 397 7 942 10 992 7 942 10 593 7 942 10 278 7 942 9 993 7 942 9 477 7 942 9 089 7 942 8 779 7 942 8 533 7 942 8 268 7 942 8 071 7 942 7 942 7 942 7 942

295 Tabell 3 (forts.). Statsskatt för makarna vid alt.

Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på man resp. hustru 2a 50 000 50 000 + O, 49 000 + 1 000. 48 000 + 2 000. 47 000 + 3 000. 46 000 + 4 000. 44 000 + 6 000. 42 000 + 8 000. 40 000 + 10 000. 38 000 + 12 000. 36 000 + 14 000. 34 000 + 16 OOO. 32 000 + 18 000. 30 000 + 20 000 28 000 + 22 000 25 000 + 25 00O

2c

2d

2e

14 340 14 340 14 340 14 340 14 340 14 340 11388 15 700 14 340 14 115 14 115 14 040 14 000 13 890 11388 15 250 14 340 13 890 13 890 13 740 13 665 13 800 11388 14 806 14 340 13 890 13 665 13 440 13 325 13 800 11388 14 446 14 340 13 890 13 530 13 440 13 008 13 800 11388 14 116 14 340 13 890 13 530 13 440 13 008 13 800 11 388 13 527 14 340 13 890 13 530 13 440 13 008 13 800 11388 13 079 14 340 13 890 13 530 13 440 13 008 13 800 11388 12 679 14 340 13 890 13 530 13 440 13 008 13 800 11388 12 343 14 340 13 890 13 530 13 440 13 008 13 800 11388 11991 14 340 13 890 13 530 13 440 13 008 13 800 11388 11704 14 340 13 890 13 530 13 440 13 008 13 800 11388 11537 14 340 13 890 13 530 13 440 13 008 13 800 11388 11465 14 340 13 890 13 530 13 440 13 008 13 800 11388 11393 14 340! 13 890 13 530 13 440 13 008 13 800 11 388 11 388

290 Tabell 4, utvisande den ökning eller minskning av den statliga inkomstskatten som enligt olika alternativ inträder vid Ingående av äktenskap. Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på man resp. hustru

Statss k a t t som ogifta (alt. 5)

Ökning el. minskning enl. all. 2d

2c

3 000

0. 3 000 2 500 - 500. 2 000 - 1000. - 1500. 1 500 r-

92 51 6

96 51 6

- 92 - 47 2 4- 4

216 155 96 51 12

- 122 - 61 2 4- 43 -I- 82

122 84 47 25 8

122 84 47

122 91 62 -17 12

122 95 70 51 12

122 106 92 51 12

204 143 84 39

351 282 216 155 102 102

159 90 24 37 90 90

159 115 74 38 8 8

159 115 74 38 8 31

159 123 90 61 38 68

159 127 99 73 53 87

159 140 122 79 26 26

249 180 114 53

510 428 351 282 222 206 192

- 212 - 130 - 53 + 16 4- 76 4- 92 4- 106

212 157 107 65 30 14

212 157 107 65 30 39 50

212 166 125 90 63 80 98

212 170 134 103 80 101 121

212 184 159 110 50 34 20

318 236 159 90 30 14

687 599 510 428 357 333 312 310

268 180 91 9 62 86 107 109

268 212 154 103 59 35 14 12

268 212 154 103 59 62 68 93

268 222 175 130 95 107 120 118

268 227 185 144 113 129 145 181

268 243 212 151 80 56 35 33

377 289 200 118 47 23

872 775 687 599 516 479

- 316 - 219 - 131 - 43 4- 40 4- 77

316 256 203 149 97 60

316 256 203 149 97 92

316 267 226 180 139 144

316 273 237 197 160 167

- 316 - 291 - 268 - 205 - 122 - 85

- 440 - 343 - 255 - 167 - 84 - 47

4 000

4 000 4 0. 3 500 4- 500. 3 000 + 1000. 2 500 4 1500. 2 000 4-2 000. 5 000

5 000 40. 4 500 4- 500. 4 000 -r 1000. 3500 4- 1 500. 3 000 4- 2 000. 2 500 4- 2 500. 6 000

6 000 + 0. 5 500 4- 500. 5 000 4- 1000. 4 500 4- 1 500. 4 000 4- 2 000. 3 500 4^ 2 500. 3 000 + 3 000. 7 000

7 000 + 0. 6 500 + 500. 6 000 + 1000. 5 500 + 1500. 5 000 4-2 000. 4 500 4-2 500. 4 000 4-3 000. 3 500 + 3 500 8 000

0 8 000 + 7 500 + 500 7 000 4-1000 6 500 4-1 500 6 000 4-2 000 5 500 + 2 500

297 Tabell 1 (forts.). Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på man resp. hustru

5 000 4- 3 000 4 500 4- 3 500 4 000 + 4 000

Statss k a t t som ogifta (alt. 5)

447 437 432

Ökning el. minskning enl. alt. 2d 4- 109

91 112 112

149 139 134

176 207 240

- 370 - 308 - 244 - 184 - 137 - 94 - 50 - 27 - 11

- 370 - 308 - 244 - 184 - 137 - 131 - 122 - 133 - 123 - 120

- 370 - 319 - 268 - 219 - 185 - 189 - 187 - 164 - 148 - 145

- 370 - 325 - 281 - 238 - 209 - 215 - 219 - 244 - 269 - 266

- 370 - 343 - 316 - 248 - 166 - 123 - 79 - 56 - 40 - 37

506 407 308 211 129 86 42 19 3

431 363 298 236 178 126 83 54 26 10 2

431 363 298 236 178 163 155 163 141 125 117

431 375 322 271 226 222 227 198 170 154 146

431 382 335 290 250 252 264 289 307 291 283

431 400 370 300 207 155 112 83 55 39 31

- 580 - 470 - 368 - 269 - 176 - 124 - 81 - 52 - 24

578 410 275 153 75 25 7

578 410 275 234 205 155 137

578 437 329 315 237 187 169

578 452 356 357 388 338 320

578 491 308 186 108 58 40

736 484 268 146 68 18

676 524 404 242 140 63 24 16

676 524 404 332 284 207 168 160

676 554 464 422 320 243 204 196

676 570 494 467 485 408 369 361

676 614 440 278 176 99 60 52

840 598 388 226 124 47 8

770 607 469 317 221 104

770 607 469 425 394 277

770 643 541 530 434 317

770 662 577 576 614 497

770 715 512 360 264 147

99c 722 476 324 228 111

4- 119 + 124

-

53 43 38

-

9 000

9 000 40 8 500 + 500 8 000 + 1 000 7 500 + 1500 7 000 4- 2 000 6 500 4- 2 500 6 000 + 3 000. 5 500 4- 3 500. 5 000 4 4 000. 4 500 4- 4 500.

1 070 971 872 775 693 650 606 583 567 564

- 370 - 271 - 172 - 75

+

4- 50 4- 94 4- 117 4- 133 4- 136

10 000 10 000 40. 9 500 4- 500. 9 000 4- 1 000. 8 500 4- 1500. 8 000 4- 2 000. 7 500 4-2 500. 7 000 4-3 000. 6 500 4-3 500. 6 000 4- 4 000. 5 500 4- 4 500. 5 000 4- 5 000.

1282 1 172 1070 971 878 826 783 754 726 710 702

- 431 - 321 - 219 - 120 - 27 4- 25 4- 68 4- 97 4- 125

4- 141 + 149

12 ooo 12 000 40. 11 000 + 1 000. 10 000 4- 2 000. 9 000 4- 3 000. 8 000 4-4 000. 7 000 4- 5 000. 6 000 4- 6 000. 14

I 756 1504 1 288 1 166 1088 1 038 1020

- 578 - 326

- 110 4- 12 4- 90 4- 140 4- 158

ooo

14 000 0. 13 000 1000. 12 OOO 2 000. 11000 3 000. 10 000 4 000. 9 0O0 4-5 000. 8 0O0 4- 6 000. 7 000 4- 7 000.

2 214 1972 1762 1 600 1498 1421 1382 1374

- 676 - 434 - 224

- 62 4- 40 4- 117 4- 156 4- 164

16 0 00 16 OOO 15 OOO 14 OOO 13 0(30 12 000 110(00

0. 1000. 2 000. 3 000. 4 000. 5 000.

2 737 2 466 2 220 2 068 1972 1855

- 770 - 499 - 253 - 101

5 4- 112

298 Tabell 4 (forts.). Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på m a n resp. hustru

Statsskatt som ogifta (alt. 5)

Ökning el. minskning enl. alt. 2d

2c

2a

1792 1757 1 744

175 210 223 4-

41 6 7 -

214 179 166 -

254 219 206 -

434 399 386

48 13

0. 1 000. 2 000. 3 000. 4 000. 5 000. 6 000. 7 000. 8 000. 9 000.

3 323 3 025 2 743 2 562 2 430 2 323 2 266 2 191 2 154 2 140

862 564 282 101 31 138 195 270 30 321

862 690 534 353 221 114 57 18 55 69

862 690 534 479 420 313 256 181 144 130

862 732 618 595 463 356 299 224 187 173

862 755 660 650 679 572 515 440 403 389

862 - 1 183 885 816 585 603 404 122 272 290 165 183 108 126 51 33 14 4 1

0. 20 000 419 000 4- 1000. 18 000 4- 2 000. 17 000 4- 3 000. 16 000 -f- 4 000. 15 000 4- 5 000. 14 000 4- 6 000. 13 000 4- 7 000. 12 000 4- 8 000. 11 000 4- 9 000. 10 000 4- 10 000.

3 971 3 647 3 329 3 121 2 953 2 817 2 724 2 659 2 628 2 574 2 564

953 629 311 103 65 201 294 359 390 444 454

953 773 599 391 223 87 6 71 102 156 166

953 773 599 534 442 306 213 148 117 63 53

953 821 695 660 492 356 263 198 167 113 103

953 846 742 725 744 608 515 450 419 365 355

953 - 1407 917 - 1083 656 -& 765 448 - : [557 280 - 4 389 144 - J 253 51 - 4 160 95 14 45 99 - M 64 109 - 1 0

30 ooo 0. 30 000 429 000 4- 1000. 28 000 4- 2 000. 27 000 4- 3 000. 26 000 4- 4 000. 24 000 + 6 000. 22 000 4- 8 000. 20 000 4- 10 000. 18 000 4- 12 000. 15 000 4- 15 000.

7 494 7 134 6 780 6 510 6 270 5 844 5 491 5 253 5 079 4 932

- 1088 - 728 - 374 - 104 i- 136 |- 562 r- 915 1- 1 153 }- 1327 (- 1474

1 088 908 734 464 224 202 555 793 967 1 114

088 - 1 088 968 908 854 734 824 644 584 512 158 86 267 !- 195 505 4- 433 679 4- 607 826 4- 754

1088 1000 914 916 944 518 165 73 247 394

1 088 1 088 806 536 296 130 483 721 895 1 042

2 562 2 202 1848 1578 1 338 912 559 321 147

1 224 1 224 - 1224 1 125 1021 - 1089 1027 960 825 1018 915 713 1035 630 549 519 33 - 114 131 355 4- 274 179 655 4- 584 425 911 4- 830 1 176 4- 1095 + 690 887 1373 4- 1292 1016 1502 4- 1421 1016 1 502 4- 1 421

1 224 1224 906 591 306 210 598 908 1154 1419 1616 1745 1745

3 455 3 050 2 651 2 336 2 051 1535 1 147 837 591 326 129

10 000 4- 6 000. 9 000 4- 7 000. 8 000 4- 8 000. 18 000 18 000 417 000 416 000 415 000 4-

14 000 + 13 000 412 000 411 000 410 000 49 000 4-

20 000

+

+

40 000

40 000 -r 0. 39 000 4- 1000. 38 000 + 2 000. 37 000 + 3 000. 36 000 + 4 000. 34 000 4- 6 000. 32 000 + 8 000. 30 000 4-10 000. 28 000 4-12 000. 26 000 4-14 000. 24 000 4-16 000. 22 000 4-18 000. 20 000 -f20 000.

11397 - 1 224 - 1224 10 992 - 819 - 1021 10 593 - 420 - 825 10 278 - 105 - 510 9 993 4- 180 - 225 9 477 4- 696 4- 291 9 089 4- 1084 4- 679 8 779 4- 1394 4- 989 8 533 + 1640 + 1235 8 268 + 1905 4- 1500 8 071 4- 2102 4- 1697 7 942 4- 2 2314- 1826 7 942 4- 2 2314- 1826

-m

299 Tabell 4 (forts.). Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på m a n resp. hustru

Statsskatt som ogifta (alt. 5)

ökning el. minskning enl. alt.

2a

2c

2d

2e

50 000 50 000 -!0 49 000 4- 1000 48 000 4- 2 000 47 000 4- 3 000 46 000 4- 4 000 44 000 4- 6 000 42 000 4- 8 000 40 000 -f 10 000 38 000 4- 12 000 36 000 4- 14 000 34 000 -|- 16 000 32 000 + 18 000 30 000 4- 20 000 28 000 + 22 000 25 000 4-25 000

15 700 15 250 14 806 14 446

- 1360 - 1360 - 1360 - 1360 - 1 360 - 1360 - 4312 905 - 1 135 - 1 135 - 1210 - 1 250 - 1360 - 3 862 461 916 916 - 1066 - 1 141 - 1006 - 3 418 - 101 - 556 - 781 - 1006 - 1 121 - 646 - 3 058 14 116 4- 229 - 226 - 586 - 676 - 1 108 - 316 - 2 728 13 527 4- 818 + 363 43 87 519 4- 273 - 2 139 13 079 4- 1 266 4- 811 4- 451 4- 361 71 4- 721 - 1691 12 679 4- 1666 4- 1211 + 851 4- 761 4- 329 4- 1 121 - 1291 12 343 4- 2 002 4- 1547 4- 1 187 4- 1 097 4- 665 4- 1457 - 955 11991 4- 2 3544- 1899 4- 1539 4- 1449 4- 1017 4- 1809 - 603 11704 4- 2 641 4- 2 186 4- 1826 4- 1 736 4- 1304 4- 2 096 - 316 11537 4- 2 8084- 2 353 4- 1 9934- 1903 4- 1 471 4- 2 263 - 149 11465 4- 2 880 4- 2 425 4- 2 0654- 1975 4- 1543 4- 2 335 77 11393 4- 2 952 4- 2 497 4- 2 1374- 2 047 4- 1 615 4- 2 407 5 11388 4- 2 9574- 2 502 4- 2 1424- 2 052 4- 1620 4- 2 412

300 Tabell 5, utvisande för äkta makar ökning eller minskning av den statliga inkomstskatten enligt olika alternativ i jämförelse med ren sambeskattning (utan särskill avdrag för förvärvsarbetande hustru). S a m m a n l a g d inkomst och dennas fördelning på man resp. h u s t r u

Statsskatt enl. alt. 1

Ökning el. minskning enl. alt.

2e

2d

2c

2a

3 000

3 000 + 2 500 + 2 000 + 1500 +

+ + +

0. 500. 1 000. 1 500.

4 000

4 000 + 3 500 + 3 000 + 2 500 + 2 000 +

0. 500. 1000. 1500. 2 000.

94 94 94 94 94

0. 500. 1 000. 1 500. 2 000. 2 500.

192 192 192 192 192 192

0. 500. 1000. 1500. 2 000. 2 500. 3 000.

298 298 298 298 298 298 298

0. 500. 1 000. 1500. 2 000. 2 500. 3 000. 3 500.

0. 500. 1000. 1500. 2 000.

122 61 43 82

5 000

5 000 + 4 500 + 4 000 + 3 500 + 3 000 + 2 500 +

33 66 98 128 158

37 75 110 143 177 -

50 98 116 116 116

27 54 81 106 106 106

27 54 81 106 131 156

36 72 106 139 172 204

40 81 119 156 193 227 -

54 106 126 126 126 126

106 106 106 106 106 106 106

419 419 419 419 419 419 419 419

32 63 94 121 121 121 121

32 63 94 121 148 175 202

42 84 121 157 193 227 227

47 94 135 175 215 252 290

63 121 142 142 142 142 142

109 109 109 109 109 109 109 109

556 556 556 556 556

37 72 106 137

37 72 106 137

48 95 137 179

54 106 154 200

72 137 162 162

124 + 124 + 124 + 124 + 124 -

7 000

7 000 6 500 6 000 5 500 5 000 4 500 4 000 3 500 8 000

8 000 7 500 7 000 6 500 6 000

159 90 24 37 90 90

— 25 50 75 98 121

6 000

6 000 5 500 5 000 4 500 4 000 3 500 3 000

92 47 2 4

212 130 53 16 76 92 106

316 219 131 43 40

301 tTabell 5 (forts.). Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på man resp. hustru

Statsskatt enl. alt. 1

Ökning el. minskning enl. alt. 2a

2d

5 500 + 5 000 + 4 500 + 4 000 4-

2 500. 3 000. 3 500. 4 000.

556 556 556 556

137 137 137 137

169 200 231 236 -

221 258 258 258

244 285 326 364 -

162 162 162 162

124 124 124 124

77 109 119 124

9 000 9 000 + 8 500 + 8 000 + 7 500 + 7 000 + 6 500 + 6 000 + 5 500 + 5 000 + 4 500 +

0. 500. 1000. 1500. 2 000. 2 500. 3 000. 3 500. 4 000. 4 500.

700 700 700 700 700 700 700 700 700 700

37 72 109 144 144 144 144 144 144

37 72 109 144 181 216 250 256 256

48 96 144 192 239 281 281 281 281

54 109 163 216 265 313 361 402 402

72 144 173 173 173 173 173 173 173

136 136 136 136 136 136 136 136 136 136

370 271 172 75 7 50 94 117 133 136

0. 500. 1000. 1500. 2 000. 2 500. 3 000. 3 500. 4 000. 4 500. 5 000.

851 851 851 851 851 851 851 851 851 851 851

42 79 116 151 151 151 151 151 151 151

42 79 116 151 188 223 260 266 266 266

54 103 151 199 247 295 295 295 295 295

61 116 170 223 277 332 386 432 432 432

79 151 180 180 180 180 180 180 180 180

149 149 149 149 149 149 149 149 149 149 149

431 321 219 120 27 25 68 97 125 141 149

0. 1000. 2 000. 3 000. 4 000. 5 000. 6 000.

1 178 1 178 1 178 1 178 1 178 1 178 1 178

84 165 165 165 165 165

84 165 246 295 295 295

111 219 327 327 327 327

126 246 369 478 478 478

165 198 198 198 198 198

158 158 158 158 158 158 158

578 326 110 12 90 140 158

0. 1000. 2 000. 3 000. 4 000. 5 000. 6 000. 7 000.

1 538 1 538 1 538 1 538 1 538 1 538 1 538 1 538

90 180 180 180 180 180 180

90 180 270 324 324 324 324

120 240 360 360 360 360 360

136 270 405 525 525 525 525

180 216 216 216 216 216 216

164 164 164 164 164 164 164 164

676 434 224 62 40 117 156 164

0. 1000. 2 000. 3 000. 4 000.

1 967 1 967 1 967 1 967 1 967

108 216 216 216

100 216 324 389

144 288 429 429

163 324 475 609

216 259 259 259

223 223 223 223 + 223 +

770 499 253 101 5

10 000 10 000 + 9 500 + 9 000 + 8 500 + 8 000 + 7 500 + 7 000 + 6 500 + 6 000 + 5 500 + 5 000 + 12 000 12 000 + 11000 + 10 000 + 9 000 + 8 000 + 7 000 + 6 000 + 14 000 14 000 + 13 000 + 12 000 + 11000 + 10 000 + 9 000 + 8 000 + 7 000 +

302 Tabell 5 (forts.). Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på man resp. hustru

Statsskatt enl. alt. 1

11000 + 5 000. 10 000 + 6 000. 9 000 + 7 000. 8 000 + 8 000.

1 967 1 967 1 967 1 967

18 000 18 000 + 17 000 + 16 000 + 15 000 + 14 000 + 13 000 + 12 000 + 11000 + 10 000 + 9 000 +

Ökning el. minskning enl. alt.

2d

2c

2a

2e

216 216 216 216 -

389 389 389 389 -

429 429 429 429 -

609 609 609 609 -

259 259 259 259

223 223 223 223

112 175 210 223

126 252 378 451 451 451 451 451 451

168 336 494 494 494 494 494 494 494

191 378 549 710 710 710 710 710 710 -

252 303 303 303 303 30 303 303

30!

321 321 321 321 321 321 321 321 321 321

862 564 282 101 31 138 195 270 307 321

0. 1000. 2 000. 3 000. 4 000. 5 000. 6 000. 7 000. 8 000. 9 000.

2 461 2 461 2 461 2 461 2 461 2 461

2 461 2 461 2 461 2 461

126 252 252 252 252 252 252 252 252

0. 20 000 + 19 000 + 1000. 18 000 + 2 000. 17 000 + 3 000. 16 000 + 4 000. 15 000 + 5 000. 14 000 + 6 000. 13 000 + 7 000. 12 000 8 000. 11000 9 000. 10 000 10 000.

3 018 3 018 3 018 3 018 3 018 3 018 3 018 3 018 3 018 3 018 3 018

144 288 288 288 288 288 288 288 288 288

144 288 431 507 507 507 507 507 507 507

192 384 557 557 557 557 557 557 557 557

217 431 622 809 809 809 809 809 809 809

288 345 345 345 345 345 345 345 345 345

454 454 454 454 454 454 454 454 454 454 454

953 629 311 103 65 201 294 359 390 444 454

4 000. 6 000. 8 000. 10 000. 18 000 + 12 000. 15 000 + 15 000.

6 406 6 406 6 406 6 406 6 406 6 406 6 406 6 406 6 406 6 406

180 360 360 360 360 360 360 360 360

180 360 540 648 648 648 648 648 648

240 480 720 720 720 720 720 720 720

272 540 812 1080 1080 1080 1080 1080 1080

360 432 432 432 432 432 432 432 432

1474 1474 1474 1474 1474 1474 1474 1474 1474 1474

1 088 728 374 104 136 562 915 1 153 1327 1474

40 000 0. 40 000 + 39 000 + 1000. 38 000 + 2 000. 37 000 + 3 000. 36 000 + 4 000. 34 000 + 6 000. 32 000 + 8 000. 30 000 + 10 000. 28 000 + 12 000. 26 000 + 14 000. 24 000 + 16 000. 22 000 + 18 000. 20 000 + 20 000.

10 173 10 173 10 173 10 173 10 173 10 173 10 173 10 173 10 173 10 173 10 173 10 173 10 173

202 405 405 405 405 405 405 405 405 405 405 405

202 405 608 729 729 729 729 729 729 729 729 729

270 540 810 810 810 810 810 810 810 810 810 810

306 607 913 1215 1215 1215 1215 1215 1215 1215 1215 1215

405 486 486 486 486 486 486 486 486 486 486 486

2 231 + 1224 2 231 + 819 2 231 + 420 2 231 + 105 2 231 - 180 2 231 - 696 2 231 - 1084 2 231 - 1394 2 231 - 1 6 4 0 2 231 - 1 9 0 5 2 231 - 2 102 2 231 - 2 231 2 231 - 2 231

20 000

30 000 30 000 29 000 28 000 27 000 26 000 24 000 22 000 20 000

0. 1000. 2 000. 3 000.

303 Tabell 5 (forts.). Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på m a n resp. hustru

Statsskatt enl. alt. 1

ökning el. minskning enl. alt. 2a

2c

225 450 450 450 450 450 450 450 450 450 450 450 450 450 -

225 - 300 - 340 450 - 600 - 675 675 - 900 - 1 015810 - 900 - 1 332810 - 900 - 1332 810 - 900 - 1332 810 - 900 - 1 332 810 - 900 - 1332 810 - 900 - 1 332810 - 900 - 1 332 810 - 900 - 1332 810 - 900 - 1332 810 - 900 - 1 332 810 - 900| - 1332 -

2d

2e

50 000 50 000 4 0 49 000 4 1 000 48 000 4 2 000 47 000 4 3 000 46 000 4 4 000 44 000 4 6 000 42 000 4 8 000 40 000 4 10 000 38 000 4 12 000 36 000 4 14 000 34 000 -i- 16 000 32 000 4 18 000 30 000 4 20 000 28 000 + 2 2 000 25 000 4 25 000

14 340 14 340 14 340 14 340 14 340 14 340 14 340 14 340 14 340 14 340 14 340 14 340 14 340 14 340 14 340

-

- 2 952 4 1 360 450 - 2 952 4 910 540 - 2 952 + 466 540 - 2 952 + 106 540 - 2 952 - 224 540 - 2 952 - 813 540 - 2 952 - 1 261 540 - 2 952 - 1661 540 - 2 952 - 1997 540 - 2 952 - 2 349 540 - 2 952 - 2 636 540 - 2 952 - 2 803 540 - 2 952 - 2 875 540 - 2 952 - 2 947 540 - 2 952 - 2 952

304 Tabell 6, utvisande för äkta makar ökning eller minskning av den statliga inkomst, skatten enligt olika alternativ i jämförelse med gällande ordning (alt. 2 a). Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på man resp. hustru

Statsskatt enl. gäll. ordn.

Ökning el. minskning enl. alt. 2d

2c

3 000 3 000 2 500 2 000 1500

0. 500. 1000. 1 500.

4 000 4 000 3 500 3 000 2 500 2 000 +

0. 500. 1000. 1500. 2 000.

94 71 49 26

5 000 5 000 4 4 500 4 4 000 4 3 500 4 3 000 4 2 500 +

0. 500. 1000. 1500. 2 000. 2 500.

192 167 142 117 94 94

25 50 75 98 98

(i 000 6 000 4 5 500 4 5 000 4 4 500 4 4 000 4 3 500 4 3 000 4

0. 500. 1000. 1500. 2 000. 2 500. 3 000.

298 271 244 217 192 192 192

4 27 4 54 4 81 4 106 4 106 4 106

7 000 7 000 4 6 500 4 6 000 4 5 500 4 5 000 4 4 500 4 4 000 3 500

0. 500. 1 000. 1500. 2 000. 2 500. 3 000. 3 500.

419 387 356 325 298 298 298 298

4 32 4 63 4 94 4 121 4 121 4 121 4 121

8 000 8 000 7 500 7 000 6 500 6 000 5 500

0. 500. 1000. 1500. 2 000. 2 500.

556 519 484 450 419 419

4 4 4 4

2e

122 84 47 25 8

23 45 68 90

4 37 4 72 4 106 4 137 4 137

-

8 16 23 30 60

-

13 27 38 50 87 121

10 21 27 36 72 106 106

159 115 74 38 8 8

12 25 35 45 79

27 52 45 20 20 20

15 31 41 54 94 131 169

17 34 48 63 107

35 65 56 25 25

106 79 52 25

212 157 107 65 30 14

109 4 77 4 46 4 15 4 12 4 12 4 12 4 12 4

268 212 154 103 59 35 14 12

124 , 316 87 4 256 52 4 203 18 4- 149 97 13 4 60 13 4

305 Tabell 6i (forts.). Samrmanlagd inkomst och dlennas fördelning på rrnan resp. hustru

Statsskatt enl. gäll. ordn.

ökning el. minskning enl. alt.

2c

2d

2e

5 000) 4 4 500) 4 4 000) 4

3 000. 3 500. 4 000.

419 419 419

4 137 4 137 4 137

121 121 121

148 189 227

9 000 9 000) 4 8 500) 4 8 000) 4 7 500) 4 7 000) 4 6 500) 4 6 000) 4 5 500) 4 5 000» 4 500) H

0. 500. 1000. 1 500. 2 000. 2 500. 3 000. 3 500. 4 000. 1500.

700 663 628 591 556 556 556 556 556 556

37 72 109 144 144 144 144 144 144

37 72 106 112 112

11 24 35 48 95 137 137 137 137

17 37 54 72 121 169 217 258 258

10 00C0 10 0000 4 9 500!) 4 9 0000 4 8 5000 4 8 0000 4 7 5000 4 7 0000 4 6 5000 4 6 0000 4 5 5000 4 5 0000 4

0. 500. 1 000. 1 500. 2 000. 2 500. 3 000. 3 500. 4 000. 4 500. 5 000.

851 809 772 735 700 700 700 700 700 700 700

4 116 4 151 4 151 4 151 4 151 4 151 4 151 4 151

37 72 109 115 115 115

12 24 35 48 96 144 144 144 144 144

19 37 54 72 126 181 235 281 281 281

11 0000 4 10 0000 4 9 0000 4 8 0000 4 7 0000 4 6 0000 4

0. 1 000. 2 000. 3 000. 4 000. 5 000. 6 000.

1 178 1 094 1013 1 013 1 013 1 013 1013

4 84 4 165 4 165 4 165 4 165 4 165

81 130 130 130

27 54 162 162 162 162

14 0000 14 0000 4 13 0000 4 12 0000 4 110000 4 10 0000 4 9 0000 4 8 0000 4 7 0000 4

0. 1000. 2 000. 3 000. 4 000. 5 000. 6 000. 7 000.

1 538 1 448 1 358 1 358 1 358 1 358 1 358 1 358

4 90 4 180 4 180 4 180 4 180 4 180 4 180

16 0000 16 0000 4 0. 15 0000 4 1000. 14 0000 4 2 000. 13 0000 4 3 000. 12 0000 4 4 000. 110000 4 5 000.

1 967 1 859 1 751 1 751 1 751 1 751

4 108 4 216 4 216 4 216 4 216

4 4

13 13 13

28 1! 13

136 99 64 27 8 8 8

370 308 241 184 137 94 50 27 11 8

149 107 70 33 2 2 2 2 2 2 2

431 363 298 236 178 126 83 54 26 10

- 42 - 81 - 204 - 313 - 313 - 313

158 74 7 7 7 7 7

578 410 275 153 75 25

90 144 144 144 144

30 60 180 180 180 180 180

- 46 - 90 - 225 - 345 - 345 - 345 - 345

164 74 16 16 16 16 16 16

676 524 404 242 140 63 24 16

108 173 173

36 72 213 213 213

- 55 - 108 - 259 - 393 - 393

223 115 7 7 7 7

770 607 469 317 221 104

42 79

37 72 ti 4 29 29 29 29 29 29 29

12 0000 12 0000 4

20—£916967

108 43 43 43 43

306 Tabell 6 (forts.). Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på m a n resp. h u s t r u

Statsskatt enl. gäll. ordn.

ökning el. minskning enl. alt. 2d

6 000. 7 000. 8 000.

1 751 1751 1 751

4 216 4 216 4 216

0. 1000. 2 000. 3 000. 4 000. 5 000. 6 000. 7 000. 8 000. 9 000.

2 461 2 335 2 209 2 209 2 209 2 209 2 209 2 209 2 209 2 209

4 126 4 252 4 252 4 252 4 252 4 252 4 252 4 252 4- 252

20 000 0. 20 000 4 19 000 4 1000. 18 000 4 2 000. 17 000 4 3 000. 16 000 4 4 000. 15 000 4 5 000. 14 000 4 6 000. 13 000 4 7 000. 12 000 4- 8 000. 11000 4 9 000. 10 000 ^ _ 10 000.

3 018 2 874 2 730 2 730 2 730 2 730 2 730 2 730 2 730 2 730 2 730

4 144 4 288 4 288 4 288 4 288 4 288 4 288 4 288 4 288 4 288

30 000 0. 30 000 4 29 000 4 1000. 28 000 4 2 000. 27 000 4 3 000. 26 000 4 4 000. 24 000 4 6 000. 22 000 4 8 000. 20 000 4 10 000. 18 000 4 12 000. 15 000 4 15 000.

6 406 6 226 6 046 6 046 6 046 6 046 6 046 6 046 6 046 6 046

4 180 4 360 4 360 4 360 4 360 4 360 4 360 4 360 4 360

40 000 0. 40 000 1000. 39 000 2 000. 38 000 3 000. 37 000 4 000. 36 000 6 000. 34 000 8 000. 32 000 30 000 10 000. 28 000 4 12 000. 26 000 4 14 000. 24 000 4 16 000. 22 000 4 18 000. 20 000 4 20 000.

10 173 9 971 9 768 9 768 9 768 9 768 9 768 9 768 9 768 9 768 9 768 9 768 9 768

4 202 4 405 4 405 4 405 4 405 4 405 4 405 4 405 4 405 4 405 4 405 4 405

10 000 4 9 000 4 8 000 4

173 173 173

213 213 213

393 393 393

43 13 43

126 199 199 199 199 199 199

42 84 242 242 242 242 242 242 242

65 126 297 458 458 458 458 458 458

126 51 51 51 51 51 51 51 51

321 195 69 69 69 69 69 69 69 69

862 690 534 353 221 114 5 18 55 69

143 219 219 219 219 219 219 219

48 96 269 269 269 269 269 269 269 269

- 73 - 143 - 334 - 521 - 521 - 521 - 521 - 521 - 521 - 521

144 57 57 57 57 57 57 57 57 57

454 310 166 166 166 166 166 166 166 166 166

953 773 599 391 223 87 6 71 102 156 166

180 288 288 288 288 288 288

60 120 360 360 360 360 360 360 360

92 180 452 720 720 720 720 720 720

180 72 72 72 72 72 72 72 72

1474 4 1088 908 1294 4 734 1 114 4 464 1114 4 224 1114 4 1114 - 202 1 114 - 555 1114 - 793 1 114 - 967 1 114 1 114

203 324 324 324 324 324 324 324 324 324

68 135 405 405 405 405 405 405 405 405 405 405

104 202 508 810 810 810 810 810 810 810 810 810

203 81 81 81 81 81 81 81 81 81 81 81

2 231 2 029 1826 1826 1826 1 826 1826 1826 1826 1826 1826 1826 1826

18 000 18 000 17 000 16 000 15 000 14 000 13 000 12 000 11000 10 000 9 000

1224 1021 825 510 225 291 679 989 1235 1500 1697 1826 1826

307 Tabell 6 (forts.). Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på m a n resp. hustru

Statsskatt

ökning el. minskning enl. alt.

enl. gäll. ordn.

14 340 14 115 13 890 13 890 13 890 13 890 13 890 13 890 13 890 13 890 13 890 13 890 13 890 13 890 13 890

4 225 4 450 4 450 4 450 4 450 4 450 4 450 4 450 4 450 4 450 4 450 4 450 4 450 4 450

2c

2d

2e

- 115

- 225 - 360 - 360 - 360 - 360 - 360 - 360 - 360 - 360 - 360 - 360 - 360

- 75 - 150 - 450 - 450 - 450 - 450 - 450 - 450 - 450 - 450 - 450 - 450 - 450 - 450

50 000

50 000 4 0 49 000 4 1 000 48 000 4 2 000 47 000 4 3 000 46 000 4 4 000 44 000 4 6 000 42 000 4 8 000 40 000 4 10 000 38 000 4 12 000 36 000 4 14 000 34 000 4 16 000 32 000 4 18 000 30 000 4 20 000 28 000 4 22 000 25 000 - 25 000

- 225 - 565 - 882 - 882 - 882 - 882 - 882 - 882 - 882 - 882 - 882 - 882 - 882

- 2 952 4 1360 - 225 - 2 727 4 1 135 - 90 - 2 502 4 916 - 90 - 2 502 4 556 - 90 - 2 502 4 226 - 90 - 2 502 - 363 - 90 - 2 502 - 811 - 90 - 2 502 - 1211 - 90 - 2 502 - 1 547 - 90 - 2 502 - 1899 - 90 - 2 502 - 2 186 - 90 - 2 502 - 2 353 - 90 - 2 502 - 2 425 - 90 - 2 502 - 2 497 - 90 - 2 502 - 2 502

308 Tabell 7, utvisande för äkta makar ökning eller minskning av den statliga inkomstskatten enligt olika alternativ i jämförelse med alt. 4. S a m m a n l a g d inkomst och dennas fördelning på m a n resp. hustru

Statsskatt enl. alt. 4

öknin g el. minskning enl. alt.

2d

2c

2a

2<

3 000 3 000 2 500 2 000 1500

4 +

51 6

-

4 4 4 4

4 4 4 4 4

0 4 500 4 4 1000 4 1 500 4 2 000

12 12 12 12 12

4 4 4 4 4

82 4 82 4 82 4 82 4 82 -

82 4 59 4 37 4 14 4 8 -

82 4 59 4 37 4 14 8 -

82 4 52 4 22 4 8 12 —

82 4 48 4 14 12 12 —

82 + 3/ + 8 4 12 4 12

204 143 84 39

0 4 500 4 4 1000 4 1 500 4 2 000 4 2 500

102 102 102 102 102 102

4 4 4 4 4 4

90 + 90 4 90 4 90 _)90 90 -

90 4 65 440 4 15 4 8 8 -

90 4 65 4 40 4 15 8 31 -

90 4 57 4 24 4 8 38 68 —

90 4 53 + Ib 20 53 87

90 4 40 4 8 4 2b + 2b 2b

249 180 114 53

4 4 4 4 4 4 4

0 500 1 000 1 500 2 000 2 500 3 000

192 192 192 192 192 192 192

4 + 106 106 4

106 479 4 52 4 25 4

106 4 79 4 52 425

106 4 70 4 34 4

106 4 66 4 2b 13 50 87 121 —

106 4 52 4-

4 4 4 4 4 4 4 4

0 500 1000 1500 2 000 2 500 3 000 3 500

310 310 310 310 310 310 310 310

0 4 500 4 4 1000 4 1500 4 2 000 4 2 500

432 432 432 432 432 432

4 4 4 4

0 500 1 000 1500

4 4

4 4

4 4

—

"

4 4

-

— -

4 000 4 000 3 500 3 000 2 500 2 000 5 000 5 000 4 500 4 000 3 500 3 000 2 500

"

-

6 000 6 000 5 500 5 000 4 500 4 000 3 500 3 000

44-

106 4

4 + 106 + 106 + 106 106

-

-

-

+

20 4 20 4 20 4 20

318 236 159 90 30 14

-

25 50 -

33 66 98 —

4 4 4 4 4 4 4 4

109 4 109 4 77 4 109 446 4 109 4 15 4 109 4 12 109 109 — 12 109 — 12 109 — 12

109 4 77 4 46 4 15 12 39 66 93

109 4 67 4 25 4 12 48 84 118 118 —

109 4 62 4 15 26 66 106 143 181 —

109 + 46 4 12 4 33 4 33 4 33 + 33 4 33

377 289 200 118 47 23 2

4 4 4 4 4 4

124 4 124 4 124 4 124[ 4 124[ 12^i -

124 4 87 4 52 4 le 4 le Vei -

124 4 87 4 52 4 le le 4i:

124 4 76 4 2t 4 le 51 9rt i -

124 4 70 4 lfc 3L 71 12C -

124 4 52 4 Ve 4 3c 3c 4 3b» 4

440 343 255 167 84 47

-

-

-

7 000 7 000 6 500 6 000 5 500 5 000 4 500 4 000 3 500 8 000 8 000 7 500 7 000 6 500 6 000 5 500

309 Tabell I 7 (forts.). Sanmmanlagd inkomst och i dennas fördelning på i man resp. hustru

Statsskatt enl. alt. 4

ökning el. minskning enl. alt. 2a

5 0000 4 5000 4 0000

3 000. 3 500. 4 000.

432 432 432

9 0000 9 0000 8 5000 8 0000 7 5000 7 0000 6 5000 6 0000 5 5000 5 0000 4 5000

0. 500. 1 000. 1500. 2 000. 2 500. 3 000. 3 500. 4 000. 4 500.

564 564 564 564 564 564 564 564 564 564

136 136 136 136 136 136 136 136 136 136

10 0000 10 0000 9 5000 9 0000 8 5000 8 0000 7 5000 7 0000 6 5600 6 0000 5 5000 5 0000

0. 500. 1000. 1 500. 2 000. 2 500. 3 000. 3 500. 4 000. 4 500. 5 000.

702 702 702 702 702 702 702 702 702 702 702

0. 1000. 2 000. 3 000. 4 000. 5 000. 6 0000 4 6 000.

14 0O00 14 0000 + 13 0000 4 12 0000 4 110000 4 10 0000 4 9 0O00 4 8 0000 4 7 0O00 4

4 4

124 124

2c

2d

76 107 112

134 134 134 -

161 202 240

38 38 38

136 99 64 27 8 8 8 8 8

136 99 64 27 8 45 80 114 120 120

136 88 40 8 56 103 145 145 145 145

136 82 27 27 80 129 177 225 266 266

136 64 8 37 37 37 37 37 37 37

506 407 308 211 129 86 42 19 3

149 149 149 149 149 149 149 149 149 149 149

149 107 70 33 2 2 2 2 2 2 2

149 4 107 4 70 4 33 2 39 74 111 117 117 117 -

149 4 95 4 46 4 2 50 98 146 146 146 146 146 -

149 88 33 21 74 128 183 237 283 283 283

149 70 2 31 31 31 31 31 31 31 31

580 470 368 269 176 124 81 52 24 8

1 020 1 020 1 020 1 020 1 020 1 020 1 020

158 158 158 158 158 158 158

158 74 7 7 7 7 7

158 74 7 88 137 137 137

158 47 4 61 169 169 169 169 -

158 32 211 320 320 320

158 4 7 4 40 4 40 4 40 4 40 4 40

736 484 268 146 68 18

0. 1000. 2 000. 3 000. 4 000. 5 000. 6 000. 7 000.

1 374 1 374 1 374 1 374 1 374 1 374 1 374 1 374

164 164 164 164 164 164 164 164

164 74 16 16 16 16 16 16

164 74 16 106 160 160 160 160

164 4 44 4 76 196 196 196 196 196 -

164 28 106 241 361 361 361 361

164 16 52 52 52 52 52 52

840 598 388 226 124 47 8

16 0(000 16 0000 4 0. 15 0000 4 1000. 14 0000 4 2 000. 13 0(300 4 3 000. 12 0000 4 4 000. 110O00 4 5 000.

1 744 1 744 1 744 1 744 1 744 1 744

223 223 223 223 223 223

223 115 7 7

223 4 115 4 7 101 166 166 -

223 4 79 4 65 206 206 206 -

223 60 101 252 386 386

223 4 7 4 36 4 36 4 36 4 36 4

993 722 476 324 228 111

12 0000 12 0000 4 110000 4 10 0000 4 9 0000 4 8 0000 4 7 0O00 4

4 4 4 4 4 4

-

310 Tabell 7 (forts.). Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på m a n resp. hustru

Statsskatt enl.

Ökning el. miiskning enl. alt. 2d

2c

2a

alt. 4

2 e

+

223 4 223 4 223 4

7 7 7 -

166 _ 166 166 -

206 _ 206 206 -

386 386 386

36 4 3b 3b

2 140 2 140 2 140 2 140 2 140 2 140 2 140 2 140 2 140 2 140

4 4 4 4 4 4 4 4 4 +

321 4 321 4 321 4 321 4 321 4321 4 321 4 321 4 321 4 321 4

321 4 195 4 69 4 69 69 69 69 69 69 69 -

321 4 195 4 69 57 130 130 130 130 130 130 -

321 4 153 4 15 173 173 173 173 173 173 173 —

321 4 130 4 57 4 228 389 4 389 -; 389 389 4 389 389 4

321 4 1 183 885 69 4 603 18 4 422 18 4 290 18 4 IS 4 183 126 18 4 51 18 4 18 4 14 18 ~

2 564 2 564 2 564 2 564 2 564 2 564 2 564 2 564 2 564 2 564 2 564

4 4 4 4 44 4 4 4 4 4

454 4 454 4 454 4 454 4 454 4 454 4 454 4 454 4 454 4 454 4 454 4

454 4 310 4 166 4 166 4 166 166 166 166 166 166 166

454 4 310 4 166 4 23 53 53 53 53 53 53 53 -

454 4 262 4 70 4103 103 103 103 103 103 103 103 -

454 4 237 4 23 4 168 4 355 4 355 4355 4 355 4 355 4 355 4 355 4

454 4 1 407 166 4 1083 705 109 4 557 109 4 389 109 4 109 4 253 lbO 109 4 95 109 4 64 109 4 10 109 4 — 109

0 30 000 4 29 000 4 1 000 28 000 4 2 000 27 000 4 3 000 26 000 4 4 000 24 000 4 6 000 22 000 4 8 000 20 000 4 10 000 18 000 4 12 000 15 000 4 15 000

4 932 4 932 4 932 4 932 4 932 4 932 4 932 4 932 4 932 4 932

4 1474 4 4 1474 4 4 1474 4 4 1474 4 4 1474 4 4 • - 1474 4 1474 4 4 1474 4 4 1474 4 4 1474 4

40 000 0 40 000 4 39 000 4 1 000 38 000 4 2 000 37 000 4 3 000 36 000 4 4 000 34 000 4 6 000 32 000 4 8 000 30 000 4 10 000 28 000 4 12 000 26 000 4 14 000 24 000 4 16 000 22 000 4 18 000 20 000 4 20 000

7 942 -l_ 2 231 4 2 231 4 2 231 1 4 2 231 4 2 231 4 2 231 4 3 455 7 942 4 2 231 4 2 029 4 2 029 4 1961 -l_ 1925 4 1 826 4 3 050 7 942 4 2 231 4 1826 4 1 826 4 1 691 4 1 624 4 1 745 4 2 651 7 942 4 2 231 4 1826 4 1623 4 1421 4 1318 4 1 745 4 2 336 7 942 4 2 231 4 1826 4 1502 4 1421 -j- 1016 4 1745 4 2 051 7 942 4 2 231 4 1826 4 1502 4 1421 4 1016 4 1745 4 1 535 7 942 4 2 231 4 1826 4 1502 4 1421 4 1016 4 1 745 4 1 147 837 7 942 4 2 231 4 1826 4 1502 4 1421 4 1016 4 1745 4 591 7 942 4 2 231 4 1826 4 1 502 4 1421 4 1016 4 1 745 4 326 7 942 4 2 231 4 1826 4 1 502 4 1421 -j- 1016 4 1745 4 129 7 942 4 2 231 4 1 826 4 1502 4 1421 4 1016 4 1 745 4 1421 4 1016 4 1 745 7 942 4 2 231 4 1826 4 1 502 7 942 + 2 231 4 1826 4 1502 4 1421 4 1016 4 1745 -

1 744 1 744 1 744

4 4

0 1000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000 9 000

20 000 0 20 000 4 19 000 4 1000 18 000 4 2 000 17 000 4 3 000 16 000 4 4 000 15 000 4 5 000 14 000 4 6 000 13 000 4 7 000 12 000 4 8 000 11000 4 9 000 10 000 4 10 000

10 000 4 6 000 9 000 4 7 000 8 000 4 8 000

48 13

"

18 000 18 000 4 17 000 4 16 000 4 15 000 4 14 000 4 13 000 4 12 000 4 11000 4 10 000 4 9 000 4

30 000 1474 4 1 474 4 1474 4_ 1 4 7 4 4 1 474 4 2 562 1 294 4 1294 : 1234 4 1 2 0 2 4 1 114 4- 2 202 934 4 1042 4 1 848 994 4 1 114 4 1 114 4 754 4 662 4 1 042 4 1 578 934 4 1 114 4 394 4 1 042 4 1 338 754 4 826 4 1 114 4 912 394 4 1 042 4 754 4 826 4 1 114 4 559 394 4 1042 4 826 + 754 4 1 114 4 321 394 4 1042 4 754 4 826 4 1 114 4 147 394 4 1 042 4 754 4 826 4 1 114 4 394 4 1 042 754 4 826 4 1114 4 —

311 Tabell 7 (forts.). Sammanlagd inkomst och dennas fördelning på man resp. hustru

Statsskatt enl. alt. 4

ökning el. minskning enl. alt.

2a

2c

2d

2e

50 000 50 000 4 0 49 000 4 1 000 48 000 4 2 000 47 000 4 3 000 46 000 4 4 000 44 000 4 6 000 42 000 4 8 000 40 000 4 10 000 38 000 4 12 000 36 000 4 14 000 34 000 4 16 000 32 000 4 18 000 30 000 4 20 000 28 000 4 22 000 25 000 4 25 000

11 388 11 388 11 388 11 388 11 388 11 388 11 388 11 388 11 388 11 388 11 388 11 388 11 388 11 388 11 388

4 2 952 4 2 952 4 2 952 4 2 952 4 2 952 4 2 952 4 4 312 4 2 952 4 2 727 4 2 727 4 2 652 4 2 612 4 2 502 4 3 862 4 2 952 4 2 502 4 2 502 4 2 352 4 2 277 4 2 412 4 3418 4 2 952 4 2 502 4 2 277 4 2 052 4 1937 4 2 412 4 3 058 4 2 952 4 2 502 4 2142 4 2 052 4 1620 4 2 412 4 2 728 4 2 952 4 2 502 4 2 142 4 2 052 4 1620 4 2 412 4 2 139 4 2 952 4 2 502 4 2 142 4 2 052 4 1 620 4 2 412 4 1691 4 2 952 4 2 502 4 2 142 4 2 052 4 1 620 4 2 412 4 1291 4 2 952 4 2 502 4 2 142 4 2 052 4 1620 4 2 412 4 955 4 2 952 4 2 502 4 2 142 4 2 052 4 1620 4 2 412 4 603

4 2 952 4 2 502 4 2 142 4 2 052 4 1620 4 2 412 4 4 2 952 4 2 502 4 2142 4 2 052 4 1620 4 2 412 4 4 2 952 4 2 502 4 2142 4 2 052 4 1620 4 2 412 4 4 2 952 4 2 502 4 2 142 4 2 052 4 1620 4 2 412 4 4 2 952 4 2 502 4 2 142 4 2 052 4 1620 4 2 412

316 149 77 5

312 Tabell 8, utvisande sammanlagd skatt för man resp. hustru, som har förvärvsarbete, vid sambeskattning enligt de sakkunnigas förslag. Övre rad mannens skatt. Undre » hustruns » Mannens inkomst, kr. 0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000 9 000 10 000 11000 12 000 13 000 14 000 15 000 16 000 17 000 18 000 19 000 20 000

Hustruns inkomst, kr. 1 000 1 500 2 000

2 500

3 000

3 500

4 000

4 500

5 000

6 6 64 25 72 62 104 02 157 150 80 123 321 300 156 105 500 482 179 124 695 077 196 139 905 887 213 153 1 110 1 132 227 105

6 114 79 149 192 185 353 224 531 252 727 276 937 296

9 167 86 196 219 258 380 300 561 331 758 360 974 385

11 218 102 274 241 336 404 480 587 416 786 447

13 270 117 360 259 420 425 466 612 506 817 542

15 363 130 149 275 508 446 557 634 599 844 641

18 459 139 540 290 601 464 652 659 700 869 742

1 006

1 169

b 6 25 b 117 9 220 13 414 18 015 22 823 27 1045 31 1283 3b 1529 40 1 781 45 2 04b 49 2 311 53 2 594 58 2 876 62 3 187 67 3 505 71 3 843 76 4 199 80 4 564 85 4 953 89

6 b b 6 46 33 2b 12 137 129 41 24 275 251 58 33 461 439 73 43 65b 636 84 49 866 846 94 58 1 070 1089 102 63 1310 1332 113 71 1556 1573 119 75 1810 1832 128 81 2 075 2 092 134 86 2 343 2 365 141 92 2 624 2 645 147 97 2 907 2 935 153 101 3 224 3 252 160 106 3 543 3 570 166 111 3 889 3 919 115 174 4 240 4 270 178 119 4 616 4 653 186 123 5 003 5 038 192 128

1 351

1 503

1 533

1 560

17b

1 939

2 012

2 046

2 074

2 170

2 209

2 244

2 276

2 313

2 357

2 386

2 405

2 445

2 480

2 520

2 567

2 609

2 649

2 665

2 682

2 727

2 775

2 823

2 865

2 906

2 960

2 961

2 985

3 035

3 081

3 125

3 183

3 237

3 286 1 023 3 622 1 051 3 985 1086 4 345 1 114 4 743 1 150 5 140 1 178 5 538 1204

64b

3 276

3 297

3 336

3 404

3 462

3 517

3 565

3 597

3 627

3 691

3 746

3 801

3 858

3 923

3 949

3 977

4 032

4 096

4 162

4 227

4 289

4 300

4 333

4 406

4 472

4 537

4 599

4 672 1005 5 073 1033 5 474 1056

4 684

4 717

4 785

4 848

4 928

5 001

5 071

5 183

5 263

5 335

5 406

313 Tabell 8 (forts.). Mannens inkomst kr. 0. 1 0(0. 2 000. 3 000. 4 000. 5 000. 6 000. 7 000. 8 000. 9 000. 10 000. 11000. 12 000. 13 000. 14 000. 15 000. 16 000. 17 000. 18 000. 19 000., 20 000.

Hustruns inkomst, kr. 5 500 6 000 6 500

7 000 7 500 8 000 8 500 9 000 9 500 10 000

20 22 24 26 29 31 33 3b 38 40 559 659 761 866 974 1088 1203 132b 1449 1571 148 156 164 172 179 186 193 200 205 210 636 736 839 946 1056 1 171 1292 1411 1530 1654 305 318 331 344 356 367 376 38b 397 407 696 798 902 1015 1 129 1244 1359 1479 1604 1729 482 501 519 53b 547 560 577 Ö90 600 611 751 858 966 1076 1188 1304 1424 lb46 1667 1791 681 701 718 736 755 772 786 801 816 832 804 910 1016 1 128 1246 1362 1481 1601 1728 1858 889 911 934 9bb 974 989 1009 1030 1 046 1 061 845 953 1065 1 179 1293 1411 1 535 1660 1786 1913 1 113 1 138 1 160 1 180 1203 1225 1245 1264 1284 1309 886 996 1 109 1222 1341 1463 1587 1710 1840 1 979 1345 1370 1396 1422 1446 1466 1491 1519 1544 1568 922 1032 1148 1268 1388 1508 1635 1769 1904 2 040 1590 1620 1645 1669 1697 1728 1758 1784 1810 1844 954 1 070 1 187 130b 1429 1560 1692 1826 1960 2 108 1845 1872 1902 1938 1969 2 000 2 029 2 06b 2 101 2 134 987 1 102 1222 13b0 1479 1608 1741 1882 2 028 2175 2 109 2 147 2184 2 217 2 248 2 291 2 329 2 363 2 399 2 436 1017 1 141 1266 1393 1522 1661 1803 1943 2 088 2 237 2 397 2 432 2 468 2 bil 2 555 2 595 2 630 2 672 2 718 2 759 1053 1 176 1302 1438 1574 1714 1854 2 001 2155 2 309 2 686 2 736 2 783 2 82b 2 866 2 912 2 958 3 004 3 048 3 087 1084 1216 1349 1484 1621 1764 1912 2 064 2 216 2 372 3 008 3 056 3 097 3 147 3 200 3 248 3 295 3 341 3 394 3 446 1 121 1253 1387 lb26 1673 1820 1969 2 122 2 283 2 447 3 333 3 386 3 440 3 493 3 542 3 590 3 651 3 704 3 757 3 806 1154 1290 1430 lb75 1719 1869 2 026 2186 2 349 2 512 3 682 3 738 3 792 3 845 3 905 3 965 4 019 4 072 4 123 4172 1191 1330 1472 1618 1772 1928 2 087 2 246 2 407 2 570 4 039 4 096 4 161 4 223 4 284 4 341 4 395 4 444 4 494 4 541 1225 1367 1516 1667 1822 1977 2 138 2 298 2 460 2 625 4 416 4 485 4 546 4 607 4 664 4 718 4 772 4 823 4 870 4 928 1261 1408 1560 1711 1866 2 024 2 182 2 346 2 510 2 682 4 810 4 872 4 933 4 992 5 047 5 101 5 154 b 216 5 277 5 331 1296 1446 1597 1750 1907 2 065 2 226 2 394 2 567 2 739 5 205 5 267 5 323 5 380 5 435 5 501 5 564 b 625 5 683 5 740 1325 1478 1631 1786 1945 2 109 2 276 2 445 2 617 2 794 5 601 5 660 5 717 5 786 5 852 5 916 5 978 6 037 6 094 6 149 1353 1506 1663 1824 1988 2 154 2 322 2 493 2 666 2 841

314 Tabell 8 (forts.). Mannens inkomst, kr. 25 000. 30 000. 40 000 50 000 75 000 100 000 250 000

Hustruns inkomst, kr. 1 000

30 000 40 000 50 000 7b 000 100 000 2ö0 000

3 000

4 000

5 000

6 000

7 000

7 037 7 137 7 216 7 379 7 527 7 668 7 799 7 921 1989 1651 1322 1003 691 394 213 100 9 879 9 994 10 102 9 630 9 759 9 324 9 425 9 491 2 108 1756 1411 1071 740 419 225 100 14 082 14 189 14 256 14 401 14 538 14 669 14 792 14 911 2 324 1938 1 182 1556 814 454 241 100 19 240 19 356 19 428 19 586 19 738 19 883 20 024 20 160 2 086 2 505 1677 1272 874 482 254 100 33 223 33 342 33 405 33 552 33 696 33 835 33 971 34 104 2 344 2 806 1885 1429 978 530 278 100 48 098 48 202 48 248 48 359 48 469 48 576 48 681 48 783 2 019 2 509 3 002 1531 1046 562 293 100 145 672 145 804 145 863 146 008 146 153 146 297 146 439 146 580 1 817 2 403 2 991 3 580 1232 647 333 100

9 000 2b 000

2 000

10 000 12 000 15 000 20 000 30 000 40 000 50 000

8 142 8 244 8 429 8 741 9 192 9 972 10 570 11072 2 688 3 046 3 781 4 959 7 033 11588 16 490 21 678 10 3bb 10 476 10 709 11 017 11482 12 344 12 953 13 566 2 84b 3 224 4 001 5 208 7 328 11966 16 857 22 154 Ib 148 Ib 290 lbb59 15 917 16 440 17 255 18 070 18 723 4 356 5 643 7 870 12 555 17 650 22 952 3 112 3b20 20 412 20b34 20 766 21087 21554 22 573 23 390 24 036 3 348 3 776 4 644 5 978 8 256 13 147 18 285 23 584 34 360 34 48b 34 718 35 056 35 570 36 444 37 165 38 027 6 614 9 075 14 151 19 380 24 903 3 740 4 21b 5 167 48 984 49 082 49 271 49 538 50 138 51 220 52 141 52 944 3 991 4 488 5 489 7 007 9 592 14 916 20 389 25 992 146 8b9 146 997 147 270 147 672 148 321 149 552 150 687 151755 6 540 8 328 11329 17 405 23 563 29 795 4 761 b3b3

315 Tabell 9, utvisande enligt de sakkunnigas förslag ökning eller minskning i sammanlagd skatt för mannen resp. hustrun vid ingående av äktenskap. Övre rad mannens skatt. Undre » hustruns » Manmens inkoimst, krr.

00 1 0000 2 00C0 3 00(0 4 00C0 5 00C0 6 0000 7 0000 8 0000 9 0000 10 0000 110000 12 0000 13 0000 14 0000 15 0000 16 0000 17 0000 18 0000 19 0000 20 0000

Hustruns inkomst, kr.

-

_ -

1 000

1 500

2 000

2 500

3 000

3 500

4 000

4 500

5 000

_ _ _ _ 4- 3 4- b 4- 7 4- 9 + 12 - 39 - 74 - 93 - 141 - 187 - 246 - 310 - 336 - 362 - 20 - 12 4- 1 4- 17 4- 27 4- 34 4- 41 4- b7 4- 72 4- 8b 4- 94 - 4- 6 - 19 - 37 - 53 - 106 - 158 - 190 - 220 - 250 - 281 4- 35 4- 62 4- 84 4- 102 4- 118 4- 133 - 40 - 20 - 20 7 43 4- 18 - 4 - 19 - 34 - 70 - 96 - 128 - 160 - 191 - 220 - 134 - 103 - 79 - 54 - 33 - 1 4- 26 4- b0 4- 71 + 92 4- 110 27 + 13 4- 6 - 1 - 31 - 54 - 84 - 114 - 142 - 169 + 1667 4-- 141 - 119 - 98 - 80 - 49 - 19 4- 7 4- 32 4- 54 4- 79 12 4- 37 4- 28 4- 25 4- 22 - 3 - 23 - 48 - 74 - 100 - 121 + 206 - 185 - 165 - 144 - 126 - 94 - 63 - 3b - 4 4- 23 4- 48 4- ib 4- 43 4- 39 4- 40 4- 39 4- 21 4- 6 - 17 - 38 - 58 - 79 - 262 - 239 - 219 - 198 - 180 - 148 - 111 - 79 - 49 - 25 4- 2 -f- 21 + 52 4- 49 4- 54 4- 56 4- 41 4- 31 4- Ib - 5 - 25 - 43 - 324 - 299 - 280 - 259 - 237 - 200 - 166 - 137 - 107 - 75 - 47 4- 25 + 57 4- 57 4- 66 4- 70 4- 61 4- 54 4- 39 4- 23 4- 8 - 7 - 374 - 347 - 325 - 306 - 287 - 254 - 220 - 184 - 154 - 124 - 97 65 4- 68 4- 77 4- 84 4- 77 4- 74 4- 64 4- 51 4- 35 4- 21 + 30 4-- 407 - 390 - 371 - 351 - 311 - 276 - 244 - 215 - 179 - 148 - 434 69 4- 74 4- 86 4- 95 4- 94 4- 93 4- 84 4- 72 4- 61 4- 52 + 34 4-- 469 - 447 - 428 - 409 - 372 - 340 - 301 - 267 - 233 - 205 - 498 4- 39 4- 75 4- 83 4- 96 4- 107 4- 107 4- 109 4- 104 4- 98 4- 89 4- 79 - 561 - 532 - 51b - 496 - 479 - 437 - 398 - 363 - 331 - 294 - 250 80 4- 89 4- 104 4- 117 4- 119 4- 127 4- 124 4- 118 4- 112 4- 110 + 43 4-- 616 - 594 - 573 - 5b4 - 514 - 479 - 439 - 392 - 350 - 310 - 648 86 4- 96 4- 113 4- 126 -f- 132 4- 142 4- 142 4- 143 4- 142 4- 140 + 47 4-- 653 - 632 - 612 - 595 - 550 - 502 - 4b4 - 412 - 371 - 317 - 683 91 4- 102 4- 120 4- 135 4- 144 4- 159 4- 163 4- 163 4- 165 4- 168 + 52 4-- 709 - 681 - 655 - 631 - 581 - 53b - 491 - 433 - 379 - 330 - 740 4- 56 4- 95 4- 108 4- 130 4- 146 4- 158 4- 17b 4- 181 4- 189 4- 196 4- 202 - 781 - 744 - 716 - 692 - 671 - 632 - b64 - b06 - 451 - 403 - 346 100 4- 115 -f 137 + 154 4- 179 4- 191 4- 203 4- 212 4- 220 4- 230 + 61 4-- 792 - 765 - 738 - 708 - 644 - b89 - 534 - 477 - 412 - 350 - 830 4- 65 4- 105 4- 121 + 143 4- 165 4- 186 4- 209 4- 222 4- 235 4- 251 4- 265 - 880 - 834 - 804 - 774 - 746 - 691 - 627 - 561 - 496 - 434 - 378 109 4- 129 + 153 4- 175 4- 197 4-223 4- 244 4- 261 4- 276 4- 293 + 70 4-- 878 - 840 - 818 - 785 - 712 - 646 - 581 - 519 - 446 - 375 - 919 _u 74 4- 113 4- 133 4- 161 4- 183 4- 212 4-242 4- 263 4- 284 4- 306 4- 329 - 978 - 926 - 889 - 858 - 825 - 757 - 694 - 614 - 541 - 469 - 402 + 79 4-117 4- 141 4- 169 4- 194 4-224 4- 2b7 4- 285 4- 309 4-334 4- 357 4-

1 013 - 963 - 928 - 895 - 863 - 783 - 703 - 631 - 560 - 492 - 428 83 4- 122 4- 147| 4- 176 + 203 4- 239 4- 276 4- 307 4- 332 4-357 4- 383

316 Tabell 9 (forts.). Mannens inkomst, kr. 0 1 000 2 000 3 000

I 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000 9 000 10 000 11 000 12 000 13 000 14 000 15 000 16 000 17 000 18 000 19 000 20 000

Hustruns inkomst, kr. 5 500

6 000

6 500

7 000

7 500

8 000 8 500 9 000 9 500 10 000 |

+ 14 + 16 + 18 + 20 4- 23 + 25 + 27 4- 29 + 32 + 34 - 391 - 426 - 466 - 503 - 537 - 569 - 607 - 638 - 666 - 708 + 103 + 111 + 119 + 127 + 134 + 141 + 148 + 155 + 160 + 165 - 314 - 349 - 388 - 423 - 455 - 486 - 518 - 552 - 585 - 625 + 148 + 161 + 174 4- 187 + 199 + 210 + 219 + 228 + 240 + 250 - 254 - 287 - 325 - 354 - 382 - 413 - 451 - 484 - 511 - 550 + 128 + 147 + 165 + 181 + 193 + 206 + 223 + 236 + 246 + 257 - 199 - 227 - 261 - 293 - 323 - 353 - 386 - 417 - 448 - 488 + 101 + 121 + 138 + 156 + 175 4- 192 + 206 + 221 + 236 + 252 - 146 - 175 - 211 - 241 - 265 - 295 - 329 - 362 - 387 - 421 4- 68 4- 90 + 113 + 134 + 153 + 168 + 188 + 209 + 225 + 240 - 105 - 132 - 162 - 190 - 218 - 246 - 275 - 303 - 329 - 366 + 28 + 53 + 75 + 95 + 118 + 140 + 160 + 179 + 199 + 224 - 64 - 89 - 118 - 147 - 170 - 194 - 223 - 253 - 275 - 300 - 24 + 1 + 27 + 53 + 77 + 97 + 122 + 150 + 175 + 199 - 28 - 53 - 79 - 101 - 123 - 149 - 175 - 194 - 211 - 239 - 67 - 37 - 12 + 12 + 40 + 71 + 101 + 127 + 153 + 187 + 4 - 15 - 40 - 64 - 82 - 97 - 118 - 137 - 155 - 171 6 + 37 + 66 + 102 + 138 + 171 - 118 - 91 - 61 - 25 4 5 - 19 - 32 - 49 - 69 - 81 - 87 - 104 + 37 + 17 - 170 - 132 - 95 - 62 - 31 + 12 + 50 + 84 + 120 + 157 7 - 20 - 27 - 42 + 67 + 56 + 39 + 24 + 11 + 4 - 210 - 175 - 139 - 96 - 52 - 12 + 23 + 65 + 111 + 152 + 103 + 91 + 75 + 69 + 63 + 57 + 44 + 38 + 40 + 30 - 273 - 223 - 176 - 134 - 93 - 47 - 1 + 45 + 89 + 128 + 134 + 131 + 122 + 115 + 110 + 107 + 102 + 101 + 101 + 93 - 269 - 221 - 180 - 130 - 77 - 29 4 18 + 64 + 117 + 169 + 171 + 168 + 160 + 157 + 162 + 163 + 159 + 159 + 168 + 168 - 283 - 230 - 176 - 123 - 74 - 26 + 35 4- 88 + 141 + 190 + 204 + 205 + 203 + 206 + 208 + 212 + 216 + 223 + 234 + 233 3 + 51 4- 104 + 155 + 204 - 286 - 230 - 176 - 123 - 63 + 241 + 245 + 245 + 249 + 261 + 271 + 277 4-283 + 292 + 291 6 + 60 + 109 4 159 + 206 - 296 - 239 - 174 - 112 - 51 + + 275 + 282 + 289 + 298 + 311 + 320 + 328 + 335 4- 345 + 346 5 + 49 4- 100 + 147 + 205 - 307 - 238 - 177 - 116 - 59 + 311 + 323 + 333 + 342 + 355 + 367 + 372 + 383 + 395 + 403 - 308 - 246 - 185 - 126 - 71 - 17 + 36 + 98 4- 159 -+ 213 + 346 + 361 + 370 + 381 + 396 + 408 + 416 + 431 + 452 -+ 460 - 337 - 275 - 219 - 162 - 107 - 41 + 22 + 83 + 141 -+ 198 + 375 + 393 + 404 + 417 + 434 + 452 + 466 + 482 + 502 -+ 51b - 365 - 306 - 249 - 180 - 114 - 50 + 12 + 71 + 128 -+ 183 + 403 + 421 + 436 + 455 + 477 + 497 + 512 + 530 + 551 -4- 562

317 tabell 9 (forts.). Mannens inkomsl, kr. 2b 000 30 000 40 000 50 000 75 000 100 000 250 000

Hustruns inkomst, kr. 0

30 OOO 40 00(3 50 OOO 75 00(0 100 00(0 250 00(0

2 000

3 000

4 000

5 000

6 000

7 000

- 1 148 - 1048 - 969 - 806 - 658 - bl7 - 386 - 264 94 + 168 + 237 + 337 + 423 + bOl 4- b66 + 620 + - 1 161 - 1060 - 994 - 855 - 726 - 606 - 491 - 383 94 + 180 + 262 + 386 + 491 + 590 + 671 + 739 + - 1 301 - 1 194 - 1 127 - 982 - 845 - 714 - b91 - 472 + 94 + 196 + 297 + 460 + 602 + 735 + 8b3 + 9bb + - 1 442 - 1326 - 1254 - 1096 - 944 - 799 - 6b8 -' b22 + 94 + 209 + 325 + 520 + 692 + 856 4- 1 001 + 1 136+ - 1 582 - 1463 - 1400 - 1253 - 1 109 - 970 - 834 - 701 494 + 233 4- 373 + 624 + 849 + 1064 + 12b9 + 1 437+ - 1 582 - 1478 - 1432 - 1321 - 1211 - 1 104 - 999 - 897 + 94 + 248 + 405 + 692 + 951 + 1 198+ 1 424+ 1 633+ - 2 004 - 1872 - 1 813 - 1668 - 1523 - 1379 - 1237 - 1096 + 94 4 288 + 490 + 878 + 1 237+ 1582 4 1 9064-2 211 49 000

25 OOO

1 000

8 000 lbO 678 264 812 3b7 10b7 39b 1266 b71 1614 79b 1 838 9Ö6 2bl3

10 000 12 000 15 000 20 000 30 000 40 000 50 000 250 000

43 4- 59 + 244 + 556 + 1007 + 1787 4- 2 38b+ 2 887 + 6 742 + 725 + 767 + 822 + 991 + 1067 + 1 103+ 1 107+ 996 + 697 - 130 9 4- 224 4- 532 + 997 + 1859 + 2 468 + 3 081 + 7 496 + 882 4- 945 + 1042 + 1240 + 1362 + 1481 + 1474 + 1 472+ 1 300 - 235 93 + 176 4- 534 + 1057 + 1872 + 2 687 + 3 340 + 8 761 + 1 149+ 1241 + 1397 + 1675 + 1904 + 2 070 + 2 267 + 2 270 4- 2 430 84 + 405 + 872 + 1891 + 2 708 + 3 3b4 + 9 698 - 270 - 148 + + 1385 + 1497 + 1685 + 2 010 + 2 290 + 2 662 + 2 902 + 2 902 + 3 494 87 + 251 + 765 + 1639 + 2 360 + 3 222 + 11461 - 445 - 320 + 1 777+ 1 936+ 2 208 + 2 646 + 3109 + 3 666 + 3 997 + 4 221 4- b 8b8 - 696 - 598 - 409 - 142 + 458 + lb40 + 2 461 + 3 264 + 12 807 + 2 028 + 2 209 + 2 530 + 3 039 + 3 626 + 4 431 + b 006 + b 310 + 7 887 4 4- 64b + 1876 + 3011 + 4 079 4- 16 418 - 817 - 679 - 406 + 2 798 + 3 074 4- 3 581+ 4 360 4- b 363+ 6 920 + 8 180 + 9 113 4- 15 780

318 Tabell 10, utvisande ökning eller minskning av den sammanlagda skatten enligt de sakkunnigas förslag vid ingående av äktenskap. A. Makar utan barn. Mannens inkomst, kr.

• 0

1 000 1 500 2 000 2 500 3 000 3 500 4 000

0 1000 2 000 3 000 4 000

- 20 - 37 - 127 - 154

- 6 - 10 - 76 - 104

-

5 000 6 000 7 000 8 000 9 000

- 190 - 241 - 299 - 344 - 400

- 142 - 187 - 242 - 282 - 338

- 12b - 170 - 223 - 257 - 316

10 000 11000 12 000 13 000 14 000

- 4b9 - 518 - 601 - 631 - 684

- 394 - 452 - 530 - 562 - 614

15 000 16 000 17 000 18 000 19 000 20 000

- 720 - 765 - 810 - 845 - 899 - 930

- 644 - 687 - 725 - 765 - 809 - 841

5 500

6 000 6 500 7 000 7 500 8 000 8 500 9 000 9 500 10 000

0 1000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000 9 000 10 000 11000 12 000 13 000 14 000 Ib 000 16 000 17 000 18 000 19 000 20 000

Hustruns inkomst, kr. 4 500

5 000

93 26 34 34 58

- 141 - 72 - 35 - 32 - 52

- 184 - 117 - 34 - 28 - 42

- 241 - 133 - 44 - 34 - 41

- 303 - 148 - 58 - 43 - 42

- 327 - 165 - 73 - 50 - 46

- 350 - 187 - 87 - 59 - 42

- 104 - 144 - 193 - 229 - 285

- 87 - 124 - 167 - 203 - 256

- 73 - 107 - 139 - 177 - 217

- 57 - 80 - 112 - 146 - 183

- 52 - 64 - 98 - 120 - 160

- 42 - 54 - 84 - 103 - 143

- 35 - 50 - 67 - 89 - 118

-

- 364 - 426 - 498 - 530 - 573

- 332 - 392 - 460 - 492 - 525

- 302 - 362 - 428 - 460 - 485

- 265 - 318 - 382 - 406 - 423

- 231 - 271 - 337 - 343 - 360

- 197 - 239 - 297 - 291 - 310

- 169 - 144 - 213 - 182 - 249 - 208 - 249 - 206 - 244 - 183

- 126 - 140 - 170 - 149 - 128

- 601 - 644 - 675 - 715 - 748 - 781

- 555 - 595 - 621 - 657 - 689 - 719

- 517 - 543 - 571 - 602 - 631 - 660

- 453 - 458 - 494 - 500 - 533 - 544

- 373 - 380 - 404 - 404 - 437 - 427

- 303 - 312 - 317 - 318 - 329 - 324

- 239 - 242 - 235 - 235 - 232 - 228

- 116 - 85 - 85 - 46 - 45 - 45

39 18 24 6b 91

-

74 20 26 48 73

-

- 674 - 460 - 300 - 231 - 169 - 37 - 42 - 49 - 56 - 65 - 78 - 87 - 94 - 104 - 120 - 36 - 36 - 43 - 52 - 52 - 54 - 63 - 74 - 76 - 76 - 52 - 52 - 52 - 48 - 46 - 52 - 53 - 44 - 36 - 40 2 + 16 - 63 - 52 - 52 - 52 - 42 - 26 - 17 - 10 - 81 - 74 - 66 - 44 - 26 - 12 - 3 + 21 + 51 + 67 - 103 - 76 - 56 - 38 - 20 + 16 + 43 + 64 + 93 + 115 - 107 - 84 - 64 - 27 + 11 + 45 + 67 + 103 + 151 + 182 - 139 - 92 - 54 - 19 + 17 + 60 + 101 + 146 + 190 + 221 - 98 - 53 - 20 + 27 + 85 + 134 + 177 + 223 + 285 + 337 - 79 - 25 + 27 + 83 + 134 + 186 + 251 + 311 + 375 + 423 - 45 + 15 + 69 + 126 + 198 + 268 + 328 4- 387 + 447 + 495 - 21 + 43 + 115 + 186 + 260 + 326 + 388 + 444 + 504 + 552 + 4 + 85 + 156 + 226 + 296 + 362 + 421 + 483 + 542 + 608 + 38 + 115 + 185 + 255 + 325 + 391 + 452 + 529 + 611 + 673 + 38 + 118 + 185 + 255 + 327 + 411 + 488 + 565 + 643 + 713 + 38 + 115 + 187 + 275 + 363 + 447 + 524 + 601 + 679 + 745 - 377 - 211 - 106 - 71 - 45

- 410 - 238 - 126 - 80 - 54

- 448 - 269 - 151 - 96 - 73

- 483 - 296 - 167 - 112 - 85

- 514 - 321 - 183 - 130 - 90

- 544 - 345 - 203 - 147 - 103

- 580 - 370 - 232 - 163 - 123

- 609 - 397 - 256 - 181 - 141

- 634 - 425 - 271 - 202 - 151

- 183 - 161 - 158 - 140 - 135 - 135

31 41 54 76 96

319 Tabell 10 A Mannens inkomst, kr.

(forts.). Hustruns inkomst, kr. 0

1 000

2 000

3 000

4 000

5 000

6 000

8 000

7 000

25 000 30 000 40 000 50 000

- 1054 - 880 - 1067 - 880 - 1207 - 998 - 1348 - 1 117 -

732 732 830 929 -

469 469 522 576 -

235 235 243 4 252 4

16 4 16 4 21 4 57 4

180 4 180 4 262 4 343 4

356 4 356 4 483 4 614 4

528 548 700 871

75 000 100 000 250 000

- 1488 - 1230 - 1027 - 1488 - 1230 - 1 027 - 1 910 - 1584 - 1323 -

629 629 790 -

260 4 260 4 286 4

94 4 94 4 203 4

425 4 425 4 669 4

736 4 736 4 1 115 4

1043 1043 1557

9 000

10 000

12 000

15 000 20 000

30 000

40 000

50 000

250 000

25 000 30 000 40 000 50 000

4 602 4 82b 4 106b 4 1547 4 4 752 4 93b 4 1266 4 1 772 4 4 914 4 1 148 4 1 573 4 2 209 4 4 1 115 4 1 349 4 1769 4 2 415 4

75 000 100 000 250 000

4 1 332 4 161b 4 2 121 4 2 897 4 3 874 4 5 305 4 6 357 4 7 443 4 17 319 4 1 332 4 1616 4 2 121 4 2 897 4 4 084 4 5 971 4 7 467 4 8 574 4 20 694 4 1981 4 2 395 4 3 175 4 4 356 4 6 008 4 8 796 4 11 191 4 13 192 4 32 198

2 074 4 2 890 4 2 359 4 3 340 4 2 961 4- 3 942 4 3 162 4 4 553 4

3 492 4 3 942 4 4 954 4 5 610 4

3 883 4 7 439 4 553 4 8 796 5 610 4 11 191 6 256 4 13 192

320 Tabell 10 (foi ts.). B. Makar , av vilka husti un före äktenskapet åtnjöt avdrag för ett barn. Mannens kr.

Hustruns inkomst, kr. 0

1 000

1 500

2 000 2 500

0 1000 2 000 3 000 4 000

- 2b - 55 - 142 - 170

- 14 - 28 - 92 - 120

-

-

68 2b 32 52 78

- 100 - 33 - 41 - 41 - 64

- 149 - 80 - 43 - 40 - 57

- 192 - 125 - 42 - 35 - 45

- 239 - 131 - 42 - 29 - 36

- 290 - 135 - 44 - 28 - 26 -

298 134 43 20 18

- 307 - 145 - 41 - 15 4 2

5 000 6 000 7 000 8 000 9 000

- 207 - 257 - 314 - 302 - 415

- 156 - 204 - 258 - 300 - 354

- 127 - 175 - 231 - 265 - 319

- 104 - 149 - 199 - 235 - 289

- 89 - 128 - 171 - 207 - 261

- 78 - 114 - 144 - 182 - 222

- 62 - 85 - 117 - 152 - 188

- 49 - 59 - 93 - 115 - 155

- 26 - 38 - 69 - 87 - 126 -

5 20 37 59 88

4 4 -

10 000 11000 12 000 13 000 14 000

- 474 - 533 - 614 - 647 - 701

- 408 - 4bb - 54b - 57b - b27

- 367 - 430 - 500 - 530 - 574

- 335 - 395 - 464 - 496 - 528

- 30b - 365 - 431 - 463 - 489

- 270 - 323 - 386 - 409 - 426

- 235 - 275 - 341 - 348 - 363

- 192 - 233 - 290 - 284 - 303

- 152 - 197 - 233 - 232 - 228 -

111 150 176 174 154

- 81 - 96 - 12-1 - 103 - 82

15 000 16 000 17 000 18 000 19 000 20 000

- 737 - 781 - 826 - 864 - 917 - 950

- 657 - 700 - 740 - 776 - 821 - 852

- 602 - 644 - 676 - 713 - 751 - 781

- 556 - 594 - 622 - 656 - 689 - 719

- 519 - 545 - 573 - 600 - 635 - 660

- 456 - 464 - 497 - 501 - 535 - 545

- 376 - 383 - 403 - 409 - 438 - 428

- 299 - 305 - 308 - 310 - 320 - 318

- 221 - 220 - 219 - 215 - 212 - 211

151 127 125 104 104 104

5 500

6 000

6 500

7 000 7 500

8 000

8 500 9 000 9 500

0 1000 2 000 3 000 4 000

- 318 - 331 - 150 - 155 - 45 - 45 - 22 4 1 4 16 4 27

- 346 - 165 - 49 4 8 4 31

- 361 - 176 - 47 4 8 4 34

- 383 - 184 - 42 4 13 4 58

- 396 - 184 - 46 4 23 4 63

5 000 6 000 7 000 8 000 9 000

4 24 4 4 25 4 4 9 4 2 4 - 21 4

10 000 11000 12 000 13 000 14 000

-

15 000 16 000 17 000 18 000 19 000 20 000

4 20 4 96 4 176 4 250 4 340 4 433 4 43 4 128 4 233 4 310 4 399 4 488 4 69 4 170 4 271 4 347 4 435 4 524 4 100 4 196 4 300 4 376 4 464 4 553 4 100 4 200 4 300 4 376 4 466 4 573 4 100 4 197 4 302 4 396 4 502 4 609

27 24 30 70 96

- 376 - 185 - 45 4 8 4 48

38 4 55 4 64 4 73 4 84 45 4 61 4 69 4 86 4 108 30 4 52 4 73 4 93 4 110 30 4 52 4 69 4 98 4 135 8 4 40 4 76 4 114 4 149

40 4 5 4 50 4 84 4 120 4 177 44 - 1 4 42 4 95 4 148 4 206 76 9 4 49 4 103 4 157 4 227 38 4 30 4 86 4 153 4 227 4 295 16 4 62 4 135 4 203 4 275 4 351

3 000

3 500

4 000

4 500

10 000

4 99 4 114 4 123 4 4 124 4 13-4 4 152 4 4 135 4 163 4 192 4 4 161 4 199 4 266 4 4 185 4 230 4 276 4

419 206 45 25 87 130 179 217 273 324

4 273 4 321 4 4 316 4 381 . 4 353 4 419 : 4 434 4 515 4 522 4 602

376 437 480 596 679

4 228 4 255 4 291 4 366 4 441

- 402 - 408 - 195 - 199 - 50 - 45 4 26 4 24 4 4 67 4- 75 4

•i

4 515 4 595 4 674 4 751 4 575 4 652 4 731 4 808 4 608 4 691 4 769 4 864 4 639 4 737 4 838 4 929 4 675 4 773 4 870 4 969 4 711 4 809 4 906 4 1001

5 000

13 2 10 31 51

08 38 37 2

—

321 Tabell l 10 B Malannens inkikomst, kr. 25 0^000 30 0^000 40 0000 50 0 000 75 0 000 100 0 000 250 0 000

(forts.). Hustruns inkomst, kr. 0

1 000

- 1 068 -

- 1 081 -

878J 878| 995' -

3 000

-' 000

- 1 221 - 1 361 - 1 113 -

735, 735; 832 -

473 473 525 -

931 -

579 -

- 1 501 - 1 230; - 1 0281 -

631 -

- 1 501 - 1 230• - 1 0 2 8 -

631 -

- 1 921 - 1 583i - 1 323) -

791 -

9 000

10 000 12 000

4 000

5 000

6 000

7 000

8 000

218 + 218 4 225 4 234 4

29 4 29 4 67 4 103 4

262 4 262 4 345 4 424 4

477 477 4 605 4 736 4

692 692 865 93b

241 4 241 4 266 4

141 4 141 4 251 4

509 4 509 4 754 4

859 4 859 4 1 239 4

1 209 1209 1 724

15 000 20 000 30 000

40 000

50 000

250 000

25 0 000 30 0 000 40 0 000 50 0 000

4 890 4 1082 4 4 961 4 1 1934 4 1 1234 1403 4 4 1 324 4 1 604 4

75 0 000 100 0 000 250 0 000

4 1 542 4 1 8744 2 507 4 3 385 4 4 519 4 6 02! 4 7 162 4 8 338 4 18 573 4 1 542 4 1 874 4 2 507 - 3 3 8 5 4 4 729 4 ti 6874 8 272 4 9 409 4 21 948 4 2 192 •^ 2 054 3 562 - 1 845 4 6 655 4 9 513 11 997 4 14 088 4 33 452

1 450 -i- 2 034 I 651 4 2 259 4 1 958 4 2 696 4 2 154 4 2 902 4

2 718 4 3 003 4 3 605 4 3 806 4

3 605 4 4 055 4 4 657 4 5 269 4

4 296 4 4 746 4 5 759 4 6 415 4

4 778 4 8 093 5 448 4 10 050 b 505 4 12 445 7 151 4 14 446

322 Tabell 10 (forts.). C. Makar, vilka utan att sammanbo med varandra före äktenskapet båda åtnjöto avdrag för ett barn. Mannens inkomst, kr.

Hustruns inkomst, kr. 0

1 500

2 00(»

2 500

3 una

3 500

4 500

4 000

5 000

2 17 82 89 -

27 12 19 60 65

68 14 21 42 47 -

1011 -

21 30 31 33

68 32 30 2b -

1 192 113 31 25 14 -

239 _ 119 31 19 5 4

290 _ 123 33 18 5 4

298 - 3 0 7 122 - 1 3 2 32 - 30 5 10 13 4 33

- 97 -108 -123 -124 -132 -

68 79 96 89 97

45 _ 53 64 59 67 -

30 32 36 31 39

19 18 + 9 4 6 4 4 -

3 11 4 18 4 24 4 34 4

10 4 37 4 42 4 61 4 67 4

33 4 58 4 66 4 89 4 96 T

54 4 72 76 4 98 98 4125 117 4145 134 4-171

0 . . 1 000 . . - 14 2 000 . . - 44 -132 3 000 4 000 . .r 1 3 9 -

-148 5 000 -161 6 000 -179 7 000 8 0 0 0 . . -186 -193 9 000

1 000

-204 -205 -216 -211 -237

-138 -138 -148 -140 -163

- 97 -102 -102 - 94 -110

65 _ 67 66 60 64 -

36 37 + 33 4 27 4 25 4

-

4 5 4 12 4 27 4 38 4

35 4 53 4 57 4 88 4 101 4

78 4 95 4 108 4 152 4 161 4

118 4 131 4 165 4 204 4 236 4

159 4 189 178 4 232 222 4 274 262 4 333 310 4 382

15 000 .. -237 16 0 0 0 .. -253 17 0 0 0 .. -262 18 000 .. -272 19 0 0 0 .. -291 20 0 0 0 . . -293

-157 -172 -176 -184 -193 -195

-102 -116 -112 -121 -123 -124

56 _ 66 58 64 61 62 —

19 4 17 4 9 4 8 4 7 4 3 +

44 4 64 4 67 4 91 4 93 4 112 "•"

124 4145 4 161 4 183 4 190 4 229 4

201 4 223 4 258 4282 4 308 4 339 4

279 4_ 308 4 345 4 377 4 416 4 446 4

349 4 432 401 4 490 439 4 527 488 4 594 524 4 628 553 4 657

10 000 .. 1 1 0 0 0 .. 12 000 .. 13 000 .. 14 000 ..

5 500 6 000 6 500

7 000

7 50(1

8 000

S 500

9 000

9 500

10 000

- 34 - 34 - 38 2 000 - 12 + 11 4 18 4 3 000 4 000 . .4 47 4 58 4 62 4

361 164 36 18 4 66 4

376 173 34 18 4 79 4

383 172 31 23 4 89 4

396 172 35 33 4 94 4

402 _ 183 39 36 4 98 4

408 _ 187 34 34 4 106 4

419 194 34 35 118

5 000 4 83 4 97 4114 4 6 000 . .4121 4141 4157 4 7 000 . .4 144 4 165 4187 4 4 174 4 206 4 228 4 8 000 9 000 . .4 201 4 230 4 262 4

123 4 165 4 208 4 245 4 298 4

182 4 182 4 228 4 274 4 336 4

143 4 204 4 245 4 311 4 371 4

158 4 220 4 270 4 337 4 407 4

173 4 230 4 298 4 375 4 452 4

182 4 248 4 327 4 442 + 498 4

189 275 352 449 546

10 000 . .4 230 4 275 4 320 4 11000 .. 4 284 4 327 4 370 4 12 000 . .4 322 4 389 4 447 4 13 000 . .4 398 4 466 4 522 4 14 000 . .4 448 4 526 4 599 4

354 4 423 4 501 4 589 4 667 4

390 4 476 4 555 4 663 4 739 4

447 4 531 4 025 4 731 4 815 4

•198 4 583 4 089 4 Si i2 4 905 4

646 543 : 591 4 644 4 709 4 765 817 + 878 751 4 870 4 951 4 1 0 3 2 986 4 1 0 6 6 4- 1 143

0 .. -318 -331 -346 1 0 0 0 . . -138 -143 -153 -

840 4 933 4 750 4 15 000 .. 4 520 4 596 4 676 4 927 4- 1 016 4 838 4 16 000 .. 4 571 4 656 4761 4 999 4 1 088 4 911 4 17 000 . .4 633 4 734 4 835 4 968 4 1 0 5 6 4 1 145 4 18 000 .. 4 692 4 788 4 892 4 19 000 .. 4 728 4 828 4 928 4 1 004 4 1 0 9 4 4 1201 4 20 000 . .4 757 4 854 4 959 4 1 053 r 1 159 4 1 266

1 (H5 4 1 095 4 1 174 4 1 2 5 1 1 103 4 1 180 4 1 2 5 9 4 1 3 3 6 1 172 4 1 255 4 1 3 3 3 4- 1 428 1231 4 1 329 4 1 4 3 0 + 1 521 1 303 4 1 401 4 1 498 4 1 597 1 368 -3- 1 466 4 1 5 6 3 : 1 658

323 Tabell IOC

(forts.).

Mannens inkomst, kr.

0 Hustruns inkomst, kr. 1 000

2 000

3 000

4 000

5 000

6 000

7 000

8 000

25 000 30 000 40 000 50 000

-

340 353 404 454 -

150 150 178 206

7 4 7 4 15 4 24 4

255 4 255 4 288 4 328 4

510 4 510 4 588 4 673 4

757 4 757 4 884 4 1010 4

990 4 990 4 1 162 4 1331 4

1205 4 1205 4 1422 4 1 643 4

1420 1420 1 682 1843

75 000 100 000 250 000

-

505 505 656 -

234 234 318

32 4 32 4 58 4

363 4 363 4 474 4

755 4 755 4 999 4

1 137 4 1 137 4 1516 4

1 505 4 1 505 4 2 019 4

1 855 4 1855 4 2 504 4

2 205 2 205 2 989

9 000

10 000

12 000

15 000

20 000

30 000

40 000

50 000

250 000

25 000 30 000 40 000 50 000

4 1618 4 4 1 689 4 4 1 940 4 4 2 231 4

75 000 100 000 250 000

4 2 538 4 2 870 4 3 503 4 4 381 4 5 515 4 7 017 4 8 148 4 9 334 4 19 569 4 2 538 4 2 870 4 3 503 4 4 381 4 5 725 4 7 683 4 9 268 4 10 465 4 22 944 4 3 457 4 3 919 4 4 827 4 6 110 4 7 920 4 10 778 4 13 262 4 15 353 + 34 717

21*—916i67

1810 4 2 178 4 1921 4 2 379 4 2 220 4 2 775 4 2511 4 3 061 4

2 762 4 2 987 4 3 513 4 3 809 4

3 446 4 3 731 4 4 422 4 4 713 4

4 333 4 4 783 4 5 474 4 6 176 4

5 024 4 5 474 4 6 576 4 7 322 4

5 506 4 9 421 6 176 4 10 778 7 322 4 13 262 8 058 4 15 353

324 Tabell 10 (forts.). D. Makar, som före äktenskapet voro samboende och hade ett barn. Barnavdraget antages före äktenskapet ha tillkommit mannen, vilken även åtnjutit avdrag för husföreståndarinna. Mannens inkomst, kr.

Hustruns inkomst, kr. 1 000

1 500

2 000

2 500

3 000

3 500

4 000

4 500

5 0(

0 . . 1 OOO . ._ 2 000 . ._ 3 000 . ._ 4 000 . .-

3 4 7 4 7 4 6 4

9 _ 20 4 43 4 44 4

39 15 6 4 53 4 56 4

83 19 4 71 4 74 4

116 27 2 85 4 90 4

166 72 2 88 4 98 4

211 117 2 90 4 107 4

268 130 10 86 4 107 4

330 _ 147 25 78 4_ 107 4

352 ~ O 164 - 15 38 69 4 ( 105 -: 1

_ 5 000 6 000 . ._ 7 000 . ._ 8 000 . ._ 9 000 . .-

7 4 6 + 7 4 6 4 6 4

45 4 47 4 50 4 56 4 54 4

60 4 66 470 4 79 4 77 4

82 4. 92 4 102 4 107 4 108 4

100 4 111 4 12b 4 135 4 138 4

111 4 131 4 152 4 lbO 4175 4

128 4 157 4 179 4 190 4 209 4

135 4 171 4 194 4 21b 4 233 4

144 4 181 4 207 4 233 4 253 4

149 4 15 187 4lj 224 4 2c 248 -r26 277 _l 29

10 000 . ._ 11000 .. _ 12 000 .. 4 13 000 . .4 14 000 .. 4

6 i 7 + 1 4 6 4. 13 4

60 4 62 4 69 4 77 4 83 4

89 487 4 103 4 109 4 126 4

121 4121 4 139 4_ 145 4 172 4

151 4 150 4 175 4179 4 214 4

185 4 19b 4 217 4 235 4 276 +

222 4 241 4 261 4 295 4 338 4

255 4 273 4 30b 4 347 4 386 4

283 4. 300 4 349 4 392 4 453 4

306 1 32 330 - 37 392 431 4-49 511 4 50

15 000 . .4 16 000 . .4 17 000 . .4 18 000 .. 4 19 000 .. 4 20 000 . . 4

17 4 24 _l_ 29 4. 34 438 4. 42 4

97 4 105 4115 4 121 4 131 4. 139 4

140 4 146 4167 4 172 4 193 4 201 4

184 4206 4 221 4 229 4 255 4259

224 4 250 4 268 4 281 4. 309 4 319 +

285 4 329 4 349 4 384 4 408 4. 433 "*"

369 4 410 4 440 4 479 4 509 4 550 '

436 4 479 4 527 4 566 4 612 4 653 4

500 4553 4 605 4 648 4 712 4 749

560 4-62 631 4 70 683 4 76 746 4 83 806 -!- 89 842 - 9 3

5 500

6 000

6 500

+

7 000

8 000

7 500

S 500

9 000

9 500

44J

10 000

0 .. 1 000 . ._ _ 2 000 3 000 . .4 4 000 4

402 208 _ 71 _ 51 4 103 4

436 235 _ 90 41 4 94 4

472 267 _ 115 _ 23 4 77 4

506 293 132 7 64 4

538 318 150 10 58 4

571 342 173 30 42 4

604 368 198 44 26 4

660 _ 632 422 395 238 222 64 82 9 — -

698 457 269 110 20

4 5 000 6 000 4 7 000 . .4 8 000 . .4 9 000 4

149 4 201 4 240 4 276 4 312 4

143 4 199 4 241 4 285 4320 4

137 4 191 4 242 4 285 4 333 4

128 4 185 4 244 4 286 4 350 4

120 4 186 244 4 299 4. 370 4

107 4 181 4 238 4 309 4 382 4

100 4 173 4 243 4 321 4 390 4

91 4 163 4 249 4 329 4 420 4

81 4 166 4 259 + 335 4 445 4

60 161 256

10 000 .. 4 11 000 . .4 12 000 . .4 13 000 .. 4 14 000 .. 4

353 4 406 4. 460 4 540 4 619 4

377 4 432 4 508 4 585 4 674 4

397 4 448 4 543 4 622 4 729 4

416 4 489 4 581 4670 4 781 4

432 4 524 4 618 4 725 4836 4

466 4 555 4 659 4 770 4 887 4

573 547 4 520 4 493 4 666 4 (.90 621 4 584 4 747 4 792 4. 828 706 4 864 4 925 4 977 817 4 950 4 1013 4 1 074 4 1 122

•

939 4 1006 4 1069 4. 1 128 4 868 4 755 4 810 4 696 4 15 000 . .4 981 4_ 1052 4 1115 4 1 177 4 1236 4 771 4_ 836 4- 907 4 16 000 . .4 845 4 926 4- 997 ... 1067 4. 1 137 4 1200 4 1262 4 1321 4 17 000 . .4 999 4 1069 4 1 139 4 1 209 4 1272 4 1337 4 1414 4 18 000 . .4 922 + 979 4 1056 4 1 126 4 1 196 4_ 1269 4 1350 4 1430 ... 1 507 4 19 000 . .4 20 000 . .4- 1015 4 1092 4 1 165 4 1 253 + 1 341 4 1 122 4 1 502 4 1579 -

:',.">!

1 188 4 1 236 1296 4 1344 1 384 4 1 450 1492 4 1558 1 585 4 i , 51 1 657 4 1 7 2 3 .

325 Tabéell 10 D

(forts.).

i Mannens i inkomst, kr.

Hustruns inkomst, kr. 0

1 000

2 000

3 000

4 000

5 000

6 000

7 000

8 000

225 000 3(50 000 4(10 000 560 000

4 4 4 4

51 4 48 4 44 4 39 4

230 4 239 4 257 4 275 4

378 4 387 4 425 4 463 4

637 4 871 4 646 4 880 4 729 4 1008 4 811 4 1 135 4

1090 4 1099 4 1267 4 1444 4

1286 4 1295 4 1 513 4 1 729 4

1462 4 1471 4 1734 4 1996 4

1 631 1661 1 948 2 255

775 000 1000 000 2560 000

4 4 4

35 4 35 4 21 4

293 4 293 4 347 4

501 4 894 4 1263 4 501 4 894 4 1263 4 615 4 1 141 4 1645 4

1617 4 1617 4 2 134 4

1948 4 1948 4 2 600 4

2 259 4 2 259 4 3 046 4

2 563 2 563 3 485

9 000

10 000 12 000

15 000 20 000

30 000

40 000

50 000

250 000

225 000 330 000 440 000 550 000

4 4 4 4

1 75 000 It 00 000 2550 000

4 2 855 4 3 134 4 3 644 4- 4 420 4 5 397 4 6 828 4 7 880 4 8 967 4 18 846 4 2 855 4 3 134 4 3 644 4 4 420 4 5 608 4 7 489 4 8 991 4 10 088 4 22 220 4 3 912 4 4 326 4 5 106 4 6 287 4 7 939 4 10 720 4 13 122 4 15 123 4 34 129

1 788 4 1 863 4 2 166 4 2 502 4

1 932 4 2 052 4 2 400 4 2 736 4

2 172 4 2 382 4 2 820 4 3 156 4

2 654 4 2 883 4 3 461 4 3 797 4

3 176 4 3 476 4 4 213 4 4 549 4

3 998 4 4 457 4 5194 4 5 941 4

4 600 4 5 059 4 6 207 4 6 993 4

4 987 4 8551 5 671 4 9 147 6 858 4 12 447 7 644 4 14 583

326 Tabell 10 (forts.). E. Äkta makar utan barn. Hustrun har inkomsl av kapital. Mannens inkomst, kr.

Hustruns inkomst, kr. 0

1 000 1 500 2 000 2 500 3 000

0 1 000 2 000 3 000 4 000

- 20 + - 37 4 -127 -154 -

5 000 6 000 7 000 8 000 9 000

-190 - 87 - 16 4 40 4 -241 -131 - 55 4 7 4 -299 -184 - 97 - 23 4 -347 -221 -136 - 67 4 -400 -277 -183 -102 -

10 000 11000 12 000 13 000 14 000

-459 -325 -231 -152 - 76 - 28 4 -518 -387 -290 -198 -114 - 70 -601 -459 -354 -266 -182 -126 -631 -491 -388 -286 -184 -120 -684 -534 -411 -303 -203 -135 -

15 000 16 000 17 000 18 000 19 000 20 000

-720 -562 -441 -331 -209 -130 -765 -605 -467 -341 -222 -142 -810 -636 -495 -371 -239 -139 -845 -676 -522 -381 -241 -143 -902 -712 -556 -414 -273 -155 -930 -742 -588 -420 -262 -144 -

21 4 15 4 27 4 52 4

4 000

3 500

20 - 33 - 37 - 82 -127 36 4 34 4 30 4 34 4 33 4 30 4 77 4117 4 122 4123 4 33 4 81 4123 4131 4142 4 9 4 61 4112 4123 4141 4

4 500

5 010

136 25 4 119 4 142 4 147 4

154 9 112 4 141 4 159 4

171 4 104 4 138 4 164 4

90 16 95 144 168

158 4 144 4 125 4 102 4 79 4

168 4 160 4 144 4 122 4 107 4

173 4 174 4 160 4 147 4 130 4

183 187 172 169 150

15 4 27 4 63 59 57 4

49 4 19 4 13 4 5 4 13 4

75 4 63 4 31 459 4 74 4

112 4 10b 4 78 4 117 4 133 4

152 112 153 175 2)4

50 4 48 4 43 4 43 4 38 4 34 4

19 4 37 4 43 4 63 4 65 4 68 4

93 4 119 4 126 4 163 4 161 4 164 4

172 4 193 4 223 4 257 4 254 4 257 4

245 273 317 347 344 347

95 4116 4144 4 77 4105 4130 4 43 4 68 4102 4 8 4 43 4 81 4 25 4 8 4 4b 4

5 500 6 000 6 500 7 000 7 500 8 000 8 500

9 000

9 500

10 000 250 OOO

0 1000 2 000 3 000 4 000

-215 -241 -273 -299 -324 -347 -371 - 35 - 55 - 81 - 97 -113 -136 -162 4 84 4 77 4 59 4 43 4 25 4 8 - 7 4139 4130 4112 4102 4 95 4 81 4 62 4 4163 4160 4153 4144 4135 4122 4116 4

400 183 25 45 4 107 4

427 200 46 37 4 97 4

459 - 1 910 231 - 1 226 70 - 608 15 75 75 4 429

5 000 6 000 7 000 8 000 9 000

4 189 4187 4178 4172 4174 4169 4161 4 4191 4190 4194 4196 4196 4189 4195 4 4189 4196 4198 4198 4 208 4221 4 231 4 4182 4189 4 203 4 221 4 241 4 252 4 266 4 4 175 4 202 4 222 4 238 4 262 4 293 4 320 4

150 4 202 4 238 4 293 4 347 4

154 4 212 4 252 4 318 4 373 4

152 4 918 208 4 1 384 265 4 1 830 331 4 2 269 399 4 2 696

10 000 11000 12 000 13 000 14 000

4181 4 208 4 227 4 265 4 303 4 331 4 359 4 4 183 4 224 4 259 4297 4 333 4374 4 422 4 4 184 4 226 4 262 4313 4 366 4415 4461 4 4 224 4 279 4 335 4 388 4 442 4 496 4 555 4 4 270 4 333 4 387 4 444 4518 4b82 4 648 4

399 4 467 4 507 4 618 4 707 4

442 4 508 4 571 4 682 4 767 4

476 4 3 110 543 4 3 512 623 4 3 890 730 4 4 302 815 4 4 693

15 000 16 000 17 000 18 000 19 000 20 000

4 312 4 380 4 450 4 524 4 598 4 6b8 4 720 4 779 4 839 4 887 4 5 071 4 360 4 438 4512 4 582 4 652 4718 4 777 4 836 4 900 4 966 4 5 434 4 401 4478 4 548 4618 4 688 47bl 4821 4 894 4 972 4 1038 4 5 776 4 430 4 507 4 577 4 647 4 725 4 802 4 882 4 963 4 1037 4 1 103 4 6 111 4 430 4 504 4 582 4 666 4 754 4 83b 4 925 4 992 4 1074 4 1 1364 6 417 4 438 4 529 4617 4 705 4 793 4 874 4 954 4 1031 4 1 109 4 1 179 4 6 723

327 Tabell JO E

(forts.).

Mannens inkomst, kr.

Hustruns inkomst, kr. 1 000

0 ! 054 1 067 1 207 1 348-

2 000

3 000

4 000

5 000

6 000 610 4 610 4 739 4 868 4

25 000 30 000 40 00H 50 000

-

650 650 746 842 -

802 302 353 404

39 4 39 4 45 4 51 4

195 4 199 4 234 4 273 4

414 4 414 4 503 582 4

75 000 100 000 250 000

- ! 488- 938 - 1 488- 938 - 1 910 - 1 226 -

455 455 608

57 4 57 4 75 4

312 4 312 4 429 4

997 4 666 -!997 4 6bb 918 4 1 384 -

9 000

10 0 00

12 00 0

1 112 - 1 256 4 i 224 - 1413 4 1 439 1 673 4 1 640 - 1 874 4

15 000

20 000 30 000

1 518 4 2 024 4 1 743 4 2 254 4 2 093 4 2 734 4 2 294 4 2 935 4

2 556 4 2 884 4 3 491 4 3b94 4

3 415 4 3 865 4 4 474 4 5 125 4

40 000 4 017 4 4 474 4 5 526 4 6 183 4

8 000

7 000 790 4 808 4 960 4 1 134 4

955 1022 1 192 1 893

1 308 4 1 612 1 308 4- 1 612 ! 8304 2 269

50 000

250 000

4 456 4 8154 5 125 4 9 504 6 183 4 11 906 6 828 4 13 907

25 000 30 000 40000 50 000

4 4 4 4

75 000 100 000 250 OOO

- 1 910-- 2 183 4 2 693 4 3 469 4 4 44b 4 5 877 4 6 962 4 8 013 4 IS 034 4 1 904 - 2 183 4 2 693 4 3 502 4 4 704 4 6 585 4 8 087 4 9 194 4 21 409 4 2 690 - 3 110 4 3 890 4 5 071 4 b 723 4 9 504 4 11906 4 13 907 4 32 913

328 Tabell 11, utvisande marginalskatten beträffande inkomst. Gift man, vars hustru ej har inkomst

Ogift

Inkomstskikt, kr.

Skatteprocent i vidst. skikt

Inkomstskikt, kr.

Skatteprocent i vidst. skikt

Gift hustru, vars m a n ej har inkomst

Inkomstskikt, kr.

Skatteprocent i vidst. skikt

0 612 -

612 1 212

0,0 5,0

0 1 112 -

1 112 1712

0,0 5.0

1 212 1246 2 984 4 105 5 226 -

1 245 2 983 4 104 5 225 6 346

10,0 10,8 19,7 20,6 21,5

1 712 2 301 4 039 5160 6 281 -

2 300 4 038 5 159 b 280 7 401

10,0 10,8 19,7 20,6 21,.5

26,1 28,3 30,5 32,7 32,1

6 347 7 468 9 710 11952 -

7 467 9 709 11951 14 194

23,3 25,1 26,9 28,6

7 402 8 524 10 766 13 008 -

8 523 10 765 13 007 15 249

23.3 25,1 26,9 28, B

12 030 13 363 15 585 17 807

36,5 31,0 35,2 38,8

14 195 -

16 436

32,2

15 250 -

17 491

32,2

22 252 33 363

42,4 46,0

16 437 18 679 20 921 22 323 25 378 -

18 678 20 920 22 322 25 377 36 488

35,8 39,3 42,9 42,4 46,0

17 492 19 735 21977 23 378 26 434 -

19 734 21976 23 377 26 433 37 544

35,8 39,3: 42,91 42,4i 46,0i

33 364 - 44 474 44 475 - 66 696 66 697 - 111 141 111 142 - 222 252 222 253 -

50,5 55,0 59,5 64,0 73,0

36 489 - 47 600 47 600 - 69 822 69 823 - 114 266 114 267 - 225 377 225 378 -

50,5 55,0 59,5 04,0 73,0

37 545 - 48 655 48 656 - 70 877 70 878 - 115 322 115 323 - 226 433 226 434 -

50,5. 55,0i 59,5. 64,0' 73,0)

0 606 616 -

606 615 848

0,0 5,0 5,9

849 1 949 3 070 3 985 -

1 948 3 069 3 984 4 899

10,8 19,7 22,8 23,9

4 900 5 815 7 646 9 476 11 142 -

5 814 7 645 9 475 11 141 11304

11305 12 030 13 364 15 586 17 808 22 253 -

329 Tabell 11 (forts.). Gift kvinna med

arbetsinkomst. Skatteprocent för hustruns inkomst inom nedanstående skikt (kr.)

Mannens inkomst, kr. N ä r m a s t e skikt över 2 000

Högst 1 000

1 0 0 0 - 2 000

10,4

10,8

15,3

20,6

16,6

23,3

8 000 10 000 15 000

5,4 /10,2 \10,6 111,1 \12,0 13,0 13,9 16,8

25,1 26,8 32,2

20 000

20,6

30 000 40 000 50 000 100 000 200 000 250 000

24,0 26,4 28,8 31,1 33,5 38,3

17,5 18,4 21,1 124,7 \26,5 28,0 30,3 32,5 34,8 37,0 41,5

2 000 4 OOO 6 000

42.9 46,0 50,5 55,0 59,5 64,0 73,0

330 Innehållsfö r teckning. Sid.

Skrivelse till departementschefen

3 Författningsförslag. Förslag till ändringar i kommunalskattelagen Förslag till ändringar i förordningen om statlig inkomstskatt Förslag till ändringar i förordningen om statlig förmögenhetsskatt Förslag till ändring i förordningen med provisoriska bestämmelser o m begränsning av skatt i vissa fall Förslag till ändring i taxeringsförordningen Förslag till ändring i kungörelsen med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet

5 9 11 12 13 14

Motiv. Kapitel I. De sakkunnigas uppdrag 15 Kapitel II. Historik 19 1. Tiden fram till 1928 års skatteförfattningar 19 2. Tiden efter 1928 års skattereform 38 Kapitel III. Gällande ordning 63 Kapitel IV. Redogörelse för den statliga beskattningen av äkta makar i vissa främmande länder . . . , 74 1. Danmark 74 2. Finland 77 3. Norge 81 4. England 86 5. Nederländerna 90 6. Tjeckoslovakien 91 7. Förenta Staterna 92 8. Canada 94 Kapitel V. Vissa uppgifter rörande äkta makars inkomst- och förmögenhetsförhållanden m. m 97 1. Inkomstförhållanden 2. Förmögenhetsförhållanden 3. Fördelning efter näringsgrenar

97 101 101

Kapitel VI. Yttranden över sambeskattningssakkunnigas förslag till provisoriska bestämmelser om avdrag för förvärvsarbetande gift k v i n n a . . . . 103 Kapitel VII. Verkningarna av olika system för äkta makars beskattning i l l 1. Sambeskattning enligt hos oss gällande regler. 112 2. Särbeskattning 124 3. Andra metoder för äkta makars beskattning 126 Kapitel VIII. De sakkunnigas ställningstagande till frågan om sam- eller särbeskattning 129 1. Äktenskapets ekonomiska rättsverkningar 2. Det gemensamma hushållets inverkan

129 132

331 Sid. 3. Arbetsmarknadssynpunkter jog 4. Den s. k. faktiska sambeskattningens problem ' 137 5. Ståndpunktstaganden i tidigare utredningar till frågan om äkta makars beskaVtnine 139 6. Kritiken mot sambeskattningen 141 7. Sammanfattning och ställningstagande ' 145 K a p i t e l I X . D e s a k k u n n i g a s f ö r s l a g till u t f o r m n i n g a v ä k t a m a k a r s s a m beskattning J5J K a p i t e l X . D e s a k k u n n i g a s f ö r s l a g till u t f o r m n i n g a v gift k v i n n a s a v d r a g

förvärvsarbetande 15g

1. Vilka kategorier skattskyldiga som böra vara avdragsberättigade 159 2. Fråga om differentiering av förvärvsavdraget 163 3. Förvärvsavdragets storlek och närmare utformning 164 4. Förvärvsavdragets bestämmande och sättet för dess utnyttjande' 169 5. Särskilda spörsmål vid tillämpningen av förvärvsavdraget i fråga om hustrur' som biträda mannen i jordbruk eller rörelse 17$ K a p i t e l X I . F ö r d e l n i n g a v för ä k t a m a k a r g e m e n s a m t u t r ä k n a d s k a t t

.182

Kapitel XII. Sambeskattningsfallens avgränsning 187 1. Gällande r ä t t 1 8 -, 2. Taxeringstekniska spörsmål 191 3. De sakkunnigas ståndpunkt ' 1Cj4 A) Angående begreppet »levt åtskilda» 194 B) Taxering av äkta makar, som mantalsskrivits å skilda o r t e r . . . . . . . . . . . . 196 Fråga om gemensam beskattningsort för äkta makar jgg Särtaxering för det beskattningsår, under vilket äktenskapet ingåtts . . . . . . 208 K a p i t e l X I I I . A v d r a g för h u s f ö r e s t å n d a r i n n a 1. Den tidigare utvecklingen m. m 2. De sakkunnigas ståndpunkt

210 210 217

.

K a p i t e l X I V . D e e k o n o m i s k a v e r k n i n g a r n a a v de s a k k u n n i g a s f ö r s l a g Kapitel X V . Speciell motivering

221 223

1. Förslaget till ändringar i kommunalskattelagen 223 2. Förslaget till ändringar i förordningen om statlig inkomstskatt. . . . . . . . . . . . . . . 226 3. I-orslaget till ändringar i förordningen om statlig förmögenhetsskatt 227 4. borslaget till ändring i kungörelsen med vissa föreskrifter rörande taxerin^förfarandet ° 097 5. Övergångsbestämmelserna '>27 K a p i t e l X V I . S a m m a n f a t t n i n g a v de s a k k u n n i g a s f ö r s l a g

229 Särskilt yttrande av l e d a m o t e n E b o n A n d e r s s o n

231 Särskilt yttrande av l e d a m o t e n Ingrid Gärde W i d e m a r

243 Bilagor. Bilaga A. n i n g

Redogörelse

för

vissa

rättsfall

rörande

äkta makars

251 B i l a g a B . P . M . a n g å e n d e b e g r ä n s n i n g i v i s s a fall a v verkningar B i l a g a C.

beskatt-

sambeskattningens

P . M . r ö r a n d e ä k t a m a k a r s a v d r a g för f ö r s ä k r i n g s p r e m i e r

I. Den hittillsvarande utvecklingen. Ändringsförslag II. Motsvarande avdragsrätt i de övriga nordiska länderna III. Allmänna synpunkter på avdragsrätten

2-.

....

2bl 961 263 203

332 Sid. B i l a g a D . R e d o g ö r e l s e för v i s s a s k a t t e s t a t i s t i s k a u n d e r s ö k n i n g a r . I. Undersökning rörande vissa kommuner II. Undersökta alternativ för äkta makars beskattning III. Skatteutfallet enligt olika alternativ IV. De individuella verkningarna av olika alternativ

26b 267 271 272 273

Tabeller. Tabell 1, utvisande beträffande 53 provtaxerade kommuner ändringar i skatteunderlag och skattebelastning för olika kategorier skattskyldiga vid höjning av familjeavdraget för hustru till samma belopp som grundavdraget Tabell 2, utvisande antalet inkomstbeskatlade fysiska personer samt antalet inkomst skattekronor enligt gällande ordning ävensom den procentuella minskningen av belastningen a familjeförsörjarnas inkomstskatteunderlag vid höjning av familjeavdragel för hustru till samma belopp som grundavdraget " ' Tabell 3, utvisande för äkta makar ulan barn den statliga inkomstskattens storlek enligt olika alternaliv vid olika inkomstkombinationer Tabell 4, utvisande den ökning eller minskning av den statliga inkomstskatten, som enligt olika alternativ inträder vid ingående av äktenskap <" u Tabell 5, utvisande för äkta makar ökning eller minskning av den statliga inkomstskatten enligt olika alternativ i jämförelse med ren sambeskattning (utan särskilt avdrag for förvärvsårbetande hustru) Tabell 6, utvisande för äkta makar ökning eller minskning av den statliga inkomstskatten enligt olika alternativ i jämförelse med gällande ordning (alt. 2a) ° Tabell 7, utvisande för äkta makar ökning eller minskning av den statliga inkomstskatten enligt olika alternativ i jämförelse med alt. 4 Tabell 8, utvisande sammanlagd skatt för man resp. hustru, som har förvärvsarbete, vid sambeskattning enligt de sakkunnigas förslag " Tabell 9, utvisande enligt de sakkunnigas förslag ökning eller minskning i sammanlagd skatt 6 för mannen resp. hustrun vid ingående av äktenskap Tabell 10, utvisande ökning eller minskning förslag vid ingående av äktenskap Tabell 11, utvisande marginalskatten

av den sammanlagda skatten enligt de sakkunnigas

beträffande inkomst

J

Statens offentliga utredningar 1949 Systematisk (Siffrorna

förteckning

Inom klämmer beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r 1 den kronologiska

A l l m ä n lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Utredning m e d förslag om lösdrivarlagens u p p h ä v a n d e m . m. [4] K r i m i n a l v å r d i frihet. Fångvårdsstyrelsens u t r e d n i n g a n g . skyddsarbetets organisation m. m . f6] B e t ä n k a n d e ang. förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. [8] B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om registrerade föreningar m . m. 117] B e t ä n k a n d e med förslag till lag om sjömansskatt m. m . [27] B e t ä n k a n d e med förslag till nya medborgarskapslagar för D a n m a r k , Norge och Sverige. [45] Statsförfattning. Allmän

statsförvaltning.

Kommunalförvaltning. Kommunallagskommitténs betänkande 2 m e d förslag till ä n d r a d e bestämmelser om ersättning åt i n n e h a v a r e a v k o m m u n a l a förtroendeuppdrag. [24] Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. 1944 års allmänna skattekommitté. 3. B e t ä n k a n d e a n g . beskattning av realisationsvinster, m. m . samt a c k u m u l e r a d e inkomster. [9] B e t ä n k a n d e med förslag till ändrade bestämmelser r ö r a n d e beskattningen av äkta m a k a r . [47] Politi. Nationalekonomi och socialpolitik. B e t ä n k a n d e med förslag till indexreglering av folkpensionerna. [7] Utredning r ö r a n d e folkpensionärernas bostadsförhåll a n d e n och bostadskostnader. 112] P. M. m e d s y n p u n k t e r på det svenska långtidsprogramm e t . I anslutning till OEEC:s interimsrapport. [15] 1945 års skogshärbärgesutrednings b e t ä n k a n d e . 2. U t r e d n i n g m e d förslag till lagstiftning r ö r a n d e tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m . fl. a r b e t e n . [19] S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningen u n d e r d e n till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 9. Tiden juli 1947—juni 1948. [30] Social upplysning. [31] U t r e d n i n g a r i anslutning till 1949 års nationalbudget. Klientelet p å arbetshemmen. En socialpsykologisk u t r e d n i n g o m försumliga försörj are och störande u n derstödstagare. [37] e ä l s o - och sjukvård. B e t ä n k a n d e om sinnesslövården. [11] Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse n r 2:17. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras r å k r a f t k o s t n a d e r och priser vid distribution av elektrisk kraft. V ä r m lands l ä n . [10] 2:3—4. Uppsala län och S ö d e r m a n l a n d s län. [29] 2:1—2. Stockholms stad och Stockholms län. [42] _ B e t ä n k a n d e m e d förslag till livsmedelsstadga m. m . [43] B e t ä n k a n d e med förslag till vissa åtgärder till r a t i o n a lisering a v gat- och kantstensindustrien. [44] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. [1] A n d r a delen. S ä r skilda u t r e d n i n g a r . [2] Tredje delen. U t l å t a n d e n och förslag i vissa frågor. [3]

förteckningen.)

Vatten väsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Lagberedningens u t l å t a n d e angående lagstiftning gräns mot allmänt v a t t e n o m r å d e . [23]

om

Industri. H a n d e l o c h sjöfart. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. [18] B e t ä n k a n d e rörande avbetalnings- och förskottsköp m. m. [38] K o m m u n i k a t i o n s väsen. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. [5] Bilagor. Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. [14] Svensk hamnbyggnadspolitik. [21] En generalplan för rikets farleder och h a m n a r . [33] B e t ä n k a n d e med förslag a n g å e n d e ändrade g r u n d e r för fördelning och u t t a g a n d e a v kostnad för byggande och u n d e r h å l l av skogsvägar. [34] Bank-, kredit- och penningväsen. 1945 års b a n k k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e m e d förslag om i n r ä t t a n d e av en statlig affärsbank. [13] Försäkringsväsen. 1945 års försäkringsutredning. 1. Principbetänkande r ö r a n d e försäkringsväsendet. [25]. 2. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om trafikförsäkring m. m . [26] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Dissenterlagskommittén. B e t ä n k a n d e m e d förslag till religionsfrihetslag m. m. [20] F o l k - och skolbibliotek. B e t ä n k a n d e och förslag a v givet av folkbibliotekssakkunniga. [28] Yrkesutbildning för v a r u b u d m . fl. [32] Skolöverstyrelsens u t l å t a n d e över vissa av 1940 ars skolutrednings b e t ä n k a n d e n o c h 1946 års skolkornmissions p r i n c i p b e t ä n k a n d e j ä m t e sammanfattning av avgivna y t t r a n d e n . [35] B e t ä n k a n d e angående statens konstsamlingars organisation och lokalbehov. [39] B e t ä n k a n d e med förslag a n g å e n d e förenklat rekvisitions- och granskningsförfarande beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet. [40] B e t ä n k a n d e och förslag angående studiehjälpverksamh e t e n vid de allmänna l ä r o v e r k e n m. fl. statliga och statsunderstödda läroanstalter. [41] 1945 års universitetsberedning. 4. Studenternas sociala ursprung, betyg i s t u d e n t e x a m e n , vidare utbildning. yrkesval m. m. [48] Försvarsväsen. Promemoria över p r e l i m i n ä r u t r e d n i n g r ö r a n d e befälsr e k r y t e r i n g e n inom försvaret. [16] B e t ä n k a n d e rörande gallring a v h a n d l i n g a r hos vissa av försvarets m y n d i g h e t e r . [22] ,.,*,.= B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g i vissa värnpliktsfrågor. [46] U t r i k e s ä r e n d e n . I n t e r n a t i o n e l l rätt.

Esselte aktiebolag Stockholm 1949 819967