Betänkande med förslag om upphävande av äldre giftermålsbalken

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:43 JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG OM

UPPHÄVANDE AV ÄLDRE GIFTERMÅLS B ALKEN På offentligt

uppdrag avgivet av

ÅKE

MALMSTRÖM

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1947 K r o n o l o g i s k 1. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushållens tvättarbete, n&ggström. xv. 284 s. S. 2. Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. Antonsons, Göteborg. 325 s. Jo. 3. Elkraftutrodningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 4. Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdi8tribution av elektrisk kraft. Hajggströni. 126 8. K. 5. 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. Beckman. 170 s. Fö. 6. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna m. m. Idun. 64 s. K. 7. Betänkande med förslag angående lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. Marcus. 132 s. Jo. 8. Betänkande med förslag angående fiskets administration m. m. Kihlström. 155 s. Jo. 9. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation in. m. Beckman. 166 s. E. 10. Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. Beckman. 262 s. S. 11. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. Idun. 148 s. E. 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 4. V. Petterson. 392 s. Ju. 13. Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsverkets organisation. Marcus. 114 s. Fl. 14. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. Heeggström. 343 8. 4 pl. Ko. 15. 1941 års lärarlöuesakkunniga. Betänkande med förelag till lönereglering för övningslärare. Sv. Tryckeri AB. 370 s. FI. 16. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål m. m. Norstedt. 24 8. Ju. 17. Stöd å t utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 5. V. Petterson. 144 s. Ju. 18. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra ni. m. Katalog och Tidskriftstryck. 324 s. S. 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvsfcatliga och kommunala tjänster samt sådana yrken och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. V. Petterson. 288 e. S. 20. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 15. Redogörelse.för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnador och priser vid distribution av elektrisk kraft. Ålvsborgs län. Beckman. 48 s. K. 21. Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning och förslag angående särskilda barnbidrag och bidragsförskott m. in. V. Petterson. 114 s. S.

f ö r t e c k n i n g 22. Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angående handel med skrot, lump och begagnat gods. Sv. Tryckeri AB. 125 s. II. 23. 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande medförslag till statens allmänna avlöningsreglemento m m. Marcus. 289 s. Fi. 24. Betänkande rörande ett centralt arbetsmarktadsorgan. Norstedt. 220 s. S. 25. 1945 års akademikerutredning. Norstedt. 64 s. E. 26. Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. Idun. 598 B. S. 27. Betänkande med förslag till ändrad ordning beträffande vissa helgdagar. Katalog och Tidskrifts tryck. 75 s. E. 28. Stuveriverksamheten i svenska hamnar. Haeggström. 110 s. H. 29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. Hseggström. 118 s. H. 30. Betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. m. Beckman. 214 s. S. 31. Betänkande med förslag angående utbildning av befäl för handelsflottan m. m. Idun. 264 s. II. 32. Utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en • central sågverksskola. V. Petterson. 150 s. 1 karta. Jo. 33. Redogörelse i sammandrag för utredning rörande planering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneå kommun. V. Petterson. 177 s. 6 pl. 1 karta. Jo. 34. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 9. Gymnasiet. Idun. 622 s. E. 35. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 12. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Malmöhus län. Beckman. 43 s. K. 36. Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland åren 1938—42 använd metodik och härom vunna erfarenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaxeringsnämnd. V. Petterson. 205 s. Jo. 37. 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. Del 1. Utredning rörande bostads- och levnadsförhållandena på hemmansskogarna med förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande. Idun. 301 s. S. 38. Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. Norstedt. 313 s. Ju. 39. Supplement nr 7 till Sveriges familjenamn 1920. Statens Reproduktionsanstalt. 112 s. Ju. 40. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 11. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kristianstads län. Beckman. 40 s. K. 41. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. Idun. 449 s. Fo. 42. Betänkande angående organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets område. Katalog och Tidskriftstryck. 252 s. Jo. 43. Betänkande med förslag om upphävande av äldre giftermålsbalken. Norstedt. 72 s. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartemenitet Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:43 JUSTITIEDEPARTEMENTET

B E T Ä N K A N D E MED FÖRSLAG OM

U P P H Ä V A N D E AV ÄLDRE GIFTERMÅLSBALKEN P å offentligt

uppdrag

ÅKE

avgivet av

MALMSTRÖM

STOCKHOLM 1947 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT & SÖNER

Till Hen

Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 14 april 1944 förordnat mig att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet biträda med de utredningsuppdrag, som av departementschefen till mig överlämnades, uppdrog dåvarande departementschefen sedermera den 25 april 1944 åt mig att utreda frågan om möjligheterna att upphäva äldre giftermålsbalken. Till fullgörande av uppdraget får jag härmed vördsamt överlämna ett betänkande med förslag om upphävande av äldre giftermålsbalken. Lund den 10 december 1946. ÅKE MALMSTRÖM.

L A G F Ö R S L A G

Förslag till

Lag om ändring i lagen den 11 juni 1920 (nr 406) om införande ay nya giftermålsbalken. Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 11 juni 1920 om införande av nya giftermålsbalken skall upphöra att gälla från och med den 1 januari 1950 samt att i fråga om makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden i följd av nämnda lagrum nya giftermålsbalken tidigare icke varit tillämplig (makar i äldre äktenskap), följande särskilda övergångsbestämmelser skola iakttagas. 1 §• Har boskillnad i äldre äktenskap sökts före den 1 januari 1950, skall boskillnadsärendet i sin helhet avgöras och skifte ske enligt äldre lag. Ha makar i äldre äktenskap försatts i konkurs före nyssnämnda dag, skall i avseende å konkursen äldre lag tillämpas. Är konkursansökan vid 1949 års utgång på prövning beroende, skall ock i fråga om denna ansökans prövning och handläggning ävensom i avseende å konkurs, som därå följer, äldre lag gälla. Därest makar i äldre äktenskap före den 1 januari 1950 vunnit hemskillnad eller dylikt äktenskap före denna dag upplösts genom makes död, äktenskapsskillnad eller återgång, skall beträffande skifte av makarnas bo och vad därmed äger samband äldre lag vinna tillämpning. 2 §.

Egendom, som var makes enskilda vid utgången av år 1949, skall även vid tillämpning av nya giftermålsbalken anses såsom enskild. 3 §.

Makarna må genom äktenskapsförord bestämma, huru egendom, som ingår i eller kommer att före den 1 januari 1950 tillföras samfällda boet, skall från och med sagda dag vara fördelad dem emellan. Om ej annat föreskrives i förordet, skall den vardera maken tilldelade egendomen anses som hans giftorättsgods. Sådant äktenskapsförord skall för att bliva gällande ingivas till rätten före

G den 1 januari 1950. I övrigt skall om dylikt förord i tillämpliga delar gälla vad i 8 kap. 9—11 §§ nya giftermålsbalken är stadgat. Om ingivandet late rätten införa kungörelse i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Har make genom förordet avstått från egendom, som eljest skolat enligt 5 § nedan den 1 januari 1950 tillfalla honom såsom giftorättsgods, svare andra maken för hans gäld enligt de grunder, som angivas i 8 k a p . 5 § nya giftermålsbalken. 28 §, 33 § första stycket sista punkten och 37 § sista stycket konkurslagen skola jämväl äga motsvarande tillämpning. Den make, som mottagit egendomen, vare dock berättigad att njuta befrielse från ansvar enligt föregående stycke med det värde, som visas motsvara halva samfällda boet vid 1949 års utgång. 4 §. Ha makarna ej slutit äktenskapsförord enligt 3 §, äge hustrun i den ordning nedan sägs påfordra sådant skifte av samfällda boet, att till hennes giftorättsgods från och med den 1 januari 1950 hänföres den samfällda egendom, vilken av henne medförts i boet eller under äktenskapet införts av henne eller vilken trätt i stället för egendom av angivna slag eller vilken utgör eller svarar mot avkastning av egendom av nämnda arter. Dock m å icke genom dylikt skifte tillföras hustrun giftorättsgods till större värde än hälften av samfällda boet. Sker annorledes, svare hustrun för mannens gäld enligt de i 3 § tredje och fjärde styckena stadgade grunder. Egendom, som genom skiftet tillägges mannen, vare hans giftorättsgods. Yrkande om skifte skall av hustrun göras hos rätten före den 1 juli 1949. Har sådant yrkande skett, skall rätten förordna lämplig person att vara skiftesman. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för överläggning angående boets fördelning samt till överläggningen kalla makarna. Vid överläggningen skall han lämna dem det biträde, som finnes behövligt. Upprättas ej till följd av överläggningen sådant äktenskapsförord, varom förmälts i 3 §, har skiftesmannen att själv bestämma om fördelningen med tillämpning av vad ovan i första stycket stadgas. Om skiftesmannen och dennes åtgöranden samt om klander av skiftet gälle i övrigt i tillämpliga delar stadgandena i 6 kap. 6—9 §§ lagen om boutredning och arvskifte. Skiftesmannen skall ofördröjligen ingiva skifteshandlingen till vederbörande underrätt. Har skiftet lämnats oklandrat eller h a r efter klander skiftesfrågan avgjorts genom dom, som vunnit laga kraft, intage nämnda rätt de handlingar, genom vilka egendomens fördelning bestämts, i äktenskapsförordsprotokollet samt översände utan dröjsmål bestyrkt avskrift av desamma till den myndighet, som för äktenskapsregistret, med uppgift om dagen, d å egendomsfördelningen blivit ståndande; late ock om intagandet och om nyssnämnda dag införa kungörelse i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Stadgandet i 8 kap. 11 § tredje stycket nya giftermålsbalken äge motsvarande tillämpning.

7 5 §. 1 mom. Har samfällda boet ej fördelats mellan makarna i den ordning som i 3 eller 4 § sägs, skall vid tillämpningen av nya giftermålsbalken på äldre äktenskap av den vid 1949 års utgång befintliga samfällda egendomen följande räknas som hustruns giftorättsgods: 1. vad hustrun förvärvat genom eget arbete, ävensom avkastningen av sålunda förvärvad egendom; 2. avkastning av hustrun enskilt tillhörig egendom; 3. egendom, som efter 1921 års ingång tillfallit hustrun genom arv, gåva eller testamente, jämte avkastning därav; samt 4. egendom, som trätt i stället för egendom, som avses under 1—3 ovan. Annan samfälld egendom skall räknas som mannens giftorättsgods. 2 mom. Hava makarna före den 1 januari 1950 upprättat förteckning över egendom, som avses i 1 mom. under 1—4, och är förteckningen med deras underskrift bekräftad på heder och samvete samt försedd med intyg av vittnen om underskriften och dagen därför, skall vid tvist rörande egendomens natur förteckningen äga vitsord, såframt det ej visas eller må på grund av särskilda omständigheter antagas, att den är oriktig. Sådant vitsord tillkomme dock ej förteckningen, om tvisten uppstår vid utmätning, som äger rum före den 1 juli 1950, eller i konkurs, vilken följer på ansökan, som gjorts före sagda dag. Ej heller have förteckningen vitsord vid utmätning, som isker inom ett år från förteckningens upprättande, eller i konkurs, vilken sökts inom samma tid. 6 §.

Har i den ordning 3 eller 4 § stadgar fast egendom, å vilken lagfart för ena maken beviljats eller sökts, tilldelats den andre, eller har fast egendom, å vilken lagfart för makarna gemensamt beviljats eller sökts, tilldelats en av dem, skall på begäran av den make, å vars lott egendomen fallit, eller annan, vars rätt saken rör, inskrivningsdomaren vid den domstol, varunder egendomen lyder, om tilldelningen göra anteckning i lagfartsprotokoll och fastighetsbok. Den skedda lagfarten skall därefter, dock tidigast från och med den 1 januari 1950, anses avse den make, vara anteckningen lyder. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt och vattenfallsrätt med iakttagande, att vad ovan sagts om lagfart skall gälla inskrivning av tomträtt eller vattenfallsrätt eller av fång till sådan rätt samt att anteckning om tilldelningen skall ske i tomträttsprotokollet och tomträttsboken eller vattenfallsrättsboken. 7 §.

Vad i 5 § 6 mom. lagen den 11 juni 1920 om införande av nya giftermålsbalken föreskrives om inskränkning i rätten att överlåta eller pantsätta viss egendom skall till och med den 31 december 1949 äga motsvarande tillämpning å all den egendom, som förvaltas av mannen men skall på grund av

8 förord enligt 3 § eller skifte enligt 4 g ovan den 1 januari 1950 tillfalla hustrun eller skall sagda dag övergå till hennes förvaltning såsom henne enskilt tillhörig. Härigenom göres dock icke inskränkning i vad som bestämmes i 9 kap. 2 § äldre giftermålsbalken. 8 §. Har hustrun enligt 4 § andra stycket hos rätten yrkat skifte, skall, såvida hustrun det äskar och det finnes erforderligt till betryggande av hennes rätt, egendom, varöver mannen äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda egendom kan antagas vid skiftet tillkomma hustrun, från samfällda boet avskiljas och sättas under särskild vård och förvaltning, till dess skiftet vunnit laga kraft eller fråga om skifte förfallit. Har skifte skett och vunnit laga kraft, skall den särskilda vården och förvaltningen utan nytt beslut fortsätta intill den 1 januari 1950 med avseende å den egendom, som enligt skiftet skall då överföras till hustrun. Hustrun må jämväl, sedan äktenskapsförord enligt 3 § ingivits till rätten eller skifte enligt 4 § skett och vunnit laga kraft, påkalla särskild vård och förvaltning av egendom, som förvaltas av mannen men som bestämts skola den 1 januari 1950 tillfalla hustrun, såframt avskiljandet finnes erforderligt till betryggande av hennes rätt. Vid meddelande av förordnande, som i första eller andra stycket sägs, må tillika givas närmare bestämmelser om användande av egendomen eller dess avkastning för familjens underhåll eller eljest till nödiga utgifter. Egendom, som blivit avskild enligt denna §, må ej utmätas för gäld, för vilken hustruns giftorätt icke svarar, såframt ej egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför. 9 §. Förvaltar mannen före den 1 januari 1950 hustrun enskilt tillhörig egendom, skall, där hustrun yrkar att egendomen skall från hans förvaltning undantagas, egendomen sättas under särskild vård och förvaltning intill nämnda dag. Utan hinder därav att förordnande enligt föregående stycke meddelats om undantagande av egendom, varde, där tvist sedermera yppas, frågan om makes rätt till egendomen efter lag bedömd. 10 §. Avskiljande enligt 8 § eller undantagande enligt 9 § må ej mot mannens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkännes, för vad den 1 januari 1950 skäll tillkomma hustrun. Beträffande förordnanden enligt 8 och 9 §§ lände stadgandet i 15 kap. 28 § nya giftermålsbalken till efterrättelse. Beslut om egendoms avskiljande eller undantagande vare, där konkurs inträffar, utan verkan mot borgenärerna.

9 11 §• I fråga om gäld, som för make i äldre äktenskap uppkommit före den 1 januari 1950 (äldre gäld), skola vid nya giftermålsbalkens tillämpning följande särskilda bestämmelser iakttagas. 1 mom. Om ej annat nedan stadgas, anses gälden åvila den make, som gjort densamma. Maken svare för gälden enligt 7 kap. 1 § nya giftermålsbalken. 2 mom. Såsom gäld gjord av bägge makarna skall behandlas äldre gäld, vilken hustrun för det gemensamma boets räkning gjort under sådana förhållanden, att det kunnat antagas ske med mannens samtycke. Ej skall dock sådan egendom, som var hustruns enskilda vid 1949 års utgång, svara för mera än hälften av vad ur makarnas giftorättsgods ej kan gäldas, utan så är att hon förbundit sig till vidsträcktare betalningsansvar. 3 mom. Har mannen i äktenskapet gjort gäld genom rättshandling av den art, varom förmäles i 5 kap. 12 § nya giftermålsbalken, skall gälden anses såsom gäld gjord av bägge makarna. Å gälden skall tillämpas vad ovan i 2 mom. andra stycket sägs. Har mannen eljest gjort gäld i äktenskapet; förfaller gälden ej till betalning före den 1 januari 1950, och har den ej heller kunnat uppsägas till betalning före denna dag, må borgenären förbehålla sig, att hustrun skall svara för gälden med sin egendom intill ett värde motsvarande vad som den 1 januari 1950 tillfaller henne av det tidigare samfällda boet. Sådant förbehåll skall skriftligen göras hos hustrun före den 1 januari 1950. Förbehåll enligt föregående stycke vare dock utan verkan, om gälden tillkommit av mannens särskilda vållande och förgörelse, utan att hustrun därav haft nytta eller del. 4 mom. Har gäld gjorts av make före äktenskapet, eller har gäld under äktenskapet åsamkats make i följd av arv eller mottagande av gåva eller testamenterad egendom, och skall för del av gälden enligt 11 kap. 1 § andra stycket äldre giftermålsbalken jämväl andra makens giftorätt svara, skall beträffande förbehåll om sistnämnde makes framtida ansvar för ifrågavarande del av gälden 3 mom. andra stycket ovan äga motsvarande tillämpning. 12 §. Vid utkrävande av gäld före den 1 januari 1950 skall iakttagas, att gäld, som avses i l l kap. 4 § äldre giftermålsbalken och som uppkommit efter den 30 juni 1948, skall i fråga om ansvarigheten bedömas såsom gäld enligt 11 kap. 5 § samma balk. 13 §. Behörig domstol i ärenden, som avses i 3 och 4 samt 8—10 §§ denra lag, är den rätt, där mannen bör svara i tvistemål i allmänhet eller, om mannen

10 ej är skyldig att i mål, som nyss sagts, svara vid svensk domstol, den rätt, där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes ej behörig domstol enligt vad nu är sagt, varde ärendet upptaget av Stockholms rådhusrätt. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

M O T I V

FÖRKORTNINGAR. BoskL = Lag 1 juli 1898 om boskillnad. GP = lag 11 juni 1920 om införande av nya giftermålsbalken. Lagberedningen, GB IV = Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken. IV. Förslag till giftermålsbalk m. m. 1918. NGB = Giftermålsbalken, given 11 juni 1920 (nya giftermålsbalken). NJA = Nytt juridiskt arkiv, avd. I. SvJT = Svensk Juristtidning. Winroth = Winroth, [A. O.,] Svensk Civilrätt. II. Äktenskaps rättsverkningar. Stockholm (tr. i Malmö) 1900[—1901]. ÄGB ta Giftermålsbalken i 1734 års lag (äldre giftermålsbalken).

Inledning. Det år 1909 beslutade arbetet på en revision av giftermålsbalken — fullföljt i samverkan med Danmark och Norge — vann sin avslutning genom den nya giftermålsbalk, som utfärdades den 11 juni 1920 och trädde i kraft den 1 januari 1921. Genom denna balk (NGB) har den svenska lagstiftningen på området för äktenskaps ekonomiska rättsverkningar frigjort sig från den tidigare gällande huvudprincipen om egendomsgemenskap med förvaltningsrätt för mannen och den därmed sammanhängande möjligheten för denne att med gäld belasta samfällda boet. NGB utgår i motsats till äldre giftermålsbalken (ÄGB) från grundsatsen om bägge makarnas principiella likställdhet även i ekonomiskt avseende. Vardera maken har sin egendom (som h a n eller hon också själv förvaltar) och sin gäld; egendoms- och gäldsreglerna ha därigenom kunnat göras mycket enkla. Genom stadgandena om giftorätt har NGB emellertid samtidigt velat i sak bevara en viss ekonomisk intressegemenskap mellan makarna. Regler, reellt sett väsentligen likartade med de svenska (ehuru delvis med betydande formella avvikelser) tillkommo beträffande äktenskaps rättsverkningar i Danmark genom Lov af 18. Marts 1925 om iEgteskabets Retsvirkninger och i Norge genom Lov av 20 mai 1927 om ektefellers formuesforhold. Island hade, ehuru isländska delegerade icke deltagit i det gemensamma förberedelsearbetet, redan genom en lag av den 20 juni 1923 om äktenskapets rättsverkningar genomfört motsvarande reform. Genom den nya äktenskaps-

12 lagen av den 13 juni 1929 tillgodogjorde sig även Finland resultaten av det skandinaviska samarbetet på området. 1 I Sverige ansågs, att det nya systemet beträffande äktenskaps ekonomiska rättsverkningar i stort sett icke kunde göras tillämpligt på de vid NGB:s ikraftträdande redan existerande äktenskapen. »Det vore utan tvivel ur flera synpunkter önskligt», anförde lagberedningen, »om de nya bestämmelserna angående makars rättsförhållanden kunde omedelbart vinna fullständig tilllämpning även beträffande makar, som ingått äktenskap, innan den nya lagen trätt i kraft. En sådan tillämpning har ock föreslagits av de danska och norska kommitterade. Beredningen har noga övervägt denna fråga men därvid funnit en allmän regel av sådant innehåll icke kunna tillstyrkas. Hinder möter enligt beredningens uppfattning att göra den nya lagen för Sveriges del tillämplig, såvitt angår makarnas egendomsförhållanden.» 2 På denna tankegång vilar 5 § i lagen den 11 juni 1920 om införande av nya giftermålsbalken (GP). Den härigenom uppkomna begränsningen i NGB:s tilllämplighet uppfattades vid lagstiftningens tillkomst säkerligen allmänt såsom rätt naturlig för att icke säga självfallen 3 och får väl antagas ha i sin m å n underlättat den nya lagstiftningens accepterande. 4 Dock överfördes vissa grupper av redan bestående äktenskap till NGB:s regim, varjämte man i reglerna för övriga äldre äktenskap företog vissa partiella ändringar, inspirerade av tankegångar i NGB. Även vid tidigare svenska reformer på området hade spörsmålet om de redan ingångna äktenskapens ställning gjort sig gällande. När den lika giftorätten infördes på landsbygden genom kungl. förordningen den 19 maj 1845, ansågs det nya stadgandet icke beröra äktenskap tillkomna före förordningens ikraftträdande (den 14 september 1845) .5 Vid den jämkning av giftorättsreglerna i fråga om stadsfastighet, som ägde rum genom lagen den 1 juli 1898 ang. ändring i vissa delar av giftermålsbalken, fingo också de äktenskap, som ingåtts före lagändringens ikraftträdande (den 1 januari 1899), kvarstå under äldre rätt i detta hänseende. 6 Det bör i detta sammanhang erinras om att giftorätten i lagen själv (ÄGB 10: 1) omtalades såsom en i och med äktenskapets ingående uppkommen rättighet; i överensstämmelse härmed ansågs den böra av lagstiftaren respekteras på samma sätt som andra välförvärvade privata rättigheter. 7 De före 1899 ingångna äktenskapen blevo 1 Om likheter och olikheter mellan de nordiska lagarna, i vad rör äktenskaps ekonomiska rättsverkningar, se Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. I. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap m. m. (Statens off. utr. 1929: 12), särskilt s. 48 ff.; Bentzon, Begreberne Fselles-, Gifte- og Sser-eje, i Festskrift tillägnad Erik Marks von Wurtemberg (1931); Borum, Familieretten II (1941) s. 188 ff. Se även Ekeberg i Minnesskrift ägnad 1734 års lag I (1934) s. 216. 2 Lagberedningen, GB IV s. 412. 3 Jfr Alexanderson i SvJT 1920 s. 205: »För redan ingångna äktenskap skola de nya egendomsoch förvaltningsreglerna givetvis i princip icke gälla . . .» 4 Jfr Uhdén i SvJT 1928 s. 30, Bentzon därsammastädes s. 510, Bissmark s. 516. 6 Se kungl. kung. 6 okt. 1848, jämförd med kungl. cirkulärbrev 29 maj 1845. Jfr Olivecrona, Om6 makars giftorätt i bo, 5 uppl. (1882), s. 267 f., 351. D. v. s. äldre lydelsen av ÄGB 10: 2, se övergångsbestämmelsen i 1898 års lag. 7 Denna tanke framträder klart i förhistorien till kungl. kung. 6 okt. 1848; se härom lagutskottets betänkanden nr 128 vid 1844—45 års riksdag samt nr 15 och 42 vid 1847—48 års riksdag. Se även Olivecrona på nyss anf. st.

13 emellertid icke oberörda av innehållet i övrigt i 1898 års lagstiftning, nämligen de n y a inskränkningarna i mannens förvaltningsrätt beträffande hustruns enskilda fasta egendom och, framför allt, de i åtskilliga hänseenden ändrade reglerna om m a k a r n a s gäldsansvar. I dessa stycken innehöllo övergångsbestämmelserna blott stadgandet, att de nya reglerna trädde i kraft den 1 j a n u a r i 1899. Detta betydde, att de i princip blevo från denna dag tillämpliga även på tidigare tillkomna äktenskap med den ur allmänna rättsgrundsatser härledda modifikationen, att beträffande gäld stiftad före 1899 de äldre gäldsreglerna ansågos böra följas. 1 Bestämmande för detta införande för framtiden av de nya reglerna i bestående äktenskap få väl antagas ha varit dels synpunkten, att man icke borde undanhålla hustrurna i dessa äktenskap de praktiska förmåner den nya lagstiftningen ville skänka hustru, dels uppfattningen, att de nya gäldsreglerna trots avvikelserna från de äldre till stor del dock blott betydde en klarare, mera i detalj genomförd utbyggnad av principer, som framträtt redan i den äldre rätten. Onekligen var också omläggningen 1898 väsentligt mindre djupgående än den förändring, som NGB 1920 betydde. 1898 lämnades egendomsordningens grundprinciper orubbade, och de egendomsmassor, med vilka de äldre gäldsreglerna räknat, återfunnos även i fortsättningen. 2 1 Angående förarbetena till 1898 års reform se nästa not. Om behandlingen av gäld stiftad före 1898 se Winroth, särskilt s. 315—321, 347—362. Att de successiva ändringarna på området skapat stora svårigheter för lagtolkningen var särskilt efter 1898 påtagligt, jfr Winroth s. 541 not 2. 2 Ur förhistorien till 1898 års lagstiftning må följande antecknas. Sedan 1884 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 39) anhållit om förslag till vissa ändringar och tillägg i gällande lagstiftning ang. äkta makars inbördes egendomsförhållanden, erhöll Nya lagberedningen i uppdrag att utarbeta förslag till de förändrade bestämmelser, som kunde föranledas av riksdagens skrivelse. Beredningen avgav till följd härav 1886 ett förslag i ämnet (Nya lagberedningens förslag till förändrade lagbestämmelser i fråga om äkta makars inbördes egendomsförhållanden, 1886). I detta förslag, som innefattade ändringar i ÄGB 9, 10 och 11 kap. samt i 1862 års boskillnadsförordning m. m., intog beredningen den ståndpunkten, att de nya reglerna icke borde tillämpas på äktenskap ingångna före sagda reglers ikraftträdande. Beredningen, som utgick från principen att ny civillag ej finge tilläggas retroaktiv verkan, ansåg visserligen, att det beträffande en del bestämmelser i förslaget kunde ifrågasättas, om de ej, utan att anses medföra någon rubbning av förut befintliga rättsförhållanden, kunde omedelbart vinna tillämpning även på äldre äktenskap. »Att i lagen uppdraga någon åtskillnad», fortsatte beredningen (s. 54), »mellan det ena och det andra slaget av dylika bestämmelser och sålunda stadga, om och i vilka delar lagen ej finge tillämpas i fråga om rättigheter och skyldigheter för makar, som förut trätt i gifte, har dock synts beredningen lika vanskligt, som att lämna frågan härom helt och hållet å sido samt dymedelst överlåta dess lösning i särskilda fall åt en av domstolarnas olika omdömen och åsikter beroende lagskipning. Till förekommande av den osäkerhet och de tvister i fråga om lagens tilllämplighet, som under sådana förhållanden ej kunde utebliva, har beredningen ansett rådligast föreslå, att lagen i dess helhet icke skall bliva gällande i avseende å äktenskap, som blivit ingångna före den dag, då lagen träder i kraft.» En från beredningens majoritet avvikande ståndpunkt intogs emellertid i detta avseende av beredningens ordförande, dåvarande justitierådet Annerstedt, som yrkade på uteslutning av bestämmelsen, att de föreslagna nya reglerna icke skulle tillämpas på äldre äktenskap. »Ett dylikt stadgande är», anförde han (s. 74), »icke av behovet påkallat för att förekomma den nya lagens tillämpning å rättsförhållanden, som uppkommit innan lagen trätt i kraft. Ty på sätt av Högsta Domstolen blivit vid granskning av förslag till nya lagar flere gånger uttalat, är det en i lagstiftningen allmänt erkänd och gällande grundats, att ny civillag icke äger retroaktiv tillämpning, och denna grundsats är för sin giltighet ej i behov av ett uttryckligt uttalande i lagen. — Men i förevarande lagförslag äro upptagna en del bestämmelser, vilka, utan att lagen gives en dylik tillämpning, kunna användas även å särskilda rättsförhållanden i äktenskap, vilka blivit ingångna förr än lagen trätt i kraft, och vid sådant förhållande kan det icke vara riktigt att utesluta all tillämpning av den nya lagen i fråga om dessa äktenskap.» Han förordade därför, att det blott skulle utsättas viss dag, från vilken den nya lagen skulle bli gällande.

14 Samma försiktighet, som den svenske lagstiftaren iakttog 1920, prägla övergångsbestämmelserna till Finlands nya äktenskapslag av 1929. Också i Finland gäller principen, att de nya reglerna om äktenskaps ekonomiska rättsverkningar i stort sett icke skola tillämpas på de vid den nya lagstiftningens ikraftträdande redan bestående äktenskapen. 1 Annorlunda förfors däremot vid de danska och norska reformerna 1925 resp. 1927; i överensstämmelse med vederbörande kommitterades (i citatet från lagberedningen ovan s. 12 antydda) förslag utsträckte man i princip de nya reglernas giltighet även till de äldre äktenskapen, ehuru med vissa modifikationer och med möjlighet för makarna i dylika äktenskap att genom särskilt förfarande åvägabringa sådan ordning, att de äldre reglerna i huvudsak fortfarande skulle gälla. 2 Denna möjlighet begagnades i Danmark i omkring 20 000 fall, i Norge däremot endast i ej fullt 1 200 fall.3 Efter NGB:s tillkomst dröjde det av naturliga skäl åtskillig tid, innan innehållet i GP:s övergångsbestämmelser beträffande äldre äktenskap ånyo sattes under diskussion. 4 Saken togs emellertid upp i en uppsats i Svensk Juristtidning 1928 (»Övergångsreglerna i giftermålsbalken») av dåvarande 1886 års förslag blev föremål för starka anmärkningar i Högsta Domstolen (se k. prop, nr 28/1898 s. 28 f.) och blev aldrig realiserat. Nästa steg representeras av ett av Nya lagberedningen 1892 avlämnat förslag rörande gälds- och boskillnadsreglerna (Nya lagberedningens förslag till förändrade lagbestämmelser i fråga om makars ansvarighet för gäld och om boskilnad, tr. 1893). Här tänkte man sig icke något undantag för äldre äktenskap utan endast den — uttryckligen i förslagets lagtext utsagda — modifikationen i tillämpningen av den tilltänkta lagen ang. makars ansvarighet i visst fall för gäld i boet, a t t lagen icke skulle gälla beträffande gäld som gjorts före ikraftträdandet (s. 5, 15). Härefter följde det utredningsarbete inom justitiedepartementet, som ledde fram till 1898 års lagstiftning. Den till grund för denna lagstiftning liggande k. prop, nr 28/1898 innehåller icke någon motivering till övergångsbestämmelserna, vilkas innebörd redan angivits ovan i texten. Tydligen har — jfr Winroth s. 541 not 2 — Annerstedt, som då var departementschef, följt samma tankegång som i sitt ovan citerade särskilda yttrande i Nya lagberedningen 1886. Från riksdagsbehandlingen må antecknas en passus i utskottsutlåtandet (särskilda utskottet nr 1, utlåtande nr 1 s. 42): »I avseende å bestämmelsen rörande den föreslagna lagens trädande i kraft vill utskottet erinra, att vad nämnda bestämmelse innehåller angående tillämpningen av de nya stadgandena i 10 kap. 2 § giftermålsbalken icke bör föranleda den slutsats, att övriga i den nya lagen givna föreskrifter städse skulle äga tillämpning å personer, som före den 1 januari 1899 ingått äktenskap. Att, där något särskilt rättsförhållande före nämnda dag uppkommit vare sig mellan makar inbördes eller mellan dem och tredje man, detta förhållande bör bedömas efter äldre lag, följer av allmänna grundsatser och är uppenbarligen i förslaget åsyftat.» 1 Se Den finska lagen den 13 juni 1929 ang. införande av äktenskapslagen. Jfr Grönvall, Den nya äktenskapslagstiftningen (1930) s. 91—93, Palmgren, Grunddragen av Finlands civilrätt I (1945) s. 33 f., 90 ff. 2 Beträffande Danmark hänvisas till Lov af 18. Marts 1925 om ^Egteskabets Retsvirkninger, §§ 54 ff. De äldre reglernas herradöme kunde bevaras genom ett av makarna slutet äktenskapsförord (^Egtepagt), tingläst senast 1 jan. 1926 (förutsatt att egendomsgemenskap, helt eller delvis, rådde i äktenskapet). Se vidare Bentzon, Familieretten II (1926) s. 183 ff., Borum, Familieretten II s. 180. — I fråga om Norge hänvisas till lov av 20 mai 1927 om ikrafttredelsen av lov om ektefellers formuesforhold, §§ 20 och 21. Enligt den norska lagen var det lättare än enligt den danska att bevara de äldre reglernas giltighet; det krävdes nämligen endast, a t t endera maken lät (före 1 jan. 1928) tinglysa och i ektepaktsregistret införa förklaring härom. I Norge hade man att taga hänsyn till det uttryckliga förbudet i grunnloven § 97 mot a t t ge lagar tillbakaverkande kraft. Jfr Arnholm, Lserebok i familierett, 1 uppl. (1936) s. 174 f., 2 uppl. (1945) s. 158, Ostrem, Ektefellers formuesforhold (1932) s. 261 ff. Se även SvJT 1928 s. 531 f. 8 Se Bentzon, anf. arb. s. 193, Arnholm, anf. arb. (2 uppl.) s. 158 samt SvJT 1928 s. 510 och Statens off. utr. 1929: 12 s. 63 not 1. Som upplyses på anf. st. i SvJT torde den betydligt högre siffran i Danmark än i Norge bero på a t t en viss agitation i saken förekom i Danmark. 4 Med äldre äktenskap avses här och i det följande äktenskap ingångna före den 1 jan. 1921.

15 professorn Ö s t e n U n d é n, som förordade en sådan lagändring, att den nya egendomsordningen definitivt infördes för alla äktenskap utan undantag under loppet av en i lagen fixerad övergångsperiod. 1 Med anledning av Undens uppsats företog Svensk Juristtidning en rundfråga i saken till ett antal intresserade personer. 2 Den tillfrågade danske rättslärde, professor V i g g o B e n t z o n , som själv varit med om att föreslå den i Danmark valda metoden, förordade livligt en dylik omgestaltning, under det att av de fyra svenskar, som uttalade sig (två domare och två advokater), endast en (den ene av advokaterna) ställde sig positiv till Undéns tanke. Problemet behandlades därefter av professor C. G. B j ö r l i n g i uppsatsen »Till giftermålsbalkens tioårsdag» i Svensk Juristtidning 1930 3 Björling fann goda skäl tala för att försök gjordes att befria vårt rättsliv från bördan och olägenheterna av fortfarande dubbellagstiftning på äktenskapsrattens område och skisserade vissa riktlinjer härför. År 1934 erhöll Björling offentligt uppdrag att utreda frågan men avled omedelbart efter uppdragets mottagande. 4 Spörsmålet har sedermera icke tagits upp förrän genom föreliggande utredning. Under arbetets gång har till utredningsmannen överlämnats en den 18 januari 1944 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t från styrelsen för Sveriges advokatsamfund angående möjliggörande av skifte efter boskillnad i äldre äktenskap, ehuru all veterlig gäld, varför samfällda boet svarar, ej blivit gulden. Framställningens innehåll behandlas i det följande. 5 1

SvJT 1928 s. 28 ff. SvJT 1928 s. 509 ff. SvJT 1930 s. 321 ff. 4 Jfr SvJT 1934 s. 226. 6 Se nedan s. 33 f. 2

16 Grunddragen av gällande regler om äktenskaps ekonomiska rättsverkningar. Äldre giftermålsbalken. Gällande regler om de ekonomiska rättsverkningarna av äktenskap ingångna före den 1 januari 1921 (äldre äktenskap) återfinnas i ÄGB, som i de flesta fall är att tillämpa i dess lydelse av 1898, samt i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad (BoskL) m. fl. äldre författningar ävensom i GP § 5, i lagen den 8 juni 1928 ang. införande av lagen om arv §§ 5 och 6, i lagen den 9 juni 1933 ang. införande av lagen om boutredning och arvskifte § 7 och i en del andra särskilda lagar från tiden efter 1920.1 Som redan nämnts i inledningen, h a dock vissa äktenskap från tiden före 1921 kommit in under NGB:s herravälde (härom närmare nedan s. 24). Grundprinciperna i det system, som ä r rådande i äldre äktenskap, äro: egendomsgemenskap mellan makarna (med vissa viktiga undantag), förvaltningsrätt för mannen till den övervägande delen av boet och därmed förknippat s. k. målsmanskap för mannen i fråga om hustruns ekonomiska angelägenheter (med vissa undantag), noggranna, till en rättvis fördelning syftande regler om olika kategorier av gäld samt härmed harmonierande regler om vederlagsanspråk makarna emellan vid bodelning. Gäldsreglerna kunna dock i full omfattning träda i funktion först vid makarnas konkurs (konkurs avser alltid båda makarna gemensamt). Avtal mellan makarna sakna verkan utom i vissa i lag angivna fall. De antydda grundprinciperna skola i det följande något närmare utvecklas; någon fullständig skildring av systemet åsyftas dock icke. Vad först angår egendomsordningen i inskränkt mening, är huvudregeln som nämnt, att egendomen betraktas som samfälld (kommunikabel). Den samfällda egendomen bildar en enhetlig massa, samfällda boet, och i denna massa har vardera maken giftorätt till hälften, ÄGB 10: 2. Giftorätten tankes icke innebära en ideell hälftenandel i varje särskilt före1 Här må beträffande äldre äktenskap allmänt hänvisas till Winroth ävensom till Lagberedningen GB IV, särskilt s. 135—153. Se även Olivecrona, Om makars giftorätt i bo och om boets förvaltning, 5 uppl. (1882), Nordling, Anteckningar efter prof. E. V. Nordlings föreläsningar om boskilnad och om behandlingen af död mans bo (1883), Thyrén, Makes gäld enligt svensk rattsutveckling. Med hufvudsakligt afseende på makes före äktenskapet gjorda gald (1893), Helmer, Hustrus förmåga af rättshandlingar efter svensk förmögenhetsrätt (1895), Hellner, Gift kvinnas rättsliga ställning enligt 1734 års lag (i Minnesskrift ägnad 1734 års lag II, 1934). Förhistorien till 1898 års lagstiftning har berörts ovan s. 13 not 2. Se om densamma vidare k. prop, nr 28 till 1898 års riksdag ävensom motioner i andra kammaren nr 200 och 205, särskilda utskottets nr 1 utlåtande nr 1 och memorial nr 3, första kammarens prot. III: 27: 6, 33: 58, andra kammarens prot. IV: 31: 4, V: 39: 6, riksdagens skrivelse nr 104.

17 mål utan endast andel i hela massan (med den sammansättning denna vid varje tillfälle har). Utanför samfällda boet och därmed helt utanför giftorättens räckvidd faller emellertid enskild (inkommunikabel) egendom. De viktigaste slagen av enskild egendom äro 1) den fasta egendom, som make före eller under äktenskapet ärvt eller förut förvärvat, ÄGB 10: 2; 1 2) egendom, som genom gåva eller testamente tillfallit ena maken med villkor att den skall tillhöra honom eller henne enskilt, ÄGB 10: 2; 3) egendom, som genom giltigt äktenskapsförord förklarats för enskild, nämligen a) egendom, som gjorts till enskild genom ett före vigseln slutet äktenskapsförord enligt ÄGB 8: 1; b) egendom, som fått karaktär av enskild genom äktenskapsförord under äktenskapet med stöd av GP § 5 mom. 4 (varvid är att märka, att dylikt förord endast får avse egendom, som efter förordets upprättande tillfaller make); 4) egendom, som trätt i stället för avhänd enskild egendom (vederlag eller surrogat för enskild egendom). Dessutom räknas som enskild den egendom, som make förvärvar efter boskillnadsansökans ingivande (om denna leder till beviljande av boskillnad), BoskL § 19, eller efter vunnen hemskillnad, lag den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning, 6: 15. Förvaltningsrätten till egendom i makarnas bo, såväl den samfällda som båda makarnas enskilda, tillkommer enligt den redan nämnda huvudregeln mannen utan några särskilda omedelbart verkande inskränkningar i förvaltningsrättens utövning. Såvitt hustrun angår, framträder detta förhållande historiskt sett såsom sammanhängande med mannens m å l s m a n s k a p i vidsträckt bemärkelse; enligt ÄGB 9: 1 är mannen efter vigseln hennes »rätte målsman» och »äger söka och svara för henne», vilket dock numera, icke gäller i personligt hänseende, GP 5: 2.2 i detta sammanhang bör erinras om 4 § kungl. förordn. 18 juni 1864 ang. utvidgad näringsfrihet. Hustru, som sammanlever med mannen, får enligt detta stadgande idka handel eller annat näringsyrke, blott om mannen tillåter det och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hon i och för rörelsen kan komma att ingå. För vissa fall stadgar lagen dock inskränkningar i mannens förvaltningsrätt. Detta är händelsen dels beträffande hustruns enskilda fasta egendom (ÄGB 9:2, krav på hustruns skriftliga bevittnade samtycke för överlåtelse, inteckning för gäld, servitutsbelastning m. m.), dels beträffande samfälld fast egendom eller tomträtt (GP 5 § 6 mom., jämfört med NGB 6:4, 6:6, krav på hustruns skriftliga bevittnade samtycke eller rättens tillstånd för överlå1 I äktenskap ingångna före den 1 jan. 1899 är dock fast egendom i stad samfälld. Jfr ovan s. 12. 2 Jfr Winroth s. 30 f., 51.

2—470116

18 telse eller inteckning för gäld), dels slutligen beträffande sådana samfällda eller hustrun enskilt tillhöriga lösören, vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgöra hustruns nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för barnens personliga bruk (GP 5 § 6 mom., jämfört med NGB 6: 5, 6: 6, krav på hustruns samtycke eller rättens tillstånd för avhändelse eller pantsättning). Härtill kommer, att hustru har självständig förvaltningsrätt i vissa fall, av vilka de viktigaste äro följande: 1. Hustrun råder över egendom, som hon förvärvat genom eget arbete, ÄGB 9: 1 andra stycket (ehuru egendomen i regel blir samfälld). 2. Då egendom genom gåva eller testamente tillfallit hustrun enskilt med förbehåll, att förvaltningen skall tillkomma henne, äger hon råda över egendomen och avkomsten därav, ÄGB 9: 1 andra stycket. 3. Hustrun kan i kraft av äktenskapsförord ha fått förvaltningsrätt. Två fall äro tänkbara: a) har i äktenskapsförord enligt ÄGB 8: 1 (före vigseln) stadgats, att hustruns enskilda egendom skall helt eller delvis förvaltas av henne själv, råder hon över ifrågavarande egendom och avkomsten därav, ÄGB 9: 1 andra stycket; b) över enskild egendom, som tillfallit hustrun före den 1 januari 1921, får hon råda, om detta bestämts i äktenskapsförord enligt GP 5 § 5 mom. andra stycket. 4. Då egendom efter 1921 års ingång tillfallit hustrun genom arv, gåva eller testamente (oavsett om egendomen blivit samfälld eller enskild), råder hon över egendomen och avkastningen därav, GP 5 § 5 mom. första stycket. Genom boskillnad fick hustru redan före 1921 självständig förvaltning (BoskL § 21), likaså genom hemskillnad, sedan detta institut införts (1915 års förut anf. lag 6: 15). Numera är att märka, att så snart efter boskillnad eller hemskillnad skifte skett NGB blir tillämplig på äktenskapet. 1 Boskillnad fungerar i äldre äktenskap som ett medel för hustru att skydda sig mot fortsatt förvaltningsmissbruk från mannens sida. En viktig sida av 1898 års reform var just den ökade möjligheten för hustru att erhålla boskillnad. Kominer boskillnad till stånd, finnas också genom de strax berörda vederlagsreglerna viss möjlighet att kompensera make för redan förelupna oriktigheter i den andre makens förvaltning. Viktiga beståndsdelar av ÄGB:s ekonomiska system bilda gäldsoch vederlagsreglerna, som här kräva beaktande endast i den form, vilken de fingo genom 1898 års lagstiftning. 2 Gälds- och vederlagsreglerna kunna sägas vara uttryck för de principer, efter vilka enligt lagens mening utgifter av olika slag skola drabba den ene och den andre malten. Dessa principer få likväl i stort sett ingen omedelbar verkan i makarnas ekonomiska 1

Se vidare nedan s. 24. Som nämnts redan ovan i inledningen, skola i princip de före 1898 gällande gäldsreglerna tillämpas på gäld, som uppkommit före den 1 jan. 1899. Numera torde detta förhållande dock endast ytterst sällan kunna ha praktisk betydelse. Även tidigare, då dylika fall voro vanligare, underlät man förmodligen i praxis ofta att tillämpa de äldre reglerna. Jfr Winroth s. 315. 2

19 förvaltning. Gäldsbetalning, andra utgifter, förfoganden över egendom o. s. v. kunna ske inom ramen för de ovan skildrade förvaltningsreglerna, som ju normalt ge mannen en stark övervikt. Inga garantier finnas för att make, som betalar gäld eller eljest gör en utgift, därvid verkligen använder blott sådan egendom, som enligt lagens principer borde användas därtill. I vissa fall, nämligen om en speciell utgift enligt lagens tankegång bör drabba blott ena makens enskilda egendom och giftorätt och om maken i fråga icke h a r nägon enskild egendom, kan överhuvud maken icke för verkställande av utgiften tillgripa blott sin giftorätt, ty denna utgör ju icke en samling konkreta tillgångar utan endast en ideell andel i samfällda boet som helhet. Avgörande för dispositionsmöjligheterna under den löpande förvaltningens gång bli alltså rättsligt sett de förut omtalade schematiska formella förvaltningsreglerna, som lämna fältet fritt för talrika åtgärder, som strida mot och delvis icke kunna anpassas efter lagens ideal i fråga om den enes och den andres belastning. Den erforderliga korrigeringen makarna emellan kan ske först genom vederlag från den ene till den andre vid en framtida delning av samfällda boet, och det faktiska läget är mången gång sådant, att korrigeringen icke ens då är möjlig att genomföra, sedan borgenärerna fått sitt (vederlagsanspråken få nämligen utom i ett specialfall icke konkurrera med borgenärernas krav), eller därför att ett egentligen befogat vederlagsanspråk måhända icke kan tillfyllest bevisas. De regler om »vederlag vid bodelning», som uppställas i ÄGB kap. 11, torde icke behöva i detalj beröras här; de följa i huvudsak motsvarande linjer som de nedan omtalade egentliga gäldsreglerna. Emellertid bör starkt understrykas, att vederlagsreglerna ha rätt begränsat praktiskt värde och sannolikt rätt sällan tillämpas. 1 Gentemot borgenärerna söker lagen genom gäldsreglerna förverkliga sina syftemål i fråga om vad som bör belasta mannen resp. hustrun. Gäld kan före äktenskapet ha stiftats av både mannen och hustrun, och bägge kunna de under äktenskapet ådraga sig gäld, såväl i förening som var och en för sig. Med hänsyn till dessa omständigheter och med hänsyn till gäldens art och syfte uppställer ÄGB kap. 11 ett antal olika gäldskategorier och anger för var och en av dessa vilken eller vilka delar av makarnas bo, som i princip skola svara för denna art av gäld. Åtskilliga omständigheter medföra emellertid, att detta ansvarssystem i många fall stannar på papperet eller blott ofullständigt kan träda i funktion. Reglernas praktiska tillämpning måste självfallet anknyta till läget vid utmätning och vid konkurs. Först och främst är då att märka, att både vid utmätning och vid konkurs borgenärerna enligt lagen icke av sig själva behöva respektera ansvarighetsreglerna; för att egendom i boet skall fredas från att tagas i anspråk för gäld, för vilken egendomen i princip icke häftar, fordras tvärtom initiativ av den make, i vars intresse det ligger att få egendomen fredad (i regel blir detta hustrun). Vidare är att märka, att vid utmätning i regel endast enskild egendom kan fredas, däremot ej den icke ansvarige makens andel i samfällda boet, ÄGB 1

Lagberedningen, GB IV s. 171. Se dock exempelvis NJA 1946 s. 289.

20 11:7; dock får för hustruns s. k. förvaltningsgäld (se nedan) endast sådan egendom utmätas, varöver hon äger råda. Först vid konkurs kan, som redan tidigare antytts, ansvarssystemet träda i fullständig tillämpning. Gäldsansvarighetsreglerna i ÄGB kap. 11 äro följande. 1. För gäld, som ena maken gjort före äktenskapet — inbragt gäld — svarar denne makes giftorätt och enskilda egendom samt därutöver den andre makens giftorätt för så stor del av gälden, som svarar mot värdet av den samfällda egendom, som förstnämnda make infört i boet (ÄGB 11: l). 1 Om den gäldbundne maken medfört egendom, som på grund av inteckning eller eljest särskilt häftade för gälden, och denna egendom kunnat lämna tillgång till gäldens betalning, är dock andra makens giftorätt fri från ansvar. Nu angivna regler äga motsvarande tillämpning i fråga om gäld, som under äktenskapet åsamkats make i följd av arv eller mottagande av gåva eller testamenterad egendom. 2. En särskild kategori — gemensam gäld (samfälld gäld) — utgöres av sådan gäld, som gjorts av bägge makarna eller av hustrun för det gemensamma boets räkning under sådana förhållanden, att det kunnat antagas ske med mannens samtycke (11:2, jfr 11:6). Dylik gäld skall betalas av samfällda boet och båda makarnas enskilda egendom, d. v. s. åvilar i princip hela boet. Gälden fördelar sig emellertid på två underarter: a. Ordinär gemensam gäld. Beträffande denna svarar icke hustruns enskilda egendom för mera än hälften av vad ur samfällda boet ej kan gäldas. b. Gemensam gäld med utvidgat betalningsansvar. Beträffande dylik gäld inträder icke den under a) angivna särskilda förmånen för hustrun. Det utvidgade betalningsansvaret för hustrun föreligger enligt lagen, om hon »till vidsträcktare betalningsansvar sig förbundit» (11:2 andra punkten). Detta anses hon i varje fall ha gjort (se 11: 6), om hon själv stiftat gälden och denna sedan utåt blivit gemensam genom att mannen åtagit sig betalningsansvaret för densamma. 3. Den gäld, som mannen gör i äktenskapet, blir i regel (nämligen om den icke faller under nästföljande kategori) att hänföra till mannens förvaltningsgäld, och för denna svarar samfällda boet och mannens enskilda egendom (11:3). 4. Om gäld, som mannen gjort i äktenskapet, tillkommit »av mannens särskilda vållande och förgörelse utan att hustrun därav nytta eller del haft», utgör denna mannens enskilda gäld, för vilken svarar utöver mannens enskilda egendom blott hans giftorätt, alltså icke hela samfällda boet (11:3). Praktiska exempel härpå äro borgensförbindelser, som mannen ingått för att hjälpa goda vänner, skadeståndsskyldighet, som han ådragit sig genom skadegörelse, skyldighet att betala böter. 5. Av gäld, som hustrun gjort i äktenskapet, utgöres en kategori av hustruns enskilda gäld, för vilken hennes giftorätt och enskilda egendom står i 1

Jfr N J A 1917 s. 114.

21 ansvar. Hit räknas dels all gäld, som hustrun med mannens samtycke ådragit sig (i den mån gälden icke enligt 2 ovan är gemensam), dels hustrun åvilande böter eller skadestånd för brottslig gärning (11:4). 6. Slutligen återstår annan av hustrun ensam i äktenskapet gjord gäld. För denna, vanligen betecknad hustruns förvaltningsgäld, svarar endast egendom, varöver hustrun äger råda (11:5). Detta hennes »förvaltningsgods» åvilande ansvar är oberoende av huruvida sagda gods utgör enskild eller samfälld egendom. Genom nu återgivna regler uppkomma åtta olika arter av gäld, och ansvaret för dessa är utskiftat på sju olika egendomsmassor. 1 Naturligtvis blir emellertid den praktiska tillämpningen av gäldsreglerna åtskilligt förenklad genom att borgenär icke behöver av egen drift iakttaga ansvarighetsreglerna samt genom att vid utmätning i stort sett endast enskild egendom kan fredas (11:7) och att först vid konkurs reglerna fullt kunna bringas till tillämpning (om nämligen boskillnad då yrkas och s. k. undanskiftande begäres av make, som har intresse därav). Praktiskt sett blir situationen också ofta förenklad genom bevisningssvårigheter, som omöjliggöra fredande av egendom. Om systemet på grund av nu anförda omständigheter icke i själva verket fungerar så tungt, som man måhända vid ett teoretiskt studium kunde föreställa sig, är det uppenbart, att det likväl är invecklat nog. Förglömmas får icke heller, att de förhållanden som förenkla den praktiska tillämpningen samtidigt förrycka systemets åsyftade resultat. De rättviseprinciper, vilka föresvävat lagstiftaren — och vilka redan i och för sig kunna te sig diskutabla — bli förverkligade på ett ytterst slumpartat och ofullkomligt sätt, om man ser saken ur makarnas synpunkt (beträffande förhållandet borgenärerna inbördes har någon rättvisa knappast eftersträvats). Med 1898 års regler åsyftade lagstiftaren att såsom motvikt mot mannens principiella dispositionsrätt över boet mildra hustruns gäldsansvar ävensom underlätta erhållande av boskillnad, men tydligt är att detta skydd för hustrun är behäftat med stora svagheter. Man har anledning att om ÄGB:s ekonomiska regler understryka den kritiska karakteristik, som en svensk rättsvetenskapsman ägnade desamma i samband med NGB:s tillkomst: »Ett fasthållande vid den äldre principen [om mannens principiella dispositionsrätt över bådas egendom] hade redan 1898 års lagstiftning tillfyllest visat vara omöjligt; till hustruns tryggande och till vidgande av hennes ekonomiska oberoende och rörelsefrihet hade man där sökt genomföra en rad modifikationer i huvudregeln, vilka emellertid å andra sidan verkade så hotande för tredje mans intresse, att de måste förses med förbehåll, som betogo dem nästan allt sitt värde. Resultatet var ett virrvarr av egendoms-, förvaltningsoch gäldsregler, som icke förmådde skydda vare sig hustrun eller tredje mannen på åsyftat sätt.» 2 1 2

Jfr Winroth s. 321 f. Alexanderson i SvJT 1920 s. 204.

22 Nya giftermålsbalken. Vid utarbetande av NGB inriktade man sig på att bryta mannens förvaltningsrätt och tillgodose bägge makarnas tillbörliga anspråk på självständighet även i ekonomiskt avseende men ville samtidigt, i den mån så var möjligt, bevara gemensamhetsprincipen. Tanken om materiell egendomsgemenskap förenad med samförvaltning av bägge makarna ansågs leda till alltför stora svårigheter, och man tog i stället fasta på ett uppslag, som kommit fram på de båda första nordiska juristmötena och senare närmare utförts i en reservation av presidenten K. J. Berg till Nya lagberedningens förslag av 1886,1 nämligen ett system med särförvaltning men lika delning vid äktenskapets upplösning. 2 Detta system återfinnes i alla de nya nordiska äktenskapslagarna, ehuru systemets formella konstruktion varierar. Här beröres endast den svenska lagen. Enligt NGB äger och förvaltar vardera maken sin egendom, nämligen vad maken ägde före äktenskapet och sedermera på ett eller annat sätt förvärvat. Något »samfällt bo» i ÄGB:s mening finnes icke längre; särförvaltning är konsekvent genomförd (se NGB 6:2 första stycket, 8:7 andra stycket) .3 Avtal och andra rättshandlingar makarna emellan äro i princip tillåtna. Makes egendom är emellertid enligt huvudregeln underkastad andra makens giftorätt och kallas därför giftorättsgods (6: 1). Hustrun har alltså giftorätt i mannens giftorättsgods och omvänt. I vissa fall är egendom dock även enligt NGB enskild och sålunda icke föremål för giftorätt. Detta är händelsen med (6:8) 1) egendom, som genom äktenskapsförord förklarats skola vara enskild; 2) egendom, som make erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att den skall vara enskild, eller som make bekommit genom testamente med sådant villkor, eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente meddelat sådan föreskrift; 3) vad som trätt i stället för egendom, som under 1 eller 2 sägs, såvida ej annorlunda föreskrivits genom den rättshandling, på grund av vilken egendomen är enskild. Dessutom märkes (6:1 andra stycket), att i fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller eljest är av personlig art, bestämmelserna om giftorätt skola äga tillämpning allenast såvitt de ej strida mot vad med avseende å rättigheten särskilt gäller. Giftorättens huvudinnebörd ligger i likadelningsregeln: vid äktenskapets upplösning samt vid boskillnad eller hemskillnad skall vardera maken eller hans arvingar i princip taga hälften av makarnas behållna giftorättsgods (6: 2 andra stycket). Av hänsyn till denna delningsregel och till de synpunkter i övrigt, som föranlett lagstiftaren att söka tillgodose gemensamhetsprincipen, så långt detta lämpligen kan ske i ett system med särförvaltning, ha 1

Jfr ovan s. 13 not 2. För det sagda se Lagberedningen, GB IV s. 173 ff. 3 Det ovan s. 17 omtalade stadgandet i 4 § av 1864 års näringsfrihetsförordning gäller icke beträffande makar i nya äktenskap, se GP § 7. 2

23 emellertid också uppställts vissa regler om förvaltningen av giftorättsgods under äktenskapet. Lagen innehåller i detta avseende dels en allmän erinran om att make är pliktig att så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas andra maken till förfång (6: 3), dels särskilda förvaltningsinskränkningar beträffande vissa slag av giftorättsgods. Dessa inskränkningar innebära (a) att make ej må avhända sig eller med inteckning för gäld belasta fast egendom (eller tomträtt), vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill (6:4), samt (b) att make ej må utan andra makens samtycke (som kan givas formlöst) avhända sig eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt, och vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgöra andra makens nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för barnens personliga bruk (6:5). Såväl i fallet a som i fallet b kan dock, om samtycke vägras, rätten på ansökan tillåta åtgärd, varom fråga är, om skäl till vägran finnes ej vara för handen (6:6). Helt naturligt har NGB tänkt sig, att äktenskapet normalt medför, att giftorättsgodset blir föremål för gemensamt begagnande av makarna, och hänsyn härtill ligger otvivelaktigt bakom de nyss anförda stadgandena om förvaltningen av giftorättsgodset. Emellertid är det knappast fullt träffande att — såsom ibland sker 1 — såsom ett huvudmoment just i giftorätten generellt framhäva gemensamt begagnande av giftorättsgodset. Å ena sidan är nämligen det gemensamma begagnandet, som ju icke kan i egentlig mening framtvingas, framför allt en faktisk följd av samlevnaden och gestaltar sig ungefär lika, vare sig egendomen är giftorättsgods eller enskild; vissa stadganden syftande till att vid faktisk särlevnad samt vid provisoriskt hävande av sammanlevnaden i skillnadsmål garantera ena maken rätt att begagna en del den andre tillhöriga lösören (5:8, 15: 11) äro för övrigt icke begränsade till giftorättsgods. Å andra sidan avse de särskilda regler om förvaltningsinskränkningar m. m., som här berörts (6:4—6, 5:8, 15:11) icke allt giftorättsgods utan endast vissa låt vara mycket viktiga slag därav. Den allmänna regeln om vårdnadsplikt beträffande giftorättsgods (6: 3) har — utöver sin eventuella moraliska betydelse såsom uppfordran till makarna — verkan på sådant sätt, att den däri uttalade tankegången, upprepad i boskillnadskapitlet, lett till möjlighet för make att vid den andres vanvård påkalla boskillnad (9: 1), som ju framkallar bodelning och därvid ger den make, vars intressen förfördelats, tillfälle att kräva vederlag (13:5—7). Gäldsreglerna i NGB äro i princip enkla. Var och en av makarna svarar med sin egendom (giftorättsgods och enskild egendom) för sin gäld (7: 1); ha de gemensamt stiftat gäld, svara de självfallet båda (med solidariskt ansvar, om ej annat avtalats, 7:2). Eftersom vardera maken fått rätt att med förpliktande verkan även för den andre ingå vissa rättshandlingar, nämligen sådana som avse den dagliga hushållningen eller barnens uppfost1 Björling, Grunddragen av äkta makars rättsförhållanden enligt nya giftermålsbalken 2 uppl. 1922, s. 11; samme förf:s Lärobok i civilrätt för nybörjare, upplagorna efter NGB:s tillkomst, exempelvis 7 uppl., 1934, s. 270.

24 ran och som sedvanligen företagas för dessa ändamål (5: 12), kan även på detta sätt gemensam gäld uppkomma. Beträffande gäld gjord för nu angivna syften (s. k. hushållsgäld) får emellertid hustrun åtnjuta vissa lättnader (7: 3, 4), som hon dock kan avsäga sig (7:5), varför man också i nya äktenskap kan tala om en kategori »gemensam gäld med utvidgat betalningsansvar». Konkurs avser i nya äktenskap alltid vardera maken för sig. En makes borgenärer kunna icke framtvinga bodelning och kunna sålunda icke direkt komma åt det ekonomiska värde, som den gäldbundne makens giftorätt i den andres egendom representerar. En annan sak är, att borgenärerna kunna få nytta av giftorätten, om av annan anledning — t. ex. makes död — bodelning ändock måste ske. Vad angår NGB:s räckvidd är att anteckna, att NGB:s ekonomiska system först och främst gäller för alla äktenskap, som ingåtts fr. o. m. den 1 jan. 1921 (GP § 1). Dessutom gäller det emellertid för vissa äldre äktenskap. Om i ett äldre äktenskap samfälld egendom saknas och vardera maken icke blott har sin särskilda egendom utan även själv förvaltar denna, är det uppenbart, att de ekonomiska förhållandena i äktenskapet icke lägga något hinder i vägen för tillämpning av NGB. Det har därför stadgats, att NGB i sin helhet skall tillämpas å makarna i följande fall (GP 5 : 7 ) : 1) om genom äktenskapsförord stadgats, att all makarnas egendom skall vara enskild och att hustrun själv skall förvalta sin egendom; 2) om makarna vunnit boskillnad på grund av ansökan, som gjorts efter ikraftträdandet av 1898 års boskillnadslag, och skifte dem emellan ägt rum; 1 3) om makarna vunnit hemskillnad och skifte av boet skett. För att underlätta överförandet av äldre äktenskap till NGB:s regim medelst boskillnad och skifte h a r dessutom stadgats (GP 5: 8) att makarna må genom äktenskapsförord bestämma, att boskillnad skall äga rum, och huru boet i anledning därav skall delas emellan dem, ävensom avtala, att egendom, som eljest efter boskillnadens genomförande skulle vara makes enskilda, skall vara hans giftorättsgods. Genom denna regel h a r lagstiftaren velat förhindra, att makar, som skulle vilja övergå till NGB:s system, skulle avhålla sig därifrån av hänsyn till de konsekvenser en boskillnad normalt för med sig. Mannen, genom vilken större delen av egendomen införts och som förvaltade det hela, ville t. ex. icke, framhöll lagberedningen, avstå hälften av egendomen till hustrun, helst denna egendom skulle bli hennes enskilda. 2 Genom ett äktenskapsförord av nyss berörd art kunna nu makarna komma överens om delning av boet på annat sätt än som eljest skall tillämpas vid boskillnad, och de kunna föreskriva, att egendomen efter skiftet helt eller delvis skall vara giftorättsgods i stället för enskild egendom. Ett dylikt äktenskapsförord påverkar emellertid självfallet icke borgenärernas rätt. 1 Tolkningen av denna regel kan vålla tvekan i sådana fall, då det dömts till boskillnad i sammanhang med konkurs och det efter konkursen icke funnits någon egendom att skifta makarna emellan. Vanligen upprättas då aldrig något formellt skifte. Se härom Stjernstedt, Våra äktenskapslagar (1921) s. 58, Westring, Den nya giftermålsbalken (2 uppl. 1933) s. 315, Björling i SvJT 1930 s. 325 f., Tauvon därsammastädes s. 477 samt rättsfall i NJA 1932 s. 585. Frågan behandlas vidare nedan s. 37. 2 Lagberedningen, GB IV s. 418.

25 Allmänna synpunkter på frågan om upphävande av äldre giftermålsbalken. Skall man taga ställning till spörsmålet om upphävande av ÄGB, torde det vara lämpligt att först söka få en uppfattning om den aktuella praktiska räckvidden av bestämmelserna i denna balk. En omedelbar eftertanke ger visserligen vid handen, att närmast efter 1921 de flesta äktenskap lytt under ÄGB.s ekonomiska system, att antalet sådana äktenskap sedermera successivt avtagit och kommer att avtaga men att man ännu 50 år efter NGB:s tillkomst får räkna med tillvaron av dylika äktenskap. Emellertid framstår det vid reformfrågans bedömning som önskvärt att veta något mera om det faktiska läget för närvarande och den sannolika utvecklingen. Skulle antalet äldre äktenskap till exempel redan nu ha starkt sjunkit, vore en reform lättare att genomföra än om fortfarande ett relativt stort antal av dessa äktenskap skulle finnas kvar; samtidigt skulle delvis andra motiv för reformen göra sig gällande än dem, som trädde i förgrunden, därest antalet äldre äktenskap vore högt. En för ändamålet företagen beräkning, utförd av professorn i statistik vid Lunds universitet C. E. Q u e n s e 1, har visat, att antalet alltjämt bestående äktenskap, som ingåtts före den 1 januari 1921, uppgår till åtskilligt över 300 000, motsvarande närmare en fjärdedel av samtliga bestående äktenskap. 1 Somliga av dessa ha visserligen genom de förut berörda bestämmelserna i GP förts över till NGB:s regim, men det torde här knappast vara fråga om annat än ett tämligen litet antal. Tänker man först på sådana alltjämt bestående, före 1921 slutna äktenskap, i vilka på grund av äktenskapsförord skapats fullständig egendomsskillnad och särförvaltning och för vilka NGB av denna grund gäller, utgöra de sannolikt en ytterst ringa del av det nämnda antalet äktenskap. Den i GP 5: 8 angivna möjligheten att sluta äktenskapsförord angående boskillnad och sättet för dess genomförande torde ha kommit till mycket sparsam användning. Talrikare ha givetvis de fall varit, då utan något dylikt föregående förord boskillnad kommit till stånd och skifte skett, men det finnes dock anledning att antaga, att vägen över boskillnad och skifte fört över till NGB:s herravälde en procentuellt sett mycket liten del av de äldre äkenskapen. Regeln, att hemskillnad jämte skifte leder till tillämpning av NGB, kan slutligen av uppenbara skäl knappast nämnvärt reducera siffran för nu bestående äktenskap under ÄGB:s regim (i de flesta hemskill1

Se vidare bilagan.

26 nadsfallen är äktenskapet sedermera definitivt upplöst och ingår alltså aldrig i den ovan anförda siffran, som avser bestående äktenskap). Ett upphävande n u av ÄGB skulle därför säkerligen få rättsliga konsekvenser för mer än 300 000 äktenskap; siffran sjunker något för varje år men kan ännu 1950 skattas till ungefär 250 000. 1 Det faktiska läget för närvarande torde med stöd av det sagda kunna karakteriseras så, att en omläggning naturligtvis kan genomföras betydligt lättare nu än 1928—30, då Undén och Björling gjorde sina inlägg, men att gruppen äldre äktenskap alltjämt är av betydande storlek och att reformens sålunda rätt avsevärda räckvidd framkallar kravet på noggrant övervägande och stor omsikt vid problemets behandling. Det invändes måhända, att siffran för antalet bestående äldre äktenskap blott visar reformfrågans formella räckvidd och ger en överdriven bild av spörsmålets verkliga praktiska betydelse. Det förhåller sig ju så, att allmänhetens kännedom om de äktenskapsrättsliga egendoms- och gäldsreglerna o. s. v. är tämligen ringa. 2 I ett mycket stort antal fall förlöper makarnas ekonomiska förvaltning i äldre äktenskap utan närmare kännedom om och kontakt med lagens förvaltningsregler; makarna förvalta egendomen i samförstånd, vanligen visserligen med ett dominerande inflytande för mannen men å andra sidan ofta med en ej ringa faktisk förvaltning genom hustrun. Vad förhållandet till borgenärerna angår, ha makarna i många äktenskap icke någon nämnvärd utmätningsbar egendom, och lagens egendoms- och gäldsregler ha i dylika fall icke någon större vikt ur borgenärssynpunkt. I talrika andra fall finnes visserligen egendom, men makarnas ekonomiska förvaltning försiggår utan några konflikter med borgenärerna och sålunda utan att lagens invecklade regler aktualiseras för dessa. De synpunkter, som nu antytts, sakna självfallet icke en viss betydelse, men deras roll i detta sammanhang får icke överskattas. Även med skälig hänsyn till desamma måste det uppenbarligen anses vara ett spörsmål av betydande praktisk vikt, vilka regler som rättsligt sett skola gälla för den alltjämt stora gruppen äldre äktenskap. Det främsta argumentet för ett avskaffande av ÄGB är självfallet, att det för rättslivet i flera hänseenden är en avsevärd börda att arbeta med dubbla system i fråga om äktenskaps ekonomiska rättsverkningar. Vill m a n undanröja denna börda — vilket man rimligen bör göra, om icke påtagliga sakliga grunder kunna visas tala för bibehållande av nuvarande ordning — är det tydligen ÄGB, som måste vika, oavsett om möjligen ett och annat kan finnas att anmärka mot NGB:s ekonomiska system. De praktiska nackdelarna av att lagen erkänner två helt skilda system på området äro måhända icke direkt kännbara i någon större utsträckning 1 2

Se vidare bilagan. Jämför Bissmark i SvJT 1928 s. 517: »Allmänheten har icke under den förutvarande lagstiftningens egid haft någon mera ingående kännedom om de rättsregler, som gällt för makars ekonomiska mellanhavanden, och så kommer det säkert att städse förbli.»

27 för den stora allmänheten. 1 Däremot är det uppenbart, att det vid rättsordningens direkta handhavande samt i vissa andra sammanhang — såsom vid kredituppgörelser e. d. — är en olägenhet, att NGB och ÄGB, vilkas system så väsentligt skilja sig från varandra, i ekonomiskt hänseende gälla parallellt. 2 Av förut anförda siffror framgår, att antalet kvarstående äldre äktenskap icke sjunker med sådan snabbhet, att denna olägenhet kan sägas av sig själv snart förlora praktisk betydelse. För övrigt är det ju så, att den successiva minskningen av antalet äldre äktenskap visserligen undan för undan reducerar de nu berörda olägenheterna men icke gör fråga om ÄGB:s avskaffande betydelselös. Så länge ett visst antal äldre äktenskap dock finnes kvar, kan man i det praktiska rättslivet icke helt bortse från ÄGB. Vidare måste ÄGB alltjämt i lageditioner och teoretiska framställningar behandlas såsom gällande, och 'i juristutbildningen måste hänsyn tagas till densamma. Också lagstiftningsarbetet belastas i viss mån därigenom, att man måste räkna med dubbla regelkomplex i fråga om makars ekonomiska förhållanden. Åtskilliga lagar eller övergångsbestämmelser till lagar ha ju måst förses med särskilda mer eller mindre utförliga stadganden av denna anledning. 3 Det sagda leder över till en synpunkt av mera allmän räckvidd: med hänsyn till den svenska lagstiftningens alltmera växande omfattning och svåröverskådlighet är en förenkling överhuvud taget av värde, där den på någon punkt låter sig utan menliga följder genomföra. Ju färre de äldre äktenskapen bli, desto större anledning har man på sätt och vis att understryka denna förenklingssynpunkt. Hur det än må vara med andra motiv för en reform, måste det sjunkande antalet äldre äktenskap medföra, att det ter sig som mer och mer påkallat att befria lagstiftningen från det stora och så småningom alltmera döda parti, som ÄGB med därtill knutna regler bildar. Det torde svårligen kunna bestridas, att det med hänsyn till ovan angivna förhållanden ter sig mycket litet tilltalande, om man ännu i flera decennier skulle behöva räkna med ÄGB och — låt vara i successivt minskad omfattning — tillämpa denna balk. Att märka är, att (såsom Björling påpekat) en viss »efterverkan» av ÄGB kommer att inträda på grund av reglerna om makes arvsrätt och därpå följande sekundosuccession i 2 kap. arvslagen. 1 Tänker man på intresset av att kunskap om gällande äktenskapsrättsliga reglers grunddrag sprides bland medborgarna, är naturligtvis dubbelheten a t t beklaga, men om man —• som rimligt är — främst vill sprida kunskap om NGB, torde existensen av ÄGB ej utgöra något större hinder. ÄGB var måhända hindrande tiden närmast efter NGB:s tillkomst, jfr Undén i SvJT 1928 s. 28, men spelar i detta hänseende knappast någon roll numera. A t t den allmänna kunskapen om NGB:s principer varken är eller kommer att bli särskilt stor beror på andra omständigheter av mera allmän natur, och NGB befinner sig i detta avseende i samma läge som en mångfald andra viktiga lagar. Bidragande kan måhända vara, att NGB:s skarpa åtskiljande av den enes och den andres egendom är i viss mån verklighetsfrämmande, men detta förhållande består oberoende av om ÄGB bibehålles eller ej. 2 Jfr Ljungholm i SvJT 1928 s. 514 ff. (som dock gör vissa oriktiga antaganden), Ljungman i Svensk Sparbankstidskrift 1928 s. 406 ff., Lindskog, Arbetet i affärsbankerna (1944) s. 25. Se i detta sammanhang även Bentzon, Familieretten II (1926) s. 186 f. med not 5, samt samme förf:s inlägg i SvJT 1928 s. 509 ff. 3 Till de av Björling i SvJT 1930 s. 324 anförda exemplen — konkurslagen 1921, postsparbanksförordningen 1922, sparbankslagen 1923, förmynderskapslagen 1924, arvslagen 1928 — må hän endast läggas boutredningslagen 1933, vars promulgationslag i 7 § innehåller utförliga specialregler för äldre äktenskap.

28 Dessa regler medföra, att ÄGB får betydelse för delningen av boet vid den längst levande makens död. En dylik »efterverkan» är tänkbar ännu omkring 1980. »Man tanke sig nu juristerna i denna framtid», tillfogar Björling, »forskande i Winroths böcker efter rätta tolkningen av ÄGB:s giftorätts- och vederlagsregler!» 1 Till de allmänna olägenheter, som härflyta av själva det förhållandet, att lagen har dubbla system på området, fogar sig såsom ett andra argument för en reform den företeelse, som kan benämnas ÄGB:s förvittring. Om m a n tiden närmast efter 1921 hade en viss anledning att tänka på det hinder, som ÄGB kunde utgöra för de i NGB lagfästa nya principernas förankring i det allmänna medvetandet och, bör det väl tilläggas, hos de praktiska juristerna, så spelar denna synpunkt numera knappast någon roll, sedan ett kvartsekel gått efter NGB:s tillkomst. 2 Att NGB:s tanke, att var och en har sin egendom, icke helt trängt in i allmänhetens medvetande beror icke i och för sig på ÄGB, och den bristande kunskapen om NGB:s system hindrar icke, att det blir allt svårare att räkna med en effektiv och korrekt tillämpning av ÄGB. Detta är icke så att förstå, som skulle ÄGB bli obsolet. ÄGB och därmed dubbelheten står kvar, om intet göres däråt, men tillämpningen kommer säkerligen att bli allt mindre konsekvent, allt mindre buren av ÄGB:s egen anda. Redan 1930 gav Björling uttryck åt denna synpukt, och de sexton år, som sedan dess förflutit, ha givit ökad tyngd åt densamma. I juristernas medvetande har NGB helt naturligt alltmera intagit den dominerande platsen, och deras kunskaper om ÄGB äro oundvikligen i sjunkande; ÄGB h a r mer och mer framstått som en undantagsreglering, gällande för ett minskande antal specialfall, »ett minne från gången tid, vars anda är främmande och vars anknytning till rättssystemet i det hela är lossad». 3 En växande prägel av otidsenlighet vidlåder ÄGB även ur det allmänna medvetandets synvinkel. Visserligen ha människor i allmänhet aldrig haft anledning att tänka på saken, men det kan tryggt påstås, att ÄGB:s principer ligga alltmera fjärran från vad nutidens människor finna naturligt. Vad de berörda makarna själva angår är att märka, att de kvarstående äldre äktenskapen mor och mer utgöras av äktenskap slutna under decenniet närmast före NGB — medan alltså reformarbetet var i gång och ÄGB var föremål för kritik. De borgenärer, för vilka ÄGB:s regler skulle ha betydelse, utgöras i allt högre grad av personer ur yngre åldersklasser, främmande för ÄGB:s förvaltnings- och gäldsregler. Det finnes därför åtskilligt, som talar för att man hos människor, för vilka ÄGB:s regler borde anses vara av intresse, allt mindre kan räkna med en självfallen inställning i samma riktning som dessa regler. Makars faktiska egendomsförvaltning, uppgörelser med borgenärer m. m. följa säkerligen ofta andra riktlinjer än dem, som prägla ÄGB. Hos juristerna kan man allt mindre räkna med grundliga insikter i och förståelse för ÄGB:s system och lust att 1 2 3

SvJT 1930 s. 325. Jfr ovan s. 27 not 1. Björling i SvJT 1930 s. 324.

29 till det yttersta genomföra detta. Nu framhävda omständigheter betyda en viss oundviklig förvittring av ÄGB, sannolikt alltmera fortgående. Förvittringen blir icke tillräckligt stor för att avlägsna olägenheterna av ÄGB:s existens — man kommer ju t. ex. icke ifrån regeln om makarnas gemensamma konkurs i äldre äktenskap, med allt vad därav följer — men dock sådan att värdet av ett fortsatt upprätthållande av ÄGB måste te sig diskutabelt även för den, som till äventyrs principiellt skulle önska bibehålla denna balk. Fullföljer man tanken om ÄGB.s alltmera framträdande otidsenlighet, skulle ett tredje argument för avskaffande av ÄGB kunna uttryckas så, att tiden nu får anses mogen för att ge också hustru i äldre äktenskap en med mannen principiellt likvärdig ställning i ekonomiskt hänseende. 1 När den danska familjerättskommissionen på sin tid kritiserade tanken att ej införa det nya systemet även för äldre äktenskap, anförde den bland annat att »det synes at vaere ganske uretfaerdigt mod alle nuvaerende Hustruer ganske at lade dem gaa Glip af de Fordele og Udviklingsmuligheder, som den nye Lov skal bringe Hustruen ved principielt at ligestille hende med Manden», och kommissionen fann det vidare »unaturligt, naar man var kommet til det Resultat, at en vis ny Ordning af Forholdene i ^Ekteskabet var bedre og retfaerdigere end den nu gaeldende, at udelukke en saa stor Maengde af de nulevende Mennesker fra Goderne ved denna Nyordning». 2 Häremot kan visserligen förutses den invändningen, att de flesta hustrur i äldre äktenskap skulle vara föga intresserade av en omläggning. 3 Skulle så vara, torde emellertid detta förhållande huvudsakligen bero på bristande insikt i frågan i förening med den omständigheten, att i det kanske största antalet fall en för hustrun praktiskt tämligen tillfredsställande ordning förmodligen följes av makarna och dem, med vilka de ha att göra, trots ÄGB. Detta synes dock icke vara något avgörande skäl mot en lagändring, därest denna likväl kan betraktas som principiellt önskvärd. Också om ÄGB icke ger upphov till så påtagliga och allmänt märkbara missförhållanden för hustrurnas del, att därigenom i och för sig vuxit fram ett krav på ÄGB:s avskaffande, är det dock ett beaktansvärt skäl jämte andra, att dessa hustrurs rättsliga ställning få en mera tidsenlig utformning. I de fall, då svårigheter med borgenärerna, konflikter mellan makarna o. dyl. göra sig gällande, kan det för övrigt i praktiken lätt inträffa stötande konsekvenser av ÄGB:s system, vilka låta dess otidsenlighet framträda i skarp belysning. En sådan konsekvens, föranledd av 18 § BoskL, behandlas längre fram, och andra kunna lätt påvisas. 4 Här må endast anföras följande ur det praktiska livet hämtade exempel, som åskådliggör värdet för 1 Den redan före 1920 framförda kritiken mot ÄGB, varom hänvisas till NGB:s förarbeten och därtill anknutna inlägg (se t. ex. Ekeberg i SvJT 1918 s. 255 ff.), måste numera anses ha vunnit okad tyngd. 2 Udkast til Lov om iEgteskabets Retsvirkninger, Kobenhavn 1918, s. 258 f. (cit. även av Undén i SvJT 1928 s. 29). Jfr också Bentzon, Familieretten II s. 186. Liknande synpunkter framfördes i motsvarande norska motiv, se Utkast til lov om egtefsellers formuesforhold, Kristiania 1918, s. 176. 3 Jfr uttalanden i SvJT 1928 s. 513, 517. 4 Om 18 § BoskL se nedan s. 33 f.

30 hustrun av NGB:s system. E n man gift före 1921 har i sin affärsverksamhet (under äktenskapet) ådragit sig stora skulder, som han icke lyckats betala. Mannen drabbas senare av långvarig ohälsa. Hustrun ärver efter en anförvant 50 000 kr. (ej fast egendom). Äktenskapsförord har aldrig upprättats, och boskillnad har ej skett. Inför risken, att mannen skall gå bort, sakna makarna möjlighet att mot mannens borgenärer effektivt skydda det arv hustrun fått. GP 5: 4 avser endast framtida förvärv. Boskillnad hjälper uppenbarligen ej; särskilt verkningslös blir den, i den mån gälden får betraktas som mannens förvaltningsgäld. Hade NGB gällt, hade läget varit ett helt annat. Den ärvda egendomen hade då genom förord kunnat göras till hustruns enskilda. Vad som sagts om ÄGB:s otidsenlighet leder strängt taget över till spörsmålet om sättet för reformens genomförande, eftersom det beror därav, i vilken utsträckning förbättringar uppstå för hustrurna. Det finnes därför anledning att återkomma till tankegången i ett senare sammanhang. 1 Ehuru de redan anförda argumenten tillräckligt motivera en reform, kunna ytterligare synpunkter nämnas, vilka tala för en sådan. Särskilt kan framhållas, att utvecklingen så småningom sannolikt kommer att driva fram en omprövning av NGB:s ekonomiska system, vars regler om giftorätt m. m. lämna rum för åtskilliga anmärkningar. 2 Skall en revision av NGB i detta hänseende komma till stånd, bör emellertid lämpligen ÄGB först ha upphävts. Man kunde annars rent av riskera att få tre parallella system på området! Det kan naturiigtvis invändas, att det sista innebär en viss överdrift och att ÄGB kunde avskaffas, samtidigt som NGB reformerades. Men en reform av NGB är dock oundvikligen en invecklad fråga, där meningarna komma att bryta sig och där samarbete måste ske med övriga nordiska länder. Det är då en stor fördel att ha reformen beträffande ÄGB redan genomförd, och det är för denna reforms egen skull mindre tilltalande att behöva acceptera ett så långt uppskov, som en sammankoppling med frågan om NGB:s revision skulle medföra. Ur de internordiska förhållandenas synvinkel är det ett framsteg, om den svenska ÄGB bringas ur världen. De nordiska staterna ha som bekant icke blott antagit besläktade äktenskapsrättsliga regler utan även genom 1931 års konvention innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap sökt ordna de internordiska relationerna på detta område på den s. k. domicilprincipens grund. 3 Från bestämmelserna i konventionen och i den därav föranledda svenska kungl. förordn. 31 dec. 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap har emellertid måst göras undantag av hänsyn bland annat till den svenska ÄGB (se anförda förordning § 6). Ett avskaffande av ÄGB ökar räckvidden av konventionen. 4 1

Nedan s. 35, 45. Jfr Arnholm, Lterebok i familierett, 1 uppl. (1936) s. 306 ff., 2 uppl. (1945) s. 193 ff. Se konventionsmotiven i Statens off. utr. 1929: 12. i Jfr Bentzon i SvJT 1928 s. 512. 2

31 Till sist bör ytterligare en synpunkt framhållas. Genom den lösning, som den svenske lagstiftaren valde 1920, undveks i huvudsak, att NGB:s ekonomiska system fick tillbakaverkande effekt. Jämför man denna lösning med den linje, som följdes 1898,1 framträder emellertid, att man 1920 i princip nödgades göra större koncessioner åt de äldre reglerna än 1898. Icke heller de nya gäldsreglerna 1898 gjordes tillbakaverkande, d. v. s. de skulle icke tillämpas på gäld stiftad före den 1 januari 1899; på gäld stiftad efter detta datum tillämpades de emellertid utan vidare, oavsett om äktenskapet ingåtts före eller efter sagda tidpunkt. Beträffande gälden innebär 1920 års lösning däremot, att de gamla gäldsreglerna tillämpas även på gäld stiftad efter den 1 januari 1921 av makar i äldre äktenskap. Detta betyder, att man icke blott avstått från tillbakaverkan beträffande NGB i detta avseende utan även fått en viss »framåtverkan» av ÄGB.2 Måhända var det, om man ville förhindra tillbakaverkan, omöjligt att undvika en dylik »framåtverkan»; de nya gäldsreglerna förutsatte ju — i motsats till 1898 års — en egendomsordning av helt annan struktur. Detta hindrar dock icke, att ifrågavarande verkan framåt måste betraktas som en olägenhet och som en effekt, vilken icke har någon principiell grund i den vanliga tanken, att ny civillag icke bör få tillbakaverkande kraft. Hade denna »framåtverkan» kunnat undvikas, hade spörsmålet om ett definitivt avlysande av ÄGB varit väsentligt enklare att lösa. Det föregående torde visa, att åtskilliga beaktansvärda skäl tala för ett upphävande av ÄGB, försåvitt detta kan genomföras på ett något så när enkelt och smidigt sätt och utan att rättssäkerheten trades för nära. Av tänkbara invändningar mot en reform torde väl den allmännast präglade vara den, som hänvisar till den vedertagna grundsatsen, att ny civillag icke bör få tillbakaverkande kraft. Grundsatsen i fråga brukar emellertid icke tillämpas undantagslöst i hela den omfattning den bokstavligen har. En allmän hänvisning till densamma är här föga talande. De reella skäl, som bära upp grundsatsen, diskuteras lämpligen, när man kommer till de särskilda spörsmålen om egendomsordningen och förvaltningsrätten, gäldsansvaret o. s. v., och kunna i dessa sammanhang prövas. Som i det följande skall ådagaläggas, är ett avlysande av ÄGB mycket väl tekniskt genomförbart och kan ske, utan att man behöver tillgripa en tillbakaverkan av sådan art, att den är ägnad att väcka betänkligheter. Det har vidare sagts, att ett dubbelsystem av rättsregler icke medför större olägenheter i fråga om äktenskapslagstiftningen än beträffande andra rättsområden. 3 Detta påstående är dock icke hållbart; det brukar på andra områden icke vara fråga om ett så omfattande dubbelsystem med konsekvenser i ett drygt halvsekel. Som försvar för det ökade arbete, som ÄGB medför under den juridiska utbildningen, har anförts att »i utbildningens intresse 1

Se ovan s. 12 f. Tankegången är något närmare utvecklad hos Bentzon, Familieretten II s. 185 dock eivetvis utan någon jämförelse med 1898 års svenska lagstiftning givetvis 3 Arhusiander i SvJT 1928 s. 513. 2

32 måste det krävas, att den blivande juristen inom ett så viktigt område som lagstiftningen angående makars egendomsförhållanden lär känna rättsutvecklingen, och han blir, om han äger sådan kännedom, under sin framtida verksamhet i tillfälle att bilda sig ett omdöme om, huruvida den nya lagstiftningen i verkligheten innebär några fördelar i jämförelse med den förut gällande eller om det ej möjligen vore önskvärt att med vissa jämkningar återgå till förutvarande, under långliga tider tillämpade och säkerligen av folkets stora flertal gillade rättsregler». 1 I denna tankegång ligger dock uppenbarligen icke något som helst godtagbart skäl för att bibehålla ÄGB. Ett återinförande av dess system såsom allmänt gällande ligger överhuvud taget helt utanför de praktiska möjligheternas gräns, och det för visso viktiga behovet att låta de blivande juristerna få kännedom om rättsutvecklingen får tillgodoses med andra medel. Riktigt är säkerligen, att den i Sverige 1920 valda lösningen att delvis låta ÄGB leva kvar underlättade NGB:s genomförande genom att göra motståndet mot NGB svagare. 2 Med hänsyn härtill har det också med ett visst fog kunnat framhållas, att det rent principiellt icke tett sig tilltalande att relativt kort tid efter 1920 års lagstiftning rubba grunderna för övergångsbestämmelserna. 3 Denna utan tvivel beaktansvärda synpunkt saknar emellertid numera, sedan mer än 25 år förflutit från NGB:s tillkomst, någon egentlig betydelse och synes här kunna lämnas ur räkningen. 1 Arhusiander 2

på anf. st. Undén i SvJT 1928 s. 30, Bentzon och Bissmark därsammastädes s. 510 f., 516, Bentzon i Familieretten II s. 188 not 5. 3 Bissmark i SvJT 1928 s. 516.

33 Olägenheter av gäldsbetalningsregeln i IS § boskillnadslagen. I en den 18 januari 1944 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj:t har styrelsen för Sveriges advokatsamfund riktat uppmärksamheten på vissa olägenheter, som äro förbundna med det för äldre äktenskap gällande stadgandet i 18 § BoskL om betalning av gäld före skifte. Enligt nämnda stadgande må skifte av makarnas bo efter boskillnad ej ske förr än all veterlig gäld, därför samfällda boet svarar, blivit gulden. Sker skifte dessförinnan, bli makarna solidariskt ansvariga för samma gäld. Motsvarande gäller enligt 6 kap. 14 och 19 §§ lagen 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning om skifte efter hemskillnad eller äktenskapsskillnad i äldre äktenskap. Dessa regler, vilka innebära, att skifte av samfällda boet i ett äldre äktenskap icke kan framtvingas av ena maken förr än all veterlig gäld, för vilken samfällda boet svarar, blivit betald, ha — anför styrelsen — i praktiken visat sig medföra allvarliga olägenheter. Förhållandet utnyttjas — fortsätter styrelsen —• stundom av mannen, vilken på grund av sin förvaltningsrätt tämligen enväldigt förfogar över boet, till att hindra hustrun från att komma i besittning av sin rättmätiga andel däri, antingen så, att skiftet uppskjutes på obestämd tid, eller så, att mannen söker skaffa sig förmånligare skiftesvillkor än honom lagligen tillkommer. Även om tillgångar finnas, som utan olägenhet kunna användas till betalning av boets gäld, och all gäld är förfallen till betalning, är det vanligen en enkel sak för en mindre nogräknad man att i samförstånd med en eller annan honom närstående borgenär ordna så, att ej all gäld blir gulden, med påföljd att skifte ej kan framtvingas. Styrelsen framhåller, att de anmärkta olägenheterna även påpekats i doktrinen, och hänvisar till Stockholms Högskolas juridiska förenings kompendier: Äktenskapets rättsverkningar enligt äldre Giftermålsbalken, anteckninga r efter professor Birger Ekebergs föreläsningar år 1920; utgivna år 1923 av Juridiska föreningen under beaktande av genom Nya Giftermålsbalken och senare lagstiftning inträdda förändringar, s. 74. I skrivelsen säger sig styrelsen vara väl medveten om att den föreliggande frågan med hänsyn till det sätt, på vilket makars egendoms- och gäldsförhållanden i de äldre äktenskapen äro ordnade, kan vara svår att lösa. Med hänsyn till de olägenheter, som äro förbundna med den nuvarande lagstiftningen, hemställer emellertid styrelsen om utredning i syfte att undersöka, huruvida det vore möjligt att genom en lagändring undanröja de påtalade olägenheterna. 3—470110

34 Det torde icke kunna bestridas, att advokatsamfundets styrelse i sin skrivelse pekat på konsekvenser av 18 § BoskL, vilka innebära påtagliga olägenheter. 1 Samtal, som utredningsmannen haft med åtskilliga erfarna advokater, bekräfta detta. De fall, då olägenheterna framträtt, äro kanske icke så många, men i fallen i fråga ha de menliga verkningarna visat sig mycket kännbara. Att fallen icke blivit flera torde för övrigt till god del bero på att mannen och hans rådgivare icke känt till de trakasseringsmöjligheter, som 18 § BoskL medför. Vägande skäl finnas sålunda för att söka få till stånd en ordning, genom vilken dessa möjligheter minskas eller upphävas. En specialreform på denna punkt torde, enligt vad verkställda undersökningar tyda på, ej vara omöjlig att genomföra. Emellertid blir en dylik specialreform onödig, om ÄGB avskaffas på sätt föreslås i denna utredning, och undanröjandet av de olägenheter advokatsamfundets styrelse påtalat blir då att redovisa såsom en av fördelarna — jämte övriga — av ÄGB:s upphävande. Det har icke ansetts nödvändigt att i denna utredning framlägga något alternativt förslag om en reform blott beträffande 18 § BoskL och därmed sammanhängande lagrum. Det bör tilläggas, att man naturligtvis k a n ställa frågan, om icke de omdiskuterade olägenheterna äro så stora, att 18 § BoskL borde ändras omedelbart, redan före den tidpunkt, då ÄGB föreslås träda ur kraft (Vi 1950). Detta skulle betyda, att skifte av samfällda boet i äldre äktenskap skulle under övergångsperioden fram till 1I1 1950 ske efter ett system, som i princip vore ÄGB:s men dock i den viktiga gäldsbetalningsfrågan vore modifierat i riktning mot NGB:s grundsatser. Anordningen är tänkbar men skulle medföra, att lagstiftningen om ÄGB:s avskaffande belastades med ett antal rätt komplicerade stadganden, som skulle få betydelse blott för den relativt korta övergångsperiod, som det här gäller. Man kan fråga sig, om vinsten med dessa stadganden skulle stå i proportion till vad lagen förlorade i enkelhet och klarhet. Det torde vara att föredraga att under övergångsperioden bibehålla borgenärerna vid det starka skydd de nu ha genom 18 § BoskL. Syftet med övergångsperioden skulle nämligen, såsom nedan utvecklas, vara att ge borgenärerna effektiva möjligheter att göra gällande sina förmåner enligt det äldre systemet. Härtill kommer vad i det följande anföres mot ett sönderstyckande av reformens rättsverkningar på olika tidpunkter. 1

Jfr för övrigt redan Winroth s. 701 f.

35 Riktlinjer för upphävande av äldre giftermålsbalken. Allmänna grunder. Av vad som sagts tidigare framgår, att ett huvudskäl för upphävande av ÄGB ligger däri, att det får anses önskvärt att bringa till upphörande det nuvarande tillståndet med dubbla system av regler beträffande äktenskaps ekonomiska rättsverkningar. Det är detta skäl, som framför allt legat bakom tidigare yrkanden om åtgärder för ÄGB:s upphävande. Om den åsyftade enhetligheten skall nås, måste nya invecklade, för en mera avsevärd tid beräknade övergångsbestämmelser uppenbarligen undvikas. Om ÄGB icke kan genast avlysas, bör dock övergångsperioden icke vara för lång, och efter densamma böra de äldre äktenskapen vara underkastade NGB:s regler utan egentliga modifikationer. Såsom ytterligare skäl för en reform kan, på sätt tidigare berörts, framför allt åberopas ÄGB:s alltmera påtagliga otidsenlighet. Genom NGB:s tilllämpning på de äldre äktenskapen skulle betydelsefulla förbättringar inträda beträffande hustruns rättsställning: med den egendom, som komme att räknas som hennes giftorättsgods, bleve hon i huvudsak oberoende av mannens gäldsstiftände; hon behövde ej längre gå i konkurs samtidigt med mannen m. m. I vilken grad hustrun skulle få sin ställning förbättrad skulle emellertid bero på hur reformen närmare genomfördes. Visserligen skulle hon under alla omständigheter få den självständiga, med mannen principiellt likaberättigade position, som NGB ger henne, men förändringarna till hennes förmån bli uppenbarligen större eller mindre allteftersom större eller mindre del av samfällda boet tillägges henne såsom hennes giftorättsgods. Huru detta spörsmål skall lösas beror dels på vilken vikt man vill tillmäta kravet på en förbättring i hustruns rättsställning i de av reformen berörda äktenskapen, dels på de möjligheter som kunna finnas att ordna gäldsansvaret på ett för borgenärerna betryggande sätt. I förstone kan det synas ligga närmast till hands att vid uppdelningen av samfällda boet icke rubba de bestående förvaltningsförhållandena. Reformen blir därigenom enklare att genomföra, och även andra skäl kunna anföras för en dylik lösning. Om nu ändock en omläggning av det ekonomiska systemet i de äldre äktenskapen skall äga rum, bör det emellertid undersökas, om icke en jämkning av förvaltningsförhållandena beträffande det hittillsvarande samfällda boet till hustruns förmån kan ske. Låter sig en sådan jämkning genomföra utan vådor, betyder den ett steg i NGB:s anda. Den närmare diskussionen av reformfrågan leder över till de särskilda, delspörsmålen, framför allt dels egendoms- och förvaltningsförhållandena,.

36 dels gäldsförhållandena. Först undersökningen av dessa spörsmål kan visa, om en reform verkligen är genomförbar. Det förefaller att ha varit svårigheterna att komma till rätta med gäldsspörsmålen, som alldeles särskilt tett sig avskräckande för lagberedningen vid NGB:s tillkomst. 1 Undén ansåg däremot i sitt inlägg 1928 gäldsreglerna icke erbjuda oöverstigliga svårigheter; frågan om förvaltningsrätten och äganderätten fann han för sin del vanskligare att lösa, ehuru han icke ansåg den olösbar. 2 Den följande framställningen torde ådagalägga, att på ingen av dessa punkter några avgörande svårigheter för en reform uppresa sig, ehuru naturligtvis vanskligheter ingalunda saknas. Problemet om sättet för reformens ikraftträdande är viktigt. Man kan bestämma sig för att tämligen omedelbart efter reformens antagande införa det nya systemet i dess helhet, men man kan också stadga en viss övergångsperiod på något eller några år och får därigenom den nya regimen genomförd på ett smidigare sätt. Dessa olika tillvägagångssätt kunna återverka på omläggningens resultat. Väljer man den första metoden, leder svårigheten att med kort varsel oinskränkt tillämpa NGB på äldre äktenskap därhän, att man nödgas beträffande äldre gäld m. m. meddela vissa specialregler, som — även om de kanske kunna göras rätt korta — dock äro ovälkomna därför, att de bilda mera permanenta modifikationer i NGB:s tillämplighet på äldre äktenskap. Går man vägen med en övergångsperiod, har man större utsikter att komma ifrån nämnvärda varaktiga undantagsstadganden. Björling synes i sin uppsats 1930 närmast ha tänkt sig ett omedelbart ikraftträdande av NGB med vissa modifikationer i fråga om äldre gäld. Undén hade däremot i sitt inlägg 1928 förordat, att sättet alt tillgodose borgenärerna skulle vara en tämligen rundligt tilltagen övergångsperiod, 3—5 år. 2 Av skäl, som nyss antytts och som vinna sin närmare belysning, genom den följande utredningen, grundar sig det här framlagda förslaget på metoden med en övergångsperiod, som dock ansetts kunna begränsas till ett och ett halvt, möjligen två år. Av lätt insedda orsaker bör perioden nu kunna göras kortare än om reformen hade skett omkring 1930. Under övergångsperioden få borgenärerna tillfälle att göra gällande sina fordringar efter ÄGB:s regler men få efter periodens slut i princip underkasta sig NGB. Systemet med en övergångsperiod kan tänkas gestaltat på något skilda sätt med avseende på andra spörsmål än ansvaret för den äldre gälden. Vissa rättsverkningar av reformen, vilka vore därtill ägnade, kunde anknytas redan till periodens början — t. ex. hustruns förvaltning av all hennes enskilda egendom — och man finge då ett införande av NGB i etapper. Mot ett sådant tillvägagångssätt kan dock med fog invändas, att reformen därigenom blir betydligt mera invecklad och kan förorsaka vissa framtida svårigheter. Starka skäl tala sålunda för att i huvudsak låta NGB träda i kraft först vid övergångsperiodens slut, i allt fall om perioden göres så kort som förut antytts. Problemet beröres ytterligare i det följande. 1

Lagberedningen, GB IV s. 413. Jfr även Ekeberg i Minnesskrift ägnad 1734 års lag (1934) I s. 215. * SvJT 1928 s. 32.

37 I syfte att vinna en formell förenkling av diskussionen utgår framställningen nedan från det antagandet, att nyssnämnda övergångsperiod är liklydig med senare hälften av år 1948 samt hela år 1949 och att reformens båda huvuddata alltså komma att bli V7 1948 och x/x 1950. De valda tidpunkterna kunna självfallet utan rubbning av resonemangen i övrigt ersättas t. ex. med 7i 1949 och Vi 1951 eller med andra. Ett skäl, som kanske icke bör betraktas som alldeles betydelselöst, talar emellertid för att om möjligt anknyta till Vi 1950: det kan efter reformens genomförande bli fråga om huruvida t. ex. viss rättshandling eller dylikt tillkommit under den äldre rättens herravälde eller ej, och det är i sådana och liknande fall en praktisk fördel, om den kritiska tidpunkten är lätt att hålla i minnet. Spörsmålet, huruvida det bör finnas möjlighet för makar i äldre äktenskap att — i stil med vad som medgavs i Danmark 1925 och Norge 1927 — förbehålla sig fortsatt tillämpning av ÄGB, upptages längre fram. I fortsättningen diskuteras först egendomsordning 1 och förvaltningsrätt (inbegripet målsmanskap), därefter gäldsspörsmål och andra förekommande särskilda frågor. En dylik uppdelning torde vara ofrånkomlig, även om de olika spörsmålen uppenbarligen äga ett n ä r a samband med varandra. Diskussionen avslutas med en sammanfattning av förslagets huvudlinjer. I en särskild avdelning följer specialmotivering. Anmärkning. Såsom tidigare nämnts, ha vissa grupper av äldre äktenskap redan genom GP flyttats in under NGB:s herravälde. 2 Så är bland annat fallet med de äktenskap, i vilka makarna vunnit boskillnad på grund av ansökan, som gjorts efter det BoskL av 1898 trädde i kraft, eller vunnit hemskillnad, förutsatt att boskillnaden resp. hemskillnaden efterföljts av skifte mellan makarna (GP 5 § 7 mom. andra stycket). Huru förhåller det sig då med sådana äktenskap, där det dömts till boskillnad i sammanhang med konkurs men där det efter konkursen icke funnits någon egendom att skifta och av denna grund något formellt skifte aldrig ägt rum? I litteraturen h a r hävdats, att ett skifte i dylika fall vore meningslöst och att NGB enligt grunderna för GP 5 § 7 mom. andra stycket vore tillämplig, trots att skifteshandling aldrig upprättats. 3 Denna mening har vunnit högsta domstolens stöd i ett rättsfall, ref. i NJA 1932 s. 585. Denna lagtolkning bör självfallet upprätthållas alltfort, och det får anses obehövligt att belasta den här föreslagna lagtexten med något särskilt stadgande till bekräftelse härav. Egendomsordning och förvaltningsrätt. I äldre äktenskap h a r man att räkna med dels samfällda boet, dels vardera makens enskilda egendom. Såsom närmare omtalats tidigare, 4 förvaltar 1 Ordet egendomsordning tages här i samma inskränkta betydelse som ovan s. 16 och betecknar alltså boets formella uppdelning på vissa massor, principiellt rubricerade som ene eller andre makens eller bådas. 2 Ovan s. 24. 3 Se hänvisningar ovan s. 24 not 1. 4 Ovan s. 17 f.

38 mannen enligt huvudregeln all egendom i boet, men hustrun kan under vissa omständigheter ha förvaltningsrätt till delar av boet, varvid det kan röra sig både om henne enskilt tillhörig egendom och om egendom av samfälld natur. Den enskilda

egendomen.

Eftersom reglerna om vad som skall anses som enskild egendom äro olika i ÄGB och NGB, blir första frågan, vilken egendom som för framtiden skall räknas som enskild. Om en tänkt reforms första etapp är V7 1948, kunde det måhända synas tilltalande att låta NGB avgöra sådan egendoms natur, som infördes i boet från och med detta datum, d. v. s. egendomen skulle bli enskild endast under de i NGB 6 : 8 angivna förutsättningarna. Som berörts ovan, kunde det nämligen hävdas, att NGB:s regler borde införas redan vid första etappen, där så utan svårighet läte sig göra. Detta skulle exempelvis betyda, att en fastighet som ärvdes under tiden V7 1948—31/12 1949 icke bleve enskild redan på grund av förvärvssättet. Emellertid är det icke något särskilt intresse, som påfordrar snabbast möjliga införande av NGB just på denna punkt och som uppväger därmed förbundna nackdelar. Att så att säga klyva upp reformens rättsverkningar och låta vissa inträda vid en, andra vid en annan tidpunkt gör — såsom redan betonats — reformen mera invecklad och skapar därigenom vissa framtida svårigheter. Det är enklare att framdeles i möjligaste mån ha blott en tidpunkt att räkna med. Det torde sålunda vara lämpligast att låta principerna i NGB 6: 8 träda i kraft först Vi 1950. Naturligtvis få de sedan tillämpas blott beträffande förvärv och åtgärder, vidtagna från och med denna dag. Det kan icke ifrågasättas att låta NGB 6: 8 få tillbakaverkande effekt; den egendom, som 31/i2 1949 var enskild, bör förbli enskild (till dess makarna eventuellt längre fram med tillämpning av NGB:s regler om äktenskapsförord förvandla den till giftorättsgods, i den mån detta är möjligt, se NGB 8: 1). På denna punkt kan man icke undvika en permanent tilläggsregel till NGB, när denna utsträckes till äldre äktenskap. Utöver vad nu sagts påkallar frågan om mannens enskilda egendom ingen uppmärksamhet i detta sammanhang. Beträffande hustruns enskilda egendom måste däremot några ord ägnas spörsmålet om den framtida förvaltningen. Det bör inskjutas, att ÄGB:s regel, att mannen i princip förvaltar även hustruns enskilda egendom, avviker från vad som gällde i Danmark och Norge före den nuvarande äktenskapslagstiftningens genomförande. Hustrun förvaltade där sitt »Saereje», och någon diskussion om förvaltningen av dylik egendom behövde följaktligen aldrig uppkomma vid den nya lagstiftningens införande. 1 1 Denna förvaltningsrätt för hustrun fanns i Norge från 1888 och i Danmark från 1899. Se beträffande Norge Scheel, Om ^Egtefsellers Formuesforhold (1892) s. 260, Ostrem, Ektefellers formuesforhold (1932) s. 8, Arnholm, Familieretten, 1 uppl. (1936) s. 174, 2 uppl. (1945) s. 157, samt beträffande Danmark Bentzon, Familieretten II s. 11 not 25, Borum, Familieretten II s. 179.

39 Enligt gällande regler i ÄGB och GP kan hustrun själv förvalta enskild egendom på grund av förbehåll vid gåva eller testamente, på grund av äktenskapsförord (av olika slag) samt på grund av den såväl för samfälld som för enskild egendom gällande regeln, att hustrun råder över egendom, som efter 1921 års ingång tillfaller henne genom arv, gåva eller testamente. 1 Särskilt sistnämnda regel (GP 5:5 första stycket) medför, att hustru i äldre äktenskap numera i flera fall än förr har rådighet över enskild egendom. I den mån mannen har förvaltningen över hustruns enskilda egendom, är hans rådighet däröver i flera avseenden inskränkt, särskilt såvitt angår fast egendom. 2 För gäld, som mannen ensam gör, svarar hustruns enskilda egendom i princip icke. 3 Använder mannen hustruns enskilda egendom till betalning av gäld, för vilken den icke svarar, skall i princip hustrun ha vederlag härför vid bodelning (ÄGB 11:9), och hustrun äger rätt att kräva boskillnad (BoskL § 3). Läget är alltså det, att hustrun i icke ringa omfattning redan förvaltar sin enskilda egendom, att egendomen, i den mån mannen förvaltar den, dock principiellt icke skall utgöra kreditbas för honom, samt att lagen vidare pålägger honom vissa förvaltningsinskränkningar beträffande sådan egendom. Någon giftorätt i den har han icke. Till den del hans förvaltning icke kan effektivt övervakas, missbruk korrigeras, o. s. v. kvarstår dock en moralisk appell till honom att betrakta sig såsom förvaltare i familjens och hustruns intresse; att de rättsliga sanktionerna på vissa punkter äro bristfälliga hänger samman med att ÄGB utgått från tanken om mannens allmänna målsmanskap för hustrun. Björling tänkte sig 1930, att de bestående förvaltningsförhållandena skulle lämnas orubbade även beträffande hustruns enskilda egendom. 4 I de äldre äktenskapen skulle emellertid härigenom komma att även efter NGB:s principiella införande stå kvar en lämning av ÄGB, omöjlig att passa in i NGB:s system, som ju icke känner något fall av ordinär legal förvaltningsrätt för mannen till hustruns enskilda egendom. En sådan lämning är allt annat än önskvärd. Att bibehålla det nuvarande förvaltningssystemet på denna punkt skulle draga med sig svårigheter i fråga om gäldsansvarighetsreglerna, åstadkomma besvärligheter i mannens konkurs m. m. Hela anordningen med en särregel av denna art skulle innebära en beklaglig komplikation i fråga om den framtida ordningen i de äldre äktenskapen. Genom att låta den ifrågavarande, för nyare uppfattning ytterst främmande förvaltningsregeln försvinna uppnår man en naturlig och välbehövlig förenkling, tillika en principiell förbättring i hustruns ställning, utan att några befogade intressen för mannen och hans borgenärer trädas för nära. Hustrun bör därför senast i samband med reformens definitiva ikraftträdande (Vi 1950) erhålla förvaltningsrätt till all sin enskilda egendom, oavsett när och hur den förvärvats. 1

Ovan s. 18. Ovan s. 17. 3 Ovan s. 20. 4 S v J T 1930 s. 328. 2

40 Skall man då ge henne denna förvaltningsrätt redan före sagda tidpunkt, t. ex. redan från VT 1948 eller från den tidpunkt hon själv påyrkar? Här återkomma samma skäl, som tidigare anförts och som tala för att verkningarna i möjligaste mån för enkelhetens och klarhetens skull anknytas till en och samma tidpunkt, vilken då får bli Vi 1950. Skulle undantagsvis hustruns intressen påfordra, att mannen redan tidigare avkopplas från ifrågavarande förvaltning, kan detta ordnas, utan att reformens huvudlinjer göras oklara, genom något slags provisorisk säkerställelse. Frågan upptages nedan i specialmotiveringen. Tillräcklig anledning torde icke finnas att medge makarna rätt att genom äktenskapsförord eller förklaring i annan form förhindra, att förvaltningen av hustruns enskilda egendom helt övergår till henne. En sådan rätt för makarna skulle onödigtvis komplicera de framtida förhållandena. Samfällda boet. huvudgrunderna för dess uppdelning. Ehuru mannen normalt förvaltar samfällda boet i äldre äktenskap, har hustrun under vissa omständigheter rådigheten över delar av detsamma. Så förvaltar hon ju tillgångar, som hon förvärvat genom eget arbete. 1 Även egendom, som efter 1921 års egendom tillfallit henne genom arv, gåva eller testamente men blivit samfälld, skall förvaltas av henne enligt en nyss berörd regel (GP 5:5 första stycket). Ett överförande av de äldre äktenskapen till NGB:s regim måste innebära, att det samfällda boet principiellt förvandlas till två massor, mannens och hustruns giftorättsgods. Om man av åtskilliga skäl, särskilt hänsyn till borgenärerna, vid reformens genomförande räknar med en övergångsperiod, är det nödvändigt att låta kategorien samfällda boet försvinna först vid övergångsperiodens slut (31/i2 1949). Kategorien kvarstår då vid det utkrävande av gäld enligt äldre regler, som skall vara möjligt under denna period, men åtgärder kunna vidtagas för att förbereda boets uppdelning, varom mera nedan. Egendom, som make inför under övergångsperioden och som icke enligt vanliga regler för äldre äktenskap blir enskild, får samfälld egendoms natur och kommer redan enligt de äldre reglerna att förvaltas av maken själv. Den viktigaste frågan — den som enligt vad tidigare nämnts betraktats som en svår stötesten för en reform — är emellertid, efter vilka grunder samfällda boet slutgiltigt skall sönderläggas i mannens och hustruns giftorättsgods. I detta avseende synes man ha anledning att räkna med tre huvudprinciper, vilka renodlade eller på olika sätt kombinerade kunna komma till användning. Enklast att bedöma är den första av dem, här kallad boskiftesprincipen; den har skymtat fram som en möjlighet under tidigare debatter men allmänt avvisats såsom grundprincip. Den skulle innebära, att man i samband med övergången till NGB:s system skulle ovillkorligen påbjuda ett formligt skifte av boet i alla äldre äktenskap. 2 Om intet särskilt stadgades, finge skiftet ske efter vanliga grunder (alltså så som vid boskillnad) och gåve till resultat, att 1 2

Inbegripet avkastning av dylika tillgångar samt vad som t r ä t t i dylika tillgångars ställe. Lagberedningen, GB IV s. 412; Undén i SvJT 1928 s. 30 (jfr s. 32).

41 enbart enskild egendom därefter funnes. Tänkbart vore dock, att vissa specialregler meddelades, enligt vilka skiftet kunde göras på annat sätt än det vanliga och egendomen efter skiftet kunde bli giftorättsgods. Ett verkligt boskifte (bodelning) skulle emellertid bringas till stånd. Alltjämt kan boskiftesprincipen av uppenbara skäl avföras ur diskussionen såsom generell lösning. Det är knappast tänkbart att tvinga fram ett mer eller mindre omständligt formellt skifte över hela linjen, och ett försök i denna riktning skulle förmodligen för de flesta makar i de berörda äktenskapen kännas som ett opåkallat och besvärande ingrepp. Därmed har man dock icke uteslutit möjligheten att för vissa fall ställa till förfogande en skiftesprincip av något slag. En annan, redan ovan under »Allmänna grunder» antydd lösning, som har fördelen att vara den enklaste, är den, som — såvitt bekant utan meningsskiljaktigheter — följdes i Danmark och Norge. Den består däri, att man utgår från de existerande förvaltningsförhållandena och låter vardera maken även efter omläggningen förvalta samma ur samfällda boet härrörande egendom som tidigare. Principen skulle, om man vill ha en kort benämning, kunna kallas status-quo-principen. I denna riktning gick även Björlings förslag 1930.a Då i Danmark och Norge de nya äktenskapslagarna bibehöllo beteckningen samfällt bo (Fsellesbo) för vad NGB hos oss kallar mannens och hustruns giftorättsgods, kunde saken där formellt ordnas mycket enkelt. I Danmark stadgades endast, att var och en fortsatte att råda över den del av samfällda boet, över vilken han (hon) förut haft rådigheten. 2 I Norge uttrycktes samma regel så, att vid tillämpning av nya lagens rådighetssystem vardera maken skulle anses ha i boet infört den del av det gamla samfällda boet, som han rådde över. 3 I Sverige finge man, om m a n ville genomföra samma lösning, uttrycka sig på ett annat sätt. Det är ju icke lämpligt att, med införande i sak av NGB:s system, efter dansk-norskt mönster formellt bibehålla kategorien samfällda boet i de äldre äktenskapen, när reformens mål är att utplåna särreglerna för äldre äktenskap. 4 Ännu mindre kan en generell ändring av NGB:s terminologi ifrågasättas i detta sammanhang. En lösning enligt statusquo-principen skulle göra det nödvändigt att beteckna den del av det gamla samfällda boet, vilken mannen förvaltar, såsom mannens giftorättsgods, och den del, som hustrun förvaltar, såsom hennes giftorättsgods. I regel skulle då det mesta, stundom allt, betecknas såsom mannen tillhörigt, ehuru underkastat giftorätt för hustrun enligt NGB:s regler. Tanken att förfara på detta sätt kritiserades på sin tid av lagberedningen. Beredningen medgav, att någon reell förändring av betydelse knappast skulle äga rum genom en dylik omrubricering av egendomen, men fortsatte: »Om 1

SvJT 1930 s. 326. I den danska lagen 1925 om äktenskapets rättsverkningar, 55 § första stycket, heter det: »Har jEgtefajllerne levet i Formuefsellesskab, bevarer enhver af dem Raadigheden over den Del af Fsellesboet, hvorover han hidtil har raadet.» Jfr Bentzon, Familieretten II s. 188, där det betonas, att tanken var, att »den etablerede Raadighedsordning, hvorpaa maaske Mandens 0 k o nomi er grundet», icke skulle rubbas. Se även Bentzon i SvJT 1928 s. 512. 8 20 § ikrafttredelsesloven till lagen 1927 om äkta makars förmögenhetsförhållanden. Jfr Ostrem, anf. arb. s. 263 f., Arnholm, anf. arb. s. 195 (2 uppl. s. 177). 4 Något i denna riktning åsyftas måhända av Bentzon i SvJT 1928 s. 512. 2

42 detta ock må vara sant, så är det dock ur principiell synpunkt icke tillfredsställande att sålunda genom en lagändring förklaras, att det som enligt gäl lande lag tillhör bägge makarna gemensamt hädanefter skall vara den enes egendom, så mycket mera som regeln måste bliva tillämplig även beträffande den egendom hustrun tidigare infört. Regeln synes vara stridande mot den allmänna grundsatsen, att en ny lag icke bör verka ändring i redan uppkomna rättsförhållanden .»1 I sitt inlägg 1928 fann Undén lagberedningens skäl beaktansvärda och framförde med hänsyn därtill tanken, att man i stället skulle förklara vardera maken som ägare till den egendom h a n förvärvat (infört i boet) .2 Man skulle med andra ord tillämpa principen i NGB även på egendom, som tidigare införts i boet, och följaktligen genom ett enkelt lagbud omreglera mannens och hustruns rådighetssfärer med ledning av egendomens härkomst (proveniens); i fortsättningen kallas denna lösning proveniensprincipen. Björling karakteriserade däremot 1930 lagberedningens invändning såsom »egentligen mera känsloskäl än ett för logisk granskning hållbart resonemang» 3 och förmenade, att den av lagberedningen kritiserade lösningen skulle medföra blott obetydliga jämkningar i sak, vilket lagberedningen ju också hade medgivit. I samma riktning går Bentzons förklaring, att han aldrig under de långvariga kommissionsförhandlingarna förstod, att invändningen hade någon reell betydelse; för honom var det blott fråga om en bristande formell elegans, en »inelegantia juris». 4 Ovan har förutsatts, att ett införande av NGB:s ekonomiska system i äldre äktenskap måste medföra, att det samfällda boet uppdelas på ett eller annat sätt i mannens och hustruns giftorättsgods. Tanken att låta uppdelningen i sak äga rum men beslöja den genom att foCmellt bibehålla kategorien samfällda boet har avvisats. Det frågas måhända, om icke dock en samäganderättskonstruktion av något slag vore en tänkbar utväg. Men vad skulle en sådan betyda? Att bibehålla samfällda boet, förklara detsamma såsom föremål för samäganderätt och låta det samförvaltas av makarna enligt 1904 års samäganderättslag är en lösning, som är behäftad med uppenbara olägenheter, även om den formellt skulle kunna sammanjämkas med NGB genom att värderas andel betraktades som hans (hennes) giftorättsgods. En tillämpning i så stor utsträckning av samäganderättslagen på makarnas förhållanden leder till egendomliga konsekvenser, och vid utkrävande av endera makens gäldsansvar skulle svårigheter uppstå. Att skapa en särskild äktenskapsrättslig samäganderättsoch samförvaltningsform för nu ifrågavarande äktenskap kan icke komma i fråga; detta skulle vara opraktiskt och skulle innebära motsatsen till den eftersträvade förenklingen. Samäganderättskonstruktionen bör icke tillgripas i andra fall än de, i vilka den måste komma till användning vid en tillämpning av NGB. Efter denna inventering av de huvudprinciper, som kunna tänkas komma i fråga i detta sammanhang, blir uppgiften att närmare granska deras användbarhet och eventuellt undersöka möjliga kombinerade lösningar. Vad då först boskiftesprincipen angår, har denna redan ovan avvisats såsom obligatorisk metod; med skifte har härvid åsyftats ett skifte av prin1

Lagberedningen, GB IV s. 413. Undén i SvJT 1928 s. 32. Björling i SvJT 1930 s. 327. 4 Bentzon i SvJT 1928 s. 511. 2

43 cipiellt samma art som efter boskillnad. Boskiftesprincipen i denna mening bör emellertid stå till förfogande för de makar, som vilja gå denna väg, och detta gör den redan nu — förutsatt att makarna äro ense om att vilja skifta — genom bestämmelserna i GP. Huruvida en make bör kunna oberoende av andra maken påfordra boskillnad med därav följande skifte i större utsträckning än nu eller bör kunna framtvinga skifte i annan form är en fråga, som återkommer i det följande. Huru ställer det sig då med status-quo-principen och proveniensprincipen? Granskas till en början de båda principerna såsom sådana, torde följande kunna anföras. Det bör dock betonas, att en slutgiltig bedömning knappast kan ske, förrän även gäldsfrågorna undersökts. Starka praktiska skäl tala tydligen till status-quo-principens förmån, om man jämför den med proveniensprincipen. Det är ur många synpunkter enklast att låta de givna förvaltningsförhållandena beträffande den samfällda egendomen förbli orubbade. En av lagen påbjuden förändring i rådigheten över egendomen gör det betydligt svårare att föra in de äldre äktenskapen under NGB. Det kan vara synnerligen besvärligt att numera avgöra, hur egendomen förts in i boet och framför allt hur den ursprungligen införda egendomen förvandlats. 1 För åtskillig egendom finge man måhända falla tillbaka på samäganderättslagens regler, 2 vilka icke äro särskilt väl ägnade att tillämpas på förhållandet mellan äkta makar. Det kan också anföras — såsom skedde i Danmark 3 — att mannens ekonomi kan vara grundad på den etablerade rådigheten; en förändring i denna skulle i vissa fall betyda ett starkt ingrepp i de bestående förhållandena till mannens nackdel. Bentzon framhävde i sitt diskussionsinlägg 1928 starkt denna synpunkt: »For dansk (og vistnok ogsaa norsk) Betragtning var det et Hovedpunkt, at Manden beholdt alt det under sin Raadighed, som han hidtil havde forvaltet (med mindre han opgav det frivilligt gennem iEgtepagt). Han havde of te bygget sin (og sine Kreditorers) Okonomi paa, at en ny Lov ikke fratog ham denne Raadighed.» 4 Det måste dock samtidigt betonas, att i många fall förändringarna icke skulle bli stora. I de flesta fallen torde mannen ha infört övervägande delen av egendomen; dessutom måste numera beaktas, att proveniensprincipen genom GP redan gäller för all egendom införd fr. o. m. 1921, och denna egendoms andel i den samlade samfällda egendomen måste successivt ha stigit. Mot status-quo-principen kunna emellertid också anföras åtskilliga erinfingar. Först bör i detta avseende till prövning upptagas lagberedningens redan förut refererade principiella invändning, som av Bentzon och Björling bestritts. Det är onekligen så, att status-quo-metoden gör det nödvändigt att företaga den tidigare omtalade omrubriceringen av den samfällda egendomen, så att vad mannen förvaltar kallas hans giftorättsgods och vad hustrun förval1 2 3

Jfr Stjernstedt i SvJT 1928 s. 516 och å andra sidan Undén därsammastädes s. 32 f. Undén i SvJT 1928 s. 33. Ovan s. 41 not 2. 4 SvJT 1928 s. 511.

tar hennes giftorättsgods. Detta kan naturligtvis medföra att i en del fall egendom, som hustrun infört (före 1921), k a l l a s mannens giftorättsgods, men det är att märka, att egendomen enligt ÄGB icke är hustruns utan bådas samfällda, att den hela tiden förvaltats av mannen (vilket praktiskt taget medfört en ägares ställning för honom) x och att giftorättsreglerna i NGB leda till en föga förändrad ställning i sak för hustrun. Björling framhöll 1930,2 att vardera makens förfoganderätt skulle bli alldeles densamma som förut, att vardera makens utsikter till vederlag för missbruk av den andres förfoganderätt bleve något förmånligare och att mannens möjlighet att använda egendomen i boet som kreditbas bleve begränsad till den egendom han förvaltade (i stället för att som nu i regel avse hela samfällda boet); även skattskyldigheten bleve densamma som förut. Det sagda är i huvudsak riktigt; dock måste beträffande stiftande av gäld den reservationen göras, att vid sidan av de för hustrun förmånliga konsekvenserna även vissa åtminstone teoretiskt mindre gynnsamma kunna inträffa, varom mera nedan. Det måste sålunda erkännas, att det i sak finnes fog för Björlings och Bentzons kritik mot lagberedningens resonemang med dess väl teoretiskt-formella prägel. Ändringen i redan uppkomna rättsförhållanden är, som lagberedningen själv medgav, i huvudsak endast skenbar; den är under alla omständigheter väsentligt mindre än den, som inträder vid en tillämpning av proveniensmetoden. Trots detta kan man emellertid icke helt bortse från de förhållanden, på vilka lagberedningen med sin kritik pekat. Den berörda omrubriceringen kan uppenbarligen — även om den skulle kunna betraktas som sakligt godtagbar — på sina håll föranleda missuppfattningar och eventuellt skapa en viss irritation, som i Danmark och Norge aldrig behövde uppkomma tack vare den avvikande terminologien i dessa länders nya äktenskapslagar. Någon större risk för att dylika missförstånd skulle mera allmänt inverka menligt på makarnas egendomsförvaltning i de ifrågavarande äktenskapen torde man visserligen icke behöva räkna med. 3 Men det är dock en olägenhet, att omrubriceringen kan vålla misstämning och felaktiga slutsatser hos en del människor. Delta talar åtminstone mot en renodlad tillämpning av status-quoprincipen. Vidare är att märka — såsom redan antytts — att principens konsekvenser i fråga om gäldsförhållandena stundom kunna bli delvis oförmånliga för hustrurna, i varje fall i princip. Visserligen bleve mannens möjlighet att an1

Jfr Ekeberg i SvJT 1918 s. 255 f. SvJT 1930 s. 327. Ville man hävda, att så skulle bli fallet, skulle väl tankegången vara ungefär följande. Beteckningen »samfälld egendom» framhäver, att det är fråga om egendom, som bör förvaltas för gemensam räkning. Egendomens nya beteckning som delvis mannens, delvis hustruns egendom — ehuru underkastad giftorätt — skulle undanskymma denna »förvaltartanke» och uppamma de mera individualistiska synpunkterna. En sådan tankegång hade möjligen kunnat ha ett visst fog som allmän erinran mot NGB:s system men har i varje fall i detta sammanhang knappast någon större betydelse. Man får icke särskilt högt skatta kännedomen om och inverkan av dylika rena rubriceringar; i samband med en reform kunde för övrigt på lämpligt sätt (i tidningspressen o. s.v.) framhållas, att även giftorättsgods enligt lagens mening skall förvaltas med tanke på båda makarnas intressen. 2 3

45 vända egendomen i boet som kreditbas begränsad till den egendom han förvaltade, och detta skulle beträffande den stora massan av hans gäld — den som nu kallas mannens förvaltningsgäld — betyda en påtaglig förmån för hustrun. Men vid sidan därav finnes ju kategorien mannens enskilda gäld, den gäld som tillkommit »av mannens särskilda vållande och förgörelse utan att hustrun därav nytta eller del haft» (ÄGB 11:3). I fråga om denna gäld, för vilken nu principiellt icke hela samfällda boet utan blott mannens andel däri svarar, 1 skulle tydligen omläggningen betyda en viss utsträckning av mannens kreditbas på hustruns bekostnad i alla de fall, då mannen förvaltar mera än hälften av samfällda boet; under vissa förutsättningar skulle detta kunna betyda en allvarlig nackdel för hustrun. Ehuru mot denna nackdel får ställas fördelen beträffande mannens förvaltningsgäld och ehuru det vidare måste erinras, att ÄGB:s fritagande av hustruns del i boet från ansvar för mannens enskilda gäld ingalunda är så effektivt i praktiken, 2 så är det likväl principiellt stötande att utan vidare godtaga den berörda försämringen. Redan nu, innan gäldsfrågorna närmare analyserats, måste sålunda av denna anledning en stark betänksamhet göra sig gällande mot en undantagslös tillämpning av status-quo-principen. Härtill kommer en annan synpunkt, som talar emot en dylik undantagslös tillämpning. Som förut nämnts, komma hustrurna i äldre äktenskap redan genom en reform efter status-quo-principens linje i åtnjutande av viktiga förbättringar i sin rättsliga ställning, om man ser till det hela. I Danmark och Norge, där lagstiftaren just var särskilt angelägen att låta dessa hustrur få del av den nya lagstiftningens fördelar, tillämpades ju denna princip. 3 Trots dessa förbättringar — och trots det framsteg, som det skulle innebära, att mannen icke längre finge förvalta någon hustruns enskilda egendom — måste det emellertid betraktas som mindre tilltalande, om en reform skulle ske utan att därvid öppnades någon som helst möjlighet att (annat än genom boskillnad eller genom gåva efter NBG:s införande) rubba den dominerande ställning, som mannen hittills haft såsom förvaltare av huvudparten av samfällda boet. Det synes önskvärt att möjliggöra en viss förskjutning av förvaltningsförhållandena till hustruns förmån — åtminstone beträffande egendom, som hon själv (före 1921) infört i boet. 4 Detta skulle betyda, att man i sak något mera närmade sig NGB:s grundtankar än man kan sägas göra med en undantagslös status-quo-princip. Å andra sidan torde alltför stora praktiska svårigheter — i huvudsak redan berörda — bli följden av en renodlad tillämpning av proveniensprincipen i överensstämmelse med Undéns förslag. En generell omfördelningsregel av denna typ kan icke förordas. Den hittills förda diskussionen kan därför sägas peka i den riktningen, att lösningen bör sökas i något slags 1 Se ovan s. 20. 2 Jfr ovan s. 19, 21. 3

Se ovan s. 29, 41. « Det må erinras om den betydelse egendomens härkomst har för lottläggningen enligt 2 kan. 5 § lagen om arv vid delningen av boet efter den sist avlidne maken i ett äldre äktenskap, se 5 5 andra stycket lagen 8 juni 1928 ang. införande av lagen om arv.

46 kombination av de båda principerna. Lämpligen torde man då böra skapa vidsträckta möjligheter till jämkning av den bestående rådighetsfördelningen i de enskilda fallen, i första hand genom åtgärder av makarna i förening, i andra hand efter yrkande av hustrun ensam. På denna väg kan skälig hänsyn tagas till önskemål om omfördelning efter egendomens härkomst, samtidigt som — när omfördelning bringas till stånd — denna kommer till uttryck genom särskilda konkreta åtgärder och sålunda lättare kan till sin innebörd efteråt konstateras än som skulle kunna ske, om den automatiskt skulle följa av en abstrakt lagregel. Om emellertid i det särskilda fallet ingen omfördelning påyrkades, borde den vid tidpunkten för reformens ikraftträdande (Vi 1950) bestående rådighetsfördelningen bevaras. Status-quoregeln skulle alltså gälla som allmän subsidiär regel. På dylikt sätt skulle för den stora massan av fall en relativt enkel övergångsprincip bli tillämplig. I de flesta äktenskap torde, som förut framhållits, största delen av boet ha införts av mannen. Det ter sig vidare naturligt att ej tvinga fram en omfördelning i alla de fall, då ingen önskan därom framträder hos hustrun, och det kan förmodas, att läget är detta i det allt övervägande antalet av de berörda äktenskapen. Man må härvid betänka, att det uteslutande är fråga om makar, vilka hunnit långt upp i levnadsåldrarna och vilkas äktenskap vid reformens föreslagna ikraftträdande varat minst 29 år, i de flesta fall längre. För dylika makars förhållanden förefaller en mera radikal, tvingande omfördelningsregel föga lämplig, helst som hustrun dock redan förvaltar allt hon infört från och med 1921 (jämte vad hon redan tidigare förvärvat genom eget arbete). På den nu skisserade mellanlinjen — som söker taga alla rimliga hänsyn till hustruns eventuella önskningar om omfördelning men samtidigt söker bevara fördelarna av status-quo-principens enkelhet, i den mån detta dock låter sig göra — bygger den följande framställningen, som tillika innebär en fortsatt prövning av en sådan lösnings enskildheter och en undersökning av dess hållbarhet med särskilt avseende på gäldsförhållandena, som i det föregående endast flyktigt kunnat beröras. Det har ovan förutsatts, att en omfördelning borde kunna ske icke blott genom överenskommelse mellan makarna utan även på yrkande av hustrun ensam. Är det då behövligt att ge hustrun denna sistnämnda möjlighet? Svaret på frågan blir uppenbarligen beroende av hur långt man vill nå med reformen. Anledningen till att spörsmålet om en reform blivit aktuellt h a r ju faktiskt icke varit, att någon starkare önskan om förbättring av hustrurnas ställning i äldre äktenskap gjort sig gällande. Anledningen har i stället närmast varit den, att rättslivet skulle befrias från bördan att arbeta med dubbla system för äktenskaps ekonomiska rättsverkningar. Om ändock en reform skall ske, har det emellertid synts lämpligt att tillika åstadkomma mer än blott så att säga minim iförbättringarna för hustrurna. Därmed är å andra sidan ej sagt, hur långt man bör gå. Äro makarna eniga, böra de självfallet få ändra rådighetsförhållandena som de önska, blott detta sker på ett för borgenärerna betryggande sätt. Det synes dock vara att ge hustrur-

47 na för litet att stanna därvid. Proveniensprincipen har visserligen ovan ansetts vara olämplig som generell, automatiskt verkande regel. Men har hustrun infört en stor del av boet, bör hon kunna påfordra att få övertaga förvaltningen åtminstone av en väsentlig del av det införda. Existensen av en dylik rätt för henne bör kunna i många fall frammana en godvillig uppgörelse, som eljest icke skulle komma till stånd. Även vid genomförandet av hustruns ifrågavarande rätt att kräva omfördelning måste naturligtvis borgenärernas intressen beaktas. Hur borgenärernas ställning i enskildheter skall utformas undersökes först längre fram, men vissa synpunkter låta sig urskilja redan i detta avsnitt. Närmare om de föreslagna reglerna rörande samfällda boets uppdelning i mannens och hustruns giftorättsgods. Enligt de ovan angivna huvudgrunderna borde det skapas vidsträckta, lätt tillgängliga möjligheter till jämkning i de särskilda fallen av den rådighetsfördelning, som varit gällande enligt ÄGB. Lagen skulle alltså i första hand hänvisa makarna att med hjälp av dessa möjligheter ordna fördelningen. Vid utformande av reglerna härom bör särskilt hållas i sikte, att det skall kunna åstadkommas en fördelning, som tager hänsyn till egendomens härkomst. De nu antydda omfördelningsmöjligheterna böra stå till förfogande endast under övergångsperioden och verkställd omfördelning träda i kraft vid periodens slut. Då kan på detta sätt en definitiv fördelning i princip föreligga. För tiden därefter bör NGB i möjligaste mån utan modifikationer tillämpas på de av reformen berörda äktenskapen. Makarna få därför hänvisas att, om de senare önska förändringar, använda de utvägar därtill NGB erbjuder, t. ex. gåva genom äktenskapsförord, boskillnad. O m f ö r d e l n i n g g e n o m å t g ä r d e r av m a k a r n a i f ö r e n i n g . Äro makarna eniga, böra de — såsom nyss sagts — få ändra rådighetsförhållandena som de önska, med verkan från Vi 1950, blott det sker på ett för borgenärerna betryggande sätt. När det är fråga om en dylik omläggning, som ju skall grundas på åtgärder under övergångsperioden, blir nästa fråga, huru dessa åtgärder skola vara beskaffade. Det torde få anses uteslutet att medgiva makarna att göra en fri omfördelning formlöst eller genom en enkel förteckning över den berörda egendomen. Man kan icke gärna tänka sig att använda en förteckning av den typ, som avses i NGB 6:9. En dylik avser att skapa en bevispresumtion, som även efter den i NGB 6:9 omtalade ettårsfristens utgång kan genom annan bevisning kullkastas. En förteckning syftande till att omfördela boet skulle däremot icke innebära en uppgift om vissa bestående förhållanden, vilken uppgift kunde visas vara oriktig, utan en förmögenhetsdisposition, vilken efter en eventuell skyddsfrists utgång finge godtagas just såsom en disposition. Att göra detta förefaller icke lämpligt, helst som förteckningen ju saknar all publicitet. Makarna ha redan nu, om de äro ense, möjlighet att genom boskillnad och skifte övergå till NGB (GP 5: 7 andra stycket), och de kunna inverka på resultatet av skiftet genom äktenskapsförord enligt GP 5:8. Även utan före-

48 gående äktenskapsförord kunna makarna efter dom på boskillnad enas om att skifta boet på annat sätt än enligt likadelningsprincipen. I dylika fall finnes emellertid ett av lagen anordnat betydelsefullt borgenärsskydd särskilt genom BoskL § 18 (i vissa fall torde även konkurslagen § 34 kunna användas). Nu berörda möjlighet att övergå helt till NGB och att förbereda detta genom äktenskapsförord bör självfallet stå kvar under övergångsperioden. Emellertid kan utvägen med boskillnad och skifte ej anses vara tillräcklig såsom metod för makarna att i samråd omfördela boet. Det bör finnas ett väsentligt enklare tillvägagångssätt för dem att under övergångsperioden fastslå en vid periodens slut ikraftträdande uppdelning av samfällda boet, vilken uppdelning likväl icke nödvändigt bör göra egendomen till enskild utan bör kunna låta den alltjämt vara underkastad giftorätt (nu dock i NGB:s mening). Som redan framhållits, kan en så enkel metod som en förteckning utan publicitet dock icke rekommenderas. För borgenärernas skull bör publicitet krävas. Lämpligen kan man då bygga på NGB.s regler om äktenskapsförord såsom reguljär form för gåva mellan makar. Läget är visserligen sådant, att det icke är riktigt att här tala om gåva i vanlig mening, men det särskilda stadgande, som är erforderligt, kan anknyta till proceduren i NGB kap. 8 och anordna ett analogt borgenärsskydd. Måhända göres gällande, att en uppdelning efter egendomens proveniens i och för sig är så tilltalande, att makarna borde få möjlighet att genomföra en sådan på ännu enklare sätt. Kunde för just en sådan uppdelning en förteckning efter mönster av NGB 6: 9 vara tillräcklig? Den principiellt tillåtna dispositionen från makarna skulle då bestå i förklaringen, att var och en av dem skulle äga och förvalta (såsom giftorättsgods) vad han (hon) fört in i boet, och förteckningens roll skulle vara att fungera som bevismedel rörande vad den ene och den andre faktiskt infört; förteckningen skulle i detta hänseende åtnjuta motsvarande vitsord som förteckning enligt NGB 6: 9. Tyngdpunkten skulle emellertid uppenbarligen principiellt ligga på dispositionsförklaringen, och man finge av hänsyn till borgenärerna rimligen kräva dess skriftliga avfattande och offentliggörande i någon form; man finge också tillgodose borgenärerna genom någon ansvarsregel för make, som vinner på omfördelningen. Är allt detta nödvändigt, är det tydligtvis lämpligt att direkt anknyta till reglerna om äktenskapsförord, och därmed är man tillbaka till den förut skisserade metoden. O m f ö r d e l n i n g e f t e r y r k a n d e a v h u s t r u n e n s a m . I det föregående har det varit tal om sådana fall, då makarna äro ense om hur de vilja fördela samfällda boet. Såsom redan anförts, torde hustrun emellertid böra få rätt att, om hon infört en beaktansvärd del av boet, få övertaga förvaltningen åtminstone av en väsentlig del av det införda eller vad däremot svarar. Då denna rätt å andra sidan icke lämpligen bör helt rubba mannens ställning, och då det vidare ju är fråga om egendom, som gällande lag betraktar som samfälld med lika andelar för makarna, synas goda skäl tala för att hustrun icke bör få mot mannens önskan övertaga förvaltningen av mera än halva samfällda boet, även om den egendom hon infört uppgår till större andel därav. Ytterligare skäl för en dylik regel kunna hämtas från hänsyn till borgenärerna, varom senare. (Härigenom blir naturligtvis den ifrågavarande omfördelningsmöjligheten utan intresse i de relativt få fall, då hustrun redan enligt ÄGB förvaltar mera än halva samfällda boet.)

49 Frågan om sättet för genomförande av en omfördelning efter yrkande av hustrun ensam är icke lättlöst. Flera metoder ha övervägts. En utvidgad boskillnadsrätt för hustrun är av lätt insedda skäl icke ett adekvat medel, och att lita till ett modifierat boskillnadsförfarande skulle medföra, att rätt invecklade stadganden finge meddelas. En annan utväg vore, att hustrun finge till rätten eller domaren anmäla, att hon övertoge förvaltningen av viss angiven samfälld egendom, som införts av henne (eller trätt i stället för egendom hon infört); hennes anmälan skulle medföra rådighet för henne över den uppgivna egendomen, i den mån icke mannen t. ex. påkallade boskillnad eller styrkte, att icke hustrun utan han själv infört egendomen. Även denna utväg är dock i flera hänseenden olämplig. En relativt enkel lösning torde däremot kunna ernås, om man låter jämkningen ske under medverkan av en särskilt förordnad skiftesman. Denna lösning, som skulle innebära, att man genomförde provenienstanken med hjälp av en speciellt utformad skiftesprincip, skulle kunna närmare utföras exempelvis på följande sätt. Om hustrun önskade övertaga förvaltningen av samfälld egendom, som hon infört, men icke kunde uppnå mannens medverkan till genomförande härav medelst äktenskapsförord, skulle hon få hos rätten påkalla tillsättande av skiftesman (jämför 6 kap. 5 § boutredningslagen). Skiftesmannen skulle i första hand söka åvägabringa godvillig uppgörelse mellan makarna, och hans överläggning med dessa skulle kanske i många fall resultera i ett under hans medverkan upprättat äktenskapsförord av sådan art, som ovan föreslagits (eller i gemensam ansökan från makarna om boskillnad). Misslyckades skiftesmannens försök att åstadkomma uppgörelse, skulle skiftesmannen ha att själv bestämma om samfällda boets uppdelning. Härvid skulle gälla, att han hade att tillskifta hustrun såsom hennes giftorättsgods i NGB:s mening sådan av henne anvisad samfälld egendom, som hon infört i boet eller som trätt i stället för dylik egendom eller utgjorde avkastning därav, dock att värdet av vad som tillskiftades henne icke finge uppgå till mera än hälften av sammanlagda värdet av den samfällda egendomen. Hustruns påstående om att viss egendom införts av henne o. s. v. skulle givetvis icke utan vidare tagas för gott; skiftesmannen hade att söka bilda sig en uppfattning om huru därmed förhölle sig. över fördelningen skulle skiftesmannen upprätta skriftlig handling, som av honom undertecknades. Klander av delningen borde få ske på samma sätt som enligt 6 kap. 8 § boutredningslagen. Skifteshandlingen borde av skiftesmannen ingivas till rätten och av denna inregistreras på samma sätt som äktenskapsförord, eventuellt även kungöras i tidningarna (NGB 8: 11 andra stycket). Den lagakraftvunna delningen borde lända till efterrättelse från och med Vi 1950. Det har varit under övervägande, om mannen borde få möta hustruns begäran om skiftesman för nyss angivet ändamål genom att å sin sida påkalla boskillnad. Begränsar man, som nyss föreslagits, den egendom, vilken hustrun skulle kunna få överförd till sin rådighet, till högst hälften av samfällda boet, torde dock något behov av en särskild boskillnadsrätt för mannen icke föreligga. 4—470116

50 D e n s u b s i d i ä r a f ö r d e l n i n g s r e g e l n . Om i det särskilda fallet makarna icke upprättade äktenskapsförord om samfällda boets uppdelning, och om hustrun vidare icke påyrkade delning genom skiftesman enligt det förut sagda, skulle som subsidiär fördelningsregel gälla, att den vid tidpunkten för reformens ikraftträdande (Vi 1950) bestående rådighetsfördelningen bevarades (status-quo-principen). Den samfällda egendom, över vilken mannen ägde råda, skulle bli hans giftorättsgods, och den samfällda egendom, över vilken hustrun ägde råda, skulle bli hennes giftorättsgods. Utan några förvaltningsrubbningar skulle alltså makarnas egendomsförhållanden föras in under NGB. Man kunde tänka sig invändningen, att den faktiska förvaltningen ej alltid följt ÄGB:s regler. Dock torde den ha gjort detta i fråga om alla mera betydande förmögenhetstillgångar, och man kan icke gärna bygga övergångsregeln på annat än lagens rådighetsregler. Möjligt vore att — såsom skedde i Danmark och Norge — uttrycka ifrågavarande övergångsregel så, att man helt allmänt hänvisade till den vid reformens genomförande i princip föreliggande rådigheten. 1 En rättsteknisk nackdel följer dock härav: man måste i tveksamma fall gå tillbaka till ÄGB och tolka dess bestämmelser. Bättre torde det vara att direkt i nya lagen angiva de fakta, om vilka det bleve fråga vid tillämpning av regeln, d. v. s. angiva de omständigheter (förvärv genom eget arbete o. s. v.) som grundade rådighet för hustrun. Då de i princip bestående förvaltningsförhållandena sålunda bleve av stor betydelse, tala goda skäl för att under övergångsperioden till makarnas förfogande ställa en enkel utväg att skapa en bevispresumtion rörande omfattningen av den enes och den andres rådighetssfär. Detta kan ske helt enkelt genom att införa ett stadgande analogt med NGB 6: 9; eventuellt bör dock skyddsfristen för borgenärerna icke räknas uteslutande från förteckningens upprättande. Målsmanskapet. Mannens förvaltningsrätt uppfattas i ÄGB såsom anordnad i båda makarnas intresse och sammanhänger, såsom tidigare påpekats, såvitt hustrun angår med den grundläggande, i ÄGB 9: 1 uttalade principen om mannen såsom hustruns »rätte målsman». Detta målsmanskap i vidsträckt mening 2 upphävdes i personligt hänseende redan fr. o. m. Vi 1921 (GP 5:2), men i ekonomiska angelägenheter fick det stå kvar. Som ett särskilt led i det allmänna målsmanskapet har man inom rättsläran urskilt »målsäganderätten», d. v. s. det förhållande att mannen »äger söka och svara för henne» (ÄGB 9: 1) inför domstolar och andra myndigheter samt i enskilda rättsliga förhandlingar. 3 Begreppet målsmanskap i denna snävare bemärkelse av »målsäganderätt» har fortfarande betydelse i ekonomiska sammanhang och kan sägas fullständiga eller, om man så vill, klarare precisera konsekvenserna av de förut angivna förvaltningsreglerna. 1 Jfr 2 Jfr 3

ovan s. 41. Winroth s. 51. Winroth s. 30 ff., jämfört med s. 51.

51 Det sagda innebär, att mannen i princip har att i rättegång o. s. v. företräda hustrun i den utsträckning, som korresponderar mot hans förvaltningsrätt, såväl när det gäller att »söka» som att »svara»; h a n skall även svara för henne i fråga om gäld med undantag endast för sådan gäld, som avses i ÄGB 11: 5 (hustruns förvaltningsgäld), se ÄGB 9: l. 1 I praktiken torde det dock numera förhålla sig så, att regeln om mannens målsmanskap icke rigoröst iakttages av domstolar och andra myndigheter 2 och ännu mindre är levande i den privata rättssamfärdseln. Att mannens målsmanskap helt försvinner i och med den föreslagna övergångsperiodens slut är självklart. 3 Frågan kan endast gälla vilka regler som skola tillämpas fram till Vi 1950. Vad angår tvist om egendom behöver intet särskilt stadgas; liksom nu bör uppenbarligen den söka och svara, som har förvaltningsrätten till egendomen. I regel blir detta alltjämt mannen. Gäldsfrågorna torde vid närmare övervägande icke heller framkalla någon tvekan. För gäld, stiftad före övergångsperiodens början, föreslås i det följande, att ÄGB:s regler fortfarande få gälla under övergångsperioden (till Vi 1950). Det torde då vara lämpligast och följdriktigast att i samma mån principiellt bibehålla målsmanskapet. En annan lösning skulle kräva en rad icke så enkla specialregler; makarna måste exempelvis under övergångstiden alltjämt sättas i konkurs gemensamt, och detta krävde en särskild regel om den begränsade verkan av en dom enbart mot mannen beträffande en gald, som i princip åvilade samfällda boet (upphävdes målsmanskapet, borde ju nämligen båda makarna sökas beträffande dylik gäld). Det är överhuvud mera till skada än gagn att för den korta övergångstiden arbeta med nya komplicerade stadganden. Även beträffande den under övergångstiden nystiftade gälden torde fram till periodens slut det nuvarande systemet i princip böra tillämpas. Hustruns förvaltningsgäld faller dock självfallet alltjämt utanför målsmanskapet, och det skall senare diskuteras, huruvida denna gäldskategori möjligen borde utvidgas under övergångsperioden. Slutanmärkning. Sedan NGB i fråga om egendomsordning och förvaltningsrätt helt trätt i tillämpning (Vi 1950), är det i princip fixerat vad som utgör mannens resp. hustruns giftorättsgods och enskilda egendom. Därefter skeende förändringar få bedömas efter reglerna i NGB kap. 8, som nu bli direkt tillämpliga. Vardera maken har förvaltningsrätt till sin egendom (giftorättsgods och enskild egendom). Den enskilda egendomen förvaltas fritt. Beträffande giftorättsgodset gälla de vanliga inskränkningarna (NGB kap. 6). x r / S » , T i d a f e x , e m P e l v i s Winroth s. 30 ff., Lagberedningen, GB IV s. 165, 166 f., Stjernstedt, Våra aktenskapslagar s. 129 ff. samt ur nyare processuell litteratur Kallenberg, Svensk civilprocessratt I s. 508, 1035, Ekelöf, Om interventionsgrunden s. 156 ff t Jfr NJA 1925 s. 280. 3 Likaså försvinna de särskilda villkoren för hustrus r ä t t att idka handel eller annat närinesyrke eller vara biträde däri. Något särskilt stadgande härom erfordras icke, då det sagda blir en omedelbar följd av NGB:s införande i förening med regeln i GP § 7.

52 NGB måste givetvis då också gälla beträffande boskillnad, bodelning m. m. Härtill återkommer emellertid framställningen nedan, och då skall behandlas också frågan om huru det bör förfaras med den nu i äldre äktenskap gällande regeln om efterlevande makes fördel av bo oskifto.

Gäldsreglerna. Den gäld, som stiftas efter ÄGB:s fullständiga avskaffande Vi 1950 (»ny gäld»), bereder inga svårigheter; för densamma komma NGB:s regler helt att gälla. Beträffande gäld, som stiftats tidigare (»äldre gäld») är saken icke lika enkel. Frågan om den äldre gälden skulle enligt B j ö r l i n g s förut omtalade förslag lösas så, att övergångsbestämmelser meddelades, vilka skulle syfta till att i görligaste mån bibehålla det redan uppkomna gäldsansvaret. I U nd é n s likaledes förut berörda inlägg skisserades en annan utväg, nämligen en relativt lång övergångsperiod (3—5 år), eventuellt kombinerad med en extraordinär uppsägningsrätt för borgenären; härigenom skulle man undvika några på längre sikt verkande övergångsbestämmelser. Såsom framgått av det föregående, bygger det nu framlagda förslaget på systemet med en övergångsperiod och anknyter sålunda till Undéns uppslag. Perioden har dock gjorts kortare än enligt Undéns tanke; detta har ansetts vara möjligt, när nu så avsevärt mycket längre tid förflutit efter NGB.s tillkomst. Frågan om extraordinär uppsägningsrätt upptages i det följande. Ehuru övergångsperioden medför flera fördelar, har den sin främsta motivering i hänsyn till den äldre gälden. Man kan icke rimligen på en gång med kort varsel lägga om betalningsansvaret för gälden efter NGB :s linjer. Genom övergångsperioden (V? 1948—31/i2 1949) skulle de äldre borgenärerna få — i de flesta fall — möjlighet att antingen skaffa sig betalning efter de hittillsvarande reglerna eller träffa särskilda överenskommelser med makarna rörande den framtida ansvarigheten. Ej sällan äro för övrigt sannolikt de äldre fordringar, som få stå kvar efter övergångstiden, förenade med särskild säkerhet (realsäkerhet eller borgen). Anordningen med en övergångsperiod medför, att man icke behöver anse sig nödsakad att för framtiden i varje detalj konservera betalningsansvaret för den kvarstående äldre gälden i det skick, som detta ansvar hade vid ÄGB:s avskaffande. Att helt avstå från övergångsbestämmelser beträffande denna gäld torde dock icke vara möjligt. Systemet med övergångsperiod får till följd, att man inom kategorien äldre gäld i vidsträckt bemärkelse strängt taget kan skilja mellan två underarter: gäld stiftad före övergångsperiodens början (äldre gäld i inskränkt mening) och gäld stiftad under övergångsperioden (övergångsgäld). Det sistnämnda slaget av gäld torde redan här kräva några ord. Det kunde i förstone synas angeläget att så snart som möjligt komma ifrån den »framåtverkan» av ÄGB, som består däri, att nytillkommen gäld alltjämt bedömes efter de gamla ansvarighetsreglerna, och man kunde därför frestas att söka bryta ut

53 övergångsgälden ur ÄGB:s system redan från början. 1 Emellertid består under övergångstiden fortfarande den gamla egendomsordningen, och ett utkrävande av övergångsgälden måste, i den mån det skall ske under övergångstiden (före Vi 1950), följa regler, som taga hänsyn härtill. Övergångsgälden måste därför i stort sett behandlas som äldre gäld i inskränkt mening. Invändningen, att beträffande övergångsgäld vederbörande borgenär har en kanske mycket kort tid på sig att utkräva ansvar enligt ÄGB, har icke någon betydelse. Piedan vid gäldens tillkomst är det ju i lag fastslaget, att gäldsansvaret Vi 1950 blir omlagt i enlighet med NGB, och det är borgenärens sak, om h a n ej från början räknar därmed. Ett särskilt spörsmål om huru inordnandet av viss övergångsgäld i ÄGB:s gäldskategorier skall ske upptages dock nedan. Tills vidare behöver emellertid av nyss anförda skäl någon skillnad i diskussionen icke upprätthållas mellan äldre gäld i inskränkt bemärkelse och övergångsgäld. Båda slagen innefattas, om icke annat säges, i det följande i uttrycken äldre gäld eller gäld enligt ÄGB. Härefter torde det vara lämpligt att diskutera de olika arterna av gäld enligt ÄGB var för sig i samma ordning, vari de tidigare nämnts. 2 1. Inbragt gäld (mannens resp. hustruns). För dylik gäld svarar den gäldbundne makens giftorätt och enskilda egendom. För del av gälden svarar eventuellt också andra makens giftorätt; de härigenom uppkommande frågorna lämnas emellertid här till en början åsido. Det k a n antagas, att den inbragta gälden spelar mycket liten roll numera, sedan så avsevärd tid förflutit efter det sista äldre äktenskapets ingående; detta gäller i särskilt hög grad hustruns men säkerligen även mannens inbragta gäld. Visserligen måste beaktas, att med inbragt gäld i egentlig mening likställes gäld, som under äktenskapet åsamkats make i följd av arv eller mottagande av gåva eller testamenterad egendom, men ej heller sistnämnda art av gäld torde spela alltför stor roll, och den består sannolikt i stor utsträckning av gäld intecknad i arvfallen, given eller testamenterad fast egendom. Med hänsyn till det sagda torde det icke behöva möta några betänkligheter att efter utgången av övergångsperioden behandla den inbragta gälden såsom vederbörande makes vanliga gäld enligt NGB, d. v. s. låta makens giftorättsgods och enskilda egendom svara därför. 3 Om det i ett givet fall förhåller sig så, att mannen förvaltar större delen av samfällda boet, och om det vidare antages, att någon jämkning av rådighetsförhållandena ej påyrkas av hustrun i samband med övergången till NGB, kommer mannens giftorättsgods att bli större än hustruns. I ett dylikt läge inträder — på hustruns bekostnad — teoretiskt sett en viss förbättring för mannens ifrågavarande borgenärer: de få ju som ansvarsunderlag mannens giftorättsgods och enskilda egendom i stället för enligt ÄGB hans giftorätt ( = halva samfällda boet) och enskilda egendom. Samtidigt inträder teo1 2 3

Se ovan s. 31. Ovan s. 20 f. Jfr Björling i SvJT 1930 s. 329.

54 retiskt sett motsvarande försämring för hustruns ifrågavarande borgenärer till vinning för mannen. För en mannens borgenär är dock den berörda förbättringen till stor del skenbar. Med nuvarande system står vid utmätning faktiskt hela samfällda boet till disposition, och vid konkurs ankommer det på hustrun själv att freda sin giftorätt genom boskillnad och undanskiftände, ett förhållande som leder till att något fredande ofta icke kommer till stånd. I verkligheten skulle med andra ord en omläggning av ovan antydd art verka som en direkt ansvarsbegränsning till borgenärens nackdel (och hustruns fördel) vid utmätning, och även i konkurssituationen skulle tillkomma en viss automatisk begränsning. Redan därmed är visat, att omläggningen icke skulle medföra några allvarligare nackdelar för hustrun. Härtill kommer, att hustrun enligt det förslag, som ovan framlagts, har möjlighet att framtvinga sådan jämkning av rådighetsförhållandena (uppdelning av samfällda boet), att hennes förvaltningsgods och därmed hennes giftorättsgods Vi 1950 utvidgas i de fall, då hon själv infört en beaktansvärd del av samfällda boet. Att hon enligt förslaget dock icke skulle kunna få mera än halva samfällda boet utgör å andra sidan ett i princip tillräckligt skydd för mannens ifrågavarande borgenärer; ge makarna i samförstånd hustrun mera än hälften, skola enligt förslaget vissa särskilda skyddsregler inträda. Därest man fortfarande förutsätter, att hustruns samfällda förvaltningsgods är mindre än mannens och att någon omfördelning icke sker, kunna konsekvenserna i förstone synas allvarligare för en hustruns borgenär, vars fordran tillhör kategorien inbragt gäld. Att låta ansvaret för hustruns inbragta gäld från och med den Vi 1950 likställas med ansvaret för ny gäld torde dock väl kunna försvaras. De få borgenärer det här gäller ha dock möjlighet att utkräva gälden efter de gamla reglerna under övergångsperioden, och de kunna såsom villkor för att icke då utkräva gälden exempelvis fordra ansvarsåtagande av mannen eller ytterligare säkerhet i någon form. I den mån gäld av den här avsedda arten förekommer, är den säkerligen ofta tryggad genom inteckning eller annan särskild säkerhet; icke minst gäller detta, som förut antytts, beträffande gäld enligt ÄGB 11: 1 tredje stycket. Skulle hustrun föranstalta om jämkning av rådighetsförhållandena, kommer detta dessa borgenärer till godo. Att ge nämnda borgenärer rätt att — utan vidare eller efter särskilt förbehåll från deras sida — framdeles i viss utsträckning vända sig även mot mannen är en tänkbar utväg att ytterligare skydda dem. Det torde dock knappast vara nödvändigt att gå denna väg, åtminstone ej beträffande sådan gäld, som kunnat utkrävas under övergångsperioden. 1 Skulle gälden icke ha kunnat utkrävas under denna tid, har borgenären onekligen icke fått fördelen av övergångsperioden. Även om det säkerligen är mycket ringa praktiskt behov av någon särskild regel med anledning härav, är det naturligtvis tänkbart att i fråga om dylik icke förfallande gäld antingen stadga en extra uppsägningsrätt eller föreskriva ett fram1 Det må anmärkas, att Björling, vars förslag åsyftade största möjliga säkerhet för borgenärerna och därför gick mycket långt i att bevara det givna ansvarsunderlaget, dock räknade med att inbragt gäld kunde bedömas som ny gäld. Se SvJT 1930 s. 330.

55 tida begränsat ansvar för mannen, exempelvis med värdet av den egendom han erhållit ur samfällda boet utöver hälften av detta bo. Övervägande skäl tala dock för att dylika särbestämmelser kunna undvaras. Huvudgrundsatsen bör i alla händelser på anförda grunder vara, att inbragt gäld från och med Vi 1950 likställes med ny gäld, d. v. s. följer NGB:s vanliga regler. Vad härefter angår det särskilda problem, som uppstår genom att ÄGB utvidgar ansvaret för inbragt gäld, därest den gäldbundne maken i boet infört icke blott gälden utan även egendom, som blivit samfälld, är att märka, att en del av den inbragta gälden på dylikt sätt kommer att belasta andra makens giftorätt och sålunda hela samfällda boet. Sådan gäld blir därigenom likställd i princip med mannens förvaltningsgäld och behandlas lämpligen nedan i anslutning till denna. 2. Gemensam gäld. Denna åvilar i princip all egendom i boet, dock att i regel viss ansvarslättnad gäller beträffande hustruns enskilda egendom. 1 a. Ordinär gemensam gäld. För gäld, som före NGB:s införande var gemensam (i vilket avseende ÄGB 11:2 helt får vara avgörande), böra uppenbarligen även i fortsättningen bägge makarna svara, ehuru från och med Vi 1950 själva sättet för ansvarets utkrävande får anpassas efter NGB (båda makarna måste stämmas o. s. v.). Enligt ÄGB 11:2 andra punkten skall hustruns enskilda egendom icke svara för mera än hälften av vad ur samfällda boet ej kan gäldas, utan så är att hon till vidsträcktare betalningsansvar sig förbundit. Om hustrun från och med Vi 1950 får åtnjuta de speciella fördelar, som innehållas i NGB 7: 3 och 7: 4, vilket synes rimligt, kan det ifrågasättas, om det är nödvändigt att tillika bevara den lättnad i den enskilda egendomens ansvar, som hittills bestått. Det är ju en allmän fördel att undvika kvardröjande rester av ÄGB. Å andra sidan ter det sig icke helt tilltalande att öka ansvaret för hustruns enskilda egendom. Utan att större vikt skall läggas vid frågan, har förslaget stannat för att bibehålla ÄGB:s ansvarslättnad. 2 b. Gemensam gäld med utvidgat betalningsansvar. Om hustrun »till vidsträcktare betalningsansvar sig förbundit», bortfaller den förut omtalade särskilda lättnaden för hustruns enskilda egendom. Dylik gäld bör från och med Vi 1950 behandlas som gemensam gäld med utvidgat betalningsansvar enligt NGB 7 : 5 . 3. Mannens förvaltningsgäld och viss del av hans inbragta gäld. För mannens förvaltningsgäld svarar nu hela samfällda boet samt mannens enskilda egendom. Om gälden från och med Vi 1950 behandlas som en mannens vanliga gäld, skulle utom hans enskilda egendom endast hans giftorättsgods komma att svara. Detta skulle betyda en viss inskränkning av ansvars1 2

Ovan s. 20. Björling framkastar i SvJT 1930 s. 329 tanken att låta hustrun få genom ett inom viss tid anmält förbehåll åt sig bevara förmånen enligt ÄGB 11:2 andra punkten. Säkerligen skulle dock mycket få hustrur inse betydelsen av dylikt förbehåll och verkligen göra ett sådant. Vidare: förbehållet skulle svårligen kunna göras direkt hos borgenärerna. Det finge göras hos myndighet och publiceras men observerades då kanske ej av borgenärerna.

56 underlaget. Björling tänkte sig 1930 att i stället bibehålla betalningsrätten i hustruns förvaltningsgods av samfälld natur; dock ansåg han, att betalningsrätten ej borde omfatta egendom till högre värde än som bevisligen stått under hustruns förvaltning vid övergång till den nya ordningen. 1 Sistnämnda reservation skulle, anpassad efter det nu föreliggande förslaget, kanske snarare uttryckas så, att den avsåge giftorättsgods till ett värde motsvarande vad som vid tidpunkten för den nya ordningens genomförande bleve att anse som hustruns giftorättsgods. Den del av mannens inbragta gäld, vilken enligt ÄGB 11: 1 andra stycket drabbar även hustruns giftorätt, är tydligtvis i ansvarshänseende likställd med mannens förvaltningsgäld och torde därför vid reformen böra behandlas på samma sätt. Beträffande ifrågavarande del av den inbragta gälden borde då också kvarstå en begränsad betalningsrätt i hustruns giftorättsgods, såsom Björling även tänkte sig. Björlings ståndpunkt skulle onekligen innebära ett synnerligen omsorgsfullt, teoretiskt följdriktigt iakttagande av borgenärernas intresse. Ser man spörsmålet ur de synpunkter, som företrädesvis bära upp reformtanken, är det emellertid en avgjord olägenhet att på detta sätt behöva för åtskillig tid konservera en rest av ÄGB. Varje sådan rest är ovälkommen, och det vore en fördel att låta hustrun för framtiden vara befriad från efterräkningar föranledda av mannens tidigare vidsträckta möjligheter att gäldbinda samfällda boet. Frågan uppstår alltså, om det ej skulle vara möjligt att avstå från betalningsrätten i hustruns egendom, utan att därför äventyra borgenärernas ställning. I själva verket torde detta vara fullt möjligt. I talrika fall, sannolikt de flesta, skulle ansvarsbegränsningen få mera teoretisk än praktisk betydelse, då den mesta egendomen komme att bli mannens giftorättsgods. I andra fall finge hustrun visserligen åtskillig egendom men eniigt ovan föreslagna regler dock ej mera än halva boet (finge hon mera, skulle särskilda skyddsregler inträda). Framför allt skulle emellertid övergångsperioden tjäna till borgenärernas skydd. Grundtanken med övergångsperioden är just att man tack vare denna skall slippa att exakt konservera det äldre betalningsansvaret. Huvudregeln bör därför vara, att mannens förvaltningsgäld (och likställda del av hans inbragta gäld) från och med Vi 1950 betraktas som gäld stiftad av mannen, med därav följande konsekvenser enligt NGB.2 Nu måste det medgivas, att bland de skulder, som bilda mannens förvaltningsgäld, visserligen ingå förbindelser av rätt växlande karaktär men att dock många av dem kunna antagas direkt ha tillkommit i familjens intresse. Det är föga tilltalande — med hänsyn både till borgenärerna och till makarna själva — om ansvaret för ingångna förbindelser exempelvis för familjens löpande behov skulle i efterhand av lagen läggas uteslutande på mannen. En lämplig lösning torde man emellertid uppnå helt enkelt genom att tillämpa 1

SvJT 1930 s. 329. Tänkbart vore att medge borgenär att i viss ordning förbehålla sig r ä t t att också framdeles vända sig mot hustrun. En dylik regel torde dock knappast vara nödvändig. 2

57 NGB:s egna principer: en mannens förvaltningsgäld får visserligen enligt huvudregeln bli mannens gäld från och med x/i 1950, men är gälden av den art, som avses i NGB 5: 12, får den betraktas som gemensam gäld (jämför NGB 7:2). Det må vara, att den då drabbar även hustruns enskilda egendom; däri ligger med hänsyn till gäldens karaktär dock ingenting orimligt. Förfar man på detta sätt, inpassas denna äldre gäld ännu bättre i NGB:s system, samtidigt som invändningarna ur borgenärssynpunkt mot den ovan förordade huvudregeln ytterligare avtrubbas. Ännu en svårighet måste dock beröras. Även här kan det förekomma gäld, som icke förfaller och icke heller kunnat uppsägas till betalning under övergångsperioden. Metoden att ge borgenären en lagstadgad extra uppsägningsrätt h a r sina nackdelar. Något måste dock göras för en borgenär, som saknar fördel av övergångsperioden, med hänsyn till att den föreslagna omläggningen skulle bli kännbarare i fråga om nu behandlade gäldstyper än i fråga om gäld diskuterad ovan under 1. Måhända är den bästa lösningen att för omförmälda icke utkrävbara gäld bibehålla ett begränsat ansvar för hustrun 1 eller åtminstone tillåta borgenären att förbehålla sig ett sådant ansvar. 3 a. Viss del av hustruns inbragta gäld. Den del av hustruns inbragta gäld, som omtalas i ÄGB 11: 1 andra stycket, åvilar hustruns enskilda egendom samt hela samfällda boet och bildar sålunda en parallell till sådan gäld, som behandlats ovan under 3. Följer man de grundsatser, som tidigare utvecklats, bör ifrågavarande del av hustruns inbragta gäld — liksom hennes inbragta gäld i övrigt — förvandlas till hustruns vanliga gäld enligt NGB. Visserligen kunde det teoretiskt synas tilltalande att bibehålla ett visst ansvar även för mannen, helst som denne merendels sannolikt får mer än hälften av samfällda boet såsom sitt giftorättsgods. Spörsmålet torde dock ha så ytterligt ringa praktisk betydelse, att man kan undvara en specialregel därom. 2 Möjligen kunde man tänka sig att, om gälden ej kunde utkrävas under övergångsperioden, ge borgenären rätt att göra ett förbehåll analogt med det nyss under 3 (slutet) antydda. 4. Mannens enskilda gäld. Denna åvilar principiellt blott mannens enskilda egendom och giftorätt, ej boet i övrigt, men vid utmätning kan hustrun freda blott sin enskilda egendom, och det finnes anledning att antaga, att vid konkurs hustrun ingalunda alltid utnyttjar möjligheten att genom boskillnad och undanskiftande skydda sin giftorätt, till följd varav även denna faktiskt går i betalning för gälden. När nu NGB skall införas, måste detta ske så, att gälden i fråga likställes med annan mannens gäld, ehuru ansvarsunderlaget då i stället blir mannens enskilda egendom och hans giftorättsgods. 3 Blir mannens giftorättsgods Vi 1950 mera än hälften av förutvarande samfällda boet, skulle med andra ord teoretiskt inträda en viss ansvarsutvidgning. Praktiskt skulle dock vid 1 Beträffande ett dylikt ansvars praktiska gestaltning torde ledning kunna hämtas av NGB 7: 4 med tillhörande motiv och kommentarer. 2 Annorlunda Björling i SvJT 1930 s. 329 f. 3 Jfr Björling i SvJT 1930 s. 329.

58 utmätning i stället uppkomma en ansvarsbegränsning; även i konkurs skulle hustruns giftorättsgods automatiskt vara fredat. Dessutom är att märka, att hustrun enligt de ovan utvecklade riktlinjerna skulle ha möjlighet att till sitt giftorättsgods förvandla egendom, som hon själv infört, upp till värdet av halva samfällda boet, genom att begagna förut omtalade utvägar att få ändrad rådighetsfördelning till stånd. Av samma skäl, som tidigare anförts beträffande mannens inbragta gäld, torde därför inga praktiska betänkligheter få anses föreligga mot den här förordade regeln. Det må tilläggas, att mannens enskilda borgenärer äro skyddade i fullt tillräcklig omfattning dels genom reglerna om äktenskapsförord rörande en avtalad omfördelning av boet, dels genom regeln om att en av skiftesman genomförd omfördelning alltid skall ske så, att minst halva samfällda boet förblir under mannens rådighet och sålunda blir hans giftorättsgods. 5. Hustruns enskilda gäld. Denna, som nu i princip åvilar hennes enskilda egendom och giftorätt, får likställas med annan hustruns gäld, så att för densamma efter NGB:s införande svarar hennes enskilda egendom och giftorättsgods. Detta kan visserligen i många fall betyda någon åtminstone teoretisk förminskning av ansvarsunderlaget, men den härmed förbundna praktiska risken torde vara så liten, att det av detta skäl och med tanke på de möjligheter borgenärerna ha under övergångsperioden icke kan anses tillrådligt att uppställa någon särskild övergångsregel om visst större eller mindre ansvar för mannen e. d.1 6. Hustruns förvaltningsgäld. Denna kan uppenbarligen utan vidare likställas med vanlig, av hustrun stiftad gäld enligt NGB.2 Genomgången av gäldsreglerna har alltså lett till det resultatet, att det är möjligt att med mycket få modifikationer tillämpa NGB:s gäldsbestämmelser på äldre gäld efter övergångsperiodens slut. Härvid har med äldre gäld (gäld enligt ÄGB) avsetts både äldre gäld i inskränkt mening (gäld stiftad före V7 1948) och övergångsgäld (gäld stiftad under tiden VT 1948—31/I2 1949). Skälen för att i första hand likställa de båda arterna ha tidigare berörts. Det har betonats, att det icke ligger något orimligt i att låta en gäld, stiftad exemvis Vio 1948, redan Vi 1950 få ett något ändrat ansvarsunderlag. Ändringen ä r lagfäst, när gälden uppkommer, och kan alltså förutses. Det får bli borgenärens sak att taga hänsyn därtill. Emellertid torde det icke kunna förnekas, att det hade varit fördelaktigt, om man redan från övergångsgäldens uppkomst hade kunnat tillrättalägga ansvaret för densamma efter NGB:s linjer. Generellt går detta icke gärna, men det är tänkbart att i varje fall på en punkt göra en anpassning, nämligen i fråga om hustruns gäld. Stiftar hustrun ensam gäld, kan denna stundom bli gemensam gäld enligt ÄGB 11: 2. I övrigt blir gälden antingen hustruns enskilda gäld eller hennes förvaltningsgäld. För förvaltnings gälden svarar endast hustruns förvaltningsgods. Här har lagen alltså redan en regel, som nära överensstäm1 3

Icke ens Björling förordade detta, se SvJT 1930 s. 330. Jfr Björling i SvJT 1930 s. 330.

59 mer med NGB:s principer. Att märka är, att regeln genomförts praktiskt även vid utmätning, i det att endast sådan egendom, varöver hustrun äger råda, får utmätas för gäld av detta slag (ÄGB 11: 7). Den skillnaden består dock i förhållande till NGB, att i äldre äktenskap konkurs ej kan framtvingas på grund av hustruns förvaltningsgäld. Makarna kunna icke på grund av dylik gäld sättas i konkurs (7 § 1. lagen den 13 maj 1921 om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas), och särkonkurs beträffande hustrun kan icke förekomma. Enligt NGB:s system kan ju däremot hustrun sättas i konkurs med anledning av gäld, som hon stiftat, och i denna konkurs ingår den egendom varöver hon råder (och till vilken hon enligt NGB betraktas som ägare), d. v. s. hennes giftorättsgods och enskilda egendom. Skulle man vilja, såvitt hustruns gäld angår, anpassa ansvaret för övergångsgälden redan från början efter NGB:s principer erbjuder sig osökt utvägen att göra en av henne stiftad gäld — som icke är att anse som gemensam — till hennes förvaltningsgäld. Hon svarar då på nyss antytt sätt därför med sitt förvaltningsgods. Att bl. a. botes- och skadeståndsskyldighet, uppkommen under övergångsperioden, därigenom till en början får något sämre betalningsunderlag än den eljest skulle ha fått, och därtill under perioden ej kan leda till konkurs, torde ej behöva betyda så mycket. I fråga om betalningsunderlaget införes blott den regel, som överensstämmer med NGB och sålunda ändock från och med Vi 1950 skall tillämpas, och konkurs kan alltid åvägabringas från och med sagda dag. övergångsbestämmelsen får alltså sin verkan begränsad till övergångsperioden och behöver därefter icke beaktas i rättstillämpningen. Goda skäl tala med andra ord för densamma. Rättshandlingar mellan makar. Enligt de för närvarande gällande reglerna för äldre äktenskap äro rättshandlingar mellan makar i stort sett ogiltiga. De kunna dock med giltig verkan företagas i vissa specialfall. Den nuvarande huvudprincipen bör bibehållas under övergångsperioden men givetvis försvinna med denna, så att därefter NGB även i detta avseende tillämpas. Under övergångsperioden tillkommer, med anledning av vad tidigare utvecklats, ett nytt undantagsfall, då makar få sluta äktenskapsförord med varandra, nämligen förord för ordnande av boets fördelning vid övergången till NGB. Boskillnad. Bodelning (skifte) av denna eller annan anledning. Fördel av bo oskifto m. m. Först må här upptagas frågan om boskillnad och därav föranledd delning av boet. Efter övergångsperiodens slut får i detta hänseende NGB tillämpas; något behov av modifierande särbestämmelser för de av reformen berörda äktenskapen torde icke föreligga. Under själva övergångsperioden är det

60 ofrånkomligt att i princip låta de hittillsvarande boskillnadsbestämmelserna (BoskL) vara gällande. Lagfästas de regler om ändrad fördelning av samfällda boet genom äktenskapsförord eller beslut av skiftesman, vilka i det föregående förordats, torde några nya boskillnadsanledningar icke behöva införas. Vad angår boskillnadsreglerna i övrigt, kunde det möjligen ifrågasättas, om icke en ändring av BoskL § 18 vore påkallad med avseende å boskillnader under övergångsperioden. Frågan har behandlats redan tidigare, varvid det befunnits, att övervägande skäl talade emot en dylik ändring för denna korta period. 1 Vad så angår bodelning (skifte) vid återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad, återfinnas de för äldre äktenskap gällande reglerna härom i 5 och 6 kap. av lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning. Efter den föreslagna övergångsperiodens slut k a n NGB utan vidare tillämpas i dessa hänseenden. Under övergångstiden böra nuvarande regler stå kvar, däribland på nyss anförda skäl även BoskL § 18, vilket stadgande ju enligt 5 kap. 4 § samt 6 kap. 14 och 19 §§ nyss anförda lag av 1915 är att tillämpa även vid skifte efter återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Också vid bodelning (skifte) i anledning av makes död bör NGB naturligtvis tillämpas efter övergångsperiodens slut; avgörande bör härvid vara, om dödsfallet inträffat efter periodens utgång. Tveksamt k a n endast vara, om denna tillämpning skall ske utan någon inskränkning, eller om den i äldre äktenskap nu gällande regeln om fördel av bo oskifto (ÄGB 17: 1, jämför 7 § 8 mom. lagen den 9 juni 1933 ang. införande av lagen om boutredning och arvskifte) skall genom övergångsbestämmelse bevaras. Fördelen utgår endast vid dödsfall och innebär, att efterlevande maken — det må vara man eller hustru — har rätt att före delningen uttaga V2o av den samfällda lösa egendomen (jämför kungl. förklaringen den 15 juni 1818). Lämpligast synes vara att för framtiden låta fördelen försvinna. Redan nu tillämpas den säkerligen ofta icke; härpå tyda i varje fall de uppgifter, som erhållits vid förfrågningar på advokathåll. Kännedomen om fördelsregelns existens torde hos allmänheten vara i sjunkande, och det förefaller rätt obehövligt — kanske i viss mån ogörligt — att hålla regeln vid liv genom ett undantagsstadgande vid NGB:s genomförande i övrigt beträffande äldre äktenskap. Fördelen är i själva verket jämförbar med en arvsrättslig förmån, och att den försvinner är icke mera stötande än att ändrade arvsregler bruka tilllämpas på alla därefter inträffande arvsfall. I fråga om efterlevande makes ställning vid bodelning må här erinras om NGB 13: 4 och 13: 12. Särskilt är att märka, att den s. k. 3 000-kronors-regeln i 13: 12 andra stycket kan — ehuru den redan gäller även i äldre äktenskap — komma att efter reformen verka något förmånligare än hittills för den efterlevande i vissa fall.2 Vid dödsfall, som inträffa under övergångsperioden, synes fördelsregeln lämpligen böra stå kvar. 1 2

Ovan s. 34. Se Björling i SvJT 1930 s. 328.

61 Huru skall förfaras med de i äldre äktenskap efter nuvarande stadganden komplicerade vederlagsfrågorna? Det måste bestämt avrådas från särskilda övergångsbestämmelser i detta avseende. Dessa skulle med nödvändighet bli synnerligen invecklade utan att dock få något större praktiskt värde. Man måste i detta sammanhang medvetet avstå från den äldre lagstiftningens väl långt drivna strävan till teoretiskt oklanderlig rättvisa. Efter övergångsperioden få NGB:s vederlagsregler tillämpas. Det får överlämnas åt rättspraxis att i de förmodligen få fall, då tvister uppstå om dessa vederlagsreglers användning med anledning av förhållanden från tiden före Vi 1950, söka lösningar, som ge uttryck åt dessa vederlagsreglers grundtankar, samtidigt som vederbörlig hänsyn tages till läget enligt äldre rätt, d. v. s. till frågan huruvida ur äldre rätts synpunkt egendom i det aktuella fallet kunde sägas ha blivit använd till främmande ändamål.

Böra makarna ha rätt att förbehålla sig fortsatt tillämpning av äldre giftermålsbalken? Såsom tidigare nämnts, fingo i Danmark och Norge makar i äldre äktenskap en möjlighet att i samband med införande av de nya reglerna om äktenskaps rättsverkningar förbehålla sig att få också i framtiden vara underkastade de äldre reglerna. Ett sådant förbehåll krävde i Danmark en överenskommelse mellan makarna men kunde i Norge ske även genom makes ensidiga förklaring; i båda länderna fordrades viss form och viss publicitet. Möjligheten begagnades i Danmark i omkring 20 000 fall, i Norge däremot endast i ej fullt 1 200 fall. 1 När lagstiftaren i Danmark och Norge direkt införde de nya reglerna för de äldre äktenskapen, var det av lätt insedda skäl nödvändigt att ge de makar, som så önskade, en möjlighet att få för sin del bevara det äldre systemet. Vid en svensk reform, som avser att nu för de återstående äldre äktenskapen avlysa ÄGB, är läget uppenbarligen ett annat. Det framstår knappast såsom motiverat att här stadga någon motsvarande anordning, ehuru en bestämmelse av den danska typen naturligtvis vore tänkbar och icke behövde medföra några större olägenheter, då den sannolikt skulle komma att begagnas blott i ett mindre antal fall. I förslaget har icke någon dylik regel upptagits. 1

Se ovan s. 14.

62 Sammanfattning av förslaget. Det framlagda förslaget avser, att ÄGB och därtill anknutna bestämmelser skulle slutgiltigt upphävas och NGB komma att framdeles gälla också beträffande de ekonomiska rättsverkningarna i äldre äktenskap. Den föreslagna lagen såsom sådan skulle träda i kraft VT 1948 men skulle utformas så, att NGB infördes i de äldre äktenskapen först från och med Vi 1950. Tiden mellan dessa båda data skulle bilda en övergångsperiod, under vilken det äldre systemet ännu gällde och borgenärerna hade möjlighet att utkräva sina fordringar efter dess regler men samtidigt vissa förberedande åtgärder kunde vidtagas för att lägga till rätta förhållandena vid NGB:s införande. NGB skulle */i *950 träda i tillämpning med mycket få modifikationer. Redan då befintlig enskild egendom skulle även i fortsättningen räknas som enskild. Av samfällda boet skulle en del bli mannens giftorättsgods, en del hustruns. Denna uppdelning skulle, om makarna icke företoge några särskilda åtgärder, göras efter de bestående förvaltningsförhållandena. En annan uppdelning skulle dock kunna åstadkomma antingen genom avtal makarna emellan i form av äktenskapsförord eller genom en av hustrun påkallad omfördelning, verkställd av särskild skiftesman, varvid hustrun skulle få egendom som hon infört i boet, dock aldrig mera än halva samfällda boet. Dessa uppdelningsåtgärder skulle företagas under övergångsperioden; då skulle även nu gällande boskillnadsmöjligheter kvarstå. Vad beträffar gälden, skulle denna i stort sett från och med Vi 1950 bedömas direkt enligt NGB, d. v. s. åvila den make som stiftat den. Äldre gemensam gäld skulle alltjämt vara gemensam. Mannens förvaltningsgäld skulle enligt huvudregeln bli mannens vanliga gäld; gäld av den typ som avses i NGB 5: 12 skulle dock bli gemensam. Kunde viss mannens förvaltningsgäld ej utkrävas under övergångperioden, borde viss särskild förmån beredas borgenären. Mannens enskilda gäld skulle bli mannens vanliga gäld enligt NGB. Motsvarande skulle gälla hustruns enskilda gäld och hennes förvaltningsgäld. Gäld, som under övergångsperioden stiftades av hustrun ensam, borde eventuellt — i den mån den icke bleve gemensam på grund av sitt syfte samt mannens presumerade samtycke (ÄGB 11:2) — alltid hänföras till kategorien hustruns förvaltningsgäld. Boskillnads- och skiftesreglerna föranleda inga komplikationer. Den särskilda fördelen av bo oskifto (ÄGB kap. 17) skulle ej tillämpas efter dödsfall Vi 1950 eller senare. Särskilda övergångsbestämmelser beträffande vederlagsfrågor skulle icke meddelas. Makarna föreslås icke få rätt att förbehålla sig fortsatt tillämpning av ÄGB.

63 Specialmotiverin g. Vid avfattande av förslaget till lagtext har strävan varit att undvika att hänvisa till de äldre reglerna i sådana fall, vilka få betydelse även efter reformens definitiva ikraftträdande (Vi 1950). Helt har denna grundsats visserligen icke kunnat följas, men avvikelserna äro få (egentligen blott 2 § samt 11 § 4 mom.), och i stort sett innehåller den föreslagna lagen själv uttömmande stadganden, såvitt angår tiden från och med Vi 1950. När det gällt en sådan regel som 12 § (jämför även 7 §), vilken skall tillämpas blott under övergångsperioden fram till Vi 1950 — sålunda under en tid då den äldre lagstiftningen i princip ännu skall gälla — har det däremot icke ansetts möta något hinder att formellt förenkla lagtexten genom bruk av hänvisningar. Ingressen, Enligt GP § 1 skall NGB tillämpas från och med Vi 1921. Härifrån gör GP § 5 det undantag, som medfört ÄGB:s tillämpning i fråga om ekonomiska förhållanden i äldre äktenskap. När ÄGB nu skall helt avskaffas, synes det lagtekniskt riktigast att uttrycka detta så, att GP § 5 upphäves. Därav blir enligt GP i övrigt en följd, att NGB blir — med iakttagande av de nu föreslagna särskilda övergångsbestämmelserna — gällande även för äldre äktenskap. Därav följer också, att alla de särskilda regler, som föranletts av ÄGB:s kvarstående, falla bort. Sålunda skulle utom själva ÄGB samt GP 5 § 1—9 mom. bland annat följande stadganden upphöra att gälla: BoskL, ännu för äldre äktenskap gällande regler i lag 12 nov. 1915 om äktenskaps ingående och upplösning, 7 § lagen 13 maj 1921 om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, 4 § andra stycket lagen 27 juni 1924 ang. införande av lagen om förmynderskap, 5 § andra stycket samt 6 § lagen 8 juni 1928 ang. införande av lagen om arv, 7 § lagen 9 juni 1933 ang. införande av lagen om boutredning och arvskifte, 4 § samt delvis 9 § kungl. förordn. 18 juni 1864 ang. utvidgad näringsfrihet, övergångsbestämmelsen om hustru i äldre äktenskap i kungl. förordn. 21 juni 1922 ang. postsparbanken samt 74 § lagen 29 juni 1923 om sparbanker. Angående tidpunkten Vi 1950 jämför den allmänna motiveringen ovan s. 37. Av det förhållandet, att NGB blir tillämplig från och med Vi 1950, framgår att förvaltningen av hustruns enskilda egendom utan vidare övergår till henne Vi 1950, i den mån icke förvaltningsrätten redan förut tillkommer henne. Hon skall också, på samma sätt som make eljest enligt NGB, förvalta vad som blir att anse som hennes giftorättsgods. Det närmare bestämmandet av vad som skall betraktas som hennes giftorättsgods sker genom 3 och följande §§.

64 Av ingressen framgår, att hittills gällande regler — med vissa senare angivna tillägg — skola tillämpas under tiden till och med 31/i2 1949. Detta innebär bland annat, att ända fram till denna tidpunkt makarnas borgenärer kunna uttaga sina fordringar enligt ÄGB:s grundsatser, boskillnad kan sökas i enlighet med BoskL o. s. v. Härom hänvisas vidare till den allmänna motiveringen ovan. Avlider make före Vi 1950, skall, eftersom ingen undantagsregel i detta avseende upptagits i förslaget, fördel av bo oskifto enligt ÄGB kap. 17 tillkomma den efterlevande maken. Detta framgår för övrigt av 1 § tredje stycket i förslaget, vilket stadgande ger vid handen, att det avgörande för frågan om äldre eller nyare lags tillämplighet är, när maken avlider, ej vid vilken tidpunkt boet skiftas. Genom att de äldre reglerna i princip gälla till och med 31/i2 1949, äger naturligtvis även GP 5 § 7 mom. andra stycket tillämpning. Därav följer, att makarna fortfarande under övergångstiden kunna bringa NGB:s system att gälla genom boskillnad och skifte (jämför ovan s. 47 f.). De kunna på detta sätt snabbare komma in under NGB, och de kunna bestämma om boets fördelning sinsemellan, eventuellt med hjälp av GP 5 § 8 mom. 1 §• Ett hävande av den ekonomiska gemenskapen, vilket påbörjats under det äldre systemets tid, bör uppenbarligen slutföras efter de äldre reglerna. Vad boskillnad angår, bör i överensstämmelse med vedertagna principer tidpunkten för ansökan vara den avgörande. På likartat sätt torde konkurs få bedömas. Beträffande hemskillnad, äktenskapsskillnad eller återgång torde — på sätt eljest plägar ske — den avgörande tidpunkten lämpligen bestämmas till den, då domen rörande skillnaden eller återgången vinner laga kraft. Det är naturligtvis rätt osannolikt, att det inträffar någon återgång, för vilken bestämmelsen får betydelse, men då fallet dock är tänkbart, bör det beaktas i lagtexten. Vad angår äktenskaps upplösning genom makes död, bör tidpunkten för dödsfallet vara avgörande. Har make i äldre äktenskap dött t. ex. i slutet av december 1949, skall alltså, även om boutredningen pågår avsevärd tid efter Vi 1950, äldre lag följas beträffande gäldsbetalning o. s. v. liksom beträffande själva skiftet. Såsom redan påpekats ovan, skall den efterlevande maken i dylikt fall åtnjuta fördel av bo oskifto. 2 §•

Detta stadgande vilar på de synpunkter, som framställts ovan s, 38—40. Man kan icke här undvika en permanent tilläggsregel till NGB. Då regeln fått den form den har i förslaget, måste man vid en tvist om dess tillämpning gå tillbaka till de äldre reglerna på området. Detta är naturligtvis i viss mån en rättsteknisk olägenhet. Då stadgandet emellertid skulle bli mycket

65 otympligt, om det skulle räkna upp alla grunder, på vilka egendom kunde vara enskild enligt äldre lag, har det ansetts försvarligt att här göra en avvikelse från den grundsats, som eljest i stort sett tillämpats vid förslagets avfattning och som berörts ovan s. 63. Att egendomen skall »även vid tillämpning av nya giftermålsbalken anses såsom enskild», utesluter självfallet icke, att den genom senare äktenskapsförord kan förvandlas till giftorättsgods, i den mån detta enligt NGB får ske (se NGB 8: 1 andra punkten). Allmän anmärkning till 3—5 §§. De allmänna synpunkterna rörande samfällda boets uppdelning i mannens och hustruns giftorättsgods ha framlagts ovan s. 40—47, och dessa synpunkter ha närmare utförts och fått utmynna i bestämda förslag s. 47—50. I första hand hänvisas här till vad sålunda tidigare yttrats. Förslaget har så uppställts, att det först i 3 § hänvisar makarna att reglera fördelningen genom äktenskapsförord, därefter i 4 § angiver hustruns rätt att påkalla skifte genom skiftesman och slutligen i 5 § meddelar den subsidiära fördelningsregel (»status-quo-principen»), som skall gälla, om inga sådana särskilda åtgärder företagas, som behandlats i de båda föregående paragraferna. Efter samfällda boets uppdelning enligt 3, 4 eller 5 § är egendomen i princip giftorättsgods, mannens eller hustruns. Egendomen är sålunda fortfarande underkastad giftorätt, ehuru nu giftorätt i NGB:s mening. Endast om makarna begagna sig av utvägen med äktenskapsförord enligt 3 §, kunna de direkt göra egendomen till enskild, men detta måste då uttryckligen stadgas i förordet. Vilja makarna eljest göra egendomen till enskild, få de, efter att NGB blivit tillämplig, upprätta särskilt äktenskapsförord enligt föreskrifterna i denna balk. 3 §. De allmänna skälen för denna § ha utvecklats ovan s. 47—48. Äktenskapsförord av här avsedd art har tänkts såsom det normala medlet för makarna att i samförstånd åstadkomma en omfördelning av samfällda boet. Att egendomen blir giftorättsgods, om ej annat bestämmes i förordet, har direkt sagts i första stycket. Det har emellertid icke ansetts böra vara makarna betaget att föreskriva, att den skall vara enskild. De skulle ju ändock ha möjlighet att göra detta genom nytt förord omedelbart efter 1950 års ingång. Såsom påpekats ovan i anslutning till ingressen, ha makarna under övergångsperioden kvar möjligheten att — om de hellre det vilja — övergå till NGB i enlighet med GP 5 § 7 och 8 mom. Enligt andra stycket skall förordet behandlas på sedvanligt sätt. Det har ansetts lämpligt, att förordet kungöres på samma sätt som gåvoäktenskapsförord (NGB 8: 11 andra stycket, slutet). Tredje och fjärde styckena anknyta till principer, som återfinnas i NGB 8 : 5 och 13: 14. Ansvaret skall principiellt inträda, i den mån make genom äktenskapsförordet mottagit egendom utöver halva samfällda boet. Får han 5—470116

66 blott halva detta bo, skall han icke ansvara. Den förslagna lagtexten innebär emellertid, att det ankommer på den make, som mottagit egendomen, att styrka förutsättningarna för denna ansvarsbegränsning (fjärde stycket). Av tredje stycket framgår, att även återvinning i konkurs skall kunna förekomma beträffande vad maken för mycket mottagit, d. v. s. vad han fått utöver halva samfällda boet (jämför fjärde stycket). Härvid skola reglerna om återvinning av gåva vinna motsvarande tillämpning, ej däremot regeln i NGB 13: 15 och 33 § konkurslagen om återvinning av bodelning. Att märka är, att egendomsöverföringen får anses ha skett den 1 januari 1950. Det torde även utan uttrycklig föreskrift framgå av det föreslagna stadgandets grunder, att man bör utgå från denna fixa tidpunkt i stället för att anknyta till de omständigheter, om vilka 28 § konkurslagen talar. Återvinning förutsätter alltså konkursansökan senast 31 /i 2 1950. Av den föreslagna lagtexten, jämförd med NGB 8: 5 tredje stycket, följer att ansvar enligt grunderna för NGB 8: 5 första och andra styckena ej kan göras gällande, därest återvinningstalan är anhängig. Lydelsen av tredje stycket avser icke att utesluta möjligheten att under därför givna förutsättningar använda 34 § konkurslagen. 4 §. De allmänna synpunkter, som ligga till grund för 4 §, återfinnas ovan s. 46 47 och 48—49. Att den egendom, som kommer på vardera makens lott, blir dennes giftorättsgods är direkt utsagt i lagtexten. När det stadgas, att mannen skall behålla åtminstone hälften av samfällda boet, avses en beräkning av hälfterna på samma sätt som vid tillämpning av 11 kap. ÄGB, d. v. s. i stort sett en bruttoberäkning. Endast hustrun kan yrka tillämpning av 4 §. Mannen kan sålunda icke göra det, om läget skulle vara sådant, att hustrun redan enligt ÄGB förvaltade mera än hälften av samfällda boet. Förslaget lämnar icke någon möjlighet att i dylikt faU minska hustruns rådighet mot hennes vilja; med tillämpning av 5 § blir hustruns giftorättsgods där större än mannens. Hustrun har tydligen i sådant fall icke någon anledning att bringa 4 § i användning. Andra stycket kan jämföras med 6 kap. 5 § boutredningslagen. Tredje och fjärde styckena anknyta till 6 kap. 8 § samma lag. Det har synts lämpligt att beträffande skiftet, i den mån det vinner laga kraft, föreskriva samma publicitet, som enligt 3 § andra stycket skall gälla i fråga om där omtalat äktenskapsförord. Har efter klander skiftesfrågan avgjorts genom dom, torde med domen (jämte om så erfordras, skifteshandlingen) böra förfaras på samma sätt. Detta betyder, att publikationsåtgärderna böra ankomma på vederbörande underrätt, även om saken slutligt avgjorts i högre instans, såsom ock framgår av den föreslagna lagtexten. Den erforderliga föreskriften om överrättens skyldighet att till underrätten översända domen torde böra meddelas i administrativ ordning. Skulle det anses onödigt att tillställa äktenskapsregistret en avskrift av

67 skiftet resp. domen, kunde förslaget jämkas därhän, att rätten blott hade att till registret göra anmälan om saken (jämför NGB 13: 15). 5 §. Denna § innehåller i 1 mom. den subsidiära fördelningsregel, som i den allmänna motiveringen kallats status-quo-principen, och som bygger på den uppdelning av rådigheten över samfällda boet, vilken gäller enligt ÄGB. Principen skulle i och för sig kunna uttryckas ungefär på det sätt, som skedde i Danmark och Norge (ovan s. 41), nämligen så att man blott hänvisade till den vid reformens genomförande bestående rådigheten. Lagtexten bleve då formellt mycket enkel; den skulle endast innehålla, att som vardera makens giftorättsgods skulle betraktas den samfällda egendom, över vilken maken rådde vid utgången av år 1949. Men med rådighet skulle här icke förstås rent faktisk förvaltning utan den rådighet, som följde av lag, d. v. s. av ÄGB. Därmed skulle fördelningsregeln i själva verket hänvisa till ÄGB och skulle icke kunna närmare tolkas utan beaktande av ÄGB:s förvaltningsregler; dessa bleve därigenom nödvändiga att känna till i många fall långt efter 1950. Detta kan icke vara lämpligt. För undvikande härav har 5 § 1 mom. i stället avfattats så, att där direkt angivas de förhållanden, som enligt äldre rätt varit av betydelse för hustruns förvaltningsrätt till samfälld egendom och som alltså i detta sammanhang enligt status-quo-principen kräva beaktande. Det bör emellertid påpekas, att 5 § 1 mom. i den föreslagna lydelsen teoretiskt går något längre till hustruns förmån än vad den rena status-quoprincipen fordrar. Som hustruns giftorättsgods skall nämligen bland annat (punkt 2) räknas avkastning av hustrun enskilt tillhörig egendom. Härmed avses behållen dylik avkastning, ingående i samfällda boet vid 1949 års utgång; därtill får så (punkt 4) läggas vederlag (surrogat) för tidigare förefintlig sådan avkastning, över denna avkastning (med surrogat) har hustrun dock icke alltid tidigare haft rådigheten. Hon har haft den endast i den mån den enskilda egendom, varav avkastningen kommit, fallit under hennes och icke mannens förvaltning. Fördelningsregeln i 1 mom. avser självfallet endast samfälld egendom, såsom direkt framgår av texten, och berör icke den enskilda egendomen, som behandlats redan i 2 §. Åtskilliga av de fall, då hustru har förvaltningsrätt enligt ÄGB, avse enskild egendom och behöva alltså icke beaktas vid avfattningen av förevarande mom. Beträffande 2 mom. jämför ovan s. 50. Stadgandet har utformats efter mönster av NGB 6:9. Av uppenbara skäl bör möjligheten att upprätta förteckning enligt detta mom. finnas endast före Vi 1950. För tiden därefter få makarna hänvisas direkt till NGB 6: 9. Liksom enligt NGB 6: 9 bör förteckningen, för att missbruk skall undvikas, icke ha vitsord förrän ett år förflutit från upprättandet. Av hänsyn till borgenärernas ställning under övergångsperioden bör vidare något vitsord aldrig inträda före Vi 1950 (även om förteckningen kommit till stånd exem-

68 pelvis Vo 1948). Vissa skäl tala för att vitsordet icke bör inträda förrän något efter Vi 1950. I texten har förslagsvis satts VT 1950. Att på detta sätt något fördröja förteckningens verkan torde icke kunna vålla framtida svårigheter. Har en gång dagen VT 1950 uppnåtts, behöver ju ingen därefter ägna särskild uppmärksamhet åt denna tidsgräns. Sådana rättsverkningar, vilka också för framtiden måste dateras, böra däremot genomgående anknyta till en och samma tidpunkt, nämligen Vi 1950. 6 §•

En genom åtgärder enligt 3 eller 4 § ändrad rådighet över fast egendom bör på något sätt komma till uttryck i fastighetsboken. Visserligen blir egendomen regelmässigt giftorättsgods och kan sålunda ändock icke överlåtas eller pantsättas utan andra makens samtycke. Samtycket kan emellertid eventuellt ersättas av domstols tillåtelse; såväl i dylikt fall som i del andra sammanhang är det av betydelse, att fastighetsboken utvisar den ändrade rådigheten. Härtill kommer, att egendomen ju kan göras till enskild — omedelbart genom förord enligt 3 § och i övrigt genom förord enligt NGB efter 1950 års ingång — varigenom samtyckeskravet faller bort. En utväg vore här att hänvisa vederbörande make att söka lagfart; jämför 1 § lagfartsförordningen (sammanställd med 2 §) i dess lydelse före ändringen den 11 juni 1920. Frågan om lagfartsrätt och lagfartsplikt i de av 3 och 4 §§ omfattade fallen skulle emellertid te sig såsom oklar, om ej i samband med avskaffandet av ÄGB någon särskild bestämmelse meddelades i saken. Skall en föreskrift meddelas, är det dock mest tilltalande att helt enkelt införa möjlighet till anteckning om det ändrade förhållandet. Så har skett i förslagets 6 §. Att den ändring, som skall antecknas, i vissa fall skulle kunna ifrågasättas innebära exempelvis lagfartspliktig gåva, och att anteckningen sålunda skulle för makarna betyda en enklare och billigare omföring i fastighetsboken än som eljest skolat stå till buds, bör icke få tala emot den föreslagna regeln om anteckning. Det gäller här en engångsomläggning av speciell karaktär, som bör få försiggå så smidigt som möjligt. 7 §•

Egendom, som är mannens enskilda, beröres ej av förändringarna Vi 1950. Dessa avse endast — i större eller mindre grad — samfällda boet samt hustruns enskilda egendom. Mannen bör givetvis icke före Vi 1950 kunna fritt disponera över egendom, som denna dag skall övergå till hustruns förvaltning. Den viktigaste egendomen träffas emellertid av redan gällande förvaltningsinskränkningar. I den mån mannen förvaltar hustruns enskilda fasta egendom, är han bunden av ÄGB 9:2. Beträffande samfälld fast egendom eller tomträtt bli på grund av GP 5:6 stadgandena i NGB 6: 4 och 6: 6 tillämpliga, d. v. s. avhändelse och inteckning för gäld kräva samtycke eller tillåtelse. Nu berörda förvaltningsinskränkningar bli praktiskt effektiva ge-

69 nom att de beaktas vid handläggningen av inskrivningsärenden. Några ytterligare bestämmelser för övergångsperioden behövas icke i detta hänseende. I fråya om lösören, som ingå i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgöra hustruns nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för barnens personliga bruk, är mannens förvaltningsrätt också redan inskränkt, förutsatt att dessa lösören äro samfällda eller hustruns enskilda; se härom GP 5:6 samt NGB 6:5 och 6:6. Kvar står blott behovet av en regei om annan lös egendom än den nu nämnda. Denna regel har intagits i förslagets 7 §. För att förebygga misstolkning av den valda formuleringen har tillagts en erinran om att ÄGB 9:2 förblir i kraft (intill Vi 1950). 8—10 §§. I 8—10 §§ avhandlas vissa säkerhetsåtgärder, vilka torde böra stå till hustruns förfogande för tryggande av den omreglering, som i det enskilda fallet eventuellt skall ske Vi 1950. Visserligen lär det väl kunna antagas, att dessa säkerhetsåtgärder i det alldeles övervägande antalet fall äro obehövliga, men de föreslagna bestämmelserna måste anses motiverade, även om de i praktiken komma att tillgripas blott i några få fall. De ha dock då bidragit till ett riktigt resultat i dessa fall, och de ha kanske genom sin existens påverkat utgången även i ett eller annat ytterligare fall. Bestämmelserna bygga för övrigt på grundsatser, som redan tidigare av lagstiftaren tillämpats i likartade sammanhang. Närmast anknyta de till BoskL 12 och följande §§, med vilka må jämföras NGB 9:6—8, 11:17—19 och 125—7. 8 § avser avskiljande av egendom ur samfällda boet på hustruns yrkande. Första stycket behandlar det fall, att avskiljande begäres i avbidan på att skifte kommer till stånd enligt 4 §; jämför BoskL § 14 och NGB 9: 6. Meddelas beslut om avskiljande, och sker sedan skifte genom skiftesman, bör avskiljandet fortbestå men dess omfattning rättas med ledning av skiftet. Detta träder ju i praktisk tillämpning först Vi 1950 (4 § första stycket). Skulle hustrun icke på så tidigt stadium, som förutsattes i 8 § första stycket, yrka avskiljande, bör hon kunna göra det senare, sedan skifte enligt 4 § skett eller äktenskapsförord enligt 3 § kommit till stånd. Härom stadgar 8 § andra stycket. 8 § tredje stycket har sin förebild i NGB 9:6 andra stycket. 8 § fjärde stycket uttrycker samma grundsats som BoskL 16 § första stycket. Bisatsen »såframt ej» o. s. v. har dock ansetts böra tilläggas (jämför NGB 9: 7), ehuru den måhända sällan blir tillämplig. 9 § avser undantagande av enskild egendom från mannens förvaltning. Terminologiskt har förslaget anslutit sig till BoskL, som har uttrycket avskiljande beträffande samfälld egendom (14—16 §§) och undantagande beträffande enskild egendom (12—13 §§). Förslaget låter dock undantagande verkställas på samma sätt som avskiljande, nämligen genom särskild vård och förvaltning; enligt BoskL åter (12 §) sker sådant undantagande, varom

70 förordnas i samband med boskillnadsdom, på det sätt att egendomen överlämnas till hustrun. Till grund för förslagets ståndpunkt ligger tanken, att hustruns dispositionsmöjligheter böra inträda först Vi 1950; jämför den allmänna motiveringen s. 40. 9 § andra stycket återger innehållet i BoskL 13 §. 10 § i förslaget torde icke fordra någon egentlig kommentar. Med första stycket kunna jämföras BoskL § 14 och NGB 9:6. Tredje stycket svarar mot BoskL § 15; det avser dock både avskiljande och undantagande. 11 §• Den huvudsakliga motiveringen för 11 §, som innehåller bestämmelserna om äldre gäld, har lämnats ovan s. 52—59. Här erfordras endast några detaljpåpekanden. Reglerna i 11 § ha såvitt möjligt avfattats så, att de kunna tillämpas direkt, utan att ÄGB skall behöva rådfrågas; undantag har dock gjorts i 4 mom., som eljest skulle blivit mycket otympligt. Av 1 mom. följer bland annat, att mannens förvaltningsgäld (ÄGB 11:3 första halvpunkten) i princip kommer att efter NGB:s införande åvila blott mannen (jämför ovan s. 55—57). Ett undantag följer dock av 3 mom. första stycket (jämför ovan s. 56 f.). 2 mom. anknyter till ÄGB 11:2. Förmånen enligt andra stycket har begränsats till egendom, som var hustruns enskilda vid 1949 års utgång. Man får ju räkna med möjligheten, att hennes enskilda egendom med stöd av NGB senare utvidgas och kanske kommer att omfatta all hennes egendom. 3 mom. första stycket har redan berörts. Andra stycket avser mannens förvaltningsgäld men ej hans enskilda gäld, vilket framgår av tredje stycket, som ansluter sig till ÄGB 11:3 (senare halvpunkten). I andra stycket talas om förbehåll rörande hustruns ansvar med »sin egendom» intill visst värde. De citerade orden avse såväl giftorättsgods som enskild egendom. En begränsning till giftorättsgods är otänkbar, då giftorättsgodset genom förord enligt NGB kan förvandlas till enskild egendom. A mom. måste antagas ha ytterligt ringa praktisk betydelse och har upptagits huvudsakligen för följdriktighetens skull. Det åsyftar icke blott mannens utan även hustruns inbragta gäld (jämför ovan s. 57). 12 §. Rörande 12 § hänvisas till framställningen ovan s. 58—59. 13 §. Forumregeln i 13 § anknyter till NGB 8: 11 och 15: 15.

71 Bilaga.

Beräkning av antalet bestående äktenskap i Sverige ingångna före 1/1 1921. Av professor C. E. Quensel, Lund. Enligt folkräkningen av 3 1 /i 2 1940 var antalet bestående äktenskap (antalet gifta män) icke fullt 1 330 000. Den 3 1 /i 2 1942 var antalet 1 393 000, d. v. s. hade ökat med mer än 30 000 årligen. Då den höga giftermålsfrekvensen fortsatt under de tre åren 1943—1945, torde antalet 3 1 /i 2 1945 kunna skattas till inemot 1 480 000. Antalet bestående äktenskap ingångna före utgången av år 1920 är ännu en icke föraktlig andel. I SOti 1945:53 (»Statistiska undersökningar kring befolkningsutvecklingen») lämnas en beräkning av antalet bestående äktenskap nu och tjugu år framåt i tiden, fördelade jämväl efter vigselar. Däri redovisas dock icke de äktenskap, där mannen är omgift. Tages emellertid hänsyn även till dessa får man följande siffror över antalet bestående äktenskap ingångna före Vi 1921. 1940 465 000 35 % av samtliga bestående äktenskap. !945 360 000 24 % av d:o !950 260 000 17% av d:o *955 170000 11 % av d:o I960 85 000 1965 35 000 1970 10 000 1975 _ För närvarande äro dessa »äldre äktenskap» sålunda nästan 1U av samtliga bestående äktenskap, men de gå under det närmaste årtiondet ned till något mer än /io av samtliga.

72 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet. .

3 Lagförslag. Förslag till lag om ändring i lagen den 11 juni 1920 (nr 406) om införande av nya giftermålsbalken Motiv. Förkortningar Inledning Grunddragen av gällande regler om äktenskaps ekonomiska rättsverkningar . . Äldre giftermålsbalken Nya giftermålsbalken Allmänna synpunkter på frågan om upphävande av äldre giftermålsbalken . . . Olägenheter av gäldsbetalningsregeln i 18 § boskillnadslagen Riktlinjer för upphävande av äldre giftermålsbalken Allmänna grunder Egendomsordning och förvaltningsrätt Den enskilda egendomen s. 38. — Samfällda boet. Huvudgrunderna för dess uppdelning s. 40. — Närmare om de föreslagna reglerna rörande samfällda boets uppdelning i mannens och hustruns giftorättsgods s. 47. — Målsmanskapet s. 50. — Slutanmärkning s. 51. Gäldsreglerna Rättshandlingar mellan makar Boskillnad. Bodelning (skifte) av denna eller annan anledning. Fördel av bo oskifto m. m

16 22 25 33 35 37

ov

Böra makarna ha r ä t t att förbehålla sig fortsatt tillämpning av äldre giftermålsbalken? Sammanfattning av förslaget Specialmotivering Bilaga

Statens offentliga utredningar 1947 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer I den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . F å n g v å r d . Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål m. m. [16] Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. [38] Betänkande med förslag om upphävande av äldre giftermålsbalken. [43] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsverkets organisation. [13] , , .... 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. [23] Kommunalförvaltning. Betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. ni. [30] Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. Politi. N a t i o n a l e k o n o m i och socialpolitik. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushallens tvättarbete. [1] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag ang. yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. [18] Kompetensfordringar lör statliga, vissa halvstatliga och kommunala tjänster samt sådana yrken och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. [19] Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning och förslag ang. särskilda barnbidrag och bidragsförskott rn. m. [21] Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan. [24] Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [26] Stuveriverksamheten i svenska hamnar. [28] Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. [29] 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. Del 1. Utredning rörande bostads- och levnadsförhållandena på hemmansskogarna med förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande. [37] „ Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. [41] H ä l s o - och sjukvård. A l l m ä n t näringsväsen. Elkraftutrodningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [3] Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. [4] Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 15. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Alvsborgs län. [20] 2: 12. Malmöhus län. [35] 2: 11. Kristianstads län. [40] F a s t egendom. J o r d b r u k med b i n ä r i n g a r . Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. [2]

Betänkande med förslag ang. lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. [7] Betänkande med förslag ang. fiskets administration m. Utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola. [32] _ Redogörelse i sammandrag för utredmng rörande planering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneå kommun. [33] . Vid andra riksskogstaxermgen av Norrland aren iJd» —42 använd metodik och härom vunna erfarenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaxeringsnämnd. [36] Betänkande ang. organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets område. [42] Vattenväsen. Skogsbruk. B e r g s b r u k . Industri. H a n d e l och sjöfart. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. [14] Betänkande med förslag till andrad lagstiftning ang. handel med skrot, lump och begagnat gods. [22] Kommunikationsväsen. B a n k - , kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till geofysiskt observatoriuin i Kiruna m. m. [6] , , Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. L»J 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8 Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. [11] 9. GymnaUngdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 4. [12] *«„„,„„ 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till lönereglering för övningslärare. [15] Stöd å t utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 5. [17] 1945 års akademikerutredning. [25] Betänkande med förslag till ändrad ordning beträffande vissa helgdagar. [27] Betänkande med förslag ang. utbildning av befäl for handelsflottan m. m. [31] Supplement nr 7 till Sveriges familjenamn 19i0. [39 Försvarsväsen. 1944 års militärsjukvärdskommittés betänkande. Del 2 [5] Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. [10] Utrikes ä r e n d e n . Internationell rätt.

Stockholm 1947. Kungl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 470116